Kungl. Maj:ts proposition angående ändrat bellöningssystem för statsanställda m.m.
1973 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1973:91, Kungl. Maj:ts proposition angående ändrat bellöningssystem för statsanställda m.m.
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts
proposition nr 91 år 1973 Prop.
1973: 91
Nr 91
Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrat belöningssystem för statsanställda m. fl.;
given Stockholms slott den 23 mars 1973.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, inhämta riksdagens yttrande över vad föredraganden
förordat.
GUSTAF ADOLF
BERTIL
LÖFBERG
Propositionens
huvudsaldiga innehåll
I
propositionen dras riktlinjerna upp för en reform av belöningssystemet för
statsanställda m. fl. Reformen innebär att de nuvarande skillnaderna mellan
innehavare av högre och lägre tjänster upphör. Enligt förslaget skall samma
utmärkelse i form av armbandsur eller medalj delas ut som belöning till alla anställda
i statlig tjänst oberoende av löneställning, medan utdelandet av ordnar lUl
svenska medborgare upphör.
1
Riksdagen 1973.1 saml Nr 91
Prop.
1973: 91
Utdrag
av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majtt Konungen {statsrådet
på Stockholms slott den 23 mars 1973.
Närvarande:
Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG,
BENGTSSON, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.
Statsrådet
Löfberg anmäler efter samråd med statsrådet Nilsson i fråga om ordensväsendet
och efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrat
belöningssystem för stalsanstäUda m. fl. och anför.
1
Inledning
För
anställning hos staten och för vissa andra typer av samhällsinsatser finns f. n.
ett system av belöningar som utdelas av staten eller under medverkan av statlig
myndighet. Till innehavare av högre tjänst hos stat eller kommun utdelas
sålunda ordensulmärkdser. Sådana utmärkelser utdelas även för vissa andra
samhällsinsatser. Det övervägan de antalet stats- och kommunalanställda får inle
någon ordensutmärkelse, men statsanställda som inte är berättigade till sådan
utmärkelse tUldelas i stället efter viss tids tjänstgöring medaljen "För
nit och redlighet i rikets tjänst". Medaljen kan bytas ut mot armbandsur.
Frågan
om formerna för tjänsteutmärkelser och andra principiella frågor i samband med
ordensväsendet m. m. har på senare tid varit föremål för särskild uppmärksamhet
bl, a, inom Kungl, Maj:ts kansli. Inom civildepartementet redovisades år 1969
en undersökning av kommunala och enskilda arbetsgivares praxis i fråga om hedersbevisningar
till anställda, I februari 1969 hölls en överläggning i dessa frågor mellan
företrädare för statsrådsberedningen och civildepartementet, å ena sidan, samt
de statsanställdas huvudorganisationer, å andra sidan. Därvid föreslogs bl. a.
att statsmyndigheternas medverkan i ordensärenden i princip skulle avskaffas
och alt ett enhetligt belöningssystem för statsanställda skulle införas.
Riksdagen
har därefter i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalat som sin förväntan, att
"lämpliga och mer demokratiska former än ordnar för belöning av offentlig
tjänst" skulle genomföras efter samråd med personalorganisationerna (ABU
1969: 14, rskr 1969: 118). Samtidigt hemställde riksdagen hos Kungl. Maj:t om
uppdrag tUl gmndlagberedningen
Prop. 1973: 91 3
att
pröva statschefens befogenheter beträffande ordensväsendet. Sådant uppdrag
lämnades år 1969.
I
skrivelse tUl Kungl. Maj:t uttalade 1970 års riksdag att det fanns skäl för en
reform, innebärande att statsanställda oberoende av lönegrad skulle kunna
tilldelas en utmärkelse "För nit och redlighet i rikets tjänst" (ABU
1970: 6, rskr 1970: 136). En sådan ordning skuUe enligt riksdagen också slå i
överensstämmelse med 1969 års riksdags principiella ställningstagande i fråga
om ordensväsendet.
Inom
statsrådsberedningen och finansdepartementet upprättades år 1972 en promemoria
(Ds Fi 1972: 5) Ordnar och medaljer. I denna promemoria, som utarbetades efter
kontakter med bl. a. de statsanställdas huvudorganisationer och kommunförbunden,
föreslogs att utmärkelsen "För nit och redlighet" i form av armbandsur
eller medalj skulle bli enhetUg tjänstebelöning ål aUa statsanställda efler
samma kvalifikationstid, oberoende av tjänsteställning och anstäUningsform.
Samtidigt skulle enligt förslaget de statliga myndigheternas medverkan i
ordensärenden upphöra i fråga om såväl tjänsteordnar som övriga
ordensutmärkelser, när det gäller svenska medborgare.
Grundlagberedningen,
som hölls underrättad om överläggningama med organisationerna och om det
förslag som redovisades i departementspromemorian, behandlar frågan om
statschefens befattning med ordensväsendet i sitt slutbetänkande (SOU 1972: 15)
Ny regeringsform. Ny riksdagsordning. Enligt beredningen skulle statschefen i
konsekvens med promemorieförslaget i framliden inte längre komma alt befatta
sig med utdelning av ordnar till svenska medborgare. En av beredningens
ledamöter anmälde reservation i fråga om ordensväsendet.
Promemorian Ordnar och
medaljer, vilken lades fram samtidigt som grundlagberedningens slutbetänkande,
har också remissbehandlats samtidigt som detla. Över promemorian har yttranden
avgetts av justitiekanslem (JK), hovrätten över Skåne och Blekinge, statens
järnvägar (SJ), statskontoret, myntverket, riksrevisionsverket, statens
avtalsverk, statens heraldiska nämnd, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Gävleborgs och Jämtlands län, ämbetsansvarskommittén,
offentlighets- och sekrelesslagsliflningskommittén (OSK), riksdagens
förvaltningsstyrelse, kanslersämbetet vid Kungl. Maj:ls Orden, Svenska
kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet. Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO) samt Statsanställdas förbund (SF).
Heraldiska nämnden, som har yttrat sig i riksarkivets heraldiska sektions
ställe, har bifogat särskilt yttrande av sin föredragande, statsheraldikern Scheffer.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har lämnat över yttranden även från Gävleborgs
läns landstings förvaltningsutskott och från handelskammaren i Gävle. I
länsstyrelsen i Jämtlands län och i riksdagens förvaltningsstyrelse har förekommit
skiljaktig mening.
Prop. 1973: 91 4
2
Ordnarnas tillkomst
AUtsedan
1500-talel har statscheferna i de flesta länder inrättat ordnar med uppgift att
bilda bakgrund åt de belöningar med officiell prägel som ansågs böra tiUdelas
vissa särskilt förtjänta personer. Ordnarnas organisation har huvudsakligen
hämtats från de senmedeltida furstliga ordensgillena. Därmed betonas givetvis
den högtidliga formen. Det väsentliga både för den belönade och för
omvärlden är emellertid det synliga beviset på uppskattningen, själva
dekorationen, och inte medlemskapet i ordenssällskapet i och för sig.
Dekorationerna, "ordnarna", utgörs i allmänhet av konstfullt utförda
kors av olika slag.
Några
länder, bl. a. Irland, Israel, Schweiz och USA, saknar ordensväsende.
De svenska Serafimer-,
Svärds-, Nordstjärne- och Vasaordnarna har kommit till jämförelsevis sent. Del
skedde under viss medverkan från riksdagens sida, vilket synes ha saknat
motsvarighet på de flesta andra håll. Ar 1747 hemställde sålunda sekreta
utskottet på riksdagens vägnar hos Fredrik I om inrättande av tre s. k.
kungliga riddarordnar, nämligen Serafimer-, Svärds- och Nordstjarneordnama.
Utmärkelse inom dessa ordnar skulle främst vara avsedd som belöning för
förtjänster med anknytning tUl den statliga förvaltningen. Sedan ordensstaluler
(stadgar) hade utarbetats inom riksrådet, stadfästes de av kungen i rådet den
23 februari 1748. Enligt dessa statuter var det kungen i rådet som förlänade ordensulmärkelse.
För beslut om utnämnande av ny riddare krävdes två tredjedels majoritet i rådet,
varvid kungen hade två röster. Författningsenligt skulle emellertid den av
riksrådet och kungen mellan två riksmöten vidtagna åtgärden att instifta
ordnarna prövas av nästkommande riksdag. Denna samlades år 1751. Adolf
Fredrik, som samma år hade tUlträtt tronen, hemställde hos riksdagen om vissa
ändringar i statuterna. Han föreslog bl. a. att kungen skulle få utdela
utmärkelse i ordenskapitlet och vara oberoende av omröstning. Sedan två stånd
adeln och bondeståndet hade förenat sig om alt bifalla förslaget, ansågs
detta godkänt av riksdagen. Här kan anmärkas alt den sålunda år 1751 införda
ordningen att utdelandet av ordensutmärkelse beslutas av kungen i ordenskapitel
fortfarande gäller. I 1751 års statuter fanns intaget ett förbud för kungen att
upplösa ordnarna. Ar 1771 föreslog Gustav III ständerna att en ny riddarorden.
Vasaorden, skuUe skapas som grund för belöning av förtjänster utanför
statsförvaltningen. Riksdagen biföll förslaget och kungen fick rätt att utforma
statuterna. Gustav III instiftade Vasaorden den 29 maj 1772.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973: 91
3
Gällande regler 3.1 Ordensväsendet
De
fyra ordnarnas verksamhet regleras alltjämt främst genom deras stadgar och
genom sedvanerätt. Det finns sålunda ingen lagbestämmelse e. d. som reglerar
verksamheten. I 39 § första stycket regeringsformen (RF) nämns att regent, som
utövar riksstyrelsen när kungen vistas utrikes, inle får förläna adelskap
eller utdela "riddarevärdighel". Detta uttryck har ansetts syfta på ordensulmärkelse.
Grundlagen reglerar emellertid inte kungens egen rätt att dela ut ordnar.
Nuvarande
stadgar för de svenska riddarordnarna är fastställda i s. k. extra
ordenskapitel den 22 mars 1952. Vissa ändringar har senare gjorts. Enligt
stadgarna gäller bl. a. följande.
De
svenska riddarordnarna är Serafimer-, Svärds-, Nordstjärne- och Vasaordnarna.
Sveriges konung är riddarordnarnas "Herre och Mästare". Vid ordnarna
finns vissa "ämbets- och tjänstemän".
För
behandling av ordensfrågor hålls ordinarie och extra ordenskapitel. Vid
ordmarie ordenskapitel behandlas fråga om stadgeändring, ekonomiska frågor,
frågor om ordenspensioner, m. m. Vidare behandlas sådana frågor som medlem av
ordenskapitlet tar upp. Rätt alt deltaga i ordinarie ordenskapitel tillkommer
medlemmarna av kungahuset samt ordenskanslern, vice ordenskanslern, serafimerriddare,
ordnarnas över-officianler, kommendörer med stora korset och kommendörer av
första klassen. Ordförande är kungen, annan medlem av kungahuset, kanslern
eller vice kanslern. I extra ordenskapitel behandlas bl. a. frågor om
ordensutdelande oeh fråga om att fråndöma någon hans orden eller därmed förenad
förmån. Där beslutar kungen ensam, efler föredragning av kanslern. FÖr
överläggning i ärende som uteslutande rör endera av ordnarna kallas denna orden
till s. k. särskilt ordenskapitel.
