Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rättegången i tvistemål om mindre värden, m.m.

1973 · 259 sidor, varav 246 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 246 av 259 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1973:87, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rättegången i tvistemål om mindre värden, m.m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj.ts proposition nr 87 år 1973 Prop. 1973.87

Nr 87

Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om rättegången i tvistemål om mindre
värden, m.m.; given Stockholms slott den 23mars 1973.

Kungl,
Maj: t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemstäUt,

GUSTAF ADOLF

LENNARTGEIJER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Propositionen
innehåller förslag tiU lag om rättegången i tvistemål om mindre värden. Syftet
med lagen är att förbättra den enskildes rättsskydd främst genom att nedbringa
parternas kostnader i rättegångar om mindre värden. Detta sker genom att
förenklingar av den nuvarande ordningen genomförs i betydelsefuUa delar,

Lagen
gäller i tvister där ivistef öremålets värde uppenbart inle överstiger hälfien
av basbeloppet för oktober föregående år, dvs, f, n. 3 650 kr. Oavsett värdet
skall dock en tvist kunna handläggas enligt den nya lagen om den huvudsakligen
rör fråga varöver utlåtande har avgetts av reklamationsnämnd.

Förfarandet
är utformat sä alt den enskilde skall kunna föra sin talan utan juridiskt
biträde. Domstolarna skall tiUhandagå allmänheten med allmänna råd och
upplysningar om olika möjligheter att få tvister prövade vid domstol eller
reklamationsorgan. Om en tvist förs till domstol, skall domstolen bistå och
vägleda parterna vid talans utförande samt se lill att tvistefrågorna bUr
klarlagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet kräver,

I
fråga om rättegångskostnaderna behålls nuvarande huvudregel att den som
förlorar målet skaU ersätta motparten dennes kostnader. Emellertid begränsas
ersättningsskyldigheten till absolut nödvändiga kostnader. Sålunda ersätts
biträdeskostnad endast i mycket begränsad utsträckning. Vidare föreslås regler
som innebär att sakkunnigutredning skall kunna införskaffas

1
Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 2

på
det allmännas bekostnad både i konsumentmål och andra mål där sådan
sakkunnigutredning behövs.

Tingsrätts avgörande får
överklagas endast i vissa särskilt angivna fall, t, ex. om prejudikatsintresse
föreligger,

I samband med den nya
lagen föreslås vissa följdändringar i utsökningslagen, lagen om skiljemän och
rättshjälpslagen.

Den
nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1974,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 3

1
Förslag till

Lag
om rättegången i tvistemål om mindre värden

Härigenom
förordnas som följer.

Tillämpningsområdet
m.m.

1 §
Denna lag skall tillämpas på rättegången vid allmän domstol i tvistemål

vari förlikning om saken är tillålen, om värdet av vad som yrkas uppenbart

ej överstiger hälften av det enligt lagen (1962:381) om aUmän försäkring

bestämda basbeloppet för oktober näst föregående år.

Första
stycket gäUer ej om part första gången han skall föra talan i tvistemålet yrkar
att denna lag ej skall tiUämpas och därvid gör sannolikt att bakomliggande
tvist rör högre värde eller att utgången eljest är av synnerlig betydelse för
bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom
ansökan om betalningsföreläggande, skall part som begär målets hänskjutande
till rättegång senast därvid framställa yrkande som nyss sagts.

Med
värde enligt första stycket avses det värde som vid tiden för talans väckande
kan antagas gäUa. Har talan väckts genom ansökan om lagsökning eller
betalningsföreläggande eller som enskilt anspråk i brottmål, avses värdet vid
rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedömningen
skall hänsyn ej tagas lill rättegångskostnad,

2 §
Är värdet av vad som yrkas högre än som anges i 1 § första stycket,

skall denna lag ändå tillämpas, om

1, tvisten
huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande avgivits av

reklamationsorgan som Konungen bestämmer, eller

2, parterna
överenskommit att lagen skall tillämpas och rätten finner detta

lämpligt.

Första
stycket gäller endast om part första gången han skall föra talan i tvistemålet
yrkar att denna lag skall tillämpas och därvid åberopar utlåtandet eUer
överenskommelsen. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande äger
1 § andra stycket andra punkten motsvarande tillämpning,

3 §
Denna lag skall ej tillämpas i fråga om mål som av tingsrätt handlägges

i särskild sammansättning eller med tillämpningav konkurslagen (1921:225)

eller ackordslagen (1970:847), eller mål som skaU upptagas omedelbart av

högre rätt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 4

4 § I stället för bestämmelserna om förberedelse i 42 kap,
6-22 §§

rättegångsbalken och om huvudförhandling i 43 kap,, 50 kap, 15-18 §§ och

21-22 §§ samt 55 kap, 12 och 15 §§ samma balk, gäller denna lags bestäm

melser om sammanträde och skriftlig handläggning, I övrigt tiUämpas

rättegångsbalken i den mån dess bestämmelser ej strider mot denna lag.

Därvid jämsläUes sammanträde enligt denna lag med huvudförhandling.

Allmänna bestämmelser om rättegången

5 § Mål beredes för avgörande vid sammanträde eller genom
skriftlig

handläggning. Med iakttagande av 15 och 27 §§ bestämmer rätten efter

omständigheterna i vilken mån handläggningen skaU vara muntlig eller

skriftlig.

Dom skall grundas på vad som förekommit vid sammanträde
och vad handlingarna innehåller,

6 § Rätten skall vägleda parterna vid talans utförande
samt skall tillse att

tvistefrågorna blir klarlagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet

kräver.

Rätten skall söka förlika parterna, om ej särskilda skäl
föranleder annat,

7 § I tvist meUan näringsidkare och
konsument rörande vara eller tjänst som tUlhandahåUits för huvudsakligen
enskilt bmk (konsumenttvist) skall rätten, om det är till gagn för utredningen,
inhämta yttrande från reklamalionsorgan som avses i 2 §,

8 § Ersättning för
rättegångskostnad får ej avse annat än kostnad för

1, rådgivning enligt rättshjälpslagen
(1972:429) vid ett tUlfälle för varje instans,

2, ansökningsavgift,

3, resa och uppehälle för part eUer ställföreträdare i
samband med

sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppe

hälle för ombud,

4, vittnesbevisning,

5, översättning av handling,

6, inkassoåtgärd som vidtagits före
rättegången.

Ersättning
utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tUlvaratagande av
partens rätt.

Ersättning som anges i första stycket 3 och 6 utgår enligt
bestämmelser som Konungen meddelar.

Med kostnad som sägs i första stycket 1 jämsläUes kostnad
för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå, i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 5

den
mån den ej överstiger i rättshjälpslagen bestämd rådgivningsavgift.

Har
mål till en början handlagts i annan ordning än enligt denna lag, utgår
ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed enligt vad som gäller
därom,

9 §
Ersättning till vittne skall bestämmas efter de grunder som gäller om

ersättning av allmänna medel till vittne,

10 § Beslutar rätten att yttrande av sakkunnig skall inhämtas, bestämmer
rätten efter parternas hörande vem som skall anUtas, Kostnaden för sådan
sakkunnig betalas av aUmänna medel. Om särskilda skäl föreligger, får rätten
förordna att kostnad för utlåtande av sakkunnig, som ej utsetts av rätten,
skall betalas av allmänna medel efter de grunder som gäller för av rätten
utsedd sakkunnig,

11 § I konsumenttvist får näringsidkaren sökas där konsumenten har sitt
hemvist, om värdet av vad som yrkas uppenbarligen ej överstiger hälften av
basbelopp som anges i I §,

Rättegången
i tingsrätt

12 § Tingsrätten består vid handläggning enligt denna lag av en lagfaren
domare,

13 § Ansökan om stämning skall innehålla uppgift om vad som yrkas samt de
omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet. Uppgift skall även lämnas
om de bevis som åberopas och om de omständigheter som betingar rättens
behörighet, såvida ej denna framgår av ansökan i övrigt. Skriftliga bevis bör
inges samtidigt som ansökan göres,

14 § Utfärdas stämning, skall svaranden föreläggas all yttra sig över
käromålet. Yttrandet får göras skriftligen eller muntligen. Muntligt yttrande
skaU upptecknas genom rättens försorg,

15 § Sammanträde skaU hållas, om ej enbart skriftlig handläggning med
hänsyn tiU målets beskaffenhet finnes lämphgare,

16 § Part skall kallas att instäUa sig tiU sammanträde vid påföljd att
tredskodom annars kan meddelas mot honom. Föreligger särskilda skäl får part i
stället kaUas vid påföljd att annars tredskodom kan meddelas mot honom eller
målet avgöras utan hinder av hans utevaro.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973.87 6

Om
part skall instäUa sig personligen, skall rätten förelägga honom sådan
inställelse vid vite.

Vid
kallelse till sammanträde, som avser enbart bevisupptagning, skall påföljd
enligt första stycket ej föreläggas,

17 §
Vid sammanträde skall parterna redogöra för sina ståndpunkter och

bevisningen upptagas. Om det är lämpligt, får bevisning upptagas även vid

annan domstol. Sakkunnig som utlåtit sig skriftligen får höras muntligen

endast om rätten finner det nödvändigt.

Föreskrifter
om innehållet i och avfattningen av protokoll vid sammanträde meddelas av
Konungen,

18 §
Hålles sammanträde, skaU målet om möjligt slutbehandlas vid

sammanträdet. Endast om synnerliga skäl föreligger får flera än två

sammanträden håUas, Hålles sammanträde vid mer än ett tUlfälle skall

samme domare sitta i rätten, om ej synnerligt hinder möter. Har muntlig

bevisning upptagits vid rättens sammanträde och blir den domare som höll

sammanträdet förhindrad att döma i målet, skall bevisningen upptagas ånyo,

om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej

föreligger.

Har
handläggningen ej avslutats vid sammanträde, skall rätten bereda parterna
tUlfälle att slutföra sin talan inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan
komma att avgöras,

19 §
När målet är berett, skall rätten avgöra det utan dröjsmål.

Uteblir
båda parterna från sammanträde, som ej avser enbart bevisupptagning, skall
målet avskrivas. Uteblir ena parten från sammanträde, får rätten på yrkande av
den som kommit tillstädes, i enlighet med föreläggande enligt 16 §, antingen meddela
tredskodom eller avgöra målet utan hinder av hans utevaro, Framställes ej
sådant yrkande, bestämmer rätten om den fortsatta handläggningen,

20 §
Närmare föreskrifter om avfattning av dom och beslut meddelas av

Konungen,

Rättegången
i hovrätt

21 §
Talan mot tingsrätts dom eller beslut får ej prövas av hovrätten i

vidare mån än som framgår av 22 §, om ej hovrätten meddelat parten

prövnings tUlstånd,

PrövningstUlstånd
behövs ej vid talan mot beslut som rör annan än part eller intervenient, beslut
varigenom tingsrätt ogiUat jäv mot domare, beslut angående ådömande av förelagt
vite eller om ansvar för rättegångsförseelse eUer beslut varigenom vade- eUer
missnöjesanmälan eUer ansökan om återvinning eUer vade- eller besvärstalan
avvisats.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 7

I
fråga om meddelat prövningstUlstånd äger 54 kap, 11 § andra stycket och 13 §
rättegångsbalken motsvarande tillämpning,

22 §
Prövningstillstånd får meddelas endast om

1, det
är av vikt för ledning av rättstUlämpningen att talan prövas av högre

rätt,

2, part åberopar omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts och
som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång,

3, den rättstiUämpning som ligger tiU grund för domen eUer beslutet måste
antagas vara oriktig,

4, målets utgång kan antagas ha påverkats av falsk handling som åberopats
eller av falsk utsaga som avgivits under ed eller försäkran,

5, domvilla förekommit, eller

6, målets utgång uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt
misstag.

23 § Talan mot tingsrätts beslut angående fråga som avses i 1 eller 2 §
föres i samma ordning som talan mot beslut varigenom rätten ogillat invändning
om rättegångshinder.

24 § Vid behandling av fråga om prövningstiUstånd består hovrätten av två
ledamöter. VHl en av ledamöterna bevilja prövningstillstånd, gäller hans mening
som hovrättens beslut.

25 § I f uUf öljdsinlaga skall anges de omständigheter som åberopas till
stöd för ansökan om prövningstillstånd, om sådant tUlstånd behövs. Vidare skall
fuUföljdsinlaga innehåUa uppgift om överklagade domen eller beslutet, om den
ändring som yrkas däri och om gmnderna för den fullföljda talan. Uppgift skall
även lämnas om de bevis som åberopas. Skriftligt bevis som ej tidigare
förebragts skall fogas vid fullföljdsinlagan.

26 § Behövs prövningstUlstånd, beslutar hovrätten sedan skriftväxlingen
avslutats om sådant tUlstånd skall meddelas. När skäl föreligger till det, får
frågan upptagas utan att skriftväxling skett.

27 § I mål som fuUföljts genom vad, skall handläggningen vara skriftlig,
om ej särskilda skäl föranleder att sammanträde hålles. Bestämmelserna i 17,18
och 20 §§ äger motsvarande tillämpning vid rättegången i hovrätt.

Rättegången
i högsta domstolen

28 §
Mot hovrätts beslut att meddela prövningstillstånd får talan ej föras.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 8

29
§ Bestämmelserna i 17 § äger motsvarande tiUämpning vid rättegången i högsta
domstolen.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1974,

Lagen
gäUer ej om talan väckts före ikraftträdandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87

2
Förslag till

Lag
om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom
förordnas, att i utsökningslagen (1877:31 s, 1) skall införas en ny paragraf,
49 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

49
a §

Har i mål, som handlagts enligt lagen (1973:000) om rättegången i
tvistemål om mindre värden, hovrätten vägrat part prövningstiUstånd vid talan
mot tingsrätts dom varigenom betalningsskyldighet ålagts, må domen verkställas
såsom lagakraftägande utan hinder av talan mot hovrättens beslut, såvida ej
högsta domstolen annorledes förordnar.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974,

3
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom
förordnas, att i lagen (1929:145) om skiljemän skall införas en ny paragraf, 3
a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3
a §

/
tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som
tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk får före tvistens uppkomst
träffat avtal att tvist skaU hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt
för parterna att klandra skiljedomen ej göras gällande, om tvisteföremålets
värde ej är högre än som anges i 1 § lagen (1973:000) om rättegången i
tvistemål om mindre värden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan
försäkringsgivare och försäkringstagare och ej heller om annat följer av
Sveriges internationeUa förpliktelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den I januari 1974, Äldre lag
gäller i fråga om avtal som träffats före ikraftträdandet.

4 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom
förordnas, all 19 § rättshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse'

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bifalles
ansökan om allmän rättshjälp, fastställer rättshjälpsnämnden samtidigt det
för sökanden gäUande rnaximibeloppet. Kan sökanden ej själv eller genom någon
som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd behörigen liUvarata-ga
sin rätt, får rätlshjälpsnämnden på sökandens begäran förordna biträde.

När biträde kan förordnas etdigt 20 kap. 19 §
föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.

Bifalles ansökan om allmän rättshjälp, faststäUer
rättshjälpsnämnden samtidigt det för sökanden gäUande maximibeloppet.

Kan sökanden ej själv eller genom någon som i
tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga sin
rätt, får rättshjälpsnämnden på sökandens begäran förordna bUräde.

I angelägenhet, som kan antagas bli prövad enligt lagen
(1973:000) om rättegången i tvistemål om mindre värden, får biträde förordnas
endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden
eller sakens beskaffenhet.

När biträde kan förordnas enligt 20 kap. 19 §
föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Dennalaglräderi kraft den I januari 1974.
Haransökanomrätlshjälpgjoris före ikraftlrädandei, gäller fortfarande äldre
bestämmelser.

' Som nuvarande lydelse har upptagits den i prop. 1972:
132 föreslagna lydelsen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 11

Utdrag av protokoUet över justitieärenden. hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 16 februari 1973.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM,
CARLSSON,FELDT,

Chefen för justiliedeparlemenlel, statsrådet Geijer,
anmäler efler gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
reform av rättegången i mindre tvistemåloch anför,

1 Inledning

Rättegångsbalken trädde i kraft den I januari 1948, Sedan
dess har många betydelsefulla reformer som rör rättegångsväsendet genomförts.
Reglerna om rättegången i tvistemål har emellertid i stort sett lämnats
orubbade. Under senare år har del visat sig all del föreligger ett starkt
reformbehov på detta område, särskilt beträffande mål om mindre värden. Frågan
hurdeita behov skall kunna tillgodoses togs under våren 1971 upp i en inom
jusliliedepartementet utarbetad promemoria angående förenklat rättegångsförfarande
i konsumenltvister m,m, (Ju 1971:9), Vid sammanträden i juni samma år
diskuterades innehållet i promemorian med företrädare för ett stort antal
myndigheter och organisationer,

Mol denna bakgrund har inom justitiedepartementet
upprättats en ny promemoria angående Rättegången i mindre tvistemål (Ds Ju
1972:6). I promemorian finns förslag lill lag om rättegången i mindre
tvistemål. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detla ärende
som bilaga I.

Efter remiss har yttranden över denna promemoria avgetis
av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre
Norrland, kommerskollegium, statskontoret, konsumentombudsmannen (KO), statens
konsumentråd, hyresnämnden för Stockholms län, domstolsväsendets
organisationsnämnd (DON), länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i
Malmöhus län, Tornedalens rätlshjälpsanslalt, köplagsul-redningen,
kredilköpskommittén, generalklausulsulredningen, högsta domstolens (HD:s)
ledamöter. Svenska kommunförbundet. Föreningen Sveriges tingsrältsdomare,
Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges rältshjälpsjurister, Stockholms
läns landstings rättshjälpsnämnd, Malmö kommuns rätlshjälpsanslalt, Göteborgs
kommuns rätlshjälpsanslalt, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Folksam, Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas riksförbund (LR), Sveriges
företagares riksförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 12

Grossistförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation (SHIO), Finansieringsföretagens förening,
Husmodersförbundet hem och samhälle, Motorbranschens riksförbund,
Molororganisalionernas samarbelsdelegalion, Föreningen researrangörernas
samarbetsorganisation, Svenska resebyråföreningen, Sveriges bilindustri- och
bilgrossistförening, Sjösportens samarbelsdelegalion. Varvens
samarbetsorganisation, AB Svensk bilprovning. Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag
(AFA), Kommunernas pensionsanslalt (KPA), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF),

Yttranden
har överlämnats, av Svea hovrätt från Stockholms, Eskilstuna, Uppsala läns
södra, Hedemora och Norrtälje tingsrätter, av hovrätten över Skåne och Blekinge
från Malmö, Helsingborgs och Ystads tingsrätter, av hovrätten för Övre Norrland
från Skellefteå, Gällivare och Luleå tingsrätter, av kommerskollegium från ell
flertal handelskammare och av SHIO från Betongvaruindusirins riksförbund och
Målaremäslarnas riksförening i Sverige,

2 Nuvarande ordning för prövning av
förmögenhetsrättsliga tvister

Den normala formen för prövning av en förmögenhelsräilslig
tvist är det i rättegångsbalken (RB) noggrant reglerade domslolsförfarandel, 1
slort sett är domstolens sammansättning och rällegängsförfarandel detsamma i
alla slags tvister. Endast i begränsad utsträckning finns särskilda domstolar
eller ett särskilt domstolsförfarande för vissa typer av mål som t,ex, arbetsdomstolen
och fastighetsdomstolarna. Förfarandet vid domstol är i huvudsak delsamma
oavsett tvisteföremålels värde. Däremot är domslolsförfarandel mera summariskt
i mål av inkassokarakiär. Detta förfarande regleras i lagsökningslagen
(1946:808), Eu domstolsförfarande leder till en för parterna bindande lösning
av tvisten och ett domstolsavgörande kan verkställas enligt bestämmelserna i
utsökningslag-sliflningen. Vid sidan av del renodlade domslolsförfarandel finns
för vissa praktiskt sett betydelsefulla typer av arrende- och hyrestvister ell
särskilt förfarande inför arrende- eller hyresnämnd. Förfarandet inför
arrende-eller hyresnämnd regleras i lagen (1970:998) om arrendenämnder och
hyresnämnder. Del är inle lika ingående reglerat som domslolsförfarandel. Även
förfarandet inför hyres- eller arrendenämnd leder lill ell för parterna
bindande avgörande, om inte tvisten inom viss lid förs vidare lill domstol, I
vissa fall skall en tvist på grund av särskilt avtal härom mellan parterna
avgöras av skiljemän. Skiljeförfarandet regleras i lagen (1929:145) om skUjemän,
En skiljedom kan verkställas pä samma sätl som en domstols dom.

Vid sidan
av nu angivna förfaranden finns i fråga om vissa konsument-tvister ell
reklamationsförfarande. Viktigast är på detta område den

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 13

verksamhet
som bedrivs av allmänna reklamationsnämnden. Förfarandet inför nämnden är
kostnadsfritt. Nämnden befattar sig endast med klagomål från konsumenter.
Åtskilliga andra begränsningar finns. Personalen på nämndens kansli försöker i
förekommande fall åstadkomma rättelse genom att kontakta den andra parten. Går
inle del, blir del nämndens sak att ta ställning till hur mellanhavandel skall
regleras. Nämndens beslut är inle bindande ulan ulgör enbari en rekommendation.
I stor utsträckning följs emellertid denna, särskilt av förelag som är anslutna
till branschorganisationer. Allmänna reklamationsnämnden har kansli endast i
Stockholm,

2.1
Domstolsförfarandet

2.1.1
Domstolsorganlsationen

Förmögenhetsrällsliga
tvister handläggs av allmän underrätt, oavsett tvisteföremålels värde. De
allmänna underrätterna utgörs av 104 tingsrätter. Av tingsrätterna har 17
endast en ordinarie domare medan 40 har två och de övriga fler än två ordinarie
domare. Vid sidan av lagman och rådmän finns i de största tingsrätterna
chefsrådmän. Dömande funktioner utövas också av lingsfiskaler och, i begränsad
omfattning, lingsnolarier.

Tingsrättens
domar kan överklagas i hovrätt. Mot hovrättens dom kan talan fullföljas i
högsta domstolen (HD), För alt högsta domstolen skall pröva målet måste den
först ha lämnat prövningstillstånd, I princip skall högsta domstolen endast
pröva mål som har prejudikaliniresse,

I
tvistemål i allmänhet, främst förmögenhetsrällsliga tvistemål, är tingsrätt
domför med tre lagfarna domare. Ett kollegium av domare är emellertid inte
behövligt för alla åtgärder, I stor utsträckning är tingsrätten domför med en
lagfaren domare. Bestämmelserna om domförhet med ensamdomare hänger samman med
reglerna om uppdelning av förfarandet i förberedelse och huvudförhandling.
Tvistemål kan i viss utsträckning avgöras redan under förberedelsen.
Tingsrätten är då domför med en domare. Detsamma gäller vid all annan
handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller syn. När huvudförhandling
hålls i omedelbar anslutning lill ett förberedelsesammanlräde eller inom viss
kortare lid efler detta, är tingsrätten likaså domför med en lagfaren domare.
Vid sidan av dessa allmänna domförhetsregler finns bestämmelser om särskild
sammansättning i vissa mål. Som exempel kan nämnas alt tingsrätten, då den
uppträder som fastighetsdomstol, skall beslå av två juristdomare, två lekmän
och en ledamot som är tekniker, 1 vissa mål ersätts teknikern med en lekman.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 14

2.1.2 Rättegångsförfarandet

1948 trädde RB i kraft och ersatte därigenom
rättegångsbalken i 1734 års lag. Lagändringen innebar en betydande
modernisering av rättegången. Tidigare gällde i underrätt det s,k,
munlligt-prolokollariska systemet. Del innebar an domen grundades inte
omedelbart pä vad som förekom vid förhandlingen utan på de uppgifter därom som
hade antecknats i protokollet. Nuvarande uppdelning av rättegången i en
förberedande del och en huvudförhandling förekom inte. Handläggningen ägde rum
vid ell eller flera sammanträden, då parterna hördes och bevisningen logs upp
undan för undan. Uppskov med handläggningen förekom i betydande utsträckning.
Ofta förekom i ell mål ett stort antal sammanträden. Sedan målet handlagts
färdigt beslöt rätten dom på grundval av vad som fanns antecknat i protokollet
från de olika sammanträdena.

Den skisserade ordningen ersattes i RB med ell förfarande
som grundade sig på principerna om munilighel, omedelbarhet och koncentration.
Man ville härigenom uppnå en snabbare handläggning och större tillförlitlighet
i avgörandena.

Munllighelsprincipen
innebär all parterna skall framföra allt som de vill åberopa i målet muntligen
inför rällen och inle i skrifter. Vidare innebär den alt domen skall grunda sig
direkt på vad parterna framför ulan någon förmedling av protokollet.
Munllighelsprincipen gäller i och för sig i alla instanser. Numera är
emellertid undantagen i överräll betydande. Omedelbarhetsprincipen hänger
samman med munllighelsprincipen. Den innebär att det material som domen skall
grundas på måste läggas fram direkt vid huvudförhandlingen, Omedelbarhelsprincipen
får i viss utsträckning sällas åsido. Del är exempelvis vanligt att hovrätt
nöjer sig med bandupptagning av viiinesutsaga vid underrätten i stället för att
höra vittnet på nytt. Koncentralionsprincipen, slutligen, innebär all ell mål
skall om möjligt slutföras vid en enda sammanhängande förhandling. Genom denna
princip ville man få lill stånd en definitiv brytning med del dittillsvarande
uppskovssystemet. Den nya ordningen förutsätter att målet förbereds väl före
huvudförhandlingen. Därför infördes i RB bestämmelser om muntlig och skriftlig
förberedelse i tvistemål.

Den som vill föra talan vid domstol har all lill rätlen ge
in en skriftlig ansökan om stämning av motparten, 1 stämningsansökningen skall
kärande bl,a, ange sina yrkanden och vad han vill anföra lill slöd för sin
talan samt uppge vilken bevisning han vill åberopa. Fyller stämningsansökningen
inle föreskrivna krav och rättas den inle, kan den avvisas, 1 annat fall
utfärdar rätlen stämning på svaranden. Sker det, skall förberedelse hållas i målet.
Förberedelsen syftar till all få målet så väl förberett all del vid den
följande huvudförhandlingen kan slutbehandlas i ett sammanhang.

Förberedelsen kan vara muntlig eller skriftlig. Del förra
är del vanliga. Vid muntlig förberedelse kallas parterna lill sammanträde vid
domstolen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 15

Parterna skall inställa sig personligen om inte deras
närvaro kan antas vara utan betydelse, I sådana fall får parlen i stället
företrädas av ombud, I förmögenhetsrällsliga mål brukar domstolarna ofta anse,
all parternas personliga inställelse vid förberedelsen inte är viktigare än all
del kan överlämnas åt dem själva att bestämma, om de skall komma personligen
eller låta sig företrädas av ombud. Under förberedelsen skall parternas
ståndpunkter preciseras och bevisningen anges. Rätten är ansvarig för att målet
blir från processuell synpunkt väl förberett och att kallelser utfärdas. Vid
sidan därav har rätten skyldighet all verka för alt parterna verkligen anger
allt som de vill åberopa i målet. Ordföranden skall genom frågor lill parterna
försöka alt klara ul otydlighet eller ofullsländighel i parternas
framställningar,

Förmögenhetsrällsliga tvister är i allmänhet dispositiva,
dvs, hinder föreligger inle för parterna alt träffa förlikning, I alla mål
gäller att rällen inle får döma över något som parterna inle har yrkat, I
disposiliva mål gäller dessutom alt domen inle får grunda sig pä någon
omständighet, som inte part har åberopat till grund för sin talan. Även när del
gäller vilken bevisning som skall införas begränsas rättens handlingsfrihet i
disposiliva mål i vissa fall lill förmän for parterna.

Del kan finnas anledning alt här påpeka, alt ramen för
processen i princip fixeras när målet anhängiggörs. Som huvudregel gäller
nämligen att käranden inle får ändra sin talan. Vad domstolen skall döma över
är de yrkanden och grunder som käranden har angett i sin stämningsansökan.
Vissa begränsade möjligheter att ändra talan finns emellertid.

Ett mål behöver inte gå till huvudförhandling. 1 betydande
utsträckning slutbehandlas mål redan vid förberedelsen. Ofta sker det vid det
första sammanträdet. Flertalet av dessa fall är sådana där parterna förliks.
Rätten bör i disposiliva mål försöka förlika parterna, om del bedöms lämpligt.
Förlikningen kan stadfästas av rätlen och tas dä in i en dom.

Slutbehandlas inle målet under förberedelsen, sker det i
stället vid huvudförhandling. Huvudförhandling i förenklad form kan i vissa
fall hällas i direkt anslutning till förberedelsen, varigenom man undgår att
hålla nytt sammanträde. Detta är möjligt om parterna samtycker till det. Även
utan parternas samtycke kan del ske om rätten anser att saken är uppenbar.
Huvudförhandling kan med parternas samtycke vidare äga rum i förenklad form, om
den hålls inom 15 dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades.
Den domare som har lett förberedelsesammanträdel kan vid den huvudförhandlingen
avgöra målet ensam. Hälls huvudförhandling i omedelbar anslutning lill
förberedelsen eller eljesl i förenklad form, skall allt det som har förekommit
vid del sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades anses ha
förekommit också vid huvudförhandlingen utan att det då behöver upprepas.

Vid huvudförhandling som inte äger rum i förenklad form
måste alla

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 16

yrkanden, invändningar och omständigheter som parterna
åberopar redovisas på nytt för domstolen. Huvudförhandlingen följer ell visst
schema. Först fixeras tvistefrågan genom att käranden framställer siu yrkande
och svaranden anger om han medger eller bestrider del. Därefter följer
sakframställningen. Käranden redogör för vilka omständigheter han åberopar lill
slöd för sin ståndpunkt. Svaranden får så yttra sig över vad käranden har
anfört. Sedan sakframställningen har avslutals förebringas bevisningen.
Skriftliga bevis genomgås dock vanligen redan i samband med sakframslällningen.
Den muntliga bevisning som kan förekomma är förhör med part under
sanningsförsäkran och förhör med vittne eller sakkunnig. Sedan bevisningen har
lagils upp får parterna tillfälle all slutföra sin talan, 1 de flesta fall
slutbehandlas målet i ett sammanhang. Räcker det inte med en dag, får
huvudförhandlingen forlsälla under de följande dagarna. Avbrott i
handläggningen får ske under två eller, om särskUda skäl finns, tre dagar i
veckan. Görs av någon anledning längre uppehåll, föreligger uppskov med
huvudförhandlingen. Överstiger del sammanlagda uppskovet 15 dagar, måste ny
huvudförhandling hållas och hela processmalerialel i allmänhet redovisas pä
nytt. Är uppskovet kortare, kan däremot huvudförhandlingen fortsätta där den
slutade, om samma domare sitter i rätten,

2.1.3 Dom

Sedan målet har slutbehandlats och överläggning hållils
meddelar rätten dom. Domen innefattar ell avgörande i sak av målet. Andra
avgöranden kallas beslut. Som tidigare har angetts får domen inle avse annat
eller mera än parterna yrkat och i disposiliva mål inte heller grunda sig på
någon omständighet som inle part åberopat lill grund för sin talan. Vid sin
bedömning av processmalerialel får rällen däremot fritt använda sig av
bevismaterialet på del sätt den anser riktigt. Del är inle alltid nödvändigt
alt hela målet avgörs på en gång. Under vissa förutsättningar kan rätten
meddela deldom eller mellandom,

I
domskälen motiverar rätlen sitt ställningslagande och anger i samband därmed
vad den har ansett styrkt i målet. Domen avslutas med en upplysning om vad den
part har att göra som vill föra talan mol den, I fråga om tidpunkten för domens
beslutande och meddelande gäller detaljerade regler som syftar lill all domen
skall meddelas så skyndsamt som möjligt. Helst skall del ske samma dag som
huvudförhandlingen avslutas eller påföljande dag. Anstånd kan komma i fråga om
det behövs rådrum för att besluta eller avfatta domen.

Om domen inte överklagas ulan vinner laga kraft, kan den
fråga som har avgjorts genom domen inle prövas i någon ny rättegång. Domen kan
verkställas, I viss utsträckning kan delta ske genast efler det domen
meddelats.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 17

2.1.4 Rättegångskostnad

I en tvist som leder lill rättegång uppslår åtskilliga
kostnader. Den största kostnaden brukar avse ersättning lill advokat eller
annat biträde.

Det är
inle alla kostnader som ulgör ersättningsgill rättegångskostnad. Ersättning för
rättegångskostnad skall enligt RB motsvara kostnaderna för att förbereda och
utföra talan saml för bilrädeskostnad i den mån kostnaderna varit skäligen
påkallade. Vidare skall ersätining utgå för partens eget arbete och den
arbetsinkomst part gått miste om i anledning av rättegången, Inkassokoslnad
räknas i viss utsträckning som rättegångskostnad.

Som
princip gäller i dispositiva tvistemål alt den part som förlorar målet skall
ersätta motparten hans rättegångskostnad. Vinner parterna i olika delar av
målet påverkas självfallet kostnadsfördelningen av delta. Särskilda
bestämmelser finns för de fall att målet efler återkallelse avskrivs, att talan
avvisas eller att parterna förliks. Vid sidan av de ordinära fördelningsreglerna
finns regler om ersättningsskyldighet i anledning av all part genom
försumlighet orsakat extra kostnader.

2.1.5 Fullföljd

Part som är missnöjd med utgången i målet kan fullfölja
talan i hovrätten genom att vädja mol domen. Han skall i så fall redan inom en
vecka från del domen meddelades formlöst anmäla till rätten all han tänker
vädja mot domen. Vadeinlagan skall inges lill den domstol som dömt i målet och
delta skall ske inom tre veckor från domens dag. Har endast den ena parlen
vädjat, får motparten möjlighet att överklaga också han även om det sker efler
ireveckorsfristens utgång. Sådant anslulningsvad måste emellertid ske inom en
vecka från den angivna tidpunkten.

Storleken
av tvisteföremälets varde saknar varje betydelse för möjligheten alt få
avgörandet underkastat prövning av hovrätten. Har parterna utfäst sig gentemot
varandra all inte överklaga domen, kan fullföljds-möjligheten dock vara slängd.
I hovrätten kan målet handläggas vid huvudförhandling på samma säll som vid
tingsrätten. Stora möjligheter finns emellertid för hovrätten alt avgöra målet
på handlingarna.

Möjligheterna
att ompröva hovrättens dom är starkt begränsade. För all HD skall pröva målet i
sak förutsätts alt HD har lämnat prövningstillstånd. Prövningstillstånd får
meddelas i mål i vilka det bedöms vara av vikt för ledning av
rättstillämpningen att talan prövas av HD, Del kan exempelvis vara fråga om alt
vägleda domstolarna i en fråga som inle tidigare prövats i högsta instans. Även
i några få andra fall som är av extraordinär natur kan prövningstillstånd
meddelas,

2 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 87

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 18

2.1.6 Förfarandet i mål om lagsökning och
betalningsföreläggande

Förfarandet i mål om lagsökning och belalningsföreläggande
är skriftligt. Den som har en förfallen fordran som grundar sig på skuldebrev
eller annat skriftligt fordringsbevis kan hos rätten lagsöka gäldenären. Ansökan
görs skriftligen.

Tas
ansökningen upp, förelägger rätten gäldenären att skriftligen svara pä denna.
När delgivning skett skall rätlen, om gäldenären inle svarar, avgöra målet pä
handlingarna. Svarar gäldenären, kan ytterligare skriftväxling ske. Bestämmelser
finns vidare om verkan av vissa invändningar från gäldenärens sida.
Bestämmelserna innebär alt rätten under vissa förutsättningar kan hänskjuta
målet som tvistigt lill rättegång. 1 annat fall skall betalningsskyldighet
åläggas gäldenären. Kvarstad, skingringsförbud och annan handräckning, l.ex.
vräkning, kan beslutas i lagsökningsmäl. I fräga om kostnad i lagsökningsmål
gäller RB:s bestämmelser om rättegångskostnad i tvistemål. Hänskjuts målet lill
rättegång, prövas frågan om ersättning för sådan kostnad i rättegången.

För all fä ul en penningfordran som inle grundar sig på
skriftligt fordringsbevis och inle avser skadestånd kan en borgenär hos rätlen
utverka betalningsföreläggande. Ansökan om betalningsföreläggande skall göras
skriftligen eller muntligen. Tas ansökan upp, förelägger rätten gäldenären att
inom viss lid efler delgivning skriftligen anmäla, om han vill bestrida
ansökan, vid påföljd att utmätning annars fär ske. Om gäldenären inle bestrider
ansökan, tecknar rätlen pä del ena exemplaret av ansökningen bevis att ansökan
lämnats obestridd och all utmätning för fordringen och kostnaden i målet
omedelbart fär ske. Har gäldenären bestritt ansökan skall målet, om borgenären
yrkar det, som tvistigt hänskjutas lill rättegång,

Hänskjuts
målet lill rättegång, får målet omedelbart sättas ul lill huvudförhandling, om
förberedelse inle behövs. Talan i mål som hänskjutits till rättegång skall
anses väckt när lagsökningsinlagan eller ansökan om belalningsföreläggande
inkom lill rätlen. Om i lagsökningsmål borgenärs talan har bifallits eller om i
mål om belalningsföreläggande bevis meddelats alt utmätning får ske, kan
gäldenären söka återvinning hos rällen. Ansökan om återvinning skall göras
skriftligen, i lagsökningsmäl inom en månad frän den dag då utslaget delgavs
gäldenären och i mål om betalningsföreläggande inom samma lid frän del
utmätning ägde rum eller betalning skedde med förbehåll om.rätt för gäldenären
att söka återvinning.

2. y, 7 Antalet mål vid underrätterna

Under år 1969 anhängiggjordes sammanlagt 52,315 tvistemål
vid underrätterna. Antalet slutligt handlagda mål samma år uppgick lill
51,715, Antalet avgjorda mål vari inle inräknas avskrivna mål uppgick lill

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 19

41,223, Härav var omkring 33,000 (80 %) familjemål. Antalet
inkomna mål om lagsökning och betalningsföreläggande utgjorde samma år 208,400.

I promemorian (Ds Ju 1971:9) redovisas vissa uppgifter i
fråga om de år 1969 anhängiggjorda dispositiva tvistemål av
förmögenhelsräilslig karaktär i vilka tvisteföremålels värde antingen understeg
3.000 kr. eller också låg mellan 3.000 kr, och 6,000 kr. Mål som innehöll såväl
indispositiva som dispositiva frågor eller såväl familjerällsliga som
förmögenhetsrällsliga frågor ingår inle i uppgifterna. Med ivisteföremål avses endast
huvudförpliktelsen. Hänsyn las inte lill ränta eller annan
lilläggsförpliklelse och inle heller lill rättegångskostnad utom i de fall då
någon av dessa poster utgör huvudsaken. Om moikrav har väckts, ulgör
tvisteföremålels värde summan av huvudkravet och motkravel. Har värdet ändrats
under rättegången, har redovisningen skett med hänsyn till det högsta värdet.

Av svaren
från tingsrätterna framgår att del under år 1969 anhängiggjordes 6,833
disposiliva tvistemål av förmögenhelsräilslig karaktär, vari tvisteföremålels
värde understeg 6,000 kr, I 5,567 av dessa mål understeg tvisteföremålels värde
3,000 kr, medan värdet i 1,266 mål låg mellan 3.000 och 6.000 kr. Parterna
eller någon av parterna hade fri rättegång i 562 mål. 1.165 mål avgjordes genom
dom (utom tredskodom och dom varigenom förlikning fastställts).

Genom undersökningen erhölls också vissa uppgifter om de
mål som i nyss nämnd mening avgjordes genom dom.

1902 av målen understeg tvisteföremålels värde 3,000 kr, I
dessa 902 mål förekom juridiskt biträde för båda parter i 282 fall och för ena
parlen i 489 fall. Rättegångskostnaden i underrätt översteg tvisteföremålels
värde i 286 mål, dvs, nästan en tredjedel av målen. Det genomsnittliga värdet
av Ivistef öremålet utgjorde 1,097 kr,, medan genomsnittskostnaden i underrätt
uppgick till 829 kr.

Inom departementet har dessutom gjorts en undersökning
beträffande under år 1970 anhängiggjorda mindre tvistemål vid vissa domstolar.
Undersökningen lorde få redovisas i bilaga 2.

2.2 Förfarandet vid arrende- och hyresnämnder

Hyresnämnderna har lill uppgift bl,a. att medla och vara
skiljenämnd i hyres- eller bostadsrällsivisler saml alt pröva vissa typer av
sådana, främst tvister om hyrans storlek och om förlängning av hyresavtal. Den
1 januari 1972 har inrättats arrendenämnder som har till uppgift bl.a. att
medla och vara skiljenämnd i arrendetvister samt all pröva vissa typer av
sådana, främst tvister om arrendeavgifter och om förlängning av arrendeavtal.

Arrendenämnd och hyresnämnd finns i samtliga län. De har
gemensamt kansli. Sådant kansli, som i vissa fall är gemensamt för tvä eller
flera län, finns på tolv orter.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 20

Arrendenämnd och hyresnämnd består av lagfaren ordförande
och två andra ledamöter, varav den ene representerar fastighetsägarsidan och
den andra arrendators-, hyresgäst-resp, bostadsrältsinnehavarsidan, 1 vissa
fall kan dock nämnd bestå av ordföranden ensam, t,ex, vid medling.

Tvist
hänskjuts av part lill arrende- eller hyresnämnd genom skriftlig ansökan.
Nämnden skall sedan kalla parterna alt inställa sig inför nämnden. Vid sådant
sammanträde skall nämnden handlägga tvistefrågorna och, även om medling inle
påkallats, söka förlika parterna. Träffas inle förlikning skall nämnden avgöra
tvisten, om den faller inom nämndens kompetensområde. Förfarandet är i övrigt
inle reglerat närmare i lagen om arrendenämnder och hyresnämnder. Ordföranden
har sålunda frihet all ordna förfarandet som han finner lämpligt med hänsyn
till ändamålet alt klarlägga tvistefrågorna och söka förlika parterna.

När del
gäller parts inställelse inför nämnden har nämnden möjlighet all förelägga
vite. Även i fråga om andra prestationer av part, t,ex, att förete kontrakt,
kan vite användas som tvångsmedel.

Nämnden
kan förordna om besiktning av fastighet och föranstalta om annan nödvändig
utredning. Den som inte är part kan kallas att höras inför nämnden. Förhör kan
dock inte inför nämnden hållas under ed eller sanningsförsäkran. Tvångsmedel
kan inle heller användas mol den som inle är part. Däremot föreligger rätt till
ersättning av allmänna medel för inställelsen, 1 övrigt saknas särskilda regler
om kostnadsersättning vilket innebär, all vardera parlen får slå sin kostnad, I
nämnds beslut skall anges de skäl på vilka beslutet grundas i den mån del är
behövligt. Beslut tillställs part genom nämndens försorg om del inte meddelas
vid förhandling i partens närvaro. Om part inle inom viss lid klandrar nämnds
beslut genom all väcka talan mot den andra parlen vid fastighetsdomstol, länder
nämndens beslut lill efterrättelse. I vissa frågor fär talan mol domstolens
avgörande inte fullföljas lill hovrätt. Mol hovrättens avgörande får talan inte
föras. I prop. 1973:23 har föreslagils vissa ändringar i förfarandet vid
hyresnämnd och arrendenämnd. Ändringarna avses träda i kraft den I juni 1973.

Under år
1970 har av hyresnämnderna avgjorts 13.940 hyresärenden, varav 9.357 ärenden
enligt hyreslagen, 4,577 ärenden enligt hyresregleringslagen och 6 ärenden
enligt ivångsförvallningslagen. Av dessa har 185 (1 %) avvisats, 4,617 (33 %)
avskrivits efler äterkallelse eller på grund av sökandens utevaro, 905 (7 %)
avskrivils efler förlikning och 143 (1 %) ulan förlikning samt 8,090 (58 %)
prövats i sak.

Av de 13,940 avgjorda ärendena har 11,953(86%) varit
föremål för 15,137 sammanträden. Sammanträdestiden har varit kortare än 1 timme
i 83 % av ärendena, längre än I men kortare än 2 limmar i 11 % av ärendena,
längre än 2 men kortare än 3 limmar i 3 % av dessa saml längre än 3 limmar
likaså i 3 % av dem.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 21

2.3 Skiljemannaförfarandet

Skiljeavtal förekommer i två olika former. För det första
kan parterna i anledning av en redan uppkommen tvist komma överens om att låta
tvisten avgöras av skiljemän. Vanligare är emellertid att skiljeavtalet har
formen av en bestämmelse i ett mellan parterna träffat, civilrättsligt avtal.
Skiljeavtalet innebär i detla fall vanligen alt de tvister som kan uppkomma i
framtiden med anledning av avtalet skall hänskjutas lill avgörande av skUjemän,
I ett skiljeavtal kan las in bestämmelser om skiljemännen och hur de skall
utses, hur förfarandet skall gä lill och andra frågor av liknande beskaffenhet.

Skiljeavtalet utgör rättegångshinder. Om ena parten har
väckt talan vid domstol i en fråga som omfattas av skiljeavtal och den part som
vill åberopa skiljeavtalet gör invändning härom vid domstolen, avvisas sålunda
käromålet vid domstolen.

Parterna avgör hur skiljemännen skall utses och hur många
de skall vara. Inom vissa branscher är del regel all branschorganisationen
skall utse skiljemän eller all skiljemännen skall utgöras av befintlig
skiljenämnd, som har utsetts av organisationen eller av handelskammare. Såväl i
Sverige som utomlands finns flera permanenta skiljedomsinstitut. Det kan
emellertid hända att ingen överenskommelse har träffats om skiljemännen. För
det fallet föreskriver lagen all skiljemännen skall vara tre och utses så, att
vardera parlen väljer en och de båda utsedda skiljemännen tillkallar den
tredje,

Skiljemannaförfarandet
inleds med att någon av parterna påkallar skiljedom. Del sker vanligen i en
skrift ull motparten. Den som påkallar skiljedom brukar samtidigt med detta
uppge vem han har utsett lill skiljeman. Detta får nämligen liU följd aU
motparten blir skyldig att inom 14 dagar lämna uppgift om sitt val av
skiljeman, I den skrift som inleder förfarandet brukar den som påkallar
skiljedom hell kort ange vad saken gäller och framställer i anslutning till
detta ell bestämt yrkande. Inget hindrar emellertid att yrkanden och grunder
framställs först i ett senare skede.

Vid
handläggningen av målet hos skiljenämnden fungerar en av skiljemännen som
ordförande. Ordföranden bestämmer lid och plats för skiljenämndens
sammanträden. Han utfärdar erforderliga förelägganden för parterna. Vid
sammanträdena leder han förhandlingen och svarar för att protokoll förs i den
utsträckning som är lämpligt,

I fråga om förfarandet föreskrivs i lagen all
skiljemännen, i den mån hinder inte möter, skall tillämpa vad parterna har
föreskrivit och i övrigt handlägga saken opartiskt, ändamålsenligt och skyndsamt,
1 skiljeförfarandet ges parterna och skiljemännen sålunda fria händer att
anpassa

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 22

förfarandet lill vad tvisten i del särskilda fallet
kräver. Skiljemännen avgör efter omständigheterna om förfarandet skall vara
skriftligt eller muntligt.

Skiljemännen är skyldiga all bereda parterna tillfälle all
skriftligen eller muntligen ulföra sin talan. Om någon part utan giltigt skäl
låter bli att begagna sig av den möjligheten, får skiljemännen avgöra målet på
den föreliggande utredningen. Om inle parterna har bestämt någol annat, får
skiljemännen vidla olika åtgärder för all målet skall bli tillräckligt utrett.
De kan exempelvis anmoda part, sakkunnig eller annan all infinna sig för alt
höras i saken. Vidare kan de uppmana någon, som innehar en handling eller ett
föremål av betydelse i målet, all tillhandahålla handlingen eller föremålet.
Syn lorde i mänga fall ha stor betydelse. Tvångsmedel får emellertid inle
förekomma, Inle heller får ed eller sanningsförsäkran avläggas. För
bevisupptagning enligt RB:s bestämmelser är skiljemännen hänvisade alt gå till
domstol. Skiljedom avfallas skriftligen och undertecknas av skiljemännen, 1
domen brukar intas skiljemännens beslut angående skiljedomskostnaderna, dvs,
kostnaderna för skiljemännen.

Om ingenting har beslämls i skiljeavtalet om när
skiljedomen skall meddelas, skall den meddelas inom sex månader från
skiljeavtalet eller, om detta avsåg framlida tvister, från del skiljedom
påkallades. När särskilda skäl föreligger kan fristen förlängas.

Om ingenting annat uttryckligen sagts i skiljeavtalet,
anses parterna ha godtagit all skiljedomen inle får klandras. Så är också
vanligen fallet. Föreligger det formella brister kan detta i vissa fall medföra
all skiljedomen betraktas som ulan vidare ogiltig, I andra fall leder bristerna
till att skiljedomen kan klandras.

Parterna är som tidigare nämnts skyldiga all betala
skiljemännen för deras arbete. De är solidariskt ansvariga för ersättningen.
Förutom skilje-domskoslnaderna uppslår i förfarandet vanliga processkostnader,
t,ex, ombudsarvode, instäUelsekostnad eller ersättning till sakkunnig. Om
parterna har kommit överens om hur skiljedomskostnaderna och processkostnaderna
skall fördelas dem emellan, blir detta bindande för skiljemännen, I annat fall
får skUjemännen på yrkande av part pröva om och i vilken mån motparten skall
ersätta parlen de kostnader hart haft i förfarandet, RB:s bestämmelser om
kostnadsfördelningen i tvistemål får av naturliga skäl inflytande på
kostnadsfördelningen i skiljeförfarandet. Del kan dock antagas att bestämmelsen
om lappande parts kostnadsansvar inte alllid tillämpas lika strängt som vid
domstol.

Verkställighet av svensk skiljedom söks hos överexekutor.
Sedan denne förordnat om verkställighet av skiljedom blir den verkslällbar på
samma sätt som domstols lagakraftvunna dom. Sökanden får vända sig till utmätningsman
för all få verkställigheten genomförd.

Sedan år 1967 har under ledning av universitetslektorn B-M
Persson Blegvad i Köpenhamn och professor P,0, Bolding i Lund bedrivits ett

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 23

sociologiskt
juridiskt forskningsprojekt kallat 'konfliktlösning genom skiljedom'.
Undersökningen inleddes med en enkät hos 1,430 advokater och biträdande
jurister på advokatbyråer, 213 domare och 160 bolagsjurister samt vissa andra
jurister och tekniker. Vid sidan av enkäten har gjorts ingående intervjuer med
ett tjugofemlal jurister och tekniker.

Undersökningen
ger inle någon säker uppgift om antalet skiljeförfaranden per är i Sverige, De
i enkätsvaren lämnade uppgifterna om dellagande i skiljeförfarande motsvarar
högst omkring 350 fall per år. Med hänsyn till bl,a, alt svaren från olika
jurister till stor del avser samma skiljeförfarande, anges siffran böra
reduceras. Utredarna vågar den gissningen att antalet skiljef ör f aranden
enligt enkäten ligger någonstans mellan 100 och 150 per år, A andra sidan har
enkäten inte fångat in mer än en viss del av de fall som i verkligheten har
inträffat. Utredarna uppskattar med hänsyn härtiU antalet skiljeförfaranden i
frågor av tvislemålskaraktär tUl omkring 200 per år,

1
fråga om tvistens art visar utredningen att skiljeförfaranden främst avsett
affärslvister mellan svenska parter samt byggnads- och
anläggningsentreprenader. Utredningen visar att skiljeförfarande i ytterst
obetydlig utsträckning används i tvister under 4,000 kr, värde. Svarsfördelningen
tyder i övrigt på all erfarenheten av tvister om värden över 50,000 kr, kan ha
varit större än erfarenheten av tvister där värdet understiger 50,000 kr,
Enkätsvararna, dvs, främst advokater, har undvikit skiljeförfarandet i
bagatellarlade fall. Utredarna antar emellertid alt skiljeförfarande i mål om
mindre värden ofta förekommer utan medverkan av sådana jurister som enkäten
vände sig lill, bl,a, som integrerade delar i olika branschers
avtalsmekanismer,

I
fråga om kostnaderna för förfarandet lämnas vissa uppgifter. Advokaternas
arvodesdebiteringar är ungefär desamma som vid domstol. Skiljemännens arvoden
förefaller vara lägre än biträdenas. Det är möjligen så att kvittning
förekommer oftare i skiljeförfarande än i rättegång.

Svaren
tyder inte på att skiljeförfarandel föredras ur kostnadssynpunkt. Däremot
antyder svaren att skiljeförfarandet vanligen anses snabbare än
domslolsförfarandel. Möjligheten att hemlighålla konflikter tillmäts stor
betydelse,

2.4
Reklamationsförfarandet

2.4.1
Allmänna reklamationsnämnden

AUmänna
reklamationsnämnden har inrättats av statens konsumentråd. Arbetet bedrivs som
en försöksverksamhet, Fr,o,m, den 1 januari 1973 svarar konsumentverket för
verksamheten.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 24

AUmänna reklamationsnämnden har enligt sina stadgar tUl
uppgift all avge yttrande på begäran av konsument, som anser sig ha anledning
till anmärkning mot vara eller tjänst som tUlhandahåUits i näringsverksamhet.
Yttrandet skall avse varans eller tjänsten beskaffenhet och övriga
omständigheter som är av betydelse för reklamalionsfrågans bedömning. Anser
nämnden alt en klagande har fog för sin talan, bör nämndens yttrande enligt
stadgarna innehålla en anvisning om hur klaganden enligt nämndens mening bör få
rättelse. Nämnden skall sålunda genom sin verksamhet hjälpa konsumenterna all
på ett billigt och enkelt sätt få skäligheten i sina anmärkningar bedömda.
Därutöver skall den dokumentation om konsumentens situation som erhålls kunna
användas som underlag för konsumentskyddande åtgärder och konsumentupplysande
aktiviteter. Nämnden prövar inle alla slags tvister, I stadgarna och
arbetsordningen för nämnden anges tvister vilka nämnden saknar behörighet all
pröva eller får underlåta all ta upp. Bestämmelserna behandlas i det följande.

Allmänna
reklamalionsnämnden består av omkring 40 ledamöter som representerar
konsumentverket och 20 privaträtlsliga organisationer, huvudsakligen fackliga
organisationer och näringslivsorganisationer. Ledamöterna är utsedda så att del
i nämnden ingår samma antal företrädare för konsumenter som för industri och
handel. Utöver de nämnda ledamöterna ingår sex jurister som fungerar som
opartiska ordförande och vice ordförande. Nämnden arbetar på sex avdelningar, nämligen
avdelningarna för resor, motor, textil, hemelektronik, fritidsbåtar saml övriga
ärenden. Nämnden kan vid behandling av ärende eller grupper av ärenden inhämta
yttrande från eller adjungera särskild sakkunnig. Nämnden kan också låta ulföra
laboratorie- och andra undersökningar. Omfattande tekniska undersökningar
vidtas dock endast om saken kan anses vara av allmänt intresse eller särskilda
skäl annars talar för det. Viss teknisk expertis finns inom kansliet. Genom
ledamöterna i nämnden tillförs vidare nämnden teknisk sakkunskap. Därigenom
blir det i många fall onödigt att anUla expertis utifrån.

Allmänhetens
kontakt med nämnden sker genom kansliet, som föreslås av en sekreterare.
Kanslipersonalen bereder ärenden som skall behandlas eUer har behandlats av
nämnden. Kansliet ger också i betydande omfattning råd åt allmänheten och
hänvisar konsumenten till andra institutioner, om nämnden inte kan ta hand om
ärendet.

Allmänna
reklamationsnämnden har kansli endast i Stockholm, Emellertid har till utgången
av år 1972 i sex städer funnits lokala konsu-menikommitléer. Initiativet lill
denna verksamhet kom från LO-SAP-gruppen i prisfrågor, Konsumenlrådet har
svarat för den centrala administrationen av verksamheten. Kommittéerna har
arbetat för att öka konsumentinflytandet genom att bl,a, vara en kanal för
enskilda konsumenters önskemål och behov. Konsumenterna har i huvudsak vänt
sig tiU

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 25

kommittéerna
per telefon för att få hjälp och stöd. Kommittéerna har i de flesta fall kunnat
hjälpa konsumenterna tUl rätta. Såvitt gäller allmänna reklamationsnämndens
verksamhet har de lokala konsumenlkommilléerna varit konsumenterna behjälpliga
med all fyUa i reklamationsformulären.

Klagomål till nämnden kan
framställas per telefon, i brev eller vid personligt besök på kansliet. Del
ojämförligt största antalet anmälningar sker per telefon. Det slora fierlalet
ärenden kan klaras upp vid de informella kontakterna med kansliet per telefon
eller vid besök, I en del faU avråds därvid konsumenten från att gå vidare
därför all saken anses utsiktslös, I andra fall har konsumenten inle varit i
kontakt med säljaren angående sina klagomål och han hänvisas därför dit efter
att ha erhållit råd från kansliet hur han bör argumentera i saken, I många fall
träffas därvid uppgörelse med säljaren. Redan den omständigheten alt
konsumenten har varit i kontakt med reklamalionsnämnden innebär ett visst tryck
på säljaren eller den som tillhandahållit tjänsten. Om emellertid saken inle
klaras upp och konsumenten slår på sig, inleds förfarandet inför nämnden.
Förfarandet är skriftligt. Den som viU påkalla nämndens yttrande har att göra
skriftlig frarastäUning därom, I anmälan skall klart anges vad som påtalas och
de omständigheter som ligger tiU grund för framställningen. Nämnden har särskilda
formulär för reklamation av köp, av beställt arbete etc, som tillställs
konsumenten. Konsumenten får därjämte viss handledning i reklamationsfrågan
genom en liten skrift, 'Något om reklamation av varor', som bifogas
reklamationsformuläret. Vid konsumentens anmälan bör fogas det
utredningsmaterial som åberopas. Är framställningen så ofullständig all den
inte kan läggas till grund för ärendets behandling och avhjälps inte brislen
efler föreläggande, kan nämndens sekreterare avvisa framställningen,

Efler
konsumentens anmälan till nämnden sker en skriftväxling mellan parterna i syfte
att få faktaunderlag för nämndens slutliga bedömning, I en del fall träffas
överenskommelse mellan parterna under skriftväxlingens gång, I ett mindre antal
fall hör konsumenten inte vidare av sig sedan han fått del av säljarens
svaromål.

Någon avgift från
konsumenten tas inte ut. Om emellertid ell ärende inte kan avgöras utan
omfattande teknisk undersökning kan nämnden om inte saken kan anses ha mera
allmänt intresse eller i övrigt särskilda skäl talar för sådan undersökning
kräva att den som har begärt yttrandet påtar sig kostnaden saml stäUer säkerhet
för kostnaden eller betalar lämpligt förskoll. Vägrar sökanden detta, kan
nämnden avskriva ärendet. Sedan skriftväxlingen har avslutals föredras och
avgörs ärendet vid sammanträde med den avdelning av nämnden lill vilken ärendet
hör,

Reklamalionsnämnden
saknar som tidigare nämnls möjlighet att tvångsvis genomdriva sina beslut.
Nämndens yttrande i ell ärende ulgör alltså en rekommendation till parterna att
lösa tvisten på visst angivet sätt.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 26

Nämndens rekommendationer följs dock i betydande
utsträckning. Genom att yttrandena är offentliga och regelmässigt publiceras i
vissa tidningar sprids kännedom om nämndens praxis.

Inom
bilbranschen har Motorbranschens riksförbund infört ell s,k, kundskydd. Detta
innebär all förbundet garanterar, all dess medlemmar följer de rekommendationer
som utfärdas av reklamationsnämnden. Om detta inle sker, får kunden ersättning
av förbundet.

Av
beskrivningen 1 det föregående av nämndens uppgifter har framgått att varor
eller tjänster skall ha lämnats i näringsverksamhet. Nämndens verksamhet är
alltså begränsad till yrkesmässigt tillhandahållande av varor och tjänster. Del
krävs dessutom all anmälaren är konsument. Han får således inle ha köpt varan
eller betalat för tjänsten i samband med någon form av näringsulövning.
Nämndens verksamhet siktar på den privata konsumtionen. Brister någon av de
angivna förutsättningarna, avvisas ärendet. Frågor som är av sådan beskaffenhet
att de prövas av Reklamationsnämnden för tvällfrågor, Skoreklamalionsnämnden,
Pälsrekla-mationsnämnden och Reklamationsnämnden för aulomobilgummi är
undantagna från allmänna reklamalionsnämndens prövning. Fr,o,ra, den I juli
1973 kommer dock de tre förstnämnda nämnderna att inordnas i allmänna
reklamationsnämnden.

Den
prövning som nämnden har alt göra skall enligt arbetsordningen i första hand
vara av teknisk natur och avse varans eller tjänstens kvalitet i vidsträckt
betydelse. Ärenden som uteslutande gäller prisets storlek faller utanför
nämndens bedömning, I de flesta fall kan dock prisfrågan inte ses isolerad.
Särskilt gäller detta i fråga om Ijänslepreslationer eller vid
tillhandahållande av varor av mer individuell karaktär. Där hänger priset
intimt ihop med varans eller tjänstens kvalitet. Som förutsällning för nämndens
befattning med en fråga gäller, som tidigare nämnts, all klaganden skall ha
reklamerat felet eller dröjsmålet hos säljaren utan all få rättelse. Ofta har
reklamation inte skett när anmälan görs lill kansliet. Kanslipersonalen anmodar
då sökanden all framställa reklamation hos säljaren och ger honom samtidigt
viss vägledning.

Nämnden
prövar inte frågor om tjänster av immateriell natur, exempelvis lakar- och
landläkarbehandling, rättshjälp, försäkringsavtal m,m. En annan grupp av
anmälningar som avvisas på denna grund avser kursverksamhet och annan
utbildning.

Stadgarna och arbetsordningen ger nämnden möjlighet att
generellt undanta vissa typer av ärenden eller i enskilda fall vägra pröva
ärenden som nämnden är behörig att ta upp lill prövning. En tämligen fast
praxis har utbildats på grundval av dessa bestämmelser. De viktigaste fallen
skall nämnas.

Nämnden
tar inle upp ärenden som rör fast egendom, Del är inte bara fast egendom i
juridisk bemärkelse som undantas utan också åtskilliga anmäl-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 27

ningar
angående varor och tjänster som har ett funktionellt samband med fast egendom.

Ett
annat undanlag avser liden för anmälan. Nämnden lar i princip upp en anmälan
endast om den inkommit inom 12 månader från skadans uppkomst. Principen kan
frångås exempelvis om tidsfristen överskridils lill följd av
förlikningsförhandlingar.

Tvister
i vilka oenigheten mellan parterna är av juridisk natur, exempelvis frågor om
avtalsrällslig bundenhet, avvisas vanligen eftersom nämndens prövning i första
hand är av teknisk natur, I den mån nämnden prövar rättsliga frågor spelar
skälighetsbedömningen troligen en större roll än vad som är brukligt vid
domstol. En ganska klar anpassning lill domslolspraxis sker dock. Undantaget
får till följd att vissa vanliga typer av konsument-tvister inte kan prövas av
nämnden.

Nämndens
vägran att pröva rättsliga frågor visar sig också i fråga om s,k, följdskador.
Nämnden är restriktiv i fråga om att pröva rällen lill skadestånd vid
följdskador, däri inbegripet skador till följd av en varas skade-bringande
egenskaper.

En
annan viktig grupp av ärenden som avvisas avser sådana ärenden i vilken
utredningen inle är tillräcklig för att nämnden skall kunna yttra sig. Ofta är
fallet del, att påslående slår mol påstående. Parterna redovisar i sina inlagor
diametralt motsatta skUdringar av händelseförlopp och övriga omständigheter, I
andra, mera sällsynta fall, är skälet för av visningen det att teknisk
utredning inle kan förebringas, efiersom det aktuella föremålet förolyckats.

Avvisning
av anmälan i nu nämnda fall beslutas av nämnden. Är det uppenbart att ett
anhängiggjort ärende inle faller inom nämndens behörighetsområde får nämndens
ordförande eller, efler hans bemyndigande, nämndens sekreterare avvisa ärendet.
Det bör framhållas alt undantagen främst avser själva nämndens verksamhet. Den
rådgivning som äger rum på kansliplanet lorde i viss utsträckning avse också
frågor som inte kan prövas av nämnden.

Verksamheten
inom allmänna reklamationsnämnden drivs t,v, som försöksverksamhet. Trots de
begränsningar som har blivit en följd av detla har verksamheten fått en
betydande omfattning. Uppgifter om verksamheten har lämnats i statens konsumeniråds
verksamhetsberättelser. Under de första fem åren har omkring 60,000 personer
tagit kontakt med nämnden, därav 7,500 1968, 8,900 1969, 14,000 1970, 15,000
1971 och 15,000 år 1972, I närmare 80 % av fallen har kontakten skett per
telefon, F,n, vänder sig i genomsnitt 60 konsumenter om dagen till nämndens
kansli. Av anmälningarna kommer omkring 32 % från personer som bor inom Storstockholm,

Det
stora flertalet anmälda fall klaras av på kansliet utan att någon

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 28

skriftväxling mellan parterna blir nödvändig. Vid sidan av
den direkta rådgivningen lar kanslipersonalen ofta telefonkontakt med
exempelvis säljaren och får därigenom lill stånd en uppgörelse. De ärenden som
klaras av på angivet sätt registreras inle. Kan ärendet inte klaras genom dessa
informeUa åtgärder måste som förut nämnts en skriftlig anmälan göras. Denna
registreras. Därefter sker skriftväxling mellan parterna. Antalet registrerade
ärenden var 1968 884, 1969 984, 1970 2,023, 1971 2,601 och år 1972 2,564, Av de
ärenden som har registrerats går emellertid inte alla lill prövning i nämnden.
Omkring 40 % av dem klaras efler skriftväxlingen på kansliplanet. Återstoden
prövas av nämndens olika avdelningar efter föredragning, AUmänna
reklamalionsnämnden avgav under 1972 1,086 yttranden. Som jämförelse kan nämnas
all antalet yttranden uppgick, 1968 liU 201, 1969 liU 448, 1970 lill 828 och
1971 tUl 969, Ansvällningen av verksamheten avspeglas också i antalet
sammanträden, vilka för åren 1968-1972 utgjorde resp, 26,49, 89, 103 och 110,

Moioravdelningen
är den klart största av avdelningarna. Därnäst kommer den textila avdelningen.
Strukturen på klagomålen har inle i någon högre grad förändrats under
verksamhetstiden. På reseavdelningen är det främst sällskapsresor som
reklameras. Klagomålen gäller i flertalet fall brister i fråga om
inkvarteringen på semesterorten. Ärendena på moioravdelningen avser i huvudsak
köp av begagnade bilar saml reparationer av bilar. Köp av nya bilar föranleder
förhållandevis få klagomål. På textilavdelningen avser anmälningarna främst
dam- och flickkläder. Därefter kommer hemtexulier samt herr- och gosskläder,
Elavdelningen handlägger lUl övervägande del klagomål pä köp av tvättmaskiner,
kylskåp, frysskåp samt radio- och lelevisionsapparater. Inom den allmänna
avdelningen är några av de vanligaste varugmpperna möbler, klockor, foto- och
fritidsartiklar.

Av de nära
3,500 yttranden som nämnden avgav under åren 1968-1972 innehöll omkring 55 %
rekommendationer om någon form av rättelse. Vid olika tillfällen har
undersökningar företagits för all utröna hur nämndens rekommendationer
efterlevs. En sådan undersökning avsåg perioden april 1969 juli 1970,
Undersökningen visade all konsumenten fick full rättelse av säljaren i 54 % av
fallen och delvis rättelse i ytterligare 7 %, I återstående 39 % fick
konsumenten däremot ingen som helst rättelse. En viss förbättring inträdde
sedan konsumenlrådet hade kontaktat säljarna. Bristande efterlevnad av
rekommendationerna visade sig ha flera orsaker. Ibland hade företagel gått i
konkurs eller av annan anledning upphört med sin verksamhet, I några fall
brydde sig klaganden inte om att kontakta säljaren. En senare företagen
undersökning ulvisar en förbättrad efterlevnad av nämndens rekommendationer.
Undersökningen, som avsåg de rekommendationer som avgetts under perioden
augusti 1970 februari 1971, gav vid handen att konsumenten i omkring 20 % av
fallen inle erhöll någon som helst rättelse, I hälften av dessa fall hade
företaget gått i konkurs eller av

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 29

annat
skäl upphört med verksamheten och hade därför inle kunnat nås av
konsumentrådet,

2.4.2 Särskilda
reklamationsnämnder

Statens
konsumentråd har beviljat anslag lill tre särskilda reklamations-nämnder,
reklamationsnämnden för tvättfrågor, skoreklamalionsnämnden och
pälsreklamationsnämnden. Vid sidan av dessa finns endast en rekla-malionsnämnd
av någon betydelse, nämligen reklamalionsnämnden för aulomobilgummi. Dess
verksamhet är emellertid begränsad lill en rent teknisk bedömning av
reklamerade bildäck. De tre övriga nämnderna bedriver däremot en verksamhet som
i myckel påminner om den som bedrivs i allmänna reklamalionsnämnden. Som
tidigare nämnts hänvisar aUmänna reklamalionsnämnden tvätt-, sko- och
pälsfrågor lill de särskilda nämnderna. Hänvändelse till särskild
reklamationsnämnd är numera kostnadsfri.

Nämnderna
utgörs av lika antal företrädare för konsumenterna och näringslivet. Antalet
ledamöter varierar. Endast i pälsreklamationsnämnden tjänstgör jurist som
opartisk ordförande. Nämnderna har också särskilda kanslier. Vid dessa finns
vanligen teknisk personal och skriv-personal, I pälsreklamalionsnämndens kansli
tjänstgör en jurist.

För åren 1969,1970 och
1971 var antalet behandlade reklamalionsärenden följande: i
skoreklamalionsnämnden 117, 257 resp, 751, i reklamationsnämnden för
tvättfrågor 567, 904 resp, 872 och i pälsreklamationsnämnden 135, 180 resp,
158, I såväl skoreklamalionsnämnden som pälsreklamationsnämnden utföll under
1971 ungefär hälften av yttrandena till konsumentens fördel, I tvättreklamalionsnämnden
avgjordes 582 av de 872 ärendena till konsumentens fördel. Undersökning av i
vilken utsträckning utlåtandena efterlevs har gjorts endast i fråga om
pälsreklamationsnämnden. Undersökningen visade att utlåtandena efterföljs av
säljarna i stor utsträckning. Det aUmänna intrycket anses även i övrigt vara,
all rekommendationerna från de särskilda reklamationsnämnderna i betydande
grad efterföljs.

2.4.3 Organisationsreform
beträffande den konsumentpolitiska

verksamheten

Frågan
om den statliga konsumentpolitikens utformning har behandlats av
konsumenlutredningen i betänkandet (SOU 1971:86) Konsumentpolitik riktlinjer
och organisation. På grundval av betänkandet har riksdagen nyligen antagit
förslag om bl,a, en ny statlig organisation för samhällets konsumentpoliliska
verksamhet (prop, 1972:33), Den nya ordningen innebär att statens institut för
konsumentfrågor, statens konsumentråd och

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 30

varudeklaralionsnämnden från den 1 januari 1973 har
ersatts av en central myndighet, konsumentverket. Allmänna reklamationsnämnden
skall fortsätta sin verksamhet under de relativt självständiga former som
gäller f ,n, och vara knuten lill konsumentverket.

När det gäller åtgärder på det lokala och regionala planet
innebär den nya ordningen, all del statliga stödet till försöksverksamhet med
lokala konsumentkommilléer inte längre skall utgå men all kommunerna i stället
skall inrätta organ som tillhandagår konsumenterna med upplysning. Beträffande
den regionala organisationen innebär den en viss förstärkning av
hemkonsulenternas verksamhet,

3 Rättshjälpsreformen

Statlig processuell rättshjälp i tvistemål lämnas f ,n, i
form av fri rättegång i mål och ärenden vid domstol. Denna form av rättshjälp
administreras av domstolarna. Härutöver meddelas rättshjälp med det allmännas
stöd huvudsakligen i två former. Dels finns av landsting eller kommun anordnade
offentliga rättshjälpsanstaller saml en statlig rätlshjälpsanslalt. Dels lämnas
rättshjälp inom vissa landstingsområden på grundval av avtal mellan landsting
och avdelning av samfundet, det s,k, jämtlandssystemet. Vid sidan av den
offentliga rättshjälpen förekommer rättshjälp i form av rätlsskyddsförsäkring
och det bistånd i rättsliga angelägenheter som vissa intresseorganisationer
tUIhandahåller sina medlemmar,

F,n, förbereds en genomgripande reform av samhällets
rättshjälp. Reformen bygger på förslag i prop, 1972:4 och träder i kraft den 1
juli 1973, Den innebär all rättshjälp i princip skall kunna lämnas var och en i
alla rättsliga angelägenheter där behov av bistånd föreligger oberoende av om
den rättsliga angelägenheten behandlas vid allmän domstol, förvaltningsdomstol,
förvaltningsmyndighet eller av skiljemän. Rättshjälpen skall också kunna
omfatta biträde vid allmän rådgivning. Vissa begränsningar i tiUämpningsområdet
gäller emellertid. Rättshjälp får i princip inle utgå lill den som har en
inkomsl som överstiger åtta gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring dvs, f,n, 58,400 kr. Andra juridiska personer än dödsbon
skall inte kunna få rättshjälp. För angelägenhet som har samband med den
rättssökandes näringsverksamhet skall rättshjälp endast kunna lämnas i
undantagsfall. Vissa begränsningar skall också gälla för den som är bosalt
utomlands saml för självdeklarationer och andra liknande massärenden. För all
rättshjälp skall utgå krävs att den rältssökande har ett befogal intresse av
all få sin sak prövad.

För rättshjälp skall erläggas ett kostnadsbidrag som
bestäms med hänsyn till betalningsförmågan. Bidraget utgår i första hand efter
årsinkomst och underhållsskyldighet inom vissa schabloner. Den ekonomiskt sämst
ställda gruppen, vartill räknas dem vars inkomsl ej överstiger tre gånger bas-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 31

beloppet, dvs, f,n, 21,900 kr,, får rättshjälp mot en
grundavgift som i princip är lika för alla. Avgiften ulgör en
etlhundraljugufemtedel av basbeloppet, jämkad nedål lill närmast lägre tiotal
kronor, dvs, f,n, 50 kr, Grundavgiften kan efierges eller sättas ned. För
övriga las ut avgifi efter en stigande skala upp till för närvarande omkring
5,000 kr. Avgiften får dock aldrig överstiga de faktiska kostnaderna för
rättshjälpen. Schablonbeloppen utgör sålunda maximibelopp.

Förmånerna
vid allmän rättshjälp innebär i huvudsak att ersättning utgår i fråga om
kostnaderna för biträde, instäUelse vid domstol eller annan myndighet och för
utredning. Till biträde skall förordnas advokat eller annan lämplig person.

Ett
betydelsefullt inslag i rällshjälpsreformen är att rådgivning skall lämnas
möten enhetsavgifl om f,n, 50 kr, Avgiften kan i speciella fall sältas ned
eller hell efterges, Rådgivning skall ulan särskild ansökan kunna lämnas av
advokat eller biträdande jurist vid allmän eller enskild advokatbyrå. Biträdels
ersätining för rådgivning har beslämls till samma belopp som rådgivningsavgiften,

Ersätining
tUl biträde skall kunna bestämmas med ledning av taxor. Avsikten är all taxor
skall kunna fastställas för vissa typer av mål och ärenden, där arbetsinsatsen
erfarenhetsmässigt kan beräknas vara relativt likartad. För varje sådan måltyp
skall beräknas en genomsnitlslaxa, från vilken avvikelse skall kunna ske endast
i den mån del är påkallat i det särskilda fallet. Del förutsätts att taxor
skall komma lill användning i betydande utsträckning,

I organisatoriskt hänseende genomförs betydande nyheter.
Sålunda skall allmänna advokatbyråer inrättas över hela landet. Vid sidan av
dessa skall rättshjälp kunna lämnas av privatpraktiserande advokater. Var och
en skall i princip ha möjlighet att fritt välja biträde bland
privatpraktiserande jurister och tjänstemän på allmän advokatbyrå.

De administrativa uppgifterna på rättshjälpsområdet skall
regionalt skötas av särskUda rältshjälpsnämnder. Dessa skall pröva ansökningar
om rättshjälp, förordna biträde samt dessutom pröva ersättning till biträde i
sådana mål eller ärenden som inte behandlas vid allmän domstol. Ersättning till
biträde i mål eller ärende vid allmän domstol skall prövas av domstolen.

För
tillsyn över och samordning av uppgifterna inom rältshjälpsområdet skall finnas
en centralmyndighet. Avsikten är att centralmyndighelsfunk-tionerna skall
förläggas lill del blivande domstolsverket.

Centralmyndigheten skall också vara fullföljdsinstans i
fråga om beslut av rällshjälpsnämnd. En viktig uppgift för centralmyndigheten
är alt utarbeta och faststäUa taxor för ersättning till biträden och offentliga
försvarare.

Beslut av rättshjälpsnämnd är inte alllid nödvändigt för
all rättshjälp skall utgå. Sålunda skall rättshjälp kunna lämnas vid allmän
eUer enskild

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 32

advokatbyrå utan beslut av rättshjälpsnämnden så länge
kostnaderna för rättshjälpen understiger maximibeloppet för den rättssökandes
kostnadsbidrag. Så snart kostnaderna överstiger maximibeloppet och subvention
frän del allmänna sålunda skall lämnas, får däremot rättshjälp inte lämnas ulan
beslut av rätlshjälpsnämnden. Om rättshjälp lämnas med annan än advokat eller
biträdande jurist vid advokatbyrå som biträde, får rättshjälp över huvud laget
inte lämnas ulan beslut av nämnden. Den rättssökandes bidragsskyldighel skall i
princip fullgöras genom att han betalar kostnads-bidraget till biträdel.
Biträdets ersätining av allmänna medel reduceras i stället med vad han mottagit
i kostnadsbidrag. Biträdesersättningen prövas av domstol eller av
rätlshjälpsnämnden oavsett om rättshjälp utgår efter beslut av
rättshjälpsnämnden eller utan sådant beslut.

4 Förenklat rättegångsförfarande i utländsk rätt

4.1 Norge

Till de allmänna domstolarna i Norge räknas forliksråden.
I varje kommun skall det finnas ett forliksråd, som består av tre forliksmen.
Dessa väljs för fyra år av kommunens representation, Någol krav på juridisk
utbildning hos forliksmennen uppställs inle,

Forliksrådens huvuduppgift är att medla och att söka
åstadkomma förlikning meUan parterna. Medling är föreskriven som ett inledande
steg i de allra flesta mål. Den som vill väcka talan skall alltså i regel först
inkalla sin motpart lill medling i forliksrådet,

Forliksråden är emellertid i vissa fall behöriga att
avgöra mål genom dom, När någon av parterna begärt del kan forliksrådet meddela
dom i tvistemål om fast egendoms gränser, om servitut och om ersättning för
skada på fast egendom när tvisteföremålets värde inte överstiger 4,000 kr, saml
i tvistemål om andra krav av förmögenhetsrättslig art, när tvisteföremålets
värde inle överstiger 2.000 kr.

När
borgenären begär det, kan forliksrådet vidare meddela dom i mål om
penningförpliktelser, om tvisteföremålels värde inte överstiger 15.000 kr, och
gäldenären antingen uteblir eller inställer sig och uttryckligen medger sig
vara skyldig att betala huvudfordringen, men förlikning trots detta inte kommer
till stånd, Forliksrådet kan slutligen meddela dom också i andra mål, om båda
parter inställer sig och begär dom och forliksrådet finner det kunna ske.

En allmän förutsättning för forliksrådets domsrätt är att
saken kan bli föremål för medling inför rådet.

En frarastäUning om medling skall innehålla parternas namn
och en kort

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 33

förklaring
om tvisteföremålet. Det fordras en så bestämd angivelse av kravet att detta inte
kan förväxlas med något annat. Innehåller inte framstäUningen de upplysningar
som den skall ge, skall ordföranden i rådet erinra käranden om detta och på
begäran bistå honom med att avhjälpa felet eller bristen. Sker inte rättelse,
avvisas framstäUningen, FramstäUning till forliksrådet sker skriftligen eller
muntligen. En muntlig framställning skall sättas upp skriftligen av rådets
ordförande.

När en framställning har
kommit in skaU parterna kallas till sammanträde. Om framställningen innehåller
ell bestämt yrkande och käranden kan begära dom om motparten uteblir, skall det
i kallelsen uttryckligen anges all dom kan komma alt meddelas på grundval av
kärandens framställning av saken.

Parterna är i princip
skyldiga att instäUa sig personligen inför forliksrådet, I vissa faU får dock
part inställa sig genom ombud. Advokater är uteslutna som ombud vid medling i
forliksrådet.

Parterna har att lägga
fram sin sak inför forliksrådet. Rådet kan under vissa förutsättningar företa
syn eUer höra iredje man upplysningsvis. Rådet kan inte förelägga en tredje man
all inställa sig och yttra sig eller förelägga part eller annan att
tUlhandahålla skriftliga bevis eller andra föremål som kan tjäna som bevis.

Disponerar
parterna över saken och kan forliksrådet bilda sig en bestämd uppfattning om
vad som är rätt eller bUligl, bör rådet söka åstadkomma förlikning i
överensstämmelse därmed. Rådet bör kraftigt ingripa mot överdrivna och
uppenbart oberättigade krav och mot bestridande av uppenbart välgrundade
yrkanden.

Medling
sker inför stängda dörrar. Kommer förlikning inte till stånd förklaras
medlingen avslutad. Envar av parterna kan då begära all saken hänskjuts till
rätten eller att den blir föremål för dom i forliksrådet. Framställs ingen
sådan begäran avskrivs ärendet.

Träffad förlikning har
verkan som en rättskraftig dom. Part kan dock genom att fuUfölja talan få
förlikningen upphävd på vissa grunder. Talan fuUföljs Ull herreds- eller
byrellen, vars beslut i sin tur kan överklagas. Upphävs förlikningen, kan part
begära alt del krav som avses med för-Ukningen skall prövas i sak.

Förutsättning för
domsförhandling i forliksrådet är att företagen medling inte har lett lill
förlikning och alt rådet är behörigt alt meddela dom. Dom skall inle meddelas
utan saken på begäran hänvisas lill rätten, om forliksrådet finner att saken
är så tveksam eller så lite utredd all den inle lämpar sig för dom i rådet.
Domsförhandlingen skaU alllid börja vid del sammanträde där medlingen
avslutades. Rådels ordförande har att sörja för alt förhandlingen om möjligt
slutförs utan avbrott. Bortsett från fall av utevaro och vid syn får uppskov
inte ske ulan båda parters samtycke, Forliksrådets möjligheter att införskaffa
utredning är starkt begränsade,

3
Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 34

Skyldig att vid domsförhandling inställa sig som vittne på
kallelse av forliksrådet är endast den som bor eller uppehåller sig inom rådels
verksamhetsområde. I övrigt kan utsagor av vittnen, parter och sakkunniga bara
tas emot när de avges frivilligt, Forliksrådet kan inle heller förelägga någon
som inle är part, all förete skriftligt bevis eller annat föremål som kan tjäna
som bevis.

Förhandlingen
är muntlig och som regel offentlig. Advokater får inle uppträda som ombud.
Inställer sig båda parter, skall först käranden och sedan svaranden framställa
sina yrkanden och grunder. Ordföranden i forliksrådet bör genom frågor och
andra hänvändelser lill parterna se lill, all deras uttalanden blir så klara
och fullständiga som möjligt. Antar han att det finns någon omständighet som
forliksrådet självmant skall ta hänsyn till, skall han ge parterna tillfälle
alt uttala sig om denna. Ordföranden skall å andra sidan se till att saken blir
utredd ulan onödig vidlyflighet och utan att ovidkommande omständigheter dras
in,

Forliksrådet
kan som nämnls för visst fall meddela tredskodom, Mol såväl tredskodom som
annan forliksrådets dom kan talan fullföljas lill herreds- eller byrellen,

4.2 Danmark

I Danmark anhängiggöres tvistemålen antingen i landsrel
eller i underrel, Underretlerna är domföra med en lagfaren domare, medan
landsrellerna har koUegial sammansättning. Förhållandet mellan de båda
domstolarna är utformat så, att det krävs särskilt stöd i lag för att målet
skall handläggas i underrel. Sådant lagstöd förekommer emellertid i sä stor
omfattning, alt endast en myckel ringa del av målen handläggs i landsrel som
första instans, 1960 avgjordes drygt 177,000 mål i första instans. Därav
handlades omkring 1,700 i landsrel,

Underrelternas
kompetens omfattar bl,a, disposiliva tvistemål i vilka tvisteföremålels värde
inte överstiger 10,000 kr. Förhöjs efler talans anhängiggörande
tvisteföremålets värde exempelvis p.g,a, att talan utvidgas, förblir dock
underrelten behörig, om värdet inle ökar i 'betydelig grad'. Den grupp mål i vilka
värdet understiger angivna belopp utgör den största delen av de mål som
handläggs vid underrel (1960 90 %), 1 regel är del i sådana mindre tvistemål
fråga om myckel små belopp. Om parterna är ense, kan utan hinder av de nu
nämnda reglerna mål om högre värden handläggas i underrel. Parterna har däremot
inle möjlighet att genom överenskommelse föra över målet i första instans från
underrel lill landsrel.

