Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m.; given Stockholms slott den 16 mars 1973
1973 · 925 sidor, varav 906 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Texten är maskinläst ur en skanning, enligt Ratio Lex bedömning (riksdagens sidformat för skannade dokument); riksdagen märker inte dokumentet som inskannat. Fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 906 av 925 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Text: Riksdagens dataset har bara dokumentets inledning. Texten här är textlagret i riksdagens pdf (riksdagens maskinläsning av skanningen), läst sida för sida av Ratio Lex; ord som textlagret delat i glest satt tryck har fogats ihop maskinellt. Sidnumren är lästa ur sidbildens sidhuvud och visas bara där de kunde läsas.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1973:90, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m.; given Stockholms slott den 16 mars 1973
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nr 90
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny regeringsform och ny
riksdagsordning m. m.; given Stockholm s slott den 16 mars 1973.
Kungl. Maj:t vill härm ed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden, för prövning i grundlagsenlig
ordning förelägga riksdagen de förslag om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hem ställt.
GUSTAF ADOLF
LENNART G EIJER
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till ny regeringsform och ny riks
dagsordning samt till ändringar i successionsordningen och tryck frih ets
förordningen. Förslagen bygger på det betänkande med förslag till ny
regeringsform och ny riksdagsordning som förra året lades fram av
grundlagberedningen.
Enligt förslaget skall den nya regeringsformen (R F ) samt successions
ordningen (SO) och tryckfrihetsförordningen (T F ) utgöra rikets grund
lagar. Den nya riksdagsordningen (RO ), som innehåller regler om riksda
gens arbetsformer och inre organisation, har ej grundlagskaraktär men
intar en mellanställning mellan grundlag och vanlig lag. Reglerna i RO är
uppdelade i huvudbestämmelser och tilläggsbestämmelser. H uvudbestäm
melserna kan ändras antingen genom ett beslut med kvalificerad m ajori
tet eller i samma ordning som gäller för grundlagsändring. Tilläggsbestäm
m elserna, som innehåller regler av mindre betydelse om riksdagsarbetet,
skall kunna ändras på samma sätt som vanlig lag.
Den föreslagna nya R F är uppdelad på 13 kapitel. 1 1 kap. anges
statsskickets grunder. Här fastslås bl. a. att den svenska folkstyrelsen
bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt och förverk
ligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom
kommunal självstyrelse. Det fastslås också att konungen är rikets stats
chef. Vidare anges huvuduppgifterna för riksdagen, regeringen, dom sto1 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90 * *
opaginerad Kontrollera mot PDF
larna och förvaltningsm yndigheterna. I 2 kap. har tagits in vissa bestäm
melser om grundläggande fri- och rättigheter. I detta kapitel, som saknar
motsvarighet i grundlagberedningens förslag, ges vissa riktlinjer för sam
hällsverksam heten. Bl. a. slås fast att samhället skall verka för rättvisa och
jäm likhet mellan medborgarna och att varje medborgare bör ha rätt till
utbildning, arbete och social trygghet. 1 kapitlet behandlas också vissa för
medborgarna väsentliga trygghetsfrågor, nämligen skyddet för enskildas
egendom och rätten för den enskilde till trygghet i arbetsanställningen
och till inflytande över sina arbetsförhållanden. Vidare tillförsäkras i
kapitlet medborgarna vissa fri- och rättigheter som har särskild betydelse
för politisk och liknande verksam het, såsom yttrandefrih et, rätt till
inform ation, m ötesfrihet, dem onstrationsrätt, föreningsfrihet och rörelse
frihet. Det närmare innehållet i dessa fri- och rättigheter kan enligt
förslaget i princip anges endast i lag.
I 3 och 4 kap. i förslaget till RF finns bestämmelser om riksdagen och
om riksdagsarbetet. Vad som bestäm des vid 1968 -1969 års partiella
författningsreform om direkta val till hela riksdagen, om riksdagens
storlek, om treårig valperiod och om riksdagens riksproportionella sam
mansättning står fast. Av tekniska skäl sätts dock ledam otsantalet ner
från 350 till 349. Det system med ersättare för riksdagsledamot, som är
antaget som vilande, är inarbetat i den nya RF och RO. Rösträttsåldern
sänks till 18 år och anknyts till åldern på valdagen. Enligt föreskrift i RO
skall ordinarie val till riksdagen liksom nu hållas i septem ber. I sin nya
sammansättning skall riksdagen samlas redan på fem tonde dagen efter
valdagen, dock tidigast på fjärde dagen efter det att valets utgång har
kungjorts. Riksdagens arbetsår (lagtima riksm öte) löper enligt förslaget
till RO från höst till vår. Riksdagsvalen överklagas hos en ny instans, en
av riksdagen utsedd valprövningsnämnd. Talman och vice talman väljs
enligt förslaget för riksdagens hela valperiod.
Om statschefen finns föreskrifter i 5 kap. i förslaget till RF. Stats
chefen har enligt förslaget ställning som symbol för riket och fullgör
representativa uppgifter. Dessa uppgifter förutsätter att statschefen är
orienterad om samhällets inre utveckling och om förhållandet till andra
stater. Därför skall statsministern hålla statschefen underrättad om rikets
angelägenheter. Vidare skall, när det behövs, regeringen sammanträda i
konselj under statschefens ordförandeskap. Statschefen skall fungera som
ordförande vid utrikesnäm ndens sam m anträden. Statschefen skall också
närvara vid riksm ötets öppnande och på hemställan av talm annen förkla
rad etta öppnat. Regeringsskifte äger rum vid en särskild konselj inför
statschefen.
Bestämmelser om regeringen och om regeringsarbetet finns i 6 och 7
kap. i förslaget till RF. Vid regeringsbildning skall talm annen överlägga
med partiledarna och vice talm ännen och sedan föreslå riksdagen en
statsm inisterkandidat. Förslaget anses godkänt, om inte mer än hälften av
riksdagsledam öterna röstar därem ot. Förkastas förslaget, upprepas för
farandet. Har riksdagen fyra gånger förkastat talm annens förslag, skall
extra val till riksdagen hållas. Bifalls talm annens förslag, utser statsm inis
tern övriga statsråd. Nuvarande skyldighet för statsråd att avgå med
anledning av m isstroendeförklaring behålls. Beslut om entledigande fattas
av talm annen. Om statsministern entledigas eller avlider, skall talm annen
entlediga övriga statsråd. I övrigt enledigas statsministern av talm annen
och annat statsråd av statsm inistern. Enligt förslaget får endast den vara
statsråd som är svensk medborgare sedan minst tio år. Regeringsärendena
avgörs av regeringen vid regeringssam m anträde. Undantag görs för de s. k.
kom m andom ålen, vilka under statsministerns överinseende kan avgöras
av chefen för det departement vartill ärendena hör.
I 8 kap. i förslaget till RF meddelas bestämmelser om lagar och andra
föreskrifter. Begreppet samfälld lag avskaffas och riksdagen blir ensam
lagstiftare. Riksdagen har rätt att besluta lag i vad ämne som helst. I fråga
om vissa ämnen är lagform en uttryckligen föreskriven. Föreskrifter av
privaträttslig natur skall sålunda meddelas genom lag. Detsamma gäller
sådana föreskrifter om förhållandet mellan enskilda*och det allmänna
som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas
personliga eller ekonomiska förhållande, däribland föreskrifter om skatt
till staten. Lagformen är också föreskriven för bl. a. bestämmelser om
kommunernas befogenheter och åligganden och vissa andra kommunala
förhållanden. Efter bemyndigande i lag skall regeringen genom förord
ning kunna meddela föreskrifter angående skydd för liv, personlig
säkerhet eller hälsa, näringsverksam het, trafik eller ordning på allmän
plats, undervisning och utbildning, m. m. Regeringen får dock i princip
inte begränsa någon av de politiska fri- och rättigheter som är särskilt
nämnda i 2 kap. Detta innebär bl. a. att regeringen inte får föreskriva
frihetsstraff. Under tid då riksm öte ej pågår skall finans- och skatte
u tsk otten - efter bemyndigande i lag om annan skatt än skatt på inkom st,
förm ögenhet, arv eller gåva — på förslag av regeringen kunna bestäm m a
om skattesatsen eller besluta att skatt som avses med lagen skall börja
eller upphöra att utgå. Beslutet fattas genom lag, som regeringen skall
underställa riksdagen inom en månad från början av närmast följande
riksm öte. Utan särskilt bemyndigande av riksdagen skall, med vissa
begränsningar, regeringen vara behörig att genom förordning besluta dels
föreskrifter om verkställighet av lag, dels föreskrifter som ej enligt
grundlag skall meddelas av riksdagen.
Finansm akten behandlas i 9 kap. i förslaget till RF. Här fastslås
grundsatsen att statens medel inte får användas på annat sätt än riksdagen
har bestäm t. Om användningen av statsmedel för skilda behov skall
riksdagen i allmänhet bestäm m a genom budgetreglering. Riksdagen före
tar budgetreglering för närmast följande budgetår eller, om särskilda skäl
föranleder det, för annan budgetperiod. Budgetåret skall enligt förslaget
till RO fortfarande om fatta tiden den 1 ju li—den 30 juni. I förevarande
kapitel i förslaget till RF meddelas vidare bestämmelser om tilläggsbudget
och om att riksdagen kan besluta riktlinjer för viss statsverksam het för
längre tid än anslag till verksamheten avser. I kapitlet fastslås också att
statens medel och dess övriga tillgångar i princip står till regeringens
disposition. Riksdagen skall fastställa grunder för den statliga förmögen-
hetsdispositionen. Regeringen får inte utan riksdagens bemyndigande ta
upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse.
I 10 kap. i förslaget till RF ges bestämmelser om förhållandet till
andra stater. Reglerna är utformade så att de i allt väsentligt stämmer
överens med nuvarande ordning. Riksdagens inflytande över ingåendet av
internationella överenskommelser och åtagandet i annan form av interna
tionella förpliktelser befästes dock och preciseras i vissa hänseenden,
bl. a. genom en regel om att rättskipnings- och förvaltningsuppgift skall
kunna överlåtas till icke svenskt organ endast om riksdagen medger det.
Om rättskipning och förvaltning handlar 11 kap. i förslaget till RF.
Där anges högsta domstolens och regeringsrättens ställning och vidare att
annan domstol inrättas med stöd av lag. Domstol får dock inte inrättas
för redan begången gärning eller för visst mål. Det föreskrivs att vid
domstol skall finnas ordinarie dom are samt att i högsta domstolen och
regeringsrätten bara den får tjänstgöra som har utnämnts till ordinarie
dom are i dom stolen. Det rättsskydd som ordinarie dom are åtnjuter
fixeras. I kapitlet fastslås att det finns förvaltningsmyndigheter som lyder
under regeringen och förvaltningsmyndigheter under riksdagen samt att
förvaltningsuppgifter kan anförtros åt kom m un. Bestämmelser meddelas
vidare om tillsättning av tjänster. Vid tillsättning av statlig tjänst skall
avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklig
het. Den nya RF ger uttryck för grundsatsen att utlänning är likställd
med svensk medborgare i fråga om möjligheterna att erhålla tjänst eller
uppdrag hos stat eller kom m un. Ett antal undantag från principen görs
direkt i RF. I övrigt får krav på svenskt medborgarskap uppställas bara i
lag eller enligt förutsättningar som anges i lag.
I 12 kap. i förslaget till RF, som handlar om kontrollm akten, m edde
las bl. a. bestämmelser om konstitution su tsk o ttets granskning av stats
rådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Nya regler
föreslås om statsrådens juridiska ansvar. Åtal för brott i tjänsteutöv
ningen beslutas av k onstitutionsutskottet. Brott som inte är grovt föran
leder dock inte ansvar. Åtal prövas av högsta dom stolen. Förslaget
innebär att riksrätten avskaffas. Riksdagen kan enligt förslaget avge
m isstroendeförklaring mot statsråd. Reglerna härom stämmer i allt vä
sentligt överens med vad som gäller f. n. Riksdagsledamot får, enligt
bestämmelser i RO, framställa interpellation eller fråga till statsråd i
angelägenhet som angår dennes tjänsteutövning. I kapitlet meddelas
vidare bestämmelser om riksdagens ombudsmän och riksdagens revisorer.
I kapitlet föreskrivs slutligen bl. a. att åtal för brott i utövningen av tjänst
som ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten väcks i högsta
dom stolen.
I det avslutande 13 kap. i förslaget till RF har tagits in bestämmelser
som skall gälla när riket befinner sig i krig eller krigsfara.
Den föreslagna nya R O är uppdelad på 9 kapitel. Bestämmelserna i
RO innefattar i första hand en anpassning av riksdagens arbetsformer till
reglerna i den nya RF.
Reglerna om uppskov med ärenden från ett riksm öte till nästa behålls
i den föreslagna RO och får utvidgad tillämpning därigenom att ärende
skall kunna uppskjutas även över riksdagsval. I samband därmed klargörs
att regeringen kan återkalla proposition intill dess att u tsk o tt har avgivit
sitt betänkande i ärendet.
I fråga om propositionstiderna föreslås inte några sakliga ändringar.
Också i fråga om m otionstiderna behålls nuvarande regler i huvudsak
oförändrade. Motion med anledning av händelse av större vikt får medan
riksm öte pågår väckas av minst tio ledam öter, om händelsen ej har
kunnat förutses eller beaktas under den allmänna motionstiden eller
kunnat föranleda m otionsrätt enligt annan bestämmelse i RO.
I fråga om utskottens arbete föreslås bl. a. den nyheten a tt, om minst
en tredjedel av ledamöterna i ett u tsk o tt vid behandlingen av ett ärende
begär att upplysningar eller yttrande skall inhämtas från lagrådet eller
annan statlig m yndighet, u tsk o tte t skall föranstalta om det. Majoriteten
kan dock avslå yrkandet om den finner att därmed förenat dröjsmål med
ärendets behandling skulle leda till avsevärt men.
Möjligheterna att införa tidsbegränsningar i kam m arens debatter vid
gas. Varje riksdagsledamot skall dock alltid få yttra sig minst sex m inuter,
vartill kommer rätten till genmäle. Statsrådens företrädesrätt i debatterna
begränsas. Statsråden skall fortfarande få bryta talarordningen, men bara
för kortare inlägg (högst tio m inuter) för att bemöta annan talare.
Interpellation bör enligt förslaget väckas bara i angelägenhet av större
allmänt intresse. Skyldighet införs för statsråd att inom fyra veckor svara
eller förklara varför svaret dröjer eller uteblir. Enkel fråga — enligt
förslagets terminologi ” fråga” — skall kunna vara försedd med kort
motivering.
De ändringar som föreslås i SO och TF har karaktären av följdänd
ringar. Följdändringar i övrigt till den nya RF och den nya RO avses att
läggas fram senare.
I
propositionen fö rutsätts, liksom i grundlagberedningens förslag, att
den nya RF och nya RO efter riksdagsbeslut våren 1973 och våren 1974
skall börja tillämpas den 1 januari 1975. Ändringarna i fråga om stats
chefens befogenheter träder enligt de föreslagna övergångsbestämmelser
na inte i kraft under den tid Gustaf VI Adolf är konung.
1 Förslag till
Regeringsform
1 kap. STATSSKICKETS GRUNDER
1 §
All offentlig m akt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän
och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlam en
tariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.
Den offentliga m akten utövas under lagarna. Regeringsformen, succes
sionsordningen och tryckfrihetsförordningen är rikets grundlagar.
2 §
Riksdagen är folkets främsta företrädare.
Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur
statens medel skall användas. Riksdagen granskar rikets styrelse och
förvaltning.
3 §
Konungen är rikets statschef.
4§
Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.
5 §
I
riket finns prim ärkom muner och sekundärkom m uner. B eslutanderät
ten i kommunerna utövas av valda församlingar.
K om munerna får taga ut skatt för skötseln av sina uppgifter.
6§
För rättskipningen finns domstolar och för den offentliga förvaltning
en statliga och kommunala förvaltningsm yndigheter.
7 §
Domstolar och förvaltningsmyndigheter skall i sin verksamhet iakttaga
saklighet och opartiskhet. De får ej utan rättsligt stöd särbehandla någon
på grund av hans personliga förhållanden, såsom tro, åskådning, ras,
hudfärg, ursprung, kön, ålder, nationalitet, språk, samhällsställning eller
förm ögenhet.
2 kap. GRUNDLÄGGANDE F R I-O C H RÄTTIGHETER
1§
Samhället skall verka för rättvisa och jäm likhet mellan medborgarna.
Vaije medborgare bör ha rätt till utbildning, arbete och social
trygghet.
2 §
Arbetstagare bör genom lag eller avtal vara tillförsäkrad inflytande
över ledningen och fördelningen av arbetet och andra frågor som berör
honom nära i hans anställning. Han bör genom lag vara skyddad mot
uppsägning som är sakligt ogrundad.
3 §
Enskild bör vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestäm m es
i lag för det fall att hans egendom tages i anspråk genom expropriation
eller annat sådant förfogande.
4§
Varje medborgare skall gentemot det allmänna vara tillförsäkrad
1. yttrande- och tryckfrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på
annat sätt meddela uppgifter och fram föra åsikter,
2. rätt till inform ation: rätt att inhämta och mottaga uppgifter och
upplysningar,
3. m ötesfrihet: frihet att anordna och att deltaga i m öten,
4. dem onstrationsrätt: rätt att ensam eller i grupp fram föra åsikter på
allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra till förening,
6. religionsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra till trossam
fund och att utöva sin religion.
7. rörelsefrihet: frihet att röra sig inom riket och att lämna riket.
Vaije medborgare skall skyddas mot att myndighet tvingar honom att
tillhöra förening eller trossamfund eller att ge sina åsikter till känna. Han
skall också skyddas mot att myndighet utsätter honom för kroppsvisita
tion eller annat påtvingat kroppsligt ingrepp, för husrannsakan, för
intrång i hans brev-, post- eller teleförbindelser eller för hemlig avlyss
ning.
Det närmare innehållet i de fri- och rättigheter och det skydd i övrigt
som avses i första och andra styckena angives i den ordning som
föreskrives i 8 kap. Beträffande tryckfriheten och rätten att taga del av
allmän handling gäller vad som är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen.
3 kap. RIKSDAGEN
1 §
Riksdagen utses genom fria, hemliga och direkta val.
Riksdagen består av en kammare med trehundrafyrtionio ledam öter.
För ledamöterna skall finnas ersättare.
2 §
Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare som är
bosatt i riket. Om rösträtt för svensk medborgare som ej är bosatt i riket
finns bestämmelser i lag. Den som icke har uppnått aderton års ålder
senast på valdagen eller som är om yndigförklarad av domstol har ej
rösträtt.
Frågan huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger avgöres på
grundval av en före valet upprättad röstlängd.
3 §
Ordinarie val till riksdagen förrättas vart tredje år.
4§
Regeringen får förordna om extra val till riksdagen mellan ordinarie
val. Extra val hålles inom tre månader efter förordnandet.
Efter val till riksdagen får regeringen icke förordna om extra val förrän
tre månader har förflutit från den nyvalda riksdagens första sam m an
träde. Ej heller får regeringen förordna om extra val under tid då dess
ledam öter, efter det att samtliga har entledigats, uppehåller sina b efa tt
ningar i avbidan på att ny regering skall tillträda.
Bestämmelser om extra val i visst fall finns i 6 kap. 3 §.
5 §
Nyvald riksdag samlas på fem tonde dagen efter valdagen, dock tidigast
på fjärde dagen efter det att valets utgång har kungjorts.
Vaije val gäller för tiden från det att den nyvalda riksdagen har samlats
till dess den närmast därefter valda riksdagen samlas. Denna tid är
riksdagens valperiod.
6§
För val till riksdagen är riket indelat i valkretsar.
Mandaten i riksdagen utgöres av trehundratio fasta valkretsm andat
och trettio nio utjäm ningsm andat.
De fasta valkretsm andaten fördelas mellan valkretsarna på grundval av
Prop. 1973:90
9
en beräkning av förhållandet mellan antalet röstberättigade i varje
valkrets och antalet röstberättigade i hela riket. Fördelningen fastställes
för tre år i sänder.
7 §
Mandaten fördelas mellan partier. Med parti avses varje sam m anslut
ning eller grupp av väljare, som uppträder i val under särskild beteckning.
Endast parti som har fått minst fyra procent av rösterna i hela riket är
berättigat att deltaga i fördelningen av m andaten. Parti som har fått färre
röster deltager dock i fördelningen av de fasta valkretsm andaten i
valkrets, där partiet har fått minst tolv procent av rösterna.
8 §
De fasta valkretsm andaten fördelas för varje valkrets proportionellt
mellan partierna på grundval av valresultatet i valkretsen.
U tjäm ningsm andaten fördelas mellan partierna så, att fördelningen av
alla mandat i riksdagen, med undantag av de fasta valkretsm andat som
har tillfallit parti med mindre än fyra procent av rösterna, blir pro p o rtio
nell mot de i fördelningen deltagande partiernas röstetal i hela riket.
Har parti vid fördelningen av de fasta valkretsm andaten erhållit flera
mandat än som motsvarar den proportionella representationen i riks
dagen för partiet, bortses vid fördelningen av utjäm ningsm andaten från
partiet och de fasta valkretsm andat det har erhållit. Sedan utjäm nings
mandaten har fördelats mellan partierna, tillföres de valkretsar.
Vid mandatfördelningen mellan partierna användes uddatalsm etoden
med första divisorn jäm kad till 1,4.
9 §
För vaije mandat som ett parti har erhållit utses en riksdagsledamot
samt ersättare för honom .
10 §
Endast den som uppfyller villkoren för rösträtt och som är myndig kan
vara ledamot av riksdagen eller ersättare för ledam ot.
11 §
Val till riksdagen får överklagas hos en av riksdagen utsedd valprövningsnämnd. Den som har valts till riksdagsledamot utövar sitt uppdrag
utan hinder av att valet har överklagats. Ändras valet, intager ny ledamot
sin plats så snart ändringen har kungjorts. Vad nu sagts om ledamot äger
motsvarande tillämpning på ersättare.
Valprövningsnämnden består av ordförande, som skall vara eller ha
varit ordinarie dom are och som ej får tillhöra riksdagen, och sex andra
ledam öter. Ledamöterna väljes efter varje ordinarie val, så snart valet har
vunnit laga kraft, för tid en till dess ny tt val till nämnden har ägt rum.
Ordföranden väljes särskilt. Nämndens beslut får ej överklagas.
12 §
Ytterligare bestämmelser i de ämnen som angives i 2 - 1 1 §§ samt om
utseende av ersättare för riksdagsledam öterna meddelas i riksdagsordning
en eller annan lag.
4 kap. RIKSDAGSARBETET
1 §
Riksdagen sammanträder till riksm öte årligen. Riksm öte hålles i
Stockholm , om icke riksdagen eller talm annen bestämmer annat av
hänsyn till riksdagens säkerhet eller frihet.
2 §
Riksdagen utser inom sig för varje valperiod en talman samt en förste,
en andre och en tredje vice talm an.
3§
Regeringen och varje riksdagsledamot får i enlighet med vad som
närmare angives i riksdagsordningen väcka förslag i fråga om allt som kan
komma under riksdagens prövning, om ej annat är bestäm t i denna
regeringsform.
Riksdagen väljer inom sig u tsk o tt, däribland ett konstitution su tsk o tt,
ett finansutskott och ett sk atteu tsk o tt, enligt bestämmelser i riksdagsord
ningen. Ärende som väckes av regeringen eller riksdagsledamot beredes
före avgörandet av u tsk o tt, om ej annat är bestäm t i denna regeringsform.
4 §
När ärende skall avgöras i kam m aren, får varje riksdagsledamot och
varje statsråd yttra sig i enlighet med vad som närmare angives i
riksdagsordningen. Bestämmelser om jäv finns i riksdagsordningen.
5§
Vid om röstning i riksdagen gäller som riksdagens beslut den mening
varom mer än hälften av de röstande förenar sig, om ej annat särskilt
angives i denna regeringsform eller, beträffande frågor som hör till
förfarandet i riksdagen, i huvudbestäm m else i riksdagsordningen. Om
förfarandet vid lika röstetal finns bestämmelser i riksdagsordningen.
6 §
Riksdagsledamot och ersättare får fullgöra uppdrag som ledamot utan
hinder av tjänsteuppgift eller annan sådan förpliktelse som åligger
honom .
7 §
Riksdagsledamot eller ersättare får icke lämna sitt uppdrag utan
riksdagens medgivande.
När det finns anledning till det, skall valprövningsnämnden självmant
pröva om ledamot eller ersättare är behörig enligt 3 kap. 10 §. Den som
förklaras obehörig är därmed skild från sitt uppdrag.
Ledamot eller ersättare får i annat fall än som avses i andra stycket
skiljas från uppdraget endast om han genom brott har visat sig uppenbar
ligen olämplig för uppdraget. Beslut härom fattas av dom stol.
8 §
Ingen får väcka talan mot den som utövar eller har utövat uppdrag som
riksdagsledamot eller beröva honom friheten eller hindra honom att resa
inom riket på grund av hans yttranden eller gärningar under utövandet av
uppdraget, utan att riksdagen har medgivit det genom beslut om vilket
minst fem sjättedelar av de röstande har förenat sig.
Misstänkes riksdagsledamot för brott i annat fall, skall bestämmelser i
lag om gripande, anhållande eller häktning tillämpas endast om han
erkänner b ro tte t eller har tagits på bar gärning eller fråga är om brott för
vilket ej är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.
9 §
Under tid då riksdagsledamot är riksdagens talman eller tillhör rege
ringen utövas hans uppdrag som riksdagsledamot av ersättare. Riksdagen
kan i riksdagsordningen föreskriva att ersättare skall träda i riksdagsleda
mots ställe när denne är ledig.
Bestämmelserna i 6 § och 8 § första stycket om skydd för utövandet
av uppdrag som riksdagsledamot gäller även talm annen och hans uppdrag.
För ersättare som utövar uppdrag som riksdagsledamot gäller bestäm
melserna om ledam ot.
10 §
Ytterligare bestämmelser om riksdagsarbetet meddelas i riksdagsord
ningen.
5 kap. STATSCHEFEN
1§
Statschefen hålles av statsministern underrättad om rikets angelägenhe
ter. När det behövs sammanträder regeringen i konselj under statschefens
ordförandeskap.
2 §
Som statschef får endast den tjänstgöra som är svensk medborgare och
har fyllt tjugofem år. Han får icke samtidigt vara statsråd eller utöva
uppdrag såsom talman eller riksdagsledamot.
Statschefen skall samråda med statsm inistern, innan han reser utrikes.
3 §
Är konungen av sjukdom , utrikes resa eller annan orsak hindrad att
fullgöra sina uppgifter, inträder enligt gällande tronföljd medlem av
konungahuset, som ej är hindrad, för att såsom tillfällig riksföreståndare
fullgöra statschefens uppgifter.
4§
U tslocknar konungahuset, utser riksdagen en riksföreståndare att
fullgöra statschefens uppgifter tills vidare. Riksdagen utser samtidigt en
vice riksföreståndare.
Detsamma gäller, om konungen dör eller avgår och tronföljaren ännu
ej har fyllt tjugofem år.
5 §
Har konungen under sex månader utan avbrott varit hindrad att
fullgöra sina uppgifter eller underlåtit att fullgöra dem , skall regeringen
anmäla det till riksdagen. Riksdagen bestäm m er, om konungen skall anses
ha avgått.
6§
Riksdagen kan utse någon att efter regeringens förordnande tjänstgöra
som tillfällig riksföreståndare när ingen med behörighet enligt 3 eller 4 §
kan tjänstgöra.
Talm annen eller, vid förfall för honom , vice talman tjänstgör efter
regeringens förordnande som tillfällig riksföreståndare, när ingen annan
behörig kan tjänstgöra.
7 §
Konungen kan ej åtalas för sina gärningar. Ej heller kan riksförestånda
re åtalas för sina gärningar som statschef.
6 kap. REGERINGEN
1 §
Regeringen består av statsministern och övriga statsråd.
Statsministern utses i den ordning som angives i 2—4 §§. Statsministern
tillsätter övriga statsråd.
2 §
När statsminister skall utses, kallar talm annen företrädare för vaije
partigrupp inom riksdagen till samråd. Talm annen överlägger med vice
talm ännen och avgiver sedan förslag till riksdagen.
Riksdagen skall senast på fjärde dagen härefter, utan beredning i
u tsk o tt, pröva förslaget genom om röstning. Röstar mer än hälften av
riksdagens ledamöter mot förslaget, är det förkastat. I annat fall är det
godkänt.
3 §
Förkastar riksdagen talm annens förslag, förfares på ny tt enligt 2 §. Har
riksdagen fyra gånger förkastat talm annens förslag, skall förfarandet för
utseende av statsminister avbrytas och återupptagas först sedan val till
riksdagen har hållits. Om ej ordinarie val ändå skall hållas inom tre
månader, skall extra val förrättas inom samma tid.
4§
När riksdagen har godkänt förslag om ny statsm inister, anmäler denne
så snart det kan ske de av honom utsedda statsråden för riksdagen.
Därefter äger regeringsskifte rum vid en särskild konselj inför statschefen
eller, vid förfall för denne, inför talm annen. Talm annen kallas alltid till
konseljen.
Talm annen utfärdar förordnande för statsministern på riksdagens
vägnar.
5 §
Förklarar riksdagen att statsministern eller annat statsråd icke åtnjuter
riksdagens förtroende, skall talm annen entlediga statsrådet. Kan rege
ringen förordna om extra val till riksdagen, skall dock beslut om
entledigande ej meddelas om regeringen inom en vecka från m isstroende
förklaringen förordnar om extra val.
6 §
Statsråd skall entledigas, om han begär det. Statm inistern entledigas av
talm annen och annat statsråd av statsm inistern. Statsministern får även i
annat fall entlediga annat statsråd.
7 §
Om statsministern entledigas eller dör, skall talm annen entlediga
övriga statsråd.
8 §
Har regeringens samtliga ledamöter entledigats, uppehåller de sina
befattningar till dess ny regering har tillträtt. Har annat statsråd än
statsministern entledigats på egen begäran, uppehåller han sin befattning
till dess efterträdare har tillträtt, om statsministern begär det.
9 §
Endast den får vara statsråd som är svensk medborgare sedan minst tio
år.
Statsråd får icke utöva allmän eller enskild tjänst. Han får ej
heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet
för honom .
10 §
Vid förfall för talm annen övertager vice talman de uppgifter som enligt
detta kapitel ankommer på talm annen.
7 kap. R EG ER IN G SA R B ETE!
1 §
För beredning av regeringsärenden skall finnas ett regeringskansli. I
detta ingår departement för skilda verksam hetsgrenar. Regeringen förde
lar ärendena mellan departem enten. Statsministern utser bland statsråden
chefer för departem enten.
2 §
Vid beredningen av regeringsärenden skall behövliga upplysningar och
yttranden inhämtas från berörda m yndigheter. 1 den om fattning som
behövs skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.
3 §
Regeringsärenden avgöres av regeringen vid regeringssam m anträde.
Regeringsärenden som gäller verkställighet inom försvarsmakten av fö r
fattningar eller särskilda regeringsbeslut kan dock, i den omfattning som
angives i lag, under statsministerns överinseende avgöras av chefen för det
departement till vilket ärendena hör.
4§
Statsministern kallar övriga statsråd till regeringssammanträde och är
ordförande vid sam m anträdet. Minst fem statsråd skall deltaga i rege
ringssam m anträde.
5 §
D epartem entschef är vid regeringssammanträde föredragande i ärende
som hör till hans departem ent. Statsministern kan dock förordna att
ärende eller grupp av ärenden, som hör till visst departem ent, skall
föredragas av annat statsråd än departem entschefen.
6 §
Vid regeringssammanträde föres protokoll. Skiljaktig mening skall
antecknas i protokollet.
7 §
F örfattningar, förslag till riksdagen och andra expeditioner av regering
ens beslut skall för att bliva gällande skrivas under av statsministern eller
annat statsråd på regeringens vägnar. Regeringen kan dock genom
förordning föreskriva att tjänsteman i särskilda fall får skriva under
expedition.
8 §
Statsministern kan utse ett av de övriga statsråden att i egenskap av
ställföreträdare vid förfall för statsministern fullgöra hans uppgifter. Har
statsministern ej utsett ställföreträdare eller har också denne förfall, över
tages statsministerns uppgifter i stället av det av de tjänstgörande
statsråden som har tillhört regeringen längst tid. Om två eller flera
statsråd har tillhört regeringen lika länge, har den äldste av dem
företräde.
8 kap. LAGAR OCH ANDRA FÖ R ESK R IFTER
1 §
Lag eller annan föreskrift får ej innebära att svensk medborgare skall
kunna landsförvisas eller att svensk medborgare som är bosatt i riket skall
kunna berövas sitt medborgarskap i annat fall än då han är eller samtidigt
blir medborgare i annan stat.
Lag eller annan föreskrift får ej innebära att straff eller annan
brottspåföljd skall kunna ådömas för gärning som icke var belagd med
brottspåföljd, när den förövades, eller att svårare brottspåföljd skall
kunna ådömas för gärningen än den som var föreskriven då. Vad nu sagts
om brottspåföljd gäller även förverkande eller annan särskild rättsverkan
av b ro tt.
2 §
Föreskrifter om enskildas personliga ställning samt om deras personliga
och ekonomiska förhållanden inbördes meddelas genom lag.
Sådana föreskrifter är bland andra:
1. föreskrifter om svenskt medborgarskap,
2. föreskrifter om rätt till släktnam n, om äktenskap och föräldraskap,
om arv och testamente samt om familjeförhållanden i övrigt,
3. föreskrifter om rätt till fast och lös egendom , om avtal samt om
bolag, föreningar, samfälligheter och stiftelser.
3 §
Föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allm änna, som
gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas
personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag.
Sådana föreskrifter är bland andra föreskrifter som begränsar de frioch rättigheter och det skydd i övrigt som enligt 2 kap. 4 § tillkommer
svensk medborgare, föreskrifter om brott och rättsverkan av b ro tt,
föreskrifter om skatt till staten samt föreskrifter om rekvisition och
annat sådant förfogande.
4 §
Föreskrifter om
genom lag.
rådgivande folkomröstning i hela riket meddelas
5 §
Grunderna för ändringar i rikets indelning i kommuner samt grunderna
för kommunernas organisation och verksamhetsform er och för den
kommunala beskattningen bestäm m es i lag. I lag meddelas också före
skrifter om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden.
6§
Under tid då riksm öte ej pågår kan finans- och sk atteu tsk o tten , efter
bemyndigande i lag om annan skatt än skatt på inkom st, förm ögenhet,
arv eller gåva, på förslag av regeringen bestäm m a om skattesatsen eller
besluta att skatt som avses i lagen skall börja eller upphöra att utgå.
Bemyndigande kan innefatta rätt att göra skillnad mellan olika slag av
verksamhet och olika delar av riket. Finans- och skatteu tsk o tten utövar
sin beslutanderätt vid gemensamt sam m anträde. Beslut fattas på riks
dagens vägnar genom lag.
Lag som finans- och skatteu tsk o tten har beslutat med stöd av första
stycket skall av regeringen underställas riksdagen inom en månad från
böljan av närmast följande riksm öte. Riksdagen prövar lagen inom en
månad härefter.
7§
Utan hinder av 3 eller 5 § kan regeringen efter bemyndigande i lag
genom förordning meddela föreskrifter om annat än skatt, om föreskrif
terna avser något av följande äm nen:
1. skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa,
2. utlännings vistelse i riket,
3. in- eller utförsel av varor, av pengar eller av andra tillgångar, tillverk
ning, kom m unikationer, kreditgivning eller näringsverksamhet,
4. ja k t, fiske eller natur- och miljövård,
5. trafik eller ordningen på allmän plats,
6. undervisning och utbildning.
Utan hinder av 3 § kan regeringen efter bemyndigande i lag genom
förordning meddela föreskrifter om förbud att röja sådant som någon har
erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt.
Bemyndigande som avses i denna paragraf medför ej rätt att meddela
föreskrifter som i annat hänseende än som angives i andra stycket
begränsar någon av de fri- och rättigheter eller det skydd i övrigt som
enligt 2 kap. 4 § tillkommer svensk m edborgare. Sådant bemyndigande
medför ej heller rätt att meddela föreskrifter om annan rättsverkan av
brott än böter. Riksdagen kan i lag, som innehåller bemyndigande med
stöd av denna paragraf, föreskriva även annan rättsverkan än b ö ter för
överträdelse av föreskrift som regeringen meddelar med stöd av bem yndi
gandet.
8 §
Utan hinder av 2, 3 eller 5 § kan regeringen efter bemyndigande i lag
genom förordning meddela föreskrifter om anstånd med att fullgöra
förpliktelse.
2 Riksdagen 1973. 1 sami. Nr 90 * *
9 §
Utan hinder av 3 § kan regeringen efter bemyndigande i lag genom
förordning meddela föreskrifter om tull på införsel av vara.
Regeringen eller kommun kan efter riksdagens bemyndigande meddela
sådana föreskrifter om avgifter, som på grund av 3 § annars skall
meddelas av riksdagen.
10 §
Regeringen kan efter bemyndigande i lag i ämne som angives i 7 §
första stycket eller 9 § genom förordning bestäm m a att föreskrift i lagen
skall börja eller upphöra att tillämpas. Detta gäller även om föreskriften
begränsar någon av de fri- och rättigheter eller det skydd i övrigt som
enligt 2 kap. 4 § tillkommer svensk medborgare.
11 §
Bemyndigar riksdagen enligt denna regeringsform regeringen att m ed
dela föreskrifter i visst äm ne, kan riksdagen därvid medgiva att regeringen
överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestäm m el
ser i äm net. I fall som nu sagts kan riksdagen också uppdraga åt
förvaltningsmyndighet under riksdagen att meddela sådana bestäm m elser.
12 §
Föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av bemyndigande
som avses i denna regeringsform skall underställas riksdagen för prövning,
om riksdagen bestämmer det.
13 §
Regeringen får utöver vad som följer av 7—10 §§ genom förordning
besluta
1. föreskrifter om verkställighet av lag,
2. föreskrifter som ej enligt grundlag skall meddelas av riksdagen.
Regeringen får ej på grund av första stycket besluta föreskrifter som
avser riksdagen eller dess m yndigheter. Den får ej heller på grund av
bestämmelsen i första stycket 2 besluta föreskrifter som avser den
kommunala beskattningen.
Regeringen får i förordning som avses i första stycket överlåta åt
underordnad myndighet att meddela bestämmelser i äm net.
14 §
Behörighet för regeringen att besluta föreskrifter i visst ämne utgör ej
hinder för riksdagen att genom lag meddela föreskrifter i samma ämne.
15 §
Grundlag stiftas genom två likalydande beslut. Det andra beslutet får
ej fattas, förrän det efter det första beslutet har hållits val till riksdagen i
hela riket och den nyvalda riksdagen har samlats. Riksdagen får icke
såsom vilande antaga ett förslag om stiftande av grundlag, som är
oförenligt med annat vilande grundlagsförslag, utan att samtidigt förkasta
det först antagna förslaget.
16 §
Riksdagsordningen stiftas på samma sätt som grundlag. Den kan också
stiftas genom endast ett beslut, om minst tre fjärdedelar av de röstande
och mer än hälften av riksdagens ledamöter förenar sig om beslutet.
Tilläggsbestämmelse i riksdagsordningen beslutas dock i samma ordning
som lag i allm änhet.
17 §
Lag får ej ändras eller upphävas annat än genom lag. I fråga om ändring
eller upphävande av grundlag eller av riksdagsordningen äger 15 och
16 §§ motsvarande tillämpning.
18 §
För att avge yttrande till regeringen över lagförslag skall finnas ett
lagråd, vari ingår dom are i högsta domstolen och regeringsrätten. Även
riksdagsutskott får inhämta yttrande från lagrådet enligt vad som närm a
re angives i riksdagsordningen. Närmare bestämmelser om lagrådet m ed
delas i lag.
19 §
Beslutad lag skall utfärdas av regeringen utan dröjsmål. Lag med
sådana föreskrifter om riksdagen eller dess myndigheter som ej skall
intagas i grundlag eller riksdagsordningen kan dock utfärdas av riksdagen.
Lagar och förordningar skall kungöras så snart det kan ske.
9 kap. FINANSMAKTEN
1§
Om riksdagens rätt att besluta om skatter och avgifter till staten finns
bestämmelser i 8 kap.
Prop. 1973:90
2 §
Statens medel får icke användas på annat sätt än riksdagen har
bestäm t.
Om användningen av statsmedel för skilda behov bestämmer riksdagen
genom budgetreglering enligt 3 - 5 §§. Riksdagen får dock bestäm m a att
medel tages i anspråk i annan ordning.
3 §
Riksdagen företager budgetreglering för närmast följande budgetår
eller, om särskilda skäl föranleder det, för annan budgetperiod. Riks
dagen bestämmer därvid till vilka belopp statsinkomsterna skall beräknas
och anvisar anslag till angivna ändamål. Besluten härom upptages i en
statsbudget.
Riksdagen kan besluta att särskilt anslag på statsbudgeten skall utgå
för annan tid än budgetperioden.
Vid budgetreglering enligt denna paragraf skall riksdagen beakta
behovet under krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden av
medel för rikets försvar.
4§
Kan budgetreglering enligt 3 § icke avslutas före budgetperiodens
början, bestämmer riksdagen eller, om riksm öte ej pågår, fin an su tsk o ttet
i den om fattning som behövs om anslag för tiden till dess budgetregle
ringen för perioden slutföres.
5 §
För löpande budgetår kan riksdagen på tilläggsbudget göra ny beräk
ning av statsinkom ster samt ändra anslag och anvisa nya anslag.
6 §
Regeringen avgiver förslag till statsbudget till riksdagen.
7 §
Riksdagen kan i samband med budgetreglering eller annars besluta
riktlinjer för viss statsverksam het för längre tid än anslag till verksam
heten avser.
8 §
Statens medel och dess övriga tillgångar står till regeringens disposi
tion. Vad nu sagts gäller dock icke tillgångar som är avsedda för riksdagen
eller dess myndigheter eller som i lag har avsatts till särskild förvaltning.
Prop. 1973:90
9§
Riksdagen fastställer i den omfattning som behövs grunder för förvalt
ningen av statens egendom och förfogandet över den. Riksdagen kan
därvid föreskriva att åtgärd av visst slag ej får vidtagas utan riksdagens
tillstånd.
10 §
Regeringen får icke utan riksdagens bemyndigande taga upp lån eller i
övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse.
Under riksdagen skall finnas myndighet med uppgift att i enlighet med
riksdagens bemyndigande taga upp och förvalta lån till staten. Närmare
bestämmelser härom meddelas i lag.
11 §
En inom riksdagen utsedd lönedelegation överlägger i förhandlingsfrågor rörande anställningsvillkor, som skall gälla för statens arbetstagare
eller i övrigt tillhör riksdagens prövning, med statsråd som regeringen
bestäm m er. Beträffande arbetstagare hos riksdagen eller dess myndig
heter överlägger lönedelegationen dock i stället med den som riksdagen
bestäm m er. Lönedelegationen får på riksdagens vägnar godkänna avtal i
sådan fråga eller, om frågan har undantagits från avtal, förslag till
reglering av den. Vad nu sagts gäller ej om riksdagen för visst fall har
beslutat annat.
Närmare bestämmelser om lönedelegationens sammansättning m ed
delas i riksdagsordningen.
12 §
Riksbanken är myndighet under riksdagen.
Riksbanken förvaltas av sju fullm äktige. En av dessa och en suppleant
för honom förordnas av regeringen för tre år i sänder. Övriga sex väljes av
riksdagen. Den fullmäktig som regeringen har förordnat är ordförande.
Han får ej utöva annat uppdrag eller inneha tjänst inom riksbankens
ledning. Bestämmelser om riksdagens val av fullmäktige, om riksbankens
ledning i övrigt samt om dess verksamhet meddelas i riksdagsordningen
och annan lag.
Fullmäktig som riksdagen vägrar ansvarsfrihet är därmed skild från sitt
uppdrag. Regeringen kan återkalla förordnandet för ordföranden eller för
dennes suppleant.
13 §
Endast riksbanken har rätt att utgiva sedlar. Bestämmelser om pen
ning- och betalningsväsendet meddelas i övrigt genom lag.
10 kap. FÖRHÄLLANDET TILL ANDRA STATER
1§
Överenskommelse med annan stat eller med mellanfolklig organisation
ingås av regeringen.
2 §
Regeringen får ej ingå för riket bindande internationell överenskom
melse utan att riksdagen har godkänt denna, om överenskommelsen
förutsätter att lag ändras eller upphäves eller att ny lag stiftas eller om
den i övrigt gäller ämne i vilket riksdagen skall besluta.
Är i fall som avses i första stycket särskild ordning föreskriven för det
riksdagsbeslut som förutsättes, skall samma ordning iakttagas vid godkän
nandet av överenskommelsen.
Regeringen får ej heller i annat fall än som avses i första stycket ingå
för riket bindande internationell överenskommelse utan att riksdagen har
godkänt denna, om överenskommelsen är av större vikt. Regeringen kan
dock underlåta att inhämta riksdagens godkännande av överenskom m el
sen, om rikets intresse kräver det. I sådant fall skall regeringen i stället
överlägga med utrikesnäm nden innan överenskommelsen ingås.
3 §
Regeringen får uppdraga åt förvaltningsmyndighet att ingå internatio
nell överenskommelse i fråga där överenskommelsen ej kräver riksdagens
eller utrikesnäm ndens medverkan.
4§
Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning på åtagande av
internationell förpliktelse för riket i annan form än överenskommelse
samt på uppsägning av internationell överenskommelse eller förpliktelse.
5 §
Beslutanderätt som enligt denna regeringsform tillkommer riksdagen,
regeringen eller annat i regeringsformen angivet organ och ej avser fråga
om stiftande, ändring eller upphävande av grundlag kan i begränsad
omfattning överlåtas till mellanfolklig organisation för fredligt sam arbete,
till vilken riket är eller skall bliva anslutet, eller till mellanfolklig dom stol.
Om sådan överlåtelse beslutar riksdagen i den ordning som är föreskriven
för stiftande av grundlag eller, om beslut i sådan ordning ej kan avvaktas,
genom ett beslut varom minst fem sjättedelar av de röstande och minst
tre fjärdedelar av ledamöterna förenar sig.
Rättskipnings- eller förvaltningsuppgift kan, i annat fall än som avses i
första stycket, överlåtas till annan stat, till mellanfolklig organisation
eller till utländsk eller internationell inrättning eller samfällighet, om
riksdagen förordnar om det genom ett beslut, varom minst tre fjärdedelar
av de röstande förenar sig, eller genom beslut i den ordning som gäller för
stiftande av grundlag.
6 §
Regeringen skall fortlöpande hålla utrikesnäm nden u n d errättad om de
utrikespolitiska förhållanden, som kan få betydelse för riket, och överläg
ga med nämnden om dessa så ofta det behövs. I alla utrikesärenden av
större vikt skall regeringen före avgörandet överlägga med näm nden, om
det kan ske.
7 §
U trikesnäm nden består av talm annen samt nio andra ledam öter, som
riksdagen väljer inom sig. Närmare bestämmelser om utrikesnäm ndens
sammansättning meddelas i riksdagsordningen.
U trikesnäm nden sammanträder på kallelse av regeringen. Regeringen är
skyldig att sammankalla nämnden om minst fyra av nämndens ledamöter
begär överläggning i viss fråga. Ordförande vid sammanträde med näm n
den är statschefen eller, om han har förfall, statsm inistern.
Ledamot av utrikesnäm nden och den som i övrigt är knuten till
nämnden skall visa varsamhet i fråga om meddelanden till andra om vad
han har erfarit i denna egenskap. Ordföranden kan besluta om ovillkorlig
tystnadsplikt.
8 §
Chefen för det departement till vilket utrikesärendena h ö r skall hållas
u nderättad, när fråga som är av betydelse för förhållandet till annan stat
eller till mellanfolklig organisation uppkommer hos annan statlig myndig
het.
9 §
Regeringen får insätta rikets försvarsmakt eller del därav i strid för att
möta väpnat angrepp mot riket. Svensk väpnad styrka får i övrigt insättas
i strid eller sändas till annat land endast om
1. riksdagen medgiver det,
2. det är medgivet i lag som angiver förutsättningarna för åtgärden,
3. skyldighet att vidtaga åtgärden följer av internationell överenskom
melse eller förpliktelse som har godkänts av riksdagen.
Förklaring att riket är i krig får, utom vid väpnat angrepp mot riket,
icke givas utan riksdagens medgivande.
Regeringen får bemyndiga försvarsmakten att använda våld i enlighet
med internationell rätt och sedvänja för att hindra kränkning av rikets
territorium i fred eller under krig mellan främmande stater.
11 kap. RÄTTSKIPNING OCH FÖRVALTNING
1 §
Högsta domstolen är högsta allmänna domstol och regeringsrätten
högsta förvaltningsdom stol. Rätten att få mål prövat av högsta domstolen
eller regeringsrätten kan begränsas genom lag. I högsta domstolen och
regeringsrätten får endast den tjänstgöra såsom ledamot som har u t
nämnts till ordinarie domare i dom stolen.
Annan domstol än högsta domstolen eller regeringsrätten inrättas med
stöd av lag. Domstol får icke inrättas för redan begången gärning och ej
heller för viss tvist eller i övrigt för visst mål.
Vid domstol som avses i andra stycket skall finnas ordinarie domare. I
fråga om domstol som har inrättats för handläggning av en viss bestäm d
grupp eller vissa bestäm da grupper av mål får dock i lag göras undantag
härifrån.
2 §
Ingen m yndighet, ej heller riksdagen, får bestäm m a, hur domstol skall
döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa
rättsregel i särskilt fall.
3§
Rättstvist mellan enskilda får icke utan stöd av lag avgöras av annan
myndighet än dom stol.
Har annan myndighet än domstol berövat någon friheten med anled
ning av brott eller misstanke om b ro tt, skall den beslutet rör kunna få
saken prövad av domstol utan oskäligt dröjsm ål. Detsamma gäller om
svensk medborgare av annan anledning än nu sagts har blivit om händer
tagen tvångsvis. Med prövning av domstol likställes i sistnämnda fall
prövning av näm nd, om nämndens sammansättning är bestäm d i lag och
ordföranden i nämnden skall vara eller ha varit ordinarie domare.
4§
Om domstolarnas rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras
organisation och om rättegången föreskrives i lag.
5 §
Den som har utnämnts till ordinarie dom are får skiljas från tjänsten
endast
1. om han genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av
tjänsteåliggande har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten,
2. om han har u p p nått gällande pensionsålder eller annars enligt lag är
skyldig att avgå med pension.
Har ordinarie dom are skilts från tjänsten genom beslut av annan
myndighet än dom stol, skall han kunna påkalla domstols prövning av
beslutet. Detsamma gäller beslut varigenom ordinarie domare har av
stängts från utövning av sin tjänst eller ålagts att undergå läkarundersök
ning.
Om det påkallas av organisatoriska skäl, får den som har utnämnts till
ordinarie dom are förflyttas till annan jäm ställd dom artjänst.
6 §
Under regeringen lyder justitiekanslern, riksåklagaren, de centrala
äm betsverken och länsstyrelserna. Annan statlig förvaltningsmyndighet
lyder under regeringen, om myndigheten ej enligt denna regeringsform
eller annan lag är myndighet under riksdagen.
Förvaltningsuppgift kan anförtros åt kom m un.
Förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag, förening, samfällighet
eller stiftelse. Innefattar uppgiften m yndighetsutövning, skall det ske
genom lag.
7 §
Ingen m yndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ,
får bestäm m a, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i
ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller
som rör tillämpning av lag.
8 §
Rättskipnings- eller förvaltningsuppgift får ej fullgöras av riksdagen i
vidare mån än som följer av grundlag eller riksdagsordningen.
9§
Tjänst vid domstol eller vid förvaltningsmyndighet som lyder under
regeringen tillsättes av regeringen eller av myndighet som regeringen
bestäm m er.
Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga
grunder, såsom förtjänst och skicklighet.
Endast den som är svensk medborgare får inneha eller utöva dom ar
tjänst, äm bete som lyder omedelbart under regeringen, tjänst eller
uppdrag såsom chef för myndighet som lyder omedelbart under riks
dagen eller regeringen eller såsom ledamot av sådan myndighet eller dess
styrelse, tjänst i regeringskansliet närmast under statsråd eller tjänst
såsom svenskt sändebud. Även i annat fall får endast den som är svensk
medborgare inneha tjänst eller uppdrag, om tjänsten eller uppdraget
tillsättes genom val av riksdagen. I övrigt får krav på svenskt m edborgar
skap för behörighet att inneha eller utöva tjänst eller uppdrag hos staten
eller kommun uppställas endast i lag eller enligt förutsättningar som
angives i lag.
10 §
Grundläggande bestämmelser om statstjänstem ännens rättsställning i
andra hänseenden än som beröres i denna regeringsform meddelas i lag.
11 §
Resning i avgjort ärende samt återställande av försutten tid beviljas av
regeringsrätten när fråga är om ärende för vilket regeringen, förvaltnings
domstol eller förvaltningsmyndighet är högsta instans samt i annat fall av
högsta dom stolen. Närmare bestämmelser härom kan meddelas i lag.
12 §
Regeringen får medgiva undantag från föreskrift i förordning eller från
bestämmelse som har meddelats med stöd av beslut av regeringen, om ej
annat följer av lag eller beslut om utgiftsanslag.
13 §
Regeringen får genom nåd eftergiva eller mildra brottspåföljd eller
annan sådan rättsverkan av brott samt eftergiva eller mildra annat liknan
de av myndighet beslutat ingrepp avseende enskilds person eller egen
dom.
När synnerliga skäl föreligger, får regeringen förordna att vidare
åtgärd för att utreda eller lagföra brottslig gärning ej skall äga rum.
12 kap. KONTROLLMAKTEN
1§
K o n stitutionsutskottet skall granska statsrådens tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning. Utskottet har rätt att för detta ändamål
utfå protokollen över beslut i regeringsärenden och de handlingar som
hör till dessa ärenden. Varje annat u tsk o tt och varje riksdagsledamot får
hos k o n stitu tio n su tsk o ttet skriftligen väcka fråga om statsråds tjän steu t
övning eller handläggningen av regeringsärende.
2 §
Det åligger konstitution su tsk o ttet att när skäl föreligger till det, dock
minst en gång om året, meddela riksdagen vad u tsk o ttet vid sin gransk
ning har funnit förtjäna uppmärksam het. Riksdagen kan med anledning
därav göra fram ställning till regeringen.
3 §
Den sorn är eller har varit statsråd får fällas till ansvar för brott i
utövningen av statsrådstjänsten endast om han därigenom grovt har
åsidosatt sin tjänsteplikt. Åtal beslutas av konstitution su tsk o ttet och
prövas av högsta dom stolen.
4§
Riksdagen kan avgiva förklaring, att statsråd icke åtnjuter riksdagens
förtroende. För sådan förklaring, m isstroendeförklaring, fordras att mer
än hälften av riksdagens ledamöter förenar sig därom.
Yrkande om m isstroendeförklaring upptages till prövning endast om
det väckes av minst en tiondel av riksdagens ledam öter. Det upptages icke
till prövning under tiden från det att ordinarie val har ägt rum eller beslut
om extra val har meddelats till dess den genom valet utsedda riksdagen
samlas. Yrkande avseende statsråd som efter att ha entledigats uppehåller
sin befattning enligt 6 kap. 8 § får ej i något fall upptagas till prövning.
Yrkande om m isstroendeförklaring skall icke beredas i u tsk o tt.
5 §
Riksdagsledamot får, enligt bestämmelser i riksdagsordningen, fram
ställa interpellation eller fråga till statsråd i angelägenhet som angår
dennes tjänsteutövning.
6 §
Riksdagen väljer en eller flera ombudsmän att i enlighet med instruk
tion som riksdagen beslutar utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig
verksamhet av lagar och andra författningar. Ombudsman får föra talan
i de fall som angives i instruktionen.
Ombudsman får närvara vid domstols eller förvaltningsmyndighets
överläggningar och har tillgång till myndighetens protokoll och hand
lingar. Domstol och förvaltningsmyndighet samt tjänsteman hos staten
eller kommun skall tillhandagå ombudsman med de upplysningar och
yttranden han begär. Sådan skyldighet åligger även annan, om han står
under om budsm ans tillsyn. Allmän åklagare skall på begäran biträda
om budsm an.
Närmare bestämmelser om ombudsman finns i riksdagsordningen.
7 §
Riksdagen väljer inom sig revisorer att granska den statliga verksam
heten. Riksdagen kan besluta att revisorernas granskning skall om fatta
också annan verksam het. Riksdagen fastställer instruktion för reviso
rerna.
Revisorerna får enligt bestämmelser i lag infordra handlingar, uppgifter
och yttran den som behövs för granskningen.
Närmare bestämmelser om revisorerna finns i riksdagsordningen.
8 §
Åtal för brott i utövningen av tjänst som ledamot av högsta domstolen
eller regeringsrätten väckes i högsta domstolen av riksdagens ombudsman
eller justitiekanslern.
Högsta domstolen prövar också om ledamot av högsta domstolen eller
regeringsrätten enligt vad därom är föreskrivet skall skiljas eller avstängas
från sin tjänst eller vara skyldig att undergå läkarundersökning. Talan
väckes av riksdagens ombudsman eller justitiekanslern.
13 kap. KRIG OCH KRIGSFARA
1§
K om mer riket i krig eller krigsfara och pågår icke riksm öte, skall
regeringen eller talm annen kalla till riksm öte. Den som utfärdar kallelsen
kan besluta att riksdagen skall sammanträda på annan ort än Stockholm .
Pågår riksm öte, kan riksdagen eller talm annen besluta om sam m anträ
desort.
2 §
Är riket i krig eller omedelbar krigsfara, skall en inom riksdagen utsedd
krigsdelegation träda i riksdagens ställe, om förhållandena kräver det.
Om riket är i krig, meddelas förordnande att krigsdelegationen skall
träda i riksdagens ställe av utrikesnäm ndens ledamöter enligt närmare
bestämmelser i riksdagsordningen. Innan förordnande meddelas skall
samråd ske med statsm inistern, om det är möjligt. Hindras nämndens
ledamöter av krigsförhållandena att sam m anträda, meddelas förordnan
det av regeringen. Om riket är i omedelbar krigsfara, meddelas förord
nande som nu sagts av utrikesnäm ndens ledamöter i förening med
statsm inistern. För förordnande fordras därvid att statsministern och sex
av nämndens ledamöter är ense.
K rigsdelegationen och regeringen kan i samråd eller var för sig besluta
att riksdagen skall återtaga sina befogenheter.
Krigsdelegationens sammansättning bestäm m es i riksdagsordningen.
3 §
Medan krigsdelegationen är i riksdagens ställe utövar den de befogen
heter som annars tillkommer riksdagen. Krigsdelegationen får dock ej
fatta beslut på ockuperat om råde. Den får ej heller fatta beslut som avses
i 11 § första stycket första punkten eller andra eller fjärde stycket.
Krigsdelegationen beslutar själv om form erna för sin verksamhet.
Prop. 1973:90
4§
Är riket i krig och kan till följd därav regeringen icke fullgöra sina
uppgifter, kan riksdagen bestäm m a om bildande av regering och om
regeringens arbetsform er.
5§
Är riket i krig och kan till följd därav varken riksdagen eller
krigsdelegationen fullgöra sina uppgifter, skall regeringen handha dessa i
den mån den finner det behövligt för att skydda riket och slutföra kriget.
Regeringen får ej på grund av första stycket stifta, ändra eller upphäva
grundlag, riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen.
6
§
Är riket i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har
befunnit sig, kan regeringen med stöd av bemyndigande i lag genom
förordning meddela sådana föreskrifter i visst ämne som enligt grundlag
annars skall meddelas genom lag. Erfordras det även i annat fall med
hänsyn till försvarsberedskapen, kan regeringen med stöd av bem yndi
gande i lag genom förordning bestäm m a att i lag meddelad föreskrift om
rekvisition eller annat sådant förfogande skall börja eller upphöra att
tillämpas.
I
lag med bemyndigande som avses i första stycket skall noga angivas
under vilka förutsättningar bemyndigandet får utnyttjas. Bemyndigande
medför ej rätt att stifta, ändra eller upphäva grundlag, riksdagsordningen
eller lag om val till riksdagen.
7 §
Är riket i krig eller omedelbar krigsfara, kan regeringen med stöd av
riksdagens bemyndigande besluta att uppgift, som enligt grundlag ankom
mer på regeringen, skall fullgöras av annan m yndighet. Sådant bem yn
digande får icke om fatta befogenhet enligt 5 eller 6 § i detta kapitel, om
ej fråga är endast om beslut att lag i visst ämne skall börja tillämpas.
Under krig, krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga
förhållanden får med avseende på domstol för avdelning av försvars
m akten göras undantag från föreskriften i 11 kap. 1 § att vid domstol
skall finnas ordinarie domare.
8 §
Regeringen får ingå överenskommelse om vapenstillestånd utan att
inhämta riksdagens godkännande och utan att rådgöra med utrikesnäm n
den, om uppskov med överenskommelsen skulle innebära fara för riket.
9§
På ockuperat område får ej fattas beslut som innebär stiftande,
ändring eller upphävande av grundlag, riksdagsordningen, lag om val till
riksdagen eller lag om högm ålsbrott, brott mot rikets säkerhet, äm bets
b ro tt, brott av krigsmän, sabotage, upplopp, uppvigling eller samhällsfarlig ryktesspridning.
På ockuperat område får icke något offentligt organ meddela beslut
eller vidtaga åtgärd som ålägger någon rikets medborgare att lämna
ockupationsm akten sådant bistånd som denna icke får kräva enligt
folkrättens regler.
Intet ärende får avgöras i riksdagens namn på ockuperat om råde,
såvida icke minst tre fjärdedelar av ledamöterna deltager i avgörandet.
10 §
Är riket i krig, bör statschefen följa regeringen. Befinner han sig på
annan ort än regeringen, skall han anses hindrad att fullgöra sina
uppgifter som statschef.
11 §
Är riket i krig, får val till riksdagen hållas endast efter beslut av
riksdagen. Är riket i krigsfara, när ordinarie val skall hållas, kan riksdagen
besluta att uppskjuta valet. Sådant beslut skall om prövas inom ett år och
därefter med högst ett års mellanrum. Beslut som avses i detta stycke blir
gällande endast om minst tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter förenar
sig om det.
Är riket till någon del ockuperat, när val skall hållas, beslutar riksdagen
de jäm kningar av reglerna i 3 kap. som är påkallade. Undantag får dock ej
göras från 3 kap. 1 § första stycket, 2 §, 6 § första stycket och 7 - 1 1 §§.
Vad som sägs i 3 kap. 6 § första stycket, 7 § andra stycket och 8 § andra
stycket om riket skall i stället gälla den del av riket för vilken val skall
hållas. Minst en tiondel av alla mandaten skall vara utjäm ningsm andat.
Ordinarie val, som till följd av första stycket icke hålles på föreskriven
tid, skall hållas så snart det kan ske sedan kriget eller krigsfaran har
upphört. Det åligger regeringen och talm annen att i sam råd eller var för
sig se till att de åtgärder som behövs härför blir vidtagna.
Har ordinarie val till följd av denna paragraf hållits på annan tid än när
det annars skulle ha ägt rum , skall riksdagen bestäm m a tiden för därnäst
följande ordinarie val till den månad under tredje eller fjärde året
efter det förstnämnda valet, då ordinarie val skall hållas enligt riksdags
ordningen.
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER
1.
Genom denna regeringsform upphäves den äldre regeringsformen.
Den äldre regeringsformen skall dock med nedan angivna undantag
tillämpas i stället för den nya regeringsformen till utgången av det år
u n d er vilket riksdagen slutligt antager denna sam t, i de fall sorn angives
nedan, även därefter.
2. De föreskrifter i den äldre regeringsformen angående konungens
ställning och befogenheter som angives under 4 skall, så länge Gustaf VI
A dolf är konung, tillämpas i stället för motsvarande föreskrifter i denna
regeringsform. Under samma tid skall i övrigt vad i denna regeringsform
eller, om ej annat särskilt angives, i annan författning föreskrives om
regeringen i stället gälla Konungen i statsrådet och vad i denna regerings
form föreskrives om statschefen i stället gälla K onungen.
Utan hinder av bestämmelsen i 3 kap. 1 § i denna regeringsform skall
riksdagen bestå av trehundrafem tio ledamöter intill utgången av löpande
valperiod. Bestämmelserna om rösträtt i 3 kap. 2 § i denna regeringsform
skall börja tillämpas i samband med att röstlängd upprättas året efter det
under vilket riksdagen slutligt antager regeringsformen.
Skall ny tt val till riksdagen hållas före den tid p u n k t då denna
regeringsform enligt 1 skall bölja tilläm pas, skall bestämmelserna i 3 kap.
om antalet ledamöter i riksdagen och om ersättare för dem , om tid för
extra val, om tiden för nyvald riksdags första sam m anträde, om den
nyvalda riksdagens valperiod, om fördelning av mandaten mellan valkrets
ar och mellan partier, om riksdagsledam ots behörighet och prövning
därav och om överklagande av val till riksdagen samt motsvarande be
stämmelser i annan lag tilläm pas. Efter sådant val skall även bestäm m el
serna i 4 kap. 9 § om ersättare för riksdagsledamot äga tillämpning.
Riksdagen skall, så snart denna regeringsform har fått kraft av
grundlag, välja ledamöter i valprövningsnämnden sam t, enligt vad som
föreskrives därom i den nya riksdagsordningen, ersättare för dem.
Bestämmelserna i 8 kap. 16 och 17 §§ i denna regeringsform skall
tillämpas i fråga om den nya riksdagsordningen, så snart denna regerings
form har fått kraft av grundlag.
För domstol i vilken endast en ordinarie tjänst som domare finns
in rättad, då denna regeringsform träder i tilläm pning, skall bestämmelsen
i 11 kap. 1 § tredje stycket första punkten tillämpas först sedan pågående
ändringar i dom kretsindelningen har genomförts i vad de berör dom
stolen.
3. Ordinarie val till riksdagen enligt 3 kap. 3 § i denna regeringsform
skall äga rum på tid under år 1976, som bestäm m es i riksdagsordningen.
Den valperiod för riksdagens ledamöter som pågår, när denna rege
ringsform får kraft av grundlag, upphör när den närmast därefter valda
riksdagen har samlats.
4. Bestämmelsen i 2 första stycket skall om fatta följande föreskrifter i
den äldre regeringsformen: 1 och 3 §§, bestämmelsen i 4 § att Konungen
skall utnämna ett statsråd, 5 § tredje stycket första punkten, bestäm m el
sen i 6 § första stycket att statsrådet skall bestå av cheferna för
departementen samt statsråd utan departem ent, 6 § andra och tredje
styckena, 7 och 8 §§, 9 § första stycket första punkten, 14, 15, 38, 39
och 40 §§, 42 § andra stycket, 43, 91 och 92 §§ samt bestämmelsen i
108 § första stycket första punkten om förordnande om ny tt val.
Bestämmelsen i 2 första stycket skall vidare om fatta 9 § andra stycket
i den äldre regeringsform en, varvid hänvisningen till 106 och 107 §§ skall
gälla 12 kap. 3 och 4 §§ i denna regeringsform , samt 35 § i den äldre
regeringsformen, varvid hänvisningen till 107 § skall gälla i 12 kap. 4 § i
denna regeringsform.
5. Under den i 2 första stycket angivna tiden kan finnas en av
Konungen utsedd ställföreträdare för statsministern med de uppgifter,
som angives i 7 kap. 8 § i denna regeringsform.
6. Äldre författning eller föreskrift äger fortsatt giltighet utan hinder
av att den icke har tillkom m it i den ordning som skulle ha iakttagits vid
tillämpning av denna regeringsform. Bemyndigande, som har beslutats av
Konungen och riksdagen gemensamt eller av riksdagen ensam, får u tn y tt
jas även efter den under 1 angivna tidpunkten, tills riksdagen bestämmer
annorlunda.
Bestämmelserna i 8 kap. 17 § i denna regeringsform skall gälla i fråga
om äldre författning, som, vid tillämpning av denna regeringsform, skulle
ha beslutats genom lag, eller som har tillkom m it genom beslut av
Konungen och riksdagen gemensam t eller genom beslut av riksdagen
ensam.
7. Bestämmelser i äldre lag eller annan författning om Konungen eller
Kungl. Maj:t skall efter utgången av den i 2 första stycket angivna
tiden gälla regeringen, såvida det icke följer av författning eller i övrigt
framgår av omständigheterna att konungen personligen, högsta dom
stolen, regeringsrätten eller kammarrätt åsyftas.
Föreskrift som enligt äldre lag eller annan författning skall beslutas av
Konungen och riksdagen gemensamt skall i stället beslutas genom lag.
8. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses
där eljest föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna regerings
form , tillämpas i stället den nya bestäm m elsen.
9. Ombud för svenska kyrkan sammanträder till allmänt kyrkom öte
enligt vad som är särskilt föreskrivet.
Till prästerlig befattning inom svenska kyrkan får ej annan utnämnas
än den som bekänner kyrkans lära. Medför annan befattning skyldighet
att undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap, skall tagas den
hänsyn till de sökandes trosåskådning som därav kan påkallas. Befatt
ningshavare, som ej tillhör svenska kyrkan, får icke deltaga i avgörande av
mål eller ärende, som angår kyrkans religionsvård eller religionsundervis
ning, utövning av prästäm betet, befordring eller äm betsansvar inom
kyrkan. När sådant ärende avgöres av regeringen, skall dock hinder som
nu sagts icke gälla för annan än föredraganden.
Till ärkebiskop eller biskop utnäm ner regeringen en av de tre som har
föreslagits i den ordning som kyrkolag föreskriver. Om tillsättning av
prästerliga tjänster i församlingarna och den rätt som därvid tillkommer
regeringen och församlingarna föreskrives i kyrkolag.
Utan hinder av vad denna regeringsform föreskriver om att lag stiftas,
ändras eller upphäves av riksdagen skall i fråga om kyrkolag gälla, att
sådan lag stiftas, ändras eller upphäves av regeringen gemensamt med
riksdagen; dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrko
m öte. Har av riksdagen antaget förslag angående kyrkolag ej utfärdats
som lag före närmast följande lagtima riksm ötes början, är förslaget
förfallet.
Vad i denna regeringsform föreskrives om prim ärkom muner skall, med
undantag av 1 kap. 5 § första stycket andra punkten , äga motsvarande
tillämpning i fråga om kyrkliga kom m uner.
Genom denna regeringsform göres ej ändring i vad som hittills har gällt
enligt 2 § i den äldre regeringsformen.
Det forna prästeståndets privilegier, förm åner, rättigheter och friheter
skall fortfarande gälla, om de ej har ägt oskiljaktigt sammanhang med den
ståndet förut tillkommande representationsrätten och således upphört
med denna. Ändring eller upphävande av dessa privilegier, förm åner,
rättigheter och friheter får ej ske på annat sätt än genom regeringens och
riksdagens sam m anstäm m ande beslut och med bifall av allmänt ky rk o
m öte.
3 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
**
2 Förslag till
Riksdagsordning
1 kap. RIKSMÖTEN
1§
Ordinarie val till riksdagen hålles i septem ber. Om tid för extra val är
föreskrivet i 3 kap. 4 § och 6 kap. 3 § regeringsformen.
2 §
Riksdagen samlas efter riksdagsval till lagtima riksm öte på tid som
angives i 3 kap. 5 § regeringsformen.
Riksdagen skall varje år, då ordinarie riksdagsval icke hålles, samlas till
lagtima riksm öte på dag i september eller oktober som riksdagen har
bestäm t vid närmast föregående lagtima riksm öte. Har tillkännagivande
om extra val gjorts före den fastställda dagen och har icke riksdagen med
anledning av valet samlats till riksm öte senast i juli, skall dock riksmöte
enligt detta stycke ej inledas.
Tilläggsbestämmelse
1.2.1
Talm anskonferensen avgiver förslag till riksdagen om dag då lagtima
riksm öte skall börja under år när ordinarie riksdagsval icke hålles.
3 §
Riksdagen samlas till urtim a riksm öte, om regeringen eller talm annen
förordnar därom .
Talm annen är skyldig att utlysa urtim a riksm öte, om minst etth u n d ra
fem ton av riksdagens ledamöter begär det och anger skäl för begäran.
Riksmötet inledes då inom tjugo dagar från det att begäran framställdes.
Kallelse till urtim a riksm öte skall kungöras i allmänna tidningarna
senast dagen före riksm ötets början.
4 §
Lagtima riksm öte som har inletts under augusti, september eller
o k to b er skall avslutas senast den 3 1 maj följande år. Riksdagen kan om
synnerliga skäl föreligger förlänga riksm ötet, dock längst till och med den
15 juni. Annat riksm öte pågår så länge riksdagen finner det nödvändigt.
Riksm öte avslutas senast när nästa lagtima riksm öte skall bölja.
Har regeringen förordnat om extra val, kan den under återstoden av
opaginerad Kontrollera mot PDF
valperioden besluta att avbryta riksm öte. Riksmötet skall avslutas om e
delbart efter det att beslutet har tillkännagivits vid sammanträde med
kam m aren.
Tilläggsbestämmelse
1.4.1
Talm anskonferensen yttra r sig till riksdagen över fråga om förlängning
till dag efter den 31 maj av riksm öte som har inletts under augusti,
september eller oktober.
5 §
Vid första sammanträdet med kam m aren under riksm öte föredrages
berättelse av riksdagens valprövningsnämnd om granskning av bevis om
val av ledamöter och ersättare. Berättelse om granskning av bevis som
inkom mer under riksm öte föredrages så snart det kan ske.
Vid första sammanträdet anställes upprop. Därefter väljes talman och
vice talm än i fall som angives i 8 kap. 1 §.
Tilläggsbestämmelse
1.5.1
Kam m arens första sammanträde under ett riksm öte börjar klockan 11.
K am m arkansliet skall om möjligt, skriftligen eller telegrafiskt, under
rätta riksdagsledam öterna om tidpunkten för det första sam m anträdet.
6 §
Lagtima riksm öte öppnas vid ett särskilt sammanträde med kam m aren
senast på riksm ötets tredje dag. Statschefen förklarar därvid på talm an
nens hemställan riksmötet öppnat. Vid förfall för statschefen förklarar
talm annen riksmötet öppnat. Vid sammanträdet avgiver statsministern
regeringsförklaring, om icke särskilda skäl föranleder annat. Talmannen
fastställer efter sam råd med vice talm ännen ordningen för detta sam m an
träde.
Tilläggsbestämmelse
1 . 6.1
Sammanträdet för riksm ötets öppnande äger rum klockan 14 den
första dagen under riksm ötet, om icke talm annen bestämmer annan
tidpunkt.
7 §
Talm annen eller, i hans ställe, vice talman leder riksdagens arbete.
T alm anskonferensen överlägger om åtgärder som kan främja planm äs
sighet i riksdagens arbete.
T alm anskonferensen består av talm annen, vice talm ännen, en fö reträ
dare för varje partigrupp i riksdagen som motsvarar parti med minst fyra
procent av rösterna i hela riket vid senaste val till riksdagen, u tskottens
ordförande samt vice ordföranden i riksdagens förvaltningsstyrelse. Parti
gruppernas företrädare tillsätts vid början av varje lagtim a riksm öte för
tiden till dess nästa lagtima riksm öte börjar. De utses med motsvarande
tillämpning av det förfarande som angives i 7 kap. 12 § första stycket.
Tilläggsbestämmelser
1.7.1
^
Talm anskonferensen sammanträder på kallelse av talm annen.
1.7.2
Vid förfall för ordföranden i u tsk o tt inträder vice ordföranden i hans
ställe. Suppleanter för partigruppernas företrädare behöver ej utses.
Talm anskonferensen sammanträder inom stängda dörrar. Vill konfe
rensen inhämta upplysningar av någon som ej tillhör konferensen, får
konferensen kalla honom till sam m anträde. K am m arsekreteraren och
direktören för förvaltningskontoret får deltaga i konferensens överlägg
ningar.
1.7.3
Vid konferensens sammanträden föres protokoll. Underrättelse om
konferensens beslut tillställes dem som besluten avser.
8 §
Riksdagsledamot kan efter prövning erhålla ledighet från sitt uppdrag.
Beviljas ledamot ledighet för en tid av minst en m ånad, skall hans
uppdrag under den tid han är ledig utövas av ersättare.
Tilläggsbestämmelse
1.8.1
Ansökan om ledighet från uppdrag som riksdagsledamot skall innehålla
de skäl varpå ansökan grundas. Ansökan skall avse ledighet under viss tid.
Ansökan prövas av talm annen, om den gäller ledighet under kortare tid
än en m ånad, och av riksdagen om den gäller för längre tid.
9 §
När ersättare skall inträda på grund av föreskrift i regeringsformen eller
8 § i detta kapitel, skall talm annen kalla ersättaren till tjänstgöring.
Talm annen skall därvid iakttaga den ordning mellan ersättarna som har
bestäm ts enligt lag om val till riksdagen. Om särskilda skäl föranleder det,
får dock talm annen frångå den sålunda bestäm da ordningen.
Tilläggsbestämmelse
1.9.1
Ersättare som skall utöva uppdrag som riksdagsledamot skall erhålla
skriftligt bevis härom . Beviset skall angiva vilken ledamot som ersättaren
träder i stället för och tiden för förordnandets böljan och slut. Bevis om
slutdagen kan utfärdas särskilt.
Talm annen skall för kam m aren tillkännagiva när ersättare träder i
ledam ots ställe och när ledamot återtager sin plats.
2 kap. KAMMARSAMMANTRÄDEN
1§
Talm annen leder kam m arens sam m anträden. Han får vid överläggning i
ämne som är upptaget på föredragningslistan icke yttra sig i sakfrågan.
2 §
Vid förfall för talm annen leder vice talman sam m anträde. Har samtliga
vice talm än förhinder, ledes sammanträdet av den av de närvarande
ledamöterna som längst tid har varit ledamot av riksdagen. Om två eller
flera har tillhört riksdagen lika länge, har den äldste av dem företräde.
D etsam m a skall gälla, innan talman och vice talm än har valts.
Vad som enligt 1 § gäller om begränsning i talm annens yttra n d erätt
skall tillämpas också på annan som leder sammanträde med kam m aren.
3 §
För varje ledamot skall finnas särskild plats i plenisalen.
Tilläggsbestämmelse
2.3.1
Ledamöterna tager plats i plenisalen valkretsvis. Särskilda platser skall
finnas för talm annen och vice talm ännen samt för statsråden.
4§
Sammanträde med kam m aren är offentligt. Dock kan sammanträde
hållas inom stängda dörrar, om det påkallas av hänsyn till rikets säkerhet
eller i övrigt till förhållandet till främmande stat eller mellanfolklig
organisation. Därom beslutar riksdagen. Skall regeringen vid sam m anträ
de lämna riksdagen m eddelande, kan även regeringen förordna om
stängda dörrar.
Ledamot eller tjänsteman i riksdagen får ej obehörigen yppa vad som
har förekom m it vid sammanträde inom stängda dörrar. Riksdagen kan
dock besluta att för särskilt fall helt eller delvis upphäva tystnadsplikten.
Tilläggsbestämmelse
2.4.1
I
plenisalen skall finnas särskilda platser för åhörare. Åhörare som
uppträder störande kan genast utvisas. Om oordning uppstår bland
åhörare, kan talm annen utvisa samtliga åhörare.
5 §
Upptagning från offentligt kam m arsam m anträde för sändning i
radio eller television får äga rum efter överenskommelse med talm anskon
ferensen.
6 §
Kallelse till annat sammanträde än som avses i 1 kap. 5 eller 6 §
utfärdas av talm annen. Kallelsen skall anslås i riksdagens lokaler senast
klockan 1 8 dagen före sammanträdet och minst fjorton timmar i förväg.
Om synnerliga skäl föreligger, får kallelsen dock anslås senare. 1 sådant
fall får sammanträdet hållas endast om mer än hälften av riksdagens
ledamöter medgiver det.
Tilläggsbestämmelser
2 .6.1
Kallelse till sammanträde bör om möjligt införas i en eller flera
dagliga tidningar. Avses att sammanträde skall fortsätta efter klockan 19,
skall talm annen före klockan 16 sam m anträdesdagen underrätta kam m a
ren muntligen och genom anslag.
2 . 6.2
När val skall förrättas, angives detta särskilt i kallelsen.
7 §
Talm annen skall till varje sammanträde låta upprätta föredragningslista
över alla på kam m arens bord vilande ärenden. Undantag får göras för
ärende som antages bli behandlat inom stängda dörrar. Vid sammanträdet
skall talm annen föredraga ärendena i den ordning vari de har tagits upp
på föredragningslistan. Med ärende jäm ställes val som skall förrättas vid
sam m anträdet.
Tilläggsbestämmelser
2.7.1
Förslag till ny statsminister eller yrkande om m isstroendeförklaring
föres upp som första punkt på föredragningslistan. I övrigt tages ärendena
upp i följande ordning, om icke talm annen bestämmer annat:
1. val,
2. propositioner samt skrivelser från regeringen med redogörelse för
viss verksam het,
3. förslag och redogörelser från andra riksdagsorgan än u tsk o tt,
4. m otioner,
5. utskottsbetänkanden i den ordning u tsk o tten angives i tilläggsbe
stämmelse 4.2.1.
2.7.2
För varje ärende göres anteckning om bordläggning. Har u tsk o tt
hem ställt att ärende skall avgöras efter endast en bordläggning, anm ärkés
det särskilt.
2.7.3
Om anteckning på föredragningslistan för särskilda fall föreskrives i
tilläggsbestämmelserna 2.10.1, 2.14.1, 3.6.1, 6.1.1, 6.1.2 och 6.2.2.
2.7.4
Före vaije sammanträde anslås föredragningslistan i plenisalen och på
de övriga platser som talm annen bestäm m er. Den skall dessutom delas ut
till ledamöterna och till u tskotten. Föredragningslistan och tillhörande
handlingar skall finnas tillgängliga i kam m arkansliet.
8 §
Beslut att sammanträde skall avslutas eller att uppehåll skall göras i
pågående sammanträde fattas av kam m aren utan föregående överlägg
ning.
9 §
Talm annen ställer proposition till beslut. Finner han yrkande strida
mot grundlag eller mot riksdagsordningen, skall han, med angivande av
skäl, vägra proposition. Begär kam m aren ändå proposition, skall talm an
nen hänvisa frågan till k o n stitu tio n su tsk o tte t för avgörande. Proposition
får ej vägras på vad u tsk o ttet har förklarat icke strida m o t grundlag eller
mot denna riksdagsordning.
10 §
Vid sammanträde får varje ledamot och varje statsråd, med de
undantag denna riksdagsordning föreskriver, fritt yttra sig i alla frågor
som är under behandling och om lagligheten av allt som tilldrager sig vid
sam m anträdet.
Statschefen kan avgiva äm betsförklaring inför kam m aren.
Talm annen kan efter samråd med de av partigrupperna utsedda
ledamöterna i talm anskonferensen besluta att debatt utan samband med
annan handläggning får äga rum vid sammanträde med kam m aren. Sådan
debatt får begränsas till att avse särskilt ämne eller delas in i avsnitt efter
ämne.
Tilläggsbestämmelse
2 . 10.1
Meddelande om debatt enligt 10 § tredje stycket skall tagas upp på
föredragningslistan till det sammanträde då debatten skall äga rum.
11 §
Ingen får vid sammanträde deltaga i behandlingen av ärende som rör
honom eller någon honom närstående personligen. Statsråd får dock
deltaga i överläggningen i ärende angående hans tjänsteutövning.
12 §
Ingen får vid sammanträde uttala sig otillbörligt om annan eller
begagna personligen föroläm pande uttryck eller i övrigt i ord eller
handling uppträda på sätt som strider mot god ordning. Den som har
ordet skall begränsa sitt anförande till det ämne som behandlas.
Bryter någon mot vad som föreskrives i första stycket och rättar han
sig ej efter talm annens erinran, får talm annen taga från honom ordet för
pågående överläggning.
13 §
Talm annen skall samråda med de av partigrupperna utsedda ledam öter
na i talm anskonferensen om uppläggningen av kam m arens överläggningar.
14 §
Riksdagen kan i tilläggsbestämmelse till denna riksdagsordning föreskri
va begränsning av antalet anföranden som en talare får hålla under överlägg
ningen i en fråga och av tiden för varje anförande. Därvid får skillnad
göras mellan olika kategorier av talare, såsom statsråd och företrädare för
majoritet eller minoritet i u tsk o tt eller för partigrupp, samt mellan talare
som har efterkom m it anmodan av talm annen om förhandsanmälan inför
en överläggning och talare som har underlåtit det.
Begränsning i yttran d erätten som sägs i första stycket kan på förslag av
talm annen beslutas också särskilt i samband med överläggningen i viss
fråga. Beslutet fattas utan föregående överläggning.
Vid tillämpningen av denna paragraf skall alltid iakttagas att envar som
vill yttra sig i en fråga därvid får tala i sex m inuter. Rätt till bemötande
och genmäle som avses i 15 § andra stycket föreligger oberoende av vad
som kan ha bestäm ts enligt denna paragraf.
Tilläggsbestämmelser
2.14.1
Den som önskar ordet vid överläggning i kam m aren bör såvitt möjligt
göra anmälan därom till kam m arkansliet senast dagen före det sam m an
träde då överläggningen skall inledas.
Talm annen kan vid första bordläggningen av ett u tskottsbetänkande
anm oda dem som önskar yttra sig när ärendet skall avgöras att anmäla sig
enligt första stycket och därvid angiva den tid som de beräknar för sina
anföranden. Talm annens anmodan antecknas på föredragningslista,
som upptager betänkandet. Anförande från den som har underlåtit
förhandsanmälan får ej överstiga sex m inuter, om icke talm annen finner
skäl att medgiva längre tid.
2.14.2
Anförande i särskilt anordnad debatt utan samband med annan
handläggning får icke överstiga fem ton minuter eller, beträffande anfö
rande från statsråd eller en särskilt utsedd företrädare för varje parti
grupp, trettio m inuter.
Partigrupp skall till talm annen anmäla företrädare som sägs i första
stycket.
15 §
Talm annen bestämmer ordningen mellan dem som före överläggningen
i en viss fråga har anmält att de vill yttra sig. De som begär ord et under
överläggningen yttra r sig i den ordning de har anmält sig.
Statsråd får utan hinder av vad som sägs i första stycket göra kortare
inlägg för att bemöta annan talare. Med talm annens medgivande kan
ledamot oberoende av talarordningen få ord et för genmäle till annan
talare.
Tilläggsbestämmelser
2.15.1
Oberoende av talarordningen kan talm annen lämna ordet till ledamot
för genmäle som innehåller upplysning eller rättelse med anledning av
föregående talares anförande eller bemötande av angrepp från dennes
sida. Tiden för genmäle får ej överstiga tre m inuter, om ej talm annen av
särskilda skäl medgiver utsträckning till sex m inuter. Varje talare kan få
avgiva två genm älen på samma huvudanförande. Dock kan talm annen
medgiva ett tredje genmäle om högst tre m inuter.
2.15.2
O beroende av talarordningen får ledamot under överläggningen i en
fråga instämma med föregående talare utan att angiva skäl.
2.15.3
Särskilt inlägg från statsråd till bemötande av annan talare får ej
överstiga tio m inuter. Har talm annen redan beviljat ledamot rätt till
genmäle, får denne yttra sig före statsrådet.
2.15.4
Den som yttra r sig skall tala från talarstolen eller från sin plats i
plenisalen.
16 §
Vid sammanträde föres fullständigt protokoll. Ingen får tala utanför
protokollet. Vid justering av protokoll får beslut ej ändras.
Kammarens protokoll samt handlingar som inkom mer till eller utgår
från kam m aren skall utgivas av trycket, om de ej enligt vad som
föreskrives särskilt skall hållas hemliga.
Tilläggsbestämmelser
2.16.1
Yttrande vid sammanträde skall upptecknas och utan dröjsmål göras
tillgängligt på kam m arkansliet. Har talaren ej gjort anmärkning mot
uppteckningen senast klockan 12 den fem te vardagen efter sam m anträ
det, anses han ha godkänt den. Om talaren justerar uppteckningen, bör
han på den anteckna sitt namn eller sin signatur.
2.16.2
Protokoll justeras av kam m aren på sjunde vardagen efter sam m anträ
det, om riksdagen sammanträder då, och annars vid närmast följande
sam m anträde. Protokoll som ej har justerats vid slutet av ett riksm öte
justeras vid den tidpunkt som talm annen bestäm m er. Meddelande om
tiden för sådan justering införes i den eller de tidningar i vilka kam m ar
sammanträden gives till känna. Protokollet justeras inför de ledamöter
som är närvarande.
Vid justeringssam m anträde kan ledamot begära beriktigande av pro to
kollet i fråga om yttrande som annan ledamot har godkänt enligt 2.16.1.
3 kap. ÄRENDENAS VÄCKANDE
1§
Regeringen avgiver förslag till riksdagen genom proposition.
Proposition skall vara åtföljd av regeringens protokoll i ärendet, av
redogörelse för ärendets tidigare behandling, av motivering och av
lagrådets yttran d e, då sådant föreligger.
Tilläggsbestämmelse
3.1.1
Proposition avlämnas genom att den gives in till kam m arkansliet. Den
anmäles av talm annen vid sammanträde med kammaren efter det att den
har delats ut till riksdagens ledam öter.
2 §
Budgetåret börjar den 1 juli. Regeringen skall senast den 10 januari
eller, om hinder möter till följd av nyligen inträffat regeringsskifte,
snarast möjligt därefter avlämna proposition med förslag till statsbudget
(budgetproposition) för det närmast följande budgetåret. Propositionen
skall innehålla finansplan och nationalbudget. Regeringen skall avgiva
särskilt förslag till slutlig reglering av statsbudgeten (kom pletteringsproposition). Sådant förslag skall om hinder ej möter avlämnas före utgången
av april månad.
Annan proposition angående anslag för det närmast följande budget
året skall avlämnas senast den 20 mars, såvida regeringen icke finner att
propositionens behandling kan uppskjutas till följande riksmöte.
Proposition med förslag om ny tt eller väsentligen höjt anslag bör
innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som
förslaget avser. Om förslag till anslag grundar sig på plan för längre tid än
den för vilken anslaget har beräknats i propositionen, bör planen
redovisas.
3 §
Annan proposition än sådan som avses i 2 § skall avlämnas senast den
10 april, om regeringen anser att propositionen bör behandlas under
pågående riksm öte.
4§
Bestämmelserna i 2 § andra stycket och 3 § om den tid då proposi
tion skall avlämnas gäller endast vid lagtima riksm öte som enligt 1 kap.
4 § skall avslutas senast den 31 maj.
Bestämmelserna gäller ej
1. om budgetpropositionen med stöd av 2 § har avlämnats efter den
10 januari,
2. i fråga om proposition varigenom regeringen enligt lag för prövning
underställer riksdagen en utfärdad förordning,
3. om regeringen finner synnerliga skäl föreligga att avlämna proposi
tionen senare.
5 §
Regeringen bör avlämna sina propositioner på sådana tider att anhop
ning av arbete hos riksdagen om möjligt förebygges. Regeringen skall
samråda med talm annen därom .
Proposition kan avlämnas även när riksm öte ej pågår.
6 §
Regeringen får lämna meddelande till riksdagen genom skrivelse eller
också muntligen genom statsråd vid sammanträde med kam m aren.
Tilläggsbestämmelser
3.6.1
Skall statsråd vid sammanträde med kam m aren lämna muntligt m ed
delande till riksdagen, bör anteckning härom göras på föredragningslistan
till sam m anträdet.
3.6.2
Regeringen skall årligen samtidigt med budgetpropositionen lämna
riksdagen redogörelse för verksamheten inom de kommittéer som har
tillsatts på grund av regeringens beslut.
Prop. 1973:90
45
7 §
Utskott får väcka förslag hos riksdagen i ämne som hör till dess
handläggning.
8 §
Annat organ som helt eller delvis utses av riksdagen får väcka förslag
hos riksdagen i fråga som rör organets kom petens, organisation, personal
eller verksamhetsform er. Riksdagen kan föreskriva att sådant organ även i
annat fall får väcka förslag hos riksdagen.
Om redogörelse till riksdagen från riksdagsorgan är särskilt föreskrivet.
Tilläggsbestäm melser
3.8.1
Förslag och redogörelse från riksdagsorgan, som avses i 8 §, ingives till
kam m arkansliet och anmäles av talm annen vid sammanträde med kam
maren efter det att förslaget eller redogörelsen har delats ut till riksda
gens ledam öter.
3.8.2
Talm anskonferensen får väcka förslag hos riksdagen i fråga som gäller
riksdagsarbetets bedrivande. Talm anskonferensen kan vidare i annat fall
framlägga förslag för riksdagen i fråga som gäller riksdagen eller dess
organ, om förslaget grundar sig på utredning som talm anskonferensen har
tillsatt på riksdagens uppdrag.
Riksdagens förvaltningsstyrelse får väcka förslag hos riksdagen i fråga,
som rör förvaltningen inom riksdagen eller dess m yndigheter, om denna
faller under styrelsens handläggning.
3.8.3
Om förslagsrätt för fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgälds
k o n to ret, riksdagens ombudsmän och riksdagens revisorer i annan fråga
än som avses i 8 § första stycket första punkten föreskrives särskilt.
9 §
Riksdagsledamot avgiver förslag till riksdagen genom m otion.
1 en och samma motion får icke sam m anföras förslag i skilda ämnen.
Tilläggsbestämmelse
3.9.1
Motion avlämnas genom att den gives in till kam m arkansliet av m otionär
personligen eller, om m otionären eller m otionärerna har förfall, av annan
riksdagsledam ot. Under uppehåll i riksdagsarbetet vid ju l eller påsk får
motion dock insändas med posten. Motion bör lämnas i fyra exemplar
och innehålla uppgift om det parti som m otionären tillhör och om
m otionärens plats i plenisalen.
Talm annen anmäler motion för kam m aren.
10 §
Motion får väckas inom fem ton dagar från den dag då budgetproposi
tionen anmäldes i kam m aren. Om riksmötet u p p h ö r innan motionstiden
har gått till ända, löper ny motionstid om fem ton dagar från böljan av
nästa lagtima riksm öte.
Fastställes i något fall statsbudget för annan tid än budgetåret,
bestämmer riksdagen om m otionstidens förläggning.
11 §
Utöver vad som följer av 10 § får motion med anledning av proposi
tion avlämnas inom fem ton dagar från den dag då propositionen
anmäldes i kam m aren. I ärende som måste avgöras skyndsamt kan
riksdagen, om den finner synnerliga skäl föreligga, på förslag av regering
en besluta om kortare m otionstid.
Motion får i de fall som riksdagen föreskriver väckas med anledning av
skrivelse från regeringen med redogörelse för viss verksamhet. Därvid
äger bestämmelserna i första stycket motsvarande tillämpning.
Tilläggsbestämmelse
3.11.1
Motion får avlämnas med anledning av skrivelse från regeringen med
årlig redovisning för verksamheten inom Statsföretag AB.
12 §
Har proposition uppskjutits från ett riksm öte till annat, får motion
med anledning av propositionen väckas
1. vid första riksmötet i valperiod inom sju dagar från dess början,
2. om propositionen har väckts så sent under riksm öte att den i 11 §
föreskrivna motionstiden icke har löpt ut när riksmötet upphör, senast på
andra dagen av nästa lagtima riksm öte eller, om riksdagen dessförinnan
beslutar att behandla propositionen vid urtim a riksm öte, inom sju dagar
från beslutet.
Vid tillämpningen av första stycket skall med proposition jämställas
skrivelse som avses i 11 § andra stycket.
13 §
Bestämmelserna i 11 och 12 §§ äger motsvarande tillämpning på
motion med anledning av förslag av sådant riksdagens organ som avses i
8 §. Riksdagen kan föreskriva att motion får väckas också med anledning
av redogörelse till riksdagen från sådant organ.
Tilläggsbestämmelse
3.13.1
Motion får avlämnas med anledning av redogörelse från fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, styrelsen för riksdagsbiblio
tek et, riksdagens ombudsmän eller riksdagens revisorer.
14 §
Har riksdagen kallats till urtim a riksm öte med stöd av begäran från
ledamöter i riksdagen, får motion i fråga som har föranlett kallelsen
avlämnas inom fyra dagar från riksm ötets början.
15 §
Motion med anledning av händelse av större vikt får medan riksmöte
pågår väckas gemensam t av minst tio ledam öter, om händelsen ej har
kunnat förutses eller beaktas under motionstid som avses i 10 § eller
kunnat föranleda m otionsrätt enligt annan bestämmelse i detta kapitel.
16 §
Konstitutionsutskottet skall till kammaren för slutligt beslut anmäla
vilande beslut i ärende angående grundlag eller riksdagsordningen. Skall
efter vad som sägs i regeringsformen i annat fall tillämpas den ordning
som gäller för grundlagsändring, skall vilande beslut i ärendet anmälas av
det utskott till vars handläggning frågan hör.
17 §
Yrkande om m isstroendeförklaring skall fram ställas vid sammanträde
med kam m aren. Yrkandet skall avlämnas skriftligen till protokollet så
snart det har fram ställts.
18 §
Vill åklagare påkalla att riksdagen enligt 4 kap. 8 § första stycket
regeringsformen medgiver att talan väckes mot riksdagsledamot eller att
ingripande göres i dennes personliga frihet, skall han skriftligen ansöka
om det hos riksdagens talm an. Vad som har sagts nu om åklagare skall
gälla även annan sorn vill begära riksdagens medgivande att få föra talan
vid domstol med anledning av riksdagsledamots handlande.
Är ansökningshandlingen så ofullständig att den icke kan läggas till
grund för riksdagens prövning eller har sökanden icke gjort antagligt att
han är behörig att vidtaga eller hos myndighet begära den åtgärd, varom
fråga är, skall talm annen avvisa ansökan. I annat fall skall han anmäla den
vid sammanträde med kam m aren.
Tilläggsbestämmelse
3.18.1
Sökande skall i ansökningshandlingen angiva de omständigheter på
vilka ansökan grundas.
19 §
Proposition och motion får återkallas till dess u tsk o tt har avgivit
betänkande i ärendet.
Återkallas proposition, förfaller motion som har väckts med anledning
av propositionen.
Har proposition blivit återkallad, får motion väckas med anledning
därav inom sju dagar från det att återkallelsen anmäldes i kam m aren.
Tilläggsbestämmelse
3.19.1
Återkallelse skall göras i skrivelse, som ingives till kam m arkansliet.
Talm annen avskriver förslag som har återkallats eller förfallit på grund av
återkallelsen och gör anmälan härom i kam m aren. Om förslaget har
hänvisats till u tsk o tt, skall detta underrättas om avskrivningen.
20 §
Vad som i allmänhet gäller om beräkning av lagstadgad tid skall
tillämpas också på tid då åtgärd enligt bestämmelse i detta kapitel senast
skall vidtagas.
4 kap. ÄRENDENAS BEREDNING
1 §
Proposition, motion samt förslag och redogörelse från riksdagsorgan
som sägs i 3 kap. 8 § skall för beredning hänvisas till u tsk o tt. Detsamma
skall gälla ansökan som åsyftas i 3 kap. 18 § och som talm annen har
anmält i kammaren samt skrivelse från regeringen med redogörelse för
viss verksamhet.
Innan ärende hänvisas till u tsk o tt skall det bordläggas vid sammanträde
med kam m aren, om kam m aren icke beslutar omedelbar hänvisning.
2
§
Riksdagen skall vid början av varje lagtima riksm öte inom sig tillsätta
ett konstitutionsutskott, ett finansutskott, ett ska tte u tsk o tt och minst
tolv andra u tsk o tt. Valet gäller för tiden till dess nästa lagtima
riksmöte börjar.
Riksdagen kan under riksm öte tillsätta ytterligare u tsk o tt för längst
den tid som har angivits i första stycket.
Tilläggs bestäm melser
4.2.1
Riksdagen skall inom en vecka från början av lagtima riksm öte tillsätta
följande sexton u tsk o tt:
1. ett kon stitu tio n su tsk o tt (KU),
2. ett finansutskott (FiU ),
3. ett skatte u tsk o tt (SkU),
4. ett justitie u tsk o tt (JuU ),
5. ett lagutskott (LU),
6. ett utrik esu tsk o tt (UU),
7. ett försvarsutskott (F ö ll),
8. ett socialförsäkringsutskott (SfU),
9. ett socialutskott (SoU),
10. ett k u ltu ru tsk o tt (KrU),
11. ett utbildningsutskott (UbU),
12. ett trafik u tsk o tt (TU),
13. ett jord bruk su tsk o tt (JoU ),
14. ett näringsutskott (NU),
1 5. ett inrikesutskott (InU ) och
16. ett civilutskott (CU).
U tskotten väljes i den ordning de har tagits upp ovan.
4.2.2
Tillsätter riksdagen ytterligare u tsk o tt, skall den angiva dess huvudsak
liga arbetsuppgifter.
3
§
Varje u tsk o tt skall bestå av udda antal ledam öter, lägst fem ton.
4
Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
**
Tilläggsbestämmelse
4.3.1
Varje u tsk o tt skall bestå av fem ton ledam öter.
4§
K o n stitutionsutskottet skall, utöver sin uppgift enligt 12 kap. 1 §
regeringsformen, bereda ärenden som rör grundlagarna och riksdagsord
ningen.
5 §
Finansutskottet skall, utöver sina uppgifter enligt 8 kap. 6 § och 9
kap. 4 § regeringsformen, bereda ärenden om allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken och för budgetregleringen samt ärenden som rör
riksbankens verksam het.
S k atteu tsk o ttet skall, utöver sin uppgift enligt 8 kap. 6 § regerings
form en, bereda ärenden om statliga och kommunala skatter.
6 §
Riksdagen föreskriver efter vilka grunder övriga ärenden skall fördelas
mellan u tskott. Därvid skall iakttagas att ärenden som hör till ett
ämnesområde hänföres till samma utskott. Dock får bestämmas att ett
u tsk o tt skall finnas för beredning av ärenden om sådan lag som avses i 8
kap. 2 § regeringsformen, oberoende av äm nesom råde.
Riksdagen kan avvika från de grunder som sålunda har fastställts
liksom från 5 §, om det i särskilt fall är påkallat av hänsyn till sambandet
mellan olika ärenden, ett ärendes särskilda beskaffenhet eller arbetsför
hållandena.
Tilläggsbestäm melser
4.6.1
K o n stitutionsutskottet skall, utöver sina uppgifter enligt 4 §, bereda
ärenden om lagstiftning i konstitutionella och allmänt förvaltningsrättsliga äm nen, ärenden om press- eller partistöd, lagstiftning om radio,
television och film liksom andra ärenden som angår y ttrandefrihet,
opinionsbildning och religionsfrihet, övriga ärenden om riksdagen, riks
dagens ombudsman och riksdagens myndigheter utom riksbanken, riks
gäldskontoret och riksdagens revisorer, ärenden om medgivande från
riksdagen att väcka talan mot riksdagsledamot eller att ingripa i hans
personliga frihet samt ärenden av allmän betydelse för den kommunala
självstyrelsen.
4.6.2
F in an sutskottet skall, utöver sina uppgifter enligt 5 § första stycket,
bereda ärenden om beräkning av statens inkomster och andra ärenden
rörande statsbudgeten, som icke tillhör annat u tsk o tts beredning, allmänt
budgettekniska ärenden, ärenden om penning-, kredit- och valutapolitiken,
om riksgäldskontoret och riksdagens revisorer, om förvaltningsrevision,
statlig redovisning och rationalisering, om upphandling i allmänhet inom
statsförvaltningen, om statens egendom i allmänhet samt förvaltningsekonom iska ärenden i övrigt som icke rör enbart visst äm nesom råde. Det
skall även sammanställa statsbudgeten.
4.6.3
S k atteu tsk o ttet skall, utöver sina uppgifter enligt 5 § andra stycket,
bereda ärenden om taxering, uppbörd och folkbokföring samt ärenden
om alkoholhaltiga varor.
4.6.4
Justitie u tsk o ttet skall bereda ärenden som rör dom stolarna, arrende
nämnderna och hyresnäm nderna, åklagarväsendet, polisväsendet och
kriminalvården samt ärenden rörande brottsbalken, rättegångsbalken och
lagar som ersätter eller har nära samband med föreskrifter i dessa balkar.
4.6.5
L agutskottet skall bereda ärenden rörande giftermåls-, föräldra-, ärv
da-, handels- eller jordabalken eller lagar som ersätter eller an k ny ter till
föreskrifter i dessa balkar, i den mån ärendena icke tillhör annat u tsk o tts
beredning. Det skall även bereda ärenden som gäller lagstiftning om
försäkringsavtalsrätt, bolags- och föreningsrätt, växel- och checkrätt,
skadeståndsrätt, im m aterialrätt, utsökning, konkurs, internationell privat
rätt samt lagstiftning i andra ärenden av allmänt privaträttslig beskaffen
het.
4.6.6
Utrikesutskottet skall bereda ärenden om rikets förhållande till och
överenskommelser med främmande stater och mellanfolkliga organisatio
ner, Sveriges representation i utlandet och bistånd till främmande lands
utveckling samt ärenden i övrigt om utrikes handel och internationellt
ekonomiskt sam arbete, allt i den mån ärendena icke tillhör annat
utskotts beredning.
4.6.7
Försvarsutskottet skall bereda ärenden om militärt försvar, civilförsvar,
psykologiskt försvar, ekonomiskt försvar, vapenfri tjänst och värnplikti
gas ekonomiska förmåner.
4.6.8
Socialförsäkringsutskottet skall bereda ärenden om allmän försäkring
och yrkesskadeförsäkring samt studiesociala ärenden.
4.6.9
Socialutskottet skall bereda ärenden om barna- och ungdomssvård,
åldringsvård, nykterhetsvård, socialhjälp, stöd åt barnfam iljer, arbetar
skydd, arbetstid, sem ester, hälso- och sjukvård, handikappvård och reha
bilitering samt sociala ärenden i övrigt.
4.6.10
K u ltu ru tsk o ttet skall bereda ärenden som rör allmänna kultur- och
bildningsändamål, ungdom sverksam het, internationellt kulturellt samar
bete samt idrotts- och friluftsverksam het. Det skall även bereda kyrkofrå
gor och ärenden om radio och television i den mån de icke tillhör
konstitutionsutskottets beredning.
4.6.11
Utbildningsutskottet skall bereda ärenden om högre utbildning och
forskning, skolväsendet, lärarutbildning och vuxenutbildning.
4.6.12
Trafikutskottet skall bereda ärenden om järnvägar, post, telegraf,
telefon, vägar, vägtrafik, sjöfart, luftfart och väderlekstjänst.
4.6.13
Jord bruk su tsk o ttet skall bereda ärenden om jordbruk, skogsbruk,
trädgårdsnäring, jakt, fiske och vattenrätt. Det skall även bereda ärenden
om naturvård samt ärenden om miljövård i övrigt som icke tillhör annat
u tsk o tts beredning.
4.6.14
Näringsutskottet skall bereda ärenden om allmänna riktlinjer för
näringspolitiken och därmed sammanhängande forskningsfrågor samt
ärenden om industri och hantverk, handel, statlig företagsam het, kon
sum entfrågor, pris- och konkurrensförhållanden i näringslivet, kredit- och
fondväsendet och det affärsmässiga försäkringsväsendet.
4.6.15
Inrikesutskottet skall bereda ärenden om arbetsm arknaden, regional
utveckling, lokaliseringsstöd, allmän tjänsteplikt, arbetsavtalsrätt, arbets
löshetsförsäkring, arbets- och anställningsförhållanden i allmän tjänst,
svenskt medborgarskap och utlänningars ställning.
4.6.16
Civilutskottet skall bereda ärenden om bostadspolitiken, hyresregle
ring, bebyggelseplanläggning, byggnadsväsende!, fysisk planering, exprop
riation, fastighetsbildning, lantm äteriväsendet, länsförvaltningen med lo
kala skattemyndigheter och exekutionsväsendet, statistik, brandväsendet
och rikets administrativa indelning samt sådana kom m unfrågor som icke
tillhör konstitutionsutskottets beredning.
7 §
Annat ärende än budgetpropositionen får delas mellan två eller flera
u tsk o tt endast om särskilda skäl föranleder det.
8 §
Utskott skall avgiva betänkande i ärende som har hänvisats till
u tsk o ttet och som ej har återkallats. Utskott kan dock överflytta ärende
till annat u tsk o tt, om detta sam tycker därtill, eller överenskom m a med
ett eller flera u tsk o tt att de skall bereda ärendet gemensamt genom
deputerade i sammansatt u tsk o tt. Sådant u tsk o tt avgiver betänkande till
riksdagen.
Betänkande i ärende vars behandling har uppskjutits från en valperiod
för riksdagen till nästa skall avgivas av u tsk o tt som har tillsatts av den
nyvalda riksdagen.
Utskott kan till anmälan till kam m aren av vilande beslut som sägs i
3 kap. 16 § foga yttrande i ärendet.
Tilläggsbestämmelse
4.8.1
Beslut av finans- och skatteu tsk o tten i fråga som avses i 8 kap. 6 §
regeringsformen meddelas regeringen genom skrivelse.
9 §
Ärende, i vilket u tsk o tt har avgivit betänkande, skall från kammaren
återförvisas till u tsk o ttet för ytterligare beredning, om minst en tredjedel
av de röstande ansluter sig till yrkande om det. Återförvisning enligt
denna paragraf får ej göras mer än en gång i samma ärende.
Kammaren kan även hänvisa ärendet till annat u tsk o tt för ytterligare
beredning. Föreligger samtidigt yrkande härom och yrkande om återfö r
visning, skall sistnämnda yrkande prövas först. Beslutas därvid återfö r
visning, förfaller yrkandet om hänvisning till annat u tsk o tt.
10 §
Statlig myndighet skall lämna upplysningar och avgiva yttran d e, då
u tsk o tt begär det. Sådan skyldighet åligger dock ej regeringen. Myndig
het som ej lyder under riksdagen kan hänskjuta begäran från u tsk o tt till
regeringens avgörande.
Begär minst en tredjedel av ledamöterna i ett u tsk o tt vid behandlingen
av ett ärende att upplysningar eller yttrande skall inhämtas från myndig
het som avses i första stycket, skall u tsk o ttet föranstalta om d etta, såvida
det icke finner att därmed förenat dröjsmål med ärendets behandling
skulle leda till avsevärt men.
11 §
Utskott får sammanträda också under tid då riksm öte icke pågår, om
dess uppgifter kräver det.
Tilläggsbestämmelser
4.11.1
Utskott sammanträder första gången på kallelse av talm annen inom
två dagar efter valet. Därefter sammanträder u tsk o ttet på kallelse av
ordföranden. För ändamål som sägs i 9 kap. 4 § regeringsformen kan
finansutskottet sammankallas också på begäran av regeringen. För ända
mål som sägs i 8 kap. 6 § regeringsformen sammankallas finans- och
sk atteu tsk o tten första gången på begäran av regeringen. Skall u tsk o tt
enligt vad nu sagts sammankallas på regeringens begäran, utfärdas kallel
sen av talm annen.
Personlig kallelse skall utgå till samtliga ledamöter och suppleanter.
Kallelse bör om möjligt anslås i riksdagens lokaler senast klockan 18
dagen före sammanträdet och införas i en eller flera dagliga tidningar.
4.11.2
Utskott får sammanträda samtidigt med kammaren endast om för
handlingen i kammaren avser annat än ärendes avgörande eller val och
u tsk o ttet i förväg har medgivit det genom enhälligt beslut.
4.11.3
Innan ordförande har valts, föres ordet av den av de närvarande
ledamöterna som har varit ledamot av riksdagen längst tid. Om två eller
flera har tillhört riksdagen lika länge, har den äldste av dem företräde.
Vid gemensam t sammanträde med finans- och skatteutsk o tten enligt 8
kap. 6 § regeringsformen föres ordet av den av utskottsordförandena som
har varit ledamot av riksdagen längst tid. Om de har tillhört riksdagen
lika länge, har den äldste av dem företräde.
4.11.4
Över sammanträde med u tsk o tt föres protokoll.
12
§
Utskott skall sammanträda inom stängda dörrar. Om särskilda skäl
föreligger, kan u tsk o ttet medgiva att även annan än ledam ot, suppleant
och tjänsteman i u tsk o ttet är närvarande.
13 §
I u tsk o tt får ingen närvara, när ärende som rör honom eller någon
honom närstående personligen förekommer till överläggning eller beslut.
14 §
Omröstning inom u tsk o tt skall göras öppet. Är rösterna lika delade,
gäller den mening som ordföranden biträder.
Ledamot som har förlorat vid om röstning inom u tsk o tt kan till
u tsk o ttets betänkande foga reservation med yrkande. Betänkandet får
dock icke fördröjas därigenom.
15 §
L edam ot, suppleant eller tjänsteman i u tsk o tt får ej obehörigen yppa
vad som enligt beslut av regeringen eller u tsk o ttet skall hållas hemligt
med hänsyn till rikets säkerhet eller av annat synnerligen viktigt skäl, som
betingas av förhållandet till främmande stat eller mellanfolklig organisa
tion.
5 kap. ÄRENDENAS AVGÖRANDE
1 §
U tskotts betänkande skall före ärendets avgörande bordläggas vid två
sammanträden med kam m aren, om ej riksdagen på u tsk o ttets förslag
beslutar att ärendet skall avgöras efter endast en bordläggning.
Tilläggsbestämmelser
5.1.1
U tskottsbetänkande får icke anmälas i kam m aren förrän det har delats
ut till riksdagens ledam öter.
5.1.2
Vill ledamot inför avgörandet av ett ärende framställa yrkande som ej
redovisas i u tsk o ttets betänkande, skall han snarast möjligt underrätta
talm annen om yrkandet. Yrkandet bör sättas upp skriftligt och delas ut
till ledamöterna innan ärendet avgöres; motiveringen skall därvid uteläm
nas.
2 §
Ärende om m isstroendeförklaring skall ligga på kam marens bord till
det andra sammanträdet efter det då yrkandet framställdes och avgöras
senast vid det därpå följande sam m anträdet.
Vad sålunda har föreskrivits äger motsvarande tillämpning på
förslag av talm annen till ny statsm inister. Därvid skall iakttagas den i 6
kap. 2 § andra stycket regeringsformen föreskrivna fristen.
3 §
Ärende i vilket överläggning äger rum får ej upptagas till avgörande
förrän kam m aren på talm annens förslag har funnit överläggningen avslu
tad.
Ärende avgöres med acklam ation eller, om ledamot yrkar det, genom
om röstning. Fordras för beslut anslutning från särskilt flertal, skall
ärendet alltid avgöras genom om röstning.
Avgörandet av ärende skall, om det behövs, delas upp på skilda beslut.
4 §
När ärende avgöres med acklam ation, skall talm annen ställa proposi
tion på varje yrkande som har fram ställts under överläggningen. Proposi
tionen avfattas så att den kan besvaras med ja eller nej. Talmannen
tillkännagiver hur beslutet har utfallit enligt hans uppfattning och
befäster det med klubbslag, om ej om röstning begäres.
5 §
När ärende avgöres genom om röstning, ställes mot det yrkande, som
enligt talm annens uppfattning har vunnit riksdagens bifall, eller, när
acklam ation ej har skett, mot det yrkande, som talm annen bestäm m er,
annat yrkande som kontraproposition. Föreligger flera än två yrkanden
som kan ställas mot varandra, skall först med tillämpning av 4 § beslutas
vilket yrkande som skall vara kontraproposition.
Omröstning göres öppet. Talmannen tillkännagiver hur om röstningen
har utfallit och befäster beslutet med klubbslag.
Tilläggsbestäm melser
5.5.1
Då om röstning skall äga rum , u p p rättar talm annen om röstningsproposition. Fordras i visst fall för beslut anslutning från särskilt flertal, angives
det i om röstningspropositionen.
Sedan ledamöterna efter förvarning har intagit sina platser i plenisalen,
läses om röstningspropositionen upp och underställes kam m aren för
godkännande.
Om röstning kan förrättas med uppresning. Om talm annen efter om
röstning med uppresning finner tvekan råda om om röstningens resultat
eller ledamot begär rösträkning, verkställes ny om röstning med om röstningsapparat eller, när sådan icke kan användas, med nam nupprop.
5.5.2
Vid om röstning med uppresning uppmanar talm annen först de leda
möter som vill rösta för ja-propositionen att resa sig och riktar därefter
samma uppmaning till de ledamöter som vill rösta för nej-propositionen.
Vid om röstning med om röstningsapparat fotograferas den tablå som
visar hur varje ledamot har röstat.
Vid om röstning med nam nupprop anm odar talm annen två ledamöter
att taga plats vid talm ansbordet för att föra anteckningar över om röst
ningen. Vice talm ännen ropas upp först och därefter övriga ledamöter
efter platsnum mer i plenisalen. Något av följande svar skall avgivas: ja,
nej, avstår.
6 §
Uppkom mer lika röstetal vid om röstning om vilket yrkande som skall
vara kontraproposition, avgöres utgången genom lottning.
Är rösterna lika delade i huvudom röstning ställer talm annen proposi
tion på förslag om återförvisning av ärendet till u tsk o ttet. Ärendet skall
återförvisas om minst hälften av de röstande förenar sig härom . Beslutas
ej återförvisning, avgör lotten vilken mening som skall vara riksdagens
beslut.
Efter återförvisning upptages ärendet på ny tt i sin helhet till avgörande
i kam m aren. Uppstår därvid åter lika röstetal vid huvudom röstning, skall
lottning äga rum genast.
7 §
Har avgörandet i lagärende delats upp på två eller flera beslut, får
riksdagen omedelbart efter det sista delbeslutet på förslag av talm annen
eller ledamot besluta att ärendet skall för ytterligare beredning återför
visas till u tsk o ttet. Beslutar riksdagen återförvisning, har delbesluten
förfallit. Beslut enligt denna paragraf om återförvisning av ärende får ej
upprepas.
8 §
Fordras för beslut anslutning från särskilt flertal och föreligger mer än
ett förslag till sådant beslut, utväljer riksdagen först, med tillämpning av
vad som »gäller i allm änhet, ett av förslagen. Därefter avgöres om detta
förslag skall antagas eller förkastas.
Föreligger samtidigt två eller flera yrkanden om m isstroendeförklaring
mot samma statsråd, skall endast en om röstning äga rum.
9§
Ledamot får omedelbart efter ärendes avgörande anmäla reservation
eller avgiva röstförklaring.
10 §
Genom särskilt beslut kan riksdagen till närmast följande lagtima
riksm öte uppskjuta behandlingen av ärende. Ärende som gäller statsb u d
geten för närmast följande budgetår får dock uppskjutas endast om det
kan ske utan olägenhet för budgetregleringen. Beslut om uppskov kan
upprepas.
Avslutas riksm öte i förtid med anledning av extra val, skall ärende som
riksdagen icke har hunnit avgöra anses utan särskilt beslut uppskjutet till
det första lagtima riksmötet efter valet.
. Ärende som ej har återkallats skall avgöras före utgången av kalender
året efter det då ärendet väcktes eller, om hinder härem ot möter till följd
av förordnande om extra val, snarast möjligt efter det att den nyvalda
riksdagen har sam m anträtt.
Tilläggsbestämmelse
5.10.1
Beslut att uppskjuta ärende fattas på fram ställning av u tsk o tt, till vars
handläggning ärendet hör. Utskottet skall inhämta yttrande från talm ans
konferensen. Kammaren kan även utan sådan fram ställning besluta
uppskov i samband med behandlingen av utskottsbetänkande.
11 §
Riksdagen kan vid urtim a riksm öte besluta att till behandling upptaga
uppskjutet ärende.
Tilläggsbestämmelse
5.11.1
Beslut att vid urtim a riksm öte upptaga uppskjutet ärende fattas på
förslag av u tsk o tt till vars handläggning ärendet hör eller på förslag av
talm annen. Talm anskonferensen skall höras i frågan.
12
§
Slutligt beslut i ärende angående grundlag fattas vid första riksmötet i
den valperiod som följer på riksdagsvalet närmast efter det vilande
beslutet i ärendet, såvida ej avgörandet uppskjutes till annat riksm öte. I
fråga om uppskov äger bestämmelserna i 10 § första och andra styckena
och i 11 § motsvarande tilläm pning. Ärendet skall avgöras slutligt före
nästa ordinarie val till riksdagen.
Tilläggsbestämmelse
5.12.1
Tilläggsbestämmelserna 5.10.1 och 5.11.1 äger motsvarande tilläm p
ning i fråga om uppskov med slutligt beslut i ärende angående grundlag.
13 §
Riksdagens beslut i anledning av proposition samt annat beslut,
varom regeringen skall underrättas, meddelas regeringen genom skrivelse.
Tilläggsbestämmelse
5.13.1
Riksdagens beslut med anledning av proposition samt annat beslut,
av talm annen.
Utskott som har berett ärende skall få del av kam m arens beslut i
ärendet.
6 kap. INTERPELLATIONER OCH FRÅGOR TILL STATSRÅD
1 §
Interpellation skall ha bestäm t innehåll och vara försedd med motive
ring. Interpellation bör väckas endast i angelägenhet av större allmänt
intresse. Riksdagen beslutar om interpellationen får framställas. Beslutet
fattas utan föregående överläggning.
Statsråd, som icke besvarar interpellation inom fyra veckor från det att
riksdagen medgav att interpellationen fick framställas, skall före utgången
av denna tid muntligen meddela riksdagen varför svar uteblir eller anstår.
Sådant meddelande får ej följas av överläggning.
Interpellation förfaller om den ej har besvarats vid det riksm öte då den
väcktes.
Kartong: S. 59, tilläggsbestämmelse 5.13.1 första stycket första raden har
rättats.
Tilläggsbestämmelser
6 . 1.1
Interpellation ingives till kam m arkansliet och anm äles av talm annen
vid sammanträde med kam m aren utan dröjsmål efter det att interpellationen har delats ut till riksdagens ledam öter. Frågan huruvida interpellationen får fram ställas avgöres vid närmast följande sammanträde och tages
upp på föredragningslistan till detta sam m anträde. Medgiver riksdagen att
interpellationen får framställas, låter talm annen skyndsamt statsrådet få
del av den.
Den som vid riksm öte, som enligt 1 kap. 4 § skall avslutas senast den
31 maj, ingiver interpellation till kam m arkansliet efter utgången av april
månad skall i interpellationen angiva skälen till att denna icke har ingivits
tidigare.
6 . 1.2
När statsråd ämnar besvara interpellation, bestämmer talm annen efter
samråd med statsrådet vid vilket sammanträde svaret skall lämnas.
Meddelande härom anslås senast klockan 11 dagen före sammanträdet
och tages upp på föredragningslistan.
Svar på interpellation får delas ut till ledamöterna i förväg. Har så
skett, kan statsrådet begränsa sitt anförande till en sammanfattning av
svaret.
2 §
Fråga skall ha bestäm t innehåll. Den får vara försedd med en kort
inledande förklaring. När fråga besvaras, får endast den ledamot som har
fram ställt frågan och det statsråd som lämnar svaret taga del i överlägg
ningen. Riksdagen kan föreskriva begränsning i yttran d erätten för dessa
talare utöver vad som följer av 2 kap. 14 §.
Tilläggsbestäm melser
6 . 2.1
Fråga ingives till kam m arkansliet. Den skall vara egenhändigt under
tecknad av den ledamot som fram ställer frågan. Talm annen låter utan
dröjsmål statsrådet få del av frågan och anmäler den vid närmast följande
sam m anträde.
6 . 2.2
Vad som föreskrives i 1 § tredje stycket och i tilläggsbestämmelse
6.1.2 första stycket skall tillämpas också på fråga. Om icke särskilda skäl
föranleder annat, skall frågor besvaras vid en eller två frågestunder varje
vecka. Fråga bör besvaras vid den frågestund som infaller närmast efter
sex dagar från det att frågan lämnades till kam m arkansliet.
När fråga besvaras, får det första anförandet från varje talare räcka
längst tre m inuter, det andra längst två minuter och varje följande
anförande längst en minut.
7 kap. GEMENSAMMA BESTÄMMELSER OM VAL INOM
RIKSDAGEN
1§
Bestämmelserna i 2—12 §§ gäller val som ankommer på kammaren.
Bestämmelserna i 2 § första stycket, 6 §, 8 - 1 0 §§ och 12 § andra
stycket skall tillämpas endast i den mån riksdagen ej föreskriver annat.
Tilläggsbestämmelse
7.1.1
Utöver de val som kam m aren fö rrättar enligt regeringsformen och
riksdagsordningen skall den företaga val till
1. riksgäldsfullmäktige,
2. styrelsen för riksdagsbiblioteket,
3. Nordiska rådets svenska delegation,
4. Europarådets svenska delegation,
5. styrelsen för Stiftelsen Riksbankens jubileum sfond.
Kammaren skall också varje år utse aderton ledamöter av riksdagen,
vilka får deltaga i bolagsstämmor med Statsföretag AB.
2 §
Val beredes av en inom riksdagen utsedd valberedning.
Valberedningen utses vid första sammanträdet med kam m aren under
riksdagens valperiod för tiden till valperiodens slut. Varje partigrupp,
vilken motsvarar parti som vid valet till riksdagen har fått minst fyra
procent av rösterna i hela riket, skall besätta en plats. Därutöver fördelas
tio platser proportionellt mellan samma partigrupper. Ledamöterna
tillsättes med tillämpning av det förfarande som angives i 12 § första
stycket.
Tilläggsbestäm melser
7.2.1
Talmannen fastställer för varje partigrupp det antal ledam öter, som
partigruppen skall tillsätta i valberedningen. Därvid skall han vid den
proportionella fördelningen tillämpa den beräkningsgrund som angives i
4 § andra stycket.
7.2.2
Valberedningen bereder alla val som förrättas av kam m aren utom val
av riksföreståndare, vice riksföreståndare, person som skall inträda som
tillfällig riksföreståndare, talm an, vice talm än, kam m arsekreterare samt
riksdagens ombudsmän och deras ställföreträdare. Om beredning av val av
ombudsmän och ställföreträdare föreskrives i tilläggsbestämmelse 8.10.2.
7.2.3
V alberedningen håller på kallelse av talm annen sitt första sammanträde
samma dag som den utses. Därefter sammanträder beredningen på
kallelse av ordföranden.
Bestämmelserna i 4 kap. 12 § samt tilläggsbestämmelserna 4.11.1
andra stycket och 4 .1 1 .2 —4 äger motsvarande tillämpning på valbered
ningen.
3 §
Framlägges vid val som avser två eller flera personer en gemensam lista,
som upptager namn på så många personer som valet avser, och har listan
godkänts av alla i valberedningens sammanträde deltagande ledamöter
eller av alla utom en, skall talm annen ställa proposition på godkännande
av listan och förklara de på denna upptagna personerna valda. Val med
slutna sedlar skall dock förrättas, om det begäres av minst så niånga
riksdagsledam öter, som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga
röstberättigade ledamöters antal delas med antalet av de personer valet
avser, ökat med ett. Detta val skall äga rum vid ett följande sam m anträde.
Följer av särskild bestämmelse att innehavare av visst uppdrag skall
väljas för sig, skall valet förrättas med acklam ation. Om ledamot begär
d et, skall valet dock förrättas med slutna sedlar. Föreligger enhälligt
förslag från valberedningen, skall i sådant fall valet äga rum först vid ett
följande sam m anträde.
4 §
Val förrättas med slutna sedlar, om ej annat följer av 3 § eller annan
huvudbestäm m else i riksdagsordningen. Skall två eller flera personer utses
genom val med slutna sedlar, fördelas platserna proportionellt mellan
partier. Med parti avses därvid varje grupp av riksdagsledamöter som vid
valet uppträder under särskild beteckning.
Platserna fördelas mellan partier genom att de en efter en tilldelas det
parti som för varje gång visar det största jäm förelsetalet. Jämförelsetalet
är lika med partiets röstetal, så länge ingen plats har tilldelats partiet, och
erhålles därefter genom att partiets röstetal delas med det tal som
motsvarar antalet platser som redan har tilldelats partiet, ökat med ett.
Vid lika jämförelsetal skiljes genom lottning.
Tilläggs bestämmelser
7.4.1
Valsedlarna skall vara lika till storlek, material och färg. Valsedel skall
vara enkel, sluten och om ärkt. Den får innehålla uppgift om det val för
vilket den gäller.
Valsedel är ogiltig om den är försedd med kännetecken som uppenbar
ligen har blivit anbragt på valsedeln med avsikt eller om den saknar giltigt
kandidatnam n. Har ledamot i ett val lämnat mer än en valsedel, är
valsedlarna ogiltiga. Har sedlarna samma innehåll, skall dock en valsedel
betraktas som giltig vid sam m anräkningen.
Namn på valsedel skall anses obefintligt om kandidaten ej är valbar,
namnet är överstruket eller det ej framgår klart vem som avses.
7.4.2
Vid proportionellt val användes valsedlar, på vilka före namnen har
satts ut partibeteckning (partinam n eller annan beteckning i ord för viss
grupp av riksdagsledamöter eller för viss m eningsriktning). Namnen föres
upp i en följd under varandra.
Valsedel är ogiltig om den saknar partibeteckning eller upptager mer
än en partibeteckning.
Namn på valsedel skall anses obefintligt, om ordningen mellan namnet
och annat namn ej framgår klart.
De platser som har tilldelats ett parti besattes så att partiets första
plats tillerkännes den vars namn står främst i ordningen inom partiet,
partiets andra plats den som bär det andra namnet i ordningen och så
vidare enligt samma grund. När ordningen mellan namn på ett partis
valsedlar skall bestäm m as, äger 14 kap. 6 § vallagen (1972:620) m otsva
rande tilläm pning.
7.4.3
Vid val av en person med slutna sedlar får valsedel ej upptaga
partibeteckning. Innehåller valsedel två eller flera kandidatnam n, är den
ogiltig.
Vid lika röstetal skiljes genom lottning.
7.4.4
Vid val med slutna sedlar anm odar talm annen fem ledamöter att taga
plats vid talm ansbordet. Av dessa skall tre biträda när valsedlarna öppnas
och granskas och två föra anteckningar över valet.
Upprop verkställes i samma ordning som enligt tilläggsbestämmelse
5.5.2. När ledamot ropas upp, skall han gå fram till talm ansbordet och
lämna sin valsedel till talm annen.
Sedan samtliga godkända valsedlar har lästs upp av talm annen och
antecknats av kam m arsekreteraren och de två ledam öterna, jämföres
anteckningarna över valet.
Talm annen meddelar resultatet av valet, så snart detta har fastställts.
7.4.5
Skall två eller flera val med slutna sedlar förrättas, får talm annen,
såvida ledamot icke yrkar annat, bestäm m a att valsedlarna skall avlämnas
i samtliga val, innan sammanräkning företages i något av valen.
5 §
Val med slutna sedlar får överklagas hos riksdagens valprövningsnäm nd. Valet skall gälla utan hinder av att det har överklagats.
Tilläggsbestämmelser
7.5.1
Besvär över val som sägs i 5 § ställes till valprövningsnämnden.
Besvärshandlingen skall ges in till kam m arkansliet inom fem dagar från
den dag då resultatet av valet meddelades i kam m aren. Så snart besvärstiden har gått u t, skall talm annen vid sammanträde med kam m aren
tillkännagiva samtliga besvär som har anförts. Talm annen skall härvid
angiva viss kort tid inom vilken förklaring över besvären skall ha kom m it in
till valprövningsnäm nden. När förklaringstiden har gått ut skall talm annen
genast sända besvärshandlingarna till valprövningsnäm nden. Talmannen
bör därjäm te skyndsamt inkom m a till valprövningsnämnden med yttra n
de över besvären.
7.5.2
Har vid valet föreskrift i 4 § eller i tilläggsbestämmelserna 7 .4 .1 —5
blivit åsidosatt och är det ej osannolikt att felet har inverkat på
valutgången, skall valprövningsnämnden undanröja valet och förordna om
omval. Kan felet avhjälpas genom förnyad sammanräkning eller annan
sådan mindre ingripande åtgärd, skall valprövningsnämnden dock i stället
uppdraga åt talm annen att vidtaga erforderlig rättelse.
7.5.3
Valsedlar och annat valmaterial skall förvaras under betryggande
säkerhet till dess att valet har vunnit laga kraft.
6 §
Val, som enligt vad som är särskilt föreskrivet avser tid motsvarande
riksdagens valperiod, skall förrättas snarast efter valperiodens början och
gälla till dess att riksdagen fö rrättar ny tt val under nästa valperiod.
7 §
Har ny ledamot tagit plats i riksdagen med anledning av att utgången
av val till riksdagen har blivit ändrad efter överklagande, skall val som
riksdagen har fö rrättat dessförinnan under valperioden göras om , såvida
det begäres av minst tio riksdagsledam öter.
8 §
Skall två eller flera väljas, utses tillika suppleanter till minst samma
antal som de ordinarie ledam öterna. Vad som är föreskrivet om dessa
äger motsvarande tillämpning i fråga om suppleanterna.
Tilläggsbestämmelse
7.8.1
Sedan riksdagen har fö rrättat val till organ och därvid utsett supplean
ter med stöd av 8 §, kan den besluta att öka antalet suppleanter i
organet. Suppleantval som föranledes härav skall förrättas så snart det
kan ske.
9§
Är av riksdagen vald ledamot i ett organ frånvarande, intages hans
plats, om det kan ske, av suppleant som hör till samma partigrupp. I
övrigt gäller att suppleanterna har företräde i den ordning i vilken de har
valts eller, om valet har förrättats med gemensam lista, i den ordning i
vilken de har förts upp på listan.
Tilläggsbestämmelse
7.9.1
Ledamot eller suppleant som har fått plats från två eller flera grupper
anses vald för den grupp, från vilken plats först har tilldelats honom .
10 §
Är till ett uppdrag endast den valbar som tillhör riksdagen och lämnar
den valde riksdagen eller utses han till riksdagens talman eller till statsråd,
skall han avgå från uppdraget.
5 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90 * *
11 §
Den som har utsetts till uppdrag genom val av riksdagen får ej
undandraga sig uppdraget utan att riksdagen medgiver det.
12 §
Lämnar den som har valts till ett organ sitt uppdrag i förtid och avsåg
det val genom vilket uppdraget tillsattes vid m andatperiodens början två
eller flera personer, skall den partigrupp eller de partigrupper, som han
var vald för, till talm annen anmäla en efterträdare. Talmannen förklarar
den anmälde vald. Göres ej sådan anmälan eller anmäles mer än en
person, utser talm annen efterträdare.
Är i annat fall än som avses i första stycket plats ledig i förtid, anställes
kom pletteringsval för den återstående tiden med tillämpning av vad som
gäller i allm änhet.
13 §
Organ, vars ledamöter helt eller delvis utses av kam m aren, väljer inom
sig ordförande och en eller flera vice ordförande, om ej annat är
föreskrivet.
14 §
Val inom organ, som sägs i 13 §, förrättas med acklam ation eller, om
ledamot begär det, med slutna sedlar.
Tilläggsbestämmelse
7.14.1
Valsedlarna skall vara lika till storlek, material och färg. Valsedel skall
vara enkel, sluten och om ärkt. Vid lika röstetal skiljes genom lottning.
8 kap. VISSA BEFATTNINGSHAVARE OCH ORGAN
1 §
Val av talman samt av förste, andre och tredje vice talman förrättas vid
första sammanträdet med kam m aren under riksdagens valperiod och
gäller till valperiodens slut. Talm ännen väljes var för sig i nu nämnd
ordning.
Förrättas valet med slutna sedlar, är den vald som får mer än hälften av
de avgivna rösterna. Uppnås icke sådan röstövervikt, förrättas ny tt val.
Får ej heller då någon mer än hälften av de avgivna rösterna, förrättas ett
tredje val mellan de två som vid den andra om röstningen uppnådde de
högsta röstetalen. Vid tredje om röstningen är den vald sorn får de flesta
rösterna.
2 §
Riksdagen utser genom särskilt val en ersättare för ordföranden i
riksdagens valprövningsnäm nd. Vad som i 3 kap. 11 § regeringsformen
föreskrives om ordföranden äger motsvarande tillämpning på ersättaren.
Vid val med slutna sedlar av ordföranden eller hans ersättare tillämpas
det förfarande som angives i 1 § andra stycket.
3 §
Vid val med slutna sedlar av riksföreståndare, vice riksföreståndare
eller person som skall kunna inträda som tillfällig riksföreståndare
tillämpas det förfarande som angives i 1 § andra stycket. Valet gäller till
dess riksdagen beslutar annat.
4 §
Riksdagens lönedelegation består av sjutton ledam öter, vilka riksdagen
väljer för riksdagens valperiod.
5 §
Lönedelegationen sammanträder inom stängda dörrar. Om särskilda
skäl föreligger, får delegationen medgiva att även annan är närvarande än
ledam ot, suppleant, tjänsteman hos delegationen och den med vilken
delegationen skall rådpläga i förhandlingsfrågor.
Vad som föreskrives i 4 kap. 11 § och 14 § första stycket äger
motsvarande tillämpning på delegationen. Ledamot som har förklarat sig
ej instämma i delegationens beslut kan reservera sig.
Innan avtal i förhandlingsfråga har träffats eller förhandling annars har
slutförts eller förslag som avses i 9 kap. 11 § regeringsformen har
framlagts för delegationen, får ledam ot, suppleant eller tjänsteman ej
utan delegationens tillstånd yppa vad som har förekom m it vid sakens
behandling i delegationen.
Tilläggsbestämmelser
8.5.1
I
förhandlingsfrågor rörande anställningsvillkor för arbetstagare hos
riksdagen och dess myndigheter överlägger lönedelegationen med talm an
nen eller med annan ledamot av riksdagens förvaltningsstyrelse som
styrelsen förordnar.
8.5.2
Tilläggsbestämmelserna 4.1 1 .1 —4 äger motsvarande tillämpning på
lönedelegationen.
8.5.3
Lönedelegationen skall före den 15 januari varje år lämna riksdagen
redogörelse för sin verksamhet under föregående år. Vid redogörelsen
fogas avtal och andra handlingar som har underställts delegationen för
godkännande.
8.5.4
Ledam ot, suppleant eller tjänsteman skall första gången han är närva
rande vid sammanträde med delegationen avgiva försäkran om att han
skall iakttaga tystnadsplikten.
8.5.5
Lönedelegationen förordnar sekreterare åt sig.
6 §
Val av fullmäktige i riksbanken avser riksdagens valperiod.
Fullmäktige väljer inom sig en chef för riksbanken samt inom eller
utom sig en vice chef för riksbanken. Är denne icke själv fullm äktig, skall
han vara särskild suppleant för riksbankschefen i fullmäktige och som
sådan ha företräde till tjänstgöring fram för övriga suppleanter.
7 §
Val av ledamöter i utrikesnäm nden avser riksdagens valperiod.
För talm annen är vice talman suppleant i utrikesnäm nden. Antalet
valda suppleanter skall vara nio.
8 §
U trikesnäm nden sammanträder inom stängda dörrar. Statsministern
får medgiva att även annan än ledam ot, suppleant, statsråd och tjänste
man är närvarande.
Tilläggsbestämmelse
8 . 8.1
Tilläggsbestämmelserna 4.11.4 och 8.5.4 äger motsvarande tillämpning
på utrikesnäm nden. Sekreterare hos nämnden förordnas av regeringen.
Suppleant i utrikesnäm nden skall alltid underrättas om nämndens
sam m anträden.
9 §
För ändamål som avses i 13 kap. 2 § regeringsformen sammanträder
utrikesnäm ndens ledamöter på kallelse av talm annen eller, vid förfall för
honom , vice talm an, ävensom på kallelse av två av nämndens övriga
ledam öter. Förhandlingarna ledes av talm annen, av vice talman eller, om
ingen av dem är tillstädes, av den av de närvarande ledamöterna som har
varit ledamot av riksdagen längst tid. Om två eller flera har tillhört
riksdagen lika länge, har den äldste av dem företräde. Är vid om röstning
till beslut rösterna lika delade, gäller den mening som ordföranden
biträder.
10 §
Val av ombudsman gäller för tiden från valet till dess ny tt val har
fö rrättats under fjärde året därefter. På hemställan av det u tsk o tt som
granskar berättelse över om budsm ans verksamhet kan riksdagen dock dess
förinnan entlediga ombudsman som ej åtnjuter riksdagens förtroende.
Vid val med slutna sedlar av ombudsman tillämpas förfarandet i 1 §
andra stycket.
Avgår ombudsman i förtid, skall riksdagen snarast välja efterträdare för
ny fyraårsperiod.
Riksdagen väljer en eller flera personer att tjänstgöra i om budsm ans
ställe. Bestämmelserna i första och andra styckena om ombudsman äger
motsvarande tillämpning på ställföreträdare.
Tilläggsbestämmelser
8 . 10.1
Konstitutionsutskottet utser inom 20 dagar från det att u tsk o ttet har
blivit tillsatt en delegation, JO -delegationen, bestående av sex ledamöter i
u tsk o ttet, för att då riksdagens ombudsman påkallar det samråda med
ombudsman om arbetsordningen eller i andra frågor av organisatorisk art.
8 . 10.2
Val av ombudsman och ställföreträdare beredes av JO -delegationen,
som därvid sam råder med de av partigrupperna utsedda ledamöterna i
talm anskonferensen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 §
Riksdagens revisorer skall vara tolv. De väljes för riksdagens valperiod.
Riksdagen väljer bland revisorerna en ordförande och en eller flera vice
ordförande. Ordföranden och varje vice ordförande väljes för sig.
12 §
Riksdagens krigsdelegation består av talm annen som ordförande och av
fem tio andra ledam öter, vilka riksdagen väljer för riksdagens valperiod.
Riksdagsledamot är behörig att vara ledamot i krigsdelegationen utan
hinder av att han tillhör regeringen.
Suppleanter skall icke utses till krigsdelegationen.
Får ledamot varaktigt förfall när delegationen har trätt i riksdagens
ställe, utses annan riksdagsledamot till ersättare i den ordning som är
angiven i 7 kap. 12 § första stycket.
Tilläggsbestäm melser
8 . 12.1
Det åligger krigsdelegationens ordförande och vice ordförande att
förbereda delegationens verksamhet för den händelse delegationen skulle
träda i riksdagens ställe.
8 . 12.2
Bestämmelserna i 4 kap. 12 § samt tilläggsbestämmelserna 4.11.1
andra stycket och 4.11.2 och 4 äger motsvarande tillämpning på
krigsdelegationen under tid då delegationen ej är i riksdagens ställe.
13 §
Riksdagen kan meddela närmare bestämmelser för riksdagens organ.
9 kap. BESTÄMMELSER OM PERSONAL OCH FÖRVALTNING
1 §
Kammaren utser en kam m arsekreterare. Val av kam m arsekreterare
äger rum vid början av riksmötet närmast efter ordinarie val till riksdagen
och gäller för tiden till dess ny tt val av kam m arsekreterare förrättas.
K am m arsekreteraren låter föra protokollet vid sammanträde med
kam m aren. Han expedierar riksdagens beslut och biträder i övrigt
talm annen i riksdagsarbetet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tilläggsbestämmelser
9.1.1
Vid val med slutna sedlar av kam m arsekreterare tillämpas det förfaran
de som angives i 8 kap. 1 § andra stycket.
9.1.2
Kam m arsekreteraren förestår kam m arkansliet och är sekreterare i
krigsdelegationen. Han för protokoll vid sammanträde med talm anskon
ferensen.
2 §
U tskotten biträdes av sekreterare. H uvudsekreteraren hos u tsk o tt skall
vara svensk medborgare.
3 §
Riksdagens förvaltningskontor ledes av riksdagens förvaltningsstyrelse.
Styrelsen består av talm annen som ordförande och åtta andra ledam öter,
vilka riksdagen väljer inom sig för riksdagens valperiod.
4 §
Riksdagens förvaltningskontor skall, såvitt gäller riksdagen och riksda
gens m yndigheter, i den omfattning riksdagen bestämmer
1. handlägga frågor angående förhandlingar om anställnings- och
arbetsvillkor för arbetstagare samt andra personalfrågor,
2. meddela gemensamma förvaltningsbestämmelser,
3. göra upp förslag till anslag på statsbudgeten.
F örvaltningskontoret handlägger i övrigt, enligt vad riksdagen närmare
föreskriver, frågor om förvaltningen inom riksdagen och frågor om
förvaltning av ekonomisk natur inom riksdagens m yndigheter, utom
riksbanken och särskild myndighet som avses i 9 kap. 10 § andra stycket
regeringsformen.
5§
Besvär över beslut av riksdagens organ i förvaltningsärende mot vilket
talan får föras enligt vad som är föreskrivet därom , prövas av regerings
rätten i de fall som riksdagen särskilt bestämmer och i övriga fall av
riksdagens besvärsnämnd. Besvärsnämnden består av ordförande, som
skall inneha eller ha innehaft dom aräm bete och ej vara ledamot av
riksdagen, och fyra andra ledam öter, valda inom riksdagen. Ordföranden
väljes särskilt. Val till besvärsnäm nden avser riksdagens valperiod.
För ordföranden skall finnas en ersättare. Vad som föreskrives om
ordföranden äger motsvarande tillämpning på ersättaren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tilläggsbestämmelse
9.5.1
Vid val med slutna sedlar av ordförande i besvärsnäm nden tillämpas
det förfarande som angives i 8 kap. 1 § andra stycket.
6 §
Riksdagsledamot skall av statsmedel åtnjuta arvode för sitt uppdrag.
Bestämmelser härom , om andra ekonomiska förmåner i anledning av
uppdraget och om gottgörelse till ersättare för riksdagsledamot meddelas
i lag.
7 §
Om tillgång för riksdagens ledamöter och organ till bibliotek och om
bistånd i övrigt åt dem med sakuppgifter för riksdagsarbetet samt om
u tsk o tts och ledamöters studieresor finns särskilda föreskrifter.
Tilläggsbestämmelse
9.7.1
Utskott får besluta, att företrädare för u tsk o ttet skall företaga studie
resor för att inhämta upplysningar i ämne inom dess beredningsom råde.
U tsk o tt skall sam råda med talm anskonferensen, innan det fattar beslut
om utrikes studieresa. Talm anskonferensen skall uttala sig om i vad mån
resan lämpligen bör genom föras. Därvid skall hänsyn tagas till riksdagens
internationella förbindelser, till kostnaderna och till omständigheterna i
övrigt.
Talm anskonferensen kan meddela närmare bestämmelser om u tsk o t
tens studieresor. Ledamot av riksdagen kan erhålla stipendium för enskild
studieresa. Talm anskonferensen kan meddela närmare bestämmelser om
sådana resor.
8§
Åtal mot här angiven befattningshavare för b ro tt, begånget i utöv
ningen av hans uppdrag eller tjänst, får beslutas,
1. åtal mot fullmäktig i riksbanken eller någon av riksdagens revisorer
endast av finansutskottet,
2. åtal mot ledamot av riksdagens förvaltningsstyreise, av riksdagens
valprövningsnämnd eller av riksdagens besvärsnämnd eller mot riksdagens
ombudsman eller kam m arsekreteraren endast av k onstitu tio n su tsk o ttet.
Riksdagen kan föreskriva att vad i första stycket sägs om beslut om
åtal mot fullmäktig i riksbanken ej skall tillämpas i fråga om b ro tt,
begånget vid handläggningen av fråga angående in- eller utförsel av valuta.
Tilläggsbestämmelser
9.8.1
Vad i 8 § första stycket sägs om beslut om åtal mot fullmäktig i
riksbanken skall ej tillämpas i fråga om b ro tt, begånget i utövningen av
riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen (1939:350).
9.8.2
Om behörighet att besluta om åtal mot vissa andra befattningshavare
än de i 8 § nämnda finns särskilda föreskrifter.
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER
1. Genom denna riksdagsordning upphäves den äldre riksdagsord
ningen. Den äldre riksdagsordningen skall dock med nedan angivna
undantag tillämpas i stället för den nya riksdagsordningen till utgången av
det år under vilket riksdagen slutligt antager den nya regeringsformen
sam t, i de fall då så nedan angives, även därefter.
2. Föreskriften i 5 § första stycket andra punkten i den äldre
riksdagsordningen samt föreskrifterna i 34 § första stycket första och
andra punkterna och tredje stycket i samma riksdagsordning skall
tillämpas i stället för motsvarande föreskrifter i denna riksdagsordning så
länge Gustaf VI A dolf är konung, föreskrifterna i 34 § i fråga om lagtima
riksm öte.
Om tillämpning av bestämmelserna i 14 § i den äldre riksdagsordning
en om rösträtt vid val till riksdagen gäller vad som följer av föreskriften i
2 andra stycket andra punkten övergångsbestämmelserna till regeringsfor
men.
Om tillämpning vid val till riksdagen, som äger rum före den tidpunkt
då den äldre riksdagsordningen enligt 1 skall upphöra att tilläm pas, av
bestämmelser i 3 kap. i den nya regeringsformen och i annan lag i stället
för motsvarande föreskrifter i den äldre riksdagsordningen föreskrives i 2
tredje stycket övergångsbestämmelserna till regeringsformen. I fråga om
sådant val skall ej heller bestämmelserna i den äldre riksdagsordningen
om utfärdande och om granskning av fullmakt tilläm pas. Vid riksdag som
med anledning av valet sammanträder före nyssnämnda tid p u n k t skall
tillämpas föreskrifterna i denna riksdagsordning i 1 kap. 5 § första
stycket, 8 och 9 §§ med tilläggsbestämmelser samt 8 kap. 12 § andra
stycket ävensom bestämmelsen i första stycket sistnämnda paragraf om
krigsdelegationens sam m ansättning. Bestämmelsen i 53 § andra stycket i
den äldre riksdagsordningen skall i fråga om sådan riksdag gälla varje
ledamot av statsrådet.
Bestämmelsen i 5 kap. 8 § första stycket i denna riksdagsordning skall
gälla i fråga om sådant förslag till ändring i riksdagsordning som riksdagen
behandlar före den under 1 angivna tidpunkten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3. Lagtima riksm öte skall under det år, då den nya riksdagsordningen
enligt 1 börjar tilläm pas, inledas den 10 januari eller den dag dessförinnan
som följer av bestämmelserna i 3 kap. i den nya regeringsformen
om riksdagens första sammanträde efter extra val. Uppskov enligt
2 § sjätte stycket i den äldre riksdagsordningen med riksdagens avslutan
de till dag efter den 31 december får ej beslutas. I fråga om lagtima
riksm öte som avses i första stycket skall tillämpas vad i denna riksdags
ordning föreskrives om lagtima riksm öte som har inletts i augusti,
september eller oktober.
4. Val inom riksdagen, som enligt särskild föreskrift skall avse tid
motsvarande riksdagens valperiod, förrättas vid början av det under 3
angivna riksmötet för återstoden av valperioden. Motsvarande m andat
perioder som enligt äldre bestämmelser skulle löpa efter årsskiftet upphör
därmed att gälla.
Talm annen och vice talm ännen vid den riksdag, som avslutas vid det
under 1 angivna årsskiftet, kvarstår i sina uppdrag till dess lagtima
riksmöte enligt 3 inledes. Om val av ledamöter och ersättare i valpröv
ningsnämnden är föreskrivet under 2 övergångsbestämmelserna till rege
ringsformen.
5. Vid den riksdag, som avslutas vid det under 1 angivna årsskiftet, kan
ärende enligt 58 § tredje stycket i den äldre riksdagsordningen uppskjutas
till lagtima riksm öte som sägs under 3. Uppskjutet ärende skall avgöras
inom den tid som föreskrives i 5 kap. 10 § i denna riksdagsordning.
Har avgörandet av vilande förslag till grundlag med stöd av 64 § i den
äldre riksdagsordningen uppskjutits över den under 1 angivna tidpunkten,
skall ärendet upptagas vid det lagtima riksm öte som sägs under 3. Om
ärendets fortsatta handläggning gäller vad som föreskrives i 5 kap. 12 § i
denna riksdagsordning.
6. Befogenheten att åtala brott av befattningshavare, som angives i 9
kap. 8 § i denna riksdagsordning, skall bedöm as efter äldre lag om, när
handlingen företogs, för åtal gällde förutsättning som ej har upptagits i
denna riksdagsordning.
7. Förekom mer i lag eller annan författning bestämmelse som syftar
på riksdagssession eller i övrigt på sam m anträdesperiod med riksdagen,
skall bestämmelsen i stället gälla riksm öte.
8. Andra stycket i övergångsbestämmelserna till kungörelsen (197 1:2)
om beslutade ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen skall
alltjämt äga tilläm pning.
3 Förslag till
ändring i successionsordningen1
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
§ 9
Skulle den olycka tima, att hela
konungahuset, inom vilket arvsrät
ten till riket räknas, antingen på
manliga sidan utginge, eller genom
uraktlåtande av vad denna suc
cessionsordning uttryckligen före
skriver, förlorat successionsrätt,
vare tronen ledig till ny tt val, och
utkore då R iksens Ständer ett
ny tt konungahus.
(Denna paragraf utgår.)
Successionsordningen skall tillämpas i sin nya lydelse från ingången av
året efter det under vilket den nya regeringsformen har antagits slutligt.
'Successionsordningen omtryckt 1965:817.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 Förslag till
ändringar i tryckfrihetsförordningen1
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
1 KAP.
1§
Med tryckfrihet förstås varje
svensk medborgares rätt att, utan
några av myndighet eller annat
allmänt organ i förväg lagda hin
der, utgiva skrifter, att sedermera
endast inför laglig d om stol kunna
tilltalas för deras innehåll, och att
icke i annat fall kunna straffas
därför, än om detta innehåll stri
der m o t tydlig lag, given att beva
ra allmänt lugn, utan att återhålla
allmän upplysning.
I överensstämmelse med de i
första styck e t angivna grunderna
för en allmän tryckfrihet och till
säkerställande av ett fritt menings
utbyte och en allsidig upplysning
skall det stå varje svensk m edbor
gare fritt a tt, med iakttagande av
de bestämmelser som äro i denna
förordning meddelade till skydd
för enskild rätt och allmän säker
het, i tryck t skrift yttra sina tan
kar och åsikter, offentliggöra all
männa handlingar samt meddela
uppgifter och underrättelser i vad
ämne som helst.
I överensstämmelse med de i
regeringsformen fastställda grun
derna för en allmän tryckfrihet
och till säkerställande av ett fritt
m eningsutbyte och en allsidig
upplysning skall det stå varje
svensk medborgare fritt a tt, med
iakttagande av de bestämmelser
som äro i denna förordning m ed
delade till skydd för enskild rätt
och allmän säkerhet, i tryckt
skrift yttra sina tankar och åsik
ter, offentliggöra allmänna hand
lingar samt meddela uppgifter och
underrättelser i vad ämne som
helst.
Det skall ock stå envar fritt a tt, i alla de fall då ej annat är i denna
förordning föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne
som helst för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller
utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till
företag för yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter.
Privilegier å skrifters utgivande
må icke meddelas; Konungen
1 Förordningen omtryckt 1971:273
Privilegier å skrifters utgivande
må icke meddelas; regeringen
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
dock obetaget att förnya sådana
dock obetaget att förnya sådana
till allmänna inrättningars under
till allmänna inrättningars u nder
stöd redan förlänta privilegier,
stöd redan förlänta privilegier,
varje gång på högst tjugu år.
varje gång på högst tjugu år.
Om den rä tt, som tillkommer upphovsman till litterärt eller konstnär
ligt verk eller fram ställare av fotografisk bild, och om förbud mot att
återgiva litterärt eller konstnärligt verk på ett sätt, som kränker den
andliga odlingens intressen, gälle vad i lag är stadgat.
2 KAP.
1§
Till främjande av ett fritt m eningsutbyte och en allsidig upplysning
skall, i den ordning nedan sägs, varje svensk medborgare äga fri tillgång
till allmänna handlingar. I denna rätt m å gälla allenast sådana inskränk
ningar som påkallas antingen av hänsyn till rikets säkerhet och dess
förhållande till främmande makt eller i anledning av myndighets verksam
het för inspektion, kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekom
mande och beivrande eller till skydd för statens, m enigheters och
enskildas behöriga ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivets
helgd, personlig säkerhet, anständighet och sedlighet.
I
särskild av Konungen och riksI särskild lag skola noga angivas
dagen sam fällt stiftad lag skola
de fall, då enligt nyssnämnda
noga angivas de fall, då enligt
grunder allmänna handlingar skola
nyssnämnda grunder allmänna
hållas hemliga.
handlingar skola hållas hemliga.
11
Ändring, som avses i 10 §, skall
sökas hos den m yndighet, som har
att upptaga klagan över beslut
eller åtgärd i det mål eller ärende,
till vilket handlingen hör, eller om
klagan ej är tillåten i sådant mål
eller ärende eller handlingen ej
tillhör mål eller ärende, som m yn
digheten har att handlägga, hos
den m yndighet, som i allmänhet
har att upptaga klagan över m yn
dighetens beslut eller åtgärder.
Vad nu sagts gälle ock angående
den ordning i vilken ändring skall
sökas. 1 stället för hos Konungen i
statsdepartem enten skall ändring
sökas hos regeringsrätten.
§
Ändring, som avses i 10 §, skall
sökas hos den m yndighet, som har
att upptaga klagan över beslut
eller åtgärd i det mål eller ärende,
till vilket handlingen hör, eller om
klagan ej är tillåten i sådant mål
eller ärende eller handlingen ej
tillhör mål eller ärende, som m yn
digheten har att handlägga, hos
den m yndighet, som i allmänhet
har att upptaga klagan över m yn
dighetens beslut eller åtgärder.
Vad nu sagts gälle ock angående
den ordning i vilken ändring skall
sökas. I stället för hos regeringen
skall ändring sökas hos regerings
rätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Finnes enligt vad ovan sagts ej
behörig m yndighet, skall ändring
sökas i fråga om beslut av kom m u
nalm yndighet hos länsstyrelse,
beträffande beslut av m yndighet,
som lyder under länsstyrelse, dom
kapitel, styrelse, äm betsverk eller
annan Konungen underställd m yn
dighet, hos den överordnade m yn
digheten samt i andra fall hos
regeringsrätten. Angående beslut
av m yndighet, som tillhör eller
lyder under riksdagen, gälle dock
vad riksdagen bestäm m er.
Föreslagen lydelse
Finnes enligt vad ovan sagts ej
behörig m yndighet, skall ändring
sökas i fråga om beslut av kom m u
nalm yndighet hos länsstyrelse,
beträffande beslut av m yndighet,
som lyder under länsstyrelse,
dom kapitel, styrelse, äm betsverk
eller annan regeringen underställd
m yndighet, hos den överordnade
myndigheten samt i andra fall hos
regeringsrätten. Angående beslut
av m yndighet, som tillhör eller
lyder under riksdagen, gälle dock
vad riksdagen bestäm m er.
14 §
Finnes hos myndighet allmän handling, som skall hållas hemlig, och
anser myndigheten särskild åtgärd behöva vidtagas till beredande av
trygghet mot obehörigt utläm nande, äger myndigheten förse handlingen
med anteckning därom att den är hemlig. Sådan anteckning skall
innehålla uppgift å det lagrum, som åberopas för handlingens hemlighål
lande, dagen för anteckningen samt den m yndighet, som låtit verkställa
anteckningen.
Beträffande särskilda slag av
Beträffande särskilda slag av
handlingar, vilkas hemlighållande
handlingar, vilkas hemlighållande
för rikets säkerhet är av synnerlig
för rikets säkerhet är av synnerlig
betydelse, äger regeringen förord
betydelse, äger Konungen förord
na att viss myndighet skall pröva
na att viss myndighet skall pröva
fråga om utläm nande. Har sådant
fråga om utläm nande. Har sådant
förordnande m eddelats, skall å
förordnande m eddelats, skall å
handling som däri avses, jäm te de
handling som däri avses, jäm te de
uppgifter som angivas i första
uppgifter som angivas i första
stycket, antecknas den myndig
styck et, antecknas den m yndig
het, som sålunda är behörig att
het, som sålunda är behörig att
pröva fråga om utläm nande.
pröva fråga om utläm nande.
Fram ställning hos annan myndig
Fram ställning hos annan myndig
het att utbekom m a handling, varå
het att utbekom m a handling, varå
dylik anteckning sk ett, skall oför
dylik anteckning skett, skall oför
dröjligen på sökandens begäran
dröjligen på sökandens begäran
hänskjutas till den behöriga m yn
hänskjutas till den behöriga m yn
digheten.
digheten.
Ej må i annan ordning än i detta lagrum sägs handling förses med
anteckning därom att den är hemlig.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
KAP.
3
4
§
Bestämmelserna i 1 och 2 §§
Bestämmelserna i 1 och 2 §§
om författares anonymitet skola
om författares anonymitet skola
äga motsvarande tillämpning i
äga motsvarande tillämpning i
fråga om den som, utan att vara
fråga om den som, utan att vara
fö rfattare, på sätt i 1 kap. 1 §
fö rfattare, på sätt i 1 kap. 1 §
andra stycket sägs lämnat m edde
tredje stycket sägs lämnat m edde
lande för offentliggörande i tryckt
lande för offentliggörande i tryckt
skrift, stadgandet i 2 § även be
skrift, stadgandet i 2 § även be
träffande m eddelande, avsett för
träffande m eddelande, avsett för
tryck t skrift, som ej är periodisk.
tryck t skrift, som ej är periodisk.
Vad i 1 och 3 §§ är stadgat om författares anonymitet skall även avse
utgivare avtryck t skrift som ej är periodisk.
4 KAP.
7 §
Av varje tryckt skrift, som fram ställts vid boktryckeri här i riket, skall
boktryckaren, samtidigt med skriftens utgivande, för granskning avlämna
ett exemplar (granskningsexem plar), i Stockholm till chefen för ju stitie
departementet och å annan o rt till hans där förordnade om bud. Efter
medgivande av chefen för nämnda departement må dock med skriftens
avlämnande anstå till viss tid efter utgivandet.
Granskningsexem plar skall vara fullständigt och felfritt samt i övrigt i
samma skick som de för spridning avsedda exem plaren.
Vad i första stycket föreskrivits
Vad i första stycket föreskrivits
skall ej avse bild- eller tillfälligskall ej avse bild- eller tillfällighetstry ck och ej heller meddelanhetstryck och ej heller m eddelan
den från offentlig m yndighet.
den från offentlig m yndighet.
Konungen äger ock i andra fall
Regeringen äger ock i andra fall
medgiva undantag från vad i första
medgiva undantag från vad i första
stycket föreskrivits.
stycket föreskrivits.
Angående skyldighet för boktryckaren att avlämna för bibliotek
avsedda exemplar avtryck t skrift meddelas bestämmelser i lag.
7 KAP.
3 §
Har m eddelande, som enligt 1
kap. 1 § andra stycket avlämnats
för offentliggörande i tryckt
skrift, icke blivit infört i skriften
Har m eddelande, som enligt 1
kap. 1 § tredje stycket avlämnats
för offentliggörande i tryckt
skrift, icke blivit in fö rt i skriften
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
och innefattar det ärekränkning
och innefattar det ärekränkning
mot enskild person, gälle om an
mot enskild person, gälle om an
svar för sådan ärekränkning vad i
svar för sådan ärekränkning vad i
lag är stadgat.
lag är stadgat.
Om någon genom att lämna meddelande till annan förövar uppror,
högförräderi, landsförräderi, landssvek, spioneri, grovt spioneri eller
försök, förberedelse eller stämpling till sådant b ro tt, så ock om någon
som på grund av allmän befattning eller i och för utövande av lagstadgad
tjänsteplikt erhållit kännedom om förhållande, varom han eljest enligt lag
har att iakttaga tystnad, uppenbarar vad han sålunda erfarit, må, ehuru
meddelandet skett för offentliggörande i tryckt skrift, gärningen åtalas
och ansvar därför ådömas enligt vad därom är stadgat.
Om ansvar för utlämnande av allmän handling, som skall hållas hemlig,
stadgas i den särskilda lag, som avses i 2 kap. 1 §.
4 §
Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän
tryck frihet skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt
lag straffbar fram ställning som innefattar:
1.
högförräderi, förövat med
1. högförräderi, förövat med
uppsåt att riket eller del därav
uppsåt att riket eller del därav
skall med våldsamma eller eljest
skall med våldsamma eller eljest
lagstridiga
medel eller med u t
lagstridiga medel eller med u t
ländskt bistånd läggas under främ
ländskt bistånd läggas under främ
mande m akt eller bringas i bero
mande m akt eller bringas i bero
ende av sådan m akt eller att del av
ende av sådan m akt eller att del av
riket skall sålunda lösryckas eller
riket skall sålunda lösryckas eller
att åtgärd eller beslut av stats
att åtgärd eller beslut av K onung
chefen, regeringen, riksdagen eller
en, riksdagen eller högsta dom ar
högsta dom arm akten skall med
m akten skall med utländskt bi
utländskt bistånd framtvingas eller
stånd framtvingas eller hindras, så
hindras, såfram t gärningen innebär
fram t gärningen innebär fara för
fara för uppsåtets förverkligande;
uppsåtets förverkligande;
försök, förberedelse eller stäm p
försök, förberedelse eller stäm p
ling till sådant högförräderi;
ling till sådant högförräderi;
2.
krigsanstiftan, såfram t fara för att riket skall invecklas i krig eller
andra fientligheter framkallas med utländskt bistånd;
3.
uppror, förövat med uppsåt
3.
uppror, förövat med uppsåt
att statsskicket skall med vapen
att statsskicket skall med vapen
m akt eller eljest med våldsamma
m akt eller eljest med våldsamma
medel om störtas eller att åtgärd
medel om störtas eller att åtgärd
eller beslut av statschefen, rege
eller beslut av Konungen, riks
ringen, riksdagen eller högsta
dagen eller högsta dom arm akten
dom arm akten skall sålunda fram
skall sålunda framtvingas eller
hindras, såfram t gärningen innebär
tvingas eller hindras, såfram t gär
ningen innebär fara för uppsåtets
fara för uppsåtets förverkligande;
förverkligande;
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
försök, förberedelse eller stam pförsök, förberedelse eller stäm p
ling till sådant uppror;
ling till sådant uppror;
4. landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom , då riket är i krig
eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äga tilläm pning,
någon förleder krigsfolk hörande till rikets eller med riket förbunden
stats krigsmakt eller andra som äro verksamma för försvaret av riket till
m yteri, trolöshet eller m odlöshet eller genom osann fram ställning sprider
m isströstan bland allmänheten eller begår annan dylik förrädisk gärning
som är till men för försvaret eller för folkförsörjningen eller, om riket är
helt eller delvis ockuperat av främmande m akt utan att militärt motstånd
förekom m er, för m otståndsverksam heten;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller
landssvek;
5. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhet
begår gärning som avses under 4;
6. ärekränkning mot Konungen
6. ärekränkning mot Konungen
eller annan medlem av konunga
eller annan medlem av konunga
huset eller mot regent som är satt
huset eller mot den som i egen
i Konungens ställe;
skap av riksföreståndare fullgör
statschefens uppgifter;
7. förolämpning mot någon
7. förolämpning mot någon
som innehar eller innehaft äm bete
som innehar eller innehaft äm bete
eller annan befattning, varmed
eller annan befattning, varmed
äm betsansvar är förenat, eller nå
äm betsansvar är förenat, eller nå
gon som enligt Konungens förord
gon som enligt regeringens förord
nande åtnjuter skydd såsom äm
nande åtnjuter skydd såsom äm
betsm an, om missfirmelsen sker i
betsm an, om missfirmelsen sker i
eller för hans befattning;
eller för hans befattning;
8. (Punkten upphävd, se 1971:29)
9. uppvigling, varigenom någon söker förleda till brottslig gärning,
svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsam het mot m yndighet;
10. spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat
att fram kalla fara för rikets säkerhet, eller gärning innebärande att någon
till främmande m akt fram för eller låter fram komma sådant ry k te eller
påstående;
11. spridande av falskt ry k te eller annat osant påstående, som är ägnat
att fram kalla fara för folkförsörjningen eller för allmän ordning och
säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ,
som äger besluta i allmänna angelägenheter;
12. hot mot eller missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss
hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbe
kännelse; eller
13. (Punkten upphävd, se 1971 :29)
14. (Punkten upphävd, se 1971 :29)
15. ärekränkning mot enskild person.
6 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90 * *
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Med ärekränkning förstås i denna paragraf förtal och föroläm pning.
Förtal innebär, att någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd
i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne
för andras m issaktning, dock ej om det med hänsyn till omständigheterna
var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var
sann eller att han hade skälig grund för den. Förtal av avliden innefattar
att gärningen är sårande för de efterlevande eller att den eljest kan anses
kränka den frid, som bör tillkom m a den avlidne. Förolämpning innebär
att någon sm ädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller
genom annat skymfligt beteende mot honom .
12 KAP.
1§
Tryckfrihetsmål upptages av
Tryckfrihetsmål upptages av
tingsrätt inom vars dom krets läns
tingsrätt inom vars dom krets läns
styrelse har sitt säte. Förekom mer
styrelse har sitt säte. Förekommer
anledning att även annan tingsrätt
anledning att även annan tingsrätt
inom länet skall äga upptaga
inom länet skall äga upptaga
tryckfrihetsm ål, äger Konungen
tryckfrihetsm ål, äger regeringen
förordna därom .
förordna därom.
Till tryckfrihetsmål hänföras mål angående ansvar eller enskilt anspråk
på grund av try ckfrihetsbrott så ock ansökningsmål, som avses i 9 kap.
5§.
15 §
Närmare bestämmelser om rät
tegången i tryckfrihetsmål m edde
las i särskild lag, stiftad i den
ordning
8 7 § regeringsformen
föreskriver.
Äro inom samma län flera tings
rätter, vilka äga upptaga tryckfri
hetsm ål, skola de uppgifter, som
avses i 4, 6, 8 och 9 §§, fullgöras
av den tingsrätt Konungen be
stäm m er.
Närmare bestämmelser om rät
tegången i tryckfrihetsmål m edde
las i lag.
Äro inom samma län flera tings
rätter, vilka äga upptaga tryckfri
hetsm ål, skola de uppgifter, som
avses i 4, 6, 8 och 9 §§, fullgöras
av den tingsrätt regeringen be
stäm m er.
13
KAP.
5
Bestämmelsen i 1 kap. 1 § and
ra stycket angående meddelande
av uppgifter och underrättelser för
offentliggörande i tryckt skrift
§
Bestämmelsen i 1 kap. 1 § tred
je stycket angående meddelande
av uppgifter och underrättelser för
offentliggörande i tryck t skrift
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
skall gälla även meddelande för
skall gälla även meddelande för
offentliggörande i skrift, som
offentliggörande i skrift, sorn
tryckes utom riket, om ej m edde
tryckes utom riket, om ej m edde
landet avser förhållande, vars rö
landet avser förhållande, vars rö
jande skulle innefatta brott mot
jande skulle innefatta brott mot
rikets säkerhet eller varom m edde
rikets säkerhet eller varom m edde
laren eljest enligt lag haft att ia k t
laren eljest enligt lag haft att iakt
taga tystnad. Är meddelandet i
taga tystnad. Är meddelandet i
sådant hänseende straffbart, gälle
sådant hänseende straffbart, gälle
vad därom är stadgat. Har m edde
vad därom är stadgat. Har m edde
landet icke blivit in fö rt i skriften
landet icke blivit infört i skriften
och innefattar det ärekränkning
och innefattar det ärekränkning
mot enskild person, gälle om an
mot enskild person, gälle om an
svar för sådan ärekränkning vad i
svar för sådan ärekränkning vad i
lag är stadgat.
lag är stadgat.
1 övrigt skall i fråga om skrift, som tryckts utom riket och här utgives,
i tillämpliga delar gälla vad i 1 kap., ; I kap., 4 kap. 9 §, 6 kap., 7 kap., 8
kap., 1 ,2 , 5 - 7 och 1 0 - 1 2 §§ samt 9 - -12 kap. är föreskrivet.
14 KAP.
6 §
Med lag förstås i denna förordning stadgande, som, i den ord
ning för varje särskilt fall är före
skriven, tillkom m it genom sam
fällt beslut av Konungen och riks
dagen.
(Denna paragraf utgår).
Övergångsbestämmelser
Tryckfrihetsförordningen skall tillämpas i sin nya lydelse från ingången
av året efter det under vilket den nya regeringsformen har antagits
slutligt. Under den tid som sägs i 2 första stycket övergångsbestämmel
serna till regeringsformen skall dock föreskrifterna i 1 kap. 8 § första
stycket, 2 kap. 11 § första och andra styckena och 14 § andra stycket, 4
kap. 7 § tredje stycket, 7 kap. 4 § första stycket, 1, 3, 6 och 7 samt 12
kap. 1 § första stycket och 15 § andra stycket tillämpas i sin äldre
lydelse.
Vid tillämpningen av 7 kap. 3 § andra stycket och 13 kap. 5 § första
stycket skall, i fråga om författningar som har utfärdats före den dag då
tryckfrihetsförordningen enligt första stycket skall börja tillämpas i sin
nya lydelse, som lag anses endast författning som har tillkom m it genom
samfällt beslut av Konungen och riksdagen.
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 16 mars 1973.
Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena
WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLM
QVIST, ASPLING, LUNDKVIST, G EIJER , ODHNOFF, MOBERG,
BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.
Chefen för justitiedepartem entet, statsrådet Geijer, anmäler efter gem en
sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny regerings
form och ny riksdagsordning m. m. och anför.
1 In led n in g
Vårt statsskick vilar formellt ännu på den grund som lades 1809.
Författningsutvecklingen efter tillkom sten av 1809 års regeringsform
(R F ) har präglats av stark kontinuitet. Den har inneburit att statslivets
tyngdpunkt gradvis har förskjutits mot riksdagen, samtidigt som riks
dagens sammansättning har dem okratiserats. Den verkställande m akten
har successivt övergått från konungen till regeringen, som genom parla
m entarism ens fram växt för sin maktutövning samtidigt har gjorts beroen
de av riksdagens förtroende. Denna utveckling mot politisk demokrati
och ett parlamentariskt styrelseskick har skett dels genom författningsreform er inom ramen för 1809 års RF, dels genom fram växandet av en
konstitutionell sedvanerätt vid sidan av RF. I fråga om riksdagens
ställning och sammansättning har utvecklingen m arkerats av tillkom sten
av 1866 års riksdagsordning (RO ), varigenom ståndsriksdagen avskaffa
des, samt de 1909 och 1918 -1921 antagna bestämmelserna om rösträtt
vilka tillsammans innebar att allmän och lika rösträtt genomfördes.
Efter den politiska demokratins och parlam entarism ens genom brott
kan författningsdebatten sägas i stort sett ha lämnat frågorna om de
bärande principerna för statsskicket. Den har i stället successivt kom m it
att inriktas på demokratins verksamhetsform er. I debatten fördes sålunda
mot bakgrunden av dem okratiseringsprocessen fram krav på en effektivisering och modernisering av de demokratiska institutionerna. För att gå
sådana reform krav till mötes tillkallades i augusti 1954 författningsutredningen1 med uppgift att genom föra en samlad översyn av demokratins
1 Ledamöter riksdagsledamöterna Rickard Sandler, ordförande, Emil Ahlkvist,
Olle Dahlén, Harald Hallén, Elis H åstad, Ossian Sehlstedt och Sten Wahlund samt
chefredaktören John Hartman. Sedan Hartman och Håstad avlidit inträdde den 1
mars 1957 chefredaktören Per Wrigstad och den 26 maj 1959 riksdagsledamoten
Henrik Munktell som ledamöter i utredningen. Proffessor Jörgen Westerståhl
förordnades den 7 mars 1958 att vara ledamot av utredningen.
funktionsproblem . Utredningens omfattande arbete utmynnade i slutbe
tänkandet (SOU 1963:16—19) Sveriges statsskick med förslag till ny RF
och ny RO.
Författningsutredningens förslag blev föremål för en omfattande
remissbehandling. Som framgår av de offentliggjorda sammanställningarna
av remissyttrandena (SOU 1964:38 samt 1965:2, 3, 23 och 37) utsattes
förslaget för hård kritik. Bl. a. mot den bakgrunden fram stod ett vidare
utredningsarbete som nödvändigt.
I april 1966 tillkallades grundlagberedningen2 för att fortsätta och
slutföra det arbete på en to tal författningsreform som inletts av författningsutredningen.
Den första etappen i grundlagberedningens arbete avslutades i maj
1967, då beredningen lade fram betänkandet (SOU 1967:26) Partiell
författningsreform . Förslaget lades till grund för prop. (1968:27) med
förslag till ändringar i bl. a. RF och RO som antogs av 1968 och 1969 års
riksdagar (KU 1968:20 och 1969:1, rskr 1969:56). G rundlagsändringar
na, som i si,n helhet trädde i kraft den 1 januari 1971, innebar bl. a. att
tvåkam m arriksdagen ersattes med en enkam m arrriksdag bestående av 350
ledam öter, som skulle utses genom direkta val för en valperiod om tre år.
Frågan om ett valtekniskt samband mellan riksdagsvalen och de kom m u
nala valen löstes genom att den ordningen infördes att dessa val skulle äga
rum sam tidigt. Den partiella författningsreform en innebar vidare att
parlam entarism en inskrevs i författningen på så sätt att riksdagen fick
möjlighet att genom beslut om m isstroendeförklaring framtvinga rege
ringens eller enskilt statsråds avgång.
1 mars 1972 avlämnade grundlagberedningen sitt slutbetänkande (SOU
1972:15) med förslag till en total författningsreform . Betänkandet
innehåller förslag till en ny RF och till en ny RO. Vidare föreslås
ändringar i tryckfrihetsförordningen (T F ) och successionsordningen
(SO).
Beredningens slutbetänkande har rem issbehandlats. Yttranden har
avgetts av högsta domstolens och regeringsrättens ledam öter, justitiekanslern (JK ), riksåklagaren (RÅ ), riksdagens ombudsmän (JO ), riksmarskalksäm betet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten
i G öteborg, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, kam
m arkollegiet, riksrevisionsverket, riksskatteverket, överstyrelsen för eko
nomiskt försvar, arbetsdomstolens ordförande, arbetsm arknadsstyrelsen,
statens invandrarverk, länsstyrelserna i Stockholm s, Uppsala, Östergöt
lands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Hal
lands och Norrbottens län, 1965 års valtekniska utredning, äm betsan2
Ledamöter landshövdingen Valter Åman, ordförande, dåvarande ledamöterna
av riksdagens andra kam m are, sedermera statsråden Ingemund Bengtsson och Ingvar
Carlsson, riksdagsledamoten Allan Hernelius, dåvarande ledamoten av första kam
m aren, redaktören Birger Lundström , riksdagsledamoten Georg Pettersson samt
dåvarande ledamoten av andra kam m aren, f. d. professorn Sten Wahlund. Till nya
utredningsm än kallades i december 1967 riksdagsledamoten Hilding Johansson som
efterträdare till herr Carlsson och i april 1969 riksdagsledamoten Arne Gadd som
efterträdare till herr Bengtsson.
svarskom m ittén, utredningen om författningspublicering, offentlighetsoch sekretesslagstiftningskom m ittén, m assm ediautredningen, 1967 års
rekvisitions- och förfogandeutredning, alkoholpolitiska utredningen, b u d
getutredningen, utredningen om kommunernas ekonom i, 1968 års bered
ning om stat och kyrka, kårobligatorieutredningen, länsberedningen, u t
redningen om den kommunala dem okratin, fullmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgäldskontoret, riksdagens förvaltningskontor, riksdagens
revisorer, Svenska kom m unförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sve
riges advokatsam fund, Lantbrukarnas riksförbund, Tjänstemännens cen
tralorganisation, Statstjänstem ännens riksförbund, Sveriges akademikers
centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivare
föreningen, Sveriges industriförbund och Svenska företagares riksför
bund. Länsstyrelserna har vid sina remisssvar fogat yttranden från
vederbörande landstings förvaltningsutskott. Länsstyrelserna i S tock
holms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Jönköpings län har bifogat
yttranden från kom m unfullm äktige i Stockholm , G öteborg, Malmö och
Jönköping. Riksåklagaren har överlämnat yttranden från överåklagarna i
Stockholm s, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt från cheferna för
länsåklagarm yndigheterna i Uppsala, Hallands och Kopparbergs län.
Överbefälhavaren har vid sitt yttrande fogat yttranden från chefen för
arm én, chefen för försvarshögskolan, försvarets m aterielverk, fortifikationsförvaltningen och försvarets civilförvaltning. Dessutom har en skrift
med syn punkter på delar av förslaget kom m it in från Fredrika Bremerförbundet.
Jag anhåller nu att få ta upp frågan om en to tal författningsreform på
grundval av grundlagberedningens slutbetänkande och remissyttrandena
över detta.
I det följande avser jag att lämna en utförlig redogörelse för huvud
linjerna i beredningens förslag och beredningens överväganden i skilda
frågor av principiell betydelse. Jag avser också att redogöra för bered
ningens förslag till ny RF och vad beredningen har anfört i anslutning till
detta. Den närmare behandlingen av förslaget till ny RO anser jag
emellertid lämpligen böra ske med utgångspunkt i beredningens i be
tänkandet lämnade motivering (bet. s. 2 30—321). Denna torde därför få
fogas till protokollet som bilaga 1. Beredningens författningsförslag torde
vidare få fogas till protokollet som bilaga 2.
Av vad jag nyss nämnde om remissbehandlingen av beredningens
betänkande framgår att det varit om fattande. Många remissinstanser har
gjort betänkandet och de framlagda förslagen till föremål för en ingående
behandling. Med hänsyn härtill torde den sam m anställning av yttran den a
som har utarbetats inom justitiedepartementet böra föras till detta
protokoll som bilaga 3.
Jag vill slutligen i detta sammanhang erinra om att beredningen i
betänkandet (SOU 1972:16) i anslutning till förslagen till ny RF och ny
RO lagt fram förslag till följdförfattningar. Dessa avser jag emellertid inte
att behandla i detta sammanhang.
2 Grundlagsarbetet
2.1 F örfattningsutredningen
Som nämndes inledningsvis lade författningsutredningen år 1963 fram
förslag till en total författningsreform . Enligt detta skulle 1809 års RF
och 1866 års RO ersättas med en ny regeringsform och en ny riksdags
ordning, av vilka endast den förra skulle vara grundlag.
Den föreslagna RO, som endast innehöll regler om riksdagens arbets
form er och inre organisation, skulle visserligen vara svårare att ändra än
vanlig lag men ej ha grundlagskaraktär. Mindre betydelsefulla föreskrifter
om riksdagsarbetet fogades till RO i form av tilläggsbestämmelser, vilka
skulle kunna ändras i samma ordning som vanlig lag.
Utredningens förslag till RF utgick från folksuveränitetens princip och
gav u ttry c k för en strävan att låta det rådande parlamentariska statsskic
ket komma till u ttry c k i författningen. Förslaget byggde i stor utsträck
ning på konstitutionell praxis men innehöll också flera betydelsefulla
nyheter.
Till nyheterna hörde förslaget att riksdagen skulle bestå av en
kam mare med 290 ledam öter, vilka skulle väljas dels genom personval i
valkretsar, dels genom listval i regioner. En minoritet inom utredningen
föreslog dock att ordningen med två kam m are skulle behållas. Parlamen
tarism ens krav på att regeringen måste åtminstone tolereras av majori
teten inom folkrepresentationen kom till u ttry c k i förslaget till RO
genom en regel att riksdagen skulle kunna fram tvinga regeringens eller
enskild regeringsledamots avgång genom beslut om m isstroendeförkla
ring. Riksdagens centrala ställning i det konstitutionella system et marke
rades vidare av att inte bara beskattningen och den statliga utgiftsregleringen utan även de centrala delarna av normgivningen skulle ligga hos
riksdagen ensam.
I fråga om riksdagsarbetet, vilket som nämnts huvudsakligen reglera
des i RO, innebar förslaget bl. a. att valperioden efter lagtima val, vilket
alltjämt skulle hållas i septem ber, började redan den 15 oktober, att
lagtima riksm öte årligen började den 15 ok to b er och normalt pågick
längst till och med den 15 maj, att riksm öte inleddes med en allmän
motionstid samt att budgetpropositionen avlämnades redan i mitten av
december.
Enligt utredningens förslag skulle den m onarkiska statsform en bestå.
Konungen föreslogs ha vissa uppgifter inom det konstitutionella syste
m et. Bland dessa m ärktes främst att konungen, liksom tidigare, skulle
utse statsm inister. Att ministärbildningen skedde i överensstämmelse med
parlam entarism ens principer skulle säkerställas genom en bestämmelse att
konungen, innan han utnäm nde statsm inister, måste rådgöra med riksda
gens talman och med företrädare för partigrupper inom riksdagen.
Konungen skulle enligt förslaget också utnämna övriga statsråd. Även
befogenheten att entlediga statsråd skulle ligga hos konungen. Till
konungens uppgifter föreslogs vidare höra att på hemställan av statsm inis
tern besluta om urtim a val. Konungen skulle slutligen i viss utsträckning
medverka vid regeringsärendenas avgörande.
Rikets styrelse skulle enligt utredningens förslag tillkom m a regeringen.
Statsministern erhöll genom olika stadganden en stark ställning inom
denna. Sålunda skulle konungen vid utnäm nandet av övriga statsråd vara
bunden av statsministerns förslag. Konungen skulle vidare vara skyldig att
på statsministern begäran entlediga statsråd. Avgick statsm inistern, skulle
konungen entlediga även övriga statsråd. I fråga om regeringsarbete!
föreslog utredningen att beslut i regeringsärenden skulle kunna fattas i tre
olika förm er, av enskilt statsråd, i ministerråd och i konselj. Den första
beslutsform en var avsedd för den stora mängden rutinbetonade ärenden.
De viktigare regeringsärendena skulle behandlas i ministerråd under
statsministerns ordförandeskap. Beslut i ministerråd skulle fattas enligt
sedvanliga regler för kollegialt beslutsfattande. Beslut i vissa av de
ärenden som föll under m inisterrådet, bl. a. propositioner och vissa
utnäm ningar, skulle fattas i konselj under ordförandeskap av konungen.
Beslut skulle härvid komma tillstånd genom att konungen biträdde
ministerrådets förslag.
Kompetensen att stifta lag, med vilken term utredningen förstod
generella rättsregler av mera väsentlig innebörd, föreslogs tillkom m a
riksdagen ensam. Normgivningsmakten i övrigt skulle ligga hos rege
ringen, vilken dock skulle kunna hänskjuta ärenden till riksdagens
avgörande. Den form ella lagkraftens princip föreslogs komma till öppet
uttryck i grundlagstexten. Det egentliga lagom rådet avgränsades genom
dels ett generellt stadgande, dels spridda regler som för normgivning inom
skilda ämnesområden föreskrev lagform. Särskilt betydelsefulla inom
sistnämnda kategori var de regler om grundäggande fri- och rättigheter
som hade sam m anförts i ett särskilt kapitel i regeringsformen. Dessa
regler hade en dubbel funktion genom att de dels utgjorde en del av
regleringen av hur normgivningskompetensen skulle fördelas mellan
riksdagen och regeringen, dels i viss utsträckning gav direktiv om
lagstiftningens innehåll. Här kan särskilt nämnas stadganden om opinionsfriheten i dess olika form er, om den personliga friheten och om
tryggheten till egendom samt regler om rätten till undervisning och
utbildning, arbete och social hjälp. Utredningen föreslog i detta samman
hang också ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning samt föreskrifter
om rätt dom stol. Enligt ett m otivuttalande skulle utredningens förslag
innebära att domstolarna tillerkändes s. k. lagprövningsrätt. Någon u t
trycklig författningsregel av denna innebörd fanns dock ej.
I fråga om finansm akten innebar utredningens förslag en anpassning
till gällande praxis. Inte heller i fråga om domstolarnas och förvaltnings
myndigheternas ställning innebar förslaget någon ändring i förhållande
till det rådande rättsläget.
I ett särskilt kapitel i förslaget till RF hade utredningen samlat vissa
bestämmelser för krig och andra utomordentliga förhållanden. Bland
dessa m ärktes särskilt ett stadgande som gav riksdagen möjlighet att för
sådana förhållanden genom s. k. ramlagar utvidga regeringens normgivningskom petens. Vidare föreslogs att riksdagen, om den på grund av
krigsförhållanden inte kunde sammanträda i sin ordinarie sam m ansätt
ning, skulle företrädas av en inom riksdagen vald krigsdelegation.
F örfattningsutredningens förslag blev — som förut har nämnts —
föremål för en omfattande remissbehandling. Det av utredningen före
slagna valsystemet utsattes för mycket hård rem isskritik. Vidare anm ärk
tes både under remissbehandlingen och i den offentliga debatten att
förslaget bl. a. i fråga om regeringsbildningen, avgörandet av de viktigaste
regeringsärendena och handhavandet av upplösningsinstitutet stod i
mindre god överensstämmelse med parlam entarism ens principer. Kritik
riktades också mot förslaget till reglering av de medborgerliga rättigheter
na, vilka ansågs ha erhållit ett alltför svagt och opreciserat skydd. Även i
fråga om regleringen av normgivningskompetensen fick förslaget uppbära
kritik. Flera remissinstanser uttalade sammanfattningsvis att utredningens
förslag inte var av beskaffenhet att kunna läggas till grund för lagstift
ning.
2.2 Författningsfrågans vidare behandling
Medan remissbehandlingen av författningsutredningens förslag fo rt
farande pågick, lade Kungl. Majit fram förslag till grundlagsändringar
(prop. 1964:140) beträffande vissa begränsade frågor som hade behand
lats av bl. a. författningsutredningen. Förslagen antogs i allt väsentligt av
1964 och 1965 års riksdagar (KU 1964:19 och 1965:1 m. fl., rskr
1965:64 m. fl.). G rundlagsändringarna avsåg bl. a. in rättandet av en
riksdagens lönedelegation och av en krigsdelegation, vilken i krigstid
skulle kunna träda i riksdagens ställe. Vidare tillkom en möjlighet att i
begränsad omfattning överlåta konstitutionell beslutanderätt, som ej
avsåg stiftande, ändring eller upphävande av grundlag, på mellanfolklig
organisation för fredligt sam arbete. Genom en annan ändring överfördes
de grundläggande bestämmelserna om statstjänstem ännens rättsliga ställ
ning, utom såvitt gällde dom are, från regeringsformen till vanlig lag.
Den offentliga debatten om författningsutredningens förslag rörde sig
bl. a. om frågan om behovet av ett valtekniskt samband mellan riksdags
val och kom m unalval. Denna fråga kom i riksdagen att sam m ankopplas
med frågan om utvidgad demokrati på länsplanet. Sedan riksdagen begärt
att båda dessa frågor skulle utredas, tillsattes vid årsskiftet 1964/65
länsdem okratiutredningen, vilken i sitt betänkande (SOU 1965:54) Författningsfrågan och det kommunala sambandet uttalade sig för någon
form av valtekniskt samband mellan riksdagsval och kommunalval. I
början av år 1965 fick en ny utredning, 1965 års valtekniska utredning, i
uppdrag att undersöka bl. a. frågan om de valtekniska förutsättningarna
för att hålla riksdagsval och kommunalval på samma dag. I betänkandet
(SOU 1965:74) Gemensam valdag förklarade utredningen att sådana
förutsättningar förelåg.
Parallellt med remissbehandlingen av författningsutredningens förslag
och det nyssnämnda utredningsarbetet pågick överläggningar i författningsfrågan mellan företrädare för de fyra stora partierna. Man kom härvid
överens om att en to ta l författningsreform borde ske m en att fö rfatt
ningsutredningens förslag inte i föreliggande skick kunde läggas till grund
för revisionen. Enighet förelåg emellertid om vissa grundläggande prin
ciper för det fortsatta grundlagsarbetet, bl. a. att en framtida författning
borde vila på folksuveränitetens grund och att parlam entarism en borde
inskrivas i författningen. Man kom vidare överens om att riksdagen borde
bestå av en kam m are och att riksdagsledam öterna skulle utses i direkta
och proportionella val.
Som framgår av vad som nämndes inledningsvis ledde den första
etappen i den år 1966 tillsatta grundlagberedningens arbete till ett förslag
till partiell författningsreform . Förslagen lades till grund för proposition
som i allt väsentligt antogs av 1968 och 1969 års riksdagar. Den partiella
författningsreform en innebar bl. a. att tvåkam m arriksdagen ersattes med
enkam m arriksdagen. Val till enkam m arriksdagen hölls första gången i
september 1970.
Sedan grundlagberedningen vid sitt fortsatta arbete funnit det fördel
aktigt att en reform av riksdagens utskottsorganisation och budget
behandling genomfördes redan under enkam m arriksdagens första val
period, 1971 —1973, lade den vid årsskiftet 1969/70 fram delbetänkandet
U JU 1969:62) Ny utskottsorganisation. På grundval av förslagen i
betänkandet beslutades grundlagsändringar (prop. 1970:40, KU 1970:27
och 1971:1, rskr 1971 :1) av innebörd att den dittillsvarande indelningen
av u tsk o tt efter statsrättslig funktion ersattes med en indelning efter
äm ne.
I mars 1970 avlämnade beredningen betänkandet (SOU 1970:17)
Ersättare för riksdagsledam öterna. På grundval av detta lade Kungl. Maj:t
fram förslag till ändringar i bl. a. regeringsformen och riksdagsordningen
(prop. 1972:66), vilka av 1972 års riksdag antagits såsom vilande (KU
1972:30). Förslagen går ut på att ersättare skall finnas för riksdagsleda
mot som är riksdagens talman eller som tillhör statsrådet liksom för
ledamot som är ledig.
3 Huvuddragen i grundlagberedningens slutbetänkande
Det av grundlagberedningen i mars 1972 framlagda slutbetänkandet
innehåller, som förut har näm nts, förslag till ny RF och ny RO.
Beredningen föreslår att den nya RF samt TF och SO skall vara rikets
grundlagar. För grundlagsändring skall som hittills krävas två beslut av
riksdagen med mellanliggande val. Den nya RO skall däremot inte vara
grundlag utan få en m ellanställning mellan grundlag och vanlig lag. RO
föreslås innehålla regler endast om riksdagens arbetsformer och inre
organisation. Bestämmelserna är uppdelade i huvudbestäm m elser, vilka
kan ändras endast genom ett riksdagsbeslut med kvalificerad majoritet
eller i den ordning som gäller för grundlagsstiftning, och i tilläggsbestäm
melser, vilka kan ändras som vanlig lag.
Beredningen uttalar att grundlagarna i första hand måste fastslå att
den politiska m akten skall ligga förankrad hos medborgarna och på
grundval härav anvisa form er för den samhälleliga verksamheten för de
beslutande organens tillkom st, sammansättning och arbete samt för
opaginerad Kontrollera mot PDF
fattande och verkställande av beslut i grundläggande frågor. Nära förknip
pade med form erna för den politiska verksamheten är enligt beredningen
reglerna om yttran d efrih et och besläktade friheter som förenings- och
församlingsfrihet. Beredningen finner TF:s ställning som grundlag väl
förenlig med de angivna utgångspunkterna. Den erinrar om att frågan om
en enhetlig reglering i grundlag av yttran d efrih eten i olika massmedier
utreds av m assm ediautredningen. Beredningens eget förslag sägs innebära
en viss precisering och förstärkning av skyddet för andra form er av
yttran defrihet än tryckfriheten och för vissa närstående friheter.
Huvuduppgifterna för en regeringsform anger beredningen vara att ge
grunderna för det representativa och parlamentariska system et och för
fördelningen av offentliga funktioner mellan riksdagen, regeringen, övriga
förvaltningsm yndigheter, domstolarna och kom m unerna. Härutöver har
bara ett fåtal förhållanden reglerats i den föreslagna nya RF. Hit hör vissa
regler om medborgerliga fri- och rättigheter, särskilt viktiga procedur
regler för riksdagen och regeringen samt bestämmelser om statschefens
ställning och befogenheter. Vissa specialregler för krig, krigsfara och
andra utomordentliga förhållanden har också fått ingå i RF.
Förslaget att det skall vara svårare att ändra huvudbestäm m else i RO
än bestämmelse i vanlig lag motiverar beredningen med behovet av skydd
för minoriteter mot beslut som till deras nackdel ändrar proceduren i
riksdagen. Detta behov sägs inte göra sig gällande beträffande RO:s
tilläggsbestämmelser, vilka i huvudsak svarar mot den nuvarande riksdagsstadgan.
Beredningen bygger sitt förslag på folksuveränitetens, det representa
tiva system ets och parlam entarism ens grundvalar. Den nya grundlagen
bryter helt med det m aktdelningssystem , som från början präglade 1809
års RF. Riksdagen framhävs som det centrala statsorganet. Regeringen
skall grunda sin ställning på riksdagens sammansättning och ansvara inför
riksdagen. Statschefen, som enligt förslaget alltjämt skall vara en m onark,
skall inte ha någon politisk m akt. Regeringen bör enligt beredningen få
de befogenheter som krävs för att den skall kunna agera med den kraft
och snabbhet som fordras i ett utvecklat samhälle som vårt. Riksdagens
dominerande ställning bör emellertid komma till uttryck i grundlagen
inte bara i fråga om regeringsbildningen och den parlamentariska k ontrol
len utan också beträffande funktionen att fatta grundläggande beslut
genom lag eller budgetreglering.
Beredningen förklarar att de politiska partierna utgör ett bärande
element i vår dem okrati. Den instämmer i uttalanden av författningsutredningen om att man bör avstå från att ingripa med lagstiftning
rörande partiernas organisation och verksam het. Beredningen fram håller
att det mera preciserade skydd åt yttrande- och föreningsfriheterna som
förslaget för med sig kommer också den politiska verksamheten och de
politiska partierna till godo.
Beredningen stryker under även organisationernas betydelse för folk
styret. Organisationsväsendet är enligt beredningen bl. a. ett medel för
opaginerad Kontrollera mot PDF
grupper med särskilda intressen att ge uttryck för sina åsikter. Det är
nödvändigt att visa stor varsamhet i fråga om lagregleringen av organisa
tionernas inre verksam het, eftersom en sådan reglering skulle kunna
försämra förutsättningarna för en fri åsiktsbildning. 1 likhet med författningsutredningen finner grundlagberedningen emellertid särskilt viktigt
att inte organisationerna som sådana blir representerade i riksdagen eller
de andra beslutande organen. En utveckling i riktning mot ett korporativt
system är enligt beredningens mening inte förenlig med den grundläggan
de principen att de beslutande organen skall sam m ansättas genom val
med allmän och lika rösträtt.
Som framgår av den redogörelse som hittills har lämnats syftar inte
beredningens förslag till några genom gripande förändringar av vårt gällan
de statsskick. 1 stor utsträckning har beredningens ansträngningar gått ut
på att i den skrivna författningen ge ett riktigt u ttry c k för den levande
k o n stitu tionen så som denna har utbildats under 1900-talet. Detta hind
rar emellertid inte att beredningens förslag innehåller flera praktiskt
betydelsefulla nyheter. I detta avsnitt skall i det följande lämnas en
sammanfattning av beredningens förslag i olika hänseenden. En utförliga
re redogörelse för förslagets innebörd i särskilda huvudfrågor ges i sam
band med att de senare tas upp till närmare behandling.
Riksdagen och dess sammansättning
Vad som beslöts vid den partiella reform en 1968/69 om kam m ar-och
valsystem står enligt beredningens slutbetänkande fast. I syfte att hindra
att lika röstetal uppkommer vid viktigare voteringar föreslår beredningen
dock att antalet ledamöter i riksdagen bestäms till 349. Beredningen för
på ny tt fram sitt förslag om ersättare för riksdagsledamöterna.
Det föreslås att rösträttsåldern skall sänkas till 18 år och att åldern på
valdagen skall vara avgörande, inte som nu åldern vid närmast föregående
årsskifte. Beredningen ger sitt förord åt att också m yndighetsåldern sänks
till 18 år. V albarhetsåldern skall enligt förslaget följa m yndighetsåldern.
Beredningen avstyrker tanken på en lagreglering av partiernas nomineringsförfarande. Den anser att förslag till ett valsystem som ökar
möjligheten för väljarna att vid valförrättningen påverka personvalet
måste föregås av en särskild utredning.
Riksdagsval och kommunalval skall enligt förslaget överklagas hos en
ny instans, valprövningsnämnden. Denna utses av riksdagen och består av
ordförande och sex andra ledam öter. Riksdagsval prövas av den valprövningsnäm nd som utsågs av den föregående riksdagen.
Valgenomslaget, riksdagsarbetet m. m.
Ett snabbare valgenomslag för riksdagsvalen föreslås. Val skall som
hittills hållas i septem ber. Riksdagen skall i sin nya sammansättning
sammanträda på tolfte dagen efter valdagen, dock tidigast på fjärde dagen
efter det att valresultatet har kungjorts. Riksdagens arbetsår, kallat
lagtima riksm öte, löper som regel från någon dag i o k to b er till utgången
av maj. Sessionsindelningen slopas. Budgetpropositionen läggs som nu
fram i början av januari. Inte heller i fråga om den allmänna motionstiden
gör förslaget någon ändring. Den kommer alltså att infalla i januari.
Beredningen föreslår en viss förkortning av propositionstiderna på
våren. Dessutom införs ett krav för de flesta fall på riksdagens tillstånd
för att propositionen, som avses bli behandlad under våren, skall få
avlämnas efter de stipulerade tiderna.
Möjligheterna att begränsa riksdagsdebatterna vidgas. Varje ledamot
skall dock alltid få yttra sig i en fråga. Regeringsledam öternas företrädesrätt
i deb atterna begränsas. Beredningen föreslår i övrigt ändringar i förhållan
de till gällande rätt i fråga om bl. a. m otions- och spörsm ålsinstituten.
Statschefen
Konungen är enligt förslaget rikets statschef. Han tilldelas i förslaget
till RF inte någon politisk m akt med behåller sin ställning som symbol
för riket och sina representativa uppgifter. Inte heller utövar han befälet
över försvarsm akten. Statschefen deltar inte i regeringens beslutssam m an
träden. Termen konselj förbehålls för sammanträden av inform ations
karaktär mellan statschefen och regeringen. Statsministern skall fo rt
löpande hålla statschefen underrättad om rikets angelägenheter. Stats
chefen kvarstår som ordförande i utrikesnäm nden. Vid riksm ötets öpp
nande, som enligt förslaget skall försiggå i riksdagens plenisal, är stats
chefen närvarande och förklarar på talm annens hemställan riksmötet
öppnat. Statschefens roll vid regeringsbildning övertas närmast av talm an
nen.
Beredningen föreslår att konungens rättsliga immunitet skall upp
hävas.
Beredningen föreslår inte någon ändring av tronföljdsreglerna i succes
sionsordningen.
Regeringsbildningen
Beredningens förslag innebär att regeringsbildningen förankras hos
riksdagen. När ny statsminister skall utses, överlägger talm annen med
partiföreträdarna och med vice talm ännen. Han föreslår därefter riks
dagen en statsm inisterkandidat. Denne måste godkännas av riksdagen.
Något positivt bifall krävs emellertid inte. För godkännande räcker att
inte mer än hälften av riksdagens alla ledamöter röstar emot förslaget.
Skulle talm annens förslag till ny statsminister underkännas av riksdagen,
upprepas proceduren med överläggningar och om röstning. Efter fyra
misslyckade försök upplöses riksdagen autom atiskt.
Det ankommer enligt förslaget på statsministern att utse övriga
ministrar i regeringen (term en statsråd används inte i förslaget). Stats
ministern kan närhelst han finner det lämpligt entlediga en minister.
Reglerna om m isstroendeförklaring har i förslaget utformats på i
huvudsak samma sätt som de gällande.
Regeringsarbetet
Beslutanderätten i regeringsärenden tillkommer uteslutande m inistä
ren. Statschefen medverkar inte vid avgörandet av ärendena.
Inom regeringen ligger beslutanderätten hos ministrarna kollektivt.
Undantag görs endast för ärenden angående befälet över försvarsm akten,
” kom m andom ålen” , som kan avgöras av försvarsm inistern ensam under
statsministerns överinseende.
Är meningarna bland ministrarna delade i ett ärende, träffas avgöran
det genom m ajoritetsbeslut. Vid lika röstetal har statsministern utslagsröst.
Protokoll skall föras vid regeringssamm anträde. Det skall bekräftas av
föredraganden och godkännas av statsm inistern. Bekräftelse och godkän
nande är förutsättningar för expediering och verkställande. Bekräftelse
och godkännande skall vägras om beslutet anses strida mot grundlag men
får inte vägras i annat fall.
Folkomröstning. Kommunernas ställning.
Befogenheten att fatta politiska beslut på riksplanet ligger enligt
förslaget hos riksdagen och hos regeringen. K om petensfördelningen dem
emellan görs i första hand i regeringsformens kapitel om lagar och
lagstiftning, om finansm akten och om förhållandet till andra stater.
Beredningen ställer sig avvisande till beslutande folkomröstningar som
inslag i vårt statsskick. Däremot skall som hittills rådgivande folkom röst
ning kunna äga rum , om riksdagen fattar beslut härom med vanlig
m ajoritet.
Beredningen ger u ttry c k för att den kommunala självstyrelsen bör
betraktas som en av statsskickets grunder. Förslaget innebär i övrigt att
kommunernas uppgifter och verksamhetsform er samt deras beskattnings
rätt skall utformas genom lag.
Normgivningsmakten
Befogenhet att besluta om norm er, dvs. om rättsligt bindande före
skrifter, skall enligt förslaget tillkom m a både riksdagen och regeringen.
För föreskrifter, som beslutas av riksdagen, använder beredningen b eteck
ningen lag och för föreskrifter, som beslutas av regeringen, term en
förordning. Norm er av särskild betydelse för medborgarna eller för
samhällslivet i övrigt bör beslutas genom lag. Lagstiftningsm akten skall
sålunda ligga hos riksdagen. Härvidlag skiljer sig förslaget principiellt från
nuvarande RF, enligt vilken lagstiftningsm akten tillkommer konungen
och riksdagen gemensamt.
RF bör enligt beredningen ange ett lagom råde, dvs. ämnen i vilka
föreskrifter endast eller i varje fall i första hand skall meddelas i lag. Men
ytterst kan riksdagen enligt förslaget lagstifta i vilken fråga som helst,
alltså även i en fråga som faller inom regeringens förordningsom råde.
Gränsen kring lagom rådet dras i förslaget så att den i stort sett
stämmer överens med praxis. All civillag, dvs. lag om enskildas ställning
och inbördes förhållanden, skall således stiftas av riksdagen. Detsamma
gäller strafflag och andra föreskrifter om förhållandet mellan enskilda
och det allm änna, däribland alla föreskrifter som kan sägas bestäm m a
eller begränsa enskilds andliga frihet, hans fysiska frihet och hans rätt till
egendom. Härutöver föreskrivs lagform en i vissa särskilda bestämmelser i
grundlagen.
I vissa ämnen inom lagom rådet skall riksdagen kunna överlåta,
delegera, sin normgivningsbefogenhet till regeringen. Det gäller främst
näringsrätten. Delegation får i princip dock inte avse föreskrifter som
begränsar någon av de fri- och rättigheter som beskrivs särskilt i
lagstiftningskapitlet. Direkt på grund av bestämmelser i regeringsformen
får regeringen besluta förordning om verkställighet av lag och om sådant
som inte enligt grundlag skall regleras i lag.
Regeringen kan som hittills förelägga riksdagen förslag till lagar inte
bara inom det egentliga lagom rådet utan också i ämne där regeringen själv
får utfärd a förordning. Riksdagen skall emellertid även utan förslag från
regeringen kunna lagstifta inom regeringens förordningsom råde. En fö ru t
sättning är dock att en fram ställning i saken från riksdagen inte har
efterkom m its av regeringen inom skälig tid. Beredningen håller fast vid
1970 och 1971 års beslut att lagrådsgranskningen inte skall vara obligato
risk. Beredningen tänk er sig att också riksdagens utskott skall få rätt att
höra lagrådet.
Medborgerliga fri- och rättigheter, m. m.
Beredningen föreslår att i regeringsformen intages vissa regler till
medborgarnas skydd, vilka inte skall kunna genom brytas annat än
genom grundlagsändring. Hit hör ett förbud mot inrättande av domstol
för prövning av redan begången gärning eller eljest för visst mål, ett
förbud mot retroaktiv straffrättskipning samt ett förbud mot landsförvis
ning av svensk m edborgare. Till samma kategori kan vidare hänföras
rätten för den som har blivit dömd till straff eller omhändertagen mot sin
vilja att få sin sak prövad av domstol eller, i vissa fall, av domstolsliknande organ.
Beredningen förslår vidare att vissa rättigheter som kan anses vara av
särskild betydelse för den politiska verksamheten beskrivs tämligen
utförligt i grundlagen samt att det i denna slås fast att dessa rättigheter
inte kan inskränkas på annat sätt än genom lag. Hit hänför beredningen
yttran defriheten, rätten till inform ation, m ötesfriheten, dem onstrationsrätten , föreningsfriheten, religionsfriheten och rörelsefriheten samt rätten
till skydd mot vissa m yndighetsingripanden, såsom påtvingade kroppsliga
ingrepp, husrannsakan och intrång i post- eller telehem ligheten. Besläktad
med dessa regler är en föreskrift av innebörd att vid expropriation eller
annat sådant förfogande ersättning skall utgå enligt i lag angivna grunder.
Beredningen förutsätter att gällande praxis i fråga om de rättstillämpande myndigheternas behörighet och skyldighet att pröva överensstäm
melsen mellan grundlag och annan lag eller författning skall bestå.
Finansmakten
Skatt skall enligt förslaget beslutas genom lag. Beskattningsm akten
ligger alltså kvar hos riksdagen. Enligt vad beredningen föreslår skall dock
riksdagen i skattelag kunna överlåta åt regeringen att i fråga om indirekt
skatt höja eller sänka eller eljest bestäm m a skattesats eller besluta att
lagen i fråga skall börja eller upphöra att gälla, allt enligt de närmare
riktlinjer som anges i lagen. En av regeringen beslutad skatteförordning
skall alltid underställas riksdagen under riksm öte inom tid som är angiven
i riksdagens bem yndigande, högst två månader. Det förutsätts att riks
dagen utan dröjsmål tar ställning till regeringens skattebeslut.
Hela avgiftsm akten lägger beredningen primärt hos riksdagen, men
förslaget bygger på förutsättningen att riksdagen genom vidsträckta
bemyndiganden kan delegera sin beslutanderätt till regeringen.
Riksdagen behåller enligt beredningen sitt principiellt obegränsade
inflytande över statsutgifterna och vidare över statens tillgångar och
statens skuldsättning. Liksom hittills förutsätts dock att riksdagen ger
mer eller mindre vidsträckta bemyndiganden åt regeringen. Utgiftsregleringens anknytning till budgetåret behålls. Regeringsformen medger
emellertid öppet dels att riksdagen beslutar att särskilt anslag skall utgå
för annan tid än budgetåret, dels att riksdagen fattar principbeslut för tid
utöver det närmast följande budgetåret. Budgetbestäm m elsem a i försla
get är så allmänt hållna att de medger även ett system med utbyggd
program budgetering.
Förhållandet till andra stater
Reglerna om förhållandet till andra stater har i beredningens förslag
utformats så att de i allt väsentligt stämmer överens med rådande
ordning. Riksdagens inflytande över utrikespolitiken befästs och precise
ras i vissa hänseenden. Bl. a. föreslås en regel om att rättskipnings- och
förvaltningsuppgifter skall kunna överlåtas till icke svenskt organ endast
om riksdagen medger det. Beslut härom skall fattas med kvalificerad
m ajoritet. Den 1964 -1965 införda regeln om överlåtande till mellanfolklig organisation av befogenhet att besluta om lagar, skatter osv. har tagits
in i förslaget.
Beredningen föreslår bestämmelser om beslutanderätten i fråga om
krig, fred och vapenstillestånd. Den läggs i princip hos riksdagen, dock
med vidsträckta möjligheter för regeringen att handla till rikets försvar
m. m.
Rättskipning och förvaltning
Beredningen fastslår i sitt förslag till regeringsform rättskipningens och
förvaltningens norm m ässighet samt domstolarnas och förvaltningsm yndig
heternas självständighet i sin rättstillämpande verksamhet.
Beredningen föreslår att utlänning i princip skall vara likställd med
svensk medborgare i fråga om tillträde till offentlig tjänst. Vissa undantag
från denna regel uppställs emellertid i förslaget till regeringsform och
ytterligare undantag tänkes bli införda i annan lag eller författning.
Kontrollmakten
Beredningens förslag medför inte några ändringar i sak såvitt
gäller k o n stitutionsutskottets granskning av regeringens arbete, misstroendeförklaringsinstitutet samt riksdagens revisors- och om budsm annain stitutioner. Däremot föreslår beredningen nya regler om det juridiska
ansvaret för ministrarna samt för ledamöterna i högsta domstolen och
regeringsrätten och för justitiekanslern och riksdagens om budsm än. Åtal
för b ro tt, som hör till själva äm betsutövningen, skall i samtliga fall prövas
av riksrätten. Denna domstol skall enligt förslaget bestå av tre överrättspresidenter och av tre lekm än, valda av riksdagen utan för kretsen av
riksdagsledam öter. Åtal mot minister för brott i äm betsutövningen får
beslutas endast av k onstitutionsutskottet. — Den nuvarande opinionsnäm nden föreslås bli avskaffad.
Den konstitutionella beredskapen
Beredningen har byggt vidare på det regelsystem, avseende krig och
andra utomordentliga förhållanden, som tillkom genom 1964/1965 års
grundlagsreform och som i något modifierat skick har intagits i bered
ningens förslag till regeringsform. Genom ett särskilt stadgande ger
beredningen konstitutionell grund åt vissa bestämmelser i de s. k. beredskapslagarna, som inte ryms inom de delegationsregler som enligt försla
get skall gälla redan i fredstid. Beredningen föreslår vidare vissa spärrar
mot lagstiftning under ockupation.
Ikraftträdande
Enligt beredningens förslag skal! den nya RF och den nya RO i princip
träda i tillämpning den 1 januari 1975. Ändringarna i fråga om stats
chefens befogenheter skall dock inte träda i kraft så länge Gustaf VI
A dolf är konung. Under denna tid tillämpas enligt beredningen i stället
motsvarande regler i 1809 års RF och 1866 års RO.
Reservationer m. m.
I beredningens betänkande upplyses att fortlöpande kontakt under
utredningsarbetet har hållits med de politiska partierna genom deras
representanter i beredningen. Av betänkandet kan utläsas att bered
ningens ledamöter i flera sammanhang har sökt sam m anjäm ka m otstridi7 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90 * *
ga stånd punkter och finna lösningar som kan godtas av skilda politiska
meningsriktningar. Beredningen har också på de flesta punkterna nått
fram till enighet i grundläggande frågor. Flera reservationer och särskilda
yttranden har emellertid fogats till betänkandet. Herrar Hernelius, Lund
ström och Wahlund har sålunda reserverat sig till förmån för införandet
av kvinnlig tronföljd. Herr Hernelius påyrkar straffrättslig immunitet för
konungen. Herrar Hernelius, Lundström och Wahlund har reserverat sig
för en ordning med beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor. Herrar
Hernelius och Lundström påkallar i var sin reservation en minskning av
antalet riksdagsledam öter. Herrar Hernelius och Wahlund förordar in
förandet av ett personvalssystem. Herrar Hernelius, Lundström och
Wahlund uttalar sig till förmån för en flyttning av de allmänna valen till
våren och en omläggning av budgetåret till kalenderår. Herrar Hernelius,
Lundström och Wahlund har reserverat sig till förmån för ökade möjlig
heter för riksdagen att överta norm givningskom petens från regeringen.
Herrar Hernelius och Lundström tar avstånd från förslaget angående
skattefullm akter. Herr Hernelius förordar att kollektivanslutning till
politiskt parti förbjuds genom en bestämmelse i RF. Herrar Hernelius och
Lundström har reserverat sig till förmån för återinförande av obligatorisk
remiss till lagrådet. Herrar Hernelius och Lundström påyrkar offentliga
utfrågningar i u tsk o tten . Herrar Hernelius, Lundström och Wahlund har
reserverat sig till förmån för en rätt att väcka motion med anledning av
särskild händelse. Herr Lundström förordar en annan utformning av
spörsm ålsinstitutet än den av beredningen föreslagna. Herrar Hernelius,
Lundström och Wahlund har reserverat sig till förmån för en förlängd
följdm otionstid i vissa fall. H err Lundström påyrkar att seriem etoden
skall användas vid voteringar inom riksdagen. Herrar Hernelius, Lund
ström och Wahlund motsätter sig förslaget att u tsk o tt skall kunna
sammanträda samtidigt med kam m aren. Herr Hernelius har vidare utan
anknytning till någon bestämmelse i författningsförslagen reserverat sig
angående ordensväsendet. Såväl herr Lundström som herrar Hernelius
och Wahlund har avgett särskilda yttra n den angående gemensam
valdag. Herr Lundström har avgett särskilt yttrande angående personval.
Herr Hernelius har avgett ett särskilt yttran de med allmänna synpunkter
på grundlagberedningens arbete.
4 Särskilda huvudfrågor
4.1 Riksdagen och dess sammansättning
4.1.1 Gällande ordning
På grundval av ett förslag från grundlagberedningen (SOU 1967:26)
fattade statsmakterna 1968 och 1969 beslut om nytt kam m ar- och
valsystem (prop. 1968:27, KU 1968:20 och 1969:1, rskr 1969:56).
Beslutet innebar att tvåkam m arriksdagen fr. o. m. 1971 ersattes med en
enkam m arriksdag bestående av 350 ledam öter. Samtliga led am ö ter utses
numera på en gång i direkta val. Den ordinarie valperioden för riksdagen
är tre år, och treåriga mandatperioder gäller också för landsting och
kom m unfullm äktige. Riksdags- och kom m unalvalen äger rum på samma
dag (gemensam valdag). För valen till riksdagen gäller ett valsätt som är så
konstruerat att partiernas representation i riksdagen blir proportionell
mot deras respektive röstsiffror i hela landet. Av de 350 mandaten i
riksdagen fördelas 310 inom valkretsarna på grundval av valresultatet i
varje valkrets, medan återstående 40 mandat används för att utjämna de
avvikelser i riksproportionaliteten som kan uppstå vid fördelningen inom
valkretsarna. Dessa utjäm ningsm andat tillförs sedan valkretsar. För att
motverka långtgående partisplittring i riksdagen har valsystemet försetts
med vissa spärrar mot sm åpartier. Huvudregeln är att endast parti som
har fått minst 4 % av rösterna i hela riket får delta i m andatfördelningen.
Parti med färre röster får dock delta i mandatfördelningen i valkrets där
partiet har fått 12 % av rösterna. — Alla mandat i riksdagen förutsätts bli
besatta med kandidater som har nom inerats lokalt i valkretsarna, men
något bostadsband finns inte.
Bestämmelser om fördelningen inom ett parti av mandat som har
tillfallit partiet i en valkrets ges i vallagen (1972:620). Reglerna bygger på
principen att det är ordningsföljden på valsedeln som bestämmer rangord
ningen mellan kandidaterna. Proceduren för nominering inom partierna
av kandidater till valet är emellertid helt oreglerad. Med viss begränsning
till skydd mot missbruk kan väljarna vid valförrättningen fritt föra fram
namn under en partibeteckning. Särgrupper inom ett parti kan alltså
fram träda med egna listor, s. k. spränglistor. Väljarna kan vidare stryka
eller lägga till namn på de valsedlar som partierna står bakom . Krav på
officiell kandidatur föreligger med andra ord inte. Det nuvarande val
system et verkar emellertid ändå så att partiernas kandidatnom inering i
stor utsträckning blir utslagsgivande i fråga om fördelningen på person av
riksdagsm andaten.
Efter en ändring år 1969 i 14 § RO gäller numera att rösträtt vid val
till riksdagen tillkommer svensk medborgare som har u p p nått 19 års ålder
senast under kalenderåret närmast före valet. Den som på grund av
domstols förklaring är eller efter uppnådd m yndighetsålder skall förbli
omyndig har dock inte rösträtt. För rätt att rösta vid kommunala val
uppställs enligt kom m unallagarna samma villkor i fråga om m edborgar
skap, ålder och myndighet som beträffande riksdagsval.
Genom en lagändring 1969 sänktes den civilrättsliga m yndighetsåldern
från 21 till 20 år. Samtidigt vidgades den civilrättsliga behörigheten för
ungdomar i åldern 18—20 år. Som en konsekvens av den sänkta
myndighetsåldern vidtogs också ändringar av ett flertal 21-årsgränser
inom vitt skilda rättsom råden. Här kan också nämnas att en 18-årsgräns
gäller för bl. a. ingående av äktenskap, för skyldighet att fullgöra
värnplikt och för rätt att sluta arbetsavtal.
Enligt 26 § RO kan endast den som är myndig och upptagen i
röstlängd som röstberättigad vara ledamot av riksdagen.
4.1.2 Vilande grundlagsförslag
Med utgångspunkt i förslag i grundlagberedningens betänkande
(SOU 1970:17) Ersättare för riksdagsledam öterna har 1972 års riksdag
som vilande antagit förslag till ändringar i RF och RO som innebär att ett
system med ersättare för riksdagsledam öterna införs (prop. 1972:66, KU
1972:30). Riksdagen har därjäm te antagit en särskild lag om ersättare för
riksdagsledamöter (rskr 1972:204). Reform en innebär att det skall finnas
ersättare för riksdagsledamot som är riksdagens talman eller som tillhör
statsrådet liksom för ledamot som är ledig. Under den tid som ledamot är
talman eller statsråd skall hans mandat innehas av ersättare. Beviljas
ledamot ledighet för minst en månad skall ersättare kallas in för att
tjänstgöra i ledam otens ställe. Ersättare skall enligt vad som föreskrivs i
vallagen utses från samma parti, i samma valkrets och från samma listtyp
som ledam oten. Avsikten är att de erforderliga grundlagsändringarna skall
antas slutligt av 1974 års riksdag och ersättarna finnas tillgängliga för
tjänstgöring omedelbart därefter.
4.1.3 Författningsutredningen
F örfattningsutredningen lät göra en omfattande undersökning av
kandidatnom ineringen inom partierna inför andrakam m arval (SOU
1958:6). Varken den svenska undersökningen eller erfarenheterna från
utlandet ansågs motivera någon reglering i lag av partiernas nomineringsförfarande. Utredningen pekade på att det enligt erfarenheten var
partiernas ” inre cirklar” som visade sig särskilt intressserade av att göra
kandidatlistorna mera representativa för valmanskåren i sto rt, medan den
större kretsen av aktiva partim edlem m ar tenderade att i första hand
nom inera personer u r sin egen krets.
Författningsutredningen ansåg emellertid att det proportionella val
system et borde kompletteras med en anordning som möjliggjorde för
väljarna att vid valet påverka inte bara mandatfördelningen mellan
partierna utan också personvalet inom partierna. Enligt utredningens
mening borde härvid tre riktlinjer vara vägledande. För det första borde
system et konstrueras så att väljarna verkligen stim ulerades att vid sidan
av partivalet också intressera sig för personvalet. För det andra gällde det
att se till att utgången av personvalet inte blev slum partad. Partierna
borde därför behålla ett väsentligt inflytande över personvalet. För det
tredje hävdade utredningen att det inte var lyckligt om personliga
valkampanjer fick en tillspetsning som skapade olust inom partiorganisa
tionerna. Utredningens överväganden utmynnade i förslag om obligato
riskt personval vid valkretsvalen, om partirekom mendation av vissa
kandidater och om mindre valkretsar som ram för väljarkontakt och
personpropaganda. Den föreslagna ordningen krävde officiell kandidatur,
dvs. endast på visst sätt i förväg anmälda kandidater kunde komma i fråga
vid valet. Till skillnad från valkretsvalen skulle av utredningen föreslagna
regionval vara utpräglade listval.
Flertalet av de remissinstanser som uttalade sig om utredningens
personvalssystem ställde sig kritiska till detta.
Författningsutredningens förslag i de övriga frågor, som jag har
behandlat i det föregående, saknar numera i allt väsentligt aktualitet och
kan förbigås här.
4.1.4 Grundlagberedningens slutbetänkande
Beredningen anser att besluten i samband med enkam m arreform en om
riksdagens storlek, valsystemet och den gemensamma valdagen inte bör
om prövas. Den m odifikationen föreslås dock att ledam otsantalet skall
sänkas till 349 så att man så långt möjligt kan undvika lika röstetal vid
om röstning.
Beredningens allmänna uttalande angående 1967 års författningsuppgörelse har emellertid föranlett två reservationer och två särskilda
yttranden inom beredningen. H err Hernelius fullföljer två tidigare reser
vationer inom beredningen (se SOU 1967:26 s. 240 och 1970:17 s. 74)
och förordar att ledam otsantalet sänks till 299. Även herr Lundström
anser att riksdagen bör reduceras med om kring 50 platser. Båda åberopar
att det höga ledam otsantalet har skapat arbetsproblem för riksdagen och
att införandet av ett ersättarsystem kan motverka den försvagning av
kam m arens representativitet som annars skulle uppstå vid en minskning
av ledam otsantalet. — H err Lundström förordar i ett särskilt yttra n de en
översyn av principen om gemensam valdag. Han menar att erfarenheterna
från 1970 års val visar att de kommunala frågorna på ett olyckligt sätt
kom i skym undan. Även herrar Hernelius och Wahlund uttala r skepsis
mot den gemensamma valdagen men förklarar sig vara bundna av
kom prom issen om enkam m arreform en.
Beredningen har i förslaget till ny RF och ny RO fö rt in bestämmelser
om ersättare för riksdagsledamöterna vilka i sak stämmer överens med
dem som beredningen föreslog i sitt föregående betänkande. Bered
ningens förslag om ersättare skiljer sig från det av riksdagen preliminärt
godkända på ett par punkter. Sålunda skall enligt beredningen ersättare
för frånvarande ledamot obligatoriskt kallas in vid en ledighetsperiod om
redan 15 dagar. Vid kortare ledighet skall ersättare tjänstgöra om minst
tio av riksdagens ledamöter begär det.
Beredningen har kompletterat författningsutredningens utrednings
material rörande partiernas kandidatnom inering med en undersökning av
nom ineringsförfarande inför riksdagsvalet 1970 (SOU 1972:17). Under
sökningen visar enligt beredningen att partierna vid 1970 års val snarast
gjorde större ansträngningar än vad som fram gick av den tidigare
undersökningen för att låta medlem m arna komma till tals på ett tidigt
stadium . Beredningen instämmer för sin del i författningsutredningens
uttalanden mot lagreglering av nom ineringsförfarandet. Beredningen
tillägger att den kontroll av förfarandet inom partierna som en formalisering kräver skulle medföra intrång i föreningsfriheten och k u n n a inverka
menligt på partiernas verksam het.
Beredningen har under sitt arbete ägnat åtskillig uppmärksam het åt
frågan om man skulle kunna göra det lättare för väljarna att vid själva
valförrättningen träffa ett verkligt personval. En utgångspunkt för bered
ningen har varit att man inte nu bör gå ifrån den överenskommelse om
valsystemet som låg till grund för enkam m arreform en. Beredningen
förklarar vidare att valsystemet så långt det är möjligt bör lägga i väljarnas
hand att påverka riksdagens sam m ansättning. Beredningen fram håller i
anslutning härtill att det ligger i partiernas eget intresse att beakta
väljaropinionen vid kandidatnom ineringen. Det poängteras att möjlig
heten för särgrupper inom ett parti att föra fram spränglistor är ägnad att
påverka partiinstanserna att skänka gehör åt särgruppernas önskemål
under det ordinära nom ineringsförfarandet.
Beredningen anger vissa krav som bör ställas på metoder som kan
komma i fråga för att stärka väljarnas inflytande över riksdagens
personsam m ansättning. Små grupper får inte styra personvalet på bekost
nad av den stora mängden väljare som kanske helst överlåter valet av
personer på partiinstanserna. Stora ekonomiska insatser eller andra
ovidkommande omständigheter får inte bli avgörande för personvalet.
Proceduren får inte bli för kom plicerad. Den nuvarande möjligheten att
föra fram kandidater som inte är nominerade av parti bör behållas.
Beredningen anför avslutningsvis att den inte har haft möjlighet att göra
de omfattande och tidsödande undersökningar som problem en kräver.
Förslag till ett ny tt personvalssystem måste enligt beredningen föregås av
en särskild utredning.
Herrar Hernelius och Wahlund har i en reservation gett u ttry c k för
uppfattningen att det arbete som har utförts inom beredningen ger
tillräckligt underlag för ett konkret förslag till ökat inslag av personval.
Reservanterna förordar ett personvalssystem inom det riksproportionella
system et med obligatorisk personröstning och officiell kand id atu r och till
stor del påm innande om det system som tillämpas i Finland. Väljaren bör
enligt förslaget själv utmärka vilka av partiets kandidater han vill se valda.
Ett partis mandat fördelas mellan dess kandidater efter högsta personliga
röstetal. — I ett särskilt yttrande fram håller herr Lundström att det enligt
hans mening är viktigt att en separat utredning angående personval
snarast kommer till stånd.
En sänkning av rösträttsåldern skulle enligt beredningens uppfattning
vidga demokratin genom att dels öka andelen röstberättigade m edbor
gare, dels stimulera ungdom ens politiska intresse. Med tanke på den
förbättrade skolundervisningen i sam hällskunskap, massmediernas infor
m ationsverksam het och föreningsverksam heten bör enligt beredningen
flertalet ungdomar efter hand få bättre förutsättningar att ta ställning i
politiska frågor redan innan de uppnår den nu gällande rösträttsåldern.
Beredningen föreslår därför att rösträttsåldern sänks till 18 år. Bered
ningen har vid valet av åldersgräns beaktat den betydelse som 18-årsgränsen redan har för inträdandet av medborgerliga rättigheter och skyldig
heter. Beredningen förklarar att den emellertid inte syftar till en
åtskillnad mellan rösträttsålder och myndighetsålder. Med tanke på det
sätt på vilket beredningens uppdrag har avgränsats har den emellertid inte
kunnat lägga fram något form ligt förslag om sänkning av m yndighets
åldern. — Beredningen behåller i förslaget sammankopplingen mellan
m yndighetsålder och ålder för valbarhet till riksdagen.
Beredningen uttalar att det är önskvärt att rösträttsåldern, liksom
andra till viss ålder knutna rättigheter, i princip inträder samma dag som
en berörd person uppnår angiven ålder. Beredningen förordar en reform
med denna innebörd och förklarar att de tekniska förutsättningarna för
att upprätta röstlängderna på grundval av medborgarnas ålder på valdagen
numera föreligger.
Beredningen har särskilt prövat frågan huruvida nuvarande regel om att
om yndighetsförklaring alltid skall medföra förlust av rösträtten oföränd
rad bör föras över till den nya författningen och har stannat för att inte
förorda någon ändring. Enligt beredningens mening är alternativet när
mast att tillerkänna alla medborgare som har u p p nått rösträttsålder
rösträtt utan hänsyn till om de är om yndigförklarade eller inte. Bered
ningen menar emellertid att många om yndigförklarade, särskilt sådana
som lider av svåra psykiska störningar, lättare än andra skulle kunna bli
offer för otillbörlig påverkan och att detta skulle leda till stötande
konsekvenser. Uppslaget att endast de som på grund ju st av sinnessjuk
dom eller annan psykisk rubbning är om yndigförklarade skulle förlora
rösträtten avvisar beredningen, likaså tanken att införa ett fristående
kriterium som skulle skilja ut de personer som på grund av sin sinnes
beskaffenhet inte bör få ha rösträtt. Mot det förra alternativet gör
beredningen den invändningen att det skulle bli möjligt för den sjuke
eller dennes anhöriga att disponera över rösträtten genom att välja någon
annan tillämplig grund för om yndighetsförklaringen. Mot den senare
tanken åberopar beredningen att det skulle bli svårt att bestäm m a och
klart ange vilken grad av själslig abnorm itet som bör krävas för att en
person skall förklaras förlustig rösträtten. Man skulle enligt beredningen
även i övrigt stöta på svårlösta problem när det gällde att utforma
reglerna för det tänkta institutet.
Grundlagberedningen har vid sitt arbete med rösträttsfrågorna också
haft att överväga om man bör tillerkänna i riket bosatta utländska
medborgare rätt att delta i val av kom m unfullm äktige och landstingsmän
(jfr KU 1968:10, rskr 1968:96). Beredningens överväganden mynnar ut i
att någon sådan rösträtt inte bör införas. Mot den kommunala rösträtten
talar enligt beredningen delvis samma principiella skäl som lägger hinder i
vägen för utlänningars rätt att rösta vid riksdagsval. Någon klar gräns
mellan statliga och kommunala angelägenheter anser beredningen inte
föreligga. Härutöver finner beredningen praktiska skäl kunna åberopas
mot förslaget. Beredningen pekar på möjligheten att i stället förkorta
tiden för erhållandet av svenskt medborgarskap och därmed av fullstän
diga politiska rättigheter.
4.2 Valgenomslaget, riksdagsarbetet m. m.
4.2.1 Gällande ordning
Ordinarie val till riskdagen förrättas nu den tredje söndagen i septem
ber vart tredje år, samtidigt med valen till landstingen och kom m unfull
mäktige. Valperioden löper både för riksdagen och för kommunerna från
böljan av det följande året (i Stockholm inleds dock valperioden redan
den 15 oktober under valåret). Under höstsessionen efter valet sam m an
träder alltså riksdagen fortfarande i den äldre sam m ansättningen. För
kommunernas vidkommande (bortsett från Stockholm ) leder den nuva
rande ordningen till att budgeten för valperiodens första år förbereds av
den gamla styrelsen och fastställs av fullm äktigförsam lingen i dess gamla
sam m ansättning.
Riksdagen sam m ankommer varje år som regel den 10 januari och är
därefter i princip konstituerad till årets slut. Riksdagens arbete är indelat
i arbetsperioder, sessioner, nämligen vårsession, höstsession och extra
session. Endast vårsessionen är obligatorisk, men också höstsessionen
hålls varje år. Vårsessionen skall avslutas den 31 maj men kan undantags
vis förlängas, längst t. o. m. den 15 juni. Höstsessionen börjar i oktober
och slutar i allmänhet i mitten av decem ber. Under tid då vårsession eller
höstsession inte pågår, kan riksdagen kallas till extra session.
Det statliga budgetåret löper fr. o. m. den 1 juli t. o. m. den 30 juni
nästföljande kalenderår. Budgetpropositionen avlämnas till riksdagen i
samband med riksdagens öppnande. Efter budgetpropositionens avläm
nande löper en allmän motionstid om 15 dagar. Andra propositioner som
avser statens inkomster och utgifter för nästkommande budgetår skall
f. n. i princip avlämnas till riksdagen inom 70 dagar. Spärregeln gäller
dock inte den s. k. kom pletteringspropositionen. För övriga propositio
ner som enligt regeringens mening bör behandlas under vårsessionen
gäller en motsvarande tidsgräns om 90 dagar. Gränserna kan efter
regeringens bedöm ande överskridas om vissa i RO angivna skäl föreligger.
Riksdagen kan uppskjuta behandlingen av ärende som inte berör
riksstaten till annan session eller till nästföljande riksdag. Förnyat
uppskov kan beslutas. Ärendet skall dock avgöras senast under nästföljan
de riksdag. Uppskov till följande riksdag får inte beslutas under år då
ordinarie val till riksdagen förrättas. Meddelas förordnande om nyval,
förfaller uppskovsbeslut.
En väsentlig del av riksdagsarbetet är förlagt till kam m aren. D ebatträt
ten i kammaren för riksdagsledamöter och statsråd kan i princip sägas
vara fri. Sedan 1971 har emellertid riksdagen möjlighet att på förslag av
talm annen genom särskilt beslut begränsa tiden för anförande i viss fråga.
Speciella inskränkningar i yttran d erätten gäller vid svar på enkla frågor.
4.2.2 Författningsutredningen
Enligt författningsutredningen skulle valen till riksdagen alltjämt äga
rum i slutet av septem ber. Utredningen önskade emellertid ett snabbare
genomslag av valet och föreslog att valperioden skulle inledas redan den
15 oktober. Också riksdagens arbetsår skulle börja denna dag. ” Riks
m ö tet” skulle utan uppdelning i sessioner pågå till den 1 5 maj året därpå,
med möjlighet till förlängning. F örfattningsutredningen uttalade vissa
sym patier för ett statligt budgetår som sammanfaller med kalenderåret. I
brist på närmare utredning föreslog författningsutredningen dock ingen
ändring i fråga om budgetårets förläggning. Budgetpropositionen skulle
enligt förslaget läggas fram den 15 decem ber. A n n a n proposition angående
statens inkomster eller utgifter för det närmast kommande budgetåret,
kom pletteringspropositionen undantagen, skulle enligt utredningen i
allmänhet avlämnas senast den 1 mars. Någon tidsgräns för avlämnande
av propositioner som rör annat än budgeten för det kommande året
ansågs inte behövlig. Den allmänna motionstiden förläde författnings
utredningen till riksm ötets två första veckor.
F örfattningsutredningens förslag innebar alltså att budgetpropositio
nen skulle läggas fram inem ot en månad tidigare än nu och två månader
efter riksm ötets början. Förslaget har kritiserats med tanke på båda dessa
konsekvenser.
4.2.3 Grundlagberedningens promemoria om vårval
Beredningen diskuterade i promemorian (SOU 1970:27) Allmänna val
på våren frågorna om tid för val, m andatperioder, sessionstider och
budgetår. Beredningen angav i promemorian vissa önskemål som kan ställas
på en lösning av problem kom plexet. Ett krav som uppställdes var att
valgenomslaget bör vara snabbt. Beredningen diskuterade härefter i vad
mån olika lösningar svarar mot de uppställda önskem ålen. En m o
dell med valen
förlagda till våren tycktes beredningen vara
den fördelaktigaste. Denna lösning innebar att riksdags- och kom m unal
valen skulle hållasunder senare delen av maj månad. Riksdagens valpe
riod skulle börja
den 10 juni, dess arbetsår normalt först den 1
septem ber. Budgetpropositionen skulle läggas fram i början av september
och budgetåret läggas om till kalenderår. Riksdagens arbete under hösten
koncentreras till budgetbehandlingen. Det årliga riksmötet skulle pågå till
inem ot den 15 april och sakna sessionindelning.
Över diskussionsprom em orian har yttran de inhämtats från de i riks
dagen företrädda partierna, kom m unförbunden och vissa myndigheter.
Beredningen har vidare sam rått med utredningen om den kommunala
demokratin och med budgetutredningen, i vars uppdrag (Fi 1970:64)
ingår att i samråd med beredningen pröva frågan huruvida budgetåret bör
läggas om.
Den ledande tanken i promemorian — att låta riksdagens valperiod
börja kort tid efter valet — har allmänt godtagits. De flesta av dem som
har yttra t sig har också stött förslagen om att valen skall hållas på våren
och att statens budgetår skall bringas att sammanfalla med kalenderåret.
Betänkligheter har dock u ttry c k ts i de två senare hänseendena.
4.2.4 Grundlagberedningens slutbetänkande
Beredningen fram håller inledningsvis att det är principiellt otillfreds
ställande att ett valutslag får effekt på riksdagens sammansättning först
efter några månaders förlopp. Beredningen pekar vidare på de svårigheter
som kan uppstå om valet leder till m ajoritetsskifte. Skall beredningens
förslag om regeringsbildningen genom föras, blir det enligt beredningen
alldeles nödvändigt att riksdagen kan fungera i sin nya sammansättning
kort tid efter valet. Beredningen föreslår nämligen att en ny statsminister
inte skall kunna tillträda förrän han har godtagits av riksdagen vid en
om röstning.
Beredningen påpekar vidare att en omläggning av riksdagens valperiod
aktualiserar ett helt komplex av frågor som måste lösas. Dit hör problem
som rör riksdagens sessionstider, tiderna för väckande av förslag i
riksdagen, budgetårets förläggning, arbetsgången hos statsdepartem enten
och m yndigheterna, samverkan mellan staten och kommunerna i budget
angelägenheter samt sam arbetet med andra länder angående den ekono
miska politiken.
Efter att ha redogjort för den av beredningen tidigare skisserade
vårvalsmodellen och yttrandena över denna konstaterar beredningen att
frågan om en omläggning av budgetåret ännu inte är mogen att lösas.
Beredningen hänvisar till att budgetutredningen ännu inte har redovisat
sitt material och sina ställningstaganden. I detta läge har beredningen inte
funnit någon annan möjlighet än att utarbeta ett förslag som avhjälper
den största bristen i gällande bestäm m elser, nämligen att riksdagen efter
val sammanträder till höstsession i sin gamla sam m ansättning. Bered
ningen tillägger att dess författningsförslag emellertid har utformats så att
ställningstagandet i frågorna om tiden för val m. m. inte behöver inverka
på grundlagstexten. Det kan därför bli möjligt att senare genom föra en
reform i dessa hänseenden utan någon lång tidsutdräk t. — Herrar
Hernelius, Lundström och Wahlund har i denna del en från majoriteten
avvikande åsikt. De förklarar i en reservation att beredningen borde ha
föreslagit inte bara ett snabbt valgenomslag utan också en flyttning av
valen till våren, en omläggning av statens budgetår så att det kommer att
sammanfalla med kalenderåret och vidare en motsvarande omläggning av
riksdagens arbetsår, av tiderna för väckande av förslag m. m., allt i
enlighet med den skiss som beredningen beskrev i sin promemoria om
vårval. Reservanterna förordar i andra hand att riksdagen i samband med
behandlingen av förslaget till RF fattar ett principbeslut om omläggning
snarast möjligt.
Beredningens majoritet bygger alltså sitt nu framlagda förslag på
förutsättningen att budgetåret och tiden för budgetpropositionens fram
läggande samt valdagen är fixerade på samma sätt som f. n. Förslaget har
'I
Prop. 1973:90
i övrigt följande innebörd. Nyvald riksdag skall sammanträda på tolfte
dagen efter valdagen, dock tidigast på fjärde dagen efter det att valets
utgång har lfungjorts. Därmed inleds såväl den nyvalda riksdagens
valperiod som ett ny tt ” riksm öte” . År då ordinarie val förrättas kommer
alltså det årliga riksmötet som regel att börja om kring månadsskiftet
septem ber—o ktober. De mellanliggande åren börjar riksmötet på den dag
under september eller oktober som riksdagen bestämmer under det
närmaste föregående riksm ötet. Riksmötet pågår, utan formell indelning i
sessioner, i regel till maj månads utgång men skall kunna förlängas, om
synnerliga skäl föreligger, längst t. o. m. den 15 juni. Extra riksmöten kan
inkallas vid behov. Ärenden skall kunna uppskjutas från ett riksm öte till
nästa. Det nuvarande förbudet att uppskjuta riksdagsärende från en
riksdag till behandling av en nyvald riksdag upphävs. Om ett val medför
regeringsskifte, har den nya regeringen möjlighet att återkalla sådana
uppskjutna propositioner från den gamla regeringen som den inte vill
ställa sig bakom .
Även för kommunernas del bör man enligt beredningen sträva efter ett
snabbare valgenomslag så att de nyvalda fullmäktige och den av dem
valda styrelsen kan ta ansvaret för nästa års budget.
En förutsättning för den föreslagna ordningen är enligt beredningen att
den som har valts till riksdagsledamot kan utöva mandatet provisoriskt i
avbidan på att besvär över valet prövas. Beredningen lägger fram förslag
som syftar till att göra valprövningsproceduren snabbare och att hålla
nere antalet förordnanden om omval. Det föreslås sålunda att valbesvärsprövningen skall anförtros åt ett särskilt organ, riksdagens valprövningsnäm nd, och att ett stadgande om grunderna för prövningen av valbesvär
skall införas i vallagen.
Beredningen diskuterar utförligt hur riksdagsarbetet bör gestaltas inom
den uppdragna ramen. Den finner att arbetsförhållandena i enkam m ar
riksdagen under dess första arbetsår har varit otillfredsställande. Arbetsforceringen i slutet av vårsessionen kritiseras. Som en särskild nackdel
framhålls att riksdagsarbetet tenderar att ta ledamöternas hela tid i
anspråk med bristande k o n tak ter med yttervärlden som följd.
Beredningen överväger härefter hur man för fram tiden skall komma till
rätta med arbetssvårigheterna. Beredningens förslag i fråga om riksdagens
kompetens och rätten att där väcka initiativ sägs inte innebära något som
kan antas leda till minskad arbetstillström ning till riksdagen. Inte heller
eljest anser beredningen att man har skäl att vänta sig att riksdagens
arbetsbörda skall lätta. Beredningen erinrar efter detta konstaterande om
att enligt dess förslag möjlighet öppnas för riksdagen att under icke-valår
inleda det årliga riksdagsarbetet redan i septem ber. Avsikten är emellertid
inte att åstadkomma någon permanent förlängning av den årliga arbets
perioden. R iktpunkten bör vara att arbetet skall hinnas med inom loppet
av 7 1/2 till 8 m ånader. Slutsatsen blir att medlet att skapa ändam ålsen
liga arbetsförhållanden i riksdagen är — i vidsträckt mening — arbetsplanering. Denna innefattar frågor om det årliga riksm ötets uppläggning, om
/
dispositionen av riksdagens arbetsvecka och arbetsdag och om ordningen
för kam m ardebatterna.
Beredningen stryker först under vikten av att regeringens propositioner
till riksdagen så långt sig göra låter avlämnas kontinuerligt under hela
året och enligt planer som har upprättats i sam råd med riksdagens
arbetsledande organ. Särskilda regler bör enligt beredningen gälla i syfte
att förekomma att vårens propositioner avlämnas så sent att arbetet i
riksdagen under maj månad måste forceras starkt. Dels föreslås att de
nuvarande propositionsfristerna om 90 resp. 70 dagar förkortas med
ungefär 10 dagar. Dels föreslås att dessa frister skall få större betydelse på
så sätt att det skall ankomma på riksdagen att avgöra om propositionsfris
terna av särskilda skäl skall få överskridas. Riksdagens tillstånd skall
enligt förslaget lämnas i förväg, innan propositionen väcks. Endast i de
mycket sällsynta fall då regeringen finner att stor skyndsam het är av
nöden och att det skulle vara till avsevärd olägenhet att avvakta den
förlängning av riksdagsbehandlingen som förhandsprövningen för med sig
bör kravet på medgivande frånfallas, Att propositionstiderna förkortas på
våren torde enligt beredningen få till följd en ökning av andelen
propositioner som väcks under hösten eller som väcks tidigare men
behandlas först under hösten. En sådan utveckling sägs stämma väl med
beredningens allmänna målsättning i fråga om riksdagsarbetets upplägg
ning.
Beredningen behandlar härefter frågan om till vilken tid p u n k t en
allmän motionstid i riksdagen bör förläggas. Tanken att förlägga en sådan
motionstid till de första veckorna av det undet hösten påbörjade
riksmötet avvisas. Beredningen finner det utom ordentligt svårt att lösgöra
en allmän motionstid från rätten att väcka följdm otioner med anledning
till budgetpropositionen, som ju enligt förslaget skall avlämnas i januari.
En dubblering av motionstiden bör enligt beredningen inte komma i
fråga. Den allmänna motionstiden föreslås alltså som hittills infalla under
tiden närmast efter det att budgetpropositionen har lagts fram och endast
då.
Beredningen drar den slutsatsen av vad den föreslår i fråga om
propositions- och m otionstider m. m. att riksdagsarbetet liksom hittills
kommer att ha sin tyngdpunkt på våren. En utjämning av arbetsbördan
mellan vår och höst — bl. a. med hjälp av uppskovsinstitutet — är
emellertid enligt beredningen angelägen. Det årliga riksmötet sägs med
förslaget bli en mycket öppen enhet i fråga om ärendenas behandling.
Inte heller riksdagens valperiod skall bilda någon sluten enhet för
handläggningen av ärendena. Däremot anser beredningen att det alltjämt
bör iakttas att ärendena i allmänhet skall ha blivit avgjorda om kring ett år
efter det att de väcktes. D ärjämte måste uppställas en yttersta tidsgräns
inom vilken ett ärende skall vara slutbehandlat. Denna har beredningen
dragit vid utgången av kalenderåret efter det då ärendet väcktes.
Beredningen anser att det årliga riksmötet skall inledas med en
öppningshögtidlighet. Vid denna bör statsministern i allmänhet avge en
regeringsförklaring i vilken regeringens politik skisseras. Denna förklaring
\
bör enligt beredningens mening bilda utgångspunkten för en allm änpoli
tisk debatt kort efter det att riksmötet har öppnats. Däremot anser
beredningen att den nuvarande allm änpolitiska debatten i januari, ” re
m issdebatten” , bör utgå. F inansdebatten med anledning av finansutskot
tets utlåtande över finansplanen förutsätts finnas kvar.
Efter att ha diskuterat några ändringar i syfte att förbättra riksdagens
detaljplanering konstaterar beredningen att de nyssnämnda åtgärderna
för att minska pressen i riksdagsarbetet under vissa perioder inte torde
visa sig tillräckliga. Beredningen finner för sin del att man mera
målmedvetet än hittills måste sträva efter att hålla talartiden i kam m aren
inom vissa gränser. Beredningen förklarar att en medveten avvägning bör
komma tillstånd mellan önskemålet om obeskuren yttra n d erätt i
kam m aren och andra intressen. Särskilt framhålls att en obegränsad frihet
för ledamöterna att föra fram synpunkter och argument i kam m aren kan
komma att binda ledamöterna vid riksdagsarbetet i sådan grad att den
hindrar utb y te av åsikter mellan dem och väljarna. En styrning av
riksdagsdebatterna sägs dessutom många gånger kunna vara till gagn för
själva m eningsutbytet och de syften som bär upp principen om yttra n d e
frihet under kam maröverläggningarna. Så kan t. ex. kortare och mera
koncentrerade debatter öka intresset hos allmänheten för kam m aröver
läggningarna.
I första hand bör det enligt beredningen ankomma på partigrupperna
att i samråd med talm annen på frivillig väg komma till rätta med
debattproblem en. Talm annen bör spela en aktiv roll för att hålla
kam m ardebatterna inom rimliga gränser. Men också möjligheterna att i
formell ordning begränsa kam m ardebatterha bör vidgas. RO:s huvud
bestämmelser bör ställa till riksdagens förfogande verksamma medel att
styra och begränsa kam m ardebatterna. De närmare bestämmelserna bör
ges i tilläggsbestämmelserna. Det finns emellertid en gräns för inskränk
ningar, som inte får överskridas: varje talare skall alltid få hålla ett
huvudanförande om sex minuter i varje fråga som kan bli föremål för
överläggning, vartill kommer replikrätten.
Från de angivna utgångspunkterna föreslår beredningen följande såvitt
gäller debatter i allm änhet. Riksdagen bemyndigas i RO att utfärda
föreskrifter som begränsar antalet anföranden som en talare får hålla i en
fråga och längden av varje anförande. På förslag av talm annen skall
riksdagen vidare i anslutning till en viss debatt kunna besluta om
restriktioner för denna av samma slag. En talare skall dock alltid ha rätt
till ett huvudanförande om sex minuter i en fråga, vartill kommer
replikrätten. — De föreslagna bestämmelserna kommer enligt beredningen
bl. a. att göra det möjligt att så disponera en debatt att den kan bringas
till sitt slut ungefärligen inom en i förväg bestäm d tid. Beredningen anser
det inte behövligt att med RO införliva en föreskrift som tillåter
kam m aren att genom särskilt beslut avbryta en pågående debatt i syfte
att förekomma obstruktionstalande.
Beredningen menar att man t. v. i stort sett kan avstå från att u tn y ttja
en i RO:s huvudbestämmelser nedlagd befogenhet att i tilläggsbestämmel
ser föreskriva debattbegränsningar. Beredningen förordar dock att man
försöksvis stipulerar begränsningar i två hänseenden. Beredningens förslag
i denna del framgår av bilaga 1. Beredningens förslag angående regle
ringen av talarordningen återkommer jag till i specialmotiveringen till
RO.
4.3 Statschefen
4.3.1 Gällande ordning
Enligt RF är konungen och riksdagen de högsta statsorganen.
Konungen står formellt i spetsen för regeringsmakten och för domstolsorganisationen. Det är emellertid endast vid riksstyrelsens utövande som
han medverkar personligen. Konungens ställning härvidlag är i verklig
heten en annan än den som förutsätts i RF. Genom konstitutionell praxis
har parlam entarism en vunnit insteg i gällande rätt och givit denna en
innebörd som väsentligt avviker från RF:s betraktelsesätt. Parlam enta
rismens principer kom dock till u ttry c k i RF genom grundlags
ändringarna vid den partiella författningsreform en 1968—69. Härigenom
blev också i RF:s text de grundsatser på vilka R F ursprungligen vilade
genom brutna. Vid samma tillfälle vidtogs en del justeringar i RF:s lydelse
som syftade till att mildra motsättningarna mellan RF och den k o n stitu
tionella praxis som utvecklats.
Konungen utövar i princip sina offentliga funktioner endast i stats
rådet. Statsrådets ledamöter utses enligt RF av konungen. Dennes uppgift
är emellertid i praktiken begränsad till att utse en regeringsbildare, dvs.
en statsm inister. De övriga ledamöterna av statsrådet tillsätts i enlighet
med statsministerns förslag. Vid valet av statsm inisterkandidat iakttar
konungen numera i praxis parlam entarism ens principer, dvs. han beaktar
att den blivande regeringen måste ha stöd av en majoritet i riksdagen eller
i vart fall tolereras av denna. I fråga om statsrådens entledigande är
konungen sedan 1971 formellt bunden av regler i RF (jfr 35 §). Enligt
dessa skall han entlediga statsråd antingen efter m isstroendeförklaring
från riksdagens sida eller på statsministerns begäran. Avgår statsm inistern,
skall övriga statsråd entledigas. Frågorna om utnämning och entledigande
av regeringsledamöter behandlas närmare i ett följande avsnitt.
Regeringsärendena föredras i statsrådet och avgörs av konungen.
Formellt fungerar statsråden sålunda endast som rådgivare. Enligt fast
konstitutionell praxis utövar emellertid konungen numera inte någon
personlig beslutanderätt. Hans beslut överensstämmer alltså alltid med
regeringens förslag. Sedan 1971 föreskriver RF att konungen i ett par
frågor är skyldig att besluta i enlighet med förslag av statsm inistern. Det
gäller beslut om entledigande av statsråd samt om nyvalsförordnande och
avbrytande av riksdagssession (jfr 35 och 108 §§ RF).
Ett förenklat beslutsförfarande tillämpas för s. k. kom m andom ål.
Dessa avgörs av konungen i närvaro av endast föredraganden (jfr 15 §
RF).
Enligt 38 § RF krävs konungens underskrift på vissa viktigare expedi
tio n er av regeringsbeslut. Konungens nam nunderskrift skall vara kontrasignerad av föredragande statsrådet. Andra expeditioner underskrivs av
föredragande statsrådet. Underskrift och kontrasignation är fö ru tsätt
ningar för expeditions giltighet. Efter grundlagsändring 1968—1969
föreligger inte längre någon skyldighet för föredragande statsråd att
kontrasignera respektive underteckna expeditionen.
Konungen äger utöva vissa funktion er utan statsrådets medverkan.
Enligt 14 § RF för han sålunda personligen befälet över krigsm akten.
Vidare står hovet enligt 48 § RF under konungens enskilda styrelse. Som
överhuvud för det kungliga huset har konungen vissa befogenheter, t. ex.
att lämna samtycke till prinsessors gifterm ål. Konungen beslutar om
utdelande av ordnar i det s. k. ordenskapitlet.
Vissa särskilda bestämmelser i grundlagarna förutsätter konungens
medverkan. Han har sålunda att årligen förklara riksdagen öppnad (jfr
34 § RO). Han är vidare ordförande vid sammanträde med utrikesnäm n
den (jfr 49 § RO).
Konungen kan enligt 3 § RF inte göras juridiskt ansvarig för sina
handlingar, vare sig i sin egenskap av statschef eller privatperson. Det har
gjorts gällande att inte heller i fråga om privaträttsliga angelägenheter
statligt tvång kan utövas mot konungen personligen.
Den svenska kronan går i arv. Tronföljden är fastställd i 1810 års
successionsordning. Kronan ärvs enligt denna endast av män och genom
män. Skulle kungaätten utslockna, skall riksdagen enligt RF utkora ett
ny tt konungahus.
4.3.2 Författningsutredningen
I författningsutredningens förslag behölls det ärftliga kungadöm et.
Konungen betecknades i förslaget som ” rikets sta tsc h e f’. Ordet
” K onungen” användes däremot inte för att beteckna regeringsmakten.
Inte heller skulle de högsta domstolarna döma i konungens nam n.
Konungen skulle enligt utredningen ha dels vissa representativa och
ceremoniella uppgifter, dels befogenheter som direkt hängde samman
med parlam entarism ens tilläm pning. Därjämte skulle han i viss utsträck
ning medverka vid regeringsärendenas avgörande.
Det skulle sålunda enligt utredningens förslag ankomma på konungen
att — med iakttagande av parlam entarism ens principer — utse och
entlediga statsråd. Också extra val skulle beslutas av konungen. Beslut
härom fick konungen dock fatta endast på begäran av statsm inistern. Han
var däremot inte rättsligt skyldig att efterkomma statsministerns begäran.
Enligt förslaget tillkom rikets styrelse ” regeringen” . Regeringens beslut
skulle fattas av konung och statsråd i konselj, av statsråden i ministerråd
eller av enskilt statsråd. I konselj skulle mera betydelsefulla regeringsären
den avgöras. Beslut i konselj kom enligt vad utredningen tänk te sig till
stånd genom att konungen godkände ett förslag som hade u p p rättats av
m inisterrådet. Det betonades att statsråden med utredningens förslag inte
längre fram stod som statschefens rådgivare.
För det fall att konungahuset utslocknar föreslog utredningen en
bestämmelse som gav riksdagen frihet att välja mellan en monarkisk och
en republikansk statsform .
I den offentliga debatten och under remissbehandlingen av utred
ningens förslag anm ärktes att förslaget på flera centrala punkter, t. ex. i
fråga om regeringsbildningen, de viktigare regeringsärendenas avgörande
och upplösningsinstitutets handhavande, innehöll avvikelser från folk
suveränitetens princip. Det hävdades också att förslaget på en del av dessa
p u n k ter innefattade ett steg tillbaka i förhållande till vad som vid
förslagets framläggande var konstitutionell sedvanerätt.
4.3.3 Grundlagberedningen
Beredningen föreslår ingen ändring i fråga om statsform en. Denna är
alltså enligt förslaget alltjämt monarkisk.
Beredningen förklarar att de av statschefens funktioner som har sin
grund i konungens traditionella ställning som innehavare av regeringsmak
ten inte kan förenas med ett parlamentariskt system. Statschefen bör
därför inte ha någon politisk makt. I enlighet härmed förs hans roll vid
regeringsbildningen över till riksdagen och dess organ. Inte heller skall det
ankomma på statschefen att entlediga regeringsledamöter, ” m inistrar”
eller att besluta om extra val. Regeringen består enligt förslaget enbart av
m inistrarna, och statschefen deltar inte i regeringens beslutssam m anträ
den, ” regeringssam m anträden” . Han skall inte underteckna expeditioner
av regeringsbeslut. Statsstyrelsen utövas enligt förslaget inte i konungens
nam n. D etsam m a gäller i fråga om den högsta dom arm akten.
Statschefen behåller däremot enligt beredningens förslag sin ställning
som symbol för riket och sina representativa uppgifter. Dessa uppgifter
förutsätter enligt beredningen att statschefen är orienterad om samhällets
inre utveckling och om rikets förhållande till andra stater. Med hänsyn
härtill föreslås att statschefen och regeringen skall sammanträda till
konselj minst en gång vaije kvartal under statschefens ordförandeskap
och att regeringen då skall redogöra för aktuella beslut, åtgärder och
planer. Beredningen utgår vidare från att statschefen inform ellt skall få
information från regeringen som hittills.
Beredningen förordar att statschefen alltjämt som regel skall presidera
i utrikesnäm nden, när denna sammanträder för att rådslå med regeringen.
Det föreslås vidare att statschefen skall närvara vid riksdagens, ” riks
m ötets” , öppnande och på hemställan av talmannen förklara riksmötet
öppn at. Regeringsskifte äger rum vid en särskild konselj inför statschefen.
Enligt beredningens förslag är statschefen inte längre högste befäl
havare för försvarsm akten. Försvarsmakten sorterar liksom andra grenar
av statsförvaltningen under regeringen.
Beredningen gör vissa uttalanden angående det sätt på vilket statsche
fen bör utöva sina representativa uppgifter. Det sägs att den bild av
statschefen som formas genom hans agerande inte får bli sådan att den
ger intryck av konflikt eller spänning mellan statschefen och regeringen.
Det bör vara en uppgift för regeringen att dra upp riktlinjerna för
statschefens handlande sorn rikets främ ste representant. Sam stäm m ighet
mellan statschefens handlande och regeringens politik är enligt bered
ningen av särskild vikt i fråga om statschefens utlandsförbindelser. Såvitt
gäller hans representation inom landet fram håller beredningen att han
bör undvika bl. a. sådant som kan uppfattas som ståndspunktstagande i
om stridda samhällsproblem .
Beredningen diskuterar särskilt statschefens medverkan vid utdelandet
av ordnar. Efter att ha återgivit ett förslag enligt vilket statsm yndigheter
nas befattning med alla ordensutm ärkelser till svenska medborgare skall
upphöra, förklarar beredningen att det måste anses uteslutet att stats
chefen, om förslaget genom förs, kommer att befatta sig med utdelning av
ordnar som belöning för insatser i offentlig tjänst. En konsekvens blir
enligt beredningen vidare att han inte bör medverka vid utdelande av
ordnar som belöning för insatser i det svenska samhället i andra fall. I den
mån ordensutdelandet skall fortsätta därefter — t. ex. beträffande utlän d
ska medborgare — förutsätter beredningen att principerna för statsche
fens handlande utformas under samråd mellan statschefen och rege
ringen. — Beredningens uttalande om ordensväsendet har föranlett en
reservation av herr Hernelius.
Enligt ett uttalande av beredningen bör hovet stå utan för den statliga
förvaltningsorganisationen.
Utifrån ett nutida betraktelsesätt finner beredningen att svensk lag bör
äga tillämpning för konungen i samma utsträckning som för andra
medborgare. Detta bör gälla civillag lika väl som strafflag. Allmän lag bör
vara tillämplig både på konungens handlande i ämbetet och på hans
handlande som privatperson. H err Hernelius har reserverat sig också på
denna punkt. Han förordar för sin del, i nära anslutning till vad
författningsutredningen föreslog, ett stadgande om att konungen inte kan
åtalas för sina gärningar.
Beredningen har ansett att det saknas skäl att överväga ändring i
reglerna om tronföljden och har därför i det väsentliga lämnat succes
sionsordningen utanför författningsreform en. Herrar Hernelius, L und
ström och Wahlund har anmält reservation och förordar att full jäm ställd
het mellan könen skall råda i fråga om tronföljden. Nuvarande tro n fö lja
res rätt bör dock enligt reservanterna inte rubbas.
Beredningen anser att RF bör ge riksdagen handlingsfrihet för det fall
att konungahuset utslocknar. I avvaktan på ett beslut om den framtida
statsform en skall riksdagen enligt förslaget i denna situation utse en
riksföreståndare att fullgöra statschefens uppgifter tills vidare.
Beredningens förslag angående den tidpunkt vid vilken de nya reglerna
om statschefens ställning bör träda i tillämpning behandlas i ett senare
avsnitt.
8 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90 * *
4.4 Regeringsbildningen
4.4.1 Gällande ordning
Bestämmelserna i nu gällande RF om utnämning och entledigande av
ledamöter av statsrådet samt om regeringens ställning i förhållande till
riksdagen har tillkom m it eller fått sin nuvarande avfattning genom
1968—69 års partiella författningsreform .
Enligt RF skall konungen utnämna ett statsråd (4 §). I detta ingår som
ledamöter en statsm inister, departem entschefer samt statsråd utan depar
tem en t (f> §). Regeringsbildningen har i praxis gått till så att konungen
efter samråd med riksdagens talm än och företrädare för partigrupper i
riksdagen har utnämnt statsminister på grundval av partiställningen i
denna. Övriga ledamöter av statsrådet utses av konungen i enlighet med
statsministerns förslag. Av en undersökning som har utförts på grundlag
beredningens uppdrag (SOU 1970:16) framgår att någon fast praxis i
fråga om förfarandet vid de överläggningar som föregår utnämningen av
statsminister inte kan anses ha utbildat sig.
I fråga om entledigande av ledamot av statsrådet föreskrivs numera i
RF att konungen skall entlediga statsministern eller annan ledamot av
statsrådet, om statsministern begär det (35 § andra stycket). Avgår
statsm inistern, skall konungen entlediga även övriga ledamöter av stats
rådet (35 § tredje stycket).
Särskilda regler gäller för entledigande av ledamot av statsrådet som
har blivit föremål för m isstroendeförklaring från riksdagens sida (35 §
första stycket). Genom reglerna om detta institut, som tillkom vid
1968—69 års partiella författningsreform , har parlam entarism en kom m it
till öppet u ttry c k i grundlagstexten. Bestämmelserna om m isstroendeför
klaring (107 §) bygger på betraktelsesättet att regeringen bör förutsättas
ha riksdagens förtroende så länge denna inte har uttalat m isstroende mot
regeringen (negativt parlamentariskt ansvar). M isstroendeförklaring kan
beslutas på yrkande av minst en tiondel av riksdagens ledamöter och
måste omfattas av mer än hälften av riksdagens ledam öter. M isstroende
förklaring kan riktas både mot statsministern och mot annan ledamot av
statsrådet. Konungen är skyldig att entlediga den som har blivit föremål
för sådan förklaring, såvida förordnande om nyval inte meddelas inom en
vecka efter det förklaringen gavs. Om förklaringen har riktats mot
statsm inistern, skall hela statsrådet entledigas.
Ett beslut om m isstroendeförklaring kan, som framgår av det nyss
sagda, mötas med ett förordnande om nyval (108 §). Sådant förordnande
meddelas av konungen om statsministern begär det. Har nyvalsförordnan
de m eddelats, kan pågående riksdagssession avbrytas genom beslut av
konungen meddelat på begäran av statsm inistern. Efter nyval får förord
nande om sådant val inte på ny tt meddelas förrän fem månader har
förflutit från den nyvalda riksdagens första sam m anträde.
4.4.2 F örfattningsutredningen
Som har nämnts i det föregående skulle det enligt författningsutredningens förslag ankomma på konungen att — med iakttagande av
parlam entarism ens principer —utnäm na och entlediga statsråd. U tnäm
ningen av andra statsråd än statsministern föreslogs skola ske på stats
ministerns förslag. Enligt ett särskilt stadgande skulle konungen, innan
han utnäm nde statsm inister, rådgöra med riksdagens talman och med
företrädare för partigrupper inom riksdagen. Konungen var enligt utred
ningens förslag formellt behörig att entlediga statsråd utan föregående
hemställan eller godkännande av statsm inistern. Enligt ett m otivuttalande
skulle entledigande av enskilt statsråd emellertid inte kunna ske utan att
statsministern var underrättad. Om statsministern hem ställde att statsråd
skulle entledigas, fick entledigande inte vägras. Avgick statsm inistern,
skulle samtliga statsråd entledigas.
Utredningen lade vidare fram förslag om införande av ett misstroendeförklaringsinstitut. Utredningens förslag i detta hänseende har i allt
väsentligt införlivats med nu gällande RF genom 1968—69 års författningsreform .
4.4.3 G rundlagberedningen
G rundlagberedningen anmärker inledningsvis att frågorna om rege
ringens avgångsskyldighet och om upplösningsrätten har reglerats i
samband med enkam m arreform en. Beredningen har inte funnit anledning
till mera djupgående förnyade överväganden i dessa frågor utan föreslår
endast vissa detaljändringar som bör ses som en anpassning till ändringar i
andra hänseenden. Bland de ändringar som föreslås av beredningen märks
att statsministern entledigar annan m inister, när avgången inte är föran
ledd av m isstroendeförklaring, att beslut om entledigande i annat fall
fattas av riksdagens talm an, att förordnande om extra val skall meddelas
av regeringen samt att sådant förordnande inte får meddelas efter vare sig
ordinarie eller extra val till riksdagen förrän tre månader har förflutit från
den nyvalda riksdagens första sam m anträde.
Beredningen behandlar därefter frågan om regeringsbildningen och tar
till en början upp spörsm ålet huruvida det är möjligt att i grundlagen eller
dess motiv fastlägga handlingsm önster för hur den som utser m inistär
ledare bör gå till väga i olika typsituationer för att hans val skall komma
att falla på den som vid varje tillfälle kan påräkna det bredaste
parlamentariska underlaget. Enligt beredningen är det knappast möjligt
att utarbeta något generellt tillämpligt handlingsm önster. I vissa lägen,
främst när ett enda parti har majoritet i riksdagen, är enligt beredningen
uppgiften enkel och något fastlagt handlingsm önster inte behövligt. Det
kan emellertid enligt beredningen finnas lägen, där man över huvud taget
inte kan tala om en viss lösning såsom den riktiga. Var och en av flera
lösningar kan vara tänkbar, och valet mellan dem kan vara ett val mellan
olika politiska program. Det enda kriteriet på ett val av m inistärledare är
enligt beredningen, om den utsedde m inistärledaren och hans ministrar
kan fungera.
Beredningen förordar att statm inistern skall utse de övriga m edlem
marna av regeringen. Det viktigaste konstitutionella problem et är enligt
beredningen hur statsminister skall utses.
Vad gäller form erna för utseende av statsminister har beredningen som
utgångspunkt haft att uppgiften att utse m inistärledare bör handhas av
organ eller person med mer eller mindre direkt mandat från folket.
Beredningen tar till en början avstånd från tanken att statsministern
skulle väljas av riksdagen. Det är knappast möjligt att utforma ett i alla
hänseende tillfredsställande system för att utse statsminister genom val
inom riksdagen. Ett väsentligt påpekande i samband med tanken på val är
enligt beredningen att valet knappast skulle kunna förrättas utan någon
förberedelse och att därmed de känsligaste problem en i samband med
utseende av m inistärledare ändå skulle återstå att lösa. Beredningen tar
härefter upp frågan om uppgiften att utse statsminister kan läggas på
talm annen. Beredningen kommer fram till att talm annen är den som
fram för andra bör komma i fråga som initiativtagare till och ledare av
regeringsförhandlingar och att han också är den som bör ha att summera
förhandlingarna och föreslå statsm inisterkandidat. Som skäl för att på
detta sätt föra fram riksdagens talman anför beredningen bl. a. att
talm annen får antas ha en tämligen lång erfarenhet av politiskt arbete, att
han är riksdagens främ ste företrädare och till följd härav har en
partipolitiskt mindre utsatt position samt att han är vald av riksdagen och
kan sägas ha en form av politiskt ansvar som kan utkrävas därigenom att
han inte blir omvald till riksdagsledamot eller till talm an.
Beredningen påpekar emellertid att det har hävdats att talm annen,
särskilt i vissa situationer, inte skulle kunna befria sig från politiska
bindningar. Beredningen har på grund härav funnit det önskvärt att man
får ett korrektiv mot ett från parlamentarisk synpunkt oriktigt val av
statsm inister. Härtill kommer enligt beredningen att det även av andra
skäl är naturligt att riksdagen får det sista ordet. Beredningen diskuterar
härefter om m isstroendeförklaringsinstitutet skulle kunna fungera i
önskat hänseende. Som skäl för att lita till detta institut anför bered
ningen att man därmed inte inför något m om ent i proceduren som kan
försvåra regeringsbildningen. H ärem ot anför beredningen emellertid att
ett från parlamentarisk synpunkt ” oriktigt” val av statsminister kan
komma att stå sig till följd av att de personer som inte stödjer regeringen
dröjer med att väcka yrkande om m isstroendeförklaring. Beredningen
tillägger att en eventuell motvilja mot att väcka yrkande om m isstroende
förklaring kan förstärkas av att den som en gång har utsetts till
statsminister därm ed, med undantag för tiden närmast efter ett riksdags
val, har möjlighet att möta en sådan förklaring med förordnande om
extra val.
Beredningen kommer fram till att man måste ställa det kravet på
proceduren för regeringsbildning att den föreslagne kandidaten skall i
någon form godkännas av riksdagen innan han förordnas och därmed
förfogar över upplösningsvapnet. Kravet att inte i onödan försvåra
regeringsbildning leder emellertid enligt beredningen till att man inte bör
kräva att statsm inisterkandidaten får uttryckligt stöd av en majoritet
bland ledam öterna.
Enligt beredningen skulle de krav som kan ställas på proceduren för
regeringsbildningen uppfyllas genom följande ordning. Talm annen får till
uppgift att ta initiativ till regeringsbildningen. Han skall vara den som tar
emot och prövar den avgående regeringens avskedsansökan och det skall
också vara han som konstaterar avgångsskyldighet på grund av m isstroen
deförklaring mot statsm inistern. Det blir enligt beredningens förslag en
skyldighet för talm annen att inleda förhandlingar med företrädare för
partigrupper i riksdagen. I samband med förhandlingarna skall talm annen
överlägga med vice talm ännen. Han skall därefter lägga fram förslag till
statsminister för riksdagen. Denna skall senast på fjärde dagen efter det
att den har mottagit förslaget rösta om detta. Förslaget skall anses
godkänt, om inte mer än hälften av riksdagens alla ledamöter röstar emot
det. Förkastar riksdagen förslaget, skall talm annen inleda en ny serie
förhandlingar och därefter på ny tt avge förslag till riksdagen, vilket
behandlas enligt samma regler. Om riksdagen ännu efter fyra förslag inte
har gett sitt godkännande, skall försöken avbrytas och extra val till
riksdagen automatiskt äga rum . Beredningens förslag innebär inte att det
uppställs något krav på att statsministern skall presentera en m inisterlista
före om röstningen i riksdagen. Efter godkännandet skall han emellertid
så snart som möjligt anmäla de övriga ministrarna för riksdagen. Den nya
regeringen skall därefter enligt förslaget tillträda i och med en särskild
konselj inför statschefen.
Enligt beredningen bör regeringsförhandlingar som föranleds av u t
gången i ett riksdagsval ledas av den nya riksdagens talm an. Eftersom i
detta fall den gamla regeringens avskedsansökan kan komma redan innan
den nyvalda riksdagen har hunnit sam m anträda, bör emellertid för tids
vinnande det beslut som innebär att statsministern entledigas och att
regeringen sitter kvar som expeditionsm inistär meddelas av den gamla
riksdagens talm an. Den gamla riksdagens talman bör enligt beredningen
inte göras obehörig genom grundlag att inleda förhandlingarna med
partiföreträdare.
Beredningens förslag innebär vidare att det inflytande över regeringens
sammansättning som statsministern uttrycklingen har tillagts genom
1968—69 års författningsreform ytterligare befästes genom att stats
ministern även formellt blir den som utser och entledigar övriga m inist
rar. Det är enligt beredningen helt klart, att en statsm inister, när han
väljer ut sina ministrar, inte kan bortse från önskem ålen inom de partier
eller det parti som utgör regeringsunderlag. Beredningen menar emellertid
att det inte kan komma i fråga att binda statsministern vid valet av
medarbetare i regeringen.
4.5 Regeringsarbetet
4.S.1 Gällande ordning
Enligt 5 § i nuvarande RF skall för särskilda grenar av rikets styrelse
finnas statsdepartem ent. För vaije departement utser konungen bland
statsrådets ledamöter en chef och föredragande. Konungen kan dock
förordna annan ledamot av statsrådet att i fråga om särskilda ärenden
vara föredragande i departem entschefens ställe. Statsrådet består av
departem entscheferna samt statsråd utan departem ent. Konungen u tn ä m
ner en av statsrådets ledamöter till statsm inister.
Departementens antal bestäm s i lag. Departementens benämningar och
fördelningen av ärenden mellan departementen bestäm s av konungen
genom en särskild stadga. Också antalet statsråd utan departement skall
vara bestäm t i lag. Det skall enligt 6 § RF dock vara lägst tre. Lagen
(1968:744) om antalet statsdepartem ent och statsråd utan departement
föreskriver att antalet departement skall vara tolv och att statsråd utan
departement skall finnas till ett antal av lägst tre och högst sju. Enligt 6 §
RF bör bland statsråden utan departement minst två ha förvaltat civil
beställning, dvs. tidigare ha innehaft civil statstjänst.
Regeringsärendena bereds i statsdepartem enten. Vid beredningen full
görs vissa samordnande uppgifter av statsrådsberedningen. Denna bildar
tillsammans med departementen kärnan i Kungl. Maj:ts kansli. Statsråds
beredningen utgörs av statsministerns kansli samt de två statsråd som
enligt RF skall ha innehaft statstjänst (”juristkonsultern a” ) och deras
kansli.
Som förut har nämnts skall enligt 7 § RF samtliga regeringsärenden
utom de s. k. kom m andom ålen avgöras av konungen i samband med
föredragning i statsrådet. K om m andom ål — dvs. sådana regeringsärenden
som har samband med konungens ställning som högste befälhavare över
krigsm akten — avgörs av konungen efter anmälan av chefen för försvars
departem entet. Konungen är enligt 8 § RF förhindrad att fatta beslut i
regeringsärenden över vilka statsrådet skall höras, om inte minst tre
ledamöter är närvarande utöver föredraganden. Vid avgörandet av ären
den av ” synnerlig vikt och om fattning” skall samtliga ledamöter av
statsrådet, som inte har laga förfall, vara närvarande. Över alla regerings
ärenden som avgöres i statsrådet skall enligt 9 § RF föras protokoll.
Av det sagda framgår att ordningen med s. k. m inisterstyrelse, som
innebär att departem entscheferna har formell beslutanderätt i vissa
grupper av regeringsärenden, är okänd för 1809 års RF. Detta hindrar
inte att departem entscheferna genom olika författningsbestämmelser har
erhållit beslutanderätt i ärenden som rör exempelvis frågor om arbetsför
delningen inom departementet eller tillsättande av vissa tjänster. I detta
sammanhang kan vidare nämnas att utrikesministern är chef för samtliga
svenska beskickningar och konsulat samt att justitiem inistern har vissa
uppgifter enligt tryckfrihetsförordningen.
Ledamöterna av statsrådet är enligt nuvarande RF formellt konungens
rådgivare och därför i princip ansvariga endast för sina råd till konungen,
däremot inte för dennes beslut. För att en statsrådsledam ot skall undgå
ansvar för konungens beslut krävs emellertid enligt 9 § RF att han
uttryckligen anför reservation till protokollet. Statsrådsledam öternas
ansvar är dels politiskt, dels juridiskt. Vad gäller utkrävandet av det
politiska ansvaret kan hänvisas till vad som tidigare har sagts om
m isstroendeförklaringsinstitutet. Frågan om utkrävandet av det juridiska
ansvaret behandlas i specialmotiveringen.
Som framhållits i det föregående utövar konungen enligt k o n stitu tio
nell praxis inte längre någon personlig beslutanderätt utan fattar sina
beslut i överensstämmelse med statsrådets förslag. Några regler om hur
konungen skall förfara om meningsskiljaktligheter föreligger mellan
statsrådets ledamöter finns emellertid inte. I detta sammanhang bör
framhållas att föredragandens kontrasignation eller underskrift av expedi
tion av beslut i ett regeringsärende enligt 38 § RF är en förutsättning för
att detta skall bli gällande. Vid konseljen är det numera i själva verket
endast fråga om ett formellt bekräftande av de beslut som i realiteten har
fattats under ärendenas beredning. Flertalet rutinärenden avgörs reellt vid
s. k. departem entsberedning, som utgöres av en föredragning inför depar
tem entschefen. I frågor som berör mer än ett departement förekommer
gemensam beredning genom att departem entscheferna rådgör med var
andra. Frågor av större räckvidd slutligen avgörs reellt vid sammanträde
med samtliga statsråd under statsministerns ordförandeskap, s. k. allmän
beredning.
Provisoriskt kan enligt RF alla resp. ett antal statsråd utöva riksstyrel
sen i interimsregering och i tillförordnad regering. Grundlagsreglerna om
interimsregering förutsätter att om röstning äger rum bland statsråden (jfr
42 § andra stycket RF). För tillförordnad regering finns inga m otsvaran
de regler i RF.
4.5.2 Författningsutredningen
F örfattningsutredningen föreslog att det vid sidan av departementen
skulle inrättas ett regeringskansli med främsta syfte att tillgodose samord
nings- och gransk ningsuppgifter inom regeringen. Kansliet föreslogs stå
under statsministerns ledning. Beträffande antalet statsråd upptog för
fattningsutredningen i förslaget till RF endast en föreskrift att det skulle
finnas statsråd av två slag, departem entschefer och statsråd i regerings
kansliet, och att minst två statsråd skulle ingå i regeringskansliet. Något
grundlagskrav på att antalet statsråd eller departement skulle anges i lag
uppställdes inte.
Vad gäller form erna för regeringsärendenas avgörande angav utred
ningen som en utgångspunkt för sitt förslag att form och realitet borde
bringas i bättre överensstämmelse med varandra. Detta sades betyda bl. a.
att i fråga om ärenden som i realiteten avgjordes och lämpligen borde
avgöras av enskilt statsråd även den formella beslutanderätten liksom det
konstitutionella ansvaret skulle ligga hos denne. På motsvarande sätt
borde enligt utredningen regeringsärenden som var av mera politisk natur
eller i övrigt av större vikt avgöras av m inistären i dess helhet genom ett
kollektivt beslut för vilket också ett kollektivt ansvar borde komma
ifråga. Utredningen föreslog i enlighet härmed att statsråden samlade till
ministerråd skulle utgöra den centrala gemensam m a instansen i rege
ringens verksamhet och att i denna krets beslut borde fattas i alla ärenden
av större vikt. Övriga regeringsärenden skulle enligt förslaget delegeras till
avgörande genom enskilt statsråd.
Enligt utredningen gjorde statschefens ställning som företrädare för
riket och riksstyrelsen det naturligt och lämpligt att statschefen medver
kade vid tillkom sten av vissa regeringsbeslut. Såsom form för denna
medverkan föreslogs i anslutning till gällande ordning behandling i
konselj av ifrågavarande regeringsärenden. Till de ärenden som skulle
avgöras i konselj hänförde utredningen bl. a. propositioner och andra
skriftliga meddelanden till riksdagen, författningar rörande regeringsarbe
te! och vissa tjänstetillsättningar. Alla regeringsärenden som upptogs i
konselj skulle enligt förslaget dessförinnan ha behandlats i ministerråd.
Beslut i ett konseljärende föreslogs komma tillstånd genom att konungen
biträdde ministerrådets förslag. Statsrådens uppgift i konseljen skulle inte
såsom enligt 1809 års RF vara att råda statschefen utan att lägga fram de
förslag till beslut som de under konstitutionellt ansvar hade u p p rättat i
m inisterrådet.
Över beslut i regeringsärende skulle enligt förslaget föras protokoll.
För det fall att skiljaktiga meningar förelåg i ministerrådet uttalade
utredningen att om röstning måste anordnas och att därvid samma regler
syntes böra iakttagas som vid kollegialt beslutsfattande i allmänhet.
Reservationer mot beslut i ministerrådet skulle enligt förslaget antecknas
i protokollet. Vid konseljbeslut kunde däremot med den av utredningen
föreslagna ordningen reservationer inte förekom m a.
4.S.3 Remissyttrandena över författningsutredningens förslag
Utredningens förslag om inrättande av ett regeringskansli mötte i
allmänhet inte några erinringar från remissinstanserna (jfr SOU 1965:3 s.
25 o.f.).
Den av utredningen förordade uppdelningen i tre olika beslutsform er
för regeringsärendenas avgörande föranledde skilda bedöm anden. Å ena
sidan fram fördes den uppfattningen att den föreslagna ordningen var mer
ändamålsenlig än den gällande. Å andra sidan hävdades att ett genom
förande av förslaget skulle — utan att något i sak vanns — försvåra
regeringsarbetet med onödiga form aliteter. Från kritikernas sida fram för
des också den synpunkten att ministerrådet lika litet som för närvarande
konseljen skulle kunna bli ett forum för en realbehandling av regeringsärendena och att man därför endast skulle ersätta en fiktion med en
annan. Vidare ifrågasattes i några yttranden lämpligheten av att ha två
olika form er för kollegiala beslut i regeringsärenden. Även förslaget om
införande av formell m inisterstyrelse kritiserades. I denna del hävdades
bl. a. att en formell m inisterstyrelse skulle innebära att äm betsm ännen
kom att erhålla en annan och svagare konstitutionell ställning än tidigare.
Kritik riktades också mot det föreslagna stadgandet att konselj ärende
na skulle avgöras genom att konungen godkände ministerrådets förslag.
Det framhölls bl. a. att detta stadgande inrym de en vetorätt för
konungen.
I fråga om form erna för om röstning i ministerrådet framhölls från
olika håll att reglerna härom var så betydelsefulla att de borde ha intagits
i förslaget till regeringsform.
4.5.4 Grundlagberedningen
Enligt beredningens förslag består regeringen av statsministern och
övriga ministrar. Någon föreskrift om antalet ministrar är inte upptagen i
förslaget, inte heller någon bestämmelse om att antalet skall anges i lag.
Det kan dock nämnas att beredningen föreslår en regel om att minst fem
ministrar skall delta i regeringssamm anträde. Beredningen förklarar att
ingenting hindrar ett mer eller mindre fast organiserat samråd inom
smärre grupper av ministrar, grupper som kan tänkas växla efter frågornas
beskaffenhet.
Beredningen anser att det finns ett behov av en ersättare som i
statsministerns frånvaro kan fylla de viktiga beslutsfunktioner som enligt
förslaget är lagda på honom . Beredningen förordar därför att det skall
finnas en ställföreträdare för statsm inistern. Till ställföreträdare utser
statsministern någon av de andra m inistrarna. Har också statsministerns
ställföreträdare förfall, inträder enligt förslaget annan minister enligt
åldersordning.
Enligt förslaget skall det för beredningen av regeringsärenden finnas ett
regeringskansli, i vilket skall ingå departement för skilda verksam hets
grenar. Den nuvarande statsrådsberedningen är tänkt att ingå i regerings
kansliet. Statsministern utser bland ministrarna chefer för departem en
ten. Beredningen förklarar att antalet departement inte behöver vara
bestäm t i lag. Riksdagen får ändå ta ställning till antalet i samband med
budgetbehandlingen. Någon föreskrift om att i regeringen måste ingå
ministrar som inte tillika är departem entschefer finns inte i förslaget, inte
heller någon bestämmelse som för en eller flera ministrar uppställer
juridisk utbildning eller föregående innehav av statstjänst som kom pe
tensvillkor.
Som tidigare har nämnts innebär beredningens förslag att konungen
inte längre skall ta någon befattning med avgörandet av regeringsärenden.
På beslutsform erna i regeringen bör enligt beredningen i första hand
ställas det kravet att de skall ge säkerhet för att ärendena blir omsorgs
fullt beredda och riktigt avgjorda. Beredningen uttalar att det är svårt att
härvidlag generellt ge företräde åt vare sig ett system med ensam beslut
eller ett system med samfällda beslut. Det är emellertid om vittnat att de
nuvarande handläggningsform erna har utgjort underlag för ett om fattan
de gemensamt samråd inom större eller mindre grupper av regeringsmed
lem m ar och tjänstem än. Det är enligt beredningen inte osannolikt att det
formellt enskilda ansvaret vid beslutsform en ” ensam m inister” skulle
kunna leda till att sam arbetet över departem entsgränsem a avtog. I vaije
fall kan behovet av omsorgsfull beredning och prövning inte åberopas
som stöd för att beslutsform en ” ensam m inister” skulle vara överlägsen.
Ett andra syfte hos beslutsform erna kan enligt beredningen sägas vara
att de skall ge underlag för utkrävande av ansvar, både i politiskt och i
juridiskt hänseende. Allmänt sett torde form en ” sam fällda beslut”
beträffande det politiska ansvaret snarast vara mera ändamålsenlig än
ensam beslut, eftersom det är ett intresse att regeringsarbetet så långt
möjligt präglas av enhetliga värderingar. Härtill kom m er, att den samfäll
da beslutsform en bättre än ensambeslut kan fånga upp alla de varierande
beredningsform er som har utvecklats i praxis. Vad gäller det juridiska
ansvaret torde det enligt beredningen vara likgiltigt, om man väljer den
ena eller den andra beslutsform en.
Beredningen diskuterar vidare vilken verkan beslutsform en kan ha i
fråga om regeringens sammanhållning. Det kan vara angeläget att rege
ringen, särskilt om den består av företrädare för skilda partier, arbetar i
form er som stimulerar till sammanhållning mellan m inistrarna. Ett
samfällt ansvar gentemot riksdagen och allmänheten torde skärpa kravet
på sammanhållning. Beredningen fram för vidare den synpunkten att
regeringens sammanhållning bör komma till u ttry c k även mot underord
nade m yndigheter. Det finns en risk att en minister som ensam stod för
vissa beslut i högre grad än nu skulle se sig oförhindrad att ge
underhandsdirektiv till sådana m yndigheter.
Beredningen fram håller slutligen att en fördel med att alla regerings
ärenden avgörs i en och samma form är att man i annat fall kan befara att
det väcks krav på överprövning hos regeringen i dess helhet av beslut som
har fattats i enklare form .
Beredningen har på grundval av dessa överväganden kom m it fram till
att avstå från att förorda en uppdelning av regeringsärendena i enmansärenden och kollektivärenden. Enligt beredningens förslag skall beslutan
d erätten i regeringsärenden tillkom m a m inistären och utövas vid rege
ringssam m anträden. Undantag härifrån görs dock i fråga om regerings
ärenden som angår befälet över försvarsm akten. Sådana ärenden skall
enligt förslaget kunna avgöras under statsministerns överinseende av
chefen för det departement till vilket ärendena hör. Vid regeringssam
m anträde är normalt departem entschef föredragande i de ärenden som
h ö r till departem entet.
Enligt beredningen torde det gemensamma politiska ansvaret mot
riksdagen och väljarna medverka till att regeringen som regel uppträder
utåt som en enhet och i det längsta undviker att markera särmeningar
även i frågor där m eningsm otsättningar kan ha förekom m it under de
interna överläggningarna. Beredningen föreslår emellertid en bestämmelse
för de, enligt beredningen, teoretiskt tänkbara fall då regeringsbesluten
inte blir enhälliga. Beredningen har vid sina överväganden i denna fråga
huvudsakligen haft sin uppmärksam het inriktad på två beslutsform er: 1/
kollegial om röstning med utslagsröst för statsministern och 2/ beslutan
derätten lagd hos statsministern ensam. Till förmån för den kollegiala
beslutsform en talar enligt beredningen att denna tillämpas i de statliga
och kommunala myndigheternas styrelser, i de kollegiala domstolarna
och i andra offentliga organ och att den därför med säkerhet uppfattas som
naturlig bland allm änheten. För beslutsform en n r 2 sägs å andra sidan
tala vissa praktiska skäl. Lägsta antalet närvarande ministrar kan sättas
lågt och ingående regler om kallelseförfarande m. m. kan undvaras.
Denna beslutsform harmonierar också enligt beredningen väl med regler
na om att statsministern bestämmer över regeringens sammansättning och
att en m isstroendeförklaring mot statsministern skall föranleda att hela
regeringen avgår.
Beredningen har vid sina överväganden funnit skälen för den kollegiala
beslutsform en väga tyngst och föreslår därför ett stadgande att som
beslut vid regeringssammanträde skall, om om röstning begärs, den me
ning gälla varom flertalet av de närvarande ministrarna förenar sig eller,
vid lika röstetal, den mening som statsministern biträder.
En följd av valet av den kollegiala beslutsform en blir enligt bered
ningen att grundlagen måste innehålla vissa garantier mot beslut bakom
vilka står mycket få ledam öter. Regeringssammanträde skall sålunda
enligt förslaget kunna hållas endast om minst fem ministrar är närvaran
de. För det fall att det i något ärende skulle föreligga olika meningar
föreslås därjäm te att ärendet inte får avgöras, såvida inte mer än hälften
av regeringens ledamöter är närvarande.
Vid regeringssammanträde skall enligt beredningens förslag föras pro
tokoll. En minister skall vidare liksom för närvarande, ha inte bara rätt
utan principiellt också skyldighet att anföra avvikande mening till
protokollet. Gör han inte det, får han dela ansvaret för beslutet.
4.6 Folkomröstning
4.6.1 Gällande ordning
Bestämmelser om folkomröstning finns i 49 § 2 m om . RF och i 1 §
2 mom. RO. Enligt det förstnämnda lagrum m et kan Kungl. Maj:t och
riksdagen genom sam fällt stiftad lag förordna att allmän folkomröstning
skall anställas, om det med hänsyn till något ärendes särskilda vikt och
beskaffenhet prövas nödigt att folkets mening inhämtas innan ärendet
avgörs. I lagen skall bestäm m as vilken eller vilka frågor som skall besvaras
genom om röstningen samt tiden och sättet för denna. Rätt att delta i
omröstningen tillkommer var och en som är röstberättigad vid riksdags
val. Efter om röstningen skall ärendet behandlas i grundlagsenlig ordning.
Det svenska folkom röstningsinstitutet är rådgivande och fakultativt. In
stitutet beslutande folkomröstning är inte känt i svensk statsrätt. Inte
heller förekommer någon form av obligatorisk folkom röstning.
4.6 2 Författningsutredningen
F örfattningsutredningen förklarade att den svenska folkstyrelsen vä
sentligen var representativ och borde så förbli. Ett folkom röstningsinstitu t, som skulle utgöra ett mera normalt återkommande inslag i det
politiska beslutsfattandet, måste därför enligt utredningen avvisas. Detta
synsätt sades inte utesluta ett folkom röstningsinstitut som skulle kunna
tjäna som en yttersta garanti för folkstyrelsen i vissa särskilda fall och
som därför kunde beräknas komma till användning jämförelsevis sällan.
Utredningen ansåg att den rådgivande folkomröstningen liksom dittills
borde kunna användas vid behandlingen av någon viss fråga, om riksdagen
skulle finna det påkallat. Härför krävdes emellertid enligt utredningen
inga särskilda bestämmelser i grundlag, eftersom en rådgivande om röst
ning inte berör den statsrättsliga kom petensfördelningen mellan de olika
statsorganen. Utredningen förklarade sig utgå från att rådgivande folkom
röstning skulle kunna komma tillstånd endast efter särskilt beslut av
riksdagen. Den fann emellertid den i 49 § RF föreskrivna lagformen
mindre lämplig, eftersom denna form enligt utredningens mening inte
borde användas för beslut avseende konkreta fall.
Utredningen föreslog att beslutande folkomröstning skulle kunna
förekomma i en särskild situation. Enligt utredningen skulle ett vilande
beslut i ett grundlagsärende underställas folkomröstning i samband med
närmast följande riksdagsval, om minst en tredjedel av riksdagens ledamö
ter gjorde fram ställning om det inom tre veckor efter beslutet eller om
regeringen beslutade om det inom samma tid. Det vilande grundlagsbeslutet skulle förfalla, om majoriteten av de deltagande i folkomröstningen
röstade mot det och denna majoritet svarade mot mer än hälften av
antalet godkända röster vid det samtidigt förrättade riksdagsvalet.
4.6.3 Grundlagberedningen
Grundlagberedningen uttalar inledningsvis, att det representativa syste
met är nödvändigt i fråga om handläggningen av rikets gemensamma
angelägenheter. Detta system kan emellertid enligt beredningen kom plet
teras med folkomröstning i frågor och sammanhang där det är lämpligt.
Beredningen behandlar därefter det av författningsutredningen fram
lagda förslaget om beslutande folkomröstning i samband med grundlags
ändring. Beredningen finner att de nu gällande reglerna om grundlagsänd
ring — med ett riksdagsval mellan de två besluten — är tillräckliga för att
ge säkerhet mot förhastade ändringar av grundlag. En folkomröstning
som bihang till ett riksdagsval sägs överhuvudtaget vara mindre tillfreds
ställande, särskilt med hänsyn till att kom m unalvalen förrättas samtidigt.
Skulle det å andra sidan föreskrivas att folkomröstning om ett vilande
grundlagsförslag skulle förrättas separat, riskerar man att deltagandet i
folkomröstningen blir lågt och utslaget i denna därför mindre representa
tivt för väljaropinionen än utslaget i ett riksdagsval.
Tre ledamöter av beredningen (herrar Hernelius, Lundström och
W ahlund) har reserverat sig till förmån för en ordning med beslutande
folkomröstning i grundlagsfrågor i huvudsaklig överensstämmelse med
författningsutredningens förslag. Reservanterna har som grund för sitt
ställningstagande anfört att det är av särskild vikt att de lagar som
reglerar grunderna för det demokratiska styrelseskicket omgärdas med
det extra skydd som en möjlighet till folkomröstning innebär. Reservan
terna hävdar bl. a. att grundlagsfrågor lätt kommer i skym undan för den
mångfald andra frågor som förekommer i en valstrid.
Beredningen diskuterar också möjligheterna att utvidga folkom röstningsinstitutet beträffande andra frågor än grundlagsfrågor. Den avvisar
till en början tanken på rätt för en minoritet inom riksdagen att få
folkomröstning tillstånd och fram håller därvid att det mandat som ett
riksdagsparti har fått av sina väljare vilar på ett program som om fattar en
mångfald frågor och att program m ets förverkligande förutsätter en
mängd beslut med mer eller mindre nödvändigt samband inbördes. En
rätt för en minoritet i riksdagen att påkalla folkomröstning skulle enligt
beredningen kunna begagnas i propagandistiskt syfte genom att m inorite
ten begärde folkomröstning i någon enstaka fråga som därigenom bröts
ut ur sitt naturliga sammanhang. Beredningen påpekar att de nu nämnda
olägenheterna är särskilt kännbara i fall då folkomröstningen följer efter
riksdagsbehandlingen. Den fram håller emellertid att även en folkom röst
ning som föregår behandlingen i riksdagen är behäftad med svagheter.
Beredningen hävdar att det från principiell synpunkt knappast är till
fredsställande, om majoriteten skall fastställa formuleringen av den fråga
som ställs till väljarna på m inoritetens begäran. Det kan emellertid enligt
beredningen inte heller godtagas att minoriteten själv får formulera
frågan och därmed kanske markera det propagandistiska draget i om röst
ningen. Eftersom det således liksom f. n. bör krävas m ajoritetsbeslut i
riksdagen för att folkomröstning skall få hållas, skulle enligt beredningens
uppfattning en möjlighet att anordna beslutande folkomröstning knap
past få någon större praktisk betydelse. Däremot kan det enligt bered
ningen vara av värde både för majoritet och för m inoritet, att det finns en
möjlighet att anordna rådgivande folkom röstning.
Enligt beredningen bör grundlagen även i fortsättningen uppställa krav
på att folkomröstning beslutas genom lag. Härigenom får man bl. a. en
garanti för att formuleringen av den fråga som skall ställas till väljarna
kommer under prövning av riksdagen. Beredningen föreslår dessutom att
det skall finnas vissa permanenta lagbestämmelser om folkomröstning
avseende exempelvis rösträtt och förfarandet vid röstning och röstsam
manräkning.
4.7 Kommunernas ställning i grundlagen
4.7.1 Gällande ordning
1 nu gällande grundlagar finns bara en bestämmelse av central betydel
se för kommunernas del. 1 57 § RF faststlås att kommunernas rätt att
utkräva skatter av medborgarna skall regleras i kom m unallagarna, vilka
stiftas gemensamt av riksdag och regering. Intill 1971 fram hävdes vidare
den kommunala självstyrelsens betydelse för samhällsskicket genom
föreskriften i 6 § RO om landstingen och stadsfullm äktige i de landstingsfria städerna som valkorporationer till riksdagens första kammare.
4.7.2 Författningsutredningen
I utredningens förslag till RF fick kommunerna en plats redan i
portalparagrafen. 1 1 kap. 1 § i förslaget hette det sålunda att den svenska
folkstyrelsen ” förverkligas genom parlamentariskt statsskick och kom
munal självstyrelse” . 1 fortsättningen innehöll emellertid förslaget inte
mycket mer om kommunerna än nuvarande RF. I 7 kap. 2 § i förslaget
föreskrevs att bestämmelser om åligganden för kommunerna skall ges i
lag om det inte är fråga om endast mindre ingripande föreskrifter. I
samma lagrum föreslogs vidare att bestämmelser om grunderna för den
kommunala organisationen och verksamheten skall ges i lag. Beträffande
den kommunala beskattningsm akten togs i 8 kap. 1 § i förslaget upp
bestämmelsen att skatt inte får beslutas annorledes än genom lag eller,
såvitt angår skatt för att täcka kommuns medelsbehov, med stöd av lag.
4.7.3 Remissyttrandena över författningsutredningens förslag
Under remissbehandlingen av författningsutredningens slutbetänkanden fram kom flera och delvis motstridiga synpunkter på frågan huruvida
och på vilket sätt den kommunala självstyrelsen borde förankras i RF.
Enligt en mening borde en regeringsform befatta sig endast med stats
skickets grunder, och det fanns enligt anhängarna av denna åsikt över
huvud taget inte någon anledning att näm na kommunerna i grundlagarna.
Andra ansåg, att det av regeringsformen borde framgå att den kom m una
la självstyrelsen är en med det parlamentariska statsskicket likvärdig del
av folkstyrelsen. Från något håll efterlystes en definition av begreppet
kommunal självstyrelse. Ett par remissinstanser önskade utförligare be
stämmelser i regeringsformen än förslagets om kommunernas kompetens
och om den kommunala beskattningsm akten.
4.7.4 Länsdemokratiutredningen
Den år 1964 tillkallade länsdem okratiutredningen hade bl. a. i uppgift
att överväga i vilken utsträckning principerna för de regionala och lokala
organens ställning bör regleras i grundlag i stället för genom vanlig lag
eller praxis. Utredningen redovisade sin ståndpunkt i denna fråga i
betänkandet (SOU 1965:54) Författningsfrågan och det kommunala
sam bandet. Utredningen ansåg (s. 98) att den kommunala självstyrelsen
och den kommunala demokratin har en given plats i en modern
författning. Det borde enligt utredningen vara möjligt att tydligare än
som hade skett i författningsutredningens förslag ge uttryck åt tanken att
den representativa demokratin vilar inte bara på en nationell folkrepre
sentation utan också på folkvalda regionala och lokala organ. Den
principen fann utredningen emellertid böra iakttas att i RF inte tas in
andra regler om den kommunala självstyrelsen än sådana som innefattar
väsentliga grundsatser, vilka enligt en allmänt omfattad mening inte bör
kunna ändras annat än med anlitande av de kvalificerade regler som gäller
för grundlagsändring. En tillämpning av denna princip ledde enligt
utredningen till att det inte bör komma i fråga att i RF ta in regler om
den kommunala kom petensen. Utredningen fram höll att arbetsfördel
ningen mellan stat och kommun inte följer några fasta principer som
skulle kunna fångas i en lagtext och att den också ständigt ändras i takt
med samhällsutvecklingen. Emellertid ansåg utredningen att det vore en
tillgång om den kommunala rörelsefriheten på skatteområdet kunde
garanteras genom ett grundlagsstadgande. D ärjäm te förordade utred
ningen att ett tekniskt samband mellan riksdagsval och kommunalval
om gärdades med grundlagsskydd.
4.7.5 Pågående utredningsarbete angående kommunerna
Den kommunala självstyrelsen i Sverige har under de senaste årtionde
na varit föremål för en djupgående omvandling. Denna process är ännu
inte avslutad. Flera utredningar sysslar med frågor av väsentlig betydelse
för kom m unerna. Av störst intresse är länsberedningen (C 1970:28) och
utredningen (C 1970:29) om den kommunala dem okratin, båda tillkalla
de år 1970, samt kom m unalekonom iska utredningen (Fi 1971 :8), tillkal
lad 1971.
Länsberedningen har i uppgift att bereda frågor om den regionala
samhällsförvaltningens uppgifter och organisation. I direktiven framhålls
att de utredningar om länsproblem atiken som från skilda utgångspunkter
har verkställts bör sammanfattas och kompletteras innan de slutligen
prövas av statsm akterna. Den parlamentariskt sammansatta beredningen
föreslås arbeta från två utgångspunkter nämligen dels att prim ärkom
munerna även framdeles bör svara för betydelsefulla sam hällsuppgifter
och dels att statsmakterna har ett självklart ansvar för bl. a. den regionala
utvecklingen. Ett fortlöpande samspel måste dock förutsättas ske mellan
statsmakternas åtgärder och den kommunala verksam heten. Beredningen
skall behandla frågan om sam hällsuppgifternas fördelning i stort mellan
stat och kommun samt vidare frågan om uppgiftsfördelningen inom den
kommunala sektorn mellan primär- och sekundärkom m uner. Därvid bör
enligt direktiven bl. a. form er för interkommunal samverkan övervägas
liksom åtgärder för att nå bästa möjliga samordning av kommunal
verksam het, som har olika huvudm än, och av verksam hetens finansiering.
En tredje huvudfråga som ankommer på beredningen avser uppgiftsför
delningen inom den statliga sektorn mellan centrala och regionala organ.
I direktiven för den kom m unalekonom iska utredningen uttalas att
tak ten i den kommunala utgiftsexpansionen måste nedbringas till en nivå
som står i bättre överensstämmelse med tillväxten i landets totala
inkomster och produktionskapacitet. En allsidig utredning om kom m u
nernas ekonomiska situation anses motiverad och bör avse såväl den
prim ärkom munala som den landstingskommunala verksam heten. 1 upp
draget ingår en bedömning av den framtida kommunala finansieringssituationen. Beträffande skattefinansieringen uttalas att det i dag fram står
som helt klart att utrymmet för fortsatt stegring av den kommunala
utdebiteringen är ytterst begränsat. K om mittén bör mot denna bakgrund
redovisa konsekvenserna för de kommunala utgiftsprogram m en av en i
fram tiden i huvudsak oförändrad genomsnittlig utdebiteringsnivå. Det
framhålls också att kommittén alternativt bör pröva frågan om en
begränsning av den kommunala beskattningsrätten liksom olika form er av
begränsningar av den kommunala expansionen genom fysiska regleringar
eller en kvantitativ reglering av lånefinansieringen. I direktiven berörs
också möjligheten att sam ordna den primär- och sekundärkom munala
utdebiteringen.
Utredningen om den kommunala demokratin har som sin huvudupp
gift att undersöka möjligheterna till ett vidgat och fördjupat m edborger
ligt engagemang i den kommunala verksam heten. En av utredningens
utgångspunkter är att den skall söka skapa bättre förutsättningar för det
representativa system ets funktion i kom m unerna.
4.7.6 Grundlagberedningen
Beredningens förslag innebär i fråga om kommunerna inga nämnvärda
sakliga ändringar. Den främsta anledningen härtill är enligt beredningen
att de frågor som har samband med den kommunala självstyrelsen och
med fördelningen av uppgifter mellan stat och kommun är föremål för
särskilda utredningar. Beredningen har i detta läge utform at sitt förslag så
att det är förenligt med rådande förhållanden och om möjligt inte heller
hindrar sådana förändringar som kan tänkas bli en följd av de pågående
utredningarna.
Att den kommunala självstyrelsen är en av statsskickets grunder
kommer i beredningens förslag till uttryck i 1 kap. 5 § RF där det sägs
att riket skall vara indelat i kommuner och att medborgarna i dessa skall
företrädas av valda ombud som beslutar självständigt under lagarna.
Bestämmelsen gäller bäde landstingskom muner och prim ärkom m uner. 1
fråga om den kommunala beskattningsrätten har beredningen under
hänvisning till det pågående utredningsarbetet begränsat sig till att i RF
(7 kap. 4 §) ta in ett stadgande att varje kommun äger att ta ut skatt från
kommunens medlemmar för skötseln av kommunernas uppgifter enligt
grunder som bestäm m es i lag. Enligt beredningen kan den kommunala
förvaltningen betraktas som en form av utövning av offentlig m akt,
ytterst delegerad av riksdagen. Ett stadgande som återspeglar denna
uppfattning finns i 1 kap. 7 § i beredningens förslag till RF. 1 övrigt
föreslås beträffande kommunerna att regler om grunderna för ändringar i
kom m unindelningen (1 kap. 5 §) samt om kommunernas uppgifter och
om grunderna för deras organisation och verksamhet (7 kap. 4 §) skall få
ges endast i lag.
Beredningens förslag angående kommunernas ställning är i och för sig
enhälligt. H err Hernelius förklarar emellertid i ett särskilt yttran de att
förslaget har kom m it att ge en alltför undanskym d plats åt den kom m u
nala självstyrelsen.
4.8 Medborgerliga fri- och rättigheter
4.8.1 Gällande ordning
Sverige har ratificerat Europarådets konvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna jäm te vissa
tilläggsprotokoll (jfr- prop. 1951:165, 1953:32 och 1964:87) samt de två
FN -konventionem a om medborgerliga och politiska samt om ekonom is
ka, sociala och kulturella rättigheter (jfr. prop. 1971:125; konventioner
na har ännu inte trätt i kraft). Detta innebär i och för sig inte att
konventionernas bestämmelser har införlivats med den svenska rättso rd
ningen. De grundsatser som fastslås i dessa har emellertid sedan länge
kom m it till uttryck i den svenska lagstiftningen. Vad gäller de svenska
grundlagarna innehåller dessa dock endast i begränsad omfattning stadganden motsvarande de rättighetsförklaringar som återfinnes i många
andra staters författningar.
I Sverige har grundlagsregleringen på ifrågavarande område i huvudsak
tagit sikte på tryckfriheten. Genom 1949 års tryckfrihetsförordning
tillerkänns sålunda medborgarna en vidsträckt rätt att i tryck t skrift yttra
tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela
uppgifter och underrättelser.
R ättighetsförklaringarna i andra staters författningar motsvaras i
svensk grundlag närmast av stadgandena i 16 § RF. 1 detta lagrum, som
har sitt ursprung i den m edeltida konungaeden införd i konungabalken i
Magnus Erikssons landslag, uttalas att ” Konungen bör rätt och sanning
styrka och befordra, vrångvisa och o rätt hindra och förbjuda, ingen
fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan
han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända
låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom , i den ordning,
Sveriges lag och laga stadgar föreskriva; ingens fred i dess hus störa eller
störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller
tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så
vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse
åstadkom m er” . 1 16 § RF stadgas vidare att Konungen skall låta en var
bliva dömd av den dom stol, varunder han rätteligen hör och lyder.
I 16 § RF saknas således bestämmelser om åtskilliga rättigheter som
brukar återfinnas i de utländska m otsvarigheterna, såsom åsikts- och
yttran defrihet, förenings- och försam lingsfrihet, skydd för brev-, telefonoch telegrafhem lighet, förbud mot retroaktiv strafflagstiftning m. m.
9 Riksdagen 1973. 1 sam i N r 90
**
Vidare är innebörden av stadgandena i 16 § RF oklar och om tvistad.
Enligt den uppfattning till vilken författningsutredningen och grundlag
beredningen har anslutit sig och som numera synes vara den förhärskande
skulle lagrum m et emellertid i första hand ge uttryck för principen om
norm m ässighet i de verkställande organens m aktutövning.
4.8.2 Författningsutredningen
Författningsutredningen uttalade att det i 16 § RF uppställda kravet
på norm m ässighet och på en rättvis och likformig behandling av m ed
borgarna borde komma till uttryck även i en ny grundlag. Utredningen
föreslog därför att 16 § i dess helhet skulle överföras till den föreslagna
regeringsformen med den ändringen att stadgandet skulle riktas till
” rikets alla m yndigheter” .
Enligt utredningen borde emellertid därutöver i ett särskilt kapitel i
den nya regeringsformen sam m anföras bestämmelser om vissa grundläg
gande medborgerliga fri- och rättigheter.
I ett inledande stadgande i 2 kap. i sitt förslag till RF upptog
utredningen opinionsfriheten i dess olika form er: åsiktsfrihet, yttran d efri
het, try ckfrihet, religionsfrihet, försam lingsfrihet och föreningsfrihet. I
stadgandet fastslogs att medborgarna ägde, enligt vad i grundlag och
annan lag närmare stadgades, fritt u ttry c k a tankar och åsikter, fritt
meddela och mottaga uppgifter och underrättelser, fritt bekänna och
utöva sin religion samt fritt sam m ankomma och fritt sammansluta sig för
allmänna eller enskilda syften. Föreskriften att ifrågavarande friheter
skulle utövas enligt vad som närmare stadgades i lag skulle enligt
utredningen tolkas så att det inte skulle vara möjligt att genom lagstift
ning göra sådana inskränkningar i ifrågavarande friheter att de inte längre
kunde anses råda.
En andra grupp av friheter avsåg den personliga friheten samt rätten
att fritt välja vistelseort inom landet eller lämna riket, hem frid och
friheten att o förkränkt sända m eddelanden. Dessa friheter skulle enligt
förslaget ej kunna inskränkas annorledes än genom lag eller med stöd av
lag.
En tredje grundsats avsåg tryggheten till egendom. Expropriation och
annat dylikt förfogande över egendom skulle få ske endast under
förutsättningar som angavs i lag.
Till en särskild grupp hade utredningen samlat bestämmelser om rätt
till undervisning och utbildning, om rätt till näringsfrihet och om rätt till
arbete och social hjälp. Vidare fastslogs i förslaget svensk medborgares
rätt och plikt att deltaga i landets försvar. Om alla de senast angivna
rättigheterna gällde att de skulle närmare utformas genom lag eller i vissa
fall genom andra författningar.
Förslaget innehöll vidare föreskrifter om rätt domstol och om förbud
mot retroaktiv strafflagstiftning.
Utredningen skrev i kapitlet även in asylrättens princip samt en
föreskrift om att utlänning här i riket skulle åtnjuta fri- och rättigheter i
likhet med svensk m edborgare, såvitt ej annat var särskilt stadgat.
Författningsutredningen berörde i motiven till förslaget till regerings
form en fråga som har nära samband med frågan om en grundlagsregle
ring av medborgerliga fri- och rättigheter, nämligen den s. k. lagprövnings
rätten . Utredningen uttalade bl. a. som sin uppfattning att domstolarna
enligt gällande rätt kunde pröva en författnings grundlagsenlighet samt
förklarade att det framlagda förslaget innebar att en dylik lagprövnings
rätt skulle finnas även i fortsättningen. Enligt utredningen kunde en
sådan rätt utgöra en värdefull garanti för grundlagens efterlevnad.
Eftersom endast några få av de föreslagna rättighetsreglerna var om edel
bart bindande för lagstiftaren, skulle emellertid enligt utredningen en
lagprövningsrätt som utgick från dessa regler bli aktuell närmast i den
form en att det ifrågasattes om en av regeringen beslutad författning var
av sådan natur att den i stället hade bort beslutas av riksdagen som lag.
4.8.3 Remissyttrandena över författningsutredningens förslag
Många remissinstanser underströk värdet i och för sig av ett kapitel om
grundläggande rättigheter. De flesta av de remissinstanser som yttrade sig
över förslaget i denna del ställde sig emellertid kritiska till dess utform
ning. Så gott som genom gående anm ärktes att grundlagsskyddet för frioch rättigheterna var alltför svagt eller opreciserat. Det fram hölls bl. a.
att förslaget öppnade stora möjligheter till inskränkningar i skyddet för
de fri- och rättigheter varom var fråga. Utredningens u ttalan den i fråga
om vissa rättigheter att dessa ej fick inskränkas i så hög grad att de inte
längre kunde anses råda ansågs ge föga ledning vid rättstilläm pningen. Det
anm ärktes vidare att principförklaringarna om bl. a. rätt till undervisning
och utbildning och till arbete inte i och för sig gav den enskilde något
rättsligt skydd. En återkommande invändning vara tt sam ordningen
mellan reglerna i utredningens förslag till RF om de medborgerliga frioch rättigheterna och reglerna i 7 kap. i förslaget om lag och lagstiftning
var otillfredsställande. Från några håll hävdades vidare att urvalet av frioch rättigheter borde göras något annorlunda.
Flertalet av de remissinstanser som yttrade sig angående lagprövnings
rätten hävdade att en viss sådan rätt fick anses föreligga enligt gällande
rätt. Genomgående hävdades emellertid att frågan om lagprövningsrättens
innebörd och omfattning blivit otillräckligt utredd i förslaget. Flera
remissinstanser gav uttryck för den uppfattningen att en viss lagpröv
ningsrätt borde finnas även i fortsättningen.
4.8.4 Grundlagberedningen
Beredningen förklarar sig i likhet med författningsutredningen vara av
den åsikten att den nya RF bör ge uttryck för grundsatsen om
normmässighet i all m yndighetsutövning. Denna grundsats bör enligt
beredningen expressivt slås fast i RF:s inledande kapitel genom att man
där inför ett stadgande med anknytning till 16 § nuvarande RF att rikets
myndigheter skall styrka rätt och sanning, hindra vrångvisa och orätt
samt skydda envar till liv, ära, personlig frihet och välfärd.
I frågan om grundlagarna skall reglera innehållet i samhällsorganens
beslut har enligt beredningen olika meningar yppats inom denna. Vissa
av ledamöterna har ansett det angeläget att den nya regeringsformen
kommer att innehålla sådana bestämmelser om medborgarnas fri- och
rättigheter som inte kan sättas åt sidan genom vanlig lag. Dessa ledamöter
har därvid främst pekat på behovet av ett skydd för de fri- och rättigheter
som är av särskilt intresse för politisk verksam het, såsom yttran d e- och
inform ationsfriheten, förenings-, församlings- och dem onstrationsfriheten, religionsfriheten samt den personliga friheten. Andra ledamöter har
framhållit att en ny regeringsform skulle ge en felaktig bild av samhällets
strävanden, om den uppehöll sig enbart vid medborgarnas skydd mot
övergrepp och inte dessutom fick innehålla en program förklaring angåen
de välfärdsstatens strävanden för ekonom isk, social och kulturell utveck
ling och utjäm ning.
Det sägs vidare att de ledamöter som har önskat att grundlagen skall
innehålla bindande rättighetsregler bl. a. har övervägt en regel att lag, som
begränsar de åsyftade rättigheterna, på yrkande av en minoritet i
riksdagen skulle underställas folkom röstning. Samma ledamöter har
också övervägt ett krav på att en sådan lag skulle kunna antagas endast
genom beslut med kvalificerad m ajoritet. Mot båda dessa lösningar har
gjorts invändningar inom beredningen. De allmänna syn p u n k ter på
folkom röstningsinstitutet som har fram förts inom denna har sålunda
gjort sig gällande även i detta sammanhang. Mot lösningen att inskränk
ningar i fri- och rättigheterna skulle kunna beslutas endast med kvalifice
rad majoritet har riktats en kritik som väsentligen hänger samman med
frågan om den rättsliga prövningen av riksdagens lagbeslut. Skulle
giltigheten av ett sådant beslut prövas av de rättstillämpande m yndighe
terna, kunde det nämligen enligt kritikerna tänkas inträffa att ett av
riksdagen fattat beslut underkändes därför att en myndighet ansåg att
beslutet innefattade en sådan begränsning som enligt grundlagen skulle
kräva kvalificerad m ajoritet. Detta skulle kunna föranleda osäkerhet om
innebörden av gällande rätt och indirekt kunna få till följd att de
rättstillämpande organen drogs in i politiska strider.
De ledamöter inom beredningen som har önskat att grundlagen skall
innehålla en program förklaring har hävdat att en sådan förklaring i första
hand borde ge u ttry c k för allas rätt till arbete, för deras rätt till trygghet i
ekonomiskt och socialt hänseende och för deras rätt till utbildning.
Förklaringen borde enligt samma ledamöter vidare i klara ordalag ge
uttryck för de högsta statsorganens skyldighet att verka för ekonom isk,
social och kulturell utveckling och utjäm ning. Mot bakgrund av u p p fatt
ningen att en grundlag bör innehålla endast sådan regler som kan
åberopas i en rättslig procedur inför en tilläm pande myndighet eller som i
varje fall har en påvisbar innebörd har andra ledamöter framhållit att så
allmänt formulerade krav inte har sin plats i grundlag.
Beredningens samtliga ledamöter har emellertid fu n n it det angeläget
att kunna lägga fram ett så långt möjligt enhälligt förslag i de centrala
frågorna om medborgarnas rättigheter gentemot samhället. De har därför
enats om en lösning som innebär att m an på ömse sidor har fått efterge
vissa av sina önskemål.
Enligt beredningens förslag skall den nya grundlagen tydligare än den
gällande ge uttryck för innehållet i medborgarnas rättigheter till opinions
bildning och klarare än denna beskriva deras personliga rörelsefrihet. I
förslaget fastslås sålunda att svensk medborgare skall ha frihet att i tal,
skrift eller bild eller på annat sätt meddela uppgifter och fram föra
åsikter, rätt att inhämta och mottaga uppgifter och upplysningar, frihet
att anordna och att deltaga i m öten, rätt att ensam eller i grupp fram föra
krav och åsikter på allmän plats, frihet att sam m ansluta sig med andra
enskilda till förening, frihet att sam m ansluta sig med andra enskilda till
trossamfund eller att ge sina åsikter till känna eller u tsä tte r honom för
och att lämna riket. I förslaget sägs vidare att svensk medborgare skall
skyddas mot att myndighet tvingar honom att tillhöra förening eller
trossamfund eller att ge sina åsikter till känna, eller u tsä tte r honom för
kroppsvisitation eller annat påtvingat kroppsligt ingrepp, för husrannsa
kan i bostaden, för intrång i hans brev-, post- eller teleförbindelser eller
för hemlig avlyssning. De nu angivna fri- och rättigheterna skall emeller
tid samtliga kunna begränsas genom lag antagen med vanligt m ajoritetsbe
slut. Grundlagen skall enligt beredningens förslag inte innehålla någon
program förklaring om välfärdsstatens mål.
Beredningen nämner att en grupp ledam öter, då regler om kvalificerad
majoritet inte längre har påyrkats av m otsidan, har avstått från att kräva
ett förbud i grundlag för rättstillämpande myndigheter att pröva om en
av riksdagen beslutad lag är grundlagsenlig med avseende på tillkom st
eller innehåll.
Enligt beredningens förslag skall den nya grundlagen i vissa särskilda
hänseenden slå fast klara regler om skydd för medborgerliga rättigheter.
Sålunda föreslås ett ovillkorligt förbud mot inrättande av domstol för
prövning av redan begången gärning eller eljest för visst mål. Vidare
innehåller förslaget ett ovillkorligt förbud mot retroaktiva straffdom ar.
Ett förbud för regeringen att meddela föreskrifter om frihetsstraff ingår
också i detta. Beredningen föreslår ett ovillkorligt förbud mot förvisning
av svensk medborgare och därtill ett förbud mot att beröva en svensk
medborgare hans medborgarskap. Till kategorin av regler om absoluta
rättigheter räknar beredningen vidare en regel om rätt för den som av
annan myndighet än domstol har blivit dömd till straff eller blivit
omhändertagen mot sin vilja att få sin sak prövad av domstol eller, i vissa
fall, av domstolsliknande organ.
R ättighetskaraktär har vidare en föreskrift a tt, om egendom som
någon har förvärvat tages från honom genom expropriation eller annat
sådant förfogande, skall ersättning utgå enligt grunder som bestäm s i lag.
4.9 Normgivningsmakten
4.9.1 Gällande ordning
De m aktdelningsprinciper som avspeglas i 1809 års RF har i
fråga om normgivningsmakten tagit sig uttryck i att denna på olika sätt
har fördelats mellan konung och riksdag. Huvuddelen av den centrala
normgivningen skall ske genom beslut av konungen och riksdagen i
förening (samfälld lagstiftning). Vissa författningar - bl. a. den s. k.
ekonomiska och administrativa lagstiftningen — kan beslutas av konung
en ensam, medan andra — bl. a. angående skatt till staten — skall beslutas
av riksdagen ensam.
På skilda ställen i RF — liksom i tryckfrihetsförordningen - återfinnes
bestämmelser som anger att vissa ämnen skall regleras i den samfällda
lagstiftningens form . Här kan nämnas stadgandena om stiftande av
grundlag (81 §) — varvid krävs två riksdagsbeslut med mellanliggande
riksdagsval
kyrkolag (87 § 2 m om .) — varvid krävs samtycke av
k y rkom ötet — samt kom m unallag (57 §). Hit hör även stadgandena om
beslutande av vissa föreskrifter rörande högsta domstolen och regerings
rätten (17, 18 och 22 §§), om beslutande av föreskrifter om val till
riksdagen (49 §), grunderna för förvärv av svenskt medborgarskap (33 §)
och statstjänstem ännens rättsställning samt det centrala stadgandet om
stiftande av ” allmän civil- och kriminallag” (87 § 1 m om .) Beteckningen
lag används numera endast för de samfällt beslutade författningarna. För
sådana författningar som beslutas av riksdagen ensam brukar användas
beteckningen förordning.
Vid utövandet av den samfällda lagstiftningsm akten är konung och
riksdag till alla delar likställda. Båda har initiativrätt och sam m anstäm
m ande beslut erfordras för att en lag skall komma till stånd. Numera
läggs emellertid endast undantagsvis lagförslag fram i riksdagen på annat
sätt än genom proposition. Vidare ger Kungl. Maj:t alltid sitt samtycke
till ett av riksdagen antaget lagförslag, även om detta skulle avvika från
vad Kungl. Maj:t har föreslagit. En beslutad lag utfärdas av Kungl. Majit.
Av 89 § RF kan utläsas att befogenheten att utfärda föreskrifter ” sorn
rikets allmänna hushållning röra” eller som gäller ” grunderna för
allmänna inrättningar av alla slag” (den ekonomiska och administrativa
lagstiftningen) primärt ligger hos konungen. 1 nämnda stadgande öppnas
emellertid en möjlighet för denne att ” åt riksdagen överlämna att
gemensamt med Honom något avgöra, som rikets allmänna styrelse
rörer” . Med ett sålunda överlämnat ärende skall förfaras ” på det sätt som
angående lagfrågor är i 87 § 1 m om . stadgat” . Utan ett sådant initiativ
från konungens sida får riksdagen inskränka sig till att besluta ” föreställ
ningar och önskningar, att hos Konungen anm älas” . I praxis har vidare den
ordningen utbildat sig att i vissa fall riksdagens yttrande inhämtas över
en författning som formellt beslutas av Kungl. Majit ensam. Författningar
som har beslutats av Kungl. Majit ensam har beroende på sitt innehåll
rubricerats kungörelse, stadga, reglemente eller instruktion.
Flertalet av de regler i gällande RF som gäller fördelningen av
norm givningskom petens vållar inte några större tillämpningsproblem . Det
centrala stadgandet i ämnet — den i 87 § 1 mom. RF intagna
bestämmelsen att allmän civil- och kriminallag skall beslutas i den
samfällda lagstiftningens form — har emellertid gett upphov till svårighe
ter vad gäller gränsdragningen mellan de författningar som avses i detta
stadgande och de författningar som åsyftas i 89 §. Denna gränsdragning
vållade bekymmer redan 1809 och försök har därefter vid flera tillfällen
gjorts att på grundval av principiella överväganden dra en gräns mellan de
två kategorierna, utan att man har lyckats uppnå några påtagliga resultat.
Helt allmänt kan sägas att den praxis som med tiden har stabiliserat sig
hänför bestämmelser som innebär väsentliga ingrepp i medborgarnas
frihet och egendom överhuvudtaget, vare sig dessa bestämmelser varit att
anse som civil- och kriminallag i gängse mening eller ej, till den samfällda
lagstiftningens om råde. Tvekan kan emellertid råda om i vilken utsträck
ning denna praxis grundas på en extensiv tolkning av 87 § 1 m om . RF
och i vad mån den är ett resultat av att Kungl. Maj:t använt sin i 89 §
angivna befogenhet att överflytta ett ämne från sitt eget område till den
samfällda lagstiftningens.
Det anses gälla att en samfälld stiftad lag — oavsett vad som är den
statsrättsliga grunden för det ursprungliga valet av lagform en — kan
ändras eller upphävas endast genom lagstiftning i samma ordning som den
i vilken den ändrade eller upphävda lagen tillkom . Den princip, som här
kommer till uttryck , brukar kallas den formella lagkraftens princip.
Till spörsm ålet om fördelningen av normgivningsmakten hör även
frågan huruvida norm givningsbefogenhet, som grundlagen har tillerkänt
ett visst statsorgan, av detta kan överlåtas (delegeras) till ett annat. Som
redan har nämnts gör 89 § RF det möjligt för konungen att åt riksdagen
överlämna att gemensam t med honom i den samfällda lagstiftningens
form avgöra frågor som rör rikets allmänna styrelse. På grund av den
formella lagkraftens princip kommer frågor som efter ett sådant
överlämnande har avgjorts genom samfälld lagstiftning a tt, så länge de
alltjämt är reglerade genom lag, vara undandragna Kungl. Maj:ts
norm givningskom petens.
1 övrigt saknas regler om överlåtelse av norm givningskom petens i 1809
års RF. Härav har dragits den slutsatsen att sådan överlåtelse inte är
tillåten i andra fall än som avses i 89 §. De fullm aktslagar som tillkom
under och i anslutning till de två världskrigen torde emellertid i viss
utsträckning ha inneburit att riksdagen delegerat lagstiftningskom petens
till Kungl. Maj:t. De ofta återkommande föreskrifterna i samfällt stiftad
lag varigenom uppdras åt konungen att utfärda närmare bestämmelser om
lagens tillämpning eller i någon särskild genom lagen reglerad fråga anses
däremot inte uttrycka någon delegation av lagstiftningskom petens utan
endast utgöra ett konstaterande av en befogenhet, som tillkommer
Kungl. Maj:t såsom innehavare av den styrande m akten.
4.9.2 Författningsutredningen
Författningsutredningen föreslog att term en lag endast skulle avse
generella rättsregler och uteslutande användas för att beteckna förfa tt
ningar som innehöll så väsentliga rättsregler, att de för sin tillkom st
krävde riksdagsbeslut. Lag skulle enligt förslaget stiftas av riksdagen
ensam. Till lagom rådet hänförde utredningen bl. a. grundlag — som för
sin tillkom st krävde två riksdagsbeslut med mellanliggande riksdagsval —,
kommunallag och skattelag. Uttrycket ” allmän civil- och kriminallag”
återfanns inte i förslaget utan ersattes med en uppräkning av ämnen i
fråga om vilka reglering skulle få ske endast genom lag. I 7 kap. 2 § första
stycket i förslaget till RF föreskrevs sålunda att bestämmelser om svenskt
m edborgarskap, om enskildas egendom och inbördes förhållande, om
brott och påföljd för b ro tt, om rättegångsförfarandet, om värnplikt och
annan tjänsteplikt och om åligganden i övrigt för kommuner eller
enskilda skulle få ges endast genom lag. En nyhet i förhållande till
gällande RF var också den del av kom petensregleringen som anknöt till
de i utredningens förslag till RF samlade reglerna om medborgerliga frioch rättigheter. Som tidigare nämnts föreskrevs i fråga om en del av dessa
fri- och rättigheter att de skulle utövas enligt vad som närmare stadgades i
lag och i fråga om andra att de fick inskränkas endast genom lag eller —
några fall — med stöd av lag.
Av riksdagen beslutad lag skulle enligt utredningens förslag överlämnas
till regeringen för utfärdande. Regeringen kunde emellertid inom tre
veckor efter överläm nandet, om anledning därtill förelåg, istället för att
utfärda lagen återsända den till riksdagen för ny behandling. Denna
möjlighet var avsedd att användas när ett tekniskt fel hade uppkommit i
en beslutad lag eller de förutsättningar som hade legat till grund för
lagbeslutet under tiden före utfärdandet hade rubbats på ett avgörande
sätt.
I den styrande funktionen, vilken som tidigare har nämnts skulle
tillkom m a regeringen, föreslogs ingå viss norm givningskom petens om fat
tande författningar för ” rikets styrelse och förvaltning” . Härtill kom att i
de ämnen som angavs i 7 kap. 2 § första stycket i förslaget till RF mindre
ingripande bestämmelser skulle få beslutas av regeringen eller - i vissa fall
— annan m yndighet. Regeringen skulle kunna för yttrande eller antagan
de som lag förelägga riksdagen förslag till författning som regeringen ägde
besluta för rikets styrelse och förvaltning.
Den formella lagkraftens princip föreslogs komma till öppet u ttry c k i
regeringsformen genom en föreskrift att lag inte fick ändras eller
upphävas på annat sätt än genom lag stiftad i samma ordning som den
ändrade eller upphävda lagen.
Beträffande frågan om delegation av norm givningskom petens uttalade
utredningen att någon egentlig delegation av lagstiftningsbefogenhet inte
borde kunna medges utan stöd i grundlag. Den av grundlagen angivna
kom petensregleringen borde ligga fast och inte kunna kringgås på en
bakväg genom delegation. Utredningen fann det vara väl förenligt med
denna ståndpunkt att tilläm pningsbestäm melser av administrativ natur
till lag kunde utfärdas av regeringen och att erinran om denna befogenhet
kunde inrymmas i lagen i fråga. Utredningen ansåg emellertid att det i
vissa lägen var oundgängligen nödvändigt att kunna genom fullmaktslagar
överskrida grundlagens för normala förhållanden givna kom petensregle
ring. I överensstämmelse härmed föreslog utredningen att det i RF skulle
intas en bestämmelse av innehåll, att riksdagen kunde genom s. k. ramlag
bemyndiga regeringen a tt, då riket var i krig eller krigsfara eller då andra
utomordentliga förhållanden rådde, i visst ämne meddela föreskrifter som
annars skulle ges i lag eller med stöd av lag. I detta sammanhang bör
vidare erinras om att utredningen beträffande vissa av de i 2 kap.
förslaget till RF angivna rättigheterna föreskrev att dessa, förutom genom
lag, skulle kunna inskränkas även med stöd av lag.
4.9.3 Remissyttrandena över författningsutredningens förslag
Mot författningsutredningens förslag till reglering av normgivningsmakten riktades under remissbehandlingen åtskillig kritik. Denna tog i första
hand sikte på huvudstadgandet i 7 kap. 2 § första stycket i förslaget till
RF. Huvuddelen av de remissinstanser som yttrade sig om detta
stadgande fram höll att såväl uppräkningen av de till lagom rådet hörande
ämnena som undantagsregeln hade fått en så vag utformning att det var
förenat med stora svårigheter att fastslå vad stadgandet egentligen
innebar. Några remissinstanser framhöll därjäm te att samordningen
mellan huvudstadgandet i 7 kap. 2 § första stycket och reglerna i 2 kap.
var bristfällig. En remissinstans påpekade sålunda att bestämmelserna i 2
kap. 1 och 2 §§, vilka avhandlar opinionsfriheten och den personliga
friheten, å ena, och 7 kap. 2 § första stycket å andra sidan, delvis täcker
varandra utan att förhållandet mellan de båda kapitlen har klargjorts.
4.9.4
Grundlagberedningen
Beredningen fastslår inledningsvis att i en ny grundlag uppbyggd enligt
den representativa och parlamentariska demokratins principer lagstift
ningsm akten bör ligga hos riksdagen ensam . Det sägs vidare att en följd
härav blir att lagform en bör kunna begagnas även för beslut om skatt.
Lag skall enligt förslaget normalt stiftas genom ett beslut med enkel
m ajoritet. Undantag härifrån görs emellertid dels i fråga om grundlag,
dels i fråga om riksdagsordningen. För stiftande av grundlag skall, liksom
för närvarande, krävas två likalydande riksdagsbeslut. Före det andra
beslutet skall val i hela riket till riksdagen hållas, och detta beslut skall
fattas sedan den nyvalda riksdagen har samlats. Herrar Hernelius,
Lundström och Wahlund har inom beredningen reserverat sig till förmån
för en ordning med beslutande folkomröstning i samband med grundlagsstiftning. Riksdagsordningen kan enligt förslaget stiftas antingen i samma
ordning som grundlag eller genom endast ett beslut, om minst tre
fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter
förenar sig om beslutet. Tilläggsbestämmelse i riksdagsordningen skall
dock beslutas enligt reglerna om stiftande av lag i allm änhet. Lag skall
enligt beredningens förslag utfärdas av regeringen. Denna skall inte kunna
vägra att utfärda en beslutad lag.
Riksdagen skall enligt beredningen kunna stifta lag i vilket ämne som
helst. Om riksdagen finner det ändamålsenligt att ge lagens form åt en
föreskrift, så skall denna form stå öppen. Riksdagen föreslås å andra
sidan få frihet att välja en annan form för sina beslut i de fall då inte
grundlagen av särskilda skäl föreskriver lagformen. En lag är enligt
beredningen till sin typ en föreskrift med generell giltighet. Grundlagen
skall dock inte hindra att lagformen, liksom hittills, begagnas för en
föreskrift som reellt syftar till att lösa något enstaka konkret problem ,
när riksdagen undantagsvis finner detta nödvändigt. Riksdagen torde i
sådana fall enligt beredningen, i enlighet med praxis hittills, välja att ge
lapen en generell form.
Enligt beredningen bör de centrala delarna av normgivningsom rådet
ligga under riksdagen ensam och inte genom delegation kunna öppnas för
regeringen. Som skäl härför anför beredningen i första hand behovet av
offentlig debatt kring planerade lagar och önskemålet om växelverkan
mellan medborgarna och deras valda företrädare samt kravet på en viss
stabilitet i befogenhetsfördelningen. Beredningen anför emellertid y tterli
gare skäl som pekar i samma riktning: oppositionen bör vara så
mångsidigt orienterad som möjligt om viktiga avgöranden för att kunna
ta på sig regeringsansvaret vid en om kastning av m ajoritetsförhållandena;
riksdagen återspeglar fler opinioner och en behandling där ger därför
större säkerhet för ” representativa” avgöranden; lagarna blir mer genom
arbetade, tekniskt bättre, tack vare tvånget till offentlig redovisning; en
riksdag som hade avhänt sig m akten att stifta lag skulle minska i
betydelse och politiken skulle kunna råka i vanrykte.
