KungI. Maj:ts proposition med förslag till lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning
1974 · 121 sidor, varav 120 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 120 av 121 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1974:148, KungI. Maj:ts proposition med förslag till lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 148 år 1974 Prop.
1974:148
Nr 148
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
arbetstagares rätt till ledighet för utbildning; given den 11 oktober 1974.
Kungl, Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över arbetsmarknadsärenden, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt,
CARL GUSTAF
INGEMUND BENGTSSON
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att varje arbetstagare ges en
lagfäst rätt till ledighet från sin anställning för att undergå utbildning,
Lagen föreslås alltså gälla anställda i såväl allmän som enskild tjänst och
avse både större och mindre arbetsplatser. De särskilda regler som gäller om
ledighet vid svenskundervisning för invandrare och om kurser för fackliga
förtroendemän påverkas inte.
För rätt till ledighet för utbildning fordras normalt att
arbetstagaren vid tiden för ledighetens början har varit anställd hos
arbetsgivaren de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader
under de senaste två åren.
Någon begränsning i fråga om utbildningens art föreslås
inte. Det ankommer på arbetstagaren själv att avgöra inriktningen av utbildningen.
Rena självstudier omfattas dock inte av lagen.
Ledighetens längd regleras inte i lagen. Däremot föreslås
utförliga regler om hur begärd ledighet skall förläggas. Arbetsgivare som vill
skjuta upp begärd ledighet skall genast underrätta arbetstagaren och den
berörda kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationen om uppskovet.
Arbetstagarorganisationen har rätt att påkalla överläggning med arbetsgivaren
i saken. Om arbetsgivaren vill att ledigheten skall börja senare än sex månader
efter arbetstagarens begäran, krävs samtycke till upp-
1 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 148
Prop. 1974:148 2
skovet
av arbetstagarorganisationen eller, om frågan hänskjuts till centrala
överläggningar, av vederbörande huvudorganisation på arbetstagarsidan. I detta
fall ligger alltså bestämmanderätten angående ledighetens förläggning på arbetstagarparten.
I fråga om facklig utbildning och ledighet under högst en arbetsvecka förkortas
den angivna sexmånaders-tiden till två veckor.
Arbetstagare,
som har fått sin ledighet uppskjuten, får efter en viss väntetid påkalla
domstols prövning av frågan om ledighetens föriäggning.
Lagförslaget
innebär att det vid tvist om tillämpning av lagen är den fackliga organisationen
som bestämmer lagens tillämpning intill dess tvisten har prövats.
Organisationen har alltså s. k. tolkningsföreträde.
I
lagförslaget ingår vidare bl. a. regler om anställningsskydd för arbetstagare
som utnyttjar sin rätt till ledighet samt regler om skadeståndsskyldighet för
arbetsgivare som åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen. Även
arbetstagarorganisation kan åläggas att utge skadestånd om den genom sitt
tolkningsföreträde har föranlett felaktig tillämpning av lagen och har insett
eller uppenbarligen borde ha insett felaktigheten.
Flertalet
regler föreslås bli dispositiva för att de genom kollektivavtal skall kurma
anpassas till de varierande förhållanden som råder på olika arbetsplatser. De
grandläggande reglerna som bl. a. tillförsäkrar arbetstagarna rätt till
behövlig ledighet för utbildning och anställningsskydd under ledigheten är dock
tvingande.
Lagen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1975.
Prop. 1974:148
Förslag
till
Lag
om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning
Härigenom
förordnas som följer.
1 §
Arbetstagare i allmän eller enskild tjänst, som vill imdergå ut
bildning, har rätt tUl behövlig ledighet från sin anställning enligt denna
lag.
Har
i lag meddelats bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den
bestämmelsen. Beträffande förläggningen av ledighet kan avvikande bestämmelse
meddelas även genom annan författning än lag, om den rör arbetstagare, vars
avlöningsförmåner fastställes under medverkan av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer, eller arbetstagare hos riksdagen eller dess verk.
2 §
Avtal som innebär att arbetstagares rättigheter enligt denna lag
inskränkes är ogiltigt i den delen.
Utan
hinder av första stycket får avvikelse från 3 §, 4 § tredje stycket, 5 och 7 §§
samt 10 § andra och tredje styckena göras med stöd av kollektivavtal som på
arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av organisation som är att anse som
huvudorganisation enligt lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt.
Arbetsgivare,
som är bunden av kollektivavtal som avses i andra stycket, får tillämpa avtalet
även på arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på
arbetstagarsidan, imder förutsättning att arbetstagaren sysselsattes i arbete
som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.
3 §
Rätt till ledighet tillkommer arbetstagare som vid ledighetens bör
jan har varit anställd hos arbetsgivaren de senaste sex månaderna eller
sammanlagt minst tolv månader under de senaste två åren.
Arbetstagare
som vUl deltaga i utbildning, vilken till väsentlig del avser fackliga eller
med facklig verksamhet sammanhängande frågor, har rätt till ledighet även om
han ej har uppnått den anställningstid som har föreskrivits i första stycket.
Vid
bestämmande av anställningstid enligt första stycket skall medräknas tid under
vilken arbetstagaren har varit anställd hos armat företag inom koncern som
arbetsgivaren tillhör. Har företag eller del av företag övergått till ny
arbetsgivare, skall vid bestämmande av anställningstid hos den nye
arbetsgivaren medräknas tid under vilken arbetstagaren har varit anställd hos
förutvarande arbetsgivaren eller hos företag inom koncern som förutvarande
arbetsgivaren tillhörde.
4 §
Arbetsgivare har rätt att uppskjuta ledighet till senare tid än ar
betstagaren har begärt enligt vad som sägs i 57 §§.
"Vill
arbetsgivaren uppskjuta ledigheten, skall han genast underrätta arbetstagaren
om uppskovet och skälen för detta.
Om
arbetsgivaren är eller bndcar vara bimden av kollektivavtal beträffande den
kategori som arbetstagaren tillhör, skall imdeitättelse
Prop. 1974:148 4
om
uppskovet genast lämnas föratom till arbetstagaren också till berörd lokal
arbetstagarorganisation. Arbetstagarorganisationen har rätt att inom en vecka
efter det att underrättelse lämnades påkalla överläggning med arbetsgivaren
om.uppskovet.
5 §
Är eller brukar arbetsgivaren vara bunden av kollektivavtal be
träffande den kategori som arbetstagaren tillhör och vill han att ledig
heten skall taga sin början senare än sex månader efter arbetstagarens
framställning, fordras samtycke till uppskovet av den berörda lokala
arbetstagarorganisationen eller, om frågan hänskjutes till centrala över
läggningar, av vederbörande huvudorganisation på arbetstagarsidan.
I
fråga om ledighet som sammaidagt motsvarar högst en arbetsvecka fordras
samtycke som avses i första stycket så snart den frist arbetsgivaren önskar är
längre än två veckor. Detsamma gäller beträffande ledighet som avses i 3 §
andra stycket.
Vad
som nu har sagts gäller även om företag eller del av företag har övergått till
ny arbetsgivare.
6 §
Har arbetstagare ej fått påbörja sin ledighet inom två år efter
det att framställning gjordes, har han rätt att påkalla domstols prövning
av frågan om ledighetens förläggning.
Prövnuig
som avses i första stycket får påkallas sedan ett år har förflutit efter
arbetstagarens framställning, om ledigheten sammanlagt motsvarar högst en
arbetsvecka.
"Vad
som nu har sagts gäller även om företag eller del av företag har övergått till
ny arbetsgivare.
7 §
Vid prövning enhgt 6 § skall skälig hänsyn tagas såväl till ar
betstagarens önskemål som till intresset av att verksamheten hos arbets
givaren kan fortgå utan allvarlig störning.
Kan
flera arbetstagare ej samtidigt beredas ledighet, har den företräde som vUl
deltaga i utbildning som avses i 3 § andra stycket. I andra hand skall
företräde lärrmas arbetstagare som ej bar utbildning motsvarande nioårig
grundskola och, vid turordningen dem emellan, den som har obekväm arbetstid.
Prövning
enligt andra stycket sker inom varje kollektivavtalsområde för sig.
8 § Sker uppsägning eller avskedande enbart av det
skälet att arbetstagaren begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet,
skall åtgärden på yrkande av arbetstagaren förklaras ogiltig. Därvid gäller
3437 och 39 §§ samt 41 § första och andra styckena lagen (1974: 12) om anställningsskydd.
9 § Arbetstagare som har åtnjutit ledighet skall, när
han återgår i arbete, vara tillförsäkrad samma eller likvärdig ställning i
fråga om arbetsförhållanden och anställningsvillkor som om han ej haft
ledighet.
Den
närmare itmebörden av första stycket får regleras genom kollektivavtal som
avses i 2 § andra stycket. Därvid äger 2 § tredje stycket motsvarande
tillämpning.
10 §
Arbetstagare som avbryter sin utbildning har rätt att återgå i
arbete.
Vill
arbetstagaren utnyttja den rätt som tillkommer honom enligt
Prop. 1974:148 5
första
stycket, skall han underrätta arbetsgivaren om att han vill återgå.
Arbetsgivaren är dock ej skyldig att låta arbetstagaren återgå tidigare än två
veckor efter det att han mottog underrättelsen. Vill arbetsgivaren utnyttja
sin rätt att uppskjuta återgången, skall han genast underrätta arbetstagaren om
detta och samtidigt ange när återgången kan ske.
Andra
stycket gäller ej i fråga om ledighet som sammanlagt motsvarar högst en
arbetsvecka.
11 §
Är eller brakar arbetsgivaren vara bunden av kollektivavtal be
träffande den kategori som arbetstagaren tillhör och uppkommer tvist
om tillämpning av denna lag eller av kollektivavtalsbestämmelse som
med stöd av 2 § andra stycket har trätt i stället för 3 §, 4 § tredje styc
ket, 5 §, 7 § eller 10 § andra och tredje styckena eller som avses i 9 §
andra stycket, gäller den berörda lokala arbetstagarorganisationens me
ning om lagens eller kollektivtavtalets rätta innebörd intill dess tvisten
har slutligt prövats.
Genom
kollektivavtal som nu avses kan föreskrivas att den lokala arbetstagarorganisationens
rätt enligt första stycket i stället skall tillkomma huvudorganisationen.
12 §
Är eller brakar flera arbetstagarorganisationer vara bundna av
kollektivavtal beträffande den kategori som arbetstagaren tillhör och
kan organisationerna ej enas om beslut enligt 5 eller 11 §, gäller den
mening som företrädes av organisation eller organisationer med sam
manlagt mer än fyra femtedelar av antalet kollektivavtalsbundna arbets
tagare på arbetsplatsen inom den berörda kategorin. Uppnås ej sådan
majoritet, förfaller den rätt som tillkommer organisation enligt an
givna lagram.
Första
stycket gäller ej, om arbetstagarorganisationerna genom kollektivavtal med
arbetsgivaren har träffat annan överenskommelse.
13 §
Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag eller
kollektivavtalsbestämmelser som med stöd av 2 § andra stycket har
trätt i stället för 3 §, 4 § tredje stycket, 5 §, 7 § eller 10 § andra och
tredje styckena eller som avses i 9 § andra stycket skall han utge, för
utom lön och andra anställningsförmåner vartill arbetstagaren kan vara
berättigad, ersättning för uppkommen skada. Vid bedömande om och
i vad mån skada har uppstått skall hänsyn tagas även till arbetstagar
organisations intresse av att lagens bestämmelser iakttages i förhållan
de till organisationens medlemmar samt till övriga omständigheter av
annan än rent ekonomisk betydelse. Ersättning för skada som avser tid
efter anställningens upphörande bestämmes högst till belopp som avses
i 39 § lagen (1974:12) om anställningsskydd.
Arbetstagarorganisation
kan åläggas att utge skadestånd om den, vid utnyttjande av den rätt som enligt
11 § tillkommer arbetstagarorganisationen, har föranlett felaktig tillämpning
av lagen eller kollektivavtal som avses i första stycket och organisationen har
insett eller uppenbarligen borde ha insett felaktigheten.
Om
det med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter är skäligt, kan
skadeståndet jämkas.
14 §
Den som vill fordra skadestånd enligt 13 § skall underrätta mot
parten om sitt anspråk inom fyra månader efter det att skadan inträffa-
Prop. 1974:148 6
de.
Har inom den tiden förhandling rörande anspråket påkallats enligt lagen (1936:
506) om förenings- och förhandlingsrätt eller med stöd av kollektivavtal, skall
talan väckas inom fyra månader efter det att förhandlingen avslutades. I annat
fall skall talan väckas inom åtta månader efter det att skadan inträffade.
Första
stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om anspråk på lön och andra
anställningsförmåner som avses i 13 § första stycket.
Iakttages
ej vad som föreskrives i första och andra styckena, är talan förlorad.
15
§ Mål om tillämpning av denna lag handlägges enligt lagen (1974: 371) om
rättegången i arbetstvister. Detsamma gäller författning som avses i 1 § andra
stycket, såvida författningen ej iimehåller regler om besvärsrätt.
Utan
hinder av 11 § kan domstol meddela förordnande i tvistefrågan för tiden intill
dess tvisten har slutiigt prövats. Yrkande om sådant förordnande får ej
bifallas utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Lagen
gäller ej ledighet, varom ansökan har gjorts före ikraftträdandet.
Kollektivavtal,
som avses i 2 § andra stycket, 9 § andra stycket och 12 § andra stycket, kan
ingås före ikraftträdandet.
Prop.
1974:148
Utdrag
av protokollet över arbetsmarknadsärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i
statsrådet den 11 oktober 1974.
Närvarande:
Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden
STRÄNG, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM,
FELDT, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, HJELM-WALLÉN.
Chefen
för arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående
arbetstagares rätt till ledighet för utbildning och anför.
1
Inledning
I
skrivelse den 2 februari 1973 till chefen för utbildningsdepartementet begärde
Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemäimens centralorganisation (TCO)
att de grundläggande förutsättningarna för arbetstagares rätt till ledighet för
studier skulle skyndsamt regleras genom lagstiftning. Med anledning härav
tillsattes en interdepartemental arbetsgrupp för att behandla frågan.
Arbetsgruppen
avlämnade i april 1974 en promemoria (Ds A 1974: 2) med förslag till lag om
arbetstagares rätt till ledighet för utbildning. Förslaget har därefter beretts
inom arbetsmarknadsdepartementet. Det lagförslag som innefattas i promemorian
torde få fogas tdl statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.
Efter
remiss har yttranden över arbetsgruppens promemoria avgetts av hovrätten för
Västra Sverige, överbefälhavaren (ÖB), försvarets civilförvaltning,
socialstyrelsen, riksförsäkringsverket (RF'V), postverket, televerket, statens
järnvägar (SJ), statens avtalsverk (SAV), skolöverstyrelsen (SÖ),
universitetskanslersämbetet (UKÄ), centrala studiestödsnämnden (CSN), lantbridisstyrelsen,
arbetsdomstolens ordförande, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens
personalutbildningsnämnd (PUN), kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX),
kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX),
arbetsrättskommittén, 1974 års semesterkommitté. Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Skogs- och lantarbetsgivareför-eningen,
Sveriges redareförening, Kooperationens förhandlingsorganisa-
Prop. 1974:148 8
tion
(KFO), Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO), Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO), Svensk industriförening, LO, TCO, Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), statstjänstemännens riksförbund (SR), ILO-kommittén,
Sveriges förenade studentkårer (SFS), Sveriges folkhögskoleelevers förbund.
Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Studiefrämjandet, Sveriges kyrkliga
studieförbund och Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV).
Yttranden
över betänkandet har överlämnats av UKÄ från rektorsämbetet och
företagsnämnden vid universitetet i Lund, rektorsämbetet vid universitetet i
Umeå samt rektorsämbetet och företagsnämnden vid högskolan i Linköping, av LO
från Beklädnadsarbetarnas förbund. Svenska byggnadsarbetareförbundet. Svenska dektrikerförbundet,
Svenska fabriksarbetareförbundet, Fastighetsanställdas förbund, Han-delsanställdas
förbund, Svenska kommunalarbetareförbundet. Svenska
livsmedelsarbetareförbundet. Svenska metallindustriarbetareförbundet. Svenska
skogsarbetareförbundet och Statsanställdas förbund samt av SACO från Sveriges
läkarförbund och Sveriges veterinärförbund.
Det
kan även nämnas att SR har förklarat sig dela de synpunkter som SACO framför i
sitt yttrande över förslaget samt att Skogs- och lantar-betsgivareföreningen
och Sveriges redareförening instämt i de synpunkter som framförs av SAF.
2
Nuvarande förhållanden
2.1
Allmänt
Inom
ramen för sin allmänna befogenhet att leda och fördela arbetet får
arbetsgivaren bestämma om och för hur lång tid arbetstagare kan beviljas
ledighet för utbildning. Rättsläget på denna punkt skiljer sig inte från vad
som i allmänhet gäller beträffande arbetsgivarens bestämmanderätt över
verksamheten. Denna bestämmanderätt anses i praxis oinskränkt tillkomma
arbetsgivaren, i den mån parterna inte har kommit överens om annat eller annat
följer av lag.
En
följd av grundsatsen om arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet anses
vara att arbetsgivaren har tolkningsföreträde i tvist om innebörden eller
tillämpningen av kollektivavtal. Detta betyder att arbetstagaren, när det på
en arbetsplats uppkommer tvist om arbetsskyldigheten, i regel är skyldig att
utföra beordrat arbete i avvaktan på att tvisten löses genom förhandlingar
eller dom. Om det i ett kollektivavtal exempelvis intas en regel om rätt för
arbetstagare till skälig tids ledighet för utbildning, är det således enligt
nuvarande ordning arbetsgivaren som i händelse av tvist i första hand avgör
frågan om ledighetens omfattning och förläggning. Arbetsgivarens beslut kan
endast ändras i efterhand genom förhandlingar eller rättshg prövning.
Prop. 1974:148 9
Det
särskilt under senare år aktualiserade kravet på ökat inflytande för
arbetstagarna på arbetsplatsen har medfört att principen om arbetsgivarens
rätt att leda och fördela arbetet i viss mån har genombrutits. Enligt 40 a §
fjärde stycket arbetarskyddslagen (1949: 1) gäller från den 1 januari 1974 att
skyddsombud skall beredas erforderlig ledighet med bibehållna löneförmåner för
att fullgöra sina uppgifter. I förarbetena till lagändringen understryks att
det om överenskommelse inte nås mellan parterna är skyddsombudets uppfattning
om den tid som fordras för arbetarskyddet som t, v, blir bestämmande (prop,
1973: 130 s. 159). Vid tvist om omfattningen eller förläggningen av
skyddsarbetet i det enskilda fallet kan skyddsombudet i avvaktan på
yrkesinspektionens bedömning utföra sitt uppdrag i den omfattning han anser
rimligt utan att drabbas av löneförlust e. d. Enligt lagen (1974: 358) om fackhg
förtroendemans ställning på arbetsplatsen gäller vissa liknande regler. Facklig
förtroendeman har enligt lagen rätt till erforderlig ledighet för att utöva
den fackliga verksamheten. Ledighetens omfattning och förläggning skall i
första hand bestämmas efter överläggning mellan arbetsgivaren och den lokala
arbetstagarorganisationen. Vid tvist bestämmer den fackliga organisationen
lagens tillämpning på det fackliga arbetet intill dess tvisten har prövats.
Undantag från arbetstagarpartens tolkningsföreträde görs bara för fall då den
fackliga verksamheten kommer i konflikt med säkerheten på arbetsplatsen,
viktiga samhällsfunktioner eller därmed jämförliga intressen.
För
den offentliga sektorn gäller att vissa frågor rörande anställningsförhållandet
mellan staten eller kommun som arbetsgivare, å ena, och tjänsteman som
arbetstagare, å andra sidan, inte får regleras genom avtal utan är förbehållna
offentiigrättslig reglering. Fram till den 1 januari 1974 hörde till de avtalsförbjudna
frågorna bl. a. frågor om myndighets eller inrättnings arbetsuppgifter,
ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten eller inrättningen eller
rätt till annan ledighet än semester. Genom en år 1973 företagen ändring i 3 §
andra stycket b statstjänstemannalagen (1965: 274) och 2 § andra stycket b kommunaltjäns-temannalagen
(1965: 275) har det avtalsförbjudna området begränsats till att gälla
myndighets eller inrättnings verksamhet (prop. 1973: 177, InU 37, rskr 352; SFS
1973: 969 och 970). Reformen innebär att avtal i princip skall kunna träffas om
ledningen och fördelningen av arbetet inom myndighet eller inrättning och om
rätt till annan ledighet än semester, t. ex. ledighet för utbildning.
2.2
Nuvarande regler om ledighet för utbildning
De
regler som f. n, finns om arbetstagares möjlighet att erhålla ledighet för
utbildning är att se mot bakgrund av vad som har anförts i det föregående. Vid
redogörelsen synes det vara lämpligt att skilja mellan arbetstagare i allmän
tjänst och arbetstagare i enskild tjänst.
Prop. 1974:148 10
Arbetstagare
i allmän tjänst
Vad
gäller arbetstagare med staten som arbetsgivare finns som nyss nämnts i princip
inte längre något hinder mot att avtal sluts om arbetstagares rätt till
ledighet för utbildning. Något kollektivavtal härom har ännu inte träffats.
Frågan om vilka löneförmåner tjänsteman får åtnjuta under tjänstledighet är
däremot sedan länge reglerad genom avtal. Beträffande ledighet för studier
gäller i huvudsak följande.
För
huvuddelen av de statliga tjänstemän som iimehar ordinarie, extra ordinarie
eller extra tjänst samt kommunalt anställda vars lönevillkor är statligt
reglerade regleras avlöningsförmånerna i allmänt avlöningsavtal för statliga
och vissa andra tjänstemän (AST). I 19 § AST ges regler om löneavdrag på grand
av tjänstledighet. Vad gäller ledighet för studier skiljs i förmånshänseende
mellan olika typer av utbildning. Finner arbetsgivaren studierna angelägna
från tjänstesynpunkt äger tjänstemannen uppbära lön med B-avdrag sammanlagt 240
dagar under loppet av tio på varandra följande kalenderår. Intet avdrag skall
dock tillämpas för någon del av tjänstiedighetstiden, när fråga är om ut'
bildningskurs vid verket eller om studier som av arbetsgivaren prövas vara
synnerligen betydelsefulla från tjänstesynpunkt. Det sagda gäller tjänsteman
med ordinarie eller extra ordinarie tjänst eller extra tjänsteman i
förmånsgrupp B. Vid tjänstledighet för studier i annat fall än som nämnts nu
tillämpas C-avdrag.
För
flertalet tjänstemän hos staten vilka inte omfattas av AST finns kollektivavtal
med bestämmelser motsvarande dem som finns i AST, t. ex. avtal om allmänna
bestämmelser för vissa statliga läkare m. fl. (ABL), kollektivavtal för
statligt arvodesanställda lokalvårdare (LVA), avtal om anställningsvillkor för
vissa skogstjänstemän med R-tjänst (SKOG-R) och kollektivavtal för vissa
statligt arvodesanställda fastighetsskötare (FAST). I sammanhanget kan även
erinras om att vissa arvodesanställda tjänstemän med staten som arbetsgivare
anställts genom individuella avtal som inte upptar några förmåner vid
tjänstledighet.
De
arbetstagare med staten som arbetsgivare vilka inte har tjänstemannaställning
är inte tillförsäkrade några förmåner vid eventuell beviljad ledighet för utbildning.
Antalet sådana arbetstagare är, bortsett från beredskaps- och arkivarbetare,
mycket ringa.
Vad
angår frågan om och för hur lång tid ledighet skall beviljas arbetstagare för
studier finns allmänna riktlinjer meddelade av Kungl, Maj:t i cirkuläret (1970:
388, omtryckt 1971: 1196) om tjänstiedighet med C-avdrag, m, m. Ansökningar om
ledighet för studier skall enligt cirkuläret behandlas välvilligt. Studieformer
som bör godtas utgörs i första hand av studier vid institution som drivs av
staten eller till vilken utgår statsbidrag. Även kurser till vilkas anordnande
statsbidrag utgår i annat fall eller för vilka kursavgift betalas av statsmedel
bör godtas.
Prop. 1974:148 11
Också
ledighet för studier utomlands bör kunna medges, om särskilda krav på
studiernas ändamålsenliga anordnande och inriktning upprätthålls. Någon
åldersgräns för ledighet uppställs i princip inte. Enligt cirkuläret får med
dessa utgångspunkter tjänstledighet med C-avdrag för studier beviljas under
sammanlagt högst 1 095 dagar under loppet av tio på varandra följande
kalenderår. Hänsyn skall härvid tas till ledighet med C-avdrag som åtnjutits
tidigare under det löpande kalenderåret och de nio närmast föregående
kalenderåren. Om synnerliga skäl förehgger får dagantalet överskridas.
Studieledighet bör normalt beviljas i perioder som omfattar vardera högst sex
månader.
I
fråga om möjlighet till deltidsarbete genom partiell tjänstiedighet hänvisas i chkuläret
till de ytterligare anvisningar som finns i cirkuläret (1970:384, omtryckt
1971: 1030) om deltidsarbete. I dessa anvisningar framhålls bl. a. att
ordinarie tjänsteman kan beredas möjlighet till deltidsarbete genom partiell
ledighet. Annan arbetstagare kan anställas på deltid eller få sin arbetstid
nedsatt genom partiell ledighet.
Beslutanderätten
i ärenden om tjänstiedighet' med B- eller C-avdrag tillkommer regelmässigt
myndigheter underställda Kungl. Maj:t. Någon uppgift om det totala antalet
sådana ärenden står f. n. inte att få. Antalet överklaganden till Kungl. Maj:t
i frågor om B-avdrag torde uppgå till ca 200 ärenden per år. Antalet
överklagade beslut i frågor om C-avdrag torde uppgå till endast några tiotal
ärenden om året. Den personal som främst utnyttjat möjligheterna till ledighet
med B-avdrag synes vara vissa kategorier av lärare. De överklagade besluten i
ärenden om ledighet med C-avdrag har rört skilda personalkategorier.
Frågor
om tjänstledighet med oavkortad lön prövas direkt hos Kungl, Maj:t. Det årliga
antalet sådana ärenden beräknas uppgå till ca 400. Tjänstledighet med oavkortad
lön har medgetts ett flertal personalkategorier.
För kommtmalt anställda
tjänstemän är förhållandena i princip desamma som för statliga tjänstemän när
det gäller den anställdes rätt till ledighet. Det ankommer således på den
kommunala arbetsgivaren att bestämma i vad mån kommunal tjänsteman äger få
ledighet för utbildning. Liksom på det statliga området har emellertid i
kollektivavtal getts bestämmelser om de förmåner som tillkommer anställd vid
sådan ledighet. Därvid är att märka att ett mycket stort antal tjänstemän som
är tm-derkastade kommunaltjänstemannalagen har sina avlöningsförmåner reglerade
genom AST (de har s. k. stathgt reglerad anställning), varför det som tidigare
sagts om innehållet i detta kollektivavtal är tillämpligt även på sådana
tjänstemän. Vid tillämpning på skolledare och lärare av bestämmelserna i 19 §
sammanställningen A pimkt 6 b i AST gäller dock i stället för dagantalet 240
dagantalet 360.
I
fråga om tjänstemän med primärkommun som arbetsgivare finns i 17 § 2 mom.
kollektivavtalet Allmänna bestämmelser för tjänstemän
Prop. 1974:148 12
(ABT
70) en regel om att tjänsteman under tjänstledighet för studier kan av
arbetsgivaren medges rätt att behålla lönen helt eller delvis. Arbetsgivaren
får föreskriva särskilda villkor för att tjänstemannen skall få behålla lönen,
t. ex. återbetalningsskyldighet om han slutar anställningen före viss tid efter
genomgång av utbildningen. Det som sagts nu gäller endast tjänstemän hörande
till vad som i 1 § 2 mom. ABT 70 kallas grupp 1, dvs. tjänstemän med
heltidstjänstgöring eller med deltidstjänstgöring som omfattar minst 40 % av
den för motsvarande heltidsanställda gällande arbetstiden och som anställts
för en sammanhängande tid av minst tre månader.
Beträffande
sådan heltidsanställd arbetstagare hos primärkommun som inte hör till
tjänstemannakategorin finns i 19 § kollektivavtalet Allmänna bestämmelser för
heltidsanställda arbetstagare regler av samma innehåll som dem i 17 § 2 mom. ABT
70. Vad som sagts om heltidsanställd arbetstagare äger på grund av hänvisning
i kollektivavtalet All-märma bestämmelser för deltidsanställda arbetstagare
tillämpning också på deltidsanställda arbetstagare. Med deltidsanställd avses
därvid beträffande a) sjukhus-, anstalts- samt bad- och tvättpersonal:
arbetstagare anställd för fortiöpande regelbundet arbete muist 70 arbetsdagar
och med minst 40 % av den för heltidsanställd arbetstagare gällande arbetstiden;
b) skolmåltids- och städpersonal: samtliga arbetstagare samt c) vaktmästare:
arbetstagare som enligt specialbestämmelserna inte är heltidsanställd. Svenska
kommunförbimdet har rekommenderat kommunerna att bevilja ledighet med
bibehållen lön för vissa särskilt angivna utbildningar.
Vad
angår arbetstagare med landstingskommun som arbetsgivare återfinns i gällande
kollektivavtal inom denna sektor bestämmelser av i princip samma innehåll
rörande förmåner vid ledighet för studier som i kollektivavtalen på det
primärkommunala området.
Arbetstagare
i enskild tjänst
Beträffande
arbetstagare i enskild tjänst torde, bortsett från lagen (1972: 650, ändrad
senast 1974: 377) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i
svenskundervisning för invandrare, varken i författning eller i kollektivavtal
finnas någon reglering av mer generell art av frågan om ledighet för
utbildning. Arbetsgivaren äger således ensam rätt att avgöra om och i vad mån
arbetstagare får ta i anspråk arbetstid för att genomgå utbildning.
SAF
har i ddägarcirkulär nr 9/1970 rekommenderat företagen att inta en välvillig
inställning till de anställdas önskemål om ledighet för studier. I
rekommendationen framhålls bl. a. att bedömningen om ledighet kan beviljas
måste vägas mot företagets möjlighet att upprätthålla driften utan störningar.
Detta kan vara förenat med särskilda svårigheter i mindre företag. I
rekommendationen berörs vidare olika
Prop. 1974:148 13
spörsmål
rörande arbetstagarens ställning vid sådan ledighet. Bl, a, erinras om att
ledighet för studier inte innebär någon garanti för den anställde att återgå
till samma arbete eller erhålla samma förtjänst efter avslutad utbildning.
Inom
vissa branscher har träffats särskilda avtal om yrkesutbildning. Avtalen rör
huvudsakligen s, k. lärlingsutbildning men tar ibland också sikte på
yrkesutbildning i mer vidsttäckt mening. Exempel på överenskommelser av nu åsyftat
slag erbjuder 1971 års avtal mellan Sveriges verkstadsförenmg och Svenska
metallindustriarbetareförbundet angående yrkesutbildning.
De
anställda i aktiebolag som helt eller delvis ägs av staten är inte underkastade
de bestämmelser, som gäller för arbetstagare i allmän tjänst. Arbetsrättsligt
är de statiiga bolagens anställda likställda med arbetstagare i enskild
tjänst. Flertalet statsägda bolag är numera anslutna till SFO som bildades år
1970 och som enligt sina stadgar har till ändamål att bl. a. verka för ett
enhetligt uppträdande i kollektivavtalsfrågor från de statsägda bolagens sida.
De
kollektivavtal som gäller för anställda i statsägda bolag överensstämmer i
flertalet fall till övervägande del med avtalen inom motsvarande branscher på
den privata sektom av arbetsmarknaden. I fråga om ett av SFO:s medlemsföretag,
nämligen Apoteksbolaget AB, har i kollektivavtal mellan företaget och de tre
organisationer, som företräder de anställda (Sveriges farmaceutförbund,
Apoteksteknikerförbundet och Apoteksstäderskeförbundet), intagits en
bestämmelse om att tjänster man efter medgivande i varje särskilt fall äger
åtnjuta ledighet utan avdrag på lönen vid deltagande i utbildnings- eller
fortbildningskurs, som arbetsgivaren anordnar eller som av arbetsgivaren bedöms
vara från yrkessynpunkt angelägen och av väsentlig betydelse för vederbörande
tjänsteman.
Av visst intresse i detta
sammanhang är även det trygghetsavtal för tjänstemän som träffats den 20 maj
1972 mellan SFO, å ena sidan, samt Svenska industritjänstemannaförbundet,
Sveriges arbetsledareförbimd och Sveriges civilingenjörsförbund, å andra sidan.
Till avtalet har även Handdstjänstemannaförbundet anslutit sig. Grundtanken i
trygghetsavtalet är att för de anställda menliga effekter av nödvändiga stmkturför-ändringar
skall undvikas eller minskas genom långsiktig personalplanering, baserad på
företagets totala verksamhetsplanering. Ett inslag i personalplaneringen är
individuell utbildnings- och utvecklingsplanering. I de "gemensairuna
värderingar" som redovisas i avtalet uttalas bl. a. följande:
Utbildning
som sker eller initieras på den egna arbetsplatsen är betydelsefull för
anpassning till kommande förändringar i företaget. Härvid bör växling mellan
olika arbetsuppgifter utnyttjas. Chefer skall ägna omsorg åt utveckling av
medarbetare, innebärande träning och handledning. Enskilda bör stimuleras till
egna insatser för utbildning.
Prop. 1974:148 14
Om
gamla befattningar försvinner och nya tillkommer skall överbliven personal
normalt utbildas för anpassning till ny befattning genom företagets försorg och
på dess bekostnad. Härvid gäller att vederbörande personer erhåller full lön
vid vidareutbildningen. Vid utbildning utanför företaget skall tjänstemannen i
erforderlig utsträckning befrias från sin arbetsskyldighet i företaget. De
åtaganden om företagets medverkan i utbildning som ovan angivits förutsätter
ett positivt engagemang från de anställda och deras organisationer.
Möjligheterna att erhålla stöd för omskolning genom AMS skall beaktas.
Det
kan påpekas att på SAF-området under år 1973 har träffats motsvarande avtal.
Vad
angår anställda hos kommunalt ägda bolag är bilden rätt splittrad. I en del
fall tillämpas regler som helt eller delvis överensstämmer med dem som gäller
beträffande kommunalt anställda. I andra fall är anknytningen till den offentiigt
reglerade ordningen mindre framträdande. För vissa kommunala stiftelser gäller
särskilda kollektivavtal.
3
Utländska förhållanden
I
ett par europeiska länder gäller lagstiftning om arbetstagares rätt till
ledighet för utbildning. I det följande redovisas huvudinnehållet i den gällande
lagstiftningen härom i Belgien och Frankrike. Vidare lämnas en redogörelse för
det huvudsakliga innehållet i en av Internationella arbetsorganisationen (ILO)
år 1974 antagen konvention (nr 140) och en därtill hörande rekommendation (nr
148) angående betald ledighet för studier.
I Belgien
antogs våren 1973 en lag om arbetstagares ledighet för studier. Lagen har
förhållandevis begränsad räckvidd. Den gäller endast heltidsanställd
arbetstagare under 40 år vilken inom ramen för utbildning syftande till att
stimulera arbetstagares sociala och kulturella utveckling följer kurs som
organiseras eller subventioneras av staten. Lagen är inte tillämplig på
personal inom undervisningsväsendet. Den gäller inte heller arbetstagare i
offentlig tjänst,
Lagen
ger arbetstagaren rätt till betald ledighet antingen under det antal timmar som
svarar mot den tid han genomgår kurs av nyss nämnt slag, om han tidigare har
genomgått två årskurser av denna utbildning med godkända vhsord, eller om han
har gått igenom endast en årskurs det antal timmar som svarar mot hälften av
kurstiden. Det tim-tillgodohavande som han sålunda har kan tas ut på olika
sätt. En möjlighet är att ta ut ledigheten i ett sammanhang i anslutning till
examen vid årets slut. En annan är att ta ut hälften vid denna tidpunkt och
återstoden fördelad månads- eller veckovis. En tredje utväg är att ledigheten
helt sprids ut per månad eller vecka. Lagen förutsätter att kollektivavtal
träffas om vilken metod som skall användas för utläggningen av timtill-godohavandet.
Arbetstagaren kan också ta uf ledighet, när han skall
Prop. 1974:148 15
delta
i enstaka kursmoment. Sådan ledighet skall avräknas från hans timtillgodohavande.
Under ledighet för
utbildning av nämnda slag har arbetstagaren rätt tdl lön motsvarande
semesterlön. Ledighetstiden jämställs med arbetad tid såvitt gäller sociala
förmåner.
För att arbetstagaren
skall komma i åtnjutande av sin rätt till ledighet kräver lagen att han
dokumenterar sitt studieintresse genom att delta i utbildningen regelbundet m. m.
I fråga om finansieringen
av systemet med betald ledighet för studier gäller att staten svarar för
hälften av uppkommande lönekostnader och sociala avgifter. Staten kan ta ut en
arbetsgivaravgift för att täcka sina kostnader. Avgiften har bestämts till 0,3
% av företagets lönesumma under tredje kvartalet 1973 och för tiden därefter
till 0,2 % per kvartal. Finansieringen sker således helt av företagen (hälften
kollektivt och hälften av det berörda företaget).
I
Frankrike bygger systemet rörande arbetstagares rätt till ledighet för
utbildning dels på kollektivavtal slutna år 19701971 mellan arbetsmarknadens
parter, dels på lagstiftning i ämnet från år 1971. Vid sidan härav finns en
omfattande administrativ reglering i ämnet.
Efter
fleråriga förhandlingar slöts år 1970 ett ramavtal mellan arbetsmarknadens
parter rörande yrkesutbildning. Avtalet berör omkring 10 miljoner löntagare
inom olika branscher.
I avtalet skiljs mellan
arbetstagare som träffas av en massuppsägning från arbetsgivarens sida och
andra arbetstagare. I det förra fallet tillförsäkras arbetstagaren rätt till
ledighet med bibehållen lön, om han vill delta i utbildning under
uppsägningstiden. Sträcker sig utbildningen längre än denna tid, har han rätt
till samma förmåner under den fortsatta utbildningen, om denna sammanlagt inte
överskrider ett år.
Beträffande övriga
arbetstagare föreskrivs i avtalet som huvudregel att arbetstagaren har rätt att
begära ledighet för att delta i utbildning, dock högst ett år om utbildningen
sker på heltid och högst 1 200 timmar om den äger rum på deltid eller eljest
med avbrott mellan olika delar av kursverksamheten. I fråga om möjligheterna
för företaget att uppskjuta begärd ledighet när flera ansökningar härom
föreligger från arbetstagare som i och för sig uppfyller kraven för erhållande
av ledighet gäller en s. k. tvåprocentsregd. Regeln innebär att ledighet kan
vägras, om antalet samtidigt lediga vid företaget skulle överstiga 2 % av det
totala antalet anställda. Om företaget anser det nödvändigt, kan det beräkna
procenttalet för olika kategorier av arbetstagare. I anslutning till
procentregeln ges även bestämmelser om företrädesrätt mellan flera
konkurrerande sökande, längsta tid för uppskov med ledighet m. m.
I ett särskilt avsnitt
behandlas frågan om företagens skyldighet att betala lön under ledighet. I
avtalet skiljs mellan fall då arbetstagaren vill genomgå 1) kurs som anordnas
helt i företagets regi, 2) kurs som god-
Prop. 1974:148 16
känts
av en Commission paritaire de Temploi och 3) annan typ av kurs, I det första
fallet tillförsäkias arbetstagaren bibehållen lön under ledigheten. I det
andra fallet ges han rätt till ersättning motsvarande lönen före ledigheten
under de första fyra veckorna av denna eller under de första 160 timmarna av
utbildningstiden. Vid sidan härav har han rätt till studiestöd från staten
enligt de särskilda reglerna härom. I det tredje fallet betalas ingen ersättning
av företaget.
Vid
sidan av det kollektivavtalssystem som sålunda har byggts upp och som
förutsätts kompletterat med områdesvisa avtal har år 1971 utfärdats en lag
rörande organisationen av återkommande yrkesutbildning. Tillkomsten av lagen
har bl. a, motiverats av en önskan att sträcka ut till samtliga arbetstagare
den rätt till ledighet för studier som ges i 1970 års ramavtal. Ett annat
viktigt skäl för införandet av den nya lagen har varit att lösa finansieringen
av kostnaderna för den utbildning som förutsätts i ramavtalet. Ytterligare kan
pekas på strävandena att ge anställda i allmän tjänst en i förhållande till
övriga arbetstagare likvärdig ställning beträffande rätten till ledighet för
studier,
Lagens
bestämmelser om arbetstagares rätt till ledighet för studier ansluter sig nära
till 1970 års ramavtal. Söm huvudregel anges att arbetstagare i enskild tjänst
har rätt att efter begäran hos arbetsgivaren få ledighet för att delta i sådan
utbildning som godkänts av staten i överensstämmelse med lagen. Undantag görs
dels för arbetstagare med nyligen genomgången högre utbildning, dels för
arbetstagare med kortare anställningstid än två år. Liksom i ramavtalet
uppställs en tvåprocents-regel för den händelse flera arbetstagare samtidigt
begär ledighet. I fråga om ledighetens längd gäller i huvudsak detsamma som
enligt ramavtalet. Begärd ledighet skall beviljas, såvida inte arbetsgivaren
efter hörande av företagsnämnden eller motsvarande anser frånvaron kunna få
skadliga följder för företagets produktion och rörelse, I händelse av tvist kan
parterna vända sig till "arbetsinspektören" för företaget och denne
kan utses till skiljeman, I fråga om arbetsgivarens skyldighet att betala lön
under ledighet hänvisas i lagen till vad som avtalats därom. Vad angår
anställda hos företag som inte omfattas av kollektivavtal fastställs
kvoteringsregler m, m, i administrativ ordning.
Staten
lämnar ekonomiska bidrag till inrättandet och driften av utbildningscentra
liksom till utbildningsverksamheten i övrigt. Bidrag lämnas till fem typer av
kurser, nämligen 1) omskolningskurser, 2) anpassningskurser avsedda att
underlätta för unga arbetstagare att påbörja sin första anställning, 3)
vidareutbildningskurser, 4) fortbildningskurser och 5) förutbildningskurser
avsedda för ungdomar mellan 16 och 18 år utan anställning.
I
lagen regleras även arbetsgivarnas skyldighet att bidra till finansieringen av
den återkommande yrkesutbildningen. Arbetsgivare med minst tio anställda åläggs
skyldighet att bidra till vissa typer av kursverk-
Prop. 1974:148 17
samhet.
Bidraget uppgick för år 1972 till 0,8 % av den lönesumma som betalts ut under
året. I lagen anges att bidraget skall stiga till 2 % under år 1976.
Arbetsgivaren kan bli helt eller delvis fri från denna bidragsplikt, om han 1)
själv finansierar kurser för sin personal inom eller utanför företaget, 2)
lämnar bidrag till sådan fond som bildats för att finansiera utbildning eller
3) upp till ett belopp av 10 % av sin bidragsskyldighet subsidierar verksamhet
som bedrivs på nationell eller regional nivå rörande "formation professionnelle"
(forskning m. m.),
ILO
avger förslag till internationella konventioner i arbetsmarknadsfrågor,
avsedda att ratificeras av organisationens medlemmar. Organisationen avger
även rekommendationer, vUka skall övervägas vid exempelvis lagstiftning men
saknar den bindande karaktär som tillkommer en ratificerad konvention.
Vid den internationella arbetskonferensens
sammanträde år 1974 antogs en konvention (nr 140) och en därtill hörande
rekommendation (nr 148) angående betald ledighet för studier.
Instrumenten
har i huvudsak följande innehåll. Uttrycket "betald ledighet för
studier" definieras som ledighet som beviljas arbetstagare för
studieändamål under en bestämd period av hans arbetstid med åtnjutande av
härtill avpassade ekonomiska förmåner.
Som
allmän riktlinje för verksamheten på området anges att varje medlemsstat skall
formulera och tillämpa en politik som är ägnad att, med metoder anpassade till
landets förhållanden och praxis och vid behov stegvis, befordra genomförandet
av betald ledighet för studier med avseende på såväl yrkesutbildning på olika
nivåer som allmän och facklig utbildning.
