KungI. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965:274), m.m.
1974 · 107 sidor, varav 78 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 78 av 107 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1974:174, KungI. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965:274), m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 174 år 1974 Prop.
1974:174
Nr 174
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i statstjänstemannalagen
(1965: 274), m. m.; given den 30 oktober 1974.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande
till riksdagen föredraganden hemställt.
CARL GUSTAF
BERTIL
LÖFBERG
Propositionens
huvudsakliga innehåll
Reglema
om turordning vid uppsägning m. m. och om företrädesrätt till ny anställning i
lagen (1974: 12) om anställningsskydd gäller enligt en särskild
övergångsbestämmelse tills vidare inte i fråga om anställningsförhållande vara
statstjänstemannalagen (1965: 274) är tillämplig. Anledningen härtill är att
lagreglerna kräver särskild anpassning för att kunna tillämpas på det statliga
området. Denna bör ske i samband med att den nya regeringsformen träder i
tillämpning.
Efter
samråd med de anställdas organisationer föreslås i propositionen att nämnda
övergångsbestämmelse upphävs. Därigenom blir de allmänna turordnings- och
företrädesrättsreglerna i lagen om anställningsskydd gällande också inom det statiiga
området. Med hänsyn till den offentiiga verksamhetens särskilda beskaffenhet
föreslås dock en del särbestämmelser för detta område. Genom reformen blir
dessutom möjligheten att föra talan mot statlig arbetsgivares beslut om
uppsägning enhetligt reglerad. Besvärsrätten i ärende om tjänstetillsättning
skall enligt förslaget behållas oinskränkt på så sätt att även tvist om
företrädesrätt till ny anställning skall handläggas besvärsvägen.
Enligt
gällande bestämmelser får förordnande på statlig tjäost tidsbe-grärisas bara i
vissa arigivria fall. I propositiorien föreslås en föreskrift av innebörd att
förordnande som strider mot dessa bestämmelser skall kunna förklaras gälla utan
tidsbegränsning.
Av
lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister framgår bl. a. att förhandling
mellan parterna i regel skall äga rum, innan en tvist dras
1
Riksdagen 1974.1 saml Nr 174
Prop.1974:174 2
inför
arbetsdomstolen. Enligt förslaget skall ett motsvarande krav på överläggning
införas beträffande tvist i fråga som är avtalsförbjuden enligt
tjänstemannalagstiftningen men som ändå skall prövas av arbetsdomstolen.
Dämtöver
föreslås ändrade regler dels om utlännings tillträde till offentiig tjänst,
dels om prövningen av frågor om ordinarie domares entledigande i samband med
pensionering m, m. Dessa ändringar liksom i propositionen föreslagna
lagändringar äv formell art hänger samman med den nya regeringsformens
införande.
Förslagen,
som innebär ändringar bl. a. i tjänstemannalagarna, skall enligt propositionen
träda i kraft den 1 januari 1975.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974:174
Lagförslag
1
Förslag till
Lag
om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274)
Härigenom
förordnas i fråga om statstjänstemannalagen (1965: 274),
dels
att i 3, 5, 6, 9, 1114, 1820, 23, 26, 37, 40 och 41 §§ ordet
"Konungen" i olika böjningsformer skall bytas ut mot
"regeringen" i motsvarande form,
dels
att i 33 § ordet "krigsmakten" skall bytas ut mot "försvarsmakten",
dels
att i 40 § ordet "riksdagssession" skall bytas ut mot
"riksmöte",
dels
att nuvarande 39, 39 a, 40 och 41 §§ skall betecknas 50, 51, 54 respektive 55 §,
dels
att 1, 2, 4, 7, 10, 27, 29, 30, 34 och 38 §§, nya 50 och 51 §§ samt rubriken
närmast före nuvarande 39 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels
att rubrikema närmast före nuvarande 39 och 40 §§ skall sättas närmast före nya
50 § respektive nya 54 §,
dels
att i lagen skall införas tretton nya paragrafer, 3949, 52 och 53 §§, samt
närmast före 39 och 44 §§ nya rubriker av nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1 §1
Denna
lag äger tillämpning på anställning med staten såsom arbetsgivare och
tjänsteman såsom arbetstagare.
Lagen
gäller icke statsrådets le- Lagen gäller icke statsråden el-
damöter
eller riksdagens ombuds- ler riksdagens ombudsmän. Den
män.
Den är ej heller tillämpHg på är ej heller tillämplig på den som
den
som innehar eller uppehåller innehar eller uppehåller prästerlig
prästerlig
tjänst. tjänst.
Lagens
bestämmelser om tjänst äga motsvarande tillämpning på vikariat, om annat ej
anges.
2 §
I
fråga om tjänsteman hos riks- Befogenhet att meddela före-
dagen eller dess verk
skola de be- skrifter som enligt denna lag till
fogenheter som enligt denna lag kommer regeringen gäller ej i
tillkomma Konungen utövas av fråga om tjänsteman hos riksda-
riksdagen eller organ som riksda- gen eller dess verk. Annan befo
gen utser. genhet som enligt lagen tillkom
mer regeringen utövas i fråga om
sådan tjänsteman av organ som
riksdagen bestämmer.
4 §
Om förtjänst och skicklighet Om saklig grund för tjänstetill-
soin
gmnd för tjänstetillsättning sättnirig gäller vad som är före-
1
Senaste lydelse 1970:353.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
och om svenskt medborgarskap som villkor för innehav eller
utövande av tjänst gäller vad som iir föreskrivet i regeririgsformeri eller
annan författning.
Villkor i fråga om ålder, hälsotillstånd, kunskaper eller
utbildning samt andra särskilda villkor för innehav eller utövande av tjänst
fastställas, i den mån de ej framgå av särskilda bestämmelser, av Konungen
eller behörig myndighet. Om pensionsålder må dock avtal träffas.
Föreslagen lydelse
skrivet i regeringsformen eller annan författning.
Om
svenskt medborgarskap som villkor för innehav eller utövande av tjänst gäller
vad som är föreskrivet i regeringsformen eller annan lag. Vidare får endast
den som är svensk medborgare inneha eller utöva militär eller civilmilitär
tjänst eller tjänst som åklagare eller polisman. Regeringen äger i övrigt
föreskriva eller för särskilt fall besluta, att endast den som är svensk
medborgare får inneha eller utöva tjänst i regeringskansliet eller utrikesförvaltningen
eller tjänst med vilken kan vara förenad myndighetsutövning eller handläggning
av frågor som röra förhållandet till annan stat eller mel-lanfolklig
organisation eller tjänst som kan medföra kännedom om förhållande av betydelse
för rikets säkerhet eller om förhållande som rör betydelsefullt allmänt eller
enskilt ekonomiskt intresse.
Villkor i fråga om ålder, hälsotillstånd, kunskaper eller
utbildning samt andra särskilda villkor för innehav eller utövande av tjänst
fastställas, i den måu de ej framgå av särskilda bestämmelser, av regeringen
eller behörig myndighet. Om pensionsålder må dock avtal träffas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7 §2
Ordinarie domartjänst tillsattes med fullmakt. Anriari ordioarie
tjärist tillsättes med fullmakt eller kon.stitutorial eller, om särskilda skäl
föreligga, med förordnande. Övriga tjänster tillsättas med förordnande.
Förordnaride meddelas för bestämd tid eller tills vidare.
Förordnande tills vidare må meddelas att gälla längst till viss tidpuukt.
Om ej annat följer av bestäm- Om ej annat följer av före-
melser som
Konungen meddelar, skrift som regeringen meddelar.
må
förordnande meddelas för bestämd tid eller tills vidare längst till viss
tidpunkt endast om det föranledes av arbetsuppgiftemas särskilda
beskaffenhet eller om
må förordnande meddelas för bestämd tid eller tills
vidare längst till viss tidpunkt endast om det föranledes av arbetsuppgifternas
särskilda beskaffenhet eller om
« Senaste lydelse 1974: 359.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
anställningen gäller provtjänstgöring, praktikarbete
eller vikariat.
Föreslagen
lydelse
anställningen gäller provtjänstgöring, praktikarbete
eller vikariat.
Har
förordnande meddelats i strid mot tredje stycket eller mot föreskrift sotn
avses där, skall förordnandet på yrkande av tjänstemannen förklaras gälla
tills vidare utan tidsbegränsning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 §»
Tjänsteman skall ställa sig till efterrättelse instmktion,
arbetsordning och andra allmänna bestämmelser om arbetet samt särskilda
föreskrifter rörande hans tjänsteutövning.
Oberoende av fastställd arbetsfördelning skall tjänsteman
lämna det biträde som förman bestämmer.
Om justitieråds och regeringsråds allmänna åligganden i
tjänsten föreskrives i regeringsformen och med stöd därav meddelade författningar.
27 § *
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tjänsteman
som ej fullgör sin tjänst tillfredsställande må avstängas från utövning av
tjänsten med omedelbar verkan, om den bristande tjänstdugligheten beror av
sjukdom, vanförhet, lyte eller annat därmed jämförligt förhållande eller om
den sannolikt har sådan orsak och tjänstemannen vägrar att låta sig undersökas
av läkare som anvisas honom. Finnas ej längre skäl för avstängning, skall denna
omedelbart hävas.
Beslut om avstängning enligt första stycket eller om
läkarundersökning som avses där meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan
dömas till disciplinstraff, av Konungen och eljest äv myndighet som Konungen
bestämmer. I sådant ärende skola bestäitimdsernä i 23 § andra stycket
iakttagas. Om tjänstemannen påfordrar det, skall tillfälle beredas honom att muntii-gen
uttala sig i ärendet.
» Senaste lydelse 1970: 353. * Senaste lydelse 1971: 637.
Tjänsteman
som ej fullgör sin tjänst tillfredsställande må avstängas från utövning av
tjänsten med omedelbar verkan, om den bristande, tjänstdughgheten beror av
sjukdom, vanförhet, lyte eller annat därmed jämförligt förhållande eller om
den sannolikt har sådan orsak och tjänstemannen vägrar att låta sig undersökas
av läkare som anvisas honom. Beslut om avstängning av justitieråd eller
regeringsråd må dock ej verkställas förrän beslutets giltighet har prövats av
högsta domstolen. Finnas ej längre skäl för avstängning, skall denna
omedelbart hävas.
Beslut om
avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som avses där
meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av
regeringen och eljest av myndighet som regeringen bestämmer, I sådant ärende
skola bestämmelserna i 23 § andra stycket iakttagas. Om tjänstemannen
påfordrar det, skall tillfälle beredas honom att muntligen uttala sig i
ärendet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974:174
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Bestämmelserna i 15,
17 och 18 §§ förvaltningslagen (1971: 290) skola tillämpas även om beslut som
nyss sagts utgör beslut under ärendes handläggning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Närmare bestämmelser om
till-lämpningen av första stycket och om läkarundersökning som avses där
meddelas av Konungen.
Närmare bestämmelser om
till-lämpningen av första stycket och om läkarundersökning som avses där
meddelas av regeringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
29 Tjänsteman må skiljas
från tjänsten endast av allmän domstol efter åtal eller av Konungen eller
myndighet med stöd av bestämmelse i denna lag eller lagen (1974: 12) om
anställningsskydd.
Om
skiljande från tjänsten av justitieråd eller regeringsråd på grund av
ämbetsbrott eller efter anmälan av riksdagen föreskrives i regeringsformen.
§5
Tjänsteman
må skiljas från tjänsten endast av allmän domstol efter åtal eller av
regeringen eller myndighet med stöd av bestämmelse i denna lag eller, i fråga
om tjänsteman som är förordnad tills vidare, i lagen (1974: 12) om anställningsskydd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
30 §6 Tjänsteman som är
förordnad tills vidare må efter skriftiig uppsägning skiljas från tjänsten.
Uppsägning i annan form är ogiltig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Även
om tjänstemannen intager verksledande eller därmed jämförlig ställning, gälla
i fråga om grund för uppsägning och förfarandet vid uppsägning samt varsel och
överläggning lagen (1974: 12) om anställningsskydd. I fråga om förfarandet vid
uppsägning samt om varsel och överlägguing j:år Konungen dock meddela avvikande
bestämmelser.
Har
förordnande meddelats för bestämd tid eller tills vidare längst till viss
tidpunkt, upphör tjänsten utan föregående uppsägning vid förordnandetidens
utgång.
»
Senaste lydelse 1974: 359. ' Senaste lydelse 1974: 359.
Bestämmelserna om gmnd
för uppsägning, om förfarandet vid uppsägning, om varsel och överläggning samt
om tvist om giltigheten av uppsägning i lagen (1974: 12) om anställningsskydd
äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan tjänsteman i verksledande eller
därmed jämförlig ställning som är förordnad tills vidare, i den mån annat ej
följer av denna lag. I fråga om förfarandet vid uppsägning, om varsel och
överläggning samt om tvist orn giltigheten av uppsägning får regeringen dock meddela
avvikande föreskrifter.
Har
förordnande medelats för bestämd tid eller tills vidare längst till viss
tidpunkt, upphör anställningen på tjänsten utan föregående uppsägning vid
förordnandetidens utgång.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tjänsteman
som är anställd med fullmakt eller konstitutorial må förflyttas till annan
statlig tjänst som tillsättes med samma anställningsform. Inom krigsmakten må
dessutom ordinarie tjänsteman som är krigsman och är anställd med förordnande
tills vidare förflyttas till annan ordinarie tjänst som är avsedd för krigsman.
Tjänsteman
som är anställd med fullmakt eller konstitutorial må förflyttas till annan
statlig tjänst som tillsättes med samma anställningsform. Inom försvarsmakten
må dessutom ordinarie tjänsteman som är krigsman och är anställd med
förordnande tills vidare förflyttas till annan ordinarie tjänst som är avsedd
för krigsman.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förflyttning till tjänst hos myndighet inom anriat
verksamhetsområde må ske eridast om arbetsuppgifterna äro likartade eller
tjänstemannen i allt fall med hänsyn till sin utbildning är lämpad för
tjänsten.
Om
förflyttning av den som är utnämnd till domare föreskrives i regeringsformen.
Om förflyttning av den som är utnämnd till ordinarie
domare föreskrives i regeringsformen.
38 § '
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
anställnings upphörande utan iakttagande av eljest gällande bestämmelser
angående uppsägning för det fall att tjänsteman är eller blir innehavare av
annan allmän tjänst och om förening av tjänster meddelar Konungen bestämmelser.
Om
förbud för justitieråd och regeringsråd att tillika inneha eller utöva annan
statlig tjänst föreskrives i regeringsformen.
Om anstäUnings
upphörande utan iakttagande av eljest gällande bestämmelser angående uppsägning
för det fall att tjänsteman är eller blir innehavare av annan allmän tjänst
och om förening av tjänster meddelar regeringen bestämmelser.
Om
förbud för justitieråd och regeringsråd att tillika inneha eller utöva annan
statlig tjänst gälla särskilda bestämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1970: 353,
Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist
39 §
/ fråga om turordning vid uppsägning gälla bestämmelserna
i lagen (1974:12) om anställningsskydd, i den mån annat ej följer av denna
lag eller av föreskrift om avvikelse från denna som regeringen har meddelat.
Vad som nu sagts äger tillämpning även i fråga om tjänsteman i verksledande
eller därmed jämförlig ställning.
Prop.1974:174 8
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
40 §
Uppkommer fråga om uppsägning på grund av arbetsbrist,
skall turordning för uppsägningen fastställas.
41 §
/ stället för vad som föreskrives i 22 § fjärde stycket
lagen (1974: 12) om anställningsskydd gäller, att turordning för uppsägning enligt
40 § skall omfatta de tjänstemän vid myndigheten som ha i huvudsak jämförbara
arbetsuppgifter, om annat ej följer av andra stycket.
Har staten och arbetstagarorganisation, som är eller
brukar vara part i kollektivavtal med staten såvitt gäller berörd
tjänstemannakategori, vid överläggning enats om att turordning för uppsägning
skall omfatta tjänstemän som avses i första stycket vid enbart någon eller
några förvaltningsenheter inom myndigheten, skall turordningen fastställas i
enlighet härmed.
42 §
Vid bestämmande av tjänstemans plats i turordning för uppsägning
gäller, utöver bestämmelserna i 22 § andra och tredje styckena lagen
(1974:12) om anställningsskydd, att hänsyn skall tagas även till kravet att
myndigheten på ett riktigt sätt fullgör rättskipnings- eller
förvaltningsuppgift.
Vid tillämpning av första stycket skall som
anställningstid hos arbetsgivaren räknas all anställningstid hos staten.
Föreligga särskilda skäl, får med sådan anställningstid jämställas
anställningstid hos annan arbetsgivare än staten.
43 §
Strider uppsägning mot bestämmelse om turordning, skall
upp-
Prop.
1974:174 9
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
sägningen på yrkande av tjänstemannen förklaras ogiltig.
Vid tvist om giltigheten av uppsägning som avses i första
stycket äga bestämmelserna i 34 § andra och tredje styckena samt 36 och 37 §§
lagen (1974:12) om anställningsskydd motsvarande tillämpning.
Företrädesrätt till ny anställning
44 §
I fråga om företrädesrätt till ny anställning gälla
bestämmelserna i lagen (1974:12) om anställningsskydd, i den mån annat ej
följer av denna lag eller av föreskrift om avvikelse från denna som regeringen
har meddelat. Vad som nu sagts äger tillämpning även i fråga om tjänsteman i
verksledande eller därmed jämförlig ställning.
Om grund för tjänstetillsättning föreskrives i
regeringsformen.
45 §
Företrädesrätt till ny anställning gäller ej till högre
tjänst än den som det tidigare förordnandet avsåg, om ej särskilda skäl föranleda
annat. Sådan företrädesrätt gäller ej heller gentemot tjänsteman som skall
omplaceras enligt 7 § andra stycket lagen (1974:12) om anställningsskydd.
46 §
/ ärende om tillsättning av tjänst skall turordning för
företrädesrätt till ny anställning fastställas.
47 §
/ stället för vad som föreskrives i 25 § tredje stycket
lagen (1974: 12) om anställningsskydd gäller, att turordning för företrädesrätt
till ny anställning enligt 46 § skall omfatta tjänstemän vid myndighe-
Prop.
1974:174 10
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ten i fråga, om ej annat följer av andra stycket.
Har staten och arbetstagarorganisation, som är eller
brukar vara part i kollektivavtal med staten såvitt gäller berörd
tjänstemannakategori, vid överläggning enats om att turordning för företrädesrätt
till ny anställning skall omfatta tjänstemän vid enbart någon eller några
förvaltningsenheter inom myndigheten, skall turordningen fastställas i enlighet
härmed.
48 §
Vid bestämmande av tjänstemans plats i turordning för
företrädesrätt till ny anställning skall som anställningstid hos arbetsgivaren
räknas all anställningstid hos staten. Föreligga särskilda skäl, får med sådan
anställningstid jämställas anställningstid hos annan arbetsgivare än staten.
49 §
Anmälan etdigt 27 § första stycket lagen (1974:12) om
anställningsskydd av anspråk på företrädesrätt till ny anställning skall för
att vara giltig göras skriftligen hos anställningsmyndigheten.
