Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i förordningen (1968:430) om mervärdeskatt
1974 · 52 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 33 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1974:169, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i förordningen (1968:430) om mervärdeskatt
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kiuigl. Majrts
proposition nr 169 år 1974 Prop.
1974:169
Nr 169
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i förordningen (1968: 430)
om mervärdeskatt; given den 18 oktober 1974.
Kungl,
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementsche-feri hemställt,
CARL GUSTAF
G,
E, STRÄNG
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås att de bestämmelser i förordningen (1968: 430) om
mervärdeskatt, som gäller på fastighetsområdet, anpassas till det
civilrättsliga fastighetsbegreppet. Vidare föreslås vissa smärre ändringar i
fråga om den reducerade mervärdeskatt som utgår på bl, a, byggnadsarbeten och
vissa ändringar i gällande besluts- och besvärsregler. Förslagen i sistnämrida
delar irinebär bl, a, att länsstyrelserna ges viss möjlighet att på eget
initiativ meddela slutliga beslut om fastställelse av skatt och att vissa
besvärsärenden som hittills prövats av Kungl, Maj:t skall prövas av riksskatteverket.
De
nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1975,
1
Rikidagen 1974. 1 saml. Nr 169
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974:169
Fiirslag till
Lag om ändring i förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt
Härigenom förordnas i fråga om förordnirigen (1968: 430)
om mervärdeskatt
dels att i 1, 2, 10, 12, 18, 22, 50, 58, 64 h, 76, 76 a
och 78 §§ samt anvisningarna till I och 2 §§ ordet "Konungen", skall
bytas ut mot "regeringeri",
dels att i 1, 10, 50, 61, 62, 64 h, 65, 70, 74, 75 och 78 §§
samt anvisningarna till 1 och 2 §§ ordet "förordning" skall, om det
avser denna förordnirig, bytas ut mot "lag",
dels att
rubriken till förordningen, 7, 14, 24, 25, 36, 47, 51 och 69 §§ samt anvisriingarna
till 7 och 14 §§ skall ha riedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lag om
mervärdeskatt
Nuvarande lydelse-
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
7 § 3
Vara är skattepliktig om ej annat följer av 8 §,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Med
vara förstås enligt denna förordning materiellt ting som icke utgör mark
eller byggnad. Gas, värme och elektrisk kraft anses som vara.
Med vara förstås enligt denna lag materiellt ting som icke
iir fastighet samt gas, värme och elektrisk kraft. Som fastighet anses även
byggnad, ledning, stängsel eller liknande anläggriing som för stadigvarande
bruk anbragts i eller ovan jord och som tillhör annan än ägaren till jorden.
Som fastighet anses däremot icke egendom som avses i 2 kap. 3 § jordabalken
(industritillbehör). Som fastighet anses icke heller annan maskin, utrustning
eller särskild inredning än industritillbehör, om den tillförts sådan byggnad
eller del av byggnad, som är inrättad för annat än bostadsändamål och om den
anskaffats för att direkt nyttjas i särskild verksamhet som bedrives på
fastigheten. Sådan utrustning för vatten, avlopp, sanitet, värme, elektricitet
eller liknande varmed byggnad för bostadsändamål normalt förses anses dock som
fastighet om utrustningen enligt 2 kap. 2 § jordabalken hör till byggnad.
1 Förordningen omtryckt 1969: 237.
Med
nuvarande lydelse av 25, 47 och 69 §§ avses i prop. 1974: 132 föreslagen lydelse.
» Senaste lyddse 1973:928.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974:169
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Växande skog, odling och annan växtlighet anses som vara
vid omsättning utan samband med avyttring av markeu.
Med vara likställes vidare rätt till jordbruksarrende, avverknirigsrätt
och anriari jämförlig rättighet, rätt att taga jord, sten eller annan naturprodukt,
rätt till jakt, fiske eller bete och reproduktionsrätt eller annan rätt till
fotografisk bild. Även visningsrätt eller annan rätt till kinemato-grafisk film
som avser reklam eller information likställes med vara,
(Se vidare anvisningarna,)
14 §
Beskattningsvärdet utgör
1) vid
omsättning av byggnad dier monteringsfärdigt hus samt vid servering eller
ramsuthyrning 60 procent av vederlaget inräknat skatt och, vid uttag, 60
procent av saluvärdet inräkriat skatt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2) vid aririan omsättning vederlaget inräknat skatt och,
vid uttag, saluvärdet inräknat skatt.
Bestäininelsenta i första stycket gäller även beträffande byggnads-cller
anläggningsentreprenad och annan tjänst som avser fastighet. För tjänst som
avser yttre vatten-cller avloppsledning, väg, gata, bro, späranläggning,
flygfält, hamn, kanal eller annan farled och för tjänst enligt 10 § 5 är dock
procenttalet endast 20.
(Se vidare anvisningarna.)
2)
vid
omsättning av hyggnads-ellcr anläggningsentreprenad eller annan tjänst som
avser fastighet 60 procent av vederlaget inräknat skatt, om ej annat följer av
andra stycket,
3)
vid annan
omsättning vederlaget inräknat skatt och, vid uttag, saluvärdet inräknat
skatt.
Beskattningsvärdet utgör 20 procent av vederlaget inräknat
skatt vid omsättning av tjänst som avses i 10 § 5 och för tjänst som avser
1)
yttre
ledning för vatten, avlopp, fjärrvärme, gas, olja, elektricitet,
teleförbindelse, ånga eller liknande,
2)
väg,
gala, bro, parkeringsplats,
3)
spåranläggning, flygfält, hamn, kanal eller annan
farled,
4) fotbollsplan, skolgård,
idrottsplats, lekplats eller liknande anläggning.
(Se vidare anvisningarna,)
opaginerad Kontrollera mot PDF
24 §
Deklaratiorisskyldig skall i skälig omfattning genom
räkenskaper, ari-teckriirigar eller på annat lämpligt sätt sörja för att
underlag finns för fullgörande av deklarationsskyldigheten, för kontroll av
deklaration och för fastställelse av skatt.
Underlaget skall bevaras under Underlaget skall bevaras under
sex år efter utgången av det kålen- sju år efter utgången
av det kalen
derår som underlaget avser. derår
som underlaget avser.
Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper gäller
särskilda bestämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den sorii
granskar deklaratioH eller annan handling som avser mervärdeskatt får taga dd
även av självdeklaration dier aurian haridling, som upprättats till lednirig
för irikomsttaxeringen.
Bestämmelserna i 50 § taxe-
ringslagen
äger motsvarande tilllämpning i fråga om rätt att taga del av deklaration
eller annan haridling som avser mervärdeskatt .samt i fråga om förvaring och
förstöring av sådan deklaration eller handling.
ringslagcri (1956: 623) äger mot
svarande tillämpning i fråga om
rätt att taga dd av deklaration el
ler annari handling sorii avser
mervärdeskatt. Deklarationen
skall
förvaras hos länsstyrelsen till utgången av sjunde året efter utgången av det
kalenderår under vilket redovisningsperioden gått till ända, då
deklarationerna, om icke regeringen föreskriver annat, skall förstöras. Vad nu
sagts gäller även beträffande andra uppgifter som avlämnats till ledning för fastställelse
av skatt .samt av myndighet vid skattekontroll upprättade handlingar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Slutligt
beslut om fastställelse av skatt skall meddelas, om deu skattskyldige begär
sådant beslut inom en månad från den dag då han fått del av preliminärt
beslut.
Slutiigt beslut om fastställelse av skatt skall meddelas,
om den skattskyldige begär sådant beslut inom två månader från den dag då han
fått del av preliminärt beslut. Föreligger särskilda skäl får slutligt beslut
meddelas även om den skattskyldige ej begärt det.
Slutligt
beslut skall innehålla uppgift om den skatt som skall betalas, avräkrias eller
återbetalas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
slutligt beslut enligt första stycket icke meddelats och har tre år förflutit
efter utgången av det kalcriderår under vilket redovisningsperioden gått till
ända, anses skatten fastställd genom slutiigt beslut i enlighet med senaste meddelade
preliminära beslut eller, om preliminärt beslut icke meddelats, i enlighet med
deklaration. Motsvarande gäller när varken deklaration lämnats eller prehminärt
beslut meddelats, varvid skatten anses fastställd till noll kronor.
' Senaste lydelse 1973: 928.
Har
slutligt beslut enhgt första stycket varken begärts eller meddelats och har
tre år förflutit efter utgången av det kalenderår under vilket
redovisningsperioden gått till ända, anses skatten fastställd genom slutligt
beslut i enlighet med senaste meddelade prelimi-riära beslut eller, om
preliminärt beslut icke meddelats, i enlighet med deklaration. Motsvarande
gäller när varken deklaration lämnats eller preliminärt beslut meddelats,
varvid skatten anses fast-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
ställd till noll kronor. Slutligt beslut enligt detta
stycke anses dock icke föreligga tidigare än en månad efter det att den
skattskyldige fått del av nytt preliminärt beslut.
opaginerad Kontrollera mot PDF
47 §5
Betalas icke skatt i behörig ordning inom den tid då
deklaration fÖr den redovisningsperiod skatten avser skall lämnas enligt 22 §
tredje stycket, utgår restavgift på sålunda icke betalat belopp. Har anstånd
med betalning av skatt beslutats enligt 45 §, utgår dock restavgift endast på
skattebelopp som betalas sedan anståridstideri gått till ända,
Restavgiftcri är fyra öre för varje hel kroria av deri
skatt som icke betalats, dock minst tio kronor, öretal som uppkommer vid denna
beräkning jämnas till närmast högre hela krontal.
Bestämmelserna
i 58 § 2 mom. uppbördslagen om befrielse från restavgift gäller i tilläriipliga
delar beträffaride restavgift för mervärdeskatt.
Bestämmelserna i 58 § 2 mom. uppbördslagen (1953: 272) om
befrielse från restavgift gäller i tilllämpliga delar beträffande restavgift
för mervärdeskatt. Bestämmelserna i denna lag om beslut om fastställelse av
skatt gäller i tillämpliga delar om beslut i fråga om befrielse från restavgift.
51 §«
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talari mot
slutligt beslut euligt 36 § första stycket eller mot beslut om efterbeskattning
föres hos länsskatterätten genom besvär.
Om besvär rörande vite gäller bestämmelserna i 69 §
Talan mot slutligt beslut- enligt 36 § första stycket
eller mot beslut att icke meddela slutligt beslut eller rnot. beslut om efterbeskattning,
skattskyldighet, redovisningsskyldighet eller restavgift föres hos
länsskatterätten genom besvär.
Mot beslut om skatterevision eller mot länsstyrelses
beslut i frå-, ga om! registrering . eller föreläggande av vite får talan ej
föras.
iTalan. moti länsstyrelses beslut i övrigt enligt idenna
lag föres hos riksskatteverket . genom besvär. Mot riksskatteverkets heslut får
talan ej föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fråga om
vite enligt denna förordning gäller 123i25 .§§ taxeringslagen i tillämpliga
delar.
I fråga om
vite enligt denna lag gäller 1221 och 124 §§ taxeringslagen (1956: 623) i
tillämpliga .delar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
» Senaste lydelse 1972:82. Senaste lydelse 1971:400.
ti Riksdagen 1974. 1 saml Nr 169
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Egendom
av sådant slag som avses i 2 kap. 2 § jordabalken anses som fastighet
oavsett om den tillförts byggnaden av ägaren eller annan.
Fastighet enligt 4 § kommunalskattelagen utgör icke vara.
Vara sorn inmonterats i fastighet räknas som tillbehör till fastigheten. Inmonteringen
anses som arbetsprestation avseende fastighet. Detta gäller oavsett om arbetet
utförs åt fastighetens ägare eller annan, exempelvis hyresgäst.
Fast maskin och annat inventarium som hör till byggnad
och som enligt punkt 5 av anvisningarna till 10 § kommunalskattelagen åsättes
särskilt maskinvärde (s. k. fast maskin) anses alltid som vara enligt denna
förordning. Å andra sidan räknas alltid ledning . för överföring av elektrisk kraft,
värme, gas, vatten eller annan produkt, för teleförbindelse eller för
jämförligt ändamål som fa.s-tighet när ledningen icke ingår i fast maskin, .som
är att anse som vara, eller i annat inventarium. Som fastighet anses även
exempelvis linbana för person- eller godsbefordran.
Aktie, obligation, biljett, lottsedel, presentkort och
annan jämförlig handling anses som vara endast när handlingen omsattes eller
införes som trycksak. Sedel och mynt anses som vara när fråga uppenbarligen är
om samlarobjekt,
till 14 §8
I beskattningsvärdet ingår i förekommande fall även annan
statlig skatt eller avgift än mervärdeskatt.
Med vederlag avses vid omsättning mot kontant betalning
den erhållna likviden minskad med rabatt som direkt avgår från likviden och vid
annan omsättning det pris som överenskommits vid avtalets ingående enligt då
utfärdad faktura eller aivnan handling, I vederlaget skall inräknas
avbetalningstillägg, finansieringstillägg, ränta och annat pristillägg som
skall erläggas av köparen enhgt avtalet, Utställes i samband med avtalet växel
eller annat skuldebrev för betalningen, utgöres det avtalade priset av belopp
enligt sådan handling med tillägg av kontant likvid som dämtöver erlagts.
Detta gäller även om lägre pris anges i faktura eller liknande handling.
Vid beräkning av beskattningsvärde eller skattepliktig
omsättning får avdrag icke göras för s, k, villkorlig rabatt som utgår vid
betalning inom
' Senaste lydelse 1973: 928. « Senaste lydelse 1970:183.