Oavsett om målet har anhängiggjorts i underrel eller
landsrel är rätten skyldig att försöka förlika parterna. Förlikningsförhandling
kan hållas inför slängda dörrar. Ingången förlikning införs i retsbogen,

I fråga om själva handläggningen av de disposiliva
tvistemålen föreligger

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 35

i
flera hänseenden skillnad mellan underrel och landsrel. Uppdelning på
förberedelse och huvudförhandling förekommer praktiskt sett endast i de mål som
går lill landsrel. Muntlig förberedelse i landsretsmålen äger vanligen rum i
underrel där även bevisupptagningen oftast sker, I under-retsmålen brukar
avgörande i stor utsträckning träffas redan vid det första sammanträdel. Behövs
flera sammanträden betraktas dessa i allmänhet som en fortsättning på den
'domsforhandling' som inleddes genom det första sammanträdet. Skriftväxling
mellan parterna som en inledning lill de muntliga förhandlingarna förekommer
inle i underrel,

Underretsprocessen inleds
genom all käranden lämnar in en s,k, staevning till domstolen. Är käranden
obemedlad eller understiger tvisteföremålels värde 50 kr,, avfattar rätten på
begäran slaevningen. Denna skall uppta bl,a, parternas namn och adress,
kärandens yrkande och en kort beskrivning av de omständigheter han åberopar
saml uppgift om skriftligt bevis, I slaevningen skaU svaranden anmodas att
inställa sig vid sammanträde för all svara i saken och därvid medföra sina
skriftliga bevis. Sedan slaevningen har ingetts eller avfattats, lämnas den
försedd med uppgift om delgivningsvarsel lill käranden, som har all ombesörja
del-givningen med motparten. Vid sammanträdet lägger parterna fram de handlingar
de åberopar. Parterna utvecklar muntligen sina ståndpunkter för domaren. De får
vara beredda på att målet kan komma alt prövas i hela dess vidd redan vid den
första inställelsen. Ibland kan ytterligare sammanträde bli nödvändigt. Orsaken
kan vara att man måste höra vittnen eller uppta annan bevisning. Käranden kan
ha ändrat sin talan på sådant säll, att del inte kan fordras av svaranden att
han genast skall ingå i svaromål. Nytt sammanträde kan bli nödvändigt av det
skälet, att för kort tid beräknats för det första sammanträdet. Även andra skäl
lUI fortsatt handläggning kan förekomma,

I
underretsmålen har domaren en särskild skyldighet att i fråga om part som
saknar juridiskt biträde lämna vägledning beträffande de åtgärder som parlen
bör vidtaga till upplysning i saken och i övrigt för tillvaratagande av sin
rätt. Processledningen i underrel är inle inskränkt liU en rätt att ställa
frågor för att undanröja oklarheter och ofullständighet. Domaren har i StäUet
en plikt att försöka åstadkomma att parterna lämnar tydliga och korrekta
uppgifter. När part begär det skall domaren höra vittnena, Underretsprocessen
utmärks även av all den tillmäter snabbheten i förfarandet stor vikt.

Mot
underrets avgörande kan talan som regel föras endast i landsrel. I vissa fall
kan domen överklagas till höjesteret efler särskilt tillstånd av
justitieministern, s.k, tredjeinslansbevilling. En förutsättning är att saken
är av allmänt intresse eller för parten har betydande följder utöver målet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 36

4.3
USA

I
många av staterna finns det särskilda domstolar för bagaieUmål, där enskilda
personer kan få sina anspråk handlagda på ett formlöst sätt utan att de behöver
anlita juridisk hjälp. De vanliga reglerna om bevisning gäller inte och domaren
ställer själv sina frågor till parter och vittnen för att klarlägga
tvistefrågorna.

Endast i några stater är
bagateUmålsdomslolarna fristående från andra domstolar, 1 de flesta fall utgör
de en avdelning av en redan existerande lägre domstol,

I några stater finns inga
bagalellmålsdomstolar utan man har endast försökt all förenkla det vanliga
förfarandet i tvister där värdet på Ivisle-föremålet understiger en viss summa.
Endast i några få stater har man inte vidtagit några särskilda åtgärder för all
förenkla förfarandet i bagaieUmål,

1 vissa stater handläggs
bagalellmålen av skiljenämnder eller förlikningsnämnder som har upprättats i
syfte att få parterna att träffa uppgörelse. Trots att de tekniskt skUjer sig
från de vanliga bagatellmåls-domstolarna, fyller dessa nämnder i allmänhet
samma ändamål. Förlikningsnämnderna bygger på alt parterna frivilligt
underkastar sig den uppgörelse eller det beslut som träffals, efiersom dessa
nämnder inte kan meddela något bindande beslut, 1 systemet med
förlikningsnämnder måste först möjligheterna alt träffa förlikning inför
nämnden vara uttömda innan tvisten får föras inför bagatellmålsdomslolen.

Det värde som
tvisleföremålel högst får uppgå till i bagateUmålsdomslolarna varierar
avsevärt mellan de olika staterna, från 50 tUl 3,000 dollar. Värdegränsen
ligger normall mellan 100 och 300 dollar. Inte sällan går dock gränsen vid 500
dollar. Erfarenheten visar all förenklingarna i förfarandet blir mindre ju
högre värdegränsen är, I allmänhet begränsas vidare domstolarnas behörighet
till krav på förfallen penningfordran som grundas på eller härrör från avtal
eller annan särskild penningförpliktelse, I de flesta stater är domstolarna
också behöriga all handlägga skadeståndsrättsliga krav, under förutsällning att
kravet inle överstiger värdegränsen.

Syftet med
bagateUmålsdomslolarna är allmänt sett att genom ett förenklat förfarande
spara tid och pengar för den som vill göra gällande ett mindre anspråk,

I fråga om talans väckande
krävs normalt endast att anspråket ges in till rätten på formulär som tillhandahålls
av domstolen eller att en muntlig redogörelse lämnas för kravet till domaren
eller domstolstjänstemannen, som sätter upp kravet skriftligen.

Normall används
postdelgivning för delgivning av käromålet med svaranden. Åtminstone en stal
anser dock delgivning ha behörigen skett genom att domaren per telefon
underrättar svaranden om alt ell anspråk har

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 37

väckts
mol honom och anmodar honom alt inställa sig liU förhandling någon viss lid.
Svaranden skall i allmänhet antingen ge in ett svaromål enligt formulär eller
muntligen ange sin ståndpunkt när han inställer sig vid förhandlingen,

SärskUda regler för
förfarandet förekommer endast i begränsad omfattning. De flesta stater
föreskriver alt förhandlingen inte skall styras eller bindas av några regler
utan ledas på sådant säll att materiell rättvisa skipas eller vara informell
med det enda syftet alt snabbi skipa rätt mellan parterna, I allmänhet får
parterna använda sig av alla former av bevisning för att styrka sina
ståndpunkter. Några av staterna tillåter parterna att när som helst lägga fram
bevisning för domstolen, oberoende av om motparten är närvarande eller om
sammanträde är utsatt. På sina håll äger förhandlingarna inför
bagatellmålsdomslolen rum på kvällslid.

Flertalet
stater tillåter parterna att företrädas av advokater, 1 några få stater är dock
bilrädeshjälp förbjuden, På vissa håll avgör domaren från fall till fall om
part får företrädas av advokat,

1
ett antal stater får talan inle väckas vid bagateUmålsdomslolarna av inkassobyråer
eller personer, som yrkesmässigt lånar ut pengar mot ränta,

1
vissa stater får endast svaranden fullfölja talan mot bagalellmåls-domslolens
avgörande. Käranden anses ha avstått från sin rätt lill fullföljd, 1 några
stater råder fuUföljdsförbud, I andra stater får båda parter fullfölja talan, 1
åtskilliga stater avser fullföljdsinslansens omprövning både sak- och
rättsfrågan, medan i andra den högre rätten endast prövar om rättstillämpningen
är riktig.

I fråga om
rättegångskostnadernas fördelning mellan parterna gäller i aUmänhet den regeln
att tappande part är skyldig all ersätta motparten vissa kostnader, I några
stater har det dock överlämnats ål domaren att från fall lill fall bestämma hur
kostnaderna skall fördelas. Domaren kan därvid underlåta alt tillerkänna den
vinnande parlen ersättning för kostnader och i stället förordna om kvittning.

4.4
Storbritannien

I
England är High Court av ålder i princip första instans i civilmål för hela
landet. Det stora flertalet tvistemål anhängiggörs dock vid lägre domstol. För
handläggning av mindre tvistemål finns sålunda mer än 400 counly courts. Deras
kompetens är begränsad. Tvisteföremålets värde får inte överstiga 750 pund.
Talan kan fullföljas från counly court lill court of appeal.

En hel del mindre mål
avgörs av domstolens registrar. Praktiskt setlär därför en counly court delad
på två avdelningar, the judge 's court och the registrar's court. Den
sistnämnda är en bagatellmålsdomstol. Tvisteföremålets värde får inle
överstiga 75 pund.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 38

Processen vid the counly courts avsågs ursprungligen vara
så enkel att parterna t,o,m, skulle kunna uppträda ulan juridiskt biträde.
Förhållandena i dag är hell andra. De processudla föreskrifterna, the Counly
Court Rules, är så pass omfattande all en part praktiskt laget alllid måste ha
biträde. Det gäller inle endast på förhandlingsstadiet utan också under den
skriftliga förberedelsen. Mot denna bakgrund har det engelska konsumentrådet
föreslagit inrättande a v small claims courts efter mönster av de amerikanska
bagatelldomslolarna.

Kravet på en förenkling av förfarandet har hell nyligen
föranlett vissa betydelsefulla ändringar i the Counly Court Rules, Den
viktigaste är all del för tvistemål i allmänhet skapas ett slags muntlig
förberedelse (pre-trial review) inför the registrar. Han skall vid denna lämna
parterna 'alla de anvisningar som han anser nödvändiga eller önskvärda för att
säkra en rättvis, snabb och billig handläggning av tvisten'.

Det engelska konsumentrådets förslag avsåg emellertid
betydligt mer långtgående förändringar än de som nu har genomförts. Bakgrunden
lill förslaget är en undersökning som konsumenlrådet påbörjade år 1968 och som
avsåg att få fram i vilken utsträckning del engelska rättsväsendet är till
nytta för den enskilde konsumenten.

Undersökningen visade att enskilda personer mycket sällan
konsulterar advokater i konsumenltvister. Vissa advokater tar inle alls emot
sådana klienter och klienten kan därför bli hänvisad från en advokat lill en
annan. Nästan undantagslöst avråds klienten från all föra tvisten lill domstol.
Del huvudsaktiga skälet är de kostnader konsumenten skulle dra på sig. Situationen
återspeglas vid domstolarna. Enskilda personer använder sig sällan av counly
courts oavsett vad saken gäller. De väcker sällan talan och ingår sällan i
svaromål när de stäms, Counly courts används huvudsakligen för att driva in
fordringar av förelag som säljer på avbetalning,

Konsumenlrådets undersökning har först och främst avsett
konsumenltvister. Enligt rådets mening är dock situationen ulan tvekan
densamma för andra tvister som avser relativt små penningbelopp. Om han inle
får slöd av en fackförening eller ett försäkringsbolag eller om han inte kan få
rättshjälp, för den enskilde inte sin tvist till domstol.

Rädsla för domstolsproceduren anses av konsumenlrådet ha
sin betydelse för att avskräcka folk från att använda sig av domstolarna. Del
avgörande skälet lill alt tvister inte förs lill domstolarna är dock rättegångskostnaderna.
Dessa kostnader ligger främst i ersättning lill advokat. Rättshjälpen anses
vara till föga hjälp. De flesta människor har att betala ell bidrag lill
kostnaderna som myckel väl kan bli så stort all det inte är lönt att föra
tvisten till domstol. Dessutom beviljas i allmänhet inle rättshjälp i mindre tvister
om inle särskilda omständigheter föreligger, Mol denna bakgrund menar
konsumenlrådet all man måste undersöka om inte parterna siälva kan föra sin
talan inför rätta.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 39

Genomsnilispersoner
anses ha föga förmåga all själva föra sin talan i del vanliga
rättegångsförfarandet i counly courts. Enligt konsumenlrådet är detta
förfarande ulan tvekan ett utmärkt instrument i händerna på skickliga
advokater. Som ett medel att nå fram till sanningen, om den ena eller båda
parterna själv för sin talan, kan dock ett mera ineffektivt system knappast
länkas. För att komma tUl rätta med problemet med mindre tvister måste därför
en särskild ordning skapas för handläggning av mindre mål, Konsumenlrådets
förslag är all the registrar vid varje counly court skall få leda en särskild
domstol för mindre tvister. Denna domstol skall utgöra en särskild avdelning
vid counly courts. Domstolens avgöranden skall vara exigibla.

Domstolens
behörighet skall enligt förslaget vara begränsad till krav upp tiU 100 pund på
grundval av avlalsrätlsliga eller skadeslåndsrältsliga förhållanden. Domstolen
skall verkligen vara avsedd för enskUda individer. Därför bör juridiska
personer av skilda slag inle ha möjlighet all väcka talan vid domstolen. Om en
enskUd person blir instämd lUl en counly court av ell förelag bör han, om han
vill bestrida kravet eller göra gällande ett moikrav, ha möjlighet alt få målet
överfört lill bagatellmålsdomslolen, förutsatt all denna domstol är behörig alt
handlägga kravet och motkravel. Överföring av mål från bagateUmålsdomstolen
lill del ordinära förfarandet bör däremot inte tillåtas.

Om
fullföljd skall medges bör utrymmet vara myckel begränsat. Möjlighet tUl
fuUföljd skulle direkt strida mot syfiet med bagateUmålsdomslolarna, dvs, all
avgöra tvister snabbt och billigt. Hellre än att ha ett fullföljdssystem
förordnar konsumentrådet en ordning enligt vUken målen kan las upp på nytt i
counly court,

Konsumenlrådet
föreslår att advokater inte bör få uppträda som ombud eller biträde i
bagateUmålsdomslolarna, Förfarandet bör i stället ordnas så att den enskilde
själv kan föra sin talan. Om detta skall kunna uppnås måste emellertid
domstolarna ges möjlighet att själva införskaffa utredning. En domstol bör
kunna införskaffa viss bevisning eUer själv göra vissa undersökningar, om den
anser att dess kunskap om fakta i målet inle är tillräcklig för att komma fram
tUl ett rikligt avgörande.

Talan
vid en bagatellmålsdomstol väcks enligt konsumenlrådets förslag genom att
käranden kommer tUl domstolen och anhängiggör sitt anspråk. Käranden bör kunna
berätta sin historia för en domslolstjänsleman, som har alt sätta upp en
skriftUg ansökan, Domstolstjänstemannen bör därvid också kunna tala om för
käranden vilken bevisning som lämpligen bör tas med till förhandlingen, I kallelsen
lill svaranden bör denne anmodas all ta med sig relevant skriftlig bevisning.

Konsumentrådet
anser det vara angelägel att parterna, om sammanträdena inte regelbundet
skulle hållas på kvällarna, ges möjlighet alt begära att förhandlingen sker
efter arbetstid. Några särskilda regler för samman-

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 40

trädet bör inte finnas. Domarens uppgift bör vara att söka
få fram så många relevanta fakta som möjligt.

Domaren bör i första hand söka uppnå förlikning mellan
parterna. Om detta inle lyckas, bör han enligt konsumentrådets mening i de
flesta fall kunna meddela ell rättvist beslut på grundval av det material som
kommit fram vid förhandlingen. Rådet grundar denna uppfattning på sina erfarenheter
från de amerikanska bagatellmålsdomstolarna. Anser emellertid domaren all han
inle vet lillräckligt om fakta för all kunna meddela en rättvis dom, bör han
kunna uppskjuta avgörandet till dess erforderlig utredning föreligger. Hur
denna utredning skall införskaffas får domaren avgöra från fall till fall. Han
kan besiktiga tvisleföremålel, tala med ett vittne som inle varit närvarande
vid förhandlingen eller konsullera en sakkunnig för all få klarhet på någon
viss punkt. Därefter bör domen meddelas, antingen genom skrivelse till parterna
eller vid ett andra sammanträde, I vissa fall, bl,a, om en part är bosalt på
annan ort än den där domstolen finns, bör målet kunna avgöras ulan förhandling
och avgörandet alltså grundas på skrifter från parterna, Konsumenlrådet
understryker emellertid att denna möjlighet bör begagnas med försiktighet.
Besväret och svårigheten all skriva lill domstolen kan föranleda alt denna inte
kan användas av en hel del människor.

Om bagateUmålsdomslolarna skall kunna fylla sitt ändamål
bör parternas rättegångskostnader begränsas tiU en domstolsavgifl, som bör vara
tämligen låg. Den vinnande parlen bör kunna fä ersättning av motparten för
eriagd rätlegångsavgift. Om domaren anser sig behöva ytterligare utredning,
som parterna inte själva kan anskaffa lill en blygsam kostnad, bör enligt konsumenlrådet
kostnaden för utredningen falla på statsverket. Domaren bör dock kunna förordna
alt kostnaden skall bäras av den ena eller andra parlen, om parten i sin
processföring uppträtt oansvarigt,

5 Behovet av en reform av rättegångsförfarandet i mål om
mindre värden

5, / Promemorian

Enligt promemorian är det av största vikt för den
enskildes rättsskydd att en ändamålsenlig ordning för all pröva och avgöra
tvister slår lill förfogande, I fråga om de förmögenhetsrällsliga tvisterna
ligger betydelsen av alt möjlighet finns tUl rättslig prövning inte främst i
alt en sådan verkligen kommer till stånd i det enskilda fallet. Men genom all
en reell möjlighet till rättslig prövning slår till förfogande förbättras
förutsäuningarna för parterna att själva komma fram till en från saklig
synpunkt tillfredsställande uppgörelse,

F,n, finns olika former för all lösa rättsliga tvister.
Part kan i regel väcka

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 41

talan
vid allmän domstol dvs, tingsrätt. Förfarandet inför domstolen är noggrant
reglerat och relativt strängt formaliserat enligt RB:s bestämmelser.
Förfarandereglerna är desamma oavsett tvisteföremålels värde. Förfarandet i
underrätt avslutas genom att tingsrätten dömer i målet. Domen kan överklagas i
hovrätt och därifrån till högsta domstolen. Rättar sig förlorande part inte
efler domen, kan tvångs verkställighet komma i fråga.

I
vissa slags rättsförhållanden speciellt när fråga är om avtal där
näringsidkare är part på endera eller båda sidor är det vanligt att parterna
avtalar alt uppkomna eller eventuellt uppkommande tvister inte skall avgöras av
domstol utan av skiljemän. En sådan överenskommelse är bindande och leder liU
att domstol i princip inte kan pröva tvist som avses med avtalet,
Skiljemannaförfarandet avslutas genom att skiljedom meddelas. Ersättningen till
skiljemännen betalas av parterna. Skiljedomen är slutgUtigt bindande för
parterna. Den kan klandras endast om den är behäftad med vissa formella
brister. En skiljedom kan verkställas i samma ordning som en domstols dom,

I
hyres- och arrendetvister finns ett särskilt förfarande inför arrendenämnd
resp, hyresnämnd. Prövningen sker där i domstolsliknande former. Förfarandet är
emellertid betydligt mera informellt än domstolsförfarandet Och är dessutom i
högre grad inriktat på medling. Arrendenämnds och hyresnämnds avgörande kan i
allmänhet klandras lill tingsrätten. Talan mol tingsrättens avgörande får i
sädana tvister fullföljas endast beträffande vissa frågor. Ej i någol fall får
målet föras vidare frän hovrätt.

Vid
sidan av nu angivna former för prövning av tvister finns förfarandet inför
reklamationsnämnd. Den nämnd som har den största betydelsen är den allmänna
reklamationsnämnden, som har sill kansli i Stockholm, Nämnden drivs av
konsumentrådet och har funnits sedan år 1968, Nämnden är hell inriktad på vissa
konsumenltvister och befattar sig bara med klagomål från konsumenter över att
motpartens prestation varit felaktig eller bristfällig. Förfarandet är formlöst
och leder ofta tiU uppgörelse ulan au nämnden behöver ta ställning lill
tvisten. Träffas inte uppgörelse, avger nämnden utlåtande. Detta är inte
bindande för parterna utan utgör bara en rekommendation, I flertalet fall följs
emellertid rekommendationen.

Antalet
under år 1969 vid domstolarna anhängiggjorda tvistemål utgjorde omkring 50,000.
Härav kan omkring 20 % beräknas vara dispositiva mål av förmögenheisrältslig
karaktär. I drygt hälften av dessa mål eller något mer är 5.000 mål understeg
tvisteföremålets värde 3,000 kr.

Vid
hyresnämnderna avgjordes under 1970 omkring 14,000 ärenden, varav drygt 9,000
ärenden enligt hyreslagen. Vid allmänna reklamationsnämnden har kontakt tagits
med nämndens kansli i omkring 14,000 ärenden under 1970, Antalet registrerade
anmälningar hos nämnden var samma år omkring 2,000, Antalet tvister som varje
år går till skiljemannaförfarande uppskattas lill omkring 200,

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 42

De genom justiliedepartemeniets försorg utförda
undersökningarna visar all av de 5.567 målen vid domstolarna som avsåg ett
värde under 3.000 kr. endast 902 (16 %) varit föremål för prövning i sak.
Återstoden har avskrivits på grund av återkallelse eller utevaro eller har
avgjorts genom tredskodom. Av ärendena vid hyresnämnderna avgjordes 58 % efter
prövning i sak. Vid allmänna reklamalionsnämnden avgjordes omkring 50 % av de
registrerade anmälningarna efler prövning i sak. Av de redovisade
undersökningarna framgår att antalet dispositiva tvistemål om mindre värden vid
domstolarna är förhållandevis myckel obetydligt. Ser man till antalet sådana
mål som avgörs efter en prövning i sak är antalet mindre än 1,000 om året. Av
visst intresse är enligt promemorian antalet sådana mål vid domstolarna jämfört
med antalet ärenden vid hyresnämnderna och vid allmänna reklamalionsnämnden.
En sådan jämförelse visar att antalet hyresärenden som prövas i sak av
hyresnämnderna är många gånger flera än antalet av domstolarna i sak prövade
mål om mindre värden. Även antalet i sak prövade ärenden vid allmänna
reklamationsnämnden är större än antalet mindre mål som prövas 1 sak vid
domstolarna.

Enligt
promemorian är del också anmärkningsvärt att andelen mål om mindre värden som
blir föremål för sakprövning vid domstolarna endast utgör 16 % medan
motsvarande andel vid hyresnämnderna är över 50 % trots att förfarandet där i
högre grad än domslolsförfarandel är inriktat på förlikning,

I
promemorian framhålls vidare att flertalet av målen om mindre värden vid
domstolarna har börjat med en ansökan om betalningsföreläggande och att
näringsidkare är kärande i nästan aUa mål, I endast 5 % av de undersökta målen
inom värdegränsen 3,550 kr, har en privatperson väckt talan mot en
näringsidkare. Ser man uteslutande till mål av konsumenlkaraktär är andelen
endast omkring 3 %>. Undersökningarna visar sålunda all del i praktiken
knappast förekommer alt en privatperson vänder sig till domstol för all få en
tvist om mindre värde med en näringsidkare avgjord.

Av
betydelse för en bedömning av frågan om domstolarnas roll när det gäller att
lösa tvister om mindre värden är givelvis frågan i vilken utsträckning sådana
tvister faktiskt förekommer utan all de förs lill domstol. Här är man hänvisad
att göra sannolikhetsbedömningar och relativt grova uppskattningar. En viss
ledning kan emellertid hämtas från hyresnämndernas och allmänna
reklamationsnämndens verksamhet, som också tar sikte på vad som skulle kunna
kallas vardagslivels tvister, I vad mån skiljemannaförfarandet tillämpas för
sådana tvister är högst ovisst.

Av särskUt
intresse är uppgifter öm antalet personer som kontaktar reklamationsnämndens
kansli. Trots alt nämnden har kansli endast i Stockholm är antalet sådana
kontakter f ,n, omkring 15,000 per år.

Antalet
ärenden vid hyresnämnderna är omkring 14,000 per år, varav drygt 9,000 ärenden
enligt hyreslagen. Del är här fråga om ärenden inom ell

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 43

relativt
begränsat ämnesområde, där del dessutom finns väl utbyggda
intresseorganisationer som tillhandagår sina medlemmar med service i
hyresrättsliga frågor.

Erfarenheterna
från hyresnämndernas och allmänna reklamalionsnämndens verksamhet tyder starkt
på alt antalet tvister om mindre värden som tas upp vid de allmänna
underrätterna utgör endast en ringa del av det faktiska antalet sådana tvister.

Det anförda ger enligt
promemorian anledning att ställa frågan vad som kan vara orsaken till det
obetydliga antalet mindre tvistemål vid domstolarna. Även i detta avseende
torde de förut redovisade undersökningarna ge visst besked. Enligt
undersökningarna uppgår rättegångskostnaderna i de mindre målen till mycket
höga belopp, I genomsnitt uppgår kostnaderna enbart i underrätt till nästan
lika stort belopp som värdet av tvisleföremålel. Med tanke på att en part
enligt RB:s kostnadsregler riskerar att drabbas av samtliga kostnader kan en
avvägning mellan den ekonomiska risk som en process medför och tvisteföremålels
värde i allmänhet antas leda lill den bedömningen att del inte är försvarligt
att föra en tvist om ett mindre värde till rättegång.

Den
viktigaste orsaken lill att kostnaderna för en process i allmänhet blir högre
än vad som är rimligt för en mindre tvist är att den enskilde i regel inte kan
föra sin talan utan juridiskt biträde. Enligt bestämmelserna i RB är det i
princip parternas sak att ombesörja utredningen och lägga fram processmalerialel
för rätlen. Domstolen är däremot relativt passiv i processen. På grund härav
löper den som för talan på egen hand en inle oväsentlig risk att han inte skall
förslå att åberopa de omständigheter som är avgörande i målet eller inse vilken
bevisning som han måste förebringa.

Den
vidsträckta möjlighet som parterna enligt RB har att få ett domstolsavgörande
överprövat i högre instans är också av stor betydelse för
rättegångskostnaderna. Den som överväger om han skall föra en sak till domstol
eller inle får ta med i beräkningen att målet kan fullföljas tiU högre rätt med
den väsentliga ökning av kostnaderna delta kan medföra. Över-rättsprövning
medför också att det slutliga avgörandet av tvisten kan låta vänta på sig under
avsevärd tid.

Mot
bakgrunden av det anförda kan enligt promemorian med fog göras gäUande att den
nuvarande ordningen inle ger det rättsskydd för den enskUde som rimligen kan
krävas. Främst de höga processkostnaderna får antas ha lett till att den
enskilde drar sig för att föra en tvist om mindre värden till domstol. Den som
anser sig förfördelad är hänvisad till att försöka förmå motparten tiU
uppgörelse utom rätta. På grund av kostnaderna torde advokat eUer annat
juridiskt biträde säUan anlitas av enskUda personer i mindre tvister. Anlitas
advokat, torde denne regelmässigt avråda klienten från process. Det arbete som
biträdet anser sig kunna lägga ned på klientens sak utom rätta blir av
naturliga skäl begränsat i en sak som gäller

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 44

ett mindre värde, I de fall där tvisten inle kan lösas
genom reklamationsnämndens försorg innebär del sagda all den ekonomiskt
svagare parten står en betydande risk att få helt eller delvis efterge sin
rätt.

För frågan
om behov föreligger av ett enklare rättsligt förfarande i mindre tvister är det
enligt promemorian givet att det allmännas rättshjälp har stor betydelse. Efter
en erinran om gällande regler om rättshjälp och om den nyligen antagna
rättshjälpsreformen framhålls i promemorian att antalet tvistemål som gäller
mindre värden och i vilka part åtnjuter rättshjälp är mycket obetydligt med nuvarande
regler om fri rättegång. Det påpekas vidare att den föreslagna reformen innebär
betydligt vidgade möjligheter för enskUda att driva rättsliga anspråk vid
domstol. Del kan mot denna bakgrund diskuteras om rättshjälpsreformen kan komma
alt lösa problemet att ge praktiska möjligheter att få tvister om mindre värden
prövade vid domstol. Del måste då beaktas att reformen inle innebär all en part
som har rättshjälp undgår allt kostnadsansvar vid en process. Rättshjälpen
läcker sålunda inte parlens ansvar för motpartens rättegångskostnader för den
händelse domen går honom emot. Vidare får parlen betala ell kostnads-bidrag i
förhållande lill sin inkomsl och betalningsförmåga i övrigt, 1 mål om mindre
värden kan det därför även i måttliga inkomstlägen inträffa all
kostnadsbidragel och risken för all drabbas av motpartens rättegångskostnader
medför all del inle ens med rättshjälp är tillrådligt att inleda en process.
Den omständigheten all kostnadsansvaret för den enskilde i viss utsträckning
överläs av staien genom rällshjälpsreformen innebär f ,ö, inle att behovet av
en reform beträffande rättegången i mål om mindre värden minskar. En ordning
som innebär att rättegångskostnaderna uppgår till eller överstiger
tvisteföremålels värde är olillfredsslällande även om kostnaderna skulle
drabba det allmänna. Beträffande räitsskyddsförsäkringen måste beaktas all
enligt gängse förekommande försäkringsvillkor försäkringstagaren bär en ganska
betydande självrisk. Därtill kommer att det från allmän synpunkt är viktigt att
kostnaderna är rimliga i förhållande till det intresse som skall skyddas genom
försäkringen. Inte heller rättsskydds-försäkringen synes därför utesluta
behovet av en förenklad process i bagatellmål.

Om sålunda
rällshjälpsreformen och räitsskyddsförsäkringen inte innebär någon fullständig
lösning av problemet med de mindre förmögenhetsrättsliga tvisterna, bör
övervägas om inte andra alternativ än domslolsförfarandel slår tUl buds för
slitande av sådana tvister. Vad som därvid i första hand kommer i fråga är
förfarandet inför reklamationsnämnd. När del gäller reklamalionsfrågor i
konsumenltvister kan reklamationsorgan anUtas utan att saken behöver föras lUl
rättegång. Dessa organ, främst allmänna reklamationsnämnden, har inrättats
därför att aUmänheten har ansetts behöva en instans att vända sig tiU för att
på ett billigare och enklare sätt än domstolsvägen kunna få tUl stånd en
opartisk

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 45

bedömning
av de reklamalionslvister som inle har kunnat lösas genom direkt kontakt med
vederbörande säljare.

Erfarenheterna från
allmänna reklamationsnämndens verksamhet anses aUmänl vara mycket goda. Nämnden
har visat sig utgöra ett lättillgängligt och effektivt medel för att lösa
konsumenltvister. Reklamationsnämnden i dess nuvarande form har emellertid sina
begränsningar. Sålunda saknar nämnden lokal anknytning utanför Stockholm,
Vidare är del endast konsumenter som kan påkalla prövning hos nämnden. Nämndens
beslut kan inte genomdrivas tvångsvis. Ett nämndyttrande ulgör endast en
rekommendation till parterna att lösa tvisten på visst angivet sätt. Eftersom
nämnden inte har utrustats med domstolsliknande befogenheter har den inte
heller möjlighet att pröva en tvist, där det inle är möjligt alt få någon
klarhet i händelseförloppet. Tvister som rör rena rätlstillämpningsfrågor tas i
allmänhet inte upp. Det torde med hänsyn till del anförda vara oomtvistligt att
reklamalionsnämnden i sin nuvarande utformning inte innebär någon fullständig
lösning av problemet med de mindre förmögenhetsrällsliga tvisterna.

Ett alternativ som innebär
att samtliga konsumenttvister som nu inte prövas av domstol eUer
reklamalionsorgan skulle kunna avgöras av reklamationsnämnderna kräver enligt
promemorian genomgripande ändringar i dessa organs nuvarande organisation och
arbetsformer. Det skulle förutsätta en omfat;tande utbyggnad, antingen så att
nya nämnder inrättades på ett flertal orter utanför Stockholm eller på del
sättet all de nuvarande nämnderna fick nya kanslier på dessa orter. En
kombination av dessa metoder är givetvis också tänkbar. En annan viktig ändring
som skulle bli nödvändig är alt nämndernas yttranden skuUe få göras bindande.
Detta skulle i sin tur förutsätta att nämndernas arbetsformer gjordes mer
domstolsmässiga så att bevisprövning kunde ske på ett betryggande sätt. En
lösning efter dessa riktlinjer synes diskutabel från flera synpunkter. En
avgörande förutsättning för den framgångsrika verksamhet som allmänna
reklamationsnämnden hittills har bedrivit torde beslå i nämndens myckel
kvalificerade sammansättning med dess starka förankring hos närings-idkarnas
och konsumenternas organisationer. Det är knappast möjligt all vid en utbyggnad
med regionala nämnder få till stånd en lika tillfredsställande sammansättning.
Det är vidare tvivelaktigt om det nuvarande mycket smidiga
handläggningsförfarandet hos nämnden kan bevaras för den händelse nämnden också
skulle ha alt ta befattning med tvister där bevisprövning måste ske. Därtill
kommer att en utbyggnad av reklamationsnämndens organisation skulle dra
betydande kostnader. Det sagda talar starkt för alt reklamationsnämndens
nuvarande organisation och verksamhet inte kan förändras på sådant sätt att
behovet av ell förenklat förfarande i mindre tvister blir tUlgodosett, I
stället bör reklamationsnämnden alltjämt ses som ett värdefullt komplement tUl
domstolsförfarandet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 46

Att bygga upp en särskild organisation vid sidan av
reklamationsorgan och domstolar för att lösa konsumenttvister bör självfallet
inte komma i fråga. Anses domslolsförfarandel inle hålla måttet, bör
förfarandet anpassas till det behov som föreligger. Dessutom måste det
betraktas som myckel angelägel att våra domstolar ges goda förutsättningar all
vara verksamma även på detta område. Härigenom stärks underlaget för domstols
verksamheten, vilket kan vara av särskild betydelse på orter där
arbelsunderlagel i dag är sådant att indragning annars kan bli aktuell.

Enligt promemorian måste slutsatsen av del anförda bli alt
del finns ell starkt behov av att skapa möjligheter all få tvister om mindre
värden prövade i ell förenklat förfarande saml att åtgärder med denna
inriktning bör vidtagas inom ramen för domstolsväsendet. En viktig utgångspunkt
är alt kostnaderna i ell förenklat förfarande inle får vara högre än all det
blir möjligt och rimligt från ekonomisk synpunkt att göra sin rätt gällande
även om den gäller ell mindre värde,

5.2 Remissyttrandena

Det stora flertalet remissinstanser är ense om all ell
behov föreligger av en enklare och billigare processordning för tvister om
mindre värden. Hit hör bl,a. hovrätten för övre Norrland, sju tingsrätter,
hyresnämnden i Stockholm, KO, kreditköpskommittén, länsstyrelserna i Stockholms
län och Malmöhus län, samtliga hörda rättshjälpsanstalter, LO, Svenska
Försäkringsbolags Riksförbund, Folksam, Sveriges Grossistförbund, Sveriges
Industriförbund och flera handelskammare.

Bland dem som är av denna uppfattning uttalar KO all del
engelska konsumentrådets i promemorian redovisade förslag om upprättande av
särskilda domstolar för mindre tvistemål innebar ett totalt underkännande av
det nuvarande engelska rältegångssyslemet som medel alt lösa konsumenttvister.
Den kritik som riktas mot del engelska rältegångssyslemet kan enligt KO:s
mening tiU stor del också riktas mot den nuvarande svenska rättegångsordningen
i civilmål. Vår nuvarande processlagstifining från år 1948 bygger i många
stycken på engelska förebilder. Det bör därför inte förvåna all inle heUer vårt
syslem visat sig hålla måltet när del gäller all erbjuda en lämplig ordning för
lösande av mindre tvister. Det är framför allt i tre mycket väsentliga
avseenden som både del engelska och del svenska systemet brister, del är för
komplicerat, för långsamt och för dyrt. Enligt de undersökningar som redovisas
i promemorian är del endast i ell hell obetydligt antal fall som en enskild
vänder sig till domstol för att få en tvist med en näringsidkare avgjord. Detta
kan enligt KO:s mening inte vara en korrekt avspegling av partsförhållandena i
de tvister om mindre värden som faktiskt förekommer. Erfarenheterna från KO:s
verksamhet styrker denna iakttagelse. Under del halvtannal år som verksamheten
bedrivits har KO

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 47

dagligen
mottagit förfrågningar från allmänheten i juridiska angelägenheter med
anknytning til den problemalik som redovisas i promemorian. Återkommande är
frågor av typen, är man bunden av en beställning, är man skyldig all betala
under vissa omständigheter, hur skall man förfara när del är fel på en vara
eller tjänst osv. Inte sällan poängteras att man inle är intresserad av att dra
en aktuell tvist inför domstol. De skäl som därvid oftast anförs är att
domstolsvägen är alltför krånglig, långsam och dyrbar. Mot bakgrund av del
anförda råder inte någol tvivel om all del behövs en enklare processordning än
den som i dag slår lill buds för lösande av vardagslivets tvister. Det är också
uppenbart att målet för en reform måste vara att åstadkomma ett så beskaffat
förfarande alt ingen av rädsla för omständliga formaliteter, stor tidsspillan
eller höga processkostnader skall behöva avslå från all göra ett berättigat
krav gällande, KredUköps-kommittén anför all de i promemorian åberopade
undersökningarna bestyrker den allmänna uppfattningen att endast en obetydlig
del av del faktiska antalet tvister om mindre värden blir föremål för domstolsprövning.
Därav bör dras den slutsatsen att domstolarna inte uppfyller de krav som ställs
på ett serviceorgan vars verksamhet är inriktad på konfliktlösning. Den främsta
orsaken härtill torde vara all del nuvarande förfarandet för parterna eller
någon av dem framsiår som alltför dyrbart eller tidskrävande vid tvister om
mindre värden. En bidragande förklaring kan vara alt förfarandet framsiår som
otillgängligt genom sin stränga formbundenhet och den högtidlighet som omger
eller antas omge handläggningen, UlomprocessueUa uppgörelser kan ha betydande
fördelar såväl ur samhällets som ur parternas synvinkel. Det finns emeUertid
vid sådana konflikUÖsningar alltid en risk all det rättsskydd som samhället
genom civUrättslig lagstiftning velat ge medborgarna försvagas. Denna risk blir
påtaglig om domstolsförfarandel inte framstår som ett realistiskt alternativ,
särskilt för den svagare parten i en tvist, LO anför bl,a, att del är aUdeles
klart att de förmögenhetsrällsliga tvister rörande mindre värden f ,ö, inle bara
tvister av den storleksordningen som förs till domstol utgör en försvinnande
liten minoritet av alla förekommande tvister. Beträffande anledningen lill den
låga målfrekvensen hänvisar LO bl,a, till parternas välgrundade oro för att
rättegångskostnaderna skall bli alltför höga i förhållande till ivistevärdet
och till det komplicerade och besvärliga i all processa. Gemensamt för de
brister och olägenheter med del traditionella rällegångsförfarandet som här
framhåUits är enligt LO att de främst verkar tiU nackdel för mindre bemedlade
eller på annat sätt handikappade parter. Det bhr lätt så, att en sådan part
hellre än att hävda sin rätt vid domstol faller undan för motparten eller lar
en ofördelaktig uppgörelse. Självfallet skall samhället på intet sätt uppmuntra
tiU onödigt processande. Det är önskvärt att tvister i så stor omfattning som
möjligt görs upp av parterna i godo förutsatt att detta sker på ett sätt som
tillgodoser rimliga rättvisekrav. Del

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 48

har
emellertid länge framstått som angeläget alt få ändamålsenligare, snabbare och
billigare metoder att lösa vad man kan kalla vardagsUvets tvister. Den
utvidgade rätten till rättshjälp är givetvis en mycket betydelsefull reform
både när det gäller att bilägga tvister utom rätta och när det gäller process.
Man bör emellertid inte stanna vid detta.

Endast ett fåtal
remissinstanser ifrågasätter behovet av ett förenklat förfarande i mål om
mindre värden. Hit hör Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
justUierådet Höglund och Svenska resebyråföreningen.

Hovrätten
över Skåne och Blekinge anför bl.a. följande. All föra en process vid domstol
kan aldrig vara annat än den yttersta utvägen, som kommer i fråga när parterna
av känslomässiga eller andra skäl fäster särskilt stor vikt vid utgången. Det
måste finnas möjligheter att på vägen dit sortera bort sådana konflikter som
kan göras upp med enklare medel. Alt de mål som sedan går lill fullständig
handläggning och dom vid allmän domstol är relativt få till antalet, när det
gäller mindre värden, är icke någon olägenhet utan tvärtom vad som bör
eftersträvas. Hovrätten tar därefter upp frågan vilka åtgärder som kan vara
påkallade. Bl,a, uttalar hovrätten att det, när del gäller konsumenttvister,
kan finnas behov av att bygga ul den nuvarande verksamheten med lokala
konsumentkommilléer eller konsumentnämnder.

Från några håU, bl,a, i de
yttranden som har avgetts av länsstyrelsen i Stockholms län och
advokatsamfundet, förordas all erfarenheterna av rällshjälpsreformen avvaktas.

En
del remissinstanser tar särskilt upp frågan om behovet av ökal rättsskydd
skulle kunna lösas genom en utbyggnad av reklamationsnämnderna i stället för
genom inrättandet av ett förenklat rättegångsförfarande. Flertalet av dem
avvisar en sådan lösning, Uppsala läns södra tingsrätt uttalar sålunda att den
finner tillfredsställande att förslaget innebär ett avvisande av tanken alt
bygga ut allmänna reklamationsnämnden till ett organ för slutligt slitande av
tvister, varom nu är fråga. Liksom del är allmän underrätt förbehållet att ta
befattning med lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande och det vidare
föreslagits (SOU 1972:22) alt söka få parter att hänskjuta vissa tvister lill
avgörande av tingsrätt såsom skiljedomstol, är det eftersträvansvärt att låta
domstol och icke administrativ myndighet handha den prövning, som nu är
aktuell, DON finner det angeläget att mindre tvistemål av aktuell art inte
läggs på annat organ än domstol, åtminstone i den mån upptagning av mundig
bevisning blir aktuell och avgörandet skall ges rättskraft. Härför talar
rättssäkerhetsskäl. Del är också av intresse att tingsrätterna inte utarmas och
förlorar sin bredd. Även om processföremålet är ringa kan de aktueUa målen
innehålla väsentliga rättsliga problem. Sett från dessa synpunkter är det
tillfredsställande att rättsskipningsuppgiflen inte lagts på t,ex,
reklamationsnämnderna. Hovrätten för Övre Norrland anser liksom promemorian att
en lösning bör sökas inom ramen för domstolsväsendet. Det är hovrättens
uppfattning, ttt

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 49

den
kunnighet och erfarenhet som finns inom domstolarna utnyttjas i alltför liten
utsträckning såvitt gäller tvistemålen. Del synes angeläget att åstadkomma
ändring härvidlag. Detta gäller kanske främst tvistemål av större betydelse och
med större värden men också tvistemål som avses med det nu framlagda förslaget,
framförallt de tvister som benämnts vardagslivets tvister. Om man härvidlag bör
tillskapa särskilda regler för vissa slag av tvistemål eller göra
tvistemålsförfarandet i sin helhet lill föremål för översyn kan ej bedömas på
det nu framlagda materialet, KO ullalar all allmänna reklamationsnämnden bör
bibehållas i sina nuvarande funktioner. Den fyller en väsentlig uppgift och bör
göra det även sedan ett förenklat rättegångsförfarande införts. Detta
förfarande bör delvis ses som ett oundgängligt komplement tUl
reklamalionsnämndens verksamhet, Mol denna bakgrund uttalar KO att det av ålder
har varit en av domstolarnas huvuduppgifter i vårt samhälle att lösa
rältstvisier meUan samhäUets medborgare. Av ohka skäl, inte minst som en följd
av den nya rättegångsordningen, har domstolarna emellertid under senare tid i
allt mindre utsträckning kommit alt ägna sig ål denna uppgift. Denna utveckling
kan från flera synpunkter knappast anses tillfredsställande. Den har medfört
att samhällets organ för lösande av civila tvister med dess för ändamålet
särskUt utbildade befattningshavare inle utnyttjas för denna uppgift saml att
allmänheten fråntagits möjUgheten att få den mest kvalificerade bedömning av
dessa tvister som samhäUet har att erbjuda. Genom en förenklad process i mindre
tvistemål kan domstolarna väntas liU viss del återfå sin ställning som
rättsskipande organ i civila tvister. Detta skulle enligt KO:s bedömning vara
en vinning för både medborgare och domstolar, TiU dem som uttalar sympatier för
en utbyggnad av allmänna reklamationsnämnden hör länsstyrelsen i Stockholm som
anför. Erfarenheterna av allmänna reklamationsnämndens verksamhet har allmänt
ansetts vara goda, vilket bland annat framgår av den ökade tillströmningen av
ärenden dit. Nämndens verksamhet torde emellertid fortfarande befinna sig på
försöksstadiet. Det skulle därför vara värdefullt att ha större erfarenheter
även av denna verksamhet innan en rätlegångsreform, som huvudsakligen skulle omfatta
konsumenttvister, genomförs. Länsstyrelsen anser att man bör närmare överväga
att bygga ut reklamationsnämnden med regionala mindre kanslier. Vid dessa
skulle enklare ärenden kunna klaras upp och endast mer besvärliga äenden som
fordrar teknisk bedömning och liknande skulle överlämnas till huvudkansliet i
Stockholm för handläggning. De regionala kanslierna skulle möjligen kunna
samordnas med hemkonsulenternas verksamhet. Länsstyrelsen är inte heller
främmande för tanken alt reklamationsnämndens ställning bör kunna stärkas genom
att man, som ifrågasatts, gör nämndens rekommendationer i viss utsträckning
exigibla om de inte klandras inom viss lid. All som länsstyrelsen här
ifrågasatt bygga på rättshjälps- och reklamalionsorganen när det gäller all
förbättra

4
Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 50

den enskildes möjligheter all få sin rätt tillgodosedd i
mindre tvistemål innebär, såvitt länsstyrelsen kan bedöma, att man väljer ett
mera elastiskt syslem som kan successivt förbättras med ledning av
erfarenheterna och med beaktande av de slatsfinansiella förutsättningarna, SHIO
är i princip positiv lill införandel av ell visst förenklat
rättegångsförfarande. Organisationen vill dock erinra om att den medverkar i
allmänna reklamalionsnämnden saml all organisationen också i olika sammanhang
förordat en utbyggnad av reklamationsnämnden lill i första hand Stockholm,
Göteborg och Malmö och i andra hand övriga residenssläder. Enligt SHlO:s
uppfattning hade del varit angelägnare att i första hand ytterligare bygga ut
reklamationsnämnderna. En stor del av de tvister som kommer all bli föremål för
prövning enligt bestämmelserna i förslaget lill rättegång i mindre tvistemål
torde bli av samma art som huvudparten av de frågor som i dag behandlas i de allmänna
reklamalionsnämnderna. Även om reklamationsnämnderna icke har sanktionsmedel
lill sitt förfogande kan dock konstateras alt nämndernas utslag fåll en
avsevärd genomslagskrafl. När det gäller företag anslutna lill någon av
näringslivels huvudorganisationer kan konstateras att dessa, när de 'dömts' av
allmänna reklamationsnämnden, praktiskt taget hundraprocentigt följt nämndens
utslag. Efterföljandet av allmänna reklamalionsnämndens rekommendationer har
dock varit sämre när del gäller oulsiderföretag. Möjligheterna all hos dem
åstadkomma ekonomisk rättelse även genom en rent formell dom i underrätt enligt
det nya rällegångsförfarandet får dock i många fall betraktas som osäkra. Svea
hovrätt anför all myckel lyder på all del vid reklamalionsnämnden tillämpade
förfarandet utifrån önskemålen om en snabb, bUlig och sakkunnig prövning av
konsumenttvister är överlägset vad som kan erbjudas genom ett förenklat
förfarande vid de allmänna domstolarna. Nämndens centrala ställning och
sammansättning torde också ge särskilda möjligheter för normbildning och
sanering inom de delar av näringsverksamheten som berör konsumentintressen. Det
måste med hänsyn lill angivna förhållanden anses mindre lyckligt om genom den
föreslagna reformen allmänna reklamationsnämnden skulle minska i betydelse
eller den splittrade ordningen uppslå all domstol i vissa delar av landet eller
för vissa typer av konsumenltvister blir det primära prövningsorganet medan
konsumenltvisterna i övrigt i första hand går till reklamationsnämnden. En naturlig
tanke synes därför vara all med bibehållande av reklamationsnämndens centrala
ställning och den där förekommande prövningens natur på olika sätt utvidga
dess verksamhetsområde. Nu förekommande inskränkningar i nämndens behörighet
synes mera resursmässigt än principiellt betingade. Kvar slår emellertid dels
att nämnden inle kan la upptill slutlig prövning en del mål, som innefattar
vissa utredningsmässiga och juridiska komplikationer, och dels att nämndens
rekommendationer ibland men synbarligen i minskande

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 51

utsträckning
inle ållyds. Enligt hovrättens mening har emellertid i promemorian inte
övertygande visals alt härvidlag fräga är om sä många mål eller så Slora
ölägenheter all på grund härav inrättande vid domstol av ett särskilt
förfarande kan anses lillräckligt moiiverat och detla desto mindre som i
motiven uttalas att särskilda regler beträffande rättegången i konsumentmäl bör
övervägas, när det pågående arbelet på civilrällslig
konsument-skyddslagstiftning avslutats.

Hovrätten
över Skåne och Blekinge förordar inle bara med tanke på de mindre tvistemålen
en förstärkning av den hjälp parterna kan fä för all komma liU en uppgörelse.
Bl,a, berörs möjligheten all införa ett särskilt förlikningsförfarande vid
domstol. Delvis liknande synpunkter anförs av Helsingborgs tingsrätt.

1 ett par yttranden
framförs tanken på att inrätta särskUda förlikningsnämnder. Hyresnämnden i
Stockholm anför sålunda bl,a. Det är enligt hyresnämndens mening långt ifrån
'självfallet' att en specialorganisation ej bör komma i fråga. Ett system av
hyresnämndstyp har vissa obestridliga fördelar. Inom en specialorganisation är
del lättare än inom domsiolsramen alt åstadkomma radikala förenklingar syftande
till snabbhet, effektivitet och bUlighel, Ett specialförfarande kan mera direkt
inriktas pä förlikning, vilket är mycket väsentligt pä del nu ifrågavarande
området. Det är ocksä lämpligare, principiellt och praktiskt, att i ell
specialorgan ordna så all sakkunniga lekmän deltar i besluten, något som
hyresnämnden anser synnerligen värdefullt i tvister som rör 'vardagslivels
juridik'. Vid en nämnd kan utredning införskaffas utan formella bevismedel, och
det kan över huvud laget förutsättas alt förfarandet där blir mera praktiskt
och snabbare leder till tvisternas avgörande, Vidare kan den vikliga synpunkten
framhåUas, all specialregler för rättegångskostnader passar bättre i en nämnd
än i en domstol. Slutligen medför nämndförfarandel den processekonomiska
fördelen, alt nämndens avgörande kan klandras vid tingsrätt, vilket besparar
hovrätten en mängd mål, vilkas beskaffenhet för det mesta är sådan att de icke
bör belasta hovrätt. Erfarenheterna från reklamationsnämnderna talar starkt
för all sakkunniga ledamöter bör dellaga i besluten. Härigenom kan avgörandena
vinna förtroende och liksom i hyresnämnd i betydande omfattning vinna laga
kraft i första instans. Om man väljer nämndförfarandet synes del lämpligare att
anordna särskilda nämnder 'förlikningsnämnder' med beslutsfunktion, sedan
medling visat sig utsiktslös än alt anknyta verksamheten lill den befintliga
hyresnämnds- och arrendenämndsorganisationen. De 'mindre tvistemål' som
förslaget främst avser utgör en heterogen grupp. Olika slags erfarenhet, skilda
rättsregleroch växlande sedvana kommer därför in i bedömningen. Den nuvarande
enhetliga organisationen för arrende- och hyrestvister bör helst inte tillföras
andra nya tvister än sådana som hör tiU arrende- resp, hyresrätten, där dock
utvidgning är länkbar. Alt ytterligare splittra den

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 52

judicidla
organisationen med nya specialorgan är visserligen i och för sig diskutabelt.
Om man ändå väljer denna utväg är det därför all de praktiska och
processekonomiska fördelarna som framhållits i det föregående är så
betydande. Och det kan då påpekas alt en 'förlikningsnämnd' givetvis bör höra
lUl domstolsväsendet dels administrativt dels genom rekryteringen lill
ordförandetjänslerna dels ock på så sätt all besuten överprövas inom den
vanliga domslolsorganisalionen. En ytterligare synpunkt av organisatorisk art
kan anföras. Det finns i landet nio arrendenämnds- oeh hyresnämndskanslier som
inte utbyggts lill beräknad kapacitet enär ärendena blivit långt färre än
väntat. Dessa kanslier sysselsätter endast en domare, en organisationsform som
är mindre lämplig. Man kan i dessa fall länka sig al anknyta de enklare
allmänna tvistemålen till den befintliga organisationen, som därvid dessutom
får en behövlig förstärkning, Eskilstuna tingsrätt är inne pä tanken att
inrätta 'lokala medlingsnämnder', kanske efter förebild av hyresnämnderna.

6
Allmänna riktlinjer för ett förenklat rättegångsförfarande i tvister om mindre
värden

6,
/ Promemorian

För
utformningen av ett särskilt förfarande för tvister om mindre värden är det
enligt promemorian av grundläggande betydelse om förfarandet är inriktat enbari
eller i huvudsak på medling och således inrymmer inga eller endast begränsade
möjligheter till bindande prövning eller om det liksom systemet i RB i
första hand bör syfta till ett bindande avgörande. Som exempel på lösningar där
tyngdpunkten ligger på förlikningsverksamheten kan nämnas de norska
forliksrådens verksamhet. Forliksråden har visserligen möjlighet att döma i
målen. Som förutsättning gäller emellertid i regel att parterna är ense om att
målet får prövas i sak. Motsätter sig ena parten detta, kan något avgörande
inle träffas utan målet får prövas i ordinär väg. En annan liknande lösning i
fråga om de mindre förmögenhetsrällsliga tvisterna skulle kunna gå ut på att
lägga tyngdpunkten i förfarandet på förlikningsverksamheten. Rätlen skuUe
därjämte kunna meddela tredskodom och, om parterna inle kan enas, lägga fram
ett förlikningsförslag som blir bindande om det inte klandras inom viss tid.
Sker klander, skulle målet tas upp i ordinär process.

En svaghet med sådana
lösningar är alt domstolen i princip inle får avgöra saken, om någondera parten
motsätter sig detta. Den ekonomiskt starkare parten kan genom att åstadkomma
alt tvisten förs till det ordinära förfarandet eller genom alt ställa i utsikt
att han kommer att göra det förmå sin motpart lill en från saklig synpunkt
otillfredsstäUande uppgörelse. En sådan

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 53

lösning bör därför inle väljas. Förfarandet bör i stället
kunna avslutas med all ett bindande avgörande kommer lill stånd. En sådan
ordning hindrar givelvis inle att förfarandet i hög grad bör inriktas på
förlikning.

Vad som nu har anförts talar givetvis också för all
förfarandet som sådant bör vara obligatoriskt i den meningen all det inle bör
kunna sättas åt sidan på enbari ena partens önskan.

De allmänna riktlinjerna för det nya förfarandet är
naturligtvis beroende av vUket tillämpningsområde för förfarandet som är
avsett. Som utgångspunkt bör gälla att förfarandet i princip bör kunna
användas i alla disposiliva tvistemål som rör mindre värden. Avgörande bör i
princip vara om tvisleföremålel har ell sådant värde att en lämplig relation
uppnås mellan tvisleföremålel och rättegångskostnaderna.

Som en grundläggande målsättning för ett förenklat
förfarande i tvister om mindre värden bör gälla att sådana förenklingar i
förhållande till nuvarande ordning måste åstadkommas all kostnaderna blir
väsentligt lägre utan att befogade rätlssäkerhetskrav eftersatts. Vad som i
särskilt hög grad leder tUl höga rättegångskostnader är, som tidigare har
nämnts, behovet av juridiskt biträde i rättegången.

Vad man
alltså i första hand bör inrikta sig på är alt åstadkomma ett förenklat
förfarande där parterna kan föra sin talan utan hjälp av juridiskt biträde.

Mot denna bakgrund föresläs i promemorian ett förenklat
förfarande i mindre tvistemål, som ger rällen stor frihet att utforma
handläggningen efler vad som är mest ändamålsenligt i det enskilda fallet, 1
fråga om själva förfarandet ålägger förslaget rätlen en utökad skyldighet alt
biträda och vägleda parterna. En särskild tjänsteman vid varje tingsrätt skall
tillhandagå med råd och upplysningar. Beträffande rättegångskostnaderna gäller
bl,a, att biträdesersätlning inle skall vara ersättningsgill. Vissa
begränsningar skall gälla för rätten tUl fullföljd lill hovrätt,

Ell
förenklat rättegångsförfarande enligt nu angivna riktlinjer lorde enligt
promemorian innebära avsevärt ökade möjligheter för den enskilde att få
vardagslivets tvister prövade på ett godtagbart sätl. Härigenom åstadkoms en
ordning som allmänt tillgodoser de enskUdas rättssäkerhet i sådana
angelägenheter på ett betydligt effektivare sätl än den ordning som f,n,
gäller.

Mot den
föreslagna ordningen kan i och för sig invändas att den enskilde alltid bör ges
möjlighet att få sin tvist prövad i de mest kvalificerade former som
lagstiftningen erbjuder oavsett om hans tvist gäUer ett mindre värde. En sådan
tankegång ledde under förarbetena lill RB lUl att man avvisade tanken på ett
särskilt förfarande för de mindre målen. Principen om sä goda rättsliga
garantier som möjligt även för prövningen av mindre tvister har emellertid i
praktiken lett lill rakt motsatt effekt. Av olika skäl ser en part det i många
fall inte som en praktisk möjlighet att hävda sin rätt vid domstol

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 54

även om han är övertygad om all han har rätt i sak. När
ställning skall tas lill om del är lämpligt att tillskapa ell särskilt
förfarande för de mindre tvisterna bör detta inle förbises. Valet kan i sådana
fall sägas stä inle mellan två rättsliga förfaranden ulan mellan nuvarande
ordning, som innebär att inget förfarande alls är tillgängligt, och det nya
förfarandet.

Om ett förenklat förfarande enligt nu antydda riktlinjer
genomförs, innebär detta inte alt betydelsen och behovet av effektiva
reklamalionsorgan minskar. Många konsumenltvister bör liksom hittills kunna
lösas på ett tillfredsställande sätt genom reklamationsnämndernas verksamhet.
Del förenklade förfarandet bör som tidigare framhållits ses som ell komplement
tiU denna verksamhet.

Det slora fierlalet ärenden vid allmänna
reklamationsnämnden klaras upp vid informella kontakter med nämndens kansli.
Men också när frågan hänskjuts till nämnden, medför förfarandet f.n, i princip
inga kostnader för sökanden. Del kan därför finnas skäl för domstolen att i del
förenklade förfarandet hänvisa en kärande till reklamalionsorganen om tvisten
rör en fråga rörande brist eller fel i motpartens prestation,

Å andra sidan bör reklamationsorganen kunna hänvisa en
sökande lill del förenklade rällegångsförfarandet. Så bör ske om del vid
förfarandet inför reklamalionsorganel inle är möjligt all fä fram klara
uppgifter om vad som har hänt eller om tvisten rör rent rättsliga frågor. En
sådan hänvisning synes också böra ske om del finns anledning anta all säljaren
inle skall ställa sig reklamationsorganels rekommendation till efterrättelse.
Har konsumenten inte fäll full rättelse av säljaren i enlighet med
reklamationsorganels rekommendation, bör konsumenten givelvis kunna föra saken
lill del förenklade rättegångsförfärandet.

Ett rättegångsförfarande av den karaktär som nu angivits
skiljer sig i vissa avseenden frän den ordning som föreskrivs i RB. Vissa av de
angivna lösningarna innebär avsteg från principer som tillmätts stor betydelse
vid RB:s tillkomst. Principerna i RB om munilighel, omedelbarhet och koncentration
får sålunda i det förenklade förfarandet i viss mån slå tillbaka för
processekonomiska intressen. En betydelsefull nyhet i det förenklade
förfarandet är vidare domarens aktiva procéssledning. Även närdetgäller
rättegångskoslnadsreglerna innebär del förenklade förfarandet betydande avsteg
från RB:s regler,

Mol den angivna bakgrunden kan del göras gällande alt en
reform av rättegångsordningen på detla område inle bör genomföras pä grundval
av föreliggande material utan bör föregås av en mera ingående utredning.

En mera allmän översyn av rällegångsförfarandet i
tvistemål synes påkallad inte bara när det gäller mål om mindre värden. De
tidigare redovisade undersökningarna tyder på alt domstolarna över huvud tagel
förlorat i betydelse när del gäller de disposiliva tvistemålen. Av
undersökningarna all döma spelar inle heller skiljeförfarandet någon större
roll.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 55

Det
finns aU anledning alt följa utvecklingen på delta område med uppmärksamhet.
Självfallet bör inle eftersträvas att föra tvister lill domstol i onödan, Å
andra sidan är det av största betydelse för prejudikatbildningen alt parter för
sina tvister lill domstol. Även bortsett från del allmänna intresset av
prejudikatbildning är del angeläget alt domstolarnas kapacitet kan utnyttjas av
den som har ell befogal intresse av att få sin sak rättsligt prövad. För en
allmän översyn av rällegångsförfarandet i tvistemål kan också åberopas att
förutsättningarna för domslolsverksamheten har förändrats på senare lid,
särskUl genom underrättsreformen och fastig-hetsdomslolsreformen saml de
ändrade reglerna om fullföljd av talan lill högsta domstolen.

En
allmän översyn av rällegångsförfarandet i tvistemål är uppenbarligen en
omfattande utredningsuppgift. För valet av långsikliga lösningar på detta
område är det ocksä angelägel att erfarenheterna av nyligen genomförda och
planerade reformer avvaktas. När del gäller rättegångsordningen i tvister om
mindre värden synes det inte försvarligt alt avvakta ett sådant
utredningsarbete. Behovet av en reform på detta område är som framgår av de
tidigare redovisade undersökningarna påtagligt och aktuellt. Problemet med de
mindre förmögenhetsrällsliga tvisterna har dessutom sådant samband med
rättshjälpen alt en samordning vid genomförandet av dessa reformer är
angelägen.

På
grund av det anförda bör en reform av rättegångsförfarandet i tvister om mindre
värden kunna genomföras utan att avvakta en allmän översyn av rättegången i
tvistemål. En sådan reform bör emellertid inte innebära någol hinder att på
nytt la upp frågan om de mindre tvisterna i samband med en allmän översyn av
tvistemälsprocessen och ompröva de nu valda lösningarna i ett större
sammanhang och med beaktande av de erfarenheter som den nu aktuella reformen kan
medföra,

6.2
Remissyttrandena

Förslagets
allmänna riktlinjer har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av omkring
hälften av remissinstanserna. Till denna grupp hör bl, a, kommerskollegium,
statskontoret, KO, statens konsumentråd, länsstyrelsen I Malmöhus län,
kreditköpskommittén, justitierådet Conradi, Svenska kommunförbundet, LO, TCO,
SR, SACO, Svenska Försäkringsbolags riksförbund, KF, LR, Sveriges
Grossistförbund och Sveriges Industriförbund. En lika stor grupp avstyrker alt
förslagels riktlinjer läggs till grund för lagstiftning. Till denna grupp hör
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,
de flesta tingsrätterna, justitieråden Sjöwall, Edling, Riben, Brunnberg,
Joachimsson, Hesser, Holmberg, Fredlund, Gärde Widemar och Welamson, föreningen
Sveriges tingsrättsdomare, Sveriges advokatsamfund, tre
rättshjälpsanstalter saml sex

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 56

handelskammare.
Ett fåtal remissinstanser lar inte ställning eller uttrycker tveksamhet. Bland
dessa märks DON, justitieråden Romanus, Digman, Nordström, Petrén, Bergsten,
Bernhard, Brundin, Ulveson och Mannerfelt samt ett par tingsrätter.

Av
dem som ställer sig positiva till de allmänna riktlinjerna ullalar KO bl,a, 1
sitt yttrande över konsumentutredningens belänkande Konsumentpolitik
riktlinjer och organisation (SOU 1971:31) uttalade KO all genomförandel av en
effektiv ordning för lösande av 'vardagslivets köp-tvister' mellan vanliga
konsumenter samt producenter och distributörer av varor och tjänster tedde sig
som den kanske väsentligaste konsumentpolitiska åtgärden f,n, 1 remissvaret
anfördes vidare att ell oeftergivligt konsumentkrav fick anses vara all
klagomål objektivt kunde prövas utan större kostnader eller formaliteter och
att de konsumenter som bedömts ha fog för sin talan verkligen fick rättelse.
När juslhiedepartemenlel nu presenterar ett förslag liU förenklat förfarande i
mindre tvistemål ser KO del därför som mycket positivt. Promemorian ger uttryck
för en realistisk syn på civilprocessen och de förslag lill lösningar som där
presenteras visar på en bestämd önskan att tillgodose kravet pä en
rättegångsordning som svarar mot gemene mans intressen, LO anför bl,a, alt när
del frän vissa håll gjorts gällande alt en förenklad rättegäng i stil med vad
som nu föreslås skuUe vara ägnad att undergräva den enskildes rättssäkerhet,
vittnar denna inställning om bristande förståelse för vad saken i grunden
gäller. Det måste vara angelägnare med ett syslem som ger ett stort antal
människor väsentligt ökad möjlighet all få rättsanspråk prövade ocksä i
förhållandevis enkla former än med ell syslem som visserligen tillåter en
ingående prövning men som i praktiken främst står öppet för ekonomiskt
välsituerade parter med tillgång tiU bästa juridiska expertis, LO vill alltså i
princip välkomna förslaget som en viktig jämlikhelsreform, TCO anser alt
förslaget otvivelaktigt är av stor betydelse för en ökad rättssäkerhet och
hälsar därför förslaget med tillfredsställelse och ställer sig bakom de
grundläggande principerna, Sveriges Grossistförbund och Sveriges
Industriförbund framhåller att de delar den i promemorian framförda
uppfattningen att den nuvarande rättegångsordningen inte ger det rättsskydd för
den enskilde som rimligen kan krävas vid tvister som gäller mindre värden. Den
nuvarande ordningen som innebär att rättegångskostnaderna uppgår till eller
t,o,m, överstiger tvisteföremålets värde är högst olillfredsslällande. Del bör
därför tillskapas ett förfarande vars utgångspunkt bör vara att det för den
enskilde bUr möjligt och rimligt frän ekonomisk synpunkt alt hävda sin rätt
även om del gäller mindre värden. En grundläggande målsättning vid utformningen
av ett sådant förfarande bör vidare vara att kostnaderna blir väsentligt lägre
än f ,n, ulan alt kostnaderna övervältras på annan och utan att rimliga
rättssäkerhetskrav eftersattes. Det framlagda förslaget tillgodoser i princip
dessa krav och förbunden är därför positiva till en reform

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 57

utformad i huvudsaklig överensstämmelse med de allmänna riktlinjer
som dragits upp i promemorian.

Av de
remissinstanser som inle anser all de i promemorian angivna riktlinjerna bör
ligga lill grund för ell förenklat förfarande i mål om mindre värden anför Svea
hovrätt bl,a, att den hjälp, som genom domstolens försorg ofrånkomligen måste
lämnas de rältssökande för att de utan biträde skall kunna föra sin talan,
kommer all tynga domstolsverksamheten och la inle obetydliga
arbetskraftsresurser i anspråk. Risken för all domstolens opartiskhet kan
sällas i fräga av parterna måste likväl antas ge snävt utrymme för den lagfarne
tjänstemannens möjligheter att utöva sin bilrädesfunktion så att parternas
behov av hjälp blir tUlfredsstäUande tUlgodosett, Hovrätten över Skåne och
Blekinge anser att allvarliga invändningar måste resas mot den ändrade roll som
är avsedd all tillkomma domstolen i del förenklade förfarandet. Enligt
hovrättens mening måste del betecknas som olämpligt och äventyrligt för
rättssäkerheten alt pålägga domstolarna en ändrad roll i enlighet med förslaget.
Den ändrade uppfattning om domare och domstol som förslaget förutsätter svarar
inle mol rättsuppfattningen i vårt land. Del finns en allvarlig risk all
domstolarna väl kommer all klara av åtskilliga rutinbetonade mål med det nya
förfarandet men kommer all köra fast vid behandlingen av invecklade och
svårulredda mål. Del finns en allvarlig risk alt det nya förfarandet inle
lyckas skaffa sig respekt hos allmänheten utan kommer att bryta mot
domstolarnas anseende för alt vara samvetsgranna, opartiska och rättrådiga.
Hovrätten måste bestämt avråda från all man utan en mera grundlig och
framåtsyftande utredning gör så betydande ingrepp i RB :s huvudprinciper. Kan
förslaget till ändrade uppgifter för domstolarna inte förverkligas så kan inle
heller förslaget att inbespara advokatarvoden i mindre tvistemål förverkligas.
Del kan emellertid erinras om all rätishjälpslagen innehåller regler om
begränsning av rättshjälpen för den som inle har befogat intresse av all få sin
sak behandlad. Hovrätten för Övre Norrland anför att förslaget rubbar den
hiiiills allmänt erkända principen, all domstolen skall vara opartisk, genom
tanken att domslolstjänsleman skall lämna parterna omfattande bistånd vid
utförandet av deras talan. Vidare skulle den föreslagna regeln att kostnad för
biträde över huvud tagel inte är ersättningsgill kostnad beröva ett stort antal
rältssökande, särskilt obemedlade eller mindre bemedlade, de praktiska
möjligheterna att göra sin rätt gällande. Justitieråden Sjöwall m.fl. anser att
ell förfarande uppbyggt efler promemorians tankegångar inte innebär
tillräckliga garantier för ett materiellt riktigt avgörande. Grundtanken i
förslaget, all juridisk hjälp ål parterna skall lämnas av domstolen själv är
inle bärande. Del är en orimlig och motsägelsefull uppgift att i en tvist där
ju oklara intressen står mol varandra samtidigt tillvarata båda sidornas
intressen, Sveriges advokatsamfund anför att det föreslagna systemet raserar en
av de starkast återhållande faktorerna kostnads-

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 58

faktorn mol igångsättandet av obefogade rättegångar.
Vidare medför det att den som är i behov av biträde för alt kunna ulföra sin
talan och som kanske med stor uppoffring på egen bekostnad anskaffar biträde
inle ens fär biträdeskoslnaden ersatt. Detta kan självfallet göra den
ekonomiska effekten av den lyckliga utgången i rättegången helt illusorisk, I
detta fall blir alltså den praktiska effekten av förslaget rakt motsatt den
åsyftade, nämligen att konsumenten avslår från all processa, därför all han
inte har råd. Man riskerar fä ett system som inle kan avhålla från
okynnesrälle-gångar och som dessutom uppmuntrar lill spekulationer om all den
betal-ningsberälligade skall avstå från process efiersom hans rättegångskostnader
endast tUl någon del läcks, JustUierådet Romanus m.fl. anför all förslaget
innefattar betyddsefuUa avvikelser från åtskilliga av de grundsatser lill
skydd för rättssäkerheten på vilka den ordinära tvistemåls-processen vilar. Man
måste därför räkna med att säkerheten hos avgörandena enligt det föreslagna
förenklade förfarandet blir i ej obetydlig grad mindre än hos dem som träffats
i ordinär väg. Med hänsyn lill del anförda måste del föreliggande förslaget
väcka tveksamhet. Då emellertid den nuvarande ordningen lill följd av de stora
kostnaderna ej kan anses tillfredsställande när det gäller tvister om
begränsade värden kan med visst fog sägas all del dock är bättre med en ordning
som låter sig tillämpas även om del resultat som ernås ej alllid är av samma
kvalitet som det vilket del vanliga förfarandet ger.

Av de remissinstanser som ställer sig avvisande eller
tveksamma lill förslagets allmänna riktlinjer anser flera en översyn av RB
påkallad. Av denna uppfattning är bl,a, DON som anför, RB har tillämpats i
snart tjugufem år. Många partiella reformer har skett inom RB sedan balken kom
till, men någon samlad översyn har inle ägt rum, Enligt DONs mening är del
angelägel alt det så snart som möjligt kommer till stånd en sådan översyn. Som
ell exempel kan pekas på bestämmelserna om förfarandet. Vid övergången från
skriftligt till muntligt förfarande behövdes säkerligen ingående
handlingsregler. Numera skulle det emellertid vara en betydande fördel om
regelsystemet förenklades och större handlingsfrihet lämnades ål rätten. Från
lid lill annan har specialförfaranden tillkommit med regler som avviker från
dem som gäller enligt RB, F,n, föresläs speciella förfaranden inle bara genom
den remitterade promemorian ulan också i domstolskommiliéns slutbetänkande
Domstolsväsendet IV Skiljedomstol
(SOU 1972:22), Om pä detta sätt den ena specialprocessen förs in efler den
andra ulan all de arbetas in i del system som den grundläggande lagen, RB,
innehåller, föreligger risk för att enhetligheten och sambandet i fräga om
förfarandet i olika sorlers mål förloras på ell sätt som inte är godtagbart.
Besvärande organisatoriska och andra svårigheter för domstolarna kan förutses.
Del blir också svårare för dem som uppträder inför domstol att veta vad som
ankommer på dem i det ena eller del andra förfarandet. Många avvikelser

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 59

som föresläs i remitterade promemorian liksom i det
betänkande som nämnts nyss synes f,ö, med fördel kunna genomföras som
förenklingar i balken. En samlad översyn måste bli tidsödande. Det är
emellertid naturligt all reformarbetet bedrivs så att delbetänkanden läggs
fram. På del viset kan frågor som bedöms vara särskilt angelägna las fram med
förtur. Samtidigt finns större förutsättningar för all delreformerna utformas
med sikte på all de olika rättsinstiluten på processrättens område åtminstone i
en slutetapp skall gjutas samman till en organisatorisk enhet sä långt det är
möjligt och bestämmelserna instituten emellan stämma överens i all möjlig mån
.Omen reform i fråga om förenklat förfarande i mindre tvistemål anses så
angelägen alt den bör genomföras utan all ytterligare utredning avvaktas, får
delta inle medföra all en översyn av RB och angränsande områden ställs på
framliden. Det framstår närmast som ännu viktigare all en sådan utredning
kommer lill stånd,

I en del
yttranden framförs tanken på all istället för promemorief örslaget genomföra
mer begränsade ändringar i gällande ordning, Svea hovrätt uttalar sålunda att
det i avbidan på en allmän processrevision bör kunna undersökas om inte de i
promemorian berörda önskemålen i viss utsträckning kan tillgodoses genom mindre
genomgripande lagändringar än de nu föreslagna. Sålunda bör en viss utbyggnad
av allmänna reklamalionsnämndens verksamhet vara möjlig. Vidare kan
beträffande önskemålet att uppnå exigibla avgöranden i konsumenltvister pekas
på möjligheten att öppna lagsökningsvägen för sådana skadeståndsanspråk, som
kan grundas på utlåtanden från reklamationsnämnd, 1 fråga om angelägenheten av
alt minska kostnadsriskerna i mindre tvistemål skulle en framkomlig väg måhända
vara att i viss mån begränsa möjligheterna såväl lill ersättning för
rättegångskostnader som tiU överprövning i högre instans. Även hovrätten över
Skåne och Blekinge och hovrätten för Nedre Norrlandär inne pktanken att ett
lagsökningsförfarande kunde användas för reklamalionslvister i vUka
reklamationsrtämnd avgett utlåtande. Statens Konsumenlråd anser att ett
alternativ till domstolsprocessen skulle kunna vara att förfarandet med
belalningsföreläggande vidgas lUl att bl,a, kunna tiUämpas också pä mindre
penningfordringar som avser skadestånd. Reklamationsnämndens yttranden är så
utformade alt de i flertalet fall om rekommendationerna inte följs direkt
kan läggas till grund för ansökan om betalningsföreläggande. Beträffande mål i
allmänhet förordar Norrtälje tingsrätt i stället för promemorieförslaget en
vidgning av möjligheterna att hålla huvudförhandling i förenklad form enligt
42 kap, 20 § andra stycket RB. Helsingborgs tingsrätt ifrågasätter om inte
promemorians syfien skulle kunna uppnås genom att reglerna generellt
förenklades för samtliga tvistemål, exempelvis genom att möjligheterna att
avdöma sådana mål redan vid förberedelsen kraftigt utökades i förhållande tUl
vad som nu gäller eller alt domaren erhåller möjlighet att vid förberedelsen
framlägga formellt förliknings-

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 60

förslag med rätt för part att antaga eller förkasta
delsamma vid äventyr alt eljesl slå risken för den sammanlagda
rällegångskoslnaden,

1 flera
yttranden görs allmänna uttalanden om förhållandet mellan del förenklade förfarandet
och allmänna reklamalionsnämnden, KO delar promemorians uppfattning all
reklamationsnämnden bör bibehållas i nuvarande funktioner. Nämnden fyller i dag
en väsentlig uppgift och bör göra del även sedan ett förenklat
rättegångsförfarande införts. Del lorde även i fortsättningen ligga nära till
hands att låta nämnden pröva frågor där oenigheten mellan parterna endast
gäller huruvida en viss vara eller tjänst uppfyller de kvalitetskrav som kan
ställas på den, Ell förfarande inför nämnden kan i sådana fal även i framliden
väntas bli det enklaste och billigaste sättet att få fram ett opartiskt
avgörande, Mot denna bakgrund bör den förenklade rättegången enligt KO:s mening
delvis ses som ett oundgängligt komplement Ull reklamationsnämndens
verksamhet, 1 alla de fall där en näringsidkare vägrar eller kan antas vägra
all godta ett avgörande i reklamationsnämnden eller där en tvist av bevisskäl
eller andra orsaker inte lämpar sig för prövning av reklamationsnämnden bör
domstolen komma all erbjuda en naturlig utväg. Statens konsumentråd anser den
bästa lösningen vara alt konsumenltvister behandlas av allmänna
reklamationsnämnden, Reklamalionsförfarandet behöver emellertid i enstaka fall
kompletteras med ell domslolsförf ärande, Blotta existensen av ett för
konsumenten smidigt domslolsförf ärande kan beräknas göra säljarna mer benägna
att följa nämndens utslag, KF finner det mycket tillfredsställande all
reklamationsnämndernas verksamhet inte ifrågasätts utan att den alltjämt bör
fortgå, KF anser del dessutom angelägel att nämndernas verksamhet ses över i
syfte alt utvidga och effektivisera verksamheten, Sveriges Grossistförbund och
Sveriges Industriförbund uttalar bl,a, följande. När det gäller
konsumenltvister måste förfarandet i betydligt högre grad än som kommit lill
uttryck i förslaget, inriktas på alt bli ett komplement till allmänna
reklamationsnämnden. Del är angelägel alt reformen utformas så att del slora
antalet fall även i fortsättningen behandlas inom det billiga och smidiga
förfarandet hos reklamationsnämnden. Som även konstateras i promemorian har
allmänna reklamalionsnämndens verksamhet varit framgångsrik. Nämnden har
emellertid vissa brister. En del av dessa bör kunna undanröjas genom ändringar
av nämndens verksamhetssätt, medan andra brister endast kan botas genom
kompletterande åtgärder utanför nämnden. Del är angelägel att detla sker i ett
sammanhang. Allmänna reklamationsnämndens framtida ställning och uppgifter bör
därför noga övervägas i samband med att lagrådsremissen avseende förenklat
förfarande utarbetas. Vid en översyn av nämndens verksamhet bör bl,a, övervägas
om inte en konsumenttvist bör kunna hänskjutas tUl nämndens prövning av
näringsidkare likaväl som av konsument. En formell initiativrätt för
konsumentens motpart, när denne är

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 61

tveksam om det berättigade i framställda klagomål är ägnad
alt skapa en bättre balans i systemet och är av värde för tUllron tUl nämndens
objektivitet och opartiskhet. Vidare bör beaktas vikten av alt, då nämnden ges
en mer permanent karaktär, den erhåller en självständig ställning, tills vidare
lämpligen under domstolsväsendets organisationsnämnd och senare under det nya
domstolsverket. Även med dessa åtgärder kvarstår dock vissa brister hos nämnden
och ett behov av komplement lill denna. Nämndens smidiga arbetssätt förutsätter
bl,a, att dess utslag icke är bindande. Detta innebär att nämndens utslag i ett
visst antal fall inte efterföljs. Betydelsen av denna brist bör dock icke
överdrivas. Antalet fall av ohörsamhet är vare sig i absoluta eller relativa
lal stort. Ett flertal av de näringsidkare som inte följer rekommendationerna
saknar därtUl ekonomiskt gripbara tillgångar och kan inte nås ens om nämnden
själv hade tiUgång lill tvångsmedel. Det är dock otillfredsställande att det inte
finns något lämpligt samhällsorgan som konsumenten kan vända sig till i de fall
då nämndens rekommendationer inte frivilligt följs. För vissa av dessa fall
skulle del föreslagna förenklade förfarandet vara värdefullt. En kvantitativt
allvarligare brist hos nämnden är att den inte kan höra parter eller vittnen.
För de mål där partsförhör eller muntlig bevisupptagning erfordras skulle
således det föreslagna förfarandet erbjuda en god lösning . Slutligen bör
uppmärksammas all reklamalionsnämnden inle befattar sig med och ej heller bör
befatta sig med prövning av renodlat juridiska frågor. Del kan därvid noteras
all det finns en trend mot ett allt större juridiskt inslag i konsumenltvister.
Denna utveckling kommer sannolikt att accelerera genom de nya lagar som är att
vänta på konsumentskyddets område; konsumenlköplag, kreditköplag etc. Reklamationsnämnden
kan inte anses lämpad för rättsliga avgöranden. Domare däremot är väl ägnade
att slita rältstvisier. Från andra utgångspunkter vore det också olyckligt om
domarkåren ställdes vid sidan av rättsutvecklingen inom väsentliga
civilrättsliga områden. För de tvister som rör rättstillämpningsfrågor bör
därför nämnden kompletteras på föreslaget sätt med ett förfarande inom ramen
för domstolsväsendet, I enlighet härmed bör reklamationsorganen svara för
huvudparten av konsumenltvisterna. Det är därför viktigt att käranden när det
är lämpligt hänvisas frän del förenklade förfarandet av domstol lill
reklamalionsorgan. För att underlätta denna uppgift för domstolarna bör de
utförligt informeras om reklamations-organens verksamhet och utrustas med
vederbörliga anmälningsblanketter. Som anges i promemorian, kan det också
finnas skäl för att reklamationsorganen hänvisar sökanden lill det förenklade
rällegängsförfarandel, Lex, när organet inte kan få fram klara uppgifter om vad
som hänt eller om tvister som rör rent rättsliga frågor eller dess
rekommendationer ej efterföljs. Lämpliga rutiner härför bör utredas i samband
med den allmänna översynen av allmänna reklamalionsnämnden, I några
yttranden diskuteras vissa förslag lUl samordning mellan

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 62

domstolsförfarandel och förfarandet vid reklamationsnämnd,
Stockholms tingsrätt skisserar följande ordning. Konsument som är part i mål
vid tingsrätt skall underrättas av rätten om att reklamationsnämnd under vissa
förutsättningar kan pröva den uppkomna tvisten, 1 samband med att part
underrättas om denna möjlighet till kostnadsfri prövning bör han ges en myckel
kort frist inom vilken han måste träffa sitt val. Om parten väljer all låta
reklamalionsnämnd pröva tvisten och förutsättningar för sådan prövning
föreligger, skall rätten förklara målet vilande i avbidan på nämndens
avgörande. Denna ordning bör gälla oavsett om konsumenten uppträder som kärande
eller svarande. När reklamalionsorganel avgivit sill yttrande, kan detta om
så är påkallat för vinnande av rättelse åberopas av part, i följd varav ett
förenklat förfarande kan tillämpas vid domstolen. För den händelse parlen inle
vill låta nämnden pröva tvisten, bör sådant förfarande inle vinna tillämpning.
Statens konsumentråd anför bl,a, att konsumenten bör ha möjlighet att välja
mellan att anhängiggöra ärendet i reklamalionsnämnden och vid domstol. Enligt
rådels mening bör domstolen, om de finner alt ärendet är av sådan natur att
del med fördel kan handläggas av Allmänna reklamalionsnämnden översända del
till nämnden. Nämnden bör i sådana faU handlägga ärendet på vanligt säll och
avge ett yttrande. Klaganden bör emellertid underrättas om alt därest han inle
är nöjd med nämndens yttrande han har all underrätta domstolen härom som då har
all ta upp ärendet lill behandling, RTS föreslår särskilda regler som innebär
all tingsrätt i konsumenltvister, om inte särskilda skäl talar mol del, alltid
skall inhämta yttrande från reklamalionsorgan. Reglerna innebär vidare bl,a,
all tingsrätt inle utan särskilda skäl får frångå ullätande i saken av
reklamalionsorgan,

7 Tillämpningsområdet

7, / Promemorian

När del gäller alt la ställning till tillämpningsområdet
för en förenklad rättegångsordning framhålls i promemorian alt det givetvis är
av största betydelse hur långl förenklingen bör drivas. En långl driven
förenkling motiverar försiktighet när gränserna dras. Omvänt gäller all ju
starkare rällssäkerhelsgaranlier som byggs in i förfarandet desto vidare bör
allmänt sett tillämpningsområdet kunna bestämmas. Med den utformning som har
skisserats i det föregående lorde gränserna för en förenklad rättegångsordning
inle behöva dras alltför snävt.

När det
gäller att bestämma tillämpningsområdet är gränsdragningen mellan disposiliva
och indispositiva mål av intresse. Beträffande de disposiliva målen, dvs, målen
i vilka förlikning kan träffas, är uppenbart alt

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 63

de i regel bör kunna handläggas enligt den nya ordningen,
I fråga om de indispositiva målen ligger saken delvis annorlunda lill. Del
indisposiliva målels betydelse för parterna och från samhällets synpunkt kan
inte mätas i pengar på det säll som vanligtvis är möjligt för disposiliva
tvister. Även om skäl finns tUl anlagande all många indisposiliva mål är väl
lämpade för ett förenklat förfarande, kan avgränsningen av dessa mål inle ske
efler samma riktlinjer som de dispositiva målen, I dagens läge synes därför
lämpligast alt de indispositiva tvisterna inte handläggs enligt den nya
ordningen. Detsamma bör gälla när ell mål har både disposiliva och
indispositiva beståndsdelar, det yrkas t,ex, hemskillnad och underhåll.

Bland de disposiliva tvistemålen finns en del tämligen
speciella målgrupper, bl.a, vissa associations- och immaterialrätlsliga mål,
som förekommer mycket sällan, Någol framträdande behov av ett förenklat
förfarande föreligger inle för dessa målgrupper efiersom de i regel rör större
värden, TUlräckliga skäl all utesluta dem kan dock knappast anses föreligga.

Av de i huvudsak disposiliva målen finns några kategorier
som enligt promemorian åtminstone inle inledningsvis bör las med i den nya ordningen.
En sådan kategori är tvister för vilkas handläggning i första instans det redan
nu finns särskilda bestämmelser om rättens sammansättning, t,ex, mål som skall
handläggas vid fastighetsdomstol. En annan kategori, som också karakteriseras
av att särskilda handläggningsregler finns, är mål vari saken skall prövas med
tillämpning av konkurslagen eller ackordslagen. Sådana tvister som nu berörts
bör inte handläggas i det förenklade förfarandet. När erfarenhet har vunnits av
det förenklade förfarandet får övervägas, om ytterligare målkategorier
exempelvis vissa arrende- och hyrestvister rörande mindre värden bör föras in
under den nya ordningen.