I beslut om uppsägning på grund av arbetsbrist eller i
underrättelse om att tidsbegränsat förordnande på grund av arbetsbrist ej
kommer att förnyas skall intagas erinran om hos vilken myndighet anmälan
skall göras och om formen för anmälan.
Talan mot myndighets beslut, m. m.
50 §
Rätten att föra talan mot myn- Där ef annat föreskrives i lag
dighets beslut enligt denna lag el- må rätten att anföra
besvär över
ler enligt bestämmelse som med- myndighets beslut enligt denna lag
delats med stöd av lagen må ej in- eller eriligt bestämmelse som med-
skränkas, delats med stöd av lagen ej in-
skränkas.
Om talari mot beslut av riksda- Om talan
mot beslut av riksda-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
gens organ meddelas bestämmelser av riksdagen eller organ
som riksdagen utser.
Föreslagen
lydelse
gens organ gälla särskilda bestämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mål om
skadestånd enligt 16 § prövas av arbetsdomstolen. Sådant mål, liksom mål om tillämpning
av 7 § tredje stycket, 30 eller 35 § eller av föreskrift som meddelats med stöd
av 7 § tredje stycket eller 30 § andra stycket, handlägges enligt lagen (1974:
371) om rättegången i arbetstvister.
Mål om
skadestånd enligt 16 § prövas av arbetsdomstolen. Sådant mål, liksom mål om
tillämpning av 7 § tredje eller fjärde stycket, 30 ,35 § eller 3943 § eller av
föreskrift som avses i 7 § tredje stycket, 30 § andra stycket eller 39 §, handlägges
enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister. Enligt nämnda lag handlägges
även mål om tillämpning av 27, 31 eller 32 § i fråga om ordinarie domare. Mål
som gäller justitieråd eller regeringsråd prövas dock av högsta domstolen
enligt 57 kap. rättegångsbalken på talan av riksdagens ombudsman eller justitiekanslem.
I fråga
om tvist som rör företrädesrätt till ny anställning tillämpas ej 42 § lagen
(1974:12) om anställningsskydd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
52 §
Uppkommer tvist i fråga, varom enligt 3 § avtal ej får
träffas, och skall talan i saken handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången
i arbetstvister, åligger det arbetsgivare eller arbetstagarorganisation som
avser att väcka talan vid arbetsdomstolen att bereda motparten tillfälle till
särskild överläggning i frågan.
Gäller tvisten fråga om uppsägning, skall vid tillämpning
av 37 § andra stycket lagen (1974:12) om anställningsskydd med förhandling
jämställas överläggning som avses i första stycket.
53 §
Har i fråga om annan ordinarie domare än justitieråd eller
regeringsråd meddelats beslut om läkarundersökning som avses i 27 §
' Senaste lydelse (39 a §) 1974: 383.
Prop.
1974:174 12
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
eller om anställningens upphörande enligt 31 eller 32 §
och vill han ha ändring i beslutet, skall han väcka talan inom fyra veckor från
den dag då han fick del av beslutet. Iakttager han ej detta, är rätten till
talan förlorad.
1 fråga om ordinarie domare må beslut om läkarundersökning
som avses i 27 § ej läggas till grund för avstängning enligt nämnda paragraf,
förrän beslutet slutligt prövats av domstolen eller rätten till talan
förlorats. Ej heller må verkställighet äga rum av beslut, varigenom ordinarie
domare skilts från tjänsten enligt 32 § eller, om ej annat följer av tredje
stycket, enligt 31 §, förrän beslutet slutligt prövats av domstolen eller
rätten till talan förlorats.
I mål som gäller ordinarie domare äger domstolen för
tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger förordna, i
tvist om avstängning enligt 27 §, att beslutad avstängning skall vara hävd,
och, i tvist om tillämpningen av 31 § beträffande annan tjänsteman än justitieråd
eller regeringsråd, att anställningen skall upphöra när tjänstemannen uppnått
den ålder då skyldighet att avgå senast inträder.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975. De nya
bestämmelserna tillämpas dock ej i fråga om beslut som har meddelats
dessförinnan eller i fråga om talan mot sådant beslut.
Reglerna om turordning vid uppsägning och om
företrädesrätt till ny anställning i lagen (1974: 12) om anställningsskydd
tillämpas ej på den som har blivit uppsagd fÖre ikraftträdandet eller vars
förordnandetid har utlöpt dessförinnan.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974: 359) om ändring 1 statstjänstemannalagen
(1965: 274)
Härigenom förordnas att andra stycket i övergångsbestämmelsema
till lagen (1974: 359) om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274) skall ha
nedan angivna lydelse.
Prop. 1974:174 13
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
I
fråga om anställningsförhål- I anställningsförhållande vara
lande vara denna lag är
tillämplig statstfänstemannalagen är tillämp-
gäller
tills vidare icke reglema om lig gäller tills vidare icke reglerna
avskedande,
turordning och före- om avskedande i lagen (1974: 12)
trädesrätt
till ny anställning i la- om anställningsskydd,
gen (1974: 12) om anställnings
skydd.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
3
Förslag till
Lag
om ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965: 275)
Härigenom
förordnas i fråga om kommunaltjänstemannalagen
(1965:
275),
dels
att i 1 § ordet "Konungens" skall bytas ut mot
"regeringens", dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 7 §, av
nedan angivna
lydelse.
7
§ Uppkommer tvist i fråga, varom enligt 2 § avtal ej får träffas, och skall
talan i saken handläggas enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister,
åligger det arbetsgivare eller arbetstagarorganisation som avser att väcka
talan vid arbetsdomstolen att bereda motparten tillfälle till särskild
överläggning i frågan.
Gäller
tvisten fråga om uppsägning, skall vid tillämpning av 37 § andra stycket lagen
(1974: 12) om anställningsskydd med förhandling jämställas överläggning som
avses i första stycket.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975. Bestämmelserna i 7 § tillämpas dock ej i
fråga om talan mot beslut som har meddelats dessförinnan.
4
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1965: 276) om inskränkning i rätten att föra talan mot
offentlig arbetsgivares beslut
Härigenom
förordnas att lagen (1965: 276) om inskränkning i rätten att föra talan mot
offentlig arbetsgivares besluti skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Arbetstagare
får ej anföra be- Arbetstagare får ej anföra be
svär mot offentiig arbetsgivares svär mot offentiig arbetsgivares
beslut rörande hans arbets- eller beslut rörande hans arbets- eller
anställningsvillkor, om talan i sa- anställnirigsvillkor, om talari i sa
ken enligt lagen (1974: 371) om ken skall handläggas enligt lagen
rättegången i arbetstvister kan väc- (1974: 371) om rättegångeri i ar-
»
Omtryckt 1974: 385.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
kas vid arbetsdomstolen eller tingsrätt eller i deras
ställe inför skiljemän.
Genom
första stycket inskränkes dock ej rätt att anföra besvär mot offentlig
arbetsgivares beslut i fråga som enligt avtal får avgöras av arbetsgivaren.
Föreslagen lydelse betstvister.
Genom första stycket inskränkes dock ej rätt att anföra
besvär mot offentlig arbetsgivares beslut i fråga som enligt avtal skall
avgöras av arbetsgivaren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister
Härigenom
förordnas att 4 kap. 7 § lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister skall
ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
7 §
Talan får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen
förrän förhandling, som kan påkallas enligt lagen (1936:506) om förenings-
och förhandlingsrätt eller som anges i kollektivavtal, har ägt rum rörande
tvistefrågan. Detta gäller dock icke tvist huruvida stridsåtgärd företagits i
strid mot kollektivavtal eller föreskrift i särskild lag eller tvist om
påföljd av sådan åtgärd.
Utan hinder av första stycket får talan upptagas till
prövning, om i målet framställes yrkande om förordnande för tiden intill dess lagakraftägande
dom eller beslut föreligger i målet. Sedan sådant yrkande prövats, skall
målet förklaras vilande i avbidan på att förhandling rörande tvistefrågan
enligt första stycket slutförts. Innan sådan förhandling slutförts får målet
icke sluthgt prövas.
Har förhandling som avses i
Föreslagen
lydelse
Talan får ej upptagas till pröv
ning av arbetsdomstolen förrän
förhandling, som kan påkallas en
ligt lagen (1936: 506) om för
enings- och förhandlingsrätt eller
som anges i kollektivavtal, eller
överläggning, som avses i 52 §
statstjänstemannalagen (1965:
274) eller 7 § kommunaltjänstemannalagen (1965: 275), har
ägt rum rörande tvistefrågan. Detta gäller dock icke tvist huruvida
stridsåtgärd företagits i strid mot kollektivavtal eller föreskrift i särskild
lag eller tvist om påföljd av sådan åtgärd.
Utan hinder av första stycket får talan upptagas till
prövning, om i målet framställes yrkande om förordnande för tiden intill dess lagakraftägande
dom eller beslut föreligger i målet. Sedan sådant yrkande prövats, skall
målet förklaras vilande i avbidan på att förhandling eller överläggning rörande
tvistefrågan enligt första stycket slutförts. Innan sådan förhandling eller
överläggning slutförts får målet icke slutligt prövas.
Har förhandling eller överlägg-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
första
stycket ej ägt mm, får talan ändå upptagas till prövning, om mot förhandlingen
förelegat hinder som icke berott av käranden.
Föreslagen lydelse
ning
som avses i första stycket ej ägt rum, får talan ändå upptagas till prövning,
om mot förhandlingen eller överläggningen förelegat hinder som icke berott av
käranden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975, men tillämpas ej i fråga om talan mot
beslut som har meddelats dessförinnan.
6
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1974: 354) om ändring i lagen (1955: 261) om avstängning av
domare
Härigenom förordnas
att 1 § lagen (1955: 261) om avstängning av domare i den lydelse paragrafen
erhållit genom lagen (1974: 354) om ändring i nyssnämnda lag skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
1§
Är domare på
sannolika skäl misstänkt för brott, som kan antagas medföra avsättning, må han
avstängas från utövning av tjänsten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Med domare avses i denna
lag ledamot samt lagfaren befattningshavare, som ej är ledamot, vid allmän
underrätt, hovrätt eller högsta domstolen eller vid regeringsrätten,
arbetsdomstolen, försäkrings-rådet, statens hyresråd, kammarrätt, skatterätt,
fastighetstaxerings-rätt eller länsrätt eller, då regeringen förordnat därom,
vid annan särskild domstol.
Med domare avses i denna
lag ledamot samt lagfaren befattnirigs-havare, som ej är ledamot, vid allmän
underrätt, hovrätt eller högsta domstolen eller vid regeringsrätten,
arbetsdomstolen, försäkringsrådet, försäkringsdomstolen, statens hyresråd,
kammarrätt, skatterätt, fastighetstaxeringsrätt eller länsrätt eller, då
regeringen förordnat därom, vid annan särskild domstol.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lagi träder i kraft den 1 januari 1975 såvitt avser utbytet av ordet
"Konungen" mot "regeringen" och i övrigt den 1 juli 1975.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
'
Avser 1974: 354.
Prop. 1974:174 16
7
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1965: 576) om ställföreträdare för kommun vid vissa
avtalsförhandlingar m. m.
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1965: 576) om ställföreträdare för kommun vid
vissa avtalsförhandlingar m. m.,
dels
att 9 § skall upphöra att gälla,
dels att i 1 och 8 §§
ordet "Konungeri" i olika böjriirigsformer skall bytas ut mot "regeringeri"
i motsvararide form.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Prop. 1974:174 17
Utdrag
av protokollet över finansärenden hållet inför Hans Majtt Konungen i statsrådet
den 30 oktober 1974.
Närvarande:
ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, HOLMQVIST, ASPLING,
LUNDKVIST, GEIJER, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON.
Statsrådet
Löfberg arimäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter
frågor om anställningsskydd i statlig tjänst, m. m., och anför.
1 Inledning
I
lagen (1974: 12) om anställningsskydd (LAS) finns bl. a. regler om turordriirig
vid uppsägnirig och permittering, om företrädesrätt till hy anställning och om
avskedande. LAS, som har trätt i kraft den l.juli 1974, grundar sig på ett betänkande
(SOU 1973: 7) av utredningen (In 1970: 30) rörande ökad anställningstrygghet
och vidgad behörighet för arbetsdomstolen, remissyttranden däröver, prop. 1973:
129 samt InU 1973: 36 och 1974: 14.
En
viss anpassning till innehållet i LAS av lagstiftningen på det statligt lönereglerade
tjänstemannaområdet har genomförts redan fr, o, m, den 1 juli 1974, främst
genom lagar (1974: 359 och 383) om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274,
StjL), Samtidigt har i övergångsbe-stämmdserria till lagenl974: 359
föreskrivits att denyssnämnda reglerna om turordning, företrädesrätt och
avskedande i LAS tills vidare inte skall gälla i fråga om
anställningsförhållande vara StjL är tillämplig. Denna föreskrift har fått sin
motsvarighet för det område som omfattas av stadgan (1965: 602) om vissa
tjänstemän hos kommuner m, fl. Föreskriften grundar sig på vad som anförs om
anställningstryggheten på den offentliga sektom i betänkandet SOU 1973: 56,
remissyttranden däröver, prop. 1974: 88 och InU 1974: 15.
Tilläggas
kan att processudla frågor med anknytning till LAS behandlas bl. a. i lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister (LRA; jfr SOU 1974: 8, prop. 1974:
77, InU 1974: 16).
En
av anledningarna till att turordnings- och företrädesrättsreglerna har ansetts
tills vidare inte böra omfatta statstjänstemannaområdet är sambandet mellan
dessa frågor och bestämmelsen i 1809 års regeringsform (RF) om förtjärist och
skicklighet som erida gmrider för beslut om tillsättriirig av statlig tjänst
(28 §). Motsvarande bestämmelse har i nya RF, som träder i tillämpning den 1
januari 1975, getts ett mera vid-
2 Riksdagen
1974.1 saml. Nr 174
Prop.
1974:174 18
sträckt innehåll (11 kap. 9 § andra stycket). Därför möter
efter 1974 års utgång inte längre samma hinder mot regler om företrädesrätt
motsvarande dem som finns i LAS i fråga om statlig tjänst.
Mot
bakgrunden av det anförda tar jag nu upp bl, a, frågan om anställningsskydd för
statstjänstemän och andra tjänstemän med statligt reglerade avlöningsförmåner,
särskilt såvitt rör turordning vid uppsägning m, m, och företrädesrätt till ny
anställning. Frågan har beretts i samverkan främst med olika myndigheter och
med berörda personal-orgariisatiorier.
Införandet av den nya RF aktualiserar ytterligare några
ändringar i tjänstemannalagstiftningen, av vilka de viktigaste gäller
utlännings tillträde till statlig tjänst samt domstolsprövning av beslut om
pensionsavgång, avstängning och läkarandersökning av ordinarie domare.
Enligt 18Ö9
års RF är de statiiga tjänsterna i princip förbehållna svenska medborgare, I
den nya RF fastslås däremot att utlänning i princip är likställd med svensk
medborgare i fråga om tillträdet till bl, a. sådana tjänster. Grundlagen
innehåller emellertid ett antal undantag från huvudregeln, och det förutsätts
att andra undantag skall göras i lag eller enligt förutsättningar som anges i
lag. Behovet av sådana undantag har sin grund bl, a, i hänsynen till rikets
säkerhet och i önskemålet att beslut som rör enskildas rättsliga ställning
skall fattas av sveriska medborgare. Jag lägger nu fram förslag till ändringar
i StjL, vilka gör det möjligt att i behövlig utsträckning förbehåUa statliga
tjänster för svenska medborgare.
Förslaget till bestämmelser om utlännings tillträde till
statlig tjänst bygger på förslag av grundlagberedningen (GLB) i betänkandet SOU
1972: 16, GLB:s förslag har remissbehandlats (se prop, 1974: 35 s, 63),
Den nya RF
innefattar krav på att ordinarie domare skall kunna få frågor om skiljande från
tjänsten, om avstängning och om läkarundersökning prövade av domstol. Delvis
uppfyller inte gällande rätt dessa krav. Vid tillkomsten av nya RF förutsattes
att kravet på domstolsprövning skulle kunna tillgodoses fullt ut genom en
reform av sanktiorissyste-met för offentliga funktiouärer i huvudsaklig
överensstämmelse med ett förslag från ämbetsansvarskommittén (SOU 1972: 1), Ny
lagstiftning, grundad på detta förslag, kan emellertid träda i kraft tidigast
den 1 januari 1976, Med hänsyn härtill föreslår jag nu vissa provisoriska bestämmelser
om domstolsprövning av beslut om pensionsavgång, avstäng-riirig och
läkarundersökning av ordinarie domare.
Beträffande
anställningsskydd m, m, har jag samrått med statsrådet Leijon, Beträffande
utlännings tillträde till offentiig tjänst och prövningen av frågor om
ordinarie domares entledigande i samband med pensionering m, m, samt
beträffande övriga frågor med anknytning till nya RF har jag samrått med chefen
för justitiedepartementet.
Prop. 1974:174 19
2
Den offentliga sektorn och anställningsskyddet 2.1 Gällande ordning
På gmndval
av ett förslag i betänkandet (SOU 1973: 7) Trygghet i anställningen har 1973
års riksdag som nämnts antagit regler för ett förbättrat anställningsskydd (prop.
1973: 129, InU 1973: 36, rskr 1973: 351). Bland dessa märks främst LAS, som
äger tillämpning på arbetstagare i både enskild och allmän tjänst (1 §). Av 2
§ LAS framgår emellertid dels att bestämmelse som avviker fråri LAS gäller, om deri
har meddelats i lag, dels att även avvikande bestämmelse också i arinari författnirig
än lag gäller, om den rör arbetstagare på det statligt lönereglerade området.
Turordnings- och företrädesrättsreglerna i LAS gäller tills vidare inte inom de
områden på vilka StjL eller stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. är
tillämplig (övergångsbestämmelserna till lagen 1974: 359 om ändring i StjL och
till kungörelsen 1974: 369 om ändring i nämnda stadga).
Jag
har redan berört reglerna om tjänstetillsättning i 28 § 1809 års RF. I gamla RF
föreskrivs vidare att gmndläggande bestämmelser om statstjänstemäns
rättsställning skall ges i lag (36 §), Motsvarande föreskrift har tagits in i
11 kap. 10 § nya RF, Sådana bestämmelser återfinns främst i StjL men även i t,
ex. LAS. Med några få undantag gäller StjL alla statstjänstemän, alltså även
sådana som intar företags-ledaride (verksledande) eller därmed jämförlig
ställning. BI, a, denna kategori har däremot tagits undan från LAS:s
tillämpningsområde. Enligt 3 § StjL och 2 § kommurialtjäristemarinalagen
(1965:275) gäller vissa inskränkningar i fråga om rätten att förhandla och
avtala om ett anställningsförhållande. Avtal får exempelvis inte träffas om
anställnings ingående eller upphörande,
I
fråga om förvaltningsakten "anställnings ingående" gäller för statstjänstemännen
sedan gammalt bestämmelser, som saknar motsvarighet på det privata området (SOU
1973: 7 s, 137), Enligt gamla RF får den ståtlige arbetsgivaren som nämnts
endast beakta förtjänst och skicklighet vid nyanställning och befordran av
offentliga tjänstemän. Företrädesrätt till återanställning får givetvis inte
anordnas så, att denna rätt kommer i strid med nämnda grundlagsstadgande. Som
ett komplemerit till gmnd-lagsstadgandet finns också regler om skyldighet att
kungöra tjänst ledig för ansökan etc, (6 § StjL, 914 §§ statstjänstemannastadgan
1965: 601), Sökande, som inte blir anställd, kan besvära sig över
tillsättningsbeslutet ända upp till Kungl, Maj:t, Bestämmelser om ledigkungörandé
finns även i stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner m, fl, (7 och 8 §§).