Det
är således att märka att ordensstadgarna, som ursprungligen skulle stadfästas
av kungen i riksrådet, numera fastställs i ordenskapitlet. Det är vidare att
märka att det tidigare nämnda förbudet för kungen att upplösa ordnarna enligt ordenskanslersämbetets
uppfattning fortfarande gäller. Alt den uttryckliga bestämmelsen därom i 1751
års statuter fick utgå vid 1952 års stadgerevision motiverades nämligen enligt
ämbetet med att bestämmelsen betraktades som överflödig, inte med att någon
ändring i rättsläget åsyftades.
Både
svenskar och utlänningar kan erhålla utmärkelse inom ordnarna. Svensk
medborgare skall efter utnämningen betala "den fastställda ordensavgiften"
till ordensskattmästarämbetet och kan på begäran få särskUt ordensbrev mot erläggande
av expeditionsavgift. Utländsk medborgare betalar ingen ordensavgifi och får
ordensbrev utan avgift. När
Prop. 1973: 91 6
ordensinnehavare
har avlidit, återfordras ordenstecknet från dödsboet. Ordensinsignierna skall i
allmänhet återställas även när innehavaren får högre grad inom samma orden.
Stadgarna
innehåller vidare åtskUliga bestämmelser om de särskilda ordnarna.
Serafimerorden
består av endast en klass och är enligt stadgarna avsedd som belöning
"för dem, vilka genom sina tjänster lUl Konung och fädernesland gjort sig
högst förtjänta och således blivit värdiga att bekläda rikets högsta
ämbeten". Serafimerorden kan ges även liU främmande statschefer,
furstliga personer eller andra utlänningar "av synnerligen framstående
förtjänst". Serafimerriddarnas antal får enligt stadgarna inle överstiga
32. Inom denna orden finns alltsedan tUlkomsten en Serafimermedalj, avsedd att
förlänas "personer som gjort sig synnerligen förtjänta genom verksam vård
om falliga och sjuka".
Svärdsorden
är avsedd som belöning "för gagnande och långvarig verksamhet" inom
krigsmakten. Inom Svärdsorden finns fem grader. Inom denna orden har vidare år
1850 instiftats ett Svärdstecken för "underofficer" och en
Svärdsmedalj för "manskap", vilka utmärkelser numera används för
kompaniofficerare resp. plutonsofficerare.
Nordstjärneorden
är avsedd som belöning "för medborgerliga förtjänster, för ämbets- eller
tjänstemannagärning, för vetenskaper, vittra, lärda och nyttiga arbeten samt
för nya och gagneliga inrättningar". Inom Nordstjämeorden finns fyra
grader.
Vasaorden,
slutligen, är enligt stadgarna avsedd som belöning "för förtjänster om
jordbruk, bergshantering, konst, handel, industri, hantverk och undervisning,
för nyttiga skrifter i dessa ämnen samt för väl förrättade allmänna värv och
uppdrag". Inom Vasaorden finns fem grader. Dessutom finns inom orden
sedan år 1895 ell Vasatecken och en Vasamedalj.
I
fråga om ordensstadgarna skall här ytterligare bara nämnas att de också
innehåller en del bestämmelser om pensioner tUl ordensinnehavare m. m.
Som
sammanfattande beteckning på Serafimer-, Svärds- och Nordstjärneordnarna
brukar ibland användas "Kungl. Maj:ls Orden". Denna Orden har
gemensam organisation med Vasaorden. När det i fortsättningen talas om Kungl. Maj:ls
Orden, avses den för dessa fyra riddarordnar gemensamma organisationen.
För
fullständighetens skull bör anmärkas alt det sedan år 1811 finns ytterligare en
kungl. svensk riddarorden, Carl XIII:s orden. Den har egna statuter och egen
organisation, som är frislående från Kungl, Maj:ts Orden. Kungen är emellertid
"Herre och Mästare" även i Carl XIII:s orden. Den kan endast lUldelas
frimurare. Antalet riddare skall frånsett medlemmar av kungahuset och
utlänningar vara 27 av världsliga och tre av andliga ståndet. Ordensärendena
handläggs utan
Prop.
1973: 91 7
statliga
myndigheters medverkan. I det följande bortser jag helt från Cari XIII:s orden.
Inom
statsrådsberedningen har år 1955 utarbetats två promemorior till ledning vid förslag
om ordensförläning inom Kungl. Maj:ls Orden till svensk medborgare. Den ena
promemorian behandlar allmänna ordensprinciper, den andra militära
ordensprinciper. I promemoriorna uttalas bl. a.
Svärdsorden är
tjänsteorden för militära tjänstemän, Nordstjämeorden Ijänsteorden för civUa
och civilmUitära tjänstemän. Dekorationer inom dessa båda ordnar delas
väsentligen ut för förtjänstfull utövning av tjänst under viss lid.
Nordstjärneorden kan delas ut som tjänsteorden också till kommunalt anställd
tjänsteman. Till ledning för värdering av tjänslemeriterna har inom
statsrådsberedningen utarbetats en s. k. normalplan jämte särskUda anvisningar.
Planen innehåller Ijänsteför-leckningar och uppgifter om det antal tjänsteår
som normalt krävs för alt få orden. För riksdagsledamöter och för tjänstemän
hos riksdagen och dess verk har riksdagens förvaltningskontor upprättat
motsvarande normalplan. Enligt normalplanerna är i allmänhet lönegrad A 25 den
lägsta ordensberätligade lönegraden. Kvalifikationstid är där i regel 20 år. I
allmänhet blir den lid som krävs för all få ordensutmärkelse kortare ju högre
tjänsten är. För vissa högre tjänster ställs över huvud laget inga krav på
kvalifikationstid. Andra förtjänster än offentlig anställning kan belönas med s.
k. fri orden, i regel inom Vasaorden.
I
praxis beaktas i allmänhet bara ordensförslag som ges in av departementschef,
riksdagens talman, landshövding, verkschef m. fl. Bakom de årligen avgivna
förslagen ligger ofta ett omfattande beredningsarbete. Förslagsverksamheten,
som omfattar både tjänsleordnar och fria ordnar, utgör ett tjänsteåliggande
för dem som har förslagsrätt. Vederbörande torde alltså inte utan vidare kunna
vägra att handlägga ordensärenden inom tjänsteområdet. Det sagda innebär bl.
a. också att förslagsverksamheten äger rum under ämbetsansvar. Handläggningen
av ordensärendena inom statsdepartementen och regeringen framgår i övrigt av
två cirkulär, utfärdade åren 1968 och 1969 av det konsultativa statsråd som
inom regeringen närmast svarar för hithörande frågor (ordenskonsulten, f. n.
statsrådet NUsson). Enligt cirkulären ges förslagen numera in direkt till Kungl.
Maj:ts Orden. Ordensförslag, som avges av departementschef m. fl. eller som
avser utmärkelse till utländsk medborgare, bereds dock liksom tidigare i
vederbörande statsdepartemenl och i regeringen, innan det expedieras till Kungl.
Maj:ls Orden.
Det
kan här nämnas att Kungl. Maj:t har meddelat vissa speciella bestämmelser som
berör ordensväsendet, bl. a. bestämmelser om bärande av ordnar m. m. lill
uniform. Vidare bör nämnas att statliga tjänstemän och myndigheter medverkar,
när utmärkelse sänds ut, när ordensavgift infordras och i vissa faU när
ordenstecken återfordras.
Prop. 1973: 91 8
Den
avgift som den belönade skaU betala till Kungl. Maj:ts Orden för utmärkelsen
fastställs i ordenskapitlet. Staten betalar emellertid bl. a. avgiften för
ordenstecken åt utlänning. Något nämnvärt överskott pä ordensavgifterna torde
inte uppstå. Den s. k. ordenskassan förvaltas som en stiftelse.
För
Svärds-, Nordstjärne- och Vasaordnarna finns i stadgarna inga antalsmässiga
restriktioner. Antalet svenska ordensinnehavare kan f. n. uppskattas till drygt
24 000. Det årliga antalet ordensutnämningar har inom Nordstjärneorden under
senaste tiden ökat allt mer. Sålunda utgjorde antalet åren 19551961 i
genomsnitt ca 600 och åren 1962 1971 närmare 900. Det årliga antalet
utnämningar inom Svärds- och Vasaordnarna har under åren 19551971 närmast
minskat i slutet av perioden utdelades varje år ca 200 Vasadekorationer och
ca 150 Svärdsdekorationer. Ar 1971 ägde 1 240 ordensutnämningar rum, varav 149
inom Svärdsorden, 900 inom Nordstjämeorden och 191 inom Vasaorden. Ar 1972 lär
antalet utnämningar inom Svärds- och Vasaordnarna ha ökat kraftigt. Av det
totala antalet utnämningar synes omkring 200 om året ha avsett utländska
medborgare. Som en jämförelse kan nämnas att i Danmark utdelas inom landet ca
200 ordensdekorationer om året och i Norge bara ca 60.
3.2
Medaljerna
Kungen
utdelar personligen vissa medaljer på föredragning av riksmarskalken, bl. a. "Litteris
et artibus" och den s. k. Hovmedaljen (Konungens medalj).
Kungl.
Maj:t i statsrådet delar ut dels fem medaljer för särskUda gärningar, dels
vissa medaljer för bl. a. förtjänster i offentlig anställning. Bland de
sistnämnda märks "Illis quorum meruere labores", instiftad år 1785,
"För nit och redlighet i rikets tjänst", instiftad år 1803, och
"För medborgerlig förtjänst", instiftad år 1832.
Av
intresse i detta sammanhang är främst den statliga medaljen "För nit och
redlighet i rikets tjänst". Denna utmärkelse ulgör belöning för väl
vitsordad anställning hos staten. Det kan med andra ord sägas vara fråga om en
rent statlig tjänsteutmärkelse. Den första närmare kända utdelningen av
medaljen ägde mm år 1830. Under senare tid har den använts för den stora
majoritet av statsanställda som inte i likhet med de högre tjänstemännen har
kunnat få ordnar. Medaljen har sålunda tjänat som ett slags surrogat för
orden. Tidigare förekom tre olika storlekar i guld och dessutom en i silver.
Medaljens valörer graderades efter de anställdas löneställning. Fr. o. m. den 1
juli 1947 präglas medaljen emellertid bara i ett enda format, sjätte storleken
i guld (motion 1946:1: 80, första kammarens första tiUfäUiga utskotts utlåtande
1946: 16; motionen 1946: II:
84, andra kammarens första tillfälliga
utskotts
Prop.
1973: 91 9
utlåtande 1946: 14; riksdagens skrivelse 1946: 325; Kungl.
Maj:ts beslut den 23 maj 1947).
Inom
statsrådsberedningen har den 23 april 1968 meddelats följande regler för
tilldelning av medaljen. För att få medalj fordras 30 väl vitsordade tjänsteår
i statstjänst. Om den anstäUde dessförinnan avgår med pension eller annan
särskild anledning föreligger, kan tiden minskas, dock inte under 25 år.
Tjänstetiden räknas fr. o. m. den dag då den anställde uppnått 18 års ålder.
Vid beslutet om belöning skall han ha fyllt 50 år. Deltidstjänstgöring får
tillgodoräknas i förhållande lill tjänstgöringens faktiska omfattning. Med
statstjänst, inbegripet fast anställning vid krigsmakten, jämställs tjänstetid
i sådan kommunal eller enskild tjänst som har blivit förstatligad. Utmärkelsen
får tilldelas den som är anställd som arbetare eller som tjänsteman på löneplan
A eller i högst lönegrad U 22. Även om tjänsten är "ordensmerilerande",
kan den anställde tilldelas utmärkelsen. Den som har avböjt erbjudande om
orden kan dock inte komma i fråga för medalj.
