Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar i naturvårdslagen (1964:822) och skogsvårdslagen (1948:237), m.m.

1974 · 152 sidor, varav 116 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 116 av 152 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1974:166, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar i naturvårdslagen (1964:822) och skogsvårdslagen (1948:237), m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 166 år 1974 Prop. 1974:166

Nr 166

Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändringar i naturvårdslagen (1964: 822) och
skogsvårdslagen (1948: 237), m. m.; given den 25 oktober 1974,

Kungl. Maj:t vUl härmed, under åberopande av bUagda
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

CARL GUSTAF

SVANTE
LUNDKVIST

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i
naturvårdslagen. Enligt förslaget skall strandskydd råda vid havet, insjöar
och vattendrag. Strandskyddet skall omfatta land- och vattenområdet vid alla
stränder som har betydelse för allmänhetens frUuftsliv intill 100 meter från
strandlinjen eller när det behövs högst 300 meter från strandlinjen. Allmänt
tillståndstvång införs för läkt av matjord och torv. Ett nytt institut, naturvårdsområde,
föreslås ersätta nuvarande s. k. landskapsskyddsförord-nande. Det avses bl. a.
användas i stället för naturreservat I fall då aktiva skötselåtgärder behövs
för vård av ett visst landskapsområde och skyddsbehovet kan tillgodoses utan
ersättningsgrundande restriktioner i pågående markanvändning. Privata
förbudsskyltar sora kan leda tUl inskränkning i allemansrätten förbjuds. Den
som satt upp en affisch ut-Dmhus skall vara skyldig att avlägsna den inom viss
tid. Kommunens ställning mom naturvården föreslås stärkt bl. a. genom att vissa
beslutsfunktioner skall kunna delegeras till kommunen.

I propositionen föreslås också vissa ändringar i
skogsvårdslagen. Dessa innebär dels att det i lagen slås fast att naturvårdens
intressen skall beaktas i skogsbruket, dels att skogsvårdsstyrelsernas
uppföljning av återväxtåtgärder underlättas.

1
Riksdagen 1974. 1 saml Nr 166

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:166

1 Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom förordnas I fråga om naturvårdslagen (1964: 822)

dels att 15 a och 28 §§ skall upphöra att gälla, dels att
i 5 § ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen", deh
att i 10 § ordet "länsstyrelsen" skall bytas ut mot "regeringen
eUer myndighet som regeringen bestämmer",

deh att 1, 6, 12, 1422, 25, 31, 33, 34, 37 och 3943 §§ samt rubriken
närmast före 18 § skaU ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och
vårdas.

Naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och
vårdas. Den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Envar
skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kan vid arbetsföretag eller eljest skada å naturen ej
undvikas, skola skäliga åtgärder vidtagas för att begränsa eller motverka skadan.

Kan vid arbetsföretag eller eljest skada å naturen ej
undvikas, skola de åtgärder vidtagas som behövas för att begränsa eller
motverka skadan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6 § Enligt 5 § meddelade
föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda
inskränkning i lapparna medgivna rättigheter till bete, skogsfång, fiske
eller jakt efter andra djur än björn, lo, älg och örn eller innebära hinder
för lapparna alt eljest uppehålla sig inom nationalparken eller att där
medföra hundar för bevakning av renhjordar.

Ej heller skola sådana föreskrifter
föranleda inskränkning i samerna enligt rennäringslagen (1971:437) tillkommande
rättigheter tUl bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än björn,
lo, varg, järv, älg och örn eller innebära hinder för samerna att eljest
uppehålla sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning
av renhjordar.

12 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om synnerliga skäl äro dänill, må länsstyrehen helt eller
delvis upphäva beslut enligt 710 §§. Länsstyrelsen må ock i särskUda fall
medgiva undantag från meddelade reservatföreskrifter.

1 Lagen omtryckt 1972: 779.

Länsstyrehen får i särskilda fall medgiva undantag från
meddelade reservatföreskrifter. Om synnerliga skäl äro därtill, får myndighet
som meddelat beslut enligt 710 §§ helt eller delvis upphäva beslutet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Meddelas beslut enligt första
stycket för att lämna mm för arbetsföretag, äger länsstyrelsen föreskriva att
företaget skall bekosta särskild undersökning av naturreservatet eller
särskild åtgärd för att bevara det.

Föreslagen
lydelse

Meddelas beslut enligt första
stycket för att lämna rum för arbetsföretag, äger länsstyrelsen föreskriva att
företaget skall bekosta särskild undersökning av naturreservatet eller
särskild åtgärd för att bevara det eUer på annat sätt gottgöra intrånget i
nalur-vårdsintresset.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Är fara att växtart försvinner
eller utsattes för plundring, äger Konungen eller den myndighet Konungen
bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav borttaga eller skada
växt av den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner,
äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom
landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande djur av den arten,
då det ej sker till försvar mot angrepp på person eller egendom, så ock att
borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo. Beträffande djur, vars
dödande eller fångande är att hänföra till jakt eller fiske, skall dock gälla
vad därom särskUt stadgas.

Förbud enligl denna paragraf skall
ef utgöra hinder mot avverkning av skog eller elfest mol marks ändamålsenliga
nyttjande.

Är fara att växtart försvinner
eller utsattes för plundring, äger regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav borttaga eller skada
växt av den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner,
äger regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer meddela förbud att
inom landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande djur av den
arten, då det ej sker tUl försvar mot angrepp på person eller egendom, så ock
att borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo. Beträffande djur,
vars dödande eller fångande är att hänföra till jakt eller fiske, skall dock
gälla vad därom särskUt stadgas.

Behövs utöver fridlysning enligt
faktlagstiftningen särskilt skydd för djurlivet inom visst område, äger
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter som
inskränka rätten till jakt eller allmänhetens eller markägarens rätl alt
uppehålla sig inom området.

Om utplantering eller annat utsättande
av vilt i frihet meddelas föreskrifter av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för
bad och frUuftsliv vid havet eller vid insjö

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för
bad och friluftsliv råder strandskydd vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna alt visst
strandområde .skall vara strandskvddsområde.

Slrandskyddsområde skall omfatta
land- och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas
erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskill fall, dock
högst 300 meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd.

Strandskyddsområde skall ej omfatta
område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

Föreslagen
lydelse

havet, insjöar och vattendrag. Sirandskyddet omfattar
land- och vattettområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd
(strandskyddsområde).

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer kan förordna alt strandområde som uppenbarligen saknar
belydelse för bad och friluftsliv ej skall omfattas av strandskydd. Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer får också utvidga strandskyddsområdet,
när det behövs för att tillgodose syftet med strandskyddet, dock högsl intill
300 meter från strandlinjen.

Vid faslställelse av generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan kan, när särskilda skäl föreligga, förordnas att
i planen ingående strandområde ej vidare skall omfattas av strandskydd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Inom strandskyddsområde må icke
utan länsstyrelsens tillstånd helt ny byggnad uppföras eller befintlig byggnad
ändras för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill
byggnaden tidigare varit använd och ej heller utföras grävnings- och andra
förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Meddelas tUlstånd, skall
länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark må tagas i anspråk såsom
tomt för byggnaden.

VUl någon i annat fall inom
strandskyddsområde utföra anläggning varigenom mark tages i anspråk såsom tomt
eller tUlträde till mark inom området, där allmänheten eljest skulle ägt att
fritt färdas, på annat sätt hindras eller försvåras, äger han påkalla tillståndsprövning
hos länsstyrelsen.

Inom strandskyddsområde får ej helt
ny byggnad uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tiUgodose ett
väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, och
ej heller utföras grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse som
nu sagts. Ej heller får i annat fall inom strandskyddsområde utföras
anläggning eller anordning, varigenom mark tages i anspråk såsom tomt eller
allmänheten på annat sätt hindras eller avhålles från att beträda område där
den eljest skuUe ägt att färdas fritt.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har
att iakttaga inom strandskyddsområde som behövas för att trygga ändamålet med
strandskyddet.

Länsstyrelsen får medgiva undantag
från bestämmelserna i för-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Har anläggning som här avses utförts ulan tUlstånd eller
i strid mot givet tiUstånd och finnes den avsevärt inskränka allmänhetens rörelsefrihet,
må länsstyrelsen förelägga ägaren alt vidtaga erforderliga
återställningsåtgärder.

Vad i denna paragraf stadgas skall
icke gälla anläggning som er- fordras
för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskölseln, renskötseln eller den allmänna
samfärdseln och ej tillgodoser bostadsändamål

Föreslagen
lydelse

sta stycket, när särskilda skäl föreligga. Medgives
undantag, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark får tagas i
anspråk såsom tomt eller eljest användas för det avsedda ändamålet.

Första styckel gäller ej anläggning
eller åtgärd som behövs för jordbruket,
fisket, skogsskötseln eller renskötseln och ej avser uppförande eller ändring av byggnad.
Första stycket gäller ej heller förelag vanill tillstånd lämnats enligt
vattenlagen (1918: 523) eller miljöskyddslagen (1969: 387).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Finnes på område, so.m är av väsentlig betydelse för
friluftslivet, eller i områdets närhet stängsel som hindrar eller avsevärt
försvårar tiUträdet liU mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt
att fritt färdas, må länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att
anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast
avser att utestänga allmänheten från området, må föreläggande meddelas om
borttagande av stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande
tillämpning beträffande dike.

Finnes på område, som är av
betydelse för friluftslivet, eller i områdets närhet stängsel som hindrar eUer
försvårar tillträdet till mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt
att fritt färdas, får länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att
anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast
avser att utestänga allmänheten från området, får föreläggande meddelas om
borttagande av stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande
tillämpning beträffande dike.

Skylt varigenom allmänheten av-isas
från visst område får ej finnas uppsatt utan byggnadsnämndens tiUstånd. TiUstånd
fordras dock ej, om det är uppenbart alt allmänheten ej äger färdas fritt inom
området eller alt skylten el-jest är behörig.

Har skylt uppsatts i strid mol
andra stycket, får byggnadsnämnden förelägga den som är ansvarig för åtgärden
att borttaga skylten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

Föreslagen
lydelse

Särskilda bestämmelser till skydd för naturmiljön

opaginerad Kontrollera mot PDF

Takt av sten, grus, sand eller
lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov må ej ske utan
länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej takt inom vattenområde
och inkräktar ej heller på rätt som meddelas genom inmutning enligt
gruvlagen eller genoin beslut av Konungen.

Länsstyrelsen äger förelägga den som söker läkttillslånd
att, vid äventyr att ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig
omfattning. I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana
föreskrifter alt företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt
möjligt begränsas eller motverkas. Tillstånd må för sin gUtighet göras
beroende av att säkerhet ställes för fullgörandet av sålunda föreskrivna
ålgärder. Visar sig sådan säkerhet olillräcklig, kan länsstyrelsen
föreskriva alt tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet
ställes.

Takt av sten, grus, sand, lera,
jord eller torv för annat ändamål än markinnehavarens husbehov får ej ske utan
länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej läkt ; vattenområde
vartill tiUstånd lämnats enligt vattenlagen (1918: 523) eller fordras enligt
lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln.

Länsslyrelsen äger förelägga den
som söker täkttUlstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas, framlägga
täktplan av erforderlig omfattning. I samband med tillstånd får länsstyrelsen
meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på naturmiljön
begränsas eller motverkas. Om ej särskilda skäl föranleda annat, skall tUlstånd
för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för sålunda
föreskrivna åtgärder. Visar sig sådan säkerhet otillräcklig, kan länsstyrelsen
föreskriva att tUlståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställes.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens
innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ha tio år förflutit från det läkt-tillstånd vunnit laga
kraft, kan länsstyrelsen upphäva tUlståndet helt eller delvis eller förena tillståndet
med ändrade föreskrifter. Visar det sig att meddelade föreskrifter ej i
erforderlig mån begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på
landskapsbilden, kan länsstyrelsen före utgången av angivna tid förena tillståndet
med sådana ändrade föreskrifter som ej kunna anses oskäligt betungande.

Ha tio år förflutit från det täkttUlstånd vunnit laga
kraft, kan länsstyrelsen upphäva tillståndet helt eller delvis eller förena
tillståndet med ändrade föreskrifter. Visar det sig att meddelade föreskrifter
ej i erforderlig mån begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på
naturmiljön, kan länsstyrelsen före utgången av angivna tid förena tUlståndet
med de ytterligare föreskrifter som behövas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Senaste lydelse 1973:311.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Finnes anledning antaga atl nybyggnad,
upplag eller annat arbetsföretag av visst slag, som ej omfattas av
tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom visst område komma atl i väsentlig mån
skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen förordna att företag av det slaget icke må utföras inom området utan länsstvrehens tillstånd.

I samband med tillstånd må
länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menUga inverkan på
landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vars tillåtlighet skall
prövas enligt vattenlagen eller mUjöskyddslagen.

Område, inom vilket särskilda
åtgärder behövas för att skydda eller vårda naturmUjön men som med hänsyn till
den begränsade omfattningen av åtgärderna eller andra omständigheter ej
lämpligen bör avsättas till naturreservat, kan av länsstyrelsen förklaras som
naturvårdsområde. Är åtgärd som bör vidtagas så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt försvåras, skall området dock avsättas till
naturreservat.

I beslut om bildande av
nalur-vårdsområde skall angivas grunden för beslutet och föreskrivas de inskränkningar
i nyttjandet av fastighet som behövas för att trygga ändamålet med beslutet
såsom förbud mot eller föreskrifier i fråga om byggnad, upplag, schakt-ning,
plantering och avverkning saml skyldighet för ägaren atl tåla att på hans mark
ulföres röjning, plantering eller annan liknande ål-gärd. Föreskrift kan
innefatta förbud att vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens lillslånd. 8 §
andra stycket och 1012 §§ äga motsvarande tUlämpning i fråga om
naturvårdsområde.

Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom område som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kan arbetsföretag, som ej omfattas av tillståndstvång
enligt 18 eller 19 §, komma att väsentiigt ändra landskapsbilden, bör, innan
företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen.

Kan arbetsföretag, som ej omfattas av tillståndstvång
enligt 18 eller 19 §, komma att väsentiigt ändra naturmiljön, skall, mnan
företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen. Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer kan föreskriva att inom landet eller del därav anmälan
för samråd alltid skall göras i fråga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Beträffande arbetsföretag som sägs
I första stycket äger länsstyrelsen förelägga företagaren att vidtaga de
åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, finnas erforderliga för att
begränsa eller motverka skada på landskapsbilden.

Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i faststäUd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vars tillåtlighet skall
prövas enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen.

Föreslagen lydelse om särskilda slag av arbetsföretag.
Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länsstyrelsen
förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som finnas erforderliga för att
begränsa eller motverka skada på naturmUfön.

Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vartill tillstånd lämnats
enligt vattenlagen (1918:523) eller miljöskyddslagen (1969: 387).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har byggnad inom område, som ej ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och skadas därigenom
landskapsbilden i väsentlig mån, äger länsstyrelsen förelägga ägaren att riva
eller islåndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan i den mån detta
ej kan anses oskäUgt belung-ande.

Har byggnad inom område, sora ej ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och förfulas
därigenom naturmiljön i väsentlig mån, äger länsstyrelsen förelägga ägaren att
riva eller iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tavla, skylt, inskrift eUer därmed
jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål må ej finnas
varaktigt anbringad utomhus utan länsstyrelsens tillstånd.

Vad i första stycket sägs gäller
icke anordning som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse
eller annan verksamhet och ej heller anslagstavla för meddelanden rörande
kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Dock
må hos länsstyrelsen sökas tillstånd jämväl beträffande anordning som här
avses. Har sådan anordning anbringats utan tiUstånd eller i

Tavla, skylt, inskrift eller därmed
jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål får ej
finnas varaktigt anbringad utomhus utan tillstånd av regeringen eller statlig
eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer.

Vad i första stycket sägs gäller
icke anordning som tjänar tiU upplysning om på stället bedriven affärsrörelse
eller annan verksamhet och ej heller anslagstavla för meddelanden rörande
kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Dock
får hos myndighet som avses i första stycket sökas tillstånd jämväl
beträffande anordning som här avses. Har sådan anordning an-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

strid mot givet tillstånd och finnes den vara uppenbart
vanprydande i landskapsbilden, må länsstyrehen meddela föreläggande om avlägsnande
av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åt-cärd därmed.

Föreslagen lydelse

bringats utan tUlstånd eller i strid mot givet tillstånd
och finnes den vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får myndigheten
meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan
erforderlig åtgärd därmed.

Affisch eller annan tillfällig anordning
utomhus för reklam, propaganda eller liknande ändamål skall av den som
anbringat eller låtit anbringa anordningen avlägsnas inom fyra veckor efier anbringandet,
om ej regeringen eller slatlig eller kommunal myndighet som regeringen
bestämmer medgivit annat. Vad nu sagts gäller ej anordning eller på
anslagstavla anbringade meddelanden som avses i andra stycket.

Bestämmelserna i denna paragraf
avse ej anordning för vilken byggnadslov erfordras eller givits.

25 §3

Ägare av fastighet och innehavare
av särskild rätt tUl fastighet äro berättigade till ersättning av kronan i
den utsträckning som anges i 26 och 30 §§. Att i vissa fall även borgenär,
som har panträtt i fastigheten, är berättigad till ersättning framgår av 34
§ andra stycket. Om inlösen av fastighet stadgas i 27 §. inlösen skall
expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar lända tUl efterrättelse i
den mån avvikande bestämmelser ej meddelas i denna lag. 4 kap. 3 §
expropriationslagen skall äga tillämpning i fråga om värdeökning som ägt rum
under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

I fråga om ersättning med
anledning av att avverkning eller återväxt-åtgärd som avses i lagen (1974:
434) ora bevarande av bokskog förbjudits eller att tUlstånd till sådan
avverkning eller åtgärd vägrats eUer förenats med föreskrifter gäller
bestämmelserna i nämnda lag.

31 §* Ersättning enligt 26 §
Iredje stycket skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp. Ersättningen
iriå, om särskilda skäl äro därtiU, avräknas å gottgörelse som sedermera kan
komma att utgå jämlikt 26 § första stycket eUer 27 §.

' Senaste lydelse 1974:435. Senaste lydelse 1973:311.

Ägare av faslighet och innehavare
av särskild rätt till fastighet äro berättigade till ersättning av kronan i den
utsträckning som anges i 26, 28 och 30 §§. Att i vissa fall även borgenär, som
har panträtt i fastigheten, är berättigad till ersättning framgår av 34 §
andra stycket. Om inlösen av fastighet stadgas i 27 §.

I fråga om ersättning och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydehe

Om särskilda skäl äro därtill, må jämväl ersättning
enligt 26 § första stycket, 28 eUer 30 § på begäran antingen av kronan eller
av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt
belopp med rätt för kronan och den ersättningsberättigade att erhålla
omprövning vid ändrade förhållanden.

Föreslagen lydelse

Om särskilda skäl äro därtill, kan jämväl
ersättning enligt 26 § första stycket eller 30 § på begäran antingen av kronan
eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst
årligt belopp med rätt för kronan och den ersättningsberättigade att erhåUa
omprövning vid ändrade förhållanden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har
ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 26, 28 eller 30 § eller om
inlösen av fastighet enligt 27 § och har icke den, som vill göra anspråk på
ersättning eller fordra inlösen jämlikt 32 § första stycket förlorat sin talan,
åligger det honom att väcka talan mot kronan hos fastighetsdomstolen inom ett
år från det laga kraft åkommit det beslut vara anspråket grundas, vid påföljd
att han eljest går rätten därtill förlus-

Har
ej överenskommelse träffats om ersäitning enligt 26 eller 30 § eller om
inlösen av fastighet enligt 27 § och har icke den, som vill göra anspråk på
ersättning eller fordra inlösen, jämlikt 32 § första stycket förlorat sin
talan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos fastighetsdomstolen
inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut vara anspråket grundas, vid
påföljd alt han eljest går rätten därtiU föriustig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

tig-Kronan
äger, då fråga uppkommit om meddelande av föreskrifter enligt 8 eller 9 §, vid
fastighetsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande av de vUlkor som,
därest föreskrifterna meddelas, skola gälla beträffande ersättning eller
inlösen. Meddelas ej föreskrifter av det innehåU, som förutsatts vid fastighetsdomstolen,
inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen ej
längre vara bindande för parterna.

34 §e

opaginerad Kontrollera mot PDF

Är
fastighetsägaren enligt 26 § första stycket eller 28 § tillkommande ersättning
bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom det beslut, som
föranlett rätten till ersättning, undergått sådan minskning i värde att den
kan antagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning
uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos
länsstyrelsen.

Är
fastighetsägaren enligt 26 § första stycket tillkommande ersättning bestämd
att utgå på en gång och har fastigheten genom det beslut, som föranlett rätten
till ersättning, undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej
utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade
panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om borgenär som avses i första stycket lider förlust
till följd av att nedsättning
ej skett, har han rätt till ersättning av Icronan för förlusten

'
Senaste lydelse 1973:311. Senaste lydelse 1973: 311.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller, om
borgenär lider förlust därigenom att ersättning blivit för lågt beräknad och
ersättningen till följd av överenskommelse mellan kronan och den ersättningsberättigade
eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol. Talan om ersättning
enligt detta stycke skall väckas vid fastighetsdomstolen.

37 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till böter eller fängelse i högst
sex månader dömes den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet

1.
bryter mot
förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10, 11 eller 14 §,

2.
bryter mot 16 §
första stycket första punkten,

5. utför takt eller annal arbetsföretag
i strid mot 18 § eller förordnande enligt 19 § eller föreskrift som meddelats
i samband med tillstånd till företaget.

4. bryter mot 22 § första stycket,
eller

5. åsidosätter stadgandet i 23 §,
om ej gärningen sker på plats, till vUken allmänheten icke äger tillträde
eller har insyn, eller gärningen är ringa.

TiU böter eller fängelse i högsl
sex månader dömes den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet

1.
bryter
raot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10, 11 eller 14 §, 16
§ andra stycket eller 19 §,

2.
bryter
mot 16 § första stycket första punkten eller, om ej gärningen är ringa, mot 16
§ första styckel andra punkten,

3.
bryter
mot 17 § andra stycket, om ej gärningen är ringa,

4.
utför läkt i
strid mot 18 § eller föreskrift sora meddelats i samband med tillstånd tUl
företaget,

5.
underlåter
att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrivits med stöd av 20 § första
stycket,

6.
bryter mot 22 §
första eller tredje stycket eller mot föreskrift som meddelats i samband med
medgivande enligl tredje stycket, eller

7.
åsidosätter
stadgandet i 23 §, om ej gärningen sker på plats, till vilken allmänheten icke
äger tUlträde eller har insyn, eller gärningen är ringa.

Utbyte av brott som avses i 4 skall
förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obiUigt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Har någon begått gärning som avses
i 37 § 14, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att rdlia vad
olagligen skett. Överexekutor äger ock meddela handräckning för sådant
ändaraål. Ansökan om handräckning må göras

§

Har någon begått gärning som avses
i 37 § 1, 2, 4 eller 6, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att
vidtaga rättelse. Överexekutor äger ock meddela handräckning för sådant
ändamål. Ansökan om handräckning får göras

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

av allmän åklagare, statens naturvårdsverk,
länsstyrelsen, länsarkitekten eller den kommunala myndighet som handhar
naturvårdsfrågor. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser
som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande
enligt 16 § andra slyckel, 17 §, 20 §, 21 § eller 22 § andra stycket må
länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes ej sådant föreläggande, skall på
anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden vidtages.

Hälsovårdsnämnden må utsätta vite
vid meddelande av föreläggande enligt 24 §. Efterkommes ej föreläggandet, äger
nämnden låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad.

Föreslagen lydelse

av allmän åklagare, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen
eller den kommunala myndighet som handhar naturvårdsfrågor. Beträffande sådan
handräckning äga bestämmelserna i 191 § utsökningslagen motsvarande
tillämpning.

Vid meddelande av föreläggande
enligt 17 § forsla siycket, 20 §, 21 § eUer 22 § andra stycket får
länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes ej sådant föreläggande, skall på
anmodan av länsslyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden vidtages.

Byggnadsnämnden får utsätta vite
vid meddelande av föreläggande enligt 17 § iredfe stycket. Hälsovårdsnämnden
får utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt 24 §. Efterkommes ej föreläggandet,
äger vederbörande nämnd låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut
enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot länsstyrelsens beslut i
ärende enligl 13, 17, 20, 21, 22, 24, 39 eller 47 § eller om föreläggande
enUgt 16 § föres hos kammarrätten genom besvär.

Mot annat beslut av länsstyrelse
enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.

Statens naturvårdsverk äger för
lillvaralagande av naturvårdens intressen föra talan mot beslut enligt denna
lag eUer enligt beslämmelser som meddelats med stöd av lagen.

Talan mot kommunal myndighets
beslut enligt deuna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot beslut av annan statlig
myndighet än regeringen i ärende enligt 13 §, 17 §, 20 § andra stycket eller
21, 22, 24, 39 eller 47 § föres hos kammarrätten genom besvär. Mot beslut
enligl denna lag av annan statlig myndighet än regeringen föres i övrigt talan
lios regeringen genom besvär.

Statens naturvårdsverk äger föra
talan mot beslut enligt denna lag eller enligt beslämmelser som meddelats med
stöd av lagen.

Finner inyi:dighet att den ej kan
hett bifalla framställning från fortifikations förvaltningen eller statens
vägverk om undantag

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 13

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

som avses i 16 § tredje stycket, hänskfutes ärendet till regeringens
prövning.

41 §

Förbud enligt 11 eller 14 § så Förbud eller föreskrift enligt 11

ock
förordnande enligt 15, 15 a eller 14 § och beslut enligt 15 §

eller
19 § skall lända tUl efterrät- skall lända till efterrättelse utan

telse
utan hinder av förd klagan. hinder av förd klagan.

42 §

Erfordras förberedande undersökning på raarken
innan beslut meddelas i naturvårdsärende, må sådan undersökning verkställas
genom länsstyrelsens försorg.

/ samband med beslut om tillstånd till bebyggelse,
läkt eller annat arbetsföretag äger länsstyrelsen föreskriva att företaget
skall bekosta särskild undersökning av det berörda området eller på annat sätt
gottgöra intrånget i naturvårdsintresset.

43 §

Innan länsstyrelsen fattar beslut om bildande av
naturreservat eller naturvårdsområde eller avgör annat naturvårdsärende av
vikt, skall länsstyrelsen samråda med kommunen.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
får förordna att befogenhet som enligt 16 § tredje stycket, 17 §, 19 § såvitt
avser tillstånd att vidtaga viss åtgärd, 21 § och 39 § andra stycket ankommer
på länsstyrelse, skall ankomma på kommunal )nyndighet. Närmare beslämmelser
rörande tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975 utom
såvUt gäUer 15

och 15 a §§. I sistnämnda delar träder lagen i kraft den 1 juli 1975, då

även de strandskyddsförordnanden som meddelats dessförinnan upphör

att
gälla.

2. Äldre lydelse av bestämmelse som ändrats genom
denna lag, skall,

i den del bestämmelsen innehåller hänvisnmg tiU eUer på annat sätt avser

15 eller 15 a §, fortfarande gälla tiU dess denna lag träder i kraft i sin

helhet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 j4

3.
Utan hinder av att denna lag ej
trätt i kraft i den delen får beslut meddelas enligt 15 § andra stycket i dess
nya lydelse. Sådant beslut får dock ej avse tid före den 1 juli 1975,

4.
Strandområde som vid utgången
av juni 1975 ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall
ej omfattas av strandskydd enligt nya lagen, om ej annat förordnas.

5.
I fråga om före den 1 januari
1975 uppförda anläggningar av det slag som avses i 16 § första stycket andra
punkten i dess nya lydelse gäller äldre bestämmelser.

6.
I fråga om förordnanden sora
meddelats enligt 19 § i dess tidigare lydelse gäller äldre bestämmelser intUl
dess länsstyrelsen förordnar annat.

7.
Utan hinder av 17 § andra
stycket i dess nya lydelse får skylt som avses där bibehåUas tUl utgången av
juni 1975,

2
Förslag till

Lag
om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237)

Härigenom
förordnas i fråga om skogsvårdslagen (1948: 237)

deh att i 17, 25 och 35 §§ samt 43 § 2 mom, ordet
"Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",

dels
att 1 och 37 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a
§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Skogsmark med därå växande Skogsmark med därå växande

skog
bör genom utnyttjande på skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens
virkes- lämpligt sätt av markens virkesal-alstrande förmåga skötas så, att
sirande förmåga skötas så, att till-tillfredsställande ekonomiskt utby-
fredsställande ekonomiskt' utbyte te vinnes och, såvitt möjligt, i hu- vinnes
och, såvitt möjligt, i huvud-vudsak jämn avkastning erhålles. sak
jämn avkastning erhålles.

Hänsyn skall tagas till naturvårdens intressen.

8a
§

Skogsmarks ägare är skyldig all enligt bestämmelser
som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer underrätta
skogsvårdsstyrehen om avverkning som skall äga rum på hans mark.

37 §

Bryter någon uppsåtiigen mot Bryter någon uppsåtUgen eller

föreskrift,
som meddelats enligt 28 av oaktsamhet mot föreskrift som

§
3), straffes med dagsböter. Begår meddelats med stöd av 8 a § eller

någon
sådan förseelse av oaktsam- 28 § 3), dömes lill böter.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 15

Nuvarande
lydehe Föreslagen lydelse

het,
dömes till böter från och med fem till och med femtio kronor.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.

3
Förslag till

Lag
om upphävande av förordningen (1939:188) med vissa bestämmelser angående
utrotande av berberis inom nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta
områden

Härigenom förordnas att förordningen (1939: 188)
med vissa bestämmelser angående utrotande av berberis inom nationalparker och
såsom naturminnesmärken fridlysta områden skall upphöra att gälla vid utgången
av år 1974.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 16

Utdrag
av protokoUet över jordbruksärenden hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 25 oktober 1974.

Närvarande:
statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden
STRÄNG, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,
CARLSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet
Lundkvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter
fråga om ändringar i naturvårdslagen och skogsvårdslagen, m. m. och anför.

1
Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6
februari 1970 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Bengtsson, sakkunniga för översyn av naturvårdslagen. De sakkunniga
antog benänmingen naturvårdskommittén (NVK), NVK lämnade i februari 1974
betänkandet (Ds Jo 1974:1) Naturvård I, Strandskydd, Landskapsvård,
Förvaltning, Betänkandet innehåller bl. a. förslag till ändringar i
naturvårdslagen som NVK ansett sig böra lägga fram trots att utredningsarbetet
inte avslutats i sin helhet. Lagförslaget torde få fogas tUl
statsrådsprotokollet I detta ärende som bilaga.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetls
av hovrätten över Skåne och Blekinge, fortifikaiionsförvaltningen (beträffande
de föreslagna strandskyddsbestämmelserna i vad de rör försvarets intressen),
statens vägverk, statskontoret, riksrevisionsverket, riksantikvarieämbetet,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden
för mUjöskydd, arbetsmarknadsstyrelsen, statens planverk, lantmäteristyrelsen,
domänverket, statens industriverk, samtliga länsstyrelser,
vattenlagsutredningen, 1973 års skogsutredning. Landsorganisationen i Sverige
(LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Skid- och
friluftsfrämjandet. Skogsindustriernas samarbetsutskott. Svenska
kommunförbundet. Svenska naturskyddsföreningen. Svenska samernas riksförbund,
Svenska turistföreningen, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Sveriges fritidsfiskares riksförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
skogsägareföreningars

' Riksdagsledamöterna Göran Karlsson, ordförande,
Erik Grebäck, Nils Hjorth, Carl-Wilhelm Lothigius, Ingrid Ludvigsson och Rolf
SVirtén samt kanslirådet Ulf Lönnqvist.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:166 17

riksförbund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och
Svenska jägareförbundet.

Remissinstanserna har i åtskilliga
faU bifogat yttranden från under- Ställda myndigheter eller särskilt berörda organisationer.
Sålunda har

lantbruksstyrelsen bifogat jrttranden från elva
lantbruksnämnder och skogsstyrelsen från samtliga skogsvårdsstyrelser.
Länsstyrelserna har bifogat remissyttranden från flera kommuner.

Skrivelser i ämnet har kommit in
från Stockholms läns landsting. Svenska skogsarbetareförbundet.
Naturvårdsintendenternas förening, Sveriges jordägareförbund och Grus- och
makadamföreningen.

I januari 1972 tUlsattes inom
jordbruksdepartementet en arbetsgrupp för att studera omfattningen och
verkningarna av kalhyggena och att kartlägga markberedning i skogsmark.
Arbetsgruppen överlämnade i mars 1974 rapporten (Ds Jo 1974: 2) Kalhyggen.

Efter remiss har yttranden över
rapporten avgetts av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens
naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, statens planverk, domänverket,
stiftsnämnderna i Växjö, Karlstad och Härnösand, skogshögskolan,
länsstyrelserna I Stockholms, Malmöhus, Värmlands, Jämtlands, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län, 1973 års skogsutredning, LRF, Skid- och friluftsfrämjandet.
Skogsindustriernas samarbetsutskott. Svenska kommunförbundet. Svenska samemas
riksförbund. Svenska skogsarbetareförbundet, Sveriges industriförbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Svenska jägareförbundet.
Lantbruksstyrelsen har bifogat yttranden av åtta lantbruksnämnder,
skogsstyrelsen yttranden av samtliga skogsvårdsstyrelser. Några länsstyrelser
har bifogat yttranden av kommuner och intresseorganisationer.

2 Nuvarande naturvårdslagstiftning m. m.

Naturvårdslagen (1964:822, omtryckt
1972:779, ändrad senast 1974: 435) (NVL) innehåUer den centrala lagstiftningen
på naturvårdens oraråde. Närmare bestämmelser om tillämpningen av NVL har meddelats
i naturvårdskungörelsen (1964: 825, ändrad senast 1974: 340).

I 1 § sägs att naturen utgör en
nationell tillgång som skall skyddas och vårdas och alt envar skaU visa hänsyn
och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Kan vid arbetsföretag eller annars
skada på naturen inte undvikas, skall skäliga åtgärder vidtas för att begränsa
eller motverka skadan (1 § tredje stycket).

Grunddragen för naturvårdens
organisation är fastställda i 2 §. Där slås fast att naturvården är en såväl
statlig sora koraraunal angelägenhet.

' Departementsrådet Bo S. Hedström,
ordförande, avdelningsdirektören Erik Bergström, avdelningschefen Olov
Bergström, byråchefen Ragnar Hjorth, jägmästaren Anders Holmgren och
riksdagsledamoten Sven Lindberg.

2 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 166

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 18

Slatens
naturvårdsverk är central förvaltningsrayndighet för naturvården i riket, medan
huvudansvaret för naturvården i länet vilar på länsstyrelsen.

I syfte att bevara större sammanhängande område av
viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat
skick kan Kungl. Maj:t efter medgivande av riksdagen besluta att staten tiUhörig
mark skall avsättas till nationalpark (4 §). Kungl. Maj:t eller myndighet som
Kungl. Maj:t bestämmer får meddela föreskrifter om rätten att färdas över
nationalparker eller annars vistas där och om ordningen i övrigt inom området
(5 §). Föreskrifter för nationalpark får inte inskränka redan uppkommen
enskild rätt eller samernas rätt tUl bete, skogsfång, fiske eller jakt efter
andra djur än bjöm, lo, älg och örn eller innebära hinder för samerna att
annars uppehålla sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för
bevakning av renhjordar (6 §).

Område som behöver särskilt skyddas eller vårdas på
gmnd av sin betydelse för kännedomen ora landets natur, sin skönhet eller
märkliga beskaffenhet eller emedan det är av väsentlig belydelse för
allmänhetens frUuftsliv kan av länsstyrelsen förklaras som naturreservat (7 §).
I reservatsbeslutet skall grunden för beslutet anges och de inskränkningar i
rätt att förfoga över fastighet föreskrivas som behövs för att trygga ändamålet
raed reservatet. Som exempel på sådana föreskrifier nämns förbud mot
bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning,
plantering, avverkning, jakt, fiske, och användning av bekämpningsmedel (8 §
första stycket). Visar det sig senare att ny grund bör gälla för reservatet
eller att ytterligare inskränkningar behövs, får länsstyrelsen meddela det
beslut som påkallas härav (8 § andra stycket).

När det behövs för att tillgodose
reservatsändamålet kan länsstyrelsen förplikta ägaren att tåla intrång genom
att vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser,
badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar anläggs inom
området eller att där företas gallring, röjning, slätter, plantering,
avspärrning eller dylik åtgärd eUer att allmänheten bereds tillträde till mark
inom området, där den annars inte skulle ha fått färdas fritt (9 §).
Länsstyrelsen kan också meddela behövliga föreskrifter om vad allmänheten har
att iaktta inom området (10 §).

I avbidan på beslut om naturreservat kan
länsstyrelsen för viss tid, högst tre år, meddela förbud mot att beträffande
det berörda området utan länsstyrelsens tillstånd vidta åtgärd som strider mot
syftet med de ifrågasatta reservatsföreskrifterna. Om särskilda skäl
föreligger, kan förbudet förlängas med högst tre år (11 §).

Föreligger synnerliga skäl, kan länsstyrelsen helt
eller delvis upphäva beslut enligt 710 §§. Länsstyrelsen kan också i särskilda
fall medge undantag från meddelade reservatsföreskrifter. Om beslut om upphävande
eller undantag meddelas för att lämna rum för arbetsföretag, kan

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 19

länsstyrelsen
föreskriva att företagaren skall bekosta särskild undersökning av
naturreservatet eUer särskild åtgärd för att bevara det (12 §).

Bestämmelser om rätt till ersättning tUl
fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet och om inlösen
i anledning av reservatsföreskrifter finns i 2527 §§. Ersättningsrätt
föreligger i princip endast för det fall att föreskrifterna medför att
pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk.
Innebär föreskrift förbud att vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd
utgår inte ersättning i anledning av den föreskriften med mindre tillstånd
vägrats eller förenats med särskilda villkor. Rätt för fastighetsägaren att
kräva inlösen föreligger endast om föreskrifterna medför synnerligt men vid
användningen av fastigheten. I fråga om ersättning och inlösen tiUämpas
expropriationslagen (1972: 719), om ej annat sägs i NVL. Talan föres hos
fastighetsdomstol. Ogillas yrkande om ersättning eller inlösen i mål som ej
anhängiggjorts av staten, tillämpas allmänna regler om rättegångskostnad (36
§).

Enligt 13 § kan länsstyrelsen som naturminne
fridlysa till fastighet hörande naturföremål, sora bör särskilt skyddas eller
vårdas på grund av sin betydelse för kännedom om landets nalur, sin skönhet
eller eljest märkliga beskaffenhet. Fridlysningen skall även omfatta
erforderligt markområde. I övrigt gäller samraa bestämmelser som för
naturreservat. Även i fråga om möjligheterna till expropriation gäller samma
bestämmelser som för naturreservat.

Enligt 14 § kan länsstyrelsen till skydd för växt-
och djurarter meddela förbud att ta bort eller skada växt resp. att döda,
skada eller fånga vilt. Förbud enligt 14 § utgör dock ej hmder mot avverkning
av skog eller mot marks ändamålsenliga nyttjande i övrigt och medför inte rätt
tUl ersättning av staten. I fråga ora jakt och fiske gäller i stäUet för 14 §
NVL jaktstadgan (1938: 279) resp. fiskeristadgan (1954: 607). Länsstyrelsen
har också möjlighet att meddela förbud enligt kungörelsen (1965: 57) om lokala
bestämmelser tUl skydd för djurlivet. Ingen av dessa författningar medför rätt
tUl ersättning av staten.

1517 §§ innehåller särskilda bestämmelser tUl
skydd för friluftslivet.

För att åt allmänheten trygga tillgången till
platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag kan
länsstyrelsen förordna att visst strandområde skall vara strandskyddsområde.
Strandskyddsområde skall omfatta erforderligt land- och vattenområde, dock
högst intill 300 ra från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Område som
ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan omfattas ej av
bestäramelserna ora strandskydd (15 §).

För att säkerställa genomförandet av ett definitivt
strandskyddsför-ordnande kan länsstyrelsen förordna att visst område
tillfälligt skall vara slrandskyddsområde. Sådant förordnande skall meddelas
för viss

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 20

tid,
högst tre år, men kan, om särskilda skäl föreligger, förlängas högst tre år (15
a §).

Förordnande om strandskydd innebär att tillstånd
erfordras av länsstyrelsen för att inom strandskyddsområdet få uppföra helt ny
byggnad eller ändra befintiig byggnad för att tillgodose ett väsentiigt annat
ändamål än tidigare eller för att få utföra grävnings- och andra förberedelsearbeten
för sådan bebyggelse. Meddelas tillstånd, skall länsstyrelsen bestämma i vilken
utsträckning mark får tas i anspråk som tomt för byggnaden (16 § första
stycket). VUl någon i annat fall inom strandskyddsområde utföra anläggning
varigenom mark tas i anspråk som tomt eller tillträde tUl mark där allemansrätt
råder på annat sätt hindras eller försvåras, kan han begära tiUståndsprövning
hos länsstyrelsen. Har sådan anläggning utförts utan tillstånd eller i strid
mot givet tillstånd, och inskränker den avsevärt allraänhetens rörelsefrihet,
kan länsstyrelsen förelägga ägaren att vidta erforderliga
återslällningsåtgärder (16 § andra stycket). Bestämmelserna i paragrafen gäller
inte anläggning som erfordras för försvaret, jordbmket, fisket, skogsskötseln,
renskötseln eller den allmänna samfärdseln och inte tillgodoser bostadsändamål
(16 § tredje stycket).

Enligt 17 §, som innehåller bestämmelser om s. k.
stängselgenombrott, kan länsstyrelsen, om det på område som är av väsentiig
betydelse för friluftslivet eller i områdets närhet finns stängsel som avsevärt
hindrar eller försvårar tillträdet till mark där allemansrätt råder, förelägga
stängselhållaren att anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart att
stängslet endast avser att stänga allmänheten ute från området, kan
föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Bestämmelserna om stängsel
gäller även för dike.

Bestämmelser om rätt till ersättning tUl
stängselhållaren för att han anordnat grind eller annan genomgång på gmnd av
föreläggande enligt 17 § finns i 30 §,

1822 §§ innehåUer särskUda bestämmelser till skydd
för land-skapsbUden,

Enligt
18 § krävs tillstånd av länsstyrelsen för takt av sten, grus, sand eller lera
för annat ändamål än markinnehavarens husbehov. Bestämmelsen gäller inte takt
inom vattenområde och inkräktar ej heller på rätt som meddelas genom inmutning
enligt gmvlagen (1938: 314) eller genom beslut av regeringen. Länsstyrelsen
kan förelägga den som söker tillstånd till takt att framlägga s. k. täktplan,
och länsstyrelsen kan i samband med tUlstånd meddela sådana föreskrifter att
företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller
motverkas. Genom förordnande om landskapsskydd enligt 19 § kan länsstyrelsen
lokalt förbehålla sig tillståndprövnmg i fråga om vissa slag av företag. Om det
finns anledning anta att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag av visst
slag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 21

inom
visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, kan länsstyrelsen
sålunda förordna att företag av det slaget inte får utföras inom området utan
länsstyrelsens tillstånd, I samband med till-Stånd kan länsstyrelsen meddela
föreskrifter för att begränsa eller motverka skada på landskapsbUden. 19 § är
inte tUlämplig på bebyggelse men däremot på andra arbetsföretag inom område
som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Den är inte
heller tiU-lämplig på företag vars tUlåtiighet prövas enligt vattenlagen (1918:
523) eller miljöskyddslagen (1969: 387). Har sedan förordnande meddelats enligt
19 § tillstånd som där avses vägrats eller förenats med föreskrifter och
föranleder detta att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetsägaren
och innehavare av särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning
av staten (28 §).

Enligt 20 § bör samråd ske med länsstyrelsen innan
arbetsföretag utförs som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §
men som kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden. Länsstyrelsen kan
därvid förelägga företagaren att vidta de åtgärder som utan att vara oskäligt
betungande erfordras för alt begränsa eller motverka skada på landskapsbilden.
Paragrafen är inte tillämplig på bebyggelse inom område som ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan och inte heller på företag som prövas
enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen.

Om byggnad som inte ligger inom område med
fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan lämnats att förfalla, kan
länsstyrelsen, om landskapsbilden skadas i väsentiig raån, förelägga ägaren att
riva eller iståndsätta byggnaden eller på annat sätt avhjälpa skadan i den mån
detta inte kan anses oskäligt betungande (21 §).

Enligt 22 § föreligger tUlståndstvång för varaktigt
anbringad utom-husreklara. Undantag gäller för anordning som tjänar till
upplysning om på stället bedriven affärsverksamhet eller annan verksamhet och
för anslagstavla för meddelanden om kommunala angelägenheter, föreningssammanträden,
auktioner e. d. Även för anordningar som inte omfattas av tillståndstvånget
kan emellertid tillstånd sökas. Har sådan anordning salts upp utan tillstånd
eller i strid mot erhållet tillstånd och är den uppenbart vanprydande i
landskapsbilden, kan länsstyrelsen meddela föreläggande om avlägsnande av
anordningen eller vidtagande av annan särskUd åtgärd med den. Bestämmelserna i
paragrafen gäller inte anordning för vilken byggnadslov erfordrats eller getts.

Enligt 23 § gäller ett aUmänt slraffsanktionerat
förbud mot nedskräpning. Hälsovårdsnämnden kan förelägga den som skräpat ned
att iordningställa platsen och vidta förebyggande åtgärder för framtiden (24
§).

Under rubriken ansvarsbestämmelser ra. ra. upptas
bl. a. bestämmelser om straff (37 §), vite och handräckning (39 §) och om
fuUföljd av talan (40 §). Talan mot länsstyrelses beslut i ärende enUgt 13, 17,
20 22, 24, 39 eller 47 § eUer om föreläggande enligt 16 § skall föras hos

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 22

kammarrätten
genom besvär. Mot annat beslut av länsstyrelse enligt NVL skall talan föras hos
Kungl. Maj:t genom besvär. Naturvårdsverket får enligt 40 § fjärde stycket för
tillvaratagande av naturvårdens intresse föra talan mot beslut enligt
naturvårdslagen eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.

Bestämmelser med naturvårdande syfte finns även på
ett flertal ställen i annan lagstiftning.

Byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1972:775, ändrad
senast 1973: 1085) (BL) innehåller bestämmelser om planläggning och byggande.
Närmare föreskrifter i anslutning till lagen meddelas i byggnadsstadgan (1959:
612, omtryckt 1972: 776, ändrad senast 1973: 1086) (BS). Genom de översiktliga
planinstitutens regionplan och generalplan i kombination med befogenhet att
avgöra var tät- och glesbebyggelse får uppkomma har det allmänna tUlagts
möjligheter att se tiU att för friluftsliv lämpliga områden reserveras för
detta ändamål (2, 3, 5, 9, 126 §§ BL). Närmare reglering av bebyggelsen sker
genora stadsplan eller byggnadsplan. Vid planläggning enligt BL skall ses till
att oraråden med särskild naturskönhet eller säregna naturförhållanden,
bebyggelse med särskilt värde från historisk eller kulturhistorisk synpunkt
eller från skönhetssynpunkt samt områden som är lämpade och behövliga för friluftsliv
såvitt möjligt bevaras (9 § BS). I 136 a § BL finns bestämmelser innebärande
att frågor om lokalisering av industriell eller liknande verksamhet som är av
väsentiig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och
vattentUlgångar skall prövas av Kungl. Maj:t.

BS innehåller bl. a. särskUda regler om skylt,
annan fast anordning, upplag m. m. Skylt skall till form, färg och utförande i
övrigt fyUa skäliga anspråk på prydlighet och vara lämpad för platsen. Bl. a.
skall särskUt ses till att den inte inverkar menligt på stads- eller
landskapsbilden. Skadad eller annars bristfällig skylt skall, om den inte sätts
i stånd, snarast tas bort. Upplag får inte anordnas så det vanpryder
omgivningen eller eljest vållar olägenhet av betydelse (52 § BS). Om dessa
föreskrifter inte iakttas, kan byggnadsnämnden meddela vitesföreläggande för vederbörande
att ta bort eller ändra skylten eller upplaget (70 § andra stycket BS). Inom
område med stadsplan erfordras dessutom byggnadslov för inrättande av upplag
samt uppsättande eller väsentlig ändring av skylt (54 § 1 mom, BS). Byggnadslov
kan förenas med villkor rörande den tid som skylten får bibehållas (58 § 2 mom.
BS).

I 46 § väglagen (1971: 948) finns en av
trafiksäkerhetsskäl motiverad bestämmelse att skylt och annan utomhusreklam av
samma slag som avses i 22 § NVL inte utan länsstyrelsens tillstånd får finnas
anbringad närmare vägområde än 50 meter,

I detta sammanhang kan nämnas att med stöd av
alhnänna ordningsstadgan (1956: 617) har i vissa lokala ordningsstadgor tagits
in särskilda bestämmelser om affischering och liknande på eller invid allmän
plats.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 23

TUl
ledning för utforraningen av ordningsstadgorna har Svenska kommunförbundet
gett ut ett normalförslag till lokal ordningsstadga. Enligt 12 § i delta
normalförslag får affisch, annons eller annat dylikt anslag inte utan tillstånd
av polismyndigheten anbringas på allmän plats eller

på husvägg, staket e. d. som vetter mot sådan plats.
Undantag från tillståndsskyldigheten stadgas för anslag som sätts upp på
därför anvisad plats eller på byggnad
till upplysning om på stället bedriven rörelse. Vidare hänvisas till
skyltbeslämmelserna i NVL, BS och väglagen.

I sitt betänkande (SOU 1974: 21) Markanvändning och
byggande har bygglagiitredningen (BLU) föreslagit principer för en ändrad
byggnadslagstiftning. Enligt förslaget bör i en markanvändningslag upptas regler
för ett nytt planläggningssystem. Detta skall omfatta tre planinsti-tut som
skaU täcka kommunens hela område nämligen kommunplan, kommundelsplan och
byggnadsplan. Kommunplanen skall ulgöra en översiktlig markanvändningsplan för
kommunens hela område. Kommundelsplanen föreslås innefatta en mera detaljerad
översiktlig raarkan-vändningsplan för ett delområde. Byggnadsplanen slutiigen
skall innehålla de mest detaljerade markanvändningsbestämmelserna. BLU föreslår
bl, a. att ansvaret för den offentliga naturvården i betydande grad flyttas
över från naturvårdsverket och länsstyrelserna till kommunerna. NVL:s
bestämmelser om strand- och landskapsskydd föreslås bli upphävda. Detsamma
gäUer NVL:s bestämraelser om slängselgenombrott (17 §), om samråd och
föreläggande beträffande vissa arbetsföretag (20 §) samt om borttagande av
vanprydande byggnad (21 §). Länsstyrelses beslut om naturreservat föreslås för
sin gUtighet bli beroende av att beslutet överensstäraraer med kommunplan. Det
allmänna naturvårdsintresset skall enligt förslaget i stället tUlgodoses på 1
huvudsak följande sätt. Markanvändningslagen föreslås innehålla vissa allmänna
riktiinjer för planläggningen. Enligt dessa skall bl. a. strandområden och
andra områden av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt alltid bevaras, om
inte särskilda skäl föranleder annat. Naturvårdsföreskrifter kan tas in i plan.
Vid upprättande av komraunplan och kommundelsplan skaU samråd ske bl. a. med
länsstyrelsen.

Miljöskyddslagen (1969: 387, ändrad senast 1973:
927) (ML) innehåller bestämmelser till skydd mot vattenförorening,
luftförorening, buUer och andra sådana störningar (1 §). Lagen syftar till att
störningar skall förebyggas så långt det är praktiskt och ekonomiskt möjligt
(48 §§). Den som utövar eller ämnar utöva mUjöfarlig verksamhet kan ansöka om
tUlstånd till verksamheten hos koncessionsnämnden för mUjöskydd och därvid få
fastslaget om och under vilka villkor verksamheten får drivas (9 §). Regeringen
kan föreskriva att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar inte får
anläggas eller på visst sätt ändras eller att avloppsvatten av visst slag inte
får släppas ut utan att tillstånd lämnats enligt lagen eller särskild anmälan
gjorts. I fall då regeringen föreskrivit

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 24

skyldighet
att söka tillstånd kan naturvårdsverket medge dispens från skyldigheten under
fömtsättning att av verket faststäUda villkor för verksamheten följs (10 §),
Naturvårdsverket och länsstyrelserna skall utöva fortlöpande tillsyn tUl skydd
mot mUjöfarlig verksamhet som kan medföra fara för aUmänna intressen (38 §),
Talan mot tillståndsbeslut kan föras hos regeringen i statsrådet (48 §).

Vattenlagen (1918:523), ändrad senast 1973:86) (VL)
innehåller flera från naturvårdssynpunkt betydelsefuUa bestämmelser. SärskUt betydelsefuUa
i detta hänseende är de I 2 kap. upptagna reglerna om byggande i vatten och om
gmndvattentäkt och reglema om vattenreglering i 3 kap. Med byggande i vatten
likställs grävning och sprängning i vattenområde (2 kap. 1 §). Byggande i
vatten får i princip inte ske, om därigenom skulle uppstå sådan bestående
ändring av naturförhållandena att väsentligt minskad trevnad för närboende
eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att befara (2 kap. 3 §
andra stycket) och får över huvud inte företas på sådant sätt att allmänna
intressen i avsevärd mån förnärmas (2 kap. 12 §). VL är f, n, föremål för
översyn av vattenlagsutredningen (Ju 1969: 58), Efter förslag från utredningen
ändrades VL 1971 bl. a. i det avseendet att Kungl. Maj:ts prövningsrätt i
vatten-mål utvidgades. Sålunda har Kungl, Maj:t för att tillgodose behovet av
allmän planering befogenhet att pröva företag enligt 2 eller 3 kap, VL som är
av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet (4 kap, 1720 §§). Kungl,
Maj:t kan därvid förordna om obligatorisk underställning för vissa slag av
företag eller genom särskUt beslut förbehålla sig prövningen av visst företag.

Enligt kontinentahockellagen (1966: 314) förstås
med kontinentalsockeln havsbottnen och dess underlag inom allmänt vattenområde
samt inom det havsområde utanför territorialgränsen där Sverige enligt 1958 års
Genéve-konvention om kontinentalsockeln utövar suveräna rättigheter såvitt
avser utforskning av havsbotten och utvinning av icke levande naturtUlgångar
därstädes. Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess
naturtillgångar tUlkommer staten (2 §), Kungl, Maj:t eller myndighet som Kungl.
Maj:t bestämmer kan meddela tUlstånd för annan än staten att utforska sockeln
och utvinna naturtillgång från densamma (3 §). Vid meddelande av tillstånd kan
fogas föreskrift tUl förebyggande av vattenförorening eller till skydd för
annat allmänt eller enskUt intresse (4 §). Tillståndsgivningen ifråga om takt
av sand-, grus-eller sten på kontinentalsockeln har genom kontinentalsockelkungörel-sen
(1966: 315) delegerats till statens industriverk.

Enligt lagen (1966: 319) om rätt till sand-, grus-
och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden tUlkomraer denna rätt staten
inom allmänt vattenområde i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland,
Om upplåtelse från staten av sådan rätt inom ifrågavarande områden beslutar
länsstyrelsen (SFS 1966: 320),

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 25

Gruvlagen (1974: 342) bygger på det s, k,
inmutningssystemet, EnUgt detta får i princip den som först anmäler sig tUl
bergmästaren en ovUlkorlig rätt att undersöka och bearbeta på egen eUer annans
mark belägen fyndighet som innehåller järn, koppar, bly eller något annat s,
k, in-

mutningsbart
mineral. Gruvdrift får dock inte påbörjas utan föregående prövning enligt miljöskyddslagen.

Enligt lagen (1886: 46 p. 1) angående
stenkolsfyndigheter m. m. är rätten att eftersöka och bearbeta fyndigheter av
stenkol, salt, olja och gas beroende av koncession liksom rätten att för
utvinnande av olja eftersöka och bearbeta alunskifferfyndighet. Enligt
uranlagen (1960: 679) krävs koncession för rätt att bearbeta fyndighet av
uranhaUigt material med syfte att utvinna uran eller uranförening. Även
koncessionerad verksamhet är underkastad mUjöskytidslägens bestämmelser.

Kungl. Maj:t har tUl innevarande års riksdag lagt
fram proposUion (1974: 146) med förslag till lag om vissa mineralfyndigheter m.
m. som avses att ersätta stenkolslagen och uranlagen. Enligt lagförslaget
fordras koncession av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj;t bestämmer
för undersökning och bearbetning av fyndighet tillhörande någon av följande
grupper av ämnen, nämligen 1, olja, gas, stensalt eller annat salt som
förekomraer på likartat sätt, 2. alunskiffer för att utvinna olja eller gas, 3.
stenkol, eldfast lera eller klinkrande lera, 4. uranhaltigt eller toriumhaltigt
mineral samt 5. torv för att utvinna energi. Enligt förslaget skall en allmän
prövning med hänsyn till motstående intressen alltid göras vid
koncessionsgivningen. Samtidigt skall emellertid koncessionerad verksamhet
vara underkastad i övrigt gällande lagstiftning om användning av mark och
vatten. Tillståndsprövning kan således i förekommande faU komma att fordras
enligt miljöskyddslagen, vattenlagen eller, i vissa fall, naturvårdslagen.

Bestämmelser av betydelse från naturvårdssynpunkt
förekommer i flera andra lagar. Sålunda skall enligt fastighetsbildningslagen
(1970: 988) fastighetsbildning ske så att syftet med naturvårdsföreskrifter
inte motverkas (3 kap. 2 § andra stycket). EnUgt en motsvarande bestämmelse 1
väglagen (1971: 948) får väg inte läggas så att syftet med
naturvårdsföreskrifter motverkas (14 §). Lagen innehåller också en av
trafiksäkerhetsskäl betingad bestämmelse att tavla, skylt, inskrift eller
därmed jämförlig anordnmg för reklam, propaganda eller liknande ändamål inte
utan länsstyrelsens tillstånd får finnas anbringad utomhus intill vägområde på
mindre avstånd än 50 m från vägområdet. Åtgärder mot vanhävd av odlad jord kan
vidtas enligt jordhävdslagen (1969: 698) i fråga om fastighet som har
fömtsättningar för rationell drift eller för att tillvarata möjligheterna till
strukturrationalisering. I fråga om odlad jord på sådan fastighet kan
lantbmksnämnden förordna att takt av matjord inte får ske utan nämndens
tillstånd (6 §). Enligt kommunala renhållningslagen (1970: 892) föreligger
kommunalt renhållningsmonopol

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 166 26

och
kommunalt ansvar for renhållningen inom kommunen, såväl vid bebyggelse som i
naturen. Lagen (1960: 690) om byggnadsminnen avser byggnader som inte är i
stallig ägo. Enligt lagens första paragraf kan byggnad som bevarar egenarten
hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt belydelsefull händelse
och som med hänsyn därtUl är att anse som synnerligen märklig av
riksantikvarien förklaras för byggnadsminne. Omfattningen av en
byggnadsminnesförklaring regleras genom särskUt utfärdade skyddsföreskrifter,
som anger de delar av byggnaden som skall åtnjuta skydd och i vilken
utsträckning ägaren har att sörja för vård och underhåll. Skyddsföreskrifterna
kan även innehålla bestämmelser om att byggnadens närmaste omgivningar skall
hållas i sådant skick att dess utseende och karaktär inte förvanskas.

För innehållet i skogsvårdslagen (1948: 237)
redogörs i ett följande avsnitt.

3
Naturvårdskommitténs förslag

3.1
Inledning

De förslag som NVK lagt fram i ifrågavarande
delbetänkande avser huvudsakligen frågor om strandskydd, landskapsvård, möjlighet
till delegation av beslutsfunktioner till kommun samt förvaltning av naturvårdsobjekt.

N\'K anför att under de år som gått efter NVL:s
tillkomst natur- och miljöfrågorna i takt med den allmänna samhällsutvecklingen
fått en aUtmer ökad betydelse inom samhällsplaneringen. NVK:s förslag vilar på
en ekologisk grundsyn som förutsätter att samhällets utveckling sker inom de
givna ramar naturresurserna tUlåter, så att inte värdefulla och väsentliga
naturtillgångar spolieras. NVK anför att den befogenhet som tillkommer envar
enligt allemansrätten att färdas fritt i naturen är av sådan grundläggande
belydelse i samband med ökad konkurrens om naturtillgångarna och frUuftslivets
utveckling att den bör komma tiU positivt uttryck i lagen. NVK föreslår att det
sker genom ett tillägg tUl 1 § att rätten att färdas fritt i naturen skall
respekteras.

NVK föreslår vidare att nuvarande begränsade
ansvarighet för skada på
naturen ersätts av ett i princip fullt ansvar (1 § tredje stycket). Skada skall enligt förslaget undvikas så långt detta är
praktiskt möjligt och de åtgärder vidtas som behövs för att undanröja eller
begränsa en skada som inte kan undvikas. Som ett led i skyldigheten att undvika
skada ingår enligt NVK att vid behov bekosta vetenskaplig inventering och dokumentation
av de naturvärden som påverkas av en exploatering och att gottgöra annat intrång i
naturvårdsintresset. NVK har föreslagit att uttryckliga bestämmelser härom tas
in i lagen (12 och 42 §§),

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 27

NVK anför att den med hänsyn till att byggnads- och
vattenlagstiftningen samtidigt är föremål för översyn inte funnit det raöjligt
att nu lägga fram några slutliga förslag tUl en i och för sig nödvändig samordning
mellan NVL och förstnämnda lagstiftning. Som allmän princip

vid
utformningen av regler om samordning med annan lagstiftning bör enligt NVK
gälla att NVL:s skyddsinstitut skall ha generell tillämpning och att prövningen
enligt NVL endast skall uteslutas i fall där motsvarande prövning från
naturvårdssynpunkt sker i annan ordning.

3.2
Strandskydd

NVK erinrar om att det nuvarande strandskyddet i
princip endast är tänkt att galla sådana strandområden som myndigheterna efter
särskild prövning funnit speciellt värda att skydda (SOU 1951:40 s. 68, prop.
1952: 187 s. 51 och prop. 1963:71 s. 108). Urvalet av dessa områden förutsattes
ursprungligen komma fram som resultat av inventeringar och upprättade
dispositionsplaner för strandorarådena. Bristande utredningsresurser i
förening raed ett alltmera ökat behov av strandskydd på grund av friluftslivets
och fritidsbebyggelsens utveckling har emellertid enligt NVK raedfört att efter
hand två olika principer utvecklats för förordnandena. I ena fallet har
förordnandena koramit att omfatta stora sammanhängande områden, hela sjöar
eller kustavsnitt utan egentlig planering eller prövning i det särskilda
fallet, s. k. generella förordnanden. I det andra fallet däremot har
förordnandena avsett särskilt värdefulla områden, som avsatts efter ett mera
detaljerat studium av områdets lämplighet och betydelse för bad och
friluftsliv, s. k. begränsade förordnanden.

Generellt förordnande om strandskydd enligt 15 eUer
15 a § NVL föreligger, enligt vad NVK inhämtat, numera för hela eUer större
delen av havskusten i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Västmanlands,
Gävleborgs, Jönköpings, Älvsborgs och Västernorrlands län. För övriga
norrlandslän gäller att endast en raindre del av havsstränderna är skyddade,
medan för återstående län förordnande föreligger för 50 75 % av strandområdet.
Bredden på det skyddade landområdet utgör i allmänhet 100150 m men
strandskyddsområden intill 300 m från strandlinjen förekommer. Däremot synes
numera knappast komma i fråga att begränsa förordnandet till mindre än 100 m.
Under senare år har
förordnandena i allt högre grad även omfattat vattenområdet i strandzonen.

Effektiviteten av ett meddelat
strandskyddsförordnande beror enligt NVK främst på praxis vid
tillståndsprövningen. NVK hänvisar till en av naturvårdsverket på grundval av
beslutskopior från länsstyrelserna gjord sammanställning över tillstånds- och
avslagsbeslut vid länsstyrelserna under tiden 19651971. Av sararaanställningen
framgår vad gäller till-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 28

lämpningen
av 16 § NVL samt 86 och 122 § BL i lydelsen intill den 1 januari 1965 att
avslagsbeslut i anledning av sökt tUlstånd under den angivna tiden meddelats
endast i ca 430 fall raedan tUlstånd getts i närmare 7 000 fall. NVK uttalar
att enligt föreliggande uppgifter dessutom pågår en omfattande byggnation utan
tUlstånd. NVK erinrar i sammanhanget om att fritidsbebyggelsen ökat starkt
under senare år. Enligt inventeringar som genomförts av lantmäteristyrelsen
ökade antalet "sommarstugor" från ca 180 000 år 1957 till närmare
500 000 år 1970. Nära hälften av alla fritidshus återfinns inom kommunblock med
kust. En 1970 genomförd undersökning beträffande Gävleborgs län visar att 60 %
av bebyggelsen låg inom ett avstånd av 100 m från strand och endast 10 %
längre bort än 500 m från stranden. NVK hänvisar till ytterligare
undersökningar som visar att fritidsbebyggelsen har tagit i anspråk stora
arealer i strandområdet. Frågan i vUken utsträckning för bad och frUuftsliv
värdefulla områden genom exploatering undandragits allmänhetens nyttjande samt
i vilken utsträckning sådana resurser alltjämt kvarstår belyses av en av
planverket 1969 genomförd fältrekognoscering av rikets kust. Undersökningen,
som inte orafattar Norrbottens och Gotlands län, avsåg att klarlägga
strändernas beskaffenhet, nuvarande användning och lämplighet för bad och
friluftsliv. Den omfattar dels själva strandzonen, dels ett uppehållsområde
innanför denna intiU ett djup av 100 m från vattenlinjen.

Av undersökningen framgår att av stranden inom
undersökningsområdet 19 % var helt och 21 % delvis spärrad för allmänhetens
tiUträde genom bebyggelse eUer andra anordningar inom 100 m från strandlinjen,
I samband med undersökningen gjordes även en utvärdering av strandresurserna
inom 50 km fågelvägsavstånd från Stockholm, Göteborg och Malmö. Härav fraragår
bl. a, att,

av 1 478 km strand inom 50 km fågelvägsavstånd från
Stockholm 8 km eUer 0,5 % består av ej spärrad sandstrand och 142 km eller 9,6
% av ej spärrad klippstrand,

av 712 km strand inora 50 km avstånd från Göteborg
5 km eller 0,7 % består av ej spärrad sandstrand och 167 km eller 23,5 % av ej
spärrad klippstrand,

samt av 273 km strand inom samma avstånd från Malmö
34 km eller 12,5 % består av ej spärrad sandstrand. Inom detta avstånd finns
inga klippstränder.

En inventering motsvarande planverkets undersökning
av fastlandskusten har nyligen avslutats beträffande övärlden i Stockholms
län. Av undersökningen, som ej avser stränder ingående i naturreservat, framgår
att mindre än 10 % av den till 3 826 km uppgående strandlängd som

omfattas av inventeringen är väl lämpad för bad och
friluftsliv och att 60 % av hela
strandlängden är spärrad eller eljest med stor sannolikhet utan nämnvärda
kvaliteter för bad och frUuftsliv.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 29

NVK uttalar att det föreliggande
undersökningsmaterialet klart visar att det nuvarande strandskyddet inte varit
tillräckligt för att i erforderlig utsträckning bevara stränderna som en
tillgång för allmänhetens friluftsliv. Värdefulla strandområden har lämnats
utan skydd. Praxis vid dispensgivningen har lett till att skyddet i stor
utsträckning endast kommit att hindra helt ny bebyggelse i omedelbar anslutning
till själva stranden. Andra åtgärder och förfaranden av betydelse har lämnais
uianför skyddet. För att bryta den nuvarande utvecklingen bör enligt NVK:s
mening ett i lag
fastställt generellt skydd för strandområdet införas, där syftet att trygga
strandområdet som en tillgång för alla för bad och friluftsliv

slås
fast.

Strandskyddet bör samtidigt ges ett innehåll som
innefattar erforderlig kontroll över utvecklmg och förfaranden av betydelse
för nyttjandet av strandområdet för rekreation.

Nuvarande strandskyddsområden är av varierande
djup. Detta är enligt NVK naturligt raed hänsyn tiU de växlande förhållandena
i skilda delar av landet. Det lär eraellertid inte förekorama numera att
skyddet på land ges mindre omfattning än 100 m från vattenlinjen. Enligt NVK:s
mening utgör detta det minsta avstånd som krävs på ömse sidor om vattenlinjen
för att I erforderlig utsträckning bevara allemansrätten och
utnyttjandemöjligheter I strandorarådet. Många gånger raåste det antas att
strandskyddet bör ges större orafattning. NVK anser att raöjligheter härtill
bör föreligga. F. n. kan djupet på skyddsområdet ökas till högst 300 m på
vardera sidan om strandlinjen. Vad gäller utsträckningen på land har såvitt
framkommit den nuvarande begränsningen inte medfört några olägenheter och bör
enligt NVK:s mening bibehållas. Beträffande vattenområdet föreligger enligt
NVK:s mening inte samma skäl för en lika snäv begränsning. Här bör skyddet för
att fylla sin uppgift kunna utsträckas att omfatta enskilt vatten över huvud
sålunda allt vatten intUl gräns mot allmänt vattenområde.

Även om strandområdet i sin helhet är i behov av
skydd, förekomraer enligt NVK dock områden av sådan beskaffenhet att de
uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv och områden som på ett
definitivt sätt tagits i anspråk för ändamål som för framtiden utesluter deras
nyttjande för rekreationsändamål. Av syftet med strandskyddet följer enligt NVK
att sådant område skall undantas från strandskydd.

Genomförandet av ett genereUt strandskydd med
slraffsanktionerade förbudsregler kräver enligt NVK att strandskyddsområdet
avgränsas och preciseras så att någon tvekan inte uppstår beträffande orafattningen.
Denna utiäggning bör enligt NVK:s mening ankomma på länsstyrelsen. Denna är
genom sin ställning och sina nuvarande uppgifter på området förtrogen med
förhållandena inom länet och kan i övrigt införskaffa erforderligt material
beträffande lokala förhållanden. Det är emellertid enligt NVK inte meningen att
utiäggandet av det generella

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 30

strandskyddsområdet
skall föregås av någon mera omfattande eller tidsödande undersökning.
Strandområdet är i dag i sin helhet av betydelse från rekreationssynpunkt, ora
inte särskUda omständigheter föranleder en annan bedömning. Även framtida förhållanden
och utvecklingsmöjligheter bör härvid beaktas. Där erforderligt material för
bedömningen om strandskyddets utsträckning i djupled föreligger, bör detta
beaktas vid genomförandet av det genereUa strandskyddet. I annat fall bör länsstyrelserna
så snart som möjligt därefter genomföra de inventeringar som erfordras för att
strandskyddet skall få erforderligt djup. Efter det att dessa förordnanden
meddelats, bör strandskyddsområdet ha erhållit en mera definitiv karaktär. Att
helt utesluta möjligheten till ändringar när ett verkligt behov härav
föreligger, kan emellertid enligt kommitténs mening inte anses lämpligt, såväl
utvidgning som inskränkning av området bör även därefter kunna komma i fråga.

Avgränsningen av strandskyddsområdet bör enligt
NVK:s mening väsentligen ske i samband med lagens ikraftträdande. För att göra
det möjligt bör länsstyrelserna så snart detta kan ske få i uppdrag att genomföra
de utredningar som fordras härför och att meddela erforderliga förordnanden.
Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de föreskrifter som erfordras
härför. Det bör också ankomma på Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t
förordnar därtill att meddela de föreskrifier och riktlinjer i övrigt sora
behövs för genomförandet. NVK föreslår vidare att nuvarande 15 a § som ger
länsstyrelsen möjlighet att förordna om interimistiskt strandskydd upphävs i
samband med införandet av generellt strandskydd.

För att bevara strandområdet som en varaktig
tUlgång för friluftslivet måste enligt NVK:s mening erforderlig kontroll
åvägabringas över förfaranden som medför hinder för tillträde till
strandområdet eller som hotar områdets värde för friluftsändamål. De åtgärder
och förfaranden som härvid kommer i fråga är av skiftande slag. En huvudgrupp
utgörs av förfaranden som innebär angrepp på allemansrätten. Hit hör i första
hand bebyggelse och anläggningar och anordningar i anslutnmg till bebyggelse.
NVK föreslår att kontrollen i fråga om bebyggelse skall avse uppförande av ny
byggnad och ändring av befintiig byggnad för att tillgodose ett nytt ändamål.
Härigenom erhålls enligt NVK bättre möjligheter att kontroUera t. ex,
förfarandet att förvandla fiskestugor, båthus och skogskojor till
fritidsbostäder. Med "ny byggnad" avses enligt NVK helt ny byggnad samt omfattande
till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig
ändring av befintlig byggnad. Bestämraelsen är sålunda enligt NVK inte avsedd
att bli tillämplig på varje åtgärd som är att hänföra till nybyggnad enligt 75
§ byggnadsstadgan utan endast på sådana åtgärder som på grund av sin
omfattning eller karaklär är av betydelse för skyddet av strandområdet och
allmänhetens tillgång till detta. En annan huvudgmpp utgöres av anläggningar
och ingrepp av så ingripande be-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 31

skaffenhet
att de väsentiigt påverkar mark- eller vattenförhållandena inom området. Också
dessa bör enligt NVK med hänsyn till de allvarliga återverkningarna på
möjligheterna att nyttja området för friluftsliv omfattas av strandskyddet,
oberoende av om allemansrätten inom området påverkas eller ej. Denna grupp
omfattar bl. a. anläggningar för camping, sport och klubbverksamhet, bryggor,
båtuppläggningsplatser m. m. I gmppen ingår också utförandet av vägar samt
andra gmndläggnings-eller grävningsarbeten av betydelse. Ett normalt nyttjande
av området i jord- eller skogsbruk är enligt NVK inte avsett att träffas av
bestämmelsen. Sådant brukande torde i allmänhet inte heller ha sådana återverkningar
på nyttjandet av området för friluftsändamål som bestämmelsen riktar sig mot.
De av NVK föreslagna ändringama i 19 och 20 §§ torde också ge erforderliga
möjligheter tUl ingripande i dessa fall. Inom strandskyddsområde bör enligt NVK
inte heller få utföras anläggning eller anordning sora inskränker eUer angriper
allemansrätten inora området. Härmed avses varje anläggning eller anordning
varigenom mark inom strandskyddsområdet tas i anspråk som tomt och på så sätt
utesluts från allemansrätten, Såsora exerapel på sådant ianspråkstagande nämner
NVK uppförande av stängsel, anordnande av trädgård eller lekplats och
uppsättande av flaggstång. Undantag bör dock gälla för stängsel som behövs för
jordbruket, skogsbruket eller renskötseln. Däremot anser NVK att det inte finns
skäl att behålla nuvarande generella imdantag för anläggning som erfordras för
nämnda näringar, fisket, försvaret och den allmänna samfärdseln.

Takt i strandområdet medför enligt NVK regelmässigt
att möjlighetema till nyttjande av orarådet för rekreation skadas eller
förloras. NVK anser därför att takt I princip inte bör få äga rum i
strandområde av värde för friluftslivet. Regleringen av takt sker f. n. genom
bestämmelser i 18 § NVL. De ändringar sora NVK föreslår i 18 § bör ge erforderlig
kontroll över takt även från strandskyddssynpunkt. Regleringen bör därför
enligt NVK:s raening även i framtiden ske enligt bestämmelserna i 18 §. Vid
tillämpningen bör naturligen beaktas de särskilda hänsyn som från bad- och
frUuftssynpunkt knyts tUl strandområdet.

Enligt NVK:s mening bör strandområdet hållas fritt
från en fortsatt exploatering som inskränker det fria nyttjandet. Som en allmän
fömtsättning för medgivande av undantag bör därför fordras att särskilda skäl
föreligger. Bedömningen härav i det enskUda fallet bör ske dels raot bakgrund
av den avsedda inskränkningens art, dels med beaktande av områdets värde för
rekreativa ändaraål, I fråga ora område av betydelse för friluftslivet bör
kravet för undantag enligt NVK:s mening ställas mycket högt.

Skyddet av strandområdet bör enligt NVK också innefatta
möjligheter att raeddela föreskrifter ora vad allraänheten har att iaktta för
att områdets rekreativa värde skall bevaras och nyttjandet ske på sådant

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.1974:166 32

sätt
att annat behörigt nyttjande för friluftsändamål eller i näringsverksamhet
inte skadas. Genom sådana föreskrifter bör t, ex, uppställning av husvagnar
eller ankring av båtar kunna regleras eller förbud mot vattenskidåkning eller
färd med motorbåt eller annat motordrivet fordon kunna meddelas. Erforderliga
föreskrifter tUl skydd för själva strandområdet eller för flora eller fauna
inom detta bör också kunna ges,

I 17 § föreslår NVK en ändring sora ger vidgade
möjligheter till s. k. stängselgenombrott till skydd för allemansrätten. Vidare
föreslår kommittén ett tillägg i nämnda paragraf i syfte att undanröja de
olägenheter som vållas allmänheten genom det ökande antalet privata
förbudsskyl-lar. Enligt den föreslagna bestämmelsen får skylt som huvudsakligen
avser att avvisa allmänheten från område där den äger färdas fritt inte finnas
uppsatt utan byggnadsnämndens tUlstånd.

3.3
Landskapsvård

NVK konstaterar inledningsvis att de nuvarande
bestämmelserna i NVL på landskapsvårdens område (1822 §§) är av begränsad räckvidd.
I fråga om jordbmket påverkas landskapsvården av minskningar i jordbruksjordens
omfattning. NVK erinrar om att jordbruksministern i anslutning till 1967 års
beslut ora jordbmkspolitiken uttalade att frågan om landskapsvård bör ägnas
särskild uppmärksamhet vid fortsatta överväganden rörande den statliga
naturvårdsverksamheten (prop. 1967: 95 s. 67). Vidare erinras om att
försöksverksamhet raed landskapsvård i odlingsbygder enligt beslut av 1972 års
riksdag skall bedrivas under en treårsperiod. En väsentlig roll i debatten ora
landskapsvård spelar enligt NVK det moderna skogsbmket. Trakthyggesbruk och
markberedning i form av hyggesplöjning, gödsling och kemisk busk- och
slybekämpning med sina stora miljömässiga och i väsentliga avseenden okända och
outforskade återverkningar i landskapet och naturmiljön har därvid varit
föremål för livlig debatt. NVK nämner att den årliga bruttoawerkningen av skog
i landet ökat från ca 45 milj. m sk under 1950-talet tUl ca 70 milj. m sk under
de första åren på 1970-talet. Slutavverkningens andel av den totala
avverkningen ökade under samma tid från ca 25 % till ca 60 %. Enligt NVK kan
olika produktionshö-jande skogsbruksmetoder i framtiden förväntas i ökad grad
prägla skogsbruket och beslämma såväl skogslandskapets karaktär sora möjligheterna
att utnyttja skogen för friluftsändamål. Av stor betydelse härvid är enligt NVK
också förfarandet att omföra lövskog till barrskog.

Täklverksamhelen är enligt NVK ett annat viktigt
ämne vid diskussion om landskapsvård. Störst betydelse har takt av grus och
sand. Förbrukningen uppskattas nu tiU 80 milj. m per år. I stor utsträckning
sker takten i rullstensåsarna som har stort värde för den vetenskapliga och
kulturella naturvården men också är lämpliga rekreationsområden och

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 33

attraktiva
element i landskapet. NVK omnäraner att under åren 1965 1970 har tillstånd
till läkt enligt 18 § NVL meddelats i mer än 10 000 fall. Till detta antal
komraer takter som bedrivs enligt tidigare tillstånd, husbehovstäkter och
takter i vattenområde.

Takt i vattenområdet av gms och sand s. k.
sandsugning har enligt NVK förekommit sedan länge men först på senare år fått
mera betydande omfattning. En mycket kraftig utvidgning av verksamheten beräknas
ske i framtiden. De med verksamheten förbundna miljöskadorna är väsentligen
okända. Det föreligger enligt NVK en uppenbar risk att verksamheten kan leda
till mycket omfattande skador på havsbottnen och den marina miljön över huvud.

I fråga om husbehovstäkt saknas enligt NVK närmare
uppgifter. Klart är emellertid att verksamheten är av betydande omfattning och
omfattar ett stort antal fyndigheter. Redan vid tillkomsten av NVL uttalades
farhågor för att undantaget för husbehovsläkt skulle leda till skador genom en
mängd små okontrollerade takter som utan att återställas sargade landskapet.
Olika uppgifter tyder enligt NVK på att dessa farhågor besannats. Enligt
gmstäktskoraraitténs mening (SOU 1972:16 s. 36) har sålunda utvecklingen i
fråga om de okontrollerade husbehovstäkterna i vissa fall lett till skador som
kan jämställas med de komraersiella takterna.

Genora tillkorasten av nya jordförbättringsmedel,
där torv utgör den huvudsakliga beståndsdelen, har takt av sådant material ökat
väsentligt under senare år. Även läkt av raossa och lav anses ha ökat och drivs
på sina håll i kommersiellt syfte. Av största betydelse såväl med hänsyn till
omfattning sora verkningar är emellertid takt av matjord. Sådan takt har under
senare år fått allt större omfattning, särskilt i storstadsregionerna. Denna
fråga har också uppmärksararaats av riksdagen. På grund av motioner i ämnet
uttalade civUutskottet att konsekvenserna från naturvårdssynpunkt av sådan
läkt bör uppmärksararaas. Utskottet förklarade att något särskUt yttrande från
riksdagen inte påkallades eftersom frågan förväntades komma under NVK:s
bedömning (CU 1973: 21). Olägenheter av matjordstäkt har enligt NVK
rapporterats också i andra sammanhang. Bl. a. har länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län under 1973 på gmnd av angelägenheten av att få kontroll över sådan
takt i beslut enligt 19 § NVL meddelat interimistiska förordnanden för hela
koramuner med förbud mot läkt av matjord. Naturvårdsrådet för Stock-Mms län hat
med hänvisning till att takt av matjord i länet börjat bedrivas i sådan
orafattning att den blivit ett problera från naturvårdssynpunkt i särskild
framställning hemställt att koramittén måtte beakta möjligheten att göra
jordtäktsverksamhet tillståndspliktig.

NVK uttalar att dess förslag i fråga om
landskapsvård bygger på uppfattningen att vården av landskapet Inte skall
begränsas till att endast hindra särskilt framträdande skador i landskapets
utseende utan omfatta

3
Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 166

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 34

landskapet
i dess helhet. Förslaget innebär i överensstämmelse härmed att det nuvarande
begränsade skyddet för landskapsbilden utvidgas till ett allmänt grundläggande
skydd för hela naturmiljön, däri inbegripet den kulturbetonade naturmUjön samt
kultur- och odlingslandskapet. Rubriken till förevarande avsnitt i lagen
föreslås i överensstämmelse härmed ändrad till "Särskilda bestämmelser
till skydd för naturmUjön".

NVK erinrar om att i den nuvarande regleringen
täktbestämmelsema bildar en särskild grupp. Dessa bestämmelser kompletteras med
möjligheter till ett förordnandeskydd enligt 19 § och regler om samråd i 20 §.
Till regleringen ansluts bestäraraelsema i 21 och 22 §§, som avser förfallen
byggnad och utomhusreklam. NVK:s förslag bygger vidare på den nuvarande
systematiken.

För att det erforderliga skyddet skall erhållas bör
enligt NVK i NVL finnas bestämmelser om dels ett allmänt grundläggande skydd
genom kontroll från det allmännas sida av verksamheter som är ägnade att
medföra skada på naturmUjön eller som i det särskilda faUet är av omfattaing
eller karaktär att kunna väsentligt ändra eller påverka denna (18 och 20 §§),
dels ett i särskilda fall appUcerat skydd, kombinerat med möjligheter lill
aktiva vårdåtgärder (19 §). Detta skydd bör främst vara inriktat på att
tillgodose den socialt inriktade naturvården och då särskUt i områden nära
tätorter. Det är avsett att 1 dessa fall i stor utsträckning kunna ersätta
naturreservalsbUdning, vars användning enligt NVK bör begränsas tiU situationer
med mera långtgående begränsningar eller till ianspråktagande av raark.

Av de verksaraheter sora omfattas av det
grundläggande skyddet enligt förslaget utgör takt av inte förnyelsebara
naturresurser, till vilka NVK även räknar sådana naturresurser som endast
förnyas mycket långsamt som t. ex. torv, en särskUd gmpp. Denna grupp är
visserligen med hänsyn till sina genomsnittligt allvarliga återverkningar i
miljön redan i betydande utsträckning underkastad kontroll genom tillståndstvång.
Kontrollen har emellertid enligt NVK inte visat sig tillräcklig, utan
verksamheten har särskilt i fråga om matjordsläkt men också i andra fall lett
till skador i landskapet. Det är därför enligt NVK:s mening nödvändigt att
låta kontrollen omfatta all läkt av inte förnyelsebara naturresurser.

I överensstämmelse härmed fordras enligt vad NVK
föreslår tillstånd för takt av sten, grus, sand, jord, torv eller därmed
jämförliga nyttigheter. Uppräkningen som sägs vara exemplifierande hänför sig
till vanliga täktfall, som omfattas av bestämmelsen. Med jord förstås enligt
kommittén inte bara det övre matjordslagret utan också övriga förekommande
jordlager som lera, morän osv. Av syftet med bestämmelsen följer enligt NVK
att kontrollen bör gälla även takt i vattenområde. För oraråde där särskilda
hänsyn från naturvårdssynpunkt är påkallade, t. ex. inom strandskyddat område,
bör även dessa hänsyn beaktas och

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 35

prövningen
omfatta alla moment av betydelse från naturvårdssynpunkt.

NVK erinrar vidare om att täklprövningen enligt NVL
omhänderhas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen meddelar också upplåtelse från
staten av rätt till sand-, grus- eller stentäkt inora allmänt vattenområde i
Vänern, Vättern, Hjälmaren eller Storsjön i Jämtland enligt 1966 års lag (1966:
319) om rätt till sand-, grus- eller stentäkt inom vissa allmänna
vattenområden. Tillstånd till sand-, gms- eller stentäkt på kontinentalsockeln
däremot meddelas av industriverket, Eftersora sådan upplåtelse hittills endast
avsett ett eUer ett par fall per år och gällt lokala behov talar enligt NVK
övervägande skäl för att prövningen även i dessa sistnämnda fall tilläggs
länsstyrelsen. Härigenom erhåUs en enhetlig ordning för tillståndsgivningen och
prövningen kan ske mot en samlad bedömning av återverkningar och behov, I vad
mån taxor för upplåtelse bör faststäUas centralt eller den ekonomiska sidan
regleras i annan ordning torde få övervägas i annat sammanhang. Undantag från den
föreslagna ordningen bör enligt vad NVK anser endast göras för rätt som
meddelas av regeringen,

NVK erinrar ora att enligt nuvarande bestämmelser
länsstyrelsen kan förelägga den som söker täkttUlstånd att framlägga täktplan
av erforderlig omfattning. Sådan plan är enligt NVK:s mening alltid
erforderlig, om företagets inverkan på naturmUjön skall kunna bedömas. Kravet
på täktplan görs därför obligatoriskt enligt förslaget. Uppenbarligen får enligt
NVK kraven härvid stäUas med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet
och inte drivas längre än nödvändigt. En beskrivning av den avsedda taktens
genomförande kan i enkla fall vara tillräcklig. Främst gäller detla obetydliga
takter, som endast utnyttjas sporadiskt inom ramen för ett tillstånd som
meddelats för en lång tidsperiod.

Vid tillstånd till takt skall enligt NVK i
överensstämmelse raed tidigare angivna principer meddelas de föreskrifter som
erfordras för att undanröja eller begränsa företagets skadliga inverkan på
naturmiljön. Som garanti for fullgörandet av dessa åligganden skall enligt
förslaget, om inte särskilda omständigheter föranleder till annat, giltigheten
av tillståndet göras beroende av att erforderlig säkerhet ställs. Skulle
säkerheten sedermera visa sig otUlräcklig kan den fortsatta gUtigheten av tillståndet
göras beroende av att ytterligare säkerhet ställs. Enligt förslaget skall
länsstyrelsen också, i väsentlig överensstämmele med vad som gäller redan nu,
sedan tio år förflutit från det täkttillståndet vunnit laga kraft kunna upphäva
detla eller förena det med strängare villkor. Detta skall enligt förslaget
kunna ske även dessförinnan, om förhållandena ändrats väsentligt,

I fråga om företag sora inte är att hänföra tUl
täktverksamhet, men sora ändå är av beskaffenhet att böra underkastas den
grundläggande kontrollen enligt NVK:s förslag, bör enligt NVK regleringen
främst ske genom vidgade bestämraelser ora sararådsskyldighet enligt 20 § NVL,

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.1974:166 36

Denna
kontroU som från de synpunkter det här gäller kan jämställas med kontroll genom
tillståndstvång är enligt NVK avsedd att gälla för varje företag som kan komma
att väsentligt påverka eller ändra naturmUjön men inte är underkastad kontroU
enligt 18 eller 19 § NVL, Bland företag som här kommer i fråga märks utförandet
av vägar, större schaktningar och dränermgar, upptagandet av ledningsgator,
förvand-Img av åker- och skogsmark, omföring av löv- tUl barrskog,
slutawerk-ning eller markberedning genom hyggesplöjning. Dessa företag kan i
allraänhet karakteriseras sora enstaka ingripande åtgärder och frarastår
knappast enligt allmänt språkbruk som ett led i en pågående markanvändning.
Särskilt inom områden där åtgärder av detta slag, t. ex. kal-hyggesytor av
någon betydelse, inte tidigare förekommit framstår det som främmande att tala
om pågående markanvändning. Här avsedda företag har en omgivningspåverkan och
en inverkan på naturmiljön som gör att de bör jämställas med täktverksamhet.
Medan omföring av lövtill barrskog och markberedning genora hyggesplöjning
regelmässigt är av den ingripande karaktär att kontroll bör föreligga från det
allmännas sida, är vad gäller slutavverkning en mera individuell bedömning
påkallad med hänsyn till förhållandena i det särskUda fallet. Belägenhet,
landskapstyp och nyttjande för frUuftsliv bildar här väsentliga utgångspunkter
för bedömningen. Upptagandet av hyggesytor av den storlek som i viss
utsträckning skett under senare år kan emellertid enligt NVK normalt inte anses
utgöra någon förutsättning för ett ekonomiskt bedrivet skogsbruk. Ytterst blir
enligt NVK avgörandet en fråga ora vilka krav man ställer på vår yttre miljö.
Miljöhänsyn måste därför alltid beaktas i skogsbruket lika väl som i annan
förvärvsverksamhet i naturen. Även om kraven varierar, kan vissa riktlinjer
anges fÖr det beaktande av naturvårdshänsyn som alltid bör ske. Målsättningen
för planering och genomförande av avverkning och andra åtgärder i skogsbruket
bör enligt NVK vara att åtgärden så lite sora raöjligt skall komma i konflikt
med naturvårdsintresset, däri inbegripet vUtvårdens och friluftslivets
intressen, Awerkningsytörna bör inte göras större än vad som är nödvändigt av
biologiska och ekonomiska skäl. Hänsyn bör tas till befintiig bebyggelse
såväl den permanenta som den av fritidskaraktär så att avverkningarna inora
närorarådet begränsas och utförs så att railjöstörningen inom området blir så
liten som möjligt. Vad gäller åtgärder i områden längs vägar, sjöar och
vattendrag eller eljest inom livligt frekventerade eller särskilt attraktiva
områden bör dessa utföras med hänsyn tagen till de landskapsestetiska värdena
och så att storm-härdigt skydd skapas, I vissa fall bör självföryngring med
fröträd väljas i stället för plantering. Även vid plantering kan enstaka större
träd böra lämnas för att bryta föryngringsytans enformighet,
Upparbetningsplatser bör norraalt avstädas efter begagnandet, större stigar och
diken rensas från ris och allvarligare markskador tUlses. Målsättningen bör
vara att

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.1974:166 37

undvika
skador på mark och kvarstående skog. Enligt vad NVK säger sig ha erfarit, har
vissa skogsföretag redan utfärdat föreskrifter i väsentlig överensstämmelse
med det sagda. Allmänt sett gäller enligt NVK att den störande inverkan sora är
förbunden med skogsbruket kan reduceras väsentligt med enkla medel. Det kan
därför enligt NVK förutsättas att den grundläggande kontrollen enligt NVK:s
förslag inte på någon avgörande punkt koramer i konflikt raed ett i
hittillsvarande former på normalt sätt bedrivet jord- eller skogsbruk. Snarare
är det så att naturvårdens intressen i stor utsträckning är väl förenliga med
detta. Den omständigheten att en grundläggande kontroll tillskapas raedför
enligt NVK inte heller, t, ex, vad gäller slutawerkningar att sådana inte
skulle medges för större ytor än om 1015 ha i framtiden, KontroUen innebär
emellertid att någon allmän frihet att företa ingrepp av den omfattning att de
väsentligt ändrar eller påverkar naturmiljön utan hänsyn till andra väsentliga
motstående allmänna eller enskUda intressen inte föreligger.