LAS:s
regler om saklig grund för uppsägning gäller även på StjL:s område. Dessa irinebär
i sak dock ingen nyhet för statstjäristemännen. Före ikraftträdandet av LAS
fanns nämligen i StjL motsvarande krav på saklig grund för uppsägnirig, ehuru i
ahriari, mer detaljerad utformning.
Prop.
1974:174 20
Uppsägningsmål
handläggs numera enligt LRA (39 a § StjL, 45 § stadgan om vissa tjänstemäri hos
kommuner m. fl.). Turordningstvister går dock alltjämt till kammarrätt och,
efter prövningstillstånd, till rege-: ringsrätten.
Med
de speciella statiiga anställningsformerna fullmakt och konstitutorial följer
en särskild anställningstrygghet. Arbetstagare med sådan anställningsform får
inte sägas upp. Ett annat exempel på det särskilda anställningsskydd som kan
gälla inom den statligt lönereglerade sektorn erbjuder institutet förening av tjä;ister.
Tjänsteförening innebär i korthet att eri ariställd, som fått eri högre tjärist,
får behålla sin s, k, bottentjänst, om denna ger en större anställningstrygghet
än den högre tjänsten. Motsvarande gäller för den som vikarierar på en högre tjärist.
Statstjänstemari
är riormalt skyldig att avgå från tjänsten vid ålder som anges i avtal om
statlig pension (31 § StjL), Till dess sådant avtal träffas gäller i stället
statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959: 287; ändrat senast 1974:
634), Där regleras närmare skyldigheten att avgå vid uppnående av
pensionsåldern eller av pensioneringsperiodens övre gräns. Under vissa fömtsättningar
kan entledigande ske även under perioden. Statstjänsteman är vidare skyldig
att i förtid avgå från tjänsten, om han till följd av förlust av eller
nedsättning i arbetsförmågan är för framtiden oförmögen att fullgöra sin tjänst
tillfredsställande eller om han till följd av nedsatt arbetsförmåga under två
år i följd inte tjärist-gjort arinat än försöksvis under kortare tid samt
socialstyrelsen fiurier det sannolikt att han inte kan iiterinträda i tjänst
inom ytterligare ett år och ovisst hur hans arbetsförmåga därefter kommer att
utveckla sig (32 § första stycket a och b StjL). Hau erhåller då pension.
Avgångsskyldighet föreligger också för tjänsteman som genom lagakraftägande
dom funnits skyldig tiU brott vara avsättning kunnat följa men som på grund av
att brottet begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller med
sinnessjukdom jämställd själslig abnormitet i stället överlämnats till särskild
vård, dömts till böter eller skyddstillsyn eller förklarats fri från påföljd
(32 § första stycket c StjL). Tjänsteman som är anställd med fullmakt eller konstitutorial
är vidare avgångsskyldig om han inte är i stånd att fullgöra tjänsten
tillfredsställande och högst fem år återstår till pensionsåldern (32 § andra
stycket StjL). Beslut om skiljande från tjänsten i fall då avgångsskyldighet
föreligger kan enligt 32 § tredje stycket StjL i allmänhet meddelas endast om
det visat sig att tjänstemannen inte lämpligen kan förflyttas till eller
beredas annan anställning som är förenad med statiig pensionsrätt (SOU 1973: 7
s, 94),,
Om
tjänstemannen överklagar beslutet om tvångsentledigande, får detta inte
verkställas förrän målet slutiigt avgjorts.
I
StjL saknas regler om permittering.
För
kommunaltjänstemän m. :fl. med statligt reglerade löner har frågorna om anställningsform,
avgångsskyldighet etc. reglerats på ett likartat sätt.
Prop.
1974:174 21
Efter
tillkomsten av kungörelsen (1971: 940) om tjänstemannaanställ-riirig för
arbetstagare hos statcri är det blarid de statsariställda eridast arkiv- och
beredskapsarbetare och ytterligare riågra spedella arbetstagargrupper som irite
omfattas av StjL:s regler.
Som
framgått av det ariförda har arbetstagarna hos staten av ålder åtnjutit en
särskild anställningstrygghet (jfr prop. 1973: 129 s. 197 ff). Genom att den
statliga förvaltningsorganisationen tenderar att bli mer flexibel än fömt, kan
emellertid en offenthg tjänsteman i likhet med pri-vatanställda arbetstagare
komma att drabbas av stmkturförändrmgar eller organisationsomläggningar.
Omorganisationer inom den statiiga förvaltningen och omlokaliseringar av statiiga
verk från Stockholmsområdet har fört med sig ökade krav på den övergripande
planeringen och på handläggningen av omplaceringsfrågor (jfr prop. 1973:1 bil,
2 s, 8), Denna utveckling väntas fortsätta. Statsmakterna har utfäst sig aU medverka
till att lösa de problem som i anslutning härtill kan uppkomma för många
statsanställda (jfr prop. 1969: 1 bil. 2 s. 11 och 24 f samt prop. 1971: 29 s,
135 ff),
I
förarbetena till StjL har uttalats att myndigheterna givetvis bör utnyttja de
möjligheter som fiuns att omplacera en övertalig tjänsteman i stället för att
säga upp honom (prop, 1965: 60 s, 201), Staten har iurät-tat ett särskilt
ämbetsverk, statens personalnämrid, som bl, a. har till uppgift att centralt
handlägga frågor om omplacering. Det åligger i första hand
anställningsmyndigheten att genom en aktiv omplaceringsverksamhet söka
förhindra att en övertalig tjänsteman måste sägas upp. Kan myndigheten inte
själv bereda den övertalige sysselsättning, skall frågan lämnas över till
statens personalnämnd. Försvarets personalnämnd biträder statens personalnämnd
inom sitt område. För särskilda uppgifter i samband med omlokaliseringama har Kungl.
Maj:t dessutom inrättat nämnden för vissa omplaceringsfrågor.
I
fråga om bl. a. de partiellt arbetsföras anställningsförhållanden i statiig
tjänst finns föreskrifter i cirkuläret (1960: 553; ändrat senast 1974: 533)
angående anställningsvillkor m, m, för partiellt arbetsföra inom statiig och
statsunderstödd verksamhet.
Statens
åtagande att medverka till att lösa övertalighetsproblemen har ansetts kräva
särskilda bestämmelser om tillvägagångssättet vid myndigheternas personalrekrytering.
Sådana bestämmelser har tillkommit genom omplaceringskungörelsen (1972: 156,
omtryckt 1973: 380). Kungörelsen gäller, i den mån statens personalnämnd
beslutar, statiiga tjänster (utom tjänster hos riksdagen eller dess verk),
statligt lönereglerade lärartjänster m. fl. Kungörelsens tillämpningsområde
skall fortlöpande anpassas efter rådande omplaceringsbehov i samband med att
myndighet omlokaliseras eller omorganiseras. Tjänst som omfattas av kungörelsen
får kungöras ledig eller tillsättas först efter särskilt medgivande av statens
personalnämnd. Det åligger denna att om möjligt anvisa myndighe-
Prop. 1974:174 22
ten
lämpliga omplaceringssökande till tjänsten. I anslutning till omplaceringskungörelsen
har dessutom utfärdats särskilda ämbetsskrivelser och tillämpningsföreskrifter
bl, a, rörande det samråd myndigheterna emellan som kan behövas. Av
bestämmelserna framgår bl, a, att myndigheterna skall till personalnämiiden
anmäla både beslut som kan leda till övertalighet och sådana överväganden om
att lägga ned, inskränka eller rationalisera en verksamhet som kan leda till
att tjänsteman blir övertahg. De berörda myndighetema förutsätts samråda med
personalnämnden om planeringen av fortsatta åtgärder och om personalnämndens
medverkan i enskilda omplaceringsfall: Detta samråd bör leda till överenskommelse
mellan myndigheten och personalnämnden senast nio månader före den dag då
tjänsteman kan bli övertalig (SOU 1973: 56 s. 90). Detta system torde ha
bidragit till att antalet uppsägningar inom det statligt lönereglerade området
också under senare tid har kunnat hållas nere.
Ytterligare
ett antal författningar reglerar personalpolitiken i fråga om tjänstemän vars
avlöningsförmåner fastställs under statlig medverkan. Som exempel härpå kan
nämnas cirkuläret (1970: 384, omtryckt 1971:1030) om deltidsarbete, kungörelsen
(1973: 279) om förbud mot köns- eller åldersdiskriminering vid tillsättning av
tjänst, m, m, och cirkuläret (1972: 130) om anställning av straffade personer m,
fl, inom statlig och statsunderstödd verksamhet. Enligt cirkuläret (1974: 534)
till statsmyndighetema om anmälan av personalantagning, m, m. skall myndighet
som avser att anställa civil personal vanligen anmäla detta till den offentliga
arbetsförmedlingen för att lämna denna tillfälle att anvisa sökande.
Enligt
särskilt kollektivavtal kan tjänsteman som på grund av övertalighet har sagts
upp från sin anställning utan att i samband därmed ha erbjudits annan godtagbar
statlig eller icke statiig offentlig anställning få visst ekonomiskt vederlag i
form av avgångsbidrag eller årlig ersättning. Hithörande ersättningsfrågor
handläggs av en särskild statsmyndighet, trygghetsnämnden,
2.2
Anpassningsfrågor
I
betänkandet (SOU 1973: 56) Trygghet i anställningen 2 berördes förhållandena på
den offentiiga sektorn och frågan hur en lagstiftning om anställningstrygghet
för de offentligt anställda bör utformas. Även om det kunde synas ofrånkomligt
att för den statligt reglerade tjänstemannasektorn göra vissa undantag från de
allmänna reglerna om turordning och företrädesrätt till ny anställning, utgick
utredningen från att för stora grupper av offentligt anställda borde kunna
gälla samma principer som för privatanställda (s. 110 f). Avvikelse för den
offentliga sektorn borde enligt utredningens uppfattning ske endast då det var
klart betingat av tjänstens särart, som då det uppställs särskilda vill-
Prop. 1974:174 23
kor, kompetenskrav m, m, för att erhålla ny anställning.
Liksom det på den privata arbetsmarknaden kunde finnas behov av en anpassning
av principerna i LAS till de särskilda förhållandena inom olika branscher kan
det också behövas en särskild anpassning till förhållandena på den offentiiga
sektorn. Därför hade reglerna i 22, 24 och 26 §§ LAS gjorts på visst sätt
dispositiva (jfr, i fråga om 25 §, InU 1973: 36 s, 39 f). Eftersom dispositiviteten
f, n, inte kan utnyttjas fullt ut på den statliga sektom med hänsyn till
avtalsförbudet i 3 § StjL, måste dock den anpassning som behövs tills vidare
delvis ske genom författningsreglering. Utredningen menade dock att det för
utformning och omfattning av behövliga undantagsregler fordrades noggranna
undersökningar av de särskilda förhållanden som kan råda inom olika ddar av den
statliga förvaltningen. Det skulle här komma att röra sig om en inte obetydlig
mängd författriirigsföreskrifter av ganska komplicerad natur. Hithörande
undersökningar hade utredningen av tidsskäl inte kunnat göra. Detta
lagstiftningsarbete borde lämpligen få ankomma på Kungl, Maj:t i samverkan med
berörda arbetstagarorganisationer. Genom att irite föreslå något generellt
undantag i tjänstemannalagstiftningen från turordningsreglerna och reglerna om
företrädesrätt till ny anställning i LAS ville utredningen emellertid markera
att reglerna i princip borde gälla även på det offentliga området. I den mån
anställningsskyddet enligt nuvarande regler är bättre på det offentliga
området fick LAS dock enligt utredningen inte tas till intäkt för en försämring
av den redan befintliga tryggheten (SOU 1973: 7 s. 136).
Flertalet av de remissinstanser som yttrade sig över
utredningens förslag i de delar som nu har nämnts godtog de principer angående
turordning etc. som kom till uttryck i betänkandet. Vissa statsmyndigheter
anmälde dock tvekan om hur principerna borde slå igenom på den statliga
sektorn. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) ansåg att reglema om turordning
kunde tillämpas oförändrade inom den offentliga sektorn med vissa undantag.
TCO konstaterade emellertid att turordningsreglerna innebär en klar försämring
av den enskilde tjänstemannens rättsskydd, eftersom ett av arbetsgivaren
fattat beslut i en turordningsfråga inte kan ogiltigförklaras, vilket f, n, är
möjligt vid en felaktig uppsägning, TCO kunde inte godta en sådan försämring
och ansåg att nuvarande regler alltjämt bör tillämpas. Socialstyrelsen, som
ansåg det oklart hur företrädesreglerna skall tillämpas på den offentliga sektom,
satte i fråga om inte aktuella anpassningsfrågör skulle kunna lösas
avtalsvägen.
I prop. 1973: 129 uttalade chefen för inrikesdepartementet
att statcri självklart måste vara beredd att ta på sig samma arisvar för siria
anställda som enligt det framlagda förslaget skulle åvila övriga arbetsgi-
Prop. 1974:174 24
vare
(s. 201). Han konstaterade att det stora flertalet offentiiganställda tjänstemän
visserligen genom särskild författningsreglering redan var tillförsäkrade ett
anställningsskydd som kunde sägas generellt sett vara bättre än det som följde
av lagförslaget. På vissa av de punkter, där den stathga
författningsregleringen inte skänker ett Hka långtgående skydd, tillämpas
dessutom i praktiken en ordning liknande den som gäller enligt förslaget.
Därför mötte i stort sett inte något hinder mot att låta den föreslagna
lagstiftningen bli tillämplig även på offentligt anställda. På grund av den
offentliga verksamhetens särskilda natur kunde det emellertid föreligga behov
av andra lösningar av anställningsskyddet än som valts i den föreslagna lagen.
En viss särreglering för offeritliga tjäristemäri torde därför vara oundviklig.
På grund av avtalsförbudet i StjL står därvid kollektivavtalsvägen inte alltid
öppen för de statiiga tjänsternas del. Lfndantag från de dispositiva lagstadgan-dena
måste delvis göras antingen i de särskilda författningar som reglerar
anställningsvillkoren för de statiiga tjänstemännen eller i den föreslagna
lagen. Avvikelser kunde i vissa fall behöva göras även från den föreslagna
lagens tvingande bestämmelser. Den offentiiga verksamheten syftar till att ta
till vara medborgarnas intressen, sedda i stort. Härav följer att det är ett
medborgerligt intresse att all utövning av offentlig verksamhet utan
ovidkommande hänsyn uppfyller vad verksamheten kräver. Detta är en av
anledningarna till stadgandet i gamla RF om att enbart förtjänst och
skicklighet skall beaktas vid tjänstetillsättning. Departementschefen fann att
detta grundlagsstadgande för vissa arbetstagare torde utgöra ett hinder mot
regler om företrädesrätt till ny anställning, såvitt gäller den offentliga
sektorn. Stadgandet hade dock jämkats i nya RF i syfte att även andra sakliga
grunder t. ex, arbetsmarknadspolitiska och lokaliseringspolitiska hänsyn,
skall kunna vägas in vid bedömningen (jfr prop. 1973: 90 s. 406). Sedan detta
genomförts, skulle det enligt departementschefen inte längre finnas något
hinder i grundlag mot att regler om företrädesrätt till ny anställning införs
även på det offentliga området. Sedan många år tillämpas i praktiken den
ordningen att personalorganisationerna bereds tillfälle att framföra synpunkter
under utarbetandet av varje administrativ författning som rör de offentligt
anställda. Departementschefen utgick från att denna praxis skall bestå och från
att behövliga avvikelser från den föreslagna lagen som regel skulle komma att
kunna ske med personalorganisationernas samtycke. Sådana avvikelser fick dock
inte leda till att offentliga tjänstemän i gemen fick en sämre
anställningstrygghet än privatanställda. Den särreglering som måste ske i
administrativ ordning kunde därför inte anses innebära någon obefogad
inskränkning av de offentliga tjänstemännens rätt till lagstadgat skydd för
anställningen (s. 201 f).
I
fråga om anpassningen till den offentiiga sektorn godtog riksdagen förslaget i prop.
1973: 129 (InU 1973: 36, rskr 1973: 351).
Prop. 1974:174 25
Frågan
om anpassningen av reglerna i LAS till den offentliga sektorn togs upp även i prop.
1974: 88. Föredragande statsrådet betonade på nytt att anpassningen inte borde
få medföra någon försämring av det befintliga anställningsskyddet på den
offentliga sektorn (s. 169). Det saknades också anledning att behålla
avvikande regler som inte betingades av den offentliga tjänstens särart (s.
171). Föredraganden konstaterade att reglema om företrädesrätt till ny ariställriing
och därtill hörande föreskrifter inte kunde genomföras förrän den 1 januari
1975, då nya RF:s tjänstetillsättningsregler skall börja tillämpas. Principerna
för turordning, som har stor betydelse i en återanställningssituation, gäller
emellertid också vid uppsägning i samband med driftsinskränkning eller
organisationsomläggning. Reglerna hänger samman på ett sådant sätt att de
borde övervägas i ett sammanhang och sättas i kraft samtidigt (s. 172 f). Vid
de överläggningar som hade förekommit med bl. a, personalorganisationerna hade
det också visat sig att turordnings-frågorna och företrädesrätten till ny
anställning inrymde en rad problem, som kunde vara särskilt markerade inom
vissa områden. En fråga som krävde särskilt övervägande var att brott mot
turordningsregler och företrädesrätt till ny anställning enligt LAS endast
föranleder skadeståndspåföljd, medan reglerna i tjänstemannalagstiftningen
innebär att arbetstagaren kan få arbetsgivarens beslut ogiltigförklarat.
Föredraganden anmärkte också att tjänstemannaorganisationerna förklarat att de
inte kunde godta en sådan försämring av det gällande skyddet som ett införande
av anställningsskyddslagens bestämmelser innebär. De allmänna reglerna om
turordning och företrädesrätt till ny anställning bygger på förutsättnirigeri
att de genom kollektivavtal skall kunua aripas-sas till de olika förhållaridcri
som råder på arbetsmarkriadcri, Någori sådan anpassning kan dock inte ske på
det statliga området så länge begränsningarna i 3 § StjL består. Det rådande
avtalsförbudet innebär att inte heller lokala eller centrala förhandlingar kan
påkallas om tvist skulle uppstå. Dessa frågor behandlas f, n, av
arbetsrättskommittén. Dess arbete borde inte föregripas. De problem som hänger
samman med den begränsade förhandlmgsrätten. kunde därför inte få sin lösning
redan i samband med den allmänna lagstiftningen om anställningsskydd.