Fastän
reglerna för utmärkelsen "För nit och redlighet i rikets tjänst" inle
innehåller några uttryckliga undantagsbestämmelser i fråga om militär eller civilmilitär
personal, är det förutsatt att sådan personal ur dessa kategorier som kan få
Svärdstecken eller Svärds- eller Vasamedalj inte tUldelas utmärkelsen "För
nit och redUghet i rikels tjänst".
Enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 19 aprU 1968 får den som tilldelas medaljen "För nit och
redlighet i rikets tjänst" numera välja mellan medaljen och armbandsur av
guld. Guldklocka väljs f. n. till ungefär 98 %. Det beräknas att del till
staten under år 1972 har levererats ca 6 600 ur, varav ca 2 800 tUl SJ.
Medaljen
"För medborgerlig förtjänst" förekommer i fyra storlekar i guld och i
en storlek i silver. Den delas ut huvudsakhgen tUl kommunala förtroendemän men
har även använts som belöning för mer allmänna samhällsinsatser. Denna medalj
är näst efter "För nit och redlighet i rikets tjänst" den vanligaste statUga
medaljen.
Medaljen "Illis
quorum" förekommer i guld i fyra storlekar. Främst har denna medalj delats
ut som erkänsla för personliga insatser för kulturella, vetenskapliga,
välgörande och andra allmännyttiga ändamål. Undanlagsvis har den utdelats även
som belöning för insats i offentlig tjänst eller för offentligt uppdrag.
3.3 Förhållandena på den kommunala och privata
arbetsmarknaden
Under beredningen inom civildepartementet av det ärende
som ledde tiU Kungl. Maj:ts nyss anförda beslut år 1968 om valrätt mellan medaljen
"För nit och redlighet i rikets tjänst" och guldklocka insamlades
från kommunala och privata arbetsgivare uppgifter om deras system för belöning
av lång och trogen tjänst. Undersökningen omfattade dels
It Riksdagen 1973, 1 saml Nr 91
Prop. 1973: 91 10
Stockholms stad och Göteborgs stad, dels 82 större
privatföretag. Det visade sig bl, a, att den ojämförligt vanligaste
belöningsformen hos privatföretagen var värdegåvor i form av guldur eller
aktier i företaget. Anställda hos Stockholms stad fick välja mellan medalj och
guldklocka och anställda hos Göteborgs stad meUan olika värdeföremål.
Vid
årsskiftet 19681969 undersöktes komplelteringsvis om arbetsgivare inom de
kommunala och enskilda sektorerna av arbetsmarknaden använder samma form av
hedersbevisning för långt och troget arbete i fråga om alla anställda
oberoende av deras ansvars- och inkomst-ställning och i vilken mån det
förekommer skUlnader mellan olika personalkategorier. Uppgifter inhämtades från
Stockholms stad, Göteborgs stad. Svenska kommunförbundet, Svenska
landstingsförbundet och 59 av de tidigare lUlfrågade större privatföretagen.
Kommunförbundet redovisade förhållandena i 90 städer.
Den
kompletterande undersökningen, vars resultat har återgetts i en promemoria den
27 januari 1969, visar att bara åtta av 152 arbetsgivare dvs. omkring 5 % tiUämpade
olika belöningsformer beroende på den belönades ansvars- eller inkomslslällning.
Av dessa åtta arbetsgivare delade tre ut en något värdefullare belöning lill
tjänstemän än tiU arbetare, medan en arbetsgivare delade ut belöning endast
till arbetare och två arbetsgivare gav alla anställda en bestämd andel av
utgående lön vilket ledde till varierande belopp i kronor räknat. De två återstående
arbetsgivarna lät direktörer få större medaljer ("Pro patria" av
första ordningen) än andra arbetstagare.
Hela 95 %
av arbetsgivarna belönade således alla sina anstäUda på samma sätt. Samtliga 92
redovisade primärkommuner gav samma slag av belöning liU alla anställda.
Däremot fick kommunala förtroendemän normalt annan belöning än de anställda.
Stockholms
kommuns hedersbelöning tUl anställda har t, o, m, år 1972 utgått i form av en
medalj, kallad S:t Eriksmedaljen, eller ett guldarm-bandsur. Möjligheten alt
välja mellan medalj och klocka infördes år 1966, Omkring 93 eller 94 % har
brukat välja klockan. Med tUlämpning fr, o, m, år 1973 har medaljen slopats för
de anställda, I samband med genomförandet av denna reform övervägdes ett
förslag att införa möjlighet att välja mellan klockan och en obligation. Detta
förslag föranledde emellertid inte någon åtgärd. För de anställda är således
numera guldklockan den enda formen av hedersbelöning, I princip fordras 30 års
sammanlagd tjänstetid, I undantagsfall, företrädesvis i samband med
pensionsavgång, kan 25 års tjänstetid vara tillräcklig. Fast deltidstjänstgöring
jämställs med heltidstjänslgöring. Tjänstledighet för sjukdom e, d, avräknas
inte vid beräkning av tjänstetiden, I allmänhet bortses från eventuella
anmärkningar mol tjänstgöringen.
Prop.
1973:91 11
4 Riksdagen och belöningssystemet
4.1 Ordensväsendet
Ordensväsendet har vid åtskUliga tillfällen åren 1869,
1911, 1912, 1913, 1917, 1919, 1920, 1927, 1928 och 1947 debatterats i
riksdagen (se närmare ABU 1969: 14 s, 2), Utgångspunkten har därvid varit förslag
om att ordensväsendet skulle avskaffas. Vid riksdagsbehandlingen har bl, a,
frågan om själva formen för ett sådant avskaffande diskuterats.
I
anledning av motion att ordnar inte längre skulle tilldelas svenska medborgare
uttalade 1869 års riksdag sålunda alt del inte tUlkommer riksdagen att falla
beslut i fråga om inskränkning eller upphävande av ordensväsendet. Vid 1927 års
riksdag förklarade visserligen konstitu-tionsutskotlets majoritet (KU 1927: 12)
att ordnarnas upphörande lorde kräva jämkning i 39 § RF, men redan år 1928
uttalade samma utskott (KU 1928: 14) att ordnarnas avskaffande "i varje faU"
inte lorde kräva ändring i grundlag. Är 1947 förklarade andra kammarens första lillfäUiga
utskott i anledning av väckt motion om avskaffande av ordensväsendet m. m. i
sitt ullålande nr 8, alt varken riksdagen eller Kungl. Maj:t i statsrådet äger
beslutanderätt beträffande ordensväsendet. Ut-skollel tillade bl. a. all del
dock är uppenbart, att bestämmelser i ordensväsendets stadgar inle kan betaga
riksdagen dess rätt alt ge uttryck för den uppfattning riksdagen kan hysa i
saken. Utskottets majoritet föreslog också riksdagen att hos Kungl. Maj:t
begära utredning rörande tidpunkten och formerna för avskaffande av
ordensväsendet. Kammaren följde emellertid ulskollsminoriteten, som visserligen
delade majoritetens uppfattning om det rättsUga läget men i sakfrågan
hemställde alt motionen inte skulle föranleda någon åtgärd.
Riksdagen har på nytt tagit upp frågan om
belöningssystemet för offentligt anställda och därmed ordens- och
medaljfrågorna åren 1969 och 1970.
I två likalydande
motioner (1969:1: 244, 1969: II: 282)
till 1969 års riksdag föreslogs sålunda en skrivelse till Kungl. Maj:t med
hemställan om utredning rörande ordensväsendets avskaffande.
Med anledning av motionerna anförde allmänna beredningsutskottet
(1969: 14) bl. a.
Ordensväsendet har sitt ursprung i äldre tiders samhäUssyslem,
och
principerna för utdelning av ordnar som belöning för samhällsinsatser
kan svårligen förenas med nutida demokratiskt betraktelsesätt. Utskot
tet ser därför med tillfredsställelse att åtgärder företagits för att avveck
la ordnar som en statlig belöning för offentlig tjänst, I vad avser tjänste
ordnar har ordensväsendet ett nära samband med det rent statliga me-
daljväsendel,------ Utskottet har inhämtat, att överväganden om ord
nar och medaljer som statlig belöning pågår inom statsrådsberedningen
och att civildepartementet---- tagit en första kontakt med personal-
Prop. 1973: 91 12
organisationerna.
Utskottet anser sig kunna förvänta, att det vid den fortsatta behandlingen av
dessa frågor skall visa sig möjligt att efter samråd med organisationema finna
lämpliga och mer demokratiska
former än ordnar för
belöning av offenthg tjänst. På grund av
------- ordensväsendets
anknytning tUl statschefen är det enligt ut
skottets mening lämpligt att grundlagberedningen erhåller i uppdrag att
i samband med den prövning av statschefens befogenheter som ankom
mer på beredningen även utreda statschefens befattning med ordensvä
sendet.
Utskottet
föreslog att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle dels ge till känna vad utskottet
anfört rörande former för belöning av offentlig tjänst, dels hemställa om
uppdrag åt gmndlagberedningen att pröva statschefens befogenheter även
beträffande ordensväsendet.
Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets förslag (rskr 1969: 118).
Kungl.
Maj:t lämnade år 1969 grundlagberedningen det av riksdagen önskade uppdraget
(jfr avsnitt 7 i det följande).
Här
kan också nämnas att allmänna beredningsutskottet i senare utlåtande samma år (ABU
1969: 26) hänvisade till sill nyss anförda uttalande om en avveckling av
ordnar som belöning för statlig tjänst.
4.2
Den statliga tjänstemedaljen
Vid
1970 års riksdag hemställdes i motion (1970: II: 1142)
att riksdagen skuUe hos Kungl. Mai:t anhålla om vidtagande av sådan åtgärd,
att statsanställda oberoende av lönegrad och löneplan kunde tilldelas utmärkelsen
"För nit och redlighet i rikets tjänst" och detta även i sådant fall
att intjänad orden blivit avböjd. Till stöd för motionen åberopades bl. a. alt
det inte är ovanligt att statligt anställda i ordensberätligande tjänst av
principiella skäl avböjer intjänad orden. Det får enligt motionen anses vara
oriktigt att de statsanställda i sådana fall skall vara utestängda från
möjligheten att bli tUldelade utmärkelsen "För nit och redlighet i rikels
tjänst".
AUmänna
beredningsutskottet (1970: 6), som lämnade TCO och SACO tillfäUe att yttra sig
i ärendet, fann att motionärerna hade anfört bärande skäl för en reform av
innebörd att statsanstäUda oberoende av lönegrad skulle kunna tilldelas
ifrågavarande utmärkelse. En sådan ordning skulle enligt utskottet också stå i
god överensstämmelse med 1969 års riksdags principiella ställningstagande i
fråga om ordensväsendet. Utskottet hemställde därför alt riksdagen med bifall
till motionen i skrivelse tUl Kungl. Maj:t som sin mening skulle ge lill känna
vad utskottet anfört.