Prop.
1974:169 7
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
viss tid. Ej heller får avdrag göras för diskonto vid
diskontering av kundväxel.
Vid omsättning som iuricbär att ny eller renoverad
bilmotor lämnas till bestämt pris mot att en renoveringsbar bilmotor av samma
slag tages i byte utan särskild värdering, skall i beskattningsvärdet icke
inräknas något värde för den inbytta motorn. Vad nu sagts gäller även vid annan
jämförlig omsättning.
Varas saluvärde bestämmes enligt ortens pris enligt samma
grunder, som föreskrives i kommunalskattelagen.
Vid sådan försäljning av vara i förening med varans
inmontering i fastighet som ej utgör byggnads- eller anläggningsentreprenad och
ej ingår såsom ett led i sådan entreprenad, exempelvis försäljuing i förenirig
med inmontering av enbart spis eller kylskåp, utgöres beskattningsvärdet av
hela vederlaget. Uttages särskild ersättning för inmonteringen, bestämmes
beskattningsvärdet för denna del av vederlaget enligt vad som gäller för tjänst
som avser fastighet.
Vid skattepliktig omsättning av inventarium eller annan
tillgång som tillhör verksamhet utgöres beskattningsvärdet alltid av vederlaget
eller saluvärdet eller, i fråga om monteringsfärdigt hus, 60 procent av vederlaget
eller saluvärdet.
Utgår gemensamt vederlag för såväl skattepliktig som icke
skattepliktig omsättning bestämmes beskattningsvärdet genom uppdelning av vederlaget
efter skähg grund.
Vid omsättning av byggnad anses särskild ersättning för
tjänst som avses i 10 § 5 som vederlag för sådan tjänst.
Vid försäljning av byggnad och mark bestämmes det på
byggnaden belöpande vederlaget till skillnaden mellan hela vederlaget minskat
med särskild ersättning för tjänst som avses i 10 § 5 och saluvärdet av marken
vid försäljningstillfället. Ingår i saluvärdet av marken värde som enligt
anvisningarna till 9 § skall anses som omsättning av skattepliktig tjänst,
bestämmes beskattningsvärdet härför enligt 14 § andra stycket. Motsvarande
gäller vid annan omsättning av byggnad eller mark som utgör lagertillgång i
byggnadsrörelse. Uttages del av byggnad bestämmes beskattningsvärdet till
skälig del av beräknat saluvärde för hela byggnaden. Vad nu sagts gäller även
i fråga om sådant värde som avses i anvisningarna till 9 §, när mark uttages
för att delvis användas för annat ändamål än för stadigvarande bruk i
byggnadsrörelsen.
Med monteringsfärdigt hus för- Med monteringsfärdigt hus för-
stås hus avsett för stadigvarande stås hus avsett för
stadigvarande
bruk, som för uppförande på fast bruk, som för uppförande på fast
grund levereras antirigen i form av grund levereras antingen i form av
färdigställda byggnadselement, in- färdigställda byggnadselement, in
nefattande fullständig sats av nefattande fullständig sats av
bjälklags-, vägg- och takkonstruk- bjälklags-, vägg- och takkonstruk
tioner med tillhörande bekläd- tioner, även med tillhörande be-
nads- och isoleringsmateriel samt klädnads- och isoleringsmaterial,
byggnadssnickerier, eller på mot- samt byggnadssnickerier, eller på
svarande sätt färdigmonterat. motsvarande
sätt färdigmonterat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975. I samband med
ikraftträdandet iakttages följande.
Prop. 1974:169 8
1.
De nya bestämmelserna i 36 §
tillämpas redan från och med den 1 december 1974.
2.
De nya bestämmelserna i 51 §
tillämpas i fråga om besvär över beslut som meddelats efter utgången av
november 1974.
3.
I övrigt tillämpas de nya
bestämmelserna på tillhandahållande som sker efter utgången av år 1974.
4.
Närmare föreskrifter för
ikraftträdandet av denna lag meddelas såvitt gäller förtullning av regeringen.
5.
Förekommer i lag eller annan
författning ordet "förordning" eller böjningsform därav och avses diirmed
förordningen om mervärdeskatt skall detta ord vid ikraftträdandet av denna lag
bytas ut mot "lag" i motsvarande form.
Prop.
1974:169
Utdrag
av protokollet över finansärenden hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 18 oktober 1974.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST,
ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, NORLING, LÖFBERG, CARLSSON, FELDT, SIGURDSEN,
GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN,
Chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i förordningen (1968: 430) om
mervärdeskatt och anför.
Inledning
Mervärdeskatteutredningen
(Fi 1971: 05) avlämnade i juni 1974 ett delbetänkande (Ds Fi 1974: 8) Översyn
av mervärdeskatten Del II Fastighetsbegreppet m. m. I betänkandet redovisas
resultatet av en granskning av de bestämmelser i förordningen (1968: 430) om
mervärdeskatt (MF), som gäller på fastighetsområdet. Anledningen till att dessa
frågor tagits upp i ett särskilt delbetänkande är att ett nytt
fastighetsbegrepp införs för den direkta beskattningen den 1 januari 1975. De
nu framlagda förslagen syftar till en anpassning av mervärdeskatten till detta
nya fastighetsbegrepp. Härjämte föreslås vissa ändringar i fråga om den reducerade
mervärdeskatt som utgår på bl. a. byggnadsarbeten samt vissa ändringar i de för
mervärdeskatten gällande besluts- och besvärsreglerna.
Efter
remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Göta hovrätt, kammarrätten i
Göteborg, generaltullstyrelsen, byggnadsstyrelsen, riksskatteverket (RSV),
kommerskollegium, samtliga länsstyrelser, HSB:s riksförbund (HSB), Kooperativa
förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet,
Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svensk industriförening. Svenska
arbetsgivareföreningen. Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Svenska
elverksföreningen. Svenska kommunförbundet, Svenska kraftverksföreningen.
Svenska tapethandlare-föreningen, Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Sveriges färghandlares riksförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges järnhand-lareförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveri-
>
I utredningen ingår som utredningsman departementsrådet H. Fridolin och som
experter bitr. skattedirektören G. Allström, direktören S. Crabo, docenten D.
Helmers, byråchefen L. Mellbin och, tillika sekreterare, kammarrättsassessor L.
Lindstam.
Prop. 1974:169 10
ges
industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges trähusfabrikers
riksförbund, Sveriges trä- och byggvaruhandlares centralförbund och
Tjänstemännens centralorganisation (TCO). RSV har bifogat yttrande av riksskatteverkets
nämnd för rättsärenden avdelningen för indirekt skatt (rättsnämnden).
Kommerskollegium har berett hariddskam-rarna tillfälle att avge yttrande över
betänkandet. Yttranden har avgetts av handdskamrarna i Göteborg och Karlstad
(gemensamt) samt Skånes handelskammare. Stockholms handelskammare och
handelskammaren i Örebro har anslutit sig till yttrande upprättat av
Näringslivets skattedelegation. Länsstyrelsen i Blekinge län har bifogat
yttrande av kommunstyrelsen i Karlskrona kommun. LO har bifogat yttrande av
Svenska kommunalarbetareförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen har som svar
på remissen åberopat det av Sveriges industriförbund avlämnade yttrandet. LRF
har som eget remissyttrande åberopat ett utlåtande av Lantbrukets
skattedelegation. Svenska tapethandlareföreningen instämmer i vad som anförts
av Sveriges färghandlares riksförbund. Sveriges köpmanuaförburid ansluter sig i
vad avser reduceringsregeln gällande försäljning av vara i förening med varans
inmontering i fastighet till vad som anförts av Sveriges färghandlares
riksförbund och Sveriges järn-handlareförburid och i övrigt till vad som ariförts
av Sveriges industriförbund. Därutöver har yttranden i anledning av
betänkandet inkommit från riksdagens ombudsman (JO), statens vägverk och
Målarmästarnas riksförening i Sverige,
Någon
allmän redogörelse för beskattningsformen mervärdeskatt och för den svenska
skattens utformning lämnas inte i detta sammanhang, I det följande lämnas
därför endast redogörelse för de bestämmelser som omfattas av de nu aktuella
ändringsförslagen. Jag följer därvid den av utredningen valda dispositionen,
vilket innebär att beskattningen enligt de s, k, reduceringsreglema behandlas
först, därefter det skattemässiga fastighetsbegreppet och övriga av utredningen
behandlade frågor. Avslutningsvis tar jag dessutom upp en fråga som
aktualiserats i en skrivelse från riksarkivet.
Reduceringsreglerna
Gällande
bestämmelser m. m.
Mervärdeskatten
avlöste den 1 januari 1968 den år 1960 införda allmänna varuskatten (SFS 1959:
507), Sistnämnda skatt utgick vid yrkesmässig omsättning till konsument av
skattepliktiga varor och av tjänster med avseende på skattepliktiga varor. Fast
egendom och tjänster på fast egendom omfattades inte av skatteplikten. Härav
följde, att byggmästare och entreprenörer inom byggnadsområdet betraktades som
konsumenter i varaskattehänseende och att skattebelastningen på
byggnadsproduktion
Prop. 1974:169 11
och
på reparation och underhåll av fast egendom begränsades till skatten på
byggnadsföretagens inköp av skattepliktigt byggnadsmaterial m, m. Detta betydde
i princip att endast varuvärdet av ett entreprenadarbete belastades med allmän
varuskatt.
Vid övergången till
mervärdeskatt var det nödvändigt att inrymma även byggnadsentreprenader och
andra tjänster på fast egendom samt byggnadsföretagens avsaluproduktion av
byggnader under skatteplikten för att förhindra kumulativa skatteeffekter och
för att uppnå konsumtions- och konkurrensneutralitet i beskattningen.
En allmän förutsättning
vid övergången från allmän varuskatt till mervärdeskatt var att övergången inte
skulle medföra någon skärpt kon-sumtionsbeskattnmg. På fastighetsområdet valdes
därför ett system med reducerade beskattningsvärden för byggnadsentreprenader
och andra tjänster på fastighet samt för skattepliktiga byggnader och
monterings-färdiga hus. Systemet omfattar två reduceringsregler, som kallas 60-pro-centsregeln
och 20-procentsregeln, Genom reduceringsreglerna begränsas beskattnmgen till
vad som i genomsnitt motsvarar materialvärdets andel av totala vederlaget. Ett
väsentligt motiv för 20-procentsregeln, som gäller för vissa tjänster med
särskilt låga materialkostnader, var att tillgodose kravet på
konkurrensneutralitet i beskattningen.
Övergången till
mervärdeskatt medförde också att skatteplikt infördes för uthyrning av rum i
hotell- och pensionatrörelse. Annan uthyrning av fast egendom omfattas inte av
skatteplikten. Detta betyder att mervärdeskatten medför en skattebelastning på
fast egendom som används för icke skattepliktig uthyrning. För skattskyldig,
som bedriver verksamhet i egna lokaler, elimineras skattebelastningen genom den
i mervärdeskattesystemet inbyggda rätten till avdrag för s, k, ingående
mervärdeskatt.
Som allmän regel gäller
att beskattniugsvärdet för mervärdeskatten utgörs av vederlaget för eller, vid
skattepliktigt uttag ur skattskyldigs rörelse, saluvärdet av skatteobjektet
med skattens belopp inräknat. Nuvarande skattesats om 15 % motsvarar ett
pålägg på priset före skatt om 17,65 %,
De
nämnda reduceringsreglerna, som finns intagna i 14 § MF, innebär, att skatt
enligt gällande skattesats beräknas på beskattningsvärden som utgör endast 60 %
av vederlaget eller saluvärdet inklusive skatt eller 20 % därav. Vid nuvarande
skattesats om 15 % motsvarar detta en effektiv skatt om 9 % resp, 3 % av
vederlaget inklusive skatt eller 9,89 % resp, 3,09 % i pålägg på priset före
skatt,
60-proceritsregelri
omfattar omsättriing av skattepliktig byggnad, monteringsfärdigt hus samt
byggnads- och anläggningsentreprenad och annan tjänst på fastighet, I fråga om
tjänster som avser yttre vatten- och avloppsledning, väg, gata, bro,
spåranläggning, flygfält, hamn, kanal eller annan farled gäller dock 20-procentsregeln,
Denria gäller också i fråga om projekteririg, ritnirig, konstruktion eher
därmed jämföriig
Prop. 1974:169 12
tjänst
beträffande mark, byggnad eller annan fast egendom. Skattepliktig
rumsuthyrning faller under 60-procentsregeln. Denna gäller även för serveringstj
änster.
Särskilda bestämmelser
gäller i fråga om försäljning av vara i förening med varans inmontering i
fastighet. Utgör sådant tillhandahållande en byggnads- eller
anläggningsentreprenad eller ingår den i sådan entreprenad tillämpas
reduceringsreglerna på hela vederlaget. I annat fall utgår full skatt utom på
särskilt debiterad ersättning för arbetet med inmonteringen. Dessa
bestämmelser tillkom genom en författningsändring 1970. Dessförinnan gällde,
att försäljning av vara i förening med inmontering av varan i fastighet i siu
helhet ansågs som försäljning av vara, när vederlaget till minst 80 procent
utgjorde ersättning för varan och annars som tjänst på fastighet. Fast maskin
och annat inventarium som enligt kommunalskattelagen (1928: 370, KL) åsätts
särskilt maskinvärde anses alltid som lös egendom enligt MF. Detta iuriebär att
reduceriugs-reglerna inte tillämpas på montering av eller andra tjänster på
sådana maskiner.