Den nya ordningen bör tillämpas i första hand pä tvister
där värdet är sådant att del normalt inle är ekonomiskt försvarligt att driva
saken i ordinär process. Som har nämnts förut bör det förenklade förfarandet
vara obligatoriskt för sådana tvister. Från dessa utgångspunkter är del
nödvändigt all tillämpningsområdet begränsas med hänsyn lill tvisteföremålets
värde. Den värdegräns som skall vara avgörande för frågan om en tvist skall
avgöras efler ett förenklat förfarande bör bestämmas med beaktande av de
rättegångskostnader som kan beräknas i en tvist som avgörs efter ordinär
process. Rättegångskostnadernas storlek har belysts i del föregående. En
processordning som innebär att de totala partskostnaderna ligger i närheten av
eller t,o,m, överstiger tvisteföremålels värde framstår från allmän synpunkt
som ell självändamål och lorde inle heller från parternas synpunkt bedömas som
rationell.

Ytterligare en synpunkt som särskilt måste beaktas är att
en särskild rättegångsordning för en viss typ av tvister endast är motiverad om
förfa-

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 64

randel blir tillämpligt pä ell relativt stort antal
tvister. Värdegränsen för ett förenklat förfarande bör därför bestämmas så att
de mest frekventa förmögenhetsrällsliga vardagslvislerna kan behandlas i denna
ordning. En väsentlig del av vardagstvisterna är uppenbarligen konsumenttvister
som avser köp av konsumtionsvaror och hushällskapitalvaror saml reparation av
sådana varor. Enligt en särskild av konsumentrådet utförd undersökning av
allmänna reklamationsnämndens yttranden under liden 1,1,1968-15,2,1971 ligger
den ersättning som nämnden förordat i genomsnitt på 470 kr. Del högsta
genomsnittet hos de olika avdelningarna konstaterades hos den avdelning som
handlägger motorfrågor. Värdet var där 875 kronor.

En
omständighet som talar för en relativt låg värdegräns är all en sädan gräns ger
större möjligheter lill mera radikala ändringar i nuvarande ordning.
Försiktigheten bjuder också all gränsen i ell begynnelseskede sätts lågt. Om
erfarenheterna av den nya ordningen föranleder det, kan gränsen senare justeras
uppåt.

En lämplig
värdegräns synes kunna uppnås genom en anknytning till basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Härigenom får man en form av indexreglering så
alt värdegränsen följer skiftningarna i prisläget och alltså ulan lagändring
anpassas efler prisutvecklingen. Basbeloppet är f,n, 7,100 kronor. Värdegränsen
bör lämpligen bestämmas till ett halvt basbelopp.

Som
framgår av den nyss nämnda undersökningen lorde huvuddelen av
konsumenttvisterna komma att omfattas av del förenklade förfarandet. Vissa
konsumenltvister rör emellertid värden som ligger över den nu förordade
värdegränsen. Det är då fråga om mera dyrbara konsument-kapitalvaror, t,ex,
bilar och båtar. När det gäller tvister som rör frågan om varan är felaktig
eller bristfällig, kan konsumenten få tvisten prövad av reklamationsnämnden, om
tvisten inle är ulredningsmässigt eller rättsligt särskilt komplicerad. Om den
som enligt nämndens utlåtande är förlorande part inte friviUigt följer nämndens
rekommendation, talar starka skäl för alt motparten bör kunna anlita del
förenklade förfarandet för att utverka ett exigibelt avgörande även om tvisten
rör värde som ligger över den föreslagna gränsen. Den omständigheten all
reklamationsnämnden tagit upp och prövat tvisten innebär all utredningsmässiga
eller rättsliga komplikationer inte föreligger. Trots all värdet kan vara
relativt slort synes därför tvisten väl ägnad all handläggas i det förenklade
förfarandet. På grund av det anförda förordas att tillämpningsområdet för det
förenklade förfarandet bestäms så att tvist som enbari rör fråga som prövats av
reklamationsorgan oavsett värdet skall kunna föras till det förenklade
förfarandet. En sådan ordning kräver vissa garantier för all förfarandet i
reklamationsorganet är tillfredsställande utformat. Bestämmelsen bör därför
gälla endast i fråga om reklamalionsorgan som Kungl, Maj:t bestämmer, I första
hand är det givetvis allmänna reklamationsnämnden som kommer i fråga.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 65

En situation som bör uppmärksammas i delta sammanhang är
alt yrkandet ibland kan avse ett obetydligt belopp medan processen i själva
verket rör betydligt större värden, t,ex, när i ett skadeståndsmål yrkas
ersättning endast för förstörda kläder faslän skadorna i övrigt uppgår lill
betydande belopp, I en sådan situation torde del i allmänhet vara möjligt för
parterna att fä lill stånd en prövning i det ordinära förfarandet genom att
yrkandet anpassas efler värdegränsen. Vidare finns möjlighet all väcka
fastslällelsetalan om skadeslåndsskyldighelen i och för sig.

En invändning som kan framföras mol den föreslagna
bestämningen av tillämpningsområdet är all rällegångsförfarandet kan påverkas
av hur käranden bestämmer sitt yrkande. Risken all sädana möjligheter skall
utnyttjas otillbörligt bör emellertid inte överdrivas, 1 mera flagranta fall
lorde ell sådant förfarande kunna beaktas vid fördelningen av ansvaret för
rättegångskostnaderna enligt grunderna för bestämmelserna i 18 kap, 3 § RB om
parts kostnadsansvar vid onödig rättegång.

Även andra mål där tvisteföremålels värde överstiger den
bestämda värdegränsen bör kunna handläggas i förenklad form. Som förutsättning
bör emellertid gälla all parterna är ense om detla. Några betänkligheter mol
att i delta avseende medge parterna valrätt synes inle föreligga. Rätten bör
emellertid ha möjlighet all i undantagsfall avvisa en sådan begäran från
parterna, om målet är rättsligt eller ulredningsmässigt komplicerat.

Några andra begränsningar i tillämpningsområdet för det
förenklade förfarandet än dem som nu har berörts föreslås inle. All ell mål är
av ovanligt invecklad beskaffenhet eller svårutrell av andra skäl bör alltså
inle medföra att det kan föras över lill del ordinära förfarandet. Del nya
förfarandet torde enligt promemorian kunna utformas så flexibelt alt även
sådana mål kan handläggas på ell tillfredsställande sätt.

En särskild fråga är om tvister angående mindre värden bör
kunna las undan från det nya förfarandet genom skiljeklausuler. Del är tydligt
att en sådan möjlighet skulle kunna i hög grad förringa värdet av den nya ordningen.
Skiljeklausuler bör därför inle få hindra all mindre tvister förs lill del nya
förfarandet,

7.2 Remissyttrandena

Promemorians förslag all endast disposiliva mål skall
omfattas av reformen har genomgående godtagits eller lämnats ulan erinran, 1
ett yttrande, det som har avgelts av Malmö tingsrätt, uttalas dock sympatier
för ell förenklat förfarande i indisposiliva mål. Enligt tingsrätten är dessa
mål särskilt ägnade för ell sådant förfarande. Tingsrätten anför vidare att
gissningsvis 90 % av skillnadsmålen avgörs vid första inställelsen. Även om man
beaktar att parternas anlitande av biträde nu verksamt bidrar lill denna höga
avverkningsprocenl, bör man ha anledning räkna med all en på hjälp

5 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 87

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 66

frän domstolarnas sida baserad handläggningsform skulle
leda lill fortsatt, hög avverkningslakl vid första inställelsen.

I några
yttranden förordas en begränsning lill vissa målgrupper inom det disposiliva
området eller att vissa målgrupper undanlas. JustUierådet Romanus m.fl. uttalar
sålunda att det med hänsyn till den tveksamhet del ifrågasatta förfarandet
inger är naturligt all ställa frågan om del ej kan vara lämpligt att iakttaga
viss försiktighet då del gäller all bestämma reformens omfaltning. Av
promemorian synes kunna utläsas att behov av mindre kostsamt förfarande främst
anses påkallat för vad som i promemorian kallas konsumenttvister, dvs, tvister
mellan näringsidkare och konsument med anledning av försålt gods eller
tillhandahållen tjänst; en väsentlig del av dessa antas avse tvister om köp av
konsumtionsvaror och hushällskapitalvaror saml reparation av sädana varor.
Begränsas reformen lill mål av denna typ är all märka all på samma områden
finns reklamalionsnämnderna och all på säll i promemorian utvecklats stundom
en samordning av förfarandet vid nämnden och handläggningen vid domstolen kan
ske och vara lill gagn för rättssäkerheten. Antydda förhållanden talar för att
reformen bör begränsas til mål av nu angivna typ. Visar sig erfarenheterna
goda, är lätt all efler en lid vidga tillämpningsområdet för del förenklade
förfarandet. Även Ystads tingsrätt uttaiar sympatier för en begränsning till konsumenltvister,
Stockholms tingsrätt och Stockholms läns landstings rättshjälpsnämnd anser all
reformen bör begränsas lill konsumenltvister i vilka reklamalionsorgan avgelt
ullålande, LO ullalar all organisationen beträffande tvister av arbetsrättslig
karaktär förbehåller sig rätlen all oavsett tvisteföremålels värde ta slutlig
ställning sedan anslällningstrygg-helsutredningen avlämnat sitt betänkande.
Göteborgs stads rättshjälpsanstalt anser att samtliga familjerättsliga mål bör
handläggas i ordinär process även om målet är helt dispositivt. Starka sociala
skäl talar enligt styrelsens uppfattning obetingat för att mål av denna art,
exempelvis jämkning av underhållsbidrag, där ibland utländsk rätt måste
tillämpas, skall handläggas i sädana former all garanti ges för en fullgod
rättslig prövning. Finansieringsföretagens förening anser alt tvister om
handelsköp inle bör omfattas av lagen. Motorbranschens Riksförbund och Handelskammaren
i Göteborg ifrågasätter om tvister mellan näringsidkare inle borde uteslutas
frän tillämpningsområdet.

Förslaget all avgränsningen av tillämpningsområdet i
princip skall ske efler en värdegräns tillstyrkes eller lämnas ulan erinran av
fierlalet remissinstanser. Övriga remissinstanser anser i regel att
avgränsnings-metoden måste kompletteras med andra regler som ger möjlighet till
ytterligare begränsningar. Endast ett litet fåtal ställer sig hell avvisande.

1 regel ägnar inle den grupp remissinstanser som i princip
godtar en värdegräns denna avgränsningsmelod några närmare kommentarer,
Grossistförbiindet och Industriförbundet anför emellertid att metoden

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 67

naturligtvis inle går fri från principiella invändningar,
oavsett vilken värdegräns som väljs. Sålunda låter sig t,ex, ett tvistemåls
betydelse för den enskilde inle omedelbart mätas i pengar. Då någon annan
praktiskt användbar metod knappast torde stå lill buds, anser de dock alt den
föreslagna metoden får godtas. Liknande uttalanden görs av kredUköps-kommittén.
Bland dem som ställer sig kritiska till avgränsningsmetoden anför HD:s
ledamöteratt förslaget innebär alt tvistemål av vitt skilda slag kommer under
förfarandet. Vissa av målen kan vara nog så enkla medan mål av annat slag
ställer betydande krav på både parterna och domstolen. Över huvud tagel utgör
tvisteföremålels värde inte någon mätare pä målets svårighetsgrad frän
utrednings- och bedömningssynpunkl, Ystads tingsrätt, som anför liknande
synpunkter, framhåller vidare alt mål om små värden kan vara myckel besvärliga
från ulredningssynpunkt och svårbedömda från juridisk synpunkt. Frågan om ell
mål skall handläggas i ordinär eller förenklad form bör inte vara beroende
enbart av tvisteföremålels värde ulan också av målels mer eller mindre
komplicerade natur.

Även
Malmö tingsrätt framhåller all mål om små värden kan vara myckel svårbedömda
från juridisk synpunkt. Tingsrätten är medveten om svårigheterna all genom en
lagregel sålla ut de okomplicerade mål som passar för det förenklade
förfarandet. Om man emellertid inte kan finna någon bättre möjlighet alt bestämma
tillämpningsområdet för förfarandet än genom en värdegräns på tvisleföremålel,
måste enligt tingsrättens meningen regel om en sådan gräns kompletteras med
bestämmelser, som ger domstolen möjlighet att till den ordinära processen föra
över mål, som enligt domstolens bedömande är av sädan beskaffenhet att de icke
lämpligen kan avgöras i del förenklade förfarandet. Parternas uppfattning bör
därvid inle vara avgörande ulan endast tjäna domstolen lill ledning. Styrelsen
för Tornedalens rättshjälpsanstalt ullalar alt i åtskilliga fall skäl synes
tala för att processen trots tvisteföremålels ringa värde sker i ordinärt
förfarande. En grupp mål som bör nämnas i delta sammanhang är skadeståndsmålen,
som ofta kan vara svårbedömda. Förslaget innebär att käranden i dessa mål skall
få vissa möjligheter att välja förenklad processform genom att bestämma sill
yrkande på visst sätl. Styrelsen vill även peka pä att försäkringsbolagen för
närvarande har den praxis alt de betalar den skadelidandes biträdeskoslnader även
i mindre skadeslåndsärenden utom rätta. Ett genomförande av förslaget i fråga
om skadeståndsmålen befaras inverka på denna praxis. Även i andra fall kan mål
om mindre värden gälla sådana principfrågor eller eljesl vara av så svårbedömd
eller s värutredd art all de bör handläggas i ordinär processform. Styrelsen
förordar, all domstolen fär möjlighet all, av särskilda skäl av den art som här
antytts, bestämma att målet skall handläggas i ordinär process. Del är
styrelsens uppfattning att en dylik bestämmanderätt kan anförtros domstolarna
ulan alt syftet med reformen äventyras. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 68

anlägger liknande synpunkter. Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare anser också att många skadeståndsmål kan vara myckel svårbedömda.
Föreningen anser, all en bestämmelse bör tillkomma, som ger tingsrätt
möjlighet att i vissa skadeståndsmål och i andra fall då mål är av särskilt
krävande art föreskriva, all nuvarande ordning skall tillämpas. HD:s ledamöter
anför bl.a. Är målet av invecklad karaktär eller är del av beskaffenhet att ell
prejudicerande avgörande frän högsta domstolen åsyftas, talar starka skäl för
att möjlighet finns att handlägga målet i ordinär väg. Också i del fall alt den
aktuella tvisten rör ell bdopp under gränsen men det tvistiga rättsförhållandet
därutöver är av stor ekonomisk räckvidd är del i och för sig befogal med
möjlighet lill undanlag frän den obligatoriska regeln. En möjlig lösning synes
vara all domstolen på ena parlens begäran skall kunna medge handläggning i
ordinär väg, om skäl därtill föreligger pä grund av särskilda omständigheter.

Beträffande
frågan på vUken nivå värdegränsen bör ligga godtas i regel promemorieförslaget
om ell halvt basbelopp. 1 några yttranden ifrågasätts emellertid en högre värdegräns.
KO anför sålunda alt bestämmandel av värdegränsen bör ske pä sådant säll all
huvuddelen av vardagslivels köp-tvister kan handläggas enligt del förenklade
förfarandet. Med denna utgångspunkt vill KO ifrågasätta om inle den föreslagna
värdegränsen hälfien av basbeloppet är alltför låg. Den angivna gränsen
medför all ell slort antal tvister som rör dyrbarare kapitalvaror, t.ex, bilar
och frilids-bålar, faller utanför tillämpningsområdet. Enligt KO:s erfarenhet
förekommer ett betydande antal tvister rörande fel eller brist hos varor av
nämnda slag där tvisteföremålels värde överstiger den föreslagna gränsen. Till
samma slutsals leder en genomgång av ärendena hos allmänna reklamationsnämnden.
Den möjlighet som anvisas i förslaget att efler en prövning av ett
reklamationsorgan föra in även tvister som rör högre värden under del
förenklade förfarandet är visserligen värdefull, men den är knappast
tillräcklig. Del synes därför böra övervägas att höja den övre värdegränsen,
förslagsvis till ett basbelopp. Kreditköpskommittén anför liknande synpunkter
och tillägger alt man genom en höjning dessutom minskar risken för all käranden
vid de typiska smålvisterna formulerar sina yrkanden så all RB:s nuvarande
förfarande blir tillämpligt. Hyresnämnden i Stockholm föreslår för sin del en
höjning till ell hell basbelopp. Enligt nämnden kan även en högre gräns länkas,
exempelvis så alt många tvister om bilköp kan föras in under del enklare
förfarandet. 1 promemorian anförs icke någol bärande skäl för att sälla gränsen
så lågt som föreslagits. Tvärtom lorde del vara en stor processekonomisk
vinning allmänt sett och med hänsyn tUl enskilda att en förenklad process
blir tillgänglig för tvister om betydligt högre värden. Del är de räs/igf
komplicerade tvisterna som främst bör förbehållas en mera vidlyftig process.
Nämnden tillägger all mål som befinnes mindre lämpliga för del förenklade
förfarandet bör kunna

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 69

hänvisas till vanlig rättegång. Även LR ifrågasätter en
höjning av värdegränsen.

En något större
grupp remissinstanser förordar i stället en lägre värdegräns, Malmö kommuns
rättshjälpsanstaltanför sålunda att ett halvt basbelopp är ett alldeles för
högt belopp för att kunna föras in under begreppet mindre tvistemål. Flertalet
av rättshjälpsanstaltens klienter torde anse att en tvist om 3,500 kr, avser
ett betydande värde. Vid exempelvis tvist om lönefordran ulgör 3,500 kr, 1-2
brullomånadslöner och vid annan tvist 2-4 neltomånadslöner. En rimlig gräns för
rena bagaieUmål är enligt styrelsens mening en tiondel av basbeloppet. Den
ersättning allmänna reklamalionsnämnden förordat i sina yttranden under liden
den I januari 1968 den 15 februari 1971 ligger i genomsnitt på 470 kr.
Styrelsen ullalar i delta sammanhang, att rättssäkerheten i en förenklad
process självfallet icke kan beräknas bli lika hög som i del ordinära
förfarandet. Det är därför nödvändigt all begränsa tillämpningsområdet,
Göteborgs kommuns rättshjälpsanstalt anför liknande synpunkter och föreslår en
värdegräns om 500 kr, med anknytning lill basbeloppet. Delta står enligt
rättshjälpsanstallen i överensstämmelse med de värdegränser som finns i
liknande mål i utlandet. En myckel stor del av vardagslivels tvister skulle
därigenom underkastas ett förenklat förfarande samtidigt som tvistemål lill
högre värden skulle prövas på sedvanligt säll enligt rättegångsbalken.
Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister föreslår för sin del en fjärdedel av
basbeloppet som lämplig gräns, GäUivare, Luleå och EskUstuna tingsrätter
förordar också en lägre värdegräns. De föreslär, Gällivare tingsrätt en
fjärdedel av basbeloppet, Luleå tingsrätt en sjundedel av basbeloppet och
Eskilstuna tingsrätt 300 kr.

Förslaget
all tvist som enbart rör fråga som prövats av reklamalionsorgan oavsett värdet
skall kunna föras lill det förenklade förfarandet berörs särskilt i ell mindre
antal yttranden. Till dem som ställer sig positiva hör bl,a, KO, hyresnämnden i
Stockholm, några rättshjälpsanstaller och Föreningen Sveriges
rättshjälpsjurister. Till den grupp som avslyrker'eller anför kritiska
synpunkter på förslaget hör bl,a, HD:s ledamöter. Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare. Advokatsamfundet, Sveriges Grossistförbund och Sveriges
Industriförbund. Av dem som ingår i denna grupp anför HD:s ledamöter att
räckvidden av bestämmelsen är avhängig av vad reklamationsorganen enligt för
dem givna direktiv och därpå grundad praxis tar upp lill behandling. Det kan
ytterligare framhållas all i tillämpningen svårigheter kan föreligga all avgöra
om tvisten enbart rör fräga varöver ullålande avgivils av reklamationsorgan.
Sålunda kan länkas all en köpare vid rätlen skildrar felet i varan eller
tjänsten på annat säll än hos reklamalionsorganel, EUer också kan han åberopa
ett fel utöver vad som gjorts gällande hos reklamationsorganet. På samma sätt
kan en säljare vid rällen lill sill fredande åberopa någon omständighet som han
ej andragil tidigare, I dylika fall lär tvisten inle kunna anses gälla 'enbart'
fråga varöver reklamations-

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 70

organet avgivit utlåtande. Detta konstaterande leder i sin
lurlill reflexionen all det blir lätt för en part som så önskar att undvika all
en tvist, avseende högre värde än halva basbeloppet, blir handlagd i den
förenklade ordningen. Advokatsamfundet påpekar bl,a, att Kungl, Maj:l genom alt
inrätta nya reklamalionsorgan kan utvidga lagens tillämpningsområde, Sveriges
Grossistförbund och Sveriges Industriförbund anför. Som framgår av promemorian
lorde huvuddelen av konsumenltvisterna komma all avse värden understigande ell
halvt basbelopp. Detta innebär ocksä alt fierlalet fall där förlorande part
inte frivilligt följt allmänna reklamalionsnämndens rekommendationer kan
hänvisas lill del förenklade förfarandet, 1 vissa fall kan dock tvisten ha
gällt belopp som överstiger ett halvt basbelopp. Antalet fall dä tvisten gäller
högre belopp och samtidigt rekommendationen ej efterföljts bör emellertid vara
ytterst litet. Del föreslagna förfarandet har dock ställts till förfogande även
för dessa fall. 1 och för sig har vi förståelse för de motiv som ligger bakom
detla, men vi ställer oss dock av principiella skäl tveksamma lill alt denna
regel införes, bl.a. därför all den lorde minska möjligheten all vidga nämndens
verksamhetsområde. Den föreslagna regeln kunde möjligen accepteras om den
kompletterades med ett särskilt 'tak' t.ex. två basbelopp. Genomförs förslaget
i denna del med eller ulan tak måste del under alla förhållanden krävas
garantier för att förfarandet i reklamalionsorganen blir väsentligen
noggrannare utformat än hittills och för att utredningsmässiga eller rättsliga
komplikationer inte föreligger.

1 fråga om mål som i realiteten rör ell högre värde än som
framgår av yrkandena erinrar hovrätten för Övre Norrland om den i promemorian
anvisade utvägen att anpassa yrkandena efler värdegränsen. Hovrätten finner
denna lösning olämplig. Det kan inte vara någon fördel att rättegången
belastas med yrkanden som parterna egentligen inle önskar dra under domstols
prövning i del förevarande sammanhanget. En mellandom om
skadeslåndsskyldighelen eller en deldom lorde inle böra komma i fråga.
Promemorian nämner också möjligheten till fastslällelsetalan om skadeslåndsskyldighelen
i och för sig. Inte heller detta verkar särskilt tilltalande. Hovrätten anser
del nu diskuterade fallet utgöra ett typexempel pä fall, där ett mål rörande
lågt värde bör kunna handläggas i del ordinära förfarandet. Fallet utgör en
viss parallell lill vad som åsyftades i 30 kap. 13 § andra punkten äldre RB,
vilken öppnade möjlighet till fullföljdslillslånd vid värde under summa revisibilis,
när parten visade, all talans fullföljande för honom skulle ha synnerlig
betydelse utöver det mål, varom vore fråga. Även andra remissinstanser förordar
all del ordinära förfarandet fär anlitas i de fall som berörs av hovrätten.
Till denna grupp hör bl.a. HD:s ledamöter. Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare, TCO, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Folksam.

Förslaget all mål där tvisteföremålels värde överstiger
värdegränsen skall få handläggas i förenklad form om parterna är ense om detta
har i

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 71

allmänhet godtagils vid remissbehandlingen. Några få
remissinstanser ställer sig dock avvisande lill förslaget. En av dessa, Malmö
tingsrätt, anför som skäl för sin ståndpunkt all bestämmelserna i RB om
huvudförhandling i förenklad form i tillräcklig grad tillgodoser behovet.

I flera
yttranden förordas att mål som rör värde under värdegränsen skall kunna avgöras
i ordinärt förfarande om parterna begär det. Till dem som förordar detta hör
hovrätten för Övre Norrland, som anför. Promemorian avvisar möjligheten att
tillåta prövning i ordinär process av en tvist som rör mindre värde, även när
parterna är ense om att få saken handlagd pä detla sätl. Promemorians
argumentering därvidlag synes alltför snålt snegla pä all ., kostnaderna för det
allmänna skall hällas nere sä myckel som möjligt. Det är dock en primär
samhällsuppgift all tillhandahålla medborgarna en god rättskipning. Enligt
hovrättens mening bör rällen få bifalla parternas gemensamma önskan i ell
sådant fall, om rällen finner all tvisten icke lämpligen bör slitas enligt de
enklare reglerna. Helst bör man gä ett steg längre och låta rällen använda del
ordinära förfarandet, om den ena parlen begär del och rätlen finner det
ordinära förfarandet uppenbart lämpligare, I sammanhanget kan framhållas, all
för många människor i värt land ulgör fortfarande 3,650 kr dvs, det nuvarande
halva basbeloppet ett högt belopp. Liknande synpunkter anförs av Malmö
tingsrätt. Advokatsamfundet anför alt möjlighet till val endast skulle kunna
verka fördyrande genom eventuellt förordnande av biträde. Fördyringen bör inle
utgöra hinder mot valmöjlighet i en situation där parterna genom överenskommelse,
vilket hindrar ekonomiskt övergrepp, önskar all tvisten avgörs i kvalificerad
rättegång med dess möjligheter lill bl,a, fullföljdsrätt. Då parterna själva
bär sina rättegångskostnader, bör valmöjligheten vara självklar, och eventuella
problem beträffande allmänna rättshjälpskostnader bör kunna bemästras genom
föreskrifter i rätishjälpslagen. Av det statistiska materialet i promemorian
framgår all 46 procent av alla bagaieUmål, dvs, ungefär hälfien, gäller tvister
med näringsidkare som både kärande och svarande, 1 desa fall kan man a priori
förutsätta att båda parter är ekonomiskt någorlunda jämslarka. Detta tyder pä
att behov finns av en sådan prorogationsregd, LO framför tanken att i vissa
fall för att tillgodose prejudikatbehoven låta parterna i samråd med
domstolen få målet handlagt i ordinär väg, TCO anför följande, Efter vad som
framgår av promemorian skall det vara tillåtet för parterna att sedan tvist
uppstått överenskomma all tvisten skall avgöras av skiljemän. Enligt TCO:s
uppfattning bör del på samma sätt och under samma förutsättningar vara möjligt
för parterna all anlita det ordinära rällegängsförfarandel, I vart fall bör
denna möjlighet slå öppen i mål som rör anställningsförhållanden och som
normall handläggs av fackliga organisationer på arbetsgivar- och
arbetstagarsidan. De skäl som i promemorian anförts för införande av ett förenklat
rättegångsförfarande gör sig nämligen inle gällande i dessa fall.

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 72

Ingendera av parterna befinner sig i ell underläge
gentemot den andra parten ulan har ekonomiska och övriga förutsättningar att
hävda sina intressen. Någon fördyring blir del heller inle, efiersom
organisationerna normall ger gratis rättshjälp åt sina medlemmar och dessutom
oftast inte yrkar några rättegångskostnader gentemot motparten. Ytterligare ett
skäl som talar för organisationens förslag är all dessa mål ofta är principiellt
viktiga frågor för parterna trots att det i del enskilda fallet är tvist om ett
lågt belopp. Även HD:s ledamöter, SACO och handelskammaren i Göteborg anser all
mål om mindre värden bör få handläggas ordinärt om parterna är ense om del.

Den i promemorian föreslagna regeln om förbud alt åberopa
skiljeklausuler godtas eller lämnas utan erinran i flertalet remissvar. Från
några håll förordas emellertid jämkningar i regeln och några remissinstanser
ställer sig avvisande.

Bland de
remissinstanser som godtar regeln uttalar köplagsutredningen. all den finner
förslaget all skiljeklausuler inle skall utgöra rällegångshinder vid de mindre
tvistemålen vara välbetänkt. Möjligheten lill skiljeförfarande torde, som
påvisas i promemorian, sakna praktiskt värde för de mindre tvistemålens del.
Däremot finns del anledning anta all existensen av skiljeklausul ibland
användes som ett otillbörligt påtryckningsmedel för att förmå den enskilde lill
räilseftergifl, LR anför alt övervägande skäl synes tala för all skiljeklausuler
ej bör utgöra hinder för all bringa tvister under del nya förfarandet, SHIO
ställer sig principiellt någol tveksam inför bestämmelsen. Visserligen lorde
man kunna konstalera all tvister i entreprenadfrågor, när de ligger inom de
värden som faller inom den nya lagstiftningen, i allmänhet löses genom
förlikning, Skiljemannaförfarande kommer, bl,a, med hänsyn lill kostnaderna,
ofta inte lill användning annat än om tvisten gäller mera betydande belopp.
Skiljemannaklausulerna rymmer inom sig dock även andra värden.
Skiljemannaklausulerna är vanliga exempelvis pä byggnadsomrädel där del kan
förutsättas alt eventuella tvister för sin lösning behöver inle enbari juridisk
utan även ingående materiell bedömning. Genom all den föreslagna
lagstiftningen lar över skiljemannaklausuler förlorar parterna de möjligheter
lill sakkunnig bedömning som ligger inom skiljemannaförfarandet. De nackdelar
som följer härmed kompenseras dock därigenom all domstolarna skall ha rätt alt
kalla sakkunnig och all ersättning lill sakkunnig, som rällen förordnar, skall
utgå av allmänna medel och stanna på statsverket. Med hänsyn härtill och med
tanke på den begränsning som enligt lagförslaget gäller beträffande
tvisteföremålens värde accepterar SHIO dock del framlagda förslaget. Organisationen
understryker emellertid all domstolarna icke får tveka all på begäran av part
inkalla sakkunnig, speciellt när det gäller bedömning av komplicerade tekniska
frågor. En liberal inställning tUl inkallande av sakkunnig är speciellt
motiverad med tanke på att domstolarna skall arbeta som enmansdomstolar.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 73

Till dem som förordar jämkningar i regeln hör LO, SAF, AFA
och KPA. LO biträder principiellt all förbehåll om skiljedom inte skall vara
gällande, SjälvfaUet skall dock skiljeklausuler i kollektivavtal vara giltiga,
något som följer redan av reglerna för arbetsdomstolens behörighet, I fråga om
skiljeklausuler i övrigt i arbetsavtal vill LO ansluta sig lill det
remissyttrande som avgivils i ärendet av AFA, S/4Fframhåller alt skiljeklausuler
baserade på kollektivavtal inle berörs direkt i promemorian. Föreningen anser
under alla förhållanden att en eventuell lagstiftning ej skall beröra arbetsmarknadens
skiljenämnder. Bakom dessa nämnder slår de enskildas organisationer och del
vore oacceptabelt om nämndernas avgöranden skulle plötsligt underkännas. Det
finns ett stort antal permanenta skiljenämnder på den privata arbetsmarknaden,
Arbetsmarknadspartemas beslut att inrätta dessa nämnder är välgrundade.
Parterna har således funnit det vara av vikt all säkerställa kontinuiteten och
likformigheten i olika avgöranden rörande enahanda slag av tvister. Härtill
kommer alt parterna genom sina representanter, vilka som regel är specialister
på ifrågavarande område, kan delta i nämndernas avgöranden. Del sistnämnda är
betydelsefullt även av den anledningen alt parterna kan tillförsäkra sig om
all deras intentioner vid avtalsuppgörelserna blir beaktade. De syfien som
ligger bakom inrättandet av de permanenta skiljenämnderna kan ej tillgodoses inom
ramen för del allmänna domslolsförfarandel. Del vore därför synnerligen
olyckligt om nämnderna ej tilläts fungera på del sätt som de avtalsslulande
parterna avsett, AFA anför bl,a. Förmånen av fri Ijänstegrupplivförsäkring
ulgör enligt kollektivavtalen på den svenska arbetsmarknaden en i dessa avtal
ingående löneförmån. Vad beträffar LO:s sektor av den privata arbetsmarknaden
saml statens, kommunernas och kooperationens områden är
Ijänslegrupplivförsäkringsförmänen i allt väsentligt enhetligt utformad,
Gemensamt för dessa försäkringsområden är sålunda bland annat, att tvist om
tolkningen eller tillämpningen av försäk-ringsbeslämmelserna skall oavsett
tvistemålets ekononiska omfattning lösas genom skiljeförfarande. Delsamma
gäller tvistemål om den i kollektivavtalen för LO:s sektor av den privata
arbetsmarknaden stipulerade avgångsbidragsförsäkringen. De
arbelsmarknadsparter, som avtalat om här angivna tjänstegruppförsäkringar, har
av flera skäl funnit skiljeklausul vara en väsentlig del av försäkringsskyddet
och därvid ansett del erforderligt att skiljenämnderna skall vara permanenta.
Först och främst har det nämligen befunnits angelägel all kontinuitet och
likformighet i olika domslut rörande enahanda slag av tvistemål säkerställs, I
annat fall skulle man i mål av ifrågavarande natur löpa risken, alt
domsutfallel kunde komma alt variera alltefter domstolens tillfälliga
sammansättning, i all synnerhet i de fall där en arbiträr prövning
ifrågakommer. Men arbetsmarknads-parterna har också önskat all bli satta i
tillfälle alt tillse, all vid ett domsavgörande beaktas de intentioner, som
man haft med införandet av såväl

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 74

tjänstegruppUv- som avgångsbidragsförsäkringarna vid
träffandel av de centrala avtalsuppgörelserna om desamma. Det har icke
befunnits godtagbart all försäkringsvillkoren och därmed de kollektivavtal, pä
vilka dessa grundas, eventuellt skulle kunna ges annan tolkning och tillämpning
än de kollektivavialsslutande parterna avsett. Del har i den inom justitiedepartementet
upprättade promemorian förutsatts all mål, för vilka särskilda bestämmelser
finns om rättens sammansättning, skall falla utanför del föreslagna nya
domstolsförfarandet. Vad beträffar tvistemål om rätt till dödsfallsersällning
eller avgångsbidrag på grund av ijänste-gruppförsäkring är dessa mål, hell
oavsett tvistens ekonomiska omfattning, för sitt rätta avgörande i hög grad
beroende av den tillämpning och praxis, som under ijänstegruppförsäkringens
hittillsvarande tillvaro vuxit fram. De arbetsrätlsliga förhållandena, som
särskilt på den privata arbetsmarknaden är mycket varierande, har i många fall
gjort försäkringsbesiämmelserna invecklade. Dessa omständigheter har lett lill
att de skiljenämnder, som såväl inom statens, kommunernas och kooperationens områden
som inom LO:s sektor av den privata arbetsmarknaden har att lösa tvister om
rätt lill dödsfallsersättning eller avgångsbidrag, måst sammansättas med i
särskUt arbetsrätlsliga frågor sakkunniga skiljemän. Del skulle med hänsyn till
all försäkringsbeloppen i åtskilliga fall understiger värdet av ell halvt
basbelopp enligt lagen om allmän försäkring sä är alltid fallet med
dödsfallsersäliningar i form av begravningshjälp om 3.000 kr, och oftast i
fråga om avgångsbidrag med A-belopp kunna bli ell stort antal försäkringsmål,
som formellt skulle komma in under del nya domstolsförfarandet, Lägges härtill
mål om sjukersättning enligt den nya AGS-försäkringen och mål om särskild
tilläggspension för arbetare enligt den nya STP-försäk-ringen, vilka mål enligt
de för dessa försäkingar normerande kollektivavtalen skall avgöras av på
särskilt sätl sammansatta skiljenämnder, kan antalet försäkringsmäl av speciell
karaktär, vilka skulle komma att inordnas under del nya förfarandet, bli myckel
betydande. Del skulle emellertid vara ytterst olyckligt om utfallet av en
rällslvisl skulle skifta enbart alltefter huruvida domslolsförfarande ifrågakom
eller tidigare föreskrivet skiljeförfarande genom permanent skiljenämnd
alltjämt skulle äga rum. Del föreslagna nya domstolsförfarandel har motiverats
bl,a, med tanken, att kostnaderna i förfarandet icke bör vara högre än alt del
blir möjligt och rimligt för en kärandepart att göra sin rätt gällande även när
tvisten gäller ett mindre värdis. Vad beträffar kostnaderna för skiljeförfarande
inom AFA-försäkringen innehåller 52 § i AFA:s försäkringsvillkor bestämmelser
härom, vilka gör att ingen rältssökande av kostnadsskäl behöver dra sig för att
hos skiljenämnd överklaga AFA:s beslut i dödsfallsersätlnings- eller
avgångsbidragsärende, I praktiken har del ej heller under de hittills gångna
åren av AFA-försäkringens tillvaro i någol fall förekommit, alt i skiljedom
inom AFA:s område en klagande ålagts betala några kostnader, Kostna-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 75

derna för skiljenämndens verksamhet och AFA:s
rättegångskostnader har i förekommande fall aUtid brutits av AFA, Ehuru AFA
endast har direkt anledning all uttala sig om nödvändigheten att
skiljeavtalsklausuler, som grundas på avtal om tjänstegruppförsäkring, lämnas
orubbade vid en eventuell ny rällegångslagsliflning, vill AFA i sammanhanget
dock också erinra om alt dylika klausuler även ingår i vissa kollektivavtal och
all permanenta skiljenämnder i åtskilliga sådana fall ansetts erforderliga för
erhållande av en sakkunnig och under avtalsparternas gemensamma kontroll
slående tvislemålslösning. Del kan därför knappast vara ändamålsenligt att
allmänt arbetsrättsliga frågor överhuvudtaget inordnas under del ifrågasatta
nya domslolsförfarandel, KPA lämnar en ingående redogörelse för den kommunala
ijänstegrupplivförsäkringen. Av redogörelsen framgår bl,a, alt tvister
angående försäkringen täcks av en skiljenämndsklausul. På i huvudsak samma
skäl som AFA anför i sitt yttrande avstyrker KPA bestämt att det föreslagna
förbudet utformas så generellt alt klausulen sätts ur kraft.

Bland dem som ställer sig avvisande lill
promemorieförslagel anför Sveriges Grossistförbund och Sveriges
Industriförbund. Organisationerna anser att den föreslagna regeln om ogiltighel
av skiljeklausuler är olämplig. När det gäller avtal mellan näringsidkare och
konsument kan skiljeklausuler vara otillbörliga, I de fall dä användningen av
skiljeklausuler missbrukas finns dock möjligheter all ingripa enligt lagen om
förbud mol otillbörliga avtalsvillkor, 1 andra fall där skiljeklausulen är lill
fördel för både näringsidkare och konsument är de naturligtvis tillbörliga.
Detta lorde exempelvis gälla en hänvisning i garantier och standardavtal om all
tvist i första hand skall handläggas av allmän reklamationsnämnd. När del gäller
avtal mellan näringsidkare saknar ogillighetsregeln hell berättigande. Vi
motsätter oss bestämt alt tvingande lagbestämmelser införs som inle motsvaras
av någol behov. I överensstämmelse med promemorian kunde visserligen invändas
att skadan av den föreslagna regeln skulle vara liten därför all antalet
skiljeavgöranden beträffande tvister om mindre värden är obetydligt. Del kan
dock häremot invändas all antalet påbörjade skiljeavgöranden lorde vara fler
än vad som framkommit i den i promemorian åberopade utredningen och att del är
olämpligt all lägga hinder i vägen för en framtida utveckling av
skiljeförfarandet. Till dem som avstyrker promemorieförslaget hör ocksä
Norrtälje tingsrätt. Finansieringsföretagens förening och Motorbranschens
Riksförbund.

8 Allmänt om rättegången

8.1 Promemorian

Vad man enligt promemorian i första hand bör inrikta sig
på är alt åstadkomma ett förenklat förfarande där parterna kan föra sin talan
ulan

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 76

hjälp av juridiskt biträde. För all detta syfte skall kunna
näs bör förfarandet göras sä enkelt all parlen i princip bara har all lägga
fram sin berättelse för rätten, 1 många fall är del enklaste och bUligasle
sättet givetvis ett skriftligt förfarande, 1 del förenklade förfarandet bör
också skriftlighel kunna få större utrymme än i den ordinära processen. Även i
del förenklade förfarandet bör dock av rättssäkerhetsskäl avgörandet
regelmässigt träffas pä grundval av vad som har förekommit vid muntlig
förhandling. För alt erhålla en snabb och billig handläggning är del emellertid
av största vikt att det slora flertalet mål kan avgöras vid ett enda
sammanträde och all uppskov för ytterligare bevisning eller argumentering
undviks i största utsträckning. Den i RB genomförda principiella uppdelningen
av handläggningen i en särskild förberedelse och en huvudförhandling synes
inte böra upprätthållas i del nya förfarandet. Det är givetvis angeläget att
domstolens utredande och dess prövande funktioner hålls isär även i det
förenklade förfarandet. En utformning av del förenklade förfarandet med
utgångspunkt från en sådan uppdelning skulle motverka strävandena att nedbringa
kostnaderna.

Även i det förenklade förfarandet bör muntlig handläggning
vara huvudregel. Utrymmet för skriftligt förfarande bör emellertid vidgas. Om det
är lämpligt bör dom även i tvistiga mål kunna meddelas på enbari skriftligt
material, dvs, ansökan, skriftligt svaromål och eventuellt ytterligare
skriftväxling. Enbart skriftlig handläggning bör närmast komma i fråga då
saksammanhangel är oslridigl och endast rättsfrågan skall prövas. Vidare bör
övergång kunna ske från muntligt till skriftligt förfarande. Om målet skall
kunna avgöras vid första sammanträdet lorde del i allmänhet vara nödvändigt alt
först infordra skriftligt eller muntligt yttrande och sedan utsätta målet lill
sammanträde. Domstolarna bör ges stor frihet att använda sig av det förfarande
som i del enskilda fallet framsiår som lämpligast. Möjligheten till skriftlig
handläggning i tingsrätt bör användas med försiktighet. Ett sådant förfarande
kan la lång lid och mänga människor kan finna det förenat med slora svårigheter
all i skrift framföra sina synpunkter lill domstolen.

När
muntlig handläggning skall äga rum är del av största vikt främst från
kostnadssynpunkt all endast ett sammanträde hålls. Om del skulle bli vanligt
med två eller flera sammanträden, skulle ändamålet med reformen i stor
utsträckning förfelas. Uppskov för bevisning eller ytterligare argumentering
bör alltså i regel inle komma i fråga. Från nu angivna utgångspunkter bör den
nuvarande uppdelningen av handläggningen på förberedelse och huvudförhandling
inte upprätthållas,

I fräga om
rättegångens materiella sida gäller enligt RB den s,k, dispositionsprincipen
för de dispositiva målen. Principen innebär all rätten inle får döma över annat
eller mera än vad part har yrkat och att domen inle får

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 77

grundas pä andra rältsfakla än part åberopat. Vidare är
parts erkännande bindande för rällen och domstolen får endast la upp
villnesbevisning på framställning av part. Vid svarandens medgivande skall
käromålet utan vidare bifallas. Slutligen gäller att parts utevaro leder lill
tredskodom.

Dispositionsprincipen synes böra gälla även i det
förenklade förfarandet. Det kan knappast komma i fråga annat än all parten även
här i sista hand får rätt all bestämma över vilka faktiska omständigheter som
han vill dra in i målet.

Enligt 17
kap, 2 § RB skall dom, om huvudförhandling ägt rum, grundas pä vad som har
förekommit vid förhandlingen. Bestämmelsen, som ger ullryck för den s,k,
omedelbarhelsprincipen, innebär all material från förberedelsen får läggas till
grund för domen bara om del åberopats vid huvudförhandlingen. Då mål avgörs
utan huvudförhandling, skall domen enligt samma paragraf grundas på vad
handlingarna innehåller och i övrigt förekommit i målet.

Av del föregående framgår all huvudförhandling inle är
avsedd all förekomma i tingsrätt i del förenklade förfarandet. Oavsett om tvist
råder eller ej kan målen avgöras inte bara i samband med sammanträde ulan också
efter helt eller delvis skriftligt förfarande. Frän dessa utgångspunkter bör i
allmänhet gälla all dom som har meddelats i samband med sammanträde skall
grundas på vad som har förekommit vid sammanträdet. Något förbud all ta hänsyn
även till annat material bör emellertid inle råda. Ell sådant förbud skulle i
en del fall kunna leda lill en onödigt omständlig handläggning. Har dom
meddelats utan samband med förhandling, bör RB:s principer angående dom i mål
som avgörs ulan huvudförhandling gälla.

En stor
del av målen i del nya förfarandet lorde som förut anförts bli konsumentmäl, I
sådana mål uppkommer ofta behov av sakkunnigbevisning, t,ex, för att klarlägga
om del varit fel pä en tele visionsapparal, ell kylskåp etc. Även i andra mål
kan naturligtvis sakkunnigbevisning behövas. Sådan bevisning föranleder i
allmänhet tämligen stora kostnader, Pä samma säll som gäller kostnaden för
juridiskt biträde är del särskilt angelägel all åtgärder vidtas beträffande
kostnaden för sakkunnigbevisning, så alt den enskilde inle på grund av
kostnaderna avskräcks från process. Den mest ändamålsenliga lösningen torde
vara att ersättningen till den sakkunnige utgår av allmänna medel och i princip
får stanna på statsverket. En sådan ordning medför givelvis all domstolen bör
avgöra om sakkunnigbevisning skall föras in i processen och i vilka former
detta bör ske. En förutsällning för att ersättningen skall utgå av allmänna
medel bör sålunda vara att rätten har förordnat om sakkunnigbevisningen. Privat
sakkunnig bör parlen själv få betala. Kostnaden för privat sakkunnig bör inle
vara ersättningsgill.

Vissa möjligheter finns all begränsa statsverkets
kostnader för sakkunnigbevisning enligt den angivna ordningen. Inom allmänna
reklamationsnämndens kansli finns viss teknisk expertis. Genom ledamöterna i

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 78

nämnden tillförs vidare nämnden teknisk sakkunskap, I
många konsumentmål skulle det vara av slort värde för domstolen alt kunna
begära sakkunnigutlåtande från allmänna reklamalionsnämnden. Även andra
statliga myndigheter, institutioner och förelag bör kunna utnyttjas för
sakkunniguppdrag,

8.2 Remissyttrandena

Några remissinstanser gör allmänt kritiska uttalanden
beträffande del föreslagna förfarandet, Justitierådet Romanus m.fl. anför
sålunda bl,a. Enligt förslaget skall förfarandet i del inledande avsnittet vara
enkelt och formlöst. Några garantier kan ej sägas föreligga för all målet inför
del sammanträde som regelmässigt skall hållas är så berett all det då kan med
tiUbörlig grad av säkerhet omedelbart avgöras. Så framstår som antagligt, all
fram lill sammanträdel ofta sådan oklarhet om tvisldägel kommer all råda att
exempelvis i och för sig önskvärd bevisning icke är tillgänglig. Om i enlighet
med intentionerna i förslaget likväl endast ett sammanträde hålles, kommer avgörandet
au grundas på antingen bevisbörderegler eller lösa antaganden om hur
sakförhållandena är, Uppskjutes åter saken kan väl nu antydda ölägenheter
begränsas, men samtidigt stiger säväl parternas som del allmännas kostnader.
Anmärkas kan att enligt promemorian ell lämpligt förfarande ofta kan vara all
efler sammanträdel bevisning införskaffas genom inhämtande av skriftligt
yttrande frän reklamationsnämnd eller sakkunnigt organ, varefter parterna
skulle beredas tillfälle all skriftligen yttra sig över delsamma. Frånsett del
förhållandet alt såsom uttalas pä annat håll i promemorian många enskilda
parter har svårigheter all i skrift framföra sina synpunkter, innebär förslaget
på denna punkt ett betydande avsteg från den omedelbarhet och koncentration som
präglar del ordinära rätlegängsförfarandel. Hovrätten över Skåne och Blekinge
anför. En huvudpunkt vid den senaste rällegångsreformen var att ordna
förfarandet på sådant sätt all domstolarna skulle kunna tillämpa en i princip
fri bevisprövning. De regler som finns om förberedelse av mål, innan delta
företages i ell sammanhang till huvudförhandling, och de regler som finns om
munilighel i handläggningen och om formerna för framförandel av bevisningen
har till syfte all möjliggöra en fri bevisbedömning. Förslaget gör nu av
kostnadsskäl myckel väsentliga nedskärningar av dessa regler, Hurdeita kan
väntas inverka på rättskipningen klargöres icke. Risken är emellertid att
domstolarna i oklara och svårulredda mål, som de tvingas avgöra efler ell
summariskt förfarande, kommer all se sig nödsakade all överge den fria
bevisbedömningen och i ökad omfattning falla tillbaka pä mera formella
bevisbörderegler. Reformen skulle härigenom kunna innebära ell beklagligt steg
tillbaka.

De remissinstanser som särskilt lar upp frågan om
munilighel eller

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 79

skrifllighet i förfarandet anser i regel att muntlig
handläggning bör vara huvudregeln. Enligt KO:s erfarenhet anser sålunda många
människor att del är svårt all avfalla skrivelser lill myndigheter. Man anser
uppgiften alltför krånglig och har ofta föreställningen all sädana skrivelser
måste uppfylla vissa bestämda formkrav för att överhuvudtagel beaktas av
myndigheterna, Mol den bakgrunden anser KO det angelägel all del förenklade
förfarandet görs så lite formbundet som möjligt och att förfarandet i stor
utsträckning kommer all bygga på munilighel. Uttalanden som gär ul på all
munilighel bör eftersträvas görs också av bl,a, ett par tingsrätter,
Advokatsamfundet, en rättshjälpsanstalt och LO.

Grossistförbundet
och Industriförbundet anför alt domstolen vid valet mellan skriftlig och
muntlig handläggning bör ha stor frihet i det enskilda fallet. Enligt
konsumentrådets mening bör konsumenten ha rätt all välja huruvida
handläggningen skall vara skriftlig eller muntlig. För den enskilde konsumenten
kan del ibland medföra slora obehag, kostnader och besvär all personligen
inställa sig inför domstol. Undantag frän konsumentens valrätt bör ske endast
om domstolen finner synnerliga skäl föreligga. 1 ärenden, som ej kunnat avgöras
av reklamalionsnämnden i brist pä muntlig bevisning o.dyl,, bör givetvis
domstolen kunna tillämpa del förfarande som bedömes som erforderligt.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser del angelägel att handläggningen i så stor
utsträckning som möjligt är skriftlig och alt muntlig handläggning förekommer
endast om part begär del eller det är erforderligt för utredningen i målet.
Frekvensen av de muntliga förhandlingarna kan antas få utslagsgivande betydelse
för domstolarnas kapacitet och personalbehov. Med hänsyn till alt det gäller
all för de mindre tvistemålen åstadkomma ett praktiskt fungerande och
processekonomiskt godtagbart förfarande borde någon vägande invändning inle
kunna göras mol att munllighelsprincipen begränsas på angivet säll.

Förslaget all ersättning till sakkunnig skall utgå av
allmänna medel och stanna på statsverket tillstyrks eller lämnas utan erinran
av alla remissinstanserna, Malmö tingsrätt framhåller dock alt regeln inte bör
vara undantagslös. Om exempelvis en konsument vinner ett mål mot en
näringsidkare, vari sakkunnig besiktigat del föremål varom tvisten rört sig,
finns det ingen anledning all inte näringsidkaren skall betala tillbaka
statsverkels kostnad för den sakkunnige. Om skäl är därtill, bör rätten därför
kunna förordna att part skall återgälda vad som utgått i ersättning till
sakkunnig.

9 Domstolens processledning

9.1 Promemorian

Tidigare har sagts att målsättningen är alt åstadkomma ell
förenklat förfarande där parterna kan föra sin talan ulan hjälp av juridiskt biträde.
De

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 80

krav som f.n. ställs pä parterna i fråga om hur de skall
lägga fram sin sak måste med denna målsättning göras mindre stränga. För all
domstolen ändå skall kunna fä ell tillfredsställande underlag för en snabb och
säker handläggning måste den i betydligt högre grad än nu bistå parterna på
olika säll. Kravet på bistånd från rätlens sida kan bli aktuellt redan vid
målens anhängiggörande men också senare under målens handläggning kan parterna
behöva hjälp. Särskilda åtgärder bör vidtas för all underlätta för käranden att
sälla upp sin stämningsansökan på ell riktigt säll. Särskilda formulär bör
kunna användas. Sådana formulär förekommer vid de amerikanska
bagateUmålsdomslolarna och en ordning med detaljerade formulär finns redan vid
allmänna reklamationsnämnden.

Är den
insända ansökningen bristfällig bör domstolen vara aktiv på olika sätl, Rällen
bör skriftligen eller per telefon kunna bistå parlen med all avhjälpa
bristerna. Om del är lämpligt bör emellertid parlen också kunna kallas lill
domstolen för all fä hjälp med ansökan. Underlåter parlen all efler erhållen
hjälp rätta till bristerna bör han fä ell formellt föreläggande all göra del.
Leder inle heller detta lill avsett resullal, bör ansökan kunna avvisas, om
bristerna är så allvarliga all ansökan är otjänlig som grund för handläggning.

En sökande
bör ha möjlighet all direkt vända sig lill domstolen och av denna få hjälp med
att upprätta en ansökan. Sedan käranden har lagt fram sin berättelse för en
tjänsteman vid domstolen, bör denne sälla upp en ansökan. Tjänstemannen bör
också kunna ge sökanden vissa allmänna anvisningar i fräga om grunder och
bevisning. Som förut nämnls bör förfarandet i allmänhet inledas med all
svaranden fördäggs all inkomma med skriftligt eller muntligt yttrande. Syftet
med föreläggandet skall vara all förmå svaranden all klargöra sin ståndpunkt i
målet och ange sin bevisning. Även när det gäller svaranden bör domstolen
biträda med råd och anvisningar skriftligen eller per telefon. Tjänsteman som
har bistått part med upprättande av ansökan eller svaromål bör inle handlägga
målet i forlsältningen.

Den hjälp
eller del bistånd som enligt del föregående bör lämnas ål parterna bör
självfallet inte gä så långt som till någon omfattande rådgivningsverksamhet.
Biståndet bör begränsas till hjälp med alt upprätta ansökan dvs, alt fylla i
ett standardformulär eller yttrande och vägledning beträffande grunder och
bevisning. Om parten inle vet vilken ståndpunkt han skall inta eller om
saksammanhangel är komplicerat, bör han hänvisas till privatpraktiserande
jurist eller allmänna advokatbyrån för konsultation. Att han därvid i vissa
fall bör kunna erhålla allmän rättshjälp berörs i det följande.

De
grundläggande bestämmelserna om rättens materiella processledning finns 142
kap. 8 § andra stycket oeh 43 kap, 4 § RB, Enligt den förstnämnda bestämmelsen
gäller alt rällen skall verka för all parterna vid förberedelsen

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 81

anger allt som de vill åberopa i målet. Den skall genom
frågor och erinringar försöka avhjälpa otydlighet eller ofullsländighel i
parternas framställningar, I 43 kap, 4 §, som reglerar processledningen vid
huvudförhandling, föreskrivs att rällen skall se till all målet blir uttömmande
behandlat. Vidare gäller enligt bestämmelsen, liksom enligt 42 kap, 8 §, alt
rätten genom frågor och erinringar bör försöka avhjälpa otydlighet och
ofullsländighel i parternas uttalanden.

Enligt
förarbetena till 43 kap, 4 § måste rätten, särskilt i rättegång där parterna
själva för sin talan, ha befogenhet all inverka pä process-materialels
gestaltning. Del åligger sålunda rällen att genom frågor till parterna söka
klargöra vad som är tvistigt mellan dem och vilka grunder de vill anföra.
Härvid kan rätten i viss utsträckning komma all föranleda parterna alt åberopa
omständigheter som tidigare har förbigåtts, Rällen måste dock härvid iaktta
stor försiktighet, så all den inle ens får sken av att la parti för den ena
parten (SOU 1938:44 s, 445, jfr prop, 1971:45 s, 102), Bestämmelsen i 42 kap, 8
§ andra stycket tillkom genom en lagändring som trädde i kraft den I juli 1971,
Dessförinnan tillämpades 43 kap, 4 § analogt vid förberedelsen. Vid tillkomsten
av den nya bestämmelsen uttalades bl,a, att det bedömdes värdefullt med en
uttrycklig bestämmelse som föreskriver aktiv materiell processledning vid
förberedelsen. Den materiella processledningen vid förberedelsen skulle också
i fortsättningen utövas med försiktighet och fick inte medföra åsidosättande av
principen om parternas frihet att disponera över processmalerialel. Någon
ändring av vad som gällde i fråga om innebörden av den materiella
processledningen avsågs inle (prop, 1971:45 s, 102),

Del är tydligt all de nämnda bestämmelserna om den
materiella processledningen ger tämligen begränsade möjligheter all bistå
parterna. Såvitt gäller parternas yrkanden och medgivanden synes emellertid
nuvarande ordning i stort sett tillfredsställande även för del förenklade
förfarandet, Efiersom förfarandet endast skall avse mindre tvister lorde del i
regel inle vålla några svårigheter för käranden all bestämma sitt yrkande eller
for käranden eller svaranden att ta ställning lill om ett framställt yrkande
bör efterges eller medges, 1 allmänhet bör alltså parternas ståndpunkter
godtas. Om ståndpunkterna skulle framstå som mindre rimliga, bör rätten
emellertid vara oförhindrad alt genom frågor förvissa sig om alt parterna är
klara över vad deras ståndpunkter leder till och bereda dem tillfälle att ändra
ståndpunkterna. Del är givet all parterna också bör kunna animeras att ändra
ståndpunkt så alt förlikning kan komma lill stånd. Dessa allmänna riktUnjer
lorde i huvudsak överensstämma med gällande ordning.

Beträffande omständigheter som har omedelbar betydelse för
utgången (rättsfakta) synes de nuvarande möjligheterna till materiell
processledning alltför begränsade för del förenklade förfarandet. Som tidigare
har berörts kan del vara förenat med betydande svårigheter att överblicka och
lägga

6 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 82

fram de relevanta omständigheterna i ell mål. Del kan
därför inträffa alt part underlåter all åberopa omständighet som är till hans
förmän. Dessa svårigheter accentueras ju mera invecklat ell mål är och ju mer
komplicerad den civilrättsliga lagstiftning är som skall tillämpas på del
omtvistade förhållandet. I sistnämnda hänseende kan man särskilt peka på
köplagen vars bestämmelser ju f.n. gäller för flertalet konsumenltvister. Mot
denna bakgrund torde det vara tydligt all del förenklade förfarandet, såvitt
gäller omständigheter av omedelbar betydelse för utgången i målet, måste innefatta
en i viss mån utredande verksamhet från domstolens sida, om inle möjligheten
för part alt själv föra sin talan skall bli tämligen illusorisk. Domaren bör
kunna gä längre än till all försöka avhjälpa ofullsländighel eller otydlighet.
Genom frågor till parterna bör han kunna efterforska om del finns någon
omständighet av avgörande betydelse som inle har berörts i målet. Skulle så
vara fallet, bör han direkt påpeka detla för parlen. En sådan efterforskning
fär dock ske med försiktighet sä all den inle leder till all förfarandet blir
tungrott och vidlyftigt.

Enligt gällande ordning ankommer de på parterna att sörja
för bevisningen. Rällen kan ocksä, om del anses erforderligt, självmant
föranstalta om bevisning, 1 disposiliva mål får dock rätten inle ulan framställning
av part höra vittne, som inte förut har hörts på parts begäran, eller meddela
föreläggande om företeende av skriftligt bevis. Särskilda bestämmelser ger
rätten möjlighet att avvisa bevisning. Avvisning får ske bl,a, om bevisningen
är utan betydelse eller om den är alltför kostnadskrävande och annan bevisning
står lill buds,

1 det föregående har förordals all parterna på samma sätt
som enligt gällande ordning själva fär stä för uppkommande vittneskostnader.
Under sådana förhållanden bör det inle komma i fräga alt ge domstolen vidgade
befogenheter att mot parts vilja föranstalta om bevisning. 1 detta avseende bör
alltså gällande ordning behållas. Emellertid synes rätlens möjligheter all
påverka parterna all tillföra målet bevisning alltför begränsade.

Genomsnittsparien torde i allmänhet ha svårt alt bedöma
vad som behöver bevisas och vilken bevisning som erfordras. Rätten bör därför
bistå parterna så all del finns ell tillfredsställande underlag för ett riktigt
beslut, så långt detta är möjligt och rimligt från ekonomiska och andra
synpunkter. Domaren bör sålunda kunna framhålla för part all viss omständighet
måste bevisas eller i uppenbara fall att den presterade bevisningen inte
förefaller vara tillräcklig. Han bör vidare kunna fräga parterna om det finns
någon som kan uttala sig om ett tvistigt och för målels utgång relevant sakförhållande.
Framkommer det dä eller i övrigt under handläggningen all någon lämpligen
bör höras som vittne, bör domaren påpeka detla för parterna.

Enligt RB kan rällen i disposiliva mål meddela
föreläggande om föreleende av skriftligt bevis endast på framställning av
part. Motsvarande

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 83

torde böra gälla även i del förenklade förfarandet. I
enlighet med vad som har sagts beträffande vUlnesbevisning bör emellertid
rällen genom frågor lill parterna söka fä fram om del finns någol skriftligt
bevis. Vidare bör rätlen för part kunna påpeka viklen av all en skriftlig
handling åberopas som bevis och för parlen framhålla möjligheterna all tvinga
fram handlingens föreleende.

En viktig fråga är i vilken utsträckning det nya
förfarandet bör inriktas på försök tUl förlikning. Enligt gällande ordning bör
rätlen i disposiliva mål, om det bedöms lämpligt, under förberedelsen försöka
förlika parterna, I motiven lill bestämmelsen har domaren tilldelats en
förhållandevis passiv roll. Det sägs bl,a, att domaren självfallet bör avhålla
sig från all framlägga förslag eller eljest närmare ange riktlinjerna för en
kompromisslösning. Som motivering anges att domaren i händelse
förlikningsförsökel misslyckas kan ha all döma i saken.

Den nya ordningen bör i betydligt högre grad inriktas pä
förlikning. Huvudregeln bör vara all rätten skall försöka förlika parterna om
inle särskilda skäl föranleder annat. Domaren bör därvid i motsats till vad
som uttalats i motiven till RB vara oförhindrad all lägga fram konkreta
förlikningsförslag, I så fall bör han påpeka för parterna all en eventuell dom
i målet kan komma all avvika från förlikningsförslaget. Saknar parterna
uppenbarligen intresse för att träffa uppgörelse eller framstår del som helt
klart att ena parten skulle vinna målet vid en saklig bedömning bör handläggningen
givetvis i regel inle inriktas pä medling.

Av det anförda framgår att det nya förfarandet förutsätter
att rätten i betydande grad bislår parterna pä olika sätl. Del bistånd som bör
lämnas i samband med talans väckande och i övrigt på ell tidigt stadium torde i
stor utsträckning bli av tämligen rutinbetonad karaktär. Det bör därför inte
belasta den domare som skall pröva målet. Genom all denne underlåter all la
direkt befallning med målet i ett inledningsskede lorde man kunna undvika
risken för att hans opartiskhet sätts i fråga.

Även om uppgifterna i allmänhet torde vara av tämligen
rutinbetonad karaktär är det uppenbart att de måste anförtros ål en juridiskt
utbildad befattningshavare med god erfarenhet av domstolsarbele.

Det bistånd som är avsett all lämnas i ell senare skede,
vid sammanträde och i övrigt i samband med målels handläggning, ställer
betydande krav på den som handlägger målet. Särskilt den vittgående materiella
processledningen kräver omdöme och kunskaper. En aktiv processledning kan
påverka utgången i målet. Delta får givetvis inte innebära något åsidosättande
av kravet pä opartiskhet. Processledningen skall utgöra en viss garanti mot att
part vållas rättsförlust lill följd av okunnighet om rällegångsförfarandet.
Även förfarandets inriktning pä förlikning gör alt domaren får en krävande
uppgift. Domaren fär sålunda en ansvarsfull roll i det förenklade förfarandet.

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 84

9.2 Remissyttrandena

Förslaget alt del vid tingsrätt skall finnas en lagfaren
tjänsteman som bl,a, tillhandagår de rältssökande med råd och upplysningar har
tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av en minoritet av remissinstanserna
däribland KO. Del slora flertalet remissinstanser har avstyrkt förslaget i
denna del eller förordat en begränsning av tjänstemannens arbetsuppgifter. Till
dem som gör kritiska uttalanden hör bl,a. praktiskt taget alla hörda domstolar,
kommerskollegium, DON, de tre hörda rättshjälpsanstalterna. Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare. Advokatsamfundet, LO, TCO, SACOoch SAF.

KO anför
att förfarandet för att kostnaderna skall kunna hållas nere bör vara så anordnat
att de enskilda i regel skall kunna föra sin talan ulan hjälp av juridiskt
biträde. Därför är det nödvändigt all man frän domstolarnas sida bislår
parterna på olika sätt. Allmänhetens kunskaper om hur man genomför en rättegång
är mycket begränsade. En reform som den föreslagna förutsätter därför all
enskilda rältssökande erhåller omfattande hjälp och information från
domstolarnas sida. Det är nödvändigt att en tjänsteman vid domstolen avdelas
för uppgiften att vägleda de enskilda i ärenden där ett domslolsförfarande
aktualiseras, Domstolstjänstemannen bör därvid ge råd i frågan huruvida en
tvist lämpligen bör prövas av ett reklamalionsorgan eller av domstolen. Han bör
vidare kunna ge upplysningar om vilka beviskrav som ställs i olika
situationer, om behovet av juridiskt biträde, om lämpligheten av all anta eller
förkasta ett framlagt förlikningsförslag osv, Del är tydligt att kraven pä den
tjänsteman som skall bistå allmänheten i enlighet med vad nu sagts måste
ställas relativt högt. Enligt KO:s mening bör uppgiften inle läggas på en
notarie utan pä en tingsfiskal med några års tjänstgöring i underrätt och
hovrätt bakom sig. Den som tUldelas uppgiften bör lämpligen erhålla viss
särskUd utbUdning, Det hittillsvarande arbetet i de lokala konsumenlkommilléerna
visar all behovet av hjälp i köptvisler (reklamalionslvister) är myckel stort.
Om den rådgivande verksamheten vid domstolarna ges rätt form börden komma att f
yUa en mycket väsentlig funktion och delvis kunna tillgodose del behov av lokal
rådgivning till konsumenter i köptvisler som nu föreligger. Särskilt bör
detta,kunna bli fallet om den tjänsteman i domstolen som skall svara för
rådgivningen lill allmänheten åläggs all regelbundet hålla mottagning på alla
större orter inom respektive tingsrätts område.

Av dem som
ställer sig kritiska lill förslaget anför hovrätten för Övre Norrland bl. a,
följande. Frånsett möjligen de enklaste målen måste man befara, all det
föreslagna förfarandet ej kan kom ma alt genomföras utan att domstolens
oeftergivliga opartiskhet och lika oeftergivliga anseende för opartiskhet
äventyras. Vad först beträffar del inledande skedet, då en tingsfiskal eller
äldre lingsnotarie skall hjälpa parterna med vad prome-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 85

morian drar sig för all kalla förberedelsen i målet,
medger hovrätten visserligen, att denne tjänsteman bör kunna hjälpa käranden
att avfatta en ansökan om målels upplagande och svaranden alt ange sin
ståndpunkt i ell svaromål genom alt anteckna parternas faktiska uppgifter.
Tjänstemannen bör också utan vidare kunna upplysa om möjligheter att förebringa
olika slag av bevisning och även i andra avseenden lämna bistånd av
juridiskl-teknisk natur. Han bör väl också kunna få överlämna en av det
allmänna utgiven broschyr med en kortfattad beskrivning av förfarandet och de
bevismedel som kan komma i fråga och även besvara frågor av teknisk natur, som
parlen kan vilja ställa med anledning av broschyren. Men han kan inle gå
därutöver ulan alt råka i allvarliga svårigheter. Hjälper han bara ena parten,
kan han och därmed domstolen råka ul för misstanke om partiskhet, och han
kan också lätt nog komma att kanske omedvetet engagera sig för den parten.
Hovrätten över Skåne och B/efeinge uttalar bl,a, följande, I den mån
rådgivningen är avsedd all vara rent teknisk är intet att invända mot
förslaget. Men del innebär då heller inle någon nyhet. Redan nu lorde parter
vid hänvändelse lill en domstols kansli få tekniska anvisningar, t,ex, om
anskaffande av folkbokförings- eller laxeringsbevis, och även viss utredning,
såsom om en fastighets lagfarts- eller inleckningsför-hållanden eller om
förekomsten av tidigare domstolsavgöranden. Det nya synes alltså vara att
rådgivningen också skall gälla partens agerande i saken. Hur långt
tjänstemannen därvid skall sträcka sig är oklart. Del lorde dock vara uppenbart
att, om verksamheten alls skall ha någon mening, den kommer att få formen av
ell slags advokalverksamhel. Del är enligt hovrättens mening uppenbart att den
roll man här avser att tilldela en underordnad tjänsteman vid domstolen är hell
omöjlig. Den kan icke undgå att sälla domstolens opartiskhet i fara. Den hjälp
och rådgivning som lämnas vid domstolskansli bör enligt hovrättens mening
liksom hittills vara begränsad lill tekniska frågor, Svea /iov/-äff anför bl,a,
alt del naturligtvis är angeläget att domslolstjänsleman i största möjliga
utsträckning rent allmänt bistår rältssökande och särskilt parter som är ulan
biträde, De uppgifter som enligt lagförslaget skall åvila den lagfarne
tjänstemannen innefattar emellertid en betydligt mer långtgående och konkret
hjälp i del enskilda målet. Risken för att domstolens opartiskhet kan sällas
ifråga av parterna måste likväl antas ge snävt utrymme för tjänstemannens
möjligheter all utöva sin biträdesfunktion sä att parternas behov av hjälp blir
tillfredsställande tillgodosett. Ölägenheter synes kunna uppkomma redan vid den
första kontakten med en part. Ett naturligt tillvägagångssätt för Lex, en
advokat är alt, sedan parlen redogjort för saken, utröna möjligheterna lill
uppgörelse utom rätta, Ell dylikt agerande måste emellertid anses falla utom
ramen för tjänstemannens funktion. Tjänstemannen skall enligt motiven ge parten
vissa allmänna anvisningar i fråga om grunder och bevisning. Han bör däremot i
allmänhet inle uttala sin mening om del materiella rättslägel. Del

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 86

stöd parten söker lorde emellertid röra sig inle endast om
hur hans talan juridiskt-tekniskt skall utformas ulan också och kanske
framförallt om huruvida han överhuvudtaget bör väcka talan och vilka utsikter
till framgång han kan ha. Ett annat hänseende i vilket parlen inte synes kunna
påräkna slöd från tjänstemannen har samband med hur parlen rent taktiskt bör
utforma sin talan för all Lex, kunna uppnå gynnsammast möjliga
förlikningsresultal. Om den rältssökande inle får dylika frågor besvarade, kan
han med eller ulan fog fä den uppfattningen att ingen verkligen vill ta sig an
hans sak. Särskilt kan så bli fallet, om tjänstemannen i målet biträder båda
parterna. För part som vill överklaga kan del också vara svårt all hysa tUlit
tUl den underordnade domstolstjänstemannens vilja att kritisera domstolens
avgörande.

I likhet
med Svea hovrätt ställer sig flera remissinstanser tveksamma till kvaliteten på
den hjälp åt parterna som kan utgå enligt promemorieförslaget. JustUierådet
Romanus m.fl. ullalar sålunda allmänt att det måste bli en ytligare hjälp.
Tornedalens rättshjälpsanstaUanser att den hjälp som kan erbjudas genom den
lagfarna tjänstemannen vid domstolen utan all dennes oväld ifrågasätts inte är
jämförbar med den hjälp part erhåller av advokat, I Norrland med de stora
avstånden kommer vidare möjligheterna för part alt besöka domstolen för all
erhålla önskad hjälp alt vara starkt begränsade såvitt inle domstolen håller
fasta mottagningar enligt samma syslem som rätlshjälpsanstalterna för
närvarande, Göteborgs stads rättshjälpsanstaU uttalar att uppgifterna all
tillhandagå den rältssökande med råd och upplysningar, upprätta
stämningsansökningar saml vidtaga säkerhetsåtgärder såsom yrkanden om kvarstad,
rese- och skingringsförbud saml anskaffa borgen härför, är synnerligen
grannlaga och svåra. Dessa intrikata uppgifter måste obetingat förbehållas
person som kan vara biträde enligt rätishjälpslagen och inle tjänsteman i
tingsrätt som inte är skolad till de uppgifter som ålägges honom enligt 3 § i
förslaget. Advokatsamfundet anser del självklart att den som söker hjälp i
juridisk angelägenhet skall ha rätt all samtala med någon för vilken han kan
framlägga sina problem i förtroende och efler bedömning få de råd i olika
hänseenden som gagnar just hans intresse. Det skulle föra för långl att ange
alla de svårigheter som i nu angivet hänseende måste uppkomma för
tjänstemannen,

1 likhet med Svea hovrätt anför flera remissinstanser
kriiik mol den hjälp som den lagfarne tjänstemannen enligt förslaget skall
lämna vid fullföljd av talan, DON uttalar all det ter sig främmande och från
samarbetssynpunkt vanskligt all handläggaren vid rätten skall bistå med
fullföljdsinlaga, t,ex, en lingsnotarie eller tingsfiskal med fullföljdsinlaga
mot en av lagmannen skriven dom, Tingsnolarie saknar f,ö. i regel den kännedom
om över-rättsprocessen som behövs i sammanhanget, JustUierådet Romanus m.fl.
anser förslaget i den delen klart olämpligt. Liknande uttalanden görs av bl.a. ett
par tingsrätter och Svenska Företagares Riksförbund.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 87

I en del av de kritiska yttrandena anses förslaget leda
lill nackdelar för förfarandet. JustUierådet Romanus m.fl. är av den
uppfattningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge ullalar all man måste räkna
med att handläggningen av målen med parter ulan biträden kommer att i många
fall ta väsentligt längre lid än vad en huvudförhandling efler förberedelse gör
för närvarande. Hedemora tings rätt anför bl.a. följande. Om inle svaranden vänder
sig lill advokat, kommer han helt oförberedd till första sammanträdet och
åtskillig lid kan komma att krävas för all utreda hans inställning. Minst två
sammanträden torde under alla förhållanden bli erforderliga i mänga mål.
Liknande synpunkter anförs av bl.a. några rättshjälpsanstaUer.

I några yttranden uttalas farhågor för ell ökat antal
onödiga processer, DON ullalar sålunda all del, eftersom handläggaren får svårt
att direkt avråda frän rättegäng, kan befaras all onödiga rättegångar inleds
med vad det innebär för både del allmänna och parterna. Föreningen Sveriges
rättshjälpsjurister anför all antalet okynnesrättegångar lorde komma all öka
efiersom domstolstjänstemannen knappast lorde ha rätt eller möjlighet att
stoppa obefogade tvister. Tornedalens rättshjälpsanstaU uttalar alt den
lagfarne tjänsteman vid domstolen, som föreslås vara allmänheten behjälplig med
upprättande av stämningsansökan m,m,, näppeligen torde äga befogenhet all ta
ställning lill om en önskad process kan vara befogad eller icke. Domstolen kan
därför komma att bli nödsakad medverka lill all obefogade tvister går lill
process, vilket skulle allvarligt rubba tilltron till domstolen,

I ett
flertal yttranden görs uttalanden om de organisatoriska konsekvenserna av
förslaget om en lagfaren tjänsteman, DON anför sålunda all det särskilt vid de
mindre tingsrätterna blir svårt frän organisatorisk synpunkt alt utan alltför
stor omgång säkerställa att den handläggare som agerar som rådgivare inte
behöver medverka i den fortsatta handläggningen. Det kan anmärkas alt, trois
de många sammanläggningar som skett, 57 av landets 104 tingsrätter fortfarande
har högst två ordinarie domare och en organisation i övrigt anpassad här efler.
Av dessa 57 domstolar har 17 stycken bara en ordinarie domare, Gällivare
tingsrätt uttalar att det är diskutabelt huruvida en tingsnotarie om än
erfaren generellt kan anses vara i stånd alt ge parlen det bistånd som får
anses erforderligt för all förhindra alltför många vidlyftiga rättegångar.
Notarien kommer med säkerhet ofta att behöva inhämta råd ulan all för den skull
behöva hänvisa parlen till utanför domstolen stående biträde. Den domare som då
rådfrågas bör därmed anses bli jävig i det målet. Detla jävsför-hällande kanske
inte alls kommer i dagen eller gör del först vid sammanträdel med åtföljande
ölägenheter. Tingsfiskal får därför anses vara mest lämpad att biträda i del
inledande skedet. Alla tingsrätter är emellertid inle tilldelade fiskal.
Tjänstgörande fiskaler skulle naturligtvis vinna nyttig extra erfarenhet men å
andra sidan helt eller i stor utsträckning gå miste om de

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 88

erfarenheter som uppslår vid ledning av det med en muntlig
förberedelse likartade sammanträdet. Även fiskal skulle behöva begära råd och
därmed skapas enahanda jävssiluation. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare gör
uttalanden av liknande innebörd. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser del
uppenbart alt den rådgivning och vägledning som skall lämnas genom särskild
tjänsteman kommer att ställa krav på en betydande personalförstärkning. Man
måste räkna med alt denne tjänsteman kommer all fä sätta lill avsevärd lid för
all la emot hjälpsökande allmänhet och för all försöka bringa klarhet i
invecklade rättsförhållanden så att någon ståndpunkt kan preciseras och framläggas
i stämning eller genmäle. Vid större domstolar lorde komma all behövas hela
rådgivningsavdelningar med flera tjänstemän, varvid framkommer behovet av
tjänst med högre ställning för all ulövachefsskapet för dessa. Hovrätten för
Övre Norrland uttaiar att den lagfarne tjänstemannens verksamhet förmodligen
kommer att leda lill behov av betydande personalförslärkningar. Uttalanden av
denna innebörd görs ocksä av Advokatsamfundet och ett flertal tingsrätter.

En
invändning mol den föreslagna ordningen som återkommer i många yttranden är att
den är ägnad all rubba domstolarnas anseende för opartiskhet. Uttalanden av
denna innebörd görs bl,a, av HD:s ledamöter, hovrätten för Övre Norrland, flera
tingsrätter, TCO, SACO och ett par rättshjälpsanstaUer.

1 några
yttranden uttrycks farhågor för alt domstolens opartiskhet verkligen äventyras.
Sådana uttalanden görs av bl,a, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Övre Norrland och hyresnämnden i Stockholm.

En annan
vanlig invändning mol förslaget är att del är olämpligt all samma tjänsteman
skall biträda båda parter i ell mål. Uttalanden av denna innebörd görs av bl,a,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, flera
tingsrätter, Advokatsamfundet, LO och TCO. Av dessa hänvisar Advokatsamfundet
tiU den mycket stränga praxis som råder beträffande förbud för advokat att
engagera sig i angelägenhet där han själv eller hans kompanjon eller biträdande
jurist eller den med vilken han har konlorsgemenskap tidigare varit anlitad på
motsidan. Denna praxis, som gäller även där befattningen med saken endast varit
perifer, är grundad på lång praktisk erfarenhet av komplikationer som kan
uppstå i sådana sammanhang. Hovrätten för Övre Norrland och några tingsrätter
erinrar också om alt del anses strida mol god advokalsed all en advokat
engagerar sig på mer än en sida, LO uttalar att förslaget på den punkten synes
diskutabelt. Del kan inle vara tilltalande för en part alt den tjänsteman som
kanske utövat ett avgörande inflytande över hur käromålel utformats sedan också
skall kunna utforma svaromålet. I de fall dä käranden fått hjälp av domstolen
bör del vara en bättre lösning att om det inle är fråga om rent formella råd
och anvisningar hänvisa svaranden till juridiskt biträde utanför domstolen.
TCO framhåller all tjänstemannen kan komma i svåra

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 89

intressekonflikter. Oavsett delta föreligger del risk för
all hans opartiskhet kan ifrågasättas av parterna, TCO förordar därför all
denna servicefunktion fördelas på två lagfarna tjänstemän,

Svea hovrätt framhåller all motiven inle berör för parlens
förtroende för den lagfarne tjänstemannen betydelsefulla frågor rörande Lex,
del ansvar under vilket denne handlar, parts rätt att få ta del av vad som
förekommit vid tjänstemannens samtal med motparten och tjänstemannens tystnadsplikt
överhuvudtagel, Göteborgs stads rättshjälpsanstaU anför all sekretesskyddet
inte kan tillgodoses på sätt som nu sker. Hovrätten över Skåne och Blekinge
uttalar att förslaget ger ål allmänheten ell löfte om hjälp som inte kan
infrias, en hjälp som dessutom skulle lämnas ulan den kontroll och uppsikt som
gäller för advokater.

Det slora flertalet av de remissinstanser som ställer sig
kritiska till promemorieförslagel förordar all rådgivning utöver rent teknisk
hjälp i stället skall omhänderhas av advokater vid allmän eller enskild
advokatbyrå.

Bland dem som särskilt tar upp frågan om den lagfarne
tjänstemannens befattning med att förbereda målet anför Svea hovrätt följande.
Utöver sin biträdesuppgift har tjänstemannen som tidigare påpekats också all i
möjligaste mån sköta förberedelsen i målet. Syftet med förberedelsen är enligt
motiven all målet skall kunna avgöras vid första sammanträdet, Detla syfte är
allså delsamma som i 42 kap, 6 § andra stycket rättegångsbalken stadgas för
förberedelse i ordinära tvistemål. Att fullgörandet av denna uppgift, som
vanligtvis ankommer på rätlens ordförande, kan komma all innebära vanskligheler
för en mindre rutinerad domslolsjurist synes uppenbart. Härtill bidrar inte
endast alt förberedelsen, om dess syfte skall kunna förverkligas, måste få drag
av materiell processledning ulan också all förberedelsen skall ske vid
informella och av motparten okontrollerade kontakter. Särskilt anmärkningsvärt
är att tjänstemannen i sin verksamhet saknar befogenhet all verka för all
förlikning uppnäs. Risk föreligger därför all utformningen av parternas talan
drives förbi den punkt, där parternas förlikningsbenägenhel erfarenhetsmässigt
är störst. Del kan slutligen påpekas att någon gräns för var tjänstemannens
befattning med målet upphör och domarens vidtar kommer all bli svär att
utskilja.

Förslaget om materiell processledning, dvs, alt rätlen
genom att biträda och vägleda parterna skall tillse all tvistefrågorna blir
klarlagda saml alt målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av något mindre än hälfien av
remissinstanserna. En någol större grupp ställer sig avvisande lill förslaget.
Till dem som godtar förslaget eller lämnar det ulan erinran hör bl,a,
kommerskollegium, statskontoret, KO, hyresnämnden i Stockholm,
kreditköpskommittén. Svenska kommunförbundet, LO, SACO, LR, Grossistförbundet
och Industriförbundet. Till dem som avstyrker förslaget eller har erinringar
mol del hör

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 90

bl.a, de tre hörda hovrätterna, flertalet hörda
tingsrätter, HD:s ledamöter. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare.
Advokatsamfundet. ett par rättshjälpsanstaUer och Föreningen Sveriges
rättshjälpsjurister.

Bland dem som godtar förslaget anför KO följande. Promemorian
förutsätter en bestämd materiell processledning från domstolens sida. KO fäster
den största vikt vid alt sädan processledning verkligen kommer all utövas. Det
nya systemets slagkraft lorde i myckel hög grad bli beroende därav. Del kan
inte förväntas att genomsniltskonsumenlen skall hell på egen hand kunna
tillfredsställande tillvarata sin rätt. Det förenklade förfarandet kommer att
ställa slora krav pä kunskaper, erfarenhet och handlag hos domarna. Del är
därför angeläget att uppgiften anförtros domare med intresse och fallenhet för
lösandel av konflikter av det slag det här gäller. Om tillströmningen av mål
blir stor torde böra övervägas all inrätta särskilda tjänster för tvister
enligt det förenklade förfarandet. Hyresnämnden i Stockholm uttalar all del
stämmer väl med nämndens erfarenheter all disposilionsprincipen inle behöver
komma i konflikt med önskemålet om en stark processledning från rättens sida.
Det bör dock framhållas all det är en grannlaga och svår uppgift all med
bevarat oberoende utöva stark processlednirtg och att del därför är riktigt när
promemorian uttalar, att högt kvalificerade domare bör komma i fråga för
uppgifterna i den förenklade rättegången. Kreditköpskommittén uttalar all den
springande punkten i reformen är de krav som ställs på domaren. Med honom står
eller faller reformen. Förväntningarna på hans möjligheter alt genomföra
lagstiftarens intentioner kan visa sig för högt ställda, vilket i sin tur kan
förutsätta betydande jämkningar i den föreslagna ordningen. Del förefaller
därför viktigt för ett lyckat genomförande av reformen att domstolarna erhåller
ett starkt stöd från statsmakterna. Den särskilt i initialskedet sannolikt
ökade arbetsbördan bör i förekommande fall ulan njugghei mötas med lämplig
personalförslärkning. Bland dem som framställer erinringar mol förslaget anför
Svea hovrätt all hovrätten skulle finna del naturligt att del, i anslutning
till införandel av en regel om begränsning av rättegångskostnaderna uttalades
att domstolen i mindre tvistemål inom ramen för gällande rätt bör utöva en mera
långtgående materiell processledning än eljesl, Stockholms tingsrätt anför all
reglerna i RB enligt tingsrättens mening ger domaren vida möjligheter lill
aktiv materiell processledning i dispositiva tvistemål, och självfallet
tillämpas delta allt efler sakens beskaffenhet. Tingsrätten anser sig därför
kunna godtaga de principer som kommer tUl uttryck i förslagels bestämmelse om
processledningen, dock all del måste anses olämpligt att processledningen
utövas i form av 'biträde' ål parterna. Del kan ifrågasättas om behov av
särskild lagreglering föreligger för det förenklade förfarandet. Hovrätten för
Övre Norrland uttalar bl.a. Det uppgivande av den konlra-dikloriska principen,
som ett antagande av förslaget skulle innebära, går enligt hovrättens mening
alltför långt. Även om målet skulle vara väl berett

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 91

till del slutliga sammanträdel ställer den föreslagna
förhandlingen stora krav på domaren. Han kan inte gä hur långt som helst när
del gäller alt leta reda på vad parterna i sitt oförslånd underlåter att nämna,
om inle hans opartiskhet skall sättas i fråga. Däremot kan man nog räkna med
all de allra flesta domare med någon erfarenhet förmår att i en otvungen
atmosfär och hell informellt leda förhandlingen förbi de flesta blindskären.
Domaren måste emellertid säga sig, att han här som i dispositiva tvistemål
som handläggs i den ordinära ordningen ibland måste döma på ett ofullständigt
underlag. Det är hovrättens åsikt, att det är bättre all underlaget för domen
inte blir alldeles fullständigt än att domaren gär för långl i sin materiella
processledning. Blir underlaget ofullständigt, drabbar detla den förlorande
parlen, som i princip själv bär skulden lill bristen, Gär domaren för långl,
drabbas domstolens anseende för opartiskhet och därmed hela rättsväsendet.
Domaren bör därför inte gå myckel längre än han fär gä enligt RB, Enligt
hovrättens mening räcker del ocksä i ett förenklat förfarande, nämligen om
detta används bara för mål för vilka del passar.