Riksdagen
biföll utskottets hemställan (rskr 1970: 136),
Prop. 1973: 91 13
5
Överläggningar med organisationerna
Som
framgår av ABU 1969: 14, önskade riksdagen att "lämpliga och mer
demokratiska former än ordnar för belöning av offentlig tjänst" skulle
inrättas efter samråd med personalorganisationerna. Ett sådant samråd hade
inletts redan innan riksdagen behandlade frågan. I överensstämmelse med
riksdagens uttalande och i enlighet med nutida praxis vid handläggningen av
statliga personalfrågor skedde därefter fortsatta överläggningar i ämnet med
företrädare för SF, SR, SACO och TCO:s statstjänstemannasektion (TCO-S).
Vid överläggningarna med
personalorganisationerna diskuterades alternativa lösningar. De alternativ som
behandlades var närmast att staten helt upphör att ta befattning med
tjänsteutmärkelser av varje slag, alt ordenssyslemet reformeras så, att det
överensstämmer med nu rådande samhäUsvärderingar, samt alt utdelandet av
utmärkelsen "För nit och redlighet i rikets tjänst" utsträcks till
alt omfatta alla statsanställda efter samma regler oberoende av
tjänsteställning och anställningsform, medan statens befattning med
ordensutdelandet upphör. Från organisationernas sida uttalades viss sympati
för det första alternativet. Med hänsyn dels till att utmärkelsen "För nit
och redlighet i rikels tjänst" har kommit att bli uppskattad bland
personalen, sedan möjlighet har införts att välja armbandsur i stället för
medalj, dels till alt del förekommer belöningar för lång och trogen tjänst
inom de kommunala och privata sektorerna av arbetsmarknaden, ansåg
organisationerna dock att övervägande skäl talade för någon form av sådan
belöning även till de statsanställda. Det andra alternativet en
"reformering" av ordensväsendet hade inte någon förespråkare vid
överläggningarna. Tvärtom uttalade representantema för SF och TCO-S att varje
befattning från statens sida med ordensväsendet borde upphöra med det snaraste.
Båda organisationernas företrädare förklarade att de talade på sina
huvudorganisationers vägnar, alltså för Landsorganisationen resp. TCO, och att
deras yrkande om att statens befattning med ordensväsendet skall upphöra gällde
ordnar även till andra än statsanställda. Såväl SF som TCO-S förordade att ett
förslag som motsvarade det tredje alternativet skulle genomföras snarast. Även
SR tUlstyrkte delta förslag. Företrädaren för SACO tUlstyrkte förslaget i
fråga om utmärkelsen "För nit och redlighet" men avstyrkte förslaget
att staien inle längre skulle medverka i ärenden om ordnar till svenska
medborgare.
Med
hänsyn till att riksdagens uttalande gällde belöning för offentlig tjänst i
allmänhet och i överensstämmelse med praxis vid handläggningen av
personalfrågor som berör både statens och kommunernas anställda skedde vidare
samråd med de kommunala arbetsgivamas organisationer om åtgärder med anledning
av 1969 års riksdags uttalanden. Vid samrådet med Svenska kommunförbundets
ledning förklarade
Prop. 1973: 91 14
denna
sig biträda det av flertalet personalorganisationer förordade förslaget.
Svenska landstingsförbundets styrelse (med undantag av en ledamot) redovisade
samma inställning.
6
Departementspromemorian
I
promemorian (Ds Fi 1972: 5) Ordnar och medaljer anförs i huvuddrag följande.
De
motiv som ursprungligen låg till grund för inrättandet av de svenska riddarordnarna
framstår inle längre som bärande. Ordensutdelandet uppfattas numera i vida
kretsar i Sverige som otidsenligt och orättvist. Stora kategorier av
medborgare, som enligt gällande regler är berättigade tiU orden, avböjer av
principiella skäl sådan utmärkelse. Därigenom har ordensväsendet förlorat sin
funktion att uttrycka samhällets värdering av medborgarnas insatser. Det finns
därför inte längre någon grund för statens medverkan i ordensärenden.
Kritiken
mot ordensutdelandet synes framför allt ha gällt systemet med skilda typer av
utmärkelser för olika kategorier av offentligt anställda. Detta system, som
innebär att tjänsteställningen avgör vUken utmärkelse som skall komma i fråga
och vilken kvalifikationstid som skall tillämpas, saknar motsvarighet inom de
icke statliga sektorerna.
Av
personalpolitiska skäl bör staten inle nu upphöra alt belöna sina anställda för
långvarigt och troget arbete. Det är emellertid inte möjligt att reformera
ordensväsendet så, alt det uppfyller de krav som från nutida demokratiska
synpunkter bör ställas på ett statligt belöningssystem. Det återstående
alternativet är alt i enlighet med vad 1969 års riksdag har förordat söka
finna andra former än ordnar för belöning av statsanställda. Närmast till
hands ligger därvid att anknyta till den vanligaste statliga utmärkelsen,
tjänstemedaljen "För nit och redlighet i rikets tjänst". Det föreslås
därför att denna utmärkelse i fortsättningen delas ut till alla statligt
anställda enligt enhetliga, förenklade regler. Samtidigt skall enligt
förslaget statens medverkan i ordens-ärenden upphöra. Det innebär främst alt
förslagsverksamheten upphör och att myndighet eller tjänsteman inte heller på
annat sätt handlar så, att en ordensutmärkelse kommer alt framstå som ett
uttryck för myndighetens eller tjänstemannens värdering i tjänsten.
Enligt
promemorian skulle det bli en angelägenhet enbart för Kungl. Maj:ts Orden alt
avgöra, om tjänsleordenssystemet skall behållas även efter reformen. De
principer, normalplaner e. d. som Kungl. Maj:ts Orden önskar följa vid
eventuell fortsatt utdelning av ordnar på grund av tjänst skulle alltså
fastställas av Orden utan medverkan av statsrådsberedningen eller statlig
myndighet.
De
principiella invändningar mot ordenssystemet som ligger till grund
Prop.
1973: 91 15
för
den föreslagna nyordningen för statsanställda kan självfallet riktas också mot
systemet med ordensbelöningar till kommunaltjänstemän och vissa andra
offentligt anställda. Det bör dock ankomma på kommunerna liksom på andra icke
statliga arbetsgivare alt avgöra vilka belönings-former som de själva vill
använda för sina anställda. Motsvarande gäller belöningar åt kommunala
förtroendemän.
Finner
staten alt den inle längre bör medverka vid ordensuldelning åt offentligt
anställda m, fl,, är det knappast tänkbart att statliga organ fortsätter att
handlägga ordensärenden, när det gäller övriga kategorier av medborgare. Även
systemet med s. k. fria ordnar har kommit att bygga på värderingar som innebär
att vissa positioner i samhället har belönats, medan samhällsinsatser som
enligt nutida värderingar ter sig minst lika värdefulla och individuella
insatser av stor betydelse för samhället har blivit obelönade. Det synes
ogörligt att finna ett godtagbart, allmänt accepterat system för värdering
uteslutande av andra samhällsinsatser än offentlig tjänst.
Statliga
myndigheter och tjänstemän skall enligt förslaget sålunda upphöra att i
tjänsten lämna förslag till utdelning av orden. Fortsätter Kungl. Maj:ts Orden
att utdela utmärkelser, bör det överlämnas åt de enskilda tjänstemännen att
under beaktande av bisysslebeslämmel-serna i 13 § statstjänstemannalagen (1965:
274) själva bedöma, om de vill avge förslag till ordensutmärkelse
utanför sitt tjänsteområde, t. ex. på grund av särskUda personliga kontakter.
Det
föreslås att reformen genomförs på så sätt, all Kungl. Maj:t i ett cirkulär
meddelar nya bestämmelser för användningen av utmärkelsen "För nit och
redlighet" och samtidigt föreskriver att de statliga myndigheternas
befattning med ärenden som rör utmärkelser inom Kungl, Maj:ts Orden tUl svenska
medborgare skall upphöra. Därmed avses, förutom förslagsverksamheten, även
expeditioner, överlämnande eller återfordrande av ordensutmärkelse, utkrävande
av ordensavgift och andra åtgärder som f. n, ulgör tjänsteåUgganden.
I
konsekvens därmed föreslås alt vissa administrativa författningar ändras eller
upphävs. Vidare föreslås att det inte längre bör komma i fråga att avgiften för
ordensmedaljer betalas av allmänna medel, när den belönade är svensk
medborgare.
I
fråga om utlänningar är de principiella argument som har förts fram för alt
statens befattning med ordensväsendet skall upphöra naturligtvis av mera
begränsat intresse än när det gäller svenska medborgare. I de flesta länder
finns någon form av ordensväsende med statUg medverkan. Svenska ordensutmärkelser
kan måhända ännu vara av viss betydelse för förbindelserna med andra länder.
Därför föreslås i promemorian ingen ändring i den nuvarande ordningen för
statens medverkan vid utdelning av ordnar till utländska medborgare eller statslösa
som är bosatta utomlands. Utdelningen av ordnar till utlänningar bör
emellertid i
Prop. 1973: 91 16
princip
inte ske enbari på gmnd av tjänsleinnehav utan bara för särskilda insatser
till förmån för Sverige eller svenska intressen.
Enligt
promemorian torde det vara en allmänt godtagen uppfattning att de svenska riddarordnarna
inte är statliga myndigheter. Det innebär bl. a. att handlingar som inkommer tUl
eller upprättas hos ordnarna inte blir allmänna handlingar och att ordnarnas
anställda inte är statstjänstemän. Ordnarna måste därför betraktas som
självständiga rättssubjekt. Vissa skäl anförs för att ändå beteckna ordensutddandel
som en statlig angelägenhet, bl. a. att ordensväsendet genom det sätt på vilket
ordnarna skapades under 1700-talet har fått en offentligrättslig reglering som
godtogs vid tillkomsten av 1809 års RF. I promemorian anförs även
omständigheter som talar i annan riktning. Bl. a. påpekas att ordensstadgarna,
som utgör grunden för ordnarnas verksamhet, numera är fastställda i
ordenskapitlet och att endast ordenskapitlet kan ändra eller upphäva dem.
Enligt promemorian disponerar Kungl. Maj:t i statsrådet inte över stadgarna. I
promemorian las emellertid inte ställning till frågan om ordensväsendets
karaktär av statlig angelägenhet. Genomförs förslagen, blir enligt promemorian
ordensväsendet i varje fall därefter alt betrakta som icke statligt.
Förslagen,
som alltså hänför sig tUl statsmyndighetemas befattning med ordensväsendet,
avses vara så utformade, att de skall kunna genomföras av Kungl. Maj:t även
utan riksdagens medverkan.
Av
förslaget till cirkulär om utmärkelsen "För nit och redlighet"
framgår att utmärkelsen i framtiden skall kunna utdelas i form av armbandsur
eller medalj till i princip alla arbetstagare hos staten efter 30 års
anställningstid. Detta skall ske utan hänsyn till arbetstagarens möjligheter
att få en orden eller till hans eventuella avböjande av ett erbjudande om
sådan utmärkelse. Merkostnaden för utmärkelsen "För nit och
redlighet" beräknas enligt vad som sägs i promemorian mer än väl bli
uppvägd av den arbetsbesparing som inom statsförvaltningen görs i fråga om
ordensärendena,
7
Grundlagberedningen
Som
redan har nämnts, erhöll grundlagberedningen år 1969 i enlighet med riksdagens hemstäUan
(ABU 1969: 14, rskr 1969: 118) i uppdrag att pröva statschefens befogenheter
även beträffande ordensväsendet. Beredningen underrättades vidare den 6
december 1971 om de åtgärder i fråga om statens medverkan i ordensärenden som
hade vidtagits efter riksdagens behandling av frågan. Senare har en avskrift av
ett yttrande, avgivet av kanslersämbetet vid Kungl. Maj:ts Orden den 3 januari
1972, överlämnats från finansdepartementet till beredningen.