Beredningen framhåller det betydelsefulla i att man drar en tydlig
gräns kring de ämnen och förhållanden som inte skall kunna regleras på
annat sätt än genom lag. Till grund för beredningens överväganden i
denna del ligger den principen att inskränkningar i medborgarnas
personliga frihet och rätt till egendom inte skall kunna företagas annat än
med stöd av lag, den s. k. legalitetsprincipen. De centrala bestämmelserna
i förslaget om lagstiftningsm aktens fördelning anger med utgångspunkt
häri att föreskrifter i vissa angivna ämnen skall meddelas genom lag.
Dessa ämnen är medborgarnas rättsliga ställning, deras egendom , deras
förhållanden inbördes, deras rättigheter och skyldigheter mot det
allmänna och förhållandet i övrigt mellan enskilda och det allmänna.
Beredningen förklarar att regleringen har en särskild klarhet i vissa
hänseenden, som rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna, och
hänvisar härvid till att vissa friheter av särskild betydelse för samhälls
skicket — bland dem yttrande-, förenings-, församlings- och demonstrationsfriheterna — beskrivs i grundlagstexten. Beredningen påpekar att
detsamma gäller skyddet för den personliga integriteten i vissa hänseen
den — skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp, mot husrannsakan och
mot intrång i korrespondens m. m. Beredningen föreslår vidare att
föreskrifter om frihetsstraff och konfiskation alltid skall beslutas genom
lag.
Liksom gällande RF innehåller beredningens förslag dessutom åtskilliga
spridda bestämmelser som hänvisar till eller förutsätter närmare reglering
i lag. Detta gäller sålunda i fråga om bestämmelser om valen till
riksdagen, riksdagsarbetet, kommunernas organisation och arbetsform er,
kommunernas beskattningsrätt, rättegångsförfarandet m. fl. äm nen.
I fråga om regeringens norm givningskom petens innebär beredningens
förslag först och främst att regeringens behörighet att förordna om
tillämpningen eller verkställigheten av lag uttryckligen förankras i
grundlagen. Förslaget i denna del hindrar enligt beredningen inte att man
vid gränsdragningen mellan lag och tillämpningsföreskrifter handlar i
enlighet med rådande praxis. Grundlagsförslaget sägs vidare i anslutning
till gällande RF slå fast att ” restkom petensen” tillkommer regeringen. I
fall då ingenting särskilt sägs i grundlag om att norm er skall ha form en av
lag skall med andra ord regeringen kunna ge föreskrifter. Liksom nu skall
dock regeringen kunna hänskjuta en fråga som den anser viktig till
riksdagen för beslut genom lag och vidare skall regeringen, liksom nu,
kunna begära riksdagens yttrande över ett förslag som den anser falla
inom regeringens kom petens. Riksdagen skall också enligt förslaget
kunna ingripa på regeringens område med ett eget initiativ. Detta
förutsätter dock att en fram ställning i ämnet från riksdagen till
regeringen inte har efterkom m its inom skälig tid. Herrar Hernelius,
Lundström och Wahlund har i en reservation uttala t sig mot denna
begränsning av riksdagens initiativrätt.
Den norm givningskom petens som regeringen tillerkänts enligt det nu
sagda finner beredningen i stort sett svara mot den nuvarande adm inistra
tiva lagstiftningsm akten.
I fråga om vad som nu brukar kallas den ekonomiska lagstiftningsm ak
ten säger beredningen inledningsvis att denna i stort sett får anses röra
förhållandet mellan enskilda och det allmänna. Den tillhör alltså det
område som enligt legalitetsprincipen kan regleras bara genom lag och
som således tillhör lagom rådet i beredningens förslag. Beredningen
förklarar att den har funnit det svårt att i klara bestämmelser fånga den
gräns som i praxis har dragits mellan områdena för den samfällda och för
den s. k. ekonomiska lagstiftningen. I stället har beredningen valt att
föreslå att hela kom plexet primärt flyttas till lagom rådet och att det
sedan läggs i riksdagens hand att pröva i vad mån regeringen skall
bemyndigas att besluta norm er. Samma möjlighet till delegering skall
enligt förslaget finnas i fråga om föreskrifter angående trafiken och
ordningen på allmänna platser. Riksdagens möjligheter att delegera
norm givningskom petens till regeringen begränsas emellertid av en före
skrift att sådan delegering inte får avse föreskrift som begränsar någon av
de fri- och rättigheter eller det skydd i övrigt som anges i förslaget.
Vad gäller de s. k. fullm aktslagarna föreskrivs i beredningens förslag till
RF att riksdagen eller krigsdelegationen äger bemyndiga regeringen att,
då riket är i krig eller krigsfara eller sådana utomordentliga förhållanden
råder som är föranledda av krig eller krigsfara vari riket har befunnit sig,
meddela sådana föreskrifter som eljest skulle ha givits genom lag.
Regeringen kan dock inte bemyndigas att stifta, ändra eller upphäva
grundlag, riksdagsordningen eller lag som reglerar val till riksdagen.
1 fråga om fördelningen mellan riksdagen och regeringen av normgivningskom petens på beskattningsom rådet kan här hänvisas till den
följande redogörelsen för beredningens förslag i fråga om finansm akten.
Föreskrifter som beslutas av regeringen skall enligt förslaget benämnas
förordning.
I likhet med författningsutredningen föreslår beredningen att den
form ella lagkraftens princip skall komma till uttryck i grundlagen. Vad
som en gång har bestäm ts som lag skall alltså inte kunna ändras eller
upphävas på annat sätt än genom ny lag. Det skall däremot stå riksdagen
fritt att i samband med upphävandet av en lag överlämna ämnet till
regeringen för reglering i annan ordning under förutsättning att grundla
gen inte förutsätter reglering i lag. Det föreslagna stadgandet hindrar
enligt beredningen inte att förordning ändras eller upphävs genom lag.
4.10 Finansmakten
4.10.1 Gällande ordning
Grundtanken i gällande RF:s regler om finansm akten är att bestäm
m anderätten över statens inkom ster, utgifter och förmögenhet tillkom
mer riksdagen ensam.
RF:s reglering om finansm akten är i huvudsak oförändrad sedan 1809
och återgår på en äldre tids stathushållningssystem , vilket både till
principer och teknik var ett annat än våra dagars. Praxis har delvis
utvecklat sig i klar strid med grundlagen, och åtskilliga bestämmelser
tillämpas inte eller kan inte tilläm pas.
Offentliga inkomster brukar numera indelas i dels skatter, dels avgifter
och priser. Skatter kan i princip karakteriseras som tvångsbidrag utan
direkt motprestation från det allmänna, medan avgifter och priser erläggs
som ersättning för direkta m otprestationer av det allmänna. Gränsen
mellan skatter och avgifter är emellertid flytande. Från priser bortses i
det följande.
Enligt 57 § RF utövas ” svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta av
riksdagen allena” . Föreskriften kompletteras av ett par andra bestäm m el
ser i RF med liknande innebörd. Enligt 60 § får inga allmänna avgifter,
utom tullen på inkom m ande och utgående spannm ål, höjas utan
riksdagens sam tycke. I 73 § föreskrivs bl. a. att inga nya pålagor får
påbjudas utan riksdagens godkännande.
Av grundläggande betydelse i RF är skillnaden mellan ordinarie
inkomster och bevillningar (jfr 59 §.) En bevillning kan vara speciell eller
allmän. RF:s indelning av statsinkomsterna har i och för sig inte något att
göra med den moderna indelningen av de offentliga inkomsterna i skatter
samt avgifter och priser. Det torde emellertid kunna sägas att numera alla
statliga skatter är bevillningar och att alla bevillningar är skatter. Till de
viktigaste skatterna hör f. n. inkom st- och förm ögenhetsskatterna,
m ervärdesskatten, de s. k. punktskatterna, den allmänna arbetsgivareav
giften, im port- och exporttullarna, arvs- och gåvoskatten, stäm pelskatter
na samt autom obilskatten.
Utmärkande för bevillningarna är enligt RF att beslut om dem skall
fattas av riksdagen varje år för det följande budgetåret. Besluten måste
alltså upprepas varje år om bevillningarna skall fortsätta. Grundtanken i
RF är att det sammanlagda bevillningsbeloppet skall avpassas så att det
täcker skillnaden mellan beslutade utgifter och påräknade ordinarie
inkom ster.
Numera åtar sig emellertid riksdagen bevillningar inte genom årliga
beslut i samband med budgetregleringen utan genom särskilda beslut om
skatteförordningar, vilka normalt gäller för en obestämd fram tid. Som en
rest av det äldre betraktelsesättet är att betrakta att riksdagen årligen
fattar beslut om det procenttal av grundbeloppet varmed inkomstskatten
skall utgå. Beslutet har emellertid inte den verkan som RF avser i fråga
om bevillningsbeslut.
Riksdagens beslut om skatter utfärdas numera som förordningar av
regeringen ” i överensstämmelse med riksdagens beslut” . S katteförord
ningarna kan ändras och upphävas av riksdagen ensam, utan att
regeringens form ella sam tycke, såsom i fråga om lagstiftning, måste
tillkom m a. Någon gång har emellertid också lagform en begagnats för
skattebeslut.
Skatt får givetvis inte tas ut till högre belopp än riksdagen har bestäm t.
Som jag nyss har nämnt uppställer emellertid RF härvidlag ett undantag i
fråga om spannm ålstullen. Vanligen anses att riksdagen i princip inte äger
delegera till regeringen att höja skatt eller besluta om ny skatt. På
tullområdet har emellertid förekom m it enstaka bemyndiganden av detta
slag.
Det har gjorts gällande att riksdagens bevillningsbeslut innefattar
endast ett åt regeringen givet bemyndigande som regeringen kan begagna
eller avböja, helt eller delvis. I praxis har stundom tullsänkningar
beslutats av regeringen utan att särskilt riksdagsbemyndigande har
förelegat. 1 stort sett saknar emellertid frågan om regeringens rätt att
avstå från en erbjuden bevillning praktisk betydelse. Inte sällan har
riksdagen delegerat sänkningsrätt till regeringen, särskilt på tullom rådet.
Vad därefter gäller avgifter som inte är att räkna som skatter får
utgångspunkten anses vara att regeringen på egen hand äger bestäm m a
storleken av avgifter där staten lämnar särskilt vederlag. I vissa fall har
riksdagen medverkat vid bestäm m andet av grunderna för avgifterna.
Praxis har dock gått i den riktningen att medel som i statsverksproposi
tionen redovisas under rubriken U ppbördsm edel i statens verksamhet
utgår enligt taxor som bestäm s av regeringen eller av myndighet enligt
grunder som har fastställts av regeringen.
Jag har tidigare nämnt att gränsen mellan skatter och avgifter är
flytande. Är den enskilde tvingad att anlita den prestation för vilken
avgiften tas ut, förutsätts i princip riksdagens bem yndigande. Detsamma
gäller avgift för vilken ingen motprestation utgår eller som avsevärt
överstiger statens kostnad för m otprestationen. Härifrån har dock gjorts
flera undantag. Regeringen har t. ex. på egen hand ansetts kunna
förordna om avgifter i rent näringsreglerande syfte. Tilläggas bör att
praxis i fråga om bestämmanderätten angående avgifter inte är entydig.
K om munernas beskattningsrätt erkänns genom en föreskrift i 57 § RF
att det genom kom m unallagarna bestäm s ” huruledes särskilda menigheter
må för egna behov sig beskatta” .
Budgetregleringen angår den sida av statsverksam heten som avser
förfogandet över statens tillgångar. Den betecknar närmare bestäm t den
verksamhet som går ut på att fastställa innehållet i statens budget.
Budgetregleringen innefattar i praktiken två m om ent: beräkning av
inkomsternas storlek och bestämmande av utgifterna.
Enligt 62 § RF ankommer det på riksdagen att sedan statsverkets
behov har blivit prövade åtaga sig en däremot svarande bevillning samt att
tillika fastställa hur särskilda sum m or därav skall användas till särskilda
ändamål och att anslå dessa sum m or under bestäm da huvudtitlar i
riksstaten. De av riksdagen anvisade medlen ställs till regeringens
förfogande för de angivna ändamålen (64 §). RF:s budgetregleringsbestäm melser anses numera ha den innebörden att riksdagen äger, om den
så önskar, fastställa anslagen i detalj samt sätta villkor av olika slag för
anslagen.
R iksstaten, dvs. statsbudgeten, fastställs för budgetår. Till grund för
riksdagens ställningstagande ligger ett budgetförslag av regeringen, den
s. k. statsverkspropositionen. Om budgetbehandlingen i riksdagen finns
regler i RO. Av väsentlig betydelse är att initiativrätten i budgetärenden
inte, som i åtskilliga andra länder, är uteslutande förbehållen regeringen.
Riksdagen kan alltså besluta högre utgifter än regeringen har yrkat.
Riksdagens budgetbehandling har i vissa hänseenden reform erats i
samband med att ny utskottsorganisation infördes år 1971.
Det statshushållningssystem som RF bygger på utgår från ett statiskt
betraktelsesätt. Detta synsätt är sedan länge övergivet. Statsbudgeten har
i ett ekonomiskt utvecklat samhälle som vårt fått andra uppgifter vid
sidan av den gamla att vara en hushållsplan. Den tjänstgör även som ett
medel för inkomstutjämning och som ett instrument för den ekonomiska
politiken. Budgetteori och budgetpraxis har anpassat sig härefter. Vid
sidan om och delvis mot grundlagen har sålunda utbildats vissa principer
för budgettekniken. Av de principer som nu tillämpas skall här bara
nämnas dem som innebär att statsbudgeten bör om fatta alla inkomster
och utgifter inom den statliga sektorn och att både inkomster och
utgifter bör redovisas i budgeten var för sig med sina bruttobelopp.
Budgetpraxis har kom m it att avvika från RF:s bestämmelser som
budget regleringen på flera punkter. 1 det följande skall beröras några av
de problem som härigenom har aktualiserats.
Bevillningarna har enligt RF ett organiskt samband med budgetregle
ringen. Detta har emellertid i praktiken upplösts. Som har nämnts
tidigare kan det inte anses att riksdagen i samband med budgetregleringen
fattar något beslut om att åtaga sig bevillning. En beräkning av
statsinkomsterna fastställs däremot då riksdagen fattar beslut om
riksstaten.
I samband med budgetregleringen eller i annat sammanhang fattar
riksdagen en rad beslut som får ekonomiska konsekvenser inte bara för
det närmast följande budgetåret utan för en längre, ofta obestämd tid.
Ibland berör besluten över huvud taget inte det närmast följande
budgetåret. Riksdagen medger t. ex. att vissa tjänster får inrättas, den
beslutar att ett ny tt äm betsverk skall inrättas, den beslutar om
principreform er och den godkänner författningar om statsbidrag. Viss
osäkerhet råder om den rättsliga karaktären av en del sådana beslut.
Då RF föreskriver att bevillningen skall ha rollen av en budgetfyllnadssumma utgår den från att varje budget skall vara balanserad. Kravet på
balansering har emellertid sedan ganska lång tid tillbaka frångåtts, såväl i
fråga om totalbudgeten som driftbudgeten. Detta sammanhänger med
budgetens nutida uppgift att tjäna som instrument för att uppnå
stabilitet i sam hällsekonom in.
RF synes förutsätta att regeringens budgetproposition är fullständig.
RO räknar däremot med att propositioner i budgetärenden läggs fram
efter det att statsverkspropositionen har avlämnats Gfr 54 § RO). Sådana
förekommer också i betydande utsträckning. Av särskild betydelse är
propositionen angående ” riksstatens slutliga reglering” , den s. k.
k om pletteringspropositionen.
RF förutsätter att budgetregleringen för ett budgetår är avslutad i och
med att riksstaten antages av riksdagen. Sedan länge tillämpas emellertid
ett system med tilläggsbudgeter, varigenom riksdagen under löpande
budgetår anvisar ytterligare medel.
G rundlagsstiftaren torde ha utgått från att budgeten skall regleras i ett
beslut. Fastställd budgetreglering utgör också alltjämt förutsättning för
regeringens dispositionsrätt till statsm edlen. Sedan länge fattas och
expedieras emellertid riksdagens anslagsbeslut successivt, innan riksstaten
är fastställd. På grundval härav vidtar regeringen och myndigheterna
förberedande åtgärder för verksamheten under det nya budgetåret. I
praktiken betraktas riksdagens efter hand fattade anslagsbeslut som
definitiva. Beslutet om riksstatens fastställande har fått karaktären av en
expeditionsåtgärd, varigenom anslagsbesluten och övriga budgetbeslut
sammanställs.
Makten över utgifterna ligger alltså hos regeringen. Reellt är emellertid
riksdagens frihet vid utgiftsprövningen i viss mån begränsad. Riksdagen
måste sålunda se till att statsutgifter, sorn är garanterade i lag, kan utgå.
Den har också i övrigt att sörja för att medel anvisas så att statens
förpliktelser av olika slag kan infrias. För att på visst område trygga
största möjliga verkliga inflytande från riksdagens sida inrättades efter
grundlagsändring år 1965 riksdagens lönedelegation. Denna är i princip
behörig att på riksdagens vägnar godkänna avtal och annan reglering i
förhandlingsfråga rörande anställningsvillkor som skall gälla för statens
arbetstagare eller eljest tillhör riksdagens prövning.
Rörande frågan om dispositionen över statens tillgångar gäller, som
redan har an ty tts, först och främst att de medel som inflyter till
statskassan står under regeringens disposition. Härvid bortses från medel
som förvaltas av riksdagens egna organ. Regeringen får använda statsm ed
len endast på det sätt som riksdagen har bestäm t genom budgetreglering
en eller i annan ordning (65 § RF). Enligt en numera gängse åsikt har
emellertid riksdagens utgiftsbeslut karaktären av erbjudanden som det i
princip står regeringen fritt att u tn y ttja eller avböja. Denna frihet är dock
i flera hänseenden begränsad och har i övrigt föga praktisk betydelse.
Begagnar sig regeringen av ett utgiftsbem yndigande, kan den inom ramen
för riksdagens anslagsvillkor fastställa ytterligare villkor och anvisningar
till de utanordnande m yndigheterna.
I fråga om regeringens och underlydande myndigheters förvaltning av
och förfogande över andra statstillgångar än penningmedel finns grundlagsregler endast såvitt gäller fast egendom . Kronans fasta egendom skall
enligt 77 § RF förvaltas efter de grunder som riksdagens föreskriver och
får inte avhändas kronan utan riksdagens sam tycke. Beträffande lös
egendom har man enligt praxis att i första hand hålla sig till det
anslagsbeslut, till vilket den ifrågavarande egendom en kan föras tillbaka.
Den grundsatsen har vidare vunnit erkännande att statens fordringar inte
kan efterskänkas utan bem yndigande.
Regeringen kan enligt 76 § RF inte utan riksdagens samtycke ta.u p p
lån. Också andra utfästelser, som kan nödvändiggöra anslag från
riksdagens sida, anses böra i allmänhet underställas riksdagen.
Enligt 72 § RO, som fick sin nuvarande lydelse 1969, skall riksdagen
utse tolv revisorer att enligt särskild instruktion granska statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning. I praxis har hinder inte ansetts
föreligga att utsträcka revisorernas granskningsområde härutöver. Vissa
delreform er beträffande revisorernas organisation och arbete har genom
förts enligt beslut av riksdagen åren 1967 och 1969.
4.10.2 Vissa äldre utredningar
Att RF:s bestämmelser om finansm akten behöver revideras har
uppmärksam mats sedan länge. För att skapa ett säkert underlag för en
revision tillsattes 1948 års budgetutredning, som 1952 avgav betänkandet
(SOU 1952:45) Bestämmelser och praxis rörande statens budget.
Uppgiften att se över RF:s bestämmelser anförtroddes åt 1950 års
budgeträttskom m itté. Denna avgav betänkandet (SOU 1954:40) G rundla
garnas bestämmelser om budgeten m. m. Förslaget gick ut på att bringa
RF:s bestämmelser om finansm akten i överensstämmelse med praxis med
så få ändringar i grundlagstexten som möjligt. Förslaget ledde inte till
lagstiftning. De båda utredningarnas arbetsresultat kom emellertid att
u tn y ttjas av författningsutredningen. Här kan också nämnas att den 1957
tillsatta budgetkom mittén år 1959 avlämnade betänkandet (SOU
1959:16) Riksdagens budgetarbete.
4.10.3 Författningsutredningen
F örfattningsutredningens förslag innebar att nuvarande grundlagsbe
stämmelser om finansm akten skulle ersättas av andra, vilka i huvudsak
anslöt sig till gällande praxis. Grundlagsregleringen var ganska k o rtfa tta d i
förslaget.
Författningsutredningen lade de nutida skatte- och avgiftsbegreppen
till grund för RF:s reglering av de statliga inkom sterna.
U trednjngen fann det självklart att endast riksdagen skulle kunna
besluta ålägga medborgarna att erlägga ska tt till staten och att kom m una
la skatter skulle kunna beslutas endast med stöd av riksdagens beslut.
Utredningen ansåg att lagformen borde användas också för skattebeslu
ten. S kattebesluten skulle på så sätt inte vara bundna till visst budgetår.
En konsekvens av att lagform en valdes var enligt utredningen att den
befogenhet som enligt gällande rätt kunde tillkom m a regeringen att sänka
eller vägra motta en bevillning och att, för visst fall, höja bevillning,
skulle komma att sakna m otsvarighet. En begränsad rätt för regeringen
att jäm ka tullsatser borde dock enligt utredningen kunna grundas på
tullförfattning.
Enligt författningsutredningen skulle avgiftsm akten i princip tillkom
ma riksdagen men kunna delegeras till regeringen eller förvaltningsm yn
dighet. Det skulle sålunda bli riksdagens sak att bestäm m a fördelningen
av beslutanderätten från fall till fall.
Budgetregleringen borde enligt författningsutredningen, liksom hittills,
inte betraktas som en art av lagstiftning. Eftersom riksdagen skulle ha det
centrala ansvaret för statsfinanserna borde det enligt utredningen också
vara den som beslutade om budgetregleringen. Av RF borde klart framgå
att befogenheten om fattade såväl beräkningen av statsinkomsterna som
anvisande av anslag. Härutöver föreslog utredningen en bestämmelse som
ålade regeringen att lägga fram förslag till årlig statsbudget och en
föreskrift som uttryckligen erkände förfarandet med tilläggsbudgeter
under löpande budgetår.
Bortsett från principen om budgetperiodens begränsning till bestäm d
tid var i utredningens förslag till RF inte upptagen någon av de nutida
principerna för budgetreglering. Enligt utredningens mening borde de
närmare bestämmelserna om de grunder enligt vilka statsbudgeten skall
uppställas upptagas i en budgetlag. Något förslag till sådan lag presentera
de utredningen inte.
Utredningen uttalade i motiven att principen om budgetregleringens
begränsning till ett år inte hindrade att riksdagen fattade beslut som
faktiskt avsåg eller kunde avse längre tid än det närmast följande
budgetåret.
Av riksdagens m aktställning över utgifterna följde enligt författnings10 Riksdagen 1973. 1 sami. Nr 90 * *
utredningen att de anslagsbeslut som riksdagen har fatta t skulle verkstäl
las. Ett visst handlingsutrymme för regeringen förelåg dock enligt
utredningen. Rådande ordning i fråga om förfogande över statens
tillgångar på annat sätt än genom budgetreglering och i fråga om
förvaltning av statsegendom var enligt utredningen ändamålsenlig och
borde bibehållas.
F örfattningsutredningen föreslog att riksdagens revisorsinstitution
borde bestå. Revisorernas uppgift borde karakteriseras som granskning av
användningen av statens medel. Utredningen fann det angeläget att
revisorerna bedrev sin verksamhet så att de fungerade som ett betydelse
fullt aktivt organ för riksdagens kontrollm akt. Revisorerna kunde tjäna
inte bara som ett värdefullt komplement till den u n d er regeringen
sorterande revisionsverksamheten. Genom revisorernas verksamhet kunde
riksdagen även erhålla direkt och viktig information om förhållandena
inom statsförvaltningen.
4.10.4 Remissyttrandena över författningsutredningens förslag
Från flera håll anm ärktes under remissbehandlingen mot författnings
utredningens förslag att det inte beredde grundlagsskydd för den
kommunala beskattningsrätten. I övrigt godtog remissinstanserna i stort
sett vad utredningen föreslog i fråga om skatter och avgifter.
Ett par remissinstanser påpekade att det var svårt att bedöma
fördelningen av budgetföreskrifterna mellan grundlag och särskild bud
getlag i avsaknad av förslag till sådan lag. En remissinstans förordade att
principer som gällde flerårsbalansering av budgeten och utgiftsreglering
på längre sikt skulle komma till u ttry c k i RF. Också den viktiga
utgiftsreglering som kommer tillstånd vid sidan av budgeten borde enligt
samma remissinstans behandlas i grundlag.
Den av författningsutredningen förordade ordningen rörande disposi
tionen över de statliga tillgångarna mötte ingen invändning i sak under
remissbehandlingen. Inte heller bibehållandet av riksdagens revisorer som
ett riksdagens kontrollorgan föranledde kritik.
4.10.5 Aktuellt utredningsarbete m. m.
Den tidigare nämnda budgetutredningen tillkallades 1969 och har i
uppgift (Fi 1970:64) att företa en bred översyn över det statliga
budgetsystem et. Utredningens huvuduppgift har angetts vara att pröva
vilka förändringar som bör vidtas i det statliga budgetsystem et för att det
skall bli ett så effektivt instrument som möjligt för att styra användning
en av de ekonomiska resurserna och för stabiliseringspolitiken. Genom
direktiven till utredningen har frågan om andra bestämmelser om
statsbudgeten än dem som bör fogas in i grundlag undantagits från
grundlagberedningens arbete. Utredningen och grundlagberedningen har
anmodats att samråda i flera frågor.
Under senare år har en omfattande utrednings- och försöksverksamhet
bedrivits rörande nya budgeterings- och planeringssystem för den
offentliga ekonom in. Program budgetering har alltmer kom m it att använ
das som en sammanfattande benämning på en rad olika åtgärder och
reformer som berör planering, budgetering, granskning m. m. Dessa syftar
gemensamt till att skapa förutsättningar för att träffa mer medvetna val,
öka rationaliteten i beslutsfattandet och därmed främja en bättre
hushållning med knappa resurser.
Inom försvarssektorn har utformats ett program budget- och plane
ringssystem avsett att tillgodose även statsmakternas behov. System et har
börjat genom föras fr. o. m. budgetåret 1972/73 (prop. 1970:97,
SU 1970:203, rskr 1970:420). Kungl. Maj:t har genom proposition till
1972 års riksdag (1972:103) berett riksdagen tillfälle att yttra sig över
vad chefen för försvarsdepartementet har uttala t angående åtgärder i
syfte att ge riksdagen ökad insyn i försvarets långsiktiga planeringspro
cess. Riksdagen förklarade sig inte ha något att erinra mot uttalandena
(FöU 1972:73, rskr 1972:309).
Inom den civila sektorn har försöksverksamheten med program budge
tering hittills främst syftat till att ge erfarenheter från tillämpningen på
myndighetsnivå. Till grund för arbetet ligger betänkanden (SOU
1967:11 —13) av program budgetutredningen. En redogörelse för försöks
verksamheten och erfarenheterna av denna har senast lämnats i 1973 års
statsverksproposition (bil. 2 Gemensam m a frågor, s. 9).
Frågan om möjligheterna att använda program budgetering för stats
budgeten undersöks av budgetutredningen. Denna har 1972 utg ett en
rapport med preliminära förslag vad gäller program budgetering på
statsm aktsnivå och utformningen av budgetsystem et. Som huvudkom po
nenter i ett program budgetsystem för statsmakterna tänk er sig utredning
en en ökad användning av analyser av mål och medel, en klarare
rollfördelning mellan statsmakterna och m yndigheterna, en ändamålsindelning av statsbudgeten, en utökad planeringsverksamhet samt krav på
prestations- och kostnadsredovisning.
En utredning inom riksdagen har haft i uppdrag att göra en allmän
översyn av riksdagsrevisionens konstitutionella ställning och uppgifter
m. m. Utredningen har redovisat sitt arbete i ett den 17 februari 1971
dagtecknat betänkande. Betänkandet överlämnades i sin huvuddel till
grundlagberedningen för övervägande (KU 1971:37).
4.10.6 G rundlagberedningen
I frågan om befogenheten att besluta om skatter och avgifter erinrar
beredningen inledningsvis om att lagstiftaren nu har att utgå från ett
parlamentariskt system. Å ena sidan bör skatter i princip beslutas av
riksdagen. Å andra sidan väcker det i ett sådant system mindre
betänkligheter att ge regeringen en viss bestämmanderätt när effektivi
tetsskäl påkallar det. Sådana skäl sägs med styrka tala mot riksdagsmedverkan när det gäller mängden av smärre avgifter, om än andra faktorer
kan spela in och påverka bedömningen i annan riktning. På gränsområdet
mellan skatter och avgifter behövs enligt beredningen inte sällan
aktionsm öjligheter för regeringen. Men också i fråga om rena skatter gör
sig effektivitetsskäl gällande. K onjunkturpolitiska, alkoholpolitiska och
handelspolitiska skäl talar för att regeringen får viss beslutanderätt på
skatteom rådet.
Regeringen bör enligt beredningen inte ha någon direkt på RF grundad
beskattningsm akt. Inte heller bör den befogenhet att avböja eller sänka
av riksdagen beslutad skatt som nu kan tillkom m a regeringen kvarstå.
Regler om skatt bör beslutas genom lag. Skall möjlighet öppnas för
riksdagen att delegera beslutanderätt till regeringen, bör möjligheten
enligt beredningen i lika mån ta sikte på en rätt att höja som att sänka
skatt.
Från de angivna utgångspunkterna diskuterar beredningen härefter
spörsm ålet om skattefullm akter för regeringen. Det främsta motivet för
sådana fullmakter finner beredningen, som härvidlag har sam rått med
budgetutredningen, vara en önskan att kunna använda indirekta skatter,
såsom mervärdesskatten och vissa punktskatter, som medel inom
konjunkturpolitiken. För att detta fullt ut skall vara möjligt krävs dels att
skatterna kan varieras när som helst på året, dels att beslut härom kan
sättas i verket mycket snabbt så att man undviker ham string och andra
sådana effekter som motverkar ändamålet med åtgärden. Beredningen
prövar först alternativa utvägar att tillgodose önskem ålen. En mycket
snabb handläggning av skattefrågan i riksdagen är enligt beredningen inte
utan vidare att föredra fram för en riksdagsprövning i lugn och ro efter
underställning i efterhand. I vilket fall som helst är man under riksdagens
ferier inte hjälpt med enbart tillgången till en snabb procedur. Då måste
riksdagen först kallas till ett särskilt riksm öte, en extraordinär åtgärd,
som kan förta det eftersträvade överraskningsm om entet. Beredningen
avvisar tanken på att ett särskilt organ inom riksdagen skulle få överta
riksdagens rätt att medge skatteåtgärder i de fall som det nu är fråga om .
Sådana riksdagsdelegationer bör inrättas endast när mycket speciella skäl
föreligger. Det stämmer enligt beredningen bättre med parlamentariska
principer att regeringen ensam tar sitt ansvar inför riksdagen i dess helhet.
Efter att ha konstaterat att ett fullm aktssystem kan utformas så att
riksdagens ställning knappast skulle behöva påverkas kommer beredning
en till slutsatsen att RF bör medge att riksdagen i viss utsträckning ger
regeringen fullmakter att besluta i fråga om indirekta skatter. Förslaget
har följande innebörd.
Riksdagen skall i fråga om andra skatter än skatt på inkom st,
förm ögenhet, arv eller gåva i skattelag kunna överlåta åt regeringen att
höja eller sänka eller eljest bestäm m a skattesats eller besluta att lagen i
fråga skall börja eller upphöra att gälla, allt enligt de närmare riktlinjer
som anges i lagen. En av regeringen beslutad skatteförordning skall alltid
underställas riksdagen, inom tid som är angiven i riksdagens bem yndigan
de. Denna frist får inte överstiga två månader. Är riksdagen inte samlad,
måste den kallas till ett särskilt riksm öte. Det förutsätts att riksdagen
utan dröjsmål tar ställning till regeringens skattebeslut.
Beredningen betonar att riksdagen i fullm aktsbestäm melserna kan
ställa upp snävare begränsningar för att fullmakten skall få begagnas än
som krävs av RF.
Herrar Hernelius och Lundström motsätter sig i en reservation
förslaget om skattefullm akter. De befarar att riksdagen genom ett
skattebeslut av regeringen i realiteten ställs inför fullbordat faktum . De
hänvisar också till möjligheterna att behandla riksdagsärende skyndsamt
och att kalla in extra riksm öte.
Det kan tilläggas att beredningens förslag, liksom författningsutredningens, innebär att skattebesluten i enlighet med praxis frikopplas från
den årliga budgetprocessen.
Beredningen ansluter sig till författningsutredningens förslag i fråga om
regleringen av avgiftsm akten. Avgifter till staten skall alltså enligt
förslaget beslutas av riksdagen eller, efter dess bem yndigande, av
regeringen eller förvaltningsm yndighet. Beredningen utgår från att
delegering sker i vid omfattning och i enkla former. Regeringens
kompetens förutsätts i praktiken — efter delegation — bli densamma som
nu. Att gränsen mellan vad som är skatt och vad som är avgift är oskarp
anses vara acceptabelt med tanke på att det ankommer på riksdagen att
göra gränsdragningen. Någon förskjutning av gränsen i förhållande till
gällande rätt är inte åsyftad.
Beredningen förklarar att den kommunala beskattningsrätten är ett
oum bärligt element i den kommunala självstyrelsen. Som tidigare har
nämnts nöjer sig emellertid beredningen — med hänvisning till pågående
utredningsarbete angående kommunernas ekonomi — med att föreslå ett
stadgande av innehåll att varje kommun äger ta ut skatt från kommunens
medlem m ar för skötseln av kommunens uppgifter enligt grunder som
bestäm s i lag.
Budgetregleringen skall enligt beredningens förslag alltjämt ligga i
riksdagens händer. Beredningen tecknar vid sin översiktliga genomgång av
ämnet först en allmän bakgrund till sitt förslag. Det heter att beredning
ens uppdrag har begränsats genom direktiven till budgetutredningen.
Beredningen har efter denna utrednings tillkom st uppfattat sin uppgift så
att den skall utforma grundlagsbestäm melser om budgetregleringen som i
stort sett motsvarar vad författningsutredningen föreslog. Endast sådana
regler om statens budget som har direkt samband med riksdagens och
regeringens befogenheter bör tas in i grundlag. Dock bör utöver de frågor
som författningsutredningen behandlade i RF ytterligare ett par regleras
där. Budgettekniska frågor som inte har hem ort i RF har fallit utanför
grundlagberedningens arbetsom råde.
Beredningen har sett sin uppgift så att den inte bara skall anpassa de
nya grundlagsbestämmelserna till rådande praxis. Det har ansetts angelä
get att överblicka aktuella utvecklingstendenser och se om några
slutsatser kan dras av dessa för grundlagsregleringens vidkom m ande. Som
den viktigaste faktorn som har tillkom m it efter det att författningsutred
ningen lade fram sitt förslag betecknar beredningen program budgetering-
en. Efter att ha redogjort för pågående utredningsarbete i ämnet
anmärker beredningen att gällande RF inte reser något hinder mot att
program budgetering införs.
Statsbudgeten är enligt beredningen i främsta rum m et ett instrument
för riksdagen att styra de samhälleliga resurserna till skilda ändam ål. De
politiska värderingarna blir härvid avgörande. Hur de tillgängliga medlen
skall användas för att uppställda mål skall nås bör däremot enligt
beredningen i stor utsträckning kunna avgöras på myndighetsnivå.
Avsikten med den nya program budgeteringen är att myndigheterna skall
få bättre möjligheter att rationellt realisera de av statsmakterna uppställ
da målen. Beredningen säger sig inte ha något att invända mot en ny
budgetteknik som har till syfte att ge regeringen och riksdagen ett bättre
beslutsunderlag. Program budgettekniken syftar, betonar beredningen,
inte till någon förskjutning i nuvarande befogenhetsfördelning mellan
riksdag och regering å ena sidan och myndigheterna å den andra. I
sammanhanget stryker beredningen under intresset av att den enskilde
riksdagsledamotens aktionsm öjligheter på utgiftsregleringens område
bevaras. Beredningen avvisar bestäm t varje tanke på en begränsning av
möjligheterna att från riksdagens sida få tillstånd andra eller högre anslag
än regeringen har föreslagit. Budgetbestäm melserna i beredningens förslag
sägs vara så allmänt hållna att de möjliggör även ett system med utbyggd
program budgetering.
Beredningen framhåller vidare att statsbudgeten är ett instrument för
konjunkturstabilisering. Härav följer att något krav på balansering av
budgeten inte kan uppställas i grundlagen.
Beredningen uppehåller sig härefter vid frågor om ekonomiska
avgöranden på flerårssikt. Den uttalar att det bör skapas grundlagsstöd
för en befogenhet för riksdagen att fatta beslut med budgetkonsekvenser
för längre tid än det närmast följande budgetåret. Beredningen vill
sålunda göra det möjligt att besluta särskilt anslag för annan tid än
budgetår. Den vill vidare uttryckligen tillåta s. k. princip- eller organisationsbeslut med räckvidd utöver det närmast följande budgetåret. Frågan
sägs emellertid närmast vara den om man bör gå ett steg längre och i RF
ställa upp krav på riksdagsbeslut inom det ekonomiska om rådet för
längre perioder.
Någon generell förlängning av den nuvarande ettåriga budgetperioden
sägs inte b öla komma i fråga. Däremot betonas intresset av att riksdagen
medverkar vid den långsiktiga ekonomiska planeringen. Riksdagen kan
annars lätt bli faktiskt bunden av den flerårsplanering som handhas av
regering och m yndigheter. Det kan hävdas att spörsm ålet får skärpt
aktualitet allteftersom systematisk långtidsplanering och systematiska
långtidsstudier blir vanligare på regerings- och myndighetsnivå. Emeller
tid, fram håller beredningen, måste riksdagen, om den skulle fatta
formliga flerårsbeslut, vara rättsligt oförhindrad att sedermera ändra
sådana beslut. Så få hinder som möjligt bör föreligga mot politiska
kursförändringar. Beredningen redogör i det följande för det läge i vilket
utredningarna om statliga flerårsplaneringssystem på den militära respek
tive den civila sektorn befinner sig. Beredningen anser att man har att
avvakta att planerings- och analyssystem en, särskilt de inom den civila
sektorn, utformas närm are. Slutsatsen av resonemanget blir att den nya
grundlagen inte bör kräva flerårsbudgetering eller studier eller analyser på
flerårssikt. Beredningen har dock genom ett par bestämmelser i RO velat
ge uttryck för riksdagens deltagande i de långsiktigare, reellt styrande
besluten. En bestämmelse innebär att även framtida kostnader för ett
föreslaget projekt bör redovisas för riksdagen av regeringen, när anslag
begärs. En annan bestämmelse syftar till att regeringen för riksdagen skall
redovisa flerårsplaner och flerårsstudier som ligger till grund för
anslagsyrkanden för det närmast följande budgetåret.
Beredningen övergår i det följande till att diskutera vad som bör gälla
för ettårsbudgetens del. Beredningen säger sig, bl. a. mot bakgrund av det
pågående program budgetarbetet, ha övervägt om man bör söka i RF
uppställa några gränser för riksdagens befattning med budgetregleringen.
Man kunde tänka sig dels spärr mot alltför vidsträckta bemyndiganden
till regeringen, dels spärr mot överdrivna detaljingripanden från riksda
gens sida. Beredningen har emellertid kom m it till resultatet att det
knappast är möjligt eller lämpligt att dra sådana gränser. Grundlagen bör
medge stor flexibilitet på utgiftsregleringens om råde. Enligt beredningens
förslag kommer grundlagen inte heller i fortsättningen att lägga några
band på utvecklingen av den statliga budgettekniken.
Beredningen säger sig, utöver vad som framgår av den hittills lämnade
redogörelsen, vara överens med författningsutredningen angående budget
regleringens anpassning till nuvarande praxis. Budgetfrågor bör sålunda
kunna tagas upp i s. k. särpropositioner, som avlämnas till riksdagen efter
budgetpropositionen. En kompletteringsproposition bör som nu läggas
fram senare på våren. RF bör innehålla stöd för tilläggsbudgeter under
löpande budgetår. Enligt grundlagberedningens mening är det ofrånkom
ligt att riksdagen även i fram tiden fattar och expedierar sina beslut i
anslagsfrågor successivt. Någon systematisk totalom prövning av budgeten
i samband med dess fastställande kan inte komma i fråga. Den möjlighet
som riksdagen redan nu har att behandla samma fråga mer än en gång
under en session bör emellertid enligt beredningen någon gång kunna
u tn y ttjas till om prövning av ett redan fattat anslagsbeslut.
För närvarande förekommer dels att statsinkom ster uppbärs och
används helt vid sidan om statsbudgeten, dels att bara överskott
respektive underskott av viss verksamhet redovisas i budgeten. För dessa
form er av s. k. specialdestination föreslår beredningen grundlagsstöd.
Sådan specialdestination skall kräva riksdagens godkännande.
I princip bör enligt beredningen all disposition över statens medel bero
av riksdagen. De medel som riksdagen anvisar för andra behov än
riksdagens och dess myndigheters bör ställas till regeringens disposition.
Det kan enligt vad beredningen uttalar knappast komma i fråga att
regeringen vägrar att verkställa ett anslagsbeslut. Den rörelsefrihet som
regeringen behöver kan uppnås genom anslagssy ste mets k o nstruktion.
Om inte annat framgår av riksdagens anslagsbeslut, torde man få utgå
från att regeringen får underskrida anslaget, om det föranleds av att
förutsättningarna för utgiftsbeslutet klart har förändrats, t. ex. vid
konjunkturom svängningar. Beredningen påpekar att ett anslagsbeslut om
sådant aldrig kan ligga till grund för civilrättsliga anspråk mot staten.
Regeringen ställer i sin tur anslagen till myndigheternas förfogande.
Därvid bör regeringen enligt beredningen få ge ytterligare föreskrifter
som är förenliga med riksdagens beslut. De under regeringen lydande
myndigheternas utgifter skall alltså ha också ett regeringsbeslut till grund.
Beredningen finner det naturligt att det är en sak för regeringen och
andra myndigheter att också i övrigt förvalta och förfoga över statens
egendom. I stor utsträckning följer av anslagsbeslut med stöd varav
tillgången har anskaffats hur tillgångarna får disponeras. Riksdagen skall
givetvis kunna ändra sådana regler. Den skall också i övrigt kunna ge
regler för förvaltningen av och förfoganden över statens egendom. I ett
par avseenden bör enligt beredningens mening ges direkta bestämmelser i
RF. I enlighet med vad som redan nu gäller föreslår beredningen sålunda
dels ett förbud att avhända staten fast egendom utan riksdagens
bem yndigande, dels ett förbud att utan sådant bemyndigande efterge
statens fordringar. Bemyndigandena kan, tillägger beredningen, ges i
generell form .
Beredningen föreslår i anslutning till gällande praxis en bestämmelse i
RF att regeringen eller annan statlig myndighet inte får ta upp lån eller
annars ikläda staten ekonomisk förpliktelse utan riksdagens bem yndigan
de.
Under rubriken revision uttalar beredningen att det är angeläget att
man inom riksdagen systematiskt intresserar sig för hur fattade beslut har
utfallit i verkligheten och lägger utfallet till grund för nya ställningstagan
den. Denna löpande återkoppling bör ha sin tyngdpunkt i u tsk o tten . Den
nya utskottsorganisationen bör här komma väl till pass. En mera
systematisk resultatkontroll från utskottens sida skulle stärka riksdagens
k ontrollm akt. Denna bör man enligt beredningen med bestäm dhet värna
om. U tskottens granskning skulle kunna präglas av större k o n tin u itet än
den p u n k tkontroll som riksdagens revisorer kan göra. Emellertid saknas
det enligt beredningen för närvarande möjlighet att bedöma i vad mån
utskottens granskningsverksam het kommer att inverka på revisorernas
nuvarande uppgifter. Beredningen avstår därför från att i fråga om
revisorerna föreslå några ändringar av större betydelse.
I fråga om beredningens förslag beträffande riksdagens revisorer
återkommer jag i specialmotiveringen. Där behandlas också beredningens
förslag rörande riksbanken, penningväsendet och riksgäldskontoret. Här
bör emellertid nämnas att beredningen i dessa hänseenden inte föreslår
några mera avsevärda avvikelser i förhållande till rådande ordning.
5 Departementschefen
S .l Allmänna synpunkter
Av våra fyra grundlagar — 1809 års regeringsform, 1866 års riksdags
ordning, 1810 års successionsordning och 1949 års tryck frih etsfö ro rd
ning — är regeringsformen den centrala. I denna ges de grundläggande
reglerna om form erna för samhällsorganens verksamhet och om hur
besluten i samhällsfrågorna skall tillkom m a och förverkligas.
Vid tillkom sten av 1809 års RF tedde det sig naturligt att konungen
tillädes ett betydande politiskt inflytande. Konungen ansågs ensam böra
inneha den styrande m akten. Emellertid fram stod det samtidigt som en
angelägen uppgift att bestäm m a gränserna för konungens m aktutövning.
Lag skulle stiftas av konungen och riksdagen gem ensamt. Härigenom och
genom att rätten att besluta om skatt samt att pröva utgiftsbehov och
fastställa utgiftsanslag lades på riksdagen fick denna ett betydande infly
tande över statsverksam heten. I 1809 års RF kom sålunda en m aktdelnings
princip till uttryck.
Utvecklingen under tiden efter tillkom sten av 1809 års RF har visat
stor kontinuitet. Tyngdpunkten i statslivet har gradvis förskjutits mot
riksdagen, samtidigt som dess sammansättning har dem okratiserats. Den
verkställande m akten har förts över till en regering vars ställning genom
parlam entarism ens fram växt gjorts beroende av riksdagens förtroende.
Den politiska demokratin och parlam entarism en utgör sålunda numera de
bärande principerna i vår författning.
Den fortlöpande om daning som samhällsordningen har genom gått har
självfallet satt spår också i den skrivna författningen. Trots att de idéer
och värderingar som samhällssystem et nu bygger på är helt andra än de
som präglade 1809 års författningsarbete har emellertid den då tillkom na
RF behållits som en yttre ram för den levande kon stitu tio n en . Även
författningsreform er som har inneburit en om prövning av grundvalarna
för statsskicket, såsom 1866 års representationsreform genom vilken vår
nuvarande RO tillkom och rösträttsreform em a i början av detta sekel, har
ansetts kunna genom föras med bibehållande av grunddragen i 1809 års RF.
Det förhållandet att utvecklingen har kunnat fortgå utan någon
genom gripande och to tal förändring av 1809 års RF har till stor
del sin förklaring i att det varit möjligt att vid sidan av den skrivna
författningen bygga upp en konstitutionell sedvanerätt som inte bara har
utgjort ett komplement till den skrivna författningen utan också medfört
att åtskilliga formellt orubbade bestämmelser successivt har förlorat sitt
innehåll eller fått en annan innebörd. Utvecklingen av en konstitutionell
sedvanerätt av denna omfattning har givetvis inte kunnat ske utan att en
betydande spänning har uppstått mellan vår skrivna författning och det
faktiska statsskicket. Den skrivna författningen, i första hand RF, har,
trots åtskilliga ändringar, blivit inte bara ofullständig utan också i
åtskilliga stycken missvisande.
Alltsedan den parlamentariska demokratin blivit fast förankrad i vårt
land har författningsdebatten koncentrerats mera till demokratins arbets
sätt och verksamhetsform er än till dess principiella frågeställningar. Till
detta har givetvis också i hög grad bidragit att den parlamentariska
demokratin i vårt land sedan lång tid tillbaka har kunnat uppvisa en
betydande stabilitet och arbetsduglighet. Det m otsatsförhållande som
upp stått mellan de formellt kvarstående grundprinciperna i RF och det
faktiska statsskicket har emellertid också föranlett krav på en to tal
översyn av vår författning. Det är mot denna bakgrund naturligt att det
arbete på en författningsrevision som inleddes när författningsutredningen tillsattes år 1954 utm ynnande i förslag till en helt ny RF och en helt
ny RO. F örfattningsutredningens förslag kom som bekant inte till
genom förande. På grundlagberedningen har det ankom m it att mot
bakgrund av det material som författningsutredningen lagt fram fortsätta
arbetet på en revision av vår författning med sikte på en total
fö-fattningsreform .
Ett första betydelsefullt led i grundlagberedningens arbete slutfördes
år 1967 i och med att beredningen i enlighet med sitt uppdrag lade fram
förslag till en partiell författningsreform . Förslagen som i allt väsentligt
antogs av 1968 —1969 års riksdagar innefattade bl. a. införandet av
enkam m arriksdagen samt av m isstroendeförklaringsinstitutet varigenom
parlam entarism en kom till uttryck även i den skrivna författningen.
Även om 1968 —1969 års författningsreform innebar att vår skrivna
författning i betydelsefulla delar anpassades till de krav som man kan
ställa på en modern k o nstitution, kvarstår behovet av en genom gripande
omarbetning av författningen. Den nuvarande RF ger fortfarande uttryck
för grundprinciper som står i direkt strid med den parlamentariska
demokratin och ger därmed en felaktig bild av det faktiska statsskicket.
G rundlagberedningens omfattande arbete i återstående delar avslutades
genom att förslag till ny RF och ny RO lades fram under våren 1972.
Liksom vid utarb etan det av de förslag som låg till grund för 1968—1969 års
partiella reform har beredningen strävat efter att nå fram till lösningar som
kan vinna en bred anslutning hos de demokratiska partierna. I vissa delar
utgör förslagen nu som då en kompromiss mellan olika ståndpunkter. Ock
så enligt min mening är det angeläget att en författningsreform kan genom
föras med en bred anslutning i grundläggande frågor. Värdefullt i det avse
endet är att beredningen har k nutit an till vår omfattande konstitutionella
praxis. Därigenom kan förslagen i en inte obetydlig utsträckning ses som ett
lagfästande av det nuvarande konstitutionella system et. De praktiska er
farenheterna av detta, vilka obestridligen i allt väsentligt är goda, har också
kunnat tillvaratas i förslagen. Dessa har därigenom i väsentliga delar kom
mit att fram stå som ett fullföljande av en sedan lång tid tillbaka pågående
konstitutionell utveckling.
G rundlagberedningens förslag till ny RF och RO har, liksom tidigare
författningsutredningens motsvarande förslag, gjorts till föremål för en
omfattande remissbehandling. Under remissbehandlingen har de grund
läggande värderingar som förslagen ger uttryck för allmänt godtagits.
Vissa remissinstanser har visserligen varit kritiska m o t utformningen av
förslagen. Det är emellertid enligt min mening inte ägnat att förvåna att så
är fallet. Det är här fråga om en om fattande, komplicerad och för samhället
i dess helhet betydelsefull lagstiftningsprodukt, om vars närmare innehåll
och utformning delade m eningar måste råda. Den kritik som förts fram får
emellertid inte undanskym m a det förhållandet att förslagen i allmänhet
ansetts väl ägnade att läggas till grund för en författningsreform .
Som min företrädare fram höll i anslutning till den partiella författningsreform en (prop. 1968:27 s. 188) är det givet att höga krav måste
ställas på en författningsreform . En ny författning med dess centrala
ställning i rättssystem et måste bäras upp av inre sammanhållning och
konsekvens. Enligt min mening uppfyller grundlagberedningens förslag
dessa krav. Den sakliga och lagtekniska bearbetningen av den omfattande
m aterian har skett på ett sätt som förtjänar erkännande. De stora linjerna
i statsskicket har dragits upp på ett enkelt och överskådligt sätt. I
systematiskt och språkligt hänseende finner jag också förslagen ändamåls
enliga. En författningsreform bör nu kunna genom föras på grundval av
beredningens förslag.
Grundlagberedningen har som allmän bakgrund till de framlagda
förslagen förklarat att grundlag bör innehålla bestämmelser som anvisar
form erna för samhällsorganens verksamhet och som reglerar hur besluten
i samhällsfrågor skall tillkom m a och förverkligas. Jag delar denna
uppfattning. Jag anser alltså att utgångspunkten bör vara att de
bestämmelser som skall tillerkännas den särskilda dignitet och det
särskilda skydd som förankring i grundlag medför endast bör dra upp
ram arna för den politiska aktiviteten och samhällsverksamheten.
I
princip bör följaktligen gälla att politikens inriktning och innehåll
inte slås fast i grundlag. Härvidlag finner jag emellertid avsteg i ett
visst avseende vara påkallat. Självfallet anser jag, liksom beredningen, att i
grundlag skall beredas skydd för vissa i ett demokratiskt styrelseskick av
vår typ grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter. Det är
emellertid naturligt att, när vår författning nu reform eras, också
samhällsverksamhetens inriktning i vissa särskilt viktiga hänseenden
kommer till uttryck. Det är förenat med vissa fördelar att i en ny
grundlag slå fast sådana i en modern demokrati naturliga mål för
politiken som att samhället skall verka för rättvisa och jäm likhet mellan
medborgarna och att varje medborgare bör ha rätt till arbete, utbildning
och social trygghet. Även föreskrifter som skyddar anställningstrygghe
ten och äganderätten har en naturlig plats i en sådan programförklaring.
Jag avser att återkomma till dessa frågor när jag i det följande tar upp
bestämmelserna i grundlag om medborgerliga fri- och rättigheter till
närmare behandling.
När det gäller innehållet i en ny RF är jag också, liksom beredningen,
av uppfattningen att det bör komma till klart uttryck att den politiska
m akten skall ligga förankrad hos m edborgarna. Som givna beståndsdelar
bör sålunda ingå regler om allmän och lika rö strätt, om hemliga val, om
ett representativt system och om ett parlamentariskt styrelsesätt. Att
folksuveränitetens princip, såsom den vuxit fram i vår konstitutionella
praxis, konsekvent kommer till uttryck i vår skrivna författning och att
den i nu gällande RF ännu formellt kvarstående m aktdelningsprincipen
därmed försvinner ser jag som en betydande vinning och ett väsentligt
inslag i reform en. Jag vill i det sammanhanget liksom beredningen stryka
under den betydelsefulla verksamhet som bedrivs inom våra politiska
partier och vårt om fattande organisationsväsende. De politiska partierna
utgör, som beredningen framhåller, ett bärande element i vår dem okrati.
Någon lagreglering av partiernas verksamhet finner jag lika litet som
beredningen vara önskvärd. Naturligt är emellertid att denna verksamhet
får ett mera preciserat skydd genom regler om yttrande- och föreningsfrihet
i grundlag.
Utöver vad jag nu har nämnt ser jag som naturliga element i en ny
grundlag regler om hur de högsta statsorganen skall bildas och i vilken
ordning de skall verka. Till grundlagsom rådet får sålunda föras de
viktigaste reglerna om riksdagens bildande, såsom regler om riksdagens
storlek, huvuddragen av proceduren i riksdagen och grunderna för val till
riksdagen. 1 grundlag bör vidare, med utgångspunkt i ett parlamentariskt
betraktelsesätt, behandlas regeringsbildningen och form erna för regerings
arbete!. Bestämmelserna om statschefens ställning och befogenheter har
också sin givna plats i grundlag. På grundlagen ankommer därjämte att i
grova drag fördela de offentliga funktionerna. Folksuveränitetens princip
bör därvid, som beredningen har fram hållit, komma till uttryck genom att
riksdagen klart ges ställningen som det centrala statsorganet. På riksdagen
bör sålunda ligga att fatta grundläggande beslut genom lag och budget
reglering, medan det bör ankomma på andra organ —regeringen, domstolar
och förvaltningsmyndigheter - att tillämpa lagarna och verkställa besluten.
Den kommunala självstyrelsen, som utgör ett för vårt statsskick utm är
kande drag, bör självfallet också komma till uttryck i grundlag.
Jag har i det föregående redogjort för beredningens förslag i de
avseenden jag nu har angett. Jag avser att i fortsättningen återkomma till
förslagen i skilda hänseenden. I detta sammanhang finner jag emellertid
anledning att beröra det särskilda spörsm ålet om författningsstoffets
fördelning mellan en ny RF och en ny RO.
F. n. har, som jag förut har näm nt, såväl RF som RO karaktär av
grundlagar. Detta fram står som naturligt mot bakgrunden av att båda
innehåller sådana grundläggande bestämmelser om vårt statsskick som
bör omfattas av det särskilda skydd som förankringen i grundlag m edför.
Genom att såväl RF som RO nu är grundlagar kan de bestämmelser som
ingår i dem ändras eller upphävas endast om riksdagen fattat beslut med
samma innehåll två gånger och val till riksdagen fö rrättats mellan de två
besluten.
G rundlagberedningen anser att de nuvarande form kraven för ändring
eller upphävande av grundlag inte bör mjukas upp. Beredningen har
emellertid funnit att m an, genom att dela upp författningsstoffet på så
sätt att de bestämmelser som är av grundläggande konstitutionell
betydelse förs till R F och de regler som utan att ha sådan betydelse
endast avser riksdagsarbetet samlas i RO, kan reducera det krav på
tidsutdräkt som ligger i de nuvarande form kraven för ändring och
upphävande av grundlag till att enbart gälla RF. Beredningen föreslår
dock samtidigt att också RO skall bli svårare att ändra än lagar i
allm änhet. Förslaget innefattar sålunda att kvalificerad majoritet — tre
fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter —
krävs för beslut om ändring av RO. Uppnås inte den föreskrivna
m ajoriteten, skall RO kunna ändras i samma ordning som grundlag.
De särskilda form krav som nu ställs upp för ändring eller upphävande
av bestämmelser i grundlag fyller en viktig funktion. De utgör, som
beredningen har understrukit, en garanti för att avgörande ändringar av
statsskicket kan genom föras bara om en stabil majoritet bland väljarna
godtar dem . Genom den tidsutdräkt de medför kan också förhastade
ändringar förhindras. Behovet av skydd är naturligtvis särskilt fram trä
dande i fråga om bestämmelser som är väsentliga för vårt statsskick.
Liksom beredningen finner jag att det, när det gäller sådana bestäm melser,
inte kan komma i fråga att mjuka upp de gällande form kraven för
ändring eller upphävande.
N är fråga är om bestämmelser om riksdagens inre organisation och
verksamhetsform er är behovet av skydd mot förhastade beslut mindre
fram trädande. Som beredningen har framhållit är det i fråga om dem i
stället behovet att skydda minoriteter mot beslut som till deras nackdel
ändrar proceduren i riksdagen som träder i förgrunden. Från denna
synpunkt sett bör det alltså vara möjligt att när det gäller regler som
enbart rör riksdagsarbetet medge att ändring också kan ske genom ett
beslut och fylla skyddsbehovet med krav på särskild majoritet för beslut
om ändring.
Enligt min mening är det naturligt a tt, som beredningen också har
gjort, sam m anföra de grundläggande författningsreglerna i RF och göra
RO till en författning om riksdagsarbetet. 1 en sådan uppdelning, som
inte har föranlett någon kritik under remissbehandlingen, ligger att en ny
RO kommer att innehålla enbart bestämmelser om riksdagens arbetsfor
mer och organ men — till skillnad från nuvarande RO — inte de för
statsskicket väsentliga reglerna om riksdagens bildande. Vidare innebär
fördelningen att vissa andra konstitutionellt viktiga bestämmelser om
riksdagsarbetet förs till RF.
Med den nu angivna fördelningen av författningsstoffet mellan RF och
RO öppnas möjlighet att, i enlighet med vad jag nyss anty d d e, låta kravet
på tidsutdräkt för ändringar falla såvitt avser RO. Behovet av särskilt
m inoritetsskydd kan fyllas genom a tt, som beredningen föreslår, krav på
särskild majoritet för ändringar i RO genom ett beslut ställs upp.
Härigenom når man fördelen att förslag om sådana ändringar i riksdagens
arbetsformer som godtas av det stora flertalet riksdagsledamöter kan
genom föras utan dröjsmål. Om i något fall föreskriven majoritet inte
uppnås, bör fortfarande de formkrav gälla för ändring som uppställs i
fråga om grundlag.
F. n. finns sådana bestämmelser om riksdagens inre organisation och
arbetsformer som inte har speciell betydelse för m inoritetens arbetsm öj
ligheter i riksdagsstadgan. Denna kan ändras genom vanligt m ajoritetsbe
slut. Beredningen föreslår att motsvarande bestämmelser förs in i nya RO
i form av särskilda tilläggsbestämmelser, som skall kunna ändras enligt de
regler som gäller om ändring av lag i allm änhet. En ordning som den
föreslagna är enligt min mening förenad med påtagliga fördelar. Den
innebär att till samma lagverk kan föras såväl viktigare grundläggande
bestämmelser som mer detaljbetonade. Härigenom underlättas över
blicken över bestäm m elserna. Jag förordar alltså att förslaget också i den
delen följs. Jag vill tillägga att jag liksom beredningen räknar med att
åtskilliga bestämmelser om riksdagsorgan också i fortsättningen kommer
att ha sin plats i fristående instruktioner och reglem enten.
Utöver de förslag till ny RF och ny RO som i enlighet med vad jag nu
har sagt har utarbetats inom justitiedepartementet läggs också fram förslag
till ändringar i successionsordningen och tryckfrihetsförordningen (TF).
Till dessa ändringar som också utarbetats på grundval av förslag från
beredningens sida och som har karaktären av följdändringar återkommer
jag i det följande. Som förut har nämnts tas frågan om följdändringar i
annan lagstiftning inte upp i detta sammanhang.
Liksom grundlagberedningen utgår jag från att de förslag som nu läggs
fram skall kunna behandlas av riksdagen under vårsessionen 1973 och
vårsessionen 1974. De förslag till bestämmelser om ikraftträdande som
ingår i departem entsförslagen innebär i överensstämmelse med beredning
ens motsvarande förslag att den nya RF och den nya RO skall börja
tillämpas den 1 januari 1975.
5.2 Riksdagen och dess sammansättning
För en demokrati av den typ som har vuxit fram i Sverige är frågor
som rör förhållandet mellan folket och den beslutande folkrepresenta
tionen av grundläggande betydelse. Det var, i vid bem ärkelse, sådana
frågor som stod i centrum vid 1968 och 1969 års grundlagsreform. Den
lösning som valdes innebar att tvåkam m arriksdagen ersattes av en riksdag
med en kam m are bestående av 350 ledam öter, att direkta val till hela
riksdagen vart tredje år samtidigt med kom m unalvalen infördes samt att
ett riksproportionellt valsystem med spärrar mot sm åpartier genom fördes.
Val till den nya riksdagen ägde rum första gången 1970 och enkammarreform en trädde i sin helhet i kraft vid ingången av år 1971.
G rundlagberedningen har i sitt slutbetänkande inte föreslagit någon
annan ändring i 1968 -1969 års beslut om k am m ar-och valsystem än en
tekniskt betingad justering av antalet ledamöter i riksdagen till 349.
Beredningen är emellertid inte enig. Två ledamöter förordar en sänkning
av riksdagens platsantal till om kring 300. En ledamot vill att principen
om gemensam valdag för riksdags- och kom m unalval skall omprövas.
Flertalet remissinstanser torde ha utgått från att de beslut som fattades
som led i enkam m arreform en skall lämnas orubbade. Från några håll har
dock förts fram kritik som rör frågorna om antalet ledamöter i riksdagen
och den gemensamma valdagen.
Förslagen om minskning av riksdagens storlek har motiverats med att
det nuvarande ledam otsantalet har skapat arbetsproblem för riksdagen
och att dessa problem blir ännu mera kännbara om riksdagen tillförs
ersättare för riksdagsledam öterna utan att ledam otsantalet reduceras. Det
har vidare åberopats att en sänkning av ledam otsantalet inte behöver leda
till någon nämnvärd minskning av kam m arens representativitet.
Frågan om antalet ledamöter i riksdagen berördes i samband med att
förslag om ersättare för ledamöterna förelädes riksdagen (prop. 1972:66).
Föredragande departementschefen uttalade i det sammanhanget (s. 37)
att det inte finns anledning att koppla samman ersättarfrågan med frågan
om lämpligt antal riksdagsledam öter. E rsättarsystem et i den utformning
som förordas i propositionen kan knappast väntas få någon märkbar
negativ effekt på arbetsförhållandena i riksdagen. Frågan om lämpligt
antal riksdagsledamöter varken kan eller bör bedöm as uteslutande eller
ens huvudsakligen under hänsynstagande till arbetsförhållandena i riks
dagen. Andra faktorer, t. ex. hänsynen till möjligheterna att bereda olika
landsdelar allsidig representation i riksdagen, väger tungt i ett sådant
sammanhang. Riksdagen anslöt sig (KU 1972:30 s. 8) till dessa u ttalan
den angående antalet ledamöter i riksdagen.
De överväganden i frågan om antalet riksdagsledamöter som gjordes i
samband med behandlingen av ersättarfrågan rubbas enligt min mening
inte av några nytillkomna faktorer. Jag vill emellertid tillägga följande.
Beskärs antalet mandat i riksdagen, kan — med det ersättarsystem som
riksdagen har beslutat — den opinion i en valkrets, som till följd av
minskningen blir helt utan ordinarie företrädare i riksdagen, inte heller
förmedlas av någon ersättare. En större reduktion av ledam otsantalet
leder på grund av denna och andra omständigheter otvivelaktigt till en
försämring av riksdagens representativitet trots tillgången på ersättare.
Vidare vill jag fästa uppmärksam heten på beredningens förslag att på
annat sätt än genom att minska ledam otsantalet förbättra riksdagens
arbetsförhållanden. På denna väg torde en hel del stå att vinna. Jag
återkommer i det följande till vissa av dessa förslag. — Jag finner alltså
inte skäl att föreslå någon annan minskning av riksdagens ledam otsantal
än den som beredningen av rent tekniska skäl förordar, nämligen till 349
platser.
Som framgår av vad jag har nämnt i det föregående går kritiken mot
den gemensam m a valdagen ut på att de kommunala frågorna kommer
alltför mycket i skym undan i valrörelsen. Det har fram hållits att
medborgarnas intresse för och kunskap om kommunala frågor minskar, om
de kommunala valen hålls samtidigt med riksdagsvalen.
Frågan om valtekniskt samband mellan riksdagsval och kommunalval
blev inför författningsuppgörelsen 1967 föremål för livlig diskussion. Jag
ser inte någon anledning att nu upprepade fram förda argumenten.
Jag vill bara erinra om att den lösning som valdes, samordning genom
gemensam valdag, växte fram under hänsynstagande till flera olika
synpunkter. Att nu - när erfarenheter av den nya ordningen föreligger
från endast ett val — överväga att riva upp den lösning som träffades
finner jag inte befogat. Jag vill i sammanhanget erinra om att utredningen
om den kommunala dem okratin, som tillkallades 1970, i enlighet med
sitt uppdrag kan väntas komma att lägga fram förslag som syftar till att
stimulera medborgarnas intresse för kom m unalpolitiken och hålla den
kommunala demokratin levande.
Min slutsats blir således att besluten om kam mar- och valsystem
1968 -1969 utan ändring i sak bör läggas till grund för den nu aktuella
författningsreform en.
Av vad jag redan har sagt framgår att riksdagen under 1972 har
fattat vilande beslut om att införa ett system med ersättare för
riksdagsledamöterna. Beslutet innebär att riksdagsledamot under den tid
han är riksdagens talman eller tillhör regeringen skall ha ersättare.
D ärjäm te skall ersättare tjänstgöra för ledamot som beviljas ledighet för
en månad eller längre tid. Ersättarna utses från samma parti samt samma
valkrets och lista som ledam oten. Avsikten är att system et skall börja
tillämpas i början av 1974 sedan riksdagen slutligt har antagit behövliga
ändringar i gällande RF och RO.
Riksdagens beslut i ersättarfrågan bygger på ett separat förslag från
grundlagberedningen. I de delar beredningen i slutbetänkandet har haft
anledning att beröra frågan om ersättare har den utgått från sitt tidigare
förslag i äm net. Detta förslag avviker från vad riksdagen preliminärt har
beslutat, främst i fråga om förutsättningarna för ersättares inträde vid
ledighet för ordinarie ledam ot. Jag förordar att regler om ersättare för
riksdagsledam öterna tas upp i den nya författningen i överensstämmelse
med riksdagens beslut i frågan 1972.
Vad jag hittills har sagt innebär att regleringen i den nya författningen
av riksdagens bildande och sammansättning till mycket stor del kommer
att följa beslut som statsmakterna ganska nyligen har fattat. De sakliga
nyheter som kan komma i fråga är därför få. Av frågor som beredningen
har tagit upp skall jag här först beröra problem et om personm om entet i
valet.
Det torde vara en i vårt land allmänt omfattad åsikt att val till
riksdagen bör ha karaktär av val mellan partier. Partierna är bärare av
program för det politiska handlandet. Genom att ge sin anslutning till det
ena eller det andra partiet kan väljaren påverka samhällsutvecklingen i
önskad riktning. Vad jag har sagt nu hindrar inte att det är ett
demokratiskt önskemål att väljarna inom ramen för ett partival får ett
direkt inflytande på vem som väljs. Det är också angeläget att skapa
närmare k o n ta k ter mellan väljare och valda. På två vägar kan man söka
stärka medborgarnas inflytande över riksdagens personsam m ansättning:
via kandidatnom ineringen inom partierna och via själva valhandlingen.
Proceduren för nominering av kandidater inom partierna är i vårt land
helt oreglerad. Beredningen har mot bakgrund av en undersökning av
nom ineringsförfarandet inför riksdagsvalet 1970 kom m it till slutsatsen
att någon sådan reglering inte heller bör komma till stånd. Av samma
uppfattning var författningsutredningen. Beredningen konstaterar för sin
del att den utförd a undersökningen ger vid handen att de partiinstanser
som har det slutliga ansvaret för kandidatlistorna har strävat efter att
göra listorna representativa för valmanskåren.
Ingen remissinstans har förespråkat någon lagreglering av nom inerings
förfarandet. Också jag anser att det skulle vara opåkallat och olämpligt
att slå in på denna väg. Som beredningen påpekar skulle en formalisering
av nom ineringsförfarandet kräva en statlig kontroll över förfarandet inom
partierna, något som kunde bli menligt för deras verksamhet.
Nu gällande regler om vem som skall besätta mandat som inom en
valkrets har tillfallit ett visst parti bygger på principen att det är
ordningsföljden på valsedeln som bestämmer rangordningen mellan
kandidaterna. Fastän valsystemet ger väljarna en vidsträckt frihet att föra
fram namn under en partibeteckning, förhåller det sig onekligen så att
partiernas kandidatnom inering blir utslagsgivande för valet av person
inom ett parti.
Beredningen anser att valsystemet så långt det är möjligt bör lägga i
väljarens hand att påverka riksdagens personsam m ansättning. Beredning
en säger sig emellertid inte ha haft möjlighet att göra de undersökningar
som skulle behövas för ett förslag till ett ny tt personvalssystem. Ett
förslag i frågan måste enligt beredningen föregås av en särskild utredning.
Två ledamöter i beredningen presenterar emellertid i en reservation ett
konkret förslag till personvalssystem inom ramen för det riksproportionella valsättet. Förslaget innebär att rangordningen mellan kandidaterna
på en valsedel bestäm s av väljarna genom markeringar på valsedeln.
O markerad valsedel blir i princip ogiltig. Mandat som har tillfallit ett
parti fördelas mellan partiets kandidater efter högsta personliga röstetal.
System et förutsätter officiell kandidatur.
Under remissbehandlingen har endast en remissinstans öppet anslutit
sig till det i reservationen förordade personvalssystem et. Tre länsstyrelser
förordar att en särskild utredning angående personval kommer till stånd.
Beredningens majoritet anger vissa krav som bör ställas på metoder för
personval. Små grupper bör inte få styra personurvalet på bekostnad av
den stora mängden av väljare, som kanske helst överlåter valet av
personer till partiinstanserna. Stora ekonomiska insatser eller andra
ovidkommande omständigheter får inte bli utslagsgivande för person
valet. Metoden får inte bli så komplicerad att den är svår att förstå för de
11 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90 # *
röstande eller nämnvärt fördröjer fastställande av valresultatet. Vad
beredningen sålunda har anfört förtjänar enligt min mening instäm m an
de. Ett annat önskemål som anges av beredningen och som är värt stort
beaktande går ut på att den nuvarande möjligheten att föra fram
kandidater som inte är nominerade av parti bör behållas.
Det av reservanterna föreslagna personvalssy sterne t, som har det
finländska valsättet till förebild, strider på flera punkter mer eller mindre
uttalat mot de krav man enligt vad jag nyss nämnde bör kunna ställa på
en metod för personval. Förslaget bör enligt min mening därför inte tas
upp till närmare övervägande i detta sammanhang. Jag anser emellertid
att önskem ålen om större möjligheter för medborgarna att vid själva valet
påverka riksdagens personsam mansättning och om starkare band mellan
väljarna och deras företrädare bör beaktas i så måtto att särskilda
sakkunniga tillkallas för att undersöka hur personm om entet vid valen kan
stärkas. Åt en sådan kommitté bör kunna anförtros också frågan om
valkretsindelningen. Jag återkommer till detta spörsmål i ett senare
sammanhang. Även vissa andra utredningsuppgifter som gäller de
allmänna valen skulle kunna tas upp av kom m ittén. Jag avser att senare
anmäla frågan om tillkallande av sakkunniga för utredning av dessa
spörsmål.
Beredningen har aktualiserat flera frågor som gäller den allmänna
rösträtten . Bl. a. har beredningen berört rösträttsåldern.
Så sent som 1969 fattade riksdagen slutligt beslut om sänkning av
rösträttsåldern så att rösträtt kom att tillfalla den som senast under
valåret uppnår 20 års ålder. Reform en hade sin bakgrund i den samma år
beslutade sänkningen av den civilrättsliga m yndighetsåldern från 21 till
20 år. Efter 1969 har frågan om sänkning av såväl rösträttsåldern som
m yndighetsåldern vid flera tillfällen aktualiserats i riksdagen.
Beredningen föreslår nu enhälligt att rösträttsåldern skall sänkas till 18
år. Beredningen åberopar att sänkningen skulle vidga demokratin genom
att öka andelen röstberättigade medborgare och genom att stimulera
ungdom ens politiska intresse. Beredningen anser att flertalet ungdomar
genom bl. a. förbättrad skolundervisning i samhällskunskap, massmedier
nas informationsverksamhet och föreningsverksam heten efter hand bör få
bättre förutsättningar att i yngre år ta ställning i politiska frågor.
Beredningen motiverar valet av 18-årsgränsen med den betydelse som
denna gräns i andra sammanhang har för inträdandet av medborgerliga
rättigheter och skyldigheter. Beredningen förutsätter att det traditionella
sambandet mellan rösträttsålder och myndighetsålder skall bevaras också
för fram tiden. Frågan om sänkning av m yndighetsåldern förutsätts
komma att behandlas i annat sammanhang.
Samtliga remissinstanser som har uttalat sig i frågan tillstyrker den
föreslagna sänkningen av rösträttsåldern. Också jag anser det värdefullt
om rösträttsåldern kan sänkas till 18 år. Samhällsutvecklingen har
onekligen fört med sig att ungdom en numera i allmänhet har större
insikter i sociala, politiska och ekonomiska frågor. En sänkning av
rösträttsåldern bör kunna medverka till att rikta ungdom ens intresse i
samhällsfrågor till den politiska aktivitet som har den representativa
demokratin och dess olika organ som bas.
I likhet med grundlagberedningen anser jag det värdefullt om m an kan
bevara sambandet mellan rösträttsåldern och m yndighetsåldern. Frågan
om sänkning av m yndighetsåldern påkallar emellertid särskilda kom plet
terande överväganden. Inom justitiedepartementet förbereds en prom e
moria i äm net, och efter remissbehandling beräknas proposition kunna
läggas fram i början av år 1974. R östrättsåldern vid kommunala val bör
självfallet vara densamma som vid riksdagsval.
R östrättens inträde är f. n. inte knuten till medborgarens ålder på
valdagen utan till hans ålder vid kalenderårsskiftet närmast före valet.
Denna ordning har röstlängdstekniska orsaker. Den för med sig den
konsekvensen att åldern för rösträtten s inträde varierar mellan olika
individer med upp till ett år, beroende på när på året födelsedagen
infaller. Beredningen föreslår att rösträtten — liksom andra rättigheter,
som är anknutna till viss ålder — skall inträda på födelsedagen. Enligt
beredningen föreligger numera inte några tekniska hinder mot att
upprätta röstlängden på grundval av medborgarnas ålder på valdagen.
Rösträtt skulle alltså, om beredningens förslag förverkligas, tillkom m a
den som senast på valdagen uppnår 18 års ålder.
Beredningens förslag att rösträtten skall knytas till födelsedagen har
inte mött någon kritik under rem issbehandlingen. R iksskatteverket, som
enligt gällande föreskrift är central valm yndighet, har förklarat sig inte ha
något att invända mot förslaget från valteknisk synpynkt. Också jag
ansluter mig till förslaget.
Beredningen har särskilt prövat frågan huruvida nuvarande regel att
om yndighetsförklaring alltid skall föranleda förlust av rösträtten bör
oförändrad föras över till den nya författningen. Beredningen diskuterar
några alternativa lösningar.
En möjlighet skulle vara att endast den som har förklarats omyndig på
sådan grund som anges i 10 kap. 1 § första stycket 1 föräldrabalken är
utesluten från rösträtt. Den åsyftade grunden gäller sådan oförmåga att
handha personliga eller ekonomiska angelägenheter som är föranledd av
sinnessjukdom , sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten.
Denna lösning skulle emellertid öppna möjlighet för den sjuke eller
dennes anhöriga att disponera över rösträtten genom att välja annan
möjlig grund för om yndighetsförklaringen. En annan lösning går ut på att
man uppställer ett fristående kriterium varigenom personer med viss
angiven sinnesbeskaffenhet diskvalificeras från rösträtt. En sådan regle
ring ter sig dock av olika skäl mycket svår att genom föra. Ett tredje
alternativ innebär att om yndighetsförklaring inte i något fall leder till
förlust av rösträtten. H ärem ot kan invändas att stötande konsekvenser
kunde bli följden, särskilt när fråga är om personer med grava psykiska
störningar. Risken för otillbörlig påverkan på dessa personer och för
misstankar om sådan påverkan kan inte negligeras.
Beredningen har funnit att nackdelarna med de diskuterade alternativ
lösningarna är så betydande att den anser nuvarande ordning vara att före
dra. Någon kritik har inte riktats mot denna bedömning under remissbe
handlingen. Vid mina överväganden av frågan har jag inte kom m it till annan
slutsats än beredningen.
Beredningen har under sitt arbete med rösträttsfrågorna även övervägt
om man bör tillerkänna i riket bosatta utländska medborgare rätt att
delta i val av kom m unfullm äktige och landstingsmän. Beredningen vill för
sin del inte förorda någon form av kommunal rösträtt för utlänningar.
Beredningen pekar på möjligheten att i stället förkorta tiden för
erhållande av svenskt medborgarskap och därmed av fullständiga politiska
rättigheter. Flertalet remissinstanser som tar upp frågan ger sin anslutning
till beredningens mening. Bl. a. statens invandrarverk har, å andra sidan,
en positiv inställning till kommunal rösträtt för utlänningar.
De närmare villkoren för kommunal rösträtt bör enligt min mening inte
tas in i grundlag utan som hittills anges enbart i kom m unallagarna. Jag ser
därför inte någon anledning att i detta sammanhang ta ställning till frågan
om kommunal rösträtt för utländska medborgare.
Beredningen har i sitt förslag behållit den nuvarande överensstäm m el
sen mellan m yndighetsålder och ålder för valbarhet till riksdagen. En
sänkning av m yndighetsåldern till 18 år bör enligt beredningen leda till
att även valbarhetsåldern blir 18 år. Jag har, liksom rem issinstanserna,
inte någon erinran mot beredningens ställningstagande i denna del.
5.3 Valgenomslaget, riksdagsarbetet m. m.
Ordinarie riksdagsval äger enligt gällande rätt rum i september vart
tredje år. Valperioden löper från början av det följande kalenderåret.
Riksdagen samlas varje år som regel den 10 januari och är därefter i
princip konstituerad till årets slut. A rbetsåret är indelat i en vårsession
och en höstsession.
En konsekvens av att valperioden för en nyvald riksdag börjar först vid
årsskiftet är att riksdagen under valåren samlas till höstsession i sin gamla
sam m ansättning. En sådan ordning inbjuder till kritik. Vill man lägga om
riksdagens m andatperiod, aktualiseras emellertid ett helt komplex av
frågor. En fråga gäller förläggningen av riksdagens årliga arbetsperiod och
gången i stort av riksdagsarbetet. En annan avser tiden på året för de
allmänna valen. En tredje fråga är till vilken tid det statliga budgetåret
skall förläggas. Detta löper för närvarande fr. o. m. den 1 juli t. o. m. den
30 juni nästföljande kalenderår. En omläggning av budgetåret har i sin tu r
vitt förgrenade verkningar: för arbetsrytm en i statsdepartem enten och
hos m yndigheterna, för den ekonomiska samverkan mellan stat och
kommun och för det internationella sam arbetet m. m.
I en 1970 publicerad promemoria diskuterade grundlagberedningen
olika modeller för lösning av det angivna problem kom plexet. En modell
med valen förlagda till våren var enligt beredningen den som bäst svarade
mot de önskemål man kunde ställa. Denna lösning innebär att valen hålls
under senare delen av maj, att riksdagens valperiod börjar den 10 ju n i och
dess arbetsår normalt den 1 septem ber, samt att budgetåret läggs om till
kalenderår. Det årliga riksmötet pågår till om kring den 15 april och
saknar sessionsindelning.
I yttranden över beredningens promemoria om vårval yppa
des vissa betänkligheter mot förslagen att flytta valen till våren och
att lägga om budgetåret. I sitt slutbetänkande har beredningen funnit att
frågan om budgetåret inte var mogen att lösas. Beredningen har därvid
hänvisat till att budgetutredningen — i vars uppdrag ingår att ta ställning
till frågan om budgetårets förläggning — ännu inte har redovisat sitt
material och sin ståndpunkt. I detta läge har beredningen stannat för att
med minsta möjliga ändringar i övrigt föreslå en omläggning av riksdagens
valperiod så att denna inleds kort efter valet. Beredningens förslag bygger
alltså på oförändrad tid för valdagen, för budgetårets förläggning och för
budgetspropositionens framläggande. Det innebär i övrigt att riksdagen
årligen är samlad till ett ” riksm öte” som i en följd sträcker sig från höst
till vår och som valår börjar samtidigt med den nya valperioden. Ärende
skall enligt förslaget kunna skjutas från ett riksm öte till nästa, oberoende
av om ärendet då kommer att handläggas av en nyvald riksdag.
Tre ledamöter inom beredningen har emellertid velat gå längre och har
ansett att beredningen borde ha föreslagit en omläggning helt i enlighet
med den vårvalsmodell som beredningen skisserade i prom em orian. I
andra hand har reservanterna uttala t sig till förmån för att riksdagen i
samband med behandlingen av grundlagsfrågan fattar ett principbeslut
om övergång till vårval, kalenderbudgetår m. m., så att reform en kan
sättas i verket med full effekt fr. o. m. 1976.
Det är principiellt otillfredsställande att — som nu är fallet — folket,
efter att ha gett sin vilja till känna i val, under mer än tre månader
företräds av en representation som har sitt mandat från ett äldre val.
Denna eftersläpning försvårar ett omedelbart regeringsskifte, grundat på
m ajoritetsskifte vid valet. Den hindrar vidare en ordning med formell
medverkan från riksdagens sida vid regeringsbytet. Ett snabbt valgenom
slag är därför en för demokratins funk tio n angelägen och värdefull
reform . Den har också vunnit stöd från de remissinstanser som har
uppehållit sig vid frågan.
Mera komplicerad är frågan hur hela det problem komplex skall lösas
vari spörsm ålet om m andatperiodens förläggning ingår som en huvudkom
ponent. Olika frågor griper här in i varandra på ett sätt som lär göra det
omöjligt att finna en samlad lösning som är invändningsfri. Särskilt
intresse tilldrar sig frågorna om tiden för de allmänna valen och om
budgetårets förläggning.
Under remissbehandlingen av beredningens slutbetänkande har frågan
om tiden för de allmänna valen i allmänhet förbigåtts med tystnad.
Flertalet av dem som yttrade sig över beredningens diskussionsprom em o
ria var emellertid positivt inställda till val på våren. För egen del finner
jag inte en övergång från höstval till vårval otvetydigt fördelaktig. Bl. a. är
att vänta att höstval ger större förutsättningar än vårval för politikerna
och partiorganisationerna att förbereda och genom föra en valrörelse på
ett sådant sätt att väljarna får den mest allsidiga inform ationen.
Av stor betydelse i frågan om tiden på året för riksdagsvalen är givetvis
sambandet mellan tiden för val och budgetårets förläggning. Val i maj, i
enlighet med beredningens modell i diskussionsprom em orian, är sålunda
inte förenligt med ett statligt budgetår sorn löper per den 1 juli. Den tid
som under valår skulle stå till riksdagens förfogande för budgetarbetet
skulle nämligen då bli alltför kort. I än högre grad gäller detta
om valet läggs tidigare på våren. Vårval för alltså med sig krav på en
omläggning av budgetåret.
Några remissinstanser har i yttrande över beredningens slutbetänkande
förordat att det statliga budgetåret bringas att sammanfalla med
kalenderåret och därmed också med det inom kommunerna tillämpade
budgetåret.
Enligt min mening bör man inte binda sig för en lösning med val på
våren och kalenderbudgetår innan budgetutredningens överväganden om
budgetårets förläggning är tillgängliga och har granskats och värderats.
Utredningen har i sitt yttran de framhållit att den har att överväga såväl
interna som internationella aspekter på budgetårets förläggning och att
den kommer att presentera sina ställningstaganden i frågan i sitt slutbe
tänkande, som kan väntas föreligga under år 1973. Jag vill betona att de
svårigheter som man har att uppmärksam m a inför en ifrågasatt omlägg
ning av budgetåret inte är av enbart teknisk och arbetsmässig art. En
flyttning av budgetåret kan t. ex. medföra en förändring av beslutsunder
laget för statens finanspolitik, sådan den kommer till uttryck i budget
propositionen.
Den frågan återstår då att behandla om ett snabbare valgenomslag kan
förenas med nuvarande ordning beträffande budgetår och valdag.
Beredningens förslag visar enligt min mening att så är fallet. Förslaget
ansluter sig i fråga om riksdagsarbetets uppläggning mycket nära till den
ordning som redan nu praktiseras. Omläggningen av riksdagens arbets
period från ett arbetsår, som börjar på våren och slutar på hösten, till ett
arbetsår, som sträcker sig från höst till vår, kan antas i realiteten betyda
ganska litet för arbetsgången. Som beredningen påpekar kommer
riksdagsarbetet liksom hittills att ha sin tyngdpunkt på våren. Att
sessionsuppdelningen försvinner får ses som fördel. Vissa komplikationer
kan
omläggningen visserligen
tänkas komma att
föra
med
sig för riksdagsarbetet under hösten efter ordinarie riksdagsval. Bered
ningen tänker sig att riksdagens arbetsmaterial under höstm ånaderna i
huvudsak skall utgöras av ärenden som har uppskjutits från den gamla
riksdagen. Från min sida föranleder en sådan ordning inte någon erinran.
Om ett val medför regeringsskifte skall givetvis, som beredningen också
föreslår, den nya regeringen kunna återkalla sådana uppskjutna proposi
tioner från den tidigare regeringen som den inte vill ställa sig bakom .
Sammanfattningsvis gäller sålunda att jag ansluter mig till beredningens
förslag att tiden mellan val till riksdagen och riksdagens nya valperiod
skall förkortas samt till vad beredningen har uttalat angående tiden för de
allmänna valen, budgetårets förläggning, tidpunkten för budgetproposi
tionens framläggande och grundschem at för riksdagsarbetet.
Beredningen har, som förut har näm nts, utformat sina författningsförslag så att ställningstagandet i frågan om tiden för val, budgetårets
förläggning m. m. inte behöver inverka på grundlagstexten. Enligt
beredningens förslag ges reglerna i dessa avseenden sålunda i RO, vilket
innebär att en reform kan genom föras utan någon lång tid su td räk t. Jag
finner en sådan ordning i nuvarande läge lämplig och förordar att
beredningens förslag i det hänseendet följs. Jag vill tillfoga att nya regler
om ett snabbt valgenomslag kan tillämpas första gången i anslutning till
valen i september 1976.
En förutsättning för en ordning med ett snabbt valgenomslag är att
den som har valts till riksdagsledamot kan utöva mandatet provisoriskt i
avbidan på att besvär över valet prövas. I syfte att göra valprövningsproceduren snabbare och att hålla nere antalet förordnanden om omval
föreslår beredningen att valbesvärsprövningen skall anförtros åt ett
särskilt organ, riksdagens valprövningsnäm nd, och att ett stadgande om
grunderna för prövningen av valbesvär skall införas i vallagen. Jag
återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen. Jag vill emellertid
redan här fram hålla att jag i allt väsentligt inte har något att invända mot
förslagen.
Frågan om ett snabbare genomslag av valen har aktualitet också för
kommunernas och landstingskom munernas del, eftersom de kommunala
valperioderna enligt nuvarande regler i allmänhet inleds först vid
årsskiftet efter valet. Den nuvarande ordningen leder till att budgeten för
valperiodens första år förbereds av den gamla styrelsen och fastställs av
fullm äktigeförsam lingen i dess gamla sam m ansättning. För Stockholm s
kommun gäller emellertid särskilda regler som innebär att valperioden
börjar redan den 15 oktober under valåret.
Det är naturligtvis ett önskemål att de kommunala representationernas
mandatperioder kan börja i närmare anslutning till valet än för
närvarande och så att de nyvalda församlingarna kan hinna realbehandla
staten för året efter valåret. Uttalanden i denna riktning har gjorts bl. a.
under remissbehandlingen av beredningens slutbetänkande. Frågan om de
kommunala m andatperiodernas förläggning övervägs av utredningen om
den kommunala dem okratin. I sitt remissyttrande har utredningen för
klarat att den har funnit det motiverat att avvakta vidare behandling av
frågan tills erfarenheter föreligger av den nya teknik för sammanräkning av
de allmänna valen som har införts genom den av 1972 års riksdag antagna
vallagen. I detta läge saknar jag anledning att ta ställning till frågan om en
omläggning av de kommunala m andatperioderna. Denna fråga kan mycket
väl avgöras fristående, efter det att beslut har fattats om ett snabbt genom
slag av valresultatet för riksdagens del, låt vara att man så till vida får anses
bunden som valdagen är gemensam för riksdags- och kommunalval.
Jag skall härefter gå närmare in på vad beredningen föreslår i fråga om
riksdagsarbetets uppläggning. Beredningens förslag har, utöver vad jag
redan har näm nt, i korthet följande innebörd. År då ordinarie val
förrättas börjar riksmötet om kring månadsskiftet septem ber—oktober.
De mellanliggande åren inleds riksmötet på den dag under september eller
okto b er som riksdagen bestäm m er. Riksmötet pågår till maj månads
utgång men kan, om synnerliga skäl föreligger, förlängas, längst t. o. m.
den 15 juni. Beredningen föreslår att de nuvarande propositionstiderna
om 90 respektive 70 dagar, räknat från den 10 januari, förkortas med
ungefär tio dagar. Beredningen tänker sig därjäm te att proposition, som
skall behandlas under våren, i regel inte får avlämnas efter utgången av
propositionstiden, om inte riksdagen genom särskilt beslut i förväg har
lämnat sitt medgivande. Den allmänna motionstiden föreslås som hittills
infalla under tiden närmast efter det att budgetpropositionen har lagts
fram , dvs. den 10 januari. Någon allmän motionstid förläggs alltså inte till
början av riksmötet under hösten. Det årliga riksmötet inleds med en
öppningshögtidlighet. Vid denna skall statsministern i allmänhet avge en
regeringsförklaring i vilken regeringens politik presenteras. Regeringsför
klaringen är avsedd att bilda utgångspunkt för en allm änpolitisk debatt i
inledningsskedet. Den nuvarande allm änpolitiska debatten i januari
slopas. Beredningen föreslår att riksdagen skall få ökade möjligheter att
införa restriktioner för debatterna i kam m aren. Riksdagen skall sålunda
såväl genom generella föreskrifter som genom särskilt beslut för viss
debatt kunna begränsa antalet anföranden som en talare får hålla i en
fråga och längden av varje anförande. En talare skall dock alltid ha rätt
till ett huvudanförande om sex minuter i en fråga, vartill kommer
replikrätten.
Riksdagen har, särskilt efter övergången till enkam m arsystem et, haft
att brottas med vissa arbetssvårigheter. Det har tidvis varit besvärligt att
få tiden att räcka till för utskotts- och kam m ararbetet. Med hänsyn
härtill kunde övervägas att utsträcka riksdagens årliga arbetsperiod.
Fastän beredningen, som näm nts, föreslår att riksdagen skall få möjlighet
att inleda höstens arbete tidigare än för närvarande, åsyftar den inte
någon permanent förlängning av det årliga riksm ötet. Jag kan ansluta mig
till beredningens uppfattning i detta hänseende. För en fungerande
representativ demokrati är det synnerligen viktigt att ledamöterna i
folkrepresentationen har rimlig tid till k o n takt med väljarna och med var
dagslivet utan för riksdagen. Den riksdagsfria tiden av året bör därför inte
krym pas utan mycket starka skäl.
Mot denna bakgrund är det naturligt att beredningens överväganden
angående riksdagsarbetet präglas av en strävan att förbättra arbetsplaneringen och på så sätt få tillstånd en effektivare hushållning med den tid
som står till buds. De förslag till rationellare arbetsformer som
beredningen lägger fram gäller dels riksm ötets uppläggning i stort och den
långsiktigare arbetsplaneringen, dels riksdagens arbetsvecka och arbets
dag, dels riksdagsdebatterna.
I fråga om riksdagsarbetets mera långsiktiga uppläggning har bered
ningens mål varit att få tillstånd en utjämning av arbetet över
riksdagsåret. Som särskilt angeläget har fram stått önskemålet att minska
arbetspressen under den senare delen av våren. I detta avseende har
beredningen fäst särskild vikt vid att sådana propositioner som skall
avgöras före riksm ötets slut på våren avlämnas i god tid och i ett jämnt
flöde. Jag är i och för sig helt ense med beredningen om betydelsen
härav.
De förslag till åtgärder i fråga om propositionsavläm nandet som
beredningen lägger fram har jag däremot svårt att följa. Förslaget om
förkortning av propositionstiderna beaktar enligt min mening inte
betingelserna för regeringens propositionsarbete. Redan f. n. förekommer
under statsrådsberedningens ledning och i samråd med företrädare för
riksdagen en noggrann planering av den ordning i vilken vårens
propositioner skall avlämnas till riksdagen. Stora ansträngningar görs att
färdigställa propositionerna enligt den upprättade planen. Trots detta har
det inte kunnat undvikas att ett antal propositioner m åst avlämnas efter
utgången av gällande propositionstider. Det har inte heller varit möjligt
att undvika en anhopning av propositioner till fristernas slut. F örkla
ringarna till detta är flera. Först och främst måste, som beredningen själv
påpekar, beaktas att många tjänstemän inom departementen under
hösten är sysselsatta med arbetet på budgetpropositionen och först sedan
detta är avslutat kan ägna tid åt andra propositioner. Den höga
reform takten ställer vidare stora krav på departementens personella
resurser. Härtill kommer naturligt nog att regeringsförslag kan ha sin
grund i förhållanden som inte har varit möjliga att förutse eller beakta
i tid. Önskemålet att inte fördröja genomförandet av angelägna
reformer har lett till att utvägen att vänta med behandlingen av en
proposition till kommande höst i flera fall har fram stått som oacceptabel.
Av det sagda framgår att man inte kan lösa problem en som uppstår för
u tsk o tt och kam mare till följd av fördröjningar i propositionsavläm
nandet endast genom att förkorta de i RO föreskrivna propositions
tiderna. Beredningen har över huvud taget inte pekat på någon åtgärd
som skulle kunna underlätta för departementen att tidigarelägga proposi
tionsavläm nandet. Under sådana omständigheter anser jag mig inte kunna
biträda förslaget om förkortning av propositionsfristerna. A nsträng
ningarna bör enligt min mening i stället riktas in dels på att så långt
möjligt avlämna vårens propositioner före utgången av nu gällande
propositionstider, dels på att undvika en stark anhopning av nya
propositioner till fristernas slutperiod. Det bör vidare vara möjligt att öka
andelen propositioner som behandlas under hösten. Stor uppmärksam het
kommer givetvis också i fortsättningen att ägnas dessa spörsm ål inom de
partem enten och statsrådsberedningen.
Enligt min mening är inte heller förslaget att riksdagen i förväg skall
pröva om en proposition får avlämnas efter propositionstidens utgång
ägnat att leda till några förbättringar i riksdagens arbetssituation. I
uppskovsinstitutet har riksdagen redan enligt gällande rätt ett medel att
avböja behandling under våren av för sent avlämnade regeringsförslag.
Inget hindrar heller att frågan om uppskov aktualiseras av ledamot
på ett tidigt stadium , nämligen vid remiss av propositionen till
u tsk o ttet, låt vara att uppskovsbeslut i allmänhet förutsätter fram ställ
ning av beredande utskott. Enligt min uppfattning föreligger snarare risk
för att den föreslagna, obligatoriska förprövningsproceduren skulle
motverka sitt syfte genom att tillföra riksdagen ett nytt arbetsmoment
utan motsvarande vinst. Jag föreslår därför att det också i fortsättningen
får ankomma på regeringen att avgöra om en proposition som avses bli
behandlad under våren skall få avlämnas efter propositionsfristens
utgång. Det bör som villkor härför föreskrivas att synnerliga skäl
föreligger. Vad jag nu har sagt ger vid handen att jag i likhet med
beredningen utgår från att möjligheten för riksdagen att besluta om
uppskov med behandlingen av ärenden kvarstår.
Vad beredningen annars har föreslagit i syfte att förbättra arbetsför
hållandena i riksdagen ger inte anledning till några erinringar. Förslaget i
fråga om d ebattrestriktioner torde vara lämpligt avvägt med tanke å ena
b* n på önskemålet att riksdagsdebatterna skall bli kortare och mera kon
centrerade och å andra sidan på kravet att vaije ledamot skall kunna föra
fram sin mening i varje fråga och därjäm te ha möjlighet att bemöta annan
talare som har angripit honom .
Inte heller beredningens förslag i övrigt i fråga om riksdagsarbetets
uppläggning föranleder några uttalanden från min sida. Jag har alltså inte
något att erinra mot förslagen i fråga om allmänna m otionstidens
förläggning, regeringsförklaring i samband med riksm ötets öppnande på
hösten och förläggningen av de allmänna debatterna.
5.4 Statschefen
1809 års RF byggde på tanken att konungen personligen skulle utöva
en betydande m akt. Dagens konstitutionella verklighet är en helt annan.
Utvecklingen kan kanske enklast beskrivas så att vårt statsskick från att
ha varit en konstitutionell m onarki har blivit ett statsskick med konungen
som formell statschef men med den offentliga m aktutövningen förankrad i
folksuveränitetens och parlam entarism ens principer. Övergången har ägt
rum stegvis och har skett jämsides med att riksdagens makt har förstärkts
och demokratin har fördjupats. Den fortgående begränsningen av konung
ens m akt har tagit sig uttryck framförallt på två sätt. Dels har m onarken vid
valet av m inistär blivit bunden av styrkeförhållandena i riksdagen och av de
råd han får beträffande regeringsbildningen av talm än och partiledare. Dels
har en konstitutionell praxis utbildats enligt vilken han alltid är skyldig att
följa m inistären vid regeringsärendenas avgörande.
Det dröjde länge innan den långtgående begränsning av m onarkens
m aktposition, som har skett i enlighet med parlam entarism ens principer,
satte spår i RF. Så skedde först med den partiella grundlagsreformen
1968 —1969. Genom de då införda bestämmelserna om m isstroende
förklaring kom RF att erkänna regeringens beroende av riksdagens
förtroende. Samtidigt ändrades grundlagstexten så att konungens i konselj
fattade beslut kan göras verkningslösa genom statsrådens vägran att
kontrasignera. Också på några andra punkter jäm kades grundlagstexten i
syfte att mildra m otsättningen mellan denna och konstitutionell praxis.
Trots detta ger vår nuvarande RF en annan bild av konungens roll i
statslivet än den han verkligen utövar såsom parlamentarisk m onark.
Det har ankom m it på beredningen att ange statschefens ställning i en
modern grundlag. Efter ingående överläggningar nådde beredningens
ledamöter fram till en gemensam ståndpunkt i de väsentliga frågorna
rörande statschefens ställning. I den allmänna debatten har denna
uppgörelse kom m it att kallas ” Torekovskom prom issen” . H uvudpunkterna
i uppgörelsen är följande. Den m onarkiska statsform en behålls. Stats
chefen får emellertid endast representativa och cerem oniella uppgifter.
Han kommer att sakna all politisk m akt, och riksstyrelsen förs inte
längre i hans namn. Statschefen sammanträder med regeringen i
kvartalskonselj som har en rent informativ karaktär. Han är ordförande i
utrikesnäm nden. Han förklarar riksmötet öppnat och deltar i konselj, vid
vilken regeringsskifte äger rum . Han är däremot inte närvarande vid
regeringens beslutssam m anträden och undertecknar inte några expedi
tioner av regeringsbeslut. Statschefens hittillsvarande uppgifter vid
regeringsbildning övertas närmast av riksdagens talm an. Statschefen
utfärdar inte heller några expeditioner angående statsrådens tillsättande
och entledigande. Han har inte längre ställning som högste befälhavare
för krigsm akten.
Frågorna om statsform en och statschefens ställning har sedan bered
ningens förslag lades fram väckt ett betydande intresse. Kritiska röster
mot förslaget har inte saknats vare sig bland remissinstanserna eller i den
allmänna debatten. En närmare granskning av inläggen från skilda håll
visar emellertid att enigheten i statschefsfrågan egentligen sträcker sig
påfallande långt.
Enigheten gäller till en början det förhållandet att det skall finnas en
statschef. Landets högsta värdighet anses böra innehas av en enda person
och denne anses böra vara innehavare av ett särskilt statschefsäm bete.
Däremot torde inte många i vårt land vara villiga att förorda ett system
där statschefen, även om han är president, är centrum för en m aktsfär vid
sidan av och i viss konkurrens med den som har riksdagen som sin
m edelpunkt. Som jag har framhållit tidigare är det en fast utgångspunkt
för en ny svensk konstitution att den statliga m atken skall utgå från den
folkvalda representationen. Statsskicket skall med andra ord vara
representativt och parlam entariskt. En särskild statschef, som fungerar
jämsides med riksdagen och en parlamentarisk regering, får enligt sakens
natur mycket begränsade uppgifter i statslivet. Frågan om statsform en får
mot bakgrunden härav mindre betydelse än vad man ofta vill tillmäta
den.
Många i vårt land anser att det ärftliga konungadöm et är ett
främmande inslag i det demokratiska statsskicket. Tanken är att
statschefsäm betet vinner sin fulla sym bolverkan endast om statschefen
har sitt uppdrag direkt eller indirekt från folket samt att i en de
m okrati, som utgår från alla medborgares lika värde, ingen bör ärva en
offentlig befattning och vara oavsättlig från en sådan befattning. Å andra
sidan har m onarkin obestridligen stöd hos betydande befolkningsgrupper.
Den har också visat sig kunna fungera på ett från parlamentarisk
synpunkt oklanderligt sätt. Jag skall emellertid inte gå närmare in på
argumenten för och emot m onarki eller republik. Jag nöjer mig med att
konstatera att beredningens ledamöter har enats om att i den nya RF inte
frångå nuvarande statsform och att denna ståndpunkt har vunnit mycket
stark anslutning vid remissbehandlingen av beredningens förslag. Jag vill
också tillägga att konungadöm ets bevarande i dag är en given utgångs
punkt vid utformningen av en ny författning, om författningen skall få
önskvärt stöd i riksdagen och folkopinionen.
När det härefter gäller att närmare bestäm m a statschefens uppgifter
inom ramen för ett parlamentariskt styrelseskick, finner man på ny tt att
enigheten är stor på en central punkt. Statschefen bör inte tilldelas någon
som helst befogenhet, som innebär att han kan utöva makt. Ett par
remissinstanser har visserligen så till vida avvikande uppfattning som de
förordar att uppgiften att leda proceduren vid regeringsbildning skall
ligga på statschefen i stället för, som beredningen har tänk t sig, på
talm annen. För egen del anser jag det emellertid otänkbart att i en ny
författning tilldela konungen den uppgiften. I övrigt kan jag nöja mig
med att konstatera att den anpassning av den skrivna författningen till
konstitutionell praxis som ligger i att statschefen fråntas de form ella
maktbefogenheter han nu har, allmänt ses som ett naturligt led i arbetet på
en ny författning.
Även med utgångspunkt i att en ny RF inte skall ge utrymme för
maktutövning från statschefens sida kan uppenbarligen skilda lösningar
tänkas i fråga om statschefens ställning och funktioner. Flertalet
remissinstanser har förbigått dessa frågor med tystn ad , många säkerligen
under in tryck av att beredningens förslag är grundat på en överens
kommelse mellan de fyra stora politiska partierna. Andra remissinstanser
är emellertid kritiska mot beredningens förslag, bland dem regerings
rättens ledamöter och Svea hovrätt. Kritiken går ut på att statschefen har
ställts utanför riksstyrelsen på ett sätt som inte skänker tillräckligt
underlag åt den sym bolroll som han enligt beredningen bör spela. Utifrån
ett sådant resonemang förs fram förslag om att statschefen skall
medverka formellt i vissa statshandlingar, t. ex. vid utnämning av
regering, vid prom ulgation av lagar och förordningar, vid ingående av
överenskommelser med främmande m akter, vid meddelande av nåd och i
utnäm ningsfrågor som ankommer på regeringen. Förslagen förutsätter att
beslutskonseljer med statschefen skall hållas.
Enligt min mening fullföljer beredningen på ett förtjänstfullt sätt en
konsekvent linje i sitt förslag om statschefens uppgifter. Statschefens
uppgifter blir av representativ och ceremoniell art. Hans person och hans
namn knyts inte till beslut och åtgärder inom statslivet med politisk
innebörd. I detta ser jag något positivt. Även en rent formell medverkan
från statschefens sida vid tillkom sten av politiska beslut kan i vissa lägen
tänkas bli en belastning för den sym bolställning som statschefen bör inta.
Vidare ligger det ett demokratiskt värde i att de yttre form erna i den
politiska beslutsprocessen så nära som möjligt avspeglar den verkliga
ansvarsfördelningen. Bestämmelser om formell medverkan från stats
chefens sida i ett politiskt skeende, utan att denna medverkan har något
faktiskt underlag, får ofrånkomligen en fiktiv prägel som måste anses
otillfredsställande från lagteknisk synpunkt och leder till att fö rfatt
ningen blir bristfällig från informativ synpunkt. Under rem issbehand
lingen har en instans erinrat om nuvarande regler i RF om nyvalsförord
nande och om entledigande av statsråd. Enligt dessa meddelar konungen
vissa beslut, om statsministern begär det. En sådan lagteknisk utformning
kunde godtas när det gällde att bringa nuvarande RF i överensstämmelse
med parlam entarism ens principer. Att i en ny författning använda en
sådan innehållslös k o n struktion är enligt min åsikt otillfredsställande.
Med hänsyn till det anförda godtar jag beredningens förslag rörande
statschefens uppgifter.
Sammanfattningsvis biträder jag i princip innehållet i den uppgörelse
angående statschefen och hans ställning i en ny författning som har
träffats inom grundlagberedningen. På enstaka pun k ter kommer jag
emellertid — efter överläggningar mellan företrädare för de fyra stora
partierna i riksdagen — att föreslå jäm kningar i beredningens förslag. Jag
kommer i det följande närmare in på vissa delfrågor som gäller
statschefens ställning och uppgifter.
Statschefen får enligt grundlagberedningens förslag väsentligen repre
sentativa uppgifter. I sin egenskap av samlande representant och symbol
för landet som helhet fullgör han en betydelsefull funk tio n som ställer
stora krav på hans person.
Det är självklart att statschefen i det egentliga statslivet bör fylla en
sym bolfunktion i sammanhang där det är lämpligt med hänsyn till hans
ställning. Beredningen föreslår bestämmelser om att statschefen skall
delta i två cerem onier: vid öppnande av riksdagen och vid konselj i
samband med regeringsskifte. Också jag finner det önskvärt att stats
chefen genom sin medverkan markerar vikten av dessa händelser.
I övrigt bestäm s statschefens representativa uppgifter till stor del
genom sedvana. Av särskilt intresse är hans roll som rikets främste
företrädare i förhållande till andra länder. Som beredningen påpekar
utövar statschefen vissa funktioner enligt gällande folk rätt. Sålunda skall
främmande sändebud ackrediteras hos honom och tas emot av honom .
De kreditbrev genom vilka svenska sändebud ackrediteras i främmande
stater undertecknas vidare av statschefen. Betydelsefulla för våra utlands
förbindelser är också de statsbesök som statschefen enligt vad som är
brukligt avlägger i andra stater. Omvänt utövar statschefen värdskapet vid
utländska statsöverhuvudens besök i Sverige. Också i andra sammanhang
har statschefen representationsplikter gentemot utländska statsm än,
diplomater och andra besökare.
Inom landet fullgör statschefen representationsuppgifter av mer eller
mindre officiell karaktär på skilda områden av samhällslivet. Någon
genomgång av dessa uppgifter anser jag inte behövlig här. En speciell
fråga, nämligen statschefens befattning med ordensväsendet, kommer att
anmälas i särskild ordning.
Statschefens hela agerande inför offentligheten måste präglas av hans
roll att företräda nationen i dess helhet. Som beredningen utvecklar utfö r
ligt får hans sätt att utöva representation inom landet och iförhållande till
andra stater inte vara sådant att det tyder på m otsatsförhållande eller
spänning mellan statschefen och de politiskt ansvariga organen.
Från flera synpunkter är det betydelsefullt att statschefen har nära
kon tak ter med de politiskt ansvariga organen, i första hand med
regeringen. För att statschefen skall kunna fullgöra sina representativa
uppgifter måste han sålunda vara väl orienterad om rikets in- och
utrikespolitiska angelägenheter.
Beredningens förslag om särskilda kvartalskonseljer för information
från regeringen till statschefen har mött kritik under remissbehandlingen.
Inte heller jag finner det behövligt och ändamålsenligt att föreskriva
regelbundet återkommande sammanträden med ceremoniell karaktär för
information till statschefen. En smidigare ordning är att föredra. Först
och främst skall naturligtvis — som beredningen också har avsett —
statsministern fortlöpande hålla statschefen underrättad om rikets
angelägenheter. Det är självklart att önskemål från statschefen om
upplysningar från statsministern och annat statsråd i regeringsangelägenheterna efterkom m es. Sammanträde av inform ationskaraktär, konselj,
bör kunna komma tillstånd mellan statschefen och regeringen under
statschefens ordförandeskap, när det behövs. Att ange särskilda fall när
konseljer skall äga rum eller fasta tidsintervaller för konseljer är enligt
min mening opåkallat. Konselj bör komma tillstånd när statschefen och
statsministern gemensam t finner att behov av konselj föreligger. Som
ordförande vid konselj är statschefen formellt sammankallande.
Beträffande särskilt informationen om utrikesärenden förordar bered
ningen att statschefen liksom hittills som regel skall presidera i
utrikesnäm nden. Mot detta förslag har jag inte något att invända.
Statschefens ställning i förhållande till försvarsmakten har uppm ärk
sammats av ett par remissinstanser. Beredningens förslag att försvars
m akten skall sortera under regeringen och att statschefen alltså varken
reellt eller formellt skall vara högste befälhavare har godtagits. Förslag
har emellertid förts fram bl. a. om att statschefen i RF skall tillförsäkras
ställning som ” försvarets främ ste företrädare” .
Jag delar uppfattningen att statschefen inte skall ha några formella
uppgifter i förhållande till försvarsm akten. Någon grundlagsbestämmelse
om att statschefen är försvarsmaktens främ ste företrädare behövs inte
enligt min åsikt. Det följer nämligen redan av att han är rikets främste
representant. För att statschefen skall kunna fullgöra sina uppgifter som
en symbol också för rikets försvarskrafter bör han dock, som har
framhållits av bl. a. överbefälhavaren, av regeringen titu lärt tilläggas
försvarets högsta militära grad.
I två frågor avseende statschefen uppkom delade meningar inom
grundlagberedningen. Jag skall först ta upp frågan om im m unitet.
Beredningens majoritet har föreslagit att konungens nuvarande rättsliga
immunitet skall upphävas. En ledamot av beredningen vill däremot att
statschefen alltjämt skall vara fredad från åtal. Åtskilliga remissinstanser,
bland dem högsta domstolens och regeringsrättens ledam öter, hävdar att
konungens rättsliga immunitet bör behållas.
För närvarande gäller enligt 3 § RF att konungen inte kan åtalas, dvs.
göras juridiskt ansvarig, för sina handlingar vare sig i egenskap av
statschef eller privatperson. En sådan ordning är mycket nära förbunden
med m onarkins begrepp. Den har sålunda sin motsvarighet i andra
m onarkier, bl. a. i Danmark och Norge. Det kan knappast vara förenat med
några praktiskt betydelsefulla olägenheter att behålla en ordning som in
nebär att konungen inte kan ställas till ansvar för b ro tt. Jag anser att man
bör kunna gå önskem ålen om ett behållande av nuvarande ordning tillm ötes
genom att också i den nya författningen föreskriva att konungen inte kan
åtalas för brott.
En regel som den nämnda innebär, liksom den nuvarande, att
konungen inte kan åtalas för sina gärningar vare sig som statschef eller
privatperson. Däremot innebär den inte att konungen åtnjuter immunitet
i civilrättsliga angelägenheter. I sistnämnda hänseende innefattar regeln
en inskränkning i förhållande till vad som har antagits gälla nu.
Nuvarande RF innehåller inte några bestämmelser om regents ansvar.
Enligt min mening är det naturligt att den som i konungens ställe är
statschef lika litet som konungen skall kunna åtalas för sina handlingar i
egenskap av statschef. I detta fall bör emellertid immuniteten inte sträcka
sig längre än så. I andra avseenden bör den som i konungens ställe är
statschef bära fullt rättsligt ansvar.
Beredningens majoritet har ansett att det saknas anledning att göra
ändring i nuvarande regler om tronföljden. Tre ledamöter förordar
däremot att kvinnor i fråga om tronföljden jäm ställs med m än, dock utan
rubbning av nuvarande tronföljares rätt. Ett par remissinstanser har
instämt i detta önskemål.
Som skäl för kvinnlig tronföljd har åberopats principen om jäm ställd
het mellan könen. Likställdhet mellan prinsar och prinsessor beträffande
tronföljden kan emellertid knappast anses ha något förnuftigt samband
med den demokratiskt betydelsefulla frågan om jäm likhet mellan män
och kvinnor i arbetslivet och samhället i övrigt. Jag finner alltså inte
någon anledning att föreslå någon ändring i tronföljdsreglerna.
Beredningen har föreslagit att riksdagen, för den händelse konunga
huset skulle utslockna, skall utse en riksföreståndare att tills vidare
fullgöra statschefens uppgifter. Tanken är att riksdagen skall få rådrum
att ta ställning till den framtida statsform en. — Regeringsrättens
ledamöter har reagerat mot att det lämnas öppet vad som skall hända
sedan riksföreståndare väl har utsetts och menar att statsform en
realiter kan komma att ändras utan grundlagsändring. För egen del
ansluter jag mig emellertid till beredningens förslag. Jag kan näm na att
redan författningsutredningen föreslog en regel med i sak samma
innebörd. Det kan enligt min mening knappast komma i fråga att i RF ge
föreskrifter om val av ett ny tt konungahus. Det torde för övrigt inte vara
väl förenligt med den föreslagna R F att frågan om den framtida
statsform en lämnas öppen under någon längre period efter konunga
husets utslocknande. Permanentas utan grundlagsändring ordningen med
en riksföreståndare, synes man nämligen komma i viss motsättning till
regeln i 1 kap. 3 § om att konungen är rikets statschef. Det får därför
förutsättas att frågan om statsform en snarast bringas till ett avgörande
om konungahuset har utslocknat.
Slutligen vill jag näm na att jag liksom beredningen anser att hovet bör
stå utanför den statliga förvaltningsorganisationen. Någon ändring i
nuvarande ordning åsyftas inte. Någon grundlagsbestämmelse i ämnet
behövs inte. Jag vill också framhålla att förslaget till ny grundlag inte
berör konungens rätt att som överhuvud för det kungliga huset fatta vissa
beslut. Inte heller i detta avseende åsyftas någon ändring i vad som nu
gäller.
5.5 Regeringsbildningen
Regeringens beroendeförhållande till riksdagen i ett parlamentariskt
statsskick kan säkras på två vägar. Dels kan uppställas föreskrifter som
garanterar riksdagen ett avgörande inflytande vid bildandet av en ny rege
ring. Dels kan ges regler som gör det möjligt för riksdagen att framtvinga
avgång av en redan verksam regering som inte längre har riksdagens för
troende eller ens tolereras av denna.
Först genom den partiella reform en 1968—1969 kom parlam enta
rismens princip till direkt uttryck i grundlag. N yheterna gällde regeringens
avgångsskyldighet. M isstroendeförklaring infördes som en form för att u t
kräva ansvar av regeringen. Vidare reviderades bestämmelserna om entle
digande av statsråd och om nyval till riksdagen. En majoritet av riksdagens
ledamöter kan avge m isstroendeförklaring mot regeringen eller mot enskilt
statsråd med verkan att den som drabbas av förklaringen måste avgå om inte
nyval utlyses inom en vecka. I annat fall än då m isstroendeförklaring har
avgetts skall statsråd entledigas då statsministern begär det. Om statsm i
nistern avgår eller avlider, skall övriga statsråd entledigas. Reglerna om
statsråds entledigande fram häver regeringens karaktär av ett kollektiv, upp
byggt kring statsministerns person.
Den sida av parlam entarism en som gäller regeringsbildningen läm
nades åt sidan vid enkam m arreform en 1968 —1969. De äldre reglerna om
tillsättande av statsråd kvarstår därför ännu i RF. Enligt RF är det
konungen som kallar och utnäm ner ledamöterna i statsrådet. Han utser
en av dem att vara statsm inister. Konungen iakttar enligt konstitutionell
praxis parlam entarism ens principer vid regeringsbildningen. Denna praxis
innebär att konungen, innan han utnäm ner statsm inister, sam råder
med riksdagens talm än och med företrädare för partigrupper i riksdagen.
Han utnäm ner därefter med ledning av vad som har fram kom m it vid
samrådet statsminister på grundval av partiställningen i riksdagen. Till
övriga statsrådsposter utnäm ner konungen dem som statsministern har
föreslagit.
Beredningen har i sitt slutbetänkande föreslagit en ordning som syftar
till att göra riksdagen direkt utslagsgivande även vid en ny regerings
tillkom st. Förslaget har följande innebörd.
Beredningen föreslår att det skall ankomma på talm annen att ta
initiativ till och leda de förhandlingar mellan partiföreträdarna, som är ett
led i proceduren vid regeringsbildningen, samt att sammanfatta resultatet
av förhandlingarna genom att för riksdagen framlägga förslag om
statsm inisterkandidat. Talm annen skall sam råda med vice talm ännen
innan han avger sitt förslag. Beredningen har inte ansett det motiverat att
att i grundlag eller i motiven till denna närmare fastlägga handlings
mönster för hur talm annen bör gå till väga i olika typ situatio n er för att
hans val skall falla på den som kan påräkna det bredaste parlamentariska
underlaget. Den statsm inisterkandidat som talm annen har föreslagit
måste godkännas av riksdagen vid om röstning innan han förordnas som
regeringschef. Om röstningsreglerna har — i överensstämmelse med regler
na om om röstning vid m isstroendeförklaring — utform ats så att ett
underkännande förutsätter att en majoritet av riksdagens alla ledamöter
röstar emot den föreslagne kandidaten. Förkastar riksdagen talm annens
förslag, skall denne efter ytterligare förhandlingar presentera riksdagen
ny tt förslag till statsm inister. Om riksdagen efter fyra förslag inte har gett
sitt godkännande, skall försöken avbrytas och extra val till riksdagen
automatiskt äga rum .
Beredningens förslag om regeringsbildningen har tillkom m it efter
ingående överväganden. Bl. a. har beredningen låtit utföra en under
sökning angående regeringsbildningen i vissa västeuropeiska länder (SOU
1970:16). Det förtjänar att särskilt påpekas att beredningens förslag är
enhälligt. Under remissbehandlingen har förslaget i allmänhet lämnats
utan erinran. I flera remissyttranden har dock fram förts kritik.
Ett par remissinstanser förordar att uppgiften att leda proceduren vid
regeringsbildning bör ligga kvar hos statschefen. Som skäl åberopas att
statschefen lättare än en politiskt vald talman kan spela en neutral roll
vid överläggningarna med partierna.
För egen del vill jag peka på den unika ställning som talm annen intar i
det politiska livet. Han utses från en krets av personer med särskilda
personliga kvalifikationer och betydande politisk erfarenhet. Grundlagen
tillerkänner honom vidare en särställning som garant för parlam entaris
mens och det parlamentariska arbetets funktionssätt. Dessa förhållanden
ger honom förutsättningar att handla utan bundenhet av sin partitill
hörighet och borgar för att uppgiften att leda proceduren vid regerings
bildningen utförs opartiskt och objektivt i den utsträckning som detta
över huvud taget är möjligt. Jag delar alltså beredningens uppfattning att
det bör vara talm annen som lägger fram förslag om regeringsbildare.
Svea hovrätt behandlar i sitt remissyttrande anordningen med en
särskild om röstning inom riksdagen angående den av talm annen utpekade
12 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90 # *
regeringsbildaren. Hovrätten ställer sig kritisk till beredningens motive
ring för förslaget.
Mot beredningens om röstningskonstruktion skulle främst kunna invän
das att den i ett läge där splittringen i riksdagen är stor skulle kunna försvåra
tillkom sten av en ny regering. Bl. a. med hänsyn härtill skulle man som ett"
alternativ till beredningens förslag kunna tänka sig en ordning där den
obligatoriska kontrollom röstningen är slopad och där man förlitar sig på
det remedium mot en parlamentariskt felaktig utnämning av statsminister
från talm annens sida som ligger i möjligheten till beslut om misstroende
förklaring. De invändningar som kan göras mot grundlagberedningens för
slag är emellertid enligt min mening inte så starka att de bör anses avgöran
de. Det ligger ett betydande värde i att förslaget har vunnit anslutning från
företrädare för samtliga i beredningen representerade partier. Jag föreslår
att förslaget godtas.
Inträffar en regeringskris efter ett riksdagsval, som har rubbat
partiernas inbördes styrkeförhållanden i riksdagen, föreligger vissa särskil
da problem . Genom de regler om ett omedelbart valgenomslag m. m. som
jag har berört i det föregående är det sörjt för att den nyvalda riksdagen
mycket snart kan ta ställning i regeringsfrågan. Förslag till ny statsm i
nister skall självfallet läggas fram av den talman som den nyvalda
riksdagen har u tsett. I allmänhet bör det också vara denne som leder de
föregående sonderingarna mellan partiernas företrädare. Liksom bered
ningen anser jag emellertid att det inte bör vara uteslutet att den gamla
riksdagens talman för tids vinnande medverkar i ett inledande skede.
Ansökan om avsked kan inges till och prövas av den gamla riksdagens
talm an.
Beredningens förslag innebär, som framgår av vad jag nyss har sagt, att
en föreslagen regeringschef inte åläggs att före förtroendeom röstningen
presentera en ministerlista. Det är emellertid tydligt att riksdagens
ställningstagande realiter kommer att gälla inte bara vem som skall bli
statsminister utan också — och fram för allt — regeringens partimässiga
sammansättning och dess program i stort. Det torde därför kunna
förutses att talm annen i praktiken inte kommer att lägga fram något
förslag till statsminister för riksdagen förrän den tilltänkte statsministern
kan ge besked angående sin regerings politiska karaktär. Avser två eller
flera partier att samverka i regeringsfrågan, kan man vidare anta att de
sonderingar som föregår talm annens förslag har lett till överenskommelse
också om regeringens personsam m ansättning. Att uppställa krav på
fullständig m inisterlista före kontrollom röstningen är emellertid inte
lämpligt.
Man måste räkna med att det parlamentariska läget kan vara så låst att
upprepade försök att få tillstånd en ny regering inte leder till framgång.
Grundlagsregleringen bör anvisa en väg ut ur ett sådant parlamentariskt
dödläge. Beredningen har föreslagit att extra val till riksdagen automatiskt
skall äga rum sedan ett fjärde förslag från talm annen till ny statsminister har
förkastats av riksdagen. Jag anser mig även i detta avseende kunna godta
beredningens förslag. Liksom beredningen anser jag det rimligt att räkna
med att h o tet om extra val kommer att framtvinga en lösning av regeringsfrågan senast i den fjärde omgången. I undantagsfall kan emellertid ett extra
val vara enda sättet att bryta ett parlamentariskt dödläge.
Sammanfattningsvis anser jag alltså att beredningens förslag i fråga om
regeringsbildning bör godtas i dess helhet. Det innebär enligt min mening
en lösning som , utan att onödigtvis försvåra tillkom sten av en ny
regering, möjliggör en önskvärd anpassning till den mångfald av situa
tioner, delvis mycket svåra att förutse, som kan vara aktuella vid en
regeringskris.
5.6 Regeringsarbetet
Enligt den parlamentariska praxis som vuxit fram i vårt land och som
nu föreslås bli grundlagsfäst ankommer det på regeringen att under ansvar
inför riksdagen utöva vad som med en term hämtad från nuvarande RF
benämns riksstyrelsen. I parlam entarism en såsom den nu allmänt
uppfattas och kommer till uttryck i förslaget till RF ligger att regeringen
är ett kollektiv, uppbyggt kring statsministerns person, vilket får fö ru t
sättas hållas samman av gemensamma politiska värderingar och m ålsätt
ningar.
Bestäm m andet i grundlag av regeringens arbetsformer måste ses mot
den nu antydda bakgrunden. Arbetsformerna måste vara anpassade till
regeringens funktioner och till dess karakteristiska uppbyggnad. De
bör inte göras till föremål för en ingående grundlagsreglering som tynger
regeringsarbetet med formaliteter och hindrar anpassning av arbetet
till växlande förhållanden. En allmän utgångspunkt bör vara att man visar
återhållsam het med att binda regeringens arbetsformer i grundlag.
I fråga om regeringsarbetet är det två huvudfrågor som påkallar
uppmärksam het, nämligen regeringsarbetets organisation och form erna
för regeringsärendenas avgöranden. Dessa frågor avser jag att behandla i
det följande. Till andra frågor med anknytning till regeringsarbetet avser
jag att återkomma i specialmotiveringen.
I det föregående har jag lämnat en översiktlig redogörelse för de
nuvarande organisatoriska form erna för regeringsarbetet. Av denna
redogörelse framgår sammanfattningsvis följande. Den förvaltningsorgani
sation som omedelbart biträder regeringen vid utövandet av riksstyrelsen
är och har sedan länge varit uppdelad på statsdepartem ent. I spetsen för
ett departement står ett statsråd. Vissa regeringsledam öter är inte departe
m entschefer. Statsråden utan departem ent, s. k. konsultativa statsråd,
skall enligt RF vara minst tre. Ett eller två av dessa statsråd har till särskild
uppgift att granska de inom de olika departementen utarbetade förslagen
från formell och juridisk synpunkt. Av övriga konsultativa statsråd är re
gelmässigt några knutna till departem ent, där de är föredragande i grupper
av ärenden. Enligt RF skall två av de konsultativa statsråden ha innehaft
civil statstjänst. Vissa samordnande uppgifter fullgörs av statsrådsbered
ningen samt av det eller de statsråd som har granskningsuppgifter. Depar
tem enten som sådana fungerar i regel inte som m yndigheter, dvs. de har inte
några beslutande funktioner. Antalet departement och statsråd utan de
partem ent bestäm s — enligt föreskrift i RF — i lag. Departementens be
näm ningar och fördelningen av ärenden mellan departementen fastställs i
en särskild stadga.
De bestämmelser om regeringsarbetets organisation som finns i
beredningens förslag till RF anknyter nära till den nuvarande organisa
tionen. Förslaget om fattar till en början föreskriften att regeringen består
av statsministern och övriga statsråd (enligt beredningens terminologi
m inistrar). För beredningen av regeringsärenden skall vidare enligt
föreskrifter i förslaget finnas ett regeringskansli i vilket ingår departement
för olika verksamhetsgrenar. Statsministern utser bland statsråden chefer
för departem enten. Chefen för ett departement är föredragande i de
ärenden som hör till departem entet. Statsministern kan dock förordna
att ärenden som hör till ett departement skall föredragas av annat
statsråd än departem entschefen. Statsministern skall utse ett av stats
råden att vara hans ställföreträdare.
Några remissinstanser har anlagt kritiska synpunkter på beredningens
förslag till organisatorisk reglering av regeringsarbete!. Den tanken har
förts fram att statsrådskretsen bör vidgas väsentligt. För att regeringen
likväl till fullo skall kunna fullgöra den politiska styrningen har i det
sammanhanget hävdats att det inom statsrådskretsen bör bildas ett
särskilt inre kabinett för politiska frågor. Ett par andra instanser anser att
beredningen har lämnat alltför stort spelrum åt statsministern och
regeringen att bestäm m a regeringens sam m ansättning. Ett önskemål som
har fram förts är vidare att i grundlag eller lag skall anges ram ar för antalet
statsråd och antalet departem ent, ett annat att det i RF klart skall
utsägas att i regeringen skall ingå både departem entschefer och statsråd
utan departem ent. I ett pär remissvar ställs krav på grundlagsbestäm
melse om juridisk kompetens för två av regeringens ledamöter som inte
är departem entschefer.
Mot bakgrund
av vad som har fram kom m it under rem issbehand
lingen av beredningens förslag är det enligt min mening angeläget att
understryka det i och för sig självklara förhållandet att man vid
utformningen av grundlagsreglerna om regeringsarbete! måste räkna med
olika typer av regeringar: enpartiregering, koalitionsregering mellan två
eller flera partier och samlingsregering. De olika typerna av regering kan
kräva olika arbetsform er. Vidare måste beaktas att de samhällsproblem
som står i förgrunden för regeringens verksamhet kan växla och att
tyngdpunkten i regeringsarbetet därför kan förskjutas från tid till annan.
Man kan enligt min mening inte heller helt bortse från att den rent
personliga uppfattningen hos regeringsledam öterna om det lämpligaste
sättet att organisera arbetet inom regeringen kan vara skiftande.
Synpunkter sorn de nämnda talar enligt min mening starkt för att
statsministern och regeringen bör ges den mycket vidsträckta möjlighet
att bestäm m a regeringens sammansättning och form erna för fördelningen
av uppgifterna inom regeringskretsen som beredningens förslag medger.
Under remissbehandlingen har inte ifrågasatts annat än att departem entssystem et med dess i huvudsak vertikala uppdelning av förvaltnings
områdena och en motsvarande gruppering av de myndigheter som
sorterar under regeringen bör behållas. Detta system bör också i
fortsättningen vara grundlagsfäst. Men med detta bör man i det väsentliga
göra halt när det gäller grundlagsreglering av regeringsarbetets organisa
tion.
Om grundlagsregleringen av regeringsarbetet begränsas på det sätt jag
nu har förordat, öppnas möjligheter att variera arbetsformerna alltefter
behov och m ålsättning. Arbetet kan mycket väl bedrivas i form er som
överensstämmer med de nuvarande. Man kan också tänka sig att ett mer
eller mindre fast organiserat samråd kommer tillstånd inom grupper av
statsråd, grupper som kan variera med hänsyn till frågornas beskaffenhet.
Uteslutet är inte heller att genom organisatoriska åtgärder inom
grundlagens ram främja en omläggning i riktning mot vad som kan kallas
ett inre kabinett.
I likhet med beredningen finner jag det inte motiverat att i RF eller
annan lag ange ram ar för antalet statsråd eller antalet departem ent.
Självklart är emellertid att riksdagen skall vara tillförsäkrad ett inflytande
i dessa frågor. Detta uppnås enligt min mening på ett tillfredsställande
sätt genom reglerna om riksdagens anslagsm akt. Vidare bör det vara
regeringens ensak att under parlamentariskt ansvar bestäm m a på vilket
sätt man skall sörja för den behövliga rättsliga kontrollen inom regeringen
av dess beslut och förslag.
I ett avseende är jag tveksam beträffande vad beredningen har
föreslagit i fråga om de organisatoriska form erna för regeringsarbetet. Jag
syftar på förslaget att statsministern skall utse en ställföreträdare. Jag
känner mig inte övertygad om behovet av en sådan särskild ersättare. Det
är visserligen riktigt att R F bör ge en anvisning om vem som i
statsministerns frånvaro skall fullgöra de uppgifter som enligt skilda
bestämmelser i RF åligger honom . För detta ändamål skulle det i och för
sig vara tillräckligt med en regel av innebörd att de övriga statsråden vid
förfall för statsministern träder i hans ställe i tjänsteåldersordning. I linje
med vad jag förordat i det föregående ligger emellertid att det bör öppnas
möjlighet för statsministern att, om han så önskar, utse en ställföreträdare.
Jag föreslår alltså en ordning som innebär att statsministern inte är skyldig
men kan utse en ställföreträdare som vid förfall för statsministern fullgör
hans funktioner. Om statsministern inte har utsett någon ställföreträdare,
bör vid förfall för statsministern övriga statsråd träda in i hans ställe i
åldersordning. En regel med denna innebörd behövs för övrigt också för det
undantagsfall att inte bara statsministern utan också en av honom utsedd
ställföreträdare har förfall.
I det föregående har jag använt ordet regeringen för att beteckna såväl
landets högsta styrande organ som den krets av personer, statsråden, som
faktiskt beslutar i detta organ. Formellt har statsråden emellertid för
närvarande endast ställning som konungens rådgivare. Riksstyrelsen förs i
konungens nam n, och besluten i regeringsärenden fattas formellt av
konungen i statsrådet eller i s. k. kom m andokonselj. Viktigare expedi
tioner i regeringsärenden skrivs under av konungen. Som jag tidigare har
nämnt följer beredningens förslag en annan linje. Förslaget innebär att i
regeringsorganet ingår endast de i parlamentarisk ordning utsedda
statsråden, däremot inte statschefen. Statschefen medverkar således
enligt förslaget inte vid tillkom sten av regeringens beslut, och regerings
m akten utövas inte i hans nam n. Statschefen undertecknar inte heller
några expeditioner av regeringens beslut.
I samband med att jag i ett tidigare avsnitt berörde statschefens
ställning fram höll jag att det råder allmän enighet om att statschefen inte
bör tillförsäkras något inflytande vid regeringsärendenas avgörande.
Däremot har några remissinstanser hävdat att statschefen rent formellt
borde medverka vid tillkom sten av vissa regeringsbeslut. Också i detta
avseende delar jag emellertid beredningens uppfattning. Mina skäl härför
har jag angivit i avsnittet om statschefens ställning.
Formellt kännetecknas det nuvarande svenska system et för regerings
ärendenas avgörande av att det alldeles övervägande antalet ärenden
behandlas i allmän konselj. Formell m inisterstyrelse är okänd för 1809
års RF. Reellt träffas emellertid avgörandet före konseljen och då ofta av
vederbörande departem entschef ensam. I frågor som berör mer än ett
departement förekommer olika form er av gemensam beredning mellan
departem enten. Politiskt särskilt betydelsefulla eller annars mycket
viktiga frågor avgörs vid sammanträde med samtliga statsråd, s. k.
allmän beredning.
F örfattningsutredningen tog fasta på nu nämnda förhållanden och
föreslog form er för regeringsärendenas avgörande som bättre än de
nuvarande avsågs svara mot realiteterna. Enligt utredningens förslag
skulle ärenden av mera rutinbetonad karaktär inte avgöras av regeringen
som kollektiv utan av enskilt statsråd. Gränsen mellan kollektivärenden
och statsrådsärenden skulle dras i en administrativ författning.
Beredningen har däremot avstått från att föreslå en uppdelning av
regeringsärendena i enm ansärenden och kollektivärenden. Enligt förslaget
skall beslutanderätten i regeringsärenden tillkom m a m inistären som sådan
och utövas vid regeringssamm anträde. Undantag härifrån görs dock i
fråga om regeringsärenden som gäller befälet över försvarsm akten. Sådana
ärenden skall under statsministerns överinseende kunna avgöras av chefen
för det departement till vilket ärendena hör. Beredningen anknyter
här till gällande ordning för handläggning av de s. k. kom m andom ålen.
Beredningen har utförligt motiverat sitt ställningstagande. Den skär
skådar de två beslutsform erna från skilda synpunkter. Den anser
det inte osannolikt att ett formellt enskilt ansvar vid beslutsform en
” ensam t statsråd” skulle leda till att sam arbetet mellan departementen
avtog och beredningen av ärendena blev mindre omsorgsfull. I fråga om
det politiska ansvaret finner beredningen att form en samfällt beslut
skulle vara mera ändamålsenlig än ensam beslut, eftersom det är ett
intresse att regeringsarbete! så långt som möjligt präglas av enhetliga
värderingar. Ett sam fällt ansvar stimulerar enligt beredningen vidare till
sammanhållning mellan statsråden, något som kan vara av särskilt värde
för regeringar med företrädare för skilda partier. Beredningen anser den
kollektiva beslutsform en också vara den som är bäst förenlig med vårt
system med självständiga ämbetsverk.
De remissinstanser som har uttalat sig i frågan har allmänt tillstyrkt
den kollektiva beslutsform en. Kritiska synpunkter anförs endast av Svea
hovrätt. Hovrätten förordar en ordning med ensam beslut för statsråd och
anger som huvudskäl för detta önskemålet om nära överensstämmelse
mellan norm och realitet. Enligt hovrätten har beredningen bortsett från
själva förutsättningen för en ordning med ensam beslut, nämligen att den
endast tillämpas i fråga om ärenden som inte är av politisk natur eller
annars av större vikt.
För egen del anser jag att i princip alla regeringsärenden skall avgöras
av regeringen som ett kollektiv. Jag kan i det väsentliga instämma i
beredningens skäl härtill. Jag skall emellertid — i nära anslutning till
beredningens argum entering — anlägga några synpunkter på frågan om
förhållandet mellan form en för beslutsfattandet i regeringen och den
bakomliggande realiteten.
Enligt ett parlamentariskt synsätt bör avgörandena i alla regerings
ärenden färgas av eller åtminstone vara förenliga med värderingar,
gemensamma för hela regeringen. Det är med tanke på den stora
mängden regeringsärenden — år 1971 i runt tal 26 000 — visserligen
ofrånkomligt att ett avsevärt antal ärenden måste avgöras efter reellt
ställningstagande från endast en ledamot i regeringen. Men avgörandet
bör i sådana fall vara ett uttryck , inte enbart för det enskilda statsrådets
värderingar utan för hela regeringens. Med detta betraktelsesätt ligger det
en realitet i att alla regeringsärenden avgörs av regeringen genom
samfällt beslut, fastän flertalet ärenden realbehandlas av endast ett eller
ett par statsråd.
När det i fråga om beslutsform erna hävdas att en överensstämmelse
mellan regel och verklighet bör eftersträvas torde m an syfta på att den
eller de som verkligen har sakbehandlat frågan, men ingen annan, utåt
skall stå bakom beslutet. En författningsm ässig uppdelning av regeringsärendena på enm ansbeslut och samfällda beslut skulle emellertid bara
bristfälligt komma att återspegla den verkliga beslutsprocessen inom
regeringen. I realiteten skulle säkerligen många ärenden som hänvisades
till den kollektiva beslutsform en komma att avgöras utan att andra än
föredraganden närmare kände till frågan. Det är nämligen en om öjlighet
att i en författning dra en klar gräns kring de ärenden där ett gemensamt
bedöm ande verkligen behövs och äger rum . Vidare skulle beslutsform erna
inte fånga upp alla de m ellanform er av gemensam beredning inom
regeringen som förekommer nu. Allt efter omständigheterna kan e tt, två,
tre eller flera statsråd ge uttryck för sin mening i ett ärende. Naturligt är
också att samråd äger rum på tjänstemannanivå mellan departem enten.
Som särskilda nackdelar av en uppdelning av regeringsärendena på
samfällda beslut och statsrådsbeslut bör nämnas att man kan befara
kom petenstvister i efterhand, huruvida ett statsråd har varit behörigt att
fatta ett visst beslut ensam, samt krav på överprövning hos regeringen i
dess helhet av enm ansbeslut.
En förutsättning för det resonemang som jag har fört är att regeringens
arbete kan begränsas till sådana angelägenheter som typiskt kräver
ställningstagande från regeringsorganet. En strävan under senare år har
varit att decentralisera beslutanderätten i olika ärendegrupper, främst
sådana av mera löpande art från regeringen till underlydande m yndighe
ter. En särskild utredning, departem entsutredningen, har sysslat med
dessa frågor. Det samlade resultatet av allt decentraliseringsarbete från
mitten av 1960-talet har blivit att det årliga antalet konseljärenden
minskat från ca 35 000 år 1964 till ca 26 000 år 1971. D epartem entsut
redningen har nu avslutat sitt arbete. Vissa förslag från utredningen har
ännu inte prövats. Jag anser det angeläget att arbetsm ängden i regeringen
ytterligare reduceras genom decentralisering av ärendegrupper. Arbetet
med decentraliseringsfrågorna fortsätter också och bedrivs inom stats
rådsberedningen.
Beredningens förslag att de s. k. kom m andom ålen, med avsteg från
huvudregeln, skall kunna avgöras av departem entschef har inte m ö tt
någon gensaga under remissbehandlingen. Jag har efter samråd med
chefen för försvarsdepartementet kom m it till samma uppfattning som
beredningen. Flertalet av de ärenden som i dag handläggs som kom m an
domål är i och för sig av den karaktär att de bör vara regeringsärenden.
Det är främst kravet på snabbhet som påkallar att kom m andom ålen bör
kunna avgöras i enklare form er än andra regeringsärenden. Betydelsen av
en snabb handläggning accentueras om riket skulle komma i en krissitua
tion. Nuvarande avgränsning av ärenden som behandlas som kom m ando
mål bör emellertid ses över. Översynen får utföras som led i utarbetandet
av följdförfattningarna.
Med det undantag som jag har behandlat nu skall alltså enligt förslaget
alla regeringsärenden avgöras av regeringen vid regeringssamm anträde.
Vad som är ett regeringsärende får i första hand bestäm m as form ellt. Det
är emellertid uppenbart att regeln om kollektiv beslutsform inte får
kringgås på så sätt att ärenden förklaras vara departem entschefsärenden.
Principen måste vara att alla frågor som anses kräva ett ställningstagande
från någon i regeringskretsen skall behandlas som regeringsärenden. De
särskilda bestämmelserna om handläggning av kom m andom ål bygger på
denna tanke. I ett fåtal speciella fall bör det dock liksom hittills vara
möjligt att i särskild författning förlägga den form ella beslutande
rätten hos en departem entschef. En särställning i det avseendet intar
beslut som hör till beredningen av regeringsärenden och beslut som gäller
administrationen inom ett departem ent. Jag vill också erinra om att
utrikesdepartementet jäm te sedvanliga departem entala uppgifter har
m yndighetsfunktioner, nämligen med avseende på utrikesrepresentationen. Vidare kan nämnas att vissa frågor enligt tryckfrihetsförord
ningen handläggs av chefen för justitiedepartem entet. I det avseendet bör
emellertid påpekas att den år 1971 tillsatta m assm edieutredningen har i
uppdrag att överväga om inte chefen för ju stitied ep artem en tet för
fram tiden kan befrias från de uppgifter som åligger honom enligt
tryckfrihetsförordningen.
I gällande rätt saknas regler om hur konungen skall förfara om
statsrådets ledamöter skulle redovisa skiljaktiga meningar i en fråga.
G rundlagsbestäm melserna om s. k. interimsregering genom statsrådets
ledamöter förutsätter att avgörandet i sådan regering kan träffas genom
om röstning.
Beredningen har tagit upp frågan vilken mening som skall bli
regeringens beslut, när åsikterna i ett ärende är delade bland statsråden.
För de teoretiskt tänkbara fall då besluten inte blir enhälliga har
beredningen i huvudsak övervägt två beslutsregler, nämligen dels kollegial
om röstning med utslagsröst för statsm inistern, dels beslutanderätten lagd
hos statsministern ensam. Beredningen förordar för sin del den kollegiala
beslutsform en, närmast för att vinna anslutning till vanliga principer för
beslutsfattande i offentliga organ.
Ett par remissinstanser har ställt sig kritiska till den föreslagna
beslutsregeln. Hovrätten över Skåne och Blekinge motiverar utförligt sin
avvisande ståndpunkt. Enligt hovrätten intar statsministern en nyckel
ställning inom regeringen. Bl. a. ligger det i hans hand att entlediga annat
statsråd när han finner det läm pligt. Det är enligt hovrätten svårt att
tänka sig att något beslut skulle kunna fattas i regeringen, om
statsministern motsätter sig det. Hovrätten anser emellertid att det vore
att gå för långt att i RF föreskriva att statsministern alltid har att träffa
avgörandet. Hovrätten menar att ett i viss mån likartat resonemang som i
fråga om statsministern kan anföras beträffande andra ledamöter av
regeringen. Som ett exempel nämner hovrätten att finansministern i
fråga om åtgärder som påverkar budgeten intar en nyckelställning och har
ett särskilt politiskt ansvar. Man kan vidare enligt hovrätten inte bortse
från att olika ledamöter i en regering på grund av erfarenhet och politisk
ställning kan komma att dom inera under det interna arbetet. Särskilda
komplikationer och politiska problem kan med en om röstningsregel
uppstå, om regeringen är sammansatt av företrädare för flera partier och
man därför har att ta hänsyn till överenskommelse som har träffats i
samband med koalitionsbildningen. Resonemanget för hovrätten till
slutsatsen att det knappast är möjligt att uppställa någon regel för
regeringens beslutsfattande. Det bör enligt hovrätten vara varje regerings
ensak att bestäm m a sina arbetsformer och komma överens om metoderna
för beslutsfattandet. Den allmänna principen bör vara att regeringens
medlem m ar enas om besluten men att det finns en möjlighet för enskilda
medlem m ar att låta anteckna skiljaktig mening till protokollet.
För egen del anser jag att ett grundlagfäst förfarande med en regelrätt
om röstning som utslagsgivande för regeringens ställningstagande är
främmande för en parlamentarisk regering. Den nuvarande grundlags
bestämmelsen om om röstning inom statsrådet, när detta för riksstyrelsen
som interimsregering, bygger på en äldre tids syn på regeringsledam öterna
som äm betsm än och på regeringen som den högsta myndigheten inom
byråkratin. Regler om om röstning inom regeringen saknas också i
flertalet jämförliga utländska författningar. Jag vill fram hålla att en
ordning utan om röstningsbestäm melser i RF inte medför någon försvag
ning av den konstitutionella kontrollen av regeringen. Enligt förslaget
skall ett statsråd, liksom för närvarande, ha inte bara rätt utan också så
till vida en skyldighet att anföra avvikande mening till protokollet att
han, om han underlåter det, får dela ansvaret för beslutet. Jag föreslår
alltså att någon bestämmelse om om röstning i regeringen inte tas in i RF.
5.7 Folkomröstning
Som framgår av det föregående delar jag den av såväl författningsutredningen som grundlagberedningen uttalade grunduppfattningen att
den svenska folkstyrelsen skall förverkligas genom ett representativt
system. I svensk rätt förekommer för närvarande ingen annan form av
folkomröstning än den rådgivande.
Den debatt som har förts om beslutande folkomröstning har huvud
sakligen gällt frågan om införande av sådan om röstning i samband med
grundlagsändring. F örfattningsutredningen föreslog att en tredjedel av
riksdagens ledamöter skulle kunna föra ut ett vilande grundlagsförslag till
folkomröstning och samma ståndpunkt intas av en minoritet inom
grundlagberedningen. Beredningens majoritet avvisar däremot tanken på
beslutande folkomröstning som ett inslag i grundlagsstiftningsförfarandet.
För egen del delar jag beredningens uppfattning att något väsentligt
inte skulle vara att vinna med beslutande folkomröstning i grundlags
frågor. Som beredningen har framhållit är en folkomröstning i sådan
fråga såsom bihang till ett riksdagsval mindre tillfredsställande. En
ordning som innebär att särskild folkomröstning hålles i grundlagsfrågor
har den avgörande nackdelen att om röstningen kan befaras tilldra sig
ganska litet intresse och därmed ge ett utslag som är mindre representa
tivt för väljaropinionen än resultatet av ett riksdagsval.
Jag delar beredningens uppfattning att det kan vara av värde att ha
möjlighet att efter m ajoritetsbeslut i riksdagen hålla rådgivande folkom
röstning, t. ex. i en fråga där partierna önskar få kännedom om
uppfattningen bland väljarna, innan de tar ställning för egen del.
Däremot är jag i likhet med beredningen bestäm d motståndare till
tanken att tillägga en minoritet i riksdagen rätt att få tillstånd en
folkom röstning. En sådan ordning skulle inte kunna undgå att minska
parlam entarism ens funktionsduglighet.
Ett folkom röstningsinstitut av rådgivande karaktär innebär inte att
avgörandet undandras statsorganen. Det finns därför inte något behov av
att i grundlag ha närmare regler om möjligheterna att anordna sådan
folkom röstning. Det är tillräckligt att det i grundlag slås fast att
befogenheten att besluta om rådgivande folkomröstning i hela riket skall
ligga hos riksdagen. Som beredningen har föreslagit bör riksdagen för
sådana beslut även i fortsättningen använda lagstiftningens form .
5.8 Kommunernas ställning i grundlagen
Den lokala folkliga självstyrelsen har gamla anor i vårt land. Dess
moderna historia kan sägas ta sin början i mitten av 1800-talet. Sedan
dess har den kommunala självstyrelsen fortgående ökat i betydelse och
om fattning. I våra dagar svarar kom m unerna, de lokala och de regionala, i
nära samverkan med staten för en rad betydelsefulla sam hällsuppgifter
och medverkar därigenom på ett helt annat sätt än tidigare i samhällsbyggandet.
Den omvandling som den folkliga självstyrelsen har undergått har fått
sitt återsken i arten av den rättsliga regleringen. 1809 års RF räknade inte
från början med den lokala självstyrelsen som något m om ent i k o n stitu
tionen. Regleringen av den lokala självstyrelsen sågs i stället länge som ett
ämne för konungens ekonomiska lagstiftningsm akt. 1862 års kom m un
reform genomfördes sålunda genom av konungen ensam utfärdade
förordningar. Redan i samband med representationsreform en 1866 fick
emellertid den rättsliga regleringen av kommunerna en högre dignitet. I
57 § RF fastslogs då att kom m unallagar skulle stiftas gemensamt av
konungen och riksdagen, samtidigt som den kommunala beskattnings
rätten fick ett särskilt om näm nande. Motivet härtill var främst den roll
som de kommunala församlingarna enligt RO fick vid val till första
kam maren. Även om 1866 års grundlagsreform alltså stärkte kom m u
nernas ställning kan deras plats i grundlagarna sägas vara blygsam i
förhållande till den betydelse de har fått i vårt samhälle.
Både författningsutredningens och grundlagberedningens förslag till ny
RF ger uttryck åt den betydelsefulla ställning i samhällslivet som
kommunerna har. De regler i förslagen som gäller kommunerna är
visserligen inte många eller ingående. I båda förslagen ges emellertid på
framträdande plats uttryck för tanken att den kommunala självstyrelsen
hör till statsskickets grunder. Beredningens förslag innehåller sålunda i
1 kap. RF, som behandlar statsskickets grunder, en bestämmelse som
förklarar att riket skall vara indelat i kommuner och att medborgarna i
dessa skall företrädas av valda ombud som beslutar självständigt enligt
lagarna. Beredningen använder därvid ett kom m unbegrepp som innefattar
alla slag av kom m uner. I en annan paragraf i samma kapitel heter det
vidare att statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter verkställer de
beslutande organens föreskrifter. I anslutning till denna bestämmelse
uttalar beredningen i motiven att all kommunal förvaltning kan betraktas
som en form av utövning av offentlig m akt, ytterst delegerad av
riksdagen. I 7 kap. RF har beredningen vidare tagit in föreskriften att
varje kommun äger ta ut skatt från kommunens medlemmar för skötseln
av kommunens uppgifter enligt grunder som bestäms i lag. I andra
kom petensregler i 1 och 7 kap. i beredningens förslag till RF föreskrivs
att regler om grunderna för ändringar i kom m unindelningen, om
kommunernas uppgifter och om grunderna för deras organisation och
verksamhet skall kunna ges endast i lag.
Beredningen förklarar sin relativa återhållsam het i fråga om grundlags
regleringen av kommunernas ställning med hänvisning till att frågor som
har samband med den kommunala självstyrelsen och med fördelningen av
uppgifter mellan staten och kommunerna är föremål för särskilda
utredningar. Beredningen syftar på det arbete som bedrivs inom
länsberedningen, utredningen om den kommunala demokratin och
utredningen om komrriunernas ekonom i.
Under remissbehandlingen har bl. a. länsberedningen och den kom
m unalekonom iska utredningen intagit en positiv hållning till bered
ningens förslag i stort till reglering av kommunernas ställning. Svenska
kommunförbundet har förklarat sig inte vilja motsätta sig att bered
ningens förslag om den kommunala självstyrelsen läggs till grund för
lagstiftning.
Åtskilliga remissinstanser är däremot kritiskt inställda till beredningens
förslag, bland dem Svenska landstingsförbundet och utredningen om den
kommunala dem okratin. En återkommande synpunkt är att pågående
utredningar inte får tas till intäkt för ett uppskov med en fastare
förankring i grundlag av den kommunala självstyrelsen. Relationerna
mellan stat och kommun har tilldragit sig särskild uppmärksam het.
K om munerna anses av flera remissinstanser ha fått en alltför under
ordnad och av staten beroende ställning i beredningens förslag. Bered
ningens uttalande om den kommunala förvaltningen såsom ytterst en
delegerad statsm akt har mött gensagor. Från flera håll fram förs önskemål
om att den kommunala beskattningsrätten skall få ett starkare skydd än
enligt beredningens förslag. Landstingsförbundet och ett par andra
remissinstanser föreslår att både landstingskom munerna och de primära
borgerliga kommunerna bör nämnas i grundlag.
För min del finner jag det till en början vara angeläget understryka den
stora betydelse som den kommunala självstyrelsen har för den svenska
dem okratin. Genom den kan demokratins idé om människornas medinflytande på angelägenheter som berör dem förverkligas i vid om fattning.
Viktiga sam hällsuppgifter kan decentraliseras till organ där de ombesörjs
under hänsynstagande till skiftande lokala förhållanden. I det kom m u
nala livet fostras medborgarna till ett intresse och ett ansvarstagande för
samhällsfrågor som kommer också riksstyrelsen till godo. Som jag redan
har nämnt har den kommunala verksamheten i vårt land successivt
expanderat. K om munerna har blivit instrument för den samhälleliga
reform politiken. Tyngdpunkten i arbetsfördelningen inom den offentliga
sektorn mellan stat och kommun har också successivt förskjutits till
kommunernas förm ån.
Var jag nu har sagt ger vid handen att jag liksom beredningen anser att
den ställning som kommunerna intar inom vårt demokratiska samhälls
system är sådan att den klart måste avspeglas i en ny grundlag. Enligt min
mening bör kommunernas roll i den svenska demokratin i vissa avseenden
kunna framhävas starkare än som skett i beredningens förslag.
En betydelsefull fråga är i vilka avseenden kommunernas ställning bör
komma till uttryck i grundlag eller, med andra ord, vilka ämnen en
grundlagsreglering angående kommunerna bör avse och vilken omfattning
den bör ha. Liksom på sin tid länsdem okratiutredningen anser jag att
man också beträffande kommunerna bör hålla fast vid principen att i RF
inte skall tas in andra materiella bestämmelser än sådana vilka innefattar
de väsentliga grundsatser, som inte bör kunna ändras annat än med
anlitande av de kvalificerade regler som gäller för grundlagsstiftning. Det
är med denna utgångspunkt främst i tre hänseenden som en grundlags
reglering avseende kommunerna kan övervägas, nämligen i fråga om den
kommunala indelningens struktur, innebörden i den kommunala själv
styrelsen och den därmed förenade beskattningsrätten samt i fråga om
form erna för den kommunala verksam heten.
Den borgerliga kommunala verksamheten har alltsedan kom m unrefor
men 1862 varit förlagd till en lokal och en regional nivå, och har utövats
av vad man brukar kalla prim ärkom muner och sekundärkom m uner. För
de lokala, primära kommunerna används numera den enhetliga beteck
ningen kom m un. Som sekundärkom muner fungerar landstingskom m u
nerna. Det kan enligt min mening med fog hävdas att den nu angivna
grundläggande strukturen i den kommunala indelningen inte bör kunna
överges utan sådana överväganden som föregår en grundlagsändring. Jag
föreslår därför att det i en grundlagsbestämmelse i inledningskapitlet bör
slås fast att det i riket skall finnas såväl prim ärkom muner som
sekundärkom m uner. En bestämmelse med denna innebörd anser jag inte
föregripa resultatet av länsberedningens arbete.
Den föreslagna regeln skänker emellertid endast vaga hållpunkter för
indelningen i kom m uner. Liksom beredningen anser jag därför att den
bör kompletteras med en bestäm m else, som tillförsäkrar riksdagen ett
avgörande inflytande på den kommunala indelningen genom att slå fast
att grunderna för ändringar i rikets indelning i kommuner skall
bestäm m as i lag. Med en sådan bestämmelse avses inte endast formellt
betonade regler om kommunala indelningsändringar (jfr lagen (1919:293)
om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning). I anslutning till
praxis bör också de materiella principerna för sådana indelningsreform er
som den år 1952 avslutade storkom m unreform en och den nu pågående
sammanläggningen av kommuner inom kom m unblock anges i lag. Liksom
hittills bör det ankomma på regeringen att i de enskilda fallen förordna
om ändring i den kommunala indelningen.
Det andra ämnet för en eventuell grundlagsreglering gäller, som förut
näm nts, innebörden av den kommunala självstyrelsen och den därmed
förenade beskattningsrätten. I vårt land präglas förhållandet mellan
kommunerna och statsmakterna och därmed den kommunala självstyrel
sen av en helhetssyn. Generellt sett gäller sålunda att staten och
kommunerna samverkar på skilda områden och i olika form er för att
uppnå gemensamma samhälleliga mål. Utgår man från detta synsätt, är
det varken lämpligt eller möjligt att en gång för alla dra orubbliga och
preciserade gränser i grundlag kring en kommunal självstyrelsesektor.
Arbets- och befogenhetsfördelningen mellan stat och kommun måste i
stället i ganska vid omfattning kunna ändras i ta k t med sam hällsutveck
lingen.
Vid en grundlagsreglering av hithörande frågor måste beaktas att den
kommunala självstyrelsen är föremål för överväganden inom olika statliga
utredningar. U tredningsuppdragen berör flera för kommunerna bety d el
sefulla angelägenheter. Länsberedningen har sålunda att överväga upp
giftsfördelningen i stort mellan stat och kommun samt frågan om
ansvarsfördelningen mellan primär- och sekundärkom m uner. Den kom
m unalekonom iska utredningen har i uppdrag att pröva frågan om en
begränsning av den kommunala beskattningsrätten och möjligheten att
sam ordna den prim är- och sekundärkom munala utdebiteringen. Liksom
beredningen anser jag att resultatet av detta utredningsarbete inte bör
föregripas genom mera kategoriska grundlagsföreskrifter, i all synnerhet
som arbetet rör frågor där grundlagsreglering för närvarande helt saknas
eller är knapphändig.
Vad jag hittills har framhållit talar visserligen för att man iakttar
återhållsam het när det gäller att i grundlag ange den kommunala
självstyrelsen. Det hindrar enligt min mening emellertid inte att R F ger
tydligt uttryck för vissa fundamentala drag i fråga om kommunernas
ställning i styrelseskicket.
Genom lagstiftningen har som nämnts kommunerna fått betydelsefulla
åligganden. Dessa uppgifter ger många gånger stor handlingsfrihet åt
kom m unerna. Av grundläggande betydelse för kommunernas kompetens
är emellertid att de utöver sina särskilda åligganden har en fri sektor inom
vilken de kan ombesörja egna angelägenheter. Inom detta område finns
alltså utrymme för en kommunal initiativrätt. Denna initiativrätt kan
sägas bilda en kärna i den kommunala självbestäm m anderätten som bör
komma till klart u ttry c k i RF. Jag föreslår därför att det redan i RF:s
inledande paragraf tas in en bestämmelse med innehåll att den svenska
folkstyrelsen förverkligas förutom genom ett representativt och parla
m entariskt statsskick också genom kum munal självstyrelse. Det senare
uttryck et är visserligen obestäm t, men det kan likväl anses belysande när
det gäller att ge uttryck åt principen om en självständig och inom vissa
ram ar fri bestämmanderätt för kom m unerna.
Den kommunala initiativrätten är starkt förbunden med den k om m u
nala beskattningsrätten. En ändamålsenlig avvägning mellan olika k om
munala ändamål och åtgärder förutsätter en kombination av politiskt och
ekonomiskt ansvar. Liksom beredningen anser jag att principen om rätt
för kommunerna att utkräva skatt för att täcka m edelsbehovet skall
förankras i grundlag. Jag förordar emellertid att principen kommer till
uttryck redan i 1 kap. R F om statsskickets grunder (5 §). De grunder
efter vilka kommunalskatt får tagas ut skall naturligtvis bestäm m as i lag.
En bestämmelse om detta är i departem entsförslaget upptagen i 8 kap.
5 § RF.
Den närmare ansvarsfördelningen mellan stat och kommun bör mot
bakgrund av vad jag nyss har sagt inte anges i grundlag. Däremot delar jag
beredningens uppfattning att RF bör anvisa på vilket sätt kommunernas
uppgiftsom råde skall avgränsas. I princip bör också här ställas kravet att
lagformen skall anlitas. Genom kravet på riksdagens medverkan skapas en
garanti för att frågorna om de kommunala arbetsuppgifterna blir föremål
för den allmänna debatt och därav följande genomlysning som deras vikt
fordrar. Jag föreslår en bestämmelse i ämnet i 8 kap. 5 § RF. Genom att
välja formuleringen att kommunernas befogenheter och åligganden skall
anges i lag har jag velat tydligt markera att kommunerna också i
fortsättningen skall ha sig tilldelade ett område där de själva mera fritt
bedömer vilken verksamhet som skall bedrivas.
Det förhållandet att statsmakterna i särskilda författningar har ålagt
kommunerna att sörja för betydande sam hällsuppgifter, vilka alltså blir
obligatoriska för kom m unerna, sätter sin särskilda prägel på svensk
offentlig förvaltning. Den om fattande kom m unalisering av förvaltningen
som har ägt rum bör stadfästas i grundlag. I 1 kap. 6 § RF föreslår jag i
likhet med beredningen en bestämmelse som anger att det för den
offentliga förvaltningen finns förutom statliga också kommunala förvalt
ningsm yndigheter. I 11 kap. R F, som handlar om rättskipning och
förvaltning, bör emellertid därutöver enligt min mening tas in ett i
förhållande till beredningens förslag ny tt stadgande som direkt utsäger
att förvaltningsuppgift kan anförtros åt kom m un.
I fråga om form erna för den kommunala verksamheten ansluter jag
mig i sak till vad beredningen har föreslagit. Någon detaljerad grundlags
reglering bör alltså inte komma i fråga. Tre grunddrag bör emellertid
stadfästas i RF. För det första skall det givetvis framgå att också den
kommunala självstyrelsen står på den allmänna och lika rösträttens
grund. Om detta ges bestämmelser i 1 kap. 1 § RF. För det andra bör
utsägas att även den kommunala demokratin är representativ. Jag föreslår
i detta avseende att i 1 kap. 5 § RF tas in en bestämmelse om att
beslutanderätten i kommunerna skall utövas av valda församlingar. För
det tredje bör i RF ges en anvisning om den rådande funktionsfördel
ningen inom kommunerna mellan beslutande organ å den ena sidan och
förvaltande och verkställande å den andra. Sådan anvisning ges genom
bestämmelserna i 1 kap. 5 och 6 §§ RF. Till det nu sagda kommer att RF
också i fråga om kommunernas organisation och verksamhetsform er bör
skydda den kommunala självstyrelsen genom att reglera vem som har
beslutanderätten. Principen bör vara att basreglerna — i den mån de inte
kan utläsas ur grundlag — bestäm s av riksdagen i lag. Den åsyftade ord
ningen framgår av de bestämmelser som jag föreslår i 8 kap. 5 § RF.
5.9 Medborgerliga fri- och rättigheter
Den politiska utvecklingen i Sverige visar att en demokrati kan växa
fram och befästas utan att grundlagen innehåller några bindande regler
om lagstiftningens innehåll i form av en fri- och rättighetskatalog av det
slag som återfinnes i många utländska författningar. De fri- och
rättigheter som i dag ter sig självklara för varje svensk medborgare, såsom
yttrande- och inform ationsfrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet och
dem onstrationsfrihet, har tagit form genom att statsmakterna har reglerat
och garanterat dem i vanlig lag. I ett väsentligt hänseende - nämligen i
fråga om tryckfriheten och rätten att ta del av allmänna handlingar —
föreligger emellertid grundlagsskydd genom tryckfrihetsförordningen.
Vår enda motsvarighet till de i utländska grundlagar förekommande
rättighetskatalogerna, 16 § i nuvarande RF, är däremot oklar till sin
innebörd och erbjuder knappast någon garanti i rättslig mening för
medborgarnas fri- och rättigheter. Det nu sagda skall självfallet inte
uppfattas så att de medborgerliga fri- och rättigheterna skulle vara mera
oskyddade i vårt land än på andra håll. Medborgarnas främsta skydd mot
övergrepp ligger och måste ligga i det demokratiska system et som sådant
med fritt arbetande politiska partier som slår vakt om de grundläggande
politiska rättigheterna, med fria val byggda på allmän och lika rö strätt,
med behandling i riksdagen av lagförslag och med en vidsträckt allmän
debatt. Den yttersta garantin för fri- och rättigheter är demokratins
förankring i folkopinionen.
Som ett naturligt led i författningsreform en ingår att i grundlag införa
bestämmelser om de medborgerliga fri- och rättigheterna. Även om
sådana bestämmelser har en självklar plats i en modern grundlag, kan
emellertid arten och omfattningen av regleringen diskuteras.
En utgångspunkt för regleringen av de medborgerliga fri- och rättig
heterna är dock given, nämligen att den för all politisk verksamhet i en
demokrati grundläggande tryckfriheten och rätten att ta del av allmänna
handlingar, vilken brukar benämnas offentlighetsprincipen, liksom hittills
skall vara skyddad på särskilt sätt i grundlag genom tryckfrihetsförord
ningens utförliga bestäm m elser. Det är enligt min mening viktigt att hålla
i minnet att de meningsskiljaktigheter som kan råda angående regleringen
i grundlag av fri- och rättigheterna alltså ej till någon del gäller
tryckfriheten och offentlighetsprincipen. I detta sammanhang kan också
vara anledning att erinra om att förslag nyligen förelagts riksdagen (prop.
1973:33) om ändringar i tryckfrihetsförordningen som gäller offentlig
hetsprincipens tillämpning på bl. a. sådant informationsmaterial som
behandlas med automatisk datateknik. Vidare bör framhållas att frågan
om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefriheten i massmedia f. n.
utreds av massm edieutredningen.
Inom grundlagberedningen har frågan om regleringen i grundlag av
övriga medborgerliga fri- och rättigheter gett upphov till skilda meningar.
Bl. a. hävdades från vissa av beredningens ledamöter att de fri- och
rättigheter som är av särskilt intresse för den politiska verksamheten
borde skyddas på särskilt sätt. Sålunda övervägdes ett krav på att lag som
inskränker någon av dessa fri- och rättigheter skulle kunna beslutas
endast med kvalificerad majoritet i riksdagen. Andra ledamöter fann att
svårigheter var förenade med denna lösning och pekade på att tryck
friheten redan åtnjuter ett mycket starkt skydd i grundlag. Mot förslaget
anfördes främst att innebörden och räckvidden av sådana bestämmelser —
enligt vad grundlagberedningens undersökningar gav vid handen — var
svåra att överblicka. Vidare anfördes att bestämmelserna skulle kunna få
till följd att de rättstillämpande organen drogs in i politiska strider
eftersom det i vissa fall skulle kunna ifrågasättas att författningar som
domstolar och förvaltningsmyndigheter hade att tillämpa ej tillkom m it i
grundlagsenlig ordning. Inom beredningen förelåg enighet om att ett krav
på kvalificerad majoritet skulle innebära risker för tekniska kom plika
tioner.
Av andra ledamöter hävdades att en ny RF skulle ge en felaktig bild av
vårt samhälle, om den inte innehöll en program förklaring angående
välfärdsstatens strävanden mot ekonom isk, social och kulturell utveckling
och utjämning. H ärem ot invändes främst att så allmänt formulerade krav
inte har sin plats i grundlag utan snarare hör hemma i politiska partiers
program.
Beredningens samtliga ledamöter har funnit det angeläget att kunna
lägga fram ett så långt möjligt enhälligt förslag i de centrala frågorna om
medborgarnas rättigheter gentemot samhället. Mot denna bakgrund
enades ledamöterna om en lösning som bl. a. innebär att den nya
grundlagen skall innehålla beskrivningar av de politiska fri- och rättig
heterna och av den personliga friheten men att den samtidigt skall medge
att dessa fri- och rättigheter begränsas genom lag antagen med vanligt
m ajoritetsbeslut. Beredningen för inte heller fram något förslag att
grundlagen skall innehålla krav på lagstiftningens innehåll i form av en
allmän program förklaring om den statliga verksam hetens mål. Den valda
lösningen innebär slutligen att grundlagen inte uppställer något förbud
för de rättstillämpande organen att utöva den lagprövningsrätt som har
utvecklats i praxis.
Beträffande vissa särskilda frågor av rättighetskaraktär föreslår bered
ningen emellertid regler som är bindande för lagstiftaren. I förslaget till
R F återfinnes sålunda förbud mot tillfälliga dom stolar, mot retroaktiva
straffdom ar och mot landsförvisning av svensk medborgare samt ett
förbud att beröva en här i riket bosatt svensk medborgare hans
medborgarskap. Till denna kategori av föreskrifter räknar beredningen
också ett stadgande om rätt för den, som av annan myndighet än domstol
har blivit dömd till straff eller omhändertagen mot sin vilja, att få sin sak
prövad av domstol eller, i vissa fall, av domstolsliknande organ. Här kan
också nämnas en föreskrift som innebär att ersättning alltid skall utgå vid
expropriation och annat sådant förfogande.
Rem isskritiken mot beredningens förslag vad gäller reglering av de
medborgerliga fri- och rättigheterna följer i stor utsträckning samma
13 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90 * *
linjer som den diskussion inom beredningen som ledde fram till förslaget.
Vissa remissinstanser för sålunda fram krav på att grundlagen skall
innehålla en program förklaring om den statliga verksam hetens inriktning.
Andra instanser efterlyser ett starkare skydd för de politiska fri- och
rättigheterna än vad som ligger i kravet på lagform för inskränkningar i
dessa.
I det föregående har jag som min uppfattning uttala t att grundlagens
huvuduppgift bör vara att bestäm m a form erna för den samhälleliga
verksam heten. Det är i en demokrati av särskild betydelse att de politiska
spelreglerna inte kan manipuleras. Det är därför i första hand dessa regler
som bör omfattas av grundlagsskydd. Jag har emellertid samtidigt
framhållit som naturligt att vid en reform av vår författning också
samhällsverksamhetens inriktning i vissa särskilt viktiga hänseenden
kommer till uttryck. Jag anser sålunda att i grundlagen bör föras in vad
som kan kallas för en program förklaring för den samhälleliga verksamhe
ten. En sådan förklaring kan visserligen inte ges rättsligt bindande
karaktär. Detta hindrar emellertid inte att den kan få betydelse för
samhällsutvecklingen genom att ställa upp mål för statsmakternas
handlande.
Den viktigaste grundsatsen bakom all samhällelig verksamhet bör vara
att denna ytterst skall vara inriktad på att åstadkomma rättvisa och
jäm likhet mellan medborgarna. Denna princip bör enligt min mening slås
fast i grundlagen. I grundlagstexten bör vidare till konkretisering av den
grundläggande principen anges vissa för medborgarna särskilt viktiga
områden där denna bör komma till uttryck . Jag tänker här på rätten till
utbildning och arbete samt på samhällets strävan att bereda alla
medborgare social trygghet.
Enligt min mening är det inte onaturligt att åtminstone i vissa
väsentliga hänseenden närmare ange målen för samhällets verksamhet i
grundlag. Beredningen har föreslagit att grundlagen skall innehålla en
bestämmelse om skydd för enskildas egendom av innebörd, att egendom
som någon har förvärvat får tagas från honom genom expropriation eller
annat sådant förfogande endast om ersättning utgår enligt grunder som
bestäm mes i lag. Jag är inte främmande för beredningens tanke att RF
bör innehålla en bestämmelse om den enskildes egendom strygghet.
Regeln bör emellertid ges en mer allmänt hållen utformning än i
beredningens förslag för att bättre svara mot den sakliga innebörd som
beredningen torde ha avsett att bestämmelsen skulle ha. Den kommer
också härigenom att såsom närmare utvecklas i specialmotiveringen stå i
bättre överensstämmelse med vissa föreskrifter i gällande rätt.
Enligt m in mening skulle en grundlagsreglering, som gäller den
enskildes ekonomiska trygghet, vara ofullständig och missvisande, om
den inte också slog fast den enskildes rätt till trygghet i arbetsanställningen och till inflytande över sina arbetsförhållanden. Jag förordar av
denna anledning att RF får innehålla ett stadgande till skydd också för
denna rätt.
Till de nu nämnda stadgandena som tar sikte på vissa väsentliga
trygghetsfrågor återkommer jag i specialmotiveringen. Jag vill emellertid
redan här fram hålla att dessa stadganden, i likhet med den allmänna
program förklaring som jag har behandlat i det föregående, inte är
utformade som rättsligt bindande föreskrifter utan anger mål för
samhällets verksam het.
Några av de remissinstanser som vill ha ett starkare skydd för de
politiska fri- och rättigheterna än det av beredningen föreslagna, anser att
den omständigheten att Sverige har anslutit sig till konventioner om
mänskliga fri- och rättigheter bör slå igenom i en ny grundlag. Det har
förordats att man bör överväga ett grundlagsstadgande om att bestäm m el
serna i de konventioner av detta slag som Sverige har anslutit sig till skall
tillämpas nationellt. För egen del anser jag att konventionernas främsta
värde för den enskilde ligger i själva konventionsinnehållet och i att
Sverige genom att ansluta sig till konventionerna förpliktat sig att
respektera dessa. Vad särskilt gäller den europeiska konventionen om de
mänskliga rättigheterna (europarådskonventionen) finns dessutom ett
speciellt kontrollsystem som Sverige har underkastat sig. I detta ingår
bl. a. en rätt för en enskild person, som anser att en av samhället vidtagen
åtgärd inkräktar på hans rättigheter enligt konventionen, att hos den
europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, som är ett
organ för utredning och förlikning, påkalla utredning i frågan. En fråga
om åsidosättande av konventionens bestämmelser kan vidare under vissa
förutsättningar av kommissionen eller av den berörda staten hänskjutas
till den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. I den mån
en lag i undertecknande stat befinns strida mot konventionen är staten
skyldig att ändra lagstiftningen.
Att ta ytterligare ett steg och införliva rättighetskonventionerna med
svensk rätt stö ter emellertid på praktiska och tekniska svårigheter.
Särskilt bör pekas på den brist på enhetlig juridisk terminologi som ofta
utmärker konventionstexterna. Härtill kommer att den teknik som har
använts vid konstruktionen av konventionerna i hög grad skiljer sig från
svensk lagstiftningsteknik. Konventionerna läm par sig därför inte för en
direkt tillämpning i enskilda tvister inför svenska domstolar och myndig
heter. Man måste räkna med att ett införlivande av konventionerna med
svensk grundlag i åtskilliga fall skulle kunna medföra ovisshet om vad
som gäller i detalj på olika rättsom råden.
Enligt min uppfattning bör man sträva efter att i grundlag på lämpligt
sätt reglera ett begränsat antal fri- och rättigheter som allmänt anses vara
av särskild betydelse. Regleringen bör självfallet inte ha sådant innehåll
att den omöjliggör eller allvarligt försvårar lagstiftning till skydd för
väsentliga samhälleliga eller enskilda intressen. Så t. ex. måste rätten att
meddela uppgifter och upplysningar kunna begränsas av hänsyn till rikets
säkerhet. Det måste vidare — för att ta ett annat exempel —vara möjligt
att göra de inskränkningar i den personliga friheten som erfordras för att
man skall kunna förebygga och beivra brott eller för att man i vissa fall
skall kunna bereda personer erforderlig vård. Om jag skall ta ett tredje
exempel kan jag näm na dem onstrationsfriheten. Det är uppenbart att en
vidsträckt dem onstrationsfrihet är ett starkt demokratiskt intresse. Det är
emellertid lika uppenbart att dem onstrationsfriheten i den praktiska
tillämpningen måste kunna begränsas med hänsyn bl. a. till trafikför
hållanden och allmän ordning.
Man kan från de utgångspunkter som jag nu har angett tänka sig flera
sätt att utforma en grundlagsreglering av medborgerliga fri- och rättighe
ter. Den metod som har valts av grundlagberedningen i fråga om den
personliga friheten och de politiska fri- och rättigheterna går ut på att
man i allmänna ordalag beskriver dessa i grundlag och i övrigt begränsar
sig till att ange att inskränkningar i fri- och rättigheterna får föreskrivas
endast i lagform. Regler av detta slag kommer närmast att fungera som en
kom petensreglering som drar upp gränsen mellan regeringens och riks
dagens normgivningsm akt. Som ett särskilt m om ent tillkommer emeller
tid att grundlagen ger besked om vad som skall gälla i den mån
lagbestämmelser saknas.
Om man vill ge fri- och rättigheterna ett starkare skydd är flera
möjligheter teoretiskt tänkbara. Ett alternativ som ibland diskuteras
innebär att man uppställer ett krav på en särskild procedur - exempelvis
beslut med kvalificerad majoritet eller beslut i den ordning som gäller för
grundlagsändring — vid stiftandet av lagar som inskränker de i grundlagen
angivna fri- och rättigheterna. Denna lösning har emellertid avgörande
nackdelar. Om man låter ett sådant skydd avse samtliga de fri- och
rättigheter som anges i beredningens förslag, kommer som beredningen
har påvisat (jfr de.n vid betänkandet fogade bilagan 3) den särskilda
beslutsregeln att gälla i fråga om viktiga bestämmelser i brottsbalken,
krim inalvårdslagstiftningen, socialvårdslagstiftningen, central lagstiftning
med anknytning till försvarsväsendet och betydelsefull lagstiftning av
polisiär natur. Bl. a. kommer ingen straffbestämmelse med frihetsstraff i
skalan att kunna beslutas annat än i den särskilda ordningen. Detta
innebär i sin tu r att skyddet kommer att sträcka sig långt utan för de
typiskt politiska rättigheterna och gälla också t. ex. näringsverksamhet
och andra frågor av ekonomisk natur. Om man å andra sidan försöker
göra undantag från kravet på kvalificerad majoritet i fråga om vissa
frihetsberövanden, möter man besvärliga gränsdragningsproblem. Som
exempel härpå kan nämnas att skilda meningar kan göra sig gällande i
frågan huruvida föreskrifter om sådana straffprocessuella frihetsberövan
den som häktning och anhållande eller om sådana frihetsberövanden som
förekommer i olika vårdlagar bör omfattas av kravet på särskild besluts
ordning eller ej. Ett annat område där meningarna kan bryta sig gäller
frihetsinskränkningar av det slag som ligger i föreskrifterna om värnplikt,
civilförsvarsplikt och annan tjänsteplikt. En regel att sådana föreskrifter
får beslutas endast med kvalificerad majoritet skulle kunna innebära att
försvarspolitiken i viktiga hänseenden kom att bestäm m as av en minoritet
inom riksdagen.
Det senast anförda exemplet leder över till en annan aspekt på den nu
behandlade frågan. Hur man än avgränsar det om råde, som skall omfattas
av ett krav på särskild beslutsordning, kvarstår att räckvidden av detta
krav inte kan till fullo överblickas. Det finns all anledning att befara att
det särskilda skyddet under alla omständigheter kommer att om fatta
också föreskrifter i ämnen där skilda politiska uppfattningar och sam
hälleliga värderingar gör sig gällande utan att de aktuella spörsmålen i
praktiken har något rimligt samband med enskildas fri- och rättigheter. 1
sådana fall skulle en särskild beslutsregel på ett otillbörligt sätt komma i
strid med den för den demokratiska beslutsordningen grundläggande
m ajoritetsprincipen.
En reglering som uppställer krav på särskild beslutsordning för rättighetsinskränkande normgivning medför även andra svårigheter. Som ett
exempel bland många på de lagtekniska problem man möter när man
försöker att i grundlag utforma en reglering av detta slag kan nämnas de
fall där olika typ er av rättigheter bryter sig mot varandra. Jag behöver i
detta sammanhang endast peka på straffstadgandet om störande av
förrättning eller allmän sam m ankomst i vilket yttrandefriheten står mot
dem onstrationsrätten och m ötesfriheten. I sådana fall medför kravet på
särskild beslutsordning för inskränkning av en rättighet svårigheter att
genom positiva lagbestämmelser skydda en motstående rättighet.
Om man uppställer ett krav på kvalificerad majoritet eller på någon
annan särskild procedur vid stiftandet av lagar som inskränker de
grundlagsfästa fri- och rättigheterna måste man som jag redan har a n ty tt
räkna med att räckvidden av detta krav kan komma att bli om stridd.
Detta kan i viss mån motverkas genom att man i grundlagen preciserar
och begränsar varje rättighetsregels tillämpningsom råde. Det ligger emel
lertid i sakens natur att en sådan reglering för att medföra önskat resultat
måste bli mycket utförlig. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det
för att åstadkomma en effektivt skyddande och samtidigt praktiskt
användbar reglering i fråga om endast två särskilda fri- och rättigheter —
tryckfriheten och rätten att ta del av allmänna handlingar — har krävts en
särskild grundlag - tryckfrihetsförordningen — innehållande mer än 100
paragrafer, en sekretesslag, innehållande närmare 50 paragrafer samt en
rik flora särskilda sekretessbestäm m elser. Det är enligt min uppfattning
uteslutet att i grundlagen undanröja alla oklarheter i en rättighetsreglering som spänner över såvida fält som det här är fråga om . Det föreligger
därför en betydande risk för att en domstol eller annan myndighet intar
en annan ståndpunkt än riksdagen i frågan, huruvida en lag inskränker en
grundläggande rättighet, och till följd därav anser en lag som har antagits
enligt de vanliga reglerna för lagstiftning vara ogiltig. Detta kan i sin tur
komma att medföra att grundlagsenligheten i utfärdade lagar ofta sätts i
fråga samt medföra konflikter mellan riksdagen och de rättstilläm pade
organen, konflikter som på lång sikt kommer att förringa allmänhetens
förtroende för lagar som har utfärdats i behörig ordning.
Med detta sista är jag inne på den i själva verket tyngst vägande
invändningen mot vaije system som bygger på att lagar i vissa icke
närmare preciserade ämnen skall beslutas med kvalificerad m ajoritet.
Varje system av detta slag skapar inte bara risker för olustiga procedur
strider i riksdagen utan innebär också, och fram för allt, på sikt en
påtaglig risk för politisering av domstolarna till nackdel både för
demokratin och rättssäkerheten.
Av de skäl som jag nu har anfört anser jag mig inte kunna förorda att
det i en ny RF förs in en mera generellt utformad rättighetsreglering som
ställer upp gränser för lagstiftarens handlingsfrihet. Jag ansluter mig i
stället till den av beredningen föreslagna lösningen, vilken inte är förenad
med de allvarliga olägenheter som följer med de andra lösningar jag har
redogjort för. Genom den av beredningen föreslagna regleringen säkerstäl
les att alla inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna
kommer att beslutas av folkets valda företrädare under den offentlighet
och den allmänna debatt som följer med en riksdagsbehandling.
Som jag redan har nämnt föreslår beredningen att R F beträffande vissa
särskilda frågor skall innehålla regler som begränsar lagstiftarens hand
lingsfrihet. De flesta av dessa regler — bl. a. förbuden mot retroaktiv
straffrättskipning och mot landsförvisning av svensk medborgare samt
förbudet att beröva här i riket bosatt svensk medborgare hans m edborgar
skap — är emellertid enligt beredningens förslag formellt riktade till de
rättstillämpande organen och innebär att dessa får en grundlagsfäst
skyldighet att sätta föreskrifter som kränker ifrågavarande förbud åt
sidan. Några remissinstanser har föreslagit att de nu nämnda stadgandena
i stället skall riktas till de normgivande organen. Jag ansluter mig till
denna uppfattning. Det är enligt min åsikt mindre tilltalande att
grundlagen skall synas förutsätta att statsmakterna kommer att besluta
föreskrifter som myndigheterna inte får följa. Som jag kommer att
utveckla närmare i det följande, förutsätter jag att den lagprövningsrätt
som för närvarande får anses tillkom m a de rättstillämpande organen skall
bestå även efter antagandet av en ny R F. Även med den av mig förordade
utformningen av bestämmelserna kommer alltså domstol att kunna
åsidosätta lag eller annan författning, om lagen eller författningen står i
uppenbar strid med en grundlagsbestämmelse.
Beredningens förslag att i grundlag skriva in ett förbud mot retroaktiv
straffrättskipning har inte föranlett några invändningar under remissbe
handlingen. Detsamma gäller i fråga om det föreslagna förbudet mot
tillfälliga dom stolar. Jag anser liksom beredningen att de för rättsstaten
utmärkande principer som ligger bakom förslaget i dessa delar bör
komma till uttryck i en ny RF. Som jag redan har nämnt bör förbudet
mot retroaktiv straffrättskipning emellertid ersättas med ett förbud mot
retroaktiv normgivning på straffrättens område.
Jag delar beredningens uppfattning att den medborgarna tillkommande
rätten att vistas i riket är av så väsentlig betydelse att den bör slås fast i
grundlag. Liksom beredningen anser jag vidare att en bestämmelse som
slår fast denna rätt bör kompletteras med ett förbud mot att beröva en
här i riket bosatt svensk medborgare hans medborgarskap. I överensstäm
melse med vad jag tidigare har sagt bör ifrågavarande föreskrifter
utformas så att de riktas till de normgivande organen.
Det av beredningen föreslagna stadgandet om rätt för den, som av
annan myndighet än domstol har blivit dömd till straff eller om händerta
gen mot sin vilja, att få sin sak prövad av domstol eller, i vissa fall, av
domstolsliknande organ har utsatts för kritik under remissbehandlingen
av innebörd att stadgandet i sin föreslagna lydelse leder till en konflikt
med nu gällande lagstiftning om strafföreläggande och ordningsbot.
Denna kritik är enligt min uppfattning befogad och har föranlett mig att
begränsa stadgandets tillämpningsom råde till att avse enbart frihetsberövanden. Härmed torde man bevara det från medborgarnas synpunkt
väsentligaste av beredningens förslag i denna del.
I grundlagberedningens förslag har bestämmelserna om de politiska frioch rättigheterna tagits in i 7 kap. om lagar och lagstiftning, medan
föreskrifterna om förbud mot retroaktiva straff, mot landsförvisning av
svensk medborgare och mot berövande av svenskt medborgarskap
återfinnes i 10 kap. om rättskipning och förvaltning. I samma kapitel har
beredningen tagit in den regel om skydd mot expropriation utan
ersättning som jag har nämnt i det föregående samt föreskriften om rätt
till domstolsprövning av beslut om frihetsberövande m. m.
Under remissbehandlingen har från en del håll förordats att den nya
RF skulle innehålla ett särskilt kapitel om grundläggande fri- och
rättigheter. Som jag redan har nämnt bör enligt min mening de av
beredningen föreslagna reglerna av rättighetskaraktär utökas med en
allmän program förklaring om den samhälleliga verksam hetens inriktning
och med en regel om arbetstagares rätt till trygghet i sin anställning m. m.
Det blir då naturligt att samla de viktigaste rättighetsreglerna i ett särskilt
kapitel, som bör följa närmast efter det inledande kapitlet om stats
skickets grunder. Enligt min mening bör ett sådant kapitel om grundläg
gande fri- och rättigheter (2 kap. i departem entsförslaget) inledas med
den allmänna program förklaringen. Därefter bör följa de bestämmelser
som tar sikte på den enskildes ekonomiska trygghet och hans möjligheter
att påverka sina anställningsförhållanden. Kapitlet bör avslutas med
föreskrifterna om de politiska fri- och rättigheterna. Föreskrifterna om
förbud mot retroaktiv strafflagstiftning, mot landsförvisning av svensk
medborgare och mot berövande av svenskt medborgarskap har så nära
samband med reglerna om normgivningen att de bör föras in i det kapitel
som behandlar denna fråga (8 kap. i departem entsförslaget). Föreskriften
om rätt till domstolsprövning av beslut om frihetsberövande har enligt
min mening sin naturliga plats i det kapitel som behandlar rättskipning
och förvaltning (11 kap. i departem entsförslaget).
En särskild fråga är i vilken utsträckning man bör göra grundlagens
regler om fri- och rättigheter tillämpliga även i fråga om här i riket
bosatta personer som inte är svenska medborgare.
F örfattningsutredningen hade i sitt förslag till RF tagit in ett
stadgande enligt vilket utlänning här i riket skulle åtnjuta fri- och
rättigheter i likhet med svensk medborgare, såvitt inte annat var särskilt
stadgat. I grundlagberedningens förslag avser reglerna om de politiska frioch rättigheterna samt om den personliga friheten endast svenska
m edborgare. D etsam m a gäller i fråga om rätten för den som av annan
anledning än brott har blivit omhändertagen tvångsvis att få om händerta
gandet prövat av dom stol. Stadgandena om förbud mot landsförvisning
och berövande av medborgarskap kan självfallet inte ta sikte annat än på
svenska medborgare. I övrigt är de av beredningen föreslagna reglerna
tillämpliga även i fråga om andra än svenska medborgare.
Ett par remissinstanser har hävdat att grundlagen bör ge här bosatta
utlänningar ett starkare skydd än vad beredningen har föreslagit. Enligt
dessa instanser bör i princip samma regler gälla för utlänningar som för
svenska medborgare.
En här i riket bosatt utlännings rättsställning skiljer sig på ett
avgörande sätt från en svensk medborgares genom att endast den svenska
medborgaren har en ovillkorlig rätt att uppehålla sig i riket och att bereda
sig sin utkom st här. Så länge denna grundläggande skillnad består,
kommer ett grundlagsskydd i andra hänseenden för här i riket bosatta
utlänningar att te sig synnerligen ofullkom ligt. En rätt att ge uttryck för
meningar eller att delta i allmänna sam m ankom ster är sålunda av
begränsat värde, om utlänningen inte har någon garanti för att få ett
kanske kortvarigt uppehållstillstånd förlängt. Härtill kommer att det
finns ett legitimt behov av att i fråga om utlänningar i vissa hänseenden
kunna göra inskränkningar i den personliga friheten och i de politiska frioch rättigheterna i annan form än lagstiftningens. Som exempel härpå
kan nämnas 14 § utlänningslagen som tillåter Kungl. Maj:t att inskränka
utlänningars rätt att uppehålla sig inom visst om råde. Jag kan vidare
erinra om den befogenhet som 34 § utlänningslagen ger Kungl. Majit att
föreskriva inskränkningar och villkor för utlännings vistelse i riket. Vad
gäller frågan om rätten till domstolsprövning av frihetsberövande åtgärd
vill jag påpeka att någon sådan möjlighet inte föreligger vad gäller tagande
i förvar av utlänning enligt 35 § utlänningslagen.
Vad jag nu har sagt leder till den slutsatsen att det, såvitt gäller de
politiska rättigheterna och rörelsefriheten, inte torde vara möjligt att i
grundlag bereda här i riket bosatta personer som inte är svenska
medborgare ett starkare skydd än vad som gjordes i författningsutredningens förslag. En sådan regel, som innebär att skyddet kan genom bry
tas av föreskrifter av vilken konstitutionell valör som helst, saknar
emellertid enligt min mening självständig rättslig betydelse. I fråga om
tryggande av utlänningarnas rättsställning bör man enligt min mening i
stället fortsätta på den väg som man hittills har b e trä tt, nämligen att
efter överenskommelser med andra länder genom vanlig lagstiftning till
försäkrade här bosatta utlänningarna samma förmåner som svenska
medborgare.
Som jag har nämnt i det föregående förutsätter jag i likhet med
beredningen att den s. k. lagprövningsrätt som har utvecklats i rättspraxis
skall bestå även efter antagandet av den nya RF. Denna rätt har hittills i
huvudsak kom m it till uttryck genom dom stolsavgöranden. Den torde
emellertid få anses tillkom m a samtliga organ som tillämpar rättsregler
under utövande av rättskipning eller offentlig förvaltning. Lagprövnings
rätten som den har utform ats i rättspraxis, kan, kort u ttry c k t, sägas
innebära att en myndighet har rätt — och skyldighet — att i sin
rättstillämpande verksamhet sätta åt sidan en föreskrift sorn strider mot
en bestämmelse i en författning av högre konstitutionell valör. Vanlig lag
får med andra ord vika för grundlag. Härför krävs emellertid att den
ifrågasatta lagen står i uppenbar strid med en klar bestämmelse i
grundlag.
Självfallet bör det också i fortsättningen vara så att ett aktstycke, som
utger sig för att vara en författning men som över huvud taget inte härrör
från ett organ som är behörigt att besluta författningar, inte skall
tillämpas av m yndigheterna. Vad gäller frågan om kon flikter mellan
författningar på skilda konstitutionella nivåer — konflikter som kan bestå
i att en viktig form föreskrift i en högre författning har satts åt sidan vid
tillkom sten av en lägre, i att ett organ har beslutat en viss författning i
klar strid med en kom petensföreskrift i en högre författning eller i att två
författningar av olika valör innehåller mot varandra uppenbart stridande
materiella föreskrifter — är det också naturligt att det i enlighet med den
praxis som har utvecklat sig fortfarande gäller att en föreskrift i en
författning av högre valör skall äga företräde fram för en föreskrift av
lägre valör. Detta betraktelsesätt är uppenbarligen en förutsättning för att
regler om ett särskilt grundlagsstiftningsförfarande och grundlagsregler
om att vissa föreskrifter endast får beslutas genom lag skall ha någon
mening. Det kan därför sägas stå i överensstämmelse med intentionerna
bakom grundlagens regler i dessa hänseenden att man även ifo rtsätt
ningen tillåter en domstol eller förvaltningsmyndighet att i ett anhängigt
ärende beakta exempelvis ett uppenbart frångående av grundlagens
kompetensfördelning mellan riksdag och regering.
Tydligt är att en lagprövningsrätt med den omfattning som jag nu har
angett liksom hittills får ringa eller ingen praktisk betydelse. Att gröva
form fel eller andra uppenbara åsidosättanden av grundlagsregler skulle
förekomma vid normgivningen fram står som i hög grad osannolikt, i all
synnerhet som de regler om fördelningen av normgivningskompetensen
som nu föreslås är så utformade att de medger ett visst spelrum för de
normgivande organen.
5.10 Normgivningsmakten
De centrala statsorganen i en parlamentarisk stat, folkrepresentationen
och regeringen, kan sägas ha till huvuduppgift att leda sam hällsutveck
lingen och att bestäm m a den offentliga verksam hetens inriktning i stort. I
betydande utsträckning fullgör de denna uppgift genom normgivning,
dvs. genom att besluta föreskrifter som blir bestämmande för myndig
heters och enskildas handlande.
Det är en i vår kulturkrets allmänt omfattad åsikt att normgivningen
inom de för medborgarna viktigaste äm nesom rådena bör utövas av
folkrepresentationen eller i varje fall under dess medverkan. Detta synsätt
ligger bakom uppfattningen, att folket genom folkrepresentationen skall
ha del i besluten om de norm er som föreskriver inskränkningar i
medborgarnas frihet eller rätt till egendom. Det har under inflytande av
ett naturrättsligt betraktelsesätt hävdats att i själva verket endast norm er
som har sådant innehåll skulle vara att betrakta som lagar. Lagbegreppet
skulle således vara materiellt bestäm t.
I 1809 års RF avspeglas ett härifrån delvis avvikande sätt att se på
lagbegreppet. I det beröm da m em orialet från 1809 års k o n stitu tio n su t
skott talas visserligen bl. a. om ” lagar i deras egentliga bem ärkelse” och
om ” rikets civil- och kriminallagar samt det gällande rättegångssättet” .
Den grundläggande bestämmelsen om dessa lagar, vilka för sin tillkom st
kräver riksdagens medverkan, återfinns i 87 § 1 mom. R F. Men därutöver
används u ttry c k et lag även för att beteckna vissa författningar som har
ett vidare innehåll och som beslutas av konungen (89 § RF). Till om rådet
för den lagstiftning som skall äga rum under riksdagens medverkan
hänförs enligt 87 § RF ” allmän civil- och kriminallag” . Detta begrepp
torde i huvudsak om fatta de bestämmelser som ingick eller ansågs böra
ingå i 1734 års lag. D äijäm te förs genom särskilda bestämmelser i RF
föreskrifter i vissa speciella ämnen in under riksdagens m edbestäm m ande.
I övrigt ligger normgivningsmakten hos konungen.
Numera reserveras beteckningen lag för författningar som har tillkom
m it genom samfällt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen. I den mån RF
uttryckligen föreskriver denna form för föreskrifter i vissa äm nen, kan
man således säga att vårt nuvarande lagbegrepp är materiellt bestäm t.
Emellertid öppnas genom 89 § RF en möjlighet för Kungl. Maj:t att
hänskjuta förslag till författningar inom Kungl. Maj:ts beslutsfär till
riksdagen för prövning enligt reglerna om allmän civil- och kriminallag.
Författningar som har tillkom m it på detta sätt kan sägas vara lagar inte i
kraft av sitt innehåll utan på grund av den form i vilken de har
tillkom m it, nämligen genom samfällt beslut av Kungl. Maj:t och
riksdagen.
I detta sammanhang bör nämnas att enligt vedertagen uppfattning en
samfällt stiftad lag — oavsett om den samfällda lagstiftningens form i det
särskilda fallet är föreskriven i RF eller ej - kan ändras eller upphävas
endast genom samfällt beslut av Kungl. Majit och riksdagen. Man brukar
för denna grundsats använda beteckningen den form ella lagkraftens
princip.
I författningsutredningens förslag används ett lagbegrepp som ansluter
till den praxis som gäller nu. Lagbegreppet är alltså inte i förslaget
begränsat till att om fatta föreskrifter i vissa särskilda äm nen. Enligt
utredningen skulle term en lag avse generella rättsregler och användas i
första hand för att beteckna författningar, som innehöll så väsentliga
rättsregler, att de för sin tillkom st krävde riksdagsbeslut. Förslaget
innebar visserligen den avvikelsen från gällande rätt, att lag skulle stiftas
av riksdagen ensam. Utredningen bestäm de emellertid lagområdets
omfattning på i princip samma sätt som om rådet för den samfällda
lagstiftningen anges i 1809 års RF. I skilda bestämmelser i förslaget
nämndes sålunda olika ämnen som skulle regleras genom lag. 1 övrigt skulle
normgivningsmakten tillkom m a regeringen. Förslaget öppnade samma
möjlighet till utvidgning av lagom rådet som 1809 års R F. Regeringen
skulle alltså kunna förelägga riksdagen ett författningsförslag i en fråga i
vilken regeringen var behörig att besluta, för att riksdagen skulle antaga
förslaget som lag. Den form ella lagkraftens princip grundlagsfästes genom
en särskild föreskrift.
G rundlagberedningens syn på lagbegreppet skiljer sig inte på något
avgörande sätt från den åskådning som ligger bakom författningsutredningens förslag. Beredningen anser sålunda att en lag till sin typ är en
föreskrift med generell giltighet. Grundlagen bör emellertid inte hindra
att lagform en i undantagsfall begagnas för en föreskrift som syftar till att
lösa något enstaka konkret problem . I likhet med författningsutredningen föreslår beredningen att lag skall stiftas av riksdagen ensam. Bered
ningen ansluter sig till vedertagen teknik genom att i sitt förslag till RF
ange ett antal ämnen som skall regleras genom lag. Den går emellertid
längre än 1809 års RF och författningsutredningen när det gäller
möjligheterna att utvidga lagom rådet utöver det i lagtexten särskilt an
givna.
Enligt beredningen skall riksdagen sålunda i princip kunna av egen
kraft stifta lag i vilket ämne som helst. En i system et inbyggd spärr —
riksdagen skall kunna gå utan för det i RF beskrivna lagom rådet endast
om regeringen har underlåtit att inom skälig tid efterkomma en av
riksdagen gjord framställning om viss normgivning - kan inte sägas rubba
den grundläggande principen bakom beredningens förslag att all normgiv
ning ytterst skall omfattas av riksdagens kom petens. I den mån riksdagen
beslutar föreskrifter utanför det område inom vilket den måste besluta
genom lagstiftning, skall det enligt beredningen stå riksdagen fritt att
använda lagformen, om den anser detta ändamålsenligt. Riksdagen skall
emellertid i sådana fall också kunna välja en annan form för sina beslut.
Liksom författningsutredningen föreslår beredningen att den form ella
lagkraftens princip grundlagsfästes.
Jag delar i allt väsentligt beredningens syn på lagbegreppet. Enligt min
mening ligger i lagbegreppet först och främst att detta endast kan
om fatta rättsregler. Sådana regler kännetecknas i princip av att de är
bindande för myndigheter och enskilda. Av det för rättsstaten u tm ärkan
de kravet på normmässig behandling av medborgarna följer vidare att en
rättsregel skall vara en generell föreskrift. Till dessa egenskaper som
utmärker rättsregler i allmänhet kommer sedan det m om ent som
skiljer lagar från andra rättsregler, nämligen att lag skall ha beslutats av
riksdagen. Jag delar författningsutredningens och beredningens u p p fa tt
ning att rätten att besluta lag skall ligga hos riksdagen ensam. Jag föreslår
således att någon samfälld lagstiftning inte skall förekomma i fram tiden.
Denna ordning utesluter givetvis inte att regeringen utarbetar lagförslag
som den överlämnar till riksdagen för prövning. En medverkan av
regeringen i denna form fram står som naturlig och ändamålsenlig och kan
förutsättas bli ett normalt led i lagstiftningsproceduren också enligt den
nya regeringsformen.
Jag har i det föregående uttala t att en lag liksom varje annan rättsregel
skall vara en generell föreskrift. Som beredningen har framhållit kan
det visserligen
undantagsvis
vara nödvändigt att genom lag
ge föreskrifter som blir tillämpliga endast i fråga om ett enstaka fall.
Enligt min mening måste lagen emellertid även i en sådan situation vara
generellt utform ad. Jag kan således inte ansluta mig till den uppfattning
som kommer till uttryck hos beredningen att det bör vara möjligt för
riksdagen att genom lag fatta ett beslut som uttryckligen anges avse
endast ett visst konkret fall. Jag är medveten om att det inte är helt lätt
att ange innebörden av kravet på generell tilläm pbarhet. Enligt min
mening får en lag anses uppfylla detta krav om den exempelvis avser
situationer av ett visst slag eller vissa typer av handlingssätt eller om den
riktar sig till eller på annat sätt berör en i allmänna term er bestäm d krets
av personer. En lag som anger tidpunkten för en folkomröstning eller
formuleringen av den fråga som skall ställas till folket får sålunda anses
vara generellt tilläm pbar, eftersom den gäller för alla som deltar i
folkom röstningen. Motsvarande gäller enligt min uppfattning i fråga om
lag som avbryter en arbetskonflikt. Det blir däremot med den u p p fatt
ning beträffande lagbegreppet som jag nu har gett uttryck för inte möjligt
för riksdagen att genom lag besluta i särskilt fall om angelägenhet i vilken
avgörandet enligt gällande rätt ankommer på regeringen, domstol eller
annan m yndighet.
Av min tidigare redogörelse framgår att såväl 1809 års RF som
författningsutredningens förslag drar en yttre gräns för riksdagens
kom petens, som riksdagen inte kan överskrida av egen kraft, medan
grundlagberedningen däremot öppnar hela norm givningsom rådet för
riksdagen.
Enligt min åsikt är det bäst förenligt med folksuveränitetens princip
att man inte uppställer några form ella hinder för riksdagens normgivningskom petens. Det är visserligen ofrånkomligt att regeringen och
underordnade myndigheter i praktiken har hand om en mycket betydan
de del av normgivningen. Riksdagen bör emellertid på norm om rådet ha
en principiell frihet att ingripa med lagstiftning i vilket ämne som helst.
Som har nämnts förut innefattar grundlagberedningens förslag dock en
viss spärr för riksdagens möjligheter att gå in på vissa delar av
norm givningsom rådet. Riksdagen skall sålunda inte kunna meddela
föreskrifter utan för ramen för det egentliga lagområdet annat än om
regeringen har underlåtit att inom skälig tid efterkomma en av riksdagen
gjord fram ställning om normgivning. Under remissbehandlingen har
påpekats att denna spärregel kan befaras medföra vissa gränsdragningsproblem . Eftersom föreskriften skulle begränsa riksdagens handlingsfrihet
även i fråga om ämnen där regeringens norm givningskom petens grundas
på riksdagsbem yndiganden, kunde talm annen exempelvis bli tvungen att
avgöra om en inom riksdagen väckt lagstiftningsfråga var i konflikt med
ett tidigare delegeringsbeslut eller ej. En liknande situation kunde vidare
tänkas uppkomma på grund av svårigheterna att fastställa innebörden av
uttryck et ” inom skälig tid ” . För egen del anser jag att man inte kan
bortse från dessa invändningar. Med hänsyn härtill och då regeln under
alla förhållanden inte skulle få någon nämnvärd betydelse i det
parlamentariska system et bör den inte tas upp i den nya RF.
I likhet med författningsutredningen och grundlagberedningen anser
jag att den form ella lagkraftens princip bör komma till uttryck i
grundlagstexten.
Utifrån betraktelsesättet att riksdagen bör ha en obegränsad rörelsefri
het inom hela norm givningsom rådet ligger det nära till hands att också
hävda att riksdagen fritt bör kunna bestäm m a i vad mån den själv skall
utöva sin beslutanderätt eller överlämna den till andra organ. Man kan
vidare fram föra den uppfattningen, att det med ett parlamentariskt
styrelsesätt inte finns så stor anledning att dra någon skarp gräns mellan
folkrepresentationens och regeringens funktioner, eftersom regeringen
för sin existens är beroende av folkrepresentationens förtroende. Em eller
tid är det en viktig sida av folksuveräniteten att de mest betydelsefulla
politiska besluten alltid skall fattas av det statsorgan som bäst avspeglar
de inom befolkningen föreliggande opinionerna, alltså av riksdagen.
Rikdagen skulle inte fylla sin uppgift, om den i någon mera betydande
omfattning överlämnade åt andra organ att fatta dessa beslut. I enlighet
härmed innebär grundlagberedningens förslag att de centrala delarna av
normgivningsmakten skall utövas av riksdagen ensam. Utöver de skäl
härför som sammanhänger med riksdagens principiella ställning som det
främsta statsorganet åberopar beredningen bl. a. behovet av offentlig
debatt kring planerade lagar, önskemålet om växelverkan mellan m edbor
garna och deras valda ombud samt kravet på en viss stabilitet i
befogenhetsfördelningen. Beredningen pekar vidare på önskemålet att
oppositionen skall vara så mångsidigt orienterad som möjligt om viktiga
avgöranden, så att den skall kunna ta på sig regeringsansvaret vid en
om kastning av m ajoritetsförhållandena. Beredningen uttryck er också den
uppfattningen att tvånget till offentlig redovisning medför att lagarna blir
mer genom arbetade. Jag ansluter mig till dessa skäl för att lägga den
centrala normgivningen hos riksdagen ensam. Slutsatsen av vad jag nu har
sagt blir att grundlagen bör innehålla en reglering som fastslår ett
obligatoriskt lagområde — dvs. förbjuder riksdagen att i annan form än
grundlagsstiftningens avhända sig sin normgivningsmakt i vissa frågor.
Frågan hur man skall avgränsa det obligatoriska lagområdet och i
övrigt utforma regleringen av kom petensfördelningen mellan riksdagen
och regeringen hör till de tekniskt mest komplicerade i författningsarbe
tet. Flera typ er av lösningar är teoretiskt tänkbara.
För att en reglering av norm givningskom petensens fördelning mellan
statsorganen skall kunna ge dessa erforderlig ledning samt förebygga
konstitutionella tvister angående legaliteten i deras agerande, måste den
utformas på sådant sätt, att den blir klar till sin innebörd. Regleringen får
å andra sidan inte vara så utförlig, att man kommer i konflikt med kravet
på översiktlighet. Man bör vidare se till att den metod som man använder
något så när klart ger uttryck för de bakom kom petensregleringen
liggande grundsatserna.
Som jag redan har nämnt återfinns på skilda ställen i 1809 års RF
föreskrifter att vissa angivna ämnen skall regleras i den samfällda
lagstiftningens form. Dessa föreskrifter — samt vissa föreskrifter i T F från
vilka jag bortser i fortsättningen — avgränsar tillsammans det obligato
riska lagom rådet. Inom detta kan i princip inte någon annan än Kungl.
Maj:t och riksdagen i förening besluta rättsregler.
Regleringen i 1809 års RF kan inte sägas uppfylla rimliga krav på
klarhet och lättilläm plighet. Den grundläggande bestämmelsen i 87 § 1
m orn., att allmän civil- och kriminallag skall beslutas i den samfällda
lagstiftningens form , har sålunda varit om tvistad i fråga om sin innebörd
ända sedan den kom till. Den gräns som i praxis har kom m it att dras
kring om rådet för den samfällda lagstiftningen kan endast högst
ofullständigt härledas ur reglerna om det obligatoriska lagområdet i 1809
års RF.
I författningsutredningens förslag till reglering av normgivningsmakten
används en teknik för att avgränsa det obligatoriska lagom rådet som i
någon mån avviker från lösningen i 1809 års R F. Utredningen ersatte
bestämmelsen om allmän civil- och kriminallag med en betydligt mer
detaljerad föreskrift enligt vilken bestämmelser om svenskt medborgar
skap, om enskildas egendom och inbördes förhållanden, om brott och
påföljd för b ro tt, om rättegångsförfarandet, om värnplikt och annan
tjänsteplikt och om åligganden i övrigt för kommuner och enskilda fick
beslutas endast genom lag. Som ytterligare ett m om ent i gränsdragningen
kring det obligatoriska lagom rådet föreslog utredningen en föreskrift att
mindre ingripande bestämmelser i de uppräknade ämnena skulle kunna
beslutas av regeringen eller i vissa fall av annan m yndighet. Det säger sig
självt att särskilt denna sista föreskrift måste medföra betydande
tolkningsproblem . Till tolkningssvårigheterna bidrog vidare ett antal i ett
särskilt kapitel samlade bestämmelser om grundläggande fri- och rättighe
ter, vilka i de flesta fall fick inskränkas endast genom lag eller som skulle
utformas närmare genom lag. Även i vissa andra sammanhang uppställdes
krav på lagform. Inte heller författningsutredningens lösning kan således
- såsom också fram hölls från många håll under remissbehandlingen —
anses vara tillräckligt klar för att vara godtagbar.
G rundlagberedningen har vid utformningen av sitt förslag till kom pe
tensreglering valt ett tillvägagångssätt som i flera hänseenden skiljer sig
från de lösningar som återfinns i 1809 års RF och hos författningsutredningen. Beredningen beskriver genom en uppräkning av olika ämnen ett
område inom vilket normgivningskompetensen i första hand skall ligga
hos riksdagen och utövas genom lagstiftning. Detta område kan lämpligen
betecknas som det primära lagområdet. I fråga om vissa ämnen skall
riksdagen kunna delegera norm givningskom petens inom det primära
lagområdet till regeringen. Sådan delegation skall emellertid i princip
aldrig kunna avse föreskrifter som begränsar de i förslaget särskilt
nämnda fri- och rättigheterna. Den del av det primära lagområdet
inom vilket delegation inte är möjlig utgör det obligatoriska lagområdet.
Det område som ligger utanför det primära lagområdet kan betecknas
som regeringens primärområde, eftersom regeringen där har en direkt på
RF grundad behörighet att besluta rättsnorm er. Härtill kommer att
regeringen enligt förslaget skall ha en generell behörighet att besluta
föreskrifter om verkställighet av lag. För det fall att riksdagen u tn y ttjar
sina möjligheter att delegera norm givningskom petens till regeringen eller
att gå in på regeringens prim ärom råde, kommer riksdagens och rege
ringens faktiska norm givningsom råden inte att sammanfalla med de i
grundlag angivna prim ärom rådena.
Beredningen förklarar att den vid gränsdragningen kring det primära
lagom rådet har utgått från grundsatsen att inskränkningar i medborgarnas
personliga frihet och rätt till egendom inte skall kunna företas annat än
med stöd av lag. Till det primära lagom rådet för beredningen först och
främst föreskrifter om enskildas personliga ställning samt om deras
personliga och ekonomiska förhållanden inbördes. I denna del sam m an
faller det primära lagom rådet i allt väsentligt med det obligatoriska. Till
det primära lagom rådet räknas vidare föreskrifter om medborgarnas
rättigheter och skyldigheter mot det allmänna och om förhållandet i
övrigt mellan enskilda och det allmänna. Inom de tta om råde, vars
utsträckning delvis preciseras med hjälp av beskrivningar av medborgarna
tillkommande fri- och rättigheter, återfinner man bl. a föreskrifter om skatt
till staten, de straffrättsliga föreskrifterna och huvuddelen av det
norm komplex som brukar kallas för den ekonomiska lagstiftningen och
som enligt nuvarande praxis till betydande del faller under Kungl. Maj:ts
kom petens. Det primära lagom rådet sägs vara bestäm t på sådant sätt att
den norm givningskom petens som ligger utanför detta och som således
utgör regeringens primärområde i stort sett skall om fatta den s. k.
administrativa lagstiftning som nu ligger under Kungl. Maj:t.
Beredningen förklarar att den har bestäm t de ämnesområden som kan
bli föremål för delegation på sådant sätt att det i första hand skall bli
möjligt att till regeringen överlåta sådan ekonomisk normgivning som inte
f. n. sker i den samfällda lagstiftningens form . Bland de rättigheter
beträffande vilka rätten att besluta inskränkande föreskrifter inte får
överlåtas till regeringen, märks yttrande-, inform ations-, mötes-, dem ons
trations-, förenings- och religionsfriheterna samt den personliga friheten.
En konsekvens härav blir bl. a. att föreskrifter om frihetsstraff, till
skillnad från vad som gäller nu, enligt beredningens förslag inte kan
beslutas på annat sätt än genom lagstiftning.
Regeringsrättens ledamöter har hävdat att man bör överväga att
behålla den nuvarande form en för kom petensfördelning. De förklarar att
ifrågavarande gränsdragning mellan riksdagens och regeringens kom pe
tensom råden visserligen är mycket vag formellt sett men att den har den
fördelen att den genom en långvarig praxis ligger fast i praktiken. Det
torde, hävdar ledamöterna vidare, inte erbjuda alltför stora svårigheter att
finna en adekvat formulering av rådande praxis som är lämpad att införas
i grundlagstexten.
Jag delar i och för sig uppfattningen att den kompetensfördelning som
har utbildats i praxis i stort sett är ändamålsenlig och därför i huvudsak
bör ligga till grund även för en framtida fördelning av normgivningskompetensen mellan riksdag och regering. Såsom bl. a. författningsutredningens förslag ger vid handen är det emellertid inte möjligt att ge RF ett
sådant innehåll att den klart och tydligt lagfäster nuvarande praxis.
Härtill kommer att praxis knappast är fullt entydig. En lösning enligt den
av regeringsrättens ledamöter förordade linjen skulle i själva verket
innebära att man till stor del avstod från att lagfästa fördelningen av
normgivningskompetensen mellan riksdag och regering. Enligt min
uppfattning är det ofrånkomligt att vid utformningen av en ny RF ge
bestämmelser om kom petensfördelningen som uppfyller högt ställda krav
på klarhet och konsekvens. Från denna utgångspunkt måste den av
regeringsrättens ledamöter förordade lösningen avvisas.
Ett av de viktigaste leden i beredningens förslag och det m om ent i
detta som kanske är av allra störst intresse från principiell synpunkt är
möjligheten till delegation av norm givningskom petens från riksdagen till
regeringen. I den mån denna möjlighet utnyttjas innebär den att gränsen
mellan de områden inom vilka riksdagen och regeringen faktiskt utövar
normgivningsverksamhet kommer att dras i vanlig lag^ Detta grundläg
gande element i konstruktionen har i huvudsak lämnats utan kom m en
tarer under remissbehandlingen. Särskilt Svea hovrätt har emellertid
intagit en kritisk hållning. Hovrätten anser bl. a. att möjligheten till
delegation skapar en onödigt stark motsättning mellan form och realitet.
Det område inom vilket normgivningsmakten utövas av riksdagen kom
mer i grundlagstexten att framstå som större än vad det i själva verket är.
Hovrätten fram håller vidare som en brist från informativ synp u n k t att
man måste söka på annat håll än i RF för att få en riktig bild av
m aktförhållandet mellan riksdag och regering. D ärjämte pekar hovrätten
på de praktiska olägenheter som ligger i att en rad författningar, som i
dag beslutas av regeringen och som även fortsättningsvis bör höra till
regeringens kom petensom råde, först förs över till riksdagens område för
att därefter återdelegeras till regeringen. Hovrätten fram håller slutligen
att svensk rätt traditionellt har intagit en mycket restriktiv hållning när
det gäller delegation av lagstiftningsm akt.
Beredningen har, som jag ser saken, med sin konstruk tio n av
kom petensfördelningsregleringen velat uppnå två mål. För det första har
den genom sin beskrivning av det primära lagområdet velat på ett
pregnant sätt ange det normgivningsområde som i princip bör ligga under
riksdagen. För det andra har den genom att överlämna en del av
kom petensregleringen åt den vanliga lagstiftningen velat undvika de
svårigheter som är förbundna med uppgiften att i RF göra en gränsdrag
ning mellan riksdagens och regeringens faktiska normgivningsom råden
som uppfyller rimliga krav på att vara lättillämpad och entydig. Enligt
min mening har beredningen i huvudsak lyckats uppnå de
uppsatta målen. Beskrivningen av det primära lagom rådet, vari bestäm
melserna om grundläggande fri- och rättigheter utgör ett viktigt elem ent,
avspeglar på ett klargörande sätt de grundläggande principerna bakom
kom petensfördelningen. Konstruktionen med delegation av lagstiftningskom petens möjliggör en klar och samtidigt smidig kom petensregle
ring. Genom att denna delvis tillåts ske i vanlig lag kan den göras
betydligt mer detaljerad än vad som är möjligt i fråga om en reglering i
grundlag. Härtill kommer att den i dessa delar lätt kan anpassas till
förändrade synsätt och nya förhållanden, eftersom den kan ändras genom
ett enda riksdagsbeslut med vanig m ajoritet. Gentemot kritiken att den
föreslagna konstruktionen har brister från inform ationssynpunkt kan
invändas att grundlagen dock ger besked om det område inom vilket
delegation får ske. Med hänsyn till att delegation i huvudsak skall kunna
avse endast sådana ämnen som nu ligger inom regeringens kom petens
område direkt på grund av bestämmelser i grundlag anser jag inte heller
att m an från principiella utgångspunkter kan rikta någon bärande
invändning mot att kom petensregleringen såvitt gäller dessa ämnen i
fram tiden sker i vanlig lag.
Självfallet bör gränsen kring det primära lagom rådet inte dras på
sådant sätt att m an tvingas att i mycket stor utsträckning delegera
norm givningskom petens till regeringen för att åstadkomma en i praktiken
lämplig uppgiftsfördelning mellan riksdag och regering. Det har under
remissbehandlingen och även i den allmänna debatten påpekats att
beredningen har gett det primära lagom rådet en alltför vidsträckt
om fattning. Enligt m in mening är denna kritik befogad. Som närmare
utvecklas i det följande föreslår jag därför en viss begränsning av det
primära lagom rådet i förhållande till beredningens förslag.
Av vad jag nu har sagt torde framgå att jag anser att fördelarna med
beredningens k o n struktion klart väger upp de nackdelar som kan anses
vara förenade med den. Jag föreslår därför att normgivningsm aktens
fördelning regleras på grundval av de av beredningen föreslagna principer
na. Jag vill i detta sammanhang understryka att delegation av normgiv
ningskom petens självfallet inte skall vara tillåten i andra fall än de i RF
angivna.
En fråga som har uppmärksam mats under remissbehandlingen gäller
hur riksdagen skall utforma sina bemyndiganden till regeringen. Farhågor
har uttryck ts för att bemyndigandena skulle bli så allmänt hållna att de inte
mycket skulle skilja sig från grundlagstextens beskrivningar av de ämnen i
fråga om vilka delegation är möjlig. Enligt m in mening skulle så
allmänt hållna bemyndiganden stå i uppenbar strid med de in ten tio n er som
ligger bakom grundlagens regler. Hur detaljerade bemyndigandena skall
vara bör emellertid få avgöras av riksdagen från fall till fall. Är det fråga
om från medborgarnas synpunkt mindre ingripande föreskrifter bör man
kunna ge tämligen vidsträckta bem yndiganden. N är det gäller föreskrif
ter, t. ex. på näringsrättens om råde, där mera väsentliga medborgarintressen kan komma att beröras av regleringen, bör riksdagen däremot
mera preciserat ange de ram ar inom vilka regeringen skall få röra sig.
Viss kritik har såväl under remissbehandlingen som i den allmänna
debatten riktats mot den närmare utformningen av det primära lagområ
det i beredningens förslag. Som jag har nämnt i det föregående föreslår
beredningen att den offentligrättsliga delen av det primära lagom rådet
skall om fatta alla föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det
allmänna. Det har hävdats att denna beskrivning är alltför vidsträckt. Man
har därvid särskilt framhållit att beredningens förslag innebär att det
primära lagom rådet kommer att om fatta alla föreskrifter som på något
sätt rör förhållandet mellan enskilda och det allm änna, således även för
enskilda berättigande författningar, vilka nu i stor utsträckning beslutas
14 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90 * *
av Kungl. Maj:t i anslutning till riksdagens budget behandling. Om
beredningens förslag antas, skulle därför behovet av delegation bli
mycket sto rt. Inte ens med ett maximalt u tn y ttjan de av de möjligheter
härtill som öppnas i beredningens förslag skulle det emellertid bli möjligt
att i den utsträckning som synes önskvärd överföra normgivningsuppgifter till regeringen.
Jag har för egen del kom m it till den uppfattningen att den anförda
kritiken är befogad. Den offentligrättsliga delen av det primära lagområ
det bör därför avgränsas på annat sätt än beredningen har gjort. Minsta
möjliga avsteg bör dock göras från principerna bakom beredningens
bestäm ning av lagom rådet. Med utgångspunkt i beredningens uttalande
att denna vid gränsdragningen kring det primära lagom rådet har utgått
från grundsatsen att inskränkningar i medborgarnas personliga frihet och
rätt till egendom inte skall kunna företas annat än med stöd av lag,
föreslår jag att grundlagen skall till den offentligrättsliga delen av det
primära lagom rådet hänföra endast sådana föreskrifter om förhållandet
mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för enskild eller i
övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.
Om uttryck et ingrepp kan visserligen sägas dels att det är ganska
obestäm t till sin innebörd, dels att det an tyd er att det skulle finnas vissa
från böljan givna rättigheter. Jag anser emellertid inte att dessa invänd
ningar väger särskilt tungt. Med ingrepp bör enligt min mening förstås
sådana åtgärder från normgivarens sida som allmänt anses innebära
inskränkningar i enskildas dittillsvarande handlingsfrihet, möjligheter att
förfoga över egendom etc.
Med den beskrivning av det primära lagom rådet som jag föreslår
kommer alla berättigande eller till medborgarnas ställning ”neutrala”
offentligrättsliga föreskrifter att falla utan för det primära lagområdet. En
sådan ordning ansluter väl till den praxis som nu råder. Den innebär
emellertid att till regeringens primärområde kommer att hänföras vissa
ämnen som nu regleras i lagform. Jag kan som exempel näm na
föreskrifterna om allmänna barnbidrag och bestämmelserna om förvaltningsförfarandet. Sådana ämnen kan emellertid även i fortsättningen regle
ras i lag i den utsträckning som riksdagen anser lämpligt. Jag vill här stryka
under att riksdagen föreslås få full frihet att på eget initiativ besluta
föreskrifter inom hela norm givningsom rådet. Utnyttjar den sin möjlighet
att i en viss fråga gå in på regeringens kom petensom råde, kommer till
följd av den form ella lagkraften denna fråga att vara undandragen
regeringens kompetens så länge lagregleringen består. Vad gäller sådana
förmåner av ekonomiskt slag som barnbidrag kan därjäm te framhållas, att
det här är fråga om ämnen över vilka riksdagen har det avgörande
inflytandet redan genom sitt innehav av finansm akten.
Beredningen föreslår att det delegeringsbara om rådet skall om fatta
föreskrifter om skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, föreskrifter
om in- eller utförsel av varor eller pengar, om tillverkning, om transport,
om handel eller om näringsverksamhet i övrigt samt föreskrifter om trafik
eller om ordningen på allmän plats. Jag har funnit anledning att föreslå
en viss utvidgning av det delegeringsbara om rådet i förhållande till
beredningens förslag. Jag återkommer till denna fråga i specialmotivering
en.
En fråga som förtjänar särskild uppmärksam het gäller regeringens
behörighet att besluta föreskrifter om verkställighet av lag. Enligt
beredningen är gränsen flytande mellan sådant som bör avhandlas i själva
lagen och sådant som bör betraktas som verkställighetsföreskrifter. Det
är, fortsätter beredningen, klart att huvudreglerna alltid måste tas upp i
själva lagen. Hur långt lagen skall gå i detaljer måste däremot vara
riksdagens sak att bedöm a. Ju mera detaljbetonad lagen blir, desto
mindre blir u trym m et för reglering genom verkställighetsföreskrifter.
Beredningens syn på hithörande frågor illustreras av dess fram ställning av
regleringen av tystnadsplikten. Enligt beredningen skulle endast straffbe
stämmelsen och det huvudsakliga angivandet av de intressen som skall
skyddas genom denna plikt behöva anges i lag. Att i detalj ange de fall då
tystnadsplikt skall iakttas skulle däremot enligt beredningen på grund av
bestämmelsen om regeringens behörighet att utfärda föreskrifter om
verkställighet av lag kunna ankomma på regeringen.
Det har under remissbehandlingen påpekats att det, om man accepte
rar beredningens nu angivna synsätt, blir möjligt att få tillstånd en
långtgående faktisk delegation av normgiving till regeringen vid sidan av
den i grundlagen förutsatta och därmed sätta hela dennas kom petens
fördelning ur kraft. Det skulle vara tillräckligt att riksdagen begränsade
sig till att besluta mycket allmänt hållna lagregler vilka sedan fylldes ut av
regeringen med ” verkställighetsföreskrifter” . Jag delar de kritiskt inställda
instansernas uppfattning att någon sådan möjlighet självfallet inte bör
finnas. Med föreskrifter om verkställighet av lag bör enligt min mening i
första hand förstås tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karak
tär. I viss utsträckning torde det emellertid vara ofrånkomligt att tillåta,
att regeringen med stöd av sin behörighet att besluta verkställighetsföre
skrifter i materiellt hänseende ” fyller u t” en lag, även om lagen i och för
sig skulle befinna sig inom det obligatoriska lagom rådet. En förutsättning
för att regeringen skall få göra de tta måste emellertid vara, att den
lagbestämmelse som skall kompletteras är så detaljerad att regleringen inte
tillförs något väsentligt ny tt genom den av regeringen beslutade föreskrif
ten. I verkställighetsföreskriftens form får således inte beslutas om något
som kan upplevas som ett ny tt åliggande för enskilda eller om något som
kan betraktas som ett tidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas
personliga eller ekonomiska förhållanden. Jag anser exempelvis att
regeringen inte på grund av sin behörighet att besluta föreskrifter om
verkställighet av lag bör kunna utfärda sådana föreskrifter om tystnads
plikt som beredningen näm ner.
Beträffande den s. k. fullm aktslagstiftning, som tar sikte på krig,
krigsfara och andra sådana förhållanden, hänvisar jag till fram ställningen i
specialmotiveringen till 13 kap. 6 § förslaget till RF. Jag vill här endast
näm na att jag i likhet med beredningen föreslår att riksdagens möjligheter
att för sådana förhållanden delegera norm givningskom petens till rege
ringen skall vara betydligt större än i fråga om normala förhållanden och i
själva verket om fatta huvuddelen av det obligatoriska lagom rådet.
Jag vill avslutningsvis beröra en terminologisk fråga. Beredningen
föreslår att m an i fortsättningen skall använda beteckningen förordning
för de av regeringen beslutade författningarna. Detta förslag har inte
utsatts för någon egentlig kritik under remissbehandlingen. Jag finner
inte någon anledning att frångå beredningens förslag på denna punkt.
5.11 Finansmakten
Rätten att bestäm m a om inkomster till staten och att förfoga över
statens tillgångar, främst genom beslut om utgifter, brukar sammanfattas
under beteckningen finansm akten. Finansm akten är ett av statsmakternas
viktigaste instrument för att styra samhällsutvecklingen. Med dess hjälp
fördelas resurser mellan skilda ändamål, påverkas inkomstfördelningen
och främjas tillväxt och balans i samhällsekonom in.
Finansm akten och den i det föregående behandlade normgivningsm ak
ten är inte två sidoordnade medel för styrning av samhällsutvecklingen.
Normgivning är nämligen ett betydelsefullt inslag i vad som
traditionellt räknas till finansm akten. Viktigast är att skyldigheten att
erlägga skatt och betala vissa avgifter till staten regleras genom
normgivning. Men också på utgiftssidan griper normgivningen in. Åtskilli
ga lagar och andra författningar innehåller bestämmelser om statsutgifter
eller förutsätter att sådana skall komma till stånd. Väsentliga funktioner
avseende finansm akten, främst budgetregleringsprocessen, ligger dock
utanför normgivningen.
Redan i 1809 års RF lades beskattningsm akten och befogenheten att
bestämma över statens utgifter och förmögenhet hos riksdagen ensam.
Dessa befogenheter visade snart sin betydelse och kom att tjäna som en
viktig hävstång för riksdagen när denna ville stärka sitt inflytande över
politiken gentemot regeringsmakten. Även i det utvecklade parlam enta
riska system som numera råder ter det sig självklart att de grundläggande
befogenheter som det här är fråga om alltjämt i princip skall tillkom m a
riksdagen. Både författningsutredningens och grundlagberedningens för
slag har också denna innebörd.
Om det än alltså inte är aktuellt att överge de grundvalar, på vilka
nuvarande grundlagsregler om finansm akten vilar, gäller å andra sidan att
grundlagsregleringen på om rådet är i stort behov av reform ering. Gällande
regler är i huvudsak oförändrade sedan 1809. De återgår på en äldre tids
statshushållningssystern, vilket både till princip och teknik var ett annat
än våra dagars. Praxis har delvis utvecklat sig i strid mot grundlagen och
åtskilliga bestämmelser tillämpas inte längre.
I det följande skall jag ta upp vissa huvudfrågor angående finansm ak
tens reglering i grundlag, nämligen frågorna om rätten att besluta om
skatter och avgifter till staten, om budgetregleringen, om befogenheten
att i övrigt disponera över statens tillgångar och om kontrollen av statens
ekonomiska verksam het. Angående den kommunala beskattningsrätten
hänvisar jag till vad jag i det föregående har anfört om kommunerna
(5.8).
Statens viktigaste offentligrättsliga inkomster utgörs av skatter och
avgifter. En skatt kan karaktäriseras som ett tvångsbidrag till det
allmänna utan direkt m otprestation. Med avgift förstås vanligen en
penningprestation som betalas för en specificerad motprestation från det
allmänna. Gränsen mellan skatter och avgifter är emellertid flytande.
Som jag redan har nämnt tillkommer beskattningsm akten riksdagen
enligt 1809 års R F. Ett för gällande RF :s finansm aktsbestäm melser
centralt begrepp är bevillningen. Det torde kunna sägas att det moderna
skattebegreppet numera sammanfaller med bevillningsbegreppet. I 1809
års RF är tanken att riksdagen varje år skall åtaga sig en bevillning för att
täcka m edelsbehovet för det följande budgetåret. Sedan länge åtar sig
emellertid riksdagen bevillningen inte genom årliga beslut i samband med
budgetregleringen utan genom särskilda beslut om skatteförordningar,
vilka i allmänhet gäller tills vidare.
Regeringen saknar för närvarande inte alldeles bestämmanderätt i fråga
om skatter. Gällande RF medger uttryckligen regeringen en befogenhet
att höja spannm ålstullen. Vidare har riksdagen på tullområdet i enstaka
fall delegerat befogenhet till regeringen att höja skatt eller besluta att viss
skatt skall börja utgå. Delegation av detta slag anses emellertid i
allmänhet otillåten. — I bevillningsbegreppet har ansetts ligga att
riksdagens bevillningsbeslut är erbjudanden eller bemyndiganden åt
regeringen att ta ut skatt enligt de av riksdagen beslutade reglerna. I
konsekvens härmed har förekom m it att regeringen själv har beslutat om
generella tullsänkningar. På tullområdet har riksdagen inte sällan dele
gerat sänkningsrätt till regeringen.
Bestäm m anderätten i fråga om uttag av offentligrättsliga avgifter är i
gällande rätt inte entydig. Regeringen har på egen hand ansetts kunna
fastställa storleken av avgifter, för vilka särskild motprestation utgår, i
vart fall om den enskilde frivilligt anlitar prestationen och avgiften är
beräknad endast med tanke på att täcka statens kostnader. 1 andra fall
har i allmänhet — men inte alltid — riksdagens medverkan eller
bemyndigande ansetts behövligt vid fastställandet av avgifter.
Som jag har redovisat tidigare föreslår beredningen att det för
närvarande formellt gällande sambandet mellan beskattning och budget
reglering skall upplösas helt. Skatt till staten skall enligt beredningen i
princip beslutas genom lag. Därmed är också sagt att beskattningsrätten
ligger hos riksdagen ensam. Någon direkt på RF grundad befogenhet att
höja eller sänka skatt skall inte tillkom m a regeringen. Däremot föreslår
beredningen att riksdagen i begränsad utsträckning genom s. k. skattefullm akter skall kunna överlämna viss beslutanderätt på skatteområdet till
regeringen.
Förslaget om skattefullm akter har enligt beredningen sitt främsta
motiv i önskemålet att effektivt kunna använda indirekta skatter som
konjunkturpolitiska instrum ent. För att detta fullt ut skall vara möjligt
krävs enligt beredningen dels att skatterna kan varieras när som helst på
året, dels att beslut härom kan sättas i verket mycket snabbt så att man
slipper ham string och andra sådana effekter. Beredningen åberopar också
handelspolitiska och alkoholpolitiska skäl till stöd för en viss handlingsbefogenhet för regeringen på skatteom rådet.
Beredningens förslag om skattefullm akter gäller alltså endast indirekta
skatter. I fråga om sådana skall riksdagen i den särskilda skattelagen
kunna överlåta åt regeringen att höja eller sänka eller annars bestäm m a
skattesats eller besluta att lagen i fråga skall börja eller upphöra att gälla,
allt enligt de närmare riktlinjer som anges i lagen. En av regeringen
beslutad skatteförordning skall underställas riksdagen vid riksm öte inom
högst två månader. Det förutsätts att riksdagen inom en månad tar
ställning till regeringens skattebeslut.
I fråga om rätten att besluta om avgifter till staten följer beredningen,
som har fram gått av min föregående redogörelse, ett förslag av
författningsutredningen. Föreskrifter om sådana avgifter skall sålunda
beslutas av riksdagen eller, efter dess bem yndigande, av regeringen eller
förvaltningsm yndighet. Beredningen förutsätter delegering i vid om fatt
ning och i enkla form er. Beredningen finner det acceptabelt att gränsen
mellan skatter och avgifter är oskarp, eftersom det ankommer på
riksdagen att göra gränsdragningen.
Beredningen har upptagit bestämmelser i RF om beslutsbefogen
heterna i fråga om skatter och avgifter i de två första paragraferna i ett
kapitel med rubriken Finansm akten.
Det är enligt min mening med ett nutida betraktelsesätt naturligt att,
som beredningen förordar, beslut om skyldighet att erlägga skatt till
staten formellt frigörs från den årliga utgiftsprövningen. S k att bör
beslutas genom normgivning av i princip samma slag som den som annars
används vid maktutövning mot m edborgarna. I likhet med ett par
remissinstanser anser jag att man bör ta steget fullt ut och inlemma RF :s
bestämmelser om skatt till staten med det kapitel som handlar om lagar
och andra föreskrifter. D etsam m a bör enligt m in mening gälla de
föreskrifter som reglerar rätten att besluta om avgifter till staten.
Sammanhanget med och förhållandet till andra grundlagsregler om
normgivning bör på så sätt kunna fram träda tydligare. Mellan skyldig
heten att utgöra ekonomiska prestationer till staten och statens utgiftsreglering råder å andra sidan ett så nära samband att det bör markeras i
kapitlet om finansm akten genom en bestäm melse, som i fråga om
riksdagens m akt över skatter och avgifter hänvisar till föreskrifterna i
lagstiftningskapitlet. Nämnda samband kan föranleda att föreskrifter om
skatt bör tidsbegränsas eller att skattebeslut bör fattas i samband med
budgetregleringens slutförande. Vad jag nyss sade om form en för
skattebeslut hindrar naturligtvis inte sådana tillvägagångssätt.
I föregående avsnitt har jag föreslagit att bl. a. sådana föreskrifter om
förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för
enskilda eller i övrigt avser ingrepp i deras ekonomiska förhållanden skall
höra till det primära lagom rådet. Föreskrifter om skatt — till frågan om
gränsen mellan skatt och avgift återkommer jag — faller otvivelaktigt
under den återgivna beskrivningen. Liksom beredningen och en i detta
hänseende enhällig rem issopinion ser jag inte skäl att till någon del
undanta skattereglerna från det primära lagom rådet.
I fråga om beredningens förslag om skattefullm akter är remissopinio
nen delad. Bland de remissinstanser som intar en positiv hållning märks
budgetutredningen. Denna anser emellertid att beredningens förslag inte
är tillräckligt långtgående för att kunna tillgodose den stabiliseringspolitiska handlingsfriheten. Bl. a. förordar utredningen att underställningsfristen utsträcks så att regeringen kan u tn y ttja en skattefullm akt också i
början av riksdagens som m aruppehåll utan att därför behöva kalla
riksdagen till extra riksm öte. De remissinstanser som ställer sig avvisande
till förslaget om skattefullm akter åberopar — utöver principen om
riksdagens suveränitet på skatteområdet — önskemålet om en genom lys
ning i förväg inför offentligheten av den ifrågasatta skatteåtgärden. En
remissinstans för fram tanken att regeringen skulle åläggas att samråda
med ett riksdagsutskott innan den fattar beslut om att begagna ett
riksdagsbemyndigande.
För egen del har jag förståelse för den tvekan som man på många håll
hyser inför tanken att regeringen skall kunna besluta norm er på
skatteom rådet. Bakom denna tvekan ligger den i och för sig riktiga
inställningen att skattereglerna har sådan vikt för fördelningen av
samhällets resurser och för inkomstfördelningen mellan olika medborgargrupper att reglerna bör beslutas efter offentlig debatt och av ett
statsorgan där alla politiska m eningsriktningar av betydelse har möjlighet
att göra ett inflytande gällande.
Å andra sidan föreligger i ett ekonomiskt högt utvecklat samhälle som
vårt ett behov av beslutsbefogenheter på skatteområdet som knappast
hade sin motsvarighet i äldre tid. Jag syftar på beslut som har till syfte att
hindra rubbningar i den samhällsekonomiska balansen. Sverige torde f. n.
vara sämre rustat än åtskilliga andra jämförbara länder när det gäller de
konstitutionella möjligheterna att använda skatter som k o n junkturpoli
tiska redskap. Men också handelspolitiska och alkoholpolitiska skäl talar,
som beredningen har fram hållit, för en möjlighet att få tillstånd
skattebeslut i annan ordning än efter sedvanlig riksdagsbehandling. Jag
erinrar i sammanhanget om den beslutskompetens för regeringen som
redan föreligger på tullom rådet.
Liksom beredningen anser jag att man måste välja en medelväg, där de
skilda intressena vägs mot varandra och så långt möjligt jäm kas samman.
Mina överväganden har lett mig till en lösning som i olika avseenden
avviker från beredningens.
Till en böljan vill jag framhålla att man knappast behöver hysa några
betänkligheter mot att låta riksdagen bemyndiga regeringen att bestäm m a
om tullar. Det rör sig här oftast om okontroversiella beslut, motiverade
av handels- eller penningpolitiska skäl. Med tanke på dessa fall anser jag
att det är opåkallat att i fråga om tullar grundlagsfästa en skyldighet för
regeringen att underställa riksdagen sina beslut. Ett underställningsförfarande skulle många gånger uppfattas som onödigt om ständligt. Jag vill
emellertid erinra om att riksdagen enligt förslaget har en generell
befogenhet att bestäm m a att föreskrifter som regeringen meddelar med
stöd av riksdagsbem yndigande skall underställas riksdagen för prövning.
Enligt min mening behöver vidare grundlagen inte uttryckligen begränsa
riksdagens delegationsbefogenhet såvitt gäller tullar till att avse endast
vissa skatteåtgärder. Beträffande tullar förordar jag alltså en uppm jukning
av kom petensbestäm m elsem a i förhållande till beredningens förslag.
Vad därefter gäller övriga skatter är jag ense med beredningen om att
beslutanderätten i fråga om de s. k. direkta skatterna alltid bör ligga kvar
hos riksdagen. 1 fråga om indirekta skatter har man enligt min mening
anledning att skilja mellan fall då riksdagen är samlad till riksm öte och
fall då riksdagen har ferier. Önskemålet om att kunna få tillstånd vissa
skatteändringar mycket snabbt och överraskande i syfte att
förekomma ham string och andra sådana effekter utgör visserligen ett
mycket beaktansvärt skäl att öppna möjlighet till beslut om skatter i
särskild ordning även under pågående riksdagssession. Det har emellertid
redan i gällande rätt ansetts möjligt att genom föra behandlingen av vissa
riksdagsärenden med stor snabbhet. Liksom beredningen föreslår jag
sådana regler i den nya riksdagsordningen, i första hand om förkortning
av motionstiden (3 kap. 11 §), att det klart kommer att framgå att
riksdagen kan handlägga ett ärende med stor skyndsam het. Med tanke
härpå anser jag att man nu bör avstå från en möjlighet för regeringen eller
annat särskilt organ att besluta om skatt — bortsett nu från tullar —
under tid när riksm öte pågår.
Förhållandena är annorlunda under riksdagens ferier. Stabiliseringspolitiskt motiverade skatteåtgärder bör självfallet kunna sättas in även
under sådan tid. Behovet härav tillgodoses emellertid enligt min
uppfattning inte genom möjligheten att kalla riksdagen till ett extra
riksm öte. För det första kan m an räkna med att ett sådant riksm öte inte
gärna kommer tillstånd annat än i extraordinära situationer. För det
andra accentueras de problem med avseende på ham string och andra
sådana effekter som jag nyss har berört. Redan sam m ankallandet av
riksmötet torde börja utlösa de verkningar som man vill undvika. Härtill
kommer att den tid som förflyter från det att kallelsen offentliggörs till
dess riksdagens skattebeslut föreligger med nödvändighet inte kan bli helt
kort.
Mot denna bakgrund finner jag det vara synnerligen angeläget att
kunna öppna en möjlighet för annat organ än riksdagen att med stöd av
riksdagsbemyndigande besluta om indirekta skatter under tid då riks
dagen inte är samlad till riksm öte. Jag har med anledning härav undersökt
om detta låter sig göra utan att man i högre grad ger avkall på principen
om riksdagens bestämmanderätt över beskattningen. Mina överväganden
har lett mig till slutsatsen att så är fallet.
Den lösning som jag förordar innebär att riksdagens beslutanderätt
kan delegeras till ett särskilt, proportionellt sammansatt riksdagsorgan.
Inom riksdagen är den främsta sakkunskapen i samhällsekonomiska
frågor och i skattefrågor företrädd inom finans- och skatteu tsk o tten . Jag
föreslår att det särskilda organet skall bestå av dessa två u tsk o tts
ledamöter tillsammans. U tskotten bör kunna kallas till sammanträde med
kort varsel och deras behandling av skattefrågan kan ske snabbt och i
obundna former. Någon fri beslutanderätt bör emellertid inte tillkom m a
de båda utskotten. I ett parlamentariskt system är det regeringen som,
med ansvar inför hela riksdagen, har ledningen över landets finanspolitik.
Därför bör gälla att skattebeslut av utsk o tten kan komma tillstånd
endast på förslag av regeringen. Vidare bör såväl regeringens som
u tsk o ttens ansvar inför hela riksdagen markeras genom att den i bered
ningens förslag upptagna underställningsproceduren behålls.
U tskottens skattebeslut bör få form en av lag. Som jag nämnde nyss
bör en sådan provisorisk skattelag obligatoriskt underställas riksdagens
prövning. Det är enligt m in mening en svaghet i beredningens förslag
angående skattefullm akter att underställningsfristen är så kort — två
månader — att det i praktiken blir svårt att u tn y ttja en skattefullm akt
under som m arens två första månader, eftersom i så fall ett extra riksm öte
måste kallas in. En särskild fördel med en ordning enligt vilken den på
skattefullm akten grundade beslutanderätten tillkommer ett riksdagsorgan
är att man knappast behöver hysa några betänkligheter mot att låta
riksdagens prövning av den beslutade skatteåtgärden anstå till höstens
ordinarie riksm öte. På så sätt kan m an indirekt öka den stabiliseringspolitiska handlingsberedskapen under som m arens första månader. Jag före
slår att underställning skall göras inom en månad från början av det
riksm öte som följer närmast efter skattelagens utfärdande. Praktiska skäl
talar för att underställningen görs av regeringen i proposition. I en sådan
proposition kan regeringen redovisa effekten av den utfärdade lagen och
den vidare konjukturutvecklingen.
Finans- och sk atteutskotten bör inte vara hänvisade till att godta eller
avslå ett av regeringen framlagt förslag till skattelag. U tskottens leda
möter bör vid ärendets behandling vara oförhindrade att föreslå ändringar
av och tillägg till förslaget. Skulle u tsk o ttet inta en ståndpunkt som
regeringen finner oförenlig med den förda finanspolitiken, kan regeringen
genom att återta sitt förslag till u tsk o tten hindra att något provisoriskt
skattebeslut kommer till stånd.
Vad beredningen i övrigt har föreslagit angående bemyndiganden för
regeringen att besluta föreskrifter om indirekta skatter bör enligt min
mening i det väsentliga ha motsvarande tillämpning på bemyndiganden
till finans- och sk atteutskotten. Sålunda bör delegationsm öjligheten avse
endast rätt att variera eller annars bestäm m a om skattesatsen och att
förordna att viss skattelag skall börja eller upphöra att gälla. S kattefull
m akt bör meddelas i den särskilda skattelagen. Vidare bör gälla att
riksdagen ta r ställning till det underställda skattebeslutet inom en månad
från underställningen. Till skillnad från beredningen anser jag det
däremot inte nödvändigt att i RF föreskriva att bemyndigande skall ange
de riktlinjer som skall gälla för fullmaktens utny ttjan d e. Det kan
förutsättas att riksdagen även utan en sådan föreskrift i de flesta fall
anger grunder för utskottens beslutanderätt.
Min ståndpunkt i frågan om skattefullm akter kan sålunda sam m anfat
tas på följande sätt. N är det gäller tull förordar jag att riksdagen utan
några i grundlag uppställda begränsningar skall kunna delegera beslutan
derätt till regeringen. Beträffande andra indirekta skatter anser jag att
delegation bör kunna avse beslutanderätt endast under tid då riksdagen
inte håller riksm öte. Beslutanderätten bör ligga hos riksdagens finans- och
sk atteu tskott. U tskotten bör emellertid inte kunna besluta annat än på
förslag av regeringen. Av u tskotten beslutad skattelag skall underställas
riksdagen för prövning vid nästföljande riksm öte.
När det gäller avgiftsm akten anser jag det knappast rationellt och i
överensstämmelse med en lämplig arbetsfördelning mellan riksdag och
regering att riksdagsbeslut i någon form skall krävas i fråga om alla
förekommande avgifter. Åtskilliga avgifter har inte heller den karaktären
att riksdagens medverkan kan anses påkallad från principiella synpunkter.
En naturlig utgångspunkt för en reglering av avgiftsm akten är enligt
min mening den i det föregående föreslagna avgränsningen av det område
inom vilket riksdagens medverkan primärt krävs vid normgivning i
allm änhet. Kravet på riksdagsbeslut bör i princip gälla också föreskrifter
om avgifter som kan anses höra till detta om råde. Bestämmelser om
avgifter som faller utan för om rådet i fråga bör däremot enligt min
uppfattning kunna beslutas av regeringen direkt med stöd av regerings
form en.
Vad jag har sagt nu innebär att föreskrifter om avgifter bör ligga inom
riksdagens primära lagområde, om föreskrifterna avser åligganden för
enskilda eller ingrepp i deras ekonomiska förhållanden. I den mån
enskilda skall förpliktas att erlägga en avgift för vilken någon direkt
motprestation från det allmänna inte utgår - jag förutsätter härvid att
pålagan inte i själva verket utgör en skatt - har man otvivelaktigt att göra
med ett åliggande som i princip bör kräva riksdagsbeslut.
Vanskligare är att bedöma i vilka fall en avgift som erläggs i utb y te
mot vara eller tjänst faller under riksdagens kom petensom råde. Avgöran
de vikt bör enligt min mening fästas vid om den enskilde befinner sig i en
sådan situation att han rättsligt eller faktiskt kan anses tvingad att erlägga
avgiften. Frågan får avgöras för vaije särskilt fall efter en helhetsbedöm
ning. När avgiften inom en visst verksamhetsområde erläggs frivilligt som
ersättning för vara eller prestation och avser att bidra till eller helt täcka
statens kostnader inom ifrågavarande verksamhetsområde bör avgiftssättningen falla inom regeringens kom petensom råde. När däremot avgiftssättningen syftar till intäkter som klart överstiger statens kostnader bör
avgiftssättningen anses falla inom riksdagens kom petensom råde. Detta
utesluter inte att viss avgift inom ett verksamhetsområde får innebära ett
överuttag och likväl anses tillhöra regeringens kom petensom råde, om
nämligen andra avgifter inom samma verksamhetsområde lämnar motsva
rande underuttag. Avgiftssättningen inom ett verksamhetsområde bör
således betraktas som en helhet. Till avgifter som på denna grund bör
anses falla inom regeringens kompetensområde torde vara att hänföra
många av de avgifter som f. n. bestäm s av regeringen eller av myndighet
under regeringen, såsom taxorna för de affärsdrivande verken och avgifter
som erläggs för tjänster av s. k. uppdragsm yndigheter.
Det kan framhållas att den föreslagna lösningen inte innebär att
regeringen i förhållande till riksdagen har full handlingsfrihet att
bestäm m a om avgifter som betalas frivilligt och inte innefattar något
egentligt överuttag i förhållande till lämnade prestationer. För det första
kan lagstiftningen begränsa regeringens rätt att avgiftsbelägga prestationer
från det allmänna. För det andra kan riksdagen vid beviljande av anslag till
en verksamhet ha förutsatt att nyttigheter som tillhandahålls allmänheten i
verksamheten skall vara skattefinansierade eller i vart fall subventione
rade. Sådana villkor måste givetvis regeringen respektera.
Även i fråga om avgifter som i enlighet med det tidigare sagda i princip
bör vara förbehållna riksdagens kompetens föreligger ett behov av
beslutanderätt för regeringen. Inte minst praktiska skäl talar i många fall
för att regeringen får bestäm m a avgifterna, eventuellt sedan riksdagen har
angivit efter vilka principer de skall beräknas. Riksdagen bör därför
såsom också beredningen har föreslagit ha möjlighet att delegera
beslutanderätt på avgiftsområdet till regeringen. Med hänsyn till avgifter
nas genomsnittligt sett mindre ingripande natur anser jag det liksom
beredningen inte påkallat att undanta särskilda slag av avgifter från
delegationsm öjligheten eller att i RF föreskriva ett särskilt underställningsförfarande. Delegation inom avgiftsområdet bör enligt min mening
komma tillstånd i inte obetydlig omfattning samt i enkla form er. Något
krav på att bemyndigande skall ges i lag bör sålunda inte uppställas.
Riksdagens befogenheter att delegera beslutskompetens har den fördelen
att någon strikt gränsdragning mellan avgifter som primärt ligger inom
regeringens kompetensområde och övriga avgifter inte är behövlig. I fall
då det är tveksam t om regeringen har en egen rätt att besluta om avgifter
kan den nämligen utverka riksdagens bemyndigande för sin befogenhet.
På grundval av det anförda förordar jag alltså att de allmänna reglerna
om fördelning av norm givningskom petens mellan riksdag och regering
görs tillämpliga också i fråga om avgifter, med det tillägget att riksdagen
tillerkänns rätt att inom sitt kompetensområde delegera beslutanderätt
till regeringen.
I
vissa fall kan det vara tveksam t om en penningpålaga skall betecknas
som skatt eller avgift. Den praktiska betydelsen av en gränsdragning torde
inskränka sig till situationer då riksdagen överväger möjligheten av att
delegera beslutskompetens till regeringen. Enligt min mening har man i
allmänhet att göra med en avgift i RF :s bemärkelse endast om ett
specificerat vederlag utgår för den erlagda penningprestationen. Även i
vissa andra fall får dock en penningpålaga anses ha karaktär av avgift och
inte av skatt. Ett sådant fall föreligger när penningprestationen tas ut
endast i näringsreglerande syfte och i sin helhet tillförs näringsgrenen i
fråga enligt särskilda regler. Kännetecknande för dessa fall är ofta att
avgifterna och de däremot svarande utgifterna inte redovisas i statsbud
geten. Från sådana utgångspunkter bör man alltjämt kunna betrak ta de
avgifter som utgår som led i prisregleringen inom jord bruk ets och fiskets
områden som avgifter i statsrättslig bem ärkelse. Jag kan i sammanhanget
anmärka att sådana avgifter självfallet hör till lagom rådet. Den beteck
ning som i det särskilda fallet åsätts en penningpålaga är självfallet inte
avgörande för dess statsrättsliga karaktär. Den nuvarande allmänna
arbetsgivareavgiften och tidigare utgående investeringsavgifter är sålunda
att hänföra till skatter fastän de betecknats som avgifter. En pålaga
förlorar inte heller sin karaktär av skatt enbart därför att den inte i första
hand har motiverats med behovet av inkom stförstärkning utan främst
fullföljer ett stabiliseringspolitiskt, försörjningspolitiskt eller annat sådant
syfte.
Bestäm m andet av statens utgifter är det ojämförligt viktigaste ledet i
dispositionen över statens tillgångar. Av min i det föregående lämnade
redogörelse för gällande rätt framgår att användningen av statens
penningtillgångar principiellt tillhör riksdagens befogenhetsom råde. U t
gifternas verkställande ankommer däremot — bortsett från utgifter ur
medel som riksbanken och riksgäldskontoret disponerar — på regeringen.
Riksdagens samtycke till utgifter lämnas fram för allt genom budgetregle
ringen. I begränsad utsträckning tas emellertid särskilda tillgångar i
anspråk för särskilda ändamål utan att uppföras på statsbudgeten.
Budgetregleringen innefattar dels en beräkning av inkomsternas storlek,
dels ett fastställande av utgifter för angivna ändamål. 1809 års RF räknar
med att statsbudgeten, riksstaten, skall vara balanserad, dvs. utgifter och
inkomster skall exakt motsvara varandra. Detta åstadkoms genom att den
förut nämnda bevillningen avses tjäna som en budgetutfyllnadssum m a.
Riksstaten fastställs för budgetår. Hur riksstaten skall vara uppställd
anges inte i R F. Till grund för riksdagens budgetreglering ligger ett
budgetförslag från regeringen, den s. k. statsverkspropositionen. Initiativ
rätten i budgetärenden är emellertid inte förbehållen regeringen. Riksda
gen kan sålunda bl. a. besluta högre anslag än regeringen har föreslagit.
RF lämnar riksdagen fria händer att i den utsträckning den finner
lämpligt k ny ta villkor till beviljade anslag. Riksdagens anslagsbeslut anses
vanligen ha karaktär av bemyndiganden och innebära att medel ställs till
regeringens förfogande för de angivna ändam ålen.
Praxis har på åtskilliga punkter kom m it att avvika från gällande RF :s
bestämmelser om budgetregleringen. Särskilt bör framhållas att kravet på
budgetens balansering sedan ganska lång tid tillbaka har frångåtts och att
riksdagen i samband med budgetregleringen eller vid annat tillfälle fattar
en rad beslut som får ekonomiska konsekvenser för staten inte bara för
det närmast följande budgetåret utan också för en längre, ofta obestämd
tid.
De allmänna principer som ligger till grund för statsbudgetens
utformning har i stor utsträckning utvecklats i praxis och har aldrig blivit
lagfästa.
Författningsutredningen föreslog nya grundlagsbestämmelser om bud
getregleringen vilka anslöt sig till gällande praxis. Reglerna var förhållan
devis summ ariska. Enligt utredningens mening borde de närmare bestäm
melserna om budgettekniken tas upp i en särskild budgetlag.
G rundlagberedningens förslag bygger, som jag redan har näm nt, på
gällande grundsats att statsutgifterna fastställs av riksdagen. Beredningen
förklarar, med hänvisning till det arbete som för närvarande pågår inom
budgetutredningen, att den har begränsat reglerna i R F om statens
budget till sådant som har direkt samband med riksdagens och
regeringens befogenheter. I huvudsak har beredningen föreslagit bestäm
melser i samma ämnen som författningsutredningen. Beredningen för
klarar sig vara ense med utredningen angående behövliga åtgärder för att
överbrygga nuvarande motsättningar mellan skriven rätt och praxis på
utgiftsregleringens område. Till beredningens förslag härvidlag, som har
föranlett bestämmelser i R F och RO, återkommer jag i specialmotive
ringen. Jag vill emellertid redan nu näm na att beredningen liksom
författningsutredningen inte ställer upp något krav i grundlag på
budgetbalans. En nyhet i beredningens förslag är bestämmelser som ger
uttryckligt stöd åt budgetära flerårsbeslut.
Beredningen har emellertid inte nöjt sig med att bringa de nya
grundlagsbestäm melserna till överensstämmelse med rådande praxis.
Beredningen har också undersökt behovet av att anpassa reglerna till nya
samhällsekonomiska och finanspolitiska krav. Det är främst den moderna
program budgeteringen och den ekonomiska långtidsplaneringen som har
stått i centrum för beredningens intresse. Beredningen k o n staterar såvitt
gäller program budgeteringen att grundlagen med beredningens förslag
inte heller i fortsättningen kommer att lägga några band på utvecklingen
av den statliga budgettekniken. I fråga om flerårsplaneringen blir
beredningens slutsats att den nya grundlagen inte bör uppställa krav på
flerårsbudgetering eller studier eller analyser på flerårssikt. Som jag
nämnde nyss föreslår emellertid beredningen grundlagsstöd för en
befogenhet för riksdagen att fatta beslut med budgetkonsekvenser för
längre tid än närmast följande budgetår, Beredningen föreslår också
bestämmelser i RO som syftar till att tillförsäkra riksdagen ett allsidigt
underlag för avgöranden med långsiktiga konsekvenser.
Liksom beredningen finner jag för min del självklart att det bör
tillkom m a riksdagen att fastställa hur statens medel bör användas.
Riksdagens utgiftsbeslut bör liksom hittills i allmänhet fattas inom ramen
för en budgetreglering. Härigenom kan man säkerställa en helhetsbedöm
ning som innesluter flera viktiga m om ent, såsom en avvägning mellan
olika utgiftsändam ål och mellan skilda vägar att uppnå ett och samma
mål, en prövning av sättet att finansiera utgifterna och därmed av de
ekonomiska uppoffringar som utgifterna nödvändiggör samt en bedöm
ning av den statliga ekonomins roll inom hela sam hällsekonom in. Jag
delar beredningens uppfattning att budgetregleringen inte bör ha karaktär
av lagstiftning.
Om de nu angivna huvudpunkterna torde inte råda några delade
meningar. Beredningens förslag till bestämmelser i RF och RO om den
statliga utgiftsregleringen har i allmänhet också godtagits under remiss
behandlingen. Budgetutredningen förklarar sig dela beredningens u p p fatt
ning angående vilka frågor om statens budget som bör regleras i grundlag.
Utredningen tillägger att de reform förslag som har diskuterats inom
utredningen i fråga om program budgetering, statsbudgetens utformning
och avgränsning samt anslagssystem ets utformning torde kunna genom
föras inom ramen för beredningens förslag till RF och RO . En kritisk
inställning till beredningens förslag redovisas däremot av Svea hovrätt.
Hovrätten finner det vara en svaghet att beredningen inte har företagit
någon närmare granskning av de budgettekniska och budgeträttsliga
frågorna. Hovrätten anmärker att i beredningens förslag ingen upplysning
lämnas om t. ex. anslagstyperna och ingen antydan ges om begrepp som
driftbudget, kapitalbudget, långtidsbudget, finansplan, kompletteringsproposition etc.
För egen del anser jag att ständiga förändringar i fråga om budgetens
innehåll, den ekonom isk-politiska debatten och den tekniska utveckling
en leder till att det statliga budgetsystem et måste kunna förnyas
successivt. Enligt min mening bör RF inte lägga hinder i vägen för en
sådan utveckling. Frågorna om statsbudgetens och anslagssystem ets
utformning ägnar sig därför inte för grundlagsreglering.
Nära samband med budgetsystem ets utformning har den statliga lång
tidsplaneringen. Önskemålen om ett utbyggt planeringssystem har vuxit
fram ur insikten att beslut under den årliga budgetbehandlingen ofta har
konsekvenser också på längre sikt och att som följd härav den faktiska
bundenheten vid den årliga utgiftsprövningen kan vara ganska om fat
tande på grund av tidigare års beslut.
Ett utbyggt system för planering kan införas endast successivt och
under hänsynstagande till föreliggande olikheter mellan skilda sektorer av
den statliga verksam heten. Planeringsarbetet bör ledas av regeringen. Men
det är givet att studier på flerårssikt är av utom ordentligt intresse också
för riksdagens del. Då det gäller att ta ställning till form erna för
riksdagens deltagande i planeringsprocessen, måste man beakta planering
ens karaktär. Först och främst bör naturligtvis riksdagen få del av
information som utgör resultat av studierna och som kan vara av
betydelse för beslut som riksdagen skall fatta. De av beredningen i 3 kap.
2 § RO föreslagna bestämmelserna syftar till att trygga en sådan inform a
tion. I övrigt bör riksdagens medverkan i det väsentliga få form en av
insyn i planeringsarbetet. Enligt riktlinjer, som statsmakterna godtog
1972, har det parlamentariska deltagandet i försvarsplaneringen huvud
sakligen karaktär av insyn i viktiga planeringsm om ent. Ett insynsförfarande kan emellertid åstadkommas inom ramen för riksdagens nuvarande
arbetsformer och kräver inte några särskilda föreskrifter i RF eller RO.
Hittills har varit tal om en planering som endast redovisar besluts
underlag. I vissa fall måste emellertid riksdagen fatta ekonomiska beslut
som utgör bestäm da led i en fixerad handlingsplan för fram tiden. Det rör
sig alltså här om en mera bindande planering. Det är en självklarhet att
riksdagen i sådana fall skall ha del av och i allmänhet ta ställning till hela
det ifrågavarande projektet. Så sker redan nu. 1 beredningens förslag har
upptagits bestämmelser som anvisar flera olika form er i vilka riksdagen
kan fatta beslut med ekonomisk verkan utöver budgetåret. Riksdagen
kan sålunda direkt besluta om anslag för längre tid än ett budgetår. Den
kan vidare bemyndiga regeringen att utlägga beställningar eller företa
andra investeringar för vilka utgifterna belöper på flera budgetår.
Riksdagen kan också i samband med budgetbehandlingen eller i andra
sammanhang besluta om ” riktlinjer för viss statsverksam het” , dvs. fatta
s. k. princip- eller organisationsbeslut. Jag vill också näm na att lagbeslut
av riksdagen inte sällan kan inkludera ekonomiska åtaganden för fram
tiden. Mot de av beredningen föreslagna bestämmelserna har jag inte
någon erinran (jfr 9 kap. 3 § andra stycket, 7 § och 10 § första stycket i
departem entsförslaget till RF). Däremot kan det enligt min mening inte
komma i fråga att i RF ange bestäm da fall då planer, som avses bli
bindande, skall underställas riksdagens prövning eller då riksdagen annars
skall ha att fatta beslut som gäller tid utöver det närmast följande
budgetåret. Inte heller beredningen har föreslagit några bestämmelser
härom .
Vad jag har framhållit i det föregående leder till slutsatsen att RF inte
bör innehålla bestämmelser om flerårsplanering eller flerårsstudier och
inte heller andra föreskrifter om riksdagens avgöranden på flerårssikt än
dem som beredningen har föreslagit.
Det är inte bara med tanke på statsbudgetens uppgift som ett
instrument för fördelningen av ekonomiska resurser som det är önskvärt
att grundlagens bestämmelser inte i onödan binder statsmakternas
handlingsmöjligheter. Också från stabiliseringspolitisk synp u n k t är det
angeläget att RF medger stor flexibilitet på utgiftsregleringens om råde.
Som beredningen har föreslagit skall RF givetvis inte uppställa något krav
på budgetbalans eller på jäm vikt mellan budgetens inkomster och utgifter
ens på längre sikt. RF:s bestämmelser om utgiftsregleringen bör vidare lämna
utrymme för snabba åtgärder i konjunkturdäm pande eller konjunkturstim ulerande syfte. Grundlagberedningens förslag tillgodoser detta önske
mål så till vida som riksdagen enligt förslaget har full frihet att
bestäm m a storleken av och villkoren för utgiftsbem yndigandena till
regeringen. Från nu angiven synpunkt inger emellertid beredningens
ställningstagande i ett annat avseende tvekan. Jag syftar på frågan om
regeringens skyldighet att verkställa av riksdagen beslutade utgifter.
Beredningens förslag innebär att de medel som riksdagen anvisar för
annan verksamhet än sådan som bedrivs av riksdagen eller dess
myndigheter liksom nu skall stå till regeringens förfogande. I anslutning
härtill föreslår beredningen en bestämmelse (8 kap. 9 § i beredningens
förslag till RF) om att de medel som riksdagen har anvisat på
statsbudgeten eller på annat sätt inte får användas i strid med vad
riksdagen har föreskrivit. Mot denna regel, som ger uttryck åt en
grundläggande princip på utgiftsregleringens om råde, finns inget att
invända. I motiven till bestämmelsen förklarar beredningen emellertid att
den anser att riksdagens anslagsbeslut i princip skall verkställas. Det
framgår dock att beredningen räknar med att regeringen har en viss frihet
att, även utan direkt stöd i anslagsvillkoren, underskrida anslag.
Frågan om regeringens rätt att helt eller delvis lämna av riksdagen
anvisade anslag obegagnade är inte av någon stor betydelse i ett
parlamentariskt statsskick. Det är inte aktuellt att tänka sig att regeringen
skulle vägra bedriva av riksdagen beslutade verksamheter därför att
den gör en annan avvägning beträffande resursanvändningen än riksdagen.
I likhet med ett par remissinstanser, bland dem budgetutredningen, anser
jag emellertid att RF bör inta den principiella ståndpunkten att det får
ankomma på regeringen att under parlamentariskt ansvar avgöra i vad
mån de utgifter som anslagen möjliggör skall verkställas. En prövningsrätt
för regeringen har sin främsta praktiska betydelse i ett läge då det från
stabiliseringspolitisk synpunkt blir önskvärt att utan dröjsmål begränsa de
statliga utgifterna. Också när det gäller att tillvarata uppkom m ande
besparingsm öjligheter är en sådan prövningsrätt av betydelse. Med hänsyn
till det anförda anser jag att grundlagberedningens m otivuttalande att
riksdagens utgiftsbeslut i princip skall verkställas inte bör vara vägle
dande. Jag vill i övrigt fram hålla att regeringen givetvis alltid måste
respektera att vissa utgifter måste göras på grund av lag eller för staten
föreliggande förpliktelser. Av betydelse är vidare att regeringen är bunden
av riksdagens anslagsvillkor. Av dessa kan följa att ett visst anslag inte
isolerat kan lämnas obegagnat med hänsyn till att det ingår som ett led i
en större utgiftsplan.
Sammanfattningsvis anser jag att beredningen har givit grundlagsregle
ringen i fråga om utgiftsm akten en lämplig omfattning och, bortsett från
den punkt jag berörde nyss, ett i det väsentliga riktigt innehåll. Till
detaljerna i bestämmelserna återkommer jag i specialmotiveringen.
I fråga om regeringens och underlydande myndigheters disposition
över andra statstillgångar än penningmedel finns för närvarande grund
lagsbestämm elser endast såvitt gäller fast egendom. Kronans fasta
egendom skall enligt nuvarande RF förvaltas efter de grunder som
riksdagen föreskriver och får inte avhändas kronan utan riksdagens
sam tycke. Beträffande lös egendom är enligt praxis i första hand det
anslagsbeslut, som ligger till grund för tillgångens anskaffande, vägle
dande för dispositionsrätten. Sedvanerättsligt gäller att statens fordringar
inte kan efterskänkas utan riksdagens bem yndigande. Regeringen kan
enligt nuvarande RF inte ta upp lån utan riksdagens samtycke. Också i
övrigt anses fråga om att ikläda staten ekonomisk förpliktelse i allmänhet
böra underställas riksdagen.
Beredningen finner det naturligt att det är regeringens och övriga
myndigheters sak att förvalta och förfoga över statens egendom.
Beredningen anser emellertid att riksdagen skall kunna fastställa grunder
för egendom sdispositionen utöver vad som följer av villkor i anslagsbesluten. Beredningen föreslår bestämmelser härom i RF. I ett par
hänseenden bör enligt beredningen ges direkta dispositionsföreskrifter i
en ny R F. I anslutning till författningsutredningens förslag föreslår
sålunda beredningen dels ett förbud att avhända staten fast egendom
utan riksdagens bem yndigande, dels ett förbud att utan sådant bem yn
digande efterge statens fordringar. Beredningen förordar vidare en
grundlagsbestämmelse om att regeringen eller annan statlig myndighet
inte får ta upp lån eller annars ikläda staten ekonomisk förpliktelse utan
riksdagens bem yndigande.
Under remissbehandlingen har riktats kritik mot det föreslagna
förbudet i RF att utan riksdagens bemyndigande överlåta eller pantsätta
statens egendom och att efterge statens fordringar. B udgetutredningen
förklarar i sitt yttrande att den statliga förm ögenhetsredovisningen för
närvarande främst är inriktad på att redovisa statens förm ögenhetsställning för vissa tillgångar och att detta synsätt återspeglas i beredningens
förslag. Enligt budgetutredningens mening bör förm ögenhetsredovisningens främsta syfte i stället vara att vägleda resursfördelningsbesluten
inom den statliga sektorn. Med denna utgångspunkt kan man enligt
utredningen anta att riksdagen vill fastställa regler för förvaltningen av
den statliga förmögenheten i andra kategorier än efter en uppdelning i
fast och lös egendom respektive fordringar.
Jag delar budgetutredningens uppfattning. Den civilrättsliga kategori
indelningen torde vara bestäm d av andra faktorer än dem som i våra
dagar bör vara vägledande för hur de statliga tillgångarna skall disponeras.
Min ståndpunkt innebär dock inte att riksdagens inflytande med
avseende på den statliga förmögenheten skall försvagas. Redan innehavet
av utgiftsm akten ger riksdagen ett fast grepp över den statliga förmögenhetsdispositionen. Jag anser att det därutöver bör finnas en bestämmelse i
RF som ålägger riksdagen att fastställa grunder för förvaltningen av och
förfogandet över statens egendom . Det bör ankomma på riksdagen att
avgöra vilken omfattning en sådan reglering skall ha. Riksdagen bör vara
oförhindrad att förbehålla sig rätten att i konkreta fall pröva om
överlåtelse eller annan åtgärd i fråga om visst slag av egendom bör komma
till stånd.
Jag har i det väsentliga inte någon erinran mot den av beredningen
föreslagna bestämmelsen om riksdagens inflytande i fråga om de statliga
utfästelserna. Med anknytning till vad jag har sagt förut om det angelägna
i en hög handlingsberedskap på det konjunkturpolitiska om rådet vill jag
em ellertid, i enlighet med vad budgetutredningen har uttala t i sitt
rem issyttrande, understryka betydelsen av att riksdagen lämnar regeringen
de för en effektiv stabiliseringspolitik erforderliga bem yndigandena.
Också med tanke på effektiviteten inom förvaltningen är det betydelse
fullt att regeringen och myndigheterna får tillräcklig frihet att ingå
ekonomiska förbindelser.
Riksdagen granskar den statliga verksamheten genom ett parlam enta
riskt sammansatt kontrollorgan, riksdagens revisorer. Vissa delreform er
rörande revisorernas organisation och verksamhet har genomförts under
senare år. Beredningen förklarar att man med bestäm dhet bör värna om
riksdagens kontrollm akt. Den anser att denna kontrollmakt skulle kunna
stärkas genom en systematisk granskning inom riksdagsutskotten av
utfallet av beslutade reform er. U tskottens granskning skulle enligt
beredningen kunna präglas av större kontinuitet än den p u n k tk o n tro ll
som riksdagens revisorer kan göra. Beredningen förordar emellertid att
riksdagens särskilda revisorsinstitution skall behållas och föreslår inte
15 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90 * #
några ändringar av större betydelse beträffande denna.
Den statliga revisionsverksamheten hade tidigare en kam eralt betonad
inriktning. Numera ligger tyngdpunkten i en kontroll av den statliga
verksam hetens ändamålsenlighet och lönsam het. Kontrollen kan sägas ha
ett tvåfaldigt syfte. Dels eftersträvas att uppdaga och bota brister i
myndigheternas organisation och effektivitet. Dels är målet att vinna
kunskap om uppnådda resultat som underlag för nya beslut från
statsmakternas sida.
Det är enligt min mening naturligt att den verksamhet som jag nu i
korthet har angivit leds av regeringen. Jag vill sålunda fram hålla det nära
sambandet mellan å ena sidan redovisningen av kostnader och prestatio
ner och å den andra den statliga budgeteringen. Genom regeringens
försorg bör fram taget material och gjorda analyser tillföras det underlag
på vilket riksdagen har att grunda sina beslut.
Jag anser det emellertid också fullt i sin ordning att den av regeringen
ledda redovisnings- och kontrollverksamheten får ett komplement i en
liknande aktivitet inom riksdagen. Liksom beredningen är jag av åsikten
att den nya, på äm nesindelning grundade utskottsorganisationen väl
läm par sig för en kontinuerlig granskning av resultatet av det statliga
reform arbetet. Jag ser emellertid även ett betydande värde i att en
kontroll av den expanderande statliga verksamheten kan utövas av ett i
förhållande till statsförvaltningen helt fristående och självständigt organ
av den typ som den nuvarande riksdagsrevisionen representerar. Ett
sådant särskilt revisionsorgan torde för riksdagens del ha en speciell
uppgift att fylla i fråga om information och granskning i ämnen som
berör flera förvaltningsgrenar eller förvaltningen över huvud taget och som
inte lämpligen kan behandlas i de separata fackutskotten. Liksom
beredningen anser jag att nuvarande bestämmelser om riksdagens
revisorer i det väsentliga bör kvarstå oförändrade. Jag återkommer i
specialmotiveringen till frågan om bestämmelsernas utform ning.
6 Upprättade författningsförslag
I enlighet med vad som har anförts i det föregående har inom
ju stitied ep artem entet upp rättats förslag till
1. regeringsform
2. riksdagsordning
3. ändring i successionsordningen
4. ändringar i tryckfrihetsförordningen.
En översikt över motsvarigheter mellan gällande rätt samt grundlag
beredningens förslag och departem entsförslagen till RF och RO har
utarbetats. Översikten torde få fogas till protokollet som bilaga 4.
7 Specialmotivering till framlagda författningsförslag
7.1 Förslaget till ny regeringsform
Som grundlagberedningen har framhållit är huvuduppgifterna för RF
att ge grunderna för det representativa och parlamentariska system et och
för fördelningen av offentliga funktioner mellan riksdagen, regeringen,
förvaltningsm yndigheterna, domstolarna och kom m unerna. H ärut
över bör RF innehålla regler om medborgarnas grundläggande fri- och
rättigheter. Naturligt är också att i RF med dess karaktär av grundlag tas
upp vissa särskilt viktiga procedurregler för riksdagen och regeringen samt
bestämmelser om statschefens ställning och befogenheter. I RF bör också
i enlighet med beredningens förslag ingå vissa specialregler för krig,
krigsfara och andra utomordentliga förhållanden.
Liksom grundlagberedningens förslag är departem entsförslaget till RF
indelat i kapitel. I systematiskt hänseende ansluter departem entsförslaget
helt till beredningens förslag med det undantaget a tt, i enlighet med vad
som har nämnts tidigare, grundläggande regler om fri- och rättigheter i
departem entsförslaget samlats i ett särskilt kapitel. D epartem entsför
slaget innehåller sålunda 13 kapitel medan beredningens förslag omfattar
12 kapitel. Det i förhållande till beredningens förslag nya kapitlet har
förts in som ett andra kapitel, vilket innebär att 2 —12 kap. i
beredningens förslag i departem entsförslaget motsvaras av 3 —13 kap.
1 1 kap. i departem entsförslaget ges, liksom i beredningens förslag,
vissa grundläggande regler om statsskicket som kan sägas bilda bakgrund
till bestämmelserna i flera av de följande kapitlen. I 3 och 6 kap. som bär
rubrikerna Riksdagen resp. Regeringen kommer grunderna för det
representativa och parlamentariska system et till uttryck . 4 och 7 kap.
innehåller regler om riksdagens och regeringens arbetsform er. 5 kap ,av ser
statschefen. I 8 och 9 kap. har tagits in reglerna om lagstiftning och
finansm akt. 10 kap. behandlar förhållandet till andra stater. I 11 kap. ges
regler om rättsskipning och förvaltning. 12 kap. innehåller regler om
riksdagens kontrollerande uppgifter, medan 13 kap. upptar specialreg
lerna för krig och krigsfara.
1 kap.
STATSSKICKETS GRUNDER
Inledningskapitlet i den föreslagna RF innehåller vissa grundläggande
regler om statsskicket. Avsikten är att det skall ge en bild i stort av de
grundstenar på vilka den svenska författningen vilar. Kapitlets uppbygg
nad överensstämmer nära med 1 kap. i beredningens förslag.
1§
I denna paragraf ges en allmän karakteristik av det svenska stats
skicket. Bestämmelserna har i beredningens förslag sina motsvarigheter i
1 kap. 1 och 6 §§ samt 10 kap. 5 § första stycket första punkten.
Författningsutredningen
Utredningen föreslog att i RF:s första paragraf skulle inskrivas att all
statsm akt i Sveriges rike utgår från Sveriges folk, att den svenska
folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt,
att folkstyrelsen förverkligas genom parlamentariskt statsskick och kom
munal självstyrelse samt att regeringsformen, successionsordningen och
tryckfrihetsförordningen är rikets grundlagar.
Grundlagberedningen
Beredningen föreslår att i 1 kap. 1 § RF föreskrivs att all offentlig
m akt i Sverige utgår från folket samt att den svenska folkstyrelsen bygger
på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rö strätt. I 1 kap. 6 § i
beredningens förslag till RF anges att regeringsform en, successionsord
ningen och tryckfrihetsförordningen är rikets grundlagar. Nämnas bör i
detta sammanhang också att i 10 kap. 5 § första stycket första punkten i
beredningens förslag till regeringsform föreskrivs att domstolar och
förvaltningsmyndigheter skall handlägga ärenden, träffa sina avgöranden
och även i övrigt handla i enlighet med rättsordningen, sådan denna
framgår ur grundlagarna samt ur andra lagar, förordningar, föreskrifter
och rättsregler.
Departementschefen
I likhet med grundlagberedningen anser jag att RF bör inledas med en
bestämmelse som ger u ttry c k åt det svenska statsskickets karaktär av
folkstyrelse. I första stycket av denna paragraf har därför intagits
deklarationen att all offentlig m akt i Sverige utgår från folket.
Den fria åsiktsbildningen samt den allmänna och lika rösträtten är av
grundläggande betydelse för folkstyrelsen. I inledningsparagrafen bör
därför slås fast att den svenska folkstyrelsen bygger på dessa principer.
En bestämmelse härom har i enlighet med beredningens förslag införts i
paragrafens andra stycke. För att ytterligare klargöra folkstyrelsens
karaktär är det enligt m in mening lämpligt att göra det tillägget i andra
stycket att folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och parla
m entariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.
Beredningen har i 10 kap. 5 § första stycket första punkten i sitt
förslag till RF tagit in en utförlig bestämmelse som skall slå fast att
domstolarna och förvaltningsmyndigheterna i sin verksamhet är bundna
av rättsordningens regler. I sitt remissyttrande över beredningens lagför
slag har riksdagens ombudsmän framhållit att vid sidan av den fria
åsiktsbildningen och den allmänna rösträtten bör såsom särskilt u tm är
kande för den svenska folkstyrelsen nämnas att den underkastar sig
lagens band. G rundsatsen om all m aktutövnings lagbundenhet är enligt
om budsm ännens mening så viktig att den bör slås fast i RFrs inlednings
paragraf. G rundsatsen kommer då att gälla för alla offentliga organ, även
riksdagen. Jag delar om budsm ännens uppfattning. I tredje stycket av
förevarande paragraf har därför tagits in bestämmelsen att den offentliga
makten utövas under lagarna. Genom denna allmänna bestämmelse blir
en särskild föreskrift om domstolarnas och förvaltningsm yndigheternas
bundenhet av rättsordningen onödig. I tredje stycket av inledningspara
grafen till regeringsformen bör i överensstämmelse med författningsutredningens förslag lämpligen också ingå bestämmelsen att regerings
form en, successionsordningen och tryckfrihetsförordningen är rikets
grundlagar.
2 §
Paragrafen anger liksom i beredningens förslag riksdagens ställning och
funktioner.
Författ n ingsu tredninge n
I det av författningsutredningen föreslagna inledningskapitlet till RF
angavs i fyra paragrafer att riksdagen företräder svenska folket, att lag
stiftas av riksdagen, att svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta
utövas av riksdagen allena, att riksdagen fastställer hur statens medel skall
användas samt att riksdagen enligt föreskrifter i regeringsformen granskar
rikets styrelse och förvaltning.
Grundlagberedningen
Enligt beredningens förslag till RF föreskrivs i 2 § i inledningskapitlet
att riksdagen är folkets främsta företrädare, att den stiftar lag, beslutar om
skatt till staten och bestämmer hur statens medel skall användas samt att
den granskar rikets styrelse och förvaltning.
Departementschefen
Efter den allmänna karakteristiken av det svenska statsskicket i 1 § bör
i 2 § klarläggas att riksdagen är folkets främsta företrädare. I paragrafen
bör också anges riksdagens viktigaste uppgifter. Beredningens förslag bör
följas i dessa avseenden. På grund av den betydelse som riksdagens
beskattningsm akt har bör den nämnas vid sidan av lagstiftningsm akten,
fastän föreskrifterna om skatt till staten ges i form av lag. Den
beskrivning av riksdagens uppgifter som ges i denna paragraf måste bli
allmänt hållen. I olika kapitel i det följande — i första hand 8 kap. —
föreslås vissa begränsningar och delegationsmöjligheter.
3 §
I överensstämmelse med grundlagberedningens förslag anges i denna
paragraf att konungen är rikets statschef. Något behov av att i
inledningskapitlet meddela ytterligare bestämmelser om statschefen finns
inte. Beträffande de uppgifter som tillkommer konungen i egenskap av
statschef hänvisar jag till vad jag förut anfört om statschefens ställning
enligt den föreslagna RF. Till vissa speciella frågor återkommer jag i det
följande.
4§
I denna paragraf ges liksom i beredningens förslag en beskrivning av
regeringens uppgifter och ställning.
Grundlagberedningen
Enligt beredningens förslag bör i 4 § i inledningskapitlet anges att
regeringen styr riket i enlighet med regeringsformen och att den är
ansvarig inför riksdagen.
Departementschefen
I likhet med grundlagberedningen anser jag att i denna paragraf bör
komma till uttryck att regeringen styr riket under ansvar inför riksdagen.
Eftersom det redan av 1 § tredje stycket framgår att regeringen härvid
har att iaktta bestämmelserna i RF, är en särskild bestämmelse av sådant
innehåll onödig. Den närmare innebörden i stort av att regeringen styr
riket framgår av bestämmelser i olika kapitel i det följande, vartill jag
återkom m er. Regeringens ansvar inför riksdagen behandlas särskilt i 12
kap.
5 §
I denna paragraf fastslås liksom i berednigens förslag vissa grunder för
den kommunala självstyrelsen.
Grundlagberedningen
Beredningen föreslår att i 5 § i inledningskapitlet skall föreskrivas att
riket är indelat i kom m uner, att grunderna för ändringar i indelningen
bestäms genom lag samt att i kommunerna medborgarna företräds av
valda om bud, som beslutar självständigt enligt lagarna. Nämnas bör i
detta sammanhang också att beredningen i 7 kap. 4 § andra punkten i sitt
förslag tagit upp en bestämmelse av innehåll att varje kommun äger
uttaga skatt från kommunens medlem m ar för skötseln av kommunens
uppgifter enligt grunder som bestäms i lag.
Departementschefen
Innebörden av förevarande paragraf i departem entsförslaget har be
rörts i det allmänna avsnittet (5.8) om kommunernas ställning enligt
grundlagen. Utöver vad som har sagts där vill jag anföra följande.
Bestämmelsen om prim ärkom muner och sekundärkom muner tar sikte
på att det i riket skall finnas kommuner dels på det lokala, dels på det
regionala planet. Härutöver binder departem entsförslaget till RF inte
lagstiftaren i fråga om kom m unbildningen. Indelningen i prim ärkom m u
ner och sekundärkom muner skall i princip täcka hela landet. Paragrafens
första punkt har emellertid avfattats med tanke på att den nuvarande
indelningen i landstingskom muner lämnar tre prim ärkom muner utanför.
Begreppet kommun används i departem entsförslaget till RF som gemen
sam beteckning för prim ärkom muner och sekundärkom m uner. Som jag
har nämnt förut inkluderas däremot inte de nuvarande kyrkliga kom m u
nerna. Liksom beredningen föreslår jag att huvudparten av nu gällande
grundlagsbestämmelser, som berör svenska kyrkan, skall föras över till
övergångsbestämmelserna till RF. Jag anser att de kyrkliga kommunernas
konstitutionella ställning tills vidare bör regleras i samma ordning. I RF:s
övergångsbestämmelser bör alltså tas in en föreskrift om att RF:s regler i
fråga om kommunerna skall gälla också de kyrkliga kom m unerna. Ett
undantag får emellertid göras för bestämmelsen i 1 kap. 5 § att beslu
tand erätten i kommunerna utövas av valda representanter. Enligt gällande
lagstiftning, i vilken det inte nu finns anledning att göra ändring, kan
nämligen beslutanderätten i kyrklig församling i vissa fall utövas direkt av
kom m unm edlem m arna på kyrkostäm m a.
Förslaget till RF hindrar inte att kommunala angelägenheter överförs
till kommunalförbund eller liknande subjekt för samverkan mellan
kom m uner. Bestämmelser om obligatorisk samverkan måste givetvis ges i
lag. Detsamma gäller reglerna för den ordning genom vilken ett fast
samarbete kommer tillstånd inom ett särskilt subjekt. Kravet på lagform
får anses framgå av 8 kap. 5 § i departem entsförslaeet.
När det i första stycket talas om att ” beslutanderätten ” i kommunerna
utövas av valda församlingar är innebörden naturligtvis inte att de
kommunala nämnderna skulle sakna varje självständig beslutanderätt.
Uttryckssättet anknyter i stället till de nuvarande kommunallagarnas
uppdelning efter funktion av de kommunala organen i dels beslutande,
dels verkställande och förvaltande (jfr bl. a. 4 § kommunallagen).
Bestämmelsen i förevarande paragraf om beslutanderätten i kommunerna
bildar en viss parallell till föreskrifterna i 2 § om riksdagens ställning
inom riket. Den skall också ställas sam m an med föreskriften i 6 § om
” kommunala förvaltningsm yndigheter” . Den i den här aktuella paragra
fen åsyftade beslutanderätten gäller beslut av mera grundläggande natur
eller av mera generell räckvidd. Det är fråga om avgöranden där det
politiska m om entet, allmänt sett, är dom inerande.
Beredningen föreslog i sin 5 § en avfattning enligt vilken medborgarnas
ombud i kommunerna beslutar ”självständigt enligt lagarna” . Att också
den kommunala m aktutövningen måste vara lagbunden framgår i
departem entsförslaget, utom av reglerna i 8 kap., redan av bestäm m el
serna i 1 kap. 1 § tredje stycket och behöver därför inte särskilt
framhållas i förevarande paragraf.
Bestämmelsen i andra stycket om den kommunala beskattningsrätten
är som övriga föreskrifter i kapitlet ett principstadgande. Den är alltså
inte att läsa så att den kommunala beskattningsrätten måste vara fri ens i
den meningen att varje kommun helt obunden kan bestäm m a sk atteu t
tagets storlek. Av 8 kap. 5 § i departem entsförslaget framgår att
principens närmare förverkligande är underkastat lagstiftning.
Den av beredningen föreslagna bestämmelsen att grunderna för änd
ringar i rikets indelning i kommuner bestäms genom lag har i departe
m entsförslaget förts över till 8 kap. 5 §.
6 §
I denna paragraf om talas förekomsten av domstolar och förvaltnings
myndigheter. Paragrafen har i beredningens förslag sin motsvarighet i 7 §.
Grundlagberedningen
Beredningen uttalar att man sedan gammalt har brukat skilja mellan
rättskipning som ligger hos domstolarna och förvaltning som om händerhas av förvaltningsm yndigheterna. Man har därvid med rättskipning
förstått den verksamhet som består i att slita rättstvister, i övrigt avgöra
frågor angående enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden samt
att ådöm a straff och andra brottspåföljder. Med förvaltning har man i
första hand avsett verkställighet av den styrande maktens beslut. Denna
traditionella distinktion mellan rättskipning och förvaltning har kommit
till uttryck i 1 kap. 7 § beredningens förslag till RF. Där föreskrivs i
första stycket att domstolarna avgör rättstvister, tillämpar strafflag och i
övrigt prövar rättsfrågor enligt vad som anges närmare i 10 kap. I andra
stycket av samma paragraf föreskrivs att statliga och kommunala förvalt
ningsm yndigheter verkställer de beslutande organens föreskrifter.
Beredningen påpekar i sammanhanget att det vid en närmare gransk
ning av domstolarnas och förvaltningsm yndigheternas uppgifter och
rättsliga ställning visar sig att det inte är möjligt att med utgångspunkt i
gällande rätt dra någon skarp gräns mellan rättskipande och förvaltande
verksam het. Både förvaltningsmyndigheterna och domstolarna skall
beakta såväl lagar som i administrativ ordning utfärdade föreskrifter.
Förvaltningsmyndigheterna sysslar i stor utsträckning med rent rättstillämpande verksam het. Domstolsprövning i överinstans har vidare förts
in på stora områden av förvaltningen. Att gränsen mellan domstolarnas
och förvaltningsm yndigheternas verksamhetsområden är flytande framgår
vidare enligt beredningen av att i fråga om brottsbekämpningen uppgifter
har kunnat överflyttas från domstolarna till åklagar- och polismyndig
heterna. En viktig skillnad mellan domstolarnas och förvaltningsm yndig
heternas ställning ligger dock enligt beredningen däri att många förvalt
ningsm yndigheter, i motsats till dom stolarna, är skyldiga att i fråga om
vissa slag av verksamhet lyda av regeringen eller annan överordnad
myndighet utfärdade direktiv för särskilda fall.
I detta sammanhang bör nämnas att i beredningens förslag term en
myndighet inte omfattar riksdagen eller de kommunala beslutande
församlingarna (landstingen och kom m unfullm äktige) men väl övriga
statliga och kommunala organ. Regeringen är således en m yndighet. Även
domstolarna utgör m yndigheter. Andra myndigheter än domstolarna
betecknas förvaltningsm yndigheter. Fastän regeringen förestår den stat
liga förvaltningen och själv i viss mån fullgör förvaltningsuppgifter,
betecknas den i beredningens förslag, närmast av tekniska skäl, inte som
förvaltningsm yndighet. Till myndighet hänför beredningen också organ
som är organiserade i privaträttsliga form er men som har till uppgift att
utöva offentlig m akt.
D epartem en tschefen
I inledningskapitlet till beredningens förslag till RF omnämns före
kom sten av domstolar och förvaltningsmyndigheter och görs ett försök
att ange dessa organs huvudsakliga funktioner. Enligt den av beredningen
föreslagna lagtexten avgör domstolarna rättstvister, tillämpar strafflag
och prövar i övrigt rättsfrågor, medan förvaltningsmyndigheterna verk
ställer de beslutande organens föreskrifter. Denna beskrivning av dom sto
larnas och förvaltningsm yndigheternas funktioner har kritiserats i ett
antal rem issyttranden. Från flera håll har fram hållits att den bild som
lagtexten ger inte överensstämmer med de faktiska förhållandena. Bered
ningen har också själv i motiveringen till 10 kap. i sitt förslag medgett att
det inte är möjligt att med utgångspunkt i gällande rätt dra någon skarp
gräns mellan rättskipande och förvaltande verksam het.
Det är visserligen sant att domstolarna avgör rättstvister och prövar
andra rättsfrågor. Men detsamma gör ett stort antal förvaltningsm yndig
heter. Jag behöver här bara erinra om att många skiftande beslut av olika
förvaltningsmyndigheter kan överklagas hos förvaltningsdomstol och att i
dessa ärenden förvaltningsmyndigheten och domstolen gör exakt samma
prövning. I dessa typer av ärenden, som rör olika slag av m yndighetsut
övning, intar också förvaltningsmyndigheterna en lika självständig och
oberoende ställning som dom stolarna. Prövningen av rättsfrågor är
således inte något exklusivt för dom stolarna. Gentemot beredningens
karakteristik av förvaltningsmyndigheterna kan vidare anföras att det inte
bara är förvaltningsmyndigheterna som verkställer de beslutande orga
nens föreskrifter. Även den rättstillämpande verksamhet som utövas av
domstolarna torde få anses innefatta ett verkställande av föreskrifter som
beslutats av riksdagen eller regeringen. Också i andra avseenden än de nu
nämnda kan invändningar göras mot den nu av beredningen föreslagna
utformningen av paragrafen rörande domstolarna och förvaltningsm yn
digheterna.
Enligt gängse terminologi benämns domstolarnas dömande verksamhet
rättskipning medan förvaltningsm yndigheternas uppgifter brukar anges
vara förvaltning. Det är enligt min uppfattning inte meningsfullt att i
R F s inledningskapitel söka ge en närmare karakteristik av den roll som
dessa olika samhällsorgan spelar. Över huvud taget torde det inte vara
möjligt att i några korta satser ge en rättvisande beskrivning av de likheter
och olikheter som finns mellan domstolarnas och förvaltningsm yndig
heternas verksam het. Jag föreslår därför att i förevarande paragraf endast
slås fast att för rättskipningen finns domstolar och för den offentliga
förvaltningen statliga och kommunala förvaltningsm yndigheter.
I departem entsförslaget till RF har de organisatoriska term erna
myndighet och förvaltningsmyndighet samma innebörd som i bered
ningens förslag med den skillnaden att jag under begreppet myndighet
inte för in rättssubjekt som är organiserade i privaträttsliga form er. Till
frågan om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på sådana
rättssubjekt återkommer jag i samband med behandlingen av 11 kap. i
departem entsförslaget.
7 §
I denna paragraf ges vissa grundläggande norm er för domstolarnas och
förvaltningsm yndigheternas handlande. Bestämmelserna i paragrafen er
sätter bestämmelserna i 1 kap. 8 § och 10 kap. 5 § andra stycket i
beredningens förslag.
Gällande rätt
I den ålderdomliga 16 § RF föreskrivs för närvarande följande:
” Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt
hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära,
personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är,
och ingen avhända eller avhända låta något gods, fast eller löst, utan
rannsakning och dom , i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar
föreskriva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från o rt till
annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och
en vid en fri utövning av sin religion, såvitt han därigenom icke störer
samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkom m er. Konungen läte en
var bliva dömd av den dom stol, varunder han rätteligen hörer och lyder.”
F örfattningsutredningen
I 2 § i inledningskapitlet till utredningens förslag till RF upptogs en
praktiskt taget ordagrann motsvarighet till 16 § RF. Paragrafen inleddes
med en erinran om att föreskrifterna stod i överensstämmelse med vad
som av ålder gällt i riket. Vidare ändrades den adressat till vilken
föreskrifterna riktar sig, i det att ordet ” K onungen” b y tte s ut mot
u ttry c k et ” rikets alla m yndigheter” .
I ett särskilt yttrande av en av utredningens ledamöter och två av dess
experter förordades att paragrafen skulle göras mera kortfattad och bara
innehålla att rikets alla m yndigheter, framgent liksom hittills, skall styrka
rätt och sanning, hindra vrångvisa och orätt samt skydda envar till liv,
ära, personlig frihet och välfärd.
Grundlagberedningen
Beredningen anser det lämpligt att RF:s inledningskapitel slår fast
principen om normmässighet i all myndighetsutövning och föreslår därför
att i kapitlet införs den version av principen om normmässighet som
förordades i det särskilda yttra n det till författningsutredningens förslag. 1
enlighet härmed föreslår beredningen att i kapitlets avslutningsparagraf
föreskrivs att rikets myndigheter skall styrka rätt och sanning, hindra
vrångvisa och o rätt samt skydda envar till liv, ära, personlig frihet och
välfärd.
I
10 kap. 5 § andra stycket i beredningens förslag till RF föreskrivs att
myndighet inte utan stöd av någon rättsregel får särbehandla någon på
grund av hans personliga förhållanden, såsom tro, åskådning, ras, hudfärg,
ursprung, kön, ålder, nationalitet, språk, samhällsställning eller förm ögen
het. Värdet av en sådan bestämmelse ligger enligt beredningen främst
däri, att den konkretiserar grundsatsen om myndigheternas normmässiga
handlande.
Departementschefen
Riksdagens ombudsmän har kritiserat den av grundlagberedningen
föreslagna bestämmelsen i inledningskapitlets slutparagraf. De påpekar
att det krav på normmässighet vid m yndighetsutövningen, som nu finns
inskrivet i 16 § RF, dåligt kommer till uttryck i den av beredningen
föreslagna lagtexten, därför att de ord som tydligast för tan k arna till
norm m ässigheten — lagligen samt Sveriges lag och laga stadgar — ej
kom m it m ed. Enligt om budsm ännens mening bryter det av beredningen
föreslagna stadgandet alltför mycket mot stilen i övrigt i förslaget. De
befarar vidare att stadgandet med sina ålderdomliga u ttry c k mera
kommer att uppfattas som en kvarleva än som en också för våra dagars
myndigheter grundläggande handlingsregel. Om budsm ännen förord ar att
1 kapitlet i stället intages en bestämmelse som i nutida språkdräkt ger
uttryck för det viktiga kravet att myndigheterna skall iaktta saklighet och
opartiskhet samt handla fritt från godtycke och inte särbehandla någon
utan laga stöd.
Jag ansluter mig till de synpunkter som fram förts av riksdagens
om budsm än. I första punkten av förevarande paragraf i departem entsförslaget har sålunda tagits in föreskriften att domstolar och förvaltnings
myndigheter i sin verksamhet skall iakttaga saklighet och opartiskhet.
Som en andra punkt i paragrafen har tagits upp det förbud mot
särbehandling av någon på grund av hans personliga förhållanden, som i
beredningens förslag till RF återfinns i 10 kap. 5 § andra stycket.
Förbudet i fråga an k ny ter på sådant sätt till föreskriften i första punkten
av förevarande paragraf att det enligt min mening har sin naturliga plats i
detta sammanhang.
2 kap. GRUNDLÄGGANDE FRI- OCH RÄTTIGHETER
Som framgår av vad jag har uttala t i den allmänna motiveringen (5.9)
har i departem entsförslaget de mest betydelsefulla reglerna om fri- och
rättigheter samlats i förevarande kapitel. K apitlet, som saknar motsvarig
het i grundlagberedningens förslag, inleds i enlighet med vad jag förordat
i den allmänna motiveringen med ett stadgande som avser den samhälle
liga verksam hetens inriktning (1 §). Härefter ges i två paragrafer (2 och
3 §§) bestämmelser som tar sikte på den enskildes ekonomiska trygghet
och hans möjligheter att påverka sina arbetsförhållanden. Kapitlet
avslutas med föreskrifter om politiska fri- och rättigheter och om den
personliga friheten (4 §).
1§
Sorn jag har framhållit i den allmänna motiveringen utgör stadgandena
1 denna paragrafen allmän program förklaring som avser att understryka
att den samhälleliga verksamheten skall vara inriktad på att åstadkomma
rättvisa och jäm likhet mellan medborgarna samt att bereda dem arbete,
utbildning och social trygghet. Stadganden av denna art kan givetvis inte
tillerkännas rättsligt bindande verkan. De kan därför inte åberopas som
grund för konkreta krav från medborgarnas sida gentemot statsorganen.
De ger emellertid uttryck för samhällets strävanden för ekonom isk, social
och kulturell utveckling.
2 §
I denna paragraf anges att arbetstagare genom lag eller avtal bör vara
tillförsäkrad inflytande över ledningen och fördelningen av arbetet och
andra frågor som berör honom nära i hans anställning. Vidare anges att
han genom lag bör vara skyddad mot uppsägning som är sakligt
ogrundad.
Utform ningen av stadgandena ger klart vid handen att de, liksom
stadgandena i föregående paragraf, inte har rättsligt bindande karaktär.
De ger u ttry c k för en strävan från samhällets sida att bereda den enskilde
ökat inflytande över sina arbetsförhållanden och ökad trygghet i sin
anställning. I sistnämnda hänseende vill jag erinra om att utredningen
rörande ökad anställningstrygghet m. m. i januari innevarande år har lagt
fram förslag till lag om anställningsskydd (jfr SOU 1973:7). Avsikten är
att proposition på grundval av förslaget skall föreläggas riksdagen senare i
år.
3 §
I denna paragraf klarläggs att den enskilde i princip skall vara
tillförsäkrad ersättning om hans egendom tas i anspråk genom expropria
tion eller annat sådant förfogande. Föreskriften motsvarar 10 kap. 9 § i
grundlagberedningens förslag.
Den av grundlagberedningen föreslagna bestämmelsen innebär att
ersättning alltid skall utgå vid expropriation eller annat sådant förfo
gande. Uppenbarligen har beredningen härvid förbisett att gällande lag i
vissa fall medger ianspråktagande av mark utan kontant ersättning. I 70
och 113 §§ byggnadslagen (1947:385) ges sålunda bestämmelser av
innebörd att mark kan tas i anspråk utan ersättning, om markägaren kan
anses kompenserad för ingreppet på annat sätt. Det kan också erinras om
att 4 kap. 1 § första styck et expropriationslagen (1972:7 1 9 ) innehåller
regler beträffande s. k. delexpropriation som , i likhet med motsvarande
bestämmelser i äldre lagstiftning, medför att sådan expropriation i vissa
fall kan ske utan att k o n tan t ersättning utgår (jfr prop. 1971:122 s. 190).
Det är enligt min mening angeläget att grundlagsföreskriften om
expropriation m. m. inte får en utformning som gör att den utesluter
bestämmelser av det slag som jag nu har pekat på och därmed kommer i
konflikt med gällande lag. I enlighet med vad jag uttalade i den allmänna
motiveringen har föreskriften därför i departem entsförslaget getts en mer
allmänt hållen utformning än i beredningens förslag. Den bör liksom
föreskrifterna i närmast föregående paragraf ha rekom m endationskaraktär.
I tydlighetens intresse vill jag fram hålla det i och för sig ganska
självklara att föreskriften i förevarande paragraf tar sikte endast på
sådana ingripanden i egendom srätten som avses exempelvis i expropria
tionslagen eller i rekvisitions- och förfogandelagstiftningen. Den om fattar
däremot inte t. ex. bestämmelser i planlagstiftning eller naturvårds- och
m iljöskyddslagstiftning om begränsning i möjligheterna att använda fast
egendom.
4
§
Denna paragraf, som motsvarar 7 kap. 2 § andra och tredje styckena i
beredningens förslag, innehåller som jag nyss nämnde föreskrifter om de
politiska fri- och rättigheterna och om den personliga friheten. Paragrafen
är uppbyggd på så sätt, att den dels beskriver fri- och rättigheterna, dels i
fråga om hur det närmare innehållet i dem anges hänvisar till 8 kap. Av
regleringen i 8 kap. i departem entsförslaget följer att begränsningar i
princip kan göras endast genom lag. Som jag har nämnt i det allmänna
avsnittet om normgivningsmakten (5.10) har bestämmelserna i paragrafen
betydelse i fråga om fördelningen av norm givningskom petens bl. a.
därigenom att de drar en gräns för riksdagens möjligheter att delegera
sådan kompetens till regeringen.
Grundlagberedningen
Beredningen förklarar inledningsvis att den har funnit anledning att i
grundlagen uttrycka vissa av de grundsatser som av ålder har ansetts
särskilt betydelsefulla för medborgarnas möjlighet att verka politiskt.
Beredningen övergår därefter till att punkt för punkt precisera dessa
grundsatsers innehåll.
Yttrandefriheten
Yttrandefriheten beskrivs i beredningens förslag som frihet att i tal,
skrift eller bild eller på annat sätt meddela uppgifter och fram föra
åsikter. Härtill kommer en föreskrift enligt vilken svensk medborgare
skall skyddas mot att myndighet tvingar honom att ge sina åsikter till
känna.
Kravet på lagbeslut för inskränkning av yttrandefriheten om fattar
enligt beredningen de föreskrifter i brottsbalken som drar gränserna kring
yttran d efriheten. Hit sägs i främsta rum m et höra de bestämmelser som
motsvarar katalogen i 7 kap. 4 § TF över otillåtna yttranden och vidare
bestämmelserna om otillåtet offentliggörande, såsom obehörig befattning
eller vårdslöshet med hemlig uppgift. Kravet på lagbeslut om fattar enligt
beredningen också förvaltningsrättsliga regler om tillstånd till eller
anmälan om offentlig tillställning eller allmän sam m ankomst i vad sådana
regler gäller dram atisk eller muntlig fram ställning e. d. som är avsedd att
förekomma vid tillställningen eller sam m ankom sten.
Också bestämmelsen i 34 § lagen (1964:541) om behandling i
fångvårdsanstalt om förbud för intagen att utan tillstånd avsända
skriftligt meddelande innebär enligt beredningen en begränsning av rätten
att meddela uppgifter och fram föra åsikter. Detsamma sägs gälla liknande
bestämmelser i andra lagar, såsom 15 § lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Som ytterligare exempel på bestämmelser som innebär begränsningar
av den i stadgandet beskrivna yttrandefriheten nämner beredningen
kravet i 2 § radiolagen (1966:755) på tillstånd av myndighet för att
använda radiosändare, bestämmelsen i 5 § samma lag om ensam rätt att
bestäm m a om rundradiosändning och reglerna om filmcensur i förord
ningen (1 959:348) med särskilda bestämmelser om biograf föreställningar
m. m.
Förslaget innebär enligt beredningen vidare att bestämmelse om
tystnadsplikt för tjänstemän m. fl. skall beslutas genom lag.
I fråga om yttrandefrihetens ” negativa” sida, dvs. rätten att underlåta
att ge sina åsikter till känna, nämner beredningen att denna i ett viktigt
hänseende skyddas direkt i grundlag, nämligen genom en föreskrift om
hemliga val. Inte heller i övrigt torde det enligt beredningen finnas några
offentligrättsliga skyldigheter att ge sina åsikter till känna. Beredningen
förklarar att den anser det självklart att vittnesplikten eller en domares
t
eller annan befattningshavares skyldighet att ta ställning i ett mål eller
ärende inte kan sägas inskränka vittnets eller befattningshavarens rätt att
hålla inne med sin mening.
Rätten till information
Denna rätt beskrivs i beredningens förslag som rätt att inhämta och
mottaga uppgifter och upplysningar.
Enligt beredningen är en förutsättning för upplysning och m eningsut
byte att det finns metoder att nå fram till allm änheten. Beredningen
nämner i detta sammanhang kravet på att var och en skall ha rätt att
inneha och använda ljudradio- och televisionsmottagare samt påpekar att
föreskriften i 3 § radiolagen om att sådan mottagare får innehas och
användas av var och en står i samklang med beredningens förslag. Även i
övrigt måste det enligt beredningen finnas möjligheter för allmänheten
att genom lån på bibliotek, genom inköp eller på annat sätt bereda sig
tillgång till inform ation.
Beredningen påpekar att bestämmelser i lagar om sluten vård om de
intagnas korrespondens ofta föreskriver inte bara begränsningar i deras
rätt att sända skriftliga meddelanden utan även i rätten att mottaga
sådana m eddelanden. I detta hänseende innebär sådana bestämmelser
begränsningar av den i förslaget fastslagna rätten till inform ation.
M ötesfriheten
Beredningen beskriver m ötesfriheten som frihet att anordna och att
deltaga i m öten.
Beredningen förklarar att m ötesfriheten regleras främst genom lagen
(1956:618) om allmänna sam m ankom ster samt påpekar att rätten att
anordna offentliga demonstrationer där — i motsats till i beredningens
förslag — betraktas som en del av mötes- eller försam lingsfriheten. De
bestämmelser i lagen om allmänna sam m ankom ster som kräver tillstånd
för sam m ankomst måste enligt beredningen betraktas som begränsningar
av försam lingsfriheten. D etsam m a bör rimligen gälla bestämmelser om
anmälningsplikt eftersom en sådan bestämmelse innebär förbud att utan
anmälan anordna m öte. Beredningen menar att grundlagsförslaget om
m ötesfriheten också torde böra återverka på vissa bestämmelser i
kungörelsen (1913:380) om rätt för den som är bosatt i utland et att giva
eller medverka i offentlig föreställning m. m. i Sverige. Krigsartiklarnas
bestämmelse om olovlig sam m ankomst (22 kap. 7 § b rottsbalken) sägs
också omfattas av kravet på reglering i lag.
Dem onstrationsrätten
Denna rätt beskrivs i beredningens förslag som rätt att ensam eller i
grupp fram föra krav och åsikter på allmän plats.
Beredningen nämner att det i gällande rätt förekommer vissa begräns
ningar i dem onstrationsrätten. Reglerna härom omfattas av det av
beredningen uppställda kravet på lagstiftning. Beredningen pekar på 3 §
lagen om allmänna sam m ankom ster. Enligt detta lagrum får dem onstra
tion på allmän plats inte hållas utan tillstånd av polism yndigheten. Vid
prövningen av tillståndsfrågan skall myndigheten beakta vikten ur allmän
synpunkt av att försam lingsfriheten upprätthålles. Om dem onstrationsfriheten i enlighet med förslaget införs i grundlag på det sättet att
begränsningar skall förutsätta lagbeslut, kan det, hävdar beredningen,
knappast anses tillfredsställande att lagen på detta sätt ställer upp ett
krav på tillstånd utan att avgörandet av tillståndsfrågorna binds närm are.
Föreningsrätten
Denna rätt beskrivs av beredningen som frihet att sam m ansluta sig med
andra enskilda till förening. Denna bestämmelse kompletteras med en
föreskrift att svensk medborgare skall skyddas mot att myndighet tvingar
honom att tillhöra förening.
Beredningen påpekar inledningsvis att föreningsrätten är erkänd i vårt
land, även om några allmänna lagbestämmelser därom inte finns. Den är
enligt beredningen grundläggande för den politiska verksamheten där
igenom att de politiska partierna är att anse som föreningar. Beredningen
fram håller vidare att arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer
också är föreningar. Detsamma gäller organisationerna inom konsum entoch lantbrukskooperationen. Även ett bolag är enligt beredningen att
anse som en förening i grundlagsstadgandets mening.
Brottsbalkens förbud mot olovlig kårverksam het (18 kap. 4 §) och
förbudet mot politiska uniform er i 1947 års lag i ämnet (1 9 47:164) är
enligt beredningen inskränkningar av föreningsrätten.
Beredningen förklarar att de form krav som för skilda typer av
föreningar ställs upp i lagarna om ekonomiska föreningar, om aktiebolag
osv. inte är begränsningar av föreningsrätten i grundlagsbestämmelsens
mening. Deras funktion är att ange de rättsliga ramarna för dem som vill
begagna en särskild juridisk konstruk tio n , som innebär särskilda fördelar i
form av ansvarighetsbegränsning, m inoritetsskydd osv.
Beredningen fram håller att föreningsfriheten också har en annan sida,
nämligen rätten att stå utanför föreningar. Denna rätt kan påverkas av
föreskrifter i föreningsstadgar, avtal e .d . Begränsningar av denna art är
emellertid en angelägenhet för 'civilrättslig lagstiftning. Den av bered
ningen föreslagna bestämmelsen till skydd för den ” negativa” förenings
friheten syftar på offentligrättsligt tvång att tillhöra en viss förening,
exempelvis det s. k. kårobligatoriet för studerande vid universitet och
högskolor.
Religionsfrihet
Beredningen föreslår att svensk medborgare skall ha frihet att
sam m ansluta sig med andra enskilda till trossamfund och att utöva sin
religion. Vidare skall svensk medborgare skyddas mot att myndighet
tvingar honom att tillhöra trossam fund.
Beredningen förklarar att det är självklart att religionsutövningen inte
får störa samhällets lugn eller åstadkomma allmän förargelse. Detta
inskärps av 1 § religionsfrihetslagen (1951:680) och återspeglas främst i
brottsbalkens föreskrift om straff för förargelseväckande beteende. Enligt
beredningen kan detta inte betraktas som en begränsning av religionsfri
heten. Beredningen påpekar att de begränsningar som enligt lagen om
allmänna sam m ankom ster gäller i försam lingsfriheten är tillämpliga även
på offentlig gudstjänst. Beredningen erinrar om att rätten att stå utanför
trossamfund är fastslagen i 4 § religionsfrihetslagen.
Rörelsefrihet
Beredningen förklarar inledningsvis, att rätten för varje medborgare att
röra sig inom riket är ett nödvändigt m om ent i den politiska friheten.
Den som agiterar för en ståndpunkt måste kunna sätta sig i förbindelse
med dem han vill påverka. Beredningen understryker vidare att även
bortsett därifrån rätten att röra sig fritt är en självklarhet i ett
demokratiskt samhälle. Godtycklig inspärrning eller hot om inspärrning
skulle kunna begagnas som påtryckningsmedel för att förkväva de övriga
politiska friheterna.
Grundlagen bör enligt beredningens mening i sitt principstadgande om
dessa friheter inte sakna grundsatsen att var och en har frihet att röra sig
inom riket. Beredningen menar att samhället givetvis också bör avstå från
att hindra medborgarna från att lämna riket; även denna princip bör
införas i grundlagen.
Beredningen förklarar att den rätt som grundlagsbestämmelsen ger
medborgarna inte innebär att medborgarna skall kunna sätta sig över
trafikföreskrifter och liknande bestäm melser. Att en vägtrafikant vid
möte skall färdas på vägens högra sida är inte någon begränsning i hans
rörelsefrihet i grundlagens mening. I första hand åsyftas begränsningar
som drabbar en viss person eller vissa bestäm da personer men inte andra
som befinner sig i samma yttre situation. Tvångsmässigt om händerta
gande, liksom reseförbud, innebär sålunda enligt beredningen begräns
ningar av rörelsefriheten. Som ytterligare exempel nämner beredningen
ett generellt förbud för invånare i en viss landsända att besöka andra
delar av landet och ett allmänt förbud för medborgarna att lämna
hem orten. Beredningen nämner vidare avspärrning av större om råden,
såsom gränszoner och delar av skärgårdar, av hänsyn till försvaret, likaså
avspärrning eller frihetsberövande med syfte att hindra spridning av
smittsam sjukdom . Att en brottsplats avspärras under en utredning eller
att militärt förråds- eller övningsom råde hålles avstängt kan däremot
enligt beredningen inte sägas vara en begränsning i denna mening. Det är
inte heller fråga om en sådan begränsning när det i brottsbalken
föreskrivs straff för den som ta r olovlig väg över to m t eller plantering
eller över annan äga som kan ta skada. Samma sägs gälla ett förbud mot
obehörig m otortrafik på enskild väg. Avgörande bör enligt beredningen i
första hand vara om avstängningen mera varaktigt hindrar den som är
instängd eller utestängd från att komma i kontakt med andra människor.
Beredningen uppehåller sig vidare vid passtvånget, dvs. det principiella
förbudet att lämna riket utan att inneha pass. Detta är enligt beredningen
en klar begränsning av svenska medborgares rätt att lämna riket och
omfattas följaktligen av förslagets krav på reglering i lag. Det sagda gäller
enligt beredningens mening inte bara passtvånget i inskränkt mening utan
även regleringen av rätten att få pass.
Beredningen förklarar vidare att en skyldighet för särskilda grupper att
16 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
**
stanna kvar i riket, t. ex. underhållsskyldiga, enligt beredningens förslag
skulle förutsätta lag.
Fängelsestraff och annat frihetsberövande av den som är misstänkt
eller dömd för brott är enligt beredningen en sådan begränsning av den
personliga friheten som åsyftas med grundlagsbestämmelsen. Detsamma
sägs gälla annat tvångsmässigt om händertagande, exempelvis inom sjukeller socialvården.
V ärnplikt, annan tjänsteplikt och liknande skyldighet att stå till
förfogande under längre eller kortare tid för något allmänt ändamål
innebär enligt beredningen likaså sådana begränsningar av rörelsefriheten
att bestämmelser därom får meddelas endast genom lag.
Beredningen påpekar till sista tt bestämmelserna i 19—23 §§ i
polisinstruktionen (1965:686) medger tvångsmässigt omhändertagande
även i andra fall än dem som kan stödjas på rättegångsbalkens regler (jfr
numera 1 7 -2 1 §§ i polisinstruktionen, 1972:511). Beredningens förslag
sägs innebära att bestämmelser som dessa måste beslutas genom lag.
Den personliga friheten i övrigt
Under denna rubrik behandlar beredningen den frihetssfär som
avgränsas genom föreskrifterna att svensk m edborgare, om ej annat
föreskrivs i lag, skall skyddas mot att myndighet utsätter honom för
kroppsvisitation eller annat påtvingat kroppsligt ingrepp, för husrann
sakan i bostaden, för intrång i hans brev-, post- eller teleförbindelser eller
för hemlig avlyssning.
Beredningen erinrar inledningsvis om att to rty r, spöstraff och andra
sådana kroppsliga ingrepp inom brottmålsprocessen eller kriminalvården
sedan länge är bannlysta i vårt land. Vissa andra kroppsliga tvångsingrepp
kan enligt beredningen förekom m a, exempelvis vaccination, blodprovstagning, annan tvångsmässig läkarundersökning och kroppsvisitation.
Enligt beredningens uppfattning kan man emellertid som grundregel slå
fast i grundlagen att svensk medborgare skall skyddas mot kroppsvisita
tion och andra påtvingade kroppsliga ingrepp. Detta sägs innebära att de
fall då sådana ingrepp skall kunna företagas inom den offentliga
verksamheten skall förutsätta beslut genom lag. Detta gäller enligt
beredningen även reglerna om polismans användande av våld och om
användande av skjutvapen i polistjänsten.
Beredningen förklarar att rätten till hem frid i grundlagen bör komma
till u ttry c k på det sättet att svensk medborgare förklaras åtnjuta skydd
mot husrannsakan. Med husrannsakan åsyftas i svenskt lagspråk inte bara
undersökning av hem i vanlig mening utan även annan undersökning av
hus, rum eller slutet förvaringsställe. Grundlagsskyddet bör enligt
beredningen om fatta endast bostaden.
Beredningen förklarar att grundlagen enligt dess mening bör garantera
skydd mot intrång i förtrolig kommunikation med andra människor
genom post, telefon, telegram o. d. Beredningen fram håller att det som
skyddas är förtroligheten. Detta sägs innebära att organ för det allmänna
inte får bryta brev eller andra slutna försändelser, avlyssna telefonsamtal
eller röja innehållet i telegram utan stöd av bestämmelse i lag.
Beredningen förklarar att skyddet också gäller andra form er av hemlig
avlyssning, t. ex. begagnande av dolda mikrofoner eller annan sådan
avancerad teknisk utrustning. Avbrott av teleförbindelser till följd av att
abonnent har u rak tlåtit att betala telefonabonnem ang sägs däremot inte
vara att anse som intrång i denna mening. Bestämmelser i lagar om vård
av intagna som medger censur av brev och andra skriftliga meddelanden
till och från intagna innebär enligt beredningen begränsningar av deras
rätt till förtrolig kom m unikation.
Beredningen påpekar att rätten till förtrolig kommunikation skyddas
mot intrång från enskilda genom brottsbalkens regler om brytande av
post- eller telehem lighet och om intrång i förvar.
Beredningen förklarar att den u behandlade grundlagsföreskrifterna
innebär att grundlagens krav på lagstiftning kommer att gälla en stor del
av bestämmelserna i rättegångsbalken om tvångsmedel i brottmål och
dessutom motsvarande bestämmelser i andra lagar, såsom allmänna
ransoneringslagen (1954:280), lagen (1960:418) om straff för varusmugg
ling, lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål och lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt n ark o tik ab ro tt m. m. Detsamma sägs gälla vissa av
reglerna om exekutiva åtgärder, exempelvis om hämtning av barn, om
återtagande av gods, om utmätning av lös egendom och om vräkning.
Beredningen påpekar att regler om användande av exekutivt tvång i viss
omfattning har utvecklats i praxis utan formellt lagstöd. Denna praxis
bygger på en tolkning av exekutionsrättsliga lagbestämmelser. Förslaget
innebär enligt beredningen inte krav på att sådan praxis skall kodifieras
genom lag.
Departementschefen
Beredningens urval av de fri- och rättigheter som i grundlagen skall
omgärdas med särskilt skydd har i huvudsak lämnats utan erinran av
remissinstanserna. D etsam m a gäller i fråga om beredningens beskrivningar
av dessa fri- och rättigheter.
Jag är av den uppfattningen att en grundlagsreglering av här avsett slag
bör inrikta sig på de fri- och rättigheter som har ett särskilt samband med
den politiska demokratin och därför kan sägas utgöra en del av de
politiska ”spelreglerna” . Enligt min mening har beredningen i sitt förslag
tagit med de fri- och rättigheter som det från denna utgångspunkt finns
särskild anledning att ange i grundlag. Med något enstaka undantag anser
jag vidare att beredningen på ett tillfredsställande sätt har beskrivit och
avgränsat de i förslaget intagna fri- och rättigheterna. Till vad bered
ningen har anfört i anledning av sitt förslag i denna del vill jag endast
tillägga följande.
Yttrandefriheten
Några remissinstanser har berört frågan om konsekvenserna i tryckfrihetsrättsligt hänseende av att föreskrifter om tystnadsplikt enligt
beredningens förslag kräver lagform. Jag återkommer till denna fråga i
anslutning till 8 kap. 7 § andra stycket.
RÅ har under remissbehandlingen påpekat att det ter sig stötande att
det av grundlagen indirekt skall framgå att svensk medborgare genom lag
skulle kunna tvingas att ge sina åsikter till känna. RÅ har i första hand
ifrågasatt om m an inte skulle kunna ge den ” negativa” yttrandefriheten
ett absolut grundlagsskydd, dvs. i grundlag förbjuda att den inskränks ens
genom lagstiftning. Han har i andra hand förordat att stadgandet utgår.
Jag delar uppfattningen att det självfallet inte bör komma i fråga att en
medborgare vare sig i lag eller på annat sätt åläggs att avslöja sin politiska
eller religiösa åskådning. Beredningen har sannolikt lagt denna begränsade
innebörd i ordet åsikter. Ordet är emellertid inte entydigt. Ett absolut
grundlagsförbud mot att ålägga någon att yppa sina åsikter skulle därför
kunna komma i konflikt med ett legitimt behov av att föreskriva
uppgiftsskyldighet i skilda hänseenden. Jag kan därför inte förorda ett
absolut grundlagsförbud av nu behandlat slag. Det torde inte heller vara
möjligt att uppställa ett sådant förbud begränsat till att avse åsikter i
politiska och religiösa frågor. Särskilt den första av dessa två bestäm
ningar är så vag att m an, även om man gör den nämnda begränsningen,
måste befara att det uppstår tvister om grundlagsenligheten av föreskrif
ter om uppgiftsskyldighet av helt legitimt slag. Jag vill å andra sidan inte
heller låta den av beredningen föreslagna bestämmelsen utgå, eftersom
detta skulle innebära att behörighet att föreskriva en sådan skyldighet
som avses i bestämmelsen i vissa fall skulle kunna delegeras till
regeringen.
Jag vill med anledning av ett påpekande av en remissinstans fram hålla
att skyddet för friheten att hålla inne med sina åsikter självfallet också
omfattar sådana faktiska uppgifter, varigenom någons åsikter röjs,
exempelvis tillhörighet till politiskt parti.
Dem onstrationsrätten
Ordet krav i beredningens förslag bör utgå. Enligt min mening är ordet
åsikter tillräckligt för att ge beskrivningen åsyftad om fattning. Någon
ändring i sak avses inte.
Före n ingsfrih eten
RÅ har liksom i fråga om den ” negativa” yttrandefriheten förordat att
den ” negativa” föreningsfriheten antingen bereds ett absolut grundlags
skydd eller inte alls omnämns i RF.
Det är, såvitt jag kan se, inte möjligt att ge friheten att stå utanför
förening ett absolut skydd av det slag som RÅ i första hand har förordat.
Det får nämligen anses föreligga ett legitimt behov av att genom
offentligrättsliga föreskrifter ålägga personer att inträda i föreningar av
olika slag. Förutom det av beredningen omnämnda kårobligatoriet kan
pekas på den i 24 § förordningen (1940:910) om yrkesmässig autom obiltrafik m. m. föreskrivna skyldigheten att tillhöra förening av utövare
av yrkesmässig trafik, skyldigheten att tillhöra vägförening enligt lagen
(1939:608) om enskilda vägar och skyldigheten att tillhöra samfällighet
för gemensamhetsanläggnings utförande, underhåll och drift enligt lagen
(1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Jag vill å andra sidan,
lika litet som i fråga om den ” negativa” yttrandefriheten , förorda att
bestämmelsen om frihet att stå utanför förening skall utgå ur RF,
eftersom möjligheterna att göra inskränkningar i denna frihet då i viss
utsträckning skulle falla inom det delegeringsbara om rådet.
Några remissinstanser har förordat att RF skulle innehålla ett förbud
mot s. k. kollektivanslutning till politiskt parti. Frågan om denna
anslutningsform gäller förhållandet mellan föreningar inbördes samt
mellan föreningar och deras medlem m ar och är således av civilrättslig
natur. Som jag tidigare har framhållit är grundlagens huvuduppgift att ge
regler om det inbördes förhållandet mellan de offentliga organen. Härtill
kommer att den bör slå fast vissa för den politiska verksamheten särskilt
väsentliga grundsatser rörande förhållandet mellan medborgarna och det
allmänna. En civilrättslig regel av ifrågasatt slag hör däremot enligt min
uppfattning inte hem m a i grundlag.
Religionsfriheten
RÅ har uppmärksam m at också den av beredningen föreslagna bestäm
melsen till skydd för den ” negativa” religionsfriheten och har även här
föreslagit, i första hand, att denna frihet bereds ett absolut grundlags
skydd och, i andra hand, att bestämmelsen får utgå.
Med anledning av vad RÅ har anfört vill jag fram hålla att 4 §
religionsfrihetslagen (1951:680) ger u ttry c k åt grundsatsen att ingen är
skyldig att tillhöra trossam fund. Denna grundsats är otvivelaktigt allmänt
om fattad. Från denna synpunkt skulle således i och för sig inte finnas
något hinder mot att ge friheten att stå utan för trossamfund ett absolut
grundlagsskydd. 1 formellt hänseende skulle emellertid en bestämmelse i
grundlagen härom kunna föranleda missförstånd vid tolkningen av de i
förslaget i övrigt inskrivna principerna om grundläggande fri- och rättig
heter. Andra stycket i 4 § visar att grundlagen skyddar medborgarna mot
att myndighet tvingar dem att tillhöra förening eller trossamfund eller att
ge sina åsikter till känna. Jag anser därför att 4 § inte heller beträffande
religionsfriheten bör innehålla något sådant stadgande som RÅ efterlyser.
Den personliga friheten i övrigt
Under remissbehandlingen har påpekats att det saknas anledning att
begränsa skyddet mot husrannsakan till att avse sådan åtgärd i bostaden.
Jag delar denna åsikt och föreslår att ifrågavarande begränsning utgår.
Jag vill med anledning av ett uttalande av en remissinstans framhålla
att uttryck et husrannsakan i grundlagstexten används för att beteckna
varje av myndighet företagen undersökning av hus, rum eller slutet
förvaringsställe oavsett syftet med undersökningen. Jag anser därför i
likhet med beredningen att det i RF föreskrivna skyddet mot husrann
sakan även omfattar exekutiva åtgärder i den mån dessa är förenade med
undersökning av det slag som jag har nämnt nu.
3 kap. RIKSDAGEN
Liksom beredningen finner jag det lämpligt att en ny RF får innehålla
två kapitel om riksdagen, ett om riksdagens bildande och sammansättning
och ett om riksdagsarbetet. Kapitlen har i departem entsförslaget beteck
nats som 3 resp. 4. De motsvaras i beredningens förslag av 2 och 3
kap. Det kan vara tveksam t i vilket kapitel regler som gäller riksdagsleda
m ots ställning bör placeras. Jag förordar att de regler om avsägelse av
ledam otsuppdraget och om prövning av behörigheten för ledamot som
beredningen har tagit upp i kapitlet om riksdagens sammansättning
flyttas till kapitlet om riksdagsarbetet (4 kap. 7 § i departem entsför
slaget). I 3 kap. i departem entsförslaget behandlas i övrigt samma frågor
som i 2 kap. i beredningens förslag. Kapitlet innehåller sålunda reglerna
om riksdagens storlek, rösträtten vid val till riksdagen, valperiodens
längd, möjligheterna att upplösa riksdagen och anordna extra val,
valkretsindelningen, mandatfördelningen mellan valkretsarna och partier
na, valbarhet och behörighet samt prövning av valbesvär.
1§
Denna paragraf innehåller vissa grundläggande regler om riksdagens
bildande och sam m ansättning. Den överensstämmer med motsvarande
lagrum (1 §) i beredningens förslag, bortsett från en redaktionell
justering. Från gällande rätt (se 49 § RF samt 1 och 14 §§ RO) avviker
bestämmelserna i lagrum m et på två punkter. Det föreslås sålunda dels att
riksdagens ledam otsantal skall sänkas från 350 till 349, dels att det skall
finnas ersättare för ledam öterna. I det senare hänseendet har emellertid
förslaget samma innebörd som ett av riksdagen såsom vilande fattat
beslut om ändring i nuvarande RF och RO. Frågan om riksdagens
ledam otsantal har jag berört i den allmänna motiveringen (5.2).
2 §
Redan i 1 kap. 1 § har principen om allmän och lika rösträtt kom m it
till uttryck. I 3 kap. 2 § ges ytterligare bestämmelser om rösträtten vid
val till riksdagen. De har i gällande rätt sin motsvarighet i 14 § RO.
I sak har inte gjorts någon ändring i förhållande till vad beredningen
har föreslagit i 2 kap. 2 §. Mina ställningstaganden till frågorna om
rösträttsåldern, dagen för rö strättens inträdande och om yndigförklarades
rösträtt har jag redovisat i den allmänna motiveringen (5.2). Jag skall här
beträffande 2 § tillägga endast följande.
Liksom beredningen anser jag att grundlagsreglerna om rösträtten skall
innehålla ett uttryckligt förbehåll om att bestämmelser om rösträtt för
svensk m edborgare, som inte är bosatt i riket, skall meddelas i lag.
Givetvis skall artonårsgränsen gälla också för utlandssvenskarnas rö strätt.
Jag föreslår att första stycket i paragrafen avfattas så att detta framgår
tydligt. Jag vill erinra om att frågan om en utvidgning av utlandssvenskar
nas rösträtt övervägs av valtekniska utredningen.
Som beredningen fram håller avses med ” om yndigförklarad av dom
stol” i första stycket såväl den som har om yndigförklarats efter att ha
uppnått m yndighetsåldern som den som domstol har förklarat skola förbli
omyndig även sedan han har u p p nått m yndighetsåldern. I anledning av
ett påpekande under remissbehandlingen vill jag angående första stycket
vidare fram hålla att vid omval rösträtt tillkommer även person som efter
den första valdagen men senast på dagen för omvalet fyller 18 år.
Andra stycket om röstlängd har efter påpekande från ett par
remissinstanser fått en avfattning som bättre än den av beredningen
föreslagna torde klargöra att röstlängden har karaktär av ett exklusivt
bevismedel vid avgörandet av frågan om rösträtt enligt första stycket
föreligger. Eftersom röstlängden skall färdigställas före valet, måste
uppenbarligen åtminstone i viss utsträckning sent inträffade förändringar
av betydelse för rösträtten lämnas obeaktade. En fråga för sig är i vad
mån det skall vara tillåtet att under proceduren för anmärkningar över
röstlängden beakta omständigheter som har inträffat efter den dag som
ligger till grund för röstlängdens upprättande. Grundlagsstadgandet i
andra stycket (jäm för 12 §) hindrar inte att denna fråga regleras i
vallagen. Till undvikande av missförstånd vill jag tillägga att den som
under röstlängdens giltighetstid men först efter dess tillkom st fyller 18 år
givetvis skall antecknas i röstlängden som röstberättigad fr. o. m. den dag
då han blir 18 år.
3 §
I denna paragraf föreskrivs att ordinarie val till riksdagen förrättas vart
tredje år. Paragrafen står i överensstämmelse med gällande rätt (49 § RF
och 3 § RO ) och med beredningens förslag. Som framgår av det
föregående (5.3) anser jag det inte nödvändigt att i grundlag fixera
tid punkten på året för de allmänna valen. I 1 kap. 1 § i förslaget till RO
har tagits upp en bestämmelse om att ordinarie val till riksdagen hålls i
septem ber.
4 §
Paragrafen handlar om extra val (nyval) till riksdagen. Den motsvarar
4 § i beredningens förslag.
Gällande rätt
Reglerna om nyvalsförordnande och avbrytande av riksdagssession
gjordes till föremål för en översyn i samband med enkam m arreform en.
Enligt 108 § i nuvarande RF förordnar konungen om nyval till riks
dagen, om statsministern begär det. Efter nyval får förordnande om
sådant val inte meddelas på ny tt förrän fem månader har förflutit från
den nyvalda riksdagens första sam m anträde. Nyval gäller endast för
återstoden av löpande treårsperiod (49 § RF och 3 § RO). När nyval har
hållits, skall enligt 5 § RO den nyvalda riksdagen sammanträda inom tre
månader från förordnandet på tid som konungen bestäm m er. I 35 § RO
ges bestämmelser om form en för tillkännagivande av beslut om nyval.
Grundlagberedningen
Beredningen förklarar att reglerna om upplösning av riksdagen nu inte
behöver omprövas annat än i detaljer. Liksom hittills skall alltså extra val
gälla bara för återstoden av löpande treårsperiod, inte för en ny sådan
period.
Beredningen anser att tidsspärren mot ett upprepat extra val bör
förkortas till tre m ånader. Det bör vara möjligt att under denna tid klara
av budgetbehandlingen. Å andra sidan föreslår beredningen att samma
tidsspärr för extra val skall gälla även efter ordinarie val. Till stöd härför
åberopas att en regering som har förlorat ett val inte bör kunna
om intetgöra valet genom att upplösa riksdagen innan denna har hunnit ta
ställning till regeringsfrågan. Beredningen förslår ytterligare en begräns
ning i möjligheterna att besluta om extra val: expeditionsm inistär skall
inte kunna fatta sådant beslut. Med expeditionsm inistär förstår bered
ningen en regering som fungerar för löpande ärenden efter det att
statsministern och därmed hela regeringen har entledigats. Beredningen
erinrar emellertid i sammanhanget om sitt förslag att extra val autom a
tiskt kommer tillstånd sedan riksdagen fyra gånger i följd har förkastat
förslag från talm annen till ny statsminister (se 5 kap. 3 §). Här gäller inte
någon spärr under tiden närmast efter ett val.
Som har fram gått av vad som nyss har sagts skall enligt beredningen
beslut om extra val fattas av regeringen som sådan.
Beredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen om en tidrymd
efter förordnandet om extra val inom vilken den nyvalda riksdagen skall
sammanträda ersätts med en regel om en tidsgräns för siälva valet.
