Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om visst stöldgods m.m.
1974 · 113 sidor, varav 78 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 78 av 113 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1974:124, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om visst stöldgods m.m.
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1974 Prop. 1974:124
Nr 124
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om visst stöldgods m. m.; given
Stockholms slott den 26 april 1974.
Kungl. Maj:l vill härmed, under åberopande av
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets
protokoll,
dels föreslå riksdagen att bifalla de förslag om
vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt,
dels inhämta riksdagens yttrande över förslaget
till kungörelse om ändring i förordningen (1949: 341) om explosiva varor.
CARL GUSTAF
LENNÄRT
GEIJER
Propositionens
huvudsakliga innehåll
1 propositionen föreslås en särskild lag om visst
stöldgods m. m. Syftet med lagförslaget är att göra det möjligt att ta i förvar
egendom som åtkommits genom brott i fall då ägaren är okänd eller avstår från
sina anspråk. Egendomen säljs om inte ägaren blir känd och gör anspråk på egendomen.
I propositionen föreslås även en särskild lag om
förfarande med förverkad egendom och hittegods m. m. samt vissa följdändringar
i andra författningar. Avsikten med förslaget i denna del är att göra
förfarandet vid försäljning av förverkad egendom och hittegods enklare och
effektivare för att därigenom nedbringa statsverkels kostnader för denna hantering
och förbättra försäljningsresultaten. Lagförslaget irmebär att sådan egendom
och egendom som tagits i förvar enligt den föreslagna särskilda lagen om vissl
stöldgods m. m. i största möjliga utsträckning skall försäljas genom förenade
fabriksverkens försorg.
Vidare föreslås en höjning av den värdegräns som
enligt 17 § andra stycket lagen (1946: 804) om införande av nya
rättegångsbalken gäller för möjligheten att underlåta kungörelsedelgivning av
stämning angående förverkande i vissa fall. Ändringen innebär att denna gräns
som nu går vid 100 kr. höjs till 1 000 kr.
Slutligen föreslås att bestämmelserna i 27 kap. 7 §
rättegångsbalken om skyldighet för åklagare att vid beslag väcka åtal inom en
månad begränsas till att avse egendom som har ett värde som ej understiger 1
000 kr.
1
Riksdagen 1974.1 saml. Nr 124
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974:124
1
Förslag till
Lag
om visst stöldgods ni. m.
Härigenom
förordnas som följer.
1
§
Har egendom som åtkommits genom brott anträffats
och är varken ägaren eller annan som har rätt till egendomen känd, skall
egendomen tagas i förvar, om det ej är uppenbart obilligt.
Delsamma gäller om varken ägaren eller annan som
har rätt till egendomen gör anspråk på den.
Om förfarandet med egendom som tagits i förvar
enligt första eller andra stycket och om rätt för ägare som sedermera blir känd
eller annan som har rätt till egendomen att få egendomen utlämnad till sig
eller att erhålla ersättning finns bestämmelser i lagen (1974: 000) om förfarande
med förverkad egendom och hittegods m. m.
Beslut om att egendom skall tagas i förvar enligt
denna lag meddelas av allmän domstol utom i fall som anges i tredje stycket.
Talan om egendoms tagande i förvar föres av
åklagare mot den som frågan angår, om denne har känt hemvist här i landet och
kan delges på sätt som är föreskrivet om stämning i brottmål. Talan behöver
dock ej föras mot den som förklarat att han ej gör anspråk på egendomen.
Skall enligt andra stycket talan ej föras mot någon
får åklagaren meddela förordnande om att egendomen skall tagas i förvar.
3 §
Den som icke åtnöjes med åklagares beslut enligt 2
§ tredje stycket får innan egendomen försålts eller förstörts hos åklagaren
anmäla missnöje med beslutet. Anmäles missnöje skall åklagaren, om han vill
alt beslutet skall bestå, väcka talan därom inom en månad efter det att anmälan
gjordes. Väckes ej talan, skall åklagaren häva beslutet om egendomens tagande
i förvar.
Väcker åklagaren åtal för brott, som föranlett att
egendom tagits i förvar, innan egendomen försålts eller förstörts, skall
domstolen i samband med åtalet pröva om egendomen fortfarande skall hållas i
förvar.
Åklagaren skall omedelbart underrätta
polisstyrelsen i det distrikt där egendomen förvaras om missnöjesatunälan
enligt första stycket och om talan enligt andra stycket. I avvaktan på att
saken slutligt prövas får vidare åtgärd med egendomen ej aga rum, om den kan
vårdas utan fara för förstörelse.
4 §
Föres talan om egendoms tagande i förvar enligt 2 §
andra stycket eller 3 § första stycket mot någon, som ej är tilltalad, skall om
sådan talan i tillämpliga delar gälla vad i rättegångsbalken är föreskrivet angående
åtal för brott på vilket icke kan följa svårare straff än böter.
Prop. 1974:124 3
v l'r l
5
§
Denna
lag gäller ej i fall där lagen (1938: 121) om hittegods är tilllämplig.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
2
Förslag till
Lag
om förfarande med förverkad egendom och hittegods m. m.
Härigenom
förordnas som följer.
1
§
Denna
lag gäller, om ej armat följer av bestämmelser i lag eller annan författning,
egendom som
1,
tillfallit staten på grund av
förverkande eller
2,
tillfallit staten enligt lagen
(1938: 121) om hittegods eller
3,
tagits i förvar enligt lagen
(1974: 000) om visst stöldgods m. m.
Egendom som tagits i förvar med stöd av lagen
(1974: 000) om visst stöldgods m. m. skall föi-varas hos polismyndigheten i
minst sex månader efter det att beslut meddelats om att egendomen skall vara
tagen i förvar. Deima frist skall i fall som avses i 2 § ttedje stycket nämnda
lag räknas från dagen för åklagarens beslut, även om detta prövats av domstol,
och i övriga fall räknas från den dag då lagakraftägande avgörande föreligger
om att egendomen skall vara tagen i förvar.
Vad
som sagts i första stycket gäller ej i fall som avses i 3 och 4 §§.
Har det under den i första stycket angivna tiden
icke kunnat utredas vem som har rätt till egendomen, skall polismyndigheten på
lämpligt sätt låta kungöra förhållandet med uppgift om egendomen och om de
omständigheter under vUka den anträffats. I kungörelsen anges även viss tid, ej
understigande en månad, inom vilken den som vill göra anspråk på egendomen
skall ge sig till kätma. Framställes icke anspråk inom denna tid eller avstår
den som har rätt till egendomen från denna, skall med egendomen förfaras på
sätt som anges i denna lag.
3 §
Har egendom tagits i förvar med stöd av lagen
(1974: 000) om visst stöldgods m. m., därför att ägaren eller aiman som har
rätt till egendomen ej gör anspråk på den, skall med egendomen förfaras på
sätt som anges i denna lag.
Myndighet som omhänderhar egendom som avses i denna
lag får omedelbart låta försälja den om
1.
den ej kan vårdas utan fara för
förstöring,
2.
vården av den är förenad med
alltför stora kostnader, eller
3.
särskilda skäl eljest
föreligger.
Prop.
1974:124 4
5 §
Egendom som kan befaras komma till
brottslig användning eller eljest är olämplig för försäljning skall
oskadliggöras.
6 §
Egendom som ej sålts enligt 4 §
eller oskadliggjorts enligt 5 § skall säljas av förenade fabriksverken, om ej
egendomen på grund av sin beskaffenhet eller omständighetema i övrigt bör
säljas i annan ordning genom den förvarande myndighetens försorg. Kan egendomen
ej säljas, får den förstöras.
Gör ägaren eller annan
rättsinnehavare anspråk på egendom som tagits i förvar med stöd av lagen (1974:
000) om visst stöldgods m. m. skall den lämnas ut till honom efter beslut av
polismyndigheten, om den ej redan försålts eller förstörts.
Har egendomen reparerats eller på
annat sätt förbättrats, är den som gör anspråk gällande enligt första stycket
skyldig att betala kostnaden härför innan han utfår egendomen. Betalar han ej
inom en månad efter det all särskild uppmaning därom delgivits honom, får
egendomen försäljas i den ordning som anges i denna lag.
Försäljning av egendom som tagits i
förvar med stöd av lagen (1974: 000) om visst stöldgods m, m, sker för
statsverkets räkning.
Har egendomen försålts, har ägaren
eller annan rättsinnehavare rätt lill ersättning. Denna utgår dock ej med högre
belopp än som influtit vid försäljningen. 1 fall som avses i 7 § andra stycket
skall kostnaden för förbättringen avräknas från ersättningen.
Ansökan om ersättning ges in till
rikspolisstyrelsen som, efter verkställd utredning i ärendet, prövar frågan om
ersättning.
9 §
Mol polismyndighets beslut i ärende
om utlämnande av egendom enligt 7 § första stycket föres talan hos
länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut i sådant ärende samt mot
rikspolisstyrelsens beslut i ärende som avses i 8 § tredje stycket föres talan
hos kammarrätt genom besvär.
10 §
1 fråga om pengar skall i stället
för vad som sägs om försäljning i denna lag gälla att beloppet redovisas till
statsverket enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.
11 §
Rikspolisstyrelsen lämnar närmare föreskrifter om
1.
sättet för
kungörande enligt 2 §,
2.
polismyndighets
förfarande med egendom som avses i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974:124
3 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas, att 27 kap. 7
§ rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
27 kap.
7 §
Då rälten förordnar om beslag Då rätten
förordnar om beslag
eller fastställer verkställt beslag, eller fastställer
verkställt beslag, skall, om ej åtal redan väckts, rät- skall, om ej åtal redan
väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken ten utsätta den tid, inom vilken
åtal skall väckas. Denna må ej åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre,
än som finnes bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I an-
oundgängligen erforderligt, nat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan
beslaget verkställdes.
1 annat fall än som avses i första
stycket skall åtal väckas inom en
månad, sedan beslaget verkställdes,
om ej den beslagtagna egendomens
värde understiger ettusen kronor.
Finnes lid, som avses i första Finnes tid, som avses i första
stycket, otillräcklig, må rätten, om eUer andra
stycket, otillräcklig, må
framställning därom göres före ti- rätten om
framstäUning därom gö-
dens ulgång, medgiva förlängning res före tidens
utgång, medgiva
av tiden. förlängning av tiden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya
rättegångsbalken
Härigenom förordnas, alt 17 § lagen
(1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 §1 Angår fråga om egendoms
förverkande till det allmänna eller annan särskild rättsverkan av brott någon,
som ej är tilltalad, skall lalan därom föras mot honom. Om sådan talan gälle i
tillämpliga delar vad i nya
' Senaste lydelse 1970: 448.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslageti Ivdelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
rättegångsbalken är
föreskrivet angående åtal för brott vara icke kan följa svårare straff än
böter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är
i fall, som avses i första stycket, fråga om förverkande av egendom, som tagils
i beslag, och är ägaren ej känd eller har han eller annan, mot vilken talan
föres, icke känt hemvist inom riket eller kan eljest ej på sätt om stämning i
brottmål är stadgat delgivning ske här i riket, äge rätten utfärda stämning å
honom att å tid och ställe, som angivas i stämningen, komma tillstädes vid
rätten för alt svara i målet vid påföljd, att egendomen eljest må förklaras
förverkad. Stämningen skall utan hinder av 33 kap. 6 § första stycket nya
rättegångsbalken delgivas genom kungörelsedelgivning. Uppgår värdet av
beslagtagen egendom uppenbart ej till etthundra kronor, får delgivning ske
genom, att stämningen anslås på rättens kansli. Uteblir svaranden, skall
egendomen förklaras förverkad, om ej av omständigheterna framgår, att talan
därom är ogrundad.
Är
i fall, som avses i första stycket, fråga om förverkande av egendoin, som
lagits i beslag, och är ägaren ej känd eller har han eller annan, mot vilken
talan föres, icke känt hemvist inom riket eller kan eljest ej på sätt om
stämning i brottmål är stadgat delgivning ske hur i riket, äge rätten utfärda stämning
å honom att å tid och ställe, som angivas i stämningen, komma tillstädes vid
rätten för att svara i målet vid påföljd, att egen-dom.en eljest må förklaras
förverkad. Stämningen skall utan hinder av 33 kap. 6 § första stycket nya
rättegångsbalken delgivas genom kungörelsedelgivning. Uppgår värdet av
beslagtagen egendom uppenbart ej till ettusen kronor, får delgivning ske genom
att stämningen anslås på rättens kansli. Uteblir svaranden, skall egendomen
förklaras för\'erkad, om ej av omständigheterna framgår, att talan därom är
ogrundad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Hava i lag eller författning meddelats avvikande
bestämmelser, vare de gällande.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
5
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt
Härigenom förordnas, dels att 36 § 2 mom. lagen
(1938: 274) om rätt til! jakt skall ha nedan angivna lydelse, dels att i 2 § 3
mom., 10 § 2 mom. och 5 mom., 14 § 1 mom. och 2 mom., 15 § 1 mom. tredje
stycket, 18 § 1 mom. och 2 mom., 24 § 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra
stycket, 26 § 3 mom. och 4 mom. samt 27 § tredje stycket i samma lag ordet
"Konungen" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "regeringen"'
i iTiotsvarande form.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydehe
Föreslagen
ivdelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
36 §1
2 mom. Där i beslag taget djur som avses i denna paragraf
är underkastat förskäinning må det, sedan syn och värdering hållits av två ojäviga
män. av beslagaren försäljas på lämpligt sätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Annan förverkad egendom som avses i denna paragraf skall
försäljas å offentlig auktion: dock atl, där förverkat redskap utgöres av
skjulvapen eller är sådant som icke må användas till jakt eller fångst, med
detsamma skall förfaras på sätt Konungen bestämmer.
Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer äger förordna om undantag frän andra stycket i fråga om
djur eller del av djur som behövs för forskningsändamål eller av annat
särskill skäl icke bör försäljas å offentlig auktion.
Annan förverkad egendoin som avses i denna paragraf skall
försäljas i den ordning som i allmänhet gäller för försäljning av förverkad
lös egendom; dock alt, där förverkat redskap ulgöres av skjutvapen eller är sådani
som icke må användas till jakt eller fångst, med detsamma skall förfaras på
sätt regeringen bestämmer.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger
förordna om undantag från andra stycket i fråga om djur eller del av djur som
behövs för forskningsändamål eller av annat särskilt skäl icke bör försäljas i
den ordning som i allmänhet gäller för försäljning av förverkad lös egendom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1960: 418) om straff för
varusmuggling
Härigenom förordnas, att 22 och 23 §§ lagen (1960: 418) om straff för
varusmuggling skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande 'ydeis c
22 Sedan slutligen avgjorts, att egendom,
som enligt denna lag tagits i beslag, ska!! vara förverkad, skal! egendoiTien,
där ej föreskrift i särskild författning till annat föranleder, cfier
åklagarens bestämmande försäljas på offentlig auktion genom tullverkets eller
utmätningsmannens försorg. För-varingspersedel. som på grund av sin
beskaffenhet är särskilt ägnad att användas för varusmuggling; må dock
försäljas allenast om den
1 Senaste lydelse 1972: 232.
Föreslagen lydelse
§
Sedan slutiigen avgjorts, att
egendom, som enligt denna lag tagits i beslag, skall vara förverkad, skall
egendomen, där ej föreskrift i särskild författning till annal föranleder,
försäljas genom tullverkets försorg eller i den ordning scm i allmänhet gäller
för försäljning av förverkad lös egendom. Förvaringspersedel, som på grund av
sin beskaffenhet är särskilt ägnad att användas för varusmuggling, må dock
försäljas al-
Prop. 1974:124 8
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
gjorts
otjänlig för sådant ända- lenast om den gjorts otjänlig för
mål. Där detta ej
lämpligen kan sådant ändamål. Där detta ej
ske, skall med persedeln
förfaras lämpligen kan ske, skall med per-
på sätt generaltullstyrelsen
be- sedeln förfaras på sätt general-
slämmer. tullstyrelsen bestämmer.
Har med avseende å egendom meddelats förklaring som
i 12 § sägs och erlägges ersättningsbelopp som där avses inom två månader efter
det saken slutiigen avgjorts, skall egendomen återställas. I annat fall må
egendomen för ersättningsbeloppets uttagande försäljas i den ordning som i
första stycket föreskrives.
23 §1
Är beslaglagen egendom under- Är beslagtagen egendom under
kastad förskämning eller snar för- kastad förskämning eller snar för
störelse eller annan nedgång i vär- störelse eller annan nedgång i vär
de, må den genast försäljas på of- de, må den genast försäljas, och
fentlig auktion, och skall så alltid skall så alltid ske om ägaren be-
ske om ägaren begär det. Upp- gär det. Uppskattas egendomens
skattas egendomens värde till fem- värde till femhundra kronor eller
hundra kronor eller mera och har mera och har ej försäljning på-
ej försäljning påkallats av ägaren, kallats av ägaren, skall dock till
skall dock tillstånd tUl försäljning- stånd till försäljningen sökas hos
en sökas hos rätten. Rätten må rätten. Rätten må utan ägarens
utan ägarens hörande meddela be- hörande meddela beslut om egen-
slut om egendomens avyttring. domens avyttring.
Då beslag lagts å rusdrycker, som kunna antagas
vara förverkade enligt denna lag, skola bestämmelserna i 2 § 1 lagen den 9 maj
1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. äga motsvarande tillämpning.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
7
Förslag till
Kungl.
Mai:ts kungörelse om ändring i förordningen (1949: 341) om explosiva varor
Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att 63 §
förordningen (1949: 341) om explosiva varor skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydehe
63 §2 Explosiv vara, som tagits i beslag enligt
denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling, skall sättas under
försegling av den, som verkställt beslaget, samt förvaras på sätt i 31 §
föreskrives till dess ge-
Senaste lydelse 1963: 228. ' Senaste lydelse 1960: 451.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
nom lagakraftvunnen
dom avgjorts, om varan skall anses förverkad. Om beslaget och de för varans
förvaring vidtagna åtgärderna skall den, som verkställt beslaget, ofördröjligen
göra anmälan till sprängämnesinspektionen eller polismyndigheten, som har att
meddela erforderliga närmare föreskrifter om varans förvaring.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Explosiv
vara, som genom lagakraftvunnen dom enligt denna förordning eller lagen om
straff för varusmuggling förklarats förverkad, skall försäljas på sätt länsstyrelsen
bestämmer; länsstyrelsen må dock förordna att varan i stället skall
oskadliggöras efter sprängämnesinspektionens eller polismyndighetens
anvisning.
Explosiv
vara, som genom lagakraftvunnen dom enligt denna förordning eller lagen om
straff för varusmuggling förklarats förverkad, skall försäljas på sätt polismyndigheten
bestämmer; poUs-myndigheten må dock förordna att varan i stället skall oskadliggöras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
kungörelse träder i kraft den 1 januari 1975.
Prop.
1974:124 10
Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 29 mars 1974.
Närvarande:
Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, ASPLING, LUNDKVIST,
GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, GUSTAFSSON, ZACHRISSON,
LEIJON, HJELM-WALLÉN.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga
om ny lagstiftning om visst stöldgods, m. m. och anför.
1
Inledning
Normalt gäller den ordningen att vad som åtkommits
genom brott, t. ex. genom stöld eller förskingring, skall återlämnas till
målsäganden. För att den som gjort sig skyldig till brott inte obehörigen skall
få behålla sin viiming i fall då det inte finns någon målsägande, t. ex. vid
koppleri, dobbleri eller spioneri finns i brottsbalken (BrB) särskilda regler
om förverkande av utbyte av brott. Enligt gällande bestämmelser därom i 36 kap.
1 § BrB kan sådant förverkande ske endast när det är fråga om utbyte av brott
enligt BrB och i fall då detta utbyte ej motsvaras av skada för enskild. Mot
bakgrund av de sålunda angivna begränsningarna i möjligheten att förverka
egendom som åtkommits genom brott har det bland polis och åklagare, framför
allt under senare år, uppstått viss osäkerhet om vad man skall göra med bl. a.
stöldgods som saknar känd ägare.
Ett spörsmål med anknytning till nu berört problem
är frågan om försäljning och redovisning av förverkad egendom och hittegods.
Lös egendom tillfaller varje år kronan i relativt stor omfattning genom bestämmelser
om förverkande på grund av brott. Sådana bestämmelser finns inte bara i BrB
utan även i många specialförfattningar. Egendom kan emellertid tillfalla kronan
även i andra fall t. ex. enligt lagen (1938: 121) om hittegods, lagen (1918:
163) med vissa bestämmelser om sjöfynd samt vissa importförfattningar. De
åtgärder som skall vidtas med sådan egendom är av växlande natur men
föreskrifterna går i regel ut på att den skall försäljas. Det är flera olika
myndigheter
Prop.
1974:124 11
polis-,
åklagar- och tullmyndigheter, domstolar, kronofogdemyndigheter och
länsstyrelser som handlägger frågor om sådan egendoms registrering och
försäljning samt i anslutning därtill erforderlig redovisning och kontroll.
Detta arbete är många gånger tämligen omfattande. Kostnaderna för dessa
arbetsinsatser står för det mesta inte i rimligt förhållande till statsverkets
intäkter från egendomens försäljning. Det är därför angeläget att undersöka om
det är möjligt att göra förfarandet effektivare dels genom att förenkla
myndighetemas handläggning av dessa ärenden och därigenom nedbringa kostnadema
dels genom att vidta åtgärder för att uppnå ett bättre försäljningsresultat.
Hithörande
frågor har bl. a. varit föremål för riksrevisionsverkets (RRV) uppmärksamhet. I
skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 december 1967 föreslår RRV vissa ändringar i
den nuvarande ordningen för försäljning och redovisning av lös egendom.
Förslaget avser endast sådan egendom som pä grund av olika förverkanderegler
eller hittegodslagens bestämmelser har tillfallit kronan och innebär att
försäljningen bör skötas centralt av förenade fabriksverken (FFV, tidigare
försvarets fabriksverk). Vidare föreslås att redovisningsförfarandet i samband
med sådan försäljning förenklas. Till skrivelsen har fogats en inom RRV
upprättad promemoria, dagtecknad den 31 mars 1967. Promemorian innehåller en
sammanfattning av den utredning i frågan som verkställts inom RRV. En närmare redogörelse
för innehållet i skrivelsen och promemorian kommer att lämnas senare.
Med
anledning av de frågor som sålunda väckts om hur man skall förfara med bl. a.
stöldgods som saknar känd ägare och på grund av det förslag som utarbetats inom
RRV om att anlila FFV för försäljning av förverkat gods och hittegods
upprättades inom justitiedepartementet i juni 1973 en promemoria (Ds Ju 1973:
14) med förslag till ändrad lagstiftning om förverkande och beslag samt nya
bestämmelser om försäljning av förverkad egendom och hittegods.
Departementspromemorian innehåller förslag till ändring i bl. a. BrB,
rättegångsbalken (RB), lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken
(RP), lagen (1958: 274) om rätt till jakt och lagen (1960: 418) om straff för
varusmuggling. Vidare föreslås i promemorian en särskild lag om förfarande med
förverkad egendom och hittegods. Förslagen lorde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 1.
Efter remiss bar yttranden över
departementspromemorian avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÄ),
hovrätten för Västra Sverige, rikspolisstyrelsen (RPS), statskontoret,
generaltullstyrelsen, RRV, riksskatteverket (RSV), FFV, länsstyrelsen i
Östergötiands län, länsstyrelsen i Kopparbergs län. Föreningen Sveriges kronofogdar.
Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare.
Föreningen Sveriges åklagare och Sveriges advokatsamfund. RÄ har bifogat yttranden
från överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt läns-
Prop. 1974:124 12
åklagarna
i Hallands, Kopparbergs och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
har avgivit sitt yttrande efter hörande av polisstyrelsen i Falu
polisdistrikt.
2
Förfarandet med visst stöldgods m. m.
2.1
Allmänt
I motsvarande mån som tillgreppen i butiker och
varuhus stigit i antal förefaller det ha blivit svårare att få fram uppgifter
om vem som är rätt ägare till stöldgods. Inte minst under senare år har det
allt oftare inträffat att polisen inte kunnat finna rätt ägare till en del av
det stöldgods som anträffats i samband med utredning av brott. Ofta förhåller
det sig på det sättet att man exempelvis vid en husrannsakan påträffar en
mängd olika varor som under en längre tid tillgripits i bostäder och butiker
eller från parkerade bilar. I en del fall kan ägarna till de stulna varorna
spåras genom att gärningsmannen uppger var han tillgripit godset eller med
hjälp av prislappar eller annan märkning eller på grund av att det föreligger
en anmälan från målsäganden. Kvar blir emellertid inte sällan gods ibland
till ett värde av 10 000-tals kronor som gärningsmannen inte kan eller vill
tala om var han tillgripit och som polisen inte heller på annat sätt kan
härleda till viss ägare. Det är inte heller ovanligt att en gärningsman anvisar
flera olika varuhus eller affärer som möjliga brottsplatser, men att det
likväl visar sig omöjligt att klarlägga var ett visst föremål har tillgripits.
Om den aktuella varan ingår i sortimenten i mer än en av de anvisade affärerna
kan det således ibland inte säkert fastställas vem som är målsägare.
Det är inte heller helt ovanligt att man påträffar
okänt gods som uppenbarligen ulgör utbyte av brott i s. k. tjuvgömmor i
naturen eller på annan plals dar man saknar spår lill såväl gärningsman som
målsägande.
2.2
Nuvarande ordning
Enligt bestämmelsema i 36 kap. 1 § BrB kan utbyte
av brott enligt BrB, som inte motsvaras av skada för enskild, förklaras
förverkat. Härav följer motsättningsvis att egendom som avhänts enskild person
genom brott inte kan förklaras förverkad.
Egendom som uppenbarligen avhänts någon genom brott
och som anträffas hos en för brottet misstänkt person torde emellertid som regel
omhändertas av polisen och i många fall blir sådan egendom även föremål för
beslag. Finns känd ägare, återlämnas egendomen snarast, såvida den inte behövs
som bevis eller behöver bli föremål för någon speciell undersökning, t. ex.
kriminalteknisk undersökning. Be-
Prop.
1974:124 13
slaget
hävs och egendomen återlämnas till ägaren så snart den inte längre behövs för
utredning eller rättegång. Det kan måhända ifrågasättas om egendom med känd
ägare över huvud taget skall tas i beslag. I kommentaren till rättegångsbalken
(Gärde s. 369) uttalas emellertid att det här inte är fråga om beslag i
egentiig mening utan att det kan anses som en ordningsfråga att polisen tar
hand om egendomen och lämnar ut den till ägaren.
Den
egendom som vållar problem i detta sammanhang är den som uppenbarligen avhänts
någon genom brott men som man av skilda anledningar inte kan härleda till rätt
ägare. I vissa fall inträffar det emellertid också att en känd ägare
uttryckligen förklarar att han inte vill ha tillbaka egendomen eller få
ersättning för dess värde.
I fall då polisen i samband med en utredning om
brott tagit hand om stöldgods som det senare visar sig att man inte kan
återställa till dess rätta ägare torde man på många håll behandla denna egendom
som hittegods. Detta innebär att godset efter längre eller kortare lid säljs
och att köpeskillingen tillfaller statsverket.
På andra håll åter anser man att lagen om hittegods
inte är tillämplig på gods som tagits om hand från en misstänkt gärningsman
under en brottsutredning. Om den brottslige sedermera gör anspråk på godset,
anser man sig sålunda inte kunna motsätta sig att han får det tillbaka.
Någon enhetlig praxis på detta område finns således
inte. Åklagare och polis ställs här allt oftare inför svårlösta problem.
2.3
Tidigare behandling av frågan
Frågan om förverkande av vinning på gmnd av brott
behandlades i betänkandet (SOU 1960: 28) Förverkande på grund av brott.i 1
betänkandet föreslogs inte någon ändring i då gällande bestämmelser såvitt de
innebar att förverkande av vinning inte kunde ske om vinningen motsvarades av
skada för enskild.
1 sina remissyttranden över betänkandet tog
stadsfogden i Uppsala och stadsfogden i Halmstad upp frågan huruvida
målsägandeanspråk bör hindra vinningsförverkande. Båda framhöll därvid, att det
av kriminalpolitiska skäl är angeläget att se till att en gärningsman inte får
obehörig vinning av brott. Enligt deras mening borde därför förverkande av
vinning inte underlåtas enbart av den anledningen att vinningen motsvaras av
enskilt anspråk. I övriga nordiska länder hindrar inte förekomslen av
målsägande att förverkande sker. Starka skäl talar enligt dessa
remissinstansers mening för att svensk rätt ändras så att man på denna punkt
når nordisk överensstämmelse.
Den
nordiska straffrättskommittén tillsattes år 1960. Dess första upp-
'
Utredningsman professorn Hans Thomstedt.
Prop.1974:124 14
gift blev att behandla frågan om möjligheten att i de
nordiska länderna nå fram till enhetliga regler om förverkande. Det gemensamma
betänkandet om konfiskation- innehåller en redovisning av de principer som
enligt kommitténs uppfattning bör vara vägledande för den framtida nordiska
lagstiftningen på detta område. Utgångspunkten för kommitténs ställningstaganden
i denna del var de lagutkast som då förelåg från dansk, norsk och svensk sida.
Angående förverkande av utbyte sägs följande.
Det rådde enighet om att lagen bör
ge tillgång till helt eller delvis förverkande av en straffbar handlings utbyte
eller av ett däremot svarande belopp. Från norsk sida hade man den
uppfattningen att uttrycket "vinning" borde föredras framför
"utbyte", därför att det klarare pekade på att det var fråga om
nettoutbytet. I det svenska utkastet talades även om "vinning".
När en person haft ett ekonomiskt
utbyte av ett brott grundar detta ofta ersättningskrav från målsäganden. I
gällande rätt och de utkast som kommiUén behandlade visade det sig att det
fanns två olika ståndpunkter i de nordiska länderna. Den svenska avvek från
den ordning man hade gått in för i dansk, finsk och norsk rätt.
Skillnaden bestod i att man i det
svenska lagutkastet begränsade konfiskation av utbyte till "vinning som ej
motsvaras av skada för enskild". Konfiskation av utbyte var således
utesluten om en person led ekonomisk skada genom brottet, även om den
skadelidande inte gjort gällande ersättningsanspråk och t. o. m. om man inte
visste vem den skadelidande var. En sådan begränsning gjordes inte i de danska
och norska utkasten och fanns inte i finsk rätt.