Utöver den grundläggande kontrollen enligt 18 och
20 §§ behövs enligt NVK möjligheter till en mera aktiv landskapsvård i vissa
fall. För att tiUgodose detta behov föreslår NVK i 19 § ett nytt institut,
naturvårdsområde.

Som naturvårdsområde skall enligt NVK länsstyrelsen
kunna förklara område inom vilket särskilda åtgärder erfordras för att skydda
eller vårda naturmiljön, I beslutet skall, i överensstämmelse med vad som
gäller för naturreservat, anges gmnden för beslutet och föreskrivas de
inskränkningar i nyttjandet sora behövs för skyddet eller vården. De inskränkningar
som härvid komraer i fråga avses I allmänhet vara av raindre ingripande
beskaffenhet, Sora exerapel anges i förslaget förbud mot eller föreskrifter i
fråga om byggnad, upplag, schaktning, plantering och avverkning. I den mån
särskilda åtgärder behövs för skyddet eller vården, skall markinnehavaren vara
skyldig att tåla att dessa utförs. Sådana åtgärder kan gälla t. ex. olika
skötselåtgärder sora röjning, renhållning, plantering, anläggande av stig,
anordnande av vUplats o. d. Inskränkningarna eller åtgärderna får enligt NVK
inte sträcka sig längre än vad sora behövs för att trygga ändamålet raed
förordnandet. Liksom vid förordnande om naturreservat skall de upptas I
beslutet och anges på sådant sätt alt någon tvekan om omfattningen inte
uppstår. Något hinder mot att utforma föreskrifter som ett förbud alt handla
annat än i samråd med länsstyrelsen eller myndighet som denna bestämmer, t. ex.
skogsvårdsstyrelsen, bör ej föreligga.

Vad gäller åtgärder som erfordras för vården
behöver dessa enligt NVK:s mening inte regleras i själva förordnandet. Sådana
åtgärder bör liksora hittUls i stor utsträcknmg kunna genomföras som
beredskapsarbeten. Det synes emellertid enligt NVK troligt att
landskapsvårdande åtgärder i framtiden i ökad utsträckning komraer att infogas
som ett mo-

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 38

ment
i brukandet av en fastighet och tUlgodoses I samband därmed. I den mån
särskilda insatser utöver vad annars åligger ägare eUer bmkare erfordras,
bör detta enligt NVK:s mening regleras i särskUt avtal, antingen i form av ett
arbetsavtal eller genom avtal om bidrag till skötseln,

BUdande av naturvårdsområde kan enligt NVK många
gånger framstå som ett önskemål även från markinnehavarens sida. Vid
jämförelse med naturreservatet har det från markinnehavarens synpunkt den fördelen
att det i mindre mån inkräktar på förvaltningen av fastigheten. Man bör därför
eftersträva att bildandet av naturvårdsområde sker i samråd mellan det allmänna
och sakägarna där bördan för den enskilde får vägas mot insatser från det
allmännas sida. Tillämpningen av naturreservatsinstitutet är i
överensstämmelse med det sagda främst avsett att komma i fråga i fall med mera
långtgående föreskrifter där mark tas i anspråk eller pågående markanvändning
avsevärt försvåras. I dessa fall bör enligt NVK förordnande om
naturvårdsområde, som inte grundar sig på avtal med vederbörande rättsägare, ej
komma I fråga.

Institutet naturvårdsområde, som i
överensstäraraelse raed det sagda inte avses förenat med regler om rätt till
ersättning av det aUmänna, konuner enligt NVK sålunda i huvudsak att gälla fall
där särskUda åtgärder erfordras för att skydda eller vårda naturmiljön men där
de erforderliga åtgärderna inte är av den ingripande betydelse att de medför
avsevärt hinder i pågående markanvändning eller att mark tas i anspråk.

Vad gäller tillfällighetsreklam säger sig NVK ha
övervägt olika raöjligheter att komma till rätta med de ökande olägenheterna
av denna. Bl. a. har övervägts raöjUgheterna att vidga tillståndsplikten enligt
22 § första stycket NVL. NVK har eraellertid funnit raöjlighetema begränsade
att på detta sätt råda bot på ölägenheterna. I stället bör enligt NVK:s mening
slås fast som en allmän princip för alla här ifrågakomna anordningar att envar
som anbringar eller låter annan anbringa sådan anordning ansvarar för att den
avlägsnas, då den förlorat sin aktualitet eller viss tid förflutit från
anbringandet. För enkelhetens skull har härvid NVK stannat för att föreslå en
enhetiig tidsgräns av fyra veckor från anbringandet, oavsett om anordningen
förlorat sin aktualitet redan tidigare. Denna tidsgräns har avvägts så att
anordningen skall kunna anbringas i tillräckligt god tid för att fylla sitt
syfte och därefter avlägsnas inom den föreskrivna tiden. För att tidpunkten för
borttagandet skall kunna fastställas raåste denna framgå av anordningen. Datum
för anbringandet skall därför anges på själva anordningen. Underlåten eller
felaktig uppgift i detta hänseende föranleder skyldighet att genast avlägsna
anordningen.

Genom de föreslagna reglerna om ansvar för såväl
den som anbringar anordning som här avses som den sora låter annan utföra
anbringandet bör enligt NVK:s mening nuvarande olägenheter i huvudsak kunna un-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 39

danröjas.
Man måste emellertid även i framtiden räkna med olagligt tillkomna eller
kvarlämnade anordningar. Sådana bör avlägsnas så snart möjligt på bekostnad av
den som ansvarar för tillkomsten. Borttagandet bör åligga kommunen som ansvarig
för renhållningen. Underlåtenhet att iaktta föreskriften om avlägsnande är
dessutom förenad med påföljd enligt 37 § NVL i NVK:s förslag.

Vad gäller det påtalade förfarandet att sprida
reklam och propaganda från luftfartyg ger enligt NVK:s mening det numera enligt
23 § NVL rådande förbudet mot nedskräpning, som också gäller inom bebyggda
områden, erforderliga möjligheter till ingripande.

3,4
Delegation tUI kommun, m. m.

Beträffande samordningen med de av statsmakterna
1972 i anslutning till den fysiska riksplaneringen fastställda riktlinjerna för
hushållningen med mark och vatten anför NVK att frågan I väsentiig utsträckning
berör ansvarsfördelningen mellan stat och kommun på naturvårdens område, NVK
erinrar om att utvecklingen under senare år stärkt kommunernas ställning i den
lokala planeringen. Det åligger sålunda komraunen att göra bedömningen rörande
markanvändningen och att utforraa riktlinjer för bebyggelseutvecklingen inom
kommunen. Naturvårdsplaneringen utgör enligt NVK en viktig sektor i kommunens
allmänna samhällsplanering. NVL ger emellertid Inte f. n. kommunen någon
häremot svarande beslutsfunktion, utan denna utövas av statliga organ, främst
länsstyrelserna. NVK föreslår alt kommunernas ställning inom naturvården
stärks och föreslår i detta syfte bl. a. ett tillägg i lagens 43 § som gör det
möjligt att till kommunen delegera vissa beslutsfunktioner som annars ankommer
på länsstyrelsen, nämligen undanlag från strand-skyddsbestämmelserna,
förordnanden om stängselgenombrott, förelägganden om rivning eller
iståndsätlande av förfallen byggnad samt tillstånd tUl reklamanordningar och
förelägganden om avlägsnande av sådana anordningar.

För att ytterligare markera att djurarterna varg
och järv är totalfre-dade föreslår NVK att de tas med i den uppräkning som
finns i 6 § andra stycket av djur som är undantagna från all jakt inom nationalpark.

NVK erinrar om att överträdelse av förbud eller
annan bestämmelse i NVL ibland kan medföra betydande ekonomisk vinst för
överträdaren. För att, i överensstämmelse med vad sora i allraänhet gäller i
fråga om brott som medför vinning, göra det raöjligt att förverka den med verksamheten
förbundna vinsten eller del av denna föreslår NVK att i 37 § som ett andra
stycke tas in en bestämraelse om förverkande av vinst vid överträdelse av NVL,

NVK
tar även upp vissa frågor om fuUföljd av talan och om talerätt.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 40

Enligt
NVK gäller den allmänna principen I NVL att talan mot förordnanden och beslut
i anledning av förordnanden, t, ex, frågan om villkor, dispenser etc, förs hos
Kungl. Maj:t medan talan mot beslut som innefattar förelägganden förs hos
kamraarrätten. I överensstämmelse härmed prövas besvär i frågor om
naturreservat, landskapsskydd enligt nuvarande 19 § och strandskydd hos Kungl.
Maj:t medan talan mot beslut om stängselgenombrott enligt 17 §, om skyldighet
att vidta åtgärder mot skada enligt 20 eller 21 § eller om skyldighet att
avlägsna störande reklamanordningar enligt 22 § förs hos kammarrätten liksom
talan raot vitesförelägganden. Besvär mot förordnande av naturvårdsområde bör
enligt NVK i likhet med vad som nu gäller besvär mot gällande föreskrifter i
19 § tiU skydd för landskapsbUden föras hos Kungl. Maj:t.

Även andra skäl talar enligt NVK för att
besvärsprövningen liksom hittills bör ligga hos Kungl. Maj:t. TUlämpningen av
institutet får sålunda i stor utsträckning antas komma att röra sådana
lämplighetsfrågor där regeringsmakten enligt tidigare nämnda principer bör ha
det avgörande inflytandet och som står i nära förbindelse med det allmännas insatser
på landskapsvårdens område. Som ett instrument för vården av den yttre miljön
får enligt NVK institutet en viktig uppgift inom den fysiska planeringen med
nära anknytning till byggnadslagstiftningen där prövningen i sista hand
ankommer på Kungl. Maj:t, För tUlämpningen blir vidare förhållandet till
naturreservatet av slor betydelse. Det kan förutsättas att valet i många fall
kommer att stå mellan att förordna om naturvårdsområde och naturreservat. Denna
fråga kan förutsättas stå i förgrunden vid de förhandlingar som skall ligga
till grund för tUlämpningen där tungan för den enskilde får vägas mot insatser
från det allmännas sida. Den slutiiga bedömningen kommer enligt NVK att ske i
länsstyrelsens styrelse med dess demokratiska förankring. Såväl beslutets
allmänna karaktär som formema för dess tillkomst gör det därför enligt NVK
mindre ägnat för prövning av domstol än av den högsta politiska makten. NVK
erinrar i sammanhanget om justitieministerns uttalande i samband med införandet
av lagen om allmänna förvaltningsdomstolar m. m. (prop. 1971: 30 s. 90) att det
kan förutsättas att yttrande inhämtas från regeringsrätten i de fall där de
föreliggande rättsfrågorna motiverar detta. Önskvärt rättsskydd för den
enskilde kan enligt NVK härigenom vinnas. Med den angivna ordningen kan enligt
NVK även det för bedömningen önskvärda sambandet mellan naturreservat och
natuivårds-område bibehållas i besvärsinstansen.

Enligt 40 § sista stycket kan statens
naturvårdsverk för tillvaratagande av naturvårdens intresse föra talan mot
beslut enligt NVL eller bestämmelser som meddelats med stöd av lagen. NVK anför
att klagorätten har sin största betydelse i de fall då föreskrift ändras eller
upphävs eller tillstånd meddelas utan erforderligt beaktande av naturvårdsintresset.
Det kan emellertid enligt NVK också tänkas att onödigt

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 41

långtgående
föreskrifter raeddelats eller att tillstånd vägrats som medför kostnader som
inte slår i rimlig proportion till de naturvårdsintressen som berörs. NVK anser
att den prioritering som med begränsad medels-tUlgång krävs mellan insatser och
projekt också i sista hand förutsätter möjlighet att överklaga ett från dessa
synpunkter ej godtagbart beslut. NVK föreslår därför att naturvårdsverket får
en ovillkorad talerätt mot beslut enligt NVL eller enligt bestämmelser som
meddelats med stöd av lagen.

3.5 Naturvårdsförvaltning

NVK upplyser att den genomfört en enkät hos
domänverket, naturvårdsverket och ett flertal andra berörda myndigheter och
organisationer och därvid fått ett omfattande material rörande de frågor som
rör förvaltningen av mark för naturvårdsändamål. I enkätsvaren har enligt NVK
den nuvarande ordningen kritiserats. Brist på samordning av insatser under det
centrala naturvårdsorganet, irrationell uppdelning av funktionella
förvaltningsenheter med hänsyn tUl ägareförhållanden och allt för höga
kostnader för administrationen har särskilt framhållits. I stället för den
nuvarande ordningen har de tillfrågade i stor utsträckning föreslagit ett
enhetligt förvaltningssystem med naturvårdsverket som centralt
förvaltningsorgan, med länsstyrelsen sora ansvarigt organ för den samlade
naturvårdsinsatsen inom länet och med lokala förvaltare för de särskilda
naturvårdsobjekten, NVK föreslår i väsentlig överensstämmelse med vad sålunda
föreslagits att naturvårdsverket skall vara central förvaltningsmyndighet för
samtliga naturvårdsobjekt med länsstyrelserna som ansvariga organ för länen och
raed lokala förvaltare för de särskilda objekten. Frågor rörande förvaltningen
bör enligt NVK i överensstämmelse härmed föras från de lokala förvaltarna till
länsstyrelsen och när det gäller frågor som kräver central bedömning från
denna till naturvårdsverket. Vidare föreslår NVK bl. a. att verksamheten i
skötselråden byggs ut för att underlätta arbetet för länsstyrelse och lokala
förvaltare.

3.6 Reservationer
och särskilda yttranden

Ledamoten Lothigius kritiserar i särskUt yttrande
och reservation NVK:s förslag för att det enligt hans mening på olika punkter
innebär en alltför långtgående reglering där samverkan ersätts med tvång och
detaljreglering. Lothigius anför vidare att tillämpningen av den föreslagna 20
§ kan skapa avsevärda svårigheter för ett rationellt bedrivet skogsbruk. I
fråga om NVK:s förslag tiU 18 § anser Lothigius att läkt-regleringen inte bör
orafatta takt för tillgodoseende av markinnehavares husbehov. Vidare bör det
enligt Lothigius uite vara obUgatoriskt att

s. 42 Kontrollera mot PDF

framlägga
täktplan utan länsstyrelsen bör liksom f. n. kunna kräva sådan plan när den
anser det behövligt.

Ledamöterna Grebäck, Lothigius och Wirtén
reserverar sig mot NVK:s förslag att talan mot beslut om naturvårdsområde skall
föras hos Kungl. Maj:t och menar att sådan talan i stäUet skall föras i kamraarrätt.
Som skäl åberopas bl. a. att frågan huruvida för ett naturvårdsområde
meddelade föreskrifter är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt
försvåras är en rättsfråga som bör avgöras av domstol.

Experten
generaldirektören Holm belyser i särskilt yttrande kommunernas ställning i
naturvårdsarbetet mot bakgrund av den fysiska riks-planeringen, de senaste
ändringarna i byggnadslagstiftningen och BLU:s förslag. Enligt Holm kommer
ansvaret för den fysiska miljöns belastning i framtiden att åvila kommunerna i
än högre grad än i dag. Därför bör betydelsefulla uppgifter även inom
naturvårdens område nu kunna flyttas över på kommunerna och den kommunala
översiktsplaneringen bör utgöra grund för naturvårdsarbetet. I avvaktan på den
lagstiftning som kan förväntas på grund av BLU:s betänkande föreligger enligt
Holm övergångsvis behov av endast vissa begränsade ändringar i NVL. Holm
ansluter sig till NVK:s förslag utom såvitt avser utformningen av 15 och 43 §§.
Holm säger sig i princip godta ett generellt slrandskydd såsom NVK föreslagit.
Undanlag bör dock göras för de fall kommunen tagit fram ett väl genomtänkt
bedömningsunderlag i form av markdispositionsplan eller kommunöversikt för
reglering av bebyggelse inom strand-oraråden. Behovet av strandskyddsområden
bör enUgt Holm klarläggas vid de överläggningar och samråd som kontinuerligt
sker mellan kommun och länsstyrelsen i samband med den kommunala
översiktsplaneringen. Enligt Holms mening bör som princip
strandskyddsförordnande inte heller i fortsättningen gälla inom fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. För att strandskydd skall bli
gällande inom fastställd plan bör enligt Holm krävas en aktiv åtgärd från
länsstyrelsens sida och att samråd först sker med berörd kommun. 43 § bör
enligt Holm inledas med en bestämmelse om länsstyrelses skyldighet att samråda
med berörda kommuner vid beslut i naturvårdsärenden av vikt. Vidare bör befogenheten
att medge undantag från förbud eller föreskrifter som meddelats enligt 19 §
andra stycket i NVK:s förslag kunna delegeras till kommun. Holm anser att
delegation bör ske till kommunens byggnadsnämnd och inte som NVK föreslår tUl
kommunen. Byggnadsnämnden är enligt Holm det enda kommunala fackorgan till
vUket byggnadslagstiftningen för att undvika byggkrångel samlat all
tillståndsprövning.

4
Remissyttrandena över naturvårdskommitténs förslag

4.1
Allmänna synpunkter

Remissinstanserna har delade meningar beträffande
flera av NVK:s förslag tUl ändringar i NVL.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 43

Naturvårdsverket ställer sig i huvudsak mycket
positivt till de föreslagna lagändringarna och anser det angeläget att de
genomförs så snart sora möjligt. Allmänt posUiva omdömen uttalas också av bl.
a. länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Örebro län, Skid- och
friluftsfrämjandet. Svenska naturskyddsföreningen. Svenska turistföreningen
och Naturvårdsintendeniernas förening. Nämnda länsstyrelser framhåller att de
föreslagna ändringarna är så betydelsefulla att de inte bör anstå tUl dess att
BLU:s principbetänkande lett fram till en ny bygglagstiflning, vilket kan dröja
flera år. Även hovrätten över Skåne och Blekinge tUlstyrker i huvudsak förslaget.

Vattenlagsutredningen, LRF, Sveriges
industriförbund och Sveriges jordägareförbund avstyrker att förslaget genomförs
såvida det inte först underkastas en genomgripande omarbetning.

Skogsstyrelsen anser att förslaget i de delar det
innefattar möjlighet att föreskriva restriktioner i skogsbruket inte bör bli
föremål för lagstiftning, innan 1973 års skogsutredning lagt fram förslag i
fråga om de konsekvenser i railjövårdshänseende som nuvarande och framtida
avverkningspolitik kan leda till. Motsvarande uppfattning uttalas av domänverket,
länsstyrelsen i Gävleborgs län, 1973 års skogsutredning, Skogsindustriernas
samarbetsulskolt, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Svenska
skogsarbetareförbundel.

Domänverket anför bl. a. att förslaget ger länsstyrelsen
möjlighet att utfärda restriktioner sora konkret innebär att skogsbruket inora
betydande arealer kan komma att tvingas avstå från att skörda och förnya
skogen vid den tid och på det sätt som är det bästa med avseende på virkesproduktionen.
Detta står i strid med gällande skogsvårdslagstiftning. Verket hävdar att
skogsbruket i regel inte medför negativa effekter på naturmiljön och hänvisar i
denna fråga tUl rapporten Kalhyggen. Enligt verkets uppfattning bör den av
statsmakterna fastställda skogspolitiken vara utgångspunkten för de principer
efter vilka markens användning för skogsproduktion skall avgöras. Komraunemas
och länsstyrelsernas möjligheter att själva överblicka sådana perspektiv och i
sin planering medverka till att skogspolitikens mål infrias torde enligt verket
vara begränsade. De riktlinjer som konstitueras av de skogliga riksperspektiven
måste enligt verkets uppfattning vara bindande för den efterföljande
planeringen, om man vill behålla en i förhållande till våra produktionsresurser
samhällsekonomiskt betydelsefull skogsnäring.

I fråga om den ekologiska gmndsynen på
naturvårdsfrågoma ansluter sig lanlbruksstyrelsen tUl den av NVK hävdade
grundprincipen att det är viktigt att hushålla med naturtillgångar som mark och
vatten vid samhällsbyggandet och att samtidigt ta erforderlig hänsyn till
ekologiska samband i naturen. Även hovrätten över Skåne och Blekinge, riksrevisionsverkel,
naturvårdsverket, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus,
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorr-

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 44

lands
län samt Svenska samernas riksförbund uttalar att de delar NVK:s gmndsyn.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att grundsynen bör komma till positivt
uttryck genora ett tUlägg 11 §.

Kritiska tUl NVK:s resonemang ställer sig
skogsstyrelsen och domänverket. Skogsstyrelsen menar att NVK I uttalanden om
den ekologiska grundsynen är grundade mera på känslomässiga och naturromantiska
värderingar än på relevant sakunderlag. Detta har enligt styrelsen lett NVK
snett i fråga om förslagen beträffande skogsbruket. Domänverket delar NVK:s
uppfattning att samhällsutvecklingen skall ske inom de ramar som
naturresurserna medger, I övrigt bygger enligt verket NVK:s ekologiska grundsyn
delvis på missuppfattningar. Det finns i regel raga naturliga ekosystem. Det
agrara liksom det skogliga ekosystemet är enligt verket en kulturprodukt som
kännetecknas av sin föränderlighet med hänsyn till den tekniska utvecklingen,
förändringar i efterfrågan på jordbrukels och skogsbrukets produkter och
samhällsutvecklingen i övrigt. Naturmiljön är en föränderlig miljö som I stor
utsträckning är skapad av människor.

I fråga om samordningen mellan de föreslagna
ändringarna i NVL och BLU:s principbetänkande om byggnadslagstiftningens
framtida utformning har olika meningar framförts av de remissinstanser som uttalat
sig i ämnet.

Sålunda anser riksrevisionsverket det vara
angeläget att NVL i den fysiska planeringen ges en sådan stäUning i förhållande
tUl en ny markanvändnings- och bygglagstiflning att naturvårdsintressena kan
hävdas gentemot exploateringsintressen i önskvärd utsträckning. En
realpröv-ning bör kunna göras vid konflikter mellan å ena sidan NVL och ML och
å andra sidan exploateringsinlressen av skilda slag, även om de senare skulle
stå i överensstämmelse med gällande plan. Enligt naturvårdsverkets mening bör
regionala naturvårdsintressen tillgodoses inom ramen för NVL, medan rent lokala
naturvårdsintressen i viss utsträckning bör kunna regleras i
byggnadslagstiftningen. Verket anser en sådan uppdelning motiverad bl. a. på
gmnd av alt NVL lägger eventuellt kostnadsansvar på staten, under det att
byggnadslagstiftningen lägger samma ansvar på kommuner.

A andra sidan anför planverket att det i huvudsak
stöder BLU:s förslag och förordar ett system med en obligatorisk heltäckande
kommunal översiktlig planläggning som skall utgöra en sammanvägning av olika
markanvändningsanspråk och som skall ligga tUl grund för ställningstaganden i
frågor rörande bl. a. byggande och naturvård. Verket finner det riktigt alt
bestämmelser om aktiva samhällsinsatser för naturvården återfinns i NVL medan
bestämmelser som huvudsakligen syftar till att säkerställa pågående
markanvändning bor tas in i den av BLU föreslagna markanvändningslagen. Likaså
bör man enligt verket så långt det är möjligt undvika att ett företag som
innebär förändrad markanvänd-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 45

ning
skall behöva prövas enligt flera olika lagstiftningssystera. Med tanke på den
förnyade översyn av NVL som torde komma att aktualiseras genom BLU:s förslag
anser verket att ändringarna nu bör begränsas till de punkter där ett starkt
behov föreligger och utformas så att de inte försvårar den förnyade översynen.
Även länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Göieborgs och Bohus,
Värmlands, Västmanlands och Jämtlands län anser att naturvårdsaspekterna på
sikt bör integreras i ett plansystem på sätt BLU föreslår och att nu aktuell
revidering bör ske med beaktande av dessa synpunkter. Svenska kommunförbundet
framhåller att BLU:s förslag är det sora på sikt bäst gynnar naturvårdens
intressen. Med undantag för dokumenterade riksintressen torde det enligt förbundet
vara att föredra att samhällets intressen hävdas av kommunerna. Förbundet anser
att härigenom vidgas också medborgarnas möjligheter till insyn och inflytande
väsentiigt.

I fråga ora gränsdragningen mellan naturvård och
areella näringar anser lantbruksstyrelsen att gäUande princip bör uppehållas
nämligen att näringslagstiftningen inriktas på en från ekonoraiska synpunkter
önskvärd utveckling, raedan inskränkningar från naturvårdssynpunkt i huvudsak
regleras i natur- och raUjövårdslagstiftning. NVK:s förslag innebär enligt
styrelsen i stora delar en skärpning av naturvårdsaspekterna. Styrelsen
accepterar att ambitionsnivån i fråga om naturvård är hög. Jord- och skogsbruk
raåste dock ges raöjligheter för fortsatt lönsara produktion. Styrelsen anser
därför att restriktioner i fråga om jord- och skogsbrukets
utvecklingsmöjligheter bör undvikas utanför vissa i fysisk planering avgränsade
områden, där av uppdragna riktlinjer tydligt framgår att andra markanspråk bör
ges företräde.

Vattenlagsutredningen betonar vikten av samordning
mellan NVL, BL, ML och VL så att dubbelprövning av sararaa företag undviks när
motsvarande prövning från naturvårdssynpunkt sker i annan lagstiftning.

4.2
Allemansrätten (1 § första stycket)

Remissutfallet är ganska splittrat. Flertalet
remissinstanser uttalar sig dock positivt för att lagstiftning sker i fråga ora
allemansrätten men menar att ämnet, varav färdselrälten bara är en del, bör
bli föremål för ytterligare utredning.

Riksrevisionsverket, planverket, länsstyrelserna i
Slockholms, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Älvsborgs,
Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län och Skid- och friluftsfrämjandet
tillstyrker att det föreslagna tillägget görs. Några av näranda
remissinstanser anser dock att den föreslagna lagtexten behöver förtydligas och
att uttrycket "färdas" är mindre lyckat. Planverket föredrar ett
tUlägg "Allemansrätten skall respekteras". Länsstyrelsen i
Stockholms län anser att i

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 46

lagen
också bör slås fast det ansvar som följer med rätten och föreslår formuleringen
"Den som vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet så att skada ej
åsamkas naturen eller pågående markanvändning". Länsstyrelsen i Gollands
län föreslår tillägget "Att färdas fritt i naturen är en vedertagen
rättighet. I sitt umgänge med naturen skall envar visa hänsyn och
varsamhet".

Lantbruksstyrelsen vill inte motsätta sig att
färdselrälten skrivs in i NVL men anser det i så fall nödvändigt att det i
tillämpningsföreskrifter klargörs vad som avses med färdselrälten liksom vUka
begränsningar som är nödvändiga för att den inte skall inverka negativt på
naturmUjö och areella näringar. Allemansrättens tillämpning är enligt styrelsen
oklar även i fråga om allmänhetens rätt tUl vissa naturprodukter. Man kan t.
ex. fråga sig vad som gäller för avgränsning av tomt, gårdsområde ra. m.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, skogsstyrelsen,
naturvårdsverket, domänverket, länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Hallands,
Västernorrlands, Gävleborgs och Västerbottens län, vattenlagsutredningen, LO,
LRF, Skogsindustriemas samarbetsulskolt. Svenska naturskyddsföreningen.
Svenska samernas riksförbund, Svenska turistföreningen, Sveriges
industriförbund, Sveiges skogsägareföreningars riksförbund och Jägareförbundet
avstyrker det föreslagna tillägget till 1 §.

Naturvårdsverket ifrågasätter om det är lämpligt
att ta upp en enda befogenhet inom allemansrätten, färdselrälten, tiU särskUd
reglering. Ett så allmänt hållet principstadgande saknar enligt verket värde
och kan medföra tolkningstvister och andra svårigheter vid den praktiska
till-lämpningen. Verket anser att man inte f. n, skall införa ett stadgande som
särskilt gäller den ganska kontroversiella rätten att uppehålla sig på annans
mark. Innan lagstiftning sker bör enligt verket frågan belysas i en allsidig
och grundlig utredning.

Liknande synpunkter framförs av övriga
remissinstanser som avstyrkt det av NVK föreslagna tiUägget. LO framhåller att
om reglering i lag skall tillgripas, bör den föregås av ett ytterst noggrant
och övertänkt utredningsarbete, vUket i dag inte föreligger. Risken med
lagreglering är enligt LO att allemansrätten får en annan och betydligt mer
restriktiv innebörd än som vi i dag upplever den. Svenska turistföreningen
erinrar om att förslag har väckts i Nordiska rådet om utredning av frågan om
enhetliga nordiska bestämmelser om allemansrätten. Resultatet härav bör enligt
föreningen avvaktas innan lagstiftning sker.

4.3
Strandskydd

4.3.1
Generellt slrandskydd (15 § första och andra styckena)

Förslaget om införande av genereUt strandskydd
tillstyrks i princip av hovrätten över Skåne och Blekinge,
riksrevisionsverket, riksanlikva-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 47

rieämbetet, lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket,
lantmäteristyrelsen, domänverket, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län, LO, Svenska naturskyddsföreningen.
Svenska turistföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet, Sveriges
fritidsfiskares riksförbund och TCO.

Hovrätten över Skåne och Blekinge
anser att det bör komma till klart uttryck i lagtextens första stycke alt det
ankommer på länsstyrelsen att svara för den närmare avgränsningen av
strandskyddsområdet.

Naturvårdsverket anser det lämpligt
att verket i samband med lagändringen får meddela riktiinjer för tiUämpningen
av de nya bestämmelserna för att problem skall undvikas vid tolkningen av
begreppen insjö och vattendrag. Lantmäteristyrelsen är också av den
uppfattningen att det för den praktiska tUlämpningen behövs en precisering av
vilka vattendrag sora omfattas av strandskyddet för att inte helt obetydliga
vattendrag skall komma att ingå. Begränsningen till "vattendrag av betydenhet"
bör enligt styrelsen komraa till uttryck i lagtexten. Styrelsen utgår från att
strandskyddet med stöd av andra stycket också skall kunna minskas till under
100 m. Länsstyrelsen i Kristianstads län fraraför liknande synpunkter.
Domänverket finner det nödvändigt att länsstyrelsema gör en skyndsam
inventering för behövlig avgränsning, så att någon tvekan inte skall uppstå
beträffande omfattningen av strandskyddet. Länsstyrelsen i Stockholms län menar
att förordnande ora vissa områdens undantagande från strandskydd bör ges
samtidigt raed lagens ikraftträdande. Även behovet av utvidgat strandskydd bör
vara klart vid denna tidpunkt. Av psykologiska skäl skuUe det vara olämpligt
att meddela en rad undantag efter lagens ikraftträdande.

Tveksamma till förslagets
ändamålsenlighet ställer sig länsstyrelserna i Jönköpings och Norrbottens län.
Skogsindustriernas samarbetsutskott och Svenska kommunförbundet. Länsstyrehen i
Jönköpings län anser att nuvarande möjlighet att utiägga provisoriskt
strandskydd är tillräckligt i avvaktan på resultatet av BLU:s betänkande. Om
generellt strandskydd införs redan nu, bör det enligt länsstyrelsen inskränkas
tUl att avse sjöar och hav, varjämte bör finnas möjlighet till särskilt
förordnande om strandskydd för vattendrag. Länsstyrelsen i Norrbottens län
anför att i länet redan finns strandskyddsförordnande på de flesta strandpartier
I kustområdet, längs de större älvarna och vid attraktiva områden i övrigt.
Därför synes det obehövligt med generellt strandskydd beträffande alla små och
stora vattendrag och de 47 000 sjöarna i länet. Om generellt strandskydd
införs, fömtsätter länsstyrelsen att med stöd av 16 § sista stycket NVL
därifrån kan undantas vissa större områden i Norrbottens inland.
Naturvårdsverket bör få utarbeta riktlinjer för en enhetlig och enkel tolkning
av begreppet strandområde. Skogsindustrier-

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 48

nas
samarbetsulskolt anser generellt strandskydd vara onödigt. Det före-faUer inte
minst från administrativ synpunkt lämpligare att först låta länsstyrelserna
undersöka vUka ytterligare strandområden som kan behöva förklaras för
strandskyddsområde och sedan begränsa strandskyddets omfattning till vad som
avsatts efter behovsinventering. Svenska kommunförbundet ifrågasätter behovet
av generellt strandskydd men motsätter sig dock inte att det införs
övergångsvis. En förutsättning bör då vara att den inte skall gälla inom område
med faststäUd generalplan eller stadsplan och inte heller efter ändrad
lagstiftning inom område för vilket finns godkänd kommunplan.

Förslaget om generellt strandskydd avstyrks av vägverket,
skogsstyrelsen, planverket, länsslyrelsen i Örebro län. Industriförbundet och
Skogsarbetareförbundet. Vägverket anför att även om syftet med förslaget är
gott, skulle ett generellt strandskydd skapa tveksamhet vid tolkningen av
begreppen "vattendrag" och "insjö" och medföra orimligt
omfattande och svårhanterligt dispensförfarande hos länsstyrelserna. Det skulle
bli ogörligt att planera ett vägobjekt utan att komma i konflikt raed
strandskyddsområden. Om generellt strandskydd trots allt införs, bör det i
avbidan på att BLU:s förslag om kommunöversikter och kommunplaner genomförts
begränsas till preciserade zoner. Insjöar och vattendrag inom sådan zon bör
namnges. Skogsstyrelsen anför att eftersom strandskydd skall gälla vid varje
liten vattensamling och bäck, blir systemet mycket svårhanterligt i praktiken
och medför orimliga konsekvenser för skogsbruket med ökande uppsplittring av
skogsmarkerna och onödiga driftsrestriklioner. En felbedömning av ägaren kan
föranleda straff- och förverkandepåföljd. För att ge acceptabelt rättsskydd
måste ett strandskydd kunna hänföras till preciserade strandområden som på ett
lättbegripligt sätt kan kungöras för allmänhet och markägare. Strandskyddet bör
därför enligt styrelsen begränsas till sådana strandområden som är välbelägna
och har kvalitet för bad och friluftsliv. Länsstyrelsen i Örebro län anser att
det inte finns något behov av generellt strandskydd när kommunerna efter nu
genomförda ändringar i BL kan pröva lokaliseringen av all nybebyggelse. Om
skyddet genoraförs, måste minimigränsen för vattensamlingar och vattendrag
anges.

4.3.2
Strandskydd inom planlagt område (15 § iredfe siycket)

Naturvårdsverket och länsstyrelsen i Norrbottens
län anser det befogat att strandskyddsförordnanden I framtiden formellt också
skall omfatta planlagda områden. Eventuella negativa konsekvenser härav elimineras
dels genom en föreslagen möjlighet enligt 43 § att delegera dispensrätt till
kommunen, dels genom att länsstjrrelsen genom föreslagen bestämraelse I 15 §
tredje stycket får bemyndigande att förordna att strandområde i vissa fall inte
skall omfattas av strandskydd. Även länsstyrelserna i Stockholms och Älvsborgs
län tillstyrker NVK:s förslag.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 49

Vägverket, planverket, länsstyrelserna i Uppsala,
Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gollands, Kristianstads, Värmlands, Örebro,
Västernorrlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län. Svenska kommunförbundet
och LRF avstyrker förslaget i denna del. Vägverket anför att fastställande av
markanvändningsplan automatiskt bör innebära att eventuellt andra tidigare
meddelade bestämmelser upphävs. Länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län
anser att strandskyddet inte bör omfatta den bebyggelse sora ansetts kunna
tiUåtas vid planläggning enligt BL eller sora får anses accepterad genora
fastighetsbUdning för bostadsändamål.

Hovrätten över Skåne och Blekinge och
länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Kopparbergs samt
Gävleborgs län anser att bestämraelsen bör ha det innehållet att länsstyrelsema
skall kunna förordna om att strandskydd skall gäUa inora planområde, om så
erfordras.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser i motsats
till NVK att 15 a § bör behållas. Enligt hovrätten finns fortfarande ett behov
av tUlfälliga förordnanden med hänsyn till den föreslagna befogenheten för
länsstyrelsen att vid behov utvidga strandskyddsområdet och det förhållandet
att nya värderingar kan korama att medföra att ytterligare områden bör
strandskyddas utöver dera sora koraraer i fråga i samband raed lagens
ikraftttädande.

4.3.3
Strandskyddets innebörd (16 §)

Några reraissinstanser anser att strandskyddet bör
inriktas inte bara på att bevara allemansrätten vid stränderna utan också på
att skydda naturen där. Sålunda anför naturvårdsverket att utnyttjandet av
strän-dema för frUuftsliv bör ske under hänsyn till botaniska, zoologiska och
geologiska inttessen samt tUl landskapsbUdsintresset. Detta bör enligt verket
komma tUl uttryck i lagtexten, t, ex, genom formuleringen "För att trygga
allmänhetens möjligheter till bad och annat friluftsliv samt i övrigt skydda
naturmUjön vid strändema skall,,,". Vidare bör enligt verket
bestämmelserna om strandskydd och skydd för landskapsbilden föras samman under
en gemensam mbrik som föreslås lyda "särskUda bestämmelser till skydd fÖr
naturmiljön raed hänsyn till friluftsliv, landskapsbUd, fauna ra, ra,"
och uttrycket "mark- och vattenförhållanden" i 16 § första stycket
bytes ut mot "naturmiljö". Liknande synpunkter framförs av
skogsstyrelsen, länsstyrehen i Älvsborgs län. Svenska naturskyddsföreningen
och Svenska turistföreningen.

Beträffande frågan vilka åtgärder som bör omfattas
av strandkontrollen tUlstyrks förslaget i princip av naturvårdsverket,
länsstyrelsen i Kalmar län och Svenska naturskyddsföreningen. Naturvårdsverket
finner den av NVK föreslagna skärpningen att bebyggelse eller anläggningar i
princip inte skall få uppföras inom slrandskyddsområde nödvändig för 4 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 166

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 50

att
de speciella naturvärden som hör saraman med strandrailjön skall kunna bevaras.

Flera
andra remissinstanser har framfört synpunkter i frågan. Lantmäteristyrelsen
anser det viktigt att prövningen av byggnadsföretag m. m. begränsas tiU vad
sora är motiverat med hänsyn tiU strandskyddet. Om ett område redan är bebyggt
och har tomts karaktär, borde viss tUlbyggnad kunna prövas enbart enligt BL.
Hovrätten över Skåne och Blekinge pekar på de svåra gränsdragningsproblem som
uppkommer när man har att bestäraraa vad sora är byggnad eller nytt ändamål. I
det enskUda fallet kan det medföra ett utdraget och kostsamt prövningsförfarande
och därigenom ett uttunnat skydd. Hovrätten anser det vidare olyckligt om
nuvarande bestämmelse i 16 § första stycket om förbud mot olika
förberedelseåtgärder för bebyggelse tas bort. Länsstyrelsen i Älvsborgs län
avstyrker att begreppet "ny byggnad" skaU införas i stället för nu
gällande "helt ny byggnad". Införandet av ännu ett begrepp i en
bebyggelsereglerande författning kan enligt länsstyrelsen innebära risk för
definitionssvårigheter och förvirring. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att
16 § första stycket i förslaget har fått för vid iimebörd och endast bör avse
anläggning och ingrepp som påverkar mark- och vattenförhållanden av betydelse
för friluftslivet. Länsstyrel-. sen i Östergötlands län anser att bestämmelsen
bör utformas så att det klart framgår att även ändring av användningssättet
beträffande en byggnad omfattas av strandskyddet. Länsslyrelsen i
Västernorrlands län anser att tomtavgränsningsregeln i 16 § andra stycket ofta
inte ter sig meningsfull, särskUt vid tUlstånd till uthus, tillbyggnader ra.
m., och att den därför inte bör vara obligatorisk. Vägverket förordar att
nuvarande lagtext behålls oförändrad liksom 15 a §.

Förslaget att länsstyrelsen skall kunna meddela
föreskrifter för allmänheten inom strandskyddsområde har i allmänhet lämnats
utan erinran av reraissinstansema. Naturvårdsverket anser att länsstyrelsen
bör kunna ge föreskrifter som inte endast riktar sig till allraänheten utan
även tUl markägare och andra sakägare. Liknande synpunkter redovisas av
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län. Länsstyrehen i
Östergötlands län anser att bestämmelsen i fråga i stället bör tas in i den
föreslagna 19 § för att vid behov utnyttjas inora vissa natur-vårdsoraråden.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker förslaget i denna del. Behövs
föreskrifter kan de enligt länsstyrelsen i stället meddelas t, ex, genom
förordnande om naturreservat eller naturvårdsområde eller genora
tUlärapningsbestämmelser till sjötrafikförordningen eller lokal ordningsstadga.

Enligt lantbruksstyrelsen bör nu gällande undantag
för anläggningar sora behövs för jordbmket, skogsskötseln och renskötseln
bibehållas. Jordbmkets krav på t, ex. bevattning och invallning till skydd för
redan odlad mark måste enligt styrelsens uppfattning ges prioritet och imdan-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 51

tas
från förbudet. Det föreslagna obligatoriska sararådet enligt 20 § torde enligt
styrelsen ändå garantera att naturvårdssynpunktema beaktas. Även hovrätten
över Skåne och Blekinge särat domänverket anser att nuvarande generella
undantag för jordbmkets och skogsskötselns anläggningar skall behållas,
Fortifikaiionsförvaltningen anser att försvarets anläggningar liksom hittUls
bör undantas från sttandskyddsregleringen. De raUitära myndighetema kan i lagen
åläggas skyldighet att samråda raed länsstyrelsen i de fall då utförande av
anläggning inom strandskyddsområde kan komraa att utgöra ett väsentiigt
intrång i allmänhetens raöjligheter att utnyttja orarådet. Om
strandskyddsbestämmelserna ges generell gUtighet för all byggnads- och
anläggningsverksamhet, bör i vart fall av lagtexten klart framgå att
anläggningar som har väsentlig betydelse för försvaret skall anses utgöra
sådana "särskUda skäl" sora rao-tiverar dispens enUgt 16 § sista
stycket i förslaget. Svenska samernas riksförbund anser att undantag inte blott
bör göras för stängsel utan även för anläggning för rennäringens behov, t, ex,
gärden av olika slag och stugor.

Vattenlagsulredningen anser att samordning behövs
med VL. Det är enligt utredningen inte tUlfredsställande att ägaren av en vattenbyggnad
som fått tUlstånd av vattendomstol, varvid naturvårdssynpunkter beaktats, skaU
vara tvungen att också ansöka om tUlstånd till byggnaden enligt NVL.
Utredningen föreslår därför att i 16 § första stycket införs det tillägget att
de där stadgade förbuden inte skall avse anläggning vartUI tiUstånd erhållits
enUgt VL. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Östergötlands län.

4.3.4
Slängselgenombrott och tillståndstvång för skylt (17 §)

Bestämmelsema om vidgad möjlighet till stängselgenombrott
enligt 17 § första stycket tUlstyrks av flertalet remissinstanser som uttalat
sig i frågan.

Förslaget om tUlståndstvång för privata
förbudsskyltar enUgt andra stycket tillstyrks också av flertalet
remissinstanser sora yttrat sig i ärendet. Beträffande den föreslagna
formuleringen av skyltbestämmelsen har dock åtskilliga erinringar framförts.

Vägverket, länsstyrelsen i Södermanlands län och
TCO säger sig inte ha något att erinra raot de föreslagna bestämmelserna. Även
naturvårdsverket tUlstyrker förslaget. Endast i undantagsfall bör enligt
verket byggnadsnämnd kunna ge tUlstånd enligt andra stycket, t. ex. ora skaderisk
föreligger. 17 § bör enligt verket kompletteras med en bestämraelse som ger
byggnadsnämnd befogenhet att raeddela föreläggande om att ta bort sådana
skyltar sora 17 § avser och för vilka tUlstånd inte getts. Liknande synpunkter
om rätt för byggnadsnärand att i efterhand ingripa raot skylt som uppsatts Utan
tillstånd framförs av planverket och länsstyrelsen i Kristiansiads län.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 52

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om
det kan finnas godtagbara skäl att medge uppsättande av en förbudsskylt i
sådana fall då aUeraansrätten är oinskränkt. Bestämmelsen bör ha det innehållet
att skylt som ger en felaktig uppfattning ora alhnänhetens rätt eUer raöjlighet
att utnyttja visst område inte får finnas uppsatt. Liknande synpunkter
framförs av länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Älvsborgs och Gävleborgs
län, vattenlagsutredningen och Svenska naturskyddsföreningen. Hovrätten över
Skåne och Blekinge ifrågasätter vidare om Inte frågan om skyltar med oriktigt
eller vUseledande innehåU borde tas upp i vidare sammanhang, eftersom den också
gäUer andra rättigheter än sådana sora omfattas av allemansrätten och har
naturlig anknytning till naturvården. Enligt hovrätten borde fömtsättningama
för att införa en generell bestämraelse i brottsbalken närraare utredas.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det väsentiigt att
praxis vid tUl-ståndsglvning beträffande skylt blir enhetlig inora länet och
ifrågasätter ora detta syfte inte nås lättare ora det är länsstyrelsen i
stället för byggnadsnämnden som får medge undantag. Även Svenska
naturskyddsföreningen anser att tillståndsgivningen bör Ugga hos länsstyrelsen
med möjlighet för denna att delegera beslutanderätten till kommun som besitter
härför erforderlig kompetens.

Sveriges industriförbund anser det befogat att i
lagtexten i andra stycket ange att skyltbestämmelsen inte avser
varningsskyltar.

Svenska samernas riksförbund avstyrker förslaget om
tUlståndstvång för skylt. Förbundet anser det inte vara rimUgt att saraerna
skaU behöva utverka byggnadsnäirmdens tUlstånd för uppsättande av skyltar som
av visar aUmänheten från renkalvningsområden och från rensaralingar för
kalvraärkning ra. ra.