Utredningens
överväganden och förslag
Utredningen
behandlar de särskilda reduceringsreglerna med utgångspunkt i kraven på
neutralitet i beskattningen och enkelhet i den praktiska tillämpningen.
Allmänt sett, uttalar
utredningen, medför olika beskattningsregler för olika skatteobjekt större
tillämpningssvårigheter än helt enhetliga regler. De skattskyldiga, deras
kunder och beskattningsm.yndigheterna får bedöma om en enskild transaktion
faller under den ena eller andra regeln eller omfattas av flera olika regler, I
flertalet fall är dock enligt utredningen en sådan bedömning inte förenad med
särskilda svårigheter. Det är i stället gränsdragningsproblem som gör sig
gällande. Frågor om rätta tillämpningen av reduceringsreglerna har också
förhållandevis ofta behandlats av RSV och dess föregångare riksskattenämnden (RN)
i anvisningar och på annat sätt. Utredningen lämnar åtskilliga exempel härpå i
betänkandet (s, 1824).
Vissa anmärkningar mot
reduceringsreglerna har också framförts direkt till utredningen av olika
branschorganisationer. Sålunda har framhållits att reglema medför olägenheter
för järnhandeln. Företagen inom denna bransch måste ta ut oreducerad skatt på
sina försäljningar av t, ex. hushållskapitalvaror medan konkurrerande
entreprenörer tar ut reducerad skatt, ibland utan grund. Som en lösning av
detta problem har pekats på möjligheten att inrymma hushållskapitalvaror m, m.
under 60-proceiitsregdn. Från färghandelns sida har anförts liknande av skatten
betingade svårigheter i konkurrensen med målerientreprenörer och från trä- och
byggnadsvaruhandelns sida i förhållaude till säljare av monte-
Prop. 1974:169 13
ringsfärdiga
hus. Från tapethandelns sida har av bl, a, konkurrensskäl ifrågasatts
lämpligheten av att reducerad skatt utgår på väggbekläd-ningsmedd som
tillhandahålls genom hantverkare. Företrädare för måleribranschen har påpekat
att 60-procentsregeln ger för hög skattebelastning för måleriarbeten och att
branschföretagen därför inte kan konkurrera med dem som kan utföra
måleriarbeten med egen anställd arbetskraft, I skrivelse till utredningen har
näringsfrihetsombudsmannen ifrågasatt om 60-procentsregeln kan avgränsas på
ett fråri konkurrenssynpunkt tillfredsställande sätt och om det därför inte
finns skäl att i grunden ompröva regeln.
Utredningen
redovisar också en uudersökriirig som Svenska byggaads-entreprenörföreningen
utfört angående materialandelen i vissa anläggningsarbeten. Undersökningen
visar en betydande spridning för olika arbeten som omfattas av
reduceringsreglerna.
Utredningen
konstaterar för egen del att en övergång till mer enhetliga regler för
mervärdeskatten i dess helhet i och för sig skidle innebära praktiska fördelar.
Ofta svåra gränsdragningsproblem skulle falla bort och vissa nu rådande brister
i konkurrensneutralitet skulle undanröjas, A andra sidan fungerar systemet med
reduceringsregler i väsentliga ddar väl i praktiken. Svårigheterna har
begränsats inte minst tack vare en omfattande informationsverksamhet från RSV:s
och branschorganisationernas sida.
De praktiska fördelarna
med ett slopande av reduceringsreglerna skulle emellertid, konstaterar
utredningen, vinnas till priset av högre boendekostnader och större
konkurrenssnedvridning. För att motverka sådana effekter krävs särskilda
åtgärder. Utredningen pekar på möjligheten att hålla boendekostnaderna vid
oförändrad nivå med hjälp av ett kompensationssystem av det slag som f, n,
gäller i fråga om visst bostadsbyggande enligt beslut av 1974 års vårriksdag (prop,
1974: 25, FiU 1974: 1, rskr 1974: 41, SFS 1974: 113, ändrad genom 1974: 665),
EU sådant system skulle också kunna utformas så att kumulativa effekter elimineras
för skattskyldiga som driver verksamhet i förhyrda lokaler. Det skulle
emellertid medföra en avsevärd administrativ belastning. För att uppnå bättre
konkurrensneutralitet än vad reduceringsreglerna erbjuder skulle det dessutom i
princip krävas individuell prövning, vilket utredningen inte finner praktiskt
genomförbart. Av i huvudsak dessa skäl anser sig utredningen inte böra förorda
att reduceringsreglerna slopas och att därav betingad skatteskärpning ehmineras
genom ett kompensationssystem.
Utredningen
diskuterar därefter möjligheterna att åstadkomma bättre konkurrensneutralitet
genom att ta ut oreducerad skatt på byggnadsmaterial och undanta tjänst på
fastighet från beskattning, att återgå till den för den allmänna varuskatten
gällande ordningen med skatteplikt för
i-2
Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 169
Prop. 1974:169 14
byggnadsmaterial
och ingen skattskyldighet för byggnadsföretagare eller att införa
skattskyldighet för fastighetsägare. Samtliga dessa alternativa lösningar
avvisas dock under hänvisning till att några påtagliga förbättringar i
konkurrensneutralitet inte skulle vinnas och att lösningarna skulle vara
förenade med alltför stora olägenheter i tillämpnings- och kontrollhänseende.
Vad som därmed enligt utredningen står till buds är, att genom ändringar i
reduceringsreglerna försöka uppnå bättre konkurrensneutralitet eller praktiska
fördelar.
I
fråga om leverans av vara i förening med varans inmontering i fastighet skulle
en likformig och neutral beskattning uppnås om varor som kan betecknas som
färdigställda utrustningsdetaljer till fast egendom, t. ex. spisar, kylskåp,
badkar och heltäckande mattor, belades med reducerad skatt oavsett om
leveransen sker i förening med inmontering eller ej. Denna lösning avvisas dock
med hänsyn främst till de gränsdragnings-, redovisnings- och kontrollproblem
som skulle uppkomma. I stället förordar utredningen att färdigställda utrustningsdetaljer
av nu nämnt slag skall omfattas av den reducerade beskattningen endast när
leverans och inmontering sker i samband med entreprenad som avser ny-, till-
eller ombyggnad eller när vederlaget för inmonteringen utgör en betydande del,
normalt ca en tredjedel av totala vederlaget, I andra fall föreslås att
reducerad skatt skall kunna utgå endast för särskilt debiterad ersättning för
inmonteringen.
Den
reducerade beskattningen av monteringsfärdiga hus har, framhåller utredningen,
tillkommit för att uppnå i stort sett samma skatteeffekt för olika former av
husbyggen. För att denna effekt skall uppnås krävs dock, enligt utredningen,
att arbetet på fabrik vid tillverkning av monteringsfärdiga hus kan sägas helt
eller delvis ersätta arbete som annars skulle utföras på byggnadsplatsen.
Begreppet monteringsfärdigt hus har emellertid i praxis tolkats så att
reducerad skatt tas ut vid leverans av en visserligen fullständig men i
relativt liten utsträckning förarbetad byggsats till hus. Detta finner
utredningen vara en för långtgående tolkning av begreppet.
Byggnadsmaterial
skall i princip beläggas med full skatt och sker detta får undanhållande av
skatt på arbetsprestationer i samband med husbygge mindre betydelse. Utredniugen
anser därför, att förutsätt-nirigen för tillämpning av 60-procentsregeln bör
vara att arbete i bety dande omfattning skall ha utförts på materialet innan
det levereras till köparen, t, ex, i form av hopfogning av material av olika
slag till större byggnadselement. Leverans av en specificerad mängd material
för ett husbygge bör därmed inte anses utgöra leverans av monteringsfärdigt
hus. I de fall fråga är om leverans av monteringsfärdigt hus bör 60-procentsregeln
gälla även för sådana färdigställda utrustningsdetaljer sorn avtalsenligt skall
ingå i husleveransen. Detta ger, påpekar utredningeri, i princip samma
skatteeffekt som när skattepliktig byggnad säljs eller byggnadsentreprenad
utförs.
Prop. 1974:169 15
Det
har i olika sammanhang diskuterats, framhåller utredniugeri vidare, att
utvidga skattskyldigheten för stat och kommun för att därigenom skapa bättre
möjligheter att välja upphandling utan påverkan av mervärdeskatten. Den
diskussion som härvid förts beträffande byggnads- och anläggningsarbeten får
ses mot bakgrand av att staten och flertalet kommuner har resurser för att i
egen regi utföra sådana arbeten och att det också bedrivs en omfattande statiig
och kommunal aulägg-ningsverksamhet. I allmänhet sker denna i en omfattning som
i och för sig motiverar skattskyldighet. Även om utredningen avvisar en
generell skattskyldighet för tjänster som utförs i egen regi bör hinder inte
möta att införa skattskyldighet för staten och kommunerna för egen anläggningsverksamhet.
Därmed skulle skillnader i mervärdeskattehänseende mellan offentlig
anläggningsverksamhet i egen regi och upphandlade eritreprenader undanröjas.
De
arbeten som i första hand utförs i statlig och kommunal regi avser vägar, gator
och yttre vatten och avloppsledningar, dvs, arbeten som omfattas av 20-procentsregeln,
Det synes också enligt utredningen vara så, att den regeln inte särskilt väl
svarar mot materialandden för sådana gatu- och vägarbeten som kommunerna utför
i egen regi. Utredningen anser därför att bärande skäl föreligger för att
införa skattskyldighet för offentlig anläggningsverksamhet som faller inom 20-procentsregdns
till-lämpningsområde. Utredningen föreslår vidare, att beskattningsvärdena får
bestämmas på grundval av nedlagda kostnader i form av "köpta" tjänster,
material, arbete, investeringar och administration. Anläggningsverksamheten
bör betraktas som särskild förvärvsverksamhet i mervärdeskattehänseende,
vilket dock inte bör utgöra hinder att redovisa den tillsammans med annan
skattepliktig verksamhet. Skattskyldigheten bör vara obligatorisk med möjlighet
dock för RSV att på begäran medge frihet från redovisningsskyldighet om
verksamheten är av ringa omfattning eller risken för konkurrenssnedvridning är
liten av annat skäl.
En
motsvarande lösning med skattskyldighet för fastighetsförvaltande företag för
att därmed åstadkomma bättre konkurrensneutralitet och eliminera kumulativa
skatteeffekter avvisas av utredningen av praktiska skäl. Inte heller anser
utredningen det vara en framkomlig väg att undanröja kumulativa effekter genom
att hänföra viss del av hyra till avdragsgill s. k. ingående skatt.
Beträffande
de av bl. a. vissa branschorganisationer framförda erinringarna mot
reduceringsreglerna konstaterar utredningen att de i viss mån beror på ett
reglerna missbrukas. Utredningen hyser viss förståelse för önskemålet att
måleriarbeten inryms under 20-procentsregeln, Det är emellertid ofrånkomligt,
framhåller utredningen, att en sådan scha-bloniserad skattenedsättning, som
reduceringsreglerna innebär, i många fall kan avvika väsentligt från vad som är
motiverat med hänsyn till materialvärdet. Förhållanden liknande dem som
anförts i fråga om måle-
Prop. 1974:169 16
riarbeten
förekommer på andra områden. Utredningen anser sig därför inte kunna förorda
att måleriarbeten inryms under 20-procentsregeln.
På
några andra punkter förordar dock utredningen, att reduceringsreglernas
tillämpningsområde ändras. Sålunda föreslås, att 20-procents-regelns
tillämpning på yttre vatten- och avloppsledning utsträcks till att omfatta i
princip alla slag av ledniugar, sålunda även för exempelvis gas, olja, el, tele,
ånga eller fjärrvärme. Detta motiveras av att sådana lednirigar kan dras fram i
samma rör- eller ledningsgrav. Vidare föreslås att parkeringsplatser generellt
hänförs till 20-procentsregelns tillämpningsområde och således beskattas på
samma sätt som gatu- och vägarbeten. Någon ytterligare ändriug i fråga om
reduceringsreglerna föreslås inte,
Fastighetsbegreppet
Gällande
bestämmelser m. m.
I MF
görs en i flera hänseenden viktig skillnad mellan fast och lös egendom. Detta
är främst betingat av den reducerade beskattningen inom fastighetsområdet.
Gränsen mellan fast och lös egendom dras i 7 § MF. Där stadgas att med vara
enligt MF förstås materiellt ting som inte utgör mark eller byggnad, I anvisningarria
till 7 § anges vidare, att fastighet enligt 4 § KL inte utgör vara. Härav
följer att 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra äger
tillämpning på mervärdeskatten. Denna lag ersattes den 1 juli 1967 med lagen
(1966: 453) om vad som är fast egendom, vilken lag med vissa ändringar infogats
i jordabalken (JB) den 1 januari 1972, Det civilrättsliga fastighetsbegreppet
är sålunda numera reglerat i JB,
Enhgt
äldre bestämmelser förstods med fastighet enligt KL vad som enligt allmän lag
var att hänföra till fastighet, I prop, 1973: 162 angående fastighetstaxering m,
m, behandlades frågan om det framtida skatterättsliga fastighetsbegreppet, I
propositionen uttalades att man borde överge tanken på att skapa ett särskilt skatterättsligt
fastighetsbegrepp. Ett sådant skulle ändå inte kunna bli enhetiigt. Den
enklaste och från terminologisk synpunkt redigaste lagstiftningstekniken syntes
därför vara att helt begagna sig av de civilrättsliga definitionerna och med
utgångspunkt häri meddela de särföreskrifter som behövdes i de olika
sammanhangen. Propositionen antogs av riksdagen (SkU 1973: 70, rskr 1973: 391)
och har lett till ändringar i KL (SFS 1973: 1099) m, fl, författningar. De nya
bestämmelserna i KL tillämpas första gången vid 1975 års allmänna
fastighetstaxering och vid 1976 års iukomsttaxering.