Föredraganden fann alltså att principerna för turordning och företrädesrätt
till ny anställning inte kunde eller borde sättas i kraft den 1 juli 1974. Det
var för att möjliggöra fortsatta överväganden i samverkan med
personalorganisationerna som det i propositionen föreslogs att ifrågavarande
regler i LAS tills vidare skulle få anstå för det statligt lönereglerade
området. Det förutsattes därvid att de olika till-lämpningsproblem som förts
fram av remissinstanserna skulle komma att behandlas i det fortsatta
anpassningsarbetet (s. 183). Äveu frågari om det offeritliga
arbetsgivarbegreppet borde övervägas ytterligare i samverkan med
personalorganisationerna.
Prop. 1974:174 26
Riksdagen
godtog i fråga om anpassningen till den offentliga sektorn även vad som
föreslagits i prop. 1974: 88 (InU 15, rskr 272).
3
Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist, m. ni.
3.1 Gällande
ordning
Uttryckliga
regler om turordning saknas visserligen i tjänstemannalagstiftningen.
Emellertid har beträffande de offentliga tjänstemännen utvecklats en fast
rättspraxis i besvärsärenden i fråga om turordning vid uppsägning. Om en tjänst
inom det statiigt lönereglerade området måste dras iri ocb detta leder till att
riågon tjänsteman måste sägas upp, torde enligt praxis vid val mellan berörda
tjänstemän stor vikt fästas vid anställningstidens längd (jfr prop. 1974: 88 s.
182). Euligt rättspraxis synes vid en uppsägning på grund av arbetsbrist valet
mellan flera uppsägbara statstjäristemän ske med hänsyn till förutom
anställningstidens längd bl. a, tjänstemannens duglighet, hans personliga
situation, tjänstetypen, myndighetens bästa och allmänhetens intresse av att offentiiga
funktioner fullgörs på ett riktigt sätt (jfr JO 1970 s. 442, RÅ 1966 ref, 35),
Samma princip synes f, ö, gälla på det område sorii regleras av stadgan om
vissa tjänstemän hos kommuner m, fl. Sålunda torde det avgörande för
turordningen mellan t, ex lärare i samma ämnen främst vara lärarens
anställningstid inom kommunen (RA 1971 ref. 10). För en statstjänsteman torde
på motsvarande sätt anställningstiden hos den berörda myndigheten i första hand
tilläggas avgörande betydelse (RÄ 1971 Fö 2),
3.2 Lagen
om anställningsskydd
I
betänkandet (SOU 1973: 7) Trygghet i anstäUningen framhölls att det i
turordningsfallen kan sägas förekomma två olika huvudfrågor, nämligen dels
frågan vilka arbetstagare som över huvud taget kan tänkas komma att beröras av
driftsinskränkningen, dels frågan hur valet sedan skall träffas bland de
berörda arbetstagama. Området för en driftsinskränkning begränsas ofta av en
mängd olika faktorer. Dessa beror i siri tur på deu utformumg som arbetsgivarcri
har beslutat att inskrärikningen skall få. Inskränkningen kan t. ex. avse
endast en viss del av arbetsgivareris produktion eller verksamhet eller avse
bara vissa yrkesgrupper, och den kan vara lokalt begränsad till en viss arbetsplats,
fabrik eller ort. Därmed blir åtgärdens förläggning ofta avgörande för vilka
arbetstagare som bör komma i fråga (s. 159). Utredningens förslag som i denna
del dock inte godtogs innebar att kretsen av berörda arbetstagare skulle
bestämmas med utgångspunkt i den berörda verksamheten, varmed skulle förstås
arbetsgivarens verksamhet i berörd förvaltningsenhet, företagsenhet eller
därmed jämförlig enhet.
Prop. 1974:174 27
Vad
som utgör den berörda enheteri skulle euligt utredningen få avgöras med
utgångspunkt i vad som är naturligt på det ena eller det andra stället.
Särskild turorduirigslista skulle fastställas för varje kategori arbetstagare.
Sedari kretseri av berörda arbetstagare såluuda hade blivit bestämd, skulle
enligt utredningen valet mellan de arbetstagare som ingår i kretsen träffas med
utgångspunkt i deras anställningstid inom denna krets. Även om en arbetstagare
tidigare hade varit placerad i en annan förvaltningsenhet hos samme
arbetsgivare eller om han hade varit anställd i ett företag som tillhör samma
koncern, borde enligt utredningen sådan tidigare anställningstid inte få
åberopas. Även anställningstid i en helt annan befattning föll utanför.
Remissyttranden
över utredningens förslag avgavs av ett flertal instanser (se prop. 1973: 129 s.
19 och 320 ff samt 1974: 88 s. 28 f och 91 ff). I fråga om allmänna synpunkter
på förslaget i vad det avser tur-ordriirig vid uppsäguirig och tillträdesrätt
till ny anställning hänvisas till sammanställningen i prop. 1973: 129 s, 350 ff.
De föreslagna turordningsreglerna fick ett mycket blandat mottagande av
remissinstanserna. Sammanfattningsvis kan här framhållas att såväl arbetslagar-
som arbetsgivarorganisationerna kritiserade förslagets anknytning av turordningsreglerna
till begreppet verksamhet liksom förslaget att endast anställningstiden i den
berörda verksamheten skulle få räknas till godo. Landsorganisationen i Sverige
(LO) menade t, ex, att den närmare bestämningen av begreppet berörd verksamhet
borde fastslås i kollektivavtal, TCO menade att rimlig hänsyn måste tas till
den totala anställningstiden hos arbetsgivaren och att en arbetstagare borde
få "ta med sig" inarbetad tid om han går över från en kategori
anställda till en annan.
Som
en allmän utgångspunkt för turordningen vid uppsägning angav föredragande
departementschefen i prop. 1973: 129 (s. 155) att turordningen borde bestämmas
på grundval av omständigheter som tar sikte på den arbetskraft som behöver
särskilt skydd. Flan pekade på att verkningarna av en driftsinskränkning av
naturliga skäl måste begränsas när det är fråga om ett större företag. En
personalinskränkning inom en viss statlig eller kommunal myndighets
verksamhetsområde borde således beröra endast de arbetstagare som tjänstgör
där och inte få återverkningar för arbetstagarna hos en helt annan myndighet (s.
157). Består en verksamhet av flera driftsenheter skulle, enligt departementschefen,
i allmänhet en särskild turordning för uppsägning fastställas för varje enhet.
Med driftsenhet borde därvid i princip avses sådan del av ett företag som är
belägen inom en och samma byggnad eller inom ett och samma område, dvs. fabrik,
butik, restaurang osv. (s. 260). Är eller
Prop. 1974:174 28
brukar
arbetsgivaren vara bunden av kollektivavtal, skulle enligt förslaget särskild
turordning fastställas för varje avtalsområde. Där i sådana fall arbetsgivaren
har flera driftsenheter på samma ort, torde det emellertid enligt
departementschefen vara mest naturligt och lämpligt att låta samma avtalsområde
vid alla dessa driftsenheter bilda en gemensam krets. Avtalsslutande
arbetstagarorganisation borde därför ges möjlighet att begära detta (s. 157).
Frågan om arbetsgivaren brukar vara bunden av kollektivavtal fick enligt
departementschefen avgöras av rättstillämpningen (s. 261). Departementschefen
vände sig mot utredningens förslag att särskild turlista skall upprättas för
varje kategori av arbetstagare (s. 158). Han fann i stället en uppdelning på
kollektivavtalsområde lämpligare. Departementschefen vände sig också mot
förslaget att bara anställningstid inom berörd verksamhet skulle få
tillgodoräknas. Han föreslog i stället att all arbetstid hos arbetsgivaren
skulle få räknas till godo vid inplacering i turordningslistan.
Tillgodoräknande av anställningstid på det offentiiga området borde enligt
departementschefen kunna ske även då huvudmannaskapet för en viss verksamhet
övergår från ett offentligt rättssubjekt till ett annat eller då en offentlig
förvaltning ombildas till ett offentiigt företag.
Riksdagen
godtog vad som i prop. 1973: 129 föreslagits i fråga om turordning vid
uppsägning och permittering (InU 1973: 36 s, 36 ff, rskr 1973: 351),
De
sålunda beslutade reglerna i LAS innebär följande.
Enligt
22 §, som innehåller huvudbestämmelserna om turordning vid uppsägning och permittering,
utgörs kretsen av berörda arbetstagare i sin vidaste bemärkelse av samtliga
anställda hos arbetsgivaren. Har arbetsgivaren flera driftsenheter, skall
arbetstagarna vid varje sådan enhet bilda en krets för sig. Är eller brukar
arbetsgivaren vara bunden av kollektivavtal, skall vidare varje avtalsområde
utgöra en krets för sig. Har arbetsgivaren flera driftsenheter på samma ort,
skall emellertid samma avtalsområde vid alla dessa driftsenheter bilda en
gemensam krets om avtalsslutande arbetstagarorganisation begär detta.
Inom
en sålunda fastställd krets skall enligt 22 § andra stycket varje arbetstagares
plats i turordningen bestämmas med utgångspunkt i hans sammanlagda
anställningstid hos arbetsgivaren. Arbetstagare med längre anställningstid har
därvid företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid. Vid lika
anställningstid ger högre levriadsålder företräde. Vid beräkning av
anställningstiden skall arbetstagare över 45 år tillgodoräknas viss extra tid
(22 § tredje stycket). För att en arbetstagare med stöd av turordningsreglerna
skall kunna kräva omplacering till andra arbetsuppgifter fordras slutligen att
han har tillräckliga kvalifikationer för detta arbete.
Vid
beräkning av arbetstagares anställningstid hos arbetsgivaren skall
Prop. 1974:174 29
medräknas
tid under vilken han har varit anställd hos annat företag inom koncern som
arbetsgivaren tillhör. Har företag eller del av företag övergått till ny
arbetsgivare, skall vid bestämmande av anställningstid hos den nye
arbetsgivaren medräknas tid under vilken arbetstagaren har varit anställd hos
förutvarande arbetsgivare eller hös företag inom koncern som förutvarande
arbetsgivaren tillhörde (4 §).
Om
särskilda skäl inte föranleder annat, skall vidare företräde till fortsatt
arbete ges åt arbetstagare som har nedsatt arbetsförmåga och som har beretts
särskild sysselsättning hos arbetsgivaren (23 §).
Reglerna om turordning i
LAS är dispositiva i förhållande till vissa kollektivavtal (3 §). På den
privata sektorn av arbetsmarknaden har en rad kollektivavtal träffats om
avvikelse från lagen. Där finns avtalsbestämmelser som t. ex. öppnar
möjligheter till lokala överenskommelser om turordningslistor, som medger att
hänsyn tas till arbetsstyrkans sammansättning eller som anvisar en ytterligare
uppdelning i yrkeskategorier eller anvisar andra turordningsområden. På det
rent kommunala området bereds hithörande frågor f. n. av en partssammansatt
arbetsgrupp.
3.3
Senare utredningsförslag och remissyttranden över detta
Efter
riksdagsbeslutet om LAS lade utredningen fram sitt betänkande (SOU 1973: 56)
Trygghet i anställningen 2. I detia behandlades bl. a. frågor om anpassningen
till den offentiiga sektorn.
Utredningen tog bl. a. upp
det offentliga arbetsgivarbegreppet med hänsyn bl. a. till att reglerna i LAS
om turordning anknutits till detta begrepp. Enligt den numera upphävda lagen
(1971: 199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare skulle exempelvis en telearbetare
som tagit anställning hos statens järnvägar vid bestämmandet av
anställningstidens längd kunna tillgodoräkna sig anställningstiden hos
televerket, om han blev uppsagd av statens järnvägar. De båda anställningarna
ansågs nämligen avse en och samme arbetsgivare, staten. Beträffande kommunalanställda
skulle på motsvarande sätt kommunen anses som en och samme arbetsgivare (prop.
1971: 107 s. 139). De principer i fråga om tillgodoräknande som sålunda kommit
tiU uttryck i lagen 1971: 199 borde enligt utredningeris meriing gälla även
enligt LAS och tillämpas även när det t. ex. gäller övergång mellan ämbetsverk
och affärsverk, mellan lokal och central förvaltning osv. (s. 100). Tillgodoräkriirig
borde eriligt utredriingcri vidare komma i fråga då huvudmarmaskapet för en
viss verksamhet övergår från ett offentligt rättssubjekt till ett annat eller
då en offentlig förvaltning ombildas till ett offentligägt företag. I dessa
fall skulle arbetstagaren få tillgodoräkna sig den sammanlagda anställningstiden
före och efter förändringen på arbetsgivarsidan (jfr prop. 1973: 129 s. 235).
Detsamma torde enhgt utredningen bli fallet om eti
Prop. 1974:174 30
tidigare
privatägt företag går upp i ett offentligt. Då det däremot gäller den
situationen att en arbetstagare frivilligt går över t. ex. från en tjänst på
den statliga förvaltningssektorn till en motsvarande anställning på den
statliga företagssektorn utan att dessa verksamhetsgrenar slås samman, torde
situationen enligt utredningen böra likställas med den som föreligger då en
övergång sker från en koncern till en annan varför till-godoräkriariderätten då
skulle vara utesluten (s. 100). Utredningen pekade dock på att det på den
offentliga sektorn kunde förekomma gränsfall, där det låg nära tillhands att
medge tillgodoräknande av anställriirigstid på samma sätt som vid övergång
mellan olika verksamheter på förvaltningssektorn. Som exempel nämnde
utredningen att en bussförare lämnade sin anställning vid ett av statens
järnvägar helägt dotterbolag för att tillträda en motsvarande tjänst vid
statens järnvägars busslinjer eller vice versa. Utredningen kunde också tänka
sig motsvarande fall inom andra affärsverks verksamhetsområden. Det sagda gällde
enligt utredningen även sådan övergång som avses i 11 § tredje stycket StjL. I
andra avseenden exempelvis i fråga om turordningen vid uppsägning kunde det
enligt utredningen däremot vara befogat att begränsa det vidsträckta offentliga
koncernbegreppet. Utredningen framhöll nödvändigheten av att här berörda frågor
löstes av kollektiv-avtalspartema på den offentiiga sektorn (SOU 1973: 56 s.
101).
Utredningens
betänkande nr 2 remissbehandlades. Remissinstanserna kunde därvid avge sina
yttranden i fråga om anpassningen av reglerna om anställningsskyddet till det
offentliga området mot bakgrund av uttalandena i förarbetena till LAS.
Riksförsäkringsverket
efterlyste en närmare definition av det offentliga arbetsgivarbegreppet i
olika sammanhang. Skulle en särskild definition vara svår att åstadkomma,
borde reglerna utformas så att myndigheterna i tveksamma fall kunde påkalla
beslut av Kungl, Maj:t eller annan myndighet. Om det, såsom utredningen
föreslagit, med driftsenhet inom den statliga sektorn skulle förstås
myndighets verksamhetsområde, måste detta, enligt verkets mening, regleras med
beaktande av att myndighet kunde ha sitt verksamhetsområde förlagt till olika
orter och att vitt skilda verksamheter kunde inrymmas inom samma myndighet.
Skulle man t. ex. jämställa två tjänstemän, av vilka den ene hade varit
anställd hos verket i 20 år och den andre ett år hos verket och 19 år i annan
statlig eller i statsuuderstödd verksamhet? När det gällde försäkririgskassoma,
var eriligt riksförsäkririgsverket i varje fall de miridre och medelstora
alltför små för att passa in under det föreslagna arbetsgivarebegreppet.
Turordningslista skulle inte behöva upprättas förrän frågan om omplacering
utan resultat hade prövats, inte bara inom myndigheten utan också hos statens
personalnämnd, dvs. centralt. Statens personalnämnd menade att
statsförvaltningen som helhet måste
Prop.
1974:174 31
betraktas
som en arbetsgivare, vilken till sitt förfogande hade en central
omplaceringsverksamhet som omfattade hela statsförvaltningen. Skolöverstyrelsen
berörde arbetsgivarbegreppet när det gällde lärarutbildningsverksamheten. På
denna sektor sker f. n. normalt uppsägning med utgångspunkt i
anställningstidens längd vid utbildningsanstalten. Enligt av Kungl. Maj:t
meddelade bestämmelser rörande lärare vid lärarhögskola skulle övertalig
ordinarie eller extra ordinarie lärare erbjudas vakant tjänst vid annan
lärarhögskola. Skolöverstyrelsen påpekade att man redan riu hade att pröva frågari
om hur tjäustgöririg vid aririan lärarutbildningsanstalt skulle beaktas och hur
anställning inom samma verksamhet men hos olika huvudmän skulle behandlas.
Enligt TCO borde staten för sig och varje kommun för sig betraktas som en arbetsgivare.
Undantag borde dock göras för skolområdet med hänsyn bl. a. till de speciella
förhållanden som förelåg på lärarnas arbetsmarknad. För att fastställa en
lärares plats i turordningen syntes det TCO inte möjligt att betrakta en läraranställning
såsom iritjäriad hos cri och samme arbetsgivare, dvs. staten, lika litet som
att anställningstid bara skulle få tillgodoräknas hos den kommun där
vederbörande senast hade varit anställd. Ytterligare utredning behövdes
beträffande det statligt reglerade skolväsendet, universitets- och
högskoleområdet samt kyrko-musikerområdet. Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO) och Statstjänstemänttens riksförbund SR (SR) menade
att bl. a. utformningen av arbetsgivarbegreppet borde beaktas vid bestämningen
av tillgodoräk-ningsbar tid. De tre lärarförbunden hade sålunda rekommenderat
att varje skolform (gruridskola, gymriasieskola etc) skulle anses utgöra ett företag
för sig. Riksförsäkringsverket ansåg att särreglering behövdes i fråga om den
av departementschefen föreslagna regeln att turordning skulle fastställas för
varje avtalsområde. Verket erinrade därvid om att hos flertalet administrativa
myndigheter så gott som all personal var hänförlig till samma kollektivavtal
(allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän, AST), Men
det var enligt verket knappast rimligt att fastställa en gemensam turordning
för alla personal-kategoriema. Vidare påtalade riksförsäkringsverket att
tjänstemännen hos försäkringskassorna är uppdelade i ett statligt reglerat och
ett icke statiigt reglerat avtalsområde efter lönegrad, trots att båda
grupperna tillhör samma karriär. Statens järnvägar menade att
turordningsreglerna inom statsförvaltningen borde gälla anställda med samma
anställningsform, eftersom en grandprincip för det offentiiga
anställningsförhållandet alltid hade varit att en fastare anställningsform
skulle ge ett bättre anställningsskydd, TCO.ville ha en regel som var så
konstruerad, att en arbetstagare "tog med sig" inarbetad tid, om han
övergick till en annan kategori. Turordningen borde grundas på
kategoritillhörighet, SACO och SR framhöll att reglerna om turordnirig borde
utformas så
Prop. 1974:174 32
att
de passade de särskilda verksamhetsområdcria. Särskilda föreskrifter måste
därför utfärdas av Kungl, Maj:t bl. a, beträffande skolområdet. De båda
organisationerna avvisade utredningens uppfattning, att hänsyn inte skulle tas
till gällande behörighetsföreskrifter. SACO och SR jämte vissa andra
remissinstanser motsatte sig att enbart anställningstiden skulle vara
avgörande för turordningen. De anställdas skicklighet och lämplighet måste
kunna vägas in, liksom sociala aspekter.