4.4
Landskapsvård

4.4.1
Täktreglering (18 §)

NVK:s förslag tUl utvidgning av täkttegleringen tiU
att omfatta också jord, torv eller därmed jämförliga nyttigheter tUlstyrks av
de flesta remissinstanserna. Naturvårdsverket anser den föreslagna
utvidgningen av tiUståndstvånget vara raycket angelägen. När det gäller takt av
torv bör samordning ske med den torvtäktsreglering som föreslagits i en PM från
industridepartementet. Lanlbruksstyrelsen föreslår under åberopande av en
framstäUning fån Svenska samemas riksförbund ora åtgärder tiU skydd för
renlavstUlgångama och under framhållande att reniavstäkt också kan anses som en
naturvårdsfråga att också takt av renlav skall omfattas av tUlståndstvång.
Styrelsen hänvisar tUl en inom styrelsen verkstäUd utredning av vUken framgår
att reniavstäkt enligt allmän praxis inte kan anses omfattas av aUemansrätten
samt att tillfredsställande rättsligt skydd för renlavstillgångarna mot plockning
endast finns

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 53

på
de marker där renskötsel får bedrivas året runt. Ora tlUstånds-tvång för
matjordstäkt införs i NVL, föreslår styrelsen att nuvarande reglering av
matjordstäkt i jordhävdslagen upphävs. Även länsstyrelserna i Västmanlands och
Västernorrlands län påtalar behovet av samordning mellan matjordsregleringen i
NVL och jordhävdslagen.

Endast en remissinstans tUlstyrker oförbehållsarat
NVK:s förslag att också husbehovstäkt skall vara imderkastad tillståndstvång.
Naturvårdsverket tUlstyrker i princip tiUståndstvång beträffande husbehovstäkt
men anser att det endast bör gälla för upptagande av nya takter. En precisering
av begreppet husbehovstäkt raåste enligt verkets raening göras i form av
riktlinjer för tiUämpningen av lagstiftningen. Lantmäteristyrelsen,
länsstyrelserna i Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län anser att en miniraigräns bör
uppställas för begreppet husbehovstäkt. Enligt länsstyrelsen i Värmlands län
bör önskemålet att bevara vissa landskapspartier helt kunna tUlgodoses genora
tiUämpning av 7 eller 19 § NVL, Liknande synpunkter anförs av länsstyrelserna
i Östergötlands och Jönköpings län samt Skogsindustriernas samarbetsutskott
och Sveriges jordägareförbund. Domänverket och länsstyrelsen i Hallands län
anser att anraälningstvång bör införas för husbehovstäkt. Vägverket stäUer sig
tveksarat tUl förslaget ora tiUståndstvång för husbehovstäkt. Förslaget
avstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, lantbruksslyrehen, planverket,
länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Malmöhus och
Norrbottens lån, LRF och Sveriges industriförbund.

Förslaget att också takt inom vattenområde skall
fordra tUlstånd enligt NVL har berörts av endast ett fåtal remissinstanser.
Det tiUstyrks av naturvårdsverket, domänverket och länsstyrehen i Göteborgs och
Bohus län. Vattenlagsutredningen anser att sådan takt av sten, gms och sand,
inbegripet sandsugning, inora vattenområde som är av den arten att den skaU
prövas enhgt vattenlagen, mUjöskyddslagen eller lagen om kontinentalsockeln
inte bör omfattas av tUlståndsplikt enligt NVL. Vid prövning enligt någon av
dessa lagar skall också naturvårdssynpunkter beaktas. Sådana täktföretag inom
vattenområde sora inte prövas enligt någon av de näranda lagarna bör emeUertid
i enlighet raed NVK:s förslag ora-fattas av tUlståndsplUtt enligt NVL.
Industriverket avstyrker NVK:s förslag att den tUlståndsprövning sora f. n.
ankomraer på verket enligt lagen om kontinentalsockeln skall flyttas över på
länsstyrelsema raedan förslaget tillstyrks av domänverket. Industriverket
åberopar som skäl för sitt avstyrkande bl. a, inom verket pågående
utredningsarbete om utvinningen av sand och gms från havsområden. För att
klarlägga fömtsättningama för ett från ekonoraisk och raUjöraässig synpunkt
planraässigt utnyttjande av sand- och grusförekomstema tUl havs skall vid
uttedningen redovisas behovet av en noggrann kartering av de områden som bedöms
vara av intresse från täktsynptmkt. Enligt verkets

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 54

bedömande
komraer sedan de nänmda förutsättningarna klarlagts en väsentlig ökning av
täklverksamhelen tiU havs att äga rum. Verket hänvisar också tUl
justitieministerns uttalande i prop. 1966: 114 s. 60 att cent-raUserlngen av
tUlståndsgivningen i fråga om sand-, grus- och stentäkt på allmänt vattenområde
från länsstyrelsema tUl dåvarande konuners-kollegiura borde skapa goda
förutsättningar för en samlad bedömning av de problem sora sammanhänger med den
på senare år ökade omfattningen av täktverksamheten i havsområden. Enligt
verket torde behovet av en samlad bedömning av dessa frågor bli ännu större
raed den ökade omfattning av verksamheten som kan förutses.

Naturvårdsverket anser att gruvbrytning som sker i
dagbrott bör likställas med stentäkt. SkuUe länsstyrelsen med stöd av
naturreservatbe-stämmelsema vUja skydda en värdefuU bergformation mot
gmvbrytning i dagbrott eller meddela föreskrifter om viss begränsning av sådan
brytning kan däremot en ersättningssituation uppkomma. Denna inkonsekvens
skulle undanröjas om gruvbrytning i dagbrott inrymdes i täktbe-slämmelsen.

I
fråga om NVK:s förslag ora obUgatorisk täktplan är remissutfaUet splitttat.
Förslaget tUlstyrks av naturvårdsverket och lånsstyrelserna i Stockholms,
Kalmar, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län.
Naturvårdsverket anför att kraven på täktplan kan variera från faU tiU fall.
Genom samrådsförfarande bör en exploatör få klargjort ora tUlstånd inom ett
visst område över huvud taget är tänkbart. Härigenom kan enligt verket imdvikas
att täktplaner upprättas för fyndigheter där täktverksamhet är otänkbar från
naturvårdssynpunkt. Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om kravet på att
den som söker täkttUlstånd skall framlägga täktplan skall gälla genereUt. I
ett flertal faU torde det enligt länsstyrelsens mening vara tUlräckligt med en
raycket enkel beskrivning av den planerade täktverksaraheten. Vägverket, LRF
och länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Örebro och Västerbottens län avstyrker förslaget om
obligatorisk täktplan.

I fråga om den av NVK föreslagna ändringen i 18 § sista
stycket angående möjlighet att ompröva äldre takter ställer sig länsstyrehen i
Göteborgs och Bohus län ytterst tveksam med hänsyn tUl dels att förslaget
synes innebära en försvagning av möjUgheterna, dels att gällande bestäraraelser
varit i kraft endast ett år. Sveriges indusiriförbund anser det oacceptabelt
att ge raöjlighet att helt eller delvis upphäva eller ompröva meddelat
täkttUlstånd under eller efter den tioårsperiod som förflyter från det
täkttiUstånd vunnit laga kraft. Genomförande av förslaget skuUe innebära en
sådan osäkerhet och instabUitet från såväl planermgs-som investeringssynpunkt
för de många industrier som i dag regleras enligt naturvårdslagen och
railjöskyddslagen. I sistnäranda hänseende anför Grus- och makadamföreningen
sarama synpunkter.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 55

4.4.2
Naturvårdsområde (19 §)

NVK:s förslag om ett nytt institut kallat
naturvårdsområde splittrar reraissinstansema. Flera av de remissinstanser som i
princip är positiva har erinringar på olika punkter. Det kraftigaste motståndet
mot förslaget fraraförs av de reraissinstanser som företräder skogsbrukets
intressen. SärskUt kritiseras NVK:s uppfattning av begreppet pågående markanvändning.
Många av de remissinstanser som tillstyrker förslaget efterlyser ytterligare
möjligheter att reglera allmänhetens uppträdande inom naturvårdsoraråde.

Naturvårdsverket hör till de reraissinstanser som
tUlstyrker förslaget. Enligt verkets uppfattning står förslaget helt i
överensstämmelse med den nya syn på naturvården sora vuxit frara under senare
år. Denna syn innebär enligt verket att det inte är tillräckligt med skydd för
förändringar i markanvändningen utan att även aktiva vårdåtgärder är nödvändiga
för att bevara ett visst önskvärt tUlstånd i ett ekologiskt system. Principen i
fraratiden bör enligt verket vara att länsstyrelsen bildar naturreservat
endast för områden sora kräver ett starkt skydd och relativt intensiva
vårdåtgärder och/eller där tvångsåtgärder kan korama att erfordras för uppförande
av anläggningar som krävs för att tUlgodose allmänhetens behov.
Naturvårdsområde å andra sidan bör i första hand bUdas där det är tiUräckligt
att länsstyrelsen får en viss kontroll över olika verksamheters bedrivande och
där vårdåtgärderaa är av en typ som i allraänhet kan förenas raed ett normalt
jord- och skogsbruk. Enligt verkets uppfattning bör fastighetsägare genom
bestämraelser kunna hindras från att förändra markanvändnragen så att
naturrailjön skadas och ej tillfredsställande kan återställas. Om
fastighetsägare härvid hindras från att, såsom ett led i pågående
markanvändning, vidta åtgärder sora är ekonoralskt raotiverade och biologiskt
riktiga bör han vara berättigad till ersättning härför. Det kan enligt verket
ifrågasättas, om det föreslagna institutet blir ett tUhäckligt starkt raedel
för att genoraföra NVK:s intentioner. Naturvårdsverket delar emeUertid NVK:s
uppfattning att naturvårdsoraråde i princip skall vara en mjukare form av
förordnande än naturreservat med dess möjligheter att i sista hand genom
rättsliga procedurer tvångsvis säkra naturvårdens syften. Inom naturvårdsområde
bör huvudlinjen vara att få en naturvårdsanpassad inriktning på bl. a. jord-
och skogsbmk raed ersättning till raarkägare i första hand för aktiva vårdåtgärder.
Verket tUlstyrker därför förslaget att upphäva 28 § naturvårdslagen. En
förutsättning för detta är dock enligt verket en generös tolkning av vad som är
att hänföra till ersättningsgrundande vårdåtgärder. Naturvårdsverket
framhåller att slutavverkning av mogen skog i princip måste anses utgöra ett
naturligt inslag i "pågående markanvändning" beträffande skogsbruk. I
enlighet med de riktlinjer som antagits I samband med statsmakternas beslut om
rlkspla-nerlngen är då ett förbud mot slutavverkning i princip förenat med er-

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 56

sättningsrätt
för markägaren, om förbudet medför att pågående markanvändning avsevärt
försvåras. Enligt verkets uppfattning kan det finnas åtskilliga omständigheter
som föranleder att inte heller ett förbud mot slutawerkning är ersättningsgUlt,
ttots att så bör vara fallet i princip. Om ett raoget trädbestånd utgör endast
en ringa del av en fastighets skogsbestånd, kan det ifrågasättas om ett förbud
mot att avverka beståndet medför att pågående markanvändning avsevärt
försvåras. Likaså bör det i princip inte vara förenat med ersättningsskyldighet
om naturvårdsmyndigheterna föreskriver t. ex. att föryngring efter
slutawerkning skall ske genom ett fröträdsbestånd av viss täthet, i stället för
total avverkning och plantering. Det förutsattes då att förhållandena är
sådana att självföryngring via fröträd är en ekonomiskt försvarbar metod, om än
möjligen inte den mest lönande. Detsamma gäUer föreskrifter om kvar-läranande av
ridå samt uppskjuten avverkning. Verket pekar på behovet av auktoritativt
uttalande om irmebörden av begreppet pågående markanvändning såvitt nu är i
fråga. I övrigt anser verket att institutet naturvårdsområde skall kunna
användas inte enbart i närheten av tätorter ulan också på andra håll där t, ex,
vårdinsatser för bevarande av ett odlingslandskap kan genomföras utan
ingripande restriktioner för jordbruk eUer skogsbmk. Verket anser att
förvaltare bör kunna utses.

Lantmäteristyrelsen anser att behov föreligger av
ett skyddsinstitut enligt NVK:s förslag, särskUt för områden i närheten av
tätorter och allmänt trafikerade vägar och leder. NVK:s förslag ger enligt
styrelsen även komraunerna en sraidig möjlighet att utöka sitt aktiva
engagemang i naturvården. Styrelsen instämmer emellertid inte i NVK:s
uppfattning av begreppet pågående markanvändning. Upptagande av hyggen, anordnande
av upplagsplatser m. ra. bör enligt styrelsens mening räknas in i normalt
skogsbruk. De ökade möjligheter att reglera skogsvården som följer av NVK:s,
BLU:s och kalhyggesgruppens förslag gör det nödvändigt med vägledande
uttalanden tUl grund för bedömning av ersättningsanspråk. Även
naturvårdsverket påtalar behovet av sådana uttalanden.

Förslaget tUlstyrks vidare av LO, TCO, Svenska
turistföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet samt Svenska
naturskyddsföreningen. LO framhåUer dock att det inte kan uteslutas att 1973
års skogsutredning i sitt arbete kommer frara tiU en redovisning sora kan påverka
ståndpunktstagande tUl en ny naturvårdslagstiftning. Det är enligt LO angeläget
att den framtida skogspolitUen och skyddet för naturmiljön så långt niöjiigt
bringas i harmoni med varandra.

Bland länsstyrelserna har förslaget om
naturvårdsområde mottagits olika. Förslaget tillstyrks helt eller i huvudsak av
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Blekinge, Hallands,
Göieborgs och Bohus, Skaraborgs, Västmanlands, Västerbollens och Norrbottens
län. De båda sistnämnda kritiserar dock NVK:s tolkning av begreppet pågående
markanvändning. Länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands, Örebro och

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 57

Jämtlands
län anser att ersättningsrätten bör bibehåUas även för det nya Institutet. Länsstyrehen
i Kopparbergs län anser att förslaget bör genoraföras endast övergångsvis i
avvaktan på slutligt ställningstagande till BLU:s förslag. Länsstyrelserna i
Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Västernorrlands och Jämtlands
län är tveksamma tUl förslaget. Sistnämnda länsstyrelse anser att nuvarande
landskapsskydds-förordnande är mera ändamålsenligt. Förslaget avstyrks av
länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs och Gävleborgs län.

Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län skulle det
nya institutet bli det ofta önskade lättare instmmentet för administration och
säkerstäUande av landskapsvårdande insatser från det aUmännas sida. Dessutom
bör föreskrifter för allmänhetens uppträdande kunna utfärdas för vissa naturvårdsområden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att det
föreslagna institutet troligtvis blir så oraständligt att genoraföra att det
antagligen endast skulle korama att tUlämpas för mindre oraråden eller områden
raed enkla ägarförhållanden. Eftersora föreskrifterna enligt förslaget inte
kan göras så ingripande mot raarkägamas vUja att pågående verksaraheter
försvåras torde bestäramelserna, framhåller länsstyrelsen, ofta bli ineffektiva
från nalurvårdssynpunkt. Enligt länsstyrelsens raening bör övervägas ora inte
förordnande bör utfärdas på samraa sätt sora gäller vid
landskapsskyddsförordnande. I sådant förordnande bör dessutom kunna intas
föreskrifter om vad aUmänheten har att iaktta inom området.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser termen
naturvårdsområde vara mindre läraplig, eftersom den ofta använts sora samlande
begrepp för alla förordnandeområden enligt NVL. Nu gällande lagstiftning synes
vara raera flexibel och är därför att föredra. Länsstyrelsen föreslår att ora
institutet naturvårdsoraråde införs, skall dispensabla mera långt gående
bestämmelser ktmna finnas. Om naturvårdsintressena kräver att länsstyrelsen
vägrar dispens från dessa mera långt gående föreskrifter, bör
reservatförhandlingar inledas, varvid ersättningsbestäraraelsema blir
tUlämpliga.

Länsslyrelsen i Hallands län anser att
gmndprincipen i förslaget om naturvårdsområde är värdefuU. Det är dock,
frarahåller länsstyrelsen, angeläget att detta institut utayttjas med
urskiUning och efter så långtgående samförstånd med markägarna sora möjligt.
Även om vårdåtgärderna inom naturvårdsområdena skall vara begränsade så bör de
klarläggas innan beslut fattas. Möjligheter till interimistiska förordnanden
bör ges,

Länsslyrelsen i Göieborgs och Bohus län anser
meddelade förbud inora naturvårdsoraråde bör vara absoluta och inte raedföra
ratt tiU ersättning med hänsyn till att de inte är avsedda att innebära mera
betydande inskränkningar i pågående markanvändning. För naturvårdsområde bör
dessutom finnas regler ora områdets förvaltning.

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 58

EnUgt länsstyrelsen i Västernorrlands län kan det
ifrågasättas om inte svårigheten att raed hänsyn tUl de oklara
ersättningsreglerna utforma i lagens raening riktiga beslut särat fördelen med
att ha tUlgång tiU ett snabbt instrument i brådskande lägen borde medföra att
den nuvarande konstruktionen av 19 § med ersättningsrätt borde bibehållas.
Förslaget om skyldighet för markägaren att tåla aktiva vårdåtgärder är dock
positivt då det öppnar möjligheter till en aktivare och mer ändamålsenlig
landskapsvård.

Lantbruksstyrelsen vill ej motsätta sig det nya
institutet men framhåller att rationeUt jord- och skogsbmk inte får försvåras
inom naturvårdsoraråde.

LRF anför att NVK dragit alltför långt gående
slutsatser om möjligheterna att utnyttja institutet naturvårdsområde.
Förslaget att institutet skall tUlämpas endast när ingreppen är så ringa att
markägaren skall kunna acceptera dem utan ersättningsanspråk överensstämmer
dåligt med de föreslagna åtgärderna inom ramen för institutet. Enligt förbundets
uppfattning innebär åtgärderna i regel direkta ekonomiska förluster för
markägarna. Förbundet kan inte ge avkaU på principen att skälig ersättning
skaU utgå i sådana fall. Lämpligast synes förbundet vara att nuvarande raöjligheter
att lägga ut naturreservat utayttjas. Det förefaller förbundet troligt att det
föreslagna institutet kan komma att få en mycket vidsträckt tUlämpning.

Planverket avstyrker förslaget. Verket anser att
ersättningsreglema för reservat nuraera har så snäv utformning att man kan
förutsätta att i praktiken ingen ersättaing kommer att utgå om man bildar
naturreservat i de situationer där NVK tänker sig naturvårdsområden.
Planverket föreslår därför ökad användning av naturreservat. 19 § bör enligt
verket bibehållas i avvaktan på resultaten av BLU:s betänkande. Även ersättningsbestämmelserna
I 28 § NVL föreslås kvarstå. Liknande synpunkter framförs av
riksantikvarieämbetet och Svenska kommunförbundet.

Som redan nämnts har det starkaste motståndet mot
NVK:s förslag i denna del komrait främst från de remissinstanser som företräder
skogsbraket. Förslaget avstyrks av skogsstyrelsen, domänverket, 1973 års
skogsutredning. Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges industriförbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Svenska skogsarbetareförbundet och
Sveriges jordägareförbund.

Skogsstyrelsen är starkt kritisk mot utredningens
definition av begreppet pågående markanvändning och anser att frågan om
avsättande av skogsmark för andra ändamål än rationell skogsproduktion inte kan
behandlas fristående från de skogspolitiska aspekterna, 1973 års skogsutrednings
arbete bör därför avvaktas. Tanken att med stöd av statliga medel kunna genom
viss skötsel och andra åtgärder på ett aktivt sätt fullfölja skyddet av
landskapsbilden enligt nuvarande 19 § NVL är enligt styrelsen i och för sig
tilltalande. Detta kan anses vara en naturlig

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 59

utveckling
av nuvarande bestämmelser, där möjlighet f. n. saknas att genora insättande av
åtgärder raedelst statliga raedel nå det grundläggande syftet raed
landskapsskyddsförordnandet. Med hänsyn till vad styrelsen anfört och till
behovet av dispensmöjligheter och rätten tiU ersättning vid restriktioner som skogsbruket
inte skäligen kan bära, kan enligt styrelsen förslaget tUl bestämraelser ora
naturvårdsoraråden så som det framlagts inte accepteras från skoglig synpunkt.
Även domänverket anser att skogsutredningens förslag bör avvaktas.

Enligt 1973 års skogsulredning bör frågan om
skogsodling på åkermark och frågan om omföring av lövskog till barrskog anstå
tills vidare med hänsyn till att regeringen i fråga ora skogsbruket och
naturvården uppdragit åt skogsstyrelsen, lantbmksstyrelsen och statens
naturvårdsverk att i samråd utarbeta förslag tiU åtgärder på mark som tagits
ur jordbruksproduktionen och inte nyttjas för annat särskUt ändaraål. Vidare
är genora en särskUd lag ora bevarande av bokskog frågan om omföring av
bokskog tUl granskog löst. NVK:s uppfattning att avverkning inte ingår som ett
led i användningen av skogsraark för skogsbmk är svårförståelig och strider
såvitt skogsutredningen kan bedöma mot vad som uttalades i propositionen ora
den fysiska riksplaneringen. Att sora NVK gör jämstäUa skogsavverkning raed
täktverksarahet är enligt skogsutredningens raening felaktigt och ägnat att
skapa överdrivna farhågor ora skogsbruket sora ett hot mot miljön. Tvärtora är
det enligt utredningen ju så att de awerkningsraetoder sora tUlärapas i vårt
land av sakkunskapen allmänt anses ha övervägande positiva ekologiska
effekter. När det sedan gäller hyggesplöjning anser skogsutredningen att
raetoden bör begränsas till de oraråden där den är oundgängligen nödvändig. Utredningen
vUl saratidigt betona behovet av en satsning på utveckling av nya eUer
raodifierade metoder för sådana oraråden som annars inte kan användas för
skogsproduktion. NVK:s förslag till ändrad lydelse av 19 § NVL är enligt
skogsutredningen vagt formulerat och allmänt hållet. En vidsträckt tUlämpning
av bestämraelsen i överensstämmelse med NVK:s uttalanden i raotiven till
paragrafen kan få aUvarliga konsekvenser för skogsnäringen. Ändrmgsförslaget
avstyrks därför såvitt avser restriktioner i skogsbndcet. Ändras paragrafen i
enlighet raed koramitténs förslag, bör i lagtexten klart anges att
bestämraelsen endast är tUlämplig i fråga om sådana åtgärder som inte
innefattar hinder i pågående markanvändning. Enligt skogsutredningens mening
måste det eraellertid vara förenat med stora svårigheter för länsstyrelsen att
på förhand avgöra vad som innefattar eller inte mnefattar hinder i pågående
markanvändning. Liksom f. n. gäller enligt 19 § i fråga ora skyddet för
landskapsbilden och för övrigt även när det gäller områden som är kvalificerade
som naturreservat borde länsstyrelsen därför endast ha att bestämma vilka
åtgärder som behövs från mUjöpåverkanssynpunkt, varefter domstol avgör om
dessa restriktioner utgör ett sådant avsevärt hinder i pågående mark-

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 60

användning
att ersättning bör utgå. Skogsutredningen anser avslutningsvis att NVK:s
förslag såvitt avser restriktioner för skogsbruket inte bör bli föreraål för
lagstiftning innan utredningen har hunnit behandla awerkningspolitiken,
LUcnande synpunkter anför Skogsindustriernas samarbetsulskolt, Sveriges
industriförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Svenska
skogsarbeiareförbundet.

4.4.3
Samråd (20 §)

Även NVK:s förslag om obligatoriskt samråd raed länsstyrelsen
i fråga ora vissa arbetsföretag splittrar reraissinstansema. Även i denna fråga
är det i första hand de remissinstanser som företräder skogsbrukets inttessen
som är negativa.

Förslaget tiUstyrks av riksantikvarieämbetet,
naturvårdsverket, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Värmlands och Västerbottens län
samt Svenska naturskyddsföreningen.

Naturvårdsverket finner NVK:s ändringsförslag
angelägna och förutsätter att föreskrifter skall kunna utformas så att
sararådsplikt för vissa arbetsföretag kan gäUa inom vissa av länsstyrelsen
avgränsade oraråden. Motsvarande anför lantmäteristyrelsen och flera
länsstyrelser. Planverket utgår från att samrådsplikt kan begränsas till vissa
områden, som är känsliga för inverkan på naturmiljön. Länsslyrelsen i
Östergötlands län förordar eraellertid att ordet "bör" i paragrafens
första stycke får kvarstå. Med hänsyn tUl de svårigheter sora föreligger för
aUraänheten att hålla reda på olika särbestämmelser för olika områden
ifrågasätter länsstyrelsen dock lämpligheten av dylika lokala föreskrifter.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser dessutom det vara väsentligt att
tillämpningen av sararådsskyldigheten inte leder till besvärande belastning för
myndigheter och näringsliv.

Länsslyrelserna i Jönköpings och Kristianstads läit
är tveksamma till den utvidgade samrådsskyldigheten. Bl. a, anför den senare
att densamma blir betungande för länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Hallands län
anser det vara utomordentligt tveksarat ora en generell sararådsskyldighet
skaU gälla för de av NVK angivna arbetsföretagen särskilt vad gäller skogliga
åtgärder. Samrådsplikten bör därför begränsas så långt möjligt och anpassas
regionalt så att länsstyrelsema kan föreskriva sararåd för vissa arbetsföretag
inora avgränsade områden,

LRF anför att det medför osäkerhet för markägarna
både beträffande vilka typer av företag som skall omfattas av samrådet och
storieken på de företag som skall ingå. Denna rättsosäkerhet måste enligt
förbundet undanröjas. Det är värdefullt att strängare resttiktioner nu föreslås
beträffande arbetsföretag sora tidigare med rayndighetemas aktiva medverkan
har komrait tUl stånd och sora inneburit betydande miljöförstöring, t, ex,
framdragning av kraftledningsgator och nedläggning av åker-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 61

raark,
AUraänt raåste enligt förbundet dock imderstrykas att NVL inte bör få utnyttjas
för att förhindra varje förändring av landskapsbilden eller i
produktionstekniken. Lantbruksstyrelsen raotsätter sig att naturvården ges så
ingripande regleringsmöjligheter rörande areella näringar såsora föreslås,
TUlärapningen av 20 § i den föreslagna forraen bör begränsas tUl vissa
oraråden och arbetsföretag där starka skäl ger vid handen att naturvården bör
prioriteras. Oftast torde tätortsnära områden och större arbetsföretag böra
korama i fråga, 1973 års skogsutredning förordar i fråga ora arbetsföretag inom
skogsbruket att obligatoriskt samråd skall kunna föreskrivas för vissa slags
företag inora geografiskt avgränsade oraråden. Domänverket avvisar bestämt att
länsstyrelsen skall bemyndigas att ensidigt föreskriva att samråd alltid skaU
ske för vissa slag av arbetsföretag. Däremot anser verket att överläggningar beträffande
skogsbruket skall kimna ske bettäffande vissa oraråden meUan förettädare för de
olika skogsägarkategoriema särat länsstyrelser och komrauner raed
skogsvårdsstyrelsema sora saraordnare. TiU gmnd härför bör bl. a. ligga
skogsbrukets flerårsplaner. Liknande synpunkter fraraförs av skogsstyrelsen.
Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges industriförbund, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund och Svenska skogsarbeiareförbundet.

4.4.4
Förfallna byggnader (21 §)

NVK:s förslag beträffande skärpta möjligheter att
ge rivningsföreläggande beträffande förfaUen byggnad tiUstyrks av
naturvårdsverket, planverket, länsstyrelserna i Stockholnis, Skaraborgs, Örebro
och Gävleborgs län samt Svenska naturskyddsföreningen. Riksantikvarieämbetet
anser att alla frågor sora rör byggnader bör regleras av byggnadslagstiftningen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om inte även annan anläggning än
byggnad bör omfattas av bestämmelsen. Det torde enligt hovrätten inte vara
alldeles ovanligt att t, ex, anläggningar som använts för industriellt ändamål
får stå kvar även sedan verksamheten upphört. LRF anför att hänsyn måste tas
tUl orsaken till förfallet. Enligt förbundet är det en brist att NVK inte gjort
klart det samband som i raånga faU finns mellan byggnadsförfall och gällande
näringspolitik. Inom exempelvis lantbmksområdet har en stor del av
byggnadsbeståndet fått förfaUa, antingen därför att ursprungsfastigheten
tagits i anspråk för rationalisermgsändaraål eller genora att driften i övrigt
ändrats eller lagts ner. Enligt förbundets uppfattning borde det vara naturligt
att utökade raöjUgheter för myndighetema att förelägga markägama att uppmsta
eUer ta bort byggnader kompletteras med regler ora stöd till sådan verksarahet
i den mån det är fråga ora åtgärder utöver ordinarie eUer eftersatt underhåll,
som bör avgöras uti&ån byggnadens funktion och innehåll.

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 62

4.4.5
Skyltar (22 §)

Förslaget till ändring i 22 § tillstyrks i större
eller mindre utsträckning av de remissinstanser som uttalar sig i frågan,
nämligen hovrätten över Skåne och Blekinge, naturvårdsverket, planverket,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar, Skaraborgs och Gävleborgs län
samt Svenska naturskyddsföreningen.

Naturvårdsverket anser att uppgift om vera sora är
ansvarig för anbringande av viss anordning skall anges på densararaa.
Planverket anför att ett tillägg bör göras av innebörd att raöjlighet ges att
ingripa mot tillfälliga anordningar som förfular naturmiljön i väsenllig mån.
Dessutom bör enligt verket gränsdragningen mot 23 § klargöras. Kravet på utsättande
av datum anser verket vara opraktiskt. När det gäller tUlfällig reklam bör
skyldighet att avlägsna anordning föreligga då den förlorat sin aktualitet.
Idéaffischering kan genom tUlägget i första stycket behandlas som perraanent
reklara. Därigenora kan enligt verket motverkas ett kringgående av
bestäramelsen genom att en affisch byts ut var fjärde vecka raot en ny av
samraa utseende. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att ansvaret för
borttagande av utorahusreklara bör åvUa den för vars räkning anbringandet
skett. Svenska kommunförbundet tUlstyrker att konomun får laglig rätt att på
bekostnad av den som anbringat re-klaraanordnlng avlägsna olagligt tillkonunen
eller kvarlämnad anordning för tillfällighetsreklara. Endast länsslyrelsen i
Älvsborgs län avstyrker det föreslagna tUlägget om tUlfällighetsreklam. Enligt
länsstyrelsen innebär förslaget oriraliga bevakningsuppgifter och stor risk
för att det totala antalet reklaraanordningar kommer att väsentligt ökas. Om
NVK:s förslag antas bör dock även anges naran och adress på den sora satt upp
anordningen. Med hänsyn tUl valaffischer o. d. bör tUlfällighetsreklam få
finnas anbringad tmder fem veckor. Vattenlagsutredningen finner syftet raed
det föreslagna tUlägget ora skyldighet att avlägsna tUlfälUghetsreklara vara
vällovligt men ifrågasätter ora stadgandet konuner att kunna tillämpas i
praktiken.

4.5
Delegation till kommun (43 §)

NVK:s förslag att vissa beslutsbefogenheter skaU
kunna delegeras tUl kommunen tillstyrks av statskontoret, RRV,
naturvårdsverket, planverket, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Älvsborgs
(dock ej beträffande 16 § fjärde stycket), Värmlands, Örebro, Kopparbergs,
Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, LO, Svenska kommunförbundet
och TCO.

Flera av de tillstyrkande reraissinstansema, bland
dem statskontoret, riksrevisionsverket, naturvårdsverket och flera
länsstyrelser, frarahåller dock att en förutsättning för delegation bör vara
att koramunen har till-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 63

gång
tUl ett representativt sammansatt naturvårdsorgan med personal som genora
utbildning och erfarenhet är skickad att fullfölja den av statsraakterna
fastställda naturvårdspolitiken. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att
förutsättningen för delegation bör vara 1) att kommunen upprättat
"konununöversikt", 2) att det fmns "naturvårdsplan" sora
åtrainstone täcker den egna komraunen och i tillärapliga fall närmast
angränsande komrauner särat 3) att det finns elt kommunalt naturvårdsorgan
raed sakkunnig personal. Länsstyrelsen i Uppsala län menar alt delegationsprincipen
inte torde kunna genomföras förrän dels den kommunala översiktsplaneringen
fortskridit så långt att den kan utgöra grund för naturvårdsarbetet, dels
erforderlig expertis knutits till kommunema.

Planverket anser att delegationen även bör kunna
avse 19 § och befogenhet att raeddela vitesföreläggande. Delegationen bör
enligt verket avse byggnadsnämnden. I 39 § bör "den kommunala myndighet
som handhar naturvårdsfrågor" ersättas med "byggnadsnämnden".
Ärenden enligt 22 § ttedje stycket bör ankonuna på hälsovårdsnänmden. En bestämmelse
bör enligt verket införas i NVL om sanu-åd meUan länsstyrelsen och kommunen,
innan beslut fattas om bUdande av naturreservat eller om förordnande enligt 15
eller 19 § NVL. Lanlmälerislyrehen anser att delegation också bör kunna avse
tillstånd resp. raedgivande till avvikelse från förbud enligt 18 och 19 §§ i
deras nuvarande lydelse samt befogenhet att vara samråds- och beslutsmyndighet
enligt 20 §. Koraraunal beslutsmyndighet bör enligt styrelsen vara byggnadsnämnden.
Sistnämnda åsikt delas av hovrätten över Skåne och Blekinge. Svenska
kommunförbundet anser att delegation bör ske till byggnadsnämnden och kunna
komma i fråga även beträffande tillståndsprövning enligt 19 §.

Även många länsstyrelser fraraför åsikter ora i
vilken utsttäckning eller tUl vilken kommunal myndighet delegation enligt
deras raening bör förekomma. Länsslyrelsen i Västerbottens län instämmer med
lantmäteristyrelsen bettäffande i vUken utsträcknuig delegation bör förekomma.
Länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län anser att befogenhet
enligt 19 § i dess nuvarande lydelse och 20 § skall kunna delegeras till
kommun. Även länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands och
Väsiernorrlands län anser att tUlståndsprövning enligt 19 § skall kunna
delegeras tUl koraraunen. Länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län
anser att beslut enligt 17 och 21 §§ bör kunna överföras direkt till kommunala
rayndigheter. Samraa uppfattning har länsstyrelsen i Västernorrlands län beträffande
beslut enligt 17 §. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser däremot att
delegation bettäffande beslut enligt 17 § inte bör förekomma, eftersora
paragrafen rör rättsliga frågor. Länsstyrelsen i Östergötlands län raenar att
kommunen även bör ges möjlighet utsätta vite enligt 39 §. Länsstyrelsen i
Jönköpings län an-

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 64

ser
i fråga om 16 § att delegationsrätten bör sammankopplas med delegationen av
beslut rörande tätbebyggelse. Beträffande 22 § sker enligt länsstyrelsen
prövning ofta enligt väglagen, varför beslutsfunktionen bör ligga kvar hos
länsstyrelsen. Länsstyrehen i Uppsala län anser att delegation bör ske till
komraunen och inte tUl byggnadsnämnden medan länsstyrelsen i Jämtlands län
anser att byggnadsnämnden bör utöva delegerad befogenhet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och Svenska
kommunförbundet anser att paragrafen bör inledas med en bestämraelse om
skyldighet för länsstyrelsen att samråda med berörda kommuner vid viktigare
beslut.

Länsslyrelsen i Kalmar län anser att
delegationsfrågan bör anstå tills översynen av BL är klar. Svenska
naturskyddsföreningen ställer sig kritisk tUl så omfattande
delegationsmöjligheter som NVK föreslår. Detta gäller särskUt beträffande
dispensmöjligheterna enligt 16 § fjärde stycket. Strandskyddsinttesset har
enligt föreningen sin väsentliga betydelse just i de fall ett statligt
inttesse, t. ex. ett naturvårdsintresse, står mot ett koramunalt iniresse.
Svenska turhtföreningen anser att delegation tUl kommun kan medföra brist på
enhetlighet och ensartad bedömning av vissa dispensfrågor m. ra. Hithörande
frågor bör enligt föreningen övervägas ytterligare,

4.6
ÖYTiga frågor

4.6.1
Ansvar för skada på naturen (1 § iredje stycket)

Förslaget tiUstyrks av lanlbruksstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Göieborgs och Bohus, Älvsborgs
och Gävleborgs län samt Svenska naturskyddsföreningen och Svenska
turistföreningen.

Förslaget avstyrks däreraot av hovrätten över Skåne
och Blekinge, skogsstyrelsen, domänverket, vattenlagsutredningen,
skogsindustriernas samarbetsulskolt, Sveriges industriförbund och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det
olämpligt att utesluta uttrycket "vid arbetsföretag eller eljest".
Den föreslagna lydelsen leder enligt hovrätten knappast tanken tUl
arbetsföretag eller liknande utan synes snarare innebära en inte avsedd
begränsning av bestämmelsens räckvidd. Domänverket anser att det om näringsverksamhet
över huvud skall kunna bedrivas är nödvändigt att ha kvar skä-lighetsbegreppet.
Den föreslagna lydelsen strider enligt verket mot bestämraelsen i 3 § NVL,
enUgt vUken vid prövning av fråga rörande na-tarvård tillbörlig hänsyn skall
tas tUl övriga allmänna och enskilda inttessen som berörs av frågan.
Vattenlagsutredningen anser det logiskt omöjligt att undanröja alla verkningar
av en skada som inte kan undvikas. Även om stadgandet inte är
sttaffsanktlonerat, bör enligt vatten-lagsutredrungen nuvarande
skälighetsbedömning finnas kvar.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:166 65

4.6.2 Nationalparksbestämmelser m. m.

NVK:s förslag om starkare skydd för
varg och järv i nationalpark (6 § andra stycket) tiUstyrks av alla
remissinstanser som uttalat sig i frågan, näraligen naturvårdsverket,
länsstyrelserna i Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, och lämnas utan
erinran av Svenska samernas riksförbund. Naturvårdsverket, länsstyrelserna i
Jämtlands och Norrbottens län. Svenska naturskyddsföreningen och Svenska
turistföreningen raenar att i saramanhanget bör frågan om samernas
särrättigheter inom nationalpark tas upp. Naturvårdsverket föreslår att de
nuvarande undantagen utgår och att i stäUet ersättning får utgå I de fall
pågående markanvändning avsevärt försvåras. Enligt länsstyrelserna i Jämtlands
och Norrbottens län utgör samernas speciella rättigheter som sammanhänger med
renskötseln ett hinder mot en god naturhushållning och en önskvärd bevakning av
naturvårdsintresset. Svenska naturskyddsföreningen anser det väsentligt att
förbjuda all jakt inom nationalpark. Föreningen anser att samernas intressen i
nationalparkerna nödvändigtvis måste samordnas med de oavvisliga kraven från
naturvårdssynpunkt på bevarande och överlevnad av djurju-ter.

En ändring i 4 § NVL som ger
vidgade möjligheter att använda Institutet nationalpark föreslås av
naturvårdsverket. Detta syfte kan enligt verket nås om orden "viss
landskapstyp i dess naturliga tUlstånd" ersätts av t. ex. "en viss
naturtyp orörd". Även beträffande naturreservatsbestämmelserna föreslår
verket vissa motsvarande ändringar för att bestämmelsen enligt verkets mening
bättre skall svara mot de syften för vilka naturreservat bUdas.

4.6.3 Gottgörelse för intrång i naturvårdsintresse (12 §
andra stycket och 42 § andra siycket)

NVK:s förslag om möjlighet för
länsstyrelsen att i samband med beslut om undantag från naturreservats
föreskrifter föreskriva gottgörelse för intrånget i naturvårdsintresset (12 §
andra stycket) tillstyrks i princip eller lämnas utan erinran av de
remissinstanser som uttalat sig, nämligen vägverket, länsstyrelserna i
Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Älvsborgs och Gävleborgs län. Svenska
naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen.

Sveriges indusiriförbund anser
tUlägget alltför diffust i sin utformning. Det bör enligt förbundet i vart
fall framgå att gottgörelsen skall vara "skälig".

Förslaget ora motsvarande
befogenhet för länsstyrelsen i saraband raed tUlstånd tUl bebyggelse, takt
eller annat arbetsföretag (42 § andra stycket) tillstyrks av naturvårdsverket,
planverket, länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Älvsborgs och
Västernorrlands län, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska
turistföreningen.

Naturvårdsverket anför att den
föreslagna korapletteringen till lagen 5 Riksdagen 1974.1 saml. Nr 166

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 66

är
angelägen. Verket anser att NVL dessutom borde kompletteras med en bestämmelse
som ger staten rätt att under vissa omständigheter lösa in mark. En sådan
lösenrätt för staten borde enligt verket finnas t. ex. i de faU där staten
åläggs att betala så stor intrångsersättamg för inskränkning i pågående
markanvändning att fastighetens totalvärde i stort sett får anses ersatt.
Svenska naturskyddsföreningen fömtsätter att bestäramelsen blir tillämplig
också inom naturvårdsområden enligt den föreslagna 19 §.

Vägverket anser förslaget, för vUket sannolikt
lagen (1972: 350) om fornminnen stått modeU, vara raotiverat i och för sig. Det
kan emellertid innebära att en väghåUare drabbas hårt ekonomiskt.
Bestäraraelsen bör därför korapletteras raed "ora det är av väsentlig
betydelse för naturvården",

4.6.4
Förverkandepåföljd (37 § sista stycket)

Förslaget tillstyrks av naturvårdsverket,
planverket, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och
Värmlands län. Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen.

Naturvårdsverket anser att också hus sora byggts i
strid raot förordnande enligt NVL bör kunna anses sora "utbyte" av
brott och kunna förklaras förverkat. Accepteras inte en sådan tolkning, bör
enligt verket bestämmelsen kompletteras med orden "eller egendom som
frambragts genom sådant brott". Länsstyrehen i Östergötlands län anser det
nödvändigt att innebörden av bestämmelsen klarläggs närmare.
Vattenlags-utredningen framhåller att det många gånger måste vara svårt att bestämma
storleken av utbytet, eftersom exploatören genom bokföringsåtgärder kan
förhindra att verksamheten frarastår sora vinstgivande. Det bör därför enligt
utrednmgen övervägas, om det inte är lämpligare att vid sidan av det normala
straffet för fysiska personer införa en möjlighet tiU ekonomiska sanktioner
mot juridiska personer. Därjämte kan man enligt utredningen tänka sig ett
eventueUt vitesföreläggande för att stoppa fortsatt exploatering. Utredningen
erinrar om att frågan om ekonomiska sanktioner f. n. utreds av utredningen (Ju
1973:11) om eventueU reformering av det ekonomiska sanktionssystemet inom
straffrätten. Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker förslaget under
motivering att en förverkandepåföljd synes alltför sttäng.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller i
sammanhanget att NVK inte tillräckligt belyst frågan ora hur efterlevnaden av
de olika bestäramelserna i lagen skaU konttolleras ocb vera som i första hand
skall ha ansvaret för att överträdelser beivras,

4.6.5
Talan mot förordnande om naturvårdsområde

Naturvårdsverket och länsstyrelsen i Kalmar län
tUlstyrker NVK:s förslag att talan skall föras hos Kungl, Maj:t,

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 67

Lanlbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna
i Kronobergs och Gotlands län, LRF och Sveriges industriförbund ansluter sig
tiU reservantema i NVK och anser att besvären bör prövas av kammarrätt,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser
att det i fråga om förordnanden enligt den föreslagna 19 § bör ankorama på
allmän dorastol att avgöra om inskränkningama är av sådan storlek att de skall
vara ersättningsgrundande,

4.6.6 Utvidgad talerält för naturvårdsverket

Av de remissinstanser som har uttalat sig i denna
fråga tUlstyrker naturvårdsverket förslaget, medan länsstyrelsen i Jämtlands
län anser det onödigt att naturvårdsverket får rätt besvära sig också vid
vägrade tillstånd,

4.6.7 Inlösen

Naturvårdsverket anför att en fråga som NVK inte
tagit upp men som verket finner angelägen är den om rätt för staten att imder
vissa fömtsättaingar lösa mark. Enligt verket bör staten ges lösenrätt i fall
där avsevärd del av fastighets värde ersatts genom inttångsersättning,

4.6.8 övergångsbestämmeher

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge är det
olämpligt att sådana förordnanden och tUlstånd sora avser skydd för
landskapsbUden utan särskild prövning av länsstyrelsen skall ersättas av
motsvarande lagregler. Vägverket anser att fastställd arbetsplan för aUmän väg
inte bör omfattas av strandskydd enligt den nya lagen.

4.7
Förvaltning

NVK:s förslag tUl förvaltningsorganisation för
naturvårdsobjekt tiUstyrks i huvudsak av samtliga remissinstanser som uttalar
sig i frågan, nämUgen statskontoret, naturvårdsverket, domänverket,
skogsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna, Svenska
turistföreningen, Skid-och friluftsfrämjandet samt Svenska kommunförbundet.
Dessa remissinstanser har också i stor utsträckning anfört kompletterande
synpunkter på frågan enligt deras mening den närraare förvaltningen bör
utövas.