Bland dem som avstyrker förslaget anför hovrätten över
Skåne och Blekinge. Även mot den förändrade roll som förslaget vill tilldela
domaren måste invändningar göras. Det måste beaktas all rättskipningens
kvalitet icke beror på domarens person. Man kan icke bygga processordningen på
att han skall vara en bättre jurist, en klokare och mera otadlig människa än
andra. Rätlssäkerheisgaranlierna ligger i stället i förfarandet. Genom all
vardera parlen själv för sin talan och därvid kan få biträde av advokat enligt
eget val, genom all domaren i huvudsak har all kritiskt lyssna och kritiskt
granska framlagd bevisning och att därefter fatta sitt beslut efler ingående
överläggning med andra i rätlen deltagande domare och efter rådrum för studier
och vägande av olika meningar och olika formuleringar kan resultatet bli del
bästa möjliga. Domarens roll är icke helt passiv; han skall enligt gällande
ordning utöva processledning icke endast i en formell mening utan även i viss
utsträckning materiellt. Och del ligger i sakens natur att han härvid kan ha
anledning all vara någol mer aktiv om part saknar biträde. Förslaget går
emellertid i detta hänseende långl utöver vad som kan förutsättas vara domarens
roll enligt gällande ordning. Ölägenheterna härav är uppenbara. Ju mer domaren
engagerar sig för all ge parten anvisningar hur han skall utföra sin talan och
vilken bevisning han skall prestera, ju mer kommer domaren alt förlora sin
opartiskhet. Särskilt om man samtidigt berövar honom det slöd och den kontroll
som tigger i överläggningen med andra ledamöter i rätten kan resultatet bli en
sänkning av rättskipningens nivå som icke är godtagbar. Promemorian söker
kompensera den alldeles uppenbara brist som förslaget företer på denna punkt
genom att säga alt endast erfarna domare bör komma i fråga för handläggningen.
Hovrätten vill på sistnämnda punkt påpeka all uttalandet är orealistiskt. Vid
de största domstolarna kan man fördela arbetet på sådant sätt att de domare som

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 92

sysslar med förenklad handläggning av tvistemål förvärvar
stor erfarenhet av just dessa mål, I landet i övrigt kan man väl tillse att
helt orulinerade unga domare icke sätts på uppgiften men i övrigt kan man icke
genomföra någon uppdelning efter olika grad av erfarenhet. Enligt hovrättens
mening måste det betecknas som olämpligt och äventyrligt för rättssäkerheten
all pålägga domstolarna en ändrad roll i enlighet med förslaget. Den ändrade
uppfattning om domare och domstol som förslaget förutsätter svarar inte mot
rättsuppfattningen i vårt land. Del finns en allvarligrisk all domstolarna vät
kommer att klara av åtskilliga rutinbetonade mål med det nya förfarandet men
kommer att köra fast vid behandlingen av invecklade och svårulredda mål.
Advokatsamfundet anför. Vad som i den föreslagna ordningen beskrivs som
domarens materiella procéssledning inger starka betänkligheter. Han synes få
till uppgift att i den mån något oklart finns kvar efler del alt
stämningsansökan och svaromål avfattats av samma person för vardera parlen
klarlägga inle bara de sakliga och juridiska grunder som han bör åberopa utan
också de invändningar som kan bli en följd av parternas ståndpunkter. Domarens
största svårighet torde inle bli att söka klarlägga sakförhållandena ulan all
söka anlägga de juridiska aspekter som för vardera parlen är lämpliga utan att
därvid riskera all bli misstänkt för partiskhet. Del anges i den allmänna
motiveringen att en aktiv processledning kan påverka utgången i målet men
'detta fär givelvis inte innebära någol åsidosättande av kravet på opartiskhet'.
Det framstår däremot som självklart all ordföranden inle kan bevara sitt
anseende för objektivitet om han skall någorlunda effektivt biträda parterna i
deras processföring på avselt sätt, I promemorian synes man ocksä hell ha
förbigått hur de båda parterna, som måhända för första gängen i sitt liv
uppträder inför domstol, kommer all uppfatta situationen. De kommer givelvis
all uppfatta denna så att båda fått hjälp men all utgången i målet visar vem
som fått den bästa hjälpen. Oavsett om och hur ell förenklat förfarande
genomförs hävdar styrelsen att domstolen inle skall åläggas all biträda och
vägleda parter i vidare omfattning än rättegångsbalken nu förutsätter. Även
övriga remissinstanser som ställer sig negativa till promemorieförslagel, bl,a,
några tingsrätter. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och HD:s ledamöter,
anser risk föreligga att domstolarnas anseende för objektivitet skadas.

Vad som anförs i promemorian om rättens
förlikningsverksamhel har i allmänhet godtagits eller lämnats ulan erinran vid
remissbehandlingen, 1 några yttranden anförs dock betänkligheter.

Bland dem
som ställer sig positiva till vad som anförs i promemorian i denna del uttalar
KO bl,a. Alt förfarandet får en stark inriktning på att söka förlika parterna
anser KO väsentligt. Del är därför viktigt att domstolarna lar fasta på den
möjlighet att framlägga konkreta förslag lill förlikning mellan parterna som
anvisas i promemorian. Rätten bör i sin förliknings-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 93

verksamhet ha som målsättning all söka åstadkomma
lösningar, där i första hand hänsyn tas till skälighet och billighet i del
enskilda fallet. Genom en engagerad insats frän domstolens sida såväl i del
inledande skedet som under den fortsatta handläggningen lorde ell slort antal
tvister kunna undanröjas utan process eller dom. Del är KO:s erfarenhet frän
den egna verksamheten alt även tvister där positionerna ler sig hell fastlåsta
kan lösas genom en relativt obetydlig insats från en utomstående instans.
Föreningen Sveriges tingsrättsdomare anför alt del är i hög grad
eftersträvansvärt att domaren försöker förlika parterna i de mindre
tvistemålen. All förlik-ningsarbelel bedriva mera aktivt i dessa mål än i mål
om större värden är naturligt. Del bör framhållas all del även f,n, vid
domstolarna läggs ned myckel arbete på att försöka förlika parterna och all del
förekommer alt domare trots vad som sägs i förarbetena lill rättegångsbalken
inle drar sig för all lägga fram konkreta förslag till tvistens lösning.
Grossistförbundet och Industriförbundet understryker att förfarandet starkt
bör inriktas på alt förlikning kommer lill stånd, LO anför följande. Förslaget
förutsätter all rällen en kvalificerad domare skall aktivt söka förlika
parterna. Del framhålls också alt den avsedda materiella processledningen
ställer slora krav på domarens omdöme och kunskaper. Delta är rikligt men
förtjänar all utf öras närmare. En förutsättning för all processledningen
verkligen skall bli framgångsrik är att den handhas av domare som inle bara
besitter konventionella rättsliga kunskaper utan också har blick för under vUka
betingelser och på vilka grunder del kan vara lämpligt i olika lypsilualioner
all träffa förlikning saml förmåga att befrämja uppgörelse i sådana fall. De
domare som i dag är verksamma torde oftast sakna sädana kvalifikationer
såtillvida som juridisk forskning och utbildning fortfarande väsentligen
inriktats på ett studium av själva regelsystemet och inle på de
handläggningsmönster som präglar eller kan länkas lämpade för tvistelösande av
förhandlings- och förlikningskaraktär. Säkerligen kommer del att dröja
åtskillig tid än innan några mer genomgripande förändringar skett i dessa
hänseenden, 1 avvaktan härpå finns det emellertid all anledning all söka vidga
den snäva bas som i dag ulgör grunden för rekryteringen av domstolsjurisler.
Betydande meritvärde både vid rekryteringen och under domarkarriären bör
tillmätas erfarenhet och vana från förhandlings-, förliknings- och
skiljeförfarande pä arbetsmarknaden och andra samhällsområden där UlomprocessueUa
ivisteförfaranden spelar en dominerande roll, Sveriges Köpmannaförbund betonar
betydelsen av all tyngdpunkten i det förenklade rätlegängsförfarandel läggs på
all förlika parterna. Mål av det slag som del här är fråga om ligger oftast
nära en förlikning. Anledningen härtill är att de som väntas utnyttja delta
förenklade rättegångsförfarande har begränsade insikter i de bestämmelser som
gäller för tvisten ifråga. En redogörelse för aktuella bestämmelser kommer
sannolikt all leda lill att parterna på ett bättre sätl kan bedöma det egna
handlandet och hur del står

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:87 94

i relation lill gällande bestämmelser, Förulsällningama
för förlikning lorde således vara myckel slora.

Bland dem
som har erinringar mot förslaget i denna del anför Svea hovrätt all den ställer
sig tveksam till en myckel hårt driven föriikningsakiiviiet i mindre tvistemål.
Visserligen ger ell lågt värde hos tvisleföremålel en särskild anledning all
söka få lill stånd frivillig uppgörelse mellan parterna. Det bör emellertid
beaktas all part som inte har slöd av rättegängsbiträde kan finna del svårt att
motsätta sig ett med domstolens hela auktoritet framlagt förlikningsförslag,
som han i själva verket inle är nöjd med. Den i rättegångsbalken upptagna
bestämmelsen måste anses ge fullt lillräckligt utrymme även för den
föriikningsakiiviiet som kan vara påkallad i mindre tvistemål. Det är inte
hovrättens uppfattning all tingsrätterna i allmänhet skulle försumma all i
någon typ av disposiliva tvistemål ta till vara de förlikningsmöjligheter som
erbjuder sig, JustUierådet Romanus m.fl. anför att föriikningsförhandlingar ej
lär kunna hell inriktas pä all nä del resultat som en dom skulle innehålla. För
framgång i strävandena till förlikning måste viss hänsyn lagas till sådana
psykologiska faktorer som vilken av parterna som synes vara mest
kompromissvillig. Beaktas sädana faktorer i högre grad, kan det
förlikningsförslag domaren i enlighet med rekommendationen i promemorian
lägger fram komma att i väsentligt hänseende avvika frän vad domen enligt
processlägel bör innehålla. Misslyckas förlikningsförsökel har domaren hamnat i
en situation som är vansklig och kan leda lill att förtroendet för honom
rubbas.

10 Rättegångskostnaderna

10.1 Promemorian

Vid en reform av rättegången i tvister om mindre värden är
del enligt promemorian av avgörande betydelse att nedbringa kostnaderna för
rättegången. Detta kan ske på olika sätl, bl,a, genom ändrade kostnadsregler.
1 promemorian behandlas frågorna om ändring är påkallad i gällande regler om
hur rällegångskoslnaderna bör fördelas mellan parterna och om vilka kostnader
som överhuvudlaget bör ersättas. Vidare berörs frågan vilka åtgärder i övrigt
som bör företas för alt fä ned eller eliminera de kostnader som förekommer.

Huvudregeln
om hur rällegångskoslnaderna skall fördelas mellan parterna i tvistemål finns i
18 kap. I § RB. Enligt denna bestämmelse skall part som lappar målet ersätta
motparten hans rättegångskostnader. I vissa fall kan dock
ersättningsskyldigheten bestämmas efter annan grund än målets utgång. Målels
beskaffenhet kan enligt 2 § föranleda alt vardera parlen skall bära sin
rättegångskostnad. Subjektiva omständigheter pä

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 95

endera parlens sida kan även föranleda att huvudregeln
frångås. I 3 § första stycket finns sålunda bestämmelser om onödig rättegång
och enligt paragrafens andra stycke kan kostnaderna kvittas om den
omständighet, varav utgången berodde, inle före rättegången var känd för den
tappande parten och han inle heller hade bort ha kännedom därom, I 6 § finns slutligen
bestämmelser om försumlig processföring.

Motiveringen till den i 1 § upptagna huvudregeln är enligt
förarbetena, all rättegångens syfte all bereda rättsskydd endast ofullständigt
skulle uppnäs om inle den vinnande parlen också fick ersättning för de
kostnader han ådragit sig för all göra sin rätt gällande. Vetskapen alt den
tappande parten i allmänhet måste bära såväl sina egna som motpartens
räiiegängskoslnader anses också ägnad att avhålla från obefogade rättegångar
(SOU 1938:44 s. 231).

Ersättning för rättegångskostnad skall enligt 18 kap. 8 §
RB fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande
jämte arvode lill ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen har varit
påkallad för alt la tillvara parlens rätt. Ersätining skall också utgå för
parlens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Vidare anges all
inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången ersätts som rättegångskostnad.
Ersätining för sådan kostnad utgår enligt bestämmelser som Kungl. Maj:l meddelar.

Vad först
beträffar fördelningsregeln i 1 § måste beaktas all dess avhållande effekt är
av särskild betydelse i mål om mindre värden. Den är ägnad all avhålla parterna
inle bara frän obefogade rättegångar ulan också, om de kommit till rättegång,
från oriktiga eller obevisbara påståenden eller invändningar. En ordning enligt
vilken kostnaderna regelmässigt skulle kvittas kunde medföra all ena parlen
gjorde gällande sädana invändningar som kunde orsaka motparten slora kostnader
samtidigt som han för egen del kanske inle behövde ådra sig några nämnvärda
utgifter. Han skulle härigenom få en stark ställning vid
förlikningsförhandlingar och skulle kunna uppnå en förmånlig uppgörelse just
därför att en rättegång skulle orsaka motparten slora kostnader.

Kostnadsersättningens reparativa effekt är av avgörande
betydelse i de fall då partens egna kostnader är betydande i förhällande till
tvisteföremålels värde. Om i sådana fall kostnaderna skulle kvittas, kunde
följden bli att det ekonomiskt inle skulle löna sig att föra tvisten lill
domstol. Även om partskoslnader i den nya ordningen kan reduceras avsevärt, kan
det naturligtvis inle undvikas, all parts kostnader ibland kan komma att uppgå
lill betydande belopp.

Del anförda talar för att RB:s kostnadsfördelningsregler i
princip bör gälla även i det förenklade förfarandet. Emellertid kan del finnas
skäl all för det nya förfarandets del överväga att som ell generellt undanlag
frän huvudregeln om lappande parts skyldighet all ersätta motparten hans
kostnader, föreskriva all parterna under vissa betingelser själva skall bära

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 96

sina kostnader. En sådan regel om kvittning fanns i gamla
RB och finns f ,n, i 28 § lagen om arbetsdomstol. En omständighet som talar för
en kviti-ningsregd är att den nuvarande huvudregeln sannolikt påverkar den
enskilde alltför starkt all inle inlåta sig på rättegång.

Det kan tilläggas att det även för skickliga jurister
mänga gånger kan vara svårt eller omöjligt au bedöma hur en rättegång kan komma
all sluta, Mol denna bakgrund kan den nuvarande ordningen ibland leda lill ell
resultat som framsiår som alltför hårt mol den förlorande parlen.
Omständigheterna kan ha varit sådana att hans talan ingalunda tett sig
obefogad. Ändå saknas i regel möjlighet all jämka kostnadsansvaret. Dessa
svårigheter för part all förutsäga målels utgång gör sig särskilt gällande i
ell förfarande, som bygger på alt den enskilde parten själv skall föra sin
talan. Billighetsskäl talar alltså för att rätten i del förenklade förfarandet
ges möjlighet alt kvitta kostnaderna i tveksamma fall, Härmed avses såväl att
rättsfrågan har varit oviss som att tvivel förelegat i fråga om de faktiska
omständigheterna, I sädana fall bör rätlen kunna förordna om kvittning av
kostnaderna. Bestämmelsen bör tillämpas restriktivt.

De
preventiva och reparativa funktionerna hos fördelningsreglerna får givetvis
full effekt endast om ersättningen för rättegångskostnader omfattar i princip
alla kostnadsposter som kan förekomma. Del finns emellertid skäl alt begränsa
ersällningen till vissa absolut oundgängliga utgifter. Därigenom ökas parternas
möjligheter alt på förhand överblicka vilket kostnadsansvar de ådrar sig genom
all inlåta sig på rättegång. Vidare kommer parterna att försöka undvika eller i
varje fall nedbringa vissa av de utgifter som inle blir ersättningsgilla,

I
promemorian tas därefter upp frågan vilka åtgärder som bör företas för all få
ned eller eliminera vissa av de kostnader som f,n, ersätts enligt 18 kap, 8 §
RB, I samband därmed berörs också frågan om vilka utgifter som bör ersättas i
det nya förfarandet.

Den
största kostnaden är regelmässigt kostnaden för bilrädeshjälp. En möjlighet att
eliminera denna kostnad är givelvis alt förbjuda all parterna inför domstolen
anlitar bilrädeshjälp. Ett sådant förbud gäller i flera av de i USA inrättade
bagateUmålsdomslolarna, Det engelska konsumenlrådet, som har föreslagit att
liknande domstolar inrättas i England, anser all advokater inte bör få uppträda
i dessa domstolar. Om advokater mer och mer kom att uppträda som biträden i
bagateUmålsdomslolarna, skulle nämligen enligt konsumentrådet den uppfattningen
kunna vinna spridning att det inte gick att processa ulan advokat. Detta skulle
i sin lur leda till all de mindre tvisterna av kostnadsskäl inle fördes lill
domstolarna.

Vissa skäl
kan alltså åberopas för ett biträdesförbud. Även om del nya förfarandet
gestaltas så att bilrädeshjälp i regel blir överflödig kan emellertid vissa
mål vara av sådan beskaffenhet all sådan hjälp är påkallad. Vidare skulle
förbudet tämligen lätt kunna bli verkningslöst när del gäller

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 97

juridiska personer. Det skulle nämligen knappast kunna
komma i fråga all förbjuda juridiska personer alt låta sig företrädas av
jurist, Någol bilrä-desförbud bör alltså inle införas. En ordning som innebär
all parterna själva normalt för sin talan synes emellertid kunna uppnås genom
införande av bestämmelser som innebär all biirädesersätlningen inle utgör
ersättningsgill rättegångskostnad. Om någon vill anlita biträde, bör han själv
få slå för dessa kostnader oavsett utgången. Härigenom motverkas framför allt
att part enbari med hänsyn lill risken all få betala motpartens biträdeskoslnader
avslår från all göra sin rätt gällande.

Som nyss
har nämnls kan det även i det nya förfarandet någon gång vara påkallat all
bilrädeshjälp anlitas. Att rättshjälp bör kunna meddelas i sädana fall och att
motparten i så fall inle bör kunna åläggas all betala biträdeskoslnaden berörs
i del följande.

Bland
parts rättegångskostnader enligt RB ingår olika rättegångsavgifter.
Bestämmelserna om sådana avgifter finns i expedilionskungörelsen (1964:618) med
den därtill fogade avgiflslistan. De belopp som i första hand käranden kan få
betala för dessa rällegångsavgifler kan bli tämligen stora. Bl,a, har käranden
alt betala 25 kr, för ansökan varigenom målet anhängiggörs och 35 kr, för lösen
av underrättens dom saml dessutom 10 kr, för varje sida av domen, I syfte att
nedbringa dessa kostnader synes påkallat att vidta vissa mindre ändringar i
gällande ordning. Ändringarna bör gä ul pä att käranden i del nya förfarandet
endast behöver betala en avgifi för ansökan om stämning. Både käranden och
svaranden bör dessutom kunna få dom i målet utan avgifi. Kärandens avgift bör
vara ersättningsgill.

Parts
kostnader för inställelse vid sammanträde inför rätten kan i vissa fall uppgå
lill ett ej obetydligt belopp. Olika åtgärder bör vidtas för all hålla dessa
kostnader sä låga som möjligt. En möjlighet är att skriftligt förfarande
används så långt detta är möjligt och godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt.
En annan är all domstolen med jämna mellanrum håller sammanträden i de större
orterna inom sill område, I den mån instäUelsekostnad har uppkommit för part
bör kostnaden vara ersättningsgill,

I syfte
att motverka alt kostnad för tidsspillan uppkommer förläggs sammanträdena i
vissa av de amerikanska bagateUmålsdomslolarna till kvällslid. Det engelska
konsumenlrådet har för de av rådet föreslagna bagatellmålsdomstolarna i England
förordat att parterna, om sammanträdena inle regelbundet skulle hällas pä
kvällarna, ges möjlighet all begära att sammanträdel sker efter arbetstid. Del
är önskvärt alt förhandlingarna enligt den nya ordningen åtminstone i någon
utsträckning kan hållas på kvällstid. Härigenom kan den ekonomiska förlust
parterna gör på grund av tidsspillan begränsas. All hell eliminera denna
förlust är självfallet omöjligt. Kostnaden bör inle vara ersättningsgill.

Kostnaden
för villnesbevisning lorde i allmänhet inle uppgå lill några större belopp.
Denna kostnad torde därför inte utgöra någol avgörande

7 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 98

hinder mol processer om mindre värden. Det synes ändå
angelägel att garantier skapas för att kostnaden alltid hälls på en rimlig
nivå. Detta synes böra ske genom en föreskrift all vittnen är berättigade till
ersättning efter de regler som skulle ha gällt om kostnaden skolat utgå av
allmänna medel (jfr prop, 1972:4, 17 § förslaget lill rällshjälpslag).
Ersättningen bör i förhällande lill motparten vara ersättningsgill kostnad.

Den
föregående framställningen har närmast avsett sädana kostnader som har
uppkommit under själva rättegängen. Enligt bestämmelserna i RB är emellertid
även kostnad för rättegångens förberedande ersättningsgiW, såvitt kostnaden
skäligen har varit påkallad för all la tillvara parlens rätt. Hit kan hänföras
kostnad för konferenser mellan parterna och kostnad för anskaffande av
bevisning. Ersättning skall enligt RB också utgå för parts arbete och
tidsspillan, som direkt påkallats av rättegångens förberedande.

Med den
aktiva formella och materiella processledning som domstolen avses skola utöva i
del förenklade förfarandet, lorde kostnaderna för parts förberedande av
rättegången i regel kunna hållas på myckel låg nivå. Om man effektivt vill
hålla ned kostnaderna i förfarandet, bör emellertid inle heller dessa kostnader
vara ersättningsgilla. En regel av denna innebörd kan visserligen i någon
utsträckning leda lill all parter låter tvister gå lill rättegång något
tidigare än enligt nuvarande ordning. Särskilt sannolikt är delta emellertid
inle. Oberoende av kostnadsreglernas utformning lorde parterna i regel föredra
att undvika process.

1 fräga om
inkassokoslnad har nuvarande regel i 18 kap. 8 § införts genom en lagändring
som trätt i kraft den I juli 1971. Något skäl att föreslå nya regler om denna
kostnadspost i förevarande sammanhang föreligger inte. Kostnaden bör vara
ersättningsgill.

10.2 Remissyttrandena

Förslaget i promemorian all reglerna i 18 kap. RB om
fördelning av rättegångskostnad i princip skall gälla även i del förenklade
förfarandet godtas genomgående i remissyttrandena. Hyresnämnden i Stockholm
förordar emellertid en annan ordning. Nämnden ullalar sålunda att den
förenklade processen kan väntas bli lagen i anspråk främst av en både i själva
avtalsförhållandet och ekonomiskt sett svagare part, 'konsumenten', mot en
starkare motpart. Vill man verkligen ge den enskilde medborgaren hjälp att
tUlvaralaga sin rätt, bör huvudregeln vara alt kostnaderna skall kvittas.
Visserligen kan följden i viss utsträckning antagas bli obefogade processer,
men detta kan motverkas genom en supplerande regel av innebörd all käranden
skall ersätta motparten hans kostnader om talan saknar fog, processen förts
vårdslöst och motsvarande.

Den
föreslagna kviiiningsregdn godtas eller lämnas ulan erinran av ungefär samma
antal remissinstanser som godtagit förslaget i des helhet.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 99

Regeln berörs särskilt i ett drygt tiotal yttranden. Till
dem som godtar den hör Svea hovrätt, Uppsala läns södra tingsrätt, LR och
Sveriges Köpmannaförbund. En något större grupp ställer sig avvisande.
Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar sålunda all tillräckliga skäl inte
har anförts för den särskilda regeln om kvittning av rättegångskostnad. Den kan
inte anses särskilt befogad i mindre tvistemål. Även i andra mål kan man många
gånger lycka alt billighelsskäl kan tala för kvittning av kostnaderna.
Erfarenheterna av den gamla rättegångsbalkens regel härom var dock ogynnsamma.
Den kan leda lill godtycke. Avsteg från lagens huvudregel all den lappande
skall slå för kostnaden bör därför inte få göras i andra fall än de i
rättegångsbalken särskilt angivna, Eskilstuna tingsrätt och HD:s ledamöter gör
liknande uttalanden, KredUköpskommUtén anser med hänvisning lill förslagels
begränsningar av vinnande parts ersätlningsrätt och lill nu gällande
kviltningsmöjlighet enligt 18 kap, 3 § andra stycket RB alt den föreslagna
kviiiningsregdn inle bör godtas. Grossistförbundet och Industriförbundet
framför liknande synpunkter men tillägger alt det möjligen borde övervägas en
särskild regel för del fall all part haft skälig anledning till rättegång
därför att han förlitat sig pä reklamationsorgans utlåtande. I detla fall
ligger del dock närmast till hands att kostnaden bärs av statsverket.

Förslaget att biträdeskostnad inle skall vara
ersättningsgill godtas i princip eller lämnas utan erinran i ungefär hälfien av
remissyttrandena, däribland KO, Tornedalens rättshjälpsanstaU,
köplagsutredningen, kreditköpskommittén. Grossistförbundet. Industriförbundet
och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister. Inom denna grupp anser emellertid
många all vissa undanlag är påkallade. Åtskilliga remissinstanser, däribland
samtliga hörda hovrätter, två rättshjälpsanstalter, Sveriges advokatsamfund,
KF och Svenska företagares riksförbund har avstyrkt regeln.

Bland dem som godtagit regeln ulan all påyrka särskilda
modifikationer anför KO, all del är ytterligt angelägel att den enskilde i det
förenklade förfarandet får sädan hjälp i del förberedande stadiet genom en
tjänsteman vid domstolen och i del fortsatta förfarandet genom en bestämd
materiell processledning från domstolens sida all han klarar sig utan
biträde. Den föreslagna regeln all biträdesersätlning inle skall vara
ersätl-ningsgUl kan annars leda till att den enskilde försätts i en sämre
situation vid en rättegång enligt det förenklade förfarandet än han skulle göra
i en rättegång enligt nuvarande ordning. Detta bör självfallet pä allt sätt
undvikas. Tornedalens rättshjälpsanstaU anser att frågan om biträde ål part
inte skall lösas genom hjälp frän domstolen utan inom rättshjälpens ram.
Kostnaden för detla bör enligt rällshjälpsanslallen inle vara ersättningsgill,
Köplagsutredningen har inle något att invända mot förslaget att processer om
mindre värden i fortsättningen som regel skall föras av parlen själv ulan hjälp
av biträde. Vid förfarandet inför allmänna reklamalionsnämnden

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 100

förekommer ytterligt sällan all parlen har bilrädeshjälp,
ulan alt detta kan sägas ha medfört några större olägenheter. Om något annat än
en marginell förbättring skall kunna åstadkommas lorde det f,ö, vara nödvändigt
att i första hand inrikta sig pä ombudskoslnaden som ju regelmässigt är den
beloppsmässigt största poslen, Allernalivel all statsverket inom ramen för
samhällets rättshjälp står för ombudskostnaderna kan tydligen inle komma i
fräga av slatsfinansiella skäl.

Bland dem
som förordar jämkningar i huvudregeln anför Malmö tingsrätt all del med tanke
pä all förslaget vilar på den principen all part skall kunna föra sin talan ulan
biträde är rimligt all part i normalfallet inle får ersättning för kostnad
härför. Denna regel har i promemorian emellertid gjorts undantagslös.
Tingsrätten anser all detla är felaktigt. Tvister av del slag som kan förväntas
bli handlagda enligt del förenklade förfarandet är i regel sädana alt en
ekonomiskt starkare part slår emot en svagare. Den starkare kan kosta på sig
all anlita biträde medan den svagare drar sig för detta. Det vore ur
psykologisk synpunkt olyckligt, om den svagare parten aldrig skulle kunna få
ersättning för biträde. Man har i promemorian här förbisett, all del i
praktiken dä och då inträffar all part, som inställt sig utan biträde, hell
vägrar all agera när han möts av en motpart med biträde; han känner sig helt
enkelt utlämnad. Detta psykologiska faktum ändras ej av att domstolen i någon
mån kan bispringa parlen processuellt. Del är vidare all märka, all det finns
parter som helt saknar förmåga att föra sin talan själva och uppträda inför
domstol, hur förfarandet än är utformat. Som exempel kan nämnas åldringar,
sjuka eller nervösa personer och personer med lalfel. Tingsrätten föreslår
därför, att part skall kunna få ersättning för kostnad för biträde om särskilda
skäl därtill föreligger. Även i ell förenklat förfarande kan det förekomma fall
av onödig rättegång och försumlig processföring, 1 sådana fall bör
bilrädeskostnad ersättas av den vållande parten, SACO anser att ersättning för
biträde och för parts eget arbete bör kunna utgå om synnerliga skäl därtill
föreligger. En sädan regel skulle kunna tillämpas beträffande en svarande som
gjort en hell obefogad invändning, vilket medfört all relativt omfattande
arbete fäll nedläggas pä målet av käranden, dennes biträde eller beträffande en
kärande som framställt ell hell oberättigat anspråk vilket på motsvarande sätl
föranlett ett omfattande arbete, SACO förordar även all parter för upprättande
av ansökan om stämning och skriftligt yttrande däröver bör kunna hänvisas lill
privatpraktiserande jurist eller allmän advokatbyrå och all sådan kostnad bör
vara ersättningsgill i det förenklade rällegångsförfarandet. Kostnaden kan
lämpligen maximeras lUl del föreslagna konsullationsarvodel vid allmän
advokatbyrå, 50 kr, DON anser att den inledande rådgivningen och frågan om
fullföljd bör läggas på organ utanför domstolen. Rättshjälp bör stå tiU buds i
dessa hänseenden och kostnaden exempelvis rådf rågningsavgiften bör i
motsvarande mån bli ersättningsgill kostnad för part, Mol bakgrund av all RB:s
regler skall gälla

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 101

för rättegången i HD anser DON del vara nödvändigt att
åtminstone i de sällsynta undanlagsfall då prövningstillstånd meddelas till HD
part fär möjlighet lill rättshjälp och att kostnaden härför kan krävas åter
frän motpart som förlorar rättegången. Även Grossistförbundet och Industriförbundet
berör frågorna om ersättningsskyldighet vid rättshjälp och om rådfrågning. De
tillstyrker all förfarandet utformas på sådant sätl all del inte skall vara
nödvändigt för part all anlita ombud och all därför ej heller rätt tiU
ersättning för ombud skall ges. Detta förefaller vara en nödvändig
förutsättning för all rimliga rättegångskostnader över huvud tagel skall kunna
ernås. Emellertid kan ifrågasättas om inle en modifiering härvidlag kan vara
motiverad i del i promemorian angivna undanlagsfall dä biträde enligt
rättshjälpslagen förordnals för ena parlen, 1 en sådan situation kan del av
utrednings- och likställighelsskäl vara motiverat all även motparten har
tillgång till biträde, Den part som vinner målet bör i sådant fall, i den mån
rättegångsbalkens kvitiningsregd inle föranleder annat, vara berällgad till
ersätining för sin bilrädeskostnad, Ersällningen för biträde bör, oavsett
vilken part som vinner, bestämmas som om ersällningen skolat utgå av allmänna
medel enligt rättshjälpslagen. Man bör på olika sätt eftersträva att flertalet
tvistiga fall handläggs hos reklamationsnämnden. Åtskilliga tvister kan också
undvikas genom att part utom rätta rädfrägar advokat, Sädan rådfrågning bör
följaktligen inte motverkas. Del borde därför övervägas huruvida inle kortare
rådfrågning eller liknande före målels anhängiggörande i vart fall borde vara
ersättningsgill motsvarande rätlshjälpslagens enhetsavgift, KredUköpskommUtén
anser det uppenbart alt reformen skulle förfela sill mål, om biträdesersätlning
skulle utgöra ersättningsgill rättegångskostnad. Det föreslagna förenklade
förfarandet är uppbyggt på ett sådant säll all parterna i regel bör kunna la
tillvara sin rätt ulan biträde. Den risk för rättsförlust som kan inrymmas i
ell sådant förfarande där biträden i allmänhet inle medverkar måste vägas mol
den risk för rättsförlust som ligger däri alt en enskild part med hänsyn till
kostnaderna anser sig böra godta en privat uppgörelse som måhända inle
överensstämmer med den materiella rättens innehåll. Kommittén som finner den
senare risken allvarligare än den förra stöder i princip förslaget all
biträdeskoslnaden inle skall vara ersättningsgill. Emellertid kan ifrågasättas
om inte viss modifiering härvidlag kan vara motiverad. Kommittén tänker på del
i promemorian angivna undantagsfall då biträde enligt del nyligen antagna
förslaget lill rällshjälpslag förordnats för ena parlen på grund av all saken
ansetts svårutredd och av sådan beskaffenhet all den egentligen inle lämpar sig
att klaras upp inom det förenklade förfarandet, I en sådan situation kan det av
utrednings- och jämviklsskäl vara motiverat att även motparten har tillgång
lill biträde. Den part som vinner målet bör i sådant fall i den mån
rättegångsbalkens (eller förslagets) kvitiningsregd inle föranleder annat vara
berättigad till ersättning för sin bilrädeskostnad. Även SHIO ger

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 102

uttryck åt önskemål om all vanliga ersättningsregler skall
gälla vid rättshjälp. Finansieringsföretagens Förening, som inte vill motsätta
sig förslagels huvudregel anser all rätt lill ersättning för arvode åt
rätlsbildat biträde skall föreligga om mål fuUföljs tUl hovrätt och/eller HD,
Handelskammaren i Stockholm är inne på samma tankegång,

I flera
yttranden förordas att eventuell ersättning till biträde i det förenklade
förfarandet skall utgå enligt taxa, KO anför i detta hänseende. Anlitar den
enskilde juridiskt biträde i det förenklade förfarandet utan att
biträdesförordnande enligt rätishjälpslagen meddelats är del angelägel all
ersättningen lill biträdet hålls nere, 1 fräga om ersättning lill vittne har i
förslaget anvisats utvägen all domstolen alllid fastställer ersättningen.
Enligt KO:s mening bör en liknande ordning kunna övervägas för alt hålla
biträdesarvodena pä rimlig nivå. Del skulle innebära all ersällningen lill
biträde alllid skall fastställas av domstolen och beräknas som om ersällningen
skulle utgå av allmänna medel. Del borde därvid vara möjligt för domstolarna
att använda någon form av laxesyslem liknande del som skall tillämpas när
rättshjälp utgått. KredUköpskommiltén saml Grossistförbundet och
Industriförbundet ullalar angående del fall all part har rättshjälp alt
biirädesersätlningen, oavsett vilken part som vinner målet, bestämmes som om
ersättningen skolat utgå av allmänna medel enligt rätishjälpslagen. Hedemora
tingsrätt anser all någon form av schablonersättning lill biträdena kunde
övervägas.

Av dem som
avstyrker eller allmänt uttalar betänkligheter mot promemorieförslaget såvitt
gäller biträdeskoslnaden anför några som skäl för sin ståndpunkt bl,a, all
promemorieförslagels ordning med en särskild tjänsteman som skall tillhandagå
med råd och upplysningar inte kan godtas. Till denna grupp hör bl,a, Svea
hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge. Av övriga remissinstanser som
ställer sig kritiska lill förslaget all bilrädeskostnad inle skall vara
ersättningsgill anför hovrätten för Övre Norrland bl.a. följande. Ingen torde
kunna bestrida riktigheten av promemorians påstående, att kostnaden för biträde
i regel är den största rättegångskostnaden. Vet en part i ell förenklat
förfarande, all han inle riskerar att fä betala motpartens bilrädeskostnad,
behöver han alltså inle dra sig lika mycket för all låta en tvist prövas av
domstol. Medaljens fränsida är emellertid att den som av exempelvis; illvilja
eller tredska inle vill göra rätt för sig inle riskerar lika myckel i alt
framhärda, om han inle behöver befara all få betala motpartens biträde. Det
förtjänar ocksä alt med kraft betonas, all omöjligheten eller svårigheten att
få ersättning för bilrädeskostnad drabbar den som har svag ekonomisk ställning
hårdare än den ekonomiskt starke, som har lättare att om del kniper betala ett
biträde ur egen ficka. Promemorians inställning i denna fräga skulle därför leda
till mycket beklagliga resullal. Promemorian hävdar genomgående, att ersättning
för kostnad för rättegängsbiträde inle kan få förekomma, efiersom risk för

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 103

ersättningsskyldighet härvidlag hindrar folk att gå lill
domstol och få sin rätt. Hovrätten måste däremot göra gällande, att
rättsskyddet är illusoriskt om inle folk kan få ersättning för
rättegångsbilräde som är nödvändigt för dem med hänsyn lill sakens
beskaffenhet. Del är här fråga om tvä svårförenliga påståenden, som båda innehåller
en betydande kärna av sanning. Avvägningen härvidlag är utomordentligt svår.
Den enda skäligen framkomliga vägen synes vara att göra del möjligt att
överföra mål till del ordinära förfarandet och alt även i del förenklade
förfarandet överlämna åt rätlen all i någon mån laga efter laglighelen och, när
förhållandena i målet gör det särskilt påkallat, utdöma även
biträdeskostnadsersätlning ål vinnande part. En sådan regel ger emellertid föga
ledning, och den underlättar knappast for en part att i förväg beräkna vad han
riskerar genom all inlåta sig i en process. Det synes emellertid svårt att för
närvarande komma längre. Hovrätten måste uttala sin förvåning över den
underskattning av advokaters arbete, som flerstädes kommer till ullryck i
promemorian. En någorlunda erfaren domare vet myckel väl skillnaden mellan alt
handlägga ett mål, där vardera parten biträds av advokat eller annat
kvalificerat rättegångsbilräde, och alt handlägga ett mål, där endera eller
båda parter saknar sådant biträde, I del senare fallet måste domstolen även
med stark processledning och vänliga tillrättalägganden befara att slort och
smått blandas, alt del väsentliga för parten kan skymmas av del irrelevanta,
alt påståenden och synpunkter kommer i fullständig oordning och alt
handläggningstiden blir mer än fördubblad i förhållande till vad som hade
behövt vara fallet, om parten haft ett sakkunnigt biträde, som i förväg sovrat
och ordnat materialet. Det allmännas kostnader för domstolens arbete minskar
väsentligt till följd av all parterna har goda biträden en synpunkt som borde
ha beaktats mer av promemorians författare, JustUierådet Romanus m.fl. anför
bl,a. Trots all den aktivitet som ankommer på domstolen ligger i sakens natur
all domstolen likväl ej på samma sätt som ell rättegångsbiträde kan vara
verksam för all vad en part kan andraga till slöd för sin talan också blir
framlagt. Förslagels syfte all motverka anlitande av rättegängsbiträde leder
till en väsentligförsvagningav rätlssäkerheisgaranlierna, 1 strid härmed står
ej att det säkerligen finns ett ej obetydligt antal tvister där förhållandena
är så enkla och klara att de låter sig ulan olägenhet handläggas utan att
parterna har biträde av jurist. Att vissa rättshjälpsuppgifier läggs på
domslolspersonalen torde ej innebära någon större ekonomisk vinsl för det
allmänna eftersom domstolspersonalens medverkan också måste föranleda
kostnader. Det kan även ifrågasättas om icke den för den tilltänkta ordningen
grundläggande regeln att biträdeskostnad ej är ersättningsgill mången gång
missgynnar den svagare parlen; i s, k, konsumentmäl vilka vid förslagels
utarbetande synes ha stått främst i blfckpunkten torde näringsidkaren ofta
komma att låta sig företrädas av juridiskt biträde och låta kostnaden härför
ingå bland övriga rördsekostna-

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 104

der. Advokatsamfundet uttalar. Promemorian synes utgå frän
anlagandel alt alla de tvister som handläggs av advokater och andra rådgivare i
handläggningshänseende enbart är rådgivning och rättegång. Så förhåller det sig
emellertid inte. 1 del avgjort största antalet fall krävs utredning (vars
omfaltning inte i första hand bestäms av Ivislebdoppels storlek) innan
rådgivning kan ske. Synnerligen ofta är situationen sädan att försök till
förlikning är det mest ändamålsenliga för klienten. Del kommer all finnas ett
slort antal tvister där utredning, bedömning och rådgivning inte kommer alt
kunna tillhandahällas den rältssökande i erforderlig utsträckning pågrund av
hans bristande betalningsförmåga. Detta innebär en inle godtagbar situation, i
vilken bl,a, de konsumenter vilkas möjligheter lill rättshjälp skulle stärkas
kommer all befinna sig. Den borttagna rällen till biträde medför all i del
föreslagna förfarandet den ekonomiskt svage nödgas processa ulan eget ombud,
medan däremot motsidan, t,ex, en näringsidkare, kan låta en anställd jurist, en
erfaren anställd tjänsteman eller en anlitad advokat förbereda och Ulf öra
talan, I en sådan situation måste den part som är utan biträde känna ett
psykologiskt tryck som skulle kunna undvikas. Dessutom finns alltid personer
som inte själva kan ulföra sin talan oberoende av vilket förfarande som gäller,
Göteborgs stads rättshjälpsanstalt uttalar bl,a. En konsekvens av
bestämmelserna att part i princip ej skall ha rätt lill biträde och endast
erhålla rättegångskostnader med myckel begränsade belopp i mål där värdet av
tvisleföremålel ej uppgår lill halva basbeloppet, kommer med all sannolikhet
all leda lill att part, som skadas och som har krav på skadestånd mol
försäkringsbolag, ej får samma rättsskydd som hittills, I de fall där försäkringsbolagen
åtager sig betalningsskyldighet och utbetalar skadestånd på grund av försäkring
svarar bolagen jämväl för den skadades utrednings- och advokatkostnader. Detta
sker mol bakgrund av bestämmelserna i rättegångsbalken angående
rättegångskostnader. Del är uppenbart att den skadade, därest
försäkringsbolagen icke längre kommer all svara för dessa kostnader, kommer i
ett väsentligt sämre läge än tidigare, Föreliggerdel icke skyldighet för
försäkringsbolag att svara för sädan kostnad måste man räkna med alt bolagen
icke längre är beredda härtill, Utredningskoslnaderna kan för den skadade vara
mycket betungande även om värdegränsen endast uppgår lill halva basbeloppet.

Promemorians förslag beträffande rällegångsavgifler, all
kostnad för ansökan om stämning skall vara ersättningsgill och all parterna
skall kunna få dom utan avgift, tillstyrks eller lämnas utan erinran av alla
remissinstanserna. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare ullalar emellertid all
del enligt föreningens mening är frågan om inle liden nu är inne all ge alla
parter oberoende av om det rör sig om tvistemål eller brottmål rätt att få ett
exemplar av domen gratis. Domstolarna har nu sådana kopieringsmöjligheter alt
detta inte bör vara alltför besvärligt. Visst administrativt besvär bortfaller
också i och med alt domstolarna slipper kräva in expeditionsav-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 105

gifter, 1 vart fall bör enligt föreningens mening inte
göras någon skillnad på mindre och större tvistemål. Det kan finnas lika starka
skäl för exempelvis båda parter i ett hemskillnadsmål att få la del av rätlens
avgörande som för båda parter i ett mindre tvistemål.

Förslaget att part skall vara berättigad till ersättning
för kostnad för personlig inställelse i målet har genomgående godtagits, HD:s
ledamöter framhåller emellertid all del inte lär bli någol ovanligt fall all
ena parlen kan vara bosall långl ifrån domkretsen (bl,a, i sädana typfall som
poslorder-avtal, hotelltjänster eller motorfordonsreparationer). Del bör
övervägas om ej avlägset boende part skaU i stäUet för att inställa sig för att
själv föra sin talan kunna till lägre kostnad anlita ombud pä sammanträdesorten
utan alt därför i ersältningshänseende komma i sämre läge, Eskilstuna tingsrätt
gör uttalanden av likartad innebörd, Helsingborgs tingsrätt anser att del föreligger
risk alt fordringar Överlåts på advokat för att denne skall kunna uppträda som
part och därigenom erhålla möjlighet lill ersättning för personlig inställelse
i målet.

Förslaget att part inle skall vara berättigad till
ersättning för tidsspillan berörs i allmänhet inte i yttrandena. Hovrätten för
Övre Norrland och några tingsrätter godtar emellertid förslaget, I några
yttranden anser man all ersättning bör utgå. Enligt Föreningen Sveriges
tingsrättsdomareär det inte rimligt all part inle skall kunna fä ersättning för
förlorad arbetsförtjänst. Föreningen anser att oberoende av om part är fysisk
eller juridisk person ersätining bör kunna tillerkännas honom antingen för egen
förlorad arbetsförtjänst eller för kostnaden för en representants inställelse
med i vart fall motsvarande belopp som kan utgå lill vittne. Grossistförbundet
och Industriförbundet anför all likslällighelsprincipen förutsätter att viss
förlorad arbetsförtjänst är ersättningsgill. En näringsidkare som låter
anställd inställa sig vid domstol måste alllid utbetala lön i vanlig ordning.
För all tillgodose kravet på förulsebarhet kan därvid övervägas att maximera
ersättning för tidsspUlan till visst belopp. Det bör i detta sammanhang också
beaktas att tjänstgöring för företag generellt sett är dyrare på kvällstid
(överlid) än på dagtid under del all de direkta kostnaderna för en
privatperson förhäller sig omvänt, Däresl tidsspillan ej ersattes kan sålunda
sammanträden efter ordinarie arbetstid medföra en väsentlig avvikelse från
likställighetsprincipen i mål mellan näringsidkare och privatpersoner. Till dem
som förordar rätt lill ersättning hör också ett par tingsrätter.

Förslaget alt vittneskostnad skaU vara ersättningsgiU godtas
allmänt under remissbehandlingen. Detsamma gäUer den föreslagna bestämmelsen
att vittnesersätlningen skall bestämmas som om ersällningen skolat utgå av
allmänna medel, 1 några yttranden kritiseras emellertid denna bestämmelse.
Föreningen Sveriges tingsrättsdomare ullalar sålunda att den föreslagna
bestämmelsen är en försämring i förhållande till vad som nu gäller i fråga om

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 106

vittnen i tvistemål. Vittnen har knappast någon förståelse
för att de ej kan få full ersätining för förlorad arbetsförtjänst. Visserligen
höjs maximibeloppet den 1 juli 1972 lill 85 kr. Del kommer dock säkert alt
visa sig att delta belopp ofta inle täcker den verkliga förlusten för vittnet.
Grossistförbundet och Industriförbundet framhåller all denna regel inle
innebär någon reell minskning av rättegångskostnaderna ulan endast all
parternas kostnader lill viss dd övervältras pä 'oskyldig' tredje man.
Hovrätten för Övre Norrland är tveksam men uttalar alt den omständigheten
kanske bör fälla utslaget lill förmän för förslaget alt de talrika vittnen, som
åberopas av part med fri rättegång, får ätnöjas med begränsad ersättning.

Förslaget att ersättning för rättegångens förberedande
inle skall utgå har allmänt godtagits eller lämnats ulan erinran vid
remissbehandlingen, Göteborgs kommuns rättshjälpsanstaU förordar dock att
ersältningsrätt skall föreligga. Den föreslagna regeln kan enligt anstalten i
viss mån kringgås genom utnyttjande av möjligheten att inleda förfarandet med
lagsökning eller betalningsföreläggande, SACO anser att ersättning bör kunna
utgå om synnerliga skäl föreligger,

1 ett yttrande framförs tanken pä en särskild
jämkningsregel i anslutning lill 18 kap, 8 §RB, Svea/iovrat

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 107

11
Rättegången i tingsrätt

11.1
Promemorian

Enligt
nuvarande ordning är tingsrätt i tvistemål domför med tre lagfarna domare.
Denna regel är emellertid försedd med betydelsefulla undanlag. För
familjerätlsmålen gäller sålunda alt de avgörs under medverkan av nämnd. Vidare
gäller för alla kategorier tvistemål att del föreligger en mycket vidsträckt
ensamdomarbehörighet. Under förberedelsen kan sålunda ensamdomare bl,a, meddela
tredskodom och dom beträffande medgivna eller eftergivna anspråk och vid
huvudförhandling som hålls i förenklad form kan mål avgöras av en lagfaren
domare ensam. På grund av dessa regler förekommer flerdomarmedverkan i
tvistemål i tämligen begränsad utsträckning.

Enligt
promemorieförslagel skall mål enligt den nya ordningen i regel avgöras efter
ett enda sammanträde. Endast i undanlagsfall skall förekomma alt två eller
flera sammanträden hälls. Någon uppdelning av förfarandet i förberedelse och
huvudförhandling skall inle göras.

Vid
valet av sammansältningsform för del nya förfarandet bör enligt promemorian
beaktas alt flertalet tvister som gär lill domstol enligt gällande ordning
prövas av ensamdomare. Detta talar givetvis för en vidsträckt ensamdomarbehörighet
i del förenklade förfarandet. Som utgångspunkt för övervägandena bör därför
gälla all den ensamdomarbehörighet som nu föreligger bör överges endast om
myckel starka skäl talar för det.

De
sammansätlningsformer som det enligt promemorian finns anledning att närmare
överväga är dels tre lagfarna domare dels en lagfaren domare med två eller tre
nämndemän och dels en lagfaren domare ensam. En annan lösning är att ha
ensamdomare i normalfallet om endast ett sammanträde hålls i målet och flera
domare om mer än ett sammanträde visar sig påkallat.

Vad
först beträffar ett jurislkoUegium med tre lagfarna domare är visserligen denna
sammansättning sedan den 1 januari 1971 föreskriven för tvistemål i allmänhet.
Denna ordning har emellertid tillkommit främst med tanke pä mål av krävande
beskaffenhet (jfr prop, 1969:44 s, 182), De tvister som är avsedda all
handläggas i del förenklade förfarandet lorde i allmänhet inte vara av den
beskaffenheten all en sammansättning med jurislkoUegium bör komma i fråga vare
sig som huvudregel eller som alternativ sammansättningsform.

Som
en viktig fördel med sammansättningen lagfaren ordförande med nämnd brukar
anföras all den möjliggör ell samspel mellan yrkesdomarens fackmässiga
betraktelsesätt och nämndemännens synpunkter som grundas på praktisk
erfarenhet. Vidare brukar anföras bl,a, den synpunkten all

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 108

deltagande av nämnd i rättsskipningen är ägnad all stärka
allmänhetens förtroende för domstolarna. Dessa synpunkter har givetvis bärkraft
även i delta sammanhang. Emellertid bör det nya förfarandet starkt inriktas pä
försök all förlika parterna. Förlikningsförhandlingarna bör i regel ske inför
rällen. Del är tydligt all dessa förhandlingar i regel knappast skulle främjas
av all rätlen vore sammansatt av flera domare. All ha särskild sammansättning
vid förlikningsförhandlingarna skulle vara mindre lämpligt redan av det skälet
att del i ell informellt förfarande knappast är möjligt att dra en skarp gräns
mellan förlikningsförhandling och annan förhandling. Allmänt gäller vidare all
handläggningen skulle fördröjas om nämnd-sammansättning föreskrevs. Målen
skulle sålunda som regel få handläggas endast vissa dagar i veckan. Om ell mål
först handlagts vid sammanträde med nämnd och därefter skriftligt skulle
avgörandet kunna fördröjas på grund av all nämnden måste kallas lill särskild
överläggning. Många av de nu anförda invändningarna mol nämndsammansätlning
skulle otvivelaktigt kunna motverkas genom lämpliga organisatoriska åtgärder.
Övervägande skäl talar dock för all man f.n, inle bör välja en sammansättning
med nämnd vare sig som huvudregel eller endast för vissa mål. Skulle fräga
uppkomma om all tillskapa särskilda handläggningsformer för konsumenttvister
över huvud laget kommer saken i ett annat läge. Det kan i sådant fall finnas
anledning att i domstolen inrymma personer med särskild sakkunskap och
erfarenhet av konsumentfrågor.

Sammanfattningsvis uttalas i promemorian att den
lämpligaste lösningen f.n, synes vara all ensamdomarkompetensen vidgas till alt
omfatta all handläggning i del nya förfarandet. Därigenom förbättras
förutsättningarna för en snabb handläggning och goda förutsättningar skapas för
rätlens förlikningsverksamhel. För en sådan lösning talar också kostnadsskäl,
Pä grund av del anförda förordas att tingsrätt vid handläggning enligt den nya
ordningen alllid skall vara domför med en lagfaren domare. Givetvis mäste höga
krav i fräga om erfarenhet och lämplighet ställas pä de domare som skall
handlägga mål enligt den nya ordningen.

Om målen i
regel skall kunna avgöras efler ett enda sammanträde torde kraven på ansökan om
tvistens upptagande inte kunna sättas alltför lågt. Ansökan bör vara sådan all
svaranden får klart för sig vilken ståndpunkt käranden intar och därigenom kan
la ställning vid de förhandlingar som skall ske inför rätlen. Den bör vidare ge
svaranden möjlighet alt bedöma vilken bevisning han bör la med sig till
sammanträdet, Mol denna bakgrund bör ansökan om tvistens upptagande innehålla
kärandens yrkanden saml en sådan berättelse om tvisldägel all grunderna för
parlens talan framgår. Dessutom bör i ansökan anges vilken bevisning käranden
avser att förebringa vid sammanträdel inför rätten. Skriftliga bevis bör fogas
till ansökan.

Dessa krav
är tämligen långtgående för en enskild part som själv skall föra sin talan. De
överensstämmer i stort sett med vad som gäller enligt RB,

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 109

SärskUda åtgärder bör därför vidtas för att underlätta för
käranden att sätta upp sin ansökan på ett riktigt säll.

Ansökan
bör vara skriftlig och särskilda formulär bör kunna användas. Sädana formulär
förekommer vid de amerikanska bagatellmålsdomstolarna och en ordning med
detaljerade formulär finns redan vid allmänna reklamalionsnämnden. Formulären
bör kunna utformas så att de underlättar för käranden alt ange yrkande och
omständigheter saml den bevisning han avser all förebringa vid domstolen, I
sistnämnda hänseende bör av formuläret framgå all käranden skall vända sig till
rätlen, om han genom rättens försorg vill ha någol vittne kallat lill
sammanträdet.

Är den
insända ansökningen bristfällig bör domstolen vara aktiv pä olika sätt. Rätten
bör skriftligen eller per telefon kunna bistå parten med all avhjälpa
bristerna. Om det är lämpligt bör emellertid parlen också kunna kallas lill
domstolen för all få hjälp med ansökan. Underlåter parten all efler erhållen
hjälp rätta lill bristerna bör han få ett formellt föreläggande all göra del.
Leder inle heller delta lill avselt resullal, bör ansökan kunna avvisas, om
bristerna är sä allvarliga all ansökan är otjänlig som grund för handläggning.

Som redan
har nämnls bör en sökande ocksä ha möjlighet all direkt vända sig till
domstolen och av denna fä hjälp med all upprätta en ansökan. Sedan käranden har
lagt fram sin berättelse för en tjänsteman vid domstolen, bör denne sätta upp
en ansökan. Tjänstemannen bör ocksä kunna ge sökanden vissa allmänna
anvisningar i fräga om grunder och bevisning. Som förut nämnls bör förfarandet
i allmänhet inledas med alt svaranden föreläggs all inkomma med skriftligt eller
muntligt yttrande. Syftet med föreläggandel skall vara all förmå svaranden all
klargöra sin ståndpunkt i målet och ange sin bevisning. Även när del gäller
svaranden bör domstolen biträda med råd och anvisningar skriftligen eller per
telefon.

Några föreskrifter
om hur sammanträdet skall gå till lorde inle behövas, 1 regel bör del kunna
inledas pä samma sätl som en muntlig förberedelse enligt RB, Parterna bör
alltså tillfrågas om vilka yrkanden och medgivanden som skall gälla. Därefter
bör de i lur och ordning få lägga fram sin version av tvisten, Efiersom
parterna i regel inle kommer all företrädas av ombud måste rätten utöva en
långtgående materiell processledning. Vidare bör rätlen verka för all
förlikning kommer till stånd. Frågorna om materiell processledning och
förlikning behandlas närmare i det följande. Av naturliga skäl bör bevisningen
i allmänhet tas upp först sedan parternas slutliga ståndpunkter klarlagts.
Någon gång kan det emellertid t,ex, av kostnadsskäl vara lämpligare att ett
vittne hörs i ett tidigare skede av förhandlingen,

I detta
sammanhang finns anledning all la upp frågan om skriftliga vittnesintyg bör
kunna åberopas som bevis i del förenklade förfarandet. Enligt RB fär
vittnesattester i regel inle användas, I 35 kap. 14 § föreskrivs

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 110

att berättelse som någon skriftligen har avgelt i
anledning av redan inledd eller föreslående rättegång inte får åberopas som
bevis, om det inte är särskilt medgivet eller rätlen på grund av särskilda
omständigheter anser del kunna tillåtas. Bakgrunden lill bestämmelsen är att
vitinesinlygen har ansetts vara mycket otillförlitliga och alt de därför har
ringa bevisvärde (SOU 1938:44 s, 338), Bestämmelsen åsyftar inte sedvanliga
personbevis och i praxis tillämpas inte förbudet i fräga om läkarintyg och
andra liknande handlingar, som närmast har karaktär av enklare sakkunnigintyg.
Ej heller i det förenklade förfarandet bör vitinesinlyg i allmänhet få åberopas
som bevis. Del kan dock finnas anledning alt ge rällen någol vidsträcktare möjlighet
all godta vitinesinlyg när fråga är om mål om mindre värden. Ibland kan
omständigheterna vara sädana all del saknas anledning ifrågasätta ell
vilinesintygs riktighet, även om dess innehåll inle uttryckligen vitsordas av
motparten. Någon lagregel om vilinesintygs värde som bevismedel bör inle ges
för det förenklade förfarandet. Frågan får avgöras av rätten med hänsyn till
omständigheterna i del enskilda fallet,

I del
föregående har understmkits det angelägna i att endast ell enda sammanträde
hålls i målet. Genom det förenklade förfarandets starka inriktning pä
förlikning bör målet ofta kunna avskrivas på grund av alt parterna har träffat
uppgörelse. Kommer förlikning inle lill stånd, torde ett rikligt avgörande i
många fall kunna grundas enbari på parternas berättelser. Skall bevisning las
upp bör denna i regel kunna vara tillgänglig vid sammanträdet.

I vissa
fall kan del emellertid visa sig att målet inte kan avgöras vid del utsatta
sammanträdel och alt ett andra sammanträde blir nödvändigt. Förfarandet mäste
vara flexibelt och kunna anpassas efter omständigheterna i det enskilda målet.
Den huvudsakliga anledningen till uppskov lorde bli all bevisning bör
förebringas. Ett vittne som inte är närvarande vid sammanträdet kan behöva
höras. Att målet inte kan avgöras kan vidare bero på att syn bör hållas.
Framför allt torde emellertid uppskov bli nödvändigt därför all en sakkunnig
bör anlitas. Uppskjuts förhandlingen uppkommer frågan, om man vid del andra
sammanträdet kan forlsälla förhandlingen eller om målet då på nytt bör las upp
lill fullständig handläggning.

Enligt 43 kap, 11 § RB skall uppskjuten huvudförhandling
återupptas sä snart lämpligen kan ske. Överstiger, när målet efler ell eller
flera uppskov återupptas, den sammanlagda tid varunder uppskov ägt rum inle 15
dagar, får huvudförhandlingen forlsälla, 1 annat fall skall i regel ny huvudförhandlinghällas.

Enligt 42
kap, 20 § RB får huvudförhandling i förenklad form hållas, förutom i omedelbart
samband med förberedelsen, inom 15 dagar frän den dag då den muntliga
förberedelsen avslutades, under förutsällning alt samma domare sitter i rätten.
Det förutsätts sålunda all rätten och parterna under denna tid fortfarande har
aktuellt vad som har förekommit under

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:87 111

tidigare behandling, och något upprepande därav behövs
alltså inte.

1 del förenklade förfarandet bör ett andra sammanträde
regelmässigt kunna hällas i nära anslutning till det första sammanträdel.
Tidsfristen enligt RB bör normall kunna hållas om del gäller alt vid ett andra
sammanträde höra ett vittne eller la upp skriftlig bevisning eller hålla syn. 1
andra fall kan längre tidsfrist behövas, l.ex, när fråga är om all inhämta
sakkunnigbevisning. Någon regel om fortsall eller ny förhandling bör
emellertid inle uppställas, Rällen får från fall lill fall avgöra om man vid
det andra sammanträdet kan fortsätta förhandlingen eller om målet då bör las om
frän början. Om uppskov föranletts av att skriftligt sakkunnigutlåtande skall
infordras eller skriftligt bevis företes bör f,ö, möjlighet finnas all
undvika ett andra sammanträde, I åtskilliga fall lorde det vara lillräckligt
alt parterna ges möjlighet all skriftligen yttra sig över den nya bevisningen.
Finner rällen därefter att ell andra sammanträde inle behövs, bör målet kunna
avgöras på handlingarna, I sammanhanget bör framhållas att del endast
undanlagsvis bör förekomma att en sakkunnig hörs muntligen inför rätten, Ell
skriftligt utlåtande bör i allmänhet vara tillfyllest,

11.2 Remissyttrandena

Förslaget att tingsrätt vid handläggning enligt den nya
lagen skall bestå av en lagfaren domare har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av det stora flertalet remissinstanser som har berört
sammansällningsfrägan särskilt. Till denna majoritet hör bl,a, hovrätten för
Övre Norrland, KredUköpskommUtén, Föreningen Sveriges Tingsrättsdomare,
Föreningen Sveriges Rättshjälpsjurister, Sveriges Industriförbund och Sveriges
Grossistförbund. I två yttranden har andra lösningar av sammansättnings-frågan
förordals. Del har skett i de yttranden som avgetis av hyresnämnden för
Stockholms län och Sveriges Köpmannaförbund. Eskilstuna tingsrätt avstyrker
förslaget.

Bland de
tillstyrkande remissinstanserna nöjer sig flera, bland dem hovrätten för Övre
Norrland och Föreningen Sveriges Rättshjälpsjurister med all konstatera att
förslaget är lämpligt, Sveriges Industriförbund och Sveriges Grossistförbund
uttalar att ensamdomarförfarandel är i hög grad ägnat att förbättra
förutsättningarna för en snabb och smidig på förlikning inriktad handläggning.
De understryker emellertid samtidigt att det måste ställas höga krav i fråga om
erfarenhet och lämplighet på de domare som skall handlägga målen. Även
kredUköpskommittén anser att höga krav måste ställas på domaren och uttalar
tveksamhet lill förslaget med hänvisning till att promemorian inte ger någon
antydan om hur ensamdomarna skall utses. Emellertid förefaller
ensamdomareförfarandet i så hög grad ägnat alt förbättra förutsättningarna för
en snabb och smidig på förlikning inriktad handläggning samt innebära sädana
kostnadsbesparingar alt systemet bör prövas.

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 112

Hyresnämnden i Stockholms län anför bl,a, all
erfarenheterna frän reklamationsnämnden starkt talar för att sakkunniga lekmän
bör delta i besluten. Härigenom kan avgörandena vinna förtroende och liksom i
hyresnämnd i betydande omfatning vinna laga kraft i första instans. Del bör
enligt kommittén inle vara svårt all finna personer lämpliga såsom ledamöter.
De bör utses av Kungl, Maj:l och föresläs, pä tillverkar- och säljardan av
lämpliga organisationer och på 'konsumentsidan' av konsumentverket. För all få
tillräcklig kunnighet och erfarenhet hos ledamöter utanför landels mera
tätbefolkade områden, där målfrekvensen kanske inle blir så stor i varje
domsaga, kan i dessa områden ledamöterna utses med skyldighet all tjänstgöra
vid flera tingsrätter. Däremot bör koncentration av målen lill endast viss
tingsrätt inle förekomma, - Rätten bör vara domför med ordföranden ensam i
samma utsträckning som gäller för hyresnämnd och därutöver i del fall alt
tvisten är sådan, alt dellagande av sakkunniga ledamöter kan antas sakna
betydelse. Även Sveriges Köpmannaförbund förordar lekmannaddtagande i
rättsskipningen. Bl,a, framhålls att parts-valda nämndledamöter kan bidra med
betydande erfarenheter på de områden som blir mest aktuella, dvs, del rena
konsumentområdet. Enligt förbundet bör nämndledamöterna utses på likadant säll
som inom hyresnämnderna. En ledamot bör alltså utses av
köpmannaorganisalionerna och en av konsumentorganisationerna, 1 de mål som behandlar
andra tvister kan nämndledamöter utses av organisationer som har speciella
kunskaper på del aktuella området.

Eskilstuna
tingsrätt uttalar alt del, med hänsyn särskilt lill alt möjligheterna att få
domen prövad av högre rätt enligt förslaget skall begränsas, starkt kan
ifrågasättas, om del är lämpligt all försvaga underdomslolens sammansättning.

Förslaget
att särskUda formulär för stämningsansökan skall komma till användning
tillstyrkes allmänt under remissbehandlingen. Bland dem som ullalar sig härom
understryker DON att det är angeläget att blanketter för stämningsansökan etc,
skapas och hålls tillhanda på lämpliga ställen. Intresset av blanketter blir
stort även om rättshjälp kommer att slå till buds. Man får dock vara medveten
om att enskild person, som inle har någon särskild teoretisk utbildning, i de
flesta fall har svårt alt tillfredsställande fylla i även förhållandevis enkla
blanketter.

Vad som
anförs i promemorian om ett något vidgat användningsområde för s,k,
vitinesinlyg har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen.
Från några håll ullrycks dock tveksamhet. Tornedalens rättshjälpsanstaU
understryker vikten av all vitinesinlyg begagnas endast med största
försiktighet och Göteborgs stads rättshjälpsanstaU ifrågasätter om vittnesintyg
överhuvudtaget skall få åberopas i större omfattning än som nu sker, HD:s
ledamöter anser all betänkligheter föreligger mot ell någol vidgat
användningsområde.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973,87 113

12 Rättegången i hovrätt

12.1 Promemorian

I promemorian erinras om att tingsrätts dom i tvistemål
enligt gällande ordning kan överklagas lill hovrätt. Några materiella
begränsningar i denna fullföljdsrätt föreligger inte. Detta är däremot fallet
med rätten ull omprövning i HD, För sådan omprövning krävs prövningstillstånd.

Frågan om
den i princip obegränsade rällen att fä tingsrätts avgörande omprövat i hovrätt
bör behållas i del förenklade förfarandet är enligt promemorian av stor
betydelse bl,a, från kostnadssynpunkt. Det kan nämnas att möjligheten till
fullföljd är begränsad eller utesluten vid vissa av de amerikanska
bagatellmålsdomstolarna. Vidare är av intresse all del engelska konsumenlrådet
i sill betänkande om sådana domstolar ullalat all utrymmet för fuUföljd bör
vara mycket begränsat, om fullföljd alls skall medges,

I
promemorian framhålls vidare all del inle torde råda någon tvekan om att en
obegränsad rätt lill omprövning av avgöranden som meddelas i del förenklade
förfarandet skulle på ett betänkligt sätl motverka syfiet med ell sådant
förfarande. Därmed skulle inga garantier kunna lämnas för att tvisten skulle
kunna lösas på kort tid. Såväl parts- som domstolskostnaderna skulle stiga
väsentligt. Detta skulle givelvis missgynna i första hand den ekonomiskt
svagare parlen. Den kostnad som part drar på sig genom att inleda rättsligt
förfarande i en bagatdllvisl skulle bli myckel svår alt beräkna i förväg. De
konsekvenser som nu har berörts skulle sannolikt i många fall avhålla den
enskilde från all föra sin sak till domstol. Del är alltså uppenbart att en
obegränsad rätt till omprövning av avgöranden som meddelas under det förenklade
förfarandet är oförenlig med de principer som bör ligga till grund för
förfarandet. En sådan omprövningsrält bör därför inte komma i fråga.

De
omständigheter spm talar mot en fri omprövningsrält kan givelvis anföras lill
stöd för ett fuUföljdsförbud, Emellertid talar starka skäl för all möjlighet
att överklaga bör finnas i vissa situationer. Ett sådant fall är när det är av
vikt för rättstillämpningen alt talan prövas av högre rätt. En möjlighet lill
prejudikatdispens bör rimligen finnas, I annat fall skulle en enhetlig
rättstillämpning försvåras inom betydande delar av centrala rättsområden. En
annan situation där en möjlighet lill fullföljd bör finnas är när underrätten
till följd av grovt misstag eller av annat liknande skäl meddelat en uppenbart
oriklig dom. Till en del skulle visserligen intresset av rättelse kunna
tillgodoses genom tillgången till extraordinära rättsmedel, dvs, resning och
domvilla. Dessa rättsinstitut är emellertid utformade på sådant sätl alt de
inte skall komma till användning annat än i rena

8 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 114

undantagssituaiioner. De extraordinära rättsmedlen bör
därför inte ses som något alternativ lill en fullföljdsrätt. Även för nämnda
situationer, vilka kan antas bli myckel säUsynta, synes alltså påkallat all
parterna har möjlighet att fullfölja talan.

En
möjlighet att lösa fullföljdsfrågan skulle kunna vara att med hyresnämndsförfarandet
som förebild ha en ordning som innebär all part får klandra avgörandet genom
att väcka talan hos tingsrätt i ordinär väg. Någon materiell begränsning av
möjligheten lill fullföljd innefattar denna lösning inle. Ur
rättssäkerhetssynpunkt är en sädan ordning givetvis fördelaktig.

Den
avgörande svagheten med en sådan lösning är självfallet att den utökar antalet
överinstanser i stället för all minska dem. Del finns därför stora risker att
reformens syfte allvarligt skulle motverkas om denna ordning skulle väljas. Del
är alltså nödvändigt all finna en annan lösning.

Som en
första utgångspunkt bör gälla att fullföljden bör ske enligt RB:s
instansordning. Talan mol avgörande i tingsrätt bör alltså föras i hovrätt.
Beträffande eventuella begränsningar i möjligheten lill fullföljd bör beaktas
all det förenklade förfarandet kan göras flexibelt och anpassas till del
enskilda målets svårighetsgrad. Man måste också ta hänsyn till all det
förenklade förfarandet är avsett all omhänderhas av kvalificerad personal med
betydande erfarenhet av rättslig prövning av tvister. Häri ligger en
betydelsefull garanti för en hög kvalitet på avgörandena. Mot denna bakgrund
bor en omprövning få ske endast om särskilda skäl talar för del, I rena
skälighetsfrågor bör som regel tingsrättens avgörande slå fast.

Från nu
angivna utgångspunkter bör talan mol tingsrätts avgörande i det förenklade
förfarandet få ske till hovrätt. Fullföljd bör emellertid bara få ske efler
särskilt tillstånd. Reglerna om sådant tillstånd lorde kunna utformas delvis
med bestämmelserna om fullföljd lill högsta domstolen som förebild.

Vad först
beträffar de grunder som bör föranleda all prövningstillstånd meddelas bör gäUa
all bevisbedömningsfrågor och andra omdömesfrägor, t,ex, frågor om skälighet av
begärt skadestånd, i regel inte bör prövas i flera instanser. De grunder som
anges i 54 kap, 10 § RB för fullföljd lill högsta domstolen bör i stort sell
kunna accepteras i sak. Vissa mindre jämkningar synes dock påkallade.

Beträffande
frågan hur hovrätten bör vara sammansatt vid tillståndsprövningen talar
givetvis önskemålet om en snabb handläggning för all prövningen får göras av
ensamdomare. Av rättssäkerhetsskäl synes emellertid Önskvärt med en starkare
sammansättning. En lösning som innebär all frågan om prövningstillstånd prövas
av fullsutlen hovrätts-avdelning, dvs, fyra domare, synes å andra sidan för
flertalet fall innebära en överorganisation och skulle kunna leda lill en
onödigt långsam handläggning. Den lämpligaste ordningen synes vara att frågan
prövas av två domare. Som omröstningsregel bör därvid gälla alt
prövningstillstånd

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 115

vägras
endast om båda domarna är ense därom.

Från
hovrätt bör fullföljd kunna ske lill högsta domstolen. Några särregler för
tillståndsprövningen i de mål som handlagts i det förenklade förfarandet synes
inle behövliga.

Meddelas
prövningstillstånd med anledning av talan mol tingsrätts dom, bör
handläggningen i hovrätten främst av hänsyn lill kostnaderna i princip vara
skriftlig. Skulle del undanlagsvis visa sig nödvändigt att la upp muntlig bevisning
bör målet ibland kunna återförvisas till tingsrätten, I allmänhet är del dock
lämpligare all höra parterna och ta upp bevisning i hovrätten.

De
koslnadsregler som har förordals för rättegången i tingsrätt bör enligt
promemorian gälla även i högre rätt. Detta innebär bl,a, alt part inte bör vara
berättigad lill ersättning för biträde. Del är därför viktigt att part även i
högre rätt får allt rimligt bistånd från rätlens sida. Med hänsyn bl.a. till
all handläggningen i högre rätt i princip skall vara skriftlig är det dock
uppenbart att biståndet ät part måste bli mer begränsat där än i underrätt. Del
lorde framför allt vara bistånd med all åstadkomma en fullständig
fullföljdsinlaga som kan komma i fråga. Någon materiell processledning av del
slag som har berörts i del föregående lorde mera sällan aktualiseras. När talan
förs i högre rätt kan det därför vara praktiskt alt befattningshavare i
tingsrätt bistår parten,

12.2
Remissyttrandena

Det
stora flertalet av de remissinstanser som lar upp frågan om en begränsning av
rätten till fullföljd godtar promemorians uppfattning all ett behov av en sådan
begränsning föreligger. Till denna majoritet hör bl,a, Svea hovrätt, hovrätten
för Övre Norrland, ett flertal tingsrätter, KO, kreditköpskommittén, LO, LR, Grossistförbundet,
Industriförbundet och Sveriges Köpmannaförbund. Endast i några få yttranden
ställer man sig starkt kritisk till promemorieförslaget i denna dd. Uttalanden
som ger ullryck för en sådan inställning återfinns bl,a, i de yttranden som
avgetis av justitierådet Sjöwall m.fl, en minoritet inom styrelsen för
Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Motorbranschens Riksförbund.

Bland dem som delar
promemorians uppfattning uttalar KO att möjligheterna till fullföljd måste
begränsas om det förenklade förfarandet skall tjäna sitt ändamål. De motiv som
anförs för en begränsning kostnadshänsyn och krav pä en snabb handläggning
finner KO bärande. Kreditköpskommittén anför att förslaget i denna dd ter sig
väl ägnat att påskynda och förbUliga ell slutligt avgörande i de mindre
tvistemålen. Del markerar att rättskipningens tyngdpunkt ligger i första
instans. Bland dem som ställer sig avvisande till förslaget uttalar
justitierådet Sjöwall m.fl. att det föreslagna fullföljdsförbudel innebär ett
frångående av den i RB från rättssäkerhetssynpunkt upprätthållna principen all
en tvist alllid skall få prövas

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 116

i två instanser, vilket är desto vanskligare eftersom
avgörandet i första instans måste förutsättas enligt den föreslagna
processordningen ofta vara grundat på ell bristfälligt processmaterial.

Flertalet
av de remissinstanser som godtar principen om en begränsning av rätten till
fullföljd har i huvudsak tillstyrkt eller icke haft någon erinran mol
utformningen i promemorieförslagel, 1 detta flertal ingår bl,a, hovrätten för
Övre Norrland, KO, kredUköpskommUtén, LO, LR, Sveriges Köpmannaförbund och
några tingsrätter. Bland dem som i princip inle motsätter sig en begränsning
finns emellertid flera som förordar någol vidgade möjligheter liU fullföljd.
Från en del håll förordas sålunda att möjlighet till ändringsdispens införs, I
andra yttranden föreslås regler om inlressedispens.

Till dem
som anser alt ändringsdispens bör kunna beviljas hör justitierådet Romanus
m.fl. Dessa ledamöter anför bl,a, följande. Grunderna för alt meddela
prövningstillstånd i hovrätten anknyter nära till de för prövningstillstånd i
högsta domstolen fr,o,m, den 1 juli 1971 gällande reglerna, låt vara all de är
i vissa hänseenden någol mindre restriktiva. Att märka är au när fråga är om
fuUföljd lill högsta domstolen målet behandlats i två instanser med ell
förfarande som uppbyggts för all i möjlig mån säkerställa ell materiellt
rikligt avgörande. Situationen i de fall dä enligt förslaget fråga om
prövningstillstånd i hovrätten uppkommer är en hell annan. Målet har då
handlagts i endast en instans och processen vid denna kan knappast anses utgöra
någon större garanti för alt avgörandet är riktigt. Med de starka begränsningar
som förslaget uppställer för fullföljd mäste man räkna med all del skulle leda
lill ett visst antal fall där tingsrättens dom framstår som oriklig ulan alt
därför någon av de upptagna grunderna för prövningstillstånd kan tillämpas.
Att detta även är avsikten framgår av uttalandena i motiven att bevisbedömningsfrågor
och andra omdömesfrågor i regel ej bör prövas i flera instanser. Mot bakgrunden
av de svaga rättssäkerhets-garantier behandlingen i tingsrätten innefattar
framstår förslaget på denna punkt som otillfredsställande. En möjlighet att
vinna ökad rättssäkerhet ulan att därför processen vidgas lill alt mera
generellt kunna omfatta mer än en instans synes vara all som en grund för
prövningstillstånd upptaga att anledning förekommer till ändring i del slut,
vartill tingsrätten kommit. Det föreslagna förfarandet för prövningstillstånd
bör kunna gälla även i detta fall. Prövningen skall alltså ankomma på två
hovrättsledamöter och för avslag krävas enighet mellan dem. Även Svea/lofraft
förordar möjlighet lill ändringsdispens.

Bland dem
som förordar intressedispens uttalar Grossistförbundet och Industriförbundet
alt de delar förslagets uppfattning att möjligheterna till överprövning av
underrättens avgörande i del förenklade förfarandet måste vara väsentligt
beskuret. De vill emellertid ifrågasätta om det inte borde finnas en
motsvarighet lill 54 kap, 10 § punkt 1 i dess äldre lydelse, nämligen

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973,87 117

för det fall att part visar"alt talans prövning
skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fräga.
Finansieringsföretagens förening gör uttalanden av samma innebörd,

LO ullalar all det är svårt att undvika att ett förenklat
rättegångsförfarande inte har samma förutsättningar som det traditionella alt
tillgodose prejudikalsbehoven. Detta är en nackdel som får uppvägas av de
positiva sidorna. Även ivisleavgöranden som bygger pä förlikning eller över
huvud på mera materiella hänsynstaganden kan dock fungera som prejudikat,
beroende på vilka beslutsmodeller som tillämpas och del säll varpå
beslulsmotiven klargöres. Man kan också tänka sig all i vissa fall låta
parterna i samråd med domstolen fä målet handlagt enligt del ordinarie
rällegängsförfarandel. En annan tanke vore all ge konsumentombudsmannen
självständig rätt att fullfölja talan i mål som han bedömer ha
prejudikatsinlresse; statsverket skulle då svara för fullföljdskostnader och
kanske också för vad en part kan förlora på ett ändrat domslut.

I några
yttranden berörs frågan om fullföljd mot beslut som inle är slutligt. Svea
hovrätt anför sålunda. Kravet pä dispens gäller endast talan mol tingsrätts dom
eller slutliga beslut. Inga skäl har givits varför
dispensprövningsbeslämmdserna inle skall äga motsvarande tillämpning på beslut,
som inle är slutligt. Med den föreslagna ordningen blir hovrätten nödsakad all
på fullsutlen avdelning pröva ett överklagat beslut om l.ex. kvarstad. Än mer
anmärkningsvärt synes vara att kravet på dispens inte kommer all gälla beslut,
som skall las upp i domen eller del slutliga beslutet. Detla har bl.a. till
följd att hovrätten, även om den avslår dispens i fräga om huvudsaken, likväl
är nödsakad all pröva l.ex, rätlegångskosinadsfrågan, i den män talan
fullföljts jämväl i detta hänseende. Kravet på dispens bör omfatta samtliga
avgöranden, som kan överklagas, Malmö tingsrätt uttalar all beslut under rättegång,
t,ex, angående kvarstad, bör vara underkastade fullföljdsbegränsning. Hovrätten
för Övre Norrland framhåller att promemorian förutsätter all tingsrätten i del
förenklade förfarandet kan meddela beslut, som inle kräver tUlstånd för att
fullföljas. Det måste i så fall vara fråga om icke slutliga beslut, närmast
beslut under rättegången av sådan natur, att de skulle få särskilt överklagas i
del ordinära förfarandet. Enligt hovrättens mening är del oförenligt med syfiet
med ell förenklat förfarande att tillåta, att särskilda frågor bringas under
hovrättens prövning annat än i samband med talan i huvudsaken. Hovrätten anser
del därför böra föreskrivas, all talan mot beslut under rättegången och
lämpligen även mol beslut i samband med dom eller slutligt beslut endast
skall få föras i samband med talan mot domen eller det slutliga beslutet och
med samma rättsmedel som den huvudsakliga talan, I samtliga fall bör
fullföljdslillslånd fordras.

Frågan hur hovrätt bör vara sammansatt vid
dispensprövningen tas upp i ett fåtal yttranden. Hovrätten för Övre Norrland
anför att den särskilt

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 118

biträder förslaget all tillståndsprövningen i hovrätt bör
ankomma pä'två domare med den föreslagna omröstningsregeln. Del lorde genom en
föreskrift i arbetsordningen för rikels hovrätter komma alt tillses, alt den
föreslagna tillståndsprövningen skall fullgöras av ordinarie ledamöter eller
assessorer. Även justitierådet Romanus m.fl. godtar förslaget, DON däremot
anser all del inle förebragts tillräckliga skäl för att rätlen skall ha en
särskild sammansättning när fråga om prövningstillstånd behandlas. Del ler sig
frän organisatorisk synpunkt enklare och mera ändamålsenligt om hovrätten i
vanlig sammansättning företar prövningen. Del blir då möjligt att ge prövningstillstånd
och avgöra målet i sak vid samma tillfälle. Väljs den ordning som föreslagits i
promemorian, bör i allt fall en av de ledamöter som deltar i
fullföljdsprövningen vara avdelningens ordförande eller vice ordförande. Även
SACO ifrågasätter om inte hovrätten bör vara sammansatt på sedvanligt säll,
dvs, med fyra ledamöter,

13 Rättegången i högsta domstolen

13.1 Promemorian

När det gäller rättegången i högsta domstolen innehåller
promemorieförslagel en bestämmelse att talan mol hovrätts beslut över ansökan
om prövningslillslåind inle får föras, 1 övrigt innebär promemorieförslaget att
de för tingsrätt och hovrätt föreslagna rättegångskostnadsreglerna skall vara
tUlämpliga även i högsta domstolen, I övrigt föreslås inte några
särbestämmelser i fråga om rättegången i högsta domstolen,

13.2 Remissyttrandena

HD:s ledamöter anför all enligt förslaget kommer frågan om
möjligheten att få tvisten prövad i högsta domstolen att slutligt avgöras av de
tvä ledamöterna som fatlat hovrättens beslut. All på detta sätl lägga i hovrättens
hand att slutligt bestämma alt prövning i högsta domstolen ej skall komma till
stånd inger betänkligheter. Detta spörsmål bör, i allt fall när del gäller
intresset av all erhålla ett prejudikat, ytterst tillkomma högsta domstolen alt
avgöra. Om ej den åsyftade reformen skall undergrävas, är å andra sidan inle
möjligt att medge parterna generell rätt all överklaga hovrättens beslut över
ansökan om prövningstillstånd. En tänkbar lösning synes vara alt väl låta
tingsrättens dom efler del all hovrätten avslagit ansökan om prövningstillstånd
bli exigibel säsom en lagakraftvunnen dom men medgiva parterna all beträffande
hovrättens beslut söka prövningstillstånd hos högsta domstolen. Beviljar
högsta domstolen prövningstillstånd, skulle denna instans sedan kunna ändra
hovrättens beslut och

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

meddela parten prövningstillstånd i hovrätten. Vid en
lösning enligt här antydd linje bör högsta domstolen uppenbarligen tilläggas
befogenhet all meddela inhibition beträffande tingsrättens dom,

14 Rättshjälp och det förenklade förfarandet

14.1 Promemorian

Enligt den nya rättshjälpslagen skall rättshjälp kunna
utgå i olika former. De former som är av intresse i detla sammanhang är
rådfrågning och allmän rättshjälp. Kortare rådfrågning och därmed jämförlig
åtgärd i rättslig angelägenhet lämnas mot en avgift av f,n, 50 kr. Vid allmän
rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenheten i den män
dessa inte täcks av den räilssökandes bidragsskyldighet. De viktigaste
kostnadsposterna vid angelägenhet som leder till process är kostnad för
biträde, för inställelse vid domstol och för bevisning. Som förutsättning för
att biträdeskoslnaden skall ersättas gäller att den rältssökande inle själv
eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd kan
behörigen tiUvarala sin rätt,

I promemorian har det inte ansetts möjligt att lösa
problemen med de mindre tvisterna genom en utbyggnad av rättshjälpen. En sädan
lösning skulle ställa sig alltför dyrbar både för del allmänna och för den
enskilde. Den skulle inle heller innebära någon fullständig lösning. Vissa av
reformbehoven beträffande domstolsförfarandel skulle kvarstå, 1 stället har i
denna promemoria vägar anvisats för den enskUde all ulan rättshjälp eller med
begränsade insatser frän rättshjälpen komma till sin rätt (jfr prop, 1972:4 s,
228).

Mot den nu angivna bakgrunden finns enligt promemorian
skäl att anta att behovet av rättshjälp i mindre tvister kommer att minska
betydligt. Det är emellertid givet att rättshjälp i mänga fall inte kan
undvaras som ett komplement till det förenklade förfarandet, I det föregående
har förutsatts att domstolens bistånd vid talans väckande skall avse hjälp med
alt upprätta ansökan och viss vägledning beträffande grunder och bevisning. Om
käranden trots bistånd från rättens sida inle vet hur han skall förfara, bör
rätten sålunda kunna hänvisa honom lill privatpraktiserande jurist eller aUmän
advokatbyrå för rådgivning. På samma sätt bör rätlen kunna hänvisa svaranden
att söka rådgivning inom rättshjälpens ram. Genom denna rådgivning torde många
gånger process kunna undvikas.