Såsom
framgått av vad jag tidigare har anfört fann föredraganden i prop. 1974: 88
inte anledning al;t beröra de olika titiämpningsproblem som förts fram av
remissinstanserna i fråga om anpassningen till det offentliga området.
4
Företrädesrätt till ny anställning, m. ni.
4.1 Gällande
ordning
I
fråga om statstjänstemän och andra tjänstemän med statligt reglerade tjänster
gäller f. n. bestämmelsen i 28 § 1809 års RF om förtjänst och skicklighet som
enda befordringsgrunder vid tjänstetillsättning. Denna bestämmelse har, som jag
redan anfört, ansetts lägga hinder i vägen för särskilda regler om
företrädesrätt till de anställningar som omfattas av bestämmelsen. Enligt StjL
och kommunaltjänstemannalagen råder också förbud mot avtal om företrädesrätt
till anställning.
4.2 Lagen
om anställningsskydd
Utredningen
föreslog i sitt första betänkande (SOU 1973: 7) att en arbetstagare som hade
blivit uppsagd på grund av arbetsbrist skulle ha företrädesrätt till ny
anställning inom den verksamhet, där han tidigare var sysselsatt (s. 160). En
förutsättning för företrädesrätten skulle vara viss tidigare anställningstid
hos arbetsgivaren. Vidare uppställde utredningen kravet att den uppsagde
arbetstagaren skulle ha tillfredsställande kvalifikationer för den nya
anställningen. Avvisade arbetstagaren ett erbjudande om återanställning som
han skäligen bort godta, skulle företrädesrätten enligt utredningens förslag
förfalla.
Med
begreppet verksamhet avsåg utredningen på samma sätt som nyss redovisats i
fråga om turordning vid uppsägning förvaltningsenhet, företagsenhet och
annan därmed jämförlig enhet (s. 159). Begreppet förvaltningsenhet torde
därvid enligt utredningen företrädesvis få tillämpning inom den offentiiga sektom
(s. 190). Utredningen medgav att det någon gång beträffande offentlig
förvaltning kunde uppkomma problem att tillämpa en regel som hade sin
utgångspunkt i begreppet verksamhet. Regeln hade emellertid enligt utredningen
i första hand anpassats efter vad som var naturligt för stora delar av arbetsmarknaden.
På den kommunala sektorn kunde dock enligt utrednmgen
Prop. 1974:174 33
kommungränsen
jämte avtalsområdet liksom f. n. bli vägledande. En ytterligare precisering
kunde enligt utredningen ske genom att valet begränsades till varje yrkesgrapp
för sig. Men även andra gmpperingar borde enligt utredningen kuima beaktas (s.
159).
Vad
som sålunda skulle anses utgöra en förvaltningsenhet fick enligt utredningen
avgöras med utgångspunkt i vad som var naturligt på det ena eller andra
stället. Det förhållandet att ett köntor omfattade både ett verkstadskontor och
en administrativ avdelning behövde inte enligt utredningen innebära att det
var fråga om skilda enheter. Alternerade arbetskraften mellan de olika
avdelningarna eller betraktades arbetskraften i annat sammanhang t. ex. i anpassningsgmpper
eller företagsnämnder som en enhet, kunde detta förhållande bilda den naturHga
utgångspunkten för det berörda området. Enligt utredningen borde inte ens det
förhållandet att de olika avdelningarna vär lokalt åtskilda utan vidare leda
till att de ansågs utgöra skilda enheter (s. 159 f). Företrädesrätten behövde
inte heller enligt utredningen avse just den tidigare arbetsplatsen, bara den
avsåg den verksamhet där arbetstagaren tidigare var sysselsatt (s. 192).
Liksom
vid uppsägning skulle enligt utredningen turordningen mellan de berörda
arbetstagarna fastställas med utgångspunkt i deras anställningstid inom
kretsen (s. 160). Även i övrigt föreslog utredningen samma turordningsregler
som vid uppsägning.
Vid
remissbehandlingen av betänkandet uttalade arbetsdomstolens ordförande att
uttrycket "verksamhet" var oklart. Han framhöll också att det inte
var nödvändigt med samma turordningsregler vid återanställning som vid
uppsägning. TCO ville ge företrädesrätt åt den arbetstagare på orten som kunde
åberopa den längsta anställningstiden inom företaget. LO ansåg att det
föreslagna kravet på tillfredsställande kvalifikationer borde ges ganska vid
tolkning. Vid flyttning till annan ort eller ändring av arbetstidens omfattning
måste också personliga hänsyn tas. LO krävde återhållsamhet i fråga om undantag
från turordningen, speciellt i de fall då återanställning aktualiserades nära
ettårsgränsen. TCO menade att det inte fick vara diskvalificerande att avböja
ett erbjudande om anställning på annan ort, om arbetsgivaren även fortsatte
sin rörelse på den ort där arbetstagaren tidigare tjänstgjort. TCO, liksom
Statsanställdas förbund, ansåg också att erbjudande behövde godtas bara om
lönen var marknadsmässig och normal för tjänsten. Erbjudande borde enligt
Svenska metallindustriarbetareförbundet avse anställning av samma slag som
arbetstagaren haft förut.
Några
remissinstanser uppehöll sig särskilt vid problemen på undervisningsområdet.
Skolöverstyrelsen avstyrkte regler om företrädesrätt till ny anställning på lärarområdet.
Om företrädesrätt likväl skulle gälla, borde sådan rätt bara tillkomma behörig
lärare, vilket följde redan av
3
Riksdagen 1974.1 saml Nr 174
Prop. 1974:174 34
lagens
krav på tillräckliga kvalifikationer. Vid konkurrens om företrädesrätt mellan
lärare som hade haft visstidsförordnände borde modifierade turordningsregler
gälla. Detta modifierade förfarande borde i princip stämma överens med
nuvarande regler för omförordnande. Tjänsterna borde således tillsättas utan ledigkungörandé
eller lediganmälan och samma befordringsgmnder som vid tillsättning borde
gälla. Företrädesrätten borde enligt skolöverstyrelsens mening vidare bara
gälla anställning som omfattade minst halvtid under en termin. SACO och SR
framhöll det angelägna i att reglerna om företrädesrätt till ny anställning
utformades så att de passade de särskilda verksamhetsområdena. Särskilda
föreskrifter måste därför utfärdas av Kungl, Maj:t beträffande skolområdet,
I
propositionen 1973: 129 tog chefen för inrikesdepartementet upp begreppet
"verksamhet" till diskussion. Han menade (s, 165) att därmed på den statiiga
sektorn fick förstås verksamhetsområdet för en viss myndighet. En arbetstagare
hos domänverket skulle således enligt departemerits-cheferi ha företrädesrätt iriom
alla domänverkets förvaltningar men inte inom exempelvis vägverkets
verksamhetsområde. Företrädesrätten borde enligt departementschefen inte som i
fråga om turordning vid uppsägnirig vara beroeride av avtalsområdet. En
friställd arbetsledare skulle alltså kunna åberopa företiädesrätt till ny
anställning när arbetare rekryterades. Uppenbart illojala beteenden från
arbetstagarens sida borde enligt departementschefen medföra att återanställningsrätten
förföll (s, 166), Departementschefen diskuterade vidare frågan om vad för slags
arbetsuppgifter en arbetstagare skäligen borde vara skyldig att godtaga (s, 168).
Han menade att lednirig härvidlag bl, a, borde kunria hämtas i de regler som
gäller i fråga om villkoren för stöd vid arbetslöshet (jfr prop,1973: 56), I
fråga om kravet på tillräckliga kvalifikationer betonade departementschefen att
detta inte fick ges eri vidare innebörd än att arbetstagaren skulle ha de
allmänna kvalifikationer som normalt kunde ställas på den som söker
ifrågavarande arbete. Eftersom en arbetssökande ofta fick genomgå viss upplärningstid,
kunde det inte heller krävas att en arbetstagare med återanställningsrätt
fullständigt skulle behärska sina nya arbetsuppgifter från början utan endast
att han hade möjlighet att inom rimlig tid lära sig dem (s, 260),
Vid
riksdagsbehandhngeri av prop, 1973: 129 yrkade herr Arne Geijer i Stockholm m,
fl, i motion (1973: 2028) bl. a. att i princip samma turordningsregler skulle
gälla vid återanställning som vid uppsägning. I motion (1973: 2031) av herr
Knut Johaussori i Stockholm yrkades vidare att även bestämmelsen om rätt till
företräde till ny anställning med frångående av förslaget i propositionen
skulle göras dispositiv på.det sättet att avvikelse skulle få göras genom a.vtäl
på förbundsnivå, om arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet i en bransch
krävde det.
Prop.
1974:174 35
Inrikesutskottet
fann i sitt betänkande (InU 1973: 36 s. 40) att möjligheterna att träffa avtal
i fråga om turordningsreglerna borde ytterligare vidgas. Även bestämmelserna om
företrädesrätt i 25 § första stycket och 27 § förslaget borde därför göras i
sin helhet dispositiva och det utan anknytning tdl förhållandena i viss
bransch. Därmed skulle enligt utskottet önskemålet i motionen 2031 bli
tillgodosett. Utskottet fann vidare att de i motionen 2028 föreslagna reglerna
generellt sett fick anses leda till ett rimligare resultat än de regler som
förordats i propositionen. En ytterligare fördel var att man skulle få ett mera
enhetligt system. Utskottet biträdde därför motionen.
Riksdagen
följde utskottets förslag i nyss angivna hänseenden (rskr 1973: 351). Därmed
gäller enligt LAS i fråga om företrädesrätt till ny anställning i denna del
samma turordningsregler som i fråga om uppsägnirig på grund av arbetsbrist.
De
sålurida beslutade bestämmdserria i LAS innebär följande.
Arbetstagare
som har sagts upp på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till ny
anställning inom den verksamhet där han tidigare var sysselsatt. Sådan
företrädesrätt tillkommer även arbetstagare som har anställts för viss tid,
viss säsong eller visst arbete och som inte får fortsatt arbete på grund av
arbetsbrist. Företrädesrätten gäller under en tid av ett år efter
anställningens upphörande (25 § första stycket). En fömtsättning är dock att
arbetstagaren vid anställningens upphörande har varit anställd hos
arbetsgivaren sammanlagt minst tolv eller, vid säsonganställning, minst sex
månader under de två senaste åren. Vidare krävs att arbetstagaren har
tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen (25 § andra stycket).
Arbetstagare som har uppnått den högsta pensionsgräns som gäller för den
upphörda anställnirigcri eller, om någon sådan gräns inte finns,
folkpensionsåldern, har därefter inte längre företrädesrätt till ny anställning
(33 §),
Har arbetsgivaren flera
driftsenheter, gäller företrädesrätten endast den driftsenhet där arbetstagaren
var sysselsatt när den tidigare anställningen upphörde. Om arbetsgivaren är
eller brukar vara bunden av kollektivavtal, gäller företrädesrätten dessutom
endast anställning inom det avtalsområde där arbetstagaren var sysselsatt när
den tidigare anställningen upphörde. Finns det i sådant fall flera
driftsenheter på samma ort, kan dock arbetstagarorganisation begära att
företrädesrätten inom organisationens avtalsområde skall gälla för samtliga
driftsenheter på orten (25 § tredje stycket).
Har
flera arbetstagare företrädesrätt till ny anställning, skall företräde ges åt
den av dem som har den längsta anställningstiden hos arbetsgivaren. Vid lika
anställningstid ger högre levnadsålder företräde (26 § första stycket). Liksom
i fråga om turordning vid uppsägning skall äldre arbetstagare tiUgodoräknas
viss extra anställningstid (26 § andra stycket).
Prop. 1974:174 36
För
att få rätt till ny anställning måste arbetstagaren anmäla anspråk därom till
arbetsgivaren. Om arbetstagaren får erbjudande om ny anställning, har han rätt
till skäligt rådrum mnan han behöver tillträda anställningen. Avvisar han ett
erbjudande som han skäligen bort godtaga, är företrädesrätten förfallen (27 §).
Den
som har fått ny anställning med stöd av LAS skall anses ha uppnått den
anställningstid som enligt LAS fordras för rätt till längre upp-sägnmgstid än
en månad, rätt till underrättelse enligt 15 § och företrädesrätt till ny
anställning (28 §).
5
Särskild överläggning i avtalsförbjuden tvistefråga
Enligt
4 kap. 7 § LRA skall arbetsdomstolen i regel inte ta upp talan till prövning
förrän förhandling, som kan påkallas enligt lagen (1936: 506) om förenings- och
förhandlingsrätt eller som anges i kollektivavtal, har ägt rum rörande
tvistefrågan.
Kravet
att förhandlmg skall ha skett, iiman talan får väckas vid arbetsdomstolen,
gäller således mte, när tvisten rör offentiigt anställningsförhållande och
avser sådan fråga som enligt 3 § andra stycket StjL eller 2 § kommunaltjänstemannalagen
är avtalsförbjuden (prop. 1974: 77 s. 174). Beträffande överläggning i sådan
fråga saknas motsvarighet till den anförda bestämmelsen i LRA. Det innebär att
arbetsdomstolen f. n. kan konrnia att behandla ett mål därom i sak, trots att
inför rättegången någon särskild överläggning mellan arbetsgivaren och arbetsta-garförening
mte har förekommit.
6 Prövning
av tidsbegränsat förordnande på statlig tjänst
Enligt
5 § LAS gäller anställning tills vidare, om inte annat har avtalats. Avtal om
att anställnmg skall avse viss tid, viss säsong eller visst arbete får träffas
endast om det föranleds av arbetsuppgifternas sär-skUda beskaffenhet. Gäller avtd
om anställning praktikarbete eller vikariat, får dock avtal om anställning för
viss tid träffas. Föredragande departementschefen uttalar i prop. 1973:129 (s.
147) att avtal om anställnmg för viss tid etc. som har träffats i strid mot 5
§ LAS får den verkan att avtalet i stället skall anses som ett avtal om
tillsvidareanställning.
Eftersom
frågan om tidsbegränsning av statsanställning är avtalsförbjuden enligt 3 § StjL
och 2 § kommunaltjänstemannalagen, har 5 § LAS inte kunnat göras direkt tillämplig
på det statiigt lönereglerade området. I huvudsak motsvarande bestämmelser
gäller dock enligt bl. a.
7 §
tredje stycket StjL. Om inte annat följer av bestämmelser som
Kungl. Mai:t meddelar, får nämligen enligt denna lagbestämmelse för
ordnande för bestämd tid eller tills vidare längst till viss tidpunkt med
delas bara om det föranleds av arbetsuppgiftemas särskilda beskaffen-
Prop. 1974:174 37
het
eller om anställningen gäller provtjänstgöring, praktikarbete eller vikariat.
Ytterligare bestämmelser i ämnet har därefter meddelats i kun- gördsen (1974:
609) om tidsbegränsnmg av statiigt lönereglerad anställning, m. m. Denna
kungörelse gäller till utgången av år 1974.
I
prop. 1974:88 (s. 231) framhåller föredragande statsrådet med anledning av ett
remisspåpekande från regeringsrättens sida att departementschefens nyss
återgivna uttalande om verkan av anställningsavtal inte äger giltighet på ett
av myndighet meddelat förordnande enligt 7 § StjL. Om en sådan förvaltningsakt
inte överklagas, tar den åt sig rättskraft, även om beslutet är materiellt
oriktigt.
När
regeringsrätten gjorde sitt uttalande, gällde fortfarande besvärsrätt i avtalsförbjudna
frågor. Men genom LRA och ändringen (1974: 385) i lagen (1965: 276) om
inskränkning i rätten att föra talan mot offentiig arbetsgivares beslut har fr.
o. m. den 1 juli 1974 möjligheten att anföra besvär bl. a. över statsmyndighets
beslut begränsats. Som huvudregel gäller visserligen att besvär får anföras
endast i avtalsförbjudna frågor samt att LRA skall tillämpas på det
avtalstillåtna området. Från denna huvudregel har emellertid gjorts vissa
undantag.
LRA
skall sålimda inte tillämpas på sådan avtalsbar fråga som är reglerad i annan författning
än lag (1 kap. 2 § andra stycket). Som exempel härpå nämns i förarbetena frågor
om pensionsförmåner och förmåner i samband med tjänsteresa och förrättning (prop.
1974: 77 s. 131).
Vidare
gäller att LRA genom särskild föreskrift kan bli tillämplig på det avtalsförbjudna
området. Sådana särskilda föreskrifter återfinns bl. a. i 39 a § StjL. Där
föreskrivs att mål om tillämpning av 7 § tredje stycket, 30 eller 35 § StjL
eller av föreskrift som meddelats med stöd av 7 § tredje stycket eller 30 §
andra stycket StjL skall handläggas enligt LRA. Denna regel, sammanställd med
lagen 1965: 276, innebär att besvär inte längre får anföras i fråga om beslut
om tidsbegränsat förordnande. I stället kan arbetstagaren väcka talan i saken
vid arbetsdomstolen eller vid tingsrätt.
Mot bakgmnden
av den nya lagstiftningen uppkommer nu frågan om vilken verkan ett
tidsbegränsat förordnande på statlig tjänst skall ha, om förordnandet strider
mot 7 § tredje stycket StjL eller mot bestämmelse som avses där.
7
Utlännings tiUträde till offentlig tjänst .
7.1
Gällande ordning
Enligt
1809 års RF (28 § första stycket) kan konungen i statsrådet utnämna och
befordra svenska medborgare till alla de ämbeten och tjänster på vilka
konungen utfärdar fullmakt. Huvudprincipen är således att svenskt medborgarskap
utgör villkor för erhållande av sådana tjänster.
Prop. 1974:174 38
Undantag
från kravet på svenskt medborgarskap görs endast för vissa lärarbefattningar,
för befattningar av vilkas innehavare krävs naturvetenskaplig, medicinsk eller
teknisk utbildning samt föir befattningar som olönad konsul.
Formellt avser
bestämmelsen i 28 § första stycket i 1809 års RF bara de statliga tjänster som
tillsätts av Kungl. Maj:t genom fullmakt. I praxis anses den emellertid omfatta
samtliga av Kungl. Maj:t tillsatta ordinarie tjänster, oavsett
"anställningsformen". Även sådana extra ordinarie tjänster som
tillsätts av Kungl. Maj:t anses i princip vara förbehållna svenska medborgare.
I de fall då det ankommer på underordnad myndighet att tillsätta tjänsten har
den praxis utvecklat sig att tjänster som inte är ordinarie, i vart fall efter
tillstånd av Kungl. Maj:t anses kunna besättas med utlänningar.