Med
hänsyn till nu nämnda förhållanden och att det vid bibehållande av
reduceringsreglerna krävs en definition av vad som är att hänföra till fast
egendom i MF har utredningen tagit upp frågan om fastighetsbegreppets
utformning i mervärdeskattehänseendc.
Prop. 1974:169 17
Det
nya fastighetsbegreppet i KL överensstämmer med det civilrättsliga.
Bestämmelserna i KL om fastighet skall dock i princip gälla även i fråga om
byggnad, som är lös egendom, dvs, byggnad på annans mark. Fastighet enligt KL
är skattepliktig med vissa undantag. Till dessa undantag hör egendom som avses
i 2 kap. 3 § JB, dvs. industritillbehör, samt vidare ledning,
transformatorstation eller kopplingsstatiori som ingår i eller hör till nätet
för överföring och distribution av elkraft och därjämte ledning, pump,
pumpstation o. d. för allmän va-anläggning.
Det nu gällande
fastighetsbegreppet i MF omfattar i första hand jorden och vad som hör till
jorden, t, ex, hus, vattenverk och andra byggnader, stängsel samt rotstående
träd, andra växter med frukt därpå och gödsel. Detta gäller oberoende av om
jorden och vad som hör till jorden ägs av olika personer, Alla ledningar, som
inte ingår i fast maskin eller annat inventarium, anses som fast egendom
oavsett om ledningen går ovan, på eller i marken och oavsett om marken och
ledningen ägs av olika personer.
Vidare räknas som fast
egendom det som hör till byggnad och ägs av den som äger byggnaden, såsom fast
inredning, t. ex. avbalkningar, ledstänger, spiltor och krabbor, ledningar för
uppvärmning, belysning eller luftväxling, ledningar för vattens eller andra
ämnens inledande eller bortförande samt annat som är inmurat eller intimrat i
vägg, tak eller golv. Dessutom anses vara som inmonterats i byggnad som fast
egendom även om varan och byggnaden inte ägs av samma person. Även sådant som
fastighetsägare anskaffat till stadigvarande bruk i byggnaden räknas som fast
egendom, t. ex. dubbeldörrar, innanfönster, nycklar, järnspisar, ugnar, kaminer
och brandredskap. Slutligen räknas som fast egendom också linbana för person-
eller godsbefordran.
Utanför
fastighetsbegreppet enligt MF faller däremot maskin som åsätts särskilt
maskinvärde samt växande skog, odling och annan växtlighet vid omsättning utan
samband med avyttring av marken,
RN har i anvisning
behandlat begreppet fastighet (RN II 1969: 34), Nämnden har
därvid uttalat bl, a,, att för tillfälligt bruk uppförda skjul, kojor och
flyttbara baracker inte utgör fastighet under det att som byggnad och därmed
som fast egendom bör anses särskilda anläggningar såsom brobyggnader,
järnvägs- och spårvägsanläggningar ovan jord eller i tunnel, dammanläggningar, flottningsrännor
och oljdagringsanlägg-ningar.
Med ledning, som enhgt vad
nyss nämnts anses som fast egendom, bör enligt RN förstås även stolpar, stag, isolatorer,
hängarmar och andra anordningar som ingår i själva ledningsnätet. Lösa detaljer
såsom hängkorgar och liknande transportanordningar är däremot att hänföra till
lös egendom, RN har därjämte meddelat ingående anvisningar beträffande vad som
bör vara att hänföra till fastighetstillbehör i olika slags byggnader.
Prop. 1974:169 18
Utredningens
överväganden och förslag
Som
tidigare nämnts anser sig utredriingen inte kunna föreslå att reduceringsreglerna
slopas och därmed kvarstår behovet av att det i MF anges vad som skall anses
som fast egendom. Det nuvarande fastighetsbegreppet i MF har, såvitt
utredningen kunnat finna, i stort sett en lämplig utformning i materiellt
hänseende. Bestämmelserna fungerar i allt väsentligt väl. Det finns därför
enligt utredningens mening irite någon anledning att göra några långtgående
ändringar i sak av bestämmelserna om fastighetsbegreppet. I formellt hänseende
däremot måste bestämmelserna ändras eftersom hänvisningen till 4 § KL inte kan
kvarstå efter utgången av år 1974. Därvid bör enligt utredningen eftersträvas
att ge de nya bestämmelserna ett innehåll som överensstämmer med de nuvarande.
Utredningen
avvisar tanken på att anknyta gränsdragningen mellan fast och lös egendom i MF
till de avskrivningsregler som enligt KL gäller för olika tillgångar. Däremot
står enligt utredningen stora fördelar att vinna om fastighetsbegreppet i MF
såsom redan skett i KL anknyts till det nu gällande civilrättsliga
fastighetsbegreppet enligt JB.
En
jämförelse mellan vad som iir fast egendom enligt JB och MF visar, konstaterar
utredningen, att grundbestämningen är i stort sett gemensam. Jord, fastighetstillbehör
och byggnadstillbehör enligt JB är enligt MF fast egendom. Däremot är
industritillbehör, som enligt JB hör till fast egendom, lös egendom enligt MF.
Ett i stort sett oförändrat resultat skulle därför uppnås om det nuvarande
fastighetsbegreppet i MF ersätts med det civilrättsliga och därvid undantag
görs för industritillbehör. Utredningen påpekar i detta sammanhang att
gränsdragningen mellan fast och lös egendom samt mellan fastighets-, byggnads-
och indu-stritUlbehör har materiell betydelse endast när mervärdeskatt som belastar
anskaffning av eller tjänster på sådan egendom inte är avdragsgill ingående
mervärdeskatt. Beskattningen saknar alltså i princip materiell betydelse när
det är fråga om näringslivets fastigheter.
Utredningen
konstaterar vidare, att byggnad på mark som ägs av annan än den som äger
byggnaden f. n. anses som fast egendom enligt såväl KL som MF. Vad gäller
mervärdeskatten är detta motiverat av den reducerade beskattningen av
bostadskonsumtionen men också praktiskt betingad. Skattskyldig kan härigenom
beräkna skatten utan att behöva undersöka ägandeförhållandena.
Det
finns enligt utredningens mening ingen anledning att i sak ändra bestämmelserna
på denna punkt. I MF bör därför anges att byggnad, som enligt JB är lös
egendom, utgör fastighet i mervärdeskattehänseende. Vidare bör tillbehör till
byggnad, som är lös egendom enhgt JB därför att den står på mark som ägs av
annan, hänföras till fast egen-
Prop.
1974:169 19
dom
enligt MF under samma förutsättningar som nu gäller, nämligen att
byggnadstillbehöret och byggnaden ägs av samma person.
Begreppet fastighet är,
påpekar utredningen, inte definierat i KL, Vanligtvis avses med ordet fastighet
såväl marken som fastighetstillbehören. Genom att använda uttrycket fastighet
i KL uppnås att det är det civilrättsliga fastighetsbegreppet sådaut det kommer
till uttryck i JB som gäller, Samma princip bör enligt utredningen tillämpas i
fråga om MF,
I
enlighet med det anförda förordar utredningen sålunda att fastighetsbegreppet
i MF utformas med utgångspunkt i det civilrättsliga fastighetsbegreppet enligt
JB, Med fastighet enligt MF bör dessutom avses byggnad som är lös egendom. I
överensstämmelse med vad som nu gäller bör vidare som fast egendom anses
ledning, oberoende av vem som äger ledningen och marken, byggnadstillbehör i
byggnad som är lös egendom om tillbehöret och byggnaden ägs av samma person
samt slutligen vara som inmonterats i byggnad oavsett om varan och byggnaden
ägs av samma person eller olika personer. Förslagen föranleder ändring i 7 § MF
och i anvisningarna till denna paragraf.
Den väsentligaste
skillnaden mellan äldre och nuvarande civilrättsliga fastighetsbegrepp gäller,
fortsätter utredningen, industritilibehören. Dessa betraktades enligt 1895 års
lag som lös egendom. Väljer man att även i fortsättningen betrakta dessa
tillbehör som lös egendom i mervärdeskattehänseende saknar det enligt
utredningen betydelse att begreppet industritillbehör är vidare än det äldre
begreppet maskiner med särskilt maskinvärde, I fråga om industrifastigheter har
man emellertid att räkna med både byggnadstillbehör och industritillbehör och
här kan vissa gränsdragningsproblem uppkomma. Följden kan också bli att vissa maskiner
som hittills enligt MF betraktats som lös egendom blir att betrakta som fast
egendom.
Gränsdragningen
mellan byggnads- och industritillbehör uppmärksammades i prop, 1966: 24 med
förslag till lag om vad som är fast egendom. Föredragande departementschefen
uttalade därvid att vissa förhållanden syntes kräva viss restriktivitet vid
tolkningen av begreppet byggnadstillbehör i fråga om industribyggnader. Vid beaktaude
härav torde eriligt utrednirigen det föreslagna fastighetsbegreppet i MF inte
betyda några större ändringar.
Med
den föreslagna utformningen av fastighetsbegreppet kvarstår ytterligare en
fråga, konstaterar utredningen, nämligen gränsdragningen mellan fast och lös
egendom i sjukhus, skolor och andra liknande byggnader som faller utanför
skatteplikten enligt KL, Förutom byggnadstillbehör förekommer det i sådana
byggnader tillbehör som närmast är att jämställa med industritillbehör.
Skillnaden
mellan byggnads- och industritillbehör kan enligt utredningen sägas vara att
de förra antingen fyller en mer allmän funktion i byggnaden oberoende av dess
användning eller har en mera påtaglig och
Prop. 1974:169 20
permanent
anknytning till byggnaden, medan industritillbehören har en mera direkt
betydelse för den i byggnaden bedrivna verksamheten. För att få ett så långt
möjligt likformigt fastighetsbegrepp enligt MF föreslår utredningen att det som
tillförts en byggnad, som inte används för industriell verksamhet, bör anses som
lös egendom enligt de grunder som gäller för industritillbehör. Som exempel på
vad som bör anses som lös egendom kan nämnas diskmaskin i storkök, tvättmaskin
i sjukhus samt pumpar och andra maskiner i reningsverk.
Preliminära
och slutliga beslut
Gällande
bestämmelser m. m.
Mervärdeskatt
redovisas löpande för bestämda redovisningsperioder, som normalt omfattar två
kalendermånader. Skatten för varje period fastställs genom preliminärt eller
slutligt beslut (30 och 31 §§ MF), Kar deklaration lämnats anses skatten
fastställd enligt deklarationen genom preliminärt beslut (32 § MF), Lämnas inte
deklaration fastställs skatten efter skälig grund genom preliminärt beslut (30
§ tredje stycket MF),
Skattekontrollen
kan föranleda att skatten bör fastställas med avvikelse från deklaration.
Sådan avvikelse meddelas genom nytt preliminärt beslut. Även om preliminärt
beslut meddelats i avsaknad av deklaration eller med avvikelse från deklaration
kan nytt preliminärt beslut meddelas, om framkomna omständigheter föranleder äudring
av tidigare beslut (33 § MF), Fråga om nytt preliminärt beslut måste väckas
senast den 30 novem.ber och meddelas senast den 31 december tredje året efter
utgången av det kalenderår under vilket redovisningsperioden gått till ända.
Har
nytt preliminärt beslut meddelats kan den skattskyldige begära slutligt beslut
om fastställelse av skatt. Sådant beslut är en förutsättning för att
skattefrågan skall kunna föras upp till skattedomstol. Slutligt beslut skall
begäras inom en månad från det att den skattskyldige fått del av preliminärt
beslut (36 § första stycket MF), Beslutet skall meddelas inom två månader efter
det begäran inkom till länsstyrelsen. Endast skattskyldig kan begära slutiigt
beslut.
Har
något slutligt beslut inte meddelats anses skatten fastställd genom sådant
beslut när tre år förflutit efter utgången av det kalenderår då redovisningsperioden
gått till ända. Om varken deklaration lämnats eller preliminärt beslut
meddelats anses skatten fastställd till noll kronor. Mot slutiigt beslut som på
detta sätt anses föreligga får talan föras endast på extraordinär väg.
Prop. 1974:169 21
Utredningens
överväganden och förslag
Systemet
med preliminära och slutiiga beslut har, framhåller utredningen, tillkommit
för att fastställdsebeslut skall kunna ändras på ett enkelt sätt. En
skattskyldig kan åberopa nya omständigheter och på den grunden få flera
preliminära beslut efter varandra. Är han missnöjd med sådant beslut kan han
begära slutiigt beslut och sedan föra talan mot det beslutet.
Nytt preliminärt beslut
får meddelas när framkomna omständigheter föranleder ändring av tidigare
beslut. Enligt denna bestämmelse skulle länsstyrelsen kunna vägra att meddela
nytt prehminärt beslut när åberopade omständigheter inte föranleder
beslutsändring. Enligt utredningen bör länsstyrelsen ha möjlighet att i vart
fall läsa in en begäran om slutligt beslut, när endast tidigare åberopade
omständigheter dras fram. Viss oklarhet råder i denna fråga. Detsamma gäller om
slutiigt beslut skall meddelas när begäran därom inkommer så sent att beslutet
inte hinner meddelas inom den för slutliga beslut fastställda tiden.