5
Nuvarande skogsvårdslagsdftning m. m. 5.1 Gällande bestämmelser m. m.

Den gällande skogspoUtUcen faststäUdes år 1948.
Målet för skogspolitiken är att skogarnas produktionsförmåga, med hänsyn tiU
skogsbmkets och de träförädlande industtiemas stora betydelse för näringslivet
inora

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 68

landet
och för möjlighetema tUl handelsutbyte raed andra länder, skall utnyttjas
effektivt så att fömtsättningar skapas för ett uppehåUande och, såvitt möjligt,
en utvidgning av landets skogsbmk och därmed också av de industrier som är
beroende av skogen för sin råvaruförsörjning,

I skogsvårdslagen (1948: 237) regleras skogsbmket
på marker sora inte tUlhör staten eller kyrkan. Enligt lagen skall skogsraark
raed därå växande skog genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens
virkes-alsttande förmåga skötas så att tillfredsställande ekonoraiskt utbyte
vinns och, såvitt raöjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålls (1 §), Med skogsraark
avses mark som är lämplig för skogsproduktion och som inte i väsentlig
utsträckning används för annat ändamål (2 §), Uppsikt över att lagen efterlevs
utövas av skogsvårdsstyrelsema och deras verksamhet övervakas av skogsstyrelsen
(4 och 5 §§), I fråga om avverkning skiljer lagen på utvecklingsbar och ej
utvecklingsbar skog. Skog anses som utvecklingsbar så länge det vid läraplig
skötsel måste antas bli mer lönande att låta den stå kvar än att avverka den
omedelbart. Utvecklingsbar skog får inte utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd
avverkas på annat sätt än genom ändamålsenlig gallring (6 §). Avverkning av
skog sora inte är utvecklingsbar får inte på någon fastighet utan
skogsvårdsstyrelsens tUlstånd ske så, att större mbbningar uppkommer i
avkastningens jämnhet. Sådan skog får inte heller avverkas på sådant sätt att
skogens återväxt avsevärt försvåras (7 §). Inora oraråden som av Kungl, Maj:t förordnats
som svårföryngrade eller sora skyddsskogar får avverkning inte ske utan
skogsvårdsstyrelsens tUlstånd (26 §), Om efter avverkning inte länmats kvar
skog av sådan täthet eller beskaffenhet att den raed hänsyn till rådande
naturförhållanden kan anses nöjaktig, skall sådana åtgärder vidtas sora fordras
för att det inora skälig tid skall finnas nöjaktig återväxt på det avverkade
området (14 §).

Doraänverkets förvaltning av statens skogar
regleras i brev den 6 juni 1968 om effektivisering och samordning av statens
skogsföretag. I detta sägs bl, a. att verksaraheten skall ha en strikt
ekonomisk inriktning, att skogsbruk skall bedrivas där biologiska och
ekonoraiska fömtsättningar föreligger härför och att skogsbruket skall vara
uthålligt. Med uthålligt skogsbmk menas enligt brevet att slutawerkning skall
följas av åtgärder för att Inora skälig tid få nöjaktig återväxt.

Förvaltningen av kyrklig jord regleras i lagen
(1970: 939) om förvaltning av kyrklig jord. Förvaltningen skall inriktas på
att egendomens avkastningsförmåga tUlgodogörs på ekonoraiskt bästa sätt.
Naturvårdens intressen skaU beaktas i skäUg omfattaing.

I september 1973 tillkallades särskilda sakkunniga
för att utreda vissa frågor inom skogspolitiken. EnUgt direktiven tUl de
sakkunniga sägs bl. a. att den framtida skogspolitiken bör utforraas så att
möjligheter skapas för att en långsiktig hög produktion kan vidraakthåUas i
skogsindustrin och därmed också en hög intensitet i det svenska skogsbruket.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 69

Vidare
skall de sakkunniga närmare belysa de konsekvenser i raUjö-vårdshänseende som
nuvarande och en fraratida awerkningspoUtik kan komraa att leda tUl särat göra
en bedönming av hur skogsnäringens expansionsmöjligheter påverkas av kraven på
rekreationsmöjligheter för allmänheten.

5.2
Skogstillståndet m. m.

Skogens utveckling i landet följs sedan 1920-talet
genora årliga, landsomfattande taxeringar.

Den
produktiva skogsmarksarealen omfattar 23,5 milj. hektar eller 57 % av
landarealen. Av denna är hälften i privat ägo raedan resten är fördelad lika på
bolag och på det allmänna. Det totala virkesförrådet, som till 83 % utgörs av
barrträd, uppgår tUl 2,4 miljarder skogskubikmeter (msk). Virkesförrådet har
sedan 1920-talet ökat raed ca 700 railj. msk. Den årliga tillväxten har under
sararaa tid ökat från 57 mUj. rask till 71 milj. rask.

De årliga avverkningarna har ökat från ca 40 milj.
m'sk i slutet av 1800-talet tUl 50 mUj. msk under perioden 19101960. Från 1960
har avverkningarna ökat ytterligare tUl 77 railj. msk sora genorasnitt de senaste
tre åren. Ca 70 % av volyraen tas ut genora slutawerkning av äldre bestånd.
Andelen industrivirke har sedan början av 1900-talet ökat från 40% tiU95%.

Skogens
arealraässiga fördelning på åldersgrupper är av betydelse för raöjlighetema att
bedriva ett uthålUgt skogsbmk. IdealtiUståndet är en jämn fördelning.
Kännetecknande för dagens skogar är brist på skog i åldern 4060 år och
överskott på äldre skog.

Som
kalmark räknas i taxeringarna skogsmark som är helt kal eller bevuxen med
plantor yngre än 3 år. Även marker raed raycket glesa bestånd och med fröträd
räknas som kalmarker. Kalmarksarealens omfattning har sedan 1920-talet för
landet som helhet haft ungefär oförändrad omfattaing, näraligen ca 1,8 milj.
hektar eUer 8 % av skogsmarksarealen. I norra Norrland har den ökat från 4 %
till 9 %, medan den i Götaland rainskat från 16 % tiU 6 %. Av den areal sora
består av kalmark och plantskog lägre än 1,3 meter bUdas enligt taxeringen 45 %
av hyggen raindre än 5 hektar, 17 % av hyggen raeUan 5 och 9 hektar samt 38 %
av hyggen större än 9 hektar.

I
rapporten Kalhyggen redovisas en flygbUdsinventering av hygges-ttakter större
än 4 hektar som avverkats under de senaste 15 åren. Av denna framgår att 80 %
av antalet hyggestrakter i landet är raindre än 25 hektar. Dessa raotsvarar ca
40 % av hyggestraktsarealen. 25 % av arealen eller 2 % av antalet utgörs av
hyggestrakter större än 100 hektar.

Den årligen slutawerkade arealen uppgår tiU 290 000
hektar, raotsvarande 1,2 % av skogsmarksarealen. Ca 100 000 hektar mark bereds
före

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 70

plantering
eUer självsådd. Av denna areal hyggesplöjs ca 8 800 hektar huvudsakligen i
Norrlands inland.

Efter avverkning föryngras marken genom plantering,
sådd eller självsådd från fröträd. Plantering tUlämpas i större utsträckning i
södra än i norra Sverige. Andelen plantering i storskogsbmket är större än i
det övriga skogsbmket. Totalt planteras ca 45 % av den slutawerkade arealen.
Enligt riksskogstaxeringen är 45 % av kalmarksarealen äldre än 5 år och 25 %
yngre än 3 år. På de privata skogsägarnas marker är andelen kalmark äldre än 5
år genomgående större än hos övriga skogsägare.

Av landets skogsmark beräknas 14 % av
naturvårdsskäl omfattas av raer eller mindre orafattande restriktioner i fråga
om avverkning och föryngring.

Det avverkade virket utgörs tUl 40 % av sågtimmer
och 55 % av massaved. Virket förädlas vid sågverk, skiv-, massa- och pappersindustrier.
Exportvärdet av skogsindustriprodukter uppgår tUl 12,7 miljarder kr.,
motsvarande 75 % av skogsindustriproduktionens värde eller 24 % av landets
totala exportvärde.

Antalet sysselsatta i skogsnäringen uppgår enligt
nationalräkenskaperna till ca 160 000 vartUl komraer ett inte obetydligt antal
deltidssys-selsatta.

6
Arbetsgruppens rapport Kalhyggen

Arbetsgmppens uppgift har som nämnts varit att
studera omfattningen och verkningarna av kalhyggen. I fråga om kalhyggenas
verkningar har arbetsgmppen först behandlat frågan huruvida den form av
skogsbruk sora kallas ttakthyggesbruk i vUket kalhuggning ingår kan anses
ligga i linje med den nu gäUande skogspoUtiken. Därefter har gmppen gått
närraare in på sådana frågor ora sysselsättningen, naturvården och
allraänhetens frUuftsliv som kan sägas ha anknytning till kalhuggning.

Arbetsgruppen anför att för att skogsbmket skaU
kunna bedrivas kontinuerligt med hög och jämn avkastning, måste avverkad skog
ersättas med ny. I trakthyggesbmket sker denna ersättning genora kultur (plantering
eller sådd) eller självsådd under fröträd. I kalhyggesdebatten har enligt
arbetsgmppen framförts oklart forraulerade önskeraål som en återgång tUl s. k.
gaUringsskogsbmk. Därmed åsyftas de former av upprepade genorahuggningar av
äldre skogsbestånd sora var vanliga under första delen av detta århundrade.
Därvid väntas återväxten ske genom självsådd i de luckor som öppnas i
skogsbestånden. Erfarenheterna har visat att sådana huggningar successivt
minskar tUlväxten och virkesförrådet i bestånden och slutligen leder till att
stora arealer måste kalawer-kas på en gång.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 71

Mot bakgrund av det sagda konstaterar arbetsgruppen
att ett intensivt, kontinuerligt skogsbruk i vårt land kräver planmässigt
genomförda slutawerkningar och därpå följande effektiva återväxtåtgärder. Detta
Innebär att för den övervägande delen av landet endast trakthyggesbruk kan
tillämpas. I trakthyggesbmket är ändamålsenliga gallringar av stor betydelse.

Beträffande föryngringsraetoderna i skogsbruket
framhåller arbetsgruppen att självföryngring under fröträd används i alltför
stor utsträckning, sett från produktionssynpunkt. Självföryngring tar ofta
lång tid. Den ger inte sällan bestånd med lägre produktion än kulturbestånd.
Därtill koraraer att den i extreraa höjd- och kliraatlägen sällan ger godtagbart
resultat. Arbetsgmppen förordar därför en skärpning av skogsvårdslagens
bestäraraelser ora återväxtåtgärder och av skogsstyrelsens
tillärapningsanvisnlngar tUl dessa. Gmppen frarahåller också vikten av atf
skogsvårdsstyrelserna skärper kontroUen av att återväxtåtgärderna vidtas snabbt
och ger godtagbart resultat. För att raöjliggöra en sådan skärpning föreslår
gruppen att en obligatorisk anraälningsskyldighet av alla planerade hyggen
införs. En sådan anraälningsplikt gör det möjligt för skogsvårdsstyrelserna att
bättre än f. n. kunna ge råd eller utfärda föreskrifter ora lämplig
föryngringsmetod.

När det gäUer de enskilda hyggesarealemas storlek
har det hävdats att stora hyggen beror på att stora maskiner används för
avverkning. Arbetsgruppen konstaterar att raycket stora hyggen togs upp redan
på 1950-talet då skogsbruksraetodema inte var raekaniserade. Mekaniseringsgraden
i avverkningarna är för övrigt inte större än 10 % enligt undersökningar som
gjorts. Beräkningar visar vidare att mekaniserade avverkningar, om hänsyn tas
endast till kostnaderna för själva avverkningen, för lönsamhet inte kräver
större hyggen än mellan 5 och 20 hektar beroende på bl. a. virkesförrådets
storlek per arealenhet. En anledning till att stora hyggen kommit tiU är att
slutavverkningarna under flera år lagts "kant i kant". Detta har
gjorts dels av planeringsskäl, dels i samband med sanering av vidsträckta
områden med äldre, glesa och tidigare flera gånger genomhuggna bestånd.
Upprepade genomhuggningar leder slutligen till att stora områden måste
kalhuggas inom en relativt kort tidsrymd. Enligt arbetsgmppen bör dagens
skogsskötselmetoder om de tUlämpas rätt leda till bestånd med stora
virkesförråd. De ekonomiska kraven behöver därför inte medföra att de enskilda
hyggena görs större i framtiden.

Arbetsgruppen uttalar den uppfattningen att mot
bakgrund av den gällande skogspolitiken kan den sammanlagda kalmarksarealen i
landet inte anses vara för stor. Inte heller de enskUda hyggesarealerna kan
sett från skogproduktionssynpunkt anses vara för stora. Inora vissa områden har
det i stället visat sig att för små hyggen leder till sämre skogsproduktion.
Större hyggen än vad som krävs för att minimera de direkta awerkningskostnadema
är dock enligt arbetsgmppen inte sällsynta.

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 72

Sysselsättaingen i skogsbruket har minskat kraftigt
den senaste 15-årsperioden trots att awerkningsvolymen ökat. HärtUl har
bidragit rationalisering av främst huggningen (motorsågen), barkningen
(maskinbark-ning vid industrier) och transporterna (specialttaktorer och
raindre transportavstånd). De helmekaniserade awerkningssystemen sora numera
börjat tillämpas har ännu inte påverkat sysselsättningen i någon större
utsträckning. Det har beräknats att sysselsättningen i skogsbmket under
1970-talet kommer att minska till hälften även om avverkningsvolymen ökas med
30 %,

Arbetsgruppen påpekar att för att skogsbmket skall
ge sysselsättning inte bara nu utan också i framtiden krävs givetvis att det
finns skog att avverka och att det som avverkas kan säljas, Arbetsgmppen
konstaterar att ett intensivt kontinuerligt skogsbruk i vårt land kräver
planmässigt genomförda slutavverkningar och därpå följande effektiva återväxtåtgärder.
Detta trakthyggesbruk, där ändamålsenliga gallringar är av stor betydelse, ger
enligt arbetsgmppen den bästa produktionen på sikt i skogen och därraed också
den högsta sysselsättningen.

Från skogsproduktions- och sysselsättningssynpunkt
är det önskvärt att öka gallringsandelen i avverkningarna. Effekten från
sysselsättningssynpunkt är dock begränsad, I en särskild studie sora gäller
Norrbottens län har arbetsgmppen funnit att en ökning av andelen gallring med
10 procentenheter utöver aktuell nivå ger en sysselsättningsökning med endast
12 % trots att gallringen tUl skiUnad från viss slutawerkning inte är
mekaniserad. En orsak till detta är att bristen på gallringsbar skog begränsar
möjligheterna att öka gallringsandelen. Denna brist är en följd av olämpliga
huggningsformer under 1920-, 1930- och 1940-talen, varigenom för litet ny skog
skapades, vilket enligt arbetsgmppen troligen kommer att leda tUl
sysselsättningsproblem om 4050 år.

Den nya anställningsskyddslagstiftningen kommer att
innebära att ökade krav måste ställas på planeringen av de anställdas
sysselsättning. Detta gäller inte minst äldre och handikappad arbetskraft och
arbetskraft i glesbygden. Arbetsgruppen anser att länens
skogsbmksdelegatio-ner (numera arbetsgrupper för skogsbrukets
arbetsmarknadsfrågor) har en väsentiig uppgift för information och samordning
samt bör kunna få ytterligare uppgifter för långsiktig planering av åtgärder
för sysselsättning och UtbUdning. Arbetsgruppen anser vidare att
skogsvårdsstyrelsernas regionala bevakning av olika skogsägares
awerkningsplaner bör skärpas. Sådan bevakning kan ske bl, a, med stöd av 7 och
8 §§ skogsvårdslagen. För att bevakningen skall bli meningsfull bör den enligt
gruppen dock grunda sig på avverkningsplaner från alla ägarekategorier. En
bättre bevakning av avverkningarna har främst tUl syfte att motverka att avverkningarna
i så hög grad koncentreras till ett arbetskraftsområde, att underlaget för
sysselsättningen inom området försämras kraftigt för en längre tid.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 73

En kalawerkning innebär aUtid en radikal förändring
av landskapet. Det beror enligt arbetsgmppen på den korta tid som själva
avverkningen tar i jämförelse med den tid det tar att få till stånd en
awerkningsmo-gen skog. Arbetsgruppen erinrar om att en slutawerkning inte
iimebär en definitiv förändring av landskapet i likhet med t, ex. en
täktverksamhet eller överdäraning i samband med vattenkraftutbyggnad.

Arbetsgmppen frarahåller att det i vissa fall kan
vara nödvändigt alt anpassa skogsbruket eller skogsbruksraetodema till andra
intressen, t, ex, den rekreationssökande allmänhetens. Sådan inskränkning eller
anpassning som har större omfattning eller ekonomisk betydelse för skogsbruket
bör enligt arbetsgruppen regleras i lagstiftning. Områden där särskilda
inskränkningar kan vara aktuella är tätorternas närrekreationsområden. En
grundläggande förutsättning måste vara att områden där begränsningar i
skogsbmket anses nödvändiga preciseras i kommunala planer och i länsplaner.
Beroende på graden av inskränkning bör enligt arbetsgruppen områdena inköpas av
kommunema eller avsättas som naturreservat, avtal slutas raellan koramun och
raarkägare ora ersättning för särskUd skötsel eller överenskommelse träffas ora
anpassad skötsel i linje raed det hänsynstagande sora föreskrivs i 1 §
naturvårdslagen och inora raraen för ett rationellt skogsbmk.

Arbetsgruppen framhåUer att en självklar
utgångspunkt vid avverkningsplaneringen bör vara att raan bör eftersträva att
inte åstadkoraraa större samraanhängande kaUiyggen än som kan anses nödvändigt.
Genom den anmälningsplikt för hyggesupptagning som arbetsgmppen förordar får
skogsvårdsstyrelsema vetskap om vUka hyggen som planeras. Om
skogsvårdsstyrelserna har anledning att anta att det från nattir-vårdssynpimkt
skulle uppstå för stora kalytor bör enligt arbetsgruppen länsstyrelserna
underrättas härom.

De negativa intrycken på bl. a. landskapsbUden som
awerknmgarna gör kan mildras med relativt enkla medel. Sådana åtgärder sora att
länma kvar träd eller ttädridåer I anslutning till bebyggelse och på
im-pediment samt utefter vägar och stränder, att anpassa hyggesgeoraetrin till
landskapsforraen, att rensa äldre stigar från ris ra. m. bör enligt arbetsgruppen
kunna vidtas inom ramen för ett rationellt skogsbmk. Som ett uttryck för detta
allmänna önskemål föreslår arbetsgruppen att en allmän aktsamhetsregel vad
gäller naturen skrivs in i skogsvårdslagen.

För att underlätta det sararåd sora avses i 20 §
naturvårdslagen kan enligt arbetsgmppen det anmälningsförfarande utnyttjas sora
gruppen föreslagit beträffande hyggesupptagning. Detta fömtsätter dock att länsstyrelserna
preciserar sina önskemål om sådant samråd. Vidare bör enligt gmppen
bestämmelserna i 20 § naturvårdslagen ändras så att de omfattar även ändrade
fömtsättningar för friluftslivet och så alt länsstyrelsen kan föreskriva
sararåd i fråga om arbetsföretag inom närmare angivna områden. Detta torde
framför allt vara önskvärt i tätortsnära om-

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 74

råden.
Arbetsgruppen föreslår därför att skogsvårdsstyrelserna obligatoriskt skall
rapportera planerade hyggen som är större än 0,5 ha i dessa oraråden.

Sora särskUt uppdrag har arbetsgruppen haft att
studera omfattningen och effekterna av särskUt den markberedningsmetod som
kallas hyggesplöjning. Markberedning är ofta önskvärd och ibland nödvändig för
att skapa goda utvecklingsbetingelser för frön och plantor. Ärligen markbereds
ca 100 000 ha. Från skogsproduktionssynpunkt bör denna areal utökas enligt
arbetsgmppen. Hyggesplöjning, sora år den raest radikala metoden, har de
senaste åren utförts på något mer än 8 000 ha per år. Metoden är bäst lärapad
på friska och fuktiga raarker raed tjock råhu-raus i extrema klimatlägen i
Norrlands inland. Dessa marker brändes tidigare. Hyggesplöjning kan okiitiskt använd
innebära olägenheter för andra intressen, särskilt renskötselns. Arbetsgruppen
anser att användningen av metoden bör begränsas till de områden där inga andra
alternativ finns. Det föreslås att då sådan plöjning planeras skogsbmket i
varje enskUt fall bör söka samråd med naturvårdsmyndigheten. Vidare föreslås
att skogsbruket bör åläggas att i de faU åtgärden berör de ren-skötande
samernas intressen söka samråd med dessa, Genora satsning på utveckling av
andra, skonsammare metoder bör skogsbruket begränsa användningen av
hyggesplöjningen. Harvning är en annan relativt ny raarkberedningsraetod som
har diskuterats, Ora den används på utpräglat goda vinterbetesmarker för
renarna, kan betet skadas. Harvning inom renens vinterbetesland bör enligt
arbetsgmppen därför ske först efter samråd mellan skogsbruket och de
renskötande samema.

Avverkningarnas inverkan på renskötseln har
diskuterats livligt. SärskUt aktuell har frågan om inverkan på vinterbetet
varit. Forskning i dessa frågor pågår. Denna forskning är enligt arbetsgmppen
viktig eftersom den kan underlätta det samråd mellan skogsbruket och de renskötande
saraerna som arbetsgmppen finner angeläget. För att samrådet skall kunna
förbättras ytterligare föreslås att en kartläggning och gradering av vinterbetesmarkerna
snarast komraer till stånd. Samrådet mellan skogsbruket och de renskötande
samerna föreslås intensifierat.

Forskning i olika frågor som har samband med
särskilt kalhuggning har pågått länge bl. a. vid skogshögskolan. Arbetsgruppen
anser att denna forskning är angelägen. AktueUa frågor sora gruppen funnit särskilt
angelägna är frågan om ytavrinningen från kalhyggen, det eventuella sambandet
mellan hyggesstorlek och utlakning av näringsämnen samt vissa växt- och
djurarters specifika krav på skogsmiljö.

7
Remissyttrandena över arbetsgruppens förslag

Arbetsgruppens rapport får ett positivt bemötande
av i stort sett alla remissinstanser. Enligt skogsstyrelsen bör rapporten vara
av stort värde för såväl allmänheten som för fackmännen och är ett välbehövligt
litte-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 75

raturtUlskott
både för den skogliga och den aUmänna undervisnmgen. EnUgt domänverket ger
rapporten en sakkunnig och aktuell beskrivning av skogsbmkets fömtsättaingar
raen nedvärderar i viss mån de forskningsresultat som redan finns.
Skogshögskolan konstaterar att rapporten allsidigt belyser olika förhåUanden
krmg trakthyggesbmket och ger en god sammanfattning av den praktiska och
teoretiska kunskap man sedan länge har inom det aktueUa området. Enligt
länsstyrelsen i Västernorrlands län ger arbetsgmppens analyser av och
ställningstaganden till skogsbmkets inverkan på andra berörda intressen en
balanserad och objektiv bUd av rådande förhållanden och behovet av åtgärder
från samhällets sida. Länsstyrelsen i Slockholms län anser att rapporten kan
bli tiU stor hjälp för vidare utredningar och vid de beslutande myndighetemas
handläggning av de behandlade frågorna. Motsvarande uppfattning framförs av
Svenska naturskyddsföreningen.

KritUc mot vissa delar av faktaredovisningen
framförs av några reraissinstanser. Lantbruksstyrelsen anser att arbetsgmppen
läranat en väldokumenterad redovisning sora bör kunna ligga tUl gmnd för
övervägande om regleringar inora skogsvårds- och naturvårdslagstiftningen raen
efterlyser dels en preciserad definition av begreppet kalhygge, dels närmare
behandling av bondeskogsbrukets problera och förutsättningar rörande
awerkningsteknik och föryngringsåtgärder samt dess inkomstförhåUanden och
arbetskraftsbehov. Enligt LRF är det en brist att bonde-skogsbrukets
driftsformer inte fått en raera positiv behandling av arbetsgruppen. Förbimdet
pekar särskilt på att frågor ora värdeproduktion och sysselsättaingen i
korabinerade företag och i glesbygder borde ha tagits upp tUl gmndligare
behandling. Svenska samernas riksförbund anser att redovisningen av
förhållandet storskogsbmket/rennäringen är ytlig och raissvisande. Svenska
jägareförbundet finner faunafrågorna knapphändigt belysta. Länsstyrelsen i
Malmöhus län påpekar att de speciella probleraen som finns kring skogsbraket i
Skåne inte har behandlats närmare. Svenska naturskyddsföreningen anser att
arbetsgrappen i alltför hög grad utgått från skogen sora råvaruproducent och
inte i tillräcklig utsttäckning beaktat skogens betydelse i andra sammanhang.
Föreningen anser vidare att principen om ekologisk grandsyn borde kommit tUl
klarare uttryck i rapporten.

Några remissinstanser anser att de frågor som tas
upp av arbetsgruppen och de förslag sora länmats av naturvårdskoraraittén och
bygglagut-redningen bör behandlas i ett sararaanhang. Skogsindustriernas samarbetsutskott
är av den uppfattningen att för att en tiUfredsstäUande samordning skall
uppnås raellan skogspolitiken och naturvårdspolitiken är det nödvändigt att
avvakta resultaten av 1973 års skogsutrednings arbete. Skogsstyrelsen anser
att resultaten av skogsutredningens arbete bör awaktas innan defmUiv stäUning
tas tUl de av arbetsgmppens förslag sora rör ändringar i skogsvårdslagen.
Domänverket föreslår att rapporten överlämnas tUl skogsutredningen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 76

Alla remissmstanser som yttrar sig i frågan,
bittäder arbetsgruppens slutsats att trakthyggesbruket är den skogsbruksforra
som bäst tjänar syftet med nu gäUande skogspolitik. Enligt skogsstyrelsen har
arbetsgmppen på ett övertygande sätt klargjort att farhågoma för att våra
skogar skall förödas genom kalhyggesbmket och att den på skogsbruket baserade
sysselsättningen av den anledningen skall komma i fara är ognmdade. Svenska
skogsarbetareförbundet framhåller att en återgång tUl ett blädnings- och
plockhuggningsförfarande skulle få olyckliga konsekvenser både från ekonomisk,
produktions- och sysselsättningssynpunkt. Svenska jägareförbundet och Svenska
naturskyddsföreningen instämmer i arbetsgruppens sammanfattande slutsats i
fråga om lämplig skogsbraksf orm i vårt land.

Arbetsgruppens syn på behovet av intensifierade
återväxtåtgärder delas av flera reraissinstanser. Enligt skogsstyrelsen står
det helt klart att ett upprätthållande eller en långsiktig ökning av
skogsnäringens framtida produktion förutsätter intensifierade åtgärder över
hela återväxtom-rådet. Liknande synpunkter fraraförs av 1973 års
skogsutredning. Skogsindustriernas samarbetsulskolt och Svenska
skogsarbetareförbundet. Naturvårdsverket delar arbetsgruppens uppfattning att
återväxtåtgärderna i högre grad än hittUls bör omfatta plantering. De
sistnämnda remissinstanserna biträder arbetsgruppens förslag att det bör
ankomma på skogsuttedningen att lämna förslag till skärpning av bestämraelserna
i skogsvårdslagen om reproduktionsskyldighet. Enligt Skogsindustriernas
samarbetsutskott bör uttedningen behandla frågan med förtur. Länsstyrelsen i
Norrbottens län anser att skärpningen av dessa bestämraelser kan ske inora
ramen för gällande bestämmelser genom ändring av till-lämpningsanvisningarna.
Länsstyrehen i Västernorrlands län frainför liknande synpunkter.

Arbetsgruppens förslag om en skärpning av
tillämpningsanvisningarna såvitt avser den tid inom vUken åtgärder för att
erhåUa nöjaktig återväxt skall vara vidtagna biträds av skogsstyrelsen,
naturvårdsverket, 1973 års skogsutredning och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund. Enligt skogsstyrelsen pågår en revidering av anvisningarna varvid
denna fråga i avvaktan på skogsutredningens förslag ägnas uppmärksarahet.

Naturvårdsverket och länsstyrelserna i Stockholms,
Värmlands, Västernorrlands och Norrbottens län tUlstyrker oreserverat
arbetsgmppens förslag att skogsägaren åläggs att anmäla alla planerade hyggen,
för att skogsvårdsstyrelsemas möjligheter att bedriva återväxtkontroll därigenom
skaU förbätttas. Även de flesta skogsvårdsstyrelser samt Svenska
naturskyddsföreningen är posUiva till förslaget. Skogsstyrelsen, länsstyrelsen
i Västerbottens län, 1973 års skogsutredning och Svenska skogsarbetareförbundet
anser att anmälan behöver göras först I samband med avverkning eller sedan
hygget tagits upp. Enligt skogsstyrelsen bör an-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 77

mälan
göras av den sora företar avverkningen. Lantbruksstyrelsen anser att
anraälningspUkten bör begränsas tiU upptagna hyggen större än ett hektar.
Domänverket anser att anraälningsplUtten bör omfatta endast marker under
skogsvårdslagen. Skogsindustriernas samarbetsutskott föreslår att kontrollen
sker genom alt skogsvårdsstyrelsema får rätt att infordra uppgifter om
genomförda skogsvårdsåtgärder från en viss skogsägare eller visst
skogsföretag, Sliftsnämnden i Växjö, LRF och Sveriges "
skogsägareföreningars riksförbund raotsätter sig en anraälningsplikt enligt
arbetsgmppens förslag och stiftsnämnderna i Karlstad och Härnösand anser att
anraälningspUkten inte bör omfatta raarker sora förvaltas av dem. Enligt LRF bör
anmälningsplikten, om den införs, begränsas till hyggen större än 5 hektar
eller raöjligen i tätortsnära oraråden 1 hektar. Skogsstyrelsen,
naturvårdsverket och länsstyrelsen i Västernorrlands län betonar behovet av att
ökade personalresurser ställs tUl skogsvårdsstyrelsemas förfogande,

Arbetsgmppens allraänna bedömning att andelen
gallring i avverkningarna bör ökas delas av sliftsnämnden i Härnösand,
länsstyrelserna i Värmlands och Västerbottens län, LRF, Svenska
naturskyddsföreningen och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Även
domänverket uttrycker denna uppfattning men anser att gallringens betydelse
överbetonats vid diskussionen av fraratida virkesförråd,

Arbetsgmppen anser att raarkberedning i många fall
är nödvändig och bör utföras i större utsttäckning. Skogsstyrelsen, 1973 års
skogsulredning och Svenska skogsarbetareförbundet delar denna uppfattning.
Enligt skogsutredningen är markberedning en av de åtgärder som behövs för att
en fraratida hög skogsproduktion skaU erhållas.

Skogsstyrelsen, naturvårdsverket, länsstyrelserna i
Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län, 1973 års skogsutredning, LRF,
Skogsindustriernas samarbetsulskolt. Svenska skogsarbetareförbundet och
Svenska jägareförbundet delar arbetsgmppens uppfattning att hyggesplöjning bör
begränsas tiU vissa raarker i Norrlands inland. Domänverket anser att raetoden
bör användas även inom vissa delar av övriga Norrland och i övre Dalarna,
Enligt Svenska samernas riksförbund bör fortsatt användning av raetoden
stoppas i awaktan på att ekologiska och andra konsekvenser är utforskade och
befunna oskadliga. Svenska naturskyddsföreningen anser att metoden helt raåste
överges och att skogs-harvning tiUs vidare bör användas med restriktivUet,
Länsstyrelserna i Värmlands och Västerbottens län, 1973 års skogsulredning och
LRF är positiva tUl arbetsgmppens förslag att skogsbruket tar mitiativ tiU utveckling
av mindre radikala raarkberedningsmetoder,

Arbetsgmppen har föreslagU att skogsbmket skaU söka
samråd raed naturvårdsmyndigheten i aUa faU då hyggesplöjning planeras.
Förslaget biträds av ruiturvårdsverket, länsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län. Svenska kommunförbundet och Svenska jägareförbundet.

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 78

Enligt
koraraunförbundet bör dock samråd ske även raed berörd kommun. Jägareförbundet
anser att det föreslagna samrådsförfarandet bör fastläggas sora en ovillkorlig
föreskrift och efterlyser en beslutsinstans för de tUlfällen då överenskommelse
inte kan träffas vid santtådet. Skogsstyrelsen föreslår att
skogsvårdsstyrelsema anförtros prövningen för mark tmder skogsvårdslagen och
att hyggesplöjningen anmäls i form av planer för den närmaste framtiden.
Liknande synpunkter fraraförs av Svenska skogsarbetareförbundet. Enligt
domänverket bör sararådet ske inora ramen för 20 § naturvårdslagen och för
geografiskt avgränsade ormåden för vilka överenskommelse träffas om de regler
som skall gälla. Liknande synpunkter framförs av J975 års skogsutredning. Skogsindustriernas
samarbetsutskott och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Arbetsgruppens förslag att skogsbmket bör åläggas
att söka samråd raed de renskötande samerna då en hyggesplöjning kan beröra
deras intressen biträds av skogsstyrelsen, domänverket, länsstyrelsen i Västerbottens
län, 1973 års skogsutredning. Skogsindustriernas samarbetsut-skolt, LRF och
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Arbetsgmppens syn i övrigt på
behovet av ett ytterligare utvecklat och intensifierat sararåd mellan
skogsbmket och de renskötande samema delas av lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, planverket, domänverket, länsstyreherna i Västerbottens och
Norrbottens län, 1973 års skogsutredning och LRF. Enligt lantbmksstyrelsen bör
den samrådsgmpp sora f, n, finns inom styrelsen i fortsättningen vara
fristående och ledamötema utses av regeringen,

I fråga om arbetsgmppens synpunkter på
sysselsättningen i skogsbmket har endast ett fåtal remissinstanser yttrat sig,
Arbetsgmppens åsikt att några generella restriktioner i fråga om mekaniseringstakt
eller awerkningsraetoder inte av sysselsättaingsskäl bör rekonmienderas delas
av arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrehen i Värrrdands län och Svenska
skogsarbetareförbundet.

Arbetsgruppens förslag om bättre kortsiktig och
långsiktig sysselsättningsplanering genom bl. a. en övergripande bevakning
från skogsvårds-styrelsernas sida biträds av länsstyrelserna i Värmlands och
Norrbottens län och 1973 års skogsutredning. Skogsstyrelsen anser att
skogsutredningens förslag bör awaktas innan ställning tas i frägan.
Länsstyrehen i Jämtlands län anser att skogsvårdsstyrelsen bör på lämpligt sätt
och i läraplig omfattning delge länsstyrelsen och berörda komrauner översiktliga
planer om avverkningar och skogsvård. Sveriges skogsägareför eningars riksförbund
anser att bevakningen bör begränsas till större skogsarbetsgivare.

Förslaget ora att större krav bör ställas på att
avverkningarna fördelas någorlimda järant över tiden inom arbetskraftsregionema
bittäds av arbetsmarknadsstyrelsen och Svenska kommunförbundet. Enligt LRF är

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 79

det
väsentligt att skogsbmket även i fortsättningen bedrivs under sådana former att
det kan bidra tUl att upprätthålla sysselsättningen på landsbygden och en
spridd bosättning i landet. Skogsstyrelsen anser att skogsutredningens förslag
bör awaktas innan denna fråga föranleder någon åtgärd.

-
Svenska skogsarbeiareförbundet påpekar att skogsarbetarnas säkerhet och
arbetsmiljö är bättre vid kalawerkning än vid andra avverknings-former.
Förbundet betonar liksora arbetsgmppen att möjUghetema att oraskola äldre
arbetare till exempelvis maskinförare bör förbättras.

Arbetsgruppens syn på behovet av ytterligare
studier av vissa ra i 1 -j ö f r å g o r med anknytning till skogsbmkets
avverkningar delas av skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands och
Jämtlands län, LRF, Skid- och friluftsfrämjandet. Svenska kommunförbundet.
Svenska naturskydchföreningen. Svenska skogsarbetareförbundet och Svenska
jägareförbundet. Jägareförbundet påpekar dock att även frågor om raonokulturer
och ora skydd för boplatser och spelplatser för fåglar bör studeras närraare.
Jägareförbundet liksora naturvårdsverket påpekar i detta sararaanhang att
värdefuUa vUtbiotoper bör i största möjliga utsträckning undantas från
slutawerkning. Skogshögskolan uttalar att de synpunkter som konuner tUl
uttryck i rapporten i allt väsentligt överensstämmer med de uppfattningar man
från vetenskapligt håll har inom högskolan. Svenska naturskyddsföreningen understryker
att stora risker är förknippade med kalhyggesraetoden men att också
bläd-ningsskogsbraket visat sig ha negativa effekter från bl. a. ekologiska synpunkter.

Behovet av stadier av skogsbmkets inverkan på
renbetet bekräftas av lantbruksslyrehen, skogsstyrehen, domänverket, 1973 års
skogsutredning och länsstyrelsen i Västerbottens län. Lantbraksstyrelsen uppger
att enligt dess erfarenhet kalawerkning praktiskt taget alltid inverkar
negativt på renlaven. Enligt Svenska samernas riksförbund är arbetsgrappens redovisning
av förhållandet skogsbmket/rennäringen ytlig och missvisande.

Arbetsgmppens förslag om en kartläggning och
gradering av renens vinterbetesmarker bittäds av lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, domänverket, 1973 års skogsutredning och Svenska
skogsarbetareförbundet. Lantbraksstyrelsen betonar att undersökningarna måste
baseras på samernas kunskaper och erfarenheter om renarnas beteende och
renbetes-tillgångarna.

Arbetsgrappens
uppfattning att landskapsvårdens och friluftslivets intressen normalt bör kunna
tUlgodoses inom raraen för ett rationeUt skogsbmk delas av de flesta
remissinstanserna. Detta gäller representanter såväl för skogliga intressen som
planerande och naturvårdande myndigheter och organisationer. De remissinstanser
som yttrat sig i frågan tUlstyrker även arbetsgrap-

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 80

pens
förslag att en allraän aktsamhetsregel vad gäUer naturen infogas i
skogsvårdslagen. Endast Svenska kommunförbundet är negativt och ansluter sig i
stället till BLU:s förslag som innebär att avverkning och andra
skogsbmksåtgärder inora komraunplan eller inom i komraundels-plan särskilt
angivna områden inte får ske utan tUlstånd av skogsvårdsstyrelsen och att
denna prövning skall ske enligt riktlinjer angivna i planerna. Skogsstyrelsen,
domänverket och Skogsindustriernas samarbetsulskolt förutsätter att
aktsamhetsregeln genom tiUämpningsföreskrifter begränsas till sådana för
skogsbraket mindre betungande hänsynstaganden som arbetsgruppen behandlat.
Naturvårdsverket anser att ett principiellt vägledande uttalande från regering
och riksdag skulle vara av stort värde beträffande omfattningen av det Intrång
i skogsbmket som markägaren skäligen bör tåla utan ersättning.

Behovet av att i kommunala planer och länsplaner
precisera de områden där begränsningar i skogsbruket anses nödvändiga
verifieras av flera remissinstanser bl. a. naturvårdsverket, domänverket och de
stiftsnämnder och länsstyrelser som yttrat sig över rapporten särat LRF. Enligt
naturvårdsverket måste preciseringen bygga på definierade målsättningar raed
avseende på naturvård och frUuftsliv raed inventering, analys och
dokuraentation i olika avseenden. Ett sådant arbete bör enligt verket utmynna
i ett åtgärdsprograra för varje oraråde. Domänverket betonar vikten av
kontakter på ett tidigt stadium mellan planerande myndigheter och berörda
markägare. Enligt Svenska jägareförbundet är det väsentiigt att
länsjaktvårdsföreningarna engageras när det gäller frågor om områden där begränsningar
i skogsbmket avses tUlärapas av hänsyn till den högre faunan. Svenska
naturskyddsföreningen påpekar att all skogsmark i framtiden kan komraa att
behövas för både virkesproduktion, rekreation och annat. Skogsbmket bör därför
enligt föreningen redan i dag generellt ta vederbörliga hänsyn tUl detta.

Arbetsgruppens syn på principema för de
adrainistrativa formema för begränsningar i skogsbruket deleis av raånga
reraissinstanser. Endast slalens planverk har avvikande uppfattning och hänvisar
till de av bygglagutredningen skisserade principema. Naturvårdsverket finner
det angeläget att samhäUet enligt de av arbetsgruppen angivna principerna
medverkar till att säkerställa värdefulla natiurvårds- och frUuftsområden och
ge dem en målinriktad skötsel och vård. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att
områden raed regionala rekreationsanläggningar avsätts sora naturreservat
och/eller förvärvas av stat, komraun eller landsting. Länsstyrelsen i
Västerbottens län anser att kommunemas möjligheter att få statsbidrag för
förvärv av oraråden för närrekreation bör förbättras. Länsstyrehen i
Norrbottens län frarahåUer att staten i större grad bör ta på sig kostaadema
och vårdansvaret som blir en följd av inskränkningar i skogsbruket,

Arbetsgrappens
förslag tiU sådan ändring av 20 § naturvårdslagen att

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 81

länsstyrelsen
kan föreskriva sararåd i fråga om arbetsföretag inora närmare angivna onuråden
tiUstyrks av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, naturvårdsverket,
stiftsnämnden i Växjö, länsstyrelsen i Värmlands län och Skid- och
friluftsfrämjandet. Skogsindustriernas samarbetsulskolt anser att förslaget bör
beaktas i de fortsatta övervägandena i frågan. Domänverket anser att 20 § i
nuvarande lydelse även i fortsättningen bör ligga till grund för samråd. Verket
anser att avgränsningen av områden för samråd bör ske vid överläggningar meUan
företrädare för skogsägare och berörda länsstyrelser och koramuner samt att
överenskommelse om regler för skogsbruket inom ett givet område bör träffas så
att samråd inte skall behöva ske i varje enskUt fall.

Förslaget att alla planerade hyggen som är större
än ett halvt hektar i tätortemas närhet skall anmälas till länsstyrelsen via
skogsvårdsstyrelsen biträds av lantbruksslyrehen och länsstyrelserna i
Stockholms och Värmlands län. Enligt länsstyrehen i Väsiernorrlands län kan det
vara lika angeläget raed denna kontroll inom fjärrekreatlonsoraråden som
särskilt pekats ut i kommunala planer och länsplaner. Naturvårdsverket och
Svenska kommunförbundet anser att anmälan bör ske även tUl berörd koraraun,
Skid- och friluftsfrämjandet anser att sararåd bör ske även med lokala
frUuftsorganisationer, Sliftsnämnderna i Karlstad och Härnösand föreslår att
anmälan skall ske direkt tiU länsstyrelsen. Länsstyrehen i Malmöhus län anser
att även hyggen slörre än tio hektar utanför områden med större
naturvårdsvärden I länet bör omfattas av generellt tillståndstvång. EnUgt
Svenska naturskyddsföreningen bör rapportering från skogsvårdsstyrelse till
länsstyrelse ske mer regelmässigt än vad sora föreslagits i rapporten.
Skogsstyrelsen anser mot bakgrund av den föreslagna sararådsskyldigheten att
anmälningsförfarandet är obehövligt. Liknande synpunkter framförs av
stiftsnämnden i Växjö, Skogsindustriernas samarbetsutskott. Svenska
skogsarbetareförbundet och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.
Domänverket som inte biträder arbetsgruppens förslag i detta avseende anser att
frågan bör lösas inom ramen för nuvarande bestämraelser i 20 §
naturvårdslagen.

Skogsstyrelsen betonar i sitt yttrande särskilt
vikten av att skogsbrukets företrädare på ett tidigt stadiura ges tillfälle
att aktivt medverka vid bedömningen av aktualiserade Inskränkningar i
skogsbruket. Enligt styrelsen bör denna handläggningsordning fastläggas i
bindande föreskrifter. Skogsvårdsstyrelsernas medverkan i en allmän
naturvårdsbevakning bör enligt styrelsen anges i förordningen (1960: 267)
angående skogs-vårdsstyrelser. Skogshögskolan anser det väsentligt att skogsvårdsstyrelsema
ges en central roU vid handläggningen av ärenden raed skoglig anknytning.

Naturvårdsverket understryker behovet av ökad
Inforraation om skogsbmksmetoder och om de hänsyn och regler som gäller för
skogs-

6
Riksdagen 1974.1 saml Nr 166

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 82

bruket.
Verket anser det vidare värdefullt att i skogsbruksplaner som på sikt bör
omfatta all skogsraark redovisa den hänsyn som skall tas tUl naturvårdens och
friluftslivets intressen.

8
Departementschefen 8.1 Inledning

På
mindre än ett århundrade har utvecklingen gett människan tidigare oanade
möjligheter att bruka naturens krafter och förfoga över dess tUlgångar.
Industrialiseringen och befolkningsomflyttningen är i vårt land de mest
framträdande yttre tecknen på den omvandling som skett. Vår tillvaro har i
grunden förändrats. Den materieUa standarden har ökat kraftigt. Men samtidigt
har mUjövärden förstörts. I dag framstår en god miljö i allt högre grad som en
väsentlig del av vår totala levnadsstandard. Därför måste omtanke om
miljövärdena ständigt påverka UtveckUngen och bli en utgångspunkt för
samhällets handlande på skUda områden. Målet för mUjöpolitiken är att skapa ett
sådant samhälle för dagens och morgondagens människor att vars och ens
berättigade krav på en god livsmUjö kan tillgodoses. Alt ge envar en livsvänlig
och livsduglig miljö är liktydigt med höjd levnadsstandard och rättvisare
fördelning av våra resurser.

Planeringen av miljöpolitiken måste sättas in som
ett led i en totalplanering av hela samhället. Snävt ekonomiska hänsyn får
inte tillåtas bli styrande för utvecklingen.

Naturen är en gmndläggande del av vår miljö. Sedan
urminnes tid gäller i vårt land förhållandet att naturen skall vara tillgänglig
för alla. I detta ligger ett stort värde men också ett stort ansvar, i första
hand för den som äger marken att vårda och sköta den på ett sådant sätt att den
kan utnyttjas både av nuvarande och kommande generationer. Men det åvilar också
den som utnyttjar marken för rekreation och friluftsliv att visa omsorg och
hänsyn till markens känslighet. Utgångspunkten för handlandet måste vara hänsyn
tUl naturresurser och naturmUjö. Ingen har rätt att handla på ett sådant sätt
att oersättliga naturvärden förstörs. Därför måste samhällets inflytande över
utnyttjandet av våra naturresurser stärkas. Det sker bl. a. genom
lagstiftning. För att bli ett verkningsfullt medel i strävandena att
åstadkomma en livsvänlig miljö åt alla måste lagstiftningen ständigt anpassas
till aktuella förhållanden. Ett uttryck för detta är den översyn av
naturvårdslagen (1964: 822) (NVL) varom förslag nu framläggs.

NVL trädde i kraft den 1 januari 1965, Lagen har
gett samhället ökade möjligheter att skydda och vårda naturen. Med stöd av
lagen har bl. a. betydande markområden säkrats för rekreation men också för vetenskapliga
och kultureUa ändamål. Totalt sett har ca 740 000 hektar mark avsatts som
naturreservat och 615 000 hektar som nationalpark.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 83

Genom bestämmelser om sttandskydd har större delen
av rikets havskust belagts med restriktioner för bl. a. bebyggelse.