Som en huvudregel bör enligt promemorian gälla att allmän
rättshjälp skaU kunna komma i fråga även i tvister om mindre värden. Den rältssökande
kan t,ex, sakna medel för inställelse vid domstol eUer för vittneskostnader.
Emellertid bör endast undanlagsvis förekomma att

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 120

bilrädesförordnande meddelas. Del bistånd som domstolen
meddelar den enskilde lorde i de allra flesta fall göra ell sådant förordnande
onödigt, 1 vissa fall kan det emellertid vara påkallat alt meddela
biträdesförordnande. Saken kan vara svårutredd och av sädan beskaffenhet att
den inle lämpar sig alt klaras upp inom del förenklade förfarandet. Någon gäng
kan det ocksä finnas anledning all beakta att den rältssökande har särskilda
svårigheter all klara sig ulan biträde. Har prejudikaldispens meddelats bör
regelmässigt biträde enligt rätishjälpslagen kunna förordnas,

I avsnittet om rättegångskostnader har förordats en regel
av innebörd all bilrädeskostnad inle är ersättningsgill. Denna regel bör
givetvis gälla även när rättshjälp har utgått, 1 den män kostnaden för
rådgivning eller för biträde vid allmän rättshjälp har bestrills av allmänna
medel fär sålunda kostnaden stanna på statsverket, 1 annat fall får parten
själv stå för kostnaden,

14.2 Remissyttrandena

Den i promemorian föreslagna huvudregeln att rättshjälp
skall kunna komma i fräga även i tvister om mindre värden har godtagits eller
lämnats utan erinran i alla yttranden utom i del som avgelts av LR. 1 LR:s
yttrande anförs bl,a, all efiersom förfarandet avses all bli enkelt och rätlens
arbete skall inriktas både pä förberedande hjälp och stark processledning, kan
del enligt förbundets mening vara skäl all vid det förenklade förfarandet över
huvud tagel ej tillämpa reglerna om rättshjälp.

Förslaget
all rätlen i vissa fall bör kunna hänvisa den rältssökande lill
privatpraktiserande jurist eller allmän advokatbyrå för rådgivning inom
rättshjälpens ram föranleder i allmänhet inga kommentarer. En del
remissinstanser lar emellertid upp frågan. De anser i regel all rådgivning
enligt rättshjälpslagen bör ersätta den verksamhet som enligt förslaget skall
läggas på en lagfaren tjänsteman vid domstolen eller i vart fall användas i betydligt
större utsträckning än som förutsätts i promemorian. Uttalanden av denna
innebörd görs av bl.a, hovrätten över Skåne och Blekinge, några tingsrätter,
kommerskollegium, DON, länsstyrelsen i Stockholm, justUierådet Sjöwall m.fl.
och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister. Svea hovrätt uttalar för sin del
all möjligheten alt hänvisa den rältssökande till privatpraktiserande jurist
eller allmänna advokatbyrån inte kan ge någon tillfredsställande lösning så
länge parterna inle i någon utsträckning i processen kan fä ersättning för sina
biträdeskoslnader, Stockholms tingsrätt föreslår all den lagfarne
tjänstemannens uppgifter läggs på de allmänna advokatbyråer som inrättas i
samband med rällshjälpsreformen. Vid dessa byråer bör kostnadsfri rådgivning lämnas
rältssökande konsument eUer näringsidkare i samma omfaltning som anges i
lagförslaget. Uttalandet i promemorian att det endast undantagsvis bör
förekomma alt

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 121

bilrädesförordnande
enligt rätishjälpslagen meddelas las upp av många remissinstanser. Frän några
håll godtas promemorians ståndpunkt. Flertalet av dessa som berör frågan anser
dock ståndpunkten alltför restriktiv.

Bland dem som godtar
promemorians uppfattning anför kredUköpskommittén. Det är för kommittén
närmast självklart att rättshjälp skall kunna komma i fräga i del förenklade
förfarandet. Kommittén uppfattar del nyligen antagna förslaget lill
rällshjälpslag och den i promemorian föreslagna reformen som en rättspolitisk
enhet vars syfte är alt förhindra såväl att part med hänsyn till ekonomiska
skäl efterger sin rätt som att samhället drabbas av aUtför höga kostnader. Del
slår dä också klart all del angivna syftet i viss mån skulle motverkas, om
bilrädesförordnande enligt rätishjälpslagen skulle meddelas annat än i de undanlagsfall
som angetts i promemorian. Den av kommittén ifrågasatta modifieringen av
innebörd all biträdeskostnad i vissa fall skall vara ersättningsgill ger
anledning alt ytterligare understryka all stor återhållsamhet bör visas då det
gäller sådana förordnanden. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare har ingen
erinran mot promemorians huvudregel, 1 undanlagsfall bör emellertid, som
föreslås i promemorian, allmän rättshjälp kunna innefatta förmån av biträde.
Delta kan inle minst underlätta domstols arbete i sådana fall där part
uppträder pä ett sätt som inte överensstämmer med vanligheten, Sveriges
Köpmannaförbund betonar önskvärdheten av sträng restriktivitet beträffande
förordnanden om rättegängsbiträde. Det måste höra till de absoluta undantagen
att parterna får biträde i rällen. Målsättningen med del förenklade
rällegängsförfarandel, att minimera kostnaderna för parterna under stringenta
juridiska former, får inle förfelas.

Bland dem som anser
promemorians ståndpunkt alltför restriktiv anför Malmö tingsrätt alt part
behöver och bör ha rätt lill bilrädeshjälp i större omfattning än vad som
föreslås. Verkligheten kommer all tvinga fram bilrädesförordnande i flera fall.
Hovrätten för Övre Norrland uttalar all promemorieförslaget gär för långt när
det uttalar all del bistånd även om det skulle vara fråga om del alltför
vidsträckta bistånd som föreslås i promemorian som domstolen meddelar den
enskilde i de allra flesta fall torde göra ell biträdesförordnande onödigt.
Riktigare skulle vara all säga att så kan bU fallet i del övervägande antalet
mål av enklare beskaffenhet, DON framhåUer all någol förslag om speciella
bestämmelser om processledningen i högsta instans inle har getts ulan RB :s
regler skall gälla. Mot den bakgrunden torde det vara nödvändigt att åtminstone
i de sällsynta fall då prövningstillstånd meddelas till högsta domstolen part
får möjlighet lill rättshjälp och all kostnaden härför kan krävas åter från
motpart som förlorar rättegången. Tornedalens rättshjälpsanstaU anför bl,a,
Promemorieförslagels begränsning av möjlighet lill biträdesförordnanden enligt
rättshjälpslagen i mindre tvister torde medföra, all tvister som eljesl hade

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 122

kunnat slitas utan process nu i icke oväsentlig grad
kommer all föras lill domstolen genom att den förberedande skriftväxlingen
uteblir. Ett förenklat rättegångsförfarande där part som regel inte har
möjlighet till biträde enligt rätishjälpslagen kan vidare medföra alt ett icke
ringa antal obefogade tvister på grund av oförslånd, okunnighet, missförstånd
eller Ulvilja underställes rättens prövning. Begränsningen av möjlighet lill bilrädeshjälp
enligt rätishjälpslagen i mindre tvistemål kommer ulan tvekan att ge den
ekonomiskt svagare parten känslan av att vara utlämnad. Reformen medför också
all hans möjlighet till hjälp vid processer allvarligt beskärs i jämförelse med
de möjligheter som finns enligt lagen om fri rättegång. De förväntningar
allmänheten slällt till rällshjälpsreformen grusas och dess målsättning
förfuskas genom alt de sämst ställda i samhället som regel ställs utan tillgäng
lill juridiskt biträde i tvister, som för dem är väsentliga sett mot deras
begränsade tiUgångar, Göteborgs kommuns rättshjälpsanstaU framhåller bl,a, att
del är vanligt all man i dag inom ramen för den UlomprocessueUa rättshjälpen,
kanske främst vid rättshjälpsanstalterna, handlägger sådana ärenden som
förslaget omfattar. Den advokatverksamhet som där bedrives är av stort värde
för de mindre bemedlade och är oantastlig ur rättssäkerhetssynpunkt. Innan
rättsliga åtgärder i undantagsfall vidtages har förhandlingar pågått, 1 de
flesta fall leder förhandlingarna, som kan röra skadestånd, lörtelvister, semeslerersältningarm,m,,
till uppgörelse. Förhållandena kan många gånger vara komplicerade men av stor
betydelse för den enskilde. Del är angeläget altman alltjämt kan arbeta på
detta säll liU gagn för klienterna. Del bör icke få ifrågakomma all man för all
hålla nere kostnaden tvingas tillgripa rättegång innan möjligheten all lösa
tvisten förhandlingsvägen icke längre står till buds. Det synes verklighetsfrämmande
all tro all en part, som regel utan biträde, vid första sammanträdet i ett mål,
handlagt enligt det förenklade förfarandet, alllid skall kunna fullständigt och
slutligt taga ställning lill och bemöta samtliga motpartens yrkanden,
invändningar och åberopade omständigheter, som kanske framföres av ett
juridiskt skolat ombud. Vidare förväntas det av parlen att han vid
förhandlingen skall kunna förebringa all nödig skriftlig och muntlig bevisning.
Likheten inför lagen kan i en sådan process lätt bli illusorisk. Erfarenheterna
från rätlshjälpsanstalterna visar all klienterna myckel ofta är ängsliga och
nervösa inför domstolsförhandlingar. Att inställa sig i en rättegång är för
folk i allmänhet en alldeles speciell händelse, Detla gäller inte minst för dem
som har låg utbildningsgrad och har svårigheter att framföra sina synpunkter
eller ej behärskar svenska språket, Domslolsmiljön är främmande för dem. De har
ofta myckel stora svårigheter all fatta innebörden av lagtext och förslå det
språk och uttryckssätt som präglar rätiegångsförhandlingen. För denna kategori
människor skulle del bli ett svårt slag, om de berövas möjligheten alt erhålla
biträde av jurist i de mål som föreslås i deparlementsförslaget. Enbart den
omständigheten

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 123

att
part, som ej har de ekonomiska förutsättningarna alt skaffa biträde i den
förenklade processen, riskerar att vid förhandlingen få sammanträffa med
kvalificerat ombud för motparten kan lätt föranleda parten att icke ens försöka
göra sin rätt gällande i det förenklade förfarandet, - Det är angelägel att
biträdesförordnande inte meddelas med alltför stor sparsamhet, inte minst med
tanke på den enskUdes skiftande kvalifikationer all möta uppkomna rällssilualioner.
Anstalten konstaterar med lillfredsslälldse att bilrädesförordnande även kan
ges för personer med särskilda svårigheter all tillvarata sina intressen utan
biträde. Del slora antalet utländska medborgare, som inflyttat lill riket,
kräver härvidlag, som styrelsen tidigare påpekat, att särskilt beaktas. Med
hänsyn lill forumbestämmelserna i rättegångsbalken bör även för avsides boende
finnas särskilda möjligheter att erhålla biträdesförordnande. Möjligheten att
erhålla bilrädesförordnande i hovrätten bör utvidgas betydligt i förhållande lill
vad som föreslås i promemorian. Del torde framstå som uppenbart att part
regelmässigt har behov av kvalificerat biträde i hovrätten, särskilt med hänsyn
lill att hovrätlsförfarandet i princip skall vara skriftligt, Malmö rättshjälpsanstaU
uttalar bl,a, att den, om stor restriktiviiet åläggs rätlshjälpsmyndigheien,
befarar att del klientel som har störst behov av hjälp får en från rälts-säkerhetsynpunkt
otillfredsställande position i processen. Föreningen Sveriges
rättshjälpsjurister gör liknande uttalanden.

Advokatsamfundet anför alt
den avsedda tillämpningen av promemorieförslaget blir följande, I alla tvister
av den art och med det värde all det förenklade förfarandet skulle komma att tiUämpas,
om rättegång måste följa, kommer vare sig tvisten går till rättegång eller
inte biträde att förordnas endast i undantagsfall. Detta måste rimligen även
innebära all vid allmän rättshjälp utan beslut av rätlshjälpsnämnden advokat inte
äger fungera som biträde inom ramen för rättshjälpslagen, DeUa får till konsekvens
alt så snart en advokat, även på allmän advokatbyrå verksam sådan, inte med
visshet kan bedöma alt tvisteföremålets storlek överstiger den föreslagna
gränsen, han endast kan lämna rådgivning för ca 50 kronor. Om advokaten inom
ramen för den sålunda prissatta rådgivningen inle skulle hinna eller med hänsyn
till utredning inle ha möjlighet att vare sig lämna råd i den uppkomna tvisten
eller att lUlråda resp. avråda rättegång, måste han hänvisa klienten att söka
få biträde antingen enligt rättshjälps-lagen eller hos domstolstjänstemannen
eller också förklara för klienten all han (advokaten) kan fortsätta ärendet
endast utanför rältshjälpslagens ram. Advokatsamfundet hävdar bestämt alt den
avsedda tillämpningen av rättshjälpslagen såvitt gäller rätlen tUl biträde
innebär en otvetydig försämring för den enskilde rältssökande i förhållande tUl
vad som nu gäller, Försämringen*drabbar i första hand den som enligt nuvarande
syslem får fri rättshjälp, även om tvisten inte går tiU domstol, men även den
som får fri rättegång enligt lagen om fri rättegång. Vidare innebär förslaget
all de som

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 124

skall kunna erhålla rättshjälp enligt rätishjälpslagen
även om de har högre inkomster än vad som för närvarande berättigar lill fri rällehjälp
resp, fri rättegång inle heller kan få biträde, vilket synes paradoxall med
hänsyn Ull motiven för införande av rätishjälpslagen. När en rältssökande
vänder sig lill advokat i uppkommen tvist, är det vanligen inte i del primära
syftet att omedelbart inleda rättegång. Ofta vill han ha rådgivning, Lex.
huruvida han kan eller skall häva ell köp eller verkställa andra för bevarande
av hans rätt nödvändiga åtgärder. En rådgivning i delta skede förutsätter i
många fall genomgång av avtal, korrespondens, förhör med uppgivna vittnen saml
kontakter med sakkunniga och med motparten. Det är givet alt detta överskrider
i rätishjälpslagen avsedd rådgivning såväl i lid som i omfattning. Denne rältssökande
kommer efter rådgivningen inle all utan vidare få rättshjälp med biträde,
vilket han skulle fä i dag enligt nu tillämpade normer. Ytterligare ett
exempel är del fall dä advokaten efler utredning bedömer situationen sådan att
han i första hand eller som enda åtgärd bör försöka all för klientens räkning
träffa en uppgörelse med motparten eller dennes ombud. Med utgångspunkt från
att biträde skall förordnas endast i undanlagsfall och all
domstolstjänstemannen inte skall vara utredningsman eller rådgivare utan endast
fungera då talan skall anhängiggöras blir de rättssökande som saknar egna medel
eller endast med största uppoffring kan anskaffa medel för betalning uteslutna
från möjligheten alt få utredning och rådgivning i de tvister varom här är
fråga. - Den borttagna rällen till biträde medför alt i del föreslagna
förfarandet den ekonomiskt svage nödgas processa utan eget ombud, medan däremot
motsidan, l.ex, en näringsidkare, kan låta en anställd jurist, en erfaren anställd
tjänsteman eller en anlitad advokat förbereda och ulföra talan,

15 Reformens genomförande

15.1 Promemorian

1 promemorian anförs att det förenklade rätlegängsförfarandel
för tvister om mindre värden lorde fylla ett starkt behov. Antalet tvister som
förs till domstol kan därför beräknas öka. Den ökning av antalet mål vid domstolarna
som reformen kommer all medföra är givetvis svår att beräkna. Sannolikt kommer
den ökade arbetsbördan att kräva en viss ganska begränsad personalförstärkning.

En viss
kostnadsökning kan enligt promemorian också förutses på grund av förslaget all
ersättning till sakkunnig som har utsetts av rällen skall betalas av allmänna
medel och stanna på statsverket. Dessa kostnader torde kunna hållas på en
måttlig nivå om allmänna reklamalionsnämndens sakkunskap las i anspråk av
domstolarna.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 125

Mot den kostnadsökning som reformen kan komma all medföra
bör ställas den minskning av statsverkets kostnader för rättshjälp som också
kommer all bli ett resultat av reformen. Rättshjälp som beviljas för tvister
angående mindre värden bör nämligen i regel inle omfatta förmånen av biträde.
Biträdeshjälpen är avsedd all ersättas med de åtgärder som domstolen har att vidla
för all hjälpa den enskilde parten till rätta. Den besparing av rättshjälpskostnader
som sålunda kan ske genom ell förenklat rättegångsförfarande torde bli
avsevärd när rällshjälpsreformen med dess väsentligt utvidgade möjligheter lill
rättshjälp genomförs. Den ökning av del allmännas kostnader som införandet av ell
förenklat förfarande kan komma att innebära synes vara mycket måttlig i
förhållande lill del ökade rättsskydd som reformen skulle innebära för den
enskilde,

15.2 Remissyttrandena

Promemorians uttalanden om kostnaderna för det allmänna
har godtagits eller lämnats ulan erinran i många yttranden. Till dem som delar
promemorians bedömning hör bl,a. Statskontoret som understryker alt reformen
kan beräknas medföra en ökad måltillslrömning lill domstolarna och all man
därför måste räkna med behov av en viss begränsad personalförstärkning,
Norrtälje tingsrätt är däremot inle säker på all förfarandet kommer all
innebära ökad mållillströmning. Om så skulle bli fallet, är del enligt tingsrätten
sannolikt, all viss personalförstärkning krävs. En del remissinstanser är av
motsatt mening, DON och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare gör uttalanden som
går ul på alt de inte tror på så begränsade konsekvenser i fråga om
kostnadsökning om promemorian förutsätter. Svea hovrätt anför att del synes uppenbart
all den hjälp, som genom domstolens försorg ofrånkomligen måste lämnas de rältssökande
för att de ulan biträde skall kunna föra sin talan, kommer alt tynga domslolsverksamheten
och la inle obetydliga arbetskraftsresurser i anspråk. Detta förhållande i
förening med den förväntade ökningen av antalet mål vid domstolarna kommer
sannolikt att medföra behov av betydligt större personalförslärkningar än vad
som förutsattes i promemorian. Hovrätten för Övre Norrland gör liknande
uttalanden. Advokatsamfundet ullalar att det föreslagna förfarandet innebär att
många tvister som nu smidigt handläggs utom rätta kommer att hänvisas lill en domslolstjänsleman.
Förutom all detta innebär en 'byråkratisering' av lösandel av tvister kommer
kostnaderna för del allmänna att ökas i hög grad, då man måste räkna med en
väsentlig utökning av såväl rällsbildad som icke rättsbildad personal vid
tingsrätterna och möjligen även vid hovrätterna. En viss besparing av det
allmännas kostnader för biträden kan måhända uppslå. Huruvida denna besparing
är så stor all den motsvarar del allmännas kostnadsökning pä domslolssidan är
högst ovisst. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför liknande synpunkter
beträffande

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 126

den lagfarne tjänstemannen och tillägger. Man måste vidare
räkna med att handläggningen av målen med parter ulan biträden kommer all i
många fall la väsentligt längre tid än vad en huvudförhandling efler
förberedelse gör för närvarande. Även anspråken på domarpersonalen kommer
alltså all öka, Någol underlag för beräkning av dessa kostnader finns inte i
promemorian. Det synes emellertid sannolikt att kostnaden blir väsentligt
högre än om man utan någon ändring av förfarandet ger dem som är berättigade
till rättshjälp sädan hjälp i vanlig ordning enligt rättshjälpslagen. Någon
anledning befara att detla skulle leda til! all onödiga mål i någon större
omfattning föres fram till rättegång finns inte, Rätishjälpslagen innehåller
vissa möjligheter all reagera mol missbruk.

Frän en del häll, bl.a. några tingsrätter, uttalas attdet
vore fördelaktigare eller i vart fall inte dyrare all låta de göromål som i
promemorian lagts på en särskild tjänsteman utföras av jurister vid allmän
eller enskild advokatbyrå.

Beträffande
förslaget all kostnaderna för sakkunnig som har utsetts av rällen skall utgå av
allmänna medel och stanna på statsverket anför Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare att det finns anledning all förmoda alt tingsrätterna blir
benägna all i stor utsträckning anlita sakkunnig. Kostnadsökningen lorde nog inle
bli så måttlig som antas i promemorian.

16 Departementschefen

16.1 Behovet av en reform av rättegångsförfarandet i
mål om mindre värden

Under senare år har betydelsefulla reformer genomförts
inom förvaltningsrättens och processrättens områden. Riktmärket har varit all
stärka den enskildes rättsskydd och att anpassa domstolar och myndigheter till
de krav som ell modernt samhälle ställer. 1 fråga om förvaltningsförfarandet
vill jag i första hand peka på förvaltningslagen (1971:290) och förvaltningsprocesslagen
(1971:291), som antogs vid 1971 års riksdag. Beträffande processrättens område
finns anledning alt erinra om de genomgripande organisatoriska ändringar som
nyligen genomförts i fräga om de allmänna underrätterna. Ytterligare en viktig
reform, som har betydelse både inom förvaltningsområdet och för förfarandet vid
de allmänna domstolarna, genomförs den 1 juli 1973 genom all rällshjälpsreformen
då träder i kraft.

Innan jag gär
närmare in på promemorians bedömning av behovet av en reform i fräga om
förfarandet vid domstol i mål om mindre värden vill jag i korthet erinra om
vilka olika metoder för alt lösa rättsliga tvister som f,n, slår lill buds.
Part kan i regel väcka talan vid allmän domstol, dvs, tingsrätt. Förfarandet
inför domstolen, vilket är noggrant reglerat och relativt strängt formaliserat,
är detsamma oavsett tvisteföremålels värde. Tingsrättens

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 127

dom i målet kan överklagas i hovrätt och därifrån till
högsta domstolen. Rättar sig förlorande part inle efler domen, kan tvängsverkställighet
komma i fråga.

I vissa slags rätlsförhållanden speciellt när fräga är
om avtal där näringsidkare är part på endera eller båda sidor är det vanligt
att parterna avtalar alt uppkomna eller eventuellt uppkommande tvister inte
skall avgöras av domstol ulan av skiljemän. En sådan överenskommelse är
bindande och leder lill all domstol i princip inle kan pröva tvist som avses
med avtalet. Skiljemannaförfarandet avslutas genom all skiljedom meddelas. Ersällningen
lill skUjemännen betalas av parterna. Skiljedomen är slutgiltigt bindande för
parterna. Den kan klandras endast om den är behäftad med vissa formella
brister. En skiljedom kan verkställas i samma ordning som en domstols dom,

1 hyres- och arrendetvister finns ett särskilt förfarande
inför hyresnämnd resp, arrendenämnd, Prövnngen sker där i domstolsliknande
former. Förfarandet är emellertid betydligt mera informellt än
domstolsförfarandet och är dessutom i högre grad inriktat på medling.
Arrendenämnds och hyresnämnda avgörande kan i allmänhet klandras lill
tingsrätten. Talan mol tingsrättens avgörande fär i sådana tvister fullföljas
endast beträffande vissa frågor. Ej i något fall får målet föras vidare från
hovrätt.

Vid sidan av nu angivna former för prövning av tvister
finns förfarandet inför reklamationsnämnd. Den nämnd som har den största
betydelsen är den allmänna reklamalionsnämnden, som har sitt kansli i
Stockholm, Nämnden drivs numera av konsumentverket och har funnits sedan är
1968, Nämnden är helt inriktad på vissa konsumenltvister och befattar sig bara
med klagomål från konsumenter över alt motpartens prestation varit felaktig
eller bristfällig. Förfarandet är formlöst och leder ofta lill uppgörelse ulan
all nämnden behöver la ställning lill tvisten. Träffas inte uppgörelse, avger
nämnden utlåtande. Detta är inte bindande för parterna utan utgör bara en
rekommendation, 1 flertalet fall följs emellertid rekommendationen.

Ytterligare former av stor praktisk betydelse för prövning
av tvister finns också på särskilda områden. Jag tänker särskilt på
arbetsmarknadens förhandlingssystem som leder lill alt arbetslivets rältstvisier
i mycket stor utsträckning löses ulan alt domslolsförfarande behöver anlitas.
På försäkringsområdet finns vidare olika nämnder som avger utlåtanden i försäkringstvisler.
Härtill kommer den omfattande förlikningsverksamhet som bedrivs av advokater
och andra praktiserande jurister.

Antalet under år 1969 vid domstolarna anhängiggjorda
tvistemål utgjorde omkring 50,000, Härav kan omkring 20 % beräknas vara
dispositiva mål av förmögenhelsräilslig karaktär, I drygt hälfien av dessa mål
eller något mera än 5,000 mål understiger tvisteföremålels värde 3,000 kr. Av
dessa avser endast omkring 3 % mål av konsumentkaraktär där konsumenten väckt

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 128

talan mol näringsidkare. Andelen konsumenltvister kan
antas ha uppgått lill omkring 40 %. Rättegångskostnaderna enbart i underrätt
uppgår i mål med ett ivistevärde under 3,000 kr, genomsnittligt lill nästan
lika stort belopp som värdet av tvisleföremålel.

Vid
hyresnämnderna avgörs årligen omkring 14,000 ärenden, varav drygt 9,000 ärenden
enligt hyreslagen. Vid allmänna reklamationsnämnden har kontakt tagits med
nämndens kansli i omkring 15,000 ärenden under år 1972, Antalet registrerade
anmälningar hos nämnden var samma är omkring 2,600, Antalet tvister som varje
år går lill skiljemannaförfarande har uppskattats lill omkring 200,

I
promemorian konstateras all antalet dispositiva tvistemål vid domstolarna om
mindre värden är förhållandevis lågt och får antas utgöra endast en ringa del
av det faktiska antalet sådana tvister. Beträffande anledningen lill detla
hänvisas lill de avsevärda kostnader som domstolsförfarandel i sin nuvarande
form för med sig. Som anledning lill de höga kostnaderna pekas bl,a, på alt den
enskilde som RB:s regler är utformade i regel inle kan föra sin talan utan
juridiskt biträde,

Mol
bakgrund av det anförda konstateras bl,a, all den nuvarande ordningen inle ger
del rättsskydd för den enskilde som rimligen kan krävas. Den ekonomiskt svagare
anses i de fall där tvisten inle kan lösas genom reklamationsnämndens försorg
löpa en betydande risk alt få helt eller delvis efterge sin rätt. Beträffande rätlshjälpsreformens
betydelse för tvisterna om mindre värden framhålls all rättshjälpen inle täcker
partens ansvar för vinnande motparts kostnader och all parlen desulom får
betala ett kostnadsbidrag som bestäms efter betalningsförmågan. Rättshjälp
utgör därför inle någon fullständig lösning på problemet med de mindre
tvisterna. Detsamma gäller beträffande rättsskyddsförsäkringarna.

Enligt promemorian erbjuder inle heller allmänna reklamalionsnämnden
i sin nuvarande form någon fullständig lösning. Nämndens nuvarande organisation
och verksamhet kan inle förändras på sådant säll all behovet av ett förenklat
förfarande i mindre tvister blir tillgodosett. Nämnden bör i stället alltjämt
ses som ell värdefullt komplement till domstolsförfarandel. All bygga upp en
särskild organisation vid sidan av reklamalionsorgan och domstolar anses inte
böra komma i fråga.

Sammanfattningsvis
uttalas i promemorian all del finns ett starkt behov av att skapa möjligheter
att få tvister om mindre värden prövade i ett förenklat förfarande och all
åtgärder med denna inriktning bör vidtas inom ramen för domstolsväsendet.

Del slora flertalet remissinstanser delar uppfattningen
att behov föreligger av en enklare och billigare processordning för mindre
tvister, I allmänhet ddar remissinstanserna den uppfattning som kommit till
uttryck i promemorian att den nuvarande rättegångsordningen inte erbjuder en
lämplig ordning för lösande av mindre tvister. Anledningen härtill anses

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 129

allmänt vara de höga rättegångskostnaderna saml alt
förfarandet är komplicerat och långsamt. Remissinstanser som närmast företräder
konsumentintressen anför all antalet konsumenltvister vid domstolarna
uppenbarligen inte motsvarar del faktiska antalet sädana tvister och all del
med nuvarande ordning lätt blir så all part hellre än att hävda sin rätt vid
domstol faller undan för motparten eller tar en ofördelaktig uppgörelse. Endast
från någol håll har under remissbehandlingen gjorts gällande att någol behov av
en rätlegångsform beträffande mål om mindre värden inle föreligger. Sålunda har
en hovrätt anfört att den omständigheten att de mål som går lill fullständig
handläggning och dom vid domstol är relativt få lill antalet, när det gäller
mindre värden, inle är någon olägenhet ulan tvärtom vad som bör eftersträvas.
Från några håll anförs all erfarenheterna från rällshjälpsreformen bör
avvaktas.

För egen
del vUl jag inledningsvis understryka all del för den enskildes rättsskydd är
av största vikt alt en ändamålsenlig ordning för all pröva och avgöra tvister
slår lill förfogande. Givelvis är det inget önskemål i och för sig all ett ökal
antal rättegångar kommer till stånd. Naturligtvis är det lyckligast om parterna
i en tvist kan reglera sina mellanhavanden i godo och därvid uppnå en från saklig
synpunkt tillfredsställande uppgörelse. Förutsättningarna för att parterna
själva skall komma lill en uppgörelse som inle kränker den enskildes rätt är
emellertid i hög grad beroende av alt en reell möjlighet lill rättslig prövning
står till buds.

Som jag
har nämnt tidigare har del nuvarande tvistemälsförfarandet kritiserats bl,a,
för alt det är tidskrävande. Ytterligare har sagts all förfarandet är
omständligt och formaliserat. Kritiken har emellertid främst gått ut på alt
förfarandet är alltför kostnadskrävande.

All
förfarandet vid domstol ofta är ganska tidskrävande, i synnerhet om målet förs
genom flera instanser, lorde ofta bidra lill all parter drar sig för att processa.
Den avhällande effekten är givelvis störst när det gäller tvister om mindre
värden.

När
kritiken har gått ul på all förfarandet är omständligt eller komplicerat torde
utgångspunkten ha varit hur förfarandet ter sig för den rältssökande. Ofta är
språkbruket i domstolens förelägganden och andra skrivelser sådant alt del är svårtillgängligl
för den enskilde. Vidare är huvudförhandlingens förlopp tämligen hårt formaliserat.
Härtill kommer all reglerna ställer tämligen slora krav på aktivitet frän
parterna. Del åligger sålunda parterna all själva dra upp ramen för processen
och sedan presentera tvisten i en noga bestämd ordning. Domstolens roll är
förhållandevis passiv och begränsar sig före avgörandet i huvudsak lill all
övervaka att reglerna följs. Nu nämnda förhållanden kan otvivelaktigt vara en
bidragande orsak lill all domslolsförfarandel framsiår som svårtillgängligl.
Vidare har de lett lill all parterna i regel har svårt alt föra sin talan utan
hjälp av juridiskt biträde.

Det är emellertid uppenbart all det är från
kostnadssynpunkt som den

9 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 130

allvarligaste kritiken kan riktas mot den nuvarande
ordningen. De i promemorian redovisade uppgifterna angående kostnaderna i mål
om mindre värden bestyrker uppfattningen att förfarandet är alltför
kostnadskrävande. Den viktigaste anledningen lill det höga kostnadsläget lorde
vara all den enskilde som förfarandet är utformat i regel inte kan föra sin
talan ulan juridiskt biträde.

Det höga
kostnadsläget ulgör enligt min mening ett allvarligt rätlssäker-hetsproblem när
del gäller tvister om mindre värden. Ett särskilt problem är all del är
utomordentligt svårt för den enskilde att förutse hur höga kostnaderna kan
komma alt bli i det enskilda fallet. Detla sammanhänger bl.a. med möjligheterna
till fullföljd. Del måste antas att den enskilde med hänsyn främst till koslnadsrisken
drar sig för alt föra en tvist om ell mindre värde lill domstol även i många
fall när hans anspråk framstår som berättigade. Han är i stället hänvisad till
att försöka komma fram lill en uppgörelse utom rätta. Förutsättningarna för en
rimlig uppgörelse är emellertid osäkra efiersom en rättegång i mänga fall inle
är ett realistiskt alternativ. Härigenom uppslår en risk all de
konfliktlösningar som har beslämls genom civilrällslig lagstiftning inte
tränger igenom på ell effektivt sätl. Del lorde vara hell klart all dessa
konsekvenser av del höga kostnadsläget främst verkar till nackdel för de mindre
bemedlade.

Enligt min
mening kan del alltså med fog göras gällande att nuvarande ordning brister i
flera hänseenden. Den är för dyr och tidskrävande och den framstår som
komplicerad för den enskilde. Bristerna torde ha störst betydelse när det
gäller tvister om mindre värden.

När del
gäller kostnadssynpunkterna måste givelvis den nyligen antagna rällshjälpsreformen
beaktas. Den allmänna rättshjälpen innebär all den räilssökandes kostnadsrisk
vid rättegång begränsas i hög grad. Reformen tar emellertid sikte endast på
parlens egna kostnader och begränsar inte del ansvar som föreligger för
motpartens kostnader om denne vinner målet. Denna utformning av rättshjälpen är
inte att betrakta som en brist i rättsskyddet. Allmänt sett är det nämligen
nödvändigt att den som inleder en rättegång tar en viss koslnadsrisk. Den
allmänna rättshjälpen syftar inle till all helt eliminera denna risk utan till
att begränsa den och ge den rältssökande möjlighet alt förutse kostnaderna.
När det gäller tvister om mindre värden blir emellertid den relativa koslnadsrisken
även med beaktande av rättshjälpen alltför hög med nuvarande rättegångsordning.

Även med
de nya reglerna om rättshjälp kan process därför i många fall te sig som ett
orealistiskt alternativ från ekonomisk synpunkt. Oavsett detta kan det inle
annat än undanlagsvis vara rimligt alt rättegångskostnaderna ligger i nivå med processföremålels
värde. Detla gäller i lika hög grad vare sig det är parterna själva eller slaiendlereventuellietlförsäkringskollekiiv
som fär slå för kostnaderna. Härtill kommer alt den utökade rättshjälpen bara
obetydligt kan påverka de ölägenheter som följer av att nuvarande

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 131

regler kan göra alt rättegången bir tidskrävande och
framstår som komplicerad,

I
promemorian diskuteras om inle andra alternativ än domstolsförfarandel står lill
buds för de mindre tvisterna. Beträffande konsumenltvister hänvisas till reklamalionsorganen,
i första hand allmänna reklamationsnämnden. Enligt promemorian erbjuder
emellertid dessa organ i sin nuvarande utformning inte någon fullständig
lösning på problemet med de mindre tvisterna. Under remissbehandlingen har
flertalet remissinstanser som berört frågan anslutit sig till den uppfattning
som kommit till uttryck i promemorian. Del har därvid anförts att en
domstolsprövning är naturlig med hänsyn till domstolarnas traditionella
uppgifter all lösa rältstvisier mellan medborgarna och deras för ändamålet
särskilt utbildade befattningshavare. Även rättssäkerhetsskäl och intresset
all tingsrätterna inte utarmas och förlorar sin bredd har åberopats för en
sådan lösning. Samtidigt har från konsumenlhåll underslrukits att allmänna reklamalionsnämnden
bör bibehållas i sina nuvarande funktioner, Ell par remissinstanser har
emellertid ullalat sympatier för all hänvisa de mindre tvisterna lill reklamalionsnämnd.
Till slöd för en sädan lösning har åberopats de goda erfarenheterna från
allmänna reklamalionsnämnden och alt ell förfarande vid reklamalionsnämnd
utifrån önskemålen om en snabb, billig och sakkunnig prövning av konsumenltvister
är överlägset ett domslolsförfarande, I sammanhanget har ocksä föreslagils
regional utbyggnad av nämndens verksamhet och möjligheter att tvångsvis
genomföra nämndens avgöranden.

För egen
del kan jag inle se någon motsatsställning mellan domstolarnas och allmänna reklamalionsnämndens
verksamhet. Reklamationsnämndens verksamhet är i huvudsak inriktad på en
särskild typ av tvister, nämligen frågan huruvida en tillhandahållen vara eller
tjänst motsvarar de krav konsumenten har rätt all ställa. Endast konsumenten
kan föra en tvist inför nämnden. En talan vid domstol däremot kan väckas av
båda parter i en tvist och grundas pä de mest skilda omständigheter. Domstolens
avgörande kan verkställas tvångsvis. Genom sin starka förankring hos såväl konsument-som
näringsidkarinlressena utgör nämnden ett värdefullt konsument-politiskt organ,
som bygger på frivillig medverkan från parternas sida. En förändring av
reklamationsnämndens verksamhet i riktning mol domstolsliknande arbetsformer
skulle enligt min mening kunna menligt påverka nämndens betydelse som konsumenlorgan.
Det är sålunda tvivelaktigt om det nuvarande mycket smidiga förfarandet hos
nämnden kan bevaras för den händelse nämnden också skulle la befattning med
bevisprövning oc"h avgörandena skulle bli bindande. Därtill kommer all en
utbyggnad efler nu angivna riktlinjer skulle dra betydande kostnader.
Ytterligare kan tilläggas all en lösning inom ramen för reklamalionsorganen
självfallet endast skulle lösa de problem som rör konsumenltvisterna. För

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 132

övriga tvister skulle de rältssökande vara hänvisade till
nuvarande processordning. Som framhållits i promemorian behövs sålunda både ett
domslolsförfarande och ell reklamalionsförfarande beträffande konsumenltvisterna.
Allmänna reklamationsnämnden bör därför enligt min mening bibehållas i sin
nuvarande funktion även efler en reform av rätlegängsförfarandel. Dessa båda
former för prövning av tvister har emellertid ett nära samband och kompletterar
varandra. Del är därför angelägel alt en samordning sker så att båda
förfarandena utnyttjas på ell ändamålsenligt säll, Efler en tid bör en
utvärdering göras av hur de båda möjligheterna all lösa konsumenttvister
fungerat, I detta sammanhang kanävenenöversynav allmänna reklamalionsnämndens
ställning och verksamhet göras,

1 några remissyttranden diskuteras möjligheten all införa ell
särskilt förlikningsförfarande vid domstol eller inrätta särskilda förlikningsnämnder
efler förebild av hyres- och arrendenämnderna.

Självfallet bör alla möjligheter lill förlikning av
tvister tas tillvara inom ramen för ell förenklat förfarande i mindre tvister.
Detta bör emellertid enligt min mening ske inom ramen för ell förfarande som
ger domstolen möjlighet all avgöra tvisten med bindande verkan för parterna.
Ett särskilt förlikningsförfarande synes inle ägnat att nedbringa vare sig
tidsåtgången eller kostnaderna. När det gäller att utforma ell förenklat
rättegångsförfarande synes erfarenheterna frän förfarandet i hyres- och
arrendenämnd böra beaktas. Däremot anser jag del inle lämpligt all anknyta
verksamheten till hyresnämndsorganisalionen med dess speciella uppgifter.

Med hänvisning lill det anförda anser jag alt del
föreligger ell starkt behov av att inrätta ell lättillgängligt förfarande för
att lösa tvister om mindre värden och att delta förfarande bör förläggas till
de allmänna domstolarna.

Även om åtgärder sålunda i första hand bör sättas in för
att åstadkomma ett bättre tvistemålsförfarande, vill jag understryka att
allmänna reklamationsnämnden bör bibehållas och vidareutvecklas. Riktmärket
vid utformningen av det nya domstolsförfarandel bör inle vara att överta
allmänna reklamalionsnämndens uppgifter. Nämnden och domstolarna bör i stället
fungera som komplement åt varandra. Jag återkommer i del följande lill frågan
om samordningen mellan allmänna reklamalionsnämnden och domstolarnas
verksamhet,

16.2 Allmänna riktlinjer för ett förenklat
rättegångsförfarande i tvister om mindre värden

Som en grundläggande målsättning för ell förenklat
förfarande anges i promemorian alt sådana förenklingar måste åstadkommas all
kostnaderna blir betydligt lägre ulan att befogade rätlssäkerhetskrav
eftersatts. Med hänvisning lill att behovet av biträde i särskilt hög grad
leder till höga rättegångskostnader bör förfarandet utformas så all parterna
kan föra sin talan utan bilrädeshjälp, Mol denna bakgrund föreslås i huvudsak
följande

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 133

ändringar i förhållande lill nuvarande ordning.

Förfarandet är i princip tillämpligt i alla disposiliva
tvistemål som rör ett mindre värde. Som värdegräns gäller ell halvt basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Målen skall i tingsrätt
handläggas av ensamdomare. Rätten åläggs en betydligt utökad skyldighet all
biträda och vägleda parterna. En särskild tjänsteman vid varje tingsrätt skall tillhandagå
de rältssökande med råd och upplysningar. Ökade möjligheter lill skriftlig
handläggning införs. Beträffande rättegångskostnaderna skall gälla all biträdesersätlning
inle blir ersällningsgill. Möjligheterna lill kvittning av kostnaderna vidgas, Rällen
all fullfölja talan lill hovrätt begränsas i viss utsträckning.

Promemorians riktlinjer för ell förenklat förfarande har
föranlett starkt delade meningar under remissbehandlingen.

Remissinstanserna har i stor utsträckning anslutit sig lill
de i promemorian angivna riktlinjerna. Dessa remissinstanser däribland KO,
fackliga organisationer och företrädare för näringslivet har ansett all
promemorian ger ullryck för en realistisk syn pä civilprocessen. De angivna
riktlinjerna anses av dessa remissinstanser göra del möjligt och rimligt från
ekonomisk synpunkt för den enskilde all hävda sin rätt även om det gäller
mindre värden och att en reform efter dessa riktlinjer ger ell stort antal
människor väsentligt ökad rättssäkerhet.

Många remissinstanser däribland praktiskt laget alla
hörda hovrätter, tingsrätter och rättshjälpsanstaller samt organisationer som
företräder domare och advokater har emellertid intagit en starkt kritisk
hållning lill de i promemorian angivna riktlinjerna för ett förenklat
förfarande. Som skäl för denna ståndpunkt har i allmänhet åberopats att
advokaternas insatser i processen inte på det sätt som föreslagits kan ersättas
av bistånd och vägledning frän domstolens sida ulan allvarliga faror för
rättssäkerheten.

Enligt min mening bör målsättningen vid utformningen av
ett nytt rättegångsförfarande i tvister om mindre värden främst vara att
åstadkomma ett mindre kostnadskrävande förfarande utan all rimliga krav på
rättssäkerhet eftersatts. Beträffande kostnaderna gäller också önskemålet att
de bör vara i görligaste mån möjliga att överblicka på förhand.

Den kriiik som framförts mol de föreslagna riktlinjerna
för förfarandet går ul på att den nya ordningen i olika avseenden är betänklig
från rättssäkerhetssynpunkt. Jämförelse görs i regel med nuvarande ordning som
därvid anses erbjuda ell större mått av rättssäkerhet. Enligt min mening är del
missvisande all begränsa jämförelsen till del fall alt rättegång verkligen
kommer till stånd. Det är visserligen uppenbart alt promemorieförslaget på
vissa punkter lämnar mindre garantier än nu gällande regler för all ell
materiellt riktigt avgörande kommer till stånd i en påbörjad process. Har t,ex,
tingsrätten meddelat en oriklig dom vilket givetvis kan hända i alla syslem
är möjligheterna lill rättelse enligt promemorieförslagel mindre

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 134

än enligt nuvarande ordning. Som jag har framhållit i det
föregående används emellertid del nuvarande systemet i ganska obetydlig utsträckning.
Främst av ekonomiska skäl anser part det i många fall uteslutet all hävda sin
rätt vid domstol även om han har rätt i sak. Han är istället hänvisad lill att
på ett eller annat sätl försöka komma fram lill en uppgörelse med motparten
eller all avslå från sin rätt. Med ell förenklat förfarande kan han erbjudas
förbättrade möjligheter alt få sin talan prövad vid domstol och framför allt
all med processmöjlighelen som påtryckningsmedel få lill stånd en rimlig
uppgörelse. Enligt min mening måste stor hänsyn tas lill dessa omständigheter
när man jämför nuvarande ordning med ett förenklat förfarande. En avvägning
måste alltså ske mdlan intresset av all upprätthålla bästa länkbara garantier
för ett riktigt domstolsavgörande i varje enskilt fall och intresset av att
åstadkomma ell snabbt och kostnadsmässigt rimligt och därigenom också
någorlunda ofta anlitat domslolsförfarande.

Den tyngsta kostnadsposten är f.n. ersättningen lill
juridiskt biträde. Om några påtagliga resullal skall vinnas måste
ansträngningar göras för alt fä bort eller i varje fall avsevärt nedbringa
denna kostnadspost. Förfarandet måste därför förenklas så all del i regel blir
möjligt för den enskilde all på ett tillfredsställande sätl utföra sin talan
utan bilrädeshjälp. Detta förutsätter all domstolarna i betydligt högre grad
än f.n. får ägna lid och krafter all bistå och vägleda parterna.

Även andra kostnadsposter måste ses över. Kostnadskrävande
handläggningsruliner får i viss män modifieras. Rällen lill fullföljd mol
tingsrätts dom är av stor betydelse från kostnadssynpunkt men även för
möjligheterna att inom rimlig lid få ett avgörande till stånd. Om syftet med
den nya ordningen skall nås måste vissa begränsningar i denna rätt göras.

Under remissbehandlingen har från olika håll föreslagits
all man försöker komma lill rätta med bristerna i nuvarande ordning med mindre
genomgripande ändringar. Från några håll har sålunda förordals en ändring som
enbart gär ut på att man öppnar möjlighet lill lagsökning pä grundval av
utlåtande av reklamationsorgan. En annan lösning som förordats är att man
vidgar möjligheterna till huvudförhanding i förenklad form. Enligt min mening
är del alldeles otillräckligt att genomföra så begränsade lösningar. För att
någon märkbar effekt skall uppnås fordras mera genomgripande ändringar i
nuvarande ordning.

En synpunkt som, särskilt från domslolshäll, framförts mol
promemorieförslaget är all detta gär för långt när del gäller domstolarnas
biträde och vägledning till parterna och all den föreslagna ordningen försätter
domstolarna i ell läge där svårigheter uppstår alt upprätthålla domstolarnas
objektiva ställning. Jag anser visserligen att kritiken pä denna punkt är
överdriven. Å andra sidan är del givetvis även enligt min mening angelägel all
domstolarnas anseende för opartiskhet inte riskeras. Jag är därför beredd all
förorda sådana ändringar i promemorieförslaget all domstolarna

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 135

avlastas sådana arbetsuppgifter som är ägnade att medföra
risker av nu angiven art, I gengäld bör biträdeskostnad görs ersättningsgill i
viss utsträckning. För att syftet med reformen inle skall äventyras måste dock
starka begränsningar göras i rällen till ersättning för sådan kostnad. Jag
återkommer lill detta i det följande.

Mot bakgrund av de allmänna riktlinjer, som jag nu har
nämnt och som i stort sett överensstämmer med promemorieförslagels, förordar
jag all ett förenklat tvisiemålsförfarande införs vid de allmänna domstolarna.
Den nya ordningen bör i princip tillämpas på tvistemål vari förlikning om saken
är tillåten och där tvisteföremålels värde inle överstiger en viss gräns.
Beträffande handläggningen i tingsrätt bör gälla all rätten får vidgade
möjligheter att välja skriftligt förfarande. Den nuvarande formella uppdelningen
på förberedelse och huvudförhandling bör inte upprätthållas. Möjligheten att
gestalta handläggningen efter vad som är lämpligt i det enskUda fallet bör
vidgas. Rätlen bör åläggas en utökad skyldighet att bistå och vägleda parterna
och all verka för all förlikning kommer till stånd, I fråga om
rättegångskostnaderna bör gälla alt kostnaden för juridiskt biträde inte
ersätts annat än i mycket begränsad utsträckning samt att kostnad för sakkunnig
bestrids av allmänna medel. Reglerna om rättegångskostnad bör gälla även i
högre rätt. Rätlen att fullfölja talan bör begränsas till särskilt angivna
fall, bl,a, sådana där prejudikatsinlresse föreligger.

Ett förfarande av nu angiven innebörd lorde ge betydligt
ökade möjligheter för den enskUde att anlita domstolarna i tvister angående
mindre värden ulan att kraven på garantier för ell rikligt avgörande
eftersatts,

1 några remissyttranden har anförts all ell förenklat
rättegångsförfarande för mindre tvister inte bör genomföras pä grundval av
promemorian utan först efter en allmän översyn av RB, Enligt min mening talar
flera skäl för att frågan bör tas upp redan nu. En allmän översyn av RB är en
omfattande utredningsuppgift. Behovet av ell förenklat förfarande är emellertid
påtagligt och aktuellt. Vidare har frågan om ell förenklat förfarande i mindre
tvistemål ell sådant samband med rättshjälpsreformen all genomförandet inte
bör uppskjutas någon längre tid. Del sagda hindrar inte all frågan om de mindre
tvisterna bör kunna las upp på nytt i samband med en allmän översyn av
tvistemålsprocessen. En sådan översyn är enligt min mening påkallad av flera
skäl och jag kommer att inom kort la upp frågan om en utredning på detla
område. Därvid bör de lösningar som nu föreslås kunna ses över och eventuellt
modifieras mot bakgrund av gjorda erfarenheter. En reform beträffande mål om
mindre värden kan enligt min mening i viss mån ses som en försöksverksamhet,
som får följas med uppmärksamhet och utvärderas. Om del visar sig lämpligt, kan
detta ske i samband med en allmän reform av rättegångsförfarandet.

Angående reklamationsorganens ställning i förhållande lill
det förenklade förfarandet har jag redan framhåUit alt avsikten med den nya
tvistemåls-

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 136

rättegången inle är all låta domstolarna överta allmänna reklamalionsnämndens
arbetsuppgifter. En stor del av dessa uppgifter består i all ge konsumenterna
råd och upplysningar i rättsförhållanden som ännu inle utvecklats lUl tvister i
egentlig mening. Alt denna uppgift i första hand bör ligga pä reklamalionsorganen
är uppenbart. Beträffande de egentliga tvisterna måste beaktas de fördelar reklamalionsförfarandet
erbjuder. För parternas del uppkommer i princip inga kostnader,

Reklamalionsorganen
och domstolarna bör som jag tidigare har framhållit kunna fungera som
komplement åt varandra, I mångafall, särskilt när fråga är om köp av
förhållandevis billiga varor och när del kan antas att fakta i tvisten är oslridiga,
bör domstolen upplysa parterna om möjligheten att få tvisten löst genom reklamalionsorganen.
Rör tvisten en ren reklamationsfråga, bör parterna i regel rekommenderas att i
första hand vända sig till reklamalionsnämnd. Omvänt bör reklamalionsorganen i
många fall rekommendera parterna all vända sig till domstol, Detla bör ske t,ex,
om del inle är möjligt all få fram klara uppgifter angående händelseförloppet
eller om tvisten rör rent rättsliga frågor av allmän natur. Ett annat fall är
när del framsiår som klart all någondera parlen inte är villig alt rätta sig efler
reklamationsorganels rekommendation,

16.3 Tillämpningsområdet

Enligt promemorieförslagel skall del förenklade
förfarandet i princip gälla för alla disposiliva tvistemål om tvisteföremålels
värde vid talans väckande uppenbart inle överstiger ett halvt basbelopp enligt
lagen om allmän försäkring. Förfarandet skall också under vissa villkor
tillämpas oavsett alt värdet är högre, Ell sådant fall är när reklamalionsorgan
avgelt utlåtande i tvisten och ett annat när parterna är ense om förenklad handläggning.
Lagstiftningen skall däremot inte tillämpas i fräga om mål som handläggs i
särskild sammansättning, t.ex. vid fastighetsdomstol, eller med tillämpning av
konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847). Enligt en särskild
bestämmelse skall del förenklade förfarandet inle få åsidosättas på grund av
skiljeklausul.

Vid
remissbehandlingen har promemorieförslaget godtagits eller lämnats utan erinran
i fierlalet yttranden. Från många håll förordas dock jämkningar, I några
yttranden föreslås sålunda en utvidgning av tillämpningsområdet, 1 allmänhet gär
dock föreslagna jämkningar ul på all tillämpningsområdet skall begränsas.

Av skäl
som jag tidigare har berört bör liliämpningsområdel för del förenklade
förfarandet i princip begränsas lill tvister som rör mindre värden, I övrigt
bör som en allmän riktlinje gälla att tillämpningsområdet görs så vidsträckt
som möjligt. Det är främst de höga rättegångskostnaderna som motiverar ett
förenklat förfarande. Det torde vara svårt att påvisa alt

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 137

kostnadsläget skulle vara gynnsammare i vissa målgrupper.
All sannolikhet talar för att problemet gör sig kännbart över hela tvistemälsfältet,
Å andra sidan måste beaktas alt kostnaderna inte har samma betydelse i alla målgrupper.
En del tvister måste under alla förhållanden las upp vid domstol. För denna
grupp kan andra lösningar av kostnadsfrågan övervägas. Beträffande andra mål
kan gälla alt det från allmän synpunkt är påkallat alt de undanlas. Ytterligare
bör beaktas att gränserna för tUlämpningsområdet rent allmänt måste vara
avgörande för hur långl förenklingarna i förfarandet kan drivas. Vida gränser lorde
kräva ell större mätt av rättssäkerhets-garantier än ell snävt
tillämpningsområde,

Mol denna allmänna bakgrund finns anledning all först
granska den gränsdragning som har gjorts i promemorian mellan dispositiva och indisposiliva
mål. Som framhålls i promemorian är del uppenbart att de dispositiva målen i
regel bör kunna handläggas i ett förenklat förfarande, 1 fråga om de indispositiva
målen ligger saken däremot delvis annorlunda till. Det indisposiliva målets
betydelse för parterna och från samhällets synpunkt kan inte mätas i pengar på
det säll som vanligtvis är möjligt för disposiliva tvister. Del finns
visserligen skäl anta all många indisposiliva mål är väl lämpade för ett
förenklat förfarande av den utformning som jag har angett i del föregående, I
många fall är emellertid särskilda hänsynstaganden påkallade, t,ex, när fråga
är om stridiga värdnadsfrågor, 1 dagens läge synes därför lämpligast att de
indispositiva tvisterna inte handläggs enligt den nya ordningen. Delsamma bör
gälla när ell mål har både dispositiva och indispositiva beståndsdelar, det
yrkas Lex, hemskillnad och underhåll.

Som utgångspunkt bör alltså gälla alt tillämpningsområdet
bör begränsas lill de dispositiva tvistemålen. Det finns emellertid skäl alt
överväga visa ytterligare begränsningar, I promemorian har sålunda undanlag
gjorts för mål för vilkas handläggning i första instans del redan nu finns
särskilda bestämmelser om rättens sammansättning. Som exempel nämns mål som
skall handläggas vid fastighetsdomstol. Vidare har undanlag gjorts för mål vari
saken skall handläggas med tillämpning av konkurslagen eller ackordslagen. Även
dessa mål karaktäriseras av all särskilda handläggningsregler finns. Dessa
undanlag har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Även enligt min
mening bör de nämnda målkalegorierna uteslutas från tillämpningsområdet. När
erfarenhet vunnits av det förenklade förfarandet kan finnas skäl att överväga
om inle vissa ytterligare målgrupper bör föras in under den nya ordningen.

Vid
remissbehandlingen har ytterligare begränsningar av tillämpningsområdet
förordats i flera yttranden. Från några håll görs uttalanden som går ut på att
reformen bör begränsas lill konsumenltvister. Utgångspunkten för dessa
uttalanden är att viss försiktighet bör iakttas när del gäller alt bestämma
tillämpningsområdet. Visar sig erfarenheterna goda är del lätt all

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 138

efter en lid vidga tillämpningsområdet, I några yttranden
förordas en begränsning lill sådana konsumenltvister i vilka reklamationsorgan avgelt
utlåtande, I några remissyttranden förordas alt tvister om handelsköp eller
tvister mellan näringsidkare skulle uteslutas frän tillämpningsområdet.

Enligt min
mening finns visserligen skäl all iaktta viss försiktighet när gränserna för
tillämpningsområdet bestäms. Del är emellertid svårt all se all problemet med
höga processkostnader generellt skulle ha mindre betydelse i andra mål än konsumentmäl.
De yttranden som avgetis från flertalet näringsidkarorganisalioner ger inget
belägg för detta. Som jag framhållit tidigare har kostnadsfrågan särskild
betydelse i sådana fall när parterna inle är ekonomiskt jämspdta. Så kan vara
fallet inle bara i konsumenltvister utan också i tvist mellan exempelvis ett
storföretag och en hantverkare eller annan småföretagare, särskilt som
näringsidkare i regel inle kan få rättshjälp i angelägenhet som har samband med
näringsverksamheten. Förutom att risk föreligger all konsumentmålen skulle bli
alltför få för all motivera ett särskilt förfarande, skulle sålunda behovet av
en förenklad ordning inle tillgodoses på viktiga områden. En begränsning lill konsumentmäl
bör alltså inle komma i fråga.

Enligt promemorieförslagel
skall tvister som faller under arbetsdomstolens behörighet inle omfattas av
del förenklade förfarandet. En sådan ordning är även enligt min mening lämplig,
I fråga om andra arbetsrätlsliga tvister vill jag erinra om det arbete som
bedrivs inom anställ-ningstrygghelsulredningen. Denna utredning har lill
uppdrag all utreda bl,a, frågan om vidgad behörighet för arbetsdomstolen. De
sakkunniga kan väntas lägga fram förslag beträffande domstolsfrågorna senare
under detta år. Undantag bör f,n. inle göras för ifrågavarande arbetsrätlsliga
tvister. Frågan får tas upp i samband med behandlingen av anslällningslrygg-hetsutredningens
förslag.

Enligt
promemorian bör det förenklade förfarandet tUlämpas i första hand pä tvister
där värdet är sådant all del normalt inte är ekonomiskt försvarligt all driva
saken i ordinär process. Frän denna utgångspunkt har tillämpningsområdet
begränsats med hänsyn till tvisteföremålels värde. Om detta värde ligger under
ett halvt basbelopp är del förenklade förfarandet i princip tillämpligt och i
motsatt fall del ordinära. Förslaget har godtagits av fierlalet
remissinstanser. Frän flera håll anses dock att avgränsningsmetoden måste
kompletteras med andra regler som ger möjlighet lill ytterligare begränsningar.
En synpunkt som återkommer i flera av dessa yttranden är all tvisteföremålels
värde inle är någon mätare pä målets svårighetsgrad från utrednings- och
bedömningssynpunkt. Vissa mål under värdegränsen kan vara nog så enkla medan andra
ställer betydande krav pä parterna och domstolen. En annan vanlig synpunkt är
all ell tvistemåls betydelse för den enskilde inle alllid låter sig mätas i
pengar. Beträffande

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 139

frågan på vUken nivå värdegränsen bör ligga har under
remissbehandlingen den föreslagna gränsen vid ell halvt basbelopp godtagits i
flertalet yttranden, I några yttranden ifrågasätts dock en högre gräns och i någol
flera en lägre. Bland dem som uttalar sympatier för en högre gräns framhålls
bl,a, att den föreslagna värdegränsen medför att ett antal tvister som rör
dyrbarare kapitalvaror, Lex, bilar och fritidsbåtar, faller utanför tillämpningsområdet.
De som förordar en lägre gräns gör i regel uttalanden som gär ut på all en
tvist som rör ett halvt basbelopp för många människor framsiår som en tvist
angående ell betydande värde. Av rättssäkerhetsskäl bör därför gränsen sättas
lägre. Från något håll framhålls att flertalet av vardagslivels tvister skulle
falla inom tillämpningsområdet även vid en gräns på 500 kr.

Som jag framhållit tidigare bör det förenklade förfarandet
ta sikte pä tvister om mindre värden. Det är därför nödvändigt att bestämma en
viss värdegräns inom vilken förfarandet skall vara tillämpligt. Syftet med
reformen är att skapa en rimlig relation mellan tvisteföremålels värde och den koslnadsrisk
som part löper vid process. Behovet av ell förenklat förfarande är mest
påtagligt när det gäller tvister som i ordinär process skulle dra kostnader som
ligger i nivå med tvisteföremålels värde. Värdegränsen bör sålunda bestämmas
så att dessa tvister hänförs lill del förenklade förfarandet. Enligt de
statistiska uppgifter som redovisas i promemorian skulle en värdegräns som
ligger omkring 3,000 kr, från dessa utgångspunkter utgöra en lämplig bestämning
av tUlämpningsområdet,

Under remissbehandlingen har gjorts gällande att en frän
dessa utgångspunkter bestämd avgränsning av tillämpningsområdet för del
förenklade förfarandet inte ulgör en godtagbar lösning beträffande de ulredningsmässigt
eller rättsligt mer komplicerade tvisterna. Denna invändning synes bygga på den
uppfattningen att del i promemorian föreslagna förenklade förfarandet inle
innehåller tillräckliga garantier för all domstolens avgöranden blir materiellt
rikliga, Samma betrakielsesätt torde ligga bakom de invändningar som framförts
från flera remissinstanser alt tvister inom den i promemorian föreslagna
gränsen innefattar värden som av många människor bedöms som betydande. De i del
föregående angivna riktlinjerna för ett förenklat förfarande ger enligt min
mening goda möjligheter att utforma förfarandet så all tillräckliga garantier
skapas för materiellt riktiga avgöranden. Av särskUd betydelse härvidlag är den
materiella processledningen från domstolens sida. På grund härav anser jag inte
alt särskilda möjligheter bör tillskapas att särbehandla mera komplicerade
tvister. Vad särskilt beträffar parter i små ekonomiska omständigheter viU jag
starkt understryka att det är just denna kategori som drabbas hårdast av
bristerna i den nuvarande ordningen, En begränsning av kostnadsrisken har
givelvis den största betydelsen för människor i små ekonomiska förhållanden.

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 140

I några remissyttranden förordas en högre värdegräns än
den i promemorian föreslagna, närmast med tanke på konsumenltvister om
dyrbarare kapitalvaror. För egen del är jag övertygad om alt del förenklade
förfarandet skulle vara väl lämpat för många konsumenltvister över den föreslagna
värdegränsen. Innan närmare erfarenheter vunnits kan det emellertid vara
befogal all iaktta en viss försiktighet vid avgränsningen av
tillämpningsområdet för del förenklade förfarandet. Jag är således inte beredd
alt med hänsyn till de angivna konsumenltvisterna förorda en generell höjning
av den föreslagna värdegränsen.

På grund
av del anförda har jag stannat för promemorians förslag om en värdegräns som
motsvarar hälften av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Genom
anknytningen lill basbeloppet uppnås en indexreglering så all värdegränsen
följer skiftningarna i prislägel och alltså utan lagändring anpassas efler
prisutvecklingen.

Att
anknyta tillämpningsområdet för del förenklade förfarandet till en viss
värdegräns har den fördelen all del blir lätt alt förutse när denna ordning
skall tillämpas med de konsekvenser detla får ur kostnadssynpunkt, Å andra
sidan blir en sådan reglering ganska stel, Pä längre sikt bör därför övervägas
om gränsdragningen kan göras mer flexibel. Dessa frågor fär las upp på nytt
sedan närmare erfarenheter vunnits av del nya förfarandet,

1
promemorian föresläs all tvist som enbari rör fråga som prövats av
reklamationsorgan som Kungl, Maj:t bestämmer skall kunna föras till det
förenklade förfarandet. Förslaget lar sikte pä del fallet att part i en konsumenlivisl
angående ett större värde inle ställer sig reklamations-organets rekommendation
till efterrättelse. Den omständigheten all reklamationsorganet tagit upp
tvisten innebär enligt promemorian att utredningsmässiga eller rättsliga
komplikationer inle föreligger. Åtskilliga av de remissinstanser som tagit upp
frågan har tillstyrkt promemorieförslaget. Från vissa håll har dock riktats
kritik mot den föreslagna ordningen, som ansetts få ringa praktisk betydelse
och dessutom vara lätt att kringgå, I ett par remissyttranden har anförts all
reklamationsnämndernas verksamhetsområde är alltför obestämt för att få styra liliämpningsområdel
för del förenklade förfarandet.

Enligt min
mening är del av stor betydelse all skapa möjlighet för den som enligt
reklamationsnämndens mening har rätt i sak att på ett enkelt säll utverka ell verkställbart
avgörande. En sådan ordning medför dels alt vinnande part i del enskilda fallet
lättare kommer lill sin rätt och dels att respekten för nämndens
rekommendationer allmänt ökas. Allmänna reklamationsnämndens verksamhetsområde
är i praktiken väl avgränsat även om dess ställning inte ännu är närmare
reglerad. En översyn av nämndens ställning och verksamhet får som jag tidigare
framhållit göras senare. Något avgörande skäl mol den i promemorian föreslagna
ordningen

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 141

har i övrigt inte framförts. Jag förordar därför att denna
ordning genomförs. Som förutsättning för all tvist över värdegränsen skall
handläggas inom del förenklade förfarandet bör gälla all tvisten huvudsakligen
rör fråga varöver ullålande avgivils av reklamationsorgan som Konungen
bestämmer.

En situation som uppmärksammas i promemorian är alt
yrkandet i en rättegång kan avse ett obetydligt belopp medan processen i själva
verket rör betydligt större värden, t,ex, när i ett skadeståndsmål yrkas
ersättning endast för förstörda kläder fastän skadorna i övrigt uppgår lill
betydande belopp, 1 en sädan situation lorde del enligt promemorian i allmänhet
vara möjligt för parterna all fä lill stånd en prövning i det ordinära
förfarandet genom all yrkandet anpassas till värdegränsen. Vidare anvisas
möjligheten alt väcka fastslällelsetalan om skadeslåndsskyldighelen i och för
sig.

Promemorians ståndpunkt i denna fräga har kritiserats i
flera remissyttranden , bl ,a, från försäkringsbolagens sida. Kritiken har
gäll ul pä alt det inte kan vara någon fördel all rättegången belastas med
yrkanden som parterna egentligen inte önskar dra under domstols prövning i det
förevarande sammanhanget. Inte heller utvägen all väcka faslslälldselalan
anses lämplig.

När ställning skall las till denna fråga finns anledning
all samtidigt överväga om tillämpningsområdet bör begränsas i vissa andra
situationer där tvisteföremålels värde inle är någon rättvisande mätare på
målels betydelse, I flera yttranden framhålls all del ordinära förfarandet bör
slå öppet i mål som rör principiellt vikliga frågor eller är av stor ekonomisk
räckvidd även om det omtvistade beloppet är lågt. Som exempel anförs mål som i
och för sig rör ett obetydligt belopp men där utgången är av intresse i andra
likartade rättsförhållanden, t,ex, anställningsförhållanden som normalt
handläggs av fackliga organisationer pä arbetsgivar- och arbetstagarsidan, Ell
annat närbesläktat fall som berörs är när målet är sådant att ell avgörande kan
ha prejudikatsintresse.

Vad först beträffar mål som i realiteten rör ell större
värde för parterna än vad som framgår av yrkandena i målet delar jag grunduppfaltningen
i promemorian all del förenklade förfarandet inle bör vara obligatoriskt för
dessa mål. Emellertid synes de anvisade ulvägarna att få tvisterna handlagda i
ordinärt förfarande inle hell invändningsfria från processekonomisk synpunkt.
Det synes lämpligare att dessa mål undantas från tillämpningsområdet genom en
särskild föreskrift.

Även beträffande andra målgrupper kan det vara påkallat
från allmän synpunkt alt de undantas från tillämpningsområdet för del
förenklade förfarandet. Jag syftar på mål som har stor betydelse utöver del
enskilda fallet. Del kan vara fråga om tvister där ell domstolsavgörande ulan
all ha prejudikatsinlresse skulle ha betydelse för ell stort antal likartade
fall. När det gäller sådana tvister är del från allmän synpunkt motiverat all
anlita ett

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 142

förfarande där ombudskoslnader ersätts i större
utsträckning och där fullföljdsmöjlighelerna är mindre begränsade än inom det
förenklade förfarandet. En sädan ordning torde också på sikt vara kostnadsbesparande.
Jag förordar all promemorieförslagel kompletteras med en särskild regel all del
förenklade förfarandet inte skall tillämpas om bakomliggande tvist rör högre
värde än ell halvt basbelopp eller utgången i målet i annat fall är av
synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rätlsförhållanden.

Som
förutsättning för handläggning i ordinär väg bör krävas all endera parlen yrkar
del och alt yrkandet framställs första gången parlen skall föra talan i målet.
Del är nämligen viktigt att frågan om handläggningsform avgörs utan dröjsmål.

1 och för
sig kan skäl anföras för alt föra över mål med prejudikaliniresse lill det
ordinära rällegängsförfarandel. Här föreligger emellertid särskilda problem med
hänsyn till svårigheterna all redan i samband med målels anhängiggörande avgöra
om målet är av intresse ur prejudikalsy npunki. Ell överförande lill ordinärt
förfarande på ett senare stadium är ocksä förenat med slora svårigheter med
hänsyn lill parternas intresse av att kunna förutse kostnadskonsekvensema.
Någon begränsning av tillämpningsområdet för del förenklade förfarandet med
hänsyn lill prejudikalintressel bör därför inte införas.

Enligt promemorieförslagel
skall tvister som rör värden över den föreslagna värdegränsen få handläggas i
del förenklade förfarandet om parterna begär del och rätlen finner del
lämpligt. Förslaget har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. I ell
fätal yttranden ställer man sig dock avvisande. Ett skäl som anförs är alt
bestämmelserna i RB om huvudförhandling i förenklad form i tillräcklig grad
tillgodoser behovet i dessa situationer.

Enligt min
mening kan del vara fördelaktigt att ge parterna möjlighet alt avtala om att
del förenklade förfarandet skall tillämpas. Därigenom kan de skaffa sig en
garanti för rimliga processkostnader. Bl.a. blir de ändrade reglerna om
fullföljd lillämpliga. Emellertid bör möjligheten all åberopa ell sådant avtal
begränsas på del sättet all åberopandet måste ske första gången part skall föra
talan i målet. 1 annat fall fordras en tämligen onödig specialreglering, bl.a.
beträffande kostnaderna. I ett senare skede lorde dessutom möjligheten all
avtala sakna nämnvärd praktisk betydelse.

I
promemorian berörs ocksä frågan om process i ordinär väg bör tillåtas även i
fråga om tvister angående värden under värdegränsen om parterna är ense om all
få saken handlagd på delta sätl. Tanken på en sädan ordning avvisas emellertid
med hänvisning till kostnadsskäl. Enligt promemorian mäste i många fall antas
att domslolskostnaderna i del ordinära förfarandet skulle bli högre än om målet
handläggs enligt den nya ordningen. Vidare framhålls att partskostnaderna
skulle bli högre vid handläggning i del ordinära förfarandet vilket i ett
utbyggt rätlshjälpssyslem har betydelse

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 143

även för del allmänna. Flera remissinstanser är av
avvikande mening. Deras invändningar går i allmänhet ul pä att
kostnadsargumenten inte är bärande, I advokatsamfundels yttrande framhålls
sålunda bl,a, alt valmöjligheten bör vara självklar när parterna själva bär
sina rättegångskostnader och alt eventuella problem beträffande rättshjälpskostnader
borde kunna bemästras genom föreskrifier i rätishjälpslagen.

Som framgår av vad jag har anfört i det föregående anser
jag del i vissa fall påkallat att tvister om mindre värden får handläggas i det
ordinära förfarandet. Det rör sig emellertid om fall där tvisteföremålels värde
inle är någon rättvisande mätare på tvistens betydelse. En annan fräga är om
handläggning i ordinärt förfarande bör kunna komma till stånd enbari av del
skälet att parterna önskar det. Enligt min mening ger en sådan ordning
anledning lill betänkligheter. Rättsskipningen i dess mest kvalificerade former
bör endast las i anspråk när del är påkallat av målets betydelse (jfr prop,
1969:44 s, 370), Härtill kommer all bilrädesbehovel och därmed behovet av
rättshjälp är betydligt mindre i del förenklade förfarandet än i del ordinära.
En valfrihet skulle därför få stora återverkningar på samhällets
rättshjälpskostnader. Vidare är det ofrånkomligt att den ordinära processen
medför högre domslolskoslnader för det allmänna än del förenklade förfarandet.
Av särskild betydelse ur kostnadssynpunkt är att del Ordinära förfarandet
innefattar obegränsade möjligheter lill fullföljd. För min del kan jag alltså inle
tillstyrka en ordning som innebär all mål som rör värden under värdegränsen
skall kunna handläggas i ordinärt förfarande enbart därför all parterna begär
del.

Enligt en särskild bestämmelse i promemorieförslagel skall
skiljeklausuler inle få hindra att mål om mindre värden handläggs i del
förenklade förfarandet. En möjlighet all sälta förfarandet ur spel genom en
skiljeklausul skulle enligt motiven avsevärt förringa värdet av den nya
ordningen. Bestämmelsen godtas i regel under remissbehandlingen. Några remissinstanser
förordar emellertid en begränsning av regelns räckvidd så att den inle drabbar
skiljeklausuler som rör vissa försäkrings- och arbetsrättsUga förhållanden och
i några remissvar ställer man sig avvisande till förslaget.

Det är uppenbart all man inle kan bortse från risken all
nuvarande möjligheter all ta in skiljeklausuler i avtal skulle kunna användas
åtminstone på vissa områden för alt sätta del förenklade förfarandet ur spel.
Risken lorde vara mest framträdande i fråga om avtal mellan näringsidkare och
konsumenter. Skiljeklausuler på detla område kan angripas med slöd av lagen
(1971:112) om olUlbörliga avtalsvillkor, Ell direkt förbud mol skiljeklausuler
i konsumenltvister inom tillämpningsområdet för det förenklade förfarandet
torde emellertid kunna ge större effekt. På detta område synes alltså ett
förbud mot att åberopa skiljeklausuler vara påkallat. Jag förordar alltså att
avtal om alt framtida tvist skall hänskjutas till skiljemän inle får göras
gällande om tvisten är en konsumenlivisl och tvisteföremålels värde

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973.87 144

understiger ett halvt basbelopp. Bestämmelser härom bör
tas upp i skilje-mannalagen.

På andra
områden torde knappast finnas risk all möjligheten att använda skiljeklausuler
missbrukas. Å andra sidan har, som framhållits vid remissbehandlingen,
skiljeklausulerna ibland en viktig uppgift att fylla i dessa sammanhang, Mol
denna bakgrund anser jag lämpligast all en regel om förbud mol skiljeklausul
inom tillämpningsområdet för del förenklade förfarandet begränsas lill avtal
mellan näringsidkare och konsumenter,

16.4 Allmänt om rättegången

Det i RB föreskrivna rällegängsförfarandel grundas på
principerna om munilighel, omedelbarhet och koncentration, Munllighelsprincipen
innebär att parterna skall framföra allt som de vill åberopa i målet muntligen
inför rätlen och inle i skrifter. Principen är strikt genomförd i underrätt
medan betydande undantag från principen medges i överrätt. Omedelbarhetsprincipen
innebär att del material som domen skall grundas på måste läggas fram direkt
vid en huvudförhandling ulan någon förmedling av protokollet. Även omedelbarhelsprincipen
är mest konsekvent genomförd i underrätt, Koncentralionsprincipen slutligen
innebär att ell mål om möjligt skall slutföras vid en enda sammanhängande
förhandling. Den angivna ordningen förutsätter att målen förbereds väl före
huvudförhandlingen. Förberedelsen är i allmänhet muntlig, I vissa fall fär mål
avgöras under förberedelsen,

Förmögenhetsrällsliga
tvister är i allmänhet disposiliva, dvs, hinder föreligger inte för parterna
att träffa förlikning, I alla mål gäller att rätten inte får döma över någol
som parterna inte yrkat, I dispositiva mål gäller dessutom att domen inte får
grunda sig på någon omständighet, som inte part har åberopat till grund för sin
talan. Även när det gäller vilken bevisning som skall införas är rätlens
handlingsfrihet i disposiliva mål begränsad.

Enligt
promemorian bör i del förenklade förfarandet muntlig handläggning vara
huvudregel åtminstone i underrätt men utrymmet för skriftlig handläggning bör
vidgas. Övergång från muntligt till skriftligt förfarande bör kunna ske.
Domstolarna bör ges stor frihet alt använda sig av del förfarande som i del
enskilda fallet framsiår som lämpligast. När muntlig handläggning skall äga rum
är del enligt promemorian av största vikt att endast ett sammanträde hålls. Den
nuvarande uppdelningen på förberedelse och huvudförhandling bör inle
upprätthållas. Dom som meddelas i samband med sammanträde skall grundas på vad
som förekommit vid sammanträdet. Någol hinder bör emellertid inte föreligga att
ta hänsyn även lill annat material som förts in i målet, Disposilionsprincipen
bör gälla även i del förenklade förfarandet. Ersättning för sakkunnigutlåtande
skall enligt promemorian utgå av allmänna medel och stanna på statsverket.
Avsikten

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 145

är
att allmänna reklamationsnämnden, olika statliga myndigheter samt
organisationer och företag skall utnyttjas för sakkunniguppdrag.

Under remissbehandlingen
har ett förfarande enligt de i promemorian angivna riktlinjerna i allmänhet inle
föranlett några erinringar. Från domslolshäll har emellertid framförts kritik
mot de avsteg från omedelbarhet och koncentration som präglar det ordinära
förfarandet, I ett par yttranden går kritiken ut på att risk föreligger att
målet vid sammanträdet inte är så berett att del då kan omedelbart avgöras med
tillräcklig grad av säkerhet och att domstolarna i oklara och svårulredda mål
kommer alt se sig nödsakade all överge den fria bevisbedömningen och i ökad
omfattning falla tUlbaka på mera formella bevisbörderegler.

Vad som medför tidsutdräkt
och kostnader i det ordinära förfarandet är de särskilt i underrätt strängt
genomförda principerna om munilighel, koncentration och omedelbarhet. Del är
ingen tvekan om all denna ordning skapar förutsättningar för en utomordentlig
säkerhet i rättens avgörande. Som jag framhåUit tidigare medför emellertid
dessa starka rättssäkerhets-garantier betydande risker för alt förfarandet blir
långsamt, komplicerat och dyrbart. När del gäller alt skapa ett enklare,
snabbare och mindre kostnadskrävande förfarande i mål om mindre värden måste
därför undersökas om en modifiering i de angivna grundsatserna kan leda till
målet. Jag viU understryka att det här inte är fråga om all överge några
grundläggande rättssäkerhelsgaranlier i RB utan all göra en mera realistisk
avvägning mellan kraven på rättssäkerhet och ändamålsenlighet,

Promemorieförslagel
innebär all förfarandet i underrätt i princip skall vara muntligt och att målen
som regel skall avgöras efler ett sammanträde, I övrigt har domstolen enligt
förslaget tillagts frihet all utforma förfarandet efler vad som är mest
ändamålsenligt i varje särskilt fall. En sådan ordning ger utrymme för en myckel
flexibel tillämpning. Enklare mål torde i allmänhet komma alt avgöras på ett
formlöst, snabbt och enkelt sätt. 1 mera komplicerade mål lorde förfarandet å
andra sidan komma all nära ansluta sig tiU det ordinära förfarandet enligt RB,
Det skulle givelvis i och för sig vara önskvärt med en närmare precisering av
förfarandets utformning under olika förutsättningar. Jag anser emellertid inle
delta nödvändigt inom tillämpningsområdet för det föreslagna förfarandet. På
andra områden har tillskapats liknande förfaranden, som lämnar myndigheter
stort utrymme att anpassa förfarandet efler omständigheterna utan att några
ölägenheter uppstått. Jag tänker närmast på förfarandet i förvaltningsdomstolar
och hyresnämnder. För egen del är jag övertygad om alt tillämpningen sker med
omdöme och ansvar vid de allmänna domstolarna. Vad jag sagt nu hindrar givetvis
inte att frågan om förfarandets utformning tas upp på nytt sedan närmare
erfarenheter vunnits.

Av vad jag nu anfört
följer att jag helt ansluter mig till de riktlinjer för ett förenklat
förfarande i mindre tvistemål som redovisats i del föregående.

10
Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973.87 146

Vad beträffar valet mellan munilighel och skrifllighet
delar jag den uppfattning som har kommit till uttryck i promemorian och
flertalet remissyttranden att muntlig handläggning bör vara huvudregel
åtminstone i underrätt i del förenklade förfarandet. Inte minst med tanke på
inriktningen på förlikningsverksamhel är en sådan ordning nödvändig. Skriftlig
handläggning kan la läng lid och många människor kan ha svårt för att i skrift
framföra sina synpunkter till domstolen. Emellertid är det som jag framhållit
nyss angelägel all domstolarna får möjlighet all använda del förfarande som i
det enskilda fallet framsiår som lämpligast. Skriftlig handläggning bör närmast
komma i fräga när saksammanhangel är oslridigl och endast rättsfrågor skall
prövas. Vidare bör övergäng kunna ske frän muntligt lill skriftligt förfarande.
Har t,ex, rätten efler sammanträde beslutat inhämta sakkunnigutlåtande, bör del
i vissa fall vara tillräckligt alt parterna bereds tillfälle all yttra sig över
utlåtandet. Del är självklart all skriftlig handläggning bör användas med
försiktighet.

Enligt
promemorieförslaget skall även i del förenklade förfarandet parterna i princip
disponera över vad som skall utgöra processmalerial. Denna ståndpunkt har i
allmänhet godtagils under remissbehandlingen. Enligt min mening kan det
knappast komma i fråga annat än all parlen i del förenklade förfarandet får
rätt all i sista hand bestämma över process-materialet. Även jag ansluter mig
alltså lill promemorian i denna fråga. Jag vill emellertid i sammanhanget
understryka all disposilionsprincipen medför höga krav på parternas förmåga all
föra sin talan och ger anledning lill vissa problem i ett förfarande där
parterna förutsätts kunna föra sin talan ulan biträde. Dessa problem måste
beaktas särskilt vid utformningen av bestämmelserna om rättens processledning.
Jag återkommer härtill i del följande,

I promemorieförslaget
har rätlen tillagts befogenhet all på statsverkets bekostnad utse sakkunnig för
all avge utlåtande om exempelvis en försåld varas beskaffenhet. Med stöd av en sädan
bestämmelse bör enligt promemorian utlåtande kunna inhämtas från allmänna reklamationsnämnden
i konsumentmål. Även statliga myndigheter saml organisationer och förelag bör
kunna utnyttjas för sakkunniguppdrag. En sådan ordning har allmänt tillstyrkts
under remissbehandlingen. Enligt min mening är del välmotiverat all ullålande kan
inhämtas frän sakkunnig på statsverkets bekostnad. Delta gäller särskilt i konsumentmäl.
Del kan också vara lämpligt all statliga myndigheter och organisationer eller
förelag utnyttjas för sädana uppdrag, t,ex, AB Svensk Bilprovning eller statens
institut för företagsutveckling. Jag förordar sålunda regler av denna innebörd.
När del gäller allmänna reklamalionsnämndens medverkan bör emellertid enligt
min mening samverkan regleras i särskilda former. Nämndens medverkan bör inle i
första hand syfta till all tillföra rällen teknisk sakkunskap. Viktigare är all
nämndens konsumentpoliliska bedömningar får slå igenom i de konsu-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 147

menltvisler som behandlas inom del förenklade förfarandet.
Jag förordar därför att domstolen i konsumentmäl åläggs all om del är lill gagn
för utredningen inhämta yttrande från allmänna reklamalionsnämnden. Nämndens
yttrande bör i regel inhämtas när fräga är omen varaeUer tjänst är av den
beskaffenhet som konsumenten har rätt all kräva. Härigenom skapas
förutsättningar för att nämndens bedömningar i reklamationsfrågor beaktas även
i de konsumenltvister som går till domstol, Nämnde:ns yttrande bör som regel
inhämtas sedan utredningen vid domstolen slutförts, Reklamalionsnämndens
behandling och avgörande bör ske i samma form och ha samma karaktär som när en
reklamationstvist förts lill nämnden av en konsument. De allmänna synpunkter
jag anlagt i det föregående har givetvis sin största betydelse i fråga om
rättegången i underrätt men bör vara vägledande även för rättegången i högre
rätt, I ett avseende gör sig emellertid särskilda synpunkter gällande vid
rättegängen i högre rätt. Som jag nyss anfört bör handläggningen som regel vara
muntlig i underrätt, I högre rätt bör främst av processekonomiska skäl
handläggningen i princip vara skriftlig och sammanträde hållas endast om
särskilda skäl föreligger, t,ex. om muntlig bevisning kommer i fråga.

16.5 Domstolens processledning

1 promemorian förutsätts all rällen i betydligt större
utsträckning än i det ordinära förfarandet skall bistå käranden med råd och
upplysningar. En särskild lagfaren tjänsteman vid domstolen avdelas för
uppgiften. Tjänstemannen skall också bistå svaranden. En viktig nyhet är vidare
vad som föreslås beträffande rättens materiella processledning. Innebörden av
förslaget är att rätten i betydligt högre grad än enligt gällande ordning skall
biträda och vägleda parterna i fråga om vilka omständigheter och vilken
bevisning som skall åberopas. Vidare föreslås all förfarandet i högre grad än f
,n, skall inriktas pä förlikning.

Vid remissbehandlingen har meningarna varit starkt delade
i fråga om domstolens processledning. Ett flertal remissinstanser har riktat
kritik mol förslaget angående en särskild lagfaren tjänsteman. Invändningarna har
i många fall gått ut pä all del är olämpligt all tjänstemannen skall ge råd och
hjälp åt båda parter i en tvist. Även förslaget om utökad materiell
processledning har föranlett kritik i många yttranden. Förslaget har ansetts
ställa alltför stora krav på domaren och innebära risker för domstolens
anseende för opartiskhet.

För att nå syftet all åstadkomma ell mindre
kostnadskrävande förfarande för de mindre tvistemålen är del som jag har nämnt
tidigare nödvändigt all reglerna utformas på ell sådant säll alt parterna i
regel inle behöver anlita juridiskt biträde. Nuvarande krav på parterna i fräga
om presentation av

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973.87 148

ståndpunkter och övrigt processmalerial måste göras mindre
stränga och rätlen tilldelas en betydligt mer aktiv roll än f.n. Rätten måste i
större utsträckning än vad som nu sker bistå parterna på olika sätl.
Förfarandet bör visserligen vara inriktat på all få lill stånd ell bindande
avgörande av tvisten men det är av stor vikt all del utformas så all frivilliga
uppgörelser mellan parterna främjas.