Utredningen slår fast att
skattskyldig alltid bör ha rätt att få slutligt beslut om han begär sådant inom
en månad från den dag han fått del av preliminärt beslut om fastställelse av
skatt. Detta bör vara fallet även om han får del av det preliminära beslutet
efter det att slutiigt beslut automatiskt skulle föreligga enligt 36 § tredje
stycket MF, Utredningen föreslår att frågan löses genom ett tillägg i nämnda
författningsrum av innebörd att slutligt beslut i vart fall inte anses
föreligga förrän en månad gått efter det att skattskyldig fått del av preliminärt
beslut eller innan begärt slutligt beslut meddelats.
En olägenhet med gällande
bestämmelser är enligt utredningeu att en skattskyldig kan förlänga en fruktiös
diskussion om tillämpningen av MF genom att inte begära slutligt beslut. Det
skulle därför vara av värde om länsstyrelserna gavs möjlighet att meddela slutiigt
beslut på eget initiativ när särskilda skäl föreligger. Sådana skäl bör kunna
anses föreligga om åberopade omständigheter vid begäran av nytt preliminärt
beslut inte föranleder ändring av tidigare meddelat beslut eller leder till
mindre långtgående ändring än den skattskyldige begärt. Vidare bör
länsstyrelsen kunna meddela slutiigt beslut i stället för nytt preliminärt
beslut, om beslutet inte innebär helt bifall till den skattskyldiges yrkande
och det meddelas i anslutning till den tidpunkt då treårstiden för meddelande
av preliminärt beslut löper ut. Härigenom kan, påpekar utredningen, viss
tidsvinst uppnås till fördel för den skattskyldige,
I detta sammanhang berör
utredningen vissa andra frågor med anknytning till här behandlat
beslutsförfarande. Vid åtal för skattebrott har det förekommit, påpekar
utredningen, att skattskyldig till sitt försvar åberopat, att han trott att
avgiven deklaration varit endast preliminär och att han avsett att senare
lämna rättad deklaration.
Prop. 1974:169 22
För
att någon skall fällas till ansvar för skattebedrägeri enligt skattebrottslagen
(1971: 69) krävs att han uppsåtiigen lämnat oriktig uppgift i haridlirig till ledriirig
för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift och att skatt eller avgift
på grund av den felaktiga uppgiften påförts med för lågt belopp eller
tillgodoräknats med för högt belopp. Enligt utredningens mening förtjänar ett
påstående att deklaration för mervärdeskatt är preliminär inget avseende. Den
avgivna deklarationen ligger till grund för ett beslut om fastställelse av
skatt, Mervärdcskattedeklara-tioner är slutliga och någon avräkning vid
utgången av t, ex, ett kalenderår förekommer inte, Utrednirigen finner ingen
anledning att göra några ändringar i MF i detta avseende.
Utredningen
uppmärksammar vidare att viss tvekan har rått i fråga om möjligheterna att
utnyttja en mervärdeskattefordran som grund för att få en skattskyldig försatt
i koukurs när skatten fastställts genom preliminärt beslut. Utredningen finner
denna tveksamhet svårförståelig, I MF finris särskilda bestämmelser om hur
skatt fastställs och när skatt skall betalas, I princip skall skatt betalas
även om beskattningsmyndigheten och den skattskyldige har olika uppfattning om
t, ex, skattens storlek och oavsett om fastställdsebeslutet är preliminärt
eller slutligt. Anstånd med betalningen kan dock ges i vissa fall. Betalas
inte skatt i sin helhet senast på förfallodagen kan den enligt 48 § MF
indrivas. Det är därför enligt utredningens uppfattning klart att statsverkets
anspråk på mervärdeskatt grandas på en klar och förfallen fordran även om
skatteri fastställts genom preliminärt beslut. Utredningen har övervägt en ändring
i MF i förtydligande syfte men inte funnit detta erforderligt.
Vissa
besvärsfrågor Gällande bestämmelser
I MF
finns direkt eller genom hänvisning till annan författning bestämmelser om
besvär över slutligt beslut om fastställelse av skatt. Däremot finns
med visst undantag inga särskilda bestämmelser om besvär över länsstyrelses
beslut av annat slag. Detta innebär, att besvärsbestämmelsen i 18 § andra
stycket allmänna verksstadgan (1965: 600) blir tillämplig. Talan mot
länsstyrelses beslut förs alltså genom besvär hos Kungl. Maj:t (i
finansdepartementet). Besvären skall ha kommit in inom 3 veckor från den dag
klaganden fått del av överklagade beslutet. I ett fall föreligger
besvärsförbud, nämligen när det gäller beslut om utsättande av vite (69 § MF),
Besvär över av länsskatterätt utdömt vite förs hos kammarrätt enhgt 51 § MF jcd
med 69 § MF, 124 § första stycket taxeringslagen (1956: 623) och 33 § förvaltningsprocessiagen
(1971: 291). Mot beslut i fråga om befrielse från restavgift förs talan hos
kammarrätt (RA 1970 ref, 40 II),
Prop.
1974:169 23
De
beslut av närmast administrativ natur som länsstyrelsen kan meddela enligt MF
gäller
skattskyldighet
redan innan sådan föreligger enligt allmänna regler (2 § 4 st,),
förordnande
av en delägare i enkelt bolag m, m, som ensam skattskyldig (3 § 1 st,),
redovisningsmetod
(4 § 2 st,),
gemensam
redovisning för flera verksamheter (5 § 1 st,),
redovisningsskyldighet
(6 § 1 st,),
redovisningsskyldighet
trots att skattepliktig omsättning understiger 10 000 kr. (6 § 2 st,),
registrering
(19 §),
redovisningsperiod
(22 § 2 st,),
skatterevision
(28 § 2 st,),
tid
för betalning av skatt (43 § 1 st,),
uppdelning
av betalning av skatt (43 § 2 st,),
anstånd
med betalning av skatt (45 § 1 st, och 46 §),
restavgift
och befrielse från restavgift (47 § 1 st, och 3 st,),
återbetalning
av skatt (49 § 2 st,),
utsättande
av vite (69 §),
anstånd
med att lämna deklaration enligt kungörelsen (1970: 150) om anstånd med att
lämna deklaration för mervärdeskatt.
Av
de nu nämnda besluten är det endast beslut om utsättande av vite som inte får
överklagas,
Äveri
RSV får meddela beslut om skatterevisiou erihgt 20 § andra stycket MF,
Utredningens
överväganden och förslag
Gällande
besvärsbestämmelser i MF innebär, framhåller utredningen, att Kungl, Maj:t har
att pröva besvär över beslut som är av rent administrativ natur eller som är
av sådan natur men dessutom förutsätter en bedömning av materiella
förhållanden. Exempel på beslut av det förra slaget är beslut som avser
redovisningsperiodens längd och olika anståndsbeslut och exempel på beslut av
det senare slaget är beslut om redovisningsskyldighet. Detta är enligt
utredningen inte någon lämplig ordning.
Beslut
om skattskyldighet enligt 2 § fjärde stycket MF eller redovisningsskyldighet
enligt 6 § MF kan innebära att skattskyldighet eller redovisningsskyldighet
antingen skall föreligga eller inte skall föreligga, I det förra fallet har den
som anses skattskyldig att lämna deklaration för mervärdeskatt. Han kan därvid
framställa yrkande om att inte anses som skattskyldig eller redovisningsskyldig.
Sådant yrkande bör prövas
Prop. 1974:169 24
av
skattedomstol. Har han däremot inte ansetts skattskyldig eller redovisningsskyldig
är han inte skyldig att lämna deklaration. Han kan alltså inte den vägen få frågan
om skattskyldigheten eller redovisningsskyldig-heteri prövad i skattedomstol. Utredriirigen
anser att även sistnämnda beslut bör få prövas av skattedomstol och föreslår
att bestämmelser härom tas in i 51 § första stycket MF varigenom förvaltningsprocessla-gens
bestämmelser om bl, a. besvärstid automatiskt blir tillämpliga. Utredningen
påpekar att särskilt beslut i fråga om skattskyldighet och redovisningsskyldighet
torde bli aktuella endast när sådan skyldighet inte ansetts föreligga, I
motsatt fall synes oftast ett beslut om fastställelse av skatt böra meddelas.
Utredningen tillägger att antalet besvärsärenden av detta slag varit litet.
Övriga
här aktuella beslut är av mera renodlad administrativ karaktär och därmed av
sådan art att det inte bör ankomma på skattedomstolarna att pröva besvär
däröver. Enligt utredningens mening ligger det närmast till hands att föra över
besvärsprövningen till RSV, Med hänsyn till den administrativa och
förhållandevis enkla naturen av nu avsedda besvärsärenden, hyser inte
utredningen några betänkligheter mot en sådan lösning, RSV torde vara lika väl
skickat att pröva ärenden av detta slag som skattedomstolarna. Det finns
dessutom anledning att räkna med väsentligt kortare handläggningstid i RSV än i
skattedomstolarna.
Mot RSV:s
beslut bör talan inte få föras. En genomgång av Kungl, Maj:ts beslut på besvär
över beslut om anstånd av olika slag, redovisningsperiod och redovisnirigsmetod
visar att besvären med något enstaka undantag lämnats utan bifall eller utan
åtgärd. Med hänsyn härtill och till RSV:s lämplighet för uppgiften kan någon
risk för rättsförlust knappast anses föreligga om besvärsärenden av nu avsett
slag förs över till RSV, Utredningen föreslår att bestämmelser härom tas in i
ett nytt tredje stycke i 51 § MF,
I
fråga om beslut om registrering enligt 19 § MF kan, framhåller utredningen, i
princip samma synpunkter anföras som i fråga om beslut om skattskyldighet och
redovisningsskyldighet. Bakom ett beslut om registrering ligger en bedömuing fråri
länsstyrelsens sida av frågan om skattskyldighet eller redovisningsskyldighet.
Beslutet om registrering medför dock i princip ingen särskild rättsverkan.
Skyldighet att redovisa och betala skatt är enligt 22 och 42 §§ MF beroende av
om redovisningsskyldighet föreligger eller ej. Registreringen framstår därför
närmast som en kameral åtgärd avsedd att inordna den skattskyldige under ett
särskilt praktiskt förfarande för utsändande av deklarationsblanketter,
påminnelser, inbetalning av s;katt m, m. Någon anledning att tillåta talan mot
beslut om registrering föreHgger därför inte. Det är i stället den
bakomliggande bedömningen från länsstyrelsens sida om skattskyldigheten och
redovisningsskyldigheten som kan vara föremål för be-
Prop;
1974:169 25
svärstalan.
Utredningen föreslår därför att talan inte skall få föras mot beslut om
registrering.
Nu
gällande bestämmelser innebär att något förbud inte finns mot att föra talan
mot beslut om skatterevision enligt 28 § andra stycket MF, Sådant beslut
meddelas nämligen av länsstyrelse medan motsvarande beslut enligt
taxeringsförordningen meddelas av skattechef (57 § första stycket TF). Det är
enligt utredningen klart att talan inte bör få föras mot beslut om
skatterevision. För att någon tvekan inte skall råda härom föreslår utredningen
att en bestämmelse av nämnda innebörd tas in i 51 § MF,
Skrivelse
från riksarkivet
Riksarkivet
har i skrivelse till finansdepartementet tagit upp frågan om bevarande av
mervärdeskattedeklarationerna för tiden 19691971, Framställningen grandar sig
på en promemoria som upprättats inom riksarkivet. Över promemorian har efter
remiss fråri riksarkivet yttrande avgetts av RSV, vissa länsstyrelser,
statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, statskontoret och de
ekonomisk-historiska institutionerna vid Stockholm, Lunds och Umeå universitet.
Riksarkivet
har i sin skrivelse föreslagit att mervärdeskattedeklaratio-nerna för åren
19691971 t, v, undantas från utgallring och att ändringar bör övervägas i 25
§ MF om tidpurikten för utgallring av deklarationer m, fl, handlingar och i 24
§ MF om den tid under vilkeu underlag för deklaratioricr skall bevaras.
Remissinstanserna
har allmänt tillstyrkt förslagen, I några fall har pekats på bestämmelsen i 13
§ taxeringskungördsen (1957: 513) om skyldighet att bevara deklarationer och
granskningspromemorior för vissa juridiska personer.
RemissyttraKdeita
Reduceringsreglerna
Flertalet
remissinstanser ansluter sig till utredningens uppfattning att reduceringsreglerna
bör bibehållas. Om bestämmelserna skall ändras måste tillses att boeridekostnaderna
inte fördyras och att konkurrenssnedvridningen inte ökar, I några fall uttalas
att frågan om reglernas utformning och bibehållande bör utredas ytterligare.
Andra remissinstanser
anser att bl, a, praktiska skäl talar för att reduceringsreglerna slopas och
att möjligheten att använda ett kompensationssystem närmare prövas. Man
framhåller att det kompensationssystem som nu tillämpas i fråga om
bostadsbyggandet kan ge information av värde för ett permanent system.
Uttalanden av denna innebörd görs
Prop.
1974:169 26
av Göta hovrätt, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar,
Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län
samt av SHIO och Sveriges industriförbund. Länsstyrelsen i Skaraborgs län
ifrågasätter om inte reduceringsreglerna kunde slopas och skattesatsen
samtidigt sänkas så att konsumenternas totala mervärdeskattekostnad blir
oförändrad. Sveriges järnhandlareförbund förordar att ett system med reducerad
skatt på byggnadsmaterial m, m, och ingen beskattning av tjänst på fastighet
prövas ytterligare.