För att undanröja vissa brister i det skyddssystem
som lagen innehåller och för att anpassa lagen tUl de snabba förändringar i
attityder och synsätt som är utmärkande för utvecklingen på mUjövårdsområdel
tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet den 26 februari 1970
sakkunniga för att se över NVL. De sakkunniga antog namnet naturvårdskommittén
(NVK).

Enligt särskilda tUläggsdirektiv har de sakkunniga
befriats från att pröva sådana ersättningsfrågor som föranleds av
bebyggelseförbud enligt NVL. Dessa frågor fick nämligen sin lösning i samband
med statsmakternas beslut om den fysiska riksplanerlngen (prop. 1972:111 bU. 2
och 3, CU 1972: 35, rskr 1972: 348). De härav föranledda ändringarna i NVL
trädde i kraft den 1 januari 1973 och innebär bl. a. att sådana begränsningar
i markägarens handlingsfrihet som kan föranledas av beslut enligt NVL skall
grunda rätt till ersättaing av staten endast om de medför att pågående
markanvändning avsevärt försvåras eller att raark tas i anspråk. I sammanhanget
kan också nämnas att tidigare bestämmelser om ersättningsskyldighet för staten
vid vägrat täkttUlstånd upphävdes fr. o. m. den 1 juli 1973 (prop. 1973: 101,
CU 1973: 21, rskr 1973: 219). NVK avlämnade i februari 1974 ett delbetänkande
(Ds Jo 1974: 1) Naturvård I med förslag till ändring av NVL:s bestämmelser
framför allt i fråga om strandskydd och landskapsvård. Betänkandet innehåller
också förslag till ny ordning i fråga ora förvaltaingen av mark som avsatts för
naturvårdsändamål.

En inom jordbruksdepartementet tillsatt arbetsgmpp
har i mars 1974 avgivit rapporten (Ds Jo 1974: 2) Kalhyggen, vari bl. a.
omfattningen och verkningarna av kalhyggen diskuteras. Arbetsgruppen föreslår
att vissa ändringar görs i skogsvårdslagen (1948: 237) bl. a. för att bättre
tillgodose naturvårdsintresset i samband med avverkningar.

Bygglagutredningen har i sitt nyligen avgivna
betänkande (SOU 1974: 21) Markanvändning och byggande lagt fram förslag tUl
principer för en ny planlagstiftning. Förslaget är inriktat på att åstadkomraa
en generell prövning av alla slags förändringar i markanvändningen inom ramen
för ett plansystem, där beslutsfunktionerna med vissa undantag ankomraer på
kommunerna.

Vid remissbehandlingen har NVK:s förslag fått ett
blandat mottagande. Naturvårdsverket, vissa länsstyrelser och de centrala
naturvårdsorganisationerna ställer sig i huvudsak positiva tUl förslagen och
anser det angeläget att de genomförs så snart som raöjligt och utan att man
av-\ aktar den nya byggnadslagstiftaing som kan förväntas i en framtid med
anledning av bygglagutredningens principbetänkande. Planverket, ett antal
länsstyrelser och Svenska koraraunförbundet anser att natarvårds-aspekterna på
sikt bör integreras i ett plansystem på sätt bygglagutred-

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 84

ningen
föreslår och att nu aktuell revidering bör ske med beaktande av dessa
synpunkter. De remissinstanser som har anknytning till skogsnäringen anser att
inga ändringar i NVL sora kan innebära restriktioner för skogsbruket bör göras,
innan 1973 års skogsutredning lagt fram sitt betänkande. Några
remissinstanser, bland dem LRF och Sveriges industriförbund, avstyrker
förslaget helt.

Remissutfallet i fråga om rapporten Kalhyggen är i
huvudsak positivt. Svenska kommimförbundet ställer sig dock negativt till
förslaget såvitt det avser införande av en allmän aktsamhetsregel i
skogsvårdslagen och förordar i stäUet en lösning som anvisats av
bygglagutredningen, innebärande att skogsvårdslagen kompletteras med
bestämmelser att avverkning eller andra skogsbruksåtgärder inom i kommunal
plan särskilt angivna områden inte får ske utan tUlstånd av skogsvårdsstyrelsen
och att prövningen skall ske enligt riktlinjer som angetts i sådan plan.

Bygglagutredningens förslag innebär att även sådan
kontroll av förändringar i markanvändningen som behövs från naturvårdssynpunkt
i framtiden väsentligen skall regleras inte som nu genom NVL utan genom en
markanvändnings- och byggnadslagstiftning som täcker all mark och som har
tyngdpunkten i beslutssystemet förlagd tUl kommunerna. Den nuvarande,
huvudsakligen på länsstyrelserna ankommande särskUda regleringen enligt NVL
skulle därigenora bli överflödig såvitt avser bebyg-gelsereglerlng och regler
till skydd för landskapsbilden. Detsamma gäller huvuddelen av de ändringar i
lagen som föreslagits av NVK. Bygglagutredningens förslag bereds f. n. I
bostadsdepartementet. Ställning har emellertid ännu inte tagits tUl frågan om
omfattningen eller Inriktningen av en framtida planlagstiftning. Under alla
omständigheter måste man räkna med att det kommer att dröja viss tid innan
lagstiftning kommer tUl stånd om ett nytt plansysiem och avsevärt längre tid
innan ett sådant kan träda i full tillämpning. En särskUd naturvårdslagstiftning
för att slå vakt om oersättliga naturvärden kommer att behövas även i
framtiden. Jag har därför efter sararåd raed chefen för bostadsdepartementet
kommit till slutsatsen att man inte av hänsyn till framtida ändringar i
planlagstiftningen bör avstå från att nu genomföra de ändringar i NVL som kan
finnas påkaUade i anledning av NVK:s förslag. Motsvarande gäller i fråga om de
förslag som framlagts av nyss nämnda arbetsgrupp i rapporten Kalhyggen.

De erfarenheter från tillämpningen av NVL för vUka
NVK redogjort visar enligt min mening klart att lagen nu är i behov av
komplettering och anpassning tUl utvecklingen fraraför allt när det gäller
bestämmelsema om strandskydd och landskapsvård, I likhet med ett flertal
remiss-Instanser finner jag det angeläget att medlen att genomföra samhällets
naturvårdspolitik på dessa områden stärks genom ändringar i NVL i den riktning
NVK föreslagit. Förslagen i rapporten ora kalbyggen, som till väsentlig del
avser att skapa bättre möjligheter att tillvarata natur-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 85

vårdens
intressen inom ramen för ett rationeUt skogsbruk och har visst samband med
NVK:s förslag, bör tas upp samtidigt med detta. Till NVK:s förslag i fråga om
förvaltningen av mark som avsatts för naturvårdsändamål avser jag att
återkomma i annat sammanhang.

Med hänsyn till att NVK:s lagförslag på
landskapsvårdens område till viss del bör bedömas mot bakgmnd av arbetsgmppens
förslag till ändringar i skogsvårdslagen behandlar jag först detta senare
förslag, innan jag går närmare in på NVK:s förslag tiU ändringar i NVL.

8.2
Skogsvårdslagen

Skogen och den på skogens produkter baserade
förädlingsindustrin är av stor betydelse för vårt land. Sålunda är antalet
heltidssysselsatta i skogsnäringen däri inbegripet massa- och
pappersindustrin, sågverksindustrin och spånskiveindustrin ca 160 000. TiU
detta kommer ett inte obetydligt antal deltidssysselsatta i skogsbruket.
Bruttoproduktions-värdet i nyss nämnda industrier uppgår tUl 20 mUjarder kr.,
och 1973 svarade skogsindustrin för en fjärdedel av landets totala export. Det
är därför ytterst angeläget att landets skogar sköts på sådant sätt att en hög
och värdefull virkesproduktion uppnås. För att trygga kommande generationers
tillgång tiU de för vår välfärd nödvändiga skogsprodukterna krävs att
skogsmarkernas virkesproducerande förmåga utnyttjas på bästa sätt. Detta gäller
inte minst vårt land med dess särskilda fömtsättningar för produktion av
högvärdigt virke. Samtidigt utgör skogen en omistiig miljötUlgång, som i
synnerhet i de tätbefolkade delama av landet utnyttjas flitigt för friluftsliv
och rekreation. Skogens betydelse som rekreationskälla har ökat starkt under
senare tid. Allt fler människor söker sig ut i skog och mark för att få
avkoppling och motion. Detta gör det nödvändigt att i ökad utsträckning beakta
friluftslivets intressen i samband med skogsbruk. Vissa av de brukningsmetoder
som i dag tUlärapas har lett tUl konflikter mellan skogsbruket och skogens
utnyttjande som rekreationskälla. Ett exempel på detta är kalhuggning av skog.

Den förut nämnda arbetsgrappen har i rapporten
Kalhyggen bl. a. tagit upp frågan i vad mån olika skogsbruksformer uppfyller
målet för den skogspolitik som fastställdes av 1948 års riksdag (prop, 1948:
34, JoU 1948:10, rskr 1948:143). Detta mål är kort uttryckt att skogarnas virkesproducerande
förmåga skall utnyttjas effektivt så att fömtsättningar skapas för ett
uppehållande och, såvitt möjUgt, en utvidgning av landets skogsbruk och därmed
av de industrier som är beroende av skogen för sin råvaruförsörjning.
Arbetsgmppen konstaterar efter studier av skogs-tillståndets utveckling att
upprepade genomhuggningar av äldre skogsbestånd som ofta oegentiigt kallas
gallringar successivt minskar tillväxten och virkesförrådet i bestånden och
slutiigen leder till att stora arealer måste kalavverkas på en gäng.
Arbetsgruppen anför att ett inten-

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 86

sivt,
kontinuerligt skogsbruk som är målsättningen för skogspolitiken i vårt land
kräver planmässigt genomförda slutawerkrungar som snabbt följs av effektiva
återväxtåtgärder. Detta innebär enligt arbetsgruppen att för den övervägande
delen av landet endast s, k, trakthyggesbruk kan tUlämpas. Med trakthyggesbruk
avses den form av skogsbruk som karakteriseras av att avverkningarna
koncentreras till klart avgränsade, relativt stora ytor (kalhyggen) där det nya
beståndet dras upp antingen genom självföryngring eller genom skogskultur.
Förutom genom slutawerkning tas en del av virkesskörden ut genom en eller flera
gallringar.

Mot arbetsgruppens konstaterande att
trakthyggesbruket är den bästa skogsbmksformen för vårt land har ingen
remissinstans haft någon erinran. Jag vUl för egen del erinra om att
skogspolitiken sedan länge haft långsiktighet och hög produktion som mål.
Givetvis är det ett önskemål att resurserna i samhället utnyttjas på ett
rationellt sätt. Den bästa skogsbruksformen måste därför få tillämpas.

En särskild fråga i detta sammanhang är det
enskilda hyggets storlek. Enligt arbetsgruppen är stora hyggen ingen nyhet i
svenskt skogsbruk och inte heUer finns, som påståtts i vissa sammanhang, något
starkt samband meUan mekaniserad avverkning och stora hyggen. Däremot finns
ett visst samband mellan avverkningens ekonomi och virkesförrådet per
arealenhet, ju större
virkesförrådet per hektar är, desto mindre hygge behöver tas upp för alt
kraven på ekonomi skall tUlgodoses. Dagens skogsskötselmetoder väntas leda tUl
större virkesförråd i de framtida bestånden varför ökade avverkningskostnader
inte behöver leda till större hyggen. Enligt arbetsgruppen är den
slutavverkningsmogna skogen i Syd- och Mellansverige ofta väl geografiskt
spridd, vilket gör att större sammanhängande hyggen inte kan uppkomma i
praktiken. I norra Sverige finns på vissa håll stora arealer med gammal,
tidigare flera gånger genomhuggen skog med lågt virkesförråd. I dessa områden
kan det bli fråga om större hyggesarealer.

Det måste enligt min mening vara en självklar
utgångspunkt vid avverkningsplaneringen att eftersträva att begränsa
kalhyggenas storlek. Hyggen bör t. ex. inte i onödan läggas kant i kant eller
göras större än som är erforderligt från skogsbrukssynpunkt. Inom områden som
är särskUt värdefulla från naturvårdssynpunkt bör naturvårdsmyndigheterna med
stöd av naturvårdslagstiftningen kunna raeddela särskilda föreskrifter i fråga
om utformningen av kalhyggena.

Arbetsgruppen tar också upp frågan om
återväxtåtgärder i skogsbruket. Arbetsgruppen framhåller att
återväxtåtgärderna behöver intensifieras. Det bör ske dels genom att
skogskultur kommer till användning i större omfattning än självföryngring, dels
genom att ökade krav ställs på att återväxtåtgärder vidtas utan dröjsmål efter
slutawerkning. Arbetsgruppens uppfattning delas av flera remissinstanser. I
fråga om kravet att återväxtåtgärder vidtas så snart som möjligt framhåller
skogsstyrel-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 87

sen
att en översyn av tUlämpningsanvisningarna till skogsvårdslagen pågår. Genom
anvisningarna kommer kravet på återväxtåtgärder att tillgodoses. Jag ansluter
mig tUl arbetsgruppens uppfattning. Kraven på att återväxtåtgärder skall vidtas
så snart sora möjligt efter avverkning bör skärpas. Varje års fördröjning
innebär på sikt stora förluster i tUlväxt och olägenheter från
naturvårdssynpunkt. Enligt min mening bör det föreligga särskilda skäl för att
längre lidsmellanmm mellan slutawerkning och återväxtåtgärder än ett par år
skall kunna accepteras. Jag utgår från att skogsstyrelsens översyn av
tillämpningsanvisningarna till skogsvårdslagen kommer att tUlgodose dessa
önskemål.

Jag är vidare av samma mening som arbetsgruppen att
det behövs intensivare återväxtåtgärder efter avverkning. Ett uttryck för
statsmakternas syn på denna fråga är det stöd till intensifierad skogsvård i
norra Sverige som införts fr. o. m. innevarande budgetår (prop. 1974: 61, JoU
1974:16, rskr 1974: 217). Plantering eller i vissa fall sådd gör det möjligt
att använda högkvalitativt frö, vilket medför en högre volymproduktion. Det
ankommer på 1973 års skogsutredning att lämna förslag till skärpning av
återväxtbestämmelserna i skogsvårdslagen.

Arbetsgrappen föreslår obligatorisk anmälan till
skogsvårdsstyrelsen av alla planerade hyggen. Enligt arbetsgruppen skulle en
sådan anmälan möjliggöra en bättre rådgivnings- och kontrollverksamhet främst i
fråga om återväxtåtgärder. Vidare skulle anmälningsförfarandet innebära
möjligheter till bättre sysselsättningsplanering. De flesta remissinstanserna
är positiva till någon form av anmälningsförfarande. I fråga om tidpunkten för
anmälan råder emellertid delade meningar bland remissinstanserna.
Naturvårdsverket, flera länsstyrelser och de flesta skogsvårdsstyrelserna är
positiva tUl arbetsgruppens förslag om förhandsanmälan. Några
reraissinstanser, däribland skogsstyrelsen, anser att anmälan behöver göras
först i samband med avverkning eller sedan hygget tagits upp. Domänverket och
ett par stiftsnämnder anser att anmälning av hyggen inte bör omfatta slatens
och kyrkans skogsmarker. LRF motsätter sig en anmälningsplikt med hänvisning
till att skogsvårdsstyrelsernas resurser i första hand bör användas för en
intensifiering av skogsvården. Om sådan anmälningsplikt införs, bör den enligt
LRF i vart fall begränsas till hyggen som är större än fem hektar.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning att det från
såväl skogsvårds-sora arbetsmarknads- och miljöskyddssynpunkt finns ett behov
av att avverkningar anmäls till skogsvårdsstyrelserna. Jag ansluter mig också
till förslaget att anmälan skall göras i god tid i förväg innan avverkning
företas och att anmälningsskyldigheten skall omfatta alla skogsägare. En
förutsättning för att skogsvårdsstyrelsernas rådgivning i åter-växtfrågor skall
bli effektiv är sålunda att avverkningen inte redan har ägt rum. Vidare
förutsätter det samrådsförfarande i naturvårdsfrågor som jag kommer att
behandla i ett följande avsnUt att anmälan görs i

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 88

förväg.
Det är enligt min mening inte heller tUlfredsställande att som några
remissinstanser föreslår begränsa anmälningarna till hyggen större än fem
hektar. Av arbetsgruppens redovisning framgår att hälften av kalmarksarealen
utgörs av hyggen som är mindre än fem hektar. Av denna areal är enligt
redovisningen närmare 40 % äldre än fem år. Det innebär med andra ord att det
under en period av minst fem år efter avverkningen inte har åstadkommits någon
tillfredsställande föryngring på dessa marker. Redan detta förhållande är
enligt min mening skäl nog för att låta anmälningsförfarandet omfatta alla
hyggen. Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta i dessa frågor.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört förordar jag att
i skogsvårdslagen i avsnittet om avverkning tas in en bestämmelse om skyldighet
för markägare att enligt bestämmelser som meddelas av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen om avverkning
som skall äga rum på hans mark. Närmare bestämmelser om tidpunkten för anmälan
och hur skyldigheten skaU fullgöras bör det ankomma på skogsstyrelsen att
meddela. För större markägare bör anmälningsskyldigheten kunna fullgöras i
form av en redovisning av planer för framtida avverkning vUka bör följas upp
genom definitiv anmälan i god tid innan åigärden påbörjas. Skogsstyrelsen bör
också kunna medge undantag frän anmälningsskyldighet i vissa fall, t. ex. i
fråga om beståndsvårdande gallring. Motsvarande anmälningsskyldighet bör gälla
för kyrkans mark och för raark under domänverkets förvaltning. Som
arbetsgruppen framhållit kommer den föreslagna anmälningsskyldigheten dessutom
att underlätta den långsiktiga planeringen av sysselsättning och utbildning
inom skogsbruket. Enligt min mening är det angeläget att förbättra planeringen
av sysselsättningen för de anställda i skogsbmket.

Det merarbete som kommer att uppstå vid
skogsvårdsstyrelserna i samband med anmälningsförfarandet kommer enligt rain
uppfattning inte att bli mer omfattande än att dessa koramer att klara det med
befintiiga resurser.

Arbetsgruppens syn på den form av markberedning som
kallas hyggesplöjning delas av de allra flesta remissinstanserna. För egen del
anser jag att tiden nu är inne för någon form av reglering av hyggesplöjningen
som f, n. på det hela taget är okontroUerad, Ett totalförbud mot all hyggesplöjning
skuUe enligt min mening föra för långt. Däremot är det motiverat att
verksamheten underkastas kontroll. Härvid måste en noggrann avvägning göras
mellan å ena sidan intresset av fortsatt skogsbruk och å andra sidan
rennärmgens och naturvårdens intressen. En sådan avvägning måste göras innan
avverkning skett på det aktuella området. Frågan om hur kontrollen av
hyggesplöjningen närmare bör utformas återkommer jag tUl i anslutaing tiU mina
förslag tUl ändring av 20 § NVL,

Jag
vUl sedan ta upp vissa frågor som berör förhållandet mellan

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 89

skogsvårdslagstiftningen
och naturvårdslagstiftningen. Av Sveriges landareal är 57 % produktiv
skogsmark. Enligt arbetsgruppen omfattas uppskattningsvis ca 14 % av denna
skogsmark av sådana restriktioner i fråga om avverkning och föryngring sora är
föranledda av naturvårdsintres-sena, Arbetsgrappen påpekar att större krav
ställs på områden för fritidsutnyttjande i tätortemas närhet än i avlägsna
områden. Önskemål finns om att rekreationsområdena skall vara lättUlgängliga,
omväxlande och estetiskt tilltalande.

Arbetsgruppen påpekar vidare att det oftast är
raöjligt att raed enkla medel inom ramen för ett rationellt skogsbruk vidta
åtgärder som tillfredsställer den rekreationssökande allmänhetens krav.
Samtidigt framhålls att en ändamålsenlig skötsel av våra skogar enligt
skogsvårdslagens föreskrifter allmänt sett bättre tjänar friluftslivets och
landskapsvårdens intressen än ingen vård alls. Arbetsgmppen ger i sin rapport
flera exempel på åtgärder som innebär ett hänsynstagande tiU naturvården och
som kan vidtas inom ramen för ett rationellt skogsbmk. Samtliga remissinstanser
ställer sig positiva tiU arbetsgruppens synpunkter i dessa delar. Från
lagteknisk synpunkt gör arbetsgruppen en klar avgränsning mellan sådana
restriktioner i skogsbruket som är av större omfattning och därför har
ekonomisk betydelse för skogsbmket och sådana restriktioner som kan inordnas i
ett rationellt bedrivet skogsbruk. Beträffande de förra restriktionerna anser
arbetsgruppen alt de bör regleras i naturvårdslagstiftningen, medan de senare
bör ses som normala inslag i skogsbraket jämförbara med t. ex. återväxtåtgärder
och därför bör komma tUl uttryck i skogsvårdslagstiftningen. De
reraissinstanser som uttalar sig i denna fråga ansluter sig till förslaget.

Jag vill framhålla nödvändigheten av att våra
skogar även i framtiden kan utnyttjas både för skogsbruk och friluftsliv. Delta
kräver ett ömsesidigt hänsynstagande. Det är nödvändigt att i skogsbruket ta
hänsyn tUl naturvårdens krav. Insikten härom har vuxit under senare år. Som ett
uttryck för denna inställning och som ett understrykande av de krav som av
hänsyn till naturvården under alla omständigheter bör gälla inom skogsbruket
vare sig det är fråga om skogsmark som är särskUt värdefull från naturvårdssynpunkt
eller inle bör i skogsvårdslagen som allmän princip slås fast att skogsbruket
är skyldigt att ta hänsyn till naturvårdens intressen. Beslämmelsen bör tas in
i 1 § skogsvårdslagen som innehåller de allmänna riktlinjerna för skogsbmkets
bedrivande. Exempel på sådana åtgärder är att vid slutawerkning lämna kvar enslaka
träd, trädgmpper eller trädridåer i omedelbar anslutning tUl bebyggelse, på
allmänt frekventerade rastplatser, på mindre holmar och vid sjöar och
vattendrag eller i anslutning till natursköna vyer nära vägar, att anpassa
hyggesgeometrin tUl terrängens form, att se tUl att vissa stigar är
framkomliga, alt undvika slutawerkning på myr- och bergimpediment och i
myrkanter, alt spara boträd samt att undvika

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 90

kalawerkning
ulan kvarlämnande av "fröträd" i nära anslutning till bebyggelse. De
ålgärder av hänsyn till naturmiljön som jag nu nämnt och därmed jämförliga
åtgärder bör således i fortsättningen ingå som ett normalt led i skogsdriften.
Skogsstyrelsen avses få i uppdrag att efter samråd med naturvårdsverket utfärda
utförliga anvisningar om vilka dessa åtgärder är och vad de närmare innebär.
Vidare avses skogsvårds-styrelserna få i uppdrag att medverka tiU att åtgärderna
genomförs.

Nu föreslagna restriktioner i skogsbruket, som
avses få sin grund i skogsvårdslagen, bör gälla aU skogsmark. Det innebär bl.
a. att dessa restriktioner av naturvårdsmyndigheterna kan läggas tUl grund för
deras bedömningar och betraktas som minimikrav som under alla omständigheter
måste uppfyllas. Samtidigt förutsätts att naturvårdsmyndigheterna med stöd av
naturvårdslagstiftningen meddelar andra eller strängare föreskrifter när
skogsmarken är särskilt värdefull från naturvårdssynpunkt och samhället raed
hänsyn därtiU behöver ha omedelbar kontroll över skogsdriften I området från
nämnda synpunkt. Jag kommer att i det följande närmare uppehålla mig vid sådana
fall då det av hänsyn till naturmiljön kan vara påkallat med särskilda
restriktioner i skogsbruket.

8.3
Naturvårdslagen

8.3.1
Allmän hänsyn till naturen

NVK framhåller att samhäUsutvecklingen bör ges en
långsiktig inriktning i linje med vad som från ekologiska utgångspunkter ter
sig rationellt i ett längre perspektiv. Natur- och miljövårdsaspekterna har
fått ökad betydelse inom alla former av samhällsplaneringen, och planeringen
för natur- och miljövård har i allt högre grad integrerats i samhällets
fysiska, ekonomiska och sociala planering. Enligt miljöskyddslagen (1969: 387)
gäller sålunda som allmän princip att verksamhei, som är förbunden med särskild
risk för skada eller störning för omgivningen, endast får ske efter tiUstånd av
myndighet och i enlighet med av myn dighet meddelade föreskrifter. På
motsvarande sätt har genom lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor
införts en produktkontroll omfattande alla kemiska varor som kan befaras
medföra hälsofara eller skadlig inverkan på miljön.

NVK påpekar att i fråga om markanvändningen och
dispositionen av våra naturresurser markerar de senaste årens ändringar i
byggnadslagstiftningen och NVL en motsvarande skärpning och ett ökat
inflytande för det allmänna. Riksdagens ställningstagande utgår här från
principen att det är det aUmänna som skall ha det yttersta Inflytandet i frågor
om markanvändningen och utnyttjandet av naturresurserna. StäUningsta-gandet
medför att sådana förfaranden skall underkastas den kontroll som behövs. Det
förutsätter också att med tillstånd till viss verksamhet eller visst nyttjande
kan förbindas de viUkor som behövs för att skada eller olägenhet inte skall
uppstå.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 91

NVK framhåller att dess förslag ligger i linje med
den redovisade utvecklingen inom lagstiftningen under senare år. Det bygger på
den ekologiska grundsynen, Frågoma om naturen som en grundläggande del av vår
livsmiljö ges därför central betydelse, och skyddet får ett vidare syfte än att
endast ge tUlträde till markområden eller hindra ingrepp lill skada för
landskapsbilden eller att tillgodose begränsade vetenskapliga eller kulturella
ändamål.

Detta grundläggande synsätt förutsätter enligt NVK
att vårt handlande sker med beaktande av vad hänsynen till naturresurser och
naturmiljö kräver och att handlingar och verksamheter i strid mot dessa hänsyn
i princip inte är tiUåtiiga. Allmänt bör enligt kommittén gälla att en
naturresurs som tas I anspråk skaU tillgodogöras på ett från nalurvårdssynpunkt
rimligt sätt. I överensstämmelse med detta synsätt föreslår kommittén bl. a.
en skärpning av den allmänna regeln i 1 § om skyldighet att undvika skada på
naturen i samband med arbetsföretag samt slopande av det i vissa lagrum (18, 20
och 21 §§) upptagna villkoret att ingripande av naturvårdsskäl inte får vara
oskäligt betungande. I samma syfte föreslår kommittén vidare bestämmelser om
att den som genom undantag från föreskrifier för naturreservat eller i annat
sammanhang får tillstånd till bebyggelse, läkt eller annat arbetsföretag skall
kunna åläggas att bekosta särskild undersökning av det berörda området eUer på
annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintresset.

Kommitténs allmänna syn på naturvårdens uppgifter
och dess förslag till vissa därtUl anslutande lagändringar har godtagits eller
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan. De
remissinstanser som företräder skogsnäringen ställer sig dock negativa till
kommitténs allmänna resonemang i ifrågavarande hänseende och avstyrker
förslagen beträffande den allmänna hänsynsregeln och ingripande enligt 20 §.
Domänverket och skogsstyrelsen framhåller att vår nuvarande mUjö i stor
utsträckning är en kulturprodukt. Verken betonar vidare i likhet med vissa
andra remissinstanser som kritiserar kommitténs förslag att en
skälighetsbedömning alltid måste ske.

Jag kan helt ansluta mig tUl kommUténs uppfattning
att beaktande av natur- och miljövårdsintressen måste ingå som ett nödvändigt
led i all verksamhet som avser utnyttjande av naturresurser. Detta gäller självfaUet
även i fråga om ingrepp i landskapsområden som påtagligt fått sin prägel av
människans åtgärder. Det får numera anses vara en allmänt accepterad
uppfattning att en markägare inte har frihet att använda sin egendom på ett
sätt som skulle vara till skada för andra människor och för samhället i dess
helhet (prop. 1973: 101, CU 1973: 21, rskr 1973: 219; prop. 1974: 73, JoU 1974:
18, rskr 1974: 240). Jag anser det naturligt att den skärpning i samhällets
inställning härvidlag som inträtt under de tio år som förflutit sedan NVL:s
tillkomst får komma till uttryck i lagtexten i huvudsak på det sätt NVK
föreslagit. De föreslagna

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 92

ändringarna
utesluter självfallet inle alt i det enskilda fallet en avvägning mellan
nalurvårdsintresset och motstående allmänna eller enskilda intressen måste
göras även i framtiden i enlighet med bestämmelsema i 3 § NVL.

8.3.2
Allemansrätten

Enligt NVK:s förslag bör allemansrätten komma tUl
positivt uttryck i lagens inledande bestämmelse genom en föreskrift att rätten
att färdas fritt i naturen skall respekteras. Förslaget har fått ett blandat
mottagande under remissbehandlingen. Somliga remissinstanser ställer sig positiva
tUl lagstiftning angående allemansrätten men menar att ämnet i så fall bör
utredas ytterligare. Mot den föreslagna bestämmelsen har vidare invänts bl. a.
att den kan ge anledning till missförstånd angående aUe-mansrättens innebörd.

Allemansrätten är en urgammal sedvanerätt och har
endast i begränsad utsträckning komrait till uttryck i lag. 1 stort bmkar man
med allemansrätten avse friheten för envar att färdas till fots över och under
en kortare tid uppehålla sig på annans mark, om det inte är fråga om tomt eller
plantering eller överhuvud om mark som kan skadas av beträdandet, och att där
plocka blommor, bär och svamp. På flera punkter råder oklarhet om vad
allemansrätten innebär. För min del anser jag att en lagstiftning angående
aUemansrättens innehåll skulle kunna leda till många svårbedömda tvister i
skälighetsfrågor där olägenheterna i dag inte är större än att de kan
övervinnas med upplysning och uppmaning till hänsyn. Jag anser det emellertid
värdefullt att markera allemansrättens betydelse i NVL:s inledande
bestämmelse. Allemansrätten, som saknar motstycke i flertalet andra länder, är
av avgörande betydelse för människornas möjlighet att få rekreation och
avkoppling i det fria. Jag förordar att i NVL:s 1 § förs in ett tillägg,
varigenom utan någon precisering av allemansrättens innebörd slås fast att
naturen är tillgänglig för alla i enlighet med aUemansrätten.

8.3.3
Strandskydd m. m.

För att åt allmänheten trygga tillgången till
platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag kan
länsstyrelsen enligt 15 § NVL förordna att visst strandområde skall vara
strandskyddsområde. Strandskyddsområde skall omfatta behövligt land- och
vattenområde. Sådant område får dock inte sträcka sig längre än 300 ra från
strandlinjen. Strandskyddsbeslämmelser enhgt 15 § tredje stycket skall inte
omfatta område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan. Fastställs sådan plan inom strandskyddsområde, undantas det
planlagda området automatiskt från strandskyddsområdet. Enligt 15 a §, som
trädde i kraft den 1 januari 1972, kan länsstyrelsen för att säkerställa
genomförandet av ett definitivt strandskyddsförordnande för-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 93

ordna
att visst område tillfälligt skall vara strandskyddsområde. Sådant provisoriskt
strandskyddsförordnande får meddelas för viss tid, högst tre år, men kan, om
särskilda skäl föreligger, förlängas ytterligare högst tre år. Innebörden av
strandskyddsförordnande enligt 15 eller 15 a § anges i 16 §. Enligt 16 § första
stycket krävs länsstyrelsens tiUstånd för att inom strandskyddsområde uppföra
helt ny byggnad och för att ändra befintlig byggnad till att tjäna ett
väsentligen nytt ändamål samt för att utföra förberedelsearbeten för sådan
bebyggelse. Meddelas tillstånd, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning
mark får tas i anspråk som tomt för byggnaden. Enligt 16 § andra stycket finns
möjlighet för den som i annat fall än som avses i första stycket vill inom
strand-skyddsområde utföra anläggning, varigenom mark tas i anspråk som tomt
eller tiUträdet till mark, där allemansrätt råder, på annat sätt hindras eller
försvåras, att hos länsstyrelsen utverka tillstånd härtill. Har sådan
anläggning utförts utan tUlstånd eUer i strid mot givet tUlstånd, kan
länsstyrelsen, om anläggningen avsevärt inskränker allmänhetens rörelsefrihet,
förelägga ägaren att vidta de återställningsåtgärder som behövs. 16 § gäller
inte anläggning som behövs för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln,
renskötseln eller den aUmänna samfärdseln och inte tUlgodoser bostadsändamål.

NVK framhåller under hänvisning tUl gjorda
undersökningar att den raöjlighet länsstyrelsen har f, n, enligt 15 § att
förordna om strandskydd intUl 300 m från strandlinjen visat sig otUlräcklig då
det gäller att förhindra att strandområden genom exploatering och andra
åtgärder tas i anspråk för annat ändamål än bad och rekreation, NVK föreslår
därför att ett generellt strandskydd Införs som gäller intill 100 ra på vardera
sidan om strandlinjen. I den mån det behövs för att tUlgodose syftet med
strandskyddet skall länsstyrelsen kunna utvidga strandskyddsområdet, på land
intiU 300 m från strandlinjen och i vatten ut tUl gräns mot allmänt
vattenområde. Länsstyrelsen skall enligt förslaget också kunna från
strandskyddet undanta område sora uppenbarligen saknar betydelse för bad och
friluftsliv. Även område inom fastställd generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan skall omfattas av strandskyddet, i den mån undantag inte görs i
samband med faslställelse av sådan plan. Strandområden sora vid de nya
bestämmelsernas ikraftträdande ingår i fastställd plan föreslås genom en
övergångsbestämmelse bli generellt undantagna från regleringen. Om förslaget
genomförs, blir enhgt NVK 15 a § överflödig och bör upphävas.

16 § som reglerar strandskyddets innehåll bör
enligt NVK skärpas för att skyddet skaU bil tillräckligt effektivt. Inom
strandskyddsområde får enligt förslaget mte uppföras någon ny byggnad eller
befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett nytt ändamål. Inom sådant
område skall inte heller annars få utföras anläggning eller företas ingrepp som
väsentiigt påverkar mark- eller vattenförhållanden inom området. Som exempel

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 94

härpå
nämner NVK bl, a, anläggningar för camping, sport och klubbverksamhet, bryggor
och båtuppläggningsplatser. Inte heller får enligt förslaget inom sådant område
utföras annan anläggning eller anordning som inskränker allemansrätten.
Undantag föreslås dock gälla för stängsel som behövs för jordbmket, skogsbmket
eller renskötseln. Ett normalt utnyttjande av området i jord- eller skogsbmk är
enligt NVK inte avsett att träffas av bestämmelsen. Takt bör i princip inte få
ske i strandområde. Regleringen av läkt från strandskyddssynpunkt bör emellertid
enligt NVK ske medelst de föreslagna generella täktbestämmelsema i 18 §.
Länsstyrelsen skall enligt förslaget kunna meddela sådana föreskrifter om vad
allmänheten har att iaktta inom strandskyddsområdet som behövs för att trygga
syftet med strandskyddet. Länsstyrelsen föreslås också kunna meddela undantag
från bestämmelserna om strandskydd, om särskilda skäl föreligger.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig
poshiva tUl NVK:s förslag i fråga om strandskyddet. Erinringar har dock
framförts mot förslagets utformning på åtskUliga punkter.

Jag vill för egen del anföra följande.
Strandskyddets syfte är att bevara den möjlighet att bada och idka friluftsliv
inom strandområden som allmänheten har enligt allemansrätten. I motiven tUl NVL
betonas vikten av att den särskilda strandregleringen upprätthålls effektivt i
enlighet med dess syfte, så att allmänhetens tillträde tUl landets kuster och
sjöstränder inte hindras av okontrollerad bebyggelse. Av NVK redovisade
undersökningar ger vid handen att strandskyddsförordnanden inle kommit tiU
stånd i sådan omfattning att tillträdet tUl de från frUuftssynpunkt värdefulla
stränderna kunnat bevaras för den ej strandägande befolkningen i önskvärd
omfattning. Vidare har dispens för bebyggelse inom strandskyddsområde getts i förhållandevis
stor utsträckning. Jag anser därför i likhet med NVK och de flesla
remissinstanserna att det finns anledning att skärpa de nuvarande bestämmelsema
om strandskydd. NVK:s förslag om införande av ett generellt skydd för strandområdet
vid havet, insjöar och vattendrag godtas i huvudsak av flertalet remissinstanser.
Även jag biträder förslaget om införande av generellt strandskydd. Jag förordar
således att det i lagen slås fast att strandskydd skall råda vid havet,
insjöar och vattendrag. Strandskyddsområdet bör i första hand omfatta land-
och vattenområdet intill 100 ra från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd.
När det behövs för att tUlgodose syftet med strandskyddet, bör regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer kunna utvidga strandskyddsområdet
intill ett avstånd av högst 300 m från strandlinjen. I fråga om vattenområde
utanför denna gräns vill jag erinra om att länsslyrelsen har möjlighet att med
stöd av 5 § sjötrafikförordningen (1962: 150) meddela föreskrifter bl. a. om
fartbegränsning och om begränsning i rätt att utnyttja vattenområde för
båttävling, valtenskidåkning eller liknande sport. Chefen för

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 95

kommunikationsdepartemenlet
avser enligt vad jag inhämtat att föreslå ändring i nämnda bestämmelser i syfte
att utvidga länsstyrelsens befogenheter att ingripa tiU skydd för
vattenområden i dessa avseenden.

Som NVK anfört bör undantag från det generella
strandskyddet medges för sådana strandområden som uppenbariigen saknar
betydelse för allmänbetens bad- och friluftsliv, t. ex. vid obetydliga bäckar
och tjärnar. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör kunna
förordna om sådana undantag. Som NVK påpekat kräver genomförandet av ett
generellt strandskydd att strandskyddsområdena avgränsas och preciseras så att
någon tvekan inte kan uppstå beträffande deras omfattning. Denna fråga bör
enligt min mening lämpligen lösas så att bestämmelserna om generellt
strandskydd för beredande av tid för behövliga inventeringar fär träda i kraft
den 1 juli 1975. Jag kan upplysningsvis meddela att jag ämnar föreslå Kungl.
Maj;t att bemyndiga länsstyrelserna att efter sådana inventeringar och efter
samråd med naturvårdsverket meddela beslut om de undantag som behöver göras, så
att besluten kan träda i kraft den 1 juli 1975, Det kan givetvis bli nödvändigt
att framdeles företa jämkningar i fråga om strandskyddsområdenas omfattning.

Flera remissinstanser har ansett att strandskydd
normalt inte bör gälla inom planområde. Där bör enligt deras mening
bestämmelserna i byggnadslagstiftningen vara till fyllest. För egen del anser
jag det angeläget att strandskyddet så långt möjligt upprätthålls även inom
planlagt område. Genom de ändringar jag föreslår beträffande 16 §, som reglerar
strandskyddets innehåll och vartill jag återkommer i det följande, skall det
vara förbjudet att inora strandskyddsområde utföra anläggning eller anordning
som begränsar allmänhetens rörelsefrihet enligt allemansrätten. Härigenom
erhålls i viss utsträckning kontroll över åtgärder som inte är åtkomliga enligt
byggnadslagstiftningen. Vidare föreslås att regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får befogenhet att ge föreskrifter om vad allmänheten har
att iaktta inom strandskyddsområde. Motsvarighet härtill saknas i
byggnadslagstiftningen. Den samordning som i förekommande fall behövs med
beslut enligt nämnda lagstiftning bör kunna åstadkommas genom samråd eller
genom delegation av beslutanderätten tiU kommunen i enlighet med vad jag kommer
alt föreslå i det följande. Med hänsyn tUl det anförda ansluter jag mig till
NVK:s förslag att strandskyddet normalt också bör omfatta planlagt område men
att det, när särskilda skäl föreligger, vid faslställelse av generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan skall kunna förordnas att i planen ingående
strandområde inte längre skall omfattas av strandskydd. Jag vUI i sammanhanget
framhålla att enUgt de övergångsbestämmelser som jag föreslår skall
strandområde som vid utgången av juni 1975 ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan inte omfattas av strandskydd enligt de nya
bestämmelserna, om inte annat förordnas.

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 96

Ett par remissinstanser har ansett att
strandskyddet också bör tillgodose rena naturskyddssynpunkter och sammanföras
med landskapsskyddsbestämmelserna. Jag har förståelse för motiven bakom denna
uppfattning. Behovet av värn för allemansrätten vid stränderna gör sig
emellertid enligt min mening gällande med sådan styrka, att det bör tillgodoses
med bestämmelser som är direkt och enbart Inriktade härpå. Den förankring hos
den allmänna opinionen som strandregleringen tillvunnit sig kan inte utan
vidare väntas tillkomma naturskyddsbestämmelser med mera allmänt innehåll. Behovet
av markering av det särskilda syftet med strandregleringen ökas snarast i
samband med införandet av generellt strandskydd. I praktiken torde
strandskyddet i allmänhet automatiskt också få tUl effekt att de egenskaper hos
naturmiljön bevaras som vid sidan av närheten tUl vatten gör ett strandområde
lämpat för friluftsliv. Behövs därutöver särskilda föreskrifter till skydd för
naturmUjön inom visst strandområde, får naturvårdslagens härför avsedda
bestämmelser tUlämpas jämsides med strandkontrollen. Jag anser sålunda att
strandskyddet liksom hittills bör ha tUl väsentligt syfte att bevara
allemansrätten vid stränderna.

Om förslaget om genereUt strandskydd genomförs,
finns enligt min mening inte längre något behov att kunna förordna om
strandskydd interimistiskt. 15 a § kan därför upphävas.

Innebörden av strandskyddet regleras som jag
tidigare nämnt i 16 §. NVK föreslår att nuvarande bestämmelser ora
tillståndstvång för bebyggelse och möjlighet till tUlståndsprövning och
återställningsföreläggande i fråga om anläggningar som hindrar utövningen av
allemansrätten ersätts av ett generellt förbud med möjlighet för länsstyrelsen
att medge undantag när särskilda skäl föreligger. Förslaget har godtagits av de
flesta remissinstanserna, och även jag finner det ändamålsenligt att
strandregleringen i princip utformas på detta sätt. NVK:s förslag att
strandregleringen skall avse bl. a. uppförande av "ny byggnad" i
stället för som f. n. "helt ny byggnad" har motiverats med att det
därigenom skulle bli möjligt att reglera inte bara tiUkomsten av helt ny
byggnad utan även omfattande tUl- eller ombyggnad eller därmed jämförlig ändring
av befuitlig byggnad. Några remissinstanser har avstyrkt förslaget i denna del
under framhåUande att införandet av ännu ett byggnadsbegrepp i
bebyggelsereglerande författningar skulle raedföra svårigheter och allmän
osäkerhet vid tillärapningen. Enligt min mening finns inte med hänsyn till
strandskyddets syfte anledning att ändra bebyggelsekon-trollens omfattning
såvitt nu är i fråga, eftersom till- eller ombyggnad av ett befintligt hus
normalt sker på mark som redan tagits i anspråk som tomt. Innebär arbetena att
byggnaden ändras för att tillgodose ett nytt ändamål, t. ex. ändring av en
fiskebod till fritidshus, omfattas ombyggnaden av strandkontrollen redan
enligt gäUande bestämmelser. I andra fall torde byggnadslovsprövningen av tiU-
eller ombyggnad vara tUl fyl-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 97

lest.
Med hänsyn till vad jag anfört öm strandskyddets syfte finns ej heller skäl
att under strandkontrollen utan närmare precisering eller hänsyn tUl inverkan
på allemansrätten föra in ingrepp som väsentligt påverkar mark- eller
vattenförhållanden inom strandområdet. Den behövliga kompletteringen av
strandskyddets innehåU bör enligt min mening ske på det sättet att det
nuvarande förbudet mot bebyggelse och förberedelsearbeten därför utvidgas tiU
att avse även utförande av anläggning eller anordning varigenom mark tas i
anspråk såsom tomt eller allmänheten på annat sätt hindras eller avhålles från
att beträda mark där den annars skulle ägt att färdas fritt. Förbudet kommer
härigenom att omfatta exempelvis vägar samt av NVK nämnda anläggningar för
camping och sport ra. m.

Det bör ankomma på länsstyrelsen att enligt vad jag
förut nämnt, meddela behövliga föreskrifter ora vad allmänheten har att iaktta
inom strandskyddsområde. Det tillkoraraer Kungl. Maj:t att besluta härom.

Länsstyrelsen bör få medge undantag från
strandskyddsbestämmelserna när särskilda skäl föreligger. Dispensraöjligheten
bör tillämpas restriktivt.

Bl. a. lantbruksstyrelsen föreslår att undantag
från strandskyddsbe-stämmelsema alltjämt bör gälla inte bara för stängsel utan
även för annan anläggning sora erfordras för jordbraket, fisket, skogsskötseln
eller renskötseln och ej tUlgodoser bostadsändaraål. Jag föreslår för min del
att från strandregleringen undantas sådana för dessa näringar behövliga
anläggningar eller åtgärder som inte avser uppförande eller ändring av byggnad.
Det innebär att t, ex, även ekonomibyggnader för jordbmket förs in under
kontrollen. Vidare anser jag i likhet med NVK att något generellt undantag
inte bör göras för försvarets eller den allmänna sarafärdselns anläggningar.
Vid prövning av dispenser för dessa ändamål måste naturligtvis en rimlig
avvägning ske mellan naturvårdsintresset å ena sidan och försvarets eUer
samfärdselns intressen å den andra sidan. Anläggning eller anordning som
inkräktar på allmänhetens rörelsefrihet inom strandskyddsområde kan ofta vara
av den art att tUlstånd krävs enligt vattenlagen (1918: 523) eller
mUjöskyddslagen (1969: 387). Vid tillåtlighetsprövning enligt dessa båda lagar
skall naturvårdens och friluftslivets intressen beaktas. Såsom även NVK uttalat
bör prövning enligt NVL kunna undvaras, när motsvarande prövning från naturvårdssynpunkt
sker i annan ordning. Jag förordar att samordningsfrågan i enlighet med vad som
föreslagits av ett par remissinstanser löses på det sättet att bestämmelsema om
tUlståndstvång för vissa åtgärder inom strandskyddsområde inte skall avse
företag vartill lämnats tillstånd enligt vattenlagen eller tiUstånd eller
dispens enligt mUjöskyddslagen.