Den
politik som skall tillämpas skall främja
a) förvärvande och förbättring av yrkeskunnande liksom
ökad anställningstrygghet,
b) arbetstagarnas sakkunniga och aktiva deltagande i
företagens och samhällets verksamhet,
c) arbetstagarnas mänskliga, sociala och kulturella
förkovran,
d) lämplig
fortsatt utbildning i allmänhet för att hjälpa arbetstagarna
att anpassa sig till moderna krav.
Verksamheten
rörande betald ledighet för studier skall vidare ta hänsyn till landets och de
olika verksamhetsområdenas utvecklingsnivå och speciella behov samt samordnas
med den allmänna pohtiken på sysselsättningens och undervisningens område,
liksom med arbetstidspolitiken.
Genomförandet av reglerna
om betald ledighet för studier kan ske genom nationell lagstiftning,
kollektivavtal, skiljedom eller på annat sätt som är förenligt med nationell
praxis. Myndigheter, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer samt
utbildningsorgan skall på ett efter landets förhållanden och sedvanor lämpat
sätt samverka vid utformningen
2 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 148
Prop. 1974:148 18
och
genomförandet av politiken för främjande av betald ledighet för studier.
Beträffande
finansieringen av betald ledighet för studier föreskrivs att denna skall ske
genom regelbundna och tillräckliga medel och i överensstämmelse med nationell
praxis.
I
fråga om villkoren för beviljande av betald ledighet för studier fastslås att
sådan ledighet skall vara tillgänglig för alla arbetstagare utan åtskillnad.
Vid behov skall särskilda bestämmelser meddelas
a) i det fall särskilda grupper av arbetstagare, såsom
arbetare i små företag, lantarbetare eller andra arbetare i glesbygdsområden,
skiftarbetare eller arbetare med familjeansvar finner det svårt att komma i
åtnjutande av de generella anordningarna,
b) i det fall särskilda grupper av företag, såsom små
eller säsongsbe-tonade företag, har svårigheter att tillämpa de generella
anordningarna, allt under förutsättning att arbetstagare i dessa företag inte
berövas möjligheten att åtnjuta betald ledighet för studier.
Fömtsättningarna
för beviljande av betald ledighet för studier kan variera beroende på om
ledigheten avser skilda slag av utbildning.
Slutligen
uttalas att en period av betald ledighet för studier skall jämställas med en
period av faktisk tjänstgöring i och för fastställande av anspråk på sociala
förmåner och andra rättigheter som grundar sig på anställningsförhållandet i
enlighet med nationell lagstiftning, kollektivavtal, skiljedom eller på annat
sätt som är förenligt med nationell prax-
4
Arbetsgruppen
4.1
Allmänna synpunkter
4.1.1
Behovet av lagstiftning
Arbetsgruppen
konstaterar inledningsvis att det f, n, varken i lag eller i kollektivavtal
finns några generella regler som ger arbetstagare rätt till ledighet för
studier. Det ankommer på arbetsgivaren att inom ramen för sin allmänna
befogenhet att leda och fördela arbetet bestämma om och i vad mån sådan
ledighet kan medges. Frånvaron av reglering på området innebär bl, a, att en
arbetstagare som har beviljats ledighet inte har någon garanti för att han kan
återvända till sin arbetsplats utan försämring av sina
anställningsförhållanden. För arbetstagare inom den offentliga sektorn är läget
så till vida gynnsammare att regler om anställds möjlighet att under ledighet
helt eller delvis behålla sina löneförmåner sedan flera år finns intagna i
kollektivavtal mellan personalorganisationerna och de offentliga arbetsgivarna.
Reglerna är emellertid kopplade till en bedömning av studiemas angelägenhet från
tjänstesynpunkt. Frågan om ledighet skall beviljas avgörs även för de
offentligt anställda av arbetsgivaren.
Prop. 1974:148 19
När
det gäller att ta ställning till behovet av lagstiftning i ämnet erinrar arbetsgruppen
först om att statsmakterna i olika sammanhang har betonat det angelägna i att
samhället successivt, i takt med att landets resurser ökar, löser problemen på
vuxenutbildningens område (prop. 1971: 37, UbU 1971:13). Det är härvid ett
starkt önskemål att reformarbetet inriktas på att i första hand tillgodose
behovet av utbildning för dem som har en kort och bristfällig utbildning. Målet
för reformarbetet har också uttryckts så, att detta skall syfta till att
undanröja de hinder av social, ekonomisk och psykologisk art som nu utestänger
många vuxna från möjligheter till förbättrad utbildning. En lagstiftning om
studieledighet ligger enligt arbetsgruppen allmänt sett väl i linje med de
sålunda beskrivna huvuddragen i statsmakternas syn på den fortsatta
utvecklingen inom vuxenutbildningsområdet.
Nuvarande
vuxenutbildning domineras av fritidsundervisning i olika former. Genom en lagstadgad
rätt till studieledighet skulle förutsättningar skapas för studier också under
tid varunder arbetstagaren normalt skulle ha fullgjort sitt yrkesarbete. Redan
själva anställningsförhållandet utgör nämligen för flertalet arbetstagare ett
betydande hinder för att delta i mera omfattande utbildning. De flesta har
stora svårigheter att förena utbildning med förvärvsarbete och förpliktelser
mot familj m. m. För personer med krävande arbete eller oregelbunden arbetstid,
t. ex. anställda med skiftarbete, är dessutom svårigheterna avsevärda att delta
i kortare studier eller i studier på fritid. Beträffande åtskillig utbildning
som har aktualitet i sammanhanget gäller f. ö. att den inte lämpligen kan
bedrivas som fritidsstudier. En lagstadgad rätt till ledighet för studier
skulle enligt arbetsgruppens mening följaktligen kunna i väsentiig mån öka
utbildningsmöjligheterna för de grupper som har det största behovet av
ytterligare utbildning.
Eftersom
någon lösning av de grandläggande problemen på området inte f. n. torde kunna
uppnås förhandlingsvägen, talar enligt arbetsgruppens mening starka skäl för
att frågan om lagstiftning angående arbetstagares rätt till ledighet för
utbildning nu tas upp till behandling. I sammanhanget erinrar man också om det
förslag till internationell reglering rörande betald ledighet för studier som
nyligen har utarbetats inom ILO. Den breda uppslutningen kring en sådan
internationell reglering pekar enligt arbetsgruppen också på det angelägna i
att ämnet nu förs upp på det svenska lagstiftningsprogrammet.
4.1.2
Lagstiftningens allmänna inriktning
Enligt
arbetsgruppens mening ligger det i sakens natur att en lagstiftning på området
bör slå fast principen om arbetstagares rätt till ledighet från sin
anställning för att delta i utbildning. Härutöver anmäler sig emellertid en rad
spörsmål om förhållandet mellan arbetsgivaren och den anställde.
Prop. 1974:148 20
Den
fråga som enligt arbetsgruppen främst påkallar en lösning är hur en rätt till
studieledighet skall kimna tillgodoses på ett sätt som medger att skälig hänsyn
tas till såväl de anställdas önskemål som intresset av att verksamheten hos
arbetsgivaren kan fortgå utan allvarlig störning. Att de vuxna i arbetslivet
bereds möjlighet att delta i utbildning är up-penbarUgen ett gemensamt intresse
för arbetsmarknadens parter. Detsamma gäller önskemålet att ledighet för
utbildning förläggs till sådan tid att produktionsbortfallet begränsas.
Efter
att utgående ha diskuterat möjligheten att införa en spärregel som anger hur
många arbetstagare hos en arbetsgivare som samtidigt kan få vara lediga för att
delta i utbildning kommer arbetsgruppen fram till att avvägningen mellan de
anställdas behov av studieledighet och intresset av att verksamheten hos
arbetsgivaren inte äventyras bör lösas på annat sätt än genom införande av
särskilda kvoteringsregler. Vad som enligt arbetsgruppens mening i stället
träder i förgrunden är under vilka förutsättningar begärd ledighet skall kunna
skjutas upp av arbetsgivaren.
Arbetsgmppen
anser att man inte kan behålla en obegränsad rätt för arbetsgivaren att med
hänvisning till kravet på verksamhetens behöriga gång skjuta upp en begärd
ledighet, om man vill åstadkomma en reell förbättring av de anställdas
nuvarande möjligheter till ledighet för studier. Liksom f. n. skulle en
bortovaro från arbetet i realiteten i så fall kräva en överenskommelse mellan
arbetsgivaren och arbetstagaren. I händelse av tvist skulle arbetsgivarens
beslut bli utslagsgivande. För arbetsgruppen framstår det med hänsyn härtill
som nödvändigt att arbetsgivarens bestämmanderätt i berörda hänseende
begränsas.
Ä
andra sidan anser arbetsgruppen det vara uteslutet att låta den enskilde
arbetstagaren ensam bestämma när ledighet skall tas ut. Med tanke pä att en studieledighetsreform
i princip skall gälla alla arbetstagare borde inte sällan uppkomma den
situationen att flera anställda begär ledighet under samma tid. Om inte alla
kan vara lediga samtidigt, bör uppenbarligen företrädet mellan dem avgöras av
annan än de enskilda arbetstagarna själva.
Även
tanken på inrättandet av ett särskilt partssammansatt beslutsorgan
(utbildningsnämnd) på arbetsplatserna för lösande av eventuella tvister mellan
arbetsgivaren och arbetstagaren rörande ledighetens förläggning o. d.
förkastas av arbetsgruppen. Förutom att ett sådant system skidle kräva en
ganska utförlig lagreglering och vara svårt att förena med förhållandena på
arbetsplatser med få anställda finner arbetsgrap-pen att något reellt behov
knappast finns av ett nytt organ för den förhållandevis begränsade uppgift som
det här är fråga om.
En
aiman och mer näraliggande utväg anser arbetsgruppen vara att tillerkänna
arbetstagarorganisationerna ett ökat inflytande vid avgörande av frågor om
uppskov med studieledighet. För en sådan lösning
Prop. 1974:148 21
talar
enligt arbetsgruppens mening flera faktorer. I nyare lagstiftning har sålunda
arbetstagarorganisationerna tillerkänts ett allt större inflytande på
avgörandet av viktiga frågor och ett vidgat inflytande för facklig
organisation i fråga om uttagande av studieledighet ligger väl i linje med
denna utveckling. Med en sådan ordning skapas goda förutsättningar för en
aktiv medverkan från löntagarorganisationernas sida vid tillämpningen av ett studieledighetssystem.
En lösning av detta slag ger vidare ett incitament åt organisationerna att
bedriva en informations-och uppsökande verksamhet rörande vuxenutbildning. Även
i övrigt torde det vara till fördel att de fackliga organen ges ett betydande
ansvar för reformens förverkligande.
Arbetsgruppen föreslår mot
denna bakgrand ett system för uttagande av studieledighet som har följande
huvuddrag. Vägledande bör vara att ledighet förläggs med skälig hänsyn till
såväl arbetstagarens önskemål som intresset av att verksamheten hos
arbetsgivaren kan fortgå utan allvarlig störning. Om arbetsgivare, som är
eller brakar vara bunden av kollektivavtal i förhållande till den kategori som
arbetstagaren tillhör, vill uppskjuta ledigheten till senare tid än denne
begärt, bör han vara skyldig att underrätta såväl arbetstagaren som
vederbörande lokala arbetstagarorganisation. Denna bör därvid ha rätt att
påkalla överläggning med arbetsgivaren i saken. Vill arbetsgivaren skjuta upp
ledigheten längre tid än förslagsvis sex månader, bör samtycke krävas av den lokala
fackliga organisationen. I händelse av oenighet mellan arbetsgivaren och
arbetstagarorganisationen bör således den senares uppfattning tillmätas
utslagsgivande betydelse. Om någon av partema begär det, bör frågan kunna hänskjutas
till centrala förhandlingar. I så fall bör samtycke till uppskov med ledighet
fordras av vederbörande huvudorganisation på arbetstagarsidan.
Med
det föreslagna systemet anser arbetsgruppen att arbetsgivare och arbetstagare i
samverkan lättare bör kunna lösa de personalplaneringsfrågor som uppstår än
med en ordning där kvoteringsprinciper skall till-lämpas. Systemet ger också utryrtune
för en flexibel bedömning efter omständigheterna i det enskilda fallet.
Härigenom bör en studieledig-hetslag kunna göras tillämplig över hela fältet
och således gälla alla arbetstagare. Någon inskränkning beträffande
arbetsgivare med endast ett mindre antal anställda synes inte behöva göras.
4.2
Den närmare utformningen av en lagstiftning om arbetstagares rätt till ledighet
för utbildning
4.2.1
Lagens karaktär
För
att en lagstiftning om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning skall
fylla sin funktion bör lagen enligt arbetsgrappens mening i princip vara
tvingande till arbetstagarnas förmån. Avtal som innebär att
Prop. 1974:148 22
arbetstagarens
rättigheter enligt lagen inskränks bör således som regel vara ogiltigt. Hänsyn
bör emellertid kunna tas till de olikartade förhållanden som råder inom den
offentliga och den enskilda sektorn, inom skilda grenar av dessa sektorer och
beträffande särskilda grupper av arbetstagare. För att nå erforderlig
flexibilitet bör avvikelse kunna ske från lagens regler genom branschanpassade
föreskrifter i avtal.
Om
avvikelse från lagens regler i viss utsträckning skall medges, anser arbetsgruppen
att garantier måste skapas för att avtalsfriheten inte används på ett sätt som
i oskälig mån försämrar de rättigheter lagen avser att tillförsäkra
arbetstagarna. Arbetsgruppen föreslår därför att krav uppställs på att
överenskommelser om avvikelse från lagen skall vara träffade på förbundsnivå.
Lagens bestämmelser skall med andra ord kunna sättas ur spel med stöd av
föreskrift i kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts
av organisation som är att anse som huvudorganisation enligt lagen (1936: 506)
om förenings- och förhandlingsrätt.
Enligt
arbetsgruppens mening bör endast vissa av lagens regler vara dispositiva på det
sätt som nu har angetts. Det gäller regler om kvalifikationstid för rätt till
ledighet och ledighetens förläggning. I dessa hänseenden finns ett starkt
behov av att göra de tvingande reglema mer flexibla genom möjlighet till
avvikande bestämmelser i kollektivavtal. I övrigt, dvs. beträffande
anställningsskydd, skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren och frågor om
arbetsdomstolens behörighet att pröva mål rörande lagens tillämpning, bör något
avsteg från lagen inte tillåtas ske avtalsvägen.
Om
lagen på sätt nu förordats delvis ges dispositiv karaktär uppkommer frågan om
arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal som avviker från lagen, bör ha
rätt att tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte är medlem av den
avtalsslutande organisationen. Att så bör vara fallet torde stämma överens med
den allmänt godtagna principen att arbetsvillkoren bör vara enhetiigt
reglerade på en arbetsplats. En förutsättning bör dock enligt arbetsgruppen
vara att arbetstagaren sysselsätts i arbete som avses med avtalet och inte
omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.
I
övrigt förordar arbetsgruppen att lagstiftningen angående arbetstagares rätt
till ledighet för utbildning utformas som en ramlagstiftning, som förutsätts
bli kompletterad av bestämmelser i kollektivavtal. Enligt arbetsgruppens mening
har en sådan lagstiftningsmetod den fördelen att behovet av avvikande
bestämmelser i kollektivavtal minskar. Lagen kan härigenom få ett betydande
inflytande på utvecklingen på området utan att lägga hinder i vägen för
lösningar som är anpassade till särskilda branscher eller typer av
arbetsplatser. En annan fördel med denna metod är att den låter sig genomföras
utan lång tidsutdräkt, eftersom den närmare anpassningen till arbetsmarknadens
skiftande struktur kan förutsättas ske i samband med att kompletterande
kollektivavtal träffas.
Prop.
1974:148 23
4.2.2
Tillämpningsområde
Huvudregeln
angående tillämpningsområdet för en lag om arbetstagares rätt till ledighet
för utbildning bör enligt arbetsgruppens uppfattning vara att lagen skall
gälla alla arbetstagare. Både den som är anställd i allmän tjänst och
arbetstagare inom den enskilda sektorn bör omfattas. Vid bestämmandet av vilka
som skall hänföras till kategorin arbetstagare bör det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
användas (jfr. prop, 1973: 129 s, 196). Lagen bör gälla såväl heltidsanställda
som deltidsanställda.
Beträffande arbetstagare
som är sysselsatta i säsong- eller feriearbete eller eljest i arbete av tillfällig
natur anser arbetsgruppen dock att det i allmänhet knappast kan krävas att
arbetsgivaren skall planera sin verksamhet så, att arbetstagaren även efter en
helt kortvarig anställning kan göra anspråk på ledighet för utbildning med
bibehållen rätt att återgå till anställningen. Gruppen finner det därför
motiverat att lagen tar hänsyn till de speciella förhållandena i fråga om korttidsanställda
på det viset att i lagen ställs upp krav på viss kvalifikationstid för att
rätt till studieledighet skall inträda. Något generellt undantag från lagens
tillämpningsområde behöver med en sådan lösning inte göras beträffande korttidsanställda.
En särskild fråga är
vilken ställning vikarie för den som åtnjuter ledighet enligt lagen skall ha.
Denna fråga har i sin tur nära samband med spörsmålet om hur
vikariatsituationen i allmänhet passar in i studide-dighetslagens system.
Arbetsgruppen har inte ansett det lämpligt att lösa dessa spörsmål genom någon
specialreglering i lagen utan förutsätter att de vid behov får sin lösning
genom kompletterande kollektivavtal.
En annan fråga som
arbetsgruppen har övervägt är om en studieledig-hetslag bör ta sikte på alla
arbetsplatser eller om en nedre gräns bör sättas, t. ex, på det viset att
undantag görs för arbetsplatser där endast ett mindre antal arbetstagare är
regelbundet sysselsatta. Arbetsgruppen anser att det ligger i sakens natur att
en lagstiftning av förevarande slag kan medföra särskilda problem av personalorganisatorisk
och praktisk natur i sådana fall. Mot säranordningar för mindre företag m. m,
talar emellertid enligt gruppens mening framför allt den omständigheten att
behovet av en lagstadgad rätt till ledighet för utbildning snarare är större i
fråga om anställda hos sådana arbetsgivare än i fråga om arbetstagare hos
stora företag. Om lagstiftningen utformas på ett sådant sätt att den medger en
smidig tillämpning också hos småföretag m, fl,, torde något avgörande hinder
inte föreligga mot att låta den omfatta även dessa. Arbetsgruppen som utgår
från att löntagarorganisationerna i eget intresse kommer att medverka till att
undvika att onödiga svårigheter uppstår har stannat för att inte förorda
någon särreglering beträffande anställda på mindre arbetsplatser.
Prop. 1974:148 24
Någon
begränsning i fråga om utbildningens art bör enligt arbetsgruppens uppfattning
inte göras i lagen. I princip bör således utbildning av alla slag, allmän och
facklig utbildning såväl som yrkesutbildning, omfattas av lagen. Det bör
ankomma på arbetstagaren själv att avgöra inriktningen av utbildningen.
Arbetstagaren
bör inte kunna ta ut ledighet utan att ändamålet med denna preciserats till
deltagande i viss kurs eller viss närmare angiven undervisning. Renodlade
självstudier bör således falla utanför lagens giltighetsområde. För att
markera denna begränsning anges rätten till ledighet gälla endast den som vill
"undergå utbildning".
En
särskild fråga är om praktiktjänstgöring i samband med utbildning bör omfattas
av rätten till ledighet. Beträffande vissa typer av utbildning, t.ex.
utbildning till civilingenjör, ingår viss praktisk verksamhet som ett
obligatoriskt led i studierna. Den rätt till ledighet som föreslås tillkomma
arbetstagare enligt studieledighetslagen bör enligt arbetsgruppen innefatta
också praktiktjänstgöring av sådant slag.
Med
hänsyn till de särskilda krav som ställs på den offentliga verksamheten anser
arbetsgruppen att ett system för studieledighet inte bör få tillämpas så, att
det skapar betydande hinder för verksamhetens behöriga gång. Det finns
visserligen inte anledning att räkna med några konflikter av speciellt slag på
den statliga sektorn. Men det bör av principiella skäl finnas möjlighet för
arbetsgivaren att utfärda särskilda föreskrifter, när han anser det nödvändigt
för att trygga viktiga samhällsfunktioner eller därmed jämförliga intressen.
Arbetsgruppen föreslår därför att möjlighet öppnas i studieledighetslagen att
såvitt gäller förläggningen av ledighet göra avsteg från lagen inte bara genom
annan lag utan också i administrativ ordning beträffande arbetstagare på det
statligt lönereglerade området. I övrigt bör det emellertid inte vara möjligt
att avvika från lagen i administrativ ordning.
De
avvikelser från studidedighetssystemet som eventuellt kan visa sig behövas för
offentliga tjänstemän bör enligt arbetsgruppens mening inte komma till stånd
utan att personalorganisationerna beretts tillfälle att framföra synpunkter i
saken. Avvikelserna bör inte få leda till att offentliga tjänstemän i
allmänhet får sämre möjligheter än de privatan-ställda att tillgodogöra sig den
rätt till ledighet för utbildning som den förordade lagstiftningen syftar till
att ge.
4.2.3
Kvalifikationstid
Med
hänsyn till att lagen föreslås gälla oavsett anställningsform och även omfatta korttidsanställda
anser arbetsgruppen att krav på att arbetstagaren skall ha varit anställd
under viss, inte alltför kort tid måste uppställas. Efter mönster av reglerna
om uppsägningstid i 11 § lagen (1974: 12) om anställningsskydd föreslår
arbetsgruppen att viss kvalifi-
Prop. 1974:148 25
kationstid
skall krävas även beträffande anspråk på studidedighet. En rimlig avvägning
mellan parternas intressen synes här kunna uppnås, om rätten till ledighet
förbehålls arbetstagare som vid tiden för ledighetens början varit anställd
hos arbetsgivaren de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader
under de senaste två åren.
Vid
beräkningen av anställningstidens längd bör enligt arbetsgruppens uppfattning
hänsyn kunna tas till tidigare anställning hos arbetsgivare inom samma koncern..
Också vid utformningen av en regel på denna punkt bör lagen om
anställningsskydd (4 §) kunna tjäna som förebild. Detsamma gäller frågan om
vilken verkan som skall tillmätas den omständigheten att det utan
arbetstagarens medverkan sker en förändring på arbetsgivarsidan.
I fråga om vem som skall
räknas som arbetsgivare anser arbetsgruppen att studieledighetslagen bör
ansluta sig till det arbetsgivarbegrepp som har utbildats i annan arbetsrättslig
lagstiftning. Detta innebär att för den enskilda sektorn det företag, dvs. den
fysiska eller juridiska person som driver rörelse, hos vilket arbetstagaren är
anställd räknas som arbetsgivare. För den offentliga sektorn blir staten resp.
kommun att anse som arbetsgivare. Den enskilda myndigheten får däremot inte
denna ställning. Någon uttrycklig definition av arbetsgivarbegreppet anser
arbetsgruppen inte behövas.
4.2.4
Ledighetens längd
Att
i lagen närmare ange den tid under vilken ledighet skall kunna åtnjutas är
enligt arbetsgruppens mening knappast möjligt. Redan lagens generella karaktär
gör detta mindre meningsfullt. Det bör vara tillräckligt att i lagen ange att
arbetstagaren har rätt till erforderlig ledighet för att undergå avsedd
utbildning. Med uttrycket "erforderlig ledighet" avser arbetsgruppen
bl. a. att täcka in fall då den anställde i samband med deltagande i
undervisning behöver viss ledighet för att förbereda sig för t. ex. en
tentamen.
Arbetsgruppen
anser det inte heller nödvändigt att i lagen ange den längsta tid under vilken
ledighet kan beviljas. Från arbetsgivarsynpunkt torde det inte finnas något
större behov av en sådan spärr i lagen. Från arbetstagarsynpunkt kan hävdas ätt
én spärregel allt efter dess konstruktion kan leda till att vissa typer av
längre utbildning inte blir tillgängliga annat än för arbetstagare med mycket
lång anställningstid. Ett system med maximitid för ledighet ger också i övrigt
upphov till svårigheter att på ett rättvist sätt ange hiir ledighetstiden skall
anpassas till anställningstidens längd.
Arbetsgrappens
förslag innebär som förat nämnts att det ankommer på arbetstagaren att klargöra
vilken utbildning ledigheten skall avse. Det bör kunna krävas en närmare
angivelse av vem som anordnar den utbildning den anställde vill undergå liksom
under vilken period denna
Prop. 1974:148 26
skall
äga rum. Något krav på att den anställde visar sig ha blivit antagen till den
åsyftade utbildningen bör enhgt arbetsgruppen däremot inte skrivas in i lagen.
I denna synes inte heller behöva regleras frågan om arbetstagaren förlorar sin
rätt till ledighet, om han inte deltar i eller fullföljer den utbildning för
vilken ledighet har beviljats.
4.2.5
Ledighetens förläggning
Arbetsgruppen
anser sig kunna utgå från att uppkommande menings-skiljaktigheter om uttagande
av studieledighet i stor utsträckning skall kunna lösas i samförstånd mellan
parterna på arbetsmarknaden. För fall då enighet inte kan nås om tiden för
uttagande av ledighet föreslår arbetsgruppen en ordning för lösande av
tvisten. Om arbetsgivaren är eller brukar vara kollektivavtalsbunden i
förhållande till den kategori arbetstagaren tillhör, skall han genast
underrätta inte bara arbetstagaren utan också vederbörande fackliga
organisation om sin önskan att skjuta upp ledigheten. Han skall härvid vara
skyldig att ange skälen för det önskade uppskovet. Underrättelseplikten
föreslås bli utformad på väsentligen saimna sätt som varselplikten vid
uppsägning m. m. enligt 29 31 §§ lagen om anställningsskydd (prop. 1973: 129 s.
169). Underrättelseskyldighet visavi facklig organisation föreligger även när
den arbetstagare som begär ledighet är oorganiserad.
Arbetstagarorganisation
som enligt vad nu sagts skall underrättas om uppskov bör ha rätt att inom en
vecka från det att underrättelsen lämnades påkalla överläggning med
arbetsgivaren i saken. Vid sådan överläggning bör facklig organisation bl. a.
kunna föra fram sina synpunkter på möjligheterna att planera verksamheten hos
arbetsgivaren på ett sådant sätt att den begärda ledigheten inte äventyrar
verksamhetens behöriga gång. Rätten till överläggning bör uppenbarligen kunna
verksamt bidra till att frågan om ledighetens föriäggning blir allsidigt belyst
på ett så tidigt stadium som möjligt.
För
det fall att arbetsgivaren vill att ledigheten skall börja senare än sex
månader efter arbetstagarens framställning, föreslår arbetsgruppen att samtycke
skall krävas av vederbörande fackliga organisation, I denna situation bör
arbetstagarorganisationens uppfattning tillerkännas avgörande betydelse. Enligt
arbetsgrappens mening bör det i regel vara tillräckligt för arbetsgivaren att
ha sex månader till förfogande för att pröva vilken inverkan en studieledighet
har på verksamheten. Det bör också vara möjligt att inom samma tid vidta de
åtgärder för personalplanering, t. ex, anskaffande av vikarie, som kan visa
sig behövliga. Skulle det för viss bransch visa sig vara erforderligt med
längre eller kortare rådrum, lägger lagen inte hinder i vägen för att annan
tidsfrist bestäms i kollektivavtal.
Om
någon av parterna begär det, skall frågan om uppskov med ledighet kunna hänskjutas
till centrala förhandlingar, I sådana fall skall sam-
Prop. 1974:148 27
tycke
till uppskovet fordras av vederbörande huvudorganisation på arbetstagarsidan.
Vad som har sagts nu
innefattar en anvisning om att tolkningsföreträde vid tvist rörande
uppskovsreglernas tillämpning skaU ligga hos vederbörande
arbetstagarorganisation efter utgången av den tidsfrist som anges i lagen. De
skäl som motiverar en sådan placering av tolkningsföreträdet har enligt
arbetsgruppen emellertid aktualitet inte bara när tvisten hänför sig till
lagens reglering utan också när den gäller ett kollektivavtal som har trätt i
stället för denna. Arbetsgruppen föreslår därför att i lagen tas in en
uttrycklig regel om tolknmgsföreträdet också i sådana fall. Av regeln framgår
att vid tvist om tillämpning av kollektivavtalsbestämmelse som nu åsyftas den
lokala arbetstagarorganisationens mening om kollektivavtalets rätta innebörd
skall gälla tills tvisten har prövats av arbetsdomstolen eller skiljemän. I
regeln klargörs även att arbetstagarpartens bestämmanderätt genom
kollektivavtal kan läggas på huvudorganisation.
För att tillgodose den
enskilde arbetstagarens intressen föreslår ar-betsgrappen dessutom en regel som
innebär att den anställde efter viss tid kan hos arbetsdomstolen påkalla
prövning av frågan om ledighetens förläggning utan hinder av de regler om
facklig organisations medbestämmanderätt för vilka nu har redogjorts. Den
åsyftade tiden har bestämts till två år. Tiden räknas från tidpunkten för den
anställdes ursprungliga begäran.
I de mindre vanliga fall
då arbetsgivaren inte är eller brukar vara bunden av kollektivavtal i
förhållande till den kategori som arbetstagaren tillhör anser arbetsgruppen
någon inskränkning i arbetsgivarens primära bestämmanderätt i fråga om
ledighetens förläggning inte vara påkallad. Det torde här mestadels röra sig
om arbetsplatser med ett fåtal anställda. I sådana fall är det enhgt arbetsgruppens
mening tillräckligt att den enskilde arbetstagaren äger föra en tvist om
ledighetens förläggning under arbetsdomstolens prövning i enlighet med den
nyss angivna tvåårsregdn. Att offentligt anställd med en sådan lösning inte
dessutom äger anföra besvär över arbetsgivarens beslut följer av lagen (1965:
276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentiig arbetsgivares beslut.
Arbetsgruppen anser det
inte vara erforderligt att i lagen uttryckligen ange att ledighet får tas ut på
annat sätt än genom heltidsledighet eller att den kan tas ut i olika perioder.
Frågor av detta slag får prövas på samma sätt som andra spörsmål om ledighetens
förläggning, Lagen hindrar inte att erforderliga tolkningsföreskrifter meddelas
genom kompletterande kollektivavtal.
Prop. 1974:148 28
4.2.6 Facklig
utbildning m. m.
Med
tanke på den fackliga utbildningens särskilda betydelse för de anställdas
möjligheter att öka sina insikter i frågor som ankommer på fackliga företrädare
(förhandlingar, arbetarskydd, verksamhet i anpass-ningsgrapp, styrdserepresentation,
studieorganisation etc.) är det enligt arbetsgrappens åsikt befogat att i vissa
hänseenden ge sådan utbildning en prioriterad ställning. Det gäller till en början
kravet på viss kvalifikationstid för rätt till ledighet. Något sådant krav bör
enligt arbetsgruppen inte ställas upp beträffande ledighet för facklig
utbildning. Det gäller vidare arbetsgivarens möjlighet att skjuta upp begärd
ledighet. I fråga om fackliga kurser, vilka oftast är förhållandevis
kortvariga, skulle den tidigare berörda sexmånadersfristen kunna leda till en
försämring i förhållande till den ordning som nu allmänt tillämpas på
arbetsmarknaden. Arbetsgruppen förordar att samtycke från facklig organisation
skall krävas, så snart den frist arbetsgivaren önskar är längre än två veckor.
Också i ett tredje hänseende, nämligen vid konkurrens mellan flera anställda
om ledighet under samma tid, får facklig utbildning prioritet.
Att
i detalj ange vad som skall förstås med facklig utbildning anser arbetsgruppen
inte vara möjligt. Enligt gruppens mening ligger det i sakans natur att härmed
bör åsyftas kurs, vilken anordnas av arbetstagarorganisation och till
väsentlig del avser utbildning i facklig eller med facklig verksamhet
sammanhängande frågor. Vid bedömningen av vad som skall räknas som facklig
utbildning föreslås tolkningsföreträdet ligga hos vederbörande
arbetstagarorganisation.
Enligt
arbetsgruppens mening kan skäl anföras för att även andra typer av utbildning
än fackliga studier bör ges viss särställning i ledighetshänseende. Det gäller
framför allt korttidskurser, t. ex. utbildning som omfattar endast ett mindre
antal timmar eller högst någon eller några veckor. Arbetsgmppen föreslår därför
att det i fråga om korttidsledighet skall krävas samtycke av facklig
organisation till uppskov, så snart den frist arbetsgivaren önskar är längre än
två veckor.
Vad
som skall avses med korttidsledighet beror av vilka typer av utbildning som ledigheten
avser. Det rör sig här företrädesvis om deltagande i studiecirkel under visst
antal timmar eller i internatkurs om någon vecka. Arbetsgruppen anser att som
prioriterad ledighet i detta sammanhang bör räknas ledighet under sammanlagt
högst 40 timmar.
4.2.7 Turordning
Som
nyss berörts föreslår arbetsgruppen att facklig utbildning ges en särställning
i bl. a. turordningsavseende. Häratöver bör enligt gruppens mening i lagen tas
in en rekommendation om att arbetstagare, som inte har utbildning motsvarande
nioårig grundskola, bör få företräde fram-
Prop.
1974:148 29
för
annan arbetstagare. Härmed markeras att det föreslagna systemet med
studieledighet i första hand bör komma de kortutbildade till godo. Vid sidan om
en rekommendation av detta slag meddelas en regel om att företrädet i övrigt
bör grundas på anställningstidens längd.
Några
regler som närmare klargör hur turordningen skall "vara beskaffad anser
arbetsgruppen inte vara erforderliga. Enligt gruppens mening är det
tillräckligt att i lagen ta in en bestämmelse om att särskild turordning bör
fastställas för varje avtalsområde för sig, om vederbörande arbetstagarorganistion
begär det. I övrigt torde överenskommelse i hithörande frågor få träffas genom
kollektivavtal.
4.2.8
Anställningsskydd
När
det gäller frågan om uppsägningsskydd konstaterar arbetsgruppen att en
uppsägning som föranleds uteslutande av det skälet att anställd önskar begagna
sin i lagen medgivna rätt till ledighet inte kan anses vara sakligt grandad. I
lagen om anställningsskydd ges generella bestämmelser som syftar till att
garantera arbetstagarna skydd mot obefogad uppsägning. Med hänsyn till att
tillämpningsområdet för lagen om anställningsskydd är något snävare än det som
har föreslagits beträffande studieledighetslagen anser arbefsgrappen dock att
uttryckliga regler om uppsägningsskydd bör inflyta också i denna lag.
Vad
härefter angår frågan om arbetstagares rätt till likvärdiga arbetsuppgifter
efter ledighet erinrar arbetsgruppen om att arbetsgivaren enligt nuvarande
praxis har rätt att i princip fritt bestämma vilka arbetsuppgifter som skall
tilldelas arbetstagare. Grandsatsen anses innefattad i den allmänna regeln om
arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. För vissa fall har dock i
lag meddelats regler som inskränker räckvidden av denna princip. Enligt arbetsgrappens
mening bör även i en speciallagstiftning av det slag varom nu är fråga
lämpligen meddelas en regel om att arbetstagare inte får tillskyndas försämrade
arbetsförhållanden av den anledningen att han har utnyttjat sin rätt till
ledighet för studier.
Att
arbetstagare som begagnar sin rätt till ledighet enligt lagen inte efter
återkomsten bör få vidkännas minskning i de med anställningen förenade
förmånerna är också en fråga som enligt arbetsgruppens uppfattning
uttryckligen bör regleras i lagen. Ett löneskydd av sådant slag finns inskrivet
i såväl 4 § lagen (1939: 727) om förbud mot uppsägning eller avskedande av
arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgöring m, m. som 3 § lagen (1945:
844) om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning
av äktenskap eller havandeskap m. m. Det synes arbetsgruppen med hänsyn härtill
motiverat att också i en lag om arbetstagares rätt till ledighet för studier
slå fast samma princip.
Prop. 1974:148 30
4.2.9 Skadestånd
m. m.
I
en lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning bör enligt arbetsgruppen
även ingå en regel om ersättningsskyldighet för arbetsgivare som åsidosätter
sina förpliktelser enligt lagen. Vad gäller frågor om beräkning och jämkning
av skadestånd anser gruppen det vara tillräckligt att hänvisa till 38 § tredje
och fjärde styckena lagen om anställningsskydd. Motsvarande gäller frågan om
vilken frist som skall tillämpas för talan om skadestånd. På denna punkt
hänvisas till 40 § samma lag.
När
det gäller mål om tillämpningen av studieledighetslagen anser arbetsgruppen
att dessa bör prövas av arbetsdomstolen. Detta föreslås gälla oavsett om
tvisten rör oorganiserad arbetstagare. Lagen skall dessutom inte utesluta att
tvist prövas av skiljemän.
4.2.10 Ikraftträdande
m. m.
Arbetsgruppen
föreslår att lagen om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning skall
träda i kraft den 1 januari 1975.
Lagen
bör gälla också arbetstagare, vars förhållande till arbetsgivaren regleras
genom avtal ingånget före ikraftträdandet av lagen.
Något
behov av följdändringar i annan lagstiftning anser arbetsgruppen inte
föreligga. Gruppen förutsätter dock att det s, k, C-ledighetscir-kuläret
anpassas till den nya lagstiftningens krav.
5
Remissyttranden
5.1
Allmäima synpunkter
Arbetsgruppens
förslag har på flertalet håll fått ett positivt mottagande vid
remissbehandlingen, även om det på vissa punkter har utsatts för kritik.
Flertalet remissinstanser understryker värdet av vuxenutbildning samt
framhåller angelägenheten av att förbättra möjligheterna att genomgå sådan
utbildning och då företrädesvis för de grupper i samhället som är utbildningsmässigt
missgynnade. Delade meningar råder emellertid om formerna för att uppnå detta
mål. De flesta remissinstanser accepterar förslaget att rätten för
arbetstagare till ledighet för utbildning regleras genom lagstiftning, medan
några framhåller att frågan hade kunnat få en bättre lösning genom
avtalsreglering mellan parterna på arbetsmarknaden,
SÖ
framhåller att arbetsgruppens förslag bör möjliggöra bl, a. för ett ökat antal
arbetstagare med enbart kort utbildning att tillgodogöra sig det stora utbudet
av vuxenutbildning. Ett betydande hinder för många arbetstagare att delta i
vuxenundervisning har enligt SÖ utan tvivel legat i de begränsade möjligheterna
att förlägga studierna till annan tid än fritid. Beträffande åtskillig
utbildning gäller att den inte lämpligen kan be-
Prop. 1974:148 31
drivas
som fritidsstudier. SÖ anser att lagen på sikt kan komma att medföra vissa
organisatoriska förändringar av vuxenutbildningen, framför allt i fråga om den
kommunala vuxenutbildningen, genom att den andel som utgörs av dagkurser
troligen kommer att växa. Ökad tillströmning kan dessutom väntas till
förekommande varvad utbildning. UKÄ anför att förslaget i hög grad torde komma
att underlätta möjligheterna till utbildning för sådana arbetstagare, som av
skilda anledningar har svårt att förena studier med yrkesarbete. UKÄ understryker
att det framdeles torde bli än viktigare än hittills att omfattningen av
ledighet för utbildning beaktas såväl vid myndigheternas mera långsiktiga
planeringsarbete som vid den enskilde arbetstagarens planering av kommande
arbetsuppgifter. Genom aktivt planeringsarbete av denna typ och övergripande
samråd mellan arbetstagarorganisationer och arbetsgivare bör enligt UKÄ:s
mening olägenheterna av uppkommande ledigheter kunna begränsas.
Enligt
SVUX får rätten till ledighet för utbildning anses vara en förutsättning för
att studiestödet skall vara tillgängligt för stora vuxengrupper. SVUX delar
arbetsgruppens uppfattaing att rätten till ledighet för utbildning både
formellt och reellt måste ses som ett självständigt led i strävandena att
stärka vuxenutbildningens roll i samhället. Även om det i praktiken i många
fall blir så, att utnyttjandet av rätt till ledighet och rätt till studiestöd
för den enskilde förutsätter varandra, så måste beslut i de båda frågorna
fattas på grunder som i betydande grad skiljer sig från varandra. SVUX anser
emellertid att det är viktigt att samverkan förekommer mellan de organ som har
att avgöra frågor om ledighet för studier och de som har att besluta om
fördelning av vuxenstudiestöd. Arbetsgrappens förslag om ledighet för
utbildning innebär att de fackliga organisationerna ges tolkningsföreträde vid
tvist med arbetsgivaren. Enligt S'VUX:s förslag skall en politiskt utsedd
kommunal nämnd inhämta förslag från ett av faddiga representanter sammansatt
studiestödsråd vid beslut om fördelning av studiestödet. Härigenom har enligt S"VUX:s
mening tillfredsställande fömtsättningar skapats för den eftersträvade
samverkan.
CSN
betonar vikten av att frågan om rätten till ledighet för studier ses i
sammanhang med studiefinansieringen och framhåller att ett studiefinansieringssystem
som stimulerar till ökad vuxenutbildning är av avgörande betydelse i
sammanhanget. CSN påpekar att den föreslagna reformen kommer att få ett reellt
innehåll för flertalet arbetstagare först när erforderliga möjligheter finns
att finansiera studierna. En majoritet inom FÖVUX framhåller att erfarenheterna
entydigt talar för nödvändigheten av dels en rätt till ledighet för
utbildning, dels ett studiestöd som ersättning för inkomstbortfall och hälsar
därför arbetsgruppens förslag med tillfredsställelse. FÖVUX förutskickar att
man i sitt huvudbetänkande avser att lägga fram förslag om vissa
studiesociala an-
Prop. 1974:148 32
ordningar
som skall vara tillgängliga för kortutbildade vuxna, i första hand anställda
och främst personer med skiftarbete eller obekväm arbetstid. FÖVUX:s förslag
förutsätter att dessa vuxna också beviljas ledighet för den aktuella tiden.
För att de studiesociala frågorna skall kunna lösas, måste alltså
arbetsgruppens förslag till studidedighetslag genomföras.
AMS framhåller att
styrelsen i olika sammanhang har pekat på nödvändigheten att höja
arbetskraftens utbildningsnivå. Bristen på yrkesutbildad arbetskraft har varit
klart uttalad under hela 1970-talet, Behov av förbättrad allmän utbildning för frainföf
allt medelålders och äldre arbetskraft har också påvisats, bl. a. i samband
med arbetsmarknadsutbildningen där allmänna ämnen måst läggas in i vissa
kurser. Mot den bakgrunden anser AMS en möjlighet till ledighet för utbildning
vara till stor nytta från såväl den enskildes synpunkt som från företagens. AMS
påpekar vidare att till arbetsmarknadsutbildning rekryteras i huvudsak
arbetslösa eller personer som löper risk att bli arbetslösa. Härutöver kan till
den s. k. bristyrkesutbildningen rekryteras också sådana personer som står i
arbete. Någon större volym har bristyrkesutbildningen inte hittills fått
beroende dels på utbildningsbidragens storlek, dels på den otrygghet inför
framtiden som en arbetstagare upplever, då han lämnar sin anställning för att
genomgå sådan utbildning utan garantier för att kunna återgå till den tidigare
anställningen när utbildningen avslutats. Skulle enligt direktiven till
utredningen för översyn av arbetsmarknadsutbildningen personkretsen för arbetshiarknadsutbildningen
vidgas till att omfatta personer med låg inkomst eller personer med risker för
förslitning i arbetet, blir enligt AMS:s mening rätten till ledighet för
utbildning av stor vikt för ytterligare grapper. Enligt AMS:s uppfattnmg kommer
ett genomförande av föreliggande lagförslag också att bidra till att skapa
ökade möjligheter för en bättre anpassning mellan arbetstagarna och deras
arbetsuppgifter, vilket kan leda till ökad arbetstrivsd, förbättrat
tillgodogörande av individens förutsättningar och därmed ökade be-fordringsmöjligheter
samt en minskad onödig rörlighet mellan arbetsplatserna. Detta bör enligt AMS:s
mening kunna bidra till att den i promemorian uttalade förhoppningen, att den
lagfästa rätten till ledighet för utbildning skall kunna framstå som ett för
arbetsmarknadsparterna gemensamt intresse, förverkligas.
PUN,
som har granskat förslaget med hänsyn till dess väntade effekter för
statsförvaltningen, anser att det i allmänhet inte torde bli svårt för
myndigheterna att tillämpa förslagets bestämmelser, även om dessa är mera
långtgående än de nuvarande för statstjänstemännen gällande reglerna. Om
förslaget blir upphöjt till lag, aktualiseras eidigt PUN för
statstjänstemännens del en översyn av nuvarande regler och en anpassning av
dessa till den nya lagen. I huvudsak torde en anpassning kunna komma till stånd
genom kollektivavtal.