Det förelåg ingen skillnad mellan
dessa båda ståndpunkter för de fall där gärningsmannen vid tidpunkten för domen
redan betalat ersättning till målsäganden eller där ersättningsanspråk
framställdes i brottmåls-processen. Enligt den danska ståndpunkten hade sådan
ersättning tagit bort eller reducerat "utbytet' av brottet och man kunde
därför inte konfiskera ett belopp som erlagts eller tillerkänts som
ersättning. Det resultat, som i svensk rätt följde av en uttrycklig lagregel,
uppnåddes enligt det danska utkastet genom en riktig tolkiung av begreppet
"udbytte". Om den skadelidande accepterat en reducerad ersättning,
kunde man dock efter det danska utkastet i motsats till det svenska konfiskera
det överskjutande belopp som vunnits genom brottet.
Skillnad uppstod emellertid i de
fall där del inte under brottmålsprocessen framställdes ersättningskrav, t.
ex. därför att målsägandens identitet inte var känd eller därför att han inte
önskade ersättning eller ännu inte hade tagit ställning till ersättningsfrågan.
Enligt den danska
2 Betänkandet avgavs är 1963. Det
finns bl. a. redovisat som bilaga till danska strafFelovrådets betaenkning nr
355/1964 och instilling fra norske straffelovrådet ora inndragning på grunn av
straffbare handlinger, avgitt 11 mars 1970.
Piop. 1974:124 15
ståndpunkten borde man i sådana fall kunna konfiskera
utbytet. Motiveringen härför var att utbyteskonfisliation syftade lill att
avlägsna en orättmätig vinst, därför att det var stötande och kanske också från
preventiva synpunkter betänkligt att låta lagöverträdaren behålla den. Konfiskationen
tjänade inte endast ett straffrättsligt syfte. Den stärkte också ställningen
för målsägande som lidit skada genom brottet, nämligen om man genomförde den
principen att det konfiskerade användes för atl gottgöra en målsägande, som
framställde krav senare.
Från svensk sida framhölls, att man
måste hålla fast vid regeln att vinning av brott som motsvaras av skada för
enskild inte kan förklaras förverkad. Man hade i och för sig sympati för den
ståndpunkten att olovlig vinning alltid borde kunna konfiskeras. Men man antog
att den svenska regeln hittills hade fungerat tillfredsställande och att det
inte var av väsentligt intresse att få möjlighet till konfiskation i de
aktuella fallen. Detta gällde både i fall då den skadelidande uttryckligen hade
avstått från ersättningskrav och då han kunde tänkas framställa sådana krav
först vid en senare tidpunkt.
Det rådde enighet i kommittén att
den skillnad som förelåg mellan rättssystemen inte hade någon större praktisk
betydelse. 1 de fall där den ersättningsberättigade inte gjorde sitt krav
gällande på egen hand eller genom åklagarmyndigheten fanns det sålunda sällan
något att hämta hos gärningsmannen.
På grundval av betänkandet (SOU
1960: 28) Förverkande på grund av brott föreslogs i prop. 1968: 79 ändringar i
BrB:s regler om förverkande av egendom. Syftet med ändringarna var främst att
modernisera reglerna om förverkande men även att nå större likformighet inom
Norden.
Enligt den ändrade lydelsen av 36
kap. 1 § BrB skall utbyte av brott som inte motsvaras av skada för enskild
förverkas, om det inte är uppenbart obilligt. Detsamma gäller förlag för brott
eller dess värde under vissa omständigheter. De nya bestämmelserna trädde i
kraft den 1 juli 1968 (SFS 1968: 165).
Departementschefen redovisade i
propositionen (s. 4647) uppfattningarna inom den nordiska
straffrättskommittén och anförde alt, som kommittén framhållit, de inom
kommittén diskuterade systemen i prak tiken torde leda till i stort sett samma
resultat. Den gällande svenska ordningen med förbud mot vinningsförverkande,
när målsägandeanspråk hade framställts eller kunde framställas, gällde sedan
år 1948 och hade veterligen inte medfört några otillfredsställande
konsekvenser. Departementschefen ansåg därför att det i denna del inte fanns
skäl alt frångå gällande ordning.
Prop. 1974:124 16
2.4
Departementspromemorian
I promemorian konstateras, att den senaste tidens
utveckling visat att det finns ett praktiskt behov av särskilda regler som
anger hur man skall förfara med egendom som åtkommits genom brott och som antingen
saknar känd ägare eller beträffande vilken ägaren förklarat att han inte önskar
få tillbaka egendomen. Som tidigare anförts kan bestämmelserna i 36 kap. 1 §
BrB inte tillämpas på sådan egendom, eftersom utbytet av brottet i dessa fall
motsvaras av skada för enskild. Ej heller bestämmelserna i lagen (1938: 121) om
hittegods torde vara direkt tillämpliga. Enligt promemorian kan det emellertid
inte anses rimligt att en person som kommit i besittning av egendom genom
brott får behålla egendomen enbart därför att ägaren inte är känd.
En lämplig lösning på förevarande problem är enligt
promemorian att utvidga BrB:s regler om förverkande till att omfatta även
utbyte av brott som molsvarar skada för enskild. En sådan utvidgning bör dock
enligt promemorian begränsas till att avse enbart egendom till vilken ägaren
inte är känd. För att nå önskvärt resultat föresläs emellertid vidare i
promemorian att förverkande i sådant fall inte bara skall kunna ske vid brott
enligt BrB utan även när det är fråga om utbyte som uppkommit genom
överträdelse av annan författning. För att täcka de s. k. tjuvgömmefallen, dvs.
fall då man påträffar egendom som uppenbarligen härrör från brott men där
varken gärningsmannen eller målsäganden är känd, bör enligt promemorian den
nya bestämmelsen även utformas så att förverkande kan ske också i fall då känd
motpart sak-neis.
I departementspromemorian föreslås sålunda att
förverkande skall kunna ske om målsäganden är okänd. I anslutning därtill
konstaleras emellertid att man i så fall på något sätt måste se till att den
okände målsägandens intressen tillvaratas. I de fall då förundersökningen måste
bedrivas mycket snabbt, exempelvis i mål mot häktad, räcker ofta inte polisens
resurser till att på den begränsade tid som står till buds såväl få fram den
utredning som behövs för lagföringen som att söka efter okända målsägande.
Eftersom hela målet bör avgöras i ett sammanhang, innebär detta att egendomen
kan komma att förverkas, trots att det är tänkbart att äganderättsförhållandena
skulle kunnat utredas, om mera tid hade kunnat användas för detta ändamål. Det
kan inte anses tillfredsställande att den föreslagna utvidgningen av bestämmelserna
om förverkande leder till sådana resultat. I departementspromemorian föreslås
därför en reglering som innebär i huvudsak följande. Under minst sex månader
efter det egendomen förklarats förverkad skall den förvaras hos polisen som
under derma tid i görligaste mån skall söka få rätt på egendomens ägare. Efter
utgången av denna tid skall polismyndigheten låta kungöra att det finns egendom
som åtkommits
Prop.
1974:124 17
genom
brott men som saknar ägare. I kungörelsen skall om möjligt lämnas uppgift om
var egendomen kan vara tillgripen samt beskrivning av egendomen. Beskrivningen
bör inte vara alltför fullständig, eftersom polismyndigheten måste kunna pröva
om en person som anmäler sig som ägare verkligen är rätt ägare och speciella
kännetecken hos egendomen då kan vara av betydelse vid denna bedömning. I
kungörelsen skall vidare anges att den som gör anspråk på egendomen skall anmäla
detta inom viss tid, förslagsvis en månad. Om någon ägare inte anmält sig inom
denna lid, skall egendomen försäljas på samma sätt som annan förverkad egendom.
Om egendomen är av sådan beskaffenhet att den inte
kan vårdas ulan fara för försämring eller vården av den skulle bli alltför
kostsam eller särskilda skäl eljest föreligger skall den tidigare nämnda regeln
om att egendomen skall vårdas av polismyndigheten under sex månader inte utgöra
hinder mot en omedelbar försäljning av godset. En sådan ordning står i
överensstämmelse med vad som gäller i fråga om hittegods enligt 2 § andra
stycket lagen om hittegods.
Enligt promemorian bör man även införa en ordning
som innebär att ägare som gör anspråk på egendomen först sedan den sålts i allmänhet
kommer att hållas skadeslös för sin förlust. Det påpekas därvid att det mycket
väl kan hända att en person upptäcker sin förlust först lång tid efter brottet.
Ett tillgreppsbrott kan exempelvis ha förövats i lokaler som ägaren sällan
besöker eller ägaren kan långa tider vistas på annan ort än den där han
förvarar egendom. I sådana fall bör ägaren vara berättigad till ersättning för
egendom som sålts. En förutsättning för ersättning bör dock enligt promemorian
vara att ägaren kan lämna en rimlig förklaring till att han inte tidigare
anmält sin förlust. Om han underlåtit att anmäla till polisen att han förlorat
egendomen eller, sedan han fått kännedom om att polisen har egendomen om hand,
underlåtit att vidta några åtgärder för att återfå den bör han lika litet som
den som underlåter att hämta hittegods som tillhör honom och som omhändertagits
av polisen vara berättigad till någon ersättning.
I de fall då ersättning för såld egendom skall utgå
till den förutvarande ägaren bör den enligt promemorian normalt motsvara
försäljningspriset för egendomen. För den händelse något fel skett i handläggningen
av ärendet bör ersättningen dock kunna bestämmas enligt de för skadestånd
gällande bestämmelsema. Vidare förordas i promemorian att eventuella ersättningar
för såld egendom skall utbetalas av staten eftersom intäkterna från försäljning
av förverkad egendom som regel tillfaller statsverket.
Beträffande förfarandet för att få ut ersättning
föreslås i promemorian att ansökan därom skall inges till RPS som därefter
skall ombesörja den utredning i ärendet som behövs för en bedömning av ersättningsanspråket.
När denna utredning är klar skall enligt förslaget hand-
2
Riksdagen 1974. 1 saml Nr 124
ih-aii.
1,974: 124 18
Ungarna
i ärendet överlämnas till JK som, i likhet med vad som gäller beträffande
skadestånd på grund av statlig verksamhet, skall pröva frågan huruvida
ersättning skall utbetalas eller ej och om storleken av denna.
Det har tidigare nämnts att det ibland förekommer
att målsäganden förklarar att han avstår från den egendom som frånhänts honom
genom brott. I sådant fall bör det enligt promemorian inte kunna komma i fråga
att förverka egendomen. Del bedöms dock vara av värde om. polismyndigheten även
i ett sådant fall får möjlighet att försälja den aktuella egendomen. Mot
bakgmnd härav föreslås i denna del en ordning som innebär att egendomen får
avyttras på motsvarande sätt som skall gälla för förverkad egendom. Den
grundläggande förutsättningen för en försäljning bör dock vara att målsägaren
uttryckligen avstår från egendomen, exempelvis genom en skriftiig förklaring
därom. Vidare krävs en utredning som klargör att annan inte har någon rätt till
egendomen i fråga, exempelvis ett försäkringsbolag som utbetalat ersättning på
grund av brottet. Den tidigare nämnda skriftliga förklaringen bör därför även
omfatta en förklaring att annan inte har någon rätt till den egendom som
avstås. I allmänhet bör en sådan förldaring godtas som tillräcklig utredning på
denna punkt. Fram till den tidpunkt då egendomen överlämnas till försäljning
eller åtgärd eljest vidtas för egendomens försäljning bör dock ägaren, trots
att han tidigare avstått från egendomen, ha möjlighet att ångra sig och få
tillbaka sin egendom.
Det konstateras i promemorian att ett genomförande
av det tidigare förordade förfarandet med avseende pä viss förverkad egendom
får till följd att utbyte av brott kommer att behandlas olika beroende på om
det motsvaras av skada för enskild eller ej. Av den anledningen bör det framgå
av en dom, som innehåller beslut om förverkande enligt BrB:s regler, huruvida
beslutet avser det ena eller andra slaget av utbyte. I promemorian föreslås
därför att i 36 kap. BrB införs en ny paragraf, 1 a §, som reglerar förverkande
av egendom som motsvaras av skada för enskild. På så sätt konuner det alltid av
det åberopade lagrummet att direkt framgå om det är fråga om egendom som får
försäljas så snart beslutet vunnit laga kraft eller om det särskilda förfarandet
skall tillämpas.
Ett annat problem som blir aktuellt i detta
sammanhang är frågan mot vem talan om förverkande av sådan egendom som avses
med den föreslagna nya bestämmelsen skall riktas.
1 36 kap. 4 § första stycket BrB finns beslämmelser
som anger hos vem förverkande enligt nu gällande regler får ske. Av dessa
bestämmelser framgår att förverkande kan ske hos gärningsmannen eller annan
som har medverkat till brottet. Förverkande kan således i princip alltid ske
hos den brottslige. Vinning får dock inle förverkas hos annan än den som har
gjort vinningen. Förverkande kan också ske hos den i
Prop. 1974:124 19
vars
ställe gärningsmannen eller annan medverkande var. Bland de subjekt hos vilka
förverkande kan ske med stöd av deima bestämmelse kan nämnas bolag och andra
juridiska personer. Förverkande kan slutligen ske hos den som efter brottet
har förvärvat egendomen på grund av giftorätt, arv eller testamente eller genom
gåva eller som efter brottet förvärvat egendomen på armat sätt och därvid haft
vetskap om eller skälig anledning att anta att egendomen hade samband med
brottet. För att förverkande skall kunna ske hos gämingsmannen, annan medverkande
eller den i vars ställe dessa var fordras emellertid enligt paragrafens andra
stycke att egendomen inte tillhörde annan person.
Det konstateras i promemorian att om inte annat
sägs blir bestämmelserna i 36 kap. 4 § BrB tillämpliga även på de fall som
avses i den föreslagna 1 a §. En sådan ordning är emellertid inte önskvärd
eftersom den skulle medföra en onödig begränsning av möjligheterna att använda
sig av den föreslagna nya bestämmelsen. Av den anledningen förordas i
promemorian att i 36 kap. 4 § BrB införs en föreskrift som anger att där
angivna regler inte skall äga tillämpning vid förverkande enligt la§.
Den ordning som sålunda föreslagits i fråga om
förverkande av gods som uppenbarligen åtkommits genom brott och där ägaren är
okänd ger enligt promemorian anledning även till vissa överväganden och förslag
i processuellt hänseende.
Talan om egendoms förverkande eller därmed
jämförlig rättsverkan förs i allmänhet i samband med åtal, och vanligen riktar
sig en sådan talan endast mot den tilltalade. Några särskilda bestämmelser
angående rättegången i sådant fall har inte ansetts vara erforderliga. I den
mån talan hänför sig till den särskilda rättsverkan gäller i tillämpliga delar
samma regler som beträffande åtalet i övrigt (jfr processlagberedningen, SOU
1944: 10 s. 64).
För vissa andra fall då
förverkande av egendom kommer i fråga har emellertid särskilda processregler
ansetts behövliga. Om fråga om egendoms förverkande till det allmänna eller
annan särskild rättsverkan av brott angår någon som inte är tilltalad, skall
talan därom föras mot honom. För sådan talan gäller i tillämpliga delar vad
som är föreskrivet i RB om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare
straff än böter. Detta framgår av 17 § första stycket lagen (1946: 804) om
införande av nya rättegångsbalken (RP). Har den aktuella egendomen tagits i beslag
och är ägaren inte känd eller har han eller annan, mot vilken talan förs, inte
känt hemvist inom riket eller kan delgivning inte ske här i landet, äger enligt
andra stycket i paragrafen rätten utfärda stämning på honom att svara i målet
vid påföljd att egendomen eljest må förklaras förverkad. Stämningen skall
delges genom kungörelsedelgivning. Uppgår värdet av den beslagtagna egendomen
uppenbart inte till 100 kr., får delgivningen ske genom att stämningen anslås
på rättens
Prop. 1974:124 20
kansli.
Uteblir svaranden, skall egendomen förklaras förverkad, om det inte framgår av
omständigheterna att talan därom är ogrundad.
I promemorian konstateras att det i nu avsedda fall
är fråga om egendom som tillhör någon okänd person som inte är tilltalad men
som givetvis ändå berörs av frågan om förverkande av egendomen. Under sådant
förhållande blir de processuella reglerna i 17 § RP i och för sig tillämpliga
på förverkandetalan som förs med stöd av de föreslag na bestämmelserna i 36
kap. 1 a § BrB. Om sådan talan emellertid förs mot viss person, bör enligt
promemorian uppenbarligen bestämmelsen i 17 § RP inte gälla. Talan bör då i
stället kunna ske i samma ordning som normalt gäller vid förverkande, dvs.
samma regler skall i tillämpliga delar gälla som beträffande åtalet i övrigt.
I promemorian förordas därför att 17 § RP sätts ur kraft för dessa fall.
1 promemorian konstateras vidare att det kan
förekomma att talan inte kan föras mot viss person i nu angiven ordning,
exempelvis då egendomen anträffats i en s. k. tjuvgömma. I sådana fall bör
enligt promemorian förverkandetalan ske i den ordning som anges i 17 § RP.
I departementspromemorian behandlas även frågan om
en eventuell höjning av den i 17 § andra stycket RP angivna värdegränsen på 100
kr., som har betydelse för frågan hur delgivningen skall ske. Det konstateras
därvid att det under hand anmärkts till justitiedepartementet att denna gräns
numera är alltför låg. Beloppet har gällt alltsedan RB trädde i kraft år 1948
och en motsvarande värdegräns fanns f. ö. redan i 1924 års lag med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin (18 §).
Enligt 17 § delgivningslagen (1970: 428) skall
kungörelsedelgivning ske genom att handlingen hålles tillgänglig viss tid hos
myndigheten eller på plals, som myndigheten bestämmer och genom att meddelande
härom och om handlingens huvudsakliga innehåll införs i lämplig tidning inom
sju dagar från beslut om kungörelsedelgivning. Om införandet i tidning
uppenbarligen är meningslöst, får meddelandet i stället anslås i myndighetens
lokal inom samma tid.
Om den i promemorian föreslagna ändringen i 17 § RP
genomförs, kommer enligt promemorian i fortsättningen förverkandetalan med stöd
av detla lagrum alt ske såväl i fall då det finns anledning alt anta att den
senaste innehavaren av godset i prakliken aldrig kommer att höra av sig,
efiersom det då skulle komma att visa sig att han begått brott sålunda i
huvudsak de fall som lagrummet f. n. omfattar som då det verkligen finns
anledning räkna med att en delgivning kan få avsedd effekt, nämligen om den
når den okände, rätte ägaren, vilken ju i regel inte kan misstänkas för något
brottsligt förfarande.
Enligt promemorian är det i det förstnämnda fallet
som regel uppenbart meningslöst att införa kungörelsen i tidning, och man
kunde därför överväga att för dessa fall låta den nyss återgivna bestämmelsen
i
Prop.
1974:124 21
17
§ delgivningslagen ensam gälla. Eftersom det enligt promemorian emellertid inte
är helt uteslutet att publiciteten i en tidning Ibland kan medföra att ägaren
kommer att ge sig till känna och då de i promemorian föreslagna nya
beslämmelserna om förverkande i varje faU förutsätter att den rätte ägaren i
skälig utsträckning skall få möjlighet att bevaka sina intressen i samband med
en talan om egendomens för\'er-kande anses det i promemorian inte lämpligt att
föreslå annan ändring i berörda bestämmelser i 17 § RP än att den nuvarande värdegränsen
höjs. Härför talar enligt promemorian inle bara utvecklingen i fråga om
penningvärdet sedan 1940-talet utan även de regler som enligt vad som tidigare
angetts bör gälla till skydd för ägarens rätt i samband med försäljning av
egendom som förverkats med stöd av de nya bestämmelserna. Sedan den
fastställda tiden för förvaring av sådan egendom gått till ända, skall
polismyndigheten sålunda enligt promemorieförslaget kungöra förhållandet och
beskriva egendomen med uppgifi om var den har lillgripits, om det är känt,
eller om annan omständighet av betydelse för identifiering av egendomen. Ger
ägaren sig till känna skall han kunna få tillbaka egendomen, om han gör anspråk
på den. Om egendomen då redan har sålts, skall han i allmänhel kunna få ersättning
för den.
I promemorian förordas därför en relativt kraftig
höjning av ifrågavarande värdegräns i 17 § RP. Som en lämplig sådan gräns
föreslås 1 000 kr. Om värdet av beslagtagen egendom uppenbart ej uppgår till
delta belopp, bör enligt promemorian delgivning sålunda få ske genom alt
stämningen endast anslås på rättens kansli.
Departementspromemorian tar i detta sammanhang även
upp vissa närliggande frågor om beslag.
Av 27 kap. 7 § RB framgår att rätten i de fall den
själv förordnar om beslag i fall då åtal inte redan har väckts, skall utsätta
den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte bestämmas längre än som
finnes oundgängligen behövligt. I annat fall skall åtal väckas inom en månad
sedan beslaget verkställdes. Är tiden otillräcklig får rätten medge föriängning
av den, om framställning därom görs före tidens utgång.
I promemorian konstateras att i de fall som avses
med den föreslagna nya bestämmelsen i 36 kap. 1 a § BrB torde beslag
regelmässigt inte komma att ske efter förordnande av rätten. Åklagaren torde
därför på grund av bestämmelsen i 27 kap. 7 § RB bli skyldig att väcka talan
inom en månad från det beslaget verkställdes och om detta inte kan ske, måste
åklagaren begära förlängnmg av tiden för talan.
I departementspromemorian erinras i detta
sammanhang om alt det inom specialstraffrätten har införts bestämmelser, som i
vid omfattning sätter ifrågavarande tidsfrister i 27 kap. 7 § RB ur kraft. Som
exempel på sådan lagstiftning nämns 2 § 2 lagen (1958: 205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m., 16 § andra stycket varusmugglingslagen
Prop. 1974:124 22
(1960:418),
7 § narkotikastrafflagen (1968:64) och 18 § förordningen (1972: 820) om skatt
på spel.
Vidare anförs i promemorian att det vid olika
tillfällen påtalats att enmånadsregeln i 27 kap. 7 § RB vållar polis, åklagare
och domstolar ett omfattande administrativt arbete och att det med den
utveckling som har skett i fråga om arbetsbördan hos de rätlsvårdande organen
ofta inte är möjligt att hålla den aktuella tiden, varför framställningar till
rätten om förlängning av åtalstiden är mycket vanligt förekommande. Enligt
promemorian rör det sig i dessa fall i allmänhet om gods av mindre värde. Det
vanligast nämnda exemplet i detta sammanhang är tillbehör som beslagtagils från
trimmade mopeder. Vidare leder enligt promemorian enmånadsregeln till att
särskilda rutiner måste tillämpas för att tiden inte skall försittas.
I promemorian betonas vidare att det finns en omfattande
reglering som syftar till att stärka rättsskyddet för den som drabbas av ett
beslag. Av dessa föreskrifter framgår till en början att den som drabbas av
beslag på begäran skall få ett bevis om beslaget. Har han inte varit närvarande
vid beslaget skall han utan dröjsmål underrättas därom och hur det har
förfarits med den beslagtagna egendomen. Om beslaget har verkställts utan
rättens förordnande, har den som drabbats av beslaget rätt att begära att
frågan prövas av rätten. Förhandling i beslagsfrågan skall enligt huvudregeln i
så fall ske sist på fjärde dagen efter det begäran om prövning har inkommit.
Enligt promemorian skulle det mot bakgmnd av vad
som nu anförts kunna övervägas att slopa den nuvarande enmånadsgränsen i 27
kap. 7 § RB. En sådan åtgärd skulle stämma överens med rättsutvecklingen inom
specialstraffrätten. Emellertid kan det enligt promemorian finnas skäl att
åtminstone tills vidare bibehålla en bestämd tidsgräns för fall där större
värden står på spel eller beslaget är av större omfattning.
Enligt promemorian synes det således lämpligt att i
samband med nu övervägda och föreslagna lagstiftning på sttaff- och
processrättens område införa en särskild värdegräns för tillämpningen av
enmånadsregeln. Denna gräns föreslås bli så hög att de tillämpade myndigheterna
inte i alltför stor utsträckning behöver göra noggranna och därmed arbetskrävande
värderingar. Som en lämplig gräns förordas det belopp, som har föreslagits i
fråga om ändringen av 17 § RP, nämligen 1 000 kr. Med en sådan utformning torde
enligt promemorian enmånadsregeln i 27 kap. 7 § RB komma att omfatta endast de
beslag, vid vilka det finns ett mera påtagligt intresse av en skyndsam
handläggning.
Prop.
1974: 124 23
3
Försäljning av förverkad egendom och hittegods ra. m. 3.1 Gällande ordning
3.1.1 AUmänt
Regler om förverkande finns som tidigare nämnts i
36 kap. BrB, tryckfrihetsförordningen samt i ett mycket stort antal
författningar med specialstraffrättsliga bestämmelser. Förverkande kan avse
antingen viss egendom (sakförverkande) eller dess värde (värdeförverkande).
I en del av författningarna finns mer eller mindre
utförliga föreskrifter om vilka åtgärder som skall vidtas med förverkad
egendom medan andra författningar helt saknar sådana bestämmelser.
De föreskrifter som ges i detta sammanhang kan avse
förfarandet med själva egendomen, vem som skall bestämma hur det skall förfaras
med egendomen eller gälla försäljning och fördelning av köpeskilling.
Enligt vissa författningar skall förverkad egendom
förstöras. Exempel på sädana bestämmelser finns i 90 § 2 mom.
rusdrycksförsäljningsför-ordningen (1954: 521) och 3 § lagen (1958: 205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker. Andra författningar innehåller
beslämmelser om att egendomen skall oskadliggöras, exempelvis 35 § jaktstadgan
(1938: 279), 63 § förordningen (1949: 341) om explosiva varor, 22 § lagen
(1960: 418) om straff för varusmuggling. I de senare fallen är avsikten att
egendomen skall göras ofarlig eller mindre än förut ägnad för brottslig
användning men ändå bibehållas i sådant skick att den kan utnyttjas ekonomiskt.
Här berörda bestämmelser torde dock vara av mindre intresse i förevarande
sammanhang.
De i detta sammanhang mera intressanta
bestämmelserna är de som reglerar försäljningen av förverkad egendom. Dessa
bestämmelser kan gå ut på dels vem som skall besluta hur man skall förfara med
egendomen, t. ex. 36 § lagen (1938: 274) om rätt till jakt, 35 § jaktstadgan,
26 § strålskyddslagen (1958: 110), 21 § läkemedelsförordningen (1962: 701),
dels hur försäljningen skall ske, t. ex. 41 § skogsvårdslagen (1948: 237), 23 §
första stycket lagen om straff för varusmuggling, dels \ em som skall ombesörja
försäljningen, t. ex. 22 § första stycket lagen om straff för varusmuggling, 2
§ 1 och 3 § lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m., 37 § första
stycket ölförsäljningsförord-ningen (1961: 159), dels också fördelning av
influten köpeskilling, t. ex. 36 § 1 mom. lagen om rätt till jakt, 35 §
jaktstadgan.
De medel som inflyter från en försäljning skall som
regel tillfalla kronan men i vissa fall skall en fördelning ske. I sådana fall
kan fördelningsreglerna innebära att viss del av beloppet skall tillfalla
kronan och återstoden viss fysisk eller juridisk person, t ex, jaktvårdsfonden
(35 § lagen om rätt till jakt).
Ibland
måste egendom försäljas innan slutligt beslut om förverkande
Prop. 1974:124 24
av
egendomen har meddelats. 1 dessa fall skall köpeskillingen som regel nedsättas
hos överexekutor.
Vid försäljning av förverkad egendom förekommer att
egendomen inte får säljas till annan än vissa särskilt angivna köpare (jfr t.
ex. 37 § första stycket ölförsäljningsförordningen) eller till köpare som erhållit
särskilt tillstånd att förvärva och inneha egendomen, exempelvis den som har
vapenlicens.
3.1.2
Försäljning av förverkad egendom
De författningar som innehåller bestämmelser om det
sätt på vilket förverkad egendom skall försäljas föreskriver som regel att
försäljningen skall ske vid auktion. Även i fall då författningen, vilket inte
är ovanligt, saknar bestämmelser om försäljningssättet sker försäljning ändå i
regel genom auktion.
Regler om försäljning av lös egendom som tillhör
staten fanns tidigare i upphandlingskungörelsen (1952: 496). Enligt 71 § i
denna författning skulle försäljning av sådan egendom ske efter infordrande av
anbud genom annonsering eller genom särskilda skrivelser eller genom utbjudande
på offentlig auktion. I det enskilda fallet skulle det tillvägagångssätt
väljas som med hänsyn till godsets beskaffenhet och myckenhet samt kravet på
affärsmässighet prövades lämpligt. Anbud under hand fick infordras bl. a. när
efter infordrande av anbud genom annonsering eller genom särskilda skrivelser
eller genom utbjudande på offentlig auktion antagbart anbud inte erhållits, när
försäljning till följd av godsets beskaffenhet inte tålde uppskov och när
godsets värde beräknades uppgå till högst 1 000 kr. Beträffande sistnämnda fall
kan anmärkas, att med godsets värde torde förstås värdet av hela det parti av
enhetiig sammansättning som skall säljas, oavsett om partiet är avsett att
säljas i mindre enheter. Gällande upphandlingskungörelsc (1973: 600), vilken
trädde i kraft den 1 januari 1974, innehåller inte någon motsvarighet till
ifrågavarande försäljningsregler.
Även andra försäljningssätt än som nu angetts kan
dock ifrågakomma särskilt när det gäller egendom som förverkats enligt
författningar som saknar bestämmelser om försäljningssättet. I detta sammanhang
kan nämnas att RRV i cirkulär till länsstyrelserna den 12 maj 1964 lämnat
anvisning om att trålar och andra i yrkesfiske använda redskap i regel inte
skall försäljas utan i stället övertas av fiskeristyrelsen, eftersom
försäljningspriset för sådana redskap visat sig i alltför hög grad understiga
verkliga värdet. Försäljning av sådana redskap skall därför ske endast i de
fall då fiskeristyrelsen förklarat att den inte vill överta redskapen.
En kategori egendom som i förevarande sammanhang i
allmänhet kräver ett särskilt förfarande ar sådana varor som är utsatta för förskämning
eller på annat sätt kan riskera att förstöras. I dessa fall är en
Prop. 1974:124 25
snabb försäljning nödvändig och man kan inte avvakta ett
försäljningsförfarande på auktion eller genom anbud. Försäljning får då ske på
lämpligt sätt ofta efter värdering av två ojäviga män (jfr 35 § 2 mom.
jaktstadgan) eller besiktning av annan person, exempelvis veterinär (jfr
15 § kungörelsen 1934: 563 angående kontroll av utförsel
av kött).