17 § innehåller bestäramelser om
stängselgenombrott. Om det på område, som är av väsentlig betydelse för
friluftslivet, eller i områdets när- 7 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 166

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 98

het
finns stängsel som hindrar eller avsevärt försvårar tilllrädet till mark inora
området där aUmänheten annars skulle ha kunnat färdas fritt, kan länsstyrelsen
förelägga stängselhållaren att anordna grind eller genomgång. Om det är
uppenbart att stängslet endast avser att stänga aUmänheten ute från området,
kan föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Bestämmelsema om
stängsel gäUer även dike.

NVK föreslår en ändring som ökar möjligheten till
stängselgenombrott. För förordnande bör det enligt förslaget räcka med att
området är av betydelse för friluftslivet och att stängslet eller diket försvårar
tillträdet tUl marken.

Jag ansluter mig till förslaget, som tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Vidare förslår NVK ett tiUägg i 17 § i syfte att
göra det möjligt att ingripa mot privata förbudsskyltar. Sålunda föreslås att
skylt som huvudsakligen avser att avvisa allmänheten från område där den äger
färdas fritt inte får finnas uppsatt utan byggnadsnämndens tillstånd. Förslaget
tUlstyrks i sak av de flesta remissinstanserna raen erinringar har framförts
mot bestämraelsens utformning. För egen del finner jag förslaget synnerligen
välmotiverat. Det är en välkänd företeelse att privata förbudsskyltar i ökande
omfattning sätts upp i syfte att avhålla allmänheten från att beträda mark där
allemansrätt råder. En huvudbestämmelse bör innehålla att skylt varigenom
aUmänheten avvisas från visst område inte får finnas uppsatt utan tillstånd av
byggnadsnämnden. Tillstånd bör dock inte fordras om det är uppenbart att
allemansrätt är utesluten inom området t, ex, ora detta utgörs av toratmark
eller plantering eUer om skylten eljest är behörig. Som exempel härpå kan
näranas att skylten varnar för verklig fara eUer uppsatts enligt beslut av myndighet.
I tveksamma fall måste byggnadsnämndens tillstånd inhämtas. Sora några
remissinstanser anfört bör, jämte det att den som bryter mot bestämraelsen kan
ådömas straff, byggnadsnämnden även kunna förelägga den som satt upp skylt
utan tillstånd att ta bort skylten. Föreläggandet bör kunna förenas med vite,
och näranden bör kunna låta ta bort skylten på den försumliges bekostnad, om
föreläggandet inte åtlyds. Jag föreslår att en bestämmelse härora tas in i 39 §
ttedje stycket.

8.3.4
Latidskapsvård

NVL:s särskUda bestämraelser till skydd för
landskapsbUden innehåller regler om tiUståndstvång för täktverksamhet (18 §),
lokalt tUlståndstvång för andra störande arbetsföretag genom
landskapsskyddsförordnande (19 §), samråd och ingripande mot företag som inte
omfattas av tUlståndstvång (20 §), ingripande mot förfallna byggnader (21 §)
samt utorahusreklara (22 §), NVK föreslår att bestämraelserna skall ändras så
att de kan användas för att skydda inte bara landskapets utseende utan
naturmiljön i dess helhet. Häri inbegriper kommittén bl. a. kultur- och

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 99

odlingslandskapet
samt havsrailjön. Flertalet remissinstanser har lämnat kommitténs förslag i
denna del utan erinran. Även jag ansluter raig till förslaget. Ifrågavarande
bestämraelser bör alltså kunna användas för att bevara ett visst önskvärt
tillstånd i naturen, t. ex. ett fjäll- och hedlandskap eller ett öppet
odlingslandskap. Vid bedömningen huruvida särskilda åtgärder behövs för
näranda ändamål bör hänsyn tas till naturmiljöns betydelse för friluftslivet.

Täktverksamhet. Enligt 18 § NVL får tökt av sten,
grus, sand eller lera för annat ändaraål än markinnehavarens husbehov inte ske
utan länsstyrelsens tillstånd. Undantag görs för takt inom vattenområde. Bestämmelserna
berör inte heller rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen (1974:
342) eller genom beslut av Kungl. Maj:t. TäkttUlstånd kan förenas med
föreskrifter för att begränsa eller motverka skada på landskapsbUden.
Länsstyrelsen kan förelägga den sora söker täkttiUstånd att framlägga täktplan
och att ställa säkerhet för fuUgörande av föreskrivna åtgärder. Efter tio år
kan länsstyrelsen upphäva tillstånd eller meddela ändrade föreskrifter. Under
vissa fömtsättaingar kan föreskrifter ändras även dessförinnan.

Koraraitténs förslag i fråga ora täktregleringen i
18 § NVL innebär i huvudsak att tUlståndsplikten för takt av grus m. m.
utvidgas tUl att omfatta även jord, torv eller därmed jämförliga nyttigheter
varvid lera uteslutits ur uppräkningen att undantaget för husbehovstäkt
upphävs samt att även takt inom vattenområde förs in under regleringen. Komraittén
föreslår vidare vissa raindre ändringar i bestäraraelsema ora ställande av
säkerhet och oraprövning av tiUståndsvillkor. De flesta remissinstanserna
tillstyrker förslaget att införliva jord och torv bland de tillståndspliktiga
materialen. SärskUt takt av matjord har under senare tid förekorarait på många
håll i landet i sådan orafattning att allvarliga skador uppstått i naturmUjön.
Takt av torv i stor orafattning kan raedföra svåra ingrepp i naturrailjön
genora inverkan på landskapsbUden och på hydrologiska förhållanden m. m. Jag
biträder kommitténs förslag att generell tillståndsplikt skaU införas i fråga
om takt av jord och torv. För tydlighets skull bör enligt mm mening även lera
alltjämt uttryckligen nämnas bland de tiUståndspliktiga materialen. Dessa
koraraer genom den föreslagna nya lydelsen att, föratom sten, inbegripa
saratiiga lösa jordarter. Bl. a. komraer härigenora takt av morän och matjord
att underkastas tUlståndstvång. Något behov att bland de tiUståndspUktiga materialen
ta upp även nyttigheter som är jämförliga med de uppräknade ma-lerialslagen
föreligger inte enUgt min mening. En sådan tUl sitt innehåll oklar bestämning
skulle våUa svårigheter vid tiUämpningen.

Naturvårdsverket anser att gravbrytning i dagbrott
bör UkstäUas med stentäkt, vars reglering inte är förenad med
ersättningsskyldighet för det allmänna. Om länsstyrelsen viU skydda en
värdefull bergforraation raot gruvbrytning i dagbrott raedelst
naturreservatföreskrifter, kan enligt ver-

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:166 lOO

ket
en ersättningssituation uppkorama. Denna inkonsekvens skulle undanröjas, om
gravbrytning i dagbrott inrymdes i täktregleringen. För min del ansluter jag
mig till komraitténs ståndpunkt i denna fråga. Gmvdrift fär inte igångsättas
utan föregående prövning enligt raUjöskyddsla-gen, varvid även
naturvårdssynpunkter skall beaktas. Ersättning utgår inte vid tUlståndsvägran.
Som jag framhållit i annat sammanhang bör dubbelprövning så långt möjUgt
imdvikas. Vad angår naturvårdsverkets farhågor om uppkomst av en
ersättningssituation vid användning av naturreservatinstitutet för skydd av en
bergformation gäller numera att ersättning kan ifrågakoraraa endast ora
reservatföreskrifter raedför att pågående raarkanvändning avsevärt försvåras.
Beträffande innebörden härav såvitt nu är i fråga vUl jag hänvisa till mitt
uttalande som chef för dåvarande civildepartementet i propositionen (1972: 111)
angående regional utveckling och hushållning med mark och vatten att man kan
utgå från att ett förfarande som är koncessionspliktigt enhgt miljöskyddslagen
innebär ändring i pågående markanvändning och att således ersättning inte skall
utgå om förfarandet förbjuds med stöd av naturvårdslagen (bil. 2 och 3 s. 334).
Då takt av sten och övriga i lagtexten angivna materialslag enligt vedertaget
språkbrak inte torde inbegripa gravdrift, anser jag i likhet med kommittén att
uttryckligt imdantagsstadgande härför inte behövs.

På föredragning av chefen för industridepartementet
senare denna dag läggs fram proposition (1974: 146) raed förslag tUl lag ora
vissa rai-neralfyndigheter m. ra. sora avses ersätta lagen (1886: 46 s. 1)
angående stenkolsfyndigheter ra. m. (stenkolslagen) och uranlagen (1960:679).
EnUgt den föreslagna lagen skall koncession kunna meddelas för undersökning
och bearbetning av, föratora fyndighet av uranhaltigt eller toriumhaltigt
mineral och vissa andra ämnesgrapper, fyndighet av stenkol, eldfast lera eller
klinkrande lera samt fyndighet av torv för att utvinna energi. EnUgt förslaget
skall koncessionerad verksamhet liksora f. n. vara underkastad gällande
lagstiftning angående användning av mark och vatten. Detta innebär t. ex. att
tillstånd enligt miljöskyddslagen krävs för gruvdrift även om koncession
bevUjats. På motsvarande sätt bör enligt min mening även takt av torv eUer lera
för vUken koncession bevUjats omfattas av naturvårdslagens bestämmelser. Jag
föreslår därför att det nuvarande undantaget i 18 § för rätt som meddelas genom
beslut av Kungl. Maj:t upphävs.

Under åberopande av en framställning från Svenska
samemas riksförbund om åtgärder tUI skydd för renlavstUlgångama föreslår
lantbraksstyrelsen i sitt reraissytttande över NVK:s förslag att föreskrifter
tiU skydd för sådana tiUgångar tas in i NVL, t. ex. genom att renlav tas upp
bland de tillståndsplUttiga materialen i 18 § i lagen. Lantbmksstyrelsen framhåller
härvid att reniavstäkt även kan ses som en naturvårdsfråga. Med anledning av
lantbraksstyrelsens förslag vUl jag anföra följande.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 101

Bestämmelserna
i 18 § syftar primärt tUl att hmdra eller begränsa skador på naturmiljön genora
takt av sten och lösa jordarter. I den mån det från naturvårdssynpunkt befinns
angeläget att förbjuda eller begränsa takt av renlav, finns enhgt min mening
tUlräckliga medel härför i NVL:s bestämraelser om natarreservat och i det nya
institutet naturvårdsområde sora föreslås i det följande. Lantbraksstyrelsens
framställning torde i första hand avse åtgärder tUl skydd för rennäringen. Som
styrelsen själv anför torde aUemansrätten inte genereUt omfatta rätt att ta och
tillägna sig renlav. På marker där renskötsel får bedrivas året om har inte
heller markägama rätt att avlägsna renlav i sådan utsträckning att det medför
avsevärd olägenhet för renskötseln. I den mån särskilda lagstiftningsåtgärder
på området Ukväl skulle befinnas påkallade till skydd för rennäringens
intressen, får denna fråga tas upp i annat saramanhang.

Enligt 6 § jordhävdslagen (1969: 698) kan
lantbmksnämnden i fråga om odlad jord som Ingår eller bör ingå i rationell
bmkningsenhet förordna att takt av matjord inte får ske utan nämndens
tillstånd. Lagen är f. n. föremål för översyn av jordförvärvsutredningen (Jo
1974: 07). Regleringen i 6 § näranda lag, som sker från andra utgångspunkter
än hänsyn tUl naturvårdsintressen, bör enligt min mening bibehåUas t. v. i avvaktan
på resultatet av jordförvärvsutredningens arbete oberoende av att matjordstäkt
nu underkastas generell tillståndsplikt enligt NVL. De samordningsföreskrifter
sora kan behövas för tiUståndsprövnmgen enligt de båda lagarna får utfärdas i
administtativ ordning.

Flertalet reraissinstanser som yttrat sig i frågan,
däribland lantbruksstyrelsen och många länsstyrelser, motsätter sig
koramitténs förslag att även husbehovstäkter skall omfattas av det generella
tillståndstvånget. Man frarahåUer att helt obetydliga uttag inte rimligen kan
underkastas tUlståndsplikt och pekar på svårigheten att dra en gräns raot
husbehovstäkter sora skulle omfattas av regleringen. Även om också enligt rain
mening husbehovstäkter i raånga fall kan innebära från naturvårdssynpunkt
olärapliga ingrepp i landskapet, instämmer jag i de betänkligheter
reraissinstansema anfört mot en så långtgående reglering som kommittén tänkt
sig. Att i lag faststäUa en för hela landet lämplig kvantitetsgräns ovanför
vilken husbehovstäkt aUtid skulle vara underkastad tUlståndstvång synes
vanskligt. Enligt rain mening bör länsstyrelsernas befogenhet att med stöd av
andra bestämmelser I NVL förordna ora förbud eller tUlståndstvång för
husbehovstäkter (19 §) I förening med de skärpta bestänmielser om
samrådsskyldighet (20 §) som jag konnmer att föreslå i det följande erbjuda
tUlräckliga instruraent för de fall där det finns risk för att husbehovstäkter
konuner att påverka naturraUjön ofördelaktigt,

Koramitténs förslag att täktregleringen i 18 § NVL
skall omfatta även takt i vattenområde har i huvudsak lämnats utan erinran
under remiss-

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 102

behandlingen,
Vattenlagsutredningen har dock påtalat behovet av samordning med vattenlagens
bestämmelser i ämnet. Statens industriverk har motsatt sig att den tUlståndsprövning
i fråga om takt av sten, grus och sand i havet utanför enskUt vattenområde som
f. n, ankommer på verket enligt tiUämpningsföreskrifter tUl lagen (1966: 314)
om kontinentalsockeln flyttas över tiU länsstyrelserna, vUket skulle bli en
följd av kommitténs förslag.

Takt av sten, grus och sand på botten av havet
eller insjöar kan medföra skador på fiske och badstränder. Under senare år har
sådan läkt i ökande omfattning förekommit fraraför aUt utanför Bohusläns kust,
i Öresund och utanför Gotiand. Visserligen får enligt vattenlagen takt i
vattenoraråde inte företas utan föregående tillåtlighetsprövning av
vat-tendorastol, varvid även naturvårdssynpunkter skall beaktas.
Tillstånds-plikt gäller emellertid endast ora det finns sannolika skäl att allraän
eller enskild rätt förnärraas genom takten i fråga. Mindre omfattande takter
imdandras därigenom vattendomstolsprövning. En förbättring av kontrollen över
takt av sten, grus och sand frarastår enligt min mening som en mycket angelägen
åtgärd. Jag ansluter raig därför i princip tiU kommitténs förslag att föra ui
takt i vattenområde under det generella tillståndstvånget i 18 §
naturvårdslagen. Prövning enligt denna paragraf av sådana takter möjliggörs
genom att bedömningen enhgt förslaget skall ske med hänsyn tiU verkningarna på
naturmUjön och Inte enbart på landskapsbilden. För undvikande av onödig
dubbelprövning bör emellertid, såsora vattenlagsutredningen föreslagit, även
här göras imdantag för takt i vattenoraråde vartiU tiUstånd lämnats enUgt vattenlagen.

Enligt min mening bör den på länsstyrelserna
ankommande täktregleringen inte heller orafatta verksamhet som bedrivs på
Sveriges kontinentalsockel, dvs. havsbottnen inora allmänt vattenområde i
havet särat inora det havsområde utanför territorialgränsen där Sverige enligt
1968 års konvention om kontinentalsockeln utövar vissa rättigheter för utforskning
och utvinning av ej levande naturtillgångar. Enligt kontlnen-talsockellagen
tUlkommer dessa rättigheter staten. Med stöd av bemyndigande i nämnda lag har
Kungl. Maj:t i tiUämpningsföreskrifterna tiU lagen till industriverket
delegerat befogenheten att åt annan upplåta rätt tiU takt av sten, gms och sand
på kontinentalsockeln. Före avgörande av dylika ärenden inhämtar industriverket
regelmässigt yttrande från naturvårdsverket särat vederbörande länsstyrelse
och koramun. Genom beslut den 5 april 1974 har Kungl. Majrt uppdragit åt
industriverket att utreda vissa frågor rörande utvinning av sand och grus,
särskilt från havsområden. Utredningsuppdraget, som bl. a. avser granskning av
möjligheterna tUl en ökad utvinning av sand och grus från havsområden, skall
bedrivas raed beaktande särskilt av en sådan utvinnings verkningar i den marina
miljön på såväl kortare som längre sikt. I samband härmed bör enligt direktiven
övervägas principerna för tillståndsgivning i fråga om

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 103

täktverksarahet
på kontinentalsockeln. Det finns anledning vänta att täktverksaraheten till
havs kommer att öka väsentiigt i framtiden. För rain del anser jag det
angeläget att härraed samraanhängande problera bedöras enhetligt och att frågor
om upplåtelse av takt som kan befaras ha raera ingripande verknmgar eller på
annat sätt kan ha intresse från rikssynpunkt prövas oraedelbart av Kungl.
Maj:t. För den skull bör, i av\'aktan på att industtiverkets utredning skall ge
underlag för mer preciserade föreskrifter, nu införas den ordningen att
industriverket skall hänskjuta ärende ora takt på aUmänt vattenområde i havet
till Kungl. Maj:ts prövning, om fråga är om läkt som är av större omfattning
eller kan raedföra betydande skadeverkningar eller annars om naturvårdsverket
begär det, samt att ärenden om läkt utanför territorialgränsen skall avgöras
omedelbart av Kungl. Maj:t. Industriverkets nuvarande praxis att innan tiUstånd
ges till takt av sten, grus och sand på kontinentalsockeln inhämta yttrande
från naturvårdsverket och andra berörda rayndigheter bör koraraa till uttryck i
författning. Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta i dessa frågor.

Med anledning av koraraitténs förslag ora
obligatorisk täktplan vill jag erinra om att enligt 12 § naturvårdskungörelsen
(1964: 825) ansökan om täkttUlstånd aUt efter omständighetema i det särskilda
faUet skall vara åtföljd av karta eller skiss särat den ytteriigare utredning
sora fordras för att företagets inverkan på det skyddade inttesset skall kunna
bedöraas. Ora de ingivna handlingarna bedöras otiUräckliga, kan länsstyrelsen
enligt NVL kräva en utförligare plan, vid äventyr att ansökningen annars
avvisas. Någon lagändring synes inte behövlig. Detsarama gäller i fråga ora
vissa förslag till ändringar i de av 1973 års riksdag antagna bestämmelsema om
oraprövning av täkttiUstånd. Däremot ansluter jag mig till förslaget att säkerhet
alltid skall stäUas för fullgörandet av föreskrivna återställningsåtgärder, om
ej särskilda skäl föranleder annat.

Naturvårdsområde. Enligt 19 § NVL kan länsstyrelsen
meddela landskapsskyddsförordnande, vUket innebär att länsstyrelsen lokalt
förbehåller sig tillståndsprövning i fråga om vissa slag av företag. Om det
finns anledning anta att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag som inte
omfattas av täktregleringen skulle inom visst område komma att i väsentiig
raån skada landskapsbilden, kan länsstyrelsen således förordna att företag av
det slaget inte får utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. Till
arbetsföretag kan hänföras exempelvis kraftledningar, bilskrotningsupplag,
husbehovstäkter samt avverkning och plantering av skog. I samband med tiUstånd
kan meddelas föreskrifter för att begränsa eller motverka skada på
landskapsbilden. Bestämmelserna är inte tilllämpliga på bebyggelse inom
planområde eller på företag sora prövas enligt vattenlagen eller
railjöskyddslagen. Medför tillståndsvägran eller föreskrifter i saraband raed
tUlstånd att pågående markanvändning avsevärt försvåras, kan ersättning utgå
(28 §).

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 104

Behov av mera långtgående skydd för naturen kan
tillgodoses genom institutet naturreservat. Sålunda kan enligt 7 § område, som
finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för
kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet
eller emedan området är av väsentlig betydelse för allraänhetens frUuftsliv av
länsstyrelsen förklaras sora naturreservat. I fråga om naturreservat finns
bestämmelser bl. a. om de inskränkningar i nyttjandet av mark som kan
föreskrivas för ändaraålet (8 §), skyldighet för markinnehavaren att tåla att
vandrmgsleder m. ra. anordnas inom området eller att där företas gallring,
röjning m. fl. åtgärder för tillgodoseende av syftet med reservatet (9 §),
föreskrifter för allmänheten (10 §), interimistiskt förordnande (11 §) samt
upphävande av eller undantag från reservatföreskrifter (12 §).

NVK framhåller vid sina överväganden i fråga om
landskapsvården att de åtgärder och verksamheter som kräver beaktande från
kontrollsynpunkt är av varierande slag. En gmpp av företag som kommittén
nämner omfattar bl. a. utförande av vägar och större schaktningar eller
upptagande av ledningsgator. Kommittén nämner också utvecklingen och de
förändrade brukningsmetodema inom jordbruk och skogsbrak. Som exempel härpå
anför kommittén bl. a. förvandling av åkermark till skogsmark, kalawerkning
över stora områden och markberedning genom hyggesplöjning.

Kommittén anser att NVL:s nuvarande bestämmelser på
landskapsvårdens område inte ger möjligheter att bedriva aktiva åtgärder för
landskapsvård i fråga ora oraråde sora inte ingår i nationalpark eller naturreservat.
Allmänna miljökrav och naturvårdshänsyn har enligt kommittén samtidigt ökat
behovet av sådan vård. Kraven på markägare och andra att vid nyttjandet av mark
beakta miljökrav och naturvårdshänsyn har i motsvarande mån ökat och lett till
krav på begränsningar i nyttjandet. Kommittén framhåUer att avsaknaden av ett
lämpligt instrument för administration och säkerställande av landskapsvårdande
åtgärder från det allmännas sida har framstått som en allvarlig brist raed de
nuvarande beslämmelserna. Detta har lett till att naturreservatsinstitutet
tUlgrips även i fall med mycket begränsat åtgärds- eller konirollbehov.

För att tillgodose det angivna behovet av ett
lämpligt instrument för landskapsvårdande insatser från det allmännas sida
föreslår koramittén ett nytt skyddsinstitut, kallat naturvårdsområde. Som
naturvårdsområde skall enligt förslaget länsstyrelsen kunna förklara område
inom vilket särskilda åtgärder behövs för att skydda eUer vårda naturmiljön.
De inskränkningar som härvid kommer i fråga är enligt kommittén i aUmänhet av
mindre ingripande beskaffenhet. Som exempel anges förbud mot eller föreskrifter
i fråga om byggnad, upplag, schaktning, plantering och awerkning. I den raån
särskilda åtgärder behövs för skyddet eller vården, skall markägaren vara
skyldig att tåla att dessa utförs. Som ex-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 105

empel
anför komraittén röjning, renhållning, plantering, anläggning av stig, anordnande
av rastplats o, d. De åtgärder som gäller vården bör enligt koramittén inte
regleras i själva förordnandet. I den mån särskUda insatser behövs bör detta
enligt komraitténs raening regleras i särskilt avtal. Vid jämförelse med
naturreservatet har institutet naturvårdsområde, framhåller konunittén, från
markinnehavarens synpunkt den fördelen att det i mindre raån mkräktar på
förvaltningen av fastigheten. Genora-förandet bör därför ske i sararåd raellan
det aUraänna och sakägama. Tillämpning av naturreservatsinstitutet är enligt
kommittén avsedd att komma i fråga främst i faU raed raera långtgående
föreskrifter där raark tas i anspråk eller pågående raarkanvändning avsevärt
försvåras, I dessa fall bör enligt koraraittén naturvårdsområde inte komma i fråga.
I enlighet härmed föreslås att tillärapning av institutet naturvårdsområde
inte skall medföra rätt tUl ersättaing av det allmänna,

Koraraitténs förslag innebär att nu gällande
bestämraelser ora förordnande till skydd för landskapsbUden ersätts av de föreslagna
bestämmelserna ora naturvårdsoraråde.

Kommitténs förslag i denna del har föranlett delade
meningar bland remissinstanserna. Förslaget tUlstyrks eller läranas i huvudsak
utan erinran av bl, a, naturvårdsverket, raajoriteten bland länsstyrelsema,
LO, TCO och de ideella organisationerna på friluftslivets och naturvårdens
områden. Sålunda framhålls bl, a. behovet av en rajukare skyddsforra än den
naturreservatet ger. Några av dessa reraissinstanser, bl. a. flera länsstyrelser,
understryker att pågående markanvändning inte får försvåras inom
naturvårdsområde. Andra åter anser att rätt tUl ersättning bör föreligga även
inom raraen för det nya institatet. Vidare påpekas att föreskrifter för
naturvårdsoraråde bör vara dispensabla. Flera remissinstanser anser att
föreskrifter för allmänhetens uppträdande inom naturvårdsområde bör kunna
meddelas.

De remissinstanser som företräder jord- och
skogsbrukets intressen i olika avseenden kritiserar förslaget. Dessa
remissinstanser vänder sig särskilt mot komraitténs tolkning av begreppet
pågående markanvändning. Enligt remissinstanserna är avverkning och andra
åtgärder för ett rationellt bedrivet skogsbruk ett led i pågående
markanvändning. Inskränkningar häri bör därför vara förknippade med ersättnlngsrält.
Några nya restriktioner för skogsbruket bör enligt flera av dessa remissinstanser
inte komraa ifråga förrän 1973 års skogsutredning slutfört sitt arbete.

Bland dem som avstyrker förslaget återfinns också
planverket. Svenska kommunförbundet ifrågasätter behovet av det nya institutet.
Några av de länsstyrelser som är tveksamma eUer avstyrker förslaget framhåller
att nuvarande landskapsskyddsförordnande är mera ändamålsenligt som skyddsform
än natarvårdsområde.

Det
föreslagna institutet naturvårdsoraråde står enligt rain raening i

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 106

överensstäraraelse
med den syn på naturvården, som vuxit fram under senare år. För att bevara en
värdefull naturmiljö är det raånga gånger inte tUlräckligt raed föreskrifter
för att raotverka att landskapsbilden skadas genora störande förändringar av
markanvändningen. Eftersom landskapet i regel präglats av kulturåtgärder,
behöver sådana föreskrifter ofta kompletteras med aktiva vårdåtgärder för
bevarande av naturmUjön inom området. Jag är medveten om att nämnda mål i och
för sig skulle kunna nås genom föreskrifter om bildande av naturreservat. Detta
institut har emellertid hittiUs övervägande använts för kvalificerat
skyddsvärda områden, beträffande vUka krävts intensiva vårdåtgärder och
långtgående, ersättningsgrundande restriktioner för markanvändningen. Ofta har
de behövliga åtgärderna varit av så ingripande art, att det allmänna funnit det
lämpligast att förvärva området i fråga. För min del anser jag det också
riktigt att reservatinstitutet i princip förbehålls särskilt skyddsvärda
objekt för vars säkerstäUande krävs mera intensiva vårdåtgärder och betydande
ingrepp i pågående markanvändning. Institutet naturvårdsområde såsora det är
tänkt enligt NVK:s förslag avses till skillnad härifrån skola användas för att
bevara ett natur- och kulturlandskap i fall där skyddsbehovet är raindre
intensivt och kan tUlgodoses genom vård- och kontrollåtgärder som vanligen kan
förenas med ett normalt jord- och skogsbruk. Jag delar den av flera remissinstanser
framförda uppfattningen att det föreslagna institutet bör kunna bli ett
lämpligt instrament för säkerstäUande av landskapsvårdande åtgärder i fall där
bildande av naturreservat av antydda skäl inte bör komma i fråga samtidigt som
landskapsskyddsförordnande enligt nuvarande 19 § skulle vara otillräckligt
genom att det enbart kan avse förbud eller tillståndstvång.

De farhågor som uttryckts av företrädare för
skogsnäringen med anledning av förslaget om naturvårdsområde är enligt min
mening överdrivna. Förordnande om naturvårdsområde bör inte komma i fråga, om
avsedda vårdföreskrifter skulle vara så ingripande att pågående markanvändning
avsevärt försvåras. I sådant fall bör i stället det berörda området avsättas som
naturreservat. Med hänsyn tUl det anförda anser jag inte att invändningarna
från skogsnäringens sida utgör skäl att avstå från införande av det nya
institutet. Till frågan om innebörden av begreppet pågående markanvändning i
samband med skogsbmk skall jag strax återkomma.

Det sagda innebär att länsstyrelsen alltid har
möjlighet att besluta om de åtgärder som behövs för att skydda naturen. Skulle
åtgärderna vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras,
skall området avsättas som naturreservat. Det betyder bl. a, att berörda markägare
har möjlighet att föra talan om ersättaing enligt 26 §. Är åtgärderna inte så
ingripande, skall länsstyrelsen i stället besluta att området skall utgöra
naturvårdsområde, I sådant fall har berörda markägare inte någon rätt till
ersättning.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 107

Bestämmelsema om landskapsskyddsförordnande i 19 §
NVL har bl, a, använts för kontroll av sådana arbetsföretag som kraftledningar,
bilskrotningsupplag och husbehovstäkter. Behov av sådan kontroll kommer
givetvis att finnas även i framtiden. Med anledning av påpekanden av några
remissinstanser vill jag i denna del framhålla att hinder i och för sig inte
avses föreligga mot att bilda naturvårdsområde som enbart innefattar
föreskrifter om tillståndstvång t, ex, i fråga om husbehovstäkt. I fråga om
bilskrotningsupplag kan särskilt nämnas alt inrättande av upplag numera fordrar
byggnadslov i hela landet, varvid enligt 52 § byggnadsstadgan gäller att upplag
inte får inrättas så att det vanpryder omgivningen eller eljest vållar
olägenhet av betydelse. Framför allt vill jag emellertid i sammanhanget hänvisa
tUl att de bestämmelser om utvidgning av samrådsskyldigheten enligt 20 § NVL
som jag föreslår i det följande bör underlätta för länsstyrelserna att
upprätthålla den kontroll över berörda arbetsföretag som behövs från
naturvårdssynpunkt. Ett upphävande av de nuvarande bestäraraelsema om
landskapsskyddsförordnande komraer därför enligt rain raening inte att medföra
några olägenheter i nu ifrågavarande avseende.

Jag förordar sålunda att nuvarande bestämmelser om
landskapsskyddsförordnande i 19 § NVL i huvudsaklig överenstämmelse med NVK:s
förslag ersätts raed föreskrift att område, inom vilket särskilda åtgärder
behövs för att skydda eller vårda naturmiljön men som med hänsyn tUl den
begränsade omfattningen av åtgärderna eller andra omständigheter inte lämpligen
bör avsättas till naturreservat, av länsstyrelsen skall kunna förklaras som
naturvårdsområde. För naturvårdsområde bör kunna föreskrivas de inskränkningar
i nyttjande av fastighet som behövs för att trygga ändamålet med beslutet såsom
förbud mot eller föreskrifter i fråga om byggnad, upplag, schaktning, plantering
och avverkning samt skyldighet för ägaren att tåla att på hans mark utförs
röjning, plantering eller annan liknande åtgärd med den begränsningen att
föreskriftema i enlighet med vad jag nyss sagl inte får innebära avsevärt
försvårande av pågående markanvändning. Eftersom det ofta torde vara praktiskt
omöjligt att redan i samband med bildandet av naturvårdsoraråde meddela
definitiva föreskrifter om vad som i olika hänseenden skall gälla i framtiden,
bör föreskrift även få utformas som förbud att vidta viss åtgärd utan
länsstyrelsens tillstånd. När det gäller skogsavverkning måste t. ex. hänsyn
kunna tas till att ett trädbestånd har begränsad livslängd. Vägras tillstånd
när sådant krävs, bör gälla samma begränsning med hänsyn tUl intrång i pågående
markanvändning som vid meddelande av indispensabel föreskrift. Även
bestämraelserna om föreskrifter för allmänheten (10 §), interimistiskt
förordnande (11 §) samt upphävande av och undantag från reservatföreskrifter
(12 §) föreslås få motsvarande tillämpning i fråga om naturvårdsområde. Med
hänsyn lill institutets föreslagna innebörd finns inte behov av regler om rätt
till ersättning av det

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 108

allmänna.
Behövs mera långtgående naturvårdsföreskrifter, torde i allmänhet institutet
natarreservat kunna användas.

Några remissinstanser har
kritiserat vissa påståenden av NVK i frågan om vilka restriktioner som i
naturvårdens intresse bör kunna läggas på skogsbmket utan att
ersättningsskyldighet uppkommer för det allmänna och har hemställt om
vägledande uttalanden från departementschefens sida beträffande Innebörden av
begreppet pågående markanvändning i ifrågavarande hänseende. Med anledning
härav vill jag anföra följande. De av 1972 års riksdag fastställda grunderna
för rätt till ersättning med anledning av dispositionsinskränkningar enligt
byggnads-och naturvårdslagstiftningen innebär bl. a. att markinnehavare har
rätt tUl ersättning, om sådana inskränkningar medför att pågående markanvändning
avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk. Om innebörden härav yttrade
jag i egenskap av chef för dåvarande civUdepartementet (prop. 1972: 111 bU. 2
och 3 s. 334) bl. a. att markägare som genom föreskrifter eller beslut enligt
NVL hindras att vidta en normal och naturlig rationalisering av pågående
markanvändning bör få ersättning härför. Beträffande frågan hur bl, a.
kalawerkning av skogsraark skulle bedömas från denna synpunkt framhöll jag atl
något entydigt svar inte går att lämna utan att bedömningen raåste ske från faU
tiU fall och med utgångspunkt i vad som vid varje tidpunkt framstår som en
naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen. Jag tillade att härvid
särskilt var att beakta bl. a, samhäUets syn på lämpUga braknings- och rationaliseringsmetoder
sädan denna kommer till uttryck i bl, a. den jord- och skogsbrukspolitiska
lagstiftningen eller på annat sätt. Att göra generella uttalanden om vad
ifrågavarande ersättningsprinciper innebär beträffande olika i dagens läge
använda metoder i skogsbruket är givetvis vanskligt. Avgörandet av
ersättningsfrågan i samband med en viss disposUions-inskränkning måste i hög
grad bil beroende av i vad mån inskränkningen med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda faUet kan anses medföra avsevärt hinder i skogsbmket. Allmänt
vill jag dock säga följande. Av vad jag har sagt i det föregående framgår att
trakthyggesbruk, som bl. a. innebär att avverkningen koncentreras tiU en yta av
viss storlek, f. n. måste betraktas som en normal driftsmetod i skogsbruket.
Ägare av skogsraark är eraeUertid skyldig att tåla sådana av naturvårdshänsyn
betingade restriktioner som inte avsevärt försvårar rationellt skogsbruk.
Föreskrifter om konkreta åtgärder av det slag som enligt vad jag förut
utvecklat bör iakttas i skogsbruket av hänsyn till naturvården kan självfallet
inte gmnda rätt till ersättning. Det gäller bl, a, vissa åtgärder såsom
kvarlämnande av träd eller trädridåer i anslutning till bebyggelse och
vattendrag och på impediment samt anpassning av hyggesgeometrin tUl
landskapsformen. På samma sätt bör kunna genomföras sådana begränsningar i
kalhyggesytoraas storlek eUer jämkningar i hyggenas förläggning i tid eller
mra som är möjliga bl, a, med hänsyn tUl skogsbestån-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 109

dets
ålder och skogstUlståndet i övrigt. Medför det i skogsvårdslagen uppställda
kravet på jämn avkastaing att skogen på en fastighet inte får avverkas vid
önskad tidpunkt, kan givetvis av naturvårdsskäl betingade restriktioner av
motsvarande Innebörd inte gnmda rätt tiU ersättning. Detsamma torde i regel
gälla i fråga ora förbud raot s. k, hyggesplöjning eftersora ett sådant förbud
oftast har endast raarglneU betydelse för markägaren.

Liksom NVK anser jag det väsentiigt att inrättande
av naturvårdsområde så långt raöjligt sker i sararåd raed raarkinnehavarna.
Samförståndslösningar i samband med bildande av naturvårdsområde bör underlättas
av att såväl det allmännas förettädare som markinnebavaren ofta kan väntas ha
intresse av att den senare genom avtal åtar sig att mot ersättning svara för
vissa skötselåtgärder inom området.

I likhet raed NVK räknar jag raed att det nya
institutet naturvårdsområde skall komma tUl användning särskUt för att skydda
naturrailjön i närheten av tätorter. Behovet av saraordning raed den
koraraunala planeringen blir härigenora särskUt påtagligt. Jag ansluter raig
till NVK:s förslag att bestäraraelsema om naturvårdsområde inte skall avse
bebyggelse inom fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. I sammanhanget
vUl jag också hänvisa till att jag kommer att föreslå att bl, a. bUdande av
natarvårdsområde alltid skall föregås av samråd med komraunen och att
befogenhet att raedge undantag från föreskrifter för sådant område skall kunna
delegeras till kommunal myndighel.

Jag ansluter mig också tiU NVK:s förslag att i
fråga om naturvårdsoraråde undantag ej skall gälla för företag sora prövas
enligt vattenlagen eller railjöskyddslagen. Det nya institutet bör således i
detta avseende järaställas med naturreservat.

Talan mot länsstyrelses beslut om bUdande av
naturvårdsoraråde skall enligt koraraitténs förslag i likhet med vad som f, n,
gäller om talan raot förordnande ora landskapsskydd föras hos Kungl, Maj:t i
statsrådet. Några reraissinstanser har i likhet med en minoritet i kommittén
krävt att beslut varom nu är fråga skall kunna överklagas i kammarrätten. Som
skäl åberopas bl. a. att spörsmålet huruvida för ett naturvårdsområde
meddelade föreskrifter är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt
försvåras är en rättsfråga som bör avgöras av dom- stol.

Det kan med visst fog hävdas att beslut om bUdande
av naturvårdsområde med den konstmktion institutet föreslås få har Inslag av
rättstUlämpning. Frågan om inrättande av natarvårdsområde och meddelande av
föreskrifter härför är eraellertid framför aUt en ändaraåls- och
lärap-lighetsfråga. Enligt min raening skulle det vara synnerligen opraktiskt
att dela upp avgörandet av rätts- och lämplighetsfrågoma i saraband raed
inrättandet av naturvårdsoraråde pa olika instanser. Med hänsyn tUl det nya
institatets betydelse för samhällets naturvårdsverksamhet och sarabandet med
den fysiska planeringen i övrigt bör besvärsprövningen som

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:166 HO

kommittén
föreslagit uteslutande ankorama på Kungl, Maj:t, En sådan ordning är enligt
min raening i överensstämmelse med gällande principer för fördelningen av
besvärsärenden mellan Kungl, Maj:t och förvaltningsdomstol. Från närbesläktade
rättsområden kan som exerapel näranas besvär över åtskilliga beslut av
länsstyrelse enligt byggnadslagstiftningen samt besvär mot beslut av
skogsstyrelsen angående vägran av tillstånd enligt skogsvårdslagen till
awerkning bl. a. inom svårföryngrade skogar eller skyddsskogar. Som NVK
påpekar kan Kungl. Maj:t inhärata yttrande från regeringsrätten, ora en
föreliggande rättsfråga gör detta motiverat.

Samrådsskyldighet. Kan arbetsföretag som inte
omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 § NVL komraa att väsentiigt
ändra landskapsbUden, bör enligt 20 § samråd ske med länsstyrelsen. I fråga om
sådant arbetsföretag kan länsstyrelsen förelägga företagaren att vidta de
åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, finnes erforderliga för att begränsa
eller motverka skada på landskapsbUden, Bestämmelserna gäUer inte bebyggelse
inom planområde eller företag vars tUlåtiighet prövas enligt vattenlagen eller
mUjöskyddslagen, NVK anser det angeläget att samråd alltid sker med länsstyrelsen
innan någon utför arbetsföretag sora det här är fråga om och föreslår därför
att samråd blir obligatoriskt. Med hänsyn tUl att vissa slag av arbetsföretag
enligt kommittén regelmässigt är förbundna med väsentlig miljöpåverkan
föreslår NVK vidare att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t
bestämmer skall kunna föreskriva att samråd alltid skall ske i fråga om vissa
slag av företag. Sådan föreskrift föreslås bli straffsanktionerad. Som exerapel
på företag på vilka samrådsbestämmelseraa avses bli tUlärapliga nämner
komraittén bl. a. utförande av vägar, större schaktningar, upptagande av
ledningsgator, slutawerkning och raarkberedning genom hyggesplöjning. Sådana
åtgärder framstår enligt koraraittén knappast som ett led i pågående
raarkanvändning. I fråga om slutawerkning anser kommittén dock en mera
individuell bedömning vara påkallad.

Förslaget tiUstyrks eller lämnas utan erinran av i
huvudsak samma remissinstanser sora ställt sig positiva tUl förslaget om
natarvårdsområde, medan i första hand de remissinstanser som företräder
skogsbmkets intressen avstyrker förslaget. Flera remissinstanser hävdar att
föreskrift ora samrådsskyldighet raåste kunna begränsas till arbetsföretag
inora bestämt område.

För egen del vill jag anföra följande. Samrådsbestämmelsema
torde i praktiken ha tUlämpats i relativt liten utsträckning. I likhet raed NVK
anser jag det påkallat att samrådsbestäramelsema skärps. Det är uppenbart att
behovet av sararåd inte aUtid beror enbart på vilken typ av arbetsföretag det
är fråga om utan ofta har samband med i vUken trakt företaget skall utföras. I
huvudsaklig överensstämmelse raed koraraitténs förslag förordar jag, fömtora
införande av en aUraän sararådsplikt be-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 111

träffande
i naturmiljön mera ingripande företag, att Kungl. Maj:t eller myndighet som
Kungl. Maj:t bestämraer får befogenhet att föreskriva att inom landet eller del
därav anmälan för sararåd alltid skall göras i fråga om särskilda slag av
arbetsföretag. Som tidigare nämnts kan samrådsskyldighet behöva föreskrivas t.
ex, i fråga ora husbehovstäkter, Sora exempel på arbetsföretag beträffande vUka
sådan föreskrift bör meddelas för hela riket vill jag närana raarkberedning
genora hyggesplöjning, I första hand bör det emellertid ankomma på
länsstyrelsen att raeddela sådan föreskrift ora sararådsskyldighet. Genom
samrådsförfarandet bör skapas en smidig handläggningsordning som gör det
möjligt för myndigheterna att ta upp diskussioner i ärenden sora bedöms
angelägna från naturvårdssynpunkt. Liksom f. n. bör länsstyrelsen ha möjlighet
att ge föreläggande om skadebegränsande åtgärder. Som jag tidigare berört bör
de nya samrådsbestäraraelsema i viss utsträckning kunna användas i stället för
nuvarande 19 §-förordnanden.

När det gäller åtgärder i skogsbruket vill jag
erinra om det förslag till ändring i skogsvårdslagen sora jag tidigare
redovisat. Förslaget innebär att skogsraarkens ägare skall vara skyldig att i
god tid före en planerad awerkning antingen anraäla denna tUl
skogsvårdsstyrelsen eller i stället redovisa sina awerkningsplaner för viss tid
fraraöver. Skogsvårdsstyrelsen bör åläggas att inforraera länsstyrelsen ora
sådana anmälningar och redovisningar inom de områden som länsstyrelsen anger.
Länsstyrelsen får härigenora tillfälle att följa utvecklingen inora skogsbraket
och raöjlighet att ingripa genora förordnande om naturvårdsområde eUer om
samrådsskyldighet eUer med föreläggande enligt 20 §, i den mån länsstyrelsen
finner det befogat från naturvårdssynpunkt. Sådana ingripanden bör föregås av
sararåd raed skogsvårdsstyrelsen. Den som gjort föreskriven anmälan enligt
skogsvårdslagen, bör anses också ha fuUgjort anmälan för sararåd enligt 20 §
NVL. Det ankomraer på Kungl. Maj:t att raeddela föreskrifter i nu angivna
hänseenden.

Det ligger i sakens natar att föreläggande enligt
20 § NVL inte får innebära så långtgående inskränkningar i markanvändningen
att markägaren skuUe ha blivit berättigad till ersättaing för intrång i
pågående markanvändning, ora raotsvarande föreskrifter raeddelats raed stöd av
andra bestämmelser i nämnda lag. Vad jag anfört om gränsen för möjUga inskränkningar
i skogsbraket i saraband raed föreskrifter för naturvårdsområde är aUtså
tUlämpligt även i fråga om föreläggande enligt 20 §,

Tillfällighetsreklam. Enligt 22 § NVL gäUer raed
vissa undantag allmänt tUlståndstvång för varaktigt anbringad utomhusreklam.
För anordningar som inte omfattas av tUlståndstvånget finns ändå möjUghet att
söka tUlstånd hos länsstyrelsen. Om en dylik anordning som satts upp utan
tiUstånd eller i strid mot givet tUlstånd är uppenbart vanprydande i
landskapsbUden, kan länsstyrelsen raeddela föreläggande ora avlägsnande av
anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd med den.

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 112

NVK:s förslag i fråga om 22 § innebär huvudsakligen
att skyldighet införs att inom viss tid avlägsna affischer och annan utomhus
anbringad tUlfällighetsreklam. NVK föreslår att envar sora själv eller genom
annan anbringar sådan anordning skall vara skyldig att avlägsna den inom fyra
veckor från dagen för anbringandet, som skall anges på själva anordningen.
Saknas uppgift i detta hänseende eller tas inte anordningen bort inom
föreskriven tid, skall enligt förslaget koramunen vara skyldig att avlägsna
anordningen på bekostnad av den sora är ansvarig för anbringandet.

NVK:s förslag i denna del har i aUmänhet
tillstyrkts av de få remissinstanser som uttalat sig i ämnet. Endast en
remissinstans har avstyrkt förslaget under motivering att kostnaderna skulle
bli orimligt höga, om en effektiv tiUsyn av bestämmelsens efterlevnad skaU
utövas.