Prop. 1974:148 33
LO
anser att det nu framlagda lagförslaget utgör en av grundförutsättningarna för
att genomgå vuxenutbildning med bibehållen anställningstrygghet. Enligt LO:s
mening är det orimligt att föreställa sig att samtliga anställda skulle kunna
tillgodose sina studiebehov enbart genom fritidsstudier även om sådana också
framgent måste utnyttjas i mycket stor utsträckning. Mycket stora grupper av
arbetstagare som har kort grundutbildning har inte som vuxna deltagit i
studier. LO har vid upprepade tillfällen påvisat den väsentligt sämre situation
visavi studier som dessa grupper befinner sig i. Ett klart samband finns mellan
kort grundutbildning, deltagande i studier och begränsade utbildningsmöjligheter
i arbetslivet och i samhället i övrigt. För dessa grupper måste reella
möjligheter till vuxenutbildning öppnas för att på så sätt öka möjligheterna
för dessa till utveckling och aktivitet i samhälls- och arbetsliv. För vissa
grupper av kortutbildade är enligt LO:s mening arbetslivshindren för att delta
i vuxenutbildning större än för andra. Dit hör skift-arbetande och de som i
övrigt har obekväma arbetstider. Dessa måste i första hand få möjligheter att
använda arbetstid för studier. Till de grupper som har mycket stora hinder att
kombinera studier med full arbetstid hör också de som har fysiskt krävande och
i övrigt pressande arbetsuppgifter, LO anser att fundamentala jämlikhetsskäl
talar för att kraftfulla åtgärder snarast sätts in för att de kortutbildade får
sina studiehinder så långt möjligt undanröjda. Det lagförslag som nu lagts
fram svarar mot de krav LO och TCO ställde i den framställning som föregick
tillsättandet av arbetsgruppen, LO ställer sig således bakom allt väsentligt
som förs fram i lagförslaget,
TCO
påpekar att man i olika sammanhang sedan början av 1960-talet har framhållit
vikten av att de vuxnas möjligheter till utbildning kraftigt byggs ut. Starka
skäl härför är bl, a: ungdomsutbildningens snabba utbyggnad som försatt de
äldre i en ogynnsam situation i en tid när ökade kunskapskrav ställs såväl i
arbetslivet som i samhällslivet i övrigt. Bland de viktigaste förutsättningarna
för att de vuxna skall kunna tillgodogöra sig ett ökat vuxenutbildningsutbud är
enligt TCO:s mening förbättrade ekonomiska villkor under utbildningen och rätt
att få ledighet från anställningen med bibehållen anställningstrygghet under
den tid studierna pågår. Anställningsförhållandet utgör i sig ett hinder för
flertalet vuxna att genomgå vuxenstudier. Det är även orimligt att frågan om
ledighet ensidigt bestäms av arbetsgivaren, TCO uttalar därför sin stora tiUfreds-ställdse
över att arbetstagarna enligt arbetsgruppens förslag får en i lag föreskriven
rätt till ledighet för utbildning med samtidigt skydd för anställningen och
mot försämring av arbetsförhållandena:
SACO
anser det i dagens samhälle vara värdefullt att alla arbetstagare får en
lagfäst rätt till fort- och vidareutbildning. Även om förslaget i ett
hänseende, nämligen beträffande reglerna om turordning, sätter de långtidsutbildade
i andra hand, förutsätter SACO att det notoriska be-
3
Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 148
Prop. 1974:148 34
hovet
av vidare- och fortbildning hos dessa grupper kommer till klart uttryck i
lagens motiv. Även personer i s, k, företagsledande ställning har detta behov
och SACO hälsar därför med tillfredsställelse att förslaget inte gör något
undanlag för dem.
Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet vill inte motsätta sig att frågan om
arbetstagares rätt till ledighet för utbildning löses lagstiftningsvägen under
förutsättning att skälig hänsyn vid lagens utformning tas till arbetsgivarnas
behov av att hålla sin verksamhet så långt möjligt störningsfritt i gång. Man
pekar i detta sammanhang på att kommunernas och landstingens verksamhet helt är
inriktad på samhällelig service av olika slag och att störningar i driften
lätt får negativa verkningar för tredje man, KFO delar arbetsgruppens
uppfattning att det är ett gemensamt intresse för arbetsmarknadens parter att
de vuxna i arbetslivet bereds möjlighet att delta i utbildning, men framhåller
att utbildning måste förläggas till sådan tid att produktionsbortfall uteblir
el-, ler begränsas,
SAF
understryker att ledighet för studier för anställda inte är en principiellt kontroversiell
fråga i Sverige, men framhåller att förhållandena på olika arbetsplatser är
mycket skiftande och att även för en.och samma arbetsplats förhållandena kan
variera beroende på utveckling, konjunkturer m, m. Den enskildes, intresse av
utbildning kan därför i vissa fall komma i konflikt med företagets behov av att
kunna påräkna de anställdas insatser. Ibland kan deiina konflikt inte lösas
utan att anställningsförhållandet upphör. Stundom går det att åstadkomma en
rimlig kompromiss, vilket givetvis är att föredra och eftersträva. Det
smidigaste sättet att åstadkomma sådana kompromisser torde eriligt. SAF:s
uppfattning föreligga om villkoren för de anställdas ledighet för studier
regleras avtalsvägen. Härigenom kan bestämmelserna enklast anpassas till
branschens och företagets förhållanden. Liknande synpunkter framförs av SHIO.
Även
SFO har den grundinställningen att avtalsreglering ger bättre resultat än
lagreglering, bl. a. genom def bättre engagemang och större ansvar som arbetsmarknadspartema
torde känna för lösningar som de själva förhandlat sig fram till, SFO finner
det med hänsyn härtill beklagligt att man i detta fall sett sig nödsakad att
gå lagstiftningsvägen. Svensk industriförening anser det vara synnerligen
tveksamt om lagstiftning över huvud taget bör tillgripas i detta sammanhang,
eftersom några större problem inte synes ha förekommit. Man har i.stället från
arbetsgivarsidan uppmuntrat beviljandet av ledighet för studier även då dessa
i första hand syftar till att tillfredsställa den enskildes önskemål och ambitioner.
Den allvarligaste kritiken mot lagförslaget kan enligt föreningens mening grandas
på dess karaktär, av tvingande lag vars negativa konsekvenser en arbetsgivare
inte kan mildra annat än efter den fackliga organisationens bestämmande.
Prop. 1974:148 35
5.2 Lagens
karaktär
Flertalet
remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran arbetsgruppens förslag
att lagstiftningen angående arbetstagares rätt till ledighet för utbildning
utformas som en ramlagstiftning, som förutsätts'bli kompletterad av
bestämmelser i kollektivavtal. Bland de tillstyrkande remissinstanserna kan
nämnas CSN, KFO, LO och TCO. LO och TCO anser således det vara en fördel att
lagen ger möjligheter till en flexibel anpassning till olika förhållanden som
råder inom olika branscher.
Några remissinstanser gör
emellertid invändningar mot arbetsgruppens förslag i förevarande del, SFS
anser att lagförslaget på vissa punkter går in på en detaljreglering, som med
fördel skulle kunna lösas genom centrala eller lokala avtal. Studiefrämjandet
vill däremot i högre grad än förslaget se lagen reglera ledigheten, eftersom i
annat fall risken blir stor för att arbetstagarorganisationerna i väsentiig
utsträckning utnyttjar sin position till att främst verka för kursaktiviteter
där arrangörerna är nära knutna till löntagarorganisationen, även inom ämnesområden
som inte hör till arbetsmarknadsfrågorna. Hovrätten för Västra Sverige
ifrågasätter om det är helt invändningsfritt att'väsentliga spörsmål överlämnas
åt arbetsmarknadens parter att lösa; i synnerhet som den föreslagna lagen skall
gälla också utanför de områden där kollektivavtal förekommer och även
tillämpas innan kollektivavtal kommer tillstånd,
SAF, SFO och SHIO anser
att den föreslagna lagen i sin helhet bör göras dispositiv för att medge en
smidig anpassning till förhållandena på den enskilda arbetsplatsen,
5.3 Tillämpningsområde
SAF
och SFO anser att samma undantag som i lageri om anställningsskydd måste göras
från en lag om ledighet för utbildning. Detta innebär att lagen inte skulle
gälla för arbetstagare med företagsledande eller därmed jämförlig ställning,
arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj, arbetstagare som är
anställd för arbete i arbetsgivarens hushåll samt arbetstagare som av
arbetsmarknadsmyndighet meddelats ar-betslöshetshjälp i form av
beredskapsarbete, arkivarbete eller musiker-hjälp eller som anvisats arbete i
verkstad inom arbetsvärden. Enligt SAF:s mening bör lagen inte heller omfatta
arbetstagare som är anställda för viss tid, viss säsong eller visst arbete
samt personer som inte har fast anknytning till arbetsmarknaden, såsom provanställda,
praktikanter, feriearbetare och liknande. Ett alternativ till att undanta
dessa kategorier från lagens tillämpningsområde vore enligt SAF:s mening att
förlänga kvalifikationstiderna, SHIO anser att det inte bör komma-i fråga att
objektanställd personal, praktikanter, vikarier och liknande får
Prop. 1974:148 36
lagreglerad
rätt att komma i åtnjutande av studielcdighet, I dessa anställningsformer tigger
enligt SHIO:s mening förutsättningen att anställningen gäller en begränsad tid
och att hela denna tid skall fullföljas av bägge parterna utom i extrema
undantagsfall, SAV ifrågasätter om inte särskilda regler i fråga om ledighetens
längd och förläggning borde gälla för arbetstagare med företagsledande eller
därmed jämförlig ställning. SAV ifrågasätter vidare om inte särskilda
bestämmelser bör övervägas i fråga om den som är anställd i arbetsgivarens
hushåll.
SAF, SHIO och Svensk
industriförening påpekar att större hänsyn måste tas till de mindre företagens
problem. Man framhåller bl. a, att arbetsplatser med endast få anställda
drabbas hårdare av en anställds frånvaro än en arbetsplats med flera anställda.
Enligt SAF:s mening bör särskilda regler gälla för mindre arbetsplatser.
Flera remissinstanser,
såsom RFV, postverket, UKÄ och arbetsdomstolens ordförande, efterlyser ett
förtydligande av begreppet utbildning. Postverket menar exempelvis att den
föreslagna lagtexten inte synes utesluta att hobbyverksamhet omfattas av
lagen. Postverket ifrågasätter också om det kan anses lämpligt och skäligt att
en statlig arbetsgivare tvingas medge ledighet för ren yrkesutbildning i ett
privat företag. Arbetsdomstolens ordförande påpekar att om praktiktjänstgöring
som utgör ett obligatoriskt led i viss utbildning skall innefattas i lagen,
detta bör uttryckligen anges i lagtexten,
LO anser det vara en
fördel att frågan om utbildningens art inte regleras i lagen, eftersom den
enskilde själv måste få bestämma val av ämne och studieform. SACO framhåller
att rätten till ledighet inte får göras beroende av utbildningens art eller
inriktning medan försvarets civilförvaltning anser att rätt till ledighet bör
föreligga endast för yrkesinriktad utbildning, utbildning i fackliga eller med
facklig verksamhet sammanhängande frågor samt kompletterande studier på grundskole-
eller gymnasienivå. Sveriges veterinärförbund anser att till utbildning i lagens
mening bör räknas också nationella och internationella kongresser. TBV påpekar
att i många studiegångar är tiden för självstudier betydligt mera omfattande än
undervisningsdelen och anser att även korrespondensstudier bör omfattas av
lagen. Studiefrämjandet anser det rimligt att de som studerar på fritid bereds
möjlighet att delta i kursaktiviteter av veckoslutstyp, som kommer att utgöra
viktiga komplement till den studieaktivitet som den enskilde visar i form av
korrespondens- eller studiecirkelstudier. Dessa kurser bör få en hög
prioritet, inte minst därför att stimulansen för dessa kursformer då skulle
ökas.
Postverket framhåller att
det med hänsyn till de viktiga servicefunktioner som åvilar verket är mycket
angeläget att avvikande bestänimd-ser beträffande förläggningen av ledighet kan
meddelas genom annan författning än lag i fråga om offentliga tjänstemän. Även RFV
understryker värdet av denna möjlighet och framhåller att det är önskvärt att
Prop.
1974:148 37
avsteg från den föreslagna lagen kan göras också
beträffande sådana tjänstemän hos de allmänna försäkringskassorna, vilkas
avlöningsförmåner inte fastställs under medverkan av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer.
Flera
remissinstanser, såsom hovrätten för Västra Sverige, SJ, S.4F och SFO,
ifrågasätter om det finns skäl att för statiiga arbetsgivare skapa möjligheter
att göra avsteg från lagen när det gäller förläggningen av ledighet, SAF
reagerar starkt mot förslaget att ge statlig verksamhet en särställning och
kräver att samma möjligheter öppnas att trygga alla "viktiga
samhällsfunktioner eller därmed jämförliga intressen". SFO framhåller att
det även inom annan verksamhet än den offentliga torde gälla som ett
samhällsintresse att systemet för studieledighet inte får till-lämpas så att
det skapar betydande hinder för verksamhetens behöriga gång. TCO accepterar
förslaget i ifrågavarande del under en kortare inledningsperiod men
förutsätter att möjligheten till avvikelser nyttjas restriktivt så att
generellt sett sämre villkor inte uppstår för de offentliganställda. Enligt TCO:s
mening är det inte rimligt att i längden upprätthålla särbestämmelser för
arbetstagarna på den offentliga sektorn och den föreslagna bestämmelsen bör
därför inom kort bli föremål för omprövning. Hovrätten för Västra Sverige
föreslår att den offentliga arbetsgivaren i stället bör ha rätt att påkalla
prövning vid arbetsdomstolen av en eventuell tvist angående förläggningen av
ledighet. Arbetsrätts-kommittén framhåller att det kan sägas föreligga en
motsättning mellan den ifrågavarande regeln och de föreslagna bestämmelserna om
möjlighet att träffa en avvikande reglering genom kollektivavtal. Enligt
arbetsrättskommitténs mening kan det från principiella utgångspunkter te sig
mindre tillfredsstäUande att Kungl, Maj:t genom administrativ författning
skall kunna rubba ett kollektivavtal som träffats mellan huvudorganisation och
ett av Kungl, Maj:t därtill utsett statligt organ. Även SACO pekar på denna
möjlighet och framhåller alt förslaget i denna del äventyrar den vidgning av
det avtalsbara området, som genomfördes för stats- och kommunaltjänstemän fr,
o, m, den 1 januari 1974,
5.4 Kvalifikationstid
Några remissinstanser anser den av arbetsgruppen
föreslagna kvalifikationstiden om sex månader vara alltför kort. Postverket
anför att praktiskt taget alla anställda inleder anställningen med en postal
grundutbildning. Verket anser att det skulle vara mycket olämpligt från perso-naladministrativ
och ekonomisk synpunkt om sådan utbildning kunde avbrytas eller hindras på
grund av att arbetstagaren hävdar rätt till ledighet för annan utbildning.
Verket föreslår därför att arbetstagaren skall ha minst ett års anställning och
ha avslutat erforderlig grundutbildning innan rätt till ledighet för
utbildning för annat ändamål föreligger.
Prop. 1974:148 38
Verket
anser vidare att förutom nyligen anställda även arbetstagare med mycket kort
arbetstid bör undantas från rätt till ledighet genorn att viss minimigräns
anges i fråga om tjänstgöringens omfattning med hänsyn till de möjligheter för
studier som ifrågavarande kategori ändock bör ha.
SAF
anser att minst två års anställning skall krävas innan den anställde kan få
göra anspråk på ledighet för studier. Föreningen hänvisar härvid till att de
flesta företag planerar för ett år i taget och till att en tvåårsgräns är väl
motiverad bl, a. med hänsyn till nödvändigheten av att de nyanställda skall
hinna integreras i företagens planeringsrutiner. En tvåårsgräns skulle vidare
enligt SAF:s mening förenkla de problem som annars kommer att uppstå för vikarier,
provanställda, praktikanter, säsong- och feriearbetare m, fl. Liknande
synpunkter framförs av SFO och SHIO som förordar en kvalifikationstid,om minst
ett år resp, ett å två år.
Enligt
SA V:s mening borde kvalifikationstiden vara längre, förslagsvis
anställning under det senaste året eller sammanlagt minst två år under
den senaste treårsperioden. Därigenom skulle den ovillkorliga rätten till
ledighet komma att omfatta endast arbetstagare med någorlunda fast
anknytning till arbetsplatsen. Rektorsämbetet och företagsnämnden vid
Lunds universitet anser att en förlängning av kvalifikationstiden från
sex till tolv månader bör övervägas när det gäller statligt anställda och
när det är fråga om längre ledigheter, .
Försvarets
civilförvaltning konstaterar att en arbetstagare genom sammanräkning av tiden i
tidigare anställningar hos en och samma arbetsgivare kan komma att i den
senast tillträdda anställningen bli berättigad till ledighet för utbildning
efter mycket kort anställningstid eller rent av omedelbart i samband med
tillträde av tjänsten. Enligt civilförvaltningens uppfattning bör en
bestämmelse införas om att tiden i den aktuella anställningen skall ha omfattat
minst sex månader,
SHIO
anser att arbetsgruppen inte har presenterat några tyngre skäl för att göra
undantag för fackliga kurser från kravet på viss kvalifikationstid. De
rättigheter som de fackliga förtroendemännen ges i lagen (1974: 358) om facklig
förtroendemans ställning på arbetsplatsen bör enligt SHIO:s mening vara
tillräckliga för att tillgodose fackföreningarnas önskemål om utbildning av
förtroendemän.
Ett par remissinstanser
pekar på de speciella problem som föreligger inom deras områden. Svenska
byggnadsarbetareförbundet anser sålunda att särskilda regler i fråga om kvalifikationstid
bör gälla inom byggnadsbranschen. Hänsyn skall härvid tas till att
byggnadsarbetare ofta tvingas byta arbetsgivare i och med att ett
byggnadsprojekt färdigställs. Förbundet anser att kvalifikationstiden.därför
bör sättas till.sex månaders anställning inom branschen, Sveriges läkarförbund
framhåller att en strikt tillämpning av de föreslagna kvahfikationsreglerna på
grund,av att lä-,
Prop. 1974:148 39
käre under sin vidareutbildning ofta byter arbetsgivare
skulle leda till avsevärda fördröjningar och stockningar inom
utbildningssystemet, Sveriges veterinärförbund slutligen ifrågasätter om behov
över huvud taget föreligger av en kvalifikationstid på sex månader.
5.5 Ledighetens längd
Arbetsgruppens uppfattning att i lagen inte bör anges den
längsta tid under vilken ledighet kan beviljas godtas av flertalet
remissinstanser. 5Ö anför i detta sammanhang att införandet av en
tidsbegränsning skulle kunna leda till att vissa typer av utbildning inte
skulle bli tillgängliga för arbetstagarna, LO framhåller att det är en fördel
att frågan om ledighetens längd inte regleras i lagen, eftersom längden av
utbildningen måste bedömas utifrån de studiemål som den enskilde satt upp.
Från några håll framförs dock en motsatt uppfattning, ÖB
anser sålunda att en begränsning av ledighetstiden är motiverad med tanke på
dels de kostnader som kan åsamkas arbetsgivaren i samband med ledigheten, dels
arbetsgivarens möjlighet att planera sin verksamhet och utnyttja
personalresurserna. Liknande synpunkter framförs av försvarets civilförvaltning
som anser att begränsningar i berörda avseenden bör göras åtminstone under en
försöksperiod.
Postverket
förutsätter att nuvarande begränsning till 1095 dagars ledighet under loppet
av tio kalenderår bibehålls på statsförvaltningens område. Även rektorsämbetet
och företagsnämnden vid Lunds universitet anser att en begränsning av
ledighetens längd efter mönster av de inom den stathga sektorn f, n, gällande
reglerna bör övervägas, SAV föreslår en maximering av ledighetens längd till
förslagsvis tre år under loppet av tio på varandra följande kalenderår, men med
möjlighet till förlängning om särskilda skäl talar för detta,
SHIO anför att det knappast kan komma i fråga annat än i
undantagsfall att ett företag skall medge flerårig studieledighet. En tidsbegränsning,
som då så befinnes lämpligt kan överskridas genom överenskommelser mellan
parterna, bör därför.enligt SHIO:s niening intas i lagen och lämpligen
kompletteras med en motsvarande reglering av studieledighet vid upprepade,
tillfällen, Enhgt SHIO:s uppfattning bör det också finnas uttrycklig möjlighet
att träffa avtal om en begränsning av den av ett företag under en viss period
medgivna sammanlagda studieledigheten för alla anställda. Även SAF anser det
nödvändigt att lagen utformas så att det blir möjligt att genom avtal begränsa
volymen samtidigt studielediga.
Prop. 1974:148 40
5.6
Ledighetens förläggnmg
Arbetsgruppens
förslag om ordningen för uttagande av studieledighet har berörts av ett flertal
remissinstanser. Flera remissinstanser anser att arbetsgivarens möjligheter
enligt förslaget att skjuta upp begärd ledighet är alltför begränsade. Bland
dessa kan nämnas ÖB, försvarets civilförvaltning, postverket. Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, SAF, SHIO, Svensk industriförening och
SFS. A andra sidan framhålls från några håll att arbetsgivarens möjligheter
enligt förslaget att skjuta upp begärd ledighet är alltför vidsträckta,
SÖ
framhåller i detta sammanhang att man finner det troligt att uppkommande meningsskiljaktigheter
ifråga om ledighetens förläggning i stor utsträckning skall kunna lösas lokalt,
i samförstånd mellan arbetsgivaren och vederbörande arbetstagarorganisation,
eftersom parterna har ett gemensamt intresse av att verksamheten inte
äventyras,
ÖB
pekar på behovet av en långsiktig personalplanering och framhåller att
avvikande bestämmelser i detta avseende kan visa sig erforderliga för
försvarsmakten. Liknande synpunkter framförs av försvarets civilförvaltning.
SAF
anser att den tid som ledigheten måste kunna uppskjutas behöver vara sex eller
tolv månader, om samtidigt en bestämmelse om anmälningstid införs. Kortare
studier skall kunna skjutas upp en studietermin och längre studier ett läsår,
SAF finner det häpnadsväckande alt företagen av den anledningen, att
planläggningstiden för korttidskurser ofta är mycket kort och att utseendet av
deltagare äger ram med mycket snäva tidsmarginaler, skall behöva vidkännas
störningar i sin verksamhet, SAF anser det berättigat att i stället kräva av
utbildningsarrangörerna att utbildning erbjuds i den takt och på sätt och
tider som passar vuxna förvärvsarbetande. Även beträffande korta kurser måste
enligt SAF:s mening bestämmelser om förhandsanmälan införas. Om anmälningstiden
uppgår till minst fyra veckor, torde det vara tillräckligt om arbetsgivaren
därutöver ges möjlighet att uppskjuta den begärda ledigheten för deltagande i
kortare kurs ytterligare högst fyra veckor, SAF framhåller att ledigheten
måste, oavsett vilken utbildning det gäller, samplaneras med övrig
personalplanering vilket kräver betydligt längre tid än två veckor, SHIO anser
frister på fyra å sex veckor för korttidsutbildning, tolv månader för
utbildning omfattande minst ett år samt sex månader för övrig utbildning vara
en rimlig avvägning mellan olika intressen. Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet anser att uppskovsmöjligheten om två veckor vid begäran om
korttidsledighet bör utsträckas till i vart fall minst en månad,
SFS
anser att de föreslagna uppskovstiderna när det gäller facklig utbildning och
korttidskurser sannolikt kommer att skapa problem inom
Prop. 1974:148 41
många
företag och myndigheter. Samtidigt som uppskovstiderna bör vara så korta att
arbetstagarnas möjligheter att delta i kortare kurser inte i onödan försvåras
förefaller det SFS som om de föreslagna tiderna är orealistiskt korta för
arbetstagare inom vissa branscher och med vissa arbetsuppgifter, SFS anser
därför att frågan i första hand bör lösas genom förhandlingar mellan berörda
partsorganisationer.
En
majoritet inom FÖVUX anser arbetsgruppens förslag att ge korttidskurser en
viss särställning vara synnerligen värdefuUt, De kortutbildade vuxna som
bedriver studier deltar enligt kommittén i stor utsträckning i kortare kurser
såsom studiecirklar, veckoslutskurser eller veckokurser. När uppsökande
verksamhet genomförts är det viktigt att studierna snabbt kommer igång, så att
inte intresset för att delta på grund av onödig tidsutdräkt avtar bland dem som
anmält sig. I de fall studieverksamheten föratsätter ledighet från arbetet är
det alltså nödvändigt att den kortvariga ledighet som erfordras kan beviljas
tämligen omgående. TBV utgår från att ingenting hindrar att korttidsledighet
förläggs under loppet av flera veckor, SAV och 5Ö påpekar att veckoarbetstiden för
vissa grupper kan vara längre än 40 timmar, vilket bör beaktas vid fastställandet
av tidsperioden för korttidsledighet,
SAV
förutsätter att framställning om ledighet skall kunna göras först sedan
arbetstagaren fyllt kravet på anställningstid och att, även om framställning om
ledighet görs innan arbetstagaren fyllt detta krav, framställningen anses ha
skett först sedan kvalifikationstiden har uppnåtts, SAV utgår vidare från att
arbetsgivaren även vid tidsbegränsade anställningar har rätt att besluta om
uppskov och att detta, om förordnandet inte överstiger ett år kan innebära att
arbetstagaren inte i den anställningen beviljas ledighet, SAV framhåller
dessutom att det, utöver reglerna om uppskov med ledighet, behövs en
bestämmelse om att arbetsgivaren kan vägra sådan ledighet som äventyrar
säkerheten på arbetsplatsen, viktiga samhällsfunktioner eller därmed
jämförliga intressen.
Förutom
nödvändigheten av ökade uppskovsmöjligheter framhåller några remissinstanser
att behov dessutom finns av regler om skyldighet för arbetstagaren att i god
tid inlämna ansökan om ledighet. Postverket anser således att det synes vara
ett rimligt krav att på detta sätt underlätta planeringen och föreslår en
anmälningstid om minst två månader före ledighetens början i fråga om ledighet
om tre månader eller mer. Liknande synpunkter framförs av SAF och SFO, som även
anser att anmälningsfristen bör stå i viss proportion till den önskade
ledighetens längd, SHIO anser att som obhgatorisk föranmälningstid bör gälla
kurs-arrangörens anmälningstid. Studiefrämjandet framhåller i detta sammanhang
att problem med arrangerandet av kursverksamhet kan uppstå, om inte en fast
tidsram fastställs för ansökan om ledighet. Eftersom prioritering sker efter
olika slag av utbildning, riskerar en arbetstagare med en icke prioriterad
utbildning att först få ledighet beviljad och där-
Prop.
1974:148 42
efter få stå tillbaka för en senare inkommen ansökan från
arbetstagare med högre prioriterad utbildning.
Rektorsämbetet
och företagsnämnden vid Lunds universitet föreslår att uppskovsrätten ersätts
med en varselplikt för den anställde. Rektorsämbetet anser att varseltiden bör
stå i relation till ledighetens längd och vid längre ledigheter vara upp till
tolv månader medan företagsnämnden anser att tiden inte bör överstiga sex
månader och att den dessutom inte bör vara tvingande med hänsyn till den korta
tid som står till buds för antagandet till viss utbildning.
LO
accepterar att arbetsgivaren får rätt att undei; viss tid skjuta upp begärd
ledighet för att få den tid för planering som kan anses nödvändig. En
förutsättning härför är emellertid enligt LO:s mening att de fackliga
organisationerna kan vägra ytterligare uppskov när den fastställda tiden
förflutit, LO ansluter sig till förslaget att korttidsledighet om högst 40
timmar skall kunna skjutas upp högst två veckor och understryker härvid
angelägenheten av att kortare ledighet kan beviljas med kort varsel. Däremot
ställer sig LO tveksamt till att för längre ledighet än en vecka ha så lång
uppskovsmöjlighet för arbetsgivaren som sex månader. Denna tid kan enligt LO
synas rimlig om det är fråga om ledighet om exempelvis ett år medan
uppskovstiden är alltför lång om det är fråga om kurser om två till tre
veckor, LO anser att en längsta möjliga uppskovstid om fyra månader skulle
vara tillräcklig. Svenska kommunalarbetareförbundet anser det tveksamt om
arbetsgivaren utan närmare prövning bör medges rätten att uppskjuta begärd
ledighet. Förbundet anser att en sådan uppskovsrätt bör begränsas till tre
månader. Även ABF anser att sex månader är en omotiverat lång tid och att
arbetsgivaren på två till tre månader rimligen bör hinna genomföra de åtgärder
som erfordras. Svenska byggnadsarbetareförbundet anser att arbetsgivarens rätt
att uppskjuta ledigheten, nied hänsyn till förhållandena i byggnadsbranschen,
inte bör knytas till att gälla en och samma arbetsgivare utan att sex månader
inom branschen skall vara utslagsgivaride.
SACO konstaterar
att arbetstagarnas organisationer inte vid arbetsdomstolen kan utverka att
ledighet beviljas innan sexmånadersfristen löpt ut. Enligt SACO kan därför, med
hänsyn till att åtminstone vissa mera specialiserade kurser återkommer först
efter långa tidsintervaller eller rent av äger rum endast vid en tidpunkt,
rätten till ledighet göras illusorisk. Även Sveriges veterinärförbund anser att
det behövs en precisering av när arbetsgivaren skall kunna skjuta upp begärd
ledighet.
Arbetsdomstolens
ordförande anser att det förefaller orealistiskt att bygga regelanordningen på
att arbetsgivaren har befogenhet att uppskjuta utbildningsledigheten. Mera
klargörande beträffande systemets innebörd synes enligt hans mening vara att i
lagtexten ange att arbetsgivaren har rätt att vägra ledighet, om denna skall ta
sin början inom högst sex månader från det att arbetstagarens framställning
görs. Det kan: vara-
Prop. 1974:148 43
lämpligt att kräva att arbetsgivaren samtidigt ger besked
om skälen för sitt ståndpunktstagande och om den tidigaste tidpunkt då
arbetstagaren kan påräkna ledighet. Det får sedan ankomma antingen på den
lokala arbetstagarorganisationen att påkalla överläggning i saken eller på
arbetstagaren att begära ledighet på nytt till annan tidpunkt. Om arbetstagaren
begär ledighet som är avsedd att ta sin början först efter sex månader, anser
arbetsdomstolens ordförande att den ordningen kan gälla att arbetsgivaren
antingen har att gå med på ledigheten eller begära överläggning med den lokala
arbetstagarorganisationen inom viss frist från det framställningen om ledighet
görs. Utmynnar överläggningen eller, om central förhandling begärs, denna ej i
överenskommelse gäller arbetstagarorganisationens ståndpunkt. För att
arbetsgivaren skall ha rätt att väcka talan synes böra krävas att han i
förekommande fall påkallat central förhandling. Motsvarande regeluppbyggnad
synes enligt arbetsdomstolens ordförande kunna genomföras beträffande
korttidsutbildning eller facklig utbildning. Måhända bör dock arbetsgivaren
beträffande sådan utbildning ha rätt att vägra sådan ledighet som äventyrar
säkerheten på arbetsplatsen, viktiga samhällsfunktioner eller därmed jämförliga
intressen med hänsyn till den korta frist som enligt förslaget skall gälla.
Slutligen anser arbetsdomstolens ordförande att i lagtexten bör klargöras att
regelsystemet äger tillämpning också när meningsskiljaktigheten mellan
arbetsgivare och arbetstagare gäller annat än ledighetens förläggning i mera
begränsad bemärkelse, såsom vilken tid som är behövlig för förberedelsearbete
eller hur ddtidskdighet skall schemaläggas o. dyl.
Enligt arbetsrättskommittén vill det synas som om reglerna
om ledighetens förläggning med hänsyn till såväl ordalydelse som innebörd inte
kan tillämpas vid tvist huruvida ledighet skall avse heltid eller deltid.
Kommittén erinrar om att det enligt ett motivuttalande av arbetsgruppen då
skulle återstå att bedöma en sådan fråga enligt föreskriften om att ledighet
bör förläggas med skälig hänsyn såväl tiU arbetstagarens önskemål som till
intresset av att verksamheten hos arbetsgivaren kan fortgå utan allvarlig
störning. Kommittén ifrågasätter emellertid om det aktuella motivuttalandet är
korrekt och framhåller att nämnda fråga över huvud taget inte synes böra anses
som en fråga om ledighetens förläggning, utan snarare som en fråga om vilken
ledighet som är erforderlig-
Några
remissinstanser berör frågan om vilken utgångspunkt som skall, användas vid
bestämmande av uppskovsfristerna. Arbetsrättskommittén anser sålunda att det
bör klargöras från vilken tidpunkt tvåveckorsfris-ten vid
korttidsledighet.skall räknas. På motsvarande sätt bör enligt kommittén
lagtexten ändras så-att därav framgår att den tid om två år efter vilken
arbetstagaren äger påkalla prövning av ledighetens förläggning, såsom framhålls
i motiveU;, :skall räknas från tidpiinkten för arbetstaga-
Prop.
1974:148 44
rens ursprungliga begäran om ledighet, SAF anser att det
är oklart från vilken tidpunkt det uppskov som arbetsgivaren äger påfordra
skall räknas, SAF anser att det är lämpligast att den dag utbildningen avses
börja anges som utgångspunkt. Även SHIO anser att uppskovstiderna bör räknas
med utgångspunkt från den planerade studieledighetens början.
Hovrätten för Västra Sverige och arbetsrättskommittén
påpekar att bestämmelsen om arbetsgivares underrättelseskyldighet gentemot
arbetstagaren beträffande uppskov bör utsträckas också till arbetsgivare som
inte är eller brukar vara bunden av kollektivavtal.
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet anser att
förslaget om arbetsgivares underrättelseskyldighet rörande uppskov till berörd
arbetstagarorganisation är ägnat att betunga det personaladministrativa arbetet,
Arbetsrättskoinmittén och SACO anser att det bör klargöras
hur det skall förfaras i det inte helt ovanliga fall att arbetsgivaren såvitt
avser den katergori som arbetstagaren tillhör är eller brakar vara bunden av
kollektivavtal med två eller flera organisationer. SACO anser det vara
naturligt att med arbetstagarorganisation i sådant fall i första hand förstå
den organisation, som den ledighetssökande tillhör. KFO föreslår att i
lagstiftningen regler fastställs som klargör hur konflikter mellan olika
arbetstagarorganisationer skall lösas och detta särskilt för att undvika att organisationsgränsfrågor
skall behöva bli föremål för rättslig prövning.
SACO anser att den frist om en vecka efter underrättelse
om uppskjuten ledighet inom vilken arbetstagarorganisation skall påkalla
överläggning med arbetsgivaren bör förlängas till tio dagar eller två veckor.
Flera remissinstanser påpekar att de föreslagna reglerna
om att vederbörande arbetstagarorganisation skall lämna sitt samtycke till
uppskov med begärd ledighet utöver vissa angivna tider är oklart utformade.
Från flera håll framhålls att det närmast synes som om arbetstagarorganisationerna
har tillagts en bestämmanderätt. Bland de remissinstanser som berör denna fråga
kan nämnas arbetsdomstolens ordförande, arbetsrättskoinmittén, SAF, SFO och
SACO.
Arbetsrättskommittén anser att ordalagen i lagtexten ger
vid handen att vederbörande arbetstagarorganisation tillagts bestämmanderätten
såvitt avser uppskov med begärd ledighet till att börja vid tidpunkt som
infaller mellan sex månader resp, två veckor från tidpunkten för arbetstagarens
begäran om ledighet och två år från samma tidpunkt. Kommittén erinrar dock om
att i motiven utsägs, att vederbörande arbetstagarorganisation i den angivna
situationen tillagts tolkningsföreträde vid tvist rörande uppskovsreglernas
tillämpning, Enhgt ordalagen synes det dock kommittén som om ifrågavarande
bestämmelser inte ger upphov till någon tolkningssituation. Enligt kommitténs
uppfattning antyder den föreslagna lagen inte att arbetstagarorganisations
samtycke skulle kunna
Prop.
1974:148 45
ersättas
av en arbetsdomstolens förklaring. Kommittén konstaterar vidare att åt arbetsdomstolen
synes överlämnas att genom en fri bedömning bestämma om ledighetens
förläggning vid prövning härav efter den i 6 § i förslaget angivna
tvåårsgränsen. Enligt kommitténs mening måste en sådan ordning från principiell
synpunkt anses högst tveksam. Kommittén anser därför att det möjligen bör
övervägas att anförtro den slutgiltiga prövningen av frågan rörande
ledighetens förläggning till annat organ än domstol, om den föreslagna regeln
om att ledighet bör förläggas med skälig hänsyn såväl till arbetstagarens
önskemål som till intresset av att verksamheten hos arbetsgivaren kan fortgå
utan allvarlig störning skall bibehållas allenast som en rekommendation.
Arbetsdomstolens
ordförande framhåller att de riktlinjer för en rättslig prövning av frågan om
rätt till utbildningsledighet som förslaget innehåller inte kan anses
tillräckliga. Som exempel på brister i detta hänseende nämner han att
förslaget saknar normer för maximering av det totala ledighetsuttaget vid ett
företag och att någon regel som gör det möjligt att vid prövningen beakta att
någon av konkurrerande arbetstagare redan tidigare har åtnjutit ledighet för
studier inte finns.
SAF,
som avstyrker arbetsgrappens förslag angående tolkningsföreträde i frågor om
uppskjutande av ledighet, anser att arbetsdomstolens medverkan bör ersättas med
en annan ordning för lösning av tvisterna. Hur denna ordning skall utformas bör
bli en fråga som överlämnas till arbetsmarknadsparterna för förhandlingar.
Det förhållandet att
arbetstagarorganisation efter sex månader föreslås få tolkningsföreträde för
alla arbetstagare inom kollektivet oavsett om arbetstagaren i fråga är medlem i
organisationen eller inte är en svaghet som Svensk industriförening anser vara
oacceptabel. Att en enskild individ utan facklig anknytning för sina
personliga studier skall vara beroende av en viss fackorganisations handlande
är enligt föreningens mening helt oförenligt med allmän demokratisk
rättsuppfattning. Än mera tveksamt blir förhållandet om den anställde tillhör
ett annat, konkurrerande fackförbund.
Hovrätten
för Västra Sverige anmärker att någon förklaring inte lämnas till varför inte
arbetstagarorganisation ges tolkningsföreträde i fråga om tvister om
tillämpningen av kollektivavtalsbestämmelser som satts i stället för lagens
regler om kvalifikationstid samt om arbetsgivarens skyldighet att underrätta
arbetstagaren och lokal arbetstagarorganisation.
Enligt
TCO:s mening är det önskvärt att i lagen direkt precisera de områden för vilka
det föreligger ett tolkningsföreträde för arbetstagarparten. Dessutom
framhåller TCO att ett tolkningsföreträde vore av värde beträffande frågor
rörande vad som är erforderlig ledighet, uppnådd kvalifikationstid,
oförändrade anställnings- och arbetsförhållanden samt facklig utbildning.
Arbetsrättskommittén påpekar att arbetsgrup-
Prop. 1974:148 46
pens
motivuttalande, att tolkningsföreträdet bör ligga hos vederbörande arbetstagarorganisation
vid bedömningen av vad som skall räknas som facklig utbildning, bör återspeglas
i lagtexten.
Mot
bakgrund av lagens syfte att bereda den enskilde arbetstagaren rätt till
ledighet för utbildning gör bestämmelserna om ledighetens förläggning en
enligt arbetsrättskommitténs mening måhända aUtför stor skillnad mellan
arbetstagare vilka är anställda hos arbetsgivare soih är eller brukar vara
bunden av kollektivavtal i förhållande till den kategori, som arbetstagaren
tillhör, samt arbetstagare som är anställda hos arbetsgivare utan sådan
avtalsbundenhet. Medan arbetsgivaren i det förra fallet äger utan samtyckte
uppskjuta begärd ledighet i högst sex månader eller, vid korttidsledighet eller
ledighet för facklig utbildning, i högst två veckor, äger arbetsgivaren i det
senare fallet alltid oberoende av ledighetens omfattning och utbildningens
art uppskjuta begärd ledighet i två år. Kommittén anser de sakliga skälen
för en sådan åtskillnad böra ytterligare övervägas, innan den införes i en
eventuell lagstiftning. Liknande synpunkter framförs av arbetsdomstolens ordförande,
som ifrågasätter om den föreslagna ordningen kan anses godtagbar från mera
allmänna rättvisesynpunkter. Han anser att det kan övervägas att ge
ifrågavarande arbetstagare rätt att väcka talan när arbetsgivaren vill att
ledigheten skall ta sin början senare än sex månader efter arbetstagarens
framställning.
SACO,
som anser att den föreslagna rätten för arbetstagare att begära prövning bör
inträda redan efter ett år, framhåller att det är otillfredsställande att
underrättelseskyldigheten och dess angivna tidsramar inte blir tillämplig på
alla arbetsgivare.
Hovrätten
för Västra Sverige och arbetsrättskommittén anser att bestämmelsen om rätt för
arbetstagare att begära prövning kan inbjuda till den tolkningen, att den
endast avser arbetstagare hos arbetsgivare som är eUer brukar vara bunden av
kollektivavtal i förhållande till den kategori som arbetstagaren tillhör.
Arbetsrättskommittén anmärker dessutom att ifrågavarande bestämmelse synes
vara uteslutande av processuell natur varför det av lagtekniska skäl kan
övervägas att flytta den: Kommittén påpekar slutligen att det framstår som föga
påkallat att arbetstagaren om arbetsgivaren redan i samband med framställningen
om ledighet beslutat att ledigheten skall uppskjutas i mer än två år eller om
arbetsgivaren och vederbörande arbetstagarorganisation på ett tidigt stadium
träffat överenskommelse härom skall behöva avvakta tvåårstidens
utgång innan han kan påkalla prövning av frågan om ledighetens förläggning.
Prop. 1974:148 47
5.7
Turordning
Även
om arbetsgruppens förslag om turordningsregler och prioritering mellan olika
slag av utbildning tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser, utsätts det på flera punkter för kritik. Bl, a, framhålls att
facklig utbildning prioriteras i alltför hög utsträckning och att
turordningsfrågorna lämpligen bör lösas genom förhandlingar mellan
arbetsmarknadens parter,
LO
framhåller att det är angeläget att på sätt söm gjorts prioritera ledighet för
facklig utbildning, eftersom denna utbildning allmänt sett är nödvändig för att
de fackliga organisationerna skall kunna ta tillvara medlemmarnas intressen och
med hänsyn till de ökade uppgifter som har tiUkommit de fackliga
organisationerna att klara, ÄVen TCO och SACO understryker värdet av förslaget
i förevarande del.
Från
några håll ifrågasätts dock om facklig utbildning skall ges företräde framför
annan utbildning.
Postverket
anser att det inte synes rimma väl med de allmänt uttryckta önskemålen om
utjämning mellan olika utbildningsnivåer att sökande till facklig utbildning
får ledighet före sökande som vill skaffa sig grundskolekompetens, - Även SAF
ifrågasätter om den fackliga utbildningen bör prioriteras så starkt som sker i
arbetsgruppens förslag och framhåller att denna prioritering i många fall kan
komma i konflikt med enskilda individers personliga strävanden och önskemål.