Intäkterna från försäljning av förverkad egendom uppgick enligt upp
gift från RRV för budgetåren 1969/70, 1970/71 och 1971/72 till 270 248,
301 203 resp. 468 425 kr.
Varje år förverkas egendom som i
och för sig representerar stora värden men som av skilda anledningar inte
försäljs. Förverkade alkoholhaltiga drycker, som torde vara den vanligaste
varugruppen bland den förverkade egendomen, förstörs i mycket slor omfattning
liksom all förverkad narkotika.
3.1.3 Redovisning m. m.
Uppgifler om egendom som förklarats
förverkad skall antecknas i saköreslängd, som numera upprättas av RPS med
utnyttjande av datateknik. Uppgifterna som ligger till grund för
saköreslängden erhålls på följande sätt.
Genom den uppgiftsskyldighet
rörande domar i brottmål m. m. som åvilar domstol enligt 5 § kungörelsen (1970:
517) om rättsväsendets informationssystem (Rl-kungörelsen) får RPS kännedom om
dom eiler beslut vari domstol har förklarat egendom förverkad på grund av brott
(angående ikraftträdande av nämnda kungörelse, se även SFS 1970: 810). Uppgift
som avses i 5 § skall enligt 6 § sändas lill RPS inom tio dagar från dagen för
domen eller beslutet. Sedan tid för fullföljd av lalan mot domen eller beslutet
har utgått, skall enligt 7 § uppgift lämnas till RPS, huruvida avgörandet
vunnit laga kraft. Del åligger enligt
16 § RPS att för varje månad upprätta saköreslängd i tre
exemplar
samt indrivningshandlingar. Däri skall upptas böter som tingsrätt eller
hovrätt genom lagakraftägande dom eller slutligt beslut har ålagt tillta
lad att utge eiler som ålagts tilltalad av högsta domstolen. Vad som i
16
§ sägs om böter
gäller enligt 17 § i tillämpliga delar bl. a. belopp som förklarats förverkat
och sådant förverkande som avser annat än penningar, om beslut inte meddelats
om att den förverkade egendomen skail förstöras. Saköreslängd och
indrivningshandlingar skall enligt 18 § första stycket upprättas senast den 15
i andra månaden efter den, då uppgift har inkommil till RPS om att dom eller
slutiigt beslut vunnit laga kraft. De upprättade handlingarna skall före
månadens slut sändas lill länsstyrelsen i det län där domstolen är belägen.
Enligt 18 § andra stycket skall länsstyrelsen lämna ett exemplar av
saköreslängden jämte indrivningshandlingar till kronofogdemyndigheten för
verkställighet. I 19 § första stycket sägs att i den mån annat inte följer av
16,
17
eller 18 § äger
förordningen (1917: 915) angående indrivning och
Prop.
1974: 124 26
redovisning
av böter motsvarande tillämpning. Enligt 19 § andra stycket skall närmare
föreskrifter om redovisning, saköreslängd och kontroll över indrivningen
meddelas av RRV.
Förverkande kan förutom genom dom eller beslut av
domstol också ske i samband med strafföreläggande och föreläggande av
ordningsbot.
Enligt 7 § första stycket
strafföreläggandekungörelsen (1970: 60) skall godkännande av strafföreläggande
tillställas RPS, vilken enligt 8 § i samma kungörelse även skall underrättas om
vilka förelägganden som har utfärdats. RPS skall enligt 11 § andra stycket för
varje månad upprätta saköreslängd, upptagande förelägganden som har godkänts
under månaden och för vilka full betalning inte har erlagls. Även om betalning
har erlagts skall i längden antecknas sådant förverkande som avser annat än
penningar, om beslut om förstörande av den förverkade egendomen inte har
meddelats, saint förverkande av medel som har varil föremål för beslag. Enligt
11 § tredje stycket skall saköreslängden upprättas senast den 15 i andra
månaden efter den, som längden avser, och sändas före månadens slut i två
exemplar till länsstyrelsen i det län inom vilket föreläggandet har utfärdats.
Länsstyrelsen skall enligt 11 § fjärde stycket lämna ett exemplar till
kronofogdemyndigheten för verkställighet. 1 12 § första stycket sägs att i den
mån annat inte följer av 11 § äger förordningen angående indrivning och
redovisning av böter motsvarande tillämpning. Närmare föreskrifter om redovisning,
saköreslängd och kontroll över indrivningen skall enligt 12 § andra stycket
meddelas av RRV.
Enligt 9 § ordningsbotskungörelsen (1968: 199)
skall RPS likaledes underrättas om vilka förelägganden av ordningsbot som har
utfärdats och vilka som godkänts i samband med utfärdandet. RPS skall enligt
13
§ andra stycket för varje månad
upprätta saköreslängd i tre exemplar, upptagande förelägganden som har
godkänts under månaden och för vilka full betalning inte har inkommit. Oavsett
om betalning har inkommit, skall i längden antecknas förverkande, om beslut om
förstörande av den förverkade egendomen inte meddelats. I 13 § tredje stycket
sägs att saköreslängden skall upprättas senast den 15 i andra månaden efter den
som längden avser. Den skall sändas före månadens slut i två exemplar till
länsstyrelsen i det län inom vilket föreläggandet har utfärdats. Länsstyrelsen
skall enligt 13 § fjärde stycket lämna ett exemplar till kronofogdemyndigheten
för verkställighet. Enligt 14 § skall av saköreslängd framgå bl. a. om egendom
förverkats, i den mån beslut om dess förstörande inte har meddelats. 15 §
första stycket innehåller den bestämmelsen, att i den mån annat inte följer av
13 och
14
§§ äger förordningen angående
indrivning och redovisning av böter motsvarande tillämpning. Enligt 15 § andra
stycket skall närmare föreskrifter om redovisning, saköreslängd och kontroll
över indrivningen meddelas av RRV.
Prop.
1974: 124 27
RRV har i skrivelse den 15 maj 1970 till samtiiga
länsstyrelser och kronofogdemyndigheter anfört bl. a. följande beträffande
kontroll över indrivningen av böter enligt strafföreläggande m. m. RPS
upprättar fr. o. m. den 1 april 1970 en saköreslängd per månad för varje kronofogdedistrikt
beträffande dels strafförelägganden dels förelägganden av ordningsbot.
Saköreslängderna framställs med automatisk databehandling och anger per
distrikt en totalsumma böter och en totalsununa särskild rättsverkan. Någon
ackumulering av månadssummorna per disttikt och år har inte inlagts i
datarutinerna. Varje saköreslängd undertecknas av behörig befattningshavare
hos RPS. Eftersom RPS:s bevakning av strafförelägganden och förelägganden av
ordningsbot samt bokföring och redovisning i anslutning härtill ävensom
upprättandet av saköreslängder och indrivningshandlingar sker maskinellt, har
RRV inte funnit sådana åtgärder behövliga för kontroll av indrivningen av
strafföreläggandeböter och ordningsbot som enligt 2021 §§
bötesin-drivningsförordningen gäller för allmän underrätts saköreslängd. RRV
har emellertid med stöd av 12 § strafföreläggandekungörelsen och 15 §
ordningsbotskungörelsen föreskrivit att länsstyrelserna i samband med förandet
av avräkningsliggare skall kontrollera att saköreslängd för varje månad över
dels strafförelägganden dels förelägganden av ordningsbot kommer in till
länsstyrelsen inom i ovannämnda kungörelser föreskriven tid. I det fullt
utbyggda Rl-systemet (rättsväsendets informationssystem) avses någon
uppdelning på olika bö-tesformer inte komma att ske vid framställning av
saköreslängder och indrivningshandlingar. Domstolsböter, strafföreläggandeböter
och ordningsbot kommer att upptas i en gemensam saköreslängd per månad för
varje kronofogdedistrikt. Med anledning härav samt med hänsyn till betydelsen
av enhetlig bokföring har RRV föreskrivit atl samtliga bö-tesmedel fr. o. m.
den 1 juli 1970 i uppbördsbokföringen skall, med iakttagande av föreskriven
fördelning, bokföras på gemensamt konto. Medel som inflyter vid försäljning av förverkat
gods skall alltjämt bokföras på härför avsett konto.
I cirkulär till samtliga länsstyrelser den 3 juli
1954 har RRV även utfärdat bestämmelser om kontroll av redovisningen av
förverkat gods. Dessa bestämmelser har följande innebörd. För kontroll av
redovisningen från kronofogdemyndighet antecknar länsstyrelsen med ledning av
saköreslängd förverkad egendom i en särskild liggare. Saköreslängden överlämnas
därefter till kronofogdemyndigheten med indrivningsorder. Hos denna myndighet
sker på motsvarande sätt anteckning i en särskild liggare över förverkad
egendom. I tiggarna upptas erforderliga uppgifler om godset och uppgift om när
influtet försäljningsbelopp har redovisats eller hur det har förfarits med
gods som inte har försålts. För att styrka åtgärder i sistnämnda avseende skall
kronofogdemyndigheten till länsstyrelsen överlämna intyg utfärdat av
vederbörande förrättningsman.
Prop. 1974:124 28
I
cirkulär till samtiiga länsstyrelser den 20 juni 1961 medgav RRV att förverkade
rusdrycker fick undantas från redovisning i länsstyrelses och
kronofogdemyndighets liggare över förverkat gods i den utsträck ning det med
ledning av saköreslängden kunde avgöras att verkställig het ägt rum genom att
rusdryckerna förstörts.
3.2
Förenade fabriksverken (FFV)
FFV:s överskottsförsäljningsorganisation (FFV/Ö)
inrättades år 1960 inom FFV på förslag av dåvarande statens sakrevision.
Avsikten var att FFV/Ö försöksvis skulle försälja
krigsmaklens övertaliga och kasserade tygmateriel, dvs. vapen, fordon, verktyg
m. m., om inte annat överenskoms mellan FFV och vederbörande myndighet. FFV/Ö
kunde även efter särskild överenskommelse sälja annan övertalig och kasserad
materiel. Försäljningen skulle ske på provisionsbasis.
Under försöksperioden prövade FFV/Ö olika
försäljningsformer. Man kom därvid fram till atl försäljning från fasta
försäljningsställen till priser som fastställts efter sakkunnig värdering gav
ett bättre ekonomiskt utbyte än övriga typer av försäljning.
Därtill fann man att organisationen fctmde
utnyttjas mer ekonomiskt, om ytterligare varugrupper tillkom, som t. ex.
intendenturmateriel, produkter tillverkade vid statliga institutioner av
social karaktär eller vid kriminalvårdsstyrelsens terapiavdelningar och övriga
verkstäder samt materiel från kommunala myndigheter och institutioner.
I sin rapport till Kungl. Maj;t år 1963 över
försöksverksamheten vid FFV/Ö föreslog FFV att försäljningen skulle utvidgas
att omfatta även nyss nämnda artiklar och att verksamheten i övrigt skulle
bedrivas efter tidigare fastställda principer.
Ar 1964 meddelade Kungl. Maj:t vissa provisoriska
bestämmelser i ämnet. De innebar i korthet att FFV/Ö:s verksamhet skulle
omfatta all krigsmakten tillhörig övertalig eller kasserad materiel, om ej
annat särskilt avtalades, samt att FFV efter särskilt avtal även kunde
försälja materiel för annan statlig myndighet.
FFV skulle få betalt för sina kostnader samt få en
affärsmässigt beräknad provision.
Dessa bestämmelser medförde en betydande utvidgning
av överskottsförsäljningens verksamhet. Omsättningen ökade från 8,8 milj. kr.
1962/63 till 13,8 milj. kr. 1964/65.
I sin rapport över verksamheten år 1965
konstaterade FFV att ifrågavarande försäljning lämpligen borde fortsätta
enligt de riktiinjer som tidigare gällt. Det påpekades emellertid samtidigt att
det i vissa fall skulle vara rationellt om FFV efter särskild överenskommelse
kunde få överta materiel i fast räkning.
Prop.
1974:124 29
Några ytterligare direktiv för verksamheten har
emellertid inte utfärdats av Kungl. Maj:t. Verksamheten har därför drivits
vidare enligt tidigare redovisade principer.
Försäljningen bedrivs i dag i huvudsak från fasta
försäljningsställen i Solna (huvudförsäljningsställe), Göteborg, Sundsvall,
Kävlinge och Arboga. Under år 1970 har dessutom ett provisoriskt
försäljningsställe inrättats i Luleå.
FFV/Ö:s
verksamhet är uppdelad på sju försäljningsavdelningar, nämligen för fordon
(civila och militära), maskiner (verktygsmaskiner och annan verkstadsutmstning,
entreprenadmaskiner och motorer), möbler inkl. kontorsutrustning, skrot,
byggnader (främst fritidsstugor och cementvaror), diverse materiel samt för
export.
Huvuddelen
av varorna säljs i kommission, varvid FFV/Ö:s provisionssatser varierar från 3
procent för skrot till 24 procent för möbler och diverse materiel.
Nytillverkade produkter köper FFV/Ö dock till största delen i fast räkning. I
och med att dessa produkters andel av omsättningen ökat, har köpen i fast
räkning vuxit förhållandevis snabbt under senare tid.
Omsättningen inom överskottsförsäljningen har ökat
starkt. Från 13,8 milj. kr. 1964/65 till 34,2 mUj. kr. 1969/70 och 43,0 milj.
kr. 1970/71 i löpande priser. För de närmast kommande åren förväntas
omsättningen fortsätta att stiga.
Den 9 januari 1970 föreslog en av FFV tillsatt
utredningsgrupp att verksamheten med överskottsförsäljningen skall överföras
till ett särskilt aktiebolag. Något beslut därom har ännu inte fattats.
En
utredning rörande FFV:s framtida verksamhetsinriktning m. m. har tillsatts år
1972 (I 1972: 02). 1 direktiven till utredningen anförs bl. a. följande.
FFV har i anslagsframställningen för budgetåret
1972/73 tagit upp frågan om verksamhetsformen. FFV har därvid framhållit att
den nuvarande formen som affärsdrivande verk har uppenbara nackdelar i förhållande
till aktiebolagsformen. Det gäller såväl möjligheter till resultatutjämning
och självfinansiering som möjligheter tUl snabbt beslutsfattande. FFV finner
det angeläget att frågan om en ny företagsform snarast prövas.
De sakkunniga bör överväga lämplig företagsform för
FFV. Konsekvensema av att hela FFV eller delar av verket drivs som aktiebolag
bör jämföras med konsekvensema av ett bibehållande av nuvarande
verksamhetsform. Om de sakkunniga förordar det senare alternativet, bör förslag
lämnas rörande de ändringar som kan behöva genomföras i fråga om FFV;s
ekonomiska och administrativa befogenheter.
Sedan de sakkunniga tagit ställning till FFV:s
framtida verksamhetsinriktning bör de upprätta förslag till mål för FFV.
Om de sakkunniga förordar att FFV även
fortsättningsvis skall vara ett affärsverk, bör förslag framläggas om
erforderliga ändringar i FFV:s instruktion. De sakkunniga bör därvid också
lämna förslag rörande huvuddragen i lämplig organisation för verket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.1974:124 3q
3.3
RsStsrevisionsverkets förslag
I sin tidigare nämnda skrivelse till Kungl. Maj:t
föreslår RRV att FFV anlitas för försäljning av förverkat gods och hittegods
som har tillfallit kronan. FFV/Ö avses bli central uppsamlingsplats för sådan
egendom. De lokala myndigheterna kan härigenom avlastas åtskilligt arbete och
ansvaret för egendomens behandling överförs till den centrala myndigheten.
Lokal försäljning bör enhgt RRV ifrågakomma endast beträffande ömtåligt gods.
Det konstateras vidare att FFV i yttrande till RRV har förklarat sig ha stort
intresse av att i enlighet med förslaget överta försäljningen av förverkad
egendom och hittegods. Något formellt hinder mot en sådan ordning finns inte
eftersom det av 2 § instruktionen (1965: 840) för förenade fabriksverken direkt
framgår att FFV bl. a. har till uppgift att bedriva försäljning av staten
tillhörig, övertalig och kasserad materiel, som myndighet överlämnar till FFV
för försäljning.
I sin promemoria motiverar RRV närmare förslaget
att FFV bör om-händerha ifrågavarande försäljning. Därvid anförs i huvudsak
följande. Statsverket har vid FFV en sakkunnig organisation för handhavandet
och försäljningen av överbliven lös egendom. Denna försäljningsorganisation
har behövliga transportmedel och lagerlokaler till sitt förfogande. En
utsträckt användning av denna organisation kan förmodas leda till förenkling
vid avyttringen av statsverket tillfallen lös egendom och medföra lägre
kostnader och större intäkter. Det torde sålunda vara lämpligt alt gå vidare
på den inslagna vägen med försäljning genom FFV/Ö. Hittills har försök endast
gjorts beträffande hittegods i Stockholm men inget motsäger att ett utnyttjande
av denna försäljningsform för samtliga myndigheters hittegods skulle vara till
gagn för statsverket. Även beträffande förverkad egendom bör FFV/Ö kunna
överta försäljningen, så långt detta praktiskt låter sig göra. Förslaget
omfattar också vapen, ammunition, gifter och annat gods, som får försäljas
endast med iakttagande av särskilda bestämmelser. Bedömningen av vilket gods
som lämpar sig för försäljning och vilka åtgärder som i övrigt skall vidtas med
godset kominer då att helt överföras till FFV/Ö. Försäljning behöver givetvis
inte äga rum, när egendomen på armat sätt kan komma statsverket till godo.
Redan nu överlämnas i stor utsträckning skjutvapen och ammunition till kronan.
För FFV/Ö:s del synes ett åtagande av förevarande slag inte medföra några
olägenheter. Tvärtom har det visat sig, att försäljningsställen med större och
bredare sortiment är mera lönsamma än sådana som har endast ett begränsat antal
varor.
Enligt förslaget skall FFV redovisa influtna medel
direkt på inkomsttitel i riksstaten. Härigenom befrias de lokala myndigheterna
och länsstyrelserna från medelsredovisningen.
En
centralisering av försäljningen av förverkat gods och hittegods
Prop.
1974: 124 31
förutsätter
enligt RRV ändringar i vissa av de författningar som innehåller särskilda
försäljningsbestämmelser. RRV föreslår att dessa bestämmelser ges en ny
lydelse. Ändringarna går ut på att särskilda föreskrifter om försäljnings- eller
annat förfaringssätt utesluts eller utbyts mot en hänvisning till att
försäljning skall ske i den ordning som gäller för försäljning av staten
tillhörig lös egendom. Gällande bestämmelser härom finns i
upphandlingskungörelsen. Vidare föreslås den ändringen i 9 §
tillämpningskungörelsen (1938: 677) till hittegodslagen att RPS i stället för
RRV skall meddela erforderliga föreskrifter om bokföring, förvaring och
redovisning av hittegodsmedel.
I RRV:s skrivelse anförs vidare att det i vissa
författningar finns bestämmelser om förverkande som även innehåller särskilda
föreskrifter om förfarandet med förverkad egendom. Även om sådana bestämmelser
i och för sig kan synas överflödiga, om omhändertagandet av förverkat gods
centraliseras, föreslår RRV inte någon ändring i dessa eftersom de inte utgör
något hinder mot att egendomen likväl övertas av FFV. Någon ändring ifrågasätts
inte heller beträffande 41 § skogsvårdslagen i vilken bestämmelse det anges
att försäljning av förverkat virke skall ske genom åklagaren på offentlig
auktion.
Beträffande redovisningen av förverkad egendom
anför RRV att om försäljning och redovisning av influtna medel sker genom FFV,
torde betryggande kontroll kunna ordnas på annat sätt än genom att uppgifter
om den förverkade egendomen tas in i saköreslängden. Efter omorganisationen av
polis- och åklagarväsendet bör sålunda tillfredsställande kontroll kunna ske
intemt inom de lokala myndigheterna under överinseende av de centrala
myndighetema. Inspektion av de lokala myndigheterna bör även omfatta kontroll
av bokföring och redovisning av förverkat gods. Det bör vidare ankomma på den
inspekterande myndigheten att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter.
RRV föreslår mot bakgrund härav en ändring i bötesindrivningsförordningen som
går ut på att nuvarande bestämmelser om upptagande av förverkat gods i
saköreslängd tas bort ur förordningen. I längden skall därefter i fråga om
förverkande endast upptas värdeförverkande.
3.4
Departementspromemorian
3A.1
Allmänt
Det konstateras i departementspromemorian att det
nuvarande systemet för försäljning av förverkad egendom som regel ger ett
otillfredsställande ekonom.iskt utbyte för statsverket. Intäkterna från
försäljningen är låga och det administrativa förfarandet tungrott och kostnadskrävande.
Vid de offentliga auktioner där ifrågavarande egendom oftast säljs når man inte
en tillräckligt stor kundkrets och auktionerna äger dessutom många gånger rum
vid tidpunkter som inte är lämpliga från
Prop.
1974:124 32
försäljningssynpunkt.
Det är därför angeläget att skapa elt försäljningssystem som bl. a. innebär
att man når en bredare köpkrets. Man torde därigenom kunna väsentligt öka
försäljningsintäktema. Många myndigheter är i dag inkopplade på förfarandet
med försäljning av förverkad egendom. En förenkling bör kunna ske utan att man
eftersätter kraven på effektivitet och kontroll. Man bör sålunda kunna begränsa
antalet myndigheter som handlägger ärenden av detta slag och mlinerna bör
kunna förenklas.
Enligt promemorian bör man som ett led i ett
förenklat förfarande till en början fastslå vilken myndighet som skall vara
ansvarig för försäljning eller annat förfarande med förverkad egendom. F. n.
förvaras så gott som all sakförverkad egendom hos polismyndigheter. Eftersom
någon ändring på denna punkt av praktiska skäl inte bedöms som möjlig, föreslås
i promemorian att ansvaret för egendomen läggs på de lokala polismyndigheterna
med RPS som ansvarig centralmyndighet. Undantag bör dock enligt promemorian
göras för gods som faller inom tullens område. Förslaget iimebär sålunda att
kronofogdemyndigheterna avkopplas från handläggningen av sakförverkad egendom
och att länsstyrelsemas verksamhet i detta sammanhang inskränks till vad som
följer av länsstyrelsens ställning som högsta polismyndighet i länet.
3.4.2
Försäljning av förverkad egendom
En centralisering av försäljningen bedöms i
promemorian som nödvändig för att kunna få större kundunderlag och högre
priser för egendomen än som nu i allmänhet är fallet. Det torde därvid inle
finnas något lämpligare alternativ än att låta FFV ombesörja försäljningen.
Genom sina försäljningsställen når nämligen FFV ett stort antal människor och
har dessutom möjligheter att dirigera varor till platser där efterfrågan är
störst och priserna mest gynnsamma.
Det konstateras vidare i promemorian att FFV i dag
är ett statligt verk men att frågan om dess framtida företagsform f, n. är
föremål för utredning. Därest en ändring av företagsformen till aktiebolag
skulle komma till stånd anses detta likväl inte hindra att FFV får fortsätta
att ha hand om försäljningen av förverkad egendom. En sådan ändring av den
nuvarande formen för verksamheten föranleder dock enligt promemorian vissa
överväganden.
FFV/Ö säljer i dag varor både i kommission och i
fast räkning. Vid försäljning i kommission erhåller FFV/Ö en viss provision.
Genom båda försäljningssätten tillförs statskassan de eventuella vinsterna. Vid
en ändring av företagsformen till aktiebolag kommer vinsterna i stället att
tillfalla det nya bolaget. Detta bör tas i beaktande vid valet av formen för
försäljning av förverkad egendom. I promemorian förordas en försäljning på
provisionsbasis eftersom denna försäljningsform till-
Prop.
1974:124 33
godoser
ett ömsesidigt intresse att genom prissättning m. m. få så stora intäkter av
försäljningsverksamheten som möjligt.
I promemorian föreslås således som en huvudregel
att försäljning av förverkad egendom skall ombesörjas genom FFV:s försorg och
alt försäljning skall ske på provisionsbasis.
Vissa undantag från denna regel är dock
ofrånkomliga. I en del fall kommer det exempelvis att vara stora avstånd mellan
den plats där egendomen förvaras och FFV/Ö:s försäljningsställen.
Egendomen kan därför inte hämtas av FFV aimat än i
begränsad utsträckning och med långa tidsintervaller. Det kan då vara mera rationellt
att försäljningen sker i annan form än genom FFV. Särskilt gäller detta egendom
som kan förstöras eller som eljest är underkastad förskämning. I dessa fall bör
försäljningen ske på lämpligast sätt på den plats där egendomen förvaras. I
promemorian uttalas att det torde vara svårt att generellt ange en viss
försäljningsform för sådan egendom. Man måste handla efter förhållandena i det
enskilda fallet även om vissa riktlinjer bör finnas. I promemorian föreslås att
RPS får i uppdrag atl utforma sådana riktiinjer. Det betonas emellertid att
avvikelser från huvudregeln, som innebär att försäljningen skall ske genom
FFV, bör göras med stor försiktighet.
Det är av skilda orsaker inte möjligt att sälja all
den egendom som tillfaller kronan på grund av förverkande till följd av brott.
Viss egendom kan genom sin särskilda beskaffenhet inte användas i annat än
brottsligt syfte och bör således redan av detta skäl inte säljas. Enligt
promemorian bör det i princip ankomma på den polis- eller tullmyndighet som
förvarar förverkad egendom att pröva huruvida sådant hinder mot försäljning
föreligger.
I många författningar finns särskilda bestämmelser
som anger vilken myndighet som skall bestämma hur man skall förfara med
förverkad egendom. Någon ändring av dessa regler behövs inte enligt promemorian
eftersom de som regel har tillkommit för att myndighet med särskild
fackkunskap skall svara för prövningen. Den prövning som enligt vad som
tidigare föreslagits skall ankomma på polis- eller tullmyndighet bör därför
enligt promemorian endast gälla i de fall, där det inte finns särskilda
föreskrifter om prövning i annan ordning.
I promemorian konstateras att det inte torde vara
rimligt att kräva att FFV skall inhämta tillstånd till försäljning av förverkad
egendom från skilda myndigheter utan att denna prövning bör ha skett innan
egendomen lämnas till FFV för försäljning. Den myndighet som förvarar
förverkad egendom, som skall säljas, bör sålunda vara skyldig att svara för att
den egendom som lämnas till FFV får säljas och att erforderliga tillstånd har
inhämtats. Detla skall dock enligt promemorian inte gälla sådan egendom,
beträffande vilken det krävs speciella till-
3
Riksdagen 1974.1 saml Nr 124
Prop. 1974:124 34
stånd
för förvärv, t. ex. i fråga om vapen. I de fallen åligger det självfallet FFV
att kontrollera att egendomen säljs till behörig person.
I promemorian uttalas vidare att i de fall där viss
egendom inte får säljas till andra än i lag eller författningar särskilt
angivna torde inte några ekonomiska fördelar kunna nås genom en försäljning vid
FFV. Den myndighet som förvarar godset bör därför ha rätt att i sådana fall
själv försälja detta. Det föreslås att närmare föreskrifier härom lämnas av
centralmyndigheten. Enligt promemorian torde det emellertid i många fall vara
lämpligare att förstöra sådan egendom än att försälja den. 1 promemorian
påpekas i detla sammanhang att RRV i förut nämnda skrivelse och promemoria bl.
a. tagit upp frågan om försäljning av beslagtagen sprit och därvid konstaterat
att kostnaderna för ett sådant förfaringssätt ofta överstiger inkomsterna. Mot
bakgrund härav föreslås i departementspromemorian att centralmyndigheten bör få
ge erforderliga föreskrifter om handläggningen av sådana ärenden samt att det
därvid bör vara tänkbart att väsentligt utvidga nuvarande möjligheter att
förstöra egendom av ifrågavarande slag.
I promemorian framhålls slutiigen att en del av det
gods som kan komma att överlämnas till FFV för försäljning mycket väl kan
tänkas vara av det slaget att man inte kan hitta någon köpare till det. Det
föreslås därför att FFV för sådana fall får rätt att bestämma hur det skall
förfaras med egendomen. I fall då FFV inte skall ombesörja försäljningen bör
motsvarande prövning göras av den som då i stället har ansvaret för
försäljningen.
3.4.3
Försäljning av hittegods
Utöver den egendom som tillfaller statsverket på
grund av förverkande får statsverket varje år en stor mängd egendom genom bestämmelsema
i lagen om hittegods. Sådan egendom skall enligt föreskrift i 8 § kungörelsen
med vissa föreskrifter rörande polismyndighets befattning med hittegods
(hittegodskungörelsen) försäljas på offentlig auktion om det inte finns
särskilda omständigheter som föranleder försäljning på annat sätt. Redan i dag
försäljs visst hittegods genom FFV:s försorg.
I promemorian framhålls att samma synpunkter som
anförts beträffande försäljning av förverkad egendom kan anläggas även i fråga
om försäljning av hittegods. De fördelar som kan uppnås genom en enhetlig och
effektiv försäljningsform samt ett enkelt och enhetiigt redovisningssystem bör
således enligt promemorian i full utsträckning tas till vara även vid
försäljningen av hittegods. Mot bakgrund härav föreslås att den tidigare
förordade nya ordningen för försäljning av förverkad egendom även skall göras
tillämplig på hittegods.
Prop.
1974:124 35
3.4.4
Redovisning och kontroll
Äv den tidigare lämnade redogörelsen framgår att
samtiiga sak-förverkanden f. n. tas upp i saköreslängder. I sin skrivelse har
RRV föreslagit att dessa uppgifter i fortsättningen inle skall redovisas på
detta sätt. Enligt verkets uppfattning bör nämligen en tillfredsställande
kontroll kunna ske internt inom de olika lokala myndigheterna under
överinseende av den centrala myndigheten. RRV har i denna fråga uttalat följande.
Det vill synas som om denna kontroll kan ordnas
enklare men lika betryggande internt inom polis- och åklagarmyndigheterna.
Samtidigt med eller i anslutning till uppsättandet av beslagsprotokoll torde erforderliga
registreringshandlingar kunna upprättas för redovisning och kontroll av
dispositionen av det beslagtagna godset. Registreringen bör omfatta alla
åtgärder som vidtages med godset, således även i förekommande fall försäljning
av exempelvis ömtåligt gods. I redovisningen bör också ingå stöldgods som icke
kunnat återställas till ägaren, armat herrelöst gods, fallvilt m. m. i den mån
sådant gods ej behandlas som hittegods. Influtna försäljningsmedel skulle i
förekommande fall levereras direkt till länsstyrelsen eller
rikspolisstyrelsen.