Såvitt gäller kommunala
tjänster får man skilja mellan sådana tjänster som tillsätts av Kungl. Maj:t
eller annan statlig myndighet, å den ena, och tjänster som tillsätts av
kommunen, å den andra sidan. I den mån kommimala tjänster skall tillsättas av Kungl.
Maj:t har man ansett att 28 § i 1809 års RF skall tillämpas i full
utsträckning. Underordnad statlig myndighet, som har att tillsätta kommunal
tjänst, har ansetts inte kunna anställa en utlänning utan tillstånd av Kungl. Maj:t.
I fråga om kommunala tjänster som tillsätts av kommunen själv har i princip
rått frihet att anställa utiänningar. Deima princip har gällt utan inskränkning
såvitt avser den oreglerade kommunala förvaltningen. I fråga om lärartjänster
har skolstyrelserna däremot varit bundna av de regler som tillämpas inom
statsförvaltningen.
7.2 1974 års regeringsform
Bestämmelserna
i 11 kap. 9 § tredje stycket i 1974 års RF ger uttryck för gmndsatsen att
utlänning är likställd med svensk medborgare i fråga om möjlighetema att
erhålla tjänst eller uppdrag hos staten eller kommun. I gmndlagstexten anges
emellertid ett antal undantag från huvudregeln. Enligt dessa får endast den
som är svensk medborgare inneha eller utöva domartjänst, ämbete som lyder
omedelbart under regeringen, tjänst eller uppdrag såsom chef för myndighet som
lyder omedelbart under riksdagen eller regeringen eller såsom ledamot av sådan
myndighet eller dess styrelse, tjänst i regeringskansliet närmast under
statsråd eller tjärist såsom svenskt sändebud. .Även i annat fall får endast
den som är svensk medborgare inneha tjänst eller uppdrag, om tjänsten eller uppdraget
tillsätts genom val av riksdagen. Av 3 kap. 10 § jämförd med 3 kap. 2 § RF
framgår att endast den som är svensk medborgare kan vara ledamot av riksdagen.
I 5 kap. 2 § RF föreskrivs att endast den som är svensk medborgare får
tjänstgöra som statschef och i 6 kap. 9 § första stycket RF föreskrivs att
endast den får vara statsråd som är svensk medborgare sedan minst tio år.
Prop. 1974:174 39
Den
nya RF utgår från att även andra tjänster och uppdrag hos staten eller kommun
än de nu angivna kan behöva förbehållas svenska medborgare. Krav på svenskt
medborgarskap får emellertid uppställas endast i lag eller enligt
förutsättningar som anges i lag. En sådan lagbestämmelse finns i 9 kap, 2 § i
1974 års riksdagsordning, där det föreskrivs att huvudsekreterare hos utskott
skall vara svensk medborgare.
7.3
Grundlagberedningen
Grundlagberedningen
har i sitt betänkande (SOU 1972: 16) med förslag till följdförfattningar till
författningsreformen föreslagit nya regler i stats- och kommunaltjänstemannalagama
såvitt avser utlännings tillträde till statliga och kommunala tjänster.
Enligt
GLB bör den lagreglering som gäller frågan om inskränkningar i möjligheterna
för utiänning att vinna tillträde till statlig eller kommunal tjänst i största
möjliga utsträckning samlas i stats- och kommunaltjänstemannalagama.
GLB föreslår först och
främst att det i StjL uppställes krav på svenskt medborgarskap för tillträde
till militära och civilmilitära tjänster. Det är emellertid enligt berednirigen
endast i begränsad utsträckning lämpligt att på detta sätt direkt i lag ange
vilka tjänster som bör vara förbehållna svenska medborgare. En uttömmande
uppräkning i lag av dessa tjänster skulle, förklarar GLB, resultera i en
lagstiftningsprodukt som bleve synnerligen svåröverskådlig och i behov av
ständiga ändringar. A andra sidan kunde en mera allmänt utformad lagreglering förväntas
dels ge upphov till tolkningssvårigheter, dels komma att innehålla bestämmelser
som på grund av sin generella avfattning förbehölle svenska medborgare även
vissa tjänster som man skulle vilja hålla öppna för utlänningar.
Man uppnår enligt beredningens
uppfattning de bästa möjligheterna till en lämplig avvägning mellan, å den ena
sidan, önskemålet att effektivt kunna använda utiänningar i svensk offentiig
tjänst och, å den andra, behovet av att reservera vissa uppgifter för svenska
medborgare, om regeringen i lag bemyndigas att uppställa krav på svenskt medborgarskap
för tillträde till offentlig tjänst. En sådan lösning gör det enligt
beredningen vidare möjligt att på ett smidigt sätt anpassa regelsystemet efter
ändrade förhållanden. Ett bemyndigande av nu angivet slag bör, sägs det,
utformas så att det ger regeringen möjlighet dels att utfärda generella
föreskrifter om begrärisriingar i rätten för utlänning att inneha eller utöva
offentlig tjänst, dels att avgöra frågor om auställaride av ut-länningar från
fall till fall. GLB föreslår emellertid att bemyndigandet för regeringen begrUrisas
på så sätt att det eridast avser de fall där behovet av att utestänga
utlänningar är särskilt uttalat. Enligt beredningens uppfattning är detta fallet
i fråga om tjänster med vilka är förenad myn-
Prop. 1974:174 40
digbetsutövning,
uppgift att företräda riket eller åliggande av betydelse för rikets säkerhet.
Från
dessa utgångspunkter föreslår GLB i fråga om StjL att det i ett andra stycke i
4 § föreskrivs dels att endast den som är svensk medborgare får inneha eller
utöva militär eller civilmilitär tjänst, dels att regeringen för andra fall än
som anges i RF eller annan lag kan bestämma att endast den som är svensk
medborgare får inneha eller utöva tjänst med vilken är förenad
myndighetsutövning, uppgift att företräda riket eller åliggande av betydelse
för rikets säkerhet. GLB föreslår vidare att det i kommunaltjänstemannalagen
förs in en ny 2 a § enligt vilken regeringen kan föreskriva att endast den som
är svensk medborgare får mneha eller utöva tjänst med vilken är förenad myndighetsutövning
eller åliggande av betydelse för rikets säkerhet.
Beträffande
den närmare innebörden av de bestämningar som förekommer i de föreslagna bemyndigandena
hänvisar GLB, vad gäller begreppet myndighetsutövning, till ämbetsansvärskommitténs
betänkande (SOU 1972:1) Ämbetsansvaret II s. 129 f
och i övrigt till framställ- . ningen i betänkandet (SOU 1963: 7) Utlännings
tillträde till offentlig tjänst s. 29.
8
Prövning av frågor om entledigande, avstängning och läkarundersökning av
ordinarie domare
Som
har nämnts fömt ställs i den nya RF, som börjar tillämpas den 1 januari 1975,
ett krav på att ordinarie domare skall kunna få frågor om skiljande från
tjänsten, om a.vstängning frän tjänsten och om läkarundersökning prövade av
domstol. För justitierådens och regeringsrådens del skall enligt RF denna
prövning äga rum i högsta domstolen på talan av riksdagens ombudsman eller justitiekanslem.
Det har också nämnts att gällande lagstiftning f. n. delvis inte uppfyller den
nya grundlagens krav.
8.1
Gällande rätt vid sidan om ginmdlagen
8.1.1
Ordinarie domare
Enligt
7 § StjL skall ordinarie domartjänst tillsättas med fullmakt, Lagens
bestämmelser (29 ff §§) innebär att fullmaktshavare kan skiljas från sin tjänst
endast efter åtal och genom beslut i samband med ålders- eller
förtidspensionering samt, när fråga är om tjänsteman vid utrikesförvaltningen,
försvarsmakten eller polisväsendet, genom försättande i disponi-bilitet. Enligt
gällande föreskrifter finns f. n. ordinarie domare vid följande domstolar:
högsta domstolen (justitieråd, revisionssekreterare på övergångsstat),
regeringsrätten (regeringsråd), hovrätterna (hovrättspresidenter,
hovrättslagmän, hovrättsråd, vattenrättsråd), tingsrätterna (lagmän,
chefsrådmän, rådmän, fastighetsråd), kammarrätterna (kammar-
Prop.
1974:174 41
rättspresidenter,
kammarrättslagmän, kammarrättsråd), länsrättema, länsskatterättema och
fastighetstaxeringsrätterna (ordförande med tjänster vid länsstyrelse),
försäkringsdomstolen (president, försäkringsdomare) och försäkringsrådet
(ordförande, försäkringsråd).
8.1.2
Frågor om entledigande
Ordinarie
domare kan f. n. skiljas från sin tjänst genom avsättning på grund av brott,
varmed kan jämställas det i 20 kap. 10 § brottsbalken angivna fallet, avseende
längre utevaro från tjänsten utan skäl, samt genom beslut i samband med
pensionering. Härtill kommer en möjlighet att förflytta honom till annan
tjänst.
Den
straffrättsliga påföljden avsättning kan självfallet beslutas endast av
domstol. Avsättning som disciplinär bestraffning ifrågakommer inte för ordinarie
domare (18 och 19 §§ StjL).
Efter
en lagändring (1974: 573), som träder i kraft den 1 januari 1975, föreskrivs
numera i 3 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken att högsta domstolen som
första domstol tar upp mål om bl. a. ansvar på grand av brott som i utövningen
av tjänsten har begåtts av justitieråd eller regeringsråd. Fråga om avsättning
med anledning av sådant brott kommer redan som följd härav att prövas av högsta
domstolen som första instans. Avsättning kan emellertid komma i fråga också
med anledning av brott som justitieråd eller regeringsråd har begått vid sidan
av tjänsteutövningen. Åtal för sådant brott skall väckas vid tmgsrätt. Reglerna
i 20 kap. brottsbalken bygger på att tingsrätten därvid också skall pröva
frågan om avsättning. Efter nyssnämnda ändring i rättegångsbalken gäller
emellertid fr. o. m. den 1 januari 1975 enligt 3 kap. 3 § andra stycket
rättegångsbalken att högsta domstolen som första domstol skall pröva bl. a.
fråga humvida justitieråd eller regeringsråd skall skiljas fråri sin tjänst.
Bestämmelser
om bl. a. ordinarie domares skyldighet att avgå i samband med pensionering
finns i 31 § resp. 32 § StjL (jfr statens allmänna tjänstepensionsreglemente).
I 31 § föreskrivs skyldighet att avgå vid uppnådd pensionsålder. 32 § reglerar
frågor om skyldighet att avgå vid sjukdom m. m. Jag har tidigare (2.1)
redogjort för innehållet i dessa bestämmelser.
Frågor om
avgångsskyldighet enligt 32 § första stycket c och andra, stycket prövas enligt
37 § StjL alltid av regeringen. Beslutanderätten enligt 31 § om
avgångsskyldighet på grund av uppnådd ålder och enligt 32 § första stycket a
eller b om skyldighet att avgå vid sjukdom regleras äv 37 § StjL, 32 § statstjänstemannastadgan
och vissa instruktioner (se 49 § hovrättsinstruktionen 1974: 692, 40 §
kammarrättsinstruktionen 1971: 1074 och 29 § tingsrättsinstraktionen 1970:
108). Regleringen innebär bl. a. följande. Regeringen fattar beslut om
entledigande i fråga om justitieråd och regeringsråd samt hovrätts- och kammarrätts-
Prop. 1974:174 42
presidenter.
Hovrättema beslutar i fråga om andra hovrättsdomare och angående
tingsrättsdomare. Kammarrätterna beslutar beträffande annan kammarrättsdomare
än president. Ordföraride i länsrätt, länsskatterätt eller
fastighetstaxeringsrätt entledigas av länsstyrelsen.
Över
beslut om entledigande som har fattats av hovrätt eller länsstyrelse kan
besvär anföras hos kammarrätt (1 § hovrättsinstruktionen, 2 § länsstyrdseinstiruktionen
1971:460 och 18 § verksstadgan 1965:600). Talan mot kammarrätts beslut om
entledigande av kammarrättsdomare förs hos regeringsrätteri (30 § kammarrättsiristruktionen);
prövningstillstånd i regeringsrätten behövs inte (se 35 § förvaltningsprocesslagen
1971: 291).
I de fall då regeringen
beslutar om entiedigande av domare i samband med pensionering saknas möjlighet
att få beslutet överprövat av domstol. Regeringens avgörande kan visserligen
indirekt komma under domstols prövning i civil rättegång mellan den
pensionerade domaren och staten, men domstolen torde inte vara behörig att ogiltigförklara
själva entledigandebeslutet med verkan att domarens tjänsteinnehav alltjämt
består.
5.2.5
Frågor om avstängning och läkarundersökning
Domare
kan avstängas från utövningen av sin tjänst genom suspension, vid misstanke om
brott samt vid sjukdom och jämförliga förhållanden.
Vad
som har sagts under 8,1.2 om avsättning har också tillämpning på suspension.
Ordinarie domare kan alltså suspenderas endast genom beslut av domstol. För justitierådens
och regeringsrådens del gäller att reglerna i 20 kap. brottsbalken om
suspension står i viss motsättning till den nya föreskriften i 3 kap, 3 § andra
stycket rättegångsbalken som anger att också fråga huruvida justitieråd eller
regeringsråd skall avstängas från sin tjänst prövas av högsta domstolen som
första instans.
Från
suspension är att skilja avstängning vid misstanke om brott. Enligt lagen
(1955: 261, ändrad senast 1974: 354) om avstängning av domare kari domare, som
på sannolika skäl är misstänkt för brott som kan antas medföra avsättning,
avstängas från utövning av tjänsten. Beslut om avstängning meddelas av brottsmålsdomstolen.
Med domare förstås enligt 1 § i lagen bl, a. ledamot samt lagfaren
befattningshavare, som inte är ledamot, vid allmäu uuderrätt, hovrätt eller
högsta domstolen eller vid regeringsrätten, försäkringsrådet, kammarrätt,
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt eller länsrätt. Domare i försäkringsdomstolen
har inte tagits med i uppräkningen.
I
27 § StjL finris regler om avstängning vid sjukdom m. m. och om
läkarundersökning. Tjänsteman som inte fullgör sm tjäust tillfredsställande
får avstängas från utövningen av tjänsteri med omedelbar verkari, om den
bristande tjänstdugligheten beror av sjukdom, van-
Prop.
1974:174 43
förhet,
lyte eller annat därmed jämförligt förhållande eller om den' sannolikt har
sådan orsak och tjänstemannen vägrar att låta sig undersökas av läkare som
anvisas honoih. Bestämmelserna gäller även ordinarie domare, inbegripet justitieråd
och regeringsråd; Beslut om av-stängning och om läkarundersökning fattas,
såvitt gäller tjänsteman som inte kan dömas till disciplinstraff, däribland
ordinarie domare, av regeringen. Är fråga om justitieråd eller regeringsråd,
skall enligt motivutta-laride samråd med respektive domstol föregå beslutet (prop,
1970: 72 s, 50). Regeringens beslut kan inte omprövas av domstol. Det kan dock
erinras om att den förut omnämnda, nya bestämmelsen i 3 kap. 3 § andra stycket
rättegångsbalken allmänt anger att det tillkommer högsta domstolen att som
första domstol pröva huravida justitieråd eller regeringsråd skall avstängas
från sin tjänst eller vara skyldig att undergå läkarundersökning.
8.2
1974 års regeringsform
De
ifrågavarande bestämmelserna i den nya RF om ordinarie domares ställning
återfinns i 11 kap. 5 § och 12 kap. 8 §.
I 11
kap. 5 § första stycket anges att den som har utnämnts till ordinarie domare
får skiljas från tjänsten endast om han genom brott eller grovt eller upprepat
åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig uppenbarligen olämplig att
inneha tjänsten dier också om han har uppnått gällande pensionsålder eller
annars enligt lag är skyldig att avgå med pension. I paragrafens andra stycke
föreskrivs att, om ordinarie domare har skilts från tjänsten genom beslut av
annan myndighet än domstol, han skall kunna påkalla domstols prövning av
beslutet. Detsamma skall gälla beslut varigenom ordinarie domare har avstängts
från utövning av sin tjänst eller ålagts att undergå läkarundersökning. I
tredje stycket har tagits in en bestämmelse om att den som har utnämnts till
ordinarie domare får förflyttas till annan jämställd domartjänst om det
påkallas av organisatoriska skäl.
Enligt
12 kap. 8 § första stycket väcks åtal för brott i utövningen av tjänst som
ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten i högsta domstolen av
riksdagens ombudsman eller justitiekanslem. I andra stycket föreskrivs att
högsta domstolen också prövar om ledamot av högsta domstolen eller
regeringsrätten enligt vad därom är föreskrivet skall skiljas eller avstängas
från sin tjänst eller vara skyldig att undergå läkarundersökning. Talan väcks
av riksdagens ombudsman eller justitiekanslem.
Enligt
uttalande i propositionen (1973: 90) med förslag till ny RF och ny
riksdagsordning (s. 391) räknas som ordinarie domare i RF:s bemärkelse bara den
som är anställd under sådana former att han har det anställriirigsskydd som ariges
i 11 kap. 5 § första stycket RF. Domare som har förordnats för viss tid eller
tills vidare är alltså inte ordinarie domare enligt den nya RF.
Prop. 1974:174 44
I
nämnda proposition redogjorde (s. 389) chefen för justitiedepartementet för
det förslag från ämbetsansvarskommittén till nytt sanktionssystem för
offentliga funktionärer som kommittén hade lagt fram i betänkandena (SOU 1969:
20 och 1972:1) Ämbetsansvaret I och II. Han uttalade vidare (s. 391, jfr s.
441) att han vid utformnmgen av bestämmdsema i RF om ordinarie domares
ställning ansåg sig kunna föratsätta att den av kommittén föreslagna reformen
skulle komma till stånd. I avsnitt 8.4 lämnas en kort redogörelse för
innebörden i ämbetsansvärskommitténs förslag. Här skall endast erinras om vad
som tidigare har nämnts, nämligen att ny lagstiftnmg, grundad på kommitténs
förslag, kan väntas träda i kraft tidigast den 1 januari 1976, dvs. ett år efter
det att den nya RF börjar tillämpas.
8.3
Gällande rätts överensstämmelse med 1974 års regeringsform
En
sammanställning av redogörelsen under 8.1 för gällande föreskrifter vid sidan
om grandlagen med de krav på domstolsprövning som uppställs i 11 kap. 5 § och
12 kap. 8 § RF ger anledning till följande slutsatser.
Till en början kan
konstateras att det i StjL använda begreppet innehavare av ordinarie
domartjänst får anses ha samma innebörd som det i RF brakade uttrycket
ordinarie domare.
Kravet
i 11 kap. 5 § RF på domstolsprövning av frågor om skiljande eller avstängning
av ordinarie domare från tjänsten är uppfyllt såvitt gäller avsättning och
suspension. Gällande lagstiftning om avsättning och suspension är däremot inte
anpassad till föreskriften i 12 kap. 8 § RF om prövning direkt i högsta
domstolen när saken rör justitieråd eller regeringsråd.