Föreningen anser att lagstiftningen om facklig förtroendemans ställning på
arbetsplatsen ger ett tillräckligt stöd för det deltagande i fackliga kurser
som arbetsgruppen velat trygga, SAF kan inte heller acceptera att arbetstagarorganisationerna
ges tolkningsföreträde vid bedömningen av vad som skall räknas som facklig
utbildning. Även SFO, som anser att beträffande facklig utbildning bör gälla
samma regler som för annan utbildning, framhåller att de praktiska
planeringsproblemen inte blir mindre i detta fall än när det gäller annan
utbildning. Enligt SFO:s mening är det ingen självklarhet sannolikt inte
heller för arbetstagarna att facklig utbildning i alla lägen har högsta
angelägenhetsgrad och inte heller att prioritering efter anställningstidens
längd ger det bästa och mest rättvisa resultatet. Svensk industriförening
anser inte heller att det är befogat att prioritera facklig" utbildning
och hänvisar härvid till att det för sådan utbildning redan är sörjt i lag. SFS
anför att den mycket hårda prioriteringen av fackligt organiserade kurser
innebär ett betydande avsteg från principen att all organiserad utbildning skall
betraktas som likvärdig och att individen själv skall avgöra vilken typ av
utbildning han vill genomgå. Styrningen till förmån för viss utbildning förefaller
SFS dessutom svårförenlig med andan i den konvention angående studieledighet
som antogs vid ILO:s konferens i år, SFS finner den fackliga
Prop. 1974:148 48
skolningen
vara viktig, men anser det olyckligt att redan i lagen prioritera sådan
utbildning framför t, ex, komplettering av sexårig folkskola, SHIO, som delar
arbetsgruppens uppfattning att korttidsutbildade skall ges företräde, kan inte
odelat ansluta sig till den starka prioriteringen av facklig
utbildningsverksamhet, SHIO framhåller att de fackligt arrangerade kurser som
avser utbildning av funktionärer omfattas av lagen om facklig förtroendemans
ställning på arbetsplatsen och att det inte finns anledning att gå utöver de
möjligheter som ges i denna lag,
SFO
anser att bestämmelserna om turordning vid konkurrens mellan flera arbetstagare
om möjligheten att få ledighet bör vara dispositiva. Med hänsyn till att
förhållandena kan vara ytterst växlande mellan skilda företag och vid olika
tider bör turordningsfrågor i första hand lösas genom överläggningar mellan de
lokala parterna i företaget. Att låsa en bestämd ordningsföljd redan i
lagtexten förefaller SFO mycket riskabelt. Enligt SFO måste man ofrånkomligen
kunna ta hänsyn till olika konkurrerande utbildningsalternativs värde för
företagets verksamhet. Det måste ske en avvägning mellan den enskilde
arbetstagarens och hela företagets intressen. Avvägningen mellan dessa
intressen bör omfatta den totala situationen i företaget.
SACO
ställer sig tveksam till de föreslagna bestämmelserna om turordning och
framhåller att de knappast är tillämpliga inom t, ex, utbildningsområdet. Där
särskild turordning måste regleras, bör detta enligt SACO:s mening i stäUet
ske genom kollektivavtal. Att fastställa särskild turordning för varje
avtalsområde för sig är enligt SACO:s mening inte lämpligt. Förhållandena för
olika befattningskategorier är ofta så olikartade att enhetliga
turordningsregler skulle medföra stora olägenheter,
LO
anser att om en studidedighetslag skall medverka i en styrning mot en mer
rättvis fördelning av utbildningen måste den innehålla en turordningsparagraf
som den av arbetsgruppen föreslagna, LO anser dock att skiftarbete och obekväm
arbetstid bör sättas in som tredje prioriteringsgrand, AnstäUda med kort
grandutbildning som därtill har studiehinder genom sina arbetstider skulle då
erhålla ledighet före dem som har mer regelbundna arbetstider vilket från
fördelningssynpunkt skulle innebära en skärpning av turordningsbestämmelserna.
En majoritet inom FÖVUX påpekar att bland de kortutbildade bör särskild förtur
ges personer med skiftarbete eller obekväm arbetstid.
SAF
anser det vara rimligt att ge kortutbildade företräde. Härutöver bör
yrkesanknutna studier som den anställde på eget initiativ önskar genomgå ges
företräde före allmänna studier. Så länge det inte regleras hur ofta eller hur
länge den anställde får vara ledig för studier torde det enligt SAF inte vara
riktigt att ge anställningstidens längd inflytande på turordningen. Äldre
anställda skulle då kunna blockera möjligheterna för yngre att över huvud taget
erhålla ledighet. Enligt SAF:s mening bör
Prop.
1974:148 49
turordningen lösas av parterna på arbetsmarknaden. Även SAV
föreslår att turordningsreglerna görs dispositiva, för att ge arbetsmarknadsparterna
möjlighet att överenskomma om annan turordning än den lagförslaget
förutsätter, SFS anser att prioritering mellan olika utbildningar inte bör
göras i lagen,
SÖ, som
finner det riktigt att företräde ges åt arbetstagare som inte har utbildning
motsvarande nioårig grundskola och facklig utbildning, påpekar att
uppmärksamhet även bör fästas vid att andra grupper än dessa får möjlighet till
studieledighet, SÖ anser dock att det är onödigt att i lag binda turordningen,
utan möjlighet bör finnas att i viss utsträckning variera turordningsreglerna
efter arbetstagarnas skiftande behov.
Postverket föreslår att företräde ges i första hand
ledighet för intern företagsutbddning, i andra hand ledighet för utbildning
motsvarande nioårig grundskola och i tredje hand ledighet för facklig
utbildning, I övrigt anser verket att anställningstidens längd bör få avgöra
turordningen. Socialstyrelsen anser att i en konkurrenssituation hänsyn även
bör kunna tas till studiernas betydelse för arbetet eller tjänsten. Liknande
synpunkter framförs av KFO.
TCO anser det vara värdefullt att den fackliga
utbildningen prioriteras och att arbetstagare med kortare utbildning än
nioårig grundskola ges företräde före annan arbetstagare, TCO understryker
också betydelsen av möjligheten att fastställa särskild turordning för varje
avtalsområde för sig, TCO anför vidare att omfattningen av uppskov och turordningsförfarande
i stor utsträckning kan komma att avgöras av kvalitén på personalplaneringen på
den enskilda arbetsplatsen. Den lokala arbetstagarorganisationen kan, på grund
av att arbetsgivaren har en otillfredsställande personalplanering, tvingas.att
acceptera längre uppskov och ett mindre antal samtidigt frånvarande än som
borde vara nödvändigt, TCO anser att arbetsgivarens ansvar för att undanröja
riskerna för allvarlig störning av detta och andra skäl bör betonas och att
arbetsgivaren bör åläggas att bedriva en personalplanering med hänsyn även
till de anställdas utbildningsbehov och ledighet i samband härmed.
Studiefrämjandet anser att prioriteringen av lågutbildade
är helt riktig men ifrågasätter om inte gränsen för lågutbildade bör vidgas
något. Studiefrämjandet förordar sålunda att med lågutbildade skall förstås sådana
som saknar utbildning motsvarande gymnasial utbildning och-för dessutom fram
tanken att bland de lågutbUdade göra en inbördes prioritering under ett
övergångsskede. Studiefrämjandet instämmer även i vikten av ledighet för
studier i fackliga frågor men ifrågasätter om inte också andra grunder bör
gälla. Studiefrämjandet anför att behovet av att studera vidare bör stimuleras
oavsett ämnesval och att lagen, då de arbetsmarknadsmässiga frågorna möter
flera andra för samhället angelägna målsättningar, måste ge utrymme för att
dessa förverkligas,
4 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 148
Prop.
1974:148 50
Svenska byggnadsarbetareförbundet framhåller att företräde
som grundas på anställningstidens längd till stor del saknar betydelse inom
byggnadssektorn och att där i stället anställningstid inom branschen bör vara
utslagsgivande.
Arbetsdomstolens ordförande påpekar att bestämmelsen att
särskild turordning bör fastställas för varje avtalsområde för sig är oklar och
att den arbetstagarorganisation som åsyftas torde vara sådan som avses i 2 §
andra stycket i lagförslaget, dvs, organisation som är att anse som
huvudorganisation enligt lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt.
5.8 Skadestånd
Samtliga remissinstanser lämnar den föreslagna regeln om
skadeståndsskyldighet för arbetsgivare som åsidosätter sina förpliktelser
enligt lagen utan erinran. Däremot framförs från några håll betänkligheter mot
att inte en motsvarande skyldighet åläggs arbetstagarsidan,
UKÄ ifrågasätter sålunda om inte, med hänsyn till vikten
av ömsesidig respekt för en rätt tillämpning av lagen, skadeståndsskyldighet
bör kunna komma i fråga även när arbetstagarpart åsidosätter sina förpliktelser,
SAF finner det anmärkningsvärt att skadeståndsskyldighet endast åläggs den ena
parten, SAF anser att skadestånd skall kunna utkrävas för vållad skada oavsett
vem som har vållat den och hänvisar härvid till lagen om facklig förtroendemans
ställning på arbetsplatsen, SFO anser att skadeståndsskyldighet, liksom i lagen
om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, bör kunna åläggas
arbetstagarorganisation, SHIO framhåller att sanktionssystemet, som är avsett
att garantera lagens efterlevnad, bör vara utformat på ett likformigt sätt för
parterna och att skadestånd således bör kunna utdömas oavsett vilken part som
bryter mot lagens bestämmelser.
Hovrätten för Västra Sverige finner det mindre lämpligt att
tillägga ena parten i ett avtalsförhållande vissa befogenheter i förhållande
till motparten utan att samtidigt föreskriva påföljder för den händelse befogenheten
missbrukas eller överskrids. Hovrätten pekar på att arbetstagarorganisationerna
tilldelats ett betydande ansvar för lagens tillämpning och att det därför synes
vara rimligt att arbetsgivare får möjlighet att föra skadeståndstalan mot
arbetstagarorganisation för den händelse organisationen skulle missbruka sina
befogenheter enligt lagen. Hovrätten framhåller dessutom att man saknar
uttalanden om huruvida allmänna skadeståndsrättsliga regler skall gälla om
arbetstagare handlar bedrägligt.
Arbetsdomstolens ordförande påpekar att hänvisningarna i
bestämmelsen om arbetsgivares skadeståndsskyldighet till lagen (1974: 12) om
anställningsskydd synes böra ersättas med fullständiga bestämmelser.
Prop.
1974:148 51
5.9 Övriga frågor
SAF och SFO påpekar att det kan bli svårt att garantera
den anställde likvärdiga arbetsuppgifter och likvärdig arbetsförtjänst vid
återkomsten från ledighet, SAF framhåller att den återvändandes intressen inte
minst kan kollidera med andra anställdas intressen. Detta gäller främst vid
längre studiefrånvaro och vid mindre arbetsplatser. Föreningen anser att det
inte finns anledning att så längre än vad som stadgas i detta avseende i
lagarna om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning
av äktenskap eller havandeskap resp, värnpliktstjänstgöring. Liknande synpunkter
framförs av SHIO.
Postverket anför att det är tänkbart att det blir
nödvändigt att under ledighet för en arbetstagare ändra arbetsförhållandena på
hans befattning i något avseende, t, ex, på grund av omorganisation, vilket
arbetstagaren när han återkommer kan uppfatta som en försämring. En sådan
förändring anser verket bör få accepteras av arbetstagaren, eftersom han inte
bör komma i ett bättre läge på grund av sin tjänstledighet än om han uppehållit
tjänsten. Verket påpekar att det även kan uppstå svårigheter att bereda
tjänsteman som önskar deltidsledighet för studier sådan ledighet med
oförändrade arbetsförhållanden. Enligt verkets mening bör arbetsgivaren
självfallet inte för detta ändamål tvingas skapa nya arbetsuppgifter som inte
är meningsfyllda vare sig från personella eller företagsekonomiska synpunkter,
utan det kan i stället bli nödvändigt att bereda tjänstemannen tjänstgöring i
lägre grad.
ABF anser
att studieorganisatör som är utsedd av fackförening måste ges en rätt att få
tillträde till och bedriva verksamhet på även annan arbetsplats än den där han
är anställd. Liknande synpunkter framförs av Svenska byggnadsarbetareförbundet
som dessutom anför att studieorganisatörens ledighet därvid skall bekostas
kollektivt av arbetsgivarna.
Flera
remissinstanser frågar sig hur det skall återverka på anställningsförhållandet
att en arbetstagare inte deltar i eller fullföljer utbildningen för vilken
ledighet beviljats. Bland de remissinstanser som berör denna fråga och som
begär ett klargörande kan nämnas hovrätten för Västra Sverige, ÖB, försvarets
civilförvaltning, arbetsrättskommittén, SAF, SFO och SAV.
ÖB och
försvarets civilförvaltning anför att det från planeringssynpunkt är
nödvändigt med en föreskrift om att beviljad ledighet skall avse bestämd
tidsperiod som inte får avbrytas för återinträde i tjänst utan arbetsgivarens
godkännande. SAF anser att den anställde, med hänsyn till anstäUningstryggheten
för eventuell vikarie och arbetsplatsens förhållanden i övrigt, inte utan
vidare kan garanteras rätten att omedelbart återgå till arbetet. Om
utbildningen avbryts måste den an-
Prop.
1974:148 52
ställde
därför varsla om sin återkomst viss tid i förväg. Om den anställde önskar återgå
i arbete skall han, såvida inte viss dag för återkomsten i arbetet fastställts
i samband med att ledigheten utiagts eller börjat, varsko arbetsgivaren senast
fyra veckor före önskad tidpunkt, SFO anser att arbetstagaren skall vara
skyldig att minst en månad i.förväg underrätta arbetsgivaren när han önskar
återinträda i arbete, SAV anser att det ligger nära till hands att.i det
aktuella fallet betrakta frånvaron från arbetet som förfallolös. Enligt SAV:s
mening bör arbetstagare som beviljats ledighet för studier och som avslutar
eller gör längre uppehåll i studierna vara skyldig att underrätta arbetsgivaren
härom och arbetsgivaren bör då ha rätt att besluta att ledigheten skall
upphöra. Detsamma bör enligt SAV gälla, om arbetsgivaren eljest får kännedom om
att arbetstagaren avbrutit sina studier.
Företagsnämnden
vid Linköpings högskola anser det nödvändigt att i lagtexten ta in en regel med
innebörden, att ledigheten skall kunna beviljas under förutsättning av att
arbetstagaren verkligen antages till och sedan också fortiöpande följer den
utbildning, för vilken han sökt ledighet.
Bl,
a, till förebyggande av missbruk anser postverket att skyldighet bör föreligga
för arbetstagaren att förete besked om antagning till sökt utbildning och
senare intyg eller betyg över genomgången utbildning samt att anmäla till
arbetsgivaren om studierna avbryts.
Några
remissinstanser, bl. a, hovrätten för Västra Sverige och Svensk
industriförening, påpekar att problem kan uppstå i den mån vikarie måste
anställas för den som beviljats ledighet för utbildning. Industriföreningen
anser vikariens arbetsrättsliga status oklar och framhåller att vikarie med
stöd av 5 § lagen om anställningsskydd borde kunna anställas för viss tid
intill dess den för utbildning tjänstledige återinträder i tjänst.
Arbetsgruppens
uppfattning att några särskilda kvoteringsreg-l e r, som anger hur många
arbetstagare hos en arbetsgivare som samtidigt kan få vara lediga för att
delta i utbildning, inte bör införas, godtas så gott som genomgående av remissinstansema.
Även SA V har förståelse för de synpunkter som arbetsgruppen framför i detta
avseende, men ifrågasätter ändå om inte en kvotering vore tänkbar i fråga om eftergymnasiala
studier, där de sociala skälen för studieledighet inte har samma styrka och där
ledigheten kan komma att omfatta lång tid.
Hovrätten
för Västra Sverige påpekar att anledning saknas att låta mål om tillämpning av lagen
handläggas i annan ordning än enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister..
Från
några håll framhålls att den föreslagna lagstiftningen kan komma att medföra
ökade kostnader för arbetsgivarna. Enligt socialstyrelsen torde en beredskap
för att med säkerhet kunna möta lagens och kommande avtals krav, utan att
verksamhetens kvalitet eftersatts, påfordra en ökning av det totala antalet
tjänster och därmed medföra
Prop. 1974:148 53
extra
kostnader för statsverket. Postverket påpekar att de ökade möjligheterna till
ledighet torde medföra betydligt högre kostnader för vikarier i form av
utbildnings-, övnings-, rese- och traktamentskostnader. Ökad vikariehållning
och skyldighet i vissa fall att bereda vikarie fortsatt tjänstgöring sedan den
tjänstledige återgått i tjänst, torde enligt verkets mening också föranleda
ökade kostnader,
TCO
begär, med anledning av den föreslagna regeln om att b e-stämmelser i annan lag
skall gälla framför studieledighetslagen, en redovisning av de bestämmelser
som kan innebära undantag från lagen.
Arbetsdomstolens
ordförande påpekar att regeln i 2 § tredje stycket i lagförslaget angående rätt
för arbetsgivare att till-lämpa avtal om avvikelse frän lagen även på sådan
arbetstagare som inte är medlem av den avtalsslutande organisationen på
arbetstagarsidan bör gälla bara det fallet att arbetsgivaren är bunden av
kollektivavtal, för att den åsyftade likabehandlingen av organiserade och
oorganiserade skall uppnås under avtalslöst tillstånd. Även arbetsrättskoinmittén
berör den nämnda bestämmelsen och framhåller att, om mån vill utsträcka tilllämpligheten
av en från lagen avvikande kollektivavtalsreglering till att omfatta även ett
tillfälligt kollektivavtalslöst tillstånd, reglerna härom synes böra utformas
så att de binder också den avtalsslutande arbetstagarorganisationen samt dess
under- eller överorganisationer och inte enbart den som inte är medlem av den
avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan.
6
Departementschefen 6.1 Allmänna synpunkter
Den
nuvarande vuxenutbildningen är i huvudsak organiserad som fri tidsundervisning
i olika former. Det råder inte någon tvekan om att ett betydande hinder för
utvidgad vuxenutbildning ligger i de begränsade möjligheterna till ledighet
från arbetet för studier. Redan själva anställningsförhållandet utgör för
många ett hinder för att delta i mera omfattande utbildning. Inte sällan
upplevs det som en otrygghet att garantier saknas för att en arbetstagare skall
få återgå i tjänst när en ledighet för utbildning har avslutats. För personer
med krävande arbete eller oregelbunden arbetstid, t. ex. anställda med
skiftarbete, är dessutom svårigheterna avsevärda att ens delta i kortare
kurser eller i studier på fritid. Det är därför angeläget att lösa frågan om
arbetstagares rätt till ledighet för utbildning.
Frågan
om lagstadgad rätt till ledighet för studier har aktualiserats av LO och TCO
genom en framställning till regeringen. Enligt organisationernas mening är det
av grandläggandé betydelse för de anställdas
Prop.
1974:148 54
möjligheter
att delta i vuxenutbildning att en sådan rätt skapas ocb att en effektiv
information och uppsökande verksamhet organiseras på arbetsplatserna. Den
omedelbara anledningen till framställningen var att förhandlingar rörande en kollektivavtalsreglerad
rätt till ledighet för studier hade brutit samman.
F. n. finns varken i lag
eller kollektivavtal några generella regler som tillförsäkrar arbetstagaren en
sådan rätt. Det ankommer på arbetsgivaren att inom ramen för sin allmänna
befogenhet att leda och fördela arbetet bestämma om och i vad mån
studieledighet kan medges. På begränsade områden har dock lagstiftning redan
genomförts, nämligen i fråga om svenskundervisning för invandrare samt
utbildning av skyddsombud och fackliga förtroendemän. På det offentliga
området finns vidare centralt utfärdade föreskrifter rörande tjänstledighet
för studier och viss kollektivavtalsreglering av de anställdas löneförmåner
under sådan ledighet. På den privata sektom har SAF utfärdat en rekommendation
om välvillig inställning till de anställdas önskemål om ledighet för studier.
En positiv inställning till utbildningsåtgärder har också kommit till uttryck i
de trygghetsavtal, som har träffats för privattjänstemännen.
Frågan
om lagstiftning på det nu aktuella området har vid flera tillfällen behandlats
av riksdagen (se t, ex, InU 1971:21 och 1973:25), 1973 års riksdag uttalade bl,
a, att det nu var angeläget att man nådde en lösning av frågan. Även
internationellt har frågan uppmärksammats. Sålunda kan erinras om den av den
internationella arbetsorganisationen (ILO) nyligen antagna, förut redovisade
konventionen (nr 140) och rekommendationen (nr 148) om betald ledighet för
studier.
Det
förslag till lagstiftning om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning
(Ds A 1974: 2), som i april 1974 lades fram av en arbetsgrupp inom Kungl. Maj:ts
kansli, har i fråga om sitt allmänna syfte fått en allmän uppslutning av
remissinstanserna. Däremot råder starka motsättningar mellan remissinstanser
som företräder arbetsgivarintressen och löntagarintressen när det gäller sättet
för genomförande av en studieledighetsreform samt reformens omfattning och
detaljer.
Det är viktigt att en studieledighetsreform
kan genomföras under positiv medverkan av parterna på arbetsmarknaden. Det
ligger också betydande fördelar i att de fackliga organisationerna tar ett
ansvar då reformen skall genomföras. Lösningama på de problem som uppstår kan
då anpassas efter de skiftande villkor som råder på olika håll inom arbetslivet.
Man kan också ta till vara den kunskap och erfarenhet som finns hos dem som är
direkt berörda. De nya uppgifterna för de fackliga organisationerna får alltså
ses som ett naturligt led i den fackliga verksamheten på arbetsplatsen, och de
kommer i huvudsak att omfattas av reglerna i lagen (1974: 358) om facklig
förtroendemans ställning på arbetsplatsen.
Den
fråga som härefter inställer sig är om det finns behov av lagstift-
Prop.
1974:148 55
ning eller om reformen kan få en lösning genom
kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Bakom löntagarorganisationernas
begäran i februari 1973 ligger emellertid bedömningen, att det saknas förutsättningar
att avtalsvägen få till stånd tillfredsställande bestämmelser, DeUa har också
varit arbetsgruppens mening. Uppfattningen bestyrks av remissutfallet. Enligt
min mening är det ett viktigt samhällsintresse att den för vuxenutbildningen så
betydelsefulla rätten till ledighet säkerställs. Jag delar den bedömning som
förs fram av de fackliga organisationerna, nämligen att rätten till ledighet
inte kan säkerställas med mindre lagstiftning tillgrips. Endast genom
lagstiftning är det vidare möjligt att finna en reglering som når ut även till
de arbetsplatser som inte berörs av kollektivavtal. Som arbetsgruppen har
framhållit talar också den breda uppslutningen kring en internationell
reglering för att frågan nu förs upp på det svenska lagstiftningsprogrammet.
Jag förordar således att frågan om ledighet för utbildning löses
lagstiftningsvägen.
Vid en lagreglering av arbetstagares rätt till ledighet
för utbildning inställer sig frågan hur den bör förhålla sig till utvecklingen
inom vuxenutbildningen, I likhet med arbetsgruppen menar jag att en studieledighetsreform
inte behöver anstå i avvaktan på ett ställningstagande till nu aktuella
reformförslag inom vuxenutbildningens område. Den bör i stället ses som ett
självständigt led i strävandena att stärka vuxenutbildningens roll i
samhället.
Vad
härefter gäller lagstiftningens allmänna inriktning ligger det i sakens natur
att lagen bör slå fast principen att en arbetstagare har rätt till ledighet
från sin anställning för att delta i utbildning. Härutöver anmäler sig
emellertid en rad spörsmål om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivaren och
den anställde. Framställningen från LO och TCO innefattar förslag om att vissa
rambestämmelser skall meddelas rörande rätten till studieledighet men att i
övrigt den materiella regleringen skall överlämnas åt arbetsmarknadens parter.
Även arbetsgruppens förslag har karaktären av en ramlagstiftning, som i
praktiskt viktiga detaljer kan anpassas till de skilda förhållanden som råder
på de enskilda arbetsplatserna genom kollektivavtal. Det är också min
bedömning att den materiella regleringen i lag av förhållandet mellan
arbetsgivaren och arbetstagaren inte bör göras mer ingående än som är
nödvändigt. Därvid måste dock beaktas att lagen skall gälla också på arbetsplatser
där kollektivavtal saknas. Lagstiftningen bör vidare göras dispositiv så långt
det är möjligt utan att kravet på en reell förbättring av de anställdas möjligheter
till ledighet för studier eftersatts.
Som arbetsgmppen framhåller är det en fråga som främst
påkallar en lösning, nämligen hur rätten till studieledighet skall kunna
tillgodoses på ett sätt som medger att skälig hänsyn tas till såväl de
anställdas studieönskemål som intresset av att verksamheten hos arbetsgivaren
kan fortgå utan allvarlig störning. Tanken på kvoteringsregler avvisas av ar-
Prop. 1974:148 56
betsgruppen.
Det är också min mening att sådana regler kan framstå som otympliga eller
godtyckliga och att man i stället bör inrikta sig på att ange de
förutsättningar, vilka skall föreligga för att en ledighet skall kunna
förläggas till annan än den begärda tiden. Tydligt är att man inte kan behålla
den nuvarande, i princip obegränsade rätten för en arbetsgivare att med hänsyn
till verksamhetens behöriga gång skjuta upp en begärd ledighet. En
näraliggande utväg är att liksom i annan arbetsrättslig lagstiftning under
de senaste åren tillerkänna arbetstagarorganisationerna ett betydande
inflytande vid avgörande av frågor om uppskov med studieledighet. Med en sådan
ordning skapas också goda förutsättningar för den aktiva medverkan från
löntagarnas sida, som jag förut har berört.
Arbetsgruppen
föreslår ett system för att ta ut studielcdighet som i sina huvuddrag innebär
att arbetsgivaren ges en första period, under vilken han har möjlighet att
vidta behövlig personalplanering men också kan skjuta på den begärda
ledigheten, men att arbetsgivaren därefter är beroende av godkännande från den
berörda lokala arbetstagarorganisationen, om han vill uppskjuta ledigheten
ytterligare, I sista hand kan den enskilde arbetstagaren vid domstol få till
stånd en prövning av frågan om ledighetens förläggning. Uppenbarligen leder
förslaget till att de fackliga organisationerna får ett betydande inflytande
även över de prioriteringar, som måste göras då olika utbildningsönskemål inte
samtidigt kan tillgodoses genom ledighet, och att en samverkan mellan parterna
på arbetsplatsen måste komma till stånd i de personalplanerings-frågor som
uppstår. Arbetsgruppen berör också frågor om kvalifikationstid för rätt till
ledighet, sociala förmåner vid ledighet samt förfarandet vid tvist om
tillämpning av ledighetsreglema. Min allmänna uppfattning är att arbetsgruppen
har funnit en lämplig modell för lagstiftning. Systemet ger också utrymme för
att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Härigenom bör
lagstiftningen kunna göras tillämplig på alla arbetstagare och således gälla
även arbetstagare på de mindre arbetsplatserna. Den materiella reglering som
arbetsgruppen föreslår anser jag också på det hela taget vara väl avvägd. Även
om arbetsgruppens förslag på enskilda punkter kan behöva jämkas eller.göras
till föremål för en teknisk överarbetning, är det enligt min mening väl ägnat
att läggas till grund för lagstiftning.
6.2
Lagens karaktär
för
tanken att en reglering i lag
I
det föregående har jag gett uttryck av arbetstagares rätt till ledighet för
utbildning inte bör behandla ämnet i dess helhet utan ges en mer begränsad
räckvidd för att vid behov bli kompletterad av bestämmelser i kollektivavtal.
Delta är också den metod som företrädesvis har kommit till användning vid de
senaste årens ar-
Prop. 1974:148 57
betsrättsliga
lagstiftning. Någon erinran mot den föreslagna metoden kan inte heller sägas ha
kommit till uttryck under remissförfarandet, bortsett från vissa farhågor för
att den skulle leda till ett överdrivet fackligt inflytande. Till den frågan
återkommer jag i det följande.
En
fördel med en ramlagstiftning som endast i begränsad utsträckning innehåller en
materiell reglering av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare är
vidare att lagen inte kommer att inverka på befintliga kollektivavtal om
exempelvis förmåner under ledighet. Det finns i detta sammanhang anledning att
särskilt understryka att studieledighetslagen inte är avsedd att rubba
nuvarande praxis att företagsintern utbildning sker på betald arbetstid eller
under ledighet som är förenad med lön. När samhället bygger ut
vuxenutbildningen finns det ett starkt intresse av att samtidigt garantera att
den interna företagsutbildningen hålls på hög nivå. Detta gäller inte enbart
den totala volymen utan också inriktningen och fördelningen på olika
personalkategorier.
För
att en lagstiftning om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning skall
medföra en reell förbättring av de anställdas nuvarande möjligheter till
ledighet bör lagen i princip vara tvingande till arbetstagarnas förmån. Avtal
som innebär att en arbetstagares rättigheter enligt lagen inskränks bör således
som regel vara ogiltigt. Om avvikelse skall medges för att rättstillämpningen
skall få en nödvändig anpassning till särskilda branscher, företag eller arbetstagargrupper,
måste därför garantier skapas för att avtalsfriheten inte begagnas på ett sätt
som i oskälig mån försämrar de rättigheter som lagen avser att tillförsäkra
arbetstagarna. En sådan garanti torde kunna erhållas genom ett krav på att
överenskommelser om avvikelse från lageri skall, som' arbetsgruppen föreslår,
ske i form av kollektivavtal på förbundsnivå. Jag vill tillägga att det
självfallet inte möter något hinder mot att avtal träffas om för arbetstagarparten
förmånligare regler i den mån sådana avtal inte strider mot t, ex. de regler
som gäller om prioritering av olika utbildningsönskemål.
Flertalet
remissinstanser som företräder arbetsgivarintressen har ansett att lagen i sin
helhet bör göras dispositiv. Med den nyss angivna utgångspunkten är detta
omöjligt. Principen om varje arbetstagares rätt till ledighet för utbildning
bör inte kunna göras till föremål för förhandling. Detsamma gäller exempelvis
den enskilde arbetstagarens rätt att i sista hand påkalla domstols prövning av
frågan om ledighetens förläggning. Däremot visar remissutfallet att en viss
utvidgning av det avtalsbara området kan behöva ske jämfört med arbetsgrappens
förslag. Jag avser då framför allt turordningsreglerna samt den närmare
bestämningen av garantin för likvärdig arbetsförtjänst m, m. Under remissförfarandet
har också tagits upp en rad tillämpningsproblem, som jag menar kan med fördel
lösas genom begagnande av den dispositivitet som lagförslaget erbjuder.
En
del remissinstanser har uttalat uppfattningen att lagens tilllämp-
Prop. 1974:148 58
ningsområde bör begränsas så att undantag görs för vissa arbetstagargrupper
t, ex, arbetstagare i företagsledande ställning, visstidsanställ-da, vikarier
etc, och att särskilda regler tillskapas för de mindre företagen. Detta är
en uppfattning som jag i princip inte kan dela. Löntagarna skall kunna veta
att de har samma rättigheter i vilken anställning eller i vilket företag de än
arbetar, 1 den mån undantag på visst sätt behöver göras, bör det ske inom samma
ramar som gäller för övriga arbetstagare eller för andra arbetsplatser, dvs,
genom utnyttjande av den dispositivitet som lagen erbjuder eller med
användande av de jämkningsmöjligheter som har kommit till uttryck i reglerna
om ledighetens förläggning.
En remissinstans har ifrågasatt om det är helt invändningsfritt
att väsentliga frågor överlämnas åt arbetsmarknadens parter att lösa, i synnerhet
som lagen skall gälla också utanför områden där kollektivavtal förekommer. Några
remissinstanser har uttryckt uppfattningen att risken blir stor för att
arbetstagarorganisationerna i väsentiig utsträckning utnyttjar sin position
till att främst verka för kursaktiviteter där arrangörerna är nära knutna till
arbetstagarorganisationerna, även inom ämnesområden som inte hör till
arbetsmarknadsfrågorna. Inte sällan framförs också meningen att den fackliga
utbildningen har kommit att i arbetsgruppens förslag prioriteras i en
omfattning som kan komma i konflikt med enskilda individers personliga
strävanden och önskemål.
Genom
beslut av riksdagen har de anställda genom sina organisationer fått ökade
befogenheter i fråga om bl, a, arbetsmiljö, anställningstrygghet och
styrelserepresentation. Arbetsrättskommittén (In 1971: 03) arbetar med förslag
till lagstiftning så att löntagarna genom sina förtroendevalda skall få
medbestämmande i frågor som rör personalpolitiken och arbetets ledning och
fördelning. Detta antyder den roll som statsmakterna tillmäter arbetstagarnas
egna organisationer när det gäller att öppna nya vägar fÖr de anställda till
inflytande över arbetsplatserna. Som jag förat har framhållit bör detta också
gälla de anställdas möjligheter att ta del av vuxenutbildningen. De fackliga
organisationernas arbetsmetod är att i första hand genom förhandlingar söka nå
fram till överenskommelser, som tillgodoser arbetstagarnas berättigade krav.
Den grundläggande tanken ar att parternas motstridiga intressen regleras i
avtal, som båda parter tar ansvar för under avtalsperioden. Enligt min mening
ligger det betydande fördelar i att organisationerna på detta sätt tar ett
ansvar. En lösning av detta slag ger, som jag fömt har framhållit,
förutsättningar för en aktiv medverkan från löntagarorganisationerna också i
frågor som inte direkt rör tillämpningen av ett studieledighetssystem. Man kan
på det sättet bygga vidare på de arbetsmetoder, som sedan länge och med
framgång har tillämpats på den svenska arbetsmarknaden. Att föratsättningar nu
skapas för uppgörelser på jämställd nivå innebär inte något hot mot det
tillämpade systemet. Även i fortsättningen bör det vara naturligt att de
flesta arbetslivsproblemen löses avtalsvägen.
Prop. 1974:148 59
Det kan inte uteslutas att situationer uppkommer då det
gäller att ta ställning till önskemål om ledighet, vilka inte samtidigt kan
tillgodoses. Det måste då vara av vikt att sammanvägningen av arbetstagarnas intressen
görs av organ som har styrka nog att även mot den enskilde arbetstagaren ta ansvaret
för de beslut som fattas. Även detta är en roll som traditionellt har
tilldelats de fackliga organisationerna. Det är också de som har den samlade
inblick i produktionsförhållandena, arbetsmarknadssituationen och andra
omständigheter vilken behövs för en riktig avvägning mellan de anställdas behov
av stiididedighet och intresset av att verksamheten på arbetsplatsen inte
äventyras. Kollektivavtalsrätten bygger på principen om likabehandling av
arbetstagarna. Det är, som jag ser det, en för de fackliga organisationerna
helt omöjlig arbetsmetod, att obefogade gruppintressen eller eljest
godtyckliga bedömningar skulle tillåtas prägla deras agerande i olika
tillämpningsfrågor eller vid kollektivavtalsuppgörelser om avvikelser från
lagen. Farhågor i den riktningen bör därför med skärpa avvisas. En annan sak är
att garantier bör skapas för att den enskilde arbetstagaren i sista hand kan
få sin ledighetsfråga prövad av domstot. Självfallet måste också tillses att
lagstiftningen får en sådan utformning att den kan fungera även på arbetsplatser
där kollektivavtal saknas.
6.3 Tillämpningsområde
Jag har förut i princip avvisat tanken att vissa arbetstagargrupper
eller företag skulle ställas utanför studieledighetslagen. Det finns mot den
bakgrunden anledning att närmare beröra vissa frågor som i det sammanhanget
har aktualiserats av remissinstanserna.
En uppfattning som framförs av arbetsgivarorganisationer
på den privata sektom är att särskilda regler bör gälla för arbetstagare i
företagsledande ställning, husligt anställda, familjemedlemmar och
arbetstagare i beredskapsarbete, skyddad sysselsättning etc. Bl. a. åberopas de
skäl som ligger bakom de motsvarande undantagen i lagen (1974: 12) om anställningsskydd
(ändrad senast 1974: 378). I likhet med arbetsgruppen menar jag att det inte
föreligger någon klar parallell mellan lagarna. Att helt undanta dessa arbetstagargrupper
kan det enligt min mening inte bli tal om. Reglerna om ledighetens förläggning
gör det däremot möjligt för parterna på arbetsplatsen att vidta de jämkningar
som kan behöva göras med hänsyn till andra arbetstagargruppers behov av
ledighet.
Också den uppfattningen har kommit till uttryck vid
remissbehandlingen att undantag bör göras för arbetstagare som har anställts
för viss tid eller visst arbete eller utan fast anknytning till arbetsplatsen,
t, ex. vikarier, praktikanter etc. Bl, a, har framhållits att vissa
anställningar har ingåtts under föratsättningen att arbetstagaren skall befinna
sig i arbete under den begränsade tid som anställningen avser, SAF anför som
Prop.
1974:148 60
exempel att en vikarie för en studieledig arbetstagare
själv skulle kunna begära studieledighet och menar att detta är orimligt.
Gäller det anställda med lång sammanlagd anställningstid kan jag inte se något
skäl till att de skulle förvägras ledighet från arbetet för studier med den
rätt att sedan återgå i anställningen som lagen avser att ge, I fråga om korttidsanställda
ligger saken något annorlunda till. Beträffande arbete av tillfällig natur kan
det i allmänhet knappast krävas att arbetsgivaren skall planera sin verksamhet
så, att arbetstagaren även efter en helt kortvarig anställning skall kunna få
anspråk på ledighet tillgodosedda. Som arbetsgruppen har framhållit bör sådan
hänsyn tas genom att det i lagen ställs upp krav på viss kvalifikationstid för
att rätt till studieledighet skall inträda. Genom att kvalifikationsreglerna
enligt lagförslaget görs dispositiva är det även möjligt att företa de
justeringar som föranleds av branschmässiga förhållanden. Även på denna punkt
kan det finnas anledning att erinra om förlägghingsreglerna, vilka i
realiteten utgör en ytterligare spärr mot ledighetskrav som framstår som
överdrivna. Med en sådan lösning behöver något generellt undantag inte göras.
Som jag förut har antytt innebär förtroendemannalagen att
arbetstagare, som har utsetts av den lokalt kollektivavtalsbundna fackföreningen
att på sin arbetsplats handlägga frågor rörande tillämpningen av studieledighetslagen,
får fullgöra denna uppgift på betald arbetstid. Detsamma gäller de
arbetstagare som efter ett genomförande av studieledig-hetsreformen är
verksamma på den egna arbetsplatsen för att organisera utbildning, bedriva
information eller uppsökande verksamhet. Den kritik, som i samband med
tillkomsten av förtroendemannalagen uttalades mot att lagen skulle få en
begränsad betydelse i branscher där den fackliga verksamheten inte hade kunnat
knytas till de anställda på den enskilda arbetsplatsen, har nu återkommit, ABF
uttalar exempelvis att en av den fackliga organisationen utsedd
studieorganisatör måste ges rätt att få tillträde till och bedriva verksamhet
även på andra arbetsplatser än den egna. Liknande synpunkter framförs av Svenska
byggnadsarbetareförbundet som dessutom anför att verksamheten bör bekostas
kollektivt genom arbetsgivaravgifter. Dessa frågor bör lämpligen anstå tills
resultatet av arbetsrättskommitténs arbete föreligger. Det kan då bli aktuellt
att bygga ut förtroendemannalagen med regler om de fackliga företrädare som nu
avses (prop, 1974: 88 s, 150 f och InU 1974: 15 s, 30),
De remissinstanser som företräder arbetsgivare på den
enskilda sektorn menar att särskild hänsyn måste tas till de mindre företagens
problem. Jag har förståelse för den inställningen såtillvida att arbetsplatser
med ett fåtal anställda ofta kan drabbas hårdare av enskilda ledighetskrav än
större arbetsplatser. När det däremot gäller statsmakternas strävan att
förbättra de anställdas möjligheter till ledighet för studier med de krav som
detta ställer på arbetsgivaren i' fråga om tillmötesgående,
Prop.
1974:148 61
planering
m, m,, kan jag inte se att målet skall sättas lägre när det gäller de mindre
arbetsplatserna. Det bör inte vara möjligt att gång efter annan skjuta upp en
i och för sig befogad ledighet med åberopande t, ex, av svårigheten att finna
ersättare. Jag kan inte medverka tiU att de anställdas rättigheter urholkas i
en företagskategori medan de upprätthålls i andra kategorier. Även på den
punkten menar jag att de dispositiva lagreglerna liksom förläggningsreglerna
bör kunna utnyttjas på ett sätt som tar hänsyn till de särskilda förhållanden
som kan råda på de mindre arbetsplatserna. Till förläggningsreglerna återkommer
jag i det följande.
Enligt arbetsgruppens
förslag gäller rätten till ledighet arbetstagare som vill "undergå
utbildning". Någon begränsning av utbildningens art görs inte, I princip
omfattas således allmän och facklig utbildning likaväl som yrkesutbildning.
Arbetsgruppen uttalar att ändamålet med ledigheten dock bör kunna preciseras
till deltagande i viss kurs eller viss närmare angiven undervisning. Renodlade
självstudier faller således utanför arbetsgruppens lagförslag. Flera
remissinstanser efterlyser ett förtydligande av begreppet utbildning.
Beträffande utbildningens art framförs olika meningar i frågan om
lagstiftningen bör begränsas till att avse endast viss slags utbildning. Vad
först gäller begreppet utbildning menar jag liksom arbetsgruppen att däri
ligger ett krav på att studierna skall utmärkas av en viss planmässighet.
Enligt min mening har detta krav kommit till lämpligt uttryck genom den använda
formuleringen "undergå utbildning" i stället för exempelvis
"bedriva studier". Vad gäller självstudier har uppenbarligen flera
remissinstanser tolkat arbetsgrappens uttalanden för snävt.
Korrespondensstudier som ingår som ett led i en varvad utbildning bör liksom
undervisningsdelen omfattas av ledighetsreglerna, I detta fall får
korrespondensstudierna nämligen anses uppfylla kravet på planmässighet. I
övrigt menar jag att det är en fördel att utbildningens art inte regleras i
lagen. Den enskilde bör få fritt bestämma ämne och studieform. En annan sak är
att statsmakterna då olika ledighetsönskemål kommer i konflikt med varandra,,
kan finna det angeläget att prioritera vissa arbetstagargruppers studiebehov
eller vissa typer av utbildning. Till vissa av remissinstanserna berörda
tolkningsfrågor återkommer jag i specialmotiveringen.
Huvudregeln
bör givetvis vara att en studidedighetslag gäller lika för arbetstagare i
allmän och i enskild tjänst. Med hänsyn till de särskilda krav som ställs på de
samhälleliga funktionerna kan det enligt arbetsgruppens mening inte undvaras,
att den offentlige arbetsgivaren ges möjlighet att utfärda särskilda
föreskrifter om ledighetens förläggning, när det anses nödvändigt för att
trygga viktiga samhällsfunktioner och därmed jämförliga intressen. Några
remissinstanser som företräder statsmyndigheter understryker vikten av att
sådana föreskrifter meddelas. Andra remissorgan främst de som företräder
arbetsgivare på
Prop. 1974:148 62
den enskilda sektorn reagerar starkt mot förslaget att
ge statlig verksamhet en särställning. Också vissa löntagarorganisationer
finner förslaget inte helt invändningsfritt. Enligt TCO:s mening är det inte
rimligt att i längden upprätthålla särbestämmelser för arbetstagarna på den offentliga
sektorn, TCO förutsätter att möjligheten till avvikelse nyttjas restriktivt.
För egen del vill jag understryka betydelsen av att särskilda regler för det offentiiga
området inte tillskapas annat än när detta framstår som nödvändigt.
Huvudregeln i all arbetsrättslig lagstiftning under de senaste åren har också
varit att reglerna för de offentligt anställda så långt det är möjligt skall
anpassas till vad som gäller för arbetsmarknaden i övrigt, om det kan ske utan
försämring av arbetstagarnas förmåner. Ett annat krav som emellertid också
måste upprätthållas är att den av statsmakterna beslutade verksamheten får
fortgå utan allvarlig störning. Ett system för studieledighet bör inte få
tillämpas så att detta krav åsidosätts, I likhet med arbetsgruppen menar jag
att det uppställda undantaget är av principiell natur. Det finns inte
anledning att räkna med konflikter av speciellt slag på den statliga sektorn.
Enligt arbetsgmppen bör eventuella avvikelser inte komma till stånd utan att
personalorganisationerna har beretts tillfälle att framföra synpunkter i
saken. Detta uttalande bör enligt min mening förstås så, att det inte är
avsikten att några administrativa föreskrifter skall utfärdas i förväg för att
reglera de särskilda förhållandena på den offentiiga sektorn. Särskilda regler
som kan behövas för att anpassa lagstiftningen till förhållandena inom den statiigt
reglerade förvaltningen får i första hand tillskapas genom kollektivavtal i
likhet med vad som gäller för arbetsmarknaden i övrigt. Av 8 kap, 5 § och 11
kap, 10 § regeringsformen torde följa att undantagsbestämmelsen blir
tillämplig endast beträffande sådana ledighetsfrågor som på gmnd av förbud mot
avtal rörande myndighetens verksamhet ligger inom det exklusivt
offentligrättsliga området (jfr, prop. 1973: 177 s, 11 och 38), Det torde t,
ex, inte vara möjligt att regeringen genom en administrativ författning kan
rubba innehållet i ett kollektivavtal som har träffats mellan staten och
personalorganisationerna.