Det skulle åligga överordnad myndighet att vid
inspektion m. m. utöva erforderlig granskning av verksamheten. Det må erinras
atl kontrollen av redovisningen av statsverket tillfallet hittegods för
närvarande är anordnad på detla sätt.
Ulöver nu anförda synpunkter har verket inte
närmare preciserat sitt förslag i denna del.
Såsom tidigare anförts har i promemorian
föreslagits att kronofogde-myndighetema skall helt avkopplas från den
mtinmässiga handläggningen av frågor som rör förverkad egendom. Det konstateras
vidare i promemorian att den sakförverkade egendomen med några få sällsynta
undantag är tagen i beslag och i anledning därav som regel förvaras hos någon
myndighet. Det finns därför enligt promemorian inte några bärande skäl för att
behålla uppgifter om sakförverkanden i saköreslängden.
I promemorian framhålls emellertid att
saköreslängden f. n. har en viss betydelse för redovisningen och kontrollen av
sakförverkad egendom och att det av den anledningen i så fall blir nödvändigt
att bygga upp ett nytt redovisnings- och konttollsystem. Därvid synes det
enligt promemorian vara lämpligt och ändamålsenligt att låta beslagsprotokollen
såsom RRV föreslagit ligga till gmnd för ett sådant system. Detta system
föreslås utformat på följande sätt.
Vid samtliga beslag skall enligt 27 kap. 13 § RB
föras protokoll vari bl. a. den beslagtagna egendomen noga skall beskrivas. Man
har alltså här en handling som kan läggas till grund även för redovisning och
kontroll av sakförverkad egendom. Samtiiga beslagsprotokoU inom ett po-
lisdistrikt
bör utgöra en beslagsliggare. När ett beslag sker, åsätts varje beslaglaget
föremål elt nummer och i beslagsprotokollet antecknas detta nummer vid
föremålet Detta nummer skall sedan följa föremålet hela tiden intill dess det
slutiigen beslutas vad som skall hända med föremålet, eventuellt ända tills
föremålet säljs. I beslagsprotokollen, som behöver utformas på ett något annat
sätt än i dag, antecknas sedan alla åtgärder som sker med det beslagtagna
föremålet, exempelvis om beslag fastställs eller hävs. Under fönmdersökningens
gång sker fortlöpande anteckningar om vad som händer med egendomen. De olika
åtgärderna bör av utrymmesskäl lämpligen antecknas i kodform. När en
fömndersök-ning är avslutad eller beslut annars skall fattas i åtalsfrågan
antecknas beslutet. Beslutar åklagare om förverkande antecknar han detta på beslagsprotokollet.
Ett exemplar därav sänds sedan till den polismyndighet som förvarar egendomen.
Har förverkandet skett genom strafföreläggande antecknas i därför avsedd mta
att besked om godkännande skall lämnas till den polismyndighet som förvarar
egendomen. Om polismyndigheten får uppgift om godkännande av
strafföreläggandet, vet man att förverkandebeslut vimnit laga kraft och kan
besluta om hur man skall förfara med egendomen. Om ett strafföreläggande inte
godkänns återställs beslagsprotokollet till åklagaren. Beslut i åtalsfrågan
antecknas då i protokollet.
Vid förverkande i samband med ordningsföreläggande
bör enligt promemorian motsvarande regler gälla.
Den föreslagna lösningen kräver en viss
underrättelseskyldighet från domstolamas sida. Denna föreslås i promemorian
utformad på följande sätt. Förs talan om förverkande vid domstol, sänds
beslagsprotokollet till rätten. Beslutar rätten om förverkande och vinner
beslutet laga kraft sänds underrättelse med uppgift om förverkandet till den
polismyndighet som förvarar egendomen. Om en underrätts beslut om förverkande
överklagas, sänds protokollet vidare till överrätten. Det är sedan överrätten
som skall svara för att imderrättelse expedieras till polismyndigheten.
Föreskrift härom bör tagas in i kungörelsen (1964: 635) angående underrättelse
om dom i vissa brottmål m. m.
Angående redovisningen av den beslagtagna egendomen
anförs i promemorian vidare. Av de beslagsprotokoll som utgör beslagsliggare
skall hela tiden kunna framgå vad som hänt med egendomen. Anteckningar om att
egendomen förstörts, försålts och liknande skall därför göras på protokollen.
När det är nödvändigt att upprätta särskilda handlingar som berör beslagtagna
föremål, skall det från början åsatta numret hela tiden följa föremålet. På
detta sätt får man en säker identifiering av olika föremål. Man bör sträva
efter att ha så få redovisningshandlingar som möjligt vid sidan av
beslagsliggaren. Om egendom lämnas till försäljning, krävs dock en ytterligare
handling som kan ligga till grund för centralmyndighetens kontroll av att
egendomen säljs och av försäljningspriset.
Prop. 1974: 124 37
Som tidigare antytts kan det förekonmia ätt
sakförverkad egendom varken är tagen i beslag eller förvaras hos någon
myndighet. Domstol kan således i vissa om än mycket sällsynta fall besluta
om.sakförverkande utan föregående beslag. Enligt RB finns det även möjlighet
att vid beslag låta egendomen bli kvar i innehavarens besittning. I de båda nu
nämnda fallen krävs en verkställighetsåtgärd för att egendomen skall komma i
myndighets besittning. Dessa verkställighetsåtgärder bör enligt
departementspromemorian utföras av kronofogdemyndigheterna. När den
polismyndighet som är ansvarig för sakförverkad egendom får besked om att
egendom, som inte finns i myndighets besittning, förverkats, bör
poHsmyndigheten sålunda hos kronofogden begära handräckning för att få ut
egendomen.
Kronofogdemyndigheten skall sedan verkställighet
skett lämna egendomen till den polismyndighet som begärt åtgärden. För
kronofogdemyndighetens del skall detta förfarande inte redovisas annat än som
en vanlig handräckningsåtgärd. Det konstateras i promemorian att det i dessa
fall kan vara svårt för domstolen att veta vilken polismyndighet som skall
underrättas. I promemorian föreslås därför en ordning scm innebär att
underrättelsen skall sändas till rikspolisstyrelsen, som sedan kan
vidarebefordra den till den polismyndighet som har att svara för ärendets
fortsatta handläggning.
Det påpekas i promemorian att det förordade
systemet med numrering av all egendom som tas i beslag i och för sig kan
innebära ett visst merarbete för polisen. Det konstateras emellertid samtidigt
att även om det f. n. inte finns någon direkt skyldighet att numrera
beslagtagen egendom torde likväl elt sådant förfaringssätt tillämpas vid stora
beslag för alt man därigenom skall kunna få en överblick och kontroll av beslagen.
Vidare konstateras att en obligatorisk numrering självfallet innebär att man
får en bättre kontroll över beslagen och att identifieringen av godset
underlättas. Merarbelet anses för övrigt inte vara av någon slörre belydelse.
Av RB:s bestämmelser följer sålunda att man måste göra en noggrann beskrivning
av beslagtagen egendom. Om man då även kräver alt egendomen åsälts ett särskilt
nummer torde detta som regel inte föranleda annat än en obetydligt ökad
arbetsinsats.
För att göra det föreslagna systemet så effektivt
som möjligt förordas i promemorian att beslagsprolokollen utformas som
blankettset med erforderligt antal blanketter i varje set. Det påpekas i detta
sammanhang alt för den händelse blanketterna inte skulle räcka till bör man
utan större svårighet kunna få fram kopior därav eftersom varje polisdistrikt
numera torde ha utrustning för snabbkopiering.
Enligt vad som anförs i promemorian kan det sålunda
förordade systemet i och för sig modifieras på flera olika sätt. Det framhålls
därvid att man givetvis kan överväga att införa ett system som är baserat på
automatisk databehandling men att en sådan lösning synes kräva visst
Prop. 1974:124 38
programarbete
och eventuellt även nya rutiner för utformningen av domar och
strafförelägganden. Enligt promemorian skulle ett sådant system förmodligen bli
mer effektivt ur kontrollsynpunkt men kostnadema för detta kan bli alltför
stora. I promemorian betonas att försäljningen av förverkad egendom inte
inbringar alltför stora belopp årligen och att det därför är nödvändigt att i
möjligaste mån söka pressa ned kostnadema för förfarandet.
De medel som inflyter från försäljningen av
förverkad egendom föreslås i promemorian bli redovisade till
centralmyndigheten. Redovisningen skall ske dit oavsett vem som sålt egendomen.
I de fall där en fördelning skall ske av köpeskillingen för viss vara bör
enligt promemorian den lokala polismyndigheten imderrätta centralmyndigheten
härom varefter det får ankomma på centralmyndigheten att verkställa
fördelningen. Vidare föreslås i promemorian att kontanta penningmedel inte tas
upp i saköreslängd utan behandlas som annan förverkad lös egendom. Efter förverkandebeslutet
skall således kontanterna redovisas på samma sätt som från försäljning influtna
medel.
Kontrollen över de lokala polismyndigheterna bör
enligt promemorian utövas av RPS i egenskap av centralmyndighet. Det framhålls
dock i promemorian att även länsstyrelserna i sin egenskap av högsta polismyndighet
kan utöva kontroll över hur förverkad egendom handhas.
3.4.5.Tullmyndighets
befattning med förverkad egendom
Enligt 24 § lagen om varusmuggling kan talan om
brott mot sådana författningar vars efterlevnad tullverket skall övervaka föras
av befattningshavare vid tullverket, om inte svårare straff än böter kan följa
på brottet. Vissa tullåklagare har dock en mera vidsträckt åtalsrätt. Av dessa
regler följer att varken polis eller allmän åklagare behöver vara inkopplad på
ärenden angående förverkande på grund av brott mot bestämmelser i
ifrågavarande författningar. I dag redovisas dessa förverkanden i saköreslängd
men försäljning och redovisning av egendomen ombesörjs helt av
generaltullstyrelsen.
I departementspromemorian föreslås inte någon annan
ändring i angivna regler än som följer av att uppgift om sakförverkande inte
längre skall tas upp i saköreslängd samt beträffande vamsmugglingslagen, som
anger att förevarande myndighet får bestämma försäljningssättet. Eftersom
generaltullstyrelsen svarar för hela förfarandet alltifrån beslag och
förverkande fram till försäljningen, bör enligt promemorian denna myndighet få
i uppdrag att utfärda de föreskrifter som kan bli erforderliga.
Det förekommer fall då frågan om åtal överlänmas
till allmän åklagare men beslagtagen egendom likväl förvaras hos
tullmyndighet. I dessa fall sker försäljning och redovisning på samma sätt som
om hela ärendet behandlas av tjänstemän inom tullverket. Ej heller på denna
punkt föreslås i promemorian någon ändring. Uppgift om sakförverkande skall
Prop.
1974:124 39
således
lämnas till den tullmyndighet som förvarar egendomen i stället för
polismyndighet vare sig beslutet meddelats av åklagare eller domstol.
4
Remissyttrandena
4.1
Förfarandet med visst stöldgods m. m.
Samtliga remissinstanser med ett undantag
tillstyrker i princip departementspromemorians förslag till ny lagstiftning om
förverkande av stöldgods m. m. som saknar känd ägare eller lämnar förslaget
utan erinran i huvudsak.
I flera remissyttranden betonas angelägenheten av
att den föreslagna lagändringen genomförs eftersom gällande ordning på detta
område inte är ändamålsenlig. RPS uttalar att de föreslagna reglema utan tvekan
fyller ett sedan länge känt behov varför de hälsas med tillfredsställelse.
Liknande omdömen framförs av bl. a. JK, RÅ, statskontoret, RRV och Föreningen
Sveriges polismästare.
En principiellt kritisk inställning till den i
promemorian förordade lösningen av ifrågavarande problem redovisas av
Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, som i och för sig hälsar syftet med
lagändringen med tillfredsställelse men likväl anser den föreslagna lösningen
mindre lämplig, eftersom det här enligt föreningens mening inte är fråga om
förverkaode i egentiig mening. Föreningen ifrågasätter därför om inte en
lösning i närmare anslutning till reglema om hittegods är att föredra.
Hovrätten för Västra Sverige framhåller att
förverkandebegreppets enhetlighet i viss mån genombmtits genom förslaget men
att starka praktiska skäl talar för förslaget. En ledamot av hovrätten betonar
att en ändring av förverkandebegreppet kan få konsekvenser som är svåra att
överblicka.
I övrigt har remissinstansernas kritik i allmänhet
begränsats till särskilda frågor.
Den nya regleringen bör enligt RÄ:s mening avse
endast egendom som åtkommits genom brott enligt BrB. Enligt RA förekommer sålunda
den situation som den nya bestämmelsen är avsedd att reglera knappast inom
specialstraffrätten.
Frågan om en utvidgning av de föreslagna
bestämmelserna om förverkande till att avse även andra fall än de i
promemorian förordade har behandlats i några remissyttranden. RÅ anser, att
möjUgheter till förverkande inte bör ges bara för fall då ägaren till egendomen
är okänd ulan även då målsäganden eller annan som övertagit hans rätt inte gör
anspråk på egendomen. Enligt RArs mening torde som fömtsättning för
förverkande i ett sådant fall böra gälla, att målsäganden
Prop. 1974:124 40
inte för ersättningstalan. RÄ belyser behovet av
förverkanderegler utöver de fall där målsäganden är okänd med ett exempel från
praktiken. Målet gällde bedrägeri avseende viss beställning mot postförskott.
Då gärningsmannen avslöjades fanns hos posten en stor mängd utiösta
postförskott, som bedragarna ännu inte kvitterat ut. Varje försändelse gällde
endast ett mindre belopp men tillsammans var det fråga om över 30 000 kronor.
Genom rundskrivelser till målsägandena från polisen hade dessa givits
lillfälle att föra lalan i målet men de flesta hörde inte av sig och ingen
gjorde anspråk på de hos posten inneliggande betalningarna för
postförsändelserna. Av åklagaren framställt för\'erkande-yrkande avseende
dessa ogillades såsom inte lagligen grundat. Hos posten är man tveksam om
hur man skall förfara med redovisningen av dessa försändelser. Det framstår som
stötande om de dömda skall ha rätt att utkvittera pengarna. Ett skäl till att
målsägandena inte framträtt torde ha varit förutom att det för varje
målsägande var fråga om jämförelsevis obetydliga belopp att saken gällde
förhållanden som de offentligen inte ville figurera i. Liknande motiv för
målsägandena att avstå från talan kan förekomma vid vissa typer av brott t. ex.
ocker. RA betonar att det från kriminalpolitisk synpunkt är viktigt att brottslingen
inte på grund av förhållanden av nu berörd art får behålla vinningen av brott.
RÄ anser vidare att det bör övervägas om inte i vissa fall även substitut för
sådan egendom som avses med den nya bestämmelsen skall kunna förverkas.
Länsåklagaren i Norrbottens län sätter i fråga om inte skäl kan föreligga att
utöka förverkanderegeln till överensstämmelse med t. ex. dansk rätts
ståndpunkt, vilket skulle innebära att förverkande skulle kunna ske i bl. a.
sådana fall som RÄ syftat på. När det gäller frågan om hos vem förverkande får
ske är några remissinstanser kritiska mot den i promemorian förordade
lösningen. Hovrätten för Västra Sverige, som konstaterar att de i 36 kap. 4 §
första stycket BrB angivna personkategorierna kan vara motparter vid
förverkandetalan enligt den föreslagna 1 a §, finner det något förvillande
att 36 kap. 4 § BrB sätts ur spel i dessa fall. Hovrätten sätter också i fråga
om inte fall kan förekomma där tredje stycket i denna paragraf, som innehåller
en bestämmelse om bibehållande av särskild rätt till förverkad egendom, skulle
kunna få praktisk betydelse i förevarande sammanhang. Det bör därför enligt
hovrättens mening övervägas om inte nämnda stycke skall göras tillämpligt även
vid förverkande enligt 36 kap. 1 a § BrB. Även Föreningen Sveriges tingsrättsdomare
anser att nämnda stycke i 36 kap. 4 § BrB bör vara tillämpligt vid talan om
förverkande enligt den föreslagna nya bestämmelsen. RÅ framhåller, att som
förutsättning för förverkande mot okänd brottsling måste gälla att egendomen
efter brottet inle förvärvats av godlroende. RA föreslår därför att
bestämmelserna i 36 kap. 4 § första stycket d BrB görs tillämpliga även på
sådan förverkandetalan.
Prop.
1974:124 41
Den i anslutning lill promemorians
ställningstaganden till frågan inot vem som talan om förverkande skall riktas
förordade ändringen av bestämmelserna i 17 § RP har diskuterats i flera
remissyttranden. JK framhåller, att gällande bestämmelser i denna paragraf har
utform.ats med utgångspunkt i den rådande ordningen att förverkande ej kan ske
av utbyte av brott som motsvaras av skada för enskild och att dessa bestämmelser
på grund härav inte kan tillämpas på det föreslagna nya lörverkandeinstitutet.
Enligt JK:s mening synes det därför erforderligt Ett i anledning av den nya
formen av förverkande i lagtexten positivt ange den regel som skall gälla
rörande förfarandet vid självständig förverkandetalan, varvid regleringen
självfallet kan göras enhetlig för de olika slagen av förverkande. RA anser att
den förverkandetalan som nu är i fråga bör kunna undantas från bestämmelserna i
17 § RP. Til! utveckling av sin ståndpunkt konstaterar RÄ inledningsvis att i
de fall där såväl ägaren som brottslingen är okänd är det i princip fråga om
talan mot två skilda personer eller persongrupper, där man mot den ene gör
gällande brottsligt förfarande som ju är en förutsättning för förverkandet. Den
omständigheten att talan föres mot okänd brottsling motiverar enligt RÄ:s
mening inte att förfarandet såvitt gäller den okände ägaren görs annorlunda än
i fall då talan om förverkandet föres mot känd gärningsman. För båda fallen bör
gälla att särskild talan mot ägaren inte behöver föras. Detta bör anges som
undanlag i 17 § första stycket RP. Beträffande formerna för handläggningen av
förverkandeyrkande mot okänd brottsling anmärker RA först att bestämmelserna i
17 § RP torde utgå från att den mot vilken ett förverkandeyrkande riktas, men
som inle är ägare till föremålet, är känd. Om man bestämmer att
förverkandeyrkandet skall prövas efter särskild lalan enligt 17 § första
stycket RP måste det också finnas särskilda regler för delgivningen eftersom
personlig delgivning enligt huvudregeln om delgivning av stämning i brottmål
naturligen inte kan genomföras. Beslämmelserna om kungörelsedelgivning i
paragrafens andra stycke är inte tillämpliga eftersom dessa endast gäller okänd
ägare. Tillägg för delgivningen i nu diskuterade fall måste därför ske i detta
stycke. Emellertid vill RA ifrågasätta det meningsfulla i en sådan delgivning.
Som framhållits i promemorian är det inte alt förvänta att den mot vilken
talan föres skall låta sig avhöra, även om han får reda på kungörelsen,
eftersom han då löper risk att bli åtalad. Enligt RA:s mening skulle inte något
vitalt rättssäkerhetsintresse bli åsidosatt om förverkandeyrkandet prövades
utan särskild talan mot den okände gärningsmannen. Även detta fall bör därför
kunna undantas från bestämmelserna i 17 § första stycket RP. RRV vill också
förenkla förfarandet och föreslår därvid att åklagare bör ges befogenhet att
besluta om förverkande enligt 36 kap. 1 a § BrB. Dessutom förordar verket att
prövningen av fråga om beslag och förverkande avgörs först vid en tidpunkt då
det
Prop.
1974:124 42
är
uppenbart att äganderätten inte går att fastställa. RPS anser den föreslagna
handläggningsrutinen, i vilken fömtom polis och åklagare även domstol är
inkopplad, onödigt komplicerad och dyrbar när det gäller egendom av t. ex.
några tiotals kronors värde. Styrelsen föreslår därför att sådana ärenden
handlägges av polismyndighet enligt ungefärligen samma rutiner som gäller vid
behandlingen av hittegodsärenden. Då polismyndighet har skyldighet att kungöra
sådant gods tillgodoses enligt RPS även i dessa fall det viktiga
rättssäkerhetskravet.
Beträffande
promemorians förslag om förvaring av egendom som förverkats med stöd av den
föreslagna 1 a § i 36 kap. BrB hos polismyndighet under minst sex månader är
meningarna bland remissinstansema delade. RRV framhåller att den föreslagna
rutinen kommer att medföra merarbete för polismyndigheterna. Verket förordar i
stället en ordning som innebär att frågan om talan om förverkande alltid skall
anstå till dess utredningen om äganderätten till godset har slutförts.
Därigenom skulle man bl. a. kunna uppnå det resultatet att allt förverkat gods
kan behandlas efter en och samma rutin. Vidare skulle åklagare och domstolar
inte behöva besväras med ärenden där äganderätten verkligen går att
fastställa. Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att erfarenheten visar att
någon ytterligare eftersökning av ägare till genom brott åtkommet gods utöver
vad som skett i samband med spaning eller utredning av brott mycket sällan är
möjlig, varför skäl inte synes föreligga att föreskriva längre förvaringstid än
tre månader, dvs. samma tidsgräns som gäller för hittegods. En samordning av
förvaringstiden för de båda godskategorierna skulle enligt länsstyrelsen
medföra en förenkling av handläggningsrutinerna. Länsåklagaren i Hallands län
finner den föreslagna väntetiden ganska meningslös eftersom den i praktiken
inte kommer att användas för ytterligare efterspaning av ägaren. Det är därför
enligt länsåklagaren uppenbart att endast någon enstaka målsägande kommer att
få glädje av det föreslagna regelsystemet. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare
pekar däremot på fall där det får anses självklart att polismyndighet väntar
med försäljningen av omhändertagen egendom under tid som varje gång kan anses
erforderlig utan att detta förhållande ytteriigare behöver understrykas i lagtexten.
Som exempel på sådana fall anger föreningen bl. a., att polisen av tidsbrist
eller förbiseende eller av annan orsak inte sätter en tidigare stöldanmälan i
förbindelse med en senare anträffad tjuvgömma.
Förslaget att egendom, som förverkats med stöd av
36 kap. 1 a § BrB, skall lämnas ut till ägaren om denne gör anspråk på godset
innan det försålts avstyrks av RPS. Ägarens inttesse får anses tillräckligt
tillgodosett genom dennes möjlighet att erhålla ersättning för egendomens
värde. Men vad som främst talar emot förslaget är enligt RPS att detta
framför allt i det stora flertalet fall då FFV försäljer egendomen
Prop.
1974:124 43
kommer
att medföra extra kostnader och besvär i de fall då egendomen skall återställas.
Det bör i detta sammanhang även beaktas att egendomen inte sällan vid det
laget kan ha varit föremål för större eller mindre justeringar eller
reparationer. RPS sätter vidare i fråga om inte den ersättning till ägaren som
enligt andra stycket i den föreslagna paragrafen skall utgå när egendomen
försålts bör beräknas efter det försäljningsvärde, som åsatts av FFV. AU
egendom, som inkommer till verket värderas nämligen innan den saluförs och det
kan i vissa fall dröja lång tid innan egendomen i fråga kan säljas. Härtill
kommer såsom RPS tidigare nämnt att egendomen ofta underkastas viss
reparation, innan försäljning sker. Framför allt ur dessa synpunkter synes det
enligt RPS mer rationellt att beräkna ägarens ersättning efter det åsatta försäljningsvärdet
som, i de fall då någon reparation inte skett, ofta torde överensstämma med
försäljningssumman.
Föreningen Sveriges tingsrättsdomare menar däremot
att eftersom saluvärdet av t. ex. begagnat gods enligt föreningens mening
alltid kommer att bli lågt framstår det såsom onödigt hårt att ägare, som
märkt sin förlust först efter det att försäljning ägt rum, alltid skall få nöja
sig med vad som influtit vid denna. Föreningen förordar därför en ordning scm
åtminstone i undantagsfall medger en generösare ersättning. Detta
syfte
skulle kunna tillgodoses t. ex. genom tillägg av orden " ,
därest
inte för särskilt fall denna finnes böra bestämmas till högre belopp".
Att ersättningen aldrig får överskrida föremålets verkliga värde objektivt
sett, är därvid enligt föreningen självklart.
Flera remissinstanser har tagit upp frågan om
formerna för prövning av fråga om ersättning till ägaren för egendom som sålts.
JK betonar alt den ordning som föreslås i promemorian beträffande ersättning
för förverkad egendom ej är av den art att beslutet naturligen bör läggas hos
JK. Denne anser det i stället lämpligare att RPS, som har att svara för
utredningen, även får i uppdrag att avgöra ersättningsfrågan, måhända m.ed
skyldighet att anmäla ersättningsärendet till JK. Om däremot anspråk skulle
framställas på någon skadeståndsgmnd blir enligt JK givetvis
skaderegleringskungörelsen (1972: 416) tillämplig. Även RPS anser att de
ersättningsanspråk varom här är i fråga bör kunna avgöras av styrelsen i vart
fall i vad avser ersättningar upp till 10 000 kr. i analogi med styrelsens
prövning enligt skaderegleringskungörelsen. Styrelsen föreslås även få
behörighet att delegera beslutanderätten till lokala polisstyrelser beträffande
ersättning, som avser mindre belopp. Överåklagaren i Stockholm föreslår att
JK:s prövning begränsas till egendom som har ett värde överstigande 3 000 kr.
och att övriga ärenden avgörs av den utredande myndigheten. Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare påpekar i anledning av att det i promemorian uttalas att JK
har att pröva frågan om ersättning skall utbetalas och om dess storlek, att
JK:s prövning sett mot bakgmnd av 7 § i den föreslagna lagen
Prop. 1974:124 44
endast
synes omfatta frågan om ersättningen skall utgå eller ej, eftersom
ersättningens storlek enligt nämnda paragraf alltid skall motsvara vad som
influtit vid försäljningen.
Sveriges advokatsamfund ställer sig kritiskt till
förslaget att JK utan appell skall avgöra nu diskuterade ersättningsfrågor.
Samfundet förestår i stället att en bestämmelse införs om att den som inte
vill åtnöjas med JK:s beslut i ersättningsfrågan äger rätt att inom viss
föreskriven tid dra frågan under allmän domstols prövning.
Några remissinstanser tar upp den i promemorian
icke behandlade frågan om hittelön bor utgå till den som hittat stulet gods.
Föreningen Sveriges polismästare framhåller att även om uttryckligt stöd i
hittegodslagen ej föreligger synes praxis vara den att upphittare av gods, som
i efterhand visar sig vara stulet, erhåller viss ersättning motsvarande den
hittelön som eljest skulle ha utgått. Om motsvarande möjlighet ej ges till
ersättning åt den som tillvaratager gods, beträffande vilket fömndersök-ning
redan inletts, kan enligt föreningens mening möjligen befaras att viss
obenägenhet härigenom uppkommer hos allmänheten att tillvarata gods i de fall
tillvaratagandet är förenat med visst besvär eller kostnader. Föreningen menar
att det sålunda torde vara av viss vikt att denna fråga om rätt till ersättning
löses efter enhetiiga principer. RPS uttalar, att frågan om hittelön framför
allt synes vara aktuell i de fall egendomen tillfaller staten och hänvisar
till de synpunkter, som framförts i en inom justitiedepartementet upprättad
promemoria (Ju 1968: 12) med utkast till ny lag om hittegods.
Förslaget att införa en värdegräns i 27 kap. 7 § RB
för att begränsa antalet beslag som enligt denna bestämmelse skall underkastas
domstols prövning inom en månad har mött kritik från flera remissinstanser.
Kritiken har därvid riktats mot utformningen av den nya regeln medan däremot
syftet med förslaget hälsats med tillfredsställelse. RÅ konstaterar att
merparten av de ärenden av hithörande slag som nu vållar såväl åklagare som
domstolar elt inte oväsentiigt merarbete kommer att bortfalla genom den
föreslagna begränsningen till beslag av egendom till ett värde av ettusen
kronor eller mera men anser samlidigt atl steget bör tas fullt ut genom att
kravet på att åtal skall väckas inom en månad efter beslag helt slopas. RA
menar att det ligger i sakens natur att ärenden i vilka tvångsmedel kommit till
användning handläggs med förtur utan särskilt stadgande och att den nuvarande
regeln om åtals-tiden vid beslag inte främjar en snabbare handläggning. Den av
beslaget drabbades rättsäkerhetsintresse är enligt RA:s mening tillräckligt
tillgodosett genom den möjlighet han har enligt 27 kap. 6 § RB att begära
rättens prövning av beslaget. RA tillägger också att en värdegräns inte kommer
att kunna tiUämpas på föremål som inte har något direkt ekonomiskt värde t.
ex. affärshandlingar. Tvekan kan råda om huruvida den töreskrivna åtalstiden
skall gälla eller ej vid beslag av sådana föremål.
Prop. 1974:124 45
:- ; '.'
Liknande synpunkter anförs
av RPS och Föreningen Sveriges åklagare. Överåklagaren i Stockholm föreslår att
en ändring i nu föreslagen riktning skulle kunna kombineras med en ändring i
beslagsreglema, som ytterligare stärkte rätten för den, från vilken beslaget
gjorts. F. n. erhåller den som drabbats av beslag endast på begäran bevis om
beslaget (27 kap. 13 § RB). Sådant bevis borde enligt överåklagarens mening
alltid tillställas den som blivit utsatt för ett beslag. Beviset skulle därvid
också innehålla uppgifter om de möjligheter som finns till att få beslaget
prövat av domstol. Överåklagaren anser att den av honom förordade lösningen
skulle innebära en klar förbättrmg av rättsskyddet för den som drabbats av ett
beslag. En sådan ordning borde enligt överåklagaren samtidigt kunna undanröja
den eventuella tvekan som kan finnas mot att slopa tidsgränsen i alla mål.
Samtiiga
remissinstanser tillstyrker i princip eller lämnar utan erinran förslaget om en
höjning av värdegränsen i 17 § andra stycket RP.
4.2
Försäljning av förverkad egendom och hittegods m. m.
Det i promemorian framlagda förslaget till ny lag
om förfarande med förverkad egendom och hittegods tillstyrkes i princip eller
lämnas utan erinran i huvudsak av samtliga remissinstanser.