Beredningen
behandlar ordensfrågorna i sitt slutbetänkande (SOU 1972: 15). Där anförs bl.
a. (s. 140).
Prop. 1973: 91 17
Om
statsmyndigheterna upphör att befatta sig med ordensfrågor, måste vissa
praktiska konsekvenser uppkomma även för statschefens vidkommande. Det får till
en början betraktas som uteslutet att statschefen i så fall kommer att befatta
sig med utdelning av ordnar såsom belöning för insatser i offentlig tjänst. Med
hänsyn till sambandet mellan olika ordnar för skilda former av
samhällsinsatser måste en annan konsekvens vara att statschefen inte heller
befattar sig med utdelning av ordnar som belöning för insatser i det svenska
samhället utanför den offentliga tjänsten. I den mån ordensutdelandet skall
fortsätta därefter t. ex. beträffande utländska medborgare förutsätter
beredningen att principerna för statschefens handlande utformas under det
samråd mellan statschefen och regeringen varom har talats i det föregående.
I
denna del har en av beredningens ledamöter, herr Hernelius, anmält reservation
och anfört (s. 335).
Jag
finner dessa uttalanden opåkallade och gjorda utan stöd av någon ingående prövnuig
rörande statschefens befogenheter i detta sammanhang, vUken riksdagen begärt.
Skulle ordensväsendet avskaffas, bör detta dessutom ske öppet och icke genom
att myndighet använder sig av eventuella avtalsrattsUga befogenheter. En
omprövning av ordensväsendets karaktär borde kunna ske efter samråd mellan
alla behöriga instanser och utan förutfattad målsättning.
Under
remissbehandlingen av gmndlagberedningens slutbetänkande har endast ett fåtal
instanser funnit anledning yttra sig i ordensfrågoma. Dessa yttranden redovisas
kortfattat i det följande i samband med redogörelsen för remissyttrandena över
departementspromemorian.
8
Remissyttrandena
8.1
Allmänna synpunkter
Flertalet
remissinstanser tUlstyrker departementspromemorians förslag i fråga om både
ordnar och medaljer eller lämnar förslaget i huvudsak utan erinran. Till dessa
instanser hör SJ, statens avtalsverk, AMS, länsstyrelsen i Gävleborgs län,
länsstyrelsen i Jämtlands län, riksdagens förvaltningsslyrelse,
kommunförbundet, landstingsförbundet samt personalorganisationerna, dvs. TCO,
SR, SACO och SF. Det kan tiUäggas att också länsstyrelsen i Norrbottens län
tillstyrker förslaget i sitt yttrande över gmndlagberedningens betänkande.
Bland de mest positiva remissinstanserna märks SF, som anför att situationen på
delta område blir allt orimligare för varje år som går utan att en jämlikhelsreform
genomförs. SJ säger sig visserligen inte ha anledning till erinran mot
förslaget men sätter ändå i fråga, om det finns tillräckliga skäl att ändra
nuvarande ordning, AMS motsätter sig inte förslaget men ifrågasätter för sin
del, om någon utmärkelse alls behövs.
Länsstyrelsen
i Stockholms län tillstyrker förslaget att utdelandet av
Prop. 1973: 91 18
tjänsteordnarna
upphör och att utmärkelsen "För nit och redlighet" används som belöning
för samtliga kategorier av statsanställda. Länsstyrelsen anför bl, a, alt
utdelandet av tjänsteordnar i de former som nu gäUer inte står i
överensstämmelse med gällande samhällssyn och att det saknar stöd inom en bred
opinion. Det torde i allmänhet sakna motsvarighet i andra länder. Men reformen
bör enligt länsstyrelsen gå ut på att tjänsteordnarna slopas för alla
offentliga tjänstemän, alltså även för kommunaltjänstemän m. fl. Länsstyrelsen
finner att skälen mot att behålla tjänsleordnar i större eUer mindre grad äger
tillämpning även på de fria ordnarna. Inle minst det förhållandet alt stora
grupper intar en avvisande hållning till ordensväsendet innebär en sådan
faktisk ojämnhet i fråga om ordenslilldelning tUl olika medborgarkategorier, alt
det inte kan anses motiverat att ha kvar ett ordensväsende i nuvarande form med
bibehållen statlig anknytning. Den remitterade promemorian utgår säkerUgen med
rätta från att f. n. ett sådant motstånd mot ordenssyslemet föreligger, att
utsikterna att genom en reform få till stånd ett allmänt accepterat
ordensväsende också ler sig begränsade eller i varje fall högst osäkra.
Otvivelaktigt är emellertid att tilldelandet av ordnar i stora kretsar utgör
ett uppskattat bevis för samhällets värdering av gjorda insatser, fortsätter
länsstyrelsen. Det hade därför enligt länsstyrelsens mening ändå varit
värdefullt, om ett försök hade gjorts att i stora drag ange hur ett
demokratiserat ordensväsende skulle kunna utformas. Länsstyrelsen har
emellertid inget yrkande som avviker från förslaget i promemorian.
Andra instanser intar en
mer negativ hållning till förslaget, såvitt rör ordensväsendet. Länsstyrelsen i
Jönköpings län ansluter sig sålunda visserligen i många stycken lill de
kritiska synpunkter på ordensväsendet som ligger til! grund för förslaget i
promemorian och tiUstyrker förslaget om generell användning av utmärkelsen
"För nit och redlighet". Men länsstyrelsen anser samtidigt att ett
reformerat ordensväsende kan vara förenligt med nutida samhäUsvärderingar och
förordar därför ytterligare utredning om detta. Statskontoret, som begränsar
sitt yttrande till alt avse det föreslagna belöningssystemet för statligt
anställda, anför att det knappast kan befrämja effektiviteten, om staien byter
ut en belöningsform mot en annan utan att försäkra sig om att den nya förmånen
har fått en för det stora fierlalet statstjänstemän attraktiv utformning.
Statskontoret vill därför att formerna för belöning åt statsanställda utreds
ytterligare i samråd med personalorganisationerna.
Fyra
remissinstanser avstyrker uttryckligen förslaget i fråga om ordensväsendet,
nämligen hovrätten över Skåne och Blekinge, riksrevisionsverket, statens
heraldiska nämnd och kanslersämbetel vid Kungl. Maj: Is Orden.
Enligt
riksrevisionsverkels mening skulle ett reformerat ordensväsende ge staten
möjlighet att enligt internalionell sedvänja uttrycka sin
Prop.
1973: 91 19
erkänsla för särskilt berömvärda gärningar och
extraordinära insatser. En i stort sett likartad ståndpunkt har, fömtom
heraldiska nämnden, även ordenskanslersämbelet. Ämbetet, som särskilt åberopar
ordensväsendets utbredning i andra länder, menar att den kriiik som från
jämlikhetssynpunkt kan anföras mot ordensväsendet också kan avse det i vårt
land rikt utvecklade medaljsystemet. Ordenskanslersämbelet säger sig därför
inte kunna underlåta den reflexionen att ett avskaffande av ordensväsendet för
att leda till avsedd verkan måste fullföljas med åtgärder som riktar sig mot
de statliga och kommunala medaljerna. Enligt ämbetets uppfattning skulle
emellertid det svenska ordensväsendet alltjämt kunna fylla en inte
betydelselös statsuppgift som belöningsform för särskilt förtjänta medborgare.
Det bör därför efter en översyn bevaras. Därvid bör tjänsleordenssystemet
avvecklas. Ämbetet har vid sitt yttrande fogat bl. a. en översikt över
ordensväsendet i främmande länder och ett preliminärt förslag tUl utformningen
av ett reformerat svenskt ordensväsen med återhållsamt utdelade, fria ordnar.
Här kan nämnas att riksmarskalksämbetel i sitt yttrande
över grundlagberedningens betänkande ansluter sig till ordenskanslersämbetets
yttrande över promemorian.
Skånska
hovrätten avstyrker visserligen promemorieförslaget men från helt andra
utgångspunkter än övriga instanser som är negativa tUl förslaget. Hovrätten
finner att nuvarande ordnar och medaljer speglar en gången tids
samhällsstruktur och måste anses vara föråldrade. Med ordensbelöningar gynnas
framför allt den administrativa ihärdigheten av obestridligt men måhända
begränsat samhällsvärde medan originella och nyskapande insatser inte
uppmärksammas i lika hög grad. En fast och konsekvent anknytning till
lönegrader och kvalifikationstider skapar och vidmakthåller bilden av ett
hierarkiskt kairiärsamhälle. Kvinnorna har endast långsamt och med tvekan
kunnat få sina insatser beaktade i samma grad som männen. Åtskilligt i de
invändningar som kan göras mot ordnarna gäller också medaljerna. Att systemet
likväl har sina försvarare och synes tillfredsställa många beror helt naturligt
på att varje utdelning av orden eller annan utmärkelse, hurdant systemet än är,
vinner ett gensvar i mottagarens självuppskaltning. För ett ställningstagande
i sak krävs dock en bättre utredning än den som föreligger i ärendet. Enligt
hovrättens mening bör nämligen i ett sammanhang klarläggas i vad mån ett
statligt belöningssystem är behövligt och, om så är faUel, i vilka former
belöningen bör utdelas (jfr vidare avsnitt 8.3 i del följande),
Ell par
remissinstanser vänder sig mot den skillnad som enligt förslaget görs mellan
utlänningar och svenskar. Bland dessa instanser är JK, ämbelsansvarskommUtén
och ordenskanslersämbelet. Skånska hov-rätlen ställer sig tvivlande till
möjligheten alt behålla ordnar för utlänningar, medan ordensväsendet i övrigt
avskaffas.
Prop. 1973: 91 20
8.2
FormeUa frågor rörande ordensväsendet
Några
remissinstanser har uttalat sig i fråga om ordensutdelandets beskaffenhet av
statlig angelägenhet och om möjligheterna att reformera eller avskaffa
ordensväsendet utan medverkan av riksdagen. ÄmbelsansvarskommUtén uttrycker
tveksamhet om möjligheten att låta avvecklingen av statsmyndigheternas
befattning med ordensärenden ske på administrativ väg. Kommittén anser sig
sakna tiUräckligt underlag för en bestämd ståndpunkt i fråga om ordnarnas
privaträttsliga eller offentligrättsliga karaktär. Oavsett vilken bedömning
man gör av ordnarnas rättsliga ställning och den lagstiftningsform som formellt
är nödvändig för avveckling av statens befattning med ordnarnas verksamhet, finner
kommittén emellertid den föreslagna reformen röra frågor av sådan natur att
den inte gärna bör genomföras ulan riksdagens medverkan. En liknande
inställning har länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen i Jönköpings län
"förordar ytterligare utredning om ordensväsendet och statschefens
befattning med detta med utgångspunkt från att vårt ordensväsende får anses
vara en statlig angelägenhet och en uppgift för statschefen i denna hans
egenskap". Skånska hovrätten som i likhet med sistnämnda länsstyrelse
anser alt ordensväsendet är en statlig verksamhet och att "det organ som
handhar Kungl. Maj:ts Orden är en statlig myndighet" förklarar att
avgörandet, huruvida ordnarna skall avskaffas eller behållas och reformeras,
kräver ett politiskt beslut som det i första hand ankommer på "landets
ansvariga regering" att fatta. Skulle regeringen finna att frågan är
sådan att den inte kan avgöras genom beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet,
ankommer det enligt hovrätten på regeringen att lägga fram erforderliga förslag
för riksdagen. Att ordensväsendet på sin tid inrättades genom beslut av
riksdagen talar enligt hovrättens mening för alt frågan bör avgöras genom
lagstiftning.