Enligt arbetsgruppens förslag bör avvikande regler också
kunna gälla på grund av annan lagstiftning. Några remissinstanser har efterlyst
ett klarläggande om vilken lagstiftning som i så fall avses. Som jag förut har
berört är det endast på tre områden, som det f, n. finns särskilda regler om
ledighet för utbildning, nämligen i lagen (1972: 650) om rätt till ledighet och
lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare (omtryckt 1974: 15,
ändrad senast 1974: 377), arbetarskyddslagen (1949: 1, omtryckt 1973: 834,
ändrad senast 1974: 379) samt lagen om facklig förtroendemans ställning på
arbetsplatsen.
Prop.
1974:148 63
6.4
Kvalifikationstid
Som
jag förut har framhållit kan det i allmänhet knappast krävas att en
arbetstagare redan efter helt kortvarig anställning skall kunna göra anspråk på
ledighet för utbildning med bibehållen rätt att återgå i anställningen. För
att en studidedighetslag inte skall leda till oskäliga konsekvenser för
arbetsgivaren bör därför uppställas krav på att arbetstagaren skall ha varit
anställd under viss, inte alltför kort tid för att lagen skall vinna
tillämpning på honom. Genom krav på en sådan kvalifikationstid uppnås också
att helt kortvariga anställningar, vikariat m, m, i praktiken faller utanför
lagen.
Arbetsgruppen
har föreslagit att rätten till ledighet förbehålls arbetstagare som vid tiden
för ledighetens början har varit anställd hos arbetsgivaren antingen sex
månader i följd eller sammanlagt minst tolv månader under den senaste
tvåårsperioden. Förebilden till en sådan kvalifikationsregel har arbetsgruppen
funnit i lagen om anställningsskydd. Efter mönster av denna lag har
arbetsgruppen vidare föreslagit att en arbetstagare vid beräkning av
anställningstid skall få tillgodoräkna sig också viss annan anställningstid,
vid företagsöverlåtelse etc. anställningstid hos förutvarande ägare och vid
byte av anställning inom en koncern anställningstid inom koncernen. Ett
undantag från kravet på kvalifikationstid bör enligt arbetsgruppens mening
göras i fråga om ledighet för facklig utbildning, som alltså skall vara
tillgänglig för arbetstagaren redan i och med anställningens början.
Någon
erinran mot de föreslagna reglerna om kvalifikationstid har inte förts fram av
de remissinstanser som företräder löntagarintressen. De hörda
arbetsgivarorganisationerna anser däremot att den föreslagna anställningstiden
är för kort och föreslår kvalifikationstider på ett eller två år, SAF menar bl,
a, att de nyanställda dessförinnan inte hinner omfattas av företagens
planeringsrutiner. En tvåårsgräns skulle enligt SAF också förenkla de problem
som annars kommer att uppstå i fråga om vikarier, provanställda, praktikanter,
säsongarbetare m, fl. Ett förslag som också förs fram av en remissinstans är
att kvalifikationstiden i varje fall skall vara längre när det är fråga om
längre ledigheter.
En
rik flora av utbildningsmöjligheter erbjuds arbetstagarna inom ramen för
vuxenutbildningen. De ledighetsönskemål som förs fram till den enskilde
arbetsgivaren kan därför väntas bli varierande. Det är därför tydligt att vissa
prioriteringar kan behöva göras. Det är inte endast reglema om
kvalifikationstid som inrymmer prioriteringsfrågor. Detsamma gäller
föreskrifterna om uppskov med ledighetens förläggning och tur-ordningsreglema.
Arbetsgruppen har i fråga om kravet på kvalifikationstid prioriterat endast
facklig utbildning. Beträffande uppskovsreglerna prioriteras föratom fackhg
utbildning kurser med ledighet på högst 40 timmar. I turordningsfallen ges
särskilt företräde åt, förutom facklig ut-
Prop.
1974:148 64
bildning,
arbetstagare med bristfällig grundutbildning. Det är f, ö, främst dessa
arbetstagare som man räknar med att nå genom 40-timmarskur-serna. Möjligen
skulle man med rikt varierade lagregler kunna rinna lösningar, som i det
enskilda fallet framstod som mera nyanserade än vad som blir fallet enligt
arbetsgruppens förslag. Kvalifikationstiden skulle t, ex, kunna förlängas, då det
rör sig om ledighet av viss längd, eller förkortas då fråga uppkommer om
kortare ledighet. Andra kvalifikationsregler skulle kunna gälla för vikarier, objektsanställda,
deltidsanställda, säsongarbetare osv. På motsvarande sätt skulle ytterligare
varianter kunna tillskapas i fråga om uppskovs- och turordningsreglerna.
Arbetsgruppen har för sin del stannat för enklast möjliga regler. Också jag
anser att det är den lämpligaste metoden, helst som reglerna samtidigt bör
göras dispositiva. Det bör således vara arbetsmarknadsparterna obetaget att
inom varje bransch göra de anpassningar som framstår som naturliga. Den
föreslagna kvalifikationsregeln om sex månaders sammanhängande anställningstid
eller ett års sammanlagd anställningstid anser jag vara lämpligt avvägd. Det är
också en fördel att den arbetsrättsliga lagstiftningen samordnas i sådana
avseenden som t, ex, kvalifikationsregler och regler om beräkning av
anställningstid. Som nyss nämnts har även reglerna om ledighetens förläggning
och turordningsreglema sin givna betydelse vid sidan av
kvalifikationsreglerna, då det gäller att bestämma företrädet mellan olika
ledighetsönskemål. Jag utgår från att parterna på den enskilda arbetsplatsen
inte kommer att släppa igenom överdrivna ledighetskrav från anställda med kort
anställningstid eller tillfällig anställning på bekostnad av mera angelägna
utbildningsändamål.
Vad
jag senast har anfört gäller även den fackliga utbildningen. Som jag förat har
framhållit bör det inte föreligga någon risk för att arbetsgivaren och de
fackliga organisationerna skulle otillbörligt gynna den fackliga utbildningen
till nackdel för t. ex. de arbetstagare som vill skaffa sig en bättre gmndutbildning
eller påbyggnad av yrkesutbildningen med hänsyn till förhållandena inom
företaget eller branschen. Uppenbart är att en arbetstagares bortovaro för
studier i många fall kan få konsekvenser för arbetskamraterna, t. ex. i form av
ökad arbetsbelastning, särskilt i de fall där någon ersättare inte finns att
tillgå. Även av sådana skäl finns det anledning anta att parterna på arbetsplatsen
kommer att tillämpa undantagsregeln med aktsamhet. Därmed menar jag dock inte
att undantaget för facklig utbildning är ornotiverat. Som jag förut har
framhållit ställer den pågående reformeringen av arbetslivet betydande krav på
arbetstagarna själva. Behovet av facklig utbildning är stort. Till stor del
tillgodoses ledighetsbehovet av reglema i förtroendemannalagen. Den lagen
gäller emellertid endast arbetstagare som av den lokalt kollektivavtalsbundna
fackföreningen har utsetts att fullgöra vissa förtroendemannauppdrag. Även för
övriga arbetstagare föreligger ett behov av ledighet för t, ex, information om
de grundlag-
Prop. 1974:148 65
gande
reglerna för arbetsplatsen. Det är viktigt att sådan information, vilken nästan
undantagslöst kommer att inrymmas inom den förat berörda 40-timmarsregeln, kan
sättas in i anställningens begynnelseskede. Det är mot denna bakgrund som
undantagsregeln bör ses. Gäller det längre ledighet för utbildning, som inte
tillgodoses av förtroendemannalagen t, ex. grandutbildning utan omedelbar
facklig betydelse får det föratsättas att de arbetstagare som kommer i fråga
normalt har uppnått den anställningstid som annars gäller för rätt till
ledighet.
Enligt
arbetsgruppens förslag skall den angivna anställningstiden vara uppnådd vid
tidpunkten för ledighetens början. Även jag anser att det är en lämplig
utgångspunkt. Om t. ex. ansökan om ledighet fick göras först då
kvalifikationstiden hade uppnåtts skulle, på grund av upp-skjutandereglema, i
realiteten ännu längre kvalifikationsregler komma att gälla. Det bör vidare
vara en strävan att utforma lagreglerna så att något hinder inte möter mot att ledighetsframstäliningar
kan göras i god tid med de ökade planeringsmöjligheter som det innebär.
Vad
vidare gäller den närmare beräkningen av anställningstidens längd bör, som jag
nyss har framhållit, tillämpas samma prmciper som i 4 § lagen om
anställningsskydd. Vid bestämmande av anställningstid bör sålunda få medräknas
tid under vilken arbetstagaren har varit anställd hos annat företag inom
koncern som arbetsgivaren tillhör. Har företag eller del av företag övergått
till ny arbetsgivare, bör vid bestämmande av anställningstid hos den nye
arbetsgivaren medräknas tid under vilken arbetstagaren har varit anställd hos
förutvarande arbetsgivaren eller hos företag inom koncern som förutvarande
arbetsgivaren tillhörde. Behovet av andra tillgodoräknanderegler t. ex. anställningstid
inom branschen förutsätter jag kan lösas genom kollektivavtalsreglering.
Detsamma gäller andra specialproblem som har uppmärksammats under remissförfarandet.
I den mån den vägen skulle visa sig oframkomlig får frågan om specialregler tas
upp på nytt.
I
likhet med arbefsgrappen menar jag att något krav inte bör ställas upp om att
arbetstagaren skall ha uppnått en viss ålder för att få rätt till ledighet. I
varje fall under ett övergångsskede finns det dock anlednmg att räkna med att
de utvidgade ledighetsmöjlighetema kommer att i viss mån förbehållas
arbetstagare som sedan länge har lämnat ungdomsutbildningen bakom sig.
6.5
Ledighetens längd
Att
i lagen närmare ange den tid under vilken ledighet skall kunna åtnjutas är, som
arbetsgmppen framhåller, knappast möjligt. Redan lagens generella karaktär gör
detta mindre meningsfullt. En sådan begränsning skulle också kunna leda till
att vissa typer av utbildning inte blev tillgängliga för arbetstagarna. Längden
av utbildningen måste i prin-
5
Riksdagen 1974.1 saml Nr 148
Prop. 1974:148 66
cip
få bedömas utifrån de studiemål och den tidsplan som den enskilde arbetstagare
har satt upp. Det.bör därför vara tillräckligt att, såsom arbetsgruppen har
föreslagit, i lagen ange att arbetstagaren har rätt till behövlig ledighet för
att undergå avsedd utbildning. Detta har också godtagits av flertalet
remissinstanser.
Från
några håll framförs dock en motsatt uppfattning, t. ex. att flerårig ledighet
bör medges endast i undantagsfall eller att lagen i varje fall bör innehålla en
viss begränsning av en arbetstagares sammanlagda ledighetsmöjligheter under en
viss tidsperiod. Organisationer som företräder arbetsgivare framhåller att det
i varje fall bör vara möjligt att träffa avtal om den sammanlagda volymen av
samtidigt studielediga inom ett företag.
Den
fråga som främst påkallar en lösning är hur ett önskemål om ledighet bör kunna
förenas med hänsynen till arbetskamraterna och med intresset av att
verksamheten hos arbetsgivaren kan fortgå utan allvarlig störning. I
framställningen från LO och TCO pekas på möjligheten att komma till rätta med
den sistnämnda frågan genom införandet av en kvoteringsregel, som anger vilken
omfattning den totala volymen av ledighet bör ha. En sådan regel innebär dock inte
någon lösning av problemet hur lång ledighet som skall garanteras den enskilde
arbetstagaren. Vilket procenttal som än väljs som lagfäst kvot, kommer det att
framstå som i någon mån godtyckligt. I så fall erbjuder en reglering i kollektivavtal
av det totala utrjmmet för ledighet betydligt bättre variationsmöjligheter. Av
de anförda skälen avvisar arbetsgrappen tanken på kvotlagstiftning och förordar
i stället ett system för förläggning av studidedigheter, som innebär att
arbetsgivare och arbetstagare i samverkan får lösa de personalplaneringsfrågor
som uppstår. Systemet ger också utrymme för en flexibel bedömning av den
enskilde arbetstagarens ledighetsönskemål. Också jag menar att detta är den
bästa vägen att angripa problemet. Även om rätten till ledighet för den
enskilde arbetstagaren är i princip obegränsad inom ramen för kravet på
behövlig ledighet och lagen inte uppställer några begränsningar i fråga om det
totala uttaget av ledighet på en arbetsplats, bör det vara möjligt att. genom
förläggnings- och turordningsreglema komma till rätta med de av-gränsningsfrågor
som här har berörts. Hinder bör t. ex. inte möta mot att partema på den
enskilda arbetsplatsen lägger fast vilka ramar som bör gälla för det totala
ledighetsuttaget. Härigenom underlättas givetvis den planering, som måste blir
resultatet av lagens förläggnmgsregler. Möjligen kan häremot invändas att ett
sådant system skapar osäkerhet för den enskilde arbetstagaren. Jag menar dock
att den enskilde arbets--tagarens önskemål om ledighet, när frågan ställs på
sin spets, måste få stå tillbaka för det större intresset av att en ledighetsreförm
kan genomföras på ett sätt som inte bara är smidigt utan som också ger
möjlighet till sammanvägning av flera, lika betydelsefulla,intressen. I sista
hand
Prop. 1974:148 67
får
enligt förslaget den enskilde arbetstagaren en möjlighet att påkalla
domstolsprövning av frågan om ledigheten skall anses nödvändig och om den kan
läggas ut på begärd tid med hänsyn till verksamhetens behöriga gång och de
övriga utbildningsönskemål som har aktualiserats på arbetsplatsen. Som jag ser
det iimebär det inte något angrepp på den i princip oinskränkta rätten till
ledighet att parterna träffar kollektivavtal eller att eljest begränsningar
införs vad gäller ledighetens förläggning, t. ex. att en arbetstagare med
nyligen åtnjuten ledighet skall i prioritetshänseende ställas efter
arbetstagare som ännu inte fått undergå utbildning. Det ligger i sakens natur
att kortvarig ledighet ofta lättare kan tillgodoses än längre ledighet.
Det
ankommer som förut har nämnts på arbetstagaren att klargöra vilken utbildning
som ledigheten skall avse. Det bör kunna krävas att arbetstagaren också anger
vem som anordnar den utbildning arbetstagaren vill undergå liksom under vilken
period denna skall äga rum. Något krav på att den anställde visar sig ha blivit
antagen till den åsyftade utbildningen anser jag inte behöva skrivas in i
lagen. Däremot bör arbetsgruppens förslag kompletteras med regler för det fall
att arbetstagaren inte påbörjar eller fullföljer den utbildning för vilken
ledighet har beviljats. Till den frågan återkommer jag i avsnitt 6.9.
6.6
Ledighetens förläggning
Som
en vägledande grundsats slår arbetsgruppen fast att ledighet för studier bör
förläggas med skälig hänsyn såväl till arbetstagarens önskemål som till
intresset av att verksamheten hos arbetsgivaren kan fortgå utan allvarlig
störning. Arbetsgmppen ger vidare rekommendationer om vilka utbildningsönskemål
som särskilt bör tillgodoses, då flera arbetstagare inte kan beredas ledighet
samtidigt. Det regelsystem som arbetsgruppen föreslår innebär framför allt att
de fackliga organisationema får ett betydande inflytande på avgörandet av
frågor om ledighetens förläggning. Härigenom bör enligt arbetsgrappen
uppkommande tillämpningsproblem gällande såväl enskilda ledighetsfall som
det totala ledighetsuttaget kunna lösas i samförstånd mellan parterna. Till
detta bidrar också lagförslagets regler om överläggning m. m., vilka bl. a. fylr
ler funktionen att dessa frågor blir allsidigt belysta på ett så tidigt stadium
som möjligt.
Önskar arbetsgivaren att
ledigheten skall ta sin början mer än sex månader efter arbetstagarens
framställning, fordras eriligt arbetsgruppens förslag att samtycke till
uppskovet lämnas av den kollektivavtalsbundna lokala fackliga organisationen på
arbetsplatsen. Enligt arbetsgrappen bör det i regel vara tillräckligt att
arbetsgivaren har sex månader till förfogande för att anpassa verksamheten,
skaffa ersättare etc. Skulle det för viss bransch visa sig nödvändigt, lägger
lagförslaget inte. hinder i vä-
Prop. 1974:148 68
gen
för att andra uppskjutandefrister bestäms i kollektivavtal. Med tanke på den
fackliga utbildningens särskilda betydelse är det enligt arbetsgruppens åsikt
befogat att ge facklig utbildning en viss särställning även i fråga om uppskjutandereglema,
särskilt som sådan utbildning oftast är förhållandevis kortvarig. Arbetsgruppen
förordar därför att samtycke då skall krävas från den fackliga organisationen
så snart den frist arbetsgivaren önskar är längre än två veckor. Detsamma bör enligt
arbetsgruppen gälla kurser om sammanlagt högst 40 timmar. Skälet härtill är
den korta planläggningstiden för sådana kurser. Vidare är det för de arbetstagargrupper
som främst kommer i fråga för korttidskurser ofta efter s. k, uppsökande
verksamhet enligt arbetsgmppen angeläget att studierna kan påbörjas utan tidsutdräkt.
En
särskild fråga är hur den enskilde arbetstagaren skall kunna hävda sitt
intresse om arbetsgivaren och den fackliga organisationen är eniga om att
ledigheten bör skjutas upp under längre tid. Detta kan gälla både i det fallet
att arbetstagarens begäran är den enda i sitt slag och då hans ansökan får stå
tillbaka för konkurrerande ansökningar om studieledighet. Med tanke på sådana
situationer föreslås att den anställde efter viss tid skall kunna påkalla
prövning av frågan om ledighetens förläggning utan hinder av den
bestämmanderätt som nu har berörts. Arbetsgruppen föreslår en tidsfrist av två
år, räknat från tidpunkten för ansökan.
Det
nu berörda regelsystemet gäller enligt arbetsgruppens förslag alla
arbetsplatser som regleras av kollektivavtal, alltså även för arbetstagare på
en sådan arbetsplats som inte är fackligt anslutna eller som tillhör en uite kollektivavtalsbunden
organisation. I de mindre vanliga fall, att något kollektivavtal inte gäller
för arbetsplatsen, bör det enligt arbetsgruppens mening vara tillräckligt att
den enskilde arbetstagaren får föra en tvist om ledighetens förläggning till
domstol i enlighet med den nyss angivna tvåårsregdn. Jämfört med de kollektivavtalsreglerade
arbetsplatserna innebär förslaget alltså inte någon inskränkning av
arbetsgivarens primära bestämmanderätt.
Arbetsgruppens
förslag om ordningen för att ta ut studieledighet har berörts av ett flertal
remissinstanser. Framför allt gäller diskussionen arbetsgivarens möjlighet att
skjuta upp begärd ledighet och förslaget om delad bestämmanderätt i
förläggningsfrågor mellan arbetsgivaren och de fackliga organisationema.
Några
remissinstanser berör behovet av en långsiktig personalplanering och uttalar
förhoppningen att uppkommande tillämpningsproblem i stor utsträckning skall
kunna lösas lokalt i samförstånd mellan parterna på arbetsplatsen. Detta är en
förhoppning som jag vill kraftigt instämma i. Lagreglerna bör ge parterna ett
intresse av att från mera likvärdiga utgångspunkter arbeta för en samordnad
lösning av de tillämpningsfrågor som hänger samman med studidedighetsreformen.
Som jag förat har framhållit bör det vara naturligt att parterna på
arbetsplatsen
Prop. 1974:148 69
tid
efter annan tar upp diskussion om hur ledighetsuttagen generellt skall läggas
ut under bestämda tidsperioder. Lagreglerna bör också göra det angeläget för
arbetsgivaren att inte skjuta upp välgrundade ledighetskrav och att så långt
det är möjligt undanröja hinder för framtida ledigheter.
I fråga om uppskjutandetidema
menar flertalet hörda arbetsgivarorganisationer att arbetsgivarens möjligheter
är alltför begränsade. För längre ledigheter föreslås uppskjutandetider på i
regel minst ett år. För korttidsutbildning bör enligt dessa organisationer uppskjutandetiden
vara en till två månader. Förslag förs också fram om mera detaljerade uppskjutanderegler
med olika frister för korttidsledigheter, normaltids-ledigheter och långtidsledigheter.
Ett annat förslag är att det vid sidan av regler om uppskjutandetider
tillskapas föreskrifter om förhandsanmälan etc, varigenom planeringstiden för
arbetsgivarparten skulle förlängas ytterligare. Framför allt när det gäller korttidsledigheterna
och ledighet för facklig utbildning menar dessa organisationer att det behövs regler
som ger arbetsgivaren rätt att vägra ledighet som äventyrar säkerheten på
arbetsplatsen, viktiga samhällsfunktioner eller därmed jämförliga intressen. I
fråga om korttidskurser anförs t. ex. att det är berättigat att kräva av
utbildningsarrangörerna att utbildning erbjuds i en takt och på sätt och tider
som är förenligt med produktionens eller verksamhetens behöriga gång. De av
arbetsgruppen föreslagna tiderna är enligt arbetsgivarorganisationerna
orealistiskt korta för arbetstagare i vissa branscher eller yrken.
En motsatt uppfattning i
fråga om fristerna hävdas av löntagarorganisationerna, studieförbunden m. fl.
LO ansluter sig till förslaget att korttidsledighet skall kunna skjutas upp
högst två veckor och understryker härvid angelägenheten av att ledighet för
kortare kurser kan beviljas med kort varsel. Däremot ställer sig LO tveksam
till att arbetsgivarens uppskovsmöjligheter i övrigt är sex månader. Denna tid
kan enligt LO synas rimlig då det är fråga om ledighet på exempelvis ett år,
medan uppskovstiden är alltför lång om det är fråga om kurser på två eller tre
veckor. LO anser därför att en längsta uppskovstid om fyra månader skulle vara
tillräcklig. ABF menar att det bör räcka med två till tre månader. En
majoritet inom FÖ"VUX anser det värdefullt att korttidskurser ges en viss
särställning. De kortutbildade vuxna som bedriver studier deltar enligt
kommittén i stor utsträckning i kortare kurser som studiecirklar,
veckoslutskurser eller veckokurser. När uppsökande verksamhet har genomförts är
det enligt FÖVUX viktigt att studiema kommer snabbt igång, så att inte
intresset för att delta avtar bland de som har anmält sig.
Liksom beträffande
reglerna om kvalifikationstid uppkommer frågan om behovet av mera detaljerade
regler rörande uppskjutandefristerna. Tydligt är att arbetsgruppens förslag om
en frist av sex månader kan
Prop. 1974:148 70
upplevas
som lång när det gäller en tvåveckorsledighet likaväl som den kan tyckas vara
väl kort när en arbetstagare vill vara borta under längre tid. Det vill synas
som om remissinstanserna vid sin bedömning av arbetsgruppens förslag främst
har fäst betydelse vid längden av de perioder under vilka arbetsgivarparten
resp. arbetstagarparten har tillagts bestämmanderätt i förläggningsfrågan. Som
jag nyss har berört bör lagstiftningen inte fungera på det sättet i det
praktiska livet. Även om bestämmanderätten för resp. part är i princip
oinskränkt, bör det i längden inte vara möjligt att vardera parten begränsar
sina bedömningar till de perioder då bestämmanderätten enligt lag ligger hos
parten själv. I normalfallet bör lagen i stället fungera så ätt partema ser
det som om de gemensamt har en planeringsperiod som sträcker sig från
ledighetsansökan till den tidpunkt då parternas bedömningar kan bli föremål
för domstolsprövning. Det bör därför vara ett gemensamt intresse att planeringsfrågor
görs till föremål för överläggning snarast möjligt. Som jag förut har
framhållit får parterna vid sin planering på ömse sidor beakta såväl de
enskilda arbetstagarnas intressen som hänsynen till verksamhetens behöriga
gång. Genom en samordnad planering är det också möjligt att ta hänsyn till
säsongmässiga variationer, något som inte inryms i lagens mera schablonmässigt
utformade regler. Skulle det i något undantagsfall visa sig att parterna
stannar i olika uppfattningar om vad hänsynen till produktionen kräver, menar
jag att det i arbetsgruppens förslag ligger ett tillbörligt skydd mot
överraskningar. Genom överläggningsreglerna bör arbetsgivaren kunna få besked
huruvida samtycke till fortsatt uppskov kommer att medges. Får han inte sådant
medgivande bör det vara möjligt för honom att inom ramen för uppskjutandereglema
vidta de dispositioner som behövs för att verksamheten inte skall äventyras.
Det bör alltså inte vara möjligt för arbetsgivaren att förhålla sig passiv och
då bestämmanderätten har övergått på arbetstagarparten hävda att det då
uppkommer produktionsstörningar. Som jag förat har framhållit måste det valda
regelsystemet innebära en skyldighet för arbetsgivaren att vara verksam för
att undanröja framtida hinder för utläggningen av studieledighet. Mot den nu
berörda bakgrunden menar jag att det inte finns något behov av att införa mera
detaljerade uppskovsregler eller undantagsregler med hänsyn till viktiga
samhällsfunktioner etc. De av arbetsgruppen satta tidsfristerna anser jag
lämpligt avvägda. Beträffande korttidsledigheterna kan tilläggas att där
knappast uppkommer något behov av att anställa ersättare. Även i fråga om
korttidskurser och facklig utbildning finns ett ömsesidigt intresse av att ledighetema
förläggs så att inte produktionen försvåras, arbetskamra-tema får en oskäligt
ökad arbetsbörda, tredje mans intressen åsidosätts etc. Vad själva fristerna
beträffar bör understrykas att de liksom för-läggningsreglema i övrigt bör
vara dispositiva för att en erforderlig branschanpassning skall kunna ske.
Prop. 1974:148 71
Regler
varigenom ledighet kan uppskjutas är i och för sig inte särskilt lämpliga med
hänsyn till de verkningar som ett uppskjutande kan få för administrationen av
vuxenutbildningen, t. ex. genom att en arbetstagare får lämna återbud till en utbildriing
som han har blivit antagen till. Särskilt gäller detta kurser som startar
endast en gång per termin eller läsår. Ett sätt att begränsa sådana verkningar
är att i görligaste mån inskränka uppskjutandemöjligheterna. Ett annat sätt är
att lagreglerna också ges en utformning som gör det angeläget för den enskilde
arbetstagaren att i god tid anmäla sina utbildningsönskemål. Det kan t. ex. vara
rimligt att arbetstagaren anmäler sitt ledighetsbehov samtidigt som han anmäler
sig till utbildningen i fråga.
Vissa
remissinstanser har föreslagit att uppskjutandereglema kombineras med regler
om förhandsanmälan av varierande längd, beroende på omfattningen av den önskade
ledigheten. Betydligt enklare är enligt min mening att uppskjutandefristerna
liksom fristen för domstolsprövning räknas från tidpunkten för arbetstagarens
ansökan om ledighet. Välpla-nerad utbildning behöver då över huvud taget inte
bli uppskjuten. Jag finner därför inte någon anledning att på denna punkt ändra
på arbetsgruppens förslag. Tanken att uppskjutandetidema för arbetsgivaren
skulle ytterligare förlängas genom förhandsanmälningstid, krav på att den
föreskrivna anställningstiden skall vara uppnådd när ansökan görs osv. har jag
förut avvisat.
Kan
enighet inte nås om ledighetemas förläggning innebär arbetsgruppens förslag
att arbetsgivaren resp. den fackliga organisationen får bestämmanderätt rörande
förläggningen under olika tidsperioder. Under den första perioden av i regel
sex månader kan arbetsgivaren motsätta sig ledigheten. Efter utgången av denna
frist kan arbetsgivaren om arbetstagaren vidhåller sin begäran självfallet
medge att ledigheten då läggs ut. Vill han däremot att ledigheten uppskjuts
ytterligare, är han beroende av fackföreningens godkännande. Medger
fackföreningen uppskov, kan ledigheten uppskjutas ytterligare någon tid. Hinder
möter inte mot att en ledighet på det sättet gång efter annan skjuts upp. Det
förhållandet att arbetstagaren, sedan medgivande till uppskov har lämnats av
den fackliga organisationen, efter en viss tid kan påkalla domstols prövning
av frågan om ledighetens förläggning innebär inte någon garanti för att
ledigheten då läggs ut. Även domstolen kan t, ex, finna att andra, mera
angelägna utbildningsbehov bör tillgodoses inom de ramar som arbetsgivarens
verksamhet tål. Lämnar å andra sidan fackföreningen inte sitt samtycke till
ytterligare uppskov innebär det att arbetstagaren får rätt att genast ta ut den
ledighet från sin anställning som han behöver. Arbetsgruppen har vid
motiveringen av sitt förslag uttalat, att fackföreningen därmed skulle ha
tillagts tolkningsföreträde vid tvist om ledighetens förläggning. Detta
uttalande har lett till en viss osäkerhet om innebörden av de föreslagna
lagreglerna. Till den frågan återkom-
Prop. 1974:148 72
mer
jag i det följande. Det bör här räcka med att konstatera, att det i propositionen
framlagda förslaget innebär en efter viss tid delad, i och för sig oinskränkt
bestämmanderätt för vardera parten och att det enligt förslaget endast är
möjligt för den enskilde arbetstagaren att efter viss tid få till stånd
domstolsprövning för den händelse parterna på arbetsplatsen är ense om
uppskov.
En
något annorlunda uppläggnuig av regelsystemet har föreslagits av
arbetsdomstolens ordförande. I stället för att bygga regdanordningen på att
arbetsgivaren har befogenhet att skjuta upp ledigheten föreslås att
arbetsgivaren skall få en lagstadgad rätt att vägra ledighet, om denna skall ta
sin början inom högst sex månader från det att arbetstagarens framställning
görs. Det får sen ankomma på arbetstagarorganisationen att påkalla överläggning
i saken eller på arbetstagaren att begära ledighet på nytt till annan
tidpunkt. Om arbetstagaren begär ledighet som är avsedd att ta sin början först
efter sex månader skulle enligt detta förslag den ordningen gälla att
arbetsgivaren antingen har att gå med på ledigheten eller begära överläggning
med fackföreningen inom en viss frist. Utmynnar överläggningen inte i
överenskommelse gäller fackföreningens ståndpunkt. Som jag ser det leder detta
förslag till praktiskt sett samma resultat som arbetsgruppens. För egen del
anser jag att arbetsgruppens förslag är något enklare. Jag förordar därför att
det förslaget läggs till grand för lagstiftning. Som förut har nämnts kan
lagstiftningen behöva kompletteras med särskilda föreskrifter rörande den
formella handläggningen av ledighetsfrågorna. En sådan fråga, som med fördel
kan överlämnas åt de berörda parterna att lösa, är om det föreligger något
behov av att på visst sätt lägga fast ramar för vilka ledighetsansökningar som
samtidigt bör komma upp till bedömning för en viss tidsperiod. Som har
uppmärksammats av någon remissinstans kan det t, ex, inte vara lämpligt att
beviljade ledigheter rivs upp för att det sedermera inställer sig mera
angelägna ledighetskrav.
Det
normala bör givetvis vara att arbetsgivaren redan vid arbetstagarens
framställning tar definitiv ställning till en tidpunkt när han menar att
arbetstagaren skall kunna få ut sin ledighet. Arbetstagaren får då ett besked
som han kan inrätta sig efter. Även i det fallet att ledigheten behöver
uppskjutas över den angivna sexmånadersfristen och fackföreningens samtycke
fordras, är det angeläget att arbetstagaren får besked om när ledigheten kan
läggas ut. Uppskov som gäller tills vidare bör alltså undvikas.
Även
om de fackliga organisationerna efter en första planeringstid för arbetsgivaren
ges ett bestämmande inflytande över förläggningsfrågorna, löses därmed inte
alla tvistefrågor som kan uppkomma rörande lagens tillämpning. Arbetstagarens
ledighet kan ifrågasättas utifrån andra utgångspunkter, t. ex. att ledigheten
inte avser utbildning i lagens mening eller att den begärda tiden är mer än
behövlig osv. Enligt gäl-
Prop. 1974:148 73
lande
rätt skulle arbetsgivaren ha tolkningsföreträde, dvs. hans uppfattning om
lagens rätta innebörd skulle vinna företräde till dess att domstol hade slitit
tvisten mellan parterna. Tydligt är att principen om arbetstagares allmänna
rätt till ledighet för utbildning därigenom sloille kunna allvarligt urholkas.
Tolkningsföreträdet skulle kunna användas för att uppskjuta i och för sig
befogade ledigheter utöver vad förläggningsreglerna medger. Som arbetsgruppen
har förutsatt bör huvudregeln om en i princip oinskränkt rätt till ledighet för
utbildning därför leda till att det vid tvist blir arbetstagarpartens mening
som vinner företräde. Detta gäller även om tvistefrågan uppkommer under den
period då arbetsgivaren har bestämmanderätt i fråga om själva förläggningen.
Jag understryker att vad jag nu har sagt om tolkningsföreträde inte gäller
ledighetens förläggning som sådan. För förläggningsfrågorna gäller de regler
om bestämmanderätt som jag förut har uppehållit mig vid. De närmare reglema om
tolkningsföreträdet avser jag att beröra mera ingående i avsnitt 6,9,
Arbetstagarpartens
bestämmanderätt i förläggningsfrågor liksom tolkningsföreträdet vid tvist om
andra tillämpningsfrågor tillkommer enligt arbetsgruppens förslag den
arbetstagarorganisation, som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal
beträffande den kategori som arbetstagaren tillhör. Att den
kollektivavtalsbundna organisationen får befogenheter som avser alla
arbetstagare inom kollektivet, oavsett om arbetstagaren i fråga är medlem i
organisationen, anser Svensk industriförening vara oacceptabelt. Föreningen
menar att det strider mot demokratisk rättsuppfattning att en enskild individ
utan anknytning till vederbörande organisation skulle för sina personliga
studier vara beroende av en viss fackorganisations handlande. Med anledning
härav vill jag anföra följande. Även om rätten att tillhöra eller stå utanför
en facklig organisation är fri, har det på den svenska arbetsmarknaden sedan
länge gällt den principen att det är de kollektivavtalsslutande parterna som i
praktiken lägger fast anställningsvillkoren även för arbetstagare som står
utanför den avtalsslutande fackliga organisationen under förutsättning att
arbetstagaren sysselsätts i arbete som avses med avtalet och inte heller
omfattas av ett annat tillämpligt kollektivavtal. I rättspraxis har det t, o, m.
ansetts att ett kollektivavtal kan få en normerande effekt för anställningsvillkoren
på arbetsplatser inom branschen även om de över huvud taget inte berörs av
kollektivavtalet (NJA 1948 s, 1), Principen om de avtalsslutande parternas
förmåga att enhetligt reglera anställningsvillkoren på en arbetsplats har
också godtagits av riksdagen, t, ex, vid behandlingen av lagen om
anställningsskydd. Riksdagen godtog då också uppfattningen att det borde vara
de kollektivavtalsbundna organisationerna som i tillämpningsfrågor hade att
företräda arbetstagarpartens samlade värderingar, Reglema om överläggningsrätt
i lagen om anställningsskydd utformades i enlighet härmed (jfr, InU 1973: 36 s,
41 ff. och 1974: 14 s, 9 ff,).
Prop. 1974:148 74
Frågan
inrymmer också en föreningsrättslig aspekt. Ansvaret för ett genomförande på
arbetsplatserna av studidedighetsreformen ligger i betydande mån hos
arbetstagarna själva. Det måste då vara angeläget att bestämmanderätten i olika
tillämpningsfrågor ligger hos företrädare som inte bara är representativa för
arbetstagarna utan som också har etablerat ett samarbete med arbetsgivaren i
arbetsplatsens olika frågor. Jag har inledningsvis berört, att det är de
fackliga organisationernas arbetsmetod att genom förhandlingar söka nå fram
till överenskommelser med arbetsgivaren. Det är i sista hand styrkan hos en
facklig organisation som blir avgörande för om ett kollektivavtal skall komma
till stånd och för vilken arbetstagarorganisation som skall stå som part i
kollektivavtalet. Det råder inte någon tvekan om att vår
arbetsrättslagstiftning tillmäter just kollektivavtalsbundenheten en avgörande
betydelse när det gäller att välja ut de anställdas företrädare i olika medinflytandefrågor.
Ett ytterligare skäl härför är att lagstiftningen förutsätts bli kompletterad
av kollektivavtal för den enskilda arbetsplatsen. Härigenom nås också den
fördelen att de företrädare förde anställda, som har att utöva inflytande på
lagens tillämpning, också är de som har ansvaret för de kollektivavtal som
avses komma att komplettera lagstiftningen. Även vad jag nu har anfört är en
uppfattning som har godtagits av riksdagen (jfr. InU 1974: 15 s. 29 f).
Några
remissinstanser påpekar att det inte är helt ovanligt att en arbetsgivare är
bunden av flera kollektivavtal beträffande den kategori av arbetstagare som en
ledighetssökande tillhör. Det kan också förekomma att flera
arbetstagarorganisationer har tecknat gemensamt kollektivavtal med arbetsgivaren
om den berörda kategorien. Remissinstanserna efterlyser därför ett
klarläggande av hur reglerna om bestämmanderätt skall fungera i det fallet att
organisationerna inte kan enas om en gemensam uppfattning i förhållande till
arbetsgivaren. Samma problem uppkommer beträffande reglerna om tolkningsföreträde.
En
lagstiftning om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning bör självfallet
vara utformad så att alla de arbetstagarorganisationer som på arbetsplatsen är
bundna av kollektivavtal för den berörda kretsen av arbetstagare också ges
möjlighet att delta i den samverkan för planering av ledighetema som
lagstiftningen förutsätter. Det bör ligga i organisationernas eget intresse
att de därvid jämkar sina uppfattningar så att de gentemot arbetsgivaren
företräder en gemensam ståndpunkt i olika förläggningsfrågor eller
tvistefrågor. För de som jag föratsätter undantagsfall då organisationerna
stannar i olika meningar, måste emellertid tillskapas regler om vad som skall
gälla rörande arbetstagarpartens bestämmanderätt eller tolkningsföreträde.
Gäller det en enskild arbetstagares ledighetsansökan ligger det kanske närmast
till hands att låta hans egen organisations uppfattning väga över. Därmed löses
emellertid inte de fall då det rör sig om ett val mellan flera arbetstagare med
olika or-
Prop.
1974:148 75
ganisationshemvist,
oorganiserade arbetstagares ledigheter osv. En möjlighet är att
bestämmanderätten då ges åt den organisation som på arbetsplatsen framstår som
mest representativ för den berörda arbetsta-gargruppen, t. ex. genom det
största antalet medlemmar. En annan lösning är att arbetstagarsidans
bestämmanderätt omhänderhas av ett organ, till vilket fackföreningarna får utse
ledamöter till ett antal som svarar mot t, ex. antalet medlemmar på
arbetsplatsen. Nackdelen med sådana lösningar är att de knappast befrämjar den
samverkan mellan organisationerna som jag nyss har understmkit. Majoriteten
skulle alltid i sista hand kunna hävda sin uppfattning. En lösning som däremot
bör kunna främja den eftersträvade samordningen organisationerna emellan är,
att bestämmanderätten och tolkningsföreträdet får gälla endast under
förutsättning att organisationema hävdar en gemensam hållning gentemot
arbetsgivaren. Gentemot en sådan lösning kan anföras, att organisationstvister
på arbetstagarsidan kommer att gagna arbetsgivaren och att organisationer med
endast ett fåtal medlemmar därmed kan på ett orättvist sätt påverka
förläggningsfrågor för ett långt större kollektiv. I valet mellan de olika
alternativen menar jag att lagstiftaren så långt det är möjligt bör undvika
regler som motverkar intresset av samverkan mellan samtiiga berörda parter på
arbetsplatsen. Jag föreslår därför i 12 § en regel som i princip kräver enighet
organisationerna emellan. Har organisationer med sammanlagt mer än fyra
femtedelar av antalet kollektivavtalsbundna arbetstagare på arbetsplatsen
kunnat enas, bör dock deras mening få gälla. Detsamma bör gälla om endast en
organisation har den erforderliga majoriteten.
Den
av mig förordade regeln bör som nämnts endast gälla under förutsättning att de
berörda arbetstagarorganisationerna inte kommer överens. Regeln bör därför
också göras dispositiv. Enas t. ex. organisationerna och arbetsgivaren om en
majoritetsregel, som ger företräde åt olika organisationer inom skilda delar av
avtalsområdet, bör lagen inte hindra detta. En förutsättning härför bör dock
vara, att samtliga berörda organisationer står som part i kollektivavtalet.
Arbetsgivarpartens
bestämmanderätt upphör enligt det nu framlagda förslaget i och med den honom
givna fristens utgång. Vill han få ledigheten uppskjuten ytterligare fordras
samtycke av den berörda fackliga organisationen. Förläggningsreglerna lämnar
inte något utrymme för en arbetsgivare att därefter föra ledighetsfrågan till
domstol och med åberopande av t. ex. arbetets behöriga gång få till stånd ett
uppskov som fackföreningen har nekat honom. Möjligheten att påkalla domstolsprövning
av en förläggningsfråga tillkommer å andra sidan inte heller den fackliga
organisationen. Fackföreningen kan t. ex, inte om den menar att arbetsgivaren
utan skäl har uppskjutit den begärda ledigheten inom den första sexmånadersfristen
få till staud en domstolsprövriing av om arbetsgivarens vägran var befogad.
Detta är en följd av det före-
Prop. 1974:148 76
slagna
regelsystemet med dess från praktisk synpunkt förtjänstfullt enkla regler.
Visserligen kan med detta system omfattningen av uppskov och de olika
prioriteringar som måste göras i stor utsträckning komma att avgöras av
kvalitén på personalplaneringen på den enskilda arbetsplatsen. Den lokala
organisationen kan, på grund av att arbetsgivaren har en otillfredsställande
planering, tvingas acceptera uppskov och ett mindre antal samtidigt frånvarande
än som borde vara nödvändigt, I hkhet med TCO anser jag att arbetsgivarens ausvar
för att undanröja sådana störningar bör betonas. Det är emellertid min uppfattning
att reglerna om fackföreningarnas medinflytande kommer att leda till en sådan
personalplanering att i och för sig angelägna ledigheter inte bromsas i
onödan. Skulle denna bedömning visa sig felaktig får saken tas upp på nytt. Det
kan t, ex, visa sig nödvändigt att införa regler som gör det möjligt att få
till stånd en prövning av arbetsgivarens uppskovsbeslut. Enligt det nu föreslagna
regelsystemet kommer emellertid rätten att gå till domstol för de kollektivavtalsreglerade
arbetsplatserna att närmast innebära en möjlighet för den enskilde
arbetstagaren att få till stånd en prövning av det beslut varigenom
fackföreningen har medgett uppskov med ledigheten, även om talan formellt
kommer att riktas mot arbetsgivaren. För de arbetsplatser där kollektivavtal
inte föreligger blir däremot domstolsförfarandet första möjligheten till
prövning av arbetsgivarens skäl för uppskov. Denne arbetsgivare har ju
tidigare inte varit underkastad någon medbestämmanderätt av företrädare för de
anställda. En icke kollektivavtalsbunden arbetsgivare kan enligt
arbetsgruppens förslag ensidigt skjuta upp ledigheten i två år, medan den
kollektivavtalsbundne arbetsgivarens motsvarande uppskjutandemöjligheter
inskränker sig till sex månader, I fråga om korttidsutbildning är skillnaden
ännu större. Flera remissinstanser anser det otillfredsställande att så stor
skillnad görs mellan arbetstagare vilka är anställda hos arbetsgivare med resp.
utan kollektivavtalsbundenhet. Förslag förs fram om att arbetstagare på icke kollektivavtalsreglerade
arbetsplatser bör få möjlighet att föra talan redan efter sex månader. Ett
annat förslag är att fristen, innan talan får föras, sätts ned till ett år.
Uppenbart
är att ledighetsfrågorna kräver en viss planeringstid, under vilken den
enskilde arbetstagaren inte bör kunna ingripa i den planering eller de
prioriteringar som görs. Arbetsgruppen har föreslagit en sådan skyddad
planeringstid av två år från ansökningstillfället. Enligt min mening är det
nödvändigt att finna regler för domstolsprövningen, som gäller lika för alla
arbetsplatser. Det kan knappast råda någon tvekan om att det därvid är
förhållandena på de kollektivavtalsreglerade arbetsplatserna som bör vara
vägledande. Arbetstagarna på sådana arbetsplatser är mångdubbelt flera.