Enligt
promemorian skall den lagfarne tjänstemannen kunna lämna hjälp ål båda parter i
en tvist. Om biståndet uttalas bl,a, att del bör begränsas lill hjälp med att
upprätta en ansökan eller ell yttrande och vägledning beträffande grunder och
bevisning. Någon omfattande rådgivningsverksamhet anses inle böra komma i
fråga. Vidare uttalas bl,a, att det i allmänhet inte torde vara lämpligt all domstolstjänstemannen
uttalar någon mening om det materiella rättsläget.

När förslaget
har kritiserats har del i allmänhet getts den tolkningen alten mycket ingående
rådgivning har varit avsedd. Man synes ha utgått från all den lagfarne
tjänstemannen skulle fungera som juridiskt biträde i traditionell mening ål
den enskilde. Han skulle sålunda bl.a, kunna ge råd till den rältssökande om
denne bör inleda process och i så fall också angående vilka krav som lämpligen
bör framställas. För min del är jag ense med remissinstanserna alt en ordning
som innebär att domstol skulle biträda i sådana situationer skuUe ge anledning lill
betänkligheter. Både principiella och praktiska svårigheter skulle kunna
uppslå, I synnerhet i fall där båda parter behöver bistånd skulle domstolarnas
anseende för opartiskhet kunna sättas i fråga. Vidare skulle sannolikt ganska
betydande personalförstärkningar krävas. Har part behov av biträde i dessa
hänseenden bör detla behov tillgodoses utanför domstolsorganisationen.

Del sagda
hindrar inle att parternas behov av bistånd i viktiga avseenden kan tillgodoses
av tjänstemän vid domstolarna. Det behov av bistånd som jag åsyftar kan
föreligga såväl innan tvisten har framskridit så långt all rättegång är aktuell
som därefter.

När
meningsskiljaktighet uppstår mellan parterna i ett rättsförhållande behöver i
regel åtminstone ena parlen upplysningar angående hur man i allmänhet förfar i
en sådan situation. Han kan visserligen vända sig till advokat för konsultation,
men många gånger kan del vara onödigt att dra på sig kostnader för detla
eftersom det kan visa sig att han egentligen bara behöver några enkla
upplysningar. När det gäller konsumenltvister kan konsumenten visserligen vända
sig till reklamalionsorgan eller KO för allmänna upplysningar. Hemkonsulenterna
har också som uppgift alt lämna information av delis slag. Även kommunala organ
kan i framtiden beräknas komma att svara för sådan information på allt flera
orter (jfr prop, 1972:33), Del är emellertid enligt min mening naturligt att
domstolarna medverkar på detta område genom att lämna en allmän information
angående den rättsliga prövningen av konsumenltvister. Är fråga om annat än en konsumenlivisl

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 149

kan parlen känna sig osäker pä vart han skall vända sig.
Det föreligger även här ett starkt behov av information för den enskilde. Domstolarna
tillgodoser redan nu delta behov i någon omfattning. Emellertid finns skäl att
ge vidgat utrymme och fastare form ät denna verksamhet.

Även i ell
senare skede av tvisten bör domstol kunna lämna de rättssökande visst bistånd.
Den som vill väcka talan kan behöva an visning för all fylla i formulär lill
stämningsansökan. Vidare kan han behöva närmare upplysningar om hur
handläggningen av ell mål normall gestaltar sig, vilka beviskrav som i
allmänhet gäller och om innebörden av gällande regler om rättegångskostnader.
Svaranden kan ocksä ha ett motsvarande behov av bistånd. Även i nu berörda
situationer bör domstolarna kunna fylla en betydelsefull uppgift.

Om biståndet ål de rättssökande begränsas enligt angivna
riktlinjer lorde varken praktiska eller principiella användningar behöva resas.

Del synes
lämpligt all en eller flera befattningshavare vid varje tingsrätt får lill
uppgift att tillgodose del hjälpbehov jag nu har berört. Detta bör ske vid telefonmotlagning
eller vid personliga besök av de rältssökande vid domstolen. Del kan därvid
vara lämpligt att de rättssökande på begäran får skriftlig information om hur
de bör förfara i olika lypsilualioner. Blanketter för ansökningar om prövning
hos t,ex, domstolarna och reklamationsorganen bör ocksä finnas tillgängliga.

Genom att
domstolarna på detta sätl får fungera som serviceorgan lorde den enskilde kunna
besparas åtskilligt besvär och kostnader. Vidare lorde denna ordning kunna
bidra lill all ändra den bild av otillgänglighet och formbundenhet som på sina
håll anses typisk för domstolarna.

När det gäller rättens möjlighet och skyldighet att sedan
rättegång har inletts bistå parterna dras vissa gränser för de disposiliva
målens del genom disposilionsprincipen.

Som
framhålls i promemorian är disposilionsprincipens betydelse i hög grad beroende
av hur reglerna om rättens materiella processledning är utformade. De
grundläggande bestämmelserna finns i 42 kap, 8 § andra stycket och 43 kap, 4 § RB,
Enligt den förstnämnda bestämmelsen gäller att rätten skall verka för att
parterna vid förberedelsen anger allt som de vill åberopa i målet. Den skall
genom frågor och erinringar försöka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i
parternas framställningar, I 43 kap. 4 §, som reglerar processledningen vid
huvudförhandling, föreskrivs all rällen skall se lill att målet blir uttömmande
behandlat. Vidare gäller enligt bestämmelsen, liksom enligt 42 kap, 8 §, all
rätten genom frågor och erinringar bör försöka avhjälpa otydlighet och ofullsländighel
i parternas uttalanden.

Enligt
förarbetena lill 43 kap, 4 § måste rätten, särskilt i rättegång där parterna
själva för sin talan, ha befogenhet att inverka pä processmaterialets
gestaltning. Det åligger sålunda rällen all genom frågor lill

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973.87 150

parterna söka klargöra vad som är tvistigt mellan dem och
vilka grunder de vill anföra. Härvid kan rätten i viss utsträckning komma att
föranleda parterna all åberopa omständigheter som tidigare har förbigåtts, Rällen
måste dock härvid iaktta stor försiktighet, så all den inle ens får sken av all
la parti för den ena parlen (SOU 1938:44 s, 445, jfr prop, 1971:45 s, 102),
Bestämmelsen i 42 kap, 8 § andra stycket tillkom genom en lagändring som trädde
i kraft den 1 juli 1971. Dessförinnan tillämpades 43 kap. 4 § analogt vid
förberedelsen. Vid tillkomsten av den nya bestämmelsen uttalades bl.a. att det
bedömdes värdefullt med en uttrycklig bestämmelse som föreskriver aktiv
materiell processledning vid förberedelsen. Den materiella processledningen
vid förberedelsen skulle också i forlsältningen utövas med försiktighet och
fick inte medföra åsidosättande av principen om parternas frihet alt disponera
över processmalerialel. Någon ändring av vad som gällde i fräga om innebörden
av den materiella processledningen avsågs inle (prop. 1971:45s. 102).

Enligt gällande ordning ankommer det på parterna all sörja
för bevisningen. Rätten kan också, om del anses erforderligt, självmant
föranstalta om bevisning. I disposiliva mål får dock rätlen inte utan
framställning av part höra vittne, som inle förut har hörts på parts begäran,
eller meddela föreläggande om föreleende av skriftligt bevis. Särskilda
bestämmelser ger rätlen möjlighet alt avvisa bevisning. Avvisning fär ske bl,a,
om bevisningen är utan betydelse eller om den är alltför kostnadskrävande och
annan bevisning står lill buds,

1 promemorian anses bestämmelserna om den materiella
processledningen i stort sett tillfredsställande även för det förenklade
förfarandet såvitt gäller parternas yrkanden och medgivanden. Beträffande
omständigheter som har omedelbar betydelse för målets utgång uttalas
emellertid att de nuvarande möjligheterna till materiell processledning synes
alltför begränsade, I detta hänseende anses all del förenklade förfarandet mäste
innefatta en i viss män utredande verksamhet från domstolens sida. Domaren bör
kunna gä längre än lill all försöka avhjälpa ofullsländighel eller otydlighet.
Genom frågor lill parterna bör han kunna efterforska om del finns någon omständighet
av avgörande betydelse som inte har berörts i målet. En sådan efterforskning
måste dock ske med försiktighet så all inle förfarandet blir tungrott och
vidlyftigt. Beträffande bevisningen uttalas bl,a, att det inte bör komma i
fråga all ge domstolen vidgade befogenheter all mol parts vilja föranstalta om
bevisning. Däremot anses rättens möjligheter alt påverka parterna att tillföra
målet bevisning alltför begränsade. Enligt promemorian bör rällen därför kunna
framhålla för part all viss omständighet måste bevisas eller i uppenbara fall
att den presterade bevisningen förefaller otillräcklig. Vidare bör rätten kunna
fråga parterna om det finns någon bevisning rörande tvistiga omständigheter.

Förslaget om vidgad materiell processledning har under remissbehand-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 151

lingen godtagits av fierlalet remissinstanser.
Invändningar har dock riktats motförslaget, särskUlfrän domslolshäll, varvid
främst anförts all förslaget medför alt domstolarnas anseende för objektivitet
äventyras.

Som anförts i promemorian är rätlens möjligheter enligt
nuvarande ordning all påverka parternas yrkanden och medgivanden i stort sett
tillfredsställande även för det förenklade förfarandet. Efiersom förfarandet
endast skall avse mindre tvister lorde del i regel inle vålla några svårigheter
för käranden all bestämma sitt yrkande eller för käranden eller svaranden all
la ställning lill om ett framställt yrkande bör efierges eller medges. I
allmänhet bör alltså parternas ståndpunkter godtas. Om ståndpunkterna skulle
framstå som mindre rimliga, bör rätten emellertid vara oförhindrad all genom
frågor förvissa sig om au parterna är klara över vad deras ståndpunkter leder lill
och bereda dem tillfälle att ändra ståndpunkterna. Det är givet att parterna
också bör kunna animeras all ändra ståndpunkt så alt förlikning kan komma till
stånd. Dessa allmänna riktlinjer lorde i huvudsak överensstämma med gällande
ordning.

Vad beträffar rättens materiella processledning i övrigt
har inle frän något häll bestrills att del kan vara förenat med betydande
svårigheter för parterna i ett dispositivt tvistemål all förslå vilka
omständigheter som är av avgörande betydelse i målet och därmed ocksä att lägga
fram dem för domstolen. Det kan alltså inträffa alt part underlåter att åberopa
omständighet som är lill hans förmån. På motsvarande sätt kan parterna ha
svårt all bedöma vad som behöver bevisas och vilka krav som gäller i fråga om
bevisning. Som framgår av det föregående är rätlens möjligheter enligt RB :s
regelsystem alt bistå parterna i dessa avseenden mycket begränsade.
Uppenbarligen föreligger på grund härav, i synnerhet när part inte har bilrädeshjälp,
vissa risker för orikliga domstolsavgöranden. Denna ordning ansågs under
förarbetena nödvändig för all rätten inle ens skulle få sken av att ta parti
för den ena parten.

När nu ett förfarande föresläs som bygger på alt part i
regel inte skall ha bilrädeshjälp i rättegången är det som jag har framhållit
tidigare nödvändigt att rällen får en mer aktiv roll än som följer av RB,
Rätlen måste i högre grad än f,n, kunna bistå parterna så all underlag i
görligaste mån skapas för ett rikligt avgörande i del enskilda fallet. Del är
alltså nödvändigt att nuvarande regler ändras. När promemorieförslaget har
kritiserats har invändningarna i regel gått ut på all hjälpen ål parterna kan
skada domstolarnas anseende för opartiskhet. Givetvis föreligger alltid risk
att förlorande part anser att domstolen har varit partisk om motparten fält
viss hjälp av domstolen med att lägga fram sin talan. Den föreslagna ordningen
förutsätter alltså alt domaren ägnar särskild omsorg ål alt inle ge intryck att
vilja gynna ena parlen på den andras bekostnad. Svårigheterna bör emellertid
inte överdrivas. Hur regelsystemet än utformas torde f,ö, risk alltid
föreligga att förlorande part misstänker all utgången berott pä bristande
objektivitet hos

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973.87 152

domstolen. Det kan tilläggas att domaren enligt nuvarande
ordning ibland tvingas förhålla sig passiv och därigenom hjälper part, t,ex,
genom all inle påpeka för motparten alt viss omständighet måste åberopas eller
bevisas. Även nuvarande ordning rymmer alltså vissa risker för misstankar mol
domstolen för bristande objektivitet.

På grund
av del anförda anser jag att promemorieförslagel bör godtas på förevarande
punkt. Det förenklade förfarandet måste alltså kunna innefatta en i viss män
utredande verksamhet frän domstolens sida. Som framhålls i promemorian bör
domaren kunna gä längre än lill all försöka avhjälpa ofullsländighel eller
otydlighet. Genom frågor till parterna bör han kunna efterforska om del finns
någon omständighet som inle har berörts i målet. Skulle så vara fallet bör han
direkt påpeka detta för parten. En sådan efterforskning måste dock ske med
försiktighet så alt den inle leder lill att förfarandet blir tungrott och
vidlyftigt. Beträffande bevisningen bör domaren kunna framhålla för part att
viss omständighet måste bevisas eller, i uppenbara fall, all den åberopade
bevisningen förefaller vara otillräcklig. Han bör vidare kunna fråga parterna
om del finns någon som kan uttala sig om ell tvistigt och för målets utgång
relevant sakförhållande. Framkommer del då eller i övrigt under
handläggningen alt någon lämpligen bör höras som vittne, bör domaren vara
oförhindrad all påpeka delta för parterna.

En
betydelsefull uppgift för den som är rättegångsbilräde är all undersöka
förutsättningarna för en frivillig uppgörelse mellan parterna och i många fall
att verka för all en sådan uppgörelse kommer lill stånd, I ett förfarande som
bygger på all part i regel uppträder utan biträde är det alltså en viktig fråga
i vilken utsträckning handläggningen bör inriktas på försök till förlikning och
inom vilka ramar rättens förlikningsverksamhet bör bedrivas. Enligt RB bör rätlen
i disposiliva mål, om del bedöms lämpligt, under förberedelsen försöka förlika
parterna, I motiven till bestämmelsen har domaren tilldelats en förhållandevis
passiv roll. Del sägs bl,a, all domaren självfallet bör avhålla sig från all
framlägga förslag eller eljesl närmare ange riktlinjerna för en
kompromisslösning. Som motivering anges all domaren i händelse förlikningsförsökel
misslyckas kan ha att döma i saken.

Enligt
promemorian bör den nya ordningen i betydligt högre grad inriktas på
förlikning. Som huvudregel föreslås all rätlen skall försöka förlika parterna,
om inle särskilda skäl föranleder annat. Förslaget har godtagits eller lämnats
ulan erinran av del slora flertalet remissinstanser.

Som jag
har framhållit tidigare anser jag det vara av särskild vikt att det förenklade
förfarandet utformas så att frivilliga uppgörelser mellan parterna främjas. En
sådan ordning är lill fördel inle bara från kostnadssynpunkt ulan också rent
allmänt för de fortsatta relationerna mellan parterna. Det finns alltså
anledning all för del förenklade förfarandets del

s. 153 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 153

ge rätlens förlikningsverksamhet större utrymme än det f.n,
har, I enlighet med vad som föreslås i promemorian bör huvudregeln vara all rällen
skall försöka förlika parterna om inte särskUda skäl föranleder annat. Domaren
bör därvid i motsats lill vad som uttalas i motiven lill RB vara
oförhindrad alt lägga fram konkreta förlikningsförslag. Del är givet alt förlikningsverksamhelen
ställer särskilda krav på omdöme och kunskaper, I första hand bör
ansträngningarna inriktas på att nå del resullal som en dom skulle innehålla.
Emellertid är det som har framhållits i ett remissyttrande ofrånkomligt alt ta
viss hänsyn till psykologiska faktorer. Bl,a, därför bör domaren alltid
klargöra för parterna att en eventuell dom kan komma att avvika från
förlikningsförslaget. Saknar parterna uppenbarligen intresse för att träffa
uppgörelse eller framstår det som hell klart vilken av parterna som skulle
vinna målet vid en saklig prövning bör handläggningen givelvis i regel inle
inriktas på medling.

Vad jag nu
anfört är i princip tillämpligt ocksä beträffande rättegången i högre rätt. I
vissa avseenden gör sig emellertid särskilda synpunkter beträffande
processledningen i överrätt gällande. Del bistånd som i första hand är av
intresse när del gäller fullföljd lill högre rätt är all avfalla fullföljdsinlaga
eller genmäle och alt ge vägledning vid handläggningen i övrigt. Såvitt gäller
åtgärder fram lill dess prövningslillsländ meddelats synes domstolarnas
möjligheter att bistå part i viss mån begränsade. Visserligen bör allmänna
upplysningar angående fullföljdsreglerna och hovrätlsprocessen kunna lämnas.
Vidare bör allmänna anvisningar kunna ges om hur fullföljdsinlaga eller genmäle
skall utformas, Någol bistånd därutöver kan dock knappast komma i fråga. När
del gäller biståndet sedan prövningstillstånd har meddelats är situationen en
annan. Kraven på bistånd i form av materiell processledning och genom andra
åtgärder är betydligt mindre än i tingsrätt, 1 den män fortsalt skriftväxling
skall ske torde denna i regel kunna bli mycket begränsad, I vart fall synes
överrätts möjligheter all bistå parterna med anvisningar beträffande
skriftväxlingen vara goda. Skall sammanträde hållas bör materiell
processledning kunna utövas i samma omfattning som vid sammanträde i tingsrätt.
Förlikningsverksamheten blir av naturliga skäl mindre framträdande i överräll
än i underrätt,

16.6 Rättegångskostnaderna

Som jag har nämnt förut är målsättningen för reformen av
förfarandet i mindre mål främst alt åstadkomma en mindre kostnadskrävande
ordning ulan alt rimliga krav på rättssäkerhet eftersatts. Vidare bör parterna
i görligaste män kunna på förhand överblicka kostnaderna. De resultat som kan
uppnås är i hög grad beroende av hur reglerna om parternas rättegångskostnader
utformas.

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973.87 154

Huvudregeln om hur rättegångskostnaderna skall fördelas
mellan parterna i tvistemål finns i 18 kap, I § RB, Enligt denna bestämmelse
skall part som lappat målet ersätta motparten hans rättegångskostnader, I vissa
fall kan dock ersättningsskyldigheten bestämmas efter annan grund än målets
utgång. Målets beskaffenhet kan enligt 2 § föranleda all vardera parten skall
bära sin rättegångskostnad. Subjektiva omständigheter på endera parlens sida
kan även föranleda all huvudregeln frångås, 13 § första stycket finns sålunda
bestämmelser om onödig rättegång och enligt paragrafens andra stycke kan
kostnaderna kvittas om den omständighet, varav utgången berodde, inle före
rättegången var känd för den tappande parlen och han inle heller hade bort ha
kännedom därom, I 6 § finns slutligen bestämmelser om försumlig processföring.

Motiveringen lill den i I § upptagna huvudregeln är, all
rättegångens syfte att bereda rättsskydd endast ofullständigt skulle uppnås om inle
den vinnande parten ocksä fick ersättning för de kostnader han ådragit sig för
all göra sin rätt gällande. Vetskapen att den lappande parten i allmänhet måste
bära såväl sina egna som motpartens rättegångskostnader anses också ägnad all
avhålla frän obefogade rättegångar (SOU 1938:44 s, 231),

Ersättning för rättegångskostnad skall enligt 18 kap, 8§RB
fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande
jämte arvode tUl ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen har varit
påkallad för att ta tillvara partens rätt. Ersättning skall också utgå för
partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Vidare anges all inkassoåtgärd
som vidtagits före rättegången ersätts som rättegångskostnad. Ersättning för sädan
kostnad utgår enligt bestämmdser som Kungl, Maj:t meddelar,

I promemorian föreslås all den nuvarande huvudregeln i 18
kap, 1 § RB skall gälla som huvudregel i del förenklade förfarandet, Billighelsskäl
anses emellertid tala för att rätten i det förenklade förfarandet ges möjlighet
att kvitta kostnaderna i tveksamma fall. Härmed avses såväl att rättsfrågan har
varit oviss som all tvivel förelegat i fråga om de faktiska omständigheterna.
Remissinstanserna godtar genomgående att regeln i 18 kap. I § RB skall gälla i
del förenklade förfarandet. 1 fråga om kviiiningsregdn är däremot meningarna
delade.

Beträffande huvudregeln i 18 kap. I § RB delar jag den
uppfattning som har kommit till uttryck i promemorian och vid
remissbehandlingen. Regeln är otvivelaktigt ägnad all avhålla parterna inle
bara från obefogade rättegångar utan ocksä, om rättegång har inletts, från
orikliga eller obevisbara påståenden eller invändningar. Vidare bidrar den lill
all garantera rättsskyddet åt den som har rätt i sak. Skulle vinnande part
alltid själv få bära sina kostnader kunde följden bli all del i mänga fall inte
skulle löna sig att göra sin rätt gällande. Det är uppenbart att regeln har
särskild betydelse i tvister om mindre värden efiersom kostnaderna i sådana
tvister i regel är jämförelsevis högre än kostnaderna i tvister som rör
betydande värden.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 155

Bestämmelsen i 18 kap, 1 § bör alltså gälla i det
förenklade förfarandet.

Rent allmänt kan till stöd för en kvitiningsregd anföras
alt bestämmelsen i 1 § sannolikt påverkar den enskilde alltför starkt alt inte
inlåta sig pä rättegång vare sig som kärande eller svarande. Den kan nämligen
ibland leda till ett resultat som framstår som alltför hårt mol den förlorande
parlen. Omständigheterna kan ha varit sådana att hans talan ingalunda har tett
sig obefogad. Utgången kan ha berott på omständigheter som från början varit
okända för honom. Rättsläget kan ocksä ha varit myckel svårbedömt. Visserligen
finns redan enligt gällande ordning en kvitiningsregd i 18 kap. 3 § andra
stycket. Denna regel har emellertid en tämligen begränsad räckvidd, efiersom
den bara avser del fallet all den omständighet varav utgången berodde inle var
känd för den lappande parlen och han inte heller hade bort känna lill den.
Såvitt känt har den inte heller någon större praktisk betydelse. Mot en kvitiningsregd
av mer vidsträckt innebörd kan anföras all del är svårt all finna en regel som
klart avgränsar de fall dä kvittning är påkallad från de fall då huvudregeln
bör gälla. Risk föreligger onekligen att tillämpningen kan bli tämligen
växlande vid olika domstolar, vilket slår i strid med önskemålet all part på
förhand skall kunna överblicka vilka kostnadsrisker han drar på sig genom all
inlåta sig pä rättegång. Jag är därför inte beredd all föreslå någon regel om
vidgad möjlighet till kvittning. De intressen som motiverar en sådan regel
torde i stället, såvitt gäller de mindre målen, lill väsentlig del kunna
tillgodoses genom reglerna om vilka kostnadsposter som är ersättningsgilla.
Begränsas eller upphävs ansvaret för vissa poster, reduceras behovet av kviliningsmöjligheler.

Beträffande övriga fördelningsregler i 18 kap, RB föreslås
i promemorian att de skall gälla även i del förenklade förfarandet.
Remissinstanserna godtar allmänt förslaget. Även jag anser detta vara en
lämplig ordning.

Det är givetvis av största betydelse för möjligheterna all
åstadkomma en mindre kostnadskrävande ordning all endast absolut nödvändiga
rättegångskostnader ersätts. Parterna påverkas därigenom att försöka undvika
eller i varje fall nedbringa vissa av de utgifter som inle blir ersättningsgilla.
Vidare ökas parternas möjligheter att på förhand bedöma kostnaderna. En annan
möjlighet att påverka kostnaderna är all se lill all särskilt kostnadskrävande
moment i handläggningen förenklas eller ändras på annat sätt. Ytterligare en
möjlighet är att lägga över vissa kostnader från parterna tiU det allmänna. Mot
denna bakgrund finns anledning all göra en genomgång av bestämmelserna i RB om
vilka kostnader part kan bli skyldig att betala och undersöka vilka
begränsningar som kan göras i ersättningsskyldigheten. Vid denna genomgång
måste givelvis beaktas all de nyss berörda fördelningsreglernas effektivitet är
beroende av hur reglerna om ersättningsgUla kostnader utformas,

I fråga om kostnaden för bUrädeshjälp framhåUs i
promemorian all denna kostnad regelmässigt är den största posten. Tanken på att
få bort denna

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973.87 156

kostnad genom ett förbud att anlita biträde avvisas. I
stället föreslås att biträdeskoslnaden inte skall vara ersällningsgill.
Därigenom anses en ordning som innebär all parterna normalt själva för sin
talan kunna uppnäs. Vidare betonas all lösningen motverkar alt part enbari med
hänsyn till risken all få betala motpartens kostnader avstår från all göra sin
rätt gällande. Vid remissbehandlingen har promemorians förslag i princip
godtagits eller lämnats utan erinran i ett flertal yttranden. Övriga remissinstanser
har antingen uttryckligen avstyrkt förslaget eller intagit en negaliv attityd lill
promemorieförslagel som helhet.

Att bilrädeskostnaden
i regel är den ojämförligt största kostnadsposten har inte bestrills frän något
håll. Jag har tidigare nämnt att ansträngningar måste göras för all få bort
eller i varje fall avsevärt nedbringa denna kostnadspost. Som medel har jag
anvisat en förenkling av förfarandet och en stark processledning från
domstolens sida sä att del i regel blir möjligt för den enskilde att på ell tillfredsställande
sätt ulföra sin talan utan bilrädeshjälp. Dessa allmänna riktlinjer lorde inle
slå i strid med vad flertalet bland remissinstanserna anser. Vad som har
föranlett delade meningar är däremot hur långt man skall gå för all tillgodose
dessa önskemål och vilka ätgärder som är lämpliga.

Enligt min
mening är frågan vad som bör göras beträffande biträdeskoslnaden av avgörande
betydelse för om del förenklade förfarandet skall fä den nödvändiga
slagkraften. För all uppnå delta mål lorde det vara nödvändigt all genomföra en
genomgripande ändring i förhållande lill vad som nu gäller.

Generellt
biträdesförbud förekommer pä flera håll i utlandet. Från ren kostnadssynpunkt
har ett sådant förbud givelvis sina fördelar. Emellertid är det uppenbart all
det ocksä har allvarliga svagheter. Även inom tillämpningsområdet för tvister
om mindre värden är del ofrånkomligt att bilrädeshjälp i vissa fall kan vara
nödvändig. Dessutom skulle förbudet bli verkningslöst såvitt gäller juridiska
personer. Något biträdesförbud bör därför inle komma i fräga.

För att
främja syfiet att parterna i regel inle anlitar biträde i rättegången föresläs
i promemorian all biirädesersätlningen inle skall vara ersättningsgill. För
min del anser jag all detta är den principiellt riktiga vägen. Förutsättningen
är givetvis alt det är möjligt all reducera del behov av biträde som kan
föreligga i vissa mål dels genom att förenkla handläggningen och dels genom
alt i viss utsträckning låta rällen bistå parterna. Som jag har framhållit i
del föregående föreligger goda sådana möjligheter.

Det
biträde utom domstolsförfarandel som det ibland kan finnas behov av när det
gäller tvister om mindre värden är rådgivning angående det materiella
rättsläget och biträde vid kontakter med motparten. När det gäller all biträda
den enskilde under rättegången med att på ett riktigt säll framsläUa yrkanden,
bemöta invändningar, utveckla talan osv, bör part

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 157

däremot få lillräckligt bistånd genom rättens materiella
processledning. Under remissbehandlingen har diskuterats att införa en regel
som ger rällen en befogenhet att när särskilda skäl föreligger tillerkänna
vinnande part ersättning för bilrädeskostnad. En sådan lösning skulle
emellertid medföra alt det blir omöjligt att med tillräcklig grad av säkerhet
förutse koslnadsrisken. En sådan konsekvens kan enligt min mening inte godtas.
Jag kan dock ansluta mig lill den uppfattningen all viss ersältningsrätt bör
föreligga. Rätten till ersätining bör emellertid begränsas beloppsmässigt, 1
några remissyttranden har föreslagits en viss anknytning till reglerna om
ersättning för rådgivning enligt rätishjälpslagen (1972:429), Enligt min
mening talar goda skäl för en sådan ordning. Jag förordar sålunda all kostnad
för rådgivning skall vara ersättningsgill rättegångskostnad i det förenklade
förfarandet men all bilrädeskostnad i övrigt inle ersätts. Härigenom tillgodoses
del behov av biträde som ibland kan föreligga i tvist som faller inom tiUämpningsområdet
för det förenklade förfarandet och som enligt vad jag tidigare anfört inle kan
tillgodoses genom domstolens processledning.

Den
föreslagna ersättningsregeln bör främst la sikte pä sädana fall när rådgivning
ägt rum enligt 43 § rättshjälpslagen (48 § enligt den lydelse av lagen som
föreslagils i prop. 1972:132). Del skall alltså vara fråga om rådgivning som
meddelas av advokat eller av biträdande jurist på allmän eller enskild
advokatbyrå. Rådgivning i andra former bör inle vara ersättningsgill.
Anknytningen till rådgivning enligt rättshjälpslagen medför också att kostnaden
maximeras till rådgivningsavgiflen eller f,n, 50 kr. Jag vill i sammanhanget
understryka att behov av rådgivning i många fall inte lorde föreligga. Som jag
framhållit tidigare skall domstolarna lämna allmänna råd och anvisningar
angående förfarandet. Härigenom kan kostnader för rådgivning i många fall
undvikas. Del måste också beaktas alt mänga parter, särskilt större företag,
som regel har tillgång till personal som på egen hand kan utföra de uppgifter
som krävs inom det förenklade förfarandet, 1 sådana fall skall givetvis rådgivningsköstnad
inle ersättas. Genom den föreslagna ordningen torde behovet för den enskilde av
råd och vägledning vara tillgodosett i flertalet av de mål som faller in under
tillämpningsområdet för det förenklade förfarandet. Som jag har nämnt förut är
del på olika säll sörjt för alt särskilt betydelsefulla mål kan handläggas i
del ordinära förfarandet.

Bland
parts rättegångskostnader enligt RB ingår olika rättegångsavgifter.
Bestämmelserna om sådana avgifter finns i expeditionskungörelsen (1964:618) med
den därtill fogade avgiflslistan. De belopp som i första hand käranden kan få
betala för dessa avgifter kan bli tämligen slora. Bl,a, har käranden att betala
25 kr, för ansökan varigenom målet anhängiggörs och 35 kr, för lösen av
underrättens dom saml dessutom 10 kr, för varje sida av domen,

1
promemorian uttalas all vissa mindre ändringar i gällande ordning synes
påkallade. Ändringarna anses böra gå ut på all endast en avgifi för ansökan

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973.87 158

bör las ul. Del föreslås all ansökningsavgiflen skall vara
ersällningsgill. Förslaget godtas eller lämnas ulan erinran i alla remissvar.

Enligt min mening bör part vara berättigad till ersättning
för ansökningsavgiflen. Beträffande avgiftens storlek och frågan om skyldighet
alt lösa dom i målet kommer chefen för finansdepartementet all föreslå Kungl, Maj:lalt
utfärda ändrade föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse med vad som
föreslås i promemorian,

I fråga om
parts kostnad för inställelse inför rätten och kostnad för tidsspillan förordas
i promemorian alt inslällelsekoslnaden skall vara ersällningsgill medan vardera
parlen själv får bära eventuell kostnad för tidsspillan.

Förslaget att resekostnad skall vara ersällningsgill har
allmänt tillstyrkts under remissbehandlingen. Några remissinstanser anser all
även tidsspillan skall vara ersällningsgill, 1 ett remissyttrande har
ifrågasatts om inle avlägset boende part borde i stället för att inställa sig
själv vid sammanträde kunna lill lägre kostnad anlita ombud pä
sammanträdesorten ulan alt därför i ersältningshänseende komma i sämre läge.

Parts kostnad för resa och uppehälle bör enligt min mening
vara ersättningsgill. Kostnad för resa och uppehälle bör ersättas inle bara
när parlen inställer sig personligen ulan också när part i stället företräds av
ställföreträdare eller ombud, förutsatt all personlig inställelse inle
förelagts. När del gäller ersättning för tidsspillan finns det emellertid
anledning inta en annan ståndpunkt. Sådan ersättning kan i många fall undvikas,
t,ex, genom all platsombud anlitas. Med hänsyn lill betydelsen av all de ersättningsgilla
rättegångskostnaderna hålls inom en begränsad och förutsebar ram bör tidsspillan
därför inle utgöra ersättningsgill kostnad. Jag förordar sålunda all ersättning
skall utgå i fråga om kostnad för resa och uppehälle för part eller
ställföreträdare i samband med sammanträde, eller om personlig inställelse ej
ålagts, för ombud, Den föreslagna ordningen innebär all endast ombudels
resekostnader under angivna förutsättning ersätts medan däremot kostnad för
arvode lill ombud inle är ersällningsgill.

När det gäller konsumenltvister äger dessa f,n, som regel
rum i konsumentens hemort. Del är ju som tidigare framhållits myckel ovanligt
all konsumenten väcker talan mol näringsidkaren. Normalt är del näringsidkaren
som är kärande och enligt RB är i regel domstolen i den ort där svaranden har
sill hemvist rätt forum, I del förenklade förfarandet finns anledning räkna med
all konsumenter i större utsträckning än hittills kommer alt väcka talan mol
näringsidkare, I sädana fall skulle RB:s regler innebära att processen i regel
förlades till näringsidkarens hemvist. Med hänsyn lill all resekostnaden i
sådana fall kan bli betydande och alt konsument ofta lorde ha svårigheter alt
anlita platsombud bör för konsumentmäl införas en särskild forumregel som
innebär alt näringsidkaren fär sökas där konsumenten har sitt hemvist. För
näringsidkaren lorde del i

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 159

allmänhet finnas goda möjligheter all låta sig företrädas
av ombud pä platsen.

Regler som rör kostnaden för vUlnesbevisning finns i 36
kap, RB, Ersättning till vittne som åberopats av enskild part skall enligt dessa
regler utges av parlen. Har rällen i dispositivt mål självmant inkallat vittne
skall parterna utge ersättningen solidariskt, I annat fall svarar statsverket
för ersällningen. Vare sig ersättningen skall utges av part eller utgå av
allmänna medel skall den omfatta skälig gottgörelse för nödvändiga kostnader lill
resa och uppehälle och för tidsspillan, Ulgår ersällningen av allmänna medel är
den dock maximerad enligt särskilda föreskrifier,

I promemorian föreslås all viilnesersällning i del förenklade
förfarandet alltid skall bestämmas efter de regler som skulle ha gällt om
kostnaden skulle ha utgått av allmänna medel. Vidare föreslås all kostnaden
skall vara ersällningsgill. Förslaget godtas av del slora flertalet
remissinstanser.

Enligt min mening är del angelägel alt garantier skapas
för all vittnes-kostnaden alltid hälls pä en rimlig nivå. Den lämpligaste
lösningen synes vara den föreslagna anknytningen lill de ersältningsnormer som
gäller för viilnesersällning som ulgår av allmänna medel (jfr 17 § rätishjälpslagen).
Kostnaden bör vara ersättningsgill,

I fråga om kostnaden för skriftlig bevisning ges vissa
bestämmelser av intresse i 38 kap, RB, Bestämmelserna reglerar iredje mans rätt
till ersättning när han har företett handling i rättegång. Har enskild part
begärt handlingens föreleende skall ersällningen utges av parten, 1 annat fall
utgår den av allmänna medel. Ersättningen skall avse kostnad och besvär efter
vad rätlen prövar skäligt. Särskilda regler vid sidan om 18 kap, 8 § om parts
rätt till ersätining finns inte,

Promemorieförslagel innebär all kostnaden för skriftlig
bevisning inle är ersällningsgill. Frågan har inle kommenterats vid
remissbehandlingen.

Kostnaden för skriftlig bevisning torde i regel sakna
större praktisk betydelse. Med hänsyn till önskemålet alt utforma reglerna för
det förenklade förfarandet så alt de motverkar höga rättegångskostnader bör
denna kostnad inle ersättas.

Bestämmelser om ersättning tiU sakkunnig finns i 40 kap, RB,
Olika regler gäller för sakkunnig som förordnats av rällen och privat
sakkunnig. Beträffande förordnad sakkunnig gäller i disposiliva mål all
ersättning skall utges av parterna solidariskt eller, om endast ena parlen
påkallat sakkunnigs anlitande, av den parlen ensam. Har efler förordnande
utlåtande avgelts av myndighet, tjänsteman eller annan som är satt alt tillhandagå
med yttrande, skall ersättning utgå endast om särskilda föreskrifter
föreligger. Annan förordnad sakkunnig har rätt till skälig ersättning för
kostnad och för arbete och tidsspillan. Reglerna om privat sakkunnig, dvs,
sakkunnig som anlitats av part, innebär att den sakkunnige i huvudsak behandlas
som vittne. Därav följer bl,a, all de ersättningsregler som gäller för vittne
skall tillämpas

s. 160 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973.87 160

beträffande av part anlitad sakkunnig. Domstolen kan
alltså tillerkänna privat sakkunnig ersätining endast i den omfattning han som
vittne har anspråk på ersättning. Däremot kan part i förhållande lill motparten
göra gällande hela det utbetalda beloppet som rättegångskostnad (SOU 1938:44 s,425),

1 del föregående har jag förordat all ersättning lill
sakkunnig som har utsetts av rätlen skall utgå av allmänna medel och stanna på
statsverket.

Beträffande privat sakkunnig bör i enlighet med vad som följer
av nuvarande ordning gälla all parlen själv får ersätta den sakkunnige. Som
framhållits under remissbehandlingen kan del dock vara lämpligt alt enklare
sakkunnigutlåtanden, t,ex, läkarintyg, som anskaffats av part i efterhand kan
ersättas av allmänna medel. En särskild bestämmelse härom synes påkallad. Har
part i annat fall haft utgift för sakkunnig, bör kostnaden inle vara ersällningsgill,

1 vissa
fall kan part bli skyldig att ersätta statsverket kostnaden för tolk eller
stenograf som har anlitats i målet. Regler om sådan ersättning finns i 5 och 6
kap, RB. Ersättningen ulgår alllid av allmänna medel. Den skall avse skälig gottgörelse
för kostnad och tidsspillan, 1 dispositiva mål skall kostnaden återbetalas lill
statsverket av förlorande part eller i vissa fall av båda parter. Nu återgivna
regler gäller inte allmän tolk eller tolk för den som är allvarligt hörsel-
eller lalskadad. För dessa kategorier gäller särskilda föreskrifter som innebär
all statsverket svarar för kostnaderna,

1 proposition till riksdagen denna dag (prop, 1973:30) har
föreslagits alt kostnaderna för tolk och stenograf alltid skall stanna på
statsverket. Denna lösning bör givelvis gälla även i det förenklade
förfarandet,

I fråga om kostnad för översättning av handlingar till
svenska saknas f.n. särskilda regler. Kostnaden är emellertid ersättningsgill
enligt den allmänna bestämmelsen i 18 kap, 8 § RB, I den nyssnämnda
propositionen har föreslagits särskilda regler som överensstämmer med dem som f,n,
gäller för tolk. Ersättningen skall alltså utgå av allmänna medel men
återbetalas till statsverket av förlorande part eller i vissa fall båda parter.
Som förutsättning gäller all rätten har förordnat om översättning, I andra
fall får 18 kap. 8 § tUlämpas,

Regeln all ersättning för översättning som utförts efter
förordnande av domstol utgår av allmänna medel är givelvis väl förenlig med
principerna för kostnadsregleringen för det förenklade förfarandet och bör
därför gälla även där. Beträffande bestämmelsen om återbetalningsskyldighel bör
beaktas att översällningskostnad lorde uppkomma mycket sällan i del förenklade
förfarandet, I de få fall där detta sker borde föreslagna reglerna för det
ordinära förfarandet gälla. Har part ulan rättens förordnande låtit utföra
översättning bör kostnaden liksom hittills vara ersättningsgill.

Enligt
bestämmelsen i RB är kostnad för rättegångens förberedande ersättningsgill
såvitt kostnaden har varit skäligen påkallad för alt tillvarata

s. 161 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 161

partens
rätt, Hil kan hänföras konferenser mellan parterna och kostnad för all anskaffa
bevisning. Ersättning skall också utgå för parts arbete och tidsspillan som har
påkallats direkt av rättegångens förberedande,

1 promemorian föreslås alt
nu berörda kostnader inle skall vara ersättningsgilla. Vid remissbehandlingen
har förslaget godtagits eller lämnats utan erinran av det slora flertalet
remissinstanser.

Enligt
min mening talar övervägande skäl för promemorians ståndpunkt. Kostnad för
rättegångens förberedande bör alltså inte vara ersällningsgill. Därigenom
främjas önskemålet att kostnaderna i mål av detla slag hålls så låga som
möjligt. Som framhållits i promemorian kan en regel av denna innebörd i någon
utsträckning leda till att parter låter tvister gå lill rättegång något
tidigare än enligt nuvarande ordning. Särskilt sannolikt är delta emellertid
inte. Oberoende av koslnadsreglernas utformning lorde parterna i regel föredra
all undvika process,

I fråga om inkassokoslnad
har nuvarande regel införts genom en lagändring som trätt i kraft den 1 juli
1971, Mol denna bakgrund föreslås i promemorian ingen ändring i förhållande
till vad som f,n, gäller. Remissinstanserna har ingen erinran mol förslaget.
Inte heller jag anser skäl föreligga att ändra nuvarande regler, Inkassokoslnaden
bör alltså vara ersällningsgill,

I enlighet med det anförda
bör parts ersättningsskyldighet för rättegångskostnader i princip omfatta
endast vissa kostnadsposter, nämligen bilrädeskostnad med betydande
begränsning, rättegångsavgifler, insläl-Idsekoslnad, kostnad för villnesbevisning,
inkassokoslnad och kostnad för översättning.

Vad jag nu anfört har
giltighet även beträffande rättegångskostnaderna i högre rätt. Vad beträffar biträdeskoslnaden
bör särskilt uppmärksammas vad jag i det föregående anfört om all en aktivare
materiell processledning medför att part i huvudsak bör kunna utföra sin talan
utan biträde även i överräll. Visst utomprocessudlt biträde kan emellertid vara
nödvändigt i vissa fall. Jag tänker närmast på sådant bistånd som all granska
under-rätlens domskäl, överväga möjligheterna lill ändring och lämna råd i
frågan om talan bör fullföljas. Kostnaden för sådan rådgivning bör vara ersällningsgill,
Ersättningsrätten bör begränsas enligt samma riktlinjer som jag i det
föregående förordat när det gäller bilrädeskostnad i tingsrätt. Även övriga i
det föregående angivna kostnadsposter bör i lillämpliga delar vara ersättningsgilla
i högre rätt,

16.7
Rättegången i tingsrätt

Enligt
reglerna i RB är tingsrätt i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Denna
regel är emellertid försedd med betydelsefulla undantag. För familjerätlsmålen
gäller sålunda alt de avgörs under medverkan av

11
Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

s. 162 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973.87 162

nämnd. Vidare gäller för alla kategorier tvistemål att del
föreligger en mycket vidsträckt ensamdomarbehörighet. Under förberedelsen kan
sålunda ensamdomare bl.a. meddela tredskodom och dom beträffande medgivna eller
eftergivna anspråk och vid huvudförhandling som hålls i förenklad form kan mål
avgöras av en lagfaren domare ensam. Pä grund av dessa regler förekommer flerdomarmedverkan
i tvistemål i tämligen begränsad utsträckning.

1
promemorian föreslås all ensamdomarkompetensen vidgas lill att omfatta all
handläggning i tingsrätt i del förenklade förfarandet. I motiven framhålls att
denna sammansältningsform är fördelaktig genom att den främjar snabbheten i
förfarandet och skapar goda förutsättningar för rättens förlikningsverksamhel.
Vidare anförs kostnadsskäl. Förslaget har i denna del tillstyrkts eller lämnats
ulan erinran av del stora fierlalet remissinstanser, Ell par remissinstanser
förordar emellertid all sakkunniga lekmän bör delta i avgörandena.

När sammansällningsfrågan
övervägs är det givetvis av grundläggande betydelse vilka handläggningsformer
som är avsedda all tillämpas. Som jag har nämnt förut skall både muntlig och
skriftlig handläggning förekomma. Muntlighet bör emellertid främst komma i
fråga. I regel bör ett sammanträde vara tillräckligt.

Vid valet
av sammansältningsform bör beaktas att flertalet tvister som går lill domstol
enligt gällande ordning prövas av ensamdomare. Detta, som givetvis är
fördelaktigt ur kostnadssynpunkt, talar för en vidsträckt ensamdomarbehörighet
i det förenklade förfarandet. Som utgångspunkt för övervägandena bör därför
gälla att den ensamdomarbehörighet som nu föreligger bör överges endast om
mycket starka skäl talar för del.

Enligt min
mening är det alldeles klart all del för det slora flertalet mål som faller
inom gränsen för del förenklade förfarandet skulle innebära en onödig
överorganisation att föreskriva att rätlen skall beslå av ett juristkollegium.
Målen lorde i allmänhet vara tämligen enkla både frän rättslig synpunkt och vad
beträffar bevisvärderingen. Beträffande bevismässigl komplicerade mål som inle
kan föras över till ordinärt förfarande finns givetvis skäl alt beakta
principen all bevisprövning endast i begränsad utsträckning bör förekomma genom
ensamdomare (jfr prop, 1969:44 s, 343), Tillräckliga skäl att på grund härav ge
möjlighet att genomföra handläggning med tre lagfarna domare kan emellertid
inte anses föreligga. Underlaget för en sådan regel skulle bli utomordentligt
litet. Vidare skulle risk föreligga all regeln skulle tillämpas i onödan med
bl,a, förlängda handläggningslider och ökade kostnader som följd.

Redan det nu sagda talar enligt min mening starkt mol all
den jurist-kollegiala sammansättningen väljs. Ytterligare en omständighet all
beakta är all del förenklade förfarandet i hög grad bör inriktas pä förlikning.
Förlikningsförhandlingarna bör i regel ske inför rällen. Sådana förhand-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 163

lingar torde i regel förlöpa smidigare och med bättre resullal
om de sker inför ensamdomare. All ha särskild sammansättning vid förlikningsförhandlingarna
skulle vara mindre lämpligt redan av del skälet all det i ett informellt
förfarande knappast är möjligt att dra en skarp gräns mellan
förlikningsförhandling och annan förhandling.

När det gäller frågan om nämndmedverkan vill jag erinra om
alt del som en viktig fördel med nämndsammansältningen brukar anföras att den
möjliggör ell samspel mellan yrkesdomarens fackmässiga betraktelsesätt och
nämndemännens synpunkter. Vidare brukar anföras bl.a. den synpunkten att
deltagande av nämnd i rättsskipningen är ägnad all stärka förtroendet för
domstolarna. Som framhålls i promemorian har dessa synpunkter givelvis bärkraft
även i detta sammanhang. Emellertid kan i stort sett samma invändningar riktas mol
nämndsammansältningen som mot sammansättningen med tre lagfarna domare, I fierlalet
fall skulle en sammansättning med flera domare innebära en överorganisation, I
ännu högre grad än när del gäller den jurisikollegiala sammansättningen skulle nämndsammansältningen
kunna leda til all avgörandena fördröjs. Målen skulle sålunda som regel få
handläggas endast vissa dagar i veckan. Om ell mål först handlagts vid
sammanträde med nämnd och därefter skriftligt skulle avgörandet fördröjas på
grund av att nämnden måste kallas lill särskild överläggning, Pä grund härav
anser jag all en sammansättning med lekmän inte bör väljas i förevarande
sammanhang.

Mot bakgrund av del anförda anser jag lämpligast all rällen
i del förenklade förfarandet vid all handläggning beslår av ensamdomare. Denna
ordning medför stora fördelar genom all den befrämjar snabbheten i förfarandet
och motverkar onödigt höga rättegångskostnader. Vidare skapar den
förutsättningar för en ändamålsenlig förlikningsverksamhet.

Beträffande rättegängens inledande skede gäller enligt RB
all part som vill väcka talan skall göra en skriftlig ansökan om stämning lill
tingsrätten, Detla bör gälla även i del förenklade förfarandet. Del lorde också
vara ofrånkomligt att i princip upprätthålla kraven enligt RB på vad en sådan
ansökan skall innehålla. Sökanden bör alltså ange vad han yrkar och lämna en sädan
berättelse om tvisten all grunden för hans anspråk framgår. Ansökan bör också
innehålla uppgift om vilken bevisning han vill åberopa. Del är uppenbart all
dessa krav är tämligen långtgående för en part som själv skall föra sin talan.

För alt underlätta för sökanden all åstadkomma en
användbar stämningsansökan föreslås i promemorian all särskilda formulär skall
kunna användas. Förslaget har allmänt godtagils vid remissbehandlingen. Enligt
min menin&är den föreslagna ordningen lämplig. Den bör kunna underlätta
avsevärt för käranden all presentera sin sak pä ell enkelt och lätlfallligl säll.
Del kan anmärkas all en motsvarande ordning tillämpas vid allmänna reklamalionsnämnden
med gott resultat. Formulären bör tillhandahållas

s. 164 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973.87 164

inte bara vid tingsrätterna. Även på andra håll bör de
finnas tillgängliga, t,ex, hos allmänna och enskilda advokatbyråer,
hemkonsulenter och kommunala rädgivningsinsianser.

Är
stämningsansökan bristfällig bör rällen på sätt som har föreslagils i
promemorian skriftligen eller per telefon kunna bistå parten med all avhjälpa
bristerna. Om det är lämpligt bör emellertid parlen ocksä kunna anmodas alt
inställa sig vid domstolen för att få hjälp med ansökan. Givetvis bör rällen ocksä
ha möjlighet all utfärda ett formellt föreläggande all avhjälpa bristerna.
Liksom enligt gällande ordning bör ansökan i sista hand kunna avvisas om den är
otjänlig som grund för handläggning.

Föreligger
en godtagbar ansökan, bör nästa led i förfarandet vara all svaranden föreläggs
alt yttra sig över ansökningen, 1 första hand bör skriftligt yttrande komma i
fråga men svaranden bör också ha möjlighet alt lämna muntligt besked om sin
inställning. Av föreläggandel bör framgå till vilken befattningshavare han kan
vända sig om han vill ha upplysningar angående rättegången eller lämna ett
besked om sin inställning till käromålet. Sedan den utsatta liden har löpt ul
bör parterna i regel omedelbart kallas lill sammanträde. Någon gång kan del
vara lämpligare att parterna kallas lill sammanträde ulan att föreläggande för
svaranden först har utfärdats särskilt. Även i detla avseende bör rällen ha
möjlighet all förfara efler omständigheterna,

I
promemorian betonas vikten främst från kostnadssynpunkt att endast ell
sammanträde hålls. Enligt förslaget fär flera sammanträden förekomma bara
undanlagsvis, 1 den mån bevisning skall förekomma förutsätts därför all
bevisningen i regel är tillgänglig redan vid sammanträdel. Även enligt min mening
är det viktigt att endast ell sammanträde hålls. Förfarandet är avsett för mål
som i regel inle kan bära kostnaderna för flera inställelser, 1 flertalet mål
torde det också vara möjligt att avgöra målet efler ett sammanträde, I många
fall lorde nämligen avgörandet kunna grundas helt på parternas uppgifter, 1
andra fall bör det vara möjligt att genom förberedande kontakter med parterna
få klarhet i vilken bevisning som behövs och se till att den är tillgänglig vid
sammanträdet. Jag vill emellertid erinra om att förfarandet bör vara starkt
inriktat på förlikning. Det är givet att förutsättningarna för frivillig
uppgörelse kan försämras om kostnadskrävande bevisning förebringas vid
sammanträdet, I många fall där villnesbevisning är aktuell kan del därför vara
fördelaktigt att redan från början räkna med att tvä sammanträden kan komma att
behövas och därför ägna det första sammanträdet i huvudsak åt att utreda
förutsättningarna för förlikning. Det lorde då ofta visa sig att målet kan
förlikas och all någol ytterligare sammanträde inle behövs, Rällen bör alltså
även när det gäller antalet sammanträden ha viss frihet all förfara efler
omständigheterna. Del synes emellertid värdefullt all en regel ges som betonar
vikten av att endast ell sammanträde hälls i normalfallet.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 165

I de fall när mer än ell sammanträde visar sig nödvändigt
uppkommer frågan om man vid del andra sammanträdet kan fortsätta handläggningen
vid den punkt där den avslutades eller om målet då på nytt skall tas upp till
fullständig handläggning.

Enligt 43 kap. 11 § RB skall uppskjuten huvudförhandling
återupptas så snart lämpligen kan ske. Överstiger, när målet efler ell eller
flera uppskov återupptas, den sammanlagda tid varunder uppskov ägt rum inle 15
dagar, fär huvudförhandlingen forlsälla. I annat fall skall i regel ny huvudförhandling
hällas. Enligt 42 kap. 20 § RB får huvudförhandling i förenklad form hållas,
förutom i omedelbart samband med förberedelsen, inom 15 dagar från den dag då
den muntliga förberedelsen avslutades, under förutsättning all samma domare
sitter i rällen. Del förutsätts sålunda all rätten och parterna under denna tid
fortfarande har aktuellt vad som har förekommit under tidigare behandling, och någol
upprepande därav behövs alltså inte.

Som framhålls i promemorian bör ett andra sammanträde
regelmässigt kunna hållas i nära anslutning lill det första sammanträdel.
Tidsfristen enligt RB bör normall kunna hällas om del gäller all vid ell andra
sammanträde höra ell vittne eller ta upp skriftlig bevisning eller hålla syn, I
andra fall kan längre tidsfrist behövas, t,ex, när fråga är om alt inhämta
sakkunnigbevisning. Någon regel om fortsatt eller ny förhandling bör
emellertid inte uppställas, Rällen får frän fall lill fall avgöra om man vid
det andra sammanträdet kan forlsälla förhandlingen eller om målet dä bör las om
från början.

Det sagda förutsätter som regel all målet vid det andra
sammanträdet handläggs av samma domare. Del är självfallet av största vikt all
byte av domare inte äger rum. Endast vid absolut tvingande hinder för den
domare som först handlagt målet bör byte få ske.

Beträffande förfarandet vid sammanträde i allmänhet får
del ankomma på domaren att förfara efter omständigheterna. Förhandlingen bör
starkt inriktas på att utreda förutsättningarna för förlikning, 1 regel bör den
kunna inledas på samma sätl som en muntlig förberedelse enligt RB, Parterna bör
alltså i lur och ordning få redogöra för sina ståndpunkter. Därefter bör i
regel förutsättningar föreligga för all presentera ett förlikningsförslag. Om
parterna inle kan enas om förlikning, bör tillgänglig bevisning tas upp sedan
parternas ståndpunkter klarlagts. Någon gång kan del emellertid av kostnadsskäl
vara lämpligast all ett vittne hörs i ell tidigare skede av förhandlingen. Om
mer än ell sammanträde hålls bör i allmänhet någol upprepande av vad som
förekommit vid det tidigare sammanträdel inte ske, 1 regel kan det emellertid
vara lämpligt att domaren erinrar parterna mer eller mindre utförligt om processlägel.
Att detta är nödvändigt när mer än en helt kort tid förflutit mellan
sammanträdena är uppenbart. Vad nu sagts gäller naturligtvis i än högre grad
där byte av domare undanlagsvis har ägt rum.

s. 166 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973.87 166

16.8 Rättegången i hovrätt

Enligt gällande ordning kan tingsrätts dom i tvistemål
överklagas lill hovrätt. Några materiella begränsningar i denna fullföljdsrätt
föreligger inte. Detta är däremot fallet med rätten lill omprövning i HD. För
sådan omprövning krävs prövningstillstånd.

Med
hänvisning bl.a. lill kostnadssynpunkter anses i promemorian all den i princip
obegränsade rätten till fullföljd mot tingsrätts dom inte bör behållas i det
förenklade förfarandet. Å andra sidan anses alt viss möjlighet att överklaga
bör finnas i vissa situationer. Bl.a. pekas på det fallet att prejudikatsinlresse
föreligger. I promemorian övervägs en ordning som innebär alt part får klandra
avgörandet genom att väcka talan hos tingsrätt i ordinär väg. Denna lösning
avvisas emellertid med hänvisning till att den innebär ett ökat antal
prövningsinstanser. 1 stället föreslås att talan skall fä fullföljas till
hovrätt efter särskild dispensprövning. I huvudsak samma dispensgrunder som
gäller vid fullföljd lill HD föreslås gälla. Enligt förslaget får fullföljd
sålunda ske om prejudikatsinlresse föreligger, om part åberopar viss ny
bevisning, om tingsrättens rättstillämpning måste antas vara oriktig, om målets
utgång kan antas ha påverkals av vissa brottsliga förfaranden, om domvilla
förekommit eller om målels utgång uppenbarligen berott på grovt förbiseende
eller grovt misstag. Beträffande hovrätts domförhet vid dispensprövningen
förordas en sammansättning med tvä domare. Från hovrätt skall talan få
fullföljas lill HD enligt nuvarande regler. Förfarandet i hovrätt anses böra
vara i princip skriftligt.

Del slora flertalet av de remissinstanser som tar upp
frågan om en begränsning av rätten till fullföljd delar promemorians
uppfattning om all en sådan begränsning behövs. Flertalet av dem godtar
promemorieförslaget i denna del. 1 en del yttranden förordas dock något ökade
möjligheter till fullföljd.

Frågan om den i princip obegränsade rätten till fullföljd
från tingsrätt till hovrätt bör behållas i det förenklade förfarandet är av
stor betydelse. Som framhålls i promemorian skulle en sädan rätt på ett
betänkligt sätt motverka syftet med den nya ordningen. Man måste räkna med att
förlorande pari i stor utsträckning skulle utnyttja möjligheten lill fullföljd.
Förutsätlningarna för att kunna komma fram till ett snabbi avgörande skulle
alltså försämras. Parts- och domslolskoslnader skulle stiga väsentligt. De
ökade parts-kostnaderna skulle kunna användas som ell obehörigt
påtryckningsmedel för att förmå part alt efterge sin rätt. Vidare skulle den
kostnad, som part drar på sig genom att inleda rättegäng eller låta motparten
göra del, bli svår alt beräkna. Enligt min mening bör det alltså inle komma i
fråga all i det förenklade förfarandet tillåta en obegränsad rätt lill
fullföljd från tingsrätt lill hovrätt.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 167

Vad som har anförts nu kan i och för sig åberopas för ell
totalt förbud att fullfölja talan mol tingsrätts avgörande, Ell sådant förbud
gäller på sina håll i motsvarande förfaranden utomlands. Emellertid måste mol
intresset av ett snabbt och kostnadsmässigt rimligt förfarande vägas intresset
av all kunna ändra klart orikliga avgöranden. Till en del skulle visserligen
intresset av rättelse kunna tillgodoses genom de extraordinära rättsmedlen,
dvs. resning och besvär över domvilla. Dessa rättsmedel är emellertid avsedda
för rena undanlagssituationer och har en mycket begränsad räckvidd. Vidare
måste prejudikatsinlressel tillgodoses. I annat fall skulle en enhetlig rättstillämpning
försvåras inom betydande delar av centrala rättsområden.

Beträffande möjligheten att lösa fullföljdsfrågan genom
all tillåta all mål förs Ull tingsrätt för handläggning i ordinär väg ansluter
jag mig Ull promemorians ståndpunkt. Den avgörande svagheten med detta
alternativ är självfallet all den ökar antalet prövningsinstanser i stället för
all minska dem. Risk finns alltså för ökad lidsutdräkt och högre kostnader t.o.m,
jämfört med nuvarande ordning.

Som utgångspunkt för den nya ordningen bör gälla att
fullföljden från tingsrätt bör ske enligt RB:s instansordning. Fullföljd böremellerlid
barafå ske efter särskilt prövningstillstånd. När del gäller utformningen av de
materiella begränsningarna i rällen lill fullföljd bör beaktas all ell
förenklat förfarande enligt de riktlinjer som jag tidigare har angett
innefattar vikliga rättssäkerhelsgaranlier. På grund av den materiella
processledningen, förfarandets flexibilitet och möjligheten alt föra över vissa
målgrupper till del ordinära förfarandet lorde del knappast kunna hävdas all
risken för oriktiga avgöranden skulle vara nämnvärt större än enligt gällande
ordning. Mol denna bakgrund bör omprövning i högre rätt ske endast om särskUda
skäl talar för det. Rena bevisbedömningsfrågor och andra omdömesfrågor bör i
regel inte prövas i flera instanser, I enlighet med vad som föreslås i
promemorian bör därför reglerna i 54 kap, 10 § RB för fullföljd lill HD i
huvudsak kunna la som förebild vid utformningen av erforderliga bestämmelser.
Något behov av regler om ändringsdispens synes inte föreligga. De önskemål om
möjlighet lill s,k, intressedispens, dvs, prövningstillstånd när utgången har
intresse utöver målet, som framkommit vid remissbehandlingen synes i huvudsak
tillgodosedda genom tillämpningsområdets avgränsning, som innebär all mål i
sådana fall kan handläggas i ordinär väg redan från början.

På grund av det anförda förordar jag att promemorieförslagel
i denna del i huvudsak godtas. Vissa ändringar synes dock påkallade. Sålunda
bör som framhållits under remissbehandlingen begränsningarna i fullföljdsrätten
i princip gälla även beslut under rättegången. Undanlag bör dock göras
beträffande beslut som rör iredje man och vissa procedurfrågor.

Promemorieförslaget innebär alt hovrätt vid
tillståndsprövningen skall beslå av två domare och all prövningslillsländ får
vägras endast om båda

s. 168 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973.87 168

domarna är ense därom. Även i delta avseende förordar jag
att promemorieförslaget godtas. Av rättssäkerhetsskäl skulle en regel om ensamdomare
vid tillståndsprövningen ge anledning lill invändningar. Å andra sidan synes
den vanliga sammansättningen med fyra domare för flertalet fall innebära en
överorganisation.

Förfarandet
vid tillståndsprövningen bör vara rent skriftligt. I regel bör båda parter
beredas tillfälle att yttra sig innan tillstånd meddelas.

Handläggningen
i hovrätt sedan prövningstillstånd meddelats bör som jag framhållit tidigare i
princip vara skriftlig.

Beträffande
förfarandet vid sammanträde och antalet sammanträden bör i hovrätt gälla
detsamma som i tingsrätt. 1 övrigt synes RB:s bestämmelser böra gälla för
rättegången i hovrätt i de avseenden som inte tidigare berörts.

16.9 Rättegången i högsta domstolen

I promemorian har inte föreslagils några bestämmelser för
rättegången i HD i del förenklade förfarandet. Delta innebär bl.a. alt RB:s
bestämmelser om fullföljd av talan lill HD skall gälla även i del förenklade
förfarandet. Enligt en särskild bestämmelse i promemorieförslaget får dock
talan ej föras mol hovrättens beslut över ansökan om prövningstillstånd.

Under remissbehandlingen
har i allmänhet inte framförts några erinringar mol den föreslagna ordningen. HD:s
ledamöter hardock ansett all talan bör kunna föras mol hovrätts beslut all
vägra prövningstillstånd men att en talan mol sådant beslut inte bör hindra
verkställighet av tingsrättens dom. För egen del ansluter jag mig lill
promemorians principiella ståndpunkt all vanliga regler bör gälla beträffande
fullföljd mot hovrätts dom och beslut. När del gäller hovrätts beslut all vägra
prövningstillstånd är del särskilt angeläget alt HD får möjlighet all leda
hovrätternas tillämpning av full-följdsbegränsningarna i del förenklade
förfarandet. Härtill kommer betydelsen av alt ell lillräckligt underlag skapas
för HD:s prejudikalbil-dande verksamhet. Jag ansluter mig därför i frågan om
fullföljd mot hovrätts beslut att vägra prövningstillstånd till den uppfattning
som högsta domstolens ledamöter framfört. Jag förordar sålunda alt fuUföljdsförbud
inle införs beträffande hovrätts beslut om vägrat prövningstillstånd och att
särskilda bestämmelser ges i utsökningslagen (1877:31 s. I) angående verkställighet av
tingsrätts dom i sådana fall utan hinder av att talan fullföljts.

När det
gäller själva rättegången i HD synes RB:s regler böra gälla i de avseenden som inle
berörs i del föregående. Efiersom reglerna i RB om huvudförhandling enligt vad
jag förordat i del föregående inle skall gälla i det förenklade förfarandet bör
dock införas en allmän bestämmelse om förfarandet vid sammanträde.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 169

16.10 Rättshjälp I det förenklade förfarandet

Enligt rätishjälpslagen skall rättshjälp kunna utgå i
olika former. De former som är av intresse i detla sammanhang är rådgivning och
allmän rättshjälp. Kortare rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig
angelägenhet lämnas mol en avgift av f.n. 50 kr. Vid allmän rättshjälp betalar
staten kostnaderna i den rättsliga angelägenheten i den mån dessa inle läcks av
den räilssökandes bidragsskyldighel. De viktigaste kostnadsposterna vid
angelägenhet som leder lill process är kostnad för biträde, för inställelse vid
domstol och för bevisning. Som förutsättning för att biträde skall förordnas
gäller att den rältssökande inte själv eller genom någon som i tjänsteställning
eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarata sin rätt.

Enligt
promemorian finns skäl all anta alt det förenklade förfarandet kommer all leda lill
ell betydligt minskal behov av rättshjälp i mindre tvister. Rättshjälpen anses
dock inte kunna undvaras som ell komplement lill detta förfarande, I första
hand pekas på möjligheten all hänvisa part som inte vet hur han skall förfara lill
rådgivning inom rättshjälpens ram. Även allmän rättshjälp anses dock böra komma
i fråga. Del uttalas därvid att det endast undanlagsvis bör komma i fräga att
biträdesförordnande meddelas. Som undantagsfall nämns svårulredda tvister och
fall där den rältssökande har särskilda svårigheter all klara sig utan biträde
eller där prejudikatdispens har meddelats.

Vid
remissbehandlingen har man i allmänhet lämnat utan erinran vad som anförs i
promemorian om rådgivning enligt rätishjälpslagen. Från flera håll anses dock
att hänvisning till sädan rådgivning bör ske i större utsträckning än vad som
förutsätts i promemorian. Uttalandet i promemorian att del endast undanlagsvis
bör förekomma att biträdesförordnande enligt rätishjälpslagen meddelas godtas
eller lämnas ulan erinran i ell flertal yttranden, I allmänhet anser man dock
att promemorians ståndpunkt är alltför restriktiv.

Jag har i
del föregående förordat all rådgivningsavgifl enligt rätishjälpslagen skall
vara ersättningsgill kostnad i mål inom tillämpningsområdet för det förenklade
förfarandet. Den rättshjälp som lämnas i form av rådgivning får anses fylla en
viktig uppgift i vissa av dessa tvister.

När del
gäller allmän rättshjälp i tvister inom tillämpningsområdet för del förenklade
förfarandet ansluter jag mig lill promemorians ståndpunkt, all hinder i och för
sig inle bör föreligga all bevilja sådan rättshjälp men alt biträdesförordnande
bör meddelas endast i begränsad utsträckning. Även i del förenklade förfarandet
kan ibland kostnaderna för exempelvis bevisning eller för egen inställelse bli
kännbara för parter i smä ekonomiska omständigheter. Det är därför naturligt
all den allmänna rättshjälpen träder in när det gäller sådana kostnader, 1
fråga om bilrädeshjälp inom tillämpningsområdet för del förenklade förfarandet
är däremot som jag framhållit tidigare läget ett annat. Det förenklade
förfarandet är utformat på sådant

s. 170 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973.87 170

sätt att part vid domstolen kan föra sin talan utan
biträde och det behov av utomprocessudlt biträde som kan föreligga i vissa fall
är avsett alt tillgodoses genom rådgivning enligt rätishjälpslagen. Normall
behöver därför inle allmän rättshjälp med bilrädesförordnande lämnas i tvister
om mindre värden. Som framhållits i promemorian finns dock situationer där del
kan vara väl motiverat all förordna biträde även i en tvist som faller inom
tillämpningsområdet för del förenklade förfarandet. Så kan vara fallet när en
part har särskilda svårigheter all tillvarata sina intressen, Lex, på grund av
sjukdom-, språksvårigheter, hög ålder eller liknande personliga förhållanden.
Även tvistens beskaffenhet bör enligt min mening i vissa fall kunna föranleda
alt biträde förordnas. Om exempelvis prejudikaldispens meddelas eller tvisten i
övrigt kräver kvalificerad rättslig bedömning kan del vara ett allmänt intresse
alt biträde förordnas. För enhetlig tillämpning pä delta område är del enligt
min mening nödvändigt alt uttryckliga bestämmelser ges i rättshjälpslagen. Jag
förordar därför alt 19 § rätishjälpslagen kompletteras med en bestämmelse att
biträde får förordnas i angelägenhet som kan komma att prövas i det förenklade
förfarandet endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den räilssökandes
personliga förhållkanden eller sakens beskaffenhet.

Med anledning av vad advokatsamfundet anfört i sill
remissyttrande i fråga om tillämpningen av den allmänna rättshjälpen i
angelägenheter som prövas inom del förenklade förfarandet vill jag understryka
all om den rättssökande efler rådgivning önskar ytterligare biträde men
särskilda skäl för biträdesförordnande inte föreligger han bör upplysas om
möjligheterna all få information och vägledning vid domstolen. Om advokat
fortsätter all lämna biträde i en sådan situation skall han upplysa den rältssökande
om alt biträdeskoslnaden inle kan utgå av allmänna medel eller prövas enligt rätishjälpslagen
och inle heller ulgör ersättningsgill rättegångskostnad (jfr prop. 1972:4 s.
301).

I fråga om rättegångskostnader har jag i det föregående
föreslagit regler som innebär alt parts rätt lill ersättning för bilrädeskostnad
är begränsad till rådgivningsavgift enligt rätishjälpslagen eller f.n. 50
kronor för varje instans. Vidare har jag förordat att endast vissa
kostnadsposter skall vara ersättningsgilla. Dessa regler bör gälla även när
rättshjälp har utgått. Sålunda bör lappande parts återbetalningsskyldighel mol
statsverket för rättshjälpskostnader begränsas i motsvarande män. Någon
särskild bestämmelse härom lorde inle behövas (jfr 31 § första stycket
rättshjälps-lagen), 1 den mån rätlshjälpskoslnaden inle är ersällningsgill får
kostnaden stanna på statsverket eller inom ramen för kostnadsbidragel bäras av
den som har rättshjälp,

16.11 Reformens genomförande

Den föreslagna reformen kommer att medföra nya
arbetsuppgifter för de allmänna domstolarna, särskilt tingsrätterna.
Några organisatoriska

s. 171 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 171

förändringar av domstolarnas verksamhet är emellertid inle
nödvändiga för de nya uppgifterna, I vissa avseenden kan del emellertid vara
lämpligt alt inom ramen för nuvarande verksamhetsformer beakta de mindre målens
särskilda beskaffenhet och tillgodose behovet av allmän information.

Fördelningen av mål och ärenden vid tingsrätt regleras i
tingsrätternas arbetsordningar. Domargöromälen fördelas på rotlar, där varje
domare innehar en rotel. Tvistemålen är ofta fördelade med viss andel pä varje
rotel. Vid tingsrätt som är indelad i avdelningar är tvistemålen samlade på
viss eller vissa avdelningar. Inom varje avdelning fördelar ordföranden målen
med viss i arbetsordning bestämd andel på varje rotel eller efter samråd med
domarna på avdelningen.

De mindre tvistemålen bör enligt min mening inle splittras
mellan olika domare utan så långt möjligt samlas på viss eller vissa rotlar.
Den eller de domare som innehar dessa rotlar bör även ha ansvaret för den
allmänna information som domstolen enligt vad jag tidigare anfört bör lämna
allmänheten om det förenklade förfarandet och därmed sammanhängande frågor. De
bör också övervaka att biståndet lill parterna i rättegångens inledande skede
sker i lämpliga former.

Beträffande
själva handläggningen av de mindre tvistemålen kan del enligt min mening finnas
anledning överväga särskilda anordningar i syfte all hålla parlskoslnaderna
nere, Lex, all förlägga sammanträden till platser utom kansliorten eller på
kvällstid. Några föreskrifier härom bör emellertid inle införas f,n. Jag avser
alt låta DON undersöka de närmare förutsättningarna härför.

När del
gäller handläggningen i hovrätt torde inte heller några organisatoriska
förändringar behövas. Enligt arbetsordningen (1947:960) för rikets hovrätter
fördelas inkomna mål mellan avdelningarnas ledamöter utom ordförandena, 1 dem
tilldelade mål har ledamöterna all som referenter leda målens beredande saml
delta i målens handläggning och avgörande. Varje ledamot, vilken har att som
referent delta i målens handläggning, skall inneha en rotel, Rollarna är dels specialrollar,
vilka företrädesvis erhåller mål av viss beskaffenhet (specialmål), dels
allmänna rotlar. Fördelningen av målen mellan avdelningar och rotlar verkställs
för skilda slag av mål enligt vad hovrätten bestämmer.

Enligt min mening kan det åtminstone till en början finnas
skäl all behandla de mindre tvistemålen i hovrätt som specialmäl. Vid avgörande
av fräga om prövningstillstånd bör enligt min mening om möjligt ordföranden
eller vice ordföranden på avdelningen delta. Ansvaret för vägledning lill
parterna bör ankomma på referenten.

Handläggningen
i högsta domstolen av de mindre tvistemålen torde inte kräva särskilda
åtgärder. Del lorde fä ankomma på Kungl, Maj:l alt meddela de närmare föreskrifier
för domstolarna som i fråga om reformens genomförande kan anses erforderliga.

s. 172 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973.87 172

Flera remissinstanser har betonat de nya krav som reformen
kommer alt ställa på domarpersonalen. Svårigheterna bör visserligen inle
överdrivas. Emellertid synes vissa åtgärder nödvändiga för att garantera all
kraven kan tillgodoses på ett tillfredsställande säll. Jag anser det lämpligt
alt den närmast berörda domarpersonalen genom kurser eller på annat säll fär
information och utbildning innan den nya ordningen träder i kraft. Frågan om
information lill allmänheten kommer all övervägas närmare inom
justitiedepartementet i samband med andra förslag inom konsument-skyddsområdet.

Med hänsyn
lill del förberedelsearbete som krävs förordar jag all ikraftträdandet av den
nya lagstiftningen bestäms lill den I januari 1974,

Enligt
promemorian kan antalet tvister som förs till domstol beräknas öka genom den
föreslagna reformen, Mälökningen anses svår att beräkna. Del uttalas dock alt
en viss ganska begränsad personalökning sannolikt blir nödvändig. En måttlig
kostnadsökning förutses också på grund av förslaget att ersättning till
sakkunnig skall utgå av allmänna medel och stanna på statsverket. Mol dessa
kostnadsökningar bör enligt promemorian ställas den minskning av statsverkets
kostnad för rättshjälp som kommer att bli ell resullal av reformen. Dessa
uttalanden har vid remissbehandlingen godtagits eller lämnats utan erinran i
många yttranden. Från en dd håll görs dock uttalanden som går ut på att
reformen kan komma all kräva betydligt större personalökningar än som har
förutsatts i promemorian. Del är särskilt rättens bistånd ål parterna som antas
kräva ökade personalinsatser.

Även
enligt min mening finns del anledning all räkna med all den nya ordningen
kommer all medföra en viss ökning av mållillslrömningen lill domstolarna. Del
ar emellertid högst ovisst vilken omfattning denna ökning får och hur den
kommer att fördelas på olika domstolar. I det stora flertalet tingsrätter lorde
ökningen endast bli av marginell betydelse och kunna bemästras inom ramen för
nuvarande personallillgång. Några domstolar, särskilt i storstadsområdena, kan
emellertid beräknas behöva viss personalförslärkning. En viss kostnadsökning
kan vidare förutses pågrund av förslaget att ersättning lill sakkunnig som har
utsetts av rätlen skall betalas av allmänna medel. Även allmänna reklamalionsnämnden
torde få ges ökade resurser. Även här är del vanskligt all beräkna kostnadsökningens
omfattning, 1 sammanhanget bör också uppmärksammas att det nya förfarandet
innebär en viss möjlighet till rationalisering av domstolarnas verksamhet sä lill
vida alt ell inle obetydligt antal mål som idag handläggs enligt den ordinarie tvistemälsprocessen
i fortsättningen faller under del förenklade förfarandet. Mot denna bakgrund
och med hänsyn lill tidpunkten för ikraftträdandet anser jag inle alt medel för
en eventuell personalökning med anledning av del förenklade förfarandet behöver
beräknas för budgetåret 1973-1974.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 173

16.12 Upprättade lagförslag

Det förenklade fö/farandel bör som föreslagils i
promemorian regleras i en särskild lag. Som framgår av det föregående krävs
därutöver vissa ändringar i utsökningslagen, lagen om skiljemän och rätishjälpslagen.
1 enlighet härmed har inom justiliedeparlemenlel upprättats förslag till

1, lag om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2, lag om ändring i utsökningslagen
(1877:31 s, 1),

3, lag om ändring i lagen (1929:145)
om skiljemän samt

4, lagom ändring i rätishjälpslagen
(1972:429),

Förslagen lorde få fogas lill protokollet i detta ärende
som bilaga 3.

16.13 Förslaget till lag om rättegången i tvistemål om
mindre värden

Den föreslagna lagen inleds med bestämmelser om
tillämpningsområdet m,m. Under denna rubrik återfinns de regler som direkt
behandlar tillämpningsområdet (1-3 §§) saml en bestämmelse i 4 § som behandlar
förhållandel mellan den föreslagna lagen och RB, Därefter följer ell avsnitt,
som innehåller allmänna bestämmelser om rättegången (5-11 §§), Dessa bestämmelser
är gemensamma för alla instanser, I fortsättningen ges särskilda bestämmelser
om rättegången i de olika instanserna, nämligen i 12-20 §§ rättegången i
tingsrätt, i 21-27 §§ rättegången i hovrätt och i 28-29 §§ rättegången i högsta
domstolen.

Tillämpningsområdet m.m.

1 §. Som har framgått av den allmänna motiveringen sker avgränsningen
av den målgrupp som skall handläggas i förenklad ordning i huvudsak efler två
linjer. Dels förs dit endast disposiliva mål och dels förutsätts i princip att
värdet av tvisleföremålel understiger visst belopp. Mål som innehåller säväl
dispositiva som indisposiliva frågor faller utanför lagens tillämpningsområde.

Någon
begränsning till mål av förmögenhelsräilslig natur har inte ansetts påkallad.
Delta innebär all familjerällsliga anspråk av disposiiiv karaktär i och för sig
skulle kunna prövas med tillämpning av lagen. Som framgår av 3 § är dock lagens
tillämpning i sädana tvister ändå utesluten pä grund av bestämmelserna om
rättens sammansättning.

Som
utvecklats i den allmänna motiveringen har som värdegräns valls ett halvt
basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. För att inte bedömningen skall
onödigtvis kompliceras bör samma basbelopp tillämpas under hela

s. 174 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 174

kalenderåret. Av praktiska skäl synes del lämpligt att
därvid utgå frän samn-j basbelopp som gäller vid tillämpningen av
rättshjälpslagen, dvs. del basbelopp som gällde för oktober månad näst
föregående är (jfr 6 § rättshjälpslagen).

För alt
lagen skall bli tillämplig förutsätts enligt första stycket vidare alt värdet
av vad som yrkas uppenbart inle överstiger hälften av basbeloppet. Någon
svårighet alt beräkna tvisteföremålels värde föreligger naturligtvis inle i del
övervägande flertal fall där yrkandet avser betalning av visst belopp. Del
saknar betydelse om yrkat belopp till äventyrs skulle vara helt eller delvis oslridigl.
Framställs flera alternativa yrkanden gäller naturligtvis del som avser del
högsta beloppet. Går yrkandet ul på alt motparten skall utge viss egendom kan
egendomens värde behöva beräknas. Beräkningen lorde i regel inle bereda
nämnvärda svårigheter. Någol annat än en ungefärlig uppskattning bör inte komma
ifråga. En konsekvens av den föreslagna ordningen blir all ett mål skall
handläggas i ordinär ordning om del visar sig omöjligt alt värdera tvisleföremålel
eller om del råder tvekan om värdet är lägre än ell halvt basbelopp. Utrymmet
för faslslälldselalan i det förenklade förfarandet lorde vara i del närmaste
obefintligt eftersom någol bestämt värde av ivisieföremålet knappast kan anges
vid sådan talan, i vart fall om inle samtidigt talan pä samma grund förs om fuUgörelse.

Avgörande
är enligt iredje stycket första punkten del värde tvisleföremålel har vid
tidpunkten för talans väckande, dvs, i slämningsmäl dagen då ansökan om
stämning kom in lill rällen (13 kap, 4 § 3 st, RB), Senare inträffade
värdeförändringar saknar betydelse om tvisleföremålel är delsamma som tidigare,
Detla medför att ell yrkande om ränta på fordrat belopp endast kan beaktas till
den del räntan belöper på lid före talans väckande. Däremot kan hänsyn inte tas
till ränta som avser liden därefter.

Enligt den
statistiska undersökning som redovisas i promemorian anhängiggörs endast drygt
en tredjedel av de mindre tvistemålen genom ansökan om stämning. De allra
flesta målen anhängiggörs genom ansökan om belalningsföreläggande eller
lagsökning. Särskilt i mål om betalningsföreläggande är del vanligt all gäldenären
efler delgivning av föreläggandel betalar hela eller större delen av
fordringens kapitalbelopp men att målet ändå hänskjuts till rättegång
beträffande t,ex, ränta och kostnader. Enligt 33 § lagsökningslagen skall talan
i mål som hänskjutes till rättegång anses väckt redan när ansökan om lagsökning
eller betalningsföreläggande gjordes. Om den ursprungliga fordringen överstiger
värdegränsen skulle det hänskjulna målet alltså i princip handläggas i ordinär
civilprocess även om hänskjulandet blott avser en obetydlig restfordran.
Motsvarande gäller när talan väckts såsom enskilt anspråk i brottmål. En sädan
ordning kan knappast anses rimlig. För det fall att talan anhängiggjorts genom
ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande eller som enskilt anspråk i
brottmål föreskrivs därför i tredje stycket andra punkten att utgångs-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 175

punkten för värdeberäkningen skall vara dagen då rätten
beslutat alt handlägga målet såsom tvistemål.

Som en Iredje punkt i iredje stycket har i klargörande
syfte lagils in en bestämmelse att eventuellt yrkande om rättegångskostnad inle
skall beaktas vid bedömningen av tvisteföremålels värde.

Beräkningen av tvisteföremålels värde kompliceras i viss
mån av reglerna om förening av mål. Bestämmelserna härom återfinns i 14 kap. RB.
De är lillämpliga också i det förenklade förfarandet.

Väcker någon samtidigt flera käromål mol samma svarande
skall enligt 14 kap. 1 § RB käromålen handläggas i en rättegång om de stöder
sig på väsentligen samma grund, I ell skadeståndsmål kan t,ex, käranden yrka ersätining
för såväl förlorad arbetsersättning och sjukvårdskostnad som för sveda och
värk, 1 sådana situationer bör tvisteföremålels värde bestämmas genom en
sammanräkning av de olika yrkandena. Om något sådant samband mellan käromälen
inte föreligger, t,ex, om käranden yrkar betalning av svaranden enligt flera försäljningsavial,
gäller enligt 14 kap, 6 § RB all kumulation av målen kan ske, om det är lill
gagn för utredningen, I dessa situationer skall en sammanräkning av kraven ske
om del bedöms lämpligt alt målen kumuleras. Överstiger i nu angivna fall del
sammanlagda värdet halva basbeloppet skall kraven handläggas i ordinär process.
Om däremot kumulation av de olika käromälen inle anses lämplig får varje
yrkande frän värdesynpunkl bedömas för sig.

Hittills har endast berörts kumulation av yrkanden som
väckts samtidigt, Tvisleföremålel kan emellertid även under handläggningen av ell
mål förändras på grund av olika omständigheter, så alt värdegränsen kommer att
underskridas eller överskridas. Skillnaden mellan de båda förfarandena, inle
minst i fråga om rällegångskoslnadsreglerna, gör att en ordning enligt vilken
en tvist kan foras över frän ordinär till förenklad process skulle bli tämligen
invecklad. En övergäng från ordinärt till förenklat förfarande bör därför inle
tillåtas, vare sig när den väckta talan återkallats lill viss del eller i
övrigt inskränkts sä att tvisleföremålel därigenom kommit under värdegränsen.
Talan anses inte härigenom ha ändrats (13 kap. 3 § tredje stycket RB), Detsamma
gäller om del egentliga tvisleföremålel på grund av svarandens medgivande går
ned till ell belopp som är lägre än värdegränsen.

Vad som sagts nu följer av regeln i paragrafens Iredje
stycke alt det är tvisteföremålels värde vid tiden för talans väckande eller
motsvarande som är normerande för vilket förfarande som skall tillämpas.

Däremot möter inle samma hinder att överföra ett mål från
del förenklade förfarandet till ordinär process. Käranden kan sålunda i ett
redan anhängigt mål ändra sin talan genom all framställa nytt yrkande som
stöder sig på väsentligen samma grund som den ursprungligen väckta talan, t,ex,
om del ursprungliga kravet utvidgats från visst belopp till annat högre belopp
eller lill alt omfatta ytterligare förfallna periodiska prestationer vid ett avbelal-

s. 176 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 176

ningsköp. En sådan ändring av talan får enligt 13 kap, 4 §
RB göras utan stämning. Om käranden framställer ell nytt käromål som inle
stöder sig på väsentligen samma grund som den först väckta talan kan detta
föranleda övergång lill ordinärt förfarande endast om målen blir kumulerade
(jfr 14 kap, 6 § RB), Motsvarande betraktelsesätt fär anläggas på de fall dä
svaranden genslämningsvis gör gällande ell moikrav eller då talan väcks av
eller mol Iredje man enligt 14 kap, 4 resp, 5 § RB, Vad som sagts nu innebär
alt värderingen av tvisteföremälei i de angivna fallen anknyts till tidpunkten
när den senare talan väckts, dvs, i stämningsfallen dä stämningsansökan inkom
och i ändringsfallen då talan muntligen eller skriftligen framställdes inför rällen
(13 kap, 4 §RB; jfr SOU 1938:44 s, 186 f).

Enligt RB
får ändring av talan och kumulation av mål endast under vissa förutsättningar
äga rum efler det all huvudförhandling i målet inletts. Av 4 § lagförslaget
framgår all när bestämmelse i RB som ulgår från alt huvudförhandling hålles
skall tillämpas i del förenklade förfarandet bestämmelsen i stället skall utgå
från sammanträde enligt den föreslagna lagen. Eftersom sammanträde är avselt
att hållas tämligen kort lid efler talans väckande torde emellertid utrymmet
för ändring av talan (kumulation) i del förenklade förfarandet bli måttligt.
Ändringen måste ju ske innan sammanträde hälls för att med säkerhet bli
godtagen.