Flera
remissinstanser däribland JK ger uttryck för en klart positiv inställning till
promemorieförslaget i denna del. JK finner de föreslagna lösningama
ändamålsenliga och menar att åtskilligt torde stå att vinna i effektivitet
genom en centraliserad hantering av förbrutet gods. Även statskontoret och
länsstyrelsen i Östergötlands län m. fl. gör uttalanden av motsvarande
innebörd.
Några
remissinstanser ställer sig tveksamma till om den nya lagen bör innehålla
bestänunelser om hittegods. RPS sätter i fråga om inte regler om hittegods hör
hemma i hittegodslagen och i hittegodskungörelsen, vilka författningar f. n.
även behandlar frågor om försäljning. RPS tilllägger att vid den omarbetaing
av hittegodskungörelsen, som efter bemyndigande av justitiedepartementet för
närvarande pågår inom styrelsen, har även formema för försäljning av hittegods
tagits upp till behandling samt att den lösning man därvid syftar till
ansluter sig till promemorieförslaget. Även RRV har den uppfattiungen att
lagen bör inskränkas till att gälla enbart förverkad egendom. I annat fall
menar verket skulle ett genomförande av promemorians förslag innebära inle
endast en dubblering av ifrågavarande bestämmelser utan även att förfarandet
med hittegods skulle komma att regleras av tre olika författningar, föratom i
administrativ ordning utfärdade tillämpningsanvisningar.
I promemorian har som huvudregel föreslagits att
förverkad egendom och hittegods skall försäljas av FFV. Förslaget har fått ett
posi-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974:124 4g
tivt
mottagande av remissinstansema. RPS framhåller att ett antal polisdistrikt
redan nu säljer hittegods genom FFV och att styrelsen kan vitsorda, att
erfarenhetema härav är enbart positiva. Styrelsen kan därför utan reservation
tillstyrka förslaget att försäljning av här aktuell egendom skall ske genom
FFV. Eftersom det inte är möjligt att reglera alla frågor rörande försäljning
författningsvägen, föreslår styrelsen att polisväsendets mellanhavanden med
FFV får regleras genom avtal.
Även FFV delar den uppfatming som kommit till
uttryck i promemorian angående svårigheterna att i varje fall i förväg ange
lämpligaste försäljningsform men att vissa riktlinjer på detta område ändå
måste utarbetas. Dessa bör utformas av RPS resp. tullverket i samråd med FFV.
FFV föreslår att RPS resp. vederbörande tillsynsmyndighet i samråd med FFV
utarbetar erforderliga bestämmelser innefattande bl. a. riktlinjer och regler
samt rutiner och system (inkl. blanketter) för bl. a. hantering, förvaring och
transport samt evenluella anvisningar till den slutlige kunden i den
utsträckning sådana ej redan finns utfärdade. FFV har vidare inget att erinra
mot det i promemorian återgivna, av RRV angivna förslaget att i princip
försäljningen av vapen, ammunition, gifter m. m. skall åvila FFV:s
överskottsförsäljning (FFV/Ö) och att bedömningen av vilket gods, som lämpar
sig för försäljning samt vilka åtgärder som i övrigt skall vidtas med godset
helt överförs till FFV/Ö. FFV framhåller emellertid att detta kan medföra att FFV/Ö
:s försäljningslokaler måste kompletteras med utrymmen som uppfyller gällande
krav för förvaring av varor av berört slag, FFV vill i detta sammanhang erinra
om de möjligheter FFV redan har att störta (dvs. förstöra) ammunition och
andra explosiva varor samt pyrotek-niska artiklar vid sin anläggning i
Vingåker, Förberedande arbeten pågår för att i begränsad omfattning vid Åkers
kratbmk, som ingår i FFV, i samarbete med AB KABI och Apoteksbolaget AB
förstöra läkemedel o.d.
I promemorians redogörelse för FFV/Ö har uppgivits
bl. a. att de affärsmässiga provisionssatserna varierar från 3 procent för
skrot och till 24 procent för möbler och diverse materiel. FFV framhåller att
provisionssatsen på 24 procent i regel ej ger full kostnadstäckning för försäljningen
av hittegods och i stor utsträckning ej heller för förverkat gods.
Provisionssatsen 24 procent är nämligen beräknad på en försäljning av större
partier av en och samma vara. Kostnaderna för såväl hantering som prisbedömning
och prismärkning är lägre för dylika enhetliga partier än för gods av
hittegodskaraktär. Sistnämnda gods är så beskaffat att i princip varje enskild
artikel skiljer sig från de övriga och därför måste bli föremål för individuell
hantering och prisbedömning. FFV:s erfarenhet av försäljning av hittegods synes
tyda på att en eventuell höjning av provisionssatsen ur kostnadstäckande
synpunkter skulle
Prop.
1974:124 47
vara
motiverad. Även om FFV skulle ombildas till aktiebolag skulle detta enligt
verket vilket även framhållits i promemorian ej behöva innebära några
väsentliga förändringar i de i promemorian framlagda förslagen.
Den
i promemorian förordade ordningen med beslagsprotokollet som underlag för
redovisning och kontroll har diskuterats av flera remissinstanser.
Länsåklagaren i Kopparbergs län framhåller att protokollen ur kontrollsynpunkt
har sina begränsningar. Sålunda händer någon gång att domstol jämlikt 27 kap. 5
§ första stycket RB förordnar om beslag av föremål, som företes vid rätten
eller eljest är tillgängligt för beslag. Anteckning om sådana beslag göres
enligt myndighetens erfarenhet endast i domstolens protokoll. Vidare utvisar
inte protokollen var den beslagtagna egendomen vid varje tillfälle förvaras. Ä
andra sidan torde inte med nuvarande enkla mtiner några större missöden
inträffa med beslagtagen egendom. Största delen av denna egendom torde omfatta
sådant, som åberopas såsom bevisning och som slutligen skall återställas tUl
den rätte ägaren. Länsåklagaren sätter också i fråga nödvändigheten av att
föreskriva skyldighet att numrera sådan egendom. Enligt länsåklagaren är det
förmodligen ibland inte möjligt att numrera allt som beslagtas. RÅ pekar på att
när det gäller stöldgods som omedelbart skall återställas till ägaren tas
egendomen inte alltid i beslag varför protokoll inte upprättas. Sådan egendom
kan bli aktuell för försäljning enUgt 3 § i lagförslaget. I sådana fall bör
enligt RÄ annan handling upprättas för redovisningen. RPS anser att förslaget
om en för varje polisdistrikt gemensam beslagsliggare med kontrollnummer i
löpande följd för varje beslagtaget föremål bör bli föremål för ytterligare
överväganden med hänsyn bl. a. till kriminalpolisverksamhetens decentralisering
till vakt-distrtkten. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare betonar att det
klart måsle framgå av beslagsprotokollet var egendomen förvaras för att
domstolen skall kunna fullgöra den föreslagna underrättelseskyldigheten
beträffande förverkad egendom. RÅ anser att vissa av de beslut som föreslås bli
antecknade i beslagsliggaren t. ex. åtalsbeslut och uppgift om dom som inte
vunnit laga kraft inte synes vara omedelbart erforderliga för redovisningen av
egendomen men medför ökat arbete för polis, åklagare och domstolar.
Statskontoret framhåller att möjligheter bör
föreligga att som underlag för den fömtsätta kontrollen från
centralmyndighetens sida av be-slagsliggarna hos de lokala polismyndigheterna
framställa särskilda förteckningar över sakförverkad egendom inom ramen för
RI:s ralin för maskinella registermeddelanden. Härvid torde enligt
statskontoret domarna i brottmål få ges en sådan avfattning att man särskiljer
de olika typerna av förverkanden (sak- resp. värdeförverkande). Även RÅ har den
uppfattningen att möjligheterna bör undersökas att integrera redovisningen i
Rl-systemet.
Prop.
1974:124 48
5
Departementschefen
5.1
Förfarandet med visst stöldgods m. ni.
Egendom som åtkommits genom förmögenhetsbrott t.
ex. stöld eller bedrägeri åleriämnas som regel till målsäganden. I de ingalunda
helt ovanliga fall då det inte med säkerhet kan fastställas vem som är målsägande
saknas bestämmelser som reglerar hur man skall förfara med den aktuella
egendomen. Förverkande med stöd av brottsbalkens (BrB:s) bestämmelser i ämnet
kan inte ske. Av 36 kap. 1 § BrB framgår nämligen att en förverkandeförklaring
inle får avse sådant utbyte av brott som motsvaras av skada för enskild, och
detta oavsett om ersättningskrav har framställts eller ej. Därmed är således
förverkande uteslutet i fråga om sådan vinning som gjorts genom
förmögenhetsbrott. Tjuvgods eller egendom som åtkommits genom t, ex,
bedrägeri, ocker eller förskingring och som inte kan härledas till något
bestämt offer kan således inte förverkas.
Nyssnämnda
lagmm fick sin nuvarande avfattning vid 1968 års revision av BrB:s
bestämmelser om förverkande (prop, 1968: 79), Som tidigare redovisats
diskuterades i nämnda proposition frågan om förhållandet mellan
vinningsförverkande och skadestånd med anledning av att ett par remissinstanser
framfört uppfattningen att den omständigheten att målsägandeanspråk kunde
framställas inte borde hindra vinningsförverkande, I propositionen påpekades
också att denna fråga även hade tagits upp inom nordiska straffrättskommiltén,
som hade haft i uppdrag att behandla frågan om enhetlig nordisk reglering på
förver-kandelagstiftningens område och som hade redovisat sina överväganden i
ett år 1963 avgivet betänkande. Äv detta betänkande framgick bl. a. att det
inom kommittén hade rått delade meningar beträffande de fall då den
skadelidande inte hade framfört sitt skadeståndskrav före eller i rättegången
eller då han uttryckligen hade avstått från sitt krav eller då han var okänd.
Enligt den danska uppfattningen, som delades av representanterna från Finland
och Norge, skulle vinningsförverkande kunna ådömas i sådana situationer. För
att en målsägande, som framställde sitt anspråk senare, inte skulle bli ekonomiskt
lidande av att vinningen av brottet redan hade förklarats förverkad, förordades
en ordning som innebar att den förverkade egendomen skulle få användas för att
gottgöra målsäganden den skada han hade lidit. Från svensk sida hade man inom
kommittén vidhållit den uppfattning som låg bakom den redan då i Sverige
gällande regeln på detta område, nämligen att vinning av brott inte skall kunna
förklaras förverkad om den motsvaras av skada för enskild, oavsett om
ersättningskrav har framställts eller ej. Inom kommittén hade man emellertid
inle ansett att de skillnader i rättssystemen på detta område som hade sin
grund i nu redovisade principiella skiljelinjer hade någon större praktisk
betydelse. 1 de fall då den
Prop. 1974:124 49
skadelidande
inte hade framställt anspråk på ersättning, torde det nämligen sällan finnas
några tillgångar att dra in genom förverkande. I anslutning till vad nordiska
straffrättskommittén sålunda uttalat konstaterade dåvarande departementschefen
i nyssnämnda proposition att de inom kommittén diskuterade systemen i praktiken
torde leda till i stort sett samma resultat. Den sedan år 1948 gällande svenska
ordningen med förbud mot vinningsförverkande, när målsägandeanspråk har
framställts eller kan framställas, hade enligt vad departementschefen kände
till inte medfört några otillfredsställande konsekvenser. Han ansåg därför att
det vid dåvarande tidpunkt inte fanns skäl att frångå gällande ordning.
Som jag redan inledningsvis påpekat har emellertid
erfarenheterna under framför allt senare år visat att det regelsystem, som
infördes genom 1968 års lagstiftning, trots allt har sina brister och i den
praktiska till-lämpningen i vissa situationer kan leda till ett inte önskvärt resultat.
Det finns sålunda f, n, inte några regler för hur polis och åklagare skall handla
när gods anträffats som frånhänts aiman genom brott men som saknar känd ägare.
Enligt vad jag erfarit har det i sådana situationer inträffat att brottshngen
fått behålla den orättmätigt åtkomna egendomen. Att den nuvarande ordningen kan
medföra sådana konsekvenser anser jag otillfredsställande. Det kan inte vara
rimligt utan framstår närmast som stötande, att den brottslige får behåUa
tjuvgods eller annan genom brott åtkommen egendom bara därför att någon ägare
till egendomen inte har kunnat anträffas.
I en inom justitiedepartementet upprättad
promemoria har föreslagits, att BrB:s regler om förverkande ändras i vissa
avseenden för att göra det möjligt att förverka egendom som frånhänts annan
genom brott i fall där det ej kan utredas vem egendomen rätteligen tillhör.
Till dessa bestämmelser har i promemorian knutits vissa i ett samtidigt
framlagt förslag till lag om förfarande med förverkad egendom och hittegods införda
bestämmelser om möjlighet för ägare som sedermera blir känd att få tillbaka den
förverkade egendomen eller att erhålla ersättning för denna. Av sistnämnda
lagförslag framgår vidare att merparten av den egendom som förverkas, liksom
hittegods som tillfaller staten, i fortsättningen skall försäljas genom
förenade fabriksverken (FFV). Vidare föreslås i promemorian en ändring i
rättegångsbalkens (RB:s) regler om beslag.
Vid remissbehandlingen har promemorieförslaget fått
ett övervägande positivt mottagande och i sina huvuddrag betecknats som väl
ägnat att läggas till grund för en ändrad lagstiftning. Jag delar denna
uppfattning. Vad som anförts i departementspromemorian visar klart att lagstiftningen
på detta område behöver reformeras enligt de allmänna riktlinjer som
föreslagits i promemorian för att avhjälpa de brister som f. n. råder både när
det gäller möjlighetema att förverka egendom som åtkommits genom brott och det
vidare förfarandet med förverkad egendom ocb hittegods.
4 Riksdagen 1974.1 saml Nr 124
Prop.1974:124 50
Den i promemorian föreslagna nya regeln om
förverkande av egendom som åtkommits genom brott men till vilken ägaren är
okänd avviker i två väsentliga avseenden från BrB:s beslämmelser om förverkande
av utbyte av brott. För det första har, som jag tidigare nänmt, till det
föreslagna nya förverkandeinstitutet knutits en särskild reglering som bl. a.
innebär att ett beslut om förverkande enligt den föreslagna n}'a paragrafen
inte medför alt egendomen omedelbart tillfaller statsverket utan i princip
endast får till följd att äganderätten under viss tid hålls svävande. För det
andra innebär den föreslagna nya bestämmelsen, att utbyte av brott som
motsvaras av skada för enskild under vissa förhållanden kan förverkas. Detta
medför att, om den föreslagna regleringen införs i förverkandereglerna, dessa
blir tekniskt komplicerade och svåra att överblicka. Vid sådant förhållande
anser jag att övervägande skäl talar för att det förordade nya institutet inte
bör konstrueras som ett förverkande utan ges den innebörden att egendomen t.
v. tas i det allmännas föi-var. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad
jag i övrigt anfört anser jag att hithörande bestämmelser inte naturligen har
sin plats bland BrB:s regler om förverkande. Jag förordar således att regler
av den innebörden att egendom som åtkommits genom brott från okänd målsägande
i vissa fall skall kunna tas i förvar förs in i en ny särskild lag om visst
stöldgods m. m. Som jag senare kommer att utveckla närmare bör denna lag även
innehålla bl. a. processuella bestämmelser om hur och mot vem talan skall föras
angående sådant förvarstagande. Dessutom föreslår jag att den nya lagen inte
görs tillämplig på hittegods eftersom bestämmelserna om handhavandet av sådan
egendom har sin rätta plats i hittegodslagen. Den av mig sålunda förordade
lösningen innebär alt förverkandereglerna inte behöver ändras.
I
sitt remissyttrande över promemorian har riksåklagaren (RA) avstyrkt att de
nya bestämmelsema skall kunna tOlämpas även på egendom som åtkommits genom
brott mot andra straffbestämmelser än de som firms upptagna i BrB. RÅ har
därvid anmärkt att den situation som den nya bestämmelsen är avsedd att reglera
knappast förekommer inom specialstraffrätten. Jag vill inte bestrida att det
här i praktiken i allt väsentiigt kommer att vara fråga om brott enligt BrB.
Det är emellertid inte uteslutet att det ibland kan visa sig svårt att avgöra
på vilket sätt egendom som anträffats i en s. k. tjuvgömma har åtkommits t. ex.
huruvida det är fråga om stöldgods eller smuggelgods. Jag anser därför att
någon inskränkning till brottsbalksbrott inte bör göras i lagen.
Promemorieförslaget, i vad gäller förverkande, omfattar inte sådana fall då
målsäganden eller annan som övertagit hans rätt avstått från att göra anspråk
på egendomen. Däremot innehåller den i promemorian föreslagna nya lagen om
förfarande med förverkad egendom och hittegods bestämmelser som innebär att
sådan egendom likväl skall kunna försäljas.
Prop. 1974:124 51
Under remissbehandlingen har RÅ anfört, alt det
förekommer fall då omständigheterna är sådana att en målsägande kan vilja
undandra sig den offentiighet som följer av en målsägandetalan och därför
avstår från sitt anspråk. Enligt RÅ är det viktigt från kriminalpolitisk
synpunkt att en brottsling inte av sådana skäl får behålla vinningen av
brottet. RÅ menar vidare att det bör övervägas om inle i vissa fall även
substitut för sådan egendom som avses med den nya beslämmelsen skall kurma
förverkas. Länsåklagaren i Norrbottens län vill gå elt steg längre och utvidga
nu gällande förverkandebestämmelser i överensstämmelse med vad som gäller
enligt bl. a. dansk rätt.
Det
har tidigare konstaterats att det primära syftet med de föreslagna nya
bestämmelsema är att reglera den situation som uppkommer för polis och åklagare
när egendom anträffats som åtkommits genom brott men till vilken ägaren är
okänd, efiersom den nuvarande lagstiftningen saknar bestämmelser i ämnet. Det
föreslagna regelsystemet tar sålunda sikte på två huvudfall, dels det s. k.
tjuvgömmefallet, dvs. när stöldgods anträffas t. ex. i naturen och såväl den
brottstige som ägaren är okänd, dels fall när genom brott åtkommen egendom
anträffas hos gärningsmannen men egendomen inte kan återställas till
målsäganden eftersom det inte kan utreds vem denne är. Vid sådant förhållande
lorde det enligt min mening i detta sammanhang föra för långt att också söka
tillskapa en möjlighet atl kunna förverka även substitut för sådan egendom som
avses med den nya bestämmelsen. Däremot anser jag att även sådan egendom som
ägaren avstår ifrån bör kunna tas i förvar och försäljas, för att inte
brottslingen skall få behålla egendomen.
Flera
remissinstanser har ställt sig kritiska till förslaget i promemorian att
bestämmelserna i 36 kap, 4 § BrB om hos vem förverkande får ske inle skall
tillämpas i fråga om den i promemorian föreslagna formen av förverkande.
Hovrätten
för Västra Sverige har pekat på att de i denna paragraf uppräknade personerna
kan vara motparter vid förverkandetalan enligt förslaget och att det därför
framstår som förvillande att 36 kap. 4 § BrB sätts ur spel. Hovrätten har också
framhållit att den i paragrafen intagna bestämmelsen om bibehållande av särskild
rätt bör göras tilllämplig vid förverkande enligt förslaget. RA har föreslagit
att bestämmelsen i 4 § första stycket d, som handlar om bl. a. förvärv"
av egendom i ond tro, görs tillämplig på förverkande enligt förslaget.
Jag har tidigare förordat en lösning som innebär
att det i förevarande sammanhang inte blir fråga om ett förverkande i
vedertagen mening. Mitt förslag innebär i stället att sådan egendom som det här
är fråga om skall kunna las i förvar i särskild ordning och att bestämmelser härom
tas in i en ny lag om visst stöldgods m. m. Ett beslut om tagande i förvar bör
rikta sig enbart mot den som åtkommit egendomen genom brott. En godlroende
innehavare av en begränsad sakrätt bör
Prop. 1974:124 52
på
motsvarande sätt som den rätte ägaren kunna göra sin rätt gällande även om
egendomen tagits i förvar. Det finns f. ö. anledning räkna med att i de fall
där en innehavare av en begränsad sakrätt ger sig tillkänna det även kan
fastställas vem som är ägare till egendomen eftersom vederbörande i så fall
förmodligen härleder sin rätt från denne. Är den som i god tro förvärvat
egendom av ifrågavarande slag känd när egendomen anträffas, kan den av mig
föreslagna regleringen över huvud taget inte tillämpas eftersom
gmndfömtsättningen just är att det inte kan fastställas vem som enligt
civilrättsliga regler är ägare till egendomen. I de fall där det kan råda
tveksamhet om humvida den hos vilken godset anträffats åtkommit detta på ärligt
sätt torde den nya lagens tillämplighet bli beroende av om det kan bevisas att
denna åtkommit egendomen genom något brott t. ex. häleri.
Vad jag nu anfört aktualiserar frågan om på vilket
sätt talereglerna bör utformas i den av mig föreslagna nya lagen.
Departementspromemorian innehåller i denna del ett förslag som innebär att
ägaren inte skall behöva höras när talan förs mot viss person enligt den i
promemorian föreslagna nya förverkanderegeln men att i det motsatta fallet,
dvs. när gärningsmannen är okänd, talan skall föras mot ägaren enligt
bestämmelsema i 17 § RP. I promemorian uttalas vidare att vid sådan
förverkandetalan som förs mot tilltalad skall i tillämpliga delar gälla samma
regler sora beträffande åtalet i övrigt medan i annat fall reglerna i 17 §
första stycket RP skall tillämpas.
Den
i promemorian förordade lösningen, som innebär att viss ändring behöver göras i
17 § RP, har diskuterats i flera remissyttranden. JK har föreslagit att det i
stället för den i promemorian föreslagna lösningen i den aktuella lagtexten
direkt bör anges vad som skall gälla i fråga om förfarandet vid självständig
förverkandetalan. RÅ har uttalat den uppfattningen att den förverkandetalan
som det nu är fråga om hör kunna undantas från bestämmelserna i 17 § RP.
Rikspolisstyrelsen (RPS) har förordat att egendom av obetydligt värde skall få
omhändertas av polismyndighet och att ärendet därefter handläggs efter
ungefärligen samma rutiner som hittegodsärenden. Riksrevisionsverket (RRV) har
föreslagit att åklagare ges befogenhet att besluta om förverkande enligt den
föreslagna nya bestämmelsen.
Den av mig förordade lösningen att egendomen skall
tas i förvar i stället för att förverkas kräver regler om dels vilken myndighet
som skall meddela ett sådant beslut, dels mot vem beslutet skall riktas. Jag
anser att sådana bestämmelser har sin rätta plats i den föreslagna nya lagen om
visst stöldgods m. m. Jag föreslår därvid som en huvudregel att domstol skall
fatta beslut om egendomens tagande i förvar enligt den nya bestämmelsen. Vidare
bör enligt min mening talan efter mönster av 17 § RP riktas mot den som frågan
angår. I övervägande antal fall torde talan därvid komma att föras mot den hos
vilken egen-
Prop.
1974:124 53
dom
anttäffats. Denne torde i de flesta fall även vara identisk med gämingsmannen.
Det kan emellertid tänkas inttäffa fall då den hos vilken godset anträffats
inte gör gällande någon rätt till egendomen eller påstår att någon annan har en
sådan rätt. I sådana fall kan talan behöva föras även mot annan än den hos
vilken godset anträffats nämligen mot den som påstår att han berörs av frågan
om egendomens tagande i förvar. Jag anser emellertid att den av mig sålunda
föreslagna beslämmelsen om mot vem talan skall riktas bör begränsas till att
avse fall där den mot vilken talan sålunda skall föras har känt hemvist här i
landet och kan anträffas med stämning. Det framstår nämligen enligt min meiung
som i hög grad meningslöst att söka t. ex. en okänd gärningsman genom ett
kungörelseförfarande eftersom denne knappast skulle ge sig till känna på grund
av risken atl bli åtalad.
1
promemorian har föreslagits att talan mot den okände ägaren till egendomen
skall föras endast i de fall då talan inte kan riktas mot viss annan person.
Enligt min mening framstår det som inkonsekvent att höra ägaren i det ena men
inte i det andra fallet. Den av mig förordade bestänunelsen om möjlighet att ta
egendom i förvar riktar sig emellertid inte mot den okände ägaren utan bestämmelsen
har till syfte alt beröva den brottslige den genom brottet åtkonma egendomen.
Den okände ägaren skall sålunda även enligt promemorieförslaget ha rätt, om han
sedermera blir känd, att trots beslutet om att egendomen skall tas i förvar få
egendomen åter, eUer om egendomen sålts, att erhålla ersättning för denna. Jag
anser därför att den okände ägarens hörande bör kunna underlåtas i samtliga
fall då det blir aktuellt att föra talan om att egendom av det slag som det här
är fråga om skall tas i förvar. Den av mig nyss föreslagna utfommingen av de
processuella bestämmelsema i den nya lagen medför också att domstolen inte
behöver kalla den okände ägaren till egendomen innan beslut fattas om att
egendomen skall tas i förvar.
Är det känt vem som är ägare men denne ej återtar
egendomen bör talan föras mot honom om det krävs för att fastställa att denne
ej gör anspråk på egendomen.
Innebörden av nyss berörda processuella
bestämmelser kommer bl. a. att bli den att det kan inträffa fall då det inte
finns någon att föra talan mot. Detta torde framför allt gälla fall när viss
egendom anträffas i en s, k. tjuvgömma och då såväl gämingsmannen som ägaren
oftast är okända. I sådana situationer framstår det enligt mitt förmenande som
alltför kostsamt och dessutom som föga meningsfullt att underställa en domstol
frågan om egendomen skall tas i förvar. Jag förordar därför för dessa fall en
ordning som innebär att åklagaren i stället får möjlighet att själv besluta i
frågan på samma gmnder som en domstol skulle ha gjort om den fått avgöra saken.
Denna ordning bör också få tillämpas,
Prop.
1974:124 54
om
såväl gämingsmannen som ägaren eller annan känd rättsinnehavare förklarar sig
avstå från anspråk på egendomen.
Har åklagaren meddelat beslut i frågan, bör han
ändå vara skyldig att föra talan vid domstol, om någon som saken angår är
missnöjd med beslutet.
För att bereda ägare som sedermera blir känd
möjlighet att återfå egendomen har i promemorian föreslagits vissa bestämmelser
som innebär att egendomen efter beslut om förverkande skall förvaras viss tid
hos polismyndighet, som även skall kungöra innehavet, innan egendomen får
säljas. De föreslagna nya reglema, som också innehåller bestämmelser om rätt
för ägare, som sedermera blir känd, att återfå egendomen utan kostnad innan den
sålts eller, om egendomen hunnit säljas, erhålla ersättning för denna, har i
promemorian föreslagits bli intagna i en ny lag som även innehåller
föreskrifter om på vilket sätt försäljning skall ske av förverkad egendom och
hittegods m. m.
Beträffande förslaget att egendomen skall förvaras
hos polismyndighet i minst sex månader har RRV invänt, att den föreslagna
rutinen kommer att medföra ett merarbete för polismyndigheterna. Verket förordar
i stället en lösning som innebär att talan om förverkande inte tas upp till
prövning förrän vid den tidpunkt då all uttedning om äganderätten till godset
kan anses vara slutförd. Länsåklagaren i Hallands län har uttalat, att endast
några enstaka målsägande torde få glädje av det föreslagna regelsystemet medan
länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår att förvaringstiden bestäms till tre
månader.
Enligt min mening är det uppenbart att man i
förevarande sammanhang är tvungen att ta all skälig hänsyn till den okände ägaren.
På motsvarande sätt som föreslagits i promemorian torde detta syfte bäst kunna
tillgodoses genom en ordning som innebär, dels att det efter beslutet om att
egendomen skall tas i förvar i görligaste mån företas ytterligare utredning om
vem som kan vara ägare till egendomen, dels genom att den okände ägaren bereds
tillfälle att under en skälig tidrymd ge sig till känna och att han därvid, om
han så önskar, får möjlighet att få egendomen åter. Jag anser att en sådan
lösning är tilltalande från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom den tid som står
till buds före väckandet av talan om att egendomen skall tas i förvar, som f.
ö. oftast torde komma att ske i samband med att ansvarstalan förs, många gånger
är ganska begränsad. Jag vill i detta sammanhang ånyo betona att syftet med de
nya reglerna är att eliminera den vinning som den brottslige eljest skulle
kunna få och inte att frånta den okände ägaren egendomen. F. ö. torde det
tillvägagångssätt som RRV anvisat inte innebära någon större besparing från
arbetssynpunkt eftersom även detta förslag torde kräva att egendomen under
viss, inte alltför kort tid, förvaras hos polismyndighet för den fortsatta
utredning om äganderätten som verket avser. Jag anser därför att
promemorieförslaget i denna del är
Prop.
1974:124 55
välmotiverat
och att den tid som egendomen skall förvaras hos polismyndighet efter beslutet
skäligen bör, såsom i promemorian föreslagits, bestämmas till sex månader.
Därefter skall kungörande ske och ytterligare minst en månad förflyta innan
egendomen får säljas.
Den av mig förordade ordningen innebär sålunda att
minst sju månader kommer alt förflyta från det att egendomen förklarats tagen
i förvar och fram till dess att den säljs. I promemorian har föreslagits att
egendomen skall utiämnas till ägaren utan kostnad fram till dess att egendomen
blivit såld. Förslaget har i denna del avstyrkts av RPS som anser alt det
skulle medföra extra kostnader och besvär att återställa egendomen, som dessutom
inte sällan kan ha varit föremål för större eller mindre justeringar eller
reparationer, RPS föreslår därför alt ägaren i stället skall tillgodoses
endast på det sätt att han ges rätt att få ersättning för egendomens värde.
Jag har nyss framhållit att en huvudtanke bakom det
förordade systemet med förvaring av egendomen under viss tid just är att
tillvarata den okände ägarens intressen i skälig utsträckning och att detta
även torde inkludera en möjlighet att få egendomen åter. Vid sådant förhållande
anser jag inte att de praktiska eller kostnadsmässiga olägenheter som kan vara
förenade med en skyldighet för statsverket att i ett sannolikt begränsat antal
fall återlämna egendom som ännu ej hunnit avyttras bör tillmätas någon
avgörande betydelse. Även om jag sålunda inte kan ansluta mig till RPS:s
förslag i denna del är jag dock tveksam tUl den i promemorian förordade
lösningen i vad den innebär att ägaren ovillkorligen skall ha rätt att få
tillbaka sin egendom utan några som helst kostnader. Såsom RPS framhållit kan
egendomen ha blivit förbättrad på olika sätt. Om ägaren i sådant fall skulle
få tillbaka egendomen utan någon skyldighet för honom att betala de nedlagda
kostnadema skulle han otvivelaktigt tillföras en inte avsedd vinst. Jag
förordar därför att det i den föreslagna nya lagen införs en bestämmelse som
anger att ägaren i fall då egendomen reparerats eller pä annat sätt förbättrats
skall betala kostnadema härför innan han äger rätt att återfå egendomen.