En
annan sak är att kortare frister leder till att skillnaderna mellan de olika
arbetsplatserna minskas. Det är tydligt att den enskilde arbetstaga-
Prop. 1974:148 77
rens
benägenhet att ägna sig åt studier måste komma att kraftigt avta om hans
ledighet kan skjutas upp alltför länge. Inte minst gäller detta korttidskurser,
där f, ö, ersättarfrågor inte har samma betydelse. Jag föreslår därför att en
arbetstagare, oberoende av om kollektivavtal gäller för arbetsplatsen eller
ej, bör få påkalla domstolsprövning redan efter ett år i fråga om förläggning
av en ledighet som sammanlagt motsvarar högst en arbetsvecka. I övrigt finner
jag inte anledning att göra ändring i arbetsgruppens förslag. Som jag förut har
anfört bör fristen räknas från tidpunkten för arbetstagarens ledighetsansökan.
Innan
jag går in på turordningsreglerna, som också påverkar utläggningen av studidedigheterna,
finns det anledning att beröra några problem som gäller själva förläggningsförfarandet
och vad därmed sammanhänger.
I
samband med reglerna om kvalifikationstid har jag kommit in på frågan vem som
skall anses som arbetsgivare vid beräkning av anställningstid. Lagförslaget
innebär att arbetstagaren får räkna anställningstid inte bara hos den senaste
arbetsgivaren utan även hos annan arbetsgivare inom samma koncern och, vid
företagsöverlåtelse etc, hos förutvarande arbetsgivare. När det gäller
förläggningsreglerna uppkommer frågan i vad mån arbetstagarparten bör få åberopa
att en arbetstagares studieledighet redan har blivit uppskjuten av en
förutvarande arbetsgivare. Att införa en sådan regel inom ramen för en koncern
låter sig knappast göra. Planeringen av ledighetsfrågorna måste få ske med
utgångspunkt i de olika driftsenheter, som berörs av själva ledighetsuttaget.
Något hinder möter självfallet inte mot att det i kollektivavtal tas in andra uppskjutanderegler,
vilka gör det möjligt att beakta den enskilde arbetstagarens ställning i
förhållande till flera driftsenheter inom en koncern eller liknande enhet.
Detta bör också vara den lämpligaste lösningen på den fråga som har väckts av
Svenska byggnadsarbetareförbundet, nämligen behovet av regler som kan knytas
till branschen i stället för till den enskilde arbetsgivaren. Vid
företagsöverlåtelse etc. är läget annorlunda. Planeringen av studidedigheterna
torde då inte nämnvärt påverkas av förändringen på arbetsgivarsidan. Jag
föreslår därför att den ursprungliga uppskjutandefristen skall gälla utan
hinder av att ett företag eller del av företag övergår till ny arbetsgivare. I
förläggningsfrågor är den tillträdande arbetsgivaren alltså beroende av den
frist som har påbörjats av den förutvarande arbetsgivaren.
En
annan fråga som har berörts av remissinstanserna är utformningen av
underrättelse- och överläggningsreglerna. Enligt arbetsgruppens förslag är det
endast en kollektivavtalsbunden arbetsgivare som är skyldig att ge tillkänna
att han önskar skjuta på en begärd ledighet. En motsvarande undeiTättdseskyldighet
bör enligt min mening ligga även på arbetsgivare som inte är bunden av
kollektivavtal. Det kan sägas ligga i sakens natur att arbetsgivaren är skyldig
att fatta beslut med anledning
Prop. 1974:148 78
av
en ansökan om ledighet och att på lämpligt sätt bringa beslutet till arbetstagarens
kännedom. Detta bör också framgå av lagtexten. Däremot kan jag inte finna
anledning att såsom någon remissinstans har föreslagit förlänga den frist,
inom vilken den fackliga organisationen skall påkalla överläggning med
arbetsgivaren rörande uppskovet. Den veckofrist som arbetsgruppen föreslår
finns redan antagen i annan arbetsrättslig lagstiftning, t. ex. lagen om
anställningsskydd och förtroendemannalagen. Som jag förut har berört bör
eftersträvas en samordning i fråga om sådana regler.
6.7
Turordnuig
Med
den valda tekniken att ge parterna på arbetsplatsen en rätt att under olika
tidsperioder fatta beslut i frågor om studieledighet, uppkommer frågan i vad
mån statsmakterna bör göra uttalanden om hur parterna skall utnyttja sin
formellt sett oinskränkta beslutanderätt. Frågan kompliceras av att parternas
bedömningar efter en viss frist skall kunna göras till föremål för prövning av
domstol. Arbetsgruppen har valt att ge lagreglerna karaktären av
rekommendationer. Detta har lett till erinringar från principiell synpunkt.
Arbetsdomstolens ordförande framhåller att förslagets riktlinjer inte är
tillräckliga för en rättslig prövning. Arbetsrättskommittén anför att det bör
övervägas att anförtro den slutiiga prövningen åt annat organ än domstol, om de
föreslagna reglerna bibehålls endast som rekommendationer.
Jag har förståelse för den
anförda kritiken. Det torde till en början inte böra övervägas att föra den
slutliga prövningen av förläggningsfrå-gorna till annat organ än domstol. Vad
som bör övervägas är i stället en ordning som medger att alla
tillämpningsfrågor kan bli föremål för rättslig prövning med undantag för de
beslut i rena förläggningsfrågor som fattas under tid då resp. part har
exklusiv bestämmanderätt. För domstolens prövning fordras rättsligt bindande
normer. Jag föreslår därför att arbetsgruppens rekommendationer i stället
utformas som bindande regler, vilka formellt dock vinner tillämpning först då förläggningsfrågan
kan föras till domstol. Det finns då anledning förmoda, att parterna på arbetsplatsen
vid sina bedömningar tillbörligt beaktar de normer som kan komma att gälla vid
en framtida bedömning av förläggningsfrågan, även om lagstiftningen gör det
möjligt för dem att också väga in andra bedömningar då de utövar sin
bestämmanderätt. Lagreglerna kommer härigenom också att få den av
arbetsgruppen eftersträvade karaktären av rekommendation till parterna på
arbetsplatsen. Det anförda gäller såväl den i det föregående berörda principen
om att ledigheten bör förläggas med skälig hänsyn såväl till arbetstagarens önskemål
som till intresset av att verksamheten hos arbetsgivaren kan fortgå utan
allvarlig störning som de olika turordningsregler, vilka bör
Prop. 1974:148 79
tillämpas
om flera ledighetsönskemål inte kan tillgodoses samtidigt. Innan jag går in på
den närmare utformningen av turordningsreglerna vill jag tillägga, att något
hinder inte bör möta mot att parterna träffar kollektivavtal om att andra
principer skall gälla för prövningen av förläggningsfrågor eller att även
andra omständigheter än de i lagen angivna skall vägas in i bedömningen.
Reglerna bör alltså vara dispositiva. Lagförslaget medger också att
kollektivavtalen i fråga ges en sådan utformning att de blir avgörande även
för domstolens prövning av förläggningsfrågorna.
För
det fall att flera arbetstagare inte kan beredas ledighet samtidigt föreslår arbetsgrappen
att i första hand facklig utbildning ges företräde. I andra hand lämnas
företräde åt arbetstagare som inte har utbildning motsvarande nioårig
grandskola. I övrigt är det arbetsgruppens mening att företrädet arbetstagare
emellan bör grundas på anställningstidens längd. Särskild turordning bör
fastställas för varje avtalsområde för sig, om den fackliga organisationen
begär det. Arbetsgruppen förutsätter, att behovet av ytterligare
turordningsregler tillgodoses genom kollektivavtal.
Arbetsgruppens
förslag till turordningsregler utsätts på vissa punkter för kritik. Några
remissinstanser ställer frågan om någon prioritering mellan olika utbildningar
över huvud taget bör göras i lagen. Som skäl härför anförs att all organiserad
utbildning bör betraktas som likvärdig och att individen själv bör få avgöra
vilken typ av utbildning som han vill genomgå. Jag kan inte dela den uppfattnmgen.
Utbyggnaden av vuxenutbildning i olika former har bl. a. motiverats av de
utbildningsklyftor som föreligger och behovet av åtgärder som gör utbildning
tillgänglig för vissa eftersatta arbetstagargrupper. Ett annat angeläget utbildningsbehov
hänger samman med de nya uppgifter som har lagts på de fackliga
organisationerna i fråga om arbetslivsreformerna. Skall en studidedighetslag
medverka i en styming mot en mer rättvis eller lämplig fördelning av
utbildningen måste den innehålla turordningsregler som i huvudsak
överensstämmer med arbetsgruppens förslag. Som jag förut har berört bör
turordningsreglerna dock göras dispositiva för att en anpassning skall kunna
ske till arbetstagarnas skiftande behov. Härmed tillgodoses ett önskemål, som
har framförts av ett flertal remissinstauT ser. De uttalanden som i samband med
remissförfarandet har gjorts av löntagarorganisationerna bör vara en tillräcklig
garanti för att de grund-, läggande värderingar som jag nu har berört inte
kommer att eftersättas genom avvikande kollektivavtalsbestämmelser.
Remisskritiken
gäller framför allt prioriteringen av den fackliga utbildningen.
Remissinstanserna på arbetsgivarsidan menar att det inte är en självklarhet att
facklig utbildning i alla lägen har en högsta angelägenhetsgrad för
arbetstagarna och att det inte rimmar särskilt väl med önskemålet om en
utjämning av olika utbildningsnivåer att sökande till
Prop. 1974:148 80
facklig
utbildning får ledighet före sökande som vill skaffa sig grundskolekompetens.
Ett ytterligare skäl som anförs är att förtroendemannalagen ger ett
tillräckligt stöd för det deltagande i fackliga kurser som arbetsgruppen har
velat trygga. För egen del anser jag det angeläget att den fackliga
utbildningen ges företräde, eftersom denna är nödvändig för att de fackliga
organisationerna skall kunna svara för de uppgifter som har lagts på dem. Det
finns inte någon anledning att ambitionerna från förtroendemannalagen nu skall
minskas. Det ligger ett allmänt intresse i att organisationerna ges det
utbildningsutrymme som skänker styrka och stabilitet åt den fackliga
verksamheten. Som jag förut har framhållit finns det många utbildningsbehov som
inte täcks av förtroendemannalagen. Det är också min uppfattning att kritiken
praktiskt sett är överdriven. Det torde inte föreligga någon risk för att de
fackliga organisationerna på ett otillbörligt sätt skulle föra fram överdrivna
ledighetskrav.
Att
arbetstagare med bristfällig grundutbildning bör prioriteras råder i det
närmaste allmän enighet om. I det sammanhanget bör särskilt beaktas det
förslag som förs fram av bl. a. LO och FÖVUX. Dessa remissinstanser framhåller
att det för stora grupper av arbetstagare med skiftarbete eller annan form av
obekväm arbetstid är i det närmaste omöjligt att bedriva normala
fritidsstudier, varför deras situation måste särskilt beaktas. Jag delar den
uppfattningen. Anställda med kort grundutbildning som därtill har studiehinder
genom sina arbetstider bör enligt turordningsreglerna få ledighet före dem som
har mer regelbundna arbetstider.
Ytterligare
några prioriteringsönskemål förs fram av remissinstanserna. Vissa
arbetsgivarorganisationer menar t. ex. att man måste få ta hänsyn till
konkurrerande utbildningsalternativs värde för företaget eller tjänsten. Detta
sker i viss mån redan genom den interna företagsutbildningen. Behovet av
ytterligare sådana prioriteringsregler bör enligt min mening kunna tillgodoses
genom kollektivavtalsbestämmelser. Genom kollektivavtal bör det också vara
möjligt att bestämma inom vilka ar-betstagarkategorier som turordningar bör
uppställas och på så sätt komplettera den föreslagna regeln om att turordning
bör fastställas särskilt för varje avtalsområde.
Arbetsgmppen
har föreslagit, att företrädet i sista hand bör grundas på anställningstidens
längd. Om avsikten därmed har varit att finna en hjälpregd för valet mellan två
i och för sig prioriterade arbetstagare t. ex. om två sökande båda saknar
utbildning motsvarande nioårig grandskola torde någon erinran knappast kutma
riktas mot förslaget. Innebär förslaget å andra sidan en allmän regel om
företrädesrätt kan det, som SAF har påpekat, leda till att äldre anställda
blockerar möjligheterna för yngre att över huvud taget få ledighet, eftersom
regler saknas om hur ofta och hur länge den anställde får vara ledig för
studier.
Prop.
1974:148 81
Som
jag förat har berört anser jag det inte lämpligt att lagen tillförs sådana
begränsningsregler. Det bör i stället överlämnas åt dem som har att pröva
förläggningsfrågorna att göra de inbördes bedömningar som allmänt sett framstår
som rättvisa och lämpliga. Regeln om företräde efter anställningstidens längd
bör därför utgå. I mån av behov är detta också en fråga som kan få sin närmare
reglering genom kollektivavtal.
6.8
Skadestånd
Samtliga
remissinstanser lämnar den föreslagna regeln om skadeståndsskyldighet för
arbetsgivare som åsidosätter sina förpliktelser utan erinran. Däremot framförs
från flera håll betänkligheter mot att en motsvarande skyldighet inte åläggs
arbetstagarsidan. Hovrätten för Västra Sverige finner det mindre lämpligt att
tillägga ena parten i ett avtalsförhållande vissa befogenheter i förhållande
till motparten utan att samtidigt föreskriva påföljder för den händelse
befogenheten missbrakas eller överskrids. Hovrätten pekar på att arbetstagarorganisationerna
har tilldelats ett betydande ansvar för lagens tillämpning och att det därför
synes vara rimligt att en arbetsgivare får möjlighet att föra skadeståndstalan
mot vederbörande arbetstagarorganisation för den händelse organisationen skulle
missbruka sina befogenheter. Hovrätten framhåller dessutom att uttalanden
saknas i arbetsgruppens förslag om huravida allmänna skadeståndsrättsliga
regler skall gälla för det fallet att en enskild arbetstagare handlar
bedrägligt i ledighetsfrågor. Liknande synpunkter anförs av
arbetsgivarorganisationerna.
Med
det av arbetsgruppen föreslagna systemet om en i princip oinskränkt
bestämmanderätt under viss tid i förläggningsfrågor följer att någon
skadeståndsskyldighet knappast kan åläggas part för det att parten har
begagnat den bestämmanderätt som lagen ger honom. Arbetstagarorganisationens
befogenheter enligt arbetsgruppens förslag ligger helt inom ramen för den fria
bestämmanderätten i förläggningsfrågor. Förslaget innehåller följdriktigt inte
några regler om skadeståndsskyldighet för arbetstagarorganisationen. En annan
sak är att organisationen vid överträdelse av regler som har lagts fast genom
kollektivavtal underkastas skadeståndsreglerna i lagen (1928: 253) om
kollektivavtal (ändrad senast 1974: 373). Vad gäller ansvaret för en enskild
arbetstagare, som t. ex. använder sin ledighet för helt andra ändamål än studier,
torde avsaknaden av allmänna regler i lagförslaget leda till att allmänna
rättsregler om kontraktsbrott i anställningsförhållanden blir tilllämpliga.
Som
närmare kommer att utvecklas i avsnitt 6.9 kan det inte vara lämpligt att
arbetsgivarpartens mening i olika tillämpningsfrågor t, ex. om ledigheten är
nödvändig eller inte skall vinna företräde i händelse av tvist. Förläggningsreglerna
skulle därigenom komma att ur-
6 Riksdagen 1974.1 saml. Nr 148
Prop. 1974:148 82
holkas
på ett olyckligt sätt. Efter mönster av förtroendemannalagen föreslår jag
därför att regler införs om att den kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationen
vid sidan av medbestämmanderätt över förläggningsfrågorna får
tolkningsföreträde vid tvist om lagens tillämpning. Detsamma bör gälla vid
tvist om kollektivavtal som har trätt i lagens ställe. Mot den bakgranden kan
det vara rimligt att det finns en möjlighet att ålägga organisationen ett s.
k. ideellt skadestånd om den mot förmodan skulle missbruka sina befogenheter
eller grovt oaktsamt överskrida dem. Så är fallet med de motsvarande reglerna
i förtroendemannalagen. Skadeståndsreglerna bör också gälla
kollektivavtalsbestämmelser som har trätt i studidedighetslagens ställe.
Härigenom uppnås en nödvändig avgränsning av skadeståndsreglerna.
Kollektivavtalslagens skadeståndsregler skulle nämligen annars kunna leda till
en skadeståndsskyldighet även i ringare fall av felaktig tillämpning. Den
förordade skadeståndsskyldigheten bör avse såväl den lokala
arbetstagarorganisationen som huvudorganisationen, beroende på vem av dem som
har ansvaret för det beslut som ger uttryck för arbetstagarpartens
tolkningsföreträde. Finns det flera organisationer på en arbetsplats bör var
och en av dessa ha ett självständigt skadeståndsansvar. Jag vill dock
understryka vad jag förut har uttalat om att den fackliga organisationen lika
litet som arbetsgivaren bör vara underkastad skadeståndsskyldighet för de
bedömningar i förläggningsfrågor som görs under den period då fri bestämmanderätt
föreligger.
Beträffande
enskilda arbetstagare uppkommer frågan om införande av ett skadeståndsansvar
för det fall att studieledigheten inte används för det avsedda ändamålet. Som
jag avser att närmare beröra i avsnitt 6.9 behövs regler för det fall att en
arbetstagare av en eller annan anledning inte fullföljer studierna. Den
naturliga lösningen bör då vara att arbetstagaren återgår i arbete, dvs.
ledigheten upphör. Genom den kontroll som är eller kan föratsättas bli förenad
med reglerna om studiestöd samt det inflytande som utövas av arbetskamraterna
eller fackföreningen finns det enligt min mening knappast heller något behov av
sanktionsmöjligheter mot en arbetstagare som inte utnyttjar ledigheten
effektivt, visar dåliga studieresultat osv. Det kan inte vara önskvärt att
arbetsgivaren genom en skadeståndstalan skulle för sådana fall kunna få till
stånd en rättslig prövning av arbetstagarens studieprestationer. Behovet av
sanktionsmedel inskränker sig enligt min mening till de fall då en arbetstagare
t. ex. i konkurrens med andra ledighetssökande eller med betydande besvär
för arbetsgivaren och arbetskamraterna har lurat till sig en ledighet eller
efter att ha påbörjat studierna avbryter dem för att på ett bedrägligt sätt
ägna sig åt verksamhet som klart strider mot syftet med ledigheten. För dessa
fall bör det vara möjligt att ålägga arbetstagaren skadestånd enligt allmänna rättsgrandsatser
för avtalsbrott i anställningsförhållanden. De principer som har kom-
Prop.
1974:148 83
mit
till uttryck i 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972: 207), dvs, att skadestånd
utgår endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn tUl handlingens
beskaffenhet, arbetstagarens ställning, arbetsgivarens intresse och övriga
omständigheter, bör enligt min mening gälla också för de fall som nu avses.
Någon särskild bestämmelse om skadeståndsskyldighet för arbetstagaren i studieledighetslagen
anser jag därför inte vara nödvändig. Vid grova kontraktsbrott utesluter jag
inte att även andra påföljder kan drabba arbetstagaren, t, ex, att det kan
föreligga saklig grund för uppsägning enligt lagen om anställningsskydd (jfr prop.
1973: 129 s. 124).
Vad
gäller ledighet för facklig utbildning enligt lagen om facklig förtroendemans
ställning på arbetsplatsen vill jag understryka att det vid sådan ledighet blir
skadeståndsreglerna i den lagen som vinner tillämpning.
I
fråga om beräkning av skadestånd, frister m. m. anser jag i likhet med
arbetsgruppen samma skadeståndsregler böra gälla som har kommit till uttryck i
annan motsvarande lagstiftning. Som arbetsdomstolens ordförande har påpekat bör
dock hänvisningen till lagen om anställningsskydd ersättas av fullständiga
bestämmelser.
6.9
Övriga frågor
Tolkningsföreträde
Vad
först gäller tolkningsföreträdet är det som jag förut har berört viktigt att
huvudregeln om arbetstagarnas principiella rätt till ledighet för studier inte
urholkas genom att arbetsgivaren ges möjlighet att hindra ledigheten genom
obefogade invändningar, t. ex. att ledigheten i fråga är alldeles för lång med
hänsyn till det uppgivna studieändamålet. Särskilt när det gäller kurser, för
vilka arbetsgivarens uppskjutandemöjligheter är begränsade, finns det risk att
en arbetsgivare på detta sätt kan få till stånd uppskov som är oförenliga med
förläggningsreglerna. Genom att tolkningsföreträdet i stället läggs på den
kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationen bör denna få underlag för
sådant handlande att intentionerna bakom studidedighetsreformen också kan
förverkligas ute på arbetsplatsema.
Som
närmare kommer att utvecklas i specialmotiveringen till 11 § innebär det
förordade tolkningsföreträdet att det vid tvist blir den berörda
arbetstagarorganisationens mening angående lagens rätta innebörd som kommer att
gälla intill dess tvisten har slutligt prövats. Detsamma bör gälla vid tvist om
kollektivavtalsbestämmelser som har trätt i lagens ställe. Tolkningsföreträdet
aktualiseras i två skilda situationer. Det ena fallet är då arbetsgivaren
vägrar den sökta ledigheten därför att han menar att den inte faller inom lagens
ram. Det andra fallet då tolkningsföreträdet aktualiseras hänger samman med
bestämmanderätten i
Prop. 1974:148 84
förläggningsfrågor.
Under den period då arbetsgivaren kan fritt bedöma om han vill skjuta upp
ledigheten eller ej, kan den fackliga organisationen visserligen inte genom
tolkningsföreträdet påverka arbetsgivarens beslut. Reglerna om
tolkningsföreträde vinner dock tillämpning vid tvist om de yttre omständigheter
som påverkar bestämmanderätten. Uppkommer t. ex. tvist om en begärd ledighet
avser facklig utbildning eller ej, är det organisationens uppfattning i frågan
som t. v. bestämmer om uppskjutandeperioden för arbetsgivaren skall vara två
veckor eller sex månader. En annan sak är att reglerna om tolkningsföreträde
inte hindrar arbetsgivaren från att genast föra tvistefrågan till arbetsdomstolen
för att innari den kortare uppskjutandeperioden har gått till ända få
fastslaget huruvida han har rätt till sex månaders uppskov eller ej.
För
att tolkningsföreträdet skall komma till användning bör till en början krävas
att överläggningar har ägt rum. Dessförinnan kan det knappast sägas föreligga
en tvist. Tolkningsföreträdet för fackföreningen gäller därefter till dess att
domstolen har prövat den omtvistade tillämpningsfrågan eller parterna har
kommit överens. Det bör betonas att tolkningsföreträdet avser den rättsliga
tillämpningen av studieledighetslagen eller kollektivavtal som har trätt i
lagens ställe. Reglerna om tolkningsföreträde medger inte att organisationen
tar hänsyn till intressen som inte har kommit till uttryck i den rättsliga
regleringen. Sådana hänsyn får endast beaktas inom ramen för förläggningsreglerna.
Har organisationen fdbedömt den aktuella tillämpningsfrågan bör domstolen med
bindande verkan för parterna kunna fastställa vad som i stället skall gälla för
framtiden. Som jag har berört i avsnitt 6,8 bör någon påföljd inte drabba den
fackliga organisationen annat än om den har insett eller uppenbarligen borde ha
insett att den hävdade en felaktig rättstillämpning,
I
specialmotiveringen kommer jag att närmare beröra omfattningen och den närmare
tillämpningen av reglerna om tolkningsföreträde. Bl. a. kommer att beröras
möjligheten av att fackföreningens tolkningsföreträde i vissa fall flyttas
över på huvudorganisation. Som exempel på fall, där tolkningsföreträde bör
tillerkännas arbetstagarparten, kan nämnas tvist om vad som är behövlig
ledighet, huruvida studierna har karaktären av utbildning eller ej eller om
ledigheten skall anses avse facklig utbildning. Detsamma gäller tvist om
kvalifikationstiden är uppnådd eller inte, vilka uppskjutandefrister som
gäller osv. Även vid tvist rörande arbetstagarens ställning vid återkomsten
från ledighet bör den fackliga organisationen ha tolkningsföreträde, dock ej
vid uppsägningstvister då det blir det motsvarande regelsystemet i lagen om
anställningsskydd som träder in. Studidedighetslagens regler om tolkningsföreträde
gäller självfallet inte heller då tvist uppkommer rörande ledighetsfrågor, som
regleras av annan lag, t. ex. lagstiftningen om svenskundervisning för
invandrare.
Prop. 1974:148 85
Reglerna
om tolkningsföreträde är av så grundläggande betydelse att de inte kan göras
dispositiva frånsett det specialfall som hänger samman med att flera
arbetstagarorganisationer har samma kollektivavtalsområde (se avsnitt 6,6 och
specialmotiveringen till 12 §), Införande av regler om tolkningsföreträde
kräver vidare vissa tillägg till rättegångsbestämmelserna angående rätt att få
s, k, interimistiskt beslut av domstol. Till den frågan återkommer jag i det
följande.
Återgång
i arbete
Flera
remissinstanser frågar sig vad som skall gälla om arbetstagarens återgång i
arbete, då utbildningen avslutas eller inte fullföljs. Frågan rör inte enbart
arbetstagarens skyldighet att återgå i arbete. Med hänsyn till att vikarie kan
ha anskaffats eller andra dispositioner ha vidtagits gäller det att också finna
en lämplig lösning rörande arbetstagarens rätt att återgå i arbete, om
utbildningen avslutas i förtid. Regler kan också behövas om någon form av
varsel, då den exakta tidpunkten för ledighetens upphörande inte har blivit
bestämd i förväg.
Som jag förut har
framhållit ligger det i kravet på behövlig ledighet också ett krav på att
arbetstagaren antas till och sedan fortlöpande följer den utbildning, för
vilken han har sökt ledighet. Gör han inte det förfaller i princip rätten till
ledighet. I anslutning till skadeståndsreglerna har jag berört att en
arbetstagare som använder ledigheten för annat ändamål kan ådra sig
skadeståndsskyldighet och andra rättsliga påföljder i flagranta fall. Genom en
skadeståndsregel och de jämkningsmöjligheter som den bör innehålla är det
också möjligt att få till stånd en nyanserad bedömning av alla de
tillämpningsfrågor som kan uppkomma rörande arbetstagarens användande av sin
studieledighet. Arbetstagaren vill kanske efter någon tid övergå till annan
motsvarande utbildning än den som hans ansökan avsåg. Han kan kanske inte
genomföra studierna i den takt som ursprungligen var avsedd eller han behöver
avbryta studiema under kortare tid för att skaffa medel till sin och familjens
bärgning osv. En uttrycklig regel om skyldighet att återgå i arbete vid
studieavbrott etc. skulle uppenbarligen behöva förenas med en rad
undantagsföreskrifter av den natur som jag nu har antytt. Jag menar därför att
det är lämpligare att låta frågorna enbart regleras av skadeståndsreglerna med
de jämkningsmöjligheter som de erbjuder. Jag erinrar då om min tidigare
uttalade uppfattning att skadeståndsreglerna bör användas endast i absoluta
undantagsfall.
Vad
härefter gäller frågan om arbetstagarens rätt att i förtid återgå i arbete är
det tydligt, att studieledighetslagen i betydände mån skulle motverka sitt eget
syfte att inttessera arbetstagarna för vuxenutbildning och underlätta deras
möjligheter därtill om arbetstagarna inte hade någon möjlighet att återgå i
arbete före ledighetsperiodens utgång. Arbetstagaren bör därför ges en sådan
rätt. Hänsyn måste emellertid
Prop.
1974:148 86
också
tas till arbetsgivarens behov av varsel om ett sådant återinträde. Under
remissförfarandet har föreslagits en varseltid av en månad.
Regler
om återgång i tjänst efter ledighet finns i de lagar som reglerar en
arbetstagares bortovaro på grand av värnpliktstjänstgöring, havandeskap m. m.
Enligt dessa lagar är arbetsgivaren inte skyldig att låta arbetstagaren
återinträda i arbete tidigare än två resp. tre veckor från det att
arbetsgivaren får meddelande om återinträdd eller det att arbetstagaren utan
föregående meddelande inställer sig hos arbetsgivaren. Enligt den första lagen
begränsas underrättelseplikten till fall, då arbetstagaren har varit borta mer
än tre månader. Såvitt jag kan förstå medför ledigheter för utbildning
knappast några andra planeringsproblem m. m. än de som uppkommer vid värnpliktsledigheter
eller graviditetsledigheter. Dessa lagar bör därför kunna tjäna som förebild
för de motsvarande reglerna i studieledighetslagen. För egen del anser jag att
underrättelsefristen bör kunna stanna vid två veckor. I fråga om ledigheter
motsvarande högst en arbetsvecka bör arbetstagaren ha rätt att återinträda utan
någon föregående underrättelseskyldighet. Det bör utan lagregler ändå ligga i
arbetstagarens eget intresse att snarast möjligt underrätta arbetsgivaren i
ett sådant fall. Detsamma bör vara fallet om arbetstagaren redan i förväg
kommer till klarhet om att han inte kan påbörja den utbildning för vilken han
har fått ledighet. Motsvarande regler om underrättelseskyldighet bör också
tillämpas för arbetstagare vars studieledighet gäller tills vidare.
Reglema
om rätt atf återgå i arbete bör vara tvingande. Däremot kan jag inte se något
hinder mot att arbetsmarknadens parter genom kollektivavtal bör kunna
fastställa andra varseltider än lagens, om detta motiveras av förhållandena
inom branschen, på arbetsplatsen etc.
Anställningsskydd
En
väsentiig fråga är vilket anställningsskydd som bör tillförsäkras en
arbetstagare som tar i anspråk sina rättigheter enligt studieledighetslagen.
Vad först angår frågan om uppsägningsskydd är det tydligt att en uppsägning
eller ett avskedande som föranleds uteslutande av att arbetstagaren vill begagna
sin lagfästa rätt till ledighet inte kan anses vara sakligt grundad. I lagen
om anställningsskydd ges generella bestämmelser om skydd mot obefogade
uppsägningar m. m. Med hänsyn till att den lagens tillämpningsområde är något
snävare än studidedighetslagens anser jag i likhet med arbetsgruppen att
uttryckliga regler om uppsägningsskydd måste tas in i studieledighetslagen.
En
annan fråga som kommer upp i detta sammanhang är om och i vad mån den anställde
efter återkomsten bör garanteras rätt till likvärdiga arbetsuppgifter och
bibehållen arbetsförtjänst jämfört med vad han hade före ledigheten. Efter
mönster av arbetarskyddslagen och de tidigare nämnda lagarna om
värnpliktstjänstgöring och havandeskap före-
Prop.
1974:148 87
slår
arbetsgrappen att en arbetstagare inte får tillskyndas försämrade
arbetsförhållanden eller vidkännas minskning av de med anställningen förenade
löneförmånerna av den anledningen att han har utnyttjat sin rätt till ledighet
för studier. Det vill synas som om arbetsgruppen därmed tillförsäkrar
arbetstagaren inte bara ett skydd mot trakasserier etc. vilket är fallet med
den åberopade lagstiftningen utan också vill ge arbetstagaren en allmän
garanti för bibehållen lön och de tidigare arbetsuppgifterna.
Med
anledning av detta uttalande påpekar framför allt vissa arbetsgivarorganisationer
att det kan bli svårt att lämna den anställde en så långtgående garanti som
arbetsgruppen har föreslagit, särskilt som den kan strida mot andra anställdas
intressen. Det kan t, ex. bli nödvändigt att på grund av omorganisation ändra
arbetsförhållandena på ett sätt som arbetstagaren, då han återkommer, upplever
som en försämring. En sådan förändring bör enligt dessa remissinstanser
arbetstagaren få acceptera, eftersom han inte bör komma i ett bättre läge på
grand av sin tjänstledighet än om han hade uppehållit tjänsten.
En
lag om rätt till ledighet för utbildning måste självfallet förenas med
garantier för att den arbetstagare som begagnar sin lagfästa rätt därigenom
inte kommer i sämre ställning än sina arbetskamrater. Rätten till ledighet
skulle eljest bh illusorisk. Däremot kan det knappast bli aktuellt att ge en
studieledig arbetstagare garantier som går längre än vad som gäller för de
arbetstagare som står kvar i arbete. Skulle arbetsförtjänsten för dem allmänt
sett minska eller skulle de få ändrade arbetsuppgifter på grund av
omorganisation inom företaget eller myndigheten, är detta förändringar som även
en studieledig arbetstagare bör få tåla.
Reglerna
om trygghet i anställningen för en studieledig arbetstagare bör självfallet
vara tvingande. Däremot bör det kunna tUlåtas att parterna genom
kollektivavtal reglerar det närmare innehållet av t. ex. löneskyddet. Det bör
också vara möjligt att inom ramen för den fastlagda principen
kollektivavtalsvägen reglera vilka verkningar som ledigheten kan få i andra
sammanhang, t, ex, i befordringshänseende etc, Studieledighetslagen innebär
inte någon materiell reglering av de anställningsvillkor som gäller under
ledigheten, t, ex, i fråga om lönevillkor, sociala förmåner etc, (jfr
redogörelsen i Ds A 1974: 2 s, 62 f,).
Rättegången
I
fråga om rättegången har arbetsgruppen föreslagit att mål om tilllämpning av studieledighetslagen
skall prövas av arbetsdomstolen, dvs. också i fall då tvisten rör en
oorganiserad arbetstagare. Detta är ett un-tantag från lagen (1974: 371) om
rättegången i arbetstvister.
Även
enligt arbetstvistlagen kan mål som rör oorganiserad arbetstagare komma under
arbetsdomstolens prövning, men då först efter det att tvisten har prövats av
tingsrätt. Tanken bakom arbetsgruppens förslag
Prop. 1974:148 88
har
uppenbarligen varit att ge möjhghet till en samordnad prövning av
ledighetsfrågor, om talan förs såväl av organiserade som oorganiserade
arbetstagare på en arbetsplats. En sådan samordnad prövning torde främst bli
aktuell, då flera enskilda arbetstagare påkallar prövning av ledighetens
förläggning efter utgången av ettårs- resp. tvåårsfristen. Situationen skiljer
sig emellertid inte från andra fall, då domstolarna kan behöva göra en
samfälld bedömning av flera arbetstagares förhållanden. Problemet har
uppmärksammats vid tillkomsten av lagen om anställningsskydd (prop. 1973: 129 s.
184) och lagen om rättegången i arbetstvister (prop. 1974: 77 s. 109 f.). Då
uttalades att det med hänsyn till bl. a. de olika talefrister som gällde för
varje enskild arbetstagares talan inte var möjligt att åstadkomma processudla
regler som garanterade en samlad bedömning. Det kan tilläggas att något
undantag, motsvarande det som arbetsgruppen har föreslagit, inte heller gäller
enligt de övriga lagar som reglerar arbetstagares rätt till ledighet. Jag
finner därför inte anledning att i studieledighetslagen göra någon avvikelse
från de allmänna reglerna i arbetstvistlagen. Jag vill dock erinra om att arbetstvistlagen
inte på något sätt hindrar samlade bedömningar. Av 2 kap, 1 § tredje stycket arbetstvistlagen
följer att gemensam handläggning kan ske om domstolen finner det lämpligt. Jag
vill också erinra om bestämmelsen i 5 kap. 1 § arbetstvistlagen, varigenom
såväl arbetsdomstolen som tingsrätt är skyldig att i vissa fall inhämta
yttrande från de kollektivavtalsslutande parterna inom en bransch eller på en
arbetsplats.
I
det föregående har jag berört att införandet av regler om tolkningsföreträde
leder till att rättegångsbestämmelserna bör kompletteras med regler om
möjlighet för domstolen att meddela förhandsbesked i tolkningsfrågor, s. k.
interimistiska beslut.
Ikraftträdande
Vad
slutligen gäller studidedighetslagens ikraftträdande menar jag liksom arbetsgrappen
att lagen bör kunna träda i kraft den 1 januari 1975. Någon erinran häremot har
inte förts fram av remissinstanserna.
Några
följdändringar i annan lagstiftning med anledning av studieledighetslagen
torde inte bli aktuella.
Information
Den
nya lagstiftningen om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning bör
enligt min mening åtföljas av informationsåtgärder. Erfarenheterna visar att
t. ex. informationen rörande den nyligen antagna trygghetslagstiftningen har
slagit väl ut. Informationens omfattning, inriktning och närmare innehåll samt
den lämpliga tidpunkten för informationsverksamheten torde i samråd med
nämnden för samhällsinformation få fastställas efter hörande av
arbetsmarknadens organisationer.
Prop. 1974:148 89
7
Upprättat lagförslag
I
enlighet med det anförda har inom arbetsmarknadsdepartementet upprättats
förslag till lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbild-
8
Specialmotivering
1§
Denna
paragraf ger uttryck för huvudregeln i lagförslaget om varje arbetstagares i
princip oinskränkta rätt till ledighet för utbildning. Den innehåller också
regler om lagens tillämpningsområde. I den allmänna motiveringen har paragrafen
berörts i avsnittet 6,3,
Bestämmelserna om lagens
tillämpningsområde innebär att lagen enligt förslaget skall gälla varje
arbetstagare i offentlig eller privat tjänst, I motsats till lagen om
anställningsskydd gäller lagförslaget t, ex. även arbetstagare som har
anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete. Lagförslaget berör både större
och mindre arbetsplatser och gör inte skillnad mellan olika anställningsformer
eller yrken. Det omfattar såväl tillsvidareanställda som arbetstagare som har
anställts för viss tid, viss säsong eller visst arbete. Det gäller både
heltidsanställning och deltidsanställning och omfattar i princip även
arbetstagare i provanställning, vikariat etc. En annan sak är att arbetstagare
med tillfällig anställning i vissa fall kan utestängas från ledighet på grund
av de föreslagna bestämmdsema om kvalifikationstid i 3 § och förläggningsreglerna
i 47 §§. Tilläggas kan att lagförslaget gäller både för fackligt anslutna och
för oorganiserade arbetstagare, men att i många fall olika lagregler vinner
tillämpning beroende på om arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal för
arbetsplatsen eller ej.
För
lagens tillämpning fordras alltså att det föreligger ett anställningsförhållande
med arbetsgivare och arbetstagare som parter. Utanför faller t. ex.
uppdragstagare eller den som står som part i ett bolags- eller kompanjonskapsförhållande.
Ledning för frågan om vem som skall anses som arbetstagare bör hämtas i det s,
k, civilrättsliga arbetstagarbegreppet, sådant detta har kommit till uttryck i
rättspraxis.
Med den anförda
utgångspunkten att lagen i princip gäller för alla anställningsförhållanden
måste beaktas de undantag som föreslås följa på grund av 1 § andra stycket,
nämligen annan avvikande lagstiftning m, m,, och 2 §, avseende
kollektivavtalsbestämmelser med avvikelse från lagen. Avvikande lagregler om
rätt till ledighet för utbildning finns f, n, för vissa arbetstagargrapper i
lagen om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för
invandrare, arbetarskyddslagen och lagen om facklig förtroendemans ställning
på arbetsplatsen.
Prop. 1974:148 90
Gäller
det uppsägning eller avskedande av en arbetstagare enbart av det skälet att
arbetstagaren begär eller tar i anspråk ledighet enligt studieledighetslagen, kompletteras
reglerna i 8 § av andra regler i lagen om anställningsskydd, t. ex. om varsel
och överläggning, för den händelse arbetstagaren omfattas av den lagen. Några
fall av lagkonkurrens torde inte uppkomma. Vissa tillämpningsfrågor olika lagar
emellan, t, ex, skadeståndsreglerna, återkommer jag till.
Som jag närmare har berört
i avsnitt 6,3 gäller den särskilda bestämmelsen i 1 § andra stycket rörande
administrativ reglering av förläggningsfrågor på det statligt lönereglerade
området endast i rena undantagsfall. I den mån studidedighetslagens förläggningsregler
behöver anpassas till förhållandena på detta område, bör det normalt ske genom
kollektivavtal i likhet med vad som gäller för arbetsmarknaden i övrigt.
Studieledighetslagen
torde få gälla på varje arbetsplats med dominerande anknytning till Sverige
eller svenska förhållanden. Vägledande för frågan om lagens internationella
tillämpningsområde bör vara de principer som har antagits beträffande lagen om
anställningsskydd (prop, 1973: 129 s, 229 f.) och lagen om facklig
förtroendemans ställning på arbetsplatsen (prop. 1974: 88 s. 214).
En arbetstagare som vill
undergå utbildning har en i princip oinskränkt rätt till ledighet från sin
anställning. Rätten till ledighet innebär en garanti för att arbetstagaren på
grund av sin bortovaro inte förlorar sin anställning. Genom de föreslagna
reglerna i 9 § tillförsäkras arbetstagaren också samma ställning i fråga om
arbetsuppgifter och anställningsvillkor som om han inte hade varit ledig för
studier.
Någon begränsning av
utbildningens art görs inte. Genom att rätten till studidedighet inte är
generellt förenad med löften om ekonomiskt stöd får man dock räkna med att studidedigheterna
normalt kommer att användas för mera angelägna utbildningsmål.
Praktiktjänstgöring, yrkesutbildning hos annan arbetsgivare för att nämna
några fall som har berörts av remissinstansema torde normalt omfattas av
begreppet utbildning i den mån verksamheten ingår som ett led i utbildningen.
Utbildning i tjänsten kan däremot sägas falla utanför studieledighetslagen.
Det bUr ju i dessa fall aldrig aktuellt med någon ledighet från anställningen.
Den begärda ledigheten får
enligt förslaget inte vara längre än som kan anses behövligt för att
arbetstagaren skall uppnå det av honom uppsatta studiemålet. Hänsyn får då
självfallet tas till den studietakt, uppläggning av studierna etc. som passar
den enskilde arbetstagaren. Hinder möter inte mot att en arbetstagare samtidigt
begär ledighet för flera studieperioder, t. ex, då fritidsstudier varvas med
perioder av återkommande undervisning.
Uppkommer tvist rörande
tillämpningen av 1 § t, ex, om en viss person skall anses som arbetstagare
eller ej, om ledigheten avser utbild-
Prop.
1974:148 91
ning
eller annat ändamål eller att arbetsgivaren menar att den begärda
ledighetsperioden är för lång har arbetstagarorganisationen tolkningsföreträde
enligt 11 §, förutsatt att arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av
kollektivavtal beträffande den kategori som arbetstagaren tillhör. Här bör
också erinras om den möjlighet som finns att domstol meddelar interimistiskt
beslut i tvistefrågan enligt 15 § andra stycket.
Lagen
gäller även för anställningar som har ingåtts före lagens ikraftträdande den 1
januari 1975. Däremot gäller den av praktiska skäl inte för ledigheter, varom
ansökan har gjorts före ikraftträdandet. Detta framgår av en särskild
övergångsbestämmelse.
2§
I
avsnitt 6.2 har jag berört att lagen bör ange endast de allmänna ramarna för
en rätt till ledighet för utbildning. Lagen bör vidare i princip vara tvingande
till arbetstagarnas förmån. Ett enskilt avtal om att vissa förmåner skall
inskränkas eller helt falla bort är således utan verkan. Detsamma gäller
beträffande enskilda avtal som i vissa situationer kan ge ett oförmånligt
resultat för arbetstagaren. Enligt andra och tredje styckena i paragrafen kan
dock de fackliga organisationerna med verkan för berörda arbetstagare på vissa
punkter träffa kollektivavtal om avvikelse från lagen. På det sättet kan
lagreglerna ersättas eller kompletteras med bransch- eller företagsanpassade
föreskrifter.
Ett
avtal varigenom en enskild arbetstagare för framtiden avstår från sina lagfästa
rättigheter är alltså ogiltigt. Lagförslaget utgör däremot inte hinder mot att
enskilt avtal träffas om bättre förmåner för arbetstagaren än som följer av
lagen, förutsatt givetvis att avtalet inte innebär nackdelar för andra
arbetstagare, t, ex, att det strider mot lagens turordningsregler. Av 3 §
lagen om kollektivavtal följer att en sådan överenskommelse om andra villkor
för en enskild arbetstagare också måste vara tillåten enligt gällande
kollektivavtal. Utan hinder av det anförda bör det emellertid vara tillåtet att
en enskild arbetstagare i visst fall avstår från en rätt till ledighet som
redan har aktualiserats t, ex, att avtal träffas mellan arbetsgivaren och
arbetstagaren om att en redan beviljad ledighet skall uppskjutas föratsatt
givetvis att överenskommelsen har ingåtts av fri vilja (jfr, prop. 1971: 107 s.