Som
framhållits i promemorian kan bestämmelsen i 14 kap, 7 § RB alt kumulation inte
får ske om inle samma rättegångsform är tillämplig pä målen inle anses hindra
en kumulation av mål i vilka tvisleföremålen överstiger respektive understiger
värdegränsen.

Frågan
huruvida lagen med hänsyn till värdegränsen skall tillämpas på ell visst mål
skall tas upp av rätten ex officio. Frågan om viss tvist skall handläggas i
förenklad eller ordinär rättegång kan emellertid ibland vara tveksam, I
synnerhet när tvisten inle rör yrkande om betalning av visst penningbelopp kan
del vara vanskligt att med tillräcklig säkerhet bedöma tvisteföremålels värde,
trots den marginal som ligger i all värdet uppenbart skall undersliga ett halvt
basbelopp. Som exempel kan nämnas talan om bättre rätt till en begagnad bil,
vars värde rätten beräknar lill 2,500 kr, Efiersom detta värde uppenbart
understiger ell halvt basbelopp beslutas alt handläggningen skall ske i
förenklad form. Det kan dock inte uteslutas all del under rättegången visar
sig, t,ex, genom värdering av sakkunnig värderingsman, att bilens värde redan
vid talans väckande var 4,000 kr och att målet därför rätteligen bort upptas lill
prövning i ordinär ordning, I denna situation skall rätlen inle falla beslut om
ändrat förfarande. Av formuleringen av Iredje stycket framgår nämligen all del
värde som avses är del värde som kan antas gälla vid liden för talans väckande
om rättens antagande i del aktuella fallet får anses ha varit befogal. Över
huvud bör fråga om omprövning av rättens beslut om lagens tillämpning inle las
upp ånyo annat än i samband med ändring av talan eller förening av mål. I högre

s. 177 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 177

rätt torde frågan knappast komma under prövning i annat
fall än när särskild talan förs mol beslut om lagens tillämpning, om inle
felbedömningen skulle vara av sä allvarlig beskaffenhet all grovt rättegångsfel
föreligger. Vad nu sagts gäller förstås även del motsatta förhållandet eller
all rätlen vid talans väckande antagit värdet överstiga ett halvt basbelopp men
del senare visar sig att tvisteföremålet övervärderats,

I paragrafens andra stycke har lagils in en regel enligt
vilken mål, som eljesl skulle höra under den föreslagna lagen, undantas från
lagens tillämpningsområde om part första gången han skall föra talan i tvistemålet
yrkar att lagen ej skall tillämpas och därvid gör sannolikt all den bakomliggande
tvisten, trots all vad som yrkats understiger värdegränsen, i själva verket rör
högre värde eller all utgången eljest är av synnerlig betydelse för bedömningen
av andra föreliggande rättsförhållanden. Bestämmelsen har behandlats i den
allmänna motiveringen. Här skall endast tilläggas all bestämmelsen lar sikte
både på fall där part har intresse all få målet prövat i ordinär väg och fall
där del är av allmänt intresse med sädan handläggning. Del bör också
understrykas att bestämmelsen endast syftar på sådana andra rätlsförhållanden
som konkret föreligger när rällen kan bestämma handläggningsformen. All
avgörandet till äventyrs har prejudikatverkan för tänkta framlida rättsförhållanden
är alltså utan betydelse, 1 sädana fall kan dock prövningstillstånd meddelas
enligt 22 § första punkten.

Yrkande om
ordinärt förfarande måste enligt andra stycket göras första gången part skall
föra talan i målet. Skälet härför är all det mäste anses viktigt att del pä ett
så tidigt stadium som möjligt avgörs om handläggningen skall ske i ordinär
eller förenklad process. Bestämmelsen innebär för slämningsmålens del att
käranden måste ange förhållandel i stämningsansökningen, Hänskjuts mål om belalningsföreläggande
lill rättegång skall framställning av part göras senast när han begär att målet
skall handläggas som tvistemål. Det åligger på motsvarande säll den som söker
återvinning enligt lagsökningslagen att göra sådan framställning senast i sin
begäran om målels återupptagande.

2 §. Som anförts i den allmänna motiveringen skall del
förenklade förfarandet kunna tillämpas också i vissa fall där tvisteföremålels
värde överstiger ell halvt basbelopp. Dessa fall återfinns i 2 §. Bestämmelserna
motsvarar 1 § första stycket 2 och 3 i promemorians lagförslag.

Under punkt 1 behandlas del fallet all tvisten rör fråga
där reklamalionsorgan som Konungen bestämmer tidigare avgelt ullålande.
Förslaget skiljer sig frän promemorians motsvarande förslag i ell avseende.
Enligt promemorian begränsades bestämmelsens räckvidd av att tvisten gällde
enbart samma fräga som reklamationsorganels yttrande gällde. Mot denna avgränsning
har bl.a. den kritiken riktats all bestämmelsen tämligen lätt skulle kunna
kringgås genom alt nya omständigheter eller yrkanden fördes

12 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

s. 178 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 178

in i rättegången. 1 departementsförslaget har som
förutsättning för bestämmelsens tillämplighet angetts all tvisten huvudsakligen
rör fråga över vilken reklamalionsorganel yttrat sig. Det får alltså ankomma på
rällen alt i det enskilda fallet pröva om tvisten är identisk med reklamalionsärendel
och, där så ej är fallet, om tvisten likväl rör huvudsakligen samma fräga som
detta. All rällen därvid bör bortse från yrkanden eller grunder som kan antas
ha framställts för att kringgå bestämmelserna är klart. En tvist får anses röra
huvudsakligen samma fråga som reklamalionsärendel även om vissa alternativa
grunder åberopas eller någol tilläggsyrkande, l.ex. om dröjsmälsränla eller
förfallen avbelalningsprestalion, tillkommit. Däremot kan detla ej anses vara
fallet om tvisten i själva verket innehåller flera separata tvistefrågor av
vilka endast någon prövats av reklamalionsorganel. Av förutsättningen alt
ullålande över frågan skall ha avgelts av reklamalionsorganel följer att
bestämmelsen över huvud inle gäller när reklamalionsorganel avvisat ärendet
ulan prövning i sak.

Av de
reklamationsnämnder som f.n. är i verksamhet är allmänna reklamalionsnämnden
den mest betydelsefulla både såvitt gäller tillämpningsområdet och antalet
ärenden. Som jag tidigare nämnt föreligger planer att inom kort inordna
reklamationsnämnden för tvällfrågor, skoreklamalionsnämnden och pälsreklamationsnämnden
i allmänna reklamalionsnämnden. Nämndens ställning och verksamhet är
emellertid ännu inte närmare reglerad. Del bör därför t.v. överlämnas ät Kungl.
Maj:l all bestämma vilka reklamationsorgan som bör komma i fråga i detla
sammanhang.

I punkt 2
har lagils upp en bestämmelse all lagen skall gälla när parterna kommit överens
om all tillämpa lagen och rätlen finner del lämpligt. Bestämmelsen motsvarar
med en redaktionell jämkning helt bestämmelsen i I § första stycket 3 i
promemorians lagförslag. Av paragrafens andra stycke följer all
överenskommelsen kan ha träffats såväl innan tvist uppkommit som därefter, ända
fram till dess svaranden har all första gången föra talan i målet. Möjligheten
för rätten att vägra handläggning i det förenklade förfarandet är avsedd främst
för fall dä målet är rättsligt eller ulredningsmässigt komplicerat.

Liksom när
del gäller tillämpning av I § andra stycket tillkommer initiativrätten för
tillämpningen av 2 § parterna. I paragrafens andra stycke har en bestämmelse
lagils in enligt vilken första stycket endast gäller om part första gången han
skall föra talan i tvistemålet yrkar att lagen skall tillämpas och därvid
åberopar utlåtandet eller överenskommelsen. Vilken tidpunkt som avses därmed
har berörts i anslutning till I § andra stycket. Underlåter han del är
möjligheten till förenklad process prekluderad. All rätten inte är skyldig att
självmant beakta denna bestämmelse bör dock inte utgöra hinder mol att rätten
väcker frågan när målet lämpar sig för handläggning i det förenklade
förfarandet. Så bör l.ex. kunna ske om

s. 179 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 179

arbetsorganisatoriska skäl talar för detta. Den nu
föreslagna ordningen ligger väl i linje med den mera aktiva processledning som
är en av grundtankarna bakom lagförslaget.

3 §. Enligt denna paragraf skall ell förenklat förfarande inle
tillämpas

beträffande mål som handläggs i särskild sammansättning eller med

tillämpning av konkurslagen eller ackordslagen. Inte heller i mål som tas

upp omedelbart av högre rätt skall lagen gälla. Paragrafen svarar mot I §

Iredje stycket i promemorians lagförslag. Den har behandlats i den allmänna

motiveringen.

Bland de mål som handläggs i särskild sammansättning kan
nämnas mål som rör arrendetvist, hyrestvist och bostadsrätlslvist, vilka skall
handläggas av fastighetsdomstol (8 kap. 32 § och 12 kap. 71 § jordabalken
resp. 77 § bostadsrältslagen 1971:479). Vidare kan nämnas patentmål (66 §
patentlagen 1967:837) och tryckfrihetsmål som endast avserenskill anspråk (13 §
lagen 1949:164 med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål). Också
mål om underhåll eller bodelning, vilka handläggs med nämnd i stället för med jurislkoUegium,
fär anses höra lill gruppen mål som handläggs i särskild sammansättning (15
kap, 29 § giftermålsbalken och 20 kap, 36 § föräldrabalken, jfr prop, 1971:45 s.
110),

4 §. I denna paragraf behandlas förhållandel mellan RB och
den särskilda

lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. Sädana regler las upp

som avviker från RB:s, I övrigt bör RB:s regelsystem gälla.

Av särskilt intresse vid den lagtekniska utformningen är
att RB:s uppdelning av förfarandet i förberedelse och huvudförhandling inle
skall gälla i det förenklade förfarandet. 1 stället skall rällen i princip ha
frihet att utforma handläggningen efler vad som är lämpligt i del enskilda
fallet. Mol denna bakgrund bör ingen av de bestämmelser som direkt reglerar förutsätlningarna
för förberedelse och huvudförhandling och förfarandet vid dessa
handläggningsformer tillämpas i det förenklade förfarandet. Dessa bestämmelser
bör ersättas av föreskrifier om sammanträde och skriftlig handläggning. Del
sagda hindrar inle all många av de övriga regler i RB som anknyter till
begreppet huvudförhandling bör kunna tillämpas,

I enlighet med det anförda föreskrivs i denna paragraf,
som har viss motsvarighet i 2 § i promemorieförslagel, att lagens bestämmelser
om sammanträde och skriftlig handläggning skall gälla i stället för föreskrifterna
Om förberedelse i 42 kap, 6-22 §§ RB och om huvudförhandling i 43 kap,, 50 kåp,
15-18 och 21-23 §§ samt 55 kap, 12, 14 och 15 §§ RB, Vidare anges all RB
tillämpas i övrigt i den mån den inle strider mol denna lag och all sammanträde
enligt lagen därvid skall jämställas med huvudförhandling.

Med utgångspunkt från dessa bestämmelser kan RB :s
bestämmelser som rör tvistemål delas upp i tre kategorier. En av dessa utgörs
av bestämmelser

s. 180 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 180

som helt eller delvis ersätts av särskilda föreskrifier i
lagen. Exempel pä sädana bestämmelser utöver dem som direkt anges i första
punkten är I kap, 3 §, 6 kap, 4 och 5 §§, 17 kap, 2 §, 18 kap, 8 §, 35 kap, 8
och 9 §§ saml 36 kap, 24 §. Den största kategorin utgörs emellertid av
bestämmelser som gäller utan vidare även i det förenklade förfarandet. Denna
kategori beslår sålunda av flertalet bestämmelser i nästan alla kapitel som ger
föreskrifier som är av intresse för tvistemålens del. Endast kapitlen 42-44
sätts ur kraft i någon större utsträckning. Den Iredje kategorin utgörs av
bestämmelser som anknyter lill begreppet huvudförhandling men som ändå skall
gälla. Till denna grupp hör bl.a. 11 kap. 5,13 kap. 3 § andra stycket, 14 kap.
3 och 4 §§och 17 kap. 9 §.

I fråga om
förhållandel i övrigt mellan bestämmelserna i den föreslagna lagen och RB:s
regelsystem hänvisas till vad som anförs i anslutning lill de olika
paragraferna.

AUmänna bestämmelserom rättegången

5 §. Enligt 42 kap. 1 § RB inleds rättegång i tvistemål
genom all käranden ansöker om stämning. Om ansökan uppfyller föreskrivna krav,
är nästa led att rällen utfärdar stämning på svaranden. Utfärdas stämning,
skall enligt 42 kap, 6 § förberedelse äga rum. Denna skall enligt 42 kap, 9 §
vara muntlig men kan enligt samma paragraf i stället vara skriftlig. Förutsättningarna
är alt parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet eller all skriftlig förberedelse med hänsyn lill målets beskaffenhet
eljest finnes lämpligare. Av 42 kap. 20 § följer all huvudförhandling alltid
skall hällas sedan förberedelsen har avslutals.

Beträffande
rättegången i hovrätt gäller enligt 50 kap. alt talan mol tingsrätts dom förs
genom vad. Uppfyller vadeinlagan föreskrivna krav, delges den med vadesvaranden
som därvid föreläggs alt yttra sig skriftligen. Som huvudregel gäller att
huvudförhandling skall hållas sedan målets beredande avslutats (13 §). Vissa
undantag frän huvudregeln ges emellertid i 21 §. Fullföljd mol hovrätts dom
sker enligt 55 kap. genom ansökan om revision. Även för högsta domstolen gäller
som huvudregel att huvudförhandling skall hållas. Vissa undantag från
huvudregeln ges i 12 §.

Enligt 17
kap, 2 § första stycket RB skall dom, om huvudförhandling ägt rum, grundas pä
vad som har förekommit vid förhandlingen, 1 domen får domare som inte övervarii
hela huvudförhandlingen inle delta. Har ny huvudförhandling hållils, skall
domen grundas på vad därvid förekommit. Bestämmelsen, som ger uttryck för omedelbarhelsprincipen,
innebär alt material från förberedelsen får läggas till grund för domen bara om
det åberopats vid huvudförhandlingen. Då mål avgörs ulan huvudförhandling,

s. 181 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 181

skall domen enligt samma paragrafs andra stycke grundas på
vad handlingarna mnehäller och vad som i övrigt torekommil i målet,

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen bör RB:s regler om hur tvistemälsförfarandet inleds gälla även i
del förenklade förfarandet. Käranden skall alltså ansöka om stämning. Därefter
skall rätten, om ansökan inle avvisas, utfärda stämning. Beträffande den forlsälla
handläggningen bygger den nuvarande ordningen pä all förberedelse skall äga
rum. Därvid skall målen i regel förberedas sä att allt processmalerial kan
presenteras vid ett enda sammanhängande sammanträde inför rällen, huvudförhandlingen.
Vidare gäller all endast material frän huvudförhandlingen får läggas lill grund
för avgörandet. 1 del förenklade förfarandet bör emellertid som framhållits i
den allmänna motiveringen större utrymme finnas för skriftlig handläggning och
för olika kombinationer av handläggning vid sammanträde och skriftlig handläggning.
Vidare bör handläggningen vid sammanträde i större utsträckning kunna utformas efler
vad som är lämpligt i del enskilda fallet. Dessutom bör rällen i fall när
avgörandet meddelas i samband med sammanträde i princip ha frihet att ta hänsyn
lill vad som har förekommit tidigare i målet. Mot denna bakgrund har RB:s
formella uppdelning av handläggningen i förberedelse och huvudförhandling inle
bibehållits i del förenklade förfarandet.

Beträffande förfarandet i högre rätt skall enligt deparlementsförslaget
handläggningen i hovrätt inledas med en särskild dispensprövning. I övrigt bör RB:s
regler om hur förfarandet inleds i princip vara lillämpliga i högre rätt.
Beträffande den fortsalla handläggningen bör däremot de principer som förordats
för tingsrätt gälla. Även högre rätt bör alltså ha större frihet vid valet
mellan muntlig och skriftlig handläggning och all utforma handläggningen efler
omständigheterna. Även här bör en frikoppling ske från reglerna om
huvudförhandling.

I enlighet med del anförda föreskrivs i 5 § första stycket
alt mål skall beredas för avgörande vid sammanträde eller genom skriftlig
handläggning. Rällen fär efter omständigheterna bestämma i vilken mån handläggningen
skall vara muntlig eller skriftlig. Närmare bestämmelser om valet mellan
muntlig och skriftlig handläggning finns i 15 och 27 §§ såvitt avser tingsrätt
och hovrätt. Bestämmelsen i 5 § första stycket är avsedd all tillsammans med 6,
14, 15-18 och 27 §§ ersätta de regler i 42, 43, 50 och 55 kap, RB som rör
förberedelse i tingsrätt och huvudförhandling i tingsrätt och högre rätt.
Frågan i vilken utsträckning RB:s regelsystem skall tillämpas har berörts
närmare i anslutning till 4 §,

I 5 § andra stycket föreskrivs all dom skall grundas på
vad som förekommit i målet och vad handlingarna innehåller. Bestämmelsen är
avsedd all hell ersätta 17 kap, 2 § RB, Någon motsvarighet lill föreskriften
att domare, som inle övervarii hela huvudförhandlingen, inle fårddlaidomen kan inle
anses påkallad. Syftet med bestämmelsen lorde i huvudsak lill-

s. 182 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973.87 182

godoses genom föreskriften i 18 S som i princip innebär
förbud all byta domare om flera sammanträden hålls.

6 §. I denna paragraf, som motsvaras av 8 §
promemorieförslaget, före

skrivs i första stycket alt rätten skall vägleda parterna vid talans utförande

samt tillse att tvistefrågorna blir klarlagda och målet utrett efter vad dess

beskaffenhet kräver. Bestämmelsen ersätter för det förenklade förfa

randets dd 42 kap. 8 § saml 43 kap. 4 § RB.

1 fråga om allmänna riktlinjer för tillämpning av
bestämmelsen i första stycket hänvisas till den allmänna motiveringen. Den
materiella processledningen kan i princip utövas frän det målet har anhängiggjorts
till dess del avgjorts. Av naturliga skäl får emellertid bestämmelsen sin
största betydelse vid sammanträde. Avfattningen av första stycket avser att
klargöra att rätlen haralt verka ä ena sidan för att målet tillförs material
som är tillräckligt för ett säkert avgörande i sak och ä andra sidan för att
målet inte drar alUför höga kostnader.

Enligt andra stycket skall rätten söka förlika parterna,
om inle särskilda skäl föranleder till annat. Bestämmelsen är avsedd alt
ersätta 42 kap. 17 § RB. 1 enlighet med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen avser den nya lydelsen att markera att det förenklade förfarandet
i betydligt högre grad än nuvarande ordning bör inriktas på förlikning.

7 §. 1 denna paragraf, som saknar motsvarighet i promemorieförslagel,

ges en särskild regel om samverkan mellan domstol och konsumenlorgan i

konsumenltvister, 1 tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara

eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk (konsu

menlivisl), skall rätten enligt bestämmelsen, om del är till gagn för utred

ningen, inhämta yttrande från reklamationsorgan som avses i 2 §. 1 frågaom

de allmänna överväganden som ligger lill grund för 7 S hänvisas till den

allmänna motiveringen.

Med näringsidkare förstås fysisk eller juridisk person som
yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur (jfr prop, 1970:57 s, 90,
1971:15 s, 86 och 1971:86 s. 91), Med konsument åsyftas den som förvärvar vara
eller tjänst för slutlig konsumtion. Bestämmelsen är emellertid tillämplig
endast om förvärvet skett huvudsakligen för enskilt bruk. Delta innebär att den
inle gäller om förvärvaren av viss vara redan från början avselt att överlåta
varan vidare och därigenom göra en ekonomisk vinst (jfr prop. 1971:86 s. 90).
Det lorde ligga i sakens natur att den som åberopar bestämmelsen fär visa all
varan varit avsedd för enskilt bruk. I fräga om vara är lagen tillämplig vare
sig avtalet avsett överlåtelse av äganderätt eller upplåtelse av nyttjanderätt.

Beträffande förfarandet vid inhämtande av yttrande frän
reklamationsorgan får jag hänvisa till vad jag anfört i den allmänna
motiveringen.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 183

8 §. Paragrafen, som i promemorieförslagel närmast
motsvaras av 22 §, innehåller regler om vilka rättegångskostnader som skall
vara ersättningsgilla, 1 första stycket anges i sex olika punkter de olika
kostnadsposter som skall ersättas i den mån kostnaden har varit skäligen
påkallad för alt tillvarata parlens rätt, Ersättningsgilla är kostnader för
rådgivning enligt rättshjälpslagen vid ett tillfälle, ansökningsavgifl, resa
och uppehälle i samband med inställelse vid sammanträde, villnesbevisning,
översättning av handling och inkassoåtgärd som vidtagits före rällegängen.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen är
rådgivningskostnad ersättningsgill endast i den omfattning som följer av
bestämmelserna om rådgivning i rättshjälpslagen. Del skall alltså vara fråga
om rådgivning mol en avgifi av f.n. 50 kr. som lämnats av advokat eller
biträdande jurist vid advokatbyrå. Av andra stycket följer all kostnad för
rådgivning är ersättningsgill även om den inte formellt faller under den 141 §
rättshjälpslagen angivna definitionen, t,ex. om den ingår som ett led i ett
biträdesuppdrag. Har sålunda part anlitat biträde för all kontinuerligt bistå
honom i en viss angelägenhet är kostnaden ersällningsgill upp till 50 kr
förutsatt alt biträdet har karaktär av rådgivning och lämnats av advokat eller
biträdande jurist på advokatbyrå. Det sagda gäller vare sig biträdet lämnas
inom ramen för allmän rättshjälp eller ej. Har allmän rättshjälp lämnats utgör
kostnaden för rådgivning en rällshjälpskostnad. Detta medför alt motpart eller
annan som är ersätiningsskyldig för rättegångskostnad kan komma all åläggas återbetalningsskyldighel
tiil statsverket med stöd a v 31 § rättshjälps-lagen. Har däremot rådgivning
lämnats ulan samband med allmän rättshjälp skall ev, återbetalningsskyldighel
åläggas gentemot parlen, I sådant fall är emellertid rådgivningsavgiflen ersällningsgill
endast i den mån den motsvarar ett verkligt ullägg för parlen, 1 den mån
rådgivningsavgiften nedsatts ulgör den sålunda inte någon ersättningsgill
kostnad,

I fråga om beräkning av kostnad för resa och uppehälle och
för inkassoåtgärd hänvisas i andra stycket till bestämmelser som meddelas av Kungl,
Maj:l, Beträffande resa och uppehälle lorde föreskrifier få utfärdas efler
mönster av de regler angående sådan kostnad som skall utarbetas i samband med rätlshjälpsreformens
ikraftträdande (jfr 26 § rätishjälpslagen och prop, 1972:4 s, 331),

Angående inkassoåtgärd finns redan bestämmelser i
kungörelsen (1971:319) om ersättning för inkassokoslnad och kostnad i mål om
betalningsföreläggande ,

1 iredje stycket finns en specialregel om ombudskoslnad i
vissa fall, I fråga om de allmänna överväganden som ligger lill grund för nu
nämnda bestämmelser kan hänvisas lill den allmänna motiveringen. Här skall
endast tilläggas all bestämmelserna är avsedda att för del förenklade
förfarandets del ersätta 18 kap, 8 §RB,

s. 184 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 184

1 fjärde stycket ges en föreskrift som rör del fallet att
talan har inletts på annat säll än genom handläggning i del förenklade
förfarandet. För del fall alt mål till en början handlagts i annan ord ning än
enligt denna lag föreskrivs sålunda all ersättning för kostnad som uppkommit i
samband därmed utgår enligt vad som är föreskrivet därom. Bestämmelsen avser
fall när talan har inletts genom ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande
eller genom handläggning av tvisten som enskilt anspråk i brottmål. De
kostnader som är av intresse är de som har uppkommit innan mål har hänskjutits
till det förenklade förfarandet, I fråga om dessa kostnader innebär
bestämmelsen all lagsökningslagen eller den ovannämnda ersättningskungörelsen
blir tillämplig. Någon motsvarande bestämmelse har däremot inle getts för del
fallet all ell mål lill en början handlagts i del förenklade förfarandet och
därefter övergått lill ordinärt förfarande. Detta innebär att RB:s regler i ett
sådant fall skall gälla beträffande samtliga rättegångskostnader,

9 §. 1 paragrafen, som motsvarar 23 § första stycket i promemorieför

slagel, föreskrivs alt ersättning lill vittne skall bestämmas efter de grunder

som gäller om ersättning av allmänna medel till vittne. Regeln innebär alt

ersällningen skall bestämmas enligt normerna i kungörelsen (1971:311) om

ersätining av allmänna medel lill vittnen m,fl,

10 §. 1 paragrafen, som delvis har motsvarighet i 9
§ promemorieförslagel,

ges vissa regler om sakkunnigbevisning.

Om det för
prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild sakkunskap, finnes nödigt
att anlita sakkunnig, kan rätten enligt 40 kap. I § RB inhämta yttrande av
myndighet eller tjänsteman eller annan, som är satt all tillhandagå med
yttrande i ämnet, eller också uppdra åt en eller flera för redbarhel kända
personer all avge yttrande. Enligt 35 kap. 6 § kan rätten, om det finnes
erforderligt, självmant föranstalta om sådan bevisning.

Föreskrifter
om valet av sakkunnig finns i 40 kap. 3 § RB. De innebär all parterna bör
lämnas tillfälle all yttra sig innan sakkunnig utses. Enar de sig om sakkunnig,
skall denne anlitas, om han finnes lämplig och hinder ej möter. Rätlen fär dock
jämte honom utse annan.

Beträffande ansvaret i disposiliva mål för ersättning lill
sakkunnig som utsetts av rätten gäller som förut nämnls alt parterna eller ena
parten i princip skall utge ersättningen och att frågan vem av dem som
slutligen skall stå för kostnaden skall bedömas enligt reglerna i 18 kap.

I den
allmänna motiveringen har jag förordat all kostnaden för sakkunnig som utses av
rällen skall betalas av allmänna medel. Denna ordning förutsätter bl,a, att
rätten får avgörande inflytande på valet av sakkunnig. Vidare har jag förordat
alt ocksä kostnaden för privat sakkunnig i vissa fall skall kunna betalas av
statsverket. Paragrafen har uformats i enlighet härmed.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 185

1 första punkten föreskrivs alt rällen, om den beslutar
all yttrande av sakkunnig skall inhämtas, efler parternas hörande bestämmer vem
som skall anlitas. Enligt andra punkten skall kostnaden för sakkunnig som
utsetts av rällen betalas av allmänna medel. Om särskilda skäl föreligger fär rällen
enligt Iredje punkten förordna att kostnad för ullålande av sakkunnig, som ej
har utsetts av rällen, skall betalas av statsverket efler de grunder som gäller
för annan sakkunnig.

Föreskriften i första punkten innebär att parternas mening
om vem som bör utses skall inhämtas men att den inle skall vara utslagsgivande
(jfr 40 kap. 3 §). Möjligheten för rällen alt förordna all privat sakkunnig
skall ersättas är avsedd all tillämpas endast i undantagsfall l.ex. när fråga
är om läkarintyg eller liknande utredning.

Beträffande 40 kap, 3 § och 17 § andra stycket RB innebär
förslaget att bestämmelserna i dessa paragrafer inte skall tillämpas i det
förenklade förfarandet, 1 övrigt påverkar den föreslagna 10 § inte
tillämpningen av 40 kap,

11 §. I paragrafen, som saknar motsvarighet i promemorieförslagel,
ges en

särskild forumregel för konsumenltvister där ivistevärdet uppenbarligen

inle överstiger hälfien av basbeloppet. Enligt regeln får näringsidkaren

sökas där konsumenten har sitt hemvist, 1 fråga om de allmänna över

väganden som ligger lill grund för bestämmelsen hänvisas till den allmänna

motiveringen.

Vad som förslås med konsumenlivisl anges i 7 §,

Paragrafen
ulgör ett komplement lill forumreglerna i 10 kap, RB, Konsumenten kan alltså
väcka talan antingen vid sill eget hemvislforum eller vid något av de fora som
anvisas i 10 kap, RB, Genom bestämmelsen i 10 kap, 15 § RB är del sörjt för att
domstol som tagit upp mål med stöd av den föreslagna regeln inle mister sin
behörighet om Ivistevärdet lill följd av kumulation kommer alt översliga hälfien
av basbeloppet. Invändning om all rätten inle är behörig all la upp målet skall
utom när laga förfall föreligger enligt 34 kap, 2 § RB framställas när
parten första gängen skall föra talan i målet, I annat fall är hans rätt alt
framställa invändningen förfallen. Gör han inle invändningen i rätt lid skall
tvisten enligt 10 kap, 18 § RB anses väckt vid rätt domstol.

Rättegången i tingsrätt

12 §. Enligt paragrafen, som motsvarar 5 § första stycket
i prome

morieförslagel, beslår tingsrätten vid handläggning enligt denna lag av en

lagfaren domare, I fråga om de allmänna överväganden som ligger lill grund

för bestämmelsen hänvisas till den allmänna motiveringen.

s. 186 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 186

Bestämmelsen lar sikte pä all handläggning i det
förenklade förfarandet. Den innefattar en fullständig reglering av domförheien
och någon supplerande tillämpning av RB:s domförhetsregler är alltså inte
avsedd. Detta innebär bl,a, att det inte har ansetts påkallat all ge rällen
möjlighet alt handlägga mål av svårare beskaffenhet i kollegial sammansättning
(jfr prop, 1969:119 s, 40),

13 §. Denna paragraf, som motsvarar 6 § första stycket i
promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om stämningsansökans innehåll i
del förenklade förfarandet.

Enligt 13
kap, 4 § första stycket RB skall talan i tvistemål väckas genom stämning, om
inte annat är föreskrivet. Ansökan om stämning skall enligt 42 kap. I § RB
göras skriftligen hos rätten. 1 10 kap. anges vilken domstol som i del
särskilda fallet är behörig att la upp en ansökan om stämning. När
stämningsansökningen ges in skall käranden enligt expeditionskungörelsen
(1964:618) samtidigt betala en ansökningsavgifl om 25 kr.

1 42 kap.
2 § finns utförliga regler om vad stämningsansökningen skall innehålla.
Käranden skall i ansökningen uppge de omständigheter på vilka han grundar sin
talan. De skall ställas upp efler sitt sammanhang och, när sä lämpligen kan
ske, i särskilda, med nummer försedda punkter. Vidare skall anges de yrkanden
käranden framställer, de skriftliga bevis han åberopar och de omständigheter
som gör rätten behörig, om behörigheten inle framgår ändå. De skriftliga bevis
käranden innehar bör han foga vid ansökningen.

1 33 kap. I § finns vissa formella föreskrifterom vad en
stämningsansökan skall innehålla.

Uppfyller
stämningsansökningen inte föreskrifterna i 2 § eller är den pä annat säll
ofullständig, skall rätten enligt 42 kap. 3 § förelägga käranden att avhjälpa
brislen. Underlåter käranden att avhjälpa brist och består brislen däri att
ansökan inte innehåller bestämt yrkande eller att de omständigheter varpå
käranden grundar sin talan inte är tydligt angivna eller är bristen i annat
fall så väsentlig alt ansökan är otjänlig som grund för rättegång, skall
ansökan avvisas (42 kap. 4 §).

I den
allmänna motiveringen har jag utvecklat hur rättegången bör inledas i del
förenklade förfarandet. Liksom enligt gällande ordning bör talan väckas genom
stämning. 1 princip bör nuvarande krav pä vad en ansökan om stämning skall
innehålla upprätthållas. Genom att särskilda formulär utarbetas och genom att
rätlen på olika sätt bislär käranden bör en sådan ordning kunna fungera
tillfredsställande. Mot denna bakgrund bör ansökan i likhet med vad som gäller
enligt RB kunna avvisas om den är otjänlig som grund för handläggning. 1
enlighet med det anförda bör bestämmelserna i 42 kap. 1-4 §§ i princip gälla
även i del förenklade förfarandet.

Frän nu nämnda utgångspunkter krävs i och för sig inga
särskilda

s. 187 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 187

bestämmelser i den nya lagen. Emellertid synes värdefullt
att del av lagtexten framgår vilka krav som i del förenklade förfarandet ställs
på en ansökan om stämning. Vidare finns skäl all i ett avseende frångå RB:s
regler. Enligt 42 kap. 2 § behöver käranden i fråga om bevisning endast upge de
skriftliga bevis han åberopar. Promemorieförslaget innebär all även muntlig
bevisning skall anges. Enligt min mening är en sådan ordning fördelaktig. Del
är som förut har nämnls angelägel att målen i del förenklade förfarandet
avgörs redan vid första sammanträdel. Den föreslagna ordningen är nödvändig om
detta skall kunna ske i mål där muntlig bevisning förekommer. Självfallet
förutsätter förslaget all rätlen genom förberedande kontakter med parterna
undersöker om den åberopade muntliga bevisningen verkligen behövs.

I enlighet
med det anförda föreskrivs i 13 § all ansökan om stämning skall innehålla
uppgift om vad som yrkas och om de omständigheter som åberopas till stöd för
detta. Vidare anges att uppgift även skall lämnas om de bevis som sökanden vill
åberopa och om de omständigheter som betingar rättens behörighet saml all
skriftliga bevis bör ges in samtidigt.

Den föreslagna bestämmelsen avviker i sak frän 42 kap. 2 §
RB endast såvitt gäller uppgift om bevisning, I övrigt påverkas inte reglerna i
RB av bestämmelsen.

Del kan
anmärkas all talan i mål som handläggs i det förenklade förfarandet givetvis
kan ha väckts på annat sätl än genom stämning enligt denna lag, t,ex, genom
ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande enligt lagsökningslagen
(1946:808), Vidare kan talan ha handlagts som enskilt anspråk i brottmål och
därefter ha brutits ut lill handläggning i den för tvistemål föreskrivna
ordningen. Vid den handläggning som i ett sådanlfall sker innan ett mål förs
över i del förenklade rätlegängsförfarandel är givelvis inle reglerna i den nya
lagen tillämpliga. Frågan hur kostnader som har uppstått i det tidigare
förfarandet skall behandlas regleras i 8 §.

Som framgår av I och 2 §§ skall omständigheter som är av
betydelse för frågan om lagens tillämpning åberopas första gången part för
talan i målet. Normalt innebär detta alt uppgift i sådant hänseende skall
lämnas i stämningsansökan.

14 §. Paragrafen motsvarar 7 § första stycket i promemorieförslagel.

Avvisas inle stämningsansökan, skall rällen enligt 42 kap.
5 § RB utfärda stämning. Stämningen skall tillsammans med stämningsansökan och
därvid fogade handlingar delges svaranden. Utfärdas stämning skall enligt 42
kap, 6 § förberedelse äga rum.

Vid muntlig förberedelse skall enligt 42 kap, 10 § första
stycket inställelse utsättas all äga rum så snart del kan ske. Svaranden kallas
i stämningen och käranden genom särskild kallelse. Vid skriftlig förberedelse
föreläggs svaranden enligt 42 kap. 14 § i stämningen all till rätlen inkomma
med

s. 188 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 188

skriftligt svaromål. Svaromålet skall tillsammans med
bifogade handlingar delges käranden. Enligt 42 kap. 15 § meddelar rällen
närmare föreskrifier om skriftväxlingen.

Underlåter svaranden all efter föreläggande inkomma med
skriftligt svaromål, skall rätten kalla parterna lill sammanträde för muntlig
förberedelse (42 kap. 14 § andra stycket).

Svaromål
skall enligt 42 kap. 7 § innehålla eventuella invändningar om rällegångshinder,
bestämt medgivande eller bestridande, grunderna för ell eventuellt bestridande
jämte yttrande över de av käranden åberopade grunderna och angivande av de
omständigheter svaranden själv vill anföra saml uppgift om de skriftliga bevis
svaranden åberopar. Skriftliga bevis bör genast inges.

När en
godtagbar ansökan om stämning föreligger, skall målet enligt gällande ordning
förberedas med sikte på huvudförhandling, 1 del förenklade förfarandet skall
någon huvudförhandling inle äga rum. Däremot skall som framgår av 15 §
sammanträde i regel hållas, I regel bör därför handläggningen inriktas på alt
målet blir sä förberett all det kan avgöras vid sammanträdet, 1 vissa fall bör
emellertid handläggningen inriktas på all förbereda målet för ett avgörande pä hell
skriftligt material. Oavsett vilken väg som väljs bör svaranden vid stämningen
få ett föreläggande att yttra sig över käromålet. Som tidigare har framhållits
bör yttrandet kunna avges skriftligt eller muntligt, i del senare fallet lill
viss befattningshavare vid domstolen. Det har ocksä nämnts all del ibland kan
vara lämpligt att föreläggande och kallelse till sammanträde utfärdas
samtidigt, 1 sädana fall bör självfallet yttrande kunna avges vid sammanträdel.
Innehållet i muntligt yttrande bör alltid noggrant antecknas i akten och bringas
lill motpartens kännedom,

I enlighet
med del anförda föreskrivs i denna paragraf all svaranden, om stämning
utfärdas, skall föreläggas att yttra sig över käromålel och att yttrandet får
avges skriftligen eller muntligen. Det anges desulom all muntligt yttrande
skall upptecknas genom rättens försorg.

Det ligger
i sakens natur att viss försiktighet är påkallad i fräga om uppgifter som part
lämnar enskilt lill tjänsteman vid domstolen. Innefattar de medgivande helt
eller delvis av käromålel bör parten i regel anmodas all bekräfta dem i skrift.

Närmare föreskrifier
angående vad yttrande skall innehålla har inle ansetts påkallade. Det är
emellertid givet alt del i huvudsak börinnehålla de uppgifter som sägs i 42
kap, 7 § RB, I föreläggandel bör tydligt anges vilka krav som ställs på
yttrandet.

En
särskild fråga som rällen måste överväga i samband med alt stämning utfärdas är
frågan om målet skall handläggas ordinärt eller enligt den nya ordningen. Av
naturliga skäl bör slutlig ställning till denna fråga tas först när båda parter
beretts tillfälle all yttra sig. Del synes emellertid lämpligt all det

s. 189 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 189

redan när stämning utfärdas föreligger ell preliminärt
ställningstagande, 1 flertalet fall lorde delta ställningstagande inte behöva
vara förenat med några särskilda problem. Är det yrkade beloppet över
värdegränsen och framställs inget yrkande om tillämpning av 2 §, är del sålunda
klart all handläggningen bör inledas i ordinär väg. Omvänt är del uppenbart all
handläggningen bör inledas enligt den nya ordningen om del yrkade beloppet är
under värdegränsen och inget yrkande om tillämpning av I § andra stycket
föreligger. När beloppet ligger över värdegränsen men förenklad handläggning
begärs och när beloppet är under denna gräns men ordinär handläggning yrkas
synes mest praktiskt all handläggningen inleds enligt den nya ordningen.

Det
slutliga ställningstagandet till frågan om den nya lagen skall tillämpas lorde
i regel inte avvika frän del preliminära, I de fall då ändring kan bli aktuell,
t,ex, om del visar sig all mål om lägre värde skall handläggas ordinärt eller
om svaranden påyrkar tillämpning av I § andra eller 2 § första stycket, får rällen
fatta ell formellt beslut i frågan. Sådant beslut kan överklagas enligt
reglerna i 23 §,

15 §. 1 paragrafen, som motsvarar 7 § andra stycket promemorieförslagel,
föreskrivs att sammanträde skall hållas om ej enbari skriftlig handläggning med
hänsyn till målels beskaffenhet finnes lämpligare, 1 fråga om de allmänna
överväganden som ligger till grund för bestämmelsen hänvisas till den allmänna
motiveringen.

För alt
målen i del förenklade förfarandet i regel skall kunna avgöras efler ell enda
sammanträde, bör rällen innan kallelse till sammanträde utfärdas utröna vilken
bevisning parterna avser att förebringa saml vad de vill styrka med varje
särskilt bevis.

På grund
av föreskriften i 13 § om vad stämningsansökan skall innehålla lorde kärandens
slutliga ståndpunkt i regel vara klarlagd redan när en godtagbar ansökan
föreligger. Svaranden bör i del föreläggande som skall utfärdas enligt 14 §
anmodas all lämna fullständig bevisuppgifl. Har, sedan liden för svarandens
yttrande löpt ul, ingendera parten åberopat någon muntlig bevisning, bör
kallelse till sammanträde i regel utfärdas. 1 konsumentmäl kan del dock ibland
finnas skäl alt i enlighet med 7 § först inhämta yttrande från allmänna reklamalionsnämnden.
1 regel bör dock sådant yttrande inhämtas först när målet är utrett. Ibland kan
det visa sig all något sammanträde inle behövs ulan all målet kan avgöras efler
enbari skriftlig handläggning. 1 sädana fall bör parterna beredas tillfälle att
slutföra sin talan innan målet avgörs.

Har någon
av parterna åberopat muntlig bevisning torde del ofta vara motiverat all genom
ytterligare kontakt med parterna, antingen skriftligen eller per telefon, söka
skapa klarhet i om bevisningen verkligen är nödvändig, I många fall kan del
också, som jag har framhållit i den allmänna

s. 190 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 190

motiveringen, finnas skäl att räkna med att två
sammanträden behövs, I sådana fall bör i regel eventuella vittnen inle kallas lill
del första sammanträdel,

16 §. 1 paragrafen finns bestämmelser om kallelse lill
sammanträde, 16 §

motsvarar tillsammans med 19 § promemorieförslagets 11 §,

Bestämmelserna om kallelse till förhandling i dispositivt
tvistemål är enligt RB i slort sett desamma vare sig del är fräga om muntlig
förberedelse eller huvudförhandling. Part skall i båda fallen kallas att
inställa sig vid påföljd av tredskodom. Om parts personliga närvaro är påkallad
skall han dessutom föreläggas vite (42 kap, 10 resp, 21 §), Mellan förberedelse
och huvudförhandling föreligger dock den skillnaden all rätlen fär förelägga
part all inställa sig till fortsatt huvudförhandling vid påföljd att tredskodom
kan meddelas eller målet avgöras utan hinder av partens utevaro (43 kap, 11 § iredje
stycket),

1 del
förenklade förfarandet motsvarar sammanträde, beroende på omständigheterna, säväl
muntlig förberedelse som huvudförhandling enligt RB:s systematik, och
förevarande paragraf har utformats med beaktande av denna sammanträdels dubbla
funktion.

Som huvudregel har i första stycket föreskrivits all part
skall kallas att inställa sig lill sammanträde vid påföljd att tredskodom eljesl
kan meddelas mol honom. Om särskilda skäl föreligger fär emellertid rällen
därjämte förelägga parten den alternativa påföljden all målet kan komma att
avgöras i sak ulan hinder av hans utevaro. Skall parlen inställa sig
personligen skall rätten enligt andra stycket förelägga honom sådan inställelse
vid vite,

1 Iredje stycket har tagils upp en särskild regel för
kallelse lill sammanträde som avser enbart bevisupptagning, I sådant fall
skall de i första stycket angivna påföljderna ej föreläggas.

Några föreskrifter om när sammanträde skall sältas ut har
inte getts i lagen, Rällen bör i delta hänseende ha frihet all förfara efler
omständigheterna, 1 regel bör svaranden inte kallas till sammanträde i
stämningen. Som framhållits i anslutning lill 14 § bör nämligen svaranden i
allmänhet föreläggas alt inkomma med yttrande innan sammanträde hälls.

Del bör understrykas all befogenheten all kalla part vid
påföljd av all målet kan komma att avgöras i sak är avsedd att användas
restriktivt. Bestämmelsens karaktär av undantagsregel har också markerats genom
villkoret om särskilda skäl. Den lorde komma alt tillämpas huvudsakligen i fall
då målet redan handlagts vid sammanträde eller där tvisten tidigare behandlats
av reklamationsorgan,

17 §. I paragrafen, som delvis har motsvarighet i
10 § första och andra

styckena promemorieförslagel, ges vissa bestämmelser om förfarandet vid

sammanträde, bevisupptagning och prolokollföring vid sammanträde.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 191

Beträffande förfarandet vid muntlig förberedelse finns
inga närmare regler i RB, Däremot finns förhållandevis detaljerade bestämmelser
angående förfarandet vid huvudförhandling. Dessa bygger på att målen är väl
förberedda genom alt förberedelse har ägt rum. Enligt den nya ordningen kan
sammanträdel sägas ersätta både förberedelse och huvudförhandling. Mot denna
bakgrund bör några närmare bestämmelser angående förfarandet inte ges. Som har
framhållits i den allmänna motiveringen bör domaren ha frihet att förfara efler
omständigheterna.

I 35 kap.
8 § RB föreskrivs angående bevisupptagning att bevis, då huvudförhandling
hålles, skall tas upp vid denna, om inte, enligt vad därom är stadgat, bevis
skall las upp utom huvudförhandling. Del föreskrivs vidare all beviset får tas
upp vid samma rätt eller annan domstol. Av 36 kap. 19 §, 37 kap. 4 §, 38 kap. 6
§, 39 kap. 2 § och 40 kap. 11 § RB framgår när bevis får tas upp utom
huvudförhandling. Samtliga nu nämnda bestämmelser bygger på uppdelningen av
handläggningen i förberedelse och huvudförhandling och låter sig därför inte
ulan vidare tillämpas i del förenklade förfarandet. Del synes därför lämpligt
all ersätta dessa regler med särskilda föreskrifier för del förenklade
förfarandets del.

I enlighet
med del anförda föreskrivs i 17 § första stycket första och andra punkterna all
parterna vid sammanträde skall redogöra för sina ståndpunkter och bevisningen
upptagas samt alt bevisningen, om det är lämpligt, får las upp även vid annan
domstol. Bestämmelserna är för det förenklade förfarandets del avsedd att
ersätta de förutnämnda reglerna i RB om bevisupptagning och bestämmelserna i 42
och 43 kap. RB. Pä grund av hänvisningen i 4 § skall i övrigt bestämmelserna i
35-40 kap. RB om bevisning gälla i lillämpliga delar (jfr dock 9 och 10 §§ saml
första stycket tredje punkten i förevarande paragraf). 1 fräga om förfarandet
vid bevisupptagning gäller alltså i princip RB:s regler. Såvitt gäller bevisupptagning
vid annan domstol innebär den föreslagna ordningen att möjligheterna till sådan
bevisupptagning har vidgats någol,

1 40 kap,
8 § första punkten RB föreskrivs all sakkunnig som utlåtit sig skriftligen
också skall höras muntligen om part yrkar del och hans hörande inte uppenbart
saknar betydelse eller om rätten finner det nödvändigt. För det fallet all
utlåtande avgivits av ämbetsverk, akademi eller annat offentligt samfund gäller
enligt andra punkten all den eller de som deltagit i utlåtandets avgivande inle
får höras muntligen med mindre det prövas oundgängligen nödvändigt. Om flera
deltagit i utlåtandets avgivande får endast en företrädare för varje mening
inkallas, 1 den föreslagna 10 § har föreskrivits all kostnad för sakkunnig som
har utsetts av rätlen skall betalas av allmänna medel. För att kostnaderna
skall kunna hållas på en måttlig nivå bör rällen ha vidare möjlighet än den som
föreligger enligt 40 kap, 8 § första punkten att underlåta att höra den
sakkunnige muntligen. Även i fräga om andra punkten synes lämpligt all rällen
får en något vidgad handlingsfrihet.

s. 192 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 192

Mot denna bakgrund föreslås i 17 § första stycket Iredje
punkten att sakkunnig som utlåtit sig skriftligen får höras muntligen endast om
rällen finner del nödvändigt. Bestämmelsen är avsedd alt hell ersätta 40 kap, 8
§ RB,

Ifråga om
protokoll finns utförliga bestämmelser i 6 kap, RB, Flertalelav dem bör ulan
vidare kunna tillämpas i det förenklade förfarandet. Delta gäller dock inle
reglerna i 6 kap, 4 och 5 §§ om innehållet i protokoll. Bestämmelserna i 4 §
reglerar vad protokoll vid muntlig förberedelse skall innehålla och i 5 § ges
motsvarande regler för huvudförhandling. Av de båda paragraferna synes 5 § mest
lämpad att tillämpas i den nya ordningen. Emellertid synes påkallat att
protokoll vid sammanträde utöver vad som sägs i 5 § skall kunna innehålla ocksä
en kort redogörelse för de omständigheter som parterna åberopar och motparts
yttrande över dem.

Enligt min
mening är det inle påkallat att tynga lagtexten med en uppräkning av
innehållet i protokoll. Jag förordar därför all Kungl, Maj:l ges befogenhet all
utfärda föreskrifter härom,

18 §. I paragrafens första stycke, som har motsvarighet i
10 § iredje stycket promemorieförslaget, ges bestämmelser som syftar lill att
begränsa antalet sammanträden i samma mål, I RB finns inga bestämmelser som
direkt lar sikte på att sätta en gräns för hur många tillfällen parterna i ell
mål får sammanträda inför rätten, I den allmänna motiveringen har emellertid
framhållits vikten främst från kostnadssynpunkt alt endast ell sammanträde
hålls. Del förenklade förfarandet är avsett för mål som i regel inle kan bära
kostnaderna för ett flertal inställelser inför domstolen. Huvudregeln bör
alltså vara alt sammanträde fär förekomma endast vid ett tillfälle i varje mål.
Det är emellertid uppenbart att denna regel inle kan göras undanlagslös. Behov
av all sammanträda vid flera tillfällen kan uppkomma l.ex, genom all part först
vid sammanträde åberopar bevisning som inte finns tillgänglig och som inte kan
avvisas,

I enlighet
med det anförda föreskrivs i första stycket första punkten att mål, om
sammanträde hålles, om möjligt skall slutbehandlas vid sammanträdel. Endast om
synnerliga skäl föreligger får flera än tvä sammanträden hällas. Med
sammanträde avses i första hand förhandling under en enda dag. Skulle någon
gång förhandlingen behöva fortsättas påföljande helgfria dag torde de tvä
inställelserna få anses som ell sammanträde (jfr 1 kap, 9 § RB), Del bör
framhållas att möjligheten alt sammanträda vid flera tillfällen i regel inte
bör utnyttjas. Skall vittnen höras, bör del i regel vara möjligt att se lill
all de finns tillgängliga redan första gängen parterna sammanträder. För del
fall alt bevisning visar sig nödvändig först under förhandlingen kan erinras om
möjligheten för rällen alt övergå till skriftligt förfarande. Skall t,ex,
sakkunnigutlåtande inhämtas, lorde del många gånger vara tillräckligt all
parterna får la del av utlåtandet och yttra sig skriftligen innan rätten avgör
målet.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 193

I
första stycket iredje punkten, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget
föreskrivs vidare för det fall att sammanträde hälls vid mer än ett tillfälle,
all samme domare skall silla i rällen, om ej synnerligt hinder möter.
Beträffande de överväganden som ligger lill grund för denna föreskrift
hänvisas lill den allmänna motiveringen,

I
syfte att ge rätlen erforderliga möjligheter all få målet berett för avgörande
har i tredje stycket föreskrivits att rätlen om målet inte slutbehandlats vid
sammanträde, skall bereda parterna tillfälle all slutföra sin talan inom viss
lid, vid påföljd alt målet ändå kan komma all avgöras. Bestämmelsen lar sikte
på både den situationen all del efler ell sammanträde återstår någon fråga som
kan behandlas ulan sammanträde, och del fallet att den tidigare handläggningen
av målet varit helt skriftlig,

19
§. Paragrafen innehåller bestämmelser om måls avgörande saml om verkan av parts
utevaro från sammanträde. Tillsammans med 16 § motsvarar den 11 och 12 §§ i promemorieförslagel.

Enligt 42 kap, 20 § RB
skall rällen bestämma tid för huvudförhandling sä snart förberedelsen
avslutats. När huvudförhandling ägt rum skall enligt 17 kap, 9 § dom i princip
beslutas och meddelas samma eller följande dag. Behövs rådrum för beslutande
och avfattande av domen får dess meddelande uppskjutas. Om ej synnerligt
hinder möter skall domen dock ges inom två veckor efler förhandlingen. Avgörs
mål inle vid förhandling skall dom beslutas, avfattas och meddelas så snart del
kan ske. Dom kan antingen avkunnas muntligen vid förhandling eller meddelas
genom alt hållas tillgänglig på rätlens kansli (kanslidom). Bestämmelserna om
dom gäller ocksä slutligt beslut (17 kap, II § RB),

I
19 § första stycket i den föreslagna lagen har för del förenklade förfarandets
del föreskrivits all rätten skall avgöra målet ulan dröjsmål när det är berett.
Vid sidan av denna föreskrift gäller emellertid också bestämmelserna i 17 kap,
9 § RB i lillämpliga delar. Som framgår av 4 § skall härvid bestämmelse som
avser huvudförhandling i stället avse sammanträde. Vad som sagts nu innebär
att mål som slutbehandlats vid sammanträde skall avgöras om möjligt samma
eller påföljande dag och senast inom två veckor därefter, om synnerligt hinder
ej möter, 1 annat fall skall målet avgöras och dom eller slutligt beslut
meddelas så snart del kan ske,

1 paragrafens andra stycke
behandlas verkan av parts utevaro från sammanträde. Bestämmelserna motsvarar i
huvudsak reglerna i 44 kap, RB, Uteblir båda parter från sammanträde, skall
målet avskrivas (jfr 44 kap, 1 § RB), Uteblir endast ena parten får rällen på
yrkande av den som infunnit sig om sådant föreläggande meddelats döma till tredskodom
eller företa målet lill avgörande (jfr 44 kap, 4 § RB), Liksom i del ordinära
förfarandet kan tredskodom meddelas endast om parten inle kommit tillstädes
vare sig personligen eller genom ombud. Skulle part som kallals all inställa
sig

13
Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

s. 194 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 I94

personligen inställa sig endast genom ombud får rätlen
bedöma om målet ändå kan slutligt handläggas vid sammanträdet (jfr 44 kap, 6 § RB),

I regel lorde den part som infunnit sig komma all yrka tredskodom
om motparten uteblir. Undantagsvis kan det dock, Lex, där återvinningstalan mot
en tredskodom med säkerhet kan förväntas, mera överensstämma med partens
intresse alt handläggningen av målet i stället förs vidare mot ett avgörande i
sak. Någon motsvarighet har därför inle getts lill bestämmelsen i 44 kap, 4 §
andra stycket sista punkten RB, enligt vilken målet skall avskrivas ,om inte tredskodom
eller dom yrkas vid motpartens utevaro frän huvudförhandling, I del förenklade
förfarandet skall rällen i sådant fall bestämma om den fortsatta
handläggningen,

20 §. Paragrafen motsvarar 12 § Iredje stycket i
promemorieförslaget.

Angående avfattningen av dom finns detaljerade regler i 17
kap, 7 § RB, Enligt 17 kap, 8 § får tredskodom, dom varigenom kärandens talan bifalles
på grund av medgivande och dom varigenom högre rätt faststäUer lägre rätts dom
utfärdas i förenklad form i enlighet med bestämmelser som meddelas av Kungl, Maj:l,
Sådana bestämmelser finns i 3-5 §§ prolokollskungördsen (1971:1066) för de
allmänna domstolarna.

Som allmän riktlinje för domsskrivningen i del förenklade
förfarandet bör gälla all domarna bör skrivas kortfattat, F,n, förekommer del i
viss utsträckning att domarna skrivs onödigt utförligt, särskilt när del gäller
redovisningen av domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet. Även i
del förenklade förfarandet bör en redovisning av domskäl och bevisning ske. Den
bör emellertid kunna ges en mer sammanfattande karaktär. Någon utförlig
redogörelse för utsagor av parter under sanningsförsäkran, vittnen och andra
bör alltså inle förekomma, 1 övrigt bör domarna utformas enligt föreskrifterna
i 17 kap, 7 §, Även bestämmelserna i 17 kap, 8 § och prolokollskungördsen bör
gälla.

Med anledning av vad som nu har anförts synes lämpligt alt
bestämmelserna i 17 kap, 7 och 8 §§ fär gälla även i del förenklade
förfarandet. Emellertid bör särskilda föreskrifier meddelas som innebär att
redovisningen enligt 17 kap. 7 § kan göras kortare än som nu sker. Sådana
föreskrifter bör meddelas av Kungl. Maj:t.

Ytterligare en omständighet måste beaktas när reglerna om avfattning
av dom övervägs. Del är av största intresse all den reform som nu föresläs
beträffande handläggningen av mindre tvistemål följs med uppmärksamhet så att
behövliga jämkningar i den föreslagna ordningen kan ske när del är påkallat.
För en sådan uppföljning behövs givetvis statistiska uppgifter. Sådana
uppgifter bör kunna hämtas från avgörandena. Dessa bör alltså ges ell innehåll
och en utformning som underlättar en statistisk bearbetning. Även i detta
avseende bör regler meddelas av Kungl. Maj:l.

I enlighet med det anförda föreskrivs i 20 § all närmare föreskrifier
om avfattning av dom och beslut meddelas av Konungen.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 195

Rättegången i hovrätt

21 §. Av paragrafen, som har motsvarighet i 13 § i promemorieförslagel,
framgår all prövningstillstånd erfordras vid fullföljd av talan till hovrätt.

Enligt RB
kan tingsrätts avgöranden efter fullföljd underkastas prövning av hovrätt, och
någon inskränkning i rätlen lill sådan överprövning finns i princip inle. Vid
fullföljd vidare till HD krävs däremot att HD meddelar särskilt
prövningstillstånd för alt målet skall prövas i sak.

Talan mot underrätts dom skall fullföljas genom vad. Talan
mot underrätts slutliga beslut fullföljs genom besvär (49 kap. 1 och 2 §§ RB).
Vissa beslut som meddelas i samband med dom överklagas dock på samma sätl som
domen, dvs. genom vad. I fråga om talan mol underrätts beslut i övrigt finns
bestämmelser i 49 kap. 3-9 § § .13-6 § § angesfalldålalanfårförassärskilt. Vid
särskild talan är rättsmedlet som regel besvär.

Som
närmare har behandlats i den allmänna motiveringen föreslås all fullföljdsrätten
i det förenklade förfarandet blir starkt begränsad. Överprövning i hovrätt av
tingsrätts avgörande skall sålunda förutsätta all särskild dispens meddelas pä
grunder som i väsentliga avseenden stämmer överens med dem som f.n. gäller för
överprövning i HD.

När det gäller sättet för fullföljd mot tingsrätts
avgörande har inle några särregler getts. Talan mot underrätts dom skall alltså
i princip föras genom vad och talan mol underrätts beslut genom besvär, vare
sig underrätten handlagt målet i ordinär eller förenklad form.

Enligt
paragrafens första stycke får talan mol tingsrätts dom eller beslut inle prövas
av hovrätten i vidare män än som framgåi av 22 §, om inle hovrätten meddelar
parlen prövningstillstånd. Bestämmelsen har utformats med 54 kap. 9 § RB om
dispens vid fullföljd till HD som förebild. Hänvisningen lill 22 § hänger
samman med all själva dispensbedömningen naturligtvis förutsätter en viss
begränsad prövning av målet.

Från
huvudregeln att kravet på dispens gäller alla domar och beslut har gjorts
undanlag för dels beslut som rör iredje man, dels vissa andra beslut av
procedurkaraktär. Dispens behövs sålunda inte i fråga om beslut som inle rör
part eller intervenient. Härigenom undanlas bl.a. alla beslut om ersättning
till vittne, sakkunnig eller biträde. 1 övrigt har undantagits beslut varigenom
jäv mol domare ogillats, utdömande av vite, ansvar för rälte-gångsförseelse saml
avvisning av vade- eller missnöjesanmälan eller en vade- eller besvärslalan.
Däremot krävs prövningstillstånd beträffande beslut med anledning av invändning
om rällegångshinder.

I paragrafens Iredje stycke har tagils in en uttrycklig
bestämmelse all, om prövningstillstånd meddelas, detta gäller överklagade domen
eller beslut i

s. 196 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 196

dess
helhet. Med hänsyn lUl målens karaktär och omfattning har någol behov av
möjlighet lill partiellt prövningstillstånd inte bedömts föreligga (jfr 54 kap.
11 § första stycket).

Dispensprövningen skall
begränsas lill frågan huruvida någon av de särskilda dispensgrunderna enligt 22
§ föreligger. I 25 § har tagits upp en bestämmelse enligt vilken klaganden har
att ange de omständigheter han åberopar lill slöd för sin ansökan om
prövningstillstånd (jfr 55 kap. 4 § andra stycket RB). 128 § finns bestämmelser
om överklagande av beslut i fråga om prövningstillstånd.

22
§. I paragrafen behandlas grunderna för prövningslillsländ vid fullföljd till
hovrätt. Den motsvarar helt 14 § i promemorieförslagel. Bestämmelsen har i sak
utformats med dispensgrunderna vid fullföljd till HD som förebild, men har i
vissa delar getts en något mindre restriktiv karaktär. I fråga om de
överväganden som ligger lill grund för bestämmelserna hänvisas till den
allmänna motiveringen.

Punkt 1. Första punkten
behandlar s.k, prejudikaldispens. Sådan får meddelas om del är av vikt för
ledning av rättstUlämpningen att talan prövas av högre rätt. Initiativet till prejudikatbildningen
ligger här som annars på parterna. Det innebär all ur prejudikalsynpunkt
viktiga frågor blir föremål för överprövning endast i den mån part har ett
personligt intresse av fuUföljd,

Prejudikatdispensen är
avsedd alt möjliggöra fullföljd tiU HD av mål med prejudikaliniresse, Å andra
sidan är det fullt tiUräckligt att det från prejudikalsynpunkt finns anledning
att pröva målet i hovrätt. Prejudikatdispens meddelas i första hand när
prejudikat saknas. Att underrättens avgörande avviker från lagtolkning,
rättstillämpning eller allmän rättsgrundsats som kommit till uttryck i HD:s
eller hovrätts avgörande ulgör inle i och för sig skäl för prejudikaldispens.
Prejudikatdispens får i dessa fall meddelas endast om det behövs för att
förstärka tidigare praxis eller i övrigt klarlägga rättslägel. Prejudikatdispens
kan också komma i fråga när det är angeläget med en ändring i gäUande praxis
(jfr prop, 1971:45 s, 88),

Punkt 2. Enligt denna
punkt får dispens meddelas om part åberopar ny omständighet eller nytt bevis
som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. Regeln motsvaras av den i 58
kap, 1 § 3 RB upptagna resningsgrunden, vilken utgör dispensgrund vid
fullföljd till HD (54 kap, 10 § första stycket 2),

Möjligheterna att i
hovrätt åberopa nya omständigheter eller bevis anges i 50 kap, 25 § RB, Detla
får ske om part gör sannoUkt att han har haft giUig ursäkt för sin
underlåtenhet alt åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten, eller
om det av särskUd anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset
åberopas. Sådan särskild anledning kan föreligga om del med hänsyn tiU
rättsläget och önskemålet om materiellt tUlfreds-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 197

ställande utgång framsiår som orimligt all avvisa ny
utredning (lagrådels yttrande i prop, 1971:45 s, 134), Dispensgrunden anknyter
i sak till denna ordning. En första förutsättning för dispens är sålunda att
det nya processmaterialet överhuvud får åberopas i hovrätt. Någon särskild
bestämmelse härom har dock inte ansetts nödvändig.

Under remissbehandlingen har HD:s ledamöter tagit upp ell
speciellt spörsmål om när en part skall anses ha haft giltig ursäkt för
underlåtenhet all åberopa visst bevis i underrätten. Det påpekas att underrältsdomaren
enligt förslaget är skyldig att ex officio efterforska de relevanta
omständigheterna och bevismöjligheterna, Fräga uppkommer då om inle parts
underlåtenhet att åberopa bevis i allmänhet får anses beroende på all underrältsdomaren
i otillräcklig utsträckning utövat den föreskrivna processledningen. Ser man
saken på del sättet skulle parten regelmässigt anses ha giltig ursäkt för att
omständigheten eller beviset inte åberopats i underrätten, menar HD:s
ledamöter.

Den sålunda antydda tolkningen lorde dock leda alltför
långt. Det förhållandel all rätten i del förenklade förfarandet skall vägleda
parterna vid talans utförande samt tillse att tvistefrågorna blir klarlagda och
målet utrett efler vad dess beskaffenhet kräver (6 §) torde knappast kunna
innebära alt rällen tar ansvar för all inget relevant processmalerial blivit
förbisett,

I jämförelse med resningsfallet innebär den nu angivna
ordningen större möjligheter all vid dispensprövningen föra in nytt processmalerial.
Möjligheten till dispens på grund av punkten 2 är sålunda större än möjligheten
all få resning eller prövningstillstånd i HD i motsvarande situation.

Punkt 3. Prövningstillstånd enligt denna punkt meddelas,
om den rättstillämpning som ligger till grund för domen eller beslutet måste
antas vara oriktig. Vid fullföljd till HD kan dispens meddelas när
rättstillämpningen uppenbart strider mot lag (54 kap, 10 § första stycket 2
jämfört med 58 kap, 1 § första stycket 4 RB), Detsamma gäller när
rättstillämpningen uppenbart strider mot lagtolkning eller rättsgrundsats som
förut antagits av HD (prop, 1971:45 s, 91),

Möjlighet måste givelvis även i del förenklade förfarandet
finnas alt meddela dispens vid oriktig rättstillämpning. Därmed avses inte bara
del fall att domen genom förbiseende eller misstag kommit alt få ell innehåll
som uppenbart strider mot lag ulan också alt domstolen i annat fall klart
misstolkat en lagbestämmelse,

Dispensmöjlighelen är inte begränsad lill de fall då
rättstillämpningens oriktighet framstår som uppenbar. För att dispens skall få
meddelas krävs emellertid att rättstillämpningen måste antas vara oriktig. Häri
ligger all utrymmet för dispens är någol större än som enligt 54 kap, 10 §
första stycket 2 gäller vid motsvarande situation i HD. Dispensmöjligheten är

s. 198 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 198

emellertid endast avsedd för klara fall av oriktig
rättstillämpning och bör i tveksamma fall inte föranleda någon mera ingående
prövning huruvida domen äroriktig.

Punkt 4. Enligt denna punkt fär prövningslillsländ
meddelas om målels utgång kan antas ha påverkals av falsk handling eller av
falsk utsaga som avgetis under ed eller försäkran. Dispensgrunden motsvarar i
sak den i 58 kap, I § första stycket 2 upptagna resningsgrunden. Den utgör
sålunda dispensgrund även vid fullföljd liU HD,

Punkt 5, Här anges som dispensgrund att domvilla
förekommit, Samma dispensgrund förekommer när del gäller fullföljd lill HD (54
kap, 10 § första stycket 2), I vilka fall domvilla skall anses ha förekommit
anges i 59 kap, 1 §RB,

Punkt 6. Vid sidan av de tidigare angivna dispensgrunderna
har som en sjätte punkt upptagits en fullföljdsmöjlighet för det fall målets
utgång uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Detta fall
är närbesläktat med resnings- och domvillofallen, Samma dispensgrund förekommer
vid fullföljd lUI HD (54 kap, 10 § första stycket 2), Dispensgrunden avser
sådana fall då grovt förbiseende eller misslag förekommit med avseende på
sakmaterialet, I kravet på alt förbiseendet eller misstagel skall ha varit
grovt ligger, all det skall ha i väsentlig grad påverkat utgången, Som
framhållits i prop, 1971:45 s, 91 får förbiseenden och misstag av angivet slag
förutsättas vara utomordentligt sällsynta, men man kan inle hell bortse frän
att de kan inträffa. Utan en särskild bestämmelse skulle part i sådant fall
vara hänvisad till alt i resningsväg åberopa brottsligt förfarande som avses i
58 kap, 1 § I för all fä rättelse, något som knappast ler sig som rimligt.

23 §. Paragrafen saknar motsvarighet i promemorieförslagel.

Sedan rätten beslutat huruvida ett mål skall handläggas i
förenklad eller ordinär ordning bör, som framhållits under 1 och 2 §§, ändring
av handläggningsformen i princip inle få äga rum. Med hänsyn lill frågans betydelse
i kostnads- och fullföljdshänseende har del dock ansetts rimligt alt lämna
parterna möjlighet att underställa frågan om lagens tillämpningsområde högre
rätts prövning, I 23 § anges sålunda all talan mol tingsrätts beslut angående
fråga som avses i 1 eller 2 § skall föras i samma ordning som talan mot beslut
varigenom rällen ogillat invändning om rällegångshinder. Bestämmelserna om
talan mol beslut varigenom invändning om rättegångshinder ogillats återfinns i
49 kap, 3 § RB, De innebär all part som vill överklaga beslutet har all anmäla
missnöje. Missnöje skall anmälas genast om parlen fåll del av beslutet vid
förhandling och eljesl inom en vecka från det han fick del av beslutet.
Försummar part att anmäla missnöje är hans rätt till talan prekluderad. Om
missnöje anmäls, bestämmer rätten med hänsyn till omständigheterna om talan mol
beslutet skall föras särskilt eller

s. 199 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 199

om del endast skall fä föras i samband med talan mol dom
eller slutligt beslut. Särskild talan förs genom besvär, Efiersom frågan om
tillämpning av 1 och 2 §§ las upp första gängen part skall föra talan i målet, torde
som regel talan komma att föras särskilt under del att sakfrågan får vila i avbidan
på hovrättens prövning. Del kan dock, särskilt om målet är bagatdlarlat,
förekomma att handläggningen kan göras så enkel att målet är berett till
avgörande redan första gången svaranden skall föra talan i målet, I sådana fall
är del uppenbarligen ofta lämpligare all rällen avgör målet i sak och hänvisar
parlen att föra talan mot beslut rörande handläggningsformen samtidigt som han
för talan mol själva domen.

Det bör påpekas att paragrafen gäller säväl när part är
missnöjd med beslut varigenom rällen funnit den förenklade handläggningsformen
tillämplig som när parlen är missnöjd med beslut varigenom rätten tagit upp
målet i ordinär ordning.

24 §. 1 denna paragraf har lagils upp regler om domförhet
och omröstning vid behandlingen av frågan om prövningstillstånd i hovrätt. Den
överensstämmer med 17 § i promemorieförslagel. Enligt bestämmelsen skall två
ledamöter delta i behandling av fråga om prövningstiUstånd och prövningstillstånd
får vägras endast om ledamöterna är ense därom, 1 fräga om de överväganden som
ligger till grund för bestämmelsen hänvisas lill den allmänna motiveringen.

25 §. 1 paragrafen ges bestämmelser om innehållet i fullföljdsinlaga.
Paragrafen motsvarar 18 och 19 §§ i promemorians lagförslag.

Lagrummet inleds med en föreskrift all de omständigheter
som åberopas lill slöd för prövningstillstånd skall anges i fullföljdsinlagan.

Som framhållits förut skall även i del förenklade
förfarandet talan mot tingsrätts dom föras genom vad och mot dess beslut genom
besvär. Liksom när del gäUer fullföljd lill HD (jfr 55 kap, 4 § andra stycket
och 56 kap, 4 § andra stycket RB) skall i det förenklade förfarandet käranden
eller klaganden i sin vadeinlaga eller besvärsinlaga ange de omständigheter som
åberopas till stöd för prövningstillstånd. Angivande av dispensgrunder är dock inle
någon förutsättning för prövningstillståndet. På grund av den mer aktiva
processledning som skall gälla i del förenklade förfarandet har rätten nämligen
alt oavsett partens egen framställning undersöka i vad mån någon av de i 22 §
upptagna grunderna kan antas föreligga. Det ligger emellertid i sakens natur
att rätten lätt kan komma att förbise dispensmöjligheler som parlen försummat
att påpeka, och parlen måste naturligtvis själv stå risken härför,

1 paragrafen har vidare lagils upp bestämmelser om vad fullföljdsinlaga

s. 200 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 200

skall innehålla i övrigt. Lagrummet motsvarar i sådant
hänseende bestämmelserna i 50 kap, 4 § och 52 kap, 3 § RB, och skiljer sig i
sak föga från dessa lagrum, 1 del förenklade förfarandet torde vadekäranden
(klaganden) som regel inle ha tillgång lill bilrädeshjälp. Del har därför inle
ansetts möjligt all ställa upp fullt ut lika höga krav på fullföljdsinlagans
utformning som enligt RB, I enlighet härmed har i förevarande paragraf endast
föreskrivits att inlagan skall innehålla uppgift om överklagade domen eller
beslutet, den ändring som yrkas och grunderna för den fullföljda talan. Vidare
skall bevisuppgift lämnas. Skriftligt bevis som ej tidigare förebragts skall
fogas vid fullföljdsinlagan.

26 §. Paragrafen överensstämmer med 20 § i promemorieförslagel.

Bestämmelserna, som avser både vade- och besvärsmål, motsvaras av

föreskrifterna för HD i 55 kap. II §
och 56 kap. 11 § RB. Prövning av

dispensfrågan ulan att skriftväxling skett kommer främst i fräga i de fall då

del redan när fullföljdsinlagan kommit in framstår som klart all skäl lill

prövningstUlstånd saknas. I sådana fall bör naturligtvis dispensansökningen

avslås genast. Även i den motsatta situationen kan en sädan ordning vara

lämplig, l.ex. när prejudikaliniresse uppenbart föreligger.

Har prövningstillstånd beviljats ulan föregående
skriftväxling, skall denna därefter ske. Att skriftväxling i vissa fall kan
underlåtas i besvärsmål framgår av 52 kap. 7 § första stycket RB.

27 §. Paragrafen motsvarar 21 § i promemorieförslaget. I
paragrafen

regleras förfarandet i hovrätt i vademäl.

Som
framhållits i anslutning till 4 § är bestämmelserna om huvudförhandling inle
tillämpliga i del förenklade förfarandet. De ersätts av de allmänna
bestämmelserna i 5 och 27 §§.

Handläggningen
i hovrätt skall enligt denna paragraf i allmänhet vara enbari skriftlig. Endast
om särskilda skäl föranleder lill del skall sammanträde hållas. Som påpekats i
den allmänna motiveringen utgör det förhållandet all muntlig bevisning skall
upptas ell sådant särskilt skäl. I anslutning härtill bör understrykas all
bestämmelsen i 50 kap. 23 § RB visserligen inle är direkt tillämplig i del
förenklade förfarandet. Det ligger emellertid i sakens natur all principen
bakom 50 kap. 23 § skall beaktas vid bedömningen av frågan om särskilda skäl
föreligger för muntlig förhandling. Beror avgörandet i hovrätten på tilltron
till ett i tingsrätten hört vittne, bör sålunda för alt ändring skall kunna
göras i tingsrättens dom sammanträde hållas och vittnet därvid höras ånyo.

Bestämmelsen om företräde för skriftlig handläggning är föreslavad
huvudsakligen av processekonomiska skäl. Vid bedömningen av om sammanträde
skall hållas bör hovrätten därför kunna ta hänsyn också lill sådana faktorer
som resekostnad och tidsspillan. Bor båda parterna i

s. 201 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 201

hovrällsorlen bör del t.ex. om processen i och för sig
motiverar det ligga närmare lill hands att hålla sammanträde än om parterna
eller endera av dem är avlägset boende.

I paragrafens senare led har uttryckligen angetts att
bestämmelserna i 17, 18 och 20 §§ har motsvarande tillämpning beträffande
processen i hovrätten, I de nämnda paragraferna finns bestämmelser om
sammanträde, protokoll saml avfattningen av dom och beslut vid rättegången i
tingsrätt. Beträffande kallelse lill sammanträde och verkan av utevaro frän
sammanträde gäller däremot RB:s motsvarande bestämmelser om kallelse lill och utevaro
från huvudförhandling (jfr 4 §), Del bör framhållas all de allmänna
bestämmelserna i 5-10 §§ i lillämpliga delar gäller också hovrätlsprocessen,

Rättegången i högsta domstolen

28 §. Förevarande paragraf har i enlighet med vad som
anförts i den

allmänna motiveringen utformats sä att hinder inle möter att överklaga

hovrätts avslagsbeslut angående prövningstillstånd. Sådant beslut över

klagas liksom andra beslut genom besvär, och bestämmelserna i 54 kap, RB

om prövningstillstånd i HD gäller ocksä sådant beslut.

Frågan om omedelbar verkställighet av tingsrättens dom när
hovrätten ogillat begäran om prövningstillstånd behandlas i anslutning lill
förslaget om ändring i utsökningslagen,

29 §. Paragrafen saknar motsvarighet i
promemorieförslaget, vilket ej

innehöll några särbestämmelser om rättegången i HD,

Enligt deparlementsförslaget
gäller till en början att de allmänna bestämmelserna 15-11 §§ om rättegången i
del förenklade förfarandet i tillämpliga delar gäller också för processen i HD,
Även i högsta instans skall alltså muntlig handläggning ske vid sammanträde i
stället för vid huvudförhandling. Enligt förevarande lagrum har vidare
bestämmelserna i 17 § om gången av sammanträde m,m. gjorts lillämpligaocksåförHD:sdel,
I övrigt har någon mera detaljerad reglering av rättegången i HD inle ansetts
påkallad,

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1974, Enligt en
särskild övergångsbestämmelse skall dock äldre regler gälla om talan väckts
före ikraftträdandet,

Avfattningen av övergångsbestämmelsen innebär alt mål som anhängiggjorts
före ikraftträdandet genom ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande
skall handläggas enligt äldre lag oavsett om målet hänskjutits lill rättegång
eller ansökan om återvinning gjorts efler denna

s. 202 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 202

tidpunkt, I fråga om enskilt anspråk i brottmål är den
avgörande tidpunkten när del enskilda anspråket väcktes,

16.14 Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen

Enligt den föreslagna nya 49 a § i utsökningslagen får
tingsrätts dom eller slutliga beslut varigenom betalningsskyldighet ålagts
verkställas som lagakraftägande om hovrätten vid fullföljd mol avgörandet
vägrar parlen prövningstillstånd. Del förhållandel alt parten överklagar
hovrättens beslut i tillståndsfrågan hos högsta domstolen hindrar alltså inte
verkställigheten såvida inle högsta domstolen förordnar om inhibition. För inhibition
förutsätts att högsta domstolen meddelar prövningslillsländ. Bestämmelsen
påminner om bestämmelserna i 49 och 51 §§ utsökningslagen enligt vilka tredskodom,
lagsökningsulslag och slutbevis i mål om belalningsföreläggande under närmare
angivna omständigheter får verkställas som lagakraftvunna.

Den föreslagna paragrafen är en följd av den i deparlementsförslaget
införda möjligheten att fullfölja fråga om prövningstillstånd från hovrätt lill
högsta domstolen, och saknar därför motsvarighet i promemorian. Bestämmelsen
har behandlats i den allmänna motiveringen,

16.15 Förslaget till lag om ändring i skUjemannalagen

3a§

I denna paragraf ges en föreskrift som innebär att
skiljeavtal inle utgör hinder för prövning av konsumenlivisl i det förenklade
förfarandet. Föreskriften har motsvarighet i 4 § i promemorians förslag till
lag om rättegången i mindre tvistemål.

Som har framgått av den allmänna motiveringen anser jag
påkallat att införa en föreskrift som hindrar att del förenklade förfarandet
sätts ur spel genom skiljeklausuler. Jag har ocksä framhållit att föreskriften
bör begränsas lill vissa avtal mellan näringsidkare och konsumenter och sålunda
till konsumenltvister, I fräga om innebörden av denna begränsning får jag
hänvisa till vad jag anfört i anslutning till 7 § i förslaget lill lag om rättegången
i tvistemål om mindre värden. Enligt min mening är del f,n, lämpligast att la
in bestämmelsen i lagen om skiljemän. Dess räckvidd är nämligen inte begränsad tiU
att klargöra att skiljeavtal i vissa fall inte utgör rättegångshinder. Den
innebär ocksä alt skiljemannaförfarande inle får inledas i sådana fall.

Mot denna bakgrund föreskrivs i den föreslagna 3 a §
första stycket beträffande tvist mellan näringsidkare och konsument
rörande vara

s. 203 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 203

eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen
enskilt bruk att före tvisten träffat avtal att tvist skall hänskjutas till
skiljemän ulan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen ej får
göras gällande, om tvisteföremålets värde ej är högre än som anges i I § lagen
om rättegången i tvistemål om mindre värden. När del gäller tvister mellan
försäkringstagare och försäkringsgivare kan skiljenämnder ofta vara en lämplig
anordning. Förbudet mol skiljeklausuler bör därför inte gälla försäkringsavtal.
En uttrycklig bestämmelse härom har tagits upp i andra stycket. Enligt samma
stycke gäller, liksom enligt promemorian, förbudet att åberopa skiljeavtal inle
heller om annat följer av Sveriges internationella förpliktelser. Som exempel
på sådana förpliktelser kan nämnas de åtaganden som framgår av artikel 33 i
konventionen om fraktavtalet vid internalionell godsbefordran (jfr prop, 1968:
132),

Om tvisten när skiljedom påkallades rörde ell högre belopp
och någondera parten därefter nedsatt sitt anspråk så att tvisteföremålels
värde blivit lägre än värdegränsen, skall skiljemannaförfarandet givetvis inte
avbrytas.

Bestämmelserna i 3 a § avser endast framtida tvist. Sedan
tvist har uppkommit står del alltså parterna fritt alt genom skiljeavtal
bestämma i vilken ordning den skall lösas.

Den nya bestämmelsen bör givetvis inte vara tillämplig i
fråga om avtal som träffals före ikraftträdandet. En uttrycklig
övergångsbestämmelse av denna innebörd synes påkallad,

16.16 Förslaget tiU ändring i rättshjälpslagen

Ändringen i rätishjälpslagen innebär att i 19 § införts en
bestämmelse alt i angelägenhet som kan komma att prövas enligt lagen om
rättegången i tvistemål som rör mindre värden, biträde får förordnas endast som
särskilda skäl föreligger med hänsyn tiU den rättssökandes personliga förhåUanden
eller sakens beskaffenhet. Bestämmelsen har behandlats i den aUmänna
motiveringen,

I samband med ändringen har paragrafen uppdelats i tre
stycken. Den nya bestämmelsen har tagits upp som första punkten i tredje
stycket.

Enligt en särskild övergångsbestämmelse skall äldre lag
fortfarande tillämpas om ansökan om rättshjälp gjorts före lagens
ikraftträdande,

17 Hemställan

Jag hemställer alt lagrådets yttrande över förslagen till

1, lag om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2, lag om ändring i utsökningslagen
(1877:31 s, 1),

3, lagom ändring i lagen (1929:145) om
skUjemän,

4, lag om ändring i rätishjälpslagen
(1972:429) inhämtas genom utdrag av protokollet.

s. 204 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 204

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen,

Ur protokollet BrUta Gyllensten

18 Sammanfattning

Rällegängen i tvistemål vid domstolarna är dyrbar för
parterna. Undersökningar visar att rättegångskostnaderna enbart i underrätt i disposiliva
tvistemål om värden under 3,000 kr genomsnittligt uppgår lill nära nog samma
belopp som tvisten gäller, 1 nästan en tredjedel av fallen överstiger
rättegångskostnaderna värdet av tvisleföremålel. Huvuddelen av kostnaderna
avser arvode ål juridiskt biträde.

Antalet
tvister om mindre värden som las upp vid de allmänna domstolarna anses utgöra
endast en obetydlig del av det faktiska antalet sådana tvister. Främsta
anledningen till att parterna inle går till domstol torde vara de koslnadsrisker
som är förenade med en rättegång. Kostnadsrisken begränsas visserligen för
många parter genom samhällets rättshjälp. Oavsett om den enskilde eller
samhället skall stå för kostnaderna, är det emellertid angeläget att
rättegångsförfarandet utformas så att kostnaderna slår i rimlig proportion till
tvisteföremålels värde,

Mol
bakgrund av dessa synpunkter kan konstaleras all det finns ell starkt behov av
åtgärder som innebär att mindre tvister i större utsträckning kan lösas under
medverkan av domstolarna. En viktig utgångspunkt är alt kostnaderna i
förfarandet inle får bli högre än att del blir möjligt och rimligt från
ekonomisk synpunkt att göra sin rätt gällande även när tvisten gäller ett
mindre värde.

Del remitterade förslaget innebär all ett förenklat
rättegångsförfarande tillskapas för tvistemål om mindre värden. Förslaget
syftar inle till någon ändring i allmänna reklamalionsnämndens verksamhet, ulan
förfarandet bör ses som ett komplement lill reklamalionsnämnden.

En
förutsättning för all del föreslagna förfarandet skall tillämpas är att
tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet för
oktober näst föregående år, dvs, f, n, 3,650 kr, Oavsett värdet skall dock en
tvist kunna tas upp i det förenklade förfarandet om den huvudsakligen rör fråga
varöver utlåtande avgivits av reklamationsnämnd. Härigenom underlättas
möjligheterna att tvångsvis genomdriva reklamationsnämndens avgöranden.

Bestämmelse
i avbetalningskonlrakl eller annat avtal mellan näringsidkare och konsument
att framlida tvist i anledning av avtalet skall hänskjutas lill avgörande av
skiljemän får inle göras gällande om tvisteföremålels värde inte är högre än
ett halvt basbelopp,

I syfte att söka få ned parternas rättegångskostnad
föreslås ett förfarande

s. 205 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 205

där
parterna kan föra sin talan utan hjälp av juridiskt biträde. Sålunda föreslås
alt tingsrätterna skall tillhandagå allmänheten med allmänna råd och
upplysningar om olika möjligheter all fä tvister prövade vid domstol eller reklamalionsorgan.
Om en tvist förs tUl domstol skall domstolen bistå och vägleda parterna vid
talans utförande saml se lill all tvistefrågorna blir klarlagda och målet
utrett efler vad dess beskaffenhet kräver. Rätten skall också söka föriika
parterna,

I princip skall även i det
förenklade förfarandet den part som förlorar rättegången ersätta motparten hans
rättegångskostnader. De kostnader som den förlorande kan åläggas att ersätta
motparten begränsas emeUertid starkt. Risken alt få betala motpartens
rättegångskostnad skall inte få hindra en part från alt gå lill domstol med en
mindre tvist. De enda kostnader som är ersättningsgUla i del förenklade
förfarandet är avgifi för rådgivning enligt rätishjälpslagen, avgifi för
stämningsansökan, kostnad för vittnesbevisning, egen inställelse och
översättning av handUng samt kostnad för eventueU inkassoåtgärd.

Själva
domstolsförfarandet skall enligt förslaget vara myckel informellt, I fråga om
innehållet i stämningsansökan och andra rättegångshandlingar föreslås förenklingar.
Del förutsätts all formulär kommer alt utarbetas, i vilka parterna pä ett
lättfattligt sätt ges behövlig vägledning.