I detta sammanhang vill jag även ta upp frågan om
ersättning till den som anträffar sådant gods som kan komma att bli taget i
förvar enligt den nya lagen. En remissinstans har nämligen pekat pä att det f.
n. synes förekomma att upphittare av t. ex. gods som i efterhand visar sig vara
stulet erhåller viss ersättning motsvarande den hittelön som eljest skulle ha
utgått. Som jag tidigare framhållit anser jag inte att de föreslagna nya
bestämmelsema skall tillämpas på hittegods. Detta innebär att den som
påträffar gods som väl kan antas ha åtkommits genom brott men som enligt
gällande regler dessutom likväl i första hand bör betraktas som hittegods har
rätt att av egendomens ägare få hittelön och ersättning för skäliga kostnader
i samband med fyndet. Ger sig ägaren inte till känna kan godset komma att
tillfalla upphittaren
Prop. 1974:124 56
enligt
de regler som finns i hittegodslagen. Det finns däremot inga särskilda
bestämmelser om att den som t. ex, påträffar en s. k, tjuvgömma äger rätt till
ersättning för att han anmäler saken för polismyndighet. Jag anser inte att det
f. n. finns anledning alt utvidga de bestämmelser om ersättning och belöning
vid biträde åt ordningsmakten som nu finns till att direkt omfatta jämväl de
enstaka fall som kan tänkas uppkomma vid tillämpningen av den föreslagna nya
lagen om visst stöldgods m. m. Någon skyldighet för ägare som återfår sin
egendom att även betala kostnader i samband med godsets omhändertagande bör
därför inle komma i fråga.
I de fall då ägaren påträffats eller givit sig till
känna efter det att egendomen sålts har i promemorian föreslagits att denne
skall äga rätt till ersättning motsvarande det belopp som influtit vid
försäljningen. Som en ytterligare fömtsättning för ersättning har därvid
föreskrivits att ägaren inte underlåtit att vidta rimliga åtgärder för att
återfå egendomen. Remissinstanserna har i princip inte haft något att invända
mot förslaget. RPS förordar emellertid att ersättningen i nu nämnda fall alltid
skall beräknas efter det försäljningsvärde som åsatts av FFV eftersom all
egendom som kommer in till verket värderas innan den saluförs och det i vissa
fall kan ha dröjt lång tid innan egendomen har kunnat säljas.
Tingsrättsdomareföreningen föreslår att en regel införs som åtminstone i undantagsfall
medger en generösare ersättning än efter försäljningspriset.
Eftersom ersättning inte skall utgå förrän
egendomen försålts torde det enligt min mening vara enklast och mest praktiskt
att ersättningen bestäms till vad som influtit vid försäljningen särskilt med
hänsyn till att viss egendom kan komma att säljas på annat sätt än genom FFV.
Ej heller finner jag något vägande skäl föreligga för en generösare ersättning
än vad som föreslagits i promemorian. Jag ansluter mig därför i princip till
promemorieförslaget. I överensstämmelse med vad som tidigare förordats för det
fall att godset återlämnas bör dock från försäljningspriset avdrag göras för
sådana kostnader som nedlagts på godset för att öka dess försäljningsvärde.
Prövningen av fråga om ersättning för försålt gods
skall enligt promemorian handhas av JK. Förslaget har kritiserats av flera
remissinstanser. JK framhåller, att den ersättningsanordning som föreslås i
promemorian ej är av den art att beslutet naturligen bör läggas hos JK. Denne
föreslår i stället att RPS, som enligt förslaget skall svara för utredningen,
även får i uppdrag att avgöra ersättningsfrågan eventuellt med skyldighet att
anmäla ersättningsärendet till JK. Även RPS anser, att i vart fall
ersättningsanspråk som uppgår till högst 10 000 kr. bör kunna avgöras av
styrelsen i analogi med styrelsens prövning enligt kungörelsen (1972: 416) om
statsmyndighetemas skadereglering i vissa fall. Styrelsen föreslår även att den
får behörighet att delegera beslutanderätten i fråga
Prop.
1974:124 57
om
mindre belopp till de lokala polisstyrelsema. Överåklagaren i Stockholm
förordar att JK:s prövning begränsas till egendom som har ett värde
överstigande 3 000 kr. och att övriga ärenden avgörs av den utredande
myndigheten.
Som jag tidigare anfört bör ersättningen normalt
utgå med det belopp som influtit vid försäljningen. Innan ersättningen betalas
ut skall prövning ske huruvida ägaren vidtagit rimUga åtgärder för att få
egendomen tillbaka. Vidare skall från ersättningen avräknas eventuella
kostnader för reparation m. m. De överväganden som sålunda skall ankomma på den
prövande myndigheten kan inte anses vara av särskilt svår beskaffenhet. Med
hänsyn härtill föreslår jag att ärenden av detta slag avgörs av RPS. De ärenden
om ersättning sora RPS sålunda koraraer att pröva torde komma att bli få. För
att åstadkomma en enhetlig prövning av dessa ärenden bör därför enligt min
mening RPS inte raedges rätt att delegera vissa ärenden till lokala myndigheter.
Advokatsamfundet är kritiskt tiU förslaget i
departeraentspromemo-rian att JK:s beslut i ersättaingsfrågan skall vara
slutligt. Samfundet föreslår i stället en ordning som innebär att den som inte
vill åtnöjas med JK:s beslut skall äga rätt att inora viss föreskriven tid dra
frågan under allmän domstols prövning.
Bestämmelsen om att ersättning skall utgå till
ägare när dennes egendom bUvit såld grundar sig inte på något
skadeståndsansvar från statens sida utan syftar endast till att gottgöra målsäganden
för dennes förlust av egendomen. I den föreslagna lagen fastslås i vilka fall
ersättning skall utgå och hur denna skall beräknas. På gmnd härav anser jag
inte alt det föreUgger något behov av att införa någon regel som gör det möjligt
för den som inte är nöjd med ett beslut i en ersättningsfråga att väcka talan
inför domstol. Har ansökan om anspråk på ersättning avslagits därför att den
sökande vid prövningen av ersättningsfrågan inte förmått visa att han varit
ägare eller haft annan rätt till den försålda egendomen torde det dock vara den
sökande obetaget att genom att väcka talan vid allmän domstol söka få sin rätt
till ersättning fastslagen.
I departementspromemorian föreslås vidare att 27
kap. 7 § RB, som bl. a. innehåller bestämmelser om skyldighet för åklagare att
vid beslag i princip väcka talan inom en månad, ändras pä det sättet att denna
åklagarens skyldighet begränsas tiU att avse endast egendom till ett värde av 1
000 kr. eUer däröver. EnUgt promemorian skuUe ett genomförande av förslaget i
denna del medföra lättnader i arbetsbördan för polis, åklagare och domstolar
utan att kravet på rättssäkerhet därför eftersatts. Flera remissinstanser
hälsar förslaget med tillfredsstäUelse medan andra föreslår att man bör gå ett
steg längre och helt slopa kravet på att åklagaren vid beslag skaU väcka talan
inom viss tid. RA påpekar därvid att det Ugger i sakens natur att mål med
tvångsmedel handläggs med för-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974:124 53
tur
utan särskilt stadgande och att den nuvarande regeln om åtalstiden inte främjar
en snabbare handläggning. Rättssäkerhetsintresset för den som drabbas av beslag
är enhgt RÅ:s menmg tillräckligt tillgodosett genom att vederbörande kan
begära rättens prövning av beslaget jämlikt 27 kap. 6 § RB. RÅ framhåller också
att en värdegräns inte kommer att kunna tillämpas på föremål som inte har något
direkt ekonomiskt värde t. ex. affärshandlingar. Överåklagaren i Stockholm
föreslår att ett borttagande av skyldigheten för åklagaren att inom viss tid
väcka talan bör kombineras med en föreskrift i 27 kap. 13 § RB av innebörd att
den som drabbas av beslag skall tiUställas en avskrift av beslagsprolokollet
oberoende av om han begärt detta.
Det är en gmndläggande princip i svensk
kriminalprocess att tvångsvisa ingripanden mot en privatperson eller dennes
egendom snarast bör prövas av domstol. Den i promemorian föreslagna ändringen
innebär i princip ett avsteg från denna huvudregel. När det gäller beslagtagen
egendom av förhållandevis obetydligt ekonomiskt värde anser jag emellertid inte
att rättssäkerhetsintresset framträder lika starkt. Härtill kommer det
betydande merarbete som de nuvarande reglerna onekligen förorsakar polis,
åklagare och domstol. Mot bakgmnd härav och då den som berörs av ett beslut om
beslag ju alltid har möjlighet att begära att domstol skall pröva beslaget
anser jag inte att det finns några avgörande betänkligheter mot en ordning som
innebär att åklagarens skyldighet att vid beslag väcka åtal inom en månad
begränsas till att avse egendom som har ett värde som ej understiger 1 000 kr.
I fall då egendom, som tagits i beslag, inte har något direkt ekonomiskt värde,
vilket bl. a. kan vara fallet med affärshandlingar, eller när det i övrigt kan
råda tvekan om huruvida den föreskrivna åtalstiden skall gälla bör åklagaren
liksom f. n. vara skyldig att väcka talan inom den föreskrivna tiden eller alt
ansöka hos rätten om en förlängning av denna frist.
I likhet med det övervägande antalet
remissinstanser har jag inte heller något att erinra mot det i promemorian
framlagda förslaget om att den nuvarande värdegränsen i 17 § andra stycket RP
angående sättet för delgivning i mål om förverkande skall höjas från 100 kr.
till 1 000 kr.
5.2
Försäljning av förverkad egendom ocb hittegods m. ni.
1 promemorian har föreslagits att merparten av den
egendom som förverkas liksom hittegods som tillfaller statsverket skall
försäljas genom FFV. Förslaget har fått ett positivt mottagande av
remissinstanserna.
Av promemorian framgår att viss försäljning av
hittegods redan nu ombesörjs av FFV och att erfarenhetema av denna verksamhet
varit goda. Dessa uppgifter har vitsordats under remissbehandlingen av bl. a.
RPS. Generellt sett gäller emellertid i dag den ordningen att det är ett
flertal myndigheter som har hand om försäljning och redovisning av
Prop.
1974:124 59
såväl
förverkad egendom som hittegods och att det därför ofta är mycket små partier
gods som avyttras vid varje tillfäUe. Det torde mot bakgmnd härav vara
uppenbart att ett genomförande av förslaget skulle innebära förenklade mtiner
i fråga om handläggningen av ärenden av ifrågavarande slag. Även om
transportkostnadema i viss utsträckning skulle stiga och även om som FFV
påpekat i sitt remissyttrande en något högre provisionssats än 24 procent
skulle behöva tas ut torde det föreslagna försäljningssättet medverka till alt
nedbringa statsverkets kostnader och förbättra försäljningsresultatet. Jag tillstyrker
därför den förordade reformen och har i princip inte heller något att invända
mot den lösning som i promemorian föreslagits angående utformningen av
hithörande bestämmelser i den särskilda lagen om förfarande med förverkad
egendom och hittegods m. m. Jag återkommer emellertid närmare till de enskilda
bestämmelserna i specialmotiveringen.
Några
remissinstanser har satt i fråga om inte förfarandet vid försäljning av
hittegods bör regleras i hittegodslagstiftningen och inte, som det föreslagits
i promemorian, i den särskilda lagen. En betydande fördel med
promemorieförslaget är emellertid att reglerna för försäljning av merparten av
den egendom som tillfaller statsverket på gmnd av förverkande m. ra. eller som
hittegods kommer att i princip behandlas i en enda lag. En sådan ordning bör
enligt min mening vara att föredra framför att varje enskild författning förses
med bestämmelser om försäljnings-sättet. Jag biträder därför
promemorieförslaget i denna del.
Departementspromemorian
innehåUer även vissa förslag angående redovisningen och kontrollen vid de
föreslagna nya mtinema. Vid remissbehandlingen har några remissinstanser
påpekat att beslagsprotokoll f. n. inte upprättas i alla de fall där egendom
blir förverkad. EnUgt min mening bör det emellertid från redovisnings- och
kontrollsynpunkt vara motiverat att införa den ordningen att protokoll av
ungefärligen samma innehåll som beslagsprotokollen i efterhand upprättas även i
sådana fall då beslut om förverkande ej föregåtts av beslag.
RA
och statskontoret har ifrågasatt om inte det nya redovisnings- och
kontrollsystemet borde integreras med det s. k. Rl-systemet. Enligt vad jag
inhämtat skulle emellertid en sädan lösning medföra sä stora kostnader att ett
huvudsyfte med reformen, nämligen att minska statsverkets kostnader för
förfarandet med ifrågavarande gods, skuUe förfelas. Jag är därför åtminstone f.
n. inte beredd att biträda en sådan lösning. Ej heller i övrigt har jag något
att erinra möt promemorieförslaget i denna del. De av mig föreslagna bestämmelserna
i fråga om förfarandet med vissl stöldgods som innebär att egendomen skall tas
i förvar i stället för att förverkas och att åklagare i vissa faU skaU äga rätt
att förordna om att egendomen skall tas i förvar torde inte behöva medföra
några mer betydande ändringar i det i promemorian föreslagna kontroll- och
redovisningssystemet. De förslag till författningsändringar som kan bli
Prop.
1974:124 60
erforderliga
för ett genomförande av det sålunda förordade systemet avser jag att anmäla för
Kungl. Maj:t sedan riksdagen tagit ställning till förevarande förslag.
6
Upprättade författningsförslag
I enlighet med det anförda har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till
1.
lag om visst stöldgods ra. m.,
2.
lag om förfarande med förverkad
egendom och hittegods m. m.,
3.
lag om ändring i
rättegångsbalken,
4.
lag om ändring i lagen (1946:
804) om införande av nya rättegångsbalken,
5.
lag om ändring i lagen (1938:
274) om rätt till jakt,
6.
lag om ändring i lagen (1960:
418) om straff för varusrauggling,
7.
kimgörelse om ändring i
förordningen (1949: 341) om explosiva varor.
Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 2.
1
Specialmotivering
7.1
Förslaget till lag om visst stöldgods m. m.
Lagförslaget innehåUer, fömtom bestämmelser
angående förutsättningarna för att viss egendom skall kunna tas i förvar,
vissa processu-eUa regler och en bestämmelse som avgränsar lagens
tillämpningsområde mot hittegodslagstiftningen.
1
§
I paragrafens första och andra stycke anges de
materieUa förutsättningama för att egendomen skaU få tas i förvar. I tredje
stycket ges en hänvisning till den nya lagen om förfarande med förverkad
egendom och hittegods m. m.
Enligt första stycket skall lös egendom som
åtkommits genom brott kunna tas i förvar även om det utbyte som det därvid är
fråga om motsvaras av skada för enskild. För att egendomen skall få tas i
förvar fordras att ägaren tiU egendomen inte är känd. Undantag har vidare
gjorts för sädana situationer där ett beslut om förvaring skulle framstå som
uppenbart obilligt.
Bestämmelsen iimebär att aU lös egendom, varmed bl.
a. avses även fordringshandlingar och penningar, skall kiinna tas i förvar.
Paragrafens tUlämplighet har inte såsom i promemorieförslaget begränsats
till att avse egendom som anträffats vid fömndersökning i brottmål.
Prop.
1974:124 61
En
sådan begränsning skulle nämligen, sora några remissinstanser påpekat, i
onödan inskränka det nya institutets tUlämpningsområde. Äv skäl som jag
tidigare redovisat i den aUmänna motiveringen har paragrafen gjorts tillämplig
även pä egendom som åtkommits genom annat brott än brottsbalksbrott. Det i
promemorieförslaget använda uttrycket "utbyte av brott" har ersatts
med uttrycket "åtkommits genom brott". Promemorians uttryckssätt
inbegriper nämligen även godsets värde och bör därför inte användas i ett
saramanhang där det endast är fråga om att viss egendom skall tas i förvar.
K.''avet att ägaren skall vara okänd får anses innebära att en efter
förhållandena i varje enskilt fall rimligt avpassad utredning om
äganderättsförhålhnde måste ha företagits innan åklagaren hos domstol begär att
egendomen skall tas i förvar eller själv beslutar i sädan fråga. I motsats till
promeraoneförslaget innehåller lagtexten inte någon uttrycklig bestämraelse om
att omständighetema skall utvisa att det är uppenbart att egendomen åtkommits
genom brott. Någon lättnad i kravet pä bevisning åsyftas inte därmed. Jag viU
i detta sammanhang också framhåUa att nägon bevisning naturligtvis inte behöver
föras angående det eUer de brott som lett tiU att egendomen kommit ur ägarens
besittning. Ett sådant krav skulle nämUgen göra det omöjligt att ta i förvar t.
ex. egendom som påträffats i en s. k, tjuvgömma, dvs, i fall där såväl
gämingsmannen sora ägaren är okänd. Slutiigen har i paragrafen tagits in en
bestämmelse om att egendomen inte fär tas i förvar om en sådan åtgärd skulle
framstå som uppenbart obillig. Eftersom lagen inte innehåller några
preskriptionsbestämmelser kan man nämligen bl. a. tänka sig fall dä det på
grund av den tid som förflutit sedan brottet begicks inte skulle vara skäligt
att tUlämpa det nya institutet.
Paragrafens andra stycke reglerar det fall där
ägaren eller annan som har rätt till egendom som åtkommits genom brott avstår
från sina anspråk på egendomen. Även i dessa fall skall sålunda egendomen
kunna tas i förvar. I Ukhet med vad som gäller för egendom som avses i första
stycket skall ett beslut om tagande i förvar kunna underlåtas i fall då en
sådan åtgärd skulle framstå som uppenbart obillig.
I paragrafens tredje stycke ges en hänvisning till
den nya lagen om förfarande med förverkad egendom och hittegods m. m. Lagen
innehåller bl. a. bestämmelser om försäljning av egendom som tagits i förvar
och om rätt för ägare som sedermera blir känd eUer annan som har rätt till
egendomen att få tUlbaka egendom som tagits i förvar enligt första eller andra
stycket i denna paragraf och om rätt till ersättnmg för sådan egendom.
Prop. 1974:124 62
Denna paragraf har inte någon motsvarighet i
promemorieförslaget. Paragrafen innehåller vissa processuella bestämmelser,
-Äv skäl som redovisats i den allmänna motiveringen
bör det i princip ankomma på domstol att pröva frågan om egendom skaU tas i
förvar eller ej. En huvudregel med denna innebörd har tagits in i paragrafens
första stycke.
Som jag tidigare anfört i den allmänna motiveringen
bör talan föras mot den frågan om egendomens tagande i förvar angår, om han har
känt hemvist här i landet och kan delges stämning i målet på sätt om stämning i
brottmål är föreskrivet. En bestämmelse därom, som motsättningsvis bl, a,
innebär att en okänd ägare inte behöver kallas innan målet avgörs, har tagits
in i paragrafens andra stycke. Vidare har i samma stycke förts in en
bestämmelse som anger att talan om att egendom skall tas i förvar med stöd av
1 § andra stycket inte behöver föras mot den gärningsman, ägare eller annan
känd rättsinnehavare som uttryckligen förldarat att han inte längre har några
anspråk på egendomen. För att lalan skall kunna underlåtas i sådant fall krävs
enligt min mening att ett uttryckligt avslående föreligger från den som kan
tänkas göra anspråk på egendomen. Som jag anfört i den allmänna motiveringen
kan det mot bakgrund härav tänkas förekomma fall då talan likväl kommer att
behöva föras mot känd ägare, nämligen när della är nödvändigt för att
fastställa att egendomen får tas i förvar.
Jag vill i detta sammanhang framhålla att de nya
reglerna om tagande i förvar av egendom inte utesluter en tillämpning av RB:s
regler om beslag.
I de faU då det enligt bestämmelserna i andra
stycket framgår alt talan inte kan föras mot någon t. ex. på grund av att den
eller de som frågan angår är okända eller av annan anledning inte kan nås med
stänming har av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen öppnats en
möjlighet för åklagare att själv förordna om att egendomen skall tas i förvar.
En regel därom har tagits in i paragrafens tredje stycke.
3
§
Paragrafen, som saknar motsvarighet i
promemorieförslaget, innehåller i första stycket regler om skyldighet för
åklagare, som med stöd av 2 § tredje stycket själv fattat beslut om
förvarstagande, att föra talan vid domstol, om någon som saken angår är
missnöjd med beslutet och anmäler sitt missnöje innan egendomen försålts eller
förstörts. Av andra stycket framgår alt åklagare som efter det att egendomen
tagits i förvar men innan den försålts eller förstörts, väcker åtal för brott,
som föranlett att egendomen tagits i förvar, skall underställa domstolen
frågan om det tidigare meddelade beslutet om tagande i förvar av egendomen
skall bestå.
Prop. 1974:124 63
Paragrafens tredje stycke innehåller beslämmelser
som anger att vidare åtgärd med den i förvar tagna egendomen inte skall äga
rum i avvaktan på utgången av domstols prövning enligt första eller andra stycket
under fömtsättning att egendomen kan vårdas utan fara för förstörelse. För att
den polismyndighet som förvarar egendomen skall få kännedom om detta
förhållande har åklagaren ålagts skyldighet alt omedelbart underrätta
polismyndigheten om missnöjesanmälan enligt första stycket eller talan enligl
andra stycket.
Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i
promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om rättegången i vissa fall. Det
anges sålunda att i de fall då talan enligt den nya lagen förs mot någon som ej
är tilltalad skall i tillämpliga delar gälla vad i RB är föreskrivet angående
åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. En tillämpning
av denna regel kan bl. a. komma i fråga när åklagaren beslutat alt inte åtala
den för brottet misstänkte eftersom denne t. ex. har åter-intagits i anstalt.
5
§
Ej heller denna paragraf har någon motsvarighet i
promemorieförslaget. I paragrafen anges att bestämmelsema i lagen inle skall
tiUämpas på hillegods. Därmed avses all egendom som inte befinner sig i någons
besittning, varvid även den besittning som t. ex. en tjuv kan tänkas ha måsle
beaktas (se JO 1959 s. 368). Detla får anses innebära att t. ex. stöldgods
måste ha tappats eller övergivits av tjuven för att egendomen skall kunna
betraktas som hittegods (jfr NJA 1947 s. 582). Om någon påträffar en s. k.
tjuvgömma t. ex. nedgrävd ute i naturen får egendomen enligt min mening
fortfarande anses vara i tjuvens "besittning" under förutsättning
att omständighetema tyder på att den som gömt godset i praktiken kan tänkas ha
en möjlighet att återfinna detsamma. Den nedgrävda egendomen skall således i
sådana fall inte betraktas som hittegods. I de fall åter där det kan vara
tveksamt huruvida den anträffade egendomen åtkommits genom brott eller ej eller
huruvida den alltjämt skall anses vara i den brottsliges "besittning"
torde egendomen enligt min mening böra betraktas som hittegods.
7.2
Förslaget till lag om förfarande med förverkad egendom och hittegods m. m.
1 §
Paragrafen molsvarar 1 § i promemorians förslag
till lag i ämnet. Bestämmelsen innebär att lagen i princip är tUlämplig dels
på all den lösa egendora som genom beslut om förverkande tUlfaller staten, dels
på
Prop. 1974:124 64
allt
hittegods. Dessutom är lagen tUlämpUg på egendom som tagits i förvar enligt
den föreslagna nya lagen om visst stöldgods m. m. I den mån en
specialförfattning innehåller särskilda bestämmelser om förfarandet med eller
sättet för avyttring av sådan egendom som omfattas av den föreslagna lagen
skall emellertid speciEdförfattningens bestänunelser gälla. En erinran härom
har tagits in i paragrafen.
2§
Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 2 § i
promemorieförslaget, innehåUer bestämmelser om egendom som tagits i förvar med
stöd av 1 § första stycket i den föreslagna nya lagen om visst stöldgods m. m.
Av första stycket framgår att den i förvar tagna
egendomen skaU förvaras hos polismyndigheten i minst sex månader. Den aktuella
tiden skall därvid räknas från den dag beslutet om att egendomen skaU tas i
förvar först meddelades. Detta innebär att om åklagaren först meddelat beslut
om förvaring raen därefter på grund av att missnöje anmälts mot beslutet för
talan vid domstol, sexmånaderstiden räknas från det första beslutet. Sådant kungörande
som avses i andra stycket eller, om talan vid domstol väckts efter kungörandet,
försäljning fär dock ej ske innan fråga om förvaring slutligt avgjorts.
Egendomen får anses vara förvarad hos polismyndigheten även om denna på grund
av utrymmesbrist är tvungen att ta andra lokaler än sina egna i anspråk för
förvaringen. Självfallet skall som en remissinstans påpekat egendomen
utlämnas tUl den som under den tid som egendomen förvaras hos polismyndigheten
gör anspråk på denna. Polismyndigheten skall därvid pröva riktigheten av
anspråket.
I paragrafens andra stycke finns bl. a.
bestämmelser om den kungörelse beträffande egendomen som skall ske efter
förvaringstidens utgång. Några remissinstanser har påpekat att det inte framgår
av promemorieförslaget hur kungörandet skaU ske eller vem som skall svara för
kostnaderna. Enligt min mening skall det ankomma på RPS att meddela närmare
föreskrifter om det lämpligaste sättet för detta kungörelseförfarande.
Kostnaderna för förfarandet bör bestridas av RPS. TUl skiUnad mot
promemorieförslaget har i lagtexten gjorts ett tUlägg som innebär att i de fall
ägaren efter beslutet om att egendomen skall tas i förvar förklarar att han
avstår från sin rätt tUl egendomen skaU denna försäljas.
3
§
Paragrafen har inte någon direkt motsvarighet i
promemorieförslaget. Den reglerar de faU då egendomen tagits i förvar med stöd
av 1 § andra stycket i den föreslagna nya lagen om visst stöldgods m. m.
Bestämmelsen innebär att egendom som tagits i förvar därför att ägaren eller
annan som har rätt tiU egendomen ej gjort anspråk på den genast får försäljas.
Prop.
1974:124 65
Om
ägaren eller annan rättsinnehavare eventuellt skuUe ångra sig innan
försäljningen sker har han dock möjlighet att få egendomen utiämnad tUl sig med
stöd av bestämmelserna i 7 § denna lag.
4 och
5 §§
Paragraferna motsvarar i allt väsentligt 4 och 5 §§
i promemorieförslaget. Genom bestämmelserna öppnas möjligheter alt omedelbart
försälja visst slag av egendom eller att oskadliggöra egendom sora kan befaras
koraraa till brottslig användning eUer sora det av annat skäl är olämpligt att
sälja.
Bestämmelserna i 4 och 5 §§ gäUer i princip all
egendom som omfattas av lagen i den män det inte finns särskUda bestämmelser
därom i specialförfattningarna. Beträffande sådan förverkad egendom som förvaras
hos polismyndighet synes det enligt min mening därvid vara mest ändamålsenligt
att såsom det föreslagits i promemorian RPS får i uppdrag att utforma
närmare riktlinjer angående den lämpligaste försäljningsformen vid
tUlärapningen av 4 §. Vad angår tiUämpningen av
5 §
delar jag den uppfattning som framförts i promemorian, nämligen
att det bör ankomma på den polis- eller tullmyndighet som förvarar egen
domen att pröva huruvida den skall försäljas eller inte. Jag vill dock i
detta sammanhang framhåUa att om man genom lämplig åtgärd kan
utesluta risken för att egendomen kommer till brottslig användning
skall egendomen försäljas sedan sådan åtgärd vidtagits. Egendom som
omfattas av lagen kan även vara av värde som förevisnings- och studie-
materiel vid polisskolan eller i liknande sararaanhang. Om egendom
kommer tUl sådan användning får den enligt min mening anses oskad
liggjord utan att någon annan åtgärd vidtagits. Närmare föreskrifter
i denna fråga bÖr som föreslagits i promemorian lämnas av central
myndigheten.
6 §
Denna paragraf, som motsvarar 6 § i
promemorieförslaget, anger som huvudregel att den egendom som omfattas av lagen
skall försäljas genom FFV, om inte en tUlämpning av bestämmelsema i 4 eller 5 §
föranlett annat.
Även förevarande paragraf innehåller ett undantag
från huvudregeln att försäljning skall ske genom FFV. Från den generella regeln
har sålunda undantagits egendom som på grund av sin beskaffenhet eller
omständigheterna i övrigt bör säljas i annan ordning genom den förvarande
myndighetens försorg. Undantagsbestämmelsen tar bl. a. sikte pä fall dä
egendomen på gmnd av sin beskaffenhet inle fär säljas till annan än viss
bestämd köpare eller där egendomens pris inte påverkas av att den bjuds ut till
en bredare köpkrets. Enligt min mening bör hänsyn även tas tUl om försäljning
genom FFV skulle medföra särskUt
5
Riksdagen 1974.1 saml Nr 124
Prop. 1974:124 66
stora
transport- eller förvaringskostnader. Jag anser, i likhet med vad som framförts
i promemorian, att principen för försäljning på annat sätt än genom FFV bör
vara att sådan försäljning bör inbringa minst samma nettopris som om FFV skulle
ha ombesörjt försäljningen. 1 vissa fall torde det vara lämpligare att förstöra
egendomen än att försälja den. Närmare föreskrifter i ämnet bör meddelas av
centralmyndigheten.
RRV har i sin tidigare i den allmänna motiveringen
nämnda skrivelse och promemoria bl. a. tagit upp frågan om försäljning av
beslagtagen sprit och konstaterat att kostnaderna för hanteringen av denna typ
av egendom ofta överstiger inkomsterna. I likhet med vad som framhållits i
promemorian anser jag det angeläget att en väsentlig utvidgning sker av
nuvarande möjligheter att förstöra egendom av detta slag.
En del egendom som överlämnas tUl FFV för
försäljning kan tänkas vara av sådant slag att man i praktiken inte kan räkna
med någon möjlighet att finna en köpare. I promemorian föreslås att FFV i
dessa fall bör ha rätt att bestämma hur man skall förfara med egendomen och att
där annan än FFV ombesörjer försäljningen motsvarande prövning bör ankomma på
denna myndighet. Jag delar denna uppfattning.