149 och 1973: 129 s. 232). Arbetsgivaren får t. ex. inte ha tvingat fram
uppskov eller begagnat sig av arbetstagarens beroende ställning för att få
till stånd detta.
Med
stöd av kollektivavtal, som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av
organisation som är att anse som huvudorganisation enligt lagen om förenings-
och förhandlingsrätt, föreslås enhgt 2 § andra stycket att avvikelse skall få
göras från vissa av lagens regler. De lagregler som på det sättet görs
dispositiva avser kvalifikationstiderna för rätt till ledighet (3 §),
underrättelse och överläggning i förhållande till fack-
Prop.
1974:148 92
föreningen
(4 § tredje stycket), reglerna om ledighetens förläggning (5 §), principerna
för turordning m. m. (7 §) samt varseltiden vid återgång i arbete (10 § andra
och tredje styckena). När det gäller möjligheten att med enskild arbetstagare
avtala om avvikelse från lagens regler föreslås, som nyss har berörts, den
begränsningen att avvikelse till arbetstagarens nackdel blir ogiltiga. En sådan
begränsning behöver enligt min mening inte föreskrivas för de fackliga
organisationernas avtalsfrihet. Jag förutsätter att organisationerna inte går
med på andra jämkningar av arbetstagarnas rätt till ledighet för utbildning än
som framstår som naturliga för branschen, arbetsplatsen, anställningsformen
osv.
På
sätt närmare anges i 9 § andra stycket och 12 § andra stycket är det möjligt
att träffa kollektivavtal också om den närmare innebörden av
lönegarantireglerna och om fördelningen olika arbetstagarorganisationer
emellan av bestämmanderätten i förläggningsfrågor m, m. De särskilda fömtsättningar
som gäller för dessa kollektivavtal kommer jag att beröra i specialmotiveringen
till lagrummen i fråga.
De
kollektivavtal som avses i 2 § bör i första hand vara kollektivavtal som
träffas på förbundsnivå. I förhållande till arbetsgruppens förslag förordar jag
vidare den jämkningen att lokala överenskommelser om avvikelse från lagen
skall kunna bli giltiga, inte bara genom att det lokala kollektivavtalet i
efterhand godkänns av arbetstagarförbundet utan även genom att parterna i
förbundsavtalet överlämnar vissa frågor till reglering på lokal nivå, dvs. det
räcker att det lokala kollektivavtalet har stöd i ett förbundsavtal. Att detta
kan vara nödvändigt t, ex, beträffande handläggningen av turordningsfrågor
visar erfarenheterna från tillämpningen av lagen om anställningsskydd. Det är
endast på arbetstagarsidan som det fordras att kollektivavtalet skall ha stöd i
ett förbundsbeslut. Att arbetsgivaren inte tillhör ett avtalsslutande förbund
utgör inte hinder mot sådan kollektivavtalsreglering som nu avses. Avvikelse
från lagen kan t, ex, ske genom s. k. hängavtal, om det godkänns av huvudorganisation
på arbetstagarsidan.
En särskild fråga är i
vilken omfattning den fackliga organisationen har rätt att genom uppgörelser
med arbetsgivaren disponera över en enskild arbetstagares rättigheter enligt
lagen. För den frågan menar jag bör gälla samma principer som har kommit till
uttryck i annan arbetsrättslig lagstiftning (jfr. prop. 1973: 129 s. 266) och
i arbetsdomstolens rättspraxis (AD 1958 nr 23 II, 1966
nr 25 m. fl, avgöranden), nämligen att någon sådan dispositionsrätt inte föreligger
i fråga om förmåner som redan har tillfallit den enskilde arbetstagaren. Har t,
ex, arbetstagaren redan fått en ledighet beviljad bör det alltså inte vara
möjligt att den fackliga organisationen träffar kollektivavtal som medför att
den beviljade ledigheten förfaller.
Möjligheten
att genom kollektivavtal träffa överenskommelse om avvikelse från vissa
lagregler bör gälla även om det på samma arbetsplats
Prop. 1974:148 93
finns
flera avtalsslutande organisationer. Enligt den föreslagna lydelsen av 7 §
tredje stycket skall visserligen olika turordningar uppställas för varje
avtalsområde. Detta utesluter inte att kollektivavtalen kan få en sinsemellan
oförenlig konstruktion, som gör det omöjligt att tillämpa
kollektivavtalsreglerna på t. ex. oorganiserade arbetstagare inom motsvarande
avtalsområde. Även beträffande utövandet av bestämmanderätten i
förläggningsfrågor och tolkningsföreträde kan det, trots den särskilda regeln
härom i 12 §, uppkomma konkurrenssituationer mellan kollektivavtal som gäller
samma grupp av arbetstagare. För sådana fall menar jag att det först slutna
kollektivavtalet bör vinna företräde, en lösning som också har antagits
beträffande lagen om anställningsskydd (prop. 1973: 129 s. 192).
I 2
§ tredje stycket av lagförslaget behandlas arbetsgivarens rätt att tillämpa ett
kollektivavtal med avvikande regler även på arbetstagare som inte är medlemmar
av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen. En förutsättning härför är
att arbetstagarna sysselsätts i arbete som avses med kollektivavtalet och att
de inte omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.
Beträffande
såväl andra som tredje stycket av 2 § uppkommer frågan om kollektivavtalens
tillämpning vid s, k, avtalslöst tillstånd. Den lagtext som arbetsgruppen har
föreslagit för sådana fall kan enligt arbetsdomstolens ordförande i vissa fall
leda till olika behandling av organiserade och oorganiserade arbetstagare på
arbetsplatsen. Reglema bör enligt arbetsrättskommittén också utformas så att
de binder både arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan. För egen del anser jag
att frågan om kollektivavtalens fortsatta tillämpning under tillfälligt avtalslöst
tillstånd bör kunna överlämnas åt rättstillämpningen. Enligt den sedvänja som
gäller på arbetsmarknaden torde även utan formellt lagstöd de avvikande kollektivavtalsreglerna
som regel äga fortsatt tillämpning under pågående förhandlingar. Detta
förklaras teoretiskt så att de enskilda anställningsavtalen hämtar sitt
innehåll från de kollektivavtal som formellt sett inte längre gäller.
Visserligen kan då sägas att det skulle vara oförenligt med regeln i 2 § första
stycket att avvikande regler inte är tillåtna i enskilda anställningsavtal. Av
praktiska skäl bör det likväl tillåtas att kollektivavtal om studieledigheter
liksom andra kollektivavtalsföreskrifter får leva vidare under tillfälligt avtalslöst
tillstånd, om parterna är överens därom. Vad som nu sagts äger dock giltighet
endast om förhållandena inte pekar i annan riktning, t. ex. att någondera
parten har sagt upp kollektivavtalet för att lagens regler i stället skall jgälla.
Uppkommer
tvist om tillämpningen av 2 § har den fackliga organisationen
tolkningsföreträde enligt de närmare bestämmdsema i 11 §. Detsamma gäller vid
tvist om kollektivavtalsbestämmelser som har träffats med stöd av 2 §.
Enligt
en särskild övergångsbestämmelse kan kollektivavtal som avses
Prop. 1974:148 94
i
2 § ingås före lagens ikraftträdande. Arbetsmarknadens parter är alltså
oförhindrade att redan före den 1 januari 1975 bestämma i vad mån avvikelser
bör göras med stöd av 2 §. Bestämmelsen tar däremot inte sikte på äldre
kollektivavtal, som inte har tillkommit för att reglera frågan om avvikelse
från den nya lagen. Hur konkurrensen mellan sådana äldre kollektivavtal och studidedighetslagens
dispositiva regler skall avgöras, får bedömas i rättspraxis med tillämpning av
vanliga avtalstolkningsreg-ler (jfr. prop. 1973:129 s. 288 och 1974: 88 s. 216
samt AD 1973 nr 38). Det bör tilläggas att bestämmelser i kollektivavtal eller
enskilda anställningsavtal som står i strid med lagens tvingande regler
givetvis förlorar sin giltighet i och med lagens ikraftträdande.
3§
Lagförslaget
innebär, att en viss kvalifikationstid i form av anställningstid som regel
skall gälla innan en arbetstagare får rätt till ledighet för utbildning.
Bestämmelserna härom har berörts i avsnitt 6.4 av den allmänna motiveringen.
Tilläggas bör, att 3 § föreslås bli dispositiv på sätt som framgår av 2 § andra
stycket. Med stöd av kollektivavtal på förbundsnivå är det t. ex. möjligt att
fastställa andra kvalifikationsregler för korttidsanställda eller arbetstagare
som har anställts för viss tid eller visst arbete. Inom byggnadsindustrin kan
avtal träffas t. ex. om att den föreskrivna anställningstiden skall få vara
förlagd till branschen i stället för att avse endast den arbetsplats, där
ledighetsfrågan aktualiseras.
Har arbetstagaren väl
uppnått den föreskrivna anställningstiden är han omedelbart berättigad till
ledighet för studier. Att arbetstagaren en gång har kommit i åtnjutande av
sådan ledighet betyder inte att han därefter måste arbeta in ytterligare
anställningstid för att på nytt få ledigt. En annan sak är att arbetstagaren
kan få vänta med sin nya ledighet tills andra arbetstagares ledighetsönskemål
har blivit tillgodosedda. Detta är möjligt enligt förläggnings- och
turordningsreglerna i 5 och 7§§.
Med den föreslagna
lydelsen innebär 3 § att arbetstagaren vid ledighetens början skall ha varit
anställd hos arbetsgivaren antingen sex månader i följd eller sammanlagt minst
tolv månader under de senaste två åren. Anställningstiden skall som regel
alltså hänföra sig till den arbetsgivare, som har att bevilja ledigheten i
fråga. Enligt lagförslaget får arbetstagaren emellertid också medräkna tid
under vilken han har varit anställd hos annat företag inom koncern som
arbetsgivaren tillhör. Har den aktuella verksamheten eller del av denna övergått
till ny ägare, får arbetstagaren hos den nye arbetsgivaren också tillgodoräkna
sig tid under vilken arbetstagaren har varit anställd hos den förutvarande
arbetsgivaren eller hos företag inom koncern som den föratvarande arbetsgivaren
tillhörde.
Anställningens
art eller omfattning saknar betydelse för beräkningen
Prop. 1974:148 95
av
anställningstid. .Arbetstagaren bör få tillgodoräkna sig varje dag då ett
anställningsförhållande har förelegat, oberoende av om han har varit
frånvarande exempelvis på grund av sjukdom eller haft annan ledighet, t. ex.
om han har varit ledig för facklig utbildning, för vilken utbildning något
krav på viss anställningstid inte ställs upp i lagförslaget. Deltidsarbete bör
i kvalifikationshänseende jämställas med heltidsarbete osv. Med arbetsgivaren
avses vid beräkning av anställningstid den fysiska eller juridiska person som
arbetstagaren står i anställningsförhållande till. Härtill kommer att
arbetstagaren vid byte av anställning inom en koncern enligt lagförslaget får
tillgodoräkna sig den sammanlagda anställningstiden inom koncernen, även om det
är han själv som har tagit initiativet till byte eller förflyttning. Med
koncern avses i första hand sådan gemenskap mellan aktiebolag som anges i
aktiebolagslagen, dvs. att det ena bolaget har ett bestämmande inflytande över
det andra och samtidigt ett väsentligt intresse i bolagets ställning och resultat.
Koncernförhållande kan på motsvarande sätt föreligga i fråga om handelsbolag,
kommanditbolag och ekonomiska föreningar. På det statliga området bör vid
beräkning av anställningstid staten anses som en enda arbetsgivare. På det
kommunala området bör t. ex. den sammanlagda anställningstiden hos kommunen få
räknas.
Som förut har nämnts bör
arbetstagaren även få'tillgodoräkna sig tidigare anställningstid vid
företagsöverlåtelse etc. Lagförslaget innebär också en motsvarande tillgodoräknanderätt
om arbetsgivaren arrenderar ut rörelsen, ombildar rörelsen till bolag eller annan
juridisk person osv. Bestämmelsen i 3 § omfattar även det fallet att endast en
del av rörelsen övergår på annan arbetsgivare. Att äganderättsförhållandena
inom ett bolag ändras påverkar inte heller anställningstidens beräkning. Även i
fall då ett företag går i konkurs och efter konkursen drivs vidare av
konkursförvaltningen bör arbetstagaren få tillgodoräkna sig den sammanlagda
anställningstiden. På det offentliga området blir tillgodoräk-nanderegdn
tillämplig då huvudmannaskapet för en viss verksamhet övergår från en myndighet
till en annan eller då en offentlig förvaltning ombildas till ett offentligägt
företag. I specialmotiveringen till 5 och 6 §§ avser jag att beröra vilka
verkningar en företagsöverlåtelse etc. bör få i fråga om ledighetens förläggning.
Av lagförslagets
utformning framgår att det är tidpunkten då ledigheten skall ta sin början som
blh avgörande för frågan om arbetstagaren har uppnått den föreskrivna
anställningstiden. Det har alltså inte någon betydelse att arbetstagaren, då
ansökningen om ledighet görs, ännu inte har tillräcklig anställningstid. När
det gäller beräkningen av sexmåna-derstiden bör lagen utgå från motsvarande
datum i kalendermånad. Skall ledigheten ta sin början den 15 september, fordras
det alltså att arbetstagaren har varit anställd fr. o. m. den 15 mars. Avser
beräkningen i stället sammanlagd anställningstid bör utgångspunkten vara en
normal-
Prop. 1974:148 96
månad
om 30 dagar. Detta betyder att, om ledigheten skall börja den 1 oktober 1975,
arbetstagaren har kvalificerat sig för rätt till ledighet om han har uppnått en
sammanlagd anställningstid av 360 dagar, räknat fr. o. m. den 1 oktober 1973 t.
o. m. dagen före ledighetens början.
Av skäl som närmare har
behandlats i den allmänna motiveringen upptas i 3 § andra stycket undantag från
kravet på kvalifikationstid, då arbetstagaren vill delta i facklig utbildning.
Undantaget gäller inte bara rent facklig utbildning utan även utbildning som
avser med facklig verksamhet sammanhängande frågor. Den utbildning som sålunda
omfattas av 3 § andra stycket är inte bara utbildning i frågor som direkt rör
arbetstagarens intressen i förhållande till den enskilde arbetsgivaren.
Utbildningen får avse även förhållanden som mera allmänt rör de anställdas
ställning såsom arbetstagare. Utbildningen kan avse traditionella fackliga
uppgifter som förhandlingar, företagsnämndsarbete etc. men också uppgifter som
genom de senaste årens lagstiftning har lagts på de fackliga organisationerna,
t. ex. i fråga om anställningstrygghet, arbetsmiljö och representation i
företagens eller myndigheternas styrelser. Genom studidedighetsreformen ges
nya uppgifter åt de s. k. studieorga-nisatörema, vilket självfallet ställer
krav på utbildning av de arbetstagare som anförtros de nya uppgifterna.
Ytterligare betydande uppgifter väntar de fackliga företrädarna då det gäller
att skapa ett vidgat arbets-tagarmflytande i frågor som berör dem nära och
dagligen. Detta måste också återspeglas i de ämnen, som tillförs den fackliga
utbildningen. Den föreslagna lagtexten innehåller en bestämmelse som innebär
att utbildningen endast till väsentiig del behöver avse de ämnesområden som
jag nu har antytt. Denna bestämmelse syftar till att skapa en möjUghet för
utbildningsarrangörerna att inom rimliga gränser förena den mera specialinriktade
utbildningen med avsnitt av mera grundläggande natur, t. ex. i matematik och
ekonomi, för att arbetstagaren skall få den bakgrund som fordras för att han på
ett mera allsidigt sätt skall kunna tillgodogöra sig utbildningen i övrigt. Jag
vill erinra om vad jag i den allmänna motiveringen har anfört om att med
facklig utbildning också bör kunna förstås sådan information om arbetsplatsens
olika frågor som företrädesvis riktas till nyanställd personal. I övrigt vill
jag beträffande begreppet facklig utbildning hänvisa till de uttalanden som
gjordes i samband med tillkomsten av lagen om facklig förtroendemans ställning
på arbetsplatsen (prop. 1974: 88 s. 154 f.).
I
detta sammanhang kan det också vara lämpligt att erinra om att studieledighetslagen
inte äger tillämpning på sådan utbildning av fackliga förtroendemän,
skyddsombud m. fl., vars verksamhet regleras av förtroendemannalagen och
arbetarskyddslagen. Däremot omfattar t, ex, studidedighetslagens regler om
facklig utbildning kurser som syftar till att utbilda arbetstagama för kommande
uppgifter som fackliga förtroendemän.
Prop.
1974:148 97
Enligt arbetsgruppens förslag skall den fackliga
utbildningen vara anordnad av arbetstagarorganisation. Normalt torde detta
också bli fallet. Jag menar emellertid att studidedighetslagens regler om
facklig utbildning bör gälla även sådan utbildning i fackliga eller därmed
sammanhängande frågor som anordnas av studieförbunden, andra organ eller
statliga institutioner, t. ex. kurser i ergonomi eller arbetsmiljöfrågor.
Därför har något krav på viss utbildningsarrangör inte ställts upp.
Uppkommer tvist rörande tillämpningen av 3 § och är
arbetsgivaren bunden av kollektivavtal för arbetsplatsen har den fackliga
organisationen tolkningsföreträde enligt 11 §. Detsamma gäller tvist om
kollektivavtal som med stöd av 2 § andra stycket har satts i stället för 3 §.
Som exempel på frågor som berörs av tolkningsföreträdet kan nämnas tvist om
anställningstidens beräkning samt tvist huruvida viss utbildning är av facklig
natur eller ej.
I specialmotiveringen till 1 § har jag berört att studieledighetslagen
är tillämplig även på anställningsavtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande.
Härav följer att en arbetstagare, vid tillämpning av 3 §, även får
tillgodoräkna sig anställningstid som ligger i tiden före den 1 januari 1975.
Som jag förut har berört bör lagen dock inte gälla ledighetsansökningar som
har gjorts före lagens ikraftträdande.
4 §
Paragrafen innehåller vissa regler om ledighetens
förläggning, nämligen dels den grandläggande regeln att arbetsgivaren har rätt
att på visst sätt skjuta upp en begärd ledighet, dels vissa regler om underrättelseskyldighet
m, m. De övriga bestämmelserna om ledighetens förläggning har tagits in i 57 §§,
Bestämmelserna har ingående berörts i avsnitt 6,6 av den allmänna motiveringen.
Av 2 § andra stycket framgår, att reglerna i tredje stycket om underrättelse
och överläggning med den berörda fackliga organisationen kan ersättas eller
kompletteras av bestämmelser i kollektivavtal.
Av huvudregeln i 1 § framgår att den enskilde
arbetstagaren har en i princip oinskränkt rätt till ledighet för studier. Den
mest betydande begränsningen av denna arbetstagarens rätt består i
förläggningsreglerna, vilkas tillämpning kan leda till att arbetstagaren får
ledigheten uppskjuten till en senare tidpunkt än han ursprungligen har tänkt
sig. Förläggningsreglerna i 4 och 5 §§ har därför konstraerats närmast som uppskovsregler,
I 6 och 7 §§ finns dock regler om rätt för den enskilde arbetstagaren att efter
viss väntetid påkalla domstolsprövning av frågan om ledighetens förläggning.
Vägledande för handläggningen av en förläggningsfråga bör
alltid vara den enskilde arbetstagarens ansökan om ledighet. Mot arbetstagarens
vilja bör t, ex, ledigheten inte kunna förläggas till annan tidpunkt än den som
arbetstagaren har valt. Inte heller bör det vara möjligt att
7 Riksdagen 1974.1 saml Nr 148
Prop.
1974:148 98
arbetstagaren får en sammanhängande heltidsledighet
förlagd till deltid eller uppdelad på flera ledighetsperioder om det strider
mot hans önskan. Prövningen inskränks därför i sista hand till frågan huruvida
den begärda ledigheten behöver uppskjutas eller ej. Annars skulle förläggningsreglerna
kunna verka som avslagsregler och inte som uppskovsregler. Självfallet kan det
sätt, varpå arbetstagaren har bestämt sin studidedighet, i många fall bli
avgörande för frågan om uppskov skall behöva ske eller inte, I första hand bör
därför givetvis undersökas vilka jämkningar som den enskilde arbetstagaren är
beredd att medge, om det underlättar möjligheten att utan uppskov bevilja
ledighet. Som jag har berört i specialmotiveringen till 2 § hindrar lagförslaget
inte att överenskommelse träffas om tidigareläggning av ledigheten, uppdelning
av ledigheten på flera perioder osv,, förutsatt att uppgörelsen har tillkommit
på ett tillbörligt sätt, dvs, utan obehörig påtryckning på arbetstagaren.
Hinder möter inte heller mot atf överenskommelse på motsvarande sätt träffas om
att arbetstagaren senardägger den ursprungligen begärda ledigheten. Formellt
sett blir det då inte aktuellt att tillämpa 4 §, Lagrummet är reserverat för
det fall att arbetstagaren vidhåller sin ansökan. De handlingsmöjligheter som
då står till buds, inskränker sig alltså till ett uppskjutande av den begärda
ledigheten,
I skilda hänseenden har tidpunkten för arbetstagarens
ledighetsansökan betydelse för ledighetens förläggning, I systemet att
arbetsgivaren kan få skjuta upp ledigheten ligger att arbetstagaren, om ledigheten
har uppskjutits förbi den först begärda tidpunkten, då har att ge besked om den
tidpunkt till vilken han i stället vill ha ledigheteu förlagd. Detta innebär
inte att hans ursprungliga ledighetsansökan därmed skall anses ha förfallit.
Underlåter arbetstagaren däremot att på anmodan ange ny tidpunkt för ledigheten
kan det tolkas som att han inte fullföljer ärendet. Liknande problem uppkommer
om den begärda studidedigheten skulle ändra karaktär under handläggningstiden.
Endast om väsentliga förändringar har inträtt i fråga om t, ex, ledighetstiden
eller utbildningsmålet jämfört med den ursprungliga ansökan får det anses som
att en ny ledighetsansökan föreligger.
Om arbetsgivaren finner det nödvändigt att uppskjuta den
begärda ledigheten skall han enligt 4 § andra stycket underrätta arbetstagaren
härom och ange skälen för uppskovet. Som jag nyss har framhållit bör reglerna i
praktiken dock fungera så att arbetsgivaren om hinder möter mot
arbetstagarens begäran först tar kontakt med arbetstagaren under hand för
att se om en uppgörelse kan komma till stånd i stället för ett uppskov. Vill
arbetsgivaren emellertid begagna sig av uppskovsmöjiigheten skall han genast
underrätta arbetstagaren. Det ligger i sakens natur att arbetsgivarens
betänketid kan bli något läugre om det rör sig om en ledighet som kräver
planering, anskaffande av vikarie etc. Eljest skall underrättelse lämnas utan
dröjsmål, dvs, arbets-
Prop. 1974:148 . 99
givaren
kan inte lägga saken åt sidan med åberopande av andra göror mål. Lagreglerna
innebär att arbetsgivaren är skyldig att lämna arbetstagaren ett definitivt
besked om ledigheten behöver uppskjutas eller, inte. Arbetsgivaren kan t, ex,
inte bifalla ledighetsansökningen under förutsättning att han sedermera kan
anskaffa vikarie etc. Inte heller bör det vara möjligt att arbetsgivaren, i de
fall soni regleras av 5 §, anger alternativa tidpunkter för uppskovet, beroende
på om han får fackföreningens samtycke till uppskov eller ej,. I dessa fall
kan det krävas, att arbetsgivaren skyndsamt undersöker möjligheten att skaffa
vikarie, fackföreningens inställning etc, innan han ger arbetstagaren besked.
Som jag nyss har framhållit hindrar lagreglerna' inte att överenskommelse
träffas med arbetstagaren om att han senardägger ledigheten. Detta gäller också
en beviljad ledighet, t, ex, om det visar sig att den engagerade vikarien
plötsligt får förfall.
Någon
särskild form föreslås inte för underrättelsen. Vid tvist om underrättelse har
skett är det dock arbetsgivaren som har bevisbördan. Bestämmdsema om
underrättelseskyldighet m.m, i andra och tredje styckena har karaktären av
ordningsföreskrifter. Ett åsidosättande från arbetsgivarens sida kan medföra
skadeståndsskyldighet enhgt 13 § första stycket men ej att uppskovsbeslutet
förlorar sin verkan.
Underrättelseskyldigheten
gentemot den enskilde. arbetstagaren gäller
oberoende av om arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal eller ej, I de
fall, då arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av kollektivavtal, är
han enligt tredje stycket emellertid skyldig att samtidigt underrätta också
den berörda arbetstagarorganisationen på arbetsplatsen, Samma bevis
börderegler m, m, bör gälla för denna underrättelse. Organisationen kan
påkalla överläggning med arbetsgivaren om uppskovet. Någon över
läggningsrätt tillkommer däremot inte den enskilde arbetstagaren. Reg
lerna om underrättelse och rätt till överläggning för de kollektivavtals
bundna organisationerna föreslås gälla oberoende av om arbetstagaren
tillhör organisationen eller, ej. Arbetsplatsens organisationer har nämli
gen ett intresse av att kunna följa och påverka airbetsgivarens handlägg
ning av ledighetsfrågorna (jfr, prop, 1973: 129 s, 172 f, samt InU
1973:36s, 41ff, ochl974: 14s, 9ff,), .
I den allmänna
motiveringen har jag berört att de föreslagna förfarari-dereglerria på kollektivavtalsreglerade
arbetsplatser bör leda till en samverkan redan från första stund mellan'
arbetsgivaren och dé' anställdas organisationer rörande .ledighetsönskemål som
anmäls inom resp, avtalsområde. Är arbetsgivaren, bunden av kollektivavtal med
flera organisationer för samma'grupp av arbetstagare gällei underrättelseskyldigheten
och överläggningsrätten alla dessa organisationer. Jag har också gett uttryck
för förhoppningen att organisationerna vid överläggningarna med arbetsgivaren
normalt bör kunna företräda en gemensam, ståndpunkt, I detta sammanhang vill
jag tillägga att reglerna i lagen om
Prop. 1974:148 100
förenings-
och förhandlingsrätt kan leda till längre gående överläggningsskyldighet för
arbetsgivaren. Inte minst gäller detta de icke kollek tivavtalsbundna
arbetsgivare, som enligt studieledighetslagen har en formellt sett obegränsad
uppskovsrätt innan ledighetsfrågan kan föras under domstols prövning. Även om
den fackliga organisationen saknar överläggningsrätt enligt 4 §, kan den
påkalla förhandling med arbetsgivaren enligt förenings- och förhandlingsrättslagen,
om en medlem har fått sin ledighet uppskjuten. Detta gäller f. ö. också
organisationer som på kollektivavtalsreglerade arbetsplatser inte står som part
i kollektivavtalet.
Här
bör även beröras en effekt som det föreslagna regelsystemet kan få för
arbetstagare som har anställts för viss tid, viss säsong eller visst arbete.
Varken en tillsvidareanställd arbetstagare eller en arbetstagare som har
anställts för begränsad tid ges enligt lagförslaget en garanti för att den
begärda ledigheten förläggs till den önskade tidpunkten. En tillsvidareanställd
arbetstagare har emellertid möjlighet att återkomma vid en senare tidpunkt, en
möjlighet som inte alltid står den visstidsanställde till buds, eftersom hans
anställning då kan ha upphört. Detta är självfallet en omständighet som bör
beaktas bl. a. vid bestämmande av turordning ledighetssökande emellan. Däremot
är jag inte beredd att ändra på det föreslagna regelsystemet för att t. ex. ge korttidsanställda
favörer som inte tillkommer övriga arbetstagare.
Av
en särskild övergångsbestämmelse framgår, att förläggningsreglerna inte gäller
ledigheter, varom ansökan har gjorts före lagens ikraftträdande.
5
§
I
denna paragraf har tagits in de särskilda regler som gäller om ledighetens
förläggning på arbetsplatser som regleras eller brukar regleras av
kollektivavtal. Som jag närmare har berört i avsnitt 6,6 av den allmänna
motiveringen kännetecknas reglerna av en betydande medbestämmanderätt för de
fackliga organisationerna. Reglerna är dispositiva på sätt som framgår av 2 §
andra stycket.
Det
bör betonas, att reglerna i 5 § endast gäller för arbetsgivare som är eller
brukar vara bunden av kollektivavtal beträffande den kategori som arbetstagaren
tillhör och att den medbestämmanderätt som följer av 5 § endast tillkommer den
berörda kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationen. Är arbetsgivaren
bunden av kollektivavtal med flera organisationer för samma grupp av
arbetstagare gäller medbestämmanderätten alla dessa organisationer. De
särskilda problem som kan uppkomma om organisationerna inte kan enas om en
gemensam hållning gentemot arbetsgivaren behandlas i specialmotiveringen till
12 §.
Som
förut har berörts är studieledighetslagen så konstruerad, att arbetsgivaren i
normalfallet kan ensam uppskjuta ledigheten under en förs-
Prop.
1974:148 101
ta period om sex månader medan han för tiden därefter är
beroende av samtycke från den berörda fackföreningen. Vägras sådant samtycke
har arbetstagaren rätt att ta ut sin ledighet i enlighet med ansökningen.
Kravet på samtycke är alltså inte endast en ordningsföreskrift. En vägran från
arbetsgivarens sida att medge ledigheten i fråga har inte någon rättslig
verkan, om det nödvändiga samtycket saknas. Lämnar däremot fackföreningen sitt
samtycke till uppskov får arbetstagaren vänta. Lagstiftningen bygger emellertid
på principen att fackföreningen inte lämnar samtycke till uppskov annat än om
detta är oundgängligen nödvändigt. Väljer arbetstagaren en tidpunkt som
inträffar mer än sex månader efter det att han första gången ingav sin ansökan,
gör han det i förvissningen om att fackföreningens samtycke då fordras till ett
uppskov. Självfallet bör det även under detta stadium vara lämpligt att
berörda parter arbetsgivaren, fackföreningen och den enskilde arbetstagaren
söker jämka samman sina intressen så att uppgörelse kan träffas om när
ledigheten skall läggas ut. I sista hand kan arbetstagaren om ledigheten
gång efter annan uppskjuts av arbetsgivaren med fackföreningens godkännande
påkalla domstolsprövning enligt 6 och 7 §§ i lagförslaget. Att arbetstagaren
vägrar godta förläggning av ledigheten till annan tidpunkt än den som han själv
har angett, vägrar dela upp ledigheten osv, medför inte att hans rätt till
ledighet förfaller. Att en arbetstagare inte visar skäligt tillmötesgående är
dock en omständighet som kan leda till att ledigheten får skjutas upp
ytterligare. Detta gäller även sedan förläggningsfrågan kan föras under
domstols prövning.
Jag vill understryka att det beskrivna förfarandet endast
gäller själva förläggningen av ledigheten. Andra regler gäller om anledningen
till att arbetstagaren inte får ledigheten beviljad beror på t, ex, tvist om de
förutsättningar som gäller för ledighet. Arbetsgivaren menar exempelvis att
arbetstagaren inte har uppnått den anställningstid som fordras. Sådana tvister
får lösas på sedvanligt sätt genom förhandlingar och i sista hand
domstolsprövning med de fördelar för arbetstagarparten som tolkningsföreträdet
medför på de kollektivavtalsreglerade arbetsplatserna. Några tidsfrister innan
talan får föras gäller inte i dessa fall. Jag hänvisar till den närmare
redogörelsen i avsnitt 6,9 och specialmotiveringen till 11 §,
Av 5 § första stycket i lagförslaget framgår, att den
lokala arbetstagarorganisationens bestämmanderätt i förläggningsfrågor kan
överföras till vederbörande huvudorganisation, om frågan hänskjutes till
centrala överläggningar. Ett sådant hänskjutande bör kunna ske på begäran av
såväl arbetsgivaren som fackföreningen.
Som också har berörts i den allmänna motiveringen bör
olika tidsfrister gälla beträffande fördelningen parterna emellan av
bestämmanderätten i förläggningsfrågor. Gäller det ledigheter, som motsvarar
högst
8 Riksdagen 1974.1 saml Nr 148
Prop. 1974:148 102
en
arbetsvecka eller avser facklig utbildning, fordras fackföreningens samtycke
redan om arbetsgivaren vill skjuta upp ledigheten mer än två veckor från
arbetstagarens ansökan. I den mån ansökan görs mer än två veckor innan en sådan
ledighet skall påbörjas, ligger bestämmanderätten i sista hand hos den
fackliga organisationen. I övriga ledighetsfall övergår bestämmanderätten om
ledigheten uppskjuts till en tidpunkt sex månader efter ansökningsdatum. Även i
dessa fall kan en arbetstagare, genom ansökan i god tid, uppnå den effekten att
det blir fackföreningen som i realiteten har att pröva frågan om ett eventuellt
uppskov, I stället för ledighet som sammanlagt motsvarar högst en arbetsvecka
hade arbetsgruppen föreslagit ledighet under sammanlagt högst 40 timmar.
Ändringen i förhållande till arbetsgrappens förslag beror på ett påpekande
under remissbehandlingen att veckoarbetstiden i många fall kan uppgå till något
högre antal timmar än 40 timmar. Någon annan ändring är inte åsyftad. Det
behöver t, ex, inte röra sig om en sammanhängande ledighetsperiod av en vecka.
Uppkommer
tvist om de faktorer som påverkar förläggnuigsreglerna t. ex, om ledigheten
avser facklig utbildning eller ej har den fackliga organisationen
tolkningsföreträde, förutsatt att arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av
kollektivavtal med organisationen för den be rörda arbetstagargruppen.
Reglerna om tolkningsföreträde gäller liksom reglerna om medbestämmanderätt
även under tillfälligt avtalslöst tillstånd. Den fackliga organisationen får
tolkningsföreträde även vid tvist rörande kollektivavtalsbestämmdser som med
stöd av 2 § andra stycket har satts i stället för 5 §,
Vid
bestämmande av anställningstid enligt 3 § har jag föreslagit att arbetstagaren
skall få räkna anställningstid inom koncern, hos staten osv. Vid tillämpningen
av förläggningsreglerna är det inte möjligt att utgå från ett så omfattande
arbetsgivarbegrepp. Detsamma gäller turordningsreglema i 7 §, Bedömningarna i
de nu berörda fallen torde därför få hänföra sig till den verksamhet där
arbetstagaren är sysselsatt, dvs, driftsenheten, myndigheten eller liknande
(jfr. prop. 1973:129 s. 157 ff. och InU 1973: 36 s. 39 f,). Uppkommer behov av
att ytteriigare begränsa det område, som bör bilda utgångspunkten för
handläggningen av förläggningsfrågor, eller att å andra sidan bedöma
ledighetsfrågorna samtidigt i flera driftsenheter, får det behovet tillgodoses
genom kollektivavtalsbestämmelser. Jag vill tillägga att lagförslagets regler
innebär att förläggningsfrågorna på de kollektivavtalsreglerade arbetsplatserna
får avgöras för varje avtalsområde och kategori av arbetstagare för sig. Det nu
förda resonemanget leder också till att en arbetstagare, som flyttar från en
driftsenhet till en annan, inte på den senare driftsenheten kan åberopa en
ledighetsansökan som hänför sig till den förra driftsenheten. Vid
företagsöverlåtelse, där arbetstagaren står kvar vid samma driftsenhet, bör
det däremot inte möta något hinder mot att arbetstagaren mot
Prop.
1974:148 103
den nye ägaren åberopar en inneliggande ledighetsansökan.
Lagförslaget innehåller en särskild regel härom i 5 § tredje stycket.
6 §
Paragrafen innehåller regler om rätt för den enskilde
arbetstagaren att påkalla domstolsprövning av frågan om ledighetens
förläggning. De reglerna föreslås bli tvingande, I den allmänna motiveringen har
6 § berörts i avsnitt 6,6.
Rätten att påkalla domstolsprövning enligt 6 § tillkommer
enligt förslaget endast den enskilde arbetstagaren. Reglerna gäller lika för
organiserade och oorganiserade arbetstagare, oberoende av om något kollektivavtal
gäller för arbetsplatsen eller ej. En annan sak är att arbetstagarens talan,
vid kollektivavtalsreglerade förhållanden, i realiteten också kommer att bli en
bedömning av fackföreningens ställningstagande, eftersom talan i dessa fall
blir aktuell endast om fackföreningen har gett sitt samtycke till att
ledigheten har uppskjutits.
Den väntetid som gäller innan arbetstagaren får föra saken
till domstol är i normalfallet två år. För ledigheter som sammanlagt motsvarar
iiögst en arbetsvecka räcker det, som jag närmare har utvecklat i den allmänna
motiveringen, med en frist av ett år. Fristerna räknas enligt lagförslaget
från den dag, då ledighetsansökan gjordes. Beträffande korttidsledigheterna
kan tilläggas, att utbildningens art därvid saknar betydelse. Att den fackliga
utbildningen inte har särskilt prioriterats i 6 § beror på att behovet av att
sådan utbildning inte fördröjs får anses vara tillgodosett genom de föreslagna
reglerna i 5 § samt bestämmelserna i lagen om facklig förtroendemans ställning
på arbetsplatsen.
Beträffande den väntetid som gäller innan domstolsprövning
får påkallas kan tilläggas, att arbetstagaren givetvis inte bör vara skyldig
att påkalla prövnmg just på tvåårsdagen resp, ettårsdagen av sin ansökan. Har
den tidpunkten väl inträtt löper enligt lagförslaget inte några frister för
arbetstagarens talan,
I tredje stycket har förts in en bestämmelse om att
företagsöverlåtelse etc, inte påverkar väntetiden.
7 §
Paragrafen innehåller närmare regler för domstolens
prövning enligt 6 §, Bestämmelserna i 7 § är dispositiva på sätt som framgår av
2 § andra stycket. Prövningsreglerna har berörts i avsnitten 6.6 och 6.7 av den
allmänna motiveringen.
Även om domstolen enhgt 6 § har att pröva det berättigade
i arbetsgivarens uppskovsbeslut utgör prövningsreglerna i 7 § inte någon
garanti för att ledigheten omedelbart läggs ut. Däremot bör prövningen utmynna
i att domstolen fastställer en tidpunkt, då arbetstagaren skall komma i
åtnjutande av den begärda ledigheten. De principer för ut-
Prop. 1974:148 I04
läggning
av ledighet som jag har berört i specialmotiveringen till 4 § gäller även för
domstolens prövning. Domstolen har sålunda att välja en tidpunkt som
arbetstagaren i och för sig är beredd att godta. Domstolen kan inte fritt välja
tidpunkt, dela upp ledigheten osv. Det bör därför kunna fordras av
arbetstagaren att han vid rättegången anger alternativa tidpunkter, mellan
vilka domstolen har att välja.
Innan
jag går in på det närmare innehållet i 7 § vill jag erinra om vad jag i den
allmänna motiveringen har anfört om att dessa regler också bör tjäna som en
rekommendation till arbetsgivaren och fackföreningen om vilka riktlinjer som
bör gälla för deras prövning av förläggningsfrågorna. Jag understryker dock,
att den föreslagna bestämmanderätten enligt 4 och 5 §§ innebär att också andra
omständigheter får vägas in i bedömningen under det stadium som föregår
domstolsprövningen.
Det
är den aktuella driftsenheten, myndigheten eller liknande som bildar
utgångspunkten för bedömningen av förläggningsfrågorna enligt 4 och 5 §§ i
lagförslaget. Detsamma bör gälla vid domstolens prövning. Vad
turordningsfrågorna beträffar, framgår av 7 § tredje stycket att dessa avgörs
inom varje kollektivavtalsområde för sig.
Domstolen
skall enligt 7 § första stycket ta skälig hänsyn såväl till arbetstagarens
önskemål som till intresset av att verksamheten hos arbetsgivaren kan fortgå
utan allvarlig störnmg. Vad gäller det senare intresset ligger det i sakens
natur att sådana skäl i princip bör anses överspelade med härisyn till den
väntetid som gäller för arbetstagaren. Har arbetsgivaren kunriat skjuta upp
ledigheten i två eller i vissa fall ett år, har i normalfallet redan tagits
den hänsyn till arbetets behöriga gång som får anses skälig med hänsyn till
lagstiftningens syfte. Omständigheter som har varit kända ända sedan
arbetstagarens ledighetsansökan gjordes torde knappast kunna åberopas som
särskilda skäl. Vad som vid domstolsprövningen närmast kan bli aktuellt är
tillfälliga omständigheter utauför arbetsgivareris kontroll, t, ex. att en
erforderlig vikarie har fått förfall, I ett sådant fall bör domstolen givetvis
kunna lägga ut ledigheten till en något senare tidpunkt, som medger att ersättare
anskaffas.
Vad
härefter beträffar turordnmgsreglerna ges i första hand företräde åt facklig
utbildning, I fråga om de kollektivavtalsreglerade arbetsplatserna torde denna
regel irite ha någon större uppgift att fylla. Intresset av att den fackliga
utbildningen prioriteras tillgodoses där i stället av att fackföreningarna får
bestämmanderätt enligt 5 § i lagförslaget. Kommer det till domstolsprövning är
det främst vid de icke kollektivavtalsreglerade arbetsplatserna som det behövs
regler om förtur för facklig utbildning. Där har fackföreningarna inte någon
bestämmanderätt enligt 5 § och inte heller någon möjlighet att med stöd av
lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen reservera ledighet för
utbildning av fackligt verksamma arbetstagare.
Prop. 1974:148 105
I
andra hand föreslås att företräde lämnas åt arbetstagare som ej har utbildning
motsvarande nioårig grundskola. Bland dessa föreslås att arbetstagare med
obekväm arbetstid, t. ex. skiftarbete, får förtur. Självfallet kan ytterligare
prioriteringar behöva göras, t. ex. mellan kortare och längre kurser, äldre och
nyare ansökningar, arbetstagare som tidigare har åtnjutit studieledighet och
andra arbetstagare, olika utbildningsändamål etc. Den frågan menar jag dock
bör överlämnas åt parterna. Turordningsreglerna föreslås, som jag förut har
berört, bli dispositiva.
Eftersom
7 § formellt sett reglerar endast domstols prövning av förläggningsfrågor,
torde reglerna om tolkningsföreträde sakna aktualitet.
Även i fråga om 7 § bör
framhållas, att reglerna inte blir tillämpliga på ledighetsansökningar som har
tillkommit före lagens ikraftträdande,
8
§
Paragrafen
innehåller regler om uppsägningsskydd m, m. Reglerna bör självfallet vara
tvingande. De har förut berörts i avsnitt 6,9 av den allmänna motiveringen.
Bestämmelserna gäller enbart för det fallet att en arbetstagare sägs upp eller
avskedas just på grund av sin studieledighet. För uppsägningar eller
avskedanden av annan anledning gäller reglerna i lagen om anställnmgsskydd
eller annan motsvarande lagstiftning. En studieledig arbetstagare bör t, ex, i
likhet med sina arbetskamrater kunna sägas upp på grund av arbetsbrist. Ett
annat fall där uppsägning eller avskedande bör kunna ske är det i den allmänna
motiveringen berörda exemplet att en arbetstagare i bedrägligt syfte grovt
missbrukar den erhållna studieledigheten för annat ändamål, I det fallet kan
det knappast sägas att arbetstagaren begagnar sin rätt enligt lagen.
Reglerna i 8 § gäller
endast om arbetstagaren vill yrka ogiltigförklaring av uppsägningen eller
avskedandet, dvs, de fall som behandlas i 34 och 35 §§ lagen om
anställningsskydd. Väljer arbetstagaren att låta uppsägningen eller
avskedandet stå fast, kan han i stället föra skadeståndstalan enligt 13 och 14
§§ studieledighetslagen. För sådana fall bör gälla samma riktlinjer för
skadeståndsbedömningen som vid tillämpning av 38 § lagen om anställningsskydd
(jfr. prop. 1973: 129 s. 186 och 282 f och InU 1973: 36 s. 45).
För ogiltighetstalan
enligt 8 § föreslås genom hänvisningen till 37 § lagen om anställningsskydd
till en början gälla den förutsättningen att arbetstagaren inom två veckor
underrättar arbetsgivaren om att han anser åtgärden ogiltig och att
arbetstagaren därefter väcker ogiltighetstalan vid domstol inom ytterligare två
veckor efter det att underrättelsefristen gick ut. Har förhandling påkallats
skall talan i stället väckas två veckor efter det att förhandlingen avslutades
(jfr 4 kap. 7 § arbetstvistlagen).