För egen del anser jag att det är angeläget att
komma till rätta med olägenheterna av tillfällighetsreklam. Det förekommer
aUtför ofta att mer eller mindre trasiga affischer sitter kvar avsevärd tid
efter det att den tilldragelse som affischen avsåg inträffat. De särskilda
bestämmelsema till skydd mot nedskräpning i 23 och 24 §§ NVL kan visserligen
tillämpas beträffande kvarlämnade och trasiga affischer, men behov av
ytterligare rättelsemedel synes föreligga. Jag förordar därför att en bestämmelse
införs i huvudsaklig överensstäraraelse raed NVK:s förslag. Det bör aUtså vid
straffansvar åligga den som utomhus anbringat eller låtit anbringa sådan
tillfällighetsreklam sora här avses att avlägsna den inora fyra veckor från
anbringandet. Någon remissinstans har anfört att det är opraktiskt att kräva
att datum för anbringandet skall anges på anordningen. Jag delar denna uppfattning.
De anordningar som avses med den föreslagna bestämmelsen innefattar i allmänhet
reklara för någon bestämd händelse, t. ex. en auktion, en föreställning eller
ett möte sora äger rura vid en tidpunkt som oftast anges på anordningen. Man
torde kunna utgå ifrån att anordningen förlorat sin aktualitet när fyra veckor
förflutit från dess uppsättande, I vissa faU, t, ex. beträffande valaffischer,
kan föreligga ett legitimt intresse att affischen skall få sitta kvar en längre
tid. Det bör därför medges att vissa tillfäUiga anordningar får bibehållas
under någon längre tid än fyra veckor. Har en affisch suttit uppe I fyra
veckor, är den vanligen underkastad NVL:s nedskräpningsbestämmelser.
Hälsovårdsnämnden kan då förelägga den som anbringat eller låtit anbringa
anordningen att ta bort den eUer att, om inte föreläggandet efterkommes, vidta
åtgärder på den försumliges bekostnad. Av 3 § allmänna ordningsstadgan (1956:
617) och komraunala renhållningslagen (1970: 892) följer att kommunal
myndighet har befogenhet att även utan föregående föreläggande ta bort
nedskräpande föremål. Ytterligare föreskrifter i dessa hänseenden synes
obehövliga. Inte heller anser jag det nödvändigt att, såsora ett par
remissinstanser föreslagit.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 113

kräva
att uppgift om vem som är ansvarig för anbringandet av anordningen skaU anges
på densamma. Själva anordningen torde i allmänhet lämna tiUräckUga upplysningar
i detta hänseende.

8.3.5
Delegation till kommun m. m.

NVK framhåller att kommunemas inflytande på den
lokala planeringen stärkts under senare år och att kommunerna fått ökad
anledning att göra samlade bedöraningar rörande raarkanvändningen och utforma
riktlinjer för bebyggelseutvecklingen inom kommunen. Genom sambandet mellan
denna planering samt kommunernas ekonomiska planering och verksamhetsplanering
utgör naturvårdsplaneringen enligt kommittén en viktig sektor i
samhällsplaneringen och miljöutforraningen inom kommunen, Koraraunema bör,
anför koramittén, ges en häremot svarande ställning inom natarvården. I detta
syfte har kommittén föreslagit dels en utvidgning av i naturvårdskungörelsen
(1964: 825) intagna föreskrifter om samverkan och sararåd mellan stat och
kommun i naturvårdsärenden, dels ett tillägg till NVL innehållande
bestämmelser om delegatlon till koraraun av vissa beslutsfunktioner enligt
lagen. Förslaget innebär att Kungl. Maj:! eller rayndighet som Kungl. Maj:t
bestämmer skall kunna förordna att länsstyrelsens befogenheter att medge undantag
från strandskyddet (16 §), ge föreläggande ora borttagande av stängsel (17 §)
eller rivning av. förfallen byggnad (21 §) samt meddela tillstånd och
föreläggande beträffande utomhusreklam (22 §) skall ankomma på kommunen.
Kommunens styrelse skall enligt kommittén ha möjUghet att i sin tur uppdra
handläggningen av ifrågavarande ärenden åt särskild nämnd.

Förslaget har fått ett positivt mottagande under
remissbehandlingen. Flera av de tillstyrkande remissinstanserna frarahåller
dock att en förutsättning för delegation bör vara att kommunen upprättat en
översiktlig plan och har tUlgång tiU ett representativt sammansatt
naturvårdsorgan med sakkunnig personal. Några remissinstanser anser att
delegation skall kunna ske också i fråga om beslut enligt 18-20 §§ och beträffande
vitesföreläggande. Delade meningar har också framkommit i frågan om delegation
skall ske till koraraimen eller direkt till- byggnads-näranden eller annan
kommunal myndighet som handhar naturvårdsfrågor. Negativa till förslaget om
delegation till koraniun är en länsstyrelse. Svenska naturskyddsföreningen och
Svenska turistföreningen,

Erdigt uttryckligt stadgande i 2 § NVL är
naturvården en såväl statiig som kommunal angelägenhet. Beslutsfunktionerna
enligt Jagen utövas dock med vissa undantag av länsstyrelsen. Kommunemas
engagemang inom naturvården har ökat kraftigt under senare år. Utvecklingen
ligger i linje med kommunindelningsreformen, genom vilken kommunema fått,
bättre resurser att fullgöra sina uppgifter inom samhällsplaneringen, samt med
den fysiska riksplaneringen, vUken enligt statsmakternas beslut skall S Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 166

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 114

konkretiseras
ocb fullföljas i en fortsatt planermg främst på komraunal nivå. De ökade
kommunala insatsema på naturvårdsområdet förstärker enligt min mening behovet
av saraordning och samstämmighet mellan de statiiga och kommunala organens
ställningstaganden i naturvårdsärenden. Jag förordar, i anslutning tUl förslag
bl. a, av Svenska kommunförbundet, att betydelsen härav markeras genom en
uttrycklig lagbestämmelse av innehåll att länsstyrelsen skall samråda med
vederbörande kommun, innan den fattar beslut om bUdande av naturreservat eller
naturvårdsområde eller avgör annat naturvårdsärende av vikt,

Komraunala myndigheter har redan f, n. vissa
befogenheter enligt NVL. Sålunda kan hälsovårdsnämnd ingripa raed föreläggande
i samband med nedskräpning. Kommunal rayndighet som handhar naturvårdsfrågor
kan begära handräckning för att erhålla rättelse i samband med brott mot NVL,
Jag har tidigare föreslagit att byggnadsnämnd skall få befogenhet alt pröva
frågor om privata förbudsskyltar. Mot bakgrund av vad jag nyss har sagt om
behovet av samordning mellan kommunala och statUga stäUningstaganden på
naturvårdsområdet anser jag i likhet med kommittén och flertalet
remissinstanser att komraunerna bör kunna få direkt inflytande på
handläggningen även av vissa andra ärenden enligt NVL. Detta bör ske genom att
Kungl, Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer ges berayndigande att
till kommunal myndighet delegera sådana beslutsfunktioner enligt NVL sora har
nära sakligt samband med byggnadsnämndens befogenheter enligt byggnadslagstiftningen
eller där eljest rent lokala intressen står i förgranden. Beträffande frågan
vUka slag av ärenden som sålunda bör kunna delegeras tUl kommun ansluter jag
mig till NVK:s förslag med det tillägget att delegation också skall kunna avse
befogenhet att meddela dispens enligt 19 § från föreskrifter för
naturvårdsområde, Därjärate bör delegation av befogenhet att meddela
föreläggande kunna inbegripa befogenhet att förena detta med vite. Spörsmålet
om delegation bör ske tUl kommun, kommunstyrelsen, byggnadsnämnden eller något
annat kommunalt organ bör lämpligen avgöras med hänsyn till arten av de
ärenden som det är fråga ora och den ordning sora tillämpas för handläggningen
av hithörande frågor inom vederbörande koraraun. I regel torde delegation böra
ske direkt till viss kommunal nämnd. I författaingstex-ten bör i enlighet
härmed föreskrivas att delegation kan ske tUl kommunal myndighet. Delegation
enligt den föreslagna bestämraelsen föratsätter givetvis att vederbörande
komraunala rayndighet har tillgång tiU personal sora har sakkunskap i natarvårdsfrågor,
Dessutora bör, åtrainstone i den raån fråga är om ärenden angående tUlstånd
till bebyggelse eller liknande åtgärder, föratsättas att tiUfredsstäUande
beslutsunderlag finns i komraunal översiktsplanering.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 115

8.3.6
Information

Ändringama i NVL, särskilt de sora avser
strandskydd och naturmiljön, bör enligt min mening åtföljas av
informationsåtgärder från det allmännas sida. Informationsverksamheten bör i
första hand ankomma på naturvårdsverket. Den konuner enligt min uppfattning
inte att bli mer omfattande än att verket kan klara den raed befintliga
resurser.

9
Upphävande av förordningen med vissa bestämmelser angående utrotande av
berberis inom nationalparker etc.

Enligt förordningen (1939: 188) med vissa
bestämmelser angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom
naturminnesmärken fridlysta områden äger lagen (1933: 231) om utrotande av
berberis å viss mark tillärapning på sådana skyddade oraråden. Utrotaing som
ankommer på annan än vetenskapsakademin får dock inte verkstäUas inora sådana
områden utan att sättet för arbetets utförande anmälts hos akademin och
akademins föreskrifter iakttas vid utrotningen. Enligt näranda lag och
kungörelsen (1967: 401) raed vissa bestäraraelser ora bekärapande av berberis
utför lantbmksnäranden inventering av beståndet av berberis samt leder och
övervakar arbetet raed utrotningen och ställer tekniska hjälpraedel till
förfogande. Skyldigheten att ombesörja utrotningen åligger jordägaren,

1939 års förordning tillkora på grand av att det
för jordbraket inom vissa delar av landet ansågs angeläget att åtgärder vidtogs
för att utrota berberis inom nationalparker och andra natarskyddsoraråden och
att osäkerhet rådde beträffande berberislagens räckvidd (prop, 1939: 60, s, 8),
Lantbraksstyrelsen förordar att förordningen upphävs, eftersom den numera får
anses sakna betydelse. Enligt styrelsen torde det inte längre vara aktuellt med
bekämpning av berberis inora nationalparker. Vidare har upplysts att 1933 års
lag ora utrotande av berberis f, n. är föremål för översyn inora styrelsen.
Eftersom vetenskapsakademin inte längre är tiUsynsmyndighet för
nationalparkerna, bör det inte heller åvila akademin att bestämma de metoder
sora får användas vid utrotningsarbetet. Mot bakgrand av det anförda föreslår
jag att 1939 års förordning nu upphävs.

10
Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom
jordbraksdeparteraentet upprättats förslag tUl

1,
lag ora ändring i natarvårdslagen
(1964: 822),

2,
lag ora ändring i
skogsvårdslagen (1948: 237) och

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 Hg

3. lag om upphävande av förordningen (1939:188) med
vissa bestämmelser angående utrotande av berberis inom nationalparker och
såsom natarminnesmärken fridlysta områden.

11
Specialmotivering

Förslaget
till ändringar i naturvårdslagen

1 §

Motiven tUl tUlägget i första stycket har
redovisats i avsnitt 8.3.2 och till ändringen i tredje stycket I avsnitt 8,3,1,

6
§

I andra stycket hänvisas tUl rennäringslagen (1971:
437), som numera reglerar samemas ifrågavarande rättigheter. Med hänsyn till
att vargen och järven är fridlysta under hela jaktåret enligt
jaktiagstiftnlngen, har de tagits med bland de särskUt uppräknade djur
beträffande vUka jakt är generellt förbjuden inora nationalpark,

I anslutning till ifrågavarande bestäraraelser har
naturvårdsverket och vissa andra remissinstanser framfört förslag om
Inskränkning i samernas särskUda rättigheter inom nationalpark.
Naturvårdsverket föreslår att nuvarande undantag för dessa rättigheter och för
enskUd rätt som uppkommit innan nationalpark avsätts utgår och ersätts raed
bestäramelser ora rätt till ersättning i fall då pågående raarkanvändning
avsevärt försvåras. Jag vill med anledning härav erinra ora att nuvarande
bestäramelser innebär att nationalpark endast kan avsättas på staten tUlhörig
mark och att de inte ger möjUghet till tvångsåtgärder möt t, ex. före avsättandet
uppkomna enskUda servitutsrättigheter eller mot rättigheter sora enligt
rennäringslagen tUlkommer samema. Däremot kan enligt expropriationslagen
(1972: 719) expropriation ske såväl av enskUd mark för bevarande som
nationalpark sora av enskUda rättigheter inora nationalpark, varjämte samema
tUlkommande rättigheter kan upphävas eller inskränkas med stöd av
rennäringslagen. Införande av möjlighet att inom nationalparksinstitutets ram
vidta tvångsåtgärder mot enskilda rättigheter och saraemas särskUda
rättigheter skidle aktualisera förhållandet tUl naturreservat och över huvud
innebära en omgestaltning av institutet som jag inte är beredd att lägga fram
förslag om utan föregående utredning och remissförfarande,

10
§

Enligt 8 kap, 7 § i den nya regeringsformen, som
träder i tiUämpning den 1 januari 1975, kan riksdagen genom lag bemyndiga
regeringen att på naturvårdens oraråde besluta föreskrifter som avser ingrepp i
enskildas personliga eUer ekonomiska förhällanden eiier som rör kom-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 117

munernas
befogenheter och åligganden. Riksdagen kan därvid med stöd av 8 kap, 11 §
regeringsforraen raedge alt regeringen överlåter åt förvaltningsrayndighet
eller koramun att meddela bestäramelser i ämnet. Det är däremot inte tillåtet
enligt den nya regeringsformen att riksdagen överlåter normgivningsbefogenheter
till en av riksdagen utpekad förvaltningsmyndighet under regeringen. På grund
härav har 10 § ändrats så att befogenheten att meddela föreskrifter om vad allmänheten
har att iaktta inom naturreservat överflyttas från länsstyrelsen till
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

En motsvarande ordning har föreslagits också i
vissa andra sararaanhang. Den använda konstruktionen har nödvändiggjort vissa
ändringar i anknytande paragrafer,

12
§

Ändringen
i första stycket föranleds av ändringen i 10 §.

I andra stycket tUläggs att länsstyrelsen i
saraband raed att den upphäver eller medger undantag från
naturreservatsföreskrifter skall kunna föreskriva att företaget skall gottgöra
intrånget i naturvårdsintresset också på annat sätt än genora att bekosta
särskUd undersökning av naturreservatet eller särskUd åtgärd för att bevara
det. Med tUlägget åsyftas åtgärder sora har till syfte att begränsa eUer raotverka
den skada som uppkommer genom upphävandet eller undantaget. Innebär beslut ora
undantag t, ex, att ett arbetsföretag tar i anspråk en del av ett reservat där
en bad-, parkerings- eller tältplats, sanitär inrättning eller liknande
funnits, bör kunna krävas att företaget iordningstäUer en ny liknande anordning
på annan plats inom eller i närheten av reservatet, om förutsättningar i
övrigt finns därför,

14
§

I de nya tredje och fjärde styckena tas in sådana
bemyndiganden för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer som
föranleds av 8 kap, 7 § i den nya regeringsformen. Enligt nämnda bestämmelse
skall bemyndigande för regeringen att beslula föreskrifter om bl, a. naturvård
lämnas i lagform.

Föreskrifter som avses med bemyndigandet i tredje
stycket är sådana som f. n, kan raeddelas av länsstyrelsen med stöd av
kungörelsen (1965: 57) ora lokala bestäraraelser tUl skydd för djurlivet.
Föreskrifterna kan avse förbud att 1) färdas eller uppehålla sig inora visst
område, 2) landa med båt eUer annan farkost, 3) jaga eller raedföra jaktredskap
eller hund, 4) bortföra eller skada ägg eller bo eUer 5) ofreda djur genora
fotografering eller liknande åtgärd. Föreskrifterna kan med undantag av dem
sora åsyftas i 1 och 2 också avse markinnehavaren och hans folk.

Fjärde stycket innebär att regeringen får
berayndigande att raeddela sådana föreskrifter som avses i kungörelsen (1963:
608) om utplantering

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 118

av
vUt m.m. (omtryckt 1967:772, ändrad senast 1971:1133), Enligt kungörelsen, vars
syfte är att hindra okontrollerad utplantering av vissa djur som kan skada
vildnad eUer växtlighet eller är främraande för vår fauna, är det förbjudet att
utplantera eller annars i frihet utsätta björn, lo, varg, järv, bäver, vUdsvm,
kronhjort, dovhjort, vUdkanin, ralnk eller bisamråtta och likaså däggdjur eller
fågel sora inte tillhörde rikets viltbestånd vid utgången av 1963, Den som
innehar sådant djur som avses i kimgörelsen är skyldig att hålla det Instängt
på betryggande sätt. Naturvårdsverket kan raedge undantag från bestämmelsema.

EnUgt nuvarande tredje stycket får fridlysning av
växt- eller djurart inte utgöra hinder mot awerkning av skog eller eljest mot
marks ändamålsenliga nyttjande. Exempelvis förbud mot jakt med stöd av det
föreslagna nya tredje stycket kan måhända i något fall medföra hinder mot
markens ändamålsenliga nyttjande. Detta bör dock inte begränsa bestämmelsernas
tUlämplighet. Däremot bör föreskrifter av det slag som kan raeddelas enligt 14
§ i dess föreslagna nya lydelse I Ukhet med vad som föreslagits beträffande
institutet natarvårdsoraråde inte få raedföra att pågående raarkanvändning
avsevärt försvåras. Bestämmelsens slopande torde som antytts inte få någon
näranvärd praktisk betydelse.

15
och 16 §§

Motiven tiU ändringarna i fråga ora
strandregleringen redovisas i avsnitt 8.3.3.

Som exempel på fall där en i 16 § första stycket
avsedd anordning avhåller allmänheten från att begagna sig av allemansrätten
kan nämnas den i skärgården ej ovanliga företeelsen att raarkägare sätter upp
en flaggstång eller ordnar uteplats vid stranden långt från boningshuset i
avsikt att förmå den båtbuma allraänheten att avstå från att landstiga på
platsen. Sådana föreskrifter för allmänheten som avses i 16 § andra stycket
blir i regel bindande även för markägarna, om inle särskilda omständigheter
föranleder annat.

17
§

Ändringen i första stycket innebär att
länsstyrelsens möjligheter att ge föreläggande om stängselgenombrott eller
borttagande av stängsel vidgas.

En verksarahet sora fått en viss orafattning under
senare tid är viltuppfödning inora hägnade områden. Omfattande hägnader i
markerna för detta ändaraål kan innebära olägenheter från allemansrättslig synpunkt.
Frågan ora håUande av vilt inom hägnad är f. n. föremål för granskning av en
särskUd arbetsgrupp inora naturvårdsverket. En rapport raed förslag till
åtgärder väntas i början av 1975. Jag avser att åter-komma tUl denna fråga, om
naturvårdsverkets undersökning ger vid

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop.1974:166 119

handen
att särskilda åtgärder behövs för att reglera ifrågavarande verksamhet bl. a.
raed hänsyn tUl dess negativa inverkan på allmänhetens rörelsefrihet i
naturen.

Med skylt avses i 17 § andra stycket även därmed
järaförlig anordning. Bestäraraelsen riktar sig i första hand mot anslag av
typen "Privat område", "TUlträde förbjudet", "Privat
badplats", genom viUca skyltens uppsättare söker hindra allmänheten från
tiUträde till område där allemansrätt råder. Uttrycket "färdas fritt"
har samma betydelse som i första stycket. Första punkten är i normala fall inte
tillämplig i fråga ora förbudsskylt sora enbart riktar sig mot bUparkering
eller mot bilttafik på enskild väg, såvida inte väghållaren på grund av villkor
i samband raed statsbidrag är skyldig att hålla vägen öppen för aUmänheten.
Andra fall då en awisningsskylt uppenbarligen är behörig är då den uppsatts av
myndighet t. ex. i syfte att hindra aUmänheten från att beträda ett fågelskyddsområde.
Sora exerapel på fall då en byggnadsnämnd kan ha anledning överväga att ge
tillstånd till uppsättande av av-visningsskylt kan näranas fall då skotertrafik
eller ridning eller anhopning av besökande på ett begränsat område kan befaras
raedföra allvarlig markskada och över huvud fall där det är tveksarat i vad
mån allemansrätt föreligger inom visst område eller inte.

1821
§§

Motiven tUl ändringarna i bestämraelserna till
skydd för naturmiljön redovisas i avsnitt 8.3.4.

22
§

Beträffande orden "regeringen eller statlig
eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer" hänvisas till
raotiveringen vid 10 §. Forrauleringen raöjliggör att myndighet vid behov kan
meddela generella tillstånd till uppsättande av skylt eller affisch.

Den i tredje stycket använda texten "affisch
eller annan tUlfällig anordning" avser att markera att bestämraelsen inte
är tillämplig på sådana varaktigt anbringade anordningar som omfattas av
tillståndstvång enligt första stycket. En affisch som gjorts raera beständig
genom plastbehandling e. d. och som skall sitta uppe en längre tid avses
alltjämt falla under första stycket. Undantaget i andra punkten gäller
anordningar av det slag sora avses i andra stycket inbegripet anslagstavlor
i den mån anordnmgarna är av tUlfällig karaktär, liksom meddelanden som behörigen
anbringats på anslagstavla. De nya bestäramelserna kommer i princip att bli
tUlämpliga även på inte varaktiga affischer sora klistras t. ex. på en
vederbörligen godkänd annonspelare. Av praktiska skäl synes lämpligt att
myndighet som lämnar tUlstånd tUl uppsättande av annonspelare eller Uknande
samlidigt meddelar behövliga föreskrifter angående affischering på pelaren.

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 120

25,
31, 33 och 34 §§

Upphävande av 28 § föranleder rent redaktionella
ändringar i 25, 31, 33 och 34 §§. Hänvisningen till 28 § tas bort i nämnda
paragrafer.

Naturvårdsverket har föreslagit införande av rält
för staten att inlösa mark t. ex, i faU där staten åläggs att betala så stor
intrångsersättning för inskränkning I pågående markanvändning att fastighetens
totalvärde i stort sett får anses ersatt. Med anledning härav vill jag
framhålla att antalet faU där ersättning över huvud kan komma i fråga minskat
avsevärt genom de nya ersättningsregler som trädde i kraft 1973, För de fall
där ersättning kan komma i fråga även i framtiden föreligger möjlighet att
expropriera marken för bildande av naturreservat. Något raera påtagligt behov
av ytterligare möjligheter till inlösen torde knappast föreligga.

37 §

I 37 § införs straffbestämmelser även för förseelse
mot 16 § första stycket andra punkten och mot förbudet mot uppsättande av
privatskyltar i 17 § andra stycket. Med hänsyn till brottsrekvisitens samband
med frågan om allemansrätt råder bör fall där gärningen kan anses ringa vara
undantagna från straff.

NVK föreslår att i NVL skall Införas en bestämmelse
att utbyte av brott mot föreskrifter i NVL eUer mot föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.
Som motiv för förslaget har åberopats en framstäUning från en länsstyrelse,
vari framhållits att böter eller frihetsstraff inte alltid synes vara en
tillräcklig reaktion vid olaga grusexploatering med hänsyn lUl de stora
ekonomiska vinster som kan uppkomma genom sådant förfarande. Förslaget
tillstyrks av naturvårdsverket, planverket, några länsstyrelser. Svenska
naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen. Naturvårdsverket raenar
att också hus sora byggts i strid raot förordnande enligt NVL bör kunna anses
som utbyte av brott. En länsstyrelse avstyrker komraitténs förslag under
motivering att förverkandepåföljd synes alltför sträng, Vattenlagsulredningen
framhåller att det många gånger måste vara svårt att bestäraraa storleken av
utbytet.

Med utbyte av brott avses I straffrätten
nettoutbytet efter avdrag för omkostnader, I fråga om åtskUliga av de i 37 §
straffbelagda gärningarna, t. ex. uppsättande av utorahusreklara eller nedskräpning,
kan raan inte tala om någon vinning genom förseelsen i fråga. I andra fall, t,
ex. uppförande av byggnad utan tUlstånd, skulle en regel om förverkande bereda
stora svårigheter vid tillämpningen. Enligt min mening bör en förverkanderegel
begränsas till olaga täktverksamhet, där regeln uppenbarligen kan fylla en
praktisk funktion. Vid beräkning av utbytets storiek får avdrag göras bl. a.
för kostnader som exploatören fått vidkännas för återställningsåtgärder.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 121

39 §

Ändringama i första och andra styckena är
huvudsakligen av redaktionell karaktär. 1 tredje stycket införs befogenhet för
byggnadsnämnden att dels utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt 17
§ tredje stycket i fråga om skyldighet att ta bort förbudsskylt som satts upp
ulan nämndens tUlstånd och dels låta ta bort skylten på den försumliges
bekostnad, om föreläggandet inte åtlyds.

40 §

I första och andra styckena görs vissa
konsekvensändringar ra. m, i fråga ora fullföljd av talan,

I tredje stycket ges naturvårdsverket obegränsad
talerätt raot beslut enligt NVL eller enligt bestäramelser som raeddelats raed
stöd av lagen, HittiUs gällande begränsning att verkets talan skall avse
tillvaratagande av naturvårdens intressen har enligt vad verket uppgett
omöjliggjort överklagande av sådana beslut om långtgående föreskrifter eller
tillståndsvägran, varigenom det aUmänna åsarakats kostnader sora inte stått i
riralig proportion till de naturvårdsintressen som tillgodosetts genom beslutet,
Genora utvidgningen av talerätten förbättras naturvårdsverkets möjligheter att
göra den med hänsyn till den begränsade medelstillgången nödvändiga
prioriteringen mellan olika naturvårdsåtgärder.

Fjärde stycket föranleds av att anläggning för
försvaret eller den allmänna samfärdseln inte längre skall vara undantagen
från strandskydds-beslämmelserna,

41 §

Även föreskrifter som meddelats med stöd av 14 §
bör lända till efterrättelse omedelbart. Hänvisningen till 11 § avser också
interimistiskt beslut som meddelats med stöd av 19 § andra stycket jämfört med
11 §. Även i övrigt bör naturvårdsoraråde likstäUas med naturreservat i fråga
ora förordnandes ikraftträdande. Hänvisningen till 15 a §, som upphävs, utgår,

42 §

Enligt det nya andra stycket får länsstyrelsen i
samband med beslut om tUlstånd tUl bebyggelse, takt eller annat arbetsföretag
föreskriva att företaget skaU bekosta särskild imdersökning av det berörda
orarådet eller på annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintresset. En
motsvarande bestämraelse finns sora tidigare nämnts i 12 § andra stycket för
det fall att föreskrifter för naturreservat eller naturvårdsområde upphävs
eller jämkas.

Värdet
av den nya bestämmelsen ligger enligt min mening främst däri

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 122

att
det blir raöjligt att föreskriva vetenskaplig undersökning och dokuraentation
vid exploatering av från naturvårdssynpunkt värdefulla naturobjekt även i
andra fall än då fråga är om undantag från föreskrifter sora nyss närants,

43
§

Motiven till de tillagda första och andra styckena
om samråd med och delegation av beslutsfunktioner tiU kommunen redovisas i
avsnitt 8.3.5. Delegationsbestämraelser finns också i 22 §. Upphävandet av
tredje stycket föranleds av 8 kap. 13 § nya regeringsformen.

Övergångsbestäraraelser

Lagen föreslås träda i kraft, såvitt avser 15 § och
upphävandet av 15 a § den 1 juli 1975, och i övrigt den 1 januari 1975. Under
mellantiden kommer de materiella bestämraelserna i 16 § att tillärapas på
äldre strandskyddsområden. Tiden fram tUl den 1 juli 1975 avses skola utnyttjas
av länsstyrelsema tlU att efter vederbörlig inventering besluta om de undantag
från det generella strandskyddet som behöver gäUa från näranda dag, liksora ora
behövliga utvidgningar utanför 100-me-tersgränsen. I samband härmed bör också
prövas humvida strandområde som Ingår i då gäUande generalplan, stadsplan
eller byggnadsplan bör omfattas av strandregleringen. Det är angeläget att
länsstyrelsema utnyttjar möjligheten att meddela Interimistiskt förordnande
enligt 15 a § imder tiden fram till den 1 juli 1975, ora risk föreligger att
bebyggelse uppkommer vid stränder som kommer att omfattas av det generella
strandskyddet.

12
Hemställan

Jag
hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1,
lag om ändring i
naturvårdslagen (1964: 822),

2,
lag om ändring i
skogsvårdslagen (1948: 237),

3,
lag om upphävande av
förordningen (1939:188) med vissa bestämmelser angående utrotande av berberis
inom nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden.

Med
bifall tUl vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bUaga till detta protokoll utvisar.

Ur
protokollet: Britta Gyllensten

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 123

Bilaga
Naturvårdskommitténs förslag

Förslag
till

Lag
om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom
förordnas i fråga om naturvårdslagen (1964: 822)'

dels
att 15 a och 28 §§ skall upphöra att gälla, deh att 1, 6, 12, 1522, 25, 31,
33, 34, 37 och 39-3 §§ samt mbriken närraast före 18 § skall ha nedan angivna
lydelse,

1
§ Naturen utgör en nationell tillgång sora skall skyddas och vårdas. Rätten att
färdas fritt i naturen skall respekteras.

Envar
skall visa hänsyn och varsarahet i sitt umgänge med naturen.

Kan skada på naturen ej undvikas, skola de åtgärder
vidtagas sora erfordras för att undanröja eller begränsa skadeverkningarna.

6
§ EnUgt 5 § raeddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan
uppkoraraen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda
inskränkning i saraerna enligt rennäringslagen (1971: 437) tUlkoraraande
rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än bjöm,
lo, varg, järv, älg och öm eller innebära hinder för saraema att eljest
uppehålla sig inora nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning
av renhjordar.

12
§ Om synnerliga skäl äro därtUl, må länsstyrelsen helt eller delvis upphäva
beslut enligt 710 §§. Länsstyrelsen må ock i särskilda fall medgiva undantag
från meddelade reservatföreskrifter.

Meddelas beslut enligt första stycket för att
lärana ram för arbetsföretag, äger länstyrelsen föreskriva att företaget skall
bekosta särskUd undersökning av naturreservatet eller särskUd åtgärd för att
bevara det eller också på annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintresset,

15 §
För att trygga allmänhetens raöjligheter till bad och friluftsliv

skall strandorarådet vid havet, insjöar och vattendrag utgöra strand-

skyddsoraråde intill 100 meter på vardera sidan om strandlinjen vid nor

malt raedelvattenstånd.

Länsstyrelsen kan förordna att strandoraråde sora
uppenbarligen saknar betydelse för bad och frUuftsliv ej skall orafattas av
strandskydd. Länsstyrelsen kan också utvidga strandskyddsorarådet, när så
prövas erforderligt, för att tiUgodose syftet med strandskyddet, dock högst på
land intUl 300 meter från strandlinjen och i vatten intill gräns raot allmänt
vattenområde.

Vid faststäUelse av generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan kan, när särskUda skäl äro därtill, förordnas att i planen
ingående strandområde ej vidare skall omfattas av strandskydd.

16 §
Inom strandskyddsområde får ej ny byggnad uppföras eller be

fintiig byggnad ändras för att tUlgodose ett nytt ändamål. Ej heller

'
Lagen omtryckt 1972: 779.

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 124

eljest
får inom sådant område utföras anläggning eller företagas Ingrepp som
väsentligt påverkar mark- eller vattenförhållandena inom området.

Inom slrandskyddsområde får ej heller i annat fall
utföras anläggning eller anordning varigenom mark tages i anspråk såsom tomt
eller allmänheten på annat sätt hindras eller avhålles från att beträda område
där den eljest skulle ägt att färdas fritt. Vad nu sagts skall dock ej gälla
stängsel som erfordras för jordbmket, skogsbruket eller renskötseln.

Länsstyrelsen äger meddela sådana föreskrifter ora
vad aUmänheten har att iakttaga inom strandskyddsområde som erfordras för att
trygga ändamålet med sttandskyddet.

Länsstyrelsen äger medgiva undantag från
bestäramelserna i första och andra styckena, när särskilda skäl äro därtill.
Medgives undantag skall anges i vilken utsträckning mark får tagas i anspråk
såsom tomt eller eljest användas för det avsedda ändamålet.

17 §
Finnes på område, som är av betydelse för friluftslivet, eller i om

rådets närhet stängsel som hindrar eller försvårar tiUträde till mark inom

området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, får länsstyrel

sen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan ge

nomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga all

mänheten från området, får föreläggande meddelas om borttagande av

stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tUlämpning

belräffande dike.

Skylt som huvudsakligen avser att avvisa aUmänheten
från område där den äger färdas fritt får ej finnas uppsatt utan
byggnadsnämndens tillstånd.

Särskilda
bestämmelser till skydd för naturmUjön

18 §2
Takt av sten, gms, sand, jord, torv eUer därmed jämförliga nyt

tigheter får ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock

ej rätt som meddelas genom beslut av Konungen.

Den som söker täkttUlstånd skall framlägga täktplan
av erforderlig omfattning. I samband med tUlstånd skola de föreskrifter
meddelas som erfordras för att undanröja eller begränsa företagets skadliga
inverkan på naturmiljön. Tillstånd skall, om ej särskilda skäl föranleda till
annat, för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörandet
av sålunda föreskrivna åtgärder. Visar sig sådan säkerhet otiU-räcklig, kan
länsstyrelsen föreskriva att tiUståndet skall gäUa endast om ytterligare
säkerhet stäUes.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankoraraer på
annan än markens innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden
vidtages.

Ha tio år förflutit från det täkttiUstånd vunnit
laga kraft eller har dessförinnan förhållandena ändrats väsentiigt, kan länsstyrelsen
upphäva tUlståndet helt eller delvis eller förena det raed strängare vUlkor.

19 §
Område inom vilket särskilda åtgärder erfordras för att skydda eller vårda
naturmiljön men som med hänsyn till den begränsade omfattningen av
erforderliga åtgärder eller andra omständigheter icke lämpligen bör avsättas
till naturreservat, kan av länsstyrelsen förklaras som naturvårdsområde,

1 beslut om bUdande av naturvårdsoraråde skall
angivas grunden för beslutet och föreskrivas de inskränkningar i nyttjandet av fastighet
som

'
Senaste lydelse 1973:311,

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 125

behövs
för att trygga ändamålet med beslutet såsom förbud raot eller föreskrifter i
fråga ora byggnad, upplag, schaktning, plantering och avverkning samt
skyldighet för ägaren att tåla att på hans mark utföres röjning, plantering
eUer annan liknande åtgärd,

Bestämmelsema I denna paragraf skola ej avse
bebyggelse, som regleras i fastställd generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan. Bestäraraelsema i 8 § andra stycket och 12 § äga raotsvarande
tillärapning i fråga om naturvårdsoraråde.

20
§ Kan arbetsföretag, som ej omfattas av tUlståndstvång enligt 18 § eller
förordnande enligt 19 §, koraraa att väsentligt ändra eller påverka
naturraUjön, skall, innan företaget utföres, sararåd ske raed länsstyrelsen.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan föreskriva att sararåd
alltid skall ske i fråga ora vissa slag av arbetsföretag,

Bettäffande arbetsföretag som sägs i första stycket
skaU länsstyrelsen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som finnas
erforderliga för att undanröja eller begränsa skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse
bebyggelse Inom oraråde, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan, och ej heUer företag vars tillåtlighet skall prövas enligt
vattenlagen eller mUjöskyddslagen,

Har byggnad inom område, som ej ingår i faststäUd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, läranats att förfaUa och förfulas
därigenora naturrailjön i väsentlig raån, äger länsstyrelsen förelägga ägaren
att riva eller iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan.

22
§ Tavla, skylt, affisch, inskrift eller därraed järaförlig anordnmg för
reklara, propaganda eUer liknande ändaraål får ej fiimas varaktigt anbringad
utorahus utan länsstyrelsens tiUstånd,

Vad i första stycket sägs gäller icke anordning
sora tjänar till upplysning ora på stället driven affärsrörelse eller annan
verksarahet och ej heller anslagstavla för raeddelanden rörande kommunala
angelägenheter, föreningssaramanträden, auktioner eller dylikt. Dock får hos
länsstyrelsen sökas tillstånd jämväl beträffande anordning som här avses. Har
sådan anordning anbringats utan tUlstånd eller i strid mot givet tillstånd och
finnes den vara uppenbart vanprydande, skall länsstyrelsen meddela
föreläggande ora avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan
erforderlig åtgärd därraed.

Anordning utomhus för reklara, propaganda eUer
liknande ändamål, vilken ej är underkastad tUlståndstvång enligt första stycket
eller av det slag som avses i andra stycket, skall av den som anbringat eller
låtit anbringa anordningen avlägsnas inom fyra veckor från dagen för anbringandet,
som skaU anges på anordningen. Saknas uppgift i sistnämnda hänseende eUer
borttages anordningen ej inora föreskriven tid, skall den avlägsnas av
koramunen på bekostnad av den som ansvarar för anbringandet,

Bestämraelserna i denna paragraf avse ej anordning
för vilken byggnadslov erfordras eller givits.

25
§3 Ägare av fastighet och Innehavare av särskild rätt till fastighet äro
berättigade tiU ersättning av kronan i den utsträckning som anges i ' Senaste
lydelse 1973: 311.

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 126

26,
29 och 30 §§. Att i vissa fall även borgenär, som har panträtt i fastigheten,
är berättigad till ersättning framgår av 34 § andra stycket. Om inlösen av
fastighet stadgas i 27 §,

1 fråga om ersättning och inlösen skall
expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar lända tUl efterrättelse i
den mån avvikande bestäraraelser ej meddelas i denna lag, 4 kap, 3 §
expropriationslagen skall äga tillämpning i fråga om värdeökning som ägt rura
under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid dorastol.

31
§* Ersättaing enUgt 26 § tredje stycket skaU bestäramas att utgå med visst
åriigt belopp. Ersättningen raå, ora särskUda skäl äro därtill, avräknas å
gottgörelse sora sedermera kan komma att utgå jämlikt 26 § första stycket eller
27 §,

Om särskUda skäl äro därtUl, må järaväl ersättning
enligt 26 § första stycket eller 30 § på begäran antingen av kronan eller av
fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp
med rätt för kronan och den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid
ändrade förhållanden,

33 §5
Har ej överenskoraraelse ttäffats ora ersättning enUgt 26 eller

30 § eller om inlösen av fastighet enUgt 27 § och har icke den, som

vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen, järalikt 32 § första

stycket förlorat sin talan, åUgger det honora att väcka talan raot kro

nan hos fastighetsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkorarait

det beslut vara anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten

därtUl föriustig.

Kronan äger, då fråga uppkommit om meddelande av föreskrifter
enligt 8 eller 9 §, vid fastighetsdomstolen väcka talan raot sakägare ora
faststäUande av de vUlkor sora, därest föreskriftema raeddelas, skola gälla
beträffande ersättning eller inlösen. Meddelas ej föreskrifter av det innebåll,
sora förutsatts vid fastighetsdorastolen, inom ett år från det målet avgjorts
genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna,

34 §*
Är fastighetsägaren enligt 26 § första stycket tillkommande er

sättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom det be

slut, som föranlett rätten tUl ersättning, undergått sådan minskning i

värde att den kan antagas ej utgöra fuU säkerhet för borgenär, som då

rätten tUl ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersätt

ningen nedsättas hos länsstyrelsen.

Om borgenär som avses i första stycket lider
förlust till följd av att nedsättning ej skett, har han rätt tUl ersättaing av
kronan för förlusten raot avskrivning å fordringshandlingen, Detsanuna gäller,
ora borgenär lider förlust därigenom att ersättaing blivit för lågt beräknad
ocb ersättningen till följd av överenskoraraelse raellan kronan och den
ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit prövad av dorastol.
Talan ora ersättning enligt detta stycke skall väckas vid fastighetsdomstolen.

37 §
TiU böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtiigen eller
av oaktsamhet

1,
bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5 § andra

«
Senaste lydelse 1973:311, » Senaste lydelse 1973: 311, Senaste lydelse 1973:
311,

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 127

siycket,
8, 10 eUer 11 §, 14 § första eUer andra styckel, 16 § tredje stycket eller 19
§ andra stycket,

2,
bryter mot 16 § första eller
andra stycket eller 17 § andra stycket,

3,
utför takt i strid mot 18 §
eller föreskrift som meddelats i samband raed tUlstånd till företaget,

4,
åsidosätter skyldighet tiU
samråd som Konungen eUer myndighet som Konungen bestämmer föreskrivit med stöd
av 20 § första stycket,

5,
bryter mot 22 § första stycket
eller tredje stycket första punkten, eUer

6,
åsidosätter stadgandet i 23 §,
om ej gärningen sker på plats, tUl vilken allmänheten icke äger tUlträde eller
har insyn, eller gärningen är ringa.

Utbyte av brott som avses i denna paragraf skall förklaras
förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.

39 §
Har någon begått gärning som avses i 37 § 15, äger länssty

relsen vid vite förelägga honom att vidtaga rättelse, överexekutor äger

ock meddela handräckning för sådant ändaraål. Ansökan ora handräck-

nmg får göras av allmän åklagare, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen

eller den koraraunala myndighet som handhar naturvårdsfrågor. Beträf

fande sådan handräckning äga bestämmelserna i 191 § utsökningslagen

raotsvarande tUlärapning,

Vid raeddelande av föreläggande enligt 17 § första
stycket, 20 § andra stycket, 21 § eller 22 § andra stycket får länsstyrelsen
utsätta vite, Efterkommes ej sådant föreläggande, skall på anmodan av
länsstyrelsen ut-raätningsraannen föranstalta ora att åtgärden vidtages.

Hälsovårdsnämnden får utsätta vite vid meddelande
av föreläggande enligt 24 §. Efterkonunes ej föreläggande äger näranden låta
vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad,

40 §
Talan mot komraunal rayndighets beslut enligt denna lag föres

hos länsstyrelsen genora besvär.

Talan mot länsstyrelsens beslut i ärende enligt 13
§, 17 § första stycket, 20 § andra stycket, 21 §, 22 §, 24, 39 eller 47 §
föres hos kammarrätten genom besvär.

Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag
föres talan hos Konungen genom besvär.

Statens naturvårdsverk äger föra talan mot beslut
enligt denna lag eller enligt bestämraelser sora raeddelats med stöd av lagen,

41
§ Förbud enligt 11 eller 14 §
så ock förordnande enligt 15 § eller 19 § skall lända till efterrättelse utan
hinder av förd klagan,

42
§ Erfordras förberedande
undersökning på raarken innan beslut raeddelas i naturvårdsärende, får sådan
undersökning verkställas genom länsstyrelsens försorg.

I samband med beslut om tUlstånd tUl bebyggelse,
takt eller annat arbetsföretag äger länsstyrelsen föreskriva att företaget
skall bekosta särskild undersökning av det berörda området eller på annat sätt
gottgöra intrånget i naturvårdsintresset.

43 §
Konungen eller efter Konungens förordnande länsstyrelsen får

förordna att befogenhet som enligt 16 § fjärde stycket, 17, 21 och 22 §§

ankomraer på länsstyrelse, skall ankorama på komraunen.

Närraare bestäramelser rörande tillämpningen av
denna lag meddelas av Konungen.

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:166 128

Övergångsbestämmelser

1.
Denna lag träder i kraft den

2.
I fråga om förordnande eller
tUlstånd som meddelats med stöd av 15, 16 eller 19 § i dess äldre lydelse skall
så anses som om beslutet meddelats enligt motsvarande bestämraelse i sin nya
lydelse. I den raån förordnande enligt 19 § i dess äldre lydelse
sararaanfaller med förbud enligt 18 § i dess nya lydelse träder förbudet I
stället för förordnandet.

3.
Strandområde som vid lagens
ikraftträdande ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan
skall ej omfattas av strandskydd enligt den nya lagen, om ej länsstyrelsen
förordnar annat.

4.
Mål som före lagens
ikraftträdande anhängiggjorts hos domstol prövas enligt äldre bestämmelser.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1*74 74046)

Doktrin (7)

  1. Eivind Torp, Rennäringens rättigheter i nationalparker och naturreservat, FT 2005 nr 2 s. 155, på s. 170, 176 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Bertil Bengtsson, Allemansrättsliga komplikationer, SvJT 1985 s. 425 · Fritt tillgänglig
  3. Anm. av S. Westerlund: Naturvård och pågående markanvändning, SvJT 1981 s. 120, på s. 121 · Fritt tillgänglig
  4. Naturvårdslagen, SvJT 1977 s. 537, på s. 539, 540 · Fritt tillgänglig
  5. Einar Herlitz, Sven-Gösta Jonzon, Lars Delin och Bertil Bengtsson, Naturvårdslagen, FT 1977 nr 5 s. 248, på s. 250, 251 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  6. Carl-Otto Lindberg, Om upphävande av detaljplan, FT 1976 nr 6 s. 255, på s. 288 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  7. Einar Herlitz, Tillämpningen av naturvårdslagen, FT 1976 nr 1 s. 1, på s. 20 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

183 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (134)

134 kopplingar i 78 dokument.

  1. SOU 2025:89 En moderniserad fiskelagstiftning, del 1 s. 521 om s. 118 · s. 1325 i texten
  2. SOU 2024:91 Ett tydligt regelverk för aktivt skogsbruk s. 162 om s. 110 · s. 199 om s. 14 · s. 199 om s. 71 · s. 293 om s. 87 · och 1 till i texten
  3. SOU 2024:11 Rätt frågor på regeringens bord s. 136 · s. 612 · s. 614 i texten
  4. Prop. 2021/22:168 En ökad differentiering av strandskyddet s. 18 · s. 20 om s. 95 · s. 102 om s. 95 i texten
  5. SOU 2021:51 Skydd av arter - vårt gemensamma ansvar - Del 1 s. 737 i texten

Visa alla 78

Rättsfall (11)

11 kopplingar.

  1. HFD 2012 ref. 70 om s. 92 ur registret
  2. RÅ 2001 ref. 72 om s. 97 ur registret
  3. MÖD 2020:8 i texten
  4. HFD 2020 ref. 12 om s. 89 i texten
  5. MÖD 2017:7 om s. 118 i texten

Visa alla 11

Doktrin (38)

38 kopplingar i 13 dokument.

  1. Westerlund, Naturvård och pågående markanvändning, 1980 s. 77 om s. 117 · s. 77 om s. 118 · s. 207 om s. 109 · s. 223 om s. 100 · och 9 till i texten
  2. Michanek, Energirätt, 1990 s. 160 om s. 91 · s. 161 om s. 92 · s. 177 om s. 118 · s. 178 om s. 118 · och 5 till i texten
  3. Kyrönviita, Odla fisk rätt, 2022 s. 185 · s. 285 i texten
  4. FT 2005 s. 155 Eivind Torp, Rennäringens rättigheter i nationalparker och naturreservat s. 170 · s. 176 i texten
  5. FT 1977 s. 248 Einar Herlitz, Sven-Gösta Jonzon, Lars Delin och Bertil Bengtsson, Naturvårdslagen s. 250 · s. 251 i texten

Visa alla 13