RF:s
krav på domstolsprövning av beslut om skyldighet att avgå med pension är inte i
något fall uppfyllt i fråga om justitieråd, regeringsråd eller presidenter.
Beträffande annan ordinarie domare kan prövning av förvaltningsdomstol påkallas
av beslut om avgångsskyldighet på grand av uppnådd ålder och, för två fall (32
§ första stycket a och b StjL), av beslut om avgångsskyldighet på grand av
sjukdom. Kravet på möjlighet till domstolsprövning är däremot i fråga om sådan
domare inte uppfyllt beträffande de två övriga fallen av skyldighet att avgå på
grund av sjukdom m. m. (32 § första stycket c och andra stycket StjL).
Parentetiskt
bör inskjutas att förflyttning av domare till annan do-martjäost i enlighet med
föreskriften härom i 11 kap. 5 § tredje stycket RF visserligen kan sägas
innebära ett skiljande från tjänsten men att det av föreskriftens placering och
omständigheterna i övrigt torde följa att det i föregående stycke av paragrafen
uppställda kravet på domstols-prövnuig inte avser beslut om förflyttning.
Domstol
prövar enligt föreskrift i 1955 års avstängriingslag fråga om avstängning från
tjänsteutövningen vid misstanke om irofr beträffande
Prop. 1974:174 45
alla
ordinarie domare utom domare i försäkringsdomstolen. Grundlagsföreskriften om
att prövningen beträffande justitieråd och regeringsråd alltid skall ankomma på
högsta domstolen har emellertid inte täckning i avstängningslagen.
Kravet
i RF på rätt till domstolsprövning av beslut som gäller avstängning vid
sjukdom m. m. eller läkarundersökning av ordinarie domare med stöd av StjL är
inte tillgodosett.
8.4
Ämbetsansvarskommittén m. m.
Ämbetsansvarskommittén
föreslår i de tidigare nämnda betänkandena att avsättning skall avskaffas som
brottspåföljd, likaså suspension. Tjänsteman skall emellertid kunna skiljas
från sin tjänst i huvudsak i de fall där avsättning nu kan komma i fråga som
brottspåföljd. Avsked kan sålunda enligt vad kommittén föreslår följa dels med
anledning av brott, dels till följd av sådan tjänsteförseelse som enligt
kommitténs förslag inte längre skall vara kriminaliserad.
Förslaget
innebär ett avsevärt närmande till ett privaträttsligt synsätt på det offentHga
anställningsförhållandet. Frågor om skiljande från tjänsten, vare sig det
gäller avsked, skyldighet att avgå i samband med pensionering eller annat, samt
frågor om bl. a. avstängning och läkarundersökning skall kunna prövas i
civilrättslig tvist mellan den stadige arbetsgivaren och tjänstemannen. Mål om
sådana frågor prövas av arbetsdomstolen då fråga är om arbetstagare vars
anställningsavtal regleras av kollektivavtal, och i annat fall av allmän
domstol. Administrativ myndighet skall emellertid på den ståtlige
arbetsgivarens vägnar fatta beslut om skiljande från tjänsten, om avstängning
och om läkarundersökning. Bl. a. beslut om skiljande från tjänsten kan inte
överklagas besvärsvägen. Tjänsteman som är missnöjd med sådant beslut har att
inom fyra veckor väcka civil talan mot staten. Gäller avskedsbeslut tjänsteman
med fullmakt på tjänsten räcker det dock att denne gör anmälan om missnöje hos
arbetsgivaren, vilken det då åligger att väcka talan för prövning av beslutets
giltighet. Så länge rätten till talan inte har gått förlorad eller, om talan
väcks, så länge målet inte har slutligt prövats, får beslut om att skilja
tjänsteman från tjänsten inte verkställas.
Förslaget
innebär i princip ingen ändring av nuvarande regler om vilken myndighet som
beslutar om avgång i samband med pensionering. Som beslutsorgan i fråga om avstängnmg
vid sjukdom m. m. och om läkarundersökning föreslås den myndighet som har att
pröva fråga om avskedande, dvs. för ordinarie domares del en särskild
disciplinnämnd.
Kommittén
har föreslagit särskilda regler för justitieråd och regeringsråd. Dessa regler
överensstämmer nära med de bestämmelser som återfmns i 12 kap. 8 § RF.
Ämbetsansvärskommitténs
förslag har remissbehandlats och övervägs f. n. inom justitiedepartementet.
Proposition i ämnet beräknas kunna av-
Prop. 1974:174 46
lämnas
till 1975 års riksmöte. Ny lagstiftning på grundval av propositionsförslaget
kan, som redan har nämnts, träda i kraft tidigast den 1 januari 1976,
8.5
Centralmyndighet för domstolsväsendet
Enligt
riksdagsbeslut skall en central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet inrättas
den 1 juli 1975. I en nyligen beslutad proposition (1974: 149) föreslås
riktlinjer för den nya myndighetens ställning, arbetsuppgifter och
organisation m. m. Bl. a. föreslås att myndigheten skall tilldelas vissa personaladministrativa
uppgifter.
Propositionsförslaget
bygger på domstolsstyrdseutredningens betänkande (Ds Ju 1974: 5) Central,
regional och lokal domstolsförvaltning. Utredningen föreslår där att
entledigande med ålderspension från samtliga av förslaget berörda ordinarie
domartjänster skall kunna beviljas av centralmyndigheten, medan entledigande av
ordinarie domare i andra fall skall beslutas av regeringen. En ledamot anser
dock aft vissa högre domare alltid bör entiedigas av regeringen.
I
nyssnämnda proposition berörs inte frågan om vilken myndighet som skall besluta
om pensionseritledigande av domare. Frågan kommer att övervägas under det
fortsatta förberedelsearbetet inom justitiedepartementet inför
centralmyndighetens inrättande.
9
Föredraganden
9.1
Den offentliga sektorn och anställningsskyddet, m. m.
Enligt
huvudregeln i 1 § äger lagen (1974: 12) om anställningsskydd (LAS) tillämpning
på arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. LAS gäller sålunda i princip
även för offentliganställda, dvs, arbetstagare hos staten och hos kommuner m,
fl, (jfr 1 § andra stycket kommunaltjänstemannalagen 1965: 275).
I fråga om sådana offentliganställda
som hör till det s. k. statligt lönereglerade området har emellertid i 2 § LAS
getts möjlighet att genom särskild bestämmelse i lag eller annan författriirig
göra uudantag från LAS, Av 2 § framgår nämligen dels att bestämmelse som
avviker från LAS gäller, om den har meddelats i lag, dels att även avvikande
bestämmelse i annan författning än lag gäller, om den rör arbetstagare, vars
avlöningsförmåner fastställs under medverkan av Kungl, Maj:t eller myndighet
som Kungl, Maj:t bestämmer, eller arbetstagare hos riksdagen eller dess verk.
Det kan anmärkas att så gott som samtliga arbetstagargrapper inom det åsyftade
statiigt lönereglerade området är tjänstemän. För dem gäller statstjänstemannalagen
(1965:274, StjL) eller i fråga om tjänstemän inom den icke statliga delen av
det statligt reglerade området däremot svarande författningar. Vidare kan påpekas
att möjligheten att genom.annan författning än lag göra undan-.
Prop. 1974:174 47
tag
från LAS således till ingen del avser arbetstagare inom det rent kommuriala
området,
I
förarbetena till LAS framhålls till stöd för 2 § att det på grund av den offentiiga
verksamhetens särskilda natur kan föreligga behov av andra lösningar av
anställningsskyddet än dem som valts i LAS (prop, 1973: 129 s, 201). Av den offentiiga
verksamhetens funktion ati ta till vara medborgarnas intressen, sedda i stort,
följer bl, a. att det är ett medborgerligt intresse att all utövning av
offentlig verksamhet sker utau ovidkommande hänsyn. Tilläggas kan att den
offentliga verksamheten ju också regleras och bedrivs i former som skiljer deri
från den enskilda verksamheten. Av förarbetena framgår också att LAS
naturligtvis inte skall få medföra någon försämring av den anställningstrygghet
som redan gäller på det offentliga tjänstemannaområdet.
På
grund av det anförda har det således ansetts motiverat att kunria ha eri viss särregleririg
på nämnda område. Därtill kommer att avvikelser från LAS kan behövas för vissa arbetstagargrupper
eller verksamhetsområden. När det gäller privat verksamhet, kan önskemål därom
i viss utsträckning tillgodoses genom reglering i kollektivavtal. Enligt 3 § aridra
stycket LAS är nämligen vissa bestämmelser i LAS dispositiva i den meningen att
avvikelse därifrån får göras med stöd av kollektivavtal, som har träffats på
förbundsnivå. Redan på grund av avtalsförbudet i 3 § StjL och 2 § kommunaltjänstemannalagen
kan den vägen emellertid inte utnyttjas fullt ut för de statiigt reglerade
tjänsternas del. Avvikelser från de dispositiva stadgandena i LAS måste därför
huvudsakligen göras i författning, när det gäller statiigt reglerad tjänst (prop,
1973: 129 s. 202), Jag vill dock erinra om mitt av riksdagen godtagna uttalande
i prop. 1973: 177 (s. 37) att frågor om överlägguingsförfarande eller remiss
till partssammansatt arbetsgrupp i vissa frågor kan bli föremål för avtal. Jag
vill vidare erinra om att arbetsrättskommittén (In 1971:03) arbetar bl. a. med
frågan om en utvidgning av det enligt tjänstemannalagarna avtalsbara området.
Även i de hänseenden som regleras av de tvingande bestämmelserna i LAS kan det
vara motiverat med en viss särreglering på det statligt lönereglerade området.
I
detta sammanhang vill jag också erinra om att "grundläggande bestämmelser
om statstjänstemännens rättsställning" enligt den nya regeringsformen
(RF), som börjar tillämpas den 1 januari 1975, skall ges i lag, dvs. beslutas
av riksdagen ensam (11 kap. 10 § RF).
I
anslutning till de anförda föreskrifterna, i 1 och 2 §§ LAS framför allt
huvudregeln om lagens tillämplighet även på anställda i offentlig tjänst
framhålls i prop. 1974: 88 (s. 171) att det inte längre finns anledning att på
det offentliga området behålla avvikande regler som inte betingas av den
offentliga tjänstens särart. Det är inte heller lämpligt att tjänstemannalagstiftnirigen
tillförs eller får behålla regler som redan följer av LAS, En del regler i LAS
har i enlighet därmed gjorts tillämpliga
Prop. 1974:174 48
även
på det statiigt lönereglerade området redan fr. o. m. den 1 juli 1974.
Motsvarande regler i tjänstemannalagstiftningen har mönstrats ut eller arbetats
om så att de stämmer bättre med de allmänna reglerna.
Med
hänsyn till regeln i 28 § i 1809 års RF om förtjänst och skicklighet som grund
för tjänstetillsättning kunde emellertid reglerna i LAS om företrädesrätt till
ny anställnmg på statens område sättas i kraft tidigast i och med att den nya
RF skall börja tillämpas (jfr 11 kap. 9 § andra stycket). Vidare hänger
reglerna i LAS om turordning vid uppsägning så nära samman med nyssnämnda
regler om företrädesrätt att de båda regelkomplexen även för den offentliga
sektorns del ansågs böra övervägas i ett sammanhang och sättas i kraft
samtidigt. Därtill kom att det vid de överläggningar med bl. a.
personalorganisationerna på den statliga sektom som förekom i samband med
beredningen av lagstiftningsärendet (jfr prop. 1974: 88 s. 172) visade sig
att bl. a. frågorna om turordning vid uppsägning och om företrädesrätt till ny
anställning inrymmer en rad problem som kan vara särskilt markerade inom vissa
områden. Bland de frågor som sålunda kräver särskilt övervägande nämns i prop.
1974: 88 särskilt det förhållandet att brott mot reglerna om turordning vid
uppsägning eller företrädesrätt till ny anställning enligt LAS bara kan
föranleda skadeståndspåföljd, medan motsvarande grundsatser för
statstjänstemännens del innebär att arbetstagaren kari få arbetsgivarens beslut
ogiltigförklarat. Personalorganisationerna har förklarat att de inte kan
godtaga den försämring av gällande skydd som ett införande av bestämmelserna i
LAS skulle innebära.
I prop.
1974: 88 förutsätts vidare att den behövliga anpassningen av tjänstemannalagstiftnmgen
till reglerna om avskedande i LAS skall ske i anslutnuig till det arbete som
pågår med att se över brottsbalkens regler om ämbetsansvaret.
I
övergångsbestämmelserna till lagen (1974: 359) om ändring i StjL infördes
därför en föreskrift av innebörd att reglerna om avskedande, turordning och
företrädesrätt till ny anställning i LAS tills vidare inte skall gälla inom StjL:s
område. Motsvarande föreskrift infördes i kungörelsen (1974: 369) om ändring i
stadgan (1965: 602) om vissa tjänstemän hos kommuner m, fl.
Frågan
i vad mån nämnda provisoriska föreskrift skall behållas bar efter riksdagens
senaste beslut i ämnet ytterligare beretts inom Kungh Maj :ts kansli. De
fortsatta övervägandena har ägt rum i samverkan med de anställdas
organisationer (jfr uttalandet i prop. 1974: 88 s. 183). Denna samverkan har
haft formen av sedvanlig överläggnmg mellan företrädare bl. a. för
finansdepartementets löne- och personalenheter samt de anställdas
organisationer. Vidare har samråd med myndigheter m. fl. skett.
På
grandval av nämnda berednmg föreslår jag i det följande generella bestämmelser
om turordning vid uppsägning och om företrädesrätt till
Prop.
1974:174 49
ny anställning på statens område, m. m. Sådana
turordnings- och företrädesrättsregler torde i huvudsak vara att anse som grundläggaride,
dvs. reglerria därom skall enligt 11 kap. 10 § nya RF meddelas i lag. Detta
sker lämpligen genom att de i deri måri de irite återfirins i LAS tas in i StjL,
Turordnings- och företrädesrättsfrågor för skolledare och
lärare inom skolväsendet är emellertid alltjämt föremål för beredning inom Kungl,
Maj:ts kansli. Även denna beredning vilken avser såväl statliga som kommunala
skolor sker givetvis i nära kontakt med berörda personalorganisationer.
Överläggning av motsvarande slag kan komma att äga rum också i fråga om andra
särskilda tjänstemannagrupper inom det statliga och i övrigt statligt lönereglerade
området. Det kan bl, a, vid denna beredning visa sig att det kan komma att behövas
speciella undan-tagsföreskrifter i något hänseende, t, ex, för någon eller
några grupper av ariställda. Sådan särreglering bör bara komma i fråga, när det
är nödvändigt på grund av vissa tjänsters speciella karaktär e, d, (jfr prop,
1974: 88 s, 175). Den kari också avse att några turordnings- och före-trädesregler
tills vidare inte skall införas, t. ex, under pågående beredningsarbete.
Avser behovet av undantagsföreskrifter statliga
tjänstemän, uppkommer frågan huruvida de måste meddelas i lag. Enligt miri
uppfattning kan det irite arises vara fallet. I StjL bör således tas in en
erinran att regeringen får meddela föreskrifter som avviker från vad som följer
av de generella turordnings- och företrädesrättsreglerna i StjL (lagförslaget 39
och 44 §§). Regeringens rätt att meddela avvikande föreskrifter får dock
självfallet inte utnyttjas på ett sådant sätt att huvudreglerna i StjL mer
allmänt sätts ur spel. Jag vill påpeka att den befogenhet som sålunda enligt
förslaget tillkommer regeririgeri kommer att utövas av riksdagen i fråga om
tjänsteman hos riksdagen eller dess myndigheter (jfr 2 § StjL; avsniU 9,8), Av
2 § LAS följer att föreskrift som avviker från LAS gäller.
Beträffande turordnings- och företrädesrättsfrågor för
tjänstemännen inom den icke statliga delen av det statligt lönereglerade
området torde både generella och speciella bestämmelser kunna meddelas i
författning som beslutas utan riksdagens medverkan (jfr stadgan om vissa
tjänstemän hos kommuner m, fl,, även t, ex, reglementet 1960: 322 för skogs-vårdsstyrdserna,
ändrat senast 1971:386, kungörelsen 1967:87 med vissa bestämmelser om
tjänstemän hos allmän försäkringskassa, ändrad senast 1973: 463, skolstadgan
1971: 235, ändrad senast 1974: 481, etc).
När det gäller frågan om avskedande, begränsar jag mig
till att anmäla att arbetet med den därmed sammanhärigaride frågari om ämbets-arisvaret
alltjämt pågår. Propositiori om eri reform på grundval av ämbetsansvärskommitténs
förslag (SOU 1972: 1) torde komma att föreläggas 1975 års riksmöte.
4 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 174
Prop. 1974:174 50
Jag
tar nu upp dels frågan om vilka lagändringar som med hänsyn till den nya
lagstiftningen om anställningsskydd m. m, behövs när det gäller turordning vid
uppsägning m, m. från statlig tjänst och företrädesrätt till ny anställning på
sådan tjänst, dels vissa processudla och formella frå gor. Bland de sistnämnda
märks frågan om att införa eu särskild överläggningsrätt i ämricn som är avtalsförbjudua
eriligt StjL eller kommunaltjänstemannalagen,
9.2
Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist, m. m.
9.2.1
Allmänna synpunkter
Inom
det statliga området förekommer flera olika s, k. anställningsformer. En
statstjänsteman kan sålunda vara anställd genom fullmakt eller konstitutorial
eller genom förordnande för bestämd tid resp, tills vidare (7 § StjL),
Flertalet statiiga tjänster tillsätts genom förordnande.
Tjänsteman
med fullmakt eller konstitutorial kan över huvud taget inte sägas upp från sin
anställning, trots att denna inte är tidsbegränsad. Sådan tjänsteman har alltså
en anställningstrygghet som går längre än deri LAS erbjuder. Inte heller
tjänsteman med förordnande för bestämd tid kan sägas upp,
I
fråga om statstjänsteman som är förordnad tills vidare gäller att han kan sägas
upp i enlighet med reglerna i LAS, vilka bl, a, kräver saklig grund för
uppsägningen. Men StjL är i några avseenden strängare gentemot arbetsgivaren
än LAS, Sålunda gäller StjL i motsats till LAS även tjänsteman i
verksledande eller motsvarande ställning. Uppsägning av statiig tjänsteman
måste vidare för att vara giltig vara skriftlig. Det bör i sammanhanget också
erinras om att staten allmänt sett sedan gammalt tillgriper uppsägning i
mindre omfattning än som sker på den privata arbetsmarknaden. Detta gäller
också inom exem.pelvis försvaret och statens järnvägar, trots atf där har
förekommit bl, a, ingripande strukturförändringar. Man torde kunna utgå från
att de statliga myndigheterna också i fortsättningen kommer att vara
återhållsamma med uppsägningar på grund av arbetsbrist. På vissa områden kan
det dock genom omorganisationer m, m, som har beslutats av statsmakterna uppkomma
situationer där uppsägning på grund av arbetsbrist kan bli nödvändig. För
sådana fall har staten tagit på sig ett särskilt ansvar, som också går utöver
vad som krävs av arbetsgivaren enligt LAS, Jag syftar här främst på den
omplaceringsverksamhet som bedrivs bl, a, av statens personalnämnd, delvis med
biträde av försvarets personalnämnd. Ansvaret för den statliga
omplaceringsverksamheten åvilar i första hand varje statsmyndighet för sig, I
andra hand sköter statens persoualnämnd denna verksamhet. Det betyder att
omplaceringsförsöken kan omfatta hela statsförvaltningen och således inte bara
den aktuella myndigheten. Denna anordning innebär f, ö, att de statsariställda m,
fl, åtnjuter ett anställningsskydd som i praktiken går längre än det som har
tillförsäkrats an-
Prop.