Förslaget motiveras med att en generell bestämmelse skall finnas (se 5 §)
om att nyvald riksdag sammanträder inom viss tid efter ett val. Bered
ningen föreslår att extra val skall hållas inom två månader från förord
nandet. Beredningen har övervägt en särskild regel för det fall att två-
m ånadersgränsen skulle leda till att val måste hållas under som m arm åna
derna men har avvisat tanken på en särregel.
Beredningen finner det inte behövligt med särskilda bestämmelser om
hur beslut om extra val skall kungöras. För underrättelse till riksdagen
kan regeringen med stöd av RO anlita skrivelse eller muntligt m eddelan
de. Beredningen menar också att kungörelse i Svensk författningssamling
kan vara lämplig.
Departementschefen
Vad beredningen har föreslagit i denna paragraf har i allmänhet
godtagits under remissbehandlingen. Också jag ansluter mig i det
väsentliga till förslaget. Det är endast i fråga om tidsgränsen för extra val
som en om prövning synes m otiverad.
Enligt beräkningar av riksskatteverket, som är central valm yndighet,
innebär beredningens förslag en förkortning av tiden för förberedelse av
extra val med upp till tre veckor i jämförelse med den tid som för
närvarande skulle stå till buds. Beredningen har föreslagit förkortade
tider vid extra val för utsändande av röstkort samt för post- och
utlandsröstning (SOU 1972:16 s. 12). Riksskatteverket, som i sitt
remissyttrande utgår från de av beredningen föreslagna fristerna för
valförberedelser, bedömer det under vissa i yttra n det angivna fö ru tsätt
ningar visserligen som möjligt att genom föra ett extra val inom två
månader. Verket anser emellertid att den tillgängliga tiden blir ytterligt
knapp. Bl. a. kommer endast en mycket kort tid att vara tillgänglig för
nomineringar inom partierna.
Redan riksskatteverkets beräkningar inger starkt tvivel om det lämpliga
i att bestäm m a fristen för extra val till endast två m ånader. Tidsram arna
för olika led i valförberedelsem a får enligt min mening inte pressas så att
några marginaler inte finns. En rimlig tid för nomineringar måste stå till
buds. Till vad jag nu har sagt kommer att riksdagen nyligen vid sin
behandling av förslag till ny vallag (KU 1972:49, rskr 1972:269) har
beslutat frister för valförberedelsem a, som är inte oväsentligt längre än de
som beredningen räknade med. Förlängningen gäller bl. a. tiden för
leverans av valsedlar till partierna, tiden för poströstning och för röstning
hos utlandsmyndighet samt tiden för utsändande av röstkort. Mot denna
bakgrund föreslår jag att perioden mellan beslut om extra val och valet
förlängs till tre m ånader. Tiden är en m axim ifrist, som alltså inte behöver
u tn y ttjas till fullo. Jag vill fram hålla att en fördel med en längre frist är
att möjligheterna därigenom ökar att finna en valdag som är gynnsam
med tanke på valdeltagandet.
I förhållande till beredningens förslag har 4 § ändrats — förutom på
den punkt jag nyss berörde — också i redaktionellt hänseende.
5 §
Denna paragraf, som motsvarar beredningens 5 §, behandlar frågorna
om riksdagens valperiod och dess första riksm öte efter val.
I den allmänna motiveringen har jag förordat att riksdagens valperiod i
enlighet med beredningens förslag inleds snarast möjligt efter val till
riksdagen (5.3). Beredningen föreslår att denna tanke förverkligas på så
sätt att riksdagen — oavsett vad som annars gäller om riksdagens
sam m anträdestider — samlas kort efter valet och att den nya valperioden
inleds med det första sam m anträdet. En sådan lösning, som inte har stött
på något motstånd under remissbehandlingen, finner också jag fördel
aktig. Det är naturligt att en nyvald riksdag så snart som möjligt
konstituerar sig genom att utse talm än, u tsk o tt och andra riksdagsorgan.
Att den nya riksdagen samlas till riksm öte omedelbart är vidare en
förutsättning för system et med medverkan från riksdagens sida vid rege
ringsbildningen. En sådan ordning är också av stort värde för de överlägg
ningar mellan och inom partierna som ofta aktualiseras av valutgången,
vare sig regeringsbyte är aktuellt eller inte. En fördel med sam m ankopp
lingen mellan det första sammanträdet och startp u n k ten för valperioden
ligger också i att det finns garantier för att landet alltid har en riksdag
som kan samlas till riksm öte. Jag kan inte se någon särskild olägenhet
med den konsekvens av lösningen som består i att riksdagens valperiod
kommer att variera något i längd.
Beredningen föreslår att riksdagen efter val skall sammanträda på
tolfte dagen efter valdagen, eller om sammanräkningen skulle komma att
kungöras senare än på åttonde dagen efter valdagen, på fjärde dagen
efter det att valets utgång har kungjorts. Beredningen har i första hand
räknat med att maskinell sam m anräkningsteknik av den typ som
föreslagits av valtekniska utredningen (jfr SOU 1971:72) skulle komma
till användning vid valen. I den nya vallag, som 1972 års riksdag
har antagit (SFS 1972:620), har emellertid förslaget om ett maskinellt
röstnings- och sam tnanräkningsförfarande inte blivit genom fört. Vallagen
innehåller emellertid regler som gör det möjligt att påskynda
sam m anräkningsförfarandet. Det är ändå mycket tveksam t om det blir
möjligt att slutföra sammanräkningen och kungöra den i sådan tid att
riksdagen med stöd av huvudregeln kan samlas redan på tolfte dagen efter
valdagen. Påpekanden härom har gjorts från några rem issinstanser, bland
dem riksskatteverket i egenskap av central valm yndighet.
I och för sig kunde man överväga att nöja sig med en bestämmelse om
att riksdagen skall samlas på fjärde dagen efter det att valutgången har
kungjorts. Enligt min mening ligger det emellertid ett värde i att
grundlagen ger direkt besked om den dag, räknat från valet, då den nya
valperioden normalt skall inledas. Denna dag bör då bestämmas så, att
möjligheten att börja senare behöver utnyttjas endast i undantagsfall. Jag
föreslår därför, liksom riksskatteverket, att tiden mellan valet och det
första sammanträdet enligt huvudregeln förlängs från tolv till fem ton
dagar. Med denna frist kommer en nyvald riksdag i regel att sammanträda
första gången på en m åndag, förutsatt att valet förrättas en söndag.
6 - 9 §§
Dessa paragrafer upptar bestämmelser om mandatfördelningen mellan
valkretsarna och mellan partier. De motsvaras i beredningens förslag av
6 - 1 0 §§.
Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen (5.2) saknas skäl att
nu om pröva den riksproportionella valm etod som beslöts 1968—1969.
Grundlagsbestäm melser om denna finns för närvarande i 15 —19 §§ RO.
Liksom beredningen anser jag emellertid att vissa av dessa bestämmelser
bör placeras i vallagen, bland dem reglerna om fördelning av partiernas
utjäm ningsm andat mellan skilda valkretsar, och att de regler som behålls i
grundlag kan ges en något annan avfattning än för närvarande. I
förhållande till vad beredningen har föreslagit förordar jag dock en delvis
avvikande redigering av reglerna i RF och vissa form ella jäm k
ningar. Jag är också, i likhet med en rem issinstans, av den uppfattningen
att m an i grundlag bör behålla bestämmelsen om det undantag från den
strikta riksproportionaliteten som skall få ske när ett parti blir
överrepresenterat redan vid fördelningen av de fasta valkretsm andaten
(17 § 2 m om . andra stycket i nuvarande RO).
Som beredningen påpekar har indelningen i valkretsar till stor del
förlorat sin konstitutionella betydelse i och med övergången till det
riksproportionella valsystemet. V alkretsarna bildar ju inte längre slutna
enheter vid m andatfördelningen. En viss betydelse kan dock valkretsin
delningen få för platsfördelningen till följd av regeln att ett parti med
mindre än fyra procent av rösterna i hela landet skall delta i
mandatfördelningen i valkrets där det har fått minst tolv procent av
rösterna.
Från andra synpunkter är emellertid valkretsindelningen alltjämt av
stort intresse. Samtliga riksdagskandidater måste sålunda nom ineras i de
lokala valkretsarna. Möjligheten för riksdagsledam öterna att stå i kon takt
med sina väljare varierar med valkretsarnas befolkningsmässiga och
geografiska storlek. V alkretsindelningen kommer helt naturligt också att
bilda underlag för de politiska partiernas regionala verksam het.
Beredningen har inte närmare övervägt frågorna om rikets indelning i
valkretsar. Jag vill emellertid fram hålla att den valkretsindelning för
riksdagsval som vi nu har går tillbaka till 1921. Den har sedan dess inte
varit föremål för någon allmän översyn. V alkretsarna varierar avsevärt i
storlek. Den minsta valkretsen besätter sålunda för närvarande endast två
m andat, den största så många som 36. Genom den pågående kom m unindelningsreform en har inträffat ändringar i valkretsarna. Dessa har i vissa
fall fått en geografisk avgränsning som ter sig om otiverad.
I
den allmänna motiveringen (5.2) har jag förordat att särskilda
sakkunniga tillkallas för att undersöka hur personm om entet i valen skall
kunna stärkas. Ett nära till hands liggande medel för att åstadkomma
detta är att minska de större valkretsarna, varigenom väljarna får bättre
möjlighet att bilda sig en uppfattning om de personer som kandiderar till
riksdagsval för de olika partierna. Mindre valkretsar underlättar vidare
kontakterna under löpande valperiod mellan väljarna och deras ombud i
riksdagen.
Av vad jag har anfört nu framgår att jag anser att valkretsindelningen
bör bli föremål för en allmän översyn. Uppgiften att genom föra denna
översyn bör enligt min mening samordnas med uppgiften att undersöka
hur personm om entet i valen skall kunna stärkas.
10 §
Denna paragraf motsvarar beredningens 11 § första stycket och
reglerar riksdagsledamots och ersättares valbarhet och behörighet.
För närvarande gäller enligt 26 § RO att endast den som är myndig
och upptagen i röstlängd som röstberättigad kan vara ledamot av
riksdagen. Beredningen har uppställt samma behörighetsvillkor med
tillägg för ett krav på svenskt m edborgarskap.
Liksom nu bör i princip endast den som är röstberättigad kunna vara
behörig till riksdagsuppdrag. Den nuvarande sammankopplingen mellan
behörighet och anteckning i röstlängden om rösträtt är em ellertid, som
har påpekats under rem issbehandlingen, i ett avseende förenad med en
svaghet. Det kan sålunda inte uteslutas att en riksdagsledamot på grund
av något tekniskt missöde faller ur röstlängden utan att det uppm ärk
sammas i sådan tid att rättelse kan komma till stånd. I så fall mister han
sitt riksdagsm andat. Med hänsyn härtill anser jag att det är att föredra att
behörigheten får anknyta till villkoren för rösträtt, sådana de anges i 2 §
första stycket i förevarande kapitel och, beträffande utlandssvenskar, i
annan lag. Den som uppfyller dessa rösträttsvillkor är med en sådan regel
valbar och behörig för riksdagsuppdrag oberoende av om han är upptagen
som röstberättigad i röstlängd eller inte. Omvänt blir t. ex. den som
förlorar sitt svenska medborgarskap obehörig, fastän han tills vidare står
kvar som röstberättigad i röstlängd. I sistnämnda avseende gäller för
övrigt detsamma enligt beredningens förslag som följd av det i detta
upptagna särskilda villkoret om svenskt medborgarskap.
Jag har i den allmänna motiveringen (5.2) tillstyrkt att valbarhetsåldern liksom nu skall överensstämma med m yndighetsåldern. Om rösträtt
i enlighet med vad jag tidigare har förordat inträder vid fyllda 18 år och
om också m yndighetsåldern sänks till 18 år, kommer villkoren för
valbarhet och rösträtt att sammanfalla helt. Eftersom m yndighetsåldern
inte bör grundlagsfästas, måste emellertid i denna paragraf som ett
särskilt behörighetsvillkor vid sidan av rösträtten uppställas krav på
m yndighet.
Som jag har nämnt förut anser jag att reglerna om avsägelse av
ledam otskap, som i beredningens förslag finns i 2 kap. 11 § andra
styck et, bör förås över till kapitlet om riksdagsarbetet. De har i
departem entsförslaget fått sin plats i 4 kap. 7 §.
11 §
Denna paragraf innehåller de grundläggande bestämmelserna om besvär
över val till riksdagen. Den har hos beredningen sin motsvarighet i 12 §
första och tredje styckena.
Gällande rätt
I 22 § första stycket i nuvarande RO stadgas att besvär över val till
riksdagen kan anföras hos regeringsrätten enligt föreskrifter i vallagen.
Denna bestämmelse innebär bl. a. att lagligheten av de allmänna valen
kan prövas endast efter besvär. I 22 § andra stycket RO stadgas a tt, om
på grund av utgången av besvär över riksdagsval valet skall göras om i en
eller flera valkretsar, de fullmakter som har utfärdats för riksdagens
ledamöter likväl skall gälla till dess nya ledamöter har blivit utsedda.
Grundlagberedningen
Beredningen uttalar inledningsvis att riktigheten av ett riksdagsval,
vilket u ttry c k i detta sammanhang används för att beteckna ordinarie val,
extra val, omval samt förrättning för utseende av efterträdare till
avgången riksdagsledamot eller av ny ersättare, liksom hittills bör kunna
prövas endast efter besvär.
Beredningen fram håller att dess förslag om ett snabbare valgenomslag
kommer att ställa stora krav på valprövningsprocessens snabbhet och
därjäm te gör det önskvärt att förordnanden om omval blir förhållandevis
sällsynta.
Beredningen diskuterar härefter olika omständigheter som kan komma
att påverka belastningen på det valbesvärsprövande organet. Till en
början framhålls att ett maskinellt valförfarande av den typ som har
föreslagits av valtekniska utredningen är ägnat a tt, åtminstone i viss mån,
nedbringa antalet fel. Beredningen ställer emellertid härem ot konsekven
serna av det riksproportionella valsystem et, vilket innebär att ett fel som
har begåtts i en valkrets kan få betydelse även för valet i andra valkretsar.
Beredningen påpekar att besvärsrätt till följd härav får anses föreligga för
varje röstberättigad medborgare beträffande valförrättningen i vilken
valkrets som helst. Vidare är sannolikheten för att fel skall kunna inverka
på valutgången större med det riksproportionella än med det tidigare
valsystem et. Båda dessa omständigheter är enligt beredningen ägnade att
öka besvärsfrekvensen, den senare dessutom att medföra att ett konsta
terat fel oftare än förr leder till förordnande om omval. Beredningen
nämner också som en konsekvens av det riksproportionella valsystemet
att besvärsprövningen torde ha försvårats i jämförelse med tidigare.
Beredningen har för att tillgodose de med det snabba valgenomslaget
sammanhängande krav på valprövningsförfarandet som jag nyss har
nämnt gått fram på två vägar. Dels har den lagt fram förslag till ett
stadgande i vallagen om grunderna för besvärsprövningen, vilket innebär
att fel i samband med valförrättning skall föranleda rättelse i något
mindre utsträckning än vad som nu är fallet (SOU 1972:16 s. 15). Enligt
stadgandet skall sålunda ett konstaterat fel leda till rättelse endast om det
inte är osannolikt att felet har inverkat på valutgången. Dels har
beredningen föreslagit att det för handläggningen av valbesvärsmålen skall
inrättas ett särskilt organ, valprövningsnäm nden, där målen skall kunna
bli föremål för en friare prövning och en smidigare handläggning än vad
som kan ske inom ramen för ett dom stolsförfarande. Möjlighet till en
friare prövning av valbesvärsmålen medför enligt beredningen bl. a. att
man i något större utsträckning än f. n. kan undvika om valsförordnanden
i sådana fall där ett omval med hänsyn till omständigheterna ter sig
om otiverat. Beredningen understryker emellertid att prövningen av
valbesvär även i fortsättningen skall ha karaktär av rättstilläm pning.
Beredningen föreslår att valprövningsnämnden erhåller vissa ytterligare
uppgifter. Nämnden föreslås sålunda pröva besvär också över val av
landstingsm an och kom m unfullm äktige. Den skall vidare granska bevisen
om val av riksdagsledamöter och ersättare samt pröva ledamöters och
ersättares behörighet. Nämnden föreslås slutligen också pröva besvär över
vissa val inom riksdagen (7 kap. 5 § i förslaget till RO).
Valprövningsnämnden skall enligt beredningens förslag bestå av ord
förande och sex andra ledam öter, vilka väljs av riksdagen efter varje
ordinarie val, så snart valet har vunnit laga kraft, för tiden till dess ny tt
val till nämnden har ägt rum . Av bestämmelsen om nämndens valperiod
följer att besvär över riksdagsval kommer att prövas av den valprövningsnäm nd som har utsetts av den gamla riksdagen. Beredningen har avstått
från att i lagtext ställa upp några kom petensvillkor i fråga om nämndens
ledam öter. Den uttalar emellertid i motiven att det är lämpligt att det i
nämnden ingår personer med politisk erfarenhet och att det i den finns
representerad erforderlig juridisk och valteknisk sakkunskap. Att ord
föranden skall väljas på grund av sin särskilda sakkunskap får enligt
beredningen anses framgå av en bestämmelse att denne skall väljas
särskilt.
Beredningen har i paragrafen tagit in en bestämmelse av samma
innebörd som stadgandet i 22 § andra stycket i nuvarande RO.
Beredningen påpekar att dess förslag om ett snabbare valgenomslag
medför att omval aldrig kan ske, innan den nyvalda riksdagen börjar sitt
arbete.
Departementschefen
En nackdel som är nödvändigt förbunden med ett omedelbart
genomslag av ett riksdagsval är att riksdagens sammansättning till en
början kan komma att vara prelim inär, nämligen i avbidan på att besvär
över valet prövas och valet, eventuellt efter omval, vinner laga kraft.
O lägenheterna av detta osäkerhetstillstånd kan vara betydande när
situationen är sådan att redan en mindre förskjutning i m andatfördel
ningen kan kasta om m ajoritetsförhållandena och påverka regeringsfrågan. Det är följaktligen naturligt att beredningen har lagt särskild vikt
vid att riksdagens sammansättning snarast möjligt skall bli definitiv utan
att man därför ger avkall på det självklara kravet att ett valresultat som
har blivit oriktigt till följd av begånget fel inte får bestå. Beredningens
förslag innebär att de nämnda olägenheterna skall mötas på två sätt. Dels
föreslås en regel i vallagen om den materiella valprövningen som innebär
att ett konstaterat fel inte skall föranleda omval, om det ter sig
osannolikt att felet inverkat på valresultatet. Dels föreslås att valbesvärsprövningen skall flyttas från regeringsrätten till en särskild näm nd, utsedd
av riksdagen.
Beredningens förslag om grunderna för valbesvärsprövningen har fått
ett positivt mottagande under remissbehandlingen. Också jag instämmer i
princip i vad beredningen har föreslagit härvidlag. Förslaget om in rättan
de av en valprövningsnämnd har däremot föranlett delade meningar bland
remissinstanserna. Tre åsiktriktningar kan urskiljas. En grupp remissin
stanser godtar beredningens förslag, bland dem riksskatteverket och
valtekniska utredningen. En annan grupp, till vilken bl. a. hör regerings
rättens ledamöter och ett par dom stolar, avstyrker förslaget. En tredje
grupp in tar en förmedlande hållning och förordar att valprövningsnäm n
den förändras i riktning mot en särskild valprövningsdomstol.
För min del vill jag särskilt fram hålla att den sammansättning som det
valprövande organet kan få om det utgörs av en valprövningsnämnd gör
det möjligt att tillföra organet inte bara juridisk expertis utan även
valteknisk sakkunskap samt personer som besitter praktisk erfarenhet av
valarbetet och som representerar ett allmänt m edborgarom döm e. Förde
larna härmed ligger på två plan. Genom att det inom själva valprövnings
nämnden finns tillgång också till annan sakkunskap än juridisk bör
handläggningen av valbesvären kunna underlättas och påskyndas. Väl så
betydelsefullt är emellertid att ett medborgar- och lekm annaelem ent får
göra sig gällande vid de för demokratins funktionssätt viktiga avgöranden
som det här kan vara fråga om . Även inom ramen för en rättslig
valbesvärsprövning ges nämligen utrymme för synpunkter där en mera
allmän erfarenhet och en uppfattning om vad som är rimligt spelar in.
De mot valprövningsnämnden kritiska remissinstanserna har fram för
allt framhållit att det kan befaras att partipolitiska hänsyn kan komma
att få ett starkt inflytande på målens avgörande. Jag anser emellertid att
dessa farhågor är överdrivna. Ledamöterna av valprövningsnämnden —
vare sig de är lekmän eller experter — kommer säkerligen att vara ytterst
måna om att inte utsätta sig för misstanke att vid sina ställningstaganden
i nämnden ha gynnat något visst parti. En stark strävan till objektivitet
och till enighet torde komma att göra sig gällande.
Vid mina överväganden har jag kom m it till slutsatsen att det inte finns
skäl att frångå beredningens enhälliga förslag att valbesvärsprövningen för
fram tiden skall ankomma på en av riksdagen utsedd valprövningsnämnd.
Jag har då beaktat att man bör kunna tillmötesgå rem isskritiken på så
sätt att i RF skrivs in ett krav på att nämndens ordförande skall vara eller
ha varit ordinarie dom are och att han skall stå utanför riksdagen. Det kan
vara lämpligt att ytterligare någon ordinarie ledamot får företräda
juridisk sakkunskap. Det ankommer emellertid på riksdagen att ta
ställning i det avseendet när valprövningsnämnden utses.
Vad beredningen i övrigt har föreslagit i sin 12 § om valbesvär,
provisorisk utövning av riksdagsm andat och val till valprövningsnämnden
föranleder inte någon erinran från min sida.
Det torde vara ofrånkomligt att valprövningsnämnden handlägger alla
besvär i fråga om de samtidigt förrättade valen, alltså även besvär över val
av landstingsm an och kom m unfullm äktige. Jag biträder också bered
ningens förslag om uppgifter i övrigt som bör anförtros valprövnings
näm nden. Till vissa av dessa uppgifter återkommer jag i det följande.
Som jag har a n ty tt tidigare anser jag att reglerna om prövning av
ledam ots behörighet bör ha sin plats i 4 kap. I departem entsförslaget har
den regel, som finns i 2 kap. 12 § andra stycket i beredningens förslag,
förts in i 4 kap. 7 § andra stycket.
12 §
Bestämmelsen har, med en redaktionell jäm kning, hämtats från 13 § i
beredningens förslag. Den upptar en erinran om att ytterligare regler i de
ämnen som anges i 2 —11 §§ och om utseende av ersättare meddelas i
riksdagsordningen eller annan lag.
4 kap. RIKSDAGS ARBETET
I
detta kapitel, som hos beredningen är betecknat 3 kap., ges
föreskrifter om riksdagens arbetsform er, om riksdagsledam öternas ställ
ning och möjligheter att bedriva riksdagsarbetet samt om de huvudfall då
ersättare skall överta ordinarie ledam ots uppdrag. Bestämmelserna i
kapitlet förutsätts bli kompletterade genom regler i RO. En erinran om
detta ges i kapitlets sista paragraf.
Kapitlets uppläggning är i det väsentliga densamma som hos bered
ningen. Som förut har nämnts har i 7 § i departem entsförslaget tagits in
de regler om avsägelse från riksdagsuppdrag och om prövning av
behörighet att inneha sådant uppdrag, som i beredningens förslag finns i
2 kap. (11 § andra stycket och 12 § andra stycket). Reglerna har förts
samman med bestämmelsen om avsked på grund av brott (3 kap. 6 §
andra stycket i beredningens förslag). Föreskriften i 3 kap. 6 § första
stycket andra pun k ten i beredningens förslag har fått utgå.
1§
Denna paragraf fastslår först och främst den numera självklara
grundsatsen att riksdagen varje år skall sammanträda för en samman
hängande arbetsperiod. Den upptar vidare en bestämmelse om riksdagens
opaginerad Kontrollera mot PDF
sam m anträdesort. I båda hänseendena har lagrum m et avfattats enligt
beredningens förslag (1 §), som har lämnats utan k om m en tar under
rem issbehandlingen. Enligt nuvarande bestämmelser tillkommer det
konungen att efter samråd med riksbanks- och riksgäldsfullmäktige
utsätta annan riksdagsort än huvudstaden. I övrigt ger de föreslagna
bestämmelserna u ttry c k för vad som redan nu gäller (se 49 § 1 m om . och
50 § första stycket RF samt 2 och 31 §§ RO).
Grundregeln om de årliga riksm ötena kompletteras genom bestäm m el
ser i 1 kap. 1—4 §§ i förslaget till RO. Av dessa framgår när på året
riksm öte skall inledas, om särskild kallelse fordras och hur länge riksm öte
pågår. Bestämmelser som vid krig och krigsfara möjliggör avsteg från vad
som föreskrivs i förevarande paragraf är upptagna i 13 kap. 1, 2 och 5 §§.
2 §
Paragrafen handlar om val av talman och vice talm än. Den överens
stämmer med 2 § hos beredningen.
För närvarande gäller enligt 52 § RF att varje riksdag väljer en talman
och tre vice talm än. Talmansvalen avser alltså i allmänhet ett år.
En klar strävan har redan gjort sig gällande att stärka talm annens
ställning i det konstitutionella livet. Ett uttryck härför är det vilande
beslut som riksdagen 1972 har fatta t om att talm annens riksdagsuppdrag
skall utövas av ersättare. Beslutet innebär bl. a. att talm annen inte får
delta i omröstningar eller val i kam m aren eller, annat än undantagsvis,
tillhöra riksdagsorgan.
Enligt nu föreliggande förslag kommer nya betydelsefulla uppgifter att
läggas på riksdagens talm an. Av särskilt intresse är hans uppgift att leda
förhandlingarna vid regeringsbildning och att lägga fram förslag för
riksdagen till ny statsm inister. Jag vill också näm na att jag i det följande,
liksom beredningen, föreslår att talm annen skall tjänstgöra som statschef,
när annan behörig person inte är tillgänglig. Mot denna bakgrund blir det,
som beredningen fram håller, än mer angeläget att talm annen möts med
förtroende från alla grupper inom riksdagen.
Skälen för att talm annen skall stå utanför det i snävare bemärkelse
politiska riksdagsarbetet och därmed för att hans riksdagsuppdrag skall
utövas av ersättare har alltså vunnit i styrka. En bestämmelse om
ersättare för talm annen återfinns i 9 § i förevarande kapitel. I syfte att
ytterligare stärka talm annens ställning föreslår beredningen nu att
talmansval får avse riksdagens hela valperiod. Jag finner förslaget
välm otiverat. Liksom beredningen anser jag det inte av behovet påkallat
att öppna någon möjlighet för riksdagen att med kvalificerad majoritet
besluta om talm annens entledigande under löpande m andatperiod.
Närmare bestämmelser om val av talman ges i 1 kap. 5 § och 8 kap. 1 §
i förslaget till RO. I 2 kap. 1 § i detta förslag föreskrivs vidare att
talm annen inte skall få yttra sig i sak under överläggningarna i kam m aren.
Liksom för närvarande bör riksdagen utse tre vice talm än. Fastän dessa
bör kunna delta aktivt i det politiska kammar- och u tsk o ttsarb etet och
17 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
**
därför inte inom riksdagen kommer att inta en ställning motsvarande
talm annens, bör de liksom denne utses för hel valperiod.
3 §
Bestämmelserna i lagrum m et gäller rätten att väcka förslag i riksdagen
och beredningen av riksdagsärenden. De återfinns också i beredningens
förslag i 3 §.
Två för det svenska riksdagsarbetet fundamentala och karakteristiska
drag är den enskilde riksdagsledam otens initiativrätt och den obligato
riska utskottsberedningen av ärenden. I denna paragraf grundlagsfästs
dessa principer. I första stycket ges bestämmelser om initiativrätten och i
andra stycket föreskriften om utskottsbehandling. Närmare bestämmelser
i båda dessa avseenden återfinns i förslaget till RO (se 3 och 4 kap.).
I beredningens förslag tilläggs i första stycket de enskilda riksdags
ledamöterna initiativrätt. Självklart är emellertid att en av regeringens
viktigaste uppgifter också i fortsättningen är att utarbeta förslag som
prövas av riksdagen. En grundlagsbestämmelse om rätten att väcka
initiativ i riksdagen som med tystnad förbigår regeringens förslagsrätt gör
enligt min mening inte rättvisa åt den ordning som kommer att gälla. Jag
föreslår därför att regeringen nämns jämsides med riksdagsledamot som
förslagsställare i riksdagen. 1 så fall kan man undvara den särskilda regel
om rätt att väcka lagsförslag som beredningen har tagit upp i 7 kap. 13 §
i sitt förslag till RF. Genom att regeringen nämns redan i första stycket
får man också en bättre korrespondens med bestämmelsen om u tsk o tts
behandling i andra stycket.
Bestämmelsen i första stycket får inte uppfattas så att bara regeringen
och enskild riksdagsledamot får väcka förslag i riksdagen. Vem som i
övrigt skall ha initiativrätt får emellertid regleras i RO.
Den grundlagsfästa initiativrätten tar sikte endast på egentliga riksdags
ärenden, dvs. sakfrågor som riksdagen enligt RF är kompetent att besluta
om. Den är så avfattad att något hinder inte skall föreligga att genom
bestämmelser i RO begränsa förslagsrätten tidsmässigt.
Rätten för regeringen och för enskild riksdagsledamot att väcka
ärenden är enligt förslaget inte undantagslös. Skall initiativrätten ha
något verkligt grundlagsskydd, måste emellertid undantagen framgå av
RF. I det nu framlagda förslaget är sådana undantag upptagna i 6 kap. 2
och 3 §§ (förslag till ny statsm inister) och i 12 kap. 4 § (yrkande om
m isstroendeförklaring). En av beredningen förutsatt begränsning i rätten
för riksdagsledamot att väcka lagförslag (7 kap. 7 § andra stycket i
beredningens förslag) saknar däremot motsvarighet i föreliggande förslag.
Som beredningen fram håller i anslutning till 3 kap. 2 § i sitt förslag till
RO får förutsättas att regeringen, liksom hittills, inte lägger fram förslag i
klart interna riksdagsangelägenheter. Liksom beredningen anser jag att
något uttryckligt förbud i det avseendet inte är påkallat.
Bestämmelserna i andra stycket ger, som redan har näm nts, stöd för
det för vårt riksdagsskick utmärkande förhållandet att tyngdpunkten i
riksdagsarbetet ligger hos utsk o tten . Bestämmelserna, som delvis har sin
motsvarighet i 53 § i nuvarande R F, skiljer sig från vad beredningen har
föreslagit endast såtillvida att också finans- och skatteu tsk o tten nämns
särskilt vid sidan om kon stitu tio n su tsk o ttet. Orsaken härtill är att jag
föreslår att de båda u tsk o tten skall få i RF angivna uppgifter på
finansm aktens område (se 8 kap. 6 § och 9 kap. 4 §).
Det beredningstvång som föreskrivs i andra stycket gäller endast de
centrala kategorierna av ärenden: de ärenden som väcks av regeringen
eller av riksdagsledam ot. I 4 kap. 1 § i förslaget till RO utvidgas
emellertid beredningsskyldigheten också till andra ärendekategorier. I
anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag framhålla
att det enligt min mening med tillräcklig tydlighet framgår att skyldig
heten att före avgörandet låta bereda ärende i u tsk o tt gäller endast
egentliga riksdagsärenden och alltså inte inbegriper procedurfrågor, som
riksdagen tar ställning till som led i det löpande arbetet, och inte heller
val eller interpellationer och frågor till statsråd.
För undantag från beredningstvånget enligt förevarande paragraf krävs
grundlagsstöd. Ett undantag framgår av 12 kap. 4 § (yrkande om
m isstroendeförklaring).
4§
I paragrafen behandlas yttra n d erätten i riksdagens kam m are. Den
överensstämmer i sak med vad beredningen har föreslagit i 4 §.
Riksdagens ledamöter och statsråden har av ålder haft en vidsträckt
rätt att yttra sig under överläggningarna i riksdagen (jfr 52 § första
stycket och 53 § i nuvarande RO). Beredningen föreslår att rätten att
yttra sig i kam m aren i huvudsak skall regleras i RO, i första hand i dess
2 kap. Utgångspunkten är alltjämt att yttran d erätten skall vara fri. Bered
ningen föreslår emellertid ökade möjligheter att begränsa riksdagsdebat
terna. H uvudpunkterna i beredningens förslag i denna del har jag
behandlat i det allmänna m otiveringen. Beträffande de begränsningar i
rätten att ta till orda i kam m aren som förslaget innebär hänvisar jag i
övrigt till beredningens fram ställning (se bilaga 1, särskilt avsnitt 2.3 och
översikten i kommentaren till 2 kap. 10 § RO).
Eftersom RO enligt förslaget inte längre skall ha ställning av grundlag,
har beredningen ansett det motiverat att i RF slå fast vad som kan anses
vara det centrala i principen om den fria yttran d erätten i kam m aren,
nämligen att varje ledamot och vaije statsråd skall kunna ge uttryck för
sin mening inför avgörandet av ett riksdagsärende. Beredningens förslag
har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. För egen del har jag
endast gjort en formell jämkning i den av beredningen föreslagna regeln i
äm net. Som beredningen fram håller hindrar grundlagsbestämmelsen i
fråga inte att RO medger vissa begränsningar i debattfriheten, så länge
varje ledamot och statsråd som så önskar får komma till tals i ärendet på
rimligt sätt. Här liksom i föregående paragraf faller sådant som
procedurfrågor samt interpellationer och frågor till statsråd utanför
begreppet ” ärende” .
I paragrafen, sorn innehåller föreskrifter om om röstning i riksdagen,
kommer m ajoritetsprincipen till uttryck. Bestämmelserna är i sak
desamma som i beredningens 5 §.
Grundlagberedningen
Beredningen förklarar att m ajoritetsprincipen är oskiljaktigt förbunden
med demokratins princip och anser att den bör grundlagsfästas. Bered
ningen definierar principen för riksdagens del så att det för att en viss
mening skall bli riksdagens beslut erfordras —men också är tillräckligt —
att mer än hälften av de röstande förenar sig om meningen.
Särskilda skäl kan emellertid enligt beredningen föranleda att annan
beslutsprincip än den som bygger på enkelt flertal bör tillämpas i
särskilda fall. Det kan sålunda för det första vara önskvärt att i
riksdagsärende beslut med visst innehåll kommer tillstånd endast om det
får instäm m ande från en kvalificerad m ajoritet, vilket från den andra
sidan sett innebär att en minoritet med en viss styrka kan gå segrande ur
meningsbrytningen. Sådant avsteg från m ajoritetsregeln måste enligt b ered
ningen ha stöd i RF. Beredningen beskriver därefter olika sätt att utforma
en regel om kvalificerad majoritet och anger i vilka fall RF enligt förslaget
kräver kvalificerad majoritet för beslut (se betänkandet s. 134).
För det andra bör enligt beredningen undantag kunna göras från
m ajoritetsprincipen i syfte att ge riksdagsm inoriteten särskilt skydd eller
särskild fördel när kam m aren skall avgöra vissa procedurfrågor. Bered
ningen menar att undantag av detta slag bör kunna föreskrivas i
huvudbestäm m else i RO och hänvisar till sådana undantagsregler i
förslaget. Beredningen påpekar i det sammanhanget att 5 § inte gäller val
inom riksdagen.
Beredningen anmärker att den föreslagna regeln i 5 § inte innefattar
krav på att avgörande i riksdagen alltid skall träffas genom om röstning
men att bestämmelserna i RO garanterar att om röstning alltid kommer
till stånd, när det behövs.
Till ” de röstande” enligt 5 § räknar beredningen inte dem som
markerar att de avstår från att rösta. Samma innebörd har beredningen
givit uttryck et ” de rö stan d e” i lagrum i RF och RO, enligt vilka särskild
andel av de röstande bestämmer voteringens utgång.
Beredningen påpekar att regeln i 5 § i två hänseenden måste
kompletteras av bestämmelser i RO (5 kap.), nämligen dels för fall av lika
röstetal, dels för de situationer då riksdagen samtidigt har att välja mellan
tre eller flera alternativa förslag.
Departementschefen
Jag anser det principiellt väsentligt att RF får ge uttryck åt
m ajoritetsprincipen, som för närvarande endast är underförstådd i RF
och RO. Den av beredningen föreslagna regeln har lämnats utan
kommentar av rem issinstanserna. Jag har inte något att erinra i sak mot
regeln och beredningens uttalanden i anslutning till denna. Det kan
tilläggas att departem entsförslagen till RF och RO upptar samma
bestämmelser om kvalificerad majoritet som beredningens förslag.
6 §
Den föreslagna bestämmelsen gäller riksdagsledam ots möjligheter att
utöva sin befattning. Den motsvaras hos beredningen av 6 § första
styck et första punkten.
Gällande rätt
I 4 § i nuvarande RO stadgas att riksdagsman inte får förm enas att
utöva sin riksdagsm annabefattning; dock gäller under krigstid undantag
för m ilitärpersoner, då de av Konungen beordras i rikets tjänst. Det
brukar särskilt framhållas att bestämmelsen bl. a. innebär att statlig eller
kommunal myndighet eller enskild arbetsgivare inte får vägra anställd
ledighet för att fullgöra riksdagsuppdraget.
Enligt 1 § 1 m om . första stycket RO representeras svenska folket av
riksdagen. I tredje stycket i samma m om ent stadgas att riksdagsmännen i
utövningen av sin befattning inte kan bindas av andra föreskrifter än
rikets grundlagar. Stadgandet vill inskärpa att alla föreskrifter som ges en
riksdagsman av hans väljare i syfte att binda honom i utövningen av hans
uppdrag saknar rättslig betydelse.
För fa ttn ingsu tred ningen
I
6 kap. 13 § i sitt förslag till RF upptog författningsutredningen ett
stadgande att rikdagsledam ot inte får förm enas att fullgöra sitt uppdrag. I
samma lagrum föreslogs en föreskrift att riksdagsledamot i utövningen av
sitt uppdrag inte är bunden av andra än i RF och RO givna föreskrifter.
Grundlagberedningen
Beredningen anser att den av författningsutredningen föreslagna
föreskriften om att riksdagsledamot inte får förm enas att fullgöra sitt
uppdrag synes inbjuda till en tolkning som är vidsträcktare än som är
åsyftat. Beredningen föreslår att föreskriften i anslutning till det typfall
som i första hand brukar föras in under motsvarande bestämmelse i
gällande RF får en mera begränsad innebörd och avfattas så att
riksdagsledamot äger fullgöra sitt uppdrag utan hinder av tjänsteuppgift
eller annan sådan förpliktelse som åligger honom . Riksdagsmannauppdraget skall enligt beredningens förslag rättsligen ta över skyldighet att
fullgöra tjänst eller uppdrag som inte låter förena sig med ledam otsuppdraget, vare sig åliggandet är av offentligrättslig eller privat rättslig natur.
Också beredningen anser att en bestämmelse med liknande innebörd
som den som nu återfinns i 1 § 1 mom. tredje stycket RO bör införas i en
ny RF. Med hänsyftning på författningsutredningens stadgande i ämnet
uttalar beredningen att riksdagsledamot tydligen måste ställa sig till
efterrättelse också annan lag än RF och RO. Till undvikande av
missförstånd bör därför en bestämmelse i frågan få en annan och snävare
avfattning än vad författningsutredningen föreslog. Bestämmelsen bör
sålunda preciseras så att den bara gäller ledam otens ställningstaganden.
Den bör enligt beredningen innehålla att ledamoten i sina ställningsta
ganden inte är bunden av andra föreskrifter än dem som meddelas i
grundlag.
Departementschefen
Den av beredningen föreslagna föreskriften om rätt för riksdagsleda
mot att utan hinder av vissa andra förpliktelser fullgöra sitt uppdrag har i
allmänhet lämnats utan erinran under rem issbehandlingen. Också jag
anser att bestämmelsen har fått en lämplig avfattning. Den bör dock
uttryckligen inbegripa också ersättare.
Högsta domstolens ledamöter har i sitt remissyttrande satt i fråga om
inte beredningens motiv till bestämmelsen går för långt. Som exempel
nämns att en företagare, som har åtagit sig ett uppdrag vilket han inte
kan fullgöra på grund av riksdagsm annaskapet, måste anses skyldig att
vidta rimliga åtgärder för att m edkontrahenten inte skall åsamkas förlust.
Jag kan instämma i detta uttalande. Jag vill tillägga att en riksdagsledamot
såvitt gäller egna åtaganden över huvud taget inte bör kunna åberopa den
här aktuella bestämmelsen annat än i fråga om uppgift som förutsätter hans
personliga insats i en sådan omfattning att hans medverkan i riksdagsarb etet skulle bli mera allvarligt lidande.
Som beredningen fram håller kan en riksdagsledamot inte med stöd av
den nämnda bestämmelsen motsätta sig t. ex. plikten att inställa sig som
part eller vittne vid dom stol. Bestämmelsen hindrar naturligtvis inte
heller ett i övrigt lagenligt frihetsberövande, om man bortser från sådant
som hämtning för fullgörande av värnpliktstjänstgöring, vilken ju står
tillbaka för riksdagsuppdraget. Om skydd för riksdagsledamot mot annars
tillämpliga frihetsinskränkande åtgärder finns särskilda bestämmelser i
8 §■
Den av beredningen förordade bestämmelsen om att riksdagsledamot
vid sina ställningstaganden inte är bunden av andra föreskrifter än dem
som meddelas i grundlag har under remissbehandlingen kritiserats av Svea
hovrätt. Jag delar den kritiska inställning till bestämmelsen som
hovrätten har intagit. Som hovrätten fram håller saknar numera de skäl
som ursprungligen motiverade en föreskrift med den föreslagna inne
börden aktualitet. Till detta kommer att det är svårt att ge ett k o rtfa tta t
och samtidigt korrekt u ttry c k för den tankegång som ligger bakom
föreskriften i fråga. Mot beredningens formulering kan t. ex. invändas att
den inte beaktar att riksdagsledam öterna vid beslut i anslagsärenden
måste ta hänsyn till utgiftsåtaganden i gällande lag. Av de skäl som nu har
anförts föreslår jag att bestämmelsen i fråga får utgå ur RF.
7 och 8 §§
Som framgår av det föregående har till 7 § i departem entsförslaget
förts alla grundlagsregler som avser fall då riksdagsledamot och ersättare
kan entledigas från sitt uppdrag i förtid. Bestämmelserna i paragrafen
motsvaras följaktligen i beredningens förslag av föreskrifterna i 2 kap.
11 § andra stycket och 12 § andra stycket samt i 3 kap. 6 § andra
stycket och 7 §. Reglerna i 8 § i departem entsförslaget överensstämmer i
sak med 3 kap. 7 § i beredningens förslag.
Gällande rätt
Enligt 21 § i nuvarande RO kan riksdagsledamot avsäga sig sitt
uppdrag hos länsstyrelsen vid valtillfället eller senare, under tid när
session inte pågår. För att han under session skall få avsäga sig uppdraget
krävs enligt 29 § RO att han visar hinder som godkänns av riksdagen.
Enligt ett år 1972 antaget vilande förslag till ändring i RO skall
avsägelse enligt 21 § göras hos centrala valm yndigheten. Reglerna om
avsägelse skall gälla också ersättare.
I 32 § 1 mom. RO föreskrivs att, innan riksdagen sam m anträder,
riksdagsledam öternas fu llm akter skall granskas inför justitiem inistern
eller den som Konungen i dennes ställe förordnar i närvaro av tre
fullmäktige i riksbanken och tre fullmäktige i riksgäldskontoret. G ransk
ningen har till föremål att undersöka om fullmakterna har utfärdats i
föreskriven form .
Enligt 32 § 2 m om . RO tillkommer det riksdagen att oberoende av
resultatet av fullm aktsgranskningen pröva riksdagsledamots behörighet.
Denna befogenhet anses vara en riksdagen åvilande plikt. I motsats till
valprövningen torde behörighetsprövningen gälla ledam otens behörighet i
prövningsögonblicket. Numera företas regelmässigt inte några särskilda
åtgärder i riksdagen för granskning av nyvald ledam ots behörighet.
Riksdagsledam ot, som av riksdagen har förklarats vara obehörig att utöva
ledam otsuppdraget, måste lämna befattningen.
Enligt vilande grundlagsförslag gäller de återgivna bestämmelserna i
32 § RO också ersättare.
Riksdagsledamot har för närvarande enligt brottsbalken endast ett
partiellt straffrättsligt äm betsansvar. Detta omfattar tagande av muta och
brott mot tystnadsplikt, däremot inte tjänstem issbruk eller tjänstefel.
Riksdagsledamot kan vidare dömas för s. k. osjälvständigt äm betsbrott,
dvs. allmänt brott varigenom han har åsidosatt sin äm betsplikt som
riksdagsledam ot. Enligt 110 § RF får emellertid talan mot riksdagsleda
mot för hans gärningar eller yttranden i denna egenskap inte väckas, om
inte riksdagen tillåter det genom beslut i vilket minst 5/6 av de röstande
instäm m er. Sådant tillstånd erfordras vidare för att friheten skall kunna
berövas ledamot för sådana gärningar eller yttranden. Im m unitetsskyddet
enligt 110 § RF gäller också skadeståndstalan mot riksdagsledam ot. —
Riksdagsledamot kan enligt brottsbalken dömas till avsättning från sitt
uppdrag dels för tagande av muta och brott mot tystnadsplikt, dels om
han genom allmänt brott — vare sig b ro tte t har samband med
ledam otsuppdraget eller inte — har visat sig uppenbarligen inte vara
skickad att inneha sin befattning, förutsatt att för b ro tte t är stadgat
fängelse i två år eller därutöver. Däremot kan riksdagsledamot inte dömas
till suspension från sitt uppdrag. Åtal för äm betsbrott av riksdagsledamot
prövas av allmän dom stol, som också har att ta ställning till frågan om
avsättning.
I 111 § första stycket RF upptas bestämmelser som ger riksdags
ledamot visst im m u n itetsskyd d också mot andra frihetsberövanden än
m o t dem som har sin grund i brott i riksdagsmannaverksamheten.
Bestämmelserna torde, då de infördes, ha åsyftat att säkerställa riksdags
männen mot förhastade åtgärder från administrativa myndigheters sida.
Paragrafens formulering fram står numera som föråldrad och i flera
hänseenden föreligger olika uppfattningar om dess innebörd.
I 110 § första stycket andra punkten RF finns ett förbud att förvisa
riksdagsledamot från riksdagens sam m anträdesort. I samma paragrafs
första och andra stycken ges vidare föreskrifter om särskilt straffskydd
för riksdagen, dess organ och tjänstemän samt de enskilda riksdagsleda
m öterna.
F örfattningsutredningen
Enligt 6 kap. 13 § andra stycket i utredningens förslag till RF fick
riksdagsledamot inte utan riksdagens samtycke avsäga sig sitt uppdrag.
Det skulle tillkom m a riksdagen att pröva riksdagsledam ots behörighet
(14 § andra stycket i samma kap.).
1 6 kap. 15 § första stycket förslaget till RF tog utredningen upp en
im m unitetsregel i fråga om riksdagsledam ots yttranden och gärningar i
egenskap av ledamot med samma innebörd som den nu gällande. I
paragrafens andra stycke fanns en bestämmelse om skydd för riksdags
ledamot mot frihetsberövande i anledning av gärning som han har begått
utan för riksdagsm annaverksam heten. Utredningen nämnde särskilt att
administrativa frihetsberövanden skulle kunna företas gentemot riksdags
ledamot under samma förutsättningar som i fråga om andra personer.
Utredningen föreslog inte någon motsvarighet till bestämmelserna i
110 § R F om förbud att förvisa riksdagsledamot från sam m anträdesorten
och om särskilt straffskydd.
Äm betsansvarskom mitten
K om mittén har i sina betänkanden (SOU 1969:20 och 1972:1) om
äm betsansvaret lagt fram förslag till ny tt sanktionssystem för offentliga
funktionärer. I fråga om funktionärer i allmänhet innebär förslaget
sammanfattningsvis följande. Lindrigare förseelser i tjänsteutövningen
avkriminaliseras. Straffansvar behålls för vissa allvarligare förseelser:
missbruk av myndighet och vårdslöshet i m yndighetsutövning. Vidare
skall enligt förslaget straffansvar inträda för m utb ro tt och för brott mot
tystnadsplikt. Icke straffbara tjänsteförseelser kan leda till disciplin
påföljder. Avsättning avskaffas som brottspåföljd, likaså suspension.
Såväl brott som ej kriminaliserad tjänsteförseelse kan emellertid medföra
avsked. Frågan härom är enligt förslaget att se som en tvist mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Sådan tvist kan prövas civilrättsligt av
arbetsdomstolen eller av allmän dom stol.
Ä m betsansvarskom mittén föreslår särskilda regler för vissa funk tio
närsgrupper, bland dem riksdagsledam öter. Sålunda förordar kommittén
att riksdagsledamöter — liksom för övrigt ledamöter av beslutande
kommunala församlingar — inte skall omfattas av straffbuden rörande
missbruk av myndighet och vårdslöshet i m yndighetsutövning. I övrigt
skall de vara underkastade i princip samma straffansvar som andra
offentliga funktionärer. För riksdagsledam öternas del bör dock enligt
kommittén alltjämt gälla sådana regler om prövning av åtalsfrågan som nu
finns intagna i 110 § R F . Ansvar i disciplinär ordning ifrågasätts inte för
riksdagsledam ot. Åtal mot riksdagsledamot för äm betsbrott bör prövas av
allmän domstol enligt vanliga regler. I den mån riksdagsledamöter skall
vara straffrättsligt ansvariga för sina gärningar bör enligt kommittén
möjlighet finnas att till följd av brott skilja dem från deras ledam otskap.
Den privaträttsliga syn på avskedsfrågan såsom en tvist mellan arbets
givare och arbetstagare som har anlagts i fråga om offentliga funktionärer
i allmänhet stämmer emellertid enligt kommittén mindre väl när fråga
blir om försam lingsledam öters rätt till sina uppdrag. K om mittén föreslår
att entledigandefrågan prövas ex officio av allmän domstol i samband
med brottm ålet.
Grundlagberedningen
Beredningen föreslår (2 kap. 11 § andra stycket i förslaget till R F) i
likhet med författningsutredningen att ledamot eller ersättare inte får
lämna sitt uppdrag utan riksdagens medgivande. Beredningen finner
denna ordning principiellt mest tillfredsställande.
Beredningen föreslår vidare (2 kap. 12 § andra styck et) att prövningen
av ledamöters och ersättares behörighet skall läggas hos valprövnings
näm nden. Som skäl härför anför beredningen att valprövningsnämnden
på grund av antalet ledamöter och sina smidigare arbetsformer är bättre
lämpad för rättstillämpande verksamhet än riksdagen. Beredningen
föreslår däremot inte någon ändring i fråga om behörighetsprövningens
omfattning och utformning i övrigt. Nämndens skyldighet att självmant
pröva om ledamot eller ersättare uppfyller de i RF uppställda behörig
hetsvillkoren skall sålunda inträda endast när det finns särskild anledning
därtill. En av nämnden avgiven förklaring att ledamot eller ersättare är
obehörig medför enligt beredningen att dennes uppdrag upphör.
Valprövningsnämnden skall också efter val till riksdagen granska
bevisen om val av ledamöter och ersättare. Beredningen före slå ra tt regler
härom tas in i vallagen. Förslaget innebär att bevisgranskningen får
samma begränsade inriktning som den nuvarande fullm aktsgranskningen.
Beredningen anser bestämmelserna om i vilka fall riksdagsledamot mot
sin vilja kan skiljas från uppdraget vara av grundläggande vikt för
riksdagsledamots ställning. I R F bör uttömmande anges när ledamot på
rättslig väg kan tvingas avgå före valperiodens slut. Bortsett från fall av
bristande behörighet bör det enligt beredningen inte komma i fråga att i
förtid entlediga riksdagsledamot från hans uppdrag annat än som följd av
brottslig gärning.
Beredningen diskuterar med anledning härav de frågor som samman
hänger med riksdagsledamots juridiska ansvar. Beredningen, som i ämnet
har sam rått med äm betsansvarskom m ittén, ansluter sig till kommitténs
mening i de hänseenden som omfattas av redogörelsen i det föregående.
Utifrån denna ståndpunkt föreslår beredningen dels en bestämmelse om
att ledamot eller ersättare, som inte är obehörig till uppdraget, får skiljas
från detta endast om domstol finner att han genom brott har visat sig
inte vara skickad att inneha det (3 kap. 6 § andra styck et), dels en
bestämmelse som nära ansluter till den nuvarande im m unitetsregeln
i 110 § RF (3 kap. 7 § första stycket).
Räckvidden av im m unitetsregeln i fråga behöver enligt beredningen
preciseras. Syftet med bestämmelsen är att skydda riksdagsledamöternas
yttrandefrihet och självständighet i utövningen av det egentliga riksdagsarb etet. Men detta syfte kräver inte att medgivande från riksdagen
uppställs t. ex. som villkor för åtal för ett brott som ledamot har begått
vid sidan av själva riksdagsarbetet, även om b ro tte t skulle innebära att
riksdagsledamoten åsidosätter sin äm betsplikt som riksdagsledamot.
Tilläm pningsom rådet för im m unitetsregeln har därför av beredningen
angivits så att fråga skall vara om gärning eller yttrande vid utövandet av
riksdagsm annauppdraget. Sitt uppdrag utövar en riksdagsledamot enligt
beredningen inte bara under förhandlingarna i kam maren. Också hans
deltagande i vissa riksdagsorgan är att anse som utflöde av ledam otsuppdraget. Avgörande är sambandet mellan verksamheten i organet och det
egentliga riksdagsarbetet. Regeln om riksdagsprövning torde enligt
beredningen om fatta riksdagsledam ots handlande i u tsk o tten , valbered
ningen, krigs- och lönedelegationerna, talm anskonferensen och utrikes
näm nden, men inte verksamheten i andra riksdagsorgan, såsom förvaltningsstyrelsen, riksdagens revisorer eller riksbanksfullm äktige. I 9 kap.
8 § förslaget till RO har beredningen emellertid tagit in särskilda
bestämmelser om befogenhet att besluta om åtal för brott i tjänsten inom
vissa riksdagsorgan. — Im m unitetsskyddet gäller enligt beredningens
förslag liksom nu inte bara åtal utan även skadeståndstalan. Det omfattar
därjäm te alla frihetsberövande åtgärder samt reseförbud som avser annat
än ett förbud att lämna riket. - I 3 kap. 17 § RO föreslår beredningen
föreskrifter om tillvägagångssättet när det gäller att bringa fråga om
hävande av immuniteten under riksdagens prövning.
Beredningen föreslår att riksdagsledamot skall åtnjuta ett visst im munitetsskyd d m o t frihetsberövanden också med anledning av brott som han
har begått utanför riksdagsmannaverksamheten. Bestämmelsen härom
(3 kap. 7 § andra styck et), som i sak har hämtats från författningsutred-
ningen, innebär att om ledamot misstänks för sådant b ro tt, vad i lag är
föreskrivet om gripande, anhållande eller häktning skall tillämpas endast
om ledamoten erkänner b ro tte t eller har tagits på bar gärning eller fråga
är om b ro tt, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.
Beredningen har i sitt förslag till R F inte någon motsvarighet till
föreskrifterna i 110 § första och andra styckena nuvarande RF om
särskilt straffskydd för riksdagen, dess organ och tjänstemän samt de
enskilda riksdagsledam öterna. Motsvarande stadganden i brottsbalken
torde enligt beredningen erbjuda ett tillräckligt skydd. Inte heller har
bestämmelsen i samma lagrum om förbud att förvisa riksdagsledamot
från sam m anträdesorten förts över till beredningens förslag till RF.
Departementschefen
Ett sam m anhållande drag hos bestämmelserna i 7 och 8 §§ är att de,
direkt eller indirekt, rör riksdagsledam öternas (ersättarnas) möjligheter
att fritt och obundet utöva sitt riksdagsuppdrag. Jag har i allt väsentligt
inte något att erinra mot beredningens förslag till grundlagsreglering av
riksdagsledam öternas rättsliga ställning. Jag vill emellertid i det följande
beröra några frågor som har tilldragit sig speciell uppmärksam het under
remissbehandlingen eller som annars är av särskilt intresse.
Regeringsrättens ledamöter är kritiska mot förslaget att det skall
ankomma på valprövningsnämnden att pröva riksdagsledamots och
ersättares behörighet. Kritiken sammanhänger uppenbarligen med rege
ringsrättens avvisande inställning till tanken att överflytta valbesvärsprövningen till näm nden. Som har fram gått biträder emellertid jag för
min del detta förslag. Inom ramen för valbesvärsprövningen kan nämnden
komma att ta ställning till en kandidats valbarhet. Jag anser det med
hänsyn bl. a. härtill konsekvent och ändamålsenligt att det också i övrigt
är nämnden som prövar frågan om ledam ots och ersättares behörighet.
Beredningen har med utgångspunkt i äm betsansvarskom m itténs förslag
utförligt behandlat frågorna om riksdagsledamots (ersättares) juridiska
ansvar. Vad beredningen har uttala t har i allmänhet godtagits av
remissinstanserna. Jag har inte heller något att erinra mot de av
beredningen förordade lösningarna. Det är emellertid att märka att
beredningen föreslår grundlagsbestäm melser endast i två hänseenden: en
bestämmelse om avsked på grund av brott och en regel om immunitet i
riksdagsverksam heten (6 § andra stycket resp. 7 § första stycket i
beredningens förslag). Båda dessa bestämmelser låter sig lika väl förena
med gällande ansvarssystem för offentliga funktionärer som med det av
äm betsansvarskom mittén föreslagna.
En olägenhet med den i fråga om avsked på grund av brott tänkta
ordningen — som överensstämmer med den nuvarande — är att det kan
dröja ganska lång tid innan något slutligt avgörande föreligger. Det kunde
med tanke därpå övervägas att förordna att alla åtal mot riksdagsledamot
eller ersättare, där avskedsfrågan kan bli aktuell, skall handläggas direkt
av högsta domstolen eller annars av endast en instans. En sådan ordning
finner jag emellertid inte påkallad. Det får förutsättas att domstolarna
handlägger åtal av sådant slag med förtur.
Majoriteten av de remissinstanser som har haft särskild anledning att
yttra sig över den av beredningen föreslagna bestämmelsen om visst
im m u n itetsskyd d för riksdagsledamot såsom enskild person har förordat
att denna bestämmelse skall utgå. Invändningarna mot bestämmelsen går
bl. a. ut på att samtliga straffprocessuella frihetsberövanden numera är
kringgärdade av starka rättssäkerhetsgarantier. Det har också åberopats
att bestämmelsen kan skapa betänkliga hinder för rättsväsendet.
Invändningar av det slag som jag har nämnt nu riktades mot den
aktuella bestämmelsen redan under remissbehandlingen av författningsutredningens förslag. Beredningen har likväl ansett att bestämmelsen bör
tas med i grundlag. För egen del vill jag inte motsätta mig att så sker.
Im m unitetsregeln kan komma att tjäna som ett värn i orostider mot att
folkrepresentationen sätts ur spel genom förhastade eller annars ogrunda
de m yndighetsingripanden. Med anledning av påpekanden om svårigheter
att genom föra brottsutredningar mot riksdagsledamot vill jag framhålla
att bestämmelsen inte hindrar att riksdagsledamot t. ex. meddelas
reseförbud eller att han hämtas till polisförhör eller dom stol.
Liksom beredningen anser jag att valprövningsnämnden skall granska
bevisen om val av ledamöter och ersättare. Jag vill påpeka att avsikten
inte är att nämnden vid bevisgranskningen skall göra några särskilda
undersökningar för att kontrollera ledamöternas och ersättarnas behörig
het. Endast om särskilda skäl påkallar det, har nämnden att aktualisera
be hörighe tsf rågan.
Im m unitetsskyddet i 8 § första stycket är avsett att gälla också den
som inte längre är riksdagsledamot eller ersättare samt ersättare som inte
längre tjänstgör. Detta bör komma till klart uttryck i lagtexten. Andra
stycket är däremot givetvis tillämpligt endast på den som är riksdags
ledamot sam t, till följd av bestämmelsen i 9 § tredje stycket, ersättare
som tjänstgör för ledam ot. Har tillstånd enligt 8 § första stycket lämnats
till åtal, behövs inte något särskilt medgivande från riksdagen för att
domstols dom på frihetsstraff skall kunna verkställas.
Utöver vad jag nu har sagt föreslår jag några form ella jäm kningar i den
av beredningen föreslagna lagtexten.
9 §
Paragrafen, som i beredningens förslag motsvaras av 8 §, innehåller
bestämmelser om ersättare för riksdagsledam öterna.
Som jag tidigare har nämnt föreslår jag att den ordning med ersättare
för riksdagsledam öterna, om vilken riksdagen under 1972 har fattat
vilande beslut, utan ändring i sak införlivas med den nya författningen.
Enligt det vilande beslutet anges de fall då ersättare skall träda in för
riksdagsledamot i en särskild lag, lagen (1972:236) om ersättare för
riksdagsledam öterna. Med det nu framlagda förslaget är det emellertid av
sådan konstitutionell vikt att talm annens riksdagsm andat utövas av
ersättare att förhållandet bör framgå av R F. Där bör då också anges att
ersättare skall tjänstgöra för ledamot som är statsråd och att ersättare kan
träda i tjänst när ledamot är ledig. I vad mån den senare möjligheten skall
u tn y ttjas bör inte bestämmas i RF utan i RO (jfr 1 kap. 8 § i förslaget till
RO).
Beredningen anser att bestäm m elser, som tar sikte på utövningen av
uppdraget som riksdagsledam ot, inte utan vidare kan anses tillämpliga på
talm annen eller på ledamot som är statsråd. Dessa fullgör ju inte riksdagsm annauppdraget själva. Beredningen riktar uppmärksam heten på bl. a.
de föreskrifter som i departem entsförslaget är upptagna i 6 § och i 8 §
första stycket. Enligt beredningen bör dessa föreskrifter gälla också för
talm annen och hans uppdrag. Beredningen före slå re n uttrycklig bestäm
melse härom . Denna återfinns i departem entsförslaget med något ändrad
lydelse i andra stycket av förevarande paragraf. Som beredningen påpekar
behövs inte någon motsvarande regel för statsrådens del. Riksdagsleda
mot som är statsråd uppträder i riksdagen endast som statsråd. I denna
sin egenskap åtnjuter han viss åtalsim m unitet i enlighet med den
bestämmelse som jag föreslår i 12 kap. 3 §. Denna immunitet om fattar
bl. a. yttra n den under kammaröverläggningarna.
Liksom beredningen anser jag att bestämmelser sådana som de som är
upptagna i 3 kap. 10 § samt 7 § och 8 § andra stycket i förevarande
kapitel i departem entsförslaget också är tillämpliga på talm annen och på
statsråd trots att deras uppdrag som riksdagsledamot permanent utövas
av ersättare. I fråga om innebörden i övrigt för ledamot av att hans
uppdrag fullgörs av ersättare kan jag här hänvisa till vad som förekom i
lagstiftningsärendet angående införande av ersättare.
Tredje stycket överensstämmer med motsvarande bestämmelse enligt
vilande grundlagsbeslut (28 § 2 mom. RO). Också när det gäller ersättares
ställning kan jag hänvisa till fram ställningen i nämnda lagstiftningsärende.
10 §
I paragrafen föreskrivs att ytterligare bestämmelser om riksdagsarbetet
meddelas i RO. Den motsvarar 9 § hos beredningen.
5 kap. STATSCHEFEN
I detta kapitel i departem entsförslaget ges, liksom i motsvarande
kapitel, 4 kap., i grundlagberedningens förslag, regler om förhållandet
mellan statschefen och regeringen och om utövandet av statschefens
uppgifter då han är förhindrad att själv utöva dem . Kapitlet ansluter
mycket nära till beredningens förslag. En ny pragraf, 7 §, om statschefens
rättsliga immunitet har tillkom m it. Paragrafnumreringen är i övrigt
densamma som hos beredningen.
Under remissbehandlingen har ett par instanser efterlyst en bestäm
melse i R F där statschefens uppgifter sam m anfattas. Jag ser emellertid
inte något behov av en sådan sammanfattande föreskrift. I R F och RO
föreslås bestämmelser om de särskilda uppgifter som åvilar statschefen (5
kap. 1 §, 6 kap. 4 § och 10 kap. 7 § RF samt 1 kap. 6 § RO). Av
folkrättsliga regler och fast praxis följer vilka representativa uppgifter
som därutöver är knutna till statschefsäm betet.
I term inologiskt hänseende har under remissbehandlingen riktats kritik
mot ordet statschef. För egen del finner jag emellertid inte skäl att frångå
beredningens term inologi. Ordet statschef bör begagnas i fall när
innehavaren av statschefsäm betet åsyftas, vare sig denne är konung eller
annan person. Den som tjänstgör som statschef utan att vara konung
betecknas i departem entsförslaget, liksom hos beredningen, som riksföre
ståndare, vice riksföreståndare eller tillfällig riksföreståndare.
I
praxis har tillträdande konung alltid avlagt konungaförsäkran inför
statsrådet. Någon författningsbestämmelse som påbjuder sådan försäkran
finns inte. Däremot har ständerna 1809—1810 fastställt och Kungl. Maj:t
godkänt ett formulär till konungaförsäkran. Detta är ännu i kraft.
Beredningen har föreslagit att riksdagen skall besluta att upphäva
formuläret till konungaförsäkran och har lagt fram lagförslag om detta
(SOU 1972:16 s. 7). Bruket av konungaförsäkran bör enligt beredningen
upphöra. Däremot förordar beredningen att den som annat än rent
tillfälligt tjänstgör som statschef vid lämpligt tillfälle skall fram träda inför
riksdagen och ge u ttry c k för sin beredvillighet att åtaga sig de med
ämbetet förenade plikterna. En bestämmelse som möjliggör att sådan
” äm betsförklaring” avges i kam m aren har intagits i förslaget till RO (2
kap. 10 § andra stycket).
Ett par remissinstanser är av meningen att konungaförsäkran inte bör
avskaffas. Själv ansluter jag mig emellertid till beredningens förslag.
Nuvarande konungaförsäkran är föråldrad och kan inte gärna bestå sedan
en ny författning har införts. Den bör ersättas av en förklaring, riktad till
riksdagen, av det slag som beredningen har förordat. Ä m betsförklaring
bör avges inte bara av en tillträdande konung utan också av annan som
under längre tid skall tjänstgöra som statschef. Tillträder någon stats
chefsäm betet under tid då riksm öte inte pågår, avges förklaringen
lämpligen i samband med att nästa riksm öte öppnas. Förslag till
upphävande av gällande formulär till konungaförsäkran får utarbetas
tillsammans med övriga följdförfattningar.
Liksom beredningen anser jag att sådan s. k. tro- och huldhetsed, som
tronföljare och annan prins som är berättigad till tronföljd har brukat
avlägga vid uppnående av viss ålder och vid tronskifte, inte bör
förekomma i fram tiden.
1§
Denna paragraf upptar bestämmelser som syftar till att tillförsäkra
statschefen den orientering om in- och utrikespolitiska förhållanden som
han behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter. Den har fått en annan
lydelse än hos beredningen, bl. a. har föreskriften om särskilda s. k.
kvartalskonseljer slopats. I detta avseende liksom i fråga om bestäm m el
sernas utformning kan jag hänvisa till den allmänna motiveringen (5.4).
2 §
I förevarande paragraf anges vissa kom petensregler för den som skall
tjänstgöra som statschef. Vidare föreskrivs att statschefen skall samråda
med statsministern innan han reser utrikes.
Gällande rätt
Enligt nuvarande RF (39, 41 och 93 §§) är m inim iåldern för
trontillträde och för regentskap 25 år. I 2 § RF är föreskrivet att
konungen skall vara av den rena evangeliska läran, och detsamma är
förutsatt i 4 § successionsordningen. Några uttryckliga kom petensregler
uppställs inte av RF i fråga om riksföreståndare som utövar regeringen i
konungens namn under dennes om yndighet.
Konungen skall enligt 39 § i nuvarande RF samråda med statsrådet in
pleno innan han reser utrikes.
Grundlagberedningen
Som gemensamma kom petensvillkor för alla som skall tjänstgöra som
statschef föreslår beredningen i första stycket av denna paragraf svenskt
medborgarskap och en ålder av minst 25 år. Statsråd skall enligt förslaget
inte få tjänstgöra som statschef. När talm annen eller riksdagsledamot
tjänstgör som statschef, bör han enligt beredningen inte få utöva
uppdraget som talman resp. riksdagsledam ot. Han behöver emellertid inte
avsäga sig uppdraget.
Beredningen förklarar att resultatet av pågående överväganden an
gående relationerna mellan staten och svenska kyrkan inte bör föregripas
och föreslår därför att 2 § i nuvarande RF om tillhörighet till den rena
evangeliska läran skall föras in i övergångsbestämmelserna till RF.
I paragrafens andra stycke föreslår beredningen en föreskrift om
samråd mellan statschefen och statsministern innan statschefen reser
utrikes. Sam rådet möjliggör enligt beredningen att statschefens resor kan
samordnas med landets utrikespolitik.
Departementschefen
Jag förord ar att förevarande paragraf får det innehåll som beredningen
har föreslagit. Jag anser det alltså inte lämpligt att —som en remissinstans
har förordat — slopa förbud et för den som tjänstgör som statschef att
samtidigt vara statsråd eller utöva sysslan som talm an. Skulle talm annen
väljas till riksföreståndare enligt 4 § och kan man räkna med att
uppdraget blir långvarigt, ligger det nära till hands att tänka sig att
talm annen avsäger sig talm ansuppdraget. Någon bestämmelse om detta
synes inte behövlig.
Det kan påpekas att förevarande paragraf inte uppställer krav på att den
som tjänstgör som statschef skall vara man. Det är endast själva
tronföljden som, enligt successionsordningen, är förbehållen män. Kvinna
kan alltså komma att tjänstgöra som riksföreståndare med stöd av
bestämmelse i 4 eller 6 §.
Med anledning av ett påpekande från riksm arskalksäm betet vill jag
framhålla att man kan räkna med att utrikesministern får tillfälle att
fram föra sina synpunkter på statschefens utrikesresor utan att detta
anges i någon uttrycklig bestäm m else. Det är också möjligt att behandla
viktigare frågor om statschefens utrikesresor vid konselj enligt 1 §.
Liksom beredningsförslaget upptar departem entsförslaget en särskild
övergångsbestämmelse om att statschefen skall tillhöra den rena evange
liska läran.
3 §
Denna paragraf upptar regler om vem som skall fullgöra statschefens
plikter då konungen har förhinder.
Gällande rätt
Om konungen reser utrikes, inträder enligt 39 § i nuvarande RF i hans
ställe såsom regent närmast arvsberättigade prins som har upp nått
behörig ålder och som inte har förhinder. Om ingen behörig prins finns
att tillgå, skall statsrådet föra riksstyrelsen. ” Interim sregering” i någon av
de angivna form erna övertar riksstyrelsen också när konungen av sjukdom
är hindrad att fullgöra sina uppgifter (40 § RF).
Om konungen eller regent ” går i fält” eller reser till avlägsnare inrikes
orter, skall han enligt 43 § RF tillsätta en s. k. tillförordnad regering, som
beslutar i de ärenden som konungen föreskriver. Tillförordnad regering
består av minst tre statsråd under ordförandeskap av antingen en prins
eller ytterligare ett statsråd.
Departementschefen
I nära anslutning till gällande rätt har beredningen föreslagit att
statschefens uppgifter vid förfall för konung, som har tillträtt tronen,
skall utövas av närmast arvsberättigade medlem av konungahuset som inte
själv har förhinder. Mot detta förslag har jag inte något att invända.
Endast såtillvida har jag annan mening än beredningen att jag inte anser
det behövligt att regeringen i detta fall utfärdar något förordnande för
ersättaren. Det är tillräckligt att regeringen, i allmänhet efter anmälan
från konungen, konstaterar att hinder föreligger för konungen att
fullgöra statschefsuppgifterna. Om detta behövs inte någon föreskrift i
RF.
För närvarande gäller att regent alltid skall inträda när konungen är
utom lands. Bestämmelsen i förevarande paragraf är emellertid så avfattad
att en utrikes resa måste utgöra ett faktiskt hinder för konungen att full
göra statschefsuppgifterna för att tillfällig riksföreståndare skall ersätta
honom .
Bestämmelserna om tillförordnad regering har inte någon direkt
motsvarighet i det föreslagna 5 kap. Det är emellertid inte uteslutet att
anse att sådant hinder för konungen som avses i den här aktuella
paragrafen föreligger, när han vistas på ” avlägsen” o rt inom landet. I
sammanhanget vill jag påpeka att det i 13 kap. 10 § i departem entsförslaget (jfr 1 2 kap. 3 § i beredningens förslag) har tagits in en bestämmelse
om att statschefen under krig skall anses hindrad att fullgöra sina
uppgifter om han befinner sig på annan ort än regeringen.
När tillfällig riksföreståndare träder i konungens ställe har han att
fullgöra alla de uppgifter, som hör till statschefsäm betet. Han bör sålunda
t. ex. fungera som ordförande i utrikesnäm nden.
Det bör avslutningsvis påpekas att det i förevarande paragraf inte anges
uttöm m ande vem som skall tjänstgöra som tillfällig riksföreståndare när
konungen har förhinder. Kompletterande regler i detta avseende finns i
6 §.
4 §
I 4 § regleras utövningen av statschefsäm betet i fall då konungahuset
har utslocknat eller konungen inte har fyllt 25 år.
Gällande rätt
Enligt 94 § RF och 9 § successionsordningen gäller nu att riksdagen
skall välja ett ny tt konungahus, om konungahuset skulle utslockna. I
93 § RF föreskrivs — efter en år 1965 slutligt antagen grundlagsändring —
att riksdagen, för den händelse konungen dör och tronföljaren inte har
u p p nått 25 års ålder, skall utse en riksföreståndare som skall fungera till
dess konungen har fyllt 25 år. I avvaktan på val av ny tt konungahus resp.
av riksföreståndare ombesörjer enligt 41 och 42 §§ RF interimsregering
riksstyrelsen.
Den situationen att konungen dör utan att efterläm na bröstarvingar
men drottningen är havande är beaktad i 2 § successionsordningen.
Tronföljden blir då beroende på om barnet blir en son eller en d o tter. I
detta läge skall riksdagen förordna om hur regeringen skall föras tills
18 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
* ■*
vidare. Fram till dess att riksdagen har gett sitt förordnande fungerar
interimsregering. N edkom mer drottningen sedermera med en son, skall
riksdagen förordna riksföreståndare. Blir barnet en dotter, tillträder den
prins som närmast är berättigad till tronen efter den avlidne konungen.
Finns ingen arvsberättigad medlem av konungahuset, skall ny tt konunga
hus väljas.
Departementschefen
Beredningen har föreslagit att riksdagen, både för det fall att
konungahuset har utslocknat och för det fall att konungen har avlidit
eller avgått och tronföljaren är under 25 år, skall utse en riksföreståndare
att tills vidare fullgöra statschefens uppgifter. Jag vill erinra om att jag i
den allmänna motiveringen (5.4) har berört frågan om hur man bör för
hålla sig när konungahuset har utslocknat och då uttalat att jag ansluter
mig till beredningens förslag. Jag har inte heller något att erinra mot
beredningens förslag i vad det avser det fall att tronföljaren är under 25
år.
Liksom beredningens förslag innebär departem entsförslaget att det vid
sidan om riksföreståndaren skall väljas en vice riksföreståndare, som
ersätter riksföreståndaren när denne har förhinder. Under den tid som
kan förflyta till dess riksdagen har träffat sitt val, skall reglerna i 6 §
tilläm pas.
R iksföreståndare och vice riksföreståndare väljs tills vidare. Det
innebär att riksdagen när som helst kan besluta att entlediga den en gång
valde och förordna om ny tt val. Bestämmelser om val av riksföreståndare
ges i 8 kap. 3 § i förslaget till RO. Givetvis kvarstår en riksföreståndare
(vice riksföreståndare), som fullgör statschefsuppgifterna i omyndig
konungs ställe, längst till dess konungen har fyllt 25 år.
T ronledighet kan uppkom m a, förutom genom dödsfall, genom att
statschefen avgår. Enligt 5 § kan riksdagen under vissa omständigheter
förklara att konungen skall anses ha avgått. Liksom beredningens förslag
utgår departem entsförslaget från att möjlighet till abdikation finns. Med
u ttry c k et avgå avses alltså också det fall att konungen frivilligt avsäger sig
k ro n an .
5 §
I paragrafen ges regler om förlust av kronan på den grund att
konungen faktiskt har upphört att utöva sina uppgifter.
Gällande rätt
Om konungen vid utrikes resa stannar utom riket mer än tolv
m ånader, skall enligt 91 § i nuvarande RF regenten eller statsrådet
sammankalla riksdagen inom fem ton dagar efter den angivna tidens
utgång. Sedan konungen har blivit underrättad om detta men inte
återvänt till riket, ”tage riksdagen den författning om rikets styrelse,
vilken riksdagen nyttigast finner” . Innebörden av det citerade uttryck et
är något om tvistad. Enligt 92 § skall samma förfarande tillämpas om
konungens sjukdom är av den beskaffenhet att han under en längre tid än
tolv månader inte har befattat sig med regeringsärendena.
Departementschefen
I viss anslutning till gällande rätt har beredningen föreslagit att
riksdagen efter anmälan från regeringen skall pröva om statschefen skall
anses ha avgått när han under sex månader utan avbrott inte har fullgjort
sina uppgifter. Beredningen påpekar att en underlåtenhet att utöva
statschefsuppgifterna kan vara ett sätt att i praktiken lämna äm betet.
Jag biträder beredningens förslag i nu angivna hänseende. Regeln bör
dock enligt min mening uttryckligen förklaras gälla enbart konungen. I
fråga om riksföreståndare, som riksdagen har valt med stöd av 4 §, är
nämligen avsikten att riksdagen skall ha större handlingsfrihet än som
följer av 5 §.
Den föreslagna regeln är mer vidsträckt än nu gällande på så sätt att
den skall tillämpas inte bara när konungen är utrikes eller sjuk utan också
när han av annan orsak faktiskt inte fullgör sina uppgifter. För att man
skall kunna tala om att konungen inte fullgör sina uppgifter får
naturligtvis förutsättas att han har fyllt 25 år och alltså har tillträtt
tro n en. Regeringens anmälan till riksdagen bör, som beredningen
fram håller, göras i proposition, eftersom ett ställningstagande från
riksdagens sida påkallas. Finner riksdagen att konungen skall anses ha
avgått, blir tronföljdsreglerna i successionsordningen tillämpliga. I sista
hand får riksdagen välja en riksföreståndare enligt 4 §.
6 §
I denna paragraf kompletteras de föregående bestämmelserna i kapitlet
om vem som skall utöva statschefens funktioner. Angående gällande rätt
kan jag hänvisa till redogörelsen vid 3 och 4 §§.
Beredningen fram håller att reglerna i 3 och 4 §§ innebär att
statschefsuppgifterna i konungens frånvaro eller efter hans avgång
kommer att utövas av en riksfö restån d are,. antingen en medlem av
konungahuset eller också en av riksdagen vald riksföreståndare. Bered
ningen konstaterar emellertid att behov av ersättare kan förekomma mer
eller mindre tillfälligt och att för sådana fall en ersättare bör finnas
tillgänglig. I denna paragraf föreslår beredningen därför att riksdagen kan
välja en person som efter förordnande av regeringen skall kunna inträda
som tillfällig riksföreståndare. I sista hand bör enligt förslaget talm annen,
eller vid förfall för honom , vice talman rycka in som tillfällig riksföre
ståndare.
Jag instämmer i vad beredningen har föreslagit. Praktiska skäl talar
dock enligt min mening för att också talm annen (vice talm an) inträder
som statschef först efter förordnande från regeringen. Jag anser vidare att
lagrum m et bör få en något annorlunda redaktionell utformning än
beredningen har föreslagit. Påpekas kan att det i 8 kap. 3 § i förslaget till
RO ges regler om val av ersättare enligt första stycket i förevarande
paragraf. Sådant val gäller till dess riksdagen beslutar annat.
7 §
Paragrafen u p p tar bestämmelser om konungens och riksföreståndares
rättsliga im m unitet. Den saknar motsvarighet i beredningens förslag.
Jag har i den allmänna motiveringen (5.4) behandlat innehållet i
bestämmelserna i paragrafen och innebörden av dem . Utöver vad jag har
sagt där vill jag endast göra några detaljanm ärkningar.
Det förhållandet att åtal inte får väckas mot konungen utesluter
givetvis också att konungen ställs till ansvar för brott på annat sätt än
genom åtal, t. ex. genom strafföreläggande. Bestämmelsen att åtal ej får
väckas utesluter också ansvarstalan av målsägande.
Im m unitetsregeln i fråga om riksföreståndare gäller endast brott som
begås under utövning av statschefsäm betet. När det gäller brott av annat
slag, ges ingen särskild regel. För sådant brott kan således ansvar utkrävas
i vanlig ordning inför allmän dom stol.
6 kap. REGERINGEN
Liksom i beredningens förslag har i departem entsförslaget grundlagsreglerna om regeringen delats på två kapitel, 6 kap. med rubriken
Regeringen och 7 kap. med rubriken Regeringsår be tet. I 6 kap ., som
motsvarar 5 kap. i beredningens förslag, har samlats regler om regeringens
och enskilda regeringsmedlemmars tillsättning och entledigande och om
behörighetskrav för medlem av regeringen. Kapitlet har samma upplägg
ning som hos beredningen. En viss sammandragning av lagtexten har
företagits med verkan att kapitlet i departem entsförslaget u p p tar tio
paragrafer mot tolv i beredningens förslag.
1 §
Paragrafen innehåller grundläggande bestämmelser om regeringens
sam m ansättning. Motsvarande regler är också hos beredningen upptagna i
1 §•
Enligt gällande RF (4 och 6 §§) utnäm ner konungen ett statsråd,
bestående av chefer för departement och statsråd utan departem ent. Av
statsrådets ledamöter utnäm ner konungen en att vara statsminister och
statsrådets främ ste ledam ot. Utnämningsfrågan är ett regeringsärende.
Beredningen föreslår i denna paragrafs första stycke en föreskrift som
säger att regeringen består av statsministern och övriga ” m inistrar” . Det
styrande statsorganet, regeringen, är alltså ett kollektiv under statsm inis
terns ledning. Något visst minsta antal ledamöter i regeringen föreskrivs
inte i bestäm m elsen.
Jag har inte något annat att invända mot den föreslagna föreskriften än
att det enligt min mening saknas tillräckliga skäl att frångå den
hävdvunna benämningen statsråd i fråga om de enskilda regeringsledamö
terna. Ordet kan för fram tiden med så mycket större fördel användas för
de enskilda regeringsmedlemmarna som det inte längre skall begagnas för
regeringskollektivet.
I paragrafens andra stycke hänvisas i fråga om tillsättningen av
statsminister till de följande paragraferna. D ärjämte föreskrivs i enlighet
med beredningens förslag att statsministern utser övriga statsråd. Denna
regel, som jag har berört redan i den allmänna motiveringen (5.5),
innebär i sak inte någon förändring i förhållande till nuläget. Bestämmel
sen ter sig ganska självklar mot bakgrunden av att regeringen skall ha
karaktär av en kollektiv enhet kring statsm inistern. Den utgör också den
naturliga konsekvensen av den 1968 -1969 införda regeln att statsm inis
tern beslutar om entledigande av annan regeringsledamot. Som jag har
anfört i den allmänna motiveringen angående statschefens ställning bör
det ankomma på statsministern att också formellt utfärda förordnande
för annat statsråd.
Beredningen tog i denna paragraf även upp en föreskrift om att
statsministern skulle utnämna en av regeringens ledamöter att vara
statsministerns ställföreträdare. Som jag har angett förut anser jag
emellertid att någon skyldighet för statsministern att utse ställföreträdare
inte skall föreligga. Däremot bör han ha en möjlighet att utse
ställföreträdare. En bestämmelse härom har i departem entsförslaget tagits
in i 7 kap. 8 §.
2 §
I denna paragraf beskrivs huvudpunkterna i proceduren för utseende
av ny statsm inister. Bestämmelserna saknar motsvarighet i gällande rätt.
De överensstäm m er, bortsett från ett par språkliga justeringar, med vad
beredningen har föreslagit i samma paragraf.
Grundlagberedningen
Beredningen räknar med att proceduren vid regeringsbildningen
kommer att följa en fast praxis oberoende av hur långt grundlagen går i
detaljreglering. Beredningen förordar därför att lagregleringen av proce
duren blir förhållandevis kortfattad .
Grundlagen bör enligt beredningens mening ålägga talm annen att som
led i regeringsbildningsproceduren ta kontakt med företrädarna för
riksdagens partigrupper. Beredningen förordar att talm annen skall kalla
företrädare för alla partigrupper till samråd. I vissa lägen kan det
nämligen vara av betydelse att inhämta upplysningar även från de mindre
partigrupperna och det kan vara svårt att i förväg avgöra när så är fallet.
Om fattningen av sam rådet med var och en av företrädarna får anpassas
efter behovet. Talm annen bör kalla till samråd även i fall då statsm inis
tern avgår av personliga skäl eller annars under sådana omständigheter att
hans avgång inte är uttryck för att det eller de partier som har
regeringsansvaret vill dra sig tillbaka. Beredningen pekar på att denna
ordning stämmer överens med vad som tillämpades vid statsm inister
skiftet 1969.
Beredningen har inte funnit någon föreskrift påkallad om den ordning
i vilken partiföreträdarna skall kallas. Allmänt sett torde talm annen enligt
beredningen komma till beslut snabbast om han inleder sam rådet med
företrädare för den största partigruppen och därefter fortsätter i ordning
neråt efter gruppernas storlek. Vid ett fortsatt samråd kan en friare
ordning visa sig lämplig. Det bör vara varje grupps sak att utse sin eller
sina företrädare.
Beredningen har mot bakgrund av vad som förekommer i vissa andra
västeuropeiska länder övervägt behovet av föreskrifter om skriftlighet och
offentlighet kring regeringsbildningen. Beredningen har emellertid funnit
att det är bäst att överlämna till talm annen att avgöra vad som skall
publiceras. Det kan finnas förhandlingslägen där en fullständig öppenhet
skulle kunna äventyra möjligheterna att nå resultat.
Beredningen finner det naturligt att talm annen anmäler sitt förslag om
ny statsminister muntligen vid kam m arsam m anträde.
Den särskilda förtroendeom röstningen kan enligt beredningen föregås
av en debatt. Riksdagens beslut skall emellertid innefatta endast
godkännande eller förkastande av talm annens förslag. Något ställnings
tagande till de skäl som har fram förts under debatten skall inte göras.
Liksom yrkande om m isstroendeförklaring bör enligt beredningen
talm annens förslag om ny statsminister inte beredas i utsk o tt. Överlägg
ningar inom och mellan partigrupperna är en lämpligare metod att
förbereda om röstningen.
Det torde enligt beredningens åsikt inte vara möjligt att i grundlagstexten ange tiden för talm annens förhandlingar. Däremot bör uppställas
en tid inom vilken talm annens förslag skall prövas av riksdagen.
Beredningen föreslår att denna tid bestäm s till fyra dagar.
Departementschefen
Jag har redan i den allmänna motiveringen (5.5) behandlat huvudpunk
terna i beredningens förslag angående förfarandet när ny statsminister
skall utses och därvid anslutit mig till förslaget. Beredningens förslag till
närmare reglering av detta förfarande har i allmänhet lämnats utan
erinran under remissbehandlingen. Inte heller jag har någon invändning i
sak mot beredningens lagtext eller mot dess uttalanden i anslutning till
denna. Proceduren är enligt min mening så utformad att den säkrar ett
allsidigt inform ationsunderlag för talm annens ställningstagande i stats
ministerfrågan utan att i onödan tyngas av form ella bestäm melser.
Svea hovrätt har i sitt remissyttrande funnit det naturligt att
ytterligare någon utöver talm annen är närvarande vid konsultationerna
med partiföreträdarna. Talm annen bör givetvis inte vara hindrad från att
låta någon biträda sig vid konsultationerna. Någon bestämmelse härom är
enligt min mening inte behövlig.
Även beredningens förslag att överläggningar med företrädare för
partigrupperna skall föregå också en statsm inisterutnäm ning som följer
på en avgång av personliga eller liknande skäl anser jag böra biträdas.
Skälen för den föreslagna ordningen är att det inte sällan kan vara svårt
att avgöra om en avgång från statsm inisterposten har personliga eller
politiska bevekelsegrunder och att talm annen — med eller utan fog —
kunde misstänkas vilja främja en viss politisk lösning av regeringsfrågan,
om han med stöd av en undantagsregel underlät att höra partigruppernas
företrädare innan han pekade ut ny statsm inister.
3 §
Paragrafen reglerar hur man skall förfara om talm annen misslyckas
med att utpeka en statsm inisterkandidat som riksdagen kan godkänna.
Bestämmelserna återfinns också hos beredningen i 3 §.
Som beredningen fram håller finns det skäl att anta att talm annen som
regel kommer att presentera riksdagen ett förslag först när han har fått
sådana försäkringar från partiernas företrädare att han kan utgå från att
hans förslag inte kommer att förkastas. Grundlagen måste naturligtvis
ändå reglera vad som skall hända om förslaget förkastas. Beredningen
föreslår att det i 2 § angivna förfarandet skall upprepas tills någon
kandidat har blivit godkänd. Efter fyra försök skall dock extra val utlösas
autom atiskt. Jag har redan i den allmänna motiveringen förklarat att jag
ansluter mig till denna lösning. Jag föreslår emellertid ett par ändringar i
lagtexten. I enlighet med vad jag har förordat i 3 kap. 4 § bör sålunda
den tid inom vilken valet skall äga rum sättas till tre månader i stället för
till två. Vidare bör för tydlighetens skulle anges att förfarandet för
utseende av statsminister skall avbrytas efter den fjärde misslyckade
om röstningen och återupptas först sedan val till riksdagen har hållits.
Vidare bör en reservation göras för det fallet att ordinarie val ändå skall
hållas inom trem ånadersperioden. Som beredningen har föreslagit (SOU
1972:16 s. 11), bör det vara talm annen som bestämmer dagen för det
extra valet. Denna fråga bör emellertid tas upp i samband med
följdlagstiftningen.
4 §
I denna paragraf regleras det form ella förfarandet i samband med en
ny regerings tillträde. Den motsvarar 4 och 5 §§ i beredningens förslag.
Beredningen föreslår att regeringsskiftet skall äga rum vid en särskild
konselj inför statschefen i närvaro av talm annen och den avgående
regeringen. Dessförinnan skall den nye statsministern anmäla övriga
regeringsmedlemmar för riksdagen. Förordnande för den nye statsm inis
tern utfärdas av talm annen på riksdagens vägnar.
I det väsentliga är jag ense med beredningen. Jag anser emellertid att
en föreskrift om att den avgående regeringen skall kallas till konseljen
kan undvaras. Jag vill vidare förorda en uttrycklig bestämmelse om att
vid förfall för statschefen talm annen skall leda konseljen. Tillägget
sammanhänger med att jag, till skillnad från beredningen, i 5 kap. föreslår
att talm annen skall träda in som tillfällig riksföreståndare först efter
förordnande av regeringen. Att låta konseljen för regeringsskifte bli
beroende av ett förordnande från den avgående regeringen är emellertid
föga läm pligt. Tjänstgör som statschef tillfällig eller vice riksföreståndare,
är det givetvis i första hand denne som skall presidera vid konseljen i
fråga.
Beredningen föreslår att statsrådsförsäkran (jfr SFS 1958:405) avskaf
fas. Jag är av samma mening som beredningen.
Svea hovrätt anser i sitt remissyttrande att förordnande för statsm inis
tern bör utfärdas av statschefen med kontrasignation av talm annen. I
enlighet med den tankegång som jag angav i den allmänna motiveringen
(5.4) finner jag det emellertid riktigast a tt, såsom beredningen har
föreslagit, förordnandet utfärdats på riksdagens vägnar av talm annen. Det
är naturligt mot bakgrund av att det är riksdagen som har godkänt
statsministern på förslag av talm annen.
Som beredningen uttalar i motiven skall inte m inisterlistan bli föremål
för något riksdagens ställningstagande. Statsministerns anmälan kan vara
muntlig eller skriftlig. Jag instämmer med beredningen i att statsm inis
tern bör göra anmälan till riksdagen om alla ändringar i regeringens
sam m ansättning. Någon föreskrift om detta behövs emellertid inte.
5 - 7 §§
Paragraferna handlar om entledigande av statsråd.
6 —9 §§ i beredningens förslag.
De motsvarar
Gällande rätt
Beslut om entledigande av statsråd fattas av konungen i statsrådet.
Konungen är emellertid efter den partiella reform en 1968—1969 bunden
av uttryckliga regler i 35 § RF. M isstroendeförklaring mot statsråd skall
sålunda leda till att statsrådet entledigas, om inte nyvalsförordnande
meddelas inom en vecka från förklaringen. I annat fall entledigas
statsministern eller annat statsråd, om statsministern begär det. Om
statsministern avgår, skall alla övriga ledamöter av statsrådet entledigas,
dock med den inskränkningen att de skall kvarstå som expeditionsm inistär till dess ny statsminister utnäm ns.
Grundlagberedningen
Beredningen föreslår att rådande ordning angående entledigande av
statsråd i princip skall behållas men förordar vissa jäm kningar i reglerna,
främst såvitt gäller frågan hos vem beslutanderätten skall ligga. Bered
ningen anser sålunda att statm inistern bör vara den som beslutar om
entledigande av annat statsråd utom när avgången är föranledd av
m isstroendeförklaring. I alla övriga fall bör beslut om entledigande fattas
av talm annen. En avvikelse från gällande rätt är vidare att också annat
statsråd än statsministern har rätt till avsked. M otsättningen mot gällande
rätt (se prop. 1968:27 s. 206, KU 1968:20 s. 30) är emellertid enligt
beredningen skenbar. I en särskild bestämmelse (se 8 § i departem entsförslaget) bör nämligen anges att ett statsråd, som har entledigats på egen
ansökan, skall sitta kvar tills en efterträdare har tillträtt, om statsm inis
tern begär det. I redaktionellt hänseende har bestämmelserna i bered
ningens förslag fördelats på fyra paragrafer. Den första (6 §) handlar om
entledigande av statsm inistern, den andra (7 §) om entledigande av annan
m inister, den tredje (8 §) om regeringens möjlighet att möta m isstroende
förklaring med förordnande om extra val och den fjärde (9 §) om
regerings avgångsskyldighet när statsministern lämnar regeringen.
Departementschefen
Liksom beredningen anser jag att det nu inte är aktuellt att i något
väsentligt avseende ändra reglerna om entledigande av statsråd annat än i
fråga om vem som formellt skall fatta avskedsbesluten.
M isstroendeförklaring beslutas av riksdagen. Jag har tidigare förordat
att det skall bli talm annens uppgift att ta initiativ till de formella
överläggningarna om regeringsbildning och att senare föreslå riksdagen ny
statsm inister. Vad jag har sagt nu talar för att det bör ankomma på
talm annen — riksdagens främ ste företrädare — att besluta om entledi
gande dels när statsråd har drabbats av m isstroendeförklaring, dels när
statsministern i annat fall skall avgå.
Statsministern har redan nu den reella beslutanderätten när det gäller
att entlediga annan medlem av regeringen, om man bortser från fall av
m isstroendeförklaring. Beslutanderätten bör för fram tiden tillkom m a
honom också form ellt.
Mot den i sak föga betydande jämkningen i förhållande till gällande
rätt att alla statråd får rätt till avsked har jag inte något att erinra. Inget
hindrar att statsministern före utgången av den respittid som gäller för
förordnande om extra val beslutar att entlediga annat statsråd, som har
blivit föremål för m isstroendeförklaring.
Jag instämmer alltså i sak med vad beredningen har föreslagit om
statsråds entledigande. Jag föreslår dock att bestämmelserna redigeras på
annat sätt än hos beredningen. I 5 § har jag samlat bestämmelserna om
avsked som följd av m isstroendeförklaring, medan bestämmelserna om
entledigande av enskilt statsråd i annat fall har tagits in i 6 §.
Föreskriften om att hela regeringen avgår, när statsministern utträder ur
regeringen, återfinns i 7 §. Dispositionen anknyter till gällande rätt och
möjliggör en förkortning av texten i förhållande till beredningens förslag.
8 §
I lagrum m et ges bestämmelser om s. k. expeditionsm inistär. Bestäm
melserna är i beredningens förslag upptagna i 10 §.
Enligt 35 § i nuvarande RF träder beslut om entledigande av
statsrådets samtliga ledamöter i tillämpning först när ny statsminister
utnäm ns. Några form ella inskränkningar i sådan expeditionsm inistärs
kompetens är inte uppställda.
Författningsutredningen föreslog (3 kap. 3 § förslaget till RF) att
expeditionsm inistärs behörighet skulle vara begränsad till ”löpande
ärenden och sådana ärenden, vilkas avgörande icke kan uppskjutas utan
betydande olägenhet” .
Beredningen har i sitt förslag i allt väsentligt behållit nuvarande
ordning i fråga om expeditionsm inistär. Beredningen avvisar sålunda i
princip tanken att i grundlagen begränsa expeditionsm inistärs behörighet.
Bristen på stöd i riksdagen inskränker enligt beredningens mening ändå
regeringens handlingsm öjligheter till de åtgärder som författningsutred
ningen åsyftade med sitt stadgande. Å andra sidan finner beredningen att
innebörden av u ttry c k som ” ärende som inte utan betydande olägenhet
kan uppskjutas” förskjuts, om expeditionsm inistären sitter kvar under en
längre tid. Beredningen förordar dock den form ella behörighetsbegränsningen för expeditionsm inistär att den inte får besluta om extra val.
En remissinstans har med hänvisning till författningsutredningens
förslag uttalat sig för en reglering av expeditionsm inistärs befogenheter.
För egen del ansluter jag mig emellertid till beredningens ståndpunkt att
expeditionsm inistärs handlingsfrihet inte läm par sig för statsrättslig
reglering. Jag biträder dock det undantag från denna grundsats som
beredningen har föreslagit i fråga om beslut om extra val. Bestämmelse
om denna kom petensbegränsning är i departem entsförslaget upptagen i 3
kap. 4 §.
Som framhålls i beredningens motiv bör det vara möjligt att under
pågående längre regeringskris byta ut enstaka statsråd, om det skulle visa
sig nödvändigt.
I förevarande paragrafs andra punkt har tagits in den tidigare berörda
bestämmelsen om att enskilt statsråd som har blivit entledigat på egen
begäran skall uppehålla sin befattning till dess efterträdare har tillträtt,
om statsministern begär det. Det är enligt min mening självklart att ett
statsråd inte kan hållas kvar i regeringen i längden, om han har en be
stäm d önskan att avgå.
9 §
Lagrum m et, som i beredningens förslag utgör 11 §, upptar bestäm
melser om krav på svenskt medborgarskap för statsråd och om förbud för
stasråd att utöva viss verksamhet och inneha vissa uppdrag.
Gällande rätt
Enligt 4 § i RF kallar konungen till statsrådet ”kunnige, erfarne,
redlige och allmänt aktade, infödde svenska m edborgare” . Vidare
föreskrivs i samma paragraf: ” Ej må de som äro i rätt upp- och
nedstigande skyldskap, ej heller syskon eller äkta makar på en gång vara
ledamöter av statsråd et” . I 34 § RF föreskrivs att ledamot av statsrådet
inte tillika får utöva annat äm bete och inte heller uppbära några
inkomster därav.
F örfattningsutredningen
Författningsutredningen bibehöll i sitt förslag till RF (3 kap. 1 §)
villkoret att endast den som genom födseln är svensk medborgare kan
utses till statsråd. Utredningen uppställde i övrigt inte några kvalifika
tionskrav för statsråd. I 3 kap. 2 § RF föreslog utredningen ett stadgande
om att statsråd inte får utöva annan tjänst, allmän eller enskild, eller
inneha uppdrag inom bolag, förening eller inrättning, vars verksamhet har
huvudsakligen ekonomiskt syfte, eller uppbära inkomst av tjänst eller
uppdrag som nu har sagts.
Grundlagberedningen
Beredningen anser det, främst med tanke på faran för påtryckningar i
ett spänt läge, betydelsefullt att grundlagen ställer upp krav på att
statsråd skall ha varit svensk medborgare under avsevärd tid. Beredningen
anser att tio år är en rimlig tid.
Beredningen anser att grundlagen bör slå vakt om regeringens ställning
och anseende genom en föreskrift av liknande art som den författnings
utredningen föreslog i 3 kap. 2 § förslaget till R F. Beredningens
bestämmelse i ämnet har det innehållet att statsråd inte får utöva annan
tjänst, allmän eller enskild, och att han inte heller får inneha uppdrag
eller utöva verksamhet som kan rubba förtro en det till honom .
De par t em entschefen
Den av beredningen föreslagna bestämmelsen om att stasråd skall ha
varit svensk medborgare sedan minst tio år har inte m ö tt någon kritik
under remissbehandlingen. Av skäl som beredningen har angett anser
också jag att den som endast under en mera begränsad tid har varit svensk
medborgare inte bör få tillhöra regeringen. Jag ansluter mig sålunda till
vad beredningen har föreslagit i frågan.
Ett par remissinstanser har efterlyst andra kom petensvillkor i RF för
statsråd. Liksom beredningen och författningsutredningen är jag av
åsikten att man kan undvara sådana. Det ligger uppenbarligen i högsta
grad i regeringens eget intresse att dess medlem m ar har sådana egenskaper
att de tillvinner sig förtroende i riksdagen och hos allm änheten. I frågan
om krav på juridisk kompetens för vissa av regeringens ledamöter får jag
hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen angående
regeringsarbete! (5.6).
Av skäl som jag nämnde nyss kan man ifrågasätta behovet av
föreskrifter om att statsråd inte får utöva tjänst eller inneha upp
drag av visst slag m. m. Jag vill emellertid inte bestrida att bestäm
melser av denna art kan ha ett värde. Bestämmelsernas syfte är i
första hand att värna om statsrådstjänstens integritet, men de kan också
motiveras av önskemålet att ett statsråd inte skall splittra sina krafter. De
av beredningen föreslagna reglerna har lämnats utan anmärkning av
remissinstanserna. Inte heller jag föreslår någon ändrad avfattning. Det
får från fall till fall bedöm as om det rubbar förtroendet för ett statsråd
att han innehar ett visst uppdrag eller utövar en viss verksam het. I allmän
het torde gälla att det är olämpligt att ett statsråd har uppdrag inom bo
lag, förening eller inrättning, vars verksamhet har huvudsakligen ekono
miskt syfte. Att undantagslöst upprätthålla en sådan regel låter sig emel
lertid inte göra. Å andra sidan kan också innehav av uppdrag av annat slag
ha menlig inverkan på förtroendet för den som utövar statsrådstjänst.
10 §
I denna paragraf, som överensstämmer med 12 § hos beredningen,
föreskrivs att vice talman vid förfall för talm annen övertar de uppgifter
som enligt kapitlet ankommer på talm annen.
7 kap. REGERINGS ARBETET
Detta kapitel motsvaras av 6 kap. i grundlagberedningens förslag. Det
har i departem entsförslaget getts en annan disposition än den av
beredningen föreslagna. Avsikten är att paragrafföljden bättre skall
avspegla gången i regeringsärendenas handläggning. Det inleds sålunda
med två paragrafer om beredningen av regeringsärenden, varefter följer
fyra paragrafer om regeringssam m anträden. Kapitlet avslutas med två
paragrafer som behandlar dels expeditioner av regeringens beslut, dels er
sättare för statsm inistern.
Bestämmelserna i beredningens förslag i 4 § angående om röstning vid
regeringssammanträde saknar motsvarighet i departem entsförslaget. Det
samma gäller bestämmelserna i 7 § i beredningens förslag om skyldighet
att vägra vissa underskrifter i fråga om regeringsbeslut som strider mot
grundlag och att underlåta expediering och verkställighet av beslut i
pro to k o ll utan vederbörliga underskrifter. Jämfört med beredningens
förslag har reglerna om protokollföring och underskrifter av expeditioner
fö rk o rtats avsevärt i departem entsförslaget.
1§
I paragrafen behandlas den förvaltningsorganisation som omedelbart
biträder regeringen vid riksstyrelsens utövning. 1 § första t. o. m. tredje
punkterna motsvaras i beredningens förslag av 1 § andra stycket. Fjärde
punkten motsvaras hos beredningen av 3 § första punkten.
Gällande ordning
Enligt 5 § i gällande RF skall för särskilda grenar av rikets styrelse
finnas statsdepartem ent till det antal, som bestäm m es genom en av
konungen och riksdagen gemensam t stiftad lag. Departementens benäm
ningar och fördelningen av ärendena departementen emellan bestäm s av
konungen genom en särskild stadga. För varje departement utser
konungen bland statsrådets ledamöter en chef.
Departementens huvuduppgift är att bereda och expediera de ärenden
som avgörs av regeringen. I Kungl. Maj:ts kansli ingår, förutom
departem enten, organisatoriska enheter med särskilda uppgifter, näm
ligen statsrådsberedningen och statsdepartem entens organisationsavdelning. Statsrådsberedningens uppgift är att biträda statsministern och de
s. k. granskningskonsulterna. S tatsdepartem entens organisationsavdelning
är ett centralt administrativt organ inom departem entsorganisationen.
Till Kungl. Maj:ts kansli hänförs, närmast av historiska skäl, också
justitiekanslers- och riksåklagaräm betena.
Departementschefen
I den allmänna motiveringen (5.6) har jag diskuterat i vilken
utsträckning de organisatoriska fom erna för regeringsarbete! bör regleras
i grundlag. Jag anslöt mig därvid till beredningens uppfattning att m an i
stort sett bör nöja sig med att i RF slå fast den departem entala
indelningen.
Som sammanfattande benämning för departementen och andra organi
satoriska enheter som biträder regeringen i dess arbete har beredningen
föreslagit term en regeringskansli. Jag har inte något att erinra mot detta.
I regeringskansliet kommer sålunda bl. a. statsrådsberedningen att ingå,
något som emellertid inte behöver komma till u ttry c k i RF. Däremot bör
enligt min mening för fram tiden justitiekanslersäm betet och riksåklagar
ämbetet inte hänföras till regeringskansliet.
Förevarande paragraf upptar i anslutning till vad jag nu har sagt
bestämmelser om att det för beredningen av regeringsärenden skall finnas
ett regeringskansli, att i detta ingår departement för skilda verksam hets
grenar, att regeringen fördelar ärendena mellan departementen och att
statsministern bland statsråden utser chefer för departem ent. Bestämmel
serna stämmer i sakligt hänseende överens med vad beredningen har
föreslagit.
I lagrum m et ges bestämmelser om regeringsärendenas beredning.
Bestämmelserna återfinns i beredningens förslag i 2 §.
Gällande ordning
Regeringsärendena bereds i första hand inom statsrådskretsen och
inom departem enten. Om denna form av beredning saknas grundlagsbe
stäm m elser. B eredningsförfarandet har emellertid också en yttre sida. I
10 § i gällande RF föreskrivs sålunda att regeringsärendena, innan de
föredras i konselj, skall beredas av den föredragande genom ” nödiga
upplysningars inhämtande från vederbörande äm betsverk” . Detta är
dock inte den enda form i vilken ärendena tillförs material utifrån.
Vanligt är att ärenden remitteras också till olika organisationer. 1
förvaltningsärenden kan yttranden också inhämtas från enskilda parter
och intressenter. I lagstiftningsfrågor och andra större ärenden tillsätts
vidare i stor utsträckning särskilda, fristående kommittéer eller sakkun
niga för att verkställa utredningar.
Genom förvaltningslagen (1971:290) har införts allmänna förfaranderegler för förvaltningsm yndigheterna. Lagen gäller emellertid formellt
inte ärenden hos regeringen.
F örfattningsu tred ningen
Ordningen med remiss av ärenden från departementen till berörda
myndigheter utgjorde enligt utredningen ett karakteristiskt drag i den
svenska förvaltningsverksam heten. Övervägande skäl talade enligt utred
ningen för att den nuvarande grundlagsbestämmelsen i 10 § RF till sin
innebörd behölls oförändrad. Med hänsyn till att organisationernas y tt
randen regelbundet inhäm tades i frågor som berör dem och med hänsyn
till den faktiska vikt som dessa yttranden tillm ättes syntes det utredning
en naturligt att i ett stadgande i RF angående remissförfarandet även re
misser till enskilda sammanslutningar om näm ndes. Utredningen upptog i
enlighet med det sagda en föreskrift om regeringsärendenas beredning i
sitt förslag till RF (4 kap. 2 §). Föreskriften innehåller att vid
regeringsärendenas beredning erforderliga upplysningar och yttranden
skall inhämtas från berörda myndigheter samt att enskilda sam m anslut
ningar i lämplig omfattning skall beredas tillfälle yttra sig.
Grundlagberedningen
Beredningen har inte funnit skäl att föreslå någon grundlagsbestäm
melse angående det fristående utredningsväsendet. Beredningen har
därför utformat paragrafen om beredning av regeringsärenden väsentligen
i enlighet med författningsutredningens förslag. Enligt den föreslagna
paragrafen skall vid beredningen av regeringsärenden inhämtas behövliga
upplysningar och yttranden från berörda myndigheter och i erforderlig
omfattning tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.
Beredningen påpekar att föreskriften om remiss har avfattats med tanke
också på besvärs- och utnäm ningsärenden och andra partsärenden.
Departementschefen
Ehligt min mening bör form erna för regeringens rent interna beredning
av olika slag av regeringsärenden inte låsas fast i grundlag. De bör liksom
hittills kunna gestaltas på det sätt som fram står som mest ändamålsenligt.
Vad jag nu sagt gäller beträffande båda de huvudgrupper av ärenden som
regeringsarbetet om fattar, dvs. dels författnings- och budgetärenden och
andra ärenden i vilka regeringen inte fungerar som förvaltningsm yndig
het, dels ärenden i vilka regeringen har funktionen av högsta förvaltnings
m yndighet. I fråga om båda ärendegrupperna är det emellertid ett
betydelsefullt m om ent som bör ägnas särskild uppmärksam het. Jag
åsyftar det m om ent i beredningen av ärendena som består i att
upplysningar och m eningsyttringar inhämtas utifrån som underlag för
regeringens beslut.
Att det som ett led i beredningen av regeringsärende i stor utsträckning
inhämtas yttranden från m yndigheter, organisationer och andra enskilda
sammanslutningar är ett karakteristiskt och betydelsefullt inslag i svensk
politisk beslutsprocess. Remissyttranden från olika organisationer över
grundlagberedningens förslag vittnar också om den vikt man från detta
håll tillm äter rem issförfarandet, särskilt i lagstiftningsärenden. Det är
enligt m in mening naturligt att ordningen med remisser från regeringen
som ett led i beredningsarbetet även i fortsättningen kommer till uttryck
i RF. I departem entsförslaget har bestämmelserna härom , vilka har tagits
upp i den här aktuella paragrafen, getts det innehåll som grundlagbered
ningen har föreslagit.
Bestämmelserna i förevarande paragraf är tillämpliga också i förvalt
ningsärenden som handläggs av regeringen. Från ett par håll har det
emellertid under remissbehandlingen efterlysts ytterligare grundlagsstadganden angående handläggningen av förvaltningsärenden hos regeringen
Vid tillkom sten av förvaltningslagen uttalade jag (prop. 1971:30 s.
319) att lagen inte till någon del borde göras tillämplig hos Kungl. Maj:t i
statsrådet m en att jag utgick från att handläggningen av ärenden hos
Kungl. Maj:t i tillämpliga delar skulle följa samma principer som enligt
förvaltningslagen skall gälla för underordnade m yndigheter. Jag är
alltjämt av samma uppfattning. I konsekvens med denna anser jag inte
heller att RF bör innehålla ytterligare bestämmelser som direkt eller
genom hänvisning till annan lagstiftning reglerar handläggningen av
regeringsärenden av förvaltningsnatur. Jag vill emellertid fram hålla att
andra punkten i den här aktuella paragrafen är så avfattad att den ger
uttryck för en av de väsentligaste grundsatserna i förvaltningsförfarandet,
den s. k. kom m unikationsprincipen (jfr 15 § i förvaltningslagen). Jag vill
också erinra om att statsrådsberedningen har u ta rb etat anvisningar som
innebär att förvaltningslagens principer i flera betydelsefulla hänseenden
skall tillämpas även vid handläggning av förvaltningsärenden hos Kungl.
Maj:t.
Som jag har framhållit tidigare innebär inte förslagets regler om
regeringens beslutsform er något hinder mot att beslut som gäller
regeringsärendenas beredning fattas av enskilt statsråd eller av tjänsteman
i departem ent.
Jag vill i anslutning till vad som har tagits upp i denna paragraf också
något beröra det led i beredningen av ärenden före regeringens
avgöranden som utgörs av det s. k. utredningsväsendet. Detta har under
senare år flera gånger uppmärksam mats i riksdagen (jfr KU 1970:24,
1971:18 och 1972:36). Önskemål har fram förts i skilda hänseenden,
främst om en mera vidsträckt användning av parlamentariskt sam m an
satta kom m ittéer, om direktivens utformning och om större offentlighet
och insyn i utredningsarbetet. Grundlagberedningen har inte tagit upp
frågan om det fristående utredningsväsendet till närmare övervägande och
har inte heller föreslagit att det i något avseende skall grundlagfästas.
Som framgår av vad jag har sagt i det föregående delar jag den
u p p fattning som kom m it till u ttry c k i grundlagberedningens betänkande
och som innebär att form erna för det utredningsarbete som föregår
regeringens avgöranden inte skall grundlagfästas utöver vad som sker
genom de föreslagna reglerna om rem issförfarandet. Liksom grundlag
beredningen finner jag därför inte anledning att i detta sammanhang gå
närmare in på de frågor om det fristående utredningsväsendet som
aktualiserats i riksdagen. Rent allmänt vill jag emellertid fram hålla att det
förhållandet att regeringen måste bära det slutliga ansvaret för utform
ningen av och innebörden i förslag som läggs fram för riksdagen bör föra
med sig att det ytterst får ankomma på regeringen att avgöra hur den
utredning bör bedrivas som anses behövlig som grundval för förslagen. På
regeringen får alltså ligga att avgöra sådana frågor som om utredning skall
ske genom en särskild kommitté eller anförtros annan från departe
menten fristående utredningsm an och vidare att ange de riktlinjer efter
vilka arbetet i så fall skall bedrivas. Jag vill emellertid ta tillfället i akt att
som min åsikt deklarera att utredning genom parlamentariskt sam m an
satta kommittéer är ett utom ordentligt värdefullt inslag vid beredningen
av lagstiftningsfrågor och andra likartade viktigare ärenden. Liksom
hittills bör denna utredningsform u tn y ttjas i betydande om fattning.
3 §
Paragrafen reglerar form erna för beslut i regeringsärenden. Bestämmel
serna motsvaras i beredningens förslag av 1 § första stycket första
punkten och tredje stycket.
Gällande ordning
I 7 § i gällande RF stadgas att alla ärenden med undantag av
kom m andom ålen skall föredragas och avgöras inför konungen i stats
rådet.
Om kom m andom ålen finns bestämmelser i 15 § RF. Med kom m ando
mål förstås sådana mål som konungen i egenskap av högste befälhavare
över krigsm akten omedelbarligen besörjer och som han, då han själv för
rikets styrelse, får avgöra i närvaro av chefen för det departement dit
ärendet hör. Genom lagen (1921:15) om kom m andom ål är fastställt vilka
ärenden som skall handläggas som kom m andom ål. I lagen karakteriseras
kom m andom ålen som ärenden som avser verkställighet i militärt hän
seende av vad krigsm akten har att fullgöra på grund av lagar, förfa tt
ningar eller särskilda av konungen i statsrådet fattade beslut.
Riksstyrelsen kan enligt skilda bestämmelser i RF provisoriskt utövas
av annan än konungen: av tillförordnad regering, interimsregering eller
riksföreståndare (jfr redogörelsen under 5 kap. 3 och 4 §§). Inte i något
fall räknar emellertid RF med formell rätt för ett statsråd att
självständigt besluta i regeringsärende.
Departementschefen
I den allmänna motiveringen (5.6) har jag diskuterat och gett min anslut
ning till beredningens förslag att alla regeringsärenden utom kom m andom ål
skall avgöras av regeringen som kollektiv vid regeringssamm anträde. I
detta sammanhang kan jag hänvisa till vad jag därvid uttalade.
Första punkten i förevarande paragraf har i departem entsförslaget,
jämförd med den lydelse som beredningen har föreslagit, jäm kats för att
grundsatsen om sam fällt avgörande av regeringsärendena skall komma till
klarare u ttry c k .
Ordet regeringssammanträde används som beteckning på de sam m an
träden vid vilka regeringen fattar beslut. Dessa sammanträden torde lik
som f. n. konseljerna i regel bli av enbart formellt registrerande natur. De
sammanträden med regeringen vid vilka överläggning är avsedd att före
komma och där regeringsbesluten ofta fattas reellt behandlas inte i RF.
För dem kan liksom nu term en allmän beredning användas. För sam m an
träden mellan statschefen och regeringen (jfr 5 kap. 1 § och 6 kap. 4 §)
används beteckningen konselj.
Beredningen har beskrivit kom m andom ålen som ” regeringsärenden
angående befälet över försvarsm akten” . Uttrycket ”befäl över” har
emellertid här använts i en annan betydelse än den i vilken det begagnas i
de militära författningarna. Jag föreslår därför att kom m andom ålen i
anslutning till uttryck ssättet i lagen om kom m andom ål i stället betecknas
som ” regeringsärenden som gäller verkställighet inom försvarsmakten av
författningar eller särskilda regeringsbeslut” . Att märka är att bestäm
melsen om kom m andom ål i enlighet med beredningens förslag har
avfattats så att också statsministern inför riksdagen får bära ett ansvar för
deras handläggning.
19 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
* •>
4
§
I paragrafen ges vissa bestämmelser om regeringssam m anträden.
Beredningen har upptagit motsvarande föreskrifter i 1 § första stycket
andra och tredje punkterna.
Gällande rätt
Enligt 8 § i gällande RF får konungen inte fatta beslut i ärenden, över
vilka statsrådet bör höras, om inte minst tre av statsråden förutom den
föredragande är närvarande. Statsrådets samtliga ledam öter, som inte har
förhinder, skall övervara alla ärenden av synnerlig vikt och om fattning.
Sådana ärenden anges i R F vara ” frågor och förslag om nya allmänna
författningars vidtagande; om upphävande och förändring av de förut
gällande; om nya allmänna inrättningar uti särskilda styrelsens grenar;
med flera av dylik beskaffenhet” .
Som har nämnts förut förordnar konungen enligt 43 § RF tillfö ro rd
nad regering, när han reser till avlägsnare inrikes o rt. Den tillförordnade
regeringen består vanligtvis av fyra statsråd, mellan vilka departementen
fördelas. Dess kompetens anges i en särskild instruktion. Enligt denna
brukar åt den tillförordnade regeringen överlåtas att avgöra alla regerings
ärenden med undantag av vissa angivna, viktigare ärenden.
Enligt 42 § R F skall samtliga medlem m ar av statsrådet, när detta för
riksstyrelsen som s. k. interimsregering, vara närvarande och rösta, om de
inte har laga förfall.
Grundlagberedningen
Enligt beredningens mening är det utan uttrycklig bestämmelse i RF
klart att statsministern är regeringens ordförande. Det skall enligt
beredningen åligga statsministern att kalla övriga statsråd till regerings
sam m anträde. Beredningen föreslår - liksom författningsutredningen att för normalfallet regeringssammanträde skall kunna hållas om minst
fem ministrar är närvarande. Ett högre m inim ital skall emellertid gälla i
fall då mer än en mening uttalas i något ärende. Ärendet får då inte
avgöras om inte mer än hälften av ledamöterna är närvarande. Som förut
har nämnts har beredningen i 4 § andra stycket föreslagit en bestämmelse
om a tt, vid skilda meningar inom regeringen, den mening skall gälla som
får de flesta rösterna eller, vid lika röstetal, den mening som statsm inis
tern biträder.
De part em en t sc h e f en
Till skillnad från beredningen anser jag att det i RF uttryckligen bör
sägas att statsministern är ordförande vid regeringssamm anträde. Som
ordförande skall han kalla övriga statsråd till sam m anträde. Några
form föreskrifter om kallelseförfarandet bör inte tas in i RF.
Helst bör naturligtvis alla statsråd delta i regeringssamm anträde. Men
detta är uppenbarligen inte alltid möjligt. Man bör bl. a. tillgodose
behovet av att regeringen kan fungera med reducerat antal ledamöter
under sem estertider. Liksom beredningen anser jag att m inim italet bör
sättas vid fem statsråd.
Beredningens förslag om särregler för det fall att någon ledamot har
avvikande mening måste ses mot bakgrunden av den om röstningsregel
som beredningen har föreslagit för regeringens del. Som jag har angett i
den allmänna motiveringen (5.6) anser jag emellertid inte att RF bör inne
hålla någon bestämmelse om om röstning inom regeringen. Enligt min m e
ning behöver RF då inte heller uppta några särbestämmelser för fall av
skiljaktig mening. Arbetet inom en parlamentarisk regering bygger på
ömsesidigt förtroende mellan regeringsmedlemmarna. Det torde kunna
förutsättas att det vid ett regeringssammanträde i vilket endast ett mindre
antal av regeringens ledamöter deltar inte kommer att fattas beslut i en
fråga av någon vikt, om meningarna är delade bland de deltagande
statsråden. Beslutet torde i ett sådant läge — även utan särskild föreskrift
— uppskjutas, så att alla eller flertalet statsråd får tillfälle att uttala sin
mening före avgörandet.
Förslaget upptar inte någon motsvarighet till de nuvarande bestäm
melserna om tillförordnad regering. Någon föreskrift som begränsar
regeringens kompetens eller möjliggör form ligt beslut om sådan begräns
ning för fall då endast ett mindre antal ledamöter deltar i regeringssam
m anträde kan inte anses behövlig. Det säger sig självt att efter
överenskommelse mellan regeringens ledamöter s. k. semesterregering i
princip kommer att begränsa sin verksamhet till att besluta i vad som kan
betecknas som löpande ärenden.
5 §
Paragrafen anger vem som är föredragande inom statsrådskretsen i
regeringsärende. 1 beredningens förslag återfinns bestämmelserna i 3 §
andra och tredje punkterna.
Enligt 5 § i gällande RF utser konungen för varje departement bland
statsrådets ledamöter en chef och föredragande. Det är dock konungen
obetaget att förordna annan ledamot av statsrådet att i departem entsche
fens ställe föredraga de ärenden som konungen bestäm m er.
Beredningen har i nära anslutning till vad som sålunda gäller föreslagit
bestämmelser om att chefen för ett departement vid regeringssamman
träde är föredragande i de ärenden som h ö r till departementet men att
statsministern kan förordna att ärenden som hör till ett departement
skall föredras av annat statsråd. Jag har ingen annan erinran mot vad
beredningen har föreslagit än att jag anser att man bör välja en
formulering som klart ger vid handen att förordnande för annan än
vederbörande departem entschef att vara föredragande kan avse både
uppgiften att handlägga enstaka ärende och skyldigheten att tills vidare
svara för en viss kategori av ärenden inom departementet i fråga.
Självfallet kan förordnandet innebära att statsministern själv skall vara
föredragande i departem entschefs ställe.
6 och 7 §§
I paragraferna föreslås bestämmelser om protokollföring vid regerings
sammanträde och om underskrift av expeditioner av regeringsbeslut. I
beredningens förslag finns motsvarande bestämmelser i 5—7 §§.
Gällande rätt
I 9 § i gällande RF föreskrivs att protokoll skall föras i alla mål som
förekommer i statsrådet. Därutöver finns en föreskrift om särskilda
protokoll i mål som angår rikets förhållande till främmande m akt. Sådana
pro to k o ll skall föras, när rikets säkerhet eller annars synnerligen viktiga
skäl kräver att ifrågavarande mål hålls hemliga. I fråga om kom m ando
målen föreskriver 15 § R F att protokoll skall förås vid behov.
De statsråd som är närvarande vid en konselj är enligt 9 § R F skyldiga
att till protokollet ” yttra och förklara” sina meningar. Den som inte
reserverar sig till protokollet är politiskt och juridiskt ansvarig för
beslutet.
Några grundlagsbestäm melser om underskrift av protokollen finns inte.
I praxis förs protokollen departem entsvis. En tjänsteman utses att vara
protokollförare för samtliga departem ent. Protokollen från varje konselj
undertecknas — förutom av protokollföraren — av konungen och av
föredragande departem entschefen. Har annat statsråd varit föredragande i
vissa ärenden, undertecknar även han protokollet.
Enligt 38 § R F skall konungens skrivelser och propositioner till
riksdagen eller allmänt kyrkom öte, allmänna författningar samt av
konungen utfärdade fullmakter på äm beten och tjänster för att bli
gällande vara försedda med konungens underskrift och med kontrasigna
tion av vederbörande föredragande, som har att svara för att expeditio
nerna stämmer med protokollen. D etsam m a skall gälla andra expeditio
ner i den mån konungen har bestäm t det genom generella föreskrifter
eller beslut i det särskilda fallet. Sådana föreskrifter har meddelats genom
kungörelsen (1968:40, senast ändrad 1972:405) om vissa expeditioner i
regeringsärenden. Övriga regeringsbeslut skall enligt samma paragraf i RF
vara undertecknade av föredragande statsrådet. Dessa s. k. äm betsskrivel
ser kontrasigneras av en departem entstjänstem an.
Enligt den lydelse som 38 § RF tidigare hade ålades föredragande
statsrådet att vägra kontrasignation eller underskrift i fråga om regerings
beslut som han fann strida mot grundlag. I alla andra fall ansågs efter
ordalagen föreligga en skyldighet att kontrasignera eller skriva under
expedition. Bestämmelserna om kontrasignationsvägran ansågs strida mot
parlam entarism ens principer och slopades därför genom 1968—1969 års
författningsreform . I nu gällande lydelse innebär 38 § RF att föredragan
den mera fritt bedömer om han skall kontrasignera eller inte. Det kan
sålunda inte hävdas att ett statsråd förfar grundlagsstridigt, om han vägrar
sin namnteckning endast på grund att han motsätter sig beslutet.
Enligt den instruktion som normalt gäller för tillförordnad regering
undertecknas utgående expeditioner av ett statsråd med kontrasignation
av expeditionschefen eller annan föredragande tjänstem an, om expedi
tionen i vanliga fall skulle ha varit försedd med konungens underskrift,
och i övriga fall av expeditionschefen eller annan föredragande tjänste
m an med kontrasignation av den tjänsteman som har berett ärendet.
Angående underskrifter av beslut, som har fattats av hela statsrådet
såsom interim sregering, gäller särskilda regler enligt 42 § R F.
För fa ttn ingsu tredn ingen
Utredningen upptog i förslaget till R F (4 kap. 5 § andra stycket)
bestämmelser om att protokoll föres över beslut i regeringsärenden och
att skiljaktig mening vid beslut i ministerråd antecknas i protokollet.
Utredningen förklarade att m an borde räkna med tre huvudgrupper av
protokoll, eftersom det enligt förslaget skulle finnas tre beslutsform er
inom regeringen: beslut i konselj, beslut i ministerråd och beslut av
enskilt statsråd. Några föreskrifter om hur protokoll skall undertecknas
föreslogs inte.
Utredningen ansåg att några regler i grundlag om hur regeringsexpeditioner skrivs under inte behövdes. Utredningen förutsatte att beslut i
konselj skulle
skrivas under av konungen med kontrasignation av
föredragande statsråd, beslut i ministerråd såväl av ordföranden i
ministerrådet som av den föredragande samt beslut av enskilt statsråd av
denne. Några bestämmelser om kontrasignationsvägran togs inte upp i
förslaget.
Grundlagberedningen
Beredningen
har i anslutning till gällande ordning föreslagit
bestämmelser
i 5 § om
protokollföring
vid regeringssamm an
träde. Enligt dessa skall skiljaktig mening antecknas i pro to k o llet. Vaije
föredragande skall bekräfta protokollet i fråga om de av honom
föredragna ärendena. Statsministern skall godkänna protokollet. Är
statsministern föredragande, bekräftar hans ställföreträdare protokollet.
Också de av beredningen i 6 § föreslagna föreskrifterna om underskrift
av expeditioner av regeringens beslut följer nära vad som gäller nu.
E xpeditionerna skall sålunda enligt beredningens förslag skrivas under
endera av statsministern med bekräftelse av föredraganden eller, om
statsministern är föredragande, av hans ställföreträdare, eller också, enligt
grunder som regeringen beslutar, av föredraganden eller tjänstem an.
Beredningen förklarar att det saknas anledning att i grundlagen
specificera i vilka fall en mera högtidlig form för underskriften bör väljas.
Detta kan regleras i administrativ ordning. Beredningen förutsätter att
regeringen inte kommer att uppdra åt tjänsteman att skriva under
författning eller förslag till riksdagen, inte heller viktigare utnäm ningar.
Beredningen fram håller att det med de bestämmelser för regeringsärendenas avgörande som beredningen föreslår bör gälla att föredraganden
som allmän regel blir skyldig att bekräfta protokoll och expedition även i
fall när han inte instämmer i beslutet. Bekräftelse av protokoll har enligt
beredningen den innebörden att protokollet enligt den bekräftandes
mening rätt återger de beslut som har fattats vid sam m anträdet.
Bekräftelse av expedition innebär vidare att expeditionen stämmer
överens med beslutet sådant detta har återgivits i protokollet. Detta är
enligt beredningen självklart och behöver därför inte anges i lagtexten.
Beredningen anser att det inte kan uteslutas att det i ett krisläge kan
ha betydelse att statsråden tvingas att ta ställning till regeringsbeslutens
grundlagsenlighet. En kontroll - utöver den som ligger i skyldigheten att
låta anteckna avvikande mening till protokollet - kan enligt beredningen
vinnas genom att föredraganden blir skyldig att vägra bekräftelse i fall då
han anser beslutet grundlagsstridig!, särskilt om en sådan vägran leder till
att beslutet inte får verkställas. Beredningen förordar därför att föredra
ganden skall vara skyldig att vägra bekräfta protokoll och expedition i
fråga om beslut som han anser grundlagsstridigt. Vidare föreslår
beredningen att beslut i protokoll utan bekräftelse inte skall få
expedieras eller verkställas. Vad som har sagts om föredragandens
bekräftelse bör enligt beredningen gälla också statsministerns godkännan
de av protokoll. Beredningen har avfattat 7 § i sitt förslag i enlighet med
det sagda.
Departementschefen
De nuvarande reglerna om underskrift av regeringsprotokoll och
expeditioner har sin bakgrund i det förhållandet att konseljbesluten
enligt gällande RF formellt fattas av konungen efter hörande av
statsråden. Om denna ordning överges och beslutanderätten också
formellt förs över till regeringen, måste givetvis också en ny ordning i
fråga om protokollföring och expeditioner införas.
Beredningens förslag till nya regler om protokollföring och expeditio
ner har ett dubbelt syfte. Ett syfte är att genom de föreslagna reglerna
trygga att identitet föreligger mellan utgående expeditioner och fattade
beslut. Ett annat syfte är att söka motverka grundlagsstridiga beslut.
Detta kommer till uttryck främst genom förslaget om skyldighet att
vägra underskrift av protokoll och expeditioner för att hindra att
grundlagsstridigt beslut verkställs. Härutöver måste givetvis beaktas att
regeringsprotokollen fyller en viktig funktion som grundval för den
konstitutionella kontrollen.
Under remissbehandlingen har beredningens förslag kritiserats i skilda
hänseenden. De kritiska remissinstanserna har bl. a. förordat att bestäm
melserna skall förenklas. Den uppfattningen har också förts fram att
reglerna i beredningens förslag om skyldighet för statsråd, som finner
beslut strida mot grundlag, att vägra skriva under protokoll och
expedition bör utgå. Också enligt min mening kan behovet av regler om
skyldighet att vägra skriva under protokoll sättas i fråga. Det finns också
anledning att söka åstadkomma en förenkling av de föreslagna bestäm
melserna om protokollföring och expeditioner.
Bestämmelser som innebär att regeringsledam ot skall vägra sin under
skrift om han finner beslut grundlagsstridig!, har sin givna betydelse i ett
regeringssystem, där besluten fattas av statschefen, särskilt om denne är i
rättsligt hänseende oansvarig och dessutom oavsättlig. I en regering, där
beslutanderätten tillkommer de parlamentariskt utsedda ledamöterna
som ett kollektiv, ställer sig emellertid saken annorlunda.
Det är till en början helt klart att m an i ett parlamentariskt system inte
har anledning att räkna med att ett regeringsbeslut kommer till stånd, om
regeringschefen motsätter sig det därför att han anser det grundlagsstridigt. Men det är också en självklarhet att om någon annan ledamot av
regeringen, allra helst om det är den föredragande, hävdar att ett p åtän k t
beslut är oförenligt med gällande grundlag, frågan tas upp till ingående
övervägande inom regeringen, innan avgörande träffas. Skulle emellertid
regeringen trots resta invändningar komma fram till att beslutet är
grundlagsenligt och bör komma till stånd, ligger det — om man utgår från
att vanlig beslutsordning tillämpas — knappast någon ytterligare spärr i
regler om skyldighet för den ledamot som hävdar motsatsen att vägra
underskrift för att därigenom hindra verkställighet av beslutet. En sådan
regel skulle endast få till följd att annan ledam ot, som anser beslutet god
tagbart, förordnades att överta ärendet (jfr- 5 § andra punkten i departementsförslaget).
En lösning, som innebär att vetorätt tillkommer föredragande statsråd
som anser ett visst avgörande oförenligt med grundlag, finner jag inte
godtagbar. Är meningarna inom regeringen delade angående ett besluts
grundlagsenlighet, bör det i sista hand vara regeringen som enligt annars
tillämpliga beslutsprinciper träffar avgörandet. En annan sak är att leda
mot som anser ett beslut grundlagsstridigt alltid måste kunna få sin u p p
fattning antecknad i protokollet.
Mot bakgrunden av vad jag nu har sagt har jag kom m it till slutsatsen
att RF inte bör innehålla någon motsvarighet till de av beredningen
föreslagna reglerna om skyldighet att vägra underskrift på protokoll och
expeditioner. Följs de tta förslag, blir statsråd, även om han anfört
reservation till protokollet, i princip alltid skyldig att enligt de härför
gällande föreskrifterna underteckna protokoll och expeditioner. Detta får
emellertid förutsättas ha mycket ringa praktisk betydelse, eftersom
möjlighet alltid bör finnas att i ett sådant läge låta annat statsråd överta
det aktuella ärendet.
Om bestämmelserna om skyldighet att vägra underskrift slopas i
enlighet med vad jag nu har förordat, bör också de i övrigt föreslagna
reglerna om underskrifter på protokoll och expeditioner kunna förenklas.
Därvid måste emellertid beaktas vad jag nyss nämnde om reglernas syfte,
nämligen att trygga id en titeten mellan utgående expeditioner och fattade
regeringsbeslut.
Beredningens förslag har den innebörden att protokollet är det
grundläggande dokumentet i fråga om regeringens beslut. Först sedan
protokollet har vederbörligen justerats kan expedition utfärdas. Under
skrift på expeditionen betyder enligt ett uttalande av beredningen att
expeditionen stämmer överens med beslutet, sådant detta har återgetts i
protokollet.
Enligt min mening bör emellertid originalexpeditionen inte vara
sekundär i förhållande till protokollet utan en självständig bärare av
beslutet. Vid bristande överensstämmelse mellan protokoll och expedi
tio n bör expeditionen ha företräde. En motsvarande ordning torde vara
den förhärskande på flertalet områden i svensk offentlig förvaltning. För
denna ordning talar också både principiella och praktiska skäl.
Konsekvensen av vad jag nu har sagt blir för regeringsbeslutens del att
kontrollen av en expedition direkt bör gälla dess överensstämmelse med
det beslut som verkligen har fattats. Härav följer att ett beslut kan
expedieras innan protokoll, som upptar beslutet, är färdigställt. De när
mare bestämmelserna om protokollföringen och om form erna för ju ste
ring av protokoll behöver med hänsyn härtill enligt min mening inte tas
upp i RF utan kan ges i särskild av regeringen utfärdad förordning.
I RF bör således i fråga om protokoll från regeringssammanträde endast
föreskrivas att sådant protokoll skall föras och att skiljaktig mening skall
antecknas i protokollet. Bestämmelser härom har i departem entsförslaget
förts in i 6 §. Givetvis skall pro to kollet i fråga om varje ärende återge
uppgift om närvarande statsråd, ordförande och föredragande samt om
beslutets innehåll. Protokollets konstitutionella uppgift blir alltjämt i
främsta rum m et att bilda underlag för den form ella granskning som
riksdagen genom k o n stitu tio n su tsk o ttet underkastar regeringsarbetet.
Bestämmelsen att skiljaktig mening skall antecknas i protokollet har, som
jag har framhållit fö ru t, den innebörden att den som har deltagit i
sammanträdet men inte har anfört skiljaktig mening är ansvarig för
beslutet som om han hade instämt i det.
I den allmänna motiveringen (5.4) har jag avstyrkt en ordning enligt
vilken statschefen skriver under expeditioner av regeringsbeslut. I princip
bör emellertid gälla att utgående expeditioner skall vara underskrivna av
åtminstone ett statsråd som har deltagit i regeringssammanträde där
besluten fattades. För de tta talar bl. a. önskemålet att skapa garantier för
att expeditionerna riktigt återger innehållit i regeringsbesluten. Det är
enligt min mening också en naturlig ordning att en underskrift av
statsråd, liksom f. n., som regel får utgöra förutsättning för en expedi
tions giltighet. I departem entsförslagets 7 § har det nu sagda kom m it till
uttryck.
De närmare bestämmelserna om statsråds underskrifter på expedi
tioner bör enligt m in mening inte ges i RF utan i en av regeringen
beslutad förordning. Huvudregeln bör därvid vara att expedition under
tecknas av föredragande statsråd med kontrasignation av en departem entstjänstem an. Särskilt betydelsefulla beslut bör emellertid underteck
nas av statsministern eller den som i hans ställe har tjänstgjort som
ordförande vid regeringssam m anträdet i fråga, lämpligen med kontrasig
nation av föredragande statsråd. Till denna kategori kan hänföras bl. a.
författningar, förslag till riksdagen och höga utnäm ningar.
RF bör emellertid enligt min mening inte utesluta möjligheten för
regeringen att i begränsad utsträckning låta enbart regeringstjänstem än
underteckna expeditioner. Ett sådant arrangemang svarar mot ett
praktiskt behov. Jag vill också erinra om att föredragande tjänsteman
enligt hittills tillämpad ordning undertecknar expeditioner av vissa beslut,
som har fattats av tillförordnad regering. De fall då tjänstem annaunder
skrift kan komma i fråga bör anges i författning som regeringen beslutar.
Det säger sig självt att tjänstemans befogenhet inte bör sträckas utöver
ärenden av mera ru tinbetonad karaktär. Har tjänsteman i det särskilda
fallet rätt att underteckna expedition, är denna naturligtvis giltig trots att
den inte upptar underskrift av statsråd. I enlighet med vad jag nu har sagt
föreslås i 7 § i departem entsförslaget en bestämmelse av innebörd att
regeringen kan föreskriva att tjänsteman för särskilda fall får skriva under
expedition.
Statsministerns beslut angående regeringens sammansättning och om
fördelningen av uppgifter inom regeringen (jfr 6 kap. 1 och 6 §§ samt 7
kap. 1 och 5 §§) blir enligt förslaget, till skillnad från motsvarande beslut
enligt rådande ordning, inte regeringsbeslut. Liksom beredningen anser
jag det inte av behovet påkallat att i R F ta in föreskrifter om
dokumentationen av dessa beslut. Lämpligen bör besluten tas in i ett
särskilt protokoll som förs på statsministerns ansvar.
8 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om vem som skall ersätta stats
m inistern, när han har förfall. Den motsvaras i beredningens förslag av
8 §.
Enligt föreliggande förslag till RF har statsministern många viktiga
beslutsfunktioner. 1 RF bör därför regleras vem som övertar statsm inis
terns uppgifter, n är han själv är förhindrad att fullgöra dem . Beredningen
har föreslagit att i första hand en av statsministern särskilt utsedd
ställföreträdare skall träda i statsministerns ställe.
I den allmänna motiveringen har jag förordat en ordning som innebär
att statsministern inte är skyldig m en har möjlighet att utse en
ställföreträdare. I den mån ställföreträdare har u tsetts, skall han givetvis
träda i statsministerns ställe vid förfall för denne. Om ställföreträdare
inte har utsetts eller om också utsedd ställföreträdare har förfall, bör
gälla att den äldste av de ledamöter i regeringen som inte har förfall skall
tjänstgöra som ersättare. Förevarande paragraf i departem entsförslaget
har utformats i enlighet med det sagda.
I fall då annan än ställföreträdare skall träda in som ersättare bör
turordningen mellan statsråden i första hand bestäm m as efter tjänsteålder. 1 paragrafen används uttryck et den som ” har tillhört regeringen
längst tid ” . Härmed förstås den som har den längsta sammanlagda tjänste
tiden som statsråd. Har två eller flera samma tjänstetid , avgörs företrädet
mellan dem efter levnadsålder.
I paragrafen anges att ersättare träder in när statsministern har
” förfall” . Med detta uttryck åsyftas givetvis även semester och annan
ledighet. Statsministern bör i sådant i det föregående nämnt protokoll
som förs på hans ansvar låta anteckna, när han är ledig. Självfallet kan
statsm inistern, liksom för övrigt annat statsråd, under semester eller
annan ledighet träda i tjänst när han så önskar, exempelvis för att delta i
av g iran det av något särskilt viktigt ärende.
Ersättare för statsministern får i första hand överta dennes uppgifter i
fråga om regeringssam m anträden. Bland övriga uppgifter kan nämnas att
ersättaren, i statschefens och statsministerns frånvaro, blir ordförande i
utrikesnäm nden. Några formella begränsningar i ersättarens befogenheter
i jämförelse med statsministerns föreslås inte. Rent formellt kommer
ersättaren sålunda bl. a. att kunnda entlediga annat statsråd med stöd av
6 kap. 6 §. Man kan emellertid utgå från att denna befogenhet inte
kommer att utnyttjas annat än i helt extraordinära situationer.
Bestämmelserna i förevarande paragraf innebär att ersättare övertar
uppgifter som ankommer på statsministern men att han inte i övrigt träder
i statsministerns ställe. Härav följer bl. a. att en ersättares avgång från
statsrådstjänsten under tid då han fullgör uppgifter som ankommer på
statsministern inte får den konsekvens som enligt 6 kap. 7 § i departem entsförslaget följer på statsministerns avgång.
8 kap. LAGAR OCH ANDRA FÖ R ESK RIFTER
Detta kapitel, som motsvaras av 7 kap. i beredningens förslag,
innehåller regler om normgivningen. Med anledning av att kapitlet
handlar inte bara om riksdagens normgivning utan om normgivning
över huvud taget har kapitlets rubrik ändrats i förhållande till den av
grundlagberedningen föreslagna, Lagar och lagstiftning.
Som jag har nämnt i det allmänna avsnittet om medborgerliga fri- och
rättigheter (5.9) har jag funnit det vara lämpligt att föra de bestämmelser
om fri- och rättigheter som beredningen har samlat i 7 kap. 2 § andra och
tredje styckena till ett särskilt kapitel om grundläggande fri- och
rättigheter (jfr 2 kap. 4 § i departem entsförslaget). I likhet med vissa
remissinstanser anser jag emellertid att vissa bestäm m elser, som i bered
ningens förslag har tagits in i andra kapitel, bör flyttas till förevarande
kapitel. Jag föreslår sålunda att reglerna om skatter och avgifter till staten
(8 kap. 1 och 2 §§ i beredningens förslag) och bestämmelserna om vissa
” absoluta” rättigheter (1 0 kap. 7 och 8 §§ i beredningens förslag) arbetas
in i norm givningskapitlet. Vad gäller skatt till staten finns det, om
riksdagen blir ensam lagstiftare, inte längre anledning att göra skillnad
mellan skatteförfattningar och lag i allm änhet. I departem entsförslaget
har vidare, som förut har näm nts, till förevarande kapitel flyttats över
bestämmelsen i 1 kap. 5 § första stycket i beredningens förslag till RF,
att grunderna för ändringar i kom m unindelningen skall bestämmas
genom lag.
Av vad jag har nämnt i det allmänna avsnittet om medborgerliga frioch rättigheter (5.9) framgår vidare att de bestämmelser i förevarande
kapitel som motsvarar 10 kap. 7 och 8 §§ i beredningens förslag
utformats som förbud mot lagstiftning och annan normgivning av visst
innehåll. Jag har funnit det lämpligt att låta kapitlet inledas med dessa
bestäm m elser, vilka har förts samman i en paragraf (1 §). 1 övrigt följer
kapitlets uppläggning i stort sett samma plan som 7 kap. i beredningens
förslag. Efter reglerna om det primära lagom rådet (2 —5 §§) och en
särskild regel om lagbeslut om skatt av riksdagsutskott med stöd av
bemyndigande (6 §) följer föreskrifter om delegation av normgivningskom petens till i första hand regeringen (7 —12 §§). I 13 § ges föreskrifter
om regeringens direkt på RF grundade norm givningskom petens. I 14 §
regleras riksdagens möjligheter att besluta föreskrifter inom regeringens
om råde. Kapitlet avslutas med ett antal bestämmelser som avser form erna
för stiftande av grundlag och riksdagsordningen (15 och 16 §§), den
form ella lagkraftens princip (17 §), lagrådet (18 §) samt utfärdande av
lagar och kungörande av lagar och förordningar (19 §).
1§
Förevarande paragraf, som i beredningens förslag motsvaras av 10 kap.
7 och 8 § första och andra punkterna, innehåller bestämmelser om
förbud, riktade till de normgivande organen, mot landsförvisning av
svensk medborgare, mot att beröva en här i riket bosatt svensk medborga
re hans medborgarskap samt mot retroaktiv strafflagstiftning.
Beträffande dessa bestämmelser hänvisar jag i första hand till framställ
ningen i det allmänna avsnittet om medborgerliga fri- och rättigheter
(5.9). Jag vill emellertid komplettera denna i ett par hänseenden.
I motiveringen till bestämmelsen om förbud mot landsförvisning av
svensk medborgare uttalar beredningen att genom denna uppställs ett
förbud att vidtaga åtgärder som innebär att svenska medborgare tvångsvis
förpassas ur riket. Högsta domstolens ledamöter har under remissbehand
lingen förklarat att detta uttalande efter orden innebär hinder mot att en
svensk medborgare utläm nas till annat land för b rott. Detta kan enligt
ledamöterna inte vara meningen och följer inte heller av lagtexten. Jag
vill instämma i ledamöternas uttalande. Den av mig förordade bestäm m el
sens tillämpningsom råde är begränsat till att avse föreskrifter enligt vilka
svensk medborgare skulle kunna åläggas att lämna riket och samtidigt
förbjudas att återvända hit. I fråga om en svensk medborgare som redan
är bosatt utomlands utesluter bestämmelsen föreskrifter enligt vilka
medborgaren skulle kunna förbjudas att återvända till riket. Som bered
ningen har framhållit utgör bestämmelsen inte något hinder mot en
rättslig reglering som innebär att det som ett m om ent i ett statligt
anställningsförhållande eller i värnplikten ingår en med straff eller annan
påföljd sanktionerad tjänsteplikt att vistas utom riket.
Beredningen föreslår (10 kap. 8 § i beredningens förslag) beträffande
svensk medborgare som är bosatt i riket, att dennes medborgarskap inte
skall få tas från honom , såvida han inte är eller samtidigt av fri vilja blir
medborgare i annan stat. Den närmare utformningen av denna bestäm
melse har under remissbehandlingen kritiserats i skilda hänseenden. Några
remissinstanser har hävdat att bestämmelsen bör göras tillämplig också i
fråga om i utlandet bosatta svenska medborgare. Från annat håll har
påpekats att förutsättningen för fråntagande av medborgarskapet när
någon samtidigt blir medborgare i annan stat — att han skall bli detta av
fri vilja — strider mot bestämmelserna i 7 § 3 i lagen (1950:382) om
svenskt m edborgarskap.
Det är enligt min uppfattning inte möjligt att utsträcka skyddet för det
svenska medborgarskapet till att avse även utomlands bosatta personer
utan att samtidigt ändra 8 § lagen om svenskt medborgarskap. Enligt
denna paragraf förlorar svensk medborgare, som är född u to m riket samt
aldrig har haft hemvist här och inte heller har uppehållit sig här under
förhållanden som tyder på sam hörighet med Sverige, sitt svenska m edbor
garskap, när han fyller tjugotvå år. Lagen uppställer inte som någon
förutsättning för förlust av det svenska medborgarskapet att den som
berörs skall vara eller bli medborgare i någon annan stat. Jag kan inte
finna att det föreligger någon anledning att ändra denna bestämmelse i
medborgarskapslagen. Härtill kommer att en begränsning av grundlags
skyddet till att avse föreskrifter rörande här i riket bosatta personer inte
kan sägas stå i strid med huvudsyftet med de tta stadgande och bestäm
melsen om förbud mot föreskrifter rörande landsförvisning, nämligen att
förhindra att möjlighet öppnas att tysta obekväm a företrädare för
politiska minoriteter genom att de förpassas ur landet. Jag är av de skäl
som jag nu har nämnt inte beredd att frångå beredningens förslag att
grundlagsskyddet i förevarande hänseende bara skall om fatta svenska
medborgare som är bosatta här i riket.
Däremot kan jag inte finna annat än att den kritik som ta r sikte på den
bristande överensstämmelsen mellan beredningens förslag och 7 § 3 i
lagen om svenskt medborgarskap är berättigad. Enligt den i sistnämnda
bestämmelse intagna huvudregeln förloras svenskt medborgarskap av
ogift barn under aderton år, som blir utländsk medborgare genom att
utländskt medborgarskap förvärvas av föräldrarna, om de har vårdnaden
om barnet. En eventuell viljeförklaring från barnets sida att det vill eller
inte vill bli medborgare i den andra staten tillmäts således inte
någon betydelse. Den grundsats som kommer till uttryck i denna
bestämmelse — att medlem m arna av en familj såvitt möjligt skall ha
samma status i m edborgarskapsrättsligt hänseende - är allmänt interna
tionellt erkänd och bör enligt min mening inte frångås på det sätt som
skulle bli följden om man godtog beredningens förslag i förevarande
hänseende.
I enlighet med det anförda har beträffande grundlagsskyddet för det
svenska medborgarskapet i 1 § i departem entsförslaget föreskrivits, att
lag eller annan föreskrift inte får innebära att svensk m edborgare, som är
bosatt i riket, skall kunna berövas sitt medborgarskap i annat fall än då
han är eller samtidigt blir medborgare i annan stat.
Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag
framhålla att det i bestämmelsen använda ordet beröva markerar att det
skall vara fråga om att någon kan förklaras förlustig sitt medborgarskap
utan sitt uttryckliga sam tycke.
2 §
I denna paragraf, som motsvarar 1 § och 10 kap. 8 § tredje p u n k ten i
beredningens förslag, finns bestämmelser om krav på lagform för den
normgivning som avser enskildas personliga ställning samt deras förhållan
den inbördes. Förslaget överensstämmer i sak med grundlagberedningens
förslag i äm net. Den närmare innebörden av de föreslagna bestäm m elser
na har jag berört i det allmänna avsnittet om normgivningsmakten (5.10).
Påpekanden under remissbehandlingen har föranlett vissa redaktionella
ändringar i förhållande till beredningens förslag. De av beredningen
använda bestäm ningarna adoption, vårdnad, förm yndarskap och u nder
hållsskyldighet har alla forts in under u ttry c k et föräldraskap och, såvitt
gäller underhållsskyldighet, även under bestäm ningen äktenskap. De
föreslagna bestämmelsernas innebörd har förtydligats i vissa hänseenden
genom att de hos beredningen använda uttryck en ” föreskrifter om
enskilds nam n” och ” föreskrifter om fast och lös egendom ” har ersatts
med ” föreskrifter om rätt till släktnam n” och ” föreskrifter om rätt till
fast och lös egendom ” . Uppräkningen av juridiska personer i andra
styckets sista punkt har fått en annan utform ning. Inte i något av dessa
fall åsyftas en ändring i sak i förhållande till beredningens förslag.
3 §
Paragrafen innehåller bestämmelser som föreskriver lagform för den
normgivning som rör vissa för den enskilde särskilt betydelsefulla m o
m ent i förhållandet mellan honom och det allmänna i den mån denna
normgivning inte omfattas av bestämmelserna i 2 §. Paragrafen motsvarar
närmast 2 § första stycket och 8 kap. 1 § första stycket i
beredningens förslag. 1 fråga om den närmare innebörden av dessa
bestämmelser och de ändringar som här föreslås i förhållande till
beredningens motsvarande föreskrifter hänvisar jag i första hand till
framställningen i det allmänna avsnittet om normgivningsmakten (5.10).
Bestämmelsen i första stycket har utformats på sådant sätt att det skall
framgå att även en föreskrift, som t. ex. i något hänseende begränsar
omfattningen av ett tidigare föreskrivet ingrepp i enskildas förhållanden
och därför kan sägas på sätt och vis gå i ” berättigande” riktning, omfattas
av kravet på lagform. Som exempel kan nämnas en föreskrift som öppnar
en ny möjlighet till avdrag vid beräkningen av beskattningsbar inkomst
vid bestäm m andet av statlig inkom stskatt. I fråga om föreskrifter av detta
slag torde ett krav på lagform i de flesta fall dessutom följa redan av den
formella lagkraftens princip (17 §).
Jag vill i sammanhanget påpeka att bestämmelserna i paragrafen inte
avser sådana åligganden etc. för en tjänsteman hos staten eller kommun som
följer av hans anställning. I fråga om normgivningen rörande statstjänstem ännens rättsställning finns bestämmelser i 11 kap. 10 §. Vad gäller före
skrifter om kom m unaltjänstem ännen blir i första hand bestämmelserna i
5 § om grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsform er
att tilläm pa. Jag hänvisar i sistnämnda fråga till specialmotiveringen till 5 §.
Någon direkt motsvarighet till andra stycket finns inte i beredningens
förslag. Detta stycke har tillkom m it bl. a. med anledning av m itt förslag
att bestämmelserna om de politiska fri- och rättigheterna och om den
personliga friheten skall flyttas till ett särskilt kapitel samt att föreskrif
terna om skatt till staten skall arbetas in i förevarande kapitel. Som jag
har nämnt i den allmänna motiveringen (5.10) utgör bestämmelserna om
de politiska fri- och rättigheterna och om den personliga friheten ett
m om ent i beskrivningen av det primära lagom rådet, eftersom inskränk
ningar i dessa fri- och rättigheter i princip får beslutas endast genom
lag. Om dessa bestämmelser flyttas ut ur kapitlet om normgivningen, blir
det därför nödvändigt att i förevarande paragraf ange att det i första
stycket uppställda kravet på lagform omfattar föreskrifter som innebär
rättighetsinskränkningar. I och med att bestämmelserna om skatt till
staten utgår ur kapitlet om finansm akten, blir det vidare naturligt att i
förevarande paragraf särskilt ange skatt till staten som ett av de ämnen
som omfattas av huvudregeln i första stycket. Också kommunalskatt
omfattas i och för sig av ordalagen i första stycket. Reglerna om
normgivningen på den kommunala beskattningens område återfinns
emellertid i 1 kap. 5 § och i 5 § förevarande kapitel. Jag delar den
u p p fattning som har u ttry c k ts av beredningen att till föreskrifter om
skatt inte bara bör hänföras sådana bestämmelser om vem som är
skattskyldig, på vad skatten skall utgå, skattesats o. d., som direkt regle
rar skattens tyngd och fördelning, utan även de regler som gäller grunder
na för taxerings- och uppbördsförfarandet.
I den allmänna motiveringen (5.11) har jag framhållit att de bestäm
melser som är upptagna i första stycket av förevarande paragraf är att
tillämpa också på föreskrifter om avgifter till staten. Det kan tilläggas att
de gäller också föreskrifter om offentligrättsliga avgifter till kom m un.
Reglerna i första stycket leder em ellertid, som jag också har framhållit i
den allmänna motiveringen, inte till att samtliga avgiftskategorier faller
inom lagområdet. Avgifter har därför inte kunnat nämnas jämsides med
skatter i paragrafens andra stycke. Jag vill påpeka att jag i den allmänna
motiveringen har behandlat frågan om gränsen mellan skatter och
avgifter.
Jag vill slutligen fram hålla att man, genom att i analogi med vad som
föreslås i fråga om 2 § ta med ett exemplifierande andra stycke i före
varande paragraf, också vinner den fördelen att det blir möjligt att u t
tryckligen näm na straffrätten som ett av de ämnen som i princip skall
utformas genom lagstiftning.
4 §
Förevarande paragraf uppställer krav på lagform för föreskrifter om
rådgivande folkomröstning i hela riket. Den överensstämmer helt med 3 §
i beredningens förslag.
Som jag har framhållit i det allmänna avsnittet om folkom röstningsin stitutet (5 .7 ) förutsätter möjligheten att anordna rådgivande folkom
röstning enligt min mening inte någon grundlagsbestämmelse. Jag delar
emellertid den av grundlagberedningen fram förda uppfattningen att den
nya RF bör klargöra att rådgivande folkomröstning i hela riket inte skall
kunna anordnas utan att riksdagen har tagit ställning bl. a. till utform
ningen av den fråga som skall ställas till medborgarna. Det är vidare
naturligt att uppställa ett krav på lagform för sådana generella föreskrif
ter om folkomröstning som gäller frågor av samma slag som de spörsmål
som regleras i vallagen: rätten att delta i folkom röstning, förfarandet vid
röstning, sammanräkning av röster etc. Förevarande paragraf avser såväl
bestämmelser som hänför sig till en viss folkomröstning som föreskrifter
av mera generell natur. Frågan om eventuell kommunal folkomröstning
faller utan för den föreslagna grundlagsbestäm melsens tillämpningsom rå
de.
5 §
I paragrafen föreskrivs lagform för viktigare norm er rörande kom m u
nerna. Föreskrifterna i lagrum met har i beredningens förslag sin m otsva
righet i 1 kap. 5 § första stycket andra punkten och 7 kap. 4 §.
Gällande rätt
Den kommunala verksamheten regleras dels genom de egentliga k om
munallagarna, dels genom speciella lagar och andra författningar.
Kommunallagarna stiftas enligt 57 § andra stycket RF samfällt av
Kungl. Maj:t och riksdagen. K om m unallagsbegreppet bestäm s med 1862
års kom m unalförordningar som utgångspunkt. Det om fattar i princip
varje lag som ersätter eller kan betraktas som en utbrytning ur eller en
komplettering av detta författningskom plex. De viktigaste kom m unal
lagarna är kommunallagen (1953:753), kommunallagen (1957:50) för
Stockholm , landstingslagen (1954:319), lagen (1961:436) om församlingsstyrelse, lagen (1957:281) om kommunalförbund och lagen
(1919:293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. K om m u
nallagarna innehåller regler om kommunal indelning och organisation,
om kommunernas verksamhetsform er, beskattning och ekonom i, om
deras grundläggande befogenheter samt om statskontroll, rö strätt, valbar
het, mandatperioder m. m.
För den kommunala speciallagstiftningens konstitutionella karaktär
har 73 § RF betydelse. Lagrummet förutsätter samverkan mellan Kungl.
Majit och riksdagen i fråga om andra pålagor än statssk atter och har
åberopats som stöd för viktiga delar av samfälld kommunal speciallag
stiftning. Annan kommunal speciallagstiftning får anses ha sin grund i att
Kungl. Maj:t med stöd av 89 § RF har överlåtit del av sin ekonomiska
och administrativa lagstiftningsm akt till samfällt beslut med riksdagen.
Författningar, som föreskriver mindre långtgående ingrepp i medborgerlig
rätt och frihet eller i den kommunala självbestäm m anderätten, har Kungl.
Majit själv beslutat, i vissa fall efter att ha inhämtat yttra n de från
riksdagen. En grupp för sig bildar av Kungl. Majit beslutade författningar
om statsbidrag, som grundas på beslut som riksdagen har fattat i samband
med statsregleringen. Reglerna om den kommunala beskattningen har
getts genom samfälld lagstiftning, dels som nämnts i kom m unallagarna,
dels mera utförligt i kom m unalskattelagen. Den senare har inte kom m unal
lags natur, och dess konstitutionella grundval är ganska oklar. Inom varje
kommun bestäm s utdebiteringens höjd genom beslut av kommunens full
mäktige.
Departementschefen
Jag har i den allmänna motiveringen (5.8) redogjort för beredningens
förslag till kom petensregler i ämnen som rör kommunerna och för min
egen inställning i stort i frågan. Som framgår av denna fram ställning
instämmer jag i sak i beredningens förslag.
Bestämmelserna i förevarande paragraf ansluter ganska nära till gällan
de rätt. K ompetensregleringen i ämnen som rör kommunerna måste
emellertid vara i samklang med de allmänna principerna i 8 kap. för
normgivningsm aktens fördelning. Som följd härav har om rådet för
lagstiftning i viss mån vidgats.
Kravet på lagform om fattar först och främst de ämnen som nu regleras
i kom m unallag, sådant detta begrepp för närvarande uppfattas. Men
förslaget arbetar inte med detta kom m unallagsbegrepp. Kravet på lag
form enligt 5 § sträcker sig längre.
Sålunda fordras lag inte bara för bestämmelser om kommunernas mera
allmänna kom petens. I princip skall vaije föreskrift varigenom kom m u
nerna bemyndigas eller åläggs att fullgöra vissa uppgifter beslutas som lag.
Såvitt gäller kommunernas förpliktelser föreligger här en parallell med
bestämmelsen i 3 § om att föreskrifter som gäller åligganden för enskilda
eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska
förhållande måste meddelas genom lag.
I viss utsträckning blir det emellertid alltjämt möjligt för regeringen att
meddela bestämmelser om kommunernas uppgifter. Riksdagens befogen
heter enligt 7 § att delegera normgivningsmakt i vissa ämnen till regeringen
bör nämligen gälla också föreskrifter som rör kom m unerna. Så kan rege
ringen t. ex. med stöd av delegation besluta om förordningar, som reglerar
kommunernas uppgifter inom hälsovårdens eller skolväsendets om råde. Re
geringen kan vidare stödja en norm givningsbefogenhet när det gäller kom
munala uppgifter på sin rätt enligt 13 § att meddela verkställighetsföreskrifter till lag. Jag vill i sammanhanget fram hålla att föreskrifter som i
materiellt hänseende mera i detalj reglerar en förvaltningsuppgift, som har
anförtro tts kom m unerna, ofta inte kan sägas gälla befogenheter eller ålig
ganden för kom m unerna. Sådana föreskrifter faller alltså inte på grund av
förevarande paragraf under lagom rådet.
Författningar om statsbidrag till kommunerna innefattar ofta villkor för
att statsbidrag skall få åtnjutas. Här rör det sig emellertid uppenbarligen
inte om sådana primära åligganden för kommunerna att statsbidragsförfattningarna skulle behöva med stöd av förevarande paragraf utfärdas som
lagar. I de flesta fall torde inte heller den omständigheten att en författning
om statsbidrag kan sägas behandla en kommunal befogenhet leda till att
lagformen måste iakttas. Bestämmelserna i en statsbidragsförfattning kan
nämligen regelmässigt ses som endast en bekräftelse på att verksamheten i
fråga redan ligger inom den kommunala kompetensen enligt allmänna reg
ler.
När det i den här aktuella paragrafen sägs att föreskrifter om
kommunernas befogenheter skall meddelas i lag, syftas inte bara på
kommunernas rätt att beträffande vissa angelägenheter bevilja anslag eller
ikläda sig ekonomiskt ansvar för olika ändamål. Också kommunernas
maktbefogenheter åsyftas. Den kommunala beskattningsrätten in tar en
särställning och behandlas särskilt i RF. I övrigt kan riksdagen i lag
tillägga kommunerna sådana befogenheter som rätt att meddela instruk
tioner för den kommunala förvaltningens organisation och arbetssätt,
vetorätt och rätt att fastställa offentligrättsliga avgifter som inte omfattas
av 3 §.
I förevarande paragraf ställs inte direkt upp några begränsningar i
riksdagens behörighet att förse kommunerna med normgivningskompetens. Av andra bestämmelser i kapitlet, främst 3 och 7 §§, kan emellertid
utläsas att kommunerna i princip inte kan bemyndigas att besluta
rättsnorm er som faller inom riksdagens primära lagområde. Bestämmel
serna i 9 § andra stycket tillåter dock riksdagen att utan hinder av 3 §
bemyndiga kommun att bestäm m a om avgifter. Ytterligare en möjlighet
för kommun att besluta rättsnorm er inom lagom rådet öppnas via rege
ringens rätt att efter riksdagens bemyndigande delegera vidare till
k om m un viss kompetens att meddela föreskrifter som primärt h ö r till
riksdagens kom pentensom råde. Jag återkommer till dessa frågor under
11 §.
Genom föreskriften i förevarande paragraf att grunderna för den
kommunala beskattningen skall bestäm m as i lag kommer lagkravet att
om fatta sådana skatteregler som nu finns upptagna i kom m unallagarna
och i kom m unalskattelagen. Befogenheten för kommunerna att, enligt de
grunder som är fastställda i lag, bestäm m a om skatteuttag et har direkt
stöd av grundlagsbestämmelsen i 1 kap. 5 § RF. Regeringens normgivningskom petens på den kommunala beskattningens område är starkt
begränsad. Regeringen kan endast besluta verkställighetsföreskrifter till
de i lag intagna skattereglerna (se 13 §) samt med stöd av 8 § efter
20 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90 * *
bemyndigande meddela föreskrifter om anstånd med erläggande av
kommunal skatt.
I fråga om kommunernas organisation och verksamhetsform er är det
endast grunderna som behöver anges i lag. Sammanställd med 13 § första
stycket 2 innebär denna bestämmelse att regeringen med stöd direkt i RF är
behörig att meddela mera detaljbetonade föreskrifter som gäller kom m u
nernas organisation och verksamhetsform er. På grund härav kan regeringen
t. ex. som villkor för åtnjutande av statsbidrag föreskriva att verksamhet
som kommun bedriver med stöd av statsbidraget skall administreras på visst
sätt. Regeringen är vidare kompetent att meddela bestämmelser av den art
som nu är upptagna i stadgan (1965 :602) om vissa tjänstemän hos kom m u
ner m. fl. Syftet med begränsningen i förevarande paragraf av lagområdet
till att avse grunderna för kommunernas organisation och verksam hetsfor
mer är emellertid inte att regeringen i stor utsträckning skall gripa in med
bestäm m elser. Självfallet skall det i stället vid omfattning ankomma på
kommunerna att själva utforma detaljregleringen på om rådet. Det torde
utan särskild bestämmelse i RF kunna förutsättas att regeringen iakttar den
återhållsam het i fråga om reglering av den kommunala verksamheten som
påkallas av hänsyn till den kommunala självstyrelsen.
Som jag fram höll i den allmänna motiveringen (5.8.) bör föreskrivas
att de materiella principerna för kommunala indelningsreform er skall
upptas i lag. Bestämmanderätten i de konkreta fallen skall som hittills
ligga hos regeringen.
Jag vill slutligen näm na att bestämmelserna i den här aktuella paragra
fen avser föreskrifter som gäller specifikt för kommunernas del. I många
sammanhang är emellertid en kommun ett med enskilda jämförbart
rättssubjekt och som sådan underkastad samma rättsregler som dessa. Det
finns också konstitutionell rätt, t. ex. den om allmänna handlingars
offentlighet, som är av samma betydelse för kommunal och statlig
verksam het. I vissa fall kan det vara svårt att dra gränsen mellan norm er
som åsyftas i förevarande paragraf och andra, som också de är tillämpliga
på kom m unerna. Gränsdragningen torde emellertid i allmänhet få mindre
betydelse, eftersom man kan räkna med att den reglering som i det sär
skilda fallet är aktuell under alla omständigheter faller under lagom rådet.
6 §
Paragrafen innehåller föreskrifter om finans- och sk atteu tsk o tten s
möjligheter att efter bemyndigande av riksdagen och på förslag av
regeringen besluta provisoriskt om skatt genom lag under tid då riksm öte
inte pågår. Paragrafen motsvaras i beredningens förslag närmast av
bestämmelserna i 8 kap. 1 § andra och tredje styckena.
Min ståndpunkt till frågan om skattefullm akter har jag redovisat i den
allmänna motiveringen (5.11). I det följande tar jag upp endast vissa mera
detaljbetonade spörsmål om utformningen av bestämmelserna i före
varande paragraf.
Jag har i den allmänna motiveringen uttalat att möjligheten att
delegera beslutanderätt till finans- och sk atteu tsk o tten borde avse endast
indirekta skatter. Detta begrepp är emellertid inte helt entydigt. Jag
föreslår därför att det delegeringsbara om rådet i lagtexten beskrivs
negativt på så sätt att det sägs om fatta annan skatt än skatt på inkom st,
förm ögenhet, arv eller gåva. Till skatt på inkomst är f. n. att hänföra den
statliga inkomstskatten för fysiska och juridiska personer, vidare sjömans
skatten, kupongskatten, utskiftningsskatten och ersättningsskatten, bevill
ningsavgifterna för särskilda förmåner och rättigheter samt lotterivinstskatten. Till skatt på arv räknas också skatt på förvärv genom testam ente.
Med nuvarande skattesystem blir det i främsta rum m et mervärdesskatten
och vissa pun k tsk atter som kommer i fråga för delegering. Det kan
emellertid nämnas att också företeelser som tips-, totalisator- och lo tteri
medel hör till den delegeringsbara gruppen, i den mån de skall anses vara
skatter. Också i fråga om tullar kan beslutanderätt delegeras till finansoch skatteu tsk o tten . Tullarna omfattas emellertid också av bestämmelsen
i 9 § första stycket om möjlighet för riksdagen att överlåta beslutanderätt
till regeringen. Det kan förväntas att riksdagen i fråga om tullar i första
hand kommer att anlita den senare delegationsm öjligheten.
Bemyndigande för finans- och ska tte u tsk o tte n att bestäm m a om skatt
skall ges i lag om den skatt som beslutanderätten skall avse. Riksdagen
kan i bemyndigandet ställa upp snävare villkor för fullmaktens använd
ning än som följer av RF, t. ex. genom att ange en latitud för variation av
skattesatsen eller genom att begränsa fullmaktens giltighetstid.
Det syfte som har påkallat att en delegationsm öjlighet införs på sk atte
om rådet kräver i allmänhet inte annat än att utsk o tten skall kunna ändra
nivån på utgående skatter. I vissa fall föreligger emellertid också ett behov
av en rätt för u tsk o tten att föreskriva att bestämmelser i en skattelag, som i
och för sig är i kraft men som vilar, skall börja tilläm pas. Som exempel kan
nämnas en lag som föreskriver en skatt på investeringar i konjunkturdäm pande syfte. På motsvarande sätt bör u tsk o tten kunna besluta att
bestämmelserna i fråga skall upphöra att gälla. Det är inte alltid möjligt
att i lagar som har åsyftats nu ange den skattesats som skall tillämpas.
Riksdagen bör med tanke på sådana fall ha rätt att till u tsk o tten delegera
inte bara befogenhet att variera en i lag angiven skattesats utan också att
direkt bestäm m a skattesatsen. Jag föreslår att de skatteåtgärder, som kan
innefattas i en skattefullm akt, i lagtexten beskrivs så att u tsk o tten
efter bemyndigande i skattelag kan bestäm m a om skattesatsen eller
besluta att skatt som avses med lagen skall börja eller upphöra att utgå.
Beredningens förslag om skattefullm akter till regeringen innebär att
riksdagen i fullmakten kan medge att regeringen i sitt skattebeslut gör
skillnad mellan olika slags verksamhet och olika delar av landet. En
remissinstans har emellertid motsatt sig att en bestämmelse införs som
möjliggör regional skattedifferentiering.
Enligt min uppfattning kan behov mycket väl föreligga av att ge sk atte
åtgärder som beslutas i konjunkturpolitiskt syfte en selektiv inriktning, inte
bara med avseende på olika slag av verksamhet utan också beträffande
skilda geografiska om råden. Att i grundlag uppställa ett även för riksdagen
bindande förbud mot regional differentiering av skatt till staten kan k nap
past komma i fråga. Vad saken gäller nu är om också utsk o tten skall ha
möjlighet att vid beslut om skatt, efter bemyndigande av riksdagen, göra
skillnad mellan olika delar av landet. Enligt min mening bör RF öppna en
sådan möjlighet. I RF bör därför föreskrivas att u tsk o tten kan tilläggas
befogenhet att göra skillnad mellan olika slag av verksamhet och olika
delar av landet. M otsättningsvis framgår då att differentieringar av
skattesatsen på annan grund inte kommer i fråga. Jag vill understryka att
jag med det sagda inte har tagit ställning till lämpligheten av att i olika
lägen variera storleken av en skatt mellan olika regioner. Denna fråga får
övervägas i annat sammanhang.
Finans- och sk atteutsk otten bör bilda en enhet vid utövandet av
beslutanderätt enligt denna paragraf. En föreskrift med denna innebörd
har tagits upp i första stycket tredje punkten. Av paragrafen framgår
vidare att utskotten kan fatta beslut med stöd av skattefullm akt endast
på förslag av regeringen. Detta innebär bl. a. att u tsk o tten kan kallas
samman för att besluta om skatteåtgärd endast efter initiativ från
regeringen. En bestämmelse härom bör införas i förslaget till RO
(tilläggsbestämmelse 4.11.1). I RO bör vidare finnas en föreskrift om att
u tsk o tten s sammanträde leds av den av de båda utsk o tten s ordförande
som har flest riksdagsår (tilläggsbestämmelse 4.11.3). Även i fråga om
expedition av utskottens beslut till regeringen får en föreskrift i RO anses
påkallad (tilläggsbestämmelse 4.8.1).
Utöver vad som har sagts nu synes behov inte föreligga av särskilda
formella regler angående utskottens handläggning av skattefrågan eller
om regeringens förslag i sådan fråga. Det ligger i sakens natur att
regeringen skall framlägga sitt förslag för u tskotten i skriftlig form .
Förslaget behöver inte tillställas utsk o tten förrän i omedelbart samband
med deras första sam m anträde. Av allmänna regler följer att förslaget blir
offentligt när det överlämnas till u tsk o tten . Under handläggningens gång
kan regeringen jäm ka sitt förslag men också intill dess beslut fattas,
återkalla det. U tskottens sammanträde kommer enligt 4 kap. 12 §
förslaget till RO att hållas inom stängda dörrar. Samma paragraf medger
att statsråd kan få tillträde till utskottens sammanträde för överläggning
ar med u tskotten.
U tskotten beslutar om skatt i riksdagens ställe. Beslutet bör därför ha
form en av lag. Lämpligen bör det tas upp i en särskild lag, som i
förekommande fall förklaras gälla tills vidare i stället för motsvarande
bestämmelser i den till grund för beslutet liggande skattelagen. Av 19 § i
förevarande kapitel följer att den av utsk o tten beslutade lagen skall
utfärdas av regeringen.
Enligt vad jag har föreslagit i den allmänna motiveringen skall en av
utsk o tten beslutad skattelag underställas riksdagen i proposition inom en
månad från närmast följande riksm ötes början. I paragrafens andra stycke
har därjäm te föreskrivits att lagen skall prövas av riksdagen inom en
månad från underställningen. Några särskilda bestämmelser om form erna
för riksdagens ställningstagande behövs inte enligt min mening. Vill
riksdagen ändra eller upphäva den av u tsk o tten beslutade lagen, måste
beslutet fattas som lag. Den nya lagen måste naturligtvis innehålla
ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Väljer riksdagen att godkän
na den av utsk o tten beslutade lagen, kan det ske form löst. Men riksdagen
kan också, utan ändring i sak, med den grundläggande skattelagen
införliva bestämmelserna i den provisoriska lagen, som därvid får upp
hävas.
7 §
Denna paragraf innehåller de grundläggande reglerna om regeringens
möjligheter att efter riksdagens bemyndigande besluta föreskrifter i
ämnen som primärt faller under riksdagens kom petens. Första stycket
motsvarar närmast 5 § första stycket i beredningens förslag. Tredje
stycket första och andra punkterna svarar mot 5 § tredje stycket första
punkten första ledet och 8 § i beredningens förslag, medan andra stycket
och tredje stycket tredje punkten saknar direkta motsvarigheter i detta.
Beredningen har utform at sina bestämmelser som regler om riksdagens
kompetens att delegera behörighet till regeringen. Jag har funnit det
lämpligast att i kapitlet genomgående framhäva det organ som är behörigt
att fatta de materiella besluten. I enlighet härmed har i departem entsförslaget reglerna i denna paragraf utformats som föreskrifter om regering
ens behörighet att besluta materiella rättsnorm er efter delegation av
riksdagen.
Första stycket
Grundlagberedningen
Beredningen föreslår att riksdagen inom den offentliga rättens område
(2 § i beredningens förslag) och i fråga om den normgivning som gäller
kommunerna (4 § i beredningens förslag) skall genom lag kunna bem yn
diga regeringen att meddela 1. förordningar om skydd för liv, personlig
säkerhet eller hälsa, 2. förordningar om in- eller utförsel av varor eller
pengar, om tillverkning, om transport, om handel eller om näringsverk
sam het i övrigt samt 3. förordningar om trafik eller om ordningen på
allmän plats. Enligt en särskild bestämmelse i tredje stycket får sådana
bemyndiganden emellertid inte avse föreskrifter som begränsar någon av
de fri- och rättigheter eller det skydd i övrigt som enligt 2 § andra eller
tredje stycket i beredningens förslag skall tillkom m a svensk medborgare.
Härifrån görs dock — vilket kommer att behandlas under 10 § — ett
undantag för förordningar att lag i visst ämne skall börja eller upphöra att
gälla.
Som förut nämnts omfattar 2 § i beredningens förslag hela den s. k.
ekonomiska lagstiftningen, som alltså primärt läggs hos riksdagen. Genom
5 § första stycket avser beredningen bl. a. att göra det möjligt att återföra
denna normgivning till regeringen. Beredningen förklarar att det är dessa
föreskrifter som åsyftas med de i 5 § angivna förordningarna om in- eller
utförsel av varor eller pengar, om tillverkning, om transport, om handel
eller om näringsverksamhet i övrigt. Uttrycket näringsverksamhet i övrigt
skall enligt beredningen om fatta sådana verksamheter som jord bruk med
binäringar, skogsbruk, bank- eller försäkringsrörelse, uthyrnings- eller
förm edlingsverksam het av skilda slag, privat läkar- eller tandläkarverk
sam het, konsult-, revisions- eller advokatrörelse, hotell- eller restaurang
rörelse samt drivande av dans- och andra nöjesetablissemang.
Beredningen förklarar vidare att föreskrifter om skydd för liv, person
lig säkerhet eller hälsa (vapenförordningen, 1949:340, författningar om
explosiva varor o. d., hälsovårdsstadgan, 1958:663, m. fl.), om trafiken
och om ordningen på allmänna platser nu kan utfärdas av regeringen,
även detta inom ramen för den ekonomiska och administrativa lagstift
ningsm akten. Beredningen nämner att vissa sådana författningar numera
beslutas genom lag (arbetarskyddslagen, 1949:1, livsmedelslagen,
1971:511, m. fl.) och att de mest betydande regeringsförfattningarna på
dessa områden har tillkom m it under medverkan från riksdagens sida.
Beredningen förklarar att den anser det lämpligt att riksdagen, när dessa
författningar primärt förs över till lagom rådet, får en möjlighet att ge
regeringen behörighet att förordna på samma sätt som i fråga om
näringslagstiftningen.
Beredningen fram håller att stora delar av den s. k. beredskapslagstiftningen faller inom ramen för den föreslagna delegeringsmöjligheten. Den
påpekar att åtskilliga av beredskapslagarna innehåller regler om att
regeringen i krislägen, som beskrivs med varierande ordalag, kan sätta alla
eller vissa bestämmelser i de skilda lagarna i tillämpning samt förklarar att
behovet av sådan delegering regleras i 12 kap. i beredningens förslag till
RF såvitt det är fråga om krig, krigsfara eller andra av krig föranledda
utomordentliga förhållanden. Beredningen menar att en liknande teknik,
med blandning av huvudbestämmelser i själva lagen, vilka i allmänna
ordalag beskriver förutsättningarna för ingripande, och särbestämmelser
beslutade av regeringen, emellertid kan vara lämplig även i andra fall.
Beredningen hänvisar härvid till 1 § tredje stycket allmänna prisregle
ringslagen (1956:236) och 1 § lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner.
Beredningen förklarar att de nu diskuterade delegationsbehoven rör
lagar som faller under 2 § i beredningens förslag. I vissa speciella fall kan
det enligt beredningen finnas ett rimligt behov av delegering även i fråga
om annan lag. Som ett exempel härpå nämns att krigssjukvårdslagen
(1953:688) innefattar inte bara bestämmelser om tjänsteplikt med
avseende på krig och andra utomordentliga förhållanden utan också vissa
bemyndiganden med avseende på fredstida förberedelser för krigssjukvården. Eftersom dessa bemyndiganden delvis rör den kommunala sjuk
vårdsorganisationen, bör man enligt beredningen öppna en möjlighet till
delegation också inom det område som anges i 4 § i beredningens förslag.
D epartem entsch efe n
Under remissbehandlingen har kammarrätten i Göteborg fram fört den
tanken att samma delegeringsmöjligheter borde föreligga inom civilrät
tens som på den offentliga rättens om råde. Enligt kammarrätten är
uppdelningen mellan civilrättslig och offentligrättslig lagstiftning inte
särskilt meningsfylld i ett modernt välfärdssamhälle. K am marrätten
tillägger att den förordade utvidgningen av delegeringsm öjligheterna i sak
inte torde ha nämnvärd betydelse, därför att de ämnen som enligt
beredningens förslag kan regleras genom delegerad normgivning i regel är
föremål enbart för offentligrättslig lagstiftning. Man skulle emellertid
undvika onödiga gränsdragnings- och tolkningsproblem .
Man kan enligt min uppfattning inte utan fog hävda att gränsdragning
en mellan civilrätt och offentlig rätt åtminstone i viss utsträckning är
konventionellt betingad och att samma politiska mål ofta kan uppnås
såväl genom civilrättslig som genom offentligrättslig normgivning. Den
traditionella indelningen avspeglar emellertid en realitet så till vida att
Kungl. Maj:ts möjligheter att besluta rättsnorm er för närvarande så gott
som helt är begränsade till det offentligrättsliga om rådet. Om man följde
kammarrättens förslag skulle man därför bryta med en av de grundläggan
de principerna bakom den nuvarande fördelningen av normgivningskom petens mellan de två högsta statsorganen. Den av kammarrätten
förordade förändringen skulle dessutom kunna få ganska betydande
praktiska konsekvenser. Det torde t. ex. kunna hävdas att en delegationsbestäm melse avseende näringsverksamhet skulle göra det möjligt att
delegera delar av köprätten till regeringen. Jag är inte beredd att föreslå en
sådan möjlighet till utvidgning av regeringens kompetensområde utan
ansluter mig till beredningens uppfattning i den nu avhandlade frågan.
Delegation i de ämnen som anges i första stycket bör således vara möjlig
endast på det offentligrättsliga om rådet.
Bestämmelsen i första stycket är utformad som ett undantag från bl. a.
3 §. Eftersom denna paragraf innehåller den grundläggande regeln om
skatt till staten och särskilda regler skall gälla om s. k. skattefullm akter (6
och 9 §§) har det blivit nödvändigt att i första stycket av förevarande
paragraf uttryckligen ange att de delegationsm öjligheter som öppnas där
inte gäller skatt.
Frågan vilka ämnen som bör stå öppna för delegation har inte närmare
diskuterats av någon remissinstans. Som jag har nämnt i det allmänna
avsnittet om normgivningsmakten (5.10) är behovet av delegation inte så
stort enligt det nu framlagda förslaget som enligt beredningens förslag.
Behov av delegation kvarstår dock inom samtliga de ämnesområden som
anges av beredningen. Vad gäller den närmare omfattningen av de av
beredningen angivna äm nesom rådena ansluter jag mig till vad beredning
en har uttalat. I fråga om betydelsen av första stycket av förevarande
paragraf för normgivningen inom det område som avser kommunerna
hänvisar jag till vad jag har sagt under 5 §.
Sådana beredskapslagar som allmänna ransoneringslagen (1954:280)
allmänna prisregleringslagen (1956:236) och lagen (1939:254) om skyl
dighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsupp
gifter förs genom uppräkningen under 3 in under förevarande paragraf, i
den mån de inte omfattas av föreskrifterna om fullm aktslagar i 1 3 kap.
6 § i departem entsförslaget (12 kap. 4 § i beredningens förslag).
Om man begränsar sig till att tillåta delegation inom de av beredningen
angivna äm nesom rådena, kommer vissa frågor, som nu ligger under
regeringens kompetens och som enligt min uppfattning även ifo rtsätt
ningen bör kunna regleras av regeringen, att befinna sig inom det
obligatoriska lagom rådet. Eftersom det här är fråga om bestämmelser
som inte kan sägas vara begränsade till att avse frågor om verkställighet av
lag, föreslår jag därför att det delegeringsbara om rådet utvidgas i några
hänseenden.
I 14 § utlänningslagen (1954:193) bemyndigas Kungl. Maj:t a tt, när
det av hänsyn till rikets säkerhet finnes påkallat, inskränka utlänningars
rätt att uppehålla sig inom visst om råde. Med stöd av detta bem yndigan
de har Kungl. Maj:t beslutat kungörelsen (1967:10) om skyddsområden
m. m. Enligt 70 § utlänningslagen kan Kungl. Maj:t även under andra
utomordentliga förhållanden än krig och krigsfara utfärda särskilda
föreskrifter bl. a. om utlännings uppehåll i riket, rätt till anställning här
och avlägsnande härifrån samt om utlännings omhändertagande i anstalt
eller förläggning. Regeringens möjligheter att besluta sådana regler som
jag har nämnt nu och som på grund av 3 § ligger inom det primära
lagom rådet, får grundlagsstöd genom att vid 2 i departem entsförslaget
anges att delegation kan avse föreskrifter om utlännings vistelse i riket.
Enligt min mening är den av beredningen föreslagna bestäm ningen ” ineller utförsel av varor och pengar” alltför snävt utform ad. Jag kan näm na
att de bemyndiganden för Kungl. Maj:t som återfinnes i valutalagen
(1939:350) avser ut- och införsel av svenska och utländska betalnings
medel, fordringar och värdepapper. Jag förordar med anledning härav att
förevarande bestämmelse utformas så att den kommer att gälla föreskrif
ter om in- eller utförsel av varor, pengar eller andra tillgångar. På liknande
sätt finner jag den av beredningen föreslagna bestäm ningen ” tran sp o rt” för
snävt utformad och föreslår därför att den ersätts med ” kom m unika
tio n er” .
Likviditets- och kassakvotslagen (1962:256), placeringskvotslagen
(1962:257) och ränteregleringslagen (1962:258) innehåller bem yndigan
den för regeringen att sätta in restriktioner av olika slag på det
kreditpolitiska om rådet. Dessa restriktioner gäller i första hand bankers
och andra kreditinrättningars verksam het. Det är emellertid tveksam t om
bemyndigandena kan anses gälla näringsverksamhet i den mening som
avses i första stycket 3 i beredningens förslag. I departem entsförslaget har
därför i denna punkt forts in kreditgivning som ett av de ämnen som kan
bli föremål för delegation.
Inom jaktens, fiskets samt natur- och miljövårdens områden finns för
nävarande flera av Kungl. Maj:t beslutade författningar som faller inom
tillämpningsom rådet för 3 §. Som exempel kan nämnas jaktstadgan (1938:
279), jakttidskungörelsen (1972:246), fiskeristadgan (1954:607) och kun
görelsen (1965 :57) om lokala bestämmelser till skydd för djurlivet. Det kan
vidare ifrågasättas om inte av regeringen beslutade reglementen för natio
nalparker och föreskrifter om fridlysning av vissa växt- och djurarter har en
alltför självständig ställning i förhållande till lagstiftningen på om rådet (jfr
5 och 14 §§ naturvårdslagen, 1964:822) för att de skall kunna betraktas
som föreskrifter om verkställighet av lag. Eftersom det synes lämpligt att
bestämmelser av nu angiven typ inte skall behöva beslutas av riksdagen, har
bland de äm nen, beträffande vilka delegation är tillåten, i departem entsförslaget vid 4 tagits upp ja k t, fiske eller n atu r-o ch miljövård.
På utbildningens område beslutas för närvarande en stor mängd före
skrifter av Kungl. Maj:t. Läroplaner och andra föreskrifter om undervis
ningens innehåll faller enligt departem entsförslaget under regeringens kom
petens på grund av bestämmelserna om restkompetensen i 13 § första
stycket 2. Även stora delar av skolstadgan (1971 :235) är av beskaffenhet
att kunna beslutas av regeringen med stöd av 13 §. I den mån bestäm m el
serna i denna eller liknande författningar på undervisningens område kan
sägas gälla åligganden för enskilda eller i övrigt avse ingrepp i enskildas
personliga förhållanden eller gälla kommunernas befogenheter eller åliggan
den faller de emellertid på grund av 3 och 5 §§ inom lagom rådet. Eftersom
enligt min mening bestämmelser av det slag som återfinns i skolstadgan även
i fortsättningen bör beslutas av regeringen finner jag det därför påkallat att i
förevarande paragraf öppna en särskild delegationsm öjlighet avseende före
skrifter om undervisning och utbildning.
Andra stycket
Departementschefen
I
gällande rätt finns ett stort antal föreskrifter om tystnadsplikt för
anställda i offentlig tjänst m. fl. som har beslutats i annan form än lag.
Beredningen förklarar att dess förslag innebär att bestämmelser om
tystnadsplikt alltid skall beslutas genom lag. Som jag tidigare har nämnt
anser beredningen emellertid att kravet på lagform får anses om fatta
endast straffbestämmelsen och det huvudsakliga angivandet av de intres
sen som skall skyddas. Regeringen skall däremot genom verkställighetsföreskrifter kunna i detalj ange de fall då tystnadsplikt skall iakttagas. Jag
har med anledning av detta uttalande förklarat att jag för min del inte är
beredd att acceptera en så vidsträckt omfattning av begreppet verkställighetsföreskrifter. Jag anser emellertid att det bör vara möjligt för regering
en att besluta föreskrifter om tystnadsplikt i ungefär den utsträckning
som anges av beredningen. En sådan möjlighet öppnas genom föreskrifter
i andra stycket av förevarande paragraf i departem entsförslaget. Denna
bestämmelse innefattar ett undantag från principen att medborgares
yttrandefrihet får inskränkas endast genom lag. Jag vill i detta samman
hang framhålla att enligt min mening en tystnadsplikt som har föreskri
vits av regeringen med stöd av ett i lag givet bemyndigande inte är att
anse som föreskriven i lag i den mening som avses i 7 kap. 3 § andra
stycket och 13 kap. 5 § första stycket TF. Detta gäller även om
straffbestämmelsen skulle finnas i lag. Jag vill till sist erinra om att frågan
om regleringen av tystnadsplikten har nära samband med det arbete som
utförs av m assm edieutredningen samt offentlighets- och sekretesslagstiftningskom m ittén.
Tredje stycket
Gällande rätt
Kungl. Maj:t beslutar för närvarande i ganska stor utsträckning bestäm
melser om frihetsstraff men torde i allmänhet inte föreskriva längre
strafftid än sex månader.
Grundlagberedningen
Som redan har nämnts får enligt 7 kap. 5 § tredje stycket i beredning
ens förslag bemyndigande som riksdagen beslutar med stöd av första eller
andra stycket i samma paragraf inte avse föreskrift som begränsar någon
av de fri- och rättigheter eller det skydd i övrigt, som enligt 7 kap. 2 §
andra eller tredje stycket beredningens förslag tillkommer svensk m ed
borgare, såvida det inte är fråga endast om en förordning att lag i ett visst
ämne skall börja eller upphöra att gälla.
Beredningen förklarar att frihetsstraff aldrig bör få föreskrivas annat
än genom lag. Enligt beredningens mening bör även vissa andra rättsverk
ningar av brott vara undantagna från regeringens beslutsom råde. I
enlighet härmed föreslår beredningen en bestämmelse (8 § i beredningens
förslag) enligt vilken regeringen inte kan besluta föreskrift om svårare
påföljd för brott än b öter, ej heller om konfiskation av egendom eller om
annan särskild rättsverkan av gärning.
Departementschefen
Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen (5.10) utgör bestäm
melserna om de politiska fri- och rättigheterna och om den personliga
friheten ett av de viktigaste inslagen i beskrivningen av det obli
gatoriska lagom rådet. I tredje stycket första punkten förevarande
paragraf slås i huvudsaklig överensstämmelse med beredningens förslag
fast, att bemyndigande för regeringen enligt denna paragraf inte medför
rätt att meddela föreskrifter som begränsar någon av de fri- och
rättigheter eller det skydd i övrigt som enligt 2 kap. 4 § departem entsförslaget till RF skall tillkom m a svensk medborgare. Som enda undantag
härifrån anges sådana föreskrifter om tystnadsplikt som avses i andra
stycket. I övrigt kan de i 2 kap. 4 § angivna fri- och rättigheterna således
begränsas endast genom lag. En motsvarighet till den av beredningen
föreslagna regeln, att regeringen efter bemyndigande skall kunna för
ordna att lag i visst ämne skall börja eller upphöra att gälla även om lagen
begränsar någon av fri- och rättigheterna, återfinnes i 10 § departem entsförslaget.
Jag delar i sak beredningens uppfattning, att regeringen inte skall
kunna meddela föreskrifter om svårare påföljd för brott än böter eller om
förverkande eller annan särskild rättsverkan av b ro tt, och föreslår endast
vissa tekniskt betingade avvikelser från dess förslag i detta hänseende.
Eftersom i departem entsförslaget alla straffbestämmelser omfattas av 3 §
(2 § i beredningens förslag) finns det inte något utrymme för sådana
bestämmelser inom den s. k. restkom petensen. Den av beredningen
föreslagna bestämmelsen kan således endast avse sådan normgivning som
regeringen vidtar med stöd av delegation. Det är därför enligt min mening
naturligt att bestämmelsen arbetas in i den paragraf som innehåller de
grundläggande bestämmelserna om delegation på det offentligrättsliga
om rådet. Bestämmelsen, som återfinns i tredje styckets andra punkt,
har vidare förkortats i förhållande till beredningens förslag. Någon änd
ring i sak är emellertid inte åsyftad. Bestämmelsen hindrar regeringen
från att föreskriva andra brottspåföljder än böter och förbjuder den
vidare att besluta föreskrifter om annan rättsverkan av b ro tt. Jag vill i
detta sammanhang påpeka att regeringen redan på grund av föreskriften i
2 kap. 4 § första stycket 7 jämförd med bestämmelsen i förevarande
styckes första punkt är hindrad att meddela föreskrifter om frihetsinskränkande åtgärder såvitt gäller svensk medborgare.
Det är inte ovanligt att till allmänheten riktade handlingsregler i ett
visst ämne finns intagna i en författning som har beslutats av regeringen,
medan däremot bestämmelser om straff för överträdelser av dessa regler
finns i samfällt beslutad lag. Som exempel på sådana s. k. blankettstraffstadganden kan nämnas 37 § naturvårdslagen (1964:8 2 2 ) jämförd med 5
och 14 §§ samma lag, 31 § allmänna förfogandelagen (1954:279) och
11 § lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner. Skulle straff
stadgandet föreskriva annan rättsverkan än b ö ter torde det, om grund
lagen saknade ett uttryckligt stöd för tekniken med blankettstraffstadganden, kunna hävdas att denna teknik innebar ett otillåtet kring
gående av i första hand bestämmelsen i tredje styckets andra punkt.
Eftersom metoden med blankettstraffstadganden kan vara praktisk, före
slår jag att det i tredje stycket tas in en föreskrift som innebär att riks
dagen i en lag med ett bemyndigande av det slag som avses i förevarande
paragraf kan föreskriva även annan rättsverkan än böter för överträdelse
av föreskrift som regeringen meddelar med stöd av bem yndigandet. Det
blir härigenom exempelvis möjligt att i lag föreskriva frihetsstraff som
påföljd för brott mot en av regeringen föreskriven tystnadsplikt. Själv
fallet bör man emellertid sträva efter att i största möjliga utsträckning i
lag beskriva de gärningar som kan följas av frihetsstraff.
8 §
I denna paragraf, som motsvarar 5 § andra stycket i beredningens
förslag, öppnas en möjlighet för regeringen att efter riksdagens bem yndi
gande besluta om m oratorium .
Grundlagberedningen
Beredningen erinrar om att m oratorium enligt gällande m oratorielag
(1940:300) kan beslutas av regeringen även i kriser som har annan orsak
än krig, krigsfara eller andra av krig föranledda förhållanden och att
detsamma är förhållandet enligt det nyligen framlagda förslaget till ny
m oratorielag (SOU 1971:56). Beredningen har utform at sitt grundlagsstadgande om bemyndigande att besluta föreskrifter om m oratorium på
sådant sätt, att det medger undantag frän de krav pä lagtorm sorn
uppställs i 1 och 2 §§ i beredningens förslag (civilrättslig och offentlig
rättslig normgivning).
Departementschefen
Det har under remissbehandlingen påpekats att regeringens möjligheter
att besluta om m oratorium även bör om fatta kom m unalskatt. Jag delar
denna uppfattning. I departem entsförslaget har därför gjorts ett tillägg av
denna innebörd till den av beredningen föreslagna bestäm melsen. Denna
har, i överensstämmelse med 7 §, utformats som en föreskrift om
regeringens behörighet att besluta efter delegation av riksdagen.
9 §
I paragrafen öppnas möjlighet för riksdagen att till regeringen delegera
beslutanderätt i fråga om tullar och att till regeringen och till kommun
överlåta att bestäm m a om avgifter. Paragrafen motsvaras i beredningens
förslag närmast av bestämmelserna i 8 kap. 1 § andra stycket samt 2 §.
1 den allmänna motiveringen (5.11) har jag föreslagit att riksdagen
utan att vara bunden av särskilda inskränkningar i RF skall kunna
delegera beslutanderätt angående tullar till regeringen. Med tullar bör
jäm ställas andra skatter på in- eller utförsel av varor. Bestämmelser härom
har tagits upp i paragrafens första stycke. Jag vill erinra om att riksdagen
enligt 12 § i departem entsförslaget kan bestäm m a att föreskrifter om
tull, beslutade av regeringen med stöd av bem yndigande, skall under
ställas riksdagens prövning.
Också när det gäller rätten att besluta om avgifter till staten hänvisar
jag i första hand till framställningen i den allmänna motiveringen (5.11).
Som jag förordade där, bör sådana föreskrifter om avgifter, som innebär
åligganden för enskilda eller ingrepp i deras ekonomiska förhållanden, i
princip höra till lagom rådet enligt vad som sägs i 3 §. Avgifter som inte
har denna karaktär bör däremot falla direkt under regeringens kompetens
(jfr 13 § första stycket 2 i departem entsförslaget). Också beträffande
förstnämnda avgiftskategori bör emellertid regeringen kunna få besluts
befogenhet, nämligen med stöd av delegation. En föreskrift härom har
upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.
Av 3 § i departem entsförslaget följer att riksdagen, om den själv skulle
besluta föreskrifter om avgifter, måste använda lagformen. Riksdagens
bemyndigande för regeringen att fastställa avgifter behöver däremot inte
ges i lag. Riksdagen är oförhindrad att föreskriva villkor och grunder för
fullmaktens utnyttjande. Regeringen bör ha möjlighet att överlåta sin
kompetens att bestäm m a om avgifter till förvaltningsm yndighet. Bestäm
melserna i 11 § i departem entsförslaget om subdelegation är så avfattade
att de gäller också föreskrifter om avgifter. Av dessa bestämmelser
framgår att subdelegation av regeringen förutsätter medgivande från
riksdagen. Beredningens förslag att riksdagen skulle få rätt att direkt till
förvaltningsmyndighet överlåta beslutanderätt angående avgifter kan jag
däremot inte biträda. Jag hänvisar här till mina under 11 § redovisade
synpunkter i fråga om subdelegation i allm änhet.
Som jag nämnde under 5 § kan riksdagen i lag tillägga kommun
befogenhet att besluta om offentligrättsliga avgifter. Utan särskild be
stämmelse härom i RF skulle denna kompetens dock inte kunna om fatta
föreskrifter om avgifter som är att hänföra till 3 §. Gällande rätt uppvisar
emellertid exempel på att kommunerna i lag har bemyndigats att
fastställa avgifter av nämnt slag. Denna möjlighet bör alltjämt föreligga.
Andra stycket av förevarande paragraf har därför avfattats så att
riksdagen kan bemyndiga — förutom regeringen - också kommun att
utan hinder av 3 § meddela föreskrifter om avgift. Jag vill tillägga att
sådan befogenhet kan tilläggas kommun också efter subdelegation av
regeringen. Enligt vad jag föreslår i 11 § kan nämligen riksdagen i
bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter i visst ämne medge
att regeringen överlåter till kommun att meddela bestämmelser i äm net.
10 §
Genom förevarande paragraf, som närmast motsvarar det andra ledet i
5 § tredje stycket i beredningens förslag, ges underlag främst för vissa
bestämmelser i de s. k. fullm aktslagarna.
Departement sc h e f en
Sådana fullm aktslagar som allmänna förfogandelagen (1954:279),
allmänna ransoneringslagen (1954:280) och lagen (1 9 71:176) om vissa
internationella sanktioner inleds med en bestämmelse som bemyndigar
regeringen att under vissa förutsättningar förordna att andra bestäm m el
ser i lagen skall tilläm pas. Bland dessa bestämmelser märks dels bemyndiganden för regeringen att besluta materiella föreskrifter av visst slag,
dels bestämmelser om straff och ofta också om förverkandeförklaring
som rättsverkan av överträdelser av bestämmelser i lagen eller av före
skrifter som regeringen har utfärdat med stöd av denna. Fängelse ingår
regelmässigt i straffskalorna. Hur denna konstruktion fungerar i prakti
ken kan illustreras med hjälp av ett exempel som gäller lagen om vissa
internationella sanktioner. Denna lag utnyttjad es i omedelbart samband
med att den trädde i kraft för beslut om sanktioner mot Rhodesia. I en
särskild kungörelse (1971:177) om tillämpning av nämnda lag förordnade
Kungl. Maj:t att vissa paragrafer i lagen skulle äga tilläm pning. Med stöd
av de bemyndiganden som finns i dessa paragrafer beslutade Kungl. Maj:t
därefter en särskild kungörelse (1971:178) om vissa sanktioner mot
Rhodesia.
I
den mån bestämmelserna i 13 kap. 6 § i departem entsförslaget inte är
tillämpliga, finns som jag tidigare har nämnt stöd för de i fullmaktslagam a intagna bemyndigandena för regeringen att meddela materiella
föreskrifter i 7 § första stycket. Konstruktionen med blankettstraffstadganden med fängelse i skalan grundlagsförankras genom samma
paragraf tredje stycket tredje punkten. I förevarande paragraf ges stöd för
bemyndiganden för regeringen att förordna att föreskrifter i en i kraft
varande lag skall börja eller upphöra att tilläm pas. Paragrafens tilläm p
ningsområde begränsas emellertid för de nu åsyftade lagarnas del av att
det endast får vara fråga om lagbestämmelser i de ämnen som anges i 7 §
första stycket. Som beredningen har funnit finns det inte någon anled
ning att begränsa regeringens behörighet i nu behandlat hänseende till att
om fatta endast lagbestämmelser som inte inskränker de i 2 kap. 4 §
angivna fri- och rättigheterna. Det är tvärtom av praktiska skäl påkallat
att man inte begränsar regeringens behörighet på detta sätt. Jag erinrar
om att det regelmässigt är fråga om att sätta i tillämpning bl. a.
föreskrifter om frihetsstraff.
Också på tullområdet föreligger ett behov av bemyndiganden som går
ut på att regeringen kan förordna att en i kraft varande lag skall börja
tillämpas eller upphöra att tilläm pas. Ett motsvarande behov kan tänkas
uppkomma såvitt gäller avgifter till staten. Förevarande paragraf har
därför gjorts tillämplig också på lagbestämmelser i ämnen som anges i
9 §.
11 §
I denna paragraf, som närmast motsvarar 5 § fjärde stycket andra
punkten i beredningens förslag, öppnas en möjlighet till subdelegation av
norm givningskom petens inom det primära lagom rådet till myndigheter
och kom m uner. Genom paragrafen ges bl. a. stöd för den s. k. kom m u
nala förordningsm akten i den mån denna avser ämnen som faller under
3 §■
Grundlagberedningen
Beredningen föreslår — såsom kommer att behandlas u n d er 13 § — att
regeringen inom sitt eget primärområde skall kunna överlåta åt under
ordnad myndighet att meddela närmare bestämmelser i ett ämne.
Beredningen föreslår vidare att riksdagen, när den meddelar beslut om
bemyndigande enligt 5 § i beredningens förslag, i varje särskilt fall skall
kunna ta ställning till i vad mån en liknande möjlighet till vidare
delegering behövs. Enligt beredningen bör riksdagen dessutom ha möjlig
het att direkt i bem yndigandelagen ge en rätt att utfärda föreskrifter åt
en viss statlig förvaltningsm yndighet. Genom särskilda hänvisningar i 8
kap. 14 § och 12 kap. 4 § i beredningens förslag öppnas samma
möjligheter i anslutning till de där avsedda bem yndigandena.
Departementschefen
Beredningens förslag att riksdagen skall kunna medge att regeringen
delegerar viss norm givningskom petens vidare till förvaltningsmyndighet
har inte utsatts för någon egentlig kritik under remissbehandlingen.
Däremot har några remissinstanser reagerat mot förslaget att riksdagen
skall kunna vända sig direkt till en förvaltningsm yndighet. Det har härvid
bl. a. gjorts gällande att en sådan möjlighet för riksdagen skulle motverka
en klar och konsekvent funktionsfördelning.
Det är för närvarande inte ovanligt att regeringen i en författning
överlämnar åt en viss myndighet att besluta föreskrifter i ett visst
hänseende. Jag delar beredningens uppfattning att regeringen bör ha
möjlighet härtill inom hela sitt kom petensom råde. 1 den mån regeringens
normgivningsbefogenhet är grundad på delegation, bör regeringen emel
lertid inte kunna delegera vidare utan riksdagens uttryckliga medgivande.
Ett sådant medgivande kan vara generellt utform at eller avse t. ex.
subdelegation i vissa särskilda hänseenden till en viss angiven m yndighet.
Det torde däremot inte föreligga något egentligt behov av att tillåta riks
dagen att, när den till regeringen delegerar rätten att meddela föreskrifter
i ett visst äm ne, samtidigt beordra en angiven under regeringen lydande
förvaltningsmyndighet att utfärda närmare föreskrifter i äm net. Den mest
rationella funktionsfördelningen måste vara att i sådana situationer
förvaltningsmyndigheterna får sina uppdrag av regeringen. Det bör
emellertid vara möjligt för riksdagen, att samtidigt som den delegerar
norm givningskom petens till regeringen i ett äm ne, uppdraga direkt åt
förvaltningsmyndighet under riksdagen att besluta närmare föreskrifter i
äm net. I likviditets- och kassakvotslagen (1962:256), i placeringskvotslagen (1962:257) samt i valutalagen (1939:350), vilka lagar i första hand
innehåller bemyndiganden för Kungl. Maj:t att meddela vissa föreskrifter,
läggs sålunda uppgiften att utfärda närmare bestämmelser i anledning av
regeringens förordnanden direkt på riksbanken. Jag har med anledning av
det nu anförda tagit med en motsvarighet till den av beredningen före
slagna bestäm m elsen, att riksdagen i en lag med bemyndigande för rege
ringen skall kunna direkt ge viss statlig förvaltningsmyndighet rätt att u t
färda föreskrifter, endast såvitt gäller förvaltningsmyndighet under riks
dagen.
En fråga som aktualiseras i detta sammanhang gäller den s. k. k om m u
nala förordningsm akten. Genom vissa av regeringen beslutade författning
ar tillerkänns kommunernas fullmäktige rätt att besluta för allmänheten
bindande föreskrifter, vilka i regel är straffsanktionerade i den författning
som innehåller bem yndigandet. De viktigaste slagen av sådana föreskrifter
är lokala ordningsstadgor, ham nordningar, brandordningar och hälsovårdsordningar. Det bör dock tilläggas att fullmäktiges beslut i flertalet
fall måste fastställas av länsstyrelsen för att bli giltiga. Föreskrifterna kan i
dessa fall också beslutas av länsstyrelsen mot fullmäktiges vilja. De måste
då fastställas av Kungl. Maj:t.
Föreskrifterna i de författningar som jag har nämnt nu ligger på grund
av 3 § i huvudsak inom det primära lagom rådet. Detta innebär att sådana
av regeringen beslutade författningar, som innehåller bemyndiganden för
kommunernas fullm äktige, i fram tiden måste grunda sig på delegation
enligt 7 §. Det blir då naturligt att se bemyndigandena för kommunernas
fullmäktige som fall av subdelegation av riksdagens norm givningskom pe
tens. Jag föreslår därför att i förevarande paragraf tas in bestämmelser av
innehåll att subdelegation skall kunna ske även till kom m un. Att
bestämmelserna får betydelse också för kommuns möjligheter att besluta
föreskrifter om avgifter har jag berört under 9 §.
Den norm givningskom petens som enligt den föreslagna paragrafen
skall kunna delegeras vidare till förvaltningsmyndighet eller kommun är
visserligen formellt inte begränsad till närmare bestämmelser i ämnet utan
avser bestämmelser över huvud taget i detta. Det måste emellertid fö ru t
sättas att subdelegationen i allmänhet kommer att om fatta endast en del
av den norm givningskom petens som regeringen erhållit genom bem yndi
gandet. En sådan ordning överensstämmer också bäst med den föreslagna
bestämmelsens ordalydelse. Såvitt gäller föreskrifter om vissa avgifter, där
normgivningskompetensen delegerats till regeringen med stöd av 9 §
andra stycket, kan det dock vara ändamålsenligt att rätten att besluta om
avgifterna i sin helhet av regeringen överlämnas till förvaltningsmyndighet
eller kom m un. Lagtexten är inte avsedd att lägga hinder i vägen härför.
Straffbestämmelser bör enligt min uppfattning inte bli föremål för
subdelegation. Eftersom rätten till subdelegation bygger på medgivande
av riksdagen, kan riksdagen utsträcka eller begränsa subdelegationsmöjligheten på det sätt som riksdagen finner lämpligt.
1 motsats till vad som är fallet i beredningens förslag är bestäm m elser
na i förevarande paragraf direkt tillämpliga i fråga om alla RFrs fall av
delegation av sådan norm givningskom petens som primärt tillkommer
riksdagen. De särskilda föreskrifter rörande subdelegation som återfinnes
på andra ställen i beredningens förslag blir därmed överflödiga.
12 §
Förevarande paragraf, som närmast motsvarar 5 § fjärde stycket första
punkten i beredningens förslag, innehåller bestämmelser om underställ
ning av föreskrifter som regeringen har beslutat med stöd av delegation.
Grundlagberedningen
Beredningen anser att det i de fall då riksdagen har givit regeringen
fullmakt att besluta förordningar kan finnas ett behov av att underkasta
regeringens beslut en efterhandsgranskning i riksdagen. Beredningen
föreslår att riksdagen skall vara generellt behörig att förbinda ett beslut
om bemyndigande enligt 5 § i beredningens förslag med föreskrift att
regeringen skall vara skyldig att underställa riksdagen utfärdade förord
ningar inom viss tid. Beredningen anser att riksdagen bör kunna föreskri
va en viss längsta giltighetstid i avvaktan på riksdagens prövning och har
fö rt in en erinran härom i den föreslagna bestäm m elsen. Genom särskilda
hänvisningar i 8 kap. 14 § och 12 kap. 4 § i beredningens förslag öppnas
samma möjlighet för riksdagen vad gäller de där avsedda bemyndigandena.
Departementschefen
Jag delar beredningens uppfattning att det bör vara möjligt för
riksdagen att föreskriva skyldighet för regeringen att för prövning
underställa riksdagen föreskrifter som regeringen har beslutat med stöd
av delegation. Riksdagen skall självfallet härvid vara oförhindrad att
bestäm m a att de av regeringen beslutade föreskrifterna skall ha begränsad
giltighetstid i avvaktan på prövningen.
Liksom i fråga om 11 § har jag utform at förevarande paragraf på
sådant sätt att den blir tillämplig i fråga om samtliga fall av delegation av
riksdagens primära norm givningskom petens enligt RF.
13 §
Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om regeringens direkt
på RF grundade norm givningskom petens. Den motsvaras i beredningens
förslag av 6 §. I hithörande frågor kan i första hand hänvisas till
fram ställningen i det allmänna avsnittet om normgivningsmakten (5.10).
I andra stycket i departem entsförslaget har i förhållande till beredning
ens förslag gjorts ett tillägg i förtydligande syfte beträffande normgivningen i fråga om den kommunala beskattningen. Någon ändring i sak är
inte åsyftad. Tillägget har tillkom m it för att det skall bli helt klart att
föreskrifter om skattesatsen vid den kommunala beskattningen inte hör
till regeringens restkompetens enligt första stycket 2. 1 den mån de i 5 §
avsedda lagbestämmelserna i detta ämne inte kompletteras med verkställighetsföreskrifter enligt första stycket 1, skall de kunna fyllas ut en
dast av kommunala organ.
Tredje stycket ger regeringen rätt att inom sitt primärområde delegera
norm givningskom petens till underordnad m yndighet. Som jag anfört i
samband med behandlingen av 11 § bör regeringen ha delegationsmöjligheter inom hela sitt kom petensom råde. Den norm givningskom petens som
kan delegeras till underordnad myndighet är inte heller här formellt
begränsad till närmare bestämmelser i ämnet utan avser bestämmelser
över huvud taget i detta. Också när det gäller delegation enligt denna
paragraf måste man i allmänhet räkna med att regeringen till den
underordnade myndigheten överlåter inte hela utan bara en del av
sin norm givningskom petens. Beträffande föreskrifter om avgifter som
faller inom ramen för regeringens restkompetens kan det dock vara
ändamålsenligt att rätten att besluta om avgifterna i sin helhet läggs i
händerna på underordnad m yndighet. Avsikten är att detta skall vara
tillåtet.
14 §
1 denna paragraf, som närmast svarar mot 7 § i beredningens förslag,
fastslås grundsatsen om riksdagens handlingsfrihet inom hela normgivningsom rådet.
21 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
**
Beträffande paragrafen kan i första hand hänvisas till fram ställningen i
det allmänna avsnittet om normgivningsmakten (5.10). Jag vill utöver vad
som sägs där tillägga följande.
Som jag redan har nämnt kan riksdagen med stöd av 89 § i nuvarande
RF göra framställningar till Kungl. Maj:t i frågor som hör till den s. k.
ekonomiska och administrativa lagstiftningen. Jag har också nämnt att
den ordningen har utbildat sig i praxis att Kungl. Maj:t i vissa fall
inhämtar riksdagens yttrande över förslag till författningar som formellt
beslutas av Kungl. Maj.t ensam. Beredningen har i 7 § i sitt förslag tagit
in bestän melser om båda de nämnda typerna av riksdagsbeslut. Dessa
bestämmelser saknar motsvarighet i det nu framlagda förslaget. Riksda
gen skall självfallet även i fortsättningen vara oförhindrad att fatta sådana
beslut som jag har nämnt nu. Eftersom dessa beslut endast har politisk
betydelse men däremot saknar rättslig verkan, kan jag emellertid inte
finna att det finns tillräcklig anledning att näm na dem i grundlagen.
15 §
Paragrafen innehåller regler om form erna för stiftande av grundlag.
Den motsvaras i beredningens förslag av 9 §.
Grundlagberedningen m. m.
Beredningen förklarar att de gällande föreskrifterna om stiftande av
grundlag enligt dess mening i stort sett är lämpliga och lägger fram ett
förslag som nära ansluter sig till gällande rätt, enligt vilken rikets
grundlagar inte kan ändras eller upphävas annat än genom konungens och
två riksdagars beslut (81 § i nuvarande RF). Beredningens förslag innebär
att grundlag skall stiftas genom två likalydande riksdagsbeslut. Före det
andra beslutet skall enligt förslaget val i hela riket till riksdagen hållas,
och detta beslut skall fattas sedan den nyvalda riksdagen har samlats.
Det förekommer för närvarande att riksdagen som vilande antar
alternativa förslag till ändring av ett grundlagsstadgande eller under en
valperiod fattar ett vilande beslut, som strider mot ett tidigare under
samma valperiod antaget vilande beslut. F örfattningsutredningen föreslog
att denna praxis inte längre skulle få tillämpas. Ett motiv för denna
ståndpunkt var att väljarna borde få veta vilket förslag de skulle ta
ställning till i riksdagsvalet mellan de två besluten i en grundlagsfråga.
Beredningen förklarar att den ansluter sig till författningsutredningens
stånd p u n kt. Beredningen förordar att i paragrafen om stiftande av
grundlag tas in en föreskrift enligt vilken riksdagen inte skall kunna
antaga ett förslag om stiftande av grundlag såsom vilande, om förslaget är
oförenligt med annat vilande grundlagsförslag. Tillvägagångssättet sägs
med denna avfattning bli att riksdagen senast i samband med det senare
beslutet upphäver det tidigare beslutet. Föreskriften innebär enligt
beredningen att det blir en uppgift för talm annen att vid ställandet av
beslutsproposition pröva de två förslagens förenlighet. Stannar talm annen
och kam m aren i skilda meningar härom skall KU enligt allmänna regler
skilja mellan dem (2 kap. 9 § förslaget till RO).
Departementschefen
I sak har jag inte t att erinra mot beredningens förslag rörande
ordningen för stiftande av grundlag. Vissa redaktionella jäm kningar bör
dock göras i den av beredningen föreslagna lagtexten.
Jag delar beredningens uppfattning att det inte är tillfredsställande
från principiell synpunkt att två sinsemellan oförenliga grundlagsförslag
skall kunna vara vilande samtidigt. Jag ansluter mig därför till beredning
ens förslag i denna fråga. Jag har emellertid gjort en viss redaktionell
ändring i beredningens förslag. Denna har föranletts av ett påpekande
under remissbehandlingen att man av den föreslagna regeln närmast får
intrycket att det är omöjligt a tt, sedan ett grundlagsförslag har antagits
som vilande, anta ett ny tt däremot stridande förslag, fastän avsikten är
att detta skall vara möjligt under förutsättning att det först antagna
förslaget upphävs. Jag vill med anledning av ett annat påpekande under
remissbehandlingen fram hålla att med u ttry c k et att ett förslag är ofören
ligt med annat vilande grundlagsförslag självfallet avses att förslagen
sakligt sett är oförenliga.
16 §
Paragrafen innehåller regler om form erna för stiftande av riksdagsord
ningen. Den motsvaras i beredningens förslag av 10 §.
Grundlagberedningen
Som förut nämnts föreslår beredningen att RO inte längre skall vara
grundlag. Detta skall ses mot bakgrund av att RO enligt förslaget skall
innehålla regler endast om riksdagens arbetsformer och inre organisation.
Tilläggsbestämmelserna i RO motsvarar närmast den nuvarande riksdagsstadgan. H uvudbestäm melserna i RO skall kunna stiftas endast i den
ordning som gäller för grundlag eller också genom ett riksdagsbeslut med
kvalificerad m ajoritet. Beredningen föreslår att det för omedelbart beslut
skall krävas att tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av
riksdagens ledamöter förenar sig om beslutet. Tilläggsbestämmelserna
skall, i analogi med vad som gäller i fråga om den nuvarande riksdagsstadgan, stiftas i samma ordning som vanlig lag.
Departementschefen
Som jag redan tidigare uttalat ansluter jag mig till beredningens förslag
att riksdagsordningen inte längre skall ha karaktär av grundlag. Jag
biträder också beredningens förslag rörande vilka regler som skall gälla
för antagande av riksdagsordningen.
Med anledning av föreskriften att tilläggsbestämmelserna skall beslutas
i samma ordning som lag i allmänhet vill jag påpeka att det nu framlagda
förslaget saknar motsvarighet till 11 § i beredningens förslag. Enligt
nämnda paragraf skulle som huvudregel gälla att annan lag än grundlag
eller riksdagsordningen stiftas genom endast ett beslut. Detta är enligt
min mening självklart och behöver inte särskilt sägas ut i RF. De
allmänna reglerna om hur riksdagen fattar sina beslut återfinns i 4 kap.
5 § RF.
17 §
1 denna paragraf fastslås den form ella lagkraftens princip. Paragrafen
överensstämmer i sak helt med 12 § i beredningens förslag. De ändringar
som har gjorts är uteslutande av redaktionell karaktär.
I fråga om den närmare innebörden av bestämmelsen i paragrafen
hänvisar jag till vad jag har uttalat i det allmänna avsnittet om normgivningsmakten (5.10). Någon motsvarande bestämmelse rörande regering
ens förordningar finns inte i RF. Att dessa kan ändras eller upphävas
genom lag följer av 14 §.
18 §
Denna paragraf innehåller de grundläggande bestämmelserna om lag
rådet. Den motsvarar 14 § i beredningens förslag och skiljer sig därifrån
endast i redaktionellt hänseende.
Gällande rätt
De grundläggande bestämmelserna om lagrådet finns nu i 21 § RF.
Enligt detta lagrum har lagrådet att avge utlåtande över de förslag till
stiftande, upphävande, ändring eller förklaring av lagar eller författningar,
vilka för sådant ändamål överlämnas av konungen.
Före den grundlagsändring som beslutades av 1970 och 1971 års
riksdagar var lagrådsgranskning obligatorisk i fråga om lagstiftningen
enligt 87 § RF och den lagstiftning som enligt särskilda bestämmelser
skall ske i den i 87 § RF föreskrivna ordningen. Numera ankommer det,
som framgår av det nyss sagda, på Kungl. Majit att bestäm m a vilka
lagförslag lagrådet skall yttra sig över.
Som ledamöter av lagrådet skall enligt 21 § andra stycket i RF
tjänstgöra tre justitieråd och en av regeringsrättens lagfarna ledam öter.
Kungl. Maj:t har möjlighet att ersätta ett av justitieråden med annan
” lagfaren, skicklig och oväldig person” . Kungl. Majit kan vidare förordna
ytterligare en ” för insikt, erfarenhet och redlighet känd person” att
deltaga i behandlingen av visst ärende. Sistnämnda möjlighet har u tn y tt
jats endast vid något enstaka tillfälle.
Grundlagberedningen
Beredningen påpekar inledningsvis att den tidigare har tillstyrkt upp
hävandet av reglerna om obligatorisk lagrådsgranskning som ett proviso
rium . Den anför härefter att den inte har funnit det praktiskt möjligt att
på ny tt föreslå en obligatorisk granskning samt föreslår att den ordning
som beslöts 1970 och 1971 skall bestå. Beredningen fram håller som skäl
till sin inställning bl. a. att åtskilliga viktiga grupper av lagar — exempelvis
grundlagar, skatteförfattningar och kom m unallagar — föll utan för den
obligatoriska granskningen, medan å andra sidan även okomplicerade
förslag och sådana förslag där lagrådets yttran de annars inte var sakligt
behövligt hamnade inom det obligatoriska granskningsom rådet. Bered
ningen anför vidare att lagrådet om möjligt inte bör arbeta på mer än två
avdelningar. Den fram håller också att det knappast är möjligt att finna
ändamålsenliga regler för att avgränsa de förslag där en lagrådsgranskning
är påkallad. Beredningen anför avslutningsvis a tt, eftersom det är ange
läget att lagrådet får yttra sig i just de fall där dess yttran de är mest
behövligt, det knappast finns någon annan möjlighet än att frågan om
remiss till lagrådet får prövas i varje särskilt lagärende.
Under hänvisning till de underhandsrem isser från u tsk o tt till lagrådet
som förekommer i praxis och till att riksdagen enligt förslaget formellt
blir ensam lagstiftare föreslår beredningen att grundlagen skall göra det
möjligt för ett u tsk o tt att genom form ligt beslut begära yttrande av
lagrådet. I beredningens förslag till riksdagsordning (4 kap. 10 §)g ö rs en
skillnad mellan lagrådet och annan statlig myndighet när det gäller
u tsk o tts rätt att inhämta yttrande. Medan yttranden från andra statliga
myndigheter än lagrådet skall kunna inhämtas redan när en tredjedel av
ledamöterna i ett utskott begär det, skall motsvarande rätt såvitt gäller
lagrådet endast tillkom m a utskottsm ajoriteten. Rätten för en minoritet
att låta u tsk o ttet inhämta yttrande begränsas enligt beredningens förslag
av att majoriteten kan motsätta sig m inoritetens önskan, om den skulle
finna att med det önskade yttran det förenat dröjsmål med ärendets
behandling skulle leda till avsevärt men. Den föreslagna skillnaden mellan
lagrådet och andra myndigheter motiveras av beredningen med att
lagrådets kompetens inte är begränsad till ett visst ämnesområde utan
sträcker sig över hela lagstiftningsfältet. Av denna anledning skulle enligt
beredningen en befogenhet för en minoritet att påkalla lagrådets bistånd
— trots de m odifikationer med vilka denna befogenhet skulle vara
försedd - kunna leda till en oacceptabel ansvällning av lagrådets
verksamhet eller till stockningar i lagstiftningsarbetet.
Herrar Hernelius och Lundström har reserverat sig till förmån för
obligatorisk remiss till lagrådet. Enligt reservanterna är det lämpligt att
bestäm m a om rådet för den obligatoriska granskningen genom hänvisning
till 7 kap. 1 och 2 §§ i beredningens förslag till RF. Vad som meddelas
genom förordning efter delegation enligt 7 kap. 5 § i beredningens förslag
bör dock falla utanför. Utanför det obligatoriska granskningsom rådet bör
enligt reservanterna också skattelagarna falla. Detta kan godtagas särskilt
på grund av att utskotten genom beredningens förslag får behörighet att
inhämta lagrådets yttrande. Som skäl för att återinföra den obligatoriska
lagrådsgranskningen anför reservanterna att granskningen i lagrådet utgör
en garanti för rättssäkerhetsintresset och för enhetlighet, konsekvens och
klarhet i rättssystem et.
Beredningen föreslår att regeringsformen i fråga om lagrådets sam m an
sättning endast skall föreskriva att det i lagrådet skall ingå dom are i
högsta domstolen och regeringsrätten samt att närmare bestämmelser i
ämnet skall meddelas i lag.
Departementschefen
Under remissbehandlingen har en del röster höjts till förmån för
reservanternas förslag om återinförande av den obligatoriska lagråds
granskningen. Man har härvid i allmänhet anslutit sig till reservanternas
uttalande att granskningen i lagrådet utgör en garanti för rättssäkerhets
intresset och för enhetlighet, konsekvens och klarhet i rättssystem et.
Som jag förklarade i samband med övergången till nuvarande ordning
med fakultativ granskning (prop. 1970:24 s. 37) är det enligt min mening
inte förenligt med en fullt konsekvent parlam entarism att tillförsäkra ett
organ som saknar parlamentarisk förankring en ovillkorlig rätt att yttra
sig i vissa lagstiftningsärenden. Även om lagrådets verksamhet otvivel
aktigt ofta är värdefull som ett led i arbetet på att få fram fullgoda
lagstiftningsprodukter, bör det ankomma på regeringen att ensam avgöra
hur dess förslag lämpligen bör förberedas och utform as.
Som ytterligare ett skäl att hålla fast vid nuvarande ordning kan
åberopas de olägenheter av arbetsteknisk natur som följer med en
obligatorisk lagrådsgranskning. Jag hänvisar även i detta hänseende till
vad jag uttalade i samband med övergången till fakultativ granskning (anf.
prop. s. 36).
Jag är således inte beredd att föreslå en återgång till ordningen med
obligatorisk lagrådsgranskning. Det kan mot bakgrund av att lagrådet
numera intar i princip samma ställning som andra remissinstanser ifråga
sättas om bestämmelser om lagrådet överhuvudtaget har sin plats i RF.
Jag har emellertid ansett mig kunna biträda beredningens förslag att
lagrådet även i fortsättningen skall nämnas i grundlag.
I likhet med beredningen anser jag att lagrådet liksom hittills huvud
sakligen bör bestå av domare från de två högsta instanserna men att det
saknas anledning att grundlagsfästa de närmare reglerna om lagrådets
sam m ansättning. Jag kommer senare att lägga fram förslag till sådana
regler avsedda att tas in i lagen (1965:186) om lagrådet.
Jag delar beredningens uppfattning att även riksdagsutskott bör kunna
inhämta yttran de från lagrådet. Jag har ingen invändning mot att en utsk o ttsm inoritet får kräva att yttrande inhämtas från lagrådet på samma
villkor som från andra statliga organ. U tskottsm ajoriteten skall alltid kun
r
na förhindra att yttrande inhäm tas, om den finner att därmed förenat
dröjsmål med ärendets behandling skulle leda till avsevärt men. Jag före
slår att enligt beredningens förslag i förevarande paragraf av R F föreskrivs
att även riksdagsutskott får inhämta yttrande från lagrådet enligt vad som
närmare anges i riksdagsordningen samt att i riksdagsordningen utskottsm inoritet tillerkänns den av mig förordade begränsade rätten att få till
stånd en remiss till lagrådet.
19 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om utfärdande av lagar samt
om kungörande av lagar och förordningar. Den motsvaras i beredningens
förslag av 15 §.
Grundlagberedningen
Beredningen föreslår att RF skall innehålla en föreskrift att regeringen
utan dröjsmål skall utfärda lag som riksdagen har stiftat. Frågan om
utfärdande av lag bör enligt beredningen liksom nu vara ett regeringsärende.
Beredningen för inte fram någon motsvarighet till författningsutredningens förslag att regeringen i stället för att utfärda en av riksdagen
beslutad lag skall kunna återsända lagen till riksdagen för ny behandling.
Enligt beredningen skulle en sådan möjlighet att hindra utfärd an det vara
mindre väl förenlig med det parlamentariska system et. Regeringen har,
enligt beredningen, möjligheter att anlägga sina synpunkter på lagförsla
gen under behandlingen i riksdagen. Ändras förhållandena efter det att
riksdagen har tagit ställning, kan regeringen, fram håller beredningen
vidare, föreslå ändring genom proposition.
Departementschefen
Beredningens uppfattning att utfärdandet av lag i princip bör ankom
ma på regeringen delas av mig. Jag föreslår emellertid ett visst begränsat
undantag från denna grundsats. Med utgångspunkt i beredningens u tta
lande, att riksdagen bör välja lagform en även för föreskrifter om
riksdagens interna angelägenheter, har en remissinstans påpekat att en
konsekvens av 15 § i beredningens förslag blir att även lagar med sådana
föreskrifter måste utfärdas av regeringen. Jag anser detta förhållande vara
mindre tillfredsställande och föreslår därför att RF skall göra det möjligt
för riksdagen att själv utfärda lagar med föreskrifter om riksdagen eller
dess m yndigheter, om föreskrifterna inte skall tas in i grundlag eller i
riksdagsordningen. Om riksdagen väljer att inte u tn y ttja denna möjlighet,
får det ankomma på regeringen att med stöd av huvudregeln utfärda även
sådana lagar. Att regeringen skall utfärda sina egna förordningar är
självklart och behöver inte nämnas i grundlag.
I
likhet med beredningen anser jag att regeringen inte bör kunna
återsända en i behörig ordning beslutad lag till riksdagen för ny behand
ling. Jag vill emellertid framhålla att enligt min uppfattning den myndig
heterna tillkommande lagprövningsrätten (jfr 5.9) för regeringens del
innebär bl. a. att denna bör ha rätt och skyldighet att vägra att utfärda en
lag som har tillkom m it i uppenbart grundlagsstridig ordning.
Utredningen om författningspublicering har påpekat att det råder en
viss oklarhet angående den närmare innebörden av begreppet utfärdande.
Det anses enligt utredningen ibland att i detta begrepp innefattas såväl
prom ulgationsbeslutet som beslutet om författningens kungörande. I
andra sammanhang åter träffar man på ett betraktelsesätt enligt vilket
kungörandet är ett från utfärdandet skilt förfarande. Utredningen anser
för sin del att kravet på kungörande är av så väsentlig betydelse för med
borgarna att det bör ha uttrycklig förankring i grundlag. Utredningen
pekar bl. a. på att en författning enligt härskande uppfattning blir bin
dande för medborgarna först efter kungörandet. Jag delar utredningens
uppfattning och föreslår att det i ett andra stycke i paragrafen tas in en
föreskrift att lagar och förordningar skall kungöras så snart det kan ske.
9 kap. FINANSMAKTEN
Detta kapitel motsvaras i beredningens förslag av 8 kap. Beredningen
föreslog bestämmelser om skatter och avgifter till staten i de två
inledande paragraferna i kapitlet om finansm akten. Som jag har angett i
det föregående har dessa bestämmelser i departem entsförslaget arbetats
in i kapitlet om lagar och andra föreskrifter (8 kap.) och i förevarande
kapitel ersatts av en föreskrift (1 §) som hänvisar till regleringen i 8 kap. I
övrigt u pptar förevarande kapitel i departem entsförslaget regler i
samma ämnen som i beredningens förslag. Dispositionen är emellertid
delvis en annan. Principen om riksdagens m akt över statens medel har i
departem entsförslaget kom m it till uttryck redan i 2 §. I samma paragraf
har också angivits de två vägar på vilka medlen tas i anspråk, genom
budgetreglering och genom s. k. specialdestination. Härefter följer i ett
sammanhang reglerna om budgetregleringen ( 3 - 5 §§). Följande paragra
fer innehåller föreskrifter om förslag till statsbudget från regeringen (6 §)
och om riksdagens princip- och organisationsbeslut (7 §). I 8 § föreslås
bestämmelser om vem som förfogar över statens medel och dess övriga
tillgångar, i 9 § om riksdagens inflytande över den statliga förm ögenhetsdispositionen samt i 10 § om dess medverkan i fråga om statens
ekonomiska förpliktelser och om organ för statlig upplåning. Kapitlets
tre sista paragrafer upptar bestämmelser om riksdagens lönedelegation
(11 §), om riksbanken (12 §) och om betalningsväsendet (13 §).
Beredningen berör under rubriken till förevarande kapitel vissa
terminologiska spörsmål. Sålunda förklarar beredningen att begreppet
stat i betydelsen budget inte längre bör användas i RF och RO.
” R iksstat” bör i enlighet härmed bytas ut mot ” statsbudget” , ” statsregle-
ring” mot ” budgetreglering” , ” tilläggsstat” mot ” tilläggsbudget” och
” statsregleringsår” mot ” budgetår” . Vidare anser beredningen att man
inte längre behöver uttrycken statsverket, riksgäldsverket och bankover
ket i RF eller RO. Uttrycket statsverkspropositionen bör enligt bered
ningen bytas ut mot ” budgetpropositionen” . Uttrycket kronan kan enligt
beredningen i lagtexten bytas mot ” staten ” , varvid emellertid även den
förvaltningssektor som lyder under riksdagen inbegrips. Beredningen
tillägger att begreppet kronan i den mån det har en specifik innebörd
alltjämt kan användas i de sammanhang som det behövs.
Vad beredningen sålunda har uttalat har godtagits eller lämnats utan
kommentar under remissbehandlingen. Också jag finner den av bered
ningen föreslagna terminologin ändamålsenlig. Jag får i det följande
anledning att beröra vissa ytterligare terminologiska frågor.
1§
I enlighet med vad jag nyss nämnde under kapitelrubriken upptar
förevarande paragrafen hänvisning till 8 kap. i fråga om regleringen av
skatte- och avgiftsm akten. Genom hänvisningen är avsett att markera
sambandet mellan beskattnings- och avgiftsm akten å ena samt befogen
heten att bestäm m a över utgiftsregleringen å den andra sidan. Dessa
befogenhetskom plex hänförs också traditionellt under begreppet finans
m akten.
Den nya RF saknar motsvarighet till det i 1809 års R F förekommande
begreppet ” ordinarie inkom ster” . Någon beteckning för eller några
särskilda regler om andra statsinkom ster än skatter och avgifter återfinns
inte i förslaget.
2 §
I paragrafen fastslås den grundläggande regeln om riksdagens bestäm
m anderätt över statens medel och anges de vägar på vilka riksdagen
bestämmer om statsm edlens användning. Bestämmelserna i paragrafen
motsvaras i beredningens förslag av föreskrifterna i 9 § första punkten
och i 8 §.
Gällande rätt
Enligt 64 § i nuvarande RF skall rikets ordinarie statsmedel och
inkomster samt bevillningarna vara under konungens disposition att
användas till de av riksdagen prövade behoven och efter den upprättade
staten. I 65 § RF föreskrivs att ifrågavarande medel inte får användas
annorlunda än som har blivit fastställt. Det kan tillfogas att enligt 68 §
R F de till riksgäldsverket anslagna medlen inte får användas till andra
behov än dem som riksdagen har fastställt. Numera anses att använd
ningen av statens penningtillgångar över huvud taget principiellt tillhör
riksdagens befogenhetsom räde.
I fråga om innebörden av 64 och 65 §§ RF har olika meningar
fram förts. Som tidigare har nämnts är emellertid nuförtiden den gängse
uppfattningen att riksdagens utgiftsbeslut har karaktär av bemyndiganden som det står regeringen fritt att mottaga eller avböja. Utnyttjas
bem yndigandet, måste emellertid de av riksdagen uppsatta villkoren
följas.
Riksdagens samtycke till utgifter lämnas framförallt genom statsregleringen som innebär att vissa på riksstatens inkomstsida upptagna
inkomster anvisas för de ändamål som anges genom de på dess utgiftssida
uppförda anslagen. RF antyder (59, 62, 64 §§) att detta är den normala
form en för riksdagens utgiftsreglering. Numera tillämpas också den s. k.
fullständighetsprincipen, som innebär att statsbudgeten bör om fatta all
statlig verksamhet och ange alla de medel som beräknas inflyta till eller
utbetalas från statliga myndigheter eller andra statliga organ. Nära
samband med denna princip har bruttoprincipen, enligt vilken för vaije
förvaltningsområde samtliga utgifter och inkomster skall komma till
synes i budgeten.
Med avsteg från de angivna principerna förekommer emellertid vissa
form er av utgiftsreglering som inte, i vart fall inte direkt, avspeglas på
riksstaten. Undantag från fullständighetsprincipen innebär att inkomster
uppbärs och tas i anspråk för särskilda ändamål helt utan för riksstaten.
Beredningen använder härför term en specialdestination vid sidan om
statsbudgeten. Det kanske viktigaste exemplet på sådan specialdestina
tion utgör inkom st- och utgiftsregleringen inom stora delar av socialför
säkringssystem et, bl. a. i fråga om den allmänna tjänstepensioneringen.
Vidare kan nämnas att avgifter och utbetalningar för prisregleringen inom
jord bruk ets och fiskets områden upptas i särskilda budgetar. Ett tredje
exempel representerar de s. k. revolverande lånefonderna, vars nyutlåning
utan att redovisas på statsbudgeten hämtas från inflytande am orteringsmedel.
Genom nettoredovisning i statsbudgeten görs undantag från brutto
principen. Beredningen talar här om specialdestination i anslutning till
statsbudgeten. Nettoredovisning innebär att endast över- eller underskott
av en verksamhet förs upp på statsbudgeten. Den tillämpas bl. a. för
affärsverkens del och beträffande av myndigheter bedriven s. k. uppdrags
verksamhet.
Från nu angivna form er av specialdestination bör skiljas vad bered
ningen betecknar som specialdestination inom statsbudgeten. Denna
innebär att vissa inkomster anslås för vissa särskilda utgifter i en
specialbudget inom statsbudgetens ram.
Riksdagens principiella frihet vid bestäm m andet av statsutgifterna kan
vara begränsad av olika skäl. Riksdagen kan sålunda inte undandra sig att
anvisa anslag som fordras för tillämpning av en samfällt stiftad lag.
Riksdagen måste också sörja för sådana anslag som fordras för att staten
skall kunna fullgöra sina skyldigheter på grund av ingångna avtal. Att
riksdagen härutöver rent faktiskt i hög grad är bunden av sina tidigare
beslut om anslag till skilda ändamål har berörts i den allmänna m otive
ringen (5.11).
F örfattningm t redningen
Utredningen föreslog att bestämmelser skulle tas upp i RF (8 kap. 5 §)
om att statens medel är under regeringens disposition och att de inte får
användas på annat sätt än riksdagen har fastställt. Enligt förslaget skulle
riksdagen genom budgetreglering bestäm m a till vilka belopp statsin
komsterna skall beräknas och anvisa anslag till de utgiftsändam ål som
riksdagen finner böra tillgodoses (8 kap. 3 §). Någon föreskrift om den
utgiftsreglering som kommer tillstånd vid sidan om statsbudgeten
upptogs inte i förslaget. I motiven förklarade emellertid utredningen att
det inte var utsagt att statsbudgeten skulle om fatta samtliga inkomster
och utgifter eller att inkomster och utgifter skulle redovisas med sina
b ruttobelopp.
Grundlagberedningen
Beredningen förklarar att någon av riksdagen oberoende rätt för
regeringen att göra utgifter i princip inte skall finnas. I 9 § första
punkten föreslår beredningen i anslutning härtill en bestämmelse med
innehåll att de medel som riksdagen har anvisat inte får användas i strid
med vad riksdagen har föreskrivit. Redan i den allmänna motiveringen
(5.11) har angetts att beredningen ger den föreslagna regeln den
innebörden att riksdagens utgiftsbeslut i princip skall verkställas. Bered
ningen påpekar att anslagsbeslut som sådana aldrig kan ligga till grund för
civilrättsliga anspråk mot staten.
Det är enligt beredningens mening naturligt att i princip samtliga
statsinkom ster och statsutgifter redovisas över statsbudgeten. Det bör
dock enligt beredningen vara möjligt att specialdestinera vid sidan av
statsbudgeten i särskilda fall. Beredningen föreslår att stöd härför ges
genom en föreskrift (8 §) i RF, enligt vilken riksdagen bestämmer i vad
mån medel som tillkommer staten får uppbäras och användas utan att
redovisas på statsbudgeten. Beredningen förklarar att den föreslagna
paragrafen ger stöd också för specialdestination i anslutning till statsbud
geten. Frågan om specialdestination inom statsbudgeten bör enligt
beredningen inte regleras i RF.
Beredningen uttalar att riksdagen i samband med att den lämnar sitt
godkännande till specialdestination vid sidan av eller i anslutning till
statsbudgeten kan bestäm m a riktlinjer för användningen och redovis
ningen av de ifrågavarande medlen. Riksdagens godkännande kan avse
viss tid eller gälla tills vidare och det kan ges som lag eller i annnan form.
Beredningen tar upp fråga om redovisningen av de statliga aktiebola
gens inkomster och utgifter och konstaterar att bolagens verksamhet
kommer till uttryck på statsbudgeten endast i den mån bolagen ger
utdelning på aktierna eller får anslag för täckning av förlust eller för lån
från staten eller i fall då anslag ges till nyteckning av aktier el. dyl.
Beredningen föreslår inte någon ändring i gällande ordning.
Departementschefen
Det viktigaste ledet i förfogandet över statens egendom utgör
avhändelser, som avser penningm edel, eller med andra ord utgifter. I den
allmänna motiveringen (5.11) har jag angivit att m akten över statsutgif
terna liksom hittills bör ligga hos riksdagen. Enligt min mening bör en
föreskrift om denna grundsats inleda de bestämmelser i förevarande
kapitel som gäller dispositionen över statens tillgångar. I enlighet härmed
bör i första stycket av förevarande paragraf föreskrivas att statens medel
inte får användas på annat sätt än riksdagen har bestäm t.
Den föreslagna föreskriften innebär inte att det är riksdagen som
verkställer utgifterna. Denna uppgift bör som hittills i allmänhet
tillkom m a regeringen. Frågan föreslås bli närmare reglerad i 8 §.
Innebörden av förevarande bestämmelse är i stället att varje utgiftsanordning av regeringen eller annan myndighet måste ha sin grund i ett
riksdagsbeslut och följa de villkor för medlens användning som riksdagen
har uppställt i sitt beslut. Som jag har utvecklat i den allmänna
motiveringen är avsikten med bestämmelsen däremot inte att rättsligt
förplikta regeringen att verkställa riksdagens utgiftsbeslut. I linje härmed
ligger att regeringen, när den ställer medel till en myndighets förfogande,
skall kunna ge ytterligare föreskrifter för användningen, förutsatt att
föreskrifterna inte strider mot innehållet i riksdagens beslut.
Med statens medel avses i första hand penningmedel men också andra
likvida tillgångar samt fordringar av kortfristig natur (finansiella om sätt
ningstillgångar). Bestämmelsen om fattar både inkom stm edel och kapital
medel. Medlen kan användas inte bara genom utgifter i mera snäv
bemärkelse utan också genom utlåning. U tlåningstransaktioner kan dock
vara att betrakta som penningplaceringar och faller då inom om rådet för
penningförvaltningen.
Bestämmelsen i första stycket bör kompletteras med föreskrifter om
de metoder genom vilka riksdagen kan reglera utgifterna. Dessa föreskrif
ter har tagits in i paragrafens andra stycke. I den allmänna motiveringen
har jag uttalat att riksdagens utgiftsbeslut normalt bör fattas inom ramen
för en budgetreglering. En budget kan betecknas som en plan för en viss
tidsperiod över inkomster och utgifter. Genom att samtliga statliga in
komster och utgifter inlemmas i en statsbudget möjliggörs en samlad
överblick över och ett samlat ställningstagande till hela den statliga sek
torn.
Det torde emellertid inte heller för fram tiden vara möjligt att
undantagslöst hävda den tidigare nämnda fullständighetsprincipen för
statsbudgetens del, än mindre bruttoprincipen. Liksom beredningen anser
jag att särskilda medel genom specialdestination vid sidan om eller i
anslutning till statsbudgeten skall kunna tas i anspråk för speciella
ändam ål. Det måste helt naturligt bli riksdagens sak att bestäm m a när
sådan specialdestination skall förekom m a.
Angående de ifrågavarande bestämmelsernas närmare utformning vill
jag framhålla följande. Med budgetreglering avses först och främst den
verksamhet som går ut på att fastställa innehållet i den årliga statsbudge
ten. Bestämmelser härom föreslås i 3 §. Under begreppet bör emellertid i
detta sammanhang föras också det särskilda förfarande, som måste
tillgripas om statsbudgeten inte har hunnit fastställas före budgetperio
dens början, samt de åtgärder som resulterar i ny inkomstberäkning eller
nya eller ändrade anslag på tilläggsbudget under löpande budgetår.
Bestämmelser i nu nämnda hänseenden föreslås i 4 och 5 §§. I båda fallen
är fråga om en verksamhet som står i bestäm d relation till statsbudgeten
och har denna som utgångspunkt.
Den föreskrift som öppnar möjlighet till specialdestination bör ges en
utformning som tydligare än i beredningens förslag anger den rättsliga
innebörden. Jag vill fram hålla att riksdagen genom specialdestination inte
endast undantar vissa medel från budgetregleringen utan också bestäm
mer vilka ändamål som skall tillgodoses. Specialdestination medger alltså
inte undantag från bestämmelsen i paragrafens första stycke. Anledning
saknas att i grundlagstexten beröra de form er i vilka utgifter kan
bestäm m as utan att uppföras i statsbudgeten.
I enlighet med dessa överväganden har i andra stycket föreskrivits att
riksdagen genom budgetreglering bestämmer om användningen av stats
medel för skilda behov, dock att riksdagen får bestäm m a i annan
ordning om ianspråktagande av medel.
Liksom hittills kommer riksdagen vid utgiftsregleringen rent faktiskt
att i stor omfattning vara bunden av tidigare åtaganden. Frågan om den
rättsliga bundenheten av åtaganden som kom m it till uttryck i lag
kommer däremot i ett något annat läge genom förslaget att riksdagen
skall vara ensam lagstiftare. Riksdagen ges härigenom alltid möjlighet att
genom beslut om lagändring få tillstånd den önskvärda överensstäm m el
sen mellan lagstiftning och utgiftsreglering. Som framgår av det följande
lägger RF inte heller några hinder i vägen för om prövning av redan
fattade utgiftsbeslut.
3 §
I denna paragraf föreslås bestämmelser om den årliga budgetregle
ringen. Motsvarande bestämmelser är också i beredningens förslag
upptagna i 3 §.
Gällande rätt
I avsnitt 4.10 har jag översiktligt redogjort för innehållet i gällande
bestämmelser och praxis i fråga om budgetregleringen. Härutöver behöver
endast följande näm nas.
För att tillgodose den finansiella beredskapen finns i 63 § i nuvarande
RF upptagna vissa specialbestäm melser. Enligt 1 m om . skall riksdagen
årligen efter förslag av konungen, i den ordning som gäller för riksstatens
reglerande, anta beredskapsstat för försvarsväsendet. Denna beredskapsstat skall upp ta de särskilda anslag som erfordras vid krigsfara eller krig
för att upprätthålla rikets fred och oberoende. Beredskapsstaten innebär
ett bemyndigande som regeringen på vissa villkor får u tn y ttja genom att
fastställa en förskottsstat. Enligt 2 mom. äger riksdagen i samma ordning
som är föreskriven i fråga om beredskapsstat för försvarsväsendet anta
allmän beredskapsstat med de anslag som kan erfordras vid ekonomisk
kris eller annat nödläge.
Förfat tn ingsu tredn ingen
Utredningen föreslog i 8 kap. 2 och 3 §§ RF föreskrifter om att
riksdagen, på grundval av ett av regeringen avgivet förslag till stats
budget för det närmast följande budgetåret, bestämmer till vilka
belopp statsinkomsterna skall beräknas och anvisar anslag till de
utgiftsändam ål som riksdagen finner böra tillgodoses. Utredningens
förslag innebar att riksdagens anslagsbeslut skulle kunna fattas successivt
och vara definitiva. Statsbudget borde alltjämt upprättas men den
behövde inte formligen fastställas av riksdagen. De garantier som kan
anses erforderliga för att garantera enhetlighet och planmässighet i
budgetbehandlingen fick enligt utredningen sökas i särskilda regler
angående handläggningen och beredningen av budgetärenden i riksdagen.
I 10 kap. 1 § i förslaget till RF upptog utredningen vidare bestäm m el
ser om att riksdagen för varje budgetår, efter förslag av regeringen, skall
antaga beredskapsbudget för rikets försvar och att den kan antaga
beredskapsbudget för ekonomisk kris eller annat nödläge. Det tillädes i
paragrafen att allmänna bestämmelser om villkor för användningen av
anslag som har upptagits i beredskapsstat ges i lag.
Grundlagberedningen
Beredningen utgår från att budgetperioden regelmässigt skall om fatta
en tid av 12 månader. Beredningen föreslår dock att möjlighet öppnas i
RF för riksdagen att när särskilda skäl föreligger fastställa statsbudget för
annan tid. Möjligheten har föreslagits i första hand med tanke på en
övergångsbudget i samband med omläggning av budgetåret. Beredningen
räknar emellertid härutöver med extraordinära lägen där det skulle kunna
te sig önskvärt att fastställa statsbudgeten för kortare tid än 12 månader.
Budgetårets förläggning föreslås blir fastslagen i RO (3 kap. 2 §), inte i
RF.
Genom statsbudgeten skall riksdagen enligt vad som föreslås i 3 §
bestäm m a till vilka belopp statsinkomsterna skall beräknas och anvisa
anslag till angivna ändamål. Beredningen fram håller att den rättsligt
betydelsefulla sidan av statsbudgeten är utgiftssidan. Beredningen fastslår
att dess förslag innebär att riksdagen fritt kan bestäm m a om anslagsindelningen, anslagsposternas storlek och anslagsform erna samt om anslagsvillkoren. Riksdagen har möjlighet å ena sidan att gå mycket långt i
detaljreglering, å den andra att ge mycket vidsträckta bem yndiganden.
Beredningen fram håller i anslutning härtill att det är viktigt att riksdagen
utform ar sina anslagsbeslut och andra beslut i samband därmed på ett
sådant sätt att det framgår vilken rörelsefrihet som ges åt adm inistratio
nen. Det bör i regeringens propositioner klart markeras vad som föreslås
vara anslagsvillkor och vad som bara är avsett som underlag för riksdagens
beslut.
Enligt beredningens mening är det ofrånkomligt att riksdagen också
för fram tiden fattar och expedierar sina beslut i anslagsfrågor successivt.
Å andra sidan kan det någon gång uppstå behov av att ompröva ett under
budgetbehandlingens gång fatta t anslagsbeslut. Någon obligatorisk om
prövning i samband med budgetens fastställande vill beredningen inte
förorda. Däremot bör redan nu föreliggande möjlighet att under samma
riksm öte fatta beslut mer än en gång i samma anslagsfråga behållas.
Beredningen förutsätter att den om prövningsm öjlighet som härigenom
ställs till förfogande används mycket sparsam t. Med hänsyftning på
möjligheten till om prövning av anslagsbesluten förordar beredningen en
föreskrift om att riksdagen formellt fastställer statsbudgeten. Härigenom
skulle budgetarbetet vara slutfört.
Som redan har nämnts föreslår beredningen grundlagsstöd för en
befogenhet för riksdagen att fatta anslagsbeslut som avser längre tid än
närmast följande budgetår. Bestämmelsen härom innehåller att riksdagen
vid budgetregleringen i fråga om särskilt anslag får besluta att det skall
utgå för annan tid än den som budgeten i övrigt gäller. Regeln är avfattad
så att den gör det möjligt att låta ett anslag löpa också på kortare tid än
för budgetår.
De nuvarande fakultativa bestämmelserna i RF om allmän beredskapsstat behöver enligt beredningen inte föras över till en ny RF. Det blir en
praktisk fråga vilken budgetteknisk form som bör väljas för att tillgodose
sådana ändamål. Däremot bör RF alltjämt slå fast att försvarsändamålen
skall tillgodoses. Beredningen före slå ra tt det sker genom en bestämmelse
om att riksdagen vid fastställande av statsbudgeten skall beakta behovet
av medel att tagas i anspråk för rikets försvar under krig, krigsfara eller
andra utomordentliga förhållanden.
Departement sc h e f en
I den allmänna motiveringen (5.11) har jag behandlat flera frågor av
allmän betydelse beträffande budgetregleringen, nämligen frågorna om
skattebeslutens formella samband med budgetregleringen, budgetens
balansering, budgetsystem et, flerårsplaneringen samt i anslutning härtill
den önskvärda omfattningen av grundlagsregleringen. Jag har också i den
allmänna motiveringen (5.3) berört spörsm ålet om budgetårets förlägg
ning. Jag hänvisar i första hand till vad jag sålunda tidigare har anfört.
Som jag fram höll i den allmänna motiveringen är det enligt min
mening inte aktuellt att för normala fall tillämpa annan budgetperiod än
12 månader. I likhet med beredningen finner jag det emellertid motiverat
att genom en bestämmelse i RF öppna en möjlighet att reglera budgeten
för annan period. Jag vill dock framhålla bestämmelsens undantagskaraktär. En definitiv övergång till en flerårsbudget bör enligt min
mening inte kunna ske utan grundlagsändring.
Budgetregleringen som sådan innefattar två m om ent, nämligen in
kom stberäkning och anslagsanvisning. Inkomstberäkningen har inte några
direkta rättsliga konsekvenser. Den är emellertid av stor indirekt
betydelse. För det första måste utgiftsregleringen naturligtvis göras mot
bakgrunden av inkom stberäkningen. För det andra bildar denna en
utgångspunkt för överväganden om skatte- eller avgiftshöjningar eller om
sänkningar av sådana pålagor. För det tredje föreligger ett direkt samband
mellan inkomstberäkningen och bedömningen av statens lånebehov. Som
jag redan har nämnt skall liksom nu krävas riksdagens medgivande för
den statliga upplåningen (jfr 10 §).
Direkt rättslig innebörd har däremot de utgiftsbeslut som riksdagen
fattar. Med den omfattning som statsbudgeten numera har fått och med
den korta tid som förflyter mellan avslutandet av budgetarbetet i
riksdagen och budgetårets början måste utgiftsbesluten fattas och
expedieras successivt för att departement och myndigheter skall hinna
vidta de förberedande åtgärder som erfordras för att besluten skall kunna
börja verkställas med budgetårets början.
Den i tiden ganska långt utsträckta budgetbehandlingen kan tänkas
motverka enhetlighet och planmässighet i riksdagens bedömning och
försvåra att konjunkturförändringar i tillräcklig omfattning blir beaktade.
Som beredningen har framhållit kan det emellertid inte komma i fråga att
till förekommande härav i ett slutskede i riksdagens budgetarbete företa
en allomfattande om prövning av budgetbesluten. De en gång expedierade
utgiftsbesluten måste i allmänhet anses som definitiva. Överblick och
samordning i riksdagens budgetbehandling bör i första hand åstadkom
mas med andra medel. Ett av motiven bakom den år 1971 genomförda
u tskottsreform en var att få tillstånd större planmässighet och klarare
linjer i riksdagens budgetberedning.
Grundlagberedningen har emellertid inte helt velat utesluta möjlig
heten till en om prövning av anslagsbeslut, som har fattats under loppet av
budgetbehandlingen, utan har föreslagit att en allmän befogenhet för
riksdagen att behandla samma fråga mer än en gång under samma
riksm öte skall gälla också utgiftsbesluten. Mot detta förslag har jag inte
någon erinran. Det kan exempelvis tänkas fall av häftig k o njunkturom
svängning där en sådan befogenhet skulle kunna vara en tillgång. Klart är
emellertid att en om prövningsm öjlighet av praktiska skäl måste utnyttjas
med mycket stor försiktighet.
Däremot ställer jag mig tveksam till beredningens förslag att omprövningsm öjligheten bör leda till att riksdagen formellt beslutar om
fastställelse av statsbudgeten. Det är ovisst vilken rättslig innebörd som
enligt beredningens förslag skall tillmätas en sådan fastställelse. Kravet på
formell fastställelse kan enligt min mening föranleda missförstånd. För
egen del anser jag att man konsekvent bör hålla fast vid att varje riksda
gens anslagsbeslut är ett med andra riksdagsbeslut jäm ställt avgörande.
Det är att märka att möjligheten till omprövning enligt förslaget gäller
samtliga riksdagsbeslut. Omprövningsmöjligheten ger därför inte anled
ning till särbehandling för anslagsbeslutens del. Härtill kommer att
beredningen räknar med att anslagsbeslut skall kunna omprövas också
efter det att budgetregleringen har blivit avslutad, nämligen genom beslut
som under löpande budgetår uppförs på tilläggsstat. Inte heller behöver
statsbudgeten formellt fastställas i syfte att hindra att anvisade medel tas
i anspråk i förtid. Det ligger i sakens natur att någon rätt inte föreligger
att disponera anslag före budgetårets början, om det inte har särskilt
medgivits i riksdagens beslut. Av nu anförda skäl förordar jag att kravet
på fastställelse av statsbudgeten utgår ur grundlagstexten. Riksdagens
befattning med statsbudgeten bör i stället beskrivas så att riksdagen
företar budgetreglering för viss budgetperiod.
En annan sak är att riksdagen vid ställningstagandet i varje anslagsfråga
måste beakta att beslutet skall ses som ett led i den större plan för den
statliga verksamheten och indirekt för hela samhällsekonomin som
statsbudgeten utgör. Detta viktiga förhållande bör komma till uttryck i
lagtexten.
Med stöd av det anförda har i första stycket av förevarande paragraf
föreskrivits att riksdagen företar budgetreglering för närmast följande
budgetår eller, om särskilda skäl föranleder det, för annan budgetperiod,
att riksdagen därvid bestämmer till vilka belopp statsinkomsterna skall
beräknas och anvisar anslag till angivna ändamål samt att besluten härom
upptas i en statsbudget. Jag vill tillägga att av 2 § andra stycket följer att
inte samtliga statsinkom ster och statsutgifter behöver ingå i budgetregle
ringen eller uppföras på statsbudgeten. Som har fram gått av den allmänna
motiveringen (5.11) har jag inte någon erinran mot den frihet som de
föreslagna bestämmelserna skänker åt riksdagen vid anslagsbeslutens
utform ning.
I enlighet med vad jag har angett i det föregående biträder jag
beredningens förslag om grundlagsstöd för budgetbeslut som avser längre
tid än närmast följande budgetår. Jag har inte heller något att invända
mot att bestämmelsen härom avfattas så att anslagsbeslut kan gälla också
kortare tid än 12 månader. I departem entsförslaget har bestämmelsen i
ämnet placerats i ett andra stycke av paragrafen och fått den lydelsen att
riksdagen kan besluta att särskilt anslag på statsbudgeten skall utgå för
annan tid än budgetperioden. Bestämmelsen ger stöd för anslagsbeslut av
det slag som de nuvarande reservationsanslagen representerar men också
22 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
**
för beslut som gäller anslag med visst belopp under ettvart av ett bestäm t
antal budgetår eller under varje budgetår tillsvidare samt för beslut om
anslag avseende annan tolvmånadersperiod än budgetåret. Jag vill
emellertid fram hålla att riksdagen här som annars är rättsligt oförhindrad
att ändra tidigare fattade anslagsbeslut och att ett anslagsbeslut som
sådant inte kan läggas till grund för civilrättsliga anspråk mot staten. Det
förtjänar också understrykas att bestämmelsen inte får u tn y ttjas så att
statsbudgeten förlorar sin karaktär av ettårsbudget. Önskemålet om att
bevara handlingsfriheten för fram tiden bildar emellertid en naturlig spärr
m o t en sådan utveckling.
Beredningens förslag angående beredskapsstat för försvarsväsendet och
allmän beredskapsstat har godtagits eller lämnats utan erinran under
remissbehandlingen. Liksom beredningen anser jag det inte behövligt att
överföra nuvarande fakultativa regler om allmän beredskapsstat till en ny
RF. Däremot bör, också i detta avseende i överensstämmelse med vad
beredningen föreslår, i RF införas en bestämmelse som ålägger riksdagen
att vid den årliga budgetregleringen beakta försvarsberedskapsändam ålen.
Grundlagsbestämmelsen bör emellertid lämna öppet i vilken budgettek
nisk form detta skall ske. I departem entsförslaget har endast vissa
redaktionella jäm kningar gjorts i den av beredningen föreslagna föreskrif
ten i äm net.
4§
Paragrafen behandlar det fallet att riksdagen inte har hunnit slutföra
budgetbehandlingen före början av ett ny tt budgetår. Motsvarande
bestämmelser har i beredningens förslag tagits upp i 5 §.
Gällande rätt
För den situationen att riksdagen inte har ” staten reglerat eller ny
bevillning sig åtagit” före budgetårets början föreskriver f. n. 109 § RF
att den förra statsregleringen och bevillningen skall fortfara till dess ny
statsreglering och bevillning beslutas. Bestämmelsen kan emellertid inte
tillämpas num era. Skattebesluten fattas i praktiken oberoende av
budgetregleringen. Och på grundval av riksdagens successiva anslagsbeslut
vidtas redan före budgetårets början sådana förberedelser att man i dessa
delar knappast kan återgå till föregående års budget. I de fall då
budgetbehandlingen inte har varit avslutad vid det nya budgetårets början
har man därför måst tillgripa andra medel än RF anvisar, t. ex.
provisorisk reglering eller tilläggsstater. Problem et ställdes på sin spets vid
upplösningen av andra kam m aren våren 1958. Riksdagen beslöt då att de
delar av budgetregleringen och bevillningen, som riksdagen redan hade
fattat beslut om, skulle gälla intill dess riksdagen hade fattat beslut om
budgeten eller annars beslutat annorlunda.
Författningsu tredningen
Som tidigare har nämnts föreslog utredningen att riksdagens anslagsbeslut skulle vara definitiva efter hand som de förelåg. Härav följde enligt
utredningen att regler för det fall att budgetregleringen inte är avslutad
vid budgetårets inträde behövdes endast för sådan del av statsbudgeten
som inte har slutbehandlats. I sådan del borde enligt utredningen den
förra statsbudgeten lända till efterrättelse till dess riksdagen har beslutat
därom . Utredningen upptog en bestämmelse med denna innebörd i 8 kap.
3 § i förslaget till RF.
Grundlagberedningen
Beredningen förordar för sin del samma lösning som författningsutredningen. Är riksdagen inte klar med budgetarbetet före det nya budget
årets b ö ljan , bör alltså de anslagsbeslut gälla som riksdagen redan har
hunnit fatta. Beredningen anmärker i lagmotiven att hinder givetvis inte
möter mot att riksdagen reglerar budgeten provisoriskt. I den mån
riksdagen inte ens provisoriskt har hunnit behandla budgeten, skall enligt
förslaget den föregående budgeten ha förlängd giltighet.
De part em en tschefen
Som grundlagberedningen påpekar måste genom särskilda bestäm m el
ser sörjas för att den statliga verksamheten kan fortsätta på legitim
grundval även om riksdagens budgetreglering undantagsvis inte skulle vara
avslutad före den nya budgetperiodens inträde. Motsvarande problem
aktualiseras däremot inte för skatternas del, eftersom skattelagarna i all
mänhet kommer att ha giltighet över budgetårsgränsen.
Den av beredningen föreslagna lösningen i fråga om budgetregleringen
har under remissbehandlingen kritiserats av budgetutredningen, som
anser att allvarliga olägenheter kan följa av en regel om att föregående
statsbudget i vissa delar skall gälla för tid under det nya budgetåret.
Utredningen nämner som exempel att anslagen för utbyggnaden av en
verksamhet eller för en större investering enligt en tidigare godtagen plan
har beräknats med olika belopp för skilda år.
Jag kan instämma i budgetutredningens kritik. Enligt min mening bör
man söka en utväg som bättre än den av beredningen föreslagna medger
en smidig anpassning till föreliggande medelsbehov och som eliminerar
risken för bristande sammanhang mellan olika delar av den budgetregle
ring som kommer att gälla under första tiden av det nya budgetåret.
Till en böljan vill jag framhålla att jag så till vida är ense med beredningen
att jag anser att beslut som riksdagen har fattat inom ramen för den
reguljära budgetbehandlingen skall ha giltighet oberoende av om budgetregleringen har blivit slutförd i tid eller inte. Det kan med den avfattning
som 3 § har fått i departem entsförslaget inte föreligga någon tvekan om
att anslagsbesluten har den angivna rättsverkan.
Vad därefter angår de delar av budgeten, sorn riksdagen inte i vanlig
ordning hinner slutbehandla, bör enligt min mening först och främst gälla
att riksdagen själv genom provisoriska beslut reglerar anslagen i den
omfattning och för den tid som behövs. Initiativ till sådana provisoriska
beslut kan utgå från regeringen eller från riksdagens u tsk o tt.
En försening av riksdagens budgetbehandling torde i främsta rum m et
aktualiseras genom ett förordnande om extra val. Kombineras ett sådant
förordnande med beslut om avbrytande av riksm öte, är risken stor att
riksdagen inte ens provisoriskt hinner besluta om behövliga anslag i
avbidan på att budgetregleringen fullföljs. I ett sådant läge vore en
möjlighet att låta anslag utgå i enlighet med regeringens budgetförslag.
Beredningen har för sin del prövat denna utväg men förkastat den. Också
jag anser att förslaget i fråga inger vissa principiella betänkligheter. I
stället vill jag förorda att det får ankomma på riksdagens finansutskott att
på riksdagens vägnar provisoriskt anvisade anslag som behövs för att
statsverksam heten skall kunna löpa utan störningar. Jag förutsätter då att
riksdagens u tsk o tt, som föreslås i 4 kap. 11 § RO, kan sammanträda
också under tid då riksm öte inte pågår.
Jag föreslår sålunda att det i förevarande paragraf föreskrivs att om
budgetreglering enligt 3 § inte kan avslutas före budgetperiodens början,
riksdagen eller, om riksm öte inte pågår, finansutskottet bestämmer om
anslag i den omfattning som behövs för tiden till dess budgetregleringen
för perioden slutförs. I departem entsförslaget till RO (tilläggsbestämmel
se 4.1 1 .1 ) föreslås en föreskrift som berättigar regeringen att i den aktuel
la situationen begära att finansutskottet sammankallas.
N är det i förevarande paragraf talas om anslagsbeslut ” i den om fatt
ning som behövs” är därmed avsett att erinra dels om att riksdagens
redan beslutade anslagsanvisningar utan vidare länder till efterrättelse,
dels om att den provisoriska regleringen till tid och omfattning skall
begränsas till vad som är nödvändigt för statsverksam hetens behöriga
gång.
I likhet med beredningen vill jag påpeka att författningsförslaget har
den innebörden att en riksdag, som efter extra val samlas för att
återupp ta den på grund av valet avbrutna budgetbehandlingen, kan bygga
vidare på de anslagsbeslut som den föregående riksdagen har fattat. Det
gör härvidlag ingen skillnad om riksdagen i sin nya sammansättning
hinner samlas före budgetårets början eller först därefter.
5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om beslut på tilläggsbudget under
löpande budgetår. Den motsvaras i beredningens förslag av 7 §.
Prop. 1973:90
Gällande rätt
1809 års RF bygger på principen att riksstaten skall utgöra en
fullständig, i förväg uppgjord plan för den kommande budgetperiodens
statshushållning. I betydande utsträckning har det emellertid visat sig att
de resurser som har ställts till förfogande i riksstaten har varit
otillräckliga. Problem et har på senare tid lösts så att riksdagen på förslag
av regeringen har beslutat anslag på ” tilläggsstat” till den löpande
budgeten. Under senare år har i allmänhet tre tilläggsstater förekom m it.
Numera brukar tilläggsstaterna inte balanseras med inkom ster.
F örfattningsutredningen
Utredningen ansåg att tilläggsbudgetar för löpande budgetår inte var
önskvärda men fann det samtidigt inte möjligt att undvika sådana
budgetar. Ytterligare anslag för det löpande budgetåret borde upptagas
på tilläggsbudget. Det borde även stå riksdagen fritt att för det löpande
budgetåret företaga ny beräkning av statsinkom ster, men sådan beräkning
behövde inte föras upp på tilläggsbudget. Utredningen föreslog bestäm
melser i 8 kap. 3 § i förslaget till RF som svarar mot vad som nu har
angetts.
Grundlagberedningen
Enligt beredningen visar erfarenheten att det knappast är möjligt att
helt undvika tilläggsanslag. Uttryckligt stöd bör finnas i RF för
tilläggsbudgetar. Ö verhuvudtaget, förklarar beredningen, bör riksdagen
vara formellt oförhindrad att höja och sänka anslag under löpande
budgetår. Den av beredningen föreslagna grundlagsbestämmelsen innehål
ler att riksdagen för löpande budgetår genom tilläggsbudget får bestäm m a
ny beräkning av statsinkom ster, anvisa nya anslag och ändra anslag.
Departementschefen
Ett system med tilläggsbudgetaruppvisarbådenackdelarochfördelar. Det
försvårar å ena sidan en samlad överblick över och avvägning mellan de
skilda utgiftsändam ålen. Å andra sidan kan det vara ett värdefullt medel
att öka den konjunkturpolitiska rörligheten i expansiv riktning på
budgetens utgiftssida. Liksom beredningen anser jag att RF bör ge stöd
för budgetregleringsbeslut under löpande budgetår. De av beredningen
föreslagna bestämmelserna har inte föranlett någon erinran under
remissbehandlingen. Jag har inte funnit skäl till annat än vissa form ella
jäm kningar i den föreslagna lagtexten.
6§
I paragrafen upptas en bestämmelse om regeringens förslag till
riksdagen till statsbudget. Paragrafen har samma innehåll som 4 § i
beredningens förslag.
Gällande rätt
Enligt 58 § i nuvarande R F skall konungen årligen för riksdagen
uppvisa statsverkets tillstånd till alla delar, till inkomster och utgifter,
fordringar och skulder. I sammanhang med uppvisandet av statsverkets
tillstånd och behov skall enligt 59 § RF framställas förslag för riksdagen
angående sättet att genom bevillningar fylla vad staten, dvs. budgeten,
kan erfordra utöver de ordinarie inkom sterna.
RF förutsätter närmast att statsverkspropositionen är fullständig. RO
räknar däremot med att propositioner i budgetärenden framläggs efter
statsverkspropositionens avlämnande (54 §). Sådana propositioner före
kommer också i betydande utsträckning. Av särskild vikt för budgetregle
ringen är den årligen, i regel i slutet av april, framlagda propositionen
angående ” riksstatens slutliga reglering” , den s. k. kom pletteringsproposi
tionen. Det har i 54 § RO särskilt nämnts att kom pletteringspropositio
nen får avlämnas efter den där angivna tiden för avlämnande av budget
propositioner.
För fa 11ni ngsu tre åninge n
Utredningen var av åsikten att det i RF borde finnas bestäm m elser,
som klarlägger vad regeringen har att iaktta för att riksdagen skall kunna
reglera budgeten. Utredningen u pptog i enlighet härmed i 8 kap. 2 § i
förslaget till RF bestämmelser om att regeringen till riksdagen skall avge
förslag till statsbudget för det närmast följande budgetåret, innefattande
förslag till beräkning av statsinkomsterna och till anslag. Utredningen
utgick från att ytterligare förslag rörande budgeten skulle kunna
framläggas efter budgetpropositionens framläggande. Detta kom till
uttryck i 2 kap. 2 § i förslaget till RO, där bl. a. kom pletteringsproposi
tionen särskilt näm ndes. Av samma paragraf framgick också att budget
propositionen skulle innehålla finansplan och nationalbudget.
Grundlagberedningen
Beredningen föreslår att det i RF föreskrivs att regeringen avger förslag
till riksdagen till statsbudget. I motiven uttalas att det av kapitlets
bestämmelser om budgetregleringen framgår att budgetpropositionen
skall uppta förslag såväl till inkomstberäkning som till anslag. Bered
ningen föreslår kompletterande bestämmelser om regeringens budgetför
slag i RO (3 kap. 2 §). Det föreskrivs där att budgetpropositionen skall
innehålla finansplan och nationalbudget och att regeringen skall avge
särskilt förslag till slutlig reglering av statsbudgeten, kom pletteringsproposition. Det förutsätts vidare i paragrafen att vissa punkter kan brytas ut
ur budgetpropositionen och bli föremål för särskilda propositioner. I
paragrafens sista stycke återfinns de i den allmänna motiveringen berörda
bestämmelserna om förslag med verkan på lång sikt. Det föreskrivs
sålunda att proposition med förslag om ny tt eller väsentligen förhöjt
anslag bör innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål
som förslaget avser. Vidare sägs att om förslag till anslag grundar sig på
plan för längre tid än den för vilken anslaget har beräknats i
propositionen, planen bör redovisas. Paragrafen i fråga anger också
tid p u n k ter för framläggande av propositioner i budgetärenden.
Beredningen gör i motiven vissa uttalanden angående innehållet i
budgetpropositionen. Denna bör uppta förslag till de föreskrifter för
anslagens utnyttjande som regeringen anser böra gälla. Det är vidare
angeläget att redovisningen i budgetpropositionen ger ett så gott underlag
som möjligt för riksdagens deltagande i den resultatkontrollerande
verksam heten, vilken tillmäts särskild betydelse för program budgeteringens del. Enligt beredningen bör budgetpropositionen upp ta också
anslagsförslag som gäller riksdagen och dess m yndigheter, men dessa
förslag bör liksom hittills utformas av riksdagens egna organ.
Beredningen förklarar att hinder inte möter mot att tyngdpunkten i de
stabiliseringspolitiska övervägandena förläggs till kom pletteringsproposi
tionen. Beredningen pekar också på möjligheten av att en proposition
med konjunkturpolitiska överväganden läggs fram för riksdagen under
hösten.
Departementschefen
Budgetpropositionen spelar en central roll i riksdagens arbete och
bildar grunden för budgetarbetet i u tsk o tt och kam mare. Den är också
regeringens viktigaste årliga handlingsprogram och därmed ett underlag
också för oppositionspartiernas politik. Jag anser det självklart att
förevarande kapitel skall innehålla en bestämmelse om budgetpropositio
nen.
Budgetpropositionen skall först och främst innehålla förslag till
inkomstberäkning och till anslag för det kommande budgetåret. Det bör
därjäm te finnas föreskrift om att propositionen skall innefatta finansplan
och nationalbudget. Dessa dokument bildar en grundval för finansutskot
tets beredning av frågorna om de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken och för budgetregleringen.
Det bör vara en strävan att riksdagen i budgetpropositionen får en
samlad överblick över rikets finanser. Denna strävan kan emellertid aldrig
helt förverkligas. Det är nödvändigt att vissa förslag bryts ut och föreläggs
riksdagen genom särskilda propositioner. Av speciell betydelse är kom p
letteringspropositionen. Genom den kan riksdagen i slutskedet av budget
behandlingen få underlag för en säkrare och aktuellare fram tidsbedöm ning än som annars hade varit möjligt. Också beträffande kom pletterings
propositionen bör finnas en föreskrift i den nya författningen.
Beredningen har föreslagit att bestämmelserna om finansplan och
nationalbudget och om kom pletteringspropositionen skall ges i RO.
Under remissbehandlingen har från ett håll kritiserats att RF inte lämnar
upplysning om de angivna aktstyckena. Enligt min mening skulle det
emellertid vara ett onödigt och för fram tiden kanske hindersam t band på
statsmakternas handlingsfrihet att uppta bestämmelser i de berörda
hänseendena i grundlag. Jag biträder alltså vad beredningen har föreslagit
om reglernas fördelning mellan RF och RO.
I den allmänna motiveringen (5.11) har jag förklarat mig inte ha något
att invända mot de av beredningen i RO föreslagna bestämmelserna om
framläggande för riksdagen av särskilt underlag för beslut med verkan på
längre sikt. I den allmänna motiveringen (5.3) har jag också diskuterat
frågan om den tid inom vilken regeringens propositioner i budgetärenden
senast bör föreläggas riksdagen.
7 §
I denna paragraf återfinns bestämmelser om s. k. princip- och
organisationsbeslut av riksdagen. Paragrafen motsvaras av 6 § i bered
ningens förslag.
Gällande rätt
De föreslagna bestämmelserna saknar motsvarighet i 1809 års RF. Vid
sidan av denna har em ellertid, som jag har nämnt i det föregående,
utbildats en praxis enligt vilken regeringen lägger fram princip- eller
organisationsförslag till riksdagen utan direkt samband med förslag till
anslag för närmast följande budgetår. Regeringen hem ställer vanligen att
riksdagen skall yttra sig över eller formligen godkänna grunderna för ett
reform förslag. Intar riksdagen en positiv hållning, fullföljer regeringen
reform arbetet. I vissa fall utarbetar och utfärdar regeringen författningar
med stöd av riksdagens ställningstagande. Oftast leder riksdagens beslut
till att regeringen sedermera återkommer med preciserade förslag till
anslag för ett följande budgetår. Riktlinjer och villkor av det slag som
föreläggs riksdagen genom de fristående princippropositionerna knyts
ofta också till regeringens anslagsförslag, vare sig dessa tas upp i
budgetpropositionen eller i s. k. särpropositioner.
Gru ndlagb eredn ingen
Beredningen förklarar att riksdagen genom regeringens principförslag
får tillfälle att på längre sikt än för nästa budgetår diskutera och ta
ställning till inriktningen av skilda reform er. Enligt beredningen bör
riksdagens deltagande i principavgörandena komma till u ttry c k genom en
grundlagsbestämmelse som anger att riksdagen vid fastställande av
statsbudget eller eljest får besluta riktlinjer för viss statsverksam het för
längre tid än anslag till verksamheten avser.
Med riktlinjer för viss statsverksam het avser beredningen enligt ett
m otivuttalande bl. a. grunder för själva verksam heten, främst ett angivan
de av målen och de huvudsakliga medlen. Också huvuddragen i den
erforderliga organisationen åsyftas. Riksdagen kan vid sin behandling av
principförslagen ange vissa ekonomiska restriktioner för den fortsatta
planeringen. Med stöd av den föreslagna bestämmelsen bör riksdagen
också kunna ta ställning till större spörsmål om program indelning av
statsbudgeten, anslagsindelning och den statliga verksam hetens redovis
ning i övrigt i statsbudgeten.
Departementschefen
Som jag redan har angivit i den allmänna motiveringen (5.11) kan riksda
gen genom princip- och organisationsbeslut ta ställning i ett vidare perspek
tiv än budgetårets till föreliggande reform planer. Många för sam hällsut
vecklingen betydelsefulla frågor kan på så sätt komma under riksdagens
bedöm ande på ett stadium , då ännu flera vägar att uppnå målen står
öppna. Enligt min mening skulle det vara en klar brist om RF med
tystnad förbigick den beslutsform varom nu är fråga. Den av beredningen
föreslagna bestämmelsen har därför efter ett par formella jäm kningar
förts in i förevarande paragraf i departem entsförslaget.
Beslut av det slag som avses i paragrafen är inte rättsligt bindande men
kan få stor faktisk betydelse för riksdagens framtida handlingsfrihet.
Denna betydelse ökar om principbeslutet kombineras med beslut om
anslag för följande budgetår eller med ett bemyndigande för regeringen
att utlägga beställningar eller på annat sätt ikläda staten ekonomiska
förpliktelser som led i förverkligandet av en plan.
8§
Paragrafen u p p tar bestämmelser om rätten att disponera över statens
tillgångar. Den motsvaras i beredningens förslag närmast av 9 § andra
punkten.
Gällande rätt
Enligt 64 § i nuvarande RF står ” rikets ordinarie statsmedel och
inkom ster” samt bevillningsmedel under konungens disposition. Av
Kungl. Maj:ts allmänna befogenhet att styra riket följer vidare att
regeringen i princip också i övrigt bestämmer förfogandet över och
förvaltningen av den statliga förm ögenheten, låt vara att Kungl. Maj:t därvid
kan vara bunden av grunder som riksdagen har fastställt och beroende av
dess godkännande i det särskilda fallet. Riksdagen kan däremot inte
direkt förfoga över den statliga egendom en, endast ge riktlinjer för och
samtycke till dispositionsåtgärder. Från vad jag nu har sagt gäller det
undantaget att medel och andra tillgångar som är avsedda för riksdagen
och dess verk är undandragna Kungl. Maj:ts dispositionsrätt.
Grundlagberedningen
Beredningen förklarar att regeringen naturligtvis inte skall disponera
över de anslag som riksdagen anvisar till riksdagens organ och myndig
heter. I övrigt är det enligt beredningens mening en naturlig sak att
anslagen ställs till regeringens disposition. Regeringen ställer i sin tur
anslagen till berörda myndigheters förfogande genom regleringsbrev eller
på annat sätt. Därvid bör regeringen få ge de ytterligare föreskrifter som
är förenliga med riksdagens anslagsbeslut. De under regeringen lydande
myndigheternas utgifter skall alltså liksom f. n. ha också ett regeringsbe
slut som grund. I enlighet med det sagda föreslår beredningen i 9 § andra
punkten i förslaget till RF en föreskrift om att de medel som riksdagen
anvisar för annan verksamhet än sådan som bedrivs av riksdagen eller dess
myndigheter står till regeringens förfogande.
Någon uttrycklig regel om vem som disponerar över statens tillgångar i
övrigt har inte tagits upp i beredningens förslag. I motiven uttalar
beredningen emellertid att det naturligen är en sak för regeringen och
övriga myndigheter att förvalta samt förfoga över statens egendom.
Departementschefen
Annat har inte ifrågasatts än att regeringen alltjämt skall vara det
statsorgan som ytterst ombesörjer dispositionen över statens tillgångar.
Denna grundsats bör enligt min mening komma till uttryck i RF inte bara
i fråga om penningmedel och andra likvida tillgångar utan också
beträffande annan statlig egendom. Jag föreslår att det sker genom en
föreskrift som säger att statens medel och dess övriga tillgångar står till
regeringens disposition. Ordet disposition är avsett att innefatta både
förvaltningsåtgärder — rättsliga och faktiska — och förfogandeåtgärder,
såsom avhändelse och pantsättning.
Den föreslagna bestämmelsen innebär att riksdagen inte kan ställa medel
direkt till en myndighets förfogande eller t. ex. avhända staten en fastighet
utan regeringens medverkan (jfr angående det senare fallet 11 kap. 8 § i
departem entsförslaget till RF). En annan sak är att regeringen i sitt
handlande på olika sätt är bunden av riksdagsbeslut. Av 2 § första
stycket i förevarande kapitel följer att statens medel inte får användas i
strid med riksdagens beslut. Samma regel har indirekt stor betydelse för
regeringens bestämmanderätt i fråga om åtskillig annan statlig egendom.
Härtill kommer att regeringen i enlighet med vad som föreslås under
följande paragraf är bunden av grunder som riksdagen beslutar angående
förfogandet över och förvaltningen av statens fasta och lösa egendom.
Att märka är också att riksdagens lagbeslut binder regeringen, t. ex. i
fråga om vilka utgifter som måste verkställas.
Att statens egendom är under regeringens disposition betyder n atu r
ligtvis inte att regeringen själv skall fatta beslut i alla uppkom m ande
frågor. Regeringen kan — och måste också i mycket betydande
omfattning — genom författningar och andra direktiv överlåta åt
underordnade myndigheter att utbetala medel och i övrigt disponera över
statens tillgångar. Regeringen kan i sådana direktiv meddela ytterligare
dispositionsföreskrifter, förutsatt att de inte strider mot vad riksdagen
har beslutat.
Från den uppställda regeln bör göras två undantag. Liksom f. n. bör
egendom som är avsedd för riksdagen eller dess myndigheter disponeras
av riksdagens egna organ. Men härtill kommer att det med tanke på
alldeles speciella fall bör finnas en möjlighet att anordna en statlig
förm ögenhetsförvaltning som är fristående i förhållande till regeringen.
Som exempel från gällande rätt kan nämnas att avgifter för den allmänna
tilläggspensioneringen enligt vad som föreskrivs i 19 kap. 5 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring går till en fond, allmänna pensionsfon
den, med vars tillgångar kostnaderna för försäkringen bestrids. Fonden
förvaltas på sätt ” Konungen med riksdagen” förordnar. Enligt reglemente
(1959:293) angående allmänna pensionsfondens .förvaltning skall de
penningmedel som ingår till fonden förvaltas av tre särskilda styrelser. En
förvaltningsform av detta slag bör ha stöd i lag. Jag förordar därför att
det i förevarande paragraf görs ett förbehåll för vad som kan vara bestäm t
i lag angående befogenhet för annan än regeringen att disponera över
statlig egendom.
Paragrafen om fattar endast tillgångar som tillkommer det offentlig
rättsliga organet staten. Egendom som tillhör aktiebolag, vilket helt eller
delvis ägs av staten, omfattas alltså inte av bestäm melserna.
9§
I paragrafen föreskrivs i första punkten att riksdagen i den omfattning
som behövs fastställer grunder för förvaltningen av statens egendom och
förfogandet över den. Det tilläggs i andra punkten att riksdagen därvid
kan föreskriva att åtgärd av visst slag skall beslutas av riksdagen.
För redogörelse för gällande rätt angående riksdagens inflytande över
den statliga förm ögenhetsdispositionen samt för författningsutredningens
och grundlagberedningens förslag i ämnet hänvisas till fram ställningen i
avsnitt 4.10. De av beredningen föreslagna bestämmelserna är upptagna i
10 §.
Departementschefen
Jag har redan i den allmänna motiveringen (5.11) angett min
inställning till frågan om form erna för riksdagens medverkan i den
statliga förm ögenhetsdispositionen. Jag hänvisar i första hand till vad jag
där har anfört och nöjer mig i det följande med kompletterande
kommentarer till de av mig föreslagna bestäm melserna.
Paragrafen föreskriver att riksdagen är skyldig att bestäm m a grunder
för den statliga förm ögenhetsdispositionen. Paragrafen gäller inte bara
den egendom som står under regeringens och dess underlydande
myndigheters disposition utan även de tillgångar som förvaltas av
riksdagsorgan. Riksdagen kan fritt avgöra vilken omfattning och vilket
innehåll som regleringen skall ha. Det kan vara lämpligt att riksdagens
föreskrifter ges i lag, men grundlagsbestämmelsen uppställer inte något
krav på lagform. Används lagform en, är det av vikt att reglerna utformas
så, att det klart framgår om de riktar sig enbart till statens företrädare
eller om de avses ha direkt civilrättslig verkan.
I paragrafens andra punkt har föreslagits en bestämmelse som innebär
att riksdagen vid fastställandet av grunderna för den statliga förmögenhetsdispositionen kan föreskriva exempelvis att egendom av visst slag inte
får avhändas staten utan att riksdagen har samtyckt till åtgärden i det
konkreta fallet. Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av den i 11 kap.
8 § RF föreslagna föreskriften att förvaltningsuppgift inte får fullgöras av
riksdagen i vidare mån än som följer av grundlag eller riksdagsordningen.
Som jag angav under föregående paragraf, ankommer verkställigheten av
den ifrågavarande åtgärden på regeringen eller annan m yndighet.
O beroende av vilka allmänna dispositionsregler som riksdagen faststäl
ler, är regeringens och övriga myndigheters handlingsfrihet vid förvalt
ningen av och förfogandet över statens egendom begränsad. I fråga om
likvida tillgångar, medel, är bestämmelsen i 2 § första stycket direkt
tillämplig. Av samma bestämmelse får emellertid vidare anses följa att
egendom som har anskaffats för medel, anvisade av riksdagen, inte får
disponeras på sätt som strider mot riksdagens anslagsbeslut. I praxis har
egendom , som har förvärvats enligt riksdagens beslut för att för
fram tiden vara statsegendom , inte ansetts kunna säljas utan riksdagens
hörande. Obrukbar eller obehövlig materiel kan försäljas, men regeringen
torde inte ensidigt kunna genom försäljning av materiel reducera t. ex.
den av riksdagen beslutade försvarsorganisationen. Vad jag har föreslagit i
denna paragraf syftar inte till rubbning av nu nämnd praxis. Jag vill
tillägga att riksdagen givetvis är oförhindrad att besluta annan användning
av viss statlig egendom än som från början var förutsatt. En sådan
om prövning kan många gånger vara önskvärd för att främja en god
hushållning med de statliga resurserna.
10 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om form erna för den statliga
skuldsättningen och om riksdagsorgan med uppgift att taga upp och
förvalta lån till staten. Den motsvaras i beredningens förslag av
bestämmelserna i 11 och 15 §§.
Gällande rätt
Som har nämnts förut kan konungen enligt 76 § i nuvarande RF inte
utan riksdagens samtycke upptaga lån eller belasta riket med ny gäld.
Bestämmelsen avser först och främst upplåning i egentlig mening. Ofta
anses den böra tillämpas också i fråga om andra utfästelser, vars
fullgörande nödvändiggör anslag av riksdagen. I varje fall anses sådana
utfästelser vanligen böra underställas riksdagen. Frågor om bl. a. köpeoch leveransavtal, ansvarighetsförbindelser, beviljande av pensioner och
inrättande av tjänster är därför i princip riksdagsärenden. Från principen
att utfästelser underställs riksdagen görs emellertid undantag för utfästel
ser som så att säga hör till statslivets normala gång och som inte
lämpligen bör belasta riksdagens tid.
Fastän nämnda grundlagsbestämmelse räknar med att Kungl. Maj:t kan
komma att uppta lån, är det i själva verket riksdagen ensam som både
beslutar om upplåningen och låter verkställa den genom ett särskilt
organ, riksgäldskontoret. I 66 § i nuvarande RF föreskrivs att riksgälds
k o n to ret förblir under riksdagens styrelse, inseende och förvaltning samt
att riksdagen ansvarar för den rikets gäld som k o n to ret om besörjer.
Riksdagen skall enligt 70 § 2 m om . RO välja fullmäktige att förvalta
riksgäldskontorets medel och tillhörigheter. Det kan anmärkas att det i
andra länder inte förekommer att statsskulden förvaltas av ett verk som
lyder under folkrepresentationen.
Författningsutredningen
Utredningen föreslog i 8 kap. 7 § i förslaget till RF en bestämmelse om
att regeringen inte utan riksdagens bemyndigande får upptaga lån eller
ikläda staten ekonomiska förpliktelser. Utredningens avsikt var att
bestämmelsen skulle svara mot praxis.
Statsskuldens förvaltning och den därmed förenade upplåningsverksamheten borde enligt utredningens mening alltjämt ombesörjas av ett
riksdagens verk. Det kunde emellertid ifrågasättas om det var behövligt
med ett särskilt verk för dessa uppgifter, som inte heller kunde handhas
oberoende av de allmänna finans- och penningpolitiska m ålsättningarna.
Med det nära samband som förelåg mellan riksgäldskontorets och
riksbankens huvuduppgifter syntes en lämplig lösning vara att riksbanken
övertog uppgiften att förvalta statsskulden, inklusive om besörjandet av
erforderlig upplåning.
En sådan lösning kunde emellertid inte genom föras utan en särskild
utredning. F örfattningsutredningen utgick därför i sitt förslag till ny RF
och RO från att riksgäldskontoret alltjämt skulle finnas kvar, men
förutsatte att den berörda frågan blev föremål för snar prövning. Den av
utredningen i RF föreslagna bestämmelsen (8 kap. 8 § tredje stycket)
innehöll att det ankommer på riksgäldskontoret att enligt riksdagens
bemyndigande uppta lån och förvalta statsskulden.
F örfattningsutredningens tanke att riksgäldskontorets huvuduppgifter
skulle föras över till riksbanken avstyrktes under remissbehandlingen
bestäm t av riksgäldsfullmäktige.
Grundlagberedningen
I saklig överensstämmelse med författningsutredningens förslag upptar
beredningen i 11 § en bestämmelse enligt vilken regeringen eller annan
statlig myndighet inte utan riksdagens bemyndigande får ta upp lån eller
eljest ikläda staten ekonomisk förpliktelse.
Beredningen förklarar att man enligt dess mening inte i RF bör låsa
fast hur handhavandet av den under riksdagen lydande statsupplåningen
bör organiseras. Detta spörsmål kan regleras i vanlig lag. I 15 § i
beredningens förslag föreskrivs därför endast att riksdagen u p p drar åt
m yndighet, som lyder under riksdagen, att taga upp och förvalta lån. Det
tilläggs att bestämmelser härom meddelas i lag. Beredningen uttalar att
den inte har tagit ställning till behovet av ändring av den nuvarande
organisationen. Vid utarbetandet av förslag till följdlagstiftning har
beredningen därför utgått från att riksgäldskontoret skall bestå tills
vidare (jfr SOU 1972:16 s. 25).
Departementschefen
I
den allmänna motiveringen (5.11) har jag förklarat att jag i det
väsentliga godtar den av beredningen föreslagna bestämmelsen om
riksdagens inflytande i fråga om den statliga skuldsättningen. Jag
fram höll också önskvärdheten av att riksdagen lämnar regeringen
tillräckligt vidsträckta bemyndiganden att ikläda staten ekonomiska
förpliktelser. Jag vill här tillägga följande synpunkter.
Befogenheten att ikläda staten ekonomiska förpliktelser har nära
samband med rätten att disponera över statens tillgångar. Det bör i
princip vara regeringens sak att göra utfästelser på statens vägnar. Jag
anser att det kan vara vilseledande att i den nu aktuella bestämmelsen
allmänt näm na att inte heller statlig myndighet kan ingå ekonomiska
förbindelser utan riksdagens medgivande. Man kan härav möjligen få
uppfattningen att en regeringen underordnad myndighet kan göra
utfästelser på statens vägnar direkt med stöd av ett riksdagsbemyndigande. Jag föreslår därför att bestäm m elsen, som i paragrafen bildar ett första
stycke, får handla endast om regeringens rätt att ikläda staten ekono
miska förpliktelser. Den befogenhet i detta hänseende som av praktiska
skäl måste tillkom m a underordnade myndigheter bör ha stöd i direktiv
från regeringens sida. Till frågan om befogenhet för ett riksdagens organ
att ta upp lån återkommer jag strax. Jag vill liksom beredningen
framhålla att förevarande bestämmelse enbart är en kom petensregel och
alltså inte reglerar frågan i vad mån en förbindelse, som myndighet med
överskridande av sin behörighet har ingått, är bindande för staten.
Behövliga bemyndiganden till regeringen att ikläda staten ekonomiska
förpliktelser bör liksom nu kunna lämnas i enkla form er i samband med
budgetregleringen. Förbindelser som — även för längre tid än närmast
följande budgetår — är nödvändiga för en myndighets löpande verksam
het torde regelmässigt kunna anses medgivna genom riksdagens beslut om
anslag till m yndigheten.
Som jag har framhållit tidigare utgör riksdagsbemyndiganden i fråga
om investeringsprogram eller andra projekt en betydelsefull form för
riksdagens direkta medverkan i den statliga reform planeringen.
Den egentliga statliga upplåningen ombesörjs för närvarande av ett
riksdagens organ, riksgäldskontoret. Liksom beredningen anser jag att
denna ordning bör kunna bestå. Riksgäldsfullmäktige har i sitt rem issytt
rande motsatt sig förslaget att riksgäldskontoret inte direkt i RF skall
utpekas som det riksdagsorgan som skall taga upp och förvalta lån. För
egen del ansluter jag mig emellertid till beredningens u p p fattning att RF
inte i detta hänseende bör binda de organisatoriska form erna.
Liksom beredningen anser jag alltså att RF endast skall ange att
myndighet som lyder under riksdagen skall ha till uppgift att ta upp lån
och förvalta statsskuld. En bestämmelse härom, som innebär att också
den ifrågavarande riksdagsm yndigheten med stöd av RF kan få befo
genhet att ingå förbindelser på statens vägnar, har uppenbarligen ett
nära samband med den i det föregående behandlade regeln om riksdagens
samtycke till utfästelser från regeringens sida. Jag föreslår därför att
bestämmelserna sammanförs i en paragraf. Bestämmelsen om det
låneförvaltande riksdagsorganet bör därvid bilda ett andra stycke i
paragrafen. Den av beredningen föreslagna formuleringen av denna
bestämmelse skulle kunna ge intrycket att riksdagen kan ge bem yndigan
de att uppta statslån endast åt den ifrågavarande riksdagsm yndigheten *
och alltså inte åt regeringen. En sådan ensam rätt för riksdagsorganet bör
inte stipuleras i grundlag. Jag förordar att bestämmelsen i stället får den
lydelsen att under riksdagen skall finnas myndighet med uppgift att ta
upp lån och förvalta lån till staten. Formuleringen innebär inte att den
angivna uppgiften måste vara den enda eller ens den huvudsakliga för den
ifrågavarande m yndigheten.
Myndighetens befogenhet att ta upp lån bör givetvis vara beroende av
riksdagens bem yndigande. Med hänsyn till att första stycket enligt vad
jag förordar direkt bör avse endast regeringens befogenhet bör kravet på
riksdagens bemyndigande uttryckligen nämnas även i andra stycket. I
detta stycke bör också i enlighet med beredningens förslag göras en
erinran om att närmare bestämmelser om den ifrågavarande myndigheten
skall finnas i lag.
Jag har inte för avsikt att föreslå att uppgiften att taga upp och
förvalta lån till staten nu skall föras över från riksgäldskontoret till annan
riksdagsmyndighet. Jag avser att återkomma till frågan om en lag om
riksgäldskontoret i samband med arbetet på följdlagstiftningen.
Enligt grunderna för förevarande paragraf torde inte heller annat riks
dagsorgan än det i andra stycket nämnda få göra utfästelser på statens
vägnar för sin verksamhet utan riksdagens tillstånd. Av riksbankens
grundlagfästa ställning som landets centralbank torde dock följa att
banken utan särskilt riksdagsmedgivande har befogenhet att ikläda sig
förpliktelser som har omedelbart samband med bankens verksam het.
11 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om riksdagens lönedelegation. Den
motsvaras i beredningens förslag av 12 §.
Gällande rätt
För att åt riksdagen trygga största möjliga inflytande vid bestämmande
av statstjänstem ännens anställningsvillkor inrättades genom grundlagsänd
ring år 1965 riksdagens lönedelegation. Enligt 62 § andra stycket i
nuvarande RF skall denna lönedelegation, om inte riksdagen för visst fall
beslutar annorlunda, i förhandlingsfrågor rörande anställningsvillkor, som
skall gälla för statens arbetstagare eller eljest tillhör riksdagens prövning,
rådpläga med ledamot av statsrådet som konungen förordnar därtill, samt
på riksdagens vägnar godkänna avtal i sådan fråga eller, om sådan fråga
har undantagits från avtal, förslag till reglering av frågan.
Gmndlagberedningen
Beredningen föreslår i sak inte någon annan ändring av grundlagsbe
stämmelserna om lönedelegationen än att det uttryckligen anges att
lönedelegationen i fråga om arbetstagare hos riksdagen och dess
myndigheter inte skall överlägga med statsråd utan med den som
riksdagen utser därtill.
Departementschefen
Bestämmelserna om riksdagens lönedelegation anknyter till regeln i
föregående paragraf om iklädande av förpliktelser. Liksom beredningen
anser jag att nu gällande regler om lönedelegationen bör överföras till en
ny RF utan annan ändring i sak än den som beredningen har föreslagit.
Jag förordar dock att det av paragrafen får framgå att lönedelegationen
skall utses inom riksdagen och att en erinran görs om att närmare
bestämmelser om delegationens sammansättning finns i RO. I departementsförslaget har vidare gjorts vissa språkliga jäm kningar i lagtexten.
12 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om riksbanken. Den motsvaras i
beredningens förslag av 13 §.
Gällande rätt
Riksbanken är ett riksdagens verk. Enligt 72 § i nuvarande RF står
banken under riksdagens garanti och förvaltas av därtill valda fullmäktige
efter samfällt stiftad lag. Banken är en statlig institution men anses
utgöra ett från kronan skilt rättssubjekt. I nämnda grundlagsparagraf
föreskrivs angående bankofullm äktige att de skall vara sju, av vilka
konungen för tre år i sänder förordnar en jäm te en suppleant och de
övriga sex jäm te sex suppleanter väljs av riksdagen för tid och på sätt i
RO sägs. Den av konungen förordnande ordinarie ledamoten är fullm äk
tiges ordförande men får inte utöva annan befattning inom riksbankens
styrelse. Fullmäktig som av riksdagen vägras ansvarsfrihet skall avgå från
sin befattning. De av konungen för fullmäktig eller suppleant meddelade
förordnandena får återkallas när konungen prövar det skäligt. I paragra
fen föreskrivs vidare att fullmäktige inom sig utser chef för riksbanken
samt inom eller utom sig en suppleant för honom att vid inträffande
förfall inträda i hans ställe med fullmäktigs rätt och ansvar.
Bestämmelser om riksdagens val av fullmäktige är upptagna i 70 § i
nuvarande RO. Varje år väljs två fullmäktige och två suppleanter för en
treårsperiod. Varje ledamot och suppleant väljs för sig. Fullmäktig
behöver inte vara ledamot av riksdagen.
Fullmäktige kan enligt 111 § RF i och för sin befattning inte mottaga
befallningar utan av riksdagen och enligt dess instruktioner och inte
heller ställas till redo och ansvar utan efter riksdagens beslut. För
fullmäktige finns särskild ansvarighetslag.
Som nyss nämndes förvaltas riksbanken av fullmäktige efter samfällt
stiftad lag. Ifrågavarande lagbestämmelser är i huvudsak upptagna i lagen
(1934:437) om Sveriges riksbank. Riksdagen har vidare utfärd at särskilt
reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning (Bankoreglem entet,
riksdagens författningssamling 1970:5).
Författningsutredningen
Det fanns enligt utredningen inte någon anledning att överväga någon
ändring av den hävdvunna ordningen i fråga om den svenska central
bankens ställning och organisation. Utredningen upptog i 8 kap. 8 § i
förslaget till RF bestämmelser bl. a. om att riksbanken är under
riksdagens garanti, att den lyder under riksdagen och att den står under
ledning av särskilda fullm äktige. Närmare bestämmelser om fullmäktige
gavs i förslaget till RO.
Grundlagberedningen
Beredningen föreslår att riksbanken skall behålla sin nuvarande
ställning. Sam ordning mellan penning- och kreditpolitiken å ena, samt
finanspolitiken å andra sidan kan enligt beredningen ske inom ramen för
nuvarande ordning.
1 13 § föreslår beredningen bestämmelser om att riksbanken lyder
under riksdagen och förvaltas av sju fullm äktige. En av dessa, vilken skall
vara ordförande men inte får utöva annan befattning inom riksbankens
ledning, och en suppleant för honom förordnas för tre år i sänder av
regeringen. De övriga sex väljs av riksdagen. I paragrafen sägs vidare att
föreskrifter om sådant val, om riksbankschef och vice riksbankschef, om
suppleanter för de av riksdagen valda fullm äktige, om riksbankens
organisation i övrigt och om dess verksamhet meddelas i RO och annan
lag. I ett andra stycke tilläggs att fullmäktig vilken riksdagen har vägrat
ansvarsfrihet är skild från sin befattning och att regeringen äger återkalla
förordnandet för ordföranden eller dennes suppleant.
De av beredningen i RO föreslagna bestämmelserna (7 kap. 4 §, 8 kap.
6 §) innebär bl. a. att den nuvarande successiva förnyelsen av riksbanks
fullmäktige slopas och att fullmäktige i stället väljs proportionellt på en
gång för tid motsvarande riksdagens valperiod.
I 9 kap. 8 § RO föreslår beredningen en bestämmelse angående
prövning av åtal mot riksbanksfullm äktig för gärning i utövningen av
uppdraget.
23 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90 * *
Departementschefen
Liksom beredningen anser jag att riksbanken alltjämt bör bestå som en
myndighet under riksdagen. Det får förutsättas att, liksom hittills, den
kredit- och penningpolitik som riksbanken bedriver samordnas inom ramen
för den av regeringen förda ekonomiska politiken. Med de av beredningen
föreslagna reglerna om val av fullmäktige i riksbanken reduceras ytterligare
risken för motsättningar mellan regering och riksbank. Förslaget innebär
nämligen att man alltid kan räkna med att det parti eller de partier på vars
förtroende regeringen grundar sin ställning också har det bestämmande
inflytandet i riksbankens fullmäktige.
De av beredningen föreslagna grundlagsbestäm melserna om riksbanken
står i överensstämmelse med gällande rätt. Enligt min mening kan
angivelsen av vilka ämnen rörande riksbanken som skall behandlas i RO
och annan lag förkortas. I övrigt föreslår jag endast ett par formella
jäm kningar i lagtexten.
13 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om penning- och betalningsväsen
det. Bestämmelserna är desamma som i 14 § första stycket och andra
stycket första punkten i beredningens förslag.
Gällande rätt
I fråga om riksbankens verksamhet föreskrivs i 72 § i nuvarande RF att
endast riksbanken äger utgiva sedlar som ” för mynt i riket må erkännas” .
Formuleringen lägger inte hinder i vägen för annan bank att utge sedlar.
Grundlagsbestämmelsen har emellertid kompletterats genom 1 § lagen
(1897:28 s. 1) med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgivnings
rä tt, så ock angående forum för riksbanken. Enligt denna paragraf är
riksbanken ensam berättigad att utge sedlar. Riksbanken skall enligt 72 §
RF vid anfordran inlösa sedlarna med guld efter deras lydelse. Undantag
härifrån kan dock under vissa angivna omständigheter medgivas av
konungen och riksdagen samfällt eller, på vissa villkor, av konungen.
Riksbankens skyldighet att inlösa sedlarna med guld har varit suspende
rad oavbrutet sedan år 1931.
Riksbankens sedelutgivningsrätt regleras genom bestämmelser i riks
bankslagen (1934:437). Om fattningen av sedelutgivningsrätten har i 9 §
gjorts beroende på storleken av den metalliska kassan. Enligt 11 § består
den metalliska kassan av guldm ynt och om yntat guld. Sedan 1948 har
emellertid tillämpats ett system som innebär att sedelutgivningsrätten
med avsteg från 9 § riksbankslagen maximeras genom särskild, för ett år i
taget antagen lagstiftning (se senast lagen, 1972:137, med särskilda
bestämmelser om riksbankens sedelutgivning). I sådan lag har brukat
intagas bemyndigande för konungen att förordna tillfälligt om sedelutgiv
ningen. Ett bemyndigande av samma slag lämnas för övrigt också i 9 §
riksbankslagen.
I
79 § 2 m om . RF föreskrivs att någon förändring i rikets mynt till
skrot eller kom inte får äga rum utan riksdagens bifall, konungens
rättighet att låta slå mynt dock oförkränkt. M ynträtten är reglerad i lagen
(1970:1028) om rikets m ynt.
Grundlagberedningen
Beredningen föreslår — liksom tidigare författningsutredningen — å ena
sidan att guldinlösningsskyldigheten utmönstras ur grundlagen, å andra
sidan att riksbankens sedelm onopol blir grundlagsfäst. Beredningen
föreslår vidare att det föreskrivs att bestämmelser om penning- och
betalningsväsendet i övrigt meddelas genom lag. Beredningens förslag
upptar också en föreskrift som ger grundlagsstöd åt sådana bemyndiganden för regeringen att bestäm m a om sedelutgivningen som nyss berördes.
Departementschefen
Riksbanksfullm äktige har i sitt remissyttrande betecknat det som
självfallet att nuvarande skyldighet för riksbanken att inlösa sina sedlar
med guld skall upphävas. Jag delar denna uppfattning. Jag ansluter mig
också till vad beredningen har föreslagit om att riksbankens ensam rätt att
utge sedlar skall grundlagsfästas och att bestämmelser om penning- och
betalningsväsendet skall ges i lag. Däremot anser jag att de av beredningen
föreslagna bestämmelserna om rätt för regeringen att efter bemyndigande
från riksdagen förordna tillfälligt i fråga om penning- och betalnings
väsendet kan utgå som obehövliga. Dessa bestämmelser har beredningen
föreslagit med tanke på de bemyndiganden som förekommer i den
tidigare nämnda lagstiftningen om sedelutgivningsrätten. Som riksbanks
fullmäktige har påpekat i sitt remissyttrande medför emellertid ett
borttagande av guldinlösningsskyldigheten att de med denna sam m an
hängande bestämmelserna i 9 och 11 §§ riksbankslagen om den m etal
liska kassan och om det i relation till denna kassa ställda sedeltaket kan
upphävas. Därmed bortfaller också behovet av den provisoriska lagstift
ningen om sedelutgivningsrätten, vilken har gällt i stället för bl. a. 9 §
riksbankslagen.
10 kap. FÖRHÅLLANDET TILL ANDRA STATER
Grundlagberedningen har funnit att den rättsliga regleringen av förhål
landet till andra stater är av så stor betydelse att en samlad behandling i
ett särskilt kapitel i RF (9 kap. i beredningens förslag) är påkallad. Jag
ansluter mig till denna uppfattning.
En utgångspunkt för den i förevarande kapitel intagna regleringen är
att handläggningen av utrikesärendena är en riksstyrelsefunktion bland
andra och att ansvaret för utrikespolitiken därför i första hand skall åvila
regeringen. Som beredningen har framhållit motiverar emellertid utrikes
politikens betydelse för rikets säkerhet att riksdagen försäkrar sig om en
vidsträckt insyn däri och ett starkt inflytande däröver. Detta synsätt
avspeglas bl. a. i reglerna på traktaträtten som råde och i reglerna om
behörighet att utfärda krigsförklaring, insätta krigsm akten i strid och i
övrigt använda militärt våld.
Kapitlet har väsentligen samma disposition som 9 kap. hos beredning
en. Den enda avvikelsen från beredningens förslag i detta hänseende
består i att alla regler om ingående av internationella överenskommelser
har samlats före regeln som behandlar frågan om uppsägning av sådana
överenskommelser. I departem entsförslaget finns sålunda reglerna om
ingående av sådana överenskommelser i 1—3 §§ (i beredningens förslag 1,
2 och 4 §§) och regeln om uppsägning i 4 § (i beredningens förslag 3 §).
1 och 2 §§
Dessa paragrafer innehåller de grundläggande reglerna om ingående av
internationella överenskom m elser. De motsvarar 1 och 2 §§ i beredning
ens förslag.
Gällande rätt
Av Kungl. Maj:ts allmänna styrelsem akt enligt 1 § i nuvarande RF
anses följa en rätt att företräda Sverige gentemot främmande stater och
mellanfolkliga organisationer. Denna rätt är uttryckligen erkänd i 12 §
RF, där det i första punkten sägs att konungen äger ingå överenskom m el
se med främmande m akt, sedan statsrådet har hörts i frågan.
I 12 § RF återfinns vidare föreskrifter om riksdagens m edbestäm m an
derätt vid tillkom sten av traktater. Om en överenskommelse med främ
m ande m akt angår en fråga som riksdagen enligt RF äger avgöra ensam
eller med konungen, skall överenskommelsen framläggas för riksdagen till
godkännande. Detsamma skall gälla i fråga om andra överenskommelser
av större vikt. I överenskommelsen skall tas in förbehåll, varigenom dess
giltighet görs beroende av riksdagens bifall. Frågan huruvida en traktat
som inte berör riksdagens lagstiftnings- eller beskattningsm akt är av
större vikt bedöm es av Kungl. Maj:t ensam under konstitutionellt ansvar.
Kravet på riksdagens godkännande är undantagslöst vad gäller traktater i
frågor där riksdagen enligt RF har beslutanderätt. Andra överenskom m el
ser av större vikt kan ingås utan riksdagens godkännande, om rikets
intresse kräver det. I sådana fall skall i stället utrikesnäm nden beredas
tillfälle att yttra sig innan överenskommelsen ingås.
F örfattningsu tredningen
Utredningen ansåg att någon motsvarighet till första meningen i 12 §
RF inte behövdes, eftersom rätten att avsluta traktater liksom befogen
heten att avgöra övriga utrikesärenden fick anses ingå som ett led i rikets
styrelse, vilken skulle tillkom m a regeringen. I fråga om riksdagens
godkännande vid avslutande av traktater anslöt sig utredningens förslag
mycket nära till gällande regler. En nyhet vara tt uttryck et mellanfolklig
organisation fördes in i grundlagstexten. Enligt utredningens mening
erfordrades inte någon föreskrift i grundlag om att överenskommelse
skulle innehålla förbehåll om att dess giltighet var beroende av riksdagens
bifall.
Grundlagberedningen
Beredningen förklarar inledningsvis att den i likhet med författningsutredningen inte finner någon anledning att föreslå några mera genom
gripande ändringar av nu gällande bestämmelse om trak tater.
Bestämmelserna i 1 och 2 §§ i beredningens förslag avser överenskom
melser med främmande stater och mellanfolkliga organisationer. U ttryc
ket mellanfolklig organisation om fattar enligt beredningen bara organisa
tioner som är rättssubjekt enligt folkrätten. Så är fallet i huvudsak med
organisationer som är sammanslutningar av stater. Detta innebär enligt
beredningen givetvis inte att regeringen skulle vara förhindrad att ingå
överenskommelser med andra icke inhemska organisationer, t. ex. frivil
liga hjälporganisationer, eller med utländska eller internationella företag.
Sådana överenskommelser faller dock under andra regler, t. ex. reglerna
om finansm akten.
Med överenskommelser av det slag som nu har behandlats jäm ställs i
beredningens förslag andra internationella förpliktelser av folkrättslig art.
Som exempel härpå nämns ensidiga förpliktelser.
Beredningen nämner vidare det fallet att Sverige tillhör en internatio
nell organisation som enligt sina stadgar kan rikta direktiv till medlem s
staterna men bara med enhälligt beslut. Enligt beredningen kan ett beslut
som på de tta sätt innebär direktiv jäm ställas med en ny överenskom m el
se, eftersom medlem sstaterna folkrättsligt sett har kvar sin handlingsfri
het. Att Sverige biträder ett sådant beslut måste, sägs det, statsrättsligt
sett betraktas som ingående av en överenskommelse.
Beredningen uttalar att regeringen såsom utövare av riksstyrelsen även
i fram tiden bör vara behörig att ingå överenskommelser med främmande
stater och mellanfolkliga organisationer. Detta slås fast i 1 § i beredning
ens förslag, där det sägs att regeringen äger ingå överenskommelse med
annan stat eller med mellanfolklig organisation och även på annat sätt
ikläda riket internationell förpliktelse. Enligt beredningen är ändamålet
med detta stadgande inte bara att ange att regeringen är behörig att
ikläda riket förpliktelser. Bestämmelsen klargör också att regeringen som
regel inte kan överlåta sin behörighet till annan m yndighet. Beredningen
öppnar dock en begränsad rätt till sådan överlåtelse i 4 § (jfr. 3 § i
departem entsförslaget).
I 2 § uppställer beredningen vissa statsrättsliga villkor för att regering
en skall få ikläda riket internationella förpliktelser. Dessa villkor
gäller riksdagens godkännande av internationella överenskommelser. En
ligt beredningen bör bestämmelserna härom vara utformade på sådant
sätt att riksdagens ställningstagande inte föregrips genom åtaganden som
regeringen gör. Fordras exempelvis en lagändring eller ett anslagsbeslut
för att Sverige skall kunna fullgöra en internationell överenskommelse,
skall regeringen enligt beredningen inte kunna ingå den utan riksdagens
godkännande. Riksdagens godkännande skall emellertid inte behöva
inhäm tas, om det motsvarande riksdagsbeslutet (lagändringen, anslagsbeslutet etc.) redan är fattat, såvida överenskommelsen inte är av större
vikt.
Beredningen nämner att nu gällande RF inte innehåller någon regel för
det fallet att uppfyllande av det internationella åtagandet förutsätter en
ändring av grundlag. Den rådande uppfattningen är enligt beredningen att
åtagandet då inte kan godkännas av riksdagen utan att grundlagsänd
ringen först har genomförts eller i varje fall att ändringsförslaget har
antagits eller antas slutligt i anslutning till godkännandet. Beredningen
hänvisar i detta sammanhang till prop. 1964:140 s. 101 och anför följande
exem pel: En konvention som förutsätter rätt till fri etablering f ö rd e an
slutna staternas medborgare inom alla näringsgrenar skulle förutsätta änd
ring av den regel i T F som innehåller att ägare till periodisk skrift skall
vara svensk medborgare eller svensk juridisk person.
Beredningen förklarar att den i sitt förslag behåller de gällande reglerna
för grundlagsändring och dessutom föreslår särskilt form krav, nämligen
kvalificerad m ajoritet, för vissa andra beslut (se t. ex. 9 kap. 5 § andra
stycket i beredningens förslag). Principen att riksdagens handlingsfrihet
inte skall elimineras bör enligt beredningens mening med tanke på dessa
fall leda till att samma krav ställs vid prövningen av den internationella
förpliktelsen.
Beredningen uttalar att dess förslag nära ansluter sig till de nu gällande
bestämmelserna såvitt gäller riksdagens prövning av internationella över
enskommelser eller förpliktelser i frågor som inte omfattas av riksdagens
kompetens i den meningen att ett riksdagsbeslut om lagändring, anslag
e. d. behövs för att åtagandet skall kunna fullgöras.
Beredningen påpekar att det under remissbehandlingen av författningsutredningens förslag uttryck tes önskemål att en ny regeringsform skulle
få en sådan avfattning och motivering att därav klart framgick regeringens
och riksdagens befogenheter i fråga om vapenstillestånd och fredsfördrag
samt att det därvid ansågs självklart att riksdagens medverkan skulle
krävas så långt det var praktiskt genom förbart. Beredningen nämner att
frågan senare har berörts även av KU (1968:20 s. 33). Beredningen anser
att ett fredsfördrag under alla förhållanden skall underställas riksdagens
prövning. Frågan om prövning i riksdagen av vapenstillestånd behandlar
beredningen i 12 kap.
Beredningen föreslår på grund av det nu anförda att internationell
överenskommelse eller förpliktelse skall föreläggas riksdagen för prövning
dels om den förutsätter ett riksdagsbeslut för att kunna genom föras, dels
om den innebär slutande av fred. Även annan internationell överenskom
melse eller förpliktelse skall enligt förslaget föreläggas riksdagen för
prövning om den är av större vikt. Prövningen i riksdagen skall dock i
detta fall på vissa villkor kunna ersättas med en föregående rådplägning i
utrikesnäm nden.
Prövningen i riksdagen av en internationell överenskommelse skall
enligt beredningens förslag i regel följa vanliga bestämmelser om behand
lingen av riksdagsärenden. Beredningen föreslår dock att särskilda form
krav som gäller för det riksdagsbeslut som förutsätts (t. ex. två riksdags
beslut med val emellan såsom vid grundlagsändring) skall tillämpas också
vid prövningen av den överenskommelse som korresponderar med beslu
tet.
Beredningen påpekar till sist att dess förslag inte innehåller någon
motsvarighet till den nuvarande regeln a tt, då riksdagens godkännande
förutsätts, överenskommelsen skall innehålla ett förbehåll därom . Det har
ansetts tveksam t, i vad mån ett sådant förbehåll är folkrättsligt verksamt.
Härtill kommer enligt beredningen att det syfte som den nuvarande
regeln avser att fylla kan anses bli i viss utsträckning tillvarataget genom
artikel 46 i 1969 års W ien-konvention om traktaträtten . I denna stipule
ras att en stat kan begära upphävande av en överenskommelse om den har
slutits i uppenbar konflikt med en intern kom petensregel av grundläggan
de betydelse.
De par tem entschefen
Beredningens förslag innebär inte något avsteg från den i gällande rätt
fastslagna grundsatsen, att internationella överenskommelser skall ingås
av regeringen. Inte heller vad gäller frågan om riksdagens godkännande av
sådana överenskommelser skiljer sig beredningens förslag i något avgöran
de hänseende från gällande rätt. Jag anser att beredningens förslag är
lämpligt och ansluter mig till det i sak. Jag föreslår dock vissa ändringar
av huvudsakligen redaktionell art.
Beredningen fastslår i 1 § att regeringen vid sidan av sin behörighet att
ingå internationella överenskommelser även har kompetens att på annat
sätt ikläda riket internationella förpliktelser. Denna distinktion, som har
goda skäl för sig, återkommer på flera ställen i de närmast följande
paragraferna. Det är enligt min mening lämpligt att förenkla lagtexten
genom att inte särskilt nämna ensidiga åtaganden av internationella
förpliktelser i kapitlets inledande paragrafer utan i stället i en särskild
föreskrift (jfr- 4 § i departem entsförslaget) slå fast att bestämmelserna i
de närmast föregående paragraferna äger motsvarande tillämpning på
sådana åtaganden.
I fråga om föreskriften i 1 § förklarar beredningen att en huvuduppgift
för denna är att klargöra att i princip ingen annan än regeringen är
behörig att på rikets vägnar ingå internationella överenskommelser. Jag
anser att föreskriften bör formuleras om så att detta framgår klarare än i
beredningens förslag.
Som beredningen har uttalat innebär kravet på att riksdagen skall
godkänna en internationell överenskommelse att regeringen inte skall
få ingå en sådan överenskommelse med för riket bindande verkan
förrän riksdagens godkännande föreligger. Det har under rem issbehand
lingen påpekats att de av beredningen i 2 § föreslagna bestämmelserna
emellertid närmast ger vid handen att riksdagens prövning skall ske först
efter det att regeringen har träffat en bindande överenskommelse. Jag
anser att denna kritik är befogad. I departem entsförslaget har 2 § därför
getts en utformning som klart anger att fråga är om föreskrifter som
anger förutsättningarna för regeringens statsrättsliga kompetens att med
u tn y ttjan de av sin i 1 § fastslagna behörighet binda riket genom intern a
tionella överenskom m elser.
Ett av de fall där enligt en särskild föreskrift i beredningens förslag en
internationell överenskommelse alltid skall underställas riksdagen är när
överenskommelsen innebär slutande av fred. Jag kan inte finna att denna
föreskrift är nödvändig. Ett fredsavtal måste alltid anses vara av sådan
betydelse att det på grund av bestämmelserna i tredje stycket första
punkten kräver riksdagens godkännande. Situationen då ett fredsavtal
skall ingås kan vidare så gott som aldrig tänkas vara sådan att regeringen
skulle kunna hävda att rikets intresse kräver att avtalet ingås utan att det
godkänns av riksdagen. Annorlunda torde det förhålla sig vid ingående av
vapenstillestånd. Särskilda regler om detta finns i 13 kap. 8 § i d eparte
mentsförslaget.
Jag ansluter mig i övrigt till beredningens uttalanden angående inne
börden av bestämmelserna i förevarande paragrafer.
3 §
Genom bestämmelserna i förevarande paragraf i departem entsförslaget
öppnas en viss möjlighet för regeringen att överlämna till förvaltnings
myndighet att ingå internationella överenskommelser. Bestämmelserna
återfinns i beredningens förslag i 4 §.
Beredningen påpekar att det i angelägenheter av mindre räckvidd,
särskilt i fråga om tillämpning av överenskommelser med generell syft
ning, såsom post- eller telekonventioner, sedan länge har följts den praxis
att statlig förvaltningsm yndighet, efter uttrycklig eller underförstådd
delegation från regeringen, har tillåtits ingå överenskommelse med m o t
svarande myndighet i annat stat. Jag delar beredningens uppfattning att
denna praxis bör få uttryckligt stöd i RF. Liksom beredningen anser jag
att myndighetens behörighet bör kunna grundas endast på ett klart
bemyndigande och att sådan behörighet skall kunna föreligga uteslutande
i fall då det inte fordras någon behandling i riksdagen eller i utrikesnäm n
den. Bemyndigandet bör kunna avse såväl viss fråga som visst slag av
frågor.
Som beredningen har påpekat kommer bestämmelsen i paragrafen
huvudsakligen att tillämpas i fråga om sådana överenskommelser som en
svensk förvaltningsmyndighet ingår med motsvarande förvaltningsm yn
dighet i ett annat land. Bestämmelserna bör emellertid inte utesluta att
en svensk förvaltningsmyndighet tilläggs behörighet att sluta överenskom
melser även med regering eller m inisterium . Detta kan, som beredningen
näm ner, få betydelse i fall då motsvarande förvaltningsuppgift i den
främmande staten handläggs av sådant organ.
4§
Genom denna paragraf, som delvis motsvaras av 3 § i beredningens
förslag, görs bestämmelserna i 1—3 §§ i departem entsförslaget tillämpliga
dels i fråga om ensidiga åtaganden av internationella förpliktelser, dels i
fråga om uppsägning av internationella överenskommelser och förpliktel
ser.
Föreskrifterna i 1, 2 och 4 §§ i beredningens förslag gäller enligt
uttryckliga bestämmelser i varje paragraf inte bara internationella över
enskommelser utan även ensidiga åtaganden av internationella förpliktel
ser. Som jag redan har nämnt under 1 och 2 §§ kan man göra lagtexten
enklare och mera lättläst genom att i kapitlets inledande paragrafer tala
endast om internationella överenskommelser och därefter genom en
särskild regel i förevarande paragraf göra stadgandena tillämpliga även på
åtaganden av förpliktelser. Någon ändring i sakligt hänseende åsyftas
givetvis inte med denna ändring.
I 3 § beredningens förslag finns föreskrifter om riksdagens och utrikesnäm ndens medverkan vid uppsägning av internationell överenskommelse.
Enligt detta stadgande skall bestämmelserna om behandling i riksdagen
eller utrikesnäm nden av internationell överenskommelse eller förpliktelse
ha motsvarande tillämpning på uppsägning av sådan överenskommelse
eller förpliktelse. Beredningen förklarar att denna föreskrift inte innebär
att uppsägning nödvändigtvis skall behandlas i riksdagen eller utrikes
nämnden därför att den överenskommelse eller förpliktelse, som skall
sägas upp, vid ingåendet behandlades där. Uppsägningen skall enligt
beredningen bedöm as självständigt. F ö ru tsätter uppsägningen lagändring
e. d. skall den således prövas i riksdagen. Är den, tagen för sig, av större
vikt skall den underställas riksdagen eller behandlas i utrikesnäm nden.
Beredningens förslag i nu behandlat hänseende har inte utsatts för någon
kritik i sak under remissbehandlingen. Jag förordar att frågan om
riksdagens och utrikesnäm ndens medverkan vid uppsägning av internatio
nell överenskommelse eller förpliktelse regleras i enlighet med bered
ningens förslag.
Beredningen har inte lagt fram förslag till regler om vem som skall vara
behörig att på rikets vägnar säga upp en internationell överenskommelse
eller förpliktelse. Det behöver enligt beredningen inte uttryckligen anges
att regeringens behörighet att ingå internationell överenskommelse eller
förpliktelse också innefattar behörighet att säga upp sådan. Sannolikt har
beredningen avsett att detsamma skall gälla i fråga om förvaltningsm yn
digheter.
Det kan visserligen sägas att det är självklart att det organ som är
behörigt att ingå en internationell överenskommelse också är behörigt att
företräda riket när överenskommelsen skall sägas upp. Det är emellertid
enligt min mening mest följdriktigt att ha uttryckliga grundlagsregler
angående alla m om ent i uppsägningsförfarandet. Jag förordar att u p p
sägning av internationell överenskommelse eller förpliktelse regleras i
samma utsträckning som ingåendet av sådan överenskommelse. Detta kan
ske genom en föreskrift i förevarande paragraf att bestämmelserna i
1—3 §§ skall äga motsvarande tillämpning på uppsägning av internationell
överenskommelse eller förpliktelse.
5 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om överlåtelse av svenska
offentliga organs uppgifter till internationella organisationer, främmande
stater och andra icke svenska samfälligheter. Den överensstämmer med
5 § i beredningens förslag.
Första stycket
Gällande rätt
Bestämmelserna i 81 § tredje stycket i nuvarande RF, vilka kom till
1964—65, gör det möjligt att i vissa fall bryta igenom regeln att en
traktat eller konvention, som för Sveriges vidkommande förutsätter en
grundlagsändring, kan ingås först sedan grundlagsändringen är genom
förd. Enligt bestämmelserna kan beslutanderätt, som enligt RF tillkom
mer konungen och riksdagen, gemensamt eller var för sig, eller annat
statligt organ och inte avser frågor om stiftande, ändring, förklaring eller
upphävande av grundlag, i begränsad omfattning överlåtas på mellanfolklig organisation för fredligt sam arbete, till vilken riket är eller skall bli
anslutet. Beslut om sådan överlåtelse kan — förutom i den ordning som
gäller för grundlagsändring - fattas samfällt av konungen och en riksdag,
om iakttagande av grundlagsändringsform en skulle medföra för riket
menlig tidsutdräkt. 1 sistnämnda fall erfordras för beslutet att i riksdagen
minst fem sjättedelar av de röstande och minst tre fjärdedelar av
ledamöterna instämmer i beslutet. Innebörden härav är att grundlagen i
praktiken i vissa fall kan ändras genom ett enda beslut utan att detta
kommer till synes i grundlagstexten. En av vinsterna med denna kon
struktion är att den mellanfolkliga organisationen inte blir grundlagsfäst.
En befogenhetsöverlåtelse kan återkallas genom ett enda beslut med
vanlig m ajoritet.
Grundlagberedningen
G rundlagberedningen föreslår att bestämmelserna i 81 § tredje stycket
i nuvarande RF förs över till den nya grundlagen utan väsentliga
ändringar. Även enligt förslaget skall beslutanderätt kunna överlåtas
endast i begränsad om fattning. 1 enlighet med principen i förslaget att lag
skall stiftas av riksdagen ensam bör enligt beredningen även befogenheten
att besluta med stöd av denna bestämmelse läggas på riksdagen ensam.
Lagformen finner beredningen vara den naturliga form en för beslut om
överlåtelse av konstitutionell befogenhet. Den bör emellertid inte vara
obligatorisk.
Beredningen förklarar att de föreslagna bestäm m elserna, i likhet med
nuvarande, avser befogenhet som i avsaknad av bestämmelserna inte
skulle kunna fråntas ett i dem avsett organ utan ändring av RF. Vad som
avses är enligt beredningen i första hand de befogenheter som förslaget
tillägger riksdagen och regeringen, för riksdagens vidkommande främst
lagstiftning, beskattning och budgetreglering och för regeringens vidkom
m ande sådana funktioner som ryms inom befogenheten att styra riket,
exempelvis att utfärda föreskrifter i de hänseenden som framgår av
förslaget. Talm annens befogenheter med avseende på regeringens till- och
avsättande sägs också principiellt sett höra dit, liksom statsministerns
befogenhet att förordna och entlediga m inistrar; här torde dock enligt
beredningen förbehållet om ” begränsad om fattning” utesluta överlåtelse
av befogenhet till mellanfolklig organisation.
Den högsta dom sm akten hör också enligt beredningen till de befogen
heter som inte utan grundlagsändring eller beslut enligt detta stycke kan
överlåtas till mellanfolklig organisation. Bestämmelserna i 10 kap. i
beredningens förslag om högsta domstolen och regeringsrätten innebär
visserligen att rätten att fullfölja talan dit kan begränsas genom lag. De
medger emellertid inte att högre dom stolsinstans inrättas. Beredningen
nämner vidare att resningsbefogenheten är lagd uteslutande hos de två
högsta dom stolarna. Att överföra tillämpning av svensk lag till utländska
eller internationella organ som är undandragna den kontroll som ligger i
resningsinstitutet innebär enligt beredningen en begränsning av de högsta
domstolarnas grundlagsenliga uppgifter och kräver därför ändring av
grundlag eller, såvitt det är fråga om överlåtelse till mellanfolklig
organisation för fredligt sam arbete, beslut enligt första stycket.
Beredningen diskuterar vidare frågan om överlåtelse av uppgifter på
mellanfolklig dom stol. Beredningen förklarar att den anser det uppenbart
att t. ex. högsta dom sm akten inte ens ” i begränsad om fattning ” skall
kunna överlåtas till en fristående mellanfolklig domstol under lindrigare
förutsättningar än dem som enligt paragrafen skall gälla vid överlåtelse
därav till mellanfolklig organisation. Det synes beredningen å andra sidan
inte heller rimligt att göra en sådan överlåtelse helt omöjlig utan ändring
av grundlag. Fall kan enligt beredningen tänkas då en fristående mellan
folklig domstol är mera ändamålsenlig från svensk synp u n k t än en
domstol som tillhör en mellanfolklig organisation. Eftersom det inte är
helt klart att uttryck et ” mellanfolklig organisation” om fattar även
mellanfolklig dom stol, föreslår beredningen därför att stadgandet u t
tryckligen jäm ställer mellanfolklig domstol med internationell organisa
tio n för fredligt samarbete.
Grundlagberedningen erinrar om att både den gällande regeln i 81 §
tredje stycket RF och den av beredningen föreslagna regeln om fattar
överlåtelse av sådan rättskipning gentemot enskilda, som annars utövas av
exempelvis högsta dom stolen, men inte accepterande av jurisdiktion hos
domstol för rättskipning mellan stater, sådan sqm utövas av den interna
tionella domstolen i Haag. Beredningen förklarar att en sådan domstol väl
kan sägas vara ett överstatligt organ. Genom att erkänna den förbinder sig
Sverige att utforma sitt interna regelsystem eller i övrigt fatta interna beslut
så att de anpassas till domstolens utslag. Bundenheten är emellertid
endast folkrättslig.
D epartem entsch efe n
Vårt deltagande i det allt närmare internationella sam arbetet har
medfört behov av en möjlighet att med kort varsel överlåta k o n stitu tio
nella befogenheter till internationella organ. En sådan möjlighet öppnas
f. n. genom bestämmelserna i 81 § tredje stycket RF. De av beredningen
föreslagna bestämmelserna ansluter sig mycket nära till de nu gällande.
Jag delar beredningens uppfattning att den 1964 -6 5 valda lösningen är
ändamålsenlig och bör behållas.
De av beredningen föreslagna bestämmelserna skiljer sig från nu
gällande bestämmelser främst därigenom att de är begränsade
till att avse beslutanderätt som tillkommer sådana organ som är uttryck
ligen angivna i RF. Svea hovrätt har i sitt remissyttrande gett uttryck för
uppfattningen att det saknas sakliga skäl för denna begränsning. Jag vill
med anledning av detta framhålla att beredningens förslag i det nämnda
avseendet närmast får ses som ett tillägg i förtydligande syfte. Någon
ändring i sak i förhållande till vad som nu gäller är inte avsedd. Med
hänsyn härtill finner jag för min del att den föreslagna ändringen bör
göras. Frånsett några obetydliga ändringar av rent redaktionell art
föreslår jag sålunda att de här aktuella bestämmelserna får den lydelse
som har föreslagits av beredningen. Mot vad beredningen har uttalat om
bestämmelsernas innebörd har jag inte något att erinra.
Andra stycket
Grundlagberedningen
Enligt beredningen innebär de i beredningens förslag till RF intagna
bestämmelserna om rättskipning och förvaltning bl. a. att varken rättskip
ning eller förvaltning kan överlåtas till utländska eller mellanfolkliga
organ utan uttryckligt grundlagsstöd. Beredningen förklarar att ett sådant
stöd i viss utsträckning ges i 5 § första stycket. Det alltmer ökande
internationella sam arbetet gör det emellertid enligt beredningen önskvärt
att kunna överföra rättskipnings- och förvaltningsuppgifter till icke
svenska organ i större omfattning och i något enklare form än som
förutsätts som normalt i första stycket. Beredningen pekar i detta
sammanhang på Sveriges med stöd av lagen (1959:590) om gränstullsam
arbete med annan stat träffade överenskommelser med Norge och
Finland om sådant samarbete varigenom svenska förvaltningsuppgifter i
viss omfattning har överflyttats till myndigheter i sistnämnda stater.
Beredningen förklarar att den med anledning av det anförda i andra
stycket har tagit in en bestäm m else, som gör det möjligt för riksdagen att
även i andra fall än som avses i första stycket överflytta rättskipningsoch förvaltningsuppgifter till icke svenska organ. Enligt den föreslagna
bestämmelsen kan rättskipnings- eller förvaltningsuppgift, i annat fall än
som avses i första stycket, överlåtas till annan stat, till mellanfolklig
organisation eller eljest till icke svensk inrättning eller samfällighet, om
riksdagen medger det genom ett beslut, varom minst tre fjärdedelar av de
röstande förenar sig, eller genom beslut i den ordning som gäller för
stiftande av grundlag. Beredningen påpekar att ett beslut med kvalifice
rad majoritet bör vara den normala beslutsform en i de fall som avses med
andra stycket. Beredningen fram håller vidare att bestämmelsen har
utform ats så att den i största möjliga utsträckning beak tar de skiftande
form er i vilka det internationella sam arbetet bedrivs eller kan komma att
bedrivas.