Fullgör arbetstagaren vad
nu har sagts får han genom häuvisriirigeri till lagen om anställningsskydd i
uppsägningsfallen rätt att stå kvar i anställningen på samma villkor som
tidigare till dess tvisten har slutiigt
Prop.
1974:148 106
prövats. Reglerna härom kan sägas ersätta bestämmelserna
om tolkningsföreträde (prop, 1973: 129 s, 178 f), I avskedandefallen fordras
enligt samma lag att domstolen interimistiskt har beslutat om att arbetstagaren
skall ha rätt att stå kvar. Finner sedan domstolen uppsägningen eller
avskedandet inte vara sakligt grundad, skall åtgärden förklaras ogiltig.
Dessutom är arbetstagaren berättigad till skadestånd. Vägrar det oaktat
arbetsgivaren att efterkomma domstolens förklaring, skall anställningsförhåUandet
anses upplöst. Arbetstagaren är dock berättigad till ett ytterligare
skadestånd, vilket till sin storlek är beroende av den anställriirigstid som arbetstagareri
har hos arbetsgivarcri. Skadestånd utgår liksom enligt lagen om anställriirigsskydd
med belopp motsvarande 16 månadslöner om anställningstiden är mindre än fem år,
24 månadslöner om anställningstiden är mer än fem men mindre än tio år och 32
månadslöner om arbetstagaren har varit anstäUd mirist tio år hos arbetsgivaren.
Vissa gynnsammare regler gäller för äldre arbetstagare såväl i fråga om
beloppens storlek som beträffande beräkning av anställningstid. Skadestånd
utgår dock inte med högre belopp än som motsvarar antalet påbörjade
anställningsmånader hos arbetsgivaren. I fråga om ytterligare detaljer hänvisar
jag till 39 § lagen om anställningsskydd,
Studieledighetslagen föreslås inte få några särskilda
regler om varsel och överläggning innan uppsägning eller avskedande får ske, I
det alldeles övervägande antalet fall gäller i stället reglerna i 2932 §§
lagen om anställningsskydd. Beträffande de undantagssituationer där dessa
regler inte vinner tillämpning vill jag erinra om att den berörda fackliga organisationen
likväl torde kunna påkalla överläggning i frågan för en medlems räkning enligt
lagen om förenings- och förhandlingsrätt (jfr, InU 1974: 14 s, 9 ff,).
Som vid flera tidigare tillfällen har berörts gäller studieledighetslagen
endast ledighetsansökningar som görs efter lagens ikraftträdande. Härav torde
följa att 8 § blir tillämplig endast på uppsägningar eller avskedanden som
föranleds av ledighetsansökningar efter denna tidpunkt. För flertalet övriga
uppsägnings- eller avskedandefall med anledning av studidedighetsansökningar
gäller i stället de allmänna reglerna i lagen om anställningsskydd,
9 §
Regler om löneskydd och skydd för arbetsförhållandena
upptas i 9 §, Paragrafen har behandlats i avsnitt 6,9 av den allmänna
motiveringen. Skyddsreglerna är tvingande till arbetstagarnas förmån. Även om
de kollektivavtalsslutande parterna alltså inte kan avtala bort skyddet, bör de
dock kunna genom kollektivavtal bestämma den närmare innebörden av garantin. En
föreskrift härom har intagits i 9 § andra stycket.
Skyddsreglerna avser inte endast fall då en arbetsgivare
vill trakassera
Prop. 1974:148 107
en
arbetstagare för att han har utnyttjat sin rätt till ledighet enligt lagen. De
ger också arbetstagaren en allmän garanti för att han inte kommer i sämre
ställning för att han ägnar sig åt utbildning än om han går kvar i
anställningen. Däremot bör han knappast ges en längre gående garanti. En studieledig
arbetstagare bör t, ex. få acceptera samma förändringar i fråga om förtjänst
och ändrade arbetsuppgifter som de arbetstagare vilka går kvar i arbete. Att
arbetstagaren tillförsäkras bibehållen ställning på sätt som nu har berörts,
innebär givetvis inte något hinder mot att han efter återkomsten ges en bättre
ställning. En anledning till studierna kan t. ex. ha varit de ökade befordringsmöjligheterna.
Att
arbetstagaren enligt 9 § skall vara tillförsäkrad samma eller likvärdig
ställning när han återgår i arbete efter en studieledighet innebär inte någon
reglering av t. ex. vilka anställningsförmåner som han skall behålla under
själva ledighetstiden. Detta har jag berört i den allmänna motiveringen.
De
kollektivavtal som närmare reglerar innehållet av 9 § föreslås gälla även för
arbetstagare som inte är formellt bundna av kollektivavtalet enligt de
förutsättningar som anges i 2 § tredje stycket i lagförslaget. Av en särskild
övergångsbestämmelse framgår att kollektivavtal enligt 9 § andra stycket får ingås
före lagens ikraftträdande.
Uppkommer
tvist om tillämpningen av 9 § eller kollektivavtal enligt
9 §
andra stycket, har den berörda kollektivavtalsbundna fackliga orga
nisationen tolkningsföreträde. Tolkningsföreträdet gäller även utfallan
de löneförmåner. Skulle på talan av arbetsgivaren arbetsdomstolen finna
att fackföreningen har använt sitt tolkningsföreträde på ett grovt oakt
samt sätt, bör fackföreningen inom ramen för den av mig förordade
skadeståndsskyldigheten i 13 § andra stycket kunna åläggas att ersätta
även vad som svarar mot anställningsförmåner som arbetsgivaren felak
tigt har haft att utge.
10 §
I
avsnitt 6,9 av den allmänna motiveringen har jag berört de ohka situationer
som kan uppstå om en arbetstagare inte påbörjar eller fullföljer den
utbildning, som han har fått ledighet för. Påbörjas över huvud taget inte
utbildningen följer av 1 § att rätten till ledighet förfaller. Arbetstagaren
har då rätt att stå kvar i arbete. Självfallet bör då arbetsgivaren så snart
det är möjligt underrättas om arbetstagarens ändrade planer. Någon regel om
underrättelseskyldighet i detta fall har jag inte funnit erforderlig. Vid
uppenbar nonchalans från arbetstagarens sida, vilken medfört skada för
arbetsgivaren, torde skadestånd kunna utgå enligt allmänna principer om
kontraktsbrott i anställningsförhållanden. I avsnitt 6,9 har jag berört att
skadeståndsskyldighet på motsvarande sätt bör kunna åläggas arbetstagaren om
han på ett otillbörligt sätt begagnar sig av ledigheten för annat ändamål. Detta
gäller oberoende av om studierna har påbörjats eller ej.
Prop. 1974:148 108
För
de fall åter att arbetstagaren har påbörjat ledigheten fordras regler som
tillförsäkrar arbetstagaren en rätt att återvända i förtid, om han avbryter
studierna. Sådana regler intas i 10 § i lagförslaget, Reglema blir tillämpliga
även i det fallet att studieledigheten gäller tills vidare. Det är arbetstagaren
som ensam bestämmer om han vill avbryta studierna. Däremot kan det krävas att
arbetstagaren i dessa fall varslar arbetsgivaren om sitt återinträde. Reglerna
i 5 § andra stycket lagen om anställningsskydd torde visserligen inte utgöra
något hinder mot att vikarie anställs för den tid som arbetstagaren är ledig
från sin anställning och sålunda har att genast lämna vikariatet då
arbetstagaren återkommer (jfr, prop. 1974: 88 s, 174), Det oaktat bör den i 10
§ andra stycket föreskrivna underrättelsefristen kunna ge en vikarie skäligt
varsel om vikariatsansfäll-ningens upphörande. Vid ledigheter motsvarande
sammanlagt högst en arbetsvecka torde det vara ovanligt att vikarier engageras
eller att arbetsgivaren annars särskilt behöver planera återkomsten. Av den
anledningen har undantag från underrättelseskyldigheten föreskrivits för dessa
fall. Den annars gällande tvåveckorsfristen är inte absolut. Givetvis kan arbetstagaren
återgå tidigare i arbete, om arbetsgivaren inte har någon invändning mot
detta.
Regeln
i första stycket om rätt att återgå i arbete i förtid är tvingande. Reglerna om
underrättelseskyldighet kan däremot med fördel göras dispositiva på sätt som
framgår av 2 § andra stycket. Jag vill erinra om att enskilda avtal om rätt
till återinträde som är till arbetstagarens förmån, äger giltighet enligt 2 §
andra stycket i lagförslaget. Detsamma bör gälla om arbetstagaren enligt av
arbetsgivaren utfärdade föreskrifter eller vedertagen praxis har rätt att
avbryta en pågående tjänstledighet dier att inte begagna en beviljad ledighet
utan varsel eller att inhämta arbetsgivarens medgivande.
Uppkommer
tvist rörande tillämpningen av 8 § eller kollektivavtal som har trätt i stället
för 8 § andra stycket har den berörda kollektivavtalsbundna
arbetstagarorganisationen tolkningsföreträde enligt 9 §,
11 §
Paragrafen
innehåller den för studieledighetslagen så betydelsefidla regeln om
tolkningsföreträde för den berörda kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationen,
då det uppkommer tvist om studieledighetslagen eller kollektivavtal, som har
trätt i lagens ställe. Tolkningsföreträdet har behandlats i avsnitt 6.9 av den
allmänna motiveringen och dessutom berörts i specialmotiveringen till de
lagrum, där tolkningsföreträdet kan aktualiseras. Reglema i 11 § kompletteras
av bestämmelser i
12 §
med föreskrifter för det fall att flera organisationer har kollektiv
avtal för samma arbetstagarkategori.
Tolkningsföreträdet
aktualiseras först då det har uppkommit tvist om lagens eller kollektivavtalens
tillämpning. Även om det inte uttryckligen
Prop. 1974:148 109
anges
i lagens alla paragrafer att överläggning skall ske angående lagens tillämpning,
ligger det i tolkningsföreträdets natur att detta inte får begagnas förrän
parterna genom överläggningar har sökt komma till rätta med den aktuella
tillämpningsfrågan. Dessförinnan kan det knappast sägas ha uppkommit en tvist.
Även om det alltså fordras
att överläggning har ägt rum ges inte några särskilda regler angående
omfattningen och formen för dessa överläggningar. Detta måste bli beroende av
tillämpningsfrågans omfattnmg och betydelse. I begreppet överläggning ligger
dock att parterna på ömse sidor bör verka för att den aktuella frågan blir
föremål för reell behandling genom att de anger grunden för sin uppfattning
och lägger fram de närmare omständigheter som de åberopar. Givetvis blir
överläggningarnas omfattning i sista hand beroende av den tid som står till
förfogande.
Det
ligger i tolkningsföreträdets natur att det rör sig om en tillämp-j ning av
gällande normer för arbetsplatsen. Den av arbetstagarparten hävdade
uppfattningen får alltså inte bli uttryck för dess inställning i en
intressefråga utan för organisationens mening om lagens eller kollektivavtalets
rätta innebörd i den aktuella situationen. Har organisationen missbrukat
tolkningsföreträdet eller grovt oaktsamt hävdat en felaktig tolkning av lagen,
kan den ådra sig skadestånd enligt 13 § andra stycket. Har t, ex, arbetstagarpartens
uppfattning i en viss tillämpningsfråga tidigare underkänts av arbetsdomstolen,
torde inte organisationen utan betydande risk för skadestånd kunna fortsätta
att hävda samma uppfattning med stöd av tolkningsföreträdet.
Har
en tillämpningstvist inte kunnat biläggas efter överläggningar och bestämmer
sig den lokala organisationen för att begagna tolkningsföreträdet, bör detta
komma till någon form av uttryck. Eljest kan det uppkomma en tvist i tvisten
om vilkendera partens mening som tills vidare skall gälla. Det bör alltså ligga
i den lokala organisationens intresse att den t, ex, i ett justerat
förhandlingsprotokoll eller skriftligt meddelande till arbetsgivaren ger
tillkänna att den vill utnyttja sin rätt till tolknmgs-företräde.
Några särskilda
tidsfrister för begagnande av tolkningsföreträdet har jag inte funnit anledning
att föreslå. Tolkningsföreträdet är ju avsett att komma till användning i
samband med eri tvist. Det ligger därför i sakens natur att arbetstagarparten
påfordrar tillämpning av 11 § i omedelbar anslutning till tvisten. A andra
sidan bör möjligheten att begagna tolkningsföreträdet stå öppen så länge
överläggning kan sägas pågå. Påkallas t, ex, regelrätta förhandlingar enligt
lagen om förenings- och för-handlmgsrätt eller med stöd av kollektivavtal, bör arbetstagarparten
behålla sin rätt för det fall att tvistefrågan alltjämt står olöst sedan förhandlingsmöjligheterna
är uttömda. Har uppgörelse inte träffats och begagnar sig inte arbetstagarparten
av tolkningsföreträdet, bör detta inte utesluta möjligheten av att
organisationen vid ett senare tillfälle aktuali-
9
Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 148
Prop.
1974:148 110
serar
tillämpningsfrågan på nytt och då begagnar sig av sitt tolkningsföreträde om
uppgörelse inte kommer till stånd. Tolkningsföreträdet förfaller alltså inte
för att det inte begagnas. Har däremot uppgörelse träffats i en
tillämpningsfråga, kan tolkningsföreträdet självfallet inte begagnas för att
undanröja överenskommelsen så länge denna gäller.
Bestämmelsen
om arbetstagarpartens tolloiingsföreträde har en så avgörande betydelse, att
den inte har gjorts dispositiv. Det kan emellertid tänkas situationer, då det
föreligger ett intresse av att tillämpningsfrågor flyttas upp på förbundsnivå.
Inte minst gäller det om tvisten rör kollektivavtalsbestämmdser som med stöd
av 2 § andra stycket har satts i stället för studidedighetslagens dispositiva
regler. Jag föreslår därför att det genom sådant kollektivavtal skall vara
möjligt att lägga tolkningsföreträdet på huvudorganisationen på
arbetstagarsidan. En sådan bestämmanderätt på ett högre fackligt plan torde
knappast bli aktuell annat än i principfrågor eller eljest frågor av större
vikt.
Arbetstagarpartens
tolkningsföreträde skall i princip gälla intill dess tvisten har slutiigt
prövats av domstol enligt 15 § första stycket. Löses tvisten på annat sätt, t.
ex. efter uppgörelse vid centrala tvisteförhandlingar, förlorar
tolkningsföreträdet sin verkan. Någon tvist föreligger då inte längre. Förs
tvisten till domstol av arbetsgivaren bör uppmärksammas domstolens befogenhet
enligt 15 § andra stycket att meddela förordnande i tvistefrågan intill dess
tvisten har slutligt prövats. Sådant förordriande bör dock inte meddelas annat
än då arbetstagarpartens uppfattning i tillämpningsfrågan framstår som klart
ogrundad.
Reglerna
om tolkningsföreträde bör gälla även vid tillfälligt avtalslöst tillstånd. I
övrigt bör det emellertid vara ett krav att tolkningsföreträde endast
tillkommer arbetstagarorganisationer som står i kollektivavtalsförhållande
till arbetsgivaren för den berörda arbetstagarkategorin.
Som
jag förut har berört i anslutning till reglema om ledighetens förläggning
gäller inte något tolkningsföreträde rörande förläggningen som sådan. I dessa
fall har organisationen i stället medbestämmanderätt på sätt som framgår av 5 §.
12
§
112
§ första stycket av lagförslaget upptas regler rörande den fackliga
organisationens tolkningsföreträde och bestämmanderätt i förläggnings-frågor, i
fall då flera organisationer står eller brukar stå i kollektivavtalsförhållande
till arbetsgivaren för samma kategori av arbetstagare. Reglerna, som enligt
förslaget är dispositiva på sätt som framgår av 2 § andra stycket, har berörts
i avsnitt 6,6 av den allmänna motiveringen.
Reglerna
skall gälla inte bara i de fall då flera organisationer har tecknat gemensamt
kollektivavtal med arbetsgivaren för den berörda arbetstagarkategorin utan
också då formellt skilda kollektivavtal gäller för samma kategori. Därmed avses
också s. k. hängavtal. Om det inom ett
Prop.
1974:148 Hl
område
föreligger dels ett övergripande avtal med t. ex, allmänna anställningsvillkor,
dels olika specialavtal med bestämmelser som närmare reglerar de olika arbetstagargmppernas
anställningsförhållanden, får bedömningen av vad som skall anses utgöra
avtalsområde i studidedighetslagens mening avgöras med utgångspunkt i vilket
avtalsområde det generella eller det speciella som framstår som mest
naturligt för arbetsplatsen i fråga då det gäller att pröva studieledigheter.
Det vill synas som om specialavtalet i niånga fall då framstår som den
lämpligare avgränsningen, I sådana fall gäller den i 12 § behandlade
konkurrensen endast de organisationer som har kollektivavtal inom
specialområdet. Den nu föreslagna avgränsningsprincipen bör inte gälla enbart
tillämpningen av 12 § utan också äga giltighet vid tillämpningen av 5, 7 och 11§§.
Det
problem som uppkommer då organisationerna inte kan enas om vilka
ledighetsansökningar som bör prioriteras eller då organisationerna stannar i
olika menirigar om hur eu tvist i eri tillämpningsfråga rättsligt bör bedömas,
löses enligt lagförslaget på det sättet att en majoritet på 80 procent ges företräde.
Om en organisation redan har den föreskrivna majoriteten gäller den
organisationens mening vid tvist organisationerna emellan. Annars föratsätter
majoritetsregeln att två eller flera organisationer, vilka tillsammans har den
nödvändiga majoriteten, kan enas om en gemensam uppfattning. Uppnås ej den
majoriteten förfaller ar-betstagarparteris bestämmariderätt eller
tolkningsföreträde av skäl som närmare har utvecklats i den allmänna
motiveringen.
Majoritetsregeln
har utformats så att beräkningen tar sikte endast på de kollektivavtalsbundna
organisationernas medlemmar. Annars kan det inträffa att den nödvändiga
majoriteten över huvud taget inte uppnås på arbetsplatser med låg
organisationstillhörighet. Beräkningen gäller vidare endast antalet medlemmar
på den aktuella arbetsplatsen, dvs, driftsenheten eller liknande, samt
begränsas till den berörda arbetstagarkategorin. Beräkningen ay om den
erforderliga majoriteten är uppnådd hänför sig till varje tillfälle då
oenighet inträffar. Att bestämmanderätten eller tolkningsföreträdet vid något
tillfälle har förfallit enligt den föreslagna lagregeln, hindrar inte
bestämmelsernas tillämpning vid ett senare tillfälle då samma fråga kommer
upp. Förskjutningar kan t. ex. ha inträffat rörande medlemstillhörigheten. Enas
organisationerna, då tillämpningsfrågan nästa gång kommer upp, kan de
självfallet utöva sina befogenheter enligt 5 och 10 §§ utan hinder att de
förföll vid ett tidigare tillfälle.
Av
12 § andra stycket i lagförslaget framgår, att kollektivavtal kan träffas om
andra regler för att lösa de konkurrenssituationer som nu har berörts, t. ex.
så att organisationema inbördes delar upp bestämmanderätten för olika grupper
av arbetstagare inom den berörda kategorin. En förutsättning härför är dock att
uppgörelsen tar formen av ett kollektiv-
Prop. 1974:148 112
avtal
med arbetsgivaren och att som parter på arbetstagarsidan står samtliga de
organisationer som är eller brukar vara bundna av kollektivavtal för den
berörda arbetstagarkategorin. Sådana kollektivavtal kan ingås redan före lagens
ikraftträdande. Den föreslagna övergångsbestämmelsen härom har berörts i
specialmotiveringen till 2 §.
13
§
I
den föreslagna 13 § föreskrivs, att en arbetsgivare som åsidosätter sina
förpliktelser enligt lagen eller kollektivavtal som har trätt i lagens ställe
skall utge, förutom lön och andra anställningsförmåner vartill arbetstagaren
kan vara berättigad, ersättning för uppkommen skada. Paragrafen innehåller
också regler om skadeståndsansvar för den fackliga organisationen. Reglerna har
berörts i avsnitt 6,8 av den allmänna motiveringen.
De fall som avses med
arbetsgivarens skadeståndsskyldighet är bl, a. att en arbetstagare efter återkomsten
inte tilldelas arbetsuppgifter enligt 9 § eller vägras återinträde i strid med
10 §, Reglerna blir tillämpliga också i fall då en arbetstagare för
skadeståndstalan på grund av uppsägning eller avskedande i strid med 8 §, Den
motsvarande regeln om lön och andra anställningsformer avser tillämpningen av 9
§, Skadeståndsreglerna gäller till förmån för både den enskilde arbetstagaren
och berörd organisation. Det skadestånd som närmast kommer i fråga är s, k,
ideellt skadestårid, I uppsägnings- eller avskedandefallen bör dock kunna
utdömas ersättning för ekonomisk skada enligt de principer som har antagits i
38 § tredje stycket lagen om anstäUningsskydd, Konkurrensen mellan
skadeståndsreglerna i den lagen och de motsvarande bestämmelserna i studieledighetslagen
löses så att reglerna i lagen om anställningsskydd blir tillämpliga på de fall
då ogiltighetstalan förs enhgt 8 § studieledighetslagen, medan däremot 13 §
gäller då endast skadeståndstalan förs. Någon egentlig lagkonkurrens torde
inte uppkomma, eftersom de båda lagarnas skadeståndsregler har samma innehåll.
Vad däremot gäller konkurrensen mellan skadeståndsreglerna i lagen om
kollektivavtal och de motsvarande bestämmelserna i studieledighetslagen följer
av 13 § att det är studidedighetslagens skadeståndsregler som blir gällande
beträffande sådana kollektivavtal som avses i 13 § första stycket. I sak
innebär det bortsett från begränsningen av fackföreningens skadeståndsskyldighet
inte någon annan skillnad än att part som vill fordra skadestånd har att
iaktta talefristerna i 14 §.
Som
jag närmare har utvecklat i den allmänna motiveringen vill jag också föreslå en
regel om skadestånd för arbetstagarparten för den händelse en facklig
organisation av uppsåt eller grov oaktsamhet genom sitt tolkningsföreträde har
föranlett att lagen har fått en felaktig tillämpning. Detsamma gäller vid eu
felaktig tillämpriing av kollektivavtalsbestämmdser som har trätt i lagens
ställe. Den förordade skadestånds-
Prop.
1974:148 113
skyldigheten
kan avse såväl den lokala arbetstagarorganisationen som huvudorganisationen,
beroende på vem av dem som har ansvaret för det beslut som ger uttryck för arbetstagarpartens
tolkningsföreträde. Skadeståndsskyldigheten bör i princip avse s, k, ideellt
skadestånd och skadeståndsbeloppet bestämmas med utgångspunkt endast i det
uppsåt eller vållande som ligger organisationen till last, I
specialmotiveringen till 9 § har jag berört att fackföreningen i visst fall bör
kunna åläggas att ersätta även ekonomisk skada, nämligen avlöningsförmåner som
arbetsgivaren felaktigt har haft att utge.
Jag
vill understryka, att någon skadeståndsskyldighet givetvis inte kan utkrävas av
den som har fri bestämmanderätt över lagens tillämpning i visst fall, dvs,
enligt lagförslaget beträffande ledighetens förläggning. Detta gäller såväl
arbetsgivaren som deri fackliga orgariisationen,
I avsnitt 6.8 av den
allmänna motiveringen har jag berört, att den enskilde arbetstagaren i vissa
flagranta fall av missbruk av ledighetsreglerna kan åläggas
skadeståndsskyldighet enligt allmänna avtalsrättsliga principer för
kontraktsbrott i anställningsförhållanden. De regler, som för andra fall har
antagits om arbetstagarens skadeståndsskyldighet i 4 kap, 1 § skadeståridslagen
(1972: 207), bör vara vägledaride äveri för de fall som nu avses, dvs,
skadestånd bör utgå endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till
handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, arbetsgivarens intresse och
övriga omständigheter,
I
13 § tredje stycket intas regler om möjlighet att jämka skadeståndsbeloppet.
Vad gäller den enskilde arbetstagarens skadeståndsskyldighet finns med hänsyn
till de nyss berörda begränsningama inte något praktiskt behov av en särskild
jämkningsregel (se SOU 1971: 83 s, 43),
14
§
I
denna paragraf återfinns regler om de frister som bör gälla för talan om
skadestånd m, m, enligt 13 §, Bestämmelserna har i enlighet med arbetsgruppens
förslag fått samma innehåll som de motsvarande reglerna i t. ex. 40 § lagen om
anställningsskydd.
Bestämmelserna, som enligt
lagförslaget äger tillämpning vare sig talan förs av arbetsgivare,
arbetstagare eller arbetstagarorganisation, innebär att motparten skall
underrättas om anspråket inom fyra månader efter det att skadan inträffade.
Vidare skall, om inom denna tid förhandling påkallas enligt lagen om
förenings- eller förhandlingsrätt eller med stöd av kollektivavtal, talan
väckas inom fyra månader efter det att förhandlingen avslutades. Har käranden
förhandlingsrätt följer av 4 kap. 7 § arbetstvistlagen att förhandling måste ha
ägt rum inom den arigivna fristen. I annat fall skall talan väckas inom åtta
månader efter skadans uppkomst.
Enligt
14 § andra stycket får de angivna talefristerna motsvarande till-
Prop. 1974:148 114
lämpning
i fråga om anspråk på lön och andra anställningsförmåner vartill en
arbetstagare är berättigad på grund av lagen eller kollektivavtal som har trätt
i lagens ställe. Sådana anspråk preskriberas successivt allteftersom lönen
förfaller till betalning.
Av
8 § framgår att särskilda preskriptionsregler gäller vid talan om
ogiltigförklaring av en uppsäguirig eller avskedaride i strid med 8 §. Det blir
då bestämmdserria i 37 § lagen om anställningsskydd som vinner motsvarande
tillämpning. Däremot blir reglema i 14 § studieledighetslagen tillämpliga om
det gäller en skadeståndstalan för brott mot 8 §.
15
§
Som
jag har berört i avsnitt 6,9 av den allmäriria motiveringen bör lagen
tillföras en regel med erinran om att de allmänna reglerna i lagen om
rättegången i arbetstvister skall tillämpas på mål rörande studieledighetslagen.
Detsamma bör gälla mål om tillämpning av sådana administrativa författningar
som avses i 1 § andra stycket, såvida de inte innehåller bestämmelser om
besvärsrätt, Arbetstvistlagen blir också tilllämplig på mål om kollektivavtal,
som med stöd av 2 § andra stycket har trätt i stället för studieledighetslagen,
eller som på annat sätt kompletterar lagstiftningen (jfr, 9 § andra stycket och
12 § andra stycket).
Beträffande domstolarnas
befattning med olika tvister på studidedighetslagens område finns det
anledning att först erinra om de olikheter som hänger samman med den skillnad
som lagen gör mellan förläggningsfrågor och övriga tillämpningsfrågor. Som jag
närmare har berört i avsnitten 6,6 och 6,7 av den allmänna motiveringen och i
specialmotiveringen till 47 §§ och gäller för förläggningsfrågoma den
ordningen att den enskilde arbetstagaren kan påkalla prövning av ledighetens
förläggning först efter en frist av två, eller i vissa fall, ett år.
Dessförinnan är han om arbetsplatsens förhållanden regleras av kollektivatal
underkastad de bedömningar som görs av arbetsgivaren resp, de fackliga organisationerna.
Dessa har å andra sidan en sinsemellan uppdelad, men i övrigt oinskränkt
bestämmanderätt i förläggningsfrågorna. Systemet leder alltså till att
ingendera av arbetsgivaren eller den fackliga organisationen kan få till stånd
en domstolsprövning av motpartens beslut i en föriäggningsfråga. Arbetstagaren
ensam kan gå till domstol efter den angivna väntetiden och då endast under
förutsättning att arbetsgivaren och fackföreningen har enats om att ännu inte lägga
ut ledigheten. På de arbetsplatser, som inte regleras av kollektivavtal, är
det arbetsgivaren som bestämmer rörande ledighetens förläggning under den
första perioden av två resp. ett år. Har arbetsgivaren uppskjutit ledigheten så
länge och påkallar arbetstagaren prövning av ledighetens ufläggning, kan
arbetstagarens talari då visserligen föras av hans organisation men varken organi-
Prop.
1974:148 115
sationen
eller den enskilde arbetstagaren kan dessförinnan få till stånd en prövning av
arbetsgivarens uppskovsbeslut.
I
andra tvistefrågor än förläggningsfrågor föreligger också skillnader i prövningsförfarandet
mellan arbetsplatser, som regleras av kollektivavtal, och övriga
arbetsplatser. Skillnaderna hänför sig framför allt till reglema om
tolkningsföreträde, vilka bl. a. kommer att påverka partsställningen i
rättegången. I övrigt påverkas rättegången av de olika forumregler som gäller,
beroende främst på om arbetstagaren är fackligt ansluten eller ej.
Mål
om tillämpning av studieledighetslagen eller kollektivavtal som har trätt i
lagens ställe skall genom den föreslagna hänvisningen till arbetstvistlagen
tas upp direkt i arbetsdomstolen, om tvisten rör en organiserad arbetstagare.
Detsamma gäller om den fackliga organisationen är part på arbetstagarsidan i
ett mål om kollektivavtal som har trätt i stället för studieledighetslagen.
Regeln om organiserade arbetstagares talan i arbetsdomstolen gäller även om
arbetstagaren tillhör en annan organisation än den som är eller brukar stå i kollektivavtälsförhållande
till arbetsgivaren. Att arbetsgivaren inte tillhör någon arbetsgivarorganisation
påverkar inte regeln om att organiserade arbetstagares tvister prövas direkt
av arbetsdomstolen. Avgörande för frågan om en arbetstagare är organiserad
eller ej liksom för frågan vilken organisation som skall företräda
arbetstagaren i rättegången är organisationsförhållandena vid tidpunkten för
talans väckande.
Gäller
målet en oorganiserad arbetstagare tas det upp av tingsrätt. Tingsrättens
avgörande kan dock överklagas till arbetsdomstolen som sista iristaris.
Tingsrätten tar även upp mål om tillämpning enligt 2 § tredje stycket på en
oorganiserad arbetstagare av kollektivavtalsbestämmelser som har trätt i
lagens ställe. För ett sådant fall gäller dock den särskilda regeln i 5 kap. 1
§ arbetstvistlagen, att de parter som har slutit kollektivavtal skall beredas
tillfälle att yttra sig i målet.
Av 1
kap, 3 § arbetstvistlagen följer att tvist om den föreslagna studieledighetslagen
eller kollektivavtalsbestämmelser som har trätt i lagens ställe som regel i
stället kan hänskjutas till avgörande av skiljemän, t, ex, till
partssammansatta skiljenämnder. Detta gäller även tvist i tolkningsfrågor
(jfr. InU 1974: 15 s. 30 f.).
Vid
tvist som avser organiserad arbetstagare är det enligt 4 kap. 5 § arbetstvistlagen
arbetstagarens organisation som i första hand för talan som kärande. En
fackligt ansluten arbetstagare har rätt att själv föra talan först om
organisationen undandrar sig att tala på hans vägnar. Ett fall då den regeln
kan få praktisk betydelse är t. ex, då arbetstagaren enligt den föreslagna 7 §
vänder sig till domstol för att få ut en ledighet som arbetsgivaren har
uppskjutit med organisationens samtycke. Att or-gariisatiorieri har rätt att
föra talari för en medlem torde enligt gällande rätt dock inte innebära att
organisationen förfogar över medlemmens
Prop.
1974:148 116
anspråk
(prop, 1974: 77 s, 173), I fråga om mål som rör organiserad arbetstagare bör
vidare uppmärksammas föreskriften i 4 kap, 7 § arbetstvistlagen att
förhandling skall ha ägt rum i tvistefrågan innan talan får väckas vid
arbetsdomstolen. En förutsättning är dock att käranden har rätt att påkalla
förhandling. Kravet gäller t. ex. inte när en enskild arbetstagare väcker
talan, ej heller om det rör sig om en inte förhandlingsbar fråga på det offentliga
tjänstemannaområdet.
Lagförslaget
innehåller inte några särskilda regler om skyndsam handläggning vid domstol.
Däremot bör det vara möjligt för part att begära s, k, interimistiskt beslut i
tvistefrågan i avbidan på målets slutiiga prövning. Sådant beslut skall enligt
arbetsdomstolens instruktion meddelas med särskild förtur. Även tingsrätt bör
kunna meddela interimistiskt beslut. Det ligger i sakens natur att också
tingsrättens beslut meddelas skyndsamt. Domstolen kan enligt lagförslaget meddela
interimistiskt beslut utan hinder av att en fackförening har
tolkningsföreträde i tvistefrågan. Efter det att domstolen har meddelat sitt
beslut förfaller verkningarna av tolkningsföreträdet.
Ett
yrkande om interimistiskt beslut kan framställas endast i ett an-hängiggjort
mål. Domstolen kan inte ta upp frågan ex officio. Ett yrkande om
interimistiskt beslut får inte bifallas utan att motparten har beretts
tillfälle till yttrande. Däremot kan det avslås utan motpartens hörande. Jag
har förut uttalat, att ett upphävande av arbetstagarpartens tolkningsföreträde
inte bör ske interimistiskt annat än då organisationens ståndpunkt framstår
som klart ograndad.
I
övrigt vill jag beträffande domstolsförfarandet, rättegångskostnad m. m.
hänvisa till prop. 1974: 77.
Övergångsbestämmelserna
Som
jag förut har förordat bör studieledighetslagen träda i kraft den 1 januari
1975. Lagen bör gälla endast ledigheter, varom ansökan har gjorts efter lagens
ikraftträdande.
I fråga om reglerna
rörande avvikelse från lagen genom kollektivavtal har jag funnit det nödvändigt
med en särskild övergångsbestämmelse. Den närmare innebörden av den
bestämmelsen har berörts i specialmotiveringen till 2 §.
9
HemstäUan
Under
åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
antaga förslaget till lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning.
Prop. 1974:148 117
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
Prop.
1974:148 118
Bilaga
Förslag
till
Lag
om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning
Härigenom
förordnas som följer.
1 §
Arbetstagare i allmän eller enskild tjänst, som vill undergå utbild
ning, har rätt till erforderlig ledighet från sin anställning enligt denna
lag.
Har i lag meddelats
bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen. Beträffande
förläggningen av ledighet kan avvikande bestämmelse meddelas även genom annan
författning än lag, om den rör arbetstagare, vars avlöningsförmåner fastställes
under medverkan av regeringen eller myridighet som regeringen bestämmer, eller
arbetstagare hos riksdagen eller dess verk.
2 §
Avtal som innebär att arbetstagarens rättigheter enligt denna lag
inskränkes är ogiltigt i den delen.
Utan hinder av första stycket
får avvikelse från 3 och 5 §§ göras genom kollektivavtal som på
arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation som är att anse som
huvudorganisation enligt lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt.
Arbetsgivare, som är eller
brukar vara bunden av kollektivavtal som avses i andra stycket, får tillämpa
avtalet även på arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande
organisationen på arbetstagarsidan, under förutsättning att arbetstagaren
sysselsattes i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat
tillämpligt kollektivavtal.
3 §
Rätt till ledighet tillkommer arbetstagare som vid tiden för ledig
hetens början varit anställd hos arbetsgivaren de senaste sex månaderna
eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste två åren.
Arbetstagare
som vill deltaga i kurs, vilken anordnas av arbetstagarorganisation och till
väsentlig del avser utbildning i fackliga eller med facklig verksamhet
sammanhängande frågor, har rätt till ledighet, även om han ej uppfyller
villkoren i första stycket.
Vid
bestämmande av anställningstid enligt lagen äger 4 § lagen (1974: 12) om
anställningsskydd motsvarande tillämpning.
4 § Ledighet bör förläggas med skälig hänsyn såväl
till arbetstagarens önskemål som tili intresset av att verksamheten hos
arbetsgivaren kan fortgå utan allvarlig störning,
5 § Om arbetsgivare, som är eller brukar vara bunderi
av kollektivavtal i förhållande till den kategori som arbetstagaren tillhör,
vill uppskjuta ledigheten till senare tid än arbetstagaren begärt, skall han
genast underrätta arbetstagaren om uppskovet och skälen för detta. Sådan underrättelse
skall samtidigt lämnas också till lokal arbetstagarorganisatiori
Prop. 1974:148 119
i
förhållande till vilken arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av
kollektivavtal beträffande den kategori som arbetstagaren tillhör. Arbetstagarorganisationen
äger inom en vecka från det att underrättelsen lämnades påkalla överläggning
med arbetsgivaren i saken.
Vill arbetsgivaren att
ledigheten skall taga sin början senare än sex månader efter arbetstagarens
framställning, fordras samtycke till uppskovet av arbetstagarorganisation som
sägs i första stycket eller, om frågan av någon av parterna hänskjutes till
centrala förhandlingar, av vederbörande huvudorganisation på arbetstagarsidan.
I fråga om ledighet under
sammanlagt högst 40 timmar fordras samtycke som sägs i andra stycket, så snart
den frist arbetsgivaren önskar är längre än två veckor. Detsamma gäller
beträffande ledighet för deltagande i kurs som sägs i 3 § audra stycket.
6 § Har ledighet utau arbetstagarens samtycke uppskjutits
längre tid än två år, äger arbetstagaren utan hinder av 5 § påkalla prövning av
frågan om ledighetens förläggning enligt 12 §.
7 § Uppkommer fråga om turordning mellan flera
arbetstagare för erhållande av ledighet, bör arbetstagare som vill deltaga i
kurs som sägs i 3 § andra stycket få företräde framför annan arbetstagare. I
andra hand bör företräde lämnas arbetstagare som ej har utbildning motsvarande
nioårig grundskola, I övrigt bör företrädet grundas på anställningstidens
längd.
Särskild
turordning bör fastställas för varje avtalsområde för sig, om
arbetstagarorganisation som sägs i 5 § andra stycket begär det,
8 §
Arbetstagare får ej sägas upp eller avskedas på grund av att han
begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet enligt lagen.
Sker
uppsägning eller avskedande i strid mot första stycket, skall åtgärden på
yrkande av arbetstagaren förklaras ogiltig. Beträffande tvist om giltigheten av
uppsägning eller avskedande gäller 3437 §§, 39 § samt 41 § första och andra
styckena lagen (1974: 12) om anställningsskydd.
9 §
Arbetstagare som åtnjuter ledighet enligt denna lag är ej skyldig
att vidkännas minskning av de förmåner som är förenade med anställ
ningen i vidare mån än som följer av uppehållet i arbetet. Arbetstaga
rens arbetsförhållanden får ej försämras på grund av att han utnyttjar
sin rätt till ledighet enligt lagen,
10 § Uppkommer tvist om tillämpning av kollektivavtalsbestämmelse
som med stöd av 2 § andra stycket har satts i stället för 5 § andra eller
tredje stycket, gäller den lokala arbetstagarorganisationens mening om
kollektivavtalets rätta innebörd tills tvisten har prövats av arbetsdomstolen
eller skiljemäri. Gcriom kollektivavtal som nu avses kan föreskrivas att arbetstagarpartens
bestämmanderätt i stället skall tillkomma huvu-organisationen.
11 § Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser
enligt denna lag skall han utge, föratom löu och aridra ariställningsförmåner
vartill arbetstagaren på grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för
uppkommen
Prop. 1974:148 120
skada.
Härvid äger 38 § tredje och fjärde styckena samt 40 § lagen (1974: 12) om
anställningsskydd motsvarande tillämpning.
12
§ Mål om tillämpning av denna lag prövas av arbetsdomstolen. Sådant mål handlägges
enligt lagen (1974: 000) om rättegången i arbetstvister.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Prop. 1974:148 121
Innehåll
Sid.
Propositionen
................................................... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ...................... .... 1
Förslag
till lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning .. 3
Utdrag
av statsrådsprotokollet den 11 oktober 1974... .... 7
1 Inledning ....................................................... .... 7
2 Nuvarande förhållanden...................................... .... 8
2.1 Allmänt....................................................... 8
2.2 Nuvarande regler om ledighet för utbildning ....... .... 9
3 Utländska förhållanden ...................................... 14
4 Arbetsgruppen ............................................... .. 18
4.1 Allmänna
synpunkter 18
4.1.1 Behovet av lagstiftnmg ........................ 18
4.1.2 Lagstiftningens allmänna inriktning .......... 19
4.2............................................................. Den
närmare utformningen av en lagstiftning om arbetsta
gares rätt till ledighet för utbildning.................. 21
4.2.1 Lagens karaktär ................................. .. 21
4.2.2 Tillämpningsområde ........................... .. 23
4.2.3 Kvalifikationstid ................................. .. 24
4.2.4 Ledighetens längd ............................. .. 25
4.2.5 Ledighetens förläggning ........................ .. 26
4.2.6 Facklig utbildning m. m........................... 28
4.2.7 Turordning ....................................... 28
4.2.8 Anställningsskydd ............................... 29
4.2.9 Skadestånd m, m.................................. 30
4.2.10 Ikraftträdande m, m............................. 30
5 Remissyttranden
............................................. 30
5.1 AUmänna synpunkter ................................... 30
5.2 Lagens karaktär ........................................ 35
5.3 Tillämpningsområde ................................... .. 35
5.4 Kvalifikationstid ......................................... 37
5.5 Ledighetens längd .................................... 39
5.6 Ledighetens förläggning ............................... .. 40
5.7 Turordning................................................... 47
5.8 Skadestånd ............................................. .. 50
5.9 övriga frågor ............................................ 51
6 Departementschefen
....................................... 53
6.1 Allmänna
synpunkter 53
6.2 Lagens karaktär ........................................ 56
6.3 Tillämpningsområde ................................... 59
6.4 Kvalifikationstid ......................................... . 63
6.5 Ledighetens längd ..................................... 65
6.6 Ledighetens föriäggning ................................. 67
6.7 Turordning .............................................. 78
6.8 Skadestånd ............................................. 81
6.9 övriga frågor ............................................ . 83
7 Upprättat lagförslag ....................................... 89
8 Specialmotivering ......................................... 89
9 Hemställan ................................................... 116
Bilaga
............................................................ 118
Arbetsgruppens
lagförslag ..................................... 118
MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974 740448
Doktrin (2)
- Carin Ulander Wänman, Arbetsbrist och arbetstagares rätt till kompetensutveckling*, SvJT 2017 s. 613, på s. 626 · Fritt tillgänglig
- Michael Bogdan, Den svenska internationella arbetsrättens grunder, SvJT 1979 s. 81, på s. 108 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
74 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (35)
35 kopplingar i 24 dokument.
- SOU 2023:79 Arbetsrätten under krig och krigsfara s. 230 om s. 61 · s. 439 i texten
- SOU 2018:24 Tid för utveckling s. 233 om s. 55 · s. 234 om s. 67 · s. 514 i texten
- Prop. 2011/12:115 Soldatanställningar i Försvarsmakten s. 107 i texten
- SOU 2010:86 Personalförsörjningen i ett reformerat försvar s. 239 om s. 65 · s. 252 om s. 87 · s. 437 i texten
- Ds 2009:15 En enklare ledighetslagstiftning s. 92 om s. 61 i texten
Rättsfall (9)
9 kopplingar i 5 dokument.
- RÅ 2001 ref. 29 om s. 61 ur registret
- AD 2023 nr 39 om s. 61 · om s. 66 · om s. 67 · om s. 89 i texten
- AD 2015 nr 1 om s. 67 · om s. 96 i texten
- AD 1995 nr 69 om s. 90 i texten
- AD 1995 nr 51 om s. 107 i texten
Doktrin (30)
30 kopplingar i 8 dokument.
- Fahlbeck, Praktisk arbetsrätt, 1989 s. 433 om s. 73 · s. 438 om s. 92 · s. 440 om s. 83 · s. 440 om s. 84 · och 8 till i texten
- Henning, Tidsbegränsad anställning, 1984 s. 196 om s. 108 · s. 273 om s. 108 · s. 370 om s. 108 · s. 584 i texten
- Eklund, Anställningsförhållandet vid företagsöverlåtelser, 1983 s. 78 om s. 64 · s. 79 om s. 77 · s. 156 om s. 91 · s. 327 i texten
- Selberg, Arbetsgivarbegreppet och arbetsrättsligt ansvar i komplexa arbetsorganisationer, 2017 s. 51 om s. 95 · s. 104 om s. 94 · s. 542 i texten
- Malmberg, Anställningsavtalet, 1997 s. 105 om s. 91 · s. 109 om s. 91 · s. 389 i texten