JK
finner att ordensförläning är en statlig angelägenhet. Enligt JK är
befogenheten att utdela ordnar en "rättighet för Konungen i denna hans
egenskap", och den kan därför ändras bara genom ändring i RF.
Efter
en ingående historisk utredning finner ordenskanslersämbelet för sin del att Kungl.
Maj:ts Orden är ett statsorgan, sannolikt en offentligrättslig stiftelse.
Ämbetet framhåller vidare alt synnerligen olika meningar om beslutanderätten
och beslutsformerna i fråga om ordensväsendet har framförts under tidigare
överväganden av frågan. Ett av dessa synsätt innebär att riksdagens medverkan
behövs för ett förverkligande av det aktuella förslaget med hänsyn tiU att
riksdagen dels år 1751 har godtagit författningen om Serafimer-, Svärds- och
Nordstjärneordnarna, dels år 1771 har gett sitt medgivande till inrättandet av
Vasaorden. A andra sidan har den uppfattningen uttryckts att riksdagen mte har
något med ordensväsendet all skaffa. I annat samman-
Prop.
1973: 91 21
häng
i yttrandet förklaras att ett "förbud för statschefen alt som de svenska
ordnarnas överhuvud taga befattning med ordensutdelning till svenska medborgare
kräver ett uttryckligt ställningstagande av lagstiftaren" och att en
sådan ändring bör "komma till klart uttryck vid fastställandet av ny
regeringsform". Ämbetets egen uppfattning i lagstiftningsfrågan synes
emellertid närmast vara att ett genomförande av de aktuella förslagen, med
hänsyn även till ämnets vikt och den förutsatta ändringen av Ordens offentiigrättsliga
status, rimligen kräver riksdagens medverkan, dock inte grundlagsändring.
Den
särskilda frågan huruvida Ordens handlingar är allmänna eller inte har tagits
upp av tre instanser. Skånska hovrätten anser att till Kungl, Maj:ts Orden
inkomna och där upprättade handlingar är allmänna, OSK uttalar den motsatta
uppfattningen, nämligen att offentlighetsprincipen inle är tillämplig på
ordenssällskapens handlingar, eftersom dessa sällskap inte anses som
myndigheter. Myndigheternas handlingar i ordensärenden måste däremot enligt
kommitténs mening anses offentliga, Ordenskanslersämbelet anser sig inte utan
vidare kunna vitsorda promemorieförfattarnas uppfattning att handlingama inte
är alhnänna. Ämbetet uppger att frågan aldrig har varit föremål för rättslig
prövning.
De
organisatoriska frågorna i samband med ordensutdelandet berörs bara av två
remissinstanser, nämligen Skånska hovrätten och ordenskanslersämbelet.
Hovrätten anser det omotiverat att behålla ett ordenskapitel, om
ordensväsendet avskaffas såvitt rör svenska medborgare, eftersom ärenden om
orden åt utlänning enligt hovrätten bör kunna handläggas helt inom utrikesdepartementet.
Man kan emellertid inle bortse från att ett avskaffande av ordensväsendet får
praktiska och ekonomiska konsekvenser som man får la ställning till i förväg.
Hovrätten finner det sålunda vara statsmakternas skyldighet alt bestämma, hur
man skall förfara t, ex, med ordnarnas egendom, med de anställdas förhållanden,
med ansvaret för utfästa pensioner och med eventuellt fortsalt återfordrande av
ordenstecken efter innehavarens död, Ordenskanslersämbelet finner det säreget
om Kungl, Maj:ls Orden efter att ha förvandlats till ett privaträttsligt
subjekt skulle fullgöra en rent statlig uppgift. Det finns enligt ämbetet inget
exempel från något annat land på att en enskild sammanslutnings utmärkelselecken
på en regerings föranstaltande genom dess förmedling tilldelas personer i andra
länder som uttryck för en stats uppskattning och erkänsla. En förändring av den
innebörden promemorian avser i fråga om tilldelandet av ordnar tiU utlänningar
aktualiserar även problemen rörande organisationen och finansieringen av denna
verksamhet. Utlänningar har hittills inte haft att erlägga någon avgift för
svenskt ordenstecken. De bidrag av statsmedel som vanUgtvis har utdelats har
endast läckt kostnaderna för själva ordenstecknet men inte för administrationen
och verksamheten, anför ordenskanslersämbelet.
Prop.
1973: 91 22
8.3 Medaljerna
Så gott som alla de remissmstanser, som särskilt har
yttrat sig i fråga om förslaget lill förenkUng av reglema för de statliga
medaljerna, har tillstyrkt förslaget i denna del eller lämnat det utan erinran.
Bland dessa instanser kan nämnas riksrevisionsverket, de fyra länsstyrelserna, ordenskanslersämbelet,
TCO och SF. Sålunda anför exempelvis TCO att reglerna för belöningar tUl
statsanställda bör ändras så, att belöningar efter viss kvalifikationslid kan
tilldelas alla statligt anställda oberoende av lönegradsplacering. De nuvarande
bestämmelsema om åldersgränser bör enligt TCO:s mening slopas,
I några yttranden anläggs särskilda synpunkter. Skånska
hovrätten varnar sålunda för möjligheten alt medaljerna kan komma tiU användning
på ett nytt sätt och i stegrad omfaltning så att man efter någon lid kan ha ett
medaljsystem som är minst Uka omfattande och otillfredsställande som det
nuvarande ordensväsendet. Hovrätten anser att den valrätt som sedan något år
har gällt utmärkelsen "För nit och redlighet i rikets tjänst" bildar
ett starkt skäl att nu helt avskaffa medaljerna. Man bör i stället kunna tänka
sig att vidga valrätten till att omfatta även andra föremål än armbandsur. Att
numera de flesta föredrar armbandsur framför medalj är inget bevis för att
denna form av belöning är ändamålsenlig. Hovrätten föreslår därför alt
mottagaren i stället skall kunna välja även andra hedersgåvor, t, ex, konst,
konsthantverk, böcker eller resor. Även heraldiska nämnden anser att man bör
skapa en större valfrihet än den som nu gäller. Nämnden förordar att man gör
det möjligt att välja en kontant gratifikation i stället för medalj eller
klocka.
9 Föredraganden
9.1 Allmänna synpunkter
Det system för belöning av olika samhällsinsatser som nu
tillämpas av staten eller upprätthålls under statUg medverkan är resultatet av
en lång historisk utveckling och återspeglar en gången tids samhäUsvärderingar.
Även rent organisatoriskt bygger systemet på äldre tiders förhåUanden.
När de fyra svenska s. k. riddarordnarna under medverkan
av ständerna tUlkom på 1700-talet, skedde det delvis efter utländska förebUder.
Detla torde vara förklaringen bl. a. till att ordensväsendet formellt
organiserades genom sammanslutningar av ordensinnehavare med ordenskapitlet
som högsta beslutande organ och att beslut om ordensutmärkelse meddelas av
kungen i ordenskapitlet, således inte i den ordning som gäller för
regeringsärenden. Riddarordnarnas lillkomsthis-
Prop. 1973: 91 23
tor
ja visar emellertid också att avsikten redan från början var alt skapa ett
system för belöning i huvudsak av insatser på högre poster inom
statsförvaltningen och att ge dessa belöningar karaktären av erkänsla från det
allmännas sida. Detta har kommit till uttryck i det förhållandet att förslagen
till ordensutmärkelser avgelts av statliga myndigheter och att det reella
avgörandet av ärendena legat hos regeringen eller underordnade statliga
myndigheter. Den fortsatta utvecklingen, särskilt från mitten av 1800-talel,
har förstärkt den för det svenska ordensväsendet ganska särpräglade inriktningen
på de offentligt anställda. Flertalet dekorationer inom de svenska ordnarna
delas numera ut för innehav av offentlig tjänst. Detta sker efler strikta
regler som är så utformade, att de automatiskt och utan antalsmässiga restriktioner
gynnar de högsta tjänstemännen och helt utesluter dem som innehar tjänst i
lägre lönegrad. På annan grund än offentlig anställning utdelas s. k. fria
ordnar huvudsakligen inom Vasaorden. De fria ordnarna har under senare år
kommit att utgöra en allt mindre andel av det totala antalet ordensutmärkelser.
Uppskattningsvis utgör utnämningarna inom Vasaorden f. n. bara 1520 % av alla
ordensutmärkelser.
Som
ett slags ersätining för ordensutmärkelser instiftades redan i början av
1800-talet för lägre statsanställda en rent statlig tjänsle-medalj med
beteckningen "För nit och redlighet i rikets tjänst". Denna tillfaller
normalt efler beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet den som har varit
anställd hos staien i 30 år, som är minst 50 år gammal och som högst är placerad
i lönegrad A 30 eller har motsvarande avlöning. Medaljen får numera bytas ut
mot armbandsur. Delta sker i nästan samtliga fall. Anställda i lägre lönegrad
än A 25 tilldelas bara utmärkelsen "För nit och redlighet i rikets
tjänst" och tjänstemän i högre lönegrad än A 30 bara orden, medan för
tjänstemän i lönegraderna A 2530 medalj eller orden kan komma i fråga.
Det
historiskt framvuxna belöningssystemet innebär sålunda en kategoriuppdelning
mellan högre och lägre statsanställda. Att denna uppdelning är uttryck för
olika värderingar av arbetsinsatserna på grundval av personalens
tjänsteställning framgår klart. Också inom den kategori av statsanställda som
får ordensutmärkelser finns en långt driven differentiering av
belöningssystemet med hänsyn till de anställdas tjänsteställning.
Även
inom den offentliga sektorn i övrigt har det nuvarande belöningssystemet
utformats med hänsyn till tjänsteställning. Högre anställda hos kommun eller
landstingskommun har sålunda under statlig medverkan tUldelats
ordensutmärkelser, medan arbetsgivarna själva fått svara för eventuella
belöningar till den stora mängden anställda.
De
fria ordnarna har i stor utsträckning kommit alt få motsvarande funktion på
den privata arbetsmarknaden. Efter förslag av statliga myndigheter har
ordensutmärkelser där tilldelats förelagsägare och
Prop. 1973:91 24
-ledare
samt anställda på högre tjänster inom företagen. Andra anställda har inte
kommit i fråga.
Att
detta belöningssystem strider mot en vitt utbredd mening om vad som är en
rättvis bedömning av olika arbetsinsatsers värde står klart. Detla har kommit tUl
uttryck bl. a. i det förhållandet att i stor utsträckning personer som enligt
gällande regler är berättigade till ordensutmärkelser har avböjt alt ta emot
sådan utmärkelse. Samma slutsats måste dras av en jämförelse med de
belöningssystem som kommunala och privata arbetsgivare allmänt tiUämpar.