Beredningen påpekar att de befogenhetsöverlåtelser som kan innebära
djupa ingrepp i rättsordningen genom gående faller under första stycket i
paragrafen och alltså normalt förutsätter grundlagsändring. De fall som
kommer under andra stycket torde enligt beredningen i stort sett vara av
mer alldaglig natur. Beredningen säger sig ha funnit det angeläget att
bestämmelsen å ena sidan utformas så att ett beslut i allmänhet skall
kunna fattas utan tidsutdräkt men å andra sidan ger större säkerhet mot
påtryckningar utifrån än gällande grundlagsregler, som i detta hänseende
inte innehåller några särskilda formkrav.
Departementschefen
Sveriges överenskommelser med Norge och Finland om gränstullsam
arbete har ansetts vara förenliga med nu gällande R F. Riktigheten av
denna uppfattning har emellertid ifrågasatts och det torde i varje fall vara
osäkert om det för närvarande skulle vara möjligt att efter vanligt
m ajoritetsbeslut i riksdagen överlämna mera omfattande rättskipningseller förvaltningsuppgifter till icke svenska organ. Under alla om ständig
heter innebär regelsystemet i den nu föreslagna RF att överlåtelse av
offentligrättslig befogenhet till icke svenska organ kan ske endast med
uttryckligt stöd i grundlag. Jag delar beredningens u p p fattning att sådan
överlåtelse bör kunna förekomma även i andra fall än som avses i första
stycket.
Det har under remissbehandlingen av beredningens förslag hävdats att
det inte föreligger något behov av att för de fall som avses i andra stycket
ha en särskild beslutsordning med krav på kvalificerad m ajoritet. Man
stöder sig härvid på beredningens uttalande att det skall vara fråga om att
överlåta uppgifter som i stort sett torde vara av mer alldaglig natur. Jag
delar uppfattningen att bestämmelserna kan förväntas huvudsakligen
komma till användning i sådana sammanhang. Eftersom bestämmelserna
om fattar varje rättskipnings- och förvaltningsuppgift som inte i RF är
k n u ten till ett där angivet organ, medger de emellertid överlåtelser också
av ganska betydelsefulla funktioner. Skall m an kunna godta regler att
kom petensöverlåtelser kan ske genom riksdagsbeslut med vanlig m ajori
tet, måste reglerna enligt min uppfattning ges ett betydligt snävare
tillämpningsom råde än de nu föreslagna. Vill man i så fall undvika att få
ett mellanrum mellan de olika överlåtelsereglernas tillämpningsom råden
inom vilket befogenhetsöverlåtelser över huvud taget inte kan äga rum
trots att det där är fråga om mindre betydelsefulla beslutsbefogenheter
än som avses i första stycket, blir man tvungen att utvidga det område
som skall omfattas av första styckets form krav. Enligt m in uppfattning
skulle detta i onödigt hög grad försvåra överlåtelser av offentligrättsliga
uppgifter till utländska eller internationella organ. Jag kan inte finna
annat än att den av beredningen föreslagna lösningen innebär en lämplig
avvägning mellan olika intressen och jag förordar att andra stycket
utformas i enlighet med beredningens förslag.
6 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om regeringens samverkan
med utrikesnäm nden. Den överensstämmer i allt väsentligt med 6 § i
beredningens förslag.
Gällande rätt
Enligt 54 § första stycket i nuvarande RF skall vaije riksdag tillsätta en
nämnd med uppgift att med konungen rådpläga om ärenden, som angår
rikets förhållande till främmande m akter. Rådplägning med denna utrikesnäm nd bör äga rum i alla utrikesärenden av större vikt före avgöran
det. I andra stycket av samma paragraf föreskrivs att ministern för utrikes
ärendena i början av varje riksdag och sedermera så ofta om ständigheter
na föranleder det skall lämna nämnden en fram ställning av de allmänna
utrikespolitiska förhållanden, som kan erhålla betydelse för riket.
Första stycket i 54 § RF utgår från att det finns två olika huvudgrup
per av utrikesärenden, nämligen ärenden ” av större vikt” och övriga
ärenden. Endast beträffande den första gruppen av ärenden har utrikes
nämnden rätt att bli hörd. Enligt den förhärskande uppfattningen
föreligger, trots att lagtexten endast talar om att rådplägning bör äga
rum , en skyldighet för regeringen att rådpläga med nämnden i alla
utrikesärenden som tillhör denna grupp. Endast om rådplägning inte
hinns med på grund av ett ärendes brådskande natur får regeringen fatta
beslut i saken utan att ha hört näm nden.
Genom bestämmelserna i andra stycket i 54 § RF säkerställs att
utrikesnäm nden får fortlöpande allsidig orientering om förhållandena på
det utrikespolitiska om rådet. Denna orientering sker numera huvudsak
ligen på så sätt att nämndens ledamöter och suppleanter regelbundet
tillställs skriftliga utrikespolitiska översikter.
För fa ttningsu tred ningen
F örfattningsutredningens förslag anslöt sig i sak nära till gällande rätt.
Utredningen föreslog att utrikesnäm nden skulle behållas som riksdagens
organ för det närmare sam arbetet mellan regering och riksdag i utrikes
politiska ärenden. Enligt utredningens mening borde i R F upptagas ett
uttryckligt stadgande om skyldighet för regeringen att med nämnden
d ry fta det allmänna utrikespolitiska och försvarspolitiska läget. I fråga
om skyldighet för regeringen att rådpläga med nämnden i utrikesärenden
av större vikt borde enligt utredningen gällande ordning behållas. U tred
ningen föreslog i tydlighetens intresse att term en ”utrikesärenden” skulle
ersättas med uttryck et ” ärende som angår rikets förhållande till främ
m ande stat eller mellanfolklig organisation” . Vidare föreslogs en före
skrift att utrikesnäm ndens ledam öter, där så kunde ske, i förväg skulle få
del av alla upplysningar av betydelse i ärenden i vilka rådplägning med
nämnden skulle äga rum.
Grund lagh eredn ingen
Beredningen har föreslagit bestämmelser som innebär att regeringen
fortlöpande skall hålla utrikesnäm nden underrättad om de utrikespolitis
ka förhållanden, som kan få betydelse för riket, och d ry fta dessa med
nämnden så ofta det behövs. I alla utrikesärenden av större vikt skall
regeringen enligt förslaget före avgörandet rådpläga med näm nden, om
det kan ske.
Beredningen förklarar att dess förslag nära ansluter sig både till
gällande rätt och till författningsutredningens förslag. Vad gäller u ttry c
ket ” utrikespolitiska förhållanden” uttalar beredningen att detta självfal
let om fattar de utrikespolitiska sidorna av försvarspolitiken och handels
politiken.
Departementschefen
Jag delar författningsutredningens och grundlagberedningens u p p fa tt
ning att det närmare sam arbetet mellan regeringen och riksdagen i
utrikesfrågor även i fortsättningen bör ske genom utrikesnäm nden på
samma sätt som för närvarande. Regeringen skall således vara skyldig att
överlägga med nämnden i alla utrikesärenden av större vikt, såvida detta
inte är omöjligt av särskilda skäl. Den skall vidare hålla nämnden
fortlöpande underrättad om det utrikespolitiska läget i den mån detta
kan beröra Sverige. Med utrikesärenden förstås i detta sammanhang
ärenden som angår rikets förhållanden till främmande stat eller till
mellanfolklig organisation.
Någon kritik har inte under remissbehandlingen riktats mot bered
ningens förslag till utformning av bestämmelserna i de avseenden jag nu
har näm nt. Enligt min mening bör förslaget, med vissa smärre redaktio
nella ändringar, godtas.
Jag vill erinra om att enligt 13 kap. 2 § i departem entsförslaget
uppgiften att besluta att krigsdelegationen skall träda i riksdagens ställe
vilar på utrikesnäm ndens ledam öter.
7 §
Denna paragraf innehåller, liksom 7 § i beredningens förslag, bestäm
melser om utrikesnäm ndens sam m ansättning, om sammankallande av
utrikesnäm nden och om tystnadsplikt för den som är k n u ten till
näm nden.
Gällande rätt
Gällande bestämmelser om utrikesnäm ndens sammansättning tillkom i
samband med enkam m arreform en 1968—69 och den strax därpå följande
reform en av utskottsväsgndet. Bestämmelserna återfinnes i 49 § första
stycket nuvarande RO. Det föreskrivs där att utrikesnäm nden skall bestå
av talm annen samt nio andra ledamöter som riksdagen utser inom sig.
I 49 § tredje stycket RO föreskrivs bl. a. att konungen skall samman
kalla nämnden så ofta ärendena fordrar det. 1 fjärde stycket slås fast att
nämnden alltid skall sammankallas om minst fyra av nämndens ledamöter
hos ministern för utrikes ärendena gör fram ställning om rådplägning i viss
angiven fråga. Vidare föreskrivs i tredje stycket att ordet i utrikesnäm n
den i konungens frånvaro föres av statsministern eller, om han inte är
närvarande, av ministern för utrikes ärendena.
Bestämmelser om tystnadsplikt återfinns för närvarande i 54 § tredje
stycket RF. Det föreskrivs där att nämndens ledamöter bör visa största
varsamhet i avseende på meddelanden till andra om vad som har
förekom m it vid nämndens sam m anträden. Vidare öppnas en möjlighet
för konungen eller den som i hans frånvaro leder förhandlingarna att
föreskriva ovillkorlig tystnadsplikt för nämndens ledam öter. Enligt 49 §
sjätte stycket RO skall ledamot och suppleant i utrikesnäm nden vid det
första sammanträde han deltar i avge försäkran om att han skall iaktta
tystnadsplikten.
I 49 § första och andra styckena RO ges närmare regler för hur
ledamöter och suppleanter i utrikesnäm nden utses och tjänstgör i
näm nden.
Enligt 50 § andra stycket RF ankommer det i första hand på
utrikesnäm nden att förordna att krigsdelegationen skall träda i riksdagens
ställe. I 49 § fjärde stycket RO ges bestämmelser om sammankallande av
nämnden för detta ändamål.
Grundlagberedningen
Beredningen föreslår att endast de grundläggande bestämmelserna om
utrikesnäm nden skall tas in i RF medan de återstående skall föras in i RO
(jfr bl. a. 8 kap. 7 —9 §§ i beredningens förslag till RO). Till de
grundläggande reglerna räknar beredningen regler om sam m ansättning,
ordförandeskap, sammankallande och tystnadsplikt. Beredningen före
slår i dessa hänseenden inte någon ändring av saklig betydelse i förhållan
de till vad som jäm kningarna nu gäller.
Beredningen har sålunda i första stycket av 7 § i sitt förslag tagit in
bestämmelser att utrikesnäm nden består av talm annen samt nio andra
ledam öter, som riksdagen väljer inom sig. Närmare bestämmelser om
utrikesnäm ndens sammansättning skall meddelas i RO. I andra stycket
föreskrivs att nämnden sammanträder på kallelse av regeringen och
dessutom att den skall sammankallas, om minst fyra av ledamöterna
begär rådplägning i viss fråga. Ordförande vid sammanträde med näm n
den skall vara statschefen eller, om han är frånvarande, statsm inistern.
Enligt tredje stycket skall ledamot av nämnden och den som eljest är
k n u ten till nämnden visa varsamhet i fråga om meddelanden till andra om
vad han har erfarit i denna egenskap. Ordföranden kan enligt förslaget
besluta om ovillkorlig tystnadsplikt. Beredningen påpekar i anslutning till
tredje stycket att det däri intagna stadgandet har förtydligats genom att
det uttryckligen sägs att tystnadsplikten om fattar inte bara nämndens
ledamöter utan även suppleanter och andra som är k n u tn a till näm nden,
t. ex. såsom tjänstem än.
Beredningen erinrar i förevarande sammanhang om att utrikesnäm n
dens ledamöter enligt 12 kap. 6 § i beredningens förslag har vissa
uppgifter i samband med förordnande att krigsdelegationen skall träda i
riksdagens ställe. Närmare bestämmelser i det avseendet finns i 8 kap. 9 §
i förslaget till RO.
Departementschefen
De av beredningen i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna
överensstämmer i allt väsentligt med gällande rätt. De har inte blivit
föremål för någon egentlig kritik under remissbehandlingen. Enligt min
mening är beredningens fördelning av reglerna om utrikesnäm nden
mellan RF och RO lämplig. Jag förordar med anledning av det nu sagda
att paragrafen utformas i huvudsaklig överensstämmelse med beredning
ens förslag. Jag föreslår emellertid vissa jäm kningar av redaktionell natur.
I överensstämmelse med vad jag föreslår i andra sammanhang (jfr bl. a.
6 kap. 4 § i departem entsförslaget) bör som förutsättning för att
statsministern skall inträda som ordförande i utrikesnäm nden uppställas
att statschefen har förfall. Med anledning av vissa uttalanden under
remissbehandlingen vill jag påpeka att bestämmelserna i 5 kap. om
tillfällig riksföreståndare är tillämpliga även i det fall som avses i denna
paragraf. Detta innebär att tillfällig riksföreståndare som fullgör statsche
fens uppgifter i övrigt också är ordförande i utrikesnäm nden.
24 Riksdagen 1973. 1 sami. Nr 90
* *
8 §
I denna paragraf fastslås en skyldighet för myndighet att hålla
utrikesministern underrättad om frågor som har uppkommit vid m yndig
heten och som är av betydelse för Sveriges utrikespolitik. Paragrafen har
sin motsvarighet i 8 § i beredningens förslag.
Gällande rätt
I 11 § i nuvarande RF föreskrivs att alla meddelanden till främmande
m akt eller svenska beskickningar i mål som angår rikets förhållande till
främmande m akter skall ske genom ministern för utrikes ärendena.
Syftet med denna bestämmelse är att garantera en enhetlig ledning av
utrikespolitiken, så att alla för riket förpliktande åtaganden skall ske
genom utrikesledningen. Bestämmelsen avser endast de ärenden som
angår rikets förhållande till främmande m akt, däremot inte förvaltningsöverenskom melser av teknisk eller opolitisk natur.
Grundlagberedningen
Beredningen nämner inledningsvis att författningsutredningen föreslog
att bestämmelsen i l l § RF inte skulle få någon motsvarighet i en ny RF.
Motivet härtill var att bestämmelsen ansågs avse ett ämne som närmast
var en intern regeringsangelägenhet. Beredningen förklarar att den för sin
del anser att det i fråga om utrikespolitiken finns ett särskilt starkt
intresse av enhetlighet och konsekvens. Enligt beredningen bör grundla
gen, som ett m om ent i befästandet av parlam entarism , ge garantier för en
sammanhållen bedömning av frågor med utrikespolitisk betydelse.
Beredningen anser sålunda att en ny RF bör innehålla en motsvarighet
till nuvarande 11 § RF, formulerad för nutida förhållanden. Beredningen
nämner att ärenden som kräver internationella k o n ta k ter eller i övrigt har
internationella aspekter under senare decennier har blivit allt vanligare
hos myndigheter utanför utrikesdepartem entet. Dessa myndigheter har,
av naturliga skäl i många fall haft en omfattande direkt korrespondens
med utlandet. Beredningen förklarar att även till synes tekniska ärenden
kan rymma eller snabbt få utrikespolitisk betydelse och att det därför
alltjämt finns ett behov att säkra en utrikespolitiskt betingad enhetlig
överblick över ärenden av detta slag. Detta behov växer sig snarast allt
starkare ju mera omfattande och rikt förgrenade myndigheternas utrikesförbindelser blir. Enligt beredningen måste en central kontroll finnas över
alla utrikesförbindelser som har någon utrikespolitisk betydelse eller kan
medföra rättsliga förpliktelser för riket. Beredningen menar att denna
kontroll inom regeringen måste anförtros åt utrikesm inistern.
Beredningen föreslår på grund härav att det i RF föreskrivs att en av
ministrarna skall vara chef för ett utrikesdepartem ent och att han skall
hållas un derrättad, när fråga som är av betydelse för förhållandet till
annan stat eller till mellanfolklig organisation uppkommer hos annan
statlig m yndighet. Beredningen förklarar att bestämmelsen har getts en
avfattning som är avsedd att klargöra att det inte är tillräckligt att
myndigheten underrättar utrikesministern om sitt beslut. Underrättelse
skall enligt beredningen lämnas i så god tid att utrikesministern får en
reell möjlighet att orientera myndigheten om sakens utrikespolitiska sida.
Departementschefen
Den av beredningen föreslagna bestämmelsen har blivit föremål för viss
kritik under remissbehandlingen. En instans menar att bestämmelsen bör
utgå u r RF. Andra instanser hävdar att det inte finns någon anledning att
grundlagfästa förekomsten av ett utrikesdepartem ent. Jag delar för min
del beredningens uppfattning att grundlagen bör ge garantier för en
sammanhållen bedömning av de utrikespolitiska frågorna. Av väsentlig
betydelse härvidlag är att det slås fast att utrikesledningen skall hållas
informerad om alla k o n tak ter av utrikespolitisk betydelse som svenska
myndigheter håller med utländska eller internationella organ. Jag föror
dar därför att det i RF tas in en sådan regel om underrättelseskyldighet
som har föreslagits av beredningen. Med hänsyn till att antalet departe
m ent inte längre skall vara bestäm t i lag och till att fördelningen av
ärendena och departementens namn i fortsättningen skall ankomma på
regeringen ensam finner jag det däremot mindre lämpligt att i grundlag
föreskriva att det skall finnas ett särskilt utrikesdepartem ent. Jag vill
erinra om att samma betraktelsesätt avspeglas i utformningen av bestäm
melsen i 7 kap. 3 § andra punkten i departem entsförslaget.
I enlighet med det nu sagda föreslår jag att det i förevarande paragraf
föreskrivs att chefen för det departement till vilket utrikesärendena hör
skall hållas underrättad, när fråga som är av betydelse för förhållandet till
annan stat eller till mellanfolklig organisation uppkommer hos annan
statlig myndighet.
9 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om befogenheten att sätta in
försvarsmakten i strid, befogenheten att avge förklaring att riket är i krig
och befogenheten att bemyndiga försvarsmakten att använda våld för att
hindra kränkning av rikets territorium . Paragrafen överensstämmer med
9 § i beredningens förslag.
Gällande rätt
Enligt 13 § i 1809 års RF, vilket stadgande upphävdes i samband med
enkam m arreform en, ankom det på konungen att börja krig eller sluta
fred. Upphävandet av ifrågavarande paragraf motiverades av föredragande
departementschefen med att bestämmelsen var obsolet. KU, som till
sty rk te att paragrafen upphävdes, uttalade bl. a. (KU 1968:20 s. 33) att
upphävandet innebar att frågan om befogenheten att ” börja krig” — dvs.
i realiteten att konstatera att riket folkrättsligt befinner sig i krig - kom
att bli oreglerad. Detta utgjorde enligt u tsk o tte t en viktig principiell brist
i grundlagarna. Eftersom 13 § inte byggde på några överväganden av den
numera aktuella problem atiken, skulle det emellertid enligt u tsk o ttet inte
vara bättre att behålla stadgandet.
Vad gäller rätten att disponera över krigsm akten föreskrivs i 80 §
andra stycket i nuvarande RF att krigsm akten skall organiseras efter
grunder som fastställs genom samfällt stiftad lag. Enligt 28 § värnplikts
lagen (1941:967) kan konungen efter statsrådets hörande - alltså inte
genom beslut i kom m andoväg — till tjänstgöring inkalla samtliga värnplik
tiga eller behövligt antal av dem , när rikets försvar eller dess säkerhet i
övrigt kräver det. Utanför rikets gränser får armén tilldelade värnpliktiga
användas endast till rikets försvar och, såvida riksdagen inte är samlad
eller skall sammanträda inom trettio dagar, endast efter det att riksdags
kallelse har utfärdats. Kungl. Maj:t kan vidare med stöd av kungörelsen
(1967:18) om svensk beredskapsstyrka för FN -tjänst ställa svensk beredskapsstyrka till FN:s förfogande för att deltaga i fredsbevarande opera
tion. Styrkan kan också biträda vid hjälpverksamhet utomlands i sam
band med naturkatastrof. Till grund för denna författning ligger ett
beslut av 1964 års riksdag (prop. 1964:81, SU 1964:65, rskr 1964:177).
Författningsu tredningen
Författningsutredningen ansåg att man vid utform andet av en m otsva
righet till stadgandet i 13 § i 1809 års R F inte borde utgå från det
formella begreppet krigsförklaring utan från realiteten bakom detta
uttryck , nämligen att rikets krigsmakt sattes in i strid. Enligt utredningen
borde rätten att besluta om insättande av krigsm akten i princip ligga på
regeringen som utövare av riksstyrelsen. För varje annan militär aktion
från vårt lands sida mot främmande stat än ett försvarskrig borde
emellertid krävas riksdagens sam tycke. Utredningen uttalade vidare att
även i sådana fall då väpnad styrka enligt överenskommelse med annan
stat eller mellanfolklig organisation upprättades för att fullgöra bevakningsuppgifter eller liknande funktioner av i första hand polisiär natur i
varje särskilt fall borde krävas riksdagens medgivande. Undantag härifrån
borde emellertid göras för det fall att förpliktelse att sända sådan styrka
förelåg på grund av rikets anslutning till mellanfolklig organisation.
Utredningen ansåg vidare att regeringen skulle kunna bemyndiga krigs
m akten att vid väpnad konflikt mellan främmande stater använda våld till
värnande av rikets neutralitet.
På grundval av dessa överväganden föreslog utredningen att det i RF
skulle föreskrivas (10 kap. 3 § i utredningens förslag till R F) att rikets
krigsm akt eller del därav inte fick sättas in i strid utan riksdagens
medgivande annat än för att avvärja angrepp mot riket. Inte heller fick
svensk väpnad styrka sändas till annat land utan riksdagens medgivande,
om inte förpliktelse därtill förelåg på grund av rikets anslutning till
mellanfolklig organisation. Utredningen föreslog vidare att regeringen, för
att värna rikets neutralitet under krig mellan främmande stater, skulle
kunna bemyndiga krigsm akten att använda våld i den utsträckning som
internationell rätt och sedvänja medgav.
Grundlagberedningen
Vad gäller frågan om insättandet av försvarsmakten i strid förklarar
beredningen att den ledande principen måste vara att regeringen skall
kunna disponera rikets försvarskrafter till skydd för riket. Om en annan
stat börjar krig mot Sverige, skall alltså regeringen kunna sätta in väpnade
styrkor mot angreppet. Ett angrepp kan enligt beredningen förmodas
komma så snabbt att prövning i riksdagen inte kan avvaktas.
Beredningen nämner att det ofta har förekom m it att stater har inlett
väpnat angrepp mot främmande territorium utan att själva vilja betrakta
angreppet som ett krig. Den svenska regeringens behörighet att sätta in
försvarsmakten för att möta ett angrepp kan enligt beredningen givetvis
inte få vara beroende av om angriparen uttryckligen förklarar krig eller
betraktar angreppet som ett krig. Det måste vara regeringens sak att
under parlamentariskt ansvar ta ställning till angreppets karaktär och
bestäm m a försvarsinsatsernas omfattning därefter.
Beredningen erinrar om att nationernas rätt till självförsvar enligt
FN-stadgan (art. 51) inträder ” i händelse av ett väpnat angrepp” .
Beredningen anser det principiellt riktigt, att den svenska grundlagen
an knyter till denna terminologi och gör regeringens rätt att disponera
försvarskrafterna beroende av väpnat angrepp mot riket. Denna form ule
ring utesluter enligt beredningen preventivkrig; ett väpnat angrepp skall
kunna konstateras.
Beredningen uttalar att regeringen i enlighet med det sagda skall vara
behörig att sätta in svenska väpnade styrkor vid angrepp m o t riket och
detta oberoende av om angriparen betraktar angreppet som ett krig. Det
måste också vara främst regeringens sak att i ett sådant läge avgöra om
angreppet statsrättsligt sett innebär att krig råder. Beredningen påpekar
att en förklaring härom från Sveriges sida har vissa viktiga rättsverkning
ar. Enligt beredskapslagarna träder åtskilliga fullm aktsbestäm melser i
tilläm pning. Krigsartiklarna i 22 kap. brottsbalken träder också i kraft.
Vidare kan en förklaring att krig råder ha politiska verkningar. En
krigsförklaring har också vissa folkrättsliga effekter. Vilka dessa effekter
är torde enligt beredningen vara i någon mån oklart.
Beredningen nämner att det i ett remissyttrande över författningsutredningens förslag påpekades, att en svensk krigsförklaring utan samband
med ett väpnat angrepp mot riket kan tänkas orsaka ett läge, där
regeringen har form ella förutsättningar att föra krig. Man kan enligt
beredningen vidare tänka sig att det genom krigsförklaringen uppkom na
tillståndet försätter riksdagen i en sådan tvångssituation att dess medver
kan kan erhållas lättare än annars. Beredningen anser att grundlagen bör
innehålla ett uttryckligt förbud för regeringen att utan riksdagens
medgivande utfärda krigsförklaring utom vid väpnat angrepp mot riket.
Beredningen redogör härefter för författningsutredningens ståndpunkt
i frågan om förutsättningarna för att sända väpnad styrka till annat land.
Beredningen förklarar att den delar utredningens uppfattning, att svensk
väpnad styrka aldrig skall kunna sändas till utlandet, bortsett från
angreppsfallet, utan att riksdagen har godkänt åtgärden. Beredningen
anser att huvudregeln, som författningsutredningen föreslog, bör vara att
riksdagen gör sin prövning i vaije särskilt fall. Emellertid bör grundlagen
enligt beredningen i vissa speciella fall godta ett i förväg lämnat
godkännande. Det synes beredningen sålunda nödvändigt att regeringen
får möjlighet att sända väpnad styrka till annat land i de av författnings
utredningen åsyftade fallen som avses med art. 43 i FN-stadgan, utan en
särskild prövning i riksdagen. För detta syfte föreslår beredningen att
styrka skall kunna sändas till annat land, om skyldighet att vidtaga
åtgärden följer av internationell överenskommelse som har godkänts av
riksdagen. 1 och med att grundlagen uttryckligen anger att överenskom
melsen skall ha godkänts av riksdagen föreligger enligt beredningens
mening ingen anledning att begränsa bestämmelsens räckvidd till FN-fallet. Om en svensk väpnad styrka ställs exempelvis till säkerhetsrådets
förfogande, blir det enligt beredningen en nödvändig konsekvens att
styrkan i viktiga hänseenden ställs under icke svenskt befäl och icke
svenska rättsregler.
Beredningen behandlar vidare de fall som avses i kungörelsen om
svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst. Enligt beredningen kan dessa
tänkas vara så brådskande att det inte är möjligt att avvakta prövning av
riksdagen. Beredningen hävdar emellertid att utsändande till annat land
av svensk styrka även i dessa fall är av sådan vikt att de allmänna
förutsättningarna bör vara godkända av riksdagen. Detta kan enligt
beredningen lämpligen ske genom en lag som anger dessa förutsättningar.
Enligt beredningens mening bör alltså 1967 års kungörelse kompletteras
med en sådan lag (jfr SOU 1972:16 s. 31). Även i de fall som åsyftas här
kan det bli nödvändigt att svensk styrka ställs under icke svensk ordning.
I
nära anslutning till författningsutredningens förslag föreslår bered
ningen vidare, att regeringen skall kunna bemyndiga försvarsmakten att
använda våld i enlighet med internationell rätt och sedvänja för att hindra
kränkning av rikets territorium i fred eller under krig mellan främmande
stater.
På grundval av det nu sagda föreslår beredningen att det i paragrafens
första styckes första punkt skall föreskrivas att regeringen äger insätta
rikets försvarsmakt eller del därav i strid för att möta väpnat angrepp mot
riket. Svensk väpnad styrka får enligt förslaget i annat fall insättas i strid
eller sändas till annat land endast om riksdagen medger d et, om det är
medgivet i lag som anger förutsättningarna för åtgärden eller om
skyldighet att vidta åtgärden följer av internationell överenskommelse
eller förpliktelse som har godkänts av riksdagen. I andra stycket före
skrivs att förklaring att riket är i krig, utom vid väpnat angrepp mot riket,
inte får ges utan riksdagens medgivande. Enligt tredje stycket äger
regeringen bemyndiga försvarsmakten att använda våld i enlighet med
internationell rätt och sedvänja för att hindra kränkning av rikets
territorium i fred eller under krig mellan främmande stater.
Departementschefen
De av beredningen föreslagna bestämmelserna har u n d er rem issbehand
lingen uttryckligen tillstyrkts av företrädare för försvaret. Viss kritik har
fram förts av Svea hovrätt som bl. a. menar att föreskriften att regeringen
får sätta in försvarsmakten för att möta ett väpnat angrepp mot riket
uttrycker en självklarhet och därför kan utgå.
Jag delar författningsutredningens och grundlagberedningens u p p fatt
ning att det i princip skall ankomma på regeringen att fatta beslut om att
sätta in försvarsmakten i strid. Enligt min mening bör detta komma till
klart uttryck i RF.
Författningsutredningens och beredningens förslag präglas av en strä
van att ge riksdagen största möjliga inflytande i de här behandlade
frågorna. Detta står i samklang med önskemålet att utrikespolitiken i
största möjliga utsträckning skall föras in under riksdagen. Beredningens
lösningar förefaller mig genomgående vara lämpliga från såväl principiella
som praktiska utgångspunkter och jag föreslår därför att förevarande
paragraf utformas i enlighet med beredningens förslag. Jag ansluter mig
också till beredningens uttalanden om bestämmelsernas närmare inne
börd.
En följd av bestämmelserna i första stycket är att föreskrifter om
användningen av svensk militär styrka i FN -tjänst etc. i fortsättningen
måste finnas i lag. Förslag till sådan lagstiftning bör utarbetas i samband
med annan följdlagstiftning.
11 kap. RÄTTSKIPNING OCH FÖRVALTNING
I förevarande kapitel i departem entsförslaget har, liksom i m otsvaran
de kapitel — 10 kap. — i grundlagberedningens förslag, tagits in vissa
grundläggande regler om dom stols- och förvaltningsorganisationen. Reg
lerna k ny ter an till 1 kap. 6 § i departem entsförslaget, i vilken slås fast
att det för rättskipningen finns domstolar och för den offentliga
förvaltningen förvaltningsm yndigheter. Jag vill här erinra om att jag i
anslutning till 1 kap. 6 § i departem entsförslaget berörde innebörden i
begreppet rättskipning och förvaltning och också vad som innefattas i
begreppet förvaltningsm yndighet.
I kapitlet har gjorts vissa om disponeringar i förhållande till beredning
ens förslag. De regler som rör rättskipningen och domstolarna har sålunda
förts samman i de inledande fem paragraferna. Därefter meddelas i två
paragrafer bestämmelser som bara avser förvaltningsm yndigheterna. Där
efter följer fyra paragrafer med regler som berör både domstolar och
förvaltningsm yndigheter. Kapitlet avslutas med två paragrafer som avser
speciella befogenheter för regeringen.
D epartem entsförslaget saknar motsvarighet till vissa bestämmelser i
beredningens förslag. Detta beror till en del på att vissa bestämmelser har
förts över till andra kapitel. Som förut nämnts har sålunda i 1 kap. 1 §
tredje stycket och 7 § tagits in motsvarigheter till de bestämmelser om
domstolarnas och förvaltningsm yndigheternas bundenhet av rättsord
ningens regler och om förbud mot diskriminering som återfinns i 10 kap.
5 § första stycket första punkten och andra stycket i beredningens
förslag. Vidare har i 2 och 8 kap. i departem entsförslaget förts in
motsvarigheter till 10 kap. 7 —9 §§ i beredningens förslag.
D epartem entsförslaget saknar vidare motsvarighet till de bestämmelser
om riksrätten som finns i 10 kap. 3 § och 12 § andra stycket i
beredningens förslag. Jag anser nämligen att behov inte finns av denna
specialdom stol. Härtill återkommer jag i det följande i samband med
behandlingen av 12 kap. 3 § i förslaget. Förslaget saknar också motsvarig
het till bestämmelserna om perm utation i 10 kap. 10 § i beredningens
förslag. Detta sammanhänger med att det vid tillkom sten av permutationslagen (1972:205) konstaterades att regler i ämnet kunde föras in
genom samfällt stiftad lag och inte krävde någon grundlagsändring. Enligt
perm utationslagen ligger beslutanderätten i perm utationsärenden hos
vissa underordnade myndigheter med möjlighet för den som saken rör att
anföra besvär hos Kungl. Maj:t. Vissa särskilt betydelsefulla ärenden skall
enligt lagen överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande. Med hänsyn till
den syn på perm utationsinstitutet som kom till u ttry c k vid perm utationslagens tillkom st och på grund av den fullständiga lagreglering av ämnet
som nu föreligger finns enligt min mening inte någon anledning att i
grundlag föra in föreskrifter om perm utation.
1§
Paragrafen innehåller bestämmelser om dom stolsorganisationen, för
bud mot inrättande av domstol för redan begången gärning eller för visst
mål samt krav på ordinarie dom are vid dom stol. Bestämmelserna motsva
rar 1 § samt 2 § första stycket andra och tredje punkterna och andra
stycket i beredningens förslag.
Gällande rätt
1 nuvarande RF finns utförliga bestämmelser om högsta domstolen och
regeringsrätten.
I 17 § RF föreskrivs att Kungl. Maj :ts domsrätt skall uppdras åt minst
tolv av Kungl. Maj:t utnämnda lagkunniga, erfarna och redliga personer
som fullgjort vad författningarna föreskriver för dem som får nyttjas i
dom areäm beten. De kallas justitieråd och utgör Kungl. Maj:ts högsta
dom stol. Närmare bestämmelser om högsta domstolens sammansättning
och tjänstgöring skall meddelas i särskild lag. Enligt 22 § 1 mom. RF kan
i högsta domstolen mål prövas och avgöras av fem justitieråd. Flera än sju
domare får inte på en gång deltaga i prövningen av något mål, om inte för
vissa fall annat har föreskrivits i lag. I samma ordning bestäm s dom arnas
antal vid behandling av fråga, huruvida talan i mål som fullföljs till högsta
domstolen får komma under dess prövning i fall då enligt lag särskilt
tillstånd därtill krävs, ävensom vid avgivande av yttran de över nådeansökningar varmed högsta domstolen har att ta befattning.
I 18 § RF föreskrivs att Kungl. Maj:ts rätt att pröva och avgöra besvär i
förvaltningsärenden skall i den utsträckning som Kungl. Majit och
riksdagen bestämmer i lag uppdras åt minst sju av Kungl. Maj:t utnämnda
personer som förvaltat civil beställning samt däri ådagalagt insikt,
erfarenhet och redlighet. De kallas regeringsråd och utgör Kungl. Maj:ts
regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela antalet regeringsråd skall ha
fullgjort vad författningarna föreskriver för dem som får ny ttjas i
dom areäm beten. Närmare bestämmelser om regeringsrättens sam m ansätt
ning och tjänstgöring skall meddelas i lag. Enligt 22 § 2 mom. RF kan i
regeringsrätten mål prövas och avgöras av fem ledamöter ävensom av
fyra, om tre av dem är ense om slutet. I lag skall bestäm m as antalet
regeringsråd som skall deltaga vid behandling av fråga huruvida talan får
komma under regeringsrättens prövning i fall då enligt författningarna
särskilt tillstånd därtill krävs.
Enligt 23 § R F skall alla högsta domstolens och regeringsrättens beslut
utfärdas ” i Konungens namn och med Dess höga underskrift eller under
Dess sekret” . I 34 § RF föreskrivs att justitieråd eller regeringsråd inte
tillika får inneha eller utöva annat äm bete.
Beträffande dom stolsorganisationen under högsta domstolen och rege
ringsrätten finns nu ingen annan reglering i RF än att hovrätterna särskilt
nämns i den grundlagsföreskrift, 47 § RF, som fastslår domstolarnas
självständiga ställning. Nämnas bör vidare i detta sammanhang att i 16 §
RF föreskrivs att Kungl. Maj:t skall låta envar bli dömd av den domstol
varunder han rätteligen hör och lyder.
De i 17 § RF omnämnda närmare bestämmelserna om högsta dom sto
lens sammansättning och tjänstgöring samt de i 22 § 1 m om . RF
fö ru tsatta kompletterande bestämmelserna om högsta domstolens domförhet återfinns i 3 kap. rättegångsbalken. Enligt 4 § nämnda kapitel
utgörs högsta domstolen av högst 22 justitieråd. Övergångsvis kan dock
antalet justitieråd vara större. De i 18 § och 22 § 2 m om . RF angivna
motsvarande bestämmelserna för regeringsrätten finns i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdom stolar. Enligt 3 § nämnda lag består rege
ringsrätten av högst 18 regeringsråd. Övergångsvis kan dock Också antalet
regeringsråd vara större.
Rätten att fullfölja mål till högsta domstolen är i vissa fall avskuren.
Sålunda får enligt 36 § lagsökningslagen (1946:808) klagan inte föras över
hovrätts beslut i mål om lagsökning eller betalningsföreliggande som enligt
34 § samma lag fullföljts till hovrätt. Även i andra lagar, bl. a. i rättegångs
balken och jordabalken, finns bestämmelser som inskränker rätten att full
följa talan till högsta dom stolen. I rättegångsbalken finns vidare regler som
visserligen inte inskränker fullföljdsrätten men som har det innehållet att i
mycket stor utsträckning talan prövas av högsta domstolen endast om den
na meddelat tillstånd därtill, s. k. prövningstillstånd.
Regeringsrätten prövar enligt lagen om allmänna förvaltningsdomstolar
främst besvär över kam m arrätts beslut och besvär över annat beslut i
förvaltningsärende som enligt lag eller av riksdagen beslutad författning
anförs hos dom stolen. Härav följer att inte alla mål som handlagts av
förvaltningsdomstol kan fullföljas till regeringsrätten. Sålunda kan exem
pelvis enligt 1 § lagen (1961:262) om försäkringsdom stol klagan inte
föras över försäkringsdom stolens beslut. Liksom beträffande högsta
domstolen finns för regeringsrättens del bestämmelser enligt vilka i stor
utsträckning fullföljd talan prövas av regeringsrätten bara under fö ru tsätt
ning att regeringsrätten meddelat prövningstillstånd. Föreskrifter härom
finns i förvaltningsprocesslagen (1971 :291).
Utöver högsta domstolen och regeringsrätten finns i vårt land ett stort
antal dom stolar, exempelvis hovrätter, kam m arrätter, tingsrätter, skatte
rätter, länsrätter, krigsrätter, arbetsdomstolen och försäkringsdom stolen.
Samtliga domstolar är verksamma med stöd av bestämmelser i lag. De åsyf
tande lagarna är bl. a. rättegångsbalken, lagen om allmänna förvaltnings
dom stolar, lagen (1971:52) om skatterätt och länsrätt, militära rättegångs
lagen (1948:472), lagen om arbetsdom stol och lagen om försäkringsdom
stol.
Författ n ingsu tred ningen
Författningsutredningen föreslog att grundlagsbestäm melserna rörande
högsta domstolen och regeringsrätten skulle väsentligt begränsas. I utred
ningens förslag till RF föreskrevs beträffande högsta domstolen bara, att
högsta domstolen har högsta domsrätten i mål som tillhör allmänna eller
särskilda domstolars prövning samt att inskränkning i rätten att fullfölja
talan till högsta domstolen får ske bara enligt grunder som anges i lag.
Beträffande regeringsrätten, som enligt utredningens förslag skulle be
nämnas högsta förvaltningsdom stolen, föreskrevs endast att ifrågavarande
domstol har högsta domsrätten i förvaltningsmål enligt vad därom
föreskrivs i lag. D om stolsorganisationen i övrigt berördes inte i den av
utredningen föreslagna regeringsformen. Dock meddelades bestämmelser
rörande riksrätten.
Grundlagberedningen
I beredningens förslag till RF förbehålls domstolarna rätten att i vissa
hänseenden avgöra rättsliga frågor. D om stolsbegreppet bör därför enligt
beredningens mening på något sätt förankras i grundlag. Beredningen har
valt metoden att i regeringsformen ta in vissa regler om dom stolsväsen
dets organisation i stort och om kompetensen att besluta norm er rörande
domstolarnas uppgifter och arbetsformer m. m. samt att därjäm te grund-
lagfästa vissa särskilt betydelsefulla drag i domstolarnas organisation och
rättsliga ställning.
I 10 kap. 1 § i beredningens förslag till RF anges grunddragen av
dom stolsväsendets uppbyggnad. Sålunda föreskrivs att högsta dom stolen,
hovrätterna och tingsrätterna är allmänna domstolar samt att regerings
rätten och kammarrätterna är allmänna förvaltningsdom stolar. Därjämte
anges att högsta domstolen och regeringsrätten dömer i sista instans.
Samtidigt föreskrivs emellertid i 10 kap. 2 § andra stycket att rätten att
fullfölja talan till högsta domstolen eller regeringsrätten får begränsas
genom lag. Med stöd av denna bestämmelse skall det fortfarande vara
tillåtet att ha såväl regler som förbjuder fullföljd av talan till högsta
instans som regler vilka innebär att fullföljd talan prövas av högsta
domstolen eller regeringsrätten bara om domstolen meddelar prövnings
tillstånd.
I fråga om domstolsväsendet föreskrivs vidare i 10 kap. 1 § i bered
ningens förslag att annan domstol än de uppräknade kan inrättas genom
lag. I motiven till bestämmelsen uttalar beredningen att det är önskvärt
att det i en lag som avser inrättandet av en domstol klart kommer till
uttryck att det är fråga om en dom stol. Spörsm ålet huruvida en
myndighet skall anses vara domstol eller ej kan dock enligt beredningen
inte avgöras uteslutande på grundval av hur myndigheten betecknas.
Beredningen har i 10 kap. 1 § också infört ett ovillkorligt förbud mot
inrättande av domstol för redan begången gärning eller för viss tvist eller i
övrigt för visst mål. Det uppställda förbudet om fattar inte bara tillfälliga
specialdom stolar, som skulle döma över redan begångna gärningar, utan
även domstolar som av helt legitima skäl inrättas för en viss kategori av
brottm ål. Sådana domstolar kan på grund av det föreslagna förbudet inte
handlägga mål som avser gärningar begångna före domstolens inrättande.
Olägenheten härav anser beredningen inte vara särskilt betydande. I fråga
om andra mål än brottmål innebär den föreslagna bestämmelsen inte
något förbud mot att mål av en generellt bestäm d kategori, som redan är
anhängiga exempelvis vid allmän dom stol, överförs till en särskild
dom stol. Föreskriften förbjuder däremot att individualiserade tvister eller
mål överförs till en särskild dom stol. Det förekommer ofta att en
kommun eller del av kommun förs över från en dom krets till en annan
eller att dom kretsar slås samman. Den föreslagna bestämmelsen hindrar
inte att ett mål om ett b ro tt, som har förövats före omregleringen, efter
denna prövas av den domstol där åtalet skall väckas enligt allmänna
regler.
I 10 kap. 2 § i beredningens förslag föreskrivs att i högsta domstolen
eller regeringsrätten bara den får tjänstgöra som har utn äm n ts till
ordinarie dom are i dom stolen. Vid annan domstol — varmed avses
domstolen som organisatorisk enhet och inte domstolen i den sam m an
sättning i vilken den avgör ett visst mål eller mål av visst slag — skall
enligt förslaget finnas minst en ordinarie dom are. Beredningen fram håller
att den sistnämnda bestämmelsen inte utgör något hinder mot att t. ex.
den enda ordinarie dom artjänsten vid en mindre domstol tillfälligt
uppehålls av en vikarie under den ordinarie innehavarens semester eller
tjänstledighet. Med hänsyn till den pågående domsagoregleringen föreslår
beredningen en övergångsbestämmelse som gör det möjligt att under en
övergångstid vakanssätta den ordinarie dom artjänsten vid s. k. enmansdom stolar. Vidare har beredningen för krigsrätternas del tagit in en
undantagsbestämmelse i 12 kap. 5 § andra stycket i sitt förslag till RF.
Departementschefen
Domstolarnas rättskipande verksamhet är ett mycket viktigt element i
samhället. Garantier bör finnas för att domstolarna i enlighet med
nuvarande ordning också i fram tiden kommer att intaga en självständig
ställning och arbeta i sådana form er att största möjliga rättssäkerhet
uppnås. Det bör också finnas garantier för att vissa typ e r av avgöranden
alltid träffas av domstol eller kan dras under domstols prövning. De
förslag med nu angiven syftning som grundlagberedningen har lagt fram
kan jag i allt väsentligt ansluta mig till.
I likhet med beredningen anser jag att det inte kan ifrågakom m a att i
grundlag räkna upp vilka domstolar som finns i vårt land eller att i
grundlag söka uttömmande definiera begreppet dom stol. Efter genom fö
randet av 1971 års förvaltningsrättsreform torde större klarhet än tidigare
råda beträffande vilka statsorgan som enligt svensk rätt är att anse som
dom stolar. När nya myndigheter inrättas, bör för den händelse tveksam
het kan råda klarläggas huruvida myndigheten utgör domstol eller ej.
I
förevarande paragraf har i första stycket fastslagits att högsta
domstolen är högsta allmänna domstol och regeringsrätten högsta förvalt
ningsdom stol. Det av historiska skäl betingade äldre synsättet att högsta
domstolen och regeringsrätten utövar en Kungl. Maj.t tillkommande
domsrätt och besvärsprövningsrätt kan inte behållas. Under sådana
förhållanden kan dessa två domstolars beslut i fortsättningen inte
utfärdas i konungens namn och under hans sekret. Högsta domstolens
och regeringsrättens beslut bör i likhet med vad som gäller för andra
domstolar utfärdas i vederbörande domstols eget nam n. I likhet
med författningsutredningen och grundlagberedningen anser jag vidare
att behov inte föreligger av en så utförlig grundlagsreglering av högsta
domstolens och regeringsrättens verksamhet som den nuvarande rege
ringsformen innehåller. RF bör sålunda enligt min mening inte uppta
bestämmelser om antalet ledamöter i högsta domstolen och regeringsrät
ten, om deras titlar, om behörighetsvillkor för ifrågavarande domstolsled am öter eller om högsta domstolens och regeringsrättens dom förhet. Det
bör i fråga om ledam otsantal, behörighetsvillkor och domförhet räcka
med att bestämmelser finns i lag. Föreskriften om förbud för ledam öter
na av högsta domstolen och regeringsrätten att tillika inneha eller utöva
annat äm bete är enligt min mening inte heller av beskaffenhet att böra
tas upp i grundlag.
Grundlagsbestämmelsen om högsta domstolen och regeringsrätten har i
samma stycke kompletterats med en föreskrift om att rätten att få mål
prövat av högsta domstolen eller regeringsrätten kan begränsas genom lag.
En sådan bestämmelse är nödvändig för att man skall kunna behålla
nuvarande ordning enligt vilken i vissa dom stolsm ål fullföljd till högsta
domstolen eller regeringsrätten inte alls får ske och i övriga mål prövning
av dessa domstolar i stor utsträckning kan erhållas endast under fö ru tsätt
ning att prövningstillstånd meddelas. Bestämmelsen, som i sak överens
stämmer med vad beredningen har föreslagit, har formulerats så att den
täcker både fullföljdsförbuds- och prövningstillståndfallen. I fråga om
högsta domstolen och regeringsrätten bör vidare föreskrivas att i dessa
domstolar endast den får tjänstgöra såsom ledamot som har utnämnts till
ordinarie domare i dom stolen. Bestämmelsen, som i sak överensstämmer
med beredningens förslag, ingår i första stycket av 1 §.
Att högsta domstolen och regeringsrätten nämns i förevarande paragraf
är motiverat både med hänsyn till dessa två domstolars principiella
ställning som högsta rättskipande instanser och med hänsyn till att
förslaget till R F innehåller flera olika speciella regler som rör dessa
dom stolar. Motsvarande skäl finns inte att i regeringsformen ange en del
av de övriga domstolar som vi har i vårt land. Någon fullständig
uppräkning i grundlag av domstolarna kan, som jag förut sagt, i vilket fall
som helst inte komma ifråga. Från rättsliga synpunkter saknas anledning
att välja ut en del av domstolarna under högsta domstolen och regerings
rätten och särskilt näm na dem i regeringsformen. Jag föreslår således att
inga andra domstolar än högsta domstolen och regeringsrätten namnges i
RF. Rörande dom stolsorganisationen i övrigt bör endast slås fast att
annan domstol än högsta domstolen eller regeringsrätten inrättas med
stöd av lag. Samtidigt bör emellertid i enlighet med beredningens förslag
slås fast att domstol inte får inrättas för redan begången gärning och ej
heller för viss tvist eller i övrigt för visst mål. Härigenom blir det inte bara
generellt förbjudet för regeringen att utan stöd av lag in rätta dom stolar.
Det blir dessutom förbjudet för riksdagen att besluta om inrättande av
domstol för prövning av redan begången gärning eller för visst mål. Dessa
bestämmelser är från rättssäkerhetssynpunkt av stor principiell betydelse.
De har tagits in i ett andra stycke av förevarande paragraf.
Med domstolarnas självständiga ställning rim m ar bäst att domstolarnas
dömande befattningshavare i största möjliga utsträckning utgörs av
dom are som åtnjuter ett sådant anställningsskydd som nu tillkommer
ordinarie dom are. För högsta domstolens och regeringsrättens del har jag i
det föregående förordat en regel av innehåll att endast den får tjänstgöra
såsom ledamot som har utnämnts till ordinarie domare i dom stolen. Av
organisatoriska skäl är det inte möjligt att uppställa en motsvarande regel
för övriga domstolars del. Med hänsyn till de skiftande förhållandena vid
dessa andra domstolar är det inte möjligt att för dessa domstolars del upp
ställa en längre gående regel än att vid sådan domstol skall finnas ordinarie
dom are, vilket innebär att vid den organisatoriska enhet som ifrågavarande
domstol utgör måste finnas minst en befattningshavare som har ställningen
av ordinarie dom are. En bestämmelse av detta innehåll har tagits upp i
tredje stycket av förevarande paragraf. Bestämmelsen kan emellertid inte
göras undantagslös. För vissa specialdom stolars del synes det nämligen på
kallat att öppna en möjlighet till undantag från nyssnämnda bestämmelse.
Sålunda synes arbetsdom solen och marknadsdom stolen arbeta under så
speciella förhållanden att det kan vara motiverat att dom arna där även i
fortsättningen liksom f. n. är förordnade endast för viss tid. Också för
m ellankom munala skatterättens del skulle det vara förenat med olägen
heter att nu ställa upp ett krav på att ordinarie domare skall finnas vid
dom stolen. Det är vidare inte otänkbart att i fram tiden någon specialdom
stol inrättas beträffande vilken särskilda omständigheter kommer att före
ligga som motiverar ett undantag från den nyssnämnda bestäm m elsen. Jag
föreslår därför att tredje stycket av förevarande paragraf byggs ut med en
föreskrift av innehåll att i fråga om domstol som har inrättats för handlägg
ning av viss eller vissa bestäm da grupper av mål undantag i lag från nyss
nämnda bestämmelse får göras.
Under krig, krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga för
hållanden måste vidare undantag från huvudregeln få göras beträffande
domstol för avdelning vid försvarsm akten. Bestämmelse om detta har tagits
upp i 13 kap. 7 § andra stycket i departem entsförslaget. Med hänsyn till
den pågående domsagoregleringen har vidare i övergångsbestämmelserna
till regeringsformen tagits in en bestämmelse som gör det möjligt att under
en övergångstid vakansrätta den ordinarie dom artjänsten vid s. k. enmansdom stolar.
1 detta sammanhang vill jag slutligen understryka att även om man nu
grundlagfäster principen att det räcker med en ordinarie domare per dom
stol såsom organisatorisk enhet, avsikten är att domstolarna i all den u t
sträckning som är organisatoriskt möjlig skall utrustas med ordinarie
domare.
2 §
I paragrafen ges förbud mot direktiv till domstol om hur den skall
avgöra ett enskilt ärende. Föreskriften i paragrafen motsvarar 5 § första
stycket andra punkten i beredningens förslag.
Gällande rätt
I första ledet av 47 § i nuvarande RF fastslås domstolarnas självstän
diga ställning i den dömande verksam heten. Där föreskrivs nämligen att
rikets hovrätter och alla andra domstolar skall döma efter lag och laga
stadgar. Med lag och laga stadgar avses samtliga gällande rättsregler.
Paragrafen inskärper således att domstolarna i sitt dömande bara har att
rätta sig efter rättsreglerna och inte får ta emot order och anvisningar om
hur de skall döma i det enskilda fallet.
Fö rfattningsutredn ingen
Utredningen ansåg att principen om domstolarnas självständiga ställ
ning i förhållande till andra myndigheter liksom hittills borde vara
fastslagen i regeringsformen och förordade en bestämmelse av innehåll att
domstolarna skall döma efter vad som föreskrivs i lag och annan
författning.
Grundlagberedningen
Sedan i 10 kap. 5 § första stycket första punkten i beredningens
förslag till regeringsform slagits fast att såväl domstolar som förvaltnings
myndigheter i sin verksamhet är bundna av rättsordningen, föreskrivs i
nästföljande punkt att ingen m yndighet, ej heller riksdagen, får bestäm m a
hur domstol eller annan myndighet skall i särskilt fall skipa rätt eller i
övrigt tillämpa rättsregel. Genom detta förbud mot direktiv i särskilda
fall tillförsäkras bl. a. domstolarna självständighet i sin rättstillämpande
verksamhet. Beredningen fram håller att förbudet mot direktiv i särskilt
fall inte avser den situationen att en domstol efter besvär över en lägre
domstols beslut undanröjer detta med den motiveringen att beslutet i
visst hänseende var felaktigt och därefter återförvisar målet till den lägre
domstolen för förnyad handläggning, varvid denna i visst hänseende skall
lägga överrättens beslut till grund för sitt avgörande. U nderrättens
skyldighet att ställa sig överrättens beslut till efterrättelse följer nämligen
inte av någon överrätten tillkommande direktivrätt utan beror på att
målet i den del det har prövats av överrätten har kom m it att undandras
und errättens vidare prövning.
Departementschefen
Domstolarnas självständighet är av grundläggande betydelse för rätts
säkerheten. Vid döm andet och den rättstillämpande verksamheten i
övrigt har domstolarna att iaktta gällande rättsregler av olika slag. Skulle
någon myndighet utan rättsligt stöd meddela allmänna föreskrifter till
ledning för domstolarnas handlande, är domstolarna helt obundna av
dessa. Enligt departem entsförslaget följer detta redan av bestämmelsen i
1 kap. 1 § tredje stycket att den offentliga m akten utövas under lagarna.
En särskilt viktig sida av domstolarnas självständighet är att inget annat
organ skall kunna gripa in och bestäm m a hur domstol skall döma i det
enskilda fallet eller hur domstol vid sin rättstillämpning i övrigt skall
besluta i särskilt fall. Några direktiv av sådan typ bör inte kunna
meddelas vare sig av regeringen eller annan myndighet eller av riksdagen.
Från rättssäkerhetssynpunkt är denna sida av domstolarnas självständig
het så viktig att en särskild bestämmelse i ämnet bör tas in i grundlag. I
förevarande paragraf har därför, i saklig överensstämmelse med grundlag
beredningens förslag, föreskrivits att ingen m yndighet, ej heller riksdagen,
får bestäm m a hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur
domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall. 1 7 § i departe
m entsförslaget har tagits in en regel av liknande slag avseende förvalt
ningsm yndigheterna.
3 §
Paragrafen innehåller bestämmelser som i princip förbehåller dom sto
larna prövningen av vissa typer av ärenden. Motsvarande bestämmelser
finns i 6 § i beredningens förslag.
Grundlagberedningen
I 10 kap. 6 § första stycket i beredningens förslag föreskrivs att annan
myndighet än domstol inte får med bindande verkan utan stöd av lag
slutligt avgöra rättstvist mellan enskilda. Beredningen fram håller att
bestämmelsen inte omöjliggör en överflyttning av den slutliga prövningen
av rättstvister mellan enskilda till annan myndighet än dom stol, t. ex. en
statlig skiljenäm nd, under förutsättning att överföringen sker genom lag.
Utanför bestämmelsen faller avgöranden som ligger inom om rådet för
den s. k. frivilliga rättsvården, t. ex. ärenden om adoption och registrering
av bouppteckning, ävensom sådana rättsliga avgöranden som beslut om
hem skillnad eller äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan.
Har annan myndighet än domstol berövat någon friheten eller ådöm t
honom straff eller konfiskation för ett brott eller bestäm t annan sådan
särskild rättsverkan av en gärning, skall enligt andra stycket av nyssnäm n
da paragraf den som beslutet rör på begäran få saken prövad av domstol
utan dröjsmål. Bestämmelsen innebär till en början att m yndighetsut
övning av straffrättskipnings natur — varmed avses inte bara ådöm andet
av brottspåföljder i brottsbalkens mening utan även beslut om sådan
särskild rättsverkan av en gärning som förverkande av egendom eller
förvisning m. m. — aldrig skall kunna slutligt undandras dom stolarna.
Som exempel på straffrättskipning som omfattas av bestämmelsen näm
ner beredningen åklagarmyndigheternas befattning med strafföreläggan
den och polismyndigheternas befattning med förelägganden om parkeringsoch ordningsbot. Bestämmelsen omfattar emellertid inte bara straffdom ar
och därmed likställda avgöranden utan också beslut om frihetsberövande
med anledning av misstanke om b ro tt. I fråga om sådana beslut är enligt
beredningens mening kravet på möjlighet till domstolsprövning utan
dröjsmål uppfyllt, om det finns en föreskrift av innebörd att beslutet
förfaller efter viss kort tid för den händelse det inte har fattats eller
fastställts av dom stol.
1 en andra punkt i andra stycket har beredningen föreskrivit att
möjlighet till domstolsprövning utan dröjsmål skall finnas också i sådana
fall där en svensk medborgare har blivit omhändertagen tvångsvis av
annan anledning än b ro tt. Som exempel på sådana tvångsom händertaganden kan nämnas intagning på sjukhus enligt lagen (1966 :2 9 3 ) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Regeln har inte kunnat
göras tillämplig på utlänningar, därför att vissa beslut om frihetsberö
vande enligt utlänningslagstiftningen anses böra vara undantagna från nu
ifrågavarande överprövning. Bestämmelsen fram tvingar enligt beredning
en inte en domstolsprövning i fall där fråga är om ett endast kortvarigt
frihetsberövande, t. ex. hämtning enligt 23 kap. 7 § rättegångsbalken
eller 13 § 2 mom. andra stycket lagen (1954:579) om nykterhetsvård.
När del gäller tvångsom händertagande av annan anledning än brott är
enligt beredningens förslag möjlighet till domstolsprövning inte obligato
risk. I detta fall är det tillåtet att saken i stället prövas av näm nd, under
förutsättning att nämndens sammansättning är bestäm d i lag och ord fö
randen i nämnden är eller har varit ordinarie domare. Härigenom ges
grundlagsstöd åt den överprövning som enligt lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall görs av psykiatriska näm nden.
Bestämmelserna i andra stycket är enligt beredningen inte tillämpliga
på beslut om frihetsberövande som fattas av övervakningsnäm nd, kriminalvårdsnäm nden eller liknande myndighet inom kriminalvården. Ett
sådant beslut får nämligen anses utgöra bara ett led i verkställandet av ett
av domstol tidigare fattat beslut om frihetsberövande. Motsvarande gäller
enligt beredningen i fråga om t. ex. anstaltsstyrelses beslut om återhäm
tande till anstalt av den som har omhändertagits enligt lagen om
nykterhetsvård.
Departementschefen
Enligt svensk rätt handläggs på ett stort antal områden frågor av
rättslig karaktär av förvaltningsmyndighet utan att möjlighet finns att dra
frågorna under domstols prövning. Senast i samband med 1971 års
förvaltningsrättsreform (prop. 1971:30, KU 36, rskr 222) företogs en
omfattande översyn av kom petensfördelningen mellan Kungl. Maj:t och
administrativ dom stol. Med det kom petensfördelningssystem som vi har
sedan gammalt är det inte möjligt att i grundlag dra någon generell, klar
gränslinje mellan domstolarnas och förvaltningsm yndigheternas kom pe
tensom råden. Däremot är det möjligt att i enlighet med grundlagbered
ningens förslag slå fast i regeringsformen att vissa avgränsade, särskilt
betydelsefulla kategorier av ärenden skall i princip eller undantagslöst
kunna bli föremål för domstols prövning.
Beredningen anser att rättstvister mellan enskilda i allmänhet skall
slutligt avgöras av domstol när de tvistande inte utan medverkan av det
allmänna kan komma fram till en lösning. Jag är av samma uppfattning
men vill gå ett steg längre. Enligt min mening bör avgörandet av sådana
tvister inte bara i sista instans utan även i tidigare instans i princip vara en
dom stolssak. Det bör dock inte vara uteslutet att genom lag öppna
möjlighet för annan myndighet än domstol att handha ifrågavarande
rättskipningsuppgifter, om en sådan ordning skulle befinnas ändam ålsen
lig. I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs därför att rättstvist
mellan enskilda inte får utan stöd av lag avgöras av annan myndighet än
dom stol. Med rättstvist mellan enskilda avser jag därvid sådana tvister
som rör enskildas inbördes rättigheter, skyldigheter eller rättsliga ställ
ning men däremot inte fall där en enskild motsätter sig en av annan en
skild gjord ansökan och där det är offentligrättsliga och inte privaträtts
liga synpunkter som skall vara avgörande för utgången.
Beredningen har föreslagit att i grundlag skall skrivas in att om annan
myndighet än domstol har berövat någon friheten eller ådöm t honom
straff eller förverkande för ett brott eller bestäm t annan sådan särskild
rättsverkan av en gärning, den som beslutet rör skall på begäran få saken
prövad av domstol utan dröjsmål. Mot detta förslag kan, som RÅ har
gjort, invändas att detsamma inte är förenligt med rättegångsbalkens
regler angående strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot. Såda
na förelägganden kan avse såväl bötesstraff som egendom sförverkande
eller annan sådan särskild rättsverkan. Sedan föreläggandet har blivit
25 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90 * *
godkänt, gäller det som dom vilken har vunnit laga kraft och kan således
inte genom något ordinärt rättsmedel dras under domstols prövning.
Anledning finns inte att i detta sammanhang göra någon ändring i
bestämmelserna om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot.
Med hänsyn härtill föreslår jag, såsom förut har nämnts (5.9), att den av
beredningen föreslagna bestämmelsen jäm kas till att om fatta bara frihetsberövanden på grund av brott eller misstanke om b ro tt. Eftersom en
domstolsprövning inte alltid kan komma tillstånd omgående utan kan
dröja en viss tid, är det vidare lämpligt att i lagrum m et anges att den en
skilde i ifrågavarande fall skall ha rätt till domstolsprövning utan oskäligt
dröjsmål. I enlighet härmed föreskrivs i andra stycket av förevarande
paragraf att om annan myndighet än domstol har berövat någon friheten
med anledning av brott eller misstanke om b ro tt, den beslutet rör skall
kunna få saken prövad av domstol utan oskäligt dröjsmål.
I
likhet med beredningen anser jag att i RF bör slås fast att samma
rättsskydd skall finnas för de fall då svensk medborgare av annan anledning
än brott eller misstanke om brott har blivit omhändertagen tvångsvis.
Bestämmelsen har tagits in i andra stycket av förevarande paragraf. Enligt
gällande utlänningslagstiftning kan beslut om utlännings om händertagan
de bara i vissa fall komma under domstols prövning. U tlänningsutredningen har i betänkandet (Ds In 1972:20) Frihetsberövande enligt utlännings
lagen föreslagit en betydande utvidgning av möjligheterna för utlänningar
att få ett frihetsberövande enligt utlänningslagstiftningen överprövat av
dom stol. Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling.
Frågan om utlänningslagstiftningens framtida innehåll på nu ifrågavaran
de punkt står således öppen. Med hänsyn till detta bör bestämmelserna
angående rätt till prövning av domstol inte nu utsträckas till att om fatta
också frihetsberövanden enligt utlänningslagstiftningen.
När det gäller omhändertaganden tvångsvis av annan anledning än
brott eller misstanke om brott bör med prövning av domstol likställas
prövning av näm nd, om nämndens sammansättning är bestäm d i lag och
ordföranden i nämnden skall vara eller ha varit ordinarie domare. En be
stämmelse härom bör ingå i det nu behandlade lagrum m et. Härigenom
kommer regeringsformen inte att lägga hinder i vägen för ett bibehållande
av den näm ndprövning som nu är föreskriven i lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Dock bör för
utskrivningsnäm ndem as och beslutsnäm ndernas del föreskrivas att ord
föranden inte bara bör utan skall uppfylla nyssnämnda krav. Med den
utform ning, som den föreslagna bestämmelsen i RF får och som f. ö.
speciallagstiftningen på om rådet till stor del redan har, finns fullgoda
garantier för att den ifrågavarande näm ndprövningen blir lika betryggan
de från rättssäkerhetssynpunkt som en prövning av dom stol. I detta sammahang vill jag fram hålla att även om en nämnd av nu åsyftat slag enligt
svenskt betraktelsesätt inte är att anse som dom stol, arten av de uppgifter
varmed nämnden tar befattning, dess sam m ansättning, dess utredningsm öjligheter samt dess helt självständiga ställning i förhållande till rege
ringen och andra förvaltningsmyndigheter (jfr 7 §) talar för att den inter-
n ationellträttsligt sett får betraktas som domstol i den bemärkelse som
detta begrepp har i Europarådets konvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
4 §
I paragrafen krävs att domstolsväsendet och rättegången i huvudsak
skall regleras genom lag. Föreskriften i paragrafen har sin motsvarighet i
2 § första stycket första punkten i beredningens förslag.
Gällande rätt
Enligt nuvarande RF skall bestämmelser om domstolsväsendet och om
rättegångsförfarandet i stor utsträckning meddelas i form av lag. Under 1 §
har nämnts att i 17, 18 och 22 §§ RF krävs att vissa kompletterande be
stämmelser rörande högsta domstolen och regeringsrätten skall ges i lag. I
detta sammanhang bör vidare observeras att inom ramen för allmän civiloch kriminallag, som enligt vad förut nämnts stiftas av riksdagen och Kungl.
Maj:t gemensamt med stöd av 87 § 1 mom. R F, faller också civil- och
kriminalprocesslag. D etaljartade föreskrifter kan emellertid utfärdas av
Kungl. Maj :t såsom innehavare av den styrande m akten.
F örfattningsutredningen
Utredningen föreslog att bestämmelser om rättegångsförfarandet inte
skulle få meddelas annorledes än i lag. Mindre ingripande bestämmelser
skulle dock i annan författning än lag kunna meddelas av regeringen eller,
enligt vad därom särskilt föreskrevs, av annan m yndighet. Tillämpningsbestämmelser av administrativ natur till lag kunde enligt utredningens för
slag beslutas av regeringen eller annan myndighet.
Grundlagberedningen
Enligt 10 kap. 2 § i beredningens förslag skall bestämmelse om dom sto
larnas uppgifter, om deras organisation, om rättegången och om fullföljd
till högre rätt meddelas i lag. Denna föreskrift utgör enligt beredningens
mening ett skydd för domstolarnas självständiga ställning. I detta sam
manhang kan erinras om att regeringen enligt 7 kap. 6 § i beredningens
förslag till RF har möjlighet att genom förordning besluta föreskrifter om
verkställighet av lag.
Departementschefen
l likhet med grundlagberedningen anser jag att bestämmelserna om dom
stolsväsendet och rättegångsförfarandet i huvudsak bör ha karaktären av
lag. Föreskrift härom har tagits in i förevarande paragraf.
I fråga om domstolarna gäller att deras verksamhet inte uteslutande
utgörs av rättskipning. Domstolarna har även vissa administrativa uppgif
ter som hänger samman med den dömande verksam heten. Sålunda sysslar
domstolarna med personalärenden. De har också rapporteringsskyldighet
för statistiska och andra ändamål och skyldighet att medverka vid
spridandet av kännedom om de avgöranden som domstolarna träffar.
Det finns även andra administrativa sidor i deras verksam het. När det
gäller de administrativa uppgifterna finns det inte anledning att kräva att
domstolarnas uppgifter skall vara föreskrivna i lag. Kravet på lagform bör
enligt min mening bara om fatta de bestämmelser som avser domstolarnas
rättskipande uppgifter. I detta sammanhang vill jag påpeka att en
grundlagsbestämmelse av detta innehåll inte hindrar att i en författning
som utfärdas av regeringen föreskrivs att besvär i vissa ärenden skall
anföras hos kam m arrätt. Lagkravet får nämligen anses vara uppfyllt
därigenom att i 8 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
anges att kammarrätt prövar besvär över beslut i förvaltningsärende som
enligt lag eller annan författning anförs hos dom stolen.
Huvuddragen av domstolarnas organisation bör vara bestäm d i lag. Det
kan däremot inte vara ändamålsenligt att kräva att domstolsorganisationen i detalj skall regleras genom lag. Mindre betydelsefulla bestäm m el
ser i ämnet bör kunna meddelas av regeringen. Enligt 8 kap. 13 § i
departem entsförslaget kan regeringen genom förordning besluta föreskrif
ter om verkställighet av lagar. Övriga bestämmelser om lagstiftningen i 8
kap. i departem entsförslaget har utformats i syfte att åstadkomma att
den nämnda föreskriften om regeringens rätt att utfärda bestämmelser
som avser verkställighet av lag inte skall få ett alltför brett tilläm pnings
om råde. På förevarande om råde, där utgångspunkten bör vara att inte
belasta de lagar som handlar om domstolarnas organisation med bestäm
melser som är mindre betydelsefulla från rättssäkerhetssynpunkt, är det
mot den bakgrunden enligt min mening lämpligt att uttryckligen slå fast
att lagkravet omfattar bara huvuddragen av domstolarnas organisation
och inte organisationen i dess helhet.
Enligt grundlagberedningens mening bör i RF föreskrivas att bestäm
melser om rättegången och om fullföljd till högre rätt skall meddelas i
lag. Även jag finner att det från rättsskyddssynpunkt är värdefullt att
regeringsformen uppställer krav på att dessa ämnen regleras i lag. Med
hänsyn till att i begreppet rättegång får anses ingå fullföljd till högre rätt,
talas i departem entsförslaget emellertid bara om rättegången. Jag vill i
detta sammanhang erinra om att bestämmelsen inte utesluter att rege
ringen meddelar sådana föreskrifter om rättegången som avser rena verk
ställigheten av de av riksdagen beslutade reglerna i äm net.
5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om ordinarie domares rättsställ
ning. Bestämmelserna återfinns i beredningens förslag i 15 §.
Gällande rätt
Enligt 36 § första stycket i nuvarande RF får den som har utnämnts
till dom are, dvs. ordinarie dom are, skiljas från tjänsten endast av domstol
efter åtal eller genom beslut om entledigande i samband med pensione
ring. Om det befinns erforderligt av organisatoriska skäl, får han dock
förflyttas till annan jäm ställd dom artjänst. Lagrummet fick sin nuvarande
lydelse i samband med grundlagsändringarna 1964 -1965 .
Bestämmelser om ämbets- och tjänstem äns, däribland domares, avsätt
ning med anledning av brott är upptagna i brottsbalken. För vissa s. k.
självständiga äm betsbrott anges avsättning som påföljd direkt i straffbu
den. Vid sidan härav gäller att äm betsm an, som genom ett brott har visat
sig uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin befattning, utöver
annan påföljd skall dömas till avsättning.
Bestämmelser om skyldighet för bl. a. dom are att avgå i samband med
pensionering finns i statstjänstem annalagen (1965:274). Pensionering kan
vara ålderspensionering eller förtidspensionering. Avgång med förtidspen
sion kommer i fråga vid förlust eller nedsättning av arbetsförmåga o. d.
Beslut om pensionsavgång fattas i administrativ ordning, i vissa fall av
Kungl. Maj:t.
Att domare skiljs från tjänsten betyder i 36 § RF att han slutligt
förlorar sin anställning. Domare kan emellertid i vissa fall tvingas att
temporärt frånträda utövningen av sin tjänst. Så blir fallet om han döms
till suspension av domstol i brottm ål. I ett par fall kan dom are avstängas
tills vidare från utövningen av tjänsten. Dels kan han sålunda med stöd av
lagen (1955:261) om avstängning av dom are avstängas om han på
sannolika skäl är misstänkt för brott som kan antas medföra avsättning.
Beslut härom fattas av den domstol som är behörig att ta upp brottm ålet.
Dels kan han enligt bestämmelser i statstjänstem annalagen bli föremål för
avstängning i fall då han inte kan fullgöra sin tjänst tillfredsställande, om
den bristande tjänstdugligheten beror av sjukdom , lyte e. d. eller om den
sannolikt har sådan orsak och vederbörande vägrar att låta sig undersökas
av läkare som anvisas honom . Beslut om avstängning av ordinarie domare
fattas i nu nämnda fall av Kungl. Maj:t.
Föreligger misstanke om sjukdom eller liknande förhållande som
påverkar tjänstdugligheten, kan enligt statstjänstem annalagen beslutas om
läkarundersökning av tjänstem an. Gäller det ordinarie dom are, är också i
detta fall Kungl. Maj:t beslutande myndighet.
Ä m betsansvarskom mittén
K om m ittén, som i fråga om äm betsansvaret avgivit dels ett principbe
tänkande (SOU 1969:20) och dels ett slutbetänkande (SOU 1972:1),
anlägger en privaträttslig syn på det offentliga anställningsförhållandet i
dess helhet. K om mittén anser i enlighet härmed att samtliga frågor som
rör detta anställningsförhållandes bestånd bör lösas på privaträttslig väg.
I konsekvens härmed föreslår kom m ittén, som tidigare näm nts, att
avsättning skall avskaffas som brottspåföljd, likaså suspension. Tjänste
man skall emellertid kunna skiljas från sin tjänst i huvudsak i de fall där
avsättning nu kan komma i fråga som brottspåföljd. Avsked kan sålunda
enligt vad kommittén föreslår följa dels med anledning av b ro tt, dels till
följd av sådan tjänsteförseelse som enligt kommitténs förslag inte längre
skall vara krim inaliserad. Men avskedsfrågan skall ses som en tvist mellan
arbetsgivare och arbetstagare. K om mittén tänker sig att beslut om avsked
i regel skall fattas av den offentlige arbetsgivaren, varefter tjänstemannen
kan få tvisten prövad vid allmän domstol eller vid arbetsdom stolen.
Också frågor om avsked i samband med pensionering, om avstängning
från tjänsten, om skyldighet att undergå läkarundersökning samt om
förflyttning kan tjänsteman enligt förslaget få prövade av domstol i
tvistem ålsordning. Domstolsprövningen föregås i allmänhet även här av
ett särskilt beslut på arbetsgivarsidan.
Grundlagberedningen
I 10 kap. 15 § i beredningens förslag till regeringsform finns bestämmelmelser om ordinarie domares rättsställning. Beredningen påpekar att be
stämmelserna i huvudsak överensstämmer med motsvarande föreskrifter
i 36 § i nuvarande RF men att beredningen vid utformningen av paragra
fen beaktat äm betsansvarskom m itténs förslag.
Enligt beredningens förslag får den som har utnämnts till ordinarie
dom are avskedas från tjänsten endast om han genom brott eller eljest
genom grov eller upprepad försummelse i tjänsten har visat sig inte vara
skickad att inneha denna eller om han har uppnått gällande pensionsålder
eller eljest enligt lag är skyldig att avgå med pension. Beredningen
fram håller att av bestämmelsen följer att om det i samband med
utnämningen av en tjänsteman har gjorts förbehåll att denne skall inneha
tjänsten endast fram till viss tidpunkt eller tills vidare, den utnäm nde
aldrig kan anses vara utnäm nd till ordinarie dom are i grundlagens mening.
Av bestämmelsen följer också att föreskrifter om skyldighet för ordinarie
dom are att avgå med pension före gällande pensionsålder kan ges bara i
lag.
Med anknytning tilläm betsansvarskom m itténs förslag har beredningen
i nyssnämnda paragraf tagit in en bestämmelse som syftar till att i
enlighet med tankarna bakom 36 § första stycket i nuvarande RF ge
garantier för att beslut om avsked av ordinarie dom are alltid skall kunna
komma under domstols prövning. Också ett beslut om avstängning av
ordinarie dom are eller om skyldighet för sådan dom are att undergå
läkarundersökning innebär enligt beredningen ett så betydande ingrepp i
domares ställning att grundlagen även för sådana fall bör föreskriva en
rätt för denne att få beslutet prövat av dom stol. Föreskrift härom har
likaledes av beredningen intagits i paragrafen.
I anslutning till 36 § första stycket nuvarande RF upptar beredningens
förslag också en bestämmelse av innehåll att den som har utnämnts till
ordinarie dom are får förflyttas till annan jäm ställd dom artjänst, om det
påkallas av organisatoriska skäl.
Departementschefen
Jag har förut framhållit att domstolarnas självständiga ställning är av
grundläggande betydelse för rättssäkerheten. För stärkande av denna själv
ständighet har jag bl. a. förordat att domstolarna i den utsträckning som är
organisatoriskt möjlig skall utrustas med ordinarie dom are. I 1 § tredje
stycket i förevarande kapitel har tagits in en bestämmelse av innehåll att vid
domstol skall finnas ordinarie dom are. För att en domares ställning av
ordinarie skall innebära den åsyftade garantin för självständighet i döm an
det måste bestämmelser meddelas, vilka ger ordinarie dom are ett grundlags
skydd mot att skiljas från tjänsten i andra fall än då befogad anledning
därtill finns. Bestämmelser av sådant innehåll har tagits in i förevarande
paragraf. Ingen annan dom are än den som är anställd under sådana form er
att han åtn ju ter det anställningsskydd som paragrafen tillerkänner ordina
rie dom are kan räknas som ordinarie dom are i grundlagens mening. Som
beredningen påpekar kan alltså tjänsteman som innehar tjänst fram till viss
tidpunkt eller tills vidare inte i grundlagens mening anses vara utnäm nd till
ordinarie dom are.
Bestämmelserna om ordinarie domares anställningsskydd bör bygga på
de nuvarande föreskrifterna i ämnet i 36 § första stycket RF. Samtidigt
måste beaktas att äm betsansvarskom mittén har föreslagit att en privat
rättslig syn skall anläggas på det offentliga anställningsförhållandet och
att i anslutning därtill avsättning — och även suspension — skall avskaffas
som brottspåföljd. Tjänsteman skall emellertid enligt kommitténs förslag
kunna i disciplinär väg avskedas från sin tjänst i huvudsak i de fall där
avsättning nu kan komma i fråga som brottspåföljd. Avskedsfrågan skall i
egenskap av tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare kunna i dessa och
andra fall bli föremål för domstols prövning. Över äm betsansvarskom m itténs förslag har yttranden inhämtats från ett stort antal myndigheter och
organisationer. Jag har ännu inte tagit slutlig ställning till kommitténs
förslag. Det finns dock enligt min mening anledning räkna med att en
reform i huvudsaklig linje med kom m ittéförslaget kommer att genom
föras. Vid utformningen av de grundlagsbestäm m elser, som berörs av
äm betsansvarskom m itténs förslag, synes därför kunna förutsättas att den
av kommittén föreslagna reform en i sina huvuddrag kommer till stånd.
Genom förs den av äm betsansvarskom mittén föreslagna ordningen, bör
den avse också ordinarie dom are. Från rättssäkerhetssynpunkt finns inte
anledning att göra något undantag beträffande denna personalkategori. Jag
vill dock erinra om att en specialbestämmelse beträffande justitieråd och
regeringsråd har införts i 12 kap. 8 § andra stycket i departem entsförslaget. Med nyss angivna utgångspunkt har i första stycket av förevarande
paragraf föreskrivits att den som har utnämnts till ordinarie dom are får
skiljas från tjänsten endast om han genom brott eller grovt eller upprepat
åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig uppenbarligen olämplig att
inneha tjänsten eller om han har uppnått gällande pensionsålder eller
annars enligt lag är skyldig att avgå med pension. D äijäm te har i andra
stycket av paragrafen föreskrivits att han skall kunna påkalla domstols
prövning, om beslutet fattas av annan myndighet än dom stol. Med
sistnämnda bestämmelse har jag inte tagit ställning till frågan, huruvida
vid ett genomförande av äm betsansvarskom m itténs förslag initiativet till
domstolsprövning skall tas av vederbörande myndighet eller av den
enskilde tjänstem annen. G rundlagsbestäm melsen bör förstås så att om
avskedsfrågan för ordinarie domare inte på annat sätt kommer under
domstols prövning, sådan prövning skall kunna påkallas av den enskilde.
Något behov av att i grundlag fixera de fall i vilka ordinarie dom are skall
vara skyldig att avgå med förtidspension finns inte. Från rättssäkerhets
synpunkt synes det tillräckligt att i grundlagen krävs att dessa fall skall
vara angivna i lag.
Den grundlagsskyddade rätten till domstolsprövning av vissa beslut
som rör ordinarie dom are bör i enlighet med grundlagberedningens
förslag om fatta inte bara beslut om skiljande från tjänsten utan också
vissa andra beslut av mera ingripande art, nämligen beslut om avstängning
från utövning av tjänsten och beslut om skyldighet att undergå läkarun
dersökning. Bestämmelse härom har upptagits i andra stycket av föreva
rande paragraf.
I ett tredje stycke har tagits in en bestämmelse som begränsar
möjligheterna att förflytta ordinarie domare. I överensstämmelse med
grundlagberedningens förslag och vad som nu gäller har föreskrivits att
den som har utnämnts till ordinarie domare får förflyttas bara under
förutsättning att förflyttningen påkallas av organisatoriska skäl och
förflyttningen sker till annan jäm ställd dom artjänst.
6 och 7 §§
1 6 § ges bestämmelser om förvaltningsorganisationen. Därutöver
innehåller paragrafen en reglering av förvaltningsm yndigheternas ställ
ning. I sistnämnda hänseende kompletteras paragrafen av vad som
föreskrivs i ämnet i 7 §. Bestämmelserna i förevarande paragrafer har i
beredningens förslag sina motsvarigheter i 4 § och 5 § första stycket
andra punkten andra ledet.
Gällande rätt
Huvudbestäm melsen om förvaltningsorganisationen och om förvalt
ningsm yndigheternas ställning finns i andra ledet av 47 § i nuvarande RF.
Där föreskrivs att ” rikets kollegier, lantregeringen tillika med alla andra
verk samt högre och lägre äm betsm än, skola förvalta dem åliggande
sysslor och värv, enligt de instruktioner, reglementen och föreskrifter
som redan givna äro eller framdeles kunna givas, lyda Konungens bud och
befattningar och räcka varandra handen till fullgörande därav och av allt
vad rikets tjänst utav dem fordrar” . Lantregeringen, som är liktydig med
länsstyrelserna, nämns också i 46 § R F, där det sägs att ” landet skall
förbliva indelat i hövdingdöm en under den vanliga lantregeringen” .
Samtidigt föreskrivs att ” ingen generalguvernör” får förordnas inom
riket. I 27 § nuvarande RF nämns justitiekanslern och dennes viktigaste
arbetsuppgifter. Enligt lagrum m et får konungen till justitiekansler utnäm
na en ” lagfaren, skicklig och oväldig person” som varit ny ttjad i
domarevärv. Denne åligger såsom konungens högste ombudsman fram för
allt att föra eller låta föra konungens talan i mål som rör kronans rätt
samt att på konungens vägnar ha tillsyn över rättvisans handhavande och
i sådan egenskap beivra fel som begås av domare och äm betsm än.
De statliga förvaltningsmyndigheterna står — i motsats till domstolarna
- principiellt i ett lydnadsförhållande till högre myndighet och i sista
hand till Kungl. Maj:t. Detta kommer till uttryck i den nyssnämnda
bestämmelsen i 47 § RF att de skall lyda Kungl. Maj:ts bud och
befallningar. Denna lydnadsplikt skall möjliggöra en effektiv ledning av
statsstyrelsen. L ydnadsplikten innebär att de berörda myndigheterna i
princip är skyldiga att hörsamma inte bara generella föreskrifter utan
också föreskrifter som meddelas för särskilda fall. Trots RF:s generella
uttryckssätt är emellertid de statliga förvaltningsm yndigheternas princi
piella lydnadsförhållande under Kungl. Maj:t underkastat väsentliga
begränsningar. Bestämmelsen i 47 § RF avsåg inte att bryta den svenska
rättstradition, enligt vilken förvaltningsmyndigheterna på vissa områden
skall stå lika självständiga och ha samma rätt och skyldighet att handla
efter eget omdöme som dom stolarna. Denna grundsats är ett karakteris
tiskt drag för svensk förvaltning. Den sammanhänger med att varje
tjänsteman bär ansvaret för sina beslut, medan regeringens ansvar inte
om fattar underordnade myndigheters avgöranden. Det är emellertid
förenat med svårigheter att precisera hur långt förvaltningsm yndigheter
nas självständighet sträcker sig. Förhållandena är skiftande alltefter den
art av förvaltningsverksamhet varom fråga är. Om en lag eller annan
författning, som har stiftats under riksdagens medverkan, anförtro r en
viss beslutanderätt åt en under Kungl. Maj:t sorterande förvaltningsm yn
dighet, är meningen regelmässigt att denna beslutanderätt skall utövas
fullt självständigt och utan att högre myndighet eller regeringen blandar
sig i handläggningen av konkreta fall. Även i sådana fall där myndighets
beslutanderätt grundar sig på föreskrifter som har givits av Kungl. Maj:t
anses myndigheten böra fullt självständigt handlägga i allt fall sådana
ärenden som berör enskilds rätt. I båda fallen kan högre myndighet och i
sista hand Kungl. Majit ingripa endast efter anförda besvär eller med stöd
av författningsbestämmelse som ger högre myndighet rätt att på annat
sätt inskrida i konkreta fall. Stundom uttryck s gällande rätts ståndpunkt
på det sättet, att förvaltningsmyndigheterna är helt självständiga såvitt
gäller deras rättstillämpande verksam het. Statsmakterna eller andra m yn
digheter kan inte med bindande verkan föreskriva hur en förvaltnings
myndighet i ett visst fall skall tillämpa en rättsregel. Även i vissa andra
fall saknar förvaltningsmyndighet skyldighet att följa direktiv som gäller
särskilda fall. Ingen kan t. ex. med bindande verkan föreskriva vad en
myndighet skall uttala i ett y ttrande. En ganska hög grad av självständig
het anses ibland tillkom m a förvaltningsmyndigheter som är i besittning
av särskild teknisk eller vetenskaplig sakkunskap. En särskilt långtgående
lydnadsplikt föreligger å andra sidan inom försvarsmakten och polisväsen
det samt när det gäller verksamhet av kommersiell natur.
I fall då Kungl. Majit kan meddela föreskrift till en förvaltningsm yn
dighet måste föreskriften självfallet ha form en av ett formellt beslut av
Kungl. Majit. Föreskriften kan inte meddelas av enskilt statsråd.
Författningsutredningen
Bland förvaltningsmyndigheterna nämndes i tre skilda paragrafer i
utredningens förslag till regeringsform justitiekanslern, riksåklagaren och
överbefälhavaren. Beträffande justitiekanslern angavs att han såsom
regeringens högste ombudsman har tillsyn över lagars och andra fö rfatt
ningars tillämpning. Enligt utredningens lagförslag var riksåklagaren
under regeringen högste åklagare i riket. Överbefälhavaren hade under
regeringen ledningen av rikets krigsmakt.
Rörande förvaltningsm yndigheternas ställning föreskrevs i den av
utredningen föreslagna regeringsformen att rikets förvaltningsm yndighe
ter skall fullgöra sina uppgifter efter vad som föreskrivs i lag och annan
författning och i enlighet med utfärdade anvisningar. Föreskriften avsåg
att ge uttryck för den självständiga ställning som förvaltningsm yndighe
terna av hävd intar, med bibehållande av nuvarande möjlighet för
överordnad m yndighet, i sista hand regeringen, att ge anvisningar rörande
underordnad förvaltningsmyndighets handlande. Förvaltningsm yndig
heternas skyldighet att tillhandagå varandra med yttra n den , upplysningar
och annat sådant biträde behövde enligt utredningens mening inte
grundlagfästas.
Någon motsvarighet till reglerna i 46 § RF förekom inte i utredningens
förslag till regeringsform. Utredningens förslag förutsatte förekomsten av
centrala, regionala och lokala förvaltningsm yndigheter. Något förbud i
grundlag mot förening av civil och militär myndighetsutövning ansågs
inte påkallat.
Grundlagberedningen
Anledning saknas enligt beredningens uppfattning att i grundlag mera
utförligt reglera statsförvaltningens uppbyggnad. Det bör emellertid av
regeringsformen framgå att regeringen är överordnad de statliga förvalt
ningsm yndigheterna. Regeringsformen bör därjäm te ange vissa särskilt
betydelsefulla delar av den statliga förvaltningen. I enlighet härmed
föreslår beredningen att i regeringsformen (10 kap. 4 § första stycket)
föreskrivs att under regeringen lyder justitiekanslern, riksåklagaren, polis
väsendet, försvarsm akten, centrala myndigheter och äm betsverk, länssty
relserna samt andra statliga förvaltningsm yndigheter. Samtidigt ges i
lagtexten en erinran om att vissa statliga m yndigheter, om vilka regler
finns på andra ställen i regeringsformen och i annan lag, lyder under
riksdagen och således inte är underställda regeringen. 1 detta sammanhang
erinrar beredningen i lagmotiven om att förvaltningsuppgifter också kan
åvila kom m unerna. Stöd härför finns i 7 kap. 4 § i beredningens förslag
till regeringsform, där det föreskrivs att kommunernas uppgifter samt
grunderna för deras organisation och verksamhet bestäm s i lag.
Förvaltningsuppgift kan anförtros åt bolag, förening, stiftelse eller
annan sådan samfällighet. Som exempel härpå nämner beredningen sådan
verksamhet som utövas av Aktiebolaget Svensk bilprovning och av
Sveriges advokatsam funds styrelse och disciplinnäm nd. Enligt beredning
ens förslag till RF (10 kap. 4 § andra stycket) får sådan överlåtelse av
förvaltningsuppgift ske endast genom lag.
Bestämmelsen att statliga förvaltningsmyndigheter lyder under rege
ringen innebär enligt beredningen att de är skyldiga att följa av regeringen
— däremot ej av enskild minister — meddelade föreskrifter även för
enskilda fall, om inte dessa föreskrifter står i strid med lag eller annan
författning. Denna konstruktion innebär att omfattningen och utform
ningen av myndigheternas lydnadsplikt eller, från annan sida sett,
självständighet i stor utsträckning kommer att falla utan för grundlagen.
Sedan beredningen fastslagit att förvaltningsmyndigheterna är bundna av
rättsordningen, uttalar den som sin uppfattning att den kanske viktigaste
garantin för att förvaltningsmyndigheterna skall fullfölja sina uppgifter
på ett f ö rd en enskildes rättstrygghet tillfredsställande sätt ligger i att de i
grundlag tillförsäkras självständighet i sin rättstillämpande verksam het.
För det ändamålet har i 10 kap. 5 § beredningens förslag till RF intagits
en bestämmelse av innehåll att ingen m yndighet, ej heller riksdagen, får
bestäm m a hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall tillämpa rättsre
gel. Med u ttry c k et ” tillämpa rättsregel” avses tillämpningen av redan
gällande norm er. Bestämmelsen innebär att t. ex. regeringen inte får
bestäm m a hur en annan myndighet skall avgöra ett visst ärende i relation
till en sådan norm . Den hindrar däremot inte att regeringen, inom ramen
för sin normgivningskom petens, utfärdar en ny föreskrift, även om denna
skulle vara föranledd av det aktuella ärendet. Bestämmelsen hindrar inte
heller att överordnad myndighet övertar underordnad myndighets h and
läggning av visst ärende. Inom rättstillämpningen torde detta enligt
beredningen likväl aldrig kunna ske utan stöd av en författningsbestäm
melse. Är det fråga om tillämpning av lag torde övertagande av underord
nad myndighets handläggning förutsätta bestämmelse i lag.
Departementschefen
Den offentliga förvaltningsorganisationen i vårt land är mycket om fat
tande. Många av förvaltningsmyndigheterna har hela riket till verksam
hetsom råde och är självfallet statliga. Därjämte finns i stor utsträckning
regionala och lokala statliga förvaltningsm yndigheter. De allra flesta
statliga förvaltningsmyndigheterna lyder under Kungl. Majit, men det
finns också vissa förvaltningsmyndigheter som sorterar under riksdagen.
Vid sidan av de statliga förvaltningsmyndigheterna finns även kommunala
förvaltningsm yndigheter, av vilka de flesta är organ-åt prim ärkom m uner
na men en del är knutna till sekundärkom m unerna. De kommunala
förvaltningsmyndigheterna utövar till stor del sådan förvaltning som är
ett utflöde av den kommunala självstyrelsen. Vissa kommunala organ,
som utövar s. k. specialreglerad kommunal förvaltning, har emel
lertid
särskilda
förvaltningsuppgifter som av staten har anförtro tts åt kommunala organ. En del förvaltningsmyndigheter har
både statliga och kommunala inslag så att det kan vara svårt att säga om
de är statliga eller kommunala m yndigheter. Offentliga förvaltningsupp
gifter kan handhas inte bara av de statliga och kommunala förvaltnings
myndigheterna och av myndigheter av blandad natur. Det förekommer
också att bolag, föreningar, samfälligheter och stiftelser får överta
verksamhet som innefattar förvaltning för det allmännas räkning.
Det kan inte komma i fråga att i RF ge annat än en antydan om
förvaltningsorganisationen i Sverige. Med den snabba utveckling vari
samhället befinner sig skulle det nämligen vara opraktiskt att söka
närmare reglera förvaltningsorganisationen i grundlag. Det torde vara
tillfyllest att av regeringsformen framgår att de viktigaste förvaltnings
myndigheterna lyder under regeringen, att en del statliga förvaltnings
myndigheter sorterar under riksdagen, att förvaltningsuppgifter kan
anförtros åt kommun samt att offentliga förvaltningsuppgifter också
kan överlämnas till privaträttsliga rättssubjekt av typen bolag, förening
eller stiftelse.
Den uppräkning av statliga förvaltningsmyndigheter som grundlagbe
redningen har gjort i sitt förslag till regeringsform har kritiserats i flera
rem issyttranden. Bl. a. har fram hållits att begreppen polisväsendet och
försvarsmakten inte passar, därför att de åsyftar verksamhetsområden
och inte anger myndigheter. Det har också fram hållits att huvuddelen av
polisväsendet lyder under de av beredningen särskilt nämnda länsstyrel
serna. Jag vill för min del föreslå att i 6 § första stycket av förevarande
kapitel anges att under regeringen lyder justitiekanslern, riksåklagaren, de
centrala äm betsverken och länsstyrelserna samt att därtill fogas föreskrif
ten att annan statlig förvaltningsmyndighet lyder under regeringen, om
det inte är bestäm t i regeringsformen eller annan lag att den är
myndighet under riksdagen. Anledning saknas att i RF beskriva de
uppgifter som tillkommer de särskilt uppräknade m yndigheterna. Inte
heller torde behov föreligga av någon grundlagsbestämmelse i övrigt
rörande dessa m yndigheter. Något förbud i grundlag mot förening av civil
och militär m yndighetsutövning, motsvarande förbudet i 46 § nuvarande
RF, synes inte påkallat. Inte heller behöver fastslås i grundlag att
förvaltningsmyndigheterna skall biträda och hjälpa varandra.
På grund av den betydelse som de kommunala förvaltningsm yndighe
terna har bör, som jag har nämnt i den allmänna motiveringen (5.8), RF:s
förvaltningskapitel ge vid handen att förvaltning kan utövas av kom m una
la m yndigheter. Det torde inte behöva nämnas i lagtexten att den
kommunala förvaltningen har en dubbel natur och att kommunala
förvaltningsmyndigheter därför kan ta befattning både med förvaltning
som är ett utflöde av den kommunala självstyrelsen och med specialreglerad kommunal förvaltning. Det är enligt min mening tillräckligt att i
andra stycket av den nu behandlade 6 § anges att förvaltningsuppgift kan
anförtros åt kom m un. Ett överlämnande till kommun av förvaltningsupp
gift kan ske dels genom de allmänna bemyndiganden som kom m unalla
garna innehåller och dels genom bestämmelser i andra författningar som
tillkom m it i den ordning som sägs i 8 kap. i departem entsförslaget.
I likhet med grundlagberedningen anser jag, som förut näm nts, att i
regeringsformen bör om talas att förvaltningsuppgift kan överlämnas till
bolag, förening, samfällighet eller stiftelse. Bestämmelsen i ämnet har
tagits in i tredje stycket av 6 § förevarande kapitel. Beredningen kräver
för sin del att överlämnandet alltid skall ske genom lag. Detta synes mig
vara ett alltför långtgående krav. I flera olika sammanhang, bl. a. i fråga
om statlig affärsverksam het, finns det enligt min mening inte anledning
att kräva denna form för ett överlämnande till bolag, förening eller annat
liknande privaträttsligt rättssubjekt av förvaltningsuppgift som det all
männa har. Kravet på lag bör begränsas till de fall då förvaltningsuppgif
ten innefattar m yndighetsutövning. Med myndighetsutövning åsyftar jag
härvid, i överensstämmelse med vad jag anförde i samband med tillkom s
ten av förvaltningslagen (1971:290), utövning av befogenhet att bestäm
ma om förm ån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat
jämförbart förhållande (jfr 3 § första stycket förvaltningslagen). Beträf
fande den närmare innebörden av begreppet kan jag här hänvisa till vad
jag anförde i propositionen 1971:30 (del 2 s. 330 ff.).
När det i förevarande paragraf sägs att vissa förvaltningsmyndigheter
lyder under regeringen är det ett uttryck för att dessa myndigheter i
princip har att följa de föreskrifter av allmän natur eller direktiv för
särskilda fall som regeringen meddelar. Ett enskilt statsråd har däremot
inte någon befälsrätt över m yndigheterna. Regeringens rätt att meddela
direktiv till förvaltningsmyndigheterna är emellertid begränsad. Den
främsta begränsningen ligger i den i 1 kap. 1 § i departem entsförslaget
fastslagna principen att den offentliga m akten utövas under lagarna. Där
har sålunda slagits fast att alla samhällsorgan är bundna av rättsordning
ens regler. Detta gäller bl. a. både regeringen och förvaltningsm yndighe
terna. Regeringen får alltså inte till förvaltningsmyndigheterna utfärda
direktiv som strider mot gällande rätt. Däremot föreligger inget hinder
för regeringen att inom ramen för sin norm givningskom petens utfärda
nya bestämmelser som kanske tar sikte ju st på en aktuell situation.
Enligt grundlagberedningens uppfattning är det inte tillräckligt att slå
fast att förvaltningsmyndigheterna skall handla i enlighet med rättso rd
ningen. En viktig garanti för den enskildes rättstrygghet ligger enligt
beredningen däri att inte bara domstolarna utan också förvaltningsm yn
digheterna tillförsäkras självständighet i den rättstillämpande verksamhet
som de utövar. Beredningen föreslår därför att i grundlag skall slås fast
att ingen m yndighet, ej heller riksdagen, får bestäm m a hur förvaltnings
myndighet skall i särskilt fall tillämpa rättsregel. Jag ansluter mig till den
grundtanke som beredningen här har givit uttryck åt. Regeringen och
riksdagen samt andra överordnade organ bör inte få ge direktiv om hur en
förvaltningsmyndighet skall besluta i ett individuellt ärende som innefat
tar egentlig rättstilläm pning.
Det av beredningen använda begreppet rättsregel är ganska obestäm t.
Enligt mångas uppfattning innefattar begreppet bl. a. administrativa
bestämmelser om förvaltningsm yndigheternas interna förhållanden och
om förhållandet mellan olika statliga myndigheter inbördes. Det är vidare
att observera att förvaltningsmyndigheterna inte bara handlägger ärenden
utan också utövar faktisk verksamhet av olika slag. Denna faktiska
verksamhet kan vara reglerad genom bestämmelser som är att betrakta
som rättsregler. Enligt min mening bör i enlighet med vad som uttalats av
vissa remissinstanser RF:s förbud mot direktiv till förvaltningsmyndighet
för särskilda fall ges en större konkretion och fasthet än vad grundlagbe
redningens förslag i ämnet har. Förbudet bör begränsas till att om fatta
förvaltningsm yndigheternas handläggning av ärenden, medan m yndighe
ternas faktiska handlande lämnas utanför. Vidare bör förbudet i första
hand ta sikte på sådana ärenden som rör myndighetsutövning mot
enskild. Med myndighetsutövning mot enskild avser jag härvid, i anslut
ning till vad jag nyss uttalade rörande det generella begreppet myndig
hetsutövning, utövning av befogenhet att för enskild bestäm m a om
förm ån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jäm fö r
bart förhållande. Det är fram för allt när det är fråga om ärenden av denna
typ som det är ett starkt rättssäkerhetsintresse att förvaltningsm yndig
heterna är fullt självständiga i förhållande till överordnade organ. F ö rb u
det mot direktiv i särskilda fall torde emellertid böra om fatta också
myndighetsutövning mot kom m un. För kommunerna är det av betydelse
att ingen myndighet och inte heller riksdagen kan bestäm m a hur
förvaltningsmyndighet skall besluta i ett ärende som r ö re n mot kommun
riktad m yndighetsutövning. Förbudet mot direktiv i särskilda fall torde
också böra om fatta en del ärenden som har annan karaktär än som förut
sagts. Övervägande skäl synes nämligen tala för att förbudet bör om fatta
alla ärenden som rör tillämpning av lag. Härvid avses inte bara ärenden i
vilka viss av riksdagen beslutad lag tillämpas utan även ärenden i vilka
fråga är om tillämpning av verkställighetsföreskrifter till lagen som
regeringen kan ha utfärdat med stöd av 8 kap. 13 § i departem entsförslaget.
Det av grundlagberedningen föreslagna förbudet mot direktiv till
förvaltningsmyndighet i särskilt fall rörande tillämpning av rättsregel
riktar sig enligt sin ordalydelse inte till kommunernas beslutande organ.
Det förbud i ämnet som jag förordar bör om fatta även dessa organ. Det
synes naturligt att i detta hänseende parallellställa riksdagen och kom m u
nernas beslutande organ. 1 detta sammanhang vill jag framhålla att
förbudet inte är avsett att hindra att riksdagen eller kommuns beslutande
organ vid beviljande av anslag uppställer villkor som an k ny ter till
k on kreta fall. Med stöd av det anförda har i departem entsförslaget i 7 § i
förevarande kapitel föreskrivits att ingen m yndighet, ej heller riksdagen
eller kommuns beslutande organ, får bestäm m a hur förvaltningsm yndig
het skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot
enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.
8 §
I
denna paragraf meddelas en ytterligare bestämmelse om kom petens
fördelningen mellan å ena sidan riksdagen och å andra sidan domstolarna
och övriga m yndigheter. Bestämmelsen skall i princip förhindra att
riksdagen sysslar med rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter. Föreskrif
ten har i beredningens förslag motsvarigheter i 13 §.
Gällande rätt
Enligt 90 § i nuvarande RF får under riksdagens eller dess u tsk o tts
överläggningar och prövning inte i något annat fall eller på något annat
sätt än grundlagarna bokstavligen föreskriver komma frågor om ämbetsoch tjänstemäns till- och avsättande, regerings- och dom arem akternas
beslut, resolutioner och utslag, enskilda medborgares och korporationers
förhållanden eller verkställigheten av någon lag, författning eller in rätt
ning. Paragrafen har i sak bibehållits oförändrad alltsedan RF:s tillkom st.
Den är ett uttryck för strävan att i enlighet med då gängse k o n stitu tio n el
la teorier skilja den lagstiftande maktens verksamhetsområde från den
styrande maktens och dom stolarnas. Riksdagen skall inte få ta befattning
med rättskipning eller förvaltning på annat sätt än grundlagarna u ttry c k
ligen medger. Förbudet gäller såväl beslut som diskussionsinlägg. I fråga
om de i grundlagarna föreskrivna undantagen från förbudet skall här
blo tt erinras om bestämmelserna angående statsrådens konstitutionella
ansvarighet.
Tolkningen av 90 § RF har vållat svårigheter. Den u p p fattning som i
paragrafen sett ett förbud mot varje om näm nande vid riksdagens över
läggningar av de i bestämmelsen angivna ämnena kan numera anses
övergiven. Paragrafen tillämpas inte heller i praxis enligt ordalydelsen.
Allm änt synes kunna sägas att bestämmelsen upprätthålls så snart ett
konkret myndighetsbeslut tas upp till debatt som självständig fråga,
medan däremot en riksdagsman anses oförhindrad att i en annan fråga
använda det beslut som han vill kritisera som belysande exem pel, t. ex.
på så sätt att han kritiserar ett visst beslut i motiven till en motion vari
han påyrkar en lagändring.
Grund lagb eredningen
Beredningen anser att redan kravet på en lämplig arbetsfördelning
leder till att riksdagen i huvudsak endast bör ta befattning med norm be
slut och inte med rättstillämpning av olika slag. Det finns särskilda organ,
nämligen regeringen, förvaltningsmyndigheterna och dom stolarna, som
skall se till att norm besluten blir följda i tilläm pningen. Också behovet av
stabilitet i rättsförhållanden mellan enskilda gör det enligt beredningen
angeläget att riksdagen inte griper in i handläggningen av enskilda fall.
Man kan därför enligt beredningen utgå från att riksdagen som regel
kommer att avhålla sig från att ingripa genom lagstiftning i enstaka
rättsförhållanden. I vissa undantagsfall kan det dock tänkas bli nödvän
digt att lösa konkreta problem genom lag. Därför innehåller, som förut
näm nts, beredningens förslag inte något förbud mot lagar som ta r sikte
på konkreta fall.
Beredningens förslag till RF innehåller regler som har till syfte att
förhindra att riksdagen på ett olämpligt sätt blandar sig i regeringens,
domstolarnas och förvaltningsm yndigheternas arbetsuppgifter. Vissa ty
per av riksdagsbeslut är enligt beredningens förslag absolut förbjudna;
inte ens i lagform får riksdagen gripa in i dessa fall. I andra fall uppställs
förbud mot riksdagsingripande i andra form er än genom lag eller
utgiftsanslag.
I 10 kap. 13 § fastslår beredningen som huvudregel att riksdagen inte
får upphäva, ändra eller fastställa beslut som regeringen, domstol eller
annan myndighet har fattat. Detta förbud mot vissa typer av riksdagsbe
slut om fattar också riksdagsbeslut som har form en av lag. Beredningen
uttalar i sammanhanget att enligt dess förslag till RF (7 kap. 7 §)
riksdagen undantagsvis kan ändra författning som har beslutats av
regeringen. Detta innebär enligt beredningen ingen prövning av det beslut
varigenom författningen tillkom och hindras därför enligt beredningens
mening inte av den föreslagna bestäm m elsen.
Från den uppställda huvudregeln gör beredningen vissa undantag för
fastställelsebeslut. Beredningen hänvisar till att enligt dess förslag till
RF vissa beslut av regeringen skall underställas riksdagen för prövning,
nämligen skatteförordning på grundval av riksdagens bemyndigande (8
kap. 1 §) och vissa beslut om internationell överenskommelse eller
förpliktelse (9 kap. 2 §). I andra fall öppnar den av beredningen
föreslagna grundlagstexten möjlighet för riksdagen att i samband med
bemyndigande föreskriva att beslut på grundval av bemyndigandet skall
underställas riksdagen för prövning (7 kap. 5 § 8 kap. 14 § och 12 kap.
4 §). Även i övrigt kan behov tänkas föreligga att föreskriva underställ
ning av beslut som regeringen eller förvaltningsmyndighet fattar på
grundval av riksdagens bem yndigande. Så kan enligt beredningen vara
fallet vid bemyndigande att föreskriva avgifter (8 kap. 2 §) och vid andra
bemyndiganden på finansm aktens område (såsom överlåtelse av fast
egendom , eftergift av fordran och upptagande av lån, se 8 kap. 10 och
11 §§). För samtliga dessa fall måste enligt beredningen förbehåll göras.
Beredningens lagförslag innehåller därför två undantag från den förut
nämnda huvudregeln. I den första undantagsregeln sägs att om prövning i
riksdagen av förordning eller av internationell överenskommelse eller
förpliktelse gäller vad som föreskrivs i 7—9 och 12 kapitlen. I den andra
undantagsregeln anges att om riksdagen eljest äger bemyndiga regeringen
eller annan myndighet att fatta beslut, den kan föreskriva att beslut som
grundas på bemyndigandet skall underställas riksdagen för prövning.
Vill riksdagen på annat sätt än som avses i huvudregeln besluta om
angelägenhet som det enligt författning ankommer på regeringen, dom
stol eller annan myndighet att pröva, är enligt beredningens lagförslag
detta tillåtet bara under förutsättning att beslutet har formen av lag eller
utgiftsanslag. i övrigt är det förbjudet för riksdagen att besluta om sådan
angelägenhet.
I fråga om de föreslagna bestämmelsernas betydelse för omfattningen
av y ttranderätten i riksdagens kam m are hänvisar beredningen till special
motiveringen till 2 kap. 10 § förslaget till RO.
Departementschefen
I överensstämmelse med nuvarande ordning bör principen vara att
riksdagen inte skall vara ett förvaltande eller rättskipande organ utan att
förvaltnings- och rättskipningsuppgifterna skall ligga hos regeringen,
förvaltningsmyndigheterna och dom stolarna. Redan på grund av sin
organisation och sammansättning är riksdagen som regel inte lämpad att
handha uppgifter av sistnämnda slag utan bör i huvudsak ägna sig åt de
uppgifter som följer med dess innehav av normgivnings- och finansm ak
ten och åt kontrollen av rikets styrelse och förvaltning. Principen kan
sägas komma till uttryck redan i de bestämmelser om riksdagen, rege
ringen, domstolarna och förvaltningsmyndigheterna som finns i 1 kap. av
departem entsförslaget (2, 4 och 6 §§).
Anledning finns emellertid att i likhet med vad grundlagberedningen
föreslår ta in en klarläggande bestämmelse rörande kom petensfördel
ningen i fråga om rättskipnings- och förvaltningsuppgifter mellan å ena
sidan riksdagen och å andra sidan regeringen, domstolarna och förvalt
ningsm yndigheterna i det kapitel av RF som handlar om rättskipning och
förvaltning.
Beredningens förslag avser såväl beslut om generella föreskrifter som
avgöranden i egentliga rättskipnings- och förvaltningsärenden. Med hän
syn till att syftet med bestämmelsen är att klargöra att riksdagen i princip
inte har att ta befattning med det senare slaget av frågor anser jag att
bestämmelsen direkt bör ta sikte på riksdagens möjligheter att handha
rättskipnings- och förvaltningsuppgifter. Spörsm ålet om riksdagens kom
petens att besluta generella föreskrifter i frågor som har avgjorts eller
enligt författning skall avgöras av regeringen eller annan myndighet
regleras uttömmande i 8 kap. i departem entsförslaget till RF.
Beredningen har vid utformningen av förevarande bestämmelse utgått
från att det bör vara möjligt för riksdagen att genom lag fatta ett beslut
som uttryckligen avser ett konkret fall. För egen del har jag anslutit mig
till uppfattningen att även om en lag är aktualiserad av ett visst konkret
problem , den dock alltid måste ges ett sådant innehåll att den blir
generellt tilläm pbar. Lagstiftningsvägen står således öppen bara för beslut
av norm karaktär men inte för det direkta avgörandet av konkreta fall.
Bestämmelsen bör därför utformas med utgångspunkt från att ett
avgörande i enskilt rättskipnings- eller förvaltningsärende inte kan kom
m a tillstånd genom lag.
Vad jag hittills har sagt leder fram till att den nu diskuterade
bestämmelsen först och främst bör innebära att riksdagen inte skall
kunna besluta i sådan rättskipnings- eller förvaltningsangelägenhet som
enligt särskilda föreskrifter ankommer på regeringen, domstol eller annan
m yndighet. Detta är emellertid enligt min mening inte tillräckligt. Riks
dagen bör i princip inte heller kunna genom lag tillägga sig själv förvalt
nings- eller rättskipningsuppgift, exempelvis att besluta om näringstill
stånd eller expropriation. Också denna grundsats bör komma till tydligt
u ttry c k i RF.
26 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
**
I bestämmelsen bör inte göras något förbehåll för utgiftsbeslut. Det är
nämligen enligt min mening tydligt att riksdagen vid beviljande av anslag
inte fullgör någon förvaltningsuppgift ens när besluten tar sikte på
enskilda fall. Vissa andra bestämmelser i förslagen till RF och RO
förutsätter däremot att riksdagen fattar beslut av mer eller mindre
utpräglad förvaltningsnatur. Med hänsyn härtill måste bestämmelsen
innehålla ett undantag för det fall att förvaltningsuppgift har lagts på
riksdagen genom föreskrift i grundlag eller riksdagsordningen. Sålunda
möter exempelvis inget hinder för riksdagen att med stöd av 9 kap. 9 § i
departem entsförslaget till RF besluta om tillstånd i särskilda fall till
förvaltnings- eller förfogandeåtgärder avseende statens egendom. Ett
annat exempel på att förvaltningsuppgift enligt bestämmelse i grundlag
ankommer på riksdagen kan hämtas från bestämmelserna i 4 kap. 8 § i
förslaget till RF, enligt vilka riksdagen bl. a. har att besluta om tillstånd
till åtal mot riksdagsledamot för brott under utövandet av ledam otsuppdraget. Enligt förslaget till RO skall riksdagen vidare i åtskilliga fall fatta
beslut angående riksdagsarbetet vilka har tilläm pningskaraktär.
På grundval av dessa överväganden har jag kom m it fram till att
kom petensfördelningen mellan riksdagen å ena samt domstolar och
myndigheter å andra sidan bör komma till uttryck genom en bestäm m el
se av innehåll att rättskipnings- eller förvaltningsuppgift inte får fullgöras
av riksdagen i vidare mån än som följer av grundlag eller riksdagsordning
en.
9 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillsättning av statliga tjänster
samt föreskrifter om i vilken utsträckning svenskt medborgarskap skall
krävas för innehav eller utövande av tjänst eller uppdrag hos staten eller
kom m un. Motsvarande bestämmelser återfinns i 14 § i beredningens
förslag.
Gällande rätt
Enligt 28 § andra stycket första punkten i nuvarande RF skall
konungen vid alla befordringar fästa avseende ” endast å de sökandes
förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd” . Bestämmelsen hänför
sig formellt bara till sådana tjänster som tillsätts genom fullmakt men
anses analogt tillämplig vid alla statliga tjänstetillsättningar, även om
ansökningsförfarande inte förekom m er. Bestämmelsen syftar till att
garantera befordran efter objektiva grunder. För åtskilliga tjänster specifi
ceras befordringsgrunderna närmare genom bestämmelser i olika special
författningar.
1 28 § första stycket första punkten RF föreskrivs att konungen äger
att i statsrådet utnämna och befordra svenska medborgare till alla de
äm beten och tjänster på vilka konungen utfärdar fullm akt. H uvudprinci
pen är således för närvarande att svenskt medborgarskap utgör villkor för
erhållande av statstjänst. Visserligen avser bestämmelsen enligt sin orda
lydelse bara ett mindre antal statliga tjänster, nämligen sådana vilkas
innehavare tillsätts av Kungl. Maj:t genom fullm akt. I praxis har emeller
tid bestämmelsen fått en betydligt mera vidsträckt tilläm pning. Den anses
sålunda om fatta samtliga av Kungl. Maj:t tillsatta ordinarie tjänster,
oavsett anställningsform en. Även vad beträffar extra ordinarie tjänster,
som tillsätts av Kungl. Maj:t, anses gälla att de i princip är förbehållna
svenska m edborgare. I fråga om sådana fall därem ot, då det ankommer på
underordnad myndighet att tillsätta tjänsten, har praxis utvecklat sig i
den riktningen att tjänster som inte är ordinarie anses kunna, i vart fall
efter tillstånd av Kungl. Maj:t, besättas med annan än svensk medborgare.
Bestämmelsen har inte ansetts utgöra hinder mot att förordna utlänning
att på kortare tid som vikarie uppehålla viss tjänst, även om han inte
kunnat komma i fråga som ordinarie innehavare av tjänsten.
Från huvudregeln om svenskt medborgarskap som villkor för erhållan
de av statstjänst görs i 28 § första stycket andra och tredje punkterna RF
undantag för vissa grupper av tjänster. Dessa är lärarbefattningar vid
universiteten — med undantag för de teologiska lärartjänsterna - läraroch andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller
skön konst samt i övrigt befattningar av vilkas innehavare krävs naturve
tenskaplig, medicinsk eller teknisk utbildning ävensom befattningar som
olönad konsul. I fråga om möjlighet att erhålla sådana tjänster är
utlänningar i princip jäm ställda med svenska medborgare.
Författningsu tred ningen
Beträffande befordringsgrunderna vid statliga tjänstetillsättningar före
slog utredningen en grundlagsbestämmelse, enligt vilken vid tjänstetill
sättning avseende skulle fästas bara vid förtjänst och skicklighet. Bestäm
melsen skulle äga tillämpning på alla slags statliga tjänstetillsättningar,
oavsett vilken anställningsform som begagnades och även om ansökningsförfarande inte tillämpades.
Frågan om ändring av reglerna rörande svenskt medborgarskap som
villkor för erhållande av statstjänst har varit föremål för behandling av
särskilt tillkallad utredningsm an, som år 1963 avgav sitt slutbetänkande
(SOU 1963:7). F örfattningsutredningen har vid utformningen av sitt
förslag till RF sam rått med denne. Författningsutredningen föreslog att
huvudprincipen skulle vara att utlänning var oförhindrad att erhålla
statstjänst här i landet. Detta borde gälla oavsett huruvida tjänsten var
ordinarie eller ej och utan hänsyn till om befattningen tillsattes av
regeringen eller av underordnad m yndighet. Det låg emellertid i sakens
natur, framhöll utredningen, att den angivna principen inte kunde
upprätthållas utan betydelsefulla inskränkningar. Ett inte obetydligt
antal statstjänster var nämligen uppenbarligen av sådan beskaffenhet att
svenskt medborgarskap måste vara ovillkorligt kom petenskrav. U tred
ningen föreslog att i RF skulle anges vissa särskilda kategorier av tjänster,
vilka grundlagsenlig! skulle förbehållas svenska m edborgare. Detta skulle
gälla tjänster med vilka var förenad myndighetsutövning i ledande
ställning eller uppgift att företräda riket eller åliggande av betydelse för
rikets säkerhet. Den närmare preciseringen av vilka tjänster de olika
kategorierna om fattade avsågs i första hand skola ske genom särskild lag.
Enligt utredningens förslag skulle i RF vidare anges att för innehav eller
utövande av annan tjänst, som innefattade m yndighetsutövning, fick som
villkor uppställas krav på svenskt medborgarskap. Föreskrifter härom
skulle meddelas i form av lag. Vid sidan av den allmänna grundlagsbe
stämmelsen i ämnet föreslog utredningen några specialbestämmelser som
innefattade krav på svenskt medborgarskap. Bl. a. föreslogs att endast
den som var svensk medborgare skulle få inneha eller utöva dom artjänst.
Grund lagb ered n ingen
I 10 kap. 14 § första stycket i beredningens förslag till RF föreskrivs
att tjänst vid domstol eller statlig förvaltningsmyndighet som lyder under
regeringen tillsätts av regeringen eller av annan myndighet som bestäm s i
författning. I andra stycket av samma paragraf föreskrivs att vid tillsätt
ning av sådan tjänst avseende skall fästas bara vid förtjänst och skicklig
het. Med tanke på de s. k. transportspärrarna görs dock det förbehållet
att beträffande inskränkning i rätten för den som innehar tjänst att
erhålla annan likartad tjänst gäller vad som föreskrivs särskilt.
I tredje stycket av samma paragraf behandlar beredningen frågan i vad
mån svenskt medborgarskap skall krävas för erhållande av offentliga
tjänster och uppdrag. I anslutning till uttalanden, som gjordes i samband
med att 28 § RF genom beslut åren 1960 och 1961 fick sin nuvarande
lydelse, samt författningsutredningens och den särskilt tillkallade utred
ningsm annens förslag i ämnet föreslår beredningen att den nya RF skall
ge uttryck för grundsatsen att utlänning är likställd med svensk med
borgare i fråga om möjligheterna att erhålla tjänst eller uppdrag hos
staten eller kom m un. Från denna grundsats måste emellertid ett stort
antal undantag göras. Dessa motiveras av beredningen med bl. a. hänsyn
till rikets säkerhet och önskemålet att beslut som rör enskildas rättsliga
ställning skall fattas av svenska medborgare. De viktigaste av de tjänster
och uppdrag som skall vara förbehållna svenska medborgare bör enligt
beredningens uppfattning anges direkt i RF. Denna bör vidare göra det
möjligt för riksdagen att genom lag antingen direkt utestänga utlänningar
från andra tjänster och uppdrag eller bemyndiga exempelvis regeringen
att göra detta efter av riksdagen fastställda riktlinjer. 1 enlighet härmed
föreslår beredningen att i RF föreskrivs att endast den som är svensk
medborgare får inneha eller utöva dom artjänst, äm bete som lyder
omedelbart under regeringen, tjänst eller uppdrag såsom chef för myndig
het som lyder omedelbart under riksdagen eller regeringen eller såsom
ledamot av sådan myndighet eller dess styrelse, tjänst i regeringskansliet
närmast under minister eller tjänst såsom svenskt sändebud. Även i annat
fall får enligt beredningens förslag till RF endast den som är svensk
medborgare inneha tjänst eller uppdrag som tillsätts genom val av
riksdagen. I övrigt får enligt den föreslagna lagtexten krav på svenskt
medborgarskap för behörighet att inneha eller utöva tjänst eller uppdrag
hos staten eller kommun uppställas endast i lag eller enligt förutsättning
ar som anges i lag.
Med äm bete som lyder omedelbart under regeringen åsyftar beredning
en sådana enm ansm yndigheter som justitiekanslem och riksåklagaren.
Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna faller också under denna
bestäm ning. Såsom äm bete eller myndighet som lyder omedelbart under
regeringen räknar beredningen också en myndighet som normalt har att
följa direktiv, vilka utfärdas av en annan förvaltningsm yndighet, men som
i vissa fall har att vända sig direkt till regeringen för att inhämta direktiv
eller rapportera om sin verksamhet.
Föreskrifter som uppställer krav på svenskt medborgarskap för innehav
av vissa tjänster och uppdrag återfinns också på några andra håll i
beredningens förslag till RF. Beredningens förslag till RO innehåller
likaledes en bestämmelse i äm net. I övrigt har beredningen tänk t sig att
bestämmelser i ifrågavarande hänseende skall intagas i stats- och komm unaltjänstem annalagarna.
Departementschefen
I huvudsaklig överensstämmelse med grundlagberedningens förslag
förordar jag att i första stycket av förevarande paragraf föreskrivs att
tjänst vid domstol eller vid förvaltningsmyndighet som lyder under
regeringen tillsätts av regeringen eller av myndighet som regeringen
bestäm mer. Någon anledning finns enligt min mening inte att kräva att
annan tillsättningsm yndighet än regeringen skall vara utpekad i fö rfatt
ning. Om så befinns ändamålsenligt bör det vara tillåtet för regeringen att
genom beslut, som inte har författningens form , överlämna tillsättandet
av vissa tjänster åt annan m yndighet.
I
några remissyttranden har förordats att ordinarie dom artjänster inte
skulle få tillsättas av annan myndighet än regeringen. Tankar har också
fram förts om ett särskilt tillsättningsförfarande för dom artjänster i syfte
att säkerställa domstolarnas oavhängighet. All hittillsvarande erfarenhet
talar emellertid för att något behov av ett speciellt tillsättningsförfarande
för dom artjänster inte finns. Vad angår förslaget att ordinarie dom ar
tjänster alltid skall tillsättas av regeringen finner jag det olämpligt att
binda administrationen av domstolsväsendet genom en grundlagsbestäm
melse av denna innebörd.
Bestämmelsen i nu gällande regeringsform att vid statliga tjänstetillsätt
ningar avseende skall fästas bara vid de sökandes förtjänst och skicklighet
men inte vid deras börd riktade sig ursprungligen mot det tidigare
rådande bruket att i många fall låta börden spela en väsentlig roll vid
tillsättning av statliga tjänster. Numera är bestämmelsen ett uttryck för
principen att statliga tjänster skall tillsättas efter objektiva grunder utan
hänsynstagande till ovidkommande om ständigheter. Med ” fö rtjän st”
avses närmast den vana som förvärvats genom föregående tjänstgöring.
Med ” skicklighet” brukar förstås lämpligheten för befattningen, ådaga
lagd genom teoretisk och praktisk utbildning samt den dittillsvarande
verksam hetens art. I beredningens förslag har regeln om att avseende skall
fästas bara vid förtjänst och skicklighet behållits. I ett remissyttrande har
satts i fråga, om inte bl. a. arbetsmarknadspolitiska och lokaliseringspolitiska skäl kommer att göra det erforderligt med undantag från principen
om förtjänst och skicklighet som enda tillsättningsgrunder. Riksdagens
ombudsmän ifrågasätter huruvida specialregeln om objektivitet vid tjäns
tetillsättning fortfarande behövs för den händelse kravet på objektivitet i
den offentliga verksamheten fastslås i annat sammanhang. Så som regeln
föreslås lyda kan den enligt om budsm ännens mening leda till en bunden
het i prövningen som kan bli till nackdel för statsn y ttan utan att innebära
någon sakligt befogad fördel i trygghetshänseende för tjänstem ännen.
Även om vissa skäl talar för den av riksdagens ombudsmän intagna
ståndpunkten att en särskild bestämmelse om de grunder vid vilka
avseende skall fästas vid tillsättning av statliga tjänster är onödig, om i
enlighet med vad jag föreslår principen om saklighet och opartiskhet
kommer till u ttry c k i 1 kap. 7 § R F, anser jag dock att kravet på
saklighet vid tjänstetillsättningar är så viktigt att det bör få en speciell
plats i RF. Vid utformningen av lagbestämmelsen i ämnet synes hänsyn
böra tas till att arbetsmarknadspolitiska och lokaliseringspolitiska hänsyn
kan göra det nödvändigt att vid vissa tjänstetillsättningar ta hänsyn inte
bara till de faktorer som i första hand brukar läggas in i begreppen
förtjänst och skicklighet. Regeln i ämnet bör utformas så att den klart ger
vid handen att även andra sakliga grunder kan få vägas in vid bedöm ning
en. I enlighet härmed har i andra stycket av förevarande paragraf
föreskrivits att vid tillsättning av statlig tjänst avseende skall fästas endast
vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Ges grundlagsbestäm
melsen detta innehåll, blir det onödigt att i lagtexten göra förbehåll för
de s. k. transportspärrarna.
Grundlagberedningens förslag att utlänningar i allmänhet skall vara
likställda med svenska medborgare i fråga om möjligheterna att erhålla
tjänst eller uppdrag hos staten eller kommun samt att endast de viktigaste
av de tjänster och uppdrag som måste förbehållas svenska medborgare
skall anges i RF och att i övrigt krav på svenskt medborgarskap för
behörighet att inneha eller utöva tjänst eller uppdrag hos staten eller
kommun skall få uppställas endast i lag eller enligt förutsättningar som
anges i lag, har inte m ö tt några invändningar från remissinstansernas sida.
Inte heller beredningens förslag rörande den närmare utformningen av
grundlagsbestäm melserna i ämnet har i allmänhet föranlett någon kritik.
Jag har därför i tredje stycket av förevarande paragraf intagit bestäm m el
ser som i sak överensstämmer med grundlagberedningens ifrågavarande
förslag. Härigenom tillgodoses såväl intresset av att erhålla så kvalificera
de innehavare som möjligt av allmänna tjänster som önskemålet om en
intensifiering av det mellanfolkliga sam arbetet.
Vissa specialbestämmelser innefattande krav på svenskt medborgarskap
har jag berört i samband med behandlingen av 3, 5 och 6 kap. i
departem entsförslaget (jfr- 3 kap. 10 §, 5 kap. 2 § och 6 kap. 9 §). En
motsvarande specialbestämmelse beträffande huvudsekreterare hos riks
dagsutskott tas upp i förslaget till RO (jfr. 9 kap. 2 §). I övrigt torde
frågan om komplettering av den allmänna grundlagsbestämmelsen med
bestämmelser i andra lagar få anmälas i ett senare sammanhang.
10 §
I paragrafen meddelas viss föreskrift om statstjänstem ännens rättsställ
ning. Motsvarande bestämmelse finns i 16 § i beredningens förslag.
Gällande rätt
I 36 § första stycket i nuvarande RF finns, som förut har näm nts,
bestämmelser om domares skiljande från tjänsten. I andra stycket av
samma paragraf föreskrivs att grundläggande bestämmelser i övrigt om
statstjänstem ännens rättsställning ges i lag. Stycket fick sin nuvarande
lydelse vid ändringar i RF åren 1964 -1965 .
Grundlagberedningen
Beredningen har i 10 kap. 16 § förslaget till regeringsform intagit en
bestämmelse av innehåll att grundläggande bestämmelser om statstjänste
männens rättsställning i de hänseenden, som inte berörs i 14 eller 15 § i
beredningens förslag eller eljest i grundlag, meddelas i lag.
Departementschefen
Jag har i det föregående föreslagit att regler om ordinarie domares
rättsställning i vissa avseenden skall meddelas i 5 § av detta kapitel. I
närmast föregående paragraf har intagits vissa bestämmelser om anställ
ning av statstjänstem än och om krav på svenskt medborgarskap för
innehav eller utövande av vissa tjänster. På annat håll i regeringsformen
meddelas vissa särbestämmelser rörande några speciella kategorier b efatt
ningshavare. 1 övrigt bör — i likhet med vad som nu gäller — i grundlag
bara föreskrivas att grundläggande bestämmelser om statstjänstem ännens
rättsliga ställning i andra hänseenden än som berörs i regeringsformen
meddelas i lag. En föreskrift av detta innehåll har intagits i förevarande
paragraf.
11 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om de särskilda rättsmedlen res
ning och återställande av försutten tid. Bestämmelserna har sina m otsva
righeter i 12 § i beredningens förslag.
Gällande rätt
Enligt 19 § i nuvarande RF tillkommer det regeringsrätten att i mål av
beskaffenhet att kunna tillhöra dess eller kam m arrätts slutliga prövning
upptaga och avgöra ansökningar om resning eller återställande av försut
ten tid. Alla övriga sådana ansökningar skall enligt samma paragraf
avgöras av högsta dom stolen. På rättegångsbalkens område finns närmare
föreskrifter om högsta domstolens befogenhet i dessa hänseenden i 58
kap. nämnda balk. Högsta domstolen kan emellertid bevilja resning och
återställa försutten tid även utanför rättegångsbalkens tillämpningsom
råde. Sålunda har högsta domstolen ansett sig behörig pröva fråga om
resning i besvärsmål som avgjorts av Kungl. Maj:t (jfr. NJA 1966 s. 401).
I fråga om regeringsrättens befogenhet att bevilja resning och återställa
försutten tid finns inte någon annan författningsreglering än föreskriften
i 19 § RF.
Författningsutredningen
Enligt författningsutredningens uppfattning var högsta domstolens och
regeringsrättens (” högsta förvaltningsdom stolens” ) befogenhet i fråga om
de särskilda rättsmedlen resning och återställande av försutten tid inte av
beskaffenhet att böra tas upp i grundlag. I fråga om högsta domstolen
hänvisades till bestämmelser i ämnet i 58 kap. rättegångsbalken. För
regeringsrättens del kunde enligt utredningen bestämmelser väntas flyta
in i den lag om förvaltningsförfarandet, vartill förslag utarbetades av
besvärssakkunniga.
Under remissbehandlingen av författningsutredningens förslag förorda
des från flera håll att bestämmelser om resning och återställande av
försutten tid skulle behållas i regeringsformen. Bl. a. fram hölls att 19 §
RF utgjorde det enda lagstödet för att använda dessa rättsmedel utan för
rättegångsbalkens om råde.
Grundlagberedningen
Beredningen understryker att högsta domstolens och regeringsrättens
befogenhet att avgöra ärenden om resning och återställande av försutten
tid i stor utsträckning grundas uteslutande på bestämmelserna i 19 § RF.
Under hänvisning härtill och till ifrågavarande rättsm edels karaktär av
extraordinära ingripanden i de vanliga rättegångs- och förvaltningsförfa
randena föreslår beredningen att i den nya RF tas in en motsvarighet till
bestämmelserna i 19 § i nuvarande RF. Enligt beredningens förslag (10 kap.
12 §) skall resning i avgjort ärende samt återställande av försutten tid få
beviljas i enlighet med vad som föreskrivs i lag eller annars gäller. Ansökan
därom skall handläggas av högsta domstolen eller, om ansökan avser ärende
för vilket regeringsrätten är högsta instans, av regeringsrätten. Beredningen
fram håller att de föreslagna bestämmelserna utformats på sådant sätt att de
inte utgör något hinder mot att högsta domstolen och regeringsrätten även i
fortsättningen avgör ansökningar om resning eller återställande av försutten
tid i enlighet med vad som för närvarande gäller, samtidigt som de em eller
tid ger riksdagen full frihet att i lag ge bestämmelser om de två högsta
domstolarnas handhavande av dessa rättsm edel.
Departementschefen
Som grundlagberedningen har framhållit talar starka skäl för att
bestämmelserna om resning och återställande av försutten tid tas upp i en
ny RF. Högsta domstolens och regeringsrättens befogenheter med avseen
de på dessa extraordinära rättsmedel är av sådan grundläggande betydelse
att bestämmelser i ämnet väl försvarar sin plats i grundlag. För bestäm
melser i detta ämne talar också det förhållandet att de nämnda dom sto
larnas befogenheter i det aktuella hänseendet till stor del bygger uteslu
tande på 19 § i nuvarande RF.
I remissyttrandena över grundlagberedningens förslag har bl. a. från
regeringsrättens sida förordats en viss om fördelning mellan regeringsrät
ten och högsta domstolen av handhavandet av de extraordinära rätts
medlen. Även jag anser att det lämpligen bör ankomma på regeringsrätten
att bevilja resning och återställande av försutten tid inte bara när fråga är
om ärenden för vilka regeringsrätten är högsta instans utan såvitt gäller
alla ärenden där regeringen, förvaltningsdomstol eller förvaltningsm yndig
het är högsta instans. I övriga fall bör beslutanderätten liksom hittills
ligga hos högsta dom stolen.
En bestämmelse av nu angivet innehåll har tagits in i förevarande
paragraf. Där föreskrivs också att närmare bestämmelser i ämnet kan
meddelas genom lag.
12 §
I paragrafen behandlas frågan om regeringens dispensm akt. Paragrafen
saknar motsvarighet i beredningens förslag.
Gällande rätt
Enligt en i svensk rätt allmänt erkänd grundsats kan Kungl. Majit
regelmässigt bevilja dispens — dvs. undantag i gynnande riktning i det
särskilda fallet — från föreskrifter i författningar som har beslutats av
Kungl. Majit eller från föreskrifter som har utfärdats med stöd av en av
Kungl. Majit beslutad författning. Från föreskrifter i lagar och från
föreskrifter i författningar som grundar sig på riksdagens beskattande
eller anslagsbeviljande m akt kan Kungl. Majit bevilja dispens endast om
och i den mån medgivande därtill finns i lagen eller författningen i fråga.
När det gäller författningar som Kungl. Majit har beslutat med stöd av
bemyndigande i lag, torde läget vara det att Kungl. Majit har en
självständig dispensrätt i den mån författningen kan anses falla inom
ramen för Kungl. Majits administrativa och ekonomiska lagstiftnings
m akt. Genom föreskrifter i skilda författningar ges befogenhet att besluta
dispens åt olika förvaltningsm yndigheter.
I fråga om dispensinstitutets rättsliga grund föreligger olika u p p fatt
ningar. Enligt ett betraktelsesätt skulle varje norm givningskom petens
innefatta en dispensm akt. Detta innebär bl. a. att ett bemyndigande i lag
för Kungl. Majit att meddela dispens skall betraktas som en delegering till
Kungl. Maj:t av lagstiftningskom petens. Enligt en annan uppfattning
skulle Kungl. Maj:ts dispensm akt ha sin grund i föreskriften i 1809 års
regeringsform (1 §) om konungens allmänna styrelsem akt. Denna m akt
uppfattas då på sådant sätt att den kan utövas såväl genom norm beslut
som genom beslut i särskilda fall. Kravet på uttryckligt bemyndigande för
dispens från lagar och från författningar som grundar sig på riksdagens
beskattande eller anslagsbeviljande m akt motiveras enligt detta synsätt av
hänsynen till riksdagens beslutanderätt i lagstiftningsfrågor och finansiel
la frågor.
Departementschefen
Liksom hittills kommer det i fortsättningen att finnas behov av att i
särskilda fall kunna göra undantag från föreskrifterna i olika fö rfattn in g
ar. Sådana undantag bör enligt min mening kunna beslutas på ungefär
samma sätt som för närvarande. Författningsutredningens och grundlag
beredningens förslag till regeringsform innehåller inga bestämmelser om
dispensm akten.
Ett dispensinstitut av det slag som nu föreligger i praxis kan knappast
ses som ett utflöde av normgivningskompetensen så som detta begrepp
uppfattas i föreliggande förslag till RF. Enligt min mening leder princi
perna bakom förslagets reglering av normgivningsmakten till att dispens
institu tet i fortsättningen i stället bör betraktas som en form av
rättstilläm pning. En konsekvens av nu angivna synsätt blir att regeringens
behörighet att bevilja dispens från en författning i fortsättningen bör
grundas på en uttrycklig föreskrift i författningen. D ispensbehörigheten
för regeringen bör dessutom kunna grundas på föreskrift i annan fö rfatt
ning under förutsättning att denna är av minst samma valör som den
författning som dispensen gäller. Det nu sagda bör gälla även såvitt fråga
är om regeringens behörighet att dispensera från sina egna förordningar
samt från bestämmelser som har utfärdats av förvaltningsmyndighet med
stöd av beslut av regeringen. I förenklingssyfte bör i RF tas in en
bestämmelse som anger att regeringen får medge undantag från föreskrift
i förordning eller från bestämmelse som har meddelats med stöd av beslut
av regeringen, om ej annat följer av lag eller beslut om utgiftsanslag. När här
talas om förordning åsyftas både förordning som regeringen kan utfärda
utan medverkan av riksdagen och förordning som förutsätter bem yndi
gande av riksdagen.
Sammanfattningsvis innebär den nu föreslagna ordningen beträffande
regeringens dispensm akt att regeringen kan dispensera från bestämmelser
i lag endast om bemyndigande därtill lämnats i lagen eller annan lag. Från
föreskrifter i förordning eller i bestämmelser som meddelats med stöd av
beslut av regeringen kan regeringen dispensera utan särskilt förbehåll
därom i författningen i fråga. Härvid förutsätts dock att regeringens
dispensbeslut inte kommer i konflikt med vad riksdagen beslutat genom
lag eller beslut om utgiftsanlag.
13 §
I paragrafen ges regler om nåd och abolition. Paragrafen motsvaras i
beredningens förslag av 11 §.
Gällande rätt
Enligt 26 § i nuvarande RF får konungen i brottmål bevilja nåd, mildra
livsstraff samt återge ära och till kronan förverkat gods. I praxis har
n ådeinstitutet kom m it att tillämpas även beträffande sådan särskild
rättsverkan av en gärning som förvisning, straffskatt och genom discipli
när bestraffning tilldelad varning eller beslutat löneavdrag. Det har vidare
ansetts möjligt att i viss utsträckning bevilja nåd även beträffande annat
än följder av gärning. En inskränkning i benådningsrätten är föreskriven i
102 § sista punkten RF. Enligt denna bestämmelse får inte konungen
genom nåd återinsätta i rikets tjänst statsråd, justitieråd eller regeringsråd
som av riksrätten dömts till avsättning.
Över ansökningar om nåd skall Kungl. Majit, om inte skäl till bifall
uppenbarligen saknas, höra regeringsrätten när fråga är om mål av
beskaffenhet att kunna tillhöra dess eller kam m arrätts slutliga prövning
samt i andra fall högsta dom stolen. Den benådade har rätt att välja
mellan att mottaga den erbjudna nåden eller att undergå det straff till
vilket han har blivit döm d.
Bestämmelserna i 26 § RF förutsätter en individuell benådning i
konkreta fall. I praxis har emellertid hinder inte ansetts föreligga mot att
förordna om generell benådning av en viss grupp av döm da, s. k. am nesti.
Den rättsliga grunden för sådana beslut är om tvistad. Enligt en u p p fa tt
ning kan am nestiinstitutet härledas ur 26 § RF. Enligt en annan u p p fa tt
ning grundar sig am nestibeslut på konstitutionell sedvanerätt.
Kungl. Majit anses vidare ha rätt att besluta om befrielse från åtal för
någon som är misstänkt för b ro tt, s. k. abolition. A bolition kan vara
individuell eller kollektiv. Liksom beträffande am nestiinstitutet föreligger
delade meningar i frågan huruvida rätten att meddela abolition kan
härledas ur 26 § RF.
Författningsutredningen
Författningsutredningen föreslog att i RF skulle föreskrivas att rege
ringen får genom nåd mildra eller efterge straff eller annan påföljd för
brott samt återge egendom som på grund av brott förverkats till staten.
Utredningen föreslog inte någon motsvarighet till regeln i 26 § RF om
valfrihet för den benådade att mottaga nåden eller undergå det utdömda
straffet. En sådan regel skulle enligt utredningen inte stämma väl överens
med benådningens karaktär av ensidig statsakt. Föreskrifter om den
förberedande behandlingen av nådeärenden hade enligt utredningens
mening inte sin plats i RF. Uttryckliga grundlagsbestäm melser om rätten
att bevilja amnesti och meddela abolition ansågs obehövliga.
Grundlagberedningen
Enligt beredningen bör regeringens befogenhet att bevilja nåd behållas
i den nya grundlagen. N ådeom rådet bör därvid bestämmas i huvudsaklig
överensstämmelse med nuvarande praxis.
I beredningens förslag till RF (10 kap. 11 §) fastslås inledningsvis att
regeringen får genom nåd undanröja eller mildra straff eller annan
brottspåföljd, konfiskation eller annan sådan rättsverkan av gärning.
Därjämte föreskrivs att regeringen får efterge annat liknande av myndig
het beslutat ingrepp i enskilds rörelsefrihet eller egendom. Genom
bestäm ningen ” liknande” säger sig beredningen ange att ett ingripande
för att falla inom bestämmelsens tillämpningsom råde måste dels väsent
ligen ha karaktär av skydd för ett allmänt intresse, dels innehålla ett visst
repressivt m om ent.
Beredningens lagförslag innehåller inte någon motsvarighet till den
nuvarande bestämmelsen att den som har erhållit nåd skall ha frihet att
bestäm m a om han vill mottaga nåden eller ej. Beredningen säger sig dela
författningsutredningens uppfattning att en sådan frihet inte står i
överensstämmelse med nådens karaktär av ensidig statsakt.
Beredningen förklarar att de föreslagna bestämmelserna om nådeinstitu te t avser även am nesti.
Enligt beredningens lagförslag kan regeringen förordna att vidare
åtgärd för att utreda eller lagföra brottslig gärning inte skall äga rum.
Härigenom ger beredningen grundlagsstöd för regeringens befogenhet att
besluta om abolition. Bestämmelsens avfattning medger beslut om såväl
individuell som kollektiv abolition. Beredningen påpekar att beslut om
abolition kan innebära att enskild person utpekas som skyldig till
brottslig gärning utan att domstol har tagit ställning i frågan. Bl. a. på
grund härav bör institu te t handhas med största försiktighet. Beredningen
föreslår därför att regeringen skall få besluta om abolition endast om det
föreligger synnerliga skäl för åtgärden.
Beredningen har tagit in vissa bestämmelser om handläggningen av
nådeärenden i en särskild lag som utgör en påbyggnad av regeringsfor
men. Dessa bestämmelser överensstämmer i stort med motsvarande
föreskrifter i 26 § i nuvarande RF.
Departementschefen
N ådeinstitutet utgör i främsta rum m et ett komplement till straffrätt
skipningen. Det möjliggör ett efterskänkande eller mildrande av straff
genom särskild statsakt i fall där exempelvis på grund av omständigheter
som inträffat efter dom en det utdömda straffet fram står som obilligt.
Enligt ordalagen i 26 § RF kan nådeinstitutet tillämpas inte bara i
fråga om straff och andra brottspåföljder i egentlig mening utan också i
fråga om förverkande av egendom på grund av b ro tt. I praxis har
institu tet tillämpats också beträffande sådan särskild rättsverkan av en
gärning som förvisning, straffskatt och genom disciplinär bestraffning
tilldelad varning eller beslutat löneavdrag. Det har vidare ansetts möjligt
att i viss utsträckning bevilja nåd även beträffande annat än följder av
gärning, såsom i fråga om u td ö m t vite samt varning eller tvångsarbete
enligt äldre lösdriverilagstiftning. Gemensam t för de myndighetsingripanden m o t enskilda, som ansetts kunna vara föremål för nåd, har varit att
bakom dem ligger samhällets intresse av att upprätthålla allmän ordning
och säkerhet samt att de i högre eller lägre grad har en repressiv prägel.
Ett behov av att behålla nådeinstitutet föreligger uppenbarligen. Någon
anledning att föreskriva ändringar i institutets tillämpningsom råde sådant
detta utbildats genom praxis torde inte finnas. I enlighet härmed och i
nära överensstämmelse med grundlagberedningens lagförslag förordar jag
att i första stycket av förevarande paragraf föreskrivs att regeringen får
genom nåd efterge eller mildra brottspåföljd eller annan sådan rättsverkan
av brott samt efterge eller mildra annat liknande av myndighet beslutat
ingrepp avseende enskilds person eller egendom . Genom den valda
formuleringen har jag velat ange att nåd kan komma i fråga inte bara när
det gäller straff och andra egentliga brottspåföljder utan också beträffan
de andra offentligrättsliga rättsverkningar av brott och närbesläktade
ingrepp mot enskilds person eller egendom. Utanför det föreslagna
lagrum m ets tillämpningsom råde faller liksom hittills ingripanden som i
första hand är föranledda av en persons behov av vård och ingripanden
som huvudsakligen är föranledda av hänsyn till ett enskilt intresse, t. ex.
ålägganden att utge skadestånd. Genom förs äm betsansvarskom m itténs för
slag rörande utformningen av de offentliga funktionärernas disciplinansvar,
torde avsked och disciplinpåföljd enligt den av kommittén föreslagna lagen
om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. komma att falla utan för det
här angivna om rådet för nåd, därför att de ifrågavarande sanktionerna
enligt förslaget har en privaträttslig karaktär. I samband med en reform e
ring av disciplinansvaret får övervägas huruvida regeringen bör tillerkän
nas en mot benådningsbefogenheten svarande rätt att dispensera från
myndighets beslut enligt nyssnämnda disciplinlag. Sådana disciplinåtgär
der som exempelvis varning enligt kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende kom m er, om äm betsansvarskom
m itténs förslag genom förs, fortfarande att ha en offentligrättslig karaktär
och kan därför enligt det här framlagda förslaget bli föremål för nåd.
Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf avser, liksom
beredningens motsvarande bestäm m elser, både individuell nåd och am
nesti.
Den nuvarande bestämmelsen om att en benådad har rätt att välja
mellan att ta emot nåden eller att undergå straffet bör i enlighet med
författningsutredningens och grundlagberedningens förslag utgå.
Regeringsformens föreskrifter angående nådeinstitu tet bör på sätt
författningsutredningen och grundlagberedningen föreslagit begränsas till
de från statsrättslig synpunkt grundläggande bestäm m elserna. Några
särskilda regler om beredningen av nådeärenden har därför inte tagits in i
förslaget till regeringsform. Bestämmelser i detta hänseende får övervägas
i samband med följdlagstiftningen (jfr SOU 1972:16 s. 40).
Genom förs äm betsansvarskom m itténs förslag rörande avskaffande av
äm betsstraffet avsättning, blir den begränsning i benådningsrätten, som
med avseende på statsråd, justitieråd och regeringsråd nu är föreskriven i
102 § sista punkten R F, inaktuell. Även om kom m ittéförslaget inte
skulle genom föras, saknas anledning att behålla en motsvarighet till
bestämmelsen i fråga.
Jag vill slutligen i detta sammanhang fram hålla att den föreslagna
nådebestäm melsen i RF inte hindrar att ärenden som nu brukar tas upp
nådevägen genom lag överförs till handläggning i annan ordning. En
sådan åtgärd, som kan vara motiverad av önskan att minska regeringens
arbete med mindre betydelsefulla ärenden, begränsar emellertid inte den
behörighet att besluta om nåd som den föreslagna grundlagbestämmelsen
ger regeringen.
1 enlighet med grundlagberedningens förslag bör i regeringsformen tas
in en bestämmelse som uttryckligen ger regeringen befogenhet att besluta
om såväl individuell som kollektiv abolition. Därför föreskrivs i andra
stycket av förevarande paragraf att när synnerliga skäl föreligger regering
en får förordna att vidare åtgärd för att utreda eller lagföra brottslig
gärning inte skall äga rum .
12 kap. KONTROLLMAKTEN
I ett statsskick som står på parlam entarism ens grund är det naturligt
att riksdagen som en huvuduppgift har att bedriva en kontrollerande
verksamhet genom att granska regeringens allmänna politik. På riksdagen
bör också ankomma en övervakning av regeringens funktion som högsta
förvaltningsm yndighet. Det ligger vidare i riksdagens intresse att bevaka
att myndigheter och offentliga funktionärer lojalt och effektivt förverkli
gar de direktiv för sam hällsverksam heten som har givits i lagar och andra
beslut. En insyn på olika förvaltningsom råden kan också ge riksdagen
underlag för nya beslut.
Ett visst m om ent av kontroll för nu angivna syften kan sägas ligga i
riksdagens allmänna ställning i förhållande till regeringen. Riksdagens
sakbehandling av regeringens förslag kan sålunda anses höra till dess
kontrollmakt i vid bemärkelse. När man talar om riksdagens kontroll
m akt, menar man emellertid vanligtvis särskilda rättsliga institut, där kon
trollfunktionen är den dom inerande. Även med denna snävare avgränsning
kan man ha skilda meningar om vilka kontrollerande funktioner som bör
innefattas i kontrollm akten. G rundlagberedningen har i sitt förslag till
RF i ett särskilt kapitel, 11 kap., med rubriken K ontrollm akten fört
samman de institut som enligt beredningen bör ingå i kontrollsystem et.
Beredningen föreslår regler om riksdagens kontrollfu n k tio n i förhållan
de till regeringen i 1—5 §§ i det nämnda kapitlet. Av dessa är de
bestämmelser om m isstroendeförklaring, som togs in i RF genom refor
men 1968—1969 och som beredningen nu har tagit in i sitt förslag, av
störst principiellt intresse. Av stor betydelse är emellertid också föreskrif
terna
om
kon stitu tio n su tsk o ttets granskning
av regeringsverk
sam heten. Viss anknytning till denna granskning har de bestämmelser om
statsrådens juridiska ansvar som finns i förslaget. En inom riksdagen ofta
u tn y ttjad kanal för upplysningar om regeringens politik och åtgärder är
det s. k. spörsm ålsinstitutet. En bestämmelse om detta ingår också i
förslaget.
Den granskning av statsrådens äm betsutövning och regeringsärendenas
handläggning som k o n stitu tio n su tsk o ttet utövar enligt gällande fö rfatt
ning är numera inriktad på en rättskontroll. N ärbesläktad med denna
granskning är den rätts- och förvaltningskontroll som sedan länge utövas
genom riksdagens om budsm anna- och revisorsinstitutioner. Beredningen
föreslår bestämmelser om dessa organ i 6 och 7 §§ i sitt kapitel om
kontrollm akten. Slutligen har beredningen i 8 § i kapitlet tagit upp regler
om juridiskt ansvar för högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter
samt för JO och JK. Reglerna i dessa avseenden har viss beröring med
bestämmelserna om tillsyn genom riksdagens om budsm an.
Av vad jag nu har sagt framgår att beredningen i sitt förslag nära har
an k n utit till de kontrollform er som redan nu har sin plats i vår
författning. Detta förefaller naturligt med tanke på att vårt kon tro ll
system efter hand har anpassats till nya konstitutionella tänkesätt och till
vår tids sam hällsförhållanden. De sakliga nyheterna i kapitlet är också
ganska få. De gäller i huvudsak frågan om juridiskt ansvar för statsråden
och de högsta dom arna, där f. n. äldre, till nuvarande betraktelsesätt
mindre väl anslutande regler alltjämt kvarstår.
Jag delar beredningens uppfattning om vilka institu t som bör inne
fattas i kontrollm akten. Också enligt min mening bör dessa institu t
regleras i ett särskilt kapitel i en ny RF. Förevarande kapitel i departem entsförslaget, 12 kap., ansluter därför till beredningens förslag i fråga
om dispositionen. Också innehållsmässigt står det i nära överensstäm m el
se med beredningsförslaget.
1 och 2 §§
Dessa paragrafer behandlar, liksom i beredningsförslaget, k o n stitu
tio n sutskottets granskningsverksam het.
Gällande rätt
Genom den partiella grundlagsreformen 1968 -1 969 intogs på initiativ
av k o nstitu tio n su tsk o ttet i 105 § i nuvarande RF nya regler om u tsk o t
tets granskningsverksam het. Reformen hade samband med att misstroendeförklaringsinstitutet samtidigt infördes. Den nya lydelsen ansluter
nära till vad författningsutredningen föreslog på denna punkt. G rund
tanken bakom ändringen är att u tsk o ttets granskning skall vara adm i
nistrativt och inte politiskt inriktad (jfr KU 1968:20 s. 40).
Enligt 105 § RF skall konstitutionsutskottet granska statsrådens
äm betsutövning och regeringsärendenas handläggning. För detta ändamål
skall u tsk o ttet begära att utfå statsrådsprotokollen. Särskilt protokoll i
utrikesärenden enligt 9 § RF får dock begäras bara i fråga om särskilt
angivet ärende. Kungl. Maj.t skall i så fall pröva om hinder möter mot att
lämna ut protokollet med hänsyn till rikets säkerhet eller andra av
förhållandet till främmande makt betingade, synnerligen viktiga skäl.
Regeringen får inte vägra att lämna ut protokollet utan att utrikesnäm n
den har blivit hörd. Protokoll i kom m andom ål kan fordras endast i fråga
om sådant som gäller allmänt kända och av u tsk o ttet uppgivna händelser.
Riksdagens ledamöter och övriga u tsk o tt kan genom skriftlig anmälan till
kon stitu tio n su tsk o ttet påkalla granskning i uppgivna hänseenden. Det
åligger k o n stitu tio n su tsk o ttet att årligen och när skäl till det annars
föreligger meddela riksdagen vad u tsk o ttet vid sin granskning har funnit
förtjäna uppmärksam het. Riksdagen kan i anledning därav göra fram ställ
ning till Kungl. Maj:t.
Grundlagberedningen
Beredningen förklarar att den inte har haft anledning att till ny
prövning ta upp de frågor som har samband med statsrådens politiska
ansvar och som behandlades vid enkam m arreform en. Beredningen har
därför bara gjort en teknisk genomgång av de bestämmelser som nu finns
upptagna i 105 § i nuvarande RF. I förhållande till dessa bestämmelser
innebär beredningens förslag endast de ändringarna att texten delas på
två paragrafer, att inskränkningarna i rätten att erhålla protokoll i vissa
utrikesärenden och i kom m andom ål upphävs och att u tsk o ttet berättigas
att utfå, förutom protokollen, också de övriga handlingar som hör till
besluten i regeringsärenden.
Beredningen anmärker att konstitutionsutskottet vid sin granskning av
regeringsärendenas handläggning bör kunna anlägga också förvaltningsekonom iska synpunkter.
Departementschefen
Bestämmelserna i 1 och 2 §§ i beredningens förslag har i allmänhet
lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Svea hovrätt har dock i
sitt remissyttrande hävdat att en mera ändamålsenlig ordning för kontroll
över regeringen och regeringskansliet hade bort övervägas.
Form erna för riksdagens särskilda granskning av regeringens verksam
het fick sin nuvarande gestaltning så sent som 1968—1969. Jag anser det
inte påkallat att redan nu överväga ett annat system. Liksom beredningen
anser jag därför att bestämmelserna i 105 § RF i det väsentliga bör flyttas
över till en ny RF. Jag delar vidare beredningens uppfattning att
k o n stitu tio n su tsk o ttet genom en bestämmelse i RF skall berättigas att
utan begränsning få del av protokoll och övriga handlingar rörande beslut
i regeringsärenden.
Jag biträder alltså vad beredningen har föreslagit om utformningen av
1 och 2 §§. I departem entsförslaget har emellertid gjorts vissa rent
redaktionella jäm kningar i den av beredningen föreslagna lagtexten.
3 §
Paragraren innehåller, liksom i beredningens förslag, bestämmelser om
statsrådens juridiska ansvar.
Gällande rätt
De form er för utkrävande av ansvar för statsråden som infördes i 1 809
års RF var ett u ttry c k för m aktdelningsprincipen. Konungen skulle själv
vara juridiskt oansvarig medan hans rådgivare skulle vara underkastade
ständernas kontroll. Ständerna skulle under vissa förutsättningar kunna
väcka fråga om att rådgivare skulle skiljas från sin befattning, antingen på
rent politisk väg eller också på rättslig väg, efter åtal vid en särskild
dom stol, riksrätten.
De ursprungliga ansvarsformerna har fått ringa tilläm pning. Genom
m isstroendeförklaringsinstitutet, som infördes 1968—1969, skapades en
för det parlamentariska system et inrättad metod att utkräva politiskt
ansvar. Reglerna om juridiskt ansvar har emellertid i det väsentliga stått
kvar oförändrade sedan 1809.
Om k o n stitu tio n su tsk o ttet vid sin granskning av statsrådsprotokollen
finner att något statsråd uppenbarligen har handlat emot rikets grundlag
eller allmän lag eller tillstyrkt överträdelse därav eller vållat eller befräm
jat sådan överträdelse genom uppsåtligt fördöljande av någon upplysning,
skall u tsk o ttet enligt 106 § RF ställa det felande statsrådet under åtal
inför riksrätten genom en av riksdagens om budsm än. Riksrätten skall
döma efter allmän lag och efter en särskild ansvarighetsförfattning,
1810 års ansvarighetslag för statsrådets ledam öter, föredragande och
konungens rådgivare i kom m andom ål.
Ansvarighetslagen straffbelägger endast vissa mycket grova äm betsförbrytelser av statsråd. I vissa fall hänvisar lagen till det på motsvarande
gärning tillämpliga lagrum m et i allmän strafflag. I andra fall anges som
påföljd avsättning.
Meningarna är delade rörande den närmare omfattningen av statsrå
dens nuvarande juridiska ansvar. Det är sålunda oklart om riksrätten kan
med tillämpning av 20 kap. brottsbalken döma statsråd för äm betsbrott
som inte är kriminaliserat i ansvarighetslagen och vidare om k onstitu
tio n sutskottet kan åtala för sådan i ämbetet begången gärning vars
lagstridighet inte omedelbart framgår av statsrådsprotokollet. Om så inte
2 7 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
**
kan ske, uppkommer dessutom fråga om statsråd för gärning som inte
omfattas av ansvarighetslagen eller för gärning som han har begått i
exempelvis egenskap av departem entschef kan avkrävas äm betsansvar vid
allmän domstol efter åtalsprövning av allmän åklagare. Däremot torde det
vara klart att statsråd av allmän domstol kan dömas för sådant brott som
exempelvis misshandel av annan tjänsteman och vidare att han för
allmänt brott över huvud kan dömas av allmän domstol och med
tillämpning av brottsbalken avsättas från statsrådsäm betet.
Riksrätten har enligt RF att pröva inte bara åtal mot statsråd utan
också åta* mot justitieråd eller regeringsråd för brott i äm b etet. Bestäm
melser örn riksrättens sammansättning ges i 102 och 106 §§ RF.
Riksrätten består av höga dom are, äm betsm än och militära befälhavare
under ordförandeskap av presidenten i Svea hovrätt. Den är dom för med
tolv personer. Riksrättens dom ar kan inte överklagas. Riksrättsåtal har
förekom m it endast fem gånger, senast 1 854.
F örfat tningsutredningen
Utredningen ansåg att åtal mot statsråd för allmänt brott - vare sig
b ro tte t innebar ett åsidosättande av tjänsteplikt eller inte — borde väckas
i vanlig ordning vid allmän dom stol. Rätten att besluta om åtal mot
statsråd för s. k. självständigt äm betsbrott borde däremot tillkom m a
enbart konstitution su tsk o ttet, och målet borde avgöras av riksrätten.
Brottsbalkens allmänna bestämmelser om äm betsbrott skulle enligt för
slaget gälla också statsråd. Någon särskild ansvarighetslag för statsråd
skulle alltså inte finnas. Det undantaget gjordes dock att äm betsbrott av
statsråd för att kunna föranleda riksrättsåtal skulle innefatta ett så grovt
åsidosättande av statsrådets tjänsteplikt att för b ro tte t enligt lag kunde
dömas till avsättning. 1 de fall då statsråd hade åsidosatt sin tjänsteplikt
utan att förutsättningarna för riksrättsåtal var för handen, skulle konsti
tu tio n su tsk o ttet enligt författningsutredningen göra anmälan till riks
dagen. Sådan anmälan kunde leda till ett politiskt ansvarsutkrävande.
Riksrätten skulle enligt författningsutredningens förslag pröva mål om
ansvar eller enskilt anspråk på grund av äm betsbrott av statsråd eller av
ledamot av någon av landets båda högsta dom stolar. Riksrätten skulle
bestå av fjorton ledam öter, varav hälften valda av riksdagen och hälften
yrkesdom are.
Grundlagberedningen
Beredningen anser i fråga om statsrådens juridiska ansvar att det å ena
sidan skulle vara omöjligt att utan vidare föra över de gällande reglerna
om rättegång inför riksrätten till en ny grundlag. Å andra sidan vore det
knappast lämpligt att göra allmänna straff- och processrättsliga regler
direkt tillämpliga på statsrådens handlande i äm betet, eftersom statsråden
i sin tjänsteutövning ofta ställs i situationer som inte har full motsvarig
het för andra tjänstemäns vidkom m ande. Intressekollisioner kan oftare
tänkas tala för straffrihet än i andra fall av äm betsansvar. Detta anser
beredningen tala för att i varje fall uppgiften att pröva frågor om allmänt
åtal mot statsråd för hans äm betsutövning läggs på organ utan för det
allmänna åklagarväsendet. Uppgiften bör enligt beredningen som hittills
ligga på konstitution su tsk o ttet.
Beredningen anser vidare att särskilda krav bör ställas på den domstol
som skall pröva åtal mot statsråd för brott i tjänsten. Beredningen
föreslår därför att åtalen skall väckas hos en särskild dom stol, vilken
föreslås få överta den nuvarande beteckningen riksrätten.
Beredningen diskuterar härefter hur den krets av brott närmare skall
avgränsas beträffande vilken den särskilda åtals- och dom stolsproceduren
skall tilläm pas. Förutom brott som saknar allt samband med tjän steu t
övningen bör även en del brott som har sådant samband falla utan för
kretsen. De särskilda reglerna bör först och främst gälla statsråds
äm betsutövning vid regeringssam m anträdena. Men också hans handlande
i tjänsten utan för regeringssam m anträdena bör i stor utsträckning om fat
tas av dessa regler. Beredningen kommer till slutsatsen att statsrådens
handlande i de lägen där de uppträder med den au k to ritet som följer av
att de är ledamöter i regeringen, men också endast detta deras handlande,
bör undandras prövning av de ordinära rättsvårdande organen och i stället
prövas i den särskilda ordningen. Den här åsyftade begränsningen har
beredningen i lagtexten u ttry c k t genom orden ” beslut eller annan åtgärd
som tillhör hans äm betsutövning” .
Ett stort antal av de gärningstyper som är straffbelagda genom
brottsbalken kan tänkas bli förövade genom ett handlande som ligger
inom ramen för ett statsråds äm betsutövning så som den nu har
beskrivits, fram håller beredningen. Å andra sidan faller de självständiga
äm betsbrotten i viss omfattning utan för de särskilda reglerna, t. ex.
tagande av muta och som regel också brott mot tystnadsplikt.
En ytterligare förutsättning för tillämpning av de särskilda reglerna om
statsrådsansvar anges vara att den påtalade åtgärden står i strid med
annan grundlagsbestämmelse eller med annan lag. Beredningen u nder
stryker att bestämmelsen i lagrum m et inte är någon självständig straff
bestämmelse. Å tal kan väckas endast om statsrådets handlande är straff
belagt på annat ställe.
Proceduren inför riksrätten är av beredningen avsedd främst för grova
uppsåtliga b ro tt. I förevarande paragraf i beredningens förslag anges
uttryckligen att konstitutionsutskottet skall kunna besluta om åtal inför
riksrätten bara i fall då statsrådet genom sin åtgärd grovt har åsidosatt sin
äm betsplikt. Åtgärder som väl faller inom ramen för ett statsråds
äm betsutövning i den mening som beredningen åsyftar men som enligt
k o n stitutionsutskottets åsikt inte innefattar grovt åsidosättande av
tjänsteplikt skall inte heller kunna åtalas enligt allmänna regler. Endast
politiskt ansvar kommer alltså i fråga för ett åsidosättande av tjänsteplikt
som inte är grovt.
Beredningen förklarar att konstitution su tsk o ttets granskning av pro to
kollen och övriga handlingar i regeringsärenden utgör ett underlag för
prövning av åtalsfrågor. Åtal skall emellertid kunna väckas också för
gärningar som inte kommer till synes i dessa handlingar. U tsk o ttet skall
kunna uppdra åt någon av riksdagens ombudsmän att fullständiga
utredningen. Åt ombudsman skall också kunna uppdras att utfö ra åtalet.
Bestämmelser i dessa hänseenden kan enligt beredningen meddelas i
instruktionen för om budsm ännen.
Beredningen påpekar att riksrätten med brottsbalkens nuvarande
påföljdsregler kan komma att döma ett statsråd till avsättning. Avskaffas
— som äm betsansvarskom mittén föreslår — avsättning som brottspåföljd,
finns det enligt beredningens mening ingen anledning att behålla ett
särskilt avsättningsinstitut för statsrådens vidkom m ande. En tillräcklig
möjlighet att skilja statsråd, som har övertygats om b ro tt, från hans
äm bete, för den händelse han inte självmant avgår, erbjuder enligt
beredningen m isstroendeförklaringsinstitutet.
Beredningens förslag innebär att någon särskild ansvarighetslag för
statsrådens del inte behövs.
Beredningen föreslår i RF särskilda regler om straffrättsligt ansvar för
gärningar i äm betet, förutom beträffande statsråden, också i fråga om
dom arna i högsta domstolen och i regeringsrätten samt riksdagens
ombudsmän och justitiekanslern (jfr 11 kap. 8 § i beredningens förslag).
Beredningen anser att den ställning som dessa befattningshavare intar i
det konstitutionella system et gör det mindre lämpligt att låta åtal för
sådana gärningar prövas av allmän domstol och föreslår därför att också
dessa åtal skall handläggas av riksrätten.
Beredningen anger vissa krav som bör ställas på riksrätten. Den bör
besitta hög juridisk kom petens, den bör innehålla företrädare för ett
allmänt m edborgarom döm e med erfarenhet från samhällelig verksam het,
dess avgöranden bör kunna träffas utan tidsutdräkt, och de bör bli
slutgiltiga. Kraven i fråga uppfylls enligt beredningen om riksrätten får
bestå av tre fram stående yrkesdom are och lika många av riksdagens valda
ledamöter och det vidare föreskrivs att rättens avgöranden inte får
överklagas. En fördel med den föreslagna sam m ansättningen, som kom
mer till uttryck i 10 kap. 3 § i beredningens förslag, är enligt beredningen
att varken yrkesdom arna eller lekm ännen ensamma kan bestäm m a fällande
dom , förutsatt att vanliga omröstningsregler tilläm pas.
Beredningen anser det olämpligt att i riksrätten får ingå dom are från
högsta domstolen eller regeringsrätten, detta med tanke på att riksrätten
skall pröva talan mot sådan dom are. Presidenten i Svea hovrätt föreslås
bli riksrättens ordförande. 1 övrigt bör domstolens yrkesdom are vara
presidenter i hovrätt eller kammarrätt och ingå i domstolen efter
tjänsteålder.
Enligt 11 kap. 8 § andra stycket i beredningens förslag till RF skall
riksrätten pröva, förutom ansvarsfrågor, vissa andra mål som gäller de
högsta dom arnas ställning. Det bör härutöver enligt beredningen vara
möjligt att genom lag ge riksrätten ytterligare uppgifter (jfr SOU 1972:16
s. 32).
Tilläggas kan att beredningen har rådgjort med äm betsansvarskom m it-
tén angående frågorna om statsrådens juridiska ansvar och om riksrätten.
K om m itténs förslag (SOU 1972:1 s. 157 f.) har också i det väsentliga
samma innebörd som grundlagberedningens.
Departementschefen
Nuvarande regler om statsrådens juridiska ansvar är ålderdomliga och
oklara och i stort behov av översyn. Det förslag till lösning som
beredningen i sam råd med äm betsansvarskom mittén presenterar har i det
väsentliga lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Endast en
instans, JK , för fram kritik som riktar sig mot den grundläggande
konstruktionen av reglerna. JK hävdar att statsråd i princip skall vara
underkastade samma straffrättsliga ansvar som andra medborgare och
säger sig därför inte kunna biträda beredningens förslag att straffrihet
skall inträda för statsråd som genom brott har åsidosatt sin tjänsteplikt.
Givetvis bör inte utan starka skäl införas bestämmelser som ger en
särställning åt en viss personkategori i straffrättsligt hänseende. Enligt
min mening går det emellertid inte att bortse från att ledamöterna i ett
lands regering stundtals måste handla under betingelser åt vilka det
ordinära straffrättsliga regelsystemet inte skänker tillräckligt beaktande.
Beredningen fram håller med rätta att s. k. intressekollisioner oftare kan
tänkas tala för straffrihet för regeringsledam öternas del än i andra fall av
äm betsansvar. Jag anser därför liksom beredningen att statsråds handlan
de i tjänsten i viss utsträckning bör undantas från straffrättsligt ansvar.
Den metod som beredningen förordar för att få tillstånd den
önskvärda begränsningen av statsrådens straffrättsliga äm betsansvar inne
bär att ett riksdagens organ, k o n stitu tio n su tsk o ttet, skall pröva om åtal
skall väckas mot ett statsråd för brott i tjänsten och att u tsk o ttet därvid
skall underlåta att beivra brott varigenom äm betsplikten inte har åsido
satts grovt. Mot denna lösning har jag inte något att erinra. Den innebär
att mindre allvarliga tjänsteförseelser efter delvis skönsmässiga övervägan
den lämnas straffria och endast kan föranleda ett politiskt ansvar. Det är
enligt min mening helt i sin ordning att gränsdragningen mellan straffvärt
och straffritt i första hand får göras av ett organ som kan tillföra
prövningen ett m om ent av politisk bedöm ning.
Det är emellertid inte bara beträffande omfattningen av det straffrätts
liga ansvaret och ordningen för prövning av åtalsfrågan som beredningen
föreslår särskilda regler avseende statsråds brott i tjänsten. Särregleringen
gäller också behörig dom stol. Beredningen föreslår att åtal mot statsråd
som beslutas av k o n stitu tio n su tsk o ttet skall väckas vid en särskild
dom stol, riksrätten. Riksrätten föreslås få också vissa andra uppgifter,
främst att pröva åtal mot justitieråd och regeringsråd samt JO och JK för
brott i äm betet. Enligt min mening finns det emellertid skäl att
ifrågasätta behovet av den föreslagna specialdom stolen.
En allmän princip bör vara att specialdom stolar inrättas bara om tungt
vägande skäl föreligger. Den nuvarande riksrätten har, som jag förut har
näm nt, inte fungerat sedan 1854. Det finns anledning att anta att dess
arvtagare i en ny RF endast mycket sällan eller kanske aldrig skulle
komma att träda i funktion. Under sådana förhållanden har man enligt
min mening anledning att överväga om skälen är tillräckligt starka för att
behålla en ordning med en särskild riksrätt och om inte de uppgifter som
är tänk ta för riksrätten skulle kunna anförtros domstol inom det
allmänna dom stolsväsendet. Det är i första hand högsta domstolen som
därvid kommer i åtanke.
Såvitt gäller åtal mot statsråd för äm betsbrott kan jag inte se något
hinder mot att förlägga prövningen till högsta dom stolen. Denna domstol
har en sammansättning som tillgodoser de särskilda krav som måste
ställas när det gäller prövningen av åtal mot statsråd. Önskemålet om ett
slutligt avgörande inom kort tid tillgodoses också genom att åtal väcks
direkt i högsta dom stolen.
Inte heller när det gäller åtal mot regeringsråd för brott i tjänsteutöv
ningar föranleder enligt min mening en prövning förlagd till högsta
domstolen betänkligheter. Invändningar skulle däremot kunna riktas mot
att högsta domstolen får handlägga mål mot någon av domstolens egna
ledamöter angående brott i tjänsten. Jag vill emellertid i det avseendet
erinra om att gällande lagstiftning i andra sammanhang godtar att
högsta domstolen ingår i prövning av sina egna avgöranden. Så kan bli
fallet till följd av reglerna om resning och besvär över domvilla. Vidare
gäller enligt 3 kap. 10 § skadeståndslagen (1972:207 ) att talan om
ersättning mot staten för skada, som vållas genom fel eller försummelse
vid m yndighetsutövning, skall väckas vid högsta dom stolen, när talan är
föranledd av beslut av samma dom stol. För egen del anser jag det därför
godtagbart att högsta domstolen blir forum också för det fallet att åtal
skulle väckas mot någon av domstolens ledamöter för äm betsbrott.
Inte heller i övrigt kan jag finna tillräckligt behov av att behålla
riksrättsinstitutet. Jag föreslår därför att bestämmelserna om detta får
utgå ur RF. För statsrådens del blir följden av detta att av k o n stitu tio n s
u tsk o ttet beslutat åtal för äm betsbrott skall prövas av högsta domstolen i
stället för av riksrätten.
Ett par remissinstanser har kritiska synpunkter på beredningens förslag
till närmare avgränsning av den brottskategori för vilken särskilda åtalsoch forum regler för statsråd skall gälla. JK vänder sig i sitt remissyttrande
mot åtskillnaden mellan äm betsbrott, som har begåtts genom själva
tjänsteutövningen, och andra b ro tt, varigenom tjänsteplikten har blivit
åsidosatt. Högsta domstolens ledamöter anmärker att den av beredningen
valda beskrivningen av det område där de särskilda reglerna om statsrådsansvar skall gälla, dvs. ” beslut eller annan åtgärd som tillhör (statsrådets)
äm betsutövning” , inte alltid täcker u n d erlåtenhetsbrott. Två instanser
påpekar att sådant som tagande av muta och brott mot tystnadsplikt
faller utan för reglerna och fram håller att det kan leda till olägenheter om
åtal för äm betsbrott, som har nära samband med varandra, t. ex. åtal för
tagande av muta och för ett därav föranlett felaktigt beslut, skall
handläggas av skilda dom stolar.
Enligt min mening är den av beredningen föreslagna avgränsningen
av om rådet för det särskilda statsrådsansvaret i princip riktig och i full
överensstämmelse med syftet med särregleringen. Denna bör inte om fatta
andra gärningar än sådana där de tidigare nämnda intressekollisionerna
kan tänkas spela in. Med denna utgångspunkt saknas anledning att
särställa ett handlande som ligger utan för utövningen av statsrådstjänsten.
Det bör därvid inte göra någon skillnad om ett statsråd genom sitt
handlande skulle ha åsidosatt en skyldighet som följer av hans tjänst,
t. ex. genom att — i privatlivet — röja en hemlig uppgift. Men inte heller
alla brott som kan begås under tjänsteutövningen bör höra till om rådet
för k o n stitutionsutskottets åtalsprövning. Utanför bör falla gärningar
som inte är typiskt förbundna med de befogenheter och uppgifter som
tillkommer en regeringsledamot. De gärningar som bör bli föremål för en
särskild prövning är endast sådana som ingår som led i själva utövningen
av statsrådstjänsten och som alltså kan tänkas vara styrda av politiska
motiv och värderingar. Huruvida b ro tte t, med hittillsvarande term inologi,
är ett självständigt eller osjälvständigt äm betsbrott är däremot utan
betydelse i sam m anhanget.
Jag kan emellertid instämma i anmärkningen att de av beredningen
föreslagna ordalagen inte alltid täcker underlåtenhetsbrott som bör
omfattas av paragrafen. En annan formulering bör därför väljas. Jag
föreslår att de särskilda reglerna om ansvar för statsråd får gälla ” brott i
utövningen av statsrådstjänsten” . Någon ändring i sak i förhållande till
vad beredningen avsåg är inte åsyftad genom det ändrade uttryck ssättet.
Om, som jag har föreslagit, högsta domstolen i stället för riksrätten blir
den instans som skall pröva ett av konstitution su tsk o ttet beslutat åtal
mot ett statsråd, föreligger inte något problem med avseende på hand
läggningen av annat åtal, vilket står i nära samband med det som
u tsk o ttet har beslutat. Högsta domstolen blir nämligen med tillämpning
av 19 kap. 6 § rättegångsbalken behörig att upp ta åtal för samtliga brott.
Sammanfattningsvis gäller sålunda att jag i sak biträder beredningens
förslag till reglering av statsrådens juridiska ansvar med den m odifikatio
nen att åtal som har beslutats av konstitutionsutskottet bör väckas hos
högsta domstolen och inte vid en särskild riksrätt. Jag föreslår emellertid
att föreskrifterna i förevarande paragraf ges en annan avfattning än i
beredningens förslag. Jag har redan förordat att den kategori av brott
som avses med lagrum m et beskrivs i andra ordalag än beredningens. Mot
beredningens utformning av lagtexten kan också riktas ett par andra
invändningar. Det bör enligt min mening framgå att inte bara k o n stitu
tio n su tsk o ttet utan också, om åtal väcks, domstolen har att iaktta att
endast brott varigenom tjänsteplikten har blivit grovt åsidosatt får leda
till ansvar. Bestämmelsen i paragrafen är, som beredningen också fram
håller, inte någon självständig straffbestäm m else. Det bör därför av
lagtexten kunna utläsas att ett statsråds handlande kan medföra straff
ansvar endast om det är straffbelagt enligt allmänna regler. Jag anser
vidare att det bör komma till klart u ttry c k att bestämmelsen om fattar
också åtal för brott som statsråd, som har avgått, har begått under sin
tjänstetid. I enlighet med det sagda har lagrum m et i departem entsförsla-
get fått innehållet att den sorn är eller har varit statsråd får fällas till
ansvar för brott i utövningen av statsrådstjänsten endast om han därige
nom grovt har åsidosatt sin tjänsteplikt samt att åtal beslutas av
k o n stitu tio n su tsk o ttet och prövas av högsta dom stolen.
Föreskrifterna i förevarande paragraf innebär att k onstitu tio n su tsk o t
tet tilläggs exklusiv rätt att pröva åtalsfrågan så snart ett statsråd är
misstänkt för brott begånget genom själva utövningen av statsråds
tjänsten. Beslutar u tsk o ttet om åtal, bör det ankomma på någon
riksdagens ombudsman att väcka och utföra åtalet. Utskottet bör också
kunna uppdra åt ombudsman att fullständiga den utredning som skall
ligga till grund för utskottets åtalsprövning. Bestämmelser om om buds
mans skyldigheter i dessa hänseenden bör meddelas i instruktionen för
JO . Om budsman bör givetvis inte åläggas att själv göra något uttalande i
åtalsfrågan.
Tidigare har föreslagits (se 7 kap. 3 och 6 §§) att regeringsärenden i
allmänhet skall avgöras kollektivt vid regeringssammanträde och att
närvarande statsråd som inte reserverar sig till protokollet skall stå
ansvar för fattade beslut. Detta hindrar inte att k onstitu tio n su tsk o ttet
vid sitt ställningstagande till frågan om åtal med anledning av ett felaktigt
regeringsbeslut beaktar den större eller mindre befattning som olika
regeringsledam öter har tagit med ett ärende. En sådan bedömning får
anses falla inom ramen för prövningen av om tjänsteförseelsen i det
enskilda fallet är att anse som grov eller inte.
Liksom beredningens förslag innebär departem entsförslaget att brott
som faller utan för det område som anges i förevarande paragraf skall
handläggas i vanlig ordning av de ordinära rättsvårdande organen.
Jag vill fram hålla att de regler som föreslås i den här aktuella
paragrafen låter sig förena också med ett nytt saktionssystem för
offentliga funktionärer i allmänhet i enlighet med äm betsansvarskom m itténs förslag. Ett genomförande av detta förslag får emellertid verkningar i
två hänseenden av intresse i detta sammanhang. För det första medför en
sådan allmän begränsning av kriminaliseringen av tjänsteförseelser som
förslaget innebär en motsvarande minskning av behovet av åtalsprövning
enligt förevarande paragraf. För det andra kommer statsråd inte längre
att kunna med anledning av brott dömas till avsättning såsom enligt nu
gällande påföljdsregler. Detta aktualiserar frågan om någon ersättning för
avsättningsinstitutet bör införas för statsrådens vidkom m ande. Liksom
beredningen och äm betsansvarskom mittén vill jag besvara frågan nekande.
Regeringen vilar på riksdagens förtroende, och det är tillfyllest att
riksdagen genom m isstroendeförklaring kan skilja en försumlig regerings
ledamot från hans tjänst. I praktiken kan man räkna med att ett statsråd
frivilligt eller efter ingripande från statsministern avgår om han döms för
ett allvarligare b rott.
Talan mot statsråd om enskilt anspråk på grund av brott som avses i
förevarande paragraf bör få föras endast om åtal väcks för brottet eller
om k o n stitu tio n su tsk o ttet medger att talan får väckas. Också sådan ta
lan bör prövas av högsta dom stolen. Jag vill erinra om att enligt 3 kap.
10 § skadeståndslagen talan mot staten om skadestånd med anledning av
beslut av regeringen skall föras i högsta dom stolen. Bestämmelser i nu
berörda hänseenden får tas in i rättegångsbalken. Frågan härom får tas
upp i samband med följ dlagstiftningen.
4 §
I denna paragraf ges, liksom i beredningens förslag, regler om misstroendeförklaringsinstitutet.
Som jag har nämnt förut införlivades m isstroendeförklaringsinstitutet
med svensk rätt genom den partiella författningsreform en 1968—1969. 1
107 § i nuvarande RF föreskrivs att riksdagen äger avge förklaring att
ledamot av statsrådet inte åtn ju ter riksdagens förtroende. För sådan
förklaring fordras att mer än hälften av riksdagens ledamöter vid
om röstning förenar sig därom . Yrkande om m isstroendeförklaring tas
upp till prövning endast om det väcks av minst en tiondel av riksdagens
ledam öter. Yrkande om m isstroendeförklaring får inte tas upp till
prövning under tiden från det ordinarie val har ägt rum eller förordnande
om nyval har meddelats till dess den genom valet utsedda riksdagen
sam m anträder. I 57 § i nuvarande RO föreskrivs bl. a. att yrkande om
m isstroendeförklaring inte skall beredas i u tsk o tt.
Beredningens förslag angående m isstroendeförklaring stämmer i allt
väsentligt överens med de regler i gällande rätt, som jag nyss har återgivit.
Beredningen har tillagt en mening som säger att yrkande om m isstroende
förklaring inte kan tas upp till prövning, om det statsråd det gäller redan
har entledigats. Bestämmelsen syftar enligt beredningen främst på det
fallet att regeringen efter det att statsministern har avgått sitter kvar som
expeditionsm inistär. En m isstroendeförklaring i ett sådant läge skulle
enligt beredningen vara en meningslös dem onstration.
Vad beredningen har föreslagit har inte föranlett någon erinran under
remissbehandlingen. Inte heller jag finner skäl att frångå beredningens
förslag. I departem entsförslaget har endast gjorts en ändring i förtydligan
de syfte, avseende förbudet att rikta yrkande om m isstroendeförklaring
mot statsråd som kvarstår i tjänsten tills vidare efter beslut om entledi
gande.
5 §
I paragrafen behandlas det s. k. spörsm ålsinstitutet.
Gällande rätt
1 52 § tredje stycket i nuvarande RO stadgas att riksdagsledamot på
sätt riksdagen föreskriver till statsråd får framställa spörsm ål i ämne
utan för föredragningslistan och att sådana spörsmål är antingen interpel
lationer eller enkla frågor för upplysningars inhäm tande. Sista p u n k ten i
stycket reglerar riksdagens möjlighet att inskränka yttra n d erätten i
kam m aren i fråga om spörsmål.
Närmare bestämmelser om spörsm ålsform erna återfinns i riksdagsstadgan. Angående dessa bestämmelser skall här endast nämnas följande.
Både interpellation och enkel fråga skall vara skriftliga och av bestäm t
innehåll. Interpellation skall vara försedd med m otivering, enkel fråga
däremot inte. Riksdagens tillstånd erfordras för att interpellation skall få
framställas. När enkel fråga besvaras, råder särskilda inskränkningar i
debattfriheten. Y ttranderätten är däremot i princip fri vid besvarandet av
interpellation.
En saklig begränsning i fråga om vad spörsmål får avse innefattas i
stadgandet i 90 § i nuvarande RF, som dock inte är begränsat till
spörsmål utan gäller generellt. Enligt detta får frågor om till- eller
avsättande av äm bets- och tjänstem än, beslut av regerings- och förvalt
ningsm yndigheter, dom stolsavgöranden, enskilda medborgares och kor
porationers förhållanden samt verkställigheten av någon lag, författning
eller inrättning inte komma under riksdagens överläggning och prövning i
annat fall än som uttryckligen anges i grundlag. Förbudet i 90 § RF
tillämpas i praktiken så att spörsmål eller överläggning inte tillåts
beträffande ett konkret fall i och för sig medan samma fall kan åberopas
som exempel vid diskussion om en allmän princip som berörs av fallet.
#
För fa t tningsutredningen
Utredningen ansåg att spörsm ålsinstitutets karaktär av politiskt kon
trollm edel borde medföra att en allmän bestämmelse om institu te t togs
in i RF.
Utredningen föreslog inte någon direkt motsvarighet till bestämmelsen
i 90 § i nuvarande RF. Den ansåg det emellertid erforderligt med en
särskild avgränsning av de ämnen som interpellation och spörsmål —
utredningens beteckning för den enkla frågan — fick avse. Utredningen
förordade en uppm jukning av gränserna för den parlamentariska frågerätten. Det låg enligt utredningen i sakens natur att frågeinstitutet skulle
få avse regeringsmaktens åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder.
Den enda begränsning som syntes böra uppställas vara tt interpellation
eller spörsmål inte fick avse riksstyrelseärenden som ”om edelbart gäller
enskild person eller enskild sam m anslutning” . Därmed åsyftades kon
kreta beslut i exempelvis besvärs-, utnäm nings-, dispens- och nådeärenden. Det var här enligt utredningen fråga om sådana ärenden där
någon inblandning i konkreta fall från riksdagens sida inte borde få
förekomma i annan ordning än i samband med k o n stitu tio n su tsk o ttets
granskning av statsrådens tjänsteutövning. Enskilda personers och sam
manslutningars förhållanden borde i princip inte få göras till föremål för
någon debatt i riksdagen.
Grundlagberedningen
Också beredningen anser att RF bör innehålla en bestämmelse om
spörsm ålsinstitutet. Beredningen förordar att bestämmelsen utformas så
allmänt att den inte lägger hinder i vägen för eventuella reformer av
riksdagsarbetet. Enligt förevarande paragraf i beredningens förslag äger
ledamot av riksdagen enligt regler i riksdagsordningen fram ställa in ter
pellation eller fråga till minister angående dennes äm betsutövning. Med
” fråga” avses vad som nu betecknas ” enkel fråga” .
De närmare bestämmelserna om spörsm ålsform em a har beredningen
tagit upp i 6 kap. i sitt förslag till RO. Här kan hänvisas till beredningens
motivering till bestämmelserna (se bilaga 1 till detta protokoll). I
detta sammanhang bör emellertid nämnas att beredningen har strävat
efter att reservera interpellationsform en för viktigare politiska frågor. 1 6
kap. 1 § RO föreslår beredningen därför en föreskrift om att interpella
tion bör väckas endast i angelägenhet av större allmänt intresse.
Beredningen avvisar tanken på att några begränsningar skall gälla i rätten
att rikta spörsm ål till statsråd angående angelägenhet som hör till dennes
tjänsteutövning. Det bör enligt beredningens mening inte föreligga något
hinder att ta upp enskilda regeringsärenden till granskning genom
interpellation eller fråga. I motsatt fall kunde man enligt beredningen
befara att den föreliggande strävan, att låta konstitution su tsk o ttets
granskning av statsrådens äm betsutövning och regeringsärendenas h and
läggning få en tekniskt-adm inistrativ snarare än en politisk inriktning,
skulle motverkas.
Åtgärder och avgöranden i särskilda ärenden av andra myndigheter än
regeringen får enligt beredningen inte göras till föremål för interpellation
eller fråga. Sådan får gälla endast den befattning som ett statsråd har tagit
eller borde ha tagit med ärendena eller med de föreskrifter som reglerar
handläggningen av dem. Beträffande domstolars och andra rättstillämpande myndigheters avgöranden innebär detta enligt beredningen att ingen
ting annat kan tas upp i en interpellation eller fråga än statrådets åtgärder
med och inställning till de föreskrifter som reglerar handläggningen eller
avgörandet av ärendena.
Beredningen fram håller vidare att en interpellation aldrig kan mynna
ut i ett ställningstagande från riksdagens sida. Riksdagen är generellt
hindrad att om pröva regeringens beslut i särskilda ärenden, yttra r
beredningen och hänvisar till den bestämmelse som i dess förslag är
intagen i 10 kap. 13 § RF.
Beredningen föreslår inte någon bestämmelse som direkt förbjuder
överläggning i de hänseenden som anges i 90 § i nuvarande RF. Detta
innebär emellertid enligt beredningen inte att frihet råder att i kam m aren
diskutera vilket ämne som helst. Beredningen redogör för vad dess förslag
innebär beträffande yttrandefriheten i kam m aren, bl. a. vid spörsmålsdebatter, i motiven till 2 kap. 10 § i sitt förslag till RO (se bilaga 1 till
detta protokoll).
Departementschefen
Spörsm ålsinstitutet fyller inom det parlamentariska system et en viktig
funktion genom de möjligheter som det ger riksdagen till information
och debatt. Liksom beredningen anser jag därför att en allmän bestäm
melse om institu te t bör tas in i detta kapitel. Jag delar också bered
ningens uppfattning att i RF bör anges de två spörsm ålsform erna —
interpellation och fråga - medan regleringen av deras användning bör
vara ett ämne för RO.
Beredningen föreslår att spörsmål till statsråd, till skillnad från vad
som nu är fallet, skall kunna avse även hans befattning med regerings
ärenden som gäller konkreta fall, och det även om enskild person eller
sam m anslutning är omedelbart berörd. Förslaget har inte gett upphov till
någon kritik under remissbehandlingen. Också jag finner det principiellt
riktigt att regeringsledamöternas hela äm betsutövning kan bli föremål för
granskning och m eningsutbyte i riksdagen via interpellationer och frågor.
Jag vill emellertid samtidigt understryka den begränsning av spörsmålsinstitu tets användningsområde som följer av att spörsmål skall avse
statsråds äm betsutövning. Endast regeringens eller enskilt statsråds
beslut och åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärd som
faller under regeringens behörighet får bli föremål för interpellation eller
fråga. Andra myndigheters agerande får inte göras till en huvudsak vare
sig i själva spörsm ålet eller i den efterföljande debatten. Jag instämmer i
de synpunkter som beredningen har anlagt härvidlag. Jag vill tillägga att
hindret att i interpellation eller fråga direkt till behandling ta upp
avgörande av domstol eller annan rättstillämpande myndighet naturligtvis
inte får kringgås på det sättet att ett statsråd tillfrågas om han anser ett
visst avgörande lämpligt eller i överensstämmelse med gällande rätt. En
annan sak är att ett myndighetsbeslut kan få bilda utgångspunkt för en
diskussion om behovet av ändring i lag eller annan författning.
Det är inte uteslutet att rätten att rikta spörsmål till statsråd också
beträffande partsärenden kan leda till att enskilda personer blir föremål
för en uppmärksam het som upplevs som kränkande. Också i detta
avseende vill jag fram hålla att diskussionen i riksdagen skall vara inriktad
på regeringens agerande. Direkt kritik mot eller direkta omdömen om
enskilda bör inte få förekom m a. Jag vill också erinra om bestämmelserna
i 2 kap. 12 § i förslaget till RO som innebär att ingen vid sammanträde
med kam m aren får uttala sig otillbörligt om annan eller begagna personli
gen föroläm pande uttryck eller annars i ord eller handling uppträda på
sätt som strider mot god ordning samt att den som har ordet skall
begränsa sitt anförande till det ämne som behandlas. Brottsbalkens regler
om yttrandefrihetens gränser är också tillämpliga.
Förslaget att vidga det område inom vilket spörsmål får ställas kan
tänkas leda till en ökad frågefrekvens. En inte önskvärd förskjutning i
riksdagsarbetets inriktning skulle kunna bli följden. Beredningen har
uppmärksam m at detta och föreslår i anslutning till 6 kap. RO vissa
reformer i syfte bl. a. att hålla inom rimliga gränser den tid som i
riksdagen sammanlagt åtgår för spörsmålens besvarande. Det kan fö ru t
sättas att behövliga initiativ till ändringar i reglerna om spörsmålsinstitutets utformning kommer att tas inom riksdagen, om utvecklingen
påkallar det.
Vad jag nu har sagt ger vid handen att jag biträder vad beredningen har
föreslagit om spörsm ålsinstitutet. I departem entsförslaget har endast
gjorts vissa redaktionella jäm kningar i lagtexten.
6 §
I paragrafen ges, liksom i beredningens förslag, bestämmelser om
om b udsm annainstitutionen.
Gällande rätt
Enligt 96 § i nuvarande RF skall riksdagen förordna minst två för
lagkunskap och utmärkt redlighet kända medborgare att i egenskap av
riksdagens om budsm än, enligt instruktion som riksdagen utfärdar, ha
tillsyn över lagars och författningars efterlevnad till den del dessa skall
tillämpas av dem som är underkastade äm betsansvar. Om budsm ännen har
att åtala dem som i sina äm beten av väld^ m annam ån eller annan orsak
har begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen fullgöra sina
äm betsplikter. I 99 § RF föreskrivs att ombudsman kan övervara alla
domstolars och myndigheters överläggningar och beslut, dock utan rätt
att därvid yttra sin mening, samt att ombudsman äger tillgång till alla
domstolars och myndigheters protokoll och handlingar. Konungens
äm betsm än i allmänhet är skyldiga att lämna ” om budsm ännen laglig
handräckning samt alla fiskaler, att medelst aktioners utförande en var av
dem biträda, då han det äskar” . I 9 6 - 9 8 och 100 §§ RF finns därjäm te
bestäm m elserom ställföreträdare för om budsm ännen, om val och entledi
gande av ombudsmän och ställföreträdare, om ställföreträdares tjänst
göring när äm bete har blivit ledigt och om årlig äm betsberättelse. 68 § i
nuvarande RO innehåller regler om val av ombudsman och ställföreträda
re m. m.
För riksdagens ombudsmän gäller en av riksdagen utfärdad instruktion
(SFS 1967:928).
Grundlagberedningen
Beredningen anmärker att, efter det att författningsutredningen år
1963 lade fram sitt förslag till RF, grundlagsreglerna om riksdagens
ombudsmän har ändrats vid två tillfällen, åren 1965 och 1969, och ny
instruktion utfärdats år 1967. Genom dessa ändringar har enligt bered
ningen institu tet i stora drag kom m it att få den utformning som
utredningen föreslog. Beredningens förslag innebär i förhållande till
gällande rätt endast en ändring i lagtextens disposition och utform ning.
I förevarande paragrafs första stycke föreslår sålunda beredningen
bestämmelser om att riksdagen väljer minst två ombudsmän att utöva
tillsyn över tillämpningen av lagar och författningar enligt instruktion. I
andra stycket har beredningen samlat föreskrifter om om budsm ännens
befogenheter. Om budsm an äger närvara vid domstolars och förvaltnings
myndigheters överläggningar och har tillgång till deras protokoll och
handlingar. Stats- och kom m unaltjänstem än skall tillhandagå ombudsman
med de upplysningar och yttranden som han begär. Ombudsman äger
väcka åtal i de fall som anges i instruktionen. Allmän åklagare skall på
begäran biträda honom .
Vad som i övrigt är föreskrivet i 9 6 - 1 0 0 §§ i 1809 års RF bör enligt
beredningen förås över till RO (se 8 kap. 11 §) eller till instruktionen för
om budsm ännen.
Ä m be tsansvarsko m mitten
Enligt kommitténs förslag (SOU 1972:1 s. 186) skall JO fortfarande ha
tillsyn över offentliga funktionärer. Tillsynen skall om fatta främst alla
utövare av offentlig m yndighet, vare sig de är offentligt anställda eller
inte, och därutöver även de personkategorier som omfattas av den av
kommittén föreslagna disciplinlagen. Härigenom förs till tillsynsområdet
exempelvis arbetstagare i sådana samhällsägda företag som utövar mera
väsentliga offentliga funktion er eller som har m onopolställning.
1972 års JO -utredning
Riksdagen beslöt 1972 (KL) 1972:19) att låta tillsätta en utredning
med uppgift att överväga frågor om riksdagens om budsm äns uppgifter
och arbetsformer m. m. Beslutet har sin bakgrund i en fortsatt ökning av
om budsm ännens arbetsbörda. Utredningen är inte närmare bunden i sitt
uppdrag utan kan förutsättningslöst pröva såväl principiella frågor om
om budsm ännens uppgifter och arbetsformer som praktiska och organisa
toriska spörsmål.
Departementschefen
Riksdagens om budsm annainstitution intar en stark ställning i vårt land
som en garanti av extraordinär natur för medborgarnas rättssäkerhet. Det
kan inte råda någon tvekan om att RF också i fortsättningen skall
innehålla grundläggande bestämmelser om institutionen.
Med tanke på JO:s ställning som ett riksdagens kontrollorgan bör det
ankomma på riksdagen själv att förbereda reformer angående om buds
m annaäm bete!. Som jag nämnde nyss har riksdagen också nyligen tillsatt
en utredning med uppgift att göra en översyn av JO -institutionen. Jag
begränsar mig därför till att behandla frågor som direkt gäller utform
ningen av grundlagstexten angående om budsm annainstitutionen. Ett
riktmärke bör vara att grundlagsföreskrifterna om JO inte skall hindra de
ändringar beträffande institutionen som kan bli resultatet av de nu
pågående övervägandena inom riksdagen.
1 det väsentliga är jag ense med beredningen angående avfattningen av
reglerna i RF om om budsm annainstitutionen. Jag vill emellertid med
anledning av påpekanden under remissbehandlingen föreslå några änd
ringar.
Riksdagens ombudsmän påpekar i sitt remissyttrande att det är möjligt
att den sittande JO -utredningen kommer in på frågan om om budsm än
nens antal och ställföreträdarnas ställning. Det är enligt om budsm ännen
inte otänkbart att utredningen kommer fram till att t. ex. en organisation
med en JO och en eller flera biträdande ombudsmän skulle vara den
lämpligaste. Om budsm ännen förordar därför att i paragrafens första
mening utsägs att riksdagen väljer en eller flera om budsm än. Jag instäm
mer i vad om budsm ännen sålunda har anfört.
Flera remissinstanser anser att beredningens förslag är alltför allmänt
hållet såvitt gäller JO:s tillsynsom råde. Jag delar denna uppfattning. Att i
RF nu precisera den personkrets som skall vara underkastad JO:s tillsyn
låter sig emellertid inte göra. En särskild fråga som måste övervägas är
återverkningarna för JO:s del av ett genomförande av ämbetsansvarskom m itténs förslag till regler om äm betsansvar och disciplinärt
ansvar i offentlig tjänst. Frågan om JO:s tillsynsområde torde höra
till dem som JO -utredningen kommer att behandla. Att märka är
emellertid att JO:s tillsyn inte gärna kan komma att avse annat än
rättstillämpningen inom offentlig verksam het. Åt detta bör RF alltså
kunna ge uttryck . Samtidigt bör emellertid klargöras att tillsynsområdet
inom den angivna ramen skall preciseras i JO:s instruktion, varvid det kan
ges en större eller mindre om fattning. Jag föreslår därför att det i
paragrafen föreskrivs att JO i enlighet med instruktion som riksdagen
utfärdar skall utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av
lagar och andra författningar.
Riksdagens ombudsmän förordar vidare i sitt remissyttrande att
skyldighet att tillhandagå JO med upplysningar och yttranden bör åvila
inte bara, som beredningen föreslår, stats- och kom m unaltjänstem än utan
också myndighet som sådan samt enskilda förtroendemän och andra
befattningshavare som inte är stats- eller kom m unaltjänstem än. Jag är i
sak ense med om budsm ännen. Skyldigheten att tillhandagå JO med
upplysningar och yttranden bör först och främst vidgas till att gälla
domstolar och förvaltningsm yndigheter. Men den bör också gälla —
förutom tjänstemän hos staten och hos kommun — andra personer som, i
enlighet med vad som bestäm s i JO -instruktionen, skall stå under JO:s
tillsyn. I sammanhanget vill jag framhålla att ingenting hindrar att en
längre gående skyldighet att tillhandagå JO än som följer förevarande
paragraf föreskrivs i JO -instruktionen eller i annan lag, t. ex. i fråga om
arten av det bistånd som skall lämnas.
Från ett par håll har fram ställts önskemål om att krav på lagkunskap
för kompetens som JO skall föras in i RF. Jag anser emellertid att det är
en självklarhet som inte behöver utsägas i lagtexten att endast den som
har juridisk utbildning kan utöva om budsm annaäm betet.
Utöver de ändringar i förhållande till beredningens förslag som jag nyss
nämnde har i departem entsförslaget gjorts vissa justeringar av redaktio
nell natur. Bl. a. har föreskriften om rätt att föra talan flyttats från andra
till första stycket.
En sam m anställning av 1 och 3 §§ i förevarande kapitel å ena sidan
och den här aktuella paragrafen å den andra ger vid handen att
statsrådens tjänsteutövning liksom hittills inte faller under JO:s tillsynsbefogenhet. Under 3 § har jag emellertid nämnt att det enligt bestäm m el
ser i JO -instruktionen bör ankomma på JO att tillhandagå konstitutions
u tsk o ttet med utredning som grund för prövning huruvida åtal mot
statsråd skall väckas och a tt, om åtal beslutas, utföra detta.
Jag vill erinra om att i 8 § i detta kapitel finns föreskriven befogenhet
för JO att väcka åtal mot ledamot av högsta domstolen eller regerings
rätten och att föra talan mot sådan ledamot i vissa frågor angående
tjänsteinnehavet. Bestämmelser om val av JO , om hans entledigande, om
ställföreträdare m. m. finns i 8 kap. 10 § och bestämmelse om prövning
av fråga om åtal mot JO i 9 kap. 8 § i förslaget till RO.
7 §
Paragrafen upptar, liksom motsvarande paragraf i beredningens förslag,
bestämmelser om riksdagens revisorer.
Gällande rätt
Gällande grundlagsregler om riksdagens revisorer återfinns främst i
72 § i nuvarande RO. Enligt paragrafensTörsta stycke skall riksdagen utse
tolv revisorer att enligt särskild instruktion granska statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning. I praxis har hinder inte ansetts föreligga för
riksdagen att utsträcka revisorernas granskningsom råde härutöver. 72 §
RO innehåller vidare bestämmelser om val av revisorer och om supplean
ter m. m.
Riksdagen har utfärdat instruktion (1967:936) för riksdagens reviso
rer. Av betydelse för revisorernas verksamhet är vidare bl. a. kungörelsen
(1949:357) angående skyldighet att tillhandahålla riksdagens revisorer
vissa handlingar och upplysningar in. m.
1970 års revisionsutredning
Riksdagens revisorer och deras verksamhet har under senare år varit
föremål för flera utredningar. Dessa har lett till vissa reformer i syfte att
öka revisorernas effektivitet (KU 1967:60, BaU 1967:63, BaU 1969:49,
KU 1971:37). Senast har 1970 års revisionsutredning gjort en översyn av
revisorsinstitutionens ställning och uppgifter (se KU 1971:37). U tred
ningens betänkande överlämnades i sin huvuddel till grundlagberedningen
för övervägande.
Revisionsutredningen har inte funnit skäl att avvika från principerna i
1967 och 1969 års riksdagsbeslut angående revisorerna. Utredningen
konstaterar att en förstärkning av riksdagsrevisionen ligger väl i linje med
det allmänna konstitutionella reform arbetet och att någon begränsning av
granskningsrätten inte har satts i fråga. Utredningen har ägnat ingående
uppmärksam het åt frågan om granskningsverksam hetens omfattning och
inriktning, särskilt de principer som skall ligga till grund för urvalet av
granskningsobjekt.
Utredningen förklarar att dess förslag föga påverkar bestämmelserna i
nuvarande RO om revisorerna. Vissa ändringar anses dock önskvärda. I
ett utkast till grundlagsändring föreslår utredningen att första meningen i
72 § RO får följande lydelse: ” Riksdagen granskar den statliga och
statsunderstödda verksamheten genom en särskild statsrevision, vilken
står under ledning av tolv statsrevisorer.”
Grundlagberedningen
Enligt beredningens mening finns det inte anledning att göra några
större ändringar i fråga om riksdagens revisorer. Deras ställning bör vara
densamma som nu. Omvandling till u tsk o tt bör inte ske. Man bör enligt
beredningen inte heller befordra en utveckling i den riktningen, att den
under riksdagen lydande revisionen alltmer får karaktären av ett verk, för
vilket riksdagens revisorer utgör styrelse med ett kanske bara översiktligt
grepp om verksam heten. Tvärtom bör enligt beredningen revisorerna och
deras suppleanter så mycket som möjligt ta personlig del i granskningen.
Detta sägs innebära att någon sänkning av revisorernas antal inte
aktualiseras.
Beredningen föreslår att det i förevarande paragrafs första stycke
föreskrivs att riksdagen väljer revisorer att granska de statliga m yndighe
ternas förvaltning sam t, i en andra punkt, att riksdagen kan besluta att
revisorernas granskning skall om fatta även annan verksam het. Det tilläggs
att riksdagen fastställer instruktion för revisorerna.
Med hänsyftning på dessa bestämmelser förklarar beredningen att
revisorernas granskningsom råde bör vara i huvudsak oförändrat. Tyngd
punkten bör alltjämt ligga på granskningen av den förvaltningssektor som
lyder under regeringen. Regeringens administrativa praxis bör emellertid
enligt beredningen i fortsättningen granskas enbart av k o n stitu tio n su t
sk o ttet. Det avsedda undantaget bör framgå av revisorernas instruktion.
Beredningen anser att riksdagen i enlighet med vad som redan nu gäller
bör kunna utsträcka revisorernas granskningsområde till att avse annat än
de statliga myndigheternas förvaltning. I första hand kommer den
statsunderstödda verksamheten i betraktande. Numera gäller generella
regler om rätt för revisorerna att granska sådan verksamhet (se den
tidigare nämnda kungörelsen angående skyldighet att tillhandahålla riks
dagens revisorer vissa handlingar och upplysningar m. m.). Beredningen
anser att nuvarande ordning angående granskning av den statsunderstöd
da verksamheten bör bestå, sådan den har utvecklats i praxis. Reglerna
om denna granskning bör dock tas upp i lag. Beredningen lägger fram
förslag till en sådan lag (SOU 1 972:16 s. 29).
Beredningen behandlar särskilt frågan huruvida revisorerna bör ha rätt
att granska de statliga bolagen och konstaterar att frågan länge har varit
om stridd. För närvarande har revisorerna i regel inte någon sådan rätt.
2 8 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
**
Den av beredningen föreslagna grundlagstexten sägs emellertid inte
hindra att riksdagen ger revisorerna granskningsrätt med avseende på de
statliga bolagen. Beredningen anger härefter de motstående intressen som
inverkar på ett ställningstagande till frågan huruvida granskningsrätt bör
föreligga eller inte. Beredningen fastslår att dess förslag inte innebär
någon ändring i sak jämfört med vad som gäller nu.
I paragrafens andra stycke föreslår beredningen föreskrifter om att
revisorerna enligt bestämmelser i lag äger infordra handlingar, upplys
ningar och yttran den som de behöver för sin granskning.
I anslutning till andra stycket förklarar beredningen att revisorernas
granskningsrätt i första hand innebär en rätt att få tillgång till det
granskningsunderlag som de behöver, alltså en skyldighet för i första
hand dem som granskas att ge revisorerna sådant underlag. Revisorernas
rätt att infordra handlingar, upplysningar och yttranden som de behöver
för sin granskning bör enligt beredningen regleras närmare i den tidigare
nämnda lagen.
Beredningen understryker i fråga om inriktningen av revisorernas
granskning angelägenheten av att den tendens till koncentration till
generella och principiella frågor, som har fram trätt under senare år,
förstärks.
När det gäller förhållandet mellan riksdagens revisorers samt riksrevisionsverkets och statskontorets verksamhet får man enligt beredningen
liksom hittills sträva efter en samordning i praktiken i lämplig om fatt
ning. Beredningen påpekar att 1970 års revisionsutredning föreslog att
statligt revisionsorgan skulle vara skyldigt att verkställa de undersök
ningar som ” statsrevisionen” särskilt begär. Detta förslag anser sig
beredningen inte kunna biträda. Man bör enligt beredningen inte skapa
något slags dubbelt huvudmannaskap för dessa revisionsorgan.
Beredningen finner inte någon institutionell åtgärd påkallad såvitt
gäller kontakten mellan riksdagens revisorer och det löpande riksdagsarb etet. Riksdagen kan på förslag av t. ex. u tsk o tt ge revisorerna särskilda
utredningsuppdrag. Beredningen rekommenderar emellertid återhållsam
h et härvidlag.
Riksdagen kan, yttra r beredningen vidare, göra fram ställning till
regeringen med anledning av vad revisorerna har iakttagit. Någon grund
lagsbestämmelse om detta finner beredningen inte behövlig. Revisorerna
bör enligt beredningen alltjämt kunna hänvända sig direkt till regeringen
med fram ställningar, något som kan utsägas i revisorernas instruktion.
De frågor som direkt sammanhänger med riksdagens val av revisorer,
suppleanter, ordförande, m. m. har beredningen reglerat i RO, främst i 8
kap. 12 §. Beredningen föreslår där den nyheten att endast den får vara
revisor som är ledamot av riksdagen.
Departementschefen
I den allmänna motiveringen har jag berört riksdagsrevisionens ställ
ning i stort som kontrollorgan. Liksom beredningen anser jag att RF bör
innehålla de grundläggande reglerna om riksdagens revisorer. Den närm a
re utformningen av riksdagsrevisorernas uppgifter, organisation och ar
betssätt är emellertid enligt min mening en angelägenhet för riksdagen
själv. Liksom i fråga om riksdagens ombudsmän ser jag alltså ingen
anledning att nu gå in på andra frågor än dem som omedelbart gäller
avfattningen av grundlagstexten angående revisorerna. Jag tar alltså inte
upp till behandling de spörsmål angående granskningsarbetets bedrivande
och granskningsverksam hetens uppläggning som riksdagens revisorer har
aktualiserat i sitt mycket utförliga rem issyttrande. Det kan förutsättas att
dessa frågor uppmärksam m as under riksdagsbehandlingen av förslaget till
ny RF.
Riksdagens revisorer är i sitt remissyttrande kritiska mot det sätt på
vilket beredningen har angivit revisorernas grundläggande granskningsuppgift, dvs. granskning av ” de statliga myndigheternas förvaltning” . De
ordalag som beredningen har valt leder enligt revisorerna tankarna till en
vertikalt inriktad förvaltningsrevision av varje myndighet för sig. Enligt
en sam stäm mig uppfattning skall emellertid revisorerna, framhålls det i
yttra n d et, vid sin granskning lägga tyngdpunkten på frågor av generell
och principiell innebörd inom ramen för en helhetssyn på statsverksam
heten. Också från andra synpunkter anser revisorerna att det av bered
ningen föreslagna uttryck ssättet är mindre väl valt. Enligt riksdagsuttalanden skall sålunda revisorerna uppmärksam m a frågan huruvida sam hällsut
vecklingen har gjort vissa statliga åtaganden mindre angelägna. De skall
vidare kunna redovisa utfallet av olika reform er. En annan uppgift är en
revisionell prövning av statsbudgetens inkomstsida och därmed av form er
na för statsverksam hetens finansiering. Nu nämnda granskningsuppgifter
kan enligt revisorerna knappast utläsas ur beskrivningen ” de statliga
myndigheternas förvaltning” . Revisorerna hyser för egen del den u p p fa tt
ningen att i stället u ttry c k et ” den statliga verksam heten” väl fyller kravet
på en klar och koncentrerad beskrivning av det principiella granskningsom rådet och därför är att föredra.
Jag kan instämma i vad revisorerna sålunda har anfört. Jag förordar
alltså att revisorernas primära granskningsområde i paragrafen anges med
orden ” den statliga verksam heten” . Samma u ttry c k upptog, som nämnts
förut, 1970 års revisionsutredning i sitt förslag till ändring av 72 § i
nuvarande RO.
Revisorerna har vidare föreslagit att den statsunderstödda verksam he
ten uttryckligen skall nämnas i paragrafen som granskningsobjekt vid
sidan om den statliga verksam heten. Andra punkten i den föreslagna
paragrafen, enligt vilken riksdagen kan besluta att revisorernas granskning
skall om fatta också annan verksam het, skulle i så fall kunna utgå. 1 detta
hänseende finner jag emellertid inte skäl föreligga att frångå vad bered
ningen har föreslagit. Andra punkten i beredningens förslag bör alltså
enligt min mening behållas. Den är tilläm plig, förutom på den statsunder
stödda verksam heten, också på den verksamhet som bedrivs av statliga
bolag. Denna verksamhet kan nämligen inte anses falla under uttryck et
” den statliga verksam heten” .
Riksdagens revisorer har i sitt remissyttrande föreslagit att revisorerna i
fortsättningen skall benämnas ” statsrevisorerna” . Inte heller i denna
nam nfråga är jag emellertid beredd att frångå beredningens förslag.
Efter ett påpekande från riksdagens revisorer vill jag föreslå att ordet
upplysningar i andra stycket i beredningens förslag byts ut mot ordet
uppgifter.
Beredningen har föreslagit att för fram tiden endast den som är
riksdagsledamot skall kunna vara riksdagsrevisor. Jag förordar att detta
behörighetsvillkor får framgå redan av föreliggande paragraf.
Utöver vad nu har sagts har jag i sak ingen erinran mot den av
beredningen föreslagna lagtexten. Jag föreslår dock att det i paragrafen
erinras om att närmare bestämmelser om revisorerna finns i riksdagsord
ningen. I departem entsförslaget har denna erinran tagits in i ett tredje
stycke.
8§
Paragrafen innehåller bestämmelser angående juridiskt ansvar m. m. för
högsta domstolens och regeringsrättens ledam öter. Bestämmelserna m o t
svaras i beredningens förslag av föreskrifterna i 8 § första stycket första
och tredje punkterna samt andra stycket.
Gällande rätt
Enligt 101 § i nuvarande RF svarar högsta domstolens och regerings
rättens ledamöter inför riksrätten för grövre fel vid utövningen av själva
dom aräm betet. Dessa beskrivs så att ledamot ” av egennytta, vrångvisa
eller försumlighet så orätt döm t, att därigenom någon, emot tydlig lag
och sakens utredda och behörigen styrkta förhållande, m istat eller
kunnat m ista liv, personlig frihet, ära och egendom ” . Behöriga åklagare är
justitiekanslern och riksdagens om budsm än. Ansvaret utkrävs med
tillämpning av 20 kap. brottsbalken, varvid avsättning kan ådömas.
Regeln i 101 § RF avses utesluta åtal vid allmän domstol mot
justitieråd och regeringsråd för alla egentliga äm betsbrott. Deras ämbetsansvar är alltså begränsat. Däremot kan de åtalas vid allmän domstol för
allmänna b ro tt. Också här kan avsättning ifrågakom m a.
Vid sidan om det juridiska ansvaret har justitie- och regeringsråden ett
ansvar inför ett politiskt forum . Ansvaret utkrävs av en av riksdagen
tillsatt näm nd, den s. k. opinionsnäm nden. Denna nämnd kan enligt
103 § R F besluta att ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten
skall anses vara utesluten från riksdagens förtroende. I så fall skall Kungl.
Majit efter anmälan av riksdagen skilja dom aren i fråga från tjänsten.
O pinionsnäm nden har inte någon gång begagnat sin möjlighet att besluta
om m isstroende.
Under 11 kap. 5 § i departem entsförslaget har nämnts att ordinarie
dom are enligt statstjänstem annalagen kan skiljas från tjänsten i samband
med förtidspensionering på grund av sjukdom eller annan liknande
om ständighet, vidare att han av sådan orsak kan avstängas från tjänsten
samt att beslut kan fattas om att han skall undergå läkarundersökning,
när misstanke föreligger om sjukdom e. d. som påverkar tjänstedugligheten. Dessa regler gäller också dom arna i de högsta dom stolarna. Beslut i
de angivna frågorna fattas beträffande dessa dom are av Kungl. Maj:t. I
sammanhanget nämndes också att ordinarie dom are kan avstängas från
tjänstgöring genom domstolsbeslut när misstanke om brott föreligger.
JK är underkastad brottsbalkens bestämmelser om äm betsbrott. Åtal
mot honom för självständigt äm betsbrott skall enligt rättsgångsbalken
väckas vid högsta dom stolen. För osjälvständigt äm b etsb ro tt och för
annat allmänt brott svarar han vid allmän underrätt. Åtal mot JK för
självständigt äm betsbrott kan inte väckas av riksdagens om budsm än.
Efter en ändring (1972:417) i 3 § åklagarinstruktionen (1964:739) torde
riksåklagaren fr. o. m. den 1 juli 1972 vara behörig att föra åtal mot JK
inför högsta dom stolen.
Också JO får antagas i princip lyda under allmänt åtal för sina åtgärder
i äm betet. Bortser man från rekonventionstalan, varom finns en bestäm
melse i 96 § RF, är emellertid åtalsfrågan oklar. JK äger inte väcka åtal
mot JO. Vidare saknas bestämmelser om forum för prövning av ett åtal
mot JO.
JK kan som andra tjänstemän dömas till avsättning med anledning av
b ro tt. I proposition (1970:72 s. 51) med förslag angående bl. a. JK:s
arbetsrättsliga ställning framhölls att det med hänsyn till JK:s särskilda
förtroendeställning borde vara möjligt att tillsätta tjänsten med förord
nande tills vidare och att det borde vara möjligt att skilja JK från tjänsten
under de förutsättningar som anges i statstjänstem annalagen, om han inte
längre åtnjuter Kungl. Maj:ts förtroende. Med hänvisningen till stats
tjänstem annalagen åsyftades 30 §, enligt vilken uppsägning av tjänsteman
som är förordnad tills Ridare kan ske, förutom i två särskilt angivna fall,
om uppsägningen av annat skäl är påkallad från allmän synpunkt.
JO är en riksdagens förtroendeäm betsm an. Med stöd av 97 § RF kan
riksdagen på hemställan av kon stitu tio n su tsk o ttet entlediga honom före
m andattidens utgång, om han inte åtnjuter riksdagens förtroende.
Förfat tningsutredningen
Utredningen föreslog såvitt gäller ledamöterna i de två högsta dom stolsinstanserna ingen motsvarighet till 103 § RF. Den kontroll som
opinionsnäm nden skulle utöva stod enligt utredningens mening inte i
överensstämmelse med principen om domstolarnas självständighet. Be
träffande det juridiska ansvaret fann utredningen inte någon anledning
till en begränsning tilläm betsbrott av den art som anges i 101 § RF, i
synnerhet som någon ” politisk ansvarighet” inför opinionsnäm nden inte
längre skulle komma i fråga. Den naturligaste lösningen var enligt
utredningen att äm betsbrott av justitie- eller regeringsråd bedöm des på
samma sätt som äm betsbrott, begånget av annan tjänstem an. För själv
ständigt äm betsbrott borde sådan dom are åtalas inför riksrätten. 1 övrigt
borde åtal väckas inför allmän dom stol.
Utredningen föreslog en bestämmelse i RO, enligt vilken rätten att
besluta om åtal mot bl. a. riksdagens ombudsmän och deras ställföreträ
dare för fel eller försummelse i tjänsten var förbehållen den s. k.
lagnäm nden, ett utskottsliknande organ. Någon inskränkning i äm betsansvaret för om budsm ännens del ansåg utredningen inte påkallad.
Utredningen hänvisade frågorna om regler om forum och behörig
åklagare till arbetet med följdförfattningar.
Grundlagberedningen
Vad först gäller högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter tar
beredningen inte upp någon motsvarighet till opinionsnäm nden. Bered
ningen hänvisar till författningsutredningens uttalande i frågan och till ett
uttalade med samma innebörd i den förut nämnda prop. 1970:72 (s. 46)
med förslag angående justitierådens och regeringsrådens arbetSrättsliga
ställning.
De högsta dom arna bör enligt beredningen kunna åtalas och dömas för
alla straffbara gärningar med anknytning tilläm betet. I vissa fall bör åtal
prövas av riksrätten. Gränsen mellan riksrättens och allmän domstols
kompetens drar beredningen på ett sätt liknande det som förordats för
fall av åtal mot statsråd. Bara sådana äm betsbrott som har ett omedelbart
samband med döm andet bör komma under riksrättens prövning. Bered
ningen gör i lagtexten avgränsningen med orden ” brott vid handlägg
ningen eller avgörandet av mål eller ärende i dom stolen” . Ä m betsbrott —
självständiga eller osjälvständiga — som förövas utan omedelbart samband
med dom arfunktionen kommer med denna formulering att bedöm as enligt
allmänna regler, likaså allmänna brott som inte har anknytning till
tjänsten. För de fall då ett brottmål skall prövas av riksrätten föreslår
beredningen att åtal mot dom aren skall kunna väckas endast av justitiekanslern eller envar av riksdagens om budsm än.
Beredningen behandlar frågor om avsked från de högsta dom aräm bete
na med utgångspunkt i äm betsansvarskom m itténs förslag (se härom
redogörelsen under 4 kap. 7 och 8 §§ samt 11 kap. 5 §). Beredningen
säger sig vara ense med äm betsansvarskom mittén om att fråga om avsked
på grund avbrott från sådant äm bete skall bedöm as av riksrätten. I
brottmål som handläggas av riksrätten bör enligt beredningen frågan om
avsked prövas i omedelbart samband med åtalet utan att yrkande om
avsked behöver framställas av den som utfö r åtalet. Fälls justitie- eller
regeringsråd till ansvar av annan dom stol, får justitiekanslern eller någon
riksdagens ombudsman föra särskild talan om avsked vid riksrätten, om
så anses påkallat. Beredningen anser liksom äm betsansvarskom mittén att
möjlighet bör finnas att skilja justitie- eller regeringsråd, lika väl som
andra ordinarie dom are, från ämbetet också med anledning av tjänsteför
seelse som med kommitténs förslag inte längre kommer att vara straffbar.
Även en sådan avskedsfråga bör emellertid enligt beredningen prövas av
riksrätten. Justitiekanslern och envar av riksdagens ombudsmän bör
kunna väcka talan. Beredningen instämmer med kommittén i att reglerna
om disciplinära pätöljder med anledning av tjänsteförseelse däremot inte
bör tillämpas på ledamöterna av högsta domstolen och regeringsrätten.
I 10 kap. 15 § i sitt förslag till RF föreslår beredningen att bl. a. frågor
om pensionsavgång, om avstängning från tjänsten och om skyldighet att
undergå läkarundersökning såvitt gäller ordinarie domare alltid skall
kunna dras under domstols prövning. Enligt vad beredningen föreslår i
förevarande paragrafs andra stycke skall prövningen i fråga om justitieeller regeringsråd ankomma på riksrätten. Självfallet, säger beredningen,
bör det inte finnas något hinder mot att hithörande frågor som rör
tillämpning av statstjänstem annalagen först prövas i administrativ ord
ning. Ett beslut, fatta t i administrativ ordning, bör emellertid inte kunna
gå i verkställighet, om inte den dom are som det gäller sam tycker till det.
Justitiekanslern och riksdagens ombudsman är enligt beredningens förslag
taleberättigade inför riksrätten också i dessa fall.
Den av beredningen föreslagna bestämmelsen förutsätter uttryckligen
att avsked, avstängning och läkarundersökning av justitie- eller regerings
råd kan beslutas endast med stöd av föreskrift som är upptagen i lag.
Enligt beredningen är det en brist att det praktiskt sett inte finns
någon möjlighet att göra gällande ett rättsligt ansvar för riksdagens
om budsm än. Bl. a. med tanke på JO:s praxis att göra uttalanden med
betydelse för myndigheternas rättstillämpning är det enligt beredningens
mening naturligt, om rättsordningen ställer till förfogande medel att
vinna en domstolsprövning av JO:s äm betsutövning. Beredningen anser
det lämpligt att åtal för äm betsbrott av JO och av justitiekanslern prövas
av riksrätten. Enligt beredningen skulle det nämligen inte vara tillfreds
ställande att JO och JK, som enligt förslaget skall vara behöriga att väcka
åtal mot justitieråd, själva svarade inför högsta dom stolen. Endast brott
vid handläggningen eller avgörandet av mål eller ärende bör emellertid
lagforas vid riksrätten. Andra äm betsbrott bör, i likhet med vad som
föreslås för de högsta dom arnas del, prövas i vanlig rättegång. Fråga om
åtal mot JK för brott som hör under riksrättens kompetens bör enligt
beredningen prövas av regeringen, fråga om åtal mot JO av k o n stitu tio n s
u tsk o ttet. Förordnar regeringen om åtal mot JK kan den också, u t
talar beredningen, förordna åklagare att utföra åtalet, exempelvis riksåkla
garen. Gäller det JO , bör k o n stitu tio n su tsk o ttet antingen förordna någon
att utfö ra åtalet eller också begära att regeringen förordnar åklagare för
uppgiften. En bestämmelse med detta innehåll föreslår beredningen i den
särskilda lagen om riksrätten (jfr SOU 1972:16 s. 33).
Beredningen anser att det från konstitutionell synpunkt inte föreligger
något hinder mot att de av äm betsansvarskom mittén i allmänhet föreslag
na reglerna om avsked från tjänsten fullt ut blir tillämpliga på JK.
Beträffande JO torde enligt beredningen inga regler om avsked i civilrätts
lig ordning behövas. Beredningen behåller nämligen den ordningen att
riksdagen på förslag av kon stitu tio n su tsk o ttet kan skilja ombudsman från
hans äm bete, om han har förlorat riksdagens förtroende (8 kap. 11 § i
förslaget till RO). Dessa regler är enligt beredningen tillräckliga även för
fall då JO har blivit dömd för b ro tt.
Ä m betsansvarskom mittén
Som redan delvis har fram gått stämmer kommitténs förslag till
ansvarsregler för justitieråd, regeringsråd, justitiekanslem och riksdagens
ombudsmän nära överens med grundlagberedningens (SOU 1972:1 s.
159). I utkast till ändringar i nuvarande RF har emellertid kommittén
gett ifrågavarande grundlagsregler en något annorlunda utformning än
beredningen. K om m itténs förslag har den innebörden att i varje fall fråga
om avsked på grund av brott eller icke straffbar tjänsteförseelse samt
frågor om avstängning från tjänsten och om skyldighet att undergå
läkarundersökning skall upptagas direkt av riksrätten utan att föregås av
beslut i administrativ ordning. K om mittén förutsätter, till skillnad från
beredningen, att yrkande om avsked med anledning av brott alltid, alltså
även när själva brottmålet handläggs av riksrätten, måste fram ställas inför
riksrätten för att avskedsfrågan skall komma under rätten s prövning. De
båda utredningskom m ittéernas förslag skiljer sig också däri att äm bets
ansvarskom mittén inte räknar med att k o n stitu tio n su tsk o ttet självt kan
förordna åklagare att föra talan mot JO.
Departementschefen
I 11 kap. 5 § i departem entsförslaget har, i överensstämmelse med vad
beredningen har förordat, tagits upp bestämmelser som är avsedda att
trygga de ordinarie dom arnas självständiga rättsställning. I förevarande
paragraf har beredningen föreslagit särskilda regler för justitierådens och
regeringsrådens vidkom m ande. Med tanke på dessa domares mycket
betydelsefulla uppgifter finner jag en sådan specialreglering i RF motive
rad. Särreglerna har som sitt främsta syfte att ge garantier för en prövning
i kvalificerad ordning av frågor som gäller ansvar för de högsta dom arna
beträffande deras sätt att fullgöra dom argärningen eller som angår deras
ställning i dom stolen. Ett andra syfte är att tillse att också de högsta
dom arna i sin äm betsutövning är underkastade en rättslig kontroll.
H uvudpunkterna i beredningens förslag till reglering av justitierådens och
regeringsrådens rättsliga ställning har godtagits eller lämnats utan erinran
under remissbehandlingen.
Liksom beredningen anser jag att det inte bör komma ifråga att
underkasta dom arna i de högsta domstolarna ett politiskt ansvar genom
ett institut av samma eller liknande slag som den nuvarande opinionsnäm nden. Deras ansvar bör vara enbart juridiskt. Å andra sidan finns det
inte någon anledning att göra de högsta dom arnas ansvarighet för brott i
tjänsten snävare än för dom are och offentliga funktionärer i allm änhet.
Också på denna punkt är jag alltså ense med beredningen.
Jag vill påpeka att ett genomförande av äm betsansvarskom m itténs
förslag medför att det straffrättsliga ansvaret för lindrigare förseelser i
tjänsten faller bort.
Redan i specialmotiveringen till 3 § i förevarande kapitel har jag
behandlat frågan huruvida riksrätten bör behållas i en ny RF. Jag kom till
den slutsatsen att något behov av en sådan specialdom stol inte kan anses
föreligga. Detta innebär emellertid inte att jag är beredd att förorda att
åtal mot justitieråd eller regeringsråd för brott i tjänsten skall handläggas
i samma processuella ordning som andra b rott. En sådan handläggningsgång är, såvitt gäller justitieråden, inte godtagbar med hänsyn till instans
ordningen och får även för regeringsrådens del anses mindre lämplig. Som
jag antydde i anslutning till 3 § bör högsta domstolen göras till forum för
prövning av åtal mot justitieråd och regeringsråd för brott i äm betet.
Åtal mot de högsta dom arna för brott i ämbetet - jag återkommer
strax till den närmare avgränsningen av brottskategorin — bör, som
beredningen har föreslagit, enligt föreskrift i RF få väckas enbart av JO
och JK. Jag finner alltså inte skäl att biträda ett förslag från RÅ under
remissbehandlingen om att denne skulle få samma åtalsbefogenhet
i fråga om justitieråd och regeringsråd som JO och JK.
I huvudsak kan jag ansluta mig till beredningens förslag till avgränsning
av de gärningar, för vilka de särskilda åtals- och forum reglerna skall gälla.
Samma princip som ligger till grund för motsvarande gränsdragning i
3 § för statsrådens del bör alltså vara vägledande. Då emellertid enligt vad
jag föreslår högsta domstolen och inte riksrätten blir behörig dom stol,
anser jag, till skillnad från beredningen, att till det särskilda ansvarsområ
det bör föras alla brott, begångna i själva tjänsteutövningen, även sådana
som har förövats vid fullgörandet av administrativa uppgifter som kan
ankomma på dom stolsledam ot. Ett påpekande under remissbehandlingen
om att underlåtenhetsbrott inte alltid ryms under den av beredningen
föreslagna formuleringen bör också beaktas. Jag föreslår därför att den
särskilda brottskategorin anges i samma ordalag som jag för motsvarande
fall har föreslagit i 3 §.
Den gjorda avgränsningen innebär bl. a. att sådana äm b etsb ro tt som
tagande av muta och överträdelse av tystnadsplikt i allmänhet faller
utan för tillämpningsom rådet för första stycket av förevarande paragraf.
Åtal för nämnda brott skall alltså väckas i underrätt enligt vanliga regler.
Detta förhållande kan inte undgå att få konsekvenser för rättegångsbal
kens regler om s. k. forum privilegiatum för andra domare och vissa andra
högre tjänstem än. Dessa regler torde under alla omständigheter få ses
över, om äm betsansvarskom m itténs förslag till reglering av ämbetsansvaret genom förs. Denna fråga får tas upp i samband med följdlagstiftningen.
I enlighet med det anförda har i första stycket i förevarande paragraf i
departem entsförslaget föreskrivits att åtal för brott i utövningen av tjänst
som ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten väcks i högsta
domstolen av riksdagens ombudsman eller justitiekanslem .
I 11 kap. 5 § i departem entsförslaget har tagits upp bestämmelser som
innebär att frågor om avsked av ordinarie domare, om avstängning av
sådan dom are från tjänsten och om skyldighet för honom att undergå
läkarundersökning alltid skall kunna dras inför dom stol. Jag nämnde att
jag vid utformningen av dessa bestämmelser ansåg mig kunna för
utsätta att äm betsansvarskom m itténs förslag till ny tt sanktions-
system för offentliga funktionärer i sina huvuddrag kommer till stånd.
De regler som har tagits upp i 11 kap. 5 § och som i sak överensstäm
mer med de av beredningen föreslagna är tillämpliga också på högsta
domstolens och regeringsrättens ledam öter. I förevarande paragrafs andra
stycke har emellertid beredningen föreslagit särskilda regler för de högsta
dom arnas del. Beredningen har därvid byggt på principerna i äm betsansvarskom m itténs förslag. Beredningen föreslår att domstolsprövningen i
fråga om avsked, avstängning och läkarundersökning skall förläggas till
riksrätten. Däremot föreslår beredningen inte några särskilda regler för
justitierådens och regeringsrådens del såvitt gäller villkoren för de
ifrågavarande ingripandena. Beredningen räknar sålunda med att, för
utom b ro tt, även sådana lindrigare förseelser i tjänsten, som med kom m it
téns förslag inte längre skall vara krim inaliserade, i exceptionella fall kan
leda till avsked också av ledamot av högsta domstolen eller regerings
rätten.
De regler som beredningen har föreslagit i andra stycket av förevarande
paragraf har i allmänhet godtagits i sak under remissbehandlingen. Kritik
har dock förts fram från regeringsrättens ledam öter. Dessa finner det inte
tilltalande a tt, när fråga uppkommer om tvångsvis förtidspensionering
eller läkarundersökning av justitie- eller regeringsråd, ärendet skall väckas
av JK eller JO och prövas av riksrätten. Ledamöterna anser att den
nuvarande ordningen, enligt vilken prövningen ankommer på regeringen
och sker i samråd med vederbörande dom stol, är att föredra.
Att låta frågor om tvångspensionering m. m. slutligt avgöras av rege
ringen skulle stå i strid både med de regler om domstolsprövning som jag
i 11 kap. 5 § har föreslagit för alla ordinarie domares del och med den av
äm betsansvarskom mittén föreslagna grundsatsen att alla frågor om det
offentligrättsliga anställningsförhållandets bestånd skall kunna prövas i
tvistem ålsordning av dom stol. Jag är inte beredd att härvidlag förorda
något undantag för ledamöterna i högsta domstolen och regeringsrätten.
I sak har jag för min del inte något annat att invända mot vad
beredningen har föreslagit i andra stycket av förevarande paragraf än att
prövningen av frågorna om avsked, avstängning och skyldighet att
undergå läkarundersökning bör åvila högsta domstolen i stället för
riksrätten. Jag föreslår dock en i formellt hänseende annan, mera
koncentrerad utformning av andra stycket än den som beredningen har
förordat.
Föreskrifterna i andra stycket är inte avsedda att hindra att bestäm
melser införs i vanlig lag om prövning i administrativ ordning av frågorna
om avsked, avstängning och läkarundersökning. Ett administrativt beslut
kan emellertid inte gå i verkställighet utan samtycke från den domare
beslutet gäller. Lämnas inte sam tycke, blir det en sak för JO eller JK att i
högsta domstolen väcka talan mot dom aren i fråga. Om och i vilken
utsträckning en ordning med administrativ prövning bör införas får
övervägas i annat sammanhang. Såvitt gäller avsked på grund av brott
eller tjänsteförseelse som inte längre är straffbar synes det emellertid ligga
närmast till hands att talan väcks direkt i högsta domstolen utan
föregående administrativt beslut. Det framgår av bestämmelserna i andra
stycket att högsta domstolen vid handläggning av brottmål enligt paragra
fens första stycke kan pröva frågan om avsked med anledning av brottet
endast om yrkande därom har fram ställts av JO eller JK.
Vad beredningen har föreslagit om JO:s och JK:s juridiska ansvar
m. m. har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Också jag ansluter
mig till huvudpunkterna i den föreslagna ordningen. Av vad jag tidigare
har anfört framgår emellertid att prövningen av åtal mot JK och JO för
brott i ämbetet enligt min mening inte bör göras av riksrätten. Också
denna prövning bör i stället ankomma på högsta dom stolen.
I det väsentliga saknas för närvarande grundlagsbestäm m elserom JK:s
och JO:s juridiska ansvar. Beredningen har i första stycket av förevarande
paragraf föreslagit bestämmelser om behörigheten att besluta om åtal
mot JK och JO för brott i ämbetet och om prövning av sådant åtal av
riksrätten. Placeringen av dessa bestämmelser i RF torde i huvudsak ha
betingats av en önskan att trygga att riksrätten och inte allmän domstol
blir behörigt forum , detta med tanke på JO:s och JK:s rätt att åtala
högsta domstolens ledamöter för äm betsbrott. Om emellertid riksrätten i
enlighet med vad jag har föreslagit får utgå, bortfaller nämnda skäl för
grundlagsreglering.
För min del anser jag det knappast behövligt att upp ta föreskrifter om
JK:s och JO:s juridiska ansvar i RF. I fråga om JO bör en bestämmelse
om att åtal för brott i utövningen av ämbetet beslutas av k o n stitu tio n s
u tsk o ttet enligt min mening tas in bland övriga åtalsregler avseende
befattningshavare knutna till riksdagen, dvs. i 9 kap. 8 § RO. En
bestämmelse om att riksdagen på förslag av det u tsk o tt som granskar
om budsm ännens verksamhet kan entlediga ombudsman och ställföreträ
dare, som inte åtnjuter riksdagens förtroende, har i enlighet med
beredningens förslag förts in i 8 kap. 10 § förslaget till RO. JO:s och JK:s
juridiska ansvar m. m. bör i övrigt kunna regleras i annan lag eller
författning. Frågan om utformningen av denna reglering får tas upp i
samband med följdlagstiftningen.
13 kap. KRIG OCH KRIGSFARA
För närvarande finns i våra grundlagar endast några få spridda
bestämmelser som tar sikte på förhållandena under krig och krigsfara.
50 § i nuvarande RF innehåller regler om riksdagens sam m anträdesort
bl. a. under krig, om riksdagens krigsdelegation samt om hur det skall
förfaras när rikets styrelse till följd av krig, vari riket befinner sig, inte
kan föras enligt RF:s bestämmelser eller när av samma skäl varken
riksdagen eller krigsdelegationen kan fullgöra sina uppgifter. I 63 § RF
föreskrivs att riksdagen årligen skall anta beredskapsstat för försvarsväsendet och i 74 § RF finns föreskrifter om rekvisition för krigsm aktens
behov när denna har ställts på krigsfot. Enligt 30 § i nuvarande RO kan
konungen och riksdagen gemensamt besluta att uppskjuta riksdagsval när
riket är i krig eller krigsfara.
Författningsutredningen samlade i sitt förslag till RF bestämmelser för
krig och andra utomordentliga förhållanden i ett särskilt kapitel
(10 kap.). Förutom motsvarigheter till de näm nda, nu gällande bestäm
melserna innehöll det föreslagna kapitlet bl. a. föreskrifter om ” ramlag” ,
om insättande av krigsm akten i strid, om inkallande av riksdagen vid krig
eller krigsfara och om överflyttning av uppgifter under krig från en
myndighet till en annan.
G rundlagberedningen diskuterar ingående frågan om behovet av sär
skilda regler för krissituationer. Beredningen utgår härvid från att en stat
kan komma i lägen då det inte är möjligt att iaktta annars gällande
konstitutionella regler. Den nämner som exem pel, att regeringen eller
något annat i grundlagen föreskrivet organ kan bli drabbat av krigshändel
se, så att det inte kan arbeta på vanligt sätt, eller att beslut under krig kan
behöva fattas så skyndsamt att den vanliga proceduren måste sättas åt
sidan. Enligt beredningen kan olika utvägar beträdas för att tillgodose
behovet av att i krissituationer kunna göra avsteg från den vanliga
konstitutionella ordningen. En är att helt lita till den s. k. k o n stitu tio
nella n ö d rätten. En annan sägs vara att göra grundlagsändring möjlig
under enklare form er än de annars gällande, exempelvis genom ett enda
riksdagsbeslut med kvalificerad m ajoritet. Som en tredje utväg anger
beredningen att man i görligaste mån förutser de situationer som kan
uppkomma och redan i fredstid utform ar grundlagen så att den kan följas
även i krissituationer. Beredningen avvisar båda de förstnämnda utvägar
na. Den konstitutionella nödrätten finner beredningen vara en alltför
osäker grund för statsmakternas handlande under orostider. En möjlighet
att snabbt genom föra grundlagsändring skulle enligt beredningen inne
bära risker för eftergifter för påtryckningar från utlandet.
Beredningen förordar således att RF får innehålla särskilda bestäm m el
ser för krissituationer. I likhet med författningsutredningen föreslår
beredningen att dessa samlas i ett särskilt kapitel sist i RF (12 kap. i
beredningens förslag). Beredningens förslag skiljer sig emellertid från
författningsutredningens bl. a. därigenom att kapitlets tillämpningsom
råde enligt beredningen bör begränsas till att avse endast krig, krigsfara
och därav föranledda utomordentliga förhållanden. Det behov av snabb
het i beslutsprocessen som kan föreligga under andra utomordentliga
förhållanden bör enligt beredningen tillgodoses inom ramen för den
vanliga kom petensregleringen.
De grundläggande tankegångarna bakom beredningens förslag har inte
blivit föremål för någon kritik under remissbehandlingen. Från flera håll
har und erstrukits vikten av att man så mycket som möjligt begränsar
om rådet för den konstitutionella nödrätten. För egen del kan jag helt
ansluta mig till beredningens ståndpunkt. Det är enligt min uppfattning
av synnerligen stor betydelse att man redan i fredstid tillskapar k o n stitu
tionella regler som i största möjliga utsträckning gör det möjligt för
statsmakterna och andra offentliga organ att agera inom grundlagens ram
även i krissituationer. Härigenom reduceras riskerna för tvister om det
konstitutionellt riktiga i de offentliga organens handlande samtidigt som
det blir svårare för oansvariga grupper att gripa m akten i kritiska lägen.
Eftersom det här är fråga om en undantagsreglering för särskilda
förhållanden anser jag i likhet med författningsutredningen och bered
ningen att ifrågavarande bestämmelser bör samlas i ett särskilt kapitel sist
i RF. De i kapitlet intagna reglerna gör det möjligt att i mycket
betydande utsträckning bryta igenom det konstitutionella regelsystemet i
övrigt. Det är därför enligt m in uppfattning angeläget att deras tilläm p
ningsområde begränsas så mycket som möjligt. Jag förordar av denna
anledning i fråga om huvuddelen av bestämmelserna i förevarande kapitel
att dessa skall vara tillämpliga endast när riket befinner sig i krig eller
krigsfara. I några fall är det emellertid nödvändigt att låta en föreskrift
avse även sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig
eller av krigsfara vari riket har befunnit sig. Jag vill i sammanhanget erinra
om att regler som gör det möjligt att fatta beslut med nödvändig
snabbhet under andra utomordentliga förhållanden än som nu har
nämnts finns i 8 kap.
Det av beredningen föreslagna kapitlet om krig och krigsfara ansluter
sig i fråga om sitt innehåll ganska nära till författningsutredningens
förslag. Beredningen föreslår i 1 och 2 §§ bestämmelser om inkallande av
riksdagen och om riksdagsval under krig och krigsfara. 3 § innehåller en
bestämmelse om statschefen under krig. I 4 § har beredningen tagit in en
regel som ger riksdagen eller krigsdelegationen möjlighet att bemyndiga
regeringen att under vissa förhållanden genom förordning ge föreskrifter
som annars skulle ha givits genom lag. Under 5 § föreslår beredningen en
bestämmelse om överflyttning av befogenheter från regeringen till andra
myndigheter. I 6 § finns regler om krigsdelegationen.
Genom 7 § ger beredningen riksdagen eller krigsdelegationen befogen
het att förordna om regeringens sammansättning och arbetsform er. 1 8 §
har beredningen fö rt in bestämmelser om att regeringen under krig kan
utöva riksdagens befogenheter. I 9 § återfinns en regel om form erna för
avtal om vapenstillestånd. Slutligen föreslår beredningen i 10 § regler om
skydd för statsskicket under ockupation. Beredningen påpekar att be
stämmelsen om beredskapsbudgeter saknar motsvarighet i förslaget och
hänvisar till att riksdagen redan enligt de allmänna bestämmelserna om
utgiftsregleringen (8 kap. 3 § tredje stycket i beredningens förslag till
RF), skall besluta om vad som behövs för beredskapen. I fråga om rätten
för regeringen att sätta in rikets försvarsmakt i strid och vissa närliggande
ämnen hänvisar beredningen till 9 kap. i sitt förslag till RF.
1 fråga om omfattningen av den av beredningen föreslagna regleringen
har kritik under remissbehandlingen förts fram i endast ett remissvar. Det
hävdas i detta att regelsystem et är alltför detaljerat. I övrigt har förslaget
i detta hänseende tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Jag kan för min
del inte finna annat än att regleringen i allt väsentligt är ändamålsenlig.
Jag förordar därför att kapitlet i huvudsak får det innehåll som har
föreslagits av beredningen. Jag anser emellertid att en viss omdisponering
av reglerna i kapitlet bör göras.
På flera ställen i det föreslagna kapitlet nämner beredningen krigsdele
gationen vid sidan av riksdagen (jfr 2, 4, 5, 7 och 10 §§). Beredningen
förklarar att dess avsikt med detta är att markera att sådana bestäm m el
ser om riksdagens kompetens i kapitlet som inte innehåller något
om näm nande av krigsdelegationen skall gälla endast riksdagen. (Jfr 2 §
första, andra och fjärde styckena i beredningens förslag.) Den teknik som
beredningen har valt såvitt avser reglerna i detta kapitel står emellertid i
mindre god överensstämmelse med den generella regeln i beredningens
förslag (12 kap. 6 §) att krigsdelegationen under vissa om ständig
heter träder i riksdagens ställe vilken innebär att alla bestämmelser i RF
om riksdagens kompetens därvid automatiskt blir tillämpliga även i fråga
om krigsdelegationen. Enligt min uppfattning är det en klar fördel om
man använder en enhetlig teknik för hela RF. Enklast åstadkommer man
detta genom att flytta fram de grundläggande bestämmelserna om
krigsdelegationen (6 § i beredningens förslag) som 2 § i detta kapitel och
omedelbart därefter som 3 § föra in en ny paragraf i vilken sägs att
krigsdelegationen, medan den är i riksdagens ställe, med vissa angivna
undantag utövar de befogenheter som annars tillkommer riksdagen.
Krigsdelegationen behöver med en sådan disposition inte särskilt anges i
de kom petensreglerande paragraferna i kapitlet.
Ett fram flyttande av bestämmelserna om krigsdelegationen i enlighet
med vad jag nu har förordat för med sig vissa följdändringar. Först och
främst kan 1 § andra stycket i beredningens förslag utgå. Vidare bör
föreskrifterna i 7 och 8 §§ i beredningens förslag, vilka hör organiskt
samman med bestämmelserna om krigsdelegationen, flyttas fram som 4
och 5 §§. Härefter kan lämpligen följa de paragrafer som gäller överföran
de av kompetens nedåt från riksdagen till regeringen (4 och 5 §§ i
beredningens förslag). Den del av kapitlet som rör kompetensfrågor
kommer då att avslutas med paragraferna om ingående av vapenstille
stånd (8 §) och om befogenhetsinskränkningar för organ som arbetar på
ockuperat område (9 §). Sist i kapitlet kommer bestämmelserna om
statschefen i krig (10 §) och om riksdagsval under och efter krig och
krigsfara (11 §).
Tolkningen av u ttry c k et krig är uppenbarligen av grundläggande
betydelse för hur man skall uppfatta regelsystemet i förevarande kapitel.
Beredningen behandlar krigsbegreppet ganska utförligt och förklarar
därvid inledningsvis att det ofta är svårt att avgöra om en stat internationellrättsligt befinner sig i krig. Beredningen menar att svårigheter i detta
hänseende kan komma att möta även de inhemska organ som har att
avgöra om Sverige befinner sig i krig. Enligt beredningen åvilar uppgiften
att träffa ett sådant avgörande i första hand regeringen. Beredningen
hänvisar i detta sammanhang till 9 kap. 9 § och 12 kap. 1, 4, 5 och
8 §§ i sitt förslag till RF samt till 15 § beredskapskungörelsen
(1960:515). Beredningen förklarar vidare att det av vissa bestämmelser i
12 kap. i dess förslag till RF ( 1 , 6 och 7 §§) följer att även riksdagen,
talm annen och utrikesnäm ndens ledamöter kan komma att få självstän
digt ta ställning till frågan om Sverige är i krig. Beredningen påpekar i
sam m anhanget, att bl. a. krigsartiklarna i 22 kap. brottsbalken och de
föreskrifter i de s. k. fullm aktslagarna, som för sin tillämpning fordrar att
riket är i krig, torde träda i kraft vid ett k rigsutbro tt, oberoende av om
något av de nyss angivna organen har förklarat att krigstillstånd råder. I
praktiken kan emellertid de myndigheter som har att tillämpa fö rfatt
ningar av detta slag enligt beredningen förväntas komma att avvakta en
sådan förklaring från regeringen. Om stridshandlingar inleds mot svenskt
territorium och förbindelserna med den högsta ledningen inte fungerar,
har civilbefälhavaren och länsstyrelsen möjlighet a tt, utan att
konstatera krigstillstånd, meddela beslut som ger myndigheter och
allmänhet erforderlig ledning för handlandet (3 § lagen (1960:513) om
beredskapstillstånd).
Det är enligt beredningens uppfattning inte möjligt att i vare sig lageller m otivtext närmare ange vilka slags handlingar eller händelser som
skall anses innebära att krigstillstånd inträder. Beredningen förutsätter
emellertid att RF:s bestämmelser om krig alltid skall vara tillämpliga, om
riket är helt eller delvis ockuperat. Det i förslaget till RF använda
krigsbegreppet sägs i detta hänseende skilja sig från det begrepp som
begagnas i brottsbalken (22 kap. 16 §). Beredningen förklarar emellertid
att utformningen av 22 kap. 16 § andra stycket brottsbalken innebär, att
detta förhållande inte kommer att medföra några praktiska olägenheter.
Jag kan för min del instämma i de uttalanden av beredningen i
anslutning till krigsbegreppet som jag nu har återgivit. Detta innebär bl. a.
att jag delar beredningens uppfattning att krig i RF:s mening alltid skall
anses föreligga vid ockupation.
1 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om inkallande av riksdagen på
grund av krig eller krigsfara samt om möjligheten att under sådana
förhållanden bestäm m a annan sam m anträdesort för riksdagen än Stock
holm . Paragrafen motsvaras i beredningens förslag av 1 § första stycket.
Gällande rätt
En förutsättning för att den i 74 § i nuvarande RF föreskrivna rätten
till rekvisition för krigsm aktens behov skall få u tn y ttjas är att riksdagen
inkallas. I övrigt saknas i gällande grundlagar bestämmelser om inkallande
av riksdagen med anledning av krig eller krigsfara. I sammanhanget kan
emellertid erinras om den bestämmelse i 28 § värnpliktslagen (1941:967)
som innebär att armen tilldelade värnpliktiga kan användas utom rikets
gränser endast efter det att riksdagskallelse har utfärdats, såvida riksdagen
inte redan är samlad eller skall sammanträda inom trettio dagar.
Av 50 § första stycket RF framgår att konungen efter samråd med
riksbanks- och riksgäldsfullmäktige kan förordna om annan sam m anträ
desort för riksdagen än rikets huvudstad, bl. a. när fiendens fram trängan
de gör sammanträde där omöjligt eller farligt för riksdagens frihet och
säkerhet.
Grundlagberedningen
Beredningen förklarar att den i likhet med författningsutredningen
anser att RF bör ge garantier för att riksdagen såvitt möjligt finns samlad,
när riket befinner sig i krig eller krigsfara. Enligt beredningen bör det, om
riksdagen i en sådan situation inte är sam lad, åligga regeringen och
talm annen var för sig att kalla till riksm öte.
Beredningen föreslår att den nya RF i likhet med den nuvarande skall
innehålla bestämmelser om flyttning av riksdagens sam m anträdesort i fall
då riket befinner sig i krig eller krigsfara. Enligt förslaget kan den som
med stöd av förevarande paragraf utfärdar kallelse till riksm öte besluta
att riksdagen skall sammanträda på annan ort än Stockholm . Pågår
riksm öte när riket kommer i krig eller krigsfara kan riksdagen eller
talm annen besluta om sammanträde på annan ort än Stockholm .
Departementschefen
I likhet med beredningen anser jag att det är av största vikt att
riksdagen finns samlad i de kritiska situationer som avses i paragrafen.
Genom att skyldighet att sammankalla riksdagen läggs på regeringen och
talm annen var för sig minskas, som beredningen har fram hållit, riskerna
för att krigshandlingar får till följd att kallelse inte utfärdas.
Jag delar också beredningens uppfattning i fråga om behovet av
bestämmelser om flyttning av riksdagens sam m anträdesort. De bestäm
melser i detta avseende som skall tas in i förevarande kapitel bör, i
enlighet med vad jag har anfört i det föregående, ta sikte endast på krig
och krigsfara. Regler som gör det möjligt för riksdagen att sammanträda
utan för Stockholm under andra utomordentliga förhållanden finns i
4 kap. 1 § i departem entsförslaget.
Liksom beredningen finner jag det naturligt att den som sammankallar
riksdagen med stöd av bestämmelserna i denna paragraf också beslutar
om riksdagens sam m anträdesort. Om riksm öte skulle pågå när riket
kommer i krig eller krigsfara, bör det självfallet i första hand ankomma
på riksdagen själv att besluta om sin sam m anträdesort. Det kan emellertid
tänkas möta svårigheter att få fram ett riksdagsbeslut; riksdagsledam öter
na kan t. ex. befinna sig på sina hem orter med anledning av jul- eller
påskuppehåll. Det bör i sådant fall vara möjligt för talm annen att besluta
om sam m anträdesort. Jag delar beredningens uppfattning att det även
utan särskilt stadgande får anses vara självklart att talm annen eller
regeringen skall kunna fatta beslut om annan sam m anträdesort än
Stockholm utan samband med riksdagskallelse, om en sådan skulle vara
överflödig av den anledningen att riksdagen ändå skall samlas på grund av
bestämmelserna om lagtima riksm öte.
Det sagda ger vid handen att jag ansluter mig till beredningens förslag
till bestämmelser om inkallande av riksdagen på grund av krig eller
krigsfara och i fråga om möjligheten att under sådana förhållanden
bestäm m a annan sam m anträdesort för riksdagen. Förevarande paragraf
har därför i departem entsförslaget utformats i enlighet med beredningens
förslag (jfr 12 kap. 1 § första stycket i beredningens förslag). Jag vill
erinra om att 12 kap. 1 § andra stycket i beredningens förslag, i enlighet
med vad jag har anfört under kapitelrubriken, saknar motsvarighet i
departem entsförslaget.
2 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om sammankallande av riksdagens
krigsdelegation samt om avslutandet av delegationens verksamhet. Den
har i beredningens förslag sin motsvarighet i 6 §.
Gällande rätt
I 50 § andra stycket i nuvarande RF finns bestämmelser om riksdagens
krigsdelegation. Dessa bestämmelser tillkom vid 1964 -6 5 års partiella
författningsreform och fick sin nuvarande lydelse genom riksdagsbeslut
1970 och 1971. Krigsdelegationen skall enligt bestämmelserna träda i
riksdagens ställe, om riket kommer i krig och krigsförhållandena påkallar
det. Förordnande att delegationen skall träda i riksdagens ställe meddelas
i första hand av utrikesnäm nden, vilken om möjligt dessförinnan skall ha
sam rått med statsm inistern. Om nämnden på grund av krigsförhållandena
inte kan sam m anträda, meddelas förordnandet av konungen. Krigsdelega
tionen kan också träda i riksdagens ställe redan om riket hotas av
omedelbar krigsfara. Härför krävs emellertid att statsministern och sex av
utrikesnäm ndens ledamöter är ense. Konungen och krigsdelegationen kan
var för sig besluta att riksdagen skall återta sina befogenheter. D elegatio
nen beslutar själv om form erna för sin verksamhet.
Grundlagberedningen
Beredningen föreslår inte någon annan ändring i förhållande till
nuvarande bestämmelser än att förordnande att krigsdelegationen skall
träda i riksdagens ställe skall meddelas av utrikesnäm ndens ledam öter,
inte av utrikesnäm nden. I övrigt har de nuvarande bestäm m elserna, i
sakligt hänseende oförändrade, förts över till 6 § i beredningens förslag
till RF.
Departementschefen
1 enlighet med vad jag har anfört i anslutning till kapitelrubriken har
till förevarande paragraf i departem entsförslaget förts de bestämmelser
om riksdagens krigsdelegation som i beredningens förslag finns i 6 §.
Föreskriften i nämnda paragraf i beredningens förslag att krigsdelegatio29 Riksdagen 1973. 1 sam i Nr 90
**
nen själv skall besluta om form erna för sin verksamhet har emellertid
därvid brutits loss och förts över till närmast följande paragraf i
departem entsförslaget, som behandlar delegationens kom petens.
I sak överensstämmer bestämmelserna i den här aktuella paragrafen
med motsvarande bestämmelser i beredningens förslag. Detta innebär att
det enligt bestämmelserna i första hand är utrikesnäm ndens ledam öter,
och inte som f. n. utrikesnäm nden, som meddelar förordnande att
krigsdelegationen skall träda i riksdagens ställe. Det förhållandet att
beslut skall fattas av utrikesnäm ndens ledam öter, inte av utrikesnäm n
den, får till följd att bestämmelsen i 10 kap. 7 § i departem entsförslaget
om ordförandeskapet i utrikesnäm nden inte blir tillämplig vid fattandet
av sådana beslut. I 8 kap. 9 § förslaget till RO föreskrivs att förhand
lingarna i dessa fall i första hand skall ledas av talm annen.
Jag förordar att det i de bestämmelser som har tagits upp i första
stycket i den av beredningen föreslagna paragrafen görs vissa ändringar av
rent redaktionell karaktär i syfte att göra lagtexten mera lättläst. Det är
sålunda enligt min mening lämpligt att i ett första stycke i paragrafen
anges båda de fall — krig och omedelbar krigsfara — då beslut kan fattas
att delegationen skall träda i riksdagens ställe. Andra stycket kommer då
att uteslutande innehålla föreskrifter om befogenheten att fatta sådana
beslu t.
3 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om krigsdelegationens kom pe
tens. Andra stycket motsvarar 6 § tredje stycket andra punkten i
beredningens förslag.
Gällande rätt
I gällande rätt finns inte någon annan regel i fråga om krigsdelegatio
nens kompetens än den som ligger i föreskriften att delegationen skall
träda i riksdagens ställe. Denna föreskrift innebär att krigsdelegationen,
när den träder i funktion, övertar riksdagens grundlagsenliga befogen
heter. Som förut har nämnts bestämmer enligt 50 § andra stycket i
nuvarande RF delegationen själv om form erna för sin verksamhet.
Grundlagberedningen
I beredningens förslag används samma teknik som i gällande R F , dvs.
krigsdelegationens kompetens anges genom föreskriften att delegationen
träder i riksdagens ställe. Förslaget innebär emellertid att delegationen i
fråga om tre slag av beslut inte skall överta riksdagens befogenheter.
Delegationen kan sålunda inte besluta att riksdagsval skall hållas medan
riket är i krig (jfr 2 § första stycket första punkten i beredningens
förslag). Nära samband härmed har en föreskrift i beredningens förslag
som innebär att delegationen inte kan besluta om de jäm kningar av
reglerna i RF om val som påkallas, om riksdagsval skall hållas medan riket
till någon del är ockuperat (jfr 2 § andra stycket). Krigsdelegationen kan
inte heller bestäm m a om tiden för ordinarie riksdagsval i fall som avses i
12 kap. 2 § fjärde stycket i beredningens förslag. Beredningen gör vidare
den generella befogenhetsinskränkningen beträffande såväl riksdagen som
krigsdelegationen att dessa organ förbjuds att fatta beslut på ockuperat
område (10 § första stycket i beredningens förslag).
Departementschefen
Som jag har utvecklat i anslutning till kapitelrubriken är det enligt min
mening lämpligt att reglera krigsdelegationens kompetens i en särskild
paragraf som tas in i omedelbar anslutning till de regler i föregående
paragraf som anger när delegationen träder i riksdagens ställe.
Jag förordar att det i ett första stycke i förevarande paragraf tas in en
föreskrift som innebär att krigsdelegationen medan den är i riksdagens
ställe i princip skall utöva de befogenheter som annars tillkommer
riksdagen. Andra stycket kan då lämpligen innehålla den bestämmelse om
att delegationen själv skall besluta om form erna för sin verksamhet som i
beredningens förslag finns i 6 § tredje stycket.
Det ligger enligt min mening i sakens natur att endast riksdagen skall
kunna fatta de beslut rörande riksdagsval som enligt beredningens förslag
är undantagna från delegationens kom petens. Jag delar vidare bered
ningens uppfattning att krigsdelegationen inte bör kunna fatta beslut på
ockuperat om råde. I departem entsförslaget har dessa inskränkningar i
delegationens allmänna kompetens angetts. Till frågan om beslut på
ockuperat område återkommer jag under 9 §.
I likhet med beredningen anser jag att föreskriften, att delegationen
själv skall besluta om form erna för sin verksam het, innebär att
delegationen inte är bunden av de bestämmelser i RF och RO som avser
riksdagens arbetsform er, såsom föreskrifterna om yttrande- och initiativ
rätt, om utskottsbehandling av ärenden och om sam m anträdesort och
-tid. Delegationen är däremot självfallet bunden av de bestämmelser som
för beslut av visst slag uppställer krav på särskild m ajoritet.
4§
I denna paragraf i departem entsförslaget, som motsvarar 7 § i
beredningens förslag, öppnas möjlighet för riksdagen att, om riket är i
krig och regeringen till följd därav är hindrad att fullgöra sina uppgifter,
bestäm m a om bildandet av regering och regeringens arbetsform er.
Gällande rätt
Om rikets styrelse till följd av krig, vari riket befinner sig, inte kan
föras enligt grundlagens regler, kan enligt 50 § tredje stycket i nuvarande
RF riksdagen eller krigsdelegationen till rikets skydd och krigets
slutförande förordna hur riksstyrelsen skall förestås.
Den nämnda bestämmelsen i 50 § tredje stycket RF tillkom efter ett
riksdagsinitiativ i samband med den partiella grundlagsreformen 1964 -6 5 .
Under riksdagsbehandlingen riktade föredragande departementschefen
(andra kam m arens protokoll 1964 nr 30 s. 154 f) viss kritik mot
bestäm m elsen, som gick ut på att denna var oklar till sin innebörd. Han
uttalade bl. a. att bestämmelsens premiss (” Kan till följd av krig, vari
riket befinner sig, rikets styrelse icke föras efter vad i denna regerings
form stadgas” ) närmast tydde på att bestämmelsen skulle vara tillämplig
så snart någon grundlagsbestämmelse, som avser rikets styrelse, på grund
av kriget inte gick att i allo tilläm pa, oavsett vad bestämmelsen reglerade.
Rättsföljden i bestäm m elsen, nämligen att riksdagen eller krigsdelegatio
nen får till rikets skydd och krigets slutförande förordna hur riksstyrelsen
skall förestås, sades däremot ge intryck av att bestämmelsen endast skulle
syfta på det fall att till följd av krig hinder skulle uppkomma för
statschefen eller legal ställföreträdare för denne att fullgöra sina funk tio
ner. Utskottets motivering bibringade enligt departementschefen läsaren
den uppfattningen att en tredje tolkning skulle vara avsedd, nämligen att
stadgandet åsyftade det fall att statschefen eller statsrådet eller båda hade
satts ur funktion på grund av kriget.
Grundlagberedningen
Beredningen förklarar att den vid utarbetandet av sitt förslag har
beaktat den kritik mot det nuvarande stadgandet som har återgivits i det
föregående. Beredningens förslag innebär att riksdagen eller krigsdelega
tionen kan besluta om undantag från de vanliga reglerna om regeringens
bildande och arbetsform er, under förutsättning att riket befinner sig i
krig och regeringen till följd härav inte kan fullgöra sina uppgifter enligt
bestämmelserna i 6 kap. i beredningens förslag som handlar om regeringsarbetet.
Departementschefen
Krigshändelser kan få till följd att regeringen helt upphör att fungera.
Den självklara åtgärden i ett sådant läge måste vara att ersätta den ej
fungerande regeringen med en ny. Situationen kan emellertid vara sådan
att det är omöjligt eller förenat med allvarliga olägenheter att anlita det
förfarande för regeringsbildning som föreskrivs i RF. I RF måste det
därför göras möjligt för riksdagen (krigsdelegationen) att i sådant fall
bestäm m a om enklare form er för bildande av regering. En annan tänkbar
följd av en krigssituation, som också bör förutses, är att regeringen inte
kan arbeta i de form er som föreskrivs i RF, t. ex. som följd av att
departem entsorganisationen inte fungerar. Även i ett sådant läge bör
riksdagen (krigsdelegationen) kunna besluta om avvikelser från RF:s
ordinarie regelsystem.
Enligt min mening svarar de av beredningen föreslagna bestämmelser
väl mot de behov som jag nu har näm nt. Hänvisningen i detta till kapitlet
i RF om regeringsarbetet kan emellertid ge den felaktiga uppfattningen
att bestämmelsen tar sikte endast på den senare av de två situationer som
jag har beskrivit i det föregående, nämligen att regeringen finns kvar men
inte kan arbeta i de i RF föreskrivna form erna. Jag föreslår därför att
nämnda hänvisning utgår. I övrigt har förevarande paragraf utformats i
enlighet med beredningens motsvarande förslag.
5 §
Enligt denna paragraf, som närmast motsvaras av 8 § beredningens
förslag, skall regeringen, med vissa undantag, överta de uppgifter som
normalt ligger på riksdagen, om både denna och krigsdelegationen av krig
är förhindrade att fungera.
Gällande rätt
Enligt 50 § fjärde stycket i nuvarande RF skall, om till följd av krig,
vari riket befinner sig, varken riksdagen eller krigsdelegationen kan
fullgöra sina uppgifter, till rikets skydd och krigets slutförande de
uppgifter som ankommer på konungen och riksdagen samfällt eller på
riksdagen ensam handhas i den ordning som föreskrivs för regeringsären
den. Konungen skall dock ej kunna stifta, ändra, förklara eller upphäva
grundlag eller lag, som reglerar val till riksdagen.
Grundlagberedn ingen
De av beredningen i 8 § föreslagna bestämmelserna ansluter sig mycket
nära till gällande rätt. Regeringen skall enligt dessa handha riksdagens
(krigsdelegationens) uppgifter i den mån den finner det behövligt för att
skydda riket och slutföra kriget. Beredningen föreslår emellertid ett par
tillägg till vad som nu gäller. Paragrafen innehåller sålunda särskilda regler
om beslutsfattandet i de ärenden som avses i denna. Dessa regler innebär
att beslut i ärende som annars ankommer på riksdagen (krigsdelegatio
nen) kan fattas endast om mer än hälften av regeringens ledamöter är
närvarande och flertalet av de närvarande, bland dem statsm inistern,
förenar sig om beslutet. Paragrafen innehåller vidare vissa bestämmelser
som inskränker regeringens möjligheter att fatta beslut på ockuperat
om råde.
Departementschefen
Det är av största vikt att statsapparaten kan fungera och motståndet
föras vidare under krig, även om varken riksdagen eller krigsdelegationen
längre är i stånd att fungera. Den naturliga utvägen i ett sådant läge är att
i den utsträckning som behövs flytta över riksdagens uppgifter till
regeringen.
Jag kan i och för sig förstå beredningens önskan att genom särskilda
beslutsregler skapa vissa garantier mot missbruk av de befogenheter som
enligt denna paragraf läggs på regeringen. H ärem ot måste emellertid
ställas behovet av att regeringens arbete inte onödigtvis försvåras i lägen
då största möjliga handlingskraft från regeringens sida kan behövas.
Särskilt den av beredningen föreslagna quorum regeln kan tänkas ge
upphov till komplikationer och i vissa fall rent av göra det omöjligt för
regeringen att fungera på ett grundlagsenlig! sätt. Det kan sålunda inte
ens uteslutas att krigshändelserna kan medföra att det i vissa situationer
ej går att uppfylla kravet på att fem statsråd skall vara närvarande vid
regeringssammanträde (jfr. 7 kap. 4 § i departem entsförslaget). Som jag
närmare har utvecklat i det allmänna avsnittet om regeringsarbetet anser
jag inte att RF för normala förhållanden bör innehålla någon bestäm m el
se om om röstning i regeringen. De skäl som jag där har anfört till stöd för
denna ståndpunkt är enligt min mening tillämpliga även i fråga om den
särskilda regel med krav på majoritet och instäm m ande av statsministern
som beredningen har föreslagit i förevarande sammanhang. På grundval av
vad jag nu har anfört förord ar jag att de av beredningen föreslagna
reglerna om beslutsfattande i de situationer som avses i paragrafen får
utgå.
Reglerna om begränsningar i regeringens möjligheter att besluta med
stöd av denna paragraf, medan den befinner sig på ockuperat om råde, bör
enligt min mening utgå ur paragrafen. Jag återkommer till denna fråga
under 9 § men vill redan här säga att det förhållandet att de nämnda
reglerna får utgå inte innebär någon ändring i sak i förhållande till
beredningens förslag.
I övrigt har bestämmelserna i förevarande paragraf utformats i enlighet
med vad beredningen har föreslagit i 8 §.
6§
I denna paragraf ges grundlagsstöd för de s. k. fullm aktslagarna i den
mån dessa för sin tillämpning kräver att riket är i krig eller krigsfara eller
att sådana utomordentliga förhållanden råder som har föranletts av krig
eller av krigsfara vari riket har befunnit sig. 1 paragrafen finns vidare en
specialregel som om fattar vissa fall som avses i rekvisitionslagen (1942:
583) och beredskapsförfogandelagen (1942:584). Paragrafen motsvarar 4 §
i beredningens förslag.
Gällande rätt
Bland nu gällande fullmaktslagar märks rekvisitionslagen, beredskapsför
fogandelagen, allmänna förfogandelagen (1954:279), allmänna ransone
ringslagen (1954:280), allmänna prisregleringslagen (195 6 :2 3 6 ) och all
männa tjänstepliktslagen (1959:83). Dessa lagar ger under vissa angivna
villkor och situationer - t. ex. krig, krigsfara eller andra av krig föranledda
utomordentliga förhållanden — regeringen vidsträckta befogenheter att
handla för att tillvarata vissa av lagarna angivna, allmänt formulerade syften
såsom tillgodoseende av behovet av förnödenhet, som är behövlig för krigs
bruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som i övrigt är av vikt för
befolkningen eller produktionen. I fråga om den lagtekniska uppbyggnaden
av dessa lagar kan hänvisas till fram ställningen under 8 kap. 10 § i departementsförslaget.
Det kan hävdas att fullm aktslagarna innebär att riksdagen överlåter
delar av sin grundlagsenliga norm givningskom petens till regeringen. Detta
skulle, i enlighet med den allmänt omfattande uppfattningen att
överlåtelse av lagstiftningsm akt inte kan ske utan stöd i grundlag,
innebära att sådant stöd skulle krävas för fullm aktslagstiftningen. Detta
krav är emellertid f. n. uppfyllt endast i fråga om rekvisitionslagen, vilken
grundar sig på 74 § RF.
För fa t tningsutredningen
En av de grundläggande principerna bakom författningsutredningens
reglering av normgivningsmakten var att delegation av riksdagens lagstift
ningsm akt i princip inte skulle vara tillåten. Utredningen ansåg emellertid
att en fullm aktslagstiftning av det slag som förelåg i gällande rätt inte
kunde undvaras. Den föreslog därför att RF skulle innehålla bestäm m el
ser (10 kap. 2 § i utredningens förslag till R F ) enligt vilka riksdagen ägde
bemyndiga regeringen a tt, då riket var i krig eller krigsfara eller då andra
utomordentliga förhållanden rådde, i visst ämne meddela föreskrifter som
annars skulle ha givits i lag eller med stöd av lag. Sådant bemyndigande
skulle enligt förslaget få ges endast genom lag, av utredningen benämnd
ramlag. I lagen skulle noggrant anges under vilka förutsättningar den fick
tilläm pas.
Utredningens förslag innebar således att man avvisade tanken på
generalfullm akter, dvs. lagar med bemyndiganden som för viss tid ger
regeringen en allmän frihet att handla mot eller upphäva gällande lag och
som innebär att folkrepresentationen för motsvarande tid helt avstår från
att utöva inflytande.
Grundlagberedningen
Beredningens förslag överensstämmer i huvudsak med fö rfattn in g su t
redningens. Befogenhet att besluta sådana bemyndiganden som avses i
paragrafen föreslås emellertid uttryckligen tillkom m a även krigsdelegatio
nen. I de av beredningen föreslagna bestämmelserna sägs vidare att
regeringen inte får bemyndigas att stifta, ändra eller upphäva grundlag,
riksdagsordningen eller lag som reglerar val till riksdagen. Beredningen
har slutligen gjort bestämmelsernas tillämpningsom råde snävare än vad
som var fallet i författningsutredningens förslag genom att låta det utöver
krig och krigsfara endast avse sådana utomordentliga förhållanden som är
föranledda antingen av krig — varmed åsyftas även krig vari Sverige inte
har deltagit — eller av krigsfara vari Sverige har befunnit sig.
Beredningen förklarar att de bemyndiganden för regeringen som
återfinns i nu gällande fullm aktslagstiftning samtliga faller inom det
område som utstakas av de föreslagna bestämmelserna sammanställda
med 7 kap. 5 § och 8 kap. 14 § i beredningens förslag till RF.
Beredningen påpekar att sådana föreskrifter i dessa lagar, som innebär att
regeringen får fatta vissa beslut endast om riksdagen sam tycker därtill
(t. ex. 1 § tredje stycket allmänna förfogandelagen), inte är att anse som
bemyndiganden i den nya RF:s mening utan tvärtom står i överensstäm
melse med dennas bestämmelser om lagom rådet. Beredningen förutsätter
med andra ord att riksdagen i sådana fall lämnar sitt samtycke genom lag.
Beredningen erinrar i detta sammanhang om att tiden för följdm otioner
kan begränsas i ärende som måste avgöras skyndsamt (3 kap. 11 § i
beredningens förslag till RO).
Departementschefen
Som jag har nämnt i det allmänna avsnittet om normgivningsmakten
(5.10) utgår departem entsförslaget liksom de av författningsutredningen
och grundlagberedningen framlagda förslagen från att delegation av riks
dagens i grundlag fastslagna norm givningskom petens skall kunna
ske endast i de fall som uttryckligen anges i grundlag. Detta innebär bl. a.
att grundlagsstöd krävs för de s. k. fullm aktslagarna.
Jag har i anlsutning till kapitelrubriken uttalat att förevarande kapitels
tillämpningsom råde enligt min mening bör begränsas så mycket som
möjligt. Jag anser det därför vara i princip lämpligt att, som beredningen
har föreslagit, låta den nu behandlade paragrafen avse endast de fall då
riket befinner sig i krig eller krigsfara eller då sådana utomordentliga
förhållanden råder som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket
har befunnit sig och alltså inte utomordentliga förhållanden som har
annan orsak. Detta innebär visserligen att man för att finna stöd för vissa
bestämmelser exempelvis i allmänna ransoneringslagen och allmänna
prisregleringslagen får gå till 8 kap. Jag kan emellertid inte finna att det
skulle vara några särskilda olägenheter förenade med detta. Jag vill därför
inte — som har föreslagits från en del håll under remissbehandlingen —
förorda att paragrafens tillämpningsom råde generellt utsträcks till att
om fatta även andra utomordentliga förhållanden än som anges i
beredningens förslag. Däremot anser jag att man bör göra en utvidgning i
ett särskilt hänseende.
1 § rekvisitionslagen innehåller att Kungl. Maj:t kan sätta lagen i
tillämpning så snart förordnande enligt 74 § i nuvarande RF har
meddelats att krigsm akten eller någon del därav skall ställas på krigsfot.
Sedan krigsm akten har återgått till fredsfot upphör rätten till rekvisition
enligt lagen från och med den dag Kungl. Maj:t bestäm m er. Beredskapsförfogandelagen ger rätt till förfogande i fall då inte någon del av försvarsmak
ten är ställd på krigsfot. För tillämpning av beredskapsförfogandelagen
räcker att försvarsmakten tagits i anspråk för ändamål som anges i 28 §
1 m om . väm pliktslagen (1941:967). Beredskapsförfogandelagen får inte
användas, om det är möjligt att tillämpa rekvisitionslagen.
I 28 § 1 m om . värnpliktslagen föreskrivs att Kungl. Maj:t kan inkalla
värnpliktiga till tjänstgöring, ” då rikets försvar eller dess säkerhet
eljest det kräver” . Enligt 27 § 2 morn. samma lag kan värnpliktig, om
Kungl. Maj:t med hänsyn till krigsberedskapen finner det nödvändigt,
åläggas att fullgöra en eller flera beredskapsövningar. Inkallelse enligt de nu
återgivna bestämmelserna i värnpliktslagen har sålunda inte sorn nödvändig
förutsättning att riket är i krig eller krigsfara. Så snart inkallelse skett med
stöd av någon av de nu nämnda bestämmelserna kan dock rekvisitionslagen
eller beredskapsförfogandelagen tilläm pas. Eftersom de fall som avses i
dessa bestämmelser i värnpliktslagen inte helt faller in under de fö ru tsä tt
ningar som anges i de bestämmelser beredningen har föreslagit, är det enligt
min åsikt nödvändigt att utvidga förutsättningarna så att de ger stöd för
tillämpning av rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen även i nu
avsedda situationer.
Jag finner inte anledning att i övrigt göra några sakliga avvikelser från
beredningens förslag. I överensstämmelse med vad jag har förordat i fråga
om delegationsbestäm melserna i 8 kap. anser jag emellertid att reglerna i
paragrafen bör utformas som föreskrifter om regeringens behörighet att
besluta materiella rättsnorm er efter delegation av riksdagen, inte som
föreskrifter om riksdagens behörighet att delegera.
Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag
fram hålla att lag med sådana bemyndiganden som avses i förevarande
paragraf självfallet kan tillkom m a såväl under normala förhållanden som i
de situationer som beskrivs i paragrafen.
7 §
Bestämmelserna i paragrafens första stycke gör det möjligt att under
krig och omedelbar krigsfara överflytta uppgifter som enligt grundlag
ankommer på regeringen till annan m yndighet. I andra stycket finns en
regel om domare vid krigsrätt. Paragrafen motsvarar 5 § i beredningens
förslag.
Förhållandena när riket befinner sig i krig kan vara sådana att de
nödvändiggör en omfattande om fördelning av uppgifter såväl från
regeringen till förvaltningsmyndigheter som mellan förvaltningsm yndig
heter inbördes. Det bör av beredskapsskäl vara möjligt att genom föra en
sådan om fördelning redan vid omedelbar krigsfara. Ett överförande av
uppgifter från ett organ till ett annat kan i stor utsträckning ske inom
ramen för departem entsförslagets regler om regeringens och förvaltnings
myndigheternas kom petens. De bestämmelser som finns intagna i lagen
(1942:87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kom m unal
myndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m ., den
s. k. administrativa fullm aktslagen, kommer t. ex. inte i konflikt med
bestämmelserna i förslaget till RF.
Det är däremot uppenbart att uppgifter som enligt uttryckliga
grundlagsbestäm melser ligger på regeringen ensam inte kan föras över på
andra myndigheter utan särskilt grundlagsstöd. Det viktigaste exemplet
på sådana uppgifter är regeringens normgivningsverksamhet enligt 8 kap.
förslaget till RF. Enligt beredningens förslag skall riksdagen (krigsdelega
tionen) kunna bemyndiga regeringen a tt, när riket är i krig eller
omedelbar krigsfara, lämna från sig sådana uppgifter till andra myndig
heter. Beredningen gör emellertid undantag för de extraordinära uppgif
ter som enligt andra bestämmelser i 12 kap. i beredningens förslag kan
tillkom m a regeringen, nämligen dess uppgifter som lagstiftare etc., när
varken riksdagen eller krigsdelegationen kan fungera, och de uppgifter
som kan läggas på regeringen genom fullm aktslagar (12 kap. 4 och 8 §§ i
beredningens förslag). I sistnämnda hänseende gör den föreslagna
bestämmelsen det emellertid möjligt att i mycket begränsad omfattning
överföra uppgifter vidare från regeringen till annan m yndighet. Förslaget
innebär nämligen att sådan myndighet skall kunna meddela beslut om att
lag i visst ämne skall börja tilläm pas. Denna regel syftar närmast på
föreskriften i 3 § lagen om beredskapstillstånd enligt vilken civilbefäl
havare eller länsstyrelse under förutsättningar, som i viss utsträckning
skall anges av regeringen, kan förordna om beredskapstillstånd och
tillkännage detta genom beredskapslarm . Enligt 9 § beredskapskungörelsen innebär nämligen beredskapslarm att ett stort antal författningar —
bl. a. krigssjukvårdslagen, allmänna förfogandelagen, allmänna ransone
ringslagen, allmänna prisregleringslagen och allmänna tjänstepliktslagen —
skall börja tillämpas.
De av beredningen föreslagna bestämmelserna om överförande av
uppgifter från regeringen till andra myndigheter (12 kap. 5 § första
stycket i beredningens förslag) har inte blivit föremål för någon kritik
under remissbehandlingen. De har uttryckligen tillstyrkts av företrädare
för försvaret. Jag anser för min del att bestämmelserna är ändamålsenliga.
De har därför, i sakligt hänseende oförändrade, förts in i första stycket av
förevarande paragraf i departem entsförslaget. I likhet med föreskrifterna
i närmast föregående paragraf har bestämmelserna i departem entsförsla
get emellertid utformats som regler om regeringens behörighet att efter
riksdagens bemyndigande vidtaga vissa åtgärder och inte som regler om
riksdagens behörighet att bemyndiga regeringen att vidtaga dessa.
Enligt 95 § militära rättegångslagen (1948:472) kan Kungl. Maj.t med
avseende på krig, beredskapstillstånd och beredskapsövning förordna att
krigsrätt i stället för allmän underrätt skall vara domstol för avdelning av
krigsmakten. Jag ansluter mig till den uppfattning som har u ttry c k ts av
beredningen att det inte är möjligt att i fråga om krigsrätt vidhålla kravet
på att det vid domstol skall finnas ordinarie dom are (jfr 11 kap. 1 § i
departem entsförslaget till RF). Jag förordar därför att det i andra stycket
av förevarande paragraf — i enlighet med vad beredningen har tagit upp i
12 kap. 5 § andra stycket i sitt förslag — förs in en regel som medger
undantag från detta krav under krig, krigsfara och andra av krig
föranledda utomordentliga förhållanden.
8 §
Genom denna paragraf öppnas en möjlighet att i fråga om överenskom
melse om vapenvila göra undantag från det i 10 kap. (jfr 2 § tredje
stycket) uppställda kravet på att internationell överenskommelse skall
godkännas av riksdagen eller behandlas i utrikesnäm nden.
En överenskommelse om vapenvila omfattas av föreskrifterna om
internationella överenskommelser i 10 kap. Ett avtal om vapenvila måste
normalt anses vara av den vikt att det på grund av bestämmelserna i
10 kap. 2 § tredje stycket skulle förutsätta riksdagens godkännande eller
behandling i utrikesnäm nden. I likhet med beredningen anser jag
emellertid att situationen i samband med ingående av vapenvila kan vara
sådan att det skulle vara förenat med allvarliga olägenheter för riket att
avvakta den i 10 kap. 2 § tredje stycket föreskrivna behandlingen, innan
en överenskommelse kan gå i verkställighet. I förevarande paragraf i
departem entsförslaget har därför, i överensstämmelse med vad bered
ningen har tagit upp i 7 § i sitt förslag, förts in en bestämmelse som i
fråga om överenskommelser om vapenvila tillåter regeringen att göra
undantag från reglerna i 10 kap. 2 §. Vissa redaktionella ändringar har
emellertid gjorts i förhållande till beredningens förslag för att bestäm m el
sen till sin uppläggning skall ansluta till 10 kap. 2 § i departem entsför
slaget.
9§
Denna paragraf innehåller föreskrifter om riksdagens och andra
offentliga organs verksamhet på ockuperat om råde.
Grundlagberedningen
I
grundlagberedningens förslag återfinnes regler om offentliga organs
agerande på ockuperat område i två paragrafer. Genom bestämmelsen i
10 § första stycket förbjuds riksdagen och krigsdelegationen att fatta
beslut medan de befinner sig på sådant om råde. I fråga om regeringen
finns en föreskrift i 8 § andra stycket enligt vilken denna förbjuds att på
ockuperat område stifta, ändra eller upphäva lag om högm ålsbrott, brott
mot rikets säkerhet, äm betsbrott, brott av krigsmän, sabotage, upplopp,
uppvigling eller samhällsfarlig ryktesspridning. Genom 10 § andra stycket
förbjuds slutligen varje offentligt organ som befinner sig på ockuperat
område att meddela beslut eller vidtaga åtgärd som ålägger någon rikets
medborgare att lämna ockupationsm akten sådant bistånd som den icke
äger kräva enligt folkrättens regler.
Till grund för förslaget att riksdagen och krigsdelegationen skall
förbjudas att verka på ockuperat område anför beredningen att en fiende,
som har ockuperat svenskt territorium , kan tänkas vilja tillskapa ett
inhemskt lagstiftande organ, som kan gå ockupationsm aktens ärenden,
och därvid försöka ge detta ett sken av legalitet genom att u tn y ttja
riksdagsledamöter eller ledamöter av krigsdelegationen, som har fallit i
dess händer eller som eljest står under dess inflytande. Beredningen anför
vidare att det är tänkbart att en ockupationsm akt skulle utsätta ett legalt
svenskt lagstiftande organ, som arbetade på ockuperat om råde, för
obehöriga påtryckningar avsedda att påverka dettas avgöranden.
Vad gäller bestämmelserna i 8 § andra stycket om regeringens
verksamhet på ockuperat område påpekar beredningen inledningsvis att
den föreslagna regleringen innebär att regeringen kan komma att utöva de
befogenheter som den tilläggs enligt denna paragraf (att handha
riksdagens uppgifter i den mån regeringen finner det behövligt för att
skydda riket och slutföra kriget), medan den befinner sig på ockuperat
om råde. Beredningen har därför funnit det påkallat med en särskild regel
som för sådant fall förbjuder regeringen att fatta beslut som gäller lag om
brott vilka kan ha särskild betydelse för relationerna mellan medborgarna
och en ockupationsm akt. Beredningen förklarar att den har angivit de
kategorier av brott som avses med förbudet genom en uppräkning som
nära ansluter sig till brottsbalkens term inologi. Den påpekar emellertid
att med uttrycket ” brott mot rikets säkerhet” avses inte bara gärningar
av det slag som för närvarande beskrivs i 19 kap. brottsbalken utan även
sådana brott som anges i 22 kap. 1 —10 §§ samma balk.
Beredningen förklarar att det enligt dess uppfattning inte är lämpligt
att förbjuda andra offentliga organ än riksdagen och krigsdelegationen att
arbeta på ockuperat om råde. Inte bara regeringen utan också förvalt
ningsm yndigheterna, domstolarna och de kommunala organen skall alltså
kunna fortsätta sin verksamhet under en ockupation. Enligt beredningen
bör RF emellertid till medborgarnas skydd uppställa ett förbud för dessa
organ att vidtaga åtgärder, som innebär att någon rikets medborgare
ålägges att lämna ockupationsm akten sådant bistånd som denna inte äger
påkalla enligt folkrättens regler. Beredningen förklarar att de folkrättsliga
regler som åsyftas för närvarande återfinnes i första hand i avdelning lil i
reglementet angående lagar och bruk i lantkrig (bilaga till IV Haag-konventionen). Beredningen påpekar emellertid att också Genéve-konventionen av den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner innehåller
vissa regler av åsyftat slag.
Departementschefen
Det har under remissbehandlingen satts i fråga om ockupation
över huvud taget är ett ämne som läm par sig för grundlagsreglering. Det
finns enligt min mening otvivelaktigt fog för en viss tvekan härvidlag.
Erfarenheterna från det senaste världskriget visar att en ockupation kan
gestalta sig på en mångfald olika sätt. Att i grundlag uttömmande reglera
de offentliga organens handlande i en ockupationssituation torde därför
vara uteslutet. Jag anser emellertid att det kan vara av värde att i grundlag
ha vissa regler i detta hänseende som syftar till att stärka medborgarnas
ställning i deras motstånd mot en ockupationsm akt. Jag kan inte finna
annat än att den av beredningen föreslagna regleringen bedöm d från
denna utgångspunkt i stort sett har lämplig omfattning och ett
ändamålsenligt innehåll. Jag föreslår emellertid att man avviker från
beredningens förslag i ett hänseende.
Det kan råda tvekan om det lämpliga i att över huvud taget förbjuda
offentliga organ att verka på ockuperat om råde. Man kan sålunda hävda
att det från medborgarnas synpunkt normalt torde vara mest fördelaktigt
att den offentliga m akten i största möjliga utsträckning utövas av den
egna statens organ. Enligt min uppfattning finns det goda skäl för en
sådan uppfattning. Det kan, som jag ser saken i varje fall inte komma
i fråga att som någon remissinstans har påyrkat förbjuda inte bara
riksdagen och krigsdelegationen utan även regeringen att fatta beslut på
ockuperat om råde. Den viktigaste frågan i sammanhanget torde vara
huruvida man bör ha ett förbud av nu angivet slag för riksdagen.
Beredningen har som ett av skälen för ett sådant förbud åberopat att en
ockupant kan tänkas komma att utsätta riksdagen för obehöriga
påtryckningar. Jag vill inte bestrida att det kan föreligga risk för sådana
aktiviteter från en ockupationsm akts sida. Riksdagen måste emellertid på
grund av sin storlek normalt vara mindre m ottaglig för påtryckningar än
regeringen, vilken enligt beredningens förslag ensam skall kunna utöva
lagstiftningsm akt på ockuperat om råde. Jag kan därför inte finna att
detta skäl för beredningens ståndpunkt är övertygande. Större tyngd har
då det andra argument som beredningen har fört fram , nämligen risken
för att ockupationsm akten u tn y ttjar riksdagsledamöter som står under
dess inflytande till att åstadkomma ett följsamt lagstiftande organ som är
utrustat med ett sken av legalitet. Denna fara kan emellertid enligt min
mening effektivt motverkas genom en föreskrift som innebär att inte
något ärende får avgöras i riksdagens namn på ockuperat om råde, om inte
en stor majoritet av riksdagens alla ledamöter —förslagsvis tre fjärdedelar
— deltar i den om röstning genom vilken ärendet avgörs. Genom en sådan
föreskrift minskar man självfallet också möjligheten för ockupationsm ak
ten att påverka innehållet i riksdagens beslut. Enligt min mening skulle en
reglering som innebar att riksdagen — med den nu angivna begränsningen
— kunde fatta beslut även på ockuperat område utgöra ett starkare skydd
för medborgarna än den av beredningen föreslagna ordningen. Jag
förordar därför att man i det hänseende som jag nu har behandlat avviker
från beredningens förslag. Däremot kan jag inte finna annat än att
beredningens argumentation är hållbar såvitt gäller krigsdelegationen.
Som jag har nämnt under 3 § i förevarande kapitel förordar jag därför att
det av beredningen föreslagna förbudet för delegationen att fatta beslut
på ockuperat område behålls.
Under en ockupation kan det tänkas uppkomma intressekollisioner,
där ockupationsm aktens krav och medborgarnas bästa står mot varandra.
Beredningen har med tanke på detta lagt fram förslag till en regel som
innebär att regeringen, när den fungerar som lagstiftare på ockuperat
om råde, inte får fatta beslut som gäller lagar om vissa brott av särskild
betydelse för förhållandet mellan ockupationsm akten och m edborgarna.
Detta förbud, som enligt min uppfattning är välm otiverat, bör till följd av
m itt ställningstagande i fråga om riksdagens möjligheter att verka på
ockuperat område utsträckas till att avse även riksdagen. Självfallet bör
denna, medan denna befinner sig på ockuperat om råde, inte heller kunna
stifta, ändra eller upphäva grundlag, riksdagsordningen eller lag om val till
riksdagen.
Det av beredningen föreslagna förbudet för samtliga offentliga organ
att ålägga medborgarna skyldighet att lämna ockupationsm akten annat
bistånd än denna kan kräva enligt folkrättens regler är enligt min mening
välm otiverat.
Den bestämmelse som förbjuder krigsdelegationen att fatta beslut på
ockuperat område har, som jag nyss näm nde, i departem entsförslaget
förts samman med övriga regler om delegationens kompetens i 3 §. 1
övrigt anser jag emellertid att den grundlagsreglering som gäller ockupa
tion bör samlas i förevarande paragraf. Bestämmelserna i första stycket i
departem entsförslaget innehåller förbudet mot lagstiftning av visst
innehåll på ockuperat om råde. Andra stycket tar upp de bestämmelser
som gäller frågan om bistånd åt ockupationsm akten medan tredje stycket
innehåller den särskilda quorum regel som skall gälla när riksdagen fattar
beslut på ockuperat om råde.
Avslutningsvis vill jag i anslutning till bestämmelserna i förevarande
paragraf påpeka att 11 § i departem entsförslaget innehåller en regel om
riksdagsval under ockupation.
10 §
Denna paragraf, som motsvarar 3 § i beredningens förslag, innehåller
bestämmelser om statschefen i krig.
Statschefens ställning gör det enligt grundlagberedningen naturligt att
han under krig följer regeringen. Beredningen föreslår därför att det i RF
tas in en föreskrift av detta innehåll. Beredningen föreslår vidare en
bestämmelse av innebörd att statschefen, om han under krig befinner sig
på annan ort än regeringen, skall anses vara hindrad att fullgöra sina
uppgifter i den mening som avses i 4 kap. 3 § i beredningens förslag.
Beredningen fram håller att man genom denna bestämmelse minskar
möjligheterna för en fiende, som har bem äktigat sig statschefens person,
att u tn y ttja denne för sina syften.
Jag anser att de av beredningen föreslagna reglerna är lämpliga och
förordar att de med vissa redaktionella ändringar tas in i förevarande
paragraf i departem entsförslaget. Jag vill påpeka att bestämmelserna i
paragrafen avser envar som uppehåller ämbetet som statschef.
11 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om riksdagsval under och
omedelbart efter krig eller krigsfara. Den motsvaras av 2 § i beredningens
förslag.
Gällande rätt
Om riket befinner sig i krig eller krigsfara, kan enligt 30 § i nuvarande
RF, om det finns oundgängligen nödvändigt, konungen och riksdagen
gemensamt besluta, att val till riksdagen skall uppskjutas — dock högst
ett år från det valet bort äga rum — samt att valperiod, som skolat utlöpa,
förlängs med ett år. Härvid kan dessutom bestäm m as, att giltighetstiden
för det val, som äger rum i stället för det uppskjutna, skall förkortas med
ett år. Beslut som avses i stadgandet kan upprepas. För de riksdagsbeslut
som avses i paragrafen erfordras att minst tre fjärdedelar av de röstande
vid votering har instämt i beslutet.
F örfattningsut redningen
Författningsutredningen föreslog att riksdagen, om riket vari krigsfara
och lagtima val skulle hållas, på förslag av regeringen kunde besluta att
valet skulle ställas in. För sådant beslut skulle fordras att minst tre
fjärdedelar av riksdagens ledamöter vid om röstning hade förenat sig om
beslutet. Hade val ställts in, skulle val hållas så snart det kunde ske.
Utredningen föreslog vidare att val till riksdagen, om riket var i krig, inte
skulle få hållas utan riksdagens medgivande. Hade till följd av krig lagtima
val blivit inställt, skulle val hållas så snart som möjligt efter det att
krigstillståndet hade upphört.
Grundlagberedningen
Beredningen har i 2 § första stycket i sitt förslag till RF tagit in
bestämmelser om hållande av val under krig och krigsfara som nära
ansluter sig till dem som författningsutredningen föreslog. Beredningen
förklarar att den delar utredningens uppfattning att val till riksdagen
normalt inte bör hållas, medan riket befinner sig i krig, samt att det bör
vara möjligt att inställa ett ordinarie val, när riket är i krigsfara. Enligt
beredningens åsikt bör emellertid krigsfara inte kunna föranleda att ett
ordinarie riksdagsval uppskjutes mer än ett år i sänder. Eftersom
krigsdelegationen kan träda i riksdagens ställe redan vid omedelbar
krigsfara bör beslut att uppskjuta val kunna fattas också av delegationen.
I motsats till författningsberedningen föreslår beredningen att beslut att
uppskjuta riksdagsval skall kunna fattas även utan förslag av regeringen.
Det av beredningen föreslagna stadgandet skiljer sig också från utred
ningens därigenom att inte endast beslut att hålla riksdagsval under krig
utan även beslut att uppskjuta val kräver kvalificerad m ajoritet.
Beredningens förslag innehåller vidare regler som avser den situationen
att riksdagsval skall hållas medan riket till någon del är ockuperat. Enligt
beredningen bör man därvid kunna från valet undanta det ockuperade
om rådet. I 2 § andra stycket i sitt förslag har beredningen tagit in
bestämmelser som gör det möjligt för riksdagen att i sådant fall förordna
om de avsteg från regeringsformens bestämmelser om riksdagens bildande
som situationen kan nödvändiggöra. Dessa avsteg kan emellertid inte avse
bestämmelsen att riksdagsval skall vara fria, hemliga och direkta eller
föreskrifterna om rö strätt, om att riket skall vara indelat i valkretsar, om
principerna för m andatfördelningen, om valbarhet eller om valbesvär. I
andra stycket föreskrivs vidare att minst en tiondel av alla mandaten skall
vara utjäm ningsm andat. Beredningen förklarar att ett ordinarie val, som
på grund av bestämmelserna i första stycket inte har hållits på bestäm d
tid, självfallet bör hållas så snart de omständigheter som har föranlett
uppskovet inte längre föreligger. En bestämmelse av denna innebörd
återfinnes i det föreslagna stycket av 2 § i beredningens förslag.
Bestämmelserna innebär enligt beredningen bl. a. att man inte skall
avvakta den m ånad, då ordinarie val enligt riksdagsordningen skall hållas.
Skyldighet att ombesörja att val kommer tillstånd skall enligt förslaget
åvila regeringen och talm annen var för sig. De bör emellertid om möjligt
handla i samråd med varandra.
I fjärde stycket av den nämnda paragrafen har beredningen tagit in en
regel om valperioden för den riksdag som har valts genom ett uppskjutet
ordinarie val. Denna regel är avsedd att göra det möjligt för den nyvalda
riksdagen att inom vissa gränser bestäm m a sin valperiod med hänsyn till
den tidpunkt då det uppskjutna valet ägde rum.
Departementschefen
Jag delar författningsutredningens och beredningens uppfattning att
den för krig gällande huvudregeln bör vara att riksdagsval inte skall äga
rum . Denna regel skall självfallet gälla i fråga om såväl ordinarie som
extra val. Krigsläget kan emellertid vara sådant att det inte utgör hinder
för ett riksdagsval. Grundlagen bör därför göra det möjligt för riksdagen
att besluta att val skall hållas. Jag ansluter mig till utredningens och
beredningens förslag att för ett sådant beslut bör krävas att tre
fjärdedelar av riksdagens ledamöter röstar för beslutet. Också när det
gäller möjligheterna att under krigsfara skjuta upp ordinarie riksdagsval
ansluter jag mig till vad beredningen har föreslagit. Med hänsyn till att ett
beslut att ställa in ett riksdagsval utgör ett betydande ingrepp i det
konstitutionella system et och till att delade m eningar kan råda om
huruvida det i ett visst läge är fråga om krigsfara anser jag liksom
beredningen att också ett sådant beslut måste kräva anslutning av en stor
majoritet — tre fjärdedelar — bland riksdagens ledam öter. Av samma skäl
finner jag det angeläget att riksdagen minst en gång årligen tar ställning
till frågan om förhållandena alltjämt omöjliggör riksdagsval. 1 enlighet
med vad jag nu har sagt har första stycket i förevarande paragraf i
departem entsförslaget, med vissa redaktionella ändringar, utformats i
enlighet med beredningens förslag.
Som jag har nämnt i det föregående bör den omständigheten att riket
helt eller delvis är ockuperat alltid anses innebära att riket befinner sig i
krig i RF:s mening. Enligt huvudregeln i första stycket skall riksdagsval
således inte äga rum under ockupation. Det kan antagas att det normalt
finns särskilt starka skäl att undvika riksdagsval när riket är ockuperat till
en del. 1 detta laga torde vanligtvis krigshandlingar pågå, varjämte
ockupationen innebär att statsledningen inte har kontroll över hela
landet. Man kan emellertid tänka sig att det i vissa fall är önskvärt att
hålla riksdagsval även när en del av riket är ockuperat. Som exempel på
en sådan situation kan näm nas, att en främmande m akt såvitt gäller
Sverige kan ha haft endast det begränsade krigsmålet att tillförsäkra sig
k o n troll över en mindre del av landet, och att krigshandlingarna har
u p p h ö rt sedan detta mål har uppnåtts. Den omständigheten att ockupationstillstånd råder i en del av landet bör i ett sådant fall inte göra det
omöjligt att hålla riksdagsval i rikets huvuddel. Föreskrifterna i andra
stycket i beredningens förslag avser en situation av det slag som jag nu
har angivit. Jag finner den där föreslagna lösningen vara lämplig. Andra
stycket av förevarande paragraf har därför avfattats i enlighet med
beredningens förslag.
Både författningsutredningens och beredningens förslag innebär att
man inte skall dröja längre än nödvändigt med att hålla riksdagsval efter
krigets eller krigsfarans upphörande. Om riksdagsval till följd av
bestämmelserna i första stycket inte har ägt rum på ordinarie tid, skall
enligt beredningen val i stället hållas så snart som möjligt efter det att
kriget eller krigsfaran har upphört. Som jag redan har nämnt föreslår
beredningen att både regeringen och talm annen skall vara skyldiga att se
till att de åtgärder som behövs härför blir vidtagna. Det saknas anledning
att närmare uppehålla sig vid beredningens förslag i dessa hänseenden.
Det är enligt min mening uppenbart att man här bör följa förslaget.
Däremot finns det skäl att något beröra ett särskilt m om ent i regleringen.
Beredningens förslag innebär — i motsats till författningsutredningens —
att ett ordinarie val, som till följd av krig eller krigsfara inte kan äga rum ,
kommer att skjutas upp och alltså inte att ställas in. Det val som hålls
närmast efter det att kriget eller krigsfaran har upphört blir således ett
ordinarie val, vilket innebär att det i princip avser en tid av tre år. Enligt
författningsutredningens förslag skulle i stället det val, som kom att
hållas närmast efter det att man hade ställt in ett lagtima val, regelmässigt
bli ett urtim a val och gälla endast för återstoden av löpande valperiod.
Jag kan för egen del inte finna annat än att den av beredningen föreslagna
ordningen är lämplig. Det måste enligt min mening vara önskvärt att den
riksdag som väljs omedelbart efter ett krig eller ett tillstånd av krigsfara
får arbeta en hel treårsperiod. Jag ansluter mig därför i den nu
behandlade frågan till beredningens förslag. Också tredje stycket av
förevarande paragraf har sålunda utformats i enlighet med beredningens
förslag.
Föreskriften i tredje stycket att ett uppskjutet ordinarie val skall hållas
så snart som möjligt efter det att kriget eller krigsfaran har upphört kan
få till följd att valet kommer att hållas på annan tid av året än den i RO
föreskrivna — enligt departem entsförslaget i september m ånad. Däremot
skall självfallet nästföljande ordinarie val hållas under den i RO angivna
månaden. I likhet med beredningen finner jag det av denna anledning
lämpligt att ge den riksdag som tillkommer genom det uppskjutna valet
möjlighet att inom vissa gränser bestäm m a sin valperiod på sådant sätt att
denna inte blir kortare än tre år. Liksom i den av beredningen föreslagna
paragrafen har regeln i förevarande paragraf i departem entsförslaget tagits
upp i fjärde stycket.
30 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
**
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER
Jag utgår i likhet med grundlagberedningen från att förslagen till ny
RF och ny RO skall kunna antagas slutligt under våren 1974 av den
riksdag, som väljs vid det ordinarie riksdagsvalet i september 1973.
Bestämmelsen i 82 § i 1809 års RF innebär att den nya RF får kraft av
grundlag i och med att öppet brev om grundlagsbeslutets utfärdande läses
upp i riksdagen. Jag delar emellertid beredningens uppfattning att den
nya RF i princip bör träda i tillämpning först den 1 januari 1975. Som
beredningen har påpekat skapar författningsrevisionen nämligen på flera
punkter problem angående sam ordningen mellan gamla och nya regler.
Beredningen nämner som exempel att den nya RF:s bestämmelser om
lagstiftningen och om regeringsarbetet medför åtskilliga förändringar i
förhållande till nuvarande ordning vilka kräver omläggning av arbetsruti
ner och annat föreberedelsearbete. Övergångsbestämmelserna till den nya
RF bör därför i enlighet med vad beredningen har föreslagit inledas med
en föreskrift som innebär att 1809 års RF med vissa avvikelser skall gälla
intill utgången av år 1974. Denna föreskrift, som i departem entsförslaget
liksom i beredningens förslag finns i punkt 1, bör utformas så att den kan
tillämpas även om det slutliga antagandet av den nya RF skulle skjutas
upp till en senare tidpunkt under valperioden än den som jag har nämnt i
det föregående.
Som beredningen har påpekat råder ett så nära samband mellan den
nya RF och den nya RO att de två lagarna i huvudsak måste börja
tillämpas sam tidigt. I likhet med beredningen förordar jag därför att det i
övergångsbestämmelserna till RO förs in en föreskrift av innebörd att den
nya RO i princip skall börja tillämpas vid samma tidpunkt som den nya
RF.
Jag delar beredningens uppfattning att det i övergångsbestämmelserna
uttrycklingen bör slås fast att grundlagsreform en innebär att 1809 års RF
upphävs.
Beredningen föreslår vissa avvikelser från huvudregeln att den nya RF
skall börja tillämpas den 1 januari 1975. Den viktigaste av dessa, vilken
utgör resultatet av en kompromiss inom beredningen, gäller statschefens
ställning och befogenheter. Beredningen föreslår i detta hänseende att
rådande rättsläge skall bestå så länge Gustaf VI Adolf är rikets konung.
Jag förordar att beredningens förslag följs i denna del. Föreskrifter av nu
angiven innebörd finns i departem entsförslaget under punkt 2 första
stycket och under punkt 4.
I likhet med beredningen anser jag att antalet riksdagsledamöter bör
sättas ned från nuvarande 350 till föreslagna 349 först sedan valperioden
har utgått för den riksdag som fattar det slutliga beslutet om den nya RF.
Vidare bör, som beredningen har föreslagit, bestämmelserna om sänkt
rösträttsålder av praktiska skäl börja tillämpas först i samband med att
röstlängd upprättas det år under vilket den nya RF träder i tilläm pning.
Jag förordar att övergångsbestämmelser i nu angivna hänseenden, i
enlighet med vad beredningen har föreslagit, tas upp under punkt 2 andra
stycket.
Beredningen har lagt fram förslag till en särskild övergångsbestämmelse
som avser den situationen att ny tt val enligt 108 § i nu gällande RF
skulle anordnas efter det att den nya RF har fått kraft av grundlag men
före den tidpunkt då den enligt huvudregeln skall börja tilläm pas. Enligt
beredningen bör i sådant fall flertalet regler i 2 kap. i beredningens
förslag till RF — bland dem bestämmelsen om antalet riksdagsledamöter
— tillämpas om edelbart. Beredningen påpekar att denna ordning leder till
att de nya bestämmelserna om överklagande av val till riksdagen kan
aktualiseras innan den nya RF skall börja tillämpas. Beredningen föreslår
därför under punkt 2 fjärde stycket att riksdagen, så snart den nya RF
har fått grundlags kraft, skall välja ledamöter och ersättare för dem i
valprövningsnämnden. Jag finner inte anledning att frångå beredningens
förslag i nu behandlade hänseende.
Jag vill erinra om att riksdagen under våren 1972 som vilande antog ett
grundlagsändringsförslag (prop. 1972:66, KU 1972:30), som innebär att
ersättare skall finnas för riksdagsledamot som är riksdagens talman eller
som tillhör statsrådet liksom för ledamot som är ledig. Dessa regler
överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelser i departem entsförslaget till RF. Avsikten är att de som vilande antagna ändringarna i nu
gällande RF skall antas slutligt i början av 1974 års riksdag och att
ersättarna skall finnas tillgängliga för tjänstgöring tämligen omedelbart
därefter. Bestämmelserna under punkt 2 tredje stycket i departem entsförslagets övergångsbestämmelser innebär i fråga om ersättarna endast
att, i händelse av nyval under den tid som avses där, bestämmelserna i
3 kap. RF skall träda i stället för motsvarande under våren 1974 slutligt
antagna bestämmelser i 1809 års RF.
Beredningen förklarar att det inte kan uteslutas att den nya RO kan
behöva ändras redan före den tid p u n k t då den nya RF skall börja
tilläm pas. Beredningen anser därför att de särskilda reglerna om stiftande,
ändring och upphävande av RO som finns i den nya RF bör bli
tillämpliga i fråga om den nya RO och övergångsbestämmelserna till
denna så snart den nya RF har fått kraft av grundlag och föreslår att en
bestämmelse av denna innebörd skall tas in under punkt 2 fem te stycket i
övergångsbestämmelserna. Jag anser att den av beredningen föreslagna
regeln är lämplig och förordar att punkt 2 fem te stycket utformas i
enlighet med beredningens förslag. Övergångsbestämmelserna till RO
behöver emellertid inte särskilt näm nas, eftersom de får anses utgöra en
del av RO. Liksom beredningen anser jag att övergångsbestämmelserna
till RO vid tillämpningen av de särskilda reglerna om ändring etc. i RO är
att betrakta som huvudbestämmelser i denna.
Med anledning av den i 10 kap. 2 § i beredningens förslag till RF
intagna föreskrift, som innebär att det vid varje domstol skall finnas
ordinarie dom are, påpekar beredningen att detta krav, till följd av de
pågående ändringarna i dom kretsindelningen, för närvarande inte är
uppfyllt för alla de av ändringarna berörda tingsrätter där endast en
ordinarie dom artjänst finns inrättad. Beredningen lägger därför fram
förslag till en särskild övergångsbestämmelse som gör det möjligt att
under en övergångstid göra undantag från det i 10 kap. 2 § uppställda
kravet för enm ansdom stolam as del.
Som framgår av det föregående har i 1 1 kap. 1 § i departem entsförslaget tagits in en bestämmelse som i sak överensstämmer med den av
beredningen föreslagna föreskriften om krav på att det vid alla domstolar
skall finnas ordinarie domare. Jag finner det liksom beredningen
nödvändigt att från detta krav tills vidare undantaga sådana enm ansdom stolar som berörs av de ändringar i dom kretsindelningen om vilka
riksdagen 1969 fattade principbeslut (prop. 1969:44, 1LU 1969:38, rskr
1969:283). Jag förordar därför att punkt 2 sjätte stycket i övergångsbe
stämmelserna utformas i enlighet med vad beredningen har föreslagit.
Enligt beredningen bör det i en särskild övergångsbestämmelse slås fast
att det första ordinarie valet enligt den nya RF skall hållas tre år efter
närmast föregående ordinarie val. I likhet med beredningen anser jag en
sådan bestämmelse vara påkallad. Punkt 3 första stycket bör därför
avfattas i enlighet med beredningens förslag.
Jag delar den uppfattning som har u ttry c k ts av beredningen att
bestämmelserna om det snabba valgenomslaget (3 kap. 5 § i departem entsförslaget till R F) bör bli tillämpliga vid det ordinarie riksdagsval
som skall hållas 1976 och att det därför bland övergångsbestämmelserna
bör tas in en föreskrift som innebär att giltighetstiden för de mandat som
grundar sig på 1973 års val förkortas. En sådan föreskrift finns intagen
under punkt 3 andra stycket i departem entsförslaget.
Enligt 7 kap. 8 § i departem entsförslaget till RF kan statsministern
utse ett av de övriga statsråden att vara hans ställföreträdare. Denna
möjlighet bör enligt min uppfattning föreligga även under den övergångs
tid som skall gälla i fråga om den nuvarande m onarkens ställning och
befogenheter. Jag föreslår därför under punkt 5 en föreskrift att det
under denna tid kan finnas en ställföreträdare för statsm inistern, formellt
utsedd av konungen.
Jag föreslår i likhet med beredningen särskilda övergångsbestämmelser
om giltigheten av och om ändring och upphävande av vissa grupper av
äldre författningar. Sådana bestämmelser återfinnes under punkt 6.
Övergångsbestämmelser som hänför sig till sådana i äldre lagar och
andra författningar förekommande term er, hänvisningar m. m. som inte
låter sig förena med regleringen i den nya RF återfinnes under punkterna
7 och 8.
Jag föreslår slutligen i likhet med beredningen att den reglering i 1809
års RF som avser förhållandet sta t—kyrka och prästerståndets privilegier i
huvudsak behålls oförändrade och överförs till punkt 9 i övergångsbe
stämmelserna till den nya RF.
Punkten 1
Jag hänvisar i fråga om dessa bestämmelser till vad jag har anfört i
anslutning till rubriken till övergångsbestämmelserna.
Punkten 2
Jag hänvisar i fråga om andra, tredje, fjärde, fem te och sjätte styckena
samt den allmänna bakgrunden till bestämmelserna i första stycket till
vad jag har anfört i anslutning till rubriken till övergångsbestämmelserna.
Genom bestämmelsen i första stycket första punkten preciseras den
tidpunkt intill vilken nuvarande regler om konungens ställning och
befogenheter längst skall tilläm pas. Som framgår av vad jag har anfört i
anslutning till rubriken till övergångsbestämmelserna kommer tidsgränsen
att sammanfalla med det tronskifte varigenom Gustav VI A dolf upphör
att vara rikets konung. För att bestämmelsen skall bli tillämplig förutsätts
att detta tronskifte äger rum efter den i 1 angivna tidpunkten. Om den
nuvarande m onarkens regeringsinnehav upphör dessförinnan blir även i
fråga om statschefens ställning och befogenheter reglerna i den nya RF
tillämpliga från nyssnämnda tidpunkt.
De under 4 angivna bestämmelserna i nu gällande RF torde inte täcka
alla de fall, där begreppet ” regeringen” begagnas i den nya RF. För att
undvika oklarhet med anledning härav kompletteras bestämmelserna med
en generell föreskrift i 2 första stycket, enligt vilken den nya RF:s
föreskrifter om regeringen under övergångstiden i stället skall gälla
konungen i statsrådet. Stadgandet avser också andra författningar, t. ex.
RO, som tillkommer som ett led i författningsreform en. Av liknande skäl
föreslår jag i likhet med beredningen en regel enligt vilken föreskrifter om
statschefen under samma tid i stället skall gälla konungen. Som exempel
på sådana föreskrifter kan nämnas bestämmelsen i 10 kap. 7 § i departementsförslaget till RF om ordförandeskap i utrikesnäm nden och bestäm
melsen i 13 kap. 10 § i samma förslag.
Punkten 3
1 fråga om bestämmelserna i denna punkt hänvisar jag till vad jag har
anfört i anslutning till rubriken till övergångsbestämmelserna.
Punkten 4
1 fråga om den allmänna bakgrunden till förevarande bestämmelser
hänvisar jag till vad jag har anfört i anslutning till rubriken till
övergångsbestämmelserna och till punkten 2.
Den under punkten 2 första stycket föreslagna övergångsbestämmelsen
berör i första hand den nya RF:s grundläggande regler om rikets styrelse
(1 kap. 4 § samt 7 kap. 3, 4, 6 och 7 §§ i departem entsförslaget). Den
har vidare betydelse för bestämmelserna om regeringsbildningen och om
tillsättande och entledigande av statsråd (6 kap. 1—8 §§) samt för
föreskrifterna om tillsättande av chefer för departementen och om
föredragande (7 kap. 1 och 5 §§ i departem entsförslaget). Ifrågavarande
övergångsbestämmelse om fattar slutligen också samtliga bestämmelser i 5
kap. i departem entsförslaget med undantag av 4 §. I stället för de nu
nämnda bestämmelserna i den nya RF skall under övergångstiden gälla de
regler i nuvarande RF som anges i denna övergångsbestämmelse.
Punkten 5
I fråga om denna bestämmelse hänvisar jag till vad jag har anfört i
anslutning till rubriken till övergångsbestämmelserna.
Punkten 6
Under denna punkt har tagits in föreskrifter om giltigheten av äldre
författningar.
Enligt 8 kap. 1 § i departem entsförslaget till RF får föreskrifter av
visst innehåll (landsförvisning av svensk m edborgare, berövande av
svenskt m edborgarskap, retroaktiv strafflagstiftning) inte finnas. E fter
som nämnda grundlagsbestäm melser på grund av den myndigheterna
tillkommande lagprövningsrätten skall beaktas även i rättstilläm pningen,
innebär de att exempelvis en föreskrift om retroaktivt straff, som till
äventyrs skulle finnas när den nya RF börjar tilläm pas, inte får tillämpas
efter denna tidpunkt.
I övrigt bör principen vara att författningar som gäller när den nya RF
börjar tillämpas skall gälla även därefter. Det måste sålunda anses
självklart att en materiell föreskrift som har beslutats av ett organ som
var behörigt därtill enligt de kom petensregler som gällde när föreskriften
tillkom skall äga fortsatt giltighet, även om kom petensreglerna därefter
ersätts med andra. Detta innebär, som beredningen har påpekat, bl. a. att
sådana av regeringen beslutade straffbestämmelser som har frihetsstraff i
straffskalan (jfr. 8 kap. 7 § tredje stycket i departem entsförslaget till RF)
skall gälla även efter det att den nya RF har trätt i tilläm pning, så länge de
har oförändrat innehåll.
Av annat slag är sådana föreskrifter som innebär att riksdagen överlåter
del av sin norm givningskom petens till något annat organ, vanligtvis
regeringen. De flesta av de bem yndigandeföreskrifter som förekommer i
gällande rätt får stöd av bestämmelser i den nya RF. Som exempel härpå
kan nämnas att den s. k. fullm aktslagstiftningen enligt departem entsför
slaget kommer att grunda sig på föreskrifterna i 8 kap. 7 och 10 §§ samt
på föreskrifterna i 13 kap. 6 och 7 §§. I gällande rätt kan emellertid
också finnas bemyndiganden som inte skulle kunna beslutas i sin
nuvarande utformning med stöd av bestämmelser i den nya RF. Jag delar
beredningens uppfattning att även sådana bemyndiganden bör gälla tills
vidare. Den föreslagna övergångsbestämmelsen avser också bemyndigande
som riksdagen har beslutat i annan form än genom författning.
Av vad jag nu har sagt framgår att det i många fall, även utan särskilda
övergångsbestämmelser i äm net, får anses vara helt klart att äldre
författningar skall gälla även efter det att den nya RF har börjat
tillämpas. I andra fall kan emellertid viss tvekan råda. Jag ansluter mig
därför till beredningens uppfattning att man i tydlighetens intresse bör ha
övergångsbestämmelser i de nu behandlade frågorna. Jag förordar av
denna anledning att det, som beredningen har föreslagit, under förevaran
de punkt förs in en föreskrift att alla äldre författningar eller föreskrifter
skall äga fortsatt giltighet utan hinder av att de inte har tillkom m it i den
ordning som skulle ha iakttagits vid tillämpning av den nya RF. I
överensstämmelse med vad beredningen har föreslagit förordar jag vidare
att härtill fogas en föreskrift att bem yndigande, som har beslutats av
konungen och riksdagen gemensam t eller av riksdagen ensam , skall få
u tn y ttjas även efter den tidpunkt då den nya RF skall börja tillämpas till
dess riksdagen bestämmer annat.
Beredningen förklarar att det äldre författningsbeståndet, även b o rt
sett från frågorna om giltigheten av äldre författningar, måste inpassas i
de form er och kategorier som den nya RF skapar. Beredningen anser av
denna anledning att frågorna om ändring och upphävande av fö rfatt
ningar som har tillkom m it enligt bestämmelserna i nu gällande RF bör
regleras i övergångsbestämmelserna. Behovet av sådana bestämmelser i
detta hänseende gäller enligt beredningens mening främst sådana äldre
författningar som , om den nya RF hade gällt vid deras tillkom st, skulle
ha beslutats genom lag. Beredningen föreslår att den form ella lagkraftens
princip skall göras tillämplig i fråga om alla dessa äldre författningar
liksom i fråga om alla äldre författningar som har tillkom m it genom
samfällt beslut av konungen och riksdagen eller genom beslut av
riksdagen ensam. Jag ansluter mig till beredningens uppfattning och
förordar att en föreskrift av nu angiven innebörd förs in i andra stycket i
denna punkt. Föreskriften innebär, som beredningen har påpekat, bl. a.
att av regeringen beslutade föreskrifter om frihetsstraff får upphävas
endast genom lag. Författningar som har beslutats av Kungl. Maj:t efter
riksdagens hörande men som enligt den nya RF inte behöver beslutas i
lagform omfattas inte av den föreslagna bestäm m elsen.
Punkten 7
I den nya RF betecknar ordet konungen endast m onarkens person. I
ett mycket stort antal lagar och andra författningar förekommer
emellertid nu term erna Konungen eller Kungl. Maj:t i fall då beteck
ningen regeringen skulle ha använts, om den nya RF hade varit tillämplig.
Det blir därför, som beredningen påpekar, nödvändigt att genom ett
generellt stadgande anpassa terminologin i de äldre författningarna till
den nya RF:s system.
Övergångsstadgandet kompliceras emellertid av att ” K onungen” och
” Kungl. Maj:t” för närvarande i författningstext används i andra
bem ärkelser än konungen i statsrådet och konungen i kom m andokon
seljen. 1809 års RF betraktar sålunda konungen som bärace också av den
högsta dom sm akten. I samband med den 1971 beslutade förvaltningsrätts-
reform en har visserligen i ett stort antal författningar stadganden om att
besvär skulle fullföljas hos ” K onungen” eller ” Kungl. Maj:t” bytts ut mot
bestämmelser om att besvär skall anföras hos regeringsrätten respektive
hos kam m arrätten. Sådana ändringar har emellertid inte kunnat genom
föras över hela fältet. I vissa fall kvarstår term en Kungl. Maj:t i
fullföljdssam m anhang, fastän talan skall fullföljas hos regeringsrätten
eller hos kammarrätten (se lagen (1971:309) om behörighet för allmän
förvaltningsdomstol att pröva vissa mål). Någon gång kan det också
hända att uttryck et Konungen i författning användes när högsta
domstolen åsyftas. — Ordet Konungen begagnas vidare i vissa fall i lagtext
för att beteckna m onarkens person (se t. ex. 18 kap. 2 § brottsbalken).
För de nu angivna fallen görs, i överensstämmelse med vad bered
ningen har föreslagit, ett förebehåll i punkten 7 första stycket. Termen
Konungen kan emellertid i lag förekomma i en bem ärkelse, som inte
stämmer överens med någon av de i övergångsstadgandet angivna. Som
exempel kan nämnas att enligt 3 kap. 1 § rättegångsbalken ” K onungens”
domsrätt utövas av högsta dom stolen. Sådana bestämmelser måste
underkastas följdändringar. Förslag till sådana ändringar kommer att
utarbetas i samband med arbetet på följdlagstiftning. Det kan framhållas
att övergångsbestämmelsen under punkten 7 inte gäller uttryck et ” Kungl.
Maj:t och K ronan” . Härmed avses den del av staten som lyder under
regeringen.
Övergångsbestämmelsen i punkten 7 första stycket bör självfallet
avfattas så att den, med undantag för de fall där ” Konungen” och
” Kungl. Maj:t” betecknar konungen personligen, högsta dom stolen,
regeringsrätten eller kam m arrätt, skall börja tillämpas först efter u t
gången av den i 2 första stycket angivna tiden.
Föreskrifter som enligt bestämmelser i lag eller annan författning skall
beslutas av konungen gemensamt med riksdagen (se t. ex. 2 kap. 5 §
lagen (1 962:381) om allmän försäkring: ” Konungen med riksdagen” och
1 § tredje stycket allmänna förfogandelagen: ” Konungen med riksdagens
sam tycke” ) bör enligt min mening i fram tiden beslutas genom lag. En
föreskrift av denna innebörd återfinnes i punkten 7 andra stycket. Även i
detta hänseende ansluter jag mig till vad beredningen har föreslagit.
Punkten 8
Hänvisningar i lag eller författning till bestämmelse som upphävs
genom författningsreform en bör självfallet i första hand korrigeras genom
följdändringar. Som beredningen har framhållit låter sig detta inte göra
fullt ut, t. ex. i fråga om ålderdomliga författningar. Under denna punkt
ges därför, i enlighet med vad beredningen har föreslagit, en generell
föreskrift om att uttrycklig eller underförstådd hänvisning till bestäm m el
se, som har ersatts av bestämmelse i den nya RF, skall gälla den senare
bestäm m elsen. Jag vill med anledning av ett uttalande under remissbe
handlingen påpeka att en föreskrift i den nya RF inte kan anses ha ersatt
motsvarande äldre föreskrift i denna övergångsbestämmelses mening
förrän den har börjat tilläm pas.
Punkten 9
Svenska kyrkan
1809 års RF innehåller bestämmelser om konungens trosbekännelse
(2 §), om bekännelse av svenska kyrkans lära som kom petensvillkor
(28 §), om tillsättning av prästerliga tjänster (2 8 —30 § §) och om
kyrkolagstiftning (87 § 2 morn.).
Frågan hur reglerna om svenska kyrkan skall samordnas med regelsyste
m et i övrigt i den nya RF kräver ytterligare överväganden. I likhet med
grundlagberedningen föreslår jag därför att nuvarande grundlagsbestäm
melser i äm net, med visst undantag, skall behållas och föras in i RF:s över
gångsbestämmelser. Förutom rent redaktionella jäm kningar bör därvid
även göras vissa ändringar som föranleds av förslaget till ny RF i övrigt.
I likhet med grundlagberedningen anser jag att förevarande övergångs
bestämmelse bör inledas med ett stadgande om k yrkom ö tet. Därefter bör,
som beredningen har föreslagit, följa föreskrifterna i 28 § andra stycket i
nuvarande RF om villkor för tillträde till prästerlig befattning m. m. samt
föreskrifterna i 29 och 30 §§ i nuvarande RF om utnämning av ärkebiskop
och biskopar samt om tillsättning av prästerliga tjänster i församlingarna.
Bestämmelsen i 28 § tredje stycket i nuvarande RF om utnämning av
kvinna till prästerlig tjänst saknar aktualitet efter tillkom sten av lagen
(1958:5 14) om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst och kan därför utgå.
Även de nu gällande reglerna om kyrkolagstiftning bör behållas tills
vidare. Också dessa regler, vilka helt avviker från den ordning som enligt
departem entsförslaget gäller angående lagstifning, bör ha sin plats i över
gångsbestämmelserna till den nya RF.
I fråga om fem te stycket hänvisar jag till vad jag har anfört under
1 kap. 5 § i departem entsförslaget till RF.
Jag delar författningsutredningens och beredningens uppfattning att
beträffande bestämmelsen i 2 § i nuvarande RF om konungens trosbe
kännelse inte bör göras någon ändring i förhållande till gällande rätt. En
föreskrift av denna innebörd, avfattad i enlighet med beredningens
förslag återfinnes i punkt 9 sjätte stycket.
Prästerskapets privilegier
Enligt 114 § i nuvarande RF skall de forna riksståndens privilegier,
förm åner, rättigheter och friheter fortfarande gälla, där de ej ägt
oskiljaktigt sammanhang med den stånden förut tillkommande represen
tationsrätten och således upphört med denna. Ändring eller upphävande
därav får ej ske, utan genom konungens och riksdagens sam m anstäm m an
de beslut och med bifall, om frågan rör ridderskapets och adelns eller
prästerskapets privilegier, förm åner, rättigheter och friheter, i förra fallet
av ridderskapet och adeln samt i det senare av allmänt kyrkom öte.
Beträffande frågorna om vilka urkunder och författning ar som har
privilegienatur och i vilken utsträckning de olika privilegierna fortfarande
har rättslig betydelse kan jag hänvisa till fram ställningen i författningsutredningens betänkande (SOU 1963:17 s. 489 ff). Vad angår borgarstån
dets privilegier kan tilläggas följande. Genom statsmakternas beslut 1964
överläts de s. k. donationsjordarna till städerna med full äganderätt
varjämte den s. k. tolagsersättningen och de särskilda ersättningarna för
förlorade tullfriheter m. m. avvecklades. Vidare har det av vissa städer
utövade auktionsm onopolet upphört vid utgången av 1972. Efter dessa
ändringar kvarstår inte någonting av betydelse av städernas särskilda
rättigheter i förhållande till staten.
Beredningen förklarar a tt, såvitt den kunnat finna, de privilegier som
en gång har tillförsäkrats adeln och ridderskapet, borgarståndet och
bondeståndet antingen har upp h ö rt att gälla eller också helt har mist sin
betydelse. Denna bedömning är enligt min uppfattning riktig och jag
förordar därför i likhet med beredningen att det särskilda grundlagsskyd
det för dessa privilegier avskaffas. Däremot är det, som beredningen
konstaterar, oklart i vilken utsträckning prästerskapets privilegier alltjämt
gäller och har någon betydelse. Mot bakgrund av vad jag nu
har anfört finner jag i likhet med grundlagberedningen att bestäm m elser
na i 114 § nuvarande RF bör överföras till den nya RF:s övergångsbe
stämmelser i den mån de rör prästerskapets privilegier.
7 .2 Förslaget till ny riksdagsordning
Som förut har nämnts (5.1) har i departem entsförslagen till RF och
RO, liksom i grundlagberedningens motsvarande förslag, författningsinnehållet fördelats så att de grundläggande författningsreglerna förts till RF
och reglerna om riksdagsarbetet till RO. I förslaget till RO har sålunda i
huvudsak endast tagits in bestämmelserna om riksdagens arbetsformer
och organ. De för statsskicket väsentliga regler som rör riksdagens
bildande och andra i vår nuvarande RO upptagna konstitution ellt viktiga
bestämmelser har däremot förts in i förslaget till RF, i första hand i 3 och
4 kap. Med de tta hänger samman att förslaget, som också har nämnts i
det föregående, innebär att RO inte behåller sin karaktär av grundlag.
Däremot skall det vara svårare att ändra RO än lagar i allmänhet.
Reglerna i det avseendet har tagits in i 8 kap. 16 och 17 §§ i förslaget till
RF.
I
departem entsförslaget är bestämmelserna i RO på samma sätt som i
beredningens förslag uppdelade på huvudbestämmelser och tilläggsbe
stämmelser. Uppdelningen har, i enlighet med vad som har nämnts förut,
skett så att som tilläggsbestämmelser har förts in sådana bestämmelser
om riksdagens inre organisation och arbetsformer som inte finns intagna i
vår nuvarande RO utan i stället i riksdagsstadgan. H uvudbestäm melserna
om fattar sålunda de grundläggande reglerna som bl. a. avser att garantera
riksdagsledam öternas arbetsm öjligheter och tilläggsbestämmelserna före
skrifter av detaljbetonad karaktär. I förslaget har huvudbestäm melserna
tagits in kapitelvis i paragrafer och tilläggsbestämmelserna med särskild
numrering i direkt anslutning till de paragrafer de har nära anknytning till.
Av föreskrifterna i 8 kap. 16 och 17 §§ i förslaget till RF framgår att
tilläggsbestämmelserna i RO skall kunna ändras och upphävas i samma
ordning som vanlig lag. Det bör också här erinras om att förslaget till RO
förutsätter att åtskilliga bestämmelser om riksdagsorgan får sin plats i sär
skilda instruktioner och reglementen.
D epartem entsförslaget till RO överensstämmer innehållsmässigt och i
systematiskt hänseende så gott som helt med beredningens förslag. Det
om fattar sålunda nio kapitel. I 1 kap. ges bestämmelser om riksmöten och i
2 kap. om kam m arsam m anträden. I 3, 4 och 5 kap. är bestämmelserna
om riksdagsärendenas behandling samlade. 3 kap. behandlar ärendenas
väckande, 4 kap. ärendenas beredning och 5 kap. ärendenas avgörande. I
kapitlen närmast efter dem som gäller behandlingen av de egentliga
riksdagsärendena ges bestämmelser om andra slag av handläggning inom
riksdagen. I 6 kap. finns föreskrifter om interpellationer och frågor till
statsråd, i 7 kap. om val inom riksdagen och i 8 kap. särregler om vissa
riksdagsorgan och befattningshavare. 9 kap. tar upp bestämmelser om
personal och förvaltning.
Som jag fram höll i samband med genomförandet av utskottsreform en
(prop. 1970:40 s. 20) är det naturligt att anse att det i första hand får
ankomma på riksdagen själv att bestäm m a hur dess verksamhet skall
utform as. Liksom då tillkommer vidare den omständigheten att bered
ningen, vilken i allt väsentligt står enhällig bakom förslaget och vars
ledamöter fortlöpande har hållit kontakt med sina partigrupper, genom
sin sammansättning representerar en vidsträckt erfarenhet i dessa frågor.
Under remissbehandlingen har också synpunkter på förslaget anförts i
mycket begränsad utsträckning. Jag kommer att i fortsättningen i
huvudsak begränsa mig till att behandla de ganska fåtaliga frågor, där jag har
en annan uppfattning än beredningen eller av annan anledning vill
förorda avvikelser från dess förslag. Jag vill erinra om att jag i den
allmänna motiveringen (5.3) har berört de frågor som sammanhänger
med riksdagens arbetsplanering. I övrigt anser jag mig kunna hänvisa till
vad beredningen har anfört i specialmotiveringen till sitt förslag till RO.
Som förut har nämnts har denna fogats till detta pro to k o ll som bilaga 1.
Vissa rent redaktionella jäm kningar i beredningens förslag har jag inte
funnit anledning att kommentera särskilt.
Under rubriken till RO behandlar grundlagberedningen i ett längre
avsnitt frågan om riksdagens inform ationsbehov. Jag vill med anledning
härav anmärka att talm anskonferensen efter beslut av riksdagen (KU
1972:25) har tillsatt en utredning med uppgift att överväga frågor om
riksdagens inform ationsbehov. Utredningsuppdraget torde emellertid inte
avse den av beredningen i berörda avsnitt hehandlade frågan om utskottsm inoritets befogenhet att få tillstånd utredning inom u tsk o ttet. Beträf
fande denna fråga vill jag erinra om att jag redan i kommentaren till
8 kap. 18 § i förslaget till RF har förklarat att jag i och för sig ansluter
mig till beredningens förslag om rätt för u tskottsm inoritet att inhämta
yttran de från statlig myndighet men att jag, till skillnad från bered
ningen, anser att regeln i fråga inte bör göra undantag för lagrådet.
1 kap. RIKSMÖTEN
6 §
Paragrafen upptar bestämmelser om öppnandet av lagtima riksm öte.
Det föreskrivs bl. a. att statschefen på talm annens hemställan förklarar
riksmötet öppnat och att vid förfall för statschefen talm annen förklarar
riksmötet öppnat. Med anledning av ett påpekande under rem issbehand
lingen vill jag framhålla att dessa bestämmelser har den innebörden att
det vid förfall för konungen i första hand ankommer på tjänstgörande
riksföreståndare att avge den ifrågavarande förklaringen.
Enligt paragrafens sista punkt fastställer talm annen efter sam råd med
vice talm ännen ordningen för öppningssam m anträdet. Riksmarskalksäm betet har i sitt remissyttrande föreslagit att paragrafen skall kom plet
teras med en föreskrift om att samråd rörande form erna för riksm ötets
öppnande skall äga rum även med företrädare för konungens hov. Det är
enligt min mening självklart att sådant samråd skall komma till stånd.
Någon särskild bestämmelse härom i RO anser jag emellertid inte
behövlig.
8 §
Paragrafen innehåller regler om ledighet för riksdagsledamot och om
ersättare för ledamot som är ledig.