Svenska kommunförbundet uttalar att vissa gränsdragnings-
och konkurrensproblem skulle undvikas, om tjänsteprestationer på fastighet och
transporter i samband med byggnads- och anläggningsentreprenader undantogs från
skatt.
I övrigt har utredningens förkastande av olika alternativ tih
reduceringsreglerna godtagits eller lämnats utau eririran av remissiristariserna.
Utredningens förslag till ändring av bestämm.elserna i
fråga om försäljning av vara i förenirig med varans inmontering i fastighet
anses allmänt av de remissinstanser som uppmärksammat frågan inte innebära
sådana förbättringar i tillämpningshänseende som motiverar ändring av
nuvarande bestämmelser. Bl, a, påpekas, att förslaget förutsätter en
gränsdragning mellan å ena sidan ny-, till- eller ombyggnad av fastighet och å
andra sidan reparatiou och underhåll av fastighet, vilket visat sig vara ett
svårbemästrat problem, I detta sammanhang efterlyser några länsstyrelser en
definition i MF av begreppet entreprenad,
Sveriges färghandlares riksförbund hävdar att 60-procentsregeln
missgynnar detaljhandeln med matt- och väggbeklädnadsmaterid i förhållande
till företag som också utför inläggnmg eller uppsättning. Förbundet biträder
därför utredningens förslag att reducerad skatt inte skall utgå vid reparation
eller underhåll i vissa fall.
Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar, att reducerad
skatt skall utgå på hushållskapitalvaror även vid tillhandahållande i samband
med reparation eller underhåll av fastighet. Länsstyrelsen i Malmöhus län
föreslår, att 60-procentsregeln skall gälla vid leverans av sådana varor i
förening med inmontering av varan, om varuvärdet inte överstiger 60 % av totala
vederlaget. Länsstyrelserna i Gotlands och Jämtlands län föreslår att
hushållskapitalvaror skall beläggas med full skatt i alla andra fall än när de
ingår i entreprenad. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framför liknande
synpunkter, medan KF ifrågasätter om inte full skatt alltid borde utgå på
färdigställda utrustningsdetaljer till fast egendom. I anslutning till
behandlingen av denna fråga framförs vissa önskemål om förtydliganden av
bestämmelserna i MF,
Utredningens förslag beträffande monteringsfärdiga hus
tillstyrks helt eller med viss modifiering av generaltullstyrelsen, rättsnämnden,
flertalet länsstyrelser, KF, Skånes handelskammare. Svenska
Prop.
1974:169 27
byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges trähusfabrikers
riksförbund och TCO. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att reducerad skatt
bör utgå endast då fråga är om ett bestämt hus. Detta bör anses vara fallet om
leveransen också omfattar ritningar m, m, som behövs för husets uppförande.
Länsstyrelsen i Kalmar län föreslår att för reducerad skatt skall krävas att
även kostnaden för husets uppförande skall ingå i vederlaget. Länsstyrelserna
i Blekinge, Kristianstads och Hallands län förordar att oreducerad skatt skall
utgå på leverans av monteringsfärdigt hus. Länsstyrelsen i Östergötlands län
föreslår samma ändririg och framhåller att följden därav sannolikt skulle bli
att husfabrikanterna själva kommer att utföra monteringen eller att företag som
nu utför denna kommer att köpa byggsatserna och i så fall uppkommer ingen
kostnadsfördyring eller konkurrenssnedvridning,
RSV framhåller att en av regeringsrätten den 3 september
1974 meddelad dom kan antas leda till en restriktivare tolkning av begreppet monteringsfärdigt
hus. Det finns enligt verket anledning att ytterligare undersöka frågan om
beskattningsvärdets bestämmande vid omsättning av sådana hus och i samband
därmed även frågan om ett slopande av den reducerade beskattningen. Även LRF, handelskainrarna
i Göteborg och Karlstad, SHIO samt Sveriges trä- och byggvaruhandlares
centralförbund anser att frågan om beskattningen av monteringsfärdiga hus
utreds ytterhgare. Utredningens förslag avstyrks av Göta hovrätt, kammarrätten
i Göteborg och Sveriges industriförbund. Förbundet liksom LRF uttalar i
sammanhanget att konstaterade kontrollsvårigheter inte får tas till intäkt för
en skärpning av beskattningen, vilket utredningens förslag innebär. Andra
instanser framhåller att en skärpuing av bestämmelserna kan föranleda
produktionsomställningar hos husfabri-kariterna och att ett genomförande av
förslaget därför bör anstå, förslagsvis till den 1 januari 1976, Hänsyn bör
också tas till träffade avtal om husleveranser.
Beträffande förslagets utformning anser ett flertal
remissinstanser att uttrycket "i betydande omfattning" är oklart.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen föreslår därför, att det skall anges att
viss del av vederlaget, förslagsvis 40 %, skall belöpa på arbete som före
leveransen utförts på materialet, för att monteringsfärdigt hus skall anses
föreligga. Generaltullstyrelsen, rättsnämnden samt länsstyrelserna i Värmlands,
Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län framhåller att vissa
timmerstugor bearbetas i väsentiig utsträckning före leveransen men delarna
levereras inte sammanfogade. Vidare påpekas att förslaget till skillnad mot vad
nu gäller inte omfattar hus som levereras färdigmonterade.
GeneraltuUstyrelsen anför att det nuvarande uttrycket
"med tillhörande beklädnads- och isoleringsmaterial" vållat
tolkningsproblem. Fråga har uppkommit om leveransen måste omfatta sådant material
för att reduceringsregeln skall vara tillämplig eller om regeln även omfattar
Prop. 1974:169 28
sådant material när det ingår i leveransen. Vidare anser
styrelsen att byggnadssnickerier skall ingå i leveransen för att denna skall
anses avse monteringsfärdigt hus.
Byggnadsstyrelsen anför, att upphandlirig i vissa fall
sker av förtillverkade installationsdelar till byggnad, t, ex, fabrikstillverkade
celler till polishus. Styrelsen ariser att sådana delar, som riu beskattas utan
reducering, bör jämställas med monteringsfärdiga hus.
Utredningens
förslag om skattskyldighet för stat och kommuner för egen anläggningsverksamhet
inom ramen för 20-procentsregeln tillstyrks i princip eller med förord för skattskyldighet
även för arbeten inom 60-procentsregelns tillämpningsområde och för
arkitekttjänster och motsvarande av RSV, rättsnämnden, åtskilliga länsstyrelser,
KF, LRF, Skånes handelskammare, SHIO och TCO. En allmän uppfattning är dock
att frågan bör övervägas ytterligare av olika tekniska skäl innan förslaget
genomförs. Därvid har påpekats möjligheten att undvika vissa
gränsdragningsproblem i fråga om rätten till avdrag för s, k, ingående skatt
genom att utvidga skattskyldigheten till att omfatta även sådan anläggniugsverksamhet
som faller iriom ramen för 60-procentsregeln,
Förslaget avstyrks emellertid av kammarrätten i Göteborg,
byggnadsstyrelsen, statens vägverk, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Örebro, Kopparbergs,
Gävleborgs och Norrbottens län. Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Svenska
elverksföreningen, Sveriges industriförbund. Svenska kommunförbundet samt handelskainrarna
i Göteborg och Karlstad. Som skäl för avslag anförs bl, a,, att fördelarna i
konkurrenshänseende uppvägs av det betydande arbetet med redovisning och
kontroll av skatten. Möjligheter saknas dessutom att utföra skatterevisioner
hos statlig eller kommunal myndighet. Vidare påpekas behovet av kompletterande
bestämmelser om skattskyldighetens inträde och om vad som skall anses som beskattningsvärde
och omsättning. Uttalande görs också om att man i första hand bör utforma
reduceringsreglerna så att de bättre återspeglar förhållandet mellan arbete och
material.
Kommerskollegium anser att förslaget i och för sig borde
hälsas med tillfredsställelse som ett steg mot ökad konkurrensneutralitet, men
den kommunala internredovisningen, som irite alltid är tillräckligt utvecklad,
kan dock vara ett problem.
Svenska kommunförbundet finner visserligen förslaget
förtjänstfullt men framhåller att det ofta är andra faktorer än mervärdeskatten
som avgör valet mellan anläggningsverksamhet i egen regi eller genom upphandling.
Enligt förbundet skulle en väsentligt bättre konkurrensneutralitet uppnås om
transporter avseende anläggningsarbeten hänförs till 20-procentsregeln,
Förbundet framhåller också de av andra remissinstanser påtalade tekniska
problemen och menar därför att om förslaget likväl
Prop.
1974:169 29
genomförs
skattskyldigheten bör vara frivillig under en försöksperiod.
Landstingsförbundet kommer till samma slutsats, medan Svenska kommunalarbetareförbundet
förordar förslaget övergångsvis för att därefter avlösas med s, k, teknisk
skattskyldighet för kommunerna, dvs, rätt till återbetalning av ingående
mervärdeskatt utan skyldighet att redovisa utgående skatt.
Länsstyrelserna
i Kronobergs och Älvshorgs län föreslår att det i MF införs bestämmelser som
gör det möjligt att förordna om skattskyldighet för kommunal verksamhet i
likhet med vad som redan gäller i fråga om statiig verksamhet.
Utredningens
förslag beträffande en utvidgning av 2 0-p r o-centsregelns tillämpningsområde
har allmänt godtagits, I några fall framförs längre gående förslag och
önskemål om vissa förtydliganden, KF och Svenska kommunförbundet anser det
sålunda materiellt motiverat, att 20-procentsregeln görs tillämplig på
anläggande av gårdsplaner, idrottsplatser, fotbollsplaner, lekplatser,
skolgårdar och liknande. Svenska byggnadsentreprenörföreningen anför liknande
uppfattning, medan länsstyrelsen i Hallands län särskilt framhåller att 20-procentsregeln
bör gälla i fråga om skolgårdar. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att regeln
bor omfatta även torg och vägar inom grönområden. Länsstyrelserna i Västernorrlands
och Västerbottens län återigen anser, att med parkeringsplats i detta
sammanhang bör avses endast permanenta platser och inte skolgårdar som
tillfälligt används för parkering. Ett förtydligande av regelns tillämpning,
bl, a, i fråga om tillfälliga parkeringsplatser, efterlyses i några yttranden.
Målarmästarnas
riksförening anser att bärande skäl föreligger för att måleri- och tapetseririgsarbeten
skall omfattas av 20-procentsregeln, Till stöd för sådan ändring uppger
riksförbundet, att den ingående mervärdeskatten på måleriarbeten vid
husbyggnad svarar mot 20 % av totala värdet och 24 % om även tapetsering ingår.
Även Sveriges industriförbund och SHIO ifrågasätter om inte 20-procentsregeln
bör tillämpas pä dessa arbeten.
Fastighetsbegreppet
Utrednmgens
förslag att bygga fastighetsbegreppet i MF direkt på det i jordabalken
definierade fastighetsbegreppet godtas allmänt av remissinstanserna, liksom de
avvikelser från sistnämnda fastighetsbegrepp som föreslås i fråga om byggnad på
annans mark och s, k, industritillbehör.
Rättsnämnden
anför att viss sådan egendom, som hittills ansetts som s. k. fast maskin,
enligt de nya bestämmelserna i jordabalken kommer att anses som
byggnadstillbehör. En utbrytning av endast industritillbehören från
fastighetsbegreppet löser inte de problem som gäller inred-
Prop. 1974:169 30
ning
och utrastnmg i t. ex. skolor, sjukhus eller andra enligt KL skattefria
fastigheter. Nämnden föreslår därför att det i 7 § MF anges, att maskin, annan
utrustning eller särskild inredning som tillförts byggnad eller del av
byggnad, som är inrättad för annat än bostadsändamål och som har anskaffats för
att direkt nyttjas i särskild verksamhet på fastigheten skall räknas som vara.
I enlighet härmed bör t. ex. utrustningar för större köks- och sanitetsanläggningar
för skolor, sjukhus, hotell, restauranger, större kontor eller fabriker anses
som vara. Som fastighet bör, menar rättsnämnden, räknas sådan särskild
utrustning för vatten, avlopp, sanitet, värme, dektridtet m. m. av det slag
varmed byggnad för bostadsändamål normalt förses om utrustningen enligt 2 kap.
2 § jordabalken hör till byggnad. RSV, flertalet länsstyrelser och LRF
redovisar i stort sett samma uppfattning.
Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet och byggnadsstyrelsen anför att
industritillbehör och vad som närmast motsvarar sådana tillbehör i skolor,
sjukhus och liknande byggnader bör anses som fast egendom, vilket skulle
innebära en ekonomisk fördel i förhållande till vad som nu gäller. Även Svenska
byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges industriförbund och Skånes
handelskammare har likuaride uppfatt-riirig beträffande skolor, sjukhus m, m.
Rättsnämnden
och länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus samt Älvsborgs län framhåller att anvisningama till 7 § MF i
förtydligande syfte bör kompletteras med en bestämmelse som innebär att fast
inredning eller annat som byggnad försetts med skall anses höra till byggnad om
så skulle ha varit fallet om det tillförts fastigheten av dess ägare.
Rättsnämnden
anför att särskild föreskrift om att olika slags ledningar och till
ledningarna hörande byggnader m, m, skall betraktas som fastighet torde behövas
endast om ledriirigarna utau servitutsrätt går på annans mark och föreslår att
bestämmelsen i anvisningarna till 7 § utformas i enlighet härmed, Sveriges
industriförbund ifrågasätter om inte en betydligt enklare gränsdragning skulle
uppnås om alla yttre ledningar betraktades som fast egendom.