Frågan
om reformering av belöningssystemet har vid olika tillfällen behandlats bl, a,
i riksdagen. Är 1969 uttalade sig riksdagen för att hela tjänsleordenssystemet
skulle avvecklas. Riksdagen uttryckte därvid en förväntan att det skulle visa
sig möjligt att efter samråd med personalorganisationerna finna lämpliga och
mer demokratiska former än ordnar för belöning av offentlig tjänst.
Vid
de överläggningar med personalorganisationerna som påbörjats redan innan
riksdagens uttalande i frågan gjordes och som därefter fullföljts har enighet
rått om behovet av ändring i det nuvarande systemet. Vid överläggningarna har
framkommit tre alternativ till ändring. Det första innebär att varje form av
tjänsteutmärkelse från statens sida slopas. Det andra innebär att
ordensväsendet utsträcks till att omfatta alla personalkategorier och att
utdelningen sker oberoende av tjänsteställning. Det tredje alternativet innebär
att en utmärkelse av samma slag som den nuvarande statliga utmärkelsen
"För nit och redlighet i rikets tjänst" används för alla statligt
anställda efter enhetliga regler och att utdelningen av tjänsteordnar under
statens medverkan upphör.
Från
personalorganisationernas sida uttrycktes viss sympati för det första altemativet.
Med hänsyn tih den uppskattning av den nuvarande utmärkelsen i form av armbandsur
som man ansett sig kunna konstalera bland de anställda och tUl förekomsten av
tjänstebelöningar på den kommunala och privata arbetsmarknaden förordade
organisationerna dock att ett belöningssystem bibehålls även för de statsanställda.
Det
andra alternativet saknade förespråkare vid överläggningarna. De båda
organisationer SF och TCO som företräder det klart övervägande antalet
statsanställda ställde sig helt avvisande till detla alternativ. I stället
förordades bestämt det tredje alternativet. Samtidigt yrkades att all statlig
befattning med ordensväsendet skulle upphöra snarast. SR anslöt sig i sak till
denna uppfattning.
Vid
samråd med kommunförbundet och landstingsförbundet klarlades att dessa
organisationer anslöt sig till tanken att statens befattning med tjänsteordnar
på det kommunala området skulle upphöra
Prop.
1973: 91 25
och
att kommuner och landstingskommuner fortsättningsvis själva skulle svara för
belöningarna till alla sina anstäUda.
På gmndval
av vad som framkommit vid samrådet med personalorganisationerna och de
kommunala arbetsgivarnas organisationer upprättades i statsrådsberedningen och
finansdepartementet en promemoria med förslag till ändring av
belöningssystemet. Förslaget motsvarar det tredje alternativet.
Promemorieförslaget
har tUlstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser,
däribland alla personalorganisationerna, kommun- och landstingsförbunden samt
riksdagens förvaltningsstyrelse.
Vissa
skäl talar onekligen emot upprätthållandet av ett system med belöningar för
längre tids anställning i statens tjänst. Med hänsyn till att de organisationer
som företräder de statsanställda uttalat sig för ett tjänstebelöningssystem och
tUl att motsvarande system förekommer hos andra såväl offentliga som privata
arbetsgivare anser jag dock att ett sådant system bör bibehållas även för de
statsanställda.
Enligt
min mening måste varje tjänstebelönrngssystem bygga på sådana normer för
värdering av de anställdas arbetsinsatser som är allmänt godtagna av de
anställda. Det kan därför inte komma i fråga att staten upprätthåller eller
medverkar till ett tjänslebelöningssystem som av stora grupper anställda
betraktas som orättvist. Detta är, som framgått av överläggningarna med
personalorganisationerna, fallet med det nuvarande systemet. Jag delar
organisationernas uppfattning att detta system med ordensutmärkelser till högre
tjänstemän och andra utmärkelser lill det stora flertalet statsanställda inle
motsvarar vår tids värderingar av olika personalkategoriers arbetsinsatser. Promemorians
förslag däremot uppfyller enligt min mening väl de krav som nutida förhållanden
och värderingar på arbetsmarknaden ställer på ett tjänstebelöningssystem.
Förslaget svarar också mot praxis hos kommunala och privata arbetsgivare. Det
förefaller mig uteslutet att staten som arbetsgivare i detta hänseende skulle
avvika från vad som är allmänt vedertaget på arbetsmarknaden i övrigt.
Jag
förordar således alt det system för hedersbelöning som nu används för
statsanställda i högst lönegrad A 30, dvs. utmärkelse i form av medalj eller armbandsur,
utvidgas tUl att omfatta alla statsanställda. Samma kvalifikationsregler bör
gälla för alla oberoende av tjänstenivå. Utmärkelsens båda former medalj och
armbandsur bör vara jämställda. Erfarenheten visar, som jag redan har nämnt,
att praktiskt taget alla anstäUda väljer armbandsuret. Om detta förhållande
visar sig bli bestående, torde skäl saknas att behålla medaljen. Kungl. Maj:t
bör efter samråd med personalorganisationerna kunna besluta i denna fråga.
Under remissbehandlingen har den uppfattningen framförts att belöningsformerna
borde göras mera differentierade för att ge den
Prop.
1973: 91 26
anställde
större valfrihet. Praktiska skäl talar emellertid för restriktivitet i detta
hänseende, och jag är inte beredd att förorda någon ändring i denna del. Om
förutsättningar senare skulle visa sig föreligga, bör emellertid Kungl, Maj:t
efter samråd med personalorganisationerna kunna besluta om andra
belöningsformer. Likaså bör befogenheten att besluta om belöning kunna
delegeras till myndighet.
Under
remissbehandlingen har från några håll den tanken framförts att jämsides med
en enhetlig utmärkelse av typen "För nit och redUghet i rikets
tjänst" tUl alla statsanställda någon form av reformerat ordensväsende
skulle kunna upprätthållas för belöning även av offentlig tjänst. Detta är inte
förenligt med personalorganisationernas inställning i frågan. Deras inställning
förefaller mig naturlig. Ett s, k, reformerat ordensväsende kan nämligen i
praktiken inte utformas och tUlämpas på ett sätt som motsvarar det
grundläggande kravet på jämlikhet och enhetlighet i bedömningen av olika
personalkategoriers arbetsinsatser. Ett kombinerat system av enhetliga
utmärkelser för alla statsanställda och ordnar för ett mindre antal av dem
skulle inte heller motsvara det önskemål som riksdagen uttalade år 1969 om att
ordnarna som belöning för offentlig tjänst skulle ersättas av lämpliga och mer
demokratiska belöningsformer. Något system för ordensulmärkdser på grund av
offentlig tjänst bör således inte i fortsättningen upprätthållas under statlig
medverkan.
På
det kommunala området betyder förslaget likaledes att tjänsleordenssystemet
försvinner och att det överlämnas åt de kommunala arbetsgivarna och deras
organisationer att utforma sina egna belöningssystem. Om denna ändring råder
enighet med de kommunala ar-betsgivama och de anställdas företrädare.
När det gäller den rent
statliga utmärkelsen "För medborgerlig förtjänst", som tilldelats
främst konununala förtroendemän, råder också enighet med kommun- och
landstingsförbunden om att belöning för insatser inom detta område
fortsättningsvis bör vara en angelägenhet för resp. uppdragsgivare och
organisation. I fråga om den likaledes rent statliga utmärkelsen "Illis quorum"
bör konsekvensen av det nya belöningssystemet bli att utmärkelsen i princip
inte utdelas på gmnd av tjänst eller uppdrag. Däremot bör dessa båda medaljer
liksom hittills kunna användas som belöning för mer allmänna samhällsinsatser.
Även
i fråga om belöningar för samhällsinsatser utanför den offentliga tjänsten
måste enligt min mening en förutsättning för statlig medverkan vara att
belöningssystemet motsvarar allmänt accepterade värderingar av olika
samhällsinsatser. De fria ordnarna uppfyller inte denna förutsättning. Detta
framgår av den avvisande hållning till ordensutmärkelser som en betydande del
av de i och för sig ordensberätligade medborgarna intagit. Därigenom har
ordensväsendet redan i avsevärd utsträckning förlorat den avsedda funktionen
som belöningssystem för
Prop.
1973: 91 27
viktiga
samhäUsinsalser av aUmän karaktär. Under remissbehandlingen har emellertid från
några håll hävdats att systemet med fria ordnar borde behållas och att det
kunde revideras så, att det stämmer överens med nutida samhäUsvärderingar.
Inom den privata
arbetsmarknaden har, som redan antytts, systemet med fria ordnar kommit alt
bygga på i stort sett samma värderingar som inom den offentliga sektorn. Samma
invändningar som gäller tjänsleordnarna till de offentligt anställda är därför
tillämpliga i fråga om de fria ordnamas användning inom den privata
arbetsmarknaden liksom näringslivet i övrigt. Det är därför naturligt alt de
personalorganisationer, som under överläggningarna om tjänsleordenssystemet
vänt sig mot detta system, även för de privatanställdas del krävt att statens
befattning med ordensväsendet i dess helhet skall upphöra. Under
remissbehandlingen av departementspromemorian har också SACO godtagit denna
ståndpunkt. Av samma skäl som jag anfört i fråga om de offentligt anställda
anser jag det inte möjUgl att konstruera och praktiskt tillämpa ett
ordenssystem som inom den privata sektorn av arbetsmarknaden motsvarar nutida
uppfattningar om jämlikhet i arbetslivet och likvärdig bedömning av olika
arbetsinsatser. Ingel ordenssyslem skulle få den allmänna anslutning inom detla
område som är en förutsättning för alt ett belöningssystem skall fylla sin uppgift.
Även utanför arbetslivets område finns i vida kretsar en sådan principiellt
avvisande inställning till varje form av ordensulmärkelse, alt reella
förutsättningar enligt min mening saknas för att genom en reform åstadkomma ett
ordensväsende som uppfattas såsom ullryck för allmänt godtagna samhäUsvärderingar.
Sambandet
mellan ordnar som belöning för offentlig tjänst och som utmärkelse för andra
insatser i samhällslivet har också prövats av grundlagberedningen vid dess
behandling av frågan om statschefens befattning med ordensväsendet. Enligt
grundlagberedningen, vars åsikt jag delar, föreligger ett sådant samband mellan
olika ordnar för skilda former av samhällsinsatser alt den bedömning som görs i
fråga om tjänsteordnarna blir tillämplig även på de fria ordnarna.
I
överensstämmelse med vad grundlagberedningen anfört och av skäl som jag i
övrigt redovisat finner jag sålunda att även utanför den offentliga sektorn förutsättningar
numera saknas för ett under statlig medverkan utformat och upprätthållet
ordensväsende, I den mån särskUd utmärkelse för allmänna samhällsinsatser
anses böra utdelas i någon form, synes detta som jag nyss har anfört
kunna ske genom användning av medaljerna "För medborgerlig förtjänst"
och "Illis quorum",
I
promemorieförslaget görs på en punkt ett undantag från denna bedömning av
ordensväsendet, nämligen i fråga om utlänningar. Som skäl för detta undantag
har anförts den betydelse för förbindelserna mellan
Prop. 1973: 91 28
Sverige
och andra länder som ordnar till utlänningar fortfarande kan anses ha. Mot det
föreslagna undantaget i fråga om utlänningar har invänts att det skulle utgöra
en inkonsekvens. Denna invändning synes närmast ha anförts som skäl för att
behålla ordensväsendet även i fråga om svenskar. Hänsyn till intresset av
ordensförbindelser med andra länder kan naturligtvis inte väga tyngre än de
bedömningar som görs av svenska samhällsförhållanden. Detta gäller särskilt som
flera andra länder helt saknar ordenssystem i fråga om både egna medborgare och
utlänningar. Slutsatsen av uppfattningen om inkonsekvens borde därför närmast
bli att ordensutmärkelser slopas även i fråga om utlänningar. Vissa skäl talar
onekligen för en sådan slutsats. Något hinder mot det föreslagna systemet kan
dock inte anses föreligga. Det förutsätter emellertid att utdelningen av
ordnar till utlänningar, som en konsekvens av vad som föreslås i fråga om
svenskar, i princip sker endast på gmnd av personliga insatser för Sverige och
svenska intressen och inte som följd av tjänsteinnehav e. d. Under denna
förutsättning anser jag övervägande skäl tala för att ordensutmärkelser fortfarande
används för utlänningar.