79
§§
Paragrafeiiia motsvarar i huvudsak 7 och 8 §§ i
promemorieförslaget. Genom beslämmelserna i 7 § bereds ägaren eller annan
rättsinnehavare tUl egendom som tagits i förvar möjlighet att återfå egendomen.
Som jag nämnt i anslutnuig tUl 3 § skall även ägare som avstått från sin
egendom kunna få tillbaka denna om han gör anspråk på godset innan detta
försålts eller förstörts. I enlighet med vad jag föreslagit i den allmänna
motiveringen har i 7 § tagits in en bestämmelse om att ägare eller annan
rättsinnehavare i de fall då hans egendom reparerats eller på annat sätt
förbättrats skall betala kostnaderna för detta innan han får ut sin egendom.
Betalas inte ersättningen inom en månad får egendomen försäljas. Försäljning av
egendom som tagits i förvar enligt lagen (1974: 000) om visst stöldgods m. m.
sker enligt 8 § första stycket för statsverkets räkning. Har egendomen
försålts, har ägaren eUer annan rättsinnehavare rätt tUl ersättning enligt 8 §
andra stycket om han ej underlåtit att vidtaga rimliga åtgärder för att återfå
den. Sådan ersättning skall dock inte utgå tUl ägare som avstått från anspråk
på egendomen. Från ersättningen skall avräknas eventuella kostnader för
förbättringar. Bestämmelsen i 8 § tredje stycket om sättet för prövningen av
från ägare eUer annan rättsinnehavare framställda ersättningsanspråk har
omarbetats enligt de riktiinjer som jag förordat i den aUmänna motiveringen.
Det skaU sålunda ankomma på RPS att pröva anspråk som framställs med stöd av
bestämmelserna i 8 § andra stycket. I 9 § har intagits regler angående
fullföljd av talan vid beslut enligt 7 eller 8 §.
Prop. 1974:124 67
10 §
Denna paragraf, som saknar motsvarighet i
promeraorieförslaget, innehåller en bestämmelse som anger att i fråga om pengar
skall i stället för vad som sägs om försäljning i denna lag gälla att beloppet
redovisas till statsverket.
11 §
Denna paragraf, som också saknar motsvarighet i
promemorieförslaget, innehåller ett bemyndigande för RPS att utfärda närmare
föreskrifter angående sättet för kungörande enligt 2 § och polismyndighets förfarande
med egendom som avses i denna lag.
7.3
Förslagen till ändringar i rättegångsbalken ocb lagen (1946:804) om införande
av nya rättegångsbalken
Förslaget till ändring i RB innebär att en
värdegräns införs i 27 kap. 7 § RB. Genom förslaget begränsas skyldigheten för
åklagare att vid beslag väcka åtal eller göra framställning ora ytterligare
anstånd där-raed inom en månad tUl att avse beslagtagen egendom som har elt värde
som ej understiger 1 000 kr. Som jag anfört i den allmänna motiveringen är
syftet med ändringen att minska arbetsbördan för polis, åklagare och
domstolar. Ändringen i 17 § andra stycket RP är föranledd bl. a. av
utvecklingen i fråga om penningvärdet och innebär att gränsen för delgivning av
stämning genom anslag på rättens kansU höjs från 100 tUl 1 000 kr. Jag vill
därvid framhålla alt med den beslagtagna egendomens värde avses dess saluvärde
och inte dess inköpsvärde. Vidare skall om beslaget omfattar flera föremål
beräkningen avse det sammanlagda värdet av egendomen.
7.4
Övriga författningsförslag
Ett flertal författningar innehåller i dag
bestämmelser om hur förverkad egendom skall säljas. Jag föreslår emellertid
att ändring görs i de författningar som tUlämpas förhållandevis regelbundet och
där särbestämmelser inte kan anses nödvändiga. I detla sammanhang vill jag
påpeka att den föreslagna nya lagens försäljningsregler naturligtvis blir
tUlämpliga på de författningar om förverkande som saknar bestämmelser om
sättet för försäljning av egendomen. Efter samråd med andra berörda
departementschefer föreslår jag att ändring görs i 36 § 2 raora. lagen (1938:
274) om rätt tUl jakt, 22 och 23 §§ lagen (1960: 418) om straff för
vamsmuggling samt 63 § explosiwamförordningen (1949: 341). Frågan om ändringar
i administrativa författningar sora berörs av departementspromemorians förslag
om försäljning har jag för avsikt att senare anmäla för Kungl. Maj:t.
Prop. 1974:124 68
8
Hemställan
Jag
hemstäUer, att lagrådets yttrande över förslagen tUl
1.
lag om visst stöldgods m. m.,
2.
lag om förfarande med förverkad
egendora och hittegods m. m.,
3.
lag om ändring i
rättegångsbalken,
4.
lag om ändring i lagen (1946:
804) om införande av nya rättegångsbalken,
5.
lag om ändring i lagen (1938:
274) om rätt tiU jakt,
6.
lag om ändring i lagen (1960:
418) om sttaff för vamsmuggling inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur
protokollet: Agneta Heide
Prop. 1974:129 69
Bilaga
1. Promemorieförslagen
1
Förslag tiU
Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom
förordnas i fråga om brottsbalken. dels att 36 kap. 4 § skaU ha nedan angivna
lydelse, dels att i balken skaU införas en ny paragraf, 36 kap. 1 a §, av nedan
angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
36 kap. 1 a§
Har egendom anträffats vid förundersökning i
brottmål och framgår av omständigheterna att egendomen uppenbarligen utgör
utbyte av brott men kan ej utredas vem egendomen rätteligen tillhör, skall den
förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt.
Om rätt för ägaren att återfå egendomen eller
ersättning för den gälla särskilda föreskrifter.
4§i
Förverkande på grund av brott av egendom eller dess
värde må, om ej annat har föreskrivits, ske hos
a)
gämingsmannen eUer annan som
medverkat till brottet,
b)
den i vars stäUe gämingsmannen
eller annan medverkande var,
c)
den som genom brottet beretts
vinning,
d) den som efter brottet förvärvat egendomen på
grund av giftorätt,
arv eUer testamente eller genom gåva eller som efter brottet förvärvat
egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eUer skälig an
ledning tiU antagande om egendomens samband med brottet.
Tillhörde egendomen vid brottet ej någon av dem som
anges i första stycket a)c), mä den ej förklaras förverkad.
SärskUd rätt tiU egendom som förklaras förverkad
består, om ej även den särskilda rätlen förklaras förverkad.
Förstatredje styckena gälla ej förverkande som
avses i 1 a §.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975. ' Senaste lydelse 1968:165.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Förslag till
Lag
om ändring i rättegångsbalken
Härigenom
förordnas, att 27 kap. 7 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Då rätten förordnar om beslag eller fastställer
verkställt beslag skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom
vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes
oundgängligen erforderligt. 1 annat fall skall åtal väckas inom en månad sedan
beslaget verkställdes.
Finnes tid, som avses i första stycket, otUlräcklig,
må rätten, om framställning därom göres före tidens utgång, medgiva
förlängning av tiden.
Föreslagen lydelse
Dä rätten förordnar om beslag eller faststäUer
verkställt beslag skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom
vUken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes
oundgängligen erforderligt.
I annat fall än som avses i första stycket skall
åtal väckas inom en månad sedan beslaget verkställdes om den beslagtagna
egendomens värde uppgår till etttusen kronor eller mera.
Finnes tid, som avses i första eller andra stycket,
otUlräcklig, mä rätten, om framställning därom göres före tidens utgång,
medgiva föriängning av tiden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
3
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1946: 804) om utförande av nya rättegångsbalken
Härigenom förordnas, att 17 § lagen (1946: 804) om
införande av nya rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
17 §1 Angår fråga om egendoms förverkande tiU det
allmänna eller annan särskUd rättsverkan av brott nägon, som ej är tilltalad,
skall talan därom föras mot honom. Om sådan talan gälle i tUlämpliga delar vad
i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående åtal för brott vara icke kan
följa svårare sttaff än böter.
'
Senaste lydelse 1970:448.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Är i fall, som avses i första
stycket, fråga om förverkande av egendom, som tagits i beslag, och är ägaren
ej känd eller har han eller aiman, mot vUken talan föres, icke känt hemvist
inom riket eller kan eljest ej pä sätt om stämning i brottmål är stadgat
delgivning ske här i riket, äge rätten utfärda stänming å honom att å tid och
ställe, som angivas i stämningen, koraraa tUlstädes vid rätten för att svara
i raälet vid påföljd, att egen-doraen eljest mä förklaras förverkad.
Stämningen skall utan hinder av 33 kap. 6 § första stycket nya
rättegångsbalken delgivas genom kungörelsedelgivning. Uppgår värdet av
beslagtagen egendom uppenbart ej tUl etthundra kronor, får delgivning ske
genom att stämningen anslås på rättens kansli. Uteblir svaranden, skall egendomen
förklaras förverkad, om ej av omständigheterna framgår, att talan därom är
ogmndad.
Föreslagen lydehe
Är i fall, som avses i första
stycket, fråga ora förverkande av egendom, som tagits i beslag, och är ägaren
ej känd eller har han eller annan, mot vUken talan föres, icke känt hemvist
inom riket eller kan eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning
ske här i riket, äge rätten utfärda stämning å honom att ä tid och ställe, som
angivas i stämningen, komma tUlstädes vid rätten för att svara i målet vid påföljd,
att egendomen eljest må förklaras förverkad. Stämningen skall utan hinder av 33
kap. 6 § första stycket nya rättegångsbalken delgivas genom kungörelsedelgivning.
Uppgår värdet av beslagtagen egendom uppenbart ej till ettusen kronor, får
delgivning ske genom att stämningen anslås på rättens kansli. Uteblir
svaranden, skall egendomen förklaras förverkad, om ej av omständigheterna
framgår, att talan därom är ogmndad.
Vad i andra stycket sägs om ägaren
gäller ej när talan förs enligt 36 kap. 1 a § mot annan än ägare.
Hava i lag eUer författning
meddelats avvikande bestämmelser, vare de gällande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
4 Förslag till
Lag om förfarande med förverkad egendom och hittegods
Härigenom förordnas som följer.
1 §
Med lös egendom som tillfallit
staten på grund av förverkande eUer enligt lagen (1938:121) om hittegods
förfares enligt denna lag, om ej annat följer av särskilda bestämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974:129 72
2 §
Egendom som förverkats med stöd av 36 kap. 1 a §
brottsbalken skall förvaras hos polismyndigheten i minst sex månader.
Efter utgången av den i första stycket angivna
tiden skaU polismyndigheten låta kungöra förhällandet med beskrivning av
egendomen och uppgift om var den tUlgripits, om det är känt. Samtidigt skall
anges viss tid, ej understigande en månad, inom vilken den som vUl göra anspråk
på egendomen skall ge sig tUl känna. Framställs icke anspråk inom denna tid,
behandlas egendomen som annan förverkad egendom.
3 §
Egendom som genom beslag eUer eljest har
omhändertagits på gmnd av brott får, om ägaren förklarar sig avstå från
egendomen och annan ej har rält till denna, försäljas i den ordning som sägs i
denna lag. Detsamma gäller om egendomens ägare ej inom en månad efter särskild
uppmaning återtagit egendomen.
4 §
Utan hinder av bestämmelsema i 2 och 3 §§ får den
myndighet som förvarar egendomen omedelbart låta försälja den om
1.
den ej kan vårdas utan fara för
förstöring;
2.
vården av den är förenad med
alltför slora kostnader; eller
3.
särskilda skäl eljest
föreligger.
5 §
Egendom som kan komma till brottslig användning
eller eljest är olämplig för försäljning skall oskadliggöras.
6 §
Egendom som ej sålts enligt 4 § eller
oskadliggjorts enligt 5 § skaU säljas av förenade fabriksverken, om ej
egendomen på gmnd av sin beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt bör
säljas i annan ordning genom den förvarande myndighetens försorg. Kan egendomen
ej säljas, får den förstöras.
7 §
Gör urspmnglige ägaren anspråk på att få ut
egendom, som har förverkats med stöd av 36 kap. 1 a § brottsbalken, innan
egendomen har försålts, skall den lämnas ut tUI honom utan kostnad.
Har egendom som avses i första stycket försålts,
har ägaren rätt tiU ersättning för egendomen, om han ej underlåtit att vidtaga
rimliga åtgärder för att återfå egendomen. Ersättningen skall utgå med det
belopp som influtit vid försäljningen.
8 §
Ansökan om ersättning enligt 7 § andra stycket
inges till rikspolisstyrelsen som verkställer utredning i ärendet. Utredningen
överlämnas till justitiekanslem, som prövar frågan om ersättning. Talan mot
justitiekanslerns beslut får ej föras.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Prop.
1974:124 73
5
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt
Härigenom förordnas, att 36 § 2 mom. lagen
(1938:274) om rätt tiU jakt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
36 §1 2 mom. Där i beslag taget djur som avses i
denna paragraf är underkastat förskämning må det, sedan syn och värdering
hållits av två ojäviga män, av beslagaren försäljas på lämpUgt sätt.
Annan förverkad eller förbruten egendom som avses
i denna paragraf skall försäljas å offentlig auktion; dock att, där förbrutet
redskap utgöres av skjutvapen eller är sådant som icke må användas till fakt
eller fångst, med detsamma skall förfaras på sätt Konungen bestämmer.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
6
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling
Härigenom förordnas, att 22 och 23 §§ lagen (1960:
418) om straff för varusmuggling skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
22 §
Sedan slutiigen avgjorts, att egen- Sedan slutiigen avgjorts, att
dom, som enligt denna lag tagits egendom, som enligt denna lag ta-
i beslag, skal! vara förverkad, skall gits i beslag, skaU vara förverkad,
egendomen, där ej föreskrift i sär- skall egendomen, där ej föreskrift
skild författning till annat föranle- i särskild författning till annat för-
der, efter åklagarens bestämman- anleder, försäljas genom tullver-
de försäljas på offentUg auktion kets försorg eller i den ordning
genom tullverkets eller utmätnings- som gäller för försäljning av för
mannens försorg. Förvaringsperse- verkad lös egendom. Förvarings-
del, som på grund av sin beskaf- persedel, som på grund av sin be-
fenhet är särskilt ägnad att använ- skaffenhet är särskUt ägnad att an
das för vamsmuggling, må dock vändas för vamsmuggling, må
»
Senaste lydelse 1970: 192.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydehe
den
gjorts otjänlig för sådant ändamål. Där detta ej lämpligen kan ske, skall med
persedeln förfaras på sätt generaltullstyrelsen bestämmer.
jas
allenast om den gjorts dock försäljas allenast om den
gjorts
otjänlig för sådant ändamål. Där detta ej lämpligen kan ske, skall med persedeln
förfaras pä sätt generaltullstyrelsen bestämmer.
Har med avseende å egendom meddelats förklaring som
i 12 § sägs och erlägges ersättningsbelopp som där avses inom två månader efter
det saken slutiigen avgjorts, skall egendomen återstäUas. I annat fall må
egendomen för ersättningsbeloppets uttagande försäljas i den ordning som i
första stycket föreskrives.
23 §1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är
beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar förstörelse eller
annan nedgång i värde, må den genast försäljas på offentlig auktion, och
skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till femhundra
kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock
tUlstånd till försäljningen sökas hos rätten. Rätten må utan ägarens hörande
meddela beslut om egendomens avyttring.
Är
beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar förstörelse eUer annan
nedgång i värde, må den genast försäljas, och skall så alltid ske om ägaren begär
det. Uppskattas egendomens värde tiU femhundra kronor eller mera och har ej
försäljning påkallats av ägaren, skaU dock tillstånd till försäljningen sökas
hos rätten. Rätten må ulan ägarens hörande raeddela beslut ora egendomens
avyttring.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Då beslag lagts å rusdrycker, som kuima antagas
vara förverkade enligt denna lag, skola bestämmelsema i 2 § 1 lagen den 9 maj
1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. ra. äga motsvarande
till-lämpning.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Senaste
lydelse 1963: 228.
Prop. 1974:124 75
Bilaga
2.
1
Förslag till
Lag
om visst stöldgods m. m.
Härigenom
förordnas som följer.
1 §
Har egendom som åtkommits genom brott anträffats
och är ägaren eUer annan som har rätt till egendomen icke känd, skall
egendoraen tagas i förvar, ora det ej är uppenbart obUligt.
Detsamma gäller om ägaren eller annan som har rätt
till egendomen ej gör anspråk på den.
Om förfarandet med egendom som tagits i förvar
enligt första eller andra stycket och om rätt för ägare som sedermera blir känd
eller annan som har rätt till egendomen att få egendomen utlämnad till sig
eller alt erhålla ersättning finns bestämmelser i lagen (1974: 000) om förfarande
med förverkad egendom och hittegods m. m.
2 §
Beslut om att egendom skall tagas i förvar enligt
denna lag meddelas av allmän dorastol utom i fall som anges i tredje stycket.
Talan om egendoms tagande i förvar föres av
åklagare mot den som frågan angår, om denne har känt hemvist här i landet och
kan delges på sätt som är föreskrivet om stämning i brottmål. Talan behöver
dock ej föras mot den sora förklarat att han ej gör anspråk på egendomen.
Skall enligt andra stycket talan ej föras mot någon
får åklagaren meddela förordnande om att egendomen skall tagas i förvar.
3 §
Den som icke åtnöjes med åklagares beslut enligt 2
§ tredje stycket får innan egendomen försålts eller förstörts hos åklagaren
anraäla missnöje med beslutet. Anmäles missnöje skall åklagaren inom en månad
sedan anmälan gjorts väcka talan vid domstol med yrkande om att beslutet skall
bestå. Väckes ej talan, skall åklagaren häva beslutet om egendomens tagande i
förvar.
Väcker åklagaren åtal för brott, som föranlett att
egendom tagits i förvar, innan egendomen försålts eller förstörts, skall
domstolen i samband med åtalet pröva om egendomen fortfarande skall hällas i
förvar.
Åklagaren skall omedelbart underrätta
polisstyrelsen i det distrikt där egendomen förvaras om missnöjesanmälan enligt
första stycket och om talan enligt andra stycket. I avvaktan på att saken
slutligt prövas får vidare åtgärd med egendomen ej äga mm, om den kan vårdas
utan fara för förstörelse.
4 §
Föres talan om egendoms tagande i förvar enligt 2 §
andra stycket eller 3 § första stycket mot någon, som ej är tilltalad, skall om
sådan
Prop. 1974:124 76
talan
i tUlämpliga delar gäUa vad i rättegångsbalken är föreskrivet angående åtal
för brott på vUket icke kan följa svårare straff än böter.
5 §
Demia lag gäUer ej i faU där lagen (1938:121) om
hittegods är tilllämplig.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
2
Förslag till
Lag
om förfarande med förverkad egendom och hittegods m. m.
Härigenom
förordnas som följer.
1 §
Denna lag gäller, om ej annat följer av
bestäraraelser i lag eller annan författning, egendom som,
1.
tillfallit staten på grund av
förverkande eller
2.
tillfallit staten enligt lagen
(1938:121) om hittegods eller
3.
tagits i förvar enUgt lagen
(1974: 000) om visst stöldgods ra. ra.
2 §
Egendom sora lagils i förvar med stöd av lagen
(1974: 000) om visst stöldgods m. m, skall förvaras hos polismyndigheten i
minst sex månader efter det att beslut först meddelats om att egendomen skall
vara lagen i förvar. Vad som sagts nu gäller dock ej i fall som avses i 3 §.
Har det tmder den i första stycket angivna tiden
icke kunnat utredas vem egendomen rätteligen tillhör, skall polismyndigheten på
lämpligt sätt låta kungöra förhållandet med uppgift om egendomen och om de
omständigheter under vilka den anträffats. I kungörelsen anges även viss tid,
ej understigande en månad, inom vilken den som vill göra anspråk på egendomen
skall ge sig tUl känna. Framställes icke anspråk inom denna tid eller avstår
den som har rätt till egendomen från denna, skaU egendomen försäljas i den
ordning som sägs i denna lag.
3 §
Har egendom tagits i förvar med stöd av lagen
(1974: 000) om visst stöldgods m. m., därför att ägaren eller annan som har
rätt tUl egendomen ej gör anspråk på den, skall egendomen försäljas i den
ordning som sägs i denna lag.
4 §
Myndighet som förvarar egendom som avses i denna
lag får omedelbart och utan hinder av 2 § låta försälja den om
1.
den ej kan vårdas utan fara för
förstöring;
2.
vården av den är förenad med
alltför stora kostnader; eller
3.
särskUda skäl eljest
föreligger.
5 §
Egendom som kan befaras komma tUl brottslig
användning eUer eljest är olämplig för försäljning skall oskadliggöras.
Prop. 1974:124 77
6 §
Egendom som ej sålts enligt 4 § eller oskadUggjorts
enligt 5 § skall säljas av förenade fabriksverken, om ej egendomen pä grund av
sin beskaffenhet eller omständighetema i övrigt bör säljas i annan ordning
genom den förvarande myndighetens försorg. Kan egendomen ej säljas, får den
förstöras.
7 §
Gör ägaren eller annan rättsinnehavare anspråk på
egendom som tagits i förvar med stöd av lagen (1974: 000) om visst stöldgods m.
m. skall den lämnas ut tUl honora, ora den ej redan försålts eUer förstörts.
Har egendomen reparerats eller på annat sätt
förbättrats, är den som gör anspråk gäUande enligt första stycket skyldig att
betala kostnaden härför innan han utfår egendomen. Betalar han ej inom en månad
efter det att särskild uppmaning därora delgivits honom, fär egendomen försäljas
i den ordning sora sägs i denna lag.
8 §
Försäljning av egendom som tagits i förvar med stöd
av lagen (1974: 000) om visst stöldgods ra. m. sker för statsverkets räkning.
Har egendomen försålts, har ägaren eller annan rättsinnehavare
rätt tUl ersättning, om han ej underlåtit att vidtaga rimliga åtgärder för att
återfå den. Ersättningen utgår dock ej med högre belopp än som influtit vid
försäljningen. I fall som avses i 7 § andra stycket skall dock kostnaden för
förbättringen avräknas från ersättningen.
Ansökan om ersättning ges in tUl rikspolisstyrelsen
som, efter verkställd utredning i ärendet, prövar frågan om ersättning.
9 §
Mot polismyndighets beslut i ärende om utlämnande
av egendom enligt 7 § första stycket föres talan hos länsstyrelsen genom
besvär. Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätt genom besvär.
Mot beslut i ärende om ersättningsanspråk enligt 8
§ tredje stycket får talan ej föras.
10 §
I fråga om pengar skall i stället för vad som sägs
om försäljning i denna lag gälla alt beloppet redovisas tUl statsverket enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
11 §
Rikspolisstyrelsen
lämnar närmare föreskrifter om
1.
sättet för kungörande enligt 2
§
2.
polisrayndighets förfarande med
egendom som avses i denna lag.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.1974:124 7g
3
Förslag till
Lag
om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas, att 27 kap. 7 §
rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
27
kap.
7 §
Då rätten förordnar om beslag Då rätten förordnar om beslag
eller
fastställer verkställt beslag, eller fastställer verkställt beslag, skall, om
ej åtal redan väckts, rät- skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den
tid, inom vUken ten utsätta den tid, inom vUken åtal skall väckas. Denna må ej
åtal skall väckas, Derma må ej bestämmas längre, än som finnes bestämmas
längre, än som finnes oundgängligen erforderligt, I an- oundgängligen
erforderligt, nat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan beslaget
verkställdes,
I annat fall än som avses i förs
ta stycket skall åtal väckas inom
en månad, sedan beslaget verk
ställdes, om ej den beslagtagna
egendomens värde understiger ett
tusen kronor.
Finnes tid, som avses i första Finnes tid, som avses i första
stycket,
otillräcklig, må rätten, om eller andra stycket, otillräcklig,
framstäUning därom göres före ti- må rätlen, om framställning där-
dens utgång, medgiva förlängning om göres före tidens utgång, med-
av tiden. giva förlängning av tiden.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975,
4
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken
Härigenom förordnas, att 17 § lagen (1946: 804) om
införande av nya rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydehe Föreslagen lydelse
17 §1 Angår fråga om egendoms förverkande till det
allmänna eller annan särskUd rättsverkan av brott någon, som ej är tUltalad,
skall talan därom föras mot honom. Om sådan talan gälle i tUlämpliga delar vad
i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående åtal för brott vara icke kan
följa svårare straff än böter.
1
Senaste lydelse 1970: 448.
opaginerad Kontrollera mot PDF
dad.
Hava i lag eller författning meddelats avvikande
bestämraelser, vare de gällande.
Nuvarande
lydelse
Är i fall, som avses i första stycket, fråga om förverkande
av egendom, som tagits i beslag, och är ägaren ej känd eller har han eller
annan, mot vilken talan föres, icke känt hemvist inom riket eller kan eljest
ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket, äge
rätten utfärda stänming å honom att å tid och ställe, som angivas i stämningen,
komma tillstädes vid rätten för att svara i målet vid påföljd, att egendomen
eljest raå förklaras förverkad. Stämningen skall utan hinder av 33 kap, 6 §
första stycket nya rättegångsbalken delgivas genom kungörelsedelgivning.
Uppgår värdet av beslagtagen egendom uppenbart ej till etthundra kronor, får
delgivning ske genora att stämningen anslås på rättens kansli. Uteblir
svaranden, skall egendomen förklaras förverkad, om ej av omständigheterna
framgår, att lalan därom är ogrun-
Föreslagen lydelse
Är i fall, som avses i första stycket, fråga om
förverkande av egendom, som tagits i beslag, och är ägaren ej känd eller har
han eller annan, mot vilken talan föres, icke känt hemvist inom riket eller kan
eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket,
äge rälten utfärda stämning å honom att å tid och ställe, som angivas i
stämningen, komma tillstädes vid rätten för att svara i målet vid påföljd, att
egendomen eljest må förklaras förverkad. Stämningen skall utan hinder av 33
kap. 6 § första stycket nya rättegångsbalken delgivas genom
kungörelsedelgivning. Uppgår värdet av beslagtagen egendom uppenbart ej tUl
ettusen kronor, får delgivning ske genom att stämningen anslås på rättens
kansli. Uteblir svaranden, skall egendomen förklaras förverkad, om ej av
omständigheterna framgår, att talan därom är ogmndad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
5
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt
Härigenom förordnas, dels att 36 § 2 mom. lagen
(1938: 274) om rätt tUl jakt skall ha nedan angivna lydelse, dels att i 2 § 3
mom,, 10 § 2 mom. och 5 mom., 14 § 1 mom. och 2 mom., 15 § 1 mom. tredje stycket,
18 § 1 mom. och 2 mora., 24 § 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket, 26
§ 3 mom. och 4 mora. samt 27 § tredje stycket i samma lag ordet
"Konungen" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "regeringen"
i motsvarande form.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
36
§1
2 mom. Där i beslag taget djur som avses i denna
paragraf är underkastat förskämning må det, sedan syn och värdering håUits av
två ojäviga män, av beslagaren försäljas på lämpligt sätt.
'
Senaste lydelse 1972: 232.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydehe
Annan förverkad egendom som avses i denna paragraf
skall försäljas å offentlig auktion; dock att, där förverkat redskap utgöres
av skjutvapen eller är sådant som icke må användas till jakt eller fångst, med
detsamma skaU förfaras på sätt Konungen bestämmer.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
äger förordna om undantag från andra stycket i fråga om djur eller del av
djur som behövs för forskningsändamål eller av annat särskilt skäl icke bör
försäljas å offentlig auktion.
Föreslagen lydelse
Annan förverkad egendom som avses i denna paragraf
skall försäljas i den ordning som i allmänhet gäller för försäljning av
förverkad lös egendom; dock att, där förverkat redskap utgöres av skjutvapen
eller är sådant som icke må användas tUl jakt eUer fångst, med detsamma skall
förfaras på sätt regeringen bestämmer.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
äger förordna om undantag från andra stycket i fråga om djur eller del av
djur som behövs för forskningsändamål eller av annat särskUt skäl icke bör
försäljas i den ordning som i aUmänhet gäller för försälf-ning av förverkad lös
egendom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
6
Förslag dll
Lag
om ändring i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling
Härigenom
förordnas, att 22 och 23 §§ lagen (1960: 418) om straff för vamsmuggling skall
ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sedan
slutligen avgjorts, att egendom, som enligt denna lag lagits i beslag, skall
vara förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild författning tUl
annat föranleder, efter åklagarens bestämmande försäljas på offentlig auktion
genom tullverkets eller utmätningsmannens försorg. Förvaringspersedel, som på
grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att användas för varusmuggling, må
dock försäljas allenast om den gjorts otjänlig för sådant ändamål. Där detta ej
lämpligen kan ske, skaU med persedeln förfaras på sätt generaltullstyrelsen
bestäm-
Sedan
slutiigen avgjorts, att egendom, som enligt denna lag tagits i beslag, skall
vara förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild författning
till annat föranleder, försäljas genom tullverkets försorg eller i den ordning
som i allmänhet gäller för försäljning av förverkad lös egendom.
Förvaringspersedel, som på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att
användas för varusmuggling, må dock försäljas allenast om den gjorts otjänlig
för sådant ändamål. Där detta ej lämpligen kan ske, skall med persedeln
förfaras på sätt generaltullstyrelsen bestämmer.
Prop. 1974:124 81
Nuvarande
lydehe Föreslagen lydehe
Har med avseeende å egendom meddelats förklaring
som i 12 § sägs och erlägges ersättningsbelopp som där avses inom två månader
efter det saken slutiigen avgjorts, skall egendomen återställas. I annat fall
må egendomen för ersättningsbeloppets uttagande försäljas i den ordning som i
första stycket föreskrives.
23
§1
Är beslagtagen egendom under- Är
beslagtagen egendom under
kastad förskämning eller snar för- kastad förskämning eller snar för
störelse eller annan nedgång i vär- störelse eller annan nedgång i vär
de, må den genast försäljas på de, må den genast försäljas, och
offentlig auktion, och skall så all- skaU så alltid ske om ägaren begär
tid ske om ägaren begär det. Upp- det. Uppskattas egendomens värde
skattas egendomens värde till fem- till femhundra kronor eller mera
hundra kronor eller mera och har och har ej försäljning påkallats
ej försäljning påkallats av ägaren, av ägaren, skall dock tiUstånd till
skall dock tiUstånd till försäljning- försäljningen sökas hos rätten. Rät-
en sökas hos rätten. Rätten må ten må utan ägarens hörande med-
utan ägarens hörande meddela be- dela beslut om egendomens avytt-
slut om egendomens avyttring. ring.