Vid
handläggning i tingsrätt skall målet normalt avgöras vid ett enda sammanträde.
Del är också möjligt all ha enbari skriftlig handläggning.

Tingsrättens avgörande får
överprövas i hovrätt endast i vissa särskilt angivna fall efter
prövningstillstånd av hovrätten. Sådant tillstånd blir möjligt om
prejudikatfråga föreligger, när rättstillämpningen är klart oriktig och i några
andra faU,

Även
hovrätlsförfarandet förenklas i tvistemål om mindre värden. Handläggningen i
hovrätt skall ske enbari genom skriftväxling, om inle särskilda skäl föranleder
all sammanträde hålls.

Under de förutsättningar
som allmänt gäller kan hovrätts dom i del förenklade förfarandet komma under
högsta domstolens prövning.

Den
hjälp utöver kortare rådgivning som ett biträde skulle lämna ersätts i det
förenklade förfarandet av de åtgärder som domstolen har att vidla för att
hjälpa den enskilde parten till rätta. Med hänsyn härtill föreslås all
rättshjälp som beviljas i tvist som kan komma all prövas i det förenklade
förfarandet som regel inle skall omfatta förmånen av biträde. Biträde får dock
förordnas om särskilda skäl föreligger med hänsyn lill den rättssökandes
personliga förhållanden, t,ex, sjukdom, hög ålder eller språksvårigheter,
eller om saken är rättsligt särskilt svårbedömd.

Reformen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1974,

s. 206 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 206

BUaga I Promemorieförslaget Förslag till

Lag om rättegången i mindre tvistemål

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §. Denna lag skall tillämpas på rättegången vid allmän
domstol i

tvistemål vari förlikning om saken är tillåten, om

1, tvisteföremålets värde vid tiden
för talans väckande uppenbart ej överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring,

2, tvisteföremålels värde är högre än
som anges under 1, men tvisten enbari rör fråga varöver utlåtande avgivils av reklamalionsorgan
som Konungen bestämmer och part åberopar utlåtandet första gängen han för talan
i målet, eller

3, i annat fall parterna är ense om
alt denna lag skall tillämpas och rällen finner del lämpligt.

Denna lag
skall ej tillämpas i fråga om mål som handlägges i särskild sammansättning eller
med tillämpning av konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847),

2 §. I den män ej annat följer av
denna lag gäller vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om rättegången i
tvistemål i lillämpliga delar. Bestämmelse som avser huvudförhandling skall
därvid anses gälla sammanträde enligt denna lag,

3 §. Vid tingsrätt skall finnas
lagfaren tjänsteman som tillhandagår de rältssökande med råd och upplysningar i
mål som handlägges enligt denna lag. Han skall vid behov biträda part med
upprättande av stämningsansökan, fullföljdsinlaga eller annan liknande
handling,

4 §. Avtal all framlida tvist som
skolat handläggas enligt denna lag i stället skall hänskjutas lill avgörande av
skiljemän ulan förbehåll om rätt för parterna all klandra skiljedomen får ej
göras gällande. Vad som sagts nu gäller dock ej, om annat följer av Sveriges
internationella förpliktelser.

Förfarandet i tingsrätt

5 §. Tingsrätt består vid handläggning enligt denna lag av
en lagfaren

domare,

Föreskrifier om tid och ställe för sammanträde meddelas av
Konungen,

s. 207 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 207

6 §. Ansökan om stämning skall innehålla uppgift om vad
som yrkas saml

de omständigheter som åberopas lill stöd härför. Uppgift skall även lämnas

om de bevis som åberopas och om de omständigheter som betingar rättens

behörighet, om inte denna framgår av ansökan i övrigt. Skriftliga bevis bör

inges samtidigt som ansökan göres.

Förening av mål får ske endast om talan väckes så tidigt
att målen ulan olägenhet kan handläggas i en rättegång,

7 §. Utfärdas stämning, bör svaranden föreläggas inkomma
med skriftligt

eller muntligt yttrande.

Parterna skall kallas till sammanträde, om ej med hänsyn
till målets beskaffenhet handläggningen finnes kunna ske genom skriftväxling.
Har sammanträde hållits, kan rätten förordna att handläggningen skall slutföras
genom skriftväxling,

8 §. Rätten skall genom att biträda och vägleda parterna
tillse att tviste

frågorna blir klarlagda saml all målet blir så utrett som dess beskaffenhet

kräver,

Rällen skall söka förlika parterna, om ej särskilda skäl
föranleder annat,

9 §. Skall sakkunnig anlitas, får rällen efter parternas
hörande utse

myndighet, tjänsteman eller annan som är lämplig. Sakkunnig som utlåtit sig

skriftligen skall höras muntligen endast om rätten finner del nödvändigt,

10 §. Vid sammanträde skall parterna beredas
tillfälle alt redogöra för sina

ståndpunkter och bevisningen upplagas. Möter hinder mol all upplaga

bevisning vid sammanträde, får den upptagas vid annat tillfälle. Därvid äger

bestämmelserna i rättegångsbalken om bevisupptagning utom huvudför

handling motsvarande tillämpning.

Protokoll vid sammanträde skall innehålla uppgift om
parternas ståndpunkter och de omständigheter de åberopar, uppgift om
bevisningen i målet samt i övrigt vad rätten anser behövligt,

1 samma mål får flera än tvä sammanträden hällas endast om
detta är oundgängligen nödvändigt för att avsluta påbörjad bevisupptagning
eller annars synnerliga skäl föreligger. Nytt sammanträde skall anses föreligga
om förhandlingen ej avslutas samma dag den påbörjats,

11 §. 1 fråga om kallelse lill
sammanträde och verkan av parts utevaro från sammanträde gäller
rättegångsbalkens bestämmelser om kallelse till och utevaro från sammanträde
för muntlig förberedelse i mål vari förlikning om sakenär tillålen,

12 §. Dom skall grundas pä vad som
förekommit vid sammanträde och vad handlingarna innehåller.

s. 208 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 208

Har målet slutbehandlats vid sammanträde, skall dom
beslutas och meddelas samma dag. Behövs rådrum för att besluta och avfatta domen,
skall den meddelas inom två veckor om ej synnerligt hinder möter. Har målet
slutbehandlats efler sammanträde eller utan sammanträde, skall dom meddelas så
snart del kan ske. Domen tillslälles part genom rättens försorg.

Närmare föreskrifier om avfattning och meddelande av dom
meddelas av Konungen,

Prövningstillstånd vid fullföljd av talan till hovrätt

13 §. Talan mot tingsrätts dom eller slutliga beslut får
ej prövas av

hovrätten i vidare mån än som framgår av 14 §, om ej hovrätten meddelat

parlen prövningslillsländ. Meddelas ej prövningstillstånd, slår domen eller

beslutet fast,

14 §. Prövningstillstånd får meddelas endast, om

1, del är av vikt för ledning av rättstillämpningen all
talan prövas av högre

rätt,

2, part åberopar omständighet eller bevis som ej
tidigare förebragts och

som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång,

3, den rättstillämpning som ligger lill grund för domen
eller beslutet måste

antagas vara oriklig,

4, falsk handling åberopats eller falsk utsaga avgivils
under ed eller

försäkran och målels utgång kan antagas ha påverkals därav,

5, domvilla förekommit, eller

6, målets utgång uppenbarligen beror på grovt
förbiseende eller grovt

misstag.

Prövningstillstånd enligt första stycket 2 får meddelas
endast om parlen gör sannolikt att han haft gUlig ursäkt för sin underlåtenhet
att åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten, eller om del av annan
särskild anledning bör tillåtas alt omständigheten eller beviset åberopas,

15 §. Fordras prövningstillstånd, skall fullföljdshänvisning
innehålla

uppgift om innehållet i 13 och 14 §§,

16 §. Mot hovrätts beslut över ansökan om prövningstUlstånd
får talan ej

föras.

Förfarandet i hovrätt

17 §. 1 behandling av fråga om prövningstUlstånd
skall två ledamöter

deltaga. Prövningstillstånd får vägras endast om ledamöterna är ense

därom.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 209

18
§. Fordras
prövningstillstånd, bör i fullföljdsinlaga närmare anges de omständigheter som
åberopas lill slöd för sådant tUlstånd,

19
§. Vadeinlaga
skall innehålla uppgift om den dom mol vilken talan föres, om den ändring i
domen som yrkas och om grunderna för vadetalan. Uppgift skall även lämnas om de
bevis som åberopas. Skriftligt bevis som ej tidigare förebragts skall fogas vid
vadeinlagan,

20
§. Fordras
prövningstillstånd, bestämmer hovrätten sedan skriftväxlingen avslutats om
sådant tillstånd skall meddelas. När skäl föreligger får frågan upplagas ulan
att skriftväxling skett,

21
§. Har talan
fullföljts genom vad, skall handläggningen vara enbari skriftlig om ej
särskilda skäl föranleder att sammanträde hålles, I fräga om sammanträde, dom
eller beslut äger bestämmelserna i 8-10 och 12 §§ motsvarande tillämpning,

1 fråga om kallelse lill sammanträde och verkan av parts utevaro
från sammanträde gäller rättegångsbalkens bestämmelser om kallelse lill och utevaro
från huvudförhandling i mål vari förlikning om saken är tilläten.

Rättegångskostnad

22 §. Oavsett utgången i målet får rätlen förordna
att vardera parlen skall

bära sin rättegångskostnad, om den som förlorar målet med hänsyn lill

målets beskaffenhet haft skälig anledning all få tvisten prövad av domstol.

Ersättning för rättegångskostnad som uppkommit i samband
med handläggning enligt denna lag ulgår med belopp som motsvarar avgiften för
målels anhängiggörande, kostnaden för villnesbevisning samt de utgifter part
åsamkats i anledning av personlig inställelse i målet. Ersättning utgår
därjämte enligt vad som är föreskrivet om ersättning för inkassoåtgärd som
vidtagits före rättegången.

Har mål som avses i 1 § första stycket 2 till en början
handlagts i annan ordning än enligt denna lag, tillämpas första och andra
styckena i fråga om därvid uppkomna kostnader,

23 §. Ersättning lill vittne skall bestämmas som om
ersättningen skolat

utgå av allmänna medel.

Utom i fall som avses i 1 § första stycket 3 skall
ersättning lill sakkunnig som utsetts av rätten utgå av allmänna medel och
stanna på statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973, Lagen gällerej i
frågaom mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet,

14 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

s. 210 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87

210
Bilaga 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Undersökning beträffande mindre tvistemål vid vissa
domstolar

Undersökningen omfattar sju tingsrätter, nämligen
Stockholms tingsrätt, avd, 7 och 8, Södertälje tingsrätt, Stockholms läns
västra tingsrätt, Svarllösa tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Uppsala läns södra
tingsrätt, Uppsala läns norra tingsrätt.

Vid de
underrätter som motsvarade dessa sju tingsrätter anhängiggjordes 1970 tUlsammans
724 dispositiva tvistemål, vari tvisteföremålels värde understeg 3,550 kronor
(basbeloppet 1,3,1972 7,100 kronor). Härvid bortses från mål om arrende eUer
hyra, vilka inte ingår i undersökningen. Målen har undersökts i de olika
hänseenden som redovisas här nedan. Av de 724 målen hade vid undersökningstillfället
7 mål ännu inte avgjorts.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabdl I,

Fördelning av målen med hänsyn till saken

A avbetalningsköp

B köp av
lös egendom i övrigt

C arbetsbeting

D saklega

E Ijänstdega

F försträckning

G växel
och check

H utomobligatorisk
skada

I mål
som rör fast egendom

J övriga
mål

intal

procentuell

fördelning

16

2,2

259

35,8

273

37,7

14

1,9

15

2,1

15

2,1

10

1,4

70

9,7

4

0,5

48

6,6

s. 2 Kontrollera mot PDF

TabeU 2,

Antal mål i vilka näringsidkare

a)
förekom enbart
som kde

b)
förekom enbart
som sde

c)
förekom som
bådadera

d) inte
förekom

252

37

333

102

34,8

5,1

46,0

14,1

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 211

intal

procentuell

fördelning

209

37,2

18

3,2

307

54,6

28

5,0

Tabdl
3,

Antal
mål tUlhörande målgrupperna A-D (totalt

562) i vilka näringsidkare

a) förekom enbari som kde

b) förekom enbart som sde

c) förekom som bådadera

d) inte förekom

562 100,0

s. 4 Kontrollera mot PDF

TabeU 4,

Antal
mål i vilka biträde

a) fanns enbart för kde

b) fanns enbart för sde

c) fanns för båda parter

d) inte förekom

539

74;5

14

1,9

92

12,7

79

10,9

s. 5 Kontrollera mot PDF

TabeU 5,

Antal
mål i vilka fri rtg

a) förekom enbart för kde

b) förekom enbart för sde

c) förekom för båda parter

d) inte förekom

18

2,5 ,

9

1,2

3

0,4

694

95,9

s. 6 Kontrollera mot PDF

TabeU 6,

Antal
mål i vilka anhängiggörande har skett

genom

a) stg

b) Is

c) bf

d) återvinning

247

34,1

16

2,2

415

57,3

46

6,4

s. 7 Kontrollera mot PDF

TabeU 7.

Antal
mål med näringsidkare som kärande (totalt

585) i vilka anhängiggörande
skett genom

a) sig

b) Is

c) bf

d) återvinning

ntal

procentuell fördelning

140 15

390 40

23,9 2.6

66,7 6,8

s. 8 Kontrollera mot PDF

TabeU
8,

Fördelning
efter avgörandenas art av de mål i vilka

rätten
slutligen skilt saken från sig:

A
avvisade

5

0,7

B
avskrivna

490

68,3

därav utevaro fb

179

25,0

därav utevaro hfh

14

1,9

därav återkall, fb

283

39,5

därav återkall, hfh

14

1,9

C
avgjorda genom dom varigenom förlik-

ning fastställts

13

1,8

D
avgjorda genom tredskodom

133

18,6

E
avgjorda genom annan dom i sak

76

10,6

därav vid fb

42

5,9

därav vid liten omedelbar hfh

11

1,5

därav vid annan liten hfh

0

0,0

därav vid stor hfh

23

3,2

717

100,0

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tabell 9,

Antal
mål som avgjorts:

a) utan sammanträde

b) efter 1 sammanträde

c) efter 2 sammanträden

d) efler 3 sammanträden

e) efler fler sammanträden

345

48,1

287

40,0

68

9,5

15

2,1

2

0,3

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973.87 213

TabeU
10,

Antal
mål som avgjorts 'genom

annan
dom i

i sak'

(totalt
76)

a) efter
1 sammanträde

b) efler
2 sammanträden

c) efter
3 sammanträden

d) efter
fler sammanträden

46

22 8 0

60,5

29,0

10,5

0,0

76

100,0

TabeU
11,

Genomsnittligt
antal veckor från anhängiggörandet

tills
rätten skilt sig från målet

a) i fråga om samtliga avgjorda mål: 12

b) i mål som avgjorts i sambande med fb, på annat sätt
än genom tredskodom eller dom varigenom förhkning fastställts: 10

c) i mål som avgjorts vid hfh på annat sät än genom tredskodom
eller dom varigenom förlikning fastställts: 26

TabeU
12,

antal procentuell

Genomsnittligt
antal vittnen -H sakkunniga fördelning

a) där part(erna) haft fri rtg: 48 på 100 mål

b) där ingen haft fri rtg: 7 på 100 mål

s. 214 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973,87 214

Bilaga 3 Det remitterade förslaget 1) Förslag till

Lag om rättegången i tvistemål om mindre värden

Härigenom förordnas som följer.

Tillämpningsområdet m.m.

1 § Denna lag skall tillämpas på rättegången vid allmän
domstol i tvistemål vari förlikning om saken är tillålen, om värdet av vad som
yrkas uppenbart ej överstiger hälften av det enligt lagen (1962:381) om allmän försiikring
bestämda basbeloppet för oktober näst föregående år.

Första stycket gäller ej om part första gången han skall
föra talan i tvistemålet yrkar att denna lag ej skall tillämpas och därvid gör
sannolikt att bakomliggande tvist rör högre värde eller att utgången eljest ärav
synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Har
talan väckts genom ansökan om belalningsföreläggande, skall part framställa
yrkande som nu sagts senast när han begär målets hänskjutande lill rättegång.

Med värde enligt första stycket avses det värde som vid
liden för talans väckande kan antagas gäUa. Har talan väckts genom ansökan om
lagsökning eller betalningsföreläggande eller som enskUt anspråk i brottmål,
avses värdet vid rättens beslut att tvisten skaU handläggas som tvistemål. Vid
bedömningen skall hänsyn ej tagas tiU rättegångskostnad.

2 § Är värdet av vad som yrkas högre än som anges i I S
första stycket,

skall denna lag ändå tillämpas, om

1. tvisten huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande avgivils
av

reklamalionsorgan som Konungen bestämmer, eller

2, parterna överenskommit att lagen skall tillämpas och
rätlen finner detta

lämpligt.

Första stycket gäller endast om part första gången han
skall föra talan i tvistemålet yrkar alt denna lag skall tillämpas och därvid
åberopar utlåtandet eller överenskommelsen. Har talan väckts genom ansökan om
betalningsföreläggande äger I S andra stycket andra punkten motsvarande
tillämpning,

3 § Denna lag skall ej tillämpas i fråga om mål som av
tingsrätt handlägges

i särskild sammansättning eller med tillämpningav konkurslagen (1921:225)

eller ackordslagen (1970:847), eller i mål som skall upplagas omedelbart av

högre rätt.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 215

4 § I stället för bestämmelserna om förberedelse i 42 kap.
6-22 SS rättegångsbalken och om huvudförhandling i 43 kap., 50 kap. 15-18 SS
och 21-23 SS samt 55 kap. 12, 14 och 15 SS samma balk, gäller denna lags
bestämmelser om sammanträde och skriftlig handläggning, I övrigt tillämpas rättegångsbalken
i den mån dess bestämmelser ej strider mot denna lag. Därvid jämsiiilles siimmanlriide
enligt denna lag med huvudförhandling.

Allmänna bestämmelser om rättegången

5 S Mål beredes för avgörande vid sammantriide eller genom
skriftlig

handläggning. Med iakttagande av 15 och 27 SS bestämmer rätten efter

omständigheterna i vilken mån handläggningen skall vara muntlig eller

skriftlig.

Dom skall grundas pä vad som förekommit vid sammanträde
och vad handlingarna innehåller.

6 S Rätlen skall vägleda parterna vid talans utförande
samt skall tillse alt

(vislefrägorna blir klarlagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet

kräver.

Rätten skall söka förlika parterna, om ej särskilda skäl
föranleder annat,

7 S I tvist mellan näringsidkare och
konsument rörande vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen
enskilt bruk (konsumenlivisl) skall rällen, om del är till gagn för
utredningen, inhämta yttrande från reklamationsorgan som avses i 2 S .

8 S Ersättning för riittegångskostnad
skall motsv;ir;i kostnad som varit skäligen påkallad för tillvaratagande av
parlens räii. Den får dock ej avse annat än kostnad för

1. rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429) vid ell tillfiille,

2, ansökningsavgifl,

3. resa och uppehälle för part eller ställföretriidare
i samband med

sammanträde eller, om personlig inställelse ej ålagts parten, resa och

uppehälle för ombud,

4. villnesbevisning,

5, översättning av handling,

6, inkassoåtgärd som vidtagits före
rättegången.

Ersättning som anges i första stycket 3 och 6 utgår enligt
bestämmelser som Konungen meddelar.

Med rådgivning som sägs i första stycket I jämställes
annan rådgivning som lämnas av advokat eller bilriidande jurist pä advokatbyrå,
i den män

s. 216 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 216

kostnaden ej överstiger i rätishjälpslagen (1972:429)
bestämd rådgivningsavgift.

Har mål till en början handlagts i annan ordning än enligt
denna lag, utgår ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed enligt
vad som gäller därom,

9 § Ersättning till vittne skall bestämmas efter de
grunder som gäller om

ersättning av allmänna medel lill vittne,

10 § Beslutar rätlen alt yttrande av
sakkunnig skall inhämtas, bestämmer rätten efler parternas hörande vem som
skall anlitas. Kostnaden för sädan sakkunnig betalas av allmänna medel. Om
särskilda skäl föreligger, får rätten förordna alt kostnad för utlåtande av
sakkunnig, som ej utsetts av rätten, skall betalas av allmänna medel efter de
grunder som gäller för annan sakkunnig,

11 § I konsumenlivisl vari värdet av
vad som yrkas uppenbarligen ej överstiger hälften av basbelopp som anges i 1 §.
får näringsidkaren sökas där konsumenten har sill hemvist.

Rättegången i tingsrätt

12 § Tingsrätten beslår vid
handläggning enligt denna lag av en lagfaren domare,

13 § Ansökan om stämning skall
innehålla uppgift om vad som yrkas saml de omständigheter som åberopas till
stöd för yrkandet. Uppgift skall även lämnas om de bevis som åberopas och om de
omständigheter som betingar rättens behörighet, såvida ej denna framgår av
ansökan i övrigt. Skriftliga bevis bör inges samtidigt som ansökan göres,

14 § Utfärdas stämning, skall
svaranden föreläggas all yttra sig över käromålel. Yttrandet får göras
skriftligen eller muntligen. Muntligt yttrande skall upptecknas genom rätlens
försorg,

15 § Sammanträde skall hållas, om ej
enbart skriftlig handläggning med hänsyn liil målels beskaffenhet finnes
lämpligare,

16 § Part skall kallas alt inställa sig lill sammanträde
vid påföljd att

tredskodom annars kan meddelas mot honom. Föreligger särskilda skäl får

part i stället kallas vid påföljd att annars tredskodom kan meddelas mot

honom eller målet avgöras utan hinder av hans utevaro.

s. 217 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 217

Om part skall infinna sig personligen, skall rätten
förelägga honom sådan inställelse vid vite.

Vid kallelse till sammanträde som avser enbart
bevisupptagning, skall påföljd enligt första stycket ej föreläggas.

17 S Vid sammanträde skall parterna redogöra för
sina ståndpunkter och

bevisningen upptagas. Om del är lämpligt, får bevisning upplagas även vid

annan domstol. Sakkunnig som utlåtit sig skriftligen får höras muntligen

endast om rätten finner det nödvändigt.

Föreskrifter om innehållet i och avfattningen av protokoll
vid sammanträde meddelas uv Konungen.

18 8 Hålles sammanträde, skall målet om möjligt
slutbehandlas vid

sammanträdet. Endast om synnerliga skäl föreligger får flera än tvä

sammartlräden hållas. Hålles sammanträde vid mer ;in ett tillfälle skall

samme domare sitta i rätten, om ej synnerligt hinder möter.

Har handläggningen ej avslutats vid sammanträde, skall
rätten bereda parterna tillfälle att slutföra sin talan inom viss lid vid
påföljd alt målet ändå kan komma alt avgöras.

19 § När målet är berett, skull riitten avgöra
det utan dröjsmål.

Uteblir båda parterna frän sammanträde, skall målet
avskrivas. Uteblir ena parten från sammanträde får rätten på yrkande av den som
kommit tillstädes i enlighet med föreläggande enligt 16 S antingen meddela tredskodom
eller avgöra målet utan hinder av hans utevaro. Framställes ej sådant yrkande,
bestämmer rätlen om den fortsatta handläggningen,

20 § Närmare föreskrifter om avfattning av dom och
beslut meddelas av

Konungen,

Rättegången i hovrätt

21 8 Talan mol tingsrätts dom eller beslut får ej prövas
av hovrätten i vidare män än som framgår av 22 S, om ej hovrätten meddelat
parlen prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs ej vid talan mot beslut som rör
annan än part eller intervenient, beslut varigenom tingsrätt ogillat jäv mot
domare, beslut angående ådömande av förelagt vite eller om ansvar för rätlegångsförseelse
eller beslut varigenom vade- eller missnöjesanmälan eller vade- eller besvärslalan
avvisats.

s. 218 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 218

Meddelas prövningstillstånd, gäller tillståndet del
överklagade avgörandet i dess helhet.

22 § Prövningstillstånd får meddelas endast om

1. det
är av vikt för ledning av riittstillämpningen ;itt talan prövas av högre

rätt,

2, part
åberopar omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts och

som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång,

'3. den riiltstilUimpning
som ligger till grund för domen eller beslutet måste antagas vara oriktig,

4, målets
utgång kan antagas ha påverkals ;iv falsk handling som åberopats

eller av falsk utsaga som avgivits under ed eller försäkran,

5, domvilla förekommit, eller

6, målets utgång uppenbarligen beror pi°i grovt
förbiseende eller grovt

misstag.

23 S Talan mot tingsriitts beslut angående
fråga som iivses i I eller 2 S föres i samma ordning som takm mot beslut varigenom
riitten ogillat invändning om rällegångshinder.

24 § I behandling av fråga om
prövningstillstånd består hovrätten av två ledamöter. Prövningslillsländ får
vägras endast om ledamöterna är ense om det.

25 5 I fullföljdsinlaga skall anges de
omständigheter som åberopas till stöd för ansökan om prövningstillstånd, om
sådant tillstånd fordras. I övrigt skall fullföljdsinlaga innehålla uppgift om
överklagade domen eller beslutet, om den ändring som yrkas däri och om
grunderna för den fullföljda talan. Uppgift skall även lämnas om de bevis som
åberopas. Skriftligt bevis som ej tidigare förebragts skall fogas vid fullföljdsinlagan.

26 § Behövs prövningstillstånd,
beslutar hovrätten sedan skriftväxlingen avslutats om sådant tillstånd skall meddelas.
När skäl föreligger till del, får frågan upplagas ulan alt skriftväxling skett.

27 § I mål som fullföljts genom vad,
skall handläggningen vara skriftlig, om ej särskilda skäl föranleder alt
sammanträde hålles. Bestämmelserna i 17, 18 och 20 SS äger motsvarande
tillämpning vid rättegången i hovrätt.

Rättegången i högsta domstolen

28 § Mot hovrätts beslut all meddela
prövningstillstånd fär talan ej föras.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 219

29
§ Bestämmelserna i 17 § äger motsvarande tillämpning vid rättegången i
högsta domstolen,

Dennalaglräderi
kraft den 1 januari 1974,

Lagen
gäller ej om talan väckts före ikraftträdandet.

s. 220 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 220

2) Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom förordnas, att i utsökningslagen (1877:31 s, 1)
skall införas en ny paragraf, 49 a §, av nedan angivna lyddse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

49 a S

Har i mål, som handlagts enligt lagen (1973:000) om riUtegången
i tvistemål om mindre värden, hovrätten vägrat part prövningstillstånd vid talan
mot tingsrätts dom eller slutliga beslut varigenom betalningsskyldighet
ålagts, må domen eller beslutet verkstäUas såsom lagakraftägande utan hinder av
talan mot hovrättens beslut, såvida ej högsta domstolen annorledes förordnar.

Denna lag träder i kraft den I januari 1974,

3) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom förordnas, att i lagen (1929: 145) om skiljemän
skall införas en ny paragraf, 3 a S. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a S

/ tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara
eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk får före
tvisten träffat avtal att tvist skaU hänskjutas till skiljemän utan förbehåU om
rätt för parterna att klandra skiljedomen ej göras gällande, om
tvisteföremålets värde ej är högre än som anges i 1 § lagen (1973:000) om
rättegången i tvistemål om mindre värden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

Första stycket gäller ej om t vislen rör avtal mellan
försäkringsgivare och försäkringstagare och ej heller om annat följer av
Sveriges internationella förpliktelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den I januari 1974, Äldre laggäller
i frågaom avtal som träffats före ikraftträdandet.

4) Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom
förordnas, att 19 S rätishjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse'

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bifalles
an.sökan om allmän i-ätts-hjälp. faststäUer rättshjälpsnämnden samtidigt det
för sökanden gällande maximibeloppet. Kan sökanden ej själv eller genom någon
som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga
sin rätt. får rättshjälpsnämnden på sökandens begäran förordna biträde.

När biträde kan förordnas enligt 20 kap. 19 S föräldrabalken.
förordnas ej biträde enligt denna lag.

Bifalles ansökan om allmän rättshjälp, fastställer
rättshjälpsnämnden samtidigt det för sökanden gällande maximibeloppet.

Kan sökanden ej själv eller genom någon som i
tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga sin
rätt, får rättshjälpsnämnden på sökandens begäran förordna biträde.

I angelägenhet som kan komma att prövas enligt lagen
(1973:000) om rättegången i tvistemål som rör mindre värden, får biträde
förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den rättssökandes
personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet. När bUräde kan förordnas
enligt 20 kap. 19 H föräldrabalken. förordnas ej biträde enligt denna lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den I januari 1974. H ar ansiikan
om riillshjiilp gjorts före ikrafttriidandet, giiller fortfarande äldre bestiimmdser.

' Som nuvarande lydelse liar upptagits den i prop. 1972: I. 12 föreslagna lydelsen.

s. 222 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 222

Utdrag
av protokoll, hållet i lagrådet den 22 mars 1973.

Närvarande:
justitierådet ALEXANDERSON, regeringsrådet KLAC-KENBERG, f.d. regeringsrådet ÖHMAN,
justitierådet WALBERG.

Enligt
lagrådet denna dag tUlhandakommet utdrag av protokoU över justitieärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16 februari 1973, hade Kungl,
Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skuhe inhämtas över upprättade förslag
till

1, lag
om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2, lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1),

3, lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän samt

4, lag om ändring i rätishjälpslagen (1972:429),

Förslagen,
som finns bilagda detta protokoU, hade den 19 februari den 19 mars 1973 inför
lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Sigvard Holstad,

Lagförslagen
föranledde följande yttranden inom lagrådet.

Lagrådet:

Den
reform av rättegången i tvistemål om mindre värden, som innefattas i
förevarande lagförslag, aktualiserades i samband med arbetet på utvidgningen
av den statliga rättshjälpen. Av de undersökningar som redovisas i
remissprotokollet framgår alt rättegångskostnaderna i mindre tvistemål ofta är
mycket höga i förhållande till tvisteföremålels värde, I mål med ett tvistevärde
under 3,000 kronor uppgår kostnaderna enbart i underrätten sålunda
genomsnittligt tUl nästan lika stort belopp som värdet av vad som är omtvistat.
Vid undersökningarna har också konstaterats att antalet tvistemål om mindre
värden är förhållandevis lågt, och det antas alt de utgör endast en ringa del
av det faktiska antalet sådana tvister. Anledningen härtiU antas i sin tur vara
f ramf öraUt de höga kostnaderna. Stor enighet lorde råda om behovet att
nedbringa kostnaderna i mindre tvistemål, och mot departementschefens
uppfattning att möjligheterna härtill väsentligen beror av om parternas
utgifter för biträde kan reduceras synes befogade invändningar inle kunna
göras.

Problemet
är självfallet inte nytt, men det har nu kommit direkt i bUck-punklen. Att låta
åtgärder för att komma till rätta med svårigheterna anstå i avvaktan på en mera
allmän översyn av rällegångsförfarandet, som med nödvändighet är en fråga på
lång sikt, synes knappast försvarligt.

Den
lösning som förordas i det förevarande lagförslaget innebär obestridligen vissa
avsteg från de rättssäkerhelsgaranlier, som vid anta-

s. 223 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 223

gandet av den nuvarande rättegångsordningen genomfördes
också för de mindre tvistemålen. Om man skall gå fram på den anvisade vägen att
söka förenkla själva förfarandet och genom en starkare processledning från
domstolens sida göra det möjligt för den enskilde att själv, utan hjälp av
juridiskt biträde, föra sin talanoch någon annan väg att väsentligt reducera
rättegångskostnaderna torde praktiskt sett inle vara tillgänglig synes
emellertid den angivna konsekvensen vara ofrånkomlig, Mol dessabegräns-ningar i
de formella rättssäkerhelsgaranlier, som är inbyggda i den nuvarande
rättegångsordningen, får vägas fördelarna av ett reellt vidgat rättsskydd för
de säkerligen många enskUda, som hiltiUs av kostnadsskäl inte haft tillträde tiU
denna rättegångsordning, Storlavseende måste fästas vid dessa fördelar.

Det
förslag tiU lagstiftning, som framlades i promemorian, har i åtskilliga
hänseenden jämkats som en följd av remisskritiken, I fråga om domstolens och
domstolspersonalens rådgivande uppgifter har förslaget bringats tUl bättre
överensstämmelse med vedertagna krav på att domstolens opartiskhet inte skall
kunna ifrågasättas. Vidare får själva rällegängsförfarandel, ehuru det även i departementsförslagels
utformning blir betydligt mera obundet än den ordinära processen, en något ökad
stadga i förhåUande lUl vad som föreslogs i promemorian.

Även om
sålunda nyss angivna och andra förbättringar vidtagits i remissförslaget, bör
emellertid svårigheterna att genomföra en reform sådan som den föreslagna inle
underskattas, I hög grad torde utfallet av denna bero på i vad mån
domarpersonalen i tingsrätterna kan bemästra de delvis grannlaga uppgifter som
påläggs domaren i det nya förfarandet. Det är angeläget att handläggningen av
dessa mål som regel anförtros domare med beprövad domarerfarenhet. Det bör
också understrykas att ett stort behov föreligger av informations- och vidareutbildningsverksamhet
för den berörda rättsbildade personalen vid domstolarna.

Det föreliggande lagförslaget torde på sätt antytts i
remissprotokollet få ses som en grundval för en försöksverksamhet. Del är
angeläget att utvecklingen noga följes, så att vid lämplig tidpunkt förnyade
bedömningar kan göras med ledning av den praktiska erfarenheten.

Lagrådet
godtar alltså de principer på vilkadet framlagda lagförslaget vilar och anser
också att de skäl som anförts för att inle begränsa detta till konsumenttvister
är övertygande, I det följande redovisar lagrådet vissa anmärkningar,
kommentarer och förslag i anslutning till de särskUda stadgandena.

s. 224 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 224

Lagen
om rättegången i tvistemål om mindre värden

4§
Lagrådet:

Erdigt
första punkten i förevarande paragraf skall i stäUet för bestämmelserna om
huvudförhandling i 50 kap. 23 § och 55 kap, 14 § RB, de s, k, tiUtrosparagraferna,
gälla den nu ifrågavarande lagens bestämmelser om sammanträde och skriftlig
handläggning. De angivna lagrummen skulle alltså ersättas av föreskrifter i den
nu föreslagna rättegångslagen, I denna finns emellertid inga regler om tilltron
lill bevisning som förebragts i lägre rätt. Härav skulle kunna slutas att det
är avsett att några tilltrosregler inte skall gälla i det förenklade
rättegångsförfarandet. En sådan slutsats är emellertid inte riktig, ty i specialraotiveringen
till 27 §, som reglerar förfarandet i hovrätt i vademål, uttalas att
bestämmelsen i 50 kap, 23 § RB visserligen inte är direkt tUlämplig men att det
ligger i sakens natur att principen bakom bestämmelsen skall beaktas vid
bedömningen av frågan om särskilda skäl föreligger för mundig förhandling.

Med
den ståndpunkt förslaget sålunda avser att inlaga är det enligt lagrådets
mening ägnat att leda till missförstånd, att de båda tilltrosparagraferna tas
med i uppräkningen av lagrum i första punkten. Den erforderliga anpassningen
av dessa två paragrafer till den förenklade rättegången uppnås genom vad som
stadgas i andra och tredje punkterna i förevarande paragraf.

På
grund av det anförda hemställer lagrådet att 50 kap, 23 § och 55 kap, 14 § RB
utesluts ur den i första punkten av förevarande paragraf gjorda uppräkningen av
lagrum,

8§

Lagrådet:

Den
inledande satsen i första stycket anger, att ersättning för rättegångskostnad
skall motsvara kostnad som varit skäligen påkallad för tiUvaratagande av
partens rätt. Satsen kan lätt läsas som en positiv förklaring att skäliga
rättegångskostnader skall vara ersättningsgUla, Den positiva syftningen understrykes
av efterföljande 'dock ej'. Meningen torde i stället vara att föreskriften
skall ha en begränsad innebörd såtiUvida att ersättningen avseende de i stycket
angivna olika kostnadsposterna inte får överstiga vad som anses ha varit skäligen
påkallat för tillvaratagande av partens rätt. Sistnämnda lokution är hämtad
från 18 kap, 8 § RB, där det säges att ersättningen för rättegångskostnad skall
fullt motsvara angivna kostnader, 'såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för
tillvaratagande av partens rätt'.

s. 225 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 225

Den
avsedda innebörden kommer bättre fram, om första stycket inleds med en
föreskrift, att ersättning för rättegångskostnad ej får avse annat än kostnad
för vad som uppräknas under de olika posterna, och i>ett följande stycke tUlfogas
stadgandet att ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen
påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Enligt
första stycket 1 i förevarande paragraf är kostnad för rådgivning enligt
rättshjälpslagen vid ett tillfälle ersättningsgill rättegångskostnad. Av
uttalanden i remissprotokoUet framgår alt det är avsett att kostnaden för
rådgivning en gång för varje instans skall kunna bli ersatt. Paragrafens
placering bland de allmänna bestämmelserna om rättegången kan emellertid leda
till den uppfattningen att endast en rådgivning under hela rättegången skulle
vara ersättningsgill. Lagrådet hemställer därför att, i förtydligande syfte,
efter orden 'vid ett tillfäUe ' tillfogas 'för varje instans'.

Klackenberg:

Det
föreslagna förenklade förfarandet har jag tillstyrkt såsom en för sitt område
mera rationell rätlegångsform än RB:s alltför kostsamma förfarande. En
komplettering av förslaget synes mig dock påkallad till förebyggande av att
reformen medför skärpt olikstäUighet inför domstolen.

Vad gäller nedbringandet
av bilrädeskoslnaderna har departementschefen som en alternativ utväg efter
utländska förebilder diskuterat införandet av ett generellt förbud mot
anlitande av rättegångsbiträde. Tanken har avvisats med hänvisning tiU att även
vid tvister inom ramen av det förenklade förfarandet i vissa fall finns behov
av bilrädeshjälp. Ett sådant förbud har också sagts vara verkningslöst såvitt gäUer
juridiska personer. Departementschefen har i stället ansett den principiellt
riktiga vägen vara att föreskriva att ersättning till rättegångsbilräde inte
skall utgöra ersättningsgill rättegångskostnad (utom såvitt avser erforderlig s,k,
rådgivning för 50 kronor enligt rätishjälpslagen). Genom all sålundadenparl som
anUtar rättegångsbiträde i princip får stå för kostnaderna själv och alltså inle
heller, även om han vinner, får dem täckta av motparten, räknar man med att
främja syftet att biträde i regel ej skall anlitas i rättegången, I anslutning härtiU
begränsas rätten till allmän rättshjälp i form av biträdesförordnande. Normalt
skall sådan hjälp efter reformens genomförande inte utgå vid tvister inom ramen
av det förenklade förfarandet. Genom en ny föreskrift i 19 § rättshjälpslagen
införes sålunda begränsningen att biträde får förordnas endast om särskilda
skäl föreligger med hänsyn till den rättssökandes personliga förhållanden
eller sakens beskaffenhet. De åsyftade personliga förhållandena exemplifieras
med sjukdom, språksvårigheter, hög ålder och liknande. Även i sådana faU fömtsätts
dock alt det inte finns någon som i tjänsteställning eller annars kan lämna
bistånd åt vederbörande att behörigen tillvarataga sin rätt. Sakens
beskaffenhet avser svårulredda

15
Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

s. 226 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 226

tvister
eller mål då prejudikatdispens meddelats. Den föreslagna inskränkningen av aUmän
rättshjälp för övriga fall synes vara en svårfrånkomlig konsekvens av att man
valt linjen all avskära ersättnings-gillhet för bilrädeshjälp i syfte att genom
ekonomiskt tryck begränsa användningen av rättegängsbiträde. Även om
remissförslagets lösning på denna punkt har vissa nackdelar anser jag förslaget
böra i huvudsak godtagas men med viss komplettering av principiell innebörd.

Del har sålunda varit
svårt att undgå att ta intryck av de invändningar vid remissen, som tagit fasta
på hur parter i skilda inkomstlägen skuUe träffas av de ekonomiska
restriktionerna för bilrädeshjälpen. Bl,a, har en hovrätt understrukit att
svårigheten att få ersättning för bilrädeskostnad kommer att drabba den som har
svag ekonomisk ställning hårdare än den ekonomiskt starke. Denne har lättare
att om del kniper betala ell biträde ur egen ficka. Advokatsamfundet har anlagt
liknande synpunkter och hävdat, att den borttagna rätten tUl biträde medför att
i del föreslagna förfarandet den ekonomiskt svage nödgas processa utan eget
ombud, medan däremot motsidan, Lex, ett näringsföretag, kan låta en anställd
jurist eller en anlitad advokat förbereda och utföra talan, I en sådan
situation måste den part som är utan biträde känna ett psykologiskt tryck;
dessutom finns alltid personer som inle själva kan utföra sin talan oberoende
av vilket förfarande som gäller.

Dylika synpunkter har vid
remissen närmast anförts såsom motiv för att avvisa förslaget om förenklad
process. Men inte heUer den som är positivt instäUd liU reformen kan avvisa
sådana invändningar såsom helt orealistiska konsekvenser av deparlementsförslaget.
Det är därför angelägel alt pröva, om inle dylika nackdelar i del väsentliga
går all undvika, I sådant syfte synes böra övervägas, om inte likställigheten
inför domstolen kräver all rätten att där anlita rättsligt biträde eller ombud
begränsas lill fall motsvarande dem, där förordnande av biträde vid den allmänna
rättshjälpen ifrågakommer. Det skuUe innebära att icke heller den ekonomiskt välsituerade
skuUe få anlita rättegångsbiträde annat än där sakens beskaffenhet eller hans
personliga förhåUanden gör det påkallat. Domstolen skuUe då ha att pröva om sådant
behov föreligger.

Det är uppenbart att ett dyUkt
partiellt bilrädesförbud innefattar betydande vanskligheter och att det
ingalunda medför full jämstäUdhet i fråga om olika personers möjligheter att utf
öra sin talan. Man kommer aldrig ifrån människors olikheter i
utbildningshänseende, deras olika begåvning och förmåga att uppträda och göra
sig gällande. Ett sådant bilrädesförbud kan inte heller hindra part att vid
måls förberedande och vid upprättande av inlagor utnyttja juridiskt biträde, Inom
ramen av det förenklade förfarandet skulle dock en komplettering med ett partieUt
biträdesförbud innebära ett steg mot ökad likstäUighet och förebygga del mest
framträdande draget av övertag inför domstolen, vari de ekonomiska olikheterna
i vårt samhäUe

s. 227 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 227

annars kan komma lUl uttryck vid reformen.

Det kan invändas, att domaren vid del förenklade
förfarandet genom sin processledning och hjälp åt parterna dock bör eftersträva
all kompensera underläget för den part, som saknar bilrädeshjälp. Även om en
skicklig domare i betydande grad kan åstadkomma en sådan effekt, bör man nog
ändå realistiskt göra advokaterna den rättvisan att erkänna att de sällan kan
antagas vara betydelselösa för tillvaratagande av klientens rätt i sådan process.
Betydelsen i sak varierar givetvis med målets art och beskaffenheten av
utredningen.

I vart fall kan man aldrig komma ifrån den psykologiska
betydelsen av att en ensam part inför domstolen möter en tränad advokat. Det
vill myckel lill för att han inte skall känna sig slagen tiU slant. 'Den
orättvisan' blir gärna, om han förlorar, en stående förklaring tiU varför del
gick så illa i tvisten. Man kan befara att hela reformen med det förenklade
förfarandet kan råka i socialt vanrykte och misslyckas till följd av en dylik
olikställighet. De psykologiska olägenheterna ter sig desto vanskligare som rällshjälpsreformen
framförts just med sikte på att tUlgodose kravet på jämlikhet vid utförandel av
talan inför domstol.

Jag är för den skull beredd alt förorda, att parts rätt
att anlita advokat eUer annan rättsbUdad person såsom ombud eller biträde inför
domstolen begränsas vid den förenklade processen och att domstolen sålunda ålägges
pröva, om sådant ombud eUer biträde är påkallat med hänsyn Ull parlens personliga
förhållanden eller sakens beskaffenhet. Ett sådant förbud att utan domstolens
medgivande 'anlita' jurist som ombud eller biträde inför rätta måste med hänsyn
tUl syftet även gälla i fråga om jurister, som ulan ersättning kan vilja hjälpa
exempelvis släktingar och bekanta inför domstolen. Erinras må att
rättegångsbalken av andra skäl innehåller förbud för lagfarna domare i och rättsbildade
befattningshavare vid de allmänna domstolarna samt för åklagare och
utmätningsmän alt vara ombud eller rättegångsbiträde, såvida inte Kungl, Maj:t
för visst mål gett lov därtill (RB I2kap,3och22§§),

Ett partiellt förbud mol anlitande av advokat eUer annan rättsbildad
person i den förenklade processen blir ingalunda verkningslöst gentemot
förelagen utan får betydande verkningar även i tvister mellan konsumenter och
företag, eftersom de flesta företag saknar egna jurister. Om syftet helt skaU
nås, erfordras dock en längre gående regel, som hindrar större företag att
sända anställda jurister att uppträda i den förenklade processen i andra faU än
där domstolen prövar sakens beskaffenhet påkalla det. Hindret borde givetvis
gälla även för jurister hos myndigheter. Mot införandel av en dylik regel kan
man hysa viss belänksamhet, eftersom den skulle ingripa i företagens ime
arbetsorganisation och hindra den som kanske omhänder-haft hela ärendet inom
företaget att ombesörja det inför rätta. Om behov föreligger av en så
långtgående inskränkning, synes mig kunna få bero av

s. 228 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 228

erfarenheterna.
Måhända blir de fall, som skuUe kvarstå efter införande av ett förbud mot
särskilt 'anlitande ' av jurist, ganska fåtaliga. Storföretagens
kostnadsmedvetande torde som regel förebygga att de sänder omkring sina
juridiskt utbildade ombudsmän att uppträda inför rikets domstolar i mindre
tvistemål annat än där saken har viss rättslig valör, och då har ju också
motparten sannolikt ofta fått rättegängsbiträde. För statliga myndigheter kan
föreskrift om erforderlig återhållsamhet att sända jurister vid behov ges i
administrativ ordning.

Läggs det i domstolens
hand alt pröva om behov av rätlsbildat Ombud eller biträde är påkaUat, erhålles
en naturlig samordning med praxis vid beviljande av allmän rättshjälp i form av
biträdesförordnande. Man har ju förutsatt att rättshjälpsnämnd håUer nära
kontakt med domstolen vid dyUka förordnanden på grund av särskilda skäl. Om
sakens krångliga beskaffenhet anses för ena parten påkalla bilrädeshjälp, torde
detsamma oftast böra gälla i fråga om andra parten. Är det åter parts
personliga förhållanden, som föranleder behovet av juridiskt biträde, bör det
få bero av omständigheterna i varje särskilt faU, om sådant behov också kan
anses föreligga för motparten.

På grund av det anförda
hemställer jag att lagförslaget kompletteras med ett stadgande om partiellt
biträdesförbud. Stadgandet bör förslagsvis ges det innehållet, att 'såsom ombud
eller biträde inför domstolen får part anUta advokat eller annan rättsbildad
person, som ej är anställd hos parlen, endast om rätten prövar särskilda skäl
föreligga med hänsyn till partens personliga förhåUanden eller sakens
beskaffenhet',

Walberg:

Ett
huvudsyfte med förslaget är att för tvistemål om mindre värden åstadkomma ett bUligare
förfarande. Eftersom den tyngsta kostnadsposten i den nuvarande civilprocessen
är ersättning tiU biträde är tanken att i del förenklade förfarandet på ett
radikalt sätt begränsa användningen av biträde. Man har därvid inte gått så
långt som till ett förbud för part att anlita biträde, men möjligheten att av
tappande motpart få ersätining för bilrädeskostnad har inskränkts tiU att gälla
kostnad för rådgivning enligt rättshjälpslagen. Parten få alltså, även om han
vinner målet, inte ersättning för kostnad som han ådragit sig genom att anlita
biträde vid handläggningen i domstolen.

Det
är emellertid tydligt att inom området för det förenklade förfarandet kommer
att faUa åtskilliga tvister, där saken är invecklad och komplicerad. Alt märka
är, att mål från praktiskt laget hela det förmögenhetsrättsliga fältet kommer
att handläggas i denna ordning. Såsom framhållits av flera remissinstanser är
det ingalunda någon garanti för att saken är av enkel beskaffenhet, att
tvisteföremålets värde inte överstiger ett halvt basbelopp.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 229

I
detta sammanhang är också att beakta att parternas förmåga att på ett
ändamålsenligt sätt medverka i förfarandet kommer att vara mycket skiftande
och beroende av sådana faktorer som t.ex. hälsotillstånd, utbUdning och intellektueUa
kvalifikationer. Parts sjukdom kan ibland göra det helt omöjligt för honom att
deltaga i rättegången. Även med en utökad materiell processledning kan det
därför på grund av sakens beskaffenhet eller parts personliga förhållanden
uppstå stora svårigheter att ulan medverkan av biträde få målet i det skick att
det kan med någorlunda säkerhet avgöras. Den bilrädeshjälp, som kan erhållas
genom rådgivning enligt rättshjälpslagen, löser uppenbarligen inte dessa
svårigheter.

Ätt också
departementschefen utgår från att det i ett antal fall inte kommer att vara
tillräckligt med den bilrädeshjälp som kan erhållas genom rådgivning framgår av
förslaget till ändring i 19 § rättshjälpslagen. Enligt detta får i
angelägenhet, som skall prövas i det förenklade förfarandet, biträde förordnas
av rättshjälpsnämnden, om särskilda skäl föreligger med hänsyn tUl den
rättssökandes personliga förhållanden eUer sakens beskaffenhet. Emellertid
löses härigenom inte problemen för de faU när biträdesbehov föreligger på grund
av omständigheter som avses i 19 § men parten på gmnd av sina
inkomstförhållanden står utanför den allmänna rättshjälpen. Anskaffar han själv
biträde kan han bortsett från avgift för rådgivning inte räkna med att få
biträdeskostnaden ersatt även om han vinner målet. Det rättsskydd, som
möjligheten tUl rättegång innebär, bUr härigenom för parter i en sådan
situation mer eller mindre illusoriskt. Skulle biträdeskostnaden överstiga
värdet av tvisteföremålet vUket inle sällan kan bli faUet i de tvister det
här är fråga om leder en process, vilken utgången än blir och även om
motpartens ekonomi är den bästa, till ren förlust. Sådana konsekvenser av
förslaget står i strid med den för reformen angivna målsättningen, att envar
som är part i en tvist skall ha utsikt att med processmöjligheten som
påtryckningsmedel få tiU stånd en rimlig uppgörelse.

Problemet rör emellertid
inte bara personer som på grund av sina inkomstförhåUanden saknar möjlighet att
få allmän rättshjälp. I viss omfattning beröres också grupper som omfattas av
rättshjälpen, alltså människor i relativt blygsamma ekonomiska omständigheter.
Detta sammanhänger med att enligt rättshjälpslagen den som erhåller rättshjälp
i många fall har att erlägga ett icke obetydligt kostnadsbidrag. Vid exempelvis
en årsinkomst av omkring 40.000 kronor måste det sålunda inte säUan inträffa
att kostnadsbidragel närmar sig eller överstiger den biträdeskostnad, som är
all räkna med, om biträde förordnas enligt den föreslagna bestämmelsen i 19 §
rättshjälpslagen. I sådana fall blir partens situation idet avseende, varom det
här är fråga, i princip densamma som om han stått utanför rättshjälpen.

I
det föregående har jag bortsett från möjligheten alt genom rätls-

16
Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

s. 230 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 230

skyddsförsäkring gardera sig mol de negativa konsekvenser
av de föreslagna ersättningsreglerna som nu berörts. Försäkringstagaren slår
emellertid en inte obetydlig självrisk. Det är vidare ovisst vilka
konsekvenser reformen kan få för försäkringsbranschens benägenhet all i forlsältniijgen
lämna rättsskyddsförsäkringar på nuvarande villkor.

Departementschefen har, under hänvisning till
angelägenheten av att parterna skall kunna i förväg bedöma kostnaderna för en
rättegång, avvisat tanken att i särskilda fall kostnad för biträde utöver
rådgivning skulle kunna tUlerkännas vinnande part. Denna ståndpunkt får
godtagas, Med hänsyn tiU vad förut anförts kan det emellertid ifrågasättas, om
inte i fall, när på grund av parts personliga förhåUanden eller sakens
beskaffenhet särskilda skäl föreligger att parlen har biträde i rättegången,
biträde borde kunna tillhandahållas honom på det allmännas bekostnad utan
avseende pä hans bättre eller sämre ekonomi. Uppenbarligen är det i här avsedda
fall inte bara den enskUde parlens ulan också del allmännas intresse att
rättegången kan genomföras på ett ur rättssäkerhetssynpunkt godtagbart sätt.
Med en sådan ordning skulle det ligga närmast lill hands att låta domstolen
förordna biträdet. Del skulle då också le sig naturligt att föreskriva att, om
parten förlorar processen, han efter vad som finnes skäligt skall åläggas återbelalningsskyldighet
gentemot statsverket.

Anses en lösning i nu antydd riktning inle genomförbar är
det så mycket mer angeläget att försäkringsbranschen i fortsättningen kommer
alt på rimliga villkor tiUhandahålla rällsskyddsförsäkringar i väsentligen
samma omfattning som för närvarande. Skulle detta inte bli fallet, kan det bli
nödvändigt alt från nya utgångspunkter uppta frågan om ersättning för
biträdeskostnad i den förenklade processen,

16 § Lagrådet:

Beträffande iredje stycket i förevarande paragraf kan
erinras om alt enligt 35 kap, 9 § tredje punkten RB jämfört med 4 § andra
punkten nu ifrågavarande lag parts utevaro från sammanträde för enbart bevisupptagning
inte hindrar att beviset upplages. Någon erinran härom behöver enligt förslaget
ej införas i kallelserna till sammanträdet. Lagrådet hänvisar tUl vad som anföres
vid 19 §,

18 §

Klackenberg, Walberg:

Del kan ligga nära tiU hands att sammansläUa del i första
stycket tredje punkten av förevarande paragraf föreslagna stadgandet att, om
sammanträde hålles vid mer än ett tillfälle, samme domare skall silla i
rätten, därest ej synnerligt hinder möter, med regeln i 17 kap, 2 § första
stycket RB all

s. 231 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 231

domare
som ej övervarit hela huvudförhandlingen ej får dellaga i domen. Därjämte bör
beaktas stadgandet i 43 kap, 13 § andra stycket RB, all vid ny huvudförhandling
målet skaU företas till fullständig handläggning och alt, om bevis upptagits
vid tidigare handläggning, beviset skall upptas ånyo, om sådant upptagande
finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej föreligger. Förhållandena
är väl inte helt överensstämmande med dem som avses i de nyssnämnda lagrummen,
eftersom sammanträde vid den förenklade processen är ett mera omfattande
begrepp än huvudförhandling. Även i den förenklade processen bör det emellertid
i princip gälla, att den domare som dömer i målet skall ha varit med vid
bevisupptagningen. Det kan antagas att någon reeU olikställighet mellan de båda
processformerna inle varit åsyftad, när nu ifrågavarande punkt, som saknade
motsvarighet i promemorian, upptogs i departementsförslaget.

Det föreslagna stadgandet,
som inle utsäger mer än att domarens förhinder vid utevaro från ett av flera
sammanträden skall vara tUlräckligt vägande, synes med hänsyn tUl del anförda
böra fullständigas med en regel som ger ullryck för den förut angivna
omedelbarhetsprincipen. Del kunde därvid synas ligga nära tiU hands att efterbilda
regeln i 43 kap, 13 § andra stycket RB, Emellertid synes principens upprätlhåUande
vara särskilt angelägen i den förenklade processen i betraktande av de svagare
rättssäkerhelsgaranlier, varmed förfarandet är kringgärdat, I detla hänseende
kan bland annat framhåUas att advokat endast undanlagsvis kommer att medverka i
rättegången och att del är endast en domare som bedömer bevisningen. Ätt beakta
i detla sammanhang är vidare alt kostnaderna för en förnyad bevisupptagning som
regel måste bli mindre i det förenklade än i det ordinära förfarandet. På grund
av det anförda synes regeln, till skillnad från stadgandet i 43 kap, 13 § RB,
böra upptaga en presumtion för förnyad bevisupptagning.

Vi föreslår sålunda att i
slutet av första stycket av paragrafen tillägges följande: 'Har muntlig
bevisning upptagits vid rättens sammanträde och blir den domare som höll
sammanträdet förhindrad all döma i målet, skall bevisningen upptagas ånyo, om
ej sådant upptagande finnes sakna betydelse eller hinder därför föreligger,'

Alexanderson,
Öhman:

Stadgandet
i första stycket tredje punkten av förevarande paragraf, vars uppgift är att så
långl det är möjligt garantera kontinuitet i målels handläggning, bör
fullständigas med en regel som ger uttryck för den s,k,
omedelbarhetsgrundsatsen. Denna regel bör enligt vår mening utformas i nära
anslutning tiU vad som enligt 43 kap, 13 § andra stycket andra punkten RB
gäller i fråga om förnyad bevisupptagning vid ny huvudförhandling, förslagsvis
så: 'Har muntlig bevisning upptagits vid rättens sammanträde

s. 232 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 232

och blir den domare som höll sammanträdet förhindrad att
döma i målet, skall bevisningen upptagas ånyo, om sådant upptagande finnes vara
av betydelse i målet och hinder därför ej föreligger,'

19 § Lagrådet:

Uteblir båda parterna från sammanträde, som avser enbari
bevisupptagning, skall målet inte avskrivas (jfr 35 kap, 9 § och 44 kap. 1,4
och 7 §§ RB). Såsom av det vid 16 § sagda framgår får bevisupptagningen äga rum
utan hinder av ulevaron. Eftersom sålunda en jämkning av andra stycket första
punkten i förevarande paragraf är påkallad, hemställes att punkten erhåller
följande lydelse: 'Uteblir båda parterna från sammanträde, som ej avser enbart
bevisupptagning, skall målet avskrivas.'

21 § Lagrådet:

Bland de i detta sammanhang förekommande beslut, som kan
särskilt överklagas, bUdar beslut, varigenom vade- eUer missnöjesanmälan eller
ansökan om återvinning eUer vade- eller besvärstalan avvisats, en grupp för sig
(jfr 49 kap. 9 § RB). I uppräkningen i andra stycket av förevarande paragraf
återfinns de nu nämnda besluten utom beslut varigenom ansökan om återvinning
avvisats. Då anledning inte synes föreligga att behandla sistnämnda beslut på
annat sätt än de övriga, hemställer lagrådet att i andra stycket upptas också
beslut varigenom ansökan om återvinning avvisats.

Tredje stycket i förevarande paragraf ger uttryck för att
partiella prövningstillstånd i själva saken inte skall förekomma. I övrigt har
stycket fått en avfattning som bl.a. medför att, vid klagan både i själva saken
och beträffande rättegångskostnaderna, prövningstillstånd inte kan begränsas lill
nämnda kostnader. En sådan avvikelse från reglerna om prövningstiUstånd i
högsta domstolen är uppenbarligen inte avsedd. Bestämmelserna synes böra
ansluta tUl 54 kap. 11 § andra stycket och 13 § RB. Förslagsvis kan tredje
stycket i förevarande paragraf erhålla följande lydelse: 'I fråga om meddelat prövningstUlstånd
äger 54 kap. 11 § andra stycket och 13 § rättegångsbalken motsvarande
tillämpning.'

Alexanderson, Klackenberg, Walberg:

Enligt förevarande paragraf gäUer som huvudregel, att
prövningstillstånd erfordras för att talan mot tingsrätts dom eller beslut
skall få prövas av hovrätten. Vissa beslut undantas i paragrafens andra stycke
från kravet på prövningstillstånd, dock inte beslut som rör frågan om målet
skall handläggas i förenklad form eller i ordinär väg. Förslaget innebär, att fullföljdsrätten,
när det gäUer sådana beslut, blir beroende av den ståndpunkt

s. 233 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 233

som
tingsrätten intagit. Har beslutet gått ut på att målet skall handläggas i
ordinär väg, behövs sålunda inte prövningstiUstånd, medan sådant tUlstånd
krävs, om tingsrätten beslutat, att målet skall handläggas i förenklat
förfarande. Del kan framhållas, att 23 § torde vara tillämplig även i fall, när
tingsrättens beslut innebär, att målet skall handläggas i ordinär väg.

Principiellt
förefaller det mindre tillfredsstäUande, att möjligheterna att få frågan om
processformen prövad i hovrätten skall vara beroende av hur tingsrätten bedömt
denna fråga. Har tingsrätten meddelat beslut att det förenklade förfarandet
skall tUlämpas är del, så länge talan mot beslutet står öppen, inte slutligen
avgjort att så skaU ske. Att part som för talan mol sådant beslut skall vara
underkastad de fuUföljdsbegränsningar som följer med det förenklade förfarandet
synes då mindre följdriktigt. Del kan vidare framhållas, alt hinder inte synes
föreligga för part att, sedan tingsrätts dom efter förenklat förfarande vunnit
laga kraft, anföra domvillobesvär i hov-rätlen under åberopande av att målet
rätteligen bort handläggas i ordinär ordning. Härför krävs inle prövningstiUstånd,
Vägande skäl talar för att vad som kan prövas efter domvillobesvär också skall
kunna prövas efter fullföljd ulan prövningstillstånd. Riskerna för att domar,
som meddelats efter förenklat förfarande, skall undanröjas efter domviUobesvär,
blir med en sådan lösning uppenbarligen mindre.

Under
hänvisning till det anförda föreslås, att bland undantagen i 21 § andra stycket
från kravet på prövningstUlstånd upptas också beslut i fråga som avses i 1
eller 2 §.

Enligt
23 § skall talan mot tingsrätts beslut om processformen föras i samma ordning
som talan mol beslut, varigenom rättenogillal invändningom rättegångshinder, Detla
innebär all part som viU föra talan mot beslutet har att inom viss tid anmäla
missnöje och all det sedan ankommer på tingsrätten att avgöra om talan skall
föras särskUt eller i samband med talan mot dom eller slutligt beslut. Om, i
enlighet med vad ovan förordats, prövningstillstånd inte skall behövas vid
talan mol tingsrätts beslut all målet skall handläggas i del förenklade
förfarandet, blir alltså konsekvensen för de fall, när talan mot sådant beslut
föres i samband med talan mot dom i saken, att olika fullföljdsregler kommer
att gäUa beträffande skilda delar av det överklagade avgörandet. En sådan
ordning är ägnad att komplicera förfarandet. Den enklaste lösningen synes vara
att föreskriva, att talan mot tingsrätts avgörande i fråga som avses i 1 eller
2 § alltid skall föras särskilt.

23
§

Alexanderson,
Klackenberg, Walberg:

Beträffande
viss komplettering av bestämmelsen i denna paragraf hänvisas till vad som
anförts vid 21 §.

s. 234 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 234

28 §

Alexanderson, Öhman, Walberg:

A v denna paragraf framgår motsättnings vis, att talan får
föras mol hovrätts beslut all vägra prövningstillstånd. Enligt promemorian
skulle talan överhuvud inle få föras mot hovrätts beslut över ansökan om prövningstillstånd,
alltså inte heller mot beslut varigenom tillstånd vägrats, Mol promemorieförslagel
i denna del framfördes erinringar i remissyttrande av ledamöter i högsta
domstolen. Enligt dessa ledamöter ingav det betänkligheter all på sådant säll
lägga i hovrättens hand all slutligt bestämma att prövning i högsta domstolen
ej skulle komma till stånd. Delta spörsmål borde enligt dessa ledamöters mening
ytterst tillkomma högsta domstolen att avgöra, i allt fall när det gällde
intresset att erhålla ett prejudikat, I enlighet härmed föreslogs i
remissyttrandet, alt del skulle medges parterna alt beträffande hovrättens
beslut söka prövningstillstånd hos högsta domstolen.

Departementschefen har i remissprotokoUet beträffande
frågan om fullföljd mol hovrätts beslut all vägra prövningstUlstånd framhåUit
angelägenheten av att högsta domstolen får möjlighet all leda hovrätternas
tillämpning av fullföljdsbegränsningarna i det förenklade förfarandet.
Härutöver är enligt departementschefen all beakta betydelsen av att tillräckligt
underlag skapas för högsta domstolens prejudikalbildande verksamhet. Under
hänvisning tiU dessa skäl har departementschefen förklarat att han ansluter sig
lill den uppfattning i frågan som högsta domstolens ledamöter framfört.

Vad gäller del åberopade hänsynstagandet lill högsta
domstolens prejudikatbildande verksamhet må erinras om att beträffande
fullföljd mot ifrågavarande hovrättsbeslut kommer all gälla vanliga regler om
prövningstillstånd i högsta domstolen, Detla innebär enligt 54 kap, 10 § RB i
lagrummets lydelse efter 1971 års ändringar att prövningstillstånd i princip
förutsätter att det är av vikt för ledning av rättstUlämpningen att talan
prövas av högsta domstolen. Den rättstillämpning, som det här blir fråga om, är
tydligen hovrätternas tillämpning av reglerna om prövningstillstånd i 22 § av
förslaget. Däremot kommer i del enskilda fallet i och för sig att vara utan
betydelse i vilken mån själva saken har prejudikatintresse. Den föreslagna
möjligheten att föra talan mot hovrätts beslut all vägra prövningstillstånd
blir därför av begränsad betydelse för högsta domstolens prejudikalbildande
verksamhet i allmänhet. En större vikt skulle givelvis f ullföljdsmöjligheten
få, om kravet pä prövningstillstånd slopades för dessa hovrättsbeslul. Till
förmån för en sådan lösning skulle kunna åberopas, att högsta domstolen i
frågan om prövningstUlstånd endast är andra instans.

Emellertid
torde, såsom också framhölls av de ledamöter i högsta domstolen som log upp
frågan om fullföljdsrätten, det inte vara möjligt

s. 235 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 235

att
medge parterna en generell rätt att överklaga hovrättens beslut att avslå
ansökan om prövningstUlstånd ulan att den åsyftade effekten med reformen undergräves.
En annan lösning skuUe vara att, beträffande hovrätts beslut enligt 21 §,
upptaga som dispensgrund alt anledning förekommer lUl ändring av beslutet. Del
förefaller emellertid systematiskt otUlfredsställande att enkom för dessa faU
införa regler om prövningstillstånd, som avviker från de i aUmänhet gällande.
En regel om ändringsdispens står vidare om än i mindre grad än en ordning med
obegränsad fullföljdsrätt i motsättning tUl reformens syfte att åstadkomma
ett snabbt förfarande, Den betydelse som en sådan regel skulle få för högsta
domstolens prejudikatbUdande verksamhet i allmänhet måste för övrigt antagas
bli begränsad.

Vad
nu anförts torde ge vid handen, å ena sidan, att möjligheten att föra talan mot
hovrättens beslut att vägra prövningstUlstånd, sådan den föreligger enligt
förslaget, knappast får den betydelse för högsta domstolens prejudikatbildande
verksamhet, som man möjligen tänkt sig, men, å andra sidan, att andra lösningar
såsom obegränsad fullföljdsrätt eller ändringsdispens möter betänkligheter
med hänsyn till reformens grundläggande syften. Att högsta domstolen ges
möjlighet att leda hovrätternas tillämpning av reglerna i 22 § är under aUa
förhållanden en fördel. Vi anser oss alltså inte böra framsläUa något
ändringsförslag i nu förevarande del.

Klackenberg:

Jag
instämmer i övriga ledamöters kritik av tanken all man genom en felinriktad
prejudikatdispens skulle kunna sålla fram lämpligt underlag för högsta
domstolens prejudikatbildning inom området för mindre tvistemål.

Den
tUltänkta proceduren förefaller mig också, inte bara med hänsyn till del
sannolika resultatet, otillbörligt omständhg och kostsam, eftersom man utan
vidare kopplat på den vanliga ordningen för fullföljd tiU högsta domstolen av
talan mot hovrätts beslut. Sedan hovrätt genom ett tvåmannabeslut vägrat tiUstånd
för prövning av tingsrätts dom skulle sålunda hos högsta domstolen först tremannaavddning
pröva om prejudikatdispens motiverar fullföljd och därefter fullsutlen
avdelning på fem justitieråd eventueUt pröva och ändra hovrättens beslut att
vägra full-följdstiUstånd dit.

Omprövning
av i hovrätt vägrade prövningstiUstånd är en speciaUtel, föranledd av del
förenklade tvistemälsförfarandet, och någon motsvarighet har inte tidigare
förekommit. En sådan nyhet kunde lämpligen föranleda en omprövning av formerna.
Det ligger nära till hands att ifrågasätta om inte åt sådan tremannaavddning i
högsta domstolen, som i 3 kap. 6 § RB sägs, kan anförtros att i sak ompröva och
ändra hovrätts tvåmannabeslut om vägrad fullföljd tUl hovrätt. Om man tar det
steget lämpligen genom ett stad-

s. 236 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 236

gande i förevarande lag erhåller man inom ramen för en
rimlig arbetsinsats ett instrument för en meningsfull sållning av mål såsom
underlag för högsta domstolens prejudikatbildning.

Jag hemställer alt frågan om en dylik förenkling upptages
till prövning. Finnes någon förenklad lösning inle kunna genomföras, är jag för
min del beredd att godtaga promemorians ståndpunkt att talan mot hovrätts
beslut om prövningstillstånd över huvud ej må föras,

Utsökningslagen

49 a §

Lagrådet:

Enligt 37 § 1 mom, UL avses med domstols dom i tvistemål
även annat avgörande av domstol i tvistemål (jfr NJA II 1947 s, 186), I UL har sålunda inle upptagils RB:s
modernare och mera preciserade terminologi, I förevarande lagrum bör av nu
nämnda skäl orden 'eller slutliga beslut' och 'eller beslutet' utgå,

SkUjemannalagen

3a§ Lagrådet:

Avgörande för tillämpningen av den föreslagna regeln i
första stycket av förevarande paragraf är 'tvisteföremålets värde ', Av
hänvisningen till den föreslagna rättegångslagen får anses framgå att 'tvisleföremålel'
infe är den tillhandahåUna konsumentvaran (eller tjänsten) utan 'vad som yrkas'
i tvisten. Vidare kan'av hänvisningen dragas den slutsatsen, att värdet av
tvisteföremålet skall beräknas enligt samma grunder som i rättegångslagen.
Detta innebär i princip att kumulerade yrkanden och yrkanden framstäUda genslämningsvis
skall sammanräknas vid värdets bestämmande, Kumuleras sålunda två anspråk, som
båda gäller konsumenlivisl och som vardera rör ett värde av 2,000 kronor, torde
bestämmelsen ej utgöra hinder för skiljeförfarande. Såtillvida måste dock
antagas att värdet i den förevarande paragrafens mening skiljer sig från värdet
enligt 1 § rättegångslagen att man vid tillämpningen av förevarande stadgande
endast har att räkna med sådana delvärden som är hänförliga till konsumenlivisl
i egentlig bemärkelse. Om exemplet nyss ändras så att endast det ena av de
båda anspråken är att anse som anspråk i konsumenttvist torde alltså hinder
föreligga för skiljeförfarande såvitt gäller detta anspråk,

I specialmotiveringen till förevarande stadgande uttalas
att innebörden av detta är, alt skiljeavtal inte utgör hinder för prövning av
konsumenttvist i

s. 237 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 237

det
förenklade förfarandet. Uttalandet torde åsyfta konsumenttvist där tvisteföremålels
värde ej är högre än som anges i 1 § rättegångslagen. 1 konsumenttvist som rör
högre värde men som enligt 2 § nämnda lag skall handläggas i förenklat förfarande
kommer sålunda skiljeavtal att kunna åberopas som rättegångshinder.

Det bör också anmärkas,
att förevarande bestämmelse torde sträcka sina verkningar utanför området för
det förenklade rättegångsförfarandet. Så är förhållandet, när värdet av vad som
är konsumenttvist inte överstiger ett halvt basbelopp men tvisten i sin helhet,
pågrund av kumulation av anspråk eller genstämt anspråk, gäller högre värde eUer
i annat faU, enligt 1 § andra stycket första punkten rättegångslagen, förenklat
förfarande inte skall tiUämpas. I en sådan situation torde bestämmelsen
innebära att skiljeavtalet inte utgör hinder för prövning av konsumenttvist i
ordinärt förfarande.

Som framgår av det anförda
är departementsförslagets lösning inte fullt kongruent med vad man åsyftar med
bestämmelsen. EmeUertid torde andra tänkbara lagtekniska lösningar, exempelvis
promemorieförslagets, vara förenade med likartade svårigheter. Lagrådet godtar
med hänsyn härtill remissförslaget.

Rättshjälpslagen

Lagrådet:
Lagförslaget lämnas utan erinran.

s. 238 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 238

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför
Hans Maj :t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 23 mars 1973.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, GEIJER,
MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT,

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets
yttrande över förslag till

1, lag om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2, lag om ändring i utsökningslagen
(1877:31 s, 1),

3, lag om ändring i lagen (1929: 145)
om skUjemän,

4, lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429), Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har inledningsvis gjort vissa allmänna uttalanden
som innebär att lagrådet godtar de grundläggande värderingar som ligger bakom
förslaget och de principer på vilka reformen vilar, I övrigt har lagrådet
redovisat kommentarer och förslag som endast rör detaljer i förslaget. Två av
lagrådets ledamöter har emellertid från olika utgångspunkter förordat vissa
ändringar i förslaget av principiell räckvidd. En ledamot föreslår sålunda ett
partiellt biträdesförbud och en annan ifrågasätter om inte biträde i vissa f aU
borde kunna förordnas på det allmännas bekostnad när rättshjälp inte kan komma
i fråga.

Beträffande
frågan om biträdesförbud vill jag erinra om att en sådan möjlighet har
övervägts i departementspromemorian men avvisats i denna. Denna ståndpunkt har
allmänt godtagits under remissbehandlingen. Vad som nu anförts i denna fråga
har inte föranlett mig lill annan bedömning. Jag vill betona att de föreslagna
ersättningsreglerna och regeln om rättens materiella processledning med all
sannolikhet kommer att innebära att det blir ovanligt att part anser det
påkallat att anlita biträde på egen bekostnad, I fall då detta ändå sker har
rätlen goda möjligheter alt genom en effektiv procéssledning motverka att andra
parten upplever sig försatt i ett underläge i processen. Under alla
förhållanden anser jag de farhågor som föranlett förslaget om biträdesförbud
vara betydligt överdrivna. Ett förbud med den utformning som ifrågasatts torde
dessutom knappast utgöra någon särskUl effektiv lösning på de befarade
svårigheterna. Som jag har framhållit i remissprotokollet och som lagrådet
också betonat får reformen i viss

s. 239 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 239

mån
ses som en försöksverksamhet som får följas med uppmärksamhet och utvärderas.
Skulle det visa sig all regelsystemet leder liU svårigheter av del slag som nu
har berörts får åtgärder övervägas på grundval av vunna erfarenheter.

Såvitt
gäller förslaget att rätten i vissa fall skall kunna förordna biträde för part
på det allmännas bekostnad måste del enligt min mening antas att de fall där
ett sådant förordnande skuUe framstå som motiverat skuUe bli utomordentligt
få. Härtill kommer att den antydda lösningen endast skulle tillgodose
biträdesbehovet sedan rättegång har inletts. Jag är f, n, inte beredd att
föreslå bestämmelser av den ifrågasatta innebörden. Även här gäller all
erfarenheter från den praktiska tUlämpningen av det nya systemet får utvisa om
särskilda åtgärder är påkallade.

Vad
lagrådet har anfört i anslutning tiU 4, 8, 16och 19 §§ förslaget till lag om
rättegången i tvistemål om mindre värden kan jag ansluta mig tUl,

Beträffande
18 § har lagrådets ledamöter föreslagit att paragrafen kompletteras med en
bestämmelse som ger uttryck för den s,k, omedelbarhetsgrundsatsen. Två av
ledamöterna har föreslagit att den utformas i nära anslutning tUl vad som
enligt 43 kap, 13 § andra stycket andra punkten RB gäUer i fråga om förnyad
bevisupptagning vid ny huvudförhandling. För egen del är jag beredd att godta
detta förslag.

Jag
biträder vad lagrådet har anfört i anslutning lill 21 §. Tre av lagrådets
ledamöter har beträffande 21 och 23 §§ föreslagit att prövningstUlstånd inle i
något fall skall krävas i fråga om beslut som rör frågan om målet skall
handläggas i förenklad form eller i ordinär väg och att talan mot sådant beslut
alltid skall föras särskUt, En sådn ordning skulle emellertid enligt min mening
kunna medföra onödig tidsutdräkt och onödigakoslnader. Vad dessa ledamöter
anfört föranleder mig därför inle till att frångå det remitterade förslaget i
dessa delar.

Med
anledning av vad lagrådets ledamöter har anfört i anslutning till 28 § viU jag framhållaatt
syftet med den föreslagna ordningen självfallet i första hand är att HD skall
få möjlighet att leda hovrätternas tillämpning av fullföljdsbegränsningarna i
det förenklade förfarandet. Enligt min mening är denna ordning påkaUad av
rättssäkerhetsskäl, FuUföljdsmöjligheten bör kunna få praktisk betydelse både
för det primära syftet att ge HD möjlighet att leda hovrätternas tUlämpning av fullföljdsbegränsningarna
och, indirekt, för den prejudikatbildande verksamheten i allmänhet.

Vad
lagrådet har anfört i anslutning till de föreslagna ändringarna i utsökningslagen
och lagen om skiljemän ansluter jag mig till.

Utöver
vad som har nämnts i del föregående bör vissa redaktionella ändringar vidtas.

s. 240 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87

Jag
hemställer att Kungl, Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att antaga

1) lag om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2) lagom ändring i utsökningslagen (1877: 31 s, 1),

3) lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän,

4) lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att lill riksdagen skall aviätas
proposition av den lydelse bilaga tUl detta protokoll utvisar.

Ur
protokollet: Britta Gyllensten

s. 241 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:87 241

Innehållsförteckning

Propositionen ................................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................... 1

Lagförslag
......................................................................... 3

Utdragav slalsrådsprolokolletden
16februari 1973 ........... ... 11

1
Inledning ..................................................................... 11

2
Nuvarande ordningförprövningav
förmögenhetsrättsliga tvister , 12

2.1 Domslolsförfarandel ............................................ 13

2.1.1
Domstolsorganisationen
........................... 13

2.1.2
Rättegångsförfarandel
.............................. 14

2.1.3
Dom ......................................................... 16

2.1.4
Rättegångskostnad
,-,............................... 17

2.1.5
Fullföljd ..................................................... 17

2.1.6
Förfarandet i
mål om lagsökning och betalningsföreläggande 18

2.1.7
Antal mål vid
underrätterna ..................... 18

2.2
Förfarandelvidarrende-ochhyresnämnder
.......... 19

2.3
SkUjemannaförfarandet
...................................... 21

2.4
Reklamalionsförfarandet...................................... 23

2.4.1
Ällmännareklamationsnämnden
............... 23

2.4.2
Särskilda
reklamationsnämnder ................ 29

2.4.3
Organisationsreform
beträffande den konsumentpo-liliskaverksamheten 29

3
Rättshjälpsreformen..................................................... 30

4
Förenklaträtlegångsförfarandeiulländskrätt
................ 32

4.1
Norge .................................................................. 32

4.2
Danmark.............................................................. 34

4.3
USA ..................................................................... 36

4.4
Storbritannien ..................................................... 37

5................................................................................... Behovet
av en reform av rättegångsförfarandet i mål om mindre

värden ......................................................................... ... 40

5.1
Promemorian ...................................................... ... 40

5.2
Remissyttrandena
............................................... 46

6 Allmänna riktlinjer för ett förenklat
rättegångsförfarande i tvister

om mindre värden........................................................ ... 52

6.1
Promemorian ....................................................... 52

6.2
Remissyttrandena
............................................... 55

7 Tillämpningsområdet ................................................... ... 62

7,1 Promemorian ..................................................... 62

s. 242 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 242

7,2 Remissyttrandena ............................................. 65

8 Allmänt om rättegången .............................................. 75

8.1
Promemorian ....................................................... 75

8.2
Remissyttrandena
............................................... 78

9 Domstolens processledning ........................................ 79

9.1
Promemorian ....................................................... ... 79

9.2
Remissyttrandena
............................................... ... 84

10 Rättegångskostnaderna ............................................. ... 94

10.1
Promemorian ....................................................... ... 94

10.2
Remissyttrandena
............................................... ... 98

11 Rättegången i tingsrätt ....................................... . 107

11.1
Promemorian ....................................................... . 107

11.2
Remissyttrandena
............................................... . 111

12 Rättegången i hovrätt ................................................. . 113

12.1
Promemorian ....................................................... . 113

12.2
Remissyttrandena
............................................... . 115

13 Rättegången i högsta domstolen ................................ . 118

13.1
Promemorian ....................................................... 118

13.2
Remissyttrandena
............................................... . 118

14 Rättshjälp och del förenklade förfarandet .................. . 119

14,1 Promemorian .................................................... . 119

14,2/ Remissyttrandena ............................................. . 120

15 Reformens genomförande ........................................... . 124

15.1
Promemorian ....................................................... 124

15.2
Remissyttrandena
............................................... 125

16 Departementschefen .................................................. 126

16.1
Behovet av en
reform av rällegångsförfarandet i mål om mindre värden 126

16.2
Allmänna
riktlinjer för ett förenklat rättegångsförfarande i tvister om mindre värden 132

16.3
Tillämpningsområdet
........................................... 136

16.4
Allmänt om
rättegången ...................................... . 144

16.5
Domstolens
processledning ................................. 147

16.6
Rättegångskostnaderna
...................................... 153

16.7
Rättegången i
tingsrätt ....................................... 161

16.8
Rättegången i
hovrätt ......................................... 166

16.9
Rättegångenihögsladomslolen
............................ . 168

16.10 Rältshjälpidetförenkladeförfarandet
................... . 169

16.11 Reformens genomförande ................................... . 170

16.12 Upprättade lagförslag ......................................... . 173

16.13 Förslaget till lag om rättegången i
tvistemål om mindre värden 173

16.14 Förslagellilllagomändringiutsökningslagen
.......... . 202

s. 243 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:87 243

16.15 Förslaget lUl lag om ändring i skUjemannalagen 202

16.16 Förslaget lill lag om ändring i rättshjälpslagen . 203

17 Hemställan .................................................... 203

18 Sammanfattning ............................................. 204

Bilagor

1 Promemorieförslagel ........................................ 206

2 Undersökningbeträffandemindrelvistemålvidvissadomslolar
,,, 210

3 Delremitieradeförslaget ................................... 214

Utdragav
lagrådets protokoll den 22 mars 1973 ......... 222

Utdrag
av slalsrådsprolokolletden 23 mars 1973 ......... 224

Doktrin (12)

  1. Gustaf Almkvist, Niklas Elofsson, Rättegångskostnader i förenklade tvistemål, SvJT 2013 s. 150, på s. 151, 152, 154, 155, 156, 157, 160, 164, 165 · Fritt tillgänglig
  2. Johan Lindholm, Det europeiska småmålsförfarandet — en liten början på något stort?, SvJT 2008 s. 848, på s. 849 · Fritt tillgänglig
  3. Bertil Bengtsson, Om lagrådsgranskningens gränser, FT 1984 nr 4–6 s. 188, på s. 207, 209 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Lars Welamson, Svensk rättspraxis Civil- och straffprocessrätt 1973-1979, SvJT 1982 s. 81, på s. 187 · Fritt tillgänglig
  5. Bör förhörsutsaga återges i dom?*, SvJT 1980 s. 552, på s. 558 · Fritt tillgänglig
  6. Materiell processledning, SvJT 1979 s. 546, på s. 554 · Fritt tillgänglig
  7. Uppdelningen av civilprocessen i förberedelse och huvudförhandling, SvJT 1977 s. 383, på s. 389, 390 · Fritt tillgänglig
  8. Något om upplysningsverksamheten i mindre tvistemål, SvJT 1975 s. 305 · Fritt tillgänglig
  9. Ulf Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrätt II. Avtalsvillkorslagen, SvJT 1974 s. 81, på s. 84, 98, 112, 113 · Fritt tillgänglig
  10. Målets beredande till bevisupptagning i tvistemål om mindre värden, SvJT 1973 s. 627 · Fritt tillgänglig
  11. Huvudlinjerna i den nya lagen och några synpunkter med anledning av Bomans kritik, SvJT 1973 s. 487, på s. 488 · Fritt tillgänglig
  12. Förenklat förfarande i mindre tvistemål, SvJT 1973 s. 479, på s. 482 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

232 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (54)

54 kopplingar i 38 dokument.

  1. Prop. 2025/26:187 En mer flexibel hyresmarknad s. 111 om s. 113 i texten
  2. SOU 2025:122 En kortare instanskedja för mark- och miljöärenden s. 206 i texten
  3. SOU 2025:111 Rättssäkerhetens pris s. 468 om s. 169 · s. 529 om s. 97 i texten
  4. Prop. 2010/11:164 Konsumentombudsmannens medverkan i vissa tvister s. 27 om s. 175 i texten
  5. SOU 2001:103 En modernare rättegång - del 1 s. 134 om s. 181 · s. 277 om s. 194 · s. 362 i texten

Visa alla 38

Rättsfall (41)

41 kopplingar i 31 dokument.

  1. RH 2016:67 om s. 153 ur registret
  2. RH 2009:8 om s. 175 ur registret
  3. RH 2007:38 om s. 232 ur registret
  4. RH 1996:1 om s. 175 ur registret
  5. RH 1995:122 om s. 141 ur registret
  6. RH 1995:44 om s. 126 · om s. 157 ur registret · i texten
  7. RH 1995:24 om s. 158 ur registret
  8. RH 1993:124 om s. 175 ur registret

Visa alla 31

Doktrin (137)

137 kopplingar i 32 dokument.

  1. Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, 1980 s. 51 om s. 143 · s. 70 om s. 26 · s. 74 om s. 26 · s. 83 om s. 27 · och 52 till i texten
  2. Westberg, Domstols officialprövning, 1988 s. 25 · s. 359 om s. 152 · s. 558 om s. 151 · s. 559 om s. 91 · och 8 till i texten
  3. SvJT 2013 s. 150 Gustaf Almkvist, Niklas Elofsson, Rättegångskostnader i förenklade tvistemål s. 151 · s. 152 · s. 154 · s. 155 · och 5 till i texten
  4. Lindblom, Kommentar till RB H. 1, 2001 s. 41 om s. 175 · s. 44 om s. 174 · s. 46 om s. 175 · s. 47 om s. 175 · och 4 till i texten
  5. Bylander, Muntlighetsprincipen, 2006 s. 92 om s. 126 · s. 93 om s. 135 · s. 93 om s. 144 · s. 369 om s. 144 · och 1 till i texten

Visa alla 32