Beredningen har i överensstämmelse med sitt tidigare förslag angående
ersättare för riksdagsledam öterna föreslagit att ersättare skall tjänstgöra
för riksdagsledamot som har beviljats ledighet under fem ton dagar eller
längre tid. Enligt 1 § lagen (1972:236) om ersättare för riksdagsleda
m öterna skall emellertid ersättare tjänstgöra i stället för riksdagsledamot
först när fråga är om ledighet under minst en månad. Lagen träder i kraft
när de förslag till ändringar i gällande RF och RO, avseende ersättare för
riksdagsledam öterna, som riksdagen antog som vilande 1972, har antagits
slutligt. Jag föreslår att förevarande paragraf ändras så att den kommer
att överensstämma med vad som föreskrivs i nämnda lag. I konsekvens
härmed bör andra stycket av tilläggsbestämmelse 1.8.1 innehålla att
ansökan om ledighet prövas av talm annen om den gäller ledighet under
kortare tid än en månad och av riksdagen om den gäller för längre tid.
Lagen om ersättare för riksdagsledam öterna bör upphöra att gälla
fr. o. m. den dag då den nya RF:s och RO:s regler om ersättare b o ljar
tillämpas. Frågan härom får tas upp i samband med u tarb etan det av
följdlagstiftningen.
9 §
Paragrafen u p p tar bestämmelser om kallelse av ersättare till tjän st
göring m. m.
Beredningen har under beteckningen 1.9.1 upptagit en tilläggsbestäm
melse angående begäran av ett visst antal ledamöter om att ersättare skall
kallas till tjänstgöring. Liksom det vilande grundlagsförslaget angående
ersättare för riksdagsledam öterna öppnar emellertid departem entsförslaget inte någon möjlighet för visst antal riksdagsledamöter att inkalla
ersättare. Den nämnda tilläggsbestämmelsen har därför fått utgå.
2 kap. KAMMARSAMMANTRÄDEN
15 §
Paragrafen och dess tilläggsbestämmelser innehåller regler om talarordningen vid kammaröverläggningarna. Beredningen föreslår bl. a. att stats
rådens nuvarande rätt att få ordet oberoende av talarordningen skall
begränsas. Statsråd skall enligt förslaget få bryta talarordningen endast
för kortare inlägg för att bemöta annan talare. Tiden för sådant inlägg har
i tilläggsbestämmelserna m axim erats till tio m inuter.
Beredningens av mig biträdda förslag att göra det möjligt för riksdagen
att besluta begränsning av antalet anföranden som en talare får hålla i en
fråga (2 kap. 14 § RO) nödvändiggör en om prövning av nuvarande regler
för statsrådens ställning i debatterna. Beredningens förslag till lösning kan
enligt min mening leda till att statsrådens möjligheter att under kam m ar
debatterna försvara regeringens politik i vissa fall kan visa sig alltför
snäva. Jag vill emellertid inte motsätta mig vad beredningen har föresla
git. Skulle erfarenheten visa att den tid som har bestäm ts för statsråds
inlägg till bemötande av talare, tio m inuter, är för k o rt, kan tiden
utsträckas genom en enkel ändring i tilläggsbestämmelserna.
3 kap. ÄRENDENAS VÄCKANDE
1§
Paragrafen innehåller bestämmelser om regeringens propositioner till
riksdagen. Jag vill här erinra om att regeringens förslagsrätt i sakfrågor i
departem entsförslaget har blivit grundlagsfäst genom en bestämmelse i
4 kap. 3 § första stycket RF.
2 - 4 §§
Paragraferna upptar bestämmelser om propositionstider.
I den allmänna motiveringen (5.3) har jag avstyrkt beredningens
förslag om förkortning av nu gällande propositionstider och om särskild
prövning från riksdagens sida huruvida proposition får avlämnas efter
propositionsfristens utgång. Som följd härav har i departem entsförslaget
gjorts vissa ändringar i förevarande paragrafer i förhållande till bered
ningens förslag. Sålunda har i 2 § andra stycket sista dagen för avläm nan
de av anslagspropositioner (utom kom pletteringspropositionen) bestäm ts
till den 20 mars och i 3 § sista dagen för avlämnande av andra
propositioner fixerats till den 10 april. 1 4 § andra stycket 3 har förts in
en bestämmelse enligt vilken regeringen kan avlämna proposition efter
fristernas utgång, om den finner synnerliga skäl föreligga. Vidare har 4 §
andra stycket 4 samt tilläggsbestämmelse 3.4.1 enligt beredningens
förslag fått utgå ur lagtexten.
Frågan om redovisning i propositioner av underlag för riksdagens
långsiktigare bedömningar har jag berört i den allmänna motiveringen
(5.11) och i specialmotiveringen till 9 kap. 6 § i förslaget till RF. I
specialmotiveringen till nämnda paragraf har jag också uttalat mig om vad
som bör redovisas i budgetpropositionen samt om kom pletteringsproposi
tionen.
15 §
Paragrafen upptar en bestämmelse om m otionsrätt med anledning av
inträffad händelse. Den saknar motsvarighet i beredningens förslag.
I
frågor som omedelbart föranleds av något av riksdagen fattat beslut
eller av annan under riksdagen inträffad händelse får enligt 55 § 1 mom.
fjärde stycket gällande RO motion väckas så länge session pågår.
Författningsutredningens majoritet förordade att nämnda föreskrift
skulle behållas i en ny RO. I ett särskilt yttran de till utredningens
betänkande föreslogs däremot att bestämmelsen skulle utgå. Grundlagberedningen har för sin del anslutit sig till den senare meningen. Enligt
beredningen kan behovet av en rätt att när som helst väcka motion med
anledning av riksdagsbeslut eller andra händelser inte anses vara påtagligt.
Beredningen anser att i allt fall de nackdelar som är förenade med den
ifrågavarande befogenheten väger över. Varje formulering av m otionsrätten måste enligt beredningen lämna ett stort utrymme för skönsmässiga,
politiskt influerade bedöm ningar. Det kan enligt beredningens mening bli
svårt att i en fram tid stå emot en liberal tilläm pning, varigenom den
åsyftade begränsningen av rätten att väcka fristående motioner till en
särskild motionstid kan bli illusorisk. — En minoritet inom beredningen
har emellertid föreslagit att, så länge riksm öte pågår, motion i vilken
minst tio ledamöter instämmer får väckas med anledning av händelse av
större vikt, vilken inte har kunnat förutses eller beaktas under den
allmänna m otionstiden. Reservanterna har under remissbehandlingen fått
instäm m anden från ett par håll.
För egen del har jag förståelse för beredningens tvekan inför en
bestämmelse om rätt att så länge riksm öte pågår väcka motion med
anledning av inträffad händelse. Å andra sidan finner jag det svårt att
bortse från att principiella skäl talar för en sådan m otionsrätt. Den
parlamentariska oppositionen bör inte utan mycket starka skäl avskäras
från en möjlighet att för riksdagen lägga fram förslag med anledning av
verkligt betydelsefulla händelser som inte rimligen har kunnat förutses
eller beaktas under den allmänna m otionstiden. Jag är därför beredd att
tillstyrka en sådan förslagsrätt, förutsatt att bestämmelserna om denna
kan utformas så att risken för missbruk begränsas. Enligt min mening är
det förslag som reservanterna inom beredningen har fört fram godtagbart
från de angivna synpunkterna. Jag föreslår därför att det i en ny paragraf
1 3 kap., betecknad 15 §, föreskrivs att motion med anledning av
händelse av större vikt får väckas medan riksm öte pågår gemensamt av
minst tio ledam öter, om händelsen inte har kunnat förutses eller beaktas
under den allmänna motionstiden eller kunnat föranleda m otionsrätt en
ligt annan bestämmelse i 3 kap.
Jag vill understryka den föreslagna bestämmelsens undantagskaraktär.
Bestämmelsen bör t. ex. inte få leda till att en allmän motionstid
Utvecklas i början av höstens riksm öte. Kravet på att händelse av större
vikt skall ha inträffat får inte sättas för lågt. Norm ala konjunkturrörelser
kan inte anses falla under bestäm ningen, naturligtvis inte heller en
utebliven konjunkturförändring. Det blir talm annens sak att vaka över att
bestämmelsen inte får en tillämpning som leder till att regeln om
tidsbegränsad rätt att väcka fristående motioner urholkas.
Den nya paragrafen har medfört en förskjutning i numreringen av
följande paragrafer. 1 6 - 2 0 §§ i departem entsförslaget motsvaras alltså i
beredningens förslag av 1 5 -1 9 §§.
4 kap. ÄRENDENAS BEREDNING
2 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om riksdagens skyldighet att
tillsätta utskott.
Enligt departem entsförslaget till R F (8 kap. 6 §) skall finans- och
sk atteu tsk o tten under vissa förutsättningar tillsammans kunna besluta
provisorisk skattelag. S k atteu tsk o ttet bör därför nämnas i förevarande
huvudbestäm m else i RO vid sidan av konstitutions- och finansutskotten.
5 §
I denna paragraf återfinns vissa bestämmelser om finans- och skatte
u tsk ottens uppgifter.
Med tanke på att sk atteu tsk o ttet enligt departem entsförslaget skall
nämnas i RF bör en föreskrift om detta u tsk o tts viktigaste uppgifter, i
likhet med vad som är fallet i fråga om konstitutions- och finansutskot
ten, tas in i huvudbestäm m else i RO. En sådan föreskrift återfinns i andra
stycket av förevarande paragraf.
D epartem entsförslaget till RF innebär att finans- och skatteu tsk o tten
skall ha vissa uppgifter direkt på grund av bestämmelser i RF. Finans
u tsk o ttet skall i vissa fall kunna fatta provisoriska anslagsbeslut. Vidare
skall, sorn jag har nämnt under 2 §, finans- och sk atteutsk o tten tillsam
mans kunna besluta provisorisk skattelag. En erinran härom bör göras i
denna paragraf.
6 §
Förevarande paragraf och de till denna fogade tilläggsbestämmelserna
innehåller föreskrifter om utskottens uppgifter.
Bland de ämnen som enligt tilläggsbestämmelse 4.6.1 i beredningens
förslag skall omfattas av k o n stitu tio n su tsk o ttets kompetens nämns ären
den om kom m unallag. Som jag har nämnt under 8 kap. 5 § i d eparte
m entsförslaget till RF saknar detta förslag emellertid direkt motsvarighet
till det nuvarande kom m unallagsbegreppet. Enligt min uppfattning bör i
fortsättningen till k o n stitu tio n su tsk o ttets kompetensområde hänföras de
lagärenden rörande kommunerna som kan sägas vara av allmän betydelse
för den kommunala självstyrelsen. Jag förordar att förevarande tilläggs
bestämmelse avfattas i enlighet härm ed.
Ärenden om arrendenäm nderna bör fogas tilläm nesuppräkningen i
tilläggsbestämmelsen 4.6.4.
8 §
Paragrafens huvudbestämmelser innehåller föreskrifter om u tsk o tts
betänkande i ärende som har hänskjutits till u tsk o ttets beredning. I
enligthet med vad jag har uttalat under 8 kap. 6 § förslaget till RF har
jag i en ny tilläggsbestämmelse till paragrafen tagit upp en föreskrift om
form en för expedition av skattebeslut som finans- och sk atteu tsk o tten
har fatta t med stöd av bestämmelserna i nämnda lagrum i RF.
10 §
I
denna paragraf finns regler om u tsk o tts möjligheter att inhämta
upplysningar och yttranden från statliga myndigheter.
Som jag redan har nämnt förordar jag att den av beredningen
föreslagna rätten för en utskottsm inoritet att få tillstånd en begäran om
yttrande från statlig myndighet utsträcks till att gälla även yttrande från
lagrådet. I fråga om skälen till detta ställningstagande hänvisar jag till vad
jag har anfört under 8 kap. 18 § i departem entsförslaget till RF.
11 §
Denna paragraf och de till denna fogade tilläggsbestämmelserna
innehåller föreskrifter om utskottssam m anträden.
Finansutskottets uppgift enligt 9 kap. 4 § i departem entsförslaget till
R F samt finans- och skatteutskottens uppgift enligt 8 kap. 6 § samma
förslag föranleder vissa tillägg till texten i tilläggsbestämmelserna 4.11.1
och 4.11.3 i förhållande till vad beredningen har föreslagit. Jag hänvisar i
denna fråga till vad jag har anfört under de nu nämnda lagrum m en i RF.
7 kap. GEMENSAMMA BESTÄMMELSER OM VAL INOM RIKS
DAGEN
4, 5 och 14 §§
Vissa ändringar bör göras i förhållande till beredningens förslag såvitt
gäller tilläggsbestämmelserna 7.4.1 och 7.14.1, vilka innehåller föreskrif
ter om utformningen av valsedlar, samt tilläggsbestämmelse 7.5.1, som
behandlar den formella handläggningen av valbesvärsmål, så att dessa
bestämmelser kommer att samordnas med vallagens (1972:620) regler i
motsvarande hänseenden.
8 kap. VISSA BEFATTNINGSHAVARE OCH ORGAN
Av vad jag har uttalat i det föregående framgår att jag inte kan biträda
beredningens förslag att det skall finnas en särskild riksrätt för pröv
ningen av åtal för brott i ämbetet av statsråd och vissa andra
befattningshavare i framskjuten ställning. Till följd härav saknar d eparte
mentsförslaget motsvarighet till 10 § i beredningens förslag till detta
kapitel. 11 —14 §§ i beredningens förslag motsvaras därför av 10—13 §§ i
departem entsförslaget.
2 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om val av ersättare för ordföran
den i valprövningsnämnden.
I 3 kap. 1 1 § andra stycket i departem entsförslaget till RF föreskrivs
att ordföranden i valprövningsnämnden skall vara eller ha varit ordinarie
dom are och att han inte får tillhöra riksdagen. Samma villkor bör
självfallet gälla även för ersättare för ordföranden. Jag förordar att en
föreskrift av denna innebörd tas in i förevarande paragraf.
10 §
Förevarande paragraf och de till denna k n u tn a tilläggsbestämmelserna
innehåller föreskrifter om riksdagens ombudsmän och om ställföreträdare
för dem.
Enligt beredningens förslag (11 § tredje stycket sista p unkten) skall
31 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
**
ställföreträdare, om någon riksdagens ombudsman har avgått i förtid ,
uppehålla den avgångnes äm bete till dess att riksdagen har valt efterträd a
re. I fråga om ställföreträdare föreskrivs vidare i tilläggsbestämmelse
8.11.3 i beredningens förslag att av ställföreträdarna har den företräde till
tjänstgöring som har utsetts först eller, om en eller flera har utsetts
samtidigt, den äldste.
Riksdagens ombudsmän uttalar i sitt remissyttrande att frågan om
ställföreträdares tjänstgöring när ombudsman har avgått i förtid bör
kunna regleras i instruktionen för om budsm ännen. Om budsm ännen
påpekar att RO inte i övrigt ger några regler om när ställföreträdare skall
inträda och förklarar att det inte synes nödvändigt att där särskilt näm na
det fallet att JO -äm bete har blivit vakant. Såvitt gäller tilläggsbestämmel
se 8.11.3 i beredningens förslag yttra r om budsm ännen att stadgandet är
hämtat från 98 § i nu gällande RF, där det emellertid endast avser det fall
att JO -äm bete har blivit ledigt. I övrigt saknas f. n. regler om den ordning
i vilken ställföreträdarna skall inträda. Om budsm ännens strävan har varit
att såvitt möjligt bereda ställföreträdarna lika tillfällen att tjänstgöra.
Enligt om budsm ännen synes det inte förekomma skäl att bryta denna
praxis. Jag ansluter mig till dessa uttalanden av om budsm ännen och
förordar att några bestämmelser av nu behandlat slag inte förs in i RO.
9
kap. BESTÄMMELSER OM PERSONAL OCH FÖRVALTNING
6
§
Det förefaller mig vara mindre lämpligt från lagteknisk synp u n k t att
som beredningen slå fast i RO att riksdagsledamot skall ha rätt även till
andra ekonomiska förmåner för sitt uppdrag än arvode utan att därvid
ange vari dessa förmåner skall bestå. Detaljerade bestämmelser i detta
hänseende kan emellertid självfallet inte ges i RO. Jag förordar därför att
endast rätten till arvode kommer till direkt uttryck i förevarande
paragraf. Såvitt gäller övriga ekonomiska förmåner med anledning av
uppdraget som riksdagsledamot bör det vara tillräckligt med en föreskrift
i RO att bestämmelser härom skall meddelas i lag.
8
§
Förevarande paragraf innehåller åtalsregler avseende vissa befattnings
havare knutna till riksdagen.
Första styck e t
I överensstämmelse med vad jag har föreslagit i fråga om föreskrifterna
i 12 kap. 3 och 8 §§ i departem entsförslaget till RF förordar jag att de
gärningar som skall omfattas av bestämmelserna i förevarande paragraf
beskrivs som ” b ro tt, begångna i utövningen av uppdrag eller tjän st” . Som
jag har framhållit i motiveringen till 12 kap. 3 § RF är någon ändring i
sak i förhållande till vad beredningen har avsett inte åsyftad genom det
ändrade u ttryckssättet.
Beredningen föreslår att särskilda åtalsregler rörande JO skall föras in i
RF. Som jag har anfört i motiveringen till 12 kap. 8 § i departem entsförslaget till RF torde denna placering av reglerna i huvudsak ha betingats
av en önskan att, med tanke på JO:s rätt att åtala högsta domstolens
ledamöter för äm betsbrott, trygga att riksrätten och inte allmän domstol
skulle bli behörigt forum . Detta skäl faller emellertid b o rt, om - som jag
har föreslagit — någon riksrätt inte inrättas. En föreskrift om att åtal mot
JO för brott i utövning av ämbetet skall beslutas av k o n stitu tio n su tsk o t
te t bör i stället, i enlighet med vad jag har förordat u n d er 12 kap. 8 § i
departem entsförslaget till RF, föras in bland övriga åtalsregler i föreva
rande paragraf.
I fråga om bestämmelserna i första stycket hänvisar jag i övrigt till
beredningens uttalanden i specialm otiveringen till 9 kap. 8 § i bered
ningens förslag.
Andra styck e t
Gällande rätt
De särskilda bestämmelserna i ansvarighetslagen (1936:324) för full
mäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl., vilka
innebär att de där avsedda funktionärerna har fullt äm betsansvar men att
åtal mot dem för brott i tjänsten kan ske endast efter beslut av riksdagen,
finansutskottet eller riksdagens revisorer, gäller för riksbankens del även i
fråga om direktionsledam ot som inte är fullmäktig. Enligt 13 § 1 mom.
bankoreglem entet (RFS 1970:5) består direktionen av riksbankschefen,
vice riksbankschefen, en deputerad utsedd inom fullm äktige, en annan av
de av riksdagen valda fullmäktige samt den bankdirektör till vars verksam
hetsom råde föreliggande ärende hör. D irektionen har till uppgift att
enligt fullmäktiges bestämmande förbereda ärenden som skall handläggas
av fullmäktige, tillse att fullmäktiges beslut verkställs, utöva tillsyn över
görom ålen inom banken, besluta om köp och försäljning av utländska
valutor, pröva utlåningsärenden samt handha den löpande förvaltningen
i övrigt.
I fråga om den till riksbanken k n u tn a valutastyrelsen saknas särskilda
ansvarsbestämmelser. V alutastyrelsen utgöres enligt 6a § valutalagen
(1939:350) av sju ledam öter, av vilka fyra utses av Kungl. Maj:t och de
övriga av riksbanksfullm äktige. 1 13 § 2 mom. bankoreglem entet före
skrivs att fullmäktige till ledamöter i valutastyrelsen skall utse vice
riksbankschefen, en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en
bankdirektör. V alutastyrelsen har till uppgift att utöva riksbankens i
valutalagen angivna beslutanderätt. Häri ingår att enligt bestämmelser i
lagen och med stöd av denna meddelade förordnanden besluta om in- och
utförsel av svenska och utländska betalningsmedel m. m. Enligt ett
uttalande av JO (JO:s ämbetsberättelse 1971 s. 323 f) bör fullmäktig
som har insatts som ledamot i valutastyrelsen anses vara underkastad
ansvarighetslagen. Det kan enligt JO vara tveksam t om lagen skall anses
tillämplig även i fråga om suppleant som är ledamot i styrelsen. Skäl kan
dock enligt JO anföras för att suppleant härvid har samma ställning som
fullmäktig. Enligt JO talar vidare övervägande skäl för att ansvarighets
lagen är tillämplig på vice riksbankschefen vid all dennes verksamhet i
banken, alltså även när han fungerar som ordförande i valutastyrelsen. JO
anser slutligen att goda skäl talar för att bankdirektör, som av fullmäktige
har utsetts till ledamot i valutastyrelsen, där verkar i sin egenskap av
direktionsledam ot i riksbanken och därför omfattas av ansvarighetslagen.
Såvitt gäller de fyra av Kungl. Majit utsedda ledamöterna i styrelsen
förklarar JO att något stadgande i lag eller författning som skulle frita
dessa från JO:s åtal inte torde finnas. Det är dock enligt JO uppenbart,
att det av praktiska och andra skäl inte bör komma i fråga att JO utövar
tillsyn över ett organ av vars ledamöter nära hälften och bland dem
ordföranden är fritagna från sådan tillsyn.
Gru ndlagb eredn ingen
Såvitt gäller riksbanksfullm äktige föreslår beredningen att dessa i fråga
om gärningar i utövningen av uppdraget skall omfattas av samma
straffbestämmelser som offentliga funktionärer i allmänhet men att
rätten att besluta om åtal skall förbehållas finansutskottet. Enligt
beredningen bör i RO tas in bestämmelser om prövning av åtal endast i
fråga om sådana befattningshavare, som är omnämnda i RF eller i annan
huvudbestäm m else i RO. Övriga föreskrifter bör ha sin plats i andra
författningar. G rundlagberedningen förklarar att den inte har utarbetat
förslag till regler utanför RO i ämnet utan att sådana regler lämpligen bör
utformas som ett led i beredningen av äm betsansvarskom m itténs förslag.
Därvid får ställning tas till vad som i skilda hänseenden bör gälla för bl. a.
direktionsledam ot i riksbanken och för ledamöterna i valutastyrelsen.
Ä m betsansvarskom mittén
Ä m betsansvarskom mittén föreslår (SOU 1972:1 s. 165) att de särskil
da åtalsreglem a för riksbanksfullm äktige och andra till banken knutna
funktionärer skall avskaffas och att frågan huruvida åtal skall väckas får
prövas av riksdagens ombudsmän enligt samma regler som föreslås för JO:s
tillsyn i allmänhet över statliga funktionärer. Enligt kommittén ter sig
den immunitet som har tillerkänts fullmäktige m. fl. i riksbanken inte
längre lika befogad, sedan banken har tillagts sådana i grundlagen
ursprungligen inte förutsedda m yndighetsfunktioner som handhavandet
av valutaregleringen innebär. I detta för riksbankens verksamhet väsent
liga hänseende fram står riksbanken inte längre som ett enbart av
riksdagen beroende organ utan i stället som ett vanligt statligt förvalt
ningsorgan. Det ter sig enligt kommittén inte heller lika angeläget att
behålla de nuvarande åtalsreglem a, om vanliga tjänstefel inte längre skall
vara straffbara. Den särskilda åtalsprövningen skulle då främst komma att
avse endast brott mot de av kommittén föreslagna straffbuden rörande
oriktig m yndighetsutövning, vilka för riksbankens del kan tänkas bli
tillämpliga huvudsakligen inom dess valutareglerande verksam het.
Departementschefen
Som framgår av det föregående delar jag beredningens uppfattning att
RO bör innehålla en särskild bestämmelse om åtalsprövning såvitt gäller
bl. a. riksbanksfullm äktig. Det är enligt min mening uppenbart att en
riksbanksfullm äktig, som ingår i direktionen för riksbanken eller i
valutastyrelsen, utövar sitt uppdrag där i egenskap av fullmäktig. Om
annat inte föreskrivs i RO, kommer han därför att även i denna
verksamhet omfattas av den särskilda åtalsregeln. I motsats till vad
beredningen har förutsatt blir det därför nödvändigt att redan i föreva
rande sammanhang ta ställning till vilka ansvarsregler som bör gälla för
direktionsledam ot och för ledamot i valutastyrelsen.
1 fråga om direktionen uttalar riksbanksfullm äktige i sitt rem issyttran
de över beredningens förslag att det är rimligt att de särskilda åtalsreglem a får avse också vice riksbankschefen, även om denne inte är
fullmäktig. Enligt fullmäktige finns det däremot inte anledning att som i
ansvarighetslagen utsträcka de särskilda åtalsreglerna till att gälla även
övriga direktionsledam öter. Fullmäktige synes emellertid i sitt yttran de
ha utgått från att riksbanksfullm äktig, som ingår i direktionen, även i sin
egenskap av direktionsledam ot skall omfattas av de föreslagna åtalsbestäm m elserna. Det är enligt min mening lämpligt att föreskrifterna om
exklusiv åtalsbefogenhet för finansutskottet skall gälla också i fråga om
fullm äktigs verksamhet i direktionen. Detta är också departem entsförslagets innebörd. Jag anser emellertid att det inte kan komma i fråga att ha
olika ansvarighetsregler för personer som ingår i samma organ. För vice
riksbankschefen och den bankdirektör som ingår som ledamot i direk
tionen bör därför gälla samma regler som i fråga om fullmäktig.
Bestämmelserna om de ledamöter som inte är fullmäktige har emellertid
inte sin plats i RO.
Såvitt gäller valutastyrelsen förklarar riksbanksfullm äktige i sitt
remissyttrande att några särregler i åtalsavseende inte bör gälla för
styrelsens ledam öter. Skälet härför sägs vara att valutastyrelsen väsent
ligen har till uppgift att utöva offentlig myndighet genom att pröva
enskildas valutaärenden. Visserligen beslutar styrelsen även om generella
regler inom valutaregleringen. Dessa beslut har emellertid enligt fullm äk
tige närmast karaktären av verkställighetsbeslut i den meningen att de är
avsedda att möta de av fullmäktige fastlagda kraven på valutapolitiken.
De särskilda skäl som har befunnits tala för att fullmäktige tillerkänns
viss immunitet i åtalsavseende har alltså enligt fullmäktige inte motsva
rande giltighet för valutastyrelsens ledam öter.
Jag delar äm betsansvarskom m itténs och riksbanksfullm äktiges upp
fattning att de avgöranden som faller inom ramen för valutaregleringen är
av sådan art att vanliga åtalsregler bör gälla för de funktionärer som
träffar dessa avgöranden. Handläggningen av valutaärenden ligger i första
hand på valutastyrelsen. V alutaärende kan emellertid efter besvär eller
underställning komma att handläggas också av fullmäktige. Enligt min
mening bör samma åtalsregler gälla för samtliga funktionärer som utövar
beslutanderätt enligt valutalagen, oavsett i vilken instans besluten fattas
och oavsett om funktionären är fullmäktig eller ej. Jag förordar därför att
det i RO görs ett undantag från huvudregeln i första styck et av
förevarande paragraf såvitt avser riksbanksfullm äktigs deltagande i utöv
ningen av riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen. Av lagtekniska
skäl bör emellertid hänvisningen till gällande valutalag inte göras i
huvudbestäm m else i RO. Jag förordar att undantagsregleringen delas upp
på en bestämmelse i andra stycket av förevarande paragraf, enligt vilken
riksdagen skall kunna föreskriva att bestämmelsen i första styck et inte
skall tillämpas i fråga om brott av riksbanksfullm äktig begånget vid
handläggningen av fråga angående in- eller utförsel av valuta samt på en
tilläggsbestämmelse som upptar en direkt hänvisning till föreskrifterna i
valutalagen.
7.3 Förslaget till ändring i successionsordningen
Enligt 5 kap. 4 § i departem entsförslaget till RF skall riksdagen få
handlingsfrihet för det fall att konungahuset utslocknar. 1 avvaktan på
beslut om den framtida statsform en skall riksdagen då utse en riksföre
ståndare att fullgöra statschefens uppgifter tills vidare. En konsekvens
härav är att de nuvarande reglerna i 94 § RF och 9 § SO om att riksdagen
vid konungahusets utslocknande skall välja ett ny tt konungahus inte skall
få någon motsvarighet i fram tiden. Jag föreslår därför att 9 § SO
upphävs. Motsvarande bestämmelse i 94 § i nuvarande RF u p p h ö r att
gälla på grund av övergångsbestämmelserna till den nya RF.
Liksom beredningen föreslår jag inte några andra ändringar i SO än den
nu näm nda. Jag har redan i den allmänna motiveringen (5.4) förklarat att
jag inte finner skäl att förorda införande av kvinnlig tronföljd. Det är
knappast heller lämpligt att göra ingrepp i denna ålderdomliga grundlag
för att i formellt hänseende bringa den i full överensstämmelse med den
nya RF. Av p u n k t 8 i övergångsbestämmelserna till nya RF följer att
uttrycklig eller underförstådd hänvisning i SO till bestämmelse i 1809 års
RF som har ersatts med bestämmelse i den nya RF skall gälla den senare
bestäm m elsen.
7 .4 Förslaget till ändringar i tryckfrihetsförordningen
1 kap. 1 §, 3 kap. 4 §, 7 kap. 3 § och 13 kap. 5 §
Alltsedan 1809 har tryckfriheten ytterst grundats på 86 § RF. Denna
bestämmelse kvarstår ännu i huvudsak oförändrad. Liksom beredningen
föreslår jag att bestämmelsen överförs till TF som ett första stycke i dess
första paragraf. Till följd härav måste vissa redaktionella ändringar göras i
3. kap. 4 §, 7 kap. 3 § och 13 kap. 5 §.
2 kap. 1 §, 12 kap. 15 § och 14 kap. 6 §
I 14 kap. 6 § finns f. n. en definition av begreppet lag, enligt vilken
med lag förstås stadgande som har tillkom m it genom samfällt beslut
av
konungen och riksdagen. Liksom beredningen föreslår jag att denna
definition utgår. TF:s lagbegrepp måste nämligen anpassas till den nya
RFrs lagbegrepp. En följdändring måste göras i 2 kap. 1 §. En annan
ändring, som också hänger samman med omregleringen av normgivningsm akten, har gjorts i 12 kap. 15 § första stycket.
Övriga paragrafer
I de fall, då TF begagnar ordet Konungen i betydelsen Kungl. Maj:t i
statsrådet, bör ordet, i enlighet med terminologin i den nya RF, bytas ut
mot ” regeringen” . Av denna karaktär är ändringarna i 1 kap. 8 § första
stycket, 2 kap. 11 § första och andra styckena och 14 § andra stycket,
4 kap. 7 § tredje stycket, 7 kap. 4 § första stycket 7 samt 12 kap. 1 §
första stycket och 15 § andra stycket. Bestämmelsen i 7 kap. 4 § första
stycket 6 använder däremot ordet Konungen såsom syftande på ko
nungens person. Ordet Konungen får därför kvarstå i bestäm melsen. Vad
som sägs i denna om regent bör dock i stället föreskrivas gälla den som i
egenskap av riksföreståndare fullgör statschefens uppgifter. I 7 kap. 4 §
första stycket 1 och 3 syftar f. n. ordet Konungen både på konungen
personligen i hans egenskap av statschef och på Kungl. Maj:t i konselj.
Ordet Konungen har här ersatts med orden ” statschefen” och ” rege
ringen” .
Övergångsbestämmelserna
Ändringarna i T F bör självfallet träda i tillämpning samtidigt som den
nya RF. De ändringar som innebär att ordet Konungen byts ut mot ordet
regeringen bör dock, i konsekvens med vad som har föreslagits i fråga om
den nya RF, inte tillämpas under den tid då Gustaf VI Adolf är konung.
Om det nya lagbegreppet tillämpades fullt ut även på äldre fö rfatt
ningar, skulle ansvarsfriheten för meddelare kunna få ändrad räckvidd.
Frågan härom utreds i annan ordning. Resultatet av pågående utredningar
bör enligt min mening inte föregripas. Liksom beredningen föreslår jag
därför att det i övergångsbestämmelserna föreskrivs att vid tillämpningen
av 7 kap. 3 § andra stycket och 13 kap. 5 § första stycket det gamla
lagbegreppet alltjämt skall ha giltighet i fråga om författningar som har
utfärdats innan den nya RF börjar tillämpas.
8 Hemställan
Jag hem ställer att Kungl. Maj:t för prövning i grundlagsenlig ordning
förelägger riksdagen förslagen till
1. regeringsform
2. riksdagsordning
3. ändring i successionsordningen
4. ändringar i tryckfrihetsförordningen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm m ande av
statsrådets övriga ledamöter hem ställt förordnar Hans Maj.t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
G r u n d lag b e r e d n in g en s m o tiv till förs lag till riks d a g s o r d n in g
2.1 Förslagets uppläggning
G randlagberedningen har redan i avsnitt 1.1 i special motiveringen
angivit dels hur regelstoffet om riksdagen bör fördelas mellan RF och
RO, dels vilken statsrättslig ställning som RO bör ha. Som där framgår
kommer den nya RO att innehålla bestämmelser enbart om riksdagens
arbetsformer och organ, däremot - till skillnad från nuvarande RO inte om riksdagens bildande. Alla regler om riksdagsarbetet och riksda
gens olika institutioner har emellertid inte fått sin plats i beredningens
RO. Vissa konstitutionellt viktiga föreskrifter om riksdagsarbetet har
tagits in i 3 kap. i förslaget till RF. I 12 kap. i samma förslag har inrym ts
särskilda stadganden om riksdagen och dess arbete under krig och
krigsfara. Strödda bestämmelser om riksdagsproceduren förekommer i
andra kapitel i RF, som också innehåller grundläggande regler om vissa
riksdagsorgan. Beredningen räknar därjäm te med att åtskilliga bestäm m el
ser om riksdagsorgan liksom hittills kommer att ha sin plats i fristående
instruktioner och reglementen.
Den föreslagna RO svarar inte bara mot den del av nuvarande RO som
reglerar riksdagsproceduren m. m. utan också mot den nuvarande riksdagsstadgan. D etaljbetonade föreskrifter har nämligen i förslaget förts till
särskilda tilläggsbestämmelser. Om uppdelningen av RO på huvudbestäm
melser och tilläggsbestämmelser hänvisas till avsnitt 1.1 i specialm otive
ringen.
Beredningens förslag till RO bygger på samma systematik som FU:s
förslag. Även innehållsmässigt har de båda förslagen nära släktskap.
Liksom FU:s förslag är beredningens traditionellt i den bemärkelsen att
det i hög grad har bibehållit det nuvarande riksdagsskickets struktur. I
åtskilliga hänseenden har beredningen fört FU:s förslag till reglering
vidare. För dessa delar hänvisas en gång för alla till FU:s motiv, SOU
1963:18 (rem issyttrandena återfinns i SOU 1965:37).
Efter 1963 har presenterats flera utredningsförslag om reform ering av
riksdagsarbetets organisation. En parlamentarisk arbetsgrupp undersökte
1964 arbetsformerna för en enkam m arriksdag med 350 ledam öter. 1965
avgav den samma år tillsatta riksdagens organisationsutredning ett be
tänkande med förslag rörande effektivisering av riksdagsarbetet (se KU
1965:47). I sitt förslag till enkam m arriksdag behandlade grundlagbered
ningen också riksdagens arbetsformer (SOU 1967:26 s. 113 ff). De
ändringar som föreslogs och sedermera genomfördes inskränkte sig
emellertid till vad som påkallades av omläggningen av kam m arsystem et.
Beredningen har därefter, som tidigare har näm nts, i delbetänkanden
föreslagit en ny utskottsorganisation - en sådan infördes 1971 - och ett
system med ersättare för riksdagsledamöterna.
De förslag, som beredningen sålunda tidigare har lagt fram på riksdagsområdet, har i det väsentliga byggts in i nu föreliggande förslag till ny
RO. 1 övrigt har arbetet på den nya riksdagsordningen i stora stycken
haft karaktären av en mera tekniskt betonad översyn. Omläggningen av
riksdagens årliga arbetsperiod har emellertid föranlett åtskilliga ändringar.
Beredningen har vidare sett det som en angelägen uppgift att inom ramen
för riksdagsårets uppläggning effektivisera och rationalisera riksdagsarbetet. Beredningens överväganden i denna del har fått en samlad redovis
ning i ett följande avsnitt under rubriken till RO, 2.3. I ett annat sådant
avsnitt, 2.4, diskuteras översiktligt frågor som gäller riksdagens inform a
tionsbehov. I flera andra hänseenden har beredningen övervägt mera
djupgående reform förslag men har funnit skälen att gå ifrån nuvarande
ordning otillräckliga; så beträffande frågeinstituten, offentligheten i
u tsk o tten , initiativreglem a och voteringsm etoden.
Beredningen har lagt huvudvikten vid den reglering som bör göras i
huvudbestäm melserna i RO. Tilläggsbestämmelserna har i väsentlig om
fattning hämtats från gällande RSt. Beredningen har funnit det ändam åls
enligt att frågor av organisatorisk karaktär men utan större betydelse för
utformningen av huvudbestäm melserna i RO utreds genom riksdagens
egen försorg. Inte heller presenterar beredningen förslag till ändringar i
instruktioner och andra sådana ” interna” föreskrifter.
Den centrala uppgiften för en riksdagsordning kan sägas vara att ange
gången för de egentliga riksdagsärendenas behandling. Som ovan an tyd
des vilar beredningens förslag på samma principer som för närvarande
bestämmer handläggningsgången i den svenska riksdagen. Förslag skall
alltså väckas i särskilt angiven ordning och hänvisas till u tsk o tt utan
föregående kam m arbehandling. U tskotten är fasta och specialiserade.
Sedan u tsk o tt har avgivit yttrande över ett förslag, avgörs detta efter i
regel endast en kam m arbehandling. Riksdagen måsta ta ställning till alla
icke återkallade förslag inom viss tid från det att de väcktes. —
Bestämmelserna om ärendenas behandling har samlats i tre kapitel, 3, 4
och 5 om ärendenas väckande, beredning respektive avgörande. Dessa
kapitel kan sägas bilda kärnan i den nya RO.
I kapitlen närmast efter dem som gäller behandlingen av de egentliga
ärendena ges bestämmelser om två andra slag av handläggning inom riksda
gen: i 6 kap. finns föreskrifter om interpellationer och frågor till m inister, i
7 kap. ges allmänna bestämmelser om val inom riksdagen och i 8 kap. finns
särregler om val till vissa riksdagsorgan. Sistnämnda kapitel innehåller
därjäm te viss reglering av förfarandet i riksdagsorgan. RO inleds och
avslutas med kapitel med mera allmänna bestämmelser om riksdagsarbetet. 1 kap. handlar sålunda om riksmöten och 2 kap. om kam marsam
m anträden. Det sista kapitlet, 9 kap., tar upp bestämmelser om personal
och förvaltning.
Vid sidan av de slutliga avgöranden som riksdagen träffar i ärenden och
i val kan den ha att fatta beslut i mer eller mindre fristående frågor av
procedurmässig art (se om terminologin följande avsnitt). Någon uttöm
mande reglering av handläggningen av sådana frågor ges inte i RO, utan
riksdagen och talm annen får en viss frihet att bestäm m a handläggningsordningen. Många gånger framgår det emellertid av de särskilda föreskrif
terna i RO eller ligger i sakens natur vilket förfarande som är tilläm pligt.
Allmänt kan sägas att, om inte annat framgår, förslag i procedurfrågor
kan resas form löst i kam m aren av vaije ledam ot; m o tionsinstitutet gäller
inte annat än förslag i egentliga ärenden. Om beredning av andra frågor
än ärenden görs ett uttalande i kommentaren till 4 kap. 1 §, och om
beslutsförfarandet i procedurfrågor finns en anteckning under rubriken
till 5 kap.
2.2 Terminologiska frågor
Ordet ” riksdag” används för närvarande i grundlagarna i flera olika
betydelser. Denna flertydighet är olämplig och kan vålla missförstånd.
Beredningen föreslår därför en mera differentierad term inologi.
Beteckningen riksdag bör enligt beredningens mening förbehållas
statsorganet, folkrepresentationen. Beteckningen har i beredningens för
slag en mera allmän, överordnad betydelse, som innefattar skilda organi
sationsform er: plenum , u tsk o tt, delegation, etc. För den viktigaste
organisationsform en, sam m ankomsten med i princip riksdagens alla
ledam öter, använder beredningen term en kammaren. — Som namn på
sam m anträdesperiod för riksdagen föreslår beredningen ordet riksm öte.
Samma term användes av FU. Angående beteckningar för skilda slag av
riksmöten hänvisas till motiveringen till 1 kap. Ordet ” riksdag” kommer
alltså med beredningens förslag inte längre att beteckna riksdagens möte.
Likaså undviker beredningen att använda ordet för att utmärka den
under ett visst år eller ett visst riksm öte verksam m a folkrepresentationen
(” 1969 års riksdag” ).
Med riksdagens organ avser beredningen organ som helt eller delvis
utses av riksdagen, alltså även riksdagens verk. Kammaren faller utanför
beteckningen.
Det har redan sagts att handläggningen av ” ärenden” är riksdagens
centrala uppgift. Med ett ärende förstår beredningen en sakfråga, till
vilken riksdagen som statsorgan skall eller kan ta ställning. Vilka dessa
sakfrågor är bestäm s av reglerna om riksdagens behörighet och uppgifter
t. ex. i fråga om lagstiftning, budgetreglering, regeringsbildning och
parlamentarisk kontroll. Också redogörelse från riksdagsorgan (eller från
regeringen) och konstitution su tsk o ttets granskningsbetänkande ger enligt
beredningens terminologi upphov till ärende, fastän riksdagen i dessa fall
inte behöver fatta annat beslut än att lägga redogörelsen eller betänkan
det till handlingarna; ett sådant beslut är emellertid ibland förbundet
med en m eningsyttring.
Val inom riksdagen räknas inte till ” ärenden” . Inte heller interpellatio
ner eller frågor till minister är enligt förslaget ” ärenden” .
Under behandlingen av vad som har betecknats som ett ärende (och
likaså i samband med val) kan det uppkomma procedurfrågor av olika
slag, om vilka riksdagen måste besluta. Det kan t. ex. gälla fråga om till
vilket u tsk o tt ett förslag skall hänvisas eller fråga om att begränsa
yttran d erätten vid viss överläggning. Sådana frågor hänförs inte till
kategorin ärenden. Dit hör inte heller mera fristående frågor av tillämpningskaraktär angående riksdagsarbetet: frågor om att avsluta eller för
länga ett riksm öte, om att fastställa tiden för början av lagtima riksmöte,
om att bevilja ledamot ledighet, om att tillsätta ett särskilt u tsk o tt för att
lätta arbetsbördan för andra, m. fl.
Angelägenhet som gäller förfarandet eller arbetet i riksdagen och som
inte är ärende, benäm ner beredningen fråga. Samma ord används emeller
tid också för att allmänt beteckna ett handläggningsämne, vare sig det
gäller ärende, procedurfråga eller annat.
2.3 Riksdagens arbetsplanering
2.3.1 Arbetsläget under senare år
Riksdagens arbetsuppgifter har under det senaste decenniet blivit både
mer omfattande och mer kom plicerade. Sifferuppgifterna i bilagorna 5 - 9
belyser utvecklingen. Denna återspeglas även i statistiken över kam mar
sam m anträdena, bilagorna 1 0 -1 2 . Plenitidens längd har som väntat
påverkats också av övergången till en kammare med ett ganska stort antal
ledam öter. Det framgår av redovisningen att kam m ararbetet i den nya
riksdagen under dess första arbetsår har varit påtagligt mera betungande
än i tvåkamm arriksdagen. Antalet plenitim m ar var sålunda under 1971
610, ett tal som med nära etthundrafem tio timmar överstiger plenitiden i
andra kam m aren under det år, 1967, då plenitiden där var längst. Antalet
kvällsplena uppgick våren 1971 till 25 mot 16 i andra kammaren
vårsessionen 1970.
Väl så betydelsefull som den sammanlagda sam m anträdestiden i
riksdagen under ett år är plenitidens och arbetsuppgifternas fördelning
mellan och inom riksdagens arbetsperioder. Från bilagorna 5, 7, 10, 11
och 13 kan inhämtas att en fortgående arbetsutjäm ning under senare år
har kom m it tillstånd mellan vår- och höstsessionerna. Höstsessionen
torde dock ännu vara mindre arbetstyngd än vårsessionen. Maj månad är
alltjämt den mest belastade. Under åren 1966 -1970 föll genomsnittligt
om kring 39 procent av vårsessionens plenitid på maj månad. Motsvarande
siffra för åren 1952—1965 var 45 procent. År 1971, då vårsessionen
måste förlängas tre dagar in i juni, inföll 38 procent av kammarens
sam m anträdestid under våren i maj och juni. Det är då att märka att hela
denna tid med drygt 33 procent översteg plenitiden i andra kammaren
under våren 1970. Antalet kvällsplena i m a j-ju n i 1971 var tolv.
2.3.2 Kritik mot nuvarande arbetsförhållanden
Det är tydligt att den verklighet som avspeglas i de nyss redovisade
siffrorna, särskilt dem från 1971, är otillfredsställande. Skall riksdags
arbetet forceras starkt mot arbetsperiodens slut, kan syftet med riksda
gens prövning av ärendena delvis förfelas. Långa diskussioner i kammaren
försätter, särskilt under denna tid, lätt kam m aren i tidsnöd och medför
en snedbelastning av debattiden mellan olika ärenden och mellan olika
talare i samma ärende. Arbetet under sena kvällstim m ar innebär fysiska
och psykiska påfrestningar på ledamöter och tjänstem än. Överläggningar
och beslut i kam m aren under kvällar och nätter hamnar lätt i ett
” publicistiskt m örker” och förmedlas inte i önskvärd omfattning till
allm änheten. U tsträckta kam maröverläggningar kan komma att inkräkta
på utsk o ttsarb etet och förskjuta tyngdpunkten i riksdagsbehandlingen i
riktning från en verklig granskning av förslagen mot m eningsutbyten från
låsta positioner. Och sist men inte m inst: riksdagsarbetet tenderar att ta
all ledamöternas tid i anspråk med bristande kon tak ter med yttervärlden
till följd.
2.3.3 Hur kan arbetsförhållandena förbättras?
Beredningens förslag i fråga om riksdagens kompetens och rätten att
där väcka initiativ innebär inte något som kan förmodas leda till minskad
arbetstillström ning till riksdagen. Tvärtom har man anledning att räkna
med att den offentliga verksam hetens expansion leder till att riksdagsärendena för fram tiden ökar i antal, omfattning och svårighet.
Vissa övergångssvårigheter har sannolikt gjort arbetsförhållandena
mera pressande under enkam m arriksdagens första arbetsår än de eljest
skulle ha varit. Enligt grundlagberedningens bedöm ande har man em eller
tid knappast fog för att räkna med att — om inga särskilda åtgärder sätts
in — arbetstiden i kam m aren går ned mera väsentligt under kommande år.
De ökade krav som enligt det nyss sagda kan komma att ställas på
riksdagen kan visa sig mer än väl uppväga vad som tidsmässigt vinns
genom den naturliga anpassningen till nya arbetsförhållanden. Under alla
omständigheter måste man kalkylera med och bereda sig på att möta en
sådan utveckling.
I 4.7 i den allmänna motiveringen har beredningen angett de ram ar
som bör gälla för det årliga riksdagsarbetet. Som där framgår bör
riksdagsordningen öppna möjligheter för riksdagen att inleda riksmötet
redan i septem ber. Avsikten är emellertid inte att den ökade elasticitet
som riksdagsordningen på så sätt förlänar åt riksmötet skall leda till
någon permanent förlängning av den årliga arbetsperioden. Det är
angeläget att riksdagsledamöter som så önskar kan vara verksamma inom
sitt ” vanliga” yrke under ej alltför kort tid årligen. R iktpunkten bör vara
att riksdagsarbetet skall hinnas med inom loppet av sju och en halv till
åtta månader.
Med de angivna förutsättningarna blir medlet att skapa ändamålsenliga
arbetsförhållanden i riksdagens arbet splanering - ordet här taget i
vidsträckt bem ärkelse. I första hand aktualiseras frågor om det årliga
riksm ötets uppläggning och om riksdagens långsiktiga arbetsplanering.
Ett huvudmål såväl för den författningsmässiga regleringen som för de
arbetsledande organens anstängningar bör vara att åstadkomma en utjäm
ning över riksdagsåret. Vidare kräver sättet att disponera riksdagens
arbetsvecka och arbetsdag sin uppmärksam het. Men också frågorna om
detaljplaneringen av riksdagsdebatterna och om debattrestriktioner måste
föras in i detta sammanhang.
2.3.4 Propositionernas avlämnande
Propositionerna utgör den mest omfattande posten i riksdagens arbets
material. Propositioner som avser statens inkomster och utgifter för
nästkommande budgetår skall för närvarande i princip avlämnas till
riksdagen inom sjuttio dagar från riksdagens öppnande. För övriga
propositioner, som enligt regeringens mening bör behandlas under vår
sessionen, gäller en motsvarande tidsgräns om nittio dagar. Gränserna kan
efter regeringens bedöm ande överskridas om vissa i RO angivna skäl
föreligger.
En väsentlig orsak till den besvärande arbetstoppen i maj utgör
dröjsmålen med avlämnandet av propositioner under våren. Dessa dröjs
mål har sedan lång tid varit en källa för kritik och ett återkommande
tem a i utredningar om riksdagens arbetsform er. Senast har k onstitutions
u tsk o tte t i sitt granskningsbetänkande för 1971, nr 34, påtalat förse
ningar i propositionsavläm nandet under 1970 och en kraftig anhopning
av propositioner till vissa tider samt en allt större allmän förskjutning
u n d er senare år i propositionsavläm nandet till den senare delen av
vårsessionen. — Spridningen och förseningen i propositionsavläm nandet
vissa år framgår av bilaga 5.
Det är givetvis otillfredsställande att vårens propositioner avlämnas så
sent att arbetet under maj månad måste forceras starkt. Själva anhop
ningen av samtidigt avlämnade propositioner försvårar därjäm te för
riksdagsledam öterna att väcka följdm otioner och leder, som konstitu
tio n su tskottet har påpekat i ovannämnda betänkande, till en bristfällig
redovisning av förslagen i massmedierna.
När det gäller att få tillstånd en bättre sakernas ordning är de givna
utgångspunkterna att varje proposition bör avlämnas i god tid före den
tid p u n k t då riksdagen senast måste träffa sitt avgörande och att tillflödet
i övrigt bör vara sådant att motions-, utskotts- och kam m ararbetet kan
flyta jäm nt. Att kräva att merparten av propositionerna skulle läggas på
riksdagens bord i början av riksmötet vore knappast realistiskt. Vad man
kan inrikta sig på är att propositioner så långt sig göra låter lämnas
kontinuerligt under hela året. Men detta är inte tillfyllest för att
riksdagen skall kunna skaffa sig det erforderliga underlaget för sin
arbetsplanering. Riksdagen måste också få del av planer över proposi
tionsavläm nandet. Regeringen bör göra upp dessa planer i samråd med
riksdagens arbetsledande organ. Det är angeläget att planerna hålls.
De angivna riktlinjerna bör komma till uttryck i riksdagsordningen. Ett
dylikt lagfästande lär emellertid inte vara nog för att man skall kunna
hoppas på avsevärt drägligare arbetsförhållanden undet det årliga riksmö
tets slutskede. Flera omständigheter samverkar till att riksdagens arbets
belastning kommer att förbli starkast under senvåren. Budgetbehand
lingen tar sin stora trib ut av arbetstiden. Många propositioner har
samband med budgeten och måste därför behandlas jämsides med
budgetpropositionen. Semestrarna under sommaren och regeringens b u d
getarbete under hösten gör det svårt att öka antalet propositioner som
avlämnas på hösten. Ofta ter det sig angeläget att inte fördröja genom
förandet av en reform från den 1 juli till den 1 januari genom att vänta
till hösten med riksdagsbehandlingen av en proposition. — Särskilda
regler bör därför gälla för propositionsavläm nandet under våren. G rund
lagberedningen vill föreslå en lösning som innebär att riksdagen skaffar
sig ett fastare grepp om propositionstillström ningen under den aktuella
tiden och att propositionsfristem a förkortas något.
Budgetpropositionen bör i regel läggas fram senast den 10 januari.
Andra anslagspropositioner — utom kom pletteringspropositionen — bör i
princip avlämnas senast den 10 mars (m ot om kring den 20 mars för
närvarande). Också för andra propositioner än anslagspropositioner bör
uppställas en sista dag, vilken skall gälla under förutsättning att det
förslag som innefattas i propositionen är avsett att träda i kraft vid
halvårsskiftet eller att regeringen eljest anser det erforderligt att proposi
tionen slutbehandlas innan riksmötet avslutas på våren. I detta fall bör
fristen gå ut den 31 mars (m ot om kring den 10 april för närvarande).
Det är tydligt att de uppställda tidsgränserna inte kan vara absoluta. I
undantagsfall måste regeringen kunna avlämna propositioner efter frister
nas utgång med anspråk på att få dem behandlade under pågående
riksm öte. Främst i åtanke kommer förslag som föranleds av sent
inträffade förhållanden och vars genomförande inte kan anstå. Bered
ningen föreslår emellertid att det i fram tiden i allmänhet skall ankomma
på riksdagen att avgöra om propositionstiderna av särskilda skäl skall få
överskridas. Riksdagens medgivande skall enligt förslaget lämnas i förväg,
innan propositionen väcks. Talm anskonferensen skall yttra sig över en
begäran från regeringen att få väcka en proposition efter den stipulerade
tidens utgång.
Mot förslaget skulle kunna invändas att riksdagen redan i uppskovsin stitutet har ett maktmedel mot att propositioner avlämnas för sent
under riksm ötet. Skillnaderna är emellertid inte oväsentliga. Med bered
ningens förslag blir frågan, huruvida proposition som inte avlämnas före
fristens utgång skall behandlas under riksmötet eller ej, obligatoriskt
föremål för särskild prövning och, kan man anta, i många fall offentlig
debatt. Denna prövning äger därjäm te rum utan att riksdagen är utsatt
för det tryck som kan följa av att en proposition, som förutsätter
riksdagsbehandling före riksm ötets slut, redan ligger på riksdagens bord.
Att ett förslag är brådskande bör i princip inte föranleda att man gör
avkall på kravet på förhandsmedgivande från riksdagen för att en
proposition skall få avlämnas efter propositionsfristens utgång. Endast i
de mycket sällsynta fall då regeringen finner att stor skyndsam het är av
nöden och att det skulle vara till avsevärd olägenhet att avvakta den
förlängning av riksdagsbehandlingen, som förhandsprövningen för med
sig, bör kravet på medgivande frånfallas. En dylik situation kan föreligga
när regeringen vill föreslå en höjning med omedelbar verkan av en
indirekt skatt i stabiliseringspolitiskt syfte.
Beredningen vill särskilt understryka att tillströmningen av propositio
ner inom de uppställda fristerna bör vara jäm n. Kan man trots sådana
bem ödanden förutse en viss anhopning av propositioner till fristens slut,
bör riksdagen överväga att i begränsad utsträckning u tn y ttja möjligheten
att medge att fristerna överskrids, så att tillflödet av regeringsförslag tänjs
ut till from m a för arbetet med följdm otioner och för publiciteten kring
förslagen. Medgivande för detta ändamål bör regeringen emellertid begära
i god tid och som ett led i samplaneringen av riksdagsarbetet mellan
regering och riksdag. Medgivanden att överskrida propositionstiderna får
inte heller ges sådan omfattning att förkortningen av fristerna i realiteten
uteblir.
Att propositionstiderna förkortas på våren torde få som följd en
ökning av andelen propositioner, som väcks under hösten eller som väcks
tidigare men avgörs först under hösten. En sådan utveckling stämmer väl
med beredningens allmänna målsättning att få tillstånd en jäm n sprid
ning i propositionsavläm nandet över hela året. Beredningen är medveten
om att under en övergångstid förslag, som med nuvarande ordning hade
kunnat behandlas i riksdagen under våren, med den tänkta nyordningen
kan komma att avgöras först påföljande höst. En viss fördröjning av ett
mindre antal inte alltför trängande reformer får bli det pris som betalas
för att riksdagen inte av tidsskäl skall nödgas inskränka prövningen av
framlagda förslag.
Grundlagberedningen har inte funnit det nödvändigt att stadga särskil
da frister inom vilka propositioner skulle avlämnas för att bli behandlade
före årsskiftet.
2.3.5 De fristående motionerna
Liksom hittills bör motioner som inte anknyter till propositioner eller
särskilda riksdagsinitiativ få väckas endast under en begränsad tid av året.
Förläggningen av en allmän motionstid är väsentlig för hur det årliga
riksmötet kommer att gestaltas. Grundlagberedningen har prövat flera
olika lösningar inom ramen för det schema för det årliga riksdagsarbetet
och för budgetprövningen, som beredningen nu förordar. Den tanken
inställer sig lätt att den allmänna motionstiden bör förläggas till de första
veckorna av det under hösten inledda riksm ötet. Det är emellertid
utom ordentligt svårt att lösgöra en allmän motionstid från rätten att
väcka följdm otioner med anledning av budgetpropositionen, som ju
skulle lämnas i januari. Att — helt eller delvis — dubblera den allmänna
motionstiden skulle leda till en splittring av arbetsresurserna och i vissa
fall rentav till dubbelbehandling av samma fråga och motverka strävan att få
överblick över arbetsm aterialet för en längre tid fram åt. Beredningen har
därför stannat för att föreslå att endast en allmän motionstid om året
skall stå till buds och att denna som nu skall infalla under tiden närmast
efter det att budgetpropositionen har lagts fram. Det bör betonas att
lösningen från m otionärernas synpunkt är fördelaktig: de allmänna
motionerna kan förberedas inom partierna under hosten, medan riks
dagen är samlad, och m otionärerna kan, om de så vill, använda budget
propositionen som grundval för sina förslag. Med den valda lösningen är
det tydligt att en betydande del av de allmänna motionerna kommer att
behandlas först på hosten under nästa riksm öte.
2.3.6 Den långsiktiga planeringen
Av vad som hittills har sagts om riksdagsbehandlingen av propositioner
och motioner framgår att det årliga riksmötet i fråga om ärendenas
behandling blir en mycket öppen enhet. Inte heller riksdagens valperiod
skall bilda någon sluten enhet för handläggningen av ärenden. Däremot
bör alltfort iakttas att ärendena i allmänhet skall ha blivit avgjorda
om kring ett år efter det att de anhängiggjordes. D äijäm te måste uppstäl
las en yttersta tidsgräns inom vilken ett ärende skall vara slutbehandlat.
Denna har beredningen dragit vid utgången av kalenderåret efter det då
ärendet väcktes.
Planeringen av riksdagsarbetet måste med den gjorda uppläggningen
sträcka sig över till nästa årliga riksm öte och vara ” rullande” . Frågan om
uppskov med behandlingen av ärende till hösten bör uppmärksam m as på
ett tidigt stadium av vårens riksdagsarbete. Strängt taget vore det i god
överensstämmelse med det anlagda synsättet att ärenden, som inte var
avgjorda vid slutet av det årliga riksm ötet, automatiskt flyttades till nästa
lagtima riksm öte. I syfte att förbehålla kam m aren den yttersta kontrollen
över frågan om anstånd med ett ärendes behandling föreslår beredningen
dock att ordningen med formligt uppskovsbeslut behålls. Skall denna
kontroll bli mera än en form alitet, måste uppskovsfrågorna underställas
kam m aren i god tid före riksm ötets slut.
Att riksdagsarbetet under höst och vår bildar en sammanhängande
arbetsperiod lär medverka till att den första tiden på det nya kalenderåret
kan u tn y ttjas bättre än nu, särskilt i fråga om kam m ararbetet. Möjlighe
ten att låta behandlingen av ärenden som är anhängiga under hösten anstå
till efter årsskiftet bör i första hand u tn y ttjas beträffande propositioner
och, i den mån också utskottsberedningen skall skjutas till efter julferier
na, då främst sådana, som handläggs av utskott utan eller med relativt
föga betungande budgetärenden. Den redan införda uppdelningen av
budgetberedningen på nästan samtliga u tsk o tt gör f. ö. att ett ganska
intensivt utskottsarbete över lag kan sättas i gång utan dröjsmål efter
juluppehållet, något som torde verka i riktning mot en tidigare avslutning
av kam m arbehandlingen av flertalet budgetärenden under våren.
Beredningen har inte funnit skäl att föreslå ändringar i fråga om vilka
organ som skall handha arbetsplaneringen eller i vilka form er denna skall
försiggå.
32 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
* *
2.3.7 De allmänpolitiska debatterna
På grundlagberedningens förslag (SOU 1969:62 s. 62) delades 1971
den tidigare s. k. rem issdebatten i början av året upp i dels en allm än
politisk debatt, som hölls den 1 9 -2 2 januari, dels en finansdebatt, som
hölls den 3 mars i anledning av finansutskottets utlåtande över finans
planen. Erfarenheterna av den nya ordningen är väl inte helt gynnsamma.
Det är svårt att avskärma de samhällsekonomiska och statsfinansiella
spörsm ålen från den första debatten. F inansdebatten kommer därigenom
lätt i skym undan. Härtill medverkar att de båda debatterna kommer
ganska nära varandra. För m otionsarbetet är det hindersam t att den
allm änpolitiska debatten infaller under den allmänna m otionstiden.
M otionsarbetet i sin tu r försvårar för ledamöterna att i kam m aren följa
debatten i önskvärd utsträckning.
G rundlagberedningen anser att det är av värde att det åtminstone en
gång årligen anordnas en debatt i riksdagen, som spänner över hela det
politiska fältet. Debatten möjliggör en diskussion av de långsiktiga
politiska målen och av den allmänna politiska situationen. Varje ledamot
får tillfälle att utan att vara bunden till visst ärende föra fram synpunkter
som han finner angelägna. Debatten ger på så sätt en bild av vilka
samhällsfrågor som är dagsaktuella och speglar frontställningarna mellan
partier och andra grupperingar.
Beredningen tänker sig att det årliga riksmötet skall inledas med en
öppningshögtidlighet. Vid denna bör statsministern i allmänhet avge en
regeringsförklaring, vari regeringens politik skisseras. Det förefaller n atu r
ligt att denna förklaring får bilda utgångspunkt för en sådan allmän
debatt, som ovan har angivits. Denna bör hållas snarast möjligt efter det
att riksmötet har öppnats, dock först sedan riksdagen har fö rrättat de val
som ankommer på den. Särskilt efter riksdagsval fram står en inledande,
allmän debatt som påkallad. Leder ett riksdagsval till regeringsskifte, bör
såväl regeringsförklaring som den därpå följande debatten anstå till dess
ny regering har bildats. — Beredningen föreslår nedan vissa åtgärder som
syftar till att göra den allm änpolitiska debatten mera intresseväckande än
den är för närvarande.
Vissa av skälen för en ” rem issdebatt” i januari synes ha ryckts undan
för fram tiden. F inansdebatten har i princip redan övertagit rem issdebat
tens klassiska roll i fråga om m eningsutbytet kring de grundläggande
budgetpolitiska frågorna. Och en allmän debatt i januari kommer inte
längre att utgöra u pptakten till arbetet under ett ny tt riksm öte eller en
ny valperiod. De arbetsmässiga olägenheterna med januarid eb atten har
redan framhållits. Beredningen anser att det är tillfyllest att riksdagen
håller en rent allm änpolitisk debatt under ett vanligt riksdagsår och
föreslår att den allm änpolitiska debatten i januari slopas. Beredningen
förutsätter att finansdebatten i fortsättningen äger rum en eller ett pär
veckor tidigare än vad fallet var 1971.
2.3.8 Detaljplaneringen
Även om strävandena att jäm na ut riksdagens arbetsbörda över hela
riksmötet skulle visa sig bära fru k t, måste man likväl räkna med att
arbetssituationen för kam m arens del kommer att bli pressad under vissa
perioder, särskilt mot slutet av riksmötet på våren. Nästa fråga blir därför
om något står att vinna på en om disposition av riksdagens arbetsschem a,
sett över en kortare tid, främst veckoschem at. En möjlighet vore att låta
riksdagens arbetsvecka, som nu vanligen om sluter tisdag t. o. m. fredag,
normalt om fatta ytterligare en dag, t. ex. måndagen. Beredningen avvisa
de 1967 tanken på en utsträckning av arbetsveckan och har inte funnit
skäl att frångå denna uppfattning. Snarare torde önskemålet att vissa
dagar i veckan kan hållas öppna för ledamöternas kon tak ter med det
dagliga livet och med organisationer och kommunalt arbete nu te sig än
angelägnare. — Grundlagberedningen motsätter sig likaså uppslaget att
alltid inleda kam m arsam m anträdena på förm iddagarna och förlägga
u tsk ottsarbetet till kvällstid. Beredningsarbetet skulle uppenbarligen bli
lidande härpå.
Ett par smärre ändringar bör emellertid kunna prövas. Erfarenheten
har visat att vid enstaka tillfällen i pressade arbetslägen behov har
förelegat för u tsk o tt att sammanträda samtidigt med kam m aren. Bered
ningen föreslår med tanke på sådana undantagssituationer att det nuva
rande förbudet mot samtidiga kammar- och utskottssam m anträden m ju
kas upp. Det bör vara möjligt för ett u tsk o tt att om enighet därom i
förväg föreligger sammanträda medan sådana förhandlingar i kam m aren
pågår, som gäller annat än val eller avgörande av ärende. Det är då
närmast fråga om sammanträde där interpellationer eller frågor besvaras.
— Beredningen vill framhålla vikten av att varje u tsk o tt planerar sitt
arbete noggrant. Inhämtade upplysningar om utsko tten s sam m anträdestider under vårsessionen 1971 ger vid handen att fredagarna u tn y ttjas för
utskottssam m anträden i ringa om fattning. De torde kunna tas i anspråk
oftare. För kam m arens del kan man peka på möjligheten att låta plenum
utan avbrott fortgå längre än nu, t. ex. till klockan 19. Härigenom kan i
många fall kvällsplenum undvikas. Behöver sammanträde likväl äga rum
på kvällen, bör middagspausen kunna förkortas. En omläggning av
arbetsschem at efter nu angivna riktlinjer genom förs försöksvis under
vårsessionen 1972. — Tid torde också kunna vinnas genom att man
strävar efter att föra samman olika punkter i ett u tsk o ttsu tlåtan de eller
två eller flera, varandra närstående utlåtanden i block för debatt respekti
ve votering i ett sammanhang. Genom planering av utskotts- och
kam m ararbetet bör så långt möjligt tillses att ärenden, som har nära
samband med varandra, förs fram till avgöranden i kammaren sam tidigt. I
viss omfattning har den skisserade ordningen försöksvis tillämpats under
1971. Erfarenheterna har varit goda.
2.3.9 Debattbegränsningar erfordras
De nyss angivna åtgärderna torde emellertid inte visa sig tillräckliga.
Den utvägen återstår att pröva att man, när så behövs, direkt inriktar sig
på att begränsa längden på kam m ardebatterna.
På grundlagberedningens förslag fick riksdagen fr. o. m. 1971 genom
en föreskrift i 52 § fjärde stycket RO befogenhet att på förslag av
talm annen genom särskilt beslut begränsa tiden för varje anförande i viss
fråga. Något beslut om tidsbegränsning fattades dock inte under år 1971.
Särskilda inskränkningar i yttra n d erätten gäller vid svar på enkla frågor.
Grundlagberedningen har under våren 1971 inhämtat yttran den från
riksdagens partigrupper huruvida det behövs ytterligare restriktioner för
debatterna i kam m aren. Svaren ger uttryck för den uppfattningen att
fortsatta försök bör göras att begränsa debattiden på frivillighetens väg,
innan man tillgriper skärpt lagstiftning. I svaren diskuteras olika metoder
att efter överenskommelse förkorta överläggningarna i kam m aren. Därvid
anknyter partigrupperna dels till vissa synpunkter i frågan som har
fram förts i en inom beredningens sekretariat upprättad prom em oria, dels
till en överenskommelse våren 1971 inom riksdagen om förhandsanmälan
och tidsangivelse för anförande inför vissa större debatter.
Grundlagberedningen har för sin del kom m it till den uppfattningen att
man mera målmedvetet än hittills måste inrikta sig på att hålla talartiden
i kam m aren inom vissa gränser.
En sådan strävan kan som tidigare har fram hållits ses som ett inslag i
planeringen av riksdagens arbete. Det är nämligen inte givet att det i och
för sig mycket starka önskemålet om obeskuren yttra n d erätt i kammaren
obetingat skall ha företräde fram för andra intressen med vilka det kan
komma i konflikt. En medveten avvägning bör komma till stånd. Särskilt
kan framhållas att en obegränsad frihet för ledamöterna att föra fram
synpunkter och argument i kam m aren kan komma att binda ledamöterna
vid riksdagsarbetet i sådan grad att den hindrar utb y te av åsikter mellan
ledamöterna och väljarna.
En styrning av riksdagsdebatterna kan dessutom mången gång vara till
gagn för m eningsutbytet och de syften som bär upp principen om
yttran d efrih et under kam m ardebattem a. För det första är kanske alterna
tivet en av faktisk tidsnöd fram tvingad begränsning av debatten, varvid
slumpen delvis blir den som fördelar den tillgängliga tiden mellan olika
ärenden och olika talare. För det andra torde kortare, stringentare och
mera koncentrerade debatter och anföranden öka intresset för kam m ar
överläggningarna såväl hos ledamöterna som hos allm änheten.
2.3.10 Frivilliga begränsningar
I första hand bör det ankomma på partigrupperna att i samråd med
talm annen på frivillig väg komma till rätta med debattproblem en. De
uppslag som har förts fram i partigruppernas yttranden till beredningen
bör kunna tjäna till god ledning. Lämpligt synes vara att bygga vidare på
metoden med förhandsanmälan och tidsangivelse för anförande. Parallellt
härmed bör man kunna inrikta sig på en vidgad planering och fördelning
av olika talares insatser i kam maröverläggningarna. G rundlagberedningen
skall emellertid i fortsättningen endast diskutera vilka författningsbe
stämmelser — främst då i riksdagsordningen — som kan anses behövliga.
2.3.11 Föreskrifter i riksdagsordningens huvudbestämmelser om begräns
ning av debatterna
D ebatterna i anledning av svar på interpellationer och enkla frågor tar
en avsevärd del av kam m arens tid i anspråk. Beredningen för på annan
plats (se under 6 kap. RO) fram vissa förslag rörande spörsm ålsinstituten.
I övrigt vill beredningen föreslå nya föreskrifter i två hänseenden i syfte
att begränsa kam m ardebatten.
För det första bör det — i viss anslutning till nuvarande praxis — i
riksdagsordningen slås fast att talm annen skall spela en aktiv roll för att
hålla kam m ardebatterna inom rimliga gränser och att han därvid skall
samråda med riksdagsgruppernas företrädare i talm anskonferensen. Tal
mannen och dessa ledamöter bör kontinuerligt ha sin uppmärksam het
riktad på plenitidens längd och i den mån det behövs överlägga om
åtgärder för att fö rk o rta debatterna. Sam rådet kan mynna ut i överens
kom melser mellan partierna om frivilliga debattbegränsningar, varvid ofta
talm annens och kam m arkansliets medverkan erfordras, eller också i
förslag till riksdagen om formliga beslut om debattrestriktioner för visst
fall eller i initiativ till författningsändringar.
För det andra bör möjligheterna att i formell ordning begränsa
debatterna vidgas. Riksdagsordningens huvudbestämmelser bör ställa till
riksdagens förfogande verksamma medel att styra och begränsa kam m ar
d ebatterna. De närmare föreskrifter som kan erfordras bör ges i tilläggs
bestäm m elserna, varigenom en smidigare anpassning till utvecklingen och
vunna erfarenheter kan komma till stånd.
Ingrepp i riksdagsledam öternas frihet att yttra sig i kam m aren bör
emellertid göras med varsamhet. Det finns enligt beredningens mening en
gräns för inskränkningar vilken inte får överskridas: varje ledamot skall
äga att - utan godkännande i förväg av sitt parti eller av annan instans —
ta till orda inför avgörandet av varje ärende och i varje annan fråga som
kan komma under överläggning (jäm för 3 kap. 4 § RF).
Med utgångspunkt i det sagda och med beaktande av att föreskrifterna
bör vara sådana att de kan bilda grund för och stödja arrangemang med
frivilliga överenskommelser föreslår beredningen följande. Riksdagen
bemyndigas i riksdagsordningen att utfärda föreskrifter som begränsar
antalet anföranden som en talare får hålla i en fråga och längden av vaije
anförande. Bestämmelserna får utformas så att t. ex. ministrar och
partiledare behandlas generösare än andra talare. Möjlighet öppnas också
att särskilt begränsa tiden för anförande från icke förhandsanm äld talare.
En talare skall dock alltid ha rätt till minst ett huvudanförande om sex
minuter i en fråga. Vidare lämnas replikrätten ograverad. Inom den
angivna ramen kan föreskrifterna varieras på skilda sätt, t. ex. med
hänsyn till debattens art, och tillåta undantag och lättnader från
restriktionerna. — På förslag av talm annen skall riksdagen vidare i
anslutning till en viss debatt kunna besluta om restriktioner för denna av
det slag som nyss har angivits. En sådan bestämmelse svarar nära mot den
nuvarande i 52 § fjärde stycket riksdagsordningen men innefattar mera
långtgående befogenheter.
I förening med talm annens befogenheter att bestäm m a ordningen
mellan ärendena på föredragningslistan och ordningen mellan förhandsanm älda talare öppnar de föreslagna bestämmelserna tillräckliga möjlig
heter till regelstyrning av kam m ardebatterna. Det torde bl. a. bli genom
förbart att, om det anses nödvändigt, så kontrollera en debatt att den kan
bringas till sitt slut ungefärligen inom en i förväg fastställd tid. Av
avgörande vikt är därvid att praktiskt taget samtliga talare kan förmås att
anmäla sig i förväg till debatten.
Utom lands förekommer på flera håll en s. k. clöturebestäm m else,
enligt vilken parlamentet kan besluta att avsluta debatten trots att alla
som önskar yttra sig ännu inte har talat. Syftet är väl mestadels att lägga
hinder i vägen för ” filibustertalande” . Parlamentarisk obstruktion har
emellertid hittills varit den svenska riksdagen främ m ande. Med hänsyn
härtill och då de befogenheter att besluta om debattrestriktioner, som
enligt ovan skulle tillkom m a riksdagen, fullt utnyttjade sätter en gräns
för obstruktionstalande, anser beredningen att någon ” clötureregel” inte
bör införlivas med riksdagsordningen.
2.3.12 Föreskrifter i tilläggsbestämmelserna
Beredningen anser att man för närvarande i stort sett kan avstå från att
u tn y ttja en i riksdagsordningens huvudbestämmelser nedlagd befogenhet
att i tilläggsbestämmelser föreskriva debattbegränsningar. Försöksvis bör
dock begränsningar stipuleras för två fall. För det första bör metoden
med förhandsanmälan med tidsuppgift för anförande och därpå grundad
planering av en debatt få det stöd som ligger i en begränsning av tiden för
inlägg från talare som inte har efterkom m it en anmaning från talm annen
om förhandsanm älan.
För det andra bör man begränsa längden på anförande i den allm än
politiska debatt, som enligt vad beredningen har föreslagit ovan skulle
hållas kort efter det att det årliga riksmötet har inletts på hösten, och i
andra fristående (allm änna) debatter. Tiden kan förslagsvis sättas till 30
minuter för minister och partiledare och till 15 minuter för andra
ledam öter. Tidsbegränsningen syftar till att göra de allmänna deb attern a
mera överskådliga och lättillgängliga. I samma syfte bör man fortsätta på
den inslagna vägen med äm nesgruppering av anförandena i den allm än
politiska debatten och hårdare än hittills styra ledamöternas inlägg till
avgränsade äm nesblock. Denna styrning kan göras effektiv genom en
föreskrift som uttryckligen berättigar talm annen att tillhålla talare att
inte under anförandet lämna det ämne som skall behandlas.
2.3.13 Ministrarnas särställning i debatterna
Minister har för närvarande rätt att få ordet praktiskt taget när som
helst och hur ofta som helst under en riksdagsdebatt. Han är inte heller
vid replikskifte nödsakad att iaktta den snäva tidsram, som föreskrifterna
om genmäle eljest utstakar. Skall det i fram tiden bli möjligt att inskränka
antalet anföranden som en talare får hålla i samma fråga under kam m ar
debatten, lär det bli nödvändigt att se över reglerna för m inistrarnas
ställning i kam m ardebatten. En om prövning har vid flera tillfällen
påkallats också från andra utgångspunkter. Ministrarnas förmånsläge i
förhållande till andra talare i riksdagen har kritiserats. Å ena sidan har
hävdats att de skall underkastas samma regler som övriga talare. Å andra
sidan har yrkats att gruppledare eller annan talesman för en riksdags
grupp skulle få samma företräde i debatterna som m inistrar.
Enligt beredningens mening kan man inte bortse från att den nuvaran
de ordningen, formellt sett, skänker ministrarna ett betydande övertag i
m eningsutbyten med andra talare. Man bör därför överväga om en viss
utjämning kan komma till stånd. Att därvid välja den vägen att vissa
ledande riksdagsmän utanför regeringskretsen jäm ställs med ministrarna
anser beredningen inte lyckligt. D ebatterna skulle ytterligare splittras och
svårigheterna accentueras för övriga riksdagsledamöter att komma till tals
i den nuvarande kam m aren och att därifrån nå ut till allmänheten via
massmedierna.
Två omständigheter talar för att en rätt för ministrarna att fritt gå in i
kam m ardebatten är mindre angelägen nu än den var i den gamla
tvåkam m arriksdagen. Dels behöver en minister bevaka endast en debatt i
en fråga. Dels kan vid förhandsanmälan till en debatt talm annen numera
med tillämpning av allmänna regler placera ministern på den plats på
talarlistan som svarar mot hans önskemål att i huvudanförandet kunna
bemöta angrepp och synpunkter från oppositionsföreträdare.
De anförda argumenten lär emellertid inte föra ända därhän att
ministrar i fråga om yttra n d erätten helt likställs med riksdagsledamöter i
allm änhet. Ministrarna torde ha ett särskilt behov av att kunna gå i
svaromål utanför vad som ryms inom den vanliga replikrätten. Att
ministrarna har goda möjligheter att ta upp m eningsutbyten med andra
talare ligger även i den parlamentariska oppositionens intresse.
Vid en avvägning mellan de olika synpunkter som spelar in har
grundlagberedningen — i anslutning till en tanke som beredningen
fram förde i SOU 1967:26 s. 1 3 5 -1 3 6 — stannat för att föreslå att
minister får en ovillkorlig rätt att oavsett turordningen på talarlistan
bemöta annan talare i kortare inlägg, medan han i fråga om längre, mera
fristående anföranden har att anmäla sig till talarlistan som riksdagsleda
möter i allm änhet. Beredningen utgår från att förhandsanmälan kommer
tillstånd inför debatten i alla någotsånär betydelsefulla frågor. Tiden för
sådant särskilt inlägg från m inister, som gäller bem ötande, bör fixeras i
tilläggsbestämmelser. Den kan försöksvis sättas till tio m inuter. Tiden är
så avpassad att den kan medge en minister att bemöta mer än en talare i
ett och samma inlägg.
2.3.14 Replikrätten i övrigt
G rundlagberedningen förordar att den nuvarande begränsningen av
antalet genm älen till två på samma huvudanförande m jukas upp så att
talm annen får rätt att medge en tredje replik. Denna tredje replik bör
aldrig få överstiga tre m inuter. Man kan utgå från att talm annen visar stor
återhållsam het med att bevilja en tredje replik.
2.4 Riksdagens informationsbehov
2.4.1 Behovet av sakinformation i riksdagsarbetet ökar
De avgöranden som riksdagen träffar i ärendena framgår ur politiska
värderingar och avvägningar. Men de måste tillika vara grundade på en
säker uppfattning om rådande sakliga förhållanden och om de faktiska
verkningarna för fram tiden av skilda ställningstaganden. Det allmännas
vidgade engagemang, de tekniska och vetenskapliga nyheterna och den
snabba utvecklingen i övrigt inom snart sagt alla områden av samhällslivet
ställer stegrade krav på riksdagsledam öternas sakkunskap och på riks
dagens inform ationsförsörjning. Svårigheterna består inte enbart i att
skaffa fram ett rikhaltigt faktaunderlag för besluten. Lika viktigt är att
informationsmaterialet sovras och att riksdagsledam öterna får möjlighet
att bedöma och tillgodogöra sig sakuppgifterna.
2.4.2 Informationsbehovet i ett parlamentariskt statsskick
Frågan om riksdagens informationsförsörjning kan inte bedöm as isole
rad. Informationens volym och inriktning får avpassas till den roll som
riksdagen skall spela i det politiska system et.
Riksdagens kontrollinstitut fyller delvis en inform erande funktion.
Särskilt tydligt är detta i fråga om revisorsinstitutionenoch spörsmålsinstitu te t. Den inform ation, som tillförs riksdagen genom kontrollm edlen, har
emellertid i allmänhet inte någon omedelbar betydelse för avgörandet av
sakfrågorna. Beredningen lämnar därför riksdagens kontrollorgan åt sidan
i den fortsatta framställningen.
Om således de särskilda k o n trollinstituten kan förse riksdagen med
material som åtminstone indirekt kan få betydelse för ärendenas avgöran
de, så kan det å andra sidan hävdas att själva sakbehandlingen av
regeringens förslag i riksdagen är att se som utövningen av en kontroll i
vid bemärkelse av regeringen. Från denna synpunkt är det viktigt att
u tsk o tten har resurser att genomlysa och granska det material som ligger
till grund för propositionerna och att vid behov skaffa kompletterande
uppgifter. Härigenom sätts riksdagen och dess ledamöter i stånd till en
självständig arbetsinsats också i dessa ärenden.
Genom förslag med eller utan anknytning till propositioner för den
parlamentariska oppositionen fram alternativ till regeringspolitiken. Även
om dessa förslag på grund av det parlamentariska läget inte skulle ha
några utsikter att vinna riksdagens bifall, är de av stor vikt med tanke på
den fortgående politiska debatten och opinionsbildningen. Det är därför
ett angeläget allmänt intresse att oppositionspartierna har god tillgång till
sakmaterial.
Inom riksdagen skall inte bara partier utan även enskilda ledamöter
kunna väcka förslag och få dem prövade i sak. Skall ledam otsinitiativen
få reell betydelse, måste ledamöterna och beredningsorganen ha god
tillgång till upplysningskanaler.
Om alltså flera skäl kan åberopas till stöd för en väl utbyggd
inform ationsapparat i riksdagens tjänst, så ter sig från andra synpunkter
en begränsning av riksdagens utredningskapacitet m otiverad. Man bör
sålunda söka förebygga en oläglig splittring mellan regering och riksdag av
tillgängliga expertresurser. Och i tider då regeringen inte kan stödja sig på
en fast sammanhållen majoritet i riksdagen skulle tillgången till en
om fångsrik sakkunnigstab i riksdagen i förening med en vid förslagsrätt
för partier och u tsk o tt kunna medföra att det politiska initiativet gled
regeringen ur händerna och regeringsm akten blev föga åtråvärd (jäm för
SOU 1969:62 s. 82). Över huvud stämmer det bäst överens med den
grundläggande arbetsfördelningen mellan regering och riksdag att de
fristående riksdagsinitiativen har en inriktning mera mot lösningar i stort
än mot detaljerade förslag. Den närmare utformningen av projekten bör
— om nu riksdagen skulle ställa sig positiv — ankomma på regeringen.
2.4.3 Behöver informationsresurserna i riksdagen stärkas?
Inform ationsfrågorna har under senare år blivit föremål för särskild
uppmärksam het inom riksdagen. Delvis är intresset betingat av de nya
medel att bevara och inhämta information som den moderna datatekni
ken erbjuder. Sedan 1969 undersöker en arbetsgrupp, riksdagens ADButredning, möjligheterna att u tn y ttja automatisk databehandling i riksdagsarbetet, i främsta rum m et för lagring och återvinning av inform ation,
både sådan som har tillkom m it inom och sådan som har tillkom m it utom
riksdagen. — Vidare har uppmärksam heten riktats på äm nesom råden, där
inform ationsförsörjningen för närvarande anses vara eftersatt. Man har
pekat på att riksdagen inte har lika god tillgång till — och inte heller lika
goda möjligheter att tillgodogöra sig — sakkunskap på de tekniska och
naturvetenskapliga fälten som på exempelvis de juridiska och ekonomiska
om rådena. På riksdagens hemställan har ett m otionspar som behandlar
detta spörsmål överlämnats till grundlagberedningen för övervägande (se
KU 1968:38). Slutligen har i skilda sammanhang uttalats önskemål om
åtgärder och ändringar som allmänt syftar till att underlätta tillgången till
sakupplysningar i riksdagsarbetet och att stärka resurserna på inform a
tionsom rådet.
Den nyligen genomförda utskottsreform en, som innebär att u tsk o tten
delas in efter fackom råden, torde ha förbättrat förutsättningarna för att
fördjupa sakbehandlingen av riksdagsärenden. Man kan räkna med att
utskottsledam öternas egen sakkunskap förstärks inom de skilda äm nes
om rådena. Kontakter utvecklas lättare än tidigare mellan u tsk o tt å ena
och myndigheter och experter inom skilda fack å den andra sidan.
Beredningen anser emellertid att tillgången till sakinform ation bör
förbättras ytterligare. Bl. a. synes partigrupperna för närvarande ha
otillräckliga ekonomiska och personella resurser att samla in, bearbeta
och bedöma inform ation; det ligger i sakens natur att problem et främst
har aktualitet för oppositionspartier. Beredningen vill också vitsorda att
kapaciteten inom riksdagen att söka och bedöma information är mindre
utvecklad i fråga om vissa ämnesområden än beträffande andra, traditio
nellt bättre bevakade.
Enligt beredningens mening har man tre vägar att gå när det gäller att
förbättra inform ationsförsörjningen i allm änhet. För det första kan man
överväga en ordning enligt vilken en minoritet inom u tsk o tt har befogen
het att få tillstånd viss utredning inom u tsk o ttet. För det andra kan man
ge partigrupperna ekonomiska resurser att bygga ut sin egen inform ationsapparat och att anlita utom stående mot ersättning i större utsträck
ning än nu. För det tredje är det tänkbart att upprätta ett centralt
utredningskansli inom riksdagen, lämpligen genom utbyggnad av riks
dagens upplysningstjänst.
De anvisade åtgärderna är inte sinsemellan utbytbara medel att nå
samma resultat. De kan mycket väl, på varierande sätt, kombineras med
varandra. Å andra sidan är det tydligt att varje åtgärd i någon utsträck
ning kan tillgodose behov som också de andra är ägnade att fylla.
2.4.4 Utskottsminoritets befogenhet att få tillstånd utredning inom
utskottet
Frågan om en minoritets rätt att påfordra viss utredning inom ett
u tsk o tt är knappast något praktiskt viktigt problem i den svenska
riksdagen. M inoritetens krav på sakupplysningar brukar nämligen beaktas
av m ajoriteten. Från principiell synpunkt får det emellertid anses bety
delsefullt att skapa garantier för att rimliga krav från minoriteten på
ytterligare belysning i sak av ett ärende tillgodoses.
Den främsta invändningen mot en obetingad m inoritetsbefogenhet är
att det kan bli svårt att värja sig mot risken för förhalning av ett ärende.
En obegränsad möjlighet för en minoritet att kalla enskilda personer till
utfrågningar inför u tsk o tt kan även eljest tänkas leda till störningar i
utsk o ttsarbetet.
Under sådana förhållanden ligger det nära till hands att hänvisa till
alternativet att vidga partiernas resurser att företa utredningar i egen regi.
Emellertid har utsk o tten för närvarande enligt 47 § RO en särskild
befogenhet att begära upplysningar och yttranden av statliga m yndighe
ter. Beredningen föreslår att bestämmelsen härom förs över till den nya
RO. Frånvaron av befogenhet för utskottsm inoriteter att u tn y ttja rätten
att höra statliga myndigheter i ett ärende kan svårligen kompenseras
genom höjda anslag till partigrupperna eller genom utbyggnad av upplysningstjänsten, i all synnerhet när fråga är om kompletterande uppgifter i
ett propositionsärende.
Vid en avvägning av de motstående synpunkter, sorn gör sig gällande,
har beredningen för sin del kom m it till slutsatsen att en befogenhet bör
tillerkännas en minoritet om minst en tredjedel av ledamöterna i ett
u tsk o tt att påkalla upplysningar och yttran den från statliga myndigheter
— med ett undantag, vartill beredningen strax återkom m er. En bestäm
melse härom återfinns i 4 kap. 10 § andra stycket RO. Till förekom m an
de av missbruk har bestämmelsen försetts med det tillägget att u tsk o ttet,
dvs. utskottsm ajoriteten, kan motsätta sig den begärda utredningen, om
denna medför dröjsmål med ärendets handläggning i riksdagen, under den
ytterligare förutsättningen att detta dröjsmål leder till avsevärt men,
t. ex. därigenom att ett brådskande och viktigt beslut försenas.
Den minoriteten tillkommande befogenheten är naturligtvis underkas
tad samma begränsningar som u tsk o ttets lagfästa rätt att påkalla yttra n
den från statlig m yndighet. Den avser sålunda inte yttran de från rege
ringen. Inte heller gäller den hörande av enskild tjänstem an. M inoritetens
initiativ kan alltså utmynna endast i en hemställan till myndigheten som
sådan att yttra sig. I likhet med majoriteten bör minoriteten äga påkalla
att yttra n det avges muntligen inför u tsk o ttet. Myndighet som lyder
under regeringen kan som eljest hänskjuta begäran till regeringens
avgörande, om den skulle finna det förenat med särskilda svårigheter att
efterkomma framställningen. Såtillvida är m inoritetens befogenhet mera
begränsad än den som tillkommer m ajoriteten, att minoriteten enligt
förslaget inte kan kräva yttran de annat än i ett redan anhängigt ärende i
u tsk o ttet. Härmed förstås ärende som har remitterats till u tsk o ttet och
ärende som utskottsm ajoriteten med begagnande av sin initiativrätt har
beslutat att föra fram till kam m aren.
Finner u tskottsm ajoriteten att en fram ställning från en minoritet om
yttrande inte skall vidarebefordras av u tsk o ttet till myndigheten därför
att obehörigt dröjsmål skulle bli följden, bör u tsk o ttet sedermera i
betänkandet i ärendet ange skälen för detta sitt ställningstagande.
Som beredningen har framhållit under 7 kap. 14 § R F bör riksdagen
principiellt vara jäm ställd med regeringen i fråga om rätten att i lagärende
inhämta yttrande från lagrådet. Lagrådet inbegrips bland de myndigheter
från vilka u tsk o tt enligt 4 kap. 10 § första stycket RO kan begära
y ttrande. Däremot omfattas inte lagrådet av m inoritetsbefogenheten
enligt andra stycket i samma paragraf. Lagrådets kompetens är nämligen
inte — som andra myndigheters — begränsad till visst ämnesområde utan
sträcker sig över hela lagstiftningsfältet. Med hänsyn härtill skulle en
befogenhet också för en minoritet att påkalla lagrådets bistånd — trots de
m odifikationer med vilka denna befogenhet skulle vara försedd — kunna
leda till en oacceptabel ansvällning av lagrådets verksamhet eller till
stockningar i lagstiftningsarbetet.
För att annan utredning än yttrande från statlig myndighet skall
komma tillstånd fordras enligt förslaget beslut av u tskottsm ajoriteten.
Beredningen förutsätter att u tsk o tten som hittills visar generositet med
att föranstalta om sakm aterial, som en minoritet önskar få tillfört
behandlingen. I övrigt bör den parlamentariska oppositionen tillgodoses
genom att partigruppernas resurser att själva inhämta upplysningar och få
tillstånd utredningar ökas.
Med det här ovan sagda har beredningen inte tagit ställning till
spörsm ålet huruvida utfrågning av utom stående i u tsk o tt skall kunna
göras offentligt. Se härom under 4 kap. 12 §.
2.4.5 Informationsfrågorna bör i övrigt utredas särskilt
Som nyss antyddes anser grundlagberedningen att också andra åtgärder
än införande av en m inoritetsbefogenhet i utskotten bör vidtas för att
förbättra tillgången till information i riksdagsarbetet. M inoritetsbefogenheten har ju begränsad räckvidd och betydelse. Den medför inte heller
direkt någon utbyggnad av riksdagens inform ationsapparat.
Beredningen har under 2.4.2 anlagt synpunkter på vilka behov av
sakuppgifter och utredningar som får anses vara relevanta för riksdagens
del och har under 2.4.3 pekat på de metoder att allmänt förbättra
tillgången på faktaunderlag för initiativ och beslut som enligt bered
ningens mening i första hand bör prövas. Det kan diskuteras hur skilda
åtgärder närmare skall avvägas mot varandra. Denna fråga är till betydan
de del av organisatorisk och praktisk art. De lösningar som övervägandena
kan mynna ut i behöver inte sätta spår i RO. Under sådana förhållanden
är det knappast en uppgift för grundlagberedningen att lägga fram
ytterligare förslag om riksdagens inform ationsförsörjning.
Utredningar inom riksdagen sysslar för närvarande med inform ations
frågor och därtill anknytande problem . ADB-utredningen har redan
näm nts. I dess uppdrag ingår att undersöka hur riksdagen med hjälp av
d atateknik och på annat sätt skall kunna tillförsäkra sig erforderlig
sakkunskap särskilt i tekniska och vetenskapliga spörsmål (se BaU
1969:37 och 1970:49). Riksdagens förvaltningsstyreise har i juni 1971
beslutat att tillsätta en arbetsgrupp som skall se över den inre organisatio
nen för riksdagens upplysningstjänst (se KU 1971:68). Bakgrunden är
yrkanden om personalförstärkning åt upplysningstjänsten. Av intresse är
också att riksdagen har låtit tillkalla en utredning rörande riksdagsbiblio
teket (BaU 1969:44) i vars uppdrag ingår att överväga bibliotekets
ställning inom riksdagsförvaltningen.
Mot den angivna bakgrunden anser grundlagberedningen det lämpligt
att riksdagen själv tillsätter en parlamentarisk utredning med uppgift att
göra en samlad bedömning av riksdagens informationsbehov och sätten
att tillgodose det.
Utredningen bör alltså först och främst överväga frågan om ökat anslag
till partigrupperna för införskaffande och bearbetning av sakuppgifter
samt spörsm ålet om utbyggnad av riksdagens upplysningstjänst. I anslut
ning härtill bör utredningen ägna särskild uppmärksam het åt behovet av
information i tekniska och naturvetenskapliga ämnen och i andra därmed
jämförliga discipliner. Utredningen bör vidare beakta de problem som
aktualiseras genom den nya inform ationsteknikens landvinningar. Det är
inte självklart att upplysningstjänsten eller den enhet, som i fram tiden
kommer att svara mot denna, organisatoriskt skall vara inordnad i
riksdagens förvaltningskontor. En betydelsefull roll i inform ationshänseende spelar litteraturförsörjningen genom riksdagsbiblioteket. Det finns
anledning för utredningen att pröva lämpligheten av en organisatorisk
sam ordning av ledningen för upplysnings- och utredningsenheten och för
riksdagsbiblioteket.
Utredningen bör tillsättas snarast. Dess utredningsarbete kan antas bli
ganska långvarigt och arbetet måste sannolikt delas upp i etapper.
Grundlagberedningen har ingen anledning att ta ställning till huruvida de
ovannämnda särskilda utredningarna skall uppgå i den nytillsatta
k om mittén eller på vilket sätt den erforderliga samordningen eljest skall
etableras.
Grundlagberedningen föreslår att de uppgifter som nu ankommer på
upplysningstjänsten och riksdagsbiblioteket markeras i RO (se 9 kap.
7 §), detta som ett uttryck för den vikt beredningen tillm äter partigrup
pernas, ledamöternas och de skilda riksdagsorganens tillgång till sakupp
lysningar för riksdagsarbetet. De organisatoriska bestämmelserna bör
hållas utan för RO.
2.4.6 Riksdagens utåtriktade information
Det har hittills endast varit tal om riksdagens behov av information
som underlag för dess avgöranden av ärenden. Av annan art är frågan om
information till allmänheten om riksdagen och riksdagsarbetet.
För ett levande folkstyre är det ett centralt intresse att medborgarna
fortlöpande får ta del av de beslut som folkrepresentationen fattar och
att de genom ökad insyn i parlam entsarbetet får förståelse för den
representativa demokratins funktionssätt.
För medborgarnas möjligheter att följa riksdagsarbetet spelar massme
diernas bevakning en avgörande roll. G rundlagberedningen har låtit göra
en undersökning av dagspressens nyhetsbevakning av riksdagsarbetet vissa
perioder under åren 1939, 1951, 1959 och 1969. Undersökningen, som
har letts av docent Stig Hadenius, Göteborgs universitet, redovisas i en
fristående bilaga, SOU 1972:17. Undersökningen tillåter inte några
långtgående slutsatser, eftersom den inte innefattar någon bedömning av
materialets kvalitet.
Det är emellertid beredningens uppfattning att pressens bevakning av
riksdagsarbetet för närvarande inte svarar mot de önskemål man kan
hysa. Åtgärder bör därför vidtas för att främja förbindelserna mellan
riksdagen och massmedierna. Det är beredningens upp fattning att riks
dagen även i andra hänseenden bör vara mera aktiv för att sprida
kännedom om det parlamentariska arbetet.
Riksdagen har ingalunda förbisett frågan om den u tåtrik tade inform a
tionen. Här kan hänvisas till redogörelsen i KU 1971:67. Talm anskonfe
rensen uppdrog i början av 1970 åt 1969 års organisationsutredning att
behandla spörsmålet. I skrivelse den 21 ok to b er 1970 till konferensen
fann emellertid utredningen att förslag i ämnet inte lämpligen borde
utarbetas då. Utredningen menade att det vore fördelaktigt om ett förslag
kunde grundas på någon tids erfarenhet av enkam m arsystem et. Enligt
utredningens åsikt borde riksdagen om något eller ett par år föranstalta
om en större undersökning av frågorna om den utåtriktade inform atio
nen. T alm anskonferensen godtog utredningens ståndpunkt.
Tiden torde nu vara mogen att närmare analysera behovet av u tåtrik
tad information om riksdagen och dess verksamhet och att undersöka
vilka åtgärder från riksdagens sida som bör vidtas för att förbättra denna
inform ation. G rundlagberedningen vill förorda att också denna uppgift
anförtros åt den av beredningen ovan föreslagna utredningen.
2.5 De särskilda stadgandena
1 kap. RIKSMÖTEN
FU sam m anförde i 1 kap. FRO bestämmelser om riksmöten och
kam m arsam m anträden. Beredningen har funnit det lämpligt att dela upp
motsvarande stoff på två kapitel, ett om riksmöten och ett om kam m ar
sam m anträden. Till kapitlet om riksmöten har förts — förutom regler om
lagtima och urtim a riksmöten — bestämmelser om det första sam m anträ
det under ett riksm öte och om riksm ötets öppnande. Där har också vissa
regler som avser riksdagsarbetet i allmänhet fått sin plats, nämligen de
som gäller ledningen av riksdagsarbetet, ledam ots ledighet från riksdags
arbetet och ersättares tjänstgöring.
1 - 4 §§
Lagtima och urtim a riksmöten
Enligt 3 kap. 1 § RF skall riksdagen sammanträda till riksm öte årligen.
Denna princip får sitt närmare innehåll genom förevarande paragrafer i
RO. Som framhålls under 3 kap. 1 § RF om krig och krigsfara
förekommer avsteg från eljest gällande ordning.
Riksm öte skall, enligt vad beredningen har utvecklat i 4.7 i den
allmänna m otiveringen, både under år då ordinarie val hålls och under
mellanliggande år inledas på hösten och pågå i regel till maj månads
utgång. För detta så att säga ordinarie riksm öte använder beredningen
term en ” lagtima riksm öte” . — När riksdagen samlas efter extra val, bör
därmed alltid inledas ett nytt riksm öte. Också detta benämns i förslaget
lagtima riksm öte. För lagtima riksm öte närmast efter extra val använder
beredningen i motiven — men inte i lagtexten — ordet ” vaderiksm öte” . —
Gemensamt för de berörda riksm ötena är att de skall komma tillstånd
obligatoriskt, utan att något initiativ från regering, riksdagsledamöter
eller annan behöver tas (låt vara att tidpunkten för riksm ötets början kan
behöva preciseras genom ett särskilt beslut). Riksdagen måste emellertid
kunna samlas till riksm öte vilken dag som helst på året, alltså även när
lagtima riksm öte inte pågår. Härför erfordras då ett särskilt initiativ.
Riksm öte som kommer tillstånd efter sådant initiativ kallar beredningen
” urtim a riksm öte” . — De här angivna benämningarna på riksmöten är
desamma som FU föreslog.
Ett riksm öte är i beredningens förslag beteckningen på en någorlunda
sammanhängande arbetsperiod för riksdagen. Riksdagsordningen räknar
inte med någon sessionsindelning av ett riksm öte. Detta hindrar inte att
avbrott kan göras i arbetet under ett riksm öte. Uppehåll aktualiseras
främst kring de större helgerna, ju l och påsk. I talm annens befogenhet att
kalla till kam m arsam m anträden (se 2 kap. 6 § RO) ligger också en rätt att
bestäm m a om avbrott i kam m ararbetet under pågående riksm öte. —
Någon särskild term för att beteckna annuiteten i riksdagens verksam het,
såsom ” riksdagsår” , begagnas inte i RO.
Riksmöten som betecknas som "lagtim a” kan, beroende på om ständig
heterna, få skilda yttre förlopp. Sålunda har man anledning att dröja vid
de olikheter som föreligger mellan ett riksm öte, som följer omedelbart på
riksdagsval, och annat lagtima riksm öte. Vid riksm öte efter val, vare sig
ordinarie eller extra, skall riksdagen utse talmän och förrätta val till
flertalet riksdagsorgan. Vid lagtima riksm öte, som inte inleder valperiod,
gäller valbestyren nästan enbart utskotten. En särskild följdm otionsrätt
är knuten till riksm öte närmast efter val, se 3 kap. 12 § 1.
Särskilt intresse torde det ha att granska gången av ett vaderiksm öte.
Samlas riksdagen till sådant riksm öte under augusti—ok to b er, dvs. under
eller närmast före den tid då det årliga, ” ordinarie” riksmötet eljest skall
börja, behöver inga egentliga komplikationer uppstå i fråga om form erna
för riksdagsarbetet. V aderiksm ötet kan inta det ordinarie riksm ötets plats
och få samma yttre förlopp och följa samma regler som ett riksm öte
närmast efter ordinarie val. Det skall alltså enligt förslaget avslutas 31.5
eller, om riksdagen beslutar förlängning, senast 15.6. — Vad som däremot
kräver speciell uppmärksam het är ett vaderiksm öte som inleds efter
o k to ber men före augusti.
Också ett vaderiksm öte av det senare slaget är givetvis ett ny tt lagtima
riksm öte. Pågår annat riksm öte, när vaderiksm ötet inleds, avslutas alltså
därmed det förra riksmötet (4 § första stycket sista meningen). Vaderiks
mötet skall öppnas, och val inom riksdagen skall förrättas i samma
utsträckning som annars vid det första riksmötet i en valperiod. V aderiks
mötet innebär med beredningens förslag såtillvida en fortsättning på
närmast föregående riksm öte som ärenden, vilka inte har avgjorts innan
den gamla valperioden löper ut, blir anhängiga vid vaderiksm ötet (5 kap.
10 §). Men i princip gäller också härvidlag detsamma för varje riksm öte,
som inleder valperiod. V aderiksm öte, som börjar i november eller senare,
avviker emellertid enligt förslaget från annat lagtima riksm öte därigenom
att de tidsfrister för riksm ötes avslutande och för framläggande av andra
propositioner än budgetpropositionen och kom pletteringspropositionen,
som annars gäller, inte är tillämpliga. V aderiksm ötet i fråga pågår så länge
det behövs, dock längst till dess nästa lagtima riksm öte skall börja. —
Någon särbestämmelse som gäller budgetpropositionens framläggande har
inte uppställts för vaderiksm ötets del. Inte heller garanterar RO att någon
allmän m otionsrätt står till buds vid ett vaderiksm öte; se dock för ett
speciellt fall 3 kap. 10 § första stycket andra meningen. Enligt GLB:s
förslag är — med viss m odifikation — tiden för avlämnande av b u dgetpro
positionen fixerad enbart till ett bestäm t datum . Detsamma kan i princip
sägas gälla den allmänna m otionstiden, vilken är knuten till nyssnämnda
tid p u n k t. Avsaknaden av särbestämmelser i de angivna hänseendena skall
ses mot bakgrunden av det tidigare berörda förhållandet att ej avgjorda
ärenden flyttas över från föregående riksm öte till vaderiksm ötet. Se
närmare under 3 kap. 2 och 10 §§. Den ovannämnda rätten enligt 3 kap.
12 § 1. att väcka motion med anledning av uppskjuten proposition m. m.
kan få särskild betydelse vid vaderiksm öte, varom nu är fråga. Uppskov
kan beslutas från vaderiksm öte som från varje annat riksmöte.
Urtima riksm öte kan givetvis inledas endast när lagtima riksm öte inte
pågår. Gången av ett urtim a riksm öte blir delvis en annan än den vid ett
lagtima. Några val behöver inte förrättas, inte ens till u tsk o tten (4 kap.
2 §). Någon öppningscerem oni skall inte förekom m a. Det urtim a riks
mötet pågår så länge riksdagen anser det erforderligt men skall avslutas
senast när nästa lagtima riksm öte skall börja (såvida inte regeringen redan
dessförinnan avbryter riksmötet i samband med extra val). Propositioner
kan väckas under urtim a riksm öte. Rörande rätten att väcka motioner
hänvisas till vad som sägs i motiveringen till 3 kap. 14 §. Ärenden som
har uppskjutits från ett föregående riksm öte tas inte upp till behandling
vid urtim a riksm öte utan särskilt beslut härom (5 kap. 10 och 11 §§).
Ärende kan uppskjutas från ett urtim a riksm öte.
Detaljm otivering
Tiden på året för ordinarie val har inte fixerats i förslaget till RF
(2 kap. 3 §). Dess direkta och indirekta betydelse för uppläggningen av det
årliga riksdagsarbetet är emellertid sådan att månaden för valet bör
bindas i RO. Enligt 1 § skall sålunda ordinarie val hållas i septem ber.
Dagen får anges i vallagen. Jäm för för gällande rätt 13 § RO. Paragrafen
erinrar också om bestämmelsen i RF om tidp u n k ten för extra val. Denna
bildar utgångspunkt för vaderiksm ötets inledande.
Såvitt angår 2 § hänvisas beträffande gällande rätt till 2 och 5 §§ RO
och i fråga om FU:s förslag till 1:1 och 2 FRO.
En sam m anställning av 2 kap. 5 § RF och 1 kap. 2 § första stycket RO
i beredningens förslag ger vid handen att en nyvald riksdags första
sammanträde markerar början på både en ny valperiod och ett ny tt
riksm öte. Den gamla riksdagen kan alltså tänkas sammanträda ända till
det ögonblick då den nya riksdagen inleder sitt första plenum. Också för
andra riksmöten än dem som bildar upptakten till en valperiod gäller att
de inleds i och med det första kam m arsam m anträdet.
Av 2 § andra stycket första meningen följer att riksdagen mellan
valåren måste samlas till riksm öte senast 31.10. Vid slutet av närmast
föregående lagtima riksm öte har riksdagen att med beaktande av arbets
läget bestämma vilken dag som höstens arbete skall inledas. Talm anskon
ferensen är den givna instansen för beredning av denna fråga. Dagen kan
inte ändras genom beslut vid ett m ellankom m ande urtim a riksm öte. —
Den angivna ordningen kan emellertid knappast praktiseras om extra val
äger rum på sommaren eller på hösten. Denna situation uppmärksam m as
i styckets andra mening. Bestämmelsen täcker två fall. Dels kan det
hända att vaderiksm ötet böljar före den dag som var fastställd som den
första för höstens ordinarie riksm öte. Inledes vaderiksm ötet efter u t
gången av juli, skall i så fall något ny tt lagtima riksm öte inte börja på
hösten utan vaderiksm ötet fortgå till våren. Dels kan det tänkas att
vaderiksm ötet inte har börjat, när det ordinarie riksmötet skulle inledas,
ehuru valet vid denna tid p u n k t har hållits eller tillkännagivande om valet
föreligger. I detta fall förskjuts början av höstens lagtima riksm öte till
den dag då riksdagen samlas till vaderiksm ötet. Inget hindrar att riksda
gen kommer samman till urtim a riksm öte under återstoden av valperio
den.
Någon formlig kallelse till lagtima riksm öte behövs inte. Av tilläggsbe
stämmelse 1.5.1 framgår att riksmötet inleds klockan 11. Om u n d errät
telse till ledamöterna från kam m arkansliet angående riksm ötets början, se
samma tilläggsbestämmelse. U nderrättelse, som där avses, är inte något
villkor för att riksdagen skall kunna sam m anträda, utan en ren serviceåt
gärd.
Reglerna i 3 § om urtim a riksm öte ansluter nära till vad som nu gäller
om extra session enligt 2 § RO (jäm för 51 § RF och 1 § RSt) och till vad
FU föreslog om urtim a riksm öte i 1:1 och 3 FRO. Det är inte något
villkor att riksdagsledamöter som begär urtim a riksm öte skall åberopa
samma skäl till stöd för sin fram ställan. Formlig kallelse måste utfärdas
till urtim a riksm öte. Endast i särpräglade situationer kan det komma i
fråga att kalla ledamöterna till riksm öte dagen efter kallelsens utfärd an
de. Underrättelse från kam m arkansliet enligt tilläggsbestämmelse 1.5.1
kan få särskild praktisk betydelse när urtim a riksm öte skall hållas. — Av
12 kap. 1 § RF framgår att regeringen eller talm annen vid krig och vid
krigsfara skall kalla till urtim a riksm öte, om riksdagen inte är samlad.
Talm annens befogenhet att kalla till urtim a riksm öte är inte begränsad
till fall, då visst antal ledamöter påfordrar det.
Se om riksm ötets avslutande 108 § i nuvarande RF samt 2, 5 och
35 §§ i nuvarande RO. FU:s bestämmelser i ämnet återfinns i 1:4 FRO.
Beredningen har ansett att de nuvarande bestämmelserna om när riksdagsarbetet vanliga år skall avslutas på våren bör bibehållas.
Bestämmelserna i 4 § andra stycket om avbrytande av riksm öte i
avvaktan på utgången av extra val överensstämmer i allt väsentligt med de
nuvarande (se SOU 1967:26 s. 185 f och 195 f). Befogenheten att
avbryta riksm öte föreligger endast när regeringen har förordnat om extra
val, inte när extra val skall hållas därför att riksdagen fyra gånger har
'förkastat talm annens förslag till ny statsminister (5 kap. 3 § RF). De skäl
som har förestavat regeringens rätt att i det förra fallet avbryta riksdagsarbetet har knappast giltighet i den senare situationen. Det skulle vidare
te sig föga konsekvent om en expeditionsm inistär — och det är alltid en
sådan man har att göra med när förslag till ny statsminister underställs
33 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
* *
riksdagen — kunde avbryta riksm ötet, detta med tanke på att en sådan
regering är betagen rätten att besluta om extra val (2 kap. 4 § andra
stycket RF).
Beslut av regeringen att avbryta riksm öte kan tillkännages för kam m a
ren muntligen genom minister eller genom skrivelse till riksdagen (se
3 kap. 6 § RO).
Att ett riksm öte avslutas (avbryts) innebär att kam m ararbetet upphör.
Vissa andra aktiviteter, t. ex. u tskottsarbete (4 kap. 11 §), kan fortgå.
Talm annen kan fullgöra sin skyldighet att expediera skrivelser över de
beslut, so.n riksdagen har fattat, även efter det att riksmötet har avslutats
eller avbrutits. Och protokoll från kam m arsam m anträde kan justeras
också efter riksm ötets slut (tilläggsbestämmelse 2.16.2).
5 och 6 §§
I rubricerade lagrum föreslår beredningen bestämmelser om riksm ötets
inledningsskede. Se för närvarande 20 och 32—34 §§ RO samt 1 och 3 §§
RSt. FU:s förslag är upptaget i 1:5—7 FRO.
5 § gäller i huvudsak det första sammanträdet med kam m aren vid ett
riksm öte. Som tidigare har nämnts inleds ett riksm öte i och med detta
sam m anträde. — Tilläggsbestämmelse 1.5.1 har kommenterats ovan under
1 - 4 §§.
Det är angeläget att riksdagen kan börja arbeta utan dröjsmål efter det
att riksmötet har inletts. För detta syfte behövs föreskrifter i två
hänseenden. Dels bör sörjas för kontroll i någon form av vilka personer
som rätteligen bildar riksdagen. Dels bör riksdagen snarast konstituera
sig, dvs. utse de personer och organ, vilkas medverkan erfordras för att
arbetet skall komma i gång. Vissa bestämmelser härom ges i 5 §.
Bevis om val av riksdagens ledamöter bör alltjämt utfärdas, likaså om
val av ersättare. Som sådant bevis bör kunna godtas behörigen underteck
nat utdrag ur protokoll eller annan handling från den förrättning, vid
vilken ledamot eller ersättare har blivit utsedd. Av dessa utdrag framgår
alltså av vilka personer riksdagen rätteligen består. Bevisen bör granskas
av något riksdagens organ. Som framgår av specialmotiveringen till 2 kap.
12 § RF föreslår beredningen att denna uppgift anförtros åt valprövnings
näm nden. På samma ställe berör beredningen frågan om innebörden av
bevisgranskningen och dennas samband med den uppgift att pröva
ledamöters och ersättares behörighet, som tillika åvilar valprövnings
näm nden.
Bestämmelser om utfärdande av bevis för riksdagsledamöter (och deras
ersättare), om översändande av bevisen till ledamöterna och till valpröv
ningsnäm nden, om granskning av bevisen och granskningens omfattning
samt om tid p u n k ten för granskningen får lämpligen sin plats i vallagen. I
RO föreslås endast föreskrifter om att berättelse över bevisgranskningen
skall föreläggas kam m aren. Valprövningsnämnden bör fullgöra gransk
ningen i sådan tid att berättelse över den kan föredras på riksm ötets
första sam m anträde; det sagda har sin främsta betydelse i fråga om det
första riksmötet efter val.
På grundval av godkända bevis bör därefter vid det första sam m anträ
det förrättas upprop av ledamöter och av tjänstgörande ersättare. U ppro
pet syftar dels till kontroll av ledamöternas (ersättarnas) närvaro, dels till
kontroll av deras identitet.
Skall val av talm än förrättas, bör valen äga rum vid det första
sam m anträdet, sedan upprop har verkställts. Talmansval aktualiseras i
allmänhet endast vid det första riksmötet i en valperiod, se 3 kap. 2 § RF
och 8 kap. 1 § RO. Att ålderspresidenten för ordet i kam m aren till dess
talmansvalen har fö rrättats framgår av 2 kap. 2 §.
Också valberedningen bör utses vid riksm ötes första sam m anträde.
Härom finns en bestämmelse i 7 kap. 2 §. Talmansvalen skall föregå val
av valberedningen. Lämpligen bör även val av kam m arsekreterare fö rrät
tas vid det inledande sam m anträdet. Inte heller de nu nämnda valen
aktualiseras vid varje riksm öte.
En särskild förklaring att ett riksm öte är öppnat behöver inte uppstäl
las som en förutsättning för att riksdagsarbetet skall kunna sättas i gång.
Beredningen anser emellertid att man bör föra tradition en vidare och till
inledningsskedet av ett lagtima riksm öte förlägga en sam m ankomst i
solenna form er, vid vilken riksmötet förklaras öppnat. En särskild
öppningssam m ankomst får ett ökat berättigande om regeringen vid
sammanträdet lämnar riksdagen en översikt i form av en regeringsförkla
ring rörande de arbetsuppgifter som väntar den under riksm ötet. Ett
sådant inslag ger öppningssam m anträdet ett nyhetsvärde utöver det som
k ny ter sig till det ceremoniella förloppet.
Öppningshögtidligheten, som regleras i 6 §, bör bättre än nu passas in i
det mönster som gäller i ett parlamentariskt statsskick. Cerem onin bör
sålunda förläggas till riksdagens plenisal. Det bör vidare ankomma på ett
riksdagens organ, lämpligen talm annen, att bestäm m a tid p u n k ten för
sam m ankomsten (se dock nedan) och att närmare utforma högtidlighe
ten. Sambandet mellan de främsta statsorganen bör komma till uttryck
genom att statschefen och regeringens ledamöter är närvarande. Stats
chefen bör, på hemställan av talm annen, förklara riksmötet öppnat. Har
statschefen eller den som i hans ställe tjänstgör som statschef förhinder,
åligger det talm annen att öppna riksm ötet. Regeringsförklaringen skall
föredras av statsministern eller hans ställföreträdare och inte av stats
chefen.
Ö ppningssam m ankomsten bör förläggas till så tidig tid p u n k t under
riksmötet som möjligt. De i kommentaren till 5 § omnämnda åtgärderna
och valen bör emellertid föregå öppnandet. I normala fall torde öppningscerem onin kunna äga rum på efterm iddagen den första dagen under
riksm ötet. En föreskrift härom har införts i tilläggsbestämmelserna.
Gäller öppningssam m anträdet det första riksmötet i en valperiod, blir det
i främsta rum m et en uppgift för den gamla riksdagens presidium att
u tstaka det ceremoniella förloppet och vidta behövliga förberedelser.
Avgörande ordet tillkommer dock den nyvalde talm annen.
Regeringsförklaringen är tänkt som underlag för den allm änpolitiska
deb att, som enligt vad beredningen har angivit i m otivavsnittet om
riksdagens arbetsplanering bör följa kort tid efter det att riksmötet har
öppnats. Det är med hänsyn härtill önskvärt att förklaringen får en viss
fyllighet. Lagtexten medger att en regering som har avgått efter nederlag
vid val men som kvarstår som expeditionsm inistär underlåter att avge
regeringsförklaring, se härom ovan under 2.3.7. Också en ren äm betsm annaregering kan finna en sådan förklaring opåkallad.
För närvarande överlämnar regeringen en s. k. riksdagsberättelse till
riksdagen vid dess öppnande. Berättelsen upptas numera i huvudsak av en
redogörelse för de statliga kom m ittéerna. En redogörelse för dessa bör
också fortsättningsvis komma riksdagen till del. Den behöver emellertid
inte överlämnas just vid riksm ötets öppnande; den bör lämpligen avse
kalenderår. En föreskrift om en sådan redogörelse föreslår beredningen i
tilläggsbestämmelse 3.6.2. I övrigt behöver RO inte innehålla någon
anvisning om en ” riksdagsberättelse” . Det kan anmärkas att det kan
finnas anledning för statsministern att i regeringsförklaringen göra en
allmänt hållen tillbakablick på den politik som har förts under det gångna
året.
7 §
Se beträffande gällande rätt 50 § RO och 67 § RSt och beträffande
FU:s förslag 1:8 FRO . Kraven på en omsorgsfull planering av riksdagsarb etet kan antagas efter hand bli stegrade. Det yttersta ansvaret för
riksdagsarbetets planläggning och bedrivande bör som hittills ligga hos
talm annen.
Ledningen av riksdagsarbetet är jäm te ledningen av kam m arsam m an
trädena (2 kap. 1 §) talm annens huvuduppgift. Beredningen har i m otive
ringen till 3 kap. 2 § RF tecknat en allmän bild av den ställning som
talm annen enligt beredningens förslag bör inta inom riksdagen. Nedan
sammanfattar beredningen de viktigaste av de uppgifter och funktioner
utöver de nyssnämnda som talm annen har enligt förslaget. En del av
dessa kan ses som utflöden av den centrala uppgiften att leda riksdags
arbetet.
Talm annen tjänstgör som statschef, när annan behörig person inte kan
inträda (4 kap. 6 § RF). Talm annen tar initiativ till och leder fö rh an d
lingarna vid regeringsbildning, avger förslag till riksdagen om ny stats
minister samt fullgör i övrigt vissa uppgifter vid regeringsskifte (5 kap.
2 - 5 §§ RF). Beslut om entledigande av statsministern och därmed av
hela regeringen sam t, när riksdagen har beslutat om m isstroendeförkla
ring, av annan minister enskilt fattas av talm annen (5 kap. 6, 7 och 9 §§
RF). — Talm annen är ordförande i riksdagens förvaltningsstyrelse (9 kap.
3 § RO). Han är också ordförande i krigsdelegationen (8 kap. 13 § RO).
Vidare är han självskriven ledamot av utrikesnäm nden (9 kap. 7 § RF)
och han har för visst fall en ledningsfunktion med anknytning till
nämnden (8 kap. 9 § RO). Talm annen har det främsta ansvaret för
riksdagens förbindelser med andra länders parlam ent, och det åligger
honom i detta och andra sammanhang att utåt representera riksdagen.
Det erinras om hans uppgift att fastställa ordningen för riksm ötets
högtidliga öppnande (1 kap. 6 § RO). Talm annen prövar frågor om
ledighet från uppdrag som riksdagsledamot och kallar ersättare till
tjänstgöring (1 kap. 8 och 9 §§ RO). Talm annen förhandsprövar ansökan
om att riksdagen skall häva ledam ots immunitet (3 kap. 17 § RO). Han
har vissa särskilda befogenheter när det gäller att tillsätta ledamöter och
suppleanter i riksdagsorgan (1 kap. 7 § tredje stycket, 7 kap. 2 och 12 §§
RO). Man kan, slutligen, notera att talm annen äger och i vissa fall skall
kalla till urtim a riksm öte (1 kap. 3 § RO och 12 kap. 1 § R F) samt att
han kan bestäm m a om annan sam m anträdesort än Stockholm (3 kap. 1 §
och 12 kap. 1 § RF).
För att återvända till frågan om riksdagsarbetets ledning anser bered
ningen att talm annen alltfort i viss omfattning bör dela ansvaret härför
med talm anskonferensen. Av särskild betydelse är den för kam m are och
u tsk o tt gemensamma arbetsplanering som kommer tillstånd med tal
m anskonferensen som centralorgan.
Beredningen föreslår i ett par avseenden ändrade regler om talm ans
konferensens sam m ansättning. Det är för det första önskvärt att varje
parti som är representerat i riksdagen därför att det har en väljarandel av
minst fyra procent får utse en företrädare i talm anskonferensen. Bered
ningen har funnit det lämpligt att man därvid tillämpar det förfarande
som anvisas för fyllnadsval i proportionellt sammansatta organ enligt
7 kap. 12 § första stycket; varje partigrupp anmäler sin representant till
talm annen, som förklarar honom för vald. Partirepresentanternas mandat
i konferensen bör ha samma längd som utskottsordförandenas, och de
bör alltså utses för samma tid som utskottsledam öter (se 4 kap. 2 §). —
För det andra anser beredningen, i likhet med 1969 års organisationsut
redning inom riksdagen, att vice ordföranden i riksdagens förvaltningsstyrelse bör bliva självskriven ledamot av talm anskonferensen som ett led
i en strävan att etablera en nära k o n ta k t mellan talm anskonferensen och
förvaltningsstyrelsen. Samma ändamål tjänar föreskriften i tilläggsbestäm
melserna att direktören för förvaltningskontoret skall få delta i konferen
sens överläggningar.
Det finns anledning att något dröja vid frågan vilka medel som står
talm annen och talm anskonferensen till buds vid planeringen av riksda
gens arbete. Talm annen har vissa formliga beslutsbefogenheter, som är
utslag av hans ledningsfunktion. Viktigast är kanske att han är den som
kallar kam m aren till sammanträde (2 kap. 6 §). Av betydelse är vidare
hans rätt att bestäm m a ordningen mellan ärendena på föredragningslistan
(tilläggsbestämmelse 2.7.1) och mellan förhandsanm älda talare (2 kap.
15 §). Man kan vidare notera att talm annen äger kalla riksdagen till
urtim a riksm öte (1 kap. 3 §) och att det ankommer på honom att besluta
om fristående debatt i kam m aren (2 kap. 10 §).
Emellertid äger inte talm anskonferensen på arbetsplaneringens område
fatta några rättsligt bindande beslut. Och till stor del ligger den formella
beslutanderätten i frågor som påverkar arbetsplaneringen utan för talm an
nens kom petens. De centrala arbetsledande organen har under sådana
omständigheter att — som hittills — främst verka genom att inhämta
upplysningar, ta initiativ, samråda och medverka till frivilliga överens
kommelser.
Ett par nya bestämmelser i RO understryker vikten av att talm annen i
särskilda avseenden är aktivt verksam för att förebygga snedbelastning
och oacceptabla påfrestningar i riksdagsarbetet: han skall enligt 2 kap.
13 § samråda med företrädare för partigrupperna om åtgärder som kan
främja koncentration i kam m arens överläggningar, och han skall enligt 3
kap. 5 § samråda med regeringen angående tidsplanen för propositioner
nas avlämnande.
I
vissa angelägenheter skall talm anskonferensen enligt särskilda före
skrifter höras obligatoriskt. Så är fallet i fråga om beslut om tid p u n k ten
för lagtima riksm ötets inledande under år då ordinarie val inte hålls
(tilläggsbestämmelse 1.2.1), i fråga om förlängning av det årliga riksmötet
till dag efter 31.5 (tilläggsbestämmelse 1.4.1), i fråga om fram ställning
från regeringen att få lämna proposition efter propositionsfristens utgång
(tilläggsbestämmelse 3.4.1) och i frågor om uppskov till annat riksm öte
med behandlingen av ärende och om upptagande av uppskjutet ärende till
behandling vid urtim a riksm öte (tilläggsbestämmelse 5.10.1, 5.11.1 och
5.12.1). — Av betydelse för talm anskonferensens aktionsm öjligheter är
dess i tilläggsbestämmelse 3.8.2 föreslagna befogenhet att väcka ärende
hos riksdagen i angelägenhet som gäller riksdagsarbetets bedrivande.
Ett par skilda uppgifter har anförtro tts åt talm anskonferensen. Enligt
2 kap. 5 § är det konferensens sak att överenskom m a om radio- och
TV-sändning från kam m aren, och enligt tilläggsbestämmelse 9.7.1 tar
konferensen viss befattning med utsk o tten s studieresor och stipendier till
enskilda ledamöters studieresor.
8 och 9 §§
Förslaget till lydelse av dessa paragrafer med tillhörande tilläggsbe
stämmelser har med endast redaktionella ändringar förts över från
beredningens betänkande om ersättare för riksdagsledam öterna, SOU
1970:17, vartill hänvisas. Jäm för också 3 kap. 8 § RF.
2 kap. KAMMARSAMMANTRÄDEN
De avgöranden som ankommer på riksdagen skall nästan undantagslöst
träffas vid sammanträde med kam m aren. Kammaren är den självklara
platsen också för andra form er av handläggning i riksdagen. Förevarande
kapitel norm erar inte uttömmande arbetet i kam m aren. I praktiskt taget
alla kapitel i RO finns föreskrifter som gäller kam m arsam m anträden. Av
särskild betydelse är givetvis bestämmelserna om beslutsordningen vid
ärendenas avgörande i 5 kapitlet. I 2 kap. har emellertid samlats regler för
kam m ararbetet med mera allmän innebörd, regler som skall iakttas vid all
handläggning i kam m aren eller i vart fall vid mer än en handläggnings-
form . Kapitlet innehåller sålunda bl. a. bestämmelser om ledningen av
kam m arsam m anträde, om offentlighet, om kallelse, handläggningsordning och avbrott och om yttran d erätten . Bestämmelserna om yttran d e
rätten innefattar — som har fram gått under rubriken till RO — inte
oväsentliga nyheter i förhållande till gällande rätt.
1 §
Se om gällande rätt 51 § RO och om FU:s förslag i 1:8 FRO.
Det är en självklar uppgift för talm annen att leda kam m arens sam m an
träden. Denna huvuduppgift slås allmänt fast i 1 §. Den preciseras till
innehållet i andra bestämmelser i detta och andra kapitel i RO.
Enligt 3 kap. 8 § RF skall talm annens mandat som riksdagsledamot
utövas inte av honom själv utan av ersättare. Härav följer bl. a. att
talm annen inte får delta i omröstningar eller val i kam m aren. Någon
bestämmelse som uttryckligen förbjuder honom att göra det har bered
ningen inte ansett erforderlig.
Inom KU har (1968:20 s. 20) väckts tanken att rätt skulle tillerkännas
talm annen att yttra sig i kam m aren, oavsett om han har rösträtt där eller
inte. Det var enligt u tsk o ttet inte alldeles odiskutabelt att talm annen
skulle vara förhindrad att över huvud ta till orda i sakfrågor.
G rundlagberedningen anser det angeläget att man kan bygga upp en
stark tillit till talm annens oväld i alla läger inom riksdagen. Bäst förenligt
med denna strävan är enligt beredningens mening att talm annen som
hittills är rättsligt förhindrad att ta till orda i sakfrågor. Han bör sålunda
inte få yttra sig i själva saken vare sig i ärenden, inför val inom riksdagen,
vid besvarandet av interpellationer eller frågor eller i fristående debatter.
Att talm annen före kam m arbehandlingen har tagit befattning i sak med
ett ärende, såsom fallet är i fråga om förslag till ny statsminister och kan
vara i fråga om ärende om riksdagsförvaltningen, bör inte föranleda
undantag.
Riksdagsordningen bör däremot medge talm annen att ställa förslag och
yttra sig i flertalet procedurangelägenheter. Han bör givetvis kunna
föreslå t. ex. att sammanträde skall avslutas eller ajourneras, att det skall
hållas inom stängda dörrar eller att ärende skall remitteras till visst
u tsk o tt. Men han bör också vara oförhindrad att motivera förslag som
han sålunda har fram ställt eller beslut som han har fattat som ledare av
kam m arsam m anträdena (jäm för 9 §). Talm annen bör vidare som riksda
gens främ ste företrädare och som ledare för riksdagsarbetet kunna göra
uttalanden av skilda slag i kam m aren utan samband med viss p u n k t på
föredragningslistan: redogöra för tidsplaneringen i riksdagsarbetet, inlägga
gensaga mot uppenbart missvisande och för riksdagens ledamöter krän
kande publicitet m. m.
Den antydda avgränsningen av talm annens yttra n de rätt ansluter nära
till vad som nu gäller. Den är naturlig i betraktande av talm annens
uppgifter och det förhållandet att hans ledam otsbefattning skall utövas
av ersättare. Beredningens ståndpunkt har kom m it till uttryck i 1 §
genom föreskriften att talm annen inte får yttra sig i sakfrågan vid
överläggning i kam m aren i ämne som är upptaget på föredragningslistan.
Talm annens rätt att ställa förslag och göra uttalanden i procedurfrågor
och att i övrigt yttra sig vid sidan om sakfrågorna framgår dels
m otsättningsvis av den nyss återgivna föreskriften, dels av hans befogen
heter att leda riksdagsarbetet och kam m arsam m anträdena.
2 §
Se nu 33 § 2 och 4 m om . RO. Jäm för 1:8 FRO.
Presiderar vice talman i kam m aren, äger han inte yttra sig i vidare mån
än talm annen. Han är däremot oförhindrad att delta i om röstning och i
val; ersättare intar inte hans plats i kam m aren därför att han fullgör
talm anssysslorna (SOU 1970:17 s. 47). Inget hindrar att vice talman är
närvarande i kam m aren och där deltar i överläggning och beslut, medan
kam m aren leds av annan vice talman som kommer efter i rangordningen
(se KU 1970:48 s. 8); det kan anmärkas att motsvarande möjlighet inte
står talm annen till buds.
Å lderspresidenten bör leda kam m arsam m anträde såväl intill dess tal
mannen och vice talm ännen har valts som för det mindre sannolika fallet
att vid något tillfälle efter talmansvalen ingen av vice talm ännen är
tillstädes för att ersätta talm annen.
3 §
Paragrafen följer gällande rätt (5 § RSt) och FU:s förslag ( 1 :1 1 FRO ).
Det är onödigt att i författning ange den ordning mellan valkretsarna som
skall vara bestämmande för placeringen.
4 §
Se för gällande rätts del 51 och 56 §§ RO samt 2 och 6 §§ RSt.
Jäm för 1:12 FRO.
Principen att kam m arens förhandlingar skall vara offentliga är funda
mental i ett demokratiskt statsskick. Den slås fast i 4 § första stycket.
Möjligheten att göra undantag bör enligt beredningens mening uttryck li
gen begränsas till fall då det påkallas av hänsyn till rikets säkerhet eller
eljest till dess förhållande till främmande stat eller mellanfolklig organisa
tion. Beredningen vill erinra om att kam m arsam m anträden inom stängda
dörrar förekom under andra världskriget men inte har hållits sedan dess.
Beslut om att ett sammanträde skall vara slutet bör som nu kunna
fattas dels av kam m aren, dels av regeringen, när denna avser att lämna
muntligt meddelande till riksdagen genom minister vid sammanträdet (se
3 kap. 6 §). Givetvis kan förordnande om stängda dörrar avse del av ett
sam m anträde.
Beredningen förordar uttryckliga bestämmelser i RO om den tystnads
plikt som bör åligga personer som har övervarit kam m arsam m anträde
inom lyckta dörrar (jäm för äm betsansvarskom mittén i SOU 1972:1 s.
139 f och 141 f). — Syftet med ett beslut att hålla sammanträde inom
stängda dörrar skulle förfelas om de närvarande fritt ägde meddela
utom stående vad som har förekom m it vid sam m anträdet. U tgångspunk
ten bör därför vara att tystnad skall iakttas. Det vore emellertid olämpligt
om tystnadsplikten obetingat knöts till ett i förväg givet förordnande om
sammanträde inom lyckta dörrar. Den skulle därigenom kunna komma
att om fatta uppgifter och yttra n den vilkas hemlighållande inte påfordras
av syftet med förordnandet. Denna konsekvens undgår man om riksdagen
kan i efterhand förklara att viss del av vad som har förekom m it under det
hemliga sammanträdet — eller rentav förhandlingen i sin helhet — inte
skall vara underkastad tystnadsplikt. Denna befogenhet att upphäva
tystnadsplikten gäller i lika mån vare sig det är regeringen eller riksdagen
som har beslutat om stängda dörrar.
Skyldigheten att iaktta tystnad träffar inte sådana meddelanden som
kan anses behöriga. Beredningen har därvid främst haft i åtanke under
rättelser till riksdagsledamöter som inte var närvarande vid det hemliga
sam m anträdet. I gengäld gäller tystnadsplikten också för ledamot (och
tjänsteman i riksdagen) som i andra hand har fått del av uppgifter,
lämnade vid ett slutet sam m anträde.
Överträdelse av tystnadsplikten ådrager straffansvar enligt b ro tts
balken. Häri medför äm betsansvarskom m itténs förslag inte någon änd
ring. Har riksdagsledamot åsidosatt tystnadsplikten under själva utöv
ningen av sitt ledam otskap, t. ex. under anförande i kam m aren vid ett
senare, offentligt sam m anträde, krävs enligt 3 kap. 7 § förslaget till RF
riksdagens tillstånd för åtal. Bryter ledamoten mot tystnadsplikten i
annat sammanhang, t. ex. genom att privat anförtro någon en hemlig
uppgift, behövs däremot inte sådant tillstånd för att åtal skall få väckas
(se specialmotiveringen till 3 kap. 6 och 7 §§ RF).
Ett särskilt spörsmål är i vad mån tystnadsplikten skall om fatta också
meddelande för offentliggörande i tryckt skrift eller i radio och TV.
Frågan om den framtida avvägningen mellan behovet av sekretess i det
offentliga livet och intresset av skydd för massmediernas inform ations
källor är föremål för utredning av 1969 års offentlighets- och sekretesslagstiftningskom m itté i samarbete med den år 1970 tillsatta utredningen
om enhetlig reglering i grundlag av yttran d efrih eten i massmedier.
Beredningen har emellertid för sin del ansett att skyldigheten att iaktta
tystnad om vad som har yttra ts vid ett slutet kam m arsam m anträde bör
gälla också meddelanden till nyhetsorganen; tystnadsplikten kan med
förslaget antas komma att om fatta endast sådant som av viktiga utrikeseller försvarspolitiska skäl bör hållas hemligt. Genom att tystnadsplikten
föreskrivs i RO kommer enligt nu gällande bestämmelser i tryck frih ets
förordningen och radioansvarighetslagen ansvar för överträdelse att
kunna utkrävas också för meddelande i publiceringssyfte (oavsett om
överträdelsen innebär brott mot rikets säkerhet eller ej).
Bestämmelserna i sekretesslagen om när kam m arens protokoll skall
hållas hemliga får anpassas till regleringen i denna paragraf. Avgörande
bör vara om protokoll innehåller sådant sorn omfattas av tystnadsplikt
enligt paragrafen. Beredningen föreslår inte någon särskild bestämmelse
om att hem ligt protokoll skall justeras inom stängda dörrar. Härom kan
riksdagen besluta med stöd av 4 § första stycket. Underlåter riksdagen
det, får anses att tystnadsplikten beträffande vad som är upptaget i
protokollet därmed har hävts och protokollet blivit offentligt.
5§
Lagrummet ansluter nära till vad som nu finns föreskrivet i 2 § andra
stycket RSt, jäm för KU 1964:38.
Principen att förhandlingarna i kam m aren skall vara offentliga når sitt
syfte endast genom medverkan och förmedling av massmedierna. U t
gångspunkten för talm anskonferensens prövning bör därför vara att
hinder inte skall läggas för sändningar i radio och TV. Liksom hittills kan
talm anskonferensen lämna medgivande tills vidare till alla upptagningar
eller till vissa slags upptagningar.
6 §
Se 51 § RO och 4 § RSt beträffande gällande rätt. FU:s förslag är
upptaget i 1:9 FRO.
Enligt vad som tidigare har sagts behövs inte någon formlig kallelse till
det första sammanträdet under ett lagtima riksm öte. Om kallelse till
urtim a riksm öte och därmed till det första sammanträdet under sådant
riksm öte finns en bestämmelse i 1 kap. 3 § tredje stycket. Någon
uttrycklig föreskrift om kallelse till sammanträdet för riksm ötets ö ppnan
de är inte erforderlig (jäm för tilläggsbestämmelse 1.6.1). Kallelse till
andra sammanträden med kam m aren än som nu har berörts bör liksom
för närvarande utfärdas av talm annen. Till förekommande av överrum p
ling bör RO ange en m inimitid före ett sammanträde för utfärdande av
kallelse. Den nuvarande anknytningen till ett bestäm t klockslag, klockan
18 dagen före sam m anträdet, är ägnad att skapa klarhet för ledamöterna
och bör enligt beredningens mening bibehållas. Den kompletterande
föreskriften om kallelse minst fjorton timmar i förväg syftar till att
hindra att kallelse till ett sammanträde med början på efternatten - om
ett sådant mot förm odan skulle bli aktuellt — utfärdas först sent på
efterm iddagen närmast föregående dag.
I
speciella situationer kan det hända att kam m aren skulle behöva
sammanträda med kortare varsel än som nyss har angetts. Om det får
framgå av RO att en möjlighet att underskrida fristen för kallelse till
plenum får u tn y ttjas endast i undantagsfall, läggs vidare prövningen härav
i talm annens hand och krävs slutligen godkännande vid det utlysta
sammanträdet av en majoritet av riksdagens alla ledamöter för att
sammanträdet skall få hållas, torde man inte behöva befara att möjlighe
ten används i oträngt mål.
Lagtexten hindrar inte att två sammanträden hålls under en och
samma dag. Att så sker är emellertid mindre väl förenligt med syftet med
reglerna om bordläggning. Genom bordläggningen skall nämligen lämnas
rådrum att överväga och även inform ellt överlägga om framlagda förslag.
— ” Kvällsplenum” som fortsättning på förm iddagens plenum är inte
något fristående sammanträde till vilket särskild kallelse skall utfärdas;
angående underrättelse om att sammanträde avses fortsätta på kvällen, se
tilläggsbestämmelserna. — Det torde framgå av vad beredningen har
an fört under rubriken till RO att kvällsplena så långt sig göra låter bör
undvikas.
Kallelse bör utfärdas i viss bestäm d form — genom anslag i riksdags
huset — för att anses ha utgått i tid. Något undantag härvidlag — eller
beträffande fristen för kallelse — bör inte få göras därför att fråga är om
kallelse till sammanträde inom stängda dörrar.
7 och 8 §§
Se för gällande rätt 51 § RO samt 37—39 §§ RSt. Jfr FU:s förslag i
1:10, 13 och 14 FRO.
Till varje kam m arsam m anträde skall till ledamöternas ledning u p p rät
tas en föredragningslista. 7 § kräver inte att all handläggning som
förekommer vid sammanträdet skall ha tagits upp på listan. Paragrafen
avser bara ärenden, som har bordlagts vid ett föregående sam m anträde,
och val som skall förrättas vid sammanträdet i fråga. I tilläggsbestämmel
serna erinras om andra fall då anteckning enligt särskild föreskrift skall
göras på föredragningslistan. Av denna skall sålunda framgå bl. a. att svar
kommer att lämnas vid sammanträdet på interpellation eller fråga och att
en fristående debatt skall äga rum. — Vid ett sammanträde kan därjäm te
förekomma handläggning, av i allmänhet formell art, som inte behöver
finnas antecknad på föredragningslistan.
Talm annen bör, på ett par undantag när, ha frihet att bestäm m a i
vilken ordning ärendena (härm ed jäm ställs val) skall föras upp på
föredragningslistan (se SOU 1967:26 s. 134). Om han så vill, bör han
emellertid i det väsentliga kunna falla tillbaka på en författningsbestäm d
ordning, se tilläggsbestämmelse 2.7.1. Talm annens befogenhet att be
stämma ordningen på föredragningslistan är ett icke oviktigt medel att,
när tiden är knapp, länka huvudinsatserna i kam m ararbetet till de
viktigare ärendena.
Självfallet får kam m aren vid ett sammanträde inte handlägga ärende,
som inte vid sam m anträdets början finns upptaget på föredragningslistan
(b o rtsett från viss formell handläggning, se ovan). Ledamöterna bör
vidare kunna förlita sig på den en gång tillkännagivna föredragningsordningen. Ordningen mellan de ärenden (val; om andra punkter på föredrag
ningslistan, se nedan) som har förts upp på listan får därför inte kastas
om , sedan sammanträdet väl har inletts, vare sig genom beslut av
talm annen eller av kam m aren. Talm annen skall med andra ord alltid
föredraga ärendena i den ordning de har tagits upp på föredragningslistan.
En naturlig utgångspunkt är att ett sammanträde pågår till dess
samtliga ärenden på föredragningslistan har handlagts. Liksom hittills
kommer emellertid uppskov ofta att bli nödvändigt. Ett betydelsefullt
fall är det då man vill avvakta att en ersättare hinner inställa sig till en
viktig votering. En konsekvens av att ordningen mellan ärendena på
föredragningslistan inte får rubbas är emellertid att ett uppskov måste
avse alla återstående ärenden på föredragningslistan.
Någon bestämmelse som uttryckligen tar sikte på den generella
möjligheten att uppskjuta ärende till följande plenum torde inte erford
ras. Enligt 8 § är det kam m arens uppgift att - på förslag av talm annen
eller ledamot - besluta om att kam m arsam m anträde skall avslutas. Med
denna bestäm melse, sammanställd med föreskriften att ärendena skall
föredragas i den ordning de har tagits upp på föredragningslistan, är det
sagt att uppskov kan beslutas, men bara på så sätt att kam m aren ” sätter
streck” på föredragningslistan efter ett visst ärende. Den föreslagna
ordningen överensstämmer med den som nu tillämpas i riksdagen. Den
innebär givetvis inte att sådant uppskov med slutligt ställningstagande,
som grundas på särskilda bestämmelser (se t. ex. 5 kap. 2 § och 7 kap.
3 §), lägger hinder i vägen för handläggning av återstående ärenden på
föredragningslistan vid pågående sam m anträde. — Ärende som ej har
m edhunnits vid ett sammanträde bör placeras främst på föredragnings
listan till nästa sam m anträde; avsteg härifrån kan emellertid ibland vara
m otiverat.
Förbudet att under förhandlingens gång ändra ordningen på föredrag
ningslistan gäller enligt 7 § endast ärenden och val. Hinder föreligger
således inte att exempelvis låta ett aviserat svar på en fråga eller en
interpellation utgå från listan och att fortsätta med de punkter som följer
därefter. Om möjligt bör det dock förebyggas att uppskov m. m. varom
nu är fråga leder till att ärenden på ett för ledamöterna överraskande sätt
kommer att behandlas vid en tidigare tim m e än beräknat.
9 §
Bestämmelsen om propositionsvägran ger åt talm annen en viktig
befogenhet som han har att utnyttja för att i riksdagshandläggningen
bevara troheten mot de konstitutionella reglerna. Den nuvarande bestäm
melsen i 61 § (jäm för 51 §) RO hade en nära motsvarighet hos FU i 1:14
FRO, och FU:s stadgande har med endast ett par avvikelser förts till 9 §.
Sålunda föreslår beredningen för sin del att talm annen skall vara skyldig
att vägra att ställa proposition inte blott på yrkande som strider mot
regeringsformen eller mot riksdagsordningen utan även på yrkande som
strider mot annan grundlag än regeringsformen.
10 §
Se om gällande rätt 52 § första stycker RO och beträffande FU:s
förslag 1:15 FRO. Jäm för 3 kap. 4 § i beredningens förslag till RF.
Principen om fri yttra n d erätt i kam m aren för ledamöter och ministrar
är av grundläggande betydelse för riksdagsarbetet och har kom m it till
uttryck i 10 § första stycket. Principen måste emellertid genom brytas på
flera punkter. Inskränkningar — andra än sådana som enligt allmän lag
gäller i yttrandefriheten — bör få meddelas endast i RO.
Beredningen sammanfattar nedan i systematisk uppställning, huvud
sakligen genom hänvisningar till författningsrum , vilka inskränkningar
som med beredningens förslag kommer att gälla i rätten att ta till orda i
kam m aren.
1 överläggning får över huvud taget inte förekom m a
1.1 Rätten att yttra sig gäller endast fråga som författningsenligt är
eller kan komma under handläggning vid det sammanträde det gäller.
Enligt 2 kap. 10 § tredje stycket kan talm annen besluta att en fristående
debatt skall äga rum vid ett sammanträder En sådan debatt kan, allt efter
vad talm annen bestäm m er, få spänna över hela det politiska fältet
(allm änpolitisk d eb att, se ovan i avsnittet om riksdagens arbetsplanering,
under rubriken till RO) eller begränsas till visst eller vissa äm nen. I andra
fall föreligger inte rätt att yttra sig vid sidan om eljest förekommande
handläggning.
1.2 Beslut huruvida interpellation får fram ställas skall fattas utan
föregående överläggning. 6 kap. 1 § RO.
1.3 Meddelande från minister om skälet till att svar på interpellation
uteblir eller anstår får ej följas av överläggning. 6 kap. 1 § RO.
1.4 Beslut om att sammanträde skall avslutas eller uppehåll göras i
sammanträdet fattas utan föregående överläggning. 2 kap. 8 § RO.
1.5 Beslut enligt 14 § i detta kapitel om begränsning av yttran d erätten
vid debatt i viss fråga fattas utan föregående överläggning.
Beredningen vill anmärka att enligt dess förslag något hinder aldrig
föreligger mot överläggning i samband med beslut om bordläggning av
u tskottsbetänkande eller av ärende om m isstroendeförklaring.
2 Vissa personer eller kategorier av personer får inte delta i överlägg
ningen
2.1 Andra än riksdagsledamöter (varmed jäm ställs tjänstgörande ersät
tare) och ministrar är uteslutna från att delta i kam m arens förhandlingar.
2 kap. 10 § första stycket RO. Statschefen (den som tjänstgör i hans
ställe) äger dock i två särskilda fall ta till orda i kam m aren, nämligen dels
enligt 1 kap. 6 § RO vid riksm ötets öppnande, dels enligt 2 kap. 10 §
andra stycket RO vid avgivande av äm betsförklaring. Om statschefens
äm betsförklaring hänvisas till vad som sägs under rubriken till 4 kap. RF.
2.2 Den som utövar talm ansbefattningen får inte yttra sig i sakfrågor.
2 kap. 1 och 2 §§ RO.
2.3 Den som är jävig får inte delta i m eningsutbyte i ärende som jävet
gäller. 2 kap. 11 § RO (undantag för minister i ärende angående hans
tjänsteutövning).
2.4 I överläggning angående fråga till minister får ingen annan delta än
den ledamot som har fram ställt frågan och den minister som lämnar
svaret. 6 kap. 2 § RO.
2.5 Talm annen kan för pågående överläggning ta ord et från den som
har brutit mot 2 kap. 12 § första stycket RO och inte rättat sig efter
talm annens erinran. 2 kap. 12 § andra stycket RO.
3 Vissa begränsningar gäller i fråga om innehållet i vad som får yttras
3.1
Enligt 90 § i nuvarande RF får frågor om till- och avsättande av
ämbets- och tjänstem än, beslut av regering och förvaltningsm yndigheter,
dom stolsavgöranden, enskilda medborgares och korporationers förhållan
den samt verkställigheten av någon lag, författning eller inrättning inte
komma under riksdagens överläggning (och prövning) i annat fall än som
uttryckligen anges i grundlag. G rundlagberedningen upptar i sitt förslag
inte någon bestämmelse som direkt förbjuder överläggning i de angivna
hänseendena. Detta bety d er emellertid inte att yttra n d erätten härvidlag
kommer att bli fri.
Ovan under punkt 1.1 konstaterade beredningen att yttran den i
kam m aren måste anknyta till handläggning som äger rum där. En annan
sida härav är att riksdagens statsrättsliga uppgifter anger ramar för
innehållet i de yttranden som förekom m er.
I
ärenden som väcks genom proposition, motion eller förslag från
något riksdagens organ påkallas ett beslut av riksdagen. Beslutet måste
falla inom riksdagens kom petensom råde. När ett sådant ärende d eb atte
ras, bör i debatten inte få föras in något som är för ärendets avgörande
utan betydelse. Av särskilt intresse i detta sammanhang är stadgandet i
10 kap. 13 § förslaget till RF. Enligt detta får riksdagen inte ikläda sig
rättstilläm parens roll genom att ompröva beslut som regeringen, domstol
eller annan myndighet har fattat. Inte heller får riksdagen eljest, på annat
sätt än genom lag eller utgiftsanslag, besluta om angelägenhet som det
enligt gällande författning ankommer på sådan myndighet att pröva
Gämför 10 kap. 5 § första stycket sista meningen RF). De frågor om
myndigheternas handlande i konkreta fall, som på så sätt är uteslutna
från beslutskom petensen, får inte heller bli föremål för något självstän
digt bedöm ande under kam m arförhandlingarna i ett rätteligen väckt
” beslutsärende” .
Det sagda är emellertid inte så att förstå att domstolars dom ar eller
andra myndigheters åtgärder inte skulle kunna — liksom hittills —
åberopas som utgångspunkt eller exempel vid diskussion om t. ex.
behovet av lagändring. Vad som är ovidkommande är omdömen om
lämpligheten och rättsenligheten i myndigheternas agerande mot bak
grunden av omständigheterna i varje enskilt fall.
Principen om riksdagens befogenheter såsom normerande för vad som
får y ttras vid skilda tillfällen i kam m aren leder till en vidsträcktare
yttran d erätt i debatter vid svar på interpellationer och frågor. Som
framgår av 1 1 kap. 5 § RF och närmare utvecklas i motiven till detta
lagrum föreslår beredningen att spörsmål till minister skall kunna avse
också hans befattning med konkreta regeringsärenden, även om dessa rör
enskild person eller sammanslutning. Detta medför givetvis att avgöran
det i ett dylikt ärende också får ventileras vid spörsm ålsdebatten i
kam m aren. Av spörsm ålsinstitutens karaktär av medel för politisk k o n
troll av regeringen från riksdagens sida följer att andra myndigheters
handläggning av särskilda fall får granskas och beröras under interpellations- eller frågedebatt i den mån det behövs för att belysa en påtalad
åtgärd eller underlåtenhet från regeringens eller enskild ministers sida,
m en endast så långt. Med tanke på den självständiga ställning i förhållan
de till regeringsm akten som förvaltningsmyndigheterna enligt förslaget
skall inta också fortsättningsvis torde det inte ofta finnas anledning att
närmare uppehålla sig vid myndigheternas agerande. Avgöranden av
domstolar och förvaltningsmyndigheter kan naturligtvis också inom
ramen för spörsm ålsinstituten anföras till stöd för krav på ändring i en
allmän reglering. — Vad nu har sagts om möjligheterna att i kam m aren
beröra regeringens och myndigheternas enskilda avgöranden gäller också
för debatter om konstitution su tsk o ttets granskningsbetänkande och i
ärende om m isstroendeförklaring. Liknande synpunkter får anläggas på
frågan i vad mån riksdagen vid granskningen av om budsm ännens verksam
hetsberättelse kan överlägga om de åtgärder av äm bets- och tjänstemän
som har varit under om budsm ännens prövning; utgångspunkten är att
riksdagen endast har att befatta sig med om budsm ännens ställnings
taganden.
De s. k. fristående debatterna kan synas inta en särställning. Rimligen
måste de emellertid röra sig inom de områden som annars kan komma
under överläggning i kam m aren, låt vara att debatten är frikopplad från
behandlingen av bestäm da ärenden och annan särskild handläggning.
Beredningen vill hävda att ställningstaganden av regeringen, som faller
under ämnet för debatten, kan avhandlas fritt, liksom under spörsmålsdebatterna. När det gäller domstolars och andra myndigheters beslut och
åtgärder får diskussionen röra sig inom samma gränser som vid de
nyssnämnda debatterna, m en inte gå därutöver.
Det resonemang som beredningen nu har fört angående möjligheterna
att under kam maröverläggningarna avhandla myndigheternas tillämpningsbeslut och verkställighetsåtgärder äger i det väsentliga sin giltighet
också beträffande rätten att beröra enskilda personers och sam m anslut
ningars förhållanden. En parlamentarisk aktion via en interpellation eller
en fråga kan t. ex. visserligen beröra någon enskild. Men det måste
fasthållas att diskussionens inriktning gäller regeringens åtgärder eller
u nderlåtenhet. Enskildas handlande får inte bli föremål för direkt kritik
eller direkta om döm en. Någon enstaka gång kan handläggningen i
riksdagen och därtill knutna anföranden mera omedelbart gälla enskildas
förhållanden. Så kan vara fallet om anslag har yrkats till enskild person
eller sammanslutning. Vid val inom riksdagen bör kunna överläggas om
kandidaternas personliga kvalifikationer. Bestämmelsen i 12 § bör under
alla förhållanden bilda ett skydd mot att enskilda blir föremål för
kränkande uppmärksam het som följd av kam m ardiskussionerna.
Det blir en uppgift för talm annen att vaka över att talarna i kam m aren
underlåter att avge ovidkommande omdömen om myndigheters och
domstolars handläggning och att utsätta de enskilda för onödig uppm ärk
sam het, liksom talm annen i övrigt har att se till att talarna håller sig till
saken. I 12 § har talm annen fått ett uttryckligt stöd för ingripanden mot
den som inte begränsar sitt anförande till det ämne som behandlas.
3.2 För riksdagsledam öters och m inistrars yttran d efrih et i kam m aren
gäller som för andra de gränser som stadgas i allmän lag, t. ex. i
bestämmelserna i brottsbalken om ärekränkning, samhällsfarlig ryktes
spridning och beljugande av m yndighet. Jäm för 2 kap. 12 § RO.
Beredningen erinrar om att det för talan vid domstol mot riksdagsleda
mot för hans yttra n den i kam m aren fordras särskilt tillstånd av riksdagen
enligt 3 kap. 7 § RF.
3.3 Yttrande får inte vara kränkande för annan eller eljest strida mot
god ordning. 2 kap. 12 § RO.
4 Kvantitativa inskränkningar kan förekomma
4.1 Riksdagen kan i fråga om överläggningar i allmänhet inom vissa
gränser inskränka antalet anföranden från samme talare och tiden för
varje anförande. Se 14 § i detta kapitel med tilläggsbestämmelser.
4.2 Riksdagen kan föreskriva längre gående inskränkningar i yttra n d e
rätten vid svar på fråga. Se 6 kap. 2 § RO och tilläggsbestämmelse 6.2.2.
11 §
Se beträffande gällande rätt 53 § tredje stycket RO. Paragrafen
stämmer överens med vad FU föreslog i 1:16 FRO, med en jämkning som
är betingad av att minister enligt beredningens förslag har ersättare i
riksdagsm annauppdraget. Bestämmelsen gäller inte val inom riksdagen. I
fråga om jäv inom u tsk o tt hänvisas till 4 kap. 13 §.
12 §
Se 52 § sista stycket i nuvarande RO. Paragrafen överensstämmer med
1:17 i FU:s förslag utom såtillvida att föreskriften om skyldighet att hålla
sig till saken har tillkom m it. Denna föreskrift har kommenterats under
10 §. Talm annen kan enligt andra stycket ta ordet ifrån talare som trots
erinran åsidosätter föreskriften.
Har en allmän debatt med stöd av 10 § tredje stycket delats i
äm nesavsnitt, följer av 12 § första stycket andra meningen att talare, som
avser att beröra flera ämnen i debatten, måste hålla flera anföranden, ett
för varje ämne.
I likhet med FU föreslår beredningen att varningsinstitutet inte förs
över till en ny RO.
13 och 14 §§
Se 52 § nuvarande RO och 43 § RSt.
Bestämmelserna i 13 och 14 §§ öppnar olika möjligheter att minska
omfånget på kam m ardebatterna. Beredningen har angivit sin ståndpunkt
rörande d ebattrestriktioner i motivdelen om riksdagens arbetsplanering
under rubriken till RO och nöjer sig nedan med vissa detaljpåpekanden.
Befogenheten att besluta om begränsning av antalet anföranden från
en och samme talare gäller inte bara överläggningen inför avgörandet av
ett ärende utan även debatten vid annan handläggning, t. ex. besvarandet
av en interpellation, bordläggning av ett ärende, behandling av en
fristående procedurfråga eller val. Den gäller också fristående debatt eller,
om denna är äm nesindelad, varje avsnitt av debatten. En fråga i
paragrafens bemärkelse får i samband med avgörande av ärende anses
avgränsad av det utskottsbetänkande eller de betänkanden eller av de
punkter i ett betänkande, som talm annen föredrager i kam m aren före en
överläggning.
Till de kategorier av talare som får gynnas vid beslut om restriktioner
kan räknas också t. ex. m otionärer och interpellanter. Väljer riksdagen
att särställa företrädare för majoritet och minoritet i u tsk o tt, bör
lämpligen förfaras så att u tsk o ttet i sitt utlåtande antecknar vilka
personer som i kam m ardebatten skall representera de olika grupperingar
na inom u tsk o ttet.
En föreskrift i tilläggsbestämmelser om debattbegränsningar kan
mycket väl utformas så att den medger riksdagen rätt att för visst fall
sätta restriktionerna ur kraft.
Möjligheterna att enligt 14 § andra stycket åstadkomma begränsningar
genom beslut för en viss debatt är desamma som enligt första stycket.
Beslutet kan alltså innebära exempelvis att längre tid utm äts åt partileda
re eller att inte förhandsanm äld talare behandlas mera restriktivt än
förhandsanm äld. Att en tilläggsbestämmelse om begränsning i yttran d e
rätten är tillämplig på en viss debatt hindrar inte att restriktionerna
skärps genom särskilt beslut enligt andra stycket. Beslut som under
pågående debatt fattas om begränsning av antalet anföranden från en
talare bör avse antalet anföranden under återstoden av debatten.
Enligt 14 § tredje stycket andra meningen påverkas inte rätten till
genmäle eller bemötande av beslut om begränsning fatta t med stöd av
paragrafen. Har antalet anföranden från en talare begränsats, skall alltså
avräkning inte göras för genmäle eller bem ötande. Och tiden för varje
bemötande från m inister, 10 minuter enligt tilläggsbestämmelse 2.15.3,
kan t. ex. inte reduceras genom beslut enligt andra stycket. ” G aranti
reglerna” i tredje stycket gäller endast begränsningar i yttran d erätten ,
som har beslutats med stöd av paragrafen. Av 6 kap. 2 § framgår att
restriktioner för frågedebatter får föreskrivas som inte tar hänsyn till
gränserna i tredje stycket. Jäm för beträffande tredje stycket 3 kap. 4 §
RF.
Tilläggsbestämmelsen i 2.14.1 andra stycket är avsedd att stimulera till
34 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
**
förhandsanmälan i fall då talm annen efter samråd med partigruppernas
representanter enligt 13 § har funnit sådan särskilt angelägen som
underlag för planeringen av en större debatt. Tanken är att erforderlig
begränsning av taletiden i första hand skall kunna åstadkommas på
frivillig väg. Talm annen bör vara oförhindrad att påpeka för talare, när
denna har överskridit den tid för anförande som han själv har anm ält.
Icke förhandsanm äld talare är skyldig att avsluta sitt anförande efter sex
m inuter, såvida inte talm annen medger honom längre tid, t. ex. därför att
talaren har skälig ursäkt för sin underlåtenhet att anmäla sig. Bestämmel
sen begränsar inte antalet anföranden som den inte förhandsanm älde
talaren får hålla.
Tilläggsbestämmelse 2.14.2 avser endast fristående deb atter, i första
hand den allm änpolitiska debatten i början av riksmötet på hösten.
Bestämmelsen begränsar inte antalet anföranden. Den gäller inte interpellationsdebatter. Det kan emellertid tänkas att svar på interpellationer
lämnas under en i övrigt fristående debatt. Det synes då lämpligt att
riksdagen fattar särskilt beslut enligt 14 § andra stycket om samma
begränsningar av tiden för anföranden i interpellationsdebatten som för
anförandena i den allmänna debatten.
15 §
Se 52 § i nuvarande RO samt 4 4 - 4 6 och 48 §§ RSt. Angående FU:s
förslag hänvisas till 1:18 FRO.
Beredningen föreslår i 15 § dels en begränsning av m inistrarnas
debattprivilegier, dels en viss utvidgning av ledamöternas replikrätt.
Förslagen har motiverats under rubriken till RO. I övrigt följer föreskrif
terna i lagrum m et och i tilläggsbestämmelserna gällande rätt.
Huruvida ett anförande är att anse som genmäle respektive bemötande
från minister eller ej kan med beredningens förslag vara av intresse även
om anförandet inte bryter eljest gällande talarordning. Har anförandet
replikkaraktär, kan det sålunda t. ex. få hållas utan hinder av att talaren i
fråga redan i debatten har förbrukat det antal (huvud-)anföranden som
har fastställts med stöd av 14 §, se denna paragraf, tredje stycket.
Någon begränsning av antalet inlägg från minister med anledning av ett
och samma huvudanförande får enligt förslaget inte uppställas i tilläggs
bestäm m elserna. Ministers rätt till bemötande är enligt 15 § andra
stycket ovillkorlig; det är endast tiden för varje inlägg som kan preciseras
i tilläggsbestämmelserna.
I anslutning till tilläggsbestämmelse 2.15.1 antecknar beredningen att
inlägg från minister till bemötande av annan talare inte är att anse som
” huvudanförande” enligt bestäm melsen.
16 §
Se beträffande gällande rätt 52 § första och fem te styckena och 76
och 82 §§ RO samt 4 0 - 4 2 §§ RSt.
16
§ första stycket stämmer överens med 1:21 FRO . Föreskrifterna i
lagrum m et och i tilläggsbestämmelserna innefattar inte någon saklig
avvikelse från vad som gäller nu. Med förslagets terminologi ingår
yttrandena vid kam m arsam m anträde i p rotokollet; nuvarande term inolo
gi är inte enhetlig. Av 9 kap. 1 § framgår att kam m arsekreteraren svarar
för protokollföringen.
3 kap. ÄRENDENAS VÄCKANDE
Förevarande kapitel reglerar endast initiativ i fråga om ” ärenden” .
Beredningen har tidigare i avsnittet om terminologin angivit vad den
förstår med ett ärende i RO. Att ett ärende väcks (anhängiggörs) innebär
enligt förslaget att ett beslut av riksdagen påkallas i en sakfråga.
Beredningens förslag bygger, liksom nuvarande riksdagsskick, på grund
satserna att varje rätteligen väckt ärende skall leda till beslut i sak av
riksdagen inom viss tid (i fråga om verksamhetsberättelser o. dyl. behöver
dock beslutet inte innebära annat än att berättelsen läggs till handlingar
na), och att ärendet före avgörandet i kam m aren skall beredas i u tsk o tt.
Regleringen av initiativrätten i förslaget till ny RO följer även i övrigt
samma huvudlinjer som gällande rätt, liksom FU:s förslag gjorde. Den
viktigaste ny heten kan sägas vara det tidigare redovisade förslaget
angående propositionstider. Beredningen har under sitt arbete övervägt
men avvisat förslag å ena sidan om att slopa de enskilda riksdagsledamö
ternas m otionsrätt till förmån för en självständig initiativrätt för utskottsm inoriteter, å andra sidan om att avskaffa de tidsmässiga begränsningarna
i rätten att väcka (fristående) m otioner. Beredningen har ansett initiativ
rätten för de enskilda ledamöterna vara en omistlig beståndsdel i svenskt
riksdagsskick. Principerna om att varje ärende skall utskottsberedas och
leda till beslut i sak ger de enskilda ledamöternas m otionsrätt en,
internationellt sett, ganska unik kvalitet. Ståndpunkten att m otionsrätten
— å andra sidan — måste begränsas tidsmässigt skall ses mot bakgrunden
av de betydande rättsverkningar som anhängiggörandet av en motion
sålunda utlöser. — Beredningen har också ställt sig avvisande till förslag
att införa självständig initiativrätt för utskottsreservanter vid sidan om
m otionsrätten och att medge m otionsrätt i anslutning till u tskottsinitia
tiv. Skälen härför anges i k o rth et i motiveringen till enskilda lagrum i
kapitlet.
Initiativ till ett ärende i riksdagen kan sålunda enligt förslaget liksom
nu utgå från regeringen och från riksdagen. Utom stående (t. ex. enskilda
m edborgare, sam m anslutningar, kommunala organ) får inte väcka form li
ga förslag i riksdagen. Ett undantag representerar dock stadgandet i 17 §,
vilket saknar motsvarighet i gällande RO. Enligt detta får behörig
åklagare eller enskild i formell ordning föreslå riksdagen att för visst fall
häva riksdagsledam ots im m unitet. Inom riksdagen kan ärende väckas av
u tsk o tt, av andra riksdagsorgan och av enskild ledam ot. (Här och eljest i
detta avsnitt bortses från yrkande om m isstroendeförklaring och förslag
från talm annen till ny statsm inister.) För varje initiativberättigad måste —
direkt eller indirekt - ges svar på frågorna i vilka ämnen och på vilka
tid er förslag får väckas. Kapitlet har i stort disponerats så att regeringens
initiativrätt behandlas först och därefter i tu r och ordning u tskottens,
andra riksdagsorgans, riksdagsledam öternas och utom ståendes rätt att
väcka förslag. Sist i kapitlet har som en nyhet tagits upp bestämmelser
om återkallelse av proposition och m otion.
Vissa bestämmelser om rätt och om skyldighet att väcka ärenden har
fått sin plats i RF, se 3 kap. 3 § (riksdagsledam öternas förslagsrätt),
7 kap. 7 § (förslag till riksdagen angående föreskrifter som primärt hör till
regeringens norm givningsom råde), 7 kap. 13 § (lagförslag kan väckas
inom riksdagen och av regeringen), 8 kap. 4 § (skyldighet för regeringen
att avge förslag till statsbudget) och 11 kap. 2 § (åliggande för k onstitu
tio n su tsk o tte t att meddela riksdagen resultatet av sin granskningsverksam het) samt bestämmelser som gäller plikt för regeringen att underställa
riksdagen utfärdad förordning. En särskild initiativform anges i 11 kap.
1 § (väckande av fråga hos konstitution su tsk o ttet om ministers äm betsut
övning).
Reglerna om initiativform em a innefattar att ett en gång väckt, själv
ständigt förslag bildar en ram för ärendets fortsatta behandling i riks
dagen. I viss utsträckning måste emellertid riksdagsledam öterna kunna
under handläggningens gång få ställa ” nya” yrkanden i ärendet. På tre
vägar kan — liksom nu — sådana ” osjälvständiga” förslag tillföras ett
redan väckt ärende: i följdm otion (mestadels), under utsk o ttsb eh an d
lingen och i yrkanden under överläggningen i kam m aren. I fråga om
u tsk o tten är det endast reservanternas förslagsrätt som här är av intresse,
eftersom utskottsm ajoriteten alltid kan falla tillbaka på sin självständiga
förslagsrätt (7 §).
Allm änt sett vill grundlagberedningen hävda att u try m m et för nya
yrkanden i ett anhängigt ärende bör vara mera vidsträckt om yrkandena
förs fram i följdm otioner än enbart i reservationer till utsk o ttsu tlåtan d et,
och minst om de ställs först i kam m aren. Intresset av tidig offentlighet
kring riksdagsförslagen och av en ordnad och koncentrerad handläggning
i u tsk o tten talar för att följdförslag i görligaste mån bör läggas fram redan
i motioner och inte först vid u tskottsbordet via partirepresentanterna.
Beträffande yrkanden som ges till känna först under kammaröverlägg
ningen tillkommer den betydelsefulla faktorn att de inte har blivit
utskottsberedda.
Att närmare precisera omfattningen av förslagsrätten i de tre fallen
låter sig knappast göra. I stor utsträckning torde hittillsvarande praxis
inom riksdagen kunna bli vägledande för gränsdragningen. Det förtjänar
nämnas att yrkanden som har förts fram först under kammaröverlägg
ningarna i praxis har bedöm ts mycket restriktivt. — I fråga om vad som
får yrkas reservationsvis i u tsk o tt i anslutning till ett självständigt
utskottsinitiativ har m an anledning att vara mera generös i sin bedömning
än man är eljest. Härigenom kan frånvaron av rätt att väcka följdm otio
ner till utskottsförslag i viss mån kom penseras. Regleringen av utskottsinitiativet bör nämligen inte bli sådan att den kan tänkas inbjuda
riksdagsm ajoriteten till aktioner via u tsk o tten i syfte att hindra opposi
tionen att presentera alternativförslag.
Bestämmelserna om förslagsrätten innefattar inte något förbud att
behandla en fråga mer än en gång under ett riksm öte. Samma ståndpunkt
intar gällande rätt sedan 1971 (se SOU 1967:26 s. 213). Frågan om
dubbelbehandling har för anslagsbeslutens del berörts särskilt i special
motiveringen till 8 kap. 5 § RF.
1§
Jäm för för gällande rätts del 56 § RF och 54 § första stycket RO.
Lagrummet överensstämmer i huvudsak med 2:1 FRO. Kravet på att
regeringens protokoll i ärendet skall bifogas motiveras bl. a. av önske
målet att riksdagen skall få kännedom om skiljaktig mening inom
regeringen. Det är inte nödvändigt att redogörelsen för ärendets tidigare
behandling och motiveringen för förslaget lämnas i form av protokolls
utdrag.
Som ” proposition” bör lämpligen betecknas endast förslag från rege
ringen, varigenom ”ärende” väcks i riksdagen. Med förslag bör därvid
jäm ställas annan fram ställning från regeringen om riksdagens ställnings
tagande. Att initiativ av annat slag från regeringens sida kan tas genom
skrivelse till riksdagen berörs under 6 §.
Regeringen kan påfordra riksdagens beslut i varje ärende som faller
inom riksdagens kompetens när inte annat särskilt framgår. Dock får
förutsättas att regeringen, liksom hittills, avhåller sig från att lägga fram
förslag i klart interna riksdagsangelägenheter. I allmänhet torde det inte
bli aktuellt att propositionsvägen föreslå ändringar i annan författnings
reglering som väsentligen gäller riksdagen och dess egna myndigheter än
sådan som är upptagen i RF, i huvudbestäm melserna i RO, i vallagen eller
i riksbankslagen (likn.). Med hänsyn till det nära sambandet med
lagrummen i RO kan regeringen måhända också få anledning att beröra
innehållet i tilläggsbestämmelser till RO. Har riksdagen själv begärt
utredning och förslag genom regeringen i en riksdagsfråga som normalt
inte bör bli föremål för initiativ från regeringen, är denna givetvis
oförhindrad att lägga fram proposition.
Enligt tilläggsbestämmelserna avlämnas proposition genom att inges till
kam m arkansliet. Tidpunkten härför blir avgörande för om de i 2 och
3 §§ stadgade propositionstiderna skall anses ha iakttagits. Tiden för
väckande av följ dm otioner räknas från den dag då propositionen anmäls i
kam m aren. För att denna tid inte realiter skall beskäras, bör gälla att
proposition får anmälas i kam m aren först när propositionen har delats ut
till riksdagsledamöterna. Talm annen bör i vissa fall kunna dröja med att
anmäla en avlämnad proposition i kam m aren, se under 11 §.
2 §
Jäm för 34 och 54 §§ RO samt 2:2 FRO.
Beredningen hänvisar till 4 kap. i den allmänna m otiveringen, till
specialmotiveringen till 8 kap. 4 § RF och till m otivavsnittet ” Riksdagens
arbetsplanering” , 2.3 i specialmotiveringen.
De i lagrum m et angivna propositionstiderna bygger på att bud
getåret löper per 1.7. Budgetårets förläggning bör därför komma
till direkt uttryck i paragrafen. De föreskrivna fristerna är inte tilläm p
liga, om riksdagen med stöd av 8 kap. 3 § första styck et RF av
särskilda skäl fastställer statsbudget för annan tid än gällande budgetår.
Budgetpropositionen skall alltid framläggas senast 10.1 (se dock 19 §),
detta även om riksmötet då är avbrutet i avvaktan på extra val (jäm för
5 § andra stycket) eller om den sittande regeringen är en expeditionsm inistär. Enda undantaget utgörs av det fall då ett regeringsskifte har ägt
rum kort tid före 10.1. En ny tillträdd regering bör inte vara hänvisad till
att presentera ett budgetförslag, som har utarbetats av den föregående
regeringen. Det är emellertid angeläget att budgetpropositionen inte
försenas i onödan. Har den nya regeringen tillträtt före ingången av
december m ånad, bör budgetförslaget kunna avlämnas i vanlig tid.
Av 2 § första stycket kan m otsättningsvis utläsas att någon ny
budgetproposition inte behöver avlämnas efter extra val, även om
budgetregleringen inte har hunnit avslutas (eller ens påbörjas), innan den
nyvalda riksdagen sammanträder första gången. Det är förutsatt att de
anslagsbeslut, som den gamla riksdagen kan ha hunnit fatta på grundval
av den redan framlagda budgetpropositionen, förblir gällande, i den mån
riksdagen inte under vaderiksm ötet ändrar dem. (Se under 8 kap. 5 §
R F.) Enligt vad beredningen föreslår i 5 kap. 10 § andra stycket RO
kommer budgetpropositionen i obehandlade delar automatiskt att bli
anhängig vid vaderiksm ötet. Budgetproposition som har väckts under den
gamla riksdagens valperiod efter det att riksmötet har avbrutits skall i sin
helhet behandlas vid vaderiksm ötet. Har valet lett till regeringsskifte, kan
den nya regeringen ändra inriktningen i budgetarbetet bl. a. genom att
återkalla delar av budgetpropositionen (se 18 §), genom att lägga fram
nya propositioner av mera begränsad räckvidd än en formlig budgetpro
position och genom kom pletteringspropositionen.
Äger extra val rum under våren, kan situationen vara sådan att
regeringen har fog att lämna kompletteringsproposition senare än 30.4.
Bestämmelsen om tidsgränsen i andra stycket kommenteras under 3
och 4 §§. Den gäller inte förslag till skattelag eller andra propositioner,
som avser inkomster för det följande budgetåret. För sådana förslag blir i
stället 3 § tillämplig, i den mån förslaget inte ingår i kom pletteringspro
positionen.
För kommentar till tredje stycket hänvisas till specialmotiveringen till
8 kap. 4 § RF.
3 och 4 §§
Jäm för 54 § nuvarande RO och 2:2 FRO.
I
3 § uppställs en tidsfrist för andra propositioner än dem som avses
med 2 §. Innebörden av denna tidsgräns och av fristen i 2 § andra stycket
preciseras i 4 §. Beredningen hänvisar för kommentar i första hand till
avsnittet om riksdagens arbetsplanering under rubriken till RO.
Syftet med tidsgränserna är att motverka trängsel på riksdagens
arbetsschem a under slutskedet av det årliga riksm ötet. En självklar
förutsättning för att de skall gälla är därför att man har att göra med en
proposition, som är avsedd att behandlas under det pågående riksm ötet.
Av 3 § följer sålunda att en efter den i paragrafen uppställda fristen
avlämnad proposition, på vilken inte någon av undantagsbestämmelserna
i 4 § är tilläm plig, ändock skall tas emot av riksdagen, förutsatt att det
inte av förslag om tidpunkten för ikraftträdande eller eljest framgår att
regeringen förväntar sig att propositionen skall behandlas innan riksmötet
avslutas. Utgångspunkten är att en sådan proposition skall uppskjutas till
nästa riksm öte. Men något hinder för riksdagen att behandla propositio
nen redan under pågående riksmöte föreligger inte. — Vad nu har sagts
har enligt ordalagen i 2 § andra stycket motsvarande tillämpning på
särpropositioner till budgetpropositionen. Även sådana propositioner
skall nämligen i enstaka fall kunna uppskjutas till höstens riksm öte, se
5 kap. 10 § RO och specialmotiveringen till 8 kap. 5 § RF.
Enligt 4 § första stycket gäller propositionstiderna endast under det
ordinära, årliga riksm ötet. Givetvis kan under detta riksm öte propositio
ner väckas från riksm ötets början, alltså även före årsskiftet. Fristerna
gäller inte t. ex. under sådant vaderiksm öte, som har inletts efter
utgången av oktober, inte heller när riksmötet är avbrutet med anledning
av förordnande om extra val.
För det årliga riksm ötets del modifieras därefter i andra stycket av 4 §
kravet att propositioner skall lämnas inom viss tid genom undantag i
skilda hänseenden.
Punkt 2 gör undantag för proposition rörande beslut om föreskrifter
som regeringen fattar med stöd av ett delegationsbem yndigande och som
enligt grundlag eller annan lag skall underställas riksdagen för prövning
inom viss tid. Sådana regeringsbeslut skall meddelas i form av förordning
(se 7 kap. 5 §, 8 kap. 1 och 14 §§, 10 kap. 13 § samt 12 kap. 4 § RF).
Punkt 3 tillåter att en begäran från regeringen att få överskrida
propositionstiden lämnas till riksdagen först sedan denna tid har löpt ut.
Bortser man från förslag som betingas av oförutsedda händelser, bör
emellertid frågor om att lämna propositioner ” för sent” underställas
riksdagen i god tid före den tillämpliga fristens utgång.
Något undantag som särskilt tar sikte på propositioner, orsakade av
krig, farsot eller annan sådan utom ordentlig händelse, har inte uppställts.
Det är självklart att riksdagen i dylika situationer kommer att medge att
proposition läggs fram efter propositionstidens utgång. Undantagen
under 2. och 4. kan också bli tillämpliga för de åsyftade fallen.
5 §
Jäm för 54 § andra stycket RO.
För kommentar till lagrummets första stycke hänvisas till motivdelen
under rubriken till RO.
Andra stycket torde vara erforderligt bl. a. för att proposition —
liksom nu - skall kunna avlämnas under somm aren. Proposition som har
avlämnats när riksm öte inte pågår skall anmälas i kam m aren så snart
nästa riksm öte har börjat och blir anhängig vid detta riksm öte. Ingenting
hindrar att propositionen avlämnas under slutet av en valperiod för
riksdagen för att anmälas i kam m aren först under nästa valperiod.
6 §
Paragrafen överensstämmer med vad FU föreslog i 2:3 i FRO . Se för
nuvarande RO:s del 54 och 56 §§.
Mestadels kommer skrivelse från regeringen att läggas till handlingarna
omedelbart efter det att den har föredragits i kam m aren. Stundom kan
den emellertid få andra verkningar. Det sades under 1 § att beteckningen
proposition bör förbehållas för förslag och därmed jäm ställd fram ställ
ning till riksdagen som ger upphov till ärende. Förslag i procedurfråga bör
tagas upp i skrivelse, jäm för tilläggsbestämmelse 3.4.1. Enligt tilläggsbe
stämmelse 3.18.1 skall proposition återkallas i skrivelse. Någon enstaka
gång kan skrivelse ge upphov till ett riksdagsärende. Så är fallet när
regeringen — utan att påkalla något ställningstagande från riksdagen —
överlämnar redogörelse för viss verksamhet till riksdagen.
Någon begränsning av den tid under vilken regeringsskrivelser får
avlämnas uppställs inte.
Den i tilläggsbestämmelserna angivna redogörelsen för de statliga
kommittéerna lämnas för närvarande i riksdagsberättelsen, se om denna
under 1 kap. 6 §.
7 §
Samtliga u tsk o tt har fr. o. m. 1971 självständig initiativrätt, se SOU
1969:62 s. 80 ff och KU 1970:28 s. 7. Förevarande lagrum överensstäm
mer så gott som helt med 43 § i nuvarande RO. Initiativrätten gäller även
för u tsk o tt som tillsätts särskilt för viss beredningsuppgift. Den är inte
underkastad någon tidsbegränsning. U tskottens rätt att föra fram lagför
slag vidkänns en viss inskränkning som följd av bestämmelsen i 7 kap. 7 §
andra stycket RF.
Vid sin prövning av förslaget om generell initiativrätt för u tsk o tten
avslog riksdagen (KU 1970:27 s. 7) en motion i vilken yrkades att u tsk o tt
skulle få ta initiativ inom sitt beredningsom råde, om minst en tredjedel
av u tsk o ttets ledamöter önskade det. Som har nämnts under kapitel
rubriken har inte heller grundlagberedningen — nu lika litet som 1969 funnit tillräckliga skäl föreligga att införa en rätt för en utsk o ttsm in o ritet
att reservationsvis bringa ett fristående initiativ till prövning i kam m aren.
En i tiden fri förslagsrätt för utskottsm inoriteter skulle, om den u tn y ttja
des i nämnvärd om fattning, kunna avsevärt försvåra planeringen av
riksdagsarbetet och motverka strävandena efter en, åtminstone i ettårsintervaller, sammanhållen behandling av närliggande ärenden. Den barriär
mot dubbelbehandling under ett riksm öte som finns i m otionstiderna
skulle till stor del raseras. Grundlagberedningen uttalade 1969 viss tvekan
att ge u tskottsm ajoriteten självständig initiativrätt, detta med tanke på
önskemålet att värna om effektiviteten i regeringens verksam het. Dessa
betänkligheter skulle bli ännu starkare om redan en minoritet i u tsk o tten
kunde ta politiska initiativ. Man kan också hänvisa till andra aktionsm öj
ligheter som kommer att stå oppositionen och enskilda ledamöter till
buds, när motionsvägen är stängd, främst kanske interpellationer och
frågor. — Om utskottsreservanters rätt att föra fram förslag inom ramen
för huvudförslaget har talats under kapitelrubriken.
8 §
För gällande rätt hänvisas främst till 55 § 2 mom. RO och 31 och
32 §§ RSt. FU:s förslag i ämnet återfinns i 2:8 FRO.
Organ, som står under riksdagens huvudm annaskap, kan ha speciell
anledning att i särskilda frågor göra framställningar som kan leda till
riksdagsbeslut. I den mån behov härav föreligger, bör organen utrustas
med formlig rätt att väcka initiativ direkt i riksdagen. På samma sätt bör
verksamhetsberättelser från riksdagsorgan lämnas till riksdagen och anses
anhängiggöra ärenden.
Så långt sig göra låter bör RO i huvudbestäm melserna enhetligt ange i
vilka fall andra riksdagsorgan än u tsk o tt skall få väcka ärenden i
riksdagen. Blir särreglering i tilläggsbestämmelser eller särskild författning
nödvändig, bör denna ha stöd i huvudbestäm m else i RO.
Samtliga riksdagsorgan föreslås i 8 § få befogenhet att väcka förslag,
som gäller det egna organets organisation, personal, kompetens och
verksamhetsform er. Inom denna ram bör organet kunna resa förslag av
både större och mindre vikt, sålunda även sådana som skulle medföra
ändringar i den för organet grundläggande norm eringen i t. ex. RF eller
RO. Härigenom undgår man en gränsdragning mellan ” interna” och
” externa” riksdagsfrågor.
T alm anskonferensen och riksdagens förvaltningsstyrelse synes såtill
vida inta en särställning som de kan ha anledning att i riksdagsangelägenheter väcka förslag, som gäller andra enheter hörande till riksdagen än
dem själva. Deras förslagsrätt har anpassats härtill i tilläggsbestämmelser
na. Därvid har beredningen k n u titan till praxis att talm anskonferensen
tillsätter utredningar som rör riksdagen eller dess organ och lägger fram
resultatet för riksdagen. Tilläggsbestämmelsen innebär att talm anskonfe
rensen som underlag för förslag som gäller ” riksdagsarbetets bedrivande”
kan tillsätta utredning även utan särskilt uppdrag från kam m aren.
Vissa organ bör kunna få befogenhet att väcka förslag hos riksdagen
utan för om rådet för rena riksdagsangelägenheter, i ” sakfrågor” sorn
aktualiseras i organets verksamhet. Initiativrätten för dessa organ skulle
alltså bli av samma art som utskottens. Den kan såtillvida sägas möta
mindre betänkligheter än utskottsinitiativen som förslag från organen ger
upphov till följdm otioner (13 §) och därjäm te alltid blir föremål för
behandling i en annan instans, nämligen i u tsk o tt, före avgörandet i
kam m aren.
Endast en närmare genomgång kan utvisa vilka riksdagsorgan, som bör
få befogenhet att väcka förslag angående annat än det egna organet eller
riksdagsfrågor i övrigt och vilken omfattning denna befogenhet i så fall
skall ha. Initiativrätten torde få preciseras i instruktioner och reglemen
ten. Den erforderliga genomgången bör företagas inom riksdagen i
samband med behandlingen där av beredningens förslag till ny RO och
göras i nära samverkan med företrädare för organen i fråga. Bestämmelser
om förslagsrätt finns redan nu i instruktionen för om budsm ännen (2 §
tredje stycket; jäm för 100 § R F) och i instruktionen för riksdagens
revisorer (13 §, jäm för 72 § fjärde stycket RO). Härutöver kommer det
sannolikt endast i fråga att ge riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige initiativrätt.
Några tidsmässiga inskränkningar i riksdagsorganens förslagsrätt bör
inte fastställas.
Det bör liksom hittills beträffande varje organ för sig, t. ex. i
instruktion, anges huruvida och när organet skall avge verksam hetsberät
telse eller annan redogörelse till riksdagen. Framlägger organet i redogö
relsen förslag till beslut av riksdagen, bör förslagen anges eller sam m anfat
tas under särskild rubrik.
9§
Se 55 § 1 mom. fem te stycket RO och 33 § RSt samt 2:4 FRO.
Genom ” m otion” kan riksdagsledamot, ensam eller tillsammans med
andra ledam öter, väcka ärende i så gott som varje sak som kan bli föremål
för beslut av riksdagen. En reservation får dock göras för ärenden för
vilka en särskild initiativform anvisas i RF eller RO, såsom i fråga om
yrkande om m isstroendeförklaring eller förslag till ny statsm inister. En
annan begränsning i m otionsrätten kan m otsättningsvis utläsas av stad
gandet i 7 kap. 7 § andra stycket RF. — Principen om de enskilda
ledamöternas förslagsrätt har kom m it till uttryck redan i 3 kap. 3 § RF,
se specialmotiveringen till detta lagrum.
Bestämmelsen i andra stycket, vilken skall ses i sammanhang med
regeln i 4 kap. 7 §, innebär inte att frågor, som hör till skilda utskotts
beredningsom råden, alltid måste behandlas i olika m otioner. Ett naturligt
avgränsat problem bör sålunda kunna behandlas i en m otion, fastän det
faller i gränsområdet mellan två utskott. Det bör dock vara ett riktmärke
att förslag som hör till skilda utsk o tts beredning inte bör sam m anföras i
en och samma m otion.
Beredningen föreslår, liksom FU gjorde, att motion alltid avlämnas
genom att ges in till kam m arkansliet. Ordningen innefattar praktiska
fördelar för riksdagsledamöterna. Vidare vinner man att m otionstidens
slutdag inte behöver fixeras vid sam m anträdesdag, se nedan under 11 §.
Motion bör avlämnas under expeditionstid av m otionären eller en av
m otionärerna personligen eller, om samtliga m otionärer har förhinder, av
annan riksdagsledamot Gämför uttalande av KU i utlåtande 1966:16).
Under riksdagens jul- och påskferier bör det dock vara tillåtet att sända
motion till kam m arkansliet med post. Skälen härför anges under 11 §.
Skickas motion med post, bör den vara egenhändigt undertecknad av
åtminstone en m otionär. Insändande av motion i brev sker på avsända
rens risk. När det gäller att bedöma om m otion, som har skickats i brev,
har kom m it in till kam m arkansliet i rätt tid, bör bestämmelserna i 7 §
förvaltningslagen tillämpas analogiskt.
Det är förutsatt Gäm för 5 § andra stycket) att motion kan avlämnas
endast medan riksm öte pågår.
10 §
Se 55 § 1 mom. första stycket RO och 2:5 FRO.
Paragrafen reglerar den allmänna m otionstiden. Förläggningen av
denna har diskuterats i motivdelen under rubriken till RO. Beredningen
föreslår ingen ändring av tidens längd.
Någon allmän motionstid löper enligt förslaget i allmänhet inte från
böljan av riksmötet närmast efter riksdagsval, lika litet som från böljan
av annat riksm öte. I gengäld övertar den nyvalda riksdagen de ärenden
som har lämnats obehandlade av den gamla riksdagen, alltså även
motioner anhängiggjorda under den allmänna m otionstiden. Om em eller
tid riksm öte avbryts eller eljest med anledning av extra val upphör kort
efter det att budgetpropositionen har anmälts i kam m aren, kan den då
löpande allmänna motionstiden komma att delvis falla bort. För att
säkerställa en obruten, allmän motionstid om fem ton dagar årligen
föreslås därför i första stycket för det åsyftade fallet att en ny, allmän
motionstid förläggs till början av vaderiksm ötet. — Även om 10 § första
stycket andra meningen saknar tilläm pning, kan det finnas särskilda
möjligheter att väcka motioner i början av riksm öte efter val, nämligen
till följd av bestämmelsen i 12 § 1. om följdm otionsrätt. Denna m otions
rätt kan bli omfattande vid vaderiksm öte för den händelse budgetpropo
sitionen kvarstår obehandlad i väsentliga delar. Det kan också hända att
budgetpropositionen anmäls i kam m aren först under vaderiksm ötet; i så
fall blir huvudregeln i 10 § första stycket första meningen om allmän
motionstid givetvis tillämplig.
Bestämmelserna i första stycket utgår från det vanliga fallet att
budgetpropositionen avser statsbudget för det närmast följande budget
året. Enligt 8 kap. 3 § första stycket regeringsformen får riksdagen dock,
när särskilda skäl föranleder det, fastställa statsbudget för annan tid. I så
fall kan den allmänna motionstiden inte utan vidare anknytas till
budgetpropositionens framläggande. Det får ankomma på riksdagen att
fatta särskilt beslut om den allmänna m otionstidens förläggning. En
bestämmelse härom har för fullständighetens skull tagits in som ett andra
stycke i paragrafen. Det är emellertid att märka att en omläggning av
budgetåret till exempelvis kalenderbudgetår — något som nödvändiggör
en övergångsbudget för annan tid än ett år — inte kan genom föras utan
ändringar av RO.
11 och 12 §§
Se 55 § RO samt 2:5 och 6 FRO.
Paragraferna anger när följdförslag via motioner (se under kapitel
rubriken) får väckas med anledning av propositioner och skrivelser från
regeringen.
I 11 § föreslår beredningen att tiden för väckande av följdm otion från
det att en proposition anmäls i kam m aren utsträcks till fem ton dagar.
Slutdagen behöver inte vara dag då kam m aren sam m anträder. Är slutda
gen en lördag, söndag eller annan helgdag, förlängs motionstiden till nästa
vardag (19 §). I förhållande till vad som nu gäller innebär förslaget att
motionstiden för normala fall förlängs en till sex dagar, beroende på vid
vilket sammanträde propositionen anmäls. Den föreslagna ordningen har
enligt beredningens bedöm ande flera förtjänster. Den allmänna m otions
tiden och följdm otionstiden får samma längd och beräknas på samma
sätt. Motionstiden blir likartad för alla propositioner, oberoende av när
de anmäls i kam m aren, och kan alltid lätt fixeras till bestäm t slutdatum .
Motionstiden kommer att före slutdagen innefatta två dagar med samma
namn i veckan och därmed för det mesta två dagar för sammanträde med
partigrupperna.
Med den genomsnittliga utsträckning av m otionstiden, som blir följden
av förslaget, bör man enligt beredningens mening vidare kunna avvara
möjligheten att för särskilda fall förlänga följdm otionstiden. Att följdm o
tionstiden är fixerad till fem ton dagar skulle emellertid kunna tänkas leda
till olägenheter för m otionärerna under jul- och påskferierna; det är att
märka att juluppehållet med beredningens förslag infaller under riksmö
tet. Det synes dock möjligt att på det hela taget eliminera dessa
olägenheter. Dels skall som har nämnts motionstiden förlängas om dess
sista dag infaller på en helgdag. Dels bör ledamöterna — som framgår av
tilläggsbestämmelse 3.9.1 - kunna lämna in motion i brev under ferierna.
Dels bör talm annen vara berättigad att — efter samråd med regeringen —
dröja med att anmäla en avlämnad proposition i kam m aren, vilket inte
hindrar att propositionen delas ut till ledam öterna. På så sätt kan
talm annen se till att en rimlig del av motionstiden kommer att infalla
under tid då ledamöterna är samlade till riksdagsarbete. Det bör sålunda
undvikas att en proposition anmäls i kam m aren endast kort före julferier
nas början med påföljd att motionstiden kom att nästan helt falla under
julferierna och löpa ut innan riksdagsarbetet åter inleds.
Motionstiden bör — som FU föreslog —kunna förkortas endast genom
särskilt beslut av riksdagen och endast efter fram ställning från regeringen.
Förkortning bör vara en ren undantagsföreteelse, och följdm otionstiden
får aldrig helt sättas u r spel. Andra meningen i 11 § förutsätter att
u tsk o tt måste avvakta m otionstidens utgång före sitt slutliga ställnings
tagande i ärendet. Beslut om förkortning av motionstiden kan fattas vid
det sam m anträde, då propositionen utskottsrem itteras, och behöver
därmed inte fördröja handläggningen.
Som har angivits under 6 § kan i enstaka fall ärende väckas också
genom skrivelse från regeringen, nämligen om skrivelsen u p p tar redo
görelse för viss verksam het. Möjlighet bör öppnas för riksdagen a tt, då
det anses läm pligt, medge rätt att m otionera med anledning av sådan
skrivelse. I tilläggsbestämmelserna föreslår beredningen att följdm otioner
skall kunna avlämnas när regeringen i skrivelse överlämnar årsredogörelse
för S tatsföretag AB. Däremot föreslås inte någon m otionsrätt med
anledning av skrivelse till riksdagen med redogörelse för verksamheten
inom Europarådets m inisterkom m itté, ehuru också denna skrivelse får
anses ge upphov till ett ärende; jäm för vad som sägs under 13 § om
redogörelse från Europarådets svenska delegation.
Punkt 1 i 12 § gäller alla uppskjutna propositioner (skrivelser), vare sig
följdm otionstiden i sin helhet har gått ut under ett tidigare riksm öte eller
inte. Föreskriften i fråga har sin grund däri att riksdagen i sin nya
sammansättning bör kunna motionsvägen öva inflytande på de regeringsförslag som den skall ta ställning till. Någon särskild olägenhet följer
knappast av att riksdagsbehandlingen av uppskjutna propositioner under
valår måste avvakta utgången av en kortare motionstid på hösten. Som
framgår av 4 kap. 8 § andra stycket måste nämligen alla över ett val
uppskjutna ärenden beredas av u tsk o tt som har tillsatts av den nyvalda
riksdagen, varför den gamla riksdagens u tsk o tt ofta saknar anledning att
under som m aruppehållet ta befattning med uppskjutna ärenden och i
vart fall inte kan slutföra beredningsarbetet. — Bestämmelsen i 12 § 2.
om rätt att vid lagtima och vid urtim a riksm öte väcka följdm otion till
uppskjuten proposition har till syfte att kompensera bortfallet av
motionstid enligt 11 § vid slutet av föregående riksm öte. Den har delvis
sin motsvarighet i gällande rätt. Den aktualiseras endast när punkt 1 i
lagrum m et inte är tillämplig.
Frågan om rätt att väcka följdm otion med anledning av att proposition
har blivit återkallad berörs nedan under 18 §.
13 §
Se 55 § 2 mom. RO och 32 och 34 §§ RSt samt FRO 2:5 och 6.
Initiativrätten för riksdagens verk kan sägas ha vuxit fram ur behovet
att väcka motioner i anslutning till förslag från verken. Någon tvekan kan
knappast råda om att följdm otion skall få väckas när riksdagsorgan med
stöd av 8 § har anhängiggjort ett verkligt förslag hos riksdagen.
Tveksamt är däremot om följdm otioner alltid bör få avlämnas på
grund av att riksdagsorgan har avgivit verksamhetsberättelse eller annan
redogörelse till riksdagen. En sådan redogörelse kan beröra sakfrågor
inom ett ganska brett fält. Beredningen anser lämpligast att man liksom
nu genom uppräkning anger de fall då verksamhetsberättelse och liknan
de redogörelse kan utlösa m otionsrätt. Uppräkningen i tilläggsbestämmel
serna anknyter till den som finns i 32 § RSt. Redogörelserna från
Nordiska rådets och Europarådets svenska delegationer har dock uteslu
tits. Riksdagen har tidigare själv uppmärksam m at den risk som föreligger
att en motionstid i anledning av att redogörelse har överlämnats från
någon Nordiska rådets session utvecklas till en ny allmän motionstid (KU
1964:28).
När beredningen 1969 föreslog att utsk o tten skulle få självständig
initiativrätt, tog den avstånd från tanken att ett fristående u tskottsinitia
tiv skulle få ge upphov till en särskild m otionsrätt (SOU 1969:62 s. 85).
Intresset från de ledamöters sida som inte sitter i u tsk o ttet att få sina
synp u n kter beaktade i den av u tsk o ttet resta frågan kunde enligt
beredningen tillgodoses genom återrem issbefogenheten, som har tillagts
också en m inoritet, och via k o n ta k ter mellan ledamöterna inom parti
grupperna. Beredningen har som tidigare nämnts inte heller nu velat
förorda m otionsrätt i anslutning till utskottsinitiativ. Som ytterligare skäl
vill beredningen åberopa att en dylik m otionsrätt på ny tt skulle aktualise
ra distinktionen mellan ” begränsade” och ” obegränsade” u tskottsinitia
tiv, så snart ett u tsk o tt avsåg att föra fram ett eget förslag i samband med
utlåtandet över ett remitterat ärende. M otionsrätten skulle vidare i
sådana fall kunna leda till dröjsmål med behandlingen av det remitterade
ärendet eller till andra komplikationer i handläggningen. Via reservatio
ner till utskottsinitiativet från utskottsm inoriteter bör tillräckliga möjlig
heter kunna tillförsäkras kam m aren att inför avgörandet välja mellan
olika förslag i den uppkom na frågan, se härom under kapitelrubriken.
14 §
Bestämmelsen har hämtats från 2:4 FRO. Den saknar motsvarighet i
gällande rätt.
Liksom nu bör inte någon allmän motionstid föreskrivas för urtim a
riksm öte. Ett sådant riksm öte torde som regel föranledas av ett brådskan
de regeringsförslag, och då följer en m otionsrätt med anledning av detta
förslag av 11 §. Har riksdagen enligt 1 kap. 3 § andra stycket kom m it
samman till urtim a riksm öte på begäran av riksdagsledam öter, bör
emellertid motioner få väckas i den eller de frågor som har föranlett
kallelsen. M otionsrätten i fråga torde knappast föra med sig några
olägenheter: den aktualiseras i praktiken bara i extraordinära situationer,
den är inskränkt med avseende på ämnet och den är starkt begränsad till
tiden.
I 12 § 2. och 13 § ges en särskild m otionsrätt för det fallet att
riksdagen vid urtim a riksm öte beslutar att pröva ett uppskjutet ärende.
Bestämmelserna i 1 0 -1 3 §§ om m otionstider gäller i övrigt såväl urtim a
riksm öte som lagtima, när annat inte särskilt sägs.
I frågor som omedelbart föranleds av något av riksdagen fattat beslut
eller av annan under ” riksdagen” inträffad händelse, får enligt 55 §
1 mom. fjärde stycket nuvarande RO motion väckas så länge session pågår.
FU:s majoritet förordade att stadgandet skulle bibehållas i en ny RO (2:5
sista stycket FRO ), medan i ett särskilt yttran de föreslogs att bestäm m el
sen skulle utgå. Grundlagberedningen ansluter sig för sin del till den
senare meningen. För ett par av de fall, där bestämmelsen nu anses
tillämplig (se riksdagsuttalande 1948, SäU 1 s. 29), föreslår beredningen
särskild reglering av m otionsrätten, nämligen då riksdagen sammanträder
till u rtim a riksm öte (14 §) och då den beslutar att behandla uppskjutet
ärende vid urtim a riksm öte (12 § 2. och 13 §). 1 övrigt kan behovet av en
möjlighet att när som helst väcka motion i anledning av riksdagsbeslut
eller andra händelser inte anses vara påtagligt. Interpellations- och
frågeinstituten, liksom utskottens initiativrätt, erbjuder garantier för att
” inträffade händelser” kan behandlas i riksdagen vid varje tid p u n k t. De
nackdelar som är förenade med m otionsbefogenheten i fråga synes i alla
händelser väga över. Varje formulering av m otionsrätten måste lämna ett
stort utrymme för skönsmässiga, politiskt influerade bedöm ningar. Det
kunde i en fram tid bli svårt att stå emot en liberal tilläm pning, varigenom
den åsyftade begränsningen av rätten att väcka fristående motioner till en
särskild motionstid kunde bli illusorisk.
15 §
Lagrum m et, som saknar motsvarighet i gällande RO, överensstämmer i
sak med 2:9 FRO. Andra meningen kan bli tillämplig på beslut enligt
9 kap. 5 § RF om överlåtelse av befogenhet på mellanfolklig organisation
eller annat icke svenskt organ. Av 5 kap. 12 § RO framgår när anmälan av
vilande beslut skall göras. Angående u tsk o ttets rätt att vid anmälan yttra
sig över det vilande förslaget hänvisas till 4 kap. 8 § RO.
16 §
Lagrummet har avfattats i enlighet med vad som sägs i 57 § RO.
17 §
Jäm för 52 § sista stycket RO. Paragrafen saknar i övrigt motsvarighet i
gällande rätt. FRO upptar inte något förslag i frågan.
Lagrummet öppnar en kanal för åklagare och enskild att få en
fram ställning om hävande av en riksdagsledam ots immunitet prövad av
riksdagen. H uvudtanken är att en sådan fram ställning skall ge upphov till
ett riksdagsärende, som avgörs efter utskottsberedning (se 4 kap. 1 §) och
överläggning i kam m aren. Emellertid måste vissa garantier föreligga för
att endast seriösa framställningar blir föremål för denna behandlingsprocedur. En viss förprövning har därför anförtro tts åt talm annen. Denne
skall sålunda se till att ansökan har sådan substans att en riksdagspröv-
ning blir meningsfull. Om inte sökanden efter påminnelse kompletterar
vad som brister i underlaget för ansökan, skall talm annen genom beslut
avvisa ansökan. D etsam m a skall han göra om sökanden inte kan antas
vara behörig att vidta eller hos myndighet påkalla den åtgärd, vartill han
vill utverka riksdagens medgivande. Enskild person vill t. ex. väcka åtal
för brott utan att vara målsägande eller, om han är målsägande, utan att
åklagaren dessförinnan efter angivelse har prövat åtalsfrågan, när det
gäller brott under allmänt åtal. Det bör åligga sökanden att förebringa
viss utredning till stöd för sin behörighet. Naturligtvis skall talm annen
också visa ifrån sig en ansökan som avser talan eller ingripande vartill
riksdagens tillstånd uppenbarligen inte behövs. — Finner talm annen
ansökan godtagbar från de synpunkter som nu har anlagts, skall han
anmäla den i kam m aren. Först därigenom uppkommer ett riksdagsärende.
Det i lagrum m et anvisade förfarandet bör gälla också för sökande som
själv är riksdagsledamot. Någon bestämmelse av samma innebörd som
52 § sista stycket meningen i gällande RO tas inte upp i förslaget.
18 §
Frågan om återkallelse av ärende berörs endast knapphändigt i nuva
rande RO, se 58 § första stycket. FU ansåg inte att något uttryckligt
stadgande om återtagande av initiativ var behövligt. Praxis har emellertid
visat viss osäkerhet om vilka verkningar som skall knytas till en återkallel
se. Beredningen har därför ansett att RO bör innehålla bestämmelser i
frågan. Regleringen har dock begränsats till att avse återtagande av
proposition och m otion. Detta innebär att RO enligt förslaget inte
erkänner någon formlig rätt att återkalla andra förslag.
Vägande skäl kan åberopas till stöd för en befogenhet att återkalla en
gång väckta propositioner och motioner före avgörandet i kammaren.
Förslagsställare löper mindre politiska risker, om de har möjligheter att
förfoga över sina förslag, och kan därmed antas bli mera benägna än eljest
att väcka initiativ i känsliga frågor. Rätten att återta propositioner kan
tänkas vara av särskilt värde för parlamentariskt svaga regeringar. Möjlig
heten att uppskjuta behandlingen av en proposition över ett riksdagsval
skapar ett särskilt behov av att kunna ta tillbaka propositionsförslag. En
ny regering bör efter valet kunna återta den gamla regeringens ännu
anhängiga propositioner och inte behöva ta upp en kam p i riksdagen mot
förslag som bär ” regeringens” nam n. Rätten att återkalla medför också i
övrigt praktiska fördelar.
Beredningen föreslår att propositioner och motioner - helt eller delvis
— skall kunna återkallas av förslagsställaren intill dess u tsk o tt har avgivit
betänkande över förslaget. Tidpunkten för justering av u tsk o ttsu tlåtan det
bör vara avgörande gräns. Något krav på samtycke från kam m arens eller
utskottets sida bör inte uppställas för att förslaget skall få läggas ner.
Finns ett verkligt intresse hos riksdagsm ajoriteten för det förslag, som tas
tillbaka, kan man räkna med att utskottsm ajoriteten begagnar sin
initiativrätt till att föra fram förslaget till kam m aren. Är det återkallade
förslaget en proposition, kan det därjäm te väckas på ny tt i följdm otion
till återkallelsen, se nedan.
Proposition eller motion bör däremot enligt beredningens mening inte
få återtagas, inte ens efter samtycke av riksdagen, sedan utskottsutlåtandet över förslaget föreligger. Denna ståndpunkt kan till väsentlig del
härledas ur utskottens självständiga in titativ rätt: u tsk o ttet behöver ju inte
stödja sitt förslag på initiativ från annat håll.
Har flera m otionärer undertecknat en m otion, bör m otionen inte
kunna återkallas utan att i princip samtliga m otionärer sam tycker. Har
m otionär lämnat riksdagen — den av honom underskrivna m otionen har
t. ex. uppskjutits över ett val, men m otionären blir inte omvald — bör
han varken direkt eller indirekt kunna förfoga över m otionen. Han bör
sålunda å ena sidan inte längre vara behörig att återkalla m otionen och å
andra sidan inte kunna hindra att m edm otionärer, som alltjämt tillhör
riksdagen, återkallar m otionen.
Återkallas proposition, bör som hittills följdm otioner till propositio
nen förfalla. Det torde få ankomma på talm annen att avgöra vilka
följdm otioner som skall avskrivas tillsammans med det återkallade propo
sitionsförslaget. Har ett förslag, som avskrivs med anledning av återkallel
se, blivit remitterat till u tsk o tt, skall u tsk o ttet underrättas om avskriv
ningen. Utskottet behöver inte avge något betänkande till kam m aren i
samband med att utskottsbehandlingen i frågan avslutats.
Det bör inte komma i fråga att medge en särskild rätt att väcka
följdm otioner därför att en motion har blivit återkallad. Man kan hysa
tvekan också om lämpligheten av att låta återtagandet av en proposition
få ge upphov till följdm otioner. Beredningen anser emellertid att opposi
tionsgrupperna har ett befogat intresse av att kunna lita på och in rätta sig
efter att frågor, som har tagits upp i propositioner, blir föremål för
fullständig riksdagsbehandling utan väsentlig tidsutdräk t, i den mån det
finns en opinion härför. F öljdm otioner bör därför kunna väckas under en
kortare tid efter det att en proposition har blivit återkallad.
19 §
Bestämmelsen i paragrafen är ny. I 2 § lagen den 30 maj 1930 om
beräkning av lagstadgad tid föreskrivs nu att om tid, då enligt lag eller
särskild författning åtgärd sist skall vidtagas, infaller på söndag, annan
allmän helgdag (varmed jäm ställs den 1 maj), lördag, m idsom m arafton
eller julafton, får åtgärden vidtagas nästa söckendag. Beredningen anser
att denna regel bör tillämpas med avseende på samtliga de frister, som
anges i detta kapitel av RO (se 2 § första och andra styckena samt 3,
10—14 och 18 §§). Härför erfordras emellertid en särskild föreskrift i
RO, eftersom huvudbestäm melserna i denna är av högre statsrättslig valör
än lagen om beräkning av lagstadgad tid. 19 § RO har fått sådan lydelse
att ändringar i de allmänna reglerna om beräkning av lagstadgad tid utan
vidare blir tillämpliga på tidsfristerna i 3 kap. RO.
35 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
* *
Motsättningsvis framgår att den s. k. söndagsregeln inte är avsedd att
gälla för tidsfrister som anges i huvudbestämmelser i andra kapitel i RO.
När inte annat särskilt föreskrivs gäller regeln emellertid för frister som
anges i tilläggsbestämmelserna, se t. ex. tilläggsbestämmelse 7.5.1.
4 kap. ÄRENDENAS BEREDNING
U tskottsarbetet reformerades på grundval av ett förslag som grundlag
beredningen lade fram vid årsskiftet 1969 -1970 . Beredningen har genom
rundfråga till tjänstemän hos u tsk o tten och partigrupperna försökt få
klarhet i hur den nya organisationen har fungerat. Det allmänna intrycket
synes vara att de nya u tsk o tten har fungerat bra, låt vara att vissa
svårigheter har förekom m it i starten. Beredningen har i detta läge ansett
att huvuddragen i beredningsorganisationen inte bör övervägas på nytt.
En mera ingående prövning har beredningen gjort bara på två punkter
med ett visst samband inbördes, nämligen beträffande offentliga utfråg
ningar i utsk o tten och beträffande utskottsm inoritets rätt att påkalla
utredning.
Innehållet i 4 kap. RO har sålunda i det väsentliga hämtats från
gällande rätt. Beredningen hänvisar beträffande motiveringen en gång för
alla till förarbetena till utskottsreform en, SOU 1969:62, prop. 1970:40
och KU 1970:27.
1 §
Se om gällande rätt 55 § 3 mom. och 58 § första stycket RO samt
31 § RSt. FU:s förslag i ämnet är upptaget i 3:1 FRO.
Den för svenskt riksdagsskick karakteristiska grundsatsen om skyldig
het att bereda ärenden har såvitt gäller regeringsinitiativ och motioner
säkrats redan i RF, se 3 kap. 3 §. Beredningstvånget utvidgas i denna
paragraf i RO att gälla förslag och redogörelser från riksdagsorgan samt av
talm annen upptagna ansökningar om hävande av riksdagsledamots immu
nitet.
Av 5 kap. 2 § och 11 kap. 4 § RF framgår att förslag från talm annen
till ny statsminister och yrkande om m isstroendeförklaring inte får
utskottsberedas.
Något hinder föreligger inte för riksdagen att hänvisa andra frågor än
ärenden till beredning i u tsk o tt. Av särskilda bestämmelser kan dock
utläsas att utskottsberedning stundom är utesluten. Val skall t. ex. i
allmänhet beredas inom valberedningen. Och av tilläggsbestämmelse 6.1.1
framgår att någon beredning i u tsk o tt av fråga om medgivande att
fram ställa interpellation inte kan bli aktuell.
Bestämmelsen i andra stycket om bordläggning följer gällande rätt och
F U s förslag.
2 §
Jäm för 3 kap. 3 § andra stycket förslaget till RF. Paragrafen och dess
tilläggsbestämmelser har i sak väsentligen samma innehåll som 36 § RO
(jäm för 53 § RF) och 7 och 8 §§ RSt. Beredningen föreslår inte någon
ändring i den gällande utskottsorganisationen, som om fattar sexton
u tsk o tt. Beredningen har emellertid kom m it till uppfattningen att huvud
bestämmelserna i RO inte bör hindra en reduktion av antalet u tsk o tt till
fem ton, om riksdagen i en fram tid skulle finna en sådan påkallad.
Föreskrifterna i 2 § har den innebörden att riksdagen vid början av
varje lagtima riksm öte skall tillsätta minst fem ton fasta u tsk o tt. Något
hinder föreligger inte mot en utökning av antalet fasta u tsk o tt under
pågående riksm öte efter ändring i tilläggsbestämmelserna. För särskild
beredningsuppgift (se 6 § andra stycket) kan riksdagen när som helst
tillsätta u tsk o tt vid sidan om den mera permanenta beredningsorganisa
tionen. U tskottens mandatperiod sträcker sig till böljan av nästa lagtima
riksm öte. Detta innebär dels att u tsk o tt finns tillgängliga under som m ar
uppehållet mellan två årliga riksmöten (se 11 §), dels att utskottsval inte
behöver förrättas vid urtim a riksm öte. U tskott, tillsatt för visst eller vissa
ärenden, som eljest ankommer på annat u tsk o tt, upplöses givetvis när det
har fullgjort sin beredningsuppgift. Någon särregel om utskottsval ges inte
för vaderiksm öte.
Talm annen och minister kan inte vara ledamot eller suppleant i
u tsk o tt, se under 7 kap. 10 §.
3 §
Se nu 37 § RO och 9 § RSt. Att suppleant skall utses framgår med
beredningens förslag av 7 kap. 8 § RO.
4 och 5 §§
Till dessa lagrum har med endast formella ändringar förts över
innehållet i 38 och 39 §§ nuvarande RO. Att finansutskottet skall
handlägga ärenden om riksgäldskontoret framgår dock med förslaget bara
av tilläggsbestämmelserna (4.6.2).
6 §
Paragrafen är i sak överensstäm m ande med 40 § i nuvarande RO. I
första stycket har fackindelningsprincipen fått en mera allmänt hållen
formulering än enligt gällande bestäm melse. Med stöd av andra stycket
kan ett ärende, som enligt den — i författning — föreskrivna arbetsfördel
ningen hör till ett visst permanent utsk o tts beredningsom råde, hänskjutas
antingen till annat fast u tsk o tt eller till ett särskilt u tsk o tt. F ö ru tsätt
ningarna för att avvikelse skall kunna göras har preciserats något.
Motsättningsvis framgår att ärende som gäller någon av grundlagarna eller
riksdagsordningen alltid måste beredas av k o n stitutionsutsk o ttet.
Beredningen har inte ingått i prövning av den fördelning av ärenden
mellan utsk o tten som riksdagen har beslutat och som nu finns upptagen i
10—25 §§ RSt. Beredningen vill dock näm na att ärende om hävande av
riksdagsledamots immunitet bör beredas av k onstitutionsu tsk o ttet. Ä ren
den om riksdagens revisorer har förts till finansutskottets handläggning.
Beredningen upptar inte någon motsvarighet till föreskriften i 69 § sista
stycket RSt att lönedelegationens redogörelse skall remitteras till KU.
Därav följer att redogörelsen skall behandlas av det u tsk o tt, inrikesutsk o ttet, som enligt gällande fördelningsföreskrifter har att bereda frågor
om arbets- och anställningsförhållanden i allmän tjänst. Beredningen har
vidare anpassat beskrivningen av finans- och skatteutskotten s äm nesom rå
den till den av beredningen föreslagna regleringen på finansm aktens
område.
7 §
Lagrum m et motsvarar 41 § RO i gällande rätt. Förutsättningarna för
att ett ärende skall få delas mellan två eller flera u tsk o tt har m jukats upp
något. Jäm för 3 kap. 9 § andra stycket. 7 § skall självfallet iakttas inte
bara då kam m aren skall utskottsrem ittera ett ärende, utan också då ett
u tsk o tt överväger att med stöd av 8 § överflytta beredningsuppgift till
annat u tsk o tt.
8§
Första stycket stämmer så gott som helt överens med 42 § i nuvarande
RO. Grundlagberedningen erinrar om att gemensam beredning mellan två
u tsk o tt kan komma tillstånd också genom att ett u tsk o tt på begäran av
ett annat avger yttran de i sak till det senare u tsk o tte t; uttrycklig
bestämmelse härom har ansetts vara överflödig (SOU 1969:62 s. 79).
Beredningen ta r inte upp någon motsvarighet till föreskriften i 30 §
RSt (jäm för 58 § andra stycket RO). Med reglerna i 8 § första stycket
saknas anledning att låta u tsk o tt till kam m aren återlämna ett till
u tsk o tte t en gång remitterat ärende.
Andra stycket är nytillkom m et. Det föranleds av att ärende enligt
beredningens förslag skall kunna skjutas från en valperiod för riksdagen
till nästa och fastslår den ganska självklara principen att den nyvalda
riksdagen skall grunda sitt avgörande på betänkande från u tsk o tt, som
samma riksdag har tillsatt. Detta hindrar inte att uppskjutna ärenden
förbereds inom utskottskanslierna under t. ex. som m aruppehållet när
mast före ett ordinarie val, inte heller att u tsk o tt, valt av den gamla
riksdagen, utarbetar utkast till betänkande att föreläggas det nya u tsk o t
te t, något som kan tänkas vara arbetsekonom iskt lämpligt i politiskt
okontroversiella ärenden (se 11 § nedan). Det är dock att märka att en
ny följdm otionstid enligt 3 kap. 12 § 1. löper under den första veckan av
valperiodens inledande riksm öte. För vaderiksmötes del får bestämmelsen
i andra stycket bl. a. den konsekvensen att ärende, som den gamla
riksdagen inte hade hunnit avgöra när riksmötet avbröts (se 5 kap. 10 §
andra stycket) men vari u tsk o tt hade avgivit betänkande till kam m aren,
återgår till u tsk o ttet för ny beredning; någon uttrycklig föreskrift härom
har inte ansetts erforderlig.
När k o n stitu tio n su tsk o ttet anmäler vilande grundlagsförslag till kam m a
ren, yttra r sig u tsk o ttet enligt praxis inte över förslaget. Beredningen
menar emellertid att det kan vara värdefullt att den nyvalda riksdagen får
ta ställning till vilande beslut, i fråga om grundlag eller annat äm ne, på
grundval av uttalanden från ett u tsk o tt, som återspeglar den nya
riksdagens sam m ansättning. Till undanröjande av tvekan har därför i
tredje stycket u tsk o tt, som anmäler vilande beslut, uttryckligen b erätti
gats att foga eget yttrande vid anm älan. Yttrandet kan givetvis avse
endast frågan huruvida det vilande beslutet skall antas eller förkastas. Det
kan anmärkas att någon särskild befogenhet att väcka motion med
anledning av vilande beslut inte föreligger enligt förslaget; bestämmelsen i
3 kap. 12 § 1. är inte tillämplig i detta fall.
9 §
Lagrum m et överensstämmer i sak med vad som nu föreskrivs i 63 §
RO. Vid tillämpningen av första stycket skall, som eljest, till ” de
röstande” inte hänföras de som markerar att de avstår från att rösta.
O beroende av om återförvisning har kom m it tillstånd enligt denna
paragraf, kan återförvisning äga rum som ett led i själva beslutsordningen
jäm likt 5 kap. 6 eller 7 §§.
10 §
Se angående gällande rätt 47 § RO. För kommentar hänvisas till
avsnitt 2.4.4 i specialmotiveringen.
11 §
För att ett effektivt kam m ararbete skall kunna inledas utan dröjsmål
efter riksm ötets böljan på hösten kan det vara erforderligt att u tsk o tten
sammanträder under sommaren och förhösten mellan riksm ötena. Ut
skottsutlåtanden kan då föreligga färdiga när kam m ararbetet startar
(jäm för vad som har sagts ovan under 8 §). Man skulle möjligen kunna
göra gällande att u tsk o tten inte ägde hålla formliga sam m anträden, när
riksm öte inte pågår. För att förebygga en sådan tolkning föreslår
beredningen i denna paragrafen föreskrift som uttryckligen medger
utskottssam m anträden också mellan riksm öten.
Tilläggsbestämmelse 4.11.2 har kommenterats ovan under 2.3.8 i
specialmotiveringen. Övriga tilläggsbestämmelser har hämtats från 26, 27
och 29 §§ RSt.
12 §
U tskotten sammanträder av ålder inom stängda dörrar. Sedan 1971
finns en uttrycklig bestämmelse härom i 28 § RSt. Under senare år har
emellertid vid återkommande tillfällen höjts röster för att utskottssam
m anträdena i viss utsträckning borde öppnas för allm änheten. Inom
riksdagen har frågan behandlats senast i KU:s utlåtande 1971:17, d a re n
k o rtfa tta d redogörelse lämnas också för den tidigare riksdagsbehand
lingen. G rundlagberedningen har för sin del ingående övervägt frågan om
offentlighet i utskotten.
Inom beredningen har förelegat enighet om att u tsk o tten skall överläg
ga och fatta beslut inom stängda dörrar. Däremot har meningarna brutit
sig kring spörsm ålet om utfrågningar och föredragningar i u tsk o tten skall
kunna vara offentliga. Majoriteten av beredningens ledamöter har ställt
sig avvisande också härtill.
U tsk otten är redan i rådande läge oförhindrade att till sig kalla
sakkunniga och andra och att på så sätt dra ny tta av de fördelar som
m untligheten och frågeform en kan erbjuda när det gäller att inhämta
upplysningar och synpunkter i ett äm ne. Denna möjlighet kommer att stå
till buds också för fram tiden.
Till stöd för att utfrågningarna skulle kunna hållas in för öppna dörrar
har åberopats bl. a. att offentligheten kan vara ett korrektiv mot felaktiga
och ofullständiga upplysningar i ett äm ne, att den ger sto ff och stimulans
åt den offentliga debatten utanför riksdagen och att den ökar intresset
för riksdagens arbete, särskilt det annars lätt förbisedda arbetet i
utsk o tten.
Beredningen vill inte frånkänna de åberopade argumenten bärkraft.
Man har dock enligt beredningens mening anledning att vara skeptisk mot
att tillägga utskottsoffentligheten stor betydelse i de angivna hänseende
na. Den procedur som leder fram till beslut av riksdagen innefattar redan
som förhållandena i vårt land är nu rika möjligheter till offentlig
information och öppen redovisning av ståndpunktstaganden. Vad särskilt
gäller allmänhetens intresse för riksdagsarbetet, erinrar beredningen om
sitt förslag att riksdagen skall låta undersöka möjligheterna att förbättra
den u tåtrik tade informationen (se under 2.4.6 ovan).
I varje fall måste fördelarna med öppna utskottsutfrågningar m. m.
vägas mot de nackdelar som kan vara förenade med offentlighet i
utsk o ttsarbetet. U tskottsberedningen är det bärande elem entet i det
svenska riksdagsarbetet. Det ligger nära till hands att anta att partigrupper
na, såväl m ajoritets- som m inoritetskonstellationer, i vissa lägen skulle
vilja ta till vara de offentliga utskottsutfrågningarnas publicitetsmässiga
fördelar. Därmed skulle dessa utfrågningar dras in i kraftm ätningarna
mellan partierna inför väljarna. Följden härav kunde i sin tu r bli
störningar av den förtroendefulla och avspända atm osfär som brukar
prägla de svenska riksdagsutskotten. Möjligheten att nå samförståndslösningar kunde försvåras. Och blev offentliga utfrågningar ett mera regul
järt inslag i utskottsbehandlingen, kan man befara att beredningsarbetet
korn att bedrivas mindre effektivt och att kortare tid än nu kom att stå
till buds för sakliga diskussioner inom utskotten.
Risken för att utskottens sakbehandling av ärendena skulle bli lidande
har för beredningen varit det avgörande skälet mot tanken att medge
offentlighet vid utfrågningar inom utskotten. Beredningen har emellertid
också fäst avseende vid risken att offentliga utskottssam m anträden skulle
försvaga allmänhetens intresse för kam m ardebatterna.
U tskottens sammanträden skall alltså enligt beredningens förslag fo rt
farande alltid vara slutna. Inte heller i fråga om möjligheten att låta
enstaka utom stående närvara vid sam m anträdena innebär beredningens
förslag någon ändring i vad som nu gäller. Sedan 1971 föreligger inte
något hinder mot att u tsk o tt medger också minister tillträde till u tsk o tts
sam m anträde. Beredningen erinrar emellertid om ett uttalande av konsti
tu tio n su tsk o ttet (1970:27 s. 9) enligt vilket minister skall få inställa sig
endast på begäran av vederbörande u tsk o tt och endast för att lämna
upplysningar etc., inte för att delta i överläggning med u tsk o ttet.
13 §
I 44 § andra stycket RO finns nu en bestämmelse om att ingen får
närvara i u tsk o tt när ärende om granskning av hans egna åtgärder i
utövning av tjänst eller uppdrag förekommer till överläggning eller beslut.
Denna jävsbestämmelse utvidgas nu i anslutning till vad FU föreslog i
3:17 FRO (jäm för också 2 kap. 11 § i beredningens förslag) att allmänt
gälla ärende som rör ledamot (suppleant, tjänstem an) eller någon honom
närstående personligen.
14 §
Bestämmelsen överensstämmer med 46 § i nuvarande RO.
Beslut vid utskottssam m anträde fattas i princip i samma form er som i
kam m aren. Om sättet för om röstning ges inga regler, och något mera
formaliserat förfarande behöver inte iakttas (jäm för uttalande av bered
ningen i SOU 1969:62 s. 110). Föreligger mer än två yrkanden i samma
angelägenhet, skall tillämpas samma voteringsordning som i kam maren.
Den tanken har fram kastats att det inte borde vara tillåtet att lägga ner
sin röst vid om röstning inom u tsk o tt; ett avstående vore inte förenligt
med principen om beredningstvång.
Det är naturligtvis önskvärt att utskottsledam ot, som finner sig inte
kunna ta ställning vid avslutande om röstning i ett ärende som behandlas
av u tsk o ttet, ställer sin plats till förfogande för suppleant. Men någon
föreskrift härom bör enligt beredningens uppfattning inte ges. Bl. a. är att
beakta att ledamot alltjämt kommer att vara oförhindrad att avstå från
att rösta vid ärendes avgörande i kam maren. Det kan - såväl i u tsk o tt
som i kam mare — förhålla sig så att det förslag ledamoten stöder har
blivit elim inerat i en tidigare om röstning. En reglering skulle vidare ha
aktualiserat svårlösta problem om närvaroplikt och/eller kvorumregel för
utskottssam m anträdenas del. — Ingenting hindrar att den som har avstått
från att rösta lämnar en motivering härtill i ett särskilt yttrande.
I fråga om val inom u tsk o tt hänvisas till 7 kap. 13 och 14 §§.
Reservationsvis fram ställda yrkanden måste ligga inom ramen för det
behandlade ärendet. I inledningen till specialmotiveringen till 3 kap. RO
har beredningen anlagt några synpunkter på hur långt reservanternas
förslagsrätt sträcker sig. Jäm för också vad som sägs i anslutning till 3 kap.
7 § RO. Det åligger utskottsordföranden att ha sin uppmärksam het
riktad på frågan om ett yrkande får föras fram reservationsvis i ett
ärende. Avgörandet träffas i första hand av u tsk o ttet (utskottsm ajoriteten), i andra hand av talm annen och kam m aren, då proposition skall
ställas på bifall till en av u tsk o ttet godtagen reservation, och, vid oenighet
mellan talm annen och kam m aren, i sista hand av konstitution su tsk o ttet
(2 kap. 9 §).
15 §
Stadgandet har med endast redaktionella ändringar flyttats från 48 §
RO.
Beredningen erinrar om att tystnadsplikt kan följa av bestämmelser i
brottsbalken och av föreskrift i annan lag. För närvarande torde därjämte
föreligga straffsanktionerad tystnadsplikt för utsk o tten s del utan stöd i
uttrycklig författningsbestämmelse dels i fråga om innehållet i sådan
handling hos u tsk o tt som skall hållas hemlig enligt sekretesslagen, dels
beträffande upplysningar som har lämnats vid beredningen av ett ärende,
såvida u tsk o ttet har beslutat att upplysningarna skall hållas hemliga (i
vilka fall u tsk o tt äger fatta sådant beslut är dock något tveksam t).
Tystnadsplikten i fråga gäller inte gentemot nyhetsorganen (b o rtsett från
överträdelse bestående i att hemlig handling lämnas ut).
Ä m betsansvarskom mittén har i sitt betänkande (SOU 1972:1 s. 139 f)
föreslagit att straffbarhet i fråga om yppande av hemlig uppgift skall
förutsätta att själva tystnadsplikten finns uttryckligen angiven i fö rfatt
ning. Beredningen ansluter sig härtill såvitt gäller tystnadsplikten i
riksdagen (jäm för ovan under 2 kap. 4 §). Det kan förutsättas att en
allmän föreskrift kommer att införas, som stadgar plikt att iaktta tystnad
rörande innehållet i allmän handling som är hemlig. Detta synes inte ge
anledning till erinran: därmed inte sagt att föreskriften skall ha tryckfrihetsrättsliga konsekvenser. Däremot anser beredningen att någon bestäm
melse inte bör införas som upprätthåller en tystnadsplikt som följd av
beslut av u tsk o tt i vad ämne som helst om att läm nad upplysning skall
hållas hemlig. Beredningen hyser å ena sidan principiella betänkligheter
mot en icke närmare definierad möjlighet att besluta om tystnadsplikt
beträffande vad som har förekom m it under handläggningen i u tsk o tt. Å
andra sidan torde själva den rättsliga tystnadsplikten vara skäligen
verkningslös så länge den inte gäller gentemot press och radio - och en
utvidgning i detta hänseende bör inte komma i fråga. Det torde under alla
omständigheter vara en förtroendefråga om tystnad iakttas i de situatio
ner som nu avses. (Jäm för KU 1970:48 s. 6.)
5 kap. ÄRENDENAS AVGÖRANDE
Detta kapitel motsvarar 4 kap. i FRO. Det innehåller bestämmelser om
bordläggning, om voteringsm etod och beslutsordning i övrigt, om upp
skov med behandlingen av ärende och om riksdagens skrivelser. Av de till
kapitlet hörande frågorna har beredningen ägnat den om voteringsm etod
särskild uppmärksam het.
Kapitlet gäller direkt endast ärenden. Bestämmelserna om själva
beslutsförfarandet bör emellertid tillämpas också på procedurfrågor.
Angående val inom riksdagen hänvisas till 7 kap.
1 §
Lagrummet med dess tilläggsbestämmelser stämmer nära överens med
vad som gäller nu, se 59 § RO och 49 § RSt, och med vad FU föreslog, se
4:1 FRO.
Syftet med bordläggningar av utskottsbetänkanden kan sägas vara
trefaldigt: att varsla riksdagsledam öterna om de ärenden som står inför
sitt avgörande, att ge rum för inläsning och övervägande av betänkandena
och att möjliggöra mer än en överläggning i kam m aren före avgörandet.
Beredningen har undersökt möjligheten av att ersätta bordläggningsproceduren med en annan som även den skapar en frist mellan utskottsbetänkandets framläggande å ena, och ärendets avgörande å andra sidan.
Beredningen har emellertid inte kunnat se att några avgörande fördelar
skulle vinnas genom att man frångår den nuvarande ordningen.
Inte heller har beredningen funnit skäl föreslå någon befogenhet vare
sig för en minoritet eller för en majoritet i kam m aren att få tillstånd en
tredje bordläggning eller eventuellt ytterligare bordläggningar av ett
utskottsbetänkande. Ett u tn y ttjan de av en sådan befogenhet skulle
kunna försvåra genomförandet av upprättade arbetsplaner. De uppskovsm öjligheter som står till buds enligt förslaget torde vara fullt tillräckliga.
När ett ärende skall företas till avgörande, kan sålunda redan en minoritet
i kam m aren få ärendet återförvisat till det u tsk o tt som har avgett
betänkande, och majoriteten i kam m aren har befogenhet att hänvisa
ärendet till annat utskott för ytterligare beredning (4 kap. 9 § RO).
Återremiss kan också komma tillstånd enligt 6 eller 7 § i detta kapitel
som ett led i själva beslutsproceduren. Med stöd av 10 § kan kam m aren
vidare inom vissa gränser besluta om uppskov till närmast följande
lagtima riksm öte. Även på annat sätt kan riksdagen skaffa sig ett extra
rådrum inför ett ärendes avgörande. Ett ärende kan av talm annen
placeras sist på föredragningslistan och därefter uppskjutas till nästa
sammanträde genom att plenum avbryts när man har hunnit till den
ifrågavarande punkten på föredragningslistan (se under 2 kap. 7 och 8 §§
RO). Talm annen är också oförhindrad att under någon kortare tid
underlåta att i kam m aren anmäla ett fram lagt och till ledamöterna
utdelat utskottsbetänkande. Ett sådant dröjsmål kan någon gång vara
motiverat t. ex. med tanke på önskemål om offentlig granskning och
belysning av utskottsförslaget före det slutliga avgörandet.
Något hinder mot överläggning vare sig vid första eller andra bordlägg
ningen av ett utskottsbetänkande möter inte enligt beredningens förslag.
Beredningen räknar emellertid med att debatt liksom hittills regelmässigt
kommer att äga rum endast då betänkandet skall företas till avgörande.
Endast vid detta tillfälle kan kam m aren pröva frågan om återförvisning,
remiss till annat u tsk o tt eller uppskov till följande riksmöte.
Beredningen upptar liksom FU inte någon motsvarighet till stadgandet
1 59 § andra stycket i nuvarande RO om avgörande av ” utskotts
förberedande, hem ställanden och förfrågningar” .
I fråga om rätten att ställa nya yrkanden i ett ärende först i kam m aren
inför avgörandet hänvisas till vad som har sagts under rubriken till 3 kap.
om ärendenas väckande.
2 §
Första stycket återger vad som nu finns föreskrivet i 57 § första
stycket RO. Samma förfarande som gäller för ärende om m isstroendeför
klaring skall enligt andra stycket tillämpas på förslag från talm annen till
ny statsm inister. Härvidlag måste dock iakttas att sammanträden med
kam m aren sätts ut så att riksdagen röstar om förslaget senast på fjärde
dagen efter det att förslaget anmäldes i kam m aren första gången (5 kap.
2 § RF).
Ytterligare en bestämmelse om avgörande av ärende om m isstroende
förklaring återfinnes i 8 § andra stycket.
3 - 5 §§
Se beträffande gällande rätt 60 § RO och 51, 52 och 54 §§ RSt.
Att ett ärende avgörs innebär att riksdagen skiljer sig från ärendet
genom ett slutligt beslut. I 3 —5 §§ ges bestämmelser om beslutsordning
och voteringsm etod. Lagrummen kompletteras av föreskrifterna i de
närmast följande paragraferna, 6—8 §§.
G rundlagberedningen har övervägt att föreslå en allmän kvorumregel,
dvs. en bestämmelse som kräver att ett visst antal ledamöter skall vara
närvarande för att riksdagen skall kunna påbörja behandlingen av ärende
eller i vart fall för att den skall vara beslutsmässig, men har avstått
härifrån. En allmän kvorum bestämmelse skulle kunna öppna en obstruktionsm öjlighet för en m inoritet. Den torde också, om den helt skall fylla
sitt ändamål, leda till tidsförlust och besvär i kam m ararbetet. En
kvorumregel ter sig över huvud mindre behövlig i en så pass stor
församling som den svenska riksdagen, i all synnerhet om bortovarande
ledamöter avlöses av ersättare.
Det sagda hindrar inte att det finns fog för en kvorumregel eller
kvorum liknande bestämmelser för särskilda fall. Enligt 2 kap. 6 § RO
erfordras medgivande av mer än hälften av riksdagens ledamöter för att
sammanträde skall få hållas, till vilket kallelse har utfärdats utan
iakttagande av den i paragrafen angivna fristen. Och för särskilt angivna
fall, t. ex. för ändring i RO, är föreskrivet att ett visst antal riksdagsleda
möter måste ansluta sig till ett förslag för att det skall bli riksdagens
beslut; häri ligger en sorts kvorumregel innesluten.
Vanskligast att ta ställning till vid utformningen av beslutsordningen i
riksdagen är frågan hur riksdagen skall träffa sitt avgörande, när tre eller
flera yrkanden i en och samma beslutsfråga föreligger. De två huvudtyper
av parlamentariska voteringsm etoder som används i den angivna besluts
situationen är elim inationsm etoden och seriem etoden. I den svenska
riksdagen tillämpas elim inationsm etoden. Mot bakgrunden av den kritik
som hade riktats mot denna metod ägnade FU stor uppmärksam het åt
voteringsspörsm ålen och lät publicera en särskild undersökning rörande
beslutsordning och voteringsm etod i den svenska riksdagen och vissa
andra beslutande församlingar (SOU 1961:21 s. 107 ff). FU föreslog
emellertid för egen del att dittillsvarande praxis vid ärendenas avgörande
tills vidare skulle bibehållas i huvudsak. Enligt FU:s mening förtjänade
frågan om voteringsm etod att övervägas ytterligare.
Också grundlagberedningen har särskilt uppehållit sig vid frågan om
riksdagens voteringsm etod. På beredningens uppdrag har fil. lic. Bo
Bjurulf gjort en undersökning angående parlamentariska voteringsm eto
der och skisserat några alternativ till det i riksdagen nu tillämpade
voteringsförfarandet. Undersökningen och ett tillägg till denna fogas vid
betänkandet som bilaga 14. Beredningen hänvisar till undersökningen för
en redogörelse för de skilda voteringsm etoderna och deras egenskaper.
Bjurulfs undersökning har inom beredningen diskuterats i första hand
av en särskild arbetsgrupp. Arbetsgruppen föreslog att beredningens
överväganden närmast borde avse ett val mellan elim inationsm etoden i
nuvarande utform ning, en metod med två voteringsomgångar inom ramen
för elim inationsm etoden och seriem etoden. Beredningen beslöt att bere
da riksdagens partigrupper tillfälle att yttra sig i frågan. Flertalet
partigrupper förordade i sina svar att nuvarande voteringsm etod begagnas
också i fram tiden. Avvikande mening hade folkpartiets riksdagsgrupp,
som föreslog övergång till seriem etoden, och vänsterpartiet kom m unister
nas partigrupp, som förordade en metod med två voteringsomgångar,
snarlik den som hade presenterats av arbetsgruppen inom beredningen.
Det förefaller beredningen klart att ingen voteringsm etod kan tillgodo
se alla de krav man önskar ställa: att metoden skall vara enkel och
lättilläm pad, att den skall hindra ” tak tisk ” röstning och förekomma
beslut, bakom vilka står endast en m inoritet, att varje grupp i riksdagen
kan dels markera sin egen ståndpunkt, dels ge uttryck för subsidiära
preferenser, osv. Inte heller elim inationsm etoden, så som den nu tilläm
pas, går fri från kritik. Men denna metod har ett särskilt försteg fram för
andra däri att den sedan länge tillämpas inte b lo tt i riksdagen utan även
inom kommunerna och organisationslivet. En bred majoritet inom
riksdagen är till freds med m etoden. Under senare år har taktiska
m anövrer vid voteringarna varit sällsynta. Som regel har de som avser att
stödja ja-förslaget i huvudvoteringen avstått från att deltaga i förberedan
de votering. Beredningen har för sin del kom m it till slutsatsen att andra
voteringsm etoder i vart fall inte har sådana förtjänster att de uppväger de
nackdelar som skulle vara förenade med att bryta bestående ordning.
G rundlagberedningen föreslår alltså att nuvarande voteringsm etod
behålls. Också i övrigt bör gällande beslutsordning bestå i det väsentliga.
Bestämmelserna i 1866 års RO om beslutsförfarandet är emellertid
svårtolkade och stämmer delvis inte överens med vad som faktiskt
tillämpas. Beredningen har utform at bestämmelserna i 3 —5 §§ efter
mönster av FU:s motsvarande föreskrifter i 4 :2 - 4 FRO.
Första stycket i 3 § är avsett att ge garantier för att överläggningen i
ett ärende inte avslutas innan alla talare som så vill har u tn y ttjat den rätt
att yttra sig i saken som tillkommer dem enligt reglerna i 2 kap. RO.
Bestämmelsen ger alltså inte något stöd för att kam m aren genom
m ajoritetsbeslut klipper av debatten; talm annen får över huvud taget inte
ställa proposition på att överläggningen skall anses avslutad, så länge
någon talare som är därtill berättigad önskar yttra sig.
Enligt 3 § andra stycket är utgångspunkten att beslutsproceduren skall
inledas med acklam ation. Ärende skall dock avgöras genom omedelbar
om röstning (votering) — här avses endast själva huvudom röstningen — om
ledamot begär det. Om edelbar om röstning skall vidare tillgripas när fråga
är om beslut som fordrar instäm m ande från en kvalificerad m ajoritet.
Denna bestämmelse kommenteras nedan under 8 §.
I 3 § tredje stycket sägs uttryckligen att avgörandet i ett ärende kan
delas upp på delbeslut. Med delbeslut åsyftas här inte särskilt beslut om
vilket yrkande som skall uppställas som kontraproposition i en votering.
Något sådant avgörande behöver ju inte träffas om ärendet eller den del
därav det gäller omedelbart avgörs genom acklam ation. I stället åsyftas
beslut i ett visst avsnitt av ärendet, t. ex. beslut om utformningen av viss
paragraf i ett lagförslag. Också sådant beslut som avses i 8 § första
stycket första meningen är ett delbeslut. Frågor om den ordning i vilken
yrkanden skall framställas till (del)beslut (propositionsordning) ventileras
nedan under 7 och 8 §§. Bestämmelserna i 3 —5 §§ om beslutsproceduren
är avsedda att tillämpas i fråga om varje delbeslut.
I 4 § beskrivs det inledande acklam ationsförfarandet. Om något
formligt yrkande över huvud taget inte reses i kammaren före avgörandet,
skall talm annen givetvis likväl ställa proposition på utskottets hemställan.
Yrkandet i ett ärende får inte ställas, sedan överläggningen är avslutad.
Det gäller också formella yrkanden, t. ex. om återremiss eller remiss till
ny tt u tsk o tt enligt 4 kap. 9 §. Vissa form ella yrkanden är dock tillåtna
som inslag i själva beslutstekniken. Ett exempel härpå är yrkande om
återrem iss enligt 7 § i detta kapitel.
5
§ klargör att det är elim inationsm etoden som skall tillämpas vid
om röstning angående tre eller flera yrkanden till ett beslut. Föreskrifter
na i 4 § bör ha motsvarande tillämpning när beslut skall fattas om vilket
yrkande som skall vara kontraproposition i en votering.
Liksom FU föreslår grundlagberedningen att om röstning alltid skall
göras öppet.
Utgången av om röstning bestäm s, om inte annat är särskilt stadgat,
genom enkelt flertal av de avgivna rösterna. Härom hänvisas till 3 kap.
5 § R F och specialmotiveringen till detta lagrum och till vad som sägs
nedan under 8 §. Om förfarandet, när lika röstetal uppkom m er, är
föreskrivet i 6 §.
Tilläggsbestämmelserna i 5 § om detaljerna i om röstningsförfarandet
har i huvudsak hämtats från gällande rätt. Beredningen förordar sålunda
att uppresning behålls som en om röstningsform .
Enligt beredningens förslag skall inte som vilande kunna antagas
alternativa beslut i grundlagsärende eller i ärende, där samma beslutsord
ning som i grundlagsfrågor tillämpas (7 kap. 9 § RF). Några specialbe
stämmelser om beslutsgången i fråga om vilande grundlagsförslag föreslås
därför inte.
6 §
Se angående gällande rätt 60 § 2 och 3 mom. RO. FU föreslog att
talm annen vid lika röstetal skulle bestäm m a vilken mening som skulle
vara riksdagens beslut, 4:4 FRO.
Frågan om hur man skall förfara när rösterna i en votering delar sig
lika har aktualitet endast när det är avsett att utgången av om röstningen
skall bestäm m as genom enkelt flertal av de avgivna rösterna. Man kan
tänka sig tre vägar att ytterst ta sig ur det dilemma som då uppstår. För
det första kan man anse ett förslag bortkastat, när lika antal röster har
avgivits för och emot det. För det andra kan man tillägga talm annen
utslagsröst eller, om han inte annars har rösträtt i kam m aren, rätt att
avgöra vilken mening som skall gälla, om rösterna har fördelat sig lika.
För det tredje kan man låta lotten fälla avgörandet.
Den förstnämnda lösningen är oförenlig med elim inationsm etoden för
om röstning. Denna metod tillåter nämligen att två positiva förslag ställs
mot varandra. — Enligt beredningens förslag skall talm annen inte ha
rösträtt i kam m aren. Det skulle harmoniera illa härmed och med
önskem ålen om talm annens obundna och auktoritativa ställning i riksda
gen att han skulle träffa avgörandet vid lika röstetal.
Möjligheten att — som hittills — anlita lottning återstår. Denna utväg
kan sägas väcka mindre betänkligheter när det gäller om röstning om
vilket yrkande som skall vara kontraproposition. Mera stötande är att
överlåta åt lotten att avgöra vad som skall bli riksdagens beslut i
huvudom röstning. Dock bör enligt beredningens uppfattning lottning i
sådana fall kunna tillgripas som en sista resurs, förutsatt att man kan
begränsa antalet fall då majoritet för en mening inte uppnås. Detta synes
vara möjligt.
Beredningen föreslår sålunda (2 kap. 1 § RF) att riksdagen skall bestå
av ett udda antal ledam öter. Detta förhållande i förening med ett
ersättarsystem och kvittningsöverenskom melser lär medföra att antalet
fall då lika röstetal uppkommer vid politiskt viktiga voteringar reduceras.
För de situationer, då rösterna i huvudvotering trots allt faller lika för
två yrkanden, föreslår beredningen i princip återförvisning av ärendet till
u tsk o ttet. Inte sällan kan man räkna med att utan särskilda åtgärder
majoritet uppnås för endera meningen när ärendet ånyo föreläggs
kam m aren; att lika röstetal uppstod första gången kan t. ex. ha varit en
följd av frånvaro, som inte hade kompenserats genom ersättare eller
genom kvittning. I andra fall kan u tsk o ttet föra fram lösningar, som
rubbar jäm viktsläget i kam maren.
Metoden att återrem ittera ärendet bör emellertid förses med ett par
reservationer. För det första kan det någon gång hända — särskilt när
fråga är om delbeslut - att båda sidor är beredda att åtnöjas med det
beslut som framgår ur en lottdragning. Återremiss bör därför vara
beroende av särskilt beslut härom , varvid det bör räcka att hälften av de
röstande instämmer i beslutet. Talm annen bör obligatoriskt ställa propo
sition på förslag om återremiss, när lika röstetal har uppkommit vid
huvudom röstning. För det andra bör återrem iss få förekomma bara en
gång i ett ärende. Utfaller rösterna lika, när ärendet på ny tt behandlas i
kam m are - vare sig vid huvudom röstning i samma fråga som förra gången
eller i en annan delfråga - bör lottdragning äga rum genast.
Återförvisning skall avse ärendet i dess helhet. Delbeslut i ärendet, som
redan har fattats, förfaller alltså. Det bör observeras att flera ” ärenden”
kan vara föremål för avgörande i kam m aren vid ett och samma tillfälle;
endast det ärende, i vilket rösterna vid huvudom röstning har delat sig
lika, skall återförvisas.
Några särskilda bestämmelser om förfarandet vid lottdragning har
beredningen inte ansett erforderliga.
7 §
I
anslutning till föredragningen i kam m aren av ett utskottsbetänkande
eller del därav kan riksdagen ha att ta ställning till en mångfald yrkanden.
Uppenbarligen kan vanligen inte alla dessa föras samman i en enda grupp
av jäm ställda förslag. I stället måste de ordnas i mindre grupper, varur
efter acklam ation eller votering väljs ut särskilda beslut, ett ur varje
grupp. Indelningen av yrkandena i sådana grupper och ordningsföljden
mellan grupperna bestäm s genom ” propositionsordningen” .
När propositionsordningen görs upp måste man först och främst se till
att yrkanden som går att förena inte ställs på en linje och slås ut mot
varandra. Men propositionsordningen kan också tänkas vara ett medel att
dela upp yrkanden, som inbördes utesluter varandra eller i vart fall har
ett nära sam band, i mindre grupper, som var och en - om så behövs —
underkastas voteringsförfarandet.
Som exempel kan nämnas att form ella yrkanden enligt praxis tas upp
före materiella yrkanden. En bestäm d propositionsordning anvisas i
4 kap. 9 § andra stycket RO för det fall att i ett ärende samtidigt föreligger
yrkanden om remiss till ny tt u tsk o tt och om återförvisning (i detta
sammanhang är inte fråga om återrem iss enligt 5 kap. 6 eller 7 §). Då
flera sakyrkanden föreligger, är det praxis i riksdagen att motiveringsyrkande, som inte åtföljs av förslag till ändrad ” kläm ” , avskiljs från
sakyrkandena och upptas till avgörande efter dessa, om anledning därtill
då finns.
Det är alldeles tydligt att det inte är praktiskt möjligt att i regler i RO
om propositionsordningen fånga in alla uppkom m ande beslutssituationer.
H ithörande frågor får till största delen lösas i praxis. Talm annen måste
inom vida ram ar kunna laga efter läglighet när han fram ställer yrkandena
i ett ärende till beslut. G rundlagberedningen skall i det följande uppehålla
sig vid endast ett par problem som kan sägas gälla propositionsordningen.
Föreligger ändringsyrkanden vid två eller flera lagrum i ett lagförslag
och kan lydelsen av vaije lagrum, tekniskt sett, bestäm m as för sig, måste
lagärendet avgöras genom delbeslut. FU föreslog i 4:5 FRO för sådana
fall att riksdagen omedelbart efter det sista delbeslutet skulle kunna
återförvisa ärendet till u tsk o tte t och att, om återförvisning inte kom till
stånd, riksdagen obligatoriskt skulle besluta om antagande eller förkas
tande av lagförslaget i dess helhet. Syftet med förslaget var att förebygga
att ett förslag antages fastän majoriteten ställer sig avvisande till den
lagstiftningsprodukt som framgår ur delbesluten eller fastän delbesluten i
något avseende står i strid med varandra.
När det gäller att bedöma lämpligheten av obligatoriskt slutavgörande i
lagärende, vari har förekom m it delbeslut, måste enligt beredningen
beaktas det fallet att, vid sidan om ändringsyrkanden vid två eller flera
paragrafer i lagförslaget, redan från början föreligger yrkande om avslag
på förslaget i dess helhet. Man kan i detta läge antingen först rösta för
och emot avslagsyrkandet och därefter, om detta yrkande inte bifalles,
genom delbeslut fastställa lagens lydelse. Eller också kan man gå den
motsatta vägen och först hypotetiskt bestäm m a avfattningen av de skilda
paragraferna i lagförslaget och därefter rösta huruvida förslaget i sålunda
föreliggande skick bör antas eller förkastas. Praxis följer den först angivna
propositionsordningen. Infördes en föreskrift om obligatoriskt slutavgö
rande, finge man gå över till den senare ordningen.
Ingetdera förfaringssättet är invändningsfritt. Mot det senare kan
anmärkas att det genomgående favoriserar anhängarna till avslagslinjen.
Dessa kan nämligen få tillfälle att vid omröstningarna om de olika
lagrum men rösta fram en lydelse, som är oacceptabel för riksdagsmajoriteten. Grundlagberedningen vill därför närmast förorda att nuvarande
ordning tillämpas också i fram tiden. Något stadgande i RO som direkt
lägger hinder i vägen för det andra av de två diskuterade förfaringssätten
vill beredningen dock inte föreslå. En konsekvens av beredningens
ställningstagande blir emellertid att någon bestämmelse om obligatoriskt
slutavgörande i lagärende inte tages upp i förslaget till RO.
Ett avgörande skäl för beredningen har varit att m an redan genom att
införa en särskild möjlighet till återremiss kan i stor utsträckning
neutralisera olägenheterna av att innehållet i skilda lagrum bestäms
genom delbeslut. Så långt för alltså beredningen FU:s förslag vidare.
Av 7 § framgår att yrkande om återrem iss inte behöver ställas förrän
delbesluten har fattats. Yrkandet kan följas av överläggning. Återremiss
enligt paragrafen får beslutas endast en gång i ett ärende. Att ärendet
tidigare har varit återrem itterat med stöd av 6 § eller 4 kap. 9 § utgör
däremot inte något hinder mot återrem iss enligt 7 §. Det är att märka att
återförvisning enligt 7 § kan komma tillstånd endast efter m ajoritets
beslut.
Möjligheten att återförvisa ett ärende står till buds endast i ärende som
innefattar lagförslag, låt vara att samma ärende kan gälla också anslag
o. dyl., och endast om själva lagfrågan har delats upp på delbeslut. Vad
som skall anses vara ett ” ärende” i paragrafens mening får avgöras med
ledning av de ändam ålssynpunkter som bär upp stadgandet. Tankarna går
givetvis först och främst till en helt ny lag; den föregående fram ställ
ningen har närmast avsett detta fall. 7 § aktualiseras emellertid också vid
samtidiga ändringar i flera lagrum i en gällande lag. Men någon gång kan
det då vara fråga om av varandra helt oberoende ändringar, som mera av
praktiska skäl har förts samman i en proposition och ett u tsk o ttsb etän
kande. Vaije sådan ändring får betraktas som ett ärende för sig. Å andra
sidan kräver mycket ofta en viss reform ändringar i flera lagar. I så fall
föreligger endast ett ärende, och skilda beslut rörande olika lagar är att se
som delbeslut vid tillämpningen av 7 §. — En återförvisning måste
om fatta inte bara lagfrågorna utan också sådana i kammaren samtidigt
behandlade frågor om anslag, om principer för viss organisation, m. m.,
som har så nära samband med lagfrågorna att de får sägas höra till
ärendet. Efter återförvisning skall ärendet i sin helhet företagas till ny tt
avgörande i kam m aren.
När beredningen ovan avvisade tanken på obligatoriskt slutavgörande i
lagärende, förutsattes att fråga var om beslut som efter vanligheten skall
träffas med enkel m ajoritet. Fordras för visst beslut bifall från en
kvalificerad m ajoritet, kan det emellertid bli nödvändigt att anordna en
särskild slutom röstning. Om detta handlar 8 §.
8 §
Med beredningens förslag kommer något oftare än hittills att aktualise
ras riksdagsärende i vilket för positivt beslut krävs kvalificerad m ajoritet.
Av särskilt intresse är att huvudbestämmelser i RO kan ändras genom ett
beslut med kvalificerad m ajoritet. Beredningen hänvisar till vad som sägs
under 3 kap. 5 § RF. Föreskrifterna om kvalificerad majoritet för med
sig vissa särskilda problem i fråga om beslutsproceduren i kam maren.
Dessa skall i k o rth et diskuteras nedan i ett sammanhang.
1.
Om det krävs att ett särskilt flertal skall instämma i ett förslag för
att det skall bli riksdagens beslut, bör ärendet alltid avgöras genom
om röstning. En bestämmelse härom har införts i 3 § andra stycket. En
jämförelse med 8 § första stycket ger emellertid vid handen att kravet på
omedelbar om röstning endast avser det fall, då ett positivt förslag ställs
mot avslag. Måste riksdagen först bland två eller flera alternativ utvälja
ett för dylik slutom röstning, kan beslut härom fattas med acklam ation
enligt eljest gällande regler. — Vid om röstning varom nu är fråga torde
rösträkning alltid få företagas.
2. I flera fall gäller att ett avgörande, som kan träffas genom ett beslut
av riksdagen med kvalificerad m ajoritet, alternativt kan träffas i den
ordning som gäller för grundlagstiftning, alltså genom två beslut med
mellanliggande val till riksdagen. Så är t. ex. fallet i fråga om ändring av
huvudbestäm m else i RO.
Om röstning om antagande av ett förslag genom ett beslut bör enligt
beredningens mening avse endast detta, inte samtidigt i andra hand frågan
om bifall till ett vilande beslut med samma innehåll. Uppnås inte
kvalificerad majoritet — förslaget avslås eller får bara anslutning från ett
enkelt flertal — bör frågan om antagande av ett motsvarande vilande
beslut komma under kam m arens prövning endast som följd av ett särskilt
yrkande härom . Sådant yrkande skall, lika väl som flertalet andra
yrkanden, resas (subsidiärt) under den överläggning som föregår avgöran
det (se ovan under 3 —5 §§).
Den förordade ordningen, som torde komma att iakttas utan några
föreskrifter härom i RO, är ägnad att skapa ökad klarhet i riksdagens
beslutsfattande. Man kan vidare åberopa att fråga är om beslut med olika
rättslig karaktär. Av betydelse är inte minst att ett förslag, avsett att
antagas genom ett enda beslut, måhända inte helt är lämpat för att
genom föras i den ordning som gäller för stiftande av grundlag; bestäm
melserna om ikraftträdande kan t. ex. behöva ändras.
3. Enligt grundlagberedningens mening bör det lämpligen framgå av
om röstningspropositionen när bifall till ett yrkande förutsätter anslut
ning av en kvalificerad m ajoritet. En uttrycklig föreskrift härom föreslås i
tilläggsbestämmelse 5.5.1.
4. Frågan om stipulerad kvalificerad majoritet har uppnåtts i ett
ärende bör inte avgöras vid en om röstning i vilken två positiva förslag står
emot varandra. Det kan ju hända att inget av dessa förslag i inbördes
tävlan når erforderlig anslutning, ehuru en bred majoritet i riksdagen
föredrar vilket som helst av förslagen fram för bestående ordning. I 8 §
föreslås därför att, i fall då mer än ett alternativ har förts fram till beslut
som för antagande kräver kvalificerad majoritet (” särskilt flertal” ),
avgörandet skall delas upp i två självständiga etapper. Riksdagen skall
först villkorligt anta ett positivt förslag, dvs. bestäm m a vilket av de
föreliggande förslagen som skall ställas mot status quo. Därefter avgörs
om detta förslag skall bifallas eller förkastas. För bifall erfordras enligt
vad därom är stadgat anslutning från kvalificerad m ajoritet; om röstning
är obligatorisk.
Kammaren skall enligt lagrum met ta särskild ställning för eller emot
det utvalda positiva förslaget, även om något form ligt avslagsyrkande inte
har ställts under överläggningen och även om förslaget i fråga vann stort
över annat förslag i den första beslutsomgången.
Det kan tänkas någon gång inträffa att det förslag som har gått
segrande u r den förberedande beslutsomgången inte vinner bifall från en
36 Riksdagen 1973. 1 sam i N r 90 * *
kvalificerad majoritet och alltså faller igenom men att ett annat positivt
förslag, som har förts fram i ärendet, skulle kunna få tillräcklig anslut
ning, om det härefter ställdes mot avslag, eftersom anhängarna till det
förstnämnda förslaget föredrar det alternativa förslaget fram för status
quo. Bestämmelserna i RO gör det då möjligt för riksdagen att utan
nämnvärt dröjsmål sluta upp kring det alternativa förslaget. Dels får
nämligen avgörandet i ärendet anses ha varit uppdelat på delbeslut,
varför, när fråga är om lagärende, 7 § blir tillämplig och kam m aren i den
uppkom na situationen genast kan återförvisa ärendet till u tsk o ttet. Dels
kan man räkna med a tt, om ärendet inte återförvisas, u tsk o ttet likväl
med stöd av sin initiativrätt snarast för fram det förslag som anses kunna
få erforderligt instäm m ande i kam m aren.
Det ” förslag” som enligt 8 § skall antagas eller förkastas kan gälla
ändring i ett enstaka lagrum, t. ex. i RO. Medför en reform ändringar i
flera olika paragrafer i RO, bör det slutgiltiga avgörandet avse samtliga
berörda paragrafer sam m antagna i den lydelse de har fått vid den
förberedande beslutsomgången, ställda mot lagrummen i deras dittillsvarande avfattning.
För den första beslutsomgången skall tillämpas vanliga regler. Beslut
kan fattas med acklam ation. Vid om röstning gäller enkelt flertal. Avgö
randet, som i sig är ett delbeslut, kan i sin tu r delas upp på delbeslut,
avseende t. ex. skilda paragrafer.
Andra stycket i 8 § har hämtats från 57 § tredje stycket i nuvarande
RO. Eftersom bara en om röstning får förekomma i ärende om miss
troendeförklaring mot en viss m inister, är första stycket i 8 § inte
tillämpligt i ärende om m isstroendeförklaring.
9 §
Se om gällande rätt 60 § 2 m om . tredje stycket och 77 § RO samt
55 § RSt. Beredningens förslag följer FU:s, se 4:6 FRO.
10 §
Om uppskov ges för närvarande bestämmelser i 58 § tredje och fjärde
styckena RO. Se angående FU:s förslag 3:18 samt 4:7 och 9 FRO.
Om uppskovsinstitutets användning under senare år finns uppgifter i
statistikbilaga 13.
U ppskovsinstitutet får i beredningens förslag stor betydelse som medel
att jäm na ut arbetsbördan mellan olika riksm öten. Härom hänvisas till
fram ställningen i avsnitt 2.3.6 under rubriken till RO. Institu tets uppgift
att vara ett maktmedel i riksdagens hand för att få regeringen att
respektera de stadgade propositionstiderna blir däremot mindre fram trä
dande. Dess roll härvidlag övertas till största delen av den tillståndspröv
ning från riksdagens sida som i regel skall äga rum innan regeringen
lämnar en proposition efter propositionsfristens utgång.
10 § har den innebörden att ett ärende, som är anhängigt vid ett
riksm öte, antingen skall avgöras under riksmötet eller också uppskjutas
till följande lagtima riksm öte; det är däremot inte sagt att huvudregeln är
att ärende skall avgöras under det riksm öte då det väcktes. Möjligheten
till uppskov är emellertid begränsad. Av tredje stycket framgår att vaije
ärende måste avgöras i sak inom viss tid efter det att det har väckts.
Paragrafen ger med andra ord u ttry c k för principen om behandlingstvång.
Med beredningens förslag förfaller aldrig ett ärende vid utgången av
riksm öte eller valperiod.
De föreslagna bestämmelserna om uppskov skiljer sig från gällande rätt
på i huvudsak följande punkter.
För det första kan uppskov ske över riksdagsval, ordinarie eller extra.
Möjligheten att uppskjuta ärenden över ett ordinarie riksdagsval är ett
viktigt element i beredningens förslag till uppläggning av det årliga
riksdagsarbetet. I konsekvens härmed föreslår beredningen att ärenden
skall kunna föras över också till vaderiksm öte, alltså det första riksmötet
i den nya valperioden efter extra val. Härigenom når man en i flera
hänseenden praktiskt ändamålsenlig ordning. Beredningen hänvisar till
kommentaren till 1 och 3 kap. — Avsikten är att kam m aren skall ta
ställning till frågan om ett ärende skall avgöras under pågående riksm öte
eller uppskjutas till nästa. Förkortas ett riksm öte med anledning av extra
val, har riksdagen emellertid till stor del ingen valmöjlighet, och avbryts
riksmötet i samband med extravalsförordnandet, kan något uppskovsbeslut över huvud inte fattas därefter. I paragrafens andra stycke ges
därför en regel om automatisk överflyttning av anhängiga ärenden till
vaderiksm ötet. Föreligger redan uppskovsbeslut, kommer detta att gälla
uppskov till vaderiksm ötet, som ju är ett lagtima riksm öte, se första
stycket första meningen. Att ärende, som har nått kam m aren men inte
har hunnit avgöras, återgår till u tsk o ttet är nämnt under 4 kap. 8 §.
För det andra erkänns uttryckligen möjligheten att uppskjuta också
ärende som rör statsbudgeten för instundande budgetår. Härom hänvisas
till specialmotiveringen till 8 kap. 5 § RF.
För det tredje innebär beredningens förslag att något särskilt riksdags
beslut inte fordras för att ett på hösten anhängigt ärende skall kunna
skjutas till följande vår. Det årliga riksmötet om fattar ju en samman
hängande period från höst till vår.
Föreskrifterna om form erna för uppskovsbeslut i tilläggsbestämmelse
5.10.1 överensstämmer med gällande rätt. Enskild riksdagsledamot kan
form löst anmäla önskemål hos u tsk o ttet om uppskov med ärende. Har
ärendet kom m it till slutlig handläggning i kam m aren, kan han där yrka
uppskov med behandlingen. För detta fall gäller inte något krav på att
talm anskonferensen skall yttra sig.
Av 2 § följer att ärende om m isstroendeförklaring och om förslag till
ny statsminister inte kan uppskjutas till annat riksm öte. I fråga om
grundlagsärenden och ärenden som handläggs i samma ordning reglerar
10 § uppskov med det första, vilande beslutet. Om uppskov med det
slutliga avgörandet, efter riksdagsval, är föreskrivet i 12 §.
Om rätt att väcka motion med anledning av uppskjutet ärende finns
bestämmelser i 3 kap. 12 och 13 §§, och om utskottsberedning av ärende
som har uppskjutits till ny valperiod ges en föreskrift i 4 kap. 8 § andra
stycket.
11 §
Se 58 § fem te stycket nuvarande RO samt 3:18 och 4:7 FRO.
Beredningens förslag följer dessa föreskrifter. Beredningen föreslår att det
får ankomma på vederbörande u tsk o tt eller på talm annen att ta initiativ
till att uppskjutet ärende skall behandlas vid urtim a riksm öte. Om
m otionsrätt med anledning av bifall till sådant förslag, se 3 kap. 12 och
13 §§.
12 §
Om uppskov med slutligt beslut i grundlagsärende finns nu bestäm m el
ser i 58 § sista stycket och 64 § RO. FU föreslog bestämmelser i ämnet i
4:8 FRO. Jäm för beredningens förslag till ny RF, 7 kap. 9 §.
Utgångspunkten är att den slutliga prövningen i grundlagsärende skall
äga rum vid det första riksmötet i den nya valperioden efter det
riksdagsval som följer på det preliminära beslutet i ärendet. Riksdagen
bör emellertid ensam kunna besluta om uppskov med det definitiva
ställningstagandet. De allmänna reglerna i 10 och 11 §§ om uppskov
m. m. bör gälla också i fråga om vilande grundlagsbeslut. Dock bör
yttergränsen för uppskov bestäm m as annorlunda. Beredningen föreslår
att slutligt avgörande skall ha träffats innan nästa ordinarie val till
riksdagen äger rum . U trym m et för uppskov blir alltså i de flesta fall
vidare än enligt vanliga regler. Har riksdagen efter ett riksdagsval inte
hunnit fatta slutligt beslut innan valperioden löper ut med anledning av
ett extra val, medför det inte att ärendet förfaller, utan riksdagen får ta
ställning till ärendet i första hand vid vaderiksm ötet.
12 § blir att tillämpa också på ärenden som skall handläggas i samma
ordning som är föreskriven för stiftande av grundlag, t. ex. i fråga om
ändring i RO som inte beslutas vid ett tillfälle med kvalificerat flertal.
I 3 kap. 15 § och 4 kap. 8 § tredje stycket finns bestämmelser om
anmälan till kam m aren av vilande förslag.
13 §
Lagrummet och dess tilläggsbestämmelser återger i sak vad som nu är
föreskrivet i 62, 79 och 80 §§ RO. Jäm för också 4:10 FRO.
6 kap. INTERPELLATIO NER OCH FRÅGOR TIL L MINISTER
Se om gällande rätt 52 § tredje stycket RO och 35, 36 och 47 §§ RSt.
FU:s förslag är upptaget i 2:11 och 12 FRO. Jäm för vidare 11 kap. 5 § i
beredningens förslag till ny RF och vad som sägs i specialmotiveringen till
detta lagrum om de ämnen som bör kunna bli föremål för spörsmål till
minister.
Frågeinstitutens betydelse kan för närvarande sägas ligga i de möjlig
heter de ger riksdagen, särskilt oppositionen, till inform ation, till debatt,
till fram förande av skilda intressen, till initiativ och till kritik av
regeringen. Samma syften bör instituten tjäna i fram tiden. Särskilt
interpellationsform en har intresse från allm änpolitisk synpunkt.
Sedan åren under andra världskriget har frågeinstituten kom m it att
användas alltm era inom riksdagen. Beredningen hänvisar till statistikbila
gorna 8 och 9. En fortsatt utveckling i denna riktning har inte bara ljusa
sidor. Sakbehandlingen av ärendena kan tänkas bli lidande, och intresset i
riksdagen förskjuts måhända från riktgivande ställningstaganden till
detaljfrågor och konkreta fall. Beredningen vill här erinra om sitt förslag
att frågor till minister i fortsättningen skall kunna avse också enskilda
regeringsbeslut.
Beredningen har funnit anledning till kritik mot de nuvarande fråge
instituten i främst två hänseenden. Det vill å ena sidan synas som om
interpellationen inte till fyllest har markerats som och läm pats till ett
instrument i angelägenheter av mera allmänt intresse. Interpellationsfor
men används inte sällan i fall då snarare den enkla frågan hade bort
anlitas, och vice versa. Det kan å andra sidan sägas att nuvarande
föreskrifter inte tillräckligt tillgodoser ett behov att hålla inom rimliga
gränser den tid som i riksdagen sammanlagt anslås till spörsmålens
besvarande.
Mot denna bakgrund utarbetade en arbetsgrupp inom beredningen i
böljan av 1971 en modell till ett reviderat spörsm ålsinstitut. Detta
innefattade, delvis efter mönster från det norska stortinget, tre form er:
interpellationer, frågor försedda med en kortare motivering, och enkla
frågor. Enligt den skisserade ordningen skulle krävas anslutning från
minst tio riksdagsledamöter för att interpellation skulle få framställas.
Arbetsgruppens promemoria remitterades till riksdagens partigrupper
för yttrande. Den fick ett blandat m ottagande. Mot den föreslagna
utformningen av interpellationsinstitutet riktades kritik som bl. a. gick ut
på att begränsningen av rätten att interpellera kunde tänkas leda till att
högst välmotiverade aktioner av enskilda ledamöter stoppades. — Från
flera håll vitsordades emellertid att användningen av de nuvarande två
frågeinstituten inte är konsekvent.
Beredningen har därefter övervägt uppslaget att överlåta åt ett för
troendevalt organ att pröva frågor om tillstånd att framställa interpella
tion, varvid kunde föreskrivas att redan en minoritet skulle kunna bevilja
tillstånd. Beredningen har emellertid funnit att inte heller detta förslag
går fritt från kritik av bl. a. den art sorn anfördes mot den i promemorian
föreslagna konstruktionen.
I detta läge vill beredningen förorda att man tills vidare nöjer sig med
vissa smärre ändringar i den nuvarande regleringen av frågeinstituten.
Beredningen anser sig då kunna räkna med medverkan från partigrupper
nas sida för att få tillstånd en rationellare användning av frågeinstituten.
Riksdagen bör alltså avvakta vilka verkningar som dessa ansträngningar
leder till, innan mera genom gripande förändringar i institutens uppbygg
nad prövas.
För det första föreslår beredningen ett stadgande med karaktär av
rekommendation med innebörden att interpellation bör väckas bara i
angelägenhet av större allmänt intresse. För det andra föreslås att en
interpellation skall mångfaldigas och distribueras till ledamöterna innan
den anmäls i kam m aren och att den obligatoriskt skall bordläggas en
gång. Ändringarna bör kunna något bidra till att göra riksdagens prövning
av anhållan att få ställa interpellation mera reell än den är nu. För det
tredje tänker sig beredningen att den enkla frågan, i förslaget benämnd
endast ” fråga” , skall kunna förses med en kortare inledande förklaring.
En övergång till detta institu t torde på så sätt främjas.
Beredningen vill föreslå också några andra nyheter i förhållande till
gällande rätt. Ett par av dem bör även de kunna medverka till att styra
över aktioner till frågeform en, ehuru de är avsedda att tillgodose även
andra syften.
Interpellationer gäller ofta dagsaktuella politiska frågor. Interpellationsinstitutet är ett medel att i sådana frågor få tillstånd en redovisning
från regeringen av skälen till beslut och underlåtenheter. Beredningen
föreslår inte någon svarsplikt för m inistrarna. Men om svar lämnas, bör
det komma snarast möjligt. Interpellation som kvarstår obesvarad en
längre tid kan inte sällan antas ha förlorat sin aktualitet. Beredningen
räknar med att de ovan angivna förslagen skall leda till ett strängare urval
av spörsmål som blir föremål för interpellationer. I betraktande härav bör
det vara möjligt att kräva att tillfrågad minister inom viss tid —
beredningen föreslår fyra veckor — lämnar svar på interpellation eller
meddelar kam m aren varför svar uteblir eller försenas. En regel härom
torde också få den gynnsam m a verkan att svar på interpellationer, som
har ställts under årets första månader, inte gärna uppskjuts till riksm ötets
hårt arbetsbe lastade slutskede.
I
linje med det sagda ligger att svar på interpellation inte lämpligen bör
uppskjutas till kommande riksm öte. I synnerhet ett uppskov över ett val
ter sig olägligt. Beredningen föreslår att interpellation — f. ö. också fråga
— som inte har besvarats vid det riksm öte då den ställdes är förfallen.
Som redan har an ty tts bör man inte i onödan belasta riksdagens
arbetsprogram under slutet av det årliga riksmötet med interpellationsdebatter. Ställs en interpellation kort innan ett riksm öte skall avslutas,
riskerar interpellanten att ministern inte hinner svara innan interpellationen förfaller. Upphör riksmötet innan fyraveckorsfristen har löpt ut,
behöver ministern inte ens meddela varför svar uteblir; vid riksm ötets slut
bortfaller ju interpellationer! och därmed också underrättelseskyldigheten
enligt 1 § andra stycket. Redan nämnda förhållanden torde få till följd
att ledamöterna lägger sig vinn om att ställa sina interpellationer i god tid
före riksm ötets slut. Vikten av att ledamöterna visar återhållsam het med
att väcka interpellationer under riksm ötets sista månad bör emellertid
betonas genom en bestämmelse om att interpellation som lämnas efter
utgången av april skall uppta skälen till att spörsm ålet reses först vid
denna sena tidpunkt.
Beredningen föreslår, slutligen, att man slopar begränsningen av antalet
anföranden som frågeställaren får hålla i samband med att fråga besvaras.
1 gengäld bör tiden för varje anförande, från ministern såväl som från
frågeställaren, från och med det andra i ordningen begränsas hårdare än
för närvarande.
Som kommentar till stadgandena i 6 kap. tillägger beredningen
följande. Det har tidigare fram hållits att interpellationer och frågor inte
är ” ärenden” med förslagets term inologi. Frågan om tillstånd att fram
ställa interpellation skall inte utskottsberedas. När talm annen bestämmer
tid för besvarande av interpellation eller fråga skall han givetvis, som sker
nu, kontakta också interpellanten respektive frågeställaren. Meddelande
från minister om skälet till att svar på interpellation uteblir eller dröjer
får inte följas av debatt. I annat fall skulle i realiteten en svarsplikt
komma att föreligga. Interpellationsdebatter kan begränsas med stöd av
den allmänna bestämmelsen i 2 kap. 14 §. För överläggningar vid svar på
frågor gäller däremot särskilda, restriktiva bestäm melser. Minister eller
ledamot äger enligt dessa inte åberopa den replikrätt, som eljest tillkom
mer den, till stöd för att få utsträcka tiden för anförande utöver vad
tilläggsbestämmelse 6.2.2 medger (se 6 kap. 2 § sista meningen och
2 kap. 14 § tredje stycket andra meningen). Endast i undantagsfall börsvar
på frågor lämnas annat än vid frågestund. Avsteg kan vara motiverat för
att möjliggöra samtidigt svar på en interpellation och en fråga som har
nära samband med interpellationen. — Angående vilka ämnen som får
avhandlas i spörsm ålsdebatter hänvisas till vad som anförts under 2 kap.
10 § RO.
7 kap. GEMENSAMMA BESTÄMMELSER OM VAL INOM RIKS
DAGEN
I
FU:s förslag till ny RO fanns ett särskilt kapitel, 5 kap., om val inom
riksdagen. Förutom allmänna valbestämmelser innehöll kapitlet särskilda
valbestämmelser samt föreskrifter om ledam otsantal och mandattid för
riksdagsorgan som var angivna i F R F och FRO. Grundlagberedningen har
fördelat denna materia på två kapitel. I förevarande kapitel ges föreskrif
ter som är gemensamma för alla eller flertalet val inom riksdagen. I 8 kap.
har sam m anförts särregler för val av vissa organ och bestämmelser om
förfarandet i organen, se vidare under rubriken till 8 kap.
Tyngdpunkten i 7 kap. ligger på bestämmelser om val som ankommer
på kam maren. Bestämmelserna härom återfinns i 1—12 §§. Beredningen
har i större utsträckning än FU försökt att lösa frågor sorn aktualiseras
vid val till varje eller flertalet riksdagsorgan genom enhetliga föreskrifter.
Regleringen blir därmed enklare och lättare att överblicka och risken för
misstag och missförstånd m indre. Utöver de frågor, i vilka FU upptog
gemensamma valregler, föreslår sålunda beredningen enhetliga bestäm
melser angående besvär över val med slutna sedlar, omval på grund av att
kam m aren efter valbesvär har fått ändrad sam m ansättning, val av supple
anter och ordningen för suppleanternas tjänstgöring, skyldighet att lämna
uppdraget i vissa fall och skyldighet att åtaga sig uppdrag.
Beredningens förslag u p p tar inte något fall där val inom riksdagen skall
förrättas genom valnämnd eller valmän. Däremot kan andra av kam m aren
utsedda riksdagsorgan ha att förrätta val, som i allmänhet gäller organen
själva. I kapitlets två avslutande paragrafer har införts bestämmelser om
val inom u tsk o tt och andra riksdagsorgan.
1§
De i 2—12 §§ upptagna bestämmelserna gäller i princip alla val som
kammaren skall förrätta. I fråga om vissa av bestämmelserna görs
emellertid i andra stycket av denna paragrafen reservation för undantag
och avvikelser som föreskrivs särskilt. Särreglerna kan finnas i RO eller i
annan författning. Den enhetliga regleringen av valfrågorna i detta kapitel
gör en översyn nödvändig av valbestämmelser som nu återfinns i särskilda
reglementen och stadgar.
2 och 3 §§
Se nu 75 § 1 och 2 mom. RO och 57 och 58 §§ RSt. Jäm för 5:1 och
3 FRO.
Grundlagberedningen föreslår ett par nyheter angående valbered
ningen. Dels bör denna utses för tid motsvarande riksdagens valperiod.
Valberedningens arbete bör kunna underlättas genom att organet sålunda
görs mera perm anent. Dels föreslås nya regler om valberedningens
sam m ansättning. Denna bestäm s direkt i RO, såvitt gäller fördelningen av
platserna mellan partierna. För varje partigrupp utses den eller de som
gruppen anmäler till talm annen. Förslaget är främst betingat av ett
önskemål att tillförsäkra varje partigrupp med minst fyra procent av
väljarna bakom sig en representant i valberedningen. V alberedningen har
ju till uppgift att vara ett forum för överläggningar och överenskommel
ser mellan partierna om olika riksdagsorgans sam m ansättning. Det är
därför viktigt att i beredningen finns språkrör för alla meningsriktningar
som kan influera på valens utgång. Också parti som inte av egen kraft kan
besätta någon plats i ett riksdagsorgan kan öva sådant inflytande.
Däremot är det mindre angeläget att vaije parti är representerat i
valberedningen strikt i förhållande till sin styrka. Ett andra skäl för
förslaget är att detta innefattar ett enkelt och tidsbesparande tillväga
gångssätt att besätta platserna i valberedningen.
Valberedningen skall utses vid kam m arens första sammanträde under
en valperiod, efter det att val av talm än och kam m arsekreterare har
förrättats. Givetvis skall val som den nyvalda riksdagen har att förrätta
beredas av den valberedning som den nya riksdagen har tillsatt. — Vid
den proportionella fördelningen av tio platser mellan partigrupperna skall
bortses från den plats som obligatoriskt tillkommer varje grupp enligt
andra stycket andra meningen. Att partigrupperna skall anmäla också
suppleanter till valberedningen framgår av 8 §. I tilläggsbestämmelserna
har i nära anslutning till 58 § RSt vissa val undantagits från valbered
ningens handläggning. Valberedningens medverkan är naturligtvis uteslu
ten också i fall då uppdrag tillsätts genom anmälan från partigrupperna
(se 1 kap. 7 § tredje stycket och 7 kap. 12 § första stycket).
Stadgandet i 3 § första stycket skiljer sig från vad som gäller nu
därigenom att krav på enhällighet från valberedningens sida inte längre
uppställs för att talm annen skall ställa proposition på valberedningens
förslag. Detta är en konsekvens av att varje parti, som har passerat
fyraprocentsspärren, enligt 2 § skall ha en representant i valberedningen.
Det vore nämligen föga rimligt att ett parti som är stort nog att vara
före trätt i valberedningen men för litet att av egen kraft kunna besätta en
plats i organ av u tsk o tts storlek, genom att vägra godkänna en gemensam
lista för val till organet skulle kunna tvinga fram val med slutna sedlar.
Val av enstaka befattningshavare skall för närvarande i flera fall enligt
särskilda bestämmelser förrättas med acklam ation, om inte någon leda
mot begär val med slutna sedlar. Vissa av dessa val skall inte beredas av
valberedningen (t. ex. val av talm än). G rundlagberedningen anser det
lämpligast att den nyss återgivna regeln om acklam ationsförfarande
tillämpas vid alla val till uppdrag som tillsätts särskilt, och detta vare sig
valet förbereds av valberedningen eller ej. En bestämmelse härom har
tagits upp i 3 § andra stycket. Till förekommande av överrum pling bör
gälla att val med slutna sedlar, då sådant begärs, äger rum först vid ett
senare sammanträde för det fall att valberedningen enhälligt hade före
slagit kandidat till valet.
4 §
Se för gällande rätt 75 § 2 mom. RO och 59—61 §§ RSt. FU:s förslag
är upptaget i 5:4 FRO.
Ehuru man kan förvänta att acklam ationsförfarande med stöd av 3 §
första eller andra stycket kommer att bli det vanliga vid val inom
kam m aren, bör regleringen som utgångspunkt ha att val skall förrättas
med slutna sedlar. Undantag härifrån, som bör få uppställas endast i
huvudbestäm m else i RO, innefattas enligt förslaget — förutom i de nyss
nämnda bestämmelserna om val med acklam ation — i föreskrifterna i
1 kap. 7 § tredje stycket och 7 kap. 2 § andra stycket stycket och 12 §
stycket om tillsättning av uppdrag genom anmälan från partigrupperna.
Skall val med slutna sedlar avse två eller flera personer, bör det vara
proportionellt. Från denna regel görs inte något formligt undantag. I de
för ett organ grundläggande bestämmelserna kan emellertid föreskrivas
att funktionärer skall väljas ” var för sig” ; det är då formellt inte fråga om
att utse ” två eller flera” personer. — Å andra sidan bör slutet val av
endast en person göras utan att partibeteckningar begagnas vid valet.
Platserna i ett riksdagsorgan skall enligt gällande rätt fördelas mellan
partierna enligt d’H ondts metod (heltalsm etoden) utan karteller. Bered
ningen har — särskilt med urskottsvalen för ögonen — ingående övervägt
huruvida andra regler än de nuvarande bör gälla för mandatfördelningen
vid proportionella val inom riksdagen. Beredningen har därvid prövat
förslag att direkt i författning ange platsernas fördelning mellan partier,
att förbjuda att två eller flera partier går fram under en beteckning på
valsedlarna (faktiskt kartellförbud), att låta den proportionella fördel
ningen avse det sammanlagda antalet utskottsplatser och att övergå till
annan m andatfördelningsm etod (t. ex. uddatalsm etoden).
Fastän nuvarande ordning lämnar ett par önskemål obeaktade, har
beredningen likväl stannat för att inte föreslå någon ändring. Beredningen
har fäst avgörande vikt vid att de politiskt relevanta styrkeförhållandena i
kam m aren så nära som möjligt kommer att avspeglas i varje u tsk o tt och
annat organ. På grund härav har tanken på en samtidig fördelning av
samtliga utskottsplatser fått falla. Beredningen har vidare funnit att
d ’Hondts metod utan förbindelse med faktiskt kartellförbud är den enda
som garanterar att såväl ett parti med absolut majoritet i kam m aren som
två eller flera samverkande partier med kam m arm ajoritet kan tillvinna sig
majoritet i varje utskott (annat organ). - Inte heller i fråga om
fördelningen av platser inom ett parti föreslår beredningen ändrade regler
(hänvisningen i tilläggsbestämmelse 7.4.2 till vallagen avser det förslag till
vallag som har lagts fram i en inom justitiedepartementet upprättad
prom em oria, Ds Ju 1971:24).
Reglerna om fördelningen mellan partierna av platserna i proportio
nellt sammansatt riksdagsorgan är av sådan vikt att de bör få den
stabilitet som är förbunden med en placering i RO. Det bör observeras att
ordet ” parti” i 4 § har annan betydelse än begreppen ” partigrupp” och
” parti” i 2 §.
I tilläggsbestämmelserna har beredningen öppnat en möjlighet att låta
sammanräkningen i ett val anstå till dess rösterna har avgivits också i ett
annat val. Då emellertid de i valen deltagande bör kunna grunda sina
ställningstaganden inför varje val på säkert underlag för att få bästa
tänkbara utdelning, har den förkortade proceduren gjorts beroende av
samtycke från samtliga närvarande ledam öter.
Beredningen har sett över bestämmelserna om valsedels utseende och
om valsedels och nam ns ogiltighet. Reglerna har gjorts mera fullständiga,
samtidigt som de har liberaliserats. Bestämmelserna i 7.4.1 är gemensam
ma för proportionella val och förval av endast en person. Särbestämmel
ser för dessa båda slag av val upptas i 7.4.2 respektive 7.4.3.
Avsikten är att bestämmelserna uttöm m ande skall ange i vilka fall en
valsedel är ogiltig. Den omständigheten att en valsedel i ett proportionellt
val u pptar färre eller flera namn än valet avser medför alltså inte att
valsedeln blir ogiltig; däremot måste på sedeln finnas minst ett giltigt
nam n. — Av bestämmelserna framgår att en valsedel inte skall anses
märkt och därmed ogiltig därför att den innehåller valbeteckning eller
överstrykning av namn och självfallet ej heller därför att den, vid
proportionellt val, upptar partibeteckning. Har valsedel i val som gäller
endast en person försetts med partibeteckning, är den däremot att anse
som avsiktligt märkt och som sådan ogiltig. — Valsedel i icke pro p o rtio
nellt val får uppta endast ett nam n, men överstruket namn skall givetvis
anses som obefintligt.
Beredningen har utgått från att ordningen med personliga suppleanter i
proportionellt sammansatta organ inte längre kommer att tillämpas i
något fall och har anpassat bestämmelserna om valsedlarnas uppställning
därefter; jä m för 8 §.
Reglerna om förfarandet vid sammanräkningen av valsedlar har häm
tats från nuvarande riksdagsstadga. Liksom hittills bör sammanräkningen
äga rum offentligt vid sammanträde med kam m aren. Blir sammanräkningsförfarandet vidlyftigt, kan sammanträdet ajourneras eller avslutas,
varvid i det senare fallet sammanräkningen får återupptas vid följande
sam m anträde. Avbryts sammanräkningen måste givetvis sörjas för att
valsedlarna förvaras under betryggande former.
5 §
Gällande rätt erbjuder inte någon möjlighet att överklaga ett val inom
riksdagen. Inte heller anvisar den någon annan väg att få tillstånd rättelse
av valet. Detta anser grundlagberedningen vara en brist. Ehuru något
praktiskt behov av att korrigera valresultat hittills knappast har gjort sig
gällande, kan det uppenbarligen inte uteslutas att fel begås, t. ex. vid
tillämpningen av bestämmelserna om fördelningen av platser mellan
partierna eller inom ett parti. Avsaknaden av föreskrifter om prövning av
val som kam m aren fö rrättar kan bli mera besvärande om, som bered
ningen förordar, flertalet val skall gälla tid motsvarande riksdagens
valperiod.
Beredningen föreslår därför att besvär skall kunna anföras hos riks
dagens valprövningsnämnd också över val inom riksdagen. K lagorätten
gäller dock endast val, som har förrättats med slutna sedlar, och ta r sikte
på fel som kan ha begåtts vid röstavgivningen, vid granskningen och
räkningen av valsedlarna och vid fastställandet av valresultatet. Det är
endast fel av valfunktionär — talm annen eller den som har biträtt honom
vid förrättningen — som kan läggas till grund för besvär över ett val. I
tilläggsbestämmelserna tar beredningen upp formella och materiella
bestämmelser om ifrågavarande valbesvär. Dessa föreskrifter har u tfo r
mats med de av beredningen föreslagna, motsvarande reglerna beträffan
de val till riksdagen m. m. som förebild, se förslag till bestämmelser i
vallagen i beredningens separata betänkande angående följdändringar, och
där intagen motivering. Besvärsrätt tillkommer varje riksdagsledamot. Är
fem te besvärsdagen lördag, söndag eller därmed jäm ställd dag, blir
påföljande söckendag sista dag för besvär, se under 3 kap. 19 §.
Förordnar valprövningsnämnden om ny sammanräkning av valsedlar,
skall också denna förrättas vid kam m arsam m anträde.
6 §
Se 5:2 FRO.
Liksom FU (SOU 1963:18 s. 154) anser grundlagberedningen att valen
inom riksdagen i allmänhet bör avse riksdagens valperiod, dvs. den tid för
vilken ett riksdagsval gäller (se 2 kap. 5 § andra stycket RF). En sådan
grundregel ligger i linje med beredningens uppfattning att mindre vikt bör
fästas vid valperiodens indelning i ” riksdagsår” . Av särskilda skäl bör
dock vissa organ utses för annan m andatperiod. Undantagna i förslaget är
valprövningsnämnden (2 kap. 12 § RF), u tsk o tten (4 kap. 2 § RO, se
härom SOU 1969:62 s. 100—101), partigruppernas företrädare i talm ans
konferensen (1 kap. 7 § RO), ledamöterna i riksrätten (8 kap. 10 § RO),
riksdagens ombudsmän (9 kap. 1 § RO; dennes tjänsteperiod kommer
dock nästan alltid att följa riksdagens valperiod).
Beredningen föreslår inte någon generell regel om att mandatperioden
för val inom riksdagen skall följa riksdagens valperiod. Mandattiden får
fixeras särskilt för varje organ och befattningshavare. I förevarande
paragraf preciseras emellertid närmare gränserna för mandatperiod som
enligt vad sålunda sägs i skilda författningsrum skall följa riksdagens
valperiod. Val som gäller sådan period bör förrättas alldeles i början av
riksdagens valperiod. Mandattiden bör sträcka sig in på nästa valperiod
för riksdagen under den helt korta tid som förflyter till dess den nya
riksdagen har hunnit verkställa ny tt val. Regeln om m andatperiodens
slutpunkt motiveras av att åtskilliga organ, t. ex. utrikesnäm nden, krigs
delegationen och riksbanksfullm äktige, med tanke på arten av sina
uppgifter bör vara permanent tillgängliga. I vissa fall bör dock valet
upphöra att gälla med valperiodens utgång. Detta får då anges särskilt (se
1 § andra stycket) i den bestämmelse som primärt reglerar mandattiden
för valet i fråga, se 7 kap. 2 § i fråga om valberedningen och 8 kap. 1 §
beträffande talm ännen.
Det får ankomma på talm annen att bestäm m a vid vilket sammanträde
val inom riksdagen skall äga rum . I vissa fall har valtillfället fixerats
närmare i författning, se t. ex. 7 kap. 2 § (val av valberedning), 8 kap. 1 §
(val av talm än) och tilläggsbestämmelse 4.2.1 (val av 16 u tsk o tt). Att val
skall antecknas på kallelsen och på föredragningslistan till det samman
träde, då valet skall förrättas, framgår av tilläggsbestämmelse 2 . 6.2
respektive av 2 kap. 7 §.
7 §
Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande rätt och i FU:s förslag. —
Med beredningens förslag om den tidpunkt då riksdagen efter val skall
samlas till riksm öte kommer ett omval till riksdagen att påverka dess
sammansättning först sedan riksdagen har hunnit välja flertalet organ och
befattningshavare. Omvalet kan emellertid leda till förskjutningar i
partiernas styrkeförhållanden som medför att de valda organen och
befattningshavarna inte längre är representativa för kam m aren i dess
ändrade sam m ansättning. Detta vore otillfredsställande, allra helst som
flertalet val inom riksdagen avser hela valperioden. Möjlighet bör därför
föreligga att i de åsyftade fallen göra om valen. Regeln härom i 6 § har
utformats så att vaije parti, som har uppnått minst fyra procent av
rösterna vid riksdagsvalet, kan få tillstånd omval inom riksdagen. Omval
behöver bara avse något eller vissa av de ifrågakom m ande valen. I begäran
om omval skall anges vilka val som åsyftas. — Även om ny tt val till
riksdagsorgan inte äger rum enligt denna paragraf, kan personförändring i
kam m aren som följd av omval till riksdagen leda till byte på poster, som
riksdagen har tillsatt, nämligen jäm likt 12 § i detta kapitel (jäm för 10 §).
8 §
Nästan undantagslöst stadgas i gällande rätt att det skall finnas
suppleanter eller andra ersättare för ledamöter i organ och för andra
funktionärer som riksdagen tillsätter. Enligt beredningens mening skulle
det medföra en förenkling att generellt föreskriva att det skall väljas
suppleanter. Regeln bör dock inte gälla val vid vilka endast en b efatt
ningshavare skall utses. För funktionärer som väljs för sig, t. ex. talm an
nen, finns nämligen ofta anledning att ge särskilda föreskrifter om
ersättare.
I
vissa nuvarande riksdagsorgan utses personliga suppleanter, så t. ex.
för riksdagens revisorer. System et med gruppsuppleanter efter mönster av
vad som gäller för utskottens del synes emellertid vara praktiskt överläg
set. Antalet suppleanter bör vara lika stort som antalet ledam öter, men
det bör stå riksdagen fritt att utse flera. Tilläggsbestämmelsen om
utökning av antalet suppleanter under löpande mandatperiod är att se
som ett förtydligande på denna punkt. Tilläggsbestämmelsen aktualiseras
i första hand när efterträdare tar plats i avgången riksdagsledam ots ställe,
när minister har entledigats från sin post och därmed återinträder i
riksdagen och när ersättare träder i tjänst i riksdagen (se SOU 1970:17 s.
53).
Vad som gäller för ledamöterna i ett riksdagsorgan, t. ex. i fråga om
tid punkt för val, valsätt, m andatperiod, behörighetskrav och avgångsskyldighet, skall tillämpas också på suppleanterna. Av 8 § följer att supplean
terna väljs på en gång genom en självständig valförrättning efter valet av
ledam öterna.
Enligt 1 § andra stycket kan förekomma särskilda bestämmelser med
avvikelser från 8 §. Särbestämmelser om suppleanter finns i t. ex. 8 kap.
7 § (utrikesnäm nden) och 8 kap. 13 § (krigsdelegationen).
9 §
Lagrummet innehåller i sammandraget skick och med en mindre
avvikelse i sak vad som nu är föreskrivet i 64 § RSt. Paragrafen följer vad
FU i 3:19 FRO , tilläggsbestämmelserna, föreslog om ordningen för
utskottssuppleanternas inträde. — Något krav på att ordinarie ledamot
skall ha förfall för att suppleant skall få träda in uppställs inte.
Bestämmelsen är vidare så avfattad att den inte hindrar att suppleant
avstår tjänstgöring för den ordinarie ledamoten till annan suppleant med
sämre placering i turordningen och likväl samtidigt är närvarande vid
sam m anträdet; den som hör till samma partigrupp som den ordinarie
ledamoten bör dock inte lämna platsen vid ” b ord et” om därmed
suppleant från annat parti intar platsen. Beredningen syftar inte till
ändring i praxis i t. ex. utskotten enligt vilken suppleanter från annat
parti än frånvarande ordinarie ledamot i allmänhet underlåter att besätta
platsen vid bordet, fastän suppleant från den ordinarie ledam otens eget
parti inte är närvarande.
Vad som sägs i 8 § gäller endast om inte annat är föreskrivet, se t. ex.
8 kap. 6 § andra stycket och bestämmelser om ersättare till ledamot som
har valts särskilt.
10 §
Som villkor för valbarhet uppställs ofta i fråga om organ och
funktionärer, som riksdagen utser, ledam otskap i riksdagen. Avgår den
valde ur riksdagen, bör han i regel lämna också den post till vilken han
har utsetts. Detta föreskrivs för närvarande i ett par fall (se t. ex. 71 §
RO om ledamot i lönedelegationen) men bör enligt beredningens åsikt
komma till allmänt uttryck . En sam m anställning av 10 § med 6 § ger vid
handen att de ledamöter (suppleanter) i ett organ som lämnar riksdagen
vid valperiodens utgång därmed också skiljs från organet men att övriga
ledamöter kvarstår i detta tills den nya riksdagen har fö rrättat ny tt val till
organet.
Riksdagsledamot, som blir minister eller talm an, skall enligt 3 kap. 8 §
RF ha ersättare i riksdagen och vara obehörig att själv utöva ledam otskapet
där. Som följd härav bör han i allmänhet ej heller vara behörig att väljas
till befattning som tillsätts inom riksdagen (jäm för nu 44 § RO för
utskottens del; se också SOU 1969:62 s. 107 och 1970:17 s. 54 och 63).
Mest konsekvent synes då vara att den som har valts till en sådan
befattning men därefter utses till minister eller till talm an, lämnar
befattningen. Avgår ministern sedermera ur regeringen och återinträder i
utövningen av riksdagsm annaskapet, kan plats beredas honom i u tsk o tt
eller annat organ under löpande mandatperiod med stöd av 12 § eller
tilläggsbestämmelse 7.8.1. — Paragrafen avser inte utnämning till vice
talman.
Av lagrum m et följer bl. a. att talman eller vice talm an, som utnämns
till m inister, därmed måste avgå från talm ansuppdraget. Ny talman (vice
talm an) skall då med stöd av 12 § andra stycket väljas för resten av
valperioden.
Undantag kan föreskrivas från bestämmelserna i paragrafen. Sådana
återfinns i förslaget i 8 kap. 13 § (krigsdelegationen). Det bör uppm ärk
sammas att talm annen i denna sin egenskap tillhör vissa riksdagsorgan
(talm anskonferensen, förvaltningsstyrelsen, utrikesnäm nden och krigs
delegationen). Av 4 kap. 2 § RF i förslaget framgår att talman eller vice
talman inte får utöva talm ansuppdraget under tid då han tjänstgör som
statschef; han är emellertid i detta fall inte skyldig att avgå från
talm ansbefattningen.
11 §
Bestämmelsen har samma lydelse som 62 § RSt. Jäm för 5:6 första
stycket FRO beträffande uppdrag som ledamot eller suppleant i u tsk o tt.
De uppdrag som tillsätts genom val av riksdagen är av sådan vikt att
det i princip bör vara en medborgerlig skyldighet att åta sig dem och att
kvarstår i dem. Skyldigheten avser inte bara riksdagsledamöter utan även
andra, när dessa är valbara. Den är ej heller begränsad till uppdrag som
ledamot eller suppleant i organ utan gäller också befattningar som t. ex.
talm an, kam m arsekreterare eller riksdagens om budsm an. En följd av
stadgandet får anses vara att den som är anställd hos staten eller hos
k om m un eller enskild arbetsgivare ej får vägras ledighet eller eljest
förm enas att fullgöra det uppdrag till vilket riksdagen har utsett honom .
Inget hindrar att t. ex. en ledamot i u tsk o tt av riksdagen berättigas att
avgå ur ett u tsk o tt för att kunna inta en ledig plats i annat u tsk o tt.
Anhållan att få lämna ett uppdrag bör inges till talm annen, som har att
anmäla den i kam m aren. Kammaren kan fatta beslut i frågan utan
föregående utskottsberedning.
12 §
En person kan i förtid lämna ett uppdrag till vilket riksdagen har utsett
honom , t. ex. genom att han avlider, genom att han efter egen begäran
avgår från uppdraget eller genom att han blir obehörig att kvarstå. För
närvarande förekommer på skilda håll bestämmelser om kom pletteringsval, se t. ex. 33 § 3 morn., 70 § 1 och 2 mom. och 71 § RO samt 65 §
RSt. FU föreslog i 5:13 FRO en allmän bestämmelse om kom pletteringsval när ledighet har uppkom m it.
Frågan om hur ett uppdrag, som har blivit ledigt under löpande
m andatperiod, skall besättas får större betydelse ifall m andatperioderna
för val inom riksdagen i allmänhet skall bli treåriga. Den bör enligt
beredningens mening lösas genom en allmän bestäm melse. Därvid bör
man lämpligen skilja mellan de fall, då den avgångne var en av flera i ett
— i princip — proportionellt sammansatt organ, och dem då han hade
blivit vald för sig till en post.
För de förstnämnda fallen, som regleras i paragrafens första stycke, har
beredningen funnit det praktiskt ändamålsenligt och principiellt invändningsfritt att den lediga platsen fylls efter anmälan till talm annen från
den partigrupp för vilken den avgångne var vald. Som reservregel gäller
att talm annen genom eget ställningstagande utser efterträdare; man kan
förmoda att regeln mycket sällan behöver tas i anspråk.
Får två eller flera partigrupper anses ha utsett en gemensam represen
tant i ett organ och avgår denne, skall de partier, för vilka den avgångne
var vald, tillsammans anmäla efterträdare. Ett sådant fall kan vara för
handen om organet i fråga har få ledamöter eller om det parti för vilket
den avgångne valdes har delats i två efter valet. Att två eller flera
partigrupper av valtekniska skäl har gått fram under gemensam valbeteck
ning vid ett val inom riksdagen bör dock i allmänhet inte föranleda att
anmälan om efterträdare skall göras av annat parti än det till vilket den
från böljan utsedde hörde. 1 regel har nämligen då de samverkande
partierna inbördes fördelat de platser som tillkom dem. — Delas en
partigrupp efter valet i två grupper eller i fraktioner och kan de nya
partierna (fraktionerna) inte enas om vem som skall efterträda den
avgångne, får talm annen träffa avgörandet med beaktande av partiernas
(fraktionernas) inbördes styrka och representation i övrigt i organet i
fråga.
Kompletteringsval enligt första stycket avser givetvis endast återståen
de del av m andatperioden. Det är förutsatt att talm annen vid sam m anträ
de med kam m aren ger till känna vem som intar den lediga platsen. Först
då anses efterträdaren vald. Därav följer att vakans kan fyllas endast
under tid då riksm öte pågår. Detta är motiverat av önskemålet att samråd
skall kunna äga rum inom partigruppen innan anmälan görs.
Har den ledigblivna posten vid m andatperiodens början tillsatts genom
särskilt val, möter inget hinder mot att förrätta ny tt val enligt samma
regler som för det ursprungliga valet. Valet bör avse den återstående
m andattiden. En föreskrift härom återfinns i andra stycket. Kompletteringsvalet skall sålunda i detta fall — däremot inte om första stycket är
tillämpligt — beredas inom valberedningen, såvida valet från m andat
periodens början har beretts där. Bestämmelser får förekomma som
avviker från andra stycket — men inte från första. Särregler finns i 8 kap.
10 och 11 §§.
Det är självklart att efterträdare till ledam ot, som i förtid har lämnat
valberedningen, skall utses på samma sätt som den avgångne ledam oten,
dvs. enligt förfarandet i första stycket. Detsamma gäller fyllnadsval av
partigrupps företrädare i talm anskonferensen.
Det torde inte behöva utsägas i lagtexten att talm annen — i förekom
mande fall efter samråd med berörd partigrupp — kan underlåta att
om besöija kom pletteringsval, om val för ny mandatperiod skall äga rum
inom den allra närmaste tiden.
13 och 14 §§
Paragraferna avser val inom riksdagsorgan. 14 § motsvaras närmast av
75 § 3 mom. RO i gällande rätt och av 5:14 FRO i FU:s förslag.
Reglerna för val inom riksdagsorgan är avsevärt knapphändigare än de
bestämmelser som gäller för val inom kam m aren. Föreskrifterna i
tilläggsbestämmelserna 7 .4 .1 —3 torde emellertid kunna tjäna till ledning
också vid val inom riksdagsorgan. Att märka beträffande 14 § är att
riksdagens krigsdelegation enligt 12 kap. 6 § tredje stycket förslaget till
RF själv beslutar om form erna för sin verksamhet.
8 kap. VISSA BEFATTNINGSHAVARE OCH ORGAN
Detta kapitel innehåller särskilda bestämmelser om val av befattnings
havare, knutna till eller utsedda av riksdagen, och av riksdagsorgan samt
om förfarandet i riksdagsorgan. Det är emellertid långtifrån alla regler av
angivet slag som har fått sin plats i kapitlet. Följande principer har varit
vägledande vid fördelningen av regelstoffet.
Vissa riksdagsorgan och flertalet befattningshavare lämnas helt utanför
regleringen i RF och RO. Om andra organ, såsom u tsk o tten , kommer
under alla omständigheter att finnas bestämmelser på annat håll i RO än i
8 kap. För dessa organs del har det synts ligga närmast till hands att i
anslutning rill regleringen i övrigt ge föreskrifter också om sam m ansätt
ning och valperioder m. m. samt om förfarandet.
De grundläggande reglerna om åtskilliga riksdagsorgan har fått sin plats
i RF. Flertalet av dessa berörs inte alls eller i vart fall inte mera
självständigt i RO:s kapitel om riksm öten, kam m arsam m anträden eller
ärendenas behandling. Ofta vore det olämpligt att tynga RF med närmare
föreskrifter om dessa organs sammansättning och mandatperioder och
med andra särregler om val till organen. Sådana regler har därför placerats
i detta kapitel av RO.
Vad som nu sades om speciella valbestäm melser har också tillämpning i
fråga om procedurregler för samma organ. Kan man räkna med att det
kommer att finnas särskild instruktion eller särskilt reglemente för ett
visst organ, bör dock föreskrifter, som gäller förfarandet, i allmänhet
upptas däri. Ett skäl att likväl införa en procedurregel i RO är önskemålet
att omgärda regeln med det skydd som en placering i huvudbestäm m else i
RO erbjuder.
De olika organen och befattningshavarna har i kapitlet tagits upp
huvudsakligen i den ordning i vilken de nämns i RF. Lagtexten i kapitlet
bygger vidare på de organisatoriska bestämmelser som finns i förslaget till
RF. Det har ansetts onödigt att tynga paragraferna med uttryckliga
hänvisningar till berörda lagrum i RF.
1
sak har nuvarande bestämmelser om förfarandet i skilda organ
väsentligen oförändrade förts över till förslaget.
37 Riksdagen 1973. 1 sami. Nr 90
1§
Se 33 § 1 m om . nuvarande RO och 5:5 FRO.
Talmännens mandatperiod är angiven redan i 3 kap. 2 § RF. Angående
tid p u n k ten för talmansval hänvisas också till 1 kap. 5 § andra stycket RO
och till vad som sägs i specialmotiveringen till denna paragraf. Att
talm ännens mandatperiod u p p h ö r i och med att riksdagens valperiod
löper ut är ett undantag från regeln i 7 kap. 6 § att val inom riksdagen,
avseende riksdagens valperiod, gäller till dess att riksdagen har förrättat
ny tt val. Innan talmansval under ny valperiod har ägt rum , för ålderspresidenten ordet i kam m aren, 2 kap. 2 §. Talman som har utsetts av den
gamla riksdagen är oförhindrad att under sin äm betsperiod t. ex. kalla
ersättare att tjänstgöra under den nya valperioden.
Bestämmelserna i lagrum m et om valm etoden är desamma som gäller
nu. L ottning får tillgripas i tredje omgången och i andra omgången, då
det gäller att avgöra vilka två som har fått flest röster. Någon särskild
bestämmelse härom utöver den som har föreslagits i tilläggsbestämmelse
7.4.3 torde inte vara erforderlig. — Att talmansval i första hand skall
förrättas med acklam ation framgår av 7 kap. 3 § andra stycket. Talmans
val skall inte beredas av valberedningen (tilläggsbestämmelse 7.2.2).
2 §
Bestämmelserna i paragrafen kompletterar reglerna i 2 kap. 12 § RF
om valprövningsnämndens sam m ansättning. För andra ledamöter i näm n
den än ordföranden utses suppleanter enligt 7 kap. 8 §; dessa är inte
” personliga” .
3 §
Enligt 4 kap. 4 § RF skall riksdagen, om konungahuset utslocknar,
utse en riksföreståndare att tills vidare fullgöra statschefens uppgifter.
Samtidigt skall riksdagen välja en vice riksföreståndare. Detsamma skall
gälla om konungen avgår och tronföljaren ännu inte har fyllt 25 år. Enligt
6 § i samma kapitel kan riksdagen besluta utse någon att efter regeringens
förordnande tjänstgöra som tillfällig riksföreståndare då person med
behörighet enligt 3 eller 4 § i kapitlet inte kan inträda. I 8 kap. 3 § RO
ges bestämmelser om val av dessa befattningshavare. Någon bestämd
mandatperiod uppställs inte i paragrafen. Givetvis kvarstår en riksföre
ståndare (vice riksföreståndare), som fullgör statschefens uppgifter i
omyndig kungs ställe, inte längre än till dess kungen har fyllt 25 år. 1
övrigt gäller företaget val tills vidare. Riksdagen kan när som helst
entlediga den en gång utsedde och förordna om ny tt val. Den kan också,
när fråga är om person som inträder som tillfällig riksföreståndare,
besluta att underlåta ny tt val. Fråga huruvida den som har valts skall
bytas ut (enbart entledigas) är ett ärende som kan väckas på vanligt sätt
genom proposition, motion eller utskottsinitiativ. Härifrån är att skilja
själva valet av ny befattningshavare. Sådant val skall inte beredas av
valberedningen. Det förutsätts att valet förbereds inform ellt vid överlägg
ningar mellan företrädare för regeringen och partigrupperna. Beredningen
u pptar inte någon motsvarighet till den nuvarande speciella kvorumregeln
i 74 § RO.
4 och 5 §§
Se nu 71 § RO och 69 § RSt.
Den grundläggande bestämmelsen om riksdagens lönedelegation åter
finns i 8 kap. 12 § RF. I sak gäller om delegationens sammansättning
väsentligen detsamma enligt förslaget som enligt gällande rätt, men de
särskilda reglerna härom (4 §) har kunnat förkortas med hänsyn till den
generella regleringen i 7 kap. RO av frågor om val inom riksdagen.
Reglerna i 5 § och i lagrum m ets tilläggsbestämmelser om förfarandet i
lönedelegationen m. m. har med endast mindre jäm kningar hämtats från
gällande rätt.
6 §
Se angående gällande rätt 72 § RF och 70 § RO.
Bestämmelser om riksbanksfullm äktige är upptagna redan i 8 kap. 13 §
RF. I specialmotiveringen till denna paragraf anges de viktigaste ny h eter
na i fråga om val till fullmäktige. Beredningen vill tillägga följande.
Som hittills behöver riksbanksfullm äktig inte vara ledamot av riks
dagen. Andra valbarhetsvillkor kan emellertid uppställas, se härom 30
och 31 §§ riksbankslagen. Fullmäktige skall liksom nu utse vice ordföran
de inom sig, något som följer av 7 kap. 13 § RO. - Den av regeringen
utsedde fullmäktigen får inte utöva annan befattning inom riksbankens
ledning ( 8 kap. 13 § R F) och kan därför inte väljas till riksbankschef eller
vice riksbankschef. Fullmäktiges val av riksbankschef och vice riksbanks
chef avser samma tid som fullmäktiges m andatperiod, vilken i sin tu r
motsvarar riksdagens valperiod. Avgår fullm äktig, som är riksbankschef,
t. ex. därför att ansvarsfrihet har vägrats honom , lämnar han naturligtvis
därmed också posten som bankchef. Vice riksbankschefen är särskild
suppleant för riksbankschefen i fullm äktige, om han inte deltar i
fullmäktige redan som ordinarie ledam ot. Är både riksbankschefen och
vice riksbankschefen frånvarande från fullm äktigesam m anträde, inträder
för riksbankschefen någon av de suppleanter som är valda för samma
partigrupp som denne.
7 och 8 §§
Se nu 54 § RF och 49 § RO.
Om utrikesnäm nden och dess sammansättning ges regler i 9 kap. 7 §
RF, jäm för också 6 § i samma kapitel. 8 kap. 7 § RO upptar den nyheten
att mandatperioden för utrikesnäm nden blir i princip densamma som
riksdagens valperiod. I jämförelse med motsvarande bestämmelser i
gällande rätt har texten i 7 § kunnat förkortas avsevärt. På flera punkter
griper de allmänna föreskrifterna i 7 kap. in. Av 7 kap. 10 § fram g åratt
ledamot skall avgå ur nämnden om han lämnar riksdagen. Beredningen
har inte behållit det undantag härifrån som gäller nu och som innebär att
ledam ot, som lämnar riksdagen vid utgången av riksdagens valperiod,
likväl kvarstår i nämnden till dess ny tt val till nämnden har förrättats.
Med beredningens förslag om riksdagens valperiod och om dess första
riksm öte under en valperiod kan en plats i utrikesnäm nden, som har
blivit ledig vid utgången av riksdagens valperiod, återbesättas inom loppet
av någon eller ett par dagar genom att den nyvalda riksdagen förrättar
ny tt val till näm nden. Att märka är också att ledamöter och suppleanter i
näm nden, som har blivit omvalda till riksdagen, kvarstår i nämnden tills
ny tt val till denna äger rum (7 kap. 6 §).
8
§ med tilläggsbestämmelser får anses återge vad som gäller nu om
utrikesnäm ndens sam m anträden; uttryckligt stadgande om stängda dörrar
saknas dock för närvarande.
9 §
Beslut enligt 12 kap. 6 § RF om krigsdelegationens inkallande fattas
formellt inte av utrikesnäm nden utan av utrikesnäm ndens ledam öter. I
överensstämmelse med vad som nu stadgas i 49 § fem te stycket RO ges i
denna paragraf för det åsyftade fallet regler om ledamöternas samman
kallande, om ordförande vid sammanträde och om beslut vid lika
röstetal. Har ordinarie ledamot förhinder, kan givetvis suppleant träda i
hans ställe.
10 §
Om riksrätten stadgas i första hand i 10 kap. 3 § RF. Där framgår att
riksrätten består av tre överrättspresidenter och av tre ledam öter, utsedda
av riksdagen. 8 kap. 10 § RO innehåller bestämmelser om val av dessa
ledamöter och av ersättare för dem. Beredningen förordar en ordning
som motverkar en mera markerad politisering av valet. Ledamöterna bör
sålunda inte utses proportionellt utan var och en för sig. I punkt 4
övergångsbestämmelserna till RO föreslås att de tre först valda ledam öter
na väljs för en tid av två, tre respektive fyra år. Ledamöterna torde som
följd härav komma att utses successivt i fram tiden. Härigenom och
genom m andatens längd uppnår man att val till riksrätten knappast kan
u tn y ttjas av en riksdagsm ajoritet som medel för en strävan att få till
stånd en rättslig uppgörelse med en nyss besegrad regering.
I
linje med det synsätt som nyss anlades ligger bestämmelserna att
ledamöternas ersättare inte är personliga utan att riksrättens ordförande
avgör vilken av de tre ersättarna som vid förfall för ordinarie ledamot
skall tjänstgöra i rätten ; en sådan ordning torde överensstämma med vad
som eljest gäller när flera lekm annarepresentanter kan komma i fråga för
tjänstgöring i dom stol.
11 §
Innehållet i detta lagrum med tilläggsbestämmelser har utan någon
ändring i sak hämtats från 96—98 §§ RF, 6 8 § RO och 6 6 och 71 §§
RSt. De grundläggande bestämmelserna om om budsm ännen återfinns i
11 kap. 6 § förslaget till RF.
12 §
Bestämmelsen bygger på 11 kap. 7 § RF. Se för gällande rätts del 72 §
RO.
G rundlagberedningen föreslår inte någon ändring av antalet riksdagsrevisorer. — För närvarande gäller att även annan än ledamot av riksdagen
kan vara riksdagsrevisor. Riksdagens revisorer är emellertid ett instrument
för att tillgodose riksdagens kontroll- och inform ationsbehov. Enligt
beredningens mening bör revisorerna ta personlig del i granskningen så
långt sig göra låter. Det står mindre väl i överensstämmelse med det sagda
att revisor inte tillhör riksdagen. I praxis har revisorerna också varit
parlam entariker. I några fall har avsteg härifrån gjorts såtillvida att revisor
har fått behålla sitt uppdrag en mandatperiod efter det att han har
lämnat riksdagen. Sedan revisorernas mandatperiod numera har blivit
treårig, har skälen för ett sådant arrangemang försvagats. G rundlagbered
ningen föreslår att riksdagens revisorer — liksom ledamöterna i flertalet
andra riksdagsorgan — alltid skall tillhöra riksdagen.
Beredningen föreslår vidare att revisorernas suppleanter inte längre
skall vara personliga. 1 övrigt innefattar förslaget endast smärre ändringar
i förhållande till vad som gäller nu om val av revisorer. Ordföranden och
vice ordförande väljs i princip efter det att valet av revisorer har ägt rum.
O rdförandevalet rubbar därmed inte den riktiga proportionella samman
sättningen. Förrättas valet med slutna sedlar, skall bortses från sedel som
upptar namn på någon som inte är revisor och alltså inte behörig till
posten som ordförande (vice ordförande), se tilläggsbestämmelse 7.4.1
tredje stycket. Val med acklam ation kommer tillstånd enligt vad som
sägs i 7 kap. 3 § andra stycket. Vid val med slutna sedlar föreslås endast
en valomgång och inte det förfarande som gäller för val av talm än m. fl.
(1 § andra stycket).
13 §
Krigsdelegationen behandlas i förslaget till RF främst i 12 kap. 6 §.
Bestämmelserna i 8 kap. 13 § RO om delegationens sammansättning
m. m. avviker på några punkter från vad som gäller nu, jäm för 73 § RO.
För det första har talm annen gjorts till självskriven ordförande i delega
tionen. (Jäm för SOU 1970:17 s. 64). Som sådan har han samma
befogenheter som andra ledamöter i delegationen, alltså även rösträtt
(jäm för hans ställning i utrikesnäm nden och i förvaltningsstyrelsen). Vice
talman ersätter inte i denna egenskap talm annen i krigsdelegationen. Det
ankommer på delegationen att inom sig utse vice ordförande. — För det
andra innebär förslaget att den i 7 kap. 12 § första stycket anvisade
metoden att fylla ledig plats skall begagnas såväl när ledamot definitivt
har lämnat delegationen — vare sig i fredstid eller i krigstid — som när
ledamot har fått varaktigt förfall under det att delegationen är i
riksdagens ställe. För det förra fallet är 7 kap. 12 § första stycket direkt
tilläm pligt, för det senare har tagits upp en särskild föreskrift i tredje
stycket av förevarande paragraf. — För det tredje föreslås att delegatio
nens mandattid följer riksdagens valperiod.
Följdes de regler om att minister är obehörig att ingå i organ, valda
inom riksdagen, som har angetts i det föregående (7 kap. 10 §), skulle
minister inte kunna väljas till eller kvarstå i krigsdelegationen. Med
hänsyn till krigsdelegationens särskilda ställning och de förhållanden
under vilka den verkar anser emellertid beredningen att riksdagsledamot
skall kunna tillhöra krigsdelegationen och utöva sitt ledam otskap i denna,
även om han samtidigt bekläder m inisterpost. En undantagsbestämmelse
som möjliggör detta har tagits upp i paragrafens andra stycke.
Då krigsdelegationen är i riksdagens ställe bestämmer den själv om
form erna för sin verksamhet (12 kap. 6 § tredje stycket RF). I tilläggs
bestämmelserna ges i anslutning till 70 § RSt vissa föreskrifter om
delegationens verksamhet under ” fredstid” .
14 §
Bestämmelsen erinrar om att regleringen beträffande i RO berörda
organ inte behöver vara uttöm m ande. Det förhållandet att i 8 kap.
ingenting sägs om proceduren i vissa organ, t. ex. hos riksbanksfullm äkti
ge, ger sålunda inte fog för några m otsatsslut, där sådana vöre möjliga, till
den reglering som har gjorts i fråga om andra organ i kapitlet.
9 kap. BESTÄMMELSER OM PERSONAL OCH FÖRVALTNING
Förevarande kapitel innehåller bestämmelser om personalen inom
riksdagen, om förvaltningen inom riksdagen och dess m yndigheter, om
ersättning till riksdagsledam öterna och om åtal mot vissa funktionärer.
För närvarande saknas i det väsentliga föreskrifter i RO om riksdagens
förvaltnings- och personalorganisation. — Organisationsfrågorna togs upp
till särskild granskning av FU, som föreslog en ny förvaltningsorganisa
tion. I FRO ingick ett särskilt kapitel, 6 kap., med förvaltningsbestäm melser. På grundval av bl. a. FU:s förslag undergick riksdagens personaloch förvaltningsorganisation genom gripande förändringar 1966/67.
Reform erna förbereddes av 1965 års organisationsutredning, tillsatt inom
riksdagen, se KBaU 1966:1, 2 och 3 med därtill fogade betänkanden av
utredningen. Reform arbetet fullföljdes inför övergången till enkam m ar
riksdagen av 1969 års organisationsutredning, vars förslag lades till grund
för riksdagens beslut (se främst KBaU 1970:1, vartill har fogats utred
ningens två betänkanden).
Enligt beredningens mening bör man fortsätta på den inslagna vägen
och låta fortsatta reformer på förvaltnings- och personalorganisationens
område förberedas av utredningar inom riksdagen. Beredningen har alltså
för sin del avstått från att mera i detalj pröva personal- och förvaltnings
frågorna.
Riksdagsförvaltningens uppbyggnad är emellertid av stor betydelse för
riksdagens funktionsduglighet. Den bör därför erhålla fasthet genom att
huvuddragen — som FU tänkte sig — anges i RO. Regleringen i 9 kap.
utgår från gällande ordning. Endast en fråga har beredningen ansett böra
bli föremål för särskilda överväganden: frågan om förhållandet i stort
mellan den inre och den yttre riksdagsförvaltningen.
1 och 2 §§
1 30 § i den före 1971 gällande riksdagsstadgan fanns vissa bestäm m el
ser om tjänstemän hos kam m are och utskott. Vid övergången till
enkam m arriksdagen utfärdades inte några nya personalbestäm melser i
författningsform , vilka motsvarar dem i den äldre RSt. B ankoutskottet
(1970:84) förklarade emellertid att förvaltningsstyrelsen och konstitu
tio n su tsk o ttet borde ha sin uppmärksam het riktad på frågan om inte
vissa bestämmelser om personalorganisationen ånyo borde införas i RSt.
I 9 kap. RO har nu föreslagits regler om biträde från tjänstemän i det
egentliga riksdagsarbetet: enligt 1 § av en kam m arsekreterare i kam m ar
arbetet och i fråga om riksdagens arbetsplanering och enligt 2 § av
särskilda sekreterare i utskottsarbetet. Regleringen är emellertid inte så
utförlig som den som fanns i den äldre RSt. G rundlagberedningen lämnar
för sin del öppet huruvida mera detaljerade föreskrifter om personalorga
nisationen bör ges i tilläggsbestämmelser i 9 kap. eller, kanske hellre, i
särskild författning.
I enlighet med vad riksdagen beslutade 1970 föreslås att kam m arsekre
teraren väljs för en tid av tre år. Angående den närmare tid p u n k ten för
valet hänvisas till kommentaren till 1 kap. 5 och 6 §§. Val av kam m ar
sekreterare skall inte beredas av valberedningen; förslag i frågan läggs
lämpligen fram av kam m arens presidium. 1 § hindrar inte att annat
personalärende som rör kam m arsekreteraren än frågan om anställning
handläggs av förvaltningsstyrelsen; en sådan ordning finner beredningen
för sin del praktisk och i övrigt lämplig. O beroende av 1 § kan särskild
tjänstebenäm ning ges åt kam m arsekreteraren.
Enligt 2 § skall huvudsekreterare i u tsk o tt vara svensk m edborgare. Att
också kam m arsekreteraren måste ha svenskt medborgarskap framgår
redan av 10 kap. 14 § tredje stycket RF. I fråga om svenskt m edborgar
skap som villkor för innehav av andra tjänster hos riksdagen eller dess
myndigheter hänvisas till specialm otiveringen till nämnda lagrum i RF.
Av tilläggsbestämmelse 9.1.2 framgår att ett särskilt kam m arkansli står
under kam m arsekreterarens ledning. Några bestämmelser som på visst
sätt binder utskottens personalorganisation ges däremot inte i kapitlet.
3 och 4 §§
Se för gällande rätt främst 6 8 § RSt och instruktionen för riksdagens
förvaltningskontor (RFS 1970:4).
Riksdagens egna förvaltningsuppgifter var länge splittrade på skilda
organ med delvis oklara befogenheter. Ett stort antal viktigare förvalt
ningsuppgifter samlades emellertid 1966 hos det då inrättad e förvalt
ningskontoret, som ställdes under en särskild, parlamentarisk styrelse.
1971 fick det centrala förvaltningsorganet betydligt större uppgifter i
fråga om personaladm inistrationen än det hade tidigare. Samtidigt utöka
des styrelsen, nu kallad riksdagens förvaltningsstyrelse, och anknöts
närmare till ledningen för det egentliga riksdagsarbetet, främst genom att
talm annen gjordes till självskriven ordförande i styrelsen.
Reform strävandena har enligt beredningens bedöm ande lett till att
riksdagens egen förvaltningsorganisation har uppnått ett stort mått av
sam ordning och effektivitet. Beredningen föreslår inte någon ändring i
fråga om förvaltningsstyrelsens sammansättning eller ställning inom den
inre riksdagsförvaltningen.
Beredningen behåller i sitt förslag system et med särskilda myndigheter
(verk) som är knutna till riksdagen, ehuru de har förvaltningsuppgifter,
som riktar sig ” u tå t” , alltså andra uppgifter än att handha riksdagens
egen administration (jäm för 10 kap. 4 § första stycket RF). Av förslaget till
RF framgår att riksbanken, riksdagens ombudsmän och deras kansli samt
riksdagens revisorer och deras kansli utgör sådana myndigheter. I särskild
lag föreslås att riksgäldskontoret skall bestå som förvaltningsorgan under
riksdagen (jäm för 8 kap. 15 § RF). Tills vidare har man också att räkna
med riksdagsbiblioteket och Nordiska rådets svenska delegation med
kansli som riksdagsm yndigheter enligt särskilda bestäm melser. De nu
angivna myndigheterna brukar inordnas under beteckningen den yttre
riksdagsförvaltningen. Uppenbarligen aktualiseras inom den yttre riks
dagsförvaltningen administrativa frågor av samma slag som inom den inre
riksdagsförvaltningen. De organisationsutredningar inom riksdagen, som
har förberett reform erna på förvaltningsområdet 1966 och 1971 har
emellertid såtillvida måst begränsa sig som de inte har k u n n at föreslå
grundlagsändringar och inte har haft att närmare behandla den yttre
riksdagsförvaltningen. Reform erna har därför endast i mindre mån berört
riksdagens verk.
FU prövade på sin tid frågan om förvaltningsorganisationen inom hela
riksdagsom rådet. Bl. a. föreslog utredningen att det skulle inrättas dels
ett riksdagens kontor, dels en riksdagens förvaltningsdelegation. Den
senare, som skulle ledas av talm annen, skulle vara överinstans i förvalt
ningsärenden för riksdagen och alla dess m yndigheter. På förvaltnings
delegationen skulle ankomma att
1 . granska och sammanställa anslagsäskanden, som avser riksdagen och
under riksdagen lydande m yndigheter;
2 . meddela förvaltningsbestäm melser som är gemensamma för m yn
digheter lydande under riksdagen; samt
3. pröva och avgöra besvär.
Tanken på ett organ, överordnat det nuvarande förvaltningskontoret
och riksdagens m yndigheter, har knappast längre någon ak tualitet. Det
torde räcka att erinra om att talm annen är ordförande i förvaltningsstyrelsen och att spörsm ålet om besvärsinstans redan har lösts (se 5 §
nedan). Vad som synes komma i fråga, för den händelse man vill få till
stånd en mera långtgående sam ordning mellan den inre och den yttre
riksdagsförvaltningen, är att låta förvaltningskontorets kompetens i större
eller mindre utsträckning om fatta också riksdagens m yndigheter.
Det är då att märka att förvaltningskontoret redan nu handlägger vissa
frågor som rör riksdagens verk. Viktigast är att förvaltningskontoret
förhandlar om anställnings- och arbetsvillkor för anställda hos riksdagen
och alla dess m yndigheter. I åtskilliga hänseenden har förvaltningskonto
ret kompetens som omfattar riksdagens verk utom riksbanken och
riksgäldskontoret.
Beredningen menar att det från flera synpunkter kan vara lämpligt att
utvidga förvaltningskontorets befogenheter på den yttre riksdagsförvaltningens om råde. I vilken omfattning så skall ske tar dock grundlagbered
ningen inte ställning till. I RO bör nämligen inte närmare fixeras hur
långt befogenheterna skall sträcka sig. Där bör anges endast gränserna för
förvaltningskontorets möjliga kom petens. En sådan gränsdragning är av
särskild vikt såvitt gäller förhållandet till riksdagsm yndigheter som finns
angivna i RF eller RO. Vilka uppgifter som inom den i RO angivna ramen
skall åvila förvaltningskontoret får ankomma på riksdagen att bestäm m a i
instruktion eller annan lag eller genom beslut i annan form.
Beredningen har stannat för att positivt beskriva de uppgifter som kan
läggas på förvaltningskontoret. Metoden har bl. a. den fördelen att den är
ägnad att undanröja tvekan om huruvida det skulle in k räk ta på ett
riksdagsorgans på RF eller RO fotade kompetens att anförtro en viss
förvaltningsuppgift, som berör organet i fråga, till förvaltningskontoret.
I 4 § första stycket anges förvaltningsuppgifter som kan uppdras åt
förvaltningskontoret i fråga om riksdagen och alla myndigheter under
riksdagen. Under begreppet ” riksdagen” faller i detta sammanhang,
förutom kam m are och u tsk o tt med därtill knutna kanslier, bl. a. talm ans
konferensen samt löne- och krigsdelegationerna. Bestämmelserna i
stycket gör det möjligt för riksdagen att ge förvaltningskontoret i stort
sett de befogenheter som FU tilläde den föreslagna förvaltningsdelegatio
nen; dock kan förvaltningskontoret inte vara besvärsinstans.
Att förvaltningskontoret redan nu är förhandlingsorgan för riksdagen
och dess verk är nämnt ovan. Kontoret har för närvarande att handlägga
också andra personalärenden i fråga om såväl riksdagen som riksdagens
verk eller vissa av dem, men sådan befogenhet föreligger endast på ett par
punkter avseende tillämpning av statstjänstem annalagen (jäm för vad som
sägs nedan om utfärdande av tjänstem annastadga). En utvidgning kan
komma att påkallas som följd av förslag från äm betsansvarskom mittén
till ny tt sanktionssystem för offentliga funktionärer. Det är självklart och
har inte ansetts behöva komma till öppet uttryck i lagrum m et att
personalfrågor, som enligt föreskrift i huvudbestäm m else i RO skall
handläggas i särskild ordning, inte kan föras under förvaltningskontorets
kom petens, se t. ex. 1 § i detta kapitel. — En viss rätt att utfärda
gemensamma förvaltningsföreskrifter för riksdagen och samtliga verk
följer för närvarande av förvaltningskontorets ställning som central
förhandlingsm yndighet, se 4 § i kontorets instruktion (jäm för 2 § 3).
Förvaltningskontoret har också bemyndigats att utfärda tjänstem anna
stadga för riksdagen och dess verk. Skall förvaltningskontoret genom
förvaltningsföreskrifter, varom nu är fråga, erhålla någon ny eller utvid
gad befogenhet, bör riksdagen fatta beslut härom , även om den fö rfatt
ning, vari föreskrifterna ingår, eljest utfärdas av förvaltningskontoret.
Rörande sådan handläggning som regleras i förvaltningslagen bör avvikan
de bestämmelser för riksdagsförvaltningens del meddelas endast av
riksdagen själv, jäm för 1 § andra stycket förvaltningslagen och prop.
1971:30 s. 319. — Riksdagens förvaltningskontor gör enligt gällande
ordning upp förslag till anslag på riksstaten beträffande riksdagen och
dess verk utom riksbanken och riksgäldskontoret. Frågan om anslagsäskanden är inte aktuell för riksbankens del. Genom bestämmelsen i
punkt 3 i 4 § första stycket öppnas möjlighet för riksdagen att låta
förvaltningskontoret sakgranska också anslagsframställning som gäller riks
gäldskontoret. Endast anslag som nu tas upp under huvudtiteln ” Riks
dagen och dess verk” avses, inte anslag till täckande av u n d ersk o tt på
riksgäldsfonden.
Av 4 § andra stycket framgår att förvaltningskontoret allmänt är
centralmyndighet för handläggning av riksdagens förvaltningsärenden.
Även här måste göras den självklara reservationen att speciella förvalt
ningsuppgifter, som enligt bestämmelser i RF eller RO ankommer på
särskilt organ, (se t. ex. 5 § i detta kapitel) inte kan läggas på förvalt
ningskontoret. Bestämmelsen i andra stycket har inte den innebörden att
alla övriga förvaltningsfrågor, som gäller riksdagen, måste hänföras till
förvaltningskontorets handläggning. — Paragrafens andra stycke medger
vidare att riksdagen låter förvaltningskontoret ombesörja den interna
ekonomiska förvaltningen hos riksdagsm yndigheter. Här avses sådant som
lokal- och intendenturtjänst och tryckeriservice. Beredningen har em eller
tid ansett att man inte bör rubba riksbankens och — så länge verket
består — riksgäldskontorets självständiga ställning i fråga om den egna
ekonomiska förvaltningen. Dessa myndigheter har därför undantagits i
andra stycket.
Till 3 § anmärker beredningen att vice talman inte inträder i förvaltningsstyrelsen i talm annens ställe. Styrelsen skall enligt 7 kap. 13 § inom
sig utse en vice ordförande. När denne presiderar i talm annens frånvaro
kommer styrelsen att bestå av endast åtta ledam öter; någon särskild
suppleant för talm annen som ledamot väljs nämligen inte.
5 §
I denna paragraf anges vilka instanser som skall pröva besvär över
beslut av riksdagsorgan i förvaltningsärenden. Sedan 1971 gäller att
sådana besvär prövas av regeringsrätten i rättsfrågor och av riksdagens
besvärsnäm nd i andra frågor. Bestämmelser härom återfinns (fr. o. m.
1972) i 2 § 2 lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och i besvärsstadgan för riksdagen och dess verk (RFS 1970:3).
Efter den om organisation av förvaltningsrättskipningen som träder i
kraft 1972 kommer flertalet mål, som enligt den tidigare ordningen har
prövats av regeringsrätten som enda dom stolsinstans, att i stället avgöras
av kam m arrätt. Denna blir i allmänhet slutinstans, och regeringsrätten får
i huvudsak ställning som prejudikatinstans. Mot denna bakgrund kunde
övervägas att möjliggöra fullföljd till kammarrätt även av talan mot beslut
av riksdagsorgan. I ett av riksdagen godkänt utlåtande ställde sig emeller
tid b ankoutskottet (1970:39) av principiella och praktiska skäl närmast
avvisande till tanken. Beredningen ansluter sig till u tsk o ttets uppfattning.
Enligt 5 § skall besvär över förvaltningsbeslut av riksdagsorgan alltså
prövas antingen av regeringsrätten eller av riksdagens besvärsnäm nd. I
paragrafen anges därjäm te besvärsnäm ndens sam m ansättning. I vilka fall
besvärsrätt över huvud taget föreligger och i vilka fall besvär skall
fullföljas till den ena eller den andra instansen lämnas öppet i paragrafen.
Med ” riksdagens organ” avses här som eljest i beredningens förslag varje
organ som helt eller delvis utses av riksdagen, således också riksdagens
m yndigheter.
6 §
Se för närvarande 23 § RO.
Att riksdagsledam öterna får ersättning för sitt arbete och sina om kost
nader — och tillräckligt stor ersättning — är uppenbarligen viktigt från
demokratins synpunkt. Rekryteringen till riksdagsuppdraget främjas, och
garantier skapas för att ledamöterna inte blir så beroende av andra
inkomstkällor att deras oberoende i riksdagsarbetet kan sättas i fråga. I
denna paragraf berättigas de till arvode och andra ekonomiska förm åner.
I vilka form er ersättning skall utgå och vilken storlek de skilda förm åner
na skall ha får bestämmas i lag. Lagrummets formulering medger att
ledamöterna erhåller, förutom arvode, särskild kostnadsersättning, trak ta
m ente, reseförm åner, pension, avgångsersättning och försäkringsförm å
ner.
Vid tjänstgöring för riksdagsledamot skall ersättare ha i princip samma
ekonomiska förmåner som ordinarie ledamot (jäm för 3 kap. 8 § tredje
stycket RF). Därjämte kan i vissa fall s. k. exspektansbidrag vara
motiverat (se SOU 1970:17 s. 62). Bestämmelser härom får ges i lag.
Ersättare kan emellertid inte med stöd av RO göra anspråk på ersättning
för tid då han inte utövar ledam otskapet.