Då beslag lagts å msdrycker, som kunna antagas vara
förverkade enligt denna lag, skola bestämmelsema i 2 § 1 lagen den 9 maj 1958
om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. äga motsvarande tUlämpning.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
7
Förslag tiU
Kungl.
Maj:ts kungörelse om ändring i förordningen (1949: 341) om explosiva varor
Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att 63 §
förordningen (1949: 341) om explosiva varor skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydehe
63 §2 Explosiv vara, som tagits i beslag enligt
denna förordning eller lagen ora straff för varusrauggling, skall sättas under
försegling av den, som verkställt beslaget, samt förvaras på sätt i 31 §
föreskrives till dess genom lagakraftvunnen dom avgjorts, om varan skall anses
förverkad. Om beslaget och de för varans förvaring vidtagna atgärdema skall
den, som verkställt beslaget, ofördröjligen göra anmälan till sprängämnesinspektionen
eUer polismyndigheten, som har att meddela erforderUga närmare föreskrifter om
varans förvaring.
1
Senaste lydelse 1963: 228. « Senaste lydelse 1960: 451.
6
Riksdagen 1974.1 saml Nr 124
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Explosiv vara, som genom lagakraftvunnen dom
enligt denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling förklarats förverkad,
skall försäljas på sätt läns styrelsen bestämmer; länsstyrelsen må dock
förordna att varan i stället skall oskadliggöras efter sprängämnesinspektionens
eller polismyndighetens anvisning.
Föreslagen lydehe
Explosiv vara, som genom lagakraftvunnen dom
enligt denna förordning eUer lagen om straff för vamsmuggling förklarats
förverkad, skall försäljas på sätt polismyndigheten bestämmer; polismyndigheten
må dock förordna att varan i stället skall oskadliggöras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
kungörelse träder i kraft den 1 januari 1975.
Prop. 1974:124 83
Utdrag
av protokoll, hållet i lagrådet den 19 aprU 1974.
Närvarande:
jtistitierådet CONRADl, f. d. regeringsrådet ÖHMAN, regeringsrådet PAULSSON,
justitierådet FREDLUND.
Enligt lagrådet den 18 april 1974 tUlhandakomraet
utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 29 raars 1974, har Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skall inhämtas över upprättade förslag tUl
1.
lag om visst stöldgods m. m.,
2.
lag om förfarande med förverkad
egendom och hittegods m. m.,
3.
lag om ändring i
rättegångsbalken,
4.
lag om ändring i lagen (1946:
804) om införande av nya rättegångsbalken,
5.
lag om ändring i lagen (1938:
274) om rätt till jakt,
6.
lag om ändring i lagen (1960:
418) om straff för varusmugglmg.
Förslagen,
som finns bUagda detta protokoU, har den 14 april 1974 inför lagrådet
föredragUs av hovrättsassessom Jan VUgeus. Lagförslagen föranleder följande
ytttanden inom lagrådet.
Förslaget
till lag om visst stöldgods m. m.
1
§ Lagrådet:
Av vad departemenischefen anfört i den aUmänna
motiveringen framgår att det är avsett att lagen skall kunna tUlämpas även på
egendom som kan ha åtkommits genom annat brott än sådant som finns upptaget i
brottsbalken. Som exempel pä sädan tiUämpning anförs alt det ibland kan visa
sig svårt att avgöra, på vilket sätt egendom, som anträffas i en s. k.
tjuvgömma, har åtkommits, t. ex. humvida det är fråga ora stöldgods eller
smuggelgods.
Enligt den föreslagna lagtexten skall den egendom,
som får tagas i förvar, ha "åtkommits" genom brott. Enbart det
förhåUandet att egendom varit föremål för smuggling kan icke anses innebära
att den åtkommits genom brott. I sin föreslagna lydelse kan därför paragrafen
inte tUlämpas på smuggelgods. Ej heUer kan paragrafen i sin föreslagna
avfattning tUlämpas på fall, då påträffad egendom endera åtkommits genom brott
eller varit föremål för brott av beskaffenhet att medföra för-
Prop.
1974:124 84
verkande
men det är ovisst vUket av brotten som föreligger. Det förefaller tveksamt, om
något större behov föreligger att utvidga bestämmelsens tUlämpningsområde tUl
att omfatta dylika fall. Anses en sådan utvidgning böra genomföras, erfordras
därjämte en översyn av vissa av bestämmelserna i förslaget till lag om förfarande
med förverkad egendom och hittegods m. m., vilka synes mindre väl lämpade för
nu berörda faU.
För att ägaren av exempelvis stulet gods skall
anses okänd måste, såsom departementschefen betonat, fordras, att en med hänsyn
till omständighetema godtagbar utredning om äganderätten till godset blivit
verkställd, ehum med negativt resultat. Ibland kan en sådan utredning ge vid
handen, att godset tUlhör någon av två eller flera angivna personer, ovisst
vilken. Är i dylikt fall personkretsen begränsad tUl ett fåtal personer, torde
ägaren ej kunna anses okänd.
3 §
Lagrådet:
I fråga om sista stycket hänvisas tUl vad som
kommer att anföras vid 2 § lagen om förfarande med förverkad egendom och
hittegods ra. m.
4 §
Lagrådet:
När talan föres mot någon för brott, t. ex. stöld,
tilltalad person om tagande i förvar av egendom som denne påstås ha åtkommit
genom det åtalade brottet, torde liksom när talan om särskild rättsverkan
enligt 1 kap. 8 § brottsbalken föres mot tUltalad de för brottmålet gällande
processuella reglema få anses tUlämpliga jämväl på den i samband med åtalet
förda talan. Avgörande i sak av fråga huruvida egendom skall tagas i förvar
torde, vare sig avgörandet träffas i samband med prövningen av åtal eller inte,
böra ske genom dom.
Förslaget
till lag om förfarande med förverkad egendom och hittegods ta. m.
2 §
Lagrådet:
Av vad departementschefen anfört lärer framgå, att
det i första stycket förekomraande uttrycket "först" valts
uteslutande för att ange att sexmånadersfristen skall i fall, som avses i 2 §
sista stycket i den föreslagna nya lagen om visst stöldgods m. m., räknas från
åklagarens beslut, även om detta beslut kommit att överprövas av domstol
jämlikt
3 §
sistnämnda lag. Har frågan däremot väckts vid domstol jämlikt 2 §
Prop. 1974:124 85
första
stycket och andra stycket första punkten i stöldgodslagen, skall fristen räknas
från domstolens avgörande. Det torde bäst överensstämma med aUmänna
processuella grundsatser, att i sådant fall utgångspunkten skall vara
lagakraftägande dom. För att missförstånd inte skall uppkomma, bör vad nu sagts
klart framgå av lagtexten. Bestämmelsen i första stycket första punkten i
förevarande paragraf kan då lämpligen delas upp på två piinkler av följande
lydelse: "Egendom som tagits i förvar med stöd av lagen (1974: 000) om
visst stöldgods m. ra. skaU förvaras hos polismyndigheten i minst sex månader
efter det att beslut meddelats om att egendomen skall vara tagen i förvar.
Denna frist skall i fall som avses i 2 § tredje stycket nämnda lag räknas från
dagen för åklagarens beslut, även om detta prövats av domstol, och i övriga
fall räknas från den dag då lagakraftägande avgörande föreligger om att
egendomen skall vara tagen i förvar."
Beslämmelsen i andra punkten bör, om detta
godtages, raed viss redaktionell jämkning bilda ett nytt andra stycke i
paragrafen och det nuvarande andra stycket utgöra paragrafens tredje stycke.
I belysning av det nu sagda bör uttrycket
"slutligt prövas" i 3 § Iredje stycket i den föreslagna lagen om
visst stöldgods m. m. anses innebära alt lagakraftägande dom skall föreligga.
Har exempelvis kungörelseförfarande ej inletts när frågan kommer under
domstols prövning, skall således härmed anstå till dess lagakraftägande dom föreligger.
Om ägaren eller annan rättsinnehavare framställer
anspråk pä egendomen efter den tidpunkt, då försäljning etc. skall ske enligt
andra stycket sista punkten av förevarande paragraf, har han jämlikt 7 § rätt
att få ut egendomen, om den ännu inte hunnit säljas eller förstöras. Detta gäller,
enligt vad som anföres i remissprotokollet, även för det fall att ägaren
tidigare avstått från egendomen men sedermera ångrar sig. Med hänsyn härtill
synes det naturligt att vidare åtgärder för försäljning etc. av egendomen
inhiberas så snart anspråk pä denna framställes och får anstå till dess frågan
om rätten att få ut egendomen slutligt avgjorts. Någon särskUd bestämmelse
därom synes inte erforderlig i lagen. Frågan synes emellertid böra
uppmärksammas vid utfärdandet av tillämpningsföreskrifter.
Äv beslämmelsen i 2 § andra stycket första punkten
framgår, att även efter det beslut meddelats om egendoms tagande i förvar
utredning skall göras i syfte alt utröna vem som äger rätt till egendomen, och
att kungörelse raed närmare angivet innehåU skall utfärdas, om utredningen ej
leder lill posiiivt resultat. Ehum nämnda bestämmelse i första hand synes taga
sikte pä fall då egendom enligt 2 § första stycket skall förvaras hos
polismyndighet i minst sex månader, torde bestämmelsen få anses åtminstone
analogivis tUlämplig, även när egendora med stöd av 4 § i förfarandelagen
försäljes före sexmänadersfristens utgång.
Prop. 1974:124 86
8
§ Lagrådet:
Ägaren tUl egendom som tagits i förvar har enligt 7
§ första stycket rätt att få egendomen till sig utlämnad, om den ej försålts
eller förstörts. Denna rätt tUlkommer ägaren, oavsett hur länge han dröjt med
alt söka återfå egendomen. Passivitet från ägarens sida påverkar således inte
hans rätt till egendomen. Annorlunda förhåUer det sig, om egendomen försålts.
Ägarens rätt att få ut vad som trätt i egendomens ställe föreslås bli i viss
mån begränsad. I 8 § andra stycket uppställes nämUgen som förutsättning för att
ägaren skall ha rätt till substitutet för sin egendom, att han ej underlåtit
att vidtaga rimliga åtgärder för att återfå denna. Rätten till vad som influtit
vid försäljning av egendomen skall alltså vara beroende av en mer eller mindre
oviss prövning av om ägaren kan anses ha ädalagt tiUräcklig aktivitet för att
få tUlbaka sin egendom. I anledning av vad sålunda föreslagits må till en
början påpekas, att försäljnmg av egendomen normalt i sig innebär en nackdel
från ägarens synpunkt, därför att vad som trätt i egendomens ställe i regel har
mindre värde för honom än själva egendomen. Det hör ju till vanligheten, att
begagnad egendoms saluvärde understiger dess bmksvärde för ägaren. Mot denna
bakgmnd kan det förefalla onödigt alt ytterligare inskränka ägarens möjligheter
till ekonomisk kompensation, när hans egendom blivit försåld. Det förefaller
vidare inte vara alldeles lätt att förklara, varför ägarens passivitet skall
lända honom till men, när förenade fabriksverken lyckats sälja egendomen och därmed
nedbringa statens förvaringskostnader, men ej inverka försämrande på hans
rättsställning, när egendomen förblivit osåld med stigande förvaringskostnader
för staten som följd. Från synpunkten av Ukformig behandling av likartade
fall kan den föreslagna ordningen leda tUl mindre lyckade resultat. En ägare,
vars egendom sålts, kan på gmnd av passivitet gå miste om rätten tUl vad som
trätt i egendomens ställe, medan en ägare, vars egendom finns kvar osäld, är
berättigad att utfå denna, även om han varit långt mera passiv än den förre. En
naturligare ordning synes vara att låta rätten tUl substitut för försåld
egendom följa samma regler som rätten tUl egendomen. Med hänsyn härtUl
föreslås, att om-satsen i 8 § andra stycket utgår,
9
§
Conradi,
öhman, Pauhson:
Rikspolisstyrelsens prövning enligt 8 § kan komma
att avse sådana frågor som huruvida rätt ägare eller rättsinnehavare anmält sig
för att få ut ersättning samt huruvida och i så fall med vUket belopp kostnad,
som nedlagts på egendomen, skall avdragas. Det synes med hänsyn tUl dessa
frågors natur rimligt och praktiskt, att möjlighet till talan i admi-
Prop. 1974:124 87
nistrativ
ordning mot rikspolisstyrelsens beslut enligt 8 § skall föreUgga, likaväl som
talan får föras mot polismyndighets beslut enligt 7 §; frän sakägarens synpunkt
måste den principieUa skUlnaden mellan de två situationema före resp. efter
försäljning te sig skäligen obetydlig. Vi föreslär, att 9 § erhåller
följande avfattning: "Mot polismyndighets beslut i ärende om utlämnande
av egendom enligt 7 § första stycket föres talan hos länsstyrelsen genom
besvär. Mot länsstyrelsens beslut i sådant ärende särat mot rikspolisstyrelsens
beslut i ärende som avses i 8 § tredje stycket föres talan hos kammarrätt genom
besvär." Det må anmärkas, alt varken den av departementschefen föreslagna
lydelsen av paragrafen eller den här förordade i och för sig utesluter
möjligheten att allmän domstol kan komma att pröva åtminstone vissa av de frågor
som kan bli aktuella enligt såväl 7 som 8 §. Detta kan synas vara en
komplikation. Den bör dock inte utesluta att man öppnar tUlgång till den
praktiska adrainistrativa besvärsvägen. Det i hög grad teoretiska spörsraålet
ora orafattningen av aUraän dorastols prövningsrätt i hithörande fall fär
överlämnas åt rättstillämpningen.
Fredlund:
När nägon begär att få egendom, som tagits i
förvar, utlämnad till sig, kan tvist i huvudsak tänkas uppkorama i följande
hänseenden, nämligen humvida sökanden är egendomens ägare eller eljest har
rätt till egendomen, humvida kostnad som nedlagts på egendomen är att anse som
förbättringskostnad och tUl vilket belopp eventuell förbättringskostnad
uppgått. Enligt förslaget skall polismyndighet pröva frågor ora utlämnande av
egendom som tagits i förvar. Polismyndighetens beslut skall kunna överklagas
till länsstyrelsen. Mot dess beslut skall talan kunna fuUföljas till kammarrätt
som första förvaltningsdomstol. Från kammarrätten äger fullföljd rum tUl
regeringsrätten. I förslaget synes vara fömtsatt, att tvist om utlämnande av
egendom, som tagits i förvar, eller i vart faU vissa till sådan tvist hörande
frågor dessutom skall kunna prövas av allmän domstol, dvs. i ytterligare tre
instanser. Sålunda uttalas i remissprotokoUet, att om någon fått sin ansökan om
ersättning för försåld egendora avslagen, därför att han vid prövningen av
ersättningsfrågan inte förraätt visa, att han varit ägare eller haft annan
rätt till egendoraen, det torde vara honom obetaget att söka fä sin rätt till
ersättning fastslagen genom att väcka talan vid allmän domstol. Det får
antagas vara avsett, att den som begär att få ut egendom, som finns kvar osäld,
på motsvarande sätt skall kunna få sin rätt till egendomen fastslagen vid
allmän dorastol.
En ordning sådan som den föreslagna med möjlighet
till domstolsprövning i dubbla instanskedjor bör enligt min mening helst
undvikas. Den är, när alla instanserna tages i anspråk, tids- och
kostnadskrävande och medför därjämte risk för motstridiga domstolsavgöranden.
Den i
Prop.
1974:124 88
hithörande tvister erforderliga domstolsprövningen bör
därför förläggas antingen till förvaltningsdomstol eller tUl allmän domstol.
Hos oss gäller sedan gammalt, att tvist om skyldighet för någon att till annan
utiämna egendom eller substitut härför faller under allmän domstols kompetens.
Jämväl tvist om skyldighet för den som vUl ha egendom till sig utlämnad att
betala kostnad, som må ha nedlagts på egendomen, tUlhör allmän domstols prövning.
I belysning härav framstår det som naturligt att domstolsprövningen förläggs
tUl allmän domstol även i fråga om tvist om rätt att utfå egendom, som tagits i
förvar, eller substitut för sådan egendom och tvist om skyldighet att betala
kostnad som nedlagts på egendomen. För min del är jag benägen att förorda en
ordning som innebär, att polismyndighet eUer annan därtill lämplig
administrativ myndighet har att i egenskap av företrädare för staten såsom part
besluta i ärenden om utlämnande av egendom som tagits i förvar, eventuellt med
möjlighet för sökande att vid avslag hänvända sig åtminstone till närmast
överordnade administrativa myndighet för erhållande av nytt partsbesked, och
att den som ej åtnöjes med den ståndpunkt staten så-sora part intagit har att
väcka talan vid allmän domstol (jfr beträffande tvist om polismyndighets
kostnad för omhändertaget hittegods 3 § andra stycket lagen om hittegods). I
princip samma ordning bör kunna tUlämpas i ärende om rätt att utfå vad som
trätt i stället för egendom som tagits i förvar.
Finnes likväl den i 9 § föreslagna
möjligheten att draga ärende om rält att utfå egendom, som tagits i förvar,
under förvaltningsdomstols prövning böra bibehållas, bör rimligtvis även ärende
om rätt att utfå vad som trätt i stället för sådan egendom få fullföljas tUl
förvaltningsdomstol. Den i 9 § andra stycket upptagna bestämmelsen bör alltså
i sådant fall ersättas av en bestämmelse av innebörd att talan mot rikspolisstyrelsens
där angivna beslut föres hos kammarrätt genom besvär.
10 § Lagrådet:
Såvitt angår pengar, som tagits i
förvar, torde 10 § innebära att redovisning skall ske vid den tidpunkt, som i
2 § andra stycket är föreskriven för försäljning av egendom, som tagits i
förvar. Sedan redovisning skett torde om rätt att utfå motsvarande belopp och
om ansökan därom gälla vad i 8 § andra och tredje styckena föreskrives för där
avsedda fall.
Övriga lagförslag
Lagrådet: Förslagen lämnas utan
erinran.
Ur protokollet: Ingrid Hellström
Prop. 1974:124 89
Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 26 april 1974.
Närvarande:
Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden
STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING,
LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON,
HJELM-WALLÉN.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter
lagrådets utlåtande över förslag till
1.
lag om visst stöldgods ra. m.,
2.
lag om förfarande med förverkad
egendom och hittegods m. m.,
3.
lag om ändring i
rättegångsbalken,
4.
lag om ändring i lagen (1946:
804) om införande av nya rättegångsbalken,
5.
lag om ändring i lagen (1938:
274) om rätt tUl jakt,
6.
lag om ändring i lagen (1960:
418) om straff för varusmuggling.
Föredraganden redogör för innehållet i lagrådels
utiåtande och anför.
Enligt 1 § i det remitterade förslaget till ny lag
om visst stöldgods ra. m. skall dess bestämmelser äga tUlämpning på egendom som
åtkommits genom brott. Lagen har därigenom avsetts att i princip bli tUlämplig
även på egendom som åtkommits genom annat brott än brott enligt brottsbalken
(BrB). I den allmänna motiveringen tUl detta stadgande har anförts att det kan
tänkas förekomma fall där det kan vara svårt att avgöra på vilket sätt egendom
som anträffats i en s. k. tjuvgömma kan ha åtkommits, t. ex. huruvida det är
fråga om stöldgods eller smuggelgods. Lagrådet har i denna del anmärkt, att
enbart det förhällandet att egendom varit föremål för smuggling icke kan anses
innebära alt den åtkommits genom brott och alt paragrafen i sin föreslagna
lydelse därför inte kan tillämpas på smuggelgods. Enligt lagrådet kan ej heller
paragrafen i sin föreslagna avfattning tillämpas pä fall, dä påträffad egendom
endera åtkommits genom brott eller varit föremål för brott av beskaffenhet att
medföra förverkande men det är ovisst vilket av brotten som föreligger.
Lagrådet har vidare uttalat, att det förefaller tvek-
Prop. 1974:124 90
samt,
om något större behov föreligger att utvidga bestämmelsens tUl-lämpningsområde
till att omfatta dylika fall. Jag kan ansluta mig tUl lagrådets bedömning på denna
punkt och vidhåller alltså inte mitt av lagrådet kritiserade uttalande i
remissprotokollet.
Lagrådet har vidare förordat vissa ändringar i 2, 8
och 9 §§ i det remitterade förslaget till ny lag om förfarande med förverkad
egendom och hittegods m. m.
Beträffande 2 § i nyssnämnda lag vill jag till
förtydligande av vad jag anfört i specialmotiveringen tUl denna paragraf
framhålla att jag som
lagrådet konstaterat med valet av uttrycket "först" endast avsåg
att markera att sexmånadersfristen, i fall som avses i 2 § sista stycket i den
föreslagna nya lagen om visst stöldgods m. m., skall räknas från åklagarens
beslut, även om detta beslut komrait att överprövas av domstol jämlikt 3 §
sistnämnda lag. I övrigt var det givetvis inte meningen att frångå den aUmänna
processuella grundsatsen om att ett lagakraftvunnet avgörande bör föreligga
innan någon åtgärd som grundas på avgörandet får företas. Utgångspunkten för
tidsberäkningen skall således i fall som anges i 2 § första stycket och andra
stycket första punkten i stöldgodslagen vara den lagakraftvunna domen. Jag har
därför inte något att erinra mot att paragrafen i förtydligande syfte omformuleras
så som lagrådet har föreslagit.
I 8 § andra stycket i det remitterade förslaget
uppställs som förutsättning för att ägare skall ha rätt lill ersättning för
egendom som försålts eller förstörts, att han ej underlåtit att vidta rimliga
åtgärder för att återfå egendomen. Denna bestämmelse bygger på tanken att den
som underlåtit att arunäla till polisen att han förlorat egendom eller, sedan
han fått kännedom ora att polisen har egendomen om hand, underlåtit att vidta
några åtgärder för att återfå den, lika litet som den som underlåter att hämta
hittegods som tUlhör honom och omhändertagils av polisen, bör vara berättigad
till ersättning. Som lagrådet påpekat kan dock den föreslagna ordningen få
till följd all i vissa situationer en inte likformig behandling sker av
likartade faU. För att undvika sädana resultat av den föreslagna bestämmelsen
anser jag att den princip som Ugger bakom kravet på att ägaren skall ha
vidtagit rimliga åtgärder för att återfå sin egendom som förutsättning för
ersättning bör få stå tillbaka för värdet av en enhetlig behandling av dessa
ärenden. Jag biträder därför lagrådets förslag att om-satsen i 8 § andra
stycket skall utgå.
Enligt 9 § i det remitterade förslaget får talan ej
föras mot beslut i ärende ora ersättningsanspråk. I anslutning tUl att en
remissinstans föreslagit att beslut i ersättningsfråga bör kunna bli föremål
för domstols prövning har jag i den allmänna motiveringen uttalat att jag ansåg
att det inte förelåg något behov av att införa någon regel som gÖr det möjligt
för den som inte är nöjd med etl beslut i en ersättningsfråga att
Prop. 1974:124 91
väcka
talan inför domstol. Som gmnd för detta ställningstagande anförde jag att
bestämmelsen om att ersättning skall utgå till ägare när dennes egendom blivit
såld inte grundar sig pä något skadeståndsansvar frän statens sida utan syftar
endast till att gottgöra målsäganden för dennes förlust av egendomen och att
det i den föreslagna lagen fastslås i vUka fall ersättning skall utgå och hur
denna skall beräknas. Som majoriteten av lagrådet påpekat kan rikspolisstyrelsens
prövning enligt 8 § komma alt avse sädana frågor som huruvida rätt ägare eller
rättsinnehavare anmält sig för att få ut ersättning samt humvida och i sä fall
med vilket belopp kostnad, som nedlagts på egendomen, skall dras av från
ersättningen. Jag vUl inte bestrida att det med hänsyn till dessa frågors natur
kan te sig rimligt och praktiskt, att möjlighet till talan i administrativ
ordning raot rikspolisstyrelsens beslut enligt 8 § skall föreligga, likaväl som
talan får föras mot polismyndighets beslut enligt 7 § och att den principiella
skillnaden mellan de tvä situationema före resp. efter försäljning kan
förefalla skäligen obetydlig sett ur sakägarens synpunkt. Med hänsyn härtill
och dä ärenden av detta slag inte torde bli mera allmänt förekommande och
därigenom kunna förorsaka de administrativa domstolarna nämnvärt merarbete är
jag beredd att biträda den av majoriteten av lagrådet förordade ordningen. Jag
föreslär därför att 9 § erhåller den avfattning som lagrådet föreslagit.
Vad lagrådet i övrigt anfört i sitt yttrande ger
mig inte anledning till erinran.
Utöver de av lagrådet föreslagna ändringarna och
tilläggen bör vissa redaktionella jämkningar företas i lagförslagen.
Jag
hemställer, att Kungl. Maj:t genora proposition
dels
föreslår riksdagen att antaga förslagen tUl
1.
lag ora visst stöldgods m. m.,
2.
lag om förfarande med förverkad
egendom och hittegods m. ra.,
3.
lag ora ändring i
rättegångsbalken,
4.
lag om ändring i lagen (1946:
804) om införande av nya rättegångsbalken,
5.
lag om ändring i lagen (1938:
274) om rätt tUl jakt,
6.
lag om ändring i lagen (1960:
418) om straff för varusmuggling, med vidtagna ändringar,
dels inhämtar riksdagens yttrande över det under 7,
i lagrådsremissen upptagna förslaget till kungörelse om ändring i förordningen
(1949: 341) om explosiva varor.
Prop. 1974:129 92
Med
bifall lill vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att tUl riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
Prop.
1974:129 93
Innehåll
Propositionen
................................................... 1
Propositionens huvudsakUga
innehåU....................... .... 1
Förslag
tUl lag om visst stöldgods m. m.................... .... 2
Förslag
till lag om förfarande raed förverkad egendora och hitte
gods m, ra.......................................................... .... 3
Förslag
till lag ora ändring i rättegångsbalken............ .... 5
Förslag
till lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya
rättegångsbalken
............................................... .... 5
Förslag
till lag öm ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt 6
Förslag
tUl lag om ändring i lagen (1960: 418) ora sttaff för vam-
srauggling.......................................................... .... 7
Förslag
till Kungl. Maj:ts kungörelse ora ändring i förordningen
(1949:
341) om explosiva varor.............................. 8
Utdrag
av statsrådsprotokollet den 29 mars 1974...... .. 10
1
Inledning ...................................................... .. 10
2
Förfarandet med visst stöldgods
m. m................... 12
2.1
AUmänt...................................................... 12
2.2
Nuvarande ordning ....................................... 12
2.3
Tidigare behandUng av frågan......................... 13
2.4
Departementspromemorian............................. .. 16
3 Försäljning
av förverkad egendom och hittegods m. m - 23
3.1 Gällande
ordning 23
3.1.1
AUmänt ............................................ 23
3.1.2
Försäljning av förverkad
egendom ............. 24
3.1.3
Redovisning m. m.................................... .. 25
3.2
Förenade fabrUcsverken (FFV) ....................... .. 28
3.3
Riksrevisionsverkets förslag ......................... .. 30
3.4
Departementspromemorian............................. .. 31
3.4.1
Alhnänt ............................................ .. 31
3.4.2
Försäljning av förverkad
egendom.............. .. 32
3.4.3
Försäljning av hittegods ........................ .. 34
3.4.4
Redovisning och kontroU.......................... .. 35
3.4.5
Tullmyndighets befattning med
förverkad egendom .. 38
4 Remissyttrandena
........................................ .. 39
4.1
Förfarandet med visst stöldgods
ra. m.............. .. 39
4.2
Försäljning av förverkad
egendora och hittegods m. ra 45
5 Departeraentschefen
..................................... .. 48
5.1
Förfarandet med visst stöldgods
m. ra.............. .. 48
5.2
Försäljning av förverkad
egendom och hittegods m. m 58
6
Upprättade författningsförslag ............................ .. 60
7
Specialmotivering .......................................... .. 60
7.1
Förslaget tiU lag om visst
stöldgods m. ra......... .. 60
7.2
Förslaget tiU lag ora
förfarande raed förverkad egendora och hittegods m. m 63
7.3
Förslagen till ändringar i
rättegångsbalken och lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken................................................................. 67
7.4
Övriga författningsförslag ............................ 67
Prop. 1974:129 94
8
HemstäUan ................................................... . 68
Bilaga 1
Proraemorieförslagen ................................ . 69
Bilaga 2 Remitterade
förslagen m. ra........................ 75
Utdrag av lagrådets
protokoll den 19 april 1974.......... . 83
Utdrag av
statsrådsprotokollet den 26 april 1974........ . 89
MAKCUS BOKTK.STOCKHOLM 1(74 74010 »
Doktrin (2)
- Notiser, SvJT 2020 s. 287, på s. 289 · Fritt tillgänglig
- Madeleine Löfmarck, Svensk rättspraxis Straffrätt 1975–1983, SvJT 1985 s. 337, på s. 368 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
44 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (36)
36 kopplingar i 19 dokument.
- Prop. 2024/25:129 Skärpta åtgärder mot utförsel av stöldgods s. 86 om s. 49 i texten
- SOU 2023:99 Nya tullrättsliga sanktioner och skärpta åtgärder mot utförsel av stöldgods s. 348 om s. 65 · s. 492 om s. 49 · s. 492 om s. 60 · s. 593 om s. 65 i texten
- SOU 2022:48 Tullverkets rättsliga befogenheter i en ny tid s. 1041 om s. 65 i texten
- Dir. 2022:29 Tilläggsdirektiv till Tullbefogenhetsutredningen (Fi 2021:04) om s. 65 i texten
- Prop. 2021/22:119 Modernare regler för användningen av tvångsmedel s. 129 om s. 65 i texten
Rättsfall (3)
3 kopplingar.
- RH 2022:4 om s. 53 ur registret
- NJA 1984 s. 76 om s. 51 i texten
- NJA 1983 s. 286 om s. 52 i texten
Myndighetsavgöranden (1)
1 koppling.
- JK 2004-12-30 dnr 3072-03-40 i texten
Doktrin (4)
4 kopplingar i 3 dokument.
- Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 88 · s. 93 om s. 17 i texten
- SvJT 2020 s. 287 Notiser s. 289 i texten
- SvJT 1985 s. 337 Madeleine Löfmarck, Svensk rättspraxis Straffrätt 1975–1983 s. 368 i texten