Fastställelse
av skatt
Utredningens
förslag i fråga orn beslut om fastställelse av skatt godtas eller lämnas utan
erinran av så gott som alla remissinstanser, RSV och flertalet länsstyrelser
uttalar sig för en ändring beträffande den tidsfrist om en månad som gäller för
begäran om sluthgt beslut. Förslag framförs om att tiden bör förlängas till
två eller tre månader, att tidskravet tas bort och att slutligt beslut skall
meddelas om särskilda skäl föreligger även om tidsfristen gått ut.
Prop. 1974:169 31
Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker utredningens
förslag om rätt för länsstyrelsen att på eget initiativ meddela sluthgt beslut.
En sådan möjlighet anses medföra nackdelar för den skattskyldige.
Länsstyrelserna i Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län förordar att ordet "preliminärt" för att förebygga missförstånd
om beslutets iriricbörd utmönstras ur MF.
Besvär över vissa beslut enligt MF
Remissinstansema har allmänt godtagit eller lämnat utan
erinran utredningens förslag beträffande besvär över vissa beslut enligt MF.
Kammarrätten i Göteborg uttalar, att talan mot länsstyrelsens beslut angående
utdömande av vite eller befrielse från restavgift bör föras hos länsskatterätt
i stället för hos kammarrätt. Kammarrätten anför vidare att för besvär mot
beslut om restavgift bör gälla samma bestämmelser som i fråga om beslut om
nedsättning av eller befrielse från restavgift samt att besvär i dessa fall bör
föras hos länsskatterätt. Sistnämnda uppfattning delas av flertalet
länsstyrelser. Av dessa anser bl. a. länsstyrelserna i Jönköpings, Blekinge, Kristianstads
och Norrbottens län att systemet med preliminärt och slutligt beslut som
gäller för fastställelse av skatt och förseningsavgift bör gälla även restavgift.
Det anses vara en stor praktisk fördel om beslut om förseningsavgift och beslut
om restavgift förs i samma ordning,
RSV uttalar att beslut om skattskyldighet eller
redovisningsskyldighet borde meddelas i den ordning som gäller för slutligt
beslut enligt 36 § första stycket MF, Härigenom skulle den praktiska fördelen
kunna uppnås att länsstyrelsen i samma beslut kan förordna om t, ex,
redovisningsskyldighet fr, o, m, viss redovisningsperiod men inte för tidigare
eller senare perioder om verksamhet påbörjats eller avslutats,
JO och länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar att talau
mot lärisstyrd-sens beslut att inte meddela slutligt beslut därför att begäran
härom kommit in för sent f, n, torde föras hos Kungl, Maj:t, Det bör dock vara
lämpligare att talan i dessa fall förs hos länsskatterätt.
Länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län anför att
skattskyldig inte med säkerhet kan få besvär som anförts i särskild ordning för
viss redovisningsperiod prövade av länsskatterätt trots att länsstyrelsen för
annan redovisningsperiod och på samma grund beslutat om efterbeskattning. Dessa
länsstyrelser föreslår större möjligheter till besvär i särskild ordning.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Älvsborgs och Skaraborgs
län uttalar sig för att RSV:s besvärsprövning bör ankomma på rättsnämnden,
Samma uppfattning redovisas i skiljaktig mening av ledamoten Manhem i RSV:s
styrelse.
Länsstyrelsen i Malmöhus län betonar vikten av att
länsskatterätten
Prop.
1974:169 32
utan dröjsmål fattar beslut i fråga om skattskyldighet och
redovisningsskyldighet med hänsyn till mervärdeskattens karaktär av övervältrings-skatt.
Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län bör talan få
föras även mot beslut om registrering eftersom den som inte registreras inte
får deklarationsformulär eller annat som kan gruuda besvärsrätt i fråga om
skattskyldighet eller redovisriirigsskyldighet.
Några remissiristariser redovisar viss tveksamhet inför
förslaget att göra RSV till besvärsmyndighet i vissa fall samtidigt som verket
har att utfärda anvisningar på samma område. Förslaget godtas dock utom av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som särskilt betonar att RSV också är
sista instans i dessa fall.
Övriga frågor
Frågan om skattskyldighet vid uthyrniug av loka-1 e r har
tagits upp i några remissyttranden. Länsstyrelsen i Kalmar län förordar en
utredning om möjligheterna att införa s, k, teknisk skattskyldighet för stat
och kommun för annat byggande än bostadsbyggande. Länsstyrelsen i Blekinge län
föreslår ett kompensationssystem för att kumulativa skatteeffekter vid
uthyrning av rörelselokaler skall undanröjas. Svenska
byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges industriförbund framhåller att
möjligheterna att införa ett sådant system snarast bör utredas. Även
länsstyrelsen i Hallands län och LRF anser att de kumulativa effekterna bör
undanröjas.
Svenska kommunförbundet förordar att fastighetsägare frivillligt
skall kunna bli skattskyldiga när byggnad helt eller till övervägande del uthyrs
för användning i verksamhet som medför skattskyldighet,
HSB framhåller, att bostadsbyggandet inte endast
tillfälligt utan även i fortsättningen bör vara befriat från mervärdeskatt.
Befrielsen bör omfatta också reparationsverksamheten,
Sveriges industriförbund pekar på att skattetillägg kan
utgå enligt MF bl, a. vid förseelser som uppges vara bagatdlartade och förordar
ändririg av bestämmdserria på detta område,
I fråga om ikraftträdandet föreslår generaltullstyrelsen
med hänsyn till den nya tullproceduren från den 1 januari 1974 att särskilda
bestämmelser får meddelas av Kungl, Maj:t såvitt avser förtullning.
Departementschefen
Mervärdeskatteutredningen har bratit ut och särbehandlat
frågan om mervärdeskattens tillämpning inom fastighetsområdet. Anledningen härtill
är i första hand att reducerad mervärdeskatt utgår på skattepliktiga byggnader
samt byggnadsentreprenader och andra tjäuster på fast egen-
Prop. 1974:169 33
dom.
Förordningen (1968:430) om mervärdeskatt (MF) innehåller därför särskilda bestämmelser
om vad som i mervärdeskattehänseende är att anse som fastighet. Härvidlag
hänvisar MF till det skattemässiga fastighetsbegrepp som gäller för den direkta
beskattningen enligt kommunalskattelagen (1928: 370, KL). Fr. o. m. år 1975
knyts detta fastighetsbegrepp till det civilrättsliga fastighetsbegreppet
enligt jordabalken (JB). Detta förhållande kräver en aripassriing även av
mervärdeskatten till detta nya skattemässiga fastighetsbegrepp. Behovet härav
är emellertid beroende av om den reducerade beskattning som nu utgår på
fastighetsområdet skall bestå. Utredningen tar därför först upp denna fråga,
Reduceringsreglema
De s,
k, reduceringsreglerna har sin bakgrund i att övergången till mervärdebeskattning
inte skulle medföra någon skärpt konsumtionsbe-skattning i förhållande till vad
dess föregångare, den allmänna varuskatten, medförde, I varuskattehänseende
betraktades byggmästare och andra iriom fastighetsområdet verksamma företagare
som konsumenter. Skattebelastningen begränsades därför till skatten på inköp av
skattepliktiga varor och tjänster för sådan verksamhet, I mervärdeskattesystemet
var det emellertid nödvändigt att inrymma även byggmästare, byggnadshantverkare
m, fl. under skattskyldighet för att undvika kumulativa skatteeffekter. För att
följden därav inte skulle bh en skärpt beskattning av boendekostnaderna
infördes reduceringsreglema i MF. Geuom dessa regler blir beskattningseffekten
ungefär densamma som om oreducerad skatt togs ut på den del av det totala
vederlaget för prestationen i fråga som avser varor. Beskattningseffekten är
alltså i princip densamma som följde av den allmänna varuskatten.
MF
innehåller två reduceringsregler. Huvudregeln, som gäller för skattepliktiga
byggnader, monteringsfärdiga hus samt byggnadsarbeten i allmänhet, innebär att
skatt beräknas på endast 60 % av vederlaget inklusive skatt (60-procentsregeln),
Den andra regeln, som gäller för arbeten med yttre vatten- och avloppsledning,
vägar, gator, broar, m, m, samt för arkitekttjänster o, likn,, iuriebär att
skatt beräknas på endast 20 % av vederlaget inklusive skatt (20-procentsregeln),
Ett väsentligt motiv för båda reduceringsreglerna men särskilt för 20-procentsregeln
var att uppnå konkurrensneutralitet i beskattningen.
Utredningen
har övervägt frågan om reduceringsreglerna kan slopas och ersättas av andra
bestämmelser inom eller utom mervärdeskattens ram. Något system som skulle ge
övervägande fördelar i förhållande till reduceringsreglerna har utredningen
inte kunnat finna och konstaterar därför att reduceringsreglerna bör behållas.
Flertalet remissinstanser instämmer i detta konstaterande medan andra förordar
att det närmare
Prop. 1974:169 34
övervägs
att ersätta reduceringsreglerna med ett kompensationssystem av den typ som nu
tillämpas tillfälligt. Jag delar utredningcris uppfatt- . riing att
reduceringsreglerna inte kan slopas utan att detta medför övervägande
nackdelar. Detta gäller enligt min mening också om de skulle ersättas av ett
kompensationssystem.
Vid
försäljning av vara i förening med inmontering i fastighet utgår, under vissa
förutsättningar, skatt enhgt 60-procentsregeln, Bestämmelserna härom har
diskuterats i olika sammanhang och därvid rönt kritik för bristande
konkurrensneutralitet. Sådan kritik har framförts av företagare som levererar
varan men inte ombesörjer inmonteringen. Genom en ändring i MF uppnåddes från
den 1 januari 1971 viss förbättring av konkurrensneutraliteten. Då övergavs bestämmelsen
om att 60-procentsregeln ägde tillämpning i de fall minst 20 % av hela
vederlaget för försäljning av vara och inmontering avsåg inmonteringen, I
stället infördes ett krav på att prestationer skulle utgöra eller ingå i en
entreprenad som avser fastighet. Utredningen har nu föreslagit att reducerad
skatt alltid skall utgå när vara tiUhandahålls som ett led i entreprenad som
avser ny-, till- eller ombyggnad. Tillhandahålls vara som led i reparation
eller underhåll av fastighet eller för utbyte av vara i fastighet eller för
komplettering av fastighet skall 60-proccntsre-geln tillämpas endast om
vederlaget för inmonteringen utgör en betydande del av hela vederlaget.
Gentemot förslaget har vid remissbehandlingen anförts bl, a, att det
förutsätter en svårbemästrad gräusdragriirig mellan å ena sidan ny-, till-
eller ombyggnad och å andra sidan repara-tiori eller underhåll. Några
remissinstanser förordar i stället att reducerad skatt skall utgå på s, k,
färdigställda utrustningsdetaljer till byggnad.
Enligt
min mening är det uppenbart att reduceringsreglerna inte kan garantera att konkurrensneutralilet
uppnås i varje enskilt fall. Detta gäller även ifrågavarande bestämmelse.
Självfallet bör dock eftersträvas att neutraliteten blir så stor som möjligt.
Ett sätt att åstadkomma detta vore, som utredningen diskuterat men avvisat och
några remissinstanser förordat, att i princip alltid belägga försäljning av s,
k, färdigställda utrustningsdetaljer till byggnad med full skatt eller i vart
fall göra så när de irite ingår i en entreprenad. Man bör dock beakta att
nuvarande bestämmelser, korrekt tillämpade, i de flesta fall ger en godtagbar
konkurrensneutralitet. Detta bör jämföras med att bestämmelser av nyss antytt slag
skulle ge möjlighet för en skattskyldig som säljer varan och utför
inmonteringen att häuföra eri förhållandevis stor del av vederlaget till inmonteringen
utan att detta kan angripas av beskattningsmyndigheterna. Någon garanti för
att konkurrensläget för dem som endast säljer varor skulle förbättras genom
den nu diskuterade lösningen finns inte enligt min mening. Jag anser inte
heller att någon annan ändring av bestämmdsema i detta avseende skulle leda
till några väsentliga förbättringar. Jag förordar därför att nuvarande
bestämmelser kvarstår oför-
Prop. 1974:169 35
ändrade.
Jag vill dock betona att det finns skäl att med kraft ingripa mot ev, missbruk
av bestämmelserna och jag förutsätter att beskattningsmyndigheterna bevakar
denna fråga.
När
det gäller monteringsfärdiga hus, som faller under 60-proceritsregeln, har
utredningen föreslagit att regeln skall tillämpas endast om leveransen omfattar
byggnadsmaterial, som i betydande omfattning förarbetats och sammanfogats före
leveransen och som omfattar ett på visst sätt angivet material. Syftet med
förslaget är att skärpa de krav som skall ställas för att ett monteringsfärdigt
hus skall anses föreligga. Flertalet remissinstariser tillstyrker förslaget meri
åtskilliga påpekar att förslaget inte bör träda i kraft förrän förslagsvis den
1 januari 1976 på grund av att det föranleder vissa produktionsomställningar,
Riksskatteverket (RSV) påpekar att en nyligen meddelad dom i regeringsrätten
kan antas leda till en restriktivare tolkning av begreppet monteringsfärdigt
hus.