Med stöd av 4 § kan handläggningen av förvaltningsfrågor rörande
ekonomiska förmåner som avses i 6 § anförtros åt riksdagens förvalt
ningskontor. Har så skett, kan förvaltningsstyrelsen enligt tilläggsbestäm
melse 3.8.2 andra stycket väcka förslag hos riksdagen om ändring i den
lag, som reglerar förm ånerna.
7 §
Beredningen hänvisar till vad som har sagts under rubriken till RO om
riksdagens inform ationsbehov, särskilt avsnitt 2.4.5. Paragrafens tilläggs
bestämmelser återger 73 och 74 §§ RSt.
8 §
1 kommentaren till 3 kap. 6 och 7 §§ RF har beredningen angivit vilka
regler om juridiskt ansvar som bör gälla för riksdagsledam öter. Där har
också nämnts i vilka riksdagsorgan som riksdagsledamots verksamhet får
anses vara en beståndsdel av själva ledam otskapet och därför underkastad
den ansvarsreglering som gäller för detta. Frågan om rättsligt ansvar för
riksdagens ombudsmän har behandlats under 11 kap. 8 § RF. I anslut
ning till förevarande lagrum i RO vill beredningen diskutera det rättsliga
ansvaret för andra till riksdagen knutna funktionärsgrupper: riksbanksoch riksgäldsfullmäktige, riksdagens revisorer, ledamöterna i valpröv
ningsnäm nden, besvärsnäm nden, förvaltningsstyrelsen och styrelsen för
riksdagsbiblioteket samt anställd personal.
Det kan antas att nu nämnda funktionärer (b o rtsett då från ledam öter
na i valprövningsnäm nden) enligt gällande rätt har fullt ämbetsansvar.
För riksbanks- och riksgäldsfullmäktiges del liksom i fråga om vissa andra
befattningshavare hos riksbanken och riksgäldskontoret är detta u ttry c k
ligen fastslaget i ansvarighetslagen 26.6.1936 för fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl. Enligt denna lag gäller emeller
tid särskilda åtalsregler för dessa funktionärer. Å tal mot fullmäktig kan
beslutas av riksdagen, finansutskottet eller riksdagens revisorer. Härmed
är att jämföra en bestämmelse i 111 § andra stycket RF enligt vilken
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt riksdagens revisorer
inte kan åtalas i och för sina befattningar annat än efter riksdagens
beslut. 1 övrigt torde inga särskilda åtalsregler gälla för nu ifrågavarande
riksdagsfunktionärer. Åtal för brott i ämbetet anhängiggörs vid allmän
underrätt.
FU föreslog ( 6 kap. 7 § FRO) att åtal mot fullmäktige i riksbanken
och i riksgäldskontoret och mot riksdagens revisorer för fel eller försum
melse i tjänsten skulle beslutas av finansnäm nden och att åtal mot
ledamöter av riksdagens förvaltningsdelegation, av styrelsen för riksda
gens k o n to r och av styrelsen för riksdagsbiblioteket och riksdagens
upplysningstjänst samt mot riksdagens sekreterare skulle beslutas av
lagnämnden (se om finansnäm nden och lagnämnden 3 kap. 2 och 3 §§
FRO). Samtliga nu angivna befattningshavare borde enligt FU:s mening
vara underkastade äm betsansvar i samma utsträckning som ämbets- och
tjänstemän vid statsförvaltningen i övrigt.
Ä m betsansvarskom m itténs förslag till ny tt sanktionssystem för befatt
ningshavare i allmän tjänst har berörts tidigare i specialmotiveringen till 3
kap. 6 och 7 §§ och till 11 kap. 3 och 8 §§ RF. Sammanfattningsvis
innebär kommitténs förslag följande. Lindrigare förseelser i tjänsteutöv
ning avkriminaliseras. Avsättning avskaffas som brottspåföljd. Icke straff
bara tjänsteförsum melser kan emellertid leda till disciplinpåföljder. Och
såväl brott som ej kriminaliserad tjänsteförsum m else kan medföra avsked.
Fråga härom är att se som en tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Sådan tvist kan prövas civilrättsligt av arbetsdomstolen eller av allmän
dom stol.
Utifrån antagandet att äm betsansvarskom m itténs riktlinjer för regle
ring av äm betsansvar kommer att godtas av statsmakterna redovisar
beredningen nedan sin uppfattning om hur ansvarsbestämmelserna i stort
bör utformas för de riksdagen underställda funktionärsgrupper som har
angivits inledningsvis. På ett par punkter avviker beredningens förslag
från vad äm betsansvarskom mittén föreslår i fråga om samma befattnings
havare, se avsnitt 4.6.4 i kommitténs betänkande (SOU 1972:1). Såvitt
gäller uppdragstagarna har beredningen vid sina överväganden utg ått från
riksdagsledam öternas rättsliga ställning i u tsk o tt m. fl. organ, vilkas
verksamhet får anses ingå som led i riksdagsarbetet i snävare bemärkelse.
I utövningen av dessa uppdrag åtnjuter riksdagsledam öterna en ganska
långtgående immunitet enligt beredningens förslag: det grundläggande
straffrättsliga ansvaret är inskränkt, åtal kan komma tillstånd först efter
medgivande från en kvalificerad kam m arm ajoritet, några disciplinpåfölj
der kommer inte i fråga, och avsked under löpande mandatperiod kan
beslutas endast av domstol till följd av b rott. Mellan dessa uppdrag och
uppdragen som fullm äktig, revisor eller ledamot i styrelse eller annat
dylikt organ föreligger skillnader som bör ta sig uttryck i en strängare
reglering för uppdragstagare som hör till den senare kategorin. Å andra
sidan kan någon skarp gräns knappast dras mellan arten av riksdagsleda
m öternas verksamhet i u tsk o tt, delegationer osv. och i de riksdagsorgan
varom i första hand är fråga nu. En annan synpunkt som förtjänar
beaktande är den att starkt differentierade regler för skilda uppdragstagargrupper bör undvikas.
Ledamöterna i samtliga under denna paragraf behandlade riksdags
organ samt anställda i riksdagen och dess verk bör liksom offentliga
funktionärer i allmänhet omfattas också av straffbuden rörande missbruk
av myndighet och vårdslöshet i myndighetsutövning. Beredningen före
slår emellertid i anslutning till FU:s förslag att rätten att fatta beslut om
åtal mot ledamöter i viktigare riksdagsorgan för brott i tjänsten förbehålls
ett riksdagsorgan. Avgränsningen av om rådet för den särskilda åtalsprövningen har gjorts på ett sätt liknande det som under 1 1 kap. 3 och 8 §§
har förordats i fråga om åtal mot minister, ledamot av någon av de högsta
domstolarna samt JK och JO. Åtalsregeln gäller alltså enbart brott som
har begåtts genom beslut eller annan åtgärd som hör till själva utövningen
av uppdraget. Det synes naturligast att finansutskottet får behörighet att
besluta om åtal mot riksdagsrevisor och mot fullmäktig i riksbanken eller
riksgäldskontoret. I fråga om ledamot i valprövningsnäm nden, besvärsnäm nden, förvaltningsstyrelsen eller styrelsen för riksdagsbiblioteket
ligger åtalsprövningen lämpligen på k onstitutionsutsk o ttet. Åtal mot
anställda hos riksdagen och dess verk för brott i tjänsten bör i allmänhet
kunna väckas utan föregående medgivande från en parlamentarisk in
stans. Undantag bör emellertid göras åtminstone i fråga om kam m arsekre
teraren, också här bör det ankomma på k o n stitu tio n su tsk o ttet att ta
ställning i åtalsfrågan. — Riksdagens ombudsmän bör vara skyldiga att på
uppdrag av åtalsbeslutande utskott utföra åtalet. Utskott som prövar
åtalsfrågan bör kunna påkalla JO:s biträde med förundersökningen. Åtal
bör väckas vid allmän underrätt.
De nu aktuella funktionärerna bör alla kunna skiljas från sina b efa tt
ningar i anledning av b rott. Riksdagens revisorer, ledamöterna i förvaltningsstyrelsen och ledamöterna i besvärsnäm nden utom ordföranden
(och dennes ställföreträdare) måste enligt beredningens förslag tillika vara
riksdagsledamöter. Lämnar de riksdagen, avgår de därmed också från
nämnda förtroendeuppdrag (7 kap. 10 § RO). Fälls riksdagsledamot för
b ro tt, prövas i brottmålet om han bör kvarstå som ledamot eller avskedas
(se under 3 kap. 6 och 7 §§ RF). Något praktiskt behov av att anvisa
form er för en särskild prövning av frågan om avsked från uppdrag, för
vars innehav ledam otskap i riksdagen är ett behörighetsvillkor, föreligger
enligt beredningens mening inte. — Ingår riksdagsledamot i riksdagsorgan
utan att ledam otskapet i riksdagen är ett valbarhetsvillkor, synes mest
konsekvent att frågan om avsked på grund av brott från detta uppdrag
prövas i samma ordning som frågan om avsked från riksdagsmannauppdraget. Detsamma bör — bl. a. med tanke på intresset av enhetlighet —
gälla för de medlem m ar i organet som inte är riksdagsledam öter, vare sig
de har tillsatts av riksdagen eller av regeringen. Beredningen vill alltså
förorda att fråga om avsked på grund av brott från uppdrag som
riksbanksfullm äktig, riksgäldsfullmäktig, ledamot i valprövningsnäm nden,
ledamot i styrelsen för riksdagsbiblioteket eller ordförande i besvärs
nämnden (och ställföreträdare för denne) prövas ex officio av den
domstol som dömer i brottm ålet. — I fråga om anställda hos riksdagen
och dess verk, inbegripet kam m arsekreteraren, finns enligt beredningens
mening inte skäl att göra avsteg från de regler om avsked på grund av
brott som äm betsansvarskom mittén har föreslagit för andra offentliga
funktionärer. Arbetsgivarens rätt att besluta om avsked bör tillkom m a
förvaltningsstyrelsen såvitt gäller högre tjänstemän såväl inom riksdagen
som inom dess verk och i övrigt den m yndighet, som i allmänhet
handlägger personalärenden beträffande arbetstagaren.
Enligt beredningens åsikt föreligger knappast något praktiskt behov av
att öppna möjlighet att avskeda de förtroendemän i riksdagsorgan, varom
nu är fråga, med anledning av försummelse i tjänsten som inte är
straffbar. Man torde kunna nöja sig med att omval till uppdraget kan
underlåtas och, beträffande fullmäktig i riksbanken och i riksgäldskonto
ret, med att ansvarsfrihet kan vägras, varigenom fullmäktig tvingas avgå
under löpande m andatperiod. Man kan vidare inte bortse från svårigheter
na att utpeka det organ som skulle pröva avskedsfrågan. Inte heller bör
berörda uppdragstagare kunna träffas av disciplinpåföljder. — A nnor
lunda ställer sig saken för arbetstagare hos riksdagen och dess verk. Dessa,
inklusive kam m arsekreteraren, bör kunna avskedas också som följd av
förseelser i tjänsten, som inte medför straffansvar. Beslut härom fattas av
samma riksdagsorgan som enligt vad ovan sades är behörigt att avskeda
anställd som har övertygats om b rott.
Den ansvarsreglering, vars huvudpunkter har angivits i det föregående,
bör endast delvis återspeglas i RO. I 9 kap. 8 § föreslår beredningen en
bestämmelse om prövning av åtal mot befattningshavare, som är om
nämnda i RF eller tidigare i huvudbestäm m else i RO. Övriga föreskrifter
bör ha sin plats i andra författningar. En erinran härom har intagits i
tilläggsbestämmelse till 9 kap. 8 § såvitt gäller beslut om åtal mot andra
befattningshavare än de i lagrum m et om näm nda. Beredningen har inte
utarbetat förslag till regler utan för RO i äm net. Dessa utformas lämpligen
som ett led i beredningen av äm betsansvarskom m itténs förslag. Därvid får
ställning tas till vissa speciella problem , t. ex. vad som i skilda hänseenden
bör gälla för direktionsledam ot i riksbanken, för riksgäldsdirektören och
för ledamöterna i riksbankens valutastyrelse (se om den senare JO:s
ämbetsberättelse 1971 s. 323 f och m otivavsnitt 4.6.4 i äm betsansvars
kommitténs betänkande; jäm för finansutskottets betänkande 1971:44).
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER
Förslagen till ny RF och ny RO har ett nära inbördes sammanhang.
Ingendera lagen kan i sin helhet träda i tillämpning före den andra. Som
har utvecklats i motiven till övergångsbestämmelserna till RF räknar
beredningen med att författningsrevisionen, med vissa inskränkningar,
skall få praktisk verkan från och med den 1 januari 1975. Vid denna
tid punkt skall alltså i princip samtliga bestämmelser i RO vara tillämpliga.
Det sagda utesluter inte att vissa delar eller enstaka regler i den nya RO
får slå igenom redan tidigare. För riksdagens del kräver särskilt över
gången från ett arbetsår, som följer kalenderåret, till en årlig arbets
period, som sträcker sig från höst till och med följande vår, uppmärksam
het. Det vore möjligt att övergå till den nya ordningen från och med
” höstsessionen” 1974 eller i och med att riksdagen under samma år
samlas efter ett eventuellt nyval. Enligt beredningens mening talar
emellertid praktiska skäl för att det nya konstitutionella regelkom plexet i
görligaste mån träder i tillämpning vid en och samma tid p u n k t och inte
etappvis. Får genomförandet av den nya RO så gott som helt anstå till
årsskiftet 1974/75, skapar man också säkrare hållpunkter för det
administrativa förberedelsearbetet inför nyordningen än om man måste
kalkylera med en partiell tillämpning redan under hösten 1974.
Med den valda utgångspunkten bör omläggningen av riksdagsåret
komma tillstånd på så visa tt, sedan 1974 års riksdag på vanligt sätt har
avslutats den 31 decem ber, ett lagtima riksm öte börjar den 10 januari
1975. Detta riksm öte följer, ehuru i tiden fö rk o rtat, de regler som enligt
den nya RO gäller för det ordinära, årliga riksm ötet. Riksmötet skall
alltså öppnas vid ett särskilt sammanträde och erforderliga val förrättas i
inledningsskedet (se om valen nedan under 4). Bestämmelserna i den nya
RO om tidpunkten för budgetpropositionens framläggande, om den
därtill anknutna allmänna motionstiden och om fristerna för avlämnande
av andra propositioner blir fullt ut tillämpliga. Riksmötet avslutas den 31
maj, såvida riksdagen inte beslutar förlängning med stöd av 1 kap. 4 §
RO. På hösten 1975 inleds därefter ett ny tt lagtima riksm öte enligt
bestämmelserna i 1 kap. 2 § RO, varvid en ny öppningshögtidlighet äger
rum och bl. a. nya utskottsval förrättas.
Ehuru alltså beredningen räknar med att författningsreform en skall
börja tillämpas den 1 januari 1975, har bestämmelsen om tid p u n k ten för
den nya RO:s — liksom den om den nya RF:s — tillämpning fått en
utformning som möjliggör för riksdagen att uppskjuta det slutliga
ställningstagandet i författningsfrågan från 1974 års riksdag. Övergångs
bestämmelserna till RO är dock, till skillnad från dem som gäller RF, inte
avpassade för ett uppskov med avgörandet ända till 1976 års riksdag.
Önskemålet om ett snabbt genomslag av 1976 års ordinarie val (se 2
tredje stycket övergångsbestämmelserna till RF) kräver nämligen särskil
da föreskrifter om riksdagsarbetet under hösten 1976, för den händelse
slutligt beslut i författningsfrågan skulle fattas först under våren 1976
och reform en i sin helhet alltså träda i tillämpning den 1 januari 1977.
Riksdagen kan em ellertid, om det slutliga avgörandet mot förm odan
skulle uppskjutas till 1976, med stöd av 2 fem te stycket övergångsbe
stämmelserna till RF besluta behövliga ändringar i övergångsbestämmel
serna till den nya RO.
1
Den nya RO måste antagas av riksdagen i den ordning som gäller för
grundlagsstiftning. Den svarar närmast mot nuvarande RO och mot
riksdagsstadgan. Dessa författningar bör uttryckligen upphävas, riksdagsstadgan dock inte genom övergångsbestämmelserna till RO. Som nyss har
fram hållits kommer emellertid de nya reglerna om riksdagens arbetsfor
mer att tillämpas i de äldres ställe först med ingången av året efter det då
den nya RF antages slutligt. Enligt 2 kan dock några nya bestämmelser
komma att avlösa äldre redan en tid före det ifrågavarande årsskiftet,
andra först en tid efter.
Fastän den äldre RO byts ut mot den nya i den ordning som gäller för
stiftande av grundlag, kommer den nya RO inte att få karaktär av
grundlag. Så snart den nya RF och den nya RO har satts i kraft enligt vad
som föreskrivs i 81 och 82 §§ i den äldre RF, kan huvudbestäm melserna i
den nya RO med stöd av 2 fem te stycket övergångsbestämmelserna till
den nya RF ändras genom ett beslut med kvalificerad m ajoritet, likaså
dess övergångsbestämmelser; tilläggsbestämmelserna till RO kan ändras
genom ett beslut med enkel m ajoritet. Intill årsskiftet efter det slutliga
antagandet kan däremot ändring i den äldre RO inte genom föras annat än
i den ordning som gäller för grundlagsändring.
2
Övergångsbestämmelserna under denna punkt är att se som kom plette
ringar till övergångsbestämmelserna till den nya RF under motsvarande
punkt. I första stycket anges sålunda ett par bestämmelser i den äldre RO
rörande kungen, vilka under den tid Gustaf VI A dolf är kung skall
tillämpas också efter utgången av det år då den nya författningen antages
slutligt. Beslut enligt 1 kap. 4 § andra stycket i den nya RO om att
avbryta riksm öte skall under denna övergångstid med stöd av 5 § första
stycket i den äldre RO fattas av kungen på statsministerns begäran.
Sistnämnda stycke överensstämmer med 108 § andra stycket i den äldre
RF. Lagtima riksm öte skall under samma tid öppnas, inte i den ordning
som anges i 1 kap. 6 § i den nya RO, utan enligt föreskrifterna i 34 § i
den äldre RO om riksdags öppnande. Vad där sägs om överlämnande av
statsverkspropositionen och riksdagsberättelsen kan dock inte tillämpas
efter omläggningen av riksdagsåret, vilken har till följd att riksmöte
normalt inleds vid en annan tid på året än då nämnda handlingar skall
avlämnas till riksdagen. Cerem onin för riksdags öppnande enligt den äldre
RO lämnar knappast rum för en regeringsförklaring av det slag, som
beredningen räknar med skall ligga till grund för den allm änpolitiska
debatten i början av riksm ötet. Lämpligen avger statsministern regerings
förklaring vid ett sammanträde med kam m aren kort efter öppningshögtidligheten (jäm för 3 kap. 6 § i den nya RO). — Enligt 2 första stycket
övergångsbestämmelserna till RF kommer under samma övergångstid vad
som på annat ställe i den nya RO än i 1 kap. 4 § andra stycket är sagt om
regeringen att gälla konungen i statsrådet. Bestämmelserna i den nya RO
om riksföreståndare m. fl. och om förslag från talm annen till ny stats
minister kan som följd av nämnda övergångsbestämmelser över huvud
taget inte bli tillämpliga, så länge Gustaf VI A dolf är konung. Utan
särskild bestämmelse gäller ” m inister” som beteckning i RO på ledamot
av statsrådet under övergångstiden.
I andra stycket berörs ett annat fall där bestämmelse i den äldre RO
kan komma att tillämpas också efter det under 1 åsyftade årsskiftet.
Sänkningen av rösträttsåldern enligt 2 kap. 2 § i den nya RF kan sålunda
beaktas först vid uppgörandet av röstlängd under det första året som den
nya författningen är i tillämpning (2 andra stycket övergångsbestämmel
serna till RF). Vid extraval som äger rum efter årsskiftet före den
tid p u n kt då den nya röstlängden skall lända till efterrättelse gäller alltså
alltjämt den högre rösträttsåldern enligt 14 § i den äldre RO.
I tredje stycket erinras inledningsvis om att flertalet bestämmelser om
val till riksdagen m. m. (dock, som framgår av det nyss sagda, inte
bestämmelsen om rösträttsålder) i den äldre RO enligt 2 tredje stycket
övergångsbestämmelserna till RF ersätts av andra regler redan vid val som
förrättas efter det slutliga antagandet av författningsförslaget men före
det därpå följande årsskiftet. Det tilläggs att inte heller bestämmelserna i
den äldre RO om utfärdande och granskning av fullmakt (20 § och 32 §
1 mom .) skall tillämpas vid sådant val. Bestämmelser i dessa hänseenden
skall enligt beredningens förslag upptas i annan författning än RF eller
38 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90 * *
RO, nämligen i vallagen. Återstående mening i stycket ger särregler i fråga
om vaderiksdag som sammanträder före det aktuella årsskiftet. Flertalet
av dessa sammanhänger med att ersättare skall finnas för ledamöterna vid
vaderiksdagen ( 2 tredje stycket sista meningen övergångsbestämmelserna
till RF).
Fjärde stycket utgör ett komplement till 2 fem te stycket övergångsbe
stämmelserna till RF, vilket avser den tidigare omnämnda möjligheten att
ändra den nya RO genom ett beslut med kvalificerad m ajoritet.
3
Innehållet i denna punkt har redan berörts under rubriken till
övergångsbestämmelserna. Förlängning med stöd av 2 § sjätte stycket i
den äldre RO av den riksdag som enligt huvudregeln skall vara avslutad
vid det årsskifte, då den nya författningen skall börja tilläm pas, bör inte
komma till stånd. Skulle behov uppkomma att samla riksdagen till dag i
januari före den 1 0 , kan riksdagen kallas till urtim a riksm öte med stöd av
1 kap. 3 § i den nya RO.
4
Det riksm öte som enligt 3 skall inledas i början av januari under det år,
då den nya RF och RO träder i tilläm pning, skall följa reglerna för ett
lagtima riksm öte. En konsekvens härav är att val till u tsk o tten och till
talm anskonferensen skall förrättas i början av riksmötet (1 kap. 7 § och
4 kap. 2 § RO). Valen gäller till dess nästa lagtima riksm öte börjar.
Övergången till en ny RO kräver emellertid för några andra fall
särskilda bestämmelser i fråga om val inom riksdagen.
Enligt den nya författningen kommer flertalet val inom riksdagen att
avse tid motsvarande riksdagens valperiod. En del av dessa val gäller nu
endast för ett år i taget. Till ett par organ väljs ledamöterna för
närvarande visserligen för längre tid, men förnyelsen görs successivt. I de
angivna fallen måste de nya reglerna bringas i tillämpning genom att val
anordnas i början av det riksm öte som avses under 3, även för det fall att
detta riksm öte — som sannolikt är — inte inleder valperiod för riksdagen.
— Några organ har redan enligt gällande rätt treåriga m andatperioder,
anpassade efter riksdagens ordinarie valperiod. Det vore fullt möjligt att
låta dessa mandat bestå under pågående valperiod för riksdagen även
sedan den nya RO har trätt i tillämpning. Praktiska skäl talar emellertid
för att partigrupperna i ett sammanhang får ta ställning till sam m ansätt
ningen av samtliga organ, som tillsätts för tid motsvarande riksdagens
valperiod. Med hänsyn härtill och då de treåriga m andatperioderna under
alla omständigheter måste jäm kas till överensstämmelse med riksdagens
valperiod föreslår beredningen att alla val inom riksdagen, som avser
riksdagens valperiod, förnyas vid början av det första riksmötet sedan den
nya RO har trätt i tilläm pning. Valen avser återstoden av valperioden.
Den exakta slutpunkten bestäm s av eljest gällande regler, se 7 kap. 6 §
RO och specialmotiveringen till denna. Bestämmelserna i 7 kap. 2 § och
8 kap. 1 § RO om vid vilket sammanträde val av valberedning och av
talm än skall äga rum får motsvarande tillämpning.
Val som har förrättats enligt äldre bestämmelser och som enligt dessa
sträcker sig in på det nya året bör självklart upphöra att gälla när
motsvarande val har fö rrättats enligt 4 första stycket första meningen. En
bestämmelse härom införs i andra meningen i samma stycke.
Enligt den äldre RO väljs talm ännen för ” riksdag” . Deras uppdrag
u p p hör alltså normalt den 31.12. Med tanke på de viktiga
uppgifter som enligt den nya RF och RO åligger talm annen bör
talm ansposterna emellertid inte vara vakanta ens under de få dagar som
förflyter från årsskiftet då författningen börjar tillämpas till dess att det
första riksmötet inleds. En bestämmelse som förebygger detta har införts
i andra stycket.
Enligt de nya författningsbestäm melserna skall några val inom riks
dagen gälla för en flerårsperiod utan att likväl följa riksdagens valperiod. 1
fråga om riksdagens ombudsmän påkallas inte några övergångsbestämmel
ser: val som har förrättats före den tidpunkt då den nya RO skall börja
tillämpas står kvar enligt reglerna i gamla RO (vilka i sak stämmer överens
med de nya). Inte heller för kam m arsekreterarens del torde någon
övergångsbestämmelse vara behövlig. Det kan förutsättas att kam m ar
sekreterarens förordnandeperiod på administrativ väg anpassas till den
tidpunkt då ny period skall börja löpa efter 1976 års ordinarie val till
riksdagen. Däremot fordras en särskild föreskrift om tid p u n k ten för det
första valet av ledamöter till riksrätten i dess nya sam m ansättning. Att de
tre ledamöter och de tre ersättare som då skall utses bör få olika långa
m andatperioder, har utvecklats under 8 kap. 10 § RO. Vad slutligen
beträffar valprövningsnämnden finns en särskild föreskrift i 2 fjärde
stycket övergångsbestämmelserna till RF.
5
Lika väl som riksdagen för närvarande enligt 58 § tredje styck et RO
normalt kan uppskjuta ärende till nästföljande riksdag, bör den under det
år, då slutligt beslut fattas om den nya RO, kunna uppskjuta ärende till
det lagtima riksm öte som börjar efter årsskiftet. En bestämmelse härom
återfinns i första stycket under 5. Enligt nämnda stycke i den äldre RO
gäller att beslut om uppskov förfaller, om förordnande om nyval
meddelas. Enligt den nya RO får däremot beslut om extra val inte denna
effekt. Innebörden härav och av förevarande övergångsbestämmelse är
följande. Meddelas förordnande om nyval före årsskiftet utan att riks
dagen med anledning av valet samlas före årets utgång, är samtliga
ärenden förfallna vid årsskiftet (här bortses från vilande förslag till
grundlagsändring). Meddelas beslut om extra val strax efter årsskiftet,
skall utan hinder därav ärende som har uppskjutits av den nyss avslutade
riksdagen tagas upp till behandling vid det lagtima riksm öte som inleds i
januari.
Uppskjutet ärende sorn blir anhängigt vid januaririksm ötet kan upp
skjutas ytterligare enligt bestämmelserna i 5 kap. 10 § RO. Angående den
tid p u n k t då ärendet senast måste avgöras bör gälla vad som föreskrivs i
detta lagrums tredje stycke. Till undvikande av missförstånd har en
uttrycklig bestämmelse härom införts i övergångsbestämmelserna.
Enligt 64 § i den äldre RO gäller särskilda bestämmelser om uppskov
med beslut över vilande förslag i grundlagsfråga. Sådant uppskov kan
beslutas till annan riksdag än den närmast följande. Bestämmelserna i den
nya RO om uppskov med det slutliga avgörandet i grundlagsärenden
avviker på ett par punkter från vad som gäller enligt äldre rätt. Det kan
inte uteslutas att riksdagen uppskjuter det slutliga ställningstagandet i ett
grundlagsärende, t. ex. om ändring i tryckfrihetsförordningen, över det
årsskifte då den nya RO skall börja tillämpas. Ärendet bör då under alla
förhållanden bli anhängigt vid det första riksmötet efter årsskiftet.
Därefter bör det behandlas enligt reglerna i 5 kap. 12 § RO, vilka innebär
att fortsatt uppskov kan komma i fråga men att avgörande skall träffas
före nästa ordinarie val till riksdagen. Beredningen föreslår ett stadgande
härom i andra stycket under 5.
6
I 9 kap. 8 § i den nya RO har föreslagits bestämmelser enligt vilka åtal
mot vissa befattningshavare, knutna till riksdagen, för brott i utövningen
av deras uppdrag får väckas endast efter beslut av ett riksdagsorgan. I den
mån dessa regler innefattar begränsningar i förhållande till äldre rätt av
möjligheterna att väcka åtal torde inte erfordras någon föreskrift för att
klargöra att de nya åtalsbestäm melserna skall gälla också i fråga om
handlingar som har begåtts före den tid p u n k t då den nya RO och därmed
åtalsbestäm melserna skall börja tilläm pas. Beträffande riksbanksfullm äk
tige och riksdagens revisorer får emellertid möjligheterna att åtala anses
vara i ett par hänseenden vidare enligt den nya RO än enligt äldre rätt.
För sådana fall bör de äldre och för befattningshavaren gynnsam m are
åtalsreglerna tilläm pas, när fråga är om brott som har begåtts under de
äldre bestämmelsernas giltighetstid. En föreskrift med denna innebörd
har införts under 6 (jäm för 7 § lagen om införande av brottsbalken).
7
De s. k. beredskapslagarna innehåller oftast föreskrifter av den typen
att visst beslut skall underställas riksdagen inom angiven tid från böljan
av nästkommande riksdagssession eller att förordnande om att vissa
bestämmelser skall upphöra att gälla skall meddelas före avslutandet av
angiven riksdagssession. Också i andra lagar och författningar — utan för
om rådet för de interna riksdagsförfattningarna, från vilka nu bortses —
kan förekomma föreskrifter som anknyter till begreppet riksdagssession.
1 övergångsbestämmelserna till RO bör införas en generell bestämmelse
om att vad som i lagar och författningar sägs om riksdagssession i stället
skall gälla riksm öte efter det att den nya RO har trätt i tilläm pning.
Begreppen riksdagssession och riksm öte är emellertid inte helt jäm fö r
bara; ett riksm öte är i allmänhet en längre arbetsperiod än en riksdags
session. En konsekvens av den föreslagna övergångsbestämmelsen kan
därför bli att frister som enligt ordalagen anknyter till exempelvis
utgången av viss riksdagssession kommer att förlängas. Det finns på grund
härav anledning att för fram tiden uppmärksam m a behovet av översyn av
bestämmelser som upptar frister av angivet slag.
Enstaka äldre lagar — vid sidan av de rent konstitutionella — använder i
stället för ” riksdagssession” begreppet riksdag, varmed då avses riksda
gens m öte. Enligt punkt 7 skall efter det årsskifte, då den nya RO börjar
tilläm pas, också hänsyftning på sådan sam m anträdesperiod avse riksm öte
enligt den nya RO. Förekommer i lag eller författning u ttry c k som att
” riksdagen är sam lad” följer vidare av övergångsbestämmelsen under
denna punkt att därmed skall förstås att riksm öte pågår.
1
beredskapslagarna finns vanligen föreskrifter om att regeringen efter
att ha meddelat förordnande med visst innehåll skall ” underställa
riksdagen” förordnandet inom angiven tid för prövning (se t. ex. 1 §
andra stycket valutalagen, jäm för tredje stycket). Med u ttry c k et torde
avses att propositionen i frågan inom fristen skall föreläggas riksdagen vid
en riksdagssession, eventuellt vid en extra session. Ehuru beredningens
förslag till ny RO innebär att en proposition kan väckas i riksdagen också
under tid då riksm öte inte pågår (3 kap. 5 § andra stycket), åsyftas
därmed inte att ge ändrad innebörd åt det ifrågavarande u ttry c k et i
beredskapslagarna. Vid en översyn av dessa kan det dock vara lämpligt att
1 klarhetens intresse ändra formuleringen därhän att förord n an det skall
” underställas riksdagen under riksm öte” (jäm för uttryck ssättet i 8 kap.
2 § tredje stycket förslaget till RF).
8
1
samband med införandet av den nya utskottsorganisationen utfärda
des en övergångsbestämmelse till ändringarna i RO med föreskrifter om
kvarstående hänvisningar i lag eller författning till äldre u tsk o tt. Denna
bestämmelse kan fortfarande ha aktualitet och bör därför behålla sin
giltighet.
39 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
* *
I n n e hålls för te c k n in g
Propositionen ......................................................................................................
1
Propositionens huvudsakliga i n n e h å l l ...........................................................
1
Författningsförslag ..........................................................................................
6
Förslag till re g ering sfo rm ............................................................................
6
1 kap. Statsskickets grunder .........................................................
6
2 kap. Grundläggande fri- och rätt ig h e ter ..................................
7
3 kap. Riksdagen .............................................................................
8
4 kap. Riksdagsarbetet ....................................................................
10
5 kap. S ta ts c h e f en .............................................................................
12
6 kap. Regeringen .............................................................................
13
7 kap. Regeringsarbetet .................................................................
14
8 kap. Lagar och andra för e s k r if ter .............................................
16
9 kap. Finansm akten .......................................................................
19
10 kap. Förhållandet till andra stater ...........................................
22
11 kap. Rättskipning och förvaltning ...........................................
24
12 kap. K o n tro llm a k ten ....................................................................
26
13 kap. Krig och krigsfara ...............................................................
28
Övergångsbestämmelser ........................................................................
30
Förslag till riksdagsordning .....................................................................
34
1 kap. Riksmöten ................................................................................
34
2 kap. K am m arsam m anträden .........................................................
37
3 kap. Ärendenas v ä c kan de ...............................................................
43
4 kap. Ärendenas beredning ............................................................
48
5 kap. Ärendenas avgörande ............................................................
55
6 kap. Interpellationer och frågor till s t a t s r å d .............................
59
7 kap. Gemensamma bestämmelser om val inom riksdagen . .
61
8 kap. Vissa befattningshavare och o r g a n .....................................
66
9 kap. Bestämmelser om personal och förvaltning ....................
70
73
Övergångsbestämmelser ........................................................................
Förslag till ändring i successionsordningen ........................................
75
Förslag till ändringar i tryck frihets förord n in g en ................................
76
Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 mars 1973 ................................
1 I n led n i n g ...........................................................................................
84
84
2
G ru n d lag sa rb e te t.............................................................................
2.1 Förfa ttn in g su tre d n in g en ......................................................
2.2 Författningsfrågans vidare behandling .............................
87
87
89
3
Huvuddragen i grundlagberedningens slutbetänkande
....
90
4
Särskilda huvudfrågor ..................................................................
4.1 Riksdagen och dess sammansättning ...............................
4.1.1 Gällande o r d n i n g .........................................................
4.1.2 Vilande grundlagsförslag ...........................................
4.1.3 F örfattningsutredningen ...........................................
4.1.4 G rundlagberedningens slutbetänkande .................
4.2 Valgenomslaget, riksdagsarbetet, m. m ...............................
98
98
98
100
100
101
104
4.2.1 Gällande o r d n i n g ......................................................... 104
4.2.2 F örfattningsutredningen ........................................... 105
4.2.3 G rundlagberedningens promemoria om vårval . . 105
4.2.4 G rundlagberedningens s lu tb e tänk a n de ................. 106
4.3 Statschefen ............................................................................. 110
4.3.1 Gällande o r d n i n g ......................................................... 110
4.3.2 F örfattningsutredningen ........................................... l i l
4.3.3 Grundlagberedningen ................................................. 112
4.4 Regerin g sb ild n in g en ............................................................... 114
4.4.1 Gällande o r d n i n g ......................................................... 114
4.4.2 F örfattningsutredningen ........................................... 115
4.4.3 Grundlagberedningen ................................................. 115
4.5 Regeringsarbetet ..................................................................... 118
4.5.1 Gällande o r d n i n g ......................................................... 118
4.5.2 Förfa ttn in g su tre d n in g en ........................................... 119
4.5.3 Remissyttrandena över författningsutredningens
för s lag ............................................................................. 120
4.5.4 G rundlagberedningen ................................................ 121
4.6 Folkomröstning ..................................................................... 123
4.6.1 Gällande o r d n i n g ......................................................... 123
4.6.2 F örfattningsutredningen ........................................... 124
4.6.3 G rundlagberedningen ................................................. 124
4.7 Kommunernas ställning i grundlagen ................................ 125
4.7.1 Gällande o r d n i n g ......................................................... 125
4.7.2 F örfattningsutredningen ........................................... 126
4.7.3 Remissyttrandena över författningsutredninger
för s lag .............................................................................
4.7.4 L änsdem okratiutredningen .....................................
4.7.5 Pågående utredningsarbete angående kom m u
nerna .............................................................................
4.7.6 Grundlagberedningen .................................................
4.8 Medborgerliga fri-o c h rättigheter .....................................
4.8.1 Gällande o r d n i n g .........................................................
4.8.2 F örfattningsutredningen ...........................................
4.8.3 Remissyttrandena över författningsutredningens
för s lag .............................................................................
4.8.4 G rundlagberedningen .................................................
4.9 Normgivningsmakten ............................................................
4.9.1 Gällande o r d n i n g .........................................................
4.9.2 F örfattningsutredningen ...........................................
4.9.3 Remissyttrandena över författningsutredningens
för s lag .............................................................................
4.9.4 G rundlagberedningen .................................................
4.10 Finansm akten ........................................................................
4.10.1 Gällande ordning ......................................................
4.10.2 Vissa äldre utredningar ...........................................
4.10.3 Författningsutredningen ........................................
126
126
127
128
129
129
130
131
131
134
134
136
137
137
140
140
144
145
4.10.4 Remissyttrandena över författningsutredningens
för s lag ..........................................................................
4.10.5 Aktuellt utredningsarbete m. m ..............................
4.10.6 G rundlagberedningen ..............................................
146
146
147
5
D ep a rte m en tsc h e fe n .......................................................................
5.1 Allmänna synpunkter ...................................................
5.2 Riksdagen och dess sammansättning .........................
5.3 Valgenomslaget, riksdagsarbetet, m. m ........................
5.4 Statschefen .......................................................................
5.5 Regeringsbildningen ......................................................
5.6 Regeringsarbetet ..............................................................
5.7 Folkomröstning ..............................................................
5.8 K om munernas ställning i g r u n d lag en .........................
5.9 Medborgerliga fri-och r ä t t i g h e t e r ...............................
5.10 Norm g iv n in g sma k ten ......................................................
5.11 Finansm akten ..................................................
153
153
158
164
170
176
179
186
187
192
201
212
6
Upprättade förfa ttn in g s förs lag ....................................................
226
7
Specialmotivering till framlagda författningsförslag .............
7.1 Förslaget till ny regeringsform ...........................................
1 kap. Statsskickets g r u n de r .................................................
2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter .......................
3 kap. Riksdagen .....................................................................
4 kap. Riksdagsarbetet .........................................................
5 kap. Statschefen ..................................................................
6 kap. Regeringen
..................................................................
7 kap. R e g ering sa rb e te t.........................................................
8 kap. Lagar och andra föreskrifter ..................................
9 kap. Finansm akten ............................................................
10 kap. Förhållandet till andra s t a t e r ..................................
11 kap. Rättskipning och för v a ltn in g ..................................
12 kap. K ontrollm akten .........................................................
13 kap. Krig och krigsfara ......................................................
7.2 Förslaget till ny rik sd a g so rd n in g ........................................
1 kap. Riks m ö ten ....................................................................
2 kap. Kam m arsam m anträden ...........................................
3 kap. Ärendenas väckande .................................................
4 kap. Ärendenas beredning .................................................
226
226
227
235
246
256
269
276
284
298
328
8
355
375
414
443
474
476
477
477
479
7 kap. Gemensamma bestämmelser om val inom riks
dagen ..........................................................................
8 kap. Vissa befattningshavare och organ .......................
9 kap. Bestämmelser om personal och förvaltning . . . .
7.3 Förslaget till ändring i successionsordningen .................
7.4 Förslaget till ändringar i tryckfrihetsförordningen . . .
481
481
482
486
486
H e m ställa n ........................................................................................
488
Bilaga 1 Grundlagberedningens motiv tillförslag till riksdagsordning
489
2.1 Förslagets uppläggning .................................................................. 489
2.2 Terminologiska frågor .................................................................. 491
2.3 Riksdagens arbetsplanering ......................................................... 492
2.3.1 A rbetsläget under senare år ................................ 492
2.3.2 Kritik mot nuvarande arbetsförhållanden . . . 492
2.3.3 Hur kan arbetsförhållandena förbättras? . . . 493
2.3.4 Propositionernas av läm n a n de ....................... 49 4
2.3.5 De fristående motionerna .................................. 496
2.3.6 Den långsiktiga p la n e r in g en .......................... 497
2.3.7 De allm änpolitiska debatterna .......................... 498
2.3.8 D etaljplaneringen ................................................. 499
2.3.9 D ebattbegränsningar erfordras .......................... 500
2.3.10 Frivilliga b e g rän s n in g a r.................................. 500
2.3.11 Föreskrifter i riksdagsordningens huvudbe
stämmelser om begränsning av deb attern a . .
501
2.3.12 Föreskrifter i tillägg sb estäm m elsern a......... 502
2.3.13 M inistrarnas särställning i de b att e r n a ......... 503
2.3.14 R eplikrätten i övrigt ........................................... 504
2.4 Riksdagens informationsbehov ................................................. 504
2.4.1 Behov av sakinform ation i riksdagsarbetet
...........................................504
2.4.2 Inform ationsbehovet i ett parlamentariskt
s ta ts s kic k ........................................................... 504
2.4.3 Behöver inform ationsresurserna i riksdagen
s t är k a s ? .............................................................. 505
2.4.4 U tskottsm inoritets befogenhet att få tillstånd
utredning inom u tsk o tte t .................................. 506
2.4.5 Inform ationsfrågorna bör i övrigt utredas sär
skilt .......................................................................... 508
2.4.6 Riksdagens utåtriktade information ............... 509
2.5 De särskilda stadgandena ............................................................ 510
1 kap. Riksmöten ............................................................... 510
2 kap. K am m arsam m anträden ........................................ 518
3 kap. Ärendenas v ä c kan de ........................................ 531
4 kap. Ärendenas beredning ........................................... 546
5 kap. Ärendenas avgörande ........................................... 553
6 kap. Interpellationer och frågor till minister . . . .
565
7 kap. Gemensamma bestämmelser om val inom
riks d a g en ........................................................... 567
8 kap. Vissa befattningshavare och o r g a n .............. 577
9 kap. Bestämmelser om personal och förvaltning . . 582
opaginerad Kontrollera mot PDF
0 t(« tu y < * « i AB, Sthlm 73.2 512 s
L
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 2 till Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1973
Prop. 1973:90
Bilaga 2
Grundlagberedningens författningsförslag
1)
Förslag till Regeringsform
1 kap. STATSSKICKETS GRUNDER
1 §
All offentlig m akt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän
och lika rösträtt.
2 §
Riksdagen är folkets främsta företrädare. Den stiftar lag, beslutar om
skatt till staten och bestämmer hur statens medel skall användas. Den
granskar rikets styrelse och förvaltning.
3 §
Konungen är rikets statschef.
4§
Regeringen styr riket i enlighet med denna regeringsform. Den är
ansvarig inför riksdagen.
5 §
Riket är indelat i kom m uner. Grunderna för ändringar i indelningen
bestäm m es genom lag.
I
kommunerna företrädes medborgarna av valda om bud, som beslutar
självständigt enligt lagarna.
6§
Regeringsformen, successionsordningen och tryckfrihetsförordningen
är rikets grundlagar.
7
§
Domstolarna avgör rättstvister, tillämpar strafflag och prövar eljest
rättsfrågor enligt vad som angives närmare i 10 kapitlet.
Statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter verkställer de beslu
tande organens föreskrifter.
1 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
8 §
Rikets myndigheter skall styrka rätt och sanning, hindra vrångvisa och
o rätt samt skydda envar till liv, ära, personlig frihet och välfärd.
2 kap. RIKSDAGEN
1 §
Riksdagen utses genom fria, hemliga och direkta val.
Riksdagen består av en kam mare med trehundrafyrtio nio ledam öter.
Ersättare för ledamöterna skall finnas.
2 §
Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer vaije i riket bosatt svensk
medborgare som har u p p nått aderton års ålder senast på valdagen. Om
rösträtt för svenska medborgare som ej är bosatta i riket stadgas i lag.
Den som är om yndigförklarad av domstol äger ej rösträtt.
Rösträtten skall grundas på en före valet uppgjord röstlängd.
3 §
Ordinarie val till riksdagen förrättas vart tredje år.
4§
Regeringen får mellan ordinarie val förordna om extra val till riksda
gen. Sådant val hålles inom två månader efter förordnandet.
Efter val till riksdagen får regeringen icke förordna om extra val förrän
tre månader har förflutit från den nyvalda riksdagens första sam m anträ
de. Ej heller får regeringen förordna om extra val efter det att statsm inis
tern har entledigats.
I
5 kapitlet är föreskrivet att extra val i visst fall skall hållas utan
särskilt förordnande.
5§
Nyvald riksdag skall samlas på tolfte dagen efter valdagen, dock
tidigast på fjärde dagen efter det att valets utgång har kungjorts.
Vaije val gäller för tiden från det att den nyvalda riksdagen har samlats
till dess att den närmast därefter valda riksdagen samlas. Denna tid är
riksdagens valperiod.
För val till riksdagen är riket indelat i valkretsar.
7 §
Mandaten i riksdagen fördelas mellan partier. Med parti avses vaije
sam m anslutning eller grupp av väljare, som uppträder i val u n d er särskild
beteckning (partibeteckning).
Av mandaten är trehundratio fasta valkretsm andat och de övriga
utjäm ningsm andat.
Endast parti, som har fått minst fyra procent av rösterna i hela riket,
är berättigat att deltaga i fördelningen av m andaten. Parti, som har fått
färre röster, deltager dock i fördelningen av de fasta valkretsm andaten i
valkrets, där partiet har fått minst tolv procent av rösterna.
8 §
De fasta valkretsm andaten fördelas proportionellt för tre år i sänder
mellan valkretsarna. Fördelningen grundas på en beräkning av förhållan
det mellan antalet röstberättigade i valkretsarna och antalet röstberättiga
de i hela riket.
9 §
För varje valkrets fördelas de fasta valkretsm andaten mellan partierna
på grundval av valresultatet i valkretsen.
U tjäm ningsm andaten fördelas först mellan partierna så, att fördelning
en av alla mandat i riksdagen, med undantag av de fasta valkretsm andat
som har tillfallit parti med mindre än fyra procent av rösterna, svarar mot
de i fördelningen deltagande partiernas röstetal i hela riket. Därefter
tillföres de valkretsar.
Den mandatfördelning mellan partierna som angives i första och andra
styckena skall göras enligt uddatalsm etoden med första divisom jäm kad
till 1,4.
10 §
För varje m andat, som ett parti har erhållit, utses en riksdagsledamot.
11 §
Endast den som är svensk medborgare, myndig och upptagen i
röstlängd såsom röstberättigad kan vara ledamot av riksdagen eller
ersättare för ledam ot.
Ledamot eller ersättare får icke lämna sitt uppdrag utan riksdagens
medgivande.
12 §
Val till riksdagen får överklagas hos en av riksdagen utsedd valprövningsnämnd. Den som har valts till riksdagsledamot utövar sitt uppdrag
utan hinder av att valet har överklagats. Ändras valet, skall ny ledamot
intaga sin plats så snart ändringen har kungjorts. Vad sorn har sagts nu
om ledamot skall ha motsvarande tillämpning på ersättare.
Valprövningsnämnden skall, när det finnes anledning därtill, självmant
pröva, om ledamot eller ersättare är behörig enligt 11 § första stycket.
Valprövningsnämnden består av ordförande och sex andra ledam öter.
Ledamöterna väljes efter varje ordinarie val, så snart valet har vunnit laga
k raft, för tiden till dess ny tt val till nämnden har ägt rum . Ordföranden
väljes särskilt. Nämndens beslut får icke överklagas.
13 §
Närmare bestämmelser i de ämnen som angives i 2—12 §§ samt om
utseende av ersättare för riksdagsledam öterna meddelas i riksdagsord
ningen eller annan lag.
3 kap. RIKSDAGSARBETET
1 §
Riksdagen skall sammanträda till riksm öte årligen. Riksm öte hålles i
Stockholm , om icke riksdagen eller talm annen bestämmer annat av
hänsyn till riksdagens säkerhet eller frihet.
2 §
Riksdagen utser inom sig för varje valperiod en talman samt en förste,
en andre och en tredje vice talm an.
3 §
Vaije riksdagsledamot äger i enlighet med vad som närmare angives i
riksdagsordningen väcka förslag i fråga om allt som kan komma under
riksdagens prövning, såvida icke annat är bestäm t i denna regeringsform.
Riksdagen väljer inom sig u tsk o tt, däribland ett kon stitu tio n su tsk o tt,
enligt bestämmelser i riksdagsordningen. Ärende som väckes av rege
ringen eller riksdagsledamot skall före avgörandet beredas av u tsk o tt,
såvida icke annat är bestäm t i denna regeringsform.
4§
Då ärende skall avgöras i kam m aren, äger varje riksdagsledamot och
varje minister yttra sig i enlighet med vad som närmare angives i
riksdagsordningen. Om jäv gäller vad som föreskrives där.
5 §
Vid om röstning i riksdagen skall den mening varom mer än hälften av
de röstande förenar sig gälla som riksdagens beslut. Undantag från denna
regel skall dock gälla i de fall som angives särskilt i denna regeringsform
eller, beträffande frågor som hör till förfarandet i riksdagen, i huvudbe
stämmelse i riksdagsordningen. Om förfarandet vid lika röstetal gäller vad
som bestäm m es i riksdagsordningen.
6 §
Riksdagsledamot äger fullgöra sitt uppdrag utan hinder av tjänsteuppgift eller annan sådan förpliktelse som åligger honom . Han är vid sina
ställningstaganden icke bunden av andra föreskrifter än dem , som
meddelas i grundlag.
Ledamot eller ersättare, som icke enligt 2 kapitlet 11 § är obehörig, får
skiljas från uppdraget endast om domstol finner att han genom brott har
visat sig icke skickad att inneha det.
7 §
Ingen får väcka talan mot riksdagsledamot eller hindra honom att röra
sig inom riket på grund av hans yttranden eller gärningar vid utövandet av
uppdraget, utan att riksdagen har medgivit det genom beslut varom minst
fem sjättedelar av de röstande förenar sig.
Misstänkes ledamot för brott i annat fall, skall vad i lag är föreskrivet
om gripande, anhållande eller häktning tillämpas endast om han erkänner
b ro tte t eller har tagits på bar gärning eller fråga är om b ro tt, för vilket ej
är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.
8 §
Under tid då riksdagsledamot är riksdagens talman eller tillhör rege
ringen utövas hans uppdrag av ersättare. Ersättare skall träda i stället för
ledamot som är ledig, om minst tio av riksdagens ledamöter begär det.
Riksdagen äger föreskriva att ersättare även i annat fall skall träda i
ledam ots ställe, då denne är ledig.
Vad som föreskrives i 6 § första stycket och 7 § första stycket skall ha
motsvarande tillämpning i fråga om talm annen och hans uppdrag.
För ersättare som utövar uppdrag som riksdagsledamot gäller vad som
är föreskrivet i fråga om ledam ot.
9§
Närmare bestämmelser om riksdagens organisation och arbetsformer
meddelas i riksdagsordningen.
4 kap. STATSCHEFEN
1 §
Statschefen sammanträder med regeringen till konselj en gång varje
kvartal. Därvid är statschefen ordförande. Regeringens ledamöter redogör
för aktuella beslut, åtgärder och planer.
Det åligger statsministern att fortlöpande hålla statschefen underrättad
om rikets angelägenheter. När så erfordras föreslår statsministern extra
konselj.
2 §
Som statschef får endast den tjänstgöra som är svensk medborgare och
har fyllt tjugofem år. Han får icke samtidigt vara minister eller tjänstgöra
såsom talman eller riksdagsledam ot.
Statschefen skall samråda med statsm inistern, innan han reser utrikes.
3 §
Är konungen av sjukdom , utrikes resa eller annan orsak hindrad att
fullgöra sina uppgifter, förordnar regeringen enligt stadgad tronföljd
medlem av konungahuset, som ej är hindrad, att såsom tillfällig riksföre
ståndare fullgöra statschefens uppgifter.
4§
U tslocknar konungahuset, utser riksdagen en riksföreståndare att
fullgöra statschefens uppgifter tills vidare. Riksdagen utser samtidigt en
vice riksföreståndare.
Detsamma skall gälla, om konungen dör eller eljest avgår och tro n fö l
jaren ännu ej har fyllt tjugofem år.
5 §
Om statschefen under sex månader utan avbrott har varit hindrad att
fullgöra sina uppgifter eller eljest underlåtit att fullgöra dem , skall
regeringen göra anmälan därom till riksdagen. Riksdagen bestäm m er, om
statschefen skall anses ha avgått.
6 §
Riksdagen äger utse någon att efter regeringens förordnande tjänstgöra
som tillfällig riksföreståndare när person med behörighet enligt 3 eller 4 §
icke kan inträda. Uppkom mer behov av någon som fullgör statschefens
uppgifter och kan behörig person icke inträda, tjänstgör talm annen eller,
vid förfall för honom , vice talman såsom tillfällig riksföreståndare.
5 kap. REGERINGEN
1 §
Regeringen består av statsministern och övriga m inistrar.
Statsministern utses i den ordning som anges i 2—5 §§. Statsministern
tillsätter övriga ministrar och utser en av dem att vara hans ställföreträ
dare.
2 §
När statsminister skall utses, kallar talm annen företrädare för p arti
grupperna inom riksdagen till samråd. Talm annen överlägger med vice
talm ännen och avgiver sedan förslag till riksdagen.
Riksdagen skall, senast på fjärde dagen efter det att den har mottagit
förslaget, utan beredning i u tsk o tt pröva förslaget genom om röstning.
Röstar mer än hälften av riksdagens ledamöter mot förslaget, är det
förkastat. I annat fall är det godkänt.
3§
Förkastar riksdagen talm annens förslag, förfar denne på ny tt så som
angives i 2 § första stycket. Riksdagen prövar talm annens nya förslag
enligt reglerna i 2 § andra stycket. Förkastar riksdagen även detta förslag,
upprepas samma förfarande. Har riksdagen fyra gånger förkastat talm an
nens förslag, skall extra val till riksdagen förrättas inom två månader i
enlighet med bestämmelserna i 2 kapitlet.
4§
När riksdagen har godkänt förslag om ny statsm inister, anmäler denne
så snart det kan ske de av honom utsedda ministrarna för riksdagen.
Därefter äger regeringsskifte rum inför statschefen vid en särskild konselj,
till vilken även talm annen och den avgående regeringen kallas.
5 §
Talm annen utfärdar förordnande för statsministern på riksdagens
vägnar.
6 §
Talm annen entledigar statsm inistern, om statsministern begär det eller
riksdagen förklarar att statsministern icke åtnjuter riksdagens förtroende.
7 §
Statsministern entledigar annan minister, om denne begär det eller
statsministern finner det lämpligt.
Talm annen entledigar annan minister än statsm inistern, om riksdagen
förklarar att ministern icke åtnjuter riksdagens förtroende.
8§
Om regeringen efter m isstroendeförklaring mot statsministern eller
annan minister är behörig att förordna om extra val till riksdagen, skall
talm annen entlediga ministern först när en vecka har förflutit efter
förklaringen och endast om regeringen då icke har förordnat om sådant
val.
9§
Om statsministern avgår, entledigar talm annen övriga ministrar.
10 §
Har regeringens samtliga ledamöter entledigats, uppehåller de sina
befattningar till dess ny regering har tillträtt. Har annan minister än
statsministern blivit entledigad efter egen ansökan, skall han uppehålla
sin befattning till dess efterträdare har tillträtt, om statsministern
hem ställer därom .
11 §
Endast den får vara minister som är svensk medborgare sedan minst tio
år.
Minister får icke utöva annan tjänst, allmän eller enskild. Han får ej
heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet
för honom .
12 §
Vid förfall för talm annen övertager vice talman de uppgifter som en
ligt detta kapitel ankommer på talm annen.
6 kap. R E G ER IN G SA R B ETE!
1 §
Regeringen beslutar vid regeringssamm anträde. Statsministern kallar
övriga ministrar till sådant sam m anträde. Minst fem ministrar skall
deltaga däri.
För beredning av regeringsärenden skall finnas ett regeringskansli. I
detta ingår departement för olika verksam hetsgrenar. Regeringen fördelar
ärendena mellan departem enten.
Regeringsärenden angående befälet över försvarsmakten kan, i den
omfattning som angives i särskild lag, under statsministerns överinseende
avgöras av chefen för det departement vartill ärendena hör.
2 §
Vid beredningen av regeringsärenden inhämtas behövliga upplysningar
och yttranden från berörda m yndigheter. I erforderlig omfattning skall
tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.
3 §
Statsministern utser bland ministrarna chefer för departem enten.
Chefen för ett departement är vid regeringssammanträde föredragande i
de ärenden som hör till departem entet. Statsministern kan dock förordna
att ärenden, som hör till ett departem ent, skall föredragas av annan
minister.
4§
Yppas vid regeringssammanträde skilda m eningar i något ärende, får
ärendet ej avgöras såvida icke mer än hälften av ministrarna är närvaran
de.
Som beslut skall, om om röstning begäres, den mening gälla varom
flertalet av de närvarande ministrarna förenar sig eller, vid lika röstetal,
den mening som statsministern biträder.
5 §
Vid regeringssammanträde föres protokoll. Skiljaktig mening anteck
nas i protokollet. Varje föredragande bekräftar proto kollet i fråga om de
av honom föredragna ärendena. Statsministern godkänner protokollet.
Är statsministern föredragande, bekräftar hans ställföreträdare pro to
kollet.
6 §
Författningar, förslag till riksdagen och andra expeditioner av rege
ringens beslut skall på regeringens vägnar skrivas under
1 . av statsministern med bekräftelse av föredraganden eller, om
statsministern är föredragande, av hans ställföreträdare, eller
2 . enligt grunder som regeringen beslutar av föredraganden eller
tjänstem an.
7 §
Finner föredraganden att beslut strider mot grundlag, skall han vägra
bekräfta protokoll och expedition. Vad som har sagts nu om föredragan
den gäller, då statsministern är föredragande, i stället dennes ställföre
trädare. Statsministern skall vägra godkänna protokoll i fråga om beslut
som han finner strida mot grundlag.
Beslut i protokoll utan bekräftelse eller utan godkännande får ej
expedieras eller verkställas.
8 §
Är statsministern hindrad att fullgöra sina uppgifter, övertager hans
ställföreträdare dessa. Har denne förhinder, inträder i hans ställe den av
övriga <ninistrar som har tillhört regeringen längst tid och, om två eller
flera har tillhört regeringen lika länge, den äldste av dem .
7 kap. LAGAR OCH LAGSTIFTNING
1 §
Föreskrifter om enskildas personliga ställning samt om deras personliga
och ekonomiska förhållanden inbördes meddelas genom lag.
Till sådana föreskrifter räknas:
1 . föreskrifter om enskilds nam n, om äktenskap, föräldraskap och
adoption, om vårdnad och förm ynderskap, om underhållsskyldighet, om
arv och testamente samt om familjeförhållanden i övrigt;
2 . föreskrifter om fast och lös egendom , om avtal mellan enskilda
samt om föreningar, bolag, stiftelser och andra enskilda sam m anslut
ningar.
2 §
Föreskrifter om medborgarnas rättigheter och skyldigheter m o t det
allmänna och om förhållandet i övrigt mellan enskilda och det allmänna
meddelas genom lag.
Om ej annat stadgas i lag, skall svensk medborgare ha frihet att i tal,
skrift eller bild eller på annat sätt meddela uppgifter och fram föra
åsikter, rätt att inhämta och mottaga uppgifter och upplysningar, frihet
att anordna och att deltaga i m öten, rätt att ensam eller i grupp fram föra
krav och åsikter på allmän plats, frihet att sam m ansluta sig med andra
enskilda till förening, frihet att sam m ansluta sig med andra enskilda till
trossamfund och att utöva sin religion samt frihet att röra sig inom riket
och att lämna riket. Om tryckfriheten och rätten att taga del av allmän
handling gäller vad som är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen.
Om ej annat stadgas i lag, skall svensk medborgare skyddas mot att
myndighet tvingar honom att tillhöra förening eller trossamfund eller att
ge sina åsikter till känna, eller utsätter honom för kroppsvisitation eller
annat påtvingat kroppsligt ingrepp, för husrannsakan i bostaden, för
intrång i hans brev-, post- eller teleförbindelser eller för hemlig avlyss
ning.
3 §
Föreskrifter om rådgivande folkomröstning i hela riket meddelas
genom lag.
4§
K om munernas uppgifter samt grunderna för deras organisation och
verksamhet bestäm m es i lag. Varje kommun äger uttaga skatt från
kommunens medlem m ar för skötseln av kommunens uppgifter enligt
grunder som bestäm m es i lag.
5§
Utan hinder av vad som är föreskrivet i 2 eller 4 § kan riksdagen
genom lag bemyndiga regeringen att meddela
1 . förordningar om skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa;
2 . förordningar om in- eller utfärsel av varor eller pengar, om tillverk
ning, om transport, om handel eller om näringsverksamhet i övrigt;
3. förordningar om trafik eller om ordningen på allmän plats.
Utan hinder av vad som är föreskrivet i 1 eller 2 § kan riksdagen
genom lag bemyndiga regeringen att meddela förordning om anstånd med
fullgörande av förpliktelse.
Bemyndigande enligt första eller andra stycket får ej avse föreskrift
som begränsar någon av de fri- och rättigheter eller det skydd i övrigt,
so ili enligt 2 § andra eller tredje stycket tillkommer svensk medborgare,
såvida icke fråga är endast om förordning att lag i ett visst ämne skall
börja eller upphöra att gälla.
Riksdagen kan föreskriva att förordning som meddelas med stöd av
bemyndigande enligt första eller andra stycket skall gälla endast viss tid i
avvaktan på riksdagens prövning. Riksdagen kan medgiva, att regeringen
överlåter åt underordnad myndighet att meddela närmare bestämmelser i
äm net, eller att viss sådan myndighet meddelar dylika bestäm m elser.
Om bemyndigande för regeringen att besluta om skatt till staten eller
om penning- och betalningsväsendet gäller vad som är föreskrivet i 8 kap.
6 §
Regeringen får genom förordning besluta
1. föreskrifter om verkställighet av lag;
2 . föreskrifter som ej enligt grundlag skall meddelas genom lag.
Regeringen äger icke på grund av första stycket besluta föreskrifter om
riksdagen eller dess m yndigheter.
I
förordning som åsyftas i första stycket får regeringen överlåta åt
underordnad myndighet att meddela närmare bestämmelser i äm net.
7 §
Regeringen äger för yttrande eller för antagande som lag förelägga
riksdagen förslag till föreskrifter som regeringen kan besluta med stöd av
5 eller 6 §. Riksdagen kan göra fram ställning till regeringen om sådana
föreskrifter.
Riksdagen kan även utan förslag av regeringen genom lag besluta
föreskrifter som åsyftas i första stycket, om fram ställning i ämnet till
regeringen icke efterkom m es inom skälig tid.
8 §
Regeringen kan icke besluta föreskrift om svårare påföljd för brott än
böter, ej heller om konfiskation av egendom eller om annan särskild
rättsverkan av gärning.
9 §
Grundlag stiftas genom två likalydande beslut. Före det andra beslutet
skall val i hela riket till riksdagen hållas, och detta beslut skall fattas
sedan den nyvalda riksdagen har samlats. Riksdagen äger icke antaga ett
förslag om stiftande av grundlag såsom vilande, om förslaget är oförenligt
med annat vilande grundlagsförslag.
10 §
Vad som sägs i 9 § gäller även riksdagsordningen. Denna kan dock
stiftas genom endast ett beslut, om minst tre fjärdedelar av de röstande
och mer än hälften av riksdagens ledamöter förenar sig om beslutet.
Tilläggsbestämmelse i riksdagsordningen beslutas enligt reglerna om
stiftande av lag i allm änhet.
11 §
Annan lag än grundlag eller riksdagsordningen stiftas genom endast ett
beslut, om icke annat följer av vad som föreskrives i 9 kapitlet 5 §.
12 §
Lag får ej ändras eller upphävas annat än genom ny lag. På stiftande av
sådan lag äger 9 - 1 1 §§ motsvarande tilläm pning.
Prop. 1973:90
13 §
Lagförslag kan väckas av regeringen och inom riksdagen.
14 §
Regeringen äger inhämta yttrande över lagförslag från lagrådet. Även
riksdagsutskott äger inhämta yttrande från lagrådet enligt vad som
närmare angives i riksdagsordningen.
I
lagrådet ingår dom are i högsta domstolen och regeringsrätten.
Närmare bestämmelser om lagrådets sammansättning meddelas i lag.
15 §
Regeringen skall utan dröjsmål utfärda lag som riksdagen har stiftat.
8 kap. FINANSMAKTEN
1 §
Föreskrifter om skatt till staten meddelas genom lag.
I
lag om annan skatt än skatt på inkom st, förm ögenhet, arv eller gåva
kan dock riksdagen bemyndiga regeringen att enligt givna riktlinjer
genom förordning bestäm m a eller ändra skattesatsen eller besluta att
lagen skall börja eller upphöra att gälla. Riksdagen kan medgiva att
skillnad härvid göres mellan olika slags verksamhet och olika delar av
landet.
Har regeringen meddelat förordning med stöd av andra stycket, skall
den inom tid som skall vara angiven i bem yndigandet, högst två månader,
under riksm öte underställa riksdagen förordningen för prövning. Om
riksdagen inom en månad efter underställningen förkastar förordningen,
u p p hör denna att gälla den dag riksdagen bestäm m er. Skall förordningen
upphöra att gälla, skall regeringen kungöra detta så som författningar i
allmänhet kungöres.
2 §
Föreskrifter om avgift till staten beslutas av riksdagen eller, efter dess
bem yndigande, av regeringen genom förordning eller av förvaltnings
myndighet.
3§
Riksdagen fastställer årligen statsbudget för det närmast följande
budgetåret. När särskilda skäl föranleder det, får dock riksdagen fastställa
statsbudget för annan tid.
Genom statsbudgeten bestämmer riksdagen till vilka belopp statsin
komsterna skall beräknas och anvisar anslag till angivna ändamål. Därvid
får riksdagen i fråga om särskilt anslag besluta att det skall utgå för annan
tid än den som budgeten i övrigt gäller.
Vid fastställande av statsbudget skall riksdagen beakta behovet av
medel att tagas i anspråk för rikets försvar under krig, krigsfara eller
andra utomordentliga förhållanden.
4§
Regeringen avgiver till riksdagen förslag till statsbudget.
5 §
Har behandlingen av regeringens budgetförslag icke slutförts före
budgetårets början, gäller i de delar, som riksdagen ej har reglerat, den
föregående statsbudgeten, tills riksdagen beslutar annat.
6 §
Vid fastställande av statsbudget eller eljest får riksdagen besluta
riktlinjer för viss statsverksam het för längre tid än anslag till verksam
heten avser.
7 §
För löpande budgetår får riksdagen genom tilläggsbudget bestäm m a ny
beräkning av statsinkom ster, anvisa nya anslag och ändra anslag.
8 §
Riksdagen bestämmer i vad mån medel, som tillkommer staten , får
uppbäras och användas utan att redovisas på statsbudgeten.
9§
De medel som riksdagen har anvisat i statsbudgeten eller på annat sätt
får ej användas i strid med vad riksdagen har föreskrivit. De medel som
anvisas för annan verksamhet än sådan, som bedrives av riksdagen eller
dess m yndigheter, står till regeringens förfogande.
10 §
Riksdagen äger fastställa grunder för förvaltningen av statens egendom .
Statens fasta egendom får icke överlåtas eller pantsättas utan riksda
gens bem yndigande. Detsamma gäller statens lösa egendom i den mån
riksdagen bestämmer det. Statens fordringar får icke eftergivas utan
riksdagens bem yndigande.
11 §
Utan riksdagens bemyndigande får icke regeringen eller annan statlig
myndighet taga upp lån eller eljest ikläda staten ekonomisk förpliktelse.
12 §
I
förhandlingsfrågor rörande anställningsvillkor, som skall gälla för
statens arbetstagare eller eljest tillhör riksdagens prövning, överlägger
riksdagens lönedelegation med m inister, som regeringen förordnar därtill,
eller, beträffande arbetstagare hos riksdagen eller dess m yndigheter, med
den som riksdagen bestäm m er. L önedelegationen får på riksdagens vägnar
godkänna avtal i sådan fråga, eller, om frågan har undantagits från avtal,
förslag till reglering av den. Vad som sägs i denna paragraf gäller ej i den
mån riksdagen för visst fall har beslutat annorlunda.
13 §
Riksbanken lyder under riksdagen.
Riksbanken förvaltas av sju fullmäktige. En av dessa, vilken skall vara
ordförande men icke får utöva annan befattning inom riksbankens
ledning, och en suppleant för honom förordnas för tre år i sänder av
regeringen. De övriga sex väljes av riksdagen. Föreskrifter om sådant val,
om riksbankschef och vice riksbankschef, om suppleanter för de av
riksdagen valda fullmäktige, om riksbankens organisation i övrigt och om
dess verksamhet meddelas i riksdagsordningen och annan lag.
Fullm äktig, vilken riksdagen har vägrat ansvarsfrihet, är skild från sin
befattning. Regeringen äger återkalla förordnandet för ordföranden eller
för dennes suppleant.
14 §
Endast riksbanken har rätt att utgiva sedlar.
Bestämmelser om penning- och betalningsväsendet meddelas i övrigt
genom lag. Riksdagen kan dock i lag bemyndiga regeringen att genom
förordning besluta tillfälligt därom ; om sådant bemyndigande gäller vad
som är föreskrivet i 7 kapitlet 5 § tredje och fjärde styckena.
15 §
Riksdagen uppdrager åt m yndighet, som lyder under riksdagen, att
taga upp och förvalta lån. Bestämmelser härom meddelas i lag.
9 kap. FÖRHÄ LLA ND ET TILL ANDRA STATER
1 §
Regeringen äger ingå överenskommelse med annan stat eller med
mellanfolklig organisation och även på annat sätt ikläda riket intern atio
nell förpliktelse.
2 §
Internationell överenskommelse eller förpliktelse skall föreläggas riks
dagen för prövning,
1 . om den förutsätter att lag ändras eller upphäves eller att ny lag
stiftas eller den eljest gäller äm ne, i vilket riksdagen skall fatta beslut;
2 . om den innebär slutande av fred.
.
Är i fall som avses i första stycket 1 särskild form föreskriven för det
riksdagsbeslut som förutsättes, skall samma form iakttagas vid prövning
en av överenskommelsen eller förpliktelsen.
Regeringen skall även i andra fall än dem som avses i första stycket för
prövning förelägga riksdagen internationell överenskommelse eller för
pliktelse, som är av större vikt. Regeringen kan dock underlåta d etta, om
den anser att rikets intresse kräver det; då skall i stället utrikesnäm nden
få tillfälle att yttra sig, innan överenskommelsen eller förpliktelsen ingås.
3 §
Vad som sägs i 2 § om behandling i riksdagen eller utrikesnäm nden av
internationell överenskommelse eller förpliktelse skall ha motsvarande
tillämpning på uppsägning av sådan överenskommelse eller förpliktelse.
4§
Regeringen äger uppdraga åt förvaltningsmyndighet att utöva dess
behörighet enligt 1 § i fråga där ingående av överenskommelse eller
förpliktelse ej kräver riksdagens eller utrikesnäm ndens medverkan.
5 §
B eslutanderätt, som enligt denna regeringsform tillkommer riksdagen
eller regeringen eller visst annat i regeringsformen angivet statligt organ
och ej avser fråga om stiftande, ändring eller upphävande av grundlag,
kan i begränsad omfattning överlåtas till mellanfolklig organisation för
fredligt sam arbete, till vilken riket är eller skall bliva anslutet, eller till
mellanfolklig dom stol. Om sådan överlåtelse beslutar riksdagen i samma
ordning som gäller för stiftande av grundlag eller, om beslut i sådan
ordning ej kan avvaktas, genom ett beslut varom minst fem sjättedelar av
de röstande och minst tre fjärdedelar av ledamöterna förenar sig.
Rättskipnings- eller förvaltningsuppgift kan, i annat fall än dem som
avses i första stycket, överlåtas till annan stat, till mellanfolklig organisa
tion eller eljest till icke svensk inrättning eller samfällighet, om riksdagen
medgiver det genom ett beslut, varom minst tre fjärdedelar av de
röstande förenar sig, eller genom beslut i den ordning som gäller för
stiftande av grundlag.
6 §
Regeringen skall fortlöpande hålla utrikesnäm nden underrättad om de
utrikespolitiska förhållanden, som kan få betydelse för riket, och dryfta
dessa med nämnden så ofta det behövs. I alla utrikesärenden av större
vikt skall regeringen före avgörandet rådpläga med näm nden, om det kan
ske.
7 §
U trikesnäm nden består av talm annen samt nio andra ledam öter, som
riksdagen väljer inom sig. Närmare bestämmelser om utrikesnäm ndens
sammansättning meddelas i riksdagsordningen.
Nämnden sammanträder på kallelse av regeringen. Den skall sam m an
kallas, om minst fyra av ledamöterna begär rådplägning i viss fråga.
Ordförande vid sammanträde med nämnden är statschefen eller, om han
är frånvarande, statsm inistern.
Ledamot av nämnden och den som eljest är knuten till nämnden skall
visa varsamhet i fråga om meddelanden till andra om vad han har erfarit i
denna egenskap. Ordföranden äger besluta om ovillkorlig tystnadsplikt.
8 §
En av ministrarna skall vara chef för ett utrikesdepartem ent. Han skall
hållas u nderrättad, när fråga som är av betydelse för förhållandet till
annan stat eller till mellanfolklig organisation uppkommer hos annan
statlig m yndighet.
9§
Regeringen äger insätta rikets försvarsmakt eller del därav i strid för att
möta väpnat angrepp mot riket. Svensk väpnad styrka får i annat fall
insättas i strid eller sändas till annat land endast
1 . om riksdagen medgiver det;
2 . om det är medgivet i lag som angiver förutsättningarna för åtgär
den;
3. om skyldighet att vidtaga åtgärden följer av internationell överens
kom m else eller förpliktelse som har godkänts av riksdagen.
Förklaring att riket är i krig får, utom vid väpnat angrepp m o t riket,
2 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
icke givas utan riksdagens medgivande.
Regeringen äger bemyndiga försvarsmakten att använda våld i enlighet
med internationell rätt och sedvänja för att hindra kränkning av rikets
territorium i fred eller under krig mellan främmande stater.
10 kap. RÄTTSKIPNING OCH FÖRVALTNING
1 §
Högsta dom stolen, hovrätterna och tingsrätterna är allmänna dom sto
lar. Regeringsrätten och kammarrätterna är allmänna förvaltningsdom
stolar. Högsta domstolen och regeringsrätten dömer i sista instans.
Annan domstol kan inrättas genom lag. Domstol får icke inrättas för
redan begången gärning, ej heller för viss tvist eller eljest för visst mål.
2 §
Om domstolarnas uppgifter, om deras organisation, om rättegången
och om fullföljd till högre rätt stadgas i lag. I högsta domstolen eller
regeringsrätten får endast den tjänstgöra som har utnämnts till ordinarie
dom are i dom stolen. Vid annan domstol skall finnas minst en ordinarie
domare.
Rätten att fullfölja talan till högsta domstolen eller regeringsrätten får
begränsas genom lag.
3 §
För ändamål som angives i 11 kapitlet skall finnas en riksrätt,
bestående av tre av presidenterna i hovrätt eller kammarrätt samt tre av
riksdagen för viss tid valda ledam öter. Presidenten i Svea hovrätt är
ordförande. Har han förfall, inträder den till tjänsteåren äldste av de
övriga presidenterna i hans ställe. I övrigt tager presidenterna säte i
riksrätten efter tjänsteålder. Ingen av ledamöterna får tillhöra riksdagen
såsom ledamot eller ersättare.
Riksrättens utslag får icke överklagas. Bestämmelser om riksdagens val
av ledamöter i riksrätten och om ersättare för dessa meddelas i riksdags
ordningen.
Genom lag kan ytterligare uppgifter läggas pä riksrätten.
4§
Under regeringen lyder justitiekanslern, riksåklagaren, polisväsendet,
försvarsm akten, centrala myndigheter och äm betsverk, länsstyrelserna
samt andra statliga förvaltningsm yndigheter. I denna regeringsform och i
annan lag finns bestämmelser om myndigheter som lyder under riksda
gen.
Förvaltningsuppgift kan genom lag anförtros åt bolag, förening, stiftel
se eller annan sådan samfällighet.
5 §
Domstolar och förvaltningsmyndigheter skall handlägga ärenden, träffa
sina avgöranden och även i övrigt handla i enlighet med rättsordningen,
sådan denna framgår ur grundlagarna samt u r andra lagar, förordningar,
föreskrifter och rättsregler. Ingen m yndighet, ej heller riksdagen, får
bestäm m a, hur domstol eller annan myndighet skall i särskilt fall skipa
rätt eller eljest tillämpa rättsregel.
Myndighet får icke utan stöd av någon rättsregel särbehandla någon på
grund av hans personliga förhållanden såsom tro, åskådning, ras, hudfärg,
ursprung, kön, ålder, nationalitet, språk, samhällsställning eller förm ögen
het.
6 §
Annan myndighet än domstol får icke med bindande verkan utan stöd
av lag slutligt avgöra rättstvist mellan enskilda.
Har annan myndighet än domstol berövat någon friheten eller ådöm t
honom straff eller konfiskation för ett brott eller bestäm t annan sådan
särskild rättsverkan av en gärning, skall den beslutet rör på begäran få
saken prövad av domstol utan dröjsmål. D etsam m a skall gälla, om svensk
medborgare av annan anledning än brott har blivit omhändertagen
tvångsvis; dock får i detta fall saken i stället prövas av näm nd, om dennas
sammansättning är bestäm d i lag och ordföranden i nämnden är eller har
varit ordinarie dom are.
7 §
Straff eller annan brottspåföljd får icke ådömas för gärning som icke
var belagd med brottspåföljd när gärningen förövades. Ej heller får
svårare brottspåföljd ådömas för gärningen än den som var föreskriven
då.
Vad som sägs i första stycket om brottspåföljd skall gälla även
konfiskation och annan rättsverkan av gärning.
8 §
Svensk medborgare får icke landsförvisas. Är han bosatt i riket, får
hans medborgarskap icke tagas från honom , såvida han icke är eller
samtidigt av fri vilja blir medborgare i annan stat. Föreskrifter om svenskt
medborgarskap meddelas i övrigt genom lag.
9§
Om egendom som någon har förvärvat tages från honom genom
expropriation eller annat sådant förfogande, skall ersättning utgå enligt
grunder som bestäm m es i lag.
10 §
Regeringen äger medgiva ändring i vad som har föreskrivits i testam en
te, donationsbrev, stiftelseurkund eller annan sådan handling, om före
skriften ej längre kan tillämpas eller eljest synnerliga skäl till ändring
föreligger. Befogenhet att i sådana fall medgiva ändring kan också genom
lag tilläggas annan m yndighet.
11 §
Regeringen äger genom nåd undanröja eller mildra straff eller annan
brottspåföljd, konfiskation eller annan sådan rättsverkan av gärning samt
eftergiva annat liknande av myndighet beslutat ingrepp i enskilds rörelse
frihet eller egendom . När synnerliga skäl föreligger, äger regeringen
förordna att vidare åtgärd för att utreda eller lagföra brottslig gärning
icke skall äga rum .
12 §
Resning i avgjort ärende samt återställande av försutten tid får beviljas
i enlighet med vad som föreskrives i lag eller eljest gäller. Ansökan därom
handlägges av högsta domstolen eller, om ansökan avser ärende för vilket
regeringsrätten är högsta instans, av regeringsrätten.
Resning får icke beviljas i ärende som har avgjorts av riksrätten.
13 §
Riksdagen får icke upphäva, ändra eller fastställa beslut, som rege
ringen, domstol eller annan myndighet har fattat, eller eljest, på annat
sätt än genom lag eller utgiftsanslag, besluta om angelägenhet, som det
enligt författning ankommer på sådan myndighet att pröva. Om prövning
i riksdagen av förordning eller av internationell överenskommelse eller
förpliktelse gäller dock vad som föreskrives i 7 —9 och 12 kapitlen. Äger
riksdagen eljest bemyndiga regeringen eller annan myndighet att fatta
beslut, kan den föreskriva att beslut som grundas på bemyndigandet skall
underställas riksdagen för prövning.
14 §
Tjänst vid domstol eller statlig förvaltningsmyndighet som lyder under
regeringen tillsättes av regeringen eller av annan myndighet som bestäm
mes i författning.
Vid tillsättning av sådan tjänst skall avseende fästas endast vid förtjänst
och skicklighet. Om inskränkning i rätten för den som innehar en tjänst
att erhålla annan likartad tjänst gäller dock vad som föreskrives särskilt.
Endast den som är svensk medborgare får inneha eller utöva dom ar
tjänst, äm bete som lyder omedelbart under regeringen, tjänst eller
uppdrag såsom chef för myndighet som lyder omedelbart under riksda
gen eller regeringen eller såsom ledamot av sådan myndighet eller dess
styrelse, tjänst i regeringskansliet närmast under minister eller tjänst
såsom svenskt sändebud. Även eljest får endast den som är svensk
medborgare inneha tjänst eller uppdrag som tillsättes genom val av
riksdagen. I övrigt får krav på svenskt medborgarskap för behörighet att
inneha eller utöva tjänst eller uppdrag hos staten eller kommun uppställas
endast i lag eller enligt förutsättningar som angives i lag.
15 §
Den som har utnämnts till ordinarie dom are får avskedas från tjänsten
endast
1 . om han genom brott eller eljest genom grov eller upprepad
försummelse i tjänsten har visat sig icke skickad att inneha denna;
2 . om han har uppnått gällande pensionsålder eller eljest enligt lag är
skyldig att avgå med pension.
Fattas beslutet av annan myndighet än dom stol, skall han kunna
påkalla domstols prövning. Detsamma skall gälla beslut om avstängning
från tjänsten eller skyldighet att undergå läkarundersökning.
Om det påkallas av organisatoriska skäl får den som har utn äm n ts till
ordinarie dom are förflyttas till annan jäm ställd dom artjänst.
16 §
Grundläggande bestämmelser om statstjänstem ännens rättsställning i
de hänseenden, som icke beröres i 14 eller 15 § eller eljest i grundlag,
meddelas i lag.
11 kap. KONTROLLMAKTEN
1 §
Konstitutionsutskottet skall granska m inistrarnas äm betsutövning och
regeringsärendenas handläggning. Utskottet äger för detta ändamål u tfå
protokollen över beslut i regeringsärenden och de till dessa ärenden
hörande handlingarna. Varje annat u tsk o tt och vaije riksdagsledamot äger
hos k o n stitu tio n su tsk o ttet skriftligen väcka fråga om ministers äm bets
utövning eller handläggningen av regeringsärenden.
2 §
Det åligger k o n stitu tio n su tsk o ttet att årligen, och eljest när skäl därtill
föreligger, meddela riksdagen vad u tsk o ttet vid sin granskning har funnit
förtjäna uppmärksam het. Riksdagen äger med anledning därav göra
fram ställning till regeringen.
3 §
Skulle k o n stitu tio n su tsk o ttet finna att en minister genom beslut eller
annan åtgärd som tillhör hans äm besutövning har brutit m o t grundlag
eller annan lag och därigenom grovt åsidosatt sin äm betsplikt, skall
u tsk o ttet låta åtala honom inför riksrätten.
Ingen får åtalas i annan ordning för att han genom gärning som åsyftas
i första stycket har åsidosatt sin äm betsplikt som minister.
4§
Riksdagen äger avgiva förklaring, att minister icke åtnjuter riksdagens
förtroende. För sådan förklaring, m isstroendeförklaring, fordras att mer
än hälften av riksdagens ledamöter förenar sig därom .
Yrkande om m isstroendeförklaring upptages till prövning endast om
det väckes av minst en tiondel av riksdagens ledam öter. Det upptages icke
till prövning, om den minister det gäller redan har blivit entledigad, ej
heller i något fall under tiden från det ordinarie val har ägt rum eller
beslut om extra val har meddelats till dess den genom valet utsedda
riksdagen samlas.
Yrkande om m isstroendeförklaring skall icke beredas i u tsk o tt.
5 §
Ledamot av riksdagen äger, enligt regler i riksdagsordningen, fram ställa
interpellation eller fråga till minister angående dennes äm betsutövning.
6 §
Riksdagen väljer minst två ombudsmän att utöva tillsyn över tilläm p
ningen av lagar och författningar. Riksdagen fastställer instru k tio n för
om budsm ännen.
Om budsm an äger närvara vid domstolars och förvaltningsmyndigheters
överläggningar och har tillgång till deras protokoll och handlingar. Statsoch kom m unaltjänstem än skall tillhandagå ombudsman med de upplys
ningar och yttra n den han begär. Om budsman äger väcka åtal i de fall som
angives i instruktionen. Allmän åklagare skall på begäran biträda honom .
7§
Riksdagen väljer revisorer att granska de statliga myndigheternas
förvaltning. Riksdagen kan besluta att revisorernas granskning skall
om fatta även annan verksam het. Riksdagen fastställer instruktion för
revisorerna.
Revisorerna äger enligt bestämmelser i lag infordra handlingar, upplys
ningar och yttran den , som de behöver för sin granskning.
8 §
Åtal mot ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten för brott
vid handläggningen eller avgörandet av mål eller ärende i domstolen får
väckas endast av justitiekanslern eller envar av riksdagens om budsm än. I
motsvarande fall får åtal mot justitiekanslern väckas endast av regeringen
och åtal mot någon av riksdagens ombudsmän endast av k o n stitu tio n s
u tsk o ttet. Åtal skall i alla dessa fall väckas hos riksrätten.
Riksrätten prövar också, om ledamot av högsta domstolen eller
regeringsrätten enligt bestämmelse i lag skall avskedas eller avstängas från
sin tjänst på grund av b ro tt, sjukdom eller annan omständighet eller vara
pliktig att undergå läkarundersökning. Ärende som avses i detta stycke
väckes av justitiekanslern eller någon av riksdagens om budsm än.
12 kap. KRIG OCH KRIGSFARA
1§
K om mer riket i krig eller krigsfara och pågår icke riksm öte, skall
regeringen eller talm annen kalla till riksm öte. Den som utfärd ar kallelse
äger besluta att riksdagen skall sammanträda på annan o rt än Stockholm .
Pågår riksm öte, beslutar riksdagen eller talm annen därom .
Att riksdagens krigsdelegation i vissa fall skall träda i riksdagens ställe
är föreskrivet i 6 §.
2 §
Är riket i krig, får val till riksdagen icke hållas utan medgivande av
riksdagen. Är riket i krigsfara när ordinarie val skall hållas, kan valet
uppskjutas med riksdagens eller krigsdelegationens medgivande; beslut
därom skall omprövas senast efter ett år och därefter minst en gång om
året. För medgivande som avses i detta stycke fordras att minst tre
fjärdedelar av ledamöterna förenar sig därom .
Skall val hållas, när riket till någon del är ockuperat, bestämmer
riksdagen de jäm kningar av reglerna i 2 kapitlet om riksdagens samman
sättning som påkallas av läget. Undantag får icke göras från 2 kapitlet 1 §
första stycket, 2 eller 6 §, 7 § första eller tredje stycket eller 9, 10, 11
eller 12 §; vad som sägs i 6 §, 7 § tredje stycket och 9 § andra stycket om
riket skall i stället gälla den del av riket för vilken val skall förrättas.
Minst en tiondel av alla mandaten skall vara utjäm ningsm andat.
Ordinarie val, som till följd av bestämmelse i första stycket icke hålles
på föreskriven tid, skall hållas så snart det kan ske efter det att kriget
eller krigsfaran har upp h ö rt; det åligger regeringen och talm annen att i
samråd eller var för sig se till att behövliga åtgärder blir vidtagna.
Har ordinarie val till följd av bestämmelse i denna paragraf hållits på
annan tid än då det eljest skulle ha ägt rum , skall riksdagen bestäm m a
tiden för därnäst följande ordinarie val till den månad under tredje eller
fjärde året därefter, då ordinarie val skall hållas enligt riksdagsordningen.
3 §
Under krig bör statschefen följa regeringen. Befinner han sig på annan
ort än regeringen, skall 4 kapitlet 3 § äga tilläm pning.
4§
Riksdagen eller krigsdelegationen äger bemyndiga regeringen a tt, då
riket är i krig eller krigsfara eller sådana utomordentliga förhållanden
råder som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit
sig, genom förordning meddela sådana föreskrifter i visst ämne som eljest
skulle ha givits genom lag. Regeringen kan dock icke bemyndigas att
stifta, ändra eller upphäva grundlag, riksdagsordningen eller lag som
reglerar val till riksdagen.
Bemyndigande enligt första stycket skall givas genom lag. Lagen skall
noga angiva under vilka förutsättningar den får tillämpas. Om sådant
bemyndigande gäller i övrigt vad som är föreskrivet i 7 kapitlet 5 § fjärde
stycket.
5§
Riksdagen eller krigsdelegationen äger bemyndiga regeringen a tt, då
riket är i krig eller i omedelbar krigsfara, besluta att uppgift, som enligt
bestämmelse i grundlag ankommer på regeringen, i stället skall fullgöras
av annan m yndighet. Sådant bemyndigande får icke om fatta befogenhet
enligt 4 eller 8 § i detta kapitel, såvida icke fråga är endast om beslut att
lag i ett visst ämne skall börja gälla.
Under krig, krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga
förhållanden får med avseende på domstol för avdelning av försvarsmak
ten undantag göras från vad som enligt 10 kapitlet 2 § eljest gäller om att
vid domstol skall finnas minst en ordinarie dom are.
6§
Om riket kommer i krig och krigsförhållandena kräver det, skall
riksdagens krigsdelegation träda i riksdagens ställe. Förordnande därom
meddelas antingen av utrikesnäm ndens ledamöter enligt närmare bestäm
melser i riksdagsordningen, om så kan ske efter sam råd med statsm inis
tern, eller också av regeringen, om nämndens ledamöter på grund av
krigsförhållandena icke kan sam m anträda. Krigsdelegationen skall träda i
riksdagens ställe redan vid omedelbar krigsfara, om statsministern och
minst sex av nämndens ledamöter är ense därom .
Krigsdelegationen och regeringen äger i samråd eller var för sig besluta
att riksdagen skall återtaga sina befogenheter.
Krigsdelegationens sammansättning bestäm m es i riksdagsordningen.
Delegationen beslutar själv om form erna för sin verksam het.
7 §
Är riket i krig och kan till följd därav regeringen icke fullgöra sina
uppgifter enligt bestämmelserna i 6 kapitlet, äger riksdagen eller dess
krigsdelegation bestäm m a om regeringens bildande och arbetsform er.
8 §
Är riket i krig och kan till följd därav riksdagen eller dess krigsdele
gation icke fullgöra sina uppgifter, skall regeringen handhava dessa i den
mån den finner det behövligt för att skydda riket och slutföra kriget. För
beslut i regeringen i ärende som eljest ankommer på riksdagen fordras att
mer än hälften av ministrarna är närvarande och att flertalet av de
närvarande m inistrarna, bland dem statsm inistern, förenar sig om beslu
tet.
Regeringen äger ej på grund av bestämmelsen i första stycket stifta,
ändra eller upphäva grundlag, riksdagsordningen eller lag som reglerar val
till riksdagen. På ockuperat område får regeringen ej heller stifta, ändra
eller upphäva lag om högm ålsbrott, brott mot rikets säkerhet, äm bets
b ro tt, brott av krigsmän, sabotage, upplopp, uppvigling eller samhällsfarlig ryktesspridning.
9§
Har regeringen ingått överenskommelse om vapenstillestånd och skulle
uppskov med verkställandet innebära fara för riket, äger regeringen
underlåta att hänskjuta överenskommelsen till prövning i riksdagen eller
rådplägning i utrikesnäm nden.
10 §
Riksdagen eller dess krigsdelegation får icke fatta beslut på ockuperat
om råde.
På ockeuperat område får icke något offentligt organ meddela beslut
eller vidtaga åtgärd som ålägger någon rikets medborgare att lämna
ockupationsm akten sådant bistånd som den icke äger kräva enligt
folkrättens regler.
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER
1. Genom denna regeringsform upphäves den äldre regeringsformen.
Den äldre regeringsformen skall dock med nedan angivna undantag
tillämpas i stället för den nya regeringsformen till utgången av det år
under vilket riksdagen slutligt antager denna sam t, i de fall då så nedan
angives, även därefter.
2. Vad som i den äldre regeringsformen är föreskrivet angående
Konungens ställning och befogenheter och som närmare angives under 4
nedan skall i stället för motsvarande föreskrifter i den nya regeringsfor
men tillämpas under den tid Gustaf VI A dolf är konung. Under samma
tid skall vad som eljest i den nya regeringsformen, i dessa övergångsbe
stämmelser eller, om ej annat särskilt angives, i annan författning är
föreskrivet om regeringen gälla Konungen i statsrådet och vad som eljest i
den nya regeringsformen är föreskrivet om statschefen gälla Konungen.
Utan hinder av bestämmelsen i 2 kapitlet 1 § i denna regeringsform
skall riksdagen bestå av trehundrafem tio ledamöter intill utgången av
löpande valperiod. Bestämmelserna om rösträtt i 2 kapitlet 2 § i denna
regeringsform skall tillämpas första gången vid upprättandet av röstlängd
året efter det under vilket riksdagen slutligt antager regeringsformen.
Anordnas ny tt val till riksdagen före den tid p u n k t då denna regerings
form enligt 1 skall börja tillämpas, skall bestämmelserna i 2 kapitlet om
antalet ledamöter i riksdagen och om ersättare för dem , om tid för extra
val, om tiden för nyvald riksdags första sam m anträde, om den nyvalda
riksdagens valperiod, om fördelning av mandaten mellan valkretsar och
mellan partier, om riksdagsledamots behörighet och prövning därav och
om överklagande av val till riksdagen samt motsvarande bestämmelser i
annan lag tillämpas. Efter sådant val skall även bestämmelserna i 3
kapitlet 8 § om ersättare för riksdagsledamot äga tilläm pning.
Riksdagen skall så snart denna regeringsform har fått kraft av grundlag
välja ledamöter i valprövningsnämnden sam t, enligt vad som föreskrives
därom i den nya riksdagsordningen, ersättare för dem .
Bestämmelserna i 7 kapitlet 10 och 12 §§ i denna regeringsform skall
tillämpas i fråga om den nya riksdagsordningen och övergångsbestämmel
serna till denna så snart denna regeringsform har fått kraft av grundlag.
För domstol i vilken endast en ordinarie tjänst som domare finnes
inrättad då denna regeringsform träder i tillämpning skall bestämmelsen i
10 kapitlet 2 § första stycket tredje meningen i denna regeringsform
tillämpas först sedan pågående ändringar i dom kretsindelningen har
genomförts i vad de berör dom stolen.
3. Ordinarie val till riksdagen enligt 2 kapitlet 3 § i denna regerings
form skall äga rum på tid under år 1976, som bestäm m es i riksdagsord
ningen.
Den valperiod för riksdagens ledamöter som pågår när denna regerings
form får kraft av grundlag upphör när den närmast därefter valda
riksdagen har samlats.
4. Bestämmelsen i 2 första stycket skall om fatta följande föreskrifter i
den äldre regeringsformen: 1 och 3 §§, bestämmelsen i 4 § att Konungen
skall utnämna ett statsråd, 5 § tredje stycket första meningen, bestäm
melsen i 6 § första stycket att statsrådet skall bestå av cheferna för
departementen samt statsråd utan departem ent, 6 § andra och tredje
styckena, 7 och 8 §§, 9 § första stycket första m eningen, 14, 15, 38, 39
och 40 §§, 42 § andra stycket, 43, 91 och 92 §§ samt bestämmelsen i
108 § första stycket första meningen om förordnande om ny tt val.
Nämnda bestämmelse under 2 skall vidare om fatta 9 § andra stycket i
den äldre regeringsformen, varvid hänvisningen till 106 och 107 §§ skall
gälla 11 kapitlet 3 och 4 §§ i denna regeringsform , samt 35 § i den äldre
regeringsformen, varvid hänvisningen till 107 § skall gälla 11 kapitlet 4 §
i denna regeringsform.
5. Under den i 2 första stycket angivna tiden skall finnas en av
Konungen utsedd ställföreträdare för statsministern med de uppgifter,
som angives i 6 kapitlet 8 § i denna regeringsform.
6 . Äldre författning eller föreskrift äger fortsatt giltighet utan hinder
av att den icke har tillkom m it i den ordning som skulle ha iakttagits vid
tillämpning av denna regeringsform. Bemyndigande som har beslutats av
Konungen och riksdagen gemensam t eller av riksdagen ensam får u tn y tt
jas även efter den under 1 angivna tidpunkten, tills riksdagen bestämmer
annorlunda.
Bestämmelserna i 7 kapitlet 12 § i denna regeringsform skall gälla i
fråga om äldre författning som , vid tillämpning av denna regeringsform,
skulle ha beslutats genom lag eller som har tillkom m it genom beslut av
Konungen och riksdagen gemensam t eller genom beslut av riksdagen
ensam.
7. Vad i äldre lag eller författning är föreskrivet om Konungen eller
Kungl. Majit skall efter utgången av den i 2 första stycket angivna tiden
gälla regeringen, såvida det icke följer av författning eller eljest framgår av
omständigheterna att Konungen personligen, högsta dom stolen, rege
ringsrätten eller kammarrätten åsyftas.
Föreskrift som enligt äldre lag eller författning skall beslutas av
Konungen och riksdagen gemensam t skall i stället beslutas genom lag.
8 . Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses
där eljest föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna regerings
form , tillämpas i stället den nya bestäm melsen.
9. Ombud för svenska kyrkan sammanträder till allmänt kyrkom öte
enligt vad som är särskilt föreskrivet.
Till prästerlig befattning inom svenska kyrkan får ej annan utnämnas
än den som bekänner kyrkans lära. Medför annan befattning skyldighet
att undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap, skall tagas den
hänsyn till de sökandes trosåskådning som därav m å påkallas. Befatt
ningshavare, som ej tillhör svenska kyrkan, får icke deltaga i avgörande av
mål eller ärende, som angår kyrkans religionsvård eller religionsundervis
ning, utövning av prästäm betet, befordring eller äm betsansvar inom
kyrkan. Då sådant ärende avgöres av regeringen, skall dock hinder som nu
sagts icke gälla för annan än föredraganden.
Till ärkebiskop eller biskop utnäm ner regeringen en av de tre som har
föreslagits i den ordning som kyrkolag stadgar. Om tillsättning av
prästerliga tjänster i församlingarna och den rätt som därvid tillkommer
regeringen och församlingarna föreskrives i kyrkolag.
Utan hinder av vad den nya regeringsformen föreskriver om att lag
stiftas av riksdagen skall i fråga om kyrkolag gälla, att sådan lag stiftas av
regeringen gemensam t med riksdagen; dock att därvid erfordras samtycke
jämväl av allmänt kyrkom öte. Har av riksdagen antaget förslag till
kyrkolag ej utfärdats som lag före närmast följande lagtima riksmötes
början, är förslaget förfallet.
Bestämmelsen i 1 kapitlet 5 § andra stycket i den nya regeringsformen
skall icke gälla kyrklig kom m un.
Genom denna regeringsform göres ej ändring i vad som hittills har gällt
enligt 2 § i den äldre regeringsformen.
Det forna prästeståndets privilegier, förm åner, rättigheter och friheter
skall fortfarande gälla, om de ej har ägt oskiljaktigt sammanhang med den
ståndet förut tillkommande representationsrätten och således upphört
med denna. Ändring eller upphävande av dessa privilegier, förm åner,
rättigheter och friheter får ej ske annorledes än genom regeringens och
riksdagens sam m anstäm m ande beslut och med bifall av allmänt kyrko
m öte.
2) Förslag till riksdagsordning
1 kap. RIKSMÖTEN
1 §
Ordinarie val till riksdagen hålles i septem ber. Om tid för extra val är
föreskrivet i 2 kapitlet 4 § regeringsformen.
2 §
Riksdagen sammanträder efter riksdagsval till lagtima riksm öte på tid
som angives i 2 kapitlet 5 § regeringsformen.
Riksdagen skall varje år, då ordinarie riksdagsval icke hålles, samman
träda till lagtima riksm öte på dag i september eller ok to b er som riksdagen
har bestäm t vid närmast föregående lagtima riksm öte. Har tillkännagivan
de om extra val gjorts före den fastställda dagen och har icke riksdagen
med anledning av valet samlats till riksm öte senast i juli, skall dock
riksm öte enligt detta stycke ej inledas.
Tilläggsbestämmelse
1.2.1
Talm anskonferensen avgiver förslag till riksdagen om dag då lagtima
riksm öte skall börja under år när ordinarie riksdagsval icke hålles.
3§
Riksdagen sammanträder till urtim a riksm öte, om regeringen eller
talm annen förordnar därom .
Talm annen är skyldig att utlysa urtim a riksm öte, om minst etth u n d ra
fem ton av riksdagens ledamöter begär det och anger skäl för begäran.
Riksmötet inledes då inom tjugo dagar från det att begäran framställdes.
Kallelse till urtim a riksm öte skall kungöras i allmänna tidningarna
senast dagen före riksm ötets böljan.
4§
Lagtima riksm öte som har inletts under augusti, september eller
o k to b er skall avslutas senast den 31 maj följande år. Riksdagen äger dock
om synnerliga skäl föreligger förlänga riksm ötet, längst till och med den
15 juni. Annat riksm öte pågår så länge riksdagen finner det nödvändigt.
Riksm öte avslutas senast när nästa lagtima riksm öte skall börja.
Har regeringen förordnat om extra val, äger den u n d er återstoden av
valperioden besluta att avbryta riksm öte. Riksmötet skall avslutas om e
delbart efter det att beslutet har tillkännagivits vid sammanträde med
kam m aren.
Tilläggsbestämmelse
1.4.1
Talm anskonferensen yttra r sig till riksdagen över fråga om förlängning till
dag efter den 31 maj av riksm öte som har inletts under augusti,
september eller oktober.
5 §
Vid första sammanträdet med kam m aren under riksm öte föredrages
berättelse av riksdagens valprövningsnämnd om granskning av bevis om
val av ledamöter och ersättare. Berättelse om granskning av bevis som
inkom mer under riksm öte föredrages så snart det kan ske.
Vid första sammanträdet anställes upprop. Därefter väljes talman och
vice talm än i fall som angives i 8 kapitlet 1 §.
Tilläggsb estäm m else
1.5.1
K ammarens första sammanträde under ett riksm öte b o ljar klockan 11.
Kam m arkansliet skall om möjligt, skriftligen eller telegrafiskt, under
rätta riksdagsledam öterna om tidpunkten för det första sam m anträdet.
6 §
Lagtima riksm öte öppnas vid ett särskilt sammanträde med kammaren
senast på riksm ötets tredje dag. Statschefen förklarar på talm annens
hemställan riksmötet öppnat. Vid hinder för statschefen förklarar tal
mannen riksmötet öppnat. Statsministern avgiver regeringsförklaring om
icke särskilda skäl föranleder annat. Talm annen fastställer efter samråd
med vice talm ännen ordningen för detta sam m anträde.
Tilläggs bestämmelse
1.6.1
Sammanträdet för riksm ötets öppnande äger rum klockan 14 den första
dagen under riksm ötet, om icke talm annen bestämmer annan tidpunkt.
7 §
Talm annen eller, i hans ställe, vice talman leder riksdagens arbete.
Talm anskonferensen överlägger om åtgärder som kan främja planmäs
sighet i riksdagens arbete.
Talm anskonferensen består av talm annen, vice talm ännen, en företrä
dare för varje partigrupp i riksdagen som motsvarar parti med minst fyra
procent av rösterna i hela riket vid senaste val till riksdagen, u tskottens
ordförande samt vice ordföranden i riksdagens förvaltningsstyrelse. Parti
gruppernas företrädare tillsätts vid början av vaije lagtim a riksm öte för
tiden till dess nästa lagtima riksm öte boljar. De utses med motsvarande
tillämpning av det förfarande som angives i 7 kapitlet 12 § första stycket.
Tilläggsbestä m melser
1.7.1
Talm anskonferensen sammanträder på kallelse av talm annen.
1.7.2
Vid förfall för ordföranden i u tsk o tt inträder vice ordföranden i hans
ställe. Suppleanter för partigruppernas företrädare behöver ej utses.
Talm anskonferensen sammanträder inom stängda dörrar. Vill konfe
rensen inhämta upplysningar av någon som ej tillhör konferensen, får
konferensen kalla honom till sam m anträde. K am m arsekreteraren och
direktören för förvaltningskontoret äger deltaga i konferensens överlägg
ningar.
1.7.3
Vid konferensens sammanträden föres protokoll. Konferensens beslut
delgives dem som besluten avser.
8§
Riksdagsledamot äger efter prövning erhålla ledighet från sitt uppdrag.
Gäller beslut om ledighet fem ton dagar eller längre tid, skall ersättare
tjänstgöra i ledam otens ställe så länge denne är ledig.
Tilläggsbestämmelse
1.8.1
Ansökan om ledighet från uppdrag som riksdagsledamot skall innehålla
de skäl varpå ansökan grundas. Ansökan skall avse ledighet under viss tid.
Ansökan prövas av talm annen, om den gäller ledighet i högst fjorton
dagar, och av riksdagen om den gäller för längre tid.
9 §
När ersättare skall inträda på grund av föreskrift i regeringsformen eller
8 § i detta kapitel, skall talm annen utfärda kallelse. Han skall därvid
iakttaga den ordning mellan ersättarna som har bestäm ts enligt vallagen.
Om särskilda skäl föranleder det, får dock talm annen frångå den sålunda
bestäm da ordningen.
Tilläggsbestämmelser
1.9.1
Begäran enligt 3 kapitlet 8 § första stycket andra meningen regeringsfor
men om att ersättare skall kallas göres skriftligen till talm annen.
1.9.2
Ersättare som skall utöva uppdrag som riksdagsledamot skall erhålla
skriftligt bevis härom . Beviset skall angiva vilken ledamot som ersättaren
träder i stället för och tiden för förordnandets början och slut. Bevis om
slutdagen kan utfärdas särskilt.
Talm annen skall för kam m aren tillkännagiva när ersättare träder i
ledam ots ställe och när ledamot återtager sin plats.
2 kap. KAMMARSAMMANTRÄDEN
1§
Talm annen leder kam m arens sam m anträden. Han får vid överläggning i
ämne som är upptaget på föredragningslistan icke yttra sig i sakfrågan.
2 §
Vid förfall för talm annen leder vice talman sam m anträde. Har
samtliga vice talm än förhinder, ledes sammanträdet av den av de
närvarande ledamöterna som längst tid har varit ledamot av riksdagen
och, om två eller flera har varit ledamöter lika lång tid, den äldste av
dem. D etsam m a skall gälla, innan talman och vice talm än har valts.
Vad som enligt 1 § gäller om begränsning i talm annens yttra n d erätt
skall tillämpas också på annan som leder sammanträde med kam m aren.
3§
För vaije ledamot skall finnas särskild plats i plenisalen.
Tilläggsbestämmelse
2.3.1
Ledamöterna tager plats i plenisalen valkretsvis. Särskilda platser skall
finnas för talm annen och vice talm ännen samt för m inistrarna.
4§
Sammanträde med kam m aren är offentligt. Dock kan sammanträde
hållas inom stängda dörrar om det påkallas av hänsyn till rikets säkerhet
eller eljest till förhållandet till främmande stat eller mellanfolklig organi
sation. Därom beslutar kam m aren. Skall regeringen vid sammanträde
lämna riksdagen m eddelande, kan även regeringen förordna om stängda
dörrar.
Ledamot eller tjänsteman i riksdagen får ej obehörigen yppa vad som
har förekom m it vid sammanträde inom stängda dörrar. Riksdagen kan
dock besluta att för särskilt fall helt eller delvis upphäva tystnadsplikten.
Tilläggsb e stämmelse
2.4.1
I plenisalen skall finnas särskilda platser för åhörare. Åhörare som
u p p träder störande kan genast utvisas. Om oordning uppstår bland
åhörare, äger talm annen utvisa samtliga åhörare.
5 §
Upptagning från offentligt kam m arsam m anträde för sändning i ljud
radio eller television får äga rum efter överenskommelse med talm anskon
ferensen.
6 §
Kallelse till annat sammanträde än som avses i 1 kapitlet 5 eller 6 §
utfärdas av talm annen. Kallelsen skall anslås i riksdagens lokaler senast
klockan 18 dagen före sammanträdet och minst fjorton timmar i förväg.
Om synnerliga skäl föreligger, får kallelsen dock utfärdas senare. I sådant
fall får sammanträdet hållas endast om mer än hälften av riksdagens
ledamöter medgiver det.
Tilläggsbestämmelser
2 . 6.1
Kallelse till sammanträde bör om möjligt införas i en eller flera dagliga
tidningar. Avses att sammanträde skall fortsätta efter klockan 19, skall
talm annen före klockan 16 sam m anträdesdagen u n derrätta kam m aren
muntligen och genom anslag.
2 . 6.2
När val skall förrättas, angives detta särskilt i kallelsen.
7 §
Talm annen skall till vaije sammanträde låta u p p rätta föredragningslista
över alla på kam m arens bord vilande ärenden. Undantag får göras för
ärende som antages bli behandlat inom stängda dörrar. Vid sammanträdet
skall talm annen föredraga ärendena i den ordning vari de har tagits upp
på föredragningslistan. Med ärende jäm ställes val som skall förrättas vid
sam m anträdet.
Tilläggsbestämmelser
2.7.1
Förslag till ny statsminister eller yrkande om m isstroendeförklaring föres
upp som första punkt på föredragningslistan. I övrigt iakttages följande
ordning, om icke talm annen bestämmer annat:
1 . val;
2 . propositioner samt skrivelser från regeringen med redogörelse för viss
verksam het;
3. förslag och redogörelser från andra riksdagsorgan än u tsk o tt;
4. m otioner;
5. u tskottsbetänkanden i den ordning utsk o tten angives i tilläggsbestäm
melse 4.2.1.
2.7.2
För vaije ärende göres anteckning om bordläggning. Har u tsk o tt hem
ställt att ärende skall avgöras efter endast en bordläggning, anm ärkes det
särskilt.
2.7.3
Om anteckning på föredragningslistan för särskilda fall är föreskrivet i
tilläggsbestämmelserna 2.10.1, 2.14.1, 3.4.1, 3.6.1, 6.1.1, 6.1.2 och
6.2.2.
3 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
2.7.4
Före vaije sammanträde anslås föredragningslistan i plenisalen och på de
övriga platser som talm annen bestäm m er. Den skall dessutom delas ut till
ledamöterna och till utskotten. Föredragningslistan och tillhörande hand
lingar skall finnas tillgängliga i kam m arkansliet.
8 §
Beslut att sammanträde skall avslutas eller att uppehåll skall göras i
pågående sammanträde fattas av kam m aren utan föregående överlägg
ning.
9§
Talm annen ställer proposition till beslut. Finner han yrkande strida
mot grundlag eller mot riksdagsordningen, skall han, med angivande av
skäl, vägra proposition. Begär kam m aren likväl proposition, skall talm an
nen hänvisa frågan till konstitution su tsk o ttet för avgörande. Proposition
får ej vägras på vad u tsk o tte t har förklarat icke strida mot grundlag eller
mot riksdagsordningen.
10 §
Vid sammanträde äger vaije ledamot och vaije minister a tt, med de
undantag riksdagsordningen stadgar, fritt yttra sig i alla frågor som är
under behandling och om lagligheten av allt som tilldrager sig vid
sam m anträdet.
Statschefen äger avgiva äm betsförklaring inför kam m aren.
Talm annen äger efter samråd med de av partigrupperna utsedda
ledamöterna i talm anskonferensen besluta att debatt utan samband med
annan handläggning får äga rum vid sammanträde med kam m aren. Sådan
debatt får begränsas till att avse särskilt ämne eller delas in i avsnitt efter
ämne.
Tilläggsbestämmelse
2. 10.1
Meddelande om debatt enligt 10 § tredje stycket skall tagas upp på
föredragningslistan till det sammanträde då debatten skall äga rum .
11 §
Ingen får vid sammanträde deltaga i behandlingen av ärende som rör
honom eller någon honom närstående personligen. Minister får dock
deltaga i överläggningen i ärende angående hans tjänsteutövning.
12 §
Ingen får vid sammanträde uttala sig otillbörligt om annan eller
begagna personligen föroläm pande u ttry c k eller eljest i ord eller handling
upp träda på sätt som strider mot god ordning. Den som har ordet skall
begränsa sitt anförande till det ämne som behandlas.
Bryter någon mot vad som föreskrives i första stycket och rättar han
sig ej efter talm annens erinran, äger talm annen taga från honom ordet för
pågående överläggning.
13 §
Talm annen skall samråda med de av partigrupperna utsedda ledam öter
na i talm anskonferensen om uppläggningen av kam m arens överläggningar.
14 §
Riksdagen äger i tilläggsbestämmelser till riksdagsordningen föreskriva
begränsning av antalet anföranden som en talare får hålla under över
läggningen i en fråga och av tiden för varje anförande. Därvid får skillnad
göras mellan olika kategorier av talare, såsom minister och företrädare för
majoritet eller minoritet i u tsk o tt eller för partigrupp, samt mellan talare
som har efterkom m it anmodan av talm annen om förhandsanmälan inför
en överläggning och talare som har underlåtit det.
Begränsning i yttra n d erätten som sägs i första stycket kan på förslag av
talm annen beslutas också särskilt i samband med överläggningen i viss
fråga. Beslutet fattas utan föregående överläggning.
Vid tillämpningen av denna paragraf skall dock alltid iakttagas att
envar som vill yttra sig i en fråga får hålla ett anförande om sex m inuter.
Rätt till bemötande och genmäle som avses i 15 § andra stycket
föreligger oberoende av vad som kan ha bestäm ts enligt denna paragraf.
Tilläggsbestämmelser
2.14.1
Den som önskar ordet vid överläggning i kam m aren bör såvitt möjligt
göra anmälan därom till kam m arkansliet senast dagen före det sam m an
träde då överläggningen skall inledas.
Talm annen äger vid första bordläggningen av ett utskottsbetänkande
anm oda dem som önskar yttra sig när ärendet skall avgöras att anmäla sig
enligt första stycket och därvid angiva den tid som de beräknar för sina
anföranden. Talm annens anmodan skall antecknas på föredragningslista,
som upptager betänkandet. Anförande från den som har underlåtit
förhandsanmälan får ej överstiga sex m inuter, såvida icke talm annen
finner skäl att medgiva längre tid.
2.14.2
Anförande i särskilt anordnad debatt utan samband med annan handlägg
ning får icke överstiga fem ton minuter eller, beträffande anförande från
minister eller en särskilt utsedd företrädare för varje partigrupp, trettio
m inuter.
Partigrupp skall till talm annen anmäla företrädare som sägs i första
stycket.
15 §
Talm annen bestämmer ordningen mellan dem som före överläggningen
i en viss fråga har anmält att de vill yttra sig. De som begär ord et under
överläggningen yttra r sig i den ordning de har anmält sig.
Minister får utan hinder av vad som sägs i första stycket göra kortare
inlägg för att bemöta annan talare. Med talm annens medgivande kan
ledamot oberoende av talarordningen få ordet för genmäle till annan
talare.
Tilläggsbestämmelser
2.15.1
O beroende av talarordningen kan talm annen lämna ordet till ledamot för
genmäle som innehåller upplysning eller rättelse med anledning av
föregående talares anförande eller bemötande av angrepp från dennes
sida. Tiden för genmäle får ej överstiga tre minuter om ej talm annen av
särskilda skäl medgiver utsträckning till sex m inuter. Varje talare får
avgiva två genmälen på samma huvudanförande. Dock kan talm annen
medgiva ett tredje genmäle om högst tre m inuter.
2.15.2
O beroende av talarordningen äger ledamot under överläggningen i en
fråga instämma med föregående talare utan att angiva skäl.
2.15.3
Särskilt inlägg från minister till bemötande av annan talare får ej överstiga
tio m inuter. Har talm annen redan beviljat ledamot genmäle, äger denne
yttra sig före ministern.
2.15.4
Den som yttra r sig skall tala från talarstolen eller från sin plats i
plenisalen.
16 §
Vid sammanträde fores fullständigt protokoll. Ingen får tala utanför
protokollet. Vid justering av protokoll får beslut ej ändras.
Kamm arens protokoll samt handlingar som inkom mer till eller utgår
från kam m aren skall utgivas av trycket, såvida de ej enligt vad som är
särskilt föreskrivet skall hållas hemliga.
Tilläggsb estäm melser
2.16.1
Yttrande vid sammanträde skall upptecknas och utan dröjsmål göras
tillgängligt på kam m arkansliet. Har talaren ej gjort anmärkning mot
uppteckningen senast klockan 12 den fem te vardagen efter sam m anträ
det, anses han ha godkänt den. Om talaren justerar uppteckningen, bör
han på den anteckna sitt namn eller sin signatur.
2.16.2
Protokoll justeras av kam m aren på sjunde vardagen efter sam m anträdet,
om riksdagen sammanträder då, och eljest vid närmast följande sam m an
träde. Protokoll som ej har justerats vid slutet av ett riksm öte justeras vid
den tidpunkt som talm annen bestäm m er. Meddelande om tiden för sådan
justering införes i den eller de tidningar i vilka kam m arsam m anträden
gives till känna. Protokollet justeras inför de ledamöter som är närvaran
de.
Vid justeringssam m anträde äger ledamot begära beriktigande av pro to
kollet i fråga om yttrande som annan ledamot har godkänt enligt 2.16.1.
3 kap. ÄRENDENAS VÄCKANDE
1 §
Regeringen avgiver förslag till riksdagen genom proposition.
Proposition skall vara åtföljd av regeringens protokoll i ärendet, av
redogörelse för ärendets tidigare behandling, av motivering och av
lagrådets yttran d e, då sådant föreligger.
Tilläggsbestämmelse
3.1.1
Proposition avlämnas genom att ingivas till kam m arkansliet. Den anmäles
av talm annen vid sammanträde med kam m aren efter det att den har
delats ut till riksdagens ledam öter.
2 §
Budgetåret börjar den 1 juli. Regeringen skall senast den 10 januari
eller, om hinder möter till följd av nyligen inträffat regeringsskifte,
snarast möjligt därefter avlämna proposition med förslag till statsbudget
(budgetproposition) för det närmast följande budgetåret. Propositionen
skall innehålla finansplan och nationalbudget. Regeringen skall avgiva
särskilt förslag till slutlig reglering av statsbudgeten (kom pletteringsproposition). Sådant förslag skall om hinder ej möter avlämnas före utgången
av april månad.
Annan proposition angående anslag för det närmast följande budget
året skall avlämnas senast den 10 mars, såvida regeringen icke finner att
propositionens behandling kan uppskjutas till följande riksm öte.
Proposition med förslag om ny tt eller väsentligen höjt anslag bör
innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som
förslaget avser. Om förslag till anslag grundar sig på plan för längre tid än
den för vilken anslaget har beräknats i propositionen, bör planen
redovisas.
3 §
Annan proposition än sådan som avses i 2 § skall avlämnas senast den
31 mars, om regeringen anser att propositionen bör behandlas under
pågående riksm öte.
4§
Bestämmelserna i 2 § andra stycket och 3 § om den tid då proposition
skall avlämnas gäller endast vid lagtima riksm öte som enligt 1 kapitlet 4 §
skall avslutas senast den 31 maj.
Bestämmelserna gäller ej
1 . om budgetpropositionen med stöd av 2 § har avlämnats efter den
10 januari;
2 . i fråga om proposition varigenom regeringen enligt grundlag eller
annan lag för prövning underställer riksdagen en utfärdad förordning;
3. om riksdagen har medgivit undantag innan propositionen avlämnas;
4. om regeringen anser att propositionen måste behandlas skyndsamt
och medgivande från riksdagen icke kan avvaktas utan avsevärt men.
Tilläggsbestämmelse
3.4.1
Fram ställning från regeringen om medgivande att få avlämna proposition
efter utgången av föreskriven tid göres i skrivelse till riksdagen. Skrivelsen
anmäles i kam m aren så snart den har kom m it riksdagen tillhanda och
hänvisas därefter till talm anskonferensen för yttrande. Frågan om med
givande tages upp på föredragningslistan till det sammanträde med
kam m aren vid vilket den skall avgöras.
5 §
Regeringen bör avlämna sina propositioner på sådana tid er att
anhopning av arbete hos riksdagen om möjligt förebygges. Regeringen
skall sam råda med talm annen därom .
Proposition kan avlämnas även när riksm öte ej pågår.
6 §
Regeringen får lämna meddelande till riksdagen genom skrivelse eller
också muntligen genom m inster vid sammanträde med kam maren.
Tilläggsbestämmelser
3.6.1
Skall minister vid sammanträde med kam m aren lämna muntligt m edde
lande till riksdagen, bör anteckning härom göras på föredragningslistan
till sam m anträdet.
3.6.2
Regeringen skall årligen samtidigt med budgetpropositionen lämna riks
dagen redogörelse för verksamheten inom de kommittéer som har tillsatts
på grund av regeringens beslut.
7 §
Utskott äger väcka förslag hos riksdagen i ämne som h ö r till dess
handläggning.
8 §
Annat organ som helt eller delvis utses av riksdagen får väcka förslag
hos riksdagen i fråga som rör organets kom petens, organisation, personal
eller verksamhetsform er. Riksdagen äger föreskriva att sådant organ även
eljest får väcka förslag hos riksdagen.
Om redogörelse till riksdagen från riksdagsorgan är särskilt föreskrivet.
Tilläggsbestäm melser
3.8.1
Förslag och redogörelse från riksdagsorgan, som avses i 8 §, ingives till
kam m arkansliet och anmäles av talm annen vid sammanträde med kam
maren efter det att förslaget eller redogörelsen har delats ut till riksda
gens ledam öter.
3.8.2
Talm anskonferensen äger väcka förslag hos riksdagen i fråga som gäller
riksdagsarbetets bedrivande. På uppdrag av riksdagen äger talm anskonfe
rensen vidare tillsätta utredning i fråga som eljest gäller riksdagen eller
dess organ och framlägga utredningens förslag för riksdagen.
Riksdagens förvaltningsstyrelse äger väcka förslag hos riksdagen i fråga,
som rör förvaltningen inom riksdagen eller dess m yndigheter, såvitt
denna faller under styrelsens handläggning.
3.8.3
Om förslagsrätt för fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskon
toret, riksdagens ombudsmän och riksdagens revisorer i annan fråga än
som avses i 8 § första stycket första meningen är särskilt föreskrivet.
9§
Riksdagsledamot får avgiva förslag till riksdagen genom m otion.
I en och samma motion får icke sam m anföras förslag i skilda äm nen.
Tilläggsbestämmelse
3.9.1
Motion avlämnas genom att ingivas till kam m arkansliet av m otionär
personligen eller, om m otionären eller m otionärerna har förfall, av annan
riksdagsledam ot. Under uppehåll i riksdagsarbetet vid jul eller påsk får
motion dock insändas med posten i brev. Motion bör lämnas i fyra
exemplar och innehålla uppgift om det parti som m otionären tillhör och
om m otionärens plats i plenisalen.
Talm annen anmäler motion för kam m aren.
10 §
Motion får väckas inom fem ton dagar från den dag då budgetpropo
sitionen anmäldes i kam m aren. Om riksmötet upphör innan motionstiden
har gått till ända, löper ny motionstid om fem ton dagar från början av
nästa lagtim a riksm öte.
Fastställes i något fall statsbudget för annan tid än budgetåret,
bestämmer riksdagen om m otionstidens förläggning.
11 §
Utöver vad som följer av 10 § får motion med anledning av proposi
tion avlämnas inom fem ton dagar från den dag då propositionen
anmäldes i kam m aren. I ärende som måste avgöras skyndsamt kan
riksdagen, om den finner synnerliga skäl föreligga, på förslag av regering
en besluta om kortare m otionstid.
Motion får i de fall som riksdagen föreskriver väckas med anledning av
skrivelse från regeringen med redogörelse för viss verksam het. Därvid
skall första stycket äga motsvarande tilläm pning.
Tilläggsbestämmelse
3.11.1
Motion får avlämnas med anledning av skrivelse från regeringen med årlig
redovisning för verksamheten inom Statsföretag AB.
12 §
Har proposition uppskjutits från ett riksm öte till annat, får motion
med anledning av propositionen väckas
1 . vid första riksmötet i valperiod inom sju dagar från dess början;
2 . om propositionen har väckts så sent under riksm öte att den i 11 §
föreskrivna motionstiden icke har löpt ut när riksmötet upphör, senast på
andra dagen av nästa lagtima riksm öte eller, ifall riksdagen dessförinnan
beslutar att behandla propositionen vid urtim a riksm öte, inom sju dagar
från beslutet.
Vid tillämpningen av första stycket skall med proposition jäm ställas
skrivelse som avses i 11 § andra stycket.
13 §
Bestämmelserna i 11 och 12 §§ skall ha motsvarande tillämpning på
motion med anledning av förslag av sådant riksdagens organ som avses i
8 §. Riksdagen äger föreskriva att motion skall kunna väckas också med
anledning av redogörelse till riksdagen från sådant organ.
Tilläggsbestämmelse
3.13.1
Motion får avlämnas med anledning av redogörelse från fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, styrelsen för riksdagsbiblio
tek et, riksdagens ombudsmän eller riksdagens revisorer.
14 §
Har riksdagen kallats till urtim a riksm öte med stöd av begäran från
ledamöter i riksdagen, får motion i fråga som har föranlett kallelsen
avlämnas inom fyra dagar från riksm ötets början.
15 §
Konstitutionsutskottet skall till kam m aren för slutligt beslut anmäla
vilande beslut i ärende angående grundlag eller riksdagsordningen. Skall
efter vad som sägs i regeringsformen eljest tillämpas den ordning som
gäller för grundlagsändring, skall vilande beslut i ärendet anmälas av det
u tsk o tt till vars handläggning frågan hör.
16 §
Yrkande om m isstroendeförklaring skall framställas vid sammanträde
med kam m aren. Yrkandet skall avlämnas skriftligen till pro to kollet så
snart det har fram ställts.
17 §
Vill åklagare påkalla att riksdagen enligt 3 kapitlet 7 § första stycket
regeringsformen medgiver att talan väckes mot riksdagsledamot eller att
ingripande göres i dennes personliga frihet, skall han skriftligen ansöka
därom hos riksdagens talm an. Vad som har sagts nu om åklagare skall
gälla även den som eljest vill begära riksdagens medgivande att få föra
talan vid domstol med anledning av riksdagsledamots handlande.
Är ansökningshandlingen så ofullständig att den icke kan läggas till
grund för riksdagens prövning eller har sökanden icke gjort antagligt att
han är behörig att vidtaga eller hos myndighet begära den åtgärd, varom
fråga är, skall talm annen avvisa ansökan. I annat fall skall han anmäla den
vid sammanträde med kam maren.
Tilläggsbestämmelse
3.17.1
Sökande skall i ansökningshandlingen angiva de omständigheter på vilka
ansökan grundas.
18 §
Proposition och motion får återkallas till dess u tsk o tt har avgivit
betänkande i ärendet.
Återkallas proposition, förfaller motion som har väckts med anledning
av propositionen.
Har proposition blivit återkallad, får motion väckas med anledning
därav inom sju dagar från det att återkallelsen anmäldes i kam m aren.
Tilläggsbestämmelse
3.18.1
Återkallelse skall göras i skrivelse, som ingives till kam m arkansliet.
Talm annen avskriver förslag som har återkallats eller förfallit på grund av
återkallelsen och gör anmälan härom i kam maren. Om förslaget har
hänvisats till u tsk o tt, skall detta underrättas om avskrivningen.
19 §
Vad som i allmänhet gäller om beräkning av lagstadgad tid skall
tillämpas också på tid då åtgärd enligt bestämmelse i detta kapitel senast
skall vidtagas.
4
kap. ÄRENDENAS BEREDNING
1 §
Proposition, motion samt förslag och redogörelse från riksdagsorgan
som sägs i 3 kapitlet 8 § skall för beredning hänvisas till u tsk o tt.
Detsamma skall gälla ansökan som åsyftas i 3 kapitlet 17 § och som
talm annen har anmält i kam m aren samt skrivelse från regeringen med
redogörelse för viss verksamhet.
Före hänvisning till u tsk o tt skall ärendet bordläggas vid sammanträde
med kam m aren, såvida kam m aren icke beslutar omedelbar hänvisning.
2
§
Riksdagen skall vid början av varje lagtima riksm öte inom sig tillsätta
ett konstitution su tsk o tt, ett finansutskott och minst tretton andra
u tsk o tt. Valet gäller för tiden till dess nästa lagtima riksm öte börjar.
Riksdagen äger under riksm öte tillsätta ytterligare u tsk o tt för längst
den tid som har angivits i första stycket.
Tilläggsbestämmelser
4.2.1
Riksdagen skall inom en vecka från böljan av lagtima riksm öte tillsätta
följande sexton utskott:
1. ett kon stitu tio n su tsk o tt (KU),
2. ett finansutskott (FiU),
3. ett sk atteu tsk o tt (SkU),
4. ett justitie u tsk o tt (JuU ),
5. ett lagutskott (LU),
6 . ett utrik esu tsk o tt (UU),
7. ett försvarsutskott (FöU ),
8 . ett socialförsäkringsutskott (SfU),
9. ett socialutskott (SoU),
10. ett k u ltu ru tsk o tt (KrU),
11. ett utbildningsutskott (UbU),
12. ett trafik u tsk o tt (TU),
13. ett jord bruk su tsk o tt (JoU ),
14. ett näringsutskott (NU),
15. ett inrikesutskott (InU ) och
16. ett civilutskott (CU).
U tskotten väljes i den ordning de har tagits upp ovan.
4.2.2
Tillsätter riksdagen ytterligare u tsk o tt, skall den angiva dess huvudsakliga
arbetsuppgifter.
3 §
Vaije u tsk o tt skall bestå av udda antal ledam öter, lägst fem ton.
Tilläggsbestämmelse
4.3.1
Varje u tsk o tt skall ha fem ton ledam öter.
4§
K o n stitutionsutskottet skall, utöver sin uppgift enligt 11 kapitlet 1 §
regeringsform en, bereda ärenden som rör grundlagarna och riksdagsord
ningen.
5 §
F in an sutskottet skall bereda ärenden om allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken och för budgetregleringen samt ärenden som rör
riksbankens verksamhet.
6 §
Riksdagen föreskriver efter vilka grunder övriga ärenden skall fördelas
mellan u tsk o tt. Därvid skall iakttagas att ärenden som h ö r till ett
ämnesområde hänföres till samma u tsk o tt. Dock får bestämmas att ett
u tsk o tt skall finnas för beredning av ärenden om sådan lag som avses i 7
kapitlet 1 § regeringsformen, oberoende av äm nesom råde.
Riksdagen äger avvika från de grunder som sålunda har fastställts
liksom från 5 § om det i särskilt fall är påkallat av hänsyn till sambandet
mellan olika ärenden, ett ärendes särskilda beskaffenhet eller arbetsför
hållandena.
Tilläggsbestämmelser
4.6.1
K o n stitu tionsutskottet skall, utöver sin uppgift enligt 4 §, bereda ären
den om lagstiftning i konstitutionella och allmänt förvaltningsrättsliga
äm nen, ärenden om press- eller partistöd, lagstiftning om radio, television
och film liksom andra ärenden som angår y ttrandefrihet, opinionsbild
ning och religionsfrihet, övriga ärenden om riksdagen, dess ombudsmän
och myndigheter utom riksbanken, riksgäldskontoret och riksdagens
revisorer, ärenden om medgivande från riksdagen att väcka' talan mot
riksdagsledamot eller att ingripa i hans personliga frihet samt ärenden om
kom m unallag eller eljest av allmän betydelse för den kommunala själv
styrelsen.
4.6.2
Finansutskottet skall, förutom de ärenden som angives i 5 §T bereda
ärenden om beräkning av statens inkomster och andra ärenden rörande
statsbudgeten, som icke tillhör annat u tsk o tts beredning, allmänt budget
tekniska ärenden, ärenden om penning-, kredit- ocfr valutapolitiken, om
riksgäldskontoret och riksdagens revisorer, om förvaltningsrevision, sta t
lig redovisning och rationalisering, om upphandling i allmänhet inom
statsförvaltningen, om statens egendom i allmänhet samt förvaltningsekonom iska ärenden i övrigt som icke rör enbart visst äm nesom råde. Det
skall även sammanställa statsbudgeten.
4.6.3
S k atteu tsk o ttet skall bereda ärenden om statliga och kommunala skatter,
ärenden om taxering, uppbörd och folkbokföring samt ärenden om
alkoholhaltiga varor.
4.6.4
Justitie u tsk o ttet skall bereda ärenden som rör domstolarna och hyres
näm nderna, åklagarväsendet, polisväsendet och kriminalvården samt ären
den rörande brottsbalken, rättegångsbalken och lagar som ersätter eller
har nära samband med stadganden i dessa balkar.
4.6.5
L agutskottet skall bereda ärenden rörande giftermåls-, föräldra-, ärvda-,
handels- eller jordabalken eller lagar som ersätter eller anknyter till
stadganden i dessa balkar, i den mån ärendena icke tillhör annat u tsk o tts
beredning. Det skall även bereda ärenden som gäller lagstiftning om
försäkringsavtalsrätt, bolags- och föreningsrätt, växel- och checkrätt,
skadeståndsrätt, im m aterialrätt, utsökning, konkurs, internationell privat
rätt samt lagstiftning i andra ärenden av allmänt privaträttslig beskaffen
het.
4.6.6
Utrikesutskottet skall bereda ärenden om rikets förhållande till och
överenskommelser med främmande stater och mellanfolkliga organisa
tioner, Sveriges representation i utlandet och bistånd till främmande
lands utveckling samt ärenden i övrigt om utrikes handel och internatio
nellt ekonomiskt sam arbete, allt i den mån ärendena icke tillhör annat
utsk otts beredning.
4.6.7
Försvarsutskottet skall bereda ärenden om militärt försvar, civilförsvar,
psykologiskt försvar, ekonomiskt försvar, vapenfri tjänst och värnplik
tigas ekonomiska förmåner.
4.6.8
Socialförsäkringsutskottet skall bereda ärenden om allmän försäkring och
yrkesskadeförsäkring samt studiesociala ärenden.
4.6.9
Socialutskottet skall bereda ärenden om barna- och ungdomsvård, åld
ringsvård, nykterhetsvård, socialhjälp, stöd åt barnfam iljer, arbetarskydd,
arbetstid, sem ester, hälso- och sjukvård, handikappvård och rehabilitering
samt sociala ärenden i övrigt.
4.6.10
K u ltu ru tsk o ttet skall bereda ärenden som rör allmänna kultur- och
bildningsändamål, ungdom sverksam het, internationellt kulturellt samar
bete samt idrotts- och friluftsverksam het. Det skall även bereda kyrkofrå
gor och ärenden om radio och television i den mån de icke tillhör
kon stitu tio n su tsk o ttets beredning.
4.6.11
Utbildningsutskottet skall bereda ärenden om högre utbildning och
forskning, skolväsendet, lärarutbildning och vuxenutbildning.
4.6.12
Trafik utskottet skall bereda ärenden om järnvägar, post, telegraf, telefon,
vägar, vägtrafik, sjöfart, luftfart och väderlekstjänst.
4.6.13
Jord bruk su tsk o ttet skall bereda ärenden om jordbruk, skogsbruk, träd
gårdsnäring, jak t, fiske och vattenrätt. Det skall även bereda ärenden om
naturvård samt ärenden om miljövård i övrigt som icke tillhör annat
u tsk o tts beredning.
4.6.14
Näringsutskottet skall bereda ärenden om allmänna riktlinjer för närings
politiken och därmed sammanhängande forskningsfrågor samt ärenden
om industri och hantverk, handel, statlig företagsam het, konsum entfrå
gor, pris- och konkurrensförhållanden i näringslivet, kredit- och fondvä
sendet och det affärsmässiga försäkringsväsendet.
4.6.15
Inrik esu tskottet skall bereda ärenden om arbetsm arknaden, regional
utveckling, lokaliseringsstöd, allmän tjänsteplikt, arbetsavtalsrätt, arbets
löshetsförsäkring, arbets- och anställningsförhållanden i allmän tjänst,
svenskt medborgarskap och utlänningars ställning.
Civilutskottet skall bereda ärenden om bostadspolitiken, hyresreglering,
bebyggelseplanläggning, byggnadsväsendet, fysisk planering, expropria
tion, fastighetsbildning, lantm äteriväsendet, länsförvaltningen med lokala
skattemyndigheter och exekutionsväsendet, statistik, brandväsendet och
rikets administrativa indelning samt sådana kom m unfrågor som icke
tillhör konstitution su tsk o ttets beredning.
7 §
Annat ärende än budgetpropositionen får delas mellan två eller flera
u tsk o tt endast om särskilda skäl föranleder det.
8§
Utskott skall avgiva betänkande i ärende som har hänvisats till
u tsk o ttet och som ej har återkallats. Utskott äger dock överflytta ärende
till annat u tsk o tt, om detta sam tycker därtill, eller överenskom m a med
ett eller flera u tsk o tt att de skall bereda ärendet gemensam t genom
deputerade i sammansatt u tsk o tt. Sådant u tsk o tt avgiver betänkande till
riksdagen.
Betänkande i ärende vars behandling har uppskjutits från en valperiod
för riksdagen till nästa skall avgivas av u tsk o tt som har tillsatts av den
nyvalda riksdagen.
Utskott äger vid anmälan till kam m aren av vilande beslut som sägs i 3
kapitlet 15 § foga yttran de i ärendet.
9§
Ä rende, vari u tsk o tt har avgivit betänkande, skall från kam m aren
återförvisas till u tsk o ttet för ytterligare beredning, om minst en tredjedel
av de röstande ansluter sig till yrkande härom . Återförvisning enligt
denna paragraf får ej göras mer än en gång i samma ärende.
Kammaren äger även hänvisa ärendet till annat u tsk o tt för ytterligare
beredning. Föreligger samtidigt yrkande härom och yrkande om återför
visning, skall sistnämnda yrkande prövas först. Beslutas därvid återför
visning, är yrkandet om hänvisning till annat u tsk o tt förfallet för den
gången.
10 §
Statlig myndighet skall lämna upplysningar och avgiva yttran d e, då det
begäres av u tsk o tt. Sådan skyldighet åligger dock ej regeringen. Myndig
het som ej lyder under riksdagen äger hänskjuta begäran från u tsk o tt till
regeringens avgörande.
Begär minst en tredjedel av ledamöterna i ett u tsk o tt vid behandlingen
av ett ärende att upplysningar eller yttrande skall inhämtas från annan i
första stycket åsyftad myndighet än lagrådet, skall u tsk o ttet föranstalta
härom , såvida det icke finner att därmed förenat dröjsmål med ärendets
behandling skulle leda till avsevärt men.
11 §
Utskott får sammanträda också under tid då riksm öte icke pågår, om
dess uppgifter kräver det.
Tilläggsbestämmelser
4.11.1
Utskott sammanträder första gången på kallelse av talm annen inom två
dagar från det att valet har ägt rum . Därefter sammanträder u tsk o ttet på
kallelse av ordföranden.
Personlig kallelse skall utgå till samtliga ledamöter och suppleanter.
Kallelse bör om möjligt anslås i riksdagens lokaler senast klockan 18
dagen före sammanträdet och införas i en eller flera dagliga tidningar.
4.11.2
Utskott får sammanträda samtidigt med kam m aren endast om förhand
lingen i kam m aren avser annat än ärendes avgörande eller val och
u tsk o ttet i förväg har medgivit det genom enhälligt beslut.
4.11.3
Innan ordförande har valts, föres ordet av den av de närvarande
ledamöterna som längst tid har varit ledamot av riksdagen och, om två
eller flera har tillhört riksdagen lika länge, den äldste av dem.
4.11.4
Över sammanträde med utskott föres protokoll.
12 §
Utskott skall sammanträda inom stängda dörrar. Om särskilda skäl
föreligger, äger u tsk o tte t medgiva att även annan än ledam ot, suppleant
och tjänsteman är närvarande.
13 §
I
u tsk o tt äger ingen närvara, när ärende som rör honom eller någon
honom närstående personligen förekommer till överläggning eller beslut.
14 §
Om röstning inom u tsk o tt skall göras öppet. Är rösterna lika delade,
gäller den mening som ordföranden biträder.
Ledamot som har förlorat vid om röstning inom u tsk o tt äger till
u tsk o ttets betänkande foga reservation med yrkande. Betänkandet får
dock icke fördröjas därigenom.
15 §
Ledam ot, suppleant eller tjänsteman i u tsk o tt får ej obehörigen yppa
vad som enligt beslut av regeringen eller u tsk o ttet skall hållas hemligt
med hänsyn till rikets säkerhet eller av annat av förhållandet till
främmande stat eller mellanfolklig organisation betingat, synnerligen
viktigt skäl.
5 kap. ÄRENDENAS AVGÖRANDE
1 §
U tskotts betänkande skall före ärendets avgörande bordläggas vid två
sammanträden med kam m aren, om ej riksdagen på u tsk o ttets förslag
beslutar att ärendet skall avgöras efter endast en bordläggning.
Tilläggsbestämmelser
5.1.1
U tskottsbetänkande får icke anmälas i kam m aren förrän det har delats ut
till riksdagens ledam öter.
5.1.2
Vill ledamot inför avgörandet av ett ärende fram ställa yrkande som ej
redovisas i utskottets betänkande, skall han snarast möjligt underrätta
talm annen om yrkandet. Yrkandet bör sättas upp skriftligt och delas ut
till ledamöterna innan ärendet avgöres; motiveringen skall därvid uteläm
nas.
2 §
Ärende om m isstroendeförklaring skall ligga på kam m arens bord till
det andra sammanträdet efter det då yrkandet fram ställdes och avgöras
senast vid det därpå följande sam m anträdet.
Vad sålunda har föreskrivits skall äga motsvarande tillämpning på
förslag av talm annen till ny statsm inister. Därvid skall iakttagas den i 5
kapitlet 2 § andra stycket regeringsformen föreskrivna fristen.
4 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
3 §
Ärende vari överläggning äger rum får ej upptagas till avgörande förrän
kam m aren på talm annens förslag har funnit överläggningen avslutad.
Ärende avgöres med acklam ation eller, om ledamot yrkar det, genom
om röstning. Fordras för beslut anslutning från särskilt flertal, skall
ärendet alltid avgöras genom om röstning.
Avgörandet av ärende skall, om det behövs, delas upp på skilda beslut.
4§
När ärende avgöres med acklam ation, skall talm annen ställa proposi
tion på vaije yrkande som har fram ställts under överläggningen. Proposi
tionen avfattas så att den kan besvaras med ja eller nej! Talmannen
tillkännagiver hur beslutet har utfallit enligt hans uppfattning och
befäster det med klubbslag, såvida ej om röstning begäres.
5 §
När ärende avgöres genom om röstning, ställes mot det yrkande, som
enligt talm annens uppfattning har vunnit riksdagens bifall, eller, när
acklam ation ej har skett, mot det yrkande, som talm annen bestäm m er,
annat yrkande som kontraproposition. Föreligger flera än två yrkanden
som kan ställas mot varandra, skall först med tillämpning av 4 § beslutas
vilket yrkande som skall vara kontraproposition.
Om röstning göres öppet. Talm annen tillkännagiver hur beslutet har
utfallit och befäster det med klubbslag.
Tilläggsbestämmelser
5.5.1
Då om röstning skall äga rum , skall talm annen u p p rätta omröstningsproposition. Fordras i visst fall för beslut anslutning från särskilt flertal,
skall det angivas i om röstningspropositionen.
Sedan ledamöterna efter förvarning har intagit sina platser i plenisalen,
läses om röstningspropositionen upp och underställes kam m aren för
godkännande.
Om röstning kan förrättas med uppresning. Om talm annen efter om
röstning med uppresning finnér tvekan råda om om röstningens resultat
eller ledamot begär rösträkning, skall ny om röstning verkställas med
om röstningsapparat eller, när sådan icke kan användas, med nam nupp
rop.
5.5.2
Vid om röstning med uppresning uppmanar talm annen först de ledamöter
som vill rösta för ja-propositionen att resa sig och riktar därefter samma
uppmaning till de ledamöter som vill rösta för nej-propositionen.
Vid om röstning med om röstningsapparat fotograferas den tablå som
visax hur varje ledamot har röstat.
Vid om röstning med nam nupprop anm odar talm annen två ledamöter
att taga plats vid talm ansbordet för att föra anteckningar över om röst
ningen. Vice talm ännen ropas upp först och därefter övriga ledamöter
efter platsnum mer i plenisalen. Något av följande svar skall avgivas: ja,
nej, avstår.
6 §
Uppkom mer lika röstetal vid om röstning om vilket yrkande som skall
vara kontraproposition, avgöres utgången genom lottning.
Är rösterna lika delade i huvudom röstning, skall talm annen ställa
proposition på förslag om återförvisning av ärendet till u tsk o ttet. Ären
det skall återförvisas om minst hälften av de röstande förenar sig härom.
Beslutas ej återförvisning, avgör lotten vilken mening som skall vara
riksdagens beslut.
Efter återförvisning skall ärendet på ny tt i sin helhet upptagas till
avgörande i kam m aren. Uppstår därvid åter lika röstetal vid huvudom
röstning, skall lottning äga rum genast.
7 §
Har avgörandet i lagärende delats upp på två eller flera beslut, får
riksdagen omedelbart efter det sista delbeslutet på förslag av talm annen
eller ledamot besluta att ärendet skall för ytterligare beredning återförvi
sas till u tsk o ttet. Beslutar riksdagen återförvisning, har delbesluten
förfallit. Beslut enligt denna paragraf om återförvisning av ärende får ej
upprepas.
8§
Fordras för beslut anslutning från särskilt flertal och föreligger mer än
ett förslag till sådant beslut, skall riksdagen först, med tillämpning av vad
som gäller i allm änhet, utvälja ett av förslagen. Därefter avgöres om detta
förslag skall antagas eller förkastas.
Föreligger samtidigt två eller flera yrkanden om m isstroendeförklaring
mot samme m inister, skall endast en om röstning äga rum.
9§
Ledamot får omedelbart efter ärendes avgörande anmäla reservation
eller avgiva röstförklaring.
10 §
Genom särskilt beslut kan riksdagen till närmast följande lagtima
riksm öte uppskjuta behandlingen av ärende. Ärende som gäller statsbud
geten för närmast följande budgetår får dock uppskjutas endast om det
kan ske utan olägenhet för budgetregleringen. Beslut om uppskov kan
upprepas.
Avslutas riksm öte i förtid med anledning av extra val, skall ärende som
riksdagen icke har hunnit avgöra anses utan särskilt beslut uppskjutet till
det första lagtim a riksmötet efter valet.
Ärende som ej har återkallats skall avgöras före utgången av kalender
året efter det då ärendet väcktes eller, om hinder härem ot möter till följd
av förordnande om extra val, snarast möjligt efter det att den nyvalda
riksdagen har sam m anträtt.
Tilläggsbestämmelse
5.10.1
Beslut att uppskjuta ärende fattas på fram ställning av u tsk o tt, till vars
handläggning ärendet hör. Utskottet skall inhämta yttrande från talm ans
konferensen. Kammaren äger även utan sådan fram ställning besluta
uppskov i samband med behandlingen av utskottsbetänkande.
11 §
Riksdagen äger vid urtim a riksm öte besluta att till behandling upptaga
uppskjutet ärende.
Tilläggsbestämmelse
5 . 11.1
Beslut att vid urtim a riksm öte upptaga uppskjutet ärende fattas på
förslag av u tsk o tt till vars handläggning ärendet hör eller på förslag av
talm annen. Talm anskonferensen skall höras i frågan.
12 §
Slutligt beslut i ärende angående grundlag fattas vid första riksmötet i
den valperiod som följer på riksdagsvalet närmast efter det vilande
beslutet i ärendet, såvida ej avgörandet uppskjutes till annat riksm öte. I
fråga om uppskov äger bestämmelserna i 10 § första och andra styckena
och i 11 § motsvarande tilläm pning. Ärendet skall avgöras slutligt före
nästa ordinarie val till riksdagen.
Tilläggsbestämmelse
5.12.1
Tilläggsbestämmelserna 5.10.1 och 5.11.1 äger motsvarande tillämpning i
fråga om uppskov med slutligt beslut i ärende angående grundlag.
13 §
Riksdagens beslut i anledning av proposition samt annat beslut, varom
regeringen skall underrättas, meddelas regeringen genom skrivelse.
Tilläggsbestämmelse
5.13.1
Riksdagens skrivelser sättes upp av kam m arkansliet och undertecknas av
talm annen.
Utskott som har berett ärende skall få del av kam m arens beslut i
ärendet.
6 kap. INTERPELLATIO NER OCH FRÅ GO R TILL MINISTER
1 §
Interpellation skall ha bestäm t innehåll och vara försedd med motive
ring. Interpellation bör väckas endast i angelägenhet av större allmänt
intresse. Riksdagen beslutar om interpellationen får framställas. Beslutet
fattas utan föregående överläggning.
Minister, som icke besvarar interpellation inom fyra veckor från det att
riksdagen medgav att interpellationen fick framställas, skall före utgången
av denna tid muntligen meddela riksdagen varför svar uteblir eller anstår.
Sådant meddelande får ej följas av överläggning.
Interpellation förfaller om den ej har besvarats vid det riksm öte då den
väcktes.
Tilläggsbestämmelser
6 . 1.1
Interpellation ingives till kam m arkansliet och anmäles av talm annen vid
sammanträde med kam m aren utan dröjsmål efter det att interpellationen
har delats ut till riksdagens ledam öter. Frågan huruvida interpellationen
får framställas avgöres vid närmast följande sammanträde och tages upp
på föredragningslistan till detta sam m anträde. Medgiver riksdagen att
interpellationen får framställas, låter talm annen skyndsamt ministern få
del av den.
Den som vid riksm öte, som enligt 1 kapitlet 4 § skall avslutas senast
den 31 maj, ingiver interpellation till kam m arkansliet efter utgången av
april månad skall i interpellationen angiva skälen till att denna icke har
avgivits tidigare.
6 .1.2
När minister ämnar besvara interpellation, bestämmer talm annen efter
samråd med ministern vid vilket sammanträde svaret skall lämnas.
Meddelande härom anslås senast klockan 11 dagen före sammanträdet
och tages upp på föredragningslistan.
Svar på interpellation får delas ut till ledamöterna i förväg. Har så
skett, kan ministern begränsa sitt anförande till en sammanfattning av
svaret.
2 §
Fråga skall ha bestäm t innehåll. Den får vara försedd med en kort
inledande förklaring. När fråga besvaras, får endast den ledamot som har
fram ställt frågan och den minister som lämnar svaret taga del i överlägg
ningen. Riksdagen äger föreskriva begränsning i yttra n d erätten för dessa
talare utöver vad som följer av 2 kapitlet 14 §.
Tilläggsbestämmelser
6 . 2.1
Fråga ingives till kam m arkansliet. Den skall vara egenhändigt underteck
nad. Talmannen låter utan dröjsmål ministern få del av frågan och
anmäler den vid närmast följande sam m anträde.
6 . 2.2
Vad som föreskrives i 1 § tredje stycket och i tilläggsbestämmelse 6.1.2
första stycket skall tillämpas också på fråga. Om icke särskilda skäl
föranleder annat, skall frågor besvaras vid en eller två frågestunder varje
vecka. Fråga bör besvaras vid den frågestund som infaller närmast efter
sex dagar från det att frågan lämnades till kam m arkansliet.
När fråga besvaras, får det första anförandet från varje talare räcka
längst tre m inuter, det andra längst två minuter och varje följande
anförande längst en m inut.
7 kap. GEMENSAMMA BESTÄMMELSER OM VAL INOM
RIKSDAGEN
1 §
Bestämmelserna i 2—12 §§ gäller val som ankommer på kam maren.
Bestämmelserna i 2 § första stycket, 6 §, 8 —10 §§ och 12 § andra
stycket skall tillämpas endast i den mån ej annat är föreskrivet.
Tilläggsbestämmelse
7.1.1
Utöver de val som kam m aren förrättar enligt regeringsformen och
riksdagsordningen skall den företaga val till
1 . riksgäldsfullmäktige;
2 . styrelsen för riksdagsbiblioteket;
3. Nordiska rådets svenska delegation;
4. Europarådets svenska delegation;
5. styrelsen för Stiftelsen Riksbankens jubileum sfond.
Kammaren skall också vaije år utse aderton ledamöter av riksdagen,
vilka äger deltaga i bolagsstämmor med S tatsföretag AB.
2 §
Val beredes av en inom riksdagen utsedd valberedning.
Valberedningen utses vid första sammanträdet med kam m aren under
riksdagens valperiod för tiden till valperiodens slut. Vaije partigrupp,
vilken motsvarar parti som vid valet till riksdagen har fått minst fyra
procent av rösterna i hela riket, skall besätta en plats. Därutöver fördelas
tio platser proportionellt mellan samma partigrupper. Ledamöterna
tillsättes med tillämpning av det förfarande som angives i 12 § första
stycket.
Tilläggsbestämmelser
7.2.1
Talmannen fastställer för vaije partigrupp det antal ledam öter, som
partigruppen skall tillsätta i valberedningen. Därvid skall han vid den
proportionella fördelningen tillämpa den beräkningsgrund som angives i
4 § andra stycket.
7.2.2
Valberedningen bereder alla val som förrättas av kam m aren utom val av
riksföreståndare, vice riksföreståndare, person som skall inträda som
tillfällig riksföreståndare, talm an, vice talm än, kam m arsekreterare samt
riksdagens ombudsmän och deras ställföreträdare. Om beredning av val av
ombudsmän och ställföreträdare föreskrives i tilläggsbestämmelse 8 . 11 . 2 .
7.2.3
Valberedningen håller på kallelse av talm annen sitt första sammanträde
samma dag som den utses. Därefter sammanträder beredningen på
kallelse av ordföranden.
Bestämmelserna i 4 kapitlet 12 § samt tilläggsbestämmelserna 4.11.1
andra stycket och 4 .1 1 .2 —4 äger motsvarande tillämpning på valbered
ningen.
3 §
Framlägges vid val som avser två eller flera personer en gemensam lista,
som upptager namn på så många personer som valet avser, och har listan
godkänts av alla i valberedningens sammanträde deltagande ledamöter
eller av alla utom en, skall talm annen ställa proposition på godkännande
av listan och förklara de på denna upptagna personerna valda. Val med
slutna sedlar skall dock förrättas, om det begäres av minst så många
riksdagsledam öter, som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga
röstberättigade ledamöters antal delas med antalet av de personer valet
avser, ökat med ett. Detta val skall äga rum vid ett följande sam m anträde.
Följer av särskild bestämmelse att innehavare av visst uppdrag skall
väljas för sig, skall valet förrättas med acklam ation, såvida ledamot ej
begär val med slutna sedlar. Föreligger enhälligt förslag från valbered
ningen, skall sådant val äga rum först vid ett följande sam m anträde.
4§
Val förrättas med slutna sedlar, om ej annat följer av 3 § eller annan
huvudbestäm m else i riksdagsordningen. Skall två eller flera personer utses
genom val med slutna sedlar, fördelas platserna proportionellt mellan
partier. Med parti avses därvid varje grupp av riksdagsledamöter som vid
valet uppträder under särskild beteckning.
Platserna fördelas mellan partier genom att de en efter en tilldelas det
parti som för varje gång visar det största jäm förelsetalet. Jämförelsetalet
är lika med partiets röstetal, så länge ingen plats har tilldelats partiet, och
erhålles därefter genom att partiets röstetal delas med det tal som
motsvarar antalet platser som redan har tilldelats partiet, ökat med ett.
Vid lika jämförelsetal skiljes genom lottning.
Tilläggsbestämmelser
7.4.1
Valsedel skall vara enkel, sluten och om ärkt. Den får innehålla uppgift
om det val för vilket den gäller.
Valsedel är ogiltig om den upptager något kännetecken som uppenbar
ligen har blivit med avsikt anbragt på den eller om den saknar giltigt
kandidatnam n. Har ledamot i ett val lämnat mer än en valsedel, är
valsedlarna ogiltiga. Har sedlarna samma innehåll, skall dock en valsedel
betraktas som giltig vid sammanräkningen.
Namn på valsedel skall anses som obefintligt om kandidaten ej är
valbar, namnet är överstruket eller det ej framgår vem som avses.
7.4.2
Vid proportionellt val användes valsedlar, på vilka före namnen har satts
ut partibeteckning (partinam n eller annan beteckning i ord för viss grupp
av riksdagsledamöter eller för viss m eningsriktning). N am nen föres upp i
en följd, det ena under det andra.
Valsedel är ogiltig om den saknar partibeteckning eller upptager mer
än en partibeteckning.
Framgår ordningen mellan kandidatnam n på valsedel ej klart, skall
dessa namn anses som obefintliga.
De platser som har tilldelats ett parti besättes så att partiets första
plats tillerkännes den vars namn står främst i ordningen inom partiet,
partiets andra plats den som bär det andra namnet i ordningen och så
vidare enligt samma grund. När ordningen mellan namn på ett partis
valsedlar skall bestäm m as, äger 14 kapitlet 6 § vallagen motsvarande
tillämpning.
7.4.3
Vid val av en person med slutna sedlar får valsedel ej upptaga partibeteck
ning. Innehåller valsedel två eller flera kandidatnam n, är den ogiltig.
Vid lika röstetal skiljes genom lottning.
7.4.4
Vid val med slutna sedlar anm odar talm annen fem ledamöter att taga
plats vid talm ansbordet. Av dessa skall tre biträda när valsedlarna öppnas
och granskas och två föra anteckningar över valet.
Upprop verkställes i samma ordning som enligt tilläggsbestämmelse
5.5.2. När ledamot ropas upp, skall han gå fram till talm ansbordet och
lämna sin valsedel till talm annen.
Sedan samtliga godkända valsedlar har lästs upp av talm annen och
antecknats av kam m arsekreteraren och de två ledam öterna, jäm föres
anteckningarna över valet.
När resultatet av valet har fastställts, meddelas de tta omedelbart av
talmannen.
7.4.5
Skall två eller flera val med slutna sedlar förrättas, äger talm annen, såvida
ledamot icke yrkar annat, bestäm m a att valsedlarna skall avlämnas i
samtliga val, innan sammanräkning företages i något av valen.
5 §
Val med slutna sedlar får överklagas hos riksdagens valprövningsnäm nd. Valet skall gälla utan hinder av att det har överklagats.
Tilläggsbestämmelser
7.5.1
Besvär över val som sägs i 5 § ställes till valprövningsnämnden. Besvärs
handling skall ingivas till kam m arkansliet inom fem dagar från den dag då
resultatet av valet meddelades i kam m aren. Så snart besvärstiden har gått
ut skall talm annen tillkännagiva inkom na besvär vid sammanträde med
kam m aren samt översända besvärshandlingam a till valprövningsnämnden.
Talmannen skall vid tillkännagivandet i kam m aren angiva viss kort tid
inom vilken förklaring över besvären skall ha kom m it in till valprövnings
näm nden. Talm annen bör yttra sig till valprövningsnämnden över besvä
ren.
7.5.2
Har vid valet föreskrift i 4 § eller i tilläggsbestämmelserna 7.4.1—5 blivit
åsidosatt och är det ej osannolikt att felet har inverkat på valutgången,
skall valprövningsnämnden undanröja valet och förordna om omval. Kan
felet avhjälpas genom förnyad sammanräkning eller annan sådan mindre
ingripande åtgärd, skall valprövningsnämnden dock i stället uppdraga åt
talm annen att vidtaga erforderlig rättelse.
7.5.3
Valsedlar och annat valmaterial skall förvaras under betryggande säkerhet
till dess att valet har vunnit laga kraft.
6 §
Val, som enligt vad som är särskilt föreskrivet avser tid motsvarande
riksdagens valperiod, skall förrättas snarast efter valperiodens början och
gälla till dess att riksdagen fö rrättar ny tt val under nästa valperiod.
7 §
Har ny ledamot tagit plats i riksdagen med anledning av att utgången
av val till riksdagen har blivit ändrad efter överklagande, skall val som
riksdagen har fö rrättat dessförinnan under valperioden göras om , ifall det
begäres av minst tio riksdagsledamöter.
8 §
Skall två eller flera väljas, skall tillika utses suppleanter till minst
samma antal som de ordinarie ledam öterna. Vad som är föreskrivet om
dessa skall äga motsvarande tillämpning i fråga om suppleanterna.
Tilläggsbestämmelse
7.8.1
Sedan riksdagen har fö rrättat val till organ och därvid utse tt suppleanter
med stöd av 8 §, äger den besluta öka antalet suppleanter i organet.
Suppleantval som föranledes härav skall förrättas så snart det kan ske.
9§
Är av riksdagen vald ledamot i ett organ frånvarande, intages hans
plats, om det kan ske, av suppleant som hör till samma partigrupp. I
övrigt gäller att suppleanterna äger företräde i den ordning vari de har
valts eller, om valet har förrättats med gemensam lista, i den ordning vari
de har forts upp på listan.
Tilläggsbestämmelse
7.9.1
Ledamot eller suppleant som har fått plats från två eller flera grupper
anses vald för den grupp, från vilken plats först har tilldelats honom .
10 §
Är till ett uppdrag endast den valbar som tillhör riksdagen och lämnar
den valde riksdagen eller utses han till riksdagens talman eller till
m inister, skall han avgå från uppdraget.
11 §
Den som har utsetts till uppdrag genom val av riksdagen får ej
undandraga sig uppdraget utan att riksdagen medgiver det.
12 §
Lämnar den som har valts till ett organ sitt uppdrag i förtid och avsåg
det val genom vilket uppdraget tillsattes vid m andatperiodens början två
eller flera personer, skall den partigrupp eller de partigrupper, som han
var vald för, till talm annen anmäla en efterträdare. Talm annen förklarar
den anmälde för vald. Göres ej sådan anmälan eller anmäles mer än en
person, utser talm annen efterträdare.
Är eljest plats ledig i förtid, skall kom pletteringsval för den återstående
tiden anställas med tillämpning av vad som gäller i allm änhet.
13 §
Organ, vars ledamöter helt eller delvis utses av kam m aren, skall inom
sig välja ordförande och en eller flera vice ordförande, såvitt ej annat är
föreskrivet.
14 §
Val inom organ, som sägs i 13 §, förrättas med acklam ation eller, om
ledamot begär det, med slutna sedlar.
Tilläggsbestämmelse
7.14.1
Valsedel skall vara enkel, sluten och om ärkt. Vid lika röstetal skiljes
genom lottning.
8 kap. VISSA BEFATTNINGSHAVARE OCH ORGAN
1§
Val av talman samt av förste, andre och tredje vice talman förrättas vid
första sammanträdet med kam m aren under riksdagens valperiod och
gäller till valperiodens slut. Talm ännen väljes var för sig i nu nämnd
ordning.
Förrättas valet med slutna sedlar, är den vald som får mer än hälften av
de avgivna rösterna. Uppnås icke sådan röstövervikt, förrättas ny tt val.
Får ej heller då någon mer än hälften av de avgivna rösterna, förrättas ett
tredje val mellan de två som vid den andra om röstningen uppnådde de
högsta röstetalen. Vid tredje om röstningen är den vald som får de flesta
rösterna.
2 §
Riksdagen utser genom särskilt val en ersättare för ordföranden i
riksdagens valprövningsnämnd. Vid val med slutna sedlar av ordföranden
eller hans ersättare tillämpas det förfarande som angives i 1 § andra
stycket.
3 §
Vid val med slutna sedlar av riksföreståndare, vice riksföreståndare
eller person som skall kunna inträda som tillfällig riksföreståndare
tillämpas det förfarande som angives i 1 § andra stycket. Valet gäller till
dess riksdagen beslutar annat.
4§
Riksdagens lönedelegation består av sjutton ledam öter, vilka riksdagen
väljer inom sig för riksdagens valperiod.
5 §
Lönedelegationen sammanträder inom stängda dörrar. Om särskilda
skäl föreligger, äger delegationen medgiva att även annan är närvarande
än ledam ot, suppleant, tjänsteman och den med vilken delegationen skall
rådpläga i förhandlingsfrågor.
Vad som föreskrives i 4 kapitlet 11 § och 14 § första stycket skall äga
motsvarande tillämpning på delegationen. Ledamot som har förklarat sig
ej instämma i delegationens beslut äger reservera sig.
Innan avtal i förhandlingsfråga har träffats eller förhandling eljest har
slutförts eller förslag som avses i 8 kapitlet 12 § regeringsformen har
framlagts för delegationen, får ledam ot, suppleant eller tjänsteman ej
utan delegationens tillstånd yppa vad som har förekom m it vid sakens
behandling i delegationen.
Tilläggsbestäm melser
8.5.1
I förhandslingsfrågor rörande anställningsvillkor för arbetstagare hos
riksdagen och dess myndigheter skall lönedelegationen överlägga med
talm annen eller med annan ledamot av riksdagens förvaltningsstyrelse
som styrelsen förordnar.
8.5.2
Tilläggsbestämmelserna 4.11.1—4 äger motsvarande tillämpning på löne
delegationen.
8.5.3
Lönedelegationen skall före den 15 januari varje år lämna riksdagen
redogörelse för sin verksamhet under föregående år. Vid redogörelsen
skall fogas avtal och andra handlingar som har underställts delegationen
för godkännande.
8.5.4
Ledam ot, suppleant eller tjänsteman skall första gången han är närvaran
de vid sammanträde med delegationen avgiva försäkran om att han skall
iakttaga tystnadsplikten.
8.5.5
Lönedelegationen förordnar sekreterare åt sig.
6§
Val av fullmäktige i riksbanken avser riksdagens valperiod.
Fullmäktige väljer inom sig en chef för riksbanken samt inom eller
utom sig en vice chef för riksbanken. Är denne icke själv fullmäktig, skall
han vara särskild suppleant för riksbankschefen i fullmäktige och som
sådan ha företräde till tjänstgöring fram för övriga suppleanter.
7 §
Val av ledamöter i utrikesnäm nden avser riksdagens valperiod.
För talm annen är vice talman suppleant i utrikesnäm nden. Antalet
valda suppleanter skall vara nio.
8 §
U trikesnäm nden skall sammanträda inom stängda dörrar. Statsm inis
tern äger medgiva att även annan än ledam ot, suppleant, minister och
tjänsteman är närvarande.
Tilläggsbestämmelse
8 . 8.1
Tilläggsbestämmelserna 4.11.4 och 8.5.4 äger motsvarande tillämpning på
utrikesnäm nden. Sekreterare hos nämnden förordnas av regeringen.
Suppleant i utrikesnäm nden skall alltid underrättas om nämndens
sam m anträden.
9§
För ändamål som avses i 12 kapitlet 6 § regeringsformen sam m anträ
der utrikesnäm ndens ledamöter på kallelse av talm annen eller, vid förfall
för honom , vice talm an, så ock på kallelse av två av nämndens övriga
ledam öter. Förhandlingarna ledes av talm annen, av vice talman eller, om
ingen av dem är tillstädes, av äldste närvarande ledam ot. Är vid om röst
ning till beslut rösterna lika delade, gäller den mening som ordföranden
biträder.
10 §
Val av ledamöter i riksrätten gäller för tiden från valet till dess ny tt val
har fö rrättats under fjärde året därefter. Ledamot skall dock, utan hinder
av att den tid för vilken han är vald har gått ut, tjänstgöra i riksrätten vid
fortsatt behandling av mål i vars handläggning han har deltagit förut.
Varje ledamot väljes för sig. Förrättas valet med slutna sedlar,
tillämpas det förfarande som angives i 1 § andra stycket. Avgår ledamot i
förtid, skall riksdagen snarast välja efterträdare för ny fyraårsperiod.
Riksdagen väljer tre ersättare för de valda ledamöterna i riksrätten.
Vad som sägs i första och andra styckena skall gälla också ersättarna.
R iksrättens ordförande bestämmer vem av ersättarna som vid förfall för
ordinarie ledamot skall tjänstgöra för denne i rätten.
11 §
Val av ombudsman gäller för tiden från valet till dess ny tt val har
fö rrättats under fjärde året därefter. På hemställan av det u tsk o tt som
granskar om budsm ännens verksamhetsberättelse äger riksdagen dock
dessförinnan entlediga ombudsman som ej åtnjuter riksdagens förtro en
de. Vid val med slutna sedlar av ombudsman tillämpas förfarandet i 1 §
andra stycket.
Avgår ombudsman i förtid, skall riksdagen snarast välja efterträdare för
ny fyraårsperiod.
Riksdagen väljer erforderligt antal ställföreträdare för om budsm ännen.
Vad som sägs i första och andra styckena angående ombudsman skall ha
motsvarande tillämpning på ställföreträdare. Har ombudsman avgått i
förtid, skall ställföreträdare uppehålla hans äm bete till dess att riksdagen
har valt efterträdare.
Tilläggsbestämmelser
8 . 11.1
K o n stitutionsutskottet skall inom 20 dagar från det att u tsk o ttet har
blivit tillsatt utse en delegation, JO-delegationen, bestående av sex
ledamöter i u tsk o ttet, för att då någon av riksdagens ombudsmän
påkallar det samråda med om budsm ännen om arbetsfördelningen eller
arbetsordningen eller i andra frågor av organisatorisk art.
8 . 11. 2
Val av riksdagens ombudsmän och ställföreträdare för dem skall beredas
av JO-delegationen, som därvid skall sam råda med de av partigrupperna
utsedda ledamöterna i talm anskonferensen.
8.11.3
Av ställföreträdarna äger den företräde till tjänstgöring som har utsetts
först eller, om två eller flera har utsetts sam tidigt, den äldste.
12 §
Riksdagens revisorer skall vara tolv. De väljes inom riksdagen för
riksdagens valperiod.
Riksdagen väljer bland revisorerna en ordförande och en eller flera vice
ordförande. Ordföranden och varje vice ordförande väljes för sig.
13 §
Riksdagens krigsdelegation består av talm annen som ordförande och av
fem tio andra ledam öter, vilka riksdagen väljer inom sig för riksdagens
valperiod.
Riksdagsledamot är behörig att vara ledamot i krigsdelegationen utan
hinder av att han tillhör regeringen.
Suppleanter skall icke utses till krigsdelegationen. Får ledamot varak
tigt förfall när delegationen har trätt i riksdagens ställe, skall annan
riksdagsledamot utses till ersättare i den ordning som är angiven i 7
kapitlet 12 § första stycket.
Tilläggsbestämmelser
8.13.1
Det åligger krigsdelegationen ordförande och vice ordförande att förbe
reda delegationens verksamhet för den händelse delegationen skulle träda
i riksdagens ställe.
8.13.2
Bestämmelserna i 4 kapitlet 12 § samt tilläggsbestämmelserna 4.11.1
andra stycket och 4.11.2 och 4 skall äga motsvarande tillämpning på
krigsdelegationen under tid då delegationen ej är i riksdagens ställe.
14 §
Riksdagen äger meddela närmare bestämmelser för riksdagens organ.
9 kap. BESTÄMMELSER OM PERSONAL OCH FÖRVALTNING
1§
Kammaren utser en kam m arsekreterare. Val av kam m arsekreterare
äger rum vid början av riksmötet närmast efter ordinarie val till riksdagen
och gäller för tiden till dess ny tt val av kam m arsekreterare förrättas.
K am m arsekreteraren skall låta föra protokollet vid sammanträde med
kam m aren. Han skall expediera riksdagens beslut och i övrigt biträda
talm annen i riksdagsarbetet.
Tilläggsbestäm melser
9.1.1
Vid val med slutna sedlar av kam m arsekreterare tillämpas det förfarande
som anggives i 8 kapitlet 1 § andra stycket.
9.1.2
K am m arsekreteraren förestår kam m arkansliet och är sekreterare i krigs
delegationen. Han för protokoll vid sammanträde med talm anskonferen
sen.
2 §
U tskotten biträdes av sekreterare. H uvudsekreteraren hos u tsk o tt skall
vara svensk medborgare.
3 §
Riksdagens förvaltningskontor ledes av riksdagens förvaltningsstyrelse.
Styrelsen består av talm annen som ordförande och åtta andra ledam öter,
vilka riksdagen väljer inom sig för riksdagens valperiod.
4§
Riksdagens förvaltningskontor skall, såvitt gäller riksdagen och riksda
gens m yndigheter, i den omfattning riksdagen bestämmer
1. handlägga frågor angående förhandlingar om anställnings- och
arbetsvillkor för arbetstagare samt andra personalfrågor;
2. meddela gemensamma förvaltningsbestäm m elser; och
3. göra upp förslag till anslag på statsbudgeten.
Förvaltningskontoret handlägger i övrigt, enligt vad riksdagen närmare
föreskriver, frågor om förvaltningen inom riksdagen och frågor om
förvaltning av ekonomisk natur inom riksdagens m yndigheter, utom
riksbanken och särskild myndighet som avses i 8 kapitlet 15 § regerings
form en.
5 §
Besvär över beslut av riksdagens organ i förvaltningsärende, mot vilket
talan får föras enligt vad som är föreskrivet därom , skall prövas av
regeringsrätten i de fall som riksdagen särskilt bestämmer och i övriga fall
av riksdagens besvärsnäm nd.
Besvärsnämnden består av ordförande, som skall inneha eller ha
innehaft dom aräm bete och ej vara ledamot av riksdagen, och fyra andra
ledam öter, valda inom riksdagen. Ordföranden väljes särskilt. Val till
besvärsnäm nden avser riksdagens valperiod.
För ordföranden skall finnas en ställföreträdare. Vad som föreskrives
om ordföranden skall ha motsvarande tillämpning på ställföreträdaren.
Tilläggsbestämmelse
9.5.1
Vid val med slutna sedlar av ordförande i besvärsnäm nden tillämpas det
förfarande som angives i 8 kapitlet 1 § andra stycket.
6 §
Riksdagsledamot äger av statsmedel åtnjuta arvode och andra ekono
miska förmåner för sitt uppdrag. Bestämmelser härom och om gottgörelse till ersättare för riksdagsledamot meddelas i lag.
7§
Om tillgång för riksdagens ledamöter och organ till bibliotek och om
bistånd i övrigt åt dem med sakuppgifter för riksdagsarbetet samt om
utsk otts och ledamöters studieresor är särskilt föreskrivet.
Tilläggsbestämmelse
9.7.1
Utskott får besluta, att företrädare för u tsk o ttet skall företaga studie
resor för att inhämta upplysningar i ämne inom dess beredningsom råde.
Utskott skall sam råda med talm anskonferensen, innan det fattar beslut
om utrikes studieresa. Talm anskonferensen skall uttala sig om i vad mån
resan lämpligen bör genomföras. Därvid skall hänsyn tagas till riksdagens
internationella förbindelser, till kostnaderna och till omständigheterna i
övrigt.
Talm anskonferensen äger meddela närmare bestämmelser om u tsk o t
tens studieresor.
Ledamot av riksdagen kan erhålla stipendium för enskild studieresa.
Talm anskonferensen äger meddela närmare bestämmelser om sådana
resor.
5 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
8 §
Å tal mot här angiven befattningshavare för b ro tt, begånget genom
beslut eller annan åtgärd som tillhör utövningen av hans uppdrag eller
tjänst, får beslutas,
1. åtal mot fullmäktig i riksbanken eller någon av riksdagens revisorer
endast av finansutskottet;
2. åtal mot ledamot av riksdagens förvaltningsstyrelse, av riksdagens
valprövningsnämnd eller av riksdagens besvärsnämnd eller mot kam m ar
sekreteraren endast av kon stitu tio n su tsk o ttet.
Tilläggsbestämmelse
9.8.1
Om behörighet att besluta om åtal mot vissa andra befattningshavare är
särskilt föreskrivef.
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER
1. Genom denna riksdagsordning upphäves den äldre riksdagsord
ningen. Den äldre riksdagsordningen skall dock med nedan angivna
undantag tillämpas i stället för den nya riksdagsordningen till utgången av
det år under vilket riksdagen slutligt antager den nya regeringsformen
samt, i de fall då så nedan angives, även därefter.
2. Föreskrifterna i 5 § första stycket andra meningen i den äldre
riksdagsordningen samt föreskrifterna i 34 § första stycket första och
andra meningarna och tredje stycket i samma riksdagsordning skall
tillämpas i stället för motsvarande föreskrifter i den nya riksdagsord
ningen så länge Gustaf VI A dolf är konung, föreskrifterna i 34 § i fråga
om lagtima riksm öte.
Om tillämpning av bestämmelserna om rösträtt i 14 § i den äldre
riksdagsordningen gäller vad som följer av föreskriften i 2 andra stycket
andra meningen övergångsbestämmelserna till regeringsformen.
Om tillämpning vid val till riksdagen, som äger rum före den tid p u n k t
då den äldre riksdagsordningen enligt 1 skall upphöra att tilläm pas, av
bestämmelser i 2 kapitlet i den nya regeringsformen och i annan lag i
stället för motsvarande föreskrifter i den äldre riksdagsordningen är
stadgat i 2 tredje stycket övergångsbestämmelserna till regeringsformen. 1
fråga om sådant val skall ej heller bestämmelserna i den äldre riksdagsord
ningen om utfärdande och om granskning av fullmakt tilläm pas. Vid
riksdag som med anledning av valet sammanträder före nyssnämnda
tid punkt skall tillämpas föreskrifterna i den nya riksdagsordningen i 1
kapitlet 5 § första stycket och 8 och 9 §§ med tilläggsbestämmelser samt
8 kapitlet 13 § andra stycket ävensom bestämmelsen i första stycket
sistnämnda paragraf om krigsdelegationens sam m ansättning; bestäm m el
sen i 53 § andra stycket i den äldre riksdagsordningen skall gälla varje
ledamot av statsrådet.
Bestämmelsen i 5 kapitlet 8 § första stycket i den nya riksdagsord
ningen skall gälla i fråga om sådant förslag till ändring i den nya
riksdagsordningen eller i övergångsbestämmelserna till denna som riksda
gen behandlar före den undér 1 angivna tidpunkten.
3. Lagtima riksm öte skall under det år, då den nya riksdagsordningen
enligt 1 böljar tilläm pas, inledas den 10 januari eller den dag dessförinnan
som följer av bestämmelserna i 2 kapitlet regeringsformen om riksdagens
första sammanträde efter extra val; infaller den 10 januari på en helgdag,
inledes riksmötet närmast följande söckendag. Uppskov enligt 2 § sjätte
stycket i den äldre riksdagsordningen med riksdagens avslutande till dag
efter den 31 december får ej beslutas.
I fråga om lagtima riksm öte som nyss har sagts skall tillämpas vad i den
nya riksdagsordningen är föreskrivet om lagtima riksm öte som har inletts
i augusti, september eller oktober.
4. Val inom riksdagen, som enligt vad därom är föreskrivet skall avse
tid motsvarande riksdagens valperiod, förrättas vid böljan av det under 3
angivna riksmötet för återstoden av valperioden. Motsvarande m andatpe
rioder som enligt äldre bestämmelser löper efter årsskiftet upphör
därmed att gälla.
Talm annen och vice talm ännen vid den riksdag, som avslutas vid det
under 1 angivna årsskiftet, kvarstår i sina uppdrag till dess lagtima
riksm öte enligt 3 inledes.
Riksdagen skall vid början av nyssnämnda riksm öte tillika utse leda
möter och ersättare i riksrätten. Val av en ledamot och en ersättare skall
gälla endast till andra året och val av en av de övriga ledamöterna och en
av de övriga ersättarna endast till tredje året efter valet.
Om val av ledamöter och ersättare i valprövningsnämnden är föreskri
vet under 2 övergångsbestämmelserna till regeringsformen.
5. Vid den riksdag, som avslutas vid det under 1 angivna årsskiftet,
kan ärende enligt 58 § tredje stycket i den äldre riksdagsordningen
uppskjutas till lagtima riksm öte som sägs under 3. Uppskjutet ärende
skall avgöras inom den tid som föreskrives i 5 kapitlet 10 § i den nya
riksdagsordningen.
Har avgörandet av vilande förslag till grundlag med stöd av 64 § i den
äldre riksdagsordningen uppskjutits över den under 1 angivna tid p u n k ten ,
skall ärendet upptagas vid det lagtima riksm öte som sägs under 3. Om
ärendets fortsatta handläggning gäller vad som föreskrives i 5 kapitlet
12 § i den nya riksdagsordningen.
6. Befogenheten att åtala brott av befattningshavare, som angives i 9
kapitlet 8 § i den nya riksdagsordningen, skall bedöm as efter äldre lag
om , när handlingen företogs, för åtal gällde förutsättning som ej har
upptagits i den nya riksdagsordningen.
7. Förekom mer i lag eller annan författning bestämmelse som syftar
på riksdagssession eller eljest på sam m anträdesperiod med riksdagen, skall
bestämmelsen i stället gälla riksm öte.
8. Andra stycket i övergångsbestämmelserna till ändringar den 14
januari 1971 (nr 2) i regeringsformen och riksdagsordningen skall alltjämt
äga tilläm pning.
3) Förslag till
upphävande av 9 § successionsordningen
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
9§
Skulle den olycka tima, att hela
konungahuset, inom vilket arvsrät
ten till riket räknas, antingen på
manliga sidan utginge, eller genom
uraktlåtande av vad denna succes
sionsordning uttryckligen före
skriver, förlorat successionsrätt,
vare tronen ledig till ny tt val, och
utkore då R iksens Ständer ett
ny tt konungahus.
(Denna paragraf utgår.)
Successionsordningen skall tillämpas i sin nya lydelse från ingången av
året efter det under vilket den nya regeringsformen har antagits slutligt.
4) Förslag till
ändring i tryckfrihetsförordningen
1 kap. 1 §
I överensstämmelse med de i
regeringsformen fastställda grun
derna för en allmän tryckfrihet
och till säkerställande av ett fritt
m eningsutbyte och en allsidig
upplysning skall det stå varje
svensk medborgare fritt att, med
iakttagande av de bestämmelser
Med tryckfrihet förstås varje
svensk medborgares rätt att, utan
några av myndighet eller annat
allmänt organ i förväg lagda hin
der, utgiva skrifter, att sedermera
endast inför laglig d om stol kunna
tilltalas för deras innehåll, och att
icke i annat fall kunna straffas
därför, än om detta innehåll stri
der m o t tydlig lag, given att beva
ra allmänt lugn, utan att återhålla
allmän upplysning.
1 överensstämmelse med dessa
grunder för en allmän tryckfrihet
och till säkerställande av ett fritt
m eningsutbyte och en allsidig
upplysning skall det stå vaije
svensk medborgare fritt att, med
iakttagande av de bestämmelser
som äro i denna förordning med-
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
som äro i denna förordning m ed
delade till skydd för enskild rätt
och allmän säkerhet, i tryck t
skrift yttra sina tankar och åsik
ter, offentliggöra allmänna hand
lingar samt meddela uppgifter och
underrättelser i vad ämne som
helst.
delade till skydd för enskild rätt
och allmän säkerhet, i tryck t
skrift yttra sina tankar och åsik
ter, offentliggöra allmänna hand
lingar samt meddela uppgifter och
underrättelser i vad ämne som
helst.
Det ska ll--------------------------------
periodiska skrifter.
2 kap. 1 §
Till främjande
-------------------- och sedlighet.
I särskild av Konungen och riks
dagen sam fällt stiftad lag skola
noga angivas de fall, då enligt
nyssnämnda grunder allmänna
handlingar skola hållas hemliga.
2
I
särskild lag skola noga angivas
de fall, då enligt nyssnämnda
grunder allmänna handlingar skola
hållas hemliga.
kap. 11 §
Ä ndring, som avses i 10 §, skall
sökas hos den m yndighet, som har
att upptaga klagan över beslut el
ler åtgärd i det mål eller ärende,
till vilket handlingen hör, eller om
klagan ej är tillåten i sådant mål
eller ärende eller handlingen ej
tillhör mål eller ärende, som m yn
digheten har att handlägga, hos
den m yndighet, som i allmänhet
har att upptaga klagan över m yn
dighetens beslut eller åtgärder.
Vad nu sagts gälle ock angående
den ordning i vilken ändring skall
sökas. I stället för hos Konungen i
statsdepartem enten skall ändring
sökas hos regeringsrätten.
Finnes en lig t------------------------- -
Ändring, som avses i 10 §, skall
sökas hos den m yndighet, som har
att upptaga klagan över beslut el
ler åtgärd i det mål eller ärende,
till vilket handlingen hör, eller om
klagan ej är tillåten i sådant mål
eller ärende eller handlingen ej
tillhör mål eller ärende, som m yn
digheten har att handlägga, hos
den m yndighet, som i allmänhet
har att upptaga klagan över m yn
dighetens beslut eller åtgärder.
Vad nu sagts gälle ock angående
den ordning i vilken ändring skall
sökas. I stället för hos regeringen
skall ändring sökas hos regerings
rätten.
-------------riksdagen bestäm m er.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
3 kap. 4 §
Bestämmelserna i 1 och 2 §§
Bestämmelserna i 1 och 2 §§
om författares anonymitet skola
om författares anonymitet skola
äga motsvarande tillämpning i frå
äga motsvarande tillämpning i
ga om den som, utan att vara
fråga om den som , utan att vara
författare, på sätt i 1 kap. 1 §
författare, på sätt i 1 kap. 1 §
tredje stycket sägs lämnat m edde
andra stycket sägs lämnat m edde
lande för offentliggörande i tryckt
lande för offentliggörande i tryck t
skrift, stadgandet i 2 § även be
skrift, stadgandet i 2 § även be
träffande meddelande, avsett för
träffande m eddelande, avsett för
tryckt skrift, som ej är periodisk.
tryck t skrift, som ej är periodisk.
är periodisk.
Vad i -----------------------------------------
7 kap. 3 §
Har m eddelande, som enligt 1
Har meddelande, som enligt 1
kap. 1 § tredje stycket avlämnats
kap. 1 § andra stycket avlämnats
för offentliggörande i tryck t
för offentliggörande i tryckt
skrift, icke blivit infört i skriften
skrift, icke blivit infört i skriften
och innefattar det ärekränkning
och innefattar det ärekränkning
mot enskild person, gälle om an
mot enskild person, gälle om an
svar för sådan ärekränkning vad i
svar för sådan ärekränkning vad i
lag är stadgat.
lag är stadgat.
Om n å g o n ---------------------------------- - — är stadgat.
i 2 kap. 1 §.
Om a n sv a r----------------------------------
7 kap. 4 §
Med b e a k ta n de
som in
nefattar:
1. högförräderi, förövat med
uppsåt att riket eller del därav
skall med våldsamma eller eljest
lagstridiga medel eller med u t
ländskt bistånd läggas under främ
m ande m akt eller bringas i beroen
de av sådan m akt eller att del av
riket skall sålunda lösryckas eller
att åtgärd eller beslut av K onung
en, riksdagen eller högsta do
m arm akten skall med utländskt
bistånd framtvingas eller hindras,
såfram t gärningen innebär fara för
uppsåtets förverkligande;
Med b e a k ta n de
som in
nefattar:
1. högförräderi, förövat med
uppsåt att riket eller del därav
skall med våldsamma eller eljest
lagstridiga medel eller med u t
ländskt bistånd läggas under främ
mande m akt eller bringas i beroen
de av sådan m akt eller att del av
riket skall sålunda lösryckas eller
att åtgärd eller beslut av statsche
fen, regeringen, riksdagen eller
högsta dom arm akten skall med u t
ländskt bistånd framtvingas eller
hindras, såfram t gärningen innebär
fara för uppsåtets förverkligande;
(Föreslagen lydelse)
(Nuvarande lydelse)
försök, fö rb e re de lse
ut
försök, fö rb e re de lse
u t
ländskt bistånd;
ländskt bistånd;
3.
uppror, förövat med uppsåt
3.
uppror, förövat med uppsåt
att statsskicket skall med vapen
att statsskicket skall med vapen
m akt eller eljest med våldsamma
m akt eller eljest med våldsamma
medel om störtas eller att åtgärd
medel om störtas eller att åtgärd
eller beslut av Konungen, riksda
eller beslut av statschefen, rege
gen eller högsta dom arm akten
ringen, riksdagen eller högsta do
skall sålunda framtvingas eller
m arm akten skall sålunda fram
hindras, såfram t gärningen innebär
tvingas eller hindras, såfram t gär
fara för uppsåtets förverkligande;
ningen innebär fara för uppsåtets
förverkligande;
försök, fö rb e re de lse
un
der 4;
försök, fö rb e re de lse
un
der 4;
6. ärekränkning mot Konungen
6. ärekränkning mot Konungen
eller annan medlem av konunga
huset eller mot regent som är satt
eller annan medlem av konunga
i Konungens ställe;
huset eller mot den som i egen
7. förolämpning m o t -------skap av riksföreståndare fullgör
statschefens uppgifter;
enskild person.
7. förolämpning m o t -------enskild person.
Med ärekränkning
mot honom .
12
Närmare bestämmelser om rät
tegången i tryckfrihetsmål m edde
las i särskild lag, stiftad i den
ordning 87 § regeringsformen fö
reskriver.
Äro inom samma län flera tings
rätter, vilka äga upptaga tryckfri
hetsm ål, skola de uppgifter, som
avses i 4, 6, 8 och 9 §§, fullgöras
av den tingsrätt Konungen be
stämmer.
13
Bestämmelsen i 1 kap. 1 § and
ra stycket angående meddelande
av uppgifter och underrättelser för
offentliggörande i tryckt skrift
skall gälla även meddelande för
offentliggörande i skrift, som tryck-
kap. 15 §
Närmare bestämmelser om rä t
tegången i tryckfrihetsmål m edde
las i lag.
Äro inom samma län flera tings
rätter, vilka äga upptaga tryckfri
hetsm ål, skola de uppgifter, som
avses i 4, 6, 8 och 9 §§, fullgöras
av den tingsrätt regeringen be
stämmer.
kap. 5 §
Bestämmelsen i 1 kap. 1 § tred
je stycket angående meddelande
av uppgifter och underrättelser för
offentliggörande i tryck t skrift
skall gälla även meddelande för
offentliggörande i skrift, sorn tryck-
(Nuvarande lydelse)
es u to m riket, om ej meddelan
det avser förhållande, vars röjande
skulle innefatta brott mot rikets
säkerhet eller varom meddelaren
eljest enligt lag haft att iakttaga
tystnad. Är meddelandet i sådant
hänseende straffbart, gälle vad
därom är stadgat. Har m eddelan
det icke blivit infört i skriften och
innefattar det ärekränkning mot
enskild person, gälle om ansvar för
sådan ärekränkning vad i lag är
stadgat.
(Föreslagen lydelse)
es utom riket, om ej m eddelan
det avser förhållande, vars röjande
skulle innefatta brott mot rikets
säkerhet eller varom meddelaren
eljest enligt lag haft att iakttaga
tystnad. Är meddelandet i sådant
hänseende straffbart, gälle vad
därom är stadgat. Har m eddelan
det icke blivit infört i skriften och
innefattar det ärekränkning mot
enskild person, gälle om ansvar för
sådan ärekränkning vad i lag är
stadgat.
är föreskrivet.
I övrig t----------------------------------
14 kap. 6 §
Med lag förstås i denna förordning stadgande, som , i den ord
ning för varje särskilt fall är fö re
skriven, tillkom m it genom sam
fällt beslut av Konungen och riks
dagen.
(Denna paragraf utgår.)
I 1 kap. 8 § första stycket, 2 kap. 11 § andra stycket och 14 § andra
stycket, 4 kap. 7 § tredje stycket, 7 kap. 4 § första stycket 7 samt 12
kap. 1 § första stycket skall ordet ” K onungen” i olika böjningsform er
bytas ut mot ” regeringen” i motsvarande form .
Övergångsbestämmelser
Tryckfrihetsförordningen skall tillämpas i sin nya lydelse från ingången
av året efter det under vilket den nya regeringsformen har antagits
slutligt. Under den tid som sägs i 2 första stycket övergångsbestämmelser
na till regeringsformen skall dock föreskrifterna i 1 kap. 8 § första
stycket, 2 kap. 11 § första och andra styckena och 14 § andra stycket, 4
kap. 7 § tredje stycket, 7 kap. 4 § första stycket, 1, 3, 6 och 7 samt 12
kap. 1 § första stycket och 15 § andra stycket tillämpas i sin äldre
lydelse.
Vid tillämpningen av 7 kap. 3 § andra stycket och 13 kap. 5 § andra
stycket skall, i fråga om författningar som har utfärdats före den dag då
tryckfrihetsförordningen enligt första stycket skall bölja tillämpas i sin
nya lydelse, som lag anses endast författning som har tillkom m it genom
samfällt beslut av Konungen och riksdagen.
Bilaga 3 till Kungl Maj:ts proposition nr 90 år 1973
Sammanställning av remissyttrandena över grundlagberedningens betän
kande (SOU 1972:15) Ny regeringsform, Ny riksdagsordning
1. Remissinstanser och remissuppdrag m. m.
Grundlagberedningens förslag till ny regeringsform (R F ) och ny
riksdagsordning (RO) (SOU 1972:15) har i s i n h e l h e t fö ry ttra n de
remitterats till
länsstyrelserna i Stockholm s, Uppsala, Ö stergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt N orr
botten s län,
samtliga länsstyrelser efter hörande av vederbörande landstings förvalt
ningsutskott, länsstyrelserna i Stockholm s, Göteborgs och Bohus samt
M almöhus län därjäm te efter hörande av kom m unfullm äktige i Stock
holm , G ötebörg respektive Malmö,
vidare till
fullmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgäldskontoret,
riksdagens revisorer,
Svenska kom m unförbundet,
Svenska landstingsförbundet,
Sveriges advokatsam fund,
Lantbrukarnas riksförbund (L R F),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Statstjänstem annens riksförbund,
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Landsorganisationen i Sverige (LO),
Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund,
Svenska företagares riksförbund och riksm arskalksäm betet.
För yttran de företrädesvis ö v e r v i s s a de l a r (nedan angivna
inom parentes) av betänkandet har detta remitterats till
högsta domstolens ledamöter (1 kap., 3 kap. 6 och 7 §§, 6 och 7 kap.,
9 kap. 1—5 och 8 §§, 10 kap., 11 kap. 1—3, 6 —8 §§, 12 kap. RF,
övergångsbestämmelserna till RF, 9 kap. 8 § RO, tryck frih etsfö ro rd
ningen),
regeringsrättens ledamöter (1 och 2 kap., 3 kap. 6 och 7 §§, 6 och 7
kap., 9 kap. 1 -5 och 8 §§, 10 kap., 11 kap. 1—3, 6 - 8 §§, 12 kap. RF,
övergångsbestämmelserna till RF, 9 kap. 8 § RO, tryck frih etsfö ro rd
ningen).
opaginerad Kontrollera mot PDF
justitiekanslern (JK ) (samm a delar som högsta domstolens ledam öter),
riksåklagaren (RÅ ) (samma delar som högsta domstolens ledam öter),
Svea hovrätt (sam m a delar som högsta domstolens ledam öter),
hovrätten över Skåne och Blekinge (samm a delar som högsta d om sto
lens ledam öter),
kammarrätten i Göteborg (samm a delar som regeringsrättens ledam ö
ter),
överbefälhavaren (6 kap. 1 §, 7 kap. 2 och 5 §§, 8 kap. 3 §, 9 kap., 10
kap. 4, 5 och 14 §§, 12 kap. RF),
civilförsvarsstyrelsen (7 kap. 2, 4 och 5 §§, 8 kap. 3 och 14 §§, 10
kap. 14 §, 12 kap. RF),
socialstyrelsen (7, 10 och 12 kap. RF),
kammarkollegiet (1 kap. 5 och 7 §§, 7 kap. 1—7 §§, 8 kap., 10 kap.
4 - 6 , 9 - 1 6 §§ RF, övergångsbestämmelserna till RF p. 6 - 9 ) ,
riksrevisionsverket (7, 8, 10 och 12 kap. RF),
riksskatteverket (2 kap., 7 kap. 4 §, 8 kap., 12 kap. 4 § RF),
överstyrelsen för ekonomiskt försvar (samm a delar som civilförsvars
styrelsen),
arbetsdomstolens ordförande (7 kap., 8 kap. 12 §, 10 kap. RF),
arbetsm arknadsstyrelsen (7 kap. 2 och 5 §§, 8 kap. 3—11 §§, 10 kap.
4, 8 och 14 § § ,1 2 kap. 4 § RF),
statens invandrarverk (2 kap. 2 §, 10 kap. 8 och 14 §§ RF),
1965 års valtekniska utredning (2 kap. RF),
äm betsansvarskom mittén (10 kap., 11 kap. 1—3, 6 —8 §§ RF, 9 kap.
8 § RO, tryckfrihetsförordningen),
utredningen om författningspublicering (7 kap., 9 kap. 1—5 §§ RF),
offentlighets- och sekretesslagstiftningskom mittén (7 kap. 2 §, 9 kap.
7 § RF, 2 kap. 4 § RO, tryckfrihetsförordningen),
m assm ediautredningen (samm a delar som offentlighets- och sekretesslagstiftningskom m ittén),
1967 års rekvisitions- och förfogandeutredning (7 kap. 2 och 4 —7 §§,
8 kap. 14 §, 12 kap. 4 § RF),
alkoholpolitiska utredningen (8 kap. 1 och 2 §§ RF),
budgetutredningen (8 kap. RF, 1 kap. 1, 2 och 4 §§, 3 kap. 2 —5 §§
RO),
utredningen om kommunernas ekonomi (1 kap. 5 §, 7 kap. 4 och 5
§§, 8 kap. RF, 1 kap. 1, 2 och 4 §§, 3 kap. 2 - 5 §§ RO),
1968 års beredning om stat och kyrka (övergångsbestäm melserna till
RF p. 9),
kårobligatorieutredningen (7 kap. 2 § RF),
länsberedningen (1 kap. 5 §, 7 kap. 4 §, 10 kap. RF),
utredningen om den kommunala demokratin (1 kap. 5 §, 7 kap. 4 och
5 §§, 8 och 10 kap., 11 kap. 7 § RF, 1 kap. 1, 2 och 4 §§, 3 kap. 2 - 5 §§
RO),
riksdagens ombudsmän (samma delar som högsta domstolens ledam ö
ter) och
riksdagens förvaltningskontor (9 kap. RO).
Remissvar har avgetts av samtliga nu nämnda remissinstanser.
Till grund för yttra n det från kom m unfullm äktige i Stockholm ligger
utlåtanden från stadsjuristen i Stockholm , från borgarrådsberedningen
och från kom m unstyrelsen. Till grund för yttra n de t från kom m unfull
mäktige i Göteborg ligger en av stadskansliet avgiven prom em oria, en
promemoria upprättad av kom m unalrådet Holger Bergqvist samt kom
m unstyrelsens förslag. Yttrandet från kom m unfullm äktige i Malmö grun
das på ett förslag från kom m unstyrelsen. Länsstyrelsen i Göteborg och
Bohuslän har vid sitt yttrande fogat ett av föredraganden i länsstyrelsen
framlagt förslag till y ttrande. Länsstyrelsen i Jönköpings län har bifogat
ett yttrande från kom m unfullm äktige i Jönköping. Riksåklagaren har
bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholm s, Göteborgs och Malmö
åklagardistrikt samt från cheferna för länsåklagarm yndigheterna i Upp
sala, Hallands och Kopparbergs län. Överbefälhavaren har överlämnat
yttran den från chefen för arm én, chefen för försvarshögskolan, försvarets
m aterielverk, fortifikationsförvaltningen och försvarets civilförvaltning.
Skrift med synpunkter på delar av förslaget har utan föregående
remiss kom m it in från Fredrika B rem er-Förbundet.
2. Allmänna synpunkter
B e h o v e t av en t o t a l för f att n i n g s r e f o r m behandlas
av några remissinstanser.
Kammarrätten i Göteborg påpekar att det har sagts, att det konse
kventa genomförandet av den parlamentariska demokratin borde kunna
ske inom gällande grundlagars — RF s och RO:s - ram, och att det därvid
har fram hållits, att för demokratins och parlam entarism ens genom föran
de viktiga författningsändringar tidigare har kunnat ske inom denna ram
och att samma teknik skulle kunna komma till användning nu när det är
fråga om sakligt sett mindre djupgående ändringar. H ärem ot invänder
kammarrätten att i synnerhet RF numera inte förtjänar något högt betyg
som författningsteknisk skapelse. Detta är enligt kammarrätten i och för
sig inte ägnat att förvåna. RF är från början uppbyggd utifrån en helt
annan statsrättslig princip (den dualistiska med m onarken och folkrepre
sentationen som varandra balanserande statsm akter) än den dem okratisk-parlam entariska som nu gäller. Det innebär därför i dag betydande
svårigheter även för en skolad jurist att ur gällande RF få en riktig
uppfattning om existerande statsskick. K am marrätten ser det därför som
en väsentlig vinst att få en grundlag som ger en klar och tydlig bild av
statsskicket. Utredningen om den kommunala demokratin förklarar att
den ansluter sig till uppfattningen att en grundlagrevision är nödvändig
för att bringa grundlagarna i överensstämmelse med gällande praxis.
SACO fram håller att behovet av en helt ny grundlag inte har minskat ge
nom de partiella författningsreform er som företagits i olika omgångar ef
ter det författningsutredningen 1966 lade fram förslag till ny författning.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har inte något att erinra mot att en helt
ny regeringsform nu kommer tillstånd med tanke på de betydelsefulla
ändringar som nyligen har genomförts och nu föreslås.
Regeringsrättens ledamöter, Svea hovrätt och länsstyrelsen i Hallands
län anser att det inte föreligger något starkare behov av en to tal
författningsreform . Regeringsrättens ledamöter fram håller att 1809 års
RF har visat en ovanlig seghet och förmåga till anpassning till nya
förhållanden. Den är nu den äldsta i kraft varande k o n stitu tio n en i
Europa. De stora omvälvningar i svenskt politiskt liv, som har inträffat
sedan 1809, har hittills alla kunnat komma till uttryck genom ändringar i
grundlagen. D ärjäm te har en författningsrättslig praxis utvecklats, varige
nom det moderna folkstyret har kunnat etableras och vidareföras inom
den gamla författningens yttre ram. Statsrättsligt sett har den viktigaste
reform en sannolikt varit parlam entarism ens slutliga grundlagsfästande
genom 1969 års grundlagändringar. Önskemålet om en to tal författnings
reform har enligt ledamöterna burits upp av en strävan icke så mycket att
åstadkomma stora förändringar i sak som att få en grundlag vilken mera
realistiskt skildrar de verkliga m aktförhållandena i landet än den nuvaran
de. Ledamöterna uttalar emellertid som sin uppfattning, att om man med
en författningsreform inte åsyftar någonting annat än att ge regler om
statsorganens bildande och om deras verksam het, både praktiska och
historiska skäl synes tala för att erforderliga grundlagsändringar inarbetas
i 1809 års RF. Möjligheterna därtill är enligt ledamöterna goda. Svea
hovrätt hänvisar till sitt remissyttrande över författningsutredningens
slutbetänkande i vilket hovrätten vitsordade, att det särskilt av lagteknis
ka skäl är motiverat att vårt land får en ny författning. Hovrätten
tillägger em ellertid, att behovet av en ny författning ingalunda är
trängande efter de reformer som redan har genomförts inom ramen för
1809 års RF, särskilt 1968—1969. Behovet ligger väsentligen på det rent
tekniska planet. Det kan inte påstås att några egentliga olägenheter är
förenade med det nuvarande tillståndet. Enligt hovrätten innebär bered
ningens förslag också närmast en regelrevision på det tekniska planet. 1
det faktiska statsskicket sådant det i dag gestaltar sig föreslås endast
ändringar av begränsad räckvidd, och dessa torde, hävdar hovrätten, i och
för sig kunna genom föras genom fortsatta partiella reform er. Enligt
länsstyrelsen i Hallands län har tanken på en allmän författningsrevision
på senare tid fått allt fler förespråkare. Det viktigaste skälet härför är
enligt länsstyrelsen mera önskemålet om en grundlag som u ttry c k er
statsskickets reella innebörd och återspeglar de demokratiska värderingar,
som omfattas av dagens Sverige, än strävan att åstadkomma djupgående
förändringar. Det är enligt länsstyrelsen i och för sig knappast ägnat att
förvåna att intresset hos en bredare allmänhet för författningsfrågor
förefaller svagt. Länsstyrelsen anser att grundlagberedningen inte har
visat att behovet av att ersätta de nuvarande grundlagarna med ett ny tt
författningskom plex är så trängande, att lagstiftningsarbetet måste for
ceras.
I några yttra n den fram förs a l l män n a s y n p u n k t e r på
ut f o r m n i n g en av en g r u n d lag .
JK fram håller att grundlag måste avfattas med sikte på att den skall
kunna bestå i mer eller mindre oförändrat skick u n d er avsevärd tid. JK
uttalar i det avseendet vidare.
Grundlag får varken utsäga för mycket eller för litet. Det krävs klara
och koncisa regler samt ett språkbruk och ordval som inte leder till
tolkningssvårigheter. Enligt 84 § nuvarande regeringsform skall grundlag
tolkas efter bokstaven, en princip vars giltighet för fram tiden inte av
beredningen ifrågasatts, ehuru den inte kom m it till uttryck i förslaget till
ny regeringsform. Yviga formuleringar och regler i form av högtidliga
proklam ationer utan närmare preciseringar leder erfarenhetsmässigt lätt
till att reglerna får en i förhållande till det språkliga innehållet endast
partiell eller inskränkt tillämpning eller kanske med tiden faller mer eller
mindre i glömska. Skall grundlagen ha ett bestående värde får dess regler
fram för allt inte utformas så att de öppnar möjlighet till skilda tolkningar
alltefter svängningar i rådande politiska uppfattningar. Det kanske största
värdet i grundlagsregler ligger tvärtom just däri att de utgör ett värn för
de enskilda mot politiskt maktspel.
Enligt Svea hovrätt utgör konstruktionen av en ny fö rfattn in g på flera
sätt en särpräglad lagstiftningsuppgift. 1 inte ringa utsträckning blir det
fråga om att avfatta regler som å ena sidan är av hög dignitet och spänner
över vida fält men å andra sidan under normala förhållanden saknar —
och bör sakna — egentlig praktisk betydelse. Avgörandet vad som bör stå
i författningen får också i viss utsträckning träffas med hänsyn mera till
traditionella, konventionella, inform ativa och liknande skäl och mindre
till det praktiska behovet av en reglering. I en helt annan omfattning än
eljest blir det också nödvändigt att falla tillbaka på oprecisa regler av
mera principiell och deklaratorisk karaktär. — Man måste enligt hovrätten
vid författningsarbetet utgå från en genom tänkt upp fattning om vilken
betydelse en skriven författning bör ha, vilket mått av precisering och
bundenhet den bör innefatta, vilka huvudpunkter som bör tillgodoses vid
avfattningen etc. — En viktig fråga finner hovrätten vara hur radikalt man
bör förändra relationen mellan skriven grundlag och konstitutionell
praxis. Att man har goda skäl att vara försiktig synes hovrätten framgå
redan av att 1809 års RF visat sig kunna tjäna så väl under så lång tid —
och alltjämt kan fungera som grundlag utan egentliga olägenheter.
Särskilt måste det vara olämpligt att binda detaljer i grundlag. Det torde
över huvud taget vara orealistiskt att eftersträva en bestäm d precisering på
alla väsentliga punkter. — Enligt hovrätten synes vid den närmare
konstruktionen av en ny författning bl. a. följande huvudsynpunkter
böra beaktas.
Till en början gör sig naturligtvis den ideologiska synpunkten gällande,
att en ny författning bör ge klart uttryck för grundläggande k o n stitu tio
nella värderingar. Detta understryks särskilt i direktiven. Det sägs att man
bör så konsekvent som möjligt bygga författningen på folksuveränitetens
grund samt grundlagfästa parlam entarism ens princip.
En annan huvudsynpunkt bör vara att största möjliga överensstäm m el
se bör eftersträvas mellan grundlagens regler och det faktiska statsskicket.
Författningsutredningen lade stor vikt vid denna synpunkt, och den
kommer också till uttryck i direktiven till GLB. Det konstateras i dessa
att behovet av en ny författning sammanhänger med den avsevärda
diskrepans som föreligger mellan vår skrivna författning och statsskickets
realiteter. Helt kan denna diskrepans naturligtvis inte undanröjas. Det är
emellertid enligt hovrättens mening angeläget att undvika, att lagtexten
blir vilseledande och att praxis redan från början utvecklas i strid med
grundlagen.
Vidare bör man beakta det allmänna ” inform ativa” intresset av att
författningen ger ett klart och enkelt u ttry c k för statsskickets huvud
grunder. Även denna synpunkt framgår av direktiven, bl. a. då det sägs
att grundlagen ” skall ge en låt vara allmän bild av sam hällsapparatens
uppbyggnad” . Som författningsutredningen framhöll bör författningen
kunna läsas och begripas av vaije allm änintresserad m edborgare. Man bör
också tänka på att författningen bör kunna i översättning ge en korrekt
föreställning i utlandet om det svenska statsskickets principer.
Som en rent praktisk huvudsynpunkt vill hovrätten också framhålla,
att man bör undvika att åstadkomma olägenheter genom tekniska
ny konstruktioner på punkter där man inte syftar till någon egentlig
ändring i sak. Den bästa lösningen kan ibland vara att inskränka
regleringen till mera allmänt hållna bestämmelser som grund och ram för
fortsatt konstitutionell praxis. Över huvud taget är det angeläget att man
hela tiden har klart för ögonen vilka faktiska förändringar som åsyftas.
Enligt SACO måste författningssystem et vara så uppbyggt, att det på
ett skäligt sätt tillgodoser de enskilda människornas intressen och att, då
m aktfunktionen fördelas, det sker i syfte att garantera individerna
säkerhet och trygghet.
Svenska företagares riksförbund fram håller att vid arbetet på en ny
författning försiktighet måste iakttagas, så att inte grundvalarna rubbas
för det statsskick som har möjliggjort genomförandet av en dem okratiskparlam entarisk ordning inom en monarkisk författningsram . Vidare
måste, för att författningen skall äga livskraft även för fram tiden, de
internationella folk- och statsrättsliga förhållandena, särskilt i de till EEC
anknutna staterna uppmärksam m as. Förbundet understryker kraftigt att
de statsrättsliga förhållandena i Norden — och särskilt i Danmark och
Norge - måste uppmärksam m as så att den blivande svenska författningen
inte fjärmas utan närmas våra grannländer med vilka vi enligt förbundet
har varit och förhoppningsvis kommer att bli allt närmare förbundna.
H elhetsom döm en om förslaget har avgivits av några remissinstanser.
En positiv inställning till förslaget redovisas av hovrätten över Skåne
och Blekinge, kammarrätten i Göteborg, landstingets i Jönköpings län
fö rvaltningsutskott samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus och i
Kronobergs län.
Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar bl. a. följande.
Hovrätten fram höll i sitt yttrande 1.6.1964 över författningsutredningens förslag till regeringsform såsom ett helhetsom döm e att detta
förslag hade betydande förtjänster. De stora linjerna i statsskicket hade
dragits upp på ett enkelt och överskådligt sätt och många av de framlagda
lösningarna var välgrundade och ändamålsenliga. Hovrätten ansåg likväl
att förslaget icke skapade tillräcklig klarhet om innebörden av de
medborgerliga fri- och rättigheterna, deras förhållande till lagstiftningen
och gränserna för regeringens befogenheter att förordna på områden som
i allmänhet är förbehållna reglering genom lag. Hovrätten ansåg det vara
nödvändigt att förslaget ytterligare bearbetades innan det kunde fram
läggas och antagas. Hovrätten fram höll dock att författningsutredningens
arbete hade fö rt författningsfrågan i ett sådant läge att — u n d er
förutsättning att en lösning kunde åstadkommas av de politiska huvudfrå
gorna, till vilka hovrätten icke tog ställning — enighet också torde kunna
nås om antagande av en ny regeringsform.
Den bearbetning som nu har utförts av grundlagberedningen har i båda
de angivna hänseendena fört frågan i ett sådant läge att arbetet på att
åstadkomma en ny regeringsform nu bör kunna slutföras. Såvitt framgår
av betänkandet föreligger en allmän enighet om de politiska huvudfrågor
na. De avvikande meningar, som har uttalats, synes i varje fall icke vara av
sådan betydelse att de hindrar ett slutförande av arbetet på den nya
regeringsformen. Den sakliga och lagtekniska bearbetningen på de om rå
den som är föremål för hovrättens granskning är genomgående förtjänt av
ett högt betyg. Några väsentliga oklarheter synes icke längre kvarstå.
Förslaget är ifråga om disposition och språkbehandling föredöm ligt.
Endast ifråga om vissa detaljer har hovrätten såsom närmare utvecklas i
det följande funnit anledning upptaga en diskussion och fram föra
alternativa förslag. Ingenting av vad där fram föres är dock av så väsentlig
betydelse att det skapar någon tvekan eller något hinder att genom föra
förslaget i allt väsentligt enligt grundlagberedningens betänkande. Med
tanke på det om fattande, långvariga och skickliga arbete som har nedlagts
på frågan av författningsutredningen och grundlagberedningen vore det
ytterst beklagligt om man icke nu skulle lyckas att ersätta den gällande,
otidsenliga, svårtolkade och i många hänseenden ofullständiga regerings
form en med en ny sådan. Hovrätten tillstyrker sålunda i allt väsentligt att
grundlagberedningens förslag lägges till grund för en ny regeringsform.
Enligt kammarrätten i Göteborg utgör beredningens förslag till RF ett
i det stora hela konsekvent utförande i författning av den representativa
dem okratin. Bestämmelserna i förslaget begränsar sig väsentligen till de
spelregler som bör gälla i ett sådant statsskick och till skyddet av vissa, i
ett demokratiskt styrelseskick oumbärliga rättigheter. De sakliga lös
ningarna i förslaget fram står nästan utan undantag som ändamålsenliga
och praktiskt genom förbara. Något annat är inte heller att vänta med
hänsyn till att förslaget uppenbarligen bygger på en bred fond av
erfarenheter av de problem som möter i en parlamentarisk dem okrati.
K am marrätten hälsar med tillfredsställelse att vi nu synes kunna få en för
vårt statsskick ändamålsenlig författning samt fram håller att den kritik
som den i vissa hänseenden riktar mot förslaget i regel inte gäller de
sakliga lösningarna utan huvudsakligen det form ella genomförandet av
dessa. K am marrätten ger avslutningsvis uttryck för den uppfattningen att
förslaget är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Landstingets i
Jönköpings län fö rvaltningsutskott förklarar att det finner beredningens
förslag som helhet utgöra en garanti för ett bevarande och en fördjupning
av folkstyret. Detta kombineras med förändringar som kan förutsättas
leda till en förbättring av de beslutande församlingarnas arbetsform er.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän förklarar att den ansluter sig till
h uvudpunkterna i förslaget. Länsstyrelsen i Kronobergs län konstaterar
med tillfredsställelse att ett omfattande utredningsarbete har kunnat
slutföras med så stor enighet på centrala punkter och att parlam entaris
mens principer har inskrivits i förslaget. Länsstyrelsen finner det också
betydelsefullt att folkrepresentationens ställning, effektivitet och kon
trollm öjligheter stärks. Förslaget till konstitution har enligt länsstyrelsen
fått ett klart och överskådligt uttryck i lagtexten. I språkligt hänseende är
det föredömligt enkelt och lättfattligt. Länsstyrelsen förklarar avslut
ningsvis att den i allt väsentligt tillstyrker förslaget.
En något mer kritisk hållning intas av SACO , som emellertid
finner förslaget i åtskilliga delar förtjänstfullt. SACO fram håller att
den nuvarande RF är starkt föråldrad i fråga om språk och
systematik samt förklarar att beredningens förslag i båda dessa avseenden
innebär förbättringar. Språket är i detta modernt och lätt att förstå.
L ättfattligheten har emellertid i en del fall vunnits på klarhetens
bekostnad. Förslagets systematiska uppbyggnad förtjänar frånsett vissa
detaljer uppskattning. Kapitelindelning och kapitelrubriker främjar över
skådlighet och klarhet och har i huvudsak fått en lyckad utform ning. Den gamla RF finner SACO lämna åtskilliga i vår tid väsentliga konstitu
tionella frågor utan reglering, medan den på flera andra punkter har
kom m it att bli en död bokstav. Regler för de högsta statsorganens
handlande har i stället i motsvarande utsträckning utbildat sig i k onstitu
tionell praxis. De principer om riksdagens ensam rätt att fatta väsentliga
politiska beslut, om regeringsmaktens beroende av folkrepresentationen
och om riksstyrelsens utövande genom kollegiala beslut av m inistrarna,
på vilka författningsförslaget bygger, svarar bättre än den nuvarande
regeringsformens delning av statsm akten mellan konung och riksdag, mot
de i konstitutionell praxis sedan länge accepterade form erna för stats
maktens utövning. Så långt anser SACO också att förslagets principiella
uppbyggnad kan lämnas utan erinran i sak. Emellertid kan SACO inte
undgå att känna viss tvekan inför en grundlagsreform som i huvudsak
inskränker sig till en kodifiering av vissa regler, nämligen de regler som
har te tt sig rimliga och lämpliga just under den tid de har vuxit fram. Då
grundlag skrives är enligt SACO en naturlig utgångspunkt att söka ge
lagen en utformning som i sina huvudlinjer står sig under lång tid. Dock
saknas överväganden i m otivtexterna om reglernas lämplighet sett i ett
långt tidsperspektiv, om reglernas betydelse vid förändringar i balansen
mellan skilda m aktcentra i sam hället, om möjligheten att med dessa
regler möta sådana politiskt allvarliga situationer från vilka riket under
nyare tid varit befriat. ÖB fram håller att den form ella bearbetningen av
RF är genom gripande och att den därigenom har blivit överskådligare och
mera lättläst än den gällande. Den är emellertid enligt ÖB på flera ställen
behäftad med oklarheter.
Även högsta domstolens ledamöter, länsstyrelsen i Jönköpings län
och L O fram för vissa kritiska synpunkter. Högsta domstolens leda
möter anser att det allmänt mot förslaget kan anmärkas att många
viktiga äm nen, som vore förtjänta att behandlas i en modern grundlag,
har lämnats utan för regleringen. Hit hör frågor om individens skydd mot
lagstiftningsm akten, m inoritetsskydd samt förhållandet mellan stat och
kom m un. Dessa spörsmål bör upptagas till övervägande vid ärendets
fortsatta behandling. Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar att den inte
har något att erinra mot att en helt ny regeringsform nu kommer till
stånd. Man kan enligt länsstyrelsen emellertid inte undvika vissa olägen
heter med en helt ny författning. Bl. a. är det risk för mindre lämplig
ordning och för en olycklig osäkerhet i tilläm pningen, när inte erfaren
heterna från gällande lag har behandlats och gällande rätt har analyserats
i en utförlig motivering. I dessa avseenden finns, säger länsstyrelsen, vissa
brister i grundlagberedningens förslag. Beredningen redovisar sålunda sina
motiv relativt knapphändigt. Bestämmelserna relateras i ganska ringa grad
till konstitutionell praxis och betänkandet synes endast i ringa grad
anknyta till den historiska utvecklingen. LOu p p fattar beredningens
förslag som i första hand en kodifiering av gällande praxis, varvid
parlam entarism en har skrivits in i grundlagarna. I förslaget ingår även att
de grundlagsändringar som har gjorts under senare år passas in i ett
moderniserat sammanhang. LO konstaterar vidare att beredningen genom
sina direktiv och fram för allt genom bindande förhandskom prom isser har
varit förhindrad att ta upp mer genom gripande och fram tidssyftande
analyser av och förslag till en ny författning. Med hänsyn till att en
grundlagsreform torde låsa fast författningsfrågan för lång tid framöver
ser LO det som en avgörande brist hos betänkandet att det helt saknas ett
utredningsunderlag för andra lösningar än de som beredningen har
föreslagit.
En starkt kritisk attityd till förslaget fram kommer i de yttranden som
har avgivits av regeringsrättens ledamöter, JK, Svea hovrätt, chefen för
armén, länsstyrelsen i Hallands län, Sveriges advokatsamfund och Svenska
företagares riksförbund.
Regeringsrättens ledamöter fram håller inledningsvis att förslaget i hög
grad skiljer sig från författningsutredningens samt att det i väsentliga
avseenden bär prägel av politisk kom prom iss. Ledamöterna anför i
fortsättningen bl. a. följande.
Förslaget bär även tydliga spår av att den tid beredningen haft till
förfogande för förslagets slutliga utformning varit k o rt. Motiven är
genomgående knapphändiga och i många fall föga upplysande. Icke sällan
består de i en deklaration att en viss rättsregel bör ha den eller den
innebörden, utan att grunderna närmare redovisas.
Förslagets karaktär av överenskommelse mellan de i beredningen
företrädda riksdagspartierna avspeglas i en stark bundenhet till dagens
svenska förhållanden och en utformning av grundlagsbuden lämpad för
sådana problem som de nuvarande politiska partiernas företrädare kan
vänta sig att m öta. Det sagda innebär å ena sidan att förslaget endast i
ringa mån anknyter till den konstitutionella tradition en i Sverige eller
tillgodogör sig andra staters erfarenheter i fråga om konstitutionella
6 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
problem s lösning samt å andra sidan att förslaget innehåller föga av
analys rörande framtida behov på det konstitutionella om rådet.
G rundlagberedningen drar ett streck över hela den hittillsvarande
rättsutvecklingen på det statsrättsliga om rådet. Den praxis som under de
gångna 160 åren utvecklat sig under tillämpningen av de olika grundlagsparagraferna sättes u r funktion. Grundlagberedningen synes icke ha
beak tat olägenheterna härav. Nuvarande säkerhet om rättsläget går
förlorad för lång tid, innan motsvarande praxis utvecklats i anslutning till
de nya bestäm m elserna.
En grundlagsreform , som innefattar en to ta l om skrivning av alla
bestämmelser och en helt ny disposition, innebär att grundlagstiftaren
ålägger sig uppgiften att ta upp och lösa alla existerande statsrättsliga
frågor på en gång. Detta gäller även den majoritet av spörsmål, kring vilka
det icke står någon strid eller som just nu saknar större aktualitet och
därför förbises men som i ett ny tt läge kan få betydelse. Uppenbarligen
har grundlagberedningen icke haft möjlighet att penetrera alla dessa
problem .
Endast på enstaka pun k ter berör beredningen hur de föreslagna
bestämmelserna förhåller sig till hittills gällande rätt. Icke heller ger
betänkandet tillräcklig upplysning om i vad mån grundlagberedningen
stöder sig på de förslag som författningsutredningen framlade och på det
omfattande rem issm aterialet över dess betänkande, som innehåller en
stor mängd värdefulla synpunkter på de statsrättsliga problem som möter
i Sverige. Vilket värde detta material kommer att ha som tolkningsdata
beträffande grundlagberedningens förslag är således oklart.
Sammanfattningsvis uttala r ledamöterna att förslaget enligt deras
mening inte är ägnat att läggas till grund för en ny regeringsform. Ett
sådant avbrott i den konstitutionella kontinuiteten som skulle bli följden,
om beredningens förslag genom fördes, kan godtagas endast om man med
en ny regeringsform vinner beaktansvärda principiella fördelar. Enligt
ledamöternas åsikt är så inte fallet.
JK fram håller att det är givet att stora svårigheter måste föreligga att
utform a en grundlag som, på samma gång som den är avsedd att lagbinda
nu bestående konstitutionella praxis, är skriven med sikte på en oviss
framtida utveckling. Som helhetsom döm e om det avgivna förslaget till ny
regeringsform måste konstateras att det knappast fyller de krav man vill
ställa på en grundlag. Den inbördes dispositionen mellan regeringsformen
och riksdagsordningen kan ge anledning till invändningar. Språkbruk och
ordval avviker från hittillsvarande grundlagsspråk och nya term er och
begrepp förekommer angående vilkas innebörd man ställer sig tveksam.
Formuleringarna är ofta vaga och alltför allmänt hållna. Bristen på klarhet
i ord och mening är sålunda påtaglig. Såsom exempel hänvisar JK till
4 kap. om statschefen. Sedan i 1 och 2 §§ har talats om den befattning
med rikets angelägenheter som skall ankomma på statschefen och de
förutsättningar för behörighet att ” tjänstgöra” som skall gälla för
statschefen, förekommer i 3 § benämningen konungen. Denna växling i
uttryck ssätt fram står enligt JK som om otiverad. Sammanfattningsvis
finner JK att det är svårt att överblicka räckvidden av reglerna och deras
avgränsning mot varandra, helst som m otivuttalandena stundom knappast
överensstämmer med föreslagna bestämmelser och inte heller alltid är
entydiga. Det förefaller därför finnas stora risker för att förslaget, om det
genom föres, kommer att medföra ovisshet och svårigheter vid tilläm p
ningen.
Enligt Svea hovrätt kan det inte förebäras några sakliga skäl varför
man i dag skulle nöja sig med mindre än en tekniskt fullgod lösning av
författningsfrågan.
Tyvärr måste det konstateras att GLB:s förslag knappast kan bedöm as
som en godtagbar slutprodukt av det långvariga arbetet på författnings
frågan. Det ger ett klart intryck av att ha färdigställts i stor hast, något
som syns bekräftat av vad som upplyses om arbetets bedrivande. De
lagtekniska lösningarna är på flera punkter mindre lyckade. Motiven är
genomgående ytterst knapphändiga och delvis svåröverskådliga. Som
särskilt anmärkningsvärt fram står för hovrätten, att betänkandet uppvisar
väsentliga tekniska brister även i avsnitt som har klar politisk betydelse.
De brister som föreligger fram står som särskilt väsentliga med hänsyn
till den i grunden förändrade roll den skrivna författningen kommer att
få genom att den gamla RF ersätts med en ny. Sedan länge har vi till
väsentlig del byggt på en fast och väl utvecklad konstitutionell praxis,
medan den skrivna författningen endast haft begränsad betydelse. Antas
en ny RF, blir konsekvensen att grundvalen för praxis förändras. Utan väl
genom arbetade lagtexter och klargörande motivskrivningar riskerar man
en besvärande oklarhet i praxis.
Hovrätten påpekar vidare att m an i betänkandet saknar en allmän
diskussion av den tekniska problematik som är förenad med att skriva en
ny författning, något som enligt hovrätten utgör en sannolik förklaring
till en del av bristerna i förslaget.
GLB:s förslag innehåller en inte oväsentligt större textm assa än FU:s.
Likafullt kan det knappast hävdas att GLB i det stora hela lyckats
åstadkomma en klarare och mera precis reglering än författningsutredningen. Belysande är t. ex. behandlingen av frågorna om normgivningsm aktens fördelning och om skydd för medborgerliga rättigheter.
Att GLB inte tillgodosett alla önskemål om en mera preciserad
reglering behöver emellertid inte ge anledning till befogad kritik. En del
önskemål av denna art kan naturligtvis ha varit överdrivna och svåra eller
kanske direkt olämpliga att tillgodose. Betänkandet innehåller emellertid
ingen antydan om att GLB gjort några överväganden av denna art. Redan
det förhållandet, att GLB presenterat en avsevärt längre författningstext
än författningsutredningen utan att ändå uppnå den efterlysta klarheten
ens på alla väsentliga punkter, ger anledning till tvekan om GLB kan
anses ha gjort en lämplig avvägning.
Hovrätten övergår därefter till att bedöma förslaget med hänsyn till de
av hovrätten fram förda huvudsynpunkter på konstruktionen av en ny
författning som har redovisats tidigare i detta avsnitt.
Bedömer man GLB:s förslag med hänsyn till dessa huvudsynpunkter,
får man konstatera, att GLB har väl tillgodosett den ideologiska synpunk
ten men i väsentligt mindre mån de övriga. Allmänna överväganden om
folksuveränitetens och parlam entarism ens principer syns ha varit bestäm
mande både för förslagets disposition och uppbyggnad i stort och för de
närmare lagtekniska konstruktionerna. Ingen av de övriga här nämnda
huvudsynpunkterna diskuteras uttryckligen.
En genomgående strävan har varit att framhäva riksdagens ställning i
statslivet. Detta har betraktats som en konsekvens av folksuveränitetens
och parlam entarism ens principer. Man kan med visst fog ifrågasätta
denna uppfattning. De nämnda principerna kan sägas ha blivit fullt
genomförda sedan riksdagens sammansättning i dess helhet gjorts beroen
de av samtidiga, direkta val, regeringen gjorts beroende av riksdagen samt
alla inslag av personlig kungam akt avskaffats. Hur m aktförhållandet
mellan regering och riksdag därefter gestaltas kan sägas sakna direkt
samband med själva principerna i fråga.
GLB:s förslag inrymmer en besvärande spänning mellan fik tio n och
realitet i fråga om regeringen och riksdagen. Å ena sidan fram håller GLB
(s. 76, 89, 120 m. fl.) att riksdagen är ” det centrala statso rg an et” , att
riksdagens ” dominerande ställning” bör komma till uttryck i grundlagen
etc. och drar en rad konsekvenser på papperet från denna utgångspunkt.
Å andra sidan understryker GLB (s. 76 m. fl.) att regeringen, så länge den
” tolereras” av riksdagen, måste kunna ” agera med den kraft och
snabbhet som fordras i ett utvecklat samhälle” och att ” grundlagen bör
ge regeringen de befogenheter som detta kräver” . Båda leden i argum en
teringen m å vara berättigade, men hur de skall kunna förenas i praktiken
är en svår fråga som förtjänat närmare överväganden än dem GLB
redovisat. Man fäster sig vid att GLB själv uttrycker bedömningen (s. 89)
att de föreslagna ändringarna i fråga om riksdagens ställning inte kommer
att få ” några nämnvärda effekter i fråga om riksdagsarbetets om fatt
ning” . Man kan inte välja sig för intrycket, att GLB är tillfreds med att
riksdagen ” fram står som ” den centrala och dominerande statsm akten.
Hovrätten inser givetvis att det är ofrånkomligt att röra sig med vissa
fiktioner då det gäller grundlagsregleringen av m aktförhållandet mellan
regeringen och riksdagen. Detta gör det emellertid särskilt viktigt att
beakta de övriga huvudsynpunkter som fram hållits här. Det är angeläget
att avståndet mellan norm och realitet inte blir onödigt stort utan att
man får en någorlunda rättvisande lagtext. I vart fall måste m an söka
undvika rent praktiska olägenheter av principiellt motiverade k o n struk
tioner.
Förslaget i fråga om normgivningsmakten belyser särskilt väl dessa
problem . GLB konstaterar, att lagstiftningsm askineriet och därmed den
reella m akten ligger i regeringens händer, och man åsyftar ingen ändring
häri. Av principiella skäl föreslås emellertid att den centrala lagstiftnings
m akten skall ligga hos riksdagen ensam. Riksdagens kompetensområde
skall inte vara begränsat till vad som i dag täcks av samfälld lagstiftning
utan skall sträcka sig vida därutöver — i själva verket så långt därutöver
att GLB nödgas införa särskilda bestämmelser om delegation av lagstift
ningsm akt från riksdagen till regeringen för att korrigera slutresultatet.
En sådan konstruktion blir inte bara direkt vilseledande i fråga om vad
som faktiskt gäller utan leder också till oklarhet i praxis på områden där
ingen ändring åsyftas i sak.
Ett liknande exempel ger GLB:s konstruktion av avgiftsm akten. Denna
tilläggs i sin helhet riksdagen med rätt för denna att delegera befogenhe
ter till regeringen eller till förvaltningsm yndighet.
Även om man bortser från problematiken regering-riksdag går inte
förslaget fritt från anmärkningar för bristande överensstämmelse mellan
norm och realitet. Denna synpunkt har t.ex. överhuvudtaget inte beak
tats vid diskussionen om beslut i regeringsärenden skall kunna fattas av
enskilt statsråd eller endast av regeringen i dess helhet.
Hovrätten uppehåller sig också vid utformningen av motiven till
förslaget och fram håller i det avseendet bl. a. följande.
I sitt remissyttrande över GLB:s förslag till partiell författningsreform
1967 sade sig hovrätten beklaga att beredningens förslag var en under
tidsnöd åstadkom m en sammanjämkning av olika stånd p u n k ter och inte
följden av en principiell, sakligt underbyggd argum entering. Det var
önskvärt, framhöll hovrätten, att GLB vid det fortsatta arbetet på en
to tal författningsreform förutsättningslöst prövade och redovisade vad
som från teoretiska och praktiska utgångspunkter kunde vara de bästa
lösningarna. Hovrätten måste konstatera, att slutbetänkandet inte m ot
svarar detta önskemål.
Det har redan fram hållits att m otiveringarna genomgående är knapp
händiga. Särskilt fäster man sig vid att författningsutredningens förslag
och remissyttranden över detta diskuteras i så liten utsträckning och att
även specialm otiveringarna till de enskilda stadgandena är så kortfattad e.
Åtskilliga avvikelser från författningsutredningen har inte motiverats
liksom inte heller en rad oklara p u n k ter i GLB:s egna författningstexter.
Ofta är det svårt att få klarhet om GLB avser någon ändring i sak i
förhållande till gällande ordning. Hovrätten har inte k u n n at undgå
intryck et att det förhållandet, att politisk oenighet mellan partiernas
företrädare i GLB undanröjts eller inte uppkom m it, många gånger ansetts
göra det obehövligt att utforma en genom tänkt motivering, även om
sakfrågorna inte i och för sig varit av utpräglat politisk beskaffenhet.
Sammanfattningsvis uttalar hovrätten att förslaget till ny regerings
form bär tydliga tecken av att ha färdigställts i stor hast. De tekniska
lösningarna är på åtskilliga punkter mindre lyckade. F örfattningstexterna
är otillräckligt genom arbetade och motiven är genomgående knappa och
inte sällan bristfälliga. En rätt genom gripande överarbetning av förslaget
är enligt hovrätten nödvändig. Man bör härvid söka åstadkomma en
närmare överensstämmelse mellan den skrivna författningen och det
faktiska statsskicket. Man bör också sträva efter att få en grundlag som
förmedlar en korrekt föreställning om det svenska statsskickets grunder
och som kan läsas och begripas av vaije allm änintresserad medborgare.
Chefen för armén hälsar med tillfredsställelse att beredningen behand
lar grundläggande frågor angående försvaret. Beredningens pro d u k t är
emellertid enligt chefen för armén en utpräglad aktualitetsprodukt.
Beredningen synes inte så som författningsutredningen ha varit angelägen
om en konsekvent anknytning till historisk utveckling och svensk
författningstradition. Inte heller synes långsiktigheten i ett grundlagsar
bete ha tillfyllest beaktats och den författningsreform , som nu föreslås,
därför icke ha setts som ett konsekvent led i en levande k o n tin u itet.
Betydande osäkerhet måste föreligga, hur en så nutidspräglad författningsprodukt kan fungera i en oviss fram tid. Det hade enligt chefen för
armén varit att föredra, om beredningens förslag mera hade utformats
som ett led i ett fortlöpande reform arbete på det principiellt beståendes
grund — genom successiva partiella reformer — än som en fullständig,
snabbt fram motiverad och snabbt genomförd engångsom form ning av hela
det aktuella författningskom plexet. En sådan ordning skulle inte bara ha
varit allmänt att föredra utan skulle också ha inneburit fördelar för
försvarsfrågornas behandling i sam m anhanget. - I anslutning till frågan
om beredningens behandling av försvarsfrågorna anför chefen för armén
att den konstitutionella ramen för medborgarnas och myndigheternas
handlande under krig och andra utomordentliga förhållanden bör så långt
möjligt överensstämma med den under normala förhållanden gällande.
Genom att ansvarsfördelning samt order- och rapportvägar i görligaste
mån behålls underlättas totalförsvarets mobilisering och funk tio n . En
förutsättning — bland andra - är dock, att de regler, som grundlagarna
ger, är otvetydiga. Chefen för armén anser att det av grundlagberedningen
framlagda förslaget till de delar det berör totalförsvaret i stort svarar mot
detta krav. Väsentliga förbättringar med tanke på totalförsvaret och på
de särskilda förhållandena under krig, krigsfara eller andra u to mord en t
liga omständigheter är emellertid angelägna eller önskvärda i vissa
speciella fall.
Eftersom författningen utgör grundvalen för statens offentliga liv,
måste den enligt länsstyrelsen i Hallands län utgöra en fullvärdig lagstiftningsprodukt. 1 detta hänseende finner länsstyrelsen det framlagda
förslaget förete åtskilliga brister. Även om det ligger ett betydande värde
i att erhålla en helt ny, modernt avfattad och till tidsförhållandena
avpassad författning, bör förarbetena anknyta till den historiska utveck
ling, u r vilken den har fram gått. Betänkandet saknar emellertid historiska
perspektiv. De föreslagna bestämmelserna relateras vidare endast i begrän
sad omfattning till konstitutionell praxis. De motiv som redovisas för
viktiga stadganden är ofta knapphändiga. Skulle förslaget genom föras,
kommer grundlagstolkaren därför enligt länsstyrelsen att få betydande
svårigheter när det gäller att avgöra innehållet i gällande rätt. Inte heller
har de frågeställningar som följer av en på folksuveränitetens grund
konstruerad författning närmare belysts. På grund härav har länsstyrelsen
inte övertygats att den föreslagna författningen ger en statsrättslig
ordning som är överlägsen den gällande med dess invanda och i praxis
närmare utformade begrepp och institutioner. 1 allt fall måste förslaget
bli föremål för omsorgsfull om arbetning.
Sveriges advokatsamfund anser att det, sedan en ingripande författningsreform har genomförts av 1968 och 1969 års riksdagar, hade varit
önskvärt att det fortsatta utredningsarbetet hade kunnat genom föras med
den inträngande grundlighet som fram står som självklar vid arbetet med
att tillskapa en helt ny författning. Det är därför enligt samfundet
beklagligt att beredningen inte har getts tillfälle att fullfölja den ur
sprungliga tanken att den totala författningsreform som dess uppdrag
innefattar skulle genom föras stegvis utan i stället haft att presentera ett
förslag till bl. a. ny regeringsform i dess helhet. Sannolikt ligger häri
anledningen till att betänkandet blivit k o rtfa tta t och till att det beträf
fande regeringsformen inte innehåller erforderlig redogörelse för och
analys av gällande rätt och konstitutionell praxis, medan motiveringen till
vissa stadganden är ytterst knapphändig och ibland har inskränkts till
enbart en redogörelse för vad som överenskommits inom beredningen.
Dessa brister i betänkandet gör förslaget svårbedömt och den föreslagna
R F svårtillämplig. Enligt samfundet synes ytterligare och fördjupad
utredning av de komplexa frågeställningar som är förknippade med en ny
författning böra genom föras innan en ny RF antas. Svenska företagares
riksförbund menar att förslaget har brister som är så bety d an de att det
inte ens efter en mycket ingående omarbetning kan läggas till grund för en
proposition och riksdagsbehandling. Förbundet avstyrker därför bestäm t
förslaget i föreliggande form.
De g r u n d l ä g g a n de p r i n c i p e r n a bakom förslaget har
behandlats av ett antal remissinstanser.
Flera remissinstanser har uppehållit sig vid beredningens syn på
frågorna om f o l k s u v e r än i t e t en s p r i n c i p , de n r e p r e
s en t a t i vad e m o k r a t i n och p a r l a m en t a r i s m en . Någ
ra av dessa — länsstyrelserna i Jönköpings och i N o rrb o tten s län,
förvaltningsutskotten i landstingen i Jönköpings och i Kronobergs län
samt kom m unfullm äktige i S to ckh o lm (m ajoriteten) - har utan närmare
k om m entar anslutit sig till beredningens uppfattning i dessa frågor.
En klart positiv inställning till förslaget i denna del redovisas
också av kammarrätten i Göteborg. K am marrätten nämner att det på
sina håll har fram skym tat att tänkbara alternativ till det föreslagna
styrelseskicket inte har penetrerats tillräckligt i betänkandet. En sådan
kritik torde enligt kammarrätten b o ttn a i att man inte är beredd att helt
förlika sig med folksuveränitetens idé utan gärna ser att m aktbefogenhe
ter ges åt minoriteter på m ajoritetens bekostnad eller att m aktbefogenhe
terna ökas hos organ, som inte kan anses ha sin m akt mer eller mindre
direkt från folkm ajoriteten. Kritikerna har enligt kammarrätten i allmän
het inte heller presenterat konkreta alternativ till det framlagda förslaget.
Länsstyrelsen i Uppsala län förklarar att den ansluter sig till de principer
som beredningen har arbetar efter. Den tillägger att beredningen har
diskuterat olika möjligheter att öka den enskilde medborgarens medinflytande och även framlagt förslag att värna om m inoritetsgruppernas in
tressen. Länsstyrelsen anser att dessa frågor bör få en framskjuten plats i
det fortsatta arbetet med en författningsreform .
Kritiska synpunkter på beredningens sätt att behandla hithörande
frågor fram förs av några remissinstanser. Regeringsrättens ledamöter
säger att förslaget vilar på principen att all offentlig m akt i
Sverige utgår från folket. Genom förd i praktiken leder grundsatsen till att
folket utövar sin m akt i den representativa demokratins form er, dvs. för
statsverksam hetens vidkommande genom riksdagen. Denna grundregel
slås fast i 1 kap. 2 §. I övrigt har inte gjorts några principiella
överväganden rörande vilken funktion en modern grundlag bör fylla i ett
demokratiskt samhälle eller huruvida den nyssnämnda grundläggande
principen om folket som källa för all offentlig m akt bör få även andra
u ttry c k . Folket företrädes av riksdagen som kan fatta beslut, även de för
den enskilde medborgarens personliga frihet mest genom gripande, genom
enkel m ajoritet. Att en stor del av medborgarna kan ha en från
riksdagsm ajoriteten avvikande uppfattning beaktas enligt ledamöterna
föga. I själva verket möjliggör valsystemet att flertalet väljare före trätt
andra åsiktsriktningar än dem som riksdagsm ajoriteten om fattar. Sist
nämnda förhållande må vara ofrånkomligt i ett representativt system men
bör föranleda särskild uppmärksam het vid utarbetandet av ny k o n stitu
tion. Svea hovrätt anser att det fram står som en kännbar brist att GLB
inte alls har diskuterat innebörden och konsekvenserna av att den gamla
m aktdelningsprincipen överges till förmån för folksuveränitetens och
parlam entarism ens principer. Även från folkets, dvs. de enskilda m edbor
garnas, synpunkt har ett system , byggt på balans och kon tro ll mellan
skilda m akter, haft bestäm da fördelar. Dessa aspekter kunde ha förtjänat
att beröras men antyds inte alls i betänkandet. Påfallande är enligt
hovrätten t. ex. hur frågorna om medborgerliga rättigheter har skjutits i
bakgrunden och hur ringa intresse som har ägnats frågorna om k o n stitu
tionell kontroll. Över huvud taget kunde enligt hovrätten innebörden av
folksuveränitetens princip ha förtjänat en viss diskussion. Folket figurerar
i RF närmast i första paragrafen, medan RF i övrigt behandlar riksdagen
som ” folkets främsta företrädare” . Svenska företagares riksförbund
påpekar att 1809 års RF vilar på m aktdelningens principer. Att åstad
komma balans och kontroll i utövningen av statsm akten var, fortsätter
förbundet, för dåtidens grundlagsstiftare synnerligen nödvändigt. H isto
riska erfarenheter av frihetstid och envälde var av mycket stor betydelse
för grundlagsstiftam a i deras arbete. I författningstraditionen som kom
till uttryck i 1809 års grundlag fanns drag från den principiellt dem okra
tiska germ anska rättsstaten. Grundlagberedningens förslag till regerings
form saknar enligt förbundet helt historisk anknytning. Klart utsägs att
den nya grundlagen över huvud inte skall konstituera ett system med
krafter som balanserar varandra, utan vila på folksuveränitetens grund.
Denna väsentliga förändring hade bort motiveras utförligt och dess
eventuella framtida konsekvenser analyserats. Förslaget innehåller, en
bestäm d avsikt att koncentrera m akten till regeringen, som kan ges
bemyndiganden som under lång tid förhindrar opinionen i riksdagen att
komma till tals. Kungam akten reduceras i praktiken till en kuliss utan
något som helst innehåll. Förbundet uttryck er sitt beklagande av den
trend som här kommer till synes och förklarar att ett fullföljande av
utredningens intentioner, i avsaknad av balanserade krafter, försvagar
vårt rättssam hälle, varjämte risker finns att vår position utomlands bland
våra stora handelspartners försämras.
Beredningens uttalanden om p a r t i e r n a s s t ä l l n i n g har för
an lett några kom m entarer. Länsstyrelsen i Uppsala län nämner att
beredningen har betraktat partierna som ” ett bärande element i vår
dem okrati” och att den har arbetat under den givna förutsättningen att
den politiska verksamheten i Sverige även i fram tiden främst skall försiggå
genom partier. Detta ger, fortsätter länsstyrelsen, de politiska partierna
en mycket stark ställning i vårt samhällsliv. Beredningens på förhand
antagna synsätt kan ha inneburit en begränsning i dess arbete som
därigenom inte kunnat bedrivas tillräckligt förutsättningslöst i detta
avseende. En mer ingående diskussion om partiernas roll och om andra
vägar att låta folkopinioner komma till uttryck i de beslutande organen
hade varit önskvärd. Det torde till slut vara omöjligt av bl. a. praktiska
skäl att finna andra vägar att kanalisera folkviljan/folkrepresentationen
än genom partierna. Partiernas starka ställning motiveras enligt länsstyrel
sens uppfattning av att de inte bara fungerar som valkorporationer. De
har även en viktig roll som kontaktorgan till medborgarna och som
m eddelare av en kontinuerlig upplysning i samhällsfrågor mellan valtillfäl
lena. Länsstyrelsen i Jönköpings län och samma läns landstings förva lt
n in g sutskott förklarar sig dela grundlagberedningens u p p fattning att
partiernas organisation och verksamhet inte bör lagregleras.
Även i fråga om o r g a n i s a t i o n e r n a s s t ä l l n i n g förekom
mer vissa uttalanden. Länsstyrelsen i Uppsala län, förva ltn in g su tsko tten i
landstingen i Jönköpings och i Kronobergs län, Svenska landstingsförbun
de t och LO instämmer alla i beredningens uttalanden, att det fram står
som viktigt att organisationer inte som sådana blir representerade i
beslutande organ, samt att en utveckling mot ett korporativt system inte
är förenlig med den grundläggande principen att de beslutande organen
skall sam m ansättas genom val med allmän och lika rö strätt. L O ansluter
sig vidare uttryckligen till beredningens uttalande om nödvändigheten av
stor varsamhet i fråga om lagreglering av organisationernas inre verksam
het. Länsstyrelsen i Uppsala län understryker vad beredningen har sagt
om att samhället bör underlätta för organisationer att medverka i
opinionsbildningen och spridandet av inform ation.
Några remissinstanser har uttala t sig angående förslagets d i s p o s i
tion och språkliga utformning.
Beredningens för de l n i n g av för f att n i n g s m a t e r i a
m e l l a n R F och R O tillstyrks av länsstyrelsen i N o rrb o tten s län
och synes uttryckligen godtas också av länsstyrelsen i Uppsala län. JK
anser däremot att den inbördes dispositionen mellan RF och RO kan ge
anledning till invändningar. Det synes sålunda enligt JK att i den förra i
betydande utsträckning har upptagits bestämmelser som närmast hör till
den senare. Detta gäller bl. a. reglerna i 2 kap. om val till riksdagen och i
än högre grad bestämmelserna i 3 kap. 4 och 5 §§ om yttra n de rätt och
röstning i riksdagen. Beredningens förslag att R O i n t e l än g r e
ska l l v a r a g r u n d lag tillstyrks av länsstyrelsen i N o rrb o tten s län.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser att det — med den motivering som har
anförts om behovet att skydda minoriteter i riksdagen mot oförm ånliga
procedurändringar — torde vara ofrånkomligt att göra riksdagsordningen
svårare att ändra än andra lagar. I samma riktning uttalar sig hovrätten
över Skåne och Blekinge. Kritik mot förslaget i nu behandlade hänseende
fram förs endast av länsstyrelsen i Hallands län, som anser att RO även i
fortsättningen bör vara grundlag, eftersom denna fö rfattn in g enligt
förslaget kommer att uppta åtskilliga konstitutionellt viktiga stadganden.
En ytterligare lagstiftningsteknisk komplikation ligger enligt länsstyrelsen
i de föreslagna t i l l ä g g s b e s t ä m m e l s e r n a till RO. En dylik
sam m anflätning av bestämmelser i en och samma författning förefaller
inte länsstyrelsen ändamålsenlig. Länsstyrelsen anser att bestämmelserna
om riksdagens inre organisation och arbetsform er, som inte har speciell
betydelse för m inoritetens arbetsm öjligheter, bör hållas samlade i riksdagsstadgan. System et med tilläggsbestämmelser till RO har däremot
föranlett positiva uttalanden av hovrätten över Skåne och Blekinge och
av länsstyrelsen i Uppsala län.
Positiva uttalanden av hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrel
sen i Kronobergs län och SACO om d i s p o s i t i o n en av för
s lag ett i l l R F och om s p r å k b e ha n d l i n g en i detta har
återgivits i det föregående. Kritik mot förslaget i detta hänseende
fram förs av Svea hovrätt. Hovrätten fram håller inledningsvis att från
allmänt informativ synpunkt förslagets disposition och dess inre balans är
av betydelse liksom naturligtvis författningstexternas omfång och avfatt
ning. Hovrätten uttalar i fortsättningen bl. a. följande.
Dispositionen har inte motiverats närmare men utgår uppenbarligen
från rent principiella överväganden. Hovrätten vill fram hålla att det inte
syns helt tilltalande att omedelbart efter de inledande stadgandena om
statsskickets grunder gå över till en rad teknikaliteter rörande riksdagsval
och riksdagsarbete.
Av skäl som utvecklas närmare i det följande förordar hov rätten att
särskilda kapitel införs om medborgerliga rättigheter och om domstolar
och rättskipning. I stället bör 2 och 3 kap. sammanföras till ett kapitel
om riksdagen samt 5 och 6 kap. till ett om regeringen. Man kan också
ifrågasätta behovet av ett särskilt 9 kap. om förhållandet till andra stater.
Möjligen skulle man även kunna undvara ett särskilt 11 kap. om
riksdagens kontrollm akt.
Ser man till den utförlighet och precision, varmed olika frågekom plex
reglerats, konstaterar man en betydande ojämnhet som ingalunda svarar
mot äm nenas relativa betydelse. GLB har t. ex. väsentligt mera att säga
om riksdagen än om regeringen, om normgivningsmakten än om finans
m akten. Mot den ingående regleringen av diverse detaljfrågor i 12 kap.
om krig och krigsfara står några ytterligt magra bestämmelser om
regeringsarbetet i 6 kap., och varken principen om gemensam valdag eller
förläggningen av ordinarie val och av budgetåret regleras alls i förslaget.
Förslaget måste sägas brista i fråga om inre balans.
Inte heller i fråga om dispositionen av stoffet inom och mellan
kapitlen kan förslaget gå fritt från in v än d n in g a r.
Reglerna om
medborgerliga rättigheter (har t. ex.) delats upp på flera kapitel med
bristande överskådlighet som följd. Anmärkningar måste också göras mot
dispositionen av bl. a. 6 kap., om regeringsarbetet.
Mot avfattningen av de särskilda stadgandena måste vissa allmänna
erinringar framställas. Det ligger i sakens natur att höga form ella krav
måste ställas på en ny regeringsform. Det följer redan av att
vaije
allm än-intresserad medborgare bör kunna ta del av texten och att denna
även skall kunna i översättning ge ett någorlunda klart uttryck för
statsskickets grunder. Detta har knappast beaktats av GLB. Avfattningen
av paragraferna har i många fall blivit tung och omständlig. FU:s förslag
var klart att föredra från de nu diskuterade synpunkterna.
Hovrätten fram för därjäm te som sin åsikt att en inte oväsentlig
förkortning av beredningens förslag är önskvärd.
3. Vissa huvudfrågor
3.1. Riksdagens bildande och sammansättning m. m.
Några remissinstanser berör frågan om r i k s d a g en s s t o r l e k .
Länsstyrelserna i Kronobergs, M alm öhus och Norrbottens län anser att
någon ändring av ledam otsantalet (b o rtsett från den tekniskt betingade
sänkningen till 349) inte bör göras förrän ytterligare erfarenheter har
vunnits. Från ett par andra håll förordas en sänkning av ledam otsantalet.
Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslår sålunda en reduktion till om kring
300 och åberopar att ersättarsystem et medför ett reellt tillskott till
riksdagen. Landshövdingen och en annan ledamot av länsstyrelsen i
Hallands län anser att ledam otsantalet bör sänkas, varvid ett platsantal
om 299 i första hand bör övervägas. Ledamöterna åberopar ersättarsyste
m et och erfarenheterna från arbetet i den nya riksdagen. Svenska
företagares riksförbund anser en sänkning till 249 platser lämplig och
hänvisar till vikten av att riksdagen fungerar effektivt. Statstjänstem ännens riksförbund förordar likaså en sänkning av ledam otsantalet m en tar
inte ställning till vilket antal som är det mest ändamålsenliga. Samma
inställning har länsstyrelsen i Hallands län (m ajoriteten) som motiverar
önskemålet om en reduktion med att ersättare införs.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att inte heller övriga beslut i
samband med enkam m arreform en bör omprövas nu. Med särskild hän
syftning på de n g e m en s a m m av a l d a g en ger Östergötlands
läns landstings förvaltningsutskott (m ajoriteten), Sto ckh o lm s läns lands
tings fö rvaltningsutskott och en minoritet inom kom m u n styrelsen i
Göteborg uttryck för samma uppfattning. Mer eller mindre avvikande
meningar har emellertid också getts till känna. Under åberopande av att
de kommunala frågorna vid gemensam valdag kommer i skym undan
förordar Lantbrukarnas riksförbund och Svenska företagares riksförbund
att ordningen med gemensam valdag frångås. Lantbrukarnas riksförbund
är anhängare av en mandatperiod på fyra år. Enligt två ledamöter i
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott är erfarenheterna från
1970 års val sådana att principen om gemensam valdag bör ses över. Av
samma mening är kom m unfullm äktige i Göteborg (vars beslut grundas på
förslag från en majoritet inom kom m unstyrelsen). En ledamot av styrel
sen för Svenska landstingsförbundet uttalar tveksam het om lämpligheten
av den gemensamma valdagen. Han befarar också att den korta m andat
perioden blir till nackdel för den kommunala verksamheten och anser en
omprövning lämplig efter en tids erfarenhet. Fyra ledamöter av utred
ningen om den kommunala demokratin menar att det krävs en ordentlig
analys av hur den gemensam m a valdagen fungerar och finner det
motiverat att frågan blir föremål för förnyad saklig prövning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ingen remissinstans har förespråkat någon lagreglering av kan d i
datnomineringen
inom
partierna.
Länsstyrelserna i
Uppsala, Kronobergs och Hallands län anser att särskild utredning bör
komma tillstånd angående frågan om p e r s o n v a l s s y s t e m . Läns
styrelserna i Kronobergs och Hallands län finner det värdefullt om det
personliga momentet i valet av riksdagsledamot kan stärkas. För utred
ning av personvalsfrågan uttalar sig också två ledamöter inom utred
ningen om den kommunala dem okratin. Enligt ledamöternas u p p fattning
är personvalsm om entet väsentligt inte minst från kom m unaldem okratisk
synpunkt. M alm öhus läns landstings förvaltningsutskott delar bered
ningens åsikt att det är väljarna själva som så långt möjligt bör påverka
sammansättningen av de olika folkrepresentationerna. U tsk o ttet ansluter
sig till beredningens mening att det redan är ganska väl sörjt för att
väljarnas önskemål tillgodoses vid u p p rättandet av kandidatlistorna.
Endast en remissinstans, länsåklagarmyndigheten i Hallands län, tar
öppen ståndpunkt för det i reservation till beredningens betänkande
fram förda förslaget om personvalssystem efter finländsk förebild.
Vad beredningen har uttalat i fråga om r ö s t r ä t t berörs av flera
remissinstanser.
Beredningens förslag att rösträttsåldern skall sänkas till 18 år och att
rösträtten skall inträda på födelsedagen har inte stött på någon invänd
ning under remissbehandlingen. Uttryckliga instäm m anden har kom m it
från länsstyrelsen i Jönköpings län, från förvaltningsutskotten i Öster
götlands, Jönköpings och M alm öhus läns landsting samt från k om m u n
fullmäktige i Malmö. R iksskatteverket har från valteknisk syn p u n k t inte
någon erinran mot förslaget. Östergötlands läns landstings förvaltnings
u tsk o tt samt kom m unfullm äktige i Stockholm och i Malmö fram håller
särskilt att m yndighetsålder och rösträttsålder även för fram tiden bör
sammanfalla. K om m unfullm äktige i Göteborg förutsätter att också den
kommunala rösträtten inträder vid 18 år.
K om m unfullm äktige i Sto ckh o lm instämmer i beredningens förslag att
rösträtt alltjämt inte skall tillkom m a om yndigförklarade personer. Denna
fråga har i övrigt inte kommenterats under remissbehandlingen.
Frågan om k om m u n a l rösträtt för utländska medborgare har
rönt ett relativt livligt intresse under remissbehandlingen. Rem issopinio
nen är delad. Flertalet av dem som yttra r sig i frågan biträder bered
ningens förslag att kommunal rösträtt inte bör tillkom m a utländska
medborgare utan att man i stället bör överväga att förkorta tiden för
erhållande av svenskt m edborgarskap. Av denna åsikt är utredningen om
den kommunala demokratin (m ajoriteten), Svenska kom m u n fö rb u n de t
(m ajoriteten i styrelsen), länsstyrelsen i Norrbottens län, förvaltnings
u tsk o tte n i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs och M alm öhus läns
landsting samt kom m unfullm äktige i Stockholm , i Göteborg och i
Malmö. Utredningen om den kommunala demokratin finner det svårt att
motivera att utländska medborgare får rösträtt i de kommunala valen
men inte i riksdagsvalet. Samma hållning in tar ett par andra av de
nämnda instanserna. K om m unfullm äktige i S to ckh o lm fram håller att det
speciellt i Stockholm s kommun med ett markant inslag av invandrare är
av betydelse att utländska medborgare ges förbättrad e möjligheter till
delaktighet i den politiska beslutsprocessen. Positiva till tanken på
kommunal rösträtt för utlänningar är statens invandrarverk (m ajorite
ten), en ledamot av utredningen om den kommunala demokratin och åtta
ledamöter i styrelsen för Svenska kommunförbund et. Invandrarverket
säger sig ha kunnat konstatera att åtskilliga i Sverige bosatta utlänningar
av olika anledningar antingen dröjer länge innan de söker och får
medborgarskap eller helt avstår från att söka m edborgarskap, eftersom de
räknar med att efter ett antal år återvända till sitt ursprungsland. Att
invandrarna har denna valmöjlighet överensstämmer enligt verket väl med
riktlinjerna för invandringspolitiken. Det är visserligen sant att beslut som
fattas av riksdagen i hög grad kan komma att påverka många frågor på
det lokala planet. Omvänt kan man däremot inte hävda, att beslut i
enskilda folkvalda kommunala församlingar i någon större utsträckning
påverkar den rikspolitiska utvecklingen. Argumentet om den oklara
gränsen mellan rikspolitiska och kommunala angelägenheter bör därför
enligt verkets mening inte tillmätas någon avgörande betydelse för
bedömningen av frågan om kommunal rösträtt för invandrare. — För
närvarande är ca 400 000 utlänningar bosatta i Sverige. Därav är sanno
likt ca 200 000 yrkesverksamma. Det finns kommuner med u p p till 20 %
invandrare. Invandrarna har under ett stort antal år som skattebetalare
och på andra sätt bidragit till sina kommuners utveckling utan att
samtidigt kunna påverka denna. Verket anser det från demokratisk
synpunkt helt otillfredsställande att stora delar av kommunernas invånare
på detta sätt har utestängts från kommunalt m edinflytande. Verkets
erfarenheter är att invandrarna ofta ser denna brist på inflytande som en
ren diskriminering. Det är inte bara ett intresse för invandrarna att de kan
påverka utvecklingen. Samhället har självfallet också behov av medverkan
från invandrarnas sida, bl. a. för att motverka uppkom sten av isolerade
grupper i det svenska sam hället. — I några fall kan kommunal rösträtt för
invandrare i Sverige komma att innebära att invandrare blir rö stb erätti
gade i två länder. Detta anser dock verket inte vara något bärande
argument mot sådan rö strätt. — Beredningen har anfört praktiska
svårigheter som argument mot kommunal rösträtt för invandrare men
inte närmare gått in på dessa svårigheter. Det är naturligtvis givet att krav
på viss tids bosättning i landet måste ställas upp. Verket bedöm er de
praktiska svårigheterna inte vara tillräckligt stora för att de skall motivera
att man inte inför kommunal rösträtt för invandrare. — Sam m anfatt
ningsvis anser verket att starka skäl talar för att införa kommunal rösträtt
för i Sverige bosatta utlänningar. Rösträtten bör inträda efter förslagsvis
tre års bosättning i landet. Verket föreslår mot bakgrund av det anförda
att de praktiska problem som är förknippade med en sådan kommunal
rösträtt närmare utreds. — Två ledamöter i verkets styrelse och en
byråchef vid verket är av skiljaktig mening och anser att de skäl som kan
anföras för och emot kommunal rösträtt för invandrare hittills är mycket
ofullständigt klarlagda varför inte bara de praktiska utan även de
principiella problem som är förknippade med en kommunal rösträtt för i
Sverige bosatta utlänningar närmare bör utredas. Den nämnde ledamoten
av utredningen om den kommunala demokratin understryker betydelsen
av att utländska medborgare beredes möjligheter att tidigare än nu få
fullständiga politiska rättigheter. Utöver detta är det emellertid enligt
hans mening befogat att ge utländska medborgare — som av olika
anledningar inte vill frånsäga sig sitt medborgarskap i hem landet —
möjlighet att påverka utformningen av närm iljön, bl. a. genom rätt till
deltagande i de kommunala valen. — K valifikationstiden för erhållandet
av svenskt medborgarskap bör för invandrare från de nordiska länderna
sättas till 2 år och för övriga till 3 år. Samma grunder bör gälla för rätt till
enbart kommunal rösträtt. Även om en sådan reform är förb u n den med
vissa praktiska problem bör dessa dock kunna lösas. Det är därför, heter
det avslutningsvis, en brist att frågan erhållit en så knapphändig behand
ling i grundlagberedningens förslag till ny grundlag. — Samma villkor för
kommunal rösträtt för utländska medborgare föreslås av de tidigare
nämnda ledamöterna i styrelsen för Svenska kom m unförb u n d et.
3.2 Valgenomslaget, budgetåret m. m.
Tanken på ett s n a b b t v a l g en om s lag för riksdagens del har
inte mött någon kritik hos remissinstanserna. Positiva omdömen om
förslaget på denna punkt fälls av länsstyrelserna i Jönköpings och
Norrbottens län och av förvaltningsutskotten i Östergötlands och
Jönköpings läns landsting.
Några remissinstanser uttalar sig till förmån för ett snabbt valgenom
slag också på den kommunala sidan. Så gör förvaltningsutskotten i
Uppsala, Östergötlands, Jönköpings och M alm öhus läns landsting samt
kom m unfullm äktige i Göteborg och i Malmö. F örvaltningsutskottet i
Uppsala läns landsting motiverar sin ståndpunkt med att ett nyvalt
landsting vid ett snabbt valgenomslag till skillnad från nu skulle få
möjlighet att besluta om nästkommande års inkom st- och utgiftsstat,
något som enligt förvaltningsutskottet inte torde sakna betydelse vid
m ajoritetsskifte. K om m unfullm äktige i Malmö understryker det angeläg
na i att frågan om ett snabbare genomslag av de kommunala valen upptas
till behandling snarast. Utredningen om den kommunala demokratin
förklarar allmänt att den hittills inte har haft anledning att låsa sig i
ställningstaganden som sammanhänger med frågan om tid punkten för
den kommunala m andatperiodens början.
Frågan om v år v a l e l l e r h ö s t v a l berörs uttryckligen bara av
två remissinstanser. F örvaltningsutskottet i Östergötlands läns landsting
vill att riksdagen i samband med behandlingen av förslaget till ny RF
fattar ett principbeslut om övergång till val på våren och till statligt
kalenderbudgetår. Utredningen om den kommunala demokratin säger sig
inte ha tagit ställning till lämpligheten av vår- eller höstval.
Frågan om det s t a t l i g a b u d g e t år e t s för l ä g g n i n g har
rönt större uppmärksam het. Förutom Östergötlands läns landstings
fö rvaltningsutskott uttalar sig länsstyrelsen i Hallands län, förvaltningsut
sk o tte t i Hallands läns landsting och en minoritet inom kommunstyrelsen
i Göteborg för en övergång till kalenderbudgetår. De nämnda instanserna
anser att det skulle vara fördelaktigt om de statliga och de kommunala
budgetåren fick sammanfalla. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att
skäl kan anföras för kalenderbudgetår men menar att frågan förtjänar
ytterligare utredning.
B udgetutredningen förklarar att en av dess uppgifter är att pröva frågan
om budgetårets förläggning. Det ankommer därvid på utredningen att
bl. a. analysera de administrativa konsekvenserna av en omläggning av
budgetåret. Utredningen sammanväger vid sina överväganden i frågan
såväl interna som internationella aspekter på budgetårets förläggning.
Utredningen kommer att presentera sina ställningstaganden i denna fråga
i sitt slutbetänkande. Utredningen räknar med att detta kommer att
föreligga under våren 1973. Utredningen om kommunernas ekonomi
förklarar att frågan om budgetårets förläggning för utredningen har
betydelse med tanke på möjligheterna till samverkan mellan stat och
kommun inom budgetpolitiken. Utredningen redovisar från denna
utgångspunkt aspekter på frågan. Å ena sidan, hävdar utredningen, kan
kommunernas budgeter återverka på statens finanspolitik. Den kom m u
nala sektorns växande relativa tyngd i den samlade ekonomin gör det
alltm era nödvändigt att förfoga över aktuell information om den
kommunala utvecklingen vid utformningen av statens ekonomiska
politik. Med nuvarande förläggning av statens och kommunernas budget
år följer goda möjligheter att i arbetet med budgetpropositionen utforma
finanspolitiken med beaktande av de ekonomiska konsekvenserna av de
förslag till kommunala budgeter som behandlas sam tidigt. Å andra sidan
inverkar statsbudgetens innehåll på kommunernas budgetarbete. Med
nuvarande ordning kan de kommunala budgeterna utformas med
kunskap om statsbudgetens innehåll avseende tiden fram till utgången av
ju n i månad påföljande år. En förskjutning av det statliga budgetåret till
att sammanfalla med kalenderår skulle innebära att förslag till statens
budget, avseende tiden fram till och med utgången av påföljande år,
skulle presenteras samtidigt som riktlinjerna för kommunernas budgetpo
litik dras upp. En omläggning skulle alltså sammantaget innebära, att den
för kommunerna överblickbara statliga budgetperioden skulle förlängas
med ett halvt år. Samtidigt skulle emellertid regeringens budgetproposi
tion få utformas utan kunskap om innehållet i de kommunala budgeterna
för den aktuella perioden. Vilka synpunkter på behovet av samordning
av det statliga och det kommunala budgetarbetet som slutligen skall
tillmätas avgörande betydelse, blir enligt utredningen bl. a. beroende av
vilken relativ betydelse för den allmänna ekonomiska utvecklingen som
tillmäts den statliga resp. den kommunala budgetpolitiken. Utredningen
vill därvid framhålla att staten bär ansvaret för den övergripande
ekonomiska politiken. Detta ställer krav på ett gott underlag för den
statliga budgetpolitiken. I detta sammanhang är information om utveck
lingen av kommunernas budgeter av central betydelse.
Några remissinstanser noterar särskilt att grundlagberedningen har
utform at sina författningsförslag så att ställningstaganden till frågorna
om tiden för val, om budgetår m. m. inte behöver inverka på grundlagstexten. Sådana konstateranden återfinns hos förvaltningsutskotten i
Östergötlands och Hallands läns landsting samt hos budgetutredningen
och utredningen om den kommunala dem okratin.
Vissa remissinstanser tar upp f r å g o r u n de r v i l k a för ut
s ä t t n i n g a r ett snabbt v a l g en o ms lag för k om m u
n e r n a s del kan för v e r k l i g a s och i ö v r i g t få av
s e d d v e r kan . Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att nu gällande
ordning för sammanräkning av vid kom m unfullm äktigval avgivna röster
inte ger utrymme för att i nämnvärd grad få fram ett snabbare, slutligt
valresultat. Det är därför enligt länsstyrelsens mening ofrånkomligt att
sam m anräkningsförfarandet vad gäller utseende av kom m unfullm äktige
och suppleanter för dessa reform eras och att datatekniken därvid
kommer till användning. Liknande synpunkter återfinns hos länsstyrelsen
i Hallands län. Också länsstyrelsen i Jönköpings län pekar på de
svårigheter för sam m anräkningsförfarandet som ett snabbt genomslag av
de kommunala valen för med sig men menar att problem en går att lösa.
(Här hänvisas också till de remissyttranden som redovisas under 2 kap.
5 § RF.)
Utredningen om den kommunala demokratin uttalar att den har
studerat frågan om m andatperiodens förläggning med utgångspunkt från
alternativa tidpunkter för de allmänna valen. Det har därvid fram kom m it
att möjligheten att åstadkomma ett snabbare valgenomslag för kom m u
nernas del i hög grad sammanhänger med hur lång tid som behöver
avsättas för den definitiva sammanräkningen av valen. Härvid har hittills
fram kom m it att sammanräkningen av de kommunala valen sannolikt
kommer att ta betydligt längre tid i anspråk än sammanräkningen av
riksdagsvalet. Enligt uppgift från justitiedepartementet kommer höstriks
dagen att få ta ställning till ett förslag om vissa förändringar i valteknik
och sam m anräkningsförfarande, vilket torde komma att medföra förkor
tad sam m anräkningstid. Vad förslaget, om det genom förs, exakt skulle
komma att innebära i tidshänseende kan dock enligt utredningen inte
utrönas förrän tekniken har prövats vid ett val. Utredningen har med
hänsyn till detta funnit det motiverat att avvakta vidare behandling av
m andatperiodens förläggning och därmed sammanhängande frågor tills
erfarenheter av den föreslagna sam m anräkningstekniken föreligger. För
valtningsutskottet i M almöhus läns landsting fram håller — med utgångs
punkt i att valdagen behålls oförändrad — att det i realiteten, trots ett
snabbt valgenomslag, torde vara praktiskt omöjligt för de nyvalda
kommunala församlingarna att påverka budgetförslaget. En reell möjlig
het att påverka budgeten torde fordra ingående medverkan under relativt
lång tid före det faktiska beslutsfattandet. F örvaltningsutskottet pekar
också på det praktiska problem et att ordförandena i nämnder och
styrelser måste utses vid det första landstingsm ötet och ” således inte har
någon möjlighet att motivera nämndernas fram ställning till landstinget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Landstingslagen ger inte möjlighet för landstinget att bereda avgående
näm ndsordförande rätt att delta i överläggningarna” . Länsstyrelsen i
M alm öhus län instämmer i vad förvaltningsutskottet sålunda har anfört.
Ingen remissinstans har kommenterat beredningens förslag om riksda
gens sam m anträdestider, om tiden för avlämnande av propositioner, om
yttran d erätten i kam m aren och om r i k s d a g s a r b e t e t i s t o r t i
övrigt.
3.3 Statschefens ställning
Endast en remissinstans, LO, förordar att r e p u b l i k skall införas.
Enligt LO:s principiella uppfattning ligger det en oförenlig motsättning
mellan det av beredningen föreslagna stadgandet i 1 kap. RF att all
offentlig m akt utgår från folket och att folkstyrelsen bygger på allmän
och lika rö strätt, å ena sidan, och förslaget att konungen är rikets
statschef å den andra. De grunder som förslaget skall bygga på är uttryck
för att Sverige skall vara en konstitutionell dem okrati. Det är ett synsätt
som LO finner självklart mot bakgrund av samhällsutvecklingen. I
dem okratibegreppet ligger enligt LO:s mening en värdering om allas lika
värde inom statslivet, vilket fram för allt kommer till uttryck i rösträtten.
Dem okratibegreppet utesluter att någon genom exempelvis kön, förm ö
genhet eller börd skulle vinna ett grundlagsfäst företräde fram för andra
inom statslivet. Monarkin är enligt LO:s uppfattning en rest från det
gamla börds- och ståndssam hället, som är oförenligt med ett dem okra
tiskt statsskick. Därför bör m onarkin, i enlighet med det beslut som
fattades av 1971 års LO-kongress, avskaffas. Det kan enligt LO i och för
sig ifrågasättas om det över huvud taget behövs en statschef. Men de
förslag som grundlagberedningen lagt fram kvarstår i stort sett endast
representativa uppgifter för statschefen. Dessa torde kunna delas upp
mellan regeringschefen, talm annen och andra företrädare för statsm akter
na. Rationella skäl synes alltså tala för att själva statschefsinstitutionen
avskaffas samtidigt med m onarkin. LO finner dock att andra skäl talar
för att statschefsinstitutionen behålles. Det främsta skälet är att det
enligt det helt övervägande antalet länders konstitution er finns en
statschef. Sverige skulle komma att på ett uppmärksam m at sätt bryta
internationell konstitutionell praxis om vi saknade en statschef. Ett annat
skäl av mer psykologisk art är att det av många måhända skulle komma
att uppfattas som ett tom rum om m onarkin inte fick någon efterföljd där
statschefen kan personifieras. Mot bakgrund av här redovisade skäl anser
LO att Sverige bör bli en republik med en president som statschef. LO
anser sig inte kunna i detalj gå in på vilka konstitutionella befogenheter
en president bör ha, utan stannar vid att i en skiss antyda vad som bör bli
föremål för vidare utredning innan en ny regeringsform antages.
Presidenten bör således enligt LO:s mening i huvudsak ha representativa
uppgifter. De initiativ och uppgifter i samband med regeringsombildning,
som beredningen vill överföra från konungen till talm annen bör ligga
7 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
kvar på statschefen. Då presidenten inte bör ha någon initiativrätt eller
andra uppgifter i det dagspolitiska skeendet torde valet till posten kunna
ske under odram atiska form er.
Ingen av remissinstanserna synes ha något att erinra mot beredningens
förslag att statschefen (konungen) skall vara ut a n p o l i t i s k
m a k t (jäm för dock avsnittet om regeringsbildningen). Att denna
princip bör ligga till grund för en ny författning omnämns med gillande
av bl. a. överåklagaren i Stockholm s åklagardistrikt, överbefälhavaren och
länsstyrelsen i Norrbottens län. Också flera av de remissinstanser som
enligt nedan ställer sig kritiska till den närmare utformningen av
beredningens förslag förklarar sig uttryckligen utgå från att statschefen
skall vara utan m aktbefogenheter.
Knappast mer än en remissinstans, länsstyrelsen i Norrbottens län
(m ajoriteten), förklarar sig uttryckligen i yttran det godta de n när
mare
regleringen
i förslaget
av f r å g o r n a
om
s t a t s c h e f en s s t ä l l n i n g och u p p g i f t e r . Högsta
dom
stolens ledamöter förklarar att de i det väsentliga har underlåtit att gå in
på bl. a. spörsm ålet om statschefens ställning, detta med tanke på äm nets
övervägande politiska karaktär. R iksm arskalksäm betet yttra r att ämbetet
av principiella skäl inte har ansett sig böra behandla frågan om
konungens statsrättsliga ställning. Flertalet remissinstanser lämnar ämnet
utan kom m entar. En öppet kritisk hållning intar regeringsrättens ledam ö
ter, Svea hovrätt, chefen för armén, försvarets materielverk, landshöv
dingen och tvä andra ledamöter av länsstyrelsen i Jönköpings län,
länsstyrelsen i Hallands län, Lantbrukarnas riksförbund och Svenska
företagares riksförbund.
Yttrandet från regeringsrättens ledamöter kan sägas vara representativt
för de remissinstanser som ställer sig avvisande till beredningens sätt att
lösa spörsm ålen om statschefens ställning. Ledamöterna yttra r bl. a.
följande.
Den statschefen av grundlagberedningen tillm ätta rollen som symbol
för riket låter sig svårligen genom föra, om denne nära nog fullständigt
skiljes från riksstyrelsen. Efter mönster från exempelvis Danmark och
Norge bör statschefen formellt medverka i vissa statshandlingar, t. ex. vid
utnämning av regering, vid prom ulgation av lagar och förordningar, vid
ingående av överenskommelser med främmande m akter, vid meddelande
av nåd och i utnäm ningsfrågor som ankommer på regeringen. Detta
förutsätter att en beslutskonselj b ib e hålls .---------------- Rent allmänt kan
ifrågasättas om man bör avstå från ett i statslivet fungerande statsöverhu
vud, som icke är omedelbart beroende av politiska växlingar och som i
särskilda situationer kan vara en nationell tillgång.
Liknande synpunkter utvecklas av Svea hovrätt. Sammanfattningsvis
uttalar hovrätten att den politiska kompromiss som inom grundlagbered
ningen har träffats om statschefen har genomförts på ett icke godtagbart
sätt. Hovrätten säger sig inte kunna frigöra sig från intrycket, att en
diskussion om statsform en — eller åtminstone sådana mera allmänna
överväganden om statschefens ställning i en parlamentarisk demokrati
som direktiven förutsatt — skulle ha lett till andra lösningar. Vad som nu
presenterats fram står enligt hovrätten som en specialkonstruktion för
nuvarande statsform , vilken utformats genom politiska kompromisser
utan tillräckligt beaktande av frågornas tekniska sida. Hovrätten vill
understryka vikten av att grundlagsregler om rikets statschef avfattas på
ett sätt som tillgodoser rimliga anspråk på saklig konsekvens och formell
värdighet. Enligt hovrätten är en undervärdering av representativa form er
en genom gående tendens i beredningens behandling av frågor som har
samband med konungen. — Hovrätten avstyrker förslaget om obligato
riska kvartalskonseljer för information till statschefen. Om inga beslut
skall fattas, över huvud taget ingen åtgärd av ens expeditionell natur
vidtas, synes särskilda sammanträden av denna art inte böra föreskrivas.
RF bör inte reglera på vad sätt information skall lämnas. Det bör endast
slås fast, att det åvilar statsministern att svara för att statschefen blir
informerad fortlöpande. Särskilda i grundlag föreskrivna cerem onier för
information skulle ge ett föga tilltalande, för statschefens värdighet
närmast nedsättande intryck. Frågan kommer emellertid enligt hovrätten
i ett annat läge om statschefen ges vissa form ella uppgifter, såsom den att
utfärda vissa expeditioner. Härvidlag fram håller hovrätten att det för den
är något av en självklarhet att de viktigaste expeditionerna — promulga
tion av lagar, viktigare utnäm ningar och liknande — skall undertecknas av
statschefen med kontrasignation av vederbörande statsråd. Hovrättens
förord för att statschefen skall underteckna särskilt viktiga expeditioner
bygger främst på en principiell uppfattning om statschefens funktioner
och om vad som är en naturlig ordning. Särskilt synes det önskvärt att
inlem m a statschefen i det konstitutionella system et — i beredningens
förslag fram står statschefen närmast som ett fristående elem ent. Enligt
hovrätten är det fullt förenligt med principen om statschefens m aktlöshet
att låta honom underteckna viktigare expeditioner. Uppgiften kan
konstrueras som en rent form ell, representativ funktion. Hovrätten
erinrar om nuvarande regler om nyvalsförordnande, avbrytande av
riksdagssession och utnämning av statsråd. Besluten expedieras formellt
av konungen, men det framgår av grundlagen att avgörandet ligger helt
hos statsm inistern. — Det naturligaste enligt hovrätten är vidare att
förordnanden för statsministern och övriga ministrar utfärdas av statsche
fen, med konstrasignation av talm annen i fråga om statsministern och i
övriga fall av statsm inistern. Statschefen bör även medverka vid entledi
gande av statsminister eller annan regeringsledamot. Däri ligger inte att
statschefen skall ha ett självständigt inflytande utan endast att han som
rikets främste företrädare skall formellt utfärda expeditionerna. —
Hovrätten antecknar avslutningsvis att dess förslag leder fram till att det
blir både möjligt och lämpligt att ha en grundlagsfäst ordning med
konseljer inför statschefen, t. ex. minst en konselj i månaden och
därutöver då statsministern begär det.
Chefen för armén finner det ofrånkom ligt, att konungen för att rätt
kunna fullgöra sin av beredningen förutsatta funktion som ” rikets
sta tsc h e f’, ” rikets främ ste representant” (inåt och u tå t) och ” symbol för
rik et” måste ha ett starkt och stadigvarande engagemang i rikets allmänna
angelägenheter. Därigenom får den angivna funktionen sin naturliga
grund och förnuftiga mening, markeras ansvaret och säkerställs samman
hang mellan formell sym bolik och levande verklighet i gemenskapen
kring det, som förbinder oss alla. — Chefen för armén återger ett
uttalande av beredningen att de av statschefens funktioner som har sin
grund i konungens traditionella ställning som innehavare av regerings
m akten inte kan förenas med ett parlamentariskt system . Härem ot
invänder han att såvitt honom är bekant är i samtliga nu fungerande
europeiska m onarkier parlam entarism en fast rotad, vilket icke hindrar att
m onarken där — även om han eller hon saknar politisk m akt — aktivt
deltager i regeringsarbetet, i större eller mindre omfattning fattar beslut i
regeringsärenden och har centrala funktioner vid regeringsbildningen. Då
såväl från allmän synpunkt som från totalförsvarssynpunkt synes
angeläget, att hittillsvarande sammanhang mellan konung och regering
icke bryts och då erfarenheterna synes visa att numera tillämpad praxis i
detta avseende fungerar effektivt och väl, föreslås att sådan ändring av
grundlagberedningens förslag sker att sammanhanget behålls även efter
borttagandet av kvarstående möjligheter till personlig maktutövning från
konungens sida. För att konungen liksom hittills skall vara nära och
fortlöpande förenad med — ” införlivad m ed” — statslivet och väl insatt i
statsverksam heten, bör konungens statschefsställning alltfort innefatta
deltagande i regeringsarbetet, bl. a. i de regeringssam m anträden, där de
viktigare regeringsärendena slutgiltigt skall avgöras. Hur författningsm ässigt en sådan ordning skall utformas — och kombineras eller icke
kombineras med en formell kunglig beslutanderätt — bör enligt arm éche
fen givetvis ankomma på härutinnan sakkunniga att föreslå. Det synes
honom emellertid helt möjligt att en sådan ordning kan skapas —
sannolikt innefattande också en formell beslutanderätt u ttryckande
regeringens vilja — utan att den personliga kungam akten blir i något
avseende reellt större än den grundlagberedningen förordat.
Försvarets materielverk uttalar som sin mening att för stora delar av
svenska folket begreppet konungen har uppfattats som en samlande
symbol och representerat den nationella enheten. Såsom sådan samlande
symbol avses konungen uppenbarligen behållas, och i förslaget benämnes
han statschef. Konungen såsom statschef bör tilldelas uppgifter, som ger
hans ställning som rikssym bol och statschef ett innehåll. Förslaget är på
denna punkt alltför knapphändigt. Beredningen föreslår ordförandeskap i
utrikesnäm nden. Andra uppgifter för konungen kunde vara exempelvis
att vid eller efter konselj besluta vissa viktigare utnäm ningar av statliga
tjänstemän och att utdela framdeles förekommande belöningar till
fö rtjän ta tjänstemän och övriga medborgare.
Landshövdingen och två andra ledamöter i länsstyrelsen i Jönköpings
län anför att stadgandet i 1 kap. 3 § R F i beredningens förslag att
konungen är rikets statschef synes ha alltför ringa förankring i
regeringsformen i övrigt, även i dess 4 kap. För det fall att lagtexten har
utform ats i syfte att på ett relativt enkelt sätt ändra statsskicket till
republik, då kungahuset utslocknar, uttalas att det knappast kan vara
tänkbart att med så begränsade ändringar göra en sådan grundläggande
ändring av statsskicket. Det torde bl. a. inte vara möjligt att ge en
president endast de befogenheter som statschefen har enligt 4 kap. RF i
förslaget. En sådan ordning skulle nämligen ge presidenten en ställning
som i sin totala m aktlöshet inte stod i rimligt förhållande till att han är
folkvald. Ett alternativ med talm annen som statschef skulle åter ge denne
befogenheter vid regeringsskifte som nu avvisas för statschefen. En
ordning efter schweiziskt m önster, där statschefens befogenheter är
anförtrodda en av regeringens ledam öter, torde förutsätta en konstant
samregering, främmande för vårt system. Som beredningen har påpekat
bidrar varje statschefens agerande som kommer till allmänhetens känne
dom till att form a dess bild av honom . Därför bör hans sym bolroll inte
heller i alltför hög grad töm m as på sitt innehåll. Benämningen statschef
utgör en erinran härom . Den ter sig med det förslag som har framlagts
föga adekvat. Med anledning härav vill ledamöterna — utan att närmare
precisera något förslag — framhålla möjligheterna att vid sidan av
representationsuppgifterna ge statschefen ett rimligt antal funktioner, i
realiteten sym boliska men till form en med reellt innehåll, även inom
statslivet. Redan enligt folkrätten har statschefen några sådana funktio
ner. De ytterligare uppgifter som i första hand ifrågasätts bör i huvudsak
vara av liknande karaktär och avse t. ex. att stadfästa vissa utnäm ningar
och vissa viktigare lagar och underteckna expeditioner härom . Sådana
frågor skulle förekomma vid konseljerna. Statschefens sym bolroll kan
därigenom få ett underlag i fråga om funktioner i viss likhet med engelsk
konstitutionell praxis. Länsstyrelsen i Hallands län anser att reglerna om
regeringsbildning bör utformas så att statschefen skall leda regeringsbild
ningen och formellt utnämna regeringen.
Lantbrukarnas riksförbund fram håller att konungens ställning redan är
sådan att han inte har någon m akt. LRF menar att beredningen i sitt
förslag har tagit från konungen, inte några uppgifter varigenom han
utövar personlig m akt, men väl uppgifter som har stärkt hans ställning
som symbol för riket. Tydligen har beredningen inte velat ta steget fullt
ut till republik, eftersom det med all sannolikhet strider mot folkm ajori
tetens värderingar, men å andra sidan har man velat tillgodose republi
kanska önskemål genom att så mycket som möjligt försvaga konungens
ställning som symbol för riket för att på det sättet eventuellt framdeles
underlätta övergången till republik. Det finns enligt förbundet ingen
sakligt grundad anledning att bryta den långvariga traditionen med
konseljer av nuvarande slag och ersätta den med den klumpiga anordning
en med särskilda inform ationskonseljer. Vad man åsyftar med anordning
en, nämligen att ge statschefen den orientering som behövs för hans
representativa uppgifter och hans ställning som symbol för riket, kan på
ett enklare och mot svensk tradition mera pietetsfullt sätt ordnas genom
att den nuvarande konseljen med statschefen som ordförande bibehålles.
Svenska företagares riksförbund anser att konungen inte kan fram trä
da som symbol för riket om han inte själv är en funktion av en
statsrättslig verklighet. Förbundet föreslår att konungen såtillvida skall
delta i regeringsarbete! som hans formella medverkan krävs för beslut i
vissa viktigare regeringsärenden.
Högsta domstolens ledamöter anmärker att konungens uppgifter enligt
förslaget till RF — även vid en jämförelse med andra länder där
statschefen inte har någon politisk m akt — är u ttu n n a de på ett sätt som
knappast är förenligt med begreppet statschef. Under alla förhållanden
bör statschefen, när han finner det påkallat, äga kalla till konselj. Han bör
också kunna sammankalla utrikesnäm nden. Också Svea hovrätt finner
beteckningen statschef mindre lyckad med den av beredningen fastlagda
principen om fullständig m aktlöshet. Då denna beteckning inte tidigare
förekom m it i författningen, skulle det framstå som egendomligt om den
införs samtidigt som alla även form ella chefsfunktioner avskaffas. Några
tekniska skäl föreligger inte som gör detta nödvändigt. Som ett alternativ
skulle man kunna överväga ordet statsöverhuvud. Hovrätten säger sig vara
medveten om att även terminologin är en fråga med politisk innebörd.
Om ordet statschefen skall införas, synes det emellertid enligt hovrätten
nödvändigt att ytterligare överväga vissa av beredningens förslag. Liknan
de synpunkter på term en statschef fram förs av kammarrätten i Göteborg,
försvarets materielverk, landshövdingen och tvä andra ledamöter av
länsstyrelsen i Jönköpings län samt länsstyrelsen i Hallands län. Kammar
rätten i Göteborg anser att beteckningen statschef över huvud taget inte
behöver användas i grundlagstexten, utan det är från olika synpunkter att
föredra att direkt tala om ” konungen” . Det stundom fram förda
påståendet att man lagtekniskt har förberett övergång till republik genom
att använda ordet ” sta tsc h e f’ är ogrundat, fortsätter kam m arrätten. En
sådan ändring av statsskicket kräver även enligt beredningens förslag
grundlagsändring. Det kan inte heller spela någon roll om en grundlags
ändring om fattar en eller annan paragraf mer eller mindre.
Angående uttalanden om s t a t s c h e f en s r o l l vid r e g e
r i n g s b i l d n i n g en hänvisas till särskilt avsnitt.
Statschefens s t ä l l n i n g i för h å l l a n de t i l l för s v a r s
makten
behandlas av överbefälhavaren, chefen för armén och
riksm arskalksäm betet. Överbefälhavaren konstaterar att konungens funk
tion enligt förslaget att vara ” rikets främ ste representant” och ” symbol
för rik et” är viktig inte minst vid krig och krigsfara. En samlande gestalt
som representerar kontinuitet och tradition är då av stor betydelse. ÖB
biträder beredningens förslag att statschefen inte längre skall vara högste
befälhavare för försvarsm akten. Konungen bör emellertid enligt ÖB:s
förm enande som representant för landet representera också rikets
krigsmakt. För att kunna fullgöra sina uppgifter som symbol för rikets
försvarskrafter bör konungen liksom hittills inneha krigsm aktens högsta
militära grad. Han bör ha tillgång till en personlig stab med stabschef och
militära adjutanter samt till namnet vara chef för vissa fredsförband.
Chefen för armén anser att konungen för fram tiden varken reellt eller
formellt bör vara högste befälhavare för försvarsm akten. En annan väg
bör väljas för att reglera förhållandet mellan statschefen och försvarsmak
ten. Chefen för armén fram håller att i de flesta andra länder — m onarkier
såväl som republiker — statschefen sym boliserar nationen och riket också
på så sätt, att han äger fram träda som högste befälhavare eller titulärchef
eller på annat sätt som främ ste företrädare för försvaret. Arme'chefen
utvecklar härefter hur statschefen i krig kan få mycket stor betydelse
som en sam lande symbol för nationen. Mot denna bakgrund finner han
det förhastat att så radikalt som beredningen föreslår ändra konungens
traditionella ställning inom försvarsm akten. Även med tanke på sam m an
hållningen i fredstid inom krigsm akten finner han det motiverat att
konungens nuvarande ställning och uppgifter som högste befälhavare
bibehålls i jäm kad form. Han föreslår att detta sker i den form en att åt
konungen ges ställning som ” försvarets främ ste företrädare” . Hans
förslag i fråga om statschefens förhållande till försvarsmakten är i övrigt
väsentligen överensstäm m ande med överbefälhavarens. Riksmarskalksäm betet anlägger i allt väsentligt samma synpunkter som chefen för arm en
på frågan om konungens ställning i förhållande till försvarsmakten och
för fram i huvudsak samma förslag. Ä m betet tillägger att det inte sällan
förekommer att ett land tilldelar ett annat lands m onark en hederstitel i
generals- eller amiralsgrad. Även i Sverige har utländska m onarker
utnämnts till och mottagit motsvarande svenska militära grader. Från
internationell synpunkt finner ämbetet det ofrånkomligt att konungen
innehar försvarets högsta grad.
Såvitt gäller k o n u n g en s med v e r kan vid ut de l a n de t
av o r d n a r hänvisar riksm arskalksäm betet till yttran d e, avgivet av
kanslersämbetet vid Kungl. Maj:ts orden, och länsstyrelsen i Jönköpings
län till sitt eget yttrande, i båda fallen över den inom statsrådsberedning
en och finansdepartementet upprättade promemorian (Ds Fi 1972:5)
” Ordnar och m edaljer” . Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker att
statsm yndigheternas befattning med ordensutm ärkelser upphör. I sam
m anhanget hänvisas också till tidigare återgivet uttalande av försvarets
materielverk.
R iksm arskalksäm betet anser liksom beredningen att h o v för v a l t
n i n g en alltjämt bör stå utanför den statliga förvaltningsorganisatio
nen m en vill i motsats till beredningen att en motsvarighet till den
nuvarande bestämmelsen i 48 § RF om att konungens hov står under
hans enskilda förvaltning upptas i en ny grundlag.
Regeringsrättens ledamöter, Svea hovrätt och överåklagaren i G öte
borgs åklagardistrikt efterlyser ett s a m l a t a n g i v a n de i R F av
s t a t s c h e f en s u p p g i f t e r . Regeringsrättens ledamöter vänder
sig mot att det inte någonstans i RF görs reda för statsskickets natur, om
riket är en konstitutionell m onarki eller inte. I anslutning härtill kritiserar
ledamöterna den föreslagna bestämmelsen i 4 kap. 4 § RF att en
r i k s för e s t å n d a r e skall utses om k o n u n g a h u s e t
ut s l o c k n a r . Vad därefter skall hända lämnas öppet, yttra r ledam ö
terna. Att statsskicket på detta sätt kan ändras utan grundlagsändring är
otillfredsställande. Skall m onarkin avskaffas, bör denna liksom andra
konstitutionella ändringar ske i grundlagsform. Landshövdingen och två
andra ledamöter av länsstyrelsen i Jönköpings län hänvisar till ett
uttalande av länsstyrelsen av liknande innebörd med anledning av
motsvarande stadgande i författningsutredningens förslag till RF (se SOU
1965:3 s. 21).
Införandet av k v i n n l i g t r o n f ö l j d förordas av länsstyrelsen i
Hallands län, av minoriteter inom länsstyrelserna i Kronobergs och i
M alm öhus län, av Lantbrukarnas riksförbund och av Fredrika-BremerFörbundet. Minoriteten inom länsstyrelsen i M almöhus län menar att
könsdiskrim inering i fråga om tronföljden är ägnad att motverka den
attityd förändring hos många medborgare som är nödvändig för att full
jämställdhet mellan könen allmänt skall uppnås. Liknande innebörd har
det uttalande av Fredrika-Bremer-Förbundet varmed förbundet motiverar
sin ståndpunkt. Förbundet tillägger att det med sitt uttalande inte tar
ställning till frågan om m onarkins vara eller icke vara.
Åtskilliga remissinstanser anser att konungen alltjämt skall har ä 11 sl i g i m m u n i t e t . Av denna mening är högsta domstolens ledamöter,
regeringsrättens ledamöter. Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg,
överåklagarna i Stockholm s och i Malmö åklagardistrikt, länsäklagarna i
Uppsala och i Hallands län, riksm arskalksäm betet samt länsstyrelserna i
Hallands och Norrbottens län. Regeringsrättens ledamöter anför att
statsöverhuvudets sym bolställning fordrar att den person som skall vara
denna symbol för riket åtnjuter rättslig im m unitet. Han fritas självfallet
inte därmed från att följa landets lagar, men landets rättsliga sanktionssystem bör inte kunna sättas i rörelse mot honom . Liknande synpunkter
återfinns i ett par andra rem issyttranden. Länsåklagaren i Hallands län
finner att det även från internationell synpunkt skulle fram stå som
ganska främmande om konungen inte skulle ha samma im m unitetsskydd
som främmande sändebud i diplomatiska kåren. Skall konungen kunna
åtalas, bör hans ansvar enligt länsåklagaren i vart fall begränsas till grov
brottslighet. Dessa synpunkter återkommer i yttra n det från länsstyrelsen
i Hallands län. Riksm arskalksäm betet om nämner att ett med 3 § gällande
R F likartat, på historisk grund vilande författningsskydd tillkommer
statscheferna i de danska och norska m onarkierna ävensom att liknande
bestämmelser gäller i t. ex. republiken Finland.
Enligt kammarrätten i Göteborg är det naturligt att behålla den
hittillsvarande ordningen att konungen är fredad från åtal, även om hans
uppgifter begränsas i stort sett till att företräda riket. Å andra sidan bör
det finnas möjlighet för riksdagen att reagera, om konungen allvarligt
åsidosätter sina skyldigheter eller undergräver sitt anseende genom att
begå grövre b ro tt. Ett tillägg till 4 kap. 5 § RF att riksdagen för sådana
fall får bestäm m a att konungen skall anses ha avgått, skulle enligt
kammarrättens mening på ett lämpligt sätt uppväga riskerna med att ha
kvar regeln att konungen inte får ställas under ansvar. Från ett par håll —
överåklagaren i Malmö åklagardistrikt, länsäklagarna i Uppsala och i
Hallands län, länsstyrelserna i Hallands och i Norrbottens län — görs
påpekanden om behovet av särskilda regler om åtalsprövning och om
forum , för det fall att konungen skall kunna lagforas för b ro tt.
Överåklagaren i Stockholm s åklagardistrikt föreslår att den som tjänstgör
i statschefens ställning skall åtnjuta ansvarsfrihet för sina gärningar sorn
statschef.
3.4 Regeringsbildningen
Bara ett fåtal remissinstanser uppehåller sig vid problem en kring
regeringsbildningen. Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar att de
synpunkter som länsstyrelsen i yttrande över författningsutredningens
betänkande anlade på statschefens då föreslagna befogenheter, särskilt
såvitt gällde regeringsbildningen, har tillgodosetts i beredningens be
tänkande. Kritisk inställning till beredningens förslag har Svea hovrätt,
länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län, Lantbrukarnas riksförbund
och Svenska företagares riksförbund.
Förslaget att t a l m a n n en ska l l ö v e r t a s t a t s c h e f en s
r o l l som initiativtagare och förhandlare mellan partierna kan enligt
länsstyrelsen i Uppsala län medföra vissa problem . F örhandlaren i de
ifrågavarande överläggningarna bör spela en neutral roll. Detta torde vara
svårt för en talman som i allmänhet utsetts ur det största partiet.
Problem en torde främst komma att aktualiseras i lägen där partierna har
svårt att fungera, t. ex. vid bildning av m inoritetsregeringar. En statschef
bör ha bättre möjligheter att agera över huvudet på partierna. Statschefen
torde vara tillräckligt ” avpolitiserad” för att fungera obunden av ev.
tidigare partitillhörighet. Med hänvisning till de fram förda synpunkterna
föreslår länsstyrelsen att proceduren vid regeringsbildning ses över.
Därvid bör beaktas möjligheterna att ge statschefen, ev. i samverkan med
talm annen, en aktivare roll, vilket inte torde strida mot parlam entaris
mens idé som den tillämpas i många västeuropeiska länder. Riksdagens
behov av inflytande tillmötesgås genom kravet att den föreslagne
statsministern skall godkännas vid en om röstning i riksdagen. Länsstyrel
sen i Hallands län, Lantbrukarnas riksförbund och Svenska företagares
riksförbund förordar mera bestäm t att uppgiften att leda proceduren vid
regeringsbildning skall ligga på statschefen. De två riksförbunden åbero
par i det väsentliga samma skäl som länsstyrelsen i Uppsala län.
Länsstyrelsen i Hallands län anför a tt, om statschefen inte handlar
opartiskt i samband med regeringsbildningen, han uppenbarligen äventy
rar m onarkins existens. Svea hovrätt går inte i sak in på frågan om vem
som skall leda konsultationerna vid regeringsbildning och utse regeringsbildare men fram håller rent allmänt att det synes naturligt att ytterligare
någon person är närvarande vid dessa konsultationer.
Den viktigaste punkten i beredningens förslag om regeringsbildningen
är enligt Svea hovrätt att talm annen skall avge ett formellt förslag till
riksdagen om statsm inisterkandidat och att r i k s d a g en ska l l
p r ö v a för s lag e t g en om om r ö s t n i n g . Hovrätten beteck
nar den förordade ordningen som ett förslag om ” positiv parlam enta
rism” och anser att det är ett av de mera originella förslagen i
beredningens betänkande. Förslaget är enligt hovrättens förm enande
något överraskande med hänsyn till direktiven och internationellt sett
tämligen unikt. En närmare granskning av motiven har för hovrätten
ådagalagt sådana brister att hovrätten har ansett sig inte kunna gå förbi
ämnet fastän anledning har saknats att ta ställning i sak till förslaget.
Hovrätten yttrar:
Man fäster sig vid regeln, att förslag skall anses godkänt om inte minst
175 riksdagsledamöter röstar nej. Det kan onekligen sägas vara besynner
ligt att utforma ett parlamentariskt system så, att en ny regeringschef kan
utnämnas efter att ha förlorat en förtroendeom röstning, låt vara i relativa
men inte i absoluta tal. Man väntar sig ett ingående resonemang om
denna synpunkt i motiven. Anmärkningsvärt nog har den emellertid helt
förbigåtts av beredningen. Att frågeställningen är i hög grad praktisk
torde klargöras redan av ytliga spekulationer kring de många skiften på
statsm inisterposten som skedde under tiden mellan tillkom sten av
m ajoritetsregeringarna 1917 och 1936.
Inte heller har beredningen närmare övervägt situationen då ett
statsm inisterskifte är påkallat under riksdagens sessionsuppehåll. Ett
praktiskt fall visar skiftet 1969: statsministern avgår som partiledare vid
ordinarie partikongress som hålls mellan riksdagens sessioner. Enligt
beredningens förslag får man välja mellan att låta skiftet på statsm inister
posten anstå tills riksdagen samlas på ny tt, alltså kanske fyra m ånader,
eller inkalla riksdagen till extra session. Om statsministern avlider eller ett
skifte av annat skäl inte kan anstå, går det inte att undvika en extra
session.
Redan de nu påvisade båda luckorna i motiven ger anledning till
tvekan om förslaget är tillräckligt väl genom tänkt. Denna tvekan
förstärks av de korta skäl som redovisats av beredningen.
Det anförs till en början att den som ” har utsetts till statsm inister”
redan därigenom får sin m aktställning stärkt. Detta utvecklas så: ” Vid
valet av medarbetare och vid förhandlingar med andra partigrupper har
han tack vare sin ställning som regeringschef goda förhandlingsm öjlighe
te r.” Av detta skrivsätt kan man vilseledas att tro, att statsministern skall
utnämnas för sig och tillträda sitt äm bete, innan regeringen i övrigt
utsetts. Att detta inte är avsett framgår emellertid klart både av lagtexten
i 4 § och av andra ställen i motiven. Regeringsskifte äger rum i ett
sammanhang vid den extra konselj som skall hållas inför statschefen. 1 de
citerade m otivuttalandena borde orden ”utsetts till statsm inister” resp.
” ställning som regeringschef’ ha utb y tts mot ” fått uppdrag att bilda
regering” resp. ” ställning som tilltänkt regeringschef” . Men därmed syns
resonemanget bli förfelat som motiv för om röstning i riksdagen.
Efter det anförda citatet fortsätter beredningen: ” Det kan tänkas att
de grupper som inte stödjer regeringen dröjer med att väcka yrkanden om
m isstroendeförklaring, och till följd därav kan även ett från parlam enta
risk synpunkt ” o riktigt” val av statsminister komma att stå sig.” Denna
argum entering strider mot beredningens egen definition på parlam enta
rism: regeringen skall åtminstone tolereras av riksdagen. Om riksdagsmajo riteten inte avlägsnar regeringen med en m isstroendeförklaring, kan det
alltså inte hävdas att det skett ett från parlamentarisk synpunkt oriktigt
val av statsm inister.
Ytterligare anför beredningen: ” En eventuell motvilja att väcka
yrkande om m isstroendeförklaring kan förstärkas av att den som en gång
har utsetts till statsminister därmed har möjlighet att möta en sådan
förklaring med nyvalsförordnande och därmed utsläcka alla riksdagsleda
m öternas m andat.” Detta motiv blir tydligen det avgörande. I följande
stycke konkluderar beredningen, att man måste kräva ” att den föreslagna
kandidaten skall i någon form godkännas av riksdagen, innan han
förordnas och alltså förfogar över upplösningsvapnet” . Ordalagen visar
att motiven avfattats med utgångspunkt i gällande regler och inte i
beredningens eget förslag. Som förut påpekats föreslår beredningen att
upplösningsvapnet skall överföras från statsministern personligen till
regeringen i dess helhet.
H uvudskälet för den föreslagna ordningen med positiv parlam entarism
syns sålunda vara, att den utgör en garanti mot missbruk av rätten att
förordna om nyval. Utan att diskutera behovet av en sådan garanti vill
hovrätten påpeka som en ytterligare brist i m otiven, att beredningen inte
alls berört alternativet att frånta en ny regering rätten att möta en
omedelbar m isstroendeförklaring med ett nyvalsförordnande. Hovrätten
har noterat att beredningen föreslagit en annan begränsning av denna
rätt, förutom att den överförts från statsministern till regeringen.
Hovrätten avstår från att diskutera förslaget i sak och inskränker sig till
att påtala de uppenbara bristerna i underbyggnaden såvitt denna framgår
av b etänkandet. Eftersom det gäller ett av beredningens från praktiskt
politisk synpunkt viktigaste förslag, har hovrätten funnit dessa brister
inge allvarliga betänkligheter.
Hovrätten påpekar vidare vad som uppfattas som ytterligare brister i
m otivskrivningen:
I fråga om talm annen fram håller beredningen att han ” kan sägas ha en
form av politiskt ansvar som kan utkrävas därigenom att han inte blir
omvald till riksdagsledamot eller till talm an” . Emellertid föreslår bered
ningen i annat sammanhang att talm annen skall väljas för hel valperiod
och inte som nu för vaije riksdag. Saken får särskild betydelse vid
regeringskris i anslutning till val. Beredningeri anför att den nyvalde
talm annen bör agera i sådana fall, dock att regeringens avskedsansökan
tas emot och prövas av den avgående talm annen.
Angående statschefens rent form ella medverkan vid förordnande och
entledigande av minister hänvisas till rem issam m anställning i fråga om
statschefens ställning Qfr. 3.3).
3.5 Regeringsarbete!
Frågor om r e g e r i n g s a r b e t e t s o r g a n i s a t i o n tas upp av
några remissinstanser. Regeringsrättens ledamöter uttalar att det är
värdefullt att statsdepartem enten enligt förslaget fortsatt sammanhålles
organisatoriskt inom den enhet som ett regeringskansli utgör. Sam arbetet
under förberedelsearbetet med regeringsärendena underlättas av att det
försiggår inom ramen för denna enhet. LO saknar i beredningens
betänkande en analys av och diskussion om hur regeringsarbete! bör vara
upplagt. Enligt LO:s erfarenheter är nuvarande form er för regeringsarbe
te! mindre tillfredsställande. Någon avgörande förändring av dessa har
inte skett under lång tid, trots att regeringens uppgifter och arbetsbörda
fått en helt annan omfattning än de hade för exempelvis 40 år sedan.
Statsråden är för få och blir därför i alltför stor utsträckning upptagna av
administrativa problem . Det politiska agerande, som bör vara statsrådens
huvuduppgift, riskerar att komma i skym undan av den administrativa
arbetsbördan. Därigenom uppstår uppenbara risker för att allt fler frågor
med politisk anknytning förs över till tjänstem anna- och ex pertplanet.
Dessa risker synes ytterligare förstärkas av att statsrådens främsta
medarbetare — statssekreterarna — inte längre, som ursprungligen var
tänk t, huvudsakligen fungerar som politiska rådgivare. Enligt LO:s
mening bör statsrådskretsen väsentligt vidgas.
För att regeringen till fullo skall kunna utöva den politiska styrning,
som måste vara dess huvuduppgift, bör inom regeringskretsen bildas ett
särskilt inre kabinett för politiska frågor. LO saknar i förslaget en
belysning av om den här beskrivna arbetsordningen bör grund lagfästas
och i så fall hur det form ella ansvaret bör fördelas. Länsstyrelsen i
Jönköpings län hävdar att i en ny RF bör anges såväl det lägsta som det
högsta antalet ministrar, som kan få ingå i regeringen. I varje fall bör
bestämmelser härom meddelas i lag. Genom föres beredningens förslag om
om röstning vid regeringssammanträde får nämligen antalet ministrar en
helt annan konstitutionell betydelse än för närvarande. I lag bör av
samma skäl upptas en ram för antalet departem ent. Länsstyrelsen
förutsätter härvid att lagstiftning sker med regeringens medverkan.
Svea hovrätt konstaterar att en strävan hos beredningen har varit att ge
statsministern och regeringen största möjliga handlingsfrihet i fråga om
regeringens sam m ansättning. Denna strävan har emellertid enligt hovrät
tens åsikt drivits för långt då det inte klart sägs ut ens att det skall finnas
både departem entschefer och statsråd utan departem ent. Hovrätten
förordar också att en uttrycklig regel tas upp som även för fram tiden
grundlagsfäster ordningen med två juristkonsulter. Också regeringsråden
Hjern och Petrén samt Svenska företagares riksförbund förord ar att en
motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i 6 § R F inflyter i en ny
RF. Regeringsråden Hjern och Petrén yttra r att den nuvarande regeln
utgör det legala underlaget för rådande praxis att i en regering skall ingå
två s. k. juristkonsulter. Att denna regel föreslås avlägsnad väcker enligt
de båda regeringsråden betänkligheter. Juristkonsulterna utgör en viktig
garanti för att regeringens beslutsfattande alltid är lagenligt. Självfallet
kan regeringen av sina tjänstemän erhålla de upplysningar som kan
erfordras för att rätt bedöma olika tilltänkta besluts laglighet. I den
hittillsvarande svenska ordningen ligger emellertid en särskild styrka.
Denna rättskontroll utövas nämligen hos oss av personer som har samma
form ella ställning som övriga statsråd såsom medlem m ar av regeringen.
Det är ofrånkomligt att rättsgarantierna för regeringsbeslutens rättsenlighet försvagas, om man avlägsnar juristkonsulterna och ersätter dem med
en service av tjänstemän som icke har något ansvar för de beslut som
fattas. En regel av hittillsvarande art bör bibehållas men omformuleras så
att den utsäger att två av regeringens medlem mar, som inte är chefer för
departem ent, skall vara lagfarna. Svenska företagares riksförbund anför
att lagstiftningsverksam heten som en följd av bl. a. samhällets allt
hastigare omvandling kommer att bli större än någonsin tidigare. Det
synes därför nödvändigt att regeringen alltid är tillförsäkrad hög juridisk
kompetens och stor erfarenhet av den statliga förvaltningen. Förbundet
hänvisar också till önskemål som uttalades av flera remissinstanser vid
remissbehandlingen av författningsutredningens förslag (SOU 1965:3
s. 32).
Ingen remissinstans kan anses göra gällande att s t a t s c h e f en bör
tillförsäkras något inflytande vid regeringsärendenas avgörande. Angåen
de statschefens formella medverkan vid tillkom sten av vissa beslut
hänvisas till avsnittet om statschefens ställning (avsnitt 3.3). Det kan
tilläggas att länsstyrelsen i Hallands län i anslutning till sitt förslag att
statschefen skall stadfästa utnäm ningar på högre tjänster och viktigare
lagar föreslår att reglerna om regeringsärendenas avgörande som konse
kvens härav om arbetas.
Beredningens förslag att alla regeringsärenden skall avgöras genom
s a m f ä l l d a b e s l ut vinner uttrycklig anslutning från regeringsrät
tens ledamöter, från länsstyrelserna i Uppsala och Jönköpings län och
från försvarets materielverk. Flera av de remissinstanser, beträffande vilka
6 kap. RF särskilt har angivits i remissen, har lämnat förslaget i
förevarande del utan invändning, bland dem fustitiekanslern, högsta
domstolens ledamöter, hovrätten över Skåne och Blekinge samt kam m ar
rätten i Göteborg.
Regeringsrättens ledamöter säger sig kunna ansluta sig till beredningens
allmänna resonemang om fördelarna av att tillämpa en kollektiv
beslutsform . Därigenom undviks bl. a. kom petenstvister i efterhand
exempelvis om huruvida en minister har varit behörig att fatta ett visst
beslut ensam. Än viktigare är enligt ledamöterna den politiska effekten,
bestående i att regeringens kollektiva ansvar för besluten markeras och
att sammanhållningen inom regeringen befordras. Länsstyrelsen i Uppsala
län menar att form en med samfällda beslut ger större enhetlighet åt
regeringens arbete. En förutsättning för att regeringen skall fungera som
en enhet där alla ministrarna har gemensam t ansvar finner länsstyrelsen
dock vara, att arbetet förbehålls viktigare frågor. Länsstyrelsen tillstyrker
därför att ansträngningarna fortsätts att delegera enklare regeringsären
den till andra m yndigheter. Länsstyrelsen i Jönköpings län noterar med
tillfredsställelse beredningens bestäm da ställningstagande mot all mi
nisterstyrelse. Sannolikt kommer i praxis en ordning som i sak
överensstämmer med den nuvarande att tilläm pas. Regeringssammanträ
dena blir alltså endast formellt registrerande, och de reella besluten fattas
dessförinnan vid allmänna eller gemensamma beredningar eller av
enskilda ministrar. Försvarets materielverk återger med gillande ett
uttalande av beredningen att det är bäst förenligt med vårt system med
självständiga äm betsverk att rätten att ge direktiv till förvaltningsm yndig
heterna läggs hos regeringen som sådan.
Svea hovrätt intar en annan hållning än de nu nämnda rem issinstanser
na och ställer sig tveksam till de skäl som beredningen har anfört för en
ordning som inte rymmer beslutanderätt för enskilt statsråd i regeringsärende. Efter att i sammandrag ha återgivit beredningens motivering i
ämnet fastslår hovrätten att hela argum enteringen fram står som förfelad,
eftersom den bortser från själva förutsättningen för en ordning med
ensam beslut, nämligen att den tillämpas endast i fråga om ärenden som
inte är av politisk natur eller eljest av större vikt. Även efter den
betydande decentralisering från regeringen, som har skett på grundval av
departem entsutredningens arbete, kommer ett mycket stort antal ären
den att avgöras av regeringen varje år. Det är naturligtvis en ren fiktion
att hävda, att regeringen i dess helhet sätter sig in i vart och ett av dessa
ärenden. Beaktar man detta, kan man — säger hovrätten — svårligen
acceptera beredningens resonemang om samarbete över departem entsgränsem a, enhetliga värderingar, gemensam t politiskt ansvar, sam m anhåll
ning inom regeringen etc. Det gäller vanliga förvaltningsärenden som förs
upp till regeringen i dess egenskap av högsta förvaltningsm yndighet. —
Huvudskälen för och emot ensam beslut har enligt hovrätten helt
förbigåtts av beredningen. För en sådan ordning talar det allmänna
önskemålet om så nära överensstäm melser som möjligt mellan norm och
realitet. Mot en sådan ordning talar traditionen och en principiell syn på
regeringen som en enhet och ett kollektiv. Hovrätten säger sig vara väl
medveten om svårigheten att bryta med ett traditionellt betraktelsesätt
men vill dock understryka värdet i en beslutsform som mera svarar mot
realiteterna än den nuvarande. — Hovrätten anmärker ren t allm änt, att
hela frågekom plexet om form erna för regeringens handlande kunde ha
varit fö rtjän t av att tas upp till mera förutsättningslösa och djupgående
överväganden än som redovisas av beredningen. Den gamla diskussionen
om ” m inisterstyrelse” har t. ex. ofta förts från oklara utgångspunkter.
Frågan hade motiverat en viss analys i detta sammanhang. Man kan inte
heller komma ifrån att regeringen kan ha behov av att handla utan
alltför stark formell bundenhet, väsentligen under sitt politiska ansvar.
Sålunda skulle, anmärker hovrätten slutligen, t. ex. den nyligen inträffade
flygkapningsincidenten kunna ge anledning till särskilda överväganden,
vilka lämpligen borde utgå från de förut anförda synpunkterna om
närmare överensstämmelse mellan norm och realitet.
Beredningens förslag att regeringsärenden som angår befälet över
försvarsm akten, med avsteg från huvudregeln, under statsministerns
överinseende skall kunna avgöras av chefen för det departement till vilket
ärendena hör lämnas uttryckligen utan erinran av överbefälhavaren och
av chefen för armén.
De av beredningen föreslagna reglerna om om r ö s t n i n g i n om
r e g e r i n g en vid skilda meningar inom denna (6 kap. 4 § RF)
godtas, om än med viss tvekan, av länsstyrelserna i Uppsala och
Jönköpings län. Länsstyrelsen i Uppsala län finner formuleringarna i 6
kap. 4 § RF och beredningens kommentarer härtill något överarbetade,
detta sett mot bakgrunden av behovet av sammanhållning och ömsesidigt
förtroende mellan m inistrarna. Länsstyrelsen i Jönköpings län anmärker
att om röstningsreglerna kan medföra problem i koalitionsregeringar.
Bl. a. högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter, justitiekanslern
och kammarrätten i Göteborg har inte riktat någon kritik mot reglerna i
fråga.
Hovrätten över Skåne och Blekinge avvisar däremot klart omröstnings-
bestämmelserna och föreslår att 6 kap. 4 § får utgå. Svea hovrätt förordar
att 4 § andra stycket utgår. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:
Det är svårt att uppställa någon om röstningsregel, då regeringen ej är
tillsatt till ett visst antal med ett personligt mandat för varje ledam ot. Det
förhåller sig i stället så att statsministern enligt förslaget skall utses
genom en särskild procedur i riksdagen, varefter han anmäler av honom
utsedda ministrar. Det ligger också i statsministerns hand att entlediga
annan minister så snart han finner det lämpligt. Härav följer att
statsministern intager en nyckelställning och att det är svårt att tänka sig
att något beslut skulle kunna fattas i regeringen om han motsätter sig det.
En utväg som kunde övervägas vöre att statsministern alltid, enligt
föreskrift i regeringsformen, hade att fatta avgörandet. Detta vore
emellertid att driva konsekvenserna av statsministerns politiska ställning
som den ledande alltför långt och att eventuellt lägga alltför stor börda
på honom . Det kan inte begäras att statsministern utöver den politiska
ledningen i stort också skall hinna med att i detalj sätta sig in i alla
förekommande frågor. Han måste i hög grad lita på det arbete som
utföres av departem entscheferna och hans ställningstagande bör därför
inte anges som det avgörande genom en uttrycklig lagregel. Det torde
vara tillräckligt att hans politiska ledarställning utesluter att regeringen
fattar några beslut för vilka han inte kan ta sin del i det politiska
ansvaret. Härtill kommer att ett i viss mån likartat resonemang kan föras
också ifråga om andra ledamöter av regeringen. Det ligger i sakens natur
att så snart ett beslut har ekonomiska konsekvenser finansministern är
involverad. Man kan aldrig bortse ifrån att de åtgärder regeringen beslutar
återverkar på finansm inisterns uppgift att upp rätta och handha rikets
budget. I dylika situationer kommer alltså även han att intaga en
nyckelställning och har ett särskilt politiskt ansvar för vidtagna åtgärder.
Samma resonemang skulle kunna anläggas på utrikesm inisterns roll, då det
gäller landets förhållande till andra länder, och i viss mån på varje
departem entschef när det gäller ärenden inom hans departem ent. Man
kan vidare inte bortse ifrån att olika ledamöter i en regering p. g. a.
erfarenhet och politisk ställning kan komma att dom inera under en
regerings interna arbete. Särskilda komplikationer i det nu angivna
mönstret och svårlösta politiska problem kan komma att uppstå om
regeringen är sammansatt av företrädare för flera partier och man därför
har att taga hänsyn till de mer eller mindre preciserade överenskommelser
mellan dem som träffats vid koalitionsbildningen. Nu angivna förhållan
den torde ge vid handen att det knappast är möjligt att uppställa någon
regel för regeringens beslutsfattande.
Enligt hovrättens mening är det inte behövligt att i regeringsformen
ange några regler för hur regeringen fattar beslut. Det bör vara varje
regerings ensak att bestäm m a sina arbetsformer och komma överens om
metoderna för beslutsfattandet. Den allmänna principen synes böra vara
att regeringens medlem m ar enas om besluten, men att det dock finnes en
viss möjlighet för enskilda medlem m ar att låta anteckna skiljaktig mening
till p rotokollet, en möjlighet som är nödvändig för att icke divergenser i
mindre frågor och av mindre betydelse skall förhindra och försvåra
regeringsarbete!. Om skiljaktig mening inom regeringen skall tillmätas så
stor betydelse att den får särskilda konsekvenser är en politisk fråga, som
får lösas med politiska medel.
3.6 Folkomröstning
Endast ett fåtal remissinstanser uppehåller sig vid folkom röstningsfrågorna.
Frågan om b e s l ut a n de f o l k om r ö s t n i n g som ett led i
p r o c e d u r en för g r u n d lag s än d r i n g har föranlett några
uttalanden.
Länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och Norrbottens län ger sin
anslutning åt beredningens mening att inte mycket skulle vara att vinna
med beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor. Länsstyrelsen i K rono
bergs län uttalar att de föreslagna bestämmelserna i 7 kap. 9 § RF om
förfarandet vid grundlagsändring lämnar tillräckliga garantier för att
ändringar i för statsskicket väsentliga principer inte sker utan förankring
hos folkm ajoriteten. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län skulle försla
get från reservanterna i grundlagberedningen om folkomröstning i vissa
fall i grundlagsfrågor i samband med de allmänna valen alltför mycket
belasta en redan förut av tre samtidiga val tyngd valorganisation och
valrörelse.
Regeringsrättens ledamöter (m ajoriteten) diskuterar frågan om folk
om röstning som led i prövningen av förslag om grundlagsändring men
kommer till slutsatsen att önskemålet om att en betydande folkm ajoritet
skall stå bakom grundlagsändringar får tillgodoses på andra vägar (se
härom under 7 kap. 9 § RF). Teoretiskt sett finner man det vara mycket
som talar för folkom röstning, då fråga är om ändring av en grundlag,
enligt vilken all makt kommer från folket. Man ställer sig frågan om
denna grundläggande regel skall kunna upphävas och en annan m aktkälla
anges i grundlagen utan att folket har blivit direkt tillfrågat. Det
framhålls emellertid att folkomröstning kan ifrågakom ma b lo tt i sällsynta
fall då någon klart definierad principfråga skall avgöras.
Förslaget från reservanterna i beredningen att beslutande folkom röst
ning skall hållas om vilande förslag till grundlagsändring, i fall det begärs
av minst en tredjedel av riksdagens ledam öter, får instäm m anden från
Svea hovrätt och Svenska företagares riksförbund. Svea hovrätt erinrar
om sitt förord för ett förslag med samma innebörd från
författningsutredningen och sitt i anslutning härtill gjorda uttalande
att det syntes
angeläget att på något sätt komplettera de nuvarande reglerna om två
riksdagsbeslut med enkel m ajoritet. Svenska företagares riksförbund
hänvisar till reservationen i frågan inom beredningen och tillägger att
frånvaron av m aktbalans i den föreslagna grundlagen kunde motvägas av
möjligheten för en riksdagsm inoritet att begära folkomröstning i grund
lagsfrågor.
Beredningens för s lag att i n t e h e l l e r i ö v r i g t vid g a
om r å de t för f o l k om r ö s t n i n g utöver det nuvarande godtas
av länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och M almöhus län. Länsstyrel
sen i Uppsala län ansluter sig därjäm te till förslaget att beslut om
rådgivande folkomröstning bör fattas i lagform.
En annan syn pä tolkom röstningsinstitutet har två ledamöter av
regeringsrätten (regeringsråden Hjern och Petrén). Vid sin behandling av
frågorna om kommunernas ställning i statsskicket efterlyser de en analys
av m aktfördelningen mellan folket, representerat i riksförsam lingen, och
folket, före trätt av regionalt, kommunalt och lokalt valda om bud, samt
folket sådant det fram träder vid folkom röstning. Grundlagen måste enligt
ledamöterna ge uttryck för en från böljan klart genom tänkt grundsyn på
vilka form er som folkviljan skall fram träda i. F olkom röstningsinstitutet,
yttra r ledamöterna i anslutning till 7 kap. 3 § R F, har behandlats
styvm oderligt i beredningens betänkande. I en författning, som bygger på
folksuveränitetens princip, måste starka skäl föreligga för att begränsa
folkom röstningsinstitutets funk tio n till att b lo tt vara rådgivande. Det ter
sig enligt ledamöternas mening naturligt att i verkligt avgörande frågor
låta folket i referendum ge u ttry c k åt sin uppfattning.
Utredningen om den kommunala demokratin fram håller att den enligt
sina direktiv har att överväga frågan om kommunal folkomröstning men
att utredningen ännu inte har tagit upp denna fråga till behandling.
3.7 K om munernas ställning
Grundlagberedningens reglering i RF av den kommunala självstyrelsen
(1 kap. 5 och 7 §§ samt 7 kap. 4 §) har rö n t ganska stor uppmärksam het
från remissinstansernas sida. Tonen i remissyttrandena får sägas vara
övervägande kritisk.
De flesta remissinstanserna som behandlar kom m unfrågorna gör a l l
männa uttalanden
om det sätt på vilket den kommunala
självstyrelsen har reglerats i förslaget. En fråga som därvid ofta återkom
mer är den vilken betydelse det skall tillmätas för utformningen av
grundlagsbuden om kommunerna att för närvarande tre k om m ittéer är
sysselsatta med grundläggande frågor om den kommunala självstyrelsen,
nämligen länsberedningen, utredningen om den kommunala demokratin
och utredningen om kommunernas ekonom i.
En positiv hållning till beredningens förslag i stort i ämnet in tar
överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt, länsberedningen, utredningen
om kommunernas ekonomi och en ledamot av länsstyrelsen i S to ckh o lm s
län.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt hälsar med tillfredsställelse
att den kommunala självstyrelsen förankras i grundlag genom stadgandet
i 1 kap. 5 § RF. Länsberedningen fram håller att den bl. a. har att
överväga uppgiftsfördelningen i stort mellan stat och kom m un, mellan
primär- och sekundärkom muner inbördes samt inom den statliga sek
to rn mellan centrala och regionala organ. Länsberedningen säger sig dela
grundlagberedningens uppfattning att grundlagsreglerna om kommunerna
med tanke på det pågående utredningsarbetet måste utformas så att de är
förenliga med rådande förhållanden och om möjligt inte heller hindrar
sådana förändringar som kan tänkas bli en följd av utredningarna. Den
nämnde ledamoten i länsstyrelsen i Stockholm s län har samma uppfatt8 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
ning. För den inställning som utredningen om kommunernas ekonomi
intar redogörs i det följande vid behandlingen av den kommunala be
skattningsrätten.
Svenska kom m u n fö rb u n det (m ajoriteten) vill inte motsätta sig att
beredningens förslag om den kommunala självstyrelsen läggs till grund för
lagstiftning, om det inte anses möjligt att uppskjuta författningsreform en
till en senare tidpunkt. Förbundet är dock inte fullt tillfreds med
beredningens förslag. Om bestämmelserna i RF om kommunerna skall
utformas med den målsättningen att de skall vara förenliga med gällande
ordning och inte heller hindra förändringar som kan följa som resultat på
utredningsarbetet om kom m unerna, blir bestäm m elserna, menar kom
m unförbundet, mer eller mindre ofullgångna, urholkade och som grund
lagsskydd betraktade av tvivelaktigt värde. Från denna syn p u n k t kan
enligt förbundet starkt ifrågasättas om inte resultatet av utredningarna
borde avvaktas innan slutlig ställning tages till utformningen av bestäm
melser i regeringsformen om den kommunala självstyrelsen. Det är i viss
mån oroande att grundlagsskyddet för den kommunala självstyrelsen
enligt beredningens förslag fram står som så u ttu n n a t, att — något
tillspetsat u ttry c k t — garantier saknas för att riksdagen inte utan
grundlagsändring kan inkräkta på kommunernas rättigheter. Som skäl att
likväl inte motsätta sig beredningens förslag (se dock vad nedan sägs om
den kommunala beskattningsrätten) åberopar förbundet att möjligheten
att senare aktualisera frågan om ändringar i grundlagen ju alltid står
öppen. Det är förbundets förhoppning att riksdagen i fram tiden liksom
hittills skall slå vakt om de värden som den kommunala självstyrelsen
representerar. — K om m unförbundet finner inte anledning till erinran mot
det i 1 kap. 5 § RF föreslagna stadgandet. — I ett särskilt uttalande
konstaterar tvä ledamöter i kom m u n fö rb u n d ets styrelse att beredningen
allmänt sett har behandlat den kommunala självstyrelsen mycket k napp
händigt och gett den en alltför undanskym d plats i författningstexten.
Ledamöterna i fråga instämmer i övrigt i styrelsem ajoritetens yttran d e.
Också somliga av de remissinstanser som enligt det följande är
övervägande kritiska mot beredningens förslag fäller erkännsam m a om
döm en om detta i vissa hänseenden. Sålunda ger Svenska landstingsför
b u n det starkt stöd åt den av beredningen i motiven deklarerade utgångs
punkten att den kommunala självstyrelsen är att betrak ta som en av
statsskickets grunder. K om m unfullm äktige i Stockholm finner det värde
fullt att den kommunala självstyrelsen, grundad på den representativa
dem okratin, skrivs in i grundlagen, eftersom den kommunala demokratin
kan betecknas som det ursprungligaste och djupaste u ttry c k et för den
demokratiska samhällsprincipen. Hallands läns landstings förvaltningsut
sk o tt säger sig kunna ansluta sig till det sakliga innehållet i 7 kap. 4 § RF.
Stadgandet utgör enligt u tsk o ttet en välbehövlig precisering i jämförelse
med den nuvarande grundlagsbestämmelsen om den kom unala verksam
heten, vilken efter sin ordalydelse endast rör beskattningsrätten.
En kritisk inställning till beredningens förslag redovisar Svenska lands
tingsförbundet, länsstyrelserna i Sto ckh o lm s län (m ajoriteten) och i
M alm öhus län, Stockholm s läns landstings förvaltningsutskott, kom m u n
fullmäktige i Stockholm , Hallands läns landstings förvaltningsutskott, u t
redningen om den kommunala dem okratin, Svea hovrätt och två leda
m ö ter av regeringsrätten.
Svenska landstingsförbundet menar att den av beredningen uttalade
grundsynen på den kommunala självstyrelsen motiverar att denna får en
väsentligt starkare ställning i en ny RF än i den gällande. Efter en
genomgång av de bestämmelser som beredningen föreslår i RF om
kommunerna konstaterar förbundet att den ställning som kommunerna
ges i förslaget i huvudsak överensstämmer med den ställning som de har i
dag. Detta hindrar inte att förbundet på vissa viktiga p u n k ter är kritiskt
mot förslaget och dess motiv. Det är sålunda enligt fö rb u n d ets mening
tveksam t om pågående utredningsverksamhet bör tas till intäk t för att en
i sig motiverad precisering av den kommunala självstyrelsens ställning inte
sker. Grundlagsregler bör rimligen inte ges en sådan utformning att
villkoren för den kommunala självstyrelsen radikalt kan ändras, utan att
detta påverkar formuleringen i grundlagen. Innehållet i RF:s reglering av
den kommunala självstyrelsen hindrar inte att förändringar genom förs i
enlighet med de resultat sittande utredningar kan presentera. Dessa
ändringar bör då självfallet få form en av en grundlagsrevision. F örb u n det
anser vidare att både beredningens förslag till grundlagstext rörande
kommunerna och kommentarerna härtill saknar den precisering man bör
kräva av en grundlag och dess förarbeten. Styrelsen förutsätter därför att
en överarbetning kommer att ske innan förslaget blir föremål för
riksdagens beslut. — Den kritik som förbundet i övrigt riktar mot
beredningens förslag redovisas i det följande.
Enligt uttalande av kom m unfullm äktige i S to ckh o lm har den kom
munala självstyrelsen inte fått den framträdande plats den förtjänar i
lagförslaget. I de delar av grundlagberedningens förslag som är av
kommunalt intresse är de sakliga nyheterna få och synes inte vara av
genom gripande art. I avvaktan på pågående utredningars resultat är det
enligt kom m unfullm äktige väsentligt att de värden som den kommunala
självstyrelsen representerar redan nu kommer till klarare u ttry c k i den
nya grundlagen än vad grundlagberedningen har angivit. Den lokala
självbestäm m anderätten och kommunernas i princip fristående ställning
gentemot staten bör ges en iner central plats i grundlagen och en klarare
utformning än som har föreslagits av beredningen.
Länsstyrelsen i Stockholm s län (m ajoriteten) anser att de i RF
upptagna stadgandena om kommunerna lämnar föga skydd för den
kommunala självstyrelsen. Länsstyrelsen delar den kritiska u p p fattning
som har kom m it till uttryck i Stockholm s läns landstings förvaltningsut
skotts och Stockholm s kom m unfullm äktiges remissyttranden (om det
förstnämnda hänvisas till referat i det följande). Den kommunala självsty
relsen är ett av fundam enten i det svenska statsskicket. Den lokala
självbestäm m anderätten bygger också på urgamla traditio n er i vårt land.
Det borde enligt länsstyrelsen vara en självklarhet att den kommunala
självstyrelsen som haft och har en så väsentlig betydelse för den svenska
samhällsutvecklingen ges ett klart uttalat grundlagsskydd. Härför krävs
inga särskilda utredningar utan endast en fast politisk vilja att värna den
kommunala dem okratin. Enligt länsstyrelsens mening är det påkallat att
den kommunala självstyrelsen regleras i ett särskilt kapitel i regeringsfor
men, vari de grundläggande elementen i den kommunala självstyrelsen
slås fast: det representativa styrelseskicket, valsättet, den ovillkorliga
b eskattningsrätten, planm onopolet samt den kommunala kompetensen
att ta upp egna frågor av lokal betydelse och däri fatta självständiga
beslut. Någon uppdelning av RF mellan primär- och sekundärkom m uner
nas verksamhet bör inte göras.
Länsstyrelsen i M almöhus län konstaterar att något grundlagskydd för
närvarande inte föreslås för den kommunala självstyrelsen och beskatt
ningsrätten. Länsstyrelsen anser det emellertid angeläget att det i dessa
hänseenden sker en verklig reglering i grundlag. Denna reglering bör inte
avvakta pågående utredningsarbete utan göras nu.
Från principiell utgångspunkt, hävdar Hallands läns landstings förvalt
ningsutskott, är det angeläget att den kommunala och landstingskom m u
n a l organisationen fastläggs i grundlag såsom en viktig del av det svenska
statsskicket. Innehållet i begreppet kommunal självstyrelse lär inte kunna
klart preciseras, eftersom den kommunala verksamheten om fattar både
en självstyrelsesektor i egentlig mening och en sektor inom vilken
kommunerna handlar såsom verkställare av statsmakternas beslut. Oav
sett detta förhållande har den kommunala verksamheten utvecklats till en
betydelsefull komponent inom det demokratiska styret i landet. Detsam
ma gäller även den landstingskommunala verksamheten som idéhistoriskt
har samma grund som den kommunala men av olika skäl har anvisats en
snävare sektor att arbeta inom . Mot denna bakgrund ställer u tsk o ttet
frågan om kommuners och landstingskom m uners roll i det svenska
statsskicket tillräckligt betonas i förslaget. Förvaltningsutskottet hade
gärna sett att de här berörda aspekterna hade kom m it till klarare uttryck
än som har skett i 1 kap. 5 §.
Utredningen om den kommunala demokratin konstaterar att bered
ningen har behandlat den kommunala självstyrelsen mycket k o rtfa tta t.
Efter att ha återgivit beredningens motiv härför fortsätter utredningen.
När 1809 års författning utarbetades existerade inte kommuner i
nutida mening och kunde således inte ingå som ett konstituerande
element i författningen. Genom utvecklandet av en kommunal självstyrel
se på såväl prim ärkom munal som sekundärkom munal nivå lades grunden
för en genom gripande förändring i statsskicket. Det torde inte råda några
delade meningar om att den utom ordentligt snabba expansionen av den
kommunala verksam heten, som ägt rum under de senaste decennierna,
fram hävt den mycket centrala roll, som den kommunala självstyrelsen
spelar i vårt land.
K om munernas beslutanderätt har i dag en sådan om fattning att
kommunerna delar ansvaret med staten för flertalet sam hällsuppgifter
vad avser samhällsplanering och samhällsservice.
Utredningen om den kommunala demokratin anser därför att en
svensk författning, som avses spegla de grundläggande dragen i vårt
samhällsliv, bör ge kommunerna en stark ställning i statsskicket. Enligt
utredningens mening är det därför angeläget att förutsättningarna för den
kommunala självstyrelsen markeras på ett klarare sätt i grundlagen än vad
som är fallet i grundlagberedningens förslag.
Två av ledamöterna i regeringsrätten (regeringsråden Hjern och Petrén)
uttalar som sin mening att kommunernas ställning i svenskt statsskick i
förslaget inte har beaktats i rimlig grad. Orsaken härtill har angivits bl. a.
vara länsberedningens pågående arbete. Enligt ledamöternas mening är
det emellertid inte i dag möjligt att anta en ny grundlag, som vilar på
folksuveränitetens princip, utan att grundlagen beaktar också den folk
vilja som har fått sitt representativa uttryck i de kommunala försam
lingarna. Förslaget innehåller i stort sett inte mera därom än att det
överlåts åt riksdagen att besluta om den kommunala självstyrelsens
grunder och villkor. Ett sådant betraktelsesätt är enligt de två regerings
råden inte godtagbart. Det bör i själva grundlagen slås fast att kom m uner
na har rätt att ombesörja sina angelägenheter. Denna befogenhet bör inte
kunna berövas dem av riksdagen genom lag. Överhuvud efterlyser man i
den situation, vari landet för närvarande befinner sig en analys av
m aktfördelningen mellan folket representerat i riksförsam lingen och
folket före trätt av regionalt, kommunalt och lokalt valda ombud —
landsting, kommuner och församlingar — samt folket sådant det fram trä
der vid folkom röstning. Det låter sig inte göra att i efterhand, sedan
länsberedningen har framlagt sina förslag och dessa behandlats, söka i en
redan antagen ny grundlag föra in några löst påklistrade regler om
kommunernas roll. Grundlagen måste ge uttryck för en från början klart
genom tänkt grundsyn på vilka form er folkviljan skall fram träda i.