9.2
Formella och organisatoriska frågor. Övergångsproblem
Om
ordensväsendets rättsliga ställning och om formerna för beslut angående
ordensväsendet har vitt skilda meningar uttalats såväl tidigare som i det
aktuella ärendet. Detta är förklarligt med hänsyn tUl ordensväsendets höga
ålder och dess tillkomst efter utländska förebilder under helt andra
konstitutionella förhållanden än de nuvarande. Bilden kompliceras särskilt av
statschefens befattning med ordensväsendet. Reglema därom finns i ordensstatulerna.
I RF finns däremot om ordensväsendet endast en regel i 39 § som anses innebära
förbud för regent att utdela ordnar, I förening med statsmyndigheternas
befattning med ordensärendena är emellertid statschefens medverkan i dessa ärenden
ägnad alt ge ordensulmärkelserna en officiell prägel i det allmänna
medvetandet.
Ordensväsendets
anknytning till statschefen gav 1969 års riksdag anledning att hemställa om
uppdrag åt grundlagberedningen att i samband med beredningens prövning av
statschefens befogenheter pröva även statschefens befattning med
ordensväsendet. Ett sådant uppdrag gavs också åt beredningen, och frågan har av
beredningen behandlats i samband med det förslag tUl ny regeringsform som
framgår av prop. 1973: 90.
I
departementspromemorian undvek man uttryckligen att ta ställning till frågan,
om ordensväsendet är en statlig angelägenhet eller inte. Ett förslag till
avveckling av statens befattning med ordensvä-
Prop.
1973: 91 29
sendet delgavs grundlagberedningen. Enligt detta förslag
skulle beslut om avvecklingen meddelas av konungen i statsrådet. Mot detta
förfarande har grundlagberedningen inte haft någon invändning. För egen del
har beredningen dragit slutsatsen att statschefens befattning med
ordensväsendet bör upphöra i samma utsträckning som statsmyndighetemas
medverkan i ordensärendena skulle upphöra enligt det framlagda förslaget.
Från något
håll har under remissbehandlingen ifrågasatts, om inte förslaget kräver ändring
i RF. Denna fråga har förut behandlats av riksdagen som därvid senast funnit
att någon sådan ändring inte behövs. Inte heller grundlagberedningen har
ansett någon grundlagsändring behövlig. Enligt min mening har man all utgå
från denna bedömning som riktig.
Vidare har
några remissinstanser menat att frågan bör underställas riksdagen. Denna mening
har grundlagberedningen emellertid inte framfört, och riksdagen har vid
tidigare behandling av frågan om ordensväsendets avskaffande hävdat att denna
fråga inte ligger inom riksdagens beslutanderätt. Samtidigt har dock riksdagen
ansett sig ha rätt att ge uttryck för sin uppfattning i frågan. Meningsskiljaktighe-terna
angående beslutsformerna är emellertid i och för sig ett skäl att underställa
riksdagen frågan, även om detla inte är nödvändigt. Därvid är det naturligt
att oavsett uppfattning i ämnet ta särskild hänsyn till ordenskanslersämbetets
egen uppfattning om ordensväsen-dels rättsliga ställning. HärtUl kommer att ett
lämpligt tUlfälle för riksdagen att bedöma frågan synes föreligga i samband med
prövningen av statschefens ställning. Jag förordar därför att hela frågan om
belöningsväsendet nu anmäls för riksdagen. Detta bör emellertid inte hindra
att Kungl. Maj:t framdeles ulan riksdagens medverkan beslutar om sädana
ändringar i belöningssystemet som är förenliga med den nu redovisade grundsynen
i denna fråga.
I departementspromemorian begränsades förslagen till
frågan om statsmyndigheternas medverkan i ordensväsendet. Frågan om ordnarnas
fortsatta existens utan statlig medverkan lämnades öppen, Ordenskanslersämbetets
uppfattning om ordensväsendet synes närmast vara att Kungl, Maj:ts Orden är en
offentligrättslig stiftelse, att den är grundad på riksdagens beslut och att en
ändring i ordensväsendets offentUg-rättsliga ställning kräver riksdagens
medverkan. Oavsett riktigheten i denna uppfattning förefaller det mig nu, när
hela frågan om belöningsväsendet anmäls för riksdagen, vara lämpligast att
riksdagen bereds tUlfälle tiU uttalande om Kungl, Maj:ls Ordens fortsatta verksamhet
över huvud. Som jag redan nämnt, har riksdagen ansett sig ha rätt att göra
sådana uttalanden. En konsekvens av ordenskanslersämbetets uppfattning måste
också vara alt riksdagens uttalanden i ämnet uppfattas som bindande för Kungl. Maj:ls
Orden.
Prop. 1973: 91 30
I
det föregående har jag intagit den ståndpunkten att, bortsett från
ordensutmärkelser tUl utlänningar, förutsättningar numera saknas för ett under
statlig medverkan utformat och upprätthållet ordensväsende. Om statens
medverkan i ordensväsendet upphör, skulle naturligtvis en fortsatt verksamhet
av Kungl. Maj:ts Orden få en helt annan karaktär än hittills. Även om något
formellt huider mot en fortsättning av verksamheten inle föreligger, finns det
inle heller något samhällsintresse av en fortsatt verksamhet. Tvärtom är det
med hänsyn till verksamhetens hittillsvarande karaktär önskvärt alt utdelandet
av utmärkelser från Kungl. Maj:ts Orden upphör i den mån staten inte längre
lämnar sin medverkan. Jag vill därför förorda att riksdagen bereds tillfälle
att uttala sig för en sådan begränsning av verksamheten hos Kungl, Maj:ts
Orden,
Organisatoriskt
kan den föreslagna ändringen genomföras på mer än ett sätt. Denna fråga torde
inte behöva underställas riksdagen. Den närmast liggande lösningen synes
emellertid vara en ändring av ordensstatulerna som innebär att en av de
nuvarande ordnarna kvarstår och reserveras för utlänningar, medan utdelandet av
utmärkelser i övriga ordnar helt upphör. För att klart markera den officiella
karaktären hos de utmärkelser som i framtiden tilldelas förtjänta utlänningar
kan skäl finnas att låta Kungl, Maj:t, dvs, konungen i statsrådet, fastställa
stadgarna för den orden som används för delta ändamål. Formerna för
handläggningen av ordensärendena bör prövas i det sammanhanget. Givetvis bör
handläggningen liksom hittills ske på sådant sätt att den politiska ledningens
inflytande över avgörandena säkerställs.
Den
föreslagna ändringen medför en del praktiska övergångsproblem, såsom personal-
och pensionsfrågor samt frågor om ordnarnas egendom. Enligt uppgift av ordensskatlmästaren
täcker de aktuella tillgångarna i den s, k, ordenskassan den beräknade kapitaliserade
kostnaden för pensioner m. m. vid en fullständig avveckling av ordensväsendet.
I den mån övergångsproblemen inte kan lösas inom Kungl. Maj:ls Orden, torde Kungl.
Maj:t kunna besluta om den medverkan som behövs. I fråga om orden där nya
utmärkelser inte delas ut aktualiseras efter en övergångslid frågan om dess
fortsatta existens. Kungl. Maj:t torde i delta läge enligt allmänna rättsregler
kunna besluta om upplösning av en sådan orden.
Bestämmelser
om det system för belöning till statsanställda som jag förordat i det
föregående bör meddelas av Kungl. Maj:t. Kostnaden för den föreslagna
utvidgningen av tjänsleutmärkelsens användningsområde uppvägs mer än väl av
den arbetsbesparing som görs, om ordensärendena i huvudsak försvinner från
statsförvaltningen.
Från
fackligt håll har framställts önskemål om ett snabbt genomförande av den
föreslagna reformen. Enligt prop. 1973: 90 med förslag tUI ny regeringsform och
ny riksdagsordning m. m. skall emellertid de före-
Prop. 1973: 91 31
skrifter
i nuvarande RF som reglerar konungens ställnmg och befogenheter fortfarande
tillämpas, så länge Gustaf VI
Adolf är konung. Med hänsyn tUl
konungens hittUlsvarande befattning med ordensväsendet bör därför den av mig
förordade ändringen i fråga om ordensväsendet genomföras först i samband med
att den nya regeringsformens regler om statschefens ställning och befogenheter
träder i kraft. I övrigt bör den av mig förordade ändringen i belöningssystemet
genomföras så, att den nya ordningen kan tillämpas fr. o. m. år 1974.
10
Hemställan
Under
åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens
yttrande över de av mig förordade riktlinjerna för en reform av belöningssystemet
för statsanställda m.fl.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga tUl detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: BrUla Gyllensten
Prop.
1973: 91 32
Innehållsförteckning
Propositionen
.................................................... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ....................... ... 1
Utdrag av statsrådsprotokoUet
den 23 mars 1973 ..... 2
1
Inledning .................................................... .... 2
2
Ordnarnas tillkomst......................................... .... 4
3
Gällande regler ........................................... .... 5
3.1
Ordensväsendet .................................... .... 5
3.2
Medaljerna ............................................ .... 8
3.3
Förhållandena på den kommunala
och privata arbetsmarknaden 9
4 Riksdagen
och belöningssystemet....................... .. 11
4.1
Ordensväsendet .................................... .. 11
4.2
Den statliga tjänstemedaljen ....................... .. 12
5
Överläggningar med
organisationerna ................ .. 13
6
Departementspromemorian ........................... .. 14
7
Grundlagberedningen ..................................... .. 16
8
Remissyttrandena ...................................... .. 17
8.1
Allmänna synpunkter ................................. .. 17
8.2
Formella frågor rörande
ordensväsendet.......... .. 20
8.3
Medaljerna ........................................... .. 22
9 Föredraganden
.......................................... .. 22
9.1
Allmänna synpunkter ................................. 22
9.2
Formella och organisatoriska
frågor. Övergångsproblem 28 10 Hemställan 31
MARCUS BOKTR.STOCKHOLM 1973 730180
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
51 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (50)
50 kopplingar i 29 dokument.
- Bet. 2025/26:KU10 Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning s. 127 i texten · dokumentnivå
- Bet. 2025/26:KU0 bet 2025/26 KU0 s. 127 i texten · dokumentnivå
- Bet. 2025/26:KU999 bet 2025/26 KU999 s. 127 i texten · dokumentnivå
- Bet. 2024/25:KU20 Granskningsbetänkande i texten · dokumentnivå
- Prop. 2021/22:232 Ett modernt offentligt belöningssystem och de allmänna flaggdagarna s. 6 i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- AD 2024 nr 53 om s. 8 i texten