Utredningen
har enligt min riiening anfört bärande skäl för skärpta bestämmelser i fråga om
de moriteririgsfärdiga huseu, Frågari kan emellertid numera ha kommit i ett annat
läge genom den av RSV omnämnda domen i regeringsrätteri. Jag förordar att utreduingens
förslag i denna del får vila i avvaktan på att verkningarna av nämnda dom kan
överblickas, I detta sammanhang bör dock deri av generaltullstyrelsen förordade
ändringen i förtydligande syfte genomföras. Härigenom bör det göras klart, att
det irite är eri förutsättning för 60-procentsregelns tilllämpning, att
beklädnads- och isoleringsmaterial ingår i leveransen medan detta däremot bör
vara fallet i fråga om byggnadssnickerier.
Utredningen
har, i syfte att skapa bättre korikurrensneutralitet, föreslagit skattskyldighet
förstat och kommuner för egen anläggningsverksamhet inom 20-procentsregelns
tillämpningsområde. Även om förslaget i princip tillstyrkts av flertalet
remissinstanser är det dock en allmän uppfattning bland dessa att frågan
behöver utredas ytterligare. Åtskilliga remissinstanser, bland dem
byggnadsstyrelsen, sta-teris vägverk och Sveriska kommuuförbundet, har dock
avstyrkt förslaget bl. a. med hänvisning till att det skulle medföra ett
betydande arbete med redovisning och kontroll och till att kompletterande
bestämmelser behövs om t. ex. skattskyldighetens inträde,
Utredriirigens
förslag har, även om det innebär ett avsteg från allmänt tillämpade pririciper
på mervärdeskatteris område, stora fördelar. Det skulle leda till korikurrensricutralitet
luorii 20-procentsregelns tillämpningsområde. Vissa påtalade praktiska
nackdelar med förslaget skulle enligt vissa remissinstansers mening kunna
elimineras om skattskyldigheten utsträcktes till att omfatta också verksamhet
som faller under 60-procentsregeln. Jag anser dock, i likhet med åtskilliga
remissinstanser, att förslaget inte bör genomföras nu. Vissa frågor bör
ytterligare belysas och verkriirigarna av förslaget närmare klarläggas innari
ett slutligt ställ-
Prop. 1974:169 36
ningstagande
kan ske. Jag förutsätter att utredningen i sitt fortsatta arbete vidare
undersöker dessa förhållanden.
Utredningen
har föreslagit en utvidgning av 2 0-p r o c e n t s-regelns tillämpningsområde
så att den kommer att omfatta också parkeringsplatser och i princip alla yttre
lednirigar. Jag biträder i likhet med flertalet remissiristanser detta
förslag. Flera remissinstanser har förordat att samma regel skall gälla för
gårdsplaner, idrottsplatser, fotbollsplaner, lekplatser,-skolgårdar och
liknande medan andra tar upp frågan om behaudlingen av skolgårdar m, fl,
anläggningar, som tillfälligt används som parkeringsplatser.
Enligt
min mening talar övervägande skäl för att inte bara parkeringsplatser utan
även andra anläggningar, såsom t. ex. skolgårdar, fotbollsplaner och
lekplatser, bör falla under 20-procentsregeln. Jag förordar därför att
bestämmelser härom införs i 14 § andra stycket MF. I den mån det förekommer bygguader
på eller i arislutriirig till nu avsedda platser skall dessa självfallet
beskattas enligt 60-procentsregelri.
Utredningen
har också behandlat frågan om beskattningen av målning och tapetsering. Även
om vissa skäl talar för att sådana arbeten bör falla under 20-procentsregeln
har utredningen inte ansett sig kunna förorda en ändring med denna innebörd.
Målarmästarnas riksförening, SHIO och Sveriges industriförbund har däremot
uttalat sig för en sådan ändririg.
Jag
hyser i likhet med utreduingen viss förståelse för tanken att målnings- och
tapetseringsarbeten bör hänföras till 20-procentsregeln. Jag är dock inte
beredd att biträda det vid remissbehandlingen framförda förslaget härom. Det
är, som utredningen också påpekat, möjligt att 60-procentsregeln inte träffar
rätt på varje separat dd av t, ex, en större byggnadsentreprenad. Det
väsentligaste är dock att 60-proceritsregeln ger en riktig beskattning av helii
entreprenaden. Jag är därför inte beredd att i detta sammanhang utvidga 20-procentsregeln
till att omfatta, utöver tjänsteprestationer på vissa objekt, också tjänsteprestatioricr
av visst slag.
Fastighetsbegreppet
Fastighetsbegreppet
i MF bygger f. n. på bestämmelserna i KL, som i sin tur bygger på 1895 års lag
angående vad till fast egendom är att hänföra. Civilrättsligt regleras
fastighetsbegreppet numera i jordabalken (JB). Med verkan från den 1 januari
1975 gäller att KL:s bestämmelser om fast egendom utgår från det civilrättsliga
fastighetsbegreppet. Utredningen har föreslagit att även fastighetsbegreppet i
MF skall bygga'på bestämmelserna i JB men att sådana justeringar av detta fastighetsbegrepp
skall vidtas att i prmcip ingen materiell ändring-görs av nuvarande
bestämmelser.
Prop.
1974:169 37
Utredningens
principiella ståndpunkt har allmänt godtagits av remissinstanserna. Även jag
biträder förslaget i denna del. När det gäller den tekniska utformningen av
förslaget har bl. a, RSV:s nämnd för rättsärenden föreslagit vissa avvikelser
från utredningens förslag. Nämnden förordar att s, k, fasta maskiner och med
sådana anordningar närmast jämförbar utrustning eller inredning i byggnad, bör
anses som vara när anskaffning därav skett för direkt nyttjande i särskild
verksamhet på fastigheter. Jag delar denna uppfattning, vilket innebär att t,
ex. utrustningar för storkök och särskilda sanitetsauläggriirigar i sjukhus, restau-rariger
m, m, blir att arise som vara. Däremot blir särskild utrustuirig för vatten,
avlopp, sanitet, värme, elektricitet m, m. att anse som fastighet om
utrustningen är av sådant slag som byggnad för bostadsändamål riormalt förses
med och om den enligt 2 kap, 2 § JB hör till byggnad.
Jag
kan också biträda det av några remissinstanser framförda förslaget om att fast
inredning eller annat som byggnad försetts med uttryckligen anges höra till
byggnad om så skulle ha varit fallet om det tillförts byggnaden av dess ägare,
I
fråga om ledningar har utrednirigen föreslagit att dessa alltid skall arises
som fastighet om de irite utgör iridustritillbehör eller iugår i sådant tillbehör
eller i annan vara. Rättsnämnden har påpekat att särskilda bestämmelser torde
behövas endast riär det gäller ledningar som utan servitutsrätt går på annans
mark. Övriga ledningar är enligt JB fastighet. Jag förordar att 7 § MF utformas
i enlighet med rättsnämndens uppfattning,
Fastställdsebeslut
Beslut
om fastställelse av skatt kan vara preliminärt eller slutligt. För att en
skattskyldig skall kunna föra talan i länsskatterätt krävs att slutligt beslut
meddelats på begäran av den skattskyldige. Sådan begäran skall göras inom en
månad från det att han får del av preliminärt beslut. Har slutligt beslut inte
meddelats anses skatten ändå fastställd genom slutiigt beslut vid utgången av
tredje kalenderåret efter det under vilket redovisningsperioden gått till ända.
Sådant beslut kan inte överklagas. Utredningen har föreslagit att
länsstyrelsen, när särskilda skäl föreligger, skall kunna meddela slutligt
beslut utan att den skattskyldige begärt det. Förslaget har allmänt godtagits
av remissiristanserna, Äveri jag biträder förslaget. Det ligger i sakeris natur
att någon uttömmande beskrivning av vad som skall läggas i uttrycket särskilda
skäl inte kan lämnas. Jag anser därför att den av utredningen lämnade
exemplifieringen är tillräcklig. Övervägande skäl talar enligt min mening för
att tiden för begäran om slutligt beslut utsträcks till två månader. Härigenom
uppnås att samma tid gäller som för talan mot meddelat slutligt beslut. Vidare
bör, som utredningen föreslagit, slutiigt beslut alltid kunna meddelas om
Prop. 1974:169 38
den
skattskyldige begärt det i tid, således även om slutligt beslut egentligen
skulle anses föreligga innari det begärda slutliga beslutet meddelas.
Besvärsfrågor
Utreduingens
förslag i fråga om besvär över vissa beslut enligt MF har i allmärihet inte
föranlett några erinringar. Jag anser att förslagen, som ger en lämplig besvärsordriing,
bör genomföras, I likhet med några remissinstanser anser jag vidare att vissa
mindre justeringar bör göras av förslagen. Talan mot länsstyrelses beslut
angående befrielse från restavgift bör föras hos länsskatterätt i stället för
hos kammarrätt. Vidare bör för besvär mot beslut om påföring eller nedsättning
av eller befrielse från restavgift samma bestämmelser gälla som för besvär mot
beslut i fråga om befrielse från eller riedsättriirig av försenirigsavgift,
dvs, talari bör föras hos länsskatterätt. Vidare bör vissa praktiska fördelar kuuria
virinas om även restavgift påförs genom preliminärt och slutiigt beslut. Även
mot länsstyrelses beslut att inte meddela slutiigt beslut därför att ansökan
härom kommit in för sent bör talan föras hos länsskatterätt. Bestämmelser av nu
angiven innebörd bör föras in i 51 § MF, Samtidigt bör hänvisningen i 69 § MF till
125 § taxeringslagen tas bort.
Några
remissinstanser har anfört att den besvärsprövning som enligt vad jag tidigare
förordat skall överföras på RSV bör ankomma på rättsnämnden. Jag är dock av
den uppfattningen att prövningen av sådana i huvudsak administrativa och
praktiska frågor lämpligen bör göras av RSV i dess egenskap av central
förvaltningsmyndighet, I övrigt bör vid remissbehandhngen framförda
ändringsförslag enligt min meriing irite geriomföras.
Övriga
frågor
Flera
av remissinstanserna har tagit upp frågan om skattskyldighet vid uthyrning av
lokaler och uttalat att de kumulativa skatteeffekter som nu anges föreligga bör
undanröjas. Enligt min mening talar starka skäl för att så sker. Jag är dock
medveten om att en sådan åtgärd är förenad med mycket stora praktiska och tekuiska
svårigheter. De ytterligare uridersökningar som behövs innan ställning kan tas
till frågan bör lämpligeri kunna utföras av mervärdeskatteutredriirigeri.
Jag
biträder gerieraltullstyrelsens förslag beträffande ikraftträdandet såvitt
avser förtullning,
1
skrivelse till finansdepartementet har riksarkivet föreslagit att deklarationer
för mervärdeskatt för åren 19691971 skall bevaras. Förslaget har allmänt
tillstyrkts av berörda myndigheter och iustitutioner. Även jag biträder
förslaget och avser att i annat sammanhang föreslå att Kungl. Maj:t enligt 25 §
MF och 50 § taxeringslagcri (1956: 623)
Prop. 1974:169 39
beslutar
om undantag i enlighet med framställningeu. Jag avser vidare att föreslå att
bestämmelser motsvararide dem i 13 § taxeringskurigö-relsen (1957: 513) tas in
i en ny paragraf, 24 a §, i mervärdeskattekun-gördsen (1968: 431),
De
nu angivna förslagen, till vilka jag alltså återkommer, bör som riksarkivet
föreslagit leda till att den i 24 § andra stycket MF föreskrivna tiden för
bevarande av underlag för deklaration utsträcks från sex till sju år.
Hänvisningen i 25 § MF till 50 § taxeringslagen iuriebär bl, a, att
taxeringslagens bestämmelser om förvaring och förstöring av deklarationer och
vissa handlingar blir tillämpliga även i fråga om mervärdeskatt. Med hänsyn
till att de särskilda perioder för vilka mervärdeskatt redovisas irite sammarifaller
med beskattnirigsår eller taxeringsår enligt taxeringslagen bör i MF tas in
bestämmelser som i sak motsvarar dem som nu finns i 50 § 2 mom, taxeringslagen.
Därvid bör förvaringstiden anges till sju år med hänsyri till bestämmelserna
om efterbeskattning och besvär i särskild ordning.
Avslutningsvis
vill jag framhålla, att det författningsförslag som upprättats också avpassats
till den nya regeringsformen som träder i kraft den 1 januari 1975.
Hemställan
Under
åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
anta inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i förordningeri
(1968: 430) om mervärdeskatt.
Med
bifall till vad föredragarideri sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974 74048t
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
20 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (16)
16 kopplingar i 12 dokument.
- Prop. 1999/2000:82 Mervärdesskatt vid överlåtelse och nyttjande av fastigheter s. 42 om s. 38 i texten
- Prop. 1993/94:99 om ny mervärdesskattelag s. 109 om s. 29 · s. 111 om s. 19 · s. 309 i texten
- Prop. 1989/90:111 om reformerad mervärdeskatt m.m. s. 303 om s. 29 i texten
- Bet. 1977/78:NU11 Med anledning av propositionen 1976/77:155 om ändrat huvudmannaskap för vissa av de tvätterier som drivs av förenade fabriksverken jämte motioner s. 3 i texten
- Bet. 1975/76:KU50 Med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning s. 206 i texten
Doktrin (4)
4 kopplingar i 2 dokument.
- Alhager, Omstruktureringar och moms, 2002 s. 120 om s. 18 · s. 120 om s. 19 · s. 218 i texten
- Bergström, Skatter och civilrätt, 1978 s. 86 om s. 16 i texten