Efter att ha återgivit ett uttalande i beredningens direktiv om den
kommunala självstyrelsen som ett viktigt och för vårt land karaktäristiskt
inslag i förvaltningsorganisationen uttalar Svea hovrätt i anslutning till
10 kap. förslaget till RF att hovrätten delar meningen att ett kapitel om
förvaltningen måste behandla också den kommunala sidan, om det skall
fylla sin avsedda inform ativa funktion. Kapitlet bör enligt hovrätten ange
bl. a. de båda kommunala nivåerna — den regionala och den lokala —
samt grunddragen i den kommunala organisationen, med beslutande samt
förvaltande och verkställande organ. — De synpunkter som hov rätten i
övrigt anlägger på beredningens förslag i nu aktuell del redovisas i det
följande, likaså synpunkterna från Stockholm s läns landstings förvalt
ningsutskott.
Somliga remissinstanser uppehåller sig särskilt vid grundlagbered
ningens inställning till frågan om r e l a t i o n e r n a m e l l a n s t a t
och k om m u n . Uttalanden i detta hänseende från länsstyrelsen i
Stockholm s län, kom m unfullm äktige i Stockholm , Hallands läns lands
tings förvaltningsutskott samt regeringsråden Hjern och Petrén har redan
återgivits.
Som tidigare har nämnts förklarar högsta domstolens ledamöter att
frågan om förhållandet mellan stat och kommun hör till dem som vöre
fö rtjänta att behandlas i en modern grundlag men som av beredningen
har lämnats utanför regleringen. Spörsm ålet bör enligt ledamöterna tas
upp till övervägande vid ärendets fortsatta behandling.
Av övriga instanser behandlar Svenska landstingsförbundet frågan mest
utförligt. L andstingsförbundet har fäst sig vid ett uttalande av bered
ningen att de kommunala myndigheterna till mycket betydande del kan
uppfattas som organ för tillämpning av riksdagens lagbeslut. Detta gäller
särskilt de myndigheter som är verksamma inom den specialreglerade
förvaltningen. Men också i övrigt, säger beredningen i den åsyftade
passusen, kan kom m unalförvaltningen uppfattas som en form av u töv
ning av offentlig m akt, ytterst delegerad av riksdagen. L andstingsförbun
det finner dessa uttalanden diskutabla. Det är enligt förbundet självklart
att den specialreglerade sektorn inom den kommunala verksamheten är så
styrd av riksdagens lagbeslut att beredningens verklighetsbeskrivning är
tillämplig. För den oreglerade delan av landstingens verksamhet synes den
däremot mindre väl anpassad. De lagbeslut som fattas av riksdagen och
som äger tillämpning på den inte reglerade sektorn gäller främst verksam
hetsform erna och har ingen inriktning på verksam hetens art. Undantag
därifrån utgör endast de allmänna formuleringar som förekommer i 4 §
landstingslagen. Enligt denna har landstingen att vårda sina angelägenhe
ter dels i vissa angivna fall, dels utan specifikation i andra fall, så länge
handhavandet av dessa ytterligare uppgifter inte ankommer på annan
enligt gällande författning. Landstingsförbundet ifrågasätter vidare starkt
beredningens synpunkt att kom m unalförvaltningen ytterst innebär en
delegation från riksdagen. Delegering innebär enligt förbundets u p p fa tt
ning att den genom delegering avhända uppgiften kan återtas av den
delegerande parten utan omgång och att en skyldighet normalt finns för
den part som erhållit delegationen att i ärenden av principiell natur
underställa dessa den delegerade partens prövning. Ett sådant synsätt på
den oreglerade sektorn av den kommunala verksamheten överensstämmer
enligt förbundet inte med den praxis som utgör grunden för den
kommunala självstyrelsen.
Enligt uttalande från Stockholm s läns landstings förva ltn in g su tsko tt
görs genom stadgandena i 1 kap. 5 § och 7 kap. 4 § RF den kommunala
självstyrelsens livsbetingelser beroende av framtida lagstiftning genom
riksdagen. Enligt förvaltningsutskottets uppfattning synes det som om
grundlagberedningen i alltför hög grad har varit fångad av föreställningen
att den kommunala självstyrelsen och verksamheten inom kommunerna
skulle utgöra delegerad statsm akt. Även om delar av den kommunala
verksamheten grundas på statliga beslut och är underkastad statliga
direktiv äger kommunerna av ålder frihet att i övrigt sörja för m edborgar
nas gemensamma angelägenheter oberoende av statliga föreskrifter. Det
föreslagna stadgandet i 7 kap. 4 § enligt vilket ” Kommunernas uppgifter
bestäm m es i lag” skall enligt beredningens motiv ses som en
begränsning av statens möjligheter att pålägga kommunerna arbetsuppgif
ter. Det utgör emellertid enligt sin ordalydelse en begränsning även av
kommunernas självbestäm m anderätt. F örvaltningsutskottet anser att den
kommunala självstyrelsen såsom en bärande princip för det svenska
samhällsskicket bör komma till klart uttryck i grundlagen. Denna princip
bör fastläggas oberoende av pågående utredningar rörande kommunerna
och deras verksamhet.
Stadsjuristen i Sto ckh o lm s kom m u n anlägger på tal om 7 kap. 4 § RF
liknande synpunkter som Stockholm s läns landstings förvaltningsutskott.
Stadgandet skulle enligt stadsjuristen kunna uppfattas så att gränserna för
kommunernas ” egenförvaltning” måste närmare bestäm m as i lag, ett
antagande som kan anses bestyrkt av det förhållandet a tt, då det gäller
kommunernas organisation och verksam het, enligt förslaget endast grun
derna behöver bestäm m as i lag. F örfattningsutredningens förslag inne
höll, sägs det, att i lag skulle givas bestämmelser om grunderna för den
kommunala organisationen och verksamheten (SOU 1963:16, sid. 71).
Härigenom synes klarare än som skett i beredningens förslag kom m uner
na behållas vid den handlingsfrihet inom det oreglerade förvaltningsom rå
det som av ålder tillkommer dem. Den föreslagna paragrafens första
stycke synes därför böra ges lydelsen: ” Grunderna för kommunernas
organisation och verksamhet bestäm m es i lag” .
Svea hovrätt menar att stadgandet i 1 kap. 5 § RF knappast ger
uttryck för att den kommunala självstyrelsen bör betraktas som en av
statsskickets grunder. Särskilt om man sam m anställer 5 § med 7 § andra
stycket får man närmast intrycket att kommunerna är underordnade
staten, handlar uteslutande enligt dess lagar och verkställer dess beslut.
Beredningen synes också upp fatta kommunerna på detta sätt. Även
kommunernas ” egen” , oreglerade förvaltning kan enligt beredningen
betraktas som ” ytterst delegerad av riksdagen” . Utan att ingå på någon
diskussion av denna uppfattning vill hovrätten fram hålla, att det inte har
varit sådana synpunkter på den kommunala självstyrelsen som har
föranlett kraven på dess grundlagsfästande.
Riksåklagaren och riksdagens ombudsmän lägger fram förslag till
omformulering av 1 kap. 5 § RF i beredningsförslaget. Riksåklagaren
ifrågastätter om i stadgandets andra stycke orden ”enligt lagarna” är
erforderliga. Stadgandets tyngdpunkt ligger i att i grundlagen fastslås
principen om kommunal självstyrelse. Att kommunen skall handla i
enlighet med gällande lagar synes självklart och behöver knappast
påpekas i detta sammanhang. Även om begreppet ”kom munal självstyrel
se” kan sägas vara obestäm t är det dock belysande när det gäller att
betona kommunernas självständighet. Skäl kan därför tala för att —
såsom i författningsutredningens förslag — intaga detta begrepp i grundla
gen. Med beaktande av det anförda kunde enligt RÅ 5 § andra stycket
förslagsvis få följande lydelse: ” Kommunal självstyrelse råder. Medborgar
na i kommunerna företrädes av valda ombud som beslutar självständigt” .
Riksdagens ombudsmän finner den definition av den kommunala självsty
relsen, som föreslås i paragrafen, föga lyckad. Det är enligt om budsm än
nen inte något särskilt utmärkande för den kommunala verksamheten att
man där beslutar självständigt enligt lagarna. Motsvarande kan sägas gälla
alla organ som har att om besöqa rättskipning och offentlig förvaltning.
Det torde i själva verket vara mycket svårt att finna på en kortfattad
definition som på ett adekvat sätt återger den kommunala självstyrelsens
innebörd. Övervägas bör, säger om budsm ännen, om det inte vore att
föredra att 5 § andra stycket angav att i kommunerna företräds m edbor
garna av valda ombud som om besöijer den kommunala självstyrelsen och
tilläde att grunderna för kommunernas uppgifter och befogenheter
bestäm m es i lag.
Frågan om grundlagsgarantier för de n k om m u n a l a b e
ska t t n i n g s r ä t t en har också den tilldragit sig särskilt intresse
från remissinstansernas sida. De flesta som tar upp frågan anser att
grundlagsskyddet i beredningens förslag är otillräckligt. Endast en remiss
instans, utredningen om kommunernas ekonom i, förklarar sig uttryck li
gen nöjd med förslaget i denna del. Utredningen uttalar följande.
I
de direktiv för grundlagberedningens arbete som angavs år 1966 sägs
att frågan om grundlagsskydd för den kommunala beskattningsrätten inte
bör förbigås i arbetet på en ny grundlag. I december 1971 tillkallade
chefen för finansdepartementet sakkunniga för utredning om kom m uner
nas ekonomi — KEU (F i 1971:8). Frågan om den kommunala b esk att
ningen har uppmärksam mats även i KEU:s direktiv. Utredningen skall
enligt sina direktiv genom föra en allsidig utredning av kommunernas
ekonomiska situation. Utredningsarbetet bör avse såväl den prim ärkom
munala som den landstingskommunala verksam heten. KEU har som
central uppgift att göra bedömningar av den framtida kom m unalekono
miska utvecklingen i olika hänseenden. Enligt direktiven bör KEU
koncentrera sin uppmärksam het vad gäller den framtida kommunala
utvecklingen till perioden 1971—80.
Vad gäller frågan om skattefinansiering av kommunernas verksamhet
framhålls i direktiven att utredningen bör, mot bakgrund av analyser
rörande den framtida efterfrågan på kommunala tjänster och bedöm
ningar av utvecklingen för övriga finansieringskällor, belysa effekterna för
den kommunala utdebiteringen. Det fram står i dag helt klart att utrym
met för en fortsatt stegring av den kommunala utdebiteringen är ytterst
begränsat. Mot bakgrund härav har KEU fått i uppdrag att redovisa
konsekvenserna för de kommunala utgiftsprogram m en av en i fram tiden i
huvudsak oförändrad genomsnittlig utdebiteringsnivå, således en skatte
finansiering inom ramen för skatteunderlagets tillväxt. I samband härmed
har k om mittén att alternativt pröva frågan om en begränsning av den
kommunala beskattningsrätten, begränsning av den kommunala expansio
nen genom fysiska regleringar eller ev. kvantitativ reglering av lånefinan
sieringen. Olika form er för begränsningar eller kombinationer därav bör
utredas.
Inom KEU förbereds för närvarande vissa undersökningar avsedda att
bilda underlag för utredningens överväganden, bl. a. i de stycken som
angivits ovan. KEU delar grundlagberedningens uppfattning att stadgan
det rörande kommunernas beskattningsrätt, i avvaktan på ev. ytterligare
utredningsresultat, bör begränsas till att gälla varje kommuns rätt att,
enligt grunder som bestäm m es i lag, ta ut skatt från kommunens
medlem m ar för skötseln av kommunens uppgifter.
Svenska kom m u n fö rb u n de t hör till de kritiska instanserna. K om m un
förbundet om talar att dåvarande Svenska stadsförbundet och Svenska
landskom munernas förbund år 1963 var för sig och i skilda sammanhang
uttalade bestäm da önskemål om införandet av ett grundlagsskydd för den
fria kommunala beskattningsrätten, inbegripet rätten att bestäm m a över
de kommunala medlens användning. U ttlandena var enligt kom m unför
bundet närmast föranledda av den oro man känner i kommunerna inför
utvecklingen i en rad andra länder, där den kommunala självstyrelsen mer
eller mindre har förlorat sin betydelse till följd av att kommunerna har
berövats sin beskattningsrätt och därigenom tvingats att begränsa sin
verksamhet. I 7 kap. 4 § RF har beredningen, yttra r kom m unförbundet,
intagit regler till skydd för den kommunala beskattningsrätten. Det
föreslagna skyddet är em ellertid, heter det, inte kategoriskt utan vagt och
urholkat. Förslaget är i denna del inte godtagbart från kommunala
synpunkter. K om m unförbundet finner anledning att un d erstry k a upp
fattningen att lokal och regional beslutanderätt samt kommunala initiativ
förutsätter att kommunerna har fri beskattningsrätt och att de får
självständigt bestäm m a över de kommunala skattem edlens användning
inom ramen för sin kom petens. På anförda skäl hem ställer fö rb u n det att
här berörda regler i RF får en utformning som tillförsäkrar kommunerna
en i verklig mening grundlagsskyddad fri beskattningsrätt. Det är angelä
get, säger förbundet, att riksdagen inte i annan ordning än den för
grundlagsändring föreskrivna skall kunna begränsa den kommunala be
skattningsrätten, exempelvis maximera skatteuttaget genom att införa
bestämmelser om s. k. skattetak, eller frånta kommunerna deras självbe
stäm m anderätt över de kommunala skattem edlens användning för ända
mål som ligger inom ramen för den kommunala kom petensen. Enligt
förbundets mening bör det vara möjligt att lösa denna fråga utan att
avvakta pågående utredning om kommunernas ekonom i. Utredningen om
den kommunala demokratin anlägger samma huvudsynpunkter som
kom m unförbundet.
Också Stockholm s läns landstings förvaltningsutsko tt och k om m u n
fullmäktige i Stockholm förordar att kommunernas fria beskattningsrätt
får ett starkare grundlagsskydd än enligt beredningens förslag och att ett
sådant skydd införs utan att pågående utredningsarbete avvaktas.
Svea hovrätt anser att konsekvensen av att man med hänsyn till
utredningsarbetet om den kommunala ekonomin inte anser sig kunna
införa något grundlagsskydd för den kommunala beskattningsrätten
borde ha blivit att något stadgande om denna beskattningsrätt inte togs
upp i RF. Hovrätten anmärker allmänt att det får anses tveksam t om
innehållet i en ny författning, som dock avses bestå under rätt lång tid,
skall påverkas av utredningar som råkar pågå just vid det tillfälle då
författningen antas. Det kan med visst fog sägas, att i vart fall principfrå
gorna borde prövas i ett något vidare perspektiv.
Av den föregående redogörelsen har fram gått att även länsstyrelserna i
S to ckh o lm s (m ajoriteten) och i M almöhus län förespråkar ett fastare
grundlagsskydd för den kommunala beskattningsrätten. Det kan anm är
kas att frågan om grundlagsreglering av denna beskattningsrätt inte
behandlas särskilt i rem issyttrandet från Svenska landstingsförbundet.
Det av beredningen använda k om m u n b e g r e p p e t diskuteras i
några rem issyttranden. Utredningen om kommunernas eko n om i har
fu n n it att beredningens förslag till reglering av frågan om kom m unindel
ning av landet inte föregriper eller på annat sätt begränsar möjligheterna
för utredningens överväganden.
Svenska landstingsförbundet yttra r att i beredningens förslag till RF
genomgående används ett enhetligt kom m unbegrepp, vilket täcker såväl
prim ärkom muner som landsting. Detta har, sägs det, synbarligen inte
ansetts påverka den kommunala självstyrelsens ställning. Förbundet anser
emellertid att begreppet landstingskom m un bör finnas kvar i grundlagen.
Skulle man vilja avskaffa en av de två form erna för kommunal självstyrel
se och överföra dess uppgifter till statliga organ, skulle det innebära ett så
djupt ingrepp i grunderna för nuvarande statsskick att förändringen bör
föranleda en grundlagsrevision. Förbundet förordar således att båda
kom m unform erna skall nämnas i grundlagstexten. En ändring av förslaget
till ny RF på denna punkt behöver inte lägga hinder i vägen för en
funktionell arbetsfördelning mellan stat och kom m un. Däremot hindrar
den att den kommunala självstyrelsens organisation i grund förändras
utan de mycket ingående överväganden som en grundlagsrevision innebär.
Beträffande landstingens ställning påpekas särskilt att landstingens
existens tidigare garanterades grundlagsmässigt genom deras funktion
som valkorporationer till riksdagens första kammare. Genom den partiel
la författningsreform en 1968—69 gick denna garanti för den kommunala
självstyrelsens bestånd förlorad. Också länsstyrelsen i M alm öhus län och
Hallands läns landstings förvaltningsutskott är av den meningen att såväl
prim ärkom muner som landstingskom muner bör nämnas i grundlags
texten.
3.8 Medborgerliga fri- och rättigheter
Av de remissinstanser som har yttra t sig om regleringen i stort av de
medborgerliga fri- och rättigheterna har överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt, arbetsm arknadsstyrelsen och länsstyrelsen i Jönköpings län
utan närmare kommentar godtagit beredningens förslag. Även överåklaga
ren i S to ckh o lm s åklagardistrikt och länsstyrelsen i Uppsala län har i allt
väsentligt ställt sig positiva till detta. Huvuddelen av de övriga remissin
stanser som har yttra t sig i denna fråga synes godta huvuddragen i
förslaget men uttryck er kritiska synpunkter beträffande vissa enskildhe
ter. Några instanser slutligen — däribland regeringsrättens ledamöter
(m ajoriteten), JK, Svea hovrätt, Sveriges advokatsam fund, SACO och
Sveriges industriförbund — intar en mer eller mindre kritisk hållning till
förslaget i dess helhet.
Några remissinstanser uttalar sig om för s lag e t s a l l män n a
k v a l i t e t . Länsstyrelsen i Uppsala län anser att beredningen rättstekniskt väl har löst sin uppgift. Den använda tekniken står i överensstäm
melse med den i direktiven förordade. Svea hovrätt hävdar däremot att
beredningens behandling av hithörande frågor måste betecknas som
otillfredsställande. JK uttalar i fråga om de rättigheter som anges i 7 kap.
2 § förslaget till RF att han inte är övertygad om att de föreslagna
reglerna härom i sin helhet har erhållit en sådan utformning att de i
praktiken blir det effektiva skydd för medborgarna som är särskilt
betydelsefullt i tider av oro eller politiska växlingar. Sveriges industriför
bund anser att de brister i fråga om regleringen av de medborgerliga frioch rättigheterna som vidlåder GLB:s förslag inte torde kunna avhjälpas
med mindre förslaget i denna del överses och om arbetas. Sveriges
företagares riksförbund ger uttryck för en liknande uppfattning.
Svea hovrätt, länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län, SACO och
Sveriges industriförbund anser att reglerna om medborgerliga fri- och
rättigheter bör samlas i ett s är s k i l t av s n i t t i RF. Sveriges
advokatsamfund ger uttryck för en liknande inställning.
Enligt Svea hovrätt är en grundlagsreglering av de medborgerliga frioch rättigheterna påkallad bl. a. av inform ativa skäl. Som en konsekvens
härav måste man lägga stor vikt vid att bestämmelserna blir avfattade och
införda på ett klart, enkelt och lättöverskådligt sätt. Detta har inte blivit
förhållandet i GLB:s förslag. Reglerna har splittrats på - fö ru to m 1 kap.
— 7 kap. om lagar och lagstiftning samt 10 kap. om rättskipning och
förvaltning. Inom kapitlen är de i sin tu r fördelade på ett flertal
paragrafer utan att en tillfredsställande systematik har iakttagits. Huvud
stadgandet i 7 kap. 2 § har också fått en avfattning som är mycket litet
tilltalande, med två långa uppräkningar och en hänvisning till TF
inskjuten dem emellan. Den naturliga lagtekniska lösningen m åste, enligt
hovrätten, vara att samla ifrågavarande bestämmelser på ett ställe. Om
det sker, kommer flertalet av de systematiska onöjaktigheter, som
kännetecknar GLB:s förslag, att bortfalla utan vidare. En möjlighet
kunde vara att placera bestämmelserna i slutet på ett fö rk o rta t 1 kap.
Emellertid torde de bli så pass om fattande, att de spränger ramen för ett
inledningskapitel. Hovrätten finner därför starka skäl tala för att ett
särskilt kapitel ägnas åt dessa regler. Den naturliga placeringen synes
liksom hos FU vara 2 kap.
Sveriges advokatsamfund finner det anmärkningsvärt att de m edbor
gerliga fri- och rättigheterna, vilka borde stå i förgrunden i en modern
författning på demokratisk grund, i förslaget till regeringsform såväl
bokstavligen som till sitt innehåll kom m it i skym undan medan intresset
mera samlats kring fördelningen av lagstiftningskom petensen mellan
riksdag och regering och andra gränsdragningar mellan riksdag och
m yndigheter. Sålunda innehåller regeringsformen inte en fristående rättighetsdeklaration med central placering i lagen. I förslagets första kapitel
återfinns endast det ålderdom ligt utformade och måhända därigenom
svårlästa stadgandet i 8 § om normmässighet vid m yndighetsutövningen,
medan de grundläggande fri- och rättigheterna behandlas på mera
undanskym da platser såsom i 7 kap. 2 § andra och tredje styckena.
Några remissinstanser har berört stadgandet i 1 kap . 8 § för s l a
g ett i l l R F . Riksåklagaren samt överåklagarna i S to ckh o lm s och
Göteborgs åklagardistrikt tillstyrker förslaget i denna del. Hovrätten över
Skåne och Blekinge anser att stadgandet väl kan undvaras men vill inte
motsätta sig att i RF upptas en erinran om att denna bygger på en rättsoch frihetstradition från äldre grundlagar. Riksdagens ombudsmän anser
stadgandet vara otjänligt för sitt viktiga ändamål att fastslå kravet på
normmässigt handlande vid myndigheternas rättstillämpning och m aktut
övning. 1 denna fråga kan vidare hänvisas till rem issam m anställningen
under 1 kap. 1 och 8 §§ samt 10 kap. 5 § förslaget till RF.
Några remissinstanser har berört frågan om om f att n i n g en av
g r u n d lag s r e g l e r i n g en av de med b o r g e r l i g a f r i och rättigheterna.
Regeringsrättens ledamöter (m ajoriteten), Svea hovrätt, länsstyrelsen i
Hallands län, SACO och Sveriges industriförbund diskuterar betydelsen
för den svenska grundlagens del av de i n t e r n a t i o n e l l a s t r ä
v a n de n a i fråga om med b o r g e r l i g a fri- och r ä t
t i g h e t e r . Svea hovrätt påpekar att ett omfattande internationellt
arbete har bedrivits och bedrivs under svensk medverkan i syfte att sprida
ökad respekt för medborgerliga fri- och rättigheter. I moderna fö rfatt
ningar utgör rättighetsförklaringar av något slag ett normalt inslag. Det
skulle då te sig märkligt om vårt land antog en ny fö rfattn in g utan att
bereda plats för bestämmelser i dessa äm nen. Hovrätten nämner vidare
Europarådskonventionen och FN -konventionen om de mänskliga rättig
heterna. Man skulle enligt hovrätten kunna överväga att ge ett starkare
skydd för ifrågavarande rättigheter genom ett grundlagsstadgande om att
fördragsbestäm melserna skall tillämpas nationellt. Regeringsrättens leda
m ö ter (m ajoriteten), länsstyrelsen i Hallands län och SA C O menar att
Sverige genom att godta Europarådets konvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna jäm te protokoll
redan har bundit sig på viktiga punkter, något som måste slå igenom i en
ny grundlag. Sveriges industriförbund uttalar att vad vårt land genom att
biträda nämnda konvention har förpliktat sig att iakttaga på det interna
tionella planet rimligen synes böra beaktas också i nationell svensk
lagstiftning.
Några remissinstanser önskar att bestämmelser om s o c i a l a r ä t
t i g h e t e r tas in i RF. Socialstyrelsen förklarar sig vara väl medveten
om den begränsade effekten av en förklaring, att medborgarna har rätt
till arbete, rätt till trygghet i ekonomiskt och socialt hänseende och rätt
till utbildning och att en deklaration av hithörande slag till huvudsaklig
del endast ger u ttry c k för en målsättning. Betydelsen härav bör dock inte
underskattas. Styrelsen finner därför att det skulle vara av värde att
ifrågavarande såsom grundläggande betecknade mänskliga rättigheter
finns inskrivna i regeringsformen och ifrågasätter om inte till ny tt
övervägande bör upptagas frågan om ej så bör ske. Länsstyrelsen i
Kronobergs län anser att det med hänsyn till den vikt rätt till arbete,
utbildning och vård tillmäts finns skäl som talar för att dessa rättigheter
uppmärksam m as vid överarbetningar av GLB:s förslag. LO hävdar att en
allmän deklaration om allas rätt till arbete, social trygghet och utbildning
skall ingå bland de medborgerliga fri- och rättigheter som u p p tas i en ny
RF. En ny RF skulle enligt LO ge en skev bild av vårt samhälles
strävanden om den enbart reglerade medborgarnas skydd mot övergrepp
och inte berörde samhällets ansvar för medborgarnas välfärd.
ÖB, chefen för armén och chefen för försvarshögskolan anser att
medborgarnas r ä t t och s k y l d i g h e t att de l t a i r i k e t s
för s v a r bör komma till u ttry c k i grundlagen.
Överåklagaren i Sto ckh o lm s åklagardistrikt, länsåklagaren i Hallands
län och landstingets i Kronobergs län fö rvaltningsu tsko tt (m ajoriteten)
förordar att k o l l e k t i v a n s l ut n i n g t i l l p o l i t i s k t p a r t i förbjuds genom en bestämmelse i RF. Enligt länsstyrelsen i Hallands
län bör diskuteras i vilken form friheten att slippa kollektivanslutning
skall regleras.
Svea hovrätt hävdar att det allmänt kan anmärkas mot GLB:s förslag
att det v ä l m y c k ett a r s i k t e på p o l i t i ska r ä t t i g h e
t e r . Man får enligt hovrätten ett intryck av att GLB mera sett frågorna
från samhällets än från de enskildas synpunkt. Belysande är t. ex.
motiven i fråga om rätten till information (bet. s. 156) som endast talar
om möjligheterna att nå fram till medborgarna. En klar brist, som särskilt
kommer till synes i 7 kap. 2 § tredje stycket, är även att skyddet endast
avser åtgärder av myndighet och inte angrepp från andra håll, t. ex. av
enskilda organisationer. Genom stadgandet i 7 kap. 2 § tredje stycket har
GLB gått in på det viktiga frågekom plexet om skydd för privatlivet. Av
betänkandet att döma har GLB em ellertid, fortsätter hovrätten, inte gjort
någon allmän översyn av vad som brukar räknas till den personliga
integriteten och sökt fastställa vad som inom detta område bör ges
grundlagsskydd. Det är enligt hovrätten uppenbart att ämnet är svårbehandlat och att redan system atiseringen erbjuder stora svårigheter.
Emellertid gäller det ytterst väsentliga frågor, som blivit livligt uppm ärk
sammade och diskuterade under senare år inte minst i samband med
d atateknikens problem (se t. ex. SOU 1972:47, ” Data och integ ritet” ).
Med hänsyn härtill syns det hovrätten naturligt att särskilt överväga
möjligheterna att bygga ut skyddet på detta om råde.
Flera remissinstanser har uppehållit sig vid frågan om ett s t a r k a r e
s k y d d för de med b o r g e r l i g a fri - och r ä t t i g h e t e r
n a än vad som ligger i det av GLB uppställda kravet på lagform för
inskränkningar i dessa.
Enligt regeringsrättens ledamöter (m ajoriteten) bör principen om
maktens förankring i folkviljan inte innebära att folkrepresentationen
genom beslut med enkel majoritet vid ett enda tillfälle kan göra
utom ordentligt långtgående ingripanden i medborgarnas frihetssfär. Leda
m öterna fortsätter.
Det kan ifrågasättas om den m otvikt som den allmänna rösträtten vid
nästa val innebär är en tillräcklig garanti i en modern grundlag.
Författningssystem et bör vara så uppbyggt, att det på ett skäligt sätt
tillgodoser vaije enskild samhällsmedlems intresse av a tt, då m ak tfu n k tio
nerna fördelas, det sker i syfte att garantera individerna säkerhet och
trygghet. En ny grundlag måste därför i stora drag reglera förhållandet
mellan de enskilda och den stat, vars invånare dessa utgör.
Statens funktioner är flerfaldiga. Dels har den att fullgöra uppgifter
som icke individerna kan lösa var för sig, dels skall den ge de enskilda
människorna skydd och tillförsäkra envar en personlig frihetssfär, dels
skall den se till att m otsatsförhållanden mellan enskilda löses på fredlig
väg.
1 en modern grundlag måste dessa statens uppgifter i förhållande till
medborgarna på något sätt preciseras. I 1809 års regeringsform har 16 §
ansetts fullgöra en sådan funktion. I beskuret skick har den överförts till
grundlagberedningens förslag och där infattats i 1 kap. som en avslutande
8 §. Enligt motiven (s. 124) är avsikten härmed att ge u ttry c k för
grundsatsen om normmässighet i all myndighetsutövning. Av samman
hanget att döma synes emellertid bestämmelsen icke skola vara förplik
tande för riksdagen i dess verksamhet bl. a. som normgivare. Den avses
icke heller skola få någon självständig betydelse utan vara av deklaratorisk karaktär. Den skall sålunda icke kunna åberopas av någon i det
särskilda fallet.
Behov föreligger av tydliga stadganden om de uppgifter staten har att
fullgöra gentemot sina medborgare och andra, som vistas på svenskt
territorium , liksom rörande de skyldigheter de enskilda har gentemot
staten. Sådana regler finns i flertalet moderna författningar och har där
oftast karaktären av rättighetsförklaringar. Andra tekniska lösningar är
också möjliga. Sverige har genom att godtaga Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna jäm te tillhörande protokoll redan bundit sig på viktiga punk
ter, något som bör slå igenom i en ny grundlag.
Grundlagberedningen behandlar icke frågeställningen utifrån m edbor
garnas synpunkt utan från den motsatta aspekten. G rundlagsreglerna om
individernas rättigheter har sålunda utformats såsom föreskrifter rörande
fördelningen av norm givningsm akten, vilken beredningen icke vill binda
för riksdagens del (s. 1 0 6 -1 0 8 ). Frågan skjuts därmed åt sidan. Då
förslagets huvudlinjer presenteras (s. 75—85) finns det icke heller där
med något avsnitt vare sig om folket eller om medborgarna tagna var för
sig.
Ett erkännande av att det finns ett behov av garantier för grundläg
gande medborgerliga fri- och rättigheter utgör de på olika håll i förslaget fö
rekom m ande bestämmelserna om normgivningens form ella beskaffenhet.
På något undantag när har dessa bestämmelser den innebörden att
inskränkningar i de nämnda friheterna kan göras genom lag, dvs. genom
beslut med enkel majoritet i riksdagen. B lott lagform en används finns i
det närmaste ingen gräns för vad som är möjligt. I själva verket är inte
heller lagformen obligatorisk ens när det gäller mycket stora ingrepp i
rörelsefriheten. Genom delegation eller på annat sätt kan nämligen
normgivning på dessa områden övergå till i första hand regeringen.
Det skydd för medborgerliga fri- och rättigheter som grundlagbered
ningens förslag till regeringsform kan erbjuda är således svagt. Bättre
garantier har övervägts men avvisas med k o rtfa tta de m otiveringar. Frågan
om att förstärka vissa sådana rättigheters rättsliga ställning genom att för
mera betydande inskränkningar kräva beslut i grundlagsform diskuteras
exempelvis inte närmare. Förslaget är dock inte främmande för denna
tanke. I 10 kap. 8 § stadgas sålunda att svensk medborgare icke får
landsförvisas och att, om han är bosatt i riket, hans medborgarskap inte
får tagas från honom , annat än om han är eller av fri vilja samtidigt blir
medborgare i annan stat. Reglerna om förbud mot expatriering har dock
tagits in i kapitlet om rättskipning och förvaltning och har närmast
form en av anvisningar till de dömande och förvaltande organen. F örbu
den är emellertid avsedda att vara absoluta vilket framgår av den
allmänna motiveringen (s. 108). Här nämns dock inte den viktiga
begränsningen av skyddet mot berövande av svenskt medborgarskap till
dem som är bosatta i riket. Den speciella motiveringen (s. 199) har som
skäl för denna begränsning endast helt kort anfört att det torde vara
tillfyllest att begränsa skyddet på detta sätt.
Grundtanken i den rättsstatliga ordning, som gäller i Sverige, är att
medborgarna tillerkänts vissa rättigheter och ålagts vissa skyldigheter och
att det finns fristående organ vilka opartiskt sliter de tvister som
ofrånkomligen måste uppstå dels mellan staten och de enskilda m än
niskorna, dels ock, mellan enskilda inbördes. Författningen bör i ett land
med ett rättsstatligt system vara den grundläggande rättskällan i fråga om
medborgarnas relationer till staten och de organ, som skall säkerställa att
det grundlagfästa skyddet också i realiteten kommer medborgarna till
del.
Författningsutredningen sökte på sin tid lösa förevarande fråga genom
att lägga fram förslag till ett kapitel om medborgerliga rättigheter.
Grundlagberedningen har inte anslutit sig till en sådan lösning. Enligt vår
mening förtjänar det övervägas att konstruera skyddet för grundläggande
medborgerliga fri- och rättigheter på sådant sätt att inskränkningar av
större betydelse skall fordra beslut i den form som stadgas för grundlags
ändring. Man har i nära nog alla andra moderna författningar k u n n at lösa
problem et att på en gång slå fast vissa principiella fri- och rättigheter för
medborgaren och samtidigt ange de begränsningar i dessa som den
enskilde måste tåla med hänsyn till viktiga allmänna intressen. Som redan
nämnts bör Europarådskonventionen här kunna vara till hjälp. Kring den
har utvecklats en omfattande praxis, u r vilken det borde vara möjligt att
hämta vägledning. Vad Sverige ansett sig kunna godtaga på det intern atio
nella planet med rätt för vaije enskild svensk att påkalla internationella
organs ingripanden till kontroll av att Sverige fullgör sina skyldigheter,
borde också kunna införlivas med den inom statliga rätten, där det har sin
plats i konstitutionen.
Liknande synpunkter fram förs av SACO.
Frågan om hur starkt skydd man bör bereda de medborgerliga fri- och
rättigheterna diskuteras också i ett särskilt yttrande av regeringsråden
K ö rlo f och Sjöberg. De två regeringsråden nämner inledningsvis att det
förslag till RF, som tidigare framlades av författningsutredningen, inne
höll ett kapitel som om fattade en uppräkning av medborgerliga fri- och
rättigheter samt påpekar att förslaget i denna del kritiserades stark t av
bl. a. regeringsrätten. Grundlagberedningens nu föreliggande förslag u p p
tager, fortsätter de två regeringsråden, icke någon motsvarande rättighetsförklaring men innehåller åtskilliga bestäm m elser, särskilt i 7 och 10 kap.,
som i viss mån svarar därem ot. De anför vidare.
Uppdelningen på två kapitel ger bestämmelserna en väsentligt olika
karaktär. I 7 kap. som handlar om lagar och lagstiftning, anges ett flertal
fri- och rättigheter i den form en, att de säges skola tillkom m a svensk
medborgare om ej annat stadgas i lag. I 10 kap., som handlar om
rättskipning och förvaltning, riktar sig grundlagsförslaget formellt till
domstolar och myndigheter med förbud t. ex. att utdöma straff förvissa
gärningar eller att landsförvisa svensk medborgare eller beröva honom
hans m edborgarskap. De rättigheter, som uppräknats i 10 kap., får
härigenom väsentligt starkare karaktär än de, som angivits i 7 kap. De i
10 kap. angivna rättigheterna kan endast inskränkas genom grundlags
ändring, medan det beträffande de i 7 kap. angivna rättigheterna räcker
med att riksdagen stiftar lag i äm net.
Från systematisk synpunkt hade det varit naturligare, om de inskränk
ningar i riksdagens lagstiftningsm akt, som följer av bestämmelserna i 10
kap. uttryckligen angivits ha denna innebörd och placerats i anslutning
till 7 kap. eller i allt fall på en mera framträdande plats i regeringsformen.
Om så skett, kunde emellertid urvalet av de rättigheter, som ansetts värda
att skyddas fram för andra, knappast undgå att väcka kritik.
De skäl, som talar för en utvidgning av antalet fri- och rättigheter,
redovisas utförligt i det yttran d e, som andra ledamöter av regeringsrätten
framlägger. De skäl, som talar mot en sådan utvidgning, är av två slag. Det
första är svårigheten a tt, när det gäller fri- och rättigheter som avser annat
än sådant som kan föras in under bestäm da rättsliga distinktioner, i
författningstexten så klart och otvetydigt ange fri- och rättigheternas
innehåll och räckvidd att stadgandena i fråga blir praktiskt användbara
samtidigt som de, för att inte förlora sin mening, inte får göras alltför
snäva. Det andra skälet är de uppenbara olägenheter som är förknippade
med att anförtro domstolar och andra myndigheter den omfattande
lagprövning som kan följa av en ordning med ett stort antal grundlags
fästa fri- och rättigheter.
En någorlunda fullständig redovisning i grundlagsform av exempelvis
de fri- och rättigheter, som anges i 7 kap. 2 § av förslaget, och av de
inskränkningar, som bör gälla i fråga om dessa rättigheter, skulle innebära
en lagstiftning av betydande om fattning. Det kan nämnas att tryckfri
hetsförordningen med följdförfattningar rör b lo tt ett detaljom råde i det
stora kom plex, varom här kan bli fråga. I allt fall torde det av praktiska
skäl bli nödvändigt att genom delegation av lagstiftningsm akten överläm
na ett flertal detaljfrågor till reglering i författningar av lägre valör än
grundlag.
Att lägga omfattande statsrättsliga k o n trollfunktioner i domstolarnas
hand kan möta betänkligheter även u r domstolarnas synvinkel. Ett
underkännande från domstols sida av en författning — även om åtgärden
förutsätter en saklig granskning av författningens innebörd — måste i regel
komma att utåt fram träda så, att domstolen icke godtager den form som
valts för antagande och utfärdande av författningen. Det är icke någon
tacksam uppgift att med sådana argument utmana den mer eller mindre
breda folkopinion, vilken står bakom en nytillkom m en författning. Minst
av allt är det fråga om något privilegium för den dömande m akten, och
den i betänkandet använda term en ” lagprövningsrätt” är således i hög
grad missvisande. Domstolarna kan emellertid enligt sakens n a tu r inte
gärna undgå att vid behov undersöka, om en föregiven lag eller fö rfatt
ning är vad den utger sig för att vara eller, vid kollision mellan stridiga
bestäm m elser, träffa avgörande vilken av dem som skall ha företrädet.
Den noggrannhet, varmed statsmakterna iakttagit grundlagens bud, har
medfört att domstolarna hittills icke i nämnvärd utsträckning behövt
sätta sin auktoritet på spel vid utövning av sin skyldighet att pröva om
lagar och författningar tillkom m it i vederbörlig ordning. Förhållandet
kan, som nyss näm nts, bli ett annat, om grundlagen innehåller en
om fattande, i allmänna ordalag avfattad katalog över fri- och rättigheter,
som endast kan inskränkas i viss angiven ordning, t. ex. genom grundlags
ändring.
I belysning av det anförda finns icke någon erinran mot att vissa
speciella fri- och rättigheter, som endast kan inskränkas genom grundlag,
upptagits i förslaget till ny regeringsform och det måste betecknas som en
förtjänst att de avgränsats genom form uleringar, som icke ger alltför stort
utrymme för skilda tolkningar. Såsom förut an ty tts kan emellertid
ifrågasättas om urvalet av de rättigheter, som endast skall kunna inskrän
kas genom grundlag, är helt rationellt, samt om den valda dispositionen
är ändamålsenlig.
JK fram håller att en förutsättning för att upptagandet i grundlag av för
medborgarna särskilt betydelsefulla fri- och rättigheter skall ha något
reellt värde är att garantier skapas för att de inte kan lättvindigt upphävas
eller inskränkas. Kan de — vilket beredningen föreslår — upphävas eller
begränsas av riksdagen genom ett enkelt m ajoritetsbeslut, låt vara i
lagform, får deras intagande i grundlag närmast karaktären av en högtidlig
p roklam ation utan motsvarande realitet. Risken är enligt JK stor att de
helt eller delvis sätts åsido i orostider, då behovet av dem gör sig särskilt
starkt gällande. Skall dessa rättigheter sättas i särklass i fråga om skydd,
fordras ett annat system än det som beredningen föreslagit. Frågan hur
ett sådant system skall gestaltas beror på hur starkt skydd man vill
åstadkomma och är därför närmast av politisk natur. Med beredningens
förslag blir skillnaden i fråga om skydd inte särskilt stor mellan de rättig
heter som uppräknas i 7 kap. 2 § förslaget till RF och andra rättigheter.
— JK betonar vidare vikten av att, om de i 7 kap. 2 § förslaget till R F an
givna rättigheterna skall omgärdas med särskilt skydd, deras omfattning och
innehåll i övrigt tydligt fixeras genom klara regler. Man måste även göra
klart för sig alla konsekvenser som följer av att till en rättighet har
knutits ett sådant särskilt skydd.
Enligt R Å är de skäl som GLB har anfört för att det i väsentliga delar
inte är möjligt att ge fri- och rättigheter grundlagsskydd visserligen
beaktansvärda. RÅ är emellertid av den uppfattningen att utsikter kunde
finnas att i enlighet med de av departementschefen i direktiven angivna
riktlinjerna åtminstone i någon utsträckning skapa ett starkare skydd för
allmänna fri- och rättigheter än som skett i förslaget. Med hänsyn till
frågans betydelse bör enligt R Å s mening möjligheterna härtill ytterligare
övervägas. Skydd bör dock endast komma i fråga, när skyddsområdet kan
anses så odiskutabelt och klart begränsat att vid lagprövning tolkningssvårigheter ej kan antagas uppkom m a. En möjlighet vore måhända att ge
vissa av de i 7 kap. 2 § 3 stycket uppräknade ” negativa” rättigheterna
grundlagsskydd. Det får anses självklart att myndighet över huvud ej
under några omständigheter skall äga rätt att tvinga någon att tillhöra
visst trossam fund. Det torde väl inte heller anses lämpligt att myndighet
skall kunna tvinga någon att tillhöra viss förening. Om det av allmänna
skäl skulle anses vara angeläget att i grundlag ge skydd mot tvång av
myndighet att tillhöra viss förening lärer förordningen av typ ” kårobliga
to rie t” knappast ha den betydelse att enbart på grund därav ett
grundlagsskydd inte skulle kunna genom föras. Vad angår myndighets rätt
att tvinga någon att ge sina åsikter tillkänna anger beredningen uttryck li
gen (bet. s. 156) att den anser självklart att varken vittnesplikten eller en
befattningshavares skyldighet att taga ställning i ett mål eller ärende kan
sägas inskränka vittnets eller befattningshavarens rätt att hålla inne med
sin mening. Om hänsyn tages till att dylika situationer faller utan för
stadgandet, synes knappast behov föreligga att hålla möjligheten öppen
för riksdagen att genom vanlig lag ge myndighet rätt att tvinga någon att
ge sina åsikter tillkänna.
Enligt överåklagarens i Malmö åklagardistrikt förm enande bör av
grundlag framgå vilka undantag och inskränkningar som får göras i
9 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
medborgarnas fri- och rättigheter. Lagtekniska svårigheter bör inte hindra
en så viktig angelägenhet. En liknande tankegång redovisas av länsstyrel
sen i Hallands län, som säger att grundlagen bör ange de begränsningar i
fri- och rättigheterna som den enskilde med hänsyn till viktiga allmänna
intressen måste underkasta sig.
Enligt Svea hovrätt är det självfallet, att ett rättighetskapitel bör
utformas så att det ger ett så starkt skydd som möjligt. Även om det
nuvarande tillståndet i vårt land kan bedöm as som tillfredsställande, får
m an vid utarbetande av en ny författning inte underlåta att beakta
riskerna för politiska krissituationer och liknande i en ofö ru tseb ar
fram tid. Ett verksamt skydd för medborgerliga rättigheter kan i ett
föränd rat läge få vital betydelse. Hovrätten vill emellertid inte gå in på
någon närmare diskussion av metoder för att lagtekniskt åstadkomma
grundlagsskydd för medborgerliga rättigheter. Måhända är det med
hänsyn till GLB:s kompromiss orealistiskt att påkalla tekniska lösningar
som ger ett starkare skydd än det GLB föreslagit. Den överarbetning av
GLB:s förslag till ny RF som hovrätten har förordat bör emellertid
även om fatta rättighetsreglerna.
Länsstyrelsen i Kronobergs län förklarar sig vara medveten om svårig
heterna att i grundlag ge uttryck för medborgerliga fri- och rättigheter
och att dessa i alla situationer uppenbarligen ej kan gälla utan begräns
ning. Det kan dock ifrågasättas om det inte är möjligt att ge de mest
grundläggande fri- och rättigheterna, t. ex. föreningsrätten och m ötesfri
h eten, ett starkare skydd än vad som nu föreslås i lagtexten. Enligt
förslaget kan de, utan att något hinder härför föreligger i grundlagen,
inskränkas genom lagstiftning och därigenom lätt kringgås eller m ista sin
verkan. Jämförelsevis åtn ju ter det tryck ta ordet genom TF ett betydligt
bättre skydd än vad nyss exem plifierade och sannolikt lika betydelsefulla
fri- och rättigheter har. Länsstyrelsen anser det värdefullt om dessa syn
p u n k ter uppmärksam m as i den fortsatta beredningen av grundlagsför
slaget.
Sveriges advokatsamfund hälsar med tillfredsställelse att stadganden
om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning och landsförvisning har intagits
i den nya RF men kan inte anse det vara tillfyllest att de mänskliga
rättigheterna ges skydd i regeringsformen endast i några enstaka avseen
den, medan medborgarnas övriga rättigheter kan kringskäras genom
lagstiftning, dvs. genom riksdagsbeslut, som kan fattas med en enda rösts
övervikt. Om skyddet för individen i stället i största möjliga utsträckning
inskrivs i grundlag, skapas större trygghet för den enskilde medborgaren.
Ett sådant skydd kan vara av stor betydelse i orostider.
Statstjänstem ännens riksförbund anför principiella betänkligheter mot
att yttrandefriheten inte avses åtnjuta grundlagsskydd i likhet med
try ckfriheten. Det synes inte befogat, att yttrandefriheten i andra media
än tryck t skrift skall kunna inskränkas genom lag efter enkelt m ajoritets
beslut i riksdagen. Det borde därför övervägas, om inte yttran d efrih eten
skall grundlagfästas på ett sådant sätt, att inskränkning i yttran d efrih eten
måste ske genom ändring av grundlag.
Svenska företagares riksförbund anser att det skulle ha varit av stort
intresse att taga del av de syften och förhållanden för vilka inskränk
ningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna lagstiftningsvägen skulle
vara tillåten, eller de ändamål under vilka sådana begränsningar inte
skulle kunna motiveras.
M assm edieutredningen erinrar om att den har till uppgift att i grundlag
utform a principerna för yttrandefriheten i massmedier. Om utredningens
framtida förslag genom förs, torde inte bara tryckfriheten komma att
omfattas av grundlagen. Yttrandefriheten och vad därmed äger samband
kommer sålunda att vara förankrad i grundlag i större utsträckning än nu.
Härigenom blir alltså skyddet för yttran d efrih eten starkare än vad som
direkt framgår av 7 kap. 2 § andra stycket förslaget till RF.
Tre remissinstanser behandlar frågan huruvida r ä t t i g h e t s r e g lerna bör omfat t a även här b osa t t a ut l ä nd ska
med b o r g a r e . Svea hovrätt påpekar att GLB till skillnad mot
författningsutredningen inte har fö rt något allmänt resonemang om
utlänningars ställning. Detta fram står enligt hovrätten som en brist.
Eftersom det i princip gäller mänskliga rättigheter, borde det kunna
övervägas att stadga, att utlänning skall åtnjuta samma rättigheter som
svensk medborgare, såvida annat inte föreskrivs i lag. Måhända bör vissa
undantag göras, t. ex. för rörelsefriheten. Statens invandrarverk fram hål
ler att bestämmelserna i 7 kap. 2 § RF garanterar fri- och rättigheter
endast för svenska medborgare. Visserligen kan en i Sverige bosatt
utlänning genom stadganden i allmän lag få i stort sett samma skydd som
svenska medborgare utan en uttrycklig grundlagsgaranti. Verket anser det
emellertid vara en lämpligare ordning att en härvarande utlänning i
grundlag i princip garanteras de fri- och rättigheter, som tillkommer
svensk medborgare med de inskränkningar som stadgas i allmän lag.
Utlänningslagen, som bl. a. stadgar att utlänning ej får vistas h är i riket
utan tillstånd, är huvudexem plet på nu existerande sådan inskränkande
lagstiftning. Inledningssatsen i 2 och 3 styckena av 7 kap. 2 § RF, ” Om ej
annat stadgas i lag . . skulle mot denna bakgrund lämpligen kunna
kvarstå oförändrad om orden ” svensk m edborgare” i de nämnda styckena
utb y ttes mot ” envar” . Sverige har dessutom , fortsätter verket, ratificerat
den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättighe
terna och de grundläggande friheterna. Enligt folkrätten och nämnda
konvention torde gälla, att utlänningar — med vissa begränsningar — skall
i fråga om bl. a. de rättigheter som uppräknats i 7 kap. 2 § RF i förelaget
vara likställda med landets egna medborgare, och att de inte får utsättas
för rättsvägran eller orättfärdig behandling. Verket anser att det mest
sym patiska alternativet skulle vara att tillförsäkra både svenska m edborga
re och invandrare vissa grundläggande fri- och rättigheter i en helt
reservationslös rättighetskatalog i grundlagen. Som GLB påpekat skulle
det em ellertid, säger verket avslutningsvis, sannolikt innebära stora
svårigheter att genom föra detta alternativ. SACO påpekar att bestäm m el
serna i 7 kap. 2 § synes utesluta kravet på lagform beträffande
föreskrifter som rör fri- och rättigheter när det gäller utlänningar. Detta
kan enligt SACO inte ha varit meningen.
Några remissinstanser har uppmärksam m at frågan om lag p r ö v
ningsrätten.
Regeringsrättens ledamöter uttalar att det av författning stex ten fram
går att domstolarna skall ha skyldighet och rätt att pröva lagars och andra
författningars giltighet. Sålunda får av 10 kap. 5 § jämförd med
exempelvis 7 kap. 2 eller 5 § anses följa att domstolarna — liksom enligt
nuvarande praxis — har en formell lagprövningsrätt. En sådan rätt
kommer givetvis mot bakgrund av den komplicerade fördelningen av
normgivningskompetensen mellan riksdagen och regeringen att få långt
större betydelse och räckvidd än vad som är fallet i dagens läge.
Beredningens förslag får också anses innefatta i vissa hänseenden en
materiell lagprövningsrätt. Sålunda finnes vid sidan av de fri- och
rättigheter som tagits till utgångspunkt för reglerna i 7 kap. 2 och 5 § § i
spridda bestämmelser visst direkt skydd för m edborgarna, som inte kan
sättas åt sidan på annat sätt än genom grundlagsändring. Hit h ö r bl. a.
förbud mot retroaktiva straffdom ar och mot landsförvisning av svensk
medborgare liksom förbud mot att beröva svensk, här i riket bosatt
medborgare hans svenska medborgarskap. Med avseende på detta skydd
och andra grundlagsskyddade rättigheter har domstolarna med utgångs
punkt i 10 kap. 5 § enligt ledamöterna uppenbarligen skyldighet att
pröva lagars och författningars materiella överensstämmelse med ifråga
varande fri- och rättigheter. En sådan prövningsskyldighet skulle givetvis
bli av än större betydelse om ytterligare materiella fri- och rättigheter
anges i grundlag.
Länsåklagaren i Uppsala län påpekar att GLB inte närmare har d ry fta t
frågan om lagprövningsrätt (bet. s. 107 f). Utan att redogöra för praxis
har man låtit allt bli vid det gamla. F örfattningsutredningen ansåg på sin
tid att domstolarna hade såväl formell som materiell lagprövningsrätt. I
praxis synes såväl formell som materiell lagprövning ha förekom m it. Det
är enligt länsåklagaren tveksam t om problem et skall lämnas därhän med
en förhoppning om återhållsam het. Frågan har naturligt samband med
utformningen av våra fri- och rättigheter. Om i grundlag närmare anges
under vilka förutsättningar eller för vilka ändamål inskränkningar i
friheter och skydd får ske ökar givetvis utrymmet för lagprövning.
Länsåklagaren understryker det angelägna i att frågan om lagprövnings
rätt blir närmare utredd i samband med ifrågavarande lagstiftningsarbete.
Svea hovrätt antecknar att GLB:s förslag i fråga om domstolarnas
lagprövningsrätt innebär att någon begränsning inte skall ske i förhållande
till gällande praxis. Hovrätten uttalar att den ansluter sig till denna
ståndpunkt.
Svenska företagares riksförbund anser att frågan om lagprövningsrätt
bör utredas.
Det kan i detta sammanhang vidare hänvisas till regeringsråden K örlofs
och Sjöbergs nyss återgivna uttalanden.
3.9 Normgivningsmakten
Flera av de remissinstanser som har behandlat GLB.s förslag till
reglering av normgivningsmakten — däribland högsta domstolens leda
m öter, hovrätten över Skåne och Blekinge och K am marrätten i Göteborg
— har begränsat sig till en detaljgranskning av de föreslagna föreskrifterna
utan att därvid göra några egentliga invändningar mot grunddragen i
förslaget. Andra remissinstanser — bl. a. regeringsrättens ledamöter. Svea
hovrätt, JK, R Å , några länsstyrelser och riksdagens ombudsmän — har
däremot gjort mer allmänt hållna uttalanden om beredningens förslag i
denna del.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att den i förslaget gjorda
avgränsningen mellan ett obligatoriskt lagområde med riksdagen såsom
ensam beslutande, ett inte obligatoriskt lagom råde, inom vilket riksdagen
skall kunna överlåta norm givningsbefogenheten till regeringen samt ett
regeringens eget normgivningsom råde är väl avvägd. Länsstyrelsen instäm
mer i beredningens uttalande att gränsen kring regeringens normgivnings
område inte bör göras orubblig utan att det liksom hittills även i
fram tiden skall bli möjligt att vidga lagom rådet. Arbetsm arknadsstyrelsen
och länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker förslaget utan mera ingående
kom m entarer.
GLB:s förslag att lag s t i f t n i n g s m a k t en ska l l l i g g a
hos r i k s d a g en en s a m har lämnats utan kommentar av flertalet
remissinstanser. Några uttalanden har emellertid gjorts i denna fråga.
Enligt överåklagaren i Stockholm s åklagardistrikt torde det fram stå som
en självklarhet att riksdagen skall vara ensam lagstiftare. Förvaltningsut
sk o tte t i landstinget i Kronobergs län finner det positivt att riksdagen
föreslås bli ensam lagstiftare. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser
däremot att GLB knappast har förebragt övertygande skäl för att man
skall frångå nuvarande ordning enligt vilken riksdag och regering stiftar
annan lag än skattelag gemensam t. Denna ordning innebär en garanti för
att också när lagfrågor tas upp i riksdagen den i departementet samlade
erfarenheten och överblicken kopplas in. Ett särskilt skäl för att ej ändra
system et är enligt länsstyrelsen att regeringen bör ha rätt att vägra
utfärda grundlagsstridiga eller fördragsstridiga lagar. De rättigheter som
om talas i 2 § synes vidare böra ha åtminstone det skyddet mot förhastad
lagstiftning om väsentliga inskränkningar, att regeringen inte utan vidare
bör vara tvingad att utfärda en lag, som den anser innebära en sådan
inskränkning, liksom en lag som står i strid med tryckfriheten.
Länsstyrelsen kan ej se att en sådan ordning skulle vara oförenlig med ett
parlamentariskt system. Åtminstone bör regeringen ges den av författningsutredningen upptagna möjligheten att återsända en lag till riksdagen
för ny behandling.
Justitierådet H edfeldt menar, att vad förslaget innehåller om att
lagstiftningsm akten skall ligga hos riksdagen ensam ej är övertygande och
fortsätter.
Det måste antagas att förslaget på denna punkt inte återspeglar hur
lagstiftning i vårt land med all sannolikhet även fram deles kommer att
tillgå. Gången av ett lagstiftningsärende är för närvarande i regel följande:
1) Ett förslag utarbetas inom ett departement eller av en fristående
kom m itté. 2) Förslaget utsändes för yttrande till myndigheter och
organisationer. 3) På grundval av förslaget och yttra n den däröver
utarbetas ett departem entsförslag. 4) I vissa fall inhämtas lagrådets
yttran de över departem entsförslaget. 5) Proposition framlägges för riks
dagen. 6) Motioner i ämnet framlägges i riksdagen. 7) U tsk o tt tar
ställning till proposition och m otioner. 8) Riksdagen tar ställning. Mellan
alla dessa led i ärendets gång finnes tillfällen att diskutera ämnet i dagsoch fackpress.
Värdet av denna ordning är uppenbar. Tre m om ent bör särskilt
framhävas: a) Handläggning i olika omgångar i departem entet, där
specialutbildad personal finnes för ändamålet och där man har överblick
över pågående och kommande lagstiftningsarbeten, b) remissförfarandet
och c) offentligheten över förfarandets olika led vilken möjliggör en
allmän debatt. För det fall att lagförslag väckes inom riksdagen finnes
inga grundlagsfästa garantier för ett lika betryggande förfarande. N atur
ligtvis kan i dylikt fall det nyss beskrivna förfarandet efterliknas i detalj
och exempelvis personal från departement tillfälligt ställas till u tsk o ttets
förfogande — såsom även nu ibland förekommer — samt remissförfarande
och ev. inhämtande av lagrådsyttrande äga rum , m en man frågar sig då
varför inte lika gärna riksdagen, såsom n u sker, i skrivelse till regeringen
begär utredning och förslag i visst äm ne, varefter den hävdvunna
ordningen tilläm pas. Vid en genomförd parlam entarism kan det ju icke
bli fråga om att regeringen vägrar att efterkomma en sådan begäran annat
än möjligen av det skälet att regeringen ej anser ämnet ha den vikt,
jämfört med andra aktuella lagstiftningsfrågor, att åtgärder genast bör
vidtagas. Lagstiftning innebär framförallt att företaga en prioritering
mellan olika fram kom na förslag och önskem ål. Lagstiftningsapparatens
kapacitet är begränsad och räcker i allmänhet inte till för allt som anses
önskvärt. Denna aspekt på lagstiftningsuppgiften synes grundlagbered
ningen ej ha beaktat.
Regeringsrättens ledamöter understryker regeringens roll vid fö rb e
redandet av lagstiftningsbesluten. Hittillsvarande ordning enligt vilken
lagarna framgår som resultat av en beslutsprocess, i vilken regering och
riksdag formellt har lika andel, återger enligt ledamöterna på sitt sätt väl
de reella förhållandena. I verkligheten åvilar det huvudsakliga förberedel
searbetet regeringen medan riksdagen träffar det slutliga beslutet. Denna
samverkan mellan regering och riksdag är en förutsättning för en god
slutprodukt. Förslaget synes bryta sönder denna samverkan, då den
fördelar normgivningskompetensen mellan regering och riksdag utan att
göra klart att det även i de fall, då riksdagen har lagstiftningsm akten,
måste vara regeringen som ombesörjer förberedelsearbetet. G rundlagbe
redningen torde inte avse att riksdagen skall inrätta en egen organisation
för att övertaga de uppgifter, som vid lagstiftnings förberedande nu vilar
på regeringen. I grundlagen borde regeringens ansvar för lagstiftningens
förberedande komma till uttryck .
Svea hovrätt ger uttryck för tankegångar besläktade med de senast
återgivna i samband med sin behandling av stadgandet i 7 kap. 15 § om
skyldighet för regeringen att utfärda av riksdagen beslutade lagar.
Hovrätten påpekar att författningsutredningen föreslog att regeringen i
stället för att utfärda en av riksdagen antagen lag skulle kunna återsända
den till riksdagen för ny behandling. En sådan möjlighet skulle, fortsätter
hovrätten, enligt GLB ”vara mindre väl förenlig med det parlamentariska
system et” (bet. s. 166). Emellertid får man särskilt tänka på fall, där
regeringen har rent tekniska invändningar mot riksdagens lagbeslut. Man
kan inte bortse från att det hittillsvarande kravet på samfällda beslut
verkat till förmån för ett nära samråd även på det tekniska planet.
Övergår man till en ordning med ensam beslut av riksdagen, talar därför
starka skäl för att ge regeringen en återsändanderätt enligt författningsutredningens förslag. Denna kan lämpligen begränsas t. ex. genom att det
stadgas att återsändande endast får ske en gång eller under särskilt
angivna förutsättningar.
Utredningen om författningspublicering m. m. påpekar i anslutning till
frågan om en återsändningsrätt för regeringen att regeringen, med det
innehåll som prom ulgationsinstitutet har fått i svensk rä tt, alltid torde
vara oförhindrad att vägra prom ulgation i de fall den antagna lagen är
behäftad med allvarliga form ella brister, t. ex. att dess innehåll strider mot
vad som sägs i annan lag.
Det av beredningen använda lag b e g r e p p e t diskuteras av några
remissinstanser. Länsåklagaren i Uppsala län anser att man bör hålla fast
vid kravet på att en lag skall vara en generell regel. Detta bör faststlås i
grundlagen. Också Svenska arbetsgivareföreningen betonar det angelägna
i att man undviker kasuistiska lagar. Riksdagens ombudsmän uttalar att
det ingenstans i grundlagsförslaget sägs något om vad en lag är. Inte heller
sägs det någonstans direkt ut att lag skall kunna stiftas endast av
riksdagen. Indirekt framgår dock av bestämmelserna i 7 kap. att lag är
något som innehåller föreskrifter och det framgår också vilka typ er av
föreskrifter som måste iklädas lagens form . Vidare märks att begreppet
lag får betydelse för regeringens norm givningskom petens. Enligt 7 kap.
6 § får regeringen sålunda förordna om föreskrifter som ej enligt grundlag
skall meddelas genom lag, dock ej föreskrifter om riksdagen eller dess
m yndigheter. Av 7 kap. 11 § utläses också att lag stiftas genom endast ett
beslut och av 7 kap. 12 § att lag ej får ändras eller upphävas annat än
genom ny lag. Det synes inte tillfredsställande att begreppet lag har blivit
så konturlöst. Så som förslaget är skrivet kan man få det intrycket att lag
är föreskrifter som beslutas av riksdagen och som riksdagen benäm ner lag
antingen på grund av bestämmelserna i 7 kap. eller på grund av att
riksdagen finner det lämpligt. Det är enligt om budsm ännen också möjligt
att med lag i regeringsformens mening skall förstås föreskrifter som
riksdagen beslutar oavsett om de benämns lag eller ej. Mycket skulle vara
vunnet genom en bestämmelse som begränsade lagform en till de
föreskrifter som behandlas i 7 kap. 1 och 2 §§ samt till föreskrifter som
eljest enligt regeringsformen skall eller får meddelas genom lag.
De n g r u n d l ä g g a n de k o n s t r u k t i o n en av GLB:s för
slag — grundlagen tilldelar riksdagen och regeringen var sitt kom petens
område samt medger att gränsen mellan dessa områden i viss utsträckning
flyttas genom delegation — behandlas i några yttranden. Enligt länssty
relsen i Uppsala län är det önskvärt att lagom rådet utvidgas på det sätt
som GLB har föreslaget. Länsstyrelsen vill emellertid fram hålla det
önskvärda i att regeringens norm givningskom petens genom delegation
från riksdagen utnyttjas för att den effektivitet och snabbhet som ofta
krävs i regleringen på det näringsrättsliga om rådet inte skall äventyras.
R Å uttalar att den föreslagna fördelningsm etoden medför den fördelen
att en förhållandevis klar gränsdragning sker mellan riksdagens och
regeringens normgivningsom råden. Eftersom en så vidsträckt delegations
rätt inte tidigare förekom m it, är det emellertid enligt RÅ svårt att
överblicka hur den kommer att verka. Risk kan föreligga att praktiska
svårigheter uppkommer vid tillämpningen av en sådan ordning. Bered
ningen har, säger RÅ, inte närmare angivit hur delegationen enligt 5 §
första stycket skall ske. Med hänsyn till att det angivna om rådet rör så
helt olika ämnen torde det endast i mycket begränsad omfattning bli
möjligt att ge ramlagar av typ skattestrafflagen. Om beredningens tanke
är att vidsträckta delegationsbem yndiganden skall ges — riksdagen kan
exempelvis allmänt bemyndiga regeringen att utfärda förordningar
angående liv och hälsa — blir situationen i realiteten ej mycket
annorlunda än om regeringen direkt i grundlagen ges rätt att utfärda
förordningar inom om rådet. Skillnaden blir huvudsakligen att riksdagen
vid delegationsrätt kan förordna att delegationen skall gälla endast under
viss tid, exempelvis under den tid då riksdagen inte är samlad. Skulle
däremot beredningens avsikt vara att delegation endast skall avse
begränsade ämnen är tänkbart att svårigheter i vissa fall kan uppstå.
Händelserna kan utveckla sig så att det vid en tidpunkt då riksdagen ej är
samlad plötsligt uppstår ett tvingande behov att omedelbart utfärda en
förordning i visst hänseende rörande liv och hälsa, ehuru något riksdagens
bemyndigande att utfärda förordning ej finns i just detta hänseende. Det
är enligt RÅ :s mening erforderligt att man vid den fortsatta behandlingen
av förslaget närmare överväger delegationsrätten och hur delegation skall
ske. Länsstyrelsen i Kronobergs län fram håller att i en modern stat
folkrepresentationen inte kan direkt delta i utformningen av samtliga
författningar som berör bl. a. enskilda m edborgare, företag, k o rp o ratio
ner, kommuner och landsting. Därför har man i Sverige Liksom i andra
jämförbara stater ofta sökt begränsa representationens deltagande till
normgivningen medan en detaljreglering inom norm ens ram ej sällan
överlåtits till regeringen. Hur gränsdragningen skall ske kan vara föremål
för skilda m eningar och ett flertal problem förtjänar att beaktas - enligt
länsstyrelsens mening fler än som direkt framgår av betänkandet. — Om
ordet fullmakt uttalar länsstyrelsen att detta i politiskt och statsrättsligt
sammanhang stundom uppfattas som något negativt. Den om ständig
heten att m an i 7 kap. 5 § (liksom f. ö. i 8 kap. 1 §) i stället använder
u ttry c k et bemyndigande innebär enligt länsstyrelsen inte någon saklig
skillnad. Givetvis är det inte bara grundlagens bokstav utan fastm er
regerings och riksdags ävensom medborgarnas respekt för dess innehåll
som utgör den viktigaste garantin mot m issbruk, men länsstyrelsen anser
dock att beredningen ej till fullo beaktat problem en vid u tarb etan det av
förslag till regeringsform. De erinringar länsstyrelsen i annat sammanhang
fram för gentemot skattefullm akter enligt 8 kap. gäller i tillämpliga delar
även beträffande bemyndiganden med stöd av 7 kap.
Svea hovrätt förklarar att dess allmänna intryck av törslaget har blivit,
att GLB inte åsyftar någon konkret förändring i nuvarande kom petens
fördelning men vill konstruera en elastisk ordning som inte lägger några
band på den framtida utvecklingen av praxis. Hovrätten har inte någon
invändning mot denna inställning i och för sig. — Hovrätten fram håller
a tt, enligt dess uppfattning, det centrala ledet i förslagets grundläggande
k o n struktion är delegationsregeln i 5 § samt fortsätter.
Enkelt u ttry c k t innebär förslaget, att man först på papperet drar upp
två skilda kompetensområden och sedan i praktiken flytta r gränsen
mellan dem genom delegation. Hovrätten finner sig av flera skäl böra
avstyrka en sådan konstruktion.
Förslaget har motiverats av rent principiella överväganden. Avsikten är
att fram häva riksdagens ställning. De övriga huvudsynpunkter, som enligt
vad hovrätten förut utvecklat bör iakttas vid u tarb etan det av en ny
författning, har inte alls beaktats. Samtliga talar med avsevärd styrka mot
GLB :s förslag.
Till en början skapar GLB:s k o n struktion en onödigt stark motsättning
mellan norm och realitet. Som GLB själv fram håller ligger ledningen av
det praktiska lagstiftningsarbetet hos regeringen. Någon ändring härvidlag
åsyftas inte. Redan att ersätta de nuvarande samfällda lagbesluten med
beslut av riksdagen ensam innebär alltså att bygga in en fiktion i
författningen. Det kan inte finnas anledning att understryka denna
fiktion genom att göra riksdagens kompetensområde större på papperet
än det avses vara i praktiken.
Från informativ synpunkt är konstruktionen otillfredsställande även
på annat sätt än genom att den ger en skev bild av m aktförhållandet
mellan regeringen och riksdagen. Det är redan i sig föga tilltalande att
föra in regler som hänvisar läsaren att söka på annat, icke närmare
preciserat håll för att få besked om vad som faktiskt gäller. Om en sådan
k o n struktion skall kunna godtas, måste det i vart fall krävas, att det
väsentliga framgår av lagtexten och att det endast är mera detaljbetonade
kompletteringar som får sökas på annat håll. Den som bara läser RF och
inte letar på annat håll måste åtminstone få huvudlinjerna klara. Detta
blir inte fallet om GLB:s förslag genom förs. Delegationsregeln måste
anlitas i sådan om fattning, att lagtexten blir vilseledande.
GLB:s förslag kommer vidare att orsaka olägenheter i praxis utan att
åsyfta någon ändring i sak. En rad författningar, som i dag utfärdas av
regeringen och som enligt GLB även fortsättningsvis skall utfärdas av
regeringen, skall enligt förslaget i princip överföras till riksdagens
kompetensområde för att återdelegeras till regeringen. Hovrätten kan inte
finna några sakliga skäl för en sådan ordning och finner uppenbart att
den kan vålla praktiska olägenheter. Det naturliga måste vara att utgå
från det slutresultat som åsyftas och konstruera regler som på enklaste
sätt leder till detta resultat.
Hovrätten vill erinra om att FU:s förslag i fråga om lagstiftningsm akten
kritiserades för att vara alltför oklart och att direktiven till GLB
efterlyser en mera fast och bestäm d reglering. H uvudändam ålet måste
vara, framhålls i direktiven, ”a tt nå en i sak tillfredsställande fördelning
av norm givningskom petensen” mellan regeringen och riksdagen, men det
är också ” viktigt att fördelningsreglerna utformas på ett för den praktiska
tillämpningen så klargörande sätt som m öjligt” . Direktiven avvisar
bestäm t regler som är ” så allmänt hållna, att de i själva verket inom en vid
ram överlämnar åt en fram tida, oförutsebar praxis att närmare bestäm m a,
hur normgivningskompetensen skall vara fördelad” . Hovrätten finner det
tydligt, att GLB:s förslag inte svarar mot den inställning som uttryck s i
direktiven.
Ännu en synpunkt ay rent principiell art bör anföras på förslaget i
denna del. Frågan om delegation av lagstiftningsm akt är allmänt sett en
ömtålig natur. FU intog en starkt restriktiv hållning på denna p u n k t, och
denna inställning syns ha vunnit allmän anslutning vid remissbehandling
en (SOU 1965: 34 s. 10—12). GLB håller visserligen fast vid principen att
delegation endast skall få ske med stöd i grundlag. Likväl finner
hovrätten inte tilltalande att bygga en ny författnings grundläggande
regler om lagstiftningsm akten på en delegationsregel som förutses få
vidsträckt tilläm pning.
Hovrätten anser sålunda att själva konstruktionen av GLB:s förslag
omprövas.
Regeringsrättens ledamöter gör den bedömningen att den föreslagna
kom petensfördelningen blir svår att tillämpa i praktiken och kan ge
upphov till konflikter. Enligt ledamöternas mening är den nuvarande
form en för kompetensfördelning av normgivningsmakten mera realistisk.
Enligt denna äger regeringen utöva den normgivning som följer av att den
utövar den verkställande m akten, medan normgivningen i övrigt ankom
mer på riksdagen. Denna gränsdragning är visserligen mycket vag formellt
sett men har den fördelen att den genom en långvarig praxis ligger fast i
praktiken. Enligt ledamöterna ger den också medborgarna ett långt bättre
skydd mot att normgivningsmakt flyttas över från riksdag till regering.
Det synes vara att föredraga att hålla fast vid en inarbetad konstitutionell
praxis som är oom stridd fram för att inlåta sig på ett helt ny tt system,
vilket från början är behäftat med allvarliga brister. Det torde enligt
ledamöternas uppfattning inte erbjuda alltför stora svårigheter att finna
en adekvat formulering av rådande praxis lämpad att införas i grundlagstex ten .
Några remissinstanser behandlar GLB:s s ä t t att b e s k r i v a
lag om r å de t i 7 kap. 1 och 2 §§ förslaget till RF. JK anser att
förslagets allmänt hållna bestäm ning av riksdagens kompetensområde
redan i sig ger anledning till tvekan om kom petensens om fattning. Vad
gäller 1 § ges visserligen i dess andra stycke en exemplifiering, men inte
heller denna är i sin avfattning tillräckligt upplysande rörande gränsen för
den i paragrafen avsedda kom petensen. Inte mindre svävande är,
fortsätter JK , den i 2 § beskrivna kom petensen. De båda paragrafernas
räckvidd har betydelse särskilt med tanke på den regeringen tillkom
mande s. k. restkom petensen. En klar gräns är uppenbarligen nödvändig
mellan riksdagens och regeringens normgivningsom råden. JK åberopar i
detta sammanhang ett uttalande av beredningen beträffande restkom pe
tensen (s. 82) enligt vilket regeringens förordningsm akt får särskilt stor
betydelse i fråga om bestämmelser angående statsförvaltningens organi
sation och verksam het. Samtidigt antydes, fortsätter JK, att bestäm ning
en i 1 och 2 §§ kvarläm nar också andra områden för regeringens
normgivning. Vari dessa skulle bestå och hur gränsen närmare går, anges
emellertid inte och kan inte heller utläsas. Svea hovrätt fram håller att
stadgandet i 7 kap. 2 § innebär en väsentlig utvidgning av lagom rådet i
förhållande till gällande rätt. Det är enligt hovrättens uppfattning inte
rimligt att kräva lagreglering av alla de enskildas rättsförhållanden till det
allmänna. — Enligt hovrätten innebär GLB:s förslag en väsentlig ökning
av författningstexten i förhållande till författningsutredningens förslag
utan att man nått den önskade klarheten i regleringen. Varken
författningsutredningen eller GLB har sålunda lyckats avgränsa lagområ
det på ett samtidigt klart och ändamålsenligt sätt. Mot denna bakgrund
ställer hovrätten frågan om man inte i huvudsak får låta sig nöja med en
generalklausul, kompletterad med en exemplifierande uppräkning. R ik s
dagens ombudsmän anser att det på ett tydligare sätt än som har skett
borde klargöras att det i första hand är vad som i nuvarande grundlag
betecknas som allmän civil- och kriminallag som åsyftas i de första
paragraferna i 7 kap. SA C O anser att de i 7 kap. 1 och 2 §§ intagna
huvudreglerna får anses utgöra en bättre precisering av det centrala
lagom rådet än motsvarande bestämmelser i författningsutredningens
förslag. De kan emellertid inte gå helt fria från kritik. Det inledande
allmänna stadgandet i 1 § förefaller SACO vara i vagaste laget även om
man ta r det exemplifierande andra stycket i betraktande. Det skulle
enligt SACO kunna övervägas att ge bestämmelserna i 1 § första stycket
och 2 § första stycket ett mera preciserat innehåll genom att som
utgångspunkt vid betäm m andet av gränsen kring lagom rådet ta rätten att
genom författning skapa rättigheter och skyldigheter för enskild person i
ena fallet i hans relation till andra personer, i andra fallet i hans relation
till det allmänna.
Avgränsningen av det de l e g e r i n g s b a r a om r å de t enligt 7
kap. 5 § förslaget till RF behandlas i några yttranden . Chefen för
försvarshögskolan hälsar med tillfredsställelse att stora delar av den s. k.
beredskapslagstiftningen faller inom ramen för den delegeringsmöjlighet
som föreslås i 5 §. Regeringsrättens ledamöter uttalar att delegationsbem yndigandet i 7 kap. 5 § i sak är utom ordentligt vidsträckt. Hela
näringslagstiftningen kan överflyttas från riksdagens lagstiftning till
regeringens förordningsm akt. Paragrafen öppnar stora möjligheter för en
riksdagsm ajoritet att till regeringen överlämna de synnerligen viktiga
delar av lagstiftningsm akten, som gäller de ekonomiska funktionerna i
sam hället, och därmed undandraga utövandet av denna den offentliga
kontroll, som riksdagsbehandlingen av de olika lagförslagen skulle
m edföra. Enligt nuvarande ordning sker all lagstiftning som gäller
centrala näringsrättsliga problem under medverkan av riksdagen. Försla
get öppnar enligt ledamöterna i själva verket möjlighet till en genom gri
pande om fördelning av normgivningsmakten på alla de om råden, där
fråga är om verksamhet med något ekonomiskt inslag. Som exempel
härpå nämner ledamöterna att till delegationsom rådet hör normgivnings
m akten i fråga om handel och om näringsverksamhet i övrigt. Härmed
avses enligt motiven bl. a. förm edlingsverksam het av skilda slag. Något
undantag för arbetsförmedling göres inte; rätten att fritt välja eller utöva
yrke skulle således kunna få vidkännas inskränkningar utan beslut i
lagform. Även Sveriges industriförbund fram håller att bestämmelserna i 7
kap. 5 § innebär att praktiskt taget all normgivning som har samband
med näringsverksamhet kan delegeras till regeringen. Detta ter sig enligt
förbundet särskilt allvarligt i betraktande av att i grundlagsförslaget inte
har skrivits in någon bestämmelse till skydd för näringsfriheten.
Förbundet pekar vidare på det otillfredsställande i att förslaget inte synes
räkna med att ett riksdagens bemyndigande till regeringen av detta slag
skall vara tidsbegränsat utan kunna lämnas för obestämd tid. Så länge
bemyndigandet gäller på ett visst om råde, är riksdagen förhindrad att
själv lagstifta på om rådet, och minoriteten i riksdagen blir under samma
tid utan möjlighet att väcka hithörande frågor såsom lagstiftningsärenden
i riksdagen. För att regeringen skall få begagna ett av riksdagen givet
bemyndigande att lagstifta, såvitt gäller näringslagstiftning, torde enligt
förbundet böra krävas att vissa i grundlagen upptagna förutsättningar är
uppfyllda. Närmast kommer därvid ifråga, att riket befinner sig i krig
eller krigsfara eller att därmed jämförligt utom ordentligt förhållande är
för handen. Även då det gäller exempelvis ut- och införsel av krigsm ate
riel bör en detaljreglering kunna överlåtas åt regeringen. Ytterligare bör
gälla, att om regeringen begagnar sig av ett givet bem yndigande, frågan
skall underställas riksdagens prövning inom viss tid på samma sätt som
stadgas i förslaget 8 kap. 1 § tredje stycket ifråga om förordningar, som
regeringen utfärdar på skatteom rådet. Svenska företagares riksförbund
utvecklar liknande synpunkter och avstyrker sammanfattningsvis infö
randet av en ordning som innebär att befogenhet att i fredstid utfärda
föreskrifter på näringslivsområdet kan tillkom m a regeringen.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att bestämmelserna om delega
tionsrätten i 5 § är svårtolkade. Länsstyrelsen har ett allmänt intryck av
att den del av normgivningen som på grund av 7 kap. 5 och 6 §§
tillkommer eller kan tillkom m a regeringen är alltför snävt avgränsad.
Riksdagens ombudsmän ger u ttry c k för en liknande uppfattning. De
fram håller att ansvaret för den allmänna ordningen och säkerheten i
landet ytterst måste vila på regeringen. Frågan är då om regeringen får
tillräcklig handlingsfrihet med den fördelning av normgivningskompetensen som valts i 5 §. Möjligt är att en blankofullm akt bör skrivas in för
regeringen att meddela ordningsföreskrifter i katastrofartade eller eljest
kritiska lägen. Situationer kan ju uppkomma som inte kunnat förutses.
Ett par remissinstanser har behandlat r e g e r i n g en s n o r m g i v n i n g som r å de sådant detta beskrivs i 7 kap. 6 §.
Med anledning av stadgandet att regeringen får besluta föreskrifter om
verkställighet
av lag anför JK att beredningen i detta
sammanhang använder uttrycket verkställighet synonymt med tilläm p
ning. Enligt JK kan riktigheten av denna beredningens uppfattning i varje
fall diskuteras. JK fram håller i det avseendet följande.
Uttrycket verkställighet innefattar inte sällan m om ent av m yndighets
utövning och berör i sådana fall enskilda medborgares rättigheter och
skyldigheter. Verkställighet av lag kunde under sådana förhållanden tydas
såsom innefattande jäm väl föreskrifter angående myndighetsutövning
såsom ett medel för en lags tilläm pning.
Vanligtvis torde med tillämpningsföreskrifter förstås endast rent
administrativa föreskrifter, däremot inte regler av m ateriellträttslig natur.
Det är emellertid synnerligen oklart hur mycket beredningen avsett att
lägga in i uttryck et verkställighet (tilläm pning) av lag. Beredningen
uttalar, att gränsen mellan lag och tillämpningsföreskrifter är flytande.
Huvudreglerna, t. ex. förutsättningarna för ett ingripande, måste enligt
beredningen alltid upptagas i själva lagen. Hur långt lagen skall gå i
detaljer måste däremot enligt beredningen vara riksdagens sak att
bedöm a. Ju mer detaljbetonad lagen blir, desto mindre blir, anföres
vidare, utrymmet för reglering genom tilläm pningsföreskrifter.
Det måste medgivas att gränsen mellan lag och tillämpningsföreskrifter
kan vara svår att draga. Med beredningens uppläggning av hela kom plexet
normgivningsmakten blir emellertid gränsdragningen av stor betydelse
och bör därför vara helt klargörande. Detta gäller kanske fram för allt då
fråga är om författningsreglering av inskränkningar i sådana rättigheter
som avses i 2 § andra och tredje styckena. Dylika inskränkningar kan ju
enligt förslaget inte komma under regeringens norm givningskom petens
ens efter delegering. Med sina nyss återgivna u ttalan den synes bered
ningen åsyfta a tt, i den mån riksdagen i en lag de facto inte meddelat
regler i en viss fråga, fältet skulle vara fritt för regeringen att utfärda
sådana samt att dessa föreskrifter skulle vara att betrak ta såsom
tilläm pningsföreskrifter. Detta skulle enligt min mening kunna strida mot
principerna om riksdagens kompetens i 7 kap. och innebära ett
kringgående av dessa. Föreskrifter som på ena eller andra sättet närmare
bestämmer exempelvis innehållet i eller omfattningen av en inskränkning
i en rättighet kan nämligen svårligen betecknas som tilläm pningsföreskrif
ter. Vad beredning anfört om tystnadsplikten (s. 156) kan tjäna som
lämplig illustration i sam m anhanget, helst som tystnadsplikten utgör en
inskränkning i en absolut rättighet, nämligen yttran d efrih eten . Bered
ningen anför sålunda, att kravet på beslut i lagform får anses om fatta det
huvudsakliga angivandet av de intressen som skall skyddas. Att i detalj
ange de fall då tystnadsplikt skall iakttagas måste därem ot, anför
beredningen, kunna uppdragas åt regeringen. Bestämmelserna om verkställighetsföreskrifter skulle enligt beredningen ge stöd häråt. Här synes
emellertid fråga närmast vara just om tystnadspliktens omfattning och
motsvarande begränsning av yttr a n de f r ihe ten .
Det är sålunda
tydligt att också bestäm ningen verkställighet av lag är diffus, särskilt i
betraktande av vad beredningen synbarligen lägger in i detta uttryck . I
vart fall synes mig lämpligare att använda uttryck et tillämpning av lag,
vilket bättre motsvarar gängse term inologi. Skall gränsen mellan riks
dagens och regeringens kompetensområden strikt upprätthållas i enlighet
med huvudreglerna, skulle mycket vinnas genom ett m otivuttalande av
innehåll att med tillämpningsföreskrifter endast avses rent administrativa
föreskrifter.
Det bör enligt högsta domstolens ledamöter erinras om att såatt sådana tillämpningsföreskrifter som avses i 7 kap. 6 § inte får innehålla
materiella bestämmelser som enligt grundlagen skall ha lags natur. Skulle
missbruk ske, kan domstolarna åsidosätta tilläm pningsföreskriften på
grund av sin rätt att pröva författnings grundlagsenlighet. Också
regeringsrättens ledamöter uppehåller sig vid regeln om regeringens
generella befogenhet att utfärda föreskrifter om verkställighet av lag,
vilken regel de finner vara svår att tolka. Enligt ledamöternas uppfattning
torde beredningen med stadgandet ha åsyftat rätt för regeringen att
utfärda tilläm pningsföreskrifter. Bestämmelsen synes emellertid i sin
föreslagna utformning kunna leda till en långt gående delegation av
normgivning till regeringen vid sidan av den i 7 kap. 5 § stadgade
delegationsordningen. Om riksdagen inom ett om råde, där lag enligt
grundlagen skall vara enda normgivningsform, antager en allmänt hållen
lagregel, blir regeringen efter ordalagen kompetent att på egen hand
utfärda den för tillämpningen nödiga fortsatta lagstiftningen. Därigenom
kan, säger ledam öterna, den kom petensfördelning, vilken tidigare para
grafer i detta kapitel velat noggrant precisera, i praktiken sättas ur kraft.
JK uttalar tvekan också i fråga om regeln att regeringen kan besluta
föreskrifter som ej enligt grundlag skall meddelas genom lag ( r e s t k om p e t en s en ) . Enligt JK är den av beredningen föreslagna
formuleringen ett uttryck för grundtanken att regeringen inte får
inkräkta på riksdagens normgivningsom råde. I detta avseende säger JK
fortsättningsvis.
Detta område är emellertid inte uttömmande fixerat genom hänvis
ningen till föreskrifter som enligt grundlag skall meddelas genom lag.
Utöver de fall då lagform en direkt föreskrives kan riksdagen ju , som
tidigare anförts, fritt begagna denna form för sina beslut. Vidare får
riksdagen en rätt att under vissa förutsättningar genom lag besluta
föreskrifter som enligt huvudreglerna ligger inom regeringens kom pe
tensom råde. I motiven uttalas också (s. 153) att det blir regeringens sak
att ” besluta i de hänseenden som inte enligt grundlag skall regleras genom
lag och inte heller har blivit reglerade genom lag" samt (s. 162) att
regeringens norm givningskom petens begränsas ” också av lagbeslut som
riksdagen har stiftat utan för det obligatoriska lagom rådet” .
I anslutning till dessa uttalanden inställer sig en annan tveksam fråga.
Om riksdagen utfärdat en lag — inom eller utan för det obligatoriska
lagområdet — och därvid lämnat vissa delar av ämnet utan för regleringen,
får då regeringen i form av författning meddela kompletterande
föreskrifter av icke verkställighets- eller tilläm pningsnatur? Eller med
andra ord, är det hela det ämne lagen avhandlar eller endast de i lagen
behandlade delarna av ämnet som undandrages regeringens kom petens?
Olika m otivuttalanden synes motstridiga på denna p u n k t (jfr s. 82 och s.
153). Frågan får en viss betydelse också när det gäller att tolka uttryck et
” verkställighet av lag” . Det rimligaste synes mig vara att hela ämnet (med
undantag för vad som skall anses ligga i verkställighet av lag) kommer att
falla utan för regeringens kom petens. Att vissa m ateriellträttsliga frågor
inte reglerats i lagen kan t. ex. bero på att riksdagen efter prövning och
överväganden funnit en reglering därav obehövlig eller olämplig. Rege
ringen bör då inte kunna meddela föreskrifter i dessa delar, då detta ju
skulle strida mot riksdagens beslut. Det bör tilläggas att det nu
behandlade spörsmålet inte löses av den i 12 § uttalade principen om den
formella lagkraften, då ju saken inte gäller ändring eller upphävande utan
komplettering av lag.
Det synes sålunda erforderligt att bestämmelsen i 6 § första stycket 2.
om restkompetensen under alla omständigheter omformuleras eller
kom pletteras.
Regeringsrättens ledamöter uttalar att regeln i det andra ledet i 7 kap.
6 § första stycket är svåröverskådlig till sina konsekvenser samt påpekar
att den formellt innebär att nya norm givningsom råden, vars betydelse
inte har förutsetts eller kunnat förutses av grundlagstiftaren, automatiskt
tillfaller regeringen.
Bestämmelsen i 7 kap . 7 § för s t a s t y c k e t berörs av Svea
hovrätt som uttalar att en viss utvidgning av om rådet för ” riksdagens
hörande” fram står som naturlig och önskvärd, inte minst från den av
GLB fram hållna synpunkten om riksdagens centrala ställning. Särskilt
inom om rådet för arbetsm arknads-, närings- och regionalpolitiken synes
en viss gränsförflyttning till riksdagens förmån vara fö rtjän t att övervägas
med hänsyn till betydelsen av de frågor som regleringarna avser.
Föreskriften i 7 kap . 7 § a n d r a s t y c k e t har behandlats av
några remissinstanser. Regeringsrättens ledamöter påpekar att en konsek
vens av den föreslagna regeln är att i det särskilda fallet tveksam het kan upp
stå huruvida riksdagen själv har kompetens att lagstifta på ett område där
den har överlåtit till regeringen att utöva norm givningsm akten. Skulle
riksdagen ingripa med egen lagstiftning utan att formellt ha återkallat
fullmakten till regeringen, kan oklarhet uppstå om vilka regler som gäller
på om rådet. Vidare är enligt ledamöterna att beakta att riksdagen inom
de om råden, där regeringen formellt har normgivningsmakten enligt 7
kap. 6 §, äger lagstifta endast om den har gjort fram ställning till
regeringen, som denna inte har efterkom m it inom skälig tid. Även här
kan osäkerhet uppkomma om vem som har normgivningskompetensen i
ett särskilt fall.
Några remissinstanser k r i t i s e r a r de n för e s lag n a i n
s k r än k n i n g en i r i k s d a g en s m ö j l i g h e t e r att gå in
på r e g e r i n g en s n o r m g i v n i n g som r å de med egna
i n i t i a t i v . Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att bestäm m el
sen i 7 kap. 7 § andra stycket kan medföra invecklade tolkningsproblem .
Hovrätten uttalar i det avseendet följande.
Om t. ex. ett genom motion väckt lagförslag under ärendets beredning
i riksdagen har ansetts vara att hänföra till 1 eller 2 § i detta kapitel men
talm annen är av annan mening och finner det höra till restkompetensen i
6 § första stycket 2., blir han tvungen att vägra proposition vid ärendets
behandling i kam m aren, därför att någon tidigare fram ställning inte har
gjorts till regeringen. Det skulle härigenom kunna uppkomma tvistigheter
som inte har någon egentlig politisk innebörd utan ligger på ett mera
form alistiskt plan. Man kan vidare fråga sig om den fram ställning som
enligt andra stycket krävs för att riksdagen skall få besluta föreskrifter
måste ha gjorts till ” samma regering” eller om det räcker att den har
gjorts någon gång tidigare. Den förra läsarten leder till svårigheter att
alltid kunna fastställa vad som är samma regering och den senare leder till
att en nytillträdande regering kan finna sig belastad av beställningar som
har tillkom m it under en politisk situation som inte längre råder.
Bestämmelsens syfte synes vara att förhindra att riksdagen under tider
av m inoritetsregering skall kunna begagna sin behörighet på ett sätt som
försvagar regeringens ställning (s. 82). Man kan emellertid fråga sig om
inte detta sker i högre grad genom att riksdagen i sitt beslut konstaterar
att regeringen inte inom skälig tid har efterkom m it en framställning än
genom att riksdagen utan någon sådan förklaring rent faktiskt beslutar
föreskrifter på ett område där kompetensen tidigare ansetts tillkom m a
regeringen. Har man en svag m inoritetsregering lär det inte kunna
undvikas att detta kommer till synes på olika sätt. Man kan likväl utgå
ifrån att riksdagen så gott som alltid begär utredning av regeringen.
Regeringen skall åtnjuta riksdagens förtroende och kommer således att i
väsentliga frågor villfara riksdagens begäran. Det synes inte finnas några
praktiska skäl för den förordade inskränkningen.
Kammarrätten i Göteborg anser att det senare ledet i 7 kap. 7 § andra
stycket innebär en omotiverad inskränkning i riksdagens lagstiftningsbefogenhet och att det därför bör utgå. Överåklagaren i Stockholm s
åklagardistrikt, länsstyrelsen i Hallands län, en ledamot av budgetutred
ningen och förvaltning su tsko ttet i landstinget i Kronobergs län (m ajori
teten ) ansluter sig till den uppfattning som uttrycks av reservanterna
inom GLB, att det inte är förenligt med de grundsatser som eljest har
varit ledande i beredningens arbete att i grundlagen dra några gränser
kring regeringens kompetensområde i fråga om normgivningen så att
riksdagen skall vara hindrad att ingripa när den anser det behövligt.
En motsatt uppfattning — att r i k s d a g en i n t e bör k u n n a
genom ett eget initiativ besluta n o r mer inom
r e g e r i n g en som r å de - fram förs av några remissinstanser.
Enligt Svea hovrätt inger regeln i 7 kap. 7 § andra stycket starka
betänkligheter. I den situation som avses bör riksdagen enligt hovrätten
vara hänvisad till att besluta om m isstroendeförklaring. Att medge
riksdagen rätt att ingripa på regeringens område - kanske i en detaljfråga
som f. n. anses klart ligga utanför vad riksdagen bör syssla med — kan
varken vara principiellt riktigt eller praktiskt lämpligt. En egenartad
konsekvens av ett ingripande skulle också bli, att den fråga det gäller även
framgent skulle tillhöra lagom rådet till följd av den form ella lagkraftens
princip, i den mån delegationsbeslut inte fattas. Eftersom ifrågavarande
regel avses bli tillämplig även i fråga om föreskrifter som regeringen kan
utfärda enligt 5 §, aktualiseras också frågan om återkallelse av beslut om
delegation. Förslaget synes enligt hovrätten inte vara tillräckligt övervägt.
Budgetutredningen fram håller att det sett ur bl. a. resursstym ingssynpunkt är angeläget att en klar rollfördelning råder mellan riksdag,
regering och förvaltningsm yndigheterna. För närvarande ansvarar varje
myndighet inför regeringen för genomförandet av den verksamhet som
myndigheten har getts i uppdrag att utföra, medan regeringen ansvarar
för denna verksamhet i parlamentarisk ordning inför riksdagen. U tred
ningen anser en sådan rollfördelning vara entydig och därmed lämpligare
än den föreslagna, vad gäller styrning av den statliga verksam heten.
Utredningen ifrågasätter därför från sina utgångspunkter om föreskriften
i 7 kap. 7 § andra stycket bör m edtas i RF.
Vid sidan av budgetutredningen uppehåller sig ytterligare några
remissinstanser vid de p r o b l e m som en r i k s d a g en och
regeringen tillkommande konkurrerande normg ivn ing sb e f o g en h e t kan
medföra
för
förvalt
n i n g s m y n d i g h e t e r n a s de l . Chefen för armén uttalar att
förslaget vad gäller ansvars-och uppgiftsfördelningen mellan i första hand
riksdagen och regeringen, i andra hand mellan dessa och verkställande
myndigheter synes ofullständigt och oklart. I nuläget överbringas
riksdagens beslut till myndigheter och allmänhet genom regeringens
förmedling. Det vill synas som om ett annorlunda läge skulle uppkomma
enligt förslaget. Regering och riksdag kan var för sig skapa norm er utan
att kontakt och sammanhang mellan dem är säkerställda, och riksdagen
torde avses skola vända sig, lika väl som regeringen, direkt utåt — ej minst
till myndigheter — med de norm er den skapar. Så som grundlagbered
ningen gestaltat m aktdelningen, måste förutsättas ett direkt — dvs. icke
av regeringsm akten förmedlat — förhållande mellan riksdag och förvalt
ning. — Med hänsyn till bl. a. effektiviteten i försvarsmaktens arbete
fram står det som betydelsefullt att de ovan exem plifierade oklarheterna
undanröjs. Entydiga, enkla och konsekventa regler för ansvars- och
uppgiftsfördelning samt lydnadsförhållanden är särskilt angelägna inom
försvarets om råde, främst med sikte på krigsförhållanden (och m otsva
rande) och på övergång från freds- till krigsförhållanden. ÖB utvecklar
liknande synpunkter och förklarar att nu gällande ordning, enligt vilken
regeringen om sätter riksdagens beslut till m yndigheterna, alltjämt bör
gälla.
Försvarets materielverk förutsätter att riksdagen inte använder sina
formella möjligheter att genom detaljföreskrifter reglera den statliga
förvaltningsapparaten och därmed begränsa regeringens befogenheter på
sådant sätt att förvaltningens verksamhet försvåras. Enligt verket bör
största möjliga delegering eftersträvas inom statsförvaltningen, även från
riksdagen till regeringen, för att förvaltningen skall fungera så smidigt och
effektivt som möjligt. — Verket påpekar vidare att den m öjlighet, som
genom förslaget öppnas för riksdagen att direkt i lag med förbigående av
regeringen ge en statlig förvaltningsmyndighet rätt att utfärda vissa
föreskrifter, innebär en principiell förändring i förhållande till nuvarande
förhållanden. Enligt verket tyd er emellertid andra bestämmelser och
m otivuttalanden i förslaget på att något dubbelt lydnadsförhållande för
de statliga myndigheterna inte har varit åsyftat. Det kan enligt
riksrevisionsverkets mening inte hållas för u teslutet, att stadgandet i 7
kap. 7 § andra stycket i vissa situationer kan leda till ingrepp i frågor
inom om rådet för administrativ reglering, vilka naturligen bör ankomma
på regeringen såsom det verkställande organet. Konsekvenserna av att
riksdagen skulle kunna utöva en sådan direktstyrning av förvaltnings
myndigheterna borde enligt verket ha belysts bättre innan man gör ett
sådant ingrepp i system et. Verket tar vidare avstånd från beredningens
förslag att riksdagen skall kunna direkt till underordnad myndighet
delegera befogenhet att utöva beslutanderätt i vissa frågor. Enligt verket
ger nuvarande ordning, där myndigheterna i princip får sina uppdrag av
regeringen, en klarare och mera konsekvent funktionsfördelning.
JK ger u ttry c k för vissa synpunkter på den f o r m e l l a
lag
kraftens
p r i n c i p . Enligt JK ligger med gällande lagstiftnings10 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
regler lagformens kanske största betydelse i denna princip, i det att lag
stiftas av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt. Det är givetvis en trygghet
för m edborgarna, särskilt i orostider, att lag inte kan upphävas eller
ändras av Kungl. Maji: eller riksdagen ensam. Beredningen föreslår ingen
ändring i principen. Denna får dock minskad betydelse om lag skall
stiftas av riksdagen ensam. I realiteten får lagformen enligt JK framdeles
ingen annan betydelse än den som tillkommer ett i annan form av
riksdagen fatta t beslut eller ett beslut av regeringen, nämligen att beslutet
inte kan upphävas eller ändras av annan än riksdagen resp. regeringen. Ur
synpunkten av ordning och reda är det enligt JK naturligen angeläget att
lagformen begagnas också vid upphävande eller ändring av lag. Den
formella lagkraftens princip bör dock inte överskattas om beredningens
förslag genom förs.
Svenska arbetsgivareföreningen behandlar vissa frågor som samman
hänger med lag s t i f t n i n g s för f a r a n de t. Enligt föreningen
föranleder nödvändigheten att garantera rättssäkerheten flera krav,
däribland ett krav att de av statsmakterna stiftade lagarna har tillfreds
ställande kvalitet. Häri ligger enligt föreningen att norm erna i möjligaste
mån skall vara klara och fullständigt reglera de spörsmål, som tas upp till
behandling. I föreningens yttra n de uttalas vidare.
Om kravet avseende tillfredsställande kvalitet hos nya lagstiftningsprodukter skall kunna tillgodoses, är det erforderligt, att lagstiftningsproceduren ger utrymme åt tillräckligt grundlig genomlysning av de
frågor, som man avser att lösa i varje särskilt lagstiftningsärende.
Självfallet är det u teslutet, att proceduren vid stiftandet av ny lag i detalj
fastställes i grundlag. Vissa huvudlinjer bör dock fastslås såsom också i
viss utsträckning sk ett, när det i 6 kap. 2 § i förslaget till regeringsform —
bl. a. med tanke på propositioner i lagstiftningsärenden — stadgas:
Vid beredningen av regeringsärenden inhämtas behövliga upplys
ningar och yttranden från berörda m yndigheter. I erforderlig om fatt
ning skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.
Med tanke på erfarenheterna från lagstiftningsarbetet under senare år
är det angeläget, att m otivuttalanden, som någorlunda utförligt kom
pletterar de i grundlagen stadgade huvudlinjerna, görs i blivande
proposition med förslag till ny regeringsform. Bland de krav, som
anmäler sig i fråga om proceduren i lagstiftningsarbetet, önskar före
ningen särskilt framhålla följande.
Generellt sett synes man erhålla väsentligt bättre lagförslag, om det
förberedande utredningsarbetet anförtros åt särskilt tillkallade sak
kunniga — antingen dessa är parlamentariker eller i egentlig mening
experter, som har anknytning till arbetsm arknads- eller andra organisa
tioner, universitet eller forskningsinstitutioner — jämfört med läget när
lagförslag framläggs i anonym a departem entsprom em orior. Huvudregeln
synes därför böra vara, att lagstiftningsärenden till en början skall
förberedas av särskilt tillkallade sakkunniga och ej av tjänstemän inom
departem enten. En sådan ordning nödvändiggör, att direktiv för varje
särskilt utredningsprojekt utarbetas och offentliggöres.
Arbetet på sakkunnignivå bör anordnas på sådant sätt, att den inom
utredningarna företrädda sakkunskapen verkligen kommer till sin rätt.
Detta innebär bl. a., att de sakkunniga måste beredas tillräcklig tid för att
arbeta igenom den problem atik, som de satts att analysera. Det är
otillfredsställande, när sakkkunniga genom underhandsdirektiv från
vederbörande statsråd beordras att slutföra sitt arbete och framlägga
förslag inom en knapp tidsram .
Det är likaså angeläget, att de sakkunniga erhåller rimlig handlings
frihet när det gäller lösningen av förelagda problem . Det är helt
otillfredsställande när direktiven själva anger de lösningar, som de
sakkunniga skall föreslå, liksom när direktiven från utredningsarbetet
undantager problem , som i själva verket utgör en integrerande del av det
frågekom plex, som skall utredas. I motsats till vad hittills vid flera
tillfällen varit fallet bör sålunda utredningsdirektiven ha en förhållandevis
generell och oförbindande avfattning.
Enligt den hittills tillämpade ordningen, som självfallet bör bibehållas,
sänds avgivna betänkanden normalt på remiss till berörda myndigheter
och organisationer. Det bör tillses, att remisstiden fastställes så, att
remissinstanserna får rimlig tid att sätta sig in i utsända betänkanden.
Under senare år har förekom m it åtskilliga fall, där sistnämnda önskemål
ej blivit tillgodosett.
Sedan remissinstansernas yttran den inkom m it, påbörjas i normalfallet
arbetet med att utarbeta proposition i vederbörande departem ent. På
detta stadium är det en betydande fördel, om det ursprungliga
betänkandet avgetts av fristående sakkunniga, jämfört med läget när det
första förslaget utarbetats inom det egna departm entet. Benägenheten att
beakta grundad remisskritik är givetvis väsentligt större, om föremålet för
kritiken är något annat än en produkt från det egna departem entet.
Såvitt angår departem entsbehandlingen är vidare angeläget att påpeka, att
varje avgiven proposition bör innehålla en adekvat redovisning av
remissinstansernas y ttranden. Härvidlag har det ofta brustit i betydande
mån.
Om departem entsbehandlingen av ett lagstiftningsärende leder till
slutsatsen, att blivande lagförslag anses böra innefatta väsentliga nyheter i
förhållande till det av remissinstanserna bedöm da lagförslaget, bör
departementets lagförslag underkastas särskild remissbehandling.
T akten i lagstiftningsarbetet har under senare år varit högt uppdriven.
Detta har lett till konsekvenser, som varit betänkliga från rättssäkerhets
synpunkt. Redan lagstiftningsprodukternas tekniska kvalitet har ofta
varit otillfredsställande. N yheterna har kom m it så snabbt, att både
medborgarna i allmänhet och företagarna haft svårt att hålla sig
underrättade därom . I ett sådant läge inträffar lä tt, att avtal och andra
rättshandlingar företages under felaktiga förutsättningar, vilket kan leda
till rättsförluster. I andra fall uppleves osäkerhet om vad som är lagligen
tillåtet eller förbjudet, samtidigt som det kan föreligga svårigheter att få
auktoritativa besked om innehållet i gällande rätt. Även för specialisterna
inom dom stolar, m yndigheter, organisationer och advokatväsende före
ligger beaktansvärda svårigheter att tillgodogöra sig de snabba föränd
ringarna inom rättsordningen. De påtalade bristerna, som inte kan
godtagas i en rättssta t, torde ej kunna avhjälpas på annat sätt än att
lagstiftningens volym minskas.
Ur rättssäkerhetssynpunkt är det av vikt, att medborgarna utan alltför
stor omgång kan skaffa sig kännedom om innehållet i gällande rätt.
Traditionellt har den årliga utgåvan av Sveriges Rikes Lag varit ett
mycket gott hjälpmedel härvidlag. Lageditionens värde som upplysnings
källa med avseende på gällande rätt har emellertid under senare år
minskat i betydande grad. Detta sammanhänger med att författningar,
som avses träda i kraft den 1 januari, utfärdas så sent, att de ej kan
beaktas vid redigeringen av lageditionen. En annan om ständighet, som
måste påtalas i nu förevarande sammanhang, är att författningar allt
oftare förklaras skola träda i kraft den 1 juli visst år. De blir därmed
regelmässigt ej beaktade i lageditionen för ifrågavarande år. Enligt
föreningens bedöm ande torde lagstiftningsärenden i allmänhet ej vara
mer brådskande än att ikraftträdandet av nya lagar i det stora flertalet
fall kan anstå till sådan tid p u n k t, att författningarna kan beaktas vid
redigeringen av Sveriges Rikes Lag.
Beredningens förslag till b e t e c k n i n g a r på o l i k a s lag av
för f att n i n g a r har föranlett uttalanden av några remissinstanser.
Utredningen om författningspublicering m. m. har intet att erinra mot att
begreppet lag används för sådana författningar som stiftas av riksdagen
ensam och att begreppet förordning används för sådana författningar som
beslutas av regeringen antingen efter delegation från riksdagen eller med
direkt stöd av regeringsform en. Med stor säkerhet kommer det enligt
utredningen att finnas behov av att använda andra term er för speciella
författningar, särskilt sådana som beslutas av regeringen. Svea hovrätt
påpekar att förslaget innebär att lag respektive förordning skall bli
exklusiva beteckningar för författningar som beslutas av riksdagen
respektive av regeringen. Hovrätten ifrågasätter om detta är ändamålsen
ligt och om överhuvudtaget någon ändring är påkallad i nuvarande praxis
beträffande rubriceringen av författningar. 1967 års rekvisitions- och
förfogandeutredning anser det väsentligt att ändringar av ifrågavarande
art inte görs utan tvingande skäl och ifrågasätter om inte beteckningsfrågan bör övervägas ytterligare.
3 .10 Finansmakten
Helhetsomdöme
om beredningens förslag till reglering av
frågorna om finansm akten ges bara av Svea hovrätt. Hovrätten finner att
8 kap. RF om finansm akten innehållsmässigt hör till de magrare i
förslaget. Till stor del u p p tar det endast ram stadganden som motsvarar
enkla huvudpunkter i gällande rätt, yttra r hovrätten.
Tyngdpunkten i remissyttrandena angående finansm akten ligger på
frågan om ska t t e f u l l m a k t e r . Meningarna går här isär.
Beredningens förslag tillstyrks utan förbehåll av arbetsm arknads
styrelsen, alkoholpolitiska utredningen, Östergötlands läns landstings
fö rvaltningsutskott (m ajoriteten), TCO och en minoritet inom M almöhus
läns landsting. Ett par av dessa remissinstanser fram håller särskilt
förslagets betydelse för konjunkturstyrningen. Alkoholpolitiska utred
ningen nämner att den särskilt har att överväga prispolitikens samband
med alkoholkonsumtionen och prissättningens relation till alkoholstyrkan. Utredningen säger sig ännu inte ha tagit slutlig ställning till den
framtida prispolitikens utform ning, men under behandlingen av denna
fråga har utredningen kom m it till den uppfattningen att prissättningen på
alkoholdryckerna bör grundas på alkoholpolitiska hänsyn och att
besluten angående prisförändringar måste kunna sättas i verket med
sådan snabbhet att ham string och därmed sammanhängande risker för
ökat missbruk och andra olägenheter undviks. — Det nuvarande svenska
beslutssystem et i fråga om beskattning av sprit och vin kan enligt
utredningen inte sägas särskilt väl motsvara dessa önskemål. Det är
sålunda inte möjligt — i varje fall inte med bibehållande av något faktiskt
inflytande från riksdagens sida — att höja skatterna utan att ham string
uppstår. I förening med reglerna för m onopolbolagens prissättning
innebär det nuvarande beslutssystem et vidare att riksdagen i praktiken
nästan i detalj bestämmer utförsäljningspriset på varje enskild dryck.
Prisändringar av annan orsak än skattebeslut kan i realiteten ske endast
vid ändringar i fråga om anskaffningskostnaderna för varorna. Det är
således inte möjligt att i prissättningen ta hänsyn t. ex. till förändringar i
fråga om missbruksfrekvensen med avseende på olika varor. Som ett
exempel på ett prissättningssystem av helt annan typ nämner utredningen
den i Finland gällande ordningen. Där utgår skatten som en procentuell
andel av den totala försäljningssumman. De faktiska priserna bestäm s
sålunda inte av riksdagen utan av ett annat organ. Detta gör det möjligt
att helt undvika ham string, och priset för olika varor kan bestäm m as inte
enbart med utgångspunkt från alkoholhalt och varuvärde utan även med
hänsyn till t. ex. missbruksfrekvens. Med detta system understryks också
att det är alkoholpolitiska synpunkter som skall vara avgörande för
prissättningen. - Utredningen har ännu inte kunnat ta ståndpunkt i valet
av prissättningssystem . S tåndpunktstagandet sammanhänger bl. a. med
hur organisationen på alkoholområdet utform as. Såvitt utredningen kan
bedöma är emellertid såväl den gällande ordningen som ett system av
finsk typ förenliga med grundlagberedningens förslag till regler i 8 kap. 1
och 2 §§ R F . Om det nuvarande beslutssystem et bibehålles synes den i 8
kap. 1 § föreslagna delegeringsregeln ge bästa möjliga förutsättningar att
undanröja riskerna för ham string och därmed förknippade olägenheter.
Utredningen tillstyrker därför, från de synpunkter utredningen har att
företräda, att den av beredningen föreslagna ordningen genom förs.
En välvillig hållning till förslaget om skattefullm akter in tar b u d g etu t
redningen (m ajoriteten). Utredningen anser emellertid att beredningens
förslag inte är tillräckligt långtgående. Utredningen om talar att den enligt
sina direktiv som en huvuduppgift har att pröva vilka förändringar som
bör vidtas för att budgeten skall bli ett så effektivt instrument som
möjligt i stabiliseringspolitiken. Utredningen har från denna utgångspunkt
granskat möjligheterna att öka den stabiliseringspolitiska handlingsfri
heten på såväl budgetens utgiftssida som dess inkom stsida. Den generella
slutsatsen av dessa undersökningar är att den handlingsfrihet, som står till
buds inom budgeten, är starkt begränsad. Detta gäller inte minst
budgetens utgiftssida. Mot denna bakgrund finner budgetutredningen det
synnerligen angeläget att de viktigaste skatterna skall kunna användas
som stabiliseringspolitiska instrument under löpande budgetår. Det gäller
i första hand den statliga inkomstskatten samt m ervärdeskatten och vissa
punktskatter. Det är enligt utredningens mening väsentligt att stabilise
ringspolitiska åtgärder kan sättas in när som helst under året. Vad gäller
användningen av de indirekta skatterna är det vidare särskilt angeläget att
beslut om förändring av dessa kan sättas i kraft mycket snabbt, så att
hamstrings- och andra effekter som motverkar syftet med åtgärderna kan
undvikas. När det gäller beslut om förändring av den statliga inkom st
skatten är behovet av snabbhet inte lika påkallat. — G rundlagbered
ningens förslag vad gäller den statliga inkomstskatten innebär, heter det
vidare, att denna skatt kan varieras mellan riksdagssessionerna endast om
riksdagen inkallas till urtim a riksm öte. Enligt beredningens bedömning
torde emellertid urtim a riksm öte inte komma tillstånd annat än i
utpräglade krissituationer. Förslaget torde i praktiken leda till att
variationer av den statliga inkomstskatten inte kommer att kunna
användas som stabiliseringspolitiskt intrum ent mellan riksdagssessioner
na. Beslut om en variation av den statliga inkomstskatten till följd av en
sådan förändring av konjunkturläget under perioden ju n i-o k to b e r, som
inte kunnat förutses med tillräcklig säkerhet i maj, kan i sådant fall
tidigast genom föras i novem ber. Detta förutsätter dels att det snabbför
farande, som möjliggörs genom förslaget till RO , 3 kap. 11 §, tillämpas i
riksdagen, dels att lämpliga skatteadm inistrativa åtgärder har vidtagits i
förväg. Vad gäller de indirekta skatterna innebär grundlagberedningens
förslag att regeringen kommer att sakna möjligheter till skattevariationer
under ju n i och juli månader. Sam m antaget, säger budgetutredningen,
innebär grundlagberedningens förslag i dessa hänseenden att den stabiliseringspolitiska handlingsberedskapen enligt budgetutredningens mening i
realiteten skulle bli för låg under alltför långa perioder. B udgetutred
ningen fram håller att det från samhällsekonomisk synpunkt är angeläget
att statsmakterna kan variera den statliga inkomstskatten i stabiliserings
politiskt syfte under hela året. Budgetutredningen fortsätter.
Därest det visar sig, med hänsyn till frågan om befogenhetsfördelningen mellan riksdagen och regeringen, vara omöjligt att använda den
statliga inkomstskatten som instrument i konjunkturpolitiken under hela
året, är det enligt budgetutredningens mening än mer angeläget att de
indirekta skatterna effektivt kan utnyttjas i de tta syfte. B udgetutred
ningen vill understryka vikten av grundlagberedningens förslag vad gäller
riksdagens möjligheter att bemyndiga regeringen att i lag om annan skatt
än skatt på inkom st, förm ögenhet, arv eller gåva snabbt ändra skattesats
eller besluta att lagen skall börja eller upphöra att gälla. Under tid då
riksdagen inte är samlad skulle, som grundlagberedningen påpekar, redan
en kallelse till en urtim a riksdag lätt framkalla ju st sådana hamstringseffek ter som man vill undvika. H am stringseffekterna kan illustreras av
följande exempel. K öprushen under fjärde kvartalet 1970 inför momshöjningen den 1 januari 1971 har uppskattats till 400 mkr. Inför
m om shöjningen för bl. a. bilar i början av år 1970 såldes under de två
första månaderna av detta år för ca 300 m kr fler bilar än norm alt.
Bilinköpen avsåg till stor del importerade varor, dvs. utgifterna belastade
valutareserven. B udgetutredningen finner det sålunda väsentligt att
variation av indirekta skatter i stabiliseringspolitiskt syfte kan ske snabbt.
Detta kan uppnås genom grundlagberedningens förslag till RF 8 kap. 1 §
andra stycket.
Enligt budgetutredningens mening är det klart otillfredsställande från
samhällsekonomisk synpunkt att underställningstiden, som beredningen
föreslår, begränsas till högst två m ånader. Förslaget innebär nämligen att
statsmakterna i realiteten saknar möjligheter till snabba skattevariationer
under ju n i och juli månader. U rtim a riksm öte torde nämligen inte
komma tillstånd annat än i utpräglade krissituationer. Möjligheterna att
med säkerhet förutse konjunkturutvecklingen, såväl internationellt som
n ationellt, kan vara begränsade även på kort sikt. Budgetutredningen
anser därför att snabba stabiliseringspolitiska åtgärder snarast bör
betraktas som normala inslag i statsmakternas löpande ekonomiska
verksam het, dvs. sättas in närhelst konjunkturläget så kräver. Det finns
från samhällsekonomisk synpunkt ingen anledning att anta att behov av
sådana snabba åtgärder inte skulle föreligga under juni och juli månader.
Budgetutredningen
understryker
att
riksdagen enligt grundlag
beredningens förslag för varje särskild skatt kommer att föreskriva den
underställningsfrist som bedöms önskvärd. Det synes därför inte vara
nödvändigt att i grundlagen binda riksdagen vid en kort längsta tidsfrist.
B udgetutredningen föreslår att den längsta underställningsfristen för
ändring av annan skatt än skatt på inkom st, förm ögenhet, arv och gåva
ändras till fyra m ånader. De administrativa problem , som enligt grund
lagberedningen kan inträffa i de fall riksdagen förkastar förordning som
utfärdats av regeringen på grundval av sådant bem yndigande, förändras
enligt utredningens bedömning inte av en sådan förlängning. Också
riksrevisionsverket, som i övrigt synes ansluta sig till beredningens förslag
i förevarande del, anser att fristen för underställning bör bestäm m as så
att regeringen kan u tn y ttja en skattefullm akt under riksdagens hela
som m aruppehåll utan att urtim a riksm öte behöver sammankallas.
En viss tvekan inför förslaget om möjlighet att delegera beslutsbe
fogenhet på skatteområdet till regeringen yppar länsstyrelsen i J ö n k ö
pings län. Länsstyrelsen finner emellertid starka praktiska skäl tala för den
av beredningen föreslagna lösningen. Länsstyrelsen fram håller dock att
befogenheten i fråga står i mindre god samklang med regeringens
befogenheter i fråga om lagstiftningen i övrigt enligt 7 kap., vilka enligt
länsstyrelsen synes vara mera begränsade än för närvarande. Också
länsstyrelsen i Norrbottens län (m ajoriteten) ger uttryck för en viss
osäkerhet inför det lämpliga i beredningens förslag. Mot förslaget ställer
länsstyrelsen invändningen att den genomlysning av ett skattebeslut, som
förutsättes böra ske genom en riksdagsdebatt, kommer tillstånd först i
efterhand i fall då regeringen har beslutat om skatt med stöd av fullm akt.
Å andra sidan, fortsätter länsstyrelsen, torde en regering, som inte är säker
på att ha stöd av en majoritet av riksdagens ledam öter, knappast våga
fatta ett beslut om nya eller höjda skatter. En möjlighet att närma
ståndpunkterna vore att lägga underställandet närmare tiden för beslutet
än föreslagna högst två månader. R iksdagsdebatten skulle därigenom
vinna i aktualitet och frågeställningarna vara mera levande. Förvalt
ning sutskottet i Uppsala läns landsting (m ajoriteten) kan väl förstå de
motiv som ligger bakom förslaget om skattefullm akter och önskvärd
heten från skilda synpunkter av snabba beslut. Utskottet understryker
emellertid den indirekta beskattningens återverkningar på landstingens
ekonom i. Landstingen saknar möjlighet att kompensera sig för plötsliga
och oförutsedda utgiftsökningar i en redan fastställd budget och kan
därför lätt försättas i en mycket besvärlig ekonomisk situation vid en
oväntad höjning av den indirekta beskattningen. Det eftersträvansvärda
överraskningsm om entet synes vidare utesluta förhandsöverläggningar om
kompensation för landstingen för dylika utgiftsökningar. Förvaltnings
u tsk o ttet anser att i fullmakter åt regeringen av detta slag måste inflikas
garantier för en kompensation till de kommunala organen i syfte att
undvika budgetära kriser. Länsstyrelsen i Stockholm s län finner den av
beredningen föreslagna ordningen principiellt tveksam , låt vara att
länsstyrelsen kan acceptera att t. ex. handelspolitiska skäl talar för att
regeringen får rätt att ändra tullar och punktskatter. Enligt länsstyrelsen
är emellertid stark restriktivitet motiverad när det gäller att ge regeringen
befogenheter i dessa hänseenden. På en punkt avvisar länsstyrelsen
bestäm t beredningens förslag. Länsstyrelsen syftar på den i 8 kap. 1 §
andra stycket RF intagna bestämmelsen att riksdagen kan medgiva att
regeringen, när den u tn y ttja r bemyndigande att besluta om sk att, gör
skillnad bl. a. mellan olika delar av landet. Länsstyrelsen efterlyser en
motivering hos beredningen på denna punkt och uttalar att beredningen
här har introducerat en helt ny princip för den statliga beskattningen. De
regionala skillnader som hittills har funnits i beskattningen har varit
hänförliga till de primär- och landstingskommunala skatterna. Att dessa
varierar sammanhänger med lokala förutsättningar och förhållanden och
den kommunala självbestäm m anderätten i fråga om beskattning, vilken
utgör en av grundvalarna för den kommunala självstyrelsen i vårt land.
O jäm nheter i fråga om kommunal utdebitering motverkas från statens
sida via den kommunala skatteutjäm ningen. När det gäller den statliga
beskattningen har dock enligt länsstyrelsen principen alltid varit att den
skall vara neutral med hänsyn till var medborgarna bor och var olika
verksamheter bedrivs. Att nu frångå denna fundamentala princip och
grundlagsfästa möjligheten till en olikartad, regionalt varierad statlig
beskattning — utan ingående utredningar och analyser av konsekvenser
från allmänt demokratiska och samhällsekonomiska utgångspunkter —
finner länsstyrelsen helt oacceptabelt. Förslaget, såsom det är utform at,
öppnar enligt länsstyrelsens uppfattning möjligheter för regeringen att
differentiera samtliga indirekta skatter, sålunda exempelvis även mer
värdeskatten. Även bortsett från de ur teknisk synvinkel praktiskt taget
oöverkom liga svårigheterna att realisera sådana åtskillnader mellan olika
delar av landet, uppkommer sam hällsekonom iska, sociala och andra
problem , som inte i något avseende är genom lysta och klarlagda.
Vidare kommer rättvisesynpunkter om villkoren för konsumenter i
olika regioner in i bilden. Visserligen föreslås att beslut om regional
differentiering anmäls till riksdagen inom två m ånader. Enligt länsstyrel
sens mening är dock förslaget som sådant både från principiella och
praktiska synpunkter så genom gripande att det inte bör ifrågakom ma att
realisera det i samband med den nu aktuella revisionen av regerings
form en. Med anledning av ett uttalande av grundlagberedningen i
motiven konstaterar länsstyrelsen att beredningens förslag betyder att
regeringen skulle kunna med omedelbar verkan besluta att en 25-procentig investeringsavgift skall införas för t. ex. enbart storstadsregionerna.
Investeringsavgiften skulle emellertid därmed enligt länsstyrelsens mening
snarare få ett reg ionalpolitisk syfte än fullgöra den avsedda funktionen
som konjunkturpolitiskt instrum ent. Länsstyrelsen kan inte ansluta sig
till en sådan differentiering av investeringsavgiften. Länsstyrelsen erinrar
om att hithörande frågor behandlas i den av regeringen tillsatta
utredningen om regionalpolitiska styrm edel. Enligt länsstyrelsens mening
bör förslaget om differentiering av investeringsavgiften liksom andra
liknande frågor behandlas av denna utredning. I avvaktan härpå bör
grundlagsreglering inte ske.
Länsstyrelsen i M almöhus län (m ajoriteten), landshövdingen och fyra
ledamöter av länsstyrelsen i Hallands län, länsåklagaren i Hallands län, en
minoritet inom förvaltning su tsko ttet i Östergötlands läns landsting, en
ledamot av budgetutredningen, Statstjänstem ännens riksförbund och
Svenska företagares riksförbund avstyrker förslaget om möjlighet att
delegera beslutanderätt på skatteområdet till regeringen. Samma stånd
punkt kan utläsas ur ett särskilt yttran de från två ledamöter av
kommunstyrelsen i Göteborg.
Länsstyrelsen i M alm öhus län uttalar som sin mening att med förslaget
om skattefullm akter riksdagens funktion som främsta företrädare för
folket inskränks. Länsstyrelsen påpekar att regeringen enligt författningsförslaget, under förutsättning att bemyndigande har läm nats, icke blott
kan ändra indirekta skatter utan även låta ny lag om sådana skatter träda
i kraft eller gällande lag upphöra, något som innebär långtgående faktiska
befogenheter på skatteom rådet. Detta område har av ålder ansetts
tillkom m a riksdagen allena. I ett fåtal fall hittills har regeringen erhållit
bemyndigande att utöva beskattningsm akten. Åsyftade beskattningsbem yndiganden har avsett områden av mindre vikt. Väsentligt annor
lunda blir förhållandet om förordningsm akten över samtliga skatteom
råden, utom fyra särskilt angivna, kan delegeras till regeringen. För att ge
ett begrepp om storleken av den befogenhet som sålunda föreslås kunna
överföras till regeringen nämner länsstyrelsen att en höjning av m ervärde
skatten med 1 % innebär ett ökat skatteuttag på ca 800 milj. kr. —
Länsstyrelsen anser att den hävdvunna principen om riksdagens suveräni
tet på skatteområdet är så värdefull, inte minst med hänsyn till att
utgiftsregleringen ju ankommer på riksdagen, att principen inte bör
överges. Härtill kommer att praktiskt-juridiska skäl talar emot den
föreslagna delegeringsmöjligheten. Om nämligen riksdagen upphäver en
av regeringen utfärdad skatteförordning inställer sig bl. a. frågan vad som
skall ske med redan debiterade och uppburna skattebelopp. Vidare måste
ett upphävande — främst när fråga är om mervärdeskatt — innebära
olägenheter för den handel son inrättat sig efter den skatt som regeringen
har föreskrivit. Den nämnda minoriteten inom länsstyrelsen i Hallands
län erinrar om de indirekta skatternas stora andel av skatteintäkterna och
förutsäger att denna andel kommer att öka för fram tiden. Med hänsyn
till de indirekta skatternas, särskilt m ervärdeskattens, stora betydelse och
till det förhållandet att m akten att bestäm m a över statens inkomster och
utgifter i ett demokratiskt samhälle bör ligga hos folket anser minoriteten
det inte försvarligt att i så vidlyftig omfattning som beredningen har
föreslagit överlåta beskattningsrätten på riksdagen. Minoriteten finner
inte heller en skyldighet för regeringen att i efterhand underställa
riksdagen ett skattebeslut kunna ersätta en rätt för riksdagen att i förväg
pröva skattefrågan. Minoriteten åberopar också svårigheter av tekniskt
administrativt slag, som uppkommer om riksdagen förkastar ett sk atte
beslut av regeringen. Länsåklagaren i Hallands län, minoriteten inom
fö rvaltningsutskottet i Östergötlands läns landsting, Statstjänstem ännens
riksförbund och Svenska företagares riksförbund motiverar i huvudsak
sin till skattefullm akter avvisande ståndpunkt genom en hänvisning till
vad som har uttalats i en reservation till grundlagberedningens förslag. De
tvä ledamöterna i kommunstyrelsen i Göteborg anser att det torde vara
ett kommunalt intresse att riksdagen — och inte regeringen - får besluta
om s. k. konjunkturm otiverade indirekta skatter och avgifter och om
förändringar i sådana. De hänvisar till att kommunerna ofta drabbas
mycket hårt av hastigt införda och i de kommunala budgeterna
oförutsedda nya eller höjda skatter och avgifter.
Länsstyrelsen i Kronobergs län diskuterar skäl för och emot fullm aktslagstiftning på skatteom rådet. Erinringar av principiellt slag kan enligt
länsstyrelsen göras mot en generell fullm aktslagstiftning utan betryggan
de garantier för riksdagens medverkan. Det finns exempel på hur
förekomsten av en sådan lagstiftning i andra länder steg för steg har
minskat folkrepresentationernas reella inflytande. Fastän fullmakterna
enligt beredningens förslag blir begränsade, finner länsstyrelsen det svårt
att på föreliggande material ta definitiv ställning till problem et i dess
helhet och förordar därför en mer ingående utredning än som har
redovisats av beredningen. Vid denna fortsatta utredning bör utgångs
punkten vara ett accepterande av förslaget att skatt på inkom st,
förm ögenhet, arv eller gåva undantas från fullm aktslagstiftning. Villkoren
för en fullmakt bör närmare preciseras. Dessutom bör beaktas konsekven
serna för såväl konsumenter som producenter i den händelse en
skattehöjning endast äger bestånd under en kortare tid eller regeringsbe
slutet t . o . m. upphävs med retroaktiv verkan. Också länsstyrelsen i
Hallands län (m ajoriteten) förordar en mera ingående utredning och
motiverar sin ståndpunkt på i huvudsak samma sätt som länsstyrelsen i
Kronobergs län.
Svea hovrätt noterar att frågan om skattefullm akter är av rent politisk
karaktär och förbigår den därför utan eget ställningstagande. Vad
beredningen har anfört i motiveringen föranleder emellertid hovrätten till
följande reflexioner.
Beredningen diskuterar (s. l i l ) bl. a. en ” m ellanform ” som skulle
innebära, att regeringen visserligen får en skattefullm akt men får använda
den först efter klarsignal från eller åtminstone i samråd med ett särskilt,
proportionellt sammansatt riksdagsorgan. Denna möjlighet avvisar u t
opaginerad Kontrollera mot PDF
redningen av två skäl: ” Sådana särskilda riksdagsdelegationer bör inrättas
endast då mycket speciella skäl härför föreligger. Det stämmer bättre
med parlamentariska principer att regeringen ensam tar sitt ansvar inför
riksdagen i sin h elhet.”
Det kan synas egendomligt att ” parlamentariska principer” åberopas i
detta sam m anhang. Bortsett härifrån måste det anm ärkas, att det
naturligtvis inte behöver inrättas någon särskild delegation för det här
åsyftade ändam ålet. Uppgiften kan läggas på finansutskottet eller på
ska tte u tsk o tte t. En möjlig ordning kunde vara att samråd sker med det
ena av dessa u tsk o tt i förväg medan det andra får pröva regeringens
proposition i efterhand. Härmed undviker man att den efterföljande
prövningen föregrips. Att endast samråd bör förekom m a, ingen ”klar
signal” , syns uppenbart. Hovrätten vill som redan sagts inte förorda
någon bestäm d lösning men vill ange en möjlighet som förbigåtts i
betänkandet.
Den av beredningen i 8 kap. 2 § RF föreslagna regeln om av g i f t s m a k t en företer enligt Svea hovrätt samma principiella konstruk tio n
som grundreglerna om lagstiftningsm akten. Den kan också enligt hov
rätten bli föremål för samma kritik. Hela avgiftsm akten har lagts hos
riksdagen som har getts befogenhet att delegera till regeringen eller till
förvaltningsm yndighet. En annan och sakligt mera upplysande konstruk
tion hade enligt hovrättens mening varit att föredra. Riksrevisionsverket
understryker liksom beredningen betydelsen av att delegation av riks
dagens avgiftsmakt sker i enkla och generella form er. Av beslutet bör
framgå vilken princip för taxesättning som skall tilläm pas. I många fall
torde kravet på full kostnadstäckning för viss verksamhet kunna tjäna
som underlag för delegering. Om man vill frångå kravet på full
kostnadstäckning, bör skälen härför redovisas. Beslutanderätten för
flertalet i riksstaten under rubriken ” uppbörd i statens verksam het”
upptagna avgifter torde, i den mån avgifterna inte fastställs genom lag,
kunna på sådant sätt delegeras till regeringen. På regeringen bör sedan
ankomma att avgöra huruvida det bör anförtros åt förvaltningsmyndighet
att fastställa dylik avgift. Riksdagen bör, fortsätter riksrevisionsverket, i
flertalet fall kunna delegera beslutanderätten beträffande ändring av
redan införda avgifter. Det är emellertid angeläget inte endast att en taxa
kan höjas eller sänkas med kort varsel vid ändrade ekonomiska
förhållanden utan också att smidiga anpassningar inom gränszonen för
det avgiftsbelagda om rådet kan göras då ändrade omständigheter kräver
det, t. ex. då nya produkter eller tjänster tillkom m er. Delegationen inom
gränszonen bör därför göras så vid att den ger erforderligt spelrum för
regeringen att effektivt tillvarata statens ekonomiska intressen. B udgetut
redningen avstyrker den föreslagna möjligheten för riksdagen att kunna
direkt till förvaltningsmyndighet delegera rätt att besluta föreskrifter om
avgifter till staten. Utredningen hänvisar till önskvärdheten av en klar
rollfördelning mellan riksdag, regering och förvaltningsmyndigheter (se
härom rem issam m anställningen i fråga om norm givningsm akten).
Några remissinstanser gör mera a l l män t h å l l n a ut t a l a n
de n om beredningens bestämmelser angående b u d g e t r e g l e r i n
g en . Budgetutredningen säger sig dela beredningens synsätt att endast
sådana regler om statens budget som har direkt samband med riksdagens
och regeringens befogenheter bör tas in i grundlag. Med hänsyn till
behovet av kontinuerlig utveckling av budgetsystem et bör - liksom
hittills — utformningen av statens budget regleras genom årliga ställnings
taganden av regering och riksdag. - Budgetutredningen om talar att den
senare kommer att lägga förslag som kan komma att beröra det sakliga
innehållet i grundlagberedningens förslag till RF och RO. Sålunda torde
utredningens kommande förslag i fråga om program budgetering, stats
budgetens utformning och avgränsning samt anslagssystemets utformning
komma att beröra det sakliga innehållet i skilda delar av grundlagbe
redningens förslag jäm te m otiveringar. Såvitt utredningen nu kan bedöma
kan de av utredningen diskuterade reform förslagen genom föras inom
ramen för grundlagberedningens förslag till RF och RO. R iksrevisions
verket kommer vid sin diskussion av budgetsystem ets utformning in på
program budgeteringen. En effektiv program budgetering fö ru tsätter, y tt
rar verket, tillgång till ett redovisningssystem , som ger information om
resultaten av myndigheternas arbete och därigenom öppnar möjlighet till
prioritering och värdering av olika verksamheter inom statsdriften.
Riksrevisionsverket arbetar med att förse statsm yndigheterna med
moderna ekonom i-adm inistrativa tekniker, som i första hand syftar till
att åstadkomma förbättrad planering, styrning och uppföljning av
myndigheternas verksam het. Detta sker inom ramen för det s. k.
SEA-systemet (Statens Ekonomi Administrativa system). Ett ny tt redo
visningssystem — system S — har utvecklats i detta syfte. Genom en
förbättrad redovisning underlättas även statsmakternas uppföljning,
utvärdering och prioritering av olika myndigheters verksamhet. Riksrevi
sionsverket understryker liksom beredningen de möjligheter till löpande
uppföljning som riksdagen och dess u tsk o tt härigenom får. — U tveck
lingen inom det statliga verksamhetsområdet samt idéer från den
ekonom isk-politiska och ekonom isk-teoretiska debatten medför enligt
verket behov av en successiv uppföljning och förändring av budgetsys
tem et. Detta medför också att system et successivt tillförs nya hjälp
medel såsom t. ex. metoder för verksamhetsplanering, styrning, kontroll
och utvärdering. För närvarande finns, säger verket, ingen särskild lag,
stadga eller motsvarande som reglerar utformningen av budgetsystem et.
Varje riksdag beslutar om en ny riksstat och fastställer därmed hur denna
skall vara utform ad. Denna handlingsfrihet bör med hänsyn till det
fortsatta utvecklingsarbetet inte reduceras. RF is regler bör sålunda vara
så utformade att tillräcklig flexibilitet medges. Avsaknaden av en samlad
reglering av budgetsystem et kan dock försvåra överblicken av gällande
rätt. Riksrevisionsverket fram håller därför angelägenheten av att inform a
tion om bestämmelser och praxis rörande budgetsystem et i dess helhet
sammanställs och hålls aktuell. Arbetsm arknadsstyrelsen biträder bered
ningens förslag till bestämmelser om budgetregleringen.
En från de nämnda instanserna avvikande uppfattning om bered
ningens sätt att behandla frågorna om budgetregleringen redovisar Svea
hovrätt. I anslutning till det inledningsvis återgivna uttalandet av
hovrätten yttra r denna att någon närmare granskning av de budgettek
niska och budgeträttsliga frågorna överhuvudtaget inte har gjorts utan
beredningen har ansett sitt uppdrag begränsat av det som har getts åt
1969 års budgetutredning. Hovrätten anmärker härtill rent allmänt att
det kan ifrågasättas om inte beredningen har tagit något för lätt på sin
uppgift. Att en annan och mera teknisk utredning tillsatts bör inte anses
ha befriat beredningen från uppgiften att överväga vilka frågor som bör
lösas eller i vart fall beröras i en ny författning. Några sådana
överväganden redovisas emellertid inte, varför det är svårt att avgöra om
förslaget innefattar en riktig avvägning, yttra r hovrätten. Hovrätten
anmärker särskilt att i förslaget ingen upplysning lämnas om t. ex.
anslagstyperna och ingen antydan ges om begrepp som driftbudget,
kapitalbudget, långtidsbudget, finansplan, kompletteringsproposition etc.
Uttalanden förekommer också angående ett par m e r a s p e c i e l
la
frågor
som
sammanhänger
med
budget
r e g l e r i n g en . Chefen för försvarshögskolan hälsar med till
fredsställelse att beredningen i RF har tagit upp en bestämmelse som ger
stöd åt utgiftsbeslut som avser eller kan avse längre tid än närmast
följande budgetår. I anslutning till den av beredningen i RO föreslagna
bestämmelsen att regeringen, när anslag begärs, bör redovisa även
framtida kostnader för det föreslagna projektet, nämner utredningen om
kommunernas eko n om i att under dess arbete kan aktualiseras möjlig
heten att genomgående i underlaget för statliga beslut om kommunal
aktivitet införa beräkningar av beslutets kom m unalekonom iska konse
kvenser.
Budgetutredningen aktualiserar frågan om s. k. specialdestination.
Utredningen säger sig dela beredningens uppfattning att i princip alla
statsinkom ster och statsutgifter bör redovisas över statsbudgeten. Som
exempel på medel som emellertid för närvarande redovisas utanför
budgeten nämner budgetutredningen avgifter inom socialförsäkrings
system et, såsom avgifterna till allmänna tilläggspensionen, samt vissa
avgifter i samband med prisregleringen inom jordbruk ets och fiskets
om råden. B udgetutredningen, som avväger frågan om budgetens avgränsning, frågan om nettoredovisning samt frågan om specialdestination inom
budgeten har inte någon erinran mot a tt, på sätt beredningen föreslår,
grundlagsstöd ges åt specialdestination vid sidan av budgeten. Även om i
princip alla statsinkom ster och statsutgifter bör redovisas över budgeten,
torde regelsystem et böra tillåta undantag från denna princip. U tred
ningen noterar vidare att föreskriften även möjliggör s. k. netto redo
visning. Vidare delar utredningen grundlagberedningens uppfattning att
frågan om specialdestination inom statsbudgeten inte bör regleras i RF.
Också riksrevisionsverket tillstyrker beredningens förslag i fråga om
specialdestination.
B udgetutredningen uppehåller sig vid den av beredningen i 8 kap. 9 §
RF föreslagna regeln att de med e l som r i k s d a g en ha r
a n v i s a t i statsbudgeten eller på annat sätt inte får a n v än d a s i
strid med vad riksdagen har föreskrivit. Budgetutredningen förklarar att
den för sin del — till skillnad från beredningen i dess motivering — tolkar
denna föreskrift så att medlen ställs till regeringens förfogande, dvs. som
ett bemyndigande för regeringen att använda m edlen, givetvis inom
ramen för de villkor som riksdagen har föreskrivit för de enskilda
anslagen. Detta innebär att regeringen kan underskrida anslaget, vilket
den bör kunna göra exempelvis till följd av konjunkturförändringar. Från
stabiliseringspolitisk synpunkt är det enligt utredningen angeläget att
denna möjlighet att underskrida anslagen finns. Regeringens möjligheter
att överskrida anslag regleras i annan ordning, avslutar utredningen.
Samma synpunkter förs fram av riksrevisionsverket, som också fram håller
att underskridanden bör kunna göras för att tillvarata de besparings
möjligheter som kan finnas utan att medelsanvisningens syfte äventyras. I
samma riktning torde ett uttalande av arbetsm arknadsstyrelsen gå.
Budgetutredningen är kritisk mot de av beredningen i 8 kap. 10 § RF
föreslagna reglerna om för v a l t n i n g en av och för f o g a n
de ö v e r s t a t en s e g en d om . Utredningen yttra r i denna del
följande.
En av budgetutredningens uppgifter är att förutsättningslöst se över
principerna för den statliga förm ögenhetsredovisningen och föreslå
principer för värdering av kapitaltillgångar. Den nuvarande statliga
förm ögenhetsredovisningen är främst inriktad på att redovisa statens
förm ögenhetsställning för vissa tillgångar. G rundlagberedningens förslag
återspeglar de tta synsätt. Enligt budgetutredningens mening bör förmögenhetsredovisningens främsta syfte istället vara att vägleda resursfördelningsbesluten inom den statliga sektorn. Om statsmakterna kommer
att dela detta synsätt är det rimligt att anta att riksdagen önskar fastställa
regler för förvaltningen av den statliga förmögenheten i andra kategorier
än efter en uppdelning i fast och lös egendom respektive fordringar.
Budgetutredningen förordar därför att R F 8 kap. 10 § utgår. U tred
ningen vill fästa uppmärksam heten på att riksdagen kan reglera denna
fråga i annan lag än grundlag och att riksdagen därigenom kan fastställa
grunder för förvaltning, överlåtelse m. m. av statens egendom m. m. med
hänsyn till de behov som riksdagen finner föreligga.
En liknande uppfattning redovisar riksrevisionsverket sorn förordar att
10 § andra stycket med förbud att utan riksdagens bemyndigande
överlåta eller pantsätta statens fasta egendom och att eftergiva statens
fordringar utgår. I stället bör enligt verkets mening i första stycket finnas
en bestämmelse med innebörd att riksdagen är skyldig att fastställa
grunderna för förvaltning av och förfogande över statens egendom. Också
arbetsm arknadsstyrelsen rekommenderar att reglerna i 10 § mjukas upp.
1 anslutning till bestämmelserna i 8 kap. 11 § i förslaget till RF om att
regeringen eller statlig myndighet inte utan riksdagens bemyndigande får
ta upp lån eller eljest i k l ä d a s t a t en e k o n om i s k för p l i k
t e l s e fäster budgetutredningen uppmärksam heten på att en fö ru tsätt
ning för en effektiv stabiliseringspolitik är att riksdagen lämnar rege
ringen erforderliga bem yndiganden. Om detta inte sker, kommer i
realiteten statsmakternas möjlighet att agera snabbt i olika k o n ju n k tu r
lägen att väsentligt minska. Sådana bemyndiganden för regeringen
kommer också att erfordras för att den statliga förvaltningen skall kunna
bedrivas effektivt från administrativ synpunkt.
På tal om i n f o r m a t i o n en t i l l r i k s d a g en om ut
f a l l e t av f att a de b e s l ut uttalar riksrevisionverket att det för
verket liksom för beredningen fram står som naturligt att återkopplingen
sker via regeringen såsom i t. ex. budgetpropositionen och i samband med
presentationen inför riksdagen av långsiktigare projekt och planer.
Underlag för återkopplingen erhålls även genom verksamhetsplaner och
verksamhetsberättelser inom SEA-systemets ram. Det är sålunda enligt
riksrevisionsverkets mening väsentligt att i förevarande sammanhang
förvaltningsm yndigheterna, regeringen och riksdagen arbetar med en
gemensam referensram .
4 Yttranden redovisade i anslutning till lagförslagen m. m.
4.1 Regeringsformen
1 kap. Statsskickets grunder
I
ett par yttra n den förekommer a l l män n a ut t a l a n de n om
kapitlet.
Svea hovrätt säger att det torde vara ofrånkomligt att inleda
författningen med några allmänt hållna stadganden, oavsett vilken
disposition som följs i övrigt. Det ligger, fortsätter hovrätten, i sakens
natur att det är svårt att åstadkomma ett inledningskapitel som
tillfredsställer de krav som måste ställas i både sakliga och formella
avseenden. Hovrätten konstaterar att beredningen inte kan anses ha löst
uppgiften på ett godtagbart sätt samt fortsätter.
GLB har uppenbarligen utgått från FU:s förslag. I motsats till detta har
emellertid GLB inte haft någon genom tänkt plan för kapitlet. Det sägs
endast (s. 120) att GLB ”liksom FUb ru tit ut ett antal fundamentala
regler om statsskicket till ett inledande kapitel.”
FU:s förslag utgick från att vaije kapitel i R F skulle ha så väsentlig
betydelse, att det kunde motsvaras av ett sammanfattande stadgande i 1
kap. Dessa stadganden redigerades därefter så, att varje paragraf i 1 kap.
innehållsmässigt svarade mot det kapitel i regeringsformen som fått
motsvarande num m er.
F U s lagtekniska metod blev föremål för skilda bedömningar vid
remissbehandlingen. Mot denna bakgrund finns det inte fog för erinran
mot att GLB släppt tanken på en anknytning mellan de enskilda
paragraferna i 1 kap. och de följande kapitlen. En konsekvens har
emellertid blivit, att GLB behövt en egen plan för kapitlet och en egen
motivering för urvalet av regler. Bristen härpå har lett till att kapitlet
saknar organiskt sammanhang. GLB har inte heller gjort klart vad som
har ko nstitutiv betydelse och om stadgandena går ihop med vad som sägs
i följande kapitel.
Hovrätten vill peka på tre möjliga alternativ. En lösning är att göra 1
kap. mycket k o rtfa tta t. Det kan uppta tre eller högst fyra paragrafer,
som anger grundvalarna för vår representativa demokrati men som inte
har något självständigt konstitutivt innehåll. En annan lösning är att
bygga ut 1 kap. så att det även upptar vissa grundläggande regler om
regeringen och riksdagen. Innehållet skulle därmed komma att svara mot
rubriken ” statsskickets grunder” . En tredje lösning är att bygga vidare på
FU:s i och för sig intressanta konstruktion, med beaktande av remiss
kritiken. Hovrätten är för sin del närmast benägen att förorda den första
av dessa lösningar.
Hovrätten finner sålunda att förslagets 1 kap. måste om arbetas med
utgångspunkt från en genom tänkt plan för kapitlet. I en sådan förkortad
version av 1 kap., som hovrätten uttalat sig för, borde man söka ge
förslagets 1 §, 2 —4 §§ och 5 § motsvarigheter i var sin paragraf.
Hovrätten ifrågasätter om 1 kap. behöver innehålla någonting därutöver.
Förslagets 6—8 §§ torde kunna få motsvarigheter i senare kapitel.
CO uttalar att beredningen i likhet med författningsutredningen har
valt att låta RF inledas med ett kapitel innehållande stadganden om
statsskickets grunder, som delvis är av deklaratorisk natur och delvis har
ett mera självständigt innehåll. Denna metodik utsattes vid remissgransk
ningen av författningsutredningens förslag för delvis allvarlig kritik.
SACO menar att även beredningens förslag, trots att åtskilliga fö rb ä tt
ringar har åstadkom m its, inte kan undgå att träffas av denna kritik. Mot
bakgrund av främst de synpunkter som fram fördes av regeringsrättens
ledamöter hade det enligt SACO:s mening varit mera tillfredsställande om
kapitlets innehåll hade begränsats till några korta stadganden av
inledande karaktär. I dessa skulle exempelvis kunna fastslås, att Sveriges
statsskick bygger på folkets självbestäm m anderätt, utövad genom riks
dagens och kommunernas beslutande organ, att rikets styrelse tillkommer
regeringen och att Sverige är ett konungarike med konungen som
statschef. I övrigt hade endast behövt anges vilka grundlagarna är samt
möjligen m edtas en regel som fastslår den kommunala självstyrelsens
princip. Reglerna om riksdagens, regeringens, domstolarnas och förvalt
ningsm yndigheternas kompetens hade med fördel kunnat inleda de
särskilda kapitel som handlar om dessa statsorgan och m yndigheter. Skall
över huvud den inte särskilt förpliktande ” m agna-charta”-regeln i 8 §
bibehållas har måhända även den sin plats i 1 kap. Vid kapitlets slutliga
utformning kunde emellertid enligt SACO övervägas att däri också ta in
en uttrycklig reglering av frågan om , och i så fall i vilken utsträckning,
riksdagens lagstiftningsm akt och regeringens förordningsm akt skall kunna
genom in casu-föreskrifter avvika från den i och för sig önskvärda
principen om norm m ässighet. — SACO uttalar slutligen att det bör
övervägas att låta övriga n u ej nämnda stadganden i kapitlet utgå
eftersom de inte synes ha någon självständig betydelse.
Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår vissa r e d a k t i o n e l l a
än d r i n g a r i kapitlet. Enligt hovrätten bör sålunda 6 § överföras till 1
§ som ett tredje stycke och 7 § andra stycket med ändrad lydelse utgöra
ett ny tt andra stycke i 4 §. Hovrätten föreslår vidare att 5 § första
stycket andra meningen flyttas till 7 kap. 4 §. K am marrätten i Göteborg
anser att stadgandet om konungen (3 §) bör placeras efter bestämmelsen
om regeringen (4 §), eftersom konungen inte skall ha någon egentlig
statsrättslig funktion.
1§
Svea hovrätt påpekar att paragrafen går tillbaka på författningsutred
ningens förslag. Ett stadgande av ungefär detta innehåll synes hovrätten
utgöra en lämplig inledning till en ny författning. F örfattningsutredningen hade ytterligare en mening, som angav att folkstyrelsen ” förverk
ligas genom parlamentariskt statsskick och kommunal självstyrelse” . Om
man väljer en sådan lagteknisk utformning av 1 kap., som hovrätten har
förordat i första hand, bör man behålla även denna te x t. Mot den
anm ärktes i remissyttranden bl. a. att innebörden i ordet ” parlam enta
riskt” inte är definierad. Denna invändning är knappast bärande. Då ett
huvudsyfte för reform arbetet just har varit att grundlagfästa ” parla11 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
m entarism en” skulle det rentav ha ett visst värde i och för sig om själva
term en infördes i grundlagen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det inledande stycket i
paragrafen är alltför deklaratoriskt och lätt kan leda över till den
slutsatsen att varje maktutövning som på något sätt kan sägas vara
legitimerad genom en folklig viljeförklaring också är laglig och riktig.
Syftet synes vara a tt, som ett avståndstagande från betoningen av den
personliga kungam akten i 1809 års regeringsform, nu framhäva stats
skickets karaktär av folkstyrelse. Detta bör emellertid kunna göras i
något enklare och naturligare ordalag. Hovrätten föreslår att första
stycket erhåller följande lydelse: ” Svenska folkets rätt att styra sitt land
utövas enligt denna regeringsform.” Som redan har nämnts föreslår
hovrätten vidare att 6 § flyttas till 1 § som ett tredje stycke.
Riksdagens ombudsmän föreslår att grundsatsen om a l l m a k t ut
ö v n i n g s lag b u n de n h e t bör skrivas in i paragrafen. De uttalar i
det avseendet följande.
I
remissyttranden över författningsutredningens förslag (SOU 1965:2
s. 53) fram fördes från flera håll önskemål om dels att det i någon av de
inledande paragraferna skulle slås fast att m aktutövningen skall vara
lagbunden, dels att grundlagen skulle ta upp ett tydligt stadgande som
återgav den grundläggande principen om normmässighet och likhet inför
lagen. I ett av remissyttrandena fram hölls också att rättsordningen utgör
en integrerande del av statsskicket och därför borde om nämnas bland
statsskickets grunder. I grundlagberedningens förslag är önskem ålen
beaktade såtillvida som i 1 kap. 8 § finns en föreskrift som i arkaiska
ordalag ger uttryck åt myndigheternas rättsvårdande uppgift samt i 10
kap. 5 § andra stycket en särskild föreskrift om att myndighet inte får
särbehandla någon. Rättsordningen som begrepp finns visserligen om
nämnd i 10 kap. 5 § men någon plats bland statsskickets grunder i 1 kap.
har den ej fått.
Det skall inte bestridas att det föreslagna statsskickets främsta grund är
folkstyrelsens idé. Vi finner det därför helt i sin ordning att det i
grundlagens första paragraf slås fast att all offentlig m akt i Sverige utgår
från folket och att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning
och på allmän och lika rösträtt. Som särskilt utmärkande för den svenska
folkstyrelsen har alltså fram hållits två drag, den fria åsiktsbildningen och
den allmänna rösträtten. Åtskilliga andra drag skulle kunna anföras men
de torde i betydelse inte kunna mäta sig med de två näm nda. Det bör
kunna överlåtas åt de följande kapitlen i grundlagen att beskriva dem . Ett
drag fram står emellertid i våra ögon som så väsentligt och förm er än
övriga att det bör nämnas vid sidan av den fria åsiktsbildningen och
allmänna rösträtten , nämligen att den svenska folkstyrelsen underkastar
sig lagens band. Den gamla grundsatsen att land skall med lag byggas har
följt det svenska statsskicket genom tiderna och utgjort dess ryggrad. Få
grundsatser torde vara så djupt rotade som denna. Vi anser liksom högsta
domstolen i dess remissyttrande över författningsutredningens förslag
grundsatsen om all m aktutövnings lagbundenhet vara av sådan vikt att
den bör uttryckligen fastslås. Den naturliga platsen härför är 1 § där de
övriga ledande grundsatserna tagits in. Lämpligen kan den då skrivas in i
första stycket som redan handlar om den offentliga m akten. Stycket kan
ges den lydelsen att all offentlig m akt i Sverige utgår från folket och
utövas under lagarna. Genom att grunsatsen om m aktutövningens
lagbundenhet skrivs in i 1 § markeras att den gäller för alla offentliga
organ, även riksdagen.
2 §
Paragrafen har bara föranlett ett uttalande av Svea hovrätt, som säger
att stadgandets avfattning inte ger vid handen att i detta angives endast
en del av riksdagens uppgifter. Hovrätten noterar vidare att punkten om
att riksdagen stiftar lag har konstitutiv betydelse, medan övriga, om
skatter, statsutgifter och granskning, närmast är inform ativa.
3 §
Vad gäller frågan om statschefens ställning hänvisas till rem issam m an
ställningen i det allmänna avsnittet om statschefen samt under 4 kap. RF.
Regeringsrättens ledamöter anmärker att i paragrafen sägs att ko
nungen är rikets statschef utan att där anges någon uppgift för honom .
Enligt Svea hovrätt föreligger en olycklig motsättning mellan de
omedelbart efter varandra följande uttalandena, att konungen är
statschef och att regeringen styr riket. Hovrätten påpekar vidare att det
ingenstädes i förslaget till RF klargörs vad innebörden är i att vara rikets
statschef.
Kammarrätten i Göteborg anser att beteckningen statschef för
konungen fram står som mindre riktig, eftersom det föreslås att ko
nungen framdeles inte skall ha några egentliga statsrättsliga funktioner.
K am marrätten föreslår att bestämmelsen formuleras på följande sätt.
” Konungen företräder riket som statsöverhuvud” .
Under hänvisning till vad beredningen har anfört om konungens roll
som symbol för riket och hans ställning som rikets främ ste företrädare
uttalar chefen för armén att det bör övervägas att ge paragrafen följande
lydelse: ” Konungen är rikets statschef och företräder riket som dess
främ ste representant inrikes och utrikes.”
R iksm arskalksäm betet anser att konungens representativa uppgifter
bör komma till u ttry c k i paragrafen. Ä m betet uttalar följande.
Jäm likt GLB:s förslag till ny R F, 1 kap. 3 §, är ” konungen rikets
statschef” . Ehuru statschefen enligt den allmänna motiveringen (s. 80)
inte blir innehavare av någon politisk makt bibehåller dock statschefen
enligt beredningens förslag ” sin ställning som symbol för riket och sina
representativa uppgifter.” Enligt den speciella motiveringen (s. 139) har
------------- statschefen som företrädare för riket och riksstyrelsen av ålder
en mängd representationsuppgifter. Ett fullgörande av dessa tillhör
”statschefens handlande såsom rikets främ ste represen tan t” . Dessa
statschefens äm betsplikter om nämnas emellertid icke i förslaget till RF.
Enligt riksm arskalksäm betets uppfattning bör emellertid de ovannämnda
uttalandena i motiven komma till klart uttryck även i lagtexten. Ä m betet
föreslår därför att i anslutning till den föreslagna 3 § upptages ett
stadgande, att konungen i sin egenskap av statschef företräder riket som
dess främ ste representant såväl inrikes som utrikes samt att detta sker i
samråd med statsm inistern.
4 §
Svea hovrätt påpekar att det ingenstädes i förslaget till RF klargörs vad
innebörden är i att styra riket. Den andra meningen i paragrafen, om
regeringens ansvar inför riksdagen, borde enligt hovrätten med hänsyn till
dess centrala betydelse för statsskicket utvecklas på ett mera pregnant
sätt. Den föreslagna lydelsen är, säger hovrätten, mindre lyckad redan
med tanke på att ansvar kan utkrävas även inför riksrätt.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att den första meningen, om
hovrättens förslag till avfattning av 1 § första stycket antas, bör ändras
till ” Regeringen leder rikets styrelse” . Härefter bör följa ” Den är ansvarig
inför riksdagen” . Bestämmelsen i 7 § andra stycket kan, som redan har
näm nts, enligt hovrätten lämpligen överföras till ett ny tt andra stycke i 4
§ och då med lydelsen: ” Under regeringen finnes förvaltningsm yndig
heter” .
5 §
I fråga om denna paragraf kan i första hand hänvisas till remissam man
ställningen i det allmänna avsnittet om kommunernas ställning.
Att den kommunala självstyrelsen ges en egen paragraf i 1 kap. synes
Svea hovrätt naturligt. A vfattningen av paragrafen har emellertid enligt
hovrättens uppfattning genom anknytningen till kom m unindelningen
blivit mindre lyckad.
Utredningen om kommunernas ek o n om i har ingenting att invända mot
förslaget att införa en bestämmelse av den lydelse som föreslås i 5 § i
RF:s inledande kapitel.
Stadsjuristen i Sto ckh o lm s kommun anser att det i och för sig är
önskvärt att den kommunala självstyrelsen, rotad på den representativa
dem okratin, blir grundlagsfäst. Mindre tillfredsställande, från redaktionell
och språklig synpunkt, förefaller emellertid enligt stadsjuristen det sätt
vara på vilket dessa för den svenska demokratin grundläggande principer
uttryckes. Sedan det i föregående paragrafer i kraftfulla satser har
fastslagits att den offentliga m akten utgår av folket, att riksdagen är
folkets främsta företrädare, att konungen är rikets statschef och att
regeringen styr riket, konstateras sekundärt och i ganska slappa ord
vändningar att riket är indelat i kom m uner, där medborgarnas valda
ombud beslutar självständigt enligt lagarna. G rundsatsen om den lokala
självbestäm m anderätten och kommunernas i princip fristående ställning
gentemot staten synes, fortsätter stadsjuristen, förtjäna en mer fram
trädande plats i grundlagen och en klarare utformning än den som har
föreslagits av beredningen. Stadsjuristen erinrar om att författningsutredningen i sitt förslag till RF redan i den inledande paragrafen fann
anledning fastslå att den svenska folkstyrelsen förverkligas genom
parlamentariskt statsskick och kommunal självstyrelse. I sak innebär
beredningens förslag den ändringen i förhållande till gällande rä tt, säger
stadsjuristen vidare, att grunderna för ändringar i kom m unindelningen
skall bestäm m as av riksdagen. Avsikten är emellertid att regeringen
alltfo rt skall besluta om själva indelningsändringen i ettvart fall, utan att
denna behöver underställas riksdagen. Den föreslagna ändringen torde i
sak inte föranleda någon erinran.
Kammarkollegiet gör följande påpekanden i anslutning till paragrafen:
Enligt beredningen gäller bestämmelsen ”olika slag av kom m uner, både
landstingskom muner och prim ärkom m uner” . K om mentaren är så k o rt
fattad att risk föreligger för att den skall missförstås. Avsikten lärer vara
att bestämmelsen skall gälla alla sorters kom m uner, nämligen dels
borgerliga prim ärkom m uner, för vilka numera inte finns annan be
nämning än ” k om m un” och vilka före 1.1.1971 betecknades lands
kom m un, köping eller stad, dels kyrkliga prim ärkom muner eller för
samlingarna, dels de borgerliga specialkom muner som benäm nes lands
tingskom muner och dels de kyrkliga specialkom muner som benäm nes
kyrkliga samfälligheter, och vartill hör inte endast de samfälligheter som
tillkom m it genom förordnande av Kungl Maj:t utan också de legala
kyrkliga samfälligheter som består jäm likt 3 § 1 mom första stycket lagen
(1961:436) om försam lingsstyrelse och som om fattar det övervägande
antalet av alla två- eller flerförsam lingspastorat.
I anslutning till stadgandet i andra punkten av förevarande paragraf må
framhållas att enligt gällande lagstiftning mera utförliga grunder för
ändring i kommunal indelning endast finns beträffande borgerliga och
kyrkliga prim ärkom m uner, nämligen i lagen (1919:293; senaste lydelse
1969:270) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. Vad angår
landstingskom munerna innehåller landstingslagen (1954:319; senaste
lydelse 1972:101) i 2 § en bestämmelse rörande landstingsfri kommuns
inträde i landstingskom m un, varjäm te 15 och 16 §§ förutsätter att
landstingskom m uns område kan ökas eller minskas. V idkom m ande
kyrkliga samfälligheter innehåller 3 § lagen om församlingsstyrelse
bestämmelser om bildande av sådana samfälligheter, varjäm te i lagen
(1970:940) om kyrkliga kostnader stadgas att Konungen beslutar om
indelning i pastorat. Vare sig i fråga om landstingskom muner eller
beträffande pastorat eller andra kyrkliga samfälligheter finns några regler
om ekonomisk uppgörelse vid indelningsändring utan vid sådana änd
ringar tillämpas indelningslagen analogivis.
6 §
Som redan har nämnts föreslår hovrätten över Skåne och Blekinge att
paragrafen överförs till 1 § som ett tredje stycke. Beträffande frågan om
RO:s ställning hänvisas till remissam manställningen i avsnittet Allmänna
synpunkter.
7 §
En p o s i t i v i n s t ä l l n i n g till förslaget i denna del redovisas i
ett par yttranden. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt fram håller att
i paragrafen klargöres grunden för domstolarnas och förvaltnings
myndigheternas verksamhet varjämte markeras deras självständiga ställ
ning. Detta är av betydelse för deras kompetens och betoningen härav i
det inledande kapitlet får för tjänstemannen anses som högst angelägen
och betydelsefull. Enligt stadsjuristen i Stockholm s kom m u n synes några
anmärkningar mot utformningen av paragrafen, som i och för sig är klar
och entydig, inte m otiverade.
K r i t i ska s y n p u n k t e r på paragrafen fram förs i flera yttra n
den.
Regeringsråden Hjern och Petrén anser att s k i l l n a de n m e l l a n
d ö m a n de ch
förvaltande
verksamhet bör mar
k e r a s t y d l i g a r e i det inledande kapitlet än vad som har skett. De
uttalar i det avseendet följande.
Redan i det inledande kapitlet har grundlagberedningen behandlat
rättskipning och förvaltning i samma lagrum, ehuru den där angivit
domstolars och förvaltningsmyndigheters uppgifter på skilda sätt. G rund
lagberedningen ingår i betänkandet på ett ställe (s. 191) på en
karaktäristik av relationen mellan rättskipning och förvaltning. Mot den
beskrivning beredningen där ger av dessa båda arter av offentlig
verksamhet kan man i huvudsak inte ha något att invända. Beredningen
konkluderar, att den traditionella distinktionen mellan rättskipning och
förvaltning svårligen kan undvaras, men uppger därefter tanken att hålla
isär dessa båda verksamheter inför svårigheten att draga någon skarp
gräns dem em ellan. Som en konsekvens härav har m an att se sam m an
kopplingen i denna inledande paragraf.
I denna uppläggning kan grundlagberedningen sägas ha starkt stöd i en
från m edeltiden nedärvd svensk traditio n . I äldre tid var hela den
offentliga verksamheten så organiserad, att någon egentlig skillnad icke
gjordes mellan verkställande och dömande m aktutövning. En reminiscens
härav finns kvar ännu i dag, då den högsta beslutande myndigheten i riket
fram träder under den gemensamma beteckningen Kungl. Maj*. Därmed
förstås dock tre inbördes helt åtskilda organ: Kungl. Maj:t i statsrådet,
Kungl. Maj* i högsta domstolen och Kungl. Maj* i regeringsrätten.
Historiskt har detta förhållande sin förklaring i att den högsta domsm akten utsöndrats ur vad som en gång var Konungens personliga
maktbefogenheter (högsta domstolen 1789 och regeringsrätten 1909).
Ännu 1809 års regeringsform betraktar rättskipning och förvaltning som
grenar på samma stam. Länge var på alla nivåer gränsen mellan
verkställande och dömande m akt flytande. Den liberalistiska epoken,
som tog sin början under förra seklet, hade som en viktig rättspolitisk
målsättning att skilja utdömandet från förvaltningen. Även om en råd
reformer företagits i detta syfte, har principen dock aldrig helt
genom förts.
Problem et om domstolarnas och rättskipningens systematiska plats i
statsskicket, bl. a. i relation till förvaltningsverksamheten men också i
förhållande till övriga statsorgan, är en huvudfråga då en författning skall
konstrueras. Som en följd av grundlagberedningens allmänna brist på
intresse för systematiska frågor och dess inriktning på praktiskt politiska
kompromisser har den icke ägnat denna problematik någon samlad
framställning. I den allmänna motiveringen (s. 83) har grundlagbered
ningen ägnat totalt en spalt åt rättskipning och förvaltning. Där slås fast
den gamla principen om förvaltningens självständighet, varefter det
tillägges att ” en likartad ordning” skall gälla för dom stolarna. I övrigt
finner man b lo tt spridda uttalanden i ämnet i betänkandet.
Den principiella skillnaden mellan dömande och förvaltande verk
samhet bör markeras genom att de båda i inledningen presenteras i olika
paragrafer.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anger att paragrafen endast bör
ange gränserna för domstolarnas kom petens, varvid hänvisningen till 10
kap. såsom obehövlig bör utgå. Som redan har nämnts föreslår hovrätten
vidare att andra stycket flyttas över till 4 § och ges lydelsen: ” Under
regeringen finnes förvaltningsm yndigheter.” Att dessa skall verkställa de
beslutande organens föreskrifter framgår av bestämmelserna i 10 kap. De
kommunala förvaltningsmyndigheterna behöver, säger hovrätten, inte
nämnas särskilt i detta kapitel.
Den motsatta uppfattningen, nämligen att man i ett inledande kapitel
inte bör göra någon skillnad mellan domstolar
n a s och för v a l t n i n g s m y n d i g h e t e r n a s r o l l e r , före
träds av kammarrätten i Göteborg, som fram håller följande.
Syftet med 7 § är, såvitt kammarrätten kan förstå, att ge en översiktlig
beskrivning av domstolarnas och förvaltningsm yndigheternas roll i det
statsrättsliga system et. Beskrivningen är ett försök att ange de huvud
sakliga funktionerna hos domstolarna och förvaltningsm yndigheterna.
Härvid beskrivs funktionerna hos dessa båda huvudtyper av myndigheter
som väsentligen olika. Enligt kammarrättens mening gäller skillnaderna
mellan domstolar och förvaltningsmyndigheter knappast uppgifterna
utan mera sättet att handlägga uppgifterna och organens uppbyggnad.
Det är i sammanhanget värt att notera att GLB i motiven till 10 kap., som
handlar om rättskipning och förvaltning, kommer fram till ”a tt det inte
är möjligt att med utgångspunkt i gällande rätt dra någon skarp gräns
mellan rättskipande och förvaltande verksam het” (s. 191 v). Det låter sig
visserligen sägas att domstolarna avgör rättstvister, men en sådan
funktion har i många fall också förvaltningsm yndigheter. Att pröva
rättsfrågor är inte heller något exklusivt för dom stolarna. Hela den sektor
av förvaltningsverksam heten, som brukar kallas m yndighetsutövning,
gäller till mycket stor del rättstilläm pning. Det synes vidare inte riktigt
att beskriva förvaltningsmyndigheterna såsom dem som exklusivt verk
ställer de beslutande organens föreskrifter. Enligt kammarrättens synsätt
spelar även domstolarna en betydelsefull roll när det gäller att om sätta de
beslutande organens föreskrifter i praktiken.
På grund av det anförda kommer kammarrätten till slutsatsen att det
inte är riktigt att i det statsrättsliga system som grundlagberedningen
föreslår beskriva domstolarnas och förvaltningsm yndigheternas roller som
i princip olika. Det ligger närmare till hands att i den översiktliga
beskrivningen behandla dessa båda typer av organ gemensam t. Lämpligen
torde man därvid kunna utgå från vad GLB själv uttalat i den inledande
motiveringen till 10 kap. RF (s. 190) och formulera 7 § på ungefär
följande sätt: ” För förverkligande av riksdagens, regeringens eller
kommuns beslut finns domstolar och förvaltningsm yndigheter” .
Också i a n d r a h än s e en de n har kritik riktats mot paragrafen.
RÅ redogör inledningsvis för vad beredningen har uttalat i motiven (s.
191 och 122 f) om skillnaden mellan rättskipande och förvaltande
verksamhet samt om domstolarnas och förvaltningsm yndigheternas själv
ständiga ställning gentemot riksdag och regering. Enligt RÅ kan
emellertid den lydelse paragrafen har fått inte anses motsvara vad man
har tänkt sig i motiven till den. Förvaltningsm yndigheternas självständiga
ställning kom m er, säger RÅ, inte alls till uttryck särskilt om andra
stycket ställs i motsats mot första stycket. Stadgandet låter sig även
mindre väl förenas med stadgandet i 10 kap 5 § första stycket. Paragrafen
torde därför böra om form uleras. Att finna en lämplig formulering är
enligt RÅ inte lätt med hänsyn till att förvaltningsm yndighetens upp
gifter består både av att verkställa högre organs föreskrifter och att
utöva rättstillämpande verksam het. Gränsen mellan rättskipning och
förvaltning är med andra ord inte så skarp som det föreslagna stadgandet
ger vid handen. Om inte någon formulering som täcker det i motiven till
paragrafen angivna syftet kan åstadkom m as, förordar RÅ att i paragrafen
beträffande domstolarnas och förvaltningsm yndigheternas ställning en
dast ges en allmän hänvisning till 10 kap., eventuellt med betonande av
norm bundenheten i deras verksam hetsutövning.
Länsåklagaren i Uppsala län finner paragrafen något missvisande.
Eftersom förvaltningsmyndigheter inte enbart är verkställande organ utan
liksom domstolarna även tillämpar lag bör enligt länsåklagaren även detta
klart framgå av paragrafen. Domstolarnas och förvaltningsm yndig
heternas ställning och befogenheter regleras iförslagets 10 kap. På grund
härav kan, säger länsåklagaren, möjligen övervägas om inte paragrafen
helt kan utgå.
Försvarets civilförvaltning uttalar att den i paragrafen föreslagna
distinktionen mellan domstolar och förvaltningsmyndigheter inte synes
helt tillfredsställande. Vad som avses med formuleringen att domstolar
” prövar eljest rättsfrågor enligt vad som angives närmare i 10 kap itlet”
förefaller civilförvaltningen oklart med hänsyn till innehållet i sagda
kapitel. Förvaltningsmyndigheterna prövar även rättsfrågor. Grundlag
beredningen fram håller också (s. 122 och 191), fortsätter civilförvalt
ningen, att det inte är möjligt att med utgångspunkt i gällande rätt dra
någon skarp gräns mellan rättskipande och förvaltande verksamhet samt
att förvaltningsmyndigheterna i åtskilliga hänseenden fungerar som organ
för rättstillämpning och därvid fyller en uppgift liknande dom stolarnas.
Enligt civilförvaltningens mening synes en omformulering önskvärd i
syfte att nå en bättre överensstämmelse med det faktiska läget. Skall
hänvisning ske till 10 kapitlet bör denna hänvisning avse inte endast
domstolarna utan också förvaltningsm yndigheterna.
Enligt Svea hovrätt kan paragrafen inte ges den avfattning som
beredningen har föreslagit. Första stycket tar, fortsätter hovrätten,
uppenbarligen sikte endast på de allmänna dom stolarna, inte på
förvaltningsdom stolarna, och förmedlar dessutom skäligen elem entära
och i sammanhanget umbärliga upplysningar. Inför andra stycket kan
man fråga sig t. ex. vad ” de beslutande organen” innebär, om det bara är
statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter som verkställer dessa
organs föreskrifter, om inte dessa förvaltningsmyndigheter har andra
uppgifter än att verkställa sådana föreskrifter o. s. v. Paragrafen belyser
enligt hovrätten svårigheterna att avfatta stadganden av så allmän
karaktär som här kommer i fråga. Det kan vara svårt att undvika, att
texten ger ett banalt in tryck samtidigt som den inte tål närmare juridisk
analys.
Riksdagens ombudsmän fram håller följande.
I
1 kap. 7 § har grundlagberedningen sökt sammanfattningsvis ange
domstolarnas och förvaltningsm yndigheternas uppgifter. Resultatet går
inte fritt från invändningar, fram för allt inte när det skärskådas ur
förvaltningsdomstolarnas synvinkel. Vidare kan framhållas, att om det
inte går att precisera domstolarnas uppgifter utan en hänvisning till
bestämmelserna i 10 kap., man bör nöja sig med att i stället ge en
kortfattad definition av allmän natur. Vi förordar att det kort och gott
anges att domstolarnas uppgift är att skipa rätt. Det får sedan ankomma
på 10 kap. vars rubrik är ” Rättskipning och förvaltning” att närmare
utveckla vad som ligger i att skipa rätt.
Inte heller beskrivningen av de statliga och kommunala förvaltnings
myndigheternas uppgifter synes godtagbar. I korrespondens med vad som
sägs om domstolarna torde här kunna anges att dessa myndigheter
ombesörjer den offentliga förvaltningen. En särskild invändning måste
riktas mot att i den föreslagna definitionen talas om de beslutande
organens föreskrifter. Man möter ibland u ttry c k et beslutande statlig eller
kommunal församling som beteckning på riksdagen samt kom m unfull
mäktige och landsting m. fl. Term en beslutande organ är däremot inte
någon allmänt vedertagen term som utan vidare låter sig användas i
grundlagstext. Härtill kommer att med beslutande organ i den föreslagna
lagtexten torde åsyftas inte bara de beslutande församlingarna utan också
regeringen vid utövningen av sin förordningsm akt enligt 7 kap.
Vidare bör fram hållas att som beskrivning av förvaltningsm yndig
heternas verksamhet är orden ” verkställer de beslutande organens
föreskrifter” otillräckliga. Många myndigheter t. ex. länsstyrelser och
centrala verk har att ta egna initiativ, se t. ex. 3 och 4 §§ länsstyrelsein
struktionen. Ibland har de att agera utan stöd av föreskrifter om läget så
påkallar. Myndighet har ofta att verka för samordning av andra
myndigheters verksamhet och att öva tillsyn över andra m yndigheter. De
skall driva upplysningsverksam het etc.
När det gäller de kommunala förvaltningsmyndigheterna är karaktäristiken närmast förvirrande. Det mest utmärkande för en del av de
kommunala myndigheterna t. ex. barnavårdsnäm nder och nykterhetsnäm nder är inte att verkställa föreskrifter som meddelats av det
beslutande kommunala organet. Deras verksamhet präglas i stället av
lagtillämpning.
F r å g a n om r e g l e r i n g en av de k om m u n a l a för
v a l t n i n g s m y n d i g h e t e r n a s s t ä l l n i n g har behandlats i
ytterligare ett par y ttranden.
Stadsjuristen i Sto ckh o lm s kommun påpekar att i normalt juridiskt
språkbruk tveksam het inte torde råda om vad som i allmänhet skall avses
med kommunal förvaltningsm yndighet. Det är emellertid att märka,
fortsätter stadsjuristen, att enligt motiven även förvaltningsorgan som
inte formellt har offentligrättslig status skall hänföras till det k onstitu
tionella m yndighetsbegreppet i den mån de har till uppgift att ombesörja
” m yndighetsutövning” . Stadsjuristen erinrar i detta sammanhang om att
inom kommunal förvaltning myndighetsutövning genom privaträttsliga
subjekt anses kunna förekomma endast om så medgives i lag.
Svenska kom m u n fö rb u n de t anser att bestämmelsen i andra stycket
inte synes vara helt invändningsfri, såvitt gäller kommunala myndigheter
för speciallagsreglerad förvaltning. Förbundet förutsätter att författnings
texten blir föremål för en översyn i sådant avseende.
Svenska landstingsförbundet förklarar att beredningen inte i andra
stycket synes tillräckligt ha beaktat den kommunala organisationens
dubbla funktion av att vara lokalt förvaltningsorgan reglerat av statliga
bestämmelser och därtill ett forum för utövandet av kommunal dem okra
ti. I en nödvändig omarbetning av denna punkt i R F bör, säger
fö rbundet, klart framgå att kommunala förvaltningsorgan i vissa fall är
oberoende i förhållande till den folkvalda fullm äktigeförsam lingen.
8 §
Hovrätten över Skåne och Blekinge uttrycker som sin uppfattning att
stadgandet väl kan undvaras. Skälen att ha det kvar är enligt hovrätten till
stor del historiskt betingade. Hovrätten motsätter sig inte att i regerings
form en upptages en erinran om att denna bygger på en rätts- och
frihetstradition från äldre grundlagar. Den bör dock avfattas i enlighet
med det särskilda yttra n det till författningsutredningens förslag och
således erhålla följande lydelse: ” Rikets myndigheter skall framgent
liksom hittills styrka r ä t t ...............................välfärd.”
Riksdagens ombudsmän uttalar i anslutning till den föreslagna utform
ningen av paragrafen:
Grundlagberedningen anser sig i 1 kap. 8 § ha bevarat det krav på
normmässigt handlande vid myndigheternas rättstillämpning och m ak tu t
övning som finns inskrivet i nuvarande 16 § regeringsformen. Emeller
tid har just de ord som tydligast för tankarna till norm m ässigheten —
lagligen, Sveriges lag och laga stadgar - ej fått följa med. Kvar står endast
ett allmänt åläggande att vårda rätten. Det är u ttry c k t i ordalag som
ansluter nära till delar av lydelsen i 16 § regeringsformen. Med all respekt
för den pietet som härigenom visas de uråldriga, från landslagens
konungaed härstam m ande orden kan vi ändå inte finna annat än att
stadgandet bryter alltför mycket mot stilen i övrigt i förslaget och
fram står som språkligt främ m ande. Det innehåller ålderdomliga ord som
inte förmedlar sin mening till nutidsm änniskan. Det fram står därför
otjänligt för sitt viktiga ändamål. Det kan befaras att stadgandet mera
kommer att uppfattas som en relik än som en också för våra dagars
myndigheter och deras tjänstemän grundläggande handlingsregel. Detta är
så mycket beklagligare som man står inför något som det är av
fundamental betydelse att inskärpa hos myndigheterna och deras
befattningshavare, nämligen det krav på objektivitet, opartiskhet och lika
behandling av medborgarna som är ett utmärkande drag för den
offentliga verksamheten och som sätter sitt särmärke på denna vid
jämförelse med privat verksam het. I vår verksamhet har vi ofta erfarit
behov av att kunna hänvisa till ett stadgande i grundlag som ger klart
besked om objektivitetskravet. Det har bl. a. med hänsyn till de åldriga
ordalagen inte te tt sig ändamålsenligt att hänvisa till 16 § regerings
form en. Enligt vår mening skulle det vara en styrka att i stället för det
allmänt hållna stadgandet om rättsvården i 1 kap. 8 § få ett stadgande
som tydligt framhävde objektivitetskravet t. ex. genom att föreskriva att
myndigheterna skall iaktta saklighet och opartiskhet samt handla fritt från
godtycke och ej särbehandla någon utan laga stöd.
Om budsm ännen säger vidare att det visserligen är angeläget att det
objektivitetskrav eller motsvarande som ställs i 1 kap. 8 § iakttas också
vid sådan offentlig förvaltning som har uppdragits åt enskilda bolag,
stiftelser, föreningar eller andra inrättningar. Syftet lär em ellertid,
fortsätter om budsm ännen, inte kunna uppnås på det sätt som grundlag
beredningen har tänk t sig, nämligen genom att de vid fullgörandet av
uppgifterna skall betraktas som myndigheter. De kan visserligen då sägas
utöva ” m yndighet” men ordet är i detta sammanhang synonymt med
m akt och inte med offentligt organ. Via begreppet myndighetsutövning
kan man därför inte gärna komma fram till att de privata organen utgör
myndigheter. Vill man markera att kraven i 1 kap. 8 § skall gälla också
sådana organ torde ett särskilt tillägg härom fordras som anger att kraven
gäller också då annan än myndighet fullgör offentliga uppgifter.
2 kap. Riksdagen
Svea hovrätt gör vissa a l l män n a ut t a l a n de n som hänför sig
till både 2 och 3 kap. i förslaget till R F. Hovrätten anser att dessa kapitel
har blivit alltför omfattande och att det över huvud taget är mindre
tillfredsställande att författningen efter de inledande stadgandena övergår
till en rad detaljer rörande riksdagen. I och för sig måste det vara en riktig
målsättning att R F skall innehålla de mest väsentliga bestämmelserna om
riksdagen, medan de övriga intas i en riksdagsordning som inte ges
grundlags karaktär. Varken avvägningen mellan väsentligt och mindre
väsentligt eller genomförandet i lagtexten synes emellertid ha skett på
tillfredsställande sätt. Åtskilligt kan med fördel överföras till RO eller
vallagen. Genom en rent teknisk bearbetning av texterna torde det också
vara möjligt att åstadkomma en väsentlig förkortning. Utan större
svårigheter torde de båda kapitlen kunna föras samman till ett liksom i
författningsutredningens förslag. Hovrätten konstaterar emellertid också,
att vissa frågor av väsentlig betydelse inte regleras i förslaget. Hit hör
enligt hovrätten till en början principen att ordinarie val till riksdagen
och val till landsting och kom m unfullm äktige skall förrättas på gem en
sam valdag. Detta kan synas överraskande mot bakgrunden av den
omfattande politiska diskussionen om denna konstruktion och den stora
vikt man åtminstone på sina håll har lagt vid den. Inte heller fastställs
själva valdagen för ordinarie val. Beredningen fram håller som en särskild
förtjänst hos förslaget, att man utan grundlagsändring kan flytta valen till
våren, lägga om budgetåret till kalenderår och som en konsekvens ändra
riksdagsarbetets grundschem a på ett genom gripande sätt. Från principiell
synpunkt kan det emellertid enligt hovrätten med fog sägas, att så
vittgående förändringar borde kräva grundlagsändring.
1 §
Angående riksdagens ledam otsantal hänvisas till redogörelsen i det
allmänna avsnittet om riksdagens bildande och sammansättning m. m.
Paragrafen har inte i övrigt föranlett några uttalanden.
2 §
Remissyttrandena angående frågorna om rösträttsåldern och om yndig
förklarades rösträtt har redovisats i det allmänna avsnittet om riksdagens
bildande och sammansättning m. m.
Valtekniska utredningen påpekar att i paragrafens för s t a
s t y c k e skiljes mellan två kategorier svenska m edborgare, dels de i
riket bosatta, dels de utrikes bosatta. I fråga om förstnämnda kategori
anges som förutsättning för rösträtt bl. a. att vederbörande skall ha
u p p nått aderton års ålder senast på valdagen. Rösträtten för svensk
medborgare som inte är bosatt i riket skall enligt förslaget regleras i lag,
varmed avses vallagen. Av lagtextens avfattning att döma skulle sålunda
rösträttsåldern för kategorien svenska medborgare bosatta i utlandet
bestäm m as i vallagen. Utredningen utgår ifrån att detta inte har varit
grundlagberedningens mening. Självfallet bör den ålder vid vilken rösträtt
inträder anges i RF också för denna kategori. Lagtexten bör således
utformas i enlighet härm ed, något som enligt utredningen enkelt kan
åstadkommas genom att uttryck et ” sorn ej är bosatta i rik et” b y ts ut mot
” sorn har u p p nått aderton års ålder senast på valdagen m en ej är bosatta i
rik et” . Valtekniska utredningen fäster även uppmärksam heten på att
uttryck et ” i riket b o sa tt” knappast är entydigt.
R iksskatteverket visar på en svårighet vid tolkningen av lagrummets
första stycke. Vid omval kommer under tiden från den första valdagen
fram till och med dagen för om valet ett antal personer att uppnå aderton
års ålder och därigenom få rö strätt. Å ena sidan kan då hävdas att denna
grupp har rösträtt vid om valet, å andra sidan att i begreppet omval ligger
att endast de som enligt röstlängden var berättigade att rösta vid det
första valtillfället skall få rösta vid det senare. R iksskatteverket förut
sätter att det i vallagen regleras vilket alternativ som skall tilläm pas.
Två remissinstanser berör paragrafens a n d r a s t y c k e . R iksskat
teverket anser att stadgandet brister i klarhet, eftersom det är allmänt
hållet och inte anknyter till den i första stycket givna huvudregeln.
R iksskatteverket föreslår därför att andra stycket utformas på samma
sätt som 14 § tredje stycket i gällande RO. Också stadsjuristen i
S to ckh o lm s kom m u n föredrar lydelsen i 14 § nuvarande RO, vilken han
anser bättre klargöra röstlängdens bindande verkan.
3 §
Under rubriken har nämnts att Svea hovrätt anser det otillfredsställan
de att principen om gemensam valdag inte har blivit grundlagsfäst i
förslaget och att inte heller själva dagen för ordinarie val till riksdagen är
fastställd i RF.
4§
Tvä ledamöter av regeringsrätten (regeringsråden Hjern och Petrén)
vänder sig mot den ordningen att ett extra val gäller bara för återstoden
av löpande treårsperiod. Det kan ifrågasättas, förklarar ledam öterna, om
denna för Sverige säregna ordning är förtjänt att bibehållas. Den var
närmast föranledd av tvåkam m arsystem et och hade då sitt berättigande
för balansen mellan de båda kam rarnas olika m andatperioder. I andra
länder, i vilkas konstitution det finns ett upplösningsinstitut, avser ett
nyval alltid en ny full m andatperiod. Den svenska ordningen gör ett
nyvalsförordnande praktiskt om öjligt, om det inte kommer redan under
det första året av valperioden eller kort efter dettas slut. Särskilt då
valperioden är så kort som tre år, blir ett nyvalsförordnande enligt
förslaget en opraktisk anordning. Bestämmelserna kan enligt ledamöterna
t. o. m. i vissa fall förhindra att den parlamentariskt riktiga lösningen
väljs, därför att ingen vill framkalla ett riksdagsval, som i realiteten skulle
komma att bestäm m a riksdagens sammansättning b lo tt för en tid av ett
år eller kanske något mera.
Svea hovrätt erinrar om att rätten att förordna om extra val enligt
förslaget tillkommer regeringen medan för närvarande avgörandet ligger
hos statsministern personligen. Utan att ingå på frågan i sak påpekar
hovrätten att förändringen inte alls berörs i m otiven. Tvärtom utgår dessa
i avsnittet om regeringsbildningen från att någon ändring inte har skett.
Hovrätten har vidare noterat att det andra ledet i ” upplösningsrätten” ,
befogenheten att avbryta pågående riksdagssession, inte har ansetts vara
av sådan betydelse att det har bort regleras i RF. Denna mening kan anses
tveksam från principiellt parlamentarisk synpunkt, menar hovrätten.
R iksskatteverket och länsstyrelsen i Stockholm s län diskuterar frågan
huruvida den av beredningen uppställda fristen om två månader mellan
förordnande om extra val och valet är tillräckligt lång. Enligt riksskatteverkets beräkningar medför beredningens förslag en förkortning av tiden
för förberedelse av extra val med upp till tre veckor i jämförelse med den
tid som för närvarande skulle stå till buds. Den tillgängliga tiden blir
enligt verket ytterligt knapp. Valet kan knappast förläggas till annan
söndag än den sista inom tvåm ånadersperioden. Riksskatteverket behand
lar i anslutning till beredningens förslag till ändringar i vallagstiftningen
de olika leden i valförberedelserna vid extra val och deras tidsåtgång.
Verkets synpunkter härvidlag redovisas i sam m anställningen över remiss
yttrandena angående ändringarna i vallagen. Riksskatteverket konstaterar
sammanfattningsvis att beredningen för att kunna förkorta perioden
mellan beslut och valdag vid extra val föreslår förkortade tid er för
utsändande av röstkort samt för post- och utlandsröstning. Stora krav
ställs i så fall, säger verket, på de myndigheter och organisationer som
berörs av valet. Men under vissa förutsättningar, nämligen att de politiska
partierna kan acceptera en mycket kort nom ineringstid, att valnäm nder
na snabbt kan lämna länsstyrelserna uppgifter om vallokaler och valtider,
att underlag för beslut om på vilka fartyg röstning skall ske snabbt kan
införskaffas, att hög beredskap för extra val ständigt hålls (bl. a. lager av
kuvert och papper till valsedlar), samt att röstning utomlands får ske utan
röstkort mot uppvisande av svenskt pass, bedömer riksskatteverket det
möjligt att genom föra ett extra val med den av beredningen föreslagna,
förkortade planeringsperioden. Riksskatteverket understryker att tids
ramarna inte får pressas så att marginaler inte finns. Eftersom tiden för
riksskatteverkets egna åtgärder är knapp, beskärs möjligheterna till ett
lyckligt genomförande även i den mån de nyssnämnda kraven på berörda
myndigheter och organisationer inte uppfylls, yttra r verket avslutnings
vis. Länsstyrelsen i Stockholm s län är mer pessimistisk angående
möjligheterna att genom föra ett extra val inom två månader från beslut
härom . Länsstyrelsen beskriver de olika momenten i förberedelserna.
Röstlängd skall avstäm mas med hänsyn till att det föreslås att en svensk
medborgare skall vara röstberättigad om han senast valdagen har fyllt 18
år. R ö stkort skall, sedan röstlängden är klar, utsändas senast 15 dagar
före valet. Vidare skall partierna nom inera sina kandidater och enhetliga
valsedlar upptryckas på härför särskilt anvisade tryckerier. U tdistribution
av valsedlarna skall ske i god tid före valet. Till dessa förberedelser
kommer åtgärder för att inom valnämnder och sammanräkningsmyndigheter planera för valet genom anskaffning och intrim ning av personal,
lokaler och materiel. De olika förberedelseåtgärderna ankommer fo rtsät
ter länsstyrelsen, i stor utsträckning på olika m yndigheter, partiorganisa
tionerna m. fl. och kan därför bedrivas parallellt. Det förefaller emellertid
länsstyrelsen i hög grad osannolikt att ens nom ineringsarbetet, leverans av
kandidatlistor till valm yndigheterna, tryckning av valsedlar samt distribu
tion av dessa skall kunna m edhinnas inom en tid av två m ånader. För
sam m anräkningsm yndigheten torde också svårigheter uppstå att bygga
upp och intrim m a en sam m anräkningsorganisation inom angiven tid.
Länsstyrelsens slutsats blir att tidsram en om två månader kraftigt bör
utvidgas.
5 §
Angående uttalanden om principen om ett snabbt valgenomslag för
riksdagens del hänvisas till referat i särskilt avsnitt.
Några remissinstanser uppehåller sig vid beredningens förslag om den
närmare tidrymd inom vilken den nyvalda riksdagen skall sam m anträda:
på tolfte dagen efter valdagen, dock tidigast på fjärde dagen efter det att
valets utgång har kungjorts.
R iksskatteverket uttalar att sam m anräkningsrutinernas utformning blir
avgörande för möjligheterna att inom den tillm ätta tiden hinna fastställa
resultatet av riksdagsvalet. Vid sin bedömning av de tidsperioder, som
står till buds för sammanräkningen efter ett riksdagsval, har beredningen
enligt verket utgått från 1965 års valtekniska utrednings betänkande
(SOU 1971:72) om maskinell valteknik. Denna valteknik kommer inte
att användas vid 1973 års val. Verket om talar att det efter utredning, som
har gjorts på Kungl. Majlis uppdrag, har föreslagit att vid 1973 års val
post- och utlandsröster skall sändas till valnämnden i den kommun där
väljaren är röstberättigad och inte såsom tidigare till länsstyrelsen. Vidare
har verket föreslagit att länsstyrelserna skall använda automatisk databe
handling för m andat- och nam nfördelningar. Riksskatteverket bedömer
att genomförandet av dessa förslag kommer att påskynda sam m anräk
ningen i dess helhet av de tre samtidiga valen. Valdagen är alltid en
söndag, heter det vidare. Den av beredningen föreslagna regeln att
riksdagen samlas tidigast på fjärde dagen efter det att valets utgång har
kungjorts innebär således att kungörelsen måste vara införd senast
måndagen åttonde dagen efter valdagen för att riksdagen skall kunna
samlas på tolfte dagen. Det torde med hänsyn dels till att samtliga röster
kan vara länsstyrelserna tillhanda först på torsdagen efter valdagen, dels
till att sammanräkningen kräver tid vara uteslutet att ett helt färdigt
underlag kan bli klart så tidigt. Riksskatteverket förordar därför att det
generellt bestäm s att riksdagen samlas på fem tonde dagen efter valdagen,
dock tidigast på fjärde dagen efter det att valets utgång har kungjorts.
Med hänvisning särskilt till att maskinell valteknik inte kommer att
användas vid 1973 års val och till att det är osäkert om sådan teknik tas i
bruk vid efterföljande val ifrågasätter också kammarrätten i Göteborg
och valtekniska utredningen om den av beredningen föreslagna tidsgrän
sen om tolv dagar är hållbar. K am marrätten förordar för sin del att
tidsgränsen flyttas fram till adertonde dagen efter valdagen. K am m ar
rätten inskjuter att man visserligen alltid kan falla tillbaka på reservregeln
om sam m ankomst tidigast på fjärde dagen efter valutgångens kungörande
men att det inte är lämpligt att undantaget i praktiken blir regel.
Länsstyrelsen i Stockholm s län uppehåller sig mera allmänt vid frågan
vad beredningens förslag innebär för valorganisationen. Länsstyrelsen
åsyftar inte bara bestämmelserna om ett tidigare valgenomslag utan också
de föreslagna reglerna om ersättare för riksdagsledam öterna och om tiden
för extraval. Utgångspunkten m åste, säger länsstyrelsen, vara att den
valtekniska organisationen bör anpassas efter de förutsättningar som
grundläggande bestämmelser om riksdagens sammansättning och arbets
form er ger. Å andra sidan är det ofrånkomligt att bedöm ningarna om
valorganisationens möjligheter att uppfylla kraven måste vara realistiska.
Efter att ha beskrivit de svårigheter som hittills genomförda reformer i
fråga om de allmänna valen har dragit med sig för främst sammanräkningsförfarandet, nämner länsstyrelsen att övervägandena om valtekniken
nu har resulterat i att riksdagen skall föreläggas proposition om ny vallag.
De förslag som där förs fram ger enligt länsstyrelsen klart förbättrad e
förutsättningar för att snabbt genom föra röstsam m anräkningen vid valen.
De nya form erna för hantering och sammanräkning av röstsedelsm aterial
är emellertid oprövade, fortsätter länsstyrelsen. Det kan enligt länsstyrel
sens mening inte anses rimligt att innan erfarenheter har vunnits av det
nya system et besluta om ytterligare förändringar i fråga om tidsm argi
naler m. m. Det fram hålls också att grundlagberedningen har haft som
utgångspunkt förslaget om övergång till helt maskinell valteknik, under
det att i den framlagda propositionen tanken på en sådan teknik har
övergivits. Den tid som enligt huvudregeln i förevarande lagrum står till
förfogande för sammanräkning av riksdagsvalet finner länsstyrelsen
utom ordentligt knapp. Bestämmelserna om att ersättare skall utses för
riksdagsledamöter kan enligt länsstyrelsen innebära ett försvårande
m om ent vid röstsam m anräkningen genom att tillämpningen av den s. k.
hjälpregeln vid beaktande av strykningar eller andra förändringar på
partiernas valsedlar kan få minskad användning. Särskilt om ett parti går
fram med mer än en officiell valsedel kan frågan få avsevärd betydelse.
Sedan länsstyrelsen härefter har behandlat tidsram en för anordnande av
extra val (se härom under 4 §), fram håller den sammanfattningsvis att det
finns anledning till största tveksam het om valförfarandet kommer att
fungera med erforderlig säkerhet inom de knappa tidsm arginaler som
beredningen har u tm ä tt. Det modifierade valtekniska förfarande som
avses beslutas av årets riksdag och som är mindre tekniskt avancerat än
det varpå grundlagberedningen har byggt sina bedöm anden bör enligt
länsstyrelsen rimligen prövas i åtminstone ett val innan det läggs till
grund för RF :s bestämmelser om tidsm arginaler m. m.
6 - 1 0 §§
Svea hovrätt anser att bestämmelserna i 6—10 §§ om valsättet bör
kunna förkortas väsentligt.
Kammarrätten i Göteborg förklarar att den såvitt gäller 6—9 §§ inte
har något att erinra mot att grundlagens bestämmelser om m andatför
delning begränsas till de centrala reglerna i ämnet och detaljregleringen
sker i vanlig lag (vallagen). Också urvalet av regler som tas in i grundlag
synes i princip ändamålsenligt. Dock synes man i grundlag böra behålla
bestämmelsen om det undantag från den strikta proportionaliteten som
skall få ske när ett parti blir överrepresenterat redan vid fördelningen av
de fasta valkretsm andaten (17 § 2 m om . andra stycket RO). K am m ar
rätten förordar dessutom några jäm kningar i de föreslagna bestäm m el
serna. Sålunda bör man i 8 § undvika att tala om ”fördelning av fasta
valkretsm andat” (jfr 16 § 2 mom. första stycket RO). Uttrycket ” fördel
ning av m andat” bör reserveras för den fördelning som sker mellan
partier. Det är knappast någon fördel att ordet ” proportionell” m önstrats
ut ur 9 § andra stycket (Jfr 17 § 2 m om . första stycket RO ), i synnerhet
när m andatfördelningsm etoden inte regleras i detalj i grundlagen. I
redaktionellt hänseende förordar kammarrätten att innehållet i 7 § andra
stycket och 8 § förs samman med innehållet i 6 §. K am marrätten
presenterar med ledning av de anförda synpunkterna följande förslag till
lagtext.
6 § (m otsvarar 6 §, 7 § andra stycket och 8 § beredningens förslag).
För val till riksdagen är riket indelat i valkretsar.
Av mandaten i riksdagen är trehundratio fasta valkretsm andat och de
övriga utjäm ningsm andat.
Antalet fasta valkretsm andat i varje valkrets fastställes för tre år i
sänder på grundval av en beräkning av förhållandet mellan antalet
röstberättigade i valkretsen och antalet röstberättigade i hela riket.
7 § (m otsvarar 7 § första och tredje styckena beredningens förslag).
Mandaten i riksdagen fördelas mellan partier. Med parti avses varje
sam m anslutning eller grupp av väljare, som uppträder i val under särskild
beteckning (partibeteckning).
Endast parti, som har fått minst fyra procent av rösterna i hela riket,
är berättigat att deltaga i fördelningen av m andaten. Parti, som har fått
färre röster, deltager dock i fördelningen av de fasta valkretsm andaten i
valkrets, där partiet har fått minst tolv procent av rösterna.
8 § (m otsvarar 9 § beredningens förslag samt 17 § 2 m om . andra
stycket RO).
De fasta valkretsm andaten fördelas för varje valkrets proportionellt
mellan partierna på grundval av valresultatet i valkretsen.
Utjäm ningsm andaten fördelas mellan partierna på grundval av valresul
ta te t i hela riket så, att fördelningen av alla mandat i riksdagen, med
undantag av de fasta valkretsm andat som har tillfallit parti med mindre
än fyra procent av rösterna, blir proportionell mot de i fördelningen
deltagande partiernas röstetal i hela riket. Har parti vid fördelningen av
de fasta valkretsm andaten erhållit flera mandat än som motsvarar den
proportionella representationen i riksdagen för p artiet, bortses vid
fördelningen av utjäm ningsm andaten från partiet och de fasta valkrets
mandat det erhållit. Sedan utjäm ningsm andaten fördelats mellan par
tierna, tillföres de valkretsar.
Vid mandatfördelningen mellan partierna användes uddatalsm etoden
med första divisorn jäm kad till 1,4.
Efter ordet ” riksdagsledam ot” i 10 § bör enligt kammarrätten följa
” samt ersättare för honom ” .
11 §
Regeringsrättens ledamöter påpekar att om riksdagsman skulle komma
att falla ur röstlängden, t. ex. på grund av något tekniskt missöde vid
längdens uppgörande, mister han automatiskt sitt riksdagsm andat. Med
hänsyn härtill m åste, framhålls det, vallagstiftningens regler om röstlängd
innehålla garantier om effektiva möjligheter till kontroll och rättelse av
röstlängd.
Svea hovrätt yttra r att något möjligen kan vara att vinna på en
sam ordning av stadgandena i 2 och 11 §§ om rösträtt, valbarhet och
behörighet.
12 §
Förslaget att v a l b e s v är s p r ö v n i n g en ska l l ö v e r g å
från
regeringsrätten
t i l l en av r i k s d a g en ut
s e d d v a l p r ö v n i n g s n ä m n d har fått ett blandat mottagande av
remissinstanserna. Förslaget tillstyrks eller lämnas uttryckligen utan
erinran av riksskatteverket, valtekniska utredningen, fö rvaltningsutskot
ten i M alm öhus och Hallands läns landsting samt kom m u n fö rb u n d et.
R iksskatteverket finner det väsentligt att såväl juridisk som valteknisk
sakkunskap blir representerad i näm nden. Valtekniska utredningen har
ingen invändning mot förslaget om inrättande av en valprövningsnämnd i
den mån valprövningsprocessen därigenom kan bli snabbare. Hallands
läns landstings förvaltningsutskott anser att förutsättningarna för att en
enhetlig praxis skall kunna utbildas vid besvärsprövningen torde bli bäst
om valprövningsnämnden får pröva även besvär över val till landstinget.
Förslaget om en valprövningsnämnd avstyrks av regeringsrättens
ledamöter, hovrätten över Skäne och Blekinge, kammarrätten i Göteborg,
länsstyrelsen i Hallands län, Stockholm s läns landstings förvaltningsut
sk o tt, kom m unfullm äktige i Stockholm och Statstjänstem ännens riksför
bund. Regeringsrättens ledamöter motiverar sin ståndpunkt på följande
sätt.
12 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
Det skäl som i första hand anföres för denna nyordning är kravet på
skyndsam het vid behandlingen av valbesvär. En nyvald riksdag skall
nämligen samlas redan på tolfte dagen efter valdagen enligt 2 kap. 5 §.
Vidare erfordras enligt grundlagberedningen en friare prövning och en
smidigare handläggning än vad som anses kunna ske inom ramen för ett
domstolsförfarande (s. 129). Uttalandena i motiveringen pekar på att
beredningen önskar att besvärsinstansen skall se mera p ra k tisk t-p o litisk t
på besvären, även om beredningen samtidigt understryker att besvärsprövningen skall ha karaktär av rättstilläm pning.
Enligt vår mening ligger det en styrka i den nuvarande svenska
ordningen innebärande att prövningen av valbesvär är en rent rättslig
angelägenhet utan inslag av politiska överväganden. Erfarenheten från
andra länder ger vid handen a tt, om valbesvär överlåtes till bedömning av
ett politiskt sammansatt organ, politiska hänsyn får en stark influens och
att avgörande ofta blir vad som kan gynna det ena eller det andra p artiet.
Riskerna för en sådan utveckling ligger i öppen dag, om förslaget följes på
denna pun k t. I och med att riksproportionalitet införts vid riksdagsval,
får ett bifall till valbesvär lätt nog stora politiska konsekvenser.
Fördelningen av utjäm ningsm andaten kan ändras även vid smärre
röstförskjutningar vid ett nyval inom ett om råde. Är marginalerna mellan
de sista utjäm ningsm andaten små, kan ett nyval efter besvär, om än
begränsat till blott en mindre del av landet, medföra en ändrad
m andatfördelning. Det måste därför vara ett väsentligt rättssäkerhetskrav
att valbesvär prövas av en opartisk instans och icke av företrädare för de
av valet direkt berörda partierna.
Denna fråga bör ses i det större sammanhang som vi tidigare berört.
Medborgarna har nämligen ett befogat anspråk på garantier att deras i val
tillkännagivna vilja också kommer till u ttry c k i riksdagens sam m ansätt
ning i enlighet med gällande valordning. Sådana garantier erhålles säkrast
genom en efter enbart rättsliga linjer företagen prövning av de frågor,
som besvärsvägen kan uppkomma rörande valbestämmelsernas tilläm p
ning.
Grundlagen skall enligt förslaget inte ställa några krav på den tilltänkta
valprövningsnämndens ledam öter. G rundlagberedningen fram håller visser
ligen att personer med politisk erfarenhet skall ingå i nämnden och utgår
samtidigt från att även juridisk och valteknisk sakkunskap kommer att
vara representerad i denna. Förslaget erbjuder emellertid inte någon
säkerhet för att så verkligen blir fallet.
Grundlagberedningen föreslår att valprövningsnämnden skall pröva
även kommunala valbesvär. I dessa mål är emellertid i än mindre grad än i
mål avseende besvär över riksdagsval någon friare prövning önskvärd.
I anledning av det anförda behovet av snabb prövning av besvär
avseende riksdagsval vill vi fram hålla att det inte torde möta hinder att
vidtaga sådana åtgärder, att en domstolsprövning kan bli lika snabb som
prövningen i den tilltänkta valprövningsnäm nden.
På anförda skäl får vi bestäm t avstyrka förslaget om inrättande av en
av riksdagen utsedd valprövningsnämnd för avgörande av valbesvär.
K am marrätten i Göteborg vitsordar att behovet av att förebygga i
realiteten onödiga omval blir större om grundlagberedningens förslag
genom förs. Den sedan enkam m arreform en gällande regeln att utfärdade
fullmakter för riksdagsledamöter gäller oberoende av omval till dess nya
fullmakter blivit utfärdade hindrar visserligen att valbesvär leder till att
det inte finns någon fungerande riksdag. Emellertid innebär den
föreslagna ordningen med snabbare valgenomslag att riskerna okar för att
en regeringsbildning efter ett val, som har ändrat m ajoritetsförhållandena
i riksdagen, måste äga rum innan riksdagens sammansättning har blivit
slutgiltigt bestäm d. Däremot ställer sig kammarrätten frågande inför den
föreslagna ändringen att valbesvär inte längre skall prövas av regeringsrät
ten . De av beredningen åberopade argumenten att kravet på skyndsam
behandling av valbesvären påkallar inrättande av en valprövningsnämnd är
enligt kammarrättens mening inte övertygande. Regeringsrättens h and
läggning av valbesvärsmål har, såvitt kammarrätten har sig b ekant, hittills
knappast utm ärkts av någon långsam het. Möjligheterna att tillgodose
skärpta krav på snabb handläggning av valbesvär bör vara minst lika goda
för regeringsrätten som för en valprövningsnäm nd. Sålunda bör regerings
rätten , i den mån det behövs, kunna inrätta en viss beredskap för att
snabbt och effektivt kunna handlägga inkom m ande valbesvärsmål.
Förutsättningarna härför är numera bättre än tidigare av två anledningar.
Dels har regeringsrätten sedan innevarande år egen kansliorganisation
med egna föredragande. Dels har regeringsrättens uppgifter ändrats så att
de besvärande balanser som har kännetecknat regeringsrättens arbetsläge
bör vara övervunna till 1976 års val, då de nya reglerna är tänk ta att
tillämpas första gången. En annan sak hade varit, fortsätter kam m ar
rätten , om valbesvärsprövningen framdeles inte skulle ha karaktär av
rättstillämpning utan ske efter friare bedöm ningsgrunder. Men en sådan
tanke har beredningen tillbakavisat bestäm t. Enligt beredningens förslag
skall bedöm ningsnorm en, till skillnad från vad som är fallet för
närvarande, tas in i en lagbestämmelse. Länsstyrelsen i Hallands län yttra r
att garantier saknas för att juridisk sakkunskap ingår i valprövningsnämn
den och att risk föreligger att nämnden får en rent politisk sam m ansätt
ning. Stockholm s läns landstings förvaltningsutskott anför att med
hänsyn dels till det ringa antal valbesvär som normalt förekom m er, dels
till det förhållandet att beredningen har framlagt förslag även till en
förenkling av besvärsprövningen, torde prövning av valbesvär alltjämt
kunna åvila regeringsrätten. Den snabbhet i prövningen som förutsätts för
att riksdagen skall kunna samlas på sätt som beredningen föreslår torde
kunna åstadkommas genom att särskilda bestämmelser utfärdas för
regeringsrättens valprövningsprocess. K om m unfullm ä ktig e i Stockholm
anser att nuvarande besvärsordning bör bibehållas tills erfarenheter har
vunnits av det nya valsystemets konsekvenser i fråga om besvärsprövning.
Därtill synes det vara mindre tillfredsställande att ett av riksdagen utsett
organ skall pröva giltigheten av de val varigenom deras eventuella efterträ
dare utses. Än svagare är enligt fullmäktige motiven för prövning av
besvär över kommunala val inom ett av riksdagen utsett organ.
En mellanställning kan länsstyrelserna i Stockholm s och Jönköpings
län sägas inta. Länsstyrelsen i Stockholm s län anser att frågan vilken
valprövningsform som skall väljas är av relativt ringa praktisk betydelse
med hänsyn till det låga antal överklaganden som kan väntas. Såvitt gäller
tidsåtgången vid besvärsprövningen erinrar länsstyrelsen om att den
största tidsutdräkten torde föranledas av att besvärsmaterialet skall
inföfiskaffas, genom gås och beredas till föredragning, något sorn kan ske
genom valtekniskt och författningsm ässigt kunnig personal, vare sig
besluten sker i regeringsrätten eller i en särskild prövningsinstans. En viss
tidsvinst torde dock en friare prövning utan domstolsförfarande kunna
innebära, sägs det. Mot inrättande av en valprövningsnämnd talar enligt
länsstyrelsen att en fristående instans bör pröva valbesvären. Å andra
sidan ger beredningens k o n struktion vissa fördelar genom att inte bara
juridisk utan även valteknisk och politisk sakkunskap tillförs bedöm
ningen. Det får därvid förutsättas att valprövningsnämnden sam m ansätts
så att kom m unalvalserfarenhet finns representerad. Förslaget om särskil
da grunder för besvärsprövningen ger, fortsätter länsstyrelsen, ökade
möjligheter att undvika om valsförordnande i sådana fall där ett omval
med hänsyn till omständigheterna ter sig om otiverat. — Länsstyrelsen
säger sig mot denna bakgrund i princip kunna ansluta sig till beredningens
förslag. En förutsättning för att beredningens förslag skall kunna
accepteras är dock att valprövningsnäm ndens rättstillämpande funktion
betonas genom att i grundlagen stadgas att flertalet av nämndens
ledamöter skall representera juridisk och valteknisk sakkunskap samt inte
tillhöra riksdagen, landsting eller kom m unfullm äktige. Det bör övervägas
om inte i grundlagen också bör stadgas att ordföranden i nämnden skall
vara ledamot av regeringsrätten. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner det
lämpligt att man — för att möjliggöra det snabba valgenomslaget — för
över besvärsprövningen vid riksdagsval från regeringsrätten till ett särskilt
organ. Länsstyrelsen ställer sig emellertid tveksam till att garantier saknas
för att juridisk sakkunskap ingår i den föreslagna valprövningsnämnden
och befarar att nämnden får en rent politisk sam m ansättning. En tänkbar
lösning är enligt länsstyrelsen att valbesvärsprövningen ombesörjs av en
valprövningsdomstol, på lämpligt sätt sammansatt av dom are från
regeringsrätten eller högsta domstolen jäm te lika antal lekm än.
I
detta sammanhang kan återges uttalanden om beredningens förslag
till stadgande om g r u n de r n a för p r ö v n i n g en av v a l b e
s v är , vilket är avsett att införas i vallagen och som innebär att fel i
samband med valförrättning skall föranleda rättelse i något mindre
utsträckning än vad som nu är fallet. (Se SOU 1972:16 s. 15).
Kammarrätten i Göteborg finner inte anledning till erinran mot den
uppm jukning av reglerna som den föreslagna ändringen innebär. Det är
sålunda inte rimligt att ett mindre fel i valproceduren skall leda till omval
när risken för att felet har inverkat på valresultatet fram står som enbart
teoretisk. Det torde inte vara realistiskt att räkna med att fel i
valproceduren helt skall kunna undvikas. Det nya valsystem som
valtekniska utredningen har föreslagit i betänkandet (SOU 1971:72)
Maskinell teknik vid de allmänna valen syftar visserligen till att minimera
riskerna för form fel, men som grundlagberedningen fram håller torde
därmed riskerna för fel i valproceduren inte vara helt uteslutna.
K am marrätten har inte något att invända mot den av beredningen
föreslagna normen för besvärsprövningen. Också länsstyrelsen i S to c k
holm s län och kom m u n fö rb u n det förklarar sig inte ha något att erinra
mot den föreslagna jämkningen i grunderna för besvärsprövningen.
Samma uppfattning kan utläsas ur det nyss återgivna u ttalan det från
S to ckh o lm s läns landstings förvaltningsutskott.
En mera tveksam attityd till förslaget intar stadsjuristen i S to ckh o lm s
kom m un. Han ifrågasätter om inte en besvärsprövning — så som
beredningen har tänkt sig - utifrån sannolikhetsöverväganden, eventuellt
med anlitande av statistiska m etoder, oftare är svårare att företa än en
prövning efter de grunder som torde tillämpas i nuvarande praxis.
Regeringsrätten tar också upp förslaget att valprövningsnämnden skall
pröva riksdagsledamots och ersättares behö rig
het
för uppdraget. Enligt gällande rätt (26 och 32 §§ RO), yttra r
ledam öterna, ankommer motsvarande prövning på riksdagen själv. Skall
denna prövning flyttas från riksdagen, synes det principiellt riktigare att
förlägga den till en rättslig instans istället för till en politiskt vald näm nd.
Ledamöterna anmärker i detta sammanhang att grundlagberedningen
intar ståndpunkten att frågan om avskedande av riksdagsman från
uppdraget att vara riksdagsman på grund av brott skall avgöras av
domstol (bet. s. 138). Det synes konsekvent, menar de, att varje skiljande
av vald riksdagsman eller suppleant från uppdraget blir dom stolsfråga och
att sålunda entledigande på grund av obehörighet prövas av någon av
rikets högsta dom stolsinstanser på anmälan av talm annen.
Kammarrätten i Göteborg för på tal p r o c e d u r en i n för
v a l p r ö v n i n g s n ä m n de n . Beredningen har inte föreslagit några
särskilda procedurregler för näm nden, yttra r kam m arrätten. Enligt ett
uttalande i motiven kan det vara lämpligt att utgå från reglerna i
förvaltningsprocesslagen vid handläggningen av valprövningsmål. Kam
marrätten har i och för sig inte något att erinra mot detta uttalande m en
påpekar att förvaltningslagens regler eo ipso torde bli tillämpliga på
valprövningsnämndens verksamhet liksom på verksamheten hos andra
domstolsliknande förvaltningsorgan.
3 kap. Riksdagsarbetet
1 fråga om de a l l män n a s y n p u n k t e r som Svea hovrätt
anlägger på 2 och 3 kapitlen RF hänvisas till redogörelsen under rubriken
till 2 kap.
1§
Lagrummet har inte föranlett något uttalande under rem issbehand
lingen.
2 §
Svea hovrätt framhåller att stadgandet innefattar förändringen att
talman och vice talm än skall utses för hel valperiod. F örfattningsutredningen hade föreslagit motsvarande ordning även för u tsk o tten . Detta
förslag har inte alls berörts i motiven (bet. s. 274). Det fram står enligt
hovrätten som en brist att man inte får veta varför beredningen i samma
principfråga föijer författningsutredningen i ett tilläm pningsfall men inte
i ett annat. Detta markeras av att beredningen i samband med
behandlingen av problem en om regeringsbildningen åtminstone i sak
argumenterar mot förlängningen av talm ansm andaten.
3 §
Regeln om beredningstvång synes Svea hovrätt inte vara helt klar. Det
förutsätts att en interpellation eller en enkel fråga inte är ett ” ärende”
som blir föremål för ” avgörande” . Även om detta må vara en riktig
k o n struk tio n , är den dock inte självklar. Ett förtydligande är enligt
hovrätten önskvärt.
4 och 5 §§
Dessa paragrafer har inte blivit omnämnda i något rem issyttrande.
6§
Svea hovrätt hänvisar i första hand till sitt remissyttrande över
författningsutredningens förslag i motsvarande del (SOU 1964:38 s. 91).
Första
stycket
Högsta domstolens ledamöter ifrågasätter om inte motiven till be
stämmelsen i för s t a m en i n g en går för långt (bet. s. 135).
Exempelvis måste en företagare, som har åtagit sig ett uppdrag vilket han
inte kan fullgöra på grund av riksdagsm annaskapet, anses skyldig vidta
rimliga åtgärder för att m edkontrahenten inte skall åsamkas förlust.
Regeringsråden Hjern och Petrén anmärker i anslutning till styckets
första mening att ledam otskap i riksdagen synes svårförenligt med
medlem skap i rikets båda högsta dömande instanser. Enligt hittills
gällande principer kan tjänstledighet över huvud inte erhållas från äm bete
som justitieråd eller regeringsråd, inte ens för utövande av riksdagsmannaskap. I 10 kap. 2 § RF föreslås, att vikarie inte skall kunna förordnas för
justitieråd eller regeringsråd. Regeln i 3 kap. 6 § får anses innebära att
fullgörande av riksdagsm annauppdrag går före fullgörande av tjänsteuppgifter som justitieråd och regeringsråd. Inväljs en eller flera medlemmar
av de högsta dom stolsinstanserna i riksdagen, kan dessas verksamhet
allvarligen försvåras. Denna fråga bör emellertid enligt de båda regerings
rådens mening inte ses bara som ett praktiskt arbetsproblem . Mot
bakgrund av det allmänna synsätt i fråga om domstolarnas ställning, varåt
regeringsrättens medlem m ar har givit uttryck i sitt rem issyttrande, kan
ifrågasättas, om inte folkrepresentationen och de högsta domstolsinstansem a borde hållas i sär även såtillvida, att det inte blir grundlagsenlig!
möjligt att förena medlem skap av riksdagen med medlem skap i högsta
domstolen eller regeringsrätten. Det erinras om det länge gällande
förbudet i RF för justitieråd och regeringsråd att tillhöra riksdagsut
skott. Detta förbud vilade på en likartad tankegång. De båda regerings
råden hänvisar även till förbudet i 4 kap. 2 § förslaget till R F för
statschefen att vara riksdagsledam ot.
Med bestämmelsen i styckets a n d r a m en i n g åsyftar beredning
en, yttra r Svea hovrätt, en moderniserad motsvarighet till nuvarande
1 § 1. tredje stycket RO. Hovrätten vill ifrågasätta om inte denna punkt
bör utgå. De skäl som ursprungligen har motiverat ett stadgande av detta
innehåll saknar numera praktisk betydelse. Den aktuella frågeställningen i
dag är rent politisk och avser i vad mån riksdagsmännen skall anse sig
bundna av ståndpunkter som har intagits av deras partier. Särskilt som
beredningen själv har understrukit partiernas grundläggande betydelse för
vår representativa dem okrati, synes det opåkallat att ge uttryck för
fiktioner av den art den här berörda grundlagsregeln innehåller. Mot den
föreslagna lydelsen måste också anmärkas att den kan ge intryck et, att
riksdagsmännen inte skulle ha att iaktta vanlig lag.
Andra stycket
Överåklagaren i Stockholm s åklagardistrikt säger sig dela beredningens
uppfattning att frågan huruvida riksdagsledamot på grund av brott skall
skiljas från sitt uppdrag bör prövas ex officio av den allmänna domstol
som handlägger brottm ålet. Av annan mening är länsåklagaren i K oppar
bergs län. Han fram håller att frågan huruvida en riksdagsledamot eller
ersättare för sådan genom brott har visat sig inte skickad att inneha
uppdraget lätt blir eller i allt fall lätt uppfattas såsom en politisk fråga,
särskilt i sådana gränsfall, då påföljden inte blir frihetsstraff. Det är vidare
inte uteslutet att de olika allmänna brotten av allmänheten uppfattas
såsom mer eller mindre politiskt ” neutrala” . Länsåklagaren erinrar om att
domstolarna för närvarande inte dömer äm betsm än till suspension eller
avsättning utan att dessförinnan enligt K.K den 6 november 1964 om
inhämtande av myndighets yttrande i vissa mål rörande brott av
äm betsm än m. fl. ha lämnat den m yndighet, under vilken den tilltalade
lyder, tillfälle att yttra sig i anledning av åtalet. Länsåklagaren anser att
en annan lösning än den av beredningen föreslagna bör eftersträvas för att
inte åklagare och domstolar skall uppfattas såsom några politiska
instanser.
7§
Svea hovrätt hänvisar i första hand till sitt remissyttrande över
författningsutredningens förslag i motsvarande del (SOU 1964:38 s. 93).
Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt finner det im m unitetsskydd,
som genom bestämmelserna i paragrafen tillförsäkras riksdagsledam ot, väl
avvägt.
JK fram håller att första styckets bestämmelser enligt m otiven, i likhet
med motsvarande regler i 110 § första punkten nuvarande regeringsform,
skall tillämpas även om riksdagsledamoten har avgått ur riksdagen när
fråga uppkommer om talans väckande eller om frihetsinskränkande
åtgärder. Uttrycklig föreskrift härom upptages dock inte i stycket,
fortsätter JK. Bestämmelserna i andra stycket synes däremot inte vara
avsedda att tillämpas i nämnda situation och något motiv för en sådan
ordning torde inte heller kunna åberopas. Det är inte möjligt att ur
lagtexten utläsa denna åtskillnad i fråga om styckenas tilläm pning.
Uttrycklig bestämmelse i ämnet bör enligt JK intagas i första stycket.
Detta kan exempelvis ske genom att före ordet ” riksdagsledam ot”
inskjutes orden ” den som är eller har varit” . JK har också andra
synpunkter på lagrum m ets form ella utform ning. JK påpekar att de två
styckena är utformade på ett sinsemellan olikartat sätt. Medan tyngd
punkten i första stycket ligger i ett förbud mot åtgärder och ingripanden,
u pptar andra stycket direkt frihetsberövande åtgärder, låt vara endast
under vissa betingelser. En likartad k o n struktion synes böra eftersträvas i
de båda fall styckena avhandlar.
Första
stycket
Bestämmelserna i detta stycke om immunitet för gärningar som utgör
led i själva riksdagsarbetet godtas uttryckligen av överåklagaren i
S to ckh olm s åklagardistrikt och av länsåklagaren i Hallans län. Regerings
råden Hjern och Petrén erinrar om att riksdagsledamots immunitet
nyligen genom grundlagsändring vidgades till att avse även civilrättsliga
anspråk. Vid en allmän omprövning av grundvalen för styrelseskicket
måste sättas ifråga om en sådan ordning är välgrundad i en författning
som bygger på folksuveränitetens princip. Det är helt följdriktigt att
staten avstår från sina straffanspråk gentemot folkets representanter i
riksdagen i anledning av deras åtgärder i och för detta sitt uppdrag.
Däremot synes det inte konsekvent att riksdagsledamot skall vara
skyddad från civilrättsliga anspråk från enskilda personer, tillhörande det
folk som riksdagsledamoten företräder. I vart fall synes man böra mot
vartannat väga det behov riksdagsledamot kan ha av skydd mot enskildas
anspråk, som har sin grund i åtgärder han företagit som medlem av
folkrepresentationen, och de enskildas berättigade krav att exempelvis
kunna få gottgörelse för skada, som medlem av riksdagen har vållat
genom vad han har förehaft i sin egenskap av riksdagsledam ot. Hovrätten
över Skåne och Blekinge finner uttryck et ” hindra honom att röra sig
inom rik e t” inte fullt adekvat. Det för närmast tanken till någon form av
direkt fysiskt tvång. Hovrätten föreslår att det enligt vad som angives i
motiven (bet. s. 137) utbytes mot ” beröva honom friheten eller förbjuda
honom att resa inom rik et” .
Andra stycket
Av de remissinstanser som med hänsyn till vad som var angivet vid
remissen har haft särskild anledning att granska förevarande lagrum har
bl. a. högsta domstolens ledamöter och regeringsrättens ledamöter
underlåtit att framställa anmärkning mot bestämmelsen i detta stycke.
Som nyss nämndes godtar överåklagaren i Malmö åklagardistrikt u ttry c k
ligen im m unitetsregeln i fråga. JK förordar för sin del att im m unitetsskyddet i visst hänseende utvidgas. JK pekar på att som ett fall, då
frihetsberövande får ske, anges att riksdagsledamot erkänner b ro tte t. Man
kan härem ot enligt JK med fog invända att större anledning till
frihetsberövande kan föreligga om ledamoten inte erkänner gärningen.
Det synes JK fram för allt olämpligt att på detta sätt låta den misstänkte
själv avgöra om han skall m ista friheten eller ej. Bestämmelsen om
erkännande såsom grund för ingrepp, som för övrigt saknar motsvarighet
i nu gällande regler, bör därför enligt JK utgå.
Majoriteten av de nämnda remissinstanserna ställer sig däremot
avvisande till bestämmelserna i stycket, nämligen riksåklagaren, överåkla
garna i Stockholm s och Göteborgs åklagardistrikt, länsåklagarna i
Uppsala, Kopparbergs och Hallands län samt Svea hovrätt och hovrätten
över Skåne och Blekinge.
Hovrätten över Skåne och Blekinge motiverar sin stånd p u n k t sålunda.
Andra stycket i paragrafen motsvarar 111 § första stycket RF.
Bestämmelsen har ursprungligen tillkom m it för att skydda riksdagsmän
mot förhastade eller eljest ogrundade ingripanden från myndigheternas
sida. Av de frihetsberövanden, mot vilka bestämmelsen skyddar, beslutas
numera häktning av domstol och anhållande av undersökningsledare eller
åklagare. Efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande är samtliga straffprocessuella frihetsberövanden kringgärdade av starka rättssäkerhetsgarantier. Något behov av särbestämmelser för riksdagsm ännens del kan inte
anses föreligga under normala förhållanden. Ej heller i kaotiska situatio
ner synes en begränsning av möjligheterna att använda straffprocessuella
tvångsmedel mot riksdagsman utgöra något väsentligt och oundgängligt
skydd för riksdagens förhandlingar. Å andra sidan skapar bestämmelsen
hinder för rättsväsendet vilka måste anses betänkliga. Den medför t. ex.
att riksdagsman som gjort sig skyldig till sabotage (Brb 13:4) eller
spioneri (Brb 19:5) ej kan anhållas eller gripas i andra fall än dem som
särskilt angivits i paragrafen. Än mer betänkligt är att tvångsåtgärder
skulle vara uteslutna vid vanliga förm ögenhetsbrott, trots att sådana kan
vara starkt motiverade för att säkra bevisningen.
Riksåklagaren hänvisar till sin företrädares remissyttrande över motsva
rande bestämmelse i författningsutredningens förslag (SOU 1964:38
s. 96). RÅ tillägger att stadgandet knappast kan vara förenligt med
principen om allas likhet inför lagen. Sistnämnda synpunkt finner man
också hos överåklagaren i S to ckh o lm s åklagardistrikt och hos länsåkla
garna i Uppsala, Kopparbergs och Hallands län. Länsåklagaren i Uppsala
län fäster uppmärksam heten på att några motsvarande im m unitetsregler
inte har föreslagits för exempelvis minister och att reglerna i stycket
måste te sig stötande från allmänhetens synpunkt. Länsåklagaren i
Hallands län anser att det från allmänhetens synpunkt skulle vara
stötande om en riksdagsledamot i en brottsutredning med flera miss
tänkta skulle särbehandlas i ett läge där tvångsingripande var påkallat mot
samtliga inblandade. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt hänvisar
till och återger rem issyttrandet från sin företrädare över författningsutredningens förslag i aktuell del (SOU 1964:38 s. 96). I detta yttran de förs
fram betänkligheter med avseende på möjligheterna att kunna genom föra
brottsutredningar mot riksdagsledamot för även allvarliga b ro tt. Syn
punkterna är av liknande slag som de som återfinns i hovrättens över
Skåne och Blekinge nyss återgivna y ttrande. I det åberopade äldre
rem issyttrandet pekas också på svårigheten att avgöra om en person har
tagits på bar gärning. Länsåklagaren i Uppsala län nämner att det finns
möjlighet att med stöd av 9 och 10 §§ lagen om behandling av häktade
och anhållna låta en riksdagsledamot lämna förvaringslokalen för att
delta i en mycket viktig votering. Länsåklagaren i Kopparbergs län
invänder mot stadgandet i andra stycket att det synes egendomligt att
premiera bestridandet genom att uppställa krav på erkännande för att
riksdagsledamot skall få gripas eller häktas. Detta överensstämmer
troligen inte med allmän rättsuppfattning. Med tanke på det utredningsintresse, som särskilt vid fall av bestridande kan förutses, fram står det
enligt länsåklagaren såsom m otbjudande att på grund av im m unitetsskyddet risk föreligger för att utredning förstörs eller försvåras.
8 §
Lagrummet uppmärksam m as endast av Svea hovrätt. Såvitt gäller
för s t a s t y c k e t diskuterar hovrätten reglerna om inkallande av
ersättare, varvid även 1 kap. 8 § RO åsyftas. Dessa regler, förklarar
hovrätten, ta r sikte på fall då ledamot är talman eller statsråd samt fall då
ledamot ” är ledig” . Ledighet synes förutsätta begäran av ledamoten själv.
Det fram står inte som helt klart att ersättare kan inkallas i stället för
ledamot som av sjukdom eller liknande orsak är ur stånd att begära
ledighet. Det kan också tänkas situationer där det kan vara befogat att
inkalla ersättare mot ledam ots vilja, t. ex. om ledamot har åtalats för
b ro tt.
Hovrätten anmärker vidare att beredningens motiv knappast övertygar
om behovet av de särskilda bestämmelserna i a n d r a s t y c k e t .
Anses de behövliga, bör i vart fall placeringen och avfattningen om prövas,
så att innebörden framgår klarare.
Paragrafen har inte berörts under remissbehandlingen.
4 kap. Statschefen
Under denna rubrik redovisas endast remissyttranden i frågor som inte
redan har behandlats i det allmänna avsnittet om statschefens ställning.
Kammarrätten i Göteborg, som är kritisk mot beteckningen statschef,
förordar att kapitlet får r u b r i k en ” K onungen” . K am marrätten
önskar vidare att kap i t l e t p l a c e r a s efter 5 och 6 kapitlen i
beredningens förslag så att dessa kommer att betecknas 4 resp. 5 kap.
Svea hovrätt har vissa a l l män n a s y n p u n k t e r på kapitlets
innehåll. Hovrätten säger sig ha granskat kapitlet endast från teknisk
synpunkt. Förslaget präglas enligt hovrätten av två huvudsträvanden: att
såvitt möjligt tala generellt om statschefen och inte direkt och enbart om
konungen samt att garantera att det vid vaije tid p u n k t finns någon som
kan fungera som statschef. — Hovrätten har fäst sig vid att det ingenstans
i grundlagstexten anges vilka uppgifter som tillkommer statschefen.
Huvuduppgiften skall, nämner hovrätten, enligt beredningens motiv vara
att representera riket. Vissa av reglerna i 4 kap. förutsätter emellertid
enligt hovrätten att statschefens uppgifter är angivna på något sätt. Utan
detta får det anses uteslutet att införa en bestämmelse om att riksdagen
kan förklara att statschefen har avgått om han under viss tid inte fullgjort
sina ” uppgifter” . Det är också svårt att tala om ” behov av någon som
fullgör statschefens uppgifter” eller om att någon ” tjänstgör” som
statschef, om det inte sägs någonting alls om uppgifterna. Hovrätten
anmärker att nu citerade stadganden synes förutsätta något utöver rent
representativa uppgifter. Sådana torde kunna om besöijas t. ex. av tal
mannen i denna hans egenskap utan att han formellt görs till tillfällig
riksföreståndare. — Efter att ha anfört ytterligare synpunkter på
beredningens förslag i fråga om statschefen, sammanfattar hovrätten att
den med det anförda har velat påvisa att beredningens förslag till 4 kap.
påkallar en allmän teknisk översyn, även om beredningens principiella
utgångspunkt bibehålls.
Regeringsrättens ledamöter uttalar att ett flertal anmärkningar kan
göras mot den allmänna utformningen av reglerna om statschefen i
beredningens förslag.
Med anknytning till beredningens uttalanden under rubriken till 4 kap.
RF om det sätt på vilket statschefen bör fullgöra sina representativa
uppgifter föreslår chefen för armén att i 4 kap. som en ny 1 § intas
ett ny tt stadgande med denna lydelse: ” Statschefen och regeringen
fastställer i samråd riktlinjerna för statschefens handlande såsom rikets
främ ste representant” .
Svea hovrätt och riksm arskalksäm betet berör beredningens förslag att
konungaförsäkran
inte vidare skall förekom m a. Hovrätten
återger ett uttalande av beredningen att det är ” naturlig t” att tillträdande
statschef ” vid något lämpligt tillfälle fram träder inför riksdagen och ger
uttryck för sin beredvillighet att åtaga sig de med ämbetet förenade
plikterna” . Vari skillnaden i sak kommer att bestå finner hovrätten svårt
att inse. Inte minst mot bakgrunden av att beredningen själv betonar
postens representativa betydelse synes enligt hovrätten några skäl inte
föreligga för att avskaffa konungaförsäkran.
Riksm arskalksäm betet om talar att konungaförsäkran förekommer i de
två andra skandinaviska m onarkierna, Danmark och Norge. Enligt
riksm arskalksäm betets uppfattning bör den tillträdande konungen allt
jäm t avlägga konungaförsäkran. Den bör avläggas i samma ordalag som i
nuvarande försäkran, endast med de redaktionella ändringar som kan
föranledas av antagandet av ny RF. - Så snart kronan enligt successions
ordningen har övergått till ny konung, bör denne — om han har uppnått
behörighetsåldern — sedvanerättsligt själv inför regeringen i konselj
fastställa förhållandet, antaga konunganam n och valspråk samt avge
konungaförsäkran. Självfallet bör i förväg samråd ha ägt rum med
statsministern rörande konunganam n och valspråk. Om riksm öte sam ti
digt pågår, har konungen därefter att inför riksdagen meddela vad som
förevarit inför regeringen samt inför riksdagen upprepa sin konungaför
säkran. Eljest avger konungen denna försäkran i samband med nästa
riksm ötes öppnande. I överensstämmelse härmed bör riksföreståndare
avge en motsvarande äm betsförsäkran. — Riksm arskalksäm betet har inte
något att erinra mot att tro- och huldhetsed som har brukat avläggas av
arvsberättigade prinsar avskaffas.
1§
Remissyttranden med anknytning till bestämmelserna i denna paragraf
har redovisats i det allmänna avsnittet om statschefens ställning.
2 §
Reglerna i detta lagrum fram står enligt Svea hovrätt som mindre
naturliga med hänsyn till grundlagberedningens utgångspunkt vid regle
ringen av frågor om statschefen. Något skäl har enligt hovrätten inte
anförts för förbuden i andra meningen mot att låta statsråd tjänstgöra
som tillfällig statschef eller att låta talm annen leda riksdagens förhand
lingar även då han formellt är tillfällig statschef. Dessa bestämmelser
synes sakligt motiverade endast i fall som avses i 4 §, men de torde vara
onödiga att formellt införa ens där. Uppenbart är också att stadgandet
om särskild behörighetsålder blir svårt att motivera efter reform ens
genom förande. Det naturliga är att anknyta till m yndighet. Hovrätten har
noterat att inte ens detta krav formellt har uppställts för ledam otskap av
regeringen (5 kap. 11 § R F).
R iksm arskalksäm betet har fäst sig vid stadgandet i paragrafens andra
stycke. Ä m betet återger m otivuttalanden av beredningen angående
statschefens utlandsförbindelser (s. 139 och 141) samt stadgandets m o t
svarighet i gällande R F , 39 §. Frågan om utrikes resa är således,
kommenterar ämbetet sistnämnda stadgande, ett regeringsärende och
därtill, enligt 8 § gällande R F , ett ärende ” av synnerlig vikt” . Ä m betet
yttrar härefter att med hänsyn till att konungen i samband med officiella
utrikesresor ofta får anledning att uppträda såsom symbol eller företrä
dare för riket och att detta tilldrar sig särskild uppmärksam het i pressen
och i övriga massmedia, är ett beslut om utrikes resa alltjämt ett viktigt
ärende. Om emellertid det samråd varom här är fråga inte anses böra ske i
konselj, är det dock enligt riksm arskalksäm betets uppfattning lämpligt
att samråd äger rum m ed, förutom statsm inistern, även utrikesm inistern.
Ä m betet föreslår därför, att i grundlagen införes en bestämmelse av
innehåll att statschefen skall samråda med stats- och utrikesministrarna
innan han reser utrikes.
3 - 6 §§
Svea hovrätt gör ett par för dessa paragrafer gemensamma reflexioner.
Enligt hovrätten innebär det en iögonenfallande inkonsekvens att
beredningen har lagt ned så stor omsorg på att garantera att det vid varje
tid p u n k t finns någon som kan fungera som statschef, samtidigt som
beredningen har avhänt denne alla konstitutionella befogenheter och inte
ens har velat ge uttryck i lagtexten för de representativa uppgifterna.
Reglerna i 3 - 6 §§ kan och bör enligt hovrätten förenklas väsentligt.
3 §
Regeringsrättens ledamöter anser att det är oförenligt med statschefens
ställning att regeringen skall förordna ersättare för honom . Trots att
enligt 3 §, vid hinder för konungen att fullgöra sina uppgifter, tillfällig
riksföreståndare skall förordnas, skall vid hinder för den ordinarie
statschefen inte riksföreståndaren inträda och fullgöra de uppgifter, som
enligt förslaget åvilar statschefen, nämligen att vara ordförande i
utrikesnäm nden (9 kap. 7 §) och att öppna riksdagen (1 kap. 6 §
förslaget till riksdagsordning), utan dessa uppgifter skall fullgöras i det
förra fallet av statsministern och i det senare av riksdagens talm an.
4§
Yttranden som gäller de tta lagrum är återgivna i avsnittet om
statschefens ställning. Här kan hänvisas också till 5 § i det följande.
5 §
Svea hovrätt är kritisk mot användningen av ord et statschefen i
paragrafen och anför härom följande.
Om man skiljer i grundlagstexten mellan ” konungen” och ” statsche
fen” , kan man inte undgå att det senare får tolkas som ett vidare
begrepp. Om detta begrepp begagnas i ett lagrum , får det anses särskilt
framhålla att det inte bara är konungen som avses. En konsekvens blir
bl. a. att 5 § blir tillämplig på riksföreståndare. Om en sådan inte fullgjort
sina uppgifter under sex m ånader, skall regeringen anmäla det för
riksdagen, och denna kan då bestäm m a att riksföreståndaren skall anses
ha avgått. En närmast ofrånkomlig konsekvens blir att riksdagen inte kan
anses äga behörighet att i annat fall entlediga en riksföreståndare utan
egen begäran. Saken kan få betydelse i fråga om riksföreståndare som
utsetts av riksdagen enligt 4 § eller 6 §. I båda fallen torde beredningen
ha avsett att riksdagen skall ha större handlingsfrihet än som föijer av 5 §
(se s. 142). Hovrätten förordar med hänsyn härtill att ” statschefen”
ersätts med ” konungen” i 5 §.
R iksm arskalksäm betet saknar en motivering i beredningens betän
kande till de föreslagna ändringarna i fråga om hinder för statschefen
under längre tid att fullgöra sina uppgifter. Med hänsyn särskilt till att
ändringarna innebär en skärpning i förhållande till nuvarande bestäm
melser bör de enligt ämbetet övervägas ytterligare. Svenska företagares
riksförbund uttalar sin förvåning över att strängare regler föreslås gälla
för m onarken vid bortovaro från ämbetet än för vilken stats- eller
kom m unalanställd tjänsteman som helst. Länsstyrelsen i M alm öhus län
föreslår att det i lagtexten skall sägas ut att sådan anmälan till riksdagen
som avses i paragrafen skall göras i proposition.
6§
Svea hovrätts invändningar mot de föreslagna föreskrifterna om
riksföreståndare gäller särskilt regeln i denna paragraf att talm annen eller
vice talman i sista hand skall utan särskilt förordnande tjänstgöra som
tillfällig riksföreståndare. Innebörden är oklar, anser hovrätten. Saken har
praktisk betydelse genom att talm annen inte får tjänstgöra i riksdagen
samtidigt som han är riksföreståndare. Blir detta fallet så snart den
”ordinarie” statschefen till följd av t. ex. tillfällig sjukdom är ”hindrad
att fullgöra sina uppgifter” (3 §) oavsett om det finns någon konkret
uppgift att utföra eller inte, frågar hovrätten och anser att det ligger
närmast till hands att besvara frågan jakande på grundval av beredningens
te x t. Därav följer i sin tu r att talm annen automatiskt kommer att bli
tillfällig riksföreståndare från förfallets början och till dess regeringen har
meddelat förordnande för annan enligt 3 § eller 6 § första meningen.
5 kap. Regeringen
Synpunkter från remissinstanserna i mera principiellt betonade frågor
som behandlas i detta kapitel har redovisats i avsnitten om regeringsbild
ningen och om regeringsarbetet.
Svea hovrätt har a l l män n a s y n p u n k t e r rörande kapitlet.
Detta kan enligt hovrätten inte godtas utan en genom gripande om arbet
ning. Önskvärt är enligt hovrätten att 5 och 6 kap. arbetas samman till ett
enda. Hovrätten anser vidare att bestämmelserna i 5—10 §§ bör ses över
och kunna kom prim eras till mindre än sex paragrafer.
1 §
Två ledamöter av regeringsrätten (regeringsråden Hjern och Petrén)
samt Svea hovrätt ogillar att benämningen statsråd ersätts med b e
t e c k n i n g en m i n i s t e r . Enligt nuvarande ordning (5 och 6 § §
RF), anmärker de båda ledamöterna av regeringsrätten, kallas medlem
m arna av regeringen statsm inister, minister för utrikes ärendena och
statsråd. Några skäl till de föreslagna förändringarna har grundlagbered
ningen inte anfört. Anledning saknas att u r grundlagen utmönstra
rådstiteln med hävd sedan m edeltiden som benämning på innehavare av
rikets högsta äm beten. I och med att begreppet statsråd försvinner såsom
beteckning även för regeringskollektivet, finns så mycket mindre anled
ning att avskaffa ordet statsråd såsom benämning på den enskilde
medlem men av regeringen. Också Svea hovrätt anmärker att beredningen
inte har anfört några sakliga skäl för att avskaffa statsrådstiteln. Att
övergå till benämningen minister synes hovrätten så mycket mera
omotiverat som beredningen föreslår att benämningen departement skall
bibehållas. Särskilt i fråga om statsråd utan departement förefaller
titelförändringen mindre lyckad.
Svea hovrätt avstyrker att s t a t s r å d s för s ä k r a n avskaffas.
Svea hovrätt finner vidare det naturligaste vara att för o r d n a n de
för a n n a n m i n i s t e r än s t a t s m i n i s t e r n utfärdas av
statschefen med kontrasignation av statsm inistern.
Enligt Svea hovrätt föreligger det en motsättning mellan den allmänna
motiveringen och specialmotiveringen i fråga om förslaget att s t ä l l
för e t r ä d a r e skall utses för s t a t s m i n i s t e r n . I den förra
anförs (bet. s. 97) som motiv att vissa viktiga beslutsfunktioner har lagts
på statsm inistern. I den senare pekas däremot (bet. s. 143) på
möjligheten att låta uppdragen ” tillfalla skilda ministrar i tu r och
ordning” , något som förutsätter att det mera rör sig om en dekoration.
Enligt hovrätten förbigår beredningen den mera väsentliga frågan, om
inte den konstitutionella konstruktionen bör anses medföra att uppdra
get i en koalitionsregering bör anförtros en minister som tillhör
statsministerns parti.
2 - 4 §§
Här hänvisas till det allmänna avsnittet om regeringsbildningen. Det
skall tilläggas att Svea hovrätt anser att den avslutande relativsatsen i 4 §
med fördel kan utgå.
5 §
Att talm annen utfärdar förordnande för ny statsminister på riksdagens
vägnar synes enligt Svea hovrätt innebära ett konstlat förfarande.
Hovrätten finner beredningens motivering svårbegriplig. Enligt hovrättens
mening är det naturligaste att förordnande för statsministern utfärdas av
statschefen med kontrasignation av talm annen.
Som tidigare har nämnts bör enligt Svea hovrätt statschefen formellt
medverka även vid entledigande av statsminister eller annan ledamot av
regeringen.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att ordalydelsen i 9 § saknar
täckning för det enligt motiven under paragrafen inbegripna fallet att
statsministern har avlidit. Länsstyrelsen föreslår att lagrum m et får denna
lydelse: ” Om statsministern avgår eller avlider, entledigar talm annen
övriga m inistrar” .
10 §
K om m entar med anknytning till paragrafen förekommer endast hos
Svea hovrätt. Hovrätten anser att goda skäl talar för att ta upp en
bestämmelse om regerings befogenheter under tiden mellan beslut om
entledigande och utnämning av ny regering. Hovrätten hänvisar till 3 kap.
3 § i författningsutredningens förslag till RF.
11 §
Statens invandrarverk tillstyrker förslaget att även den som tidigare
inte har varit svensk medborgare men som har sådant medborgarskap
sedan minst tio år får utses till minister. Svea hovrätt har noterat att inte
ens krav på myndighet har formellt uppställts som villkor för att tillhöra
regeringen. Svenska företagares riksförbund fram håller att de nuvarande
kraven på redlighet och allmän aktning alltjämt bör upprätthållas och
komma till u ttry c k i grundlagen. En person som har visat prov på
oredlighet, yttra r förbundet, bör sålunda självfallet inte kunna utnämnas
till ledamot av regeringen.
Angående önskemål om juridisk kompetens hos vissa ministrar
hänvisas till yttranden återgivna i avsnittet om regeringsarbetet.
6 kap. Regeringsarbetet
I
första hand hänvisas till remissyttranden som har refererats i det
allmänna avsnittet om regeringsarbetet.
A l l män n a s y n p u n k t e r på kapitlet lämnas av Svea hovrätt.
Hovrätten finner att kapitlet är det kanske innehållsmässigt magraste i
beredningens förslag till RF. Det är enligt hovrätten otillfredsställande att
lagtexten inte är mer inform ativ. Kapitlet ger ett något egenartat intryck.
Det saknar både en genom tänkt disposition och en rimlig balans mellan
de ämnen som avhandlas. Två quorum -regler återfinns, i 1 § första
stycket och 4 § första stycket. Om departem ent, departem entschefer och
arbetsfördelning stadgas dels i 1 § andra och tredje styckena, dels i 3 §.
Därtill kommer en bestämmelse om statsministerns ställföreträdare i 8 §
— förutom den i 5 kap. 1 § — samt en om utrikesdepartementet i 9 kap.
8 §. Om regeringsärendenas beredning har beredningen endast två allmänt
hållna m eningar i 2 § att säga, båda om remissväsendet. Utredningsväsen
det berörs inte ens i m otiven, oaktat riksdagen synes ha förutsatt att vissa
överväganden skulle göras av beredningen. Däremot handlar tre paragra
fer, envar med två stycken nämligen 4, 5 och 7 §§, om praktiskt föga
betydelsefulla frågor som om röstningar, reservationer, protokollsform alia
och vägran att medverka till grundlagsstridiga beslut. — Det fram står för
hovrätten som uppenbart att 6 kap. inte kan godtas utan en genomgri
pande om arbetning. D etsam m a gäller 5 kap. Önskvärt är att dessa kapitel
arbetas samman till ett enda liksom hovrätten förordat beträffande 2 och
3 kap. I 6 kap. synes 4 § andra stycket, 5 § efter de båda första
meningarna samt 7 § kunna utgå helt. I stället bör åtminstone något
ytterligare stadgande av informativ karaktär kunna intas om regeringsärendenas beredning och om utredningsväsendet.
Justitierådet H edfeldt föreslår i fråga om dispositionen att 6 och 7 §§
får b yta plats.
1§
Regeringsrättens ledamöter behandlar frågan om olika k a t e g o
r i e r av är en de n . I 1§, yttra r ledam öterna, införs benämningen
regeringsärenden såsom gemensam beteckning för de ärenden som skall
handläggas av regeringen. Det torde vara en fördel att denna term blir
grundlagsfäst. Vid sidan av regeringsärenden kommer departem entsärenden att finnas kvar. D ärjämte införs enligt 6 kap. 3 § samt 5 kap. 1 §
andra stycket och 7 § första stycket en ny typ av ärenden, statsm inister
ärenden. Dessa skall enligt motiven inte protokollföras på samma sätt
som regeringsärenden (bet. s. 150). Med hänsyn till statsm inisterärende
nas vikt bör dessa enligt ledamöterna inte i grundlagen ägnas mindre
omsorg u r form synpunkt än regeringsärendena.
Enligt försvarets civilförvaltning finns det även andra ärenden än de
s. k. kom m andom ålen som enligt nuvarande ordning handläggs av
departem entschef m en som enligt den nya R F bör hänföras till
regeringsärenden. Enligt 2 § kungörelsen (1949:614) angående förbud
mot utförsel från riket av krigsmateriel — ändrad enligt kungörelsen
1972:202 — äger chefen för handelsdepartem entet för särskilt fall
meddela tillstånd att utföra krigsmateriel från riket. Avser ärendet
utförsel i större omfattning eller är det eljest av större vikt, skall frågan
underställas Kungl. Maj:t. H andelsm inistern får därjäm te enligt 3 § i
brådskande fall förordna att kungörelsen skall under viss kortare tid
tillämpas även i fråga om vara som ej är upptagen i bilagan till
kungörelsen men kan få militär användning. Vidare näm nes att Kungl.
Maj:t genom beslut den 22 oktober 1971 har bemyndigat chefen för
försvarsdepartementet att besluta om erforderliga avsteg från Kungl.
Maj:ts beslut den 16 juni 1966 rörande provisoriska bestämmelser om
värnpliktsutbildningen. Vid genomförande av grundlagberedningens för
slag om beslutsform en kollektivbeslut för regeringsärenden synes det
därför erforderligt att klarlägga i vad mån ärenden, varom här är fråga
13 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
och som f. n. avgörs av departem entschef i sådan egenskap, ifo rtsätt
ningen skall handläggas som regeringsärenden eller som departem entschefsärenden. Civilförvaltningen finner vidare det i t r e d j e s t y c
k e t använda u ttry c k e t ” befälet” över försvarsmakten olämpligt med
hänsyn till innebörden av begreppet befäl.
Angående yttranden om begreppet försvarsmakten hänvisas till sam
m anställningen under 10 kap. 4 § RF.
2 §
Det har redan nämnts att Svea hovrätt anser att ytterligare något
stadgande av informativ karaktär borde intas i kapitlet rörande regeringsärendenas beredning och utredningsväsendet.
Några remissinstanser gör uttalanden angående b e r e d n i n g en
av f r ä m s t lag s t i f t n i n g s är en de n , särskilt det därtill k n u t
na rem issförfarandet. Sveriges industriförbund konstaterar att vad som
föreskrivs i paragrafen om sammanslutningars hörande inte synes syfta
till någon ändring i nu tillämpad praxis. Näringslivets organisationer har
naturligt nog haft anledning att noga följa och inte sällan att anmäla
kritik mot denna praxis. Den centrala frågan är givetvis, om och i vad
mån regeringen vid utarbetande av lagförslag m. m. skänker rimligt
beaktande åt de synpunkter och önskem ål, som fram kommer i organisa
tionernas yttranden och uttalanden i övrigt. Denna fråga kan självfallet
inte regleras i lag. Däremot är förbundet angeläget att upprepa och
understryka de ofta fram förda önskem ålen att näringsorganisationer
m. fl. som berörs av ett lagförslag e. d. också får tillfälle att yttra sig i
ärendet — detta gäller i synnerhet näringslivets centrala organisationer —
samt att remisstiden inte utm äts så knappt, att verklig sakbehandling hos
remissinstanserna inte medhinns. Av väsentlig betydelse för beslutsfattar
na är att redovisningen exempelvis i propositioner av inkom na rem issytt
randen ger en rättvisande bild av yttrandenas innehåll. Här antydda
önskemål torde enligt förbundet inte lämpligen kunna tillgodoses genom
stadganden i grundlag. Av desto större vikt blir det att regeringens
ledamöter vinnlägger sig om att önskem ålen mer än hittills beaktas i
praxis.
Enligt TCO är det önskvärt att bestämmelserna i lagrum m et får en
sådan tillämpning att organisationerna blir remissorgan i viktigare
lagstiftningsfrågor och därmed får möjlighet att direkt påverka utform
ningen av lagstiftningen under förberedelsearbetet. Nuvarande ordning
och praxis bör sålunda bestå. H är kan vidare hänvisas till Svenska
arbetsgivareföreningens i avsnittet om normgivningsmakten återgivna
uttalanden.
Länsåklagaren i Hallands län anser att reglerna om remiss till
myndigheter före regeringsavgöranden bör ges en mer tvingande utform
ning, t. ex. genom insättande i lagtexten av ordet ” skall” .
B e r e d n i n g en av r e g e r i n g s är en de n som g ä l l e r
en s k i l d p a r t berörs av regeringsrättens ledamöter och av Svea
hovrätt. Regeringsrättens ledamöter (m ajoriteten) yttra r att det för
regeringsärendenas riktiga avgörande är en förutsättning att beredningsförfarandet får en tillfredsställande utform ning. Det bör observeras att
förvaltningslagen inte är tillämplig på regeringsärenden. Från rättssäker
hetssynpunkt är det emellertid viktigt att reglerna i förvaltningslagen ges
motsvarande tillämpning på handläggningen av sådana regeringsärenden, i
vilka enskild är part. Två ledamöter av regeringsrätten (regeringsråden
Hjern och Petrén) påyrkar i detta hänseende föreskrifter i grundlag.
Regeringsärenden kan ofta vara av stor vikt för den enskilde. I den mån
fråga är om regeringsärende, som innebär rättstillämpning berörande
enskild part, finns samma behov som i andra förvaltningsärenden av att
den beslutande myndigheten iaktta r vissa minimikrav vid ärendenas
handläggning. Önskvärt är sålunda att det i 2 § klart fastslås att berörd
p art skall få tillfälle yttra sig över materialet i regeringsärende innan det
avgörs, om det inte av särskilda skäl kan anses obehövligt. Det bör vidare
övervägas att ålägga regeringen att i dylika ärenden principiellt motivera
sina beslut. I många besvärsärenden skulle det för rättspraxis vara
värdefullt om den högsta administrativa instansen gav offentlighet åt
skälen för sina ståndpunkter. Svea hovrätt fram håller att det skulle ligga
ett värde i ett grundlagsstadgande som hänvisar till allmänna regler, t. ex.
i förvaltningslagen, beträffande handläggningen av förvaltningsärenden
hos regeringen.
3 §
Svea hovrätt anmärker att form alia vid förordnande av departem ents
chefer bör ses över i samband med den om prövning av reglerna om
utnämning av regeringsledamot som hovrätten för sin del förordar.
4§
Utöver vad som har refererats i avsnittet om regeringsarbetet finns här
endast att anteckna att länsstyrelsen i Jönköpings län förordar att om
skilda meningar föreligger inom regeringen bör alla i tjänst varande
ministrar närvara vid det sammanträde då ärendet avgörs och frånvarande
departem entschef vara företrädd av den minister som u n d er departe
m entschefens frånvaro företräder hans departem ent.
5 §
Justitierådet H edfeldt anför beträffande 5 § att för två funk tio n er, som
synes ha samma reella innebörd, användes skilda u ttry c k , nämligen
” b ek räfta” och ” godkänna” . Båda uttrycken är för närvarande okända i
dessa och liknande sammanhang och bör ersättas med ”ju stera” . Detta
ord är visserligen ” främ m ande” men så vanligt i politiskt och kommunalt
arbete liksom i föreningsliv, att ingen blivande läsare av RF lär vara
okunnig om dess betydelse. Om detta anses oläm pligt, bör antingen
”b ek räfta” eller ” godkänna” användas genomgående. H edfeldt föreslår
att 5 § avfattas enligt följande.
Vid regeringssammanträde —
i protokollet. Detta justeras av
statsministern samt av varje föredragande beträffande de av honom
föredragna ärendena.
Är statsministern föredragande, justeras protokollet i den delen även
av hans ställföreträdare.
Regeringsrättens ledamöter yttra r att av uppställningen av 5 - 7 §§ att
döma synes innebörden av reglerna vara att protokollet är det grundläg
gande dokum entet. Det skall förses med två slag av skriftlig påteckning för
att däri intaget beslut skall kunna expedieras, nämligen dels bekräftelse
av vederbörande m inister, dels godkännande av statsm inistern. Skillnaden
i rättsligt avseende mellan godkännande och bekräftelse har inte med
tillräcklig tydlighet kom m it till uttryck i förslaget.
Svea hovrätt anser att texten i lagrum m et efter de båda första
meningarna kan utgå.
6 §
Som har nämnts i avsnittet om statschefens ställning är Svea hovrätt
kritisk mot beredningens bestämmelser om utfärdande av expeditioner i
regeringsärenden. Hovrätten förordar att statschefen skall underteckna de
viktigaste expeditionerna med kontrasignation av vederbörande minister.
Hovrätten ifrågasätter i detta sammanhang det praktiskt lämpliga i att
överföra en stor mängd expeditionella uppgifter till en med viktiga
göromål så hårt belastad person som statsm inistern. Hovrätten fram håller
vidare att det konstlade i beredningens konstruktion framgår särskilt
tydligt för det fall då statsministern har varit föredragande. Då skall
enligt förslaget expeditionen undertecknas av statsministern med bekräf
telse av hans ställföreträdare, sålunda av en person som inte har haft
någon egen befattning med ärendet. En sådan från gängse principer
avvikande ordning kan enligt hovrätten inte gärna godtas.
Svenska företagares riksförbund påpekar att enligt gällande RF en
expedition av Kungl. Maj:ts beslut skall vara försedd med kontrasignation
eller underskrift av ett statsråd. Med beredningens förslag att expedition i
vissa fall skall kunna skrivas under av enbart tjänsteman går enligt
förbundet nuvarande garantier med avseende på det bakomliggande
beslutets innehåll förlorade. Ett statsrådsnam n är nämligen allmänt känt,
medan däremot tjänstemannen i fråga kan vara för utom stående okänd.
O säkerhet angående expeditionens laglighet kan bli följden.
En anmärkning av formell natur framställs av justitierådet H edfeldt.
Denne yttra r att ordet bekräfta förekom m er, utom beträffande pro to
koll, även i fråga om expeditioner, vilket är förvillande. Där bör u ttry c k et
vara ” skriva u nder” . Att i vissa fall expeditioner underskrivs med två
nam n, det ena på det sätt som nu gäller för kontrasignation är — med
förslagets ståndpunkt - en detalj som inte behöver regleras i grundlag.
H edfeldt vill ge lagrum m et, som enligt honom bör vara 7 §, följande
lydelse.
Författningar —
se 6 § i förslaget —
skrivas under
1. av statsministern och föredraganden eller, om statsministern är
föredragande, av honom och hans ställföreträdare; eller
2. enligt grunder —
eller tjänstem an.
Enligt försvarets materielverk bör i varje expedition av ett regerings
beslut intagas hänvisning till det protokoll, som expeditionen grundar sig
på. För framtida dokum entation, tolkning och forskning berörande ett
visst beslut är det angeläget att genom sådan hänvisning kunna gå tillbaka
till det grundläggande regeringsbeslutet och i detta eventuellt ingående
motivering.
7§
JK får anses förorda att för s t a s t y c k e t skall utgå. JK återger
beredningens förslag angående protokollföring och expediering av rege
ringsbeslut och konstaterar att regelförslagen i stort sett motsvarar vad
som gäller nu om konseljbeslut. Dock föreligger den skillnaden att
gällande regeringsform efter ändring 1969 (38 §) inte u p p ta r någon regel
om rätt och skyldighet för föredragande statsråd att vägra kontrasigna
tion. Efter nämnda ändring anses att föredraganden mera fritt får
bedöma om han skall kontrasignera eller inte och att han inte kan anses
handla grundlagsstridig! om han vägrar kontrasignera ett beslut enbart på
den grund att han motsätter sig detta. Om han däremot kontrasignerar
ett beslut som strider mot grundlag torde han emellertid redan på grund
därav kunna drabbas av ansvar, eftersom kontrasignationen tydligen även
anses innebära en bekräftelse av att han ” i form och sak ansluter sig till
samma beslut” . Enligt gällande regeringsform fattas konseljbesluten av
konungen efter hörande av statsråden. Grundlagberedningens förslag
innebär att beslutanderätten i stället skall tillkom m a regeringen, varvid
allmänna regler om m ajoritetsbeslut skall tillämpas. Det är uppenbart att
denna omläggning föranleder behov av översyn av reglerna om pro to k o ll
föring, expediering och ansvar. Mot vad beredningen härutinnan har
föreslagit har JK inte något att erinra utom såvitt angår förslaget att
föredraganden skall vara skyldig att vägra bekräftelse om han finner ett
beslut strida mot grundlag. Vid ett system som bygger på m ajoritetsbe
slut kan det, som beredningen själv anför, inte vara riktigt att
föredraganden genom att vägra bekräftelse skulle kunna hindra verkstäl
ligheten av ett beslut, vartill han inte har anslutit sig. I konsekvens
därmed och med hänsyn till den begränsade rättsliga innebörd som
beredningen tillägger bekräftelsen bör därför en minister alltid vara
skyldig att bekräfta besluten i de ärenden som han har föredragit, vare sig
han har anslutit sig till beslutet eller inte. Detta är också den av
beredningen föreslagna huvudregeln. Vägrar föredraganden bekräfta, skall
han tydligen i viss omfattning kunna drabbas av ansvar enligt 11 kap. 3 §
i förslaget. Om han finner beslutet grundlagsstridig!, skall han däremot
enligt beredningens förslag, likaledes under straffhot jäm likt 11 kap. 3 §,
tvärtom vara skyldig att vägra bekräftelse. Även om förslaget på denna
p u n k t kan vara ägnat att öka kontrollen över regeringens handlande,
passar en sådan regel knappast in i system et. Frågan om ett besluts
grundlagsstridighet kan vidare vara ytterst tveksam. Vid delade meningar
därom inom regeringen är ingalunda säkert att föredragandens u p p fatt
ning är den riktiga. Överröstas han, har han naturligen att anmäla
avvikande mening och är därmed fri från ansvar för beslutets innehåll.
Också regeringsrättens ledamöter berör paragrafens första stycke.
Förslaget u p p ta r enligt dem rätt och plikt för den föredragande
regeringsmedlemmen att vägra bekräfta protokoll och expedition, om
han finner ett beslut strida mot grundlag, tidigare kallad kontrasignationsvägran. Likaså skall statsministern vägra godkänna protokoll i fråga
om beslut, som han finner strida mot grundlag. Situationen ter sig
märklig och innebär att ett flertal av regeringsmedlemmarna har
överröstat regeringschefen och fattat ett beslut som den senare anser
grundlagsstridig!. Det kan ifrågasättas om regler erfordras för en så
extrem situation, som rimligen måste leda till att statsministern avskedar
de ministrar, som enligt hans mening fö rb ru tit sig mot grundlagen.
Regeringsrättens ledamöter riktar invändning även m o t a n d r a
s t y c k e t i lagrum m et. Regeln att beslut i protokoll, som är utan
bekräftelse eller utan godkännande av statsm inistern, inte får verkställas,
synes enligt ledamöterna ha fått en så vidsträckt formulering att
administrationen i allmänhet har ålagts att kontrollera den formella
riktigheten av beslut som utgår från regeringskansliet. Det förefaller
emellertid praktiskt ogörligt för myndighet i allmänhet att konstatera om
exempelvis statsministern har godkänt ett protokoll eller inte.
Svea hovrätt är av uppfattningen att p a r a g r a f en i s i n
h e l h e t kan utgå.
Justitierådet H edfeldt har mera formellt betonade invändningar mot
bestämmelserna i 7 §. Han anmärker att det i lagrum m et sägs att
föredraganden i visst fall skall vägra bekräfta expedition. Sådan bekräftel
se är emellertid inte obligatorisk och i de fall, där föredraganden i stället
underskriver expeditioner enligt stadgandet under 2. i 6 §, stadgas ingen
motsvarande skyldighet att vägra underskrift. Stadgandet i 7 § :s första
mening är därför enligt H edfeldt oegentligt men framförallt onödigt;
föredragandens justering av protokollet är tillräcklig garanti. H edfeldt ger
lagrum m et, som han vill placera som 6 § i kapitlet, följande avfattning.
Finner statsministern eller föredraganden att beslut strider mot
grundlag, skall han vägra justera p rotokollet. Är statsministern föredra
gande, gäller det sagda även hans ställföreträdare.
Innan protokollet vederbörligen justerats får beslut ej expedieras eller
verkställas.
Paragrafen har inte föranlett några uttalanden.
7 kap. Lagar och lagstiftning
Synpunkter som hänför sig till de grundläggande principerna i
beredningens förslag i denna del har redovisats i det allmänna avsnittet
om normgivningsm akten.
Enligt kammarrätten i Göteborg bör kapitlet erhålla r u b r i k en
” Lagar och andra föreskrifter” . Härigenom markeras enligt kam m arrät
ten, att kapitlet handlar inte bara om riksdagens normgivning utan om
normgivning över huvud taget.
Vad gäller kap i t l e t som f att n i n g hävdas från några hålla tt i
detta borde ingå också vissa bestämmelser som beredningen har tagit in i
andra kapitlet i RF. Sålunda anser R Å och hovrätten över Skåne och
Blekinge att bestämmelsen i 1 kap. 5 § första stycket, att grunderna för
ändringar i kom m unindelningen skall bestäm m as genom lag, bör arbetas
in i 7 kap. 4 §. Också riksdagens ombudsmän pekar på denna möjlighet.
Kammarrätten i Göteborg föreslår att föreskrifterna i 8 kap. 1 § andra
och tredje styckena samt i 8 kap. 2 § överförs till 7 kap. Svea hovrätt
förordar att stadgandet i 10 kap. 2 § första meningen förs över till 7 kap.
En liknande uppfattning u ttry c k s av riksdagens ombudsm än.
Justitieråden Sjöwall, Edling, H edfeldt, Petrén, Joachim sson, Bergsten,
Hesser, Walberg, Gärde Widemar, Höglund och Welamson anser liksom
kammarrätten i Göteborg att bestämmelserna i 10 kap. 7 —9 §§ RF med
förbud mot retroaktiva straff och mot landsförvisning samt om expropriationsersättning bör överföras till 7 kap. Enligt kammarrätten i
Göteborg bör 7 kap. handla om gränserna för normgivningsmakten och
fördelningen av norm givningskom petensen. Emellertid synes, fortsätter
kam m arrätten, denna tanke inte ha blivit helt konsekvent utförd. I 10
kap. 7 —9 §§ finns bestäm m elser, som riktar sig till domstolar och andra
rättstillämpande myndigheter men som enligt kammarrättens mening bör
i första hand gälla de lagstiftande organen. Det låter sig visserligen sägas
att man når den avsedda rättstryggheten genom att i grundlag föreskriva
ett förbud för myndighet att utd ö m a straff retroaktivt. Bakom en sådan
bestämmelse synes emellertid ligga den inte uttalade förutsättningen, att
de lagstiftande organen kan tänkas föreskriva att straff skall utdömas
retroaktivt. Något sådant bör inte förutsättas i grundlagen. I stället bör
denna innehålla ett uttryckligt förbud mot att föreskriva retroaktiva
straff. Med en sådan föreskrift når man samma effekt som med den av
grundlagberedningen föreslagna bestämmelsen i 10 kap. 7 §. Man måste
nämligen räkna med att domstolar och andra rättstillämpande myndig
heter inte följer en lagbestämmelse eller en annan föreskrift, genom
vilken det lagstiftande organet överskridit sin kom petens. — K am m arrät
ten förklarar sig å andra sidan hysa tvekan om huruvida rättighetsreglerna
i 7 kap. 2 § har sin lämpligaste plats i 7 kap. K am marrätten ser fram för
allt reglerna som riktade till m yndigheterna, vilket talar för att de
placeras i kapitlet om rättskipning och förvaltning. Däremot betyder
reglerna, fortsätter kam m arrätten, in tet eller mycket litet för de
normgivande organens kom petens. Såsom framgår av reglerna, som de
formulerats av GLB, skall riksdagen kunna begränsa ifrågavarande
rättigheter genom lag. Att rättigheterna inte kan inskränkas genom
regeringsförordning följer redan av 1 § och 2 § första stycket. Skälet att
reglerna bildar underlag för delegationsbestämmelsen i 5 § i GLB:s förslag
är endast av formell natur. Vad som kan tala för att reglerna får sin plats i
7 kap. är att man på något diffust sätt velat binda riksdagen för att såvitt
möjligt i sin lagstiftande verksamhet skydda ifrågavarande rättigheter,
men detta framgår inte helt klart av m otiven. K am marrätten stannar
emellertid för att inte föreslå någon överflyttning av de i 7 kap. 2 §
intagna rättighetsreglerna.
Några remissinstanser har fram fört synpunkter som rör kapitlets
d i s p o s i t i o n . Särskilt kammarrätten i Göteborg har ägnat denna
fråga stor uppmärksam het och har lagt fram ett eget utkast till ett kapitel
om lagar och andra föreskrifter. Detta inleds med tre paragrafer
motsvarande 10 kap. 7 - 9 §§ i beredningens förslag. Därefter följer som
en särskild paragraf 7 kap. 2 § andra och tredje styckena i beredningens
förslag. Enligt kammarrätten är de däri intagna reglerna av så central
statsrättslig betydelse att de bör tas upp i en särskild paragraf. Som
kapitlets 5 § har kammarrätten tagit in ett stadgande som motsvarar 7
kap. 1 § första stycket och 2 § första stycket i beredningens förslag. Det
är enligt kammarrättens mening naturligt att föra samman dessa
bestämmelser i en paragraf eftersom det enligt kammarrättens u p p fatt
ning inte finns någon principiell skillnad mellan lagbestämmelser på
civilrättens och på den offentliga rättens om råde. När samhällsomdaningen, såsom i mycket stor utsträckning är fallet, sker med lagstift
ningens hjälp, är, fortsätter kam m arrätten, instrumentet ofta både
civilrättsliga och offentligrättsliga regler. Någon saklig skillnad vid
regelbyggandet mellan dessa båda slag av regler föreligger enligt kam m ar
rättens mening inte. — Härefter följer i kammarrättens utkast 7 kap. 3 —
5 §§ i beredningens förslag samt en paragraf motsvarande 8 kap. 1 § andra
och tredje styckena samt 8 kap. 2 § i detta. De återstående paragraferna
överensstämmer i huvudsak med de av beredningen föreslagna 7 kap.
6 - 1 5 §§.
Utöver kammarrätten i Göteborg har JK, hovrätten över Skåne och
Blekinge samt kammarkollegiet hävdat att de två sista styckena i 2 § bör
brytas ut till en särskild paragraf. Enligt JK måste de där avsedda
rättigheterna, eftersom de har tagits in i 2 §, vara att fatta som avseende
förhållandet mellan de enskilda och det allmänna. De angivna rättigheter
na företer emellertid enligt JK i detta hänseende en tämligen heterogen
bild. Som exempel nämner JK yttrandefriheten. Inskränkning i denna rät
tighet i form av tystnadsplikt är till övervägande del stadgad i enskilt
intresse. Yttrandefriheten kan sålunda sägas spegelvänt reglera förhål
landet mellan enskilda. - SACO har svårt att se att bestämmelserna i 2 §
andra och tredje styckena har någon självständig betydelse i samman
hanget. Deras uppgift i regeringsformen är tydligen endast att ange
begränsningar i riksdagens befogenhet att delegera normgivningsmakt till
regeringen. Det kunde därför enligt SACO, till undvikande av missför
stånd angående stadgandenas valör, övervägas att flytta dem till 5 §.
Riksdagens ombudsmän föreslår att i kapitlet en särskild paragraf —
inskjuten mellan de föreslagna första och andra paragraferna — förbehålles krim inallagstiftningen. I denna paragraf bör inarbetas det som står i
8 §•
1§
Enligt SACO är det inledande allmänna stadgandet i 1 § i vagaste laget,
även om man tar det exemplifierande andra stycket i betraktande. Svea
hovrätt påpekar att vad som omfattas av 1 § i dag tillhör den samfällda
lagstiftningens om råde. Det motsvarar vad som nu betecknas ” allmän
civillag” . Man har enligt hovrätten skäl att fråga sig om inte en mycket
kort beskrivning av denna typ skulle vara lika klargörande som det
utförliga stadgandet i beredningens förslag.
Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår en viss om r e d i g e
r i n g av ex e m p l i f i e r i n g en i a n d r a s t y c k e t . För att
undvika att term en enskild användes med olika innebörd i paragrafen bör
”enskilds nam n” ändras till ” släktnam n” . Föräldraskap taget som ett vitt
begrepp får anses om fatta adoption, vårdnad, förmynderskap och
underhållsskyldighet. Att paragrafen endast berör avtal ” mellan enskilda”
framgår av huvudstadgandet i första stycket, varför denna precisering kan
utgå. Uttrycket ” andra enskilda sam m anslutningar” torde kunna undva
ras om man räknar upp de olika juridiska personer som åsyftas sålunda:
”bolag, föreningar, samfälligheter och stiftelser” . Även J K har synpunk
ter på utformningen av andra stycket. Enligt JK innehåller detta en
exemplifiering av de föreskrifter som avses i paragrafen. Det framgår
dock inte av lagtexten att fråga endast är om en exemplifiering. Detta bör
enligt JK utmärkas exempelvis genom orden ” företrädesvis” , ” bl. a.”
eller dylikt. Formuleringarna av exemplen är också såvida att de bl. a.
synes om fatta även föreskrifter med karaktär av rent administrativa
tillämpningsföreskrifter och därigenom kommer i konflikt med reglerna i
6 § om regeringens kom petens. Vad som avses i 1 § andra stycket torde
vara föreskrifter av m ateriellträttslig innebörd såsom rätt till nam n, rätt
till fast egendom etc.
Ett par remissinstanser förordar att a n d r a s t y c k e t ut g år ur
paragrafen. R Å påpekar att andra stycket innehåller en exemplifiering på
föreskrifter enligt första stycket. Någon liknande exemplifiering har inte
skett i lagtexten när det gäller 2 § första stycket, ehuru sistnämnda
stadgande kan vara väl så svårtolkat som 1 § första stycket. För
enhetlighetens skull synes lämpligt att 1 § andra stycket utgår och endast
upptages som ett uttalande i m otiven. Kammarrätten i Göteborg har i sitt
förslag till kapitel om lagar och andra föreskrifter inte tagit med någon
motsvarighet till andra stycket. K am marrätten säger sig vara tveksam i
fråga om lämpligheten att ta med en exem plifikation av det slag som
finns i 7 kap. 1 § andra stycket i beredningens förslag. Exem plifikationen
ger enligt kammarrättens mening inte något utöver de grundläggande
bestäm ningarna i första stycket. Dessutom löper m an, fortsätter kam m ar
rätten, alltid risken att föreskrifter, vilka i dagens samhälle fram står som
centrala, till följd av samhällsutvecklingen förlorar sin betydelse eller blir
av underordnad vikt. Åtskilliga exempel på detta finns i gällande RF (se
t. ex. 60, 75 och 80 §§).
Kammarkollegiet påpekar att det finns lagstiftning som blir hänförlig
såväl till 1 § som till 2 § andra stycket. Så blir fallet med exempelvis
expropriationslagstiftningen i det att expropriation i allmänhet sker till
förmån för staten eller kommun men också kan ske till förmån för
enskild. Någon olägenhet härav torde emellertid inte behöva uppkom m a.
2 §
Riksdagens ombudsmän fram håller att i internationella konventioner
om mänskliga fri- och rättigheter brukar uppställas ett legalitetskrav av
den innebörden att ett ingripande skall ha stöd såväl materiellt som
formellt i lag. Ingripande skall få ske endast med laga stöd och i laga
ordning. Med hänsyn härtill ifrågasätter om budsm ännen om ej tydligare
än som blivit fallet i 7 kap. 2 § bör anges att sådana föreskrifter som nu
finns meddelade t. ex. i rättegångsbalken, förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen skall meddelas genom lag.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att h u v u d s t a d g a n
det i för s t a s t y c k e t bör k om p l ett e r a s med en
ex e m p l i f i e r i n g på samma sätt som har gjorts i 1 §. Hovrätten
förordar med anledning härav ett ny tt stycke med följande lydelse: ” Till
sådana föreskrifter räknas: föreskrifter om brott och brottspåföljder, om
utsökning och andra exekutiva åtgärder, om skydd för liv, personlig
säkerhet och hälsa, om socialvård, om undervisning och utbildning, om
näringsverksamhet och om skatt till staten.” Att föreskrifter om skatt till
staten meddelas genom lag behöver, om hovrättens förslag godtages, ej
upprepas i 8 kap. 1 §.
Några av remissinstanserna har vissa a l l män n a s y n p u n k t e r
på ut f o r m n i n g en av a n d r a och t r e d j e s t y c k en a .
JK menar att det av beredningens egna kommentarer och exem plifie
ringar framgår att reglerna i sin föreslagna utformning förmodligen inte
blir särskilt lättilläm pade. Detta gäller enligt JK kanske främst yttran d e
friheten. Riksdagens ombudsmän anser att det med tanke på den
utformning de internationella konventionerna har kan diskuteras om inte
det som sägs i 2 § andra och tredje styckena borde uttryckas på ett annat
sätt. Frågan är sålunda om det inte hellre borde stå att i fråga om svensk
medborgares frihet att etc. meddelas inskränkningar genom lag. R Å
påpekar att den i andra och tredje styckena gjorda uppräkningen
uppenbarligen avser rättigheter som redan enligt första stycket faller
inom lagom rådet. Stadgandena har dock enligt RÅ med den av
beredningen använda metoden att fördela normgivningsmakten berätti
gande, eftersom genom en hänvisning i 5 § tredje stycket till nyssnämnda
stadgande en lämplig avgränsning av riksdagens delegationsrätt enligt 5 §
första stycket erhålles.
I anslutning till bestämmelserna i a n d r a s t y c k e t har fram förts
följande synpunkter.
Ett par remissinstanser uppehåller sig vid bestämmelsen om föreskrif
ter som innebär i n s k r än k n i n g i y t t r a n de f r i h e t en . JK
menar att förbudet mot inskränkning i yttrandefriheten annat än genom
lag medför en speciell komplikation som förtjänar särskild uppmärksam
het. Förslaget innebär, fortsätter JK , att tystnadsplikt, som ju begränsar
yttrandefriheten, måste vara stadgad i lag. Den s. k. oreglerade tystnads
plikten skulle härigenom bli grundlagsstridig. Även denna form av
tystnadsplikt är för närvarande förenad med straffrättsligt ansvar enligt
20 kap. 3 § brottsbalken, vilket lagrum straffbelägger brott mot
tystnadsplikt oberoende av dennas källa. Ä m betsansvarskom mittén har
bl. a. föreslagit, att endast brott mot författningsreglerad tystnadsplikt
skall vara straffbelagt medan brytande av oreglerad tystnadsplikt skall
kunna medföra disciplinärt ansvar. Grundlagberedningens förslag kom
mer följaktligen, säger JK , att få en viss betydelse när det gäller att ta
ställning tilläm betsansvarskom m itténs nämnda förslag. Blir disciplinan
svaret i enlighet med kommitténs förslag avtalsreglerat, torde brytande av
en i kollektivavtal stadgad tystnadsplikt kunna såsom avtalsbrott föranle
da utkrävande av avtalsgrundade sanktioner (JK hänvisar här till
arbetsdomstolens dom n r 27/1961). Om disciplinansvaret förblir offentligrättsligt reglerat, torde, fortsätter JK, sådant ansvar däremot inte
kunna utkrävas vid brytande av oreglerad tystnadsplikt (JK ger här en
hänvisning till Malmgren s. 2 17—218 och där anm ärkta rättsfall). I stället
torde t. ex. en statstjänstem an, som ålägger en underordnad att iakttaga
tystnad rörande vissa interna förhållanden, komma att göra sig skyldig till
tjänstefel. Riksdagens ombudsmän fäster uppmärksam heten på att med
det innehåll andra stycket har fått föreskrifter om tystnadsplikt
framdeles inte kommer att kunna meddelas på annat sätt än genom lag.
Om budsm ännen har inte t i och för sig att erinra härem ot men fram håller
att en vidgad användning här av lagform en får vittgående konsekvenser i
tryckfrihetsrättsligt hänseende m. m.
R Å nämner att bland de rättighter som medborgarna enligt andra
stycket skall äga om annat inte stadgas i lag anges bl. a. r ä t t att
inhämta
och
mottaga
uppgifter
och
upplys
n i n g a r . Motiven ger, fortsätter RÅ, klart besked om vad som avses
med stadgandet. Stadgandets formulering kan dock ge anledning till
missförstånd om innebörden och föranleda den uppfattningen att
myndigheterna alltid är skyldiga att lämna begärda uppgifter och
upplysningar till den enskilde.
Hovrätten över Skåne och Blekinge berör bestämmelsen om r ä t t en
att t i l l h ö r a t r o s s a m f u n d . Hovrätten nämner att i andra
stycket föreskrives bl. a. frihet att sam m ansluta sig med andra enskilda
till trossamfund och att utöva sin religion och i tredje stycket skydd mot
att myndighet tvingar svensk medborgare att tillhöra trossam fund. Med
denna konstruktion har, säger hovrätten, rätten att stå fri i förhållande
till förekommande trossamfund inte kom m it till klart uttryck. Hovrätten
förordar, att andra stycket, i anslutning till vad redan är stadgat i
religionsfrihetslagen, ändras så att där stadgas
. . frihet att sam m ansluta
sig med andra enskilda till trossamfund och att utöva sin religion, liksom
frihet att stå utan för trossamfund samt frihet att resa inom riket och att
lämna . .
Som en följd härav bör tredje stycket ändras till
. . m o t att
myndighet tvingar honom att tillhöra förening eller att ge sina åsikter
tillkänna . .
I anslutning till den föreslagna bestämmelsen om rör e l s e f r i h e
t en uttala r JK att det inte synes uteslutet att sådana på äganderätten
till fast egendom grundade inskränkningar i rörelsefriheten, som allmänt
accepteras i ett rättssam hälle, kan komma att bli grundlagsstridiga med
beredningens förslag.
O ffentlighets- och sekretesslagstiftningskom mittén uppehåller sig vid
h än v i s n i n g en t i l l T F i andra styckets sista mening. K om m it
tén anser det, med hänsyn till att T F enligt förslaget alltjämt tillerkännes
samma grundlagsskydd som RF, fullt tillräckligt med den hänvisning som
beredningen tagit in i RF. I fråga om u ttry c k et ” rätten att taga del av
allmän handling” påpekar kom m ittén, att den i sitt delbetänkande (SOU
1972:47) Data och integritet har föreslagit särskilda regler gällande
upptagningar för automatisk databehandling. Om detta förslag genom förs
bör, säger kom m ittén, ordalagen i RF jäm kas så att de kommer att
om fatta även sådana upptagningar.
Bestämmelserna i t r e d j e s t y c k e t har föranlett följande u tta
landen.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt önskar en utvidgning av
skyddet mot att tvingas tillhöra förening eller
t r o s s a m f u n d . Enligt överåklagaren karaktäriseras den tid vi nu
lever i av bl. a., inte b lo tt en förstärkning av statsm akten och dess tryck
på den enskilde, utan även en ökad m akt och ett ökat tryck från enskilda
organisationer mot individen. Med hänsyn till den klara tendensen till att
organisationerna blir allt och individen in tet, bör enligt överåklagaren
inte bara det offentligrättsliga tvånget utan även tvånget från organisa
tioner, föreningar m. fl. tagas med i bestämmelser av grundlagskaraktär.
Bestämmelsen bör därför lyda: ” Om ej annat stadgas i lag, skall svensk
medborgare skyddas mot att m yndighet, eller annan vem det vara må,
enskild organisation, förening eller enskild, tvingar honom att tillhöra
förening eller trossamfund eller att ge sina åsikter tillkänna.”
Vad gäller bestämmelsen om skydd mot tvång att tillhöra trossamfund
kan vidare hänvisas till hovrättens över Skåne och Blekinge i samband
med behandlingen av andra stycket återgivna uttalande.
Bestämmelsen om s k y d d m o t att t v i n g a s t i l l h ö r a
för en i n g behandlas också av kårobligatorieutredningen, som konsta
terar att den föreslagna bestämmelsen i tredje stycket rörande förenings
rätten bl. a. innebär att föreskrifter om obligatoriskt medlemskap i
studentsam m anslutningar kan utfärdas endast av riksdagen i form av lag.
Denna ordning skall alltså tillämpas beträffande sådana föreskrifter som
kan tillkom m a efter ikraftträdandet av RF. Om det vid denna tid p u n k t
fortfarande skulle finnas av Kungl. Maj.t utfärdade bestäm m elser, torde
dessa komma att på grund av punkt 6 i de föreslagna övergångsbestämmel
serna till RF bibehålla sin giltighet tillsvidare.
M assmediautredningen påpekar beträffande föreskriften, att myndig
het inte utan stöd av lagbestämmelser skall kunna tvinga medborgare att
ge sina åsikter till känna, att denna föreskrift givetvis bör gälla även
faktiska uppgifter, varigenom vederbörandes åsikter kan röjas.
R Å för, som redan har redovisats i avsnittet om medborgerliga fri- och
rättigheter, fram tanken att s k y d de t m o t att av m y n d i g
het tvingas att tillhöra förening eller t r o s s a m
f u n de l l e r att g e s i n a å s i k t e r t i l l k än n a skulle ges
grundlagsskydd, dvs. ej kunna inskränkas genom vanlig lagstiftning.
Skulle detta inte anses möjligt, ifrågasätter RÅ om denna del av
stadgandet i tredje stycket bör stå kvar. Det förefaller enligt RÅ närmast
stötande att — såsom indirekt framgår av stadgandet —riksdagen genom
vanlig lag skall kunna ge myndighet rätt att tvinga någon att exempelvis
tillhöra visst trossam fund.
Bestämmelsen om s k y d d m o t h u s r a n n s a kan behandlas i
ett par yttranden. Justitierådet H edfeldt påpekar att denna har begrän
sats till sådan åtgärd i bostaden. Svensk rätts bestämmelser om
husrannsakan är em ellertid, fortsätter justitierådet, inte begränsade till
bostad, och det saknas skäl att, såsom har föreslagits, begränsa det
grundlagsrättsliga skyddet i detta hänseende. Som garanti i fråga om
övergrepp mot exempelvis en politisk grupp är det väl så viktigt att mot
olaga husrannsakan skydda partilokaler, redaktionslokaler, tryckerier osv.
JK finner den av beredningen gjorda begränsningen svår att förstå. Den
synes enligt JK knappast heller konsekvent, om man betänker att
skyddet mot intrång i brev-, post- eller teleförbindelser och mot hemlig
avlyssning tydligen skall gälla utan motsvarande lokala inskränkning.
Med anledning av de bestämmelser i tredje stycket som rör den
p e r s o n l i g a f r i h e t en uttala r JK att beredningen tydligen avser
att det där stadgade kravet på lagform även skall avse vissa regler om
exekutiva åtgärder exempelvis återtagande av gods, utmätning av lös
egendom och vräkning, eftersom här skulle vara fråga om intrång i den
personliga friheten enligt tredje stycket. Detta kan emellertid enligt JK
omöjligen utläsas av texten i nämnda lagrum.
I två yttranden föreslås vissa t i l l ä g g till tredje stycket. Enligt
riksdagens ombudsmän förefaller den privatlivets helgd som återspeglas i
förslaget ofullkomlig. En medborgare synes enligt om budsm ännen böra
vara skyddad också mot att utan stöd i lag avkrävas mera ingående
uppgifter om sina personliga förhållanden. Om budsm ännen erinrar här
om den diskussion som har ägt rum kring 1970 års folk- och
bostadsräkning. Justitierådet H edfeldt efterlyser en bestämmelse om en
viktig form för ingripande, nämligen beslag av egendom , exempelvis
pengar, trycksaker och lokalinredning tillhöriga en politisk organisation.
3 §
I fråga om denna paragraf hänvisas till sammanställningen i det
allmänna avsnittet om folkom röstning.
4§
Svea hovrätt fram håller att stadgandet spänner över vida fält av den
offentliga rätten. Hovrätten ifrågasätter om inte ett mera begränsat och
formellt kom m unallagsbegrepp är mera ändamålsenligt och om inte
förhållandet mellan 2 och 4 §§ bör övervägas ytterligare.
I fråga om yttranden med anledning av denna paragraf hänvisas i övrigt
till rem issam m anställningen i avsnittet om kom m unerna.
5 §
Kammarrätten i Göteborg har givit den i dess utkast till normgivningskapitel intagna motsvarigheten till 5 § följande lydelse.
Riksdagen äger genom lag bemyndiga regeringen att meddela
1. förordningar om skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa;
2. förordningar om in- eller utförsel av varor eller pengar, om
tillverkning, om transport, om handel eller om näringsverksamhet i
övrigt;
3. förordningar om trafik eller om ordningen på allmän plats;
4. förordningar om anstånd med fullgörande av förpliktelse. Bem yndi
gande får ej avse föreskrift som begränsar fri- eller rättighet eller skydd i
övrigt enligt 4 §. Dock får regeringen bemyndigas att föreskriva att lag i
visst ämne skall bölja eller upphöra att gälla.
Riksdagen kan föreskriva att förordning som meddelas med stöd av
bemyndigande enligt denna paragraf skall gälla endast viss tid i avvaktan
på riksdagens prövning. Riksdagen kan medgiva, att regeringen överlåter
åt underordnad myndighet att meddela närmare bestämmelser i äm net.
K am marrätten anför i anslutning till detta utkast att den inte kan se
något skäl att begränsa delegationsmöjligheten i 1—3 till offentligrättslig
lagstiftning. Enligt kammarrätten är uppdelningen mellan civilrättslig och
offentligrättslig lagstiftning inte särskilt meningsfylld i ett modernt
välfärdssamhälle. I sak torde ett borttagande av ifrågavarande begränsning
inte ha nämnvärd betydelse, därför att de ämnen som avses med
delegationsm öjligheterna i 1 - 3 i regel är föremål enbart för offentlig
rättslig lagstiftning. Emellertid undviker man onödiga gränsdragnings- och
tolkningsproblem genom att ta bort begränsningen. Bemyndigande för
regeringen att meddela förordning om anstånd med fullgörande av
förpliktelse bör enligt kammarrättens mening också få kunna avse
förpliktelse som tillkom m it med stöd av 7 kap. 4 § i beredningens
förslag, t. ex. kom m unalskatt. K am marrätten har därför ansett att detta
fall kan tas med i uppräkningen i första stycket. Den inledande
reservationen i beredningens förslag ” utan hinder av etc.” synes
överflödig. - Ändringarna i andra stycket innebär enligt kammarrätten
bara en formell överarbetning i förhållande till beredningens förslag.
Någon motsvarighet till sista stycket i motsvarande paragraf i nämnda
förslag finns inte med hänsyn till att kammarrätten föreslår att reglerna
om skattefullm akter och avgiftsfullm akter tas upp i detta kapitel.
Riksrevisionsverket fram håller allmänt att bemyndiganden som avses i
paragrafen bör ges i enkla, generella former.
Bestämmelserna i för s t a s t y c k e t har föranlett ett uttalande av
hovrätten över Skåne och Blekinge, som anser att i andra p u n k ten orden
” om handel” kan utgå och uppräkningen i denna p u n k t avslutas med
”eller om näringsverksam het” .
Med anledning av bestämmelsen i a n d r a s t y c k e t om m o r a
t o r i u m påpekar riksrevisionsverket att det i sitt yttran de över
m oratoriekom m itténs betänkande Ny m oratorielag har anslutit sig till
kommitténs uppfattning att regeringen bör kunna meddela förordnande
om m oratorium utan riksdagens medverkan.
I
fråga om t r e d j e s t y c k e t påpekar hovrätten över Skåne och
Blekinge, att det såsom stadgandet har konstruerats ankommer på
riksdagen att, när den meddelar bem yndigande, avfattad etta så, att inte
med stöd av bemyndigandet föreskrift som begränsar fri- eller rättighet
eller skydd i övrigt enligt 2 § andra och tredje styckena kan meddelas.
Hovrätten säger fortsättningsvis.
Självfallet bör riksdagen sträva efter att så sker. Det måste emellertid
bli svårigheter för riksdagen att när den meddelar ett bemyndigande klart
kunna förutse i detalj vilka föreskrifter som kan meddelas med stöd av
det. En möjlighet är att riksdagen i bemyndigandet generellt utsäger att
föreskrift som begränsar fri- eller rättighet eller skydd i övrigt enligt 2 §
andra och tredje styckena ej får meddelas med stöd av bem yndigandet.
Den närmare kontrollen kommer då att åvila regeringen. Detta torde
också vara den ändamålsenligaste lösningen. Enligt hovrättens u p p fatt
ning är det lämpligast att direkt i tredje stycket fastslå att det ankommer
på regeringen att se till att begränsande föreskrifter ej meddelas.
Hovrätten förordar att paragrafens tredje stycke får följande lydelse:
” Bemyndigande enligt första eller andra stycket medför ej rätt att
begränsa någon av de fri- eller rättigheter . . . att gälla.”
Några remissinstanser har uttalat sig med anledning av bestämmelsen i
f j är de s t y c k e t att riksdagen kan föreskriva att förordning som
meddelas med stöd av i paragrafen avsett bemyndigande skall g ä l l a
en d a s t v i s s t i d i avvaktan på riksdagens prövning. Överåklagaren i
Göteborgs åklagardistrikt fram håller att den föreslagna bestämmelsen
visserligen ger riksdagen möjlighet att göra sådana begränsningar efter
bedöm ande av den aktuella situationen. Fråga är emellertid om inte
sådan begränsning skulle vara regel, för att man därigenom skall kunna
komma till rätta med icke önskade bestämmelser eller formuleringar i på
bemyndiganden grundade förordningar. Länsåklagaren i Uppsala län, å
andra sidan, pekar på de svårigheter som kan följa med de av beredningen
föreslagna tidsbegränsningarna. Länsåklagaren nämner att regeringen
t. ex. kan utfärda en trafikföreskrift eller en föreskrift på det ekonomiska
om rådet förenad med bötesstraff vid överträdelse. I ett senare skede kan
riksdagen genom lag upphäva denna bestämmelse såsom varande enligt
riksdagens mening icke straffvärd. Om någon har brutit mot bestäm m el
sen får, fortsätter länsåklagaren, jäm likt 5 § lag om införande av
brottsbalken (BrP) avgöras om han skall straffas för gärningen efter
förordningens upphävande. För den som straffas kan det fram stå som
stötande att bli dömd för en gärning som riksdagen inte har ansett
straffvärd. Resultatet blir inte heller tillfredsställande om den tidigare
begångna gärningen efter förordningens upphörande blir straffri. Det kan
då bli beroende på många olika omständigheter om vederbörande hinner
bli dömd eller ej. Härtill kommer att en förordning med hänsyn till
möjligheten för riksdagen att senare upphäva densamma icke kan
beräknas få samma efterlevnad som en lag. På grund härav anser
länsåklagaren den av beredningen föreslagna ordningen mindre lämplig.
Länsstyrelsen i Kronobergs län påpekar med anledning av samma
bestämmelse att införandet av denna i och för sig önskvärda spärr inte är
invändningsfritt. Man kan inte bortse ifrån att om riksdagen upphäver ett
beslut detta kan få vittgående verkningar inte minst i ekonomiskt
hänseende för många m edborgare. H ithörande problem synes ej tillräck
ligt beaktade.
Bestämmelsen i fjärde stycket att riksdagen kan medge att r e g e
r i n g en ö v e r l å t e r åt u n de r o r d n a d m y n d i g h e t att
meddela närmare
b e s t ä m m e l s e r i ett ä m n e har
föranlett kommentarer i ett pär yttranden. Länsstyrelsen i Kronobergs
län anser att en fråga som förtjänar att framhållas är den situation som
uppkommer när regeringen med stöd av ett riksdagsbemyndigande
överlåter åt en myndighet att utfärda föreskrifter. I detta hänseende har,
påpekar länsstyrelsen, under senare år kritik fram förts mot myndig
heternas anvisningar och övriga tilläm pningsföreskrifter. Det har stundom
hävdats att myndigheter har övertagit en lagstiftningsm akt som rätteligen
tillkommer riksdagen. Sannolikt är problem et inte så stort i så att säga
materiellt hänseende, enär man där relativt lätt kan se hur långt en
myndighets kompetens sträcker sig och myndigheterna själva regelmässigt
är klart medvetna om gränsen för sin kom petens. O klarare är därem ot,
fortsätter länsstyrelsen, gränsen i de fall då en myndighet utfärdar
föreskrifter rörande uppgiftsskyldighet. Såvitt framgår av betänkandet
har beredningen inte ägnat tillräcklig uppmärksam het åt dessa vardagliga
men för den skull för den enskilde medborgaren inte betydelselösa
frågor. Utredningen om kommunernas ek o n om i fäster i anslutning till
ifrågavarande bestämmelse uppmärksam heten på frågan om de kom m u
nalekonom iska effekterna av statsm aktens ställningstaganden rörande
kommunal verksamhet i form av lagar, förordningar, tilläm pningsföre
skrifter, råd och anvisningar etc. Det finns, säger utredningen, anledning
att utgå från att den i anslutning till de fortsatta övervägandena avseende
den framtida kom m unalekonom iska utvecklingen finner anledning att
närmare studera omfattningen och de ekonomiska konsekvenserna av de
statliga organens beslut rörande kommunal aktivitet. Det kan därvid visa
sig vara meningsfullt att närmare pröva bl. a. frågan om form erna för
statens olika typ e r av ställningstaganden rörande kommunal aktivitet.
Därvid kan, säger utredningen, frågan om att överlåta åt myndighet
underordnad regeringen att meddela vissa bestämmelser rörande kom
munernas verksamhet bli av särskilt intresse.
6 §
Riksdagens ombudsmän ifrågasätter om det är rimligt och lämpligt att
regeringen genom en grundlagsbestämmelse får en generell befogenhet att
förordna om tillämpningen av lag. Enligt om budsm ännen bör krävas ett
uttryckligt bemyndigande i den enskilda lagen för regeringen att meddela
tilläm pningsföreskrifter.
Högsta domstolens ledamöter och hovrätten över Skäne och Blekinge
förordar att u ttry c k et ” föreskrifter om verkställighet av lag” ersätts med
” tillämpningsföreskrifter till lag” . R Å föreslår att ordet ”verkställighet”
byts ut mot ” tilläm pning” .
Riksrevisionsverket återger med gillande beredningens uttalande med
anledning av bestämmelsen i t r e d j e s t y c k e t , att det inte synes
vara behövligt och knappast torde vara möjligt att i grundlagen dra en
exakt gräns för regeringens möjlighet att delegera behörighet att besluta
föreskrifter. Verket - som förklarar att det ansluter sig till denna
uppfattning — konstaterar att beredningens förslag bygger vidare på
nuvarande ordning med självständiga förvaltningsm yndigheter. Detta är
enligt verket av betydelse bl. a. med hänsyn till de goda möjligheter till
delegering som en sådan ordning ger. Den moderna statliga ekonom i
administrationen kan förväntas väsentligt Öka förutsättningarna för en
effektivisering av statsdriften genom delegation.
7 §
Länsstyrelsen i Kronobergs län finner att den i andra stycket angivna
tidsfristen ” skälig tid ” är alltför vagt angiven. Lämpligen bör vissa
bestäm da tidsfrister utsättas och sålunda bör regeringen åläggas att inom
bestäm da tider efterkomma framställningar eller redovisa vidtagna
åtgärder.
8 §
Överåklagaren i S to ckh o lm s åklagardistrikt förklarar att han delar
beredningens uppfattning att frihetsstraff aldrig bör kunna föreskrivas i
annan ordning än genom lag och att i paragrafen angivna rättsverkningar
av brott bör vara undantagna från regeringens beslutsom råde. Överåkla
garen ansluter sig därför till beredningens förslag.
Också R Å anser att stadgandet i paragrafen är i princip riktigt.
Tillämpningen av stadgandet kan dock medföra svårigheter i praktiken.
Bland påföljderna för överträdelse av en förordning ingår mycket ofta,
även om brott mot förordningen normalt straffas med böter, frihetsstraff
14 Riksdagen 1973. 1 sami. Nr 90
för grövre fall. Det kan tänkas att det, medan riksdagen inte är samlad,
uppstår behov att i en förordning, som riksdagen har bemyndigat
regeringen att utfärda, stadga strängare påföljd än böter. En oinskränkt
tillämpning av 8 § kan i dylika lägen tänkas medföra praktiska
svårigheter. Enligt RÅ:s mening skulle det inte medföra någon fara ur
rättssäkerhetssynpunkt, om för tid då riksdagen inte är samlad delegation
rörande i 2 § första stycket angivna ämnen även får avse svårare påföljd
än böter under förutsättning att frihetsstraffet inte får överstiga en viss
gräns, exempelvis sex m ånader. Eventuellt kunde i grundlagen föreskrivas
att i dylika fall förordningen inom viss tid skall underställas riksdagen.
Samma synpunkter fram förs av överåklagaren i Malmö åklagardistrikt.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt, å andra sidan, anser att
beredningen inte har gått tillräckligt långt n är det gäller att begränsa
regeringens handlingsfrihet. Överåklagaren påpekar inledningsvis att
enligt 8 § regeringens kompetens i avseende på normgivning angående
straff för överträdelser skall vara begränsad. Det kan enligt överåklagaren
ifrågasättas huruvida inte ytterligare begränsning är erforderlig beträffan
de regeringens möjligheter att utforma tillämpningsföreskrifter som
ingriper i de lag- och författningsom råden, som berör allmän civil- och
kriminallag. Särskild uppmärksam het bör riktas på detta.
Högsta domstolens ledamöter fram håller att, om jäm likt motiven till
stadgandet straffbestämmelser på något område bryts ut från de
författningar med vilka de har ett sakligt samband och samlas i en
specialstrafflag av typ trafikbrottslagen, man måste tillse, att denna lag
även kommer att innehålla reella gärningsbeskrivningar. Annars kan, säger
ledam öterna, 7 kap. 8 § alltför lätt kringgås.
Påpekanden av r e d a k t i o n e l l n a t u r görs av ett par remissin
stanser. JK anser att ordet brottslig bör inskjutas före ord et gärning. Han
ifrågasätter vidare om inte ordet konfiskation bör ersättas med förverkan
de. Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar att bestämmelsen ändras
enligt följande: ” Regeringen kan icke besluta föreskrift om annan påföljd
för brott än böter, ej heller om konfiskation av egendom eller om annan
särskild rättsverkan av gärning.” Innebörden av stadgandet blir enligt
hovrätten densamm a.
9 §
Beredningens förslag i fråga om grundlagsstiftningsförfarandet har
föranlett endast ett fåtal kom m entarer. I den mån dessa endast avser
frågan om beslutande folkomröstning i samband med grundlagsstiftning
hänvisas till remissam manställningen i det allmänna avsnittet om folkom
röstning.
G rundlagberedningens förslag g o d t a s ut t r y c k l i g en av rege
ringsråden K örlof, Cars, Wieslander, Paulsson, Hilding och Sjöberg.
Regeringsrättens övriga ledamöter är k r i t i ska
mot
för
slaget
och utvecklar vissa allmänna synpunkter på frågan om
stiftan det av grundlag.
Grundlagsstiftningen är förtjänt av särskild uppmärksam het. Den bör i
princip om fatta alla för statslivet väsentliga regler. H uvudtanken är att
dessa regler ej skall kunna ändras av den efter endast ett val till riksdagen
fram kom na m ajoriteten. Om ändringar i de grundläggande reglerna skall
kunna göras, måste en på något sätt dokumenterad kvalificerad opinion
föreligga.
Det angivna synsättet u tm ärkte reglerna om grundlagsstiftning redan
1809. Enligt § 81 regeringsformen i dess ursprungliga lydelse (1815
flyttades dessa regler till § 56 regeringsform en) krävdes för grundlags
ändring att förslag därom vilandeförklarades vid en riksdag och att
förslaget vid nästkommande riksdag — om icke ytterligare uppskov
beslöts — antogs av samtliga fyra stånd. I andra lagstiftningsfrågor var för
riksdagsbeslut tillräckligt att tre stånd fatta t likalydande beslut. Vid
representationsreform en 1866 bortföll givetvis den speciella garanti som
låg i kravet på enighet mellan stånden. För att en grundlagsändring skulle
antagas var tillräckligt, att ett förslag, som vilandeförklarats vid en
riksdag, slutligt bifölls av bägge kam rarna vid en senare riksdag, sedan val
till andra kam m aren ägt rum . Något krav på särskild majoritet i kam rarna
uppställdes ej. I och med övergången till enkam m arsystem bortföll helt
det ursprungliga kravet om sam stäm m ighet mellan flera församlingar. När
grundlagsfrågorna nu ånyo prövas finns anledning att taga upp frågan om
ordningen för grundlagsändring.
Tanken 1809 vara tt ett förslag om grundlagsändring skulle övertänkas
i lugn och ro under perioden mellan två riksdagar som den tiden var fem
år. Därefter skulle förslaget antagas i fullt samförstånd mellan de fyra
stånden. Kunde förslaget icke samla sådan enighet, förföll det. Nu
gällande ordning innebär endast att man konstaterar att den majoritet i
riksdagen, som förklarade ändringsförslaget vilande vid en riksdag, består
även efter ett nyval. Det kan ifrågasättas om inte möjligheterna till
grundlagsändring bör omgärdas med starkare garantier. Olika lösningar är
tänkbara i detta sammanhang.
Författningsutredningen fram lade ett förslag, vilket tagits upp av
reservanter i grundlagberedningen, om att genom folkomröstning konsta
tera vad folket självt har för mening om ändringsförslaget. Teoretiskt sett
kan det vara mycket som talar för folkom röstning, då fråga är om
ändring av en grundlag, enligt vilken all m akt kommer från folket. Man
kan fråga sig om denna grundläggande regel skall kunna upphävas och en
annan m aktkälla anges i grundlagen, utan att folket blivit direkt tillfrågat.
Folkomröstning kan emellertid ifrågakom m a b lo tt i sällsynta fall då
någon klart definierbar principfråga skall avgöras.
Önskemålet att en betydande folkm ajoritet står bakom grundlags
ändringar torde därför få tillgodoses på andra vägar. Kravet på sådan
majoritet har i och för sig erkänts i samband med de överväganden som
föregått det föreliggande förslaget. Det kan erinras om att det i hela
författningsdebatten förutsatts att en blivande ny grundlag skall antagas
under relativt stor enighet. Det synes då logiskt att kräva att, om m an vill
ändra denna grundlag liknande enighet skall föreligga.
En utväg synes vara att en rättslig garanti för en sådan övervikt till
förmån för en grundlagsändring tillskapas i form av regler om kvalificerad
majoritet i riksdagen vid beslut om grundlagsändring. Det klassiska skälet
mot krav på kvalificerad majoritet är att minoriteten i realiteten genom
sådana beslutsregler tillerkänns ett större inflytande än m ajoriteten.
Detta argum ent, som m å vara giltigt för sam hällsåtgärder i gemen,
förlorar sin kraft om det erkänns att största möjliga enighet bör föreligga
vid beslut om ändring i grundlagen. Bestämmelser för garanterande av
sådan enighet får särskild vikt om, som vi förordar, materiella regler till
skydd för de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna får sin
plats i grundlagen. Med nu angivna utgångspunkt förefaller motståndet
mot regler om kvalificerad majoritet övervägande tekniskt betingade. Det
förtjänar tilläggas att i alla våra nordiska grannländer det för grundlags
ändring finns antingen regler om ett förfarande med folkomröstning eller
krav på en kvalificerad majoritet i folkrepresentationen.
Svea hovrätt påpekar att beredningen i likhet med författningsutredningen föreslår att s i n s e m e l l a n o för en l i g a g r u n d lag s
än d r i n g s för s 1a g i n t e ska l l få v a r av i l a n de s a m
t i d i g t . Hovrätten förklarar att principiella skäl onekligen kan anföras
för denna ståndpunkt. Till dessa kommer även vissa praktiska syn
pun k ter, om man inför möjlighet till folkomröstning i grundlagsfrågor.
Hovrätten ifrågasätter emellertid om dessa skäl är tillräckliga för att
motivera en ändring i förhållande till gällande rätt. Det kan vara praktiskt
att anta alternativa förslag och därmed behålla ett större mått av
handlingsfrihet vid den slutliga prövningen, eventuellt också undvika
politisk strid vid den första prövningen. — Hovrätten påpekar vidare,
oavsett ståndpunkten i sak, att avfattningen av paragrafen mindre väl
svarar mot motiven. Man får enligt hovrätten närmast intryck et, att ett
ny tt förslag inte får antas, medan avsikten är att detta skall vara möjligt
under förutsättning att det först antagna upphävs.
Samma fråga berörs av hovrätten över Skåne och B lekinge, som
fram håller att med u ttry c k et i tredje meningen att förslag är oförenligt
med annat vilande grundlagsförslag torde böra avses att förslagen sakligt
sett är oförenliga. Rena redigeringsfrågor bör inte få leda till att den
senare riksdagen endast kan anta eller avslå två sakligt sett skilda förslag,
som berör samma paragraf, men inte kan anta det ena och avslå det
andra. — Hovrätten föreslår vidare en redaktionell ändring av paragrafens
två första meningar, vilka enligt hovrätten bör lyda: ” Grundlag stiftas
genom två likalydande beslut, av vilka det första är vilande och det andra
slutligt. Mellan besluten skall val i hela riket till riksdagen hållas.”
10 §
Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår en viss redaktionell
ändring av stadgandet så att det erhåller följande lydelse:
” Riksdagsordning antages eller ändras på samma sätt som gäller om
stiftande av grundlag eller ock genom endast ett beslut, om . . . i
allm änhet.”
11 §
Svea hovrätt ifrågasätter om inte stadgandet kan undvaras. Hovrätten
över Skåne och Blekinge finner att stadgandet, såsom onödigt, bör utgå.
12 §
Svea hovrätt fram håller att stadgandet kanske kan undvaras. Hovrätten
över Skåne och Blekinge förordar att paragrafen erhåller följande lydelse:
” Lag får ej ändras eller upphävas annat än genom ny sådan lag.” Med
denna avfattning blir stadgandet i andra meningen obehövligt och kan
utgå.
13 §
Svea hovrätt ifrågasätter om inte stadgandet kan utgå. Att lagförslag
kan väckas inom riksdagen behöver enligt hovrätten över Skåne och
Blekinge inte föreskrivas särskilt. Hovrätten förordar att i stadgandet
endast utsäges, att lagförslag får väckas av regeringen. Av samma mening
är kammarrätten i Göteborg.
Riksdagens ombudsmän påpekar att de enligt gällande instruktion kan
göra fram ställning hos riksdagen om författningsändring. Fram ställningen
kan få form en av lagförslag. Om denna ordning skall behållas, vilket
om budsm ännen säger sig ha antagit, synes det inte riktigt att skriva att
lagförslag väcks bara av regeringen och ” inom riksdagen” .
14 §
Vad gäller denna paragraf har frågan om en o b l i g a t o r i s k
lag r å d s g r a n s k n i n g av vissa lagförslag tilldragit sig den största
uppmärksam heten.
Beredningens förslag att i n t e å t e r i n för a de n o b l i g a
toriska
lagrådsgranskningen
stöds
uttryck
l i g en av regeringsrådet Sjöberg, R Å , kammarrätten i Göteborg och en
minoritet i Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott.
R Å ifrågasätter om det längre finns anledning att reglera lagrådsförfarandet i grundlag.
Kammarrätten i Göteborg föreslår att paragrafen skall erhålla följande
lydelse: ” För att avge yttrande till regeringen eller riksdagsutskott över
lagförslag skall finnas ett lagråd, i vilket ingår dom are från högsta
domstolen och regeringsrätten. Närmare bestämmelser om lagrådets
sammansättning meddelas i lag.” I anslutning härtill yttra r kammarrätten
följande.
Lagrådets funktion i det statsrättsliga system et synes numera kunna
beskrivas så, att lagrådet är ett expertorgan till vilket lagstiftande organ
kan vända sig för råd i lagtekniska frågor. Även om det i och för sig
kunde anses önskvärt, är det otän k b art att varje författningsförslag
underkastas lagrådsgranskning. Detta beror dels på att granskningskapaciteten är begränsad och måste så förbli, dels på att vissa reformer
bedöms som så angelägna att en meningsfylld lagrådsgranskning inte kan
hinnas med. Frågan om lagrådsgranskning eller ej i det enskilda fallet
måste därför bli avhängig av en bedömning om en sådan granskning kan
förväntas ge väsentliga lagtekniska vinster och om granskningen kan
hinnas med inom önskad tid. Såsom GLB har föreslagit är det emellertid
rimligt att denna bedömning inte ligger exklusivt hos regeringen utan , när
det gäller propositioner, skall kunna korrigeras av riksdagsutskott. Detta
är det från statsrättslig synpunkt betydelsefulla. Dessutom bör riksdags
u tsk o tt ha möjlighet att u tn y ttja lagrådsgranskningen för bedömning av
förslag som kom m it upp inom riksdagen.
Mot denna bakgrund synes det inte helt adekvat att skjuta fram
lagrådsgranskningen av regeringens förslag som det prim ära. Den utform
ning av paragrafen, som kammarrätten föreslår, är avsedd att bättre
avspegla den funktion lagrådet nu har och är tänk t att ha. Någon
hänvisning till RO synes inte behövas i paragrafen.
I beredningens förslag till lag om ändring i lagen (1 9 65:186) om
lagrådet har föreskrivits att normalt tre justitieråd och ett regeringsråd
skall tjänstgöra på vaije avdelning. K am marrätten ifrågasätter om inte
med hänsyn till den allt större mängden förvaltningsrättslig lagstiftning
två justitieråd och två regeringsråd vore en lämpligare sam m ansättning.
Alternativt kunde tänkas att enbart föreskriva fyra dom are från högsta
domstolen och regeringsrätten utan någon låsning av fördelningen.
T i l l för m å n för att å t e r i n för a en o b 1i g a t o r i s k
lag r å d s g r a n s k n i n g ut t a l a r sig regeringsrättens ledamöter
(m ajoriteten), överåklagarna i Sto ckh o lm s och i Göteborgs åklagardistrikt, länsåklagaren i Hallands län. Svea hovrätt, länsstyrelserna i Uppsala
och Hallands län, landstingets i Kronobergs län förvaltningsutskott, en
m in o ritet inom kommunstyrelsen i Göteborg, Sveriges advokatsam fund,
Statstjänstem ännens riksförbund, SACO, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund och Svenska företagares riksförbund.
Överåklagarna i Sto ckh o lm s och Göteborgs åklagardistrikt, länsåklaga
ren i Hallands län, landstingets i Kronobergs läns förvaltningsutskott,
länsstyrelsen i Hallands län, SACO, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund och Svenska företagares riksförbund ansluter sig
utan närmare egna kommentarer till det uttalande i frågan som har gjorts
av reservanterna inom beredningen.
Regeringsrättens ledamöter (m ajoriteten) uttalar att det med hänsyn
till domstolarnas funktion att trygga rättsenligheten i statslivet är mindre
tillfredsställande att grundlagen inte innehåller regler, som säkerställer
lagrådsgranskning på de ur rättssäkerhetssynpunkt väsentliga lagstiftningsom rådena. Hit hör huvuddelen av de i 7 kap. 1 och 2 §§ angivna
lagstiftningsom rådena. Om de regler som har föreslagits av grundlagbered
ningen rörande normgivningskompetensen lagfästes, blir lagrådsgransk
ning, fortsätter ledam öterna, av vikt även inom delar av om rådet för
regeringens kom petens. Sådan granskning kan dessutom vara av värde,
när tvekan kan råda om var normgivningskompetenserv i det särskilda
fallet ligger. Ledamöterna erinrar i detta sammanhang om innehållet i ett
den 7 oktober 1969 av regeringsrättens ledamöter avgivet yttran de över
justitiedepartementets promemoria (Ju 1969:14) angående lagrådsgransk
ningen. Svea hovrätt finner det naturligt att obligatorisk lagrådsgransk
ning i princip föreskrivs för det centrala lagom rådet men att undantag
görs för mindre ingripande förslag efter mönster av författningsutredningens förslag till avgränsning av lagområdet. En sådan regel skulle
samtidigt ge lagrådet en bestäm d ställning i lagstiftningsförfarandet och
tillgodose praktiska synpunkter. Om arbetsbördan anses motivera sär
skilda åtgärder, synes det naturligare att överväga lagrådets sam m ansätt
ning och arbetssätt än att begränsa själva granskningsom rådet. I vart fall
bör en ny RF lämna någon upplysning om de principer som skall vara
vägledande för praxis. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att den
tidsförlust, som en lagrådsgranskning kan medföra i många fall väl
uppvägs av den vinst som lagrådets juridisk-tekniska granskning innebär.
Det måste t. ex. anses som synnerligen angeläget att lagområdena, som
om fattar medborgarnas frihet och rätt till egendom , ges all den fasthet
och k o n tin u itet som deras stora vikt kräver. Sveriges advokatsamfund
förklarar sig vidhålla sin uppfattning sådan den har angetts i tidigare
remissyttrande i frågan (TSA 1969 s. 451 ff) och åberopar sin i yttran det
fram förda argumentation för bibehållande av den då bestående ordningen
och sina synpunkter på möjligheterna att definiera den lagstiftning som
bör underkastas obligatorisk granskning och att praktiskt genom föra
detta utan alltför stor belastning på högsta dom stolen. Statstjänstem ännens riksförbund anser att m otiveringen, att ett politiskt icke
ansvarigt kollegium av tjänstemän inte skall ha inflytande över lagstift
ningen, inte är bärande eftersom lagrådsgranskningen inte innebär någon
rättspolitisk prövning av lagförslaget utan endast en juridisk-teknisk
granskning av lagtextens utformning för att utröna huruvida den
föreslagna texten överensstämmer med de bakomliggande rättspolitiska
intentionerna. Motiven för obligatorisk lagrådsremiss stärks dessutom ,
sägs det, av förslaget om riksdagen som ensam lagstiftare.
Svea hovrätt riktar kritik mot förslaget även f r å n ett p a r
a n d r a ut g å n g s p u n k t e r . Stadgandet är enligt hovrätten otill
fredsställande på två sätt. Det anger inte efter vilka principer lagrådet bör
höras, något som är en brist redan från informativ synpunkt. Vidare
framgår det inte av lydelsen, att stadgandet är konstitutivt beträffande
lagrådet. Detta nämns inte på annat ställe i RF. Första punkten anger nu
endast en självklarhet, eftersom regeringen redan enligt 6 kap. 2 § kan
inhämta yttrande av vilken myndighet som helst. Stadgandet bör sålunda
ges en ändrad avfattning.
I likhet med kammarrätten i Göteborg, vars yttrande redan har
återgivits, tillstyrker Svea hovrätt förslaget att även r i k s d a g s
ut s k o t t ska l l få m ö j l i g h e t att i n h ä m t a y t t r a n de
från lagrådet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår — liksom kammarrätten i
Göteborg - den redaktionella ändringen, att hänvisningen till RO utgår
såsom obehövlig.
15 §
Riksdagens ombudsmän påpekar a tt, om tanken är att alla fö rfatt
ningar riksdagen an tar skall utgöra lagar, konsekvensen enligt 15 § blir att
de samtliga skall utfärdas av regeringen. Om budsm ännen ifrågasätter om
det verkligen är meningen att föreskrifter som riksdagen meddelar
exempelvis för sina förvaltningsorgan skall tillkom m a i denna ordning.
Stadgandet har vidare föranlett ett längre uttalande av utredningen om
författningspublicering rörande frågan om utfärdande och kungörande av
författningar. Utredningen fram håller följande.
Förslaget till regeringsform reglerar inte uttryckligen frågan om
kungörande av författningar i 7 kap. 1 7 kap. 15 § föreslås en
bestämmelse att regeringen skall utan dröjsmål ” utfärd a lag som
riksdagen har stifta t” . I motiven till lagrum m et förklaras inte vad som
menas med ordet utfärda. På s. 166 sägs bara att det bör ankomma på
regeringen att utfärda de lagar som riksdagen stiftar och att frågan om
utfärdande av lag liksom nu bör vara ett regeringsärende.
Däremot omnämns själva kungörandet något överraskande i 8 kap. 1 §
tredje stycket. Detta handlar om vissa skatteförordningar som regeringen
kan utfärda efter bemyndigande från riksdagen. Sådana förordningar
skall underställas riksdagen för prövning och om riksdagen förkastar
förordningen skall den upphöra att gälla. Stycket innehåller bl. a.
följande bestäm melse: ” Skall förordningen upphöra att gälla, skall
regeringen kungöra detta såsom författningar i allmänhet kungöres.” I
motiven sägs härom (s. 168):
” Skall regeringens beslut upphöra att gälla bör detta och dagen härför
givetvis kungöras i så god tid som möjligt. Ansvaret härför bör åvila
regeringen. Kungörandet bör ske i Svensk författningssam ling, där f. ö.
regeringsbeslutet får förutsättas vara intaget.”
Innebörden av ordet utfärda är oklar. I författningsutredningens
betänkande (SOU 1963:17 s. 361) uttalas:
” Med lags utfärdande eller prom ulgerande förstås det beslut, varige
nom det konstateras, att en lag med visst angivet innehåll antagits, och
varigenom det förordnas, att lagen genom kungörande skall bringas till
allmänhetens kännedom .”
Enligt detta uttalande är således utfärdandet uppdelat i två förfaran
den, dels själva utfärdande- eller prom ulgationsbeslutet, i vilket man gör
en statsrättslig bedömning av lagens form ella oantastlighet, dels ett
sekundärt beslut om kungörande. Alltså efter beslutet om utfärdande av
lagen beslutas om dess kungörande. På annat ställe i författningsutred
ningens betänkande (s. 376) sägs å andra sidan:
” Sedan emellertid lagen väl är utfärdad, är regeringen liksom riksdagen
och medborgarna bunden av den, tills den ändrats eller upphävts eller
eljest upphö rt att gälla. Lagen står i den meningen över alla.”
Eftersom bindningen för medborgarna enligt förhärskande doktrin
uppstår först efter kungörandet synes detta sista u ttalan de tyd a på att
författningsutredningen i utfärdandet inräknat inte b lo tt beslutet att
lagen skall kungöras utan även själva kungörandet.
Varierande uttalanden återfinns i doktrinen. Prom ulgation används
ofta synonymt med utfärdande. Ibland har term en prom ulgation fattats
såsom liktydig med publikation (se H erlitz: Om lagstiftning, Stockholm
1930 s. 373 not. 3). Ibland anses kungörandet ingå i prom ulgationen,
ibland anses att kungörandet ligger utan för själva prom ulgationen. Enligt
H erlitz (a.a.s. 377) innebär regeringsformens och riksdagsordningens term
utfärdande att handlingarnas färdigställande och deras bringande till
offentlig kännedom sam m anfattats i en enda term . Malmgren (Sveriges
grundlagar, kommentaren till 87 § regeringsformen), Håkan Ström berg
(Den lokala förordningsm akten, Lund 1954, s. 243 f) och T h o rn sted t
(Juridikens källm aterial, 3 uppl., Stockholm 1964, s. 73) synes närmast
använda ordet utfärda så att det väl omfattar ett beslut om kungörande
m en icke själva kungörandet.
Nu gällande regeringsform innehåller i 87 § 1 m om . ett krav att lagar
som tillkommer efter samfälld lagstiftning skall kungöras. Motsvarande
regel anses gälla även andra författningar, även om grundlagsstöd därför
saknas. I flera länder finns bestämmelser om kungörandet i själva
grundlagen. I några av dessa, V ästtyskland och Finland, stadgar grund
lagen inte bara att lagar och förordningar skall kungöras utan anger även i
vilken publikation detta skall ske. I andra länder säger grundlagen att
lagar skall kungöras enligt bestämmelser som ges i lag, i ytterligare några
fall uttalar vederbörande grundlag endast — liksom den svenska regerings
form en — att lagar skall kungöras.
Enligt utredningens mening är kravet på kungörande av lagar och andra
författningar av sådan väsentlig betydelse för medborgarna att det bör ha
uttryckligt stöd i grundlag. Form en för detta stöd kan diskuteras.
Utredningen anser inte att grundlagen bör innehålla en så detaljerad
bestämmelse att därav framgår sättet för kungörandet, däremot bör själva
grundprincipen om kungörande framgå. Utredningen avser att i ett
kommande betänkande lägga fram ett förslag till lag om kungörande av
författningar.
Det enklaste sättet att ge stöd för kravet på kungörande är att
formulera 7 kap. 15 § på följande sätt: ” Regeringen skall utan dröjsmål
utfärda och kungöra lag som riksdagen har stifta t.” På detta sätt lämnas
visserligen frågan om kungörande av andra författningar än lag öppen
men själva principfrågan befästs ändå.
I kommentaren till 15 § erinrar beredningen om att författningsutredningen föreslog att regeringen skulle kunna återsända en av riksdagen
beslutad lag för ny behandling. Beredningen har funnit en sådan
möjlighet att hindra utfärandet vara mindre väl förenlig med det
parlamentariska system et. Ett sådant återsändande varom författningsutredningen talade förutsatte dock att frågan var av politisk natur. Med det
innehåll prom ulgationsinstitutet fått i svensk rätt torde regeringen alltid
vara oförhindrad att vägra prom ulgation i de fall den antagna lagen är
behäftad med allvarliga form ella brister, t. ex. att dess innehåll strider
mot vad som sägs i annan lag.
En klarare formulering av 15 § skulle därför ernås om 15 § gavs en
vidare formulering enligt följande: ” Lagar, förordningar och andra
författningar om vilkas utfärdande regeringen fatta t beslut, skall utan
dröjsmål kungöras.” Fördelen med denna formulering är att därav
framgår att inte bara lagar utan även andra bestämmelser av författningskaraktär skall bekantgöras för allm änheten. Utredningen föreslår därför
att 7 kap. 15 § arbetas om enligt sistnämnda förslag.
Enligt förslaget till regeringsform skall lagar utfärdas av regeringen i
stället för som nu av Konungen. U tredningen, som inte har anledning gå
in på frågan om statschefens funktioner, vill endast erinra om att
förslaget medför att ingress- och avslutningsm eningar i författningar
ävensom underskrifter måste arbetas om. Av 6 kap. 6 § förslaget till
regeringsform torde följa att lagar skall skrivas under av statsministern
med kontrasignation av föredragande departem entschef vid utfärdandet.
Av 6 kap. 7 § andra stycket torde följa att författningen inte får
publiceras i Svensk författningssamling förrän den har skrivits under. Det
är uppenbart att m an härvidlag ej sällan kommer i tidsnöd.
8 kap. Finansm akten
Remissyttranden i de huvudfrågor som regleras i kapitlet har redovisats
i avsnittet om finansm akten vartill hänvisas.
Svea hovrätt gör vissa a l l män n a ut t a l a n de n om regleringen
i kapitlet. Detta hör enligt hovrättens mening innehållsmässig till de
magrare i förslaget. Till stor del u p p tar det endast ram stadganden som
motsvarar enkla huvudpunkter i gällande rätt. Ett allmänt intryck är
enligt hovrätten att 8 kap., liksom 6 kap., samtidigt borde förkortas och
utvidgas. Vad som sägs kunde kom prim eras, och något ytterligare borde
sägas för att åtminstone höja kapitlets inform ativa värde. — Hovrätten
nämner att om det anses möjligt att grundlagsskydda den kommunala
beskattningsrätten, stadgandet härom närmast hör hem m a, inte i 7 kap.
utan i 8 kap. Kammarrätten i Göteborg vill ge kapitlet en innehålls
mässigt något annan karaktär än beredningen har föreslagit. Kamm ar
rätten föreslår sålunda att 1 och 2 §§ får utgå ur kapitlet. Detta skulle då
handla enbart om budgetregleringen, vilket synes kammarrätten vara en
fördel. K am m arrättens motivering är att några grundläggande bestäm m el
ser i 8 kap. om att föreskrifter om skatt eller avgift till staten beslutas
genom lag inte behövs, eftersom detta följer redan av 7 kap. 2 § första
stycket i beredningens förslag. Enligt kammarrättens mening skiljer sig
skattelagstiftningen i princip inte från annan lagstiftning, och den bör
därför inte heller behandlas i ett särskilt kapitel. I 7 kap. bör tas upp en
särskild paragraf, 9 §, med de bem yndiganderegler som enligt förslaget
skall gälla beträffande skattelagstiftningen och som i beredningens förslag
återfinnes i 8 kap. 1 § andra och tredje styckena och i 2 §.
B udgetutredningen kommenterar beredningens förslag till t e r m i
n o l o g i beträffande den statliga budgeten. Utredningen noterar att
exempelvis ” riksstat” byts ut mot ” statsbudget” , ” statsverksproposition”
mot ” budgetproposition” och ” statsregleringsår” mot ” budgetår” . Bud
getutredningen finner de föreslagna term erna ändamålsenliga. Också
försvarets materielverk gör uttalanden om terminologin men föreslår
ingen ändring i förhållande till beredningen.
1 §
Det har redan nämnts att kammarrätten i Göteborg anser att det redan
av bestämmelserna i 7 kap. följer att föreskrifter om skatt skall beslutas i
lag. Av samma mening är Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och
Blekinge. Medan kammarrätten anser att 1 § i beredningens förslag helt
skall utgå ur 8 kap., förordar de båda hovrätterna endast att föreskriften i
första stycket i paragrafen skall slopas. Hovrätten över Skåne och
Blekinge innefattar skatt till staten i en föreslagen exemplifiering till
huvudstadgandet i 7 kap. 2 § om lagstiftning i frågor som rör
förhållandet mellan enskilda och det allmänna.
2 §
Som redan har nämnts föreslår kammarrätten i Göteborg att innehållet
i detta lagrum flyttas till en 9 § i 7 kap. Stadgandet bör enligt
k am marrätten avfattas på följande sätt.
Riksdagen kan bemyndiga regeringen att genom förordning besluta om
avgift till staten. Sådant bemyndigande får givas också förvaltnings
m yndighet.
3§
Svea hovrätt uttalar att det fram står som en principiell brist att en så
väsentlig sak som budgetårets förläggning inte har reglerats. Denna kritik
vinner enligt hovrätten stöd genom den utformning som har getts första
stycket. Andra meningen, om annan budgetperiod än ett år, kan såvitt
hovrätten kan bedöma endast få betydelse i samband med en omläggning
av budgetåret. I alla andra teoretisk t tänkbara situationer torde man
kunna klara sig med en specialkonstruktion utan hinder av budgetåret.
Man har anledning att reagera mot att konstruktionen av en ny
författning på detta sätt påverkas av yttre tillfälligheter — en viktig regel
tas inte med men däremot en regel som bara skall tillämpas en gång.
Överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för försvarshögskolan och
försvarets civilförvaltning har inte någon invändning m o t att stadgandet i
63 § nuvarande RF ersätts med bestämmelserna i denna paragrafs tredje
stycke. D etsam m a gäller civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen för
ek o n om isk t försvar.
Försvarets materielverk understryker ett uttalande av beredningen i
motiven (bet. s. 170) om vikten av att riksdagen utform ar sina
anslagsbeslut och andra beslut i samband därmed på ett sådant sätt, att
därav framgår vilken rörelsefrihet som ges å t adm inistrationen, samt om
betydelsen härvidlag av hur regeringen formulerar propositionerna.
4§
I
fråga om denna paragraf har inte gjorts något uttalande under
remissbehandlingen.
5 §
B udgetutredningen ifrågasätter om det är praktiskt genomförbart att i
ett läge då statsbudgeten inte har fastställts före budgetårets början låta
föregående statsbudget gälla tills vidare i fråga om de delar av budgeten
som riksdagen inte har hunnit reglera. Budgetutredningen utvecklar sina
synpunkter sålunda.
F. n. förekommer att riksdagen fattar principbeslut om utbyggnad av
en verksamhet i en viss angiven takt under en följd av år eller start av en
verksamhet vid en viss angiven tidpunkt. Anslagsberäkningarna baseras i
sådana fall på den utbyggnad som enligt principbeslutet avses äga rum det
aktuella budgetåret. Sådana principbeslut förutsätts kunna fattas även i
fortsättningen enligt grundlagberedningens förslag till 8 kap. 6 § RF.
Vidare förekommer f. n. att riksdagen, särskilt vad avser större investe
ringar, lämnar regeringen bemyndigande att lägga ut beställningar för en
följd av år, medan anslagen anpassas till de förväntade utbetalningarna
respektive budgetår. Stöd för möjligheterna till sådana bemyndiganden
lämnas enligt grundlagberedningens förslag till 8 kap. 11 § RF. Enligt
budgetutredningens mening kan i t. ex. nämnda fall allvarliga olägenheter
uppkomma om föregående statsbudget skall gälla.
Utredningen förordar mot denna bakgrund att man överväger andra
form er i syfte att de för verksamheten erforderliga besluten skall kunna
fattas, om än genom provisorisk reglering.
6 §
Svea hovrätt ifrågasätter om något behov föreligger av stadgandet i
paragrafen. Att riksdagen får besluta riktlinjer för längre tid än
anslagsperioden torde vara självklart, förklarar hovrätten och tillägger att
vad beredningen själv har anfört om principbeslut i kapitlet om
normgivningsmakten (bet. s. 101) äger tillämpning också i detta
sammanhang.
Med ” riktlinjer för viss statsverksam het” avses enligt specialm otive
ringen, yttra r riksrevisionsverket, grunderna för själva verksam heten, inte
minst angivande av målen och de huvudsakliga medlen. H it bör enligt
specialmotiveringen kunna hänföras också större spörsmål om program
indelning, anslagsindelning eller över huvud verksam hetens redovisning i
budgeten. Riksrevisionsverket konstaterar att m åldiskussioner sålunda
skall ha föregått ställningstaganden som här avses. Betydelsen härav ökar
inför mera långsiktiga ställningstaganden, yttra r verket.
7 - 9 §§
Något uttalande utöver dem som har återgivits i det allmänna avsnittet
om finansm akten finns inte att redovisa i anslutning till dessa paragrafer.
10 §
K am m arkollegiet återger ett uttalande av beredningen att liksom
hittills behöver, såvitt gäller överlåtelse av statens fasta egendom,
lantm äteriförrättning inte grundas på särskilt riksdagsbemyndigande,
eftersom byten som led i sådan förrättning sker med stöd av lag.
Kammarkollegiet fram håller med anledning härav att, i fall som avses i
18 § sista stycket fastighetsbildningslagen, för ägares samtycke till
fastighetsreglering gäller samma villkor som för överlåtelse av fast
egendom . Detta innebär att 8 kap. 10 § RF i dylikt fall blir tillämplig och
att således riksdagens bemyndigande behövs för medgivande till fastig
hetsregleringen. Särskilt bemyndigande för det aktuella fallet krävs inte,
men det generella försäljningsbem yndigandet (det senaste enligt Kungl.
Maj:ts cirkulär 1971:727 med ändringar 1971:1069) måste åberopas. —
Förbudet mot pantsättning av statens fasta egendom innebär, fortsätter
kollegiet, att riksdagens bemyndigande krävs för upplåtelse enligt 5 kap.
jordabalken av p an trätt i sådan egendom . Kollegiet anmärker att
motsvarande pantsättningsförbud i 77 § RF tidigare synes ha ansetts
hindra även inteckning i statens egendom av ny ttjan de rätt och servitut,
varför avtal om upplåtelse av sådana rättigheter brukade innehålla förbud
mot inteckning. Denna praxis har emellertid inte u p p rätth ållits under
senare år och skulle numera strida mot den tvingande bestämmelsen i
7 kap. 10 § jordabalken. — Enligt sista meningen i 10 § får statens
fordringar inte ” eftergivas” utan riksdagens bem yndigande, yttra r kam
markollegiet vidare. Enligt beredningen bör med eftergift likställas
avskrivning och ” dylika åtgärder som faktiskt, åtminstone norm alt, leder
till samma resultat som en eftergift” . I kungörelsen (1965:921) om
bevakning och avskrivning av vissa statens fordringar, m. m. (avskrivningskungörelsen) behandlas enligt kollegiet tre olika slags åtgärder som
antingen direkt innebär eller — såsom beredningen har u ttry c k t det —
åtminstone normalt leder till ett avstående av statens fordran, nämligen
avskrivning, ackord och eftergift. Det synes då kollegiet att om möjligt
ordet ”eftergivas” inte bör användas i grundlagstexten såsom åsyftande
inte endast eftergift utan också avskrivning och ackord. Kollegiet föreslår
ordet ” avstås” som är neutralt och som i kommentaren kan förklaras
åsyfta alla tre slagen av åtgärder.
11 §
Här hänvisas till yttran de återgivet i det allmänna avsnittet om
finansm akten.
12 §
Paragrafen har inte föranlett något yttrande från remissinstanserna.
13 §
Fullmäktige i riksbanken tillstyrker i det väsentliga beredningens
förslag i vad dessa avser riksbanken. Fullmäktige hälsar med tillfredsstäl
lelse att beredningen vill bevara riksbankens ställning som ett riksdagens
verk. Fullmäktige nämner med gillande att kontinuiteten i fråga om den
reglering som gäller riksbanken behålls i förslaget.
B udgetutredningen (m ajoriteten) intar en mera kylig hållning till
ordningen att riksbanken lyder under riksdagen men avstyrker inte vad
beredningen föreslår. Utredningen yttra r i det avseendet.
Som tidigare fram hållits är en av budgetutredningens uppgifter att
förbättra statsmakternas möjligheter att bedriva stabiliseringspolitik. De
stabiliseringspolitiska medel utredningen prövar är främst av finanspoli
tisk natur. Det är emellertid ofta svårt att dra en klar gräns mellan
finanspolitiska och kreditpolitiska medel, eftersom finanspolitiska medel
kan ha kreditpolitiska effekter och omvänt. För att en effektiv
ekonomisk politik skall kunna bedrivas, måste självfallet de finanspoli
tiska och kreditpolitiska medlen användas sam ordnat.
Det kan från denna utgångspunkt framhållas att ansvaret för hela den
ekonomiska politiken åvilar regeringen, vilken ansvarar parlamentariskt
inför riksdagen. Den i vårt land på historiska skäl grundade ordningen att
riksbanken lyder under riksdagen, får härigenom i vårt nuvarande
parlamentariska statsskick en huvudsakligen formell innebörd. Riks
bankens fullmäktige måste naturligtvis väljas så att det (de) politiska parti
(er), på vars förtroende regeringen grundar sin ställning, också har det
bestämmande inflytandet i riksbankens fullmäktige.
Två ledamöter inom budgetutredningen har reserverat sig. Den ene
ledamoten åberopar remissyttrande från fullmäktige i riksgäldskontoret
(se nedan under 15 §). Den andre anser att andra stycket i det nyss
återgivna yttra n det hade bort utgå och att första stycket hade bort
avslutas med uttala n det att valsättet för riksbankens fullmäktige får anses
säkerställa erforderlig samordning.
14 §
R iksbanksfullm äktige betecknar som självfallet förslaget att nuva
rande regler om skyldighet för riksbanken att inlösa sina sedlar med guld
skall upphävas. Dispens från guldinlösensskyldigheten har, yttra r fullm äk
tige, gällt sedan år 1931 och tanken att man åter skulle få en inhemsk
betalningsm edelscirkulation bestående av mot varandra fritt utb y tb ara
sedlar och guldm ynt har på lång tid inte haft någon seriös förespråkare.
Stadgandet om sedlarnas utb y tb a rh et mot guld bör sålunda enligt
fullmäktige vid förestående författningsrevision utmönstras ur grund
lagen.
15 §
Fullmäktige i riksgäldskontoret säger sig inte ha något att erinra mot
den närmast lagtekniska förändringen att riksgäldskontorets organisa
tionsform regleras i vanlig lag. Däremot anser fullmäktige att skäl saknas
för beredningens förslag att RF inte direkt skall ange riksgäldskontoret
som den myndighet som under riksdagen skall taga upp och förvalta lån.
Denna betydelsefulla uppgift har, heter det i yttran d et, om besörjts av
riksgäldskontoret alltsedan tiden före gällande RF och - såvitt fullm äk
tige har sig bekant — föreligger inte några planer på en ändring i detta
avseende. Fullmäktige finner inte heller att beredningen har anfört någon
relevant motivering för ifrågavarande ändringsförslag.
B udgetutredningen (m ajoriteten) anlägger principiellt samma synsätt
på riksgäldskontoret och dess ställning som på riksbanken (se härom
under 13 §). Två ledamöter av utredningen är skiljaktiga på sätt som har
angivits i fråga om riksbanken under 13 §.
9 kap. Förhållandet till andra stater
Några remissinstanser gör mera a l l män n a ut t a l a n de n om
den av beredningen föreslagna regleringen.
Försvarets materielverk uttalar att genom bestämmelserna i kapitlet
marken i Sverige bereds för vidgat internationellt samarbete på skilda
om råden. I enlighet med beredningens uttalande att utrikespolitiken är
en angelägenhet för riksdagen kommer det att åvila denna att väga mot
varandra å ena sidan de fördelar som för Sveriges del kan vara förenade
med ett mer eller mindre långtgående internationellt samarbete och å
andra sidan det intresse Sverige kan ha av att vidmakthålla sin suveränitet
och sitt oberoende gentemot andra stater och sammanslutningar av
stater. De tendenser till ökade k o n ta k ter över statsgränserna, som
karaktäriserar tiden efter andra världskriget och särskilt senare år, ger vid
handen, att större internationalisering blir ofrånkomlig även för vårt
lands del. Å andra sidan torde det även vara av betydelse för vår fortsatta
existens i händelse av krig eller avspärrning, att landets handlingsfrihet
bevaras genom att dess förmåga att i sådant läge vara i möjligaste mån
självförsörjande vidmakthålls. De utrikespolitiska, handelspolitiska med
flera överväganden, som måste ligga bakom ställningstagande till en sådan
avvägning, ankommer på riksdagen, som har det yttersta ansvaret för
rikets och medborgarnas frihet och säkerhet och därför också för att
resurser finns att försvara dessa värden. Att möjligheter skapas för
deltagande i vidgat internationellt samarbete i den utsträckning riksdagen
sålunda beslutar föranleder inte några invändningar från m aterielverket.
Utredningen om författningspublicering anser i likhet med bered
ningen att den rättsliga regleringen av förhållandet till andra stater är av
så stor betydelse att en samlad behandling i ett särskilt kapitel är
påkallad.
En något avvikande uppfattning har Svea hovrätt. Hovrätten nämner
att författningsutredningens förslag inte upptog något särskilt kapitel om
förhållandet till andra stater. De bestämmelser som beredningen har
sam m anfört i 9 kap. innehåller knappast någonting väsentligt utöver de
regler som författningsutredningen tog in i skilda kapitel i sitt förslag.
Redan en bättre genom arbetning av beredningens lagtexter skulle leda till
en rätt väsentlig förkortning. Hovrättens granskning har lett till slutsatsen
att kapitlet bör kortas ned till högst hälften. 1—4 §§ bör bli en eller
möjligen två paragrafer. 5 § andra stycket bör utgå liksom ungefär
hälften av 7 § och 8 §. Återstoden av 7 § bör sam m anföras med 6 §, och
återstoden av 8 § bör överföras till 6 kap. Slutligen bör 9 § förkortas
efter författningsutredningens m önster. Detta leder enligt hovrätten till
att behovet av ett särskilt kapitel om förhållandet till andra stater kan
ifrågasättas. I vart fall föreligger inga tekniska svårigheter att fördela de
erforderliga stadgandena på de övriga kapitlen liksom i författningsut
redningens förslag.
Svenska företagares riksförbund anser inte att beredningens förslag i
denna del kan läggas till grund för lagstiftning. Under de kommande åren
och decennierna kommer den rättsliga regleringen av förhållandet till
andra stater att få en allt större betydelse. Vare sig Sveriges förhållande
till EEC blir ett annat än de nordiska grannländernas eller inte måste det
antagas, att de nordiska länderna kommer att samtidigt bli berörda av
mellanhavanden med utom nordiska stater och med internationella
organisationer. Redan av detta skäl borde vid u tarbetan det av 9 kap. ha
tagits synnerlig hänsyn till motsvarande statsrättsliga reglering i de andra
nordiska länderna, hävdar förbundet. Enligt den allmänna motiveringen
utreds för närvarande i annat sammanhang metoderna att införliva
traktater med det svenska rättssystem et. Därför har grundlagberedningen
inte närmare ingått på denna fråga. Enligt förbundets mening är det
emellertid nödvändigt att före en grundlagsreglering åtminstone den
nordiska statsrätten på detta område utreds och beaktas. Kapitlet om
förhållandet till andra stater måste därför enligt förbundet bli föremål för
en ny utredning. Därvid bör bl. a. uppmärksam m as, på vilka områden
som det vore ändamålsenligt med en överflyttning av rättskipnings- och
förvaltningsuppgifter till internordiska organ.
Regeringsrättens ledamöter förordar en i visst hänseende k om p
l ett e r a n de r e g l e r i n g i kapitlet. Ledamöterna anför att enligt
beredningens motiv statschefen skall företräda riket och bl. a. ackreditera
svenska sändebud i utlandet. I förevarande kapitel torde enligt ledam öter
na klart böra anges de uppgifter att företräda Sverige i förhållande till
andra länder, som föreslås skola ankomma på statschefen.
Utredningen om författningspublicering berör ett par för flera paragra
fer i kapitlet gemensamma t e r m i n o l o g i ska f r å g o r . U tred
ningen påpekar att i 12 § i gällande RF nämns bara främmande m akt som
avtalspart i internationella överenskommelser. I praxis har mellanstatlig
organisation ansetts kunna hänföras under begreppet främmande makt
och det tillägg som grundlagberedningen gjort i detta hänseende innebär
endast ett förtydligande. Med mellanfolklig organisation avses organisa
tion som är rättssubjekt enligt folkrätten. Eftersom sådana organisationer
alltid torde ha stater som medlem m ar föreslår utredningen att uttryck et
mellanfolklig organisation i 1, 5 och 8 §§ byts ut mot mellanstatlig
organisation. Även mellanfolklig domstol i 5 § bör bytas ut mot
mellanstatlig dom stol. Utredningen erinrar dock om att 1964 års riksdag
godtog u ttry c k et mellanfolklig. Utredningen påpekar vidare att det inte
är helt konsekvent att som sker i flera stadganden tala om internationell
överenskommelse eller förpliktelse. Även internationella överenskom
melser innehåller som regel förpliktelser. Om uttryck et ” även på annat
sätt ikläda riket internationell förpliktelse” bibehålls i 9 kap. 1 § bör
därför 9 kap. 1—4 §§ samt 10 kap. 13 § ändras till att avse ” intern atio
nell överenskommelse eller annan förpliktelse” .
1 och 2 §§
Flera remissinstanser diskuterar beredningens förslag till regler om
i n g å en de av i n t e r n a t i o n e l l a ö v e r en s k om m e l s e r .
JK nämner att beredningen i motiven (bet. s. 182) uttalar att förslagets
reglering av traktaträtten innebär att riksdagens ställningstagande inte
skall föregripas genom åtagande som regeringen gör. Fordras t. ex. en
lagändring för att Sverige skall kunna fullgöra en internationell överens
kommelse, skall regeringen enligt motiven inte kunna ingå den utan
riksdagens godkännande. Enligt beredningen innehåller 2 § en föreskrift
därom . Dessa beredningens uttalanden motsvaras enligt JK för det första
inte av den föreslagna lagtexten i 1 och 2 §§. Av dessas redigering och
formulering måste man tvärtom få den uppfattningen att riksdagens
prövning skall ske först efter det att regeringen har träffat överenskom
melsen. Men vidare strider beredningens nämnda uttalanden direkt mot
10 kap. 13 § i förslaget, vars avfattning klart och tydligt förutsätter att
regeringen redan har ingått överenskommelsen då riksdagen skall pröva
denna. Detta framgår också av motiven till denna paragraf (s. 202). —
Enligt 12 § nuvarande RF skall, då riksdagens godkännande fordras, i
överenskommelsen intagas förbehåll, varigenom dess giltighet görs be
roende av riksdagens bifall. Beredningens förslag u p p ta r ingen motsvarig
het till denna bestäm melse, vilket enligt JK säges bero på tveksam het i
vad mån ett sådant förbehåll är folkrättsligt verksam t. Om bestämmelse
om sådant förbehåll hade införts i beredningens förslag, skulle någon
motstridighet i lagtextförslag och m otivuttalanden inte ha förelegat och
grundprincipen att regeringen inte skall kunna föregripa riksdagens
ställningstagande hade upprätthållits. Beredningen uttala r att det syfte
som den nuvarande regeln om förbehåll avser att fylla kan anses bli i viss
utsträckning tillvarataget genom artikel 46 i 1969 års Wien-konvention
om traktaträtten . Däri stipuleras, att en stat kan begära upphävande av en
överenskommelse om den har slutits i uppenbar konflikt med en intern
kom petensregel av grundläggande betydelse. En granskning av artikel 46 i
konventionen - till vilken Sverige för övrigt enligt vad JK har inhämtat
ännu inte har anslutit sig — synes dock ge vid handen att det är ytterligt
tveksam t om och i vad mån den kan tjäna som en effektiv ersättning för
ett förbehåll av angivet slag. — Man måste enligt JK noga betänka det
rättsläge som uppstår om förbehåll inte har intagits i överenskommelsen.
Ingår regeringen en överenskommelse utan förbehåll, får ju denna
omedelbart bindande verkan för Sveriges del. Man åstadkommer med
andra ord ju st den effekt som beredningen med skärpa har förklarat bör
undvikas, nämligen att riksdagens prövning föregrips.
Utredningen om författningspublicering yttra r i frågan följande.
Grundlagberedningen föreslår inga genom gripande ändringar av regler
na om hur internationella överenskommelser skall ingås. I förslaget
bibehålls sålunda det gällande system et att regeringen har behörighet att
ingå internationella överenskommelser och att vissa överenskommelser
skall underställas riksdagen. I den redaktionella översynen av 12 § RF har
grundlagberedningen bl. a. låtit den föreskrift utgå som säger att, då
riksdagens godkännande förutsätts, förbehåll om detta skall intagas i
överenskommelsen. Utredningen delar i och för sig beredningens stånd
punkt. Borttagandet av denna regel har emellertid fått till följd att
innebörden av regeringens behörighet att ingå internationell överens15 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
kommelse enligt förslaget kan missförstås. Regeringens rätt att träffa
internationella överenskommelser avser givetvis alla olika slag av sådana
avtal, sålunda också överenskommelser som enligt 9 kap. 2 § skall
föreläggas riksdagen för prövning. Lika självklart är att riksdagens
ställningstagande inte får föregripas genom regeringsåtagande i överens
kommelsens form , något som beredningen också fram håller i motiven.
Regeringens rätt enligt 9 kap. 1 § är följaktligen betingad av riksdagens
dessförinnan lämnade medgivande i de fall som anges i 9 kap. 2 §. Detta
självklara förhållande kommer emellertid bara till indirekt uttryck ,
nämligen i den bestämmelse som avser att överenskommelsen underställs
utrikesnäm nden i stället för riksdagen. Då skall enligt förslaget utrikes
nämnden ges tillfälle att yttra sig, innan överenskommelsen ingås.
Utredningen föreslår därför att 9 kap. 2 § omredigeras så att det av
paragrafen klart framgår att sådana internationella överenskommelser
som skall föreläggas riksdagen för prövning, inte får ingås förrän
riksdagen godkänt dem . Utredningen ifrågasätter lämpligheten av att
ordet ” godkännande” utb y tts mot ” provning” ; det är ju rimligen bara
om riksdagen med gillande prövar en överenskommelse som den får ingås.
Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge anlägger liknande
synpunkter. Svea hovrätt har i sak inte någon erinran mot bestäm m el
serna i 1 och 2 §§. Emellertid finner hovrätten bl. a. ord et prövning i 2 §
mindre korrekt. Vad det gäller är, säger hovrätten, att riksdagens
godkännande erfordras i de fall som avses. Hovrätten över Skåne och
Blekinge uttalar att stadgandet i 2 § är avsett att vara ett undantag från
huvudregeln i 1 §. Enligt hovrättens förm enande har detta inte kom m it
till klart u ttry c k i lagtexten. Ordet prövning synes alltför vagt. Det bör av
stadgandet klart framgå att regeringen i vissa fall inte ensam kan ingå för
riket bindande överenskommelser. Hovrätten förordar att den inledande
punkten erhåller följande lydelse: ” Internationell överenskommelse eller
förpliktelse skall för att bli gällande godkännas av riksdagen” .
JK och utredningen om författningspublicering uppehåller sig närmare
vid frågor om r i k s d a g en s med v e r kan vid i n g å en de av
i n t e r n a t i o n e l l a ö v e r en s k om m e l s e r . JK fram håller att
om överenskommelsen förutsätter grundlagsändring, skall riksdagens
prövning försiggå i den för grundlagsändring stadgade formen, dvs. genom
två riksdagsbeslut med mellanliggande riksdagsval. Enligt beredningen är
den rådande uppfattningen att riksdagen i ett sådant fall i dag kan lämna
sitt medgivande först sedan grundlagen har ändrats eller i anslutning till
att ändringsförslaget slutligt antas. Beredningens förslag innebär den
skillnaden mot vad sålunda anses gälla för närvarande, att riksdagens
godkännande i regel inte krävs om grundlagsändringen redan har
vidtagits. E huru det inte framgår av m otiven, torde enligt JK få
förutsättas att frågan om grundlagsändring behandlas av riksdagen
parallellt med godkännandet av överenskommelsen. Att så sker synes
angeläget. Riksdagen bör nämligen inte kunna genom godkännandet
binda en kommande riksdag — särskilt inte en riksdag med ny
sammansättning - vid dess prövning av grundlagsfrågan. Trots att också
en riksdag med ny sammansättning genom överenskommelsen blir utsatt
för ett stark t tryck vid sin bedömning av denna fråga, torde den å andra
sidan känna sig i mindre grad förpliktad av en tidigare riksdags beslut, i
vart fall om det politiska läget har förändrats. Det är därför väl tänkbart
att förslaget till grundlagsändring inte skulle bli slutligt antaget. Interna
tionella komplikationer kan därigenom lätt bli följden för Sveriges del,
särskilt om regeringen långt före den slutliga riksdagsbehandlingen har
träffat för Sverige omedelbart bindande överenskommelse. Utredningen
om författningspublicering konstaterar att beredningen inte helle ri fråga
om riksdagens medverkan vid ingående av internationella överenskom
melser föreslår några större förändringar av nuvarande bestämmelser.
Beredningen har dock, förklarar utredningen, preciserat och i viss mån
utvidgat riksdagens funktioner. Utredningen yttra r härefter följande.
I 9 kap. 2 § andra stycket föreskrivs att särskild form skall iakttagas
vid prövningen av en överenskommelse om sådan form är föreskriven för
det riksdagsbeslut som måste komma tillstånd för att överenskommelsen
skall kunna godkännas. 7 kap. 9 och 10 §§ innehåller regler om viss form
för riksdagens beslut i fråga om grundlag och riksdagsordning. Det är av
naturliga skäl föga troligt att den sistnämnda kommer att ändras till följd
av ett internationellt åtagande. Enligt 7 kap. 11 § skall annan lag än
grundlag eller riksdagsordningen stiftas genom endast ett beslut, om icke
annat följer av vad som föreskrivs i 9 kap. 5 §. I sistnämnda paragraf ges
regler om beslut om överlåtelse av beslutanderätt på internationellt
organ. Av det sagda följer att bestämmelsen i 9 kap. 2 § andra stycket
bara kommer till användning i de fall då riksdagen har att ta ställning till
en överenskommelse som förutsätter grundlagsändring. Det kan ifråga
sättas om inte detta skulle kunna uttryckas mera direkt genom följande
form ulering: ” F ö ru tsätter överenskommelse eller annan förpliktelse att
grundlag ändras eller upphäves eller att ny grundlag stiftas skall vid
prövning av överenskommelsen eller förpliktelsen samma forn iakttagas
som är föreskriven för stiftande av grundlag.”
Enligt 2 § tredje stycket skall regeringen, fortsätter utredningen, även i
andra fall än dem då riksdagens kompetens berörs för prövning förelägga
riksdagen överenskommelse eller förpliktelse som är av större vikt. Vad
som är av större vikt torde regeringen enligt utredningen liksom hittills få
avgöra under konstitutionellt ansvar. Regeringen kan enligt förslaget
underlåta sådant underställande om rikets intresse kräver det, nämner
utredningen vidare. Utredningen utgår från att det i en kommande
proposition framhävs att ett sådant underlåtande endast kan ske i
yttersta undantagsfall. — Utredningen erinrar om att hinder inte torde
föreligga mot att riksdagen inom de gränser som i övrigt fastställs för dess
delegation av kompetens till regeringen bemyndigar regeringen att för
visst angivet fall ingå en internationell överenskommelse.
Svea hovrätt finner avfattningen av 2 § otillfredsställande också i andra
hänseenden än det som berördes nyss. Det är enligt hovrätten språkligt
mindre lyckat att tala om att ” förpliktelse” skall ” föreläggas” riksdagen
för prövning. I pun k ten 1 i första meningen är vidare det sista ledet
tillräckligt. Orden ” för u ts ä tt e r
eljest” kan enligt hovrätten utgå.
Punkten 2 i samma mening bör omformuleras så att den täcker även
första meningen i tredje stycket. Den kan helt enkelt lyda: ” om den eljest
är av större v ikt” . Under denna bestäm ning får man naturligtvis, förklarar
hovrätten, hänföra fredsavtal. Hovrätten ifrågasätter slutligen om andra
stycket behövs.
Utredningen om författningspublicering aktualiserar ett par frågor som
inte direkt berörs i paragraferna men som har samband med dessa.
Utredningen påpekar att beredningen såvitt avser metoderna för g e
nomförandet
av i n t e r n a t i o n e l l a
överenskom
m e l s e r i s v en s k r ä t t hänvisar till utredningen och därför inte
går närmare in på denna fråga. Beredningen erinrar dock om att de
föreslagna reglerna om lagstiftning inte utgör något hinder mot att
riksdagen vid sin prövning av en internationell överenskommelse beslutar
att denna skall gälla som lag (bet. s. 84). — Utredningen vill i detta
sammanhang påpeka att det kan leda till missförstånd när grundlagbered
ningen säger att överenskommelser i många fall kan användas som en
ersättning för lagstiftning (bet. s. 180). En överenskommelse kan inte
utan vidare generellt ersätta lagstiftning. När en stat ingår en intern atio
nell överenskommelse innebär det att staten åtar sig att se till att dess
interna lagstiftning bringas i överensstämmelse med överenskommelsens
innehåll. I vilken utsträckning överenskommelsen därvid kommer att
ersätta den interna lagstiftningen blir beroende av dess utformning och av
varje lands regler om hur internationella överenskommelser skall genom
föras i den interna rättsordningen. De exempel beredningen nämner (bet.
s. 180) är för Sveriges vidkommande sådana fall där det finns såväl
internationella överenskommelser som intern lagstiftning med ett m o t
svarande innehåll. Det är därför enligt utredningen något oegentligt att
tala om att överenskommelsen ersätter lagstiftning. — Utredningens
pågående arbete ger ännu inte tillräckligt underlag för ett slutligt
ställningstagande till hur internationella överenskommelser lämpligen bör
genom föras i svensk rätt, heter det vidare i yttran d et. Så mycket står
dock klart att en enda metod inte kan komma i fråga. Skilda vägar måste
väljas, beroende bl. a. på innehållet i överenskom m elserna, de adressater
till vilka överenskommelserna riktar sig, överenskommelsernas form ule
ring och den interna lagstiftning i vilken överenskommelserna skall
införas. Såvitt utredningen nu kan bedöma bör härmed sammanhängande
problem emellertid kunna lösas utanför grundlagens ram. Här kan också
hänvisas till ett under 5 § återgivet yttrande av regeringsrättens ledam ö
ter.
Utredningen om författningspublicering berör också spörsm ålet om
p u b l i c e r i n g av i n t e r n a t i o n e l l a ö v e r en s k om m e l
s e r och erinrar om att om riksdagen föreskriver att en internationell
överenskommelse skall vara lag samma regler om kungörande som
utredningen har föreslagit beträffande lagar och andra författningar (se
härom under 7 kap. 15 § RF) givetvis skall gälla. Däremot saknas
anledning att grundlagsfästa generella regler om publicering av interna
tionella överenskom m elser. Frågan om hur sådan publicering bör ske
kommer utredningen att behandla i ett kommande betänkande.
3 §
Lagrummet kommenteras endast av Svea hovrätt och av utredningen
om författningspublicering. Utredningen konstaterar endast att bestäm
melsen i paragrafen innebär en nyhet, eftersom riksdagens medverkan
hittills inte har erfordrats för uppsägning av en överenskommelse. Svea
hovrätt finner det onödigt att ha en särskild paragraf om uppsägning.
Innehållet kan enligt hovrättens mening arbetas in i 1 och 2 §§.
4§
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt ifrågasätter om det inte i
bestämmelsen bör införas ett uttryckligt förbehåll om att i överenskom
melse som ingås av förvaltningsmyndighet inte får tagas in regler rörande
form ella rättsförhållanden som skiljer sig från i riket redan gällande.
Svea hovrätt pekar på möjligheten att föra samman stadgandet i 4 §
med innehållet i 1—3 §§ som sista stycket i en paragraf.
5 §
Att regeringen utesluts från beslutsfattandet enligt för s t a s t y c
k e t är enligt överåklagaren i Malmö åklagardistrikt helt i linje med
strävan till ökad m akt för riksdagen. Den i a n d r a s t y c k e t införda
möjligheten att i fall av mera alldaglig natur överlåta rättskipningsuppgifter o. d. till annan stat etc. är enligt överåklagaren välmotiverad med
tanke på de alltmer ökade internationella kontakterna.
Svea hovrätt behandlar till en böljan paragrafens för s t a s t y c k e
för sig och anmärker att till detta har förts över den nuvarande regeln om
överlåtelse av konstitutionella befogenheter till mellanfolklig organisa
tion. Hovrätten har inte någon erinran mot beredningens förslag att
överlåtelse skall kunna göras också till mellanfolklig dom stol. Medan
regeln nu är tillämplig på beslutanderätt som tillkommer — förutom
regeringen eller riksdagen — ” annat statligt organ” , skall den, uttalar
hovrätten fortsättningsvis, enligt beredningen avse beslutanderätt som
tillkommer ”visst annat i regeringsformen angivet statligt organ” .
Betraktad för sig innebär denna ändring, att endast sådana organ, som är
så viktiga att de anges i RF, skall kunna fråntas beslutanderätt.
Ändringen skall enligt hovrätten sannolikt ses i samband med den helt
nya regel som föreslås i andra stycket. Hovrätten har emellertid inte
kunnat finna några sakliga skäl för att införa begränsningen till ” i
regeringsformen angivet” organ. Hovrätten övergår härefter till att
granska bestämmelserna i a n d r a s t y c k e t . Dessa inger hovrätten
åtskillig tvekan. Hovrätten anför följande.
I motiveringen (s. 186—187) anför beredningen att det alltmer ökande
internationella sam arbetet gör det önskvärt att kunna överföra rättskip
nings- och förvaltningsuppgifter till icke svenska organ ” i större om fatt
ning och i något enklare form ” än som förutsätts som normalt enligt
första stycket. Som exempel pekar beredningen på att vissa förvaltnings
uppgifter överflyttats till finska och norska myndigheter enligt gällande
överenskommelse om gränstullsam arbete. Emellertid har veterligen den
grundlagsregel som infördes 1965 ännu aldrig behövt tas i bruk, och
anordningarna i samband med gränstullsam arbetet vidtogs redan före
nämnda år, utan stöd av någon grundlagsregel. Det är därför knappast
klarlagt att det föreligger behov av nya bestämmelser eller ens om den
föreslagna regeln innebär en uppm jukning eller en skärpning i förhållande
till vad som anses vara gällande rätt.
Det fram står som föga tilltalande att för befogenhetsöverlåtelse införa
två olika beslutsregler, vilka båda avviker från den normala ordningen
genom skilda krav på kvalificerad m ajoritet. Hela RF i övrigt innehåller
endast två föreskrifter om kvalificerad m ajoritet, nämligen de som avser
ändring av RO och beslut om tillstånd att väcka talan mot riksdagsman.
Beredningen har inte anfört bärande skäl för en så invecklad ordning som
5 § innefattar. I specialmotiveringen uttala r beredningen att de fall som
kommer under andra stycket ” i stort sett (torde) vara av mer alldaglig
n atu r” . Om detta bringas till klart u ttry c k i lagtexten, bör man kunna
nöja sig med vanligt m ajoritetsbeslut, eventuellt beslut med absolut
majoritet liksom vid m isstroendeförklaring eller om röstning om ny
statsm inister. Anser m an nödvändigt att uppställa strängare krav, kan
m an lika gärna låta regeln i första stycket bli tillämplig. I sista hand får
man i vart fall tillämpa beslutsordningen vid grundlagsändring.
Om en motsvarighet till andra stycket anses erforderlig, måste i allt fall
beredningens förslag överarbetas rent tekniskt. Förhållandet mellan de
båda styckena syns f. n. varken fullt klart eller sakligt korrekt. Det står
klart att rättskipnings- och förvaltningsuppgifter i och för sig faller under
båda styckena och att båda kan bli tillämpliga på statliga organ som anges
i RF. I fråga om andra statliga organ kan däremot endast andra stycket
bli tilläm pligt. Av motiven framgår vidare att uppgifter kan överföras i
större omfattning enligt andra stycket än enligt första stycket. Lagtexten
visar att delegation kan ske till annan stat — i princip också till annan
mellanfolklig organisation än sådan för fredligt samarbete —enligt andra
stycket men inte enligt första. Härav syns följa t. ex. att den strängare
regeln blir tillämplig om länsstyrelserna (angivna i 10:4) skall fråntas
uppgifter i begränsad omfattning men den enklare regeln om de fråntas
uppgifter i större om fattning. Det är inte heller klart vilken relationen är
mellan den strängare regeln om delegation till mellanfolklig domstol och
den enklare regeln om överförande av rättskipningsuppgift till icke svensk
inrättning. Man frågar sig om det verkligen är avsett att strängare krav
skall gälla för att föra över en i RF angiven domstols rättskipande uppgift
till mellanfolklig domstol än för att överflytta den till annan stat etc.
Regeringsrättens ledamöter behandlar de s är s k i l d a k om p l i
kationer
som
kan u p p k om m a
när i n t e r n a t i o
nellt organ har fattat beslut som Sverige enligt
m e l l a n f o l k l i g t av t a l ha r l o v a t h ö r s a m m a . Inledning
vis om talar ledamöterna att Sverige tillämpar den principen i folkrätten,
att åtaganden, som Sverige har gjort genom överenskommelse med andra
länder, inte kan göras gällande i Sverige, förrän de har införlivats med
intern svensk rätt genom lagstiftning. Från denna utgångspunkt har
exempelvis de rättigheter, som anges i Europarådets konvention den 4
november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna, ansetts inte kunna åberopas omedelbart utan
b lo tt i den mån intern svensk rätt garanterar rättigheten. - Grundlag
beredningen berör (bet. s. 181) det problem som uppkommer då vissa
internationella organ fordrar möjlighet att utfärda föreskrifter, som skall
vara omedelbart tillämpliga i Sverige, oavsett om de har införlivats med
svensk rättsordning eller inte. I 5 § andra stycket har intagits en regel att
rättskipnings- eller förvaltningsuppgift kan överlåtas till annan stat,
mellanfolklig organisation eller icke svensk inrättning eller samfällighet.
Grundlagen sysselsätter sig emellertid b lo tt med frågan hur en sådan
överlåtelse skall ske, inte med det svårare problem et hur man skall
förfara, om avgöranden av sådan främmande domstol eller förvaltnings
myndighet kommer i strid med t. ex. av svenska slutinstanser träffade
avgöranden. Sverige har redan, bl. a. genom att underkasta sig Europa
rådets domstols jurisdiktion och i vissa fall även Internationella dom sto
lens i Haag jurisdiktion, försatt sig i den situationen, att Sverige kan bli
skyldigt att verkställa en av internationell domstol ålagd förpliktelse, som
strider mot vad svenskt organ internt har beslutat. Svensk rätt saknar för
närvarande regler om hur det skall förfaras i dylika lägen. Grundlagen kan
emellertid inte stanna vid att skänka beslutanderätt till främmande organ
utan måste också ge lösningar på tänkbara konflikter mellan beslut av
internationellt organ, vilka Sverige enligt mellanfolkliga avtal har lovat att
hörsam m a, och beslut efter intern svensk rätt. Det bör enligt ledam ö
ternas mening finnas något auktoritativt organ i Sverige med befogenhet
att förordna om hur en sådan rättslig konflikt skall lösas.
Utredningen om författningspublicering yttra r att den enligt sina
direktiv skall behandla frågan hur de beslut, som fattas av internationellt
organ till vilket beslutanderätt har överlåtits, skall införlivas med vårt
rättssystem . Inte heller i detta hänseende ger utredningens pågående
arbete tillräckligt underlag för ett slutligt ställningstagande. Även härmed
sammanhängande problem synes dock utredningen kunna lösas utanför
grundlagens ram.
6 och 7 §§
Frågan vem som vid konungens frånvaro skall vara o r d för a n de i
ut r i k e s n ä m n de n berörs av ett par remissinstanser. Regeringsrät
tens ledamöter har u p p fattat beredningens förslag så att statsministern
och inte tillfällig riksföreståndare skall överta ordförandeskapet i
nämnden vid hinder för konungen. Enligt riksm arskalkäm betet är det
oklart huruvida i första hand riksföreståndare eller statsministern skall
föra ordet i utrikesnäm nden när konungen är förhindrad att fullgöra sina
uppgifter. Svea hovrätt har noterat att statsministerns ställföreträdare
och inte som nu utrikesministern föreslås fungera som ordförande när
både statschefen och statsministern är frånvarande.
Med anledning av ett uttalande i beredningens motiv att statschefen
skall ” presidera” i utrikesnäm nden säger sig riksm arskalkäm betet förut
sätta att ordvalet innebär vad som utsägs i 49 § nuvarande RO, nämligen
att konungen ” leder nämndens förhandlingar, när han är tillstädes” .
Föreskrifterna om tystnadsplikt i 7 § t r e d j e s t y c k e t har
föranlett uttalanden av offentlighets- och sekretesslagstiftningskom m ittén. Stadgandet örn tystnadsplikt beträffande nämndens sam m anträ
den inom stängda dörrar har enligt kommittén med nuvarande regler
särskild betydelse genom att stadgande i lag gör det möjligt att hävda
tystnadsplikten även i den del tryckfrihetsförordningens anonym itets
skydd eljest skulle lägga hinder i vägen. Beredningen — som hänvisar till
kommitténs och m assm ediautredningens uppdrag att utreda frågan om
den framtida avvägningen mellan behovet av sekretess i det offentliga
livet och intresset av skydd för massmediernas informationskällor — anser
(s. 255) för sin del, yttra r kom m ittén, att tystnadsplikten bör gälla också
meddelanden till nyhetsorganen och påpekar, att endast sådant som av
viktiga utrikes- eller försvarspolitiska skäl bör hållas hem ligt kan antas
komma att inrym m as. K om mittén delar beredningens uppfattning. 1
fråga om bestämmelsernas lagtekniska utformning vill k om mittén på
peka, att beslutanderätten ifråga om tystnadsplikt har lagts i ordföran
dens hand, vilket synes mindre konsekvent med hänsyn till förslagets
bestämmelser om konungens ställning i övrigt. Sistnämnda påpekande
har en motsvarighet hos Svea hovrätt som noterar att sista meningen i 7 §
ger statschefen hans enda m aktbefogenhet enligt beredningens förslag.
Svea hovrätt gör anmärkningar i r e d a k t i o n e l l t hänseende mot
utformningen av lagtexten. Åtminstone 7 § andra stycket sista meningen
och tredje stycket synes enligt hovrätten böra stå i RO. Återstoden av
texten i de båda paragraferna bör kunna kom prim eras och sam m anföras i
en paragraf.
8 §
Första meningen
Riksåklagaren finner stadgandet i första meningen motiverat med
hänsyn till den betydelsefulla roll som utrikespolitiken spelar. Kammar
rätten i Göteborg förordar däremot att stadgandet får utgå ur RF.
K am marrätten hävdar att förekomsten av ett utrikesdepartem ent inte
behöver grundlagsfästas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge yttra r att innehållet i stadgandet
behandlas i 6 kap. 1 och 3 §§ RF och inte hör hem m a i 9 kap. J K finner
att föreskriften i första meningen inte är väl förenlig med 6 kap. 1 §
andra stycket och m otivuttalandena därtill om att antalet departement
inte behöver vara bestäm t i lag och att fördelningen av ärendena och
departementens namn bör vara regeringens angelägenhet. Ett sätt att lösa
frågan kunde enligt JK vara att i nämnda stycke ta in en föreskrift om
existensen av ett utrikesdepartem ent för handläggning av utrikes ärenden.
En lämpligare utväg är emellertid enligt JK:s mening att, med bibehål
lande av 6 kap. 1 § andra stycket oförändrat, om formulera 9 kap. 8 § på
förslagsvis följande sätt: ” Chefen för det departem ent, till vilket utrikes
ärendena hör, skall hållas” etc. Svea hovrätt synes inte ha något att erinra
mot stadgandet i och för sig men anser att det bör överföras till 6 kap.
RF.
Andra meningen
Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt finner föreskriften i andra
meningen vara helt på sin plats. 1 praktiken torde även i mindre viktiga
fall kontakt tagas med utrikesdepartementet för bistånd med sakkun
skap, yttra r han.
Försvarets materielverk anser att föreskriften inte föranleder någon
principiell invändning men gör den reflexionen att det i många fall
kommer att bli en grannlaga uppgift för myndigheterna att bedöma
huruvida det i det särskilda fallet är fråga om en utrikesförbindelse som —
med motivens ord — har någon utrikespolitisk betydelse eller kan
medföra rättsliga förpliktelser för riket. Resultatet av föreskriften kan
komma att bli, att myndigheterna underställer utrikesministern nästan
varje fråga berörande en utlandsförbindelse. M aterielverket berör särskilt
fall av upphandling av materiel i utlandet. Sådan upphandling medför
rättsliga förpliktelser för riket. Ordalagen i föreskriften är sådana, att
underrättelseskyldigheten skulle kunna anses begränsad till de fall där ett
köp sker från främmande stat. Å andra sidan skulle föreskriften kunna
tolkas så att alla köp hos någon i främmande stat skulle underställas
utrikesm inistern. Det bör enligt verket göras helt klart att det inte är
nödvändigt att underställa utrikesministern t. ex. köp av mindre betydel
se från främmande stat utan endast beställningar som kan ha utrikespo
litisk återverkan.
Föreskriften avstyrks av riksåklagaren, Svea hovrätt, hovrätten över
Skåne och Blekinge och kammarrätten i Göteborg. Riksåklagaren anser
det tveksam t om i grundlagen på sätt som skett bör meddelas en allmän
bestämmelse om underrättelseskyldighet. O säkerhet torde ibland kunna
råda om huruvida en fråga är av betydelse för förhållandet till annan stat
eller till mellanfolklig organisation och behov kan föreligga av förtyd
ligande av om i det ena eller andra fallet underrättelse skall lämnas. Enligt
RÅ:s mening är det lämpligare att bestämmelser om dylik underrättelse
skyldighet ges i annan ordning än grundlag. Svea hovrätt finner det
uppenbart att minst samma behov av underrättelse föreligger inom andra
departement än utrikesdepartem entet. Allmänt sett torde myndigheterna
ha lättare att inse vikten av information till regeringen då utrikespolitiska
aspekter är aktuella än eljest, säger hovrätten. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anser att stadgandet skulle leda till en alltför omfattande
rapportskyldighet och förklarar att det bör ankomma på regeringen att
reglera hur och i vilken omfattning information skall ges och samarbete
skall ske inom förvaltningen. Kammarrätten i Göteborg menar att ett
stadgande av ifrågavarande innebörd kan tas in i instruktion eller
liknande författning.
9 §
Föreskrifterna i lagrum m et tillstyrks uttryckligen av överbefälhavaren,
chefen för armén och chefen för försvarshögskolan. Överbefälhavaren
uttalar sig om föreskriften att regeringen äger insätta rikets försvarsmakt
eller del därav i strid för att möta väpnat angrepp mot riket. Genom att
regeringen får denna rätt, yttra r ÖB, ökar möjligheterna för krigsmakten
att komma till snabb och verkningsfull insats i ett krigs känsliga
inledningsskede. Förslaget innebär enligt ÖB:s mening att svenska
militära styrkor kan insättas utan för riket om landet blir angripet.
Nödvändigheten härav fram höll ÖB redan i sitt yttrande över författningsutredningens förslag. Möjligheten kan enligt ÖB u tn y ttjas såväl i
fråga om flyg- och sjöstridskrafter som i fråga om m arkstridskrafter,
främst spaningsförband. Liknande synpunkter anförs av chefen för
armén. Chefen för försvarshögskolan säger sig dela beredningens u p p fatt
ning att den svenska regeringens behörighet att sätta in försvarsmakten
för att möta ett väpnat angrepp givetvis inte får vara beroende av om
angriparen uttryckligen förklarar krig eller eljest betraktar angreppet som
ett krig. Det måste självklart vara regeringens sak att under parlam enta
riskt ansvar ta ställning till angreppets karaktär och bestäm m a försvarsinsatsernas omfattning därefter.
ÖB finner bestämmelsen i paragrafens sista stycke vara av största
betydelse för att vi snabbt och bestäm t skall kunna visa vår vilja och
förmåga att värna neutraliteten.
Svea hovrätt är kritisk mot paragrafens utform ning. Första meningen
utsäger enligt hovrätten en självklarhet. Över huvud taget synes bered
ningen, förklarar hovrätten, i lagrum m et inte ha sagt mer än författningsutredningen gjorde i sitt väsentligt kortare stadgande (10 kap. 3 §
förslaget till RF).
Angående begreppet krig hänvisas till sammanställningen under rubri
ken till 12 kap. RF.
10 kap. Rättskipning och förvaltning
Vissa uttalanden rörande domstolarnas och förvaltningsm yndigheter
nas ställning och uppgifter har redovisats under 1 kap. 7 § RF.
Bland de uttalanden som hänför sig till 10 kap. återfinnes några
allmänna omdömen.
R Å fram håller att kapitlet innehåller ett flertal tillägg och om arbet
ningar i förhållande till de bestämmelser som författningsutredningens
förslag innehöll i motsvarande hänseenden. Beredningens förslag ger
enligt RÅ:s mening i flera hänseenden garantier av stor betydelse för
rättssäkerheten. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt pekar särskilt
på förbudet mot inrättande av domstolar för redan begångna brott i 1 §
andra stycket, regleringen av domstolarnas och förvaltningsm yndigheter
nas självständighet och kompetens i 5 och 6 §§, förbudet mot retroaktiva
straffdom ar i 7 § varigenom rättssatsen nullum crim en sine lege
grundlagsskyddas samt förbudet mot landsförvisning av svenska m edbor
gare i 8 §. Överåklagaren hälsar allt detta med tillfredsställelse och
förklarar att det inte ger anledning till erinran liksom inte heller
innehållet i övrigt. Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt uttalar att
nyheterna i kapitlet består, förutom att ämnet har fått större utrymme i
grundlagen, väsentligen i att riksrätten har fått lekmannainslag och att
benådad inte kan neka mottaga beviljad nåd, samt att svenskt m edborgar
skap i betydande utsträckning bortfaller som krav för innehav av
offentlig tjänst. Dessa ändringar ligger enligt överåklagaren i linje med
samhällsutvecklingen. Länsstyrelsen i Uppsala län fram håller att till grund
för beredningens överväganden vid gränsdragningen kring lagom rådet har
lagts principen att inskränkningar i medborgarnas personliga frihet och
rätt till egendom inte skall kunna företas annat än med stöd av lag. 1 1 0
kap. 6 §, fortsätter länsstyrelsen, sägs att svensk medborgare som blir
berövad friheten alltid kan få saken prövad av dom stol. I 10 kap. betonas
på olika sätt domstolarnas självständighet. Beträffande förvaltnings
m yndigheterna, vars självständighet beredningen fram håller, finns där
emot ett stadgande om lydnadsplikt (4 §) under regeringen. Sambandet
mellan lagom rådet och domstolarnas verksamhet å ena sidan samt
regeringens normgivnings- och verkställighetskom petens och förvaltnings
myndigheternas verksamhet å andra sidan blir, uttalar länsstyrelsen,
härigenom logisk. Grundlagens regler bringas också i samklang med och
ger stöd åt de nyligen genomförda reform erna på förvaltningsrättskipningens om råde.
En allmänt kritisk syn på kapitlet redovisas av Svea hovrätt. Hovrätten
saknar i betänkandet en närmare diskussion av främst domstolarnas
ställning och funktioner i en ny författning. De synpunkter på den
förändrade grundvalen för författningen, som hovrätten har utvecklat i
annat sammanhang i sitt yttrande (se avsnittet med redovisning av
allmänna synpunkter på förslaget), sägs ha särskild betydelse i detta
sammanhang. Beredningens behandling av de frågor, som behandlas i 10
kap., får enligt hovrätten sägas ha varit påfallande ytlig. Resultatet har
blivit att bestämmelserna brister i fråga om organiskt sammanhang
inbördes och med förslaget till RF i övrigt. Nära sakliga samband råder
dels mellan medborgerliga rättigheter, lagstiftning och rättskipning, dels
mellan regeringsarbetet, förhållandet till andra stater och förvaltning.
Dessa samband har enligt hovrätten inte kom m it till klart u ttry c k i
förslaget. Det fram står som rätt uppenbart att 10 kap. är ett av de kapitel
som ägnats minst uppmärksam het av beredningen. Över huvud taget lider
enligt hovrätten detta kapitel av samma slags brister som har påtalats i
flera sammanhang i det föregående.
Några remissinstanser uppehåller sig särskilt vid d om s t o l a r n a s
s är s t ä l l n i n g . Justitieråden Sjöwall, Edling, H edfeldt, Petrén, Joa
chimsson, Bergsten, Hesser, Walberg, Gärde Widemar, Höglund och
Welamson uttalar att förslaget i enlighet med gällande RF och i
överensstämmelse med vad som är naturligt i en demokratisk rättsstat
tillägger domstolarna en betydelsefull ställning i statslivet och säger i det
avseendet följande.
I motiven (s. 192) framhålls att högsta domstolen och regeringsrätten
genom bestämmelserna i 12 § om resning kommer att stå som de yttersta
garanterna för lagenligheten hos myndigheternas beslut. Även i vissa
andra hänseenden förbehåller den föreslagna regeringsformen dom stolar
na rätten att avgöra rättsliga frågor. Enligt 6 § första stycket får annan
myndighet än domstol inte utan stöd av lag med bindande verkan slutligt
avgöra rättstvist mellan enskilda. I 6 § andra stycket stadgas att om
annan myndighet än domstol har berövat någon friheten eller ädöm t
honom straff eller konfiskation för ett brott eller bestäm t annan sådan
särskild rättsverkan av en gärning, skall den beslutet rör på begäran få
saken prövad av domstol utan dröjsm ål. I 15 § andra stycket föreskrivs
att om beslut om avsked, avstängning eller läkarundersökning av någon
som är ordinarie dom are har fattats av annan myndighet än dom stol,
skall dom aren kunna påkalla domstols prövning av beslutet.
Domstolarnas betydelsefulla funktioner i konstitutionellt avseende och
vid uppehållandet av rättsordningen har föranlett att i förslaget även
upptagits regler om dom stolsorganisationen och om förbud mot att
domstolar inrättas i administrativ väg (1 —3 §§). Av samma skäl innehåller
förslaget, i anslutning till gällande regeringsform, bestämmelser om
domares principiella oavsättlighet och skydd mot förflyttning (15 §). En
viktig regel i detta sammanhang är även den i 5 § första stycket andra
pun k ten som innebär, såvitt nu är i fråga, att varken regeringen eller
annan myndighet eller riksdagen, får bestäm m a hur domstolar skall i
särskilt fall skipa rätt eller eljest tillämpa rättsregel. I motiven (s. 83, 196)
framhålles att domstolarna sålunda i så gott som hela sin verksamhet är
helt självständiga och uteslutande skall följa gällande rättsregler och vara
förhindrade att handla efter andra föreskrifter givna för särskilda fall.
Med hänsyn till den särställning som sålunda enligt förslaget tillkom
mer domstolarna såsom garanter för lagligheten av myndigheternas beslut
och för medborgarnas rättssäkerhet fram står det som mindre lämpligt att
bestämmelserna om deras verksamhet i förslaget sam m anförts med de
föreskrifter som skall gälla om förvaltningsm yndigheternas verksam het.
För dessa skall väl i vissa hänseenden gälla samma regler som för
domstolarna men viktiga skillnader fram träder. Principiellt mest b etydel
sefullt är att förvaltningsmyndigheterna står i lydnadsförhållande till
regeringen; detta utsäges också i den föreslagna författning stex ten (4 §).
Såsom på flera håll påpekats i betänkandet (t. ex. s. 191, 195, 196) har
förvaltningsmyndighet ofta att lyda av regeringen eller annan överordnad
myndighet utfärdade direktiv för särskilda fall. Enligt förslaget skall inte
heller gälla några bestämmelser som reglerar avsked och förflyttning av
förvaltningstjänstem än.
När man i förslaget, trots nu föreliggande skillnader i domstolarnas och
förvaltningsm yndigheternas ställning, valt att samla bestämmelserna om
dessa i ett gemensamt kapitel har som skäl främst angivits, att det inte är
möjligt att med utgångspunkt i gällande rätt dra någon skarp gräns mellan
rättskipande och förvaltande verksamhet (s. 190). Härem ot må fram hål
las att förslaget dock självt bygger på att det städse är möjligt att ange
huruvida en befattningshavare är dom are, dvs. fullgör dömande verksam
h et, eller om han innehar en förvaltningstjänst; bestämmelserna i 1 5 § om
domares avsked m. m. förutsätter nämligen att en sådan gräns kan dragas.
I betänkandet (s. 83) synes man ha lagt en viss vikt vid att det både för
domstolar och för förvaltningsmyndigheter gäller att de skall vara
självständiga i förhållande till riksdagen. Såsom nyss fram hållits föreligger
emellertid en principiell skillnad mellan domstolar och förvaltnings
myndigheter såvitt angår den i praktiken viktigare frågan om deras
självständighet i förhållande till regeringen.
Enligt regeringsrättens ledamöter måste domstolarnas ställning definie
ras på ett klarare sätt i en ny grundlag än som har skett i förslaget.
Domstolarna bör i grundlagen tilläggas ansvar för att rättsordningen
u pprätthålles sådan den föreligger enligt de av statsmakterna i vederbörlig
ordning antagna eller eljest gällande rättsreglerna. I det avseendet uttalas
följande.
Förslagets konstruk tio n har inte medgivit att domstolarna tillm ätes
någon egentlig plats i det statsrättsliga kontrollsystem et. Spörsm ålet
kvarstår dock om domstolarna i regeringsformen skall tillerkännas en
ställning som om besörjande särskilda k o n trollfunktio n er i statslivet eller
vara allenast underordnande organ med uppgift att om sätta, som det sägs
(s. 190), riksdagens beslut i praktiken.
I det m em orial, varmed k o n stitu tio n su tsk o ttet 1809 fram lade förslaget
till den nu gällande regeringsform en, om nämnde u tsk o ttet, efter förebild
av M ontesquieus teorier, den dömande m akten som självständig m akt vid
sidan av den verkställande och den lagstiftande. Regeringsformen ger
emellertid icke i sin kom position något klart u ttry c k för denna tanke.
Systematiskt fram ställdes den dömande m akten närmast som en del av
Konungens funktioner utan att tilläggas en fullt genomförd formell
självständighet. Under 1800-talet vann m aktdelningsläran dock efterhand
allmänt erkännande i praktiken, och ett omfattande lagstiftningsarbete
inleddes för att särskilja dömande och rent förvaltande organ. Det senaste
halvseklets utveckling kan sägas i viss mån innebära en återgång till äldre
uppfattning att den dömande verksamheten icke är artskild från annan
offentlig myndighetsutövning utan en med denna likställd verksamhet.
I samband med stiftande av en helt ny grundlag bör klar ställning tas
till de rättskipande organens roll och plats i statsskicket. Särskild
uppmärksam het bör därvid ägnas åt hur de enskilda m änniskorna, vilka
tillsammans utgör folket, kan vid behov få ett skydd mot kom petensöverskridanden m. m. av riksdagen eller andra den offentliga maktens
utövare. Endast självständiga domstolar kan fullgöra en sådan uppgift. De
kan givetvis icke ge annat skydd än det som den i politisk väg beslutade
rättsordningen bereder envar invånare i landet. Den enskilde skall
emellertid kunna lita på att en gällande rättsregel alltid iakttas av alla
offentliga organ.
G rundlagberedningen erkänner behovet av en dömande m akt som
garanti för individens rättsliga trygghet. Den påpekar t. ex. att kravet på
myndigheterna att iakttaga norm m ässighet vid sina avgöranden utgör ett
skydd för den enskildes rättssäkerhet (s. 191). Men i stor utsträckning går
dess förslag i annan riktning.
Som en inskränkning i domstolarnas kontrollfunktioner måste grund
lagberedningens förslag med avseende på resningsinstitutet uppfattas. Om
detta föreslås i 10 kap. 12 § att resning i avgjort ärende skall få beviljas i
enlighet med vad som föreskrives i lag eller eljest gäller. Härav följer att
rätten till resning kan inskränkas genom en av riksdagen antagen lag,
medan resningsm öjligheten nu är omedelbart inskriven i grundlagen ( § 1 9
RF) och icke torde kunna inskränkas utan grundlagsändring. Resningsin stitutets betydelse i förevarande sammanhang ligger i att även regeringsavgöranden som har karaktär av rättstillämpning kan bli föremål för
resning. Försvinner denna möjlighet genom riksdagsbeslut, förändras —
även om resningsinstitutet i praktiken hittills b lo tt i obetydlig omfattning
använts i fråga om ärenden med regeringen som slutinstans — teoretiskt
sett det konstitutionella kontrollsystem et på en viktig punkt.
Ledamöterna förklarar att frågan om hur domstolarnas uppgifter skall
bestäm m as i grundlag inte är lättlöst. Givet är att de uppgifter, som
sammanhänger med domstolarnas funktion er i statslivet, klart bör framgå
av själva grundlagen. Här avses bl. a. lagprövningsrätten samt rätten att
handha de extraordinära rättsmedlen inom hela om rådet för offentlig
myndighetsutövning. Vidare bör domstolarnas traditionella huvudupp
gifter inom den löpande rättskipningen angivas.
I fråga om för v a l t n i n g s m y n d i g h e t e r n a s s t ä l l n i n g
uttalar regeringsrättens ledamöter följande.
Förvaltningsmyndigheterna presenteras i 10 kap. 4 §. Deras organisa
tion kan icke behandlas utan att först förvaltningens uppgifter klargjorts.
Dessa har i 1 kap. 7 § angivits vara att verkställa de beslutande organens
föreskrifter (se även s. 190). Saken kan också uttryck as så att det är
förvaltningens uppgifter att i enlighet med de av överordnade organ
fastställda riktlinjerna tillse att samhället i praktiken fungerar väl.
Denna allmänna grundsats ger föga vägledning. Man m åste, då man
sysslar med begreppet förvaltning, göra klart för sig att detta om spänner
en m ångskiftande och olikartad verksam het. Av betydelse i detta
sammanhang är fram för allt den skiljelinje som måste dras mellan den
förvaltning, som består i handläggning av särskilda ärenden, och den
förvaltning som utgöres av faktisk verksam het, bestående i t. ex.
vägbygge, undervisning, sjukvård, järnvägsdrift. Då det exempelvis i 10
kap. 5 § sägs att ” förvaltningsmyndigheter ska ll
i övrigt handla
” , synes grundlagberedningen däri inkludera även den senare arten
av förvaltning. Då på väsentliga pun k ter olika regler gäller för de båda
slagen av förvaltning, borde denna gränslinje uppmärksam m as även i
grundlagen.
Kammarrätten i Göteborg diskuterar frågan om n å g o n s k i l l
nad kan göras mellan
domstolar och förva lt
n i n g s m y n d i g h e t e r . K am marrätten hänvisar därvid inledningsvis
till att den i anslutning till 1 kap. 7 § har framhållit att uppgifterna för
domstolar och förvaltningsmyndigheter i stor utsträckning är till sin typ
likartade. Vissa skiljelinjer kan dock urskiljas, fortsätter kam m arrätten,
även om dessa i många fall inte är så skarpa som man i allmänhet
föreställer sig. Sålunda är domstolarna uppbyggda på ett speciellt sätt,
som syftar till att göra dem oberoende och därmed stärka deras
opartiskhet. Medlet härvid är att förse domstolarna med ordinarie
dom are, som är i princip oavsättliga. Vidare skiljer sig en domstol från en
förvaltningsmyndighet därigenom att dess rättskipande verksamhet i
princip inte är förenad med tillsyns- eller övervakningsuppgifter. I
enlighet härmed tar en domstol i princip aldrig upp mål eller ärenden ex
officio. Domstol är vidare normalt utrustad med större utredningsbefogenheter än förvaltningsm yndighet. En skillnad mellan domstol och
förvaltningsm yndighet, som man också kan peka på, är att
viss rättstillämpning av vitalt intresse för den enskildes rättsskydd, såsom
straffrättskipning, ansetts böra förbehållas dom stol. Beredningen har
försökt att utveckla ytterligare en skiljelinje mellan domstolar och
förvaltningsm yndigheter, nämligen i fråga om skyldigheten att rätta sig
efter direktiv från regeringen eller annan m yndighet. Samtidigt som
beredningen i 5 § första stycket andra punkten vill föreskriva ett absolut
förbud för riksdagen, regeringen och annan myndighet att bestäm m a, hur
domstol eller annan myndighet skall i särskilt fall skipa rätt eller eljest
tillämpa rättsregel, har beredningen i 4 § första stycket föreslagit en
bestämmelse där det sägs ut att statliga förvaltningsmyndigheter lyder
under regeringen. Vad denna lydnadsplikt innebär, sedd i förhållande till
förbudet mot direktiv i enskilda fall i 5 §, är enligt kammarrätten ytterst
oklart och blir knappast klarare genom beredningens m otiv. Enligt
kammarrättens uppfattning är det i 5 § föreskrivna förbudet ställt utom
varje diskussion när det gäller domstolarnas rättskipande (döm ande)
verksam het. 1 vad mån detsamma bör gälla förvaltningsm yndigheternas
verksamhet är mera tveksam t. Beredningen synes mena att ett sådant
förbud inte bör sträcka sig utan för förvaltningsm yndigheternas rättstillämpande verksam het. K am marrätten ifrågasätter om m an inte skulle
få en mera ändamålsenlig och samtidigt klarare regel, om förbudet
begränsades till att gälla huvudsakligen myndighetsutövning mot enskild.
I
några yttranden fram förs synpunkter på d i s p o s i t i o n en av
den författningsmateria
som beredningen har samlat i
kapitlet.
Riksrevisionsverket anser att beredningens samordning av reglerna om
rättskipning och förvaltning är lämplig, eftersom härigenom åtskilliga
upprepningar har kunnat undvikas.
En vanlig synpunkt är att m an bör dra en ska r p a r e g r än s
m e l l a n de r e g l e r som rör d om s t o l a r n a och de
för e skr i ft er som gäller för för v a l t n i n g s m y n d i g
heterna.
De nyssnämnda elva justitieråden förklarar i anslutning till sina tidigare
återgivna uttalanden att den konstitutionellt betydelsefulla roll som
tillkommer domstolarna synes böra föranleda att bestämmelserna om
deras verksamhet får utgöra ett kapitel för sig (10 kap.), eller i vart fall
ett särskilt avsnitt inom 10 kap. Som en parallell nämner justitieråden att
bestämmelser om den kontrollmakt som i övrigt skall av olika instanser
utövas inom regeringsformens ram har samlats i ett särskilt avsnitt (11
kap.). Föreskrifterna om förvaltningen kan upptas i ett närmast efter 10
kap. följande kapitel (11 och 12 kap. i förslaget får därvid ändrad
num rering) eller i ett andra avsnitt inom 10 kap. En sådan uppdelning
skulle, säger justitieråden, motsvara den disposition som har gjorts i 1
kap. 7 §, där domstolar och förvaltningsmyndigheter nämns för första
gången i den föreslagna regeringsformen och därvid upptages i särskilda
stycken. En uppdelning synes enligt justitieråden böra genom föras så att i
kapitlet eller avsnittet om domstolarna av föreskrifterna i 10 kap.
förslaget upptages 1 - 3 § §, 5 § i vad den rör dom stol, 6 och 12 § §, 13 § i
vad den rör domstols dom och beslut, 14 § i vad den rör tjänst vid
dom stol, 15 § samt 16 § i vad den rör domares rättsställning. I kapitlet
eller avsnittet om förvaltningsmyndigheterna bör av föreskrifterna i 10
kap. förslaget till en början upptagas 4 §. Vidare bör upptagas 5 § i vad
den rör förvaltningsm yndighet; bestämmelsen kan utformas som en
hänvisning till motsvarande för domstol givna föreskrifter. Hit bör
ytterligare föras 10 och 11 §§, 13 § i vad den rör regeringen och
förvaltningsmyndighet samt 14 § i vad den rör tjänst vid statlig
förvaltningsm yndighet; andra stycket i sistnämnda paragraf kan därvid
ersättas med en hänvisning till motsvarande för domstol givna bestäm m el
ser. Slutligen bör här upptagas 16 § i vad den avser den rättsställning som
tillkommer statstjänstem ännen inom förvaltningen. — Bestämmelserna i
10 kap. 7 —9 §§ förslaget med förbud mot retroaktiva straff och mot
landsförvisning samt om expropriationsersättning bör enligt justitieråden
överföras till 7 kap.
Regeringsrättens ledamöter hänvisar till vad de har anfört om
domstolarnas betydelsefulla självständiga uppgifter i en författning, som
bygger på folksuveränitetens grund och tillägger att i konsekvens härmed
domstolarna bör ägnas ett särskilt kapitel i grundlagen. Detta bör enligt
ledamöterna innehålla reglerna om dom stolsväsendets organisation och
domstolarnas sammansättning samt om dom arnas tillsättning och entledi
gande m. m. En konsekvens härav blir att de regler som avhandlar
förvaltningen bör samlas till ett särskilt kapitel. Ställning bör tagas till om
det skall behandla alla arter av offentlig förvaltning: den under regeringen
lydande förvaltningen, den under riksdagen lydande förvaltningen och
den kommunala förvaltningen. Begränsas det till förstnämnda del av
förvaltningen, bör kapitlet enligt ledamöterna få sin plats i nära
anslutning till kapitlen om regeringen.
Ett detaljerat utkast till omredigering av kapitlet presenteras av
kammarrätten i Göteborg. Enligt denna kan man lämpligen börja med
bestämmelser som är gemensamma för domstolarnas och förvaltnings
myndigheternas verksam het, fortsätta med bestämmelser som är specifika
för dom stolarna, därefter ta upp bestämmelser som gäller vissa prerogativ
för regeringen och en bestämmelse om förvaltningsm yndigheternas
lydnadsställning samt sluta med bestämmelserna om tillsättning av
tjänster vid domstolar och förvaltningsm yndigheter. K am marrätten före
slår att kapitlet inleds med en motsvarighet till 5 § i beredningens förslag
och att omedelbart därefter placeras beredningens 13 § samt en
motsvarighet till dennas 6 §. Som 4 § i kammarrättens utkast har intagits
en paragraf som motsvarar 1 § och 2 § andra stycket i beredningens
förslag. Utkastets 5 § utgöres av en paragraf som motsvarar beredningens
2 § första stycket. 6 § överensstämmer med 15 § i beredningens förslag
och 7 § motsvarar 12 § första stycket i detta. Därefter följer som 8 och 9
§§ beredningens 10 och 11 §§. Kapitlet avslutas i kammarrättens utkast
med två paragrafer motsvarande 4 och 14 §§ i beredningens förslag.
K am marrätten har inte upptagit någon motsvarighet till beredningens 16
§ i sitt utkast och motiverar detta med att denna paragraf synes
överflödig med hänsyn till vad som föreskrivs i 7 kap. 2 § första stycket i
beredningens förslag.
Svea hovrätt förordar att m an prövar en disposition som innebär att
m an delar ifrågavarande materia mellan två kapitel, varav ett avser
domstolar och rättskipning. Därmed kan man enligt hovrätten vinna en
bättre överskådlighet och skarpare markera domstolarnas speciella
ställning. Hovrätten säger sig emellertid vara medveten om att vissa
tekniska problem är förenade med en sådan lösning, eftersom en del
frågor är gemensamma för förvaltning och rättskipning och någon helt
skarp gräns inte går att dra där emellan.
Högsta domstolens ledamöter (m ajoriteten) anser med hänsyn till den
särställning som domstolarna även enligt förslaget in tar i förhållande till
övriga myndigheter att det kan ifrågasättas om inte bestämmelserna om
domstolarna borde upptas i ett särskilt kapitel eller i vart fall i ett särskilt
avsnitt. Ledamöterna har emellertid inte ansett sig böra framlägga förslag
härom .
Vad gäller ifrågavarande författningsm aterias d i s p o s i t i o n i
ö v r i g t kan först och främst hänvisas till de under 7 kap. RF
redovisade uttalanden som går ut på att vissa stadganden bör föras över
från 10 till 7 kap. Enligt Svea hovrätt bör 7 - 9 §§ flyttas till ett särskilt
kapitel om medborgerliga rättigheter. Hovrätten anser vidare att man bör
om pröva placeringen av 10 och 11 §§, som avser regeringens funk tio n er,
och 13 §, som innefattar restriktioner på riksdagens handlande. Hovrät
ten anser å andra sidan att två regler av grundläggande betydelse för
ämnet har placerats utanför 10 kap. I 1 kap. 7 § ges bl. a. en definition av
domstolarnas uppgifter. Den bör sam m anföras med övriga regler om
dom stolarna. Om den kommunala förvaltningen stadgas vidare i 7 kap. 4
§. Direktiven till grundlagberedningen understryker, fram håller hovrät
ten, att den kommunala självstyrelsens stora betydelse är ett viktigt och
för vårt land karakteristiskt inslag i förvaltningsorganisationen och att
detta otvivelaktigt är värt att stadfästas i grundlag. Hovrätten säger sig
dela meningen att ett kapitel om förvaltningen måste behandla även den
kommunala sidan, om det skall fylla sin avsedda inform ativa funktion.
Det bör bl. a. ange de båda kommunala nivåerna, den regionala och den
lokala, samt grunddragen i den kommunala organisationen, med beslutan
de samt förvaltande och verkställande organ. Regeringsrättens ledamöter
anser att reglerna i 6, 8 och 9 §§ bör hänföras till det kapitel, vari
rättighetsfrågor behandlas. Ledamöterna föreslår vidare att 10 § flyttas
till norm givningskapitlet. Kammarrätten i Göteborg föreslår att reglerna
om riksrätten får stå i 11 kap.
1 och 2 § §
Frågan hur d om s t o l s o r g a n i s a t i o n en ska l l a n g e s
i R F behandlas i några yttranden.
Enligt regeringsrättens ledamöter måste på ett tydligare sätt än som
skett i själva grundlagen klarläggas vilka de myndigheter är som skall
betecknas domstolar och som skall lyda under grundlagens bestämmelser
om domstolar och i denna egenskap skipa rätt. —Tanken att i RF särskilt
namnge vissa domstolar synes ledamöterna vara riktig. I det avseendet
framhålls följande.
Grundlagberedningen använder därvid systematiken allmänna dom sto
lar, allmänna förvaltningsdomstolar och annan domstol (10 kap. 1 §). En
konsekvens av denna blir att till gruppen annan domstol skall hänföras
16 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
t. ex. länsrätterna. Till gruppen annan domstol hör sålunda både
domstolar som dömer inom det allmänna dom stolsväsendets kom petens
område och domstolar som utövar förvaltningsrättskipning. Önskvärt
vore att man i grundlagen kunde komma fram till en klarare term inologi.
Den av grundlagberedningen brukade har den svagheten att ord et allmän
användes i två olika betydelser. Dels utmärker det i sammansättningen
allmänna domstolar om rådet för privat- och straffrättskipningen i
motsats till förvaltningsrättskipningen, dels anger det i sammansättningen
allmänna förvaltningsdomstolar en domstol med generell kompetens i
motsats till en domstol med speciell kom petens. Sådana särskilda
domstolar finns såväl för civil- och straffrättskipning som inom förvaltningsrättskipningens sektor. Term inologien bör ändras så att ord et allmän
brukas b lo tt i endera av dessa båda betydelser. Möjligen kunde man
begagna sådana formuleringar som allmänna domstolar för civil- och
straffrättskipning för att ange högsta dom stolen, hovrätterna och
tingsrätterna och allmänna domstolar för förvaltningsrättskipning för att
beteckna regeringsrätten, kammarrätterna samt ev. även länsrätterna och
länsskatterätterna. Särskilda domstolar skulle därjämte kunna inrättas
genom lag för rättskipning inom viss del av någotdera av de båda
rättskipningsom rådena.
Svea hovrätt noterar att de regionala förvaltningsdomstolarna inte har
nämnts i 1 §.
Enligt kammarrätten i Göteborg synes det önskvärt att inte alltför hårt
binda upp dom stolsorganisationen i grundlagen. Bl. a. synes det kam m ar
rätten överflödigt att grundlagsfästa tingsrätternas existens. En om orga
nisation med namnbyte på underrätterna kan eljest kräva grundlagsänd
ring.
Frågan om hur i n s t a n s o r d n i n g en och f u l l f ö l j d s r ä t t en bör avspeglas i grundlag diskuteras av några remissinstanser.
Högsta domstolens ledamöter påpekar att det i 2 § andra stycket stadgas,
att rätten att fullfölja talan till högsta domstolen eller regeringsrätten får
begränsas genom lag. Denna föreskrift torde böra ses som ett undantag
från eller precisering av stadgandet i 1 § om att nämnda båda domstolar
dömer i sista instans, och föreskriften har sitt berättigande därigenom.
Emellertid finns en risk för att läsaren motsättningsvis antager att andra
begränsningar av rätt att fullfölja talan ej skulle vara tillåtna. Dylika
begränsningar är sällsynta, men mycket viktiga sådana görs t. ex. i 8 kap.
33 § och 12 kap. 72 § jordabalken. Risken för denna feltolkning skulle
undanröjas om det anm ärkta stadgandet flyttades till 1 § sålunda att sista
meningen i dess första stycke kom att lyda: ” Högsta domstolen och
regeringsrätten dömer i sista instans, dock får rätten att fullfölja talan till
dessa domstolar begränsas genom lag” . Enligt regeringsrättens ledamöter
är det riktigt att högsta domstolen och regeringsrätten, såsom föreslås i 1
§, i grundlagen anges som sista instanser, envar inom sitt rättskipningsom råde. R Å påpekar att i 1 § första stycket anges att högsta domstolen och
regeringsrätten dömer i sista instans. I 2 § andra stycket stadgas, att rätten
att fullfölja talan till dessa domstolar får begränsas genom lag. Sistnäm n
da bestämmelse bör enligt RÅ lämpligen sam m anföras med den i 1 §
första stycket. Eftersom i begreppet ” rättegång” torde ingå reglerna om
fullföljd synes, säger RÅ vidare, ” organisation, om rättegången och om
fullföljd till högre rätt stadgas i lag” kunna bytas ut m o t ” organisation
och om rättegången stadgas i lag” . Svea hovrätt ifrågasätter om inte 2 §
andra stycket kan utgå. I vart fall synes enligt hovrätten lydelsen böra
jäm kas med hänsyn till att fullföljdsbegränsning kan erfordras längre ned
i instansordningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att den i
sitt yttrande över författningsutredningens förslag erinrade om det
olämpliga i att i grundlag fastslå fullföljdsrätten som något ur rättssäker
hetssynpunkt särskilt värdefullt som får inskränkas endast genom lag.
Hovrätten förklarar att den vidhåller de synpunkter som då fram fördes. I
anledning härav förordar hovrätten att stadgandena i 1 § första stycket
sista meningen och 2 § andra stycket utgår.
Det kan enligt kammarrätten i Göteborg vara en viss fördel att
instansordningen mellan högsta domstolen och hovrätterna respektive
mellan regeringsrätten och kammarrätterna framgår av grundlagen. Om
man väljer uttryck et ” rätten att få mål prövat” i högsta instans, fångar
man in även reglerna om prövningstillstånd, vilka varken sakligt eller
formellt innebär någon begränsning i rätten att fullfölja talan till högsta
instans. K am marrätten har på grundval av dessa överväganden och de
nyss redovisade synpunkter som kammarrätten har anlagt på domstolsorganisationens angivande i RF lagt fram följande förslag till paragraf
motsvarande 1 § och 2 § andra stycket i beredningens förslag (4 § i
kammarrättens utkast):
Högsta domstolen är högsta instans för rättskipning i b ro ttm ål och för
avgörande av rättstvister i allmänhet mellan enskilda. Regeringsrätten är
högsta instans för rättskipning i allmänhet mellan enskild och det
allmänna.
Som instans närmast under högsta domstolen finns h o v rätter och som
instans närmast under regeringsrätten kam m arrätter. Rätten att få mål
prövat i högsta domstolen eller regeringsrätten får begränsas genom lag.
Hovrätt och kam m arrätt, domstol under hovrätt eller kammarrätt samt
domstol för särskilt slag av mål inrättas genom lag. Domstol får ej inrättas
för redan begången gärning, ej heller för viss tvist eller eljest för visst mål.
Ä m betsansvarskom mittén påpekar att enligt 2 § andra stycket rätten
att fullfölja talan till högsta domstolen eller regeringsrätten får begränsas
genom lag. A vfattningen av bestämmelsen kan ge upphov till tolkningen
att inskränkningar i rätten att fullfölja talan till respektive hovrätt och
kammarrätt inte får ske. Något sådant förbud torde dock inte ha avsetts
med bestäm m elsen. Formuleringen synes kommittén mindre lycklig även
i ett annat avseende. I motiven utsägs att stadgandet skall möjliggöra även
regler om prövningstillstånd. Gällande rätt gör emellertid skillnad mellan
inskränkningar i själva rätten till fullföljd och inskränkningar i rätten att
få ett mål prövat i den instans, vartill talan i målet fullföljts. Möjligheten
att begränsa sistnämnda rätt kan därför inte anses om fattad av det
föreslagna stadgandets ordalydelse. För övrigt kan enligt kommittén
anmärkas att det uppställda kravet på att inskränkning i fullföljdsrätten
skall ske genom lag synes onödigt, då det redan av paragrafens
inledningsstadgande framgår att bestämmelser om fullföljd till högre rätt
skall stadgas genom lag.
Enligt regeringsrättens ledamöter ger huvudregeln i 2 § om att
d om s t o l a r n a s o r g a n i s a t i o n ska l l r e g l e r a s i lag
inte anledning till erinran. Frågan är emellertid enligt ledamöterna hur
mycket av de organisatoriska reglerna som bör intas i grundlagen. I detta
sammanhang uppkommer frågan på vad sätt domstolarnas eget inflytande
över sin organisation kan säkerställas till förhindrande av att deras
författningsenliga uppgifter urholkas genom att befogenheter i fråga om
administrationen av domstolarna tilläggs andra organ. Detta spörsmål är
enligt ledamöterna förtjänt av vidare övervägande.
Det av beredningen uppställda kravet på att vid d om s t o l
ska l l f i n n a s o r d i n a r i e d om a r e har föranlett kommentarer
från flera håll. Arbetsdomstolens ordförande påpekar att regeln att vid
annan domstol än högsta domstolen och regeringsrätten skall finnas
minst en ordinarie domare kommer att innebära en för än d r i n g
för a r b e t s d om s t o l en s de l . Alltsedan arbetsdomstolen in
rättades år 1929, har nämligen där funnits endast en på heltid sysselsatt
dom are, nämligen ordföranden, och han är arvodesanställd och förordnas
för tre år åt gången. I varje fall, om det arbete som utföres av utredningen
rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdom
stolen (In 1972:21) kommer att resultera i en utvidgad organisation med
mer än en heltidsanställd dom are, synes den ifrågavarande regeln vara
motiverad även för denna domstols del. Också riksdagens ombudsmän
påpekar att arbetsdomstolens ordförande inte innehar fullmakt utan är
förordnad för viss tid.
Enligt regeringsrättens ledamöter bör regeln om att en d a s t
o r d i n a r i e d om a r e får t j än s t gör a i högst a d om
s t o l en och r e g e r i n g s r ä t t en , i enlighet med grundlagbered
ningens förslag, få sin plats i regeringsformen. Även regeln att vid
d om s t o l ska l l f i n n a s o r d i n a r i e d om a r e bör grund
lagsfästas. I fråga om sistnämnda regel, sådan den har utform ats i
beredningens förslag, förklarar ledamöterna emellertid att den anger en
m inim istandard, som för större domstolar ter sig uppseendeväckande låg.
För att den bestäm m else, som säger att vid annan domstol än högsta
domstolen och regeringsrätten skall finnas minst en ordinarie dom are,
skall ha någon mening när det gäller större dom stolar, föreslår R Å att det
till denna görs ett tillägg som innebär a tt, när domstolen är indelad i
självständiga avdelningar, en ordinarie dom are skall finnas på varje
avdelning. Det kan dock enligt RÅ ifrågasättas om stadgandet även med
en sådan lydelse blir lämpligt avpassat för rättegången i hovrätt. Enligt
vad som nu gäller skall vid rättegången i hovrätt alltid minst två av
dom arna vara ordinarie. Den föreslagna bestäm m elsen, som anger det
minimum som kan grundlagsfästas, får naturligtvis inte ges en sådan
tolkning att en ordinarie dom are innefattar ett tillräckligt skydd för
domstolarnas oberoende. I princip bör alla dom are vara ordinarie. Detta
kan dock knappast fastslås i grundlagen, och motsvarande kan sägas i
fråga om åklagarna, vilka enligt min uppfattning också principiellt bör ha
en ordinarie ställning.
Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar att sista meningen i första
stycken i 2 § placeras som mening nummer två i paragrafen och då med
lydelsen: ” Vid domstol skall finnas ordinarie dom are” . Uttryck et ” minst
en” är enligt hovrätten mindre välvalt om man betän k er att stadgandet
har avseende även på hovrätt. — Hovrätten fram håller vidare att med den
formulering som användes beträffande dom arna i högsta domstolen och
regeringsrätten (” har utnämnts till ordinarie dom are i dom stolen” )
möjlighet i fram tiden kommer att finnas att låta pensionerat justitieråd
tjänstgöra i högsta domstolen vid annat justitieråds förfall p. g. a.
sjukdom . (H ovrätten hänvisar till SOU 1971 :59 s. 63.)
Det synes kammarrätten i Göteborg vara av värde att grundlagsfästa
den numera allmänt om fattande principen, att samtliga dom artjänster i
hovrätt och kammarrätt skall vara ordinarie. Dock bör m an enligt
kammarrätten ha möjlighet att undantagsvis ha vissa icke ordinarie
dom artjänster, men detta bör alltid beslutas av riksdagen. K am m arrättens
utkast till stadgande motsvarande 2 § första stycket i beredningens
förslag (5 § i kammarrättens u tkast) har följande lydelse.
Om domstolarnas uppgifter, om deras organisation, om rättegången
och om fullföljd till högre rätt stadgas i lag.
I högsta domstolen och regeringsrätten får tjänstgöra endast den som
har utnämnts till ordinarie dom are i dom stolen. I hovrätt och kam m ar
rätt skall samtliga dom artjänster vara ordinarie, om ej annat bestäm ts i
lag. Vid domstol skall alltid finnas minst en ordinarie dom are.
Det är enligt riksdagens om budsm äns mening angeläget att den
dömande verksamheten handhas av ordinarie dom are i all den utsträck
ning som är möjlig. Detta säkerställs, menar om budsm ännen, endast till
ytterst ringa del genom det föreslagna stadgandet att vid annan domstol
än högsta domstolen och regeringsrätten skall finnas minst en ordinarie
dom are. Med domstol förstås enligt motiven här domstolen som
organisatorisk enhet, inte domstolen i den sammansättning vari den avgör
mål. I en stor tingsrätt, som Stockholm s tingsrätt, skulle det sålunda
räcka med att lagm annen är ordinarie dom are och i en hovrätt behöver
bara presidenten vara det. Mer vittgående är inte förslagets innebörd säger
om budsm ännen. Gällande grundlag saknar, fortsätter de, bestämmelser i
äm net. Man strävar ändå, om än med växlande framgång, efter att låta
den dömande verksamheten så långt som möjligt handhas av ordinarie
domare. Om det nu grundlagfästs en regel av innebörd att det räcker med
en ordinarie domare per domstol såsom organisatorisk enhet, kan det
befaras att man inte in rättar ordinarie dom aräm beten i den utsträckning
som kan vara sakligt befogad. Det torde vara svårt att utforma en regel
som passar för de skiftande förhållandena vid olika dom stolar. Rent
principiellt vore det lämpligt om det satt minst en ordinarie dom are i
varje dömande domstolsavdelning. Det synes dock inte realistiskt att
uppställa ett sådant krav i grundlagen. I åtskilliga fall skall rätten bestå av
en lagfaren dom are (m ed eller utan näm nd) och det är av organisatoriska
och andra skäl inte möjligt fordra att denne dom are alltid skall vara
ordinarie. Om stadgandet sålunda knappast kan utformas på ett sätt som
bättre täcker de principiella önskem ålen, synes det om budsm ännen vara
att föredra att det helt får utgå.
Sveriges advokatsamfund anser a tt, om ett stadgande, att det vid annan
domstol än de två högsta instanserna skall finnas ordinarie dom are, skall
ha något värde, antalet ordinarie dom are måste sättas i någon form av
relation till domstolens storlek.
3 §
R i k s r ä t t en s s a m m a n s ä t t n i n g synes högsta domstolens
ledamöter vara för svag. Ledamöterna hänvisar till förhållandena i våra
nordiska grannländer och förklarar att en återgång till författningsutredningens förslag är att föredra. Enligt ledamöterna har bärande skäl inte
anförts mot detta förslag. Samma ståndpunkt intas av regeringsrättens
ledamöter, som fram håller att riksrättens huvuduppgift är av straffrättskipande natur. Med den föreslagna sam m ansättningen, fortsätter leda
m öterna, kan inträffa att av riksrättens medlem m ar b lo tt en har
erfarenhet av straffrättskipning. Med hänsyn till domstolens uppgifter —
bl. a. skall den pröva om dom are i de båda högsta instanserna gjort sig
skyldiga till tjänstefel — bör riksrättens sammansättning omprövas.
Anledning synes inte föreligga att i detta hänseende frångå författningsutredningens förslag, som inte föranledde någon erinran under remissbe
handlingen. Enligt R Å :s mening fram står det som naturligast att
fackdom arna i riksrätten utses bland högsta domstolens och regerings
rättens ledamöter samt att ordförandeskapet utövas av högsta domstolens
ordförande eller, vid åtal mot justitieråd, av regeringsrättens ordförande.
Möjligen kan man enligt RÅ tänka sig att vid åtal mot justitieråd också
byta ut eventuell ytterligare representant för högsta domstolen mot ännu
en representant för regeringsrätten och vice versa vid åtal mot regerings
råd. Svea hovrätt anmärker att vissa skäl kan anföras för att utöka
a n t a l e t l e d a m ö t e r med två.
Riksdagens ombudsmän anmärker med anledning av föreskriften, att
i n g en av l e d a m ö t e r n a i r i k s r ä t t en få r t i l l h ö r a
r i k s d a g en såsom ledamot eller ersättare, att det inte klart framgår,
om stadgandet åsyftar endast de av riksdagen valda ledamöterna i
riksrätten eller om det gäller även för presidenterna som är självskrivna
såsom ledam öter.
Regeringsråden Hjern och Petrén anser att bestämmelsen om riks
rättens sammansättning inte är tydlig. Den kan enligt de två regerings
råden läsas så att presidenten i Svea hovrätt skall ingå som en sjunde
medlem i riksrätten. Meningen är emellertid enligt motiven att han skall
vara en av de tre presidenterna i sexm annakollegiet.
De remissinstanser som har kommenterat bestämmelsen i t r e d j e
s t y c k e t har alla ställt sig kritiska till förslaget i denna del. Enligt
högsta domstolens ledamöter bör riksrätt förekomma endast i extraordi
nära fall, angivna i grundlag. I 11 kap. bör införas en ny paragraf (9 §),
motsvarande det i 1 § andra stycket förslaget till lag om riksrätten
upptagna stadgandet rörande talan om enskilt anspråk. Regeringsrättens
ledamöter anser att alla riksrättens funktioner bör framgå avgrundlagen.
Det bör inte, som föreslås i tredje stycket, vara möjligt att genom lag
lägga på riksrätten ytterligare uppgifter.
Bestämmelsen berörs också av hovrätten över Skåne och Blekinge, som
dessutom behandlar frågan om r e g l e r för för f a r a n de t vid
r i k s r ä t t en . Hovrätten föreslår att man i paragrafen inarbetar
bestämmelserna i 1 § andra stycket, 6 § andra stycket och, något
utvidgad, hänvisningen i 9 § i förslaget till lag om riksrätten. Någon
särskild lag om riksrätten skulle då enligt hovrätten inte behövas. I
anledning härav förordar hovrätten att stadgandet erhåller följande
lydelse.
För ändamål som angives i 11 kap. skall finnas en riksrätt, bestående
av tre av presidenterna i hovrätt eller kammarrätt samt tre av riksdagen
för viss tid valda ledam öter. Presidenten i Svea hovrätt är ordförande. Har
han förfall, inträder den till tjänsteåren äldste av de övriga presidenterna i
hans ställe. I övrigt tager presidenterna säte i riksrätten efter tjänsteålder.
Ingen av ledamöterna får tillhöra riksdagen såsom ledamot eller ersättare.
Riksrättens utslag får icke överklagas. Bestämmelser om riksdagens val
av ledamöter i riksrätten och om ersättare för dessa meddelas i
riksdagsordningen.
Talan om enskilt anspråk på grund av brott som avses i 11 kap. 3 §
första stycket och 8 § första stycket prövas av riksrätten. Sådan talan får
ej väckas med mindre åtal för b ro tte t äger rum eller talan biträdes av
någon som är behörig att väcka sådant åtal.
I
fråga om rättegång vid riksrätten gäller i tillämpliga delar vad som är
föreskrivet om rättegång vid allmän domstol.
Också regeringsrättens ledamöter för fram tanken att huvudprinciper
na för förfarandet i riksrätten bör föras över från den särskilda lagen om
riksrätten till RF. I vart fall bör, säger ledam öterna, grundlagen garantera
att de straffprocessuella grundprinciperna iakttas i brottm ål, söm
handläggs inför riksrätten, t. ex. genom en generell hänvisning till de för
straffrättskipningen i allmänhet gällande reglerna.
Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det angeläget att de för
riksrätten gällande processreglerna blir klart angivna.
4§
Arbetsm arknadsstyrelsen biträder utan närmare kommentar förslaget i
denna del.
Frågan om de n när m a r e i n n e bör de n av för v a l t
ningsmyndigheternas
lydnadsplikt
gentemot
r e g e r i n g en berörs i några yttranden.
Regeringsrättens ledamöter fram håller, som redan har näm nts, att på
väsentliga punkter olika regler gäller för, å ena sidan, den förvaltning som
består i handläggning av särskilda ärenden och, å andra sidan, den
förvaltning som utgörs av faktisk verksamhet. Ledamöterna påpekar
vidare att väsentligt i bestämmelsen i första stycket, som påpekas i
motiven, är att regeringen anges som överordnad de statliga förvaltnings
m yndigheterna. Den närmare innebörden av denna överordnade ställning
är emellertid inte densamma inom de båda om rådena. Såsom följer av 10
kap. 5 § äger regeringen inte beordra förvaltningsmyndigheter att handla
på visst sätt i ett särskilt fall. Däremot torde regeringen, såsom också
anges i m otiven, liksom hittills äga att inom ramen för gällande rätt
genom generella tjänsteföreskrifter utöva viss ledning. Inom om rådet för
rent faktisk förvaltningsverksamhet torde regeringen, liksom överordnad
myndighet och befattningshavare, ha större befogenhet att ingripa.
Grundlagen bör utformas mot bakgrunden av det anförda.
Svea hovrätt anser att uttryck et ” under regeringen lyder” är föga
upplysande. Några närmare överväganden i ämnet redovisas, säger
hovrätten, inte i m otiven, vilket fram står som en väsentlig brist.
Försvarets materielverk betonar att befallningar tilläm betsverken enligt
förslaget skall beslutas av regeringen och att regeringsledamot eller
departementstjänsteman inte kan ge äm betsverk bindande underhandsdirektiv. Länsstyrelsen i M almöhus län säger att stadgandet om förvalt
ningsm yndigheternas lydnadsplikt under regeringen inte lämnar något
klart besked om hur långt denna lydnadsplikt sträcker sig. Det måste
enligt länsstyrelsen anses vara av värde att närmare klargöra denna fråga.
Den bör därför ytterligare utredas.
Enligt länsstyrelsen i M almöhus län är det oklart vad grundlagbered
ningen menar med o r de t för v a l t n i n g s m y n d i g h e t . För
den enskilde kan det, säger länsstyrelsen, vara av stor vikt att känna till
om t. ex. ett bolag som AB Svensk Bilprovning är en m yndighet. Detta
har betydelse bl. a. för frågan om besvär kan anföras över bolagets beslut
och om befattningshavare hos bolaget är underkastade JO:s tillsyn. Även
i fråga om m yndighetsbegreppet bör därför närmare utredning och
precisering ske.
Några remissinstanser har synpunkter på b e r e d n i n g en s u p p
r ä k n i n g av för v a l t n i n g s m y n d i g h e t e r . Svea hovrätt
förklarar sig hysa viss tvekan inför att t. ex. tala om justitiekanslern utan
att på något sätt presentera hans funktioner, över huvud taget kan man
enligt hovrätten fråga sig om uppräkningen kan anses på ett tillfreds
ställande sätt tillgodose det i direktiven angivna inform ativa syftet. JK
påpekar att beredningen i motiven till paragrafen talar om JK:s uppgifter
i fråga om den konstitutionella kontrollen. Ingenstans i grundlagsför
slaget upptas dock, fortsätter JK, några regler om JK:s kontrollverksam
het. Det sagda måste betecknas som en brist. JK anser att bestämmelser
angående JK , motsvarande dem i 27 § nuvarande regeringsform, bör
införas i den nya grundlagen. Ä m betsansvarskom m itténs förslag till
ändrad lydelse av nämnda 27 § bör härvid följas. JK fram håller i detta
sammanhang att för genomförande av JK:s kontrollfunktion i grundlagen
torde böra upptagas en rä tt, motsvarande den för riksdagens ombudsmän
angivna, att närvara vid domstolars och förvaltningsmyndigheters över
läggningar, detta med hänsyn till stadgandet i 5 kap. 5 § rättegångs
balken.
Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår att orden polisväsendet
och försvarsmakten strykes ur uppräkningen, eftersom de inte anger
myndigheter utan syftar på verksamhetsområden och alltså inte passar i
sammanhanget. De torde enligt hovrätten likväl vara tillräckligt angivna
genom de uttryck som därefter kvarstår. Länsstyrelsen i Jönköpings län
anser att polisväsendet lämpligen bör utgå, eftersom huvuddelen av
polisväsendet lyder under de i paragrafen redan angivna länsstyrelserna.
Kammarrätten i Göteborg anser det överflödigt att räkna upp vissa
myndigheter inom den regeringen underställda statliga förvaltnings
organisationen. Man löper enligt kammarrätten alltid risken med en sådan
uppräkning att den snart blir inaktuell. K am marrätten föreslår därför att
man nöjer sig med att markera att det finns dels förvaltningsmyndigheter
som lyder under regeringen, dels förvaltningsmyndigheter som lyder
under riksdagen, dels förvaltningsmyndigheter som lyder under kom m un.
K am marrätten anser det vidare vara av värde att särskilt markera att
lydnadsförhållandet inte tar över förbudet mot direktiv i särskilda fall
enligt 5 § (1 § i kammarrättens utkast) eller förbudet för riksdagen att
överpröva myndighets beslut enligt 13 § (2 § i kammarrättens utkast). I
enlighet härmed föreslår kammarrätten att paragrafen (10 § i kam m ar
rättens utkast) får följande lydelse.
Förvaltningsmyndighet lyder under regeringen, om det ej är särskilt
bestäm t att den skall lyda under riksdagen eller kom m un. Om begräns
ningar i rätten att föreskriva hur förvaltningsmyndighet skall handla är
stadgat i 1 och 2 §§ (5 och 13 §§ i beredningens förslag). Förvaltnings
uppgift kan genom lag anförtros åt bolag, förening, stiftelse eller annan
sådan samfällighet.
Uttrycket för s v a r s m a k t en
diskuteras av några av de till
försvaret anknutna rem issinstanserna, vilka genom gående förklarar att
detta uttryck synes vara avsett att ha samma innebörd som ordet
krigsmakten. ÖB uttalar att begreppet krigsm akten är inarbetat och
välkänt och därför kan användas i alla sammanhang utan risk för
feltolkningar. En ändring av detta begrepp medför krav på följdändringar
i en stor mängd författningar, reglem enten, instruktion er m. m. De
nackdelar som därvid uppstår är betydande. ÖB avstyrker ändring av
gällande, definierat och vedertaget begrepp, om inte starka, sakligt
grundade skäl föreligger. Som exempel på författningar där begreppet
krigsm akten för närvarande förekommer nämner ÖB kungörelsen
(1966:483) angående krigsm aktens indelning i fred och rikets m ilitär
territoriella indelning samt kungörelsen (1968:333) om innebörden i
rättsligt hänseende av begreppet krigsm akten och krigsman. Chefen för
armén uttalar att begreppet försvarsmakten inte är entydigt definierat
vare sig från administrativ eller rättslig synpunkt. Det är angeläget att
klarhet skapas i begreppets innebörd och att denna fastställs genom
särskild författning. Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om uttryck et
” försvarsm akten” är tillräckligt särskiljande i förhållande till ” försvaret”
med dess mera allmänna och något obestämda innehåll. Möjligen kunde
” det militära försvaret” vara en lämpligare beteckning för vad som avses.
Försvarets civilförvaltning nämner i detta sammanhang uttryck en civilför
svaret, det ekonomiska försvaret och det psykologiska försvaret.
Regeringsrättens ledamöter anser att regeln i a n d r a s t y c k e t har
gjorts alltför vid. Den bör enligt ledamöterna begränsas till att gälla
förvaltningsuppgift som inte innebär myndighetsutövning i egentlig
mening. Stadsjuristen i Stockholm s kom m u n uttalar i anslutning till
denna bestämmelse att den synes ha avseende endast på förvaltningsupp
gifter som ankommer på statliga förvaltningsm yndigheter. Överförande
av kommunala myndigheters förvaltningsuppgifter som innebär myndig
hetsutövning på rättssubjekt av privaträttslig karaktär förutsätter em eller
tid enligt nuvarande rättspraxis och doktrin särskild lagstiftning. Den
föreslagna regeln torde därför uttryckligen böra göras tillämplig även på
s. k. specialreglerad kommunal förvaltning eller annan sådan särskild
förvaltningsuppgift som ålagts kom m un. Stadgandet i andra stycket bör
då införas i en särskild paragraf med hänsyn till att bestämmelserna i
första stycket endast torde röra statliga förvaltningsm yndigheter.
Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår, i enlighet med vad
hovrätten har föreslagit under 7 kap. 1 §, den r e d a k t i o n e l l a
än d r i n g en i andra stycket att de där avsedda juridiska personerna
anges enligt följande: ” bolag, förening, samfällighet eller stiftelse” .
5§
Några remissinstanser har fram fört a l l män n a om d ö m en om
bestämmelserna i paragrafen. R Å påpekar att första stycket tillsammans
med 13 § innehåller bestämmelser om m aktutövningens norm bundenhet
och domstolars och förvaltningsmyndigheters självständighet, vilka be
stämmelser enligt RÅ:s mening är av stort värde. SACO fram håller att ett
väl fungerande rättsväsen är den yttersta garantin för rättsstatens
bestånd. Härför krävs full självständighet för domstolarna kombinerad
med en i princip exklusiv kompetens att skipa rätt. Det är av dessa och
andra skäl, som fram hölls redan i rem isskritiken över författningsutredningens grundlagsförslag, av största vikt att principen om dom stolar
nas självständighet kommer till klart uttryck i grundlagen. Grundlagberedningen har, heter det vidare, velat skriva in denna princip i den
föreslagna regeringsformen främst genom stadgandena i 1 kap. 7 § samt
10 kap. 5 och 13 §§. Paragraferna kan ur denna synp u n k t lämnas i
huvudsak utan erinran. Särskilt bestämmelserna i 10 kap. 5 och 13 §§ får
anses på ett klarare och konsekventare sätt än § 47 i gällande
regeringsform ge uttryck för principen om domstolarnas självständiga
ställning.
Svea hovrätt säger att enligt första stycket både domstolar och
förvaltningsmyndigheter skall ” handla i enlighet med rättsordningen” .
Härmed avses att grundlagfästa principen om m yndighetsutövningens
normmässighet. Bestämmelsen synes hovrätten mindre lyckad, eftersom
det torde åligga envar i samhället att handla i enlighet med rättso rd
ningen. Mot den efterföljande regeln om rättskipningens självständighet
måste enligt hovrätten göras anm ärkningen, att innebörden av uttryck et
” tillämpa rättsregel” är alltför oklar.
Regeringsråden Hjern och Petrén gör vissa allmänna uttalanden med
anknytning till paragrafen.
Grundlagberedningen är i olika sammanhang angelägen understryka
den för m yndigheter, oavsett deras karaktär, generellt gällande plikten att
iakttaga normmässighet vid sina avgöranden (se t. ex. s. 191). Betydelsen
härav beror dock i praktiken på hur pass konkret innehåll norm erna har.
Är dessa vaga, får kravet på normmässighet mindre praktisk betydelse.
Samhällsutvecklingen kommer med de ökade anspråk på anpassning till
snabbt skiftande förhållanden och till lägen skapade av nya tekniska
framsteg säkerligen att efterhand leda till att allt större utrymme måste
ges åt skönsmässighet vid ärendens avgörande. Grundlagberedningen
förutsätter även en fortsatt utveckling av den under senare år medvetet
fullföljda linjen att befria regeringen från ärenden rörande enskilda fall
och koncentrera dess verksamhet kring normgivning och principiellt
betydelsefulla avgöranden. Genom denna decentralisering kommer ett
fritt ställningstagande att i allt högre grad karaktärisera förvaltningens
beslutsstruktur. Denna utvecklingstendens måste småningom avsätta spår
också i grundlagstexten. Vad som först kan komma ifråga blir att i själva
grundlagen införa förbud mot sådant bruk av det fria skönet som kan
betecknas détournem ent de pouvoir.
Som framgår av remissam manställningen under 1 kap. 1 och 8 §§ RF
föreslår riksdagens ombudsmän att m aktutövningens lagbundenhet slås
fast i 1 kap. 1 § och objektivitetskravet i 1 kap. 8 §. Vad gäller för s t a
s t y c k e t av förevarande paragraf får detta enligt om budsm ännen
betydelse på så sätt att det som föreslås i första meningen kan utgå och
tyngdpunkten läggas på det som står i andra meningen. Förslagsvis skulle
enligt om budsm ännen kunna skrivas att domstolar och förvaltnings
myndigheter handlar självständigt enligt lagar och övriga författningar
och att ingen m yndighet, ej heller riksdagen, får bestäm m a hur domstol
eller annan myndighet skall tillämpa författning i särskilt fall. Liknande
synpunkter på första meningen utvecklas av regeringsrättens ledamöter,
som anser att grundsatsen i denna bör gälla samtliga offentliga organ,
varför föreskriften bör utformas generellt. Enligt ledamöterna har den sin
naturliga plats i anslutning till 1 kap. 8 §. I fråga om regeln i andra
meningen, vari fastslås principen om självständiga förvaltningsm yndig
heter fram håller ledamöterna att regeln redan i nuvarande praxis torde
vara begränsad till förvaltning bestående i handläggning av särskilda
ärenden. Detta förhållande bör enligt ledamöterna framgå av grundlagen.
Som redan har nämnts förordar kammarrätten i Göteborg att
för b u de t i för s t a s t y c k e t s a n d r a m en i n g , såvitt
gäller förvaltningsm yndigheternas verksam het, begränsas till att gälla
huvudsakligen myndighetsutövning mot enskild. Detta begrepp har enligt
kammarrätten åtminstone num era, bl. a. genom tillkom sten av förvalt
ningslagen, fått en tillräcklig konkretion och fasthet för att användas i
förevarande sammanhang. En avgränsning med hjälp av begreppet
myndighetsutövning mot enskild torde inte i sak innebära någon större
skillnad mot vad beredningen har avsett. Begreppet rättstillämpning torde
dock enligt kammarrätten vara något mera vidsträckt än begreppet
myndighetsutövning mot enskild. Sålunda synes m an kunna tänka sig att
en förvaltningsmyndighets beslut angående dess egen verksamhet kan
uppfattas som rättstilläm pning, därför att myndigheten i instruktion är
ålagd att fatta sådana beslut. Enligt kammarrättens mening bör det finnas
möjlighet t. ex. för regeringen att ge direktiv till statens järnvägar att en
viss järnvägslinje eller en viss station inte får läggas ned, även om
myndigheten i instruktion skulle ha b etro tts med beslutanderätt i sådana
frågor. K am marrätten ser inte någon avgörande nackdel i att förbudet
mot direktiv till förvaltningsmyndighet blir i vissa hänseenden snävare än
vad GLB synes ha tänkt sig. Det finns sålunda knappast något behov av
att i grundlag förbjuda regeringen att föreskriva vad myndighet skall
uttala i ett y ttrande. Blotta tanken på sådana föreskrifter bör falla på sin
egen orimlighet, eftersom föreskrifterna skulle få det efterföljande
rem issyttrandet att fram stå som helt meningslöst. — På vissa enstaka
områden kan, säger kammarrätten vidare, förekomma att statlig förvalt
ningsmyndighet är betrodd med myndighetsutövning mot kom m un.
Även beträffande denna myndighetsutövning bör gälla förbud mot
direktiv i enskilda fall. K am marrätten förslår att paragrafen (1 § i
kammarrättens utkast) får följande lydelse.
Domstolar och förvaltningsmyndigheter skall handlägga ärenden, träffa
sina avgöranden och även i övrigt handla i enlighet med rättsordningen,
sådan denna framgår ur grundlagarna samt ur andra lagar, förordningar,
föreskrifter och rättsregler.
Ingen myndighet får bestäm m a, hur domstol skall i särskilt fall skipa
rätt eller eljest tillämpa rättsregel. Vad nu sagts om domstol skall gälla
även förvaltningsmyndighet i fråga om myndighetsutövning mot enskild
eller kom m un.
Myndighet får icke utan stöd av någon rättsregel särbehandla någon på
grund av hans personliga förhållanden såsom tro , åskådning, ras, hudfärg,
ursprung, kön, ålder, nationalitet, språk, samhällsställning eller förm ögen
het.
Länsåklagaren i Kopparbergs län riktar den anmärkningen mot den
språkliga
utformningen
av
första
styckets
för s t a m en i n g att denna är tautologisk på ett sätt, som kanske
inte bör förekomma i grundlag.
Stadgandet i a n d r a s t y c k e t har fått upphöra kritik från flera
håll. Enligt R Å är utformningen av bestämmelsen inte invändningsfri. I
och för sig förefaller det stötande, säger RÅ, att med stöd av en
”rättsregel” någon skall kunna särbehandlas på grund av t. ex. sådana
förhållanden som ras och hudfärg. I sammanhanget uppställer sig frågan
vad ” rättsregel” i detta stycke innebär. Enligt motiven skall ” andra
rättsregler” i första stycket första meningen avse folkrättens och
sedvanerättsliga regler. Med ” rättsregel” i andra meningen avses enligt
motiven åter ” tillämpningen av redan gällande norm er” . RÅ anser det
uppenbart att för särbehandling av någon beträffande exempelvis ras och
hudfärg bör fordras ett lagstadgande härom. Att med stöd av ” sedvanerä tt” särbehandla någon i dylika hänseenden bör enligt RÅ inte
ifrågakom m a. En annan fråga som uppställer sig är om det överhuvud är
möjligt att stadga att ingen får särbehandlas på grund av ” personliga
förhållanden” . De personliga förhållandena kan uppenbarligen vid den
rättsliga bedömningen spela en betydande roll ju st i det enskilda fallet,
t. ex. i påföljdsfrågor, utan att någon ” rättsregel” direkt kan åberopas för
den ena eller andra lösningen. Enligt RÅ:s mening bör stadgandet i andra
stycket utgå. Om det överhuvud skall stå kvar bör en omarbetning äga
rum . Liknande synpunkter utvecklas av länsåklagaren i Hallands län.
Denne ifrågasätter om stadgandet har erhållit en adekvat utform ning. Det
torde enligt länsåklagaren inte vara svårt att ange exempel på fall där
hänsyn — utan rättsregel — tages och bör tagas till personliga om ständig
heter av olika slag. Om en person är svensk eller utländsk medborgare kan
och bör t. ex., säger länsåklagaren, vid många avgöranden tillmätas
betydelse utan att detta direkt angives i någon ” rättsregel” . Det kan vara
en omständighet till hans nackdel, t. ex. vid bedöm ande av risken för
flyktfara, eller en omständighet till hans fördel, t. ex. vid bedöm ande av
vad han insett eller icke insett av ett visst handlande. Upprepade återfall i
brott är en annan sådan omständighet som — utan rättsregel — kan
medföra att särskild hänsyn tages till en sådan personlig om ständighet.
Riktigare vore kanske att i stället för att föreskriva att myndighet inte får
utan stöd av någon rättsregel särbehandla någon stadga att myndighet
inte får taga ovidkommande hänsyn till någon. Enligt Svea hovrätt synes
stadgandet sakna ett i förhållande till första stycket självständigt innehåll.
Myndighet skall ju alltid handla enligt ” rättsordningen” sådan denna
framgår av ” rättsregler” och torde därför aldrig äga särbehandla någon på
sätt andra stycket avser ” utan stöd av någon rättsregel” .
Riksdagens ombudsmän påpekar a tt, om 1 kap. 8 § erhåller en sådan
utformning som de förordar, det förbud mot särbehandling som föreslås i
andra stycket torde kunna undvaras. Stycket synes för övrigt, säger
om budsm ännen vidare, under alla förhållanden ha fått en onödigt
mångordig lydelse. Enligt SACO inställer sig en viss tveksam het inför
utformningen av stadgandet i andra stycket, som säger att sådan
särbehandling som avses i detta inte får ske utan stöd av någon rättsregel.
SACO ifrågasätter om inte undantag från förbudet mot särbehandling
borde kräva lagstöd. De knapphändiga motiven gör det emellertid enligt
SACO svårt att överblicka konsekvenserna av en sådan ändring.
6 §
JK, Svea hovrätt, längsstyrelsen i Jönköpings län, riksdagens om b u d s
män och SA C O påpekar att bestämmelsen i för s t a s t y c k e t har
formulerats på sådant sätt att den ger intryck av att domstol skulle kunna
avgöra rättstvist mellan enskilda utan stöd av lag. Också R Å , hovrätten
över Skåne och Blekinge, kammarkollegiet och Sveriges advokatsamfund
anser att bestämmelsen är oklart form ulerad.
Än d r i n g s för s lag framläggs av några remissinstanser. R Å och
riksdagens ombudsmän föreslår att stycket bör inledas med orden: ” Utan
stöd av lag får icke annan myndighet etc.” . JK föreslår att bestämmelsen
erhåller exempelvis lydelsen: ” Slutligt avgörande av rättstvist mellan
enskilda får icke utan stöd i lag med bindande verkan träffas av annan
myndighet än dom stol” . Också hovrätten över Skåne och Blekinge lägger
fram ett förslag till ändring: ” Rättstvister mellan enskilda avgöres av
dom stol. Genom lag får föreskrivas att prövning av särskilt slag av
rättstvister skall avgöras av annan m yndighet” . I det utkast som har lagts
fram av kammarrätten i Göteborg har stycket följande utform ning:
” Endast domstol får med bindande verkan slutligt avgöra rättstvist
mellan enskilda, om ej annat bestäm ts i lag” . K am m arkollegiet slutligen
föreslår att orden ” utan stöd av lag” flyttas upp närmast efter orden ” får
icke” . Kollegiet tillägger att det synes antagligt att med en positiv
formulering av bestämmelsen tolkningssvårigheter än lättare skulle kunna
undvikas.
Regeringsrättens ledamöter påpekar att innebörden av bestämmelsen i
första stycket är att genom lag det slutliga avgörandet av rättstvister
mellan enskilda i obegränsad omfattning kan förläggas till administrativa
m yndigheter. Skall regelns placering i grundlagen ha någon mening, bör
stadgas att tvister mellan enskilda utan undantag skall i sista hand kunna
avgöras av dom stol. Något behov av att inrätta statliga skiljenämnder,
varom det talas i m otiven, för att slutgiltigt slita tvister mellan enskilda
torde inte finnas. Uppkom m ande behov bör täckas inom ramen för det
vanliga dom stolsväsendet. Det sagda hindrar inte att nämnder för frivillig
förlikning kan inrättas.
R Å anser att stadgandet i första stycket enligt sin ordalydelse
om f att a r m e r än som är av s ett . I motiven anges att
utan för stadgandet faller avgöranden som ligger inom den s. k. frivilliga
rättsvården, t. ex. adoption. RÅ anmärker med anledning härav att
adoptionsärenden inte sällan kan medföra rättstvister mellan enskilda.
Enligt
Svea
hovrätt
bör
stadgandet
i
första
stycket
s a m m a n för a s med b e s t ä m m e l s en i 1 kap. 7 §
första stycket.
Med utgångspunkt i föreskriften i a n d r a s t y c k e t , a tt, om
annan myndighet än domstol har ådöm t någon straff, den dömde utan
dröjsmål på begäran skall få saken prövad av dom stol, påpekar R A att
detta stadgande bl. a. avser strafförelägganden och förelägganden om
ordningsbot. Möjligheten att få ett sådant föreläggande i sak prövat av
domstol är emellertid och måste också vara i hög grad begränsad. Ett
godkänt föreläggande kan undanröjas endast i de extraordinära fall,
varom stadgas i rättegångsbalkens kapitel om domvilla. RÅ kan därför
inte godta stadgandet i föreslaget skick. Möjligen kan det finnas skäl att
begränsa stadgandet till att enbart gälla vid olika form er av frihetsberövanden. RÅ förutsätter, att bestämmelserna i rättegångsbalken om tid
för avlåtande av häktningsfram ställning inte strider mot förslagets
uttryck ” utan dröjsm ål” .
Chefen för armén anser att m i l i t är a c h e f e r s b e s t r a f f
n i n g s r ä t t i likhet med domstolars och förvaltningsmyndigheters
bestraffningsrätt bör ges uttryckligt stöd i grundlagen. Chefen för armén
utgår från att beredningens förslag inte har avsetts innebära ändring av
denna de militära chefernas rätt och skyldighet. Det är emellertid inte
tillfredsställande att den innefattas i den bestraffningsrätt, som tillkom
mer andra m yndigheter.
Sveriges advokatsamfund ifrågasätter lämpligheten av att grundlagen
ger en d a s t s v en s k med b o r g a r e r ä t t att få sin sak
p r ö vad av d om s t o l , om han omhändertas tvångsvis av annan
anledning än b ro tt.
Regeringsrättens ledamöter menar att invändningar kan göras mot den
bestämmelse i andra stycket som innebär att beslut om frihetsberövande i
vissa fall i sista instans får p r ö v a s av en på v i s s t s ä t t
s a m m a n s att n ä m n d . Ledamöterna fram håller att enligt art. 5 p.
4 i Europarådets konvention angående de mänskliga rättigheterna och de
medborgerliga friheterna lagligheten av ett frihetsberövande undantags
löst skall kunna prövas av dom stol. Det bör därför övervägas om inte
sådana organisationsform er kan väljas för att täcka föreliggande behov att
regeln i grundlagen kan göras undantagslös. Påpekanden i samma
hänseende görs också av riksdagens ombudsmän och av Sveriges
advokatsam fund. Om budsm ännen föreslår att m an väljer form uleringen:
” med prövning av domstol likställes härvid prövning av näm nd, om etc.” .
JK föreslår att fram för ordet gärning i andra stycket inskjutes ordet
brottslig. Samma ändring föreslås i 7 § andra stycket och 11 § första
meningen. Enligt JK bör vidare ordet konfiskation bytas ut mot
förverkande (se också under 7 kap. 8 §).
Länsåklagaren i Hallands län påpekar att beredningen i andra stycket
använder uttryck et ” annan sådan särskild rättsverkan” , medan det i 7 §
andra stycket talas om ” annan rättsverkan” och i 11 § om ” annan sådan
rättsverkan” . Länsåklagaren hänvisar vidare till det i 7 kap. 8 § använda
uttryck et ” annan särskild rättsverkan” .
Kammarrätten i Göteborg föreslår en smärre r e d a k t i o n e l l
än d r i n g i andra stycket till följd av vilken detta skulle få följande
lydelse: ” Har a n n a n
omhändertagen tvångsvis. I sådant fall får
dock saken i stället prövas av näm nd, om nämndens sammansättning är
bestäm d i lag och ordföranden i nämnden är eller har varit ordinarie
dom are” .
7 §
Som framgår av rem issam m anställningen under 7 kap. har vissa remiss
instanser föreslagit att paragrafen flyttas över till nämnda kapitel. Det
kan vidare erinras om att Svea hovrätt anser att paragrafen tillsammans
med 8 och 9 §§ bör flyttas över till ett särskilt kapitel om medborgerliga
rättigheter.
Regeringsrättens ledamöter, Svea hovrätt och kammarrätten i G öte
berg anser att föreskriften bör utformas som ett för b u d för lag
s t i f t a r en att stifta retroaktiv strafflag.
Räckvidden av stadgandet i andra stycket synes riksdagens om buds
män oklar. Man kan exempelvis, säger om budsm ännen, fråga sig, om däri
skall inläsas något förbud mot retroaktiv skattelag så att den verkan en
viss handling får i skattehänseende endast får bedöm as enligt den lag som
gällde när handlingen företogs och inte enligt senare, för den enskilde
mera betungande lag. Grundlagberedningens motiv tyder på att en så vid
sträckt tillämpning inte har varit åsyftad. Frågans vikt påkallar dock att
saken klarläggs närm are.
Sveriges industriförbund fram håller det önskvärda i att s t a d g a n
de t s t i l l ä m p n i n g som r å de vid g a s . De skäl som talar för
ett förbud mot retroaktiv lagstiftning på straffrättens område äger enligt
förbundet i stor utsträckning giltighet också i fråga om t. ex. skatte- och
annan civillagstiftning. Även där är det ett rimligt krav att medborgare
och företag vid varje tid p u n k t skall ha möjlighet att bedöma de rättsliga
konsekvenserna av sitt handlande. Saknas den m öjligheten, kan följden
bli en ej försvarbar rättsförlust.
Länsåklagaren i Kopparbergs län förordar att 7 § och 5 § brottsbalkens
prom ulgationslag får samma utform ning. Detta kan åstadkommas anting
en genom att grundlagsstadgandet anpassas till bestämmelsen i promulgationslagen eller genom att det senare stadgandet bringas i överens
stämmelse med den av beredningen föreslagna föreskriften.
8 §
Det har redan i andra sammanhang nämnts att vissa remissinstanser
förordar att paragrafen överförs antingen till 7 kap. eller till ett särskilt
kapitel om medborgerliga fri- och rättigheter. JK, som förordar att stad
gandet flyttas till 7 kap., understryker att författningsregler angående
förvärv och förlust av svenskt m edborgarskap, såsom beredningen före
slår, bör tillhöra det område inom vilket riksdagen inte äger delegera be
slutanderätten till regeringen.
Kammarrätten i Göteborg, som har tagit in stadgandet som 2 § i sitt
kapitel om lagar och andra föreskrifter, anser att för b u de t i p a r a
g r a f en bör r i k t a s t i l l lag s t i f t a r en och föreslår att pa
ragrafen får följande lydelse.
Lag eller annan föreskrift får icke givas om att svensk medborgare skall
kunna landsförvisas. Ej heller får stadgas att svenskt medborgarskap skall
kunna tagas från någon, som är bosatt i riket, i annat fall än då han är
eller samtidigt av fri vilja blir medborgare i annan stat.
Högsta domstolens ledamöter har tagit fasta på ett uttalande i motiven
till bestämmelsen i första meningen att genom denna uppställes förbud
för myndigheterna att vidtaga åtgärder som innebär att svenska med
borgare tvångsvis förpassas ur riket. Uttalandet innebär efter orden även
hinder mot att svensk medborgare utläm nas till annat land för brott.
Detta kan enligt ledamöterna givetvis inte vara meningen och följer inte
heller av lagtexten.
Regeringsrättens ledamöter, SACO och Sveriges industriförbund anser
att förbudet mot berövande av svenskt medborgarskap bör utsträckas till
att om f att a a l l a s v en ska med b o r g a r e , även dem som är
bosatta i utlandet.
Statens invandrarverk påpekar att stadgandet i andra meningen inte tar
hänsyn till de personer som — förutom att de är svenska medborgare —
även är medborgare i annat land. Stadgandet synes nämligen, säger ver
ket, tillåta att s v en s k med b o r g a r e , som där j ä m t e är
med b o r g a r e i a n n a n s t a t , oavsett om han är bosatt i riket
eller ej, fråntas sitt svenska medborgarskap utan uttrycklig viljeförklaring.
Detta överensstämmer inte med gällande rä tt, och en ändring härvidlag
torde inte ha avsetts och är enligt verkets mening heller inte önskvärd.
Statens invandrarverk påpekar vidare att de p e r s o n e r som av
s e s i 7 § 3 p . med b o r g a r ska p s lag en kan mista sitt svens
ka medborgarskap utan att de har förklarat sig villiga därtill. I denna del
synes enligt verket det föreslagna grundlagsstadgandet innebära en be
gränsning som inte har varit avsedd.
9§
Vissa a l l män n a s y n p u n k t e r i anledning av bestämmelsen
fram förs av Svenska företagares riksförbund. Skyddet för egendom har
enligt förbundet under det senaste årtiondet i vårt land tillm ätts en allt
mer underordnad betydelse. I motsats härtill spelar det alltjämt en fram
trädande roll i de andra nordiska länderna. Med hänsyn till den stora eko
nom iska betydelsen av ett likartat ekonomiskt egendomsskydd i de nor
diska länderna, bör en generell svensk bestämmelse utformas med beak
tande av annan nordisk statsrätt. Förbundet anser att författningsutredningens inledande sats ” svensk medborgares egendom är tryggad”
bör bibehållas. I motiven måste klarläggas vad som menas med expropria
tion liksom vilka andra förfoganden som stadgandet skall avse.
Frågan om v i l k a e k o n om i ska r ä t t i g h e t e r som om
f att a s av b e s t ä m m e l s en behandlas av kam m arkollegiet, som
påpekar att syftet med stadgandet torde vara att skydda den enskildes
rätt till egendom , oavsett på vilket sätt rätten har tillkom m it. I det all
männa språkbruket torde enligt kollegiet ordet ” förvärv” avse köp och
byte och även gåva, medan det är tveksam t om däri inbegripes familjerättsliga fång, dvs. arv, bodelning och fång på grund av testam ente. V ida
re torde det få anses obestridligt att med formuleringen ” egendom som
någon har förvärvat” innehavare av ny ttjan d erätt till fast egendom inte
skulle omfattas av paragrafen. Någon anledning att utesluta nyttjanderättshavare från det föreslagna grundlagsskyddet finns enligt kollegiets
mening inte. På grund av det anförda föreslår kollegiet att paragrafen u t
form as sålunda: ” Om rätt till egendom tages från någon genom expro
p riation etc.” .
Svea hovrätt anser att för ut s ä t t n i n g a r n a för så d a n t
för f o g a n de som av s e s i p a r a g r a f en liksom i fö rfatt1 7 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
ningsutredningens förslag bör anges i denna.
Flera remissinstanser anser att paragrafen borde innehålla en bestäm
melse om g r u n de r n a för e r s ä t t n i n g en s b e s t ä m m and e . Regeringsrättens ledamöter påpekar att stadgandet är utform at så
att det möjliggör att ersättningen i lag sättes i princip hur lågt som helst.
Visserligen kan egendom sskyddande grundlagsregler försvåra olika sam
hälleliga ingripanden men å andra sidan måste individens behov av skydd
mot konfiskatoriska bestämmelser beaktas. Om en grundlagsregel på
detta område skall ha något egentligt värde, bör den enligt ledamöterna
på något sätt uttala sig om storleken av ersättningen. Sveriges advokat
sam fund menar att bestämmelsen lämnar näst intill in tet skydd åt den en
skilde, eftersom man inte har ansett sig kunna sträcka sig längre än till att
ange att vid expropriation ersättning skall utgå enligt grunder som be
stäms i lag. I motiven görs i detta sammanhang gällande att det inte skulle
vara möjligt att i grundlag fastslå efter vilka grunder ersättning skall be
stämmas vid expropriation och liknande ” med hänsyn till den mångfald
av olika situationer som kan komma att omfattas av ett stadgande av den
na in n ebörd” . Förklaringen är enligt samfundet inte övertygande. Om
man exempelvis är av den uppfattningen att full ersättning bör utgå vid
expropriation, bör detta kunna komma till uttryck i RF. Om förslagets
mening är att slå vakt om rätten till ersättning, torde det enligt Sveriges
industriförbund inte möta oöverstigliga svårigheter att i grundlagen ta in
ett stadgande som anger de allmänna grunderna för ersättningens
bestäm m ande. Dessa torde böra innebära att vid expropriation i princip
full ersättning skall utgå med tillägg att ersättningen skall kunna
nedsättas endast om synnerliga skäl talar härför.
För att svensk medborgares egendom verkligen skall vara skyddad,
säger Svenska företagares riksförbund, att åtminstone i motiven anges att
ersättningen åtminstone måste vara skälig eller motsvara m arknadsvärde.
Enligt kammarrätten i Göteborg synes det överflödigt att föreskriva att
ersättning skall utgå enligt grunder som bestäms i lag. K am m arrätten,
som har tagit in stadgandet som 3 § i sitt kapitel om lagar och andra
föreskrifter, föreslår att det får följande lydelse.
Lag eller annan föreskrift får ej givas om att egendom, som någon
förvärvat, utan ersättning tages från honom genom expropriation eller
annat sådant förfogande.
10 §
Som redan har nämnts föreslår regeringsrättens ledamöter att paragra
fen flyttas till norm givningskapitlet. Som skäl härför anförs att perm utatio n srätten inte är någon form av utövande av verkställande m akt —
förvaltning — utan en rätt för regeringen att ändra bestående civilrättsliga
förhållanden genom ett offentligrättsligt ingripande i vissa speciella
situationer. Det är här närmast fråga om en normgivning in casu.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att det inte finns något att erinra i
sak beträffande paragrafen. Första meningen anses gälla sedan gammalt
och en lagstiftning av innebörd som sägs i andra meningen har godkänts
av 1972 års riksdag. Paragrafen ger emellertid enligt länsstyrelsen intryck
av att grundlagen på något sätt uttömmande reglerar regeringens
befogenheter i förhållande till riksdagen. Länsstyrelsen ifrågasätter om
detta är rimligt.
R Å menar att perm utation enligt gällande rätt kan medges även i vissa
andra fall än de som anges i förevarande paragraf. Perm utationslagen
(1972:205) ger möjlighet till perm utation om ” annat särskilt skäl”
föreligger. Det synes enligt RÅ inte nödvändigt att i grundlagen
uttömmande reglera de fall då perm utation medges. Förslagsvis kunde
grundlagsstadgandet endast innehålla en bestämmelse om att regeringen
äger medge eller att annan myndighet genom lag kan ges befogenhet att
medge perm utation om särskilda skäl föreligger, samt en hänvisning till
att närmare bestämmelser om perm utation meddelas i lag. Enligt
kammarkollegiet överensstämmer formuleringen av förutsättningarna för
p erm utation i sak i beredningens förslag och perm utationslagen. O rda
lagen skiljer sig emellertid något från varandra i de båda form uleringarna.
Kollegiet föreslår att grundlagsbestämmelsen anpassas till stadgandet i
perm utationslagen. Riksrevisionsverket ifrågasätter om bestämmelsen bör
ges en sådan utformning att den lämnar möjlighet till delegation från
riksdagen direkt till förvaltningsmyndighet (se vidare under 7 kap. 5 §).
11 §
A l l män n a s y n p u n k t e r på b e r e d n i n g en s ut f o r m
n i n g av n å de i n s t i t ut e t anläggs i ett par yttran den . Justitierådet H edfeldt nämner inledningsvis att enligt motiven om rådet för nåd
skall bestäm m as huvudsakligen i överensstämmelse med nuvarande praxis
och uttalar i det avseendet följande.
Det är med denna utgångspunkt svårt att förstå varför m an frångått
gällande lags exakta bestäm ning, nåd ” i b ro ttm å l” . I stället nödgas m an,
för att hålla de administrativa frihetsberövandena utan för stadgandet,
röra sig med den oklara bestäm ningen ” liknande” ingrepp. I motiven
påstås detta uttryck ange att ingripandet måste väsentligen ha karaktär av
skydd för ett allmänt intresse och innehålla ett visst repressivt m om ent.
Härtill är att säga dels att en så utförlig bestäm ning omöjligen kan utläsas
av ordalagen, dels att bestäm ningen är felaktig. De anförda två kriterierna
är nämligen ofta för handen vid administrativa frihetsberövanden. Saken
kompliceras ytterligare av att vad som normalt utgör sådant frihetsbe
rövande stundom även utgör brottspåföljd, då kallad ” överlämnande till
särskild vård” . Vad angår ” särskild rättsverkan” av brott dvs. annan
verkan än straff eller annan brottspåföljd i egentlig mening, består
svårigheten däri att man vill i ett samlande uttryck innefatta såvitt skilda
företeelser som å ena sidan förverkande av egendom och liknande samt å
andra sidan förvisning. Formuleringen förverkande (ordet konfiskation
bör undvikas) eller annan ” sådan” rättsverkan är därför ej tillfreds
ställande.
Slutligen bör — såsom i det gemensamma yttran det anförts - undvikas
ett ordval som låter förstå att dom en skulle ändras genom nådebeslutet.
Följande formulering föreslås:
Regeringen äger i brottmål genom nåd mildra eller eftergiva straff eller
annan påföljd liksom även förverkande eller annan särskild rättsverkan
av b ro tt. Skadestånd och ersättning för rättegångskostnad är ej föremål
för nåd.
N är synnerlig a
äga rum .
Med denna formulering blir överlämnande till särskild vård enligt
brottsbalken föremål för nåd, vilket ej är m otiverat. Dylika fall innefattas
emellertid för närvarande under uttryck et nåd i brottm ål, och det lär ej
medföra någon praktisk olägenhet om detta bibehålles. Uttryckligt
undantag kan naturligtvis göras för detta slags påföljd, m en frågan synes
ej vara värden sådan komplikation av lagtexten.
Den beskrivning av nådeinstitutets tillämpningsom råde, som ges i
grundlagsförslaget, kan enligt regeringsrättens ledamöter upp fattas som
en utvidgning av detta om råde. Motiven är emellertid så knapphändiga,
att det är svårt att bedöma den reella innebörden av förslaget i denna del.
Lagrummet bör ges en mera preciserad utformning och en avfattning som
närmare anknyter till uttalandet i m otiven, att nådeom rådet bör
bestäm m as i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande praxis.
Frågan om så d a n a d i s c i p l i när a å t g är de r som ha r
föreslagits
av ä m b e t s a n s v a r s k om m i 11 é n ( S O U
1972 : 1 ) kan b l i för e mål för n å d diskuteras av två
remissinstanser. JK uttalar att äm betsansvarskom mittén har anfört att de
rent privaträttsliga följder av avtalsbrott som avsked och disciplinpåföljd
skulle utgöra enligt den av kommittén föreslagna disciplinlagen torde
komma att falla utanför om rådet för nåd. Beredningen uttalar samma
uppfattning. JK anför följande.
För egen del anser jag att första meningen i 11 § knappast ger ett
riktigt uttryck för denna beredningens uppfattning, såvitt gäller domstols
beslut om avsked eller disciplinpåföljd. Man bör nämligen observera
skillnaden i uttryckssätt mellan 26 § nuvarande regeringsform och den av
beredningen föreslagna bestäm m elsen. I nämnda 26 § talas om K onun
gens rätt att göra nåd i brottm ål. Den föreslagna regeln i 11 § lägger i
stället tonvikten på olika form er av sådan rättsverkan av (brottslig)
gärning som beslutats av m yndighet, vilket åtminstone språkligt sett inte
utesluter rättsverkan beslutad av myndighet i annan ordning än i
brottm ålsprocess, t. ex. av domstol i civilprocess. (E tt avskeds- eller
disciplinbeslut, meddelat av m yndigheten-arbetsgivaren, hör inte hit, då
myndigheten enligt kommitténs förslag inte handlar i denna egenskap
utan såsom arbetsgivare. Sådant beslut är därför i förevarande avseende
att likställa med beslut av privat arbetsgivare.) — Huruvida regeringen bör
beredas möjlighet att bevilja nåd eller dispens beträffande avsked och
disciplinsanktioner efter ett genomförande av kommitténs förslag, är en
fråga som jag saknar anledning att uttala mig om. Varken kommittén
eller beredningen har för övrigt behandlat denna fråga. I sammanhanget
bör framhållas att däremot disciplinåtgärder, ålagda av medicinalväsendets ansvarsnämnd, motsvarande nämnd vid veterinärväsendet,
advokatsamfundets disciplinnämnd eller dom kapitel, med kommitténs
och beredningens förslag även fram deles torde komma att vara föremål
för nåd. Dessa organ kommer nämligen alltjämt att utöva sin dömande
verksamhet såsom myndigheter och inte såsom arbetsgivare, i det att
disciplinrätten i fråga kommer att förbli offentligrättsligt reglerad. Detta
förhållande kan vara ett skäl till att medge regeringen en mot
nåd einstitutet svarande dispensrätt i fråga om påföljder enligt den
föreslagna allmänna disciplinlagen. — Då i vart fall disciplinpåföljder,
ådöm da av nyssnämnda organ, skulle falla under 11 §, bör denna också
erhålla en formulering som klart visar detta. Det uttryck ssätt som
beredningen begagnat torde med nutida lagspråk inte om fatta disciplin
förseelser och deras sanktionerande.
R Å har också tagit fasta på påpekandet i motiven att det privaträttsligt
färgade betraktelsesätt som äm betsansvarskom mittén har anlagt på frågan
om utformningen av statstjänstem ännens disciplinansvar torde medföra
att de av kommittén föreslagna disciplinära åtgärderna, bl. a. beslut om
avsked, inte kan bli föremål för nåd. RÅ säger sig inte kunna dela denna
uppfattning och fram håller därvid att rekvisiten för avsked i 12 §
förslaget till disciplinlag överensstämmer med rekvisiten för avsättning i
20 kap. 8 § brottsbalken. Om äm betsansvarskom m itténs förslag blir lag
bör därför enligt RÅ:s mening — såvida inte med den av beredningen
föreslagna lydelsen av 11 § det skulle anses möjligt att bevilja nåd
beträffande avsked — en jämkning av paragrafens lydelse äga rum så att
detta kan ske.
Överåklagaren i Stockholm s åklagardistrikt förklarar att det inte finns
skäl till erinran mot att beredningen i förslaget har uteslutit möjligheten
för en benådad person a tt, i s t ä l l e t för att m o t t a g a de n
e r b ju d n a n å de n , u n de r g å å d ö m d på f ö l j d . Överåklaga
ren berör ytterligare ett par frågor som har samband med nådeinstitutet.
Det är sålunda enligt överåklagaren betydelsefullt att beredningen i
förslaget till lag om handläggning av nådeärenden har föreslagit, att
regeringen skall ha skyldighet att
innan
nådeärende
avgöres
inhämta
yttrande
från
högsta
dom
s t o l en och r e g e r i n g s r ä t t en . Detta utgör enligt överåkla
garen en viktig grund för enhetlighet i tillämpningen av n ådeinstitutet
och tolkningen av rättsfrågor och en m otvikt till en alltför generös
tillämpning av benådningsrätten. Vad gäller frågan om in rättande av en
n å de n ä m n d ställer överåklagaren sig tveksam. Arbetsuppgifterna
synes kunna utföras av redan befintliga organ och det enda skälet till ett
sådant inrättande skulle, fortsätter överåklagaren, enligt beredningen
kunna motiveras av en strävan att minska regeringens arbete med
rutinärenden. Denna fråga kräver emellertid ytterligare utredning innan
överåklagaren är beredd att taga en slutlig ståndpunkt. Högsta d om sto
lens ledamöter föreslår den t e r m i n o l o g i ska än d r i n g en i
första stycket att ordet undanröja byts ut mot eftergiva. Härigenom
undviks intrycket att dom en skulle ändras genom nådebeslutet.
G rundlagsfästandet av a b o l i t i o n s i n s t i t ut e t har föranlett
två uttalanden. Regeringsrättens ledamöter understryker att regeringens
rätt att besluta om abolition liksom hittills bör utövas endast i exceptio
nella fall. Å talseftergift bör enligt ledamöterna i princip beslutas endast på
grundval av stadgande i lag. R Å förklarar att han i och för sig inte har något
att erinra mot stadgandet. RÅ anm äker att åklagare under vissa i lag
angivna förutsättningar har befogenhet att underlåta åtal. Även om denna
befogenhet skulle vidgas torde dock alltid böra finnas kvar en möjlighet
för regeringen att under särskilda omständigheter förordna a tt, indivi
duellt eller kollektivt, vidare åtgärd för att utreda eller lagföra brottslig
gärning inte skall äga rum .
12 §
Omfattningen
av
de
extraordinära
rätts
med l en s v e r k n i n g som r å de n är föremål för uppmärksam
het i några yttranden. Som redan har nämnts pekar r e g e r i n g s
r ä t t en s l e d a m ö t e r på att beredningens förslag innebär att
rätten till resning kan inskränkas genom en av riksdagen antagen lag,
medan resningsmöjligheten nu är omedelbart inskriven i grundlagen (19 §
RF) och inte torde kunna inskränkas utan grundlagsändring. Resningsinstitutets betydelse i förevarande sammanhang ligger i att även regeringsavgöranden som har karaktär av rättstillämpning kan bli föremål för
resning. Försvinner denna möjlighet genom riksdagsbeslut, förändras
enligt ledamöterna teoretiskt sett det konstitutionella kontrollsystem et
på en viktig punkt. Enligt ledamöternas mening bör bestämmelsen få den
utformningen att resning eller återställande av försutten tid kan erhållas i
ärenden som tillhör högsta domstolens jurisdiktion genom beslut av
denna och i övriga ärenden genom beslut av regeringsrätten samt att
närmare bestämmelser om dessa institut meddelas i lag. Om stadgandet
erhåller en sådan form ulering, blir det helt klart att de extraordinära
rättsm edlens verkningsom råden är obegränsat, samtidigt som det sägs att
den närmare regleringen av förfarandet m. m. ankommer på riksdagen att
bestäm m a genom lag. — Samma tankegång som nu har redovisats torde
ligga bakom också det förslag till ändrad lydelse av första stycket som har
lagts fram av högsta domstolens ledam öter: ” Resning i ärende, som
avgjorts genom lagakraftägande dom eller därmed jämförligt beslut, samt
återställande av försutten tid beviljas av högsta domstolen eller, i fråga
om ärende för vilket regeringsrätten är högsta instans, av regeringsrätten.
Närmare bestämmelser härom kan meddelas genom lag.” R Å anmärker
att det med den föreslagna lydelsen av paragrafen blir svävande hur långt
högsta domstolens befogenhet i där avsedda hänseenden sträcker sig. Om
lydelsen godtas, torde för undanröjande av oklarheten lagbestämmelser
om omfattningen av högsta domstolens befogenhet böra ges.
I
några yttranden berörs frågan hur ärendena om resning och
återställande av försutten tid skall för de l a s m e l l a n hög s t a
d om s t o l en och r e g e r i n g s r ä t t en . Som framgår av det nyss
återgivna förslag till ändrad lydelse av paragrafen som har lagts fram av
högsta domstolens ledamöter godtar dessa beredningens förslag i denna
del. Detsamma gäller i fråga om kammarrätten i Göteborg. Enligt
äm betsansvarskom mittén framgår av första styckets ordalydelse att
regeringsrätten inte skall handlägga med paragrafen avsedda ansökningar i
fråga om ärenden, där regeringsrätten inte är högsta instans. Detta torde
innebära, sägs det, att extra-ordinär prövning med avseende på sådana
ärenden, i vilka talan på grund av fullföljdsförbud inte kan med ordinära
rättsmedel föras till högre instans inom förvaltningsdom stolsväsendet, i
motsats till vad som nu gäller måste ske i högsta dom stolen. Regerings
rättens ledamöter anmärker att beredningens förslag medför att om
kammarrätt i fram tiden blir slutinstans för någon grupp av mål, resning i
sådant mål skulle komma att tillhöra högsta domstolens kom petens.
Naturligt vore enligt ledamöterna att högsta domstolen handhade de
extraordinära rättsmedlen såvitt angår civil- och straffrättskipningen och
regeringsrätten beträffande förvaltningsrättskipningen samt därutöver
förvaltningen i övrigt. Här kan vidare hänvisas till ledamöternas nyss
återgivna utkast till utformning av första stycket. Svea hovrätt förordar
att regeringsrätten får pröva alla ansökningar som avser ärenden vilka i
sista instans avgörs av förvaltningsdom stol, vare sig regeringsrätten själv
eller någon annan.
Beredningens förslag att r e s n i n g i n t e ska l l k u n n a b e v i l
j a s i är en de som ha r av g j o r t s av r i k s r ä t t en har
föranlett gensagor av högsta domstolens ledamöter, regeringsrättens
ledamöter, JK, Svea hovrätt och äm betsansvarskom m ittén, vilka samtliga
förklarar att resning bör kunna beviljas även i dessa ärenden. Regerings
rättens ledamöter och JK yttra r sig inte om vem som bör handlägga
sådana resningsfrågor. Övriga remissinstanser föreslår att befogenheten
att bevilja resning bör tillkom m a riksrätten själv. Enligt Svea hovrätt och
äm betsansvarskom mittén bör resning kunna beviljas åtminstone i de fall
där det kan antas att utgången i målet har påverkats av att falsk handling
har åberopats eller falsk utsaga har avgivits under ed eller försäkran.
Också högsta domstolens ledamöter pekar särskilt på detta fall.
Kammarrätten i Göteborg föreslår vissa r e d a k t i o n e l l a än d
r i n g a r i första stycket, vilket enligt kammarrätten (7 § i kam m ar
rättens utkast) bör ha följande lydelse.
Ansökan om resning i avgjort mål eller ärende samt återställande av
försutten tid handlägges av högsta domstolen eller, om ansökan avser mål
eller ärende för vilket regeringsrätten är högsta instans, av regeringsrätten.
Beviljande av resning eller återställande av försutten tid skall ske i
enlighet med lag eller vad eljest gäller.
13 §
Det synes enligt regeringsrättens ledamöter naturligt att rikta paragra
fens förbud mot att ändra domstols beslut eller eljest ingripa i
domstolarnas verksamhet till både riksdag och regering. Vad gäller
motsvarande förbud att ingripa i förvaltningsavgöranden och i annan
förvaltningsverksamhet har, fortsätter ledam öterna, förbudet främst
riksdagen till adressat.
Som redan har nämnts under 9 kap. 1 och 2 §§ anser JK beredningens
uttalande, att riksdagens ställningstagande i en traktatfråga inte skall
föregripas genom ett åtagande av regeringen, strida mot förevarande
paragraf, vars avfattning enligt JK klart och tydligt förutsätter att
regeringen redan har ingått överenskommelsen när riksdagen skall pröva
den.
14 §
Vad gäller stadgandet i för s t a s t y c k e t har frågan om t i l l
s ä t t n i n g en av d om a r t j än s t e r tilldragit sig viss uppm ärk
samhet.
Högsta domstolens ledamöter anser att tjänst som ordinarie dom are,
med hänsyn till domstolarnas ställning enligt grundlagen, bör tillsättas av
regeringen. Regeringsrättens ledamöter (m ajoriteten) uttalar att bered
ningen har utgått från att dom arna skall utses av regeringen eller annan
m yndighet. Frågan om tillsättningsförfarandet har inte varit föremål för
närmare utredning. I andra länders rättssystem förekommer dock regler
om särskilt tillsättningsförfarande för att säkerställa domstolarnas oav
hängighet. Detta problem vore enligt ledamöternas mening fö rtjän t av
ytterligare överväganden. Under alla omständigheter bör det inte godtas
att ordinarie dom artjänst tillsätts av förvaltningsm yndighet.
Regeringsråden Hjern och Petrén uttalar i frågan följande.
Frågan om tillsättningen av dom are är ett viktigt problem , som
förtjänar ingående överväganden, om man accepterar grundsatsen att
domstolarna har ett särskilt konstitutionellt ansvar för rättsordningens
iakttagande. Att dom arutnäm ningarna hittills ankom m it på Kungl. Majrt,
d. v. s. numera på regeringen, är historiskt sett självklart. Detta arrange
mang är ett arv från den tid då dom arm akten ingick som en del i
Konungens befogenheter. I och med att domstolarna erkännes spela en
självständig roll och anses skola vara i alla avseenden oavhängiga av
regeringsm akten, ter sig vårt traditionella system från olika synpunkter
mera dubiöst.
Grundlagberedningen anger i sin beskrivning av förslagets huvudlinjer
(s. 76) parlam entarism en som en hörnpelare i statsskicket och partierna
som ett bärande element i vår dem okrati. Det politiska system , för vilket
beredningen skrivit det föreliggande förslaget, utgöres av ett samhälle
med flera politiska partier alla proportionellt företrädda i riksdagen men
med endast något eller några av dem utövande regeringsmakten. Att
tillsättningen av dem , som i domstolarna skall fullgöra den rättsliga
k o n tro llfunktionen i sam hället, läggs uteslutande på en regering av denna
typ är oförenligt med det system , varpå förslaget vilar.
Det är svårt att säga var lösningen på problem et är att finna. Det finns i
främmande länder många olika kombinationer av olika elem ent. Mest
känt torde USA:s system vara, där presidenten nominerar dom are i
högsta instans men hans förslag skall godkännas av ett av folkrepresenta
tionens båda hus. I förbundsrepubliken Tyskland ligger utnäm ningsrätten
beträffande dom are i de högsta instanserna hos ett kollegium med
medlem m ar utsedda av regering, parlament och domstolarna själva.
Vilken modell som bör väljas för Sveriges vidkommande får bli beroende
av de resultat som uppnås vid frågans vidare utredning.
Regeringsråden Hellner och Sjöberg anser att det med de i grundlags
förslaget inskrivna tillsättningsprincipem a — avseende får fästas bara vid
förtjänst och skicklighet — inte är påkallat att överväga ytterligare medel
för att i samband med tjänstetillsättningar säkerställa domstolarnas
oavhängighet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår en viss r e d a k t i o n e l l
om a r b e t n i n g av bestämmelsen i första stycket. Hovrätten föreslår
att detta får följande lydelse: ” Tjänst vid domstol eller statlig förvalt
ningsmyndighet som lyder under regeringen tillsättes av regeringen eller
myndighet som regeringen bestäm m er” . Kammarrätten i Göteborg
föreslår att ordet statlig utgår ur första stycket.
Stadgandet i a n d r a s t y c k e t tillstyrks uttryckligen av s t a
t en s i n v a n d r a r v e r k , som anser att det är av väsentlig betydelse.
Den särskilda bestämmelsen om t r a n s p o r t s p är r a r behandlas
av hovrätten över Skåne och Blekinge. Innebörden av stadgandet i andra
stycket första punkten är, finner hovrätten vara, att tillsättning skall ske
på objektiva grunder. Någon otillbörlig hänsyn får inte tas. Däremot sägs
inte något om vad som är skicklighet och förtjänst, inget om hur olika
betyg skall beaktas m. m. Med hänsyn härtill torde stadgandet i andra
stycket andra meningen (transportspärram a) vara obehövligt och bör
utgå. T ransportspärrar finns n u och detta utan stöd i lag. Hänsyn till dem
bör i fram tiden kunna tagas på samma sätt som f. n. Enligt länsåklagaren
i Kopparbergs län synes kravet på att vid tjänstetillsättning avseende skall
fästas endast vid förtjänst och skicklighet vara svårt att upprätthålla. Som
exempel härpå anför länsåklagaren de inskränkningar, som har före
skrivits i fråga om tillsättning av tjänster på orter till vilka vissa centrala
verk och myndigheter kommer att utlokaliseras från Stockholm . Dessa
inskränkningar är uppenbarligen motiverade av skäl, som kan komma i
konflikt med kravet på att endast förtjänst och skicklighet skall beaktas
vid tillsättning av tjänster. Länsåklagaren ifrågasätter om inte arbetsm ark
nadspolitiska och lokaliseringspolitiska m. fl. skäl kommer att göra det
erforderligt med undantag från principen om förtjänst och skicklighet.
Möjlighet att i lag stadga undantag från principen bör ges.
Riksdagens ombudsmän hänvisar till sitt förslag att i 1 kap. 8 § fastslå
kravet på objektivitet i den offentliga verksamheten (se under detta
lagrum) och ifrågasätter om , med en sådan utformning av 1 kap. 8 §,
specialregeln om objektivitet vid tjänstetillsättning fortfarande behövs.
Mot den föreslagna regeln kan enligt om budsm ännen vidare invändas att
den genom sin i förhållande till 28 § RF förändrade lydelse — orden
” men icke på deras b ö rd ” har strukits — förefaller att ge uttryck för
något annat än att sakligheten skall fälla utslaget. Så som regeln föreslås
lyda kan den enligt om budsm ännen leda till en bundenhet i prövningen
som kan bli till nackdel för statsnyttan utan att innebära någon sakligt
befogad fördel i trygghetshänseende för tjänstem ännen.
R Å ta r till behandling upp frågan huruvida grundsatserna i andra
stycket bör gälla även vid t i l l s ä t t n i n g en av k om m u n a l a
t j än s t e r . RÅ fram håller att denna fråga inte har diskuterats vare sig
av författningsutredningen eller av beredningen. I och för sig synes det
RÅ önskvärt att de angivna grundsatserna tillämpas även vid sådan
tjänstetillsättning.
Regeringsrättens ledamöter påpekar att paragrafen inte innehåller
k r av på s är s k i l d a k v a l i f i k a t i o n e r för d o mar e .
Emellertid synes grundlagen liksom nu böra innehålla bestämmelser om
kvalifikationer för dom are i högsta domstolen och regeringsrätten.
Därjämte bör föreskrivas att kom petensvillkoren för övriga dom are skall
fastställas i lag.
JK föreslår en r e d a k t i o n e l l än d r i n g i andra stycket. Detta
bör enligt JK lyda: ”Om in sk rän k n in g
dock vad därom särskilt
föreskrives i fö rfattn in g ” .
Bestämmelserna i t r e d j e s t y c k e t om k r av på s v en s k t
medborgarskap
för
tillträde
till
offentlig
t j än s t tillstyrkes eller lämnas uttryckligen utan erinran av över
åklagaren i Malmö åklagardistrikt, chefen för försvarshögskolan, statens
invandrarverk, länsstyrelsen i Stockholm s län, fö rvaltn in g su tsko ttet i
landstinget i samma län och Svenska kom m unförbundet. Stadsjuristen i
Stockholm s kom m u n förklarar att den föreslagna regleringen av utländsk
medborgares behörighet att tillträda kommunal tjänst inte torde föran
leda några anm ärkningar. Statens invandrarverk understryker vikten av
att man inte i fram tiden genom bestämmelser i stats- och kom m unaltjänstem annalagarna eller i annan lag urholkar det föreslagna grundlagsstadgandet. Verket anser det vidare väsentligt att det i varje särskilt fall
blir klarlagt vad som innefattas i begreppet myndighetsutövning. Enligt
Svenska kom m u n fö rb u n de t synes det inte föreligga någon anledning att
befara att bestämmelsen skall behöva föranleda oklarheter — även om
begreppet ” m yndighetsutövning” trots hänvisningen till vad ämbetsansvarskom mittén har anfört därom inte hör till de lätthanterliga —
eftersom föreskrifter av regeringen i ämnet under normala förhållanden
kan förutsättas avse bestäm t angivna typer av tjänster. Vidare utgår
styrelsen i detta sammanhang med tanke på kom m unaltjänstem ännens
anställningsvillkor från att dylik föreskrift av regeringen, i den mån
föreskriften kan beröra en hos kommun redan anställd utlänning, skall
utgöra saklig grund för uppsägning. Ett tillägg till bestämmelsen har
övervägts av R Å , som förklarar att det enligt hans mening är av så stor
betydelse att endast den som är svensk medborgare äger utöva åliggande
av betydelse för rikets säkerhet att det kan ifrågasättas om inte en
bestämmelse härom bör vara intagen i grundlagsstadgandet.
15 §
Stadgandet tillstyrks av överåklagaren i Stockholm s åklagardistrikt.
Enligt regeringsrättens ledamöter synes beredningen ha accepterat
äm betsansvarskom m itténs tanke att ordinarie dom are, justitieråd och
regeringsråd undantagna, är underkastade disciplinärt förfarande och
skall kunna i d i s c i p l i när v ä g av s k e d a s g en om b e s l ut
av m y n d i g h e t . En sådan anordning är, finner ledamöterna med
hänsyn till domstolarnas ställning inte vara godtagbar. Ledamöterna
anmärker i sammanhanget att beredningen i hänseende varom här är fråga
ger ordinarie dom are sämre skydd än det äm betsansvarskom mittén ger
annan tjänsteman med fullm akt. Under det att kommittén lägger på
myndighet att väcka talan vid dom stol, om fullmaktshavaren anmäler
missnöje med avskedsbeslutet, tänk er sig beredningen att dom are själv
skall ta initiativet till dom stolsprövning. Man synes ha förbisett att
kommittén i sitt ovan angivna betänkande i denna fråga frångått det
förslag som framlades i delbetänkandet SOU 1969:20. R A anser att
rätten att besluta om avsked av domare alltid skall ligga hos dom stol.
Utform ningen av för s t a s t y c k e t för s t a p u n k t en har
föranlett erinringar i några remissvar. Ä m betsansvarskom mittén förordar,
med hänvisning till den formulering som kommittén har använt i 12 §
andra stycket förslaget till lag om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.
och i utkastet till ändrad lydelse av 36 § regeringsform en, att i
bestämmelsen uppställes det kravet att dom are för att i nu ifrågavarande
fall kunna skiljas från sin tjänst skall ha visat sig uppenbarligen inte
skickad att inneha denna. K om mittén anmärker vidare att det i
beredningens lagförslag använda uttrycket försummelse i tjänsten enligt
vedertaget språkbruk inte om fattar fel i tjänsten. Uttryck et ”grov eller
upprepad försummelse i tjänsten ” torde därför böra ersättas med ”grovt
eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande” . JK anser att ordet
eljest bör utgå ur bestäm m elsen. Även allmänna brott som inte innefattar
åsidosättande av tjänsteplikt bör nämligen alltjämt kunna föranleda
skiljande från tjänsten. Vidare bör i samma lagrum före orden ”icke
skickad” införas ordet ” uppenbarligen” . Sveriges advokatsamfund fram
håller att 15 § första stycket första punkten är oklart formulerad och kan
läsas så att ordinarie dom are får avskedas från tjänsten endast om han
genom brott i tjänsten eller genom grov eller upprepad försummelse i
tjänsten inte visar sig skickad att inneha denna.
Bestämmelsen i för s t a s t y c k e t a n d r a p u n k t en ger
regeringsrättens ledamöter anledning till erinringar. Om , såsom leda
m öterna fö ru tsätter, domstolarna skall utöva bestäm da statsrättsliga
funk tioner, bör grundlagen uttömmande ange förutsättningarna för
avsked av dom are. Det bör alltså inte överlämnas åt annan lag att reglera i
vilket fall domare är skyldig att avgå med förtidspension. Visserligen är
nuvarande bestämmelser härom inte grundlagsfästa. Men när det gäller att
i ny grundlag stadfästa domstolarnas särskilda ställning i statslivet är en
annan reglering av ämnet på sin plats.
Högsta domstolens ledamöter anser att paragrafen bör innehålla en
föreskrift om att o r d i n a r i e d om a r e få r h i n d r a s att
ut ö v a s i n t j än s t en d a s t på g r u n d av b e s t ä m m e l s e
i lag . Föreskriften kan lämpligen upptagas i ett ny tt andra stycke av
paragrafen. Detta medför enligt ledamöterna viss om redigering av andra
stycket i det remitterade förslaget.
Hovrätten över Skåne och Blekinge hävdar att stadgandet i a n d r a
s t y c k e t om rätten att påkalla domstolsprövning av beslut om
skyldighet att u n de r g å l ä k a r u n de r s ö k n i n g är obehövligt.
Vad saken gäller är enligt hovrätten beslut om avstängning från tjänst.
Om denna grundas på ådagalagd sjukdom som inverkar på tjänstduglig
heten eller om den grundas på vägran att underkasta sig den erforderliga
läkarundersökningen är ovidkommande och behöver inte komma till
uttryck i regeringsform en. Det är alltså tillräckligt att i andra stycket
andra punkten tala om beslut om avstängning från tjänsten.
Länsåklagaren i Hallands län menar att bestämmelserna i paragrafen
bör gälla också för åklagare. Denna uppfattning delas synbarligen av
överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt, som hänvisar till vad över
åklagaren Mårten S tiernström har anfört i yttrande den 13 november
1963.
16 §
Det kan erinras om att denna paragraf enligt kammarrätten i Göteborg
helt bör utgå. I övrigt har paragrafen inte föranlett några uttalanden.
11 kap. Kontrollmakten
A l l män n a ut t a l a n de n om beredningens förslag till reglering
av frågor rörande den konstitutionella kontrollen görs av Svea hovrätt.
Enligt hovrätten är 11 kap. på flera sätt av intresse med hänsyn till
beredningens principiella utgångspunkter. Själva begreppet kontrollmakt
har en stark förankring i 1809 års konstitutionella system . Det kan därför
enligt hovrätten sägas vara förvånande att beredningen, som eljest så
starkt betonar brytningen med äldre principer, likväl — till skillnad mot
författningsutredningen — behåller begreppet som rubrik över ett särskilt
kapitel i sitt förslag. Emellertid är det självklart att kontrollfunktioner
behövs i varje konstitutionellt system. Ett särskilt kapitel om dessa kan
mycket väl anses motiverat även i en författning, som bygger på
folksuveränitetens och parlam entarism ens grund. K ontrollm akten åter
kommer s. a. s. med ny innebörd och ny motivering. Beredningen för
emellertid inga resonemang om funktionernas plats i systemet. —
Betraktar man de olika kontrollinstrum enten vart för sig kan man enligt
hovrätten säga sig att de har ett väsentligt intresse från de av beredningen
framhållna synpunkterna om riksdagens ställning. En fram flyttning av
riksdagens formella m aktpositioner på t. ex. lagstiftningens eller finans
maktens område blir lätt väsentligen en skenreform till följd av det
parlamentariska system et. Det är svårt att komma ifrån regeringsmaktens
reella överlägsenhet. Vad man kan uppnå är i första hand vidgad offentlig
insyn och debatt. Från denna synpunkt har de självständiga kontrollbe
fogenheterna särskild betydelse. Att en vidgad kontroll och tillsyn också
har ett värde från de enskilda medborgarnas synpunkt behöver inte
utvecklas, menar hovrätten. Inte minst mot bakgrunden av beredningens
önskan att markera riksdagens ”centrala” och ” dom inerande” ställning
kunde man ha väntat sig en strävan efter förnyelse i kapitlet om
kontrollm akten liknande den som har kom m it till u ttry c k i kapitlet om
lagstiftningsm akten. Någon sådan kommer dock inte till synes. — Över
huvud taget innehåller 11 kap. knappast några självständiga förslag utan
kan såväl systematiskt som innehållsmässigt återföras på traditionellt
synsätt. Även här får man också konstatera en bristande överens
stämmelse mellan lagtexternas utförlighet och de behandlade institutens
relativa praktiska betydelse. Sammanfattningsvis säger hovrätten om
kapitlet att det har ett på samma gång konventionellt och splittrat
innehåll. Det kan därför finnas skäl att fördela bestämmelserna på andra
kapitel. I vart fall synes ” k o n trollm akten” inte vara en lämplig rubrik.
Det bör åtminstone klargöras att det bara gäller riksdagens kontrollm akt.
Författningsutredningens förslag ”Granskning och tillsyn” synes hov
rätten vara en mera lämplig rubrik.
Önskemål har u n d er remissbehandlingen fram förts om att kapitlet
m åtte k om p l ett e r a s med ytterligare föreskrifter. Högsta d om sto
lens ledamöter anser att i kapitlet bör införas en ny paragraf, 9 §,
motsvarande det i 1 § andra stycket förslaget till lag om riksrätten
upptagna stadgandet om enskilt anspråk. Kammarrätten i Göteborg
förordar att reglerna om riksrätten i 10 kap. i förslaget flyttas till 11 kap.
J K finner det vara en brist att det varken i detta kapitel eller annorstädes
i förslaget till R F tas upp några regler om J K s kontrollverksam het.
1 och 2 § §
Dessa lagrum har i allmänhet lämnats utan erinran från rem issinstanser
na.
Svea hovrätt uttalar mera a l l män t om innehållet i paragraferna att
kontrollen över regeringen och regeringskansliet är ett frågekom plex som
förtjänar större uppmärksam het än det har erhållit från beredningens
sida. Det kan enligt hovrätten inte anses tillfredsställande att de mest
inflytesrika organen inom den offentliga sektorn är föremål för en
k o n troll och tillsyn som är vida underlägsen den som varje vanlig
myndighet är underkastad. En strävan till förnyelse gjorde sig visserligen
under slutet av 1960-talet gällande i kon stitu tio n su tsk o ttets granskningsverksam het, vilken dessförinnan under lång tid hade saknat egentlig
betydelse. Emellertid måste det erinras om att hela system et går tillbaka
på förhållandena 1809 utan att en förutsättningslös om prövning någonsin
har skett. — Hovrätten finner det utgöra en klar brist att beredningen inte
har gjort en självständig värdering av ifrågavarande granskningsverksamh et och övervägt om inte ett mera ändamålsenligt system kan konstrue
ras. En möjlighet är att överföra den löpande förvaltningsmässiga
granskningen av regeringsärendenas handläggning till JO. En angelägen
reform , som bör kunna övervägas oavsett ställningstagandet till bered
ningens förslag, är att ge JO fulla tillsynsbefogenheter gentemot
befattningshavare i regeringskansliet, oberoende sålunda av om dessa har
handlat enligt regeringens eller enskilt statsråds instruktioner.
I fråga om paragrafernas när m a r eu t f o r m n i n g yttra r hov
rätten att i vart fall sista meningen i 1 § och hela 2 § bör utgå så att
bättre balans vinns inom kapitlet. I sak vill hovrätten ifrågasätta om det
är lämpligt att i RF fastlägga ordningen med årliga granskningsbetänkanden.
3 §
Flertalet av de remissinstanser som med hänsyn till vad som angavs vid
remissen har haft särskild anledning att granska bestämmelserna om
ministrars juridiska ansvar har lämnat dessa utan erinran eller också nöjt
sig med att göra mera begränsade anm ärkningar. Till dessa remissinstanser
hör högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter, Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i Göteborg, riksåklaga
ren, riksdagens ombudsmän och äm betsansvarskom m ittén. Uttryckligt
gillande av förslaget uttalas av överåklagaren i Malmö åklagardistrikt.
En kritisk hållning till förslaget intar däremot JK . Denne konstaterar
inledningsvis att det torde kunna förväntas att reform eringen av
äm betsansvaret, som i vissa hänseenden förutsätter grundlagsändringar,
sätts i kraft samtidigt med en ny RF. JK behandlar därför samtliga
ansvarsfrågor i 11 kap. under hänsynstagande också till ämbetsansvarskom m itténs förslag. — JK tar därefter upp frågan om i v i l k en
om f att n i n g m i n i s t e r över h u v u d ska l l ha s t r a f f
r ä t t s l i g t a n s v a r och anför följande.
Ä m betsansvarskom mittén föreslår, att statsråd, som begår brott utan
att därigenom eftersätta sin tjänsteplikt, skall lagforas enligt allmänna
regler. Om han genom brott åsidosätter ”vad honom åligger i utövningen
av statsrådsäm betet” , skall ansvar inträda endast om åsidosättandet är
grovt. Är det inte grovt skall han över huvud inte kunna fällas till ansvar
för b ro ttet. Huvuvida och i vad mån han skall kunna straffas om han
utan för äm betsutövningen begår brott varigenom han eftersätter sin
äm betsplikt, framgår inte klart av motiven. Det vill emellertid närmast
synas som om avsikten vore att samma förutsättningar för straffbarhet
skulle gälla i sådana fall (s. 158).
Beredningen skiljer mellan två brottskategorier. Den ena beskrives så,
att minister genom beslut eller annan åtgärd som tillhör hans äm betsutöv
ning bryter mot grundlag eller annan lag och därigenom åsidosätter sin
äm betsplikt. Den andra kategorien om fattar alla andra b ro tt. Endast
beträffande den förstnämnda kategorien upptager lagförslaget regler.
Dessa innebär, att sådana brott tillhör riksrättens kompetensområde om
åsidosättandet är grovt och att straffrihet inträder om så inte är fallet. Av
motiven (s. 206) synes framgå, att minister i övrigt skall vara underkastad
allmänna straff- och processrättsliga regler. Detta skulle betyda att han
skall lagforas enligt sådana regler bl. a. om han genom brott åsidosatt sin
äm betsplikt på annat sätt än som avses i 3 §, t. ex. genom att i privat
sammanhang bryta mot sin tystnadsplikt eller genom att taga muta.
För egen del får jag uttala att jag anser att statsråd (m inister) i princip
skall vara underkastad samma straffrättsliga ansvar som andra med
borgare. Har ett statsråd t. ex. begått ett allmänt b ro tt, bör han straffas
för detta i samma utsträckning som envar annan, oberoende av om
b ro tte t också innefattat åsidosättande av äm betsplikten som statsråd.
K om m itténs — och i viss mån också beredningens - förslag att straffrihet
skall inträda om åsidosättandet inte var grovt, kan jag därför inte biträda.
Ett allmänt brott torde t. o. m . kunna vara grovt även om tjänsteplikten
åsidosatts i allenast ringa grad. Förslagen på denna p u n k t ter sig särskilt
besynnerliga i betraktande av att straffbarhet skulle föreligga om det
allmänna b ro tte t inte är förenat med eftersättande av tjänsteplikt. Vad
som däremot möjligen kan vara föremål för tvekan är huruvida
tjänstepliktens åsidosättande skall läggas vederbörande extra till last om
det inte är grovt. På denna punkt instämmer jag i kommitténs och
beredningens uttalanden därom att statsråd i sitt handlande ofta ställs
inför situationer som inte har full motsvarighet för andra tjänstemäns
vidkommande samt att statsrådens äm betsutövning i hög grad måste
styras av politiska motiv och värderingar. Kan tjänstepliktens åsidosättan
de inte betecknas som grovt, bör därför statsråd inte straffrättsligt
belastas särskilt för åsidosättandet.
Härefter diskuterar JK frågan om v i l k a b r o t t som ska l l
h ö r a u n de r r i k s r ä t t en s k om p e t en s . JK yttra r i det
avseendet följande.
I fråga om riksrättens kompetens kräver både kommittén och
beredningen, att döma av lagtexterna, att b ro tte t begåtts i utövningen av
ämbetet såsom statsråd (m inister). Detta skulle i sak innebära ett
återinförande av begreppet ” brott i äm bete t” vilket, såsom ett flertal
äldre rättsfall utvisar, är ägnat att medföra tolkningsproblem . Lagtexter
na svarar vidare inte helt mot uttalandena i motiven och m an har även
eljest anledning att ställa sig tveksam till förslagen. K om m itténs avsikt
synes vara att riksrätten alltid skall vara forum då statsråd genom brott
grovt eftersatt sin äm betsplikt (s. 158). Men detta kan ju ske även
utan för själva äm betsutövningen. En sådan vidsträckt kompetens ryms
inte under lagtextförslaget. — Beredningen åter nämner i sin exemplifie
ring av brott under riksrättens kompetens bl. a. uppror, högförräderi och
krigsanstiftan. Dessa brott kan likaväl — om inte snarare — begås utan för
äm betsutövningen och torde i så fall i lika hög grad strida mot den
äm betsplikt som åvilar minister såsom regeringsledam ot. Det är svårt att
förstå varför inte riksrätten skulle vara forum jämväl i sådana fall.
JK sammanfattar sin ståndpunkt på följande sätt.
Sammanfattningsvis får jag sålunda anföra, att jag finner båda
förslagen till lagtext mindre tillfredsställande. Mot bakgrunden av vad jag
ovan uttalat vill jag i stället föreslå t. ex. följande ändrade formulering av
3 § första stycket i beredningens förslag. ” Skulle konstitution su tsk o ttet
finna att en minister genom brottslig gärning grovt åsidosatt vad honom
åligger såsom m inister, skall ut s k o t t e t
inför riksrätten.” Man
skulle därigenom undvika ofta svåra gränsdragningsproblem. Vidare
fordras enligt min mening en regel som klart anger att minister som eljest
gjort sig skyldig till brott skall kunna bestraffas för detta vid allmän
domstol enligt allmänna regler, även om han genom b ro tte t — ehuru inte
grovt — åsidosatt sin tjänsteplikt, dock att åsidosättandet inte skall
beaktas såsom försvårande omständighet vid straffm ätningen. En sådan
regel kunde åstadkommas genom omformulering av paragrafens andra
stycke på förslagsvis följande sätt: ” Har minister eljest genom brott
åsidosatt vad honom åligger som m inister, skall denna omständighet inte
läggas honom till last såsom försvårande.”
Ett pär remissinstanser har synpunkter på de n när m a r e av g r än s n i n g en av om r å de t för de s är s k i l d a å t a l s -
och f o r u m r e g l e r n a för m i n i s t r a r . Högsta domstolens
ledamöter noterar att sådant brott som skall handläggas vid riksrätten i
lagrum m et beskrivs med orden ” beslut eller annan åtgärd som tillhör
ministers äm betsutövning” . Det bör observeras anmärker ledam öterna,
att denna definition inte alltid täcker underlåtenhetsb ro tt och inte alls
täcker sådant som tagande av muta eller brott mot tystnadsplikt. Detta
bör närmare övervägas. Särskilt när föremål för åtal är en kombination av
åtgärder eller försummelser både inom och utom det sålunda angivna
om rådet för riksrättens kom petens, kan uppstå inte önskvärda kom plika
tioner. Liknande synpunkter förs fram av riksåklagaren. RÅ hänvisar till
ett m otivuttalande av beredningen enligt vilket de särskilda reglerna om
ministeransvar har begränsats så att tagande av muta och som regel också
brott mot tystandsplikt faller utan för reglerna. Enligt RÅ:s mening har i
varje fall tagande av muta normalt ett sådant samband med äm betsutöv
ningen att det bör falla inom det område som kan åtalas enligt
paragrafen. Regelmässigt lämnas en muta för att vederbörande äm bets
mans handlande inom det om rådet som tillhör hans äm bete skall
påverkas. Det vore inte lämpligt om själva tagandet av m utan skulle åtalas
vid allmän domstol under det att det felaktiga beslut som föranleddes
därav skulle åtalas inför riksrätt. För att undvika oklarhet kunde
stadgandet få följande lydelse ” beslut eller annan åtgärd som har
omedelbart sammanhang med hans äm betsutövning” .
Anm ärkningar riktas också i annat hänseende mot de t s ä t t på
v i l k e t b e r e d n i n g en ha r b e s k r i v i t ha n d l a n de av
minister
som
kan
bli för e mål
för åtal efter
b e s l ut av k o n s t i t ut i o n s ut s k o t t e t . JK yttra r att det
enligt beredningens förslag är en förutsättning för riksrättens kompetens
att ministern genom gärningen bryter mot lag. Därmed åsyftas enligt
motiven (bet. s. 206), främst sådana föreskrifter i brottsbalken eller
”jäm förlig lag” som innehåller straffbestäm m elser. Detta m otivuttalande
måste enligt JK bero på en m issuppfattning. Vad beredningen avser torde
vara att gärningen bryter mot en i lagstadgad förpliktelse. En
straffbestämmelse i t. ex. brottsbalken ålägger emellertid inte någon
förpliktelse utan straffbelägger brott mot en förpliktelse som är
föreskriven annorstädes eller följer av allmän rättsuppfattning. Som
exempel kan nämnas 20 kap. 3 § brottsbalken som, utan att själv stadga
tystnadsplikt, förutsätter en sådan plikt och stadgar straff för brott mot
densamma. Ä m betsansvarskom mittén finner att det av ordalagen i
paragrafens första stycke inte med önskvärd tydlighet framgår att den
grundläggande förutsättningen för riksrättsåtal mot minister är att denne
är misstänkt för brottslig gärning och att det sålunda inte är tillräckligt
att han har gjort sig skyldig till sådant grovt åsidosättande av tjänsteålig
gande, som inte längre skall vara straffbart. Härvidlag hänvisar kommittén
till avfattningen av 11 kap. 8 §, där denna förutsättning har kom m it till
klart uttryck.
Ä m betsansvarskom mittén återger vidare ett uttalande av beredningen i
motiven att k o n stitu tio n su tsk o ttet skall kunna uppdra åt någon av
riksdagens ombudsmän att utföra beslutat åtal m o t minister. Enligt
kommitténs mening bör övervägas att i lagtexten ta upp b es t ä mme l s e om be h ö r i g åklagare.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt rekommenderar att i lag
rum m et tas in en b e s t ä m m e l s e om m i n i s t r a r s a n s v a r
för g är n i n g a r ut a n för ä m b e t s ut ö v n i n g en . En sådan
grundlagsreglering skulle underlätta för polis och åklagare att stå emot
påtryckningar att underlåta beivran av brott av minister utan för tjänsten.
Problem et kan enligt överåklagaren få realitet i ett framtida politiskt läge.
4§
Lagrummet har inte m ö tt någon invändning under remissbehandlingen.
5 §
Svea hovrätt finner bestämmelserna i lagrum m et om interpellationer
och frågor så knapphändiga att man inte ens får upplysning om
institutens innebörd och skillnaden mellan dem. Hovrätten förordar en
något fylligare avfattning.
6 §
Svea hovrätt behandlar frågan om i v i l k e t kap i t e l reglerna om
riksdagens ombudsmän bör placeras. Riksdagens ombudsmän betraktas
av ålder som organ för riksdagens kontrollmakt fastän deras samband
med riksdagen är mera form ellt. Det kan därför knappast anmärkas på att
ett stadgande om dem har upptagits i 6 §, om än det sakligt sett hade
hört bäst hem m a i kapitlet om förvaltningen.
Riksdagens ombudsmän gör de t a l l män n a ut t a l a n de t om
bestämmelserna i paragrafen att de är ytterst knapphändiga. Svea hovrätt
anser att paragrafens avfattning knappast ger en klar föreställning om
om budsm ännens funktioner och arbetssätt.
Frågan om k v a l i f i k a t i o n s k r av för en J O tas upp av
några remissinstanser. Regeringsrättens ledamöter förklarar att den
enskildes möjligheter att utlösa samhällets kontrollmekanism är små.
Anmälan till JO fram står här som det viktigaste instrum entet. Leda
m öterna anser det vara en allvarlig försvagning av JO -institutionen att
kravet på lagkunskap för kompetens som JO har borttagits i förslaget.
Bestämmelse härom bör införas i 6 §. Också riksdagens ombudsmän
konstaterar att förslaget inte säger något om kvalifikationskrav för en JO
utöver att han skall vara svensk medborgare (10 kap. 14 § RF). Om regler
skall meddelas i äm net, synes de ha sin naturliga plats i förevarande
paragraf och inte i RO eller instruktionen för JO. Om budsm ännen vill
särskilt fram hålla att 96 § gällande RF anger att JO skall äga lagkunskap.
Om budsm ännen vill inte göra gällande, att det skulle vara uteslutet för en
18 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
icke lagfaren att utöva ett om budsm annaäm bete, men ifrågasätter ändå
om det är välbetänkt att låta detta krav falla. JO:s uppgift är ju att öva
tillsyn över tillämpningen av lagar och andra författningar. Denna
äm betsuppgift synes ju förutsätta både kunskap om lagarna och förmåga
att rätt u ttolka dem , dvs. lagkunskap. Svenska företagares riksförbund
finner det visserligen självklart att endast en fackmässigt utbildad jurist
med sakkunskap kan bedöma de m ångskiftande rättsspörsm ål, som
fram kommer under utövningen av om budsm annaäm betet. Uppm ärk
sammas bör emellertid att om budsm annaäm beten — särskilt i England har beklätts med andra än jurister. Även det höga personliga kravet på
om budsm ännen bör komma till uttryck i grundlagtexten. Enligt för
bundets uppfattning bör sålunda liksom hittills i grundlagen föreskrivas
att riksdagens ombudsmän skall vara ” för lagkunskap och utmärkt
redlighet kända m edborgare” .
Frågan om a n t a l e t J O berörs av riksdagens om budsm än. I
överensstämmelse med vad som för närvarande stadgas i 96 § R F anger
förslaget om budsm ännens antal till minst två. I gällande instruktion för
JO har antalet bestäm ts till tre. Härjämte finns två ställföreträdare.
Riksdagen har nyligen tillsatt en utredning som skall överväga frågor om
J O s uppgifter och arbetsformer m. m. Det är möjligt att utredningen
kommer in också på frågorna om JO:s antal och ställföreträdarnas
ställning. Till vilka resultat utredningen därvid kan tänkas komma är inte
möjligt att nu överblicka. 1 detta läge bör enligt om budsm ännens mening
den nya grundlagen inte uppta några regler i ämnet som kan medföra
hinder mot genomförandet av förslag som utredningen eventuellt skulle
vilja framlägga. Det är ju t. ex. inte otänkbart att utredningen kommer
fram till att en organisation med en JO och en eller flera biträdande
ombudsmän skulle vara den lämpligaste. Om budsm ännen förordar därför
att i första meningen av denna paragraf utsägs att riksdagen väljer en eller
flera om budsm än.
Frågan om om budsm ännens t i l l s y n som r å de har föranlett
några y ttranden. Riksdagens ombudsmän finner det iögonfallande att det
i lagrum m et inte anges över vilken personkrets JO har att utöva tillsyn. I
96 § gällande RF bestäm som rådet för JO:s tillsyn genom en hänvisning
till reglerna om äm betsansvaret. Att upptaga härem ot svarande regler i
den nya grundlagen möter enligt om budsm ännen svårigheter. Ämbetsansvarskom mittén har framlagt förslag (SOU 1972:1) till helt nya regler om
äm betsansvar och disciplinärt ansvar i offentlig tjänst. Statsmakterna har
ännu inte kunnat ta ställning till förslagen, vilka - om de genom förs —
måste få återverkningar för om budsm ännens del. Härtill kommer att
riksdagen nyligen har beslutat tillsätta en utredning med uppgift att
överväga frågor om riksdagens om budsm äns uppgifter och arbetsformer
m. m. Man får mot bakgrund av det nu anförda räkna med att
JO -institutionen i en nära fram tid kan komma att undergå stora
ändringar. Det är därför knappast möjligt att nu inskriva några mera
utförliga regler om om budsm ännen i den nya grundlagen. — JO:s uppgift
anges i förslaget vara att utöva tillsyn över tillämpningen av lagar och
författningar, fortsätter om budsm ännen sitt yttrande. I sin knapphet är
texten vilseledande. Det är uppenbarligen meningen att tillsynen skall på
något sätt begränsas, t. ex. att avse den tillämpning av lagar och andra
författningar som äger rum i offentlig verksam het. Regler härom
förutsätts komma att ges i en blivande ny instru k tio n för om buds
m ännen. Sammanhanget skulle enligt om budsm ännen fram träda bättre
om de två meningarna i första stycket drogs ihop till en, varvid det sades
att tillsynen skall utövas i enlighet med den instruktion som riksdagen
utfärdar. Sistnämnda omformulering av första stycket förordas också av
JK. JK ser emellertid helst att liksom för närvarande i grundlag ges
huvudregler angående personkretsen för JO:s tillsyn. Den bestäm ning av
personkretsen som framgår av äm betsansvarskom m ittens förslag till
ändrad lydelse av 96 § nuvarande R F kan läggas till grund för
utform ningen. Också äm betsansvarskom mittén och SACO finner para
grafen vara alltför allmänt hållen såvitt gäller JO:s tillsynsområde. De två
remissinstanserna föreslår att det får framgå av paragrafen att om buds
männens tillsyn gäller dem som i allmän tjänst eller eljest i offentlig
verksamhet har att tillämpa lagar och författningar.
Svea hovrätt anser att bestämmelsen om JO:s r ä t t att när v a r a
vid d om s t o l a r s
och för v a l t n i n g s m y n d i g h e t e r s
ö v e r l ä g g n i n g a r kan förtjäna att om prövas i sak. Det synes
hovrätten från principiell synpunkt tvivelaktigt om JO bör äga en sådan
befogenhet. Regeringsrättens ledamöter anser att bestämmelsen bör
avfattas i nära överensstämmelse med nu gällande regel i 99 § RF.
Enligt om budsm ännens uppfattning bör s k y l d i g h e t att t i l l
ha n d a g å JO med u p p l y s n i n g a r och y t t r a n de n
åvila inte bara stats- och kom m unaltjänstem än utan också myndighet
som sådan, t. ex. länsstyrelse och kommunal näm nd, samt enskilda
förtroendemän och andra befattningshavare som inte är stats- eller
kom m unaltjänstem än. Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt anser att
skyldighet att på begäran b i t r ä d a J O skall föreskrivas inte bara för
allmän åklagare utan också för polism yndighet.
SACO säger sig dela uppfattningen att om budsm ännens b e f o g en
h e t att v ä c k a å t a l är så väsentlig att den bör föreskrivas i
grundlag.
Länsstyrelsen i M alm öhus län föreslår att bestämmelse införs i
grundlag om r ä t t t i l l ö v e r p r ö v n i n g av beslut av JO om
erinran. Länsstyrelsen anser det från rättssäkerhetssynpunkt otillfreds
ställande att den som har träffats av en erinran av JO inte har möjlighet
att få anmärkningen dom stolsprövad.
1 r e d a k t i o n e l l t h än s e en de har, utöver vad som tidigare
har näm nts, fram ställts några erinringar. Svea hovrätt anser att första
stycket bör om arbetas. Å talsbefogenheten bör lämpligen nämnas redan
där och inte först i andra stycket. Övriga m eningar i andra stycket
behöver enligt hovrätten knappast tagas in i RF. JK och utredningen om
författningspublicering är av den meningen att lag innefattas i begreppet
författning och föreslår att det i första stycket talas om ” lagar och andra
fö rfattn ingar” .
Slutligen kan nämnas att Svea hovrätt fäster uppmärksam heten på att
förhållandet mellan J O s och JK:s tillsynsuppgifter kan förtjäna att
prövas vid tillfälle.
7 §
Bestämmelserna i förevarande lagrum har föranlett ett längre yttran de
från riksdagens revisorer. Revisorerna återger till en början dels gällande
RO:s beskrivning av riksdagsrevisoremas uppgifter, dels motsvarande
beskrivning i nu aktuellt lagrum i beredningens förslag. Revisorerna
uttalar att det torde bero på att begreppet ” statsverket” genomgående
har utmönstrats ur författningstexten att den nuvarande formuleringen
av granskningsuppgiftem a inte har behållits. Någon ändring i sak har,
såvitt revisorerna kan bedöm a, inte åsyftats. Revisorerna diskuterar
härefter närmare hur deras g r a n s k n i n g som r å de lämpligen bör
beskrivas i grundlagen. De anför i det avseendet följande.
Vid 1967 års riksdag gjordes vissa uttalanden om revisorernas uppgift,
vilka får betraktas som en allmän program förklaring från riksdagens sida.
Därvid framhölls som en huvudpunkt (KU 1967:60, s. 10), att
revisorerna vid sin granskning borde lägga tyndgpunkten på frågor av
principiell och generell innebörd inom ramen för en helhetssyn på
statsverksam heten. Samma mening har hävdats vid andra tillfällen när
inriktningen av den revisionella kontrollen har behandlats. Vid valet av
granskningsobjekt under senare år har också revisorerna medvetet strävat
efter att ge företräde åt spörsmål av större räckvidd. G rundlagbered
ningen har för egen del strukit under angelägenheten av att denna
tendens förstärks (huvudbetänkandet s. 211).
Enligt en samstämmig uppfattning skall således revisorerna vid sin
granskning utgå från en helhetssyn på statsverksam heten. Det synes
revisorerna naturligt att denna uppfattning kommer till uttryck också i
den grundläggande författningstexten, så att regeringsformens föreskrif
ter i ämnet på ett klart och otvetydigt sätt anger den uppgift som åligger
revisorerna och därmed det område som de har att granska.
S ett mot denna bakgrund lider grundlagberedningens förslag till
frågans författningsreglering av en viss oklarhet, eftersom uppgiften att
granska de statliga myndigheternas förvaltning knappast kan sägas svara
mot den inriktning på generella och principiella frågor som skall utmärka
revisorernas verksamhet. Det bör vidare påpekas, att en granskning som
syftar till ett mera horisontellt betraktelsesätt vid bedömningen av de
statliga insatserna inom olika samhällsområden måste grundas på syste
matiska studier av den samlade statsverksam heten, på breda budgetanaly
ser och på undersökningar av administrativa funktioner som är gem en
samma för alla statsm yndigheter eller i varje fall avser statsfinansiellt
viktiga förhållanden. En sådan granskning låter sig mindre väl förenas
med det föreslagna grundlagsstadgandet, vilket närmast leder tanken till
en vertikalt inriktad förvaltningsrevision av varje enskild myndighet för
sig-.
Även vissa andra omständigheter bör beaktas i sam m anhanget.
Riksdagen har sålunda uttala t (se konstitutionsutskottets förut åbero
pade utlåtande), att revisorerna särskilt bör uppmärksam m a frågor om i
vad mån samhällsutvecklingen eller andra förhållanden har gjort vissa
statliga åtaganden mindre angelägna eller rent av föråldrade. Övervägan
den av detta slag kan inte gärna sägas vara en granskning av ” de statliga
myndigheternas förvaltning” . Till en sådan granskning kan lika litet
hänföras den redovisning av olika reform ers utfall som revisorerna enligt
samma utlåtande likaledes skall kunna lämna. Det föreslagna stadgandet
ger ej heller utrymme för en revisionell prövning av budgetens inkom st
sida och därmed av form erna för statsverksam hetens finansiering, varvid
inte minst bör erinras om den mycket aktuella frågan om skäligheten av
att statliga prestationer i ökad omfattning beläggs med avgift.
Stadgandet om revisionen i den nya regeringsformen bör enligt
revisorernas mening ges en mera allmän utform ning, vilken närmare
k ny ter an till den nuvarande riksdagsordningens bestämmelser och
därmed bättre täcker den grundläggande granskningsuppgiften.
Vid sina överväganden i frågan har revisorerna kom m it till den
uppfattningen, att u ttry c k et ” den statliga verksam heten” väl fyller kravet
på en klar och koncentrerad beskrivning av det principiella granskningsom rådet och därför är att föredra fram för uttryck et ” de statliga
myndigheternas förvaltning” . Även det förra u ttry c k et är dock något för
snävt i så måtto som revisorerna redan enligt gällande bestämmelser har
befogenhet att granska inte bara statlig utan också statsunderstödd
verksam het. G rundlagberedningen föreslår inte någon ändring i detta
avseende. Med hänsyn härtill synes det revisorerna vara mest naturligt att
förhållandet kommer till positivt uttryck i själva grundlagstexten, även
om frågan närmare regleras i annan ordning. Enligt revisorernas mening
bör därför den grundläggande uppgift som ankommer på revisorerna
definieras som en granskning av den statliga och statsunderstödda
verksam heten.
Revisorerna erinrar i det följande om att de saknar generell rätt att
g r a n ska s t a t s ä g d a b o lag . Revisorerna återger beredningens
uttalanden i frågan (bet. s. 210) och yttra r följande.
Revisorerna delar för sin del grundlagberedningens åsikt, att det bör
ankomma på riksdagen att särskilt besluta om revisorernas rätt att
granska statsägda bolag. Med sitt förslag till bestäm ning av revisorernas
grundläggande uppgift har revisorerna ej heller åsyftat någon utvidgning
av det område som revisorerna för närvarande kan granska. För
undvikande av varje missförstånd synes dock, om detta förslag vinner
riksdagens bifall, i en kommentar till den nya regeringsformens be
stämmelser i ämnet böra slås fast, att revisorerna inte har befogenhet att
granska statlig eller statsunderstödd verksamhet i bolagsform med mindre
riksdagen har gett sitt medgivande härtill i varje särskilt fall. Det kan
också sättas i fråga, om inte en föreskrift av angivet innehåll framdeles
bör tas in i revisorernas instruktion.
Revisorerna övergår härefter till andra stycket i lagrummet om tillgång
för revisorerna t i l l u n de r lag
för granskningsverks a m h e t en . Revisorerna saknar i uppräkningen en hänvisning till den
typ av granskningsunderlag som med nu tillämpade revisionsm etoder har
störst betydelse, nämligen uppgifter. Enligt gängse språkbruk är upp
lysning och uppgift inte identiska begrepp, förklarar revisorerna. Mellan
dem föreligger en betydelseskillnad på så sätt att upplysning i ett
sammanhang som det förevarande avser en underrättelse eller en
förklaring, medan uppgift i motsvarande sammanhang innebär ett
huvudsakligen i kvantitativa term er redovisat material för belysning av
faktiska förhållanden, såsom personalantal, intäkter/ko stn ad er, anslags
belastning och liknande. Eftersom granskningsverksam heten grundar sig i
högre grad på uppgifter än på upplysningar från m yndigheterna, torde
ordet ” uppgift” böra tas med i den nya RF:s uppräkning av det material
som myndigheterna har att ställa till revisorernas förfogande.
Revisorerna har vidare synpunkter på frågan om r e v i s o r s i n s t i t ut i o n en s b en ä m n i n g . De anför härvidlag följande.
Liksom i 72 § gällande riksdagsordning talas i 11 kap. 7 § förslaget till
ny regeringsform om ” revisorer” . I andra sammanhang använder grund
lagberedningen benämningen ” riksdagens revisorer” , vilket ju i dag är
revisorernas officiella beteckning. Denna beteckning är emellertid oklar i
så måtto som den kan föranleda m issuppfattningen, att den av
revisorerna bedrivna verksamheten avser en granskning enbart av riks
dagens egen förvaltning. Det är vidare lätt att förväxla riksdagsrevisorerna
med ” riksrevisorerna” , en benämning som numera allt oftare brukas om
riksrevisionsverket eller dess granskningspersonal. Med hänsyn härtill
synes riksdagens revisorer i fortsättningen böra kallas statsrevisorerna, en
benämning som har gammal hävd och därtill ger ett bättre uttryck för
verksam hetens syfte och karaktär. Genom en sådan nam nändring skulle
det vidare bli möjligt att tillgodose det praktiska behovet av en kort och
koncentrerad beteckning på den institution som revisorerna har led
ningen för. Den långa och något otym pliga benämningen ” riksdagens
revisorer och deras kansli” skulle nämligen då kunna ersättas av det enda
ordet ” statsrevisionen” .
Riksdagens revisorer sammanfattar sina synpunkter i följande förslag
till av f att n i n g av 11 kap . 7 § RF.
Riksdagen väljer statsrevisorer att granska den statliga och statsunder
stödda verksam heten. Riksdagen fastställer instruktion för revisorerna.
Statsrevisorerna äger enligt bestämmelser i lag infordra de handlingar,
uppgifter, upplysningar och yttran den som erfordras för deras gransk
ning.
Revisorerna refererar längre fram i sitt yttrande uttalanden av
beredningen angående g r a n s k n i n g s a r b e t e t s b e d r i v a n de ,
särskilt frågan om revisorernas medverkan i granskningen (bet. s. 209 och
210). I likhet med beredningen är revisorerna av den uppfattningen, att
några egentliga ändringar i revisorernas organisation inte är påkallade.
Däremot finner revisorerna de uttalanden med vilka beredningen m o ti
verar sin ståndpunkt något oklara och knappast ägnade att ge en
rättvisande bild av det sätt på vilket granskningsverksam heten i dag är
upplagd och fungerar. Revisorerna uttalar vidare följande.
Den av riksdagens revisorer utövade kontrollen var ursprungligen baserad
på en ren räkenskapsgranskning, i vilken revisorerna personligen tog del.
Sedan länge är emellertid denna kontrollm edtod övergiven, vilket i
huvudsak sammanhänger med de ändrade förhållanden som inträtt
genom statsverksam hetens oavbrutna tillväxt och alltmer komplicerade
natur. Granskningen har numera karaktären av stickprovsvis insatta
undersökningar från allmänt ekonomiska utgångspunkter, varvid frågor
av principiell och generell innebörd i ökad utsträckning ställts i
förgrunden för intresset. Denna utveckling har i sin tu r föranlett en
omläggning av revisionsarbetets form er, varigenom även revisorernas
ställning påverkats. Det system enligt vilket granskningsverksam heten
bedrivs i dag kännetecknas fram för allt av ett nära och fortlöpande
samspel mellan revisorerna och det kanslisom står till deras förfogande.
H uvudpunkterna i detta system är följande.
1. Kansliet bevakar kontinuerligt den statliga verksamheten och lägger
på grundval härav fram förslag till årlig granskningsplan för revisorerna.
2. Revisorerna gör en bedömning av detta förslag och fastställer
därefter, eventuellt med önskade jäm kningar och tillägg, granskningsplan
för det aktuella året. De olika ärenden som är upptagna på planen kan
sägas innefatta lika många utredningsuppdrag åt kansliet.
3. Kansliet utreder ärendena enligt en av revisorerna bestäm d tu ro rd
ning och redovisar i varje särskilt fall resultatet därav i en s. k.
granskningsprom em oria. Denna promemoria föredras först på veder
börande avdelning och sedan i plenum .
4. Revisorerna gör, utan att binda sigför promemorians synpunkter
och slutsatser, en bedömning av dess innehåll och sänder den därefter på
remiss till de myndigheter och organisationer som har berörts av
utredningen.
5. Sedan remissyttrandena kom m it in, gör kansliet upp ett förslag till
slutlig åtgärd från revisorernas sida. Även de tta förslag föredras både på
avdelning och i plenum .
6. .Revisorerna g ö re n bedömning av förslaget och beslutar antingen att
ärendet i fråga skall läggas till handlingarna eller att det skall förås vidare
genom en skrivelse till Kungl. Majit eller till riksdagen.
7. Vid sidan av den i arbetsordningen sålunda bestäm da gången för
ärendenas handläggning förekommer under granskningsverksam hetens
hela förlopp ett nära samarbete mellan revisorernas ordförande och
kansliets chef.
Den arbetsfördelning mellan revisorer och kansli som på angivet sätt
präglar den i dag bedrivna verksamheten innebär att kansliet har en
förvaltningsbevakande, förslagsställande och utredande uppgift, medan
revisorerna gör bedömningar av granskningsärendena i deras olika faser
och har alla beslutsfunktioner samlade hos sig. Inte minst sistnämnda
förhållande är värt att notera, då det utgör en garanti för att revisorerna
trots de ändrade arbetsm etoderna har full insyn i och full kontroll av
varje granskningsärende. Revisorerna har således en principiellt annan
ställning inom organisationen än exempelvis riksrevisionsverkets styrelse.
Det kan tilläggas att 1970 års revisionsutredning, som hade att närmare
pröva revisorernas verksamhetsform er, fann den ovan beskrivna arbets
fördelningen ändamålsenlig och att 1971 års riksdag inte hade något att
invända mot utredningens uttalande på denna punkt (KU 1971:37, s.4).
Det var också 1971 års riksdag som slutligt fastställde revisorernas
nuvarande personalorganisation, vilken är utformad med hänsyn till nu
tillämpade granskningsm etoder.
Den därefter vunna erfarenheten har visat att det system för
granskningsverksam heten som tecknats till sina konturer i det föregående
är väl lämpat för sitt syfte. Anledning saknas därför att nu vidta någon
åtgärd som kunde rubba dess bärande principer. Revisorerna förutsätter
också att grundlagberedningens nyss återgivna uttalande inte skall tolkas
som någon rekommendation i denna riktning.
Revisorerna berör slutligen frågan om p r i n c i p e r n a för u r
v a l e t av g r a n s k n i n g s p r o j e k t och återger därvidlag till en
böljan ett avsnitt ur sitt yttrande i den skrivelse till talm anskonferensen i
vilken revisorerna hem ställde om en utredning rörande frågan om
riksdagens revisorers uppgift i konstitutionellt och principiellt hänseende.
Det sägs i skrivelsen följande.
Allmän enighet torde råda om att revisorernas förvaltningskontroll,
hur den sedan än bestäms till sina utgångspunkter, skall ha form en av
stickprovsvis insatta undersökningar. På grund av statsverksam hetens allt
snabbare expansion har emellertid frågan om de principer som skall
läggas till grund för urvalet av granskningsprojekt alltmer kom m it att
aktualiseras under senare tid. I samband med de speciella beslut om
riksdagens revisorer som fattats av både 1967 och 1969 års riksdagar har
starkt understrukits angelägenheten av att revisorerna i ökad omfattning
tar upp större frågor av principiell och generell karaktär. En närmare
precisering och konkretisering av vad som rätteligen bör förstås därmed
torde vara nödvändig för att den av riksdagen önskade inriktningen av
revisionsverksamheten skall kunna komma tillstånd i full omfattning och
för att den mera långsiktiga planläggning av verksamheten för vilken
förutsättningar har skapats genom 1969 års riksdagsbeslut skall kunna få
erforderlig stadga.
Revisorerna fortsätter härefter i sitt remissyttrande över grundlag
beredningens förslag.
Den utredning som sedermera tillsattes av talm anskonferensen, 1970
års revisionsutredning, ägnade detta spörsmål stor uppmärksam het och
gjorde, i anslutning till en allmän bedömning av de riktlinjer som borde
följas vid granskningsverksam hetens uppläggning, ett försök att närmare
klarlägga innebörden av uttryck et ” frågor av principiell och generell
k araktär” . Vid riksdagsbehandlingen av utredningens betänkande hänsköts hela detta problem komplex till grundlagberedningen ” för vidare
prövning” (KU 1971:37, s. 5). Grundlagberedningen har dock inte gått in
på detta spörsm ål i annan mån än att beredningen, som redan berörts,
struk it under angelägenheten av att granskningsverksam heten i ökad
utsträckning tar sikte på frågor av nu nämnt slag.
Revisionsutredningens begreppsbestäm ning innehåller i och för sig inte
något ny tt utan kan betecknas närmast som en utveckling och konkre
tisering av de grundläggande tankegångar i ämnet åt vilka redan 1969 års
riksdag gav uttryck . Genom det inträngande och systematiska sätt på
vilket den angripit problem et har emellertid utredningen lämnat ett
värdefullt bidrag till förståelsen för de principer efter vilka gransknings
verksamheten skall bedrivas. Revisorerna utgår också ifrån att revisionsut
redningens uttalande i berörda delar (betänkandet, s. 13 — 20) får
betraktas som en allmän vägledning för revisionsarbetets planläggning och
utförande.
Revisorerna yttra r sammanfattningsvis bl. a. att de förutsätter dels att
det system för granskningsarbetets bedrivande som har stadfästs genom
1971 års riksdagsbeslut om revisorernas personalorganisation inte nu
ändras till sina grundläggande principer, dels att 1970 års revisionsutrednings uttalanden om granskningsverksam hetens uppläggning (u tre d
ningens betänkande s. 13 — 20) får tjäna som allmän vägledning för
revisionsarbetets planering och utförande.
Av de remissinstanser som i övrigt har uttalat sig om 7 § finner JK,
riksåklagaren och SACO att u ttry c k et ” annan verksam het” i första
stycket är alltför vidsträckt. Enligt motiven avses härm ed, förklarar R A ,
närmast den statsunderstödda verksamheten och statliga bolag. Para
grafens lydelse tillåter emellertid enligt RÅ formellt granskning av vilken
verksamhet som helst, t. ex. av en privat förening som inte alls uppbär
statligt understöd, något som knappast kan vara meningen. För und
vikande av missförstånd torde ett klargörande uttalande böra göras vid
den fortsatta behandlingen av förslaget, eventuellt en omformulering av
stadgandet ske. J K för fram liknande synpunkter och hävdar att det i vart
fall bör framgå att inte rent kommunal eller privat verksamhet avses.
SACO finner det i och för sig riktigt att revisorernas granskningsrätt
skrivs in i R F. JK betonar vidare att det bör framgå av grundlagsbe
stämmelsen att regeringens administrativa praxis inte innesluts i revisorer
nas uppgift att granska de statliga myndigheternas förvaltning.
A vfattningen av 7 § innebär enligt Svea hovrätt en nyhet i förhållande
till gällande stadganden i RO och i instruktionen. Den ger enligt
hov rätten ett klart intryck av att åsyfta en begränsning av revisorernas
kom petensom råde. Detta synes dock inte vara avsett. Hovrätten föreslår
att stadgandet får en ändrad avfattning, varigenom detta fastställs.
Allm änt fram håller hovrätten att den förvaltningsrevisionella granskning
som revisorerna utfö r måste få en ständigt ökad betydelse med den
offentliga förvaltningens tillväxt och statsutgifternas ökning.
8 §
Bestämmelserna i denna paragraf om justitierådens, regeringsrådens,
justitiekanslerns och riksdagens ombudsmän juridiska ansvar m. m. har i
fråga om h u v u d p u n k t e r n a godtagits eller lämnats utan erinran
av remissinstanserna.
J K uttalar sig samtidigt över såväl ä m b e t s a n s v a r s k om m i 11 é n s som grundlagberedningens förslag till reglering i förevarande
del. Han anser att det kan förväntas att reform eringen av äm betsansvaret,
som i vissa hänseenden förutsätter grundlagsändringar, sätts i kraft sam
tidigt med en ny RF.
Beskrivningen
av
de b r o t t
som skall
hand
l ä g g a s av r i k s r ä t t en är i lagrum m et gemensam för de där
berörda äm betsm ännen. Beskrivningen har föranlett kommentarer från
högsta domstolens ledamöter och från riksåklagaren. Högsta domstolens
ledamöter fäster uppmärksam heten på att definitionen inte alltid täcker
u n d erlåtenhetsbrott och inte alls täcker sådant som tagande av muta eller
brott mot tystnadsplikt. Detta bör närmare övervägas. Särskilt när
föremål för åtal är en kombination av åtgärder eller försummelser både
inom och utom det sålunda angivna om rådet för riksrättens kom petens,
kan uppstå inte önskvärda kom plikationer. Riksåklagaren menar — i
enlighet med vad han fram håller angående motsvarande gränsdragning i
3 § beträffande ministrarna — att i varje fall tagande av muta bör falla
inom riksrättens kom petensom råde.
R e g l e r i n g en i fråga om hög s t a
regeringsrättens ledamöter.
domstolens
och
Beredningens förslag om opinionsnäm ndens avskaffande och om
regleringen i övrigt av justitierådens och regeringsrådens ansvar för brott
får instäm m anden eller lämnas uttryckligen utan erinran av regerings
rättens ledamöter samt överåklagarna i Stockholm s och Malmö åklagard istrikt. JK uttala r att han i likhet med äm betsansvarskom mittén och
beredningen anser att justitie- och regeringsråd bör vara underkastade
straffrättsligt ansvar i samma utsträckning som andra dom are och
offentliga funktionärer i allm änhet. JK. har då såvitt gäller brott enligt 20
kap. brottsbalken utgått från den begränsade omfattning av krim inali
seringen som kommittén har föreslagit i sitt slutbetänkande.
Riksåklagaren efterlyser en bestämmelse om forum för justitie- och
regeringsråd vid åtal för äm betsbrott som har förövats utan omedelbart
samband med dom arfunktionen. Rättegångsbalken innehåller inga regler
om sådant forum . RÅ sätter vidare ifråga om inte också RÅ borde få
befogenhet att väcka åtal mot justitieråd och regeringsråd vid riksrätten.
Genom ändring i 3 § i åklagarinstruktionen äger RÅ numera, heter det,
tala å alla brott som hör under allmänt åtal med undantag för att han inte
äger föra talan mot den som utövar RÅ:s tjänst. Anledningen till denna
ändring gentemot vad som tidigare gällde vara tt med hänsyn till den nya
skadeståndslagen J K s funktion som åklagare kunde tänkas komma i
konflikt med hans funktion som statens ombudsman i skadeståndstalan
mot staten i anledning av äm betsbrott. RÅ:s befogenhet innefattar f. n.
inte rätt att åtala justitieråd eller regeringsråd för äm betsbrott. Det är
dock tänkbart att en konfliktsituation av nyss angivet slag skulle kunna
uppkomma för JK om skadeståndstalan förs mot staten i anledning av
äm b etsbrott av justitieråd eller regeringsråd.
Enligt förslaget skall, när fråga uppkommer om tvångsvis förtids
pensionering eller läkarundersökning av justitie- eller regeringsråd, ären
det väckas av JK eller JO och prövas av riksrätten. Regeringsrättens
ledamöter finner det inte tilltalande att tillgripa en sådan procedur i
ärenden av detta slag. Den nuvarande ordningen enligt vilken prövningen
ankommer på regeringen och sker i samråd med vederbörande domstol
(prop. 1970:72 s. 50) är enligt ledamöterna att föredraga.
JK erinrar om att äm betsansvarskom mittén enligt motiven i sitt
slutbetänkande avser att yrkande om avsked alltid skall fram ställas av JO
eller JK , medan beredningen förm enar att riksrätten skall pröva
avskedsfrågan ex officio då riksrätten dömer i brottm ål. Denna bered
ningens ståndpunkt framgår inte av dess förslag till lagtext. K om m itténs
förslag synes enligt JK vara att föredraga, eftersom vederbörande skulle
få tillfälle att yttra sig rörande denna form av rättsverkan, som inte längre
skall vara brottspåföljd.
R e g l e r i n g en i f r å g a om J K och J O m. m.
Riksdagens ombudsmän finner inte anledning till erinran mot förslaget
att JO skall av kon stitu tio n su tsk o ttet ställas under åtal inför riksrätten
för brott vid handläggningen eller avgörandet av ärende. Om budsm ännen
finner det fastm er tillfredsställande att den oklarhet som har rå tt på
denna p u n k t skingras. JK yttra r att JO och JK såsom har föreslagits bör
vara underkastade samma straffrättsliga ansvar som andra offentliga
funktionärer. Också överåklagaren i Malmö åklagardistrikt uttalar sin
tillfredsställelse med regleringen av JO :s och JK :s juridiska ansvar.
Riksdagens ombudsmän vänder sig emellertid mot ett m otivuttalande i
beredningens betänkande. Om budsm ännen åsyftar en passus där bered
ningen hänvisar till JO:s praxis att göra uttalanden med betydelse för
myndigheternas rättstillämpning och säger, att det med tanke bl. a. härpå
vore naturligt om rättsordningen ställde till förfogande ett medel att
vinna en domstolsprövning av J O s äm betsutövning. Uttalandet är enligt
om budsm ännen något missledande. Å tal kan ju inte komma ifråga annat
än när anledning förekommer att brott har förövats. Det torde endast i
sällsynta undantagsfall kunna göras gällande att JO:s uttalanden i något
ärende är av beskaffenhet att böra läggas honom till last såsom b ro tt.
Å talsbefogenheten torde väsentligen vara avsedd för andra fall. Riks
dagens ombudsmän tar också upp spörsm ålet om s. k. rekonventionstalan
mot JO och hänvisar till den nuvarande bestämmelsen härom i 96 § RF.
Det framgår inte klart av beredningens förslag, uttalar om budsm ännen,
vad som i fortsättningen skall gälla i detta hänseende.
Ä m betsansvarskom mittén aktualiserar frågan om förordnande av
åklagare vid åtal mot JO . Beredningen har, nämner kom mittén , med
stöd av ett m otivuttalande till förevarande lagrum i 6 § första stycket
andra meningen förslaget till lag om riksrätt upptagit en bestämmelse av
innehåll a tt, om åtal skall väckas mot någon av riksdagens om budsm än,
k o n stitu tio n su tsk o ttet eller, efter u tsk o ttets hem ställan, regeringen skall
förordna särskild åklagare att utföra åtalet. K om mittén har därem ot,
om talar den, i sitt utkast till ändrad lydelse av 102 § i regeringsformen
förordat att sådant åtal utföres av åklagare, som förordnas av regeringen
efter fram ställning av kon stitu tio n su tsk o ttet. Den av beredningen föror
dade möjligheten för k o n stitu tio n su tsk o ttet att direkt förordna åklagare
har inte närmare m otiverats, förklarar kom m ittén. Enligt kommitténs
mening kan en dylik möjlighet inte anses påkallad. Av samma mening är
Svea hovrätt.
Ett par remissinstanser behandlar spörsmål om i vilken ordning frågor
om avsked av JK och JO bör prövas. JK nämner att ämbetsansvars
kommittén föreslår att den av kommittén föreslagna disciplinlagens regler
om avsked på grund av brott skall tillämpas också på JK. Härvid åberopar
kommittén J K s särskilda förtroendeställning och den för JK framdeles
gällande anställningsform en förordnande tills vidare, varav följer att 30 §
statstjänstem annalagen blir tillämplig. Anledning skulle därför inte
föreligga att såsom för de högsta dom arna befästa ett särskilt anställnings
skydd genom att låta avskedsfrågan m. m . handläggas av riksrätten.
Beredningen ansluter sig till kommitténs förslag. Med hänsyn till JK:s
ställning och arbetsuppgifter kan JK inte finna vad kommittén har anfört
utgöra tillräckliga skäl till att JK:s avskedande på grund av brott skall
försiggå i mindre kvalificerad eller betryggande ordning än vad som skulle
gälla de högsta dom arna. D etsam m a gäller JO. Även frågor om
avstängning och om läkarundersökning av JO och JK bör enligt JK:s
uppfattning prövas av riksrätten. Också överåklagaren i S to ckh o lm s
åklagardistrikt anser att frågan om avsked av JK på grund av brott bör
bedöm as av riksrätten, eftersom det i detta hänseende inte finns någon
anledning till annan behandling av JK än av justitie- och regeringsråd.
Riksåklagaren anser att — för den händelse RÅ får befogenhet att
väcka åtal vid riksrätten mot ledamot av högsta domstolen eller
regeringsrätten — åtal mot RÅ för äm betsbrott bör väckas vid riksrätten i
fall motsvarande dem som gäller för JK och JO. RÅ hänför sig i
sammanhanget till ett uttalande av beredningen att det, med tanke på att
JK och JO är behöriga att väcka åtal vid riksrätten mot högsta
domstolens ledam öter, inte skulle vara fullt tillfredsställande om de själva
hade att svara inför högsta domstolen för äm betsbrott.
Synpunkter
på p a r a g r a f en s av f att n i n g
I fråga om riksrättens dom sbehörighet beträffande justitie- och rege
ringsråd synes äm betsansvarskom mittén och beredningen vara ense i
sak, förklarar JK . Förslagen till lagtext (101 § första stycket gällande RF
respektive 11 kap. 8 § första stycket förslaget till RF) divergerar
em ellertid. För sin del förordar JK den av kommittén föreslagna
formuleringen eftersom den, i motsats till beredningens förslag, inte
torde kunna leda till missförstånd eller tolkningssvårigheter. Även ifråga
om redigeringen av ifrågavarande lagrum är kommitténs förslag att
föredraga fram för beredningens, som gör åtalsrätten till huvudsak. — JK
finner vidare att kommitténs lagtextförslag angående avsked, avstängning
och läkarundersökning har erhållit en lämpligare utformning än bered
ningens motsvarande förslag (andra styckena i nämnda paragrafer). —JK
finner vidare att gränsen för riksrättens dom sbehörighet också i fråga om
JK och JO bestäm s åtminstone formellt olika av beredningen och
äm betsansvarskom m ittén. Också här förordar JK i sak kommitténs
förslag av de skäl som anförs beträffande justitie- och regeringsråd.
Beredningen har vidare, anmärker JK , sam m anfört regler om lagföring av
justitie- och regeringsråd samt JO och JK i en paragraf. Andra stycket i
paragrafen gäller emellertid endast ju stitie-o ch regeringsråd. Redaktionellt
synes enligt JK de högsta dom arna böra behandlas i en paragraf samt JO och
JK i en annan paragraf.
Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det inte vara adekvat att
säga att regeringen och riksdagen väcker åtal. De kan besluta om att åtal
skall väckas. Justitiekanslern och riksdagens ombudsman kan däremot
väcka åtal. Hovrätten anser vidare att man inte behöver använda
u ttry c k et riksdagens ombudsmän (pluralform en), utan att form en riksda
gens ombudsman bör användas som kollektiv äm betsbeteckning. Angåen
de stadgandet om läkarundersökning hänvisar hovrätten till vad den har
anfört under 10 kap. 15 §.
Hovrätten förordar att förevarande paragraf erhåller följande lydelse.
Å tal för brott vid handläggning av mål eller ärende får väckas, mot
ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten av justitiekanslern eller
riksdagens om budsm an, mot justitiekanslern enligt beslut av regeringen
och mot riksdagens ombudsman enligt beslut av kon stitu tio n su tsk o ttet.
Åtal skall i alla dessa fall väckas hos riksrätten.
R iksrätten prövar också, på talan av justitiekanslern eller riksdagens
om budsm an, om ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten enligt
bestämmelse i lag skall avsättas eller avstängas från sin tjänst.
12 kap. Krig och krigsfara
Av de remissinstanser, som på grund av utformningen av remissen har
haft särskild anledning att uppmärksam m a detta kapitel, har bl. a. högsta
domstolens ledamöter, R Å och kammarrätten i Göteborg lämnat
förslaget i denna del utan kom m entar. Inte heller regeringsrättens
ledamöter har — med undantag av en fråga rörande regleringens
omfattning i visst hänseende — anfört något med anledning av kapitlet.
Svea hovrätt utvecklar vissa a l l män n a s y n p u n k t e r på en
r e g l e r i n g av för e v a r a n de s lag . Hovrätten uttalar följande.
Det är givetvis önskvärt att statsmakternas handlande under krig eller
vid krigsfara inte kan ifrågasättas från konstitutionella synpunkter. Detta
behöver inte utvecklas närm are. Av detta skäl infördes vissa speciella
regler för krigssituationer i grundlagarna 1964 — 1965. De reviderades i
ett par viktiga hänseenden 1968 — 1969. Frågan är vilket behov av
ytterligare regler som föreligger i dag och hur långt m an bör gå i
strävandena att nå en säker reglering.
GLB har utarbetat ett 12 kap. som hör till de längsta i förslaget till
RF. Endast 10 kap. om rättskipning och förvaltning — som hovrätten vill
dela på två — är klart längre. En huvudfråga, som statsmakterna måste
besvara vid ställningstagandet till 12 kap., är om m an verkligen bör ha en
så utförlig reglering. Hovrätten vill för egen del anmäla stor tvekan i detta
avseende.
Det ligger i sakens n a tu r att det är svårt att förutse alla situationer som
kan uppkomma i så extraordinära lägen som det här gäller. Lika svårt är
det att åstadkomma en alldeles ”v a tte n tä t” reglering. Frågan blir då om
man skall försöka få en så utförlig och väl täckande reglering som möjligt
eller om man skall stanna vid en kortare och mera generell reglering av
generalklausulkaraktär. Det senare alternativet är vad som närmast
representeras av FU:s förslag och som avsågs med de redan genomförda
grundlagsändringarna. Hovrätten är benägen att förorda att man följer
denna linje.
Huvudskälen för en kortare reglering kan enkelt sammanfattas så, att
en större detaljrikedom ändå inte utesluter risker för konstitutionella
tvister och att sådana tvister blir väsentligt allvarligare om de skall föras
mot bakgrunden av mera utförlig grundlagsreglering. Man kan tillägga, att
detaljregler naturligtvis i sig själva medför nya risker för konstitutionella
tvister om grundlagens tolkning och tilläm pning.
Hovrätten har redan i det föregående fram hållit, att extraordinära
situationer kan inträda även i fredstid men att GLB knappast beaktat
sådana m öjligheter. Hovrätten har bl. a. pekat på den nyligen inträffade
flygkapningsincidenten. Det syns vara av vikt att hålla sådana aspekter
för ögonen då man spekulerar över behovet av regler för krig och
krigsfara.
A l l män n a ut t a l a n de n om b e r e d n i n g en s förslag
i de n n a de l förekommer i några yttranden.
Förslaget t i l l s t y r k s utan närmare kommentar av överåklagaren i
Malmö åklagardistrikt. Civilförsvarsstyrelsen förklarar att den inte har
funnit anledning till erinran mot förslaget såvitt gäller bl. a. 12 kap.
Hovrätten över Skåne och Blekinge och överstyrelsen för ek o n om iskt
försvar uttala r att de, utöver vissa i det följande redovisade påpekanden,
inte har något att erinra m o t bestämmelserna i kapitlet.
JK fram håller att förutsättningarna för de i kapitlet givna föreskrif
ternas tillämpning är ytterst skiftande. Sålunda anges krig, krig eller
krigsfara, krig eller omedelbar krigsfara, utomordentliga förhållanden
föranledda av krig eller krigsfara vari riket befunnit sig etc. Man kan fråga
sig om tillräckliga överväganden föregått de olika uttryckssätten och i vad
mån dessa i sak skiljer sig från varandra. Grundlag kräver enligt JK
särskild pregnans och klarhet för att kunna tolkas efter bokstaven. Att
närmare tränga in i de tänkta olika situationerna och de därtill knutna
uttryck ssätten samt därmed också de föreslagna materiella reglernas
lämplighet i de skilda lägena är inte möjligt under en begränsad remisstid.
— JK uttalar emellertid tveksam het huruvida mängden av variationer i
förutsättningarna för reglernas tillämpning verkligen är nödvändig. Därtill
kommer att det skall ankomma på olika myndigheter eller personer att
verkställa den stundom vanskliga prövningen om förutsättningarna är
uppfyllda. Prövningen kan åvila riksdagen, talm annen, utrikesnäm nden
eller regeringen. Stundom kan avgörandet träffas av mer än en av dessa
myndigheter eller personer var för sig, vilket förefaller kunna åstad
komma förvirring. — JK ifrågasätter slutligen om inte en föreskrift
behövs om begränsad giltighetstid eller senare om prövning i normal
ordning av beslut som fattats i extraordinär ordning. Detta skulle främst
avse beslut som tagit sig uttryck i form av författning eller eljest har lång
giltighetstid.
Chefen för armén understryker betydelsen av särskilda, i förväg
fastställda regler gällande krig och krigsfara. Det är enligt chefen för
armén av stort värde, att det i möjligaste mån skapas rättsliga grundvalar
för vad som måste göras under svåraste förhållanden. Chefen för armén
anser att den allmänna omfattningen av kapitlet är lämplig. Han erinrar
om att författningsutredningens förslag innehöll ett kapitel med särskilda
bestämmelser för krig och andra utomordentliga förhållanden. Dessa
motsvarade på två p u n k ter (63 § RF och 60 § RO) vad som hade
grundlagfästs redan under krigsåren. Till en del har vad författningsutredningen åsyftade förverkligats genom tillägg till 50 § RF och till 50 §
RO, införda 1964—65. Vid den partiella författningsreform en 1968—69
bortföll i övrigt utan närmare övervägande de föreslagna bestämmelserna
beträffande krig och krigsfara och krigsm aktens insättande eljest för strid
eller i annat land. Det är enligt chefen för armén betydelsefullt och
därför att hälsa med tillfredsställelse att grundlagberedningen nu föreslår
att denna lucka skall täckas. I vissa fall synes emellertid förslagen böra
kompletteras i enlighet med motiv och förslag, som anfördes av
författningsutredningen 1963 vid en tid då minnet av andravärldskrigsårens problem och erfarenheter ännu var mycket levande. —Chefen
för armén påpekar vidare att det i kapitlet genom gående inte är fråga om
exakt återgivande av gällande rätt eller av författningsutredningens
förslag utan om nya, mer eller mindre avvikande form uleringar. Det synes
i flera fall tveksam t om om formulering erfordrats. Även om det
principiellt synes fördelaktigt att bibehålla tidigare, kända form uleringar,
anser chefen för armén emellertid inte skillnaderna vara större än att de
kan godtas.
Chefen för försvarshögskolan ser kapitlet som ett u ttry c k för
statsmakternas strävan att i det längsta uppehålla kravet på legalitet och
samtidigt förebygga att oansvariga grupper uppträder med formellt
grundade anspråk på att vara behöriga bärare av den offentliga m akten.
Chefen för försvarshögskolan hälsar med tillfredsställelse att de k onstitu
tionella bestämmelserna om krig och andra utomordentliga förhållanden
har samlats i ett kapitel av den nya grundlagen.
Såsom grundprincip under de förhållanden som avses i kapitlet bör
enligt riksrevisionsverket gälla — i likhet med vad som förutsätts för
funktioner inom SEA-systemet — att samhällsfunktionerna så långt
detta är möjligt skall upprätthållas på samma sätt som tillämpas i fred.
Långtgående förenklingar kan dock i många fall bli aktuella. Om fatt
ningen och beskaffenheten av erforderliga åtgärder kan bedöm as först då
den konkreta situationen föreligger men situationer som i dag kan
förutses bör även enligt verkets mening lagstiftningstekniskt vara så väl
förberedda att statsmakterna i minst möjliga mån behöver falla tillbaka
på den s. k. konstitutionella nödrätten. Mot angivna utgångspunkter
anser verket att bestämmelserna i förevarande kapitel tillgodoser behovet
av grundlagsreglering för ifrågavarande förhållanden. Verket understryker
vikten av att gällande fullm aktslagar kontinuerligt ses över.
I ett av landshövdingen i Jönköpings län utform at yttran de som till
sitt huvudsakliga innehåll har biträtts av länsstyrelsen uttalas följande.
Länsstyrelsen finner det vara av stort värde att genom detta kapitel
redan i fredstid skapats rättsliga grundvalar för vad som måste göras i
krissituationer, så att lagen kan följas även i dessa situationer och att
alltså i ett sådant läge konstitutionell nöd rätt inte behöver tillgripas.
I huvudsak synes regleringen anknyta till vad som redan nu stadgats
eller ansetts gälla och till vad författningsutredningen föreslagit. Av
särskilt intresse är beredningens bedömning och förslag till reglering av
förutsättningarna för att riket skall anses vara i krig (9:9 stycke 2 och
olika stadganden i 12 kap. samt kommentarerna härtill, särskilt s. 189 och
216). Vid väpnat angrepp mot riket föru tsättes liksom för närvarande
regeringen i första hand komma att konstatera att riket befinner sig i krig
— regeln i beredskapskungörelsen (1960:515) att Kungl. Maj:t, om riket
kom m it i krig, skall kungöra att krigstillstånd inträtt kan alltså alltjämt
tillämpas. Men bestämmelserna hindrar inte att underordnade m yndig
heter genom en generell föreskrift i förväg ges möjlighet att vid angrepp
mot riket själva meddela beslut som sätter krigsbestäm melserna i kraft.
Även den nuvarande regeln i 3 § lagen (1960:513) om beredskapstillstånd
som ger civilbefälhavare och länsstyrelse sådana befogenheter synes alltså
liksom lagen överhuvud kunna bestå.
Av särskilt värde finner länsstyrelsen även vara förbud et i 10 § mot
vissa beslut på ockuperat område. I en grundlagsbestämmelse torde man
inte böra gå längre. Länsstyrelsen vill erinra om att Kungl. Maj:t redan i
det s. k. m arsbrevet (1943:335) givit ganska vittgående föreskrifter i
denna del, som åtminstone formellt inte torde ha upphävts (jmf.
kungörelsen 1951:644). Det synes angeläget att, när de nya grundlagsbe
stämmelserna stadfästes, beredskapslagstiftningen i allmänhet granskas
mot den nya bakgrunden och även med hänsyn tagen till ändrad
bedömning av förhållandena överhuvud vid krig och ockupation.
ÖB har tagit fasta på en s är s k i l d a s p e k t på regleringen i
kapitlet. Han påpekar att beredningen liksom författningsutredningen
utgår från den fundamentala principen att riksdagen eller dess krigsdelegation i mesta möjliga mån skall verka även under krig. ÖB förklarar sig
dela denna uppfattning.
Regeringsrättens ledamöter påpekar att kapitlet i sin nuvarande form
inte innehåller några regler om domstolarna i krig utöver stadgandet i 5 §
andra stycket om domstols sam m ansättning. Ledamöterna anser att
g r u n d lag en bör ut öka s med regler om domstolarnas verk
sam het under krig.
Hovrätten över Skäne och Blekinge förordar r e d a k t i o n e l l a
än d r i n g a r bestående i att 1 § andra stycket utgår och stadgandet i
6 § upptas som 2 §. Krigsdelegationen om näm nes, fram håller hovrätten,
på ett flertal ställen i kapitlet och bör därför presenteras omedelbart i
början av detta.
1§
Chefen för försvarshögskolan understryker vikten av den i paragrafen
fastställda skyldigheten för regeringen och talm annen att kalla till
riksm öte, när riket kommer i krig eller krigsfara och riksm öte inte pågår.
Speciellt viktigt förefaller de alternativa kallelsemöjligheterna paragrafen
erbjuder att vara med hänsyn till de situationer som kan tänkas uppstå
till följd av krigshändelser.
Bestämmelserna i paragrafen har inte föranlett någon kom m entar.
3 §
Stadgandet tillstyrks av chefen för armén och av chefen för försvars
högskolan.
Kritiska synpunkter fram förs i två yttranden. Mot bakgrunden av den
starka begränsning som avses ske av statschefens befogenheter synes det
enligt försvarets materielverk m ärkligt, att m an är så angelägen att minska
” möjligheterna för en fiende, som har bem äktigat sig statschefens person,
att u tn y ttja denne för sina syften” . Är det inte i så fall lika angeläget att
uttala motsvarande om statsministern och i motsvarande läge göra 6 kap.
8 § tillämplig? Även talm annen i egenskap av ordförande i riksdagens
krigsdelegation synes ha en för rikets säkerhet och fortsatta funktion i
krig mera betydelsefull funktion enligt 8 kap. 13 § förslaget till
riksdagsordning och en bestämmelse om att hans funktioner som
ordförande upphör, om han kommer på annan ort än krigsdelegationen,
synes lika berättigad.
Det torde enligt riksm arskalksäm betet inte vara möjligt att utform a en
författning så att den i förväg kan rättsligt reglera alla de olika
situationer, som kommer att inträffa under så utomordentliga förhållan
den som då ett land befinner sig i krig. Det kan exempelvis hända, att
regeringens medlem m ar befinner sig på olika orter i riket eller att endast
en del av dem överlever ett angrepp. Det kan inträffa att det är regeringen
som genom stridshandlingar blir urståndsatt att utöva riksstyrelsen under
det att konungen befinner sig på icke ockuperat om råde. Konungen som i
detta fall ” befinner sig på en annan ort än regeringen” kan då vara den,
vilken som företrädare för riket kan verka för att samla folket mot
ockupationsm akten. Riksm arskalksäm betet anser att andra meningen i
paragrafen bör utgå.
4§
Chefen för arm en tillstyrker förslaget i denna del, vilket han finner
konsekvent och välunderbyggt.
Frågan om s t a d g a n de t s r ä c k vid d diskuteras i flera yttra n
den. Chefen för armén fram håller att stadgandets tillämpningsområde har
gjorts snävare än vad som var fallet i författningsutredningens förslag
(SOU 1963:17 s. 4 7 5 —476) genom att det utöver krig och krigsfara
endast avser sådana utomordentliga förhållanden, som är föranledda
antingen av krig — varmed åsyftas även krig i vilka Sverige inte har
deltagit — eller av krigsfara, vari Sverige har befunnit sig. Beredningen
anger, fortsätter chefen för armén, att därmed samt med 7 kap. 5 § och 8
kap. 14 § RF tillgodoses alla de bem yndigandebehov för regeringen, som
nuvarande fullm aktslagstiftning inrym m er. En översiktlig granskning
synes bestyrka detta. 1967 års rekvisitions- och förfogandeutredning
uttalar sig utförligt i frågan och fram håller följande.
F örfattningsutredningen hade i sitt förslag till 10 kap. 2 § regerings
form en räknat med visst bemyndigande för regeringen med tanke på fall
då riket är i krig eller krigsfara eller då andra utomordentliga förhållan19 Riksdagen 1973. 1 sami. N r 90
den råder. Författningsutredningens förslag torde täcka även sådana fall
som omfattande epidem ier, naturkatastrofer, allmänna ekonomiska kriser
och avbrott i väsentlig varutillförsel som plötsligt inträffar på annan
grund än krig eller krigsfara, exempelvis i en blockadsituation eller i ett
läge sådant som vid Suezkanalens plötsliga stängning för några år sedan.
Förslaget innebar således, att bestämmelsen skulle om fatta även fredliga
kriser av stor omfattning eller medförande betydande ingrepp i det
normala samhällslivet. Vilken räckvidd bestämmelsen skulle få är dock ej
klart. Det kan erinras om att det redan vid 1915 års riksdagsbehandling
av frågan om fortsatt förfogandelagstiftning m otionsvis föreslogs, att
denna skulle utsträckas att gälla även ” då nöd i större utsträckning kan
befaras” . Vid 1948 års riksdag åberopades vidare som stöd för en
förlängning av 1939 års allmänna förfogandelag torkan under närmast
föregående år, det allmänna försörjningsläget i världen, vårt lands
valutapolitiska läge och den därmed sammanhängande nödvändigheten
att öka exporten.
Enligt nu gällande allmänna förfogandelag (1954:279) kan regeringen
med riksdagens samtycke förordna om förfogandeföreskrifter bl. a. när
till följd av annan utom riket inträffad utom ordentlig händelse än krig
uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på
förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvars
beredskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen.
I grundlagberedningens förslag till 12 kap. 4 § regeringsformen har
tillämpningsom rådet för berny ndigandelagstiftningen gjorts snävare genom
att det — utöver krig och krigsfara - endast avser sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda antingen av krig eller av krigsfara vari
Sverige har befunnit sig. Härigenom har en gräns dragits mellan
bestämmelser avsedda för kriser sammanhängande med krig eller krigsfara
och bestämmelser avsedda för kriser i fredstid. I den mån situationer av
sistnämnda art inte kan bem ästras genom lagstiftning i vanlig ordning
öppnar 7 kap. 5 § första stycket grundlagberedningens förslag möjlighet
till fullm aktslagstiftning för vissa rent fredliga behov, t. ex. sjukvård. I
andra stycket har också införts en regel om m oratorium . Behovet av
bem yndigandelagstiftning om penning- och betalningsväsendet är täckt
genom 8 kap. 14 § och hänvisningen till detta lagrum i 7 kap. 5 § femte
stycket.
Även rekvisitions- och förfogandeutredningen finner det angeläget ur
allmänna synpunkter, att ramen för en blivande bem yndigandelagstift
ning icke göres vidare än omständigheterna kräver. Vid kriser i fredstid
torde i regel finnas rådrum för att m edhinna riksdagsbehandling av frågan
om de åtgärder som kan vara påkallade. Härtill kom m er, att det ur
totalförsvarssynpunkt knappast föreligger behov av en fullmaktslag även
för kriser under fred. Det är icke totalförsvarets uppgift att ombesörja
fredssam hällets katastrofberedskap av skilda slag. Försvarets verksamhet
bör ha säkerhetspolitisk bakgrund. Av nu anförda skäl har rekvisitionsoch förfogandeutredningen in tet att erinra mot grundlagberedningens
förslag i denna del.
Däremot kan enligt utredningens mening ifrågasättas, om inte förslaget
till 12 kap. 4 § i ett annat avseende fått alltför begränsad räckvidd.
Utredningen syftar här på det fall som avses i 27 § 2 mom. värnplikts
lagen. Enligt detta m om ent kan värnpliktig, därest Konungen med
hänsyn till krigsberedskapen så prövar nödvändigt, åläggas att — utöver
tjänstgöring som avses i 1 morn., d. v. s. grundutbildning och repeti
tionsutbildning - i den ordning Konungen bestämmer fullgöra en eller
flera beredskapsövningar om sammanlagt högst 180 dagar. Momentet har
tillkom m it bl. a. för att m an inte skall behöva tillgripa den mera
uppseendeväckande åtgärden att inkalla värnpliktiga till beredskapstjänst
enligt 28 § 1 m om . värnpliktslagen, nämligen ” då rikets försvar eller dess
säkerhet eljest det kräver” . Som förutsättning för att 27 § 2 m om . skall
få tillämpas uppställes varken krig eller krigsfara. Behov av förfogande
rätt kan emellertid uppkomma även vid inkallelse till beredskapsövning.
För att tillgodose detta behov krävs ett tillägg till 12 kap. 4 § första
stycket, som förslagsvis kan få följande lydelse: ” Riksdagen äger
bemyndiga regeringen att då riket är i krig eller krigsfara eller det
erfordras med hänsyn till försvarsberedskapen eller sådana u to mord en t
liga
riksdagen” .
En sådan formulering skulle ge ett otvetydigt underlag för en
bem yndigandelagstiftning som om fattar fall enligt såväl 27 § 2 m om . som
28 § 1 m om . värnpliktslagen.
Överstyrelsen för ek o n om isk t försvar påpekar att den föreslagna
bestämmelsen begränsar tillämpningen av fullm aktslagarna till — förutom
krig och krigsfara — sådana utomordentliga förhållanden som orsakats av
krig eller krigsfara vari riket har befunnit sig. I vår nuvarande fullm aktslagstiftning finns em ellertid, fortsätter överstyrelsen, lagar med något
vidare tillämpningsom råde. Så är fallet med allmänna ransoneringslagen,
vars 1 § tredje stycket ger Kungl. Maj:t befogenhet att, då utom riket
inträffad utom ordentlig händelse som ej föranletts av krig eller krigsfara
lett till knapphet eller betydande fara för knapphet på försörjningsviktiga
förnödenheter, utan riksdagens föregående samtycke förordna att lagen i
vissa delar skall tillämpas. G rundlagberedningen anför, säger överstyrelsen
vidare, att de bemyndiganden för regeringen som finns i nu gällande
fullm aktslagstiftning alla faller inom det område som 7 kap. 5 §, 8 kap.
14 § och 12 kap. 4 § tillsammans utstakar. Detta torde bl. a. innebära,
att nyssnämnda stadgande i ransoneringslagen får anses ingå i den
beredskapslagstiftning för kriser under fred, som enligt grundlag
beredningen omfattas av 7 kap. 5 §. Överstyrelsen erinrar om , att
stadgandet i ransoneringslagen tillkom genom en lagändring 1957,
grundad på erfarenheterna från den oljekris som blev en följd av
Suezkanalens stängning året innan. — Allmänna ransoneringslagen och
allmänna förfogandelagen tillhör de för totalförsvaret, främst det
ekonomiska försvaret, viktigaste fullm aktslagarna, anför överstyrelsen
vidare. De befogenheter dessa lagar ger regeringen bör enligt överstyrel
sens mening alla ha sin grund i 12 kap. regeringsformen, sålunda även då
de behöver tillämpas under förhållanden utan direkt anknytning till krig
eller krigsfara. Överstyrelsen föreslår därför sådan ändring i 4 § första
stycket, att bestämmelsen får gälla även förhållanden som har föranletts
av utom riket inträffad utom ordentlig händelse. Därmed följer att även
kapitlets rubrik skulle behöva ändras.
Fortifikations förvaltningen förklarar att de allra flesta fullmaktslagar
är så utform ade, att de vid andra utomordentliga förhållanden än krig
eller krigsfara, vari riket befinner sig, kan sättas i tillämpning av regeringen
endast efter föregående samtycke av riksdagen. Bemyndigandena
(fullm akterna) i sådana lagar har otvivelaktigt i sin helhet grundlagsstöd i
förslagets 12 kap. 4 §. Det finns emellertid lagar där kravet på riksdagens
samtycke i förväg helt eller delvis har eftergetts. Stöd i grundlagen för
sådana fullmakter måste då sökas i förslagets 7 kap. 5 § eller 8 kap. 14 §
och beredningen har ansett att dessa lagrum ger en tillräcklig grund i de
fall då 12 kap. 4 § inte är täckande. Det förefaller dock tveksam t om så
är fallet i fråga om i vaije fall allmänna ransoneringslagen och allmänna
prisregleringslagen. Författningstexten synes därför böra om arbetas så att
den täcker även de nu avsedda fallen.
Försvarets civilförvaltning fram håller att det föreslagna stadgandets
tillämpningsom råde är snävare än vad som var fallet i författningsutredningens förslag. Från beredskapssynpunkt förefaller det lämpligt att
riksdagen inte i regeringsformen begränsar sina möjligheter att genom
särskilda fullm aktslagar bemyndiga regeringen att i extraordinära situa
tioner meddela erforderliga föreskrifter. Med hänsyn härtill förefaller den
av författningsutredningen föreslagna form uleringen, som förutom ” krig”
eller ” krigsfara” omfattar ” andra utomordentliga förhållanden” vara att
föredra (civilförvaltningen hänvisar i detta sammanhang till allmänna
ransoneringslagen och allmänna prisregleringslagen samt grundlagbered
ningens förslag till 8 kap. 3 § sista stycket regeringsformen). Rubriken till
12 kap. RF bör i anslutning härtill lyda ” Krig och krigsfara m. m .” .
Civilförvaltningen gör vidare följande anm ärkning. De föreslagna författningsrum m en 7 kap. 5 § och 8 kap. 14 § ger täckning för delegering av
beslutanderätt jämväl i fråga om vissa åtgärder på grund av förhållanden
som inte är föranledda av krig eller krigsfara. Formuleringen av dessa
författningsrum synes emellertid inte formellt om fatta alla de åtgärder
som f. n. inryms i skilda fullmaktslagar.
I
anslutning till bestämmelsen att regeringen trots extraordinära
förhållanden i n t e kan b e m y n d i g a s att än d u v a l lag en
påpekar riksskatteverket, att om val skall förrättas under eller efter
extraordinära förhållanden situationer kan uppkom m a, som kräver
snabba beslut, exempelvis hur det skall förfaras om röstlängder förstörs,
länsstyrelsernas personregister bragts ur funktion m. m.
Frågan om k r i g s de l e g a t i o n en skall nämnas i paragrafen
behandlas i några yttranden. Chefen för försvarshögskolan finner det
ytterst värdefullt att befogenhet att besluta bemyndiganden jäm likt
paragrafen tillkommer också krigsdelegationen. Överstyrelsen för eko
n om iskt försvar och 1967 års rekvisitions- och förfogandeutredning anser
att paragrafen ger ett intryck av att krigsdelegationen skulle kunna
fungera vid sidan av riksdagen. Detta kan enligt de två remissinstanserna,
som hänvisar till att delegationen enligt 1 och 6 §§ i vissa fall skall träda i
riksdagens ställning, inte vara meningen. De ifrågasätter därför om
krigsdelegationen över huvud taget behöver om nämnas i paragrafen.
Utredningen tillägger att, om krigsdelegationen anses böra stå kvar, ett
förtydligande av paragrafen synes vara på sin plats.
Ändringar av r e d a k t i o n e l l
k a r a k t är föreslås i ett pär
yttran d en. Chefen för armén uttalar att lagtexten närmast tycks syfta på
de bem yndiganden, som ges på förhand med hänsyn till lägen som kan
komma att inträda (beredskapslagstiftning). Det är emellertid enligt
chefen för armén erforderligt att bemyndiganden av i paragrafen avsett
slag kan lämnas, även sedan ett sådant läge, som denna avser, har in trä tt.
Lagtexten kan givetvis sägas innefatta sådana möjligheter. För tydlig
hetens skull bör emellertid övervägas att efter första meningen i FR F
12:4 inskjuta en ny mening lydande: ” Sådant bemyndigande kan ges före
eller efter inträdandet av angivna lägen.” F ortifikationsförvaltningen
säger att det av motiven framgår att kriteriet ” förhållanden som är
föranledda av krig eller krigsfara vari riket har befunnit sig” avses om fatta
även krig mellan främmande m akter. För undvikande av missförstånd
synes det enligt förvaltningen lämpligt att välja exempelvis följande
form ulering: ”
sådana utomordentliga förhållanden råder som är
föranledda av krig eller krigsfara, vari riket har befunnit sig, eller av krig
mellan andra s t a t e r
Förvaltningen hänvisar i sammanhanget till
1 § allmänna förfogandelagen och den likartade formuleringen i allmänna
ransoneringslagen.
5 §
Bestämmelserna i paragrafen tillstyrks av chefen för armén.
Chefen för försvarshögskolan anser att vikten av bestämmelserna i
första stycket inte nog kan understrykas, särskilt som fullmakten enligt
paragrafen tjänar som underlag för civilbefälhavares och länsstyrelsers
befogenhet att vid förbindelseavbrott utan att konstatera krigstillstånd
meddela beslut, som ger myndigheter och allmänhet erforderlig ledning
för handlandet (3 § lagen om beredskapstillstånd).
Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att, som en konsekvens av
hovrättens förslag beträffande 10 kap. 2 §, även i förevarande paragraf
bör talas endast om att vid domstol skall finnas ordinarie domare.
6 §
Paragrafen har inte föranlett några särskilda uttalanden.
7 §
Stadgandet tillstyrks av chefen för försvarshögskolan.
8 §
ÖB anser att bestämmelserna i paragrafen torde säkerställa erforderlig
handlingsm öjlighet för regeringen för de fall att riksdagen (krigsdelega
tionen) är förhindrad att fullgöra vissa åligganden.
Chefen för armén uttalar att beredningen i likhet med författningsutredningen har föredragit att utforma de speciella krigs- och krigsfarebestäm melserna med utgångspunkt i, att riksdagen — i sin helhet eller
genom krigsdelegationen - så långt det över huvud är möjligt bör fungera
även under utomordentliga förhållanden, fram för att föreslå en mera
generell rätt för regeringen att i sådant fall vidtaga de åtgärder och
meddela de bestäm melser, som den finner erforderliga. Chefen för armén
förklarar sig dela denna uppfattning. Bestämmelserna i paragrafen synes
säkerställa erforderliga handlingsm öjligheter för regeringen, om riksdagen
och dess krigsdelegation är förhindrade fullgöra sina uppgifter. — I 50 §
gällande RF föreskrivs, att, om i ett krigsläge varken riksdagen eller
krigsdelegationen kan fullgöra sina uppgifter, regeringen skall handha de
uppgifter den övertar ” till rikets skydd och krigets slutförande” . Enligt
beredningens förslag skall de däremot handhas ” i den mån regeringen
finner det behövligt” för det angivna målet. Denna uppm jukning
motiveras inte (bet. s. 220) och synes onödig. Chefen för armén föreslår,
att orden ” i den mån de finner det behövligt” utgår. Det måste
förutsättas, att regeringen inte behöver föreskrift att endast begränsa sig
till behövliga åtgärder. — Beredningen föreslår, att stadgandet i första
stycket — i motsats till vad som gäller för närvarande — skall innehålla
särskilda regler om beslutsfattandet i de ärenden, som avses. Det gäller
dels en quorum regel, dels en svårpraktikabel regel om att statsministern
måste ” instäm m a” i beslutet. Motiveringen för dessa specialregler är inte
övertygande. Vad avses ske om statsministern befinner sig i m in o ritet
eller ensam har annan mening än samtliga övriga i beslutsfattning
deltagande ministrar? Chefen för armén föreslår, att dessa specialregler
utgår.
R e d a k t i o n e l l a än d r i n g a r föreslås i två yttran den . Hov
rätten över Skåne och Blekinge föreslår att stadgandets inledning får
följande lydelse: ” Är riket i krig och kan till följd därav varken riksdagen
eller dess krigsdelegation fullgöra sina . . .” Chefen för armén föreslår att
” riksdagen eller dess krigsdelegation” byts ut mot ” riksdagen och dess
krigsdelegation” .
9§
Chefen för försvarshögskolan uttala r att undantaget i paragrafen från
hänskjutning av fråga om vapenvila till riksdagen eller utrikesnäm nden
synes väl befogat med hänsyn till de situationer som kan tänkas föreligga,
då fråga kan uppstå om förhandlingar om vapenvila.
Försvarets civilförvaltning anser att vid sidan av riksdagen även
krigsdelegationen bör nämnas i stadgandet.
10 §
Med anledning av denna paragraf anmäler Svea hovrätt viss tvekan
huruvida ockupation överhuvudtaget är ett ämne som läm par sig för
grundlagsreglering. Frågan är om man verkligen kan uppställa — och
tänka sig att i alla lägen iaktta — en sådan regel som har intagits i första
stycket. Inför andra stycket frågar man sig enligt hovrätten om det inte
finns andra folkrättsliga regler som likaväl eller hellre kunde återspeglas i
en ny RF.
Chefen för armén anser att motiveringen till beredningens förslag
angående myndigheters befogenhet att besluta, om de befinner sig inom
ockuperat om råde, kan godtas. Motiveringen till bestämmelsen angående
riksdagen och krigsdelegationen är bärande och stark. Samma skäl, som
anförs m o t riksdagens och krigsdelegationens beslutsfattande inom
ockuperat om råde, måste emellertid med samma rätt göras gällande mot
regeringen. Chefen för armén anser, att regeringen inte skall kunna fatta
några som helst beslut på ockuperat om råde, och föreslår därför, att
andra stycket sista meningen (” På o c k u p e ra t
samhällsfarlig ryktes
spridning.” ) utgår och att i stället ett ny tt tredje stycke tillkom m er, så
lydande: ” Regeringen får icke fatta beslut på ockuperat om råde.”
Chefen för försvarshögskolan förklarar att han i princip delar
beredningens uppfattning att det inte är lämpligt att förbjuda andra
offentliga organ än riksdagen att arbeta på ockuperat om råde. Det är
under sådana förhållanden nödvändigt att såsom har skett i andra stycket
ålägga de offentliga organen förbud att vidtaga åtgärder, som innebär att
någon rikets medborgare ålägges att lämna ockupationsm akten sådant
bistånd, som denne inte äger påfordra enligt folkrättens regler.
Här kan vidare erinras om det uttalande med anledning av paragrafen
som görs i det tidigare återgivna yttra n det utform at av landshövdingen i
Jönköpings län.
Övergångsbestämmelser till RF
Övergångsbestämmelserna kommenteras av endast ett fåtal remissin
stanser. J K förklarar uttryckligen att bestämmelserna u to m på de
punkter som nämns i det följande inte har föranlett något uttalande från
hans sida.
Punkt 2
Överåklagaren i Malmö åklagard istrikt förklarar att övergångs
bestämmelserna innebär ett rimligt hänsynstagende till vår nuvarande
m onark vid ändring av statschefens ställning.
Punkt 7
Utredningen om författningspublicering föreslår att uttryck et ” lag
eller författning ” i första och andra styckena byts ut mot u ttry c k et ”lag
eller annan fö rfattning” .
Punkt 8
Det är enligt J K tänkbart att en hänvisning av det slag som avses i
p u n k t 8 kan åsyfta en bestämmelse i nuvarande RF som alltjämt skall
gälla under viss tid, t. ex. en bestämmelse upptagen i punkt 4. Med
anledning därav bör enligt JK i p u n k t 8 göras ett tillägg av innehåll att
hänvisningen under samma tid skall gälla bestämmelsen i den äldre RF.
P u n kt 9
1968 års beredning om stat och kyrka förklarar i sitt remissyttrande
med anledning av bestämmelserna i punkt 9 att det av uttalande i
slutbetänkandet (SOU 1972:36) från beredningen om stat och kyrka (s.
31—32) framgår att beredningen anser remissen besvarad i och med att
slutbetänkandet har överlämnats. Övervägandena från beredningen om
stat och kyrka i hithörande frågor återfinns i huvudsak i slutbetänkandets
avsnitt 6.2.2 och 6.3.2. Länsstyrelsen i Stockholm s län anser att innan
den närmare utformningen av övergångsbestämmelserna till RF om kyrka
och stat bestäm s bör remissbehandlingen av huvudbetänkandet från
beredningen om stat och kyrka avvaktas. Länsstyrelsen säger sig i
remissyttrande över detta betänkande komma att behandla konsekvenser
för personregistrering m. m. J K påpekar att det i punkten, andra stycket,
förekommande begreppet äm betsansvar försvinner om ämbetsansvarsk om m itténs förslag genom förs.
4.2 Riksdagsordningen
Remissyttranden som gäller författningsstoffets fördelning mellan RF
och RO och metoden med tilläggsbestämmelser i RO redovisas i avsnittet
med allmänna synpunkter på beredningens förslag i dess helhet. I övrigt
har RO under remissbehandlingen tilldragit sig endast ringa intresse. De
paragrafer som berörs av remissyttrandena framgår av följande redo
görelse.
1 kap. Riksmöten
1§
Under 2 kap. RF har nämnts att Svea hovrätt anser det otillfreds
ställande att tidpunkten för ordinarie riksdagsval inte anges i RF.
2 §
Yttranden som gäller valgenomslaget redovisas i det allmänna avsnittet
om valgenomslaget, budgetåret och riksdagsarbetet. Se också under 2
kap. 5 § RF.
6 §
Regeringsrättens ledamöter har u p p fattat beredningens förslag så att
det vid förfall för konungen i första hand ankommer på talm annen och
inte på tjänstgörande riksföreståndare att förklara riksm öte öppnat.
R iksm arskalksäm betet lämnar sin anslutning till huvudpunkterna i
stadgandet om riksm ötes öppnande. Ä m betet hänvisar emellertid till ett
m otivuttalande av beredningen enligt vilket sambandet mellan de främsta
statsorganen bör komma till u ttry c k vid sam m ankomsten för riksm ötes
öppnande. Härav följer att form erna förordningen vid detta samman
träde bör fastställas av talm annen efter samråd inte endast med vice
talm ännen utan även med statsministern och med riksm arskalken, vilken
på konungens vägnar har att handlägga ärenden tillhörande cerem onielet
och bland dem cerem onien vid riksdagens högtidliga öppnande. Ä m betet
anser därför att i RO bör införas en bestämmelse, enligt vilken samråd
rörande form erna för riksm ötets öppnande skall äga rum även med
företrädare för konungens hov. Vidare föreslår riksm arskalkäm betet att
den sedan flera sekler traditionella gudstjänsten i samband med riks
dagens högtidliga öppnande bibehålls också i fortsättningen.
8 §
Erinringar av Svea hovrätt, vilka gäller också denna paragraf, återfinns
under 3 kap. 8 § RF.
2 kap. Kammarsammanträden
4§
O ffentlighets- och sekretesslagstiftningskom mittén uttalar att stad
gandet om tystnadsplikt beträffande kam m arens sammanträden inom
stängda dörrar med nuvarande regler har särskild betydelse genom att
stadgande i lag gör det möjligt att hävda tystnadsplikten även i den del
tryckfrihetsförordningens anonymitetsskydd eljest skulle lägga hinder i
vägen. Grundlagberedningen — som hänvisar till kommitténs och mass
m ediautredningens uppdrag att utreda frågan om den framtida avväg
ningen mellan behovet av sekretess i det offentliga livet och intresset av
skydd för massmediernas informationskällor — anser för sin del att
tystnadsplikten bör gälla också meddelanden till nyhetsorganen och
påpekar, att endast sådant som av viktiga utrikes- och försvarspolitiska
skäl bör hållas hemligt kan antas komma att inrym m as. K om mittén delar
beredningens uppfattning i dessa avseenden.
3 kap. Ärendenas väckande
2 §
Uttalanden angående budgetårets förläggning refereras i avsnittet om
valgenomslaget, budgetåret och riksdagsarbetet.
B udgetutredningen har tagit fasta på bestämmelsen i lagrum m ets sista
mening. Utredningen förklarar att den överväger form erna för den
statliga planeringen, inklusive riksdagens medverkan i planeringsproces
sen. Den finner den av grundlagberedningen föreslagna utformningen av
paragrafen ändamålsenlig. Utredningen tillstyrker sålunda att paragrafen
utformas som en fakultativ föreskrift att redovisa sådana planer som
nämns i sista meningen.
Ett yttran de med anknytning till denna paragrafs sista stycke från
utredningen om kommunernas eko n om i återges i avsnittet om finans
m akten på tal om budgetregleringen.
11 §
Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott (m ajoriteten) tillstyrker
förslag från reservanterna i beredningen att möjlighet bör öppnas till
förlängning av tiden för väckande av motion med anledning sådan
proposition om anslag, som grundar sig på långtisplan. U tsk o ttet anser
det vara av väsentlig vikt att ärenden av ifrågavarande slag får tillbörlig
granskning och att tillräcklig tid ges för att väcka och utforma
följdm otion. En minoritet om fem ledamöter ansluter sig till bered
ningens förslag i denna del.
13 §
Riksdagens ombudsmän har uppmärksam m at att enligt tilläggsbestäm
melse 3.13.1 motion får väckas bl. a. med anledning av JO:s ämbetsberättelse inom fem ton dagar från det att berättelsen anmäldes i kam maren.
En motsvarande regel, yttra r om budsm ännen, återfinns i 32 § gällande
riksdagsstadga (m otionstiden är dock normalt kortare). Det är emellertid
att märka att JO instruktionsenligt (2 § fjärde stycket nu gällande
instruktion för JO ) avger sin ämbetsberättelse vid riksdagens början. Den
motionstid som följer av 32 § riksdagsstadgan kommer därför, praktiskt
sett, att sammanfalla med den allmänna motionstiden enligt 55 §
gällande RO. Enligt grundlagberedningens förslag skall den allmänna
motionstiden inte vara förlagd till riksm ötets början på hösten utan till
tiden närmast efter det budgetpropositionen har framlagts, vilket normalt
skall ske senast den 10 januari. Vid vilken tidpunkt JO:s ämbetsberättelse
skall framläggas torde komma att övervägas av utredningen om JO:s
uppgifter och arbetsformer m. m. Skäl kan anföras för att berättelsen
alltjämt skall redovisa verksamheten under ett kalenderår. Med hänsyn
till de stora svårigheter som möter att få fram berättelsen redan till den
10 januari synes det om budsm ännen önskvärt att den nu iakttagna
tid p u n k ten för avlämnandet fram flyttas. Man bör inte utesluta möjlig
heten av att äm betsberättelsen kan komma att framläggas vid annan
tid p u n k t än budgetpropositionen. I sådant fall skulle bestämmelsen om
en särskild m otionsrätt i anledning av JO:s ämbetsberättelse få sin
betydelse. Grundlagberedningen fram håller i motiven till förevarande
paragraf — med anledning därav att redogörelserna från vissa andra organ
inte skall utlösa m otionsrätt — att en motionstid i anledning av
redogörelse som berör sakfrågor inom ett ganska brett fält kan utvecklas
till en ny allmän m otionstid. Det förefaller om budsm ännen som om
denna synpunkt även kunde anläggas på frågan om motionstid i
anledning av JO:s ämbetsberättelse och om budsm ännen har därför velat
fästa uppmärksam heten på här berörda förhållanden.
14 §
Länsstyrelsen i Hallands län och två ledamöter av kommunstyrelsen i
Göteborg biträder förslaget från reservanterna inom beredningen om att
rätt bör finnas att väcka motion vid sidan av den allmänna motionstiden
med anledning av inträffad händelse. De två ledamöterna i k om m u n sty
relsen i Göteborg hänvisar till de motioner som väcktes vid höstriksdagen
1971 på grund av konjunkturförsvagningen och tillägger att kommunerna
ofta möter ändrade förhållanden mera påtagligt och snabbt än statsför
valtningen.
4 kap. Ärendenas beredning
2 §
Svea hovrätt anmärker på tal om beredningens förslag att talman och
vice talmän skall utses för hel valperiod att författningsutredningen hade
föreslagit motsvarande ordning även för utskotten. Detta förslag har inte
alls berörts i m otiven. Det fram står enligt hovrätten som en brist att man
inte får veta varför beredningen i samma principfråga följer författnings
utredningen i ett tilläm pningsfall men inte i ett annat.
6 §
Riksdagens revisorer uttalar i fråga om tilläggsbestämmelse 4.6.2 att
denna innebär att handläggningen av riksdagsärenden som rör revisorerna
flyttas över från k o n stitu tio n su tsk o ttet till finansutskottet. Då revisorer
nas granskningsområde i väsentliga avseenden sammanfaller med finans
u tsk o ttets kom petensom råde, synes den av grundlagberedningen fö ru t
satta omläggningen vara lämplig och tillstyrks av revisorerna. —Revisorerna
föreslår att uttryck et riksdagens revisorer byts ut mot ” statsrevisorerna” .
12 §
Frågan om offentlighet i riksdagsutskotten berörs endast av en
remissinstans, Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott. U tsk o ttets
majoritet stöder tanken på att möjlighet införs till offentliga utskottsutfrågningar i enlighet med förslag från reservanterna i beredningen.
Sådana utfrågningar skulle enligt u tsk o tte t stimulera den offentliga
informationen om riksdagen. En minoritet av fem ledamöter tillstyrker
beredningens förslag.
5 kap. Ärendenas avgörande
3§
Svea hovrätt anser att den nya ersättarinstitutionen bör aktualisera
överväganden om en quorum regel i riksdagen. Hovrätten erinrar om att
kommunallagen innehåller en sådan regel och att denna skärptes i
samband med att möjlighet öppnades att utse suppleanter för fullm äk
tige.
6 kap. Interpellationer och frågor till minister
Inga rem issuttalanden har gjorts om detta kapitel.
7 kap. Gemensamma bestämmelser om val inom riksdagen
11 §
Det har hittills ansetts, förklarar riksdagens om budsm än, att en
justitieom budsm an utan vidare äger avsäga sig uppdraget (jfr 98 §
regeringsformen). Enligt om budsm ännens mening bör en JO alltjämt äga
denna rätt och således inte vara beroende av riksdagens medgivande.
Anledning till avgång kan t. ex. uppkomma under tid då riksdagen inte är
samlad. Om budsm ännen vill också fram hålla, att det bör stå den fritt som
har valts till JO att inte acceptera valet. Visserligen får det förutsättas att
vederbörande har blivit tillfrågad före valet och att riksdagen inte väljer
någon mot hans vilja. Vid själva valet kan det emellertid fram komma att
vederbörande inte har det stöd bland riksdagens ledamöter som han har
väntat och han kan då finna det svårt eller omöjligt att utöva äm betet.
8 kap. Vissa befattningshavare och organ
6§
B ankofullm äktige konstaterar att till följd av bestämmelsen i lagrum
m et samtliga fullmäktige i riksbanken samtidigt kommer att stå under
omval, vilket innebär att lagregeln inte vidare garanterar k o n tin u itet i
riksbanksledningen. Det får emellertid tagas för givet att rimliga anspråk
härpå kommer att tillgodoses, såsom t. ex. har varit förhållandet vid
utskottsval inom riksdagen. I vart fall är tydligen den sam tidiga och
fullständiga förnyelsen av riksdagens organ efter nyval en hörnsten i den
tänkta författningsreform en, yttra r fullmäktige. Förslaget torde därför få
accepteras för riksbankens del.
8 §
R iksm arskalksäm betet anmärker att det synes lämpligt att statsm inis
tern före sammanträde med utrikesnäm nden till statschefen anmäler
medgivande att låta utom stående närvara vid sam m anträdet.
11 §
Enligt riksdagens ombudsmän bör frågan om ställföreträdares tjänst
göring när ombudsman har avgått i förtid kunna regleras i instruktionen
för om budsm ännen. RO ger inte i övrigt några regler om när ställföreträ
dare skall inträda, och det synes inte nödvändigt att här särskilt näm na det
fallet att äm bete har blivit vakant. Om budsm ännen berör vidare tilläggs
bestämmelse 8.11.3. Om budsm ännen yttra r att stadgandet är hämtat från
98 § i gällande RF där det em ellertid, väl att m ärka, endast avser det fall
att JO -äm betet blivit ledigt, en begränsning som inte framgår av förslaget.
I övrigt saknas för närvarande regler om den ordning vari ställföreträdar
na skall inträda. Om budsm ännens strävan har varit att, såvitt m öjligt, be
reda ställföreträdarna lika tillfällen att tjänstgöra. Skäl att bryta denna
praxis synes inte förekom m a.
12 §
Lagrum m et har kommenterats av riksdagens revisorer. Eftersom
revisorernas granskning av den statliga och statsunderstödda verksam
heten är ett led i den konstitutionella kontrollen, synes det revisorerna
vara både formellt och sakligt mest korrekt att revisorsuppdraget
förbehålls riksdagens ledam öter. Med hänsyn härtill tillstyrker revisorerna
förslaget i denna del. — Däremot är revisorerna inte övertygade om
lämpligheten av att nuvarande regler för val av vice ordförande frångås.
Utöver sin funktion att utgöra presidium för revisorsinstitutionen i dess
helhet har ordföranden och dennes båda ställföreträdare den speciella
och för ärendenas behandling viktiga uppgiften att vara ordförande på
envar av de tre avdelningar på vilka revisorerna arbetar. Någon ändring i
avdelningsorganisationen har inte förutsatts av grundlagberedningen. Då
revisorerna således även i fortsättningen skall vara organiserade på tre
avdelningar och då det kanppast finns anledning att göra någon skillnad
mellan avdelningarnas ordförande i fråga om sättet för deras val, torde
det vara mest ändamålsenligt att nuvarande regler härutinnan kvarstår
oförändrade. Även rent praktiska skäl talar enligt revisorerna för
lämpligheten av att antalet ordförande hos revisorerna inte varierar med
m andatperioderna utan förblir fast så länge nu tillämpad organisation
består. Det framhålls vidare att revisorerna bör ges den officiella
beteckningen statsrevisorerna. — Under hänvisning till nu anförda
synpunkter föreslår revisorerna följande lydelse av 12 §.
Statsrevisorerna skall vara tolv. De väljes inom riksdagen för riksdagens
valperiod.
Riksdagen väljer bland statsrevisorerna en ordförande, en förste vice
ordförande och en andre vice ordförande. Ordföranden och varje vice
ordförande väljes för sig.
Revisorerna har vidare uppmärksam m at de gemensamma bestäm m el
serna om val inom riksdagen i 7 kap. RO och konstaterar att dessa
innebär att det personliga bandet mellan ledamot och suppleant upphör
(9 §), att ledamot och suppleant som har lämnat riksdagen eller som har
utsetts till riksdagens talman eller till minister måste avgå från sitt
uppdrag (10 §), att ledamot och suppleant inte får dra sig undan sitt
uppdrag utan riksdagens medgivande (11 §) och att efterträdare till
ledamot och suppleant som har lämnat sitt uppdrag alltid utses (12 §).
Revisorerna har för sin del inte något att erinra mot de sålunda föreslagna
bestäm m elserna.
9 kap. Bestämmelser om personal och förvaltning
Riksdagens förvaltningsstyrelse har förklarat sig inte ha något att
erinra mot bestämmelserna i kapitlet.
3 §
TCO fram håller att organisationen vid förvaltningsstyrelsens tillkom st
rekommenderade riksdagen att ge personalföreträdare plats i styrelsen. Så
har dock inte skett. Sedermera har förvaltningsstyrelsen godkänt en
rapport från en arbetsgrupp för förvaltningsdem okrati inom den inre
riksdagsförvaltningen. Bland de åtgärder som därigenom kommer att
företas är försöksverksamhet med adjunktion av personalrepresentanter
till förvaltningsstyrelsen. Enligt arbetsgruppens förslag förutses att
personalrepresentanterna inte medverkar i styrelsen vid frågor som rör
avtal m. m. samt vid frågor som rör utgivning av författningar —
förvaltningsstyrelsens funktion motsvarande Kungl. Maj:ts i den övriga
statsförvaltningen. Personalm edverkan begränsas till frågor där förvalt
ningsstyrelsen u p p träder som verksstyrelse. Arbetsgruppens avsikt med
förslaget är att personalrepresentanterna i dessa frågor skall äga närvaro
rätt, rätt att delta i debatterna, rätt att inge förslag samt rätt att reservera
sig till protokollet. Någon rösträtt förutses inte. I arbetsgruppens
överläggningar ingick som självklart, att personalrepresentanterna i
egenskap av styrelseledamöter skall äga full rätt till information i alla
förekommande ärenden. TCO anser att denna rapport väl kan läggas till
grund för den önskade personalm edverkan i förvaltningsstyrelsen. Denna
medverkan bör dock enligt TCO vara förenad med rösträtt. Den tanken
har fram förts, sägs det, att personalrepresentanterna skulle avhålla sig
från att rösta i partiskiljande ärenden. TCO kan inte biträda denna
uppfattning. Förvaltningsstyrelsen har inte till syfte att fatta politiska
beslut. Dess uppgift är att vara administrativ m yndighet. Rösträtten bör
därför enligt TCO vara odelad för personalrepresentanterna.
4§
Riksdagens förvaltningsstyrelse konstaterar att beredningens förslag
öppnar möjlighet för riksdagen att inom den i RO angivna ramen själv
bestäm m a vilka uppgifter förvaltningskontoret skall ha.
Att ett riksdagens förvaltningskontor har inrättats såsom i viss mån
överinstans också till riksbanken har, uttalar ban ko fu llm ä ktig e, varit
värdefullt för banken genom att speciell expertis där står till förfogande
när det gäller behandlingen och avgörandet av löne- och förhandlingsfrågor liksom genom att sådana frågor där kan övervägas inte för vaije verk
isolerat utan under tillbörligt hänsynstagande till motsvarande avgöran
den på andra håll inom förvaltningen. Å andra sidan är det för riksbanken
såsom det största av riksdagens verk och med dess centrala ekonom isk/
politiska uppgifter i hög grad betydelsefullt att behålla en långtgående
självständig ställning i fråga om egen personaladm inistration. Att denna i
vart fall bör vara mer långtgående än när det gäller de mindre
riksdagsverken är sålunda enligt fullmäktiges mening helt klart. I
avsaknad av närmare förslag till gränsdragning i grundlagberedningens
betänkande saknas anledning att i detta sammanhang ingå närmare i
äm net. Allm änt vill emellertid fullmäktige ge u ttry c k åt uppfattningen
att riksbanken bör behållas vid nuvarande självständighet i fråga om rätt
att besluta om tjänster och löner. Till följd av lönenivåns förskjutning
kan det även finnas skäl för att något vidga ramen för riksbankens
beslutanderätt. — Att riksbanken uttryckligen har undantagits från
förvaltningskontorets överinsyn då det gäller ” frågor om förvaltning av
ekonomisk natu r” ligger enligt fullmäktige i linje med vad fullmäktige har
sagt om lönefrågor och får enligt fullmäktige betraktas som självfallet.
Med hänsyftning på bestämmelsen i paragrafens första stycke, punkten
3, uttalar riksgäldsfullmäktige att enligt gällande ordning förslag till
anslag på statsbudgeten görs upp av förvaltningskontoret beträffande
riksdagen och dess verk utom riksbanken och riksgäldskontoret. G rund
lagberedningen fram för i detta sammanhang inte något konkret förslag
till ändring av rådande ordning men fram håller att man genom stadgandet
i p u n k ten 3 ger riksdagen möjlighet att låta förvaltningskontoret i
fortsättningen sakgranska riksgäldskontorets anslagsäskanden under hu
vudtiteln ” Riksdagen och dess verk” . Riksgäldskontorets anslagsäskanden
under denna huvudtitel avser kontorets förvaltningskostnader samt
kostnader för emission av statslån m. m. Fullmäktige finner inte skäl till
att låta en utom stående myndighet sakgranska äskanden av angivet slag
på sätt beredningen torde ha åsyftat. Det är enligt fullmäktige betydelse
fullt att riksgäldskontoret får tillfälle att direkt underställa riksdagen sina
behov av anslagsmedel, som i allt väsentligt sammanhänger med kontorets
uppgifter i samband med statsupplåning och statsskuldförvaltning.
Fullmäktige har inte något att erinra mot att riksgäldskontorets
anslagsäskanden underställes förvaltningskontoret för yttran de eller för
en redaktionell och formell granskning.
5 §
B ankofullm äktige påpekar med anledning av paragrafen en anom ali i
nu gällande regler. Frågor om utlämnande av allmän handling i
valutaärende prövas enligt 2 kap. 9 § TF av den myndighet där
handlingen finnes, d. v. s. av valutastyrelsen, och besvär över valutasty
relsens beslut i sådant ärende prövas enligt 2 kap. 11 § TF jämförd med 6
a § valutalagen av bankofullm äktige. Enligt besvärsstadgan för riksdagen
och dess verk skall besvär över beslut, som har fattats av fullmäktige i
riksbanken och gäller beslut som innefattar vägran att utläm na handling,
prövas av regeringsrätten. I 6 a § fjärde stycket valutalagen uttalas
emellertid kategoriskt att ” mot fullmäktiges beslut må talan ej föras” .
Det sistnämnda stadgandet, som har tillkom m it för att utsäga att
bankofullm äktige är sista instans i materiella valutaärenden, förbjuder
sålunda enligt ordalagen den överprövning av frågor om utlämnande av
allmän handling som riksdagens besvärsstadga förutsätter. Den citerade
bestämmelsen i valutalagen bör enligt fullmäktige begränsas för att
tydliggöra att sådan överprövning kan ske.
8§
Åtalsbestäm melserna i denna paragraf och beredningens m otivuttalan
den om hur ansvarsreglerna i övrigt bör utformas för vissa funktionärs
grupper i riksdagen med utgångspunkt i äm betsansvarskom m itténs förslag
har gett upphov till flera uttalanden under remissbehandlingen. En
positiv hållning till de av beredningen föreslagna å t a l s r e g l e r n a
intar överåklagarna i Sto ckh o lm s och Malmö åklagardistrikt, riksdagens
ombudsmän och, såvitt gäller fullmäktige i riksbanken, bankofullm äktige.
Förslaget har lämnats utan invändning från bl. a. riksåklagaren, hovrätten
över Skåne och Blekinge och riksdagens förvaltningsstyrelse. Kritiska är
JK, äm betsansvarskom mittén och SACO.
Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt finner en ordning med åtalsprövning väl befogad med hänsyn till riksdagens stärkta position som det
främsta statsorganet. Överåklagaren fram håller att inom den privata
sektorn åtskillig brottslighet undandras åtal genom ” åtalsprövning” från
företagsledningars sida. Prövningens uppdelning på k o n stitu tio n su tsk o t
tet och finansutskottet finner överåklagaren praktisk.
B ankofullm äktige hänvisar till remissyttrande över äm betsansvars
kommitténs förslag. I detta utgår fullmäktige från att äm betsansvars
kommitténs huvudprinciper kommer att utgöra grund för framtida
lagstiftning. Efter en genomgång av gällande rätt samt äm betsansvarskom
m itténs och beredningens förslag såvitt gäller åtal mot i riksbanken
verksamma funktionärer förklarar fullmäktige att de för egen del ansluter
sig till den av grundlagberedningen antagna ståndpunkten. Som bered
ningen påpekar, kan någon skarp gräns knappast dras mellan arten av
riksdagsledamöternas verksamhet i u tsk o tt, delegationer etc., där en
mycket långtgående immunitet åtnjutes, och i t. ex. bankofullm äktige.
Detta talar enligt fullmäktige onekligen för att fullm äktigeuppdraget
också i åtalshänseende ges en med riksdagsm annauppdraget likartad
behandling. Även andra skäl kan åberopas för beredningens ståndpunkt.
Såsom också äm betsansvarskom mittén har funnit är t. ex. jäm kningar i
åtalsreglerna motiverade n är det gäller statsrådens juridiska ansvar på
grund av ” de intressekollisioner som kan föranledas bl. a. av att
statsrådens äm betsutövning i hög grad måste styras av politiska motiv och
värderingar” . Samma argument talar emellertid för motsvarande reglering
av också bankofullm äktiges verksam het. Förvisso måste t. ex. finanspoli
tiken ” styras av politiska motiv och värderingar” . Men innebär ämbetsansvarskom m itténs om vända ställningstagande beträffande bankofull
mäktige, att man tro r att så ej är förhållandet med penningpolitiken, är
detta ett uppenbart misstag. Från den av kommittén accepterade
utgångspunkten i fråga om statsrådens juridiska ansvar är det enligt
fullmäktige i stället rimligt att, i likhet med grundlagberedningen,
förbehålla ett riksdagsorgan rätten att fatta beslut om åtal mot
bankofullm äktige och det naturliga är att denna befogenhet tillkommer
finansutskottet. Härigenom vinns även att frågor rörande fullmäktiges
politiska och juridiska ansvar kommer att beredas av samma instans,
något som är angeläget också för att undvika kom petenskonflikter. Antag
t. ex. att starkt kontroversiella penningpolitiska ingripanden har föranlett
yrkanden om vägrad ansvarsfrihet i finansutskottet samtidigt som samma
åtgärder angrips genom åtalsanmälningar. Att i sådana fall den politiska
och den juridiska bedömningen av vad som passerat bör vara samman
förda till en och samma instans, finansutskottet, förefaller fullmäktige
klart.
J K yttra r följande:
Sedan gammalt har riksdagsmännen å tn ju tit en viss immunitet i sin
verksam het. Denna immunitet har tagit sig u ttry c k i begränsning av det
straffrättsliga ansvaret och särskilda regler om åtal. Man vill härigenom slå
vakt om riksdagsledam öternas yttrandefrihet och självständighet i utöv
ningen av det egentliga riksdagsarbetet, särskilt i deras egenskap av
ledamöter i landets lagstiftande församling. Den verksamhet som utövas
av de under förevarande paragraf behandlade organen ingår emellertid
inte i det egentliga riksdagsarbetet. Tvärtom är den, i vaije fall i stort sett,
mest att likna vid den verksamhet som bedrivs vid statliga förvaltnings
myndigheter i allm änhet. Organen torde stundom ha att utöva myndig
het, innebärande rättsverkningar för enskilda personer. Något motiv för
immunitet i denna verksamhet kan därför inte anses föreligga. Det torde
vara möjligt att draga en klar gräns mellan den verksamhet som
ifrågavarande organ bedriver och det egentliga riksdagsarbetet, varför
någon tvekan inte synes behöva uppstå till vilket verksamhetsområde en
viss åtgärd hänför sig. Med den starka begränsning av det straffbara
om rådet som äm betsansvarskom mittén föreslagit bör man inte utan
särskilda skäl inskränka ansvaret ytterligare för vissa bestäm da personal
grupper. Enligt min mening bör därför riksdagsman, som har uppdrag i
något här förevarande organ, i denna egenskap vara underkastad ansvar
för missbruk av myndighet och vårdslöshet i m yndighetsutövning. Inte
heller synes särskilda åtalsregler böra gälla för riksdagsman såsom
innehavare av uppdrag i något sådant organ.
Det nu sagda innebär, att riksdagsmän såsom innehavare av uppdrag i
organ, varom nu är fråga, kommer att straffrättsligt behandlas på samma
sätt som statstjänstem än i allm änhet.
JK tillägger att han inte finner några skäl för att kam m arsekreteraren
skall åtnjuta någon form av im m unitet.
Ä m betsansvarskom mittén finner att den huvudfråga, som berörs i
förevarande paragraf, kan sägas vara i vilken mån den i 3 kap. 7 § RF
föreslagna åtalsprövningsregeln för riksdagsman skall återspeglas i den
verksam het, som utövas av sådana till riksdagen knutna funktionärsgrup
per, som antingen skall bestå av eller rent faktiskt till större eller mindre
del bestå av riksdagsledam öter. Uppenbart är att en åtalsprövning av så
kvalificerat slag inte bör utsträckas att avse även funktionärer, som inte
är riksdagsledam öter, och att därför under alla omständigheter uppkom
mer en gränsdragningsfråga. K om mittén har för att uppnå en enhetlig
linje förordat att åtalsprövningsregeln i 110 § nuvarande RF (förslagets 3
kap. 7 §) skall gälla för riksdagsledamot i alla organ, i vilka verksamheten så
att säga utövas inom riksdagshusets m urar, m en inte eljest. Till sådan
verksamhet hänför kommittén sålunda riksdagsledam ots utövning av
uppdrag som ledamot av riksdagens förvaltningsstyrelse, valprövnings
näm nden, besvärsnäm nden och styrelsen för riksdagsbiblioteket. Annan
än riksdagsledamot, som utövar dylikt uppdrag, skall däremot överhuvud
taget inte omfattas av särskilda åtalsprövningsregler. Detsamma gäller den
som utövar uppdrag som riksdagsrevisor eller som fullmäktig i riksbanken
eller riksgäldskontoret, oavsett om han är ledamot av riksdagen eller inte.
G rundlagberedningen har för sin del i förevarande paragraf föreslagit
särskilda åtalsprövningsregler för samtliga utövare av de tidigare nämnda
uppdragen, alltså oavsett om de är riksdagsledm öter eller inte. Förslaget
synes inte invändningsfritt. Att en särskild åtalsprövningsregel gäller för
riksdagsledamots egentliga verksamhet kan enligt kommitténs mening
vara ett skäl att låta den om fatta även hans utövning av närbesläktade
uppdrag men knappast ett skäl att låta också andra än riksdagsledamöter
komma i åtnjutande av åtalsim m unitet av vad slag vara må. Vidare kan
anmärkas att utövandet av uppdrag som fullmäktig i riksbanken eller
riksgäldskontoret inte fyller någon egentlig riksdagsfunktion och därför
inte kan anses påkalla särskilda åtalsprövningsregler för uppdragstagarna
ens om de är riksdagsledam öter. Vad särskilt gäller den åtalsprövning,
som beredningen önskar bibehålla för fullmäktig i riksbanken, vill
kommittén nu — liksom i sitt slutbetänkande — fram hålla att den inte
längre ter sig befogad sedan banken har tillagts sådana m yndighetsfunk
tioner som handhavandet av valutaregleringen innebär. Inte heller finner
kommittén påkallat att — såsom beredningen har föreslagit — särskilda
åtalsprövningsregler skall gälla för kam m arsekreterare.
SACO ansluter sig tilläm betsansvarskom m itténs förslag i nu aktuell
del och hänvisar till sitt yttrande över kommitténs förslag.
Riksdagens ombudsmän behandlar med tanke på riksbanksfullm äktige
förhållandet mellan regler om åtalsprövning och JO:s tillsynskom petens.
Inskränkningar i JO:s rätt att väcka åtal för brott eller förseelser får,
förklarar om budsm ännen, — med nu gällande regler — återverkningar på
JO:s tillsynskom petens. Såsom JO Lundvik har utvecklat bl. a. i ett
ärende, återgivet i JO:s ämbetsberättelse 1971 s. 323, kan JO , då han inte
är behörig att på eget initiativ väcka åtal mot fullmäktig i riksbanken,
inte heller ingripa mot fullmäktig på annat sätt än genom åtal utan har
att avvisa klagomål som hos JO anförs mot fullmäktig. Frågan hur JO:s
tillsynskom petens skall avgränsas torde komma att upptagas av den
utredning som riksdagen har tillsatt för att överväga frågor om JO:s
uppgifter och arbetsformer m. m. Det är enligt om budsm ännen måhända
inte ofrånkomligt att en begränsning i åtalsbefogenheten måste få till
konsekvens en motsvarande begränsning i tillsynskom petensen. Goda skäl
kan dock anföras för att de båda befogenheterna bör följas åt. Med
hänsyn till att klagomål under senare år vid några tillfällen har anförts
hos JO mot fullmäktige i riksbanken har om budsm ännen velat framhålla
dessa omständigheter i anledning av grundlagberedningens förslag.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt förordar att en bestämmelse
ges också om de i paragrafen berörda funktionärernas straffansvar för
gärningar begångna vid sidan om uppdraget eller tjänsten.
Frågan om åtalsprövning rörande v e r k s a m h e t i r i k s b a n
k en vid s i d a n om f u l l m ä k t i g e s a m m a n t r ä de n a har
särskilt uppmärksam mats i flera yttranden. J K anser att behovet av regler
är särskilt trängande såvitt gäller ledamöterna i valutastyrelsen, som i hög
grad utövar m yndighet. Frågan om dessa ledamöters lagföring vid brott
synes vara olöst. Med den av JK ovan föreslagna ordningen skulle även
detta spörsmål kunna regleras på ett enkelt sätt.
Riksdagens ombudsmän uttalar i denna fråga följande.
Fullmäktige i riksbanken är inte b lo tt verksam m a vid fullmäktiges
sammanträden utan har även självständiga uppgifter inom riksbanken.
Detta gäller först och främst riksbankschefen, som fullmäktige utser
inom sig. Riksbankschefen är ordförande i riksbankens direktion. Denna
består i övrigt av vice riksbankschefen, som kan m en icke behöver vara
fullmäktig, två fullmäktige samt den bankdirektör till vars verksam hets
område föreliggande ärende hör. Vidare kan här nämnas valutastyrelsen,
som utövar riksbankens beslutanderätt i ärenden rörande in- och utförsel
av svenska och utländska betalningsmedel m. m. V alutastyrelsen har sju
ledam öter. Tre av dessa utses av fullmäktige i riksbanken. Enligt
bankoreglem entet har fullmäktige att till ledamöter i valutastyrelsen utse
vice riksbankschefen, som är styrelsens ordförande, samt vidare en
fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en bankdirektör. 1 det nyss
om förm älda, i JO .s ämbetsberättelse 1971 s. 323 o f återgivna ärendet
fann JO Lundvik övervägande skäl tala för att den särskilda ansvarighets
lagen för fullmäktige i riksbanken m. fl. gällde för enskild fullmäktig vid
all dennes verksamhet inom riksbanken, alltså även när han tjänstgjorde
som ledamot i valutastyrelsen.
G rundlagberedningen har inte angett hur motsvarande problem skall
lösas enligt dess förslag. I motiven förordas att vissa speciella frågor,
berörande bl. a. ledamöter i riksbankens direktion och dess valutasty
relse, skall behandlas som ett led i beredningen av äm betsansvarskomm itténs förslag. Vi understryker angelägenheten av att problem en
regleras. Vi vill också betona att i direktionen och valutastyrelsen ingår
såväl ledamöter som är fullmäktige i riksbanken som ledam öter, valda
utom fullmäktiges krets. Det är otillfredsställande om olika regler i
åtalshänseende får gälla för skilda ledamöter i ett och samma organ. En
sådan olikhet kan också befaras medföra svårigheter när det gäller att
avgränsa JO:s tillsynsbefogenhet på ett lämpligt sätt.
B ankofullm äktige yttra r att om i enlighet med grundlagberedningens
av fullmäktige förordade förslag finansutskottet skall besluta om åtal mot
bankofullm äktig för brott i befattningen, uppkommer fråga, huruvida
dessa regler bör, såsom bestämmelserna i nuvarande ansvarighetslag, gälla
funktionärer i riksbanken även utanför fullmäktiges krets. Fullmäktige
finner för sin del rimligt, att de särskilda åtalsreglerna får avse också vice
riksbankschefen, även om denne inte är fullmäktig. En sådan regel synes
naturlig inte bara med hänsyn till vice riksbankschefsbefattningens
grundlagsfästa ställning och befattningshavarens skyldighet att inträda för
riksbankschefen ” med fullm äktigs rätt och ansvar” utan även med
hänsyn till de uppgifter och inflytande som i riksbankens verksamhet
tillkommer vice riksbankschefen. Fullmäktige finner däremot inte anled
ning att de särskilda åtalsreglerna utsträckes att såsom i nuvarande
ansvarighetslag gälla även övriga direktionsledam öter. — Ämbetsansvarskom mittén har uppmärksam m at valutastyrelsens speciella ställning inom
riksbanken och de problem i åtalsavseende som följer härav. K om mittén
erinrar om att JO i ett par ärenden har funnit, att ansvarighetslagens
im m unitetsregler äger tillämpning då direktionsledam ot i riksbanken —
vice riksbankschefen och en bankdirektör — deltar i valutastyrelsens
beslut och att på grund härav inte heller styrelsens övriga ledamöter
borde kunna åtalas av JO. Angelägenheten av att bringa valutastyrelsens
ledamöter under JO :s tillsyn och lösa frågan om åtal mot dess ledamöter
synes f. ö. vara huvudskälet för att kommittén föreslår att de särskilda
im m unitetsreglem a för riksbankens funktionärer skall upphävas. Full
mäktige kan för sin del instämma i kommitténs uppfattning att några
särregler i åtalsavseende inte bör gälla för valutastyrelsens ledamöter.
Skälet härför är att valutastyrelsen väsentligen har till uppgift att utöva
offentlig myndighet genom att pröva enskildas valutaärenden. Visserligen
beslutar styrelsen även om generella regler inom valutaregleringen genom
utfärdande av generella dispenser för allmänheten och av anvisningar för
valutabankem as handläggning av valutaärenden. Det är emellertid att
märka att de egentliga policy-besluten inom valutaregleringen, vilka kan
vara politiskt kontroversiella, ankommer på bankofullm äktige. Även då
valutastyrelsen fatta r normativa beslut, har alltså dessa karaktären av
verkställighetsbeslut i den meningen att de är avsedda att möta de av
bankofullm äktige fastlagda kraven på valutapolitiken. De särskilda skäl
som har befunnits tala för att fullmäktige tillerkänns viss immunitet i
åtalsavseende har alltså inte motsvarande giltighet för valutastyrelsens
ledam öter. Om emellertid såsom fullmäktige har förordat den för
fullmäktige gällande immuniteten utsträcks även till vice riksbanksche
fen, uppkommer fråga om dennes ställning i åtalsavseende då han, som
enligt 13 § 2 m om . andra stycket bankoreglem entet skall vara valutasty
relsens ordförande, verkar inom denna styrelse. Det synes emellertid
fullmäktige fullt möjligt att härvidlag fastlägga en rimlig gränsdragning. I
den mån vice riksbankschefen deltar i beslut i valutastyrelsen antingen in
pleno eller, i enlighet med styrelsens instruktion, i delegation, bör han
liksom styrelsens övriga ledamöter ha att svara härför enligt allmänna
åtalsregler. Men i all vice riksbankschefens verksamhet i övrigt inom
riksbanken bör för honom gälla de im m unitetsregler som har förordats
för fullmäktige.
Vad äm betsansvarskom mittén har uttala t med anknytning till valuta
styrelsen framgår av den tidigare redogörelsen.
Från flera håll föreligger yttranden om b e ha n d l i n g en av
av s k e d s f r å g o r rörande funktionärer med anknytning till riksda
gen och dess organ.
Överåklagaren i S to ckh o lm s åklagard istrikt instämmer i vad beredning
en har uttala t om ordningen för prövning av frågan om avsked med
anledning av brott av uppdragstagare i riksdagsorgan och av anställda i
riksdagsförvaltningen.
B ankofullm äktige konstaterar att äm betsansvarskom mittén och bered
ningen har lagt fram olika förslag också såvitt rör frågan om entledigande
från fullm äktigeuppdraget på grund av b ro tt. Fullmäktige vill också i
detta avseende ansluta sig till grundlagberedningens förslag med hänsyn
till det av beredningen fram förda argum entet, att det synes mest
konsekvent att frågan om avsked på grund av brott från uppdrag som
fullmäktig skall prövas i samma ordning som frågan om avsked från
riksdagsmannauppdrag.
Likaväl som riksdagsledamöter enligt JK straffrättsligt bör behandlas
på samma sätt som statstjänstem än i allmänhet bör de enligt denne inte
heller vara underkastade andra regler om avsked från uppdrag på grund av
brott eller icke kriminaliserad tjänsteförseelse. Om det av äm betsansvars
kommittén föreslagna avskedssystemet genom föres, bör det därför gälla
även riksdagsmän såsom innehavare av uppdrag i något av ifrågavarande
organ.
Ä m betsansvarskom mittén yttra r i frågan följande.
Som en följd av att vanliga tjänsteförseelser enligt kommitténs förslag
inte längre skall kunna beivras med stöd av strafflag uppkommer frågan
om det är påkallat att införa en ordning som gör det möjligt att på grund
av dylik förseelse avskeda sådana uppdragstagare varom nu är fråga.
Beredningen har i motiven till förevarande paragraf uttala t att praktiskt
behov av en sådan ordning knappast föreligger och i stället hänvisat till
möjligheten att beträffande fullmäktig i riksbanken eller riksgäldskonto
ret vägra ansvarsfrihet och beträffande övriga nu berörda uppdragstagare
underlåta omval. De av beredningen anvisade utvägarna öppnar dock
möjligheten att uppdragstagare trots att han gjort sig skyldig till grovt
eller upprepat åsidosättande av vad som åligger honom likväl för avsevärd
tid kan fortsätta att utöva sitt uppdrag utan att laglig möjlighet finns att
entlediga honom . Även om här är fråga om rena undantagsfall måste det
därför anses principiellt mer tillfredsställande, om en prövning av
avskedsfrågor kan ske i enlighet med samma materiella och processuella
regler, som upptagits i den av kommittén föreslagna disciplinlagen. Denna
prövning bör beträffande riksdagsrevisor och fullmäktige i riksbanken
eller riksgäldskontoret ankomma på finansutskottet och beträffande
sådan ledamot i besvärsnäm nden, valprövningsnämnden och riksdagsbib
liotekets styrelse, som inte tillika är riksdagsledamot, på k onstitutions
u tsk o ttet. Enligt kommitténs mening bör denna ordning tillämpas även
på det fall att uppdragstagaren gjort sig skyldig till brottslig gärning.
Härigenom kan undvikas att frågan om entledigande från berörda
uppdrag såsom beredningen föreslagit upptas i brottm ål. Vad angår
riksdagsmän kommer dock saken i ett annat läge och kommittén vill i
denna del hänvisa till vad den i sitt slutbetänkande anfört rörande
prövning av domstol i brottmål om skiljande av riksdagsman från hans
uppdrag.
Övergångsbestämmelser
Dessa har inte berörts i något rem issyttrande.
4.3 Successionsordningen
I
fråga om den föreslagna ändringen i successionsordningen hänvisas
till remissam manställningen i det allmänna avsnittet om statschefens
ställning.
4.4 Tryckfrihetsförordningen
Överåklagarna i Göteborgs och Malmö åklagardistrikt förklarar att de
inte har någon erinran mot förslaget i denna del.
1 kap 1 §
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt uttalar att det måste ses som
en lagtekniskt riktig åtgärd vid genomförandet av en så total författningsreform som beredningens förslag innebär, att tryckfrihetsbegreppet förs
över från 86 § nuvarande RF till 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen.
Också offentlighets- och sekretesslagstiftningskom mittén förklarar att det
synes riktigt att principstadgandet om tryckfrihetens innebörd överflyt
tas till tryckfrihetsförordningens inledande paragraf.
Länsåklagaren i Hallands län har en invändning av formell karaktär
mot förslaget i denna del. Viss text i den föreslagna paragrafen synes
länsåklagaren onödig och i viss del dessutom ur språklig synpunkt föga
acceptabel. Enligt länsåklagaren skulle ur första stycket kunna utgå ordet
” tydlig” samt orden ” given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla
allmän upplysning” .
övergångsbestämmelserna
O ffentlighets- och sekretesslagstiftningskom mittén anmärker att bered
ningen i övergångsbestämmelserna föreslår att det nya lagbegreppet inte
skall gälla vid tillämpning av 7 kap. 3 § andra stycket och 13 kap. 5 §
första stycket tryckfrihetsförordningen i fråga om författningar som har
utfärdats innan den nya RF börjar tilläm pas. Detta motiveras av att man
inte har velat åstadkomma förskjutningar i fråga om ansvarsfriheten för
m eddelare, en fråga som för närvarande utreds av m assm ediautredningen
och av kom m ittén. K om mittén förklarar att den även i denna del
tillstyrker beredningens förslag.
Övrigt
Statens invandrarverk nämner att enligt gällande bestämmelser endast
svensk juridisk eller fysisk person får stå som ägare till periodisk skrift
och endast svensk medborgare bosatt i Sverige får vara utgivare.
Bestämmelserna innebär, att invandrare, som inte är svenska m edbor
gare, inte kan äga och utge t. ex. ett eget debattorgan i invandrarfrågor.
Detta rim m ar enligt verket illa med den princip om yttran d efrih et som
anses gälla i Sverige. Att bestämmelserna kan kringgås på skilda sätt gör
inte saken bättre. I exempelvis en krissituation skulle nuvarande
bestämmelser dock kunna vara befogade. En medelväg kan därför enligt
verket vara att i tryckfrihetsförordningen införa en bestämmelse av
innebörd att utlänning tillförsäkras samma rättigheter som svensk m edbor
gare i den mån inte annat stadgas i lag eller enligt förutsättningar som anges i
lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 4
till Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1973
översikter över motsvarigheter mellan gällande rätt och
författningsförslagen
1. Nuvarande RF:s motsvarigheter i grundlagberedningens förslag till
RF samt i departem entsförslaget till RF och RO
1809 års RF
Grundlagbered-
Departementsförslaget till
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13*
14
15
16
17
18
19
20
2P
1:3,4
övg RF 9
5:1, 11
6:1,3
5:1, 6:1
6:1
6:1,4
6:5
6:2
9:8
9:1 -3
1:3, 4
Övg RF 9
5:7
6 :1 ,9
7:1, 5
6:1
7:3
7:4
7:6
7:2
10:8
10:1-4
10:4
6:1
1:8, 7:2
10:1,2
10:1,2
10:12
7:3
1:1, 7; 2:4
11:1
11:1
11:11
7:14
8:18
223
23
242
2S2
26
10:11
11:13
27
10:4
11:6
28
10:14; övg RF 9
11:9; Övg RF 9
Övg RF 9
29
övg RF 9
Övg RF 9
30
övg RF 9
312
322
33
10:8
8:2
343
5:11
6:9
35
6 :5 -8
5 :6 -1 0
36
10:15, 16
11:5, 10
37
7:7
38
6:6, 7
39
4:2, 3 ,6
5:2, 3 ,6
40
4:3,6
5:3,6
41
4:4,6
5:4 ,6
42
4:4, 6; 6:6
5:4, 6; 7:7
5:3; 6:3; 13:10
43
4:3; 6:1; 12:3
44
45
46
47
10:5
1:1; 11:2, 7
48
1 Paragrafindelningen i grundlagberedningens förslag till RO överensstämmer så
gott som helt med motsvarande indelning i departementsförslaget.
2 Tidigare upphävd.
3 Frågan bör enligt beredningen helt eller delvis regleras i följdförfattning.
49 1 mom
49 2 mom
50
51
52
53
54
55
56
57
58
59
60
61
62
63
64
65
66
67
68
692
70*
712
72
73
74
75
76
77
78
79 1 mom
79 2 mom
80
81
82
83
84
85
86 4
87
88
89
90
91
92
93
94
95
96
97
98
99
100
Grundlagberedningens torslag
till RF
Departementsförsiaget till
RF
RO
1:2; 2:1, 3 -5 ; 3:1
7:3
3:1; 1 2 :1 ,6 -8
1:2; 3:1, 3 -5 ; 4:1
8:4
4:1; 13:1-5
1:2,3
3:2
3:3
9:6, 7
4:2
4:3
10:6, 7
3:3,9
1:2; 7:4; 8:1
8:4
8:4
4:3, 10
1:2,5; 8:3, 5, 6
9:6
9:6
9:9
8:3, 12
8:3
8:9
8:9
8:15
9:3, 11
9:3
9:8
9:2
9:10
8:13, 14
1:2; 7:2; 8 :1 ,2
12:4
9:12, 13
1:2; 8:3
13:6
8:11
8:10
9:10
9.-9
8:14
9:13
7:9, 10; 9:5
7:15
8:15, 16; 10:5
8:19
1:6
7:2
1:2; 7:1, 2, 8, 12;
Övg RF 9
1:1
2:4
1:2; 8:2, 3 ,1 7
Övg RF 9
-0
C/»
1
00
1809 års RF
10:5,13
4:5
4:5
4:2,4
4:4
8 :7 -1 4
1 1 :2 ,7 ,8
5:5
5:5
5 :2,4
5:4
11:6,8
12:6
1:3
12:6
8:6
2:10, 12
8:10
8:10
8:10
11:6
2 Tidigare upphävd.
4 Förslag till ändring i kap. 1 TF.
3:8
1809 års RF
Grundlagberedningens förslag
till RF
Departementsförslaget till
---------------------------------RF
RO
101
102
103
104
105
106
107
108
109
110
lil
112
113
114
11:8
10:3
12:8
10:13
11:1, 2
11:3
11:4
2:4
8:5
3:7
3:7
11:8
12:1,2
12:3
12:4
3:4
9:4
4:8
4:8
Övg RF 9
Övg RF
2. Nuvarande RO:s motsvarigheter i grundlagberedningens förslag till
R F 1 samt i departem entsförslaget till RF och RO. (Tilläggsbestämmelse
till RO markeras på samma sätt som i lagtexten, alltså med tre siffror,
åtskilda av punkttecken. Tilläggsbestämmelse anm ärks emellertid särskilt
endast om hänvisning inte görs till den huvudbestäm m else till vilken
tilläggsbestämmelsen är knuten. — Hänvisning från särskilda regler i
gällande rätt om val inom riksdagen till allmänna valregler i 7 kap. i den
nya RO har i allmänhet underlåtits.)
1866 års RO
Grundlagsberedningens förslag
till RF
Departementsförslaget till
RF
RO
1
1:2; 3:1; 8:4
1:2; 2:1; 3:6; 7:3
4:1
1:2-4
2
3:1
3 :3 -5
3
2:3 -5
4
3:6
4:6
1:2,4
5
3:4,5
2:4,5
6 -1 2 2
3:4
1:1
13
2:4
14
1:1; 2:1, 2
1:1; 3:1, 2
15
3:6
2:6
2:7-1 0
3 :6 -9
16
173
3:8
2:9
183
193
203
21
4:7
2:11
22
2:12
3:11
23
9:6
24
25
2:11
26
3:10
27 2
283
4:7
29
2:11
1 Paragrafindelningen i grundlagberedningens förslag till RO överensstämmer så
gott som helt med motsvarande indelning i departementsförslaget.
2 Tidigare upphävd.
3 Frågan bör enligt beredningen helt eller delvis regleras i följdförfattning.
1866 års RO
Grundlagsberedningens förslag
till RF
Departementsförslaget till
30
31
32 1 morn3
32 2 mom
33
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
48
49
50
51
52
12:2
3:1; 12:1
13:11
4:1; 13:1
2:12
4:7
53
54
55
56
57
58
59
60
61
62
63
64
65-672
68
69
703
71
72
73
74
75
76
77
78
79
80
81
82
RF
3:8
9:7
10:7
3:4; 11:5
4:4; 12:5
3:4
3:3
4:4
4:3
4:3
11:4
12:4
3:5
4:5
7:9
8:15
RO
1:5; 2:2; 7:12; 8:1
1:6; 3:2; 3.6.2
1:4
4:2
4:3
4:4
4:5
4:6
4:7
4:8
3:7
4:13; 7:10; 4:9
7:13
4:14
4:10
4:15
8 :7 -9
1:7
2:1, 2, 6, 8, 9
2:10, 12, 14-16;
3:18; 6 :1 ,2
2:10,11
3 :1 -6
3 :8 -1 5 ; 4:1
2:4; 3:6
3:17; 5:2, 8
3:19; 4:1; 5:10—12
5:1
5 :3 -6 , 9
2:9
5.13.1
4:9
5:12
8:10
8:15
9:12
11:7
12:7
8:6
8:4, 5
3:8; 8:11
8:12
7 :2 -4 , 14
2:16
8:13
5:13
5.13.1
7:15
8:19
2:16
2 Tidigare upphävd.
3 Frågan bör enligt beredningen helt eller delvis regleras i följdförfattning.
3. Motsvarigheter i grundlagberedningens förslag till RF samt i gällande
rätt till departem entsförslaget till RF.
Departements
förslaget till RF
1 kap
1§
2§
3§
4§
5§
6§
7§
2 kap
1§
2§
3§
4§
3 kap
1§
2§
3§
4 §
5§
6§
7§
8§
9§
10 §
11 §
12 §
4 kap
1§
2§
3§
4§
5§
6§
7§
8§
9§
10 §
5 kap
1§
2§
3§
4 §
5§
6§
7§
6 kap
1§
2§
3§
4 §
5 §
6§
7§
8§
grundlagbered
ningens förslag
till RF
1:1,6; 10:5 st 1
1:2
1:3
1:4
1:5; 7:4
1:7
1:8; 10:5 st 2
10:9
7:2 st 2 och 3
2:1
2:2
2:3
2:4
2:5
2:6 och 7 st 2; 6:8
2:7 st 1 och 3
25
2:10
2:11 st 1
2:12 st 1 och 3
2:13
3:1
3:2
3:3,7:13
3:4
3:5
3:6 st 1
2:11 st 2, 2:12 st
2, 3:6 st 2
3:7
3:8
3:9
4:1
4:2
4:3
4:4
4:5
4:6
5:1
5:2
5:3
5:4,5
5:6, 7 st 2; 5:8
5 :6 och 7 st 1
5:9
5:10
1809 års RF
49 1 mom, 57, 87
1
1, 7
57
1866 års RO
14
1 1 mom
16, 86
49 1 mom
49 1 mom
49 1 mom, 108
49 1 mom
49 1 mom
49 1 mom, 50
52
53
1 1 mom, 14
14
3
3 ,5 , 13
3 ,5
15, 16 2 mom
16 1 och 3 mom
16 2 mom, 17
16 2 mom
26
22
15, 16, 22 m fl
2 ,3 1
55
52,53
4
21, 29, 32 2 mom
110, l i l
44
56 m fl
39,93
3 9 ,4 0 ,4 3
4 1 ,4 2 ,9 3 ,9 4
91 ,9 2
3 9 -4 2
3
4 ,6
35
35
35
35
Departementsförslaget till RF
9§
10 §
7 kap
1§
2§
3§
4§
5 §
6§
7§
8§
8 kap
1§
2§
3§
4§
5 §
6 §
7§
8§
9§
10 §
11 §
12 §
13 §
14 §
15 §
16 §
17 §
18 §
19 §
9 kap
1§
2 §
3§
4 §
5 §
6 §
7§
8§
9 §
10 §
11 §
12 §
13 §
10 kap
1§
2 §
3§
4 §
5 §
6§
7§
8§
9 §
grundlagberedningens förslag
till RF
1809 års RF
5:11
5:12
4 ,3 4
6:1 st 2; 6:3 p 1
6:2
6:1 st 1 och 2
6:1 st 1
6:3
6:5
6:6,7
5:1 st 2; 6:8
5
10
7, 15,43
8
5
9
38,42
10:7, 8
7:1; 10:8
7:2 st 1; 8:1 st 1;
8:2
7:3
1:5 st 1; 7:4
8:1 st 2 och 3
7:5 st 1 och 3; 7:8
7:5 st 2
8:1 st 2 och 3; 8:2
7:5 st 3
7:5 st 4 p 2; 12:4
st 2 p 2
7:5 st 4 p 1; 12:4
st 2 p 2
7:6
7:7
7:9
7:10
7:12
7:14
7:15
8:1,2
8:9 p 1; 8:8
8:3
8:5
8:7
8:4
8:6
8:9 p 2
8:10
8:11, 15
8:12
8:13
8:14
9:1
9:2
9:4
9 :1 -4
9:5
9:6
9:7
9:8
9:9
33,87
5 7 ,6 0 , 73,87
49 2 mom
57,73
(89)
60
(89)
89
81
81
21
81,82
6 5 ,6 8
6 1 -6 3
109
58,59
64
77
76,66
62
72
72
12
12
81
54
54
11
1866 års RO
Departementsförslaget till RF
11 kap
1§
2§
3§
4§
5§
6 §
7§
8§
9§
10 §
11 §
12 §
13 §
12 kap
1§
2 §
3§
4§
5§
6 §
7§
8§
13 kap
1§
2 §
3§
4§
5 §
6§
7§
8§
9 §
10 §
11 §
grundlagbered
ningens förslag
till RF
1809 års RF
10:1; 10:2 st l p
2, 3 och st 2
10:5 st 1 p 2
10:6
10:2 st 1 p 1
10:15
10:4
10:5 st 1 p 2
10:13
10:14
10:16
10:12
17, 18
17, 18, 87
36
27,47
4 7 ,9 0
90,104
28
36
19
10:11
26
11:1
11:2
11:3
11:4
11:5
11:6
11:7
11:8
105
105
106
107
12:1
12:6
12:6, 10 st 1
12:7
12:8 st 1 p 1 och
st 2 p 1
12:4
12:5
12:9
12:8 st 2 p 2, 12:10
12:3
12:2
1866 års RO
4 7 ,9 0
57
52
9 6 ,9 9
72
101
50
50
50
50
50
31
74
43
30
4. Motsvarigheter i d ep a rte m en tsfö rsla g e t till g ru n d lag bered n in g en s fö r
slag till R F
Grundlagberedningens
förslag till RF
1 kap
1§
2§
3§
4§
5 §
6 §
7§
8§
2 kap
1§
2§
3§
Departementsförslaget
till RF
1:1 st 1 och 2
1:2
1:3
1:4
1:5; 8:5 p 1
1:1 st 3 p 2
1:6
1:1 st 3 p 1, 1:7
3:1
3:2
3:3
Grundlagberedningens
förslag till RF
4§
5§
6 §
7§
8§
9§
10 §
11 §
12 §
13 §
3 kap
1§
2 §
3§
4§
5§
6§
7§
8 §
9§
4 kap
1§
2 §
3§
4§
5§
6 §
5 kap
1I
Departementsförslaget
till RF
3:4
3:5
3:6 st 1
3:6 st 2,3:7
3:6 st 3
3:8
3:9
3:10
3:11; 4:7 st 2
3:12
4:1
4:2
4:3
4:4
4:5
4:6, 7 st 2
4:8
4:9
4:10
5:1
5:2
5:3
5:4
5:5
5:6
6:1; 7:8 p 1
2 §
6:2
31
6:3
6:4 st 1
6:4 st 2
6:5 p 1; 6:6 p 2
6:5 p 1; 6:6
6:5 p 2
6:7
6:8
6:9
6:10
4§
5 §
6 §
7§
8 §
9§
10 §
11 5
12 §
6 kap
1§
2 §
3§
7:1 p 1 -3 ; 7:3, 4
7:2
7:1 p 4; 7:5
4§
5 §
6 §
7§
8§
7 kap
1§
2 §
3§
4§
5§
6 §
7§
8 §
9§
7:6
7:7
7:7
7:8
8:2
8:3; 2:4
8:4
8:5
8:7 ,8 , 10-12
8:13
8:14
8:7 st 3 p 1
8:15
Grundlagberedningens
förslag till RF
10 §
11 §
12 §
13 §
14 §
15 §
8 kap
1§
2§
3§
4§
5§
6§
7§
8§
9 §
10 §
11 §
12 §
13 §
14 §
15 §
9 kap
1§
2§
3§
4§
5§
6§
7§
8§
9§
10 kap
1§
2§
3§
4§
5§
6§
7§
8§
9§
10 §
11 §
12 §
13 §
14 §
15 §
16 §
11 kap
1§
2§
3 §
4§
5§
6§
7§
85
Departementsförslaget
till RF
8:16
8:17
4:13
8:18
8:19 st 1
8:3, 6 ,9
8:3,9
9:3
9:6
9:4
9:7
9:5
9:2 st 2 p 2
9:2 st 1; 9:8
9:9
9:10 st 1
9:11
9:12
9:13
9:10 st 2
10:1,4
10:2,4
10:4
10:3,4
10:5
10:6
10:7
10:8
10:9
11:1 st p 1, st 2
11:1 stp 2, st 3; 11:4
11:6
1:1 st 3 p 1; 1:7 p 2; 1
11:3
8:1 st 2
8:1 st 1,8:2
2:3
11:13
11:11
11:8
115
11:5
11:10
12:1
12:2
12:3
12:4
12:5
12:6
12:7
12:8
Grundlagbercdningens
förslag till RF
Departementsförslaget
till RF
12 kap
1§
2§
3§
4§
5 §
6§
7§
8§
9§
10 §
13:1
13:11
13:10
13:6
13:7
13:2, 3 p 1 och 3
13:4
13:5,9 st 1
13:8
13:3 p 2; 13:9 st 2
Innehållsförteckning
Bilaga 2 till prop. 1973:90
Grundlagberedningens förfa ttn in g sfö rs lag ..............................................
Förslag till regeringsform
.....................................................................
Förslag till riksdagsordning ..................................................................
Förslag till upphävande av 9 § su c cession so rd n in g en ....................
Förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen ...............................
1
1
28
68
68
Bilaga 3 till prop. 1973:90
Remissammanställning ................................................................................
1 Remissinstanser och remissuppdrag m. m ...........................................
2 Allmänna s y n p u n k ter .............................................................................
3 Vissa huvudfrågor ....................................................................................
3.1 Riksdagens bildande och s a m m a n s ä ttn in g ..............................
3.2 Valgenomslaget, budgetåret m. m ...............................................
3.3 Statschefens ställning ...................................................................
3.4 Regeringsbildningen ......................................................................
3.5 Regeringsarbetet ............................................................................
3.6 Folkomröstning ...........................................................................
3.7 K om munernas ställning .............................................................
3.8 Medborgerliga fri-o c h rättigheter ............................................
3.9 Normgivningsmakten ...................................................................
3.10 F in a n s m a k ten .................................................................................
4 Yttranden redovisade i anslutning till lagförslagen m. m ................
4.1 Regeringsformen ............................................................................
1 kap. Statsskickets grunder .................................................
2 kap. Riksdagen .....................................................................
3 kap. Riks d a g s a rb e te t............................................................
4 kap. S ta ts c h e f en .....................................................................
5 kap. Regeringen .....................................................................
6 kap. Regeringsarbetet .........................................................
7 kap. Lagar och lagstiftning ................................................
8 kap. Finansm akten ...............................................................
9 kap. Förhållandet till andra stater ....................................
10 kap. Rättskipning och förvaltning ...................................
11 kap. K o n tro llm a k ten ............................................................
12 kap. Krig och krigsfara ......................................................
Övergångsbestämmelser till R F .................................................
4.2 R ik sd ag so rd n in g en ........................................................................
1 kap. Riksmöten .......................................................................
2 kap. K am m arsam m anträden ................................................
3 kap. Ärendenas v ä c kan de ......................................................
73
73
75
91
91
94
97
105
107
112
113
122
133
148
160
160
160
171
181
187
190
192
199
218
223
234
268
285
295
296
296
297
297
4 kap.
5 kap.
6 kap.
7 kap.
4.3
4.4
Ärendenas beredning ...................................................
Ärendenas avgörande ...................................................
Interpellationer och frågor till minister .................
Gemensam m a bestämmelser om val inom riks
dagen ................................................................................
8 kap. Vissa befattningshavare och o r g a n ............................
9 kap. Bestämmelser om personal och förvaltning ...........
Successionsordningen ..................................................................
Tryckfrihetsförordningen ..........................................................
299
300
300
300
300
302
310
310
Bilaga 4 till prop. 1973:90
Översikter över motsvarigheter mellan gällande rätt och författningsförslagen .................................................................................................
313
Göteborgs O ffsettrycken AB, S thlm 73.2 51 3 S
Doktrin (176)
- Johan Höök, Ordföranden i fullmäktiges rättsliga befogenheter, FT 2026 nr 3 s. 429, på s. 443 · Fritt tillgänglig
- Richard Sannerholm, Ansvarsutkrävande i kris- och krigstider, SvJT 2026 s. 291, på s. 296, 298, 300 · Fritt tillgänglig
- Johan Hirschfeldt, Regeringsformen — några nya frågor för orostider, SvJT 2026 s. 255, på s. 257, 260, 268 · Fritt tillgänglig
- Julia Dahlqvist, Konstitutionellrättslig typologi för kriser — En överblick av grundläggande teoretiska diskussioner och antaganden, SvJT 2026 s. 235, på s. 236, 238, 241, 250 · Fritt tillgänglig
- Magnus Sandbu, Regeringens insättande av Försvarsmaktens cyberförsvarsförband i fred, kris och krig Konstitutionella förutsättningar m.m., SvJT 2025 s. 894, på s. 896 · Fritt tillgänglig
- Richard Sannerholm, Outsourcing av juridik. Statliga myndigheters användning av juristkonsulter och överlämnande av förvaltningsuppgift, FT 2025 nr 4 s. 507, på s. 517, 519, 521 · Fritt tillgänglig
- Yana Litins’ka, Isoleringens olika ansikten: Smittskydd och rörelsefrihet på äldreboenden, FT 2025 nr 3 s. 407, på s. 423, 424 · Fritt tillgänglig
- Per Ahlin, Kan kommuner bedriva utrikespolitik?, FT 2025 nr 1 s. 21, på s. 23, 25, 26, 27 · Fritt tillgänglig
- Jaan Paju, Digitala personlighetstjänster – något om skyddet för personuppgifter utifrån ett konstitutionellt perspektiv, FT 2023 nr 4 s. 437, på s. 442 · Fritt tillgänglig
- Fredrik Banke, Jävsproblem vid frågor om resning och domvilla i Högsta domstolen, SvJT 2023 s. 366, på s. 377 · Fritt tillgänglig
- Anneli Svensson, Från JO. Januari–mars 2023, FT 2023 nr 3 s. 285, på s. 291, 292 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Carl Lebeck, HFD 2023 ref. 2. Om tolkning av upplysningsföreskrifter i gynnande offentligrättslig lagstiftning, FT 2023 nr 2 s. 261, på s. 262 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Joachim Åhman, Delegation av traktatmakt till svenska myndigheter, FT 2023 nr 2 s. 207, på s. 214, 216, 217, 219 · Fritt tillgänglig
- Carl Lebeck, Mellan målsättningsstadgande och tolkningsprincip — något om RF 1:2, SvJT 2023 s. 165, på s. 166, 169 · Fritt tillgänglig
- Mikael Mellqvist, Domstolen och dess domare, SvJT 2023 s. 88, på s. 95, 98, 99 · Fritt tillgänglig
- Maria Refors Legge, Klädkoder, disciplinära åtgärder och skydd för elevers yttrandefrihet*, SvJT 2022 s. 627, på s. 630, 635 · Fritt tillgänglig
- Per Ahlin, Ett målsättningsstadgande kan trygga demokratin (och därmed freden), FT 2022 nr 3 s. 337, på s. 339 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Anneli Svensson, Från JO. Januari–mars 2022, FT 2022 nr 3 s. 319, på s. 328 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Anneli Svensson, Från JO. Oktober–december 2021, FT 2022 nr 2 s. 147, på s. 156 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Thomas Bull, Rätt prövning vid rättsprövningen? Om europarättens inverkan på frågan om rätten till domstolsprövning i svensk rätt – särskilt om rättsprövning, FT 2021 nr 3 s. 475, på s. 489 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Katia Cejie, Skatter, socialavgifter och tingesten däremellan – en terminologisk betraktelse över olika pålagor som tas ut på löneinkomster, FT 2021 nr 2 s. 265 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Inger Österdahl, Krig eller fred: Om regeringsformens definition av krig, SvJT 2021 s. 261, på s. 262, 263, 266, 272, 274 · Fritt tillgänglig
- Johan Hirschfeldt, Svensk krishantering i fredstid, SvJT 2020 s. 1148, på s. 1151, 1160 · Fritt tillgänglig
- Göran Lysén, Om hur de svenska domstolarna blev självständiga — eller om hur det egentligen var och senare blev!?, SvJT 2020 s. 605, på s. 609 · Fritt tillgänglig
- Johan Dibb, Om beredning, kungörelse och ikraftträdande av författningar i kristid, SvJT 2020 s. 534, på s. 535 · Fritt tillgänglig
och 151 till
- Åsa Örnberg, HFD 2019 ref. 43. Privatisering av offentliga förvaltningsuppgifter. Reflektioner med anledning av frågan om förutsättningarna för att ett privaträttsligt subjekts beslut ska kunna prövas av allmän förvaltningsdomstol, FT 2020 nr 1 s. 169, på s. 170, 171 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Henrik Wenander, Universiteten och de juridiska fakulteterna som remissinstanser, SvJT 2020 s. 39, på s. 40 · Fritt tillgänglig
- Daniel Bergström, En ny riksdagskammare eller en gammal — eller en ny grundlag?, SvJT 2019 s. 860, på s. 864 · Fritt tillgänglig
- Göran Lysén, Riksdagens första kammare — såsom barnet med badvattnet? Eller bara en ny sådan för moderna tider?, SvJT 2019 s. 773, på s. 775 · Fritt tillgänglig
- Ann-Sophie Sallander, Normgivningsfrågor och gränsdragningsproblematik rörande skatter och avgifter, FT 2018 nr 4 s. 747, på s. 751, 752, 753, 756, 757, 758, 765, 770, 771, 772, 774, 780 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Åsa Örnberg, Kommunal förvaltning och tillämpningen av förvaltningslagen, FT 2018 nr 3 s. 583, på s. 589 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Oscar Söderlund, Regeringsformens proportionalitetskrav som grund för lagprövning och grundlagskonform tolkning i domstol efter 2010 års reform (del III)*, SvJT 2018 s. 579, på s. 580, 581, 582, 625 · Fritt tillgänglig
- Oscar Söderlund, Regeringsformens proportionalitetskrav som grund för lagprövning och grundlagskonform tolkning i domstol efter 2010 års reform (del I), SvJT 2018 s. 375, på s. 381, 382, 400 · Fritt tillgänglig
- Patrik Bremdal, Moa Kindström Dahlin, Normprövning och kommunal självstyrelse – med anledning av länsstyrelsens beslut att upphäva Vellinge kommuns tiggeriförbud, FT 2018 nr 2 s. 185, på s. 187 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Henrik Wenander, Skydd för berättigade förväntningar i svensk förvaltningsrätt? – Negativ rättskraft, EU-rätt och styrning av förvaltningen, FT 2017 nr 4 s. 637, på s. 640 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Per Ahlin, Regeringen ska sköta utrikespolitiken, FT 2017 nr 3 s. 445, på s. 449 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Sebastian Hallberg, LOA:s disciplinpåföljder: myndighetsutövning?, FT 2017 nr 2 s. 259, på s. 260, 271, 273, 280 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- The Empire Strikes Back, SvJT 2016 s. 687, på s. 697 · Fritt tillgänglig
- Vilhelm Persson, Statliga myndigheters avgiftsinkomster, FT 2016 nr 4 s. 561, på s. 562, 565, 570 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Rune Lavin, Högsta förvaltningsdomstolen och normkontrollen, FT 2016 nr 4 s. 553, på s. 556, 558 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Eskil Nord, Från Högsta förvaltningsdomstolen. Juni–augusti 2016, FT 2016 nr 4 s. 487, på s. 498 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Bo Westerhult, Den besynnerliga begravningsavgiften, FT 2016 nr 3 s. 401, på s. 402 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Thomas Larue, Om negativa och ”försvunna” tillkännagivanden, SvJT 2016 s. 289, på s. 299, 300, 301, 303, 317, 318 · Fritt tillgänglig
- Moa Kindström Dahlin, Att tvinga ett barn – om barns rättigheter i hälso- och sjukvården och behovet av en tydligare tvångsvårdslagstiftning, FT 2016 nr 2 s. 245, på s. 261, 263 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Tormod Otter Johansen, Sebastian Wejedal, Mot ett funktionellt domstolsbegrepp, SvJT 2016 s. 100, på s. 106, 107, 108, 112 · Fritt tillgänglig
- Henrik Wenander, Förvaltningens lagprövning, FT 2015 nr 3 s. 421, på s. 434, 441 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Carl Lebeck, Den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen i svensk rätt I: teoretisk och konstitutionell bakgrund, FT 2015 nr 1 s. 91, på s. 115 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ann-Sophie Sallander, Att erkänna en stat inom ramen för en regeringsförklaring, SvJT 2014 s. 791, på s. 792, 793 · Fritt tillgänglig
- Lotta Lerwall, Makten över domstolarna — om styrning av oberoende domstolar, SvJT 2014 s. 597, på s. 601, 605 · Fritt tillgänglig
- Henrik Matz, Rättskipningens särdrag — några intryck från EU-rätten, SvJT 2014 s. 464, på s. 465 · Fritt tillgänglig
- Carl Lebeck, Normkonflikter mellan svensk rätt och EKMR – något om kravet på ”klart stöd” i EKMR för att åsidosätta svensk rätt, FT 2014 nr 1 s. 133, på s. 141 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Lotta Lerwall, Fristående skolor och regeringsformen – om innebörden av ”det allmänna”, FT 2013 nr 3 s. 265, på s. 271, 273 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Henrik Carlborg, Behöver konsekvensutredning genomföras avseende avgiftsföreskrifter?, FT 2013 nr 2 s. 133, på s. 135, 136 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Moa Kindström Dahlin, Sara Åkerström, Tvångs- och begränsningsåtgärder inom demensvården – olagliga rättighetsbegränsningar?, FT 2012 nr 4 s. 481, på s. 493 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Carl Lebeck, Verkställighetsföreskrifter – något om den verkställande maktens självständiga normgivningsmakt enligt RF, FT 2012 nr 3 s. 357, på s. 361 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Rune Lavin, Högsta förvaltningsdomstolen och Europakonventionen, FT 2012 nr 3 s. 339, på s. 340 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Vilhelm Persson, Regleringsbrev ur rättslig synvinkel, FT 2011 nr 4 s. 635, på s. 659, 665 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ulrik von Essen, Interimistiska beslut i förvaltningsprocessen, FT 2011 nr 4 s. 615, på s. 621 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Henrik Wenander, En princip om internationell öppenhet – 1 kap. 10 § regeringsformen och socialförsäkringsrätten, FT 2011 nr 3 s. 537, på s. 540, 548, 550, 555 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Carl Lebeck, Henrik Wenander, Erkännande av utländska förvaltningsbeslut, Juristförlaget, Lund, 2010, 404 s. (ak. avh.)., FT 2011 nr 2 s. 397, på s. 404 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Patrik Södergren, Domstolsprövning i gråzonen, saklig kompetensfördelning och förvaltningsprocessens funktion – en fristående uppföljare till en bokanmälan, FT 2011 nr 2 s. 353, på s. 368 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Carl Lebeck, En ny konstitutionell reglering av internationella relationer? Något om förändringarna i RF 10, FT 2010 nr 3 s. 221, på s. 223 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ulrik von Essen, Rättsliga ramar för kommunernas näringsverksamhet, FT 2010 nr 2 s. 111, på s. 112 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Clarence Crafoord, Regeringsformens fri- och rättighetsskydd och skadestånd, SvJT 2009 s. 1062, på s. 1064 · Fritt tillgänglig
- Lars Bejstam, Om föreskrifter i tiden, FT 2009 nr 4 s. 469, på s. 475, 476 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Karin Almgren, Kan eller bör Lagrådet och lagrådsgranskningen förändras?, SvJT 2009 s. 282 · Fritt tillgänglig
- Carl Lebeck, Konstitutionell reglering av internationell delegation. Från "EEC-paragrafen" till RF 10:5, FT 2009 nr 2 s. 155, på s. 171, 180, 183, 191, 192, 193, 208 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Rune Lavin, Lagrådsyttrande angående tolkningen av 8 kap. 11 § regeringsformen, FT 2009 nr 2 s. 149, på s. 152 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ulrik von Essen, Delegation av föreskriftsrätt, FT 2009 nr 2 s. 117, på s. 118, 119, 120, 122, 123, 125, 127, 128, 129 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Vilhelm Persson, Skolkläder och yttrandefrihet, FT 2009 nr 1 s. 59, på s. 62 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Roger Petersson, Europakonventionen och "rätten" att få en anställning, FT 2008 nr 3 s. 349, på s. 353, 355 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Carina Stävberg, Nytt från Regeringsrätten - Mars 2008 - Maj 2008, FT 2008 nr 3 s. 241, på s. 255 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Rune Lavin, Lagrådsremiss angående justering av omröstningsregler, FT 2008 nr 1 s. 51, på s. 53 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Nils-Olof Berggren, Pär Hemmingsson, Nytt från JO - Oktober - December 2007, FT 2008 nr 1 s. 15, på s. 16 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Clarence Crafoord, Normprövning och Europakonventionen, SvJT 2007 s. 862, på s. 866 · Fritt tillgänglig
- Lotta Lerwall, En utökad lagprövningsrätt — en kostym eller tumme?, SvJT 2007 s. 827, på s. 832, 839 · Fritt tillgänglig
- Olle Abrahamsson, Handlar normprövningsdebatten om rätt saker?, SvJT 2007 s. 779 · Fritt tillgänglig
- Nils-Olof Berggren, Pär Hemmingsson, Nytt från JO - Januari- Mars 2007, FT 2007 nr 2 s. 97, på s. 101 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ann-Charlotte Landelius, Kommunala och fristående skolor - en rättslig jämförelse, FT 2006 nr 3 s. 289, på s. 294 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Jesper Ekroth, Konstitutionsutskottets granskning av regeringens agerande i samband med tsunamikatastrofen i sydostasien - Vilka slutsatser kan dras för konstitutionsutskottets del?, FT 2006 nr 3 s. 255, på s. 258, 262 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Anders-Petter Kjellgren, Oklara roller i förvaltningsdomstolarna - en undersökning av de mål där Regeringsrätten funnit att kammarrätten borde ha meddelat prövningstillstånd, FT 2006 nr 2 s. 149, på s. 151 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ruth Mannelqvist, Socialförsäkring i förändring?, FT 2005 nr 3 s. 329, på s. 339 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Dan Hanqvist, Staten som gäldenär i och garant för penningväsendet, FT 2005 nr 3 s. 251, på s. 274 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Dan Hanqvist, Riksbankens uppgifter och ställning, FT 2005 nr 2 s. 139, på s. 143, 146 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Dan Hanqvist, Kanonisk förvaltningsrätt II - Den kanoniska rättens universella normer, FT 2004 nr 2 s. 131, på s. 132 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Håkan Torngren, Den kommunala självstyrelsen ur ett rättsligt perspektiv, FT 2004 nr 1 s. 39, på s. 42, 51 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Curt Riberdahl, Nämndledamöters revisionsansvar vid reservationer och avståenden, FT 2003 nr 3 s. 479, på s. 487 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Dan Hanqvist, Gammalt vin i lappade läglar - staten och trossamfunden, FT 2003 nr 3 s. 417, på s. 433 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Nicklas Vabi, Statschefens offentligrättsliga status, FT 2003 nr 1 s. 127, på s. 128, 129, 130, 140, 142 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Anna Hollander, Tom Madell, Socialtjänst på entreprenad, FT 2003 nr 1 s. 15, på s. 27 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Dan Hanqvist, Religionen som privatangelägenhet - stat-kyrkareformen, FT 2002 nr 5–6 s. 381, på s. 390 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Rolf H. Lindholm, Bristande respekt för grundlagarna, FT 2002 nr 1 s. 43, på s. 48 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Sveriges konstitutionella urkunder, SNS förlag 1999, 453 s. med Nils Stjernquists inledning Land skall med lag byggas — Sveriges författningshistoria., SvJT 2001 s. 727, på s. 733 · Fritt tillgänglig
- Annika Lagerqvist Veloz Roca, Johanna Schiratzki. Barnets bästa i ett mångkulturellt Sverige, FT 2001 nr 1–3 s. 77, på s. 78 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Olle Lundin, Om nullitet i förvaltningsrätten - en ovanlig historia, FT 2000 nr 5–6 s. 145, på s. 159 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Håkan Strömberg, Regeringskansliet - en myndighet, FT 2000 nr 1 s. 1, på s. 3 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Thomas Bull, Tryckt i tid? Om kungörelse, ikraftträdande och rättssäkerhet, SvJT 1999 s. 954, på s. 956 · Fritt tillgänglig
- Lars Bejstam, Föreskrift och föreskriftsprövning enligt 1974 års regeringsform - En bokanmälan, FT 1999 nr 6 s. 257, på s. 273 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- JO om förvaltningsförfarandet, FT 1998 nr 5 s. 267, på s. 273 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Wiweka Warnling-Nerep, Klippan-målet - ett slutord, FT 1998 nr 5 s. 261, på s. 263 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Johan Höök, Kommunala finansbemyndiganden, FT 1998 nr 5 s. 205, på s. 206 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Vilhelm Persson, Kommungränser i allmänt vatten, FT 1998 nr 5 s. 197, på s. 198 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Bertil Wennergren, Den svenska modellen och grundlagen, FT 1998 nr 3–4 s. 97, på s. 105, 110 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Börje Leidhammar, Har skattemyndigheten rätt att enligt 4 kap. 14 § första stycket taxeringslagen (1990:324) meddela omprövningsbeslut i samma sak till den skattskyldiges nackdel utan att nya omständigheter framkommit som gör att det tidigare beslutet framstår som felaktig, FT 1997 nr 1–2 s. 77, på s. 78 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Joakim Nergelius, Några synpunkter på grundlagsskyddet för den kommunala självstyrelsen, FT 1997 nr 1–2 s. 33, på s. 37, 40 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Thomas Adlercreutz, Några frågor om normgivningsmakten i ett utredningsbetänkande, FT 1997 nr 1–2 s. 7, på s. 10 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Thomas Bull, Anders Heiborn, Uniformsförbudet, tiden och grundlagen, SvJT 1996 s. 328, på s. 337 · Fritt tillgänglig
- Hans Cappelen, Behöver lagstiftningen om emissionsprospekt reformeras?, SvJT 1996 s. 205, på s. 220, 221, 227 · Fritt tillgänglig
- Skall någon göra något åt betygshetsen bland juriststudenterna?, SvJT 1994 s. 313, på s. 318 · Fritt tillgänglig
- Wiweka Warnling-Nerep, Grundlagen och "extra fiskeavgift". Några reflektioner i anledning av ett JO-beslut, FT 1994 nr 1–2 s. 83, på s. 86 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Bertil Wennergren, Retroaktiv förvaltningsrättslig normgivning, FT 1993 nr 6 s. 275, på s. 282 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Hans-Heinrich Vogel, Om den kommunala beskattningsrätten, FT 1993 nr 1–2 s. 59, på s. 70, 71 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Hans-Heinrich Vogel, Om införlivande av internationella överenskommelser och annan folkrätt med svensk rätt, FT 1992 nr 1–3 s. 343, på s. 353, 361, 362, 363 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ola Wiklund, Om svenska domstolars självständighet i ett EG-rättsligt perspektiv, SvJT 1992 s. 188, på s. 193 · Fritt tillgänglig
- Stig Hofverberg, Begreppet "desertion" - Några förvaltningsprocessuella anmärkningar, FT 1992 nr 1–3 s. 67, på s. 77, 79, 82 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Håkan Göransson, Betydelsen av begreppet myndighetsutövning inom arbetsrätten, JT 1991/92 nr 4 s. 601, på s. 603, 604
- Rolf H. Lindholm, Makten över utrikespolitiken, SvJT 1991 s. 539, på s. 541 · Fritt tillgänglig
- Wiweka Warnling-Nerep, Rättsprövning av förvaltningsbeslut, FT 1991 nr 3 s. 129, på s. 144 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Hans-Heinrich Vogel, Publicering och kungörande av internationella överenskommelser. Kommentarer till Ds 1990:13 och prop. 1989/90:12, FT 1990 nr 1 s. 14, på s. 18 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Domare och lagmotiv, SvJT 1989 s. 407, på s. 413 · Fritt tillgänglig
- Håkan Strömberg, Några aktuella problem om delegation av normgivningsmakt, FT 1989 nr 4–6 s. 197, på s. 199 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Cecilia Magnusson, Myndigheternas datorprogram i ett offentligrättsligt perspektiv, FT 1989 nr 2 s. 53, på s. 67, 73, 74 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Kontrollmakten i 1974 års svenska författning, SvJT 1988 s. 676, på s. 681 · Fritt tillgänglig
- Hans-Heinrich Vogel, Normgivning och Sveriges beskattningsavtal, FT 1988 nr 5–6 s. 169, på s. 189 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Håkan Strömberg, Normprövning i nyare rättspraxis, FT 1988 nr 4 s. 121, på s. 125 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Michael Bogdan, Grundlagsskyddet för äganderätten, FT 1988 nr 3 s. 73, på s. 88, 94 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Håkan Strömberg, Avgiftsskyldighet vid upphört TV-innehav, FT 1988 nr 1–2 s. 54, på s. 56, 59, 60, 61 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Torsten Bjerkén, Beslut vid regeringssammanträde, FT 1988 nr 1–2 s. 1, på s. 6, 7, 11, 13, 18, 19, 20 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Erik Holmberg, På spaning efter rättigheterna, SvJT 1987 s. 653, på s. 656, 661 · Fritt tillgänglig
- Olle Nyman Irf, En statsministers makt, SvJT 1987 s. 569, på s. 571, 574, 580 · Fritt tillgänglig
- Bertil Bengtsson, Om domstolarnas lagprövning, SvJT 1987 s. 229, på s. 231 · Fritt tillgänglig
- Lotta Westerhäll, Jämställdheten och grundlagen, SvJT 1987 s. 200, på s. 203 · Fritt tillgänglig
- Lotta Westerhäll, Normgivningen rörande svenska kyrkan, FT 1987 nr 4 s. 160, på s. 161, 162 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Lotta Westerhäll, Normgivning och normprövning inom socialförsäkringsrätten, FT 1987 nr 3 s. 104, på s. 106, 110, 115 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Bill W. Dufwa, Vår tids justitiekansler, SvJT 1986 s. 588 · Fritt tillgänglig
- Vetenskaplig standard, SvJT 1986 s. 552, på s. 553 · Fritt tillgänglig
- Bertil Bengtsson, Allemansrättsliga komplikationer, SvJT 1985 s. 425, på s. 444 · Fritt tillgänglig
- Håkan Strömberg, Gustaf Petrén, Arbetsmiljölagstiftningen, FT 1985 nr 6 s. 279, på s. 280 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Alf Bohlin, Besluts överklagbarhet enligt TF 2: 15, FT 1985 nr 6 s. 258, på s. 261, 262 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Agneta Fergenius, Skicklighets sätt före förtjänst, FT 1985 nr 4–5 s. 216, på s. 217 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Curt Riberdahl, Privatisering, entreprenad eller kommunal drift, FT 1985 nr 4–5 s. 137, på s. 147 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Göran Wahlgren, Sanktionsavgifter - särskilt om deras statsrättsliga ställning, FT 1984 nr 4–6 s. 352, på s. 356, 359, 361 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Olle Nyman, Regeringsformens målsättningsstadganden, FT 1984 nr 4–6 s. 289, på s. 291, 296 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Bernhard Staedler, Förvaltningsrätt i högsta domstolens praxis 1976-1981, FT 1984 nr 3 s. 105, på s. 109 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Fredrik Sundberg, Om ingripanden mot administrativt frihetsberövande i ett rättighetsperspektiv II, FT 1983 nr 6 s. 250, på s. 265 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Fredrik Sundberg, Om ingripanden mot administrativt frihetsberövande i ett rättighetsperspektiv, FT 1983 nr 5 s. 200, på s. 201 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Kenneth Pettersson, Har kungörandelagen skapat "bättre överblick över lagar och andra författningar"?, FT 1983 nr 3 s. 104, på s. 112 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Per Erik Lindeberg, När är det myndighetsutövning att bestämma om statligt stöd?, FT 1982 nr 6 s. 277, på s. 281 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Erik Holmberg, Om våra rättigheter. Antologi utgiven av Rättsfonden, FT 1982 nr 1–2 s. 70, på s. 77 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ole Westerberg, Skatter och avgifter, FT 1982 nr 1–2 s. 1, på s. 24, 43, 49 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Polisens befogenheter, SvJT 1981 s. 554, på s. 555 · Fritt tillgänglig
- Anm. av E. Holmberg & N. Stjernquist: Grundlagarna m. m., SvJT 1981 s. 359, på s. 362, 365 · Fritt tillgänglig
- Kroppsliga integriteten, SvJT 1981 s. 131, på s. 133 · Fritt tillgänglig
- Hans Ragnemalm, Valbesvärsprövningens omfång, FT 1981 nr 3–4 s. 109, på s. 110 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Erik Sjöholm, Polisens oreglerade ingreppsbefogenheter, SvJT 1980 s. 666, på s. 667 · Fritt tillgänglig
- Bo Westerhult, Straff- och disciplinansvaret vid fel och försummelser i offentlig verksamhet, FT 1980 nr 5–6 s. 177, på s. 185, 191, 200 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Clas Nordström, Politiskt ansvar, vad är det?, FT 1980 nr 1 s. 1, på s. 4, 5 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Bernhard Staedler, Förvaltningsrätt i Högsta domstolens praxis 1961-1975, FT 1979 nr 6 s. 265, på s. 272, 275 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Urban Loinder, Tjänstetillsättning och jämställdhet, FT 1979 nr 5 s. 255 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Hans Edsberg, Tillträde till offentlig anställning, FT 1979 nr 4 s. 171, på s. 172 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Curt Riberdahl, De förtroendevaldas politiska och juridiska ansvar, FT 1979 nr 3 s. 119, på s. 124 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Michael Bogdan, Anteckningar till den nya passlagen, FT 1978 nr 6 s. 277, på s. 279, 280, 281 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Clas Nordström, Grundlag, fördrag och förordningsmakt, FT 1978 nr 4 s. 187, på s. 197 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Gunnar Bramstång, Den s. k. negativa religionsfriheten och medlemskap i svenska kyrkan, FT 1978 nr 1 s. 27, på s. 32 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Tommy Lennberg, Ett regeringsavgörande i fråga om återställningsrätt vid tjänstetillsättning, FT 1977 nr 6 s. 331 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- C. G. Kållner, Dechargens betydelse - ett praktiskt fall, FT 1977 nr 6 s. 288, på s. 293 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Håkan Strömberg, Föreskrifter om lags tillämplighet, FT 1977 nr 2–4 s. 184, på s. 190, 193 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Hans Ragnemalm, "EG-paragrafen", FT 1977 nr 2–4 s. 167, på s. 173, 175, 177, 179, 180, 181, 182 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Om de s. k. löntagarfondernas grundlagsenlighet — ett genmäle, SvJT 1976 s. 656, på s. 659 · Fritt tillgänglig
- Hans Ragnemalm, Regeringsformen 11:6. Överlämnande av förvaltningsuppgift till enskilt subjekt, FT 1976 nr 3 s. 105, på s. 107, 108, 109, 111, 112, 128, 129, 139 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Håkan Strömberg, Några reflexioner om normgivningsmakten i nya regeringsformen, FT 1976 nr 2 s. 51, på s. 52 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Waldemar Hermanson, E. Lilliesköld, R. Lindqvist, Synpunkter på den regionala förvaltningsrättskipningens organisation, FT 1975 nr 3 s. 117, på s. 120 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Industrial conflict, SvJT 1975 s. 104, på s. 108 · Fritt tillgänglig
- Gustaf Petrén, Domstolarnas ställning enligt 1974 års regeringsform, SvJT 1975 s. 1, på s. 5, 6, 7, 8, 10 · Fritt tillgänglig
- Fredrik Sterzel, Staten och kyrkan, SvJT 1974 s. 269, på s. 291, 293 · Fritt tillgänglig
- Nils Herlitz, Regeringsformen och folket Blickar tillbaka och framåt, SvJT 1973 s. 753 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
3 169 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2 269)
2 269 kopplingar i 1 112 dokument.
- Prop. 2026/27:1 Budgetpropositionen för 2027 i texten · dokumentnivå
- Prop. 2026/27:5 Kommuners och regioners grundläggande beredskap inför kris och krig s. 119 i texten · dokumentnivå
- SOU 2026:57 Akademisk frihet s. 119 · s. 274 · s. 315 · s. 385 i texten · dokumentnivå
- SOU 2026:54 Stärkt egendomsskydd i regeringsformen s. 38 · s. 43 · s. 44 i texten · dokumentnivå
- Prop. 2025/26:303 En ny lag för ökad motståndskraft hos kritiska verksamhetsutövare s. 151 · s. 203 i texten · dokumentnivå
Rättsfall (62)
62 kopplingar i 58 dokument.
- MIG 2018:18 ur registret · dokumentnivå
- HFD 2014 ref. 81 ur registret · dokumentnivå
- HFD 2013 ref. 80 ur registret · dokumentnivå
- HFD 2013 ref. 30 ur registret · dokumentnivå
- HFD 2013 ref. 37 ur registret · dokumentnivå
- RÅ 2010 ref. 88 ur registret · dokumentnivå
- RÅ 2010 ref. 9 ur registret · dokumentnivå
- RÅ 2008 ref. 6 ur registret · dokumentnivå
- RÅ 2007 ref. 4 ur registret · dokumentnivå
- RÅ 2005 ref. 39 ur registret · dokumentnivå
- RÅ 2005 ref. 22 om s. 397 ur registret
- RÅ 2002 ref. 8 ur registret · dokumentnivå
- RÅ 2001 ref. 63 ur registret · dokumentnivå
- RÅ 2000 ref. 19 ur registret
- RÅ 1999 ref. 48 ur registret
- RÅ 1997 ref. 50 ur registret
- RÅ 1996 ref. 5 ur registret
- RÅ 1995 ref. 4 ur registret · dokumentnivå
- RÅ 1993 ref. 10 ur registret
- RH 1995:144 ur registret · dokumentnivå
Myndighetsavgöranden (31)
31 kopplingar.
- JO 2026-08-18 dnr 9965-2025 i texten
- JK 2026-06-25 dnr 2025/2328 i texten
- JK 2025-08-19 dnr 2025/3586 i texten
- JO 2024-09-26 dnr 3002-2024 i texten
- JO 2024-06-04 dnr 4713-2023 i texten
Doktrin (807)
807 kopplingar i 269 dokument.
- Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 1999 s. 19 · s. 35 · s. 36 · s. 40 · och 45 till i texten · dokumentnivå
- Ställvik, Domarrollen, 2009 s. 111 · s. 113 · s. 114 · s. 115 · och 15 till i texten · dokumentnivå
- Ragnemalm, Den enskilde och det allmänna, 1987 s. 87 om s. 397 · s. 88 om s. 396 · s. 89 om s. 396 · s. 91 om s. 397 · och 14 till i texten · dokumentnivå
- Ekroth, JO-ämbetet, 2001 s. 38 · s. 113 om s. 485 · s. 114 · s. 137 om s. 397 · och 13 till i texten · dokumentnivå
- Jermsten, Konstitutionell nödrätt, 1992 s. 19 om s. 155 · s. 28 om s. 446 · s. 30 · s. 39 om s. 398 · och 13 till i texten · dokumentnivå