1974:174 51
ställda på den privata och den rent kommunala
arbetsmarknaden. Jag vill också peka på de möjligheter att få årlig ersättning
eller avgångsbidrag som föreligger enligt särskilda kollektivavtal, vilkas tilllämpning
handhas av trygghetsnämnden. Motsvarande kollektivavtal har träffats för
tjänstemän inom den privata arbetsmarknaden.
Frågan om
grand för uppsägning av sådan statstjänsteman som har förordnats tills vidare
och om förfarandet vid sådan uppsägning behandlas i 710 §§ LAS samt, för de
tjänstemannagrupper som inte om-faUas av LAS, i 30 § StjL, De regler i LAS som
avser turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist och vid permittering
(2224 §§) gäller tills vidare inte på det statiiga området. Någon motsvarighet
till dessa regler finns inte heller i StjL. En fast rättspraxis i besvärsärenden
angående uppsägnirig inom det statiigt reglerade tjänstemannaområdet har
emellertid utbildats, främst under senare år. Enligt denna praxis tas vid
bestämmandet av turordningen för uppsägning på grund av arbetsbrist hänsyn
främst till tjänstemännens anställningstid vid myndigheten eller, när det
gäller det icke statiiga lärarområdet, till anställningstiden inom kommunen.
Hänsyn torde också tas till andra omständigheter, t. ex. tjänstetypen (dvs,
frågan om det gäller extra ordinarie tjänst, extra tjänst, arvodestjänst eller
göromålsförordnande) samt tjänstemännens personliga förhållanden, såsom deras familje-
och bostadsförhållanden, försörjningsbörda o, d. Myndigheterna torde i sin
praxis vid uppsägning i samband med indragning av tjänst dessutom ha brukat
fästa avseende vid vikteu av att tillgodose allmänhetens intresse av att de offentiiga
funktionema fullgörs på ett riktigt sätt.
Enligt min mening kan regleringen i 22 och 23 §§ LAS om turordnirig
vid uppsägnirig på grund av brist på arbetsuppgifter efter vissa justeringar
utan olägenhet tillämpas också inom stateus område. Jag återkommer i det följaride
till vilka ändringar som enligt min mening bör göras.
Enligt 8 §
andra stycket LAS är arbetsgivaren skyldig att på arbetstagarens begäran uppge
de omständigheter som åberopas som grund för en uppsägning. Den stadige
arbetsgivarens skyldighet i detta hänseende synes emellertid böra gå längre
(jfr även 17 § förvaltningslagen 1971: 290), Det synes lämpligt ati i StjL ta
in en föreskrift att turordning skall fastställas, när det i ett enskilt fall
har blivit aktuellt med uppsägning på grund av arbetsbrist (40 §). Turordningen
bör ta upp alla de tjänstemän som enligt turordningsreglema kan bli berörda av
uppsägningen. I en del fall kan det räcka med att beslutet innefattar en
förteckning som biläggs akten. I stora verk får en hänvisning till en
tillgänglig förteckning över personalen anses tillfyllest. Den tjänsteman som
sätts sist på listan kommer att sägas upp, ifall han inte kan placeras om till
annan tjänst (jfr angående omplaceringsansvaret avsnitt 9,2,5), Med en sådan
utformning av reglerna kommer en statstjänsteman lika litet som en privatan-
Prop. 1974:174 52
ställd
att kunna påkalla beslut om fastställande av turordningslista i rent
hypotetiska uppsägningsfall. Tilläggas kan att det under handläggningen av ett
uppsägningsärende ofta torde vara praktiskt att en preliminär förteckning
upprättas som arbetsunderlag för myndighetens slutiiga avgörande i fråga om
turordning för uppsägningen. När jag i det följande talar om
turordningslistan, avser jag inte sådana prdimiriära förteckningar eller andra
arbetspapper.
9.2.2
Bestämning av uppsägningskretsen
Den
som i något sammanhang skall fastställa en turordning har naturligtvis först
och främst att fråga sig vilka personer turorduirigeri bör avse, dvs. handläggningstekniskt
sett vilka som över huvud taget skall tas upp på turordningslistan. I ett
ärende om personalinskränkning på grund av arbetsbrist gäller frågan alltså hur
vidsträckt den krets anställda är som i princip skall anses bli berörd av den
bristande tillgången på arbetsuppgifter.
Enligt
LAS skall varje driftsinskränkning i princip anses beröra samtliga anställda
"hos arbetsgivaren" (22 §). Verkan av en uppkoriimen arbetsbrist kan
alltså sträcka sig förhållandevis långt. I företag som består av eri enda
driftsenhet fördelar sålunda LAS uppsägningsrisken mellan alla anställda hos
företaget. Den arbetstagarkrets som skall tas upp i turordningen inför en
förestående uppsägning är i sådant fall den vidast tänkbara. Men denna regel
har i LAS begränsats på olika sätt. Enligt 22 § fjärde stycket skall nämligen
turordning fastställas för varje driftsenhet, om företaget består av flera
sådana enheter. Med driftsenhet avses enligt förarbetena i princip sådan del av
ett företag som är belägen inom en och samma byggnad eller inom ett och samma
inhägnade område, dvs. fabrik, butik, restaurang osv. (prop. 1973: 129 s.
260). Inom varje sådan driftsenhet skall det i vissa fall göras ytterligare en
uppdelning av arbetstagarna. "Särskild turordning" kan nämligen
fastställas för varje kollektivavtalsområde. Slutligen kan enligt lagrummet i
en del fall fastställas "gemensam turordning" för de enheter som
finns på samma ort. En annan föreskrift som kan påverka kretsen av arbetstagare
som skall beröras av uppsägningsrisken är kravet att arbetstagaren för det fall
omplacering behöver göras skall ha tillräckliga kvalifikationer för det
fortsatta arbetet. Olika yrkeskrav kan tydligen leda till ytterligare
grupperingar av arbetstagarna.
Enligt
3 § LAS är reglerna om turordning på sätt förut angetts dispositiva i
förhållande till kollektivavtal. Avtal om särregler har också träffats i flera
branscher inom den privata arbetsmarknaden.
Flera
lösningar är i och för sig tänkbara, när det gäller att på statens område
närmare bestämma vilka tjänstemän som kan bli berörda av en uppsägning på grund
av arbetsbrist. Bestämningen av denna uppsägningskrets skulle exempelvis kunna
ske med en första utgångspunkt i att tjäns-
Prop.
1974:174 53
temannen
i fråga var anställda hos staten eller inom samma förvaltningsgren, myndighet,
förvaltningsenhet, byrå e. d. Bestämningen skulle också kunna ske så, att den
fick avse dem som var anställda inom det speciella verksamhetsområde som
förordnandet på den aktuella tjänsten avser. Härutöver krävs vissa
kompletterande kriterier, till vilka jag strax återkommer.
Enligt min uppfattning bör
såsom "arbetsgivare" i den situation som nu är aktuell i första hand
anses den statsmyndighet där tjänstemannen är anställd. Det innebär att i en
myndighet, som har en enda förvaltningsenhet, bristen på arbetsuppgifter skall
kunna sträcka sina verkningar över hela myndigheten. Detta bör framgå av en
särskild lagbestämmelse (41 § första stycket StjL). Uttrycket myndighet får
tolkas på sedvanligt sätt. Vid myndighet som har flera skilda förvaltnirigsenheter
såsom fallet är med alla större myndigheter synes det vara ändamålsenligt
att kunna låta turordningslistan bara omfatta tjänstemäri vid någon eller några
av enheterna. I vad mån så skall ske synes lämpligen böra bli föremål för
överläggning mellan staten-arbetsgivaren och sådan arbetstagarorgariisation som
jämte staten är eller brukar vara part i kollektivavtal vilket rör den berörda
tjänstemannakategorin. Uppnås enighet vid sådan överläggning, bör sålunda en
uppdelning av turordningsförfarandet komma till stånd i enlighet därmed. Jag
föreslår en lagregel av detta innehåll (41 § andra stycket StjL). Denna regel
skall sålunda på det statliga området träda i stället. bl. a. för de allmänna
reglerna om driftsenhet och ort (22 § fjärde stycket första och tredje meningarna
LAS). Uppnås inte enighet vid överläggningen, skall enligt förslaget 41 §
första stycket StjL tillämpas. Jag förutsätter att frågan om turordningskretsen
genomgående kommer att tas upp till centrala överläggningar i så god tid att
den kan regleras i förväg, dvs. innan någon enskild uppsägningssituation har
blivit aktuell. Självklart kan man vid de centrala överläggningarna komma fram
till att överläggning skall äga rum pä lokal nivå. Vem som skall företräda
staten får ytterst bestämmas av regeringen eller, i fråga om arbetstagare vid
riksdagen eller dess myndigheter, av organ som riksdagen bestämmer (2 § StjL;
jfr avsnitt 9.8). Skall överläggning äga rum med lokal arbetstagarorganisation,
bör denna kunna få fullmakt att företräda vederbörande huvudorganisation.
Alternativt kan man välja utvägen att låta huvudorganisationen i efterhand
bekräfta överläggningsresultatet. Eventuellt behövliga föreskrifter om
överläggningsförfarandet torde kunna meddelas i kollektivavtal (jfr prop.
1973: 177 s. 37).
När
så behövs, kan resultatet av överläggningarna meddelas genom föreskrifter som
utfärdas i administrativ ordning.
Den
möjlighet som föreligger enligt LAS (22 § fjärde stycket andra meningen) att
använda avtalsområdet vid bestämningen av turorduirigs-kretsen kari irite
lämpligen användas generellt hos staten (jfr 41 § StjL).
Prop. 1974:174 54
Ofta
gäller ju nämligen samma statliga kollektivavtal så gott som alla tjänstemän
hos myndigheten, oavsett deras yrkestillhörighet, arbetsuppgifter o. d. I
några speciella fall, nämligen om avtalsstrukturen skiljer sig från den som är
vanlig på det stathga området, kan det emellertid komma att visa sig lämpligt
att efter samråd med de berörda personalorganisationerna kunna avgrärisa turorduingen
med hänsyn till avtalsområde e. d. Jag syftar bl. a. på byggnadsfacket. För
sådana och andra fall kan regeringen enligt förslaget meddela avvikande
föreskrifter (39 § StjL).
Avgränsningen vid
bestämmandet av turordningen kan inte ske enbart med myndigheten eller
förvaltningsenheten som utgångspunkt. Andra kriterier måste till. En lösning
kunde vara att låta turordningen bestämmas efter tjänstetypen, dvs. begränsas
till att avse innehavare av tjänst av en och samma typ. Det skulle innebära att
e. o. tjänstemän togs upp på en lista, extra tjänstemän på en annan lista osv.
Motiveringen härför skulle vara att innehavet av exempelvis en e. o. tjänst
anses ge ett bättre anställningsskydd än exempelvis innehavet av en extra
tjänst. Man skulle också kunna göra bestämnirigeri ännu snävare, närmast till
tjänster av samma typ och med samma beriämning e. o, tjänst som byrådirektör osv.
Har förordnanden exempelvis som byrådirektör vid en myndighet anknutits till
viss byrå e, d, inom myndigheten, skulle kretsen också kunna begränsas i
enlighet därmed,
I
valet mellan olika lösningar som sålunda är tänkbara auser jag det emellertid
vara mest äridamålsenligt att avgränsa tjänstemannakretsen enbart med hänsyn
direkt till de arbetsuppgifter som bristen avser. Den turordningslista som
skall ligga till grund för uppsägningsbeslutet bör alltså innefatta tjänstemän
med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter, dvs, sådana arbetsuppgifter som i
stort sett är av jämförbar beskaffenhet och inriktning.
Jag
föreslår att bestämmelserna i StjL ges detta innehåll (41 § första och andra
styckena).
Till
frågan om särskilda skyddsregler för arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga
(jfr 23 § LAS) återkommer jag i ett följande avsnitt (9,2,4),
9.2.3
Bestämning av tjänstemans plats inom uppsägningskretsen
När
myndigheten väl bestämt vilka tjänstemän som skall omfattas av turordningen och
anteckuat dessa på listan, uppkommer frågan om tjänstemännens inbördes orduirig.
Av
22 § andra stycket LAS följer att arbetstagares plats inom turordningen i
första hand bestäms av anställningstiden hos arbetsgivaren. Enligt tredje
stycket i samma paragraf skall äldre arbetstagare därvid räknas till godo viss
extra tid. Dessa regler, som frånsett den särskilda beräkningsregeln för
äldre arbetstagare torde stämma rätt väl med vad som hittillls har tillämpats
inom det statiiga området, bör gälla även
Prop.
1974:174 55
där.
Det torde därvid vara bäst förenligt med grunderna för LAS att även där det
medför ändring av vad som hittills har tillämpats i detta sammanhang se
staten som en enda arbetsgivare (jfr prop, 1971: 107 s, 139; jfr även 4 § LAS).
Vad jag nu har sagt
innebär att all anställningstid hos staten skall räknas tjänstemannen till
godo, när myndigheten bestämmer hans placering i turordningen. Jag föreslår en
lagregel därom (42 § andra stycket StjL), Med staten avses därvid liksom
enligt 1 § första stycket StjL de statliga myndigheterna, dvs. domstolarna
och de statiga förvaltningsmyndigheterna samt riksdagen och dess myndigheter.
Däremot bÖr anställningstid hos statiigt bolag e. d. eller hos icke statiig
arbetsgivare normalt inte medräknas. Föreligger med hänsyn till sambandet
mellan anställningarna c. d, särskilda skäl, bör det dock vara möjligt att
medge tillgodoräknande även av sådan anställningstid. Som exempel härpå kan
anföras att det gäller verksamhet som har blivit förstatligad, åtminstone i det
fall att arbetstagaren var anställd inom den förstatligade verksamheten vid
den tidpunkt då förstatiigandet ägde rum. Med förstatiigande syftar jag på sådaut
statens övertagande av huvudmannaskap som har ägt rum exempelvis i fråga om det
kommunala rätts- och polisväsendet och en del enskilda järnvägar (jfr prop.
1974: 88 s. 85, 174). Ytterligare ett exempel skulle kunna vara att det gäller
en bussförare, som har varit anställd i ett av stateris järrivägar helägt
bussbolag och som seuare har tillträtt eri motsvararide statstjärist vid stateris
järrivägars busslirijer (jfr SOU 1973: 56 s. 101).
Lika litet som iriom den
privata sektorn bör man vid tillämpningen av 22 § andra och tredje styckena LAS
göra avräkning för tjänstledigheter av olika slag, när den statliga
anställningstiden skall beräknas. En statstjänsteman bör således i regel få
räkna sig till godo all den tid som han har varit tjänstledig t, ex, för
studier etc. Detta bör gälla, trots att staten generellt sett beviljar
tjänstledighet i betydligt större utsträckning än vad som är brukligt på den
privata arbetsmarknaden (jfr t, ex, cirkuläret 1970: 388 om tjänstledighet med C-avdrag,
m. m,, ändrat senast 1971: 1196), Vid sådan tjänstledighet som har samband med
förening av statligt reglerade tjänster (2831 §§ statstjänstemannastadgan
1965: 601) bör självfallet någon dubbel tillgodoräkning inte komma i fråga.
Eventuellt kan avvikande bestämmelser behöva meddelas (39 § StjL),
Det
torde följa av grunderna för LAS att också suspensionstid i statlig tjänst
skall räknas som anställningstid.
Enligt
LAS skall vid lika anställningstid tjänstemännens plats i turordningen
bestämmas med hänsyn till deras levnadsålder (22 § andra stycket tredje
meningen). Denna bestämmelse bör enligt min mening tillämpas också inom
statens område. Detsamma gäller föreskriften om tillräckliga kvalifikationer
(22 § andra stycket sista meningen).
Prop. 1974:174 56
När
det gäller statlig anställning, kan det på grund av statens allmänna funktion
och statsförvaltningens uppbyggnad finnas anledning att ta viss hänsyn också
till andra omständigheter än anställningstid och levnadsålder. Vid bedömningen
bör myndighetema sålunda kunna väga in angelägenheten att uppfylla medborgamas
anspråk på att myndigheterna på ett riktigt sätt fullgör siua rättskipnings-
och förvaltningsuppgifter. Bland de senare syftar jag främst på sådana
uppgifter som innefattar myndighetsutövning, I det särskilda fallet kan därför
avsteg från huvudreglerna vara motiverade exempelvis av iinskvärdheten att
säkra en med hänsyn till verksamheten lämplig sammansättning av arbetsstyrkan
o, d. Jag förordar att i StjL tas in en bestämmelse av innehåll att vid
bestämmandet av tjänstemans plats i turordning för uppsägning hänsyn skall tas
också till kravet att myndigheten på ett riktigt sätt fullgör rättskipnings-
eller förvaltningsuppgift (42 §). De nu anförda uttrycken används i samma betydelse
som i nya RF. Det bör vid tillämpningen av den nu föreslagna bestämmelsen irite
bli fråga om att ta hänsyn till annat än klart påvisbara skillnader från vad
som gäller enligt 22 § andra och tredje styckena LAS, Bestämmelsen bör med
andra ord tillämpas med försiktighet. Jag erinrar i detta sammanhang också om
den överläggningsrätt som framgår av 29 § 3 och 32 § LAS och om den rätt att
påkalla domstolsprövnirig av myndighetens bedömning som följer av 43 § StjL
enligt förslaget.
Det
har redan sagts att turordningslista enligt förslaget skall fastställas först
när fråga om uppsägning har kommit upp. Jag erinrar för tydlighets skull om
att den av mig åsyftade listan kan uppta fler tjänstemän än dem som skall sägas
upp. I konsekvens med nyssnämnda regel bör tjänstemannens plats inom den krets
som har tagits upp på listan bara fastställas med den noggrannhet som behövs
för att granda myndighetens avgörande i det aktuella uppsägningsärendet. Två
eller flera tjänstemän kan alltså komma att placeras hka på listan, givetvis
förutsatt att det ändå klart framgår huruvida de med tillämpning av förut
angivna principer skall sägas upp eller inte. Uttrycket "turordning för
uppsägning" i den föreslagna lagtexten är avsett att tolkas på detta sätt.
Frågan
om hur det omplaceringsansvar som föreskrivs i 7 § LAS skall fullgöras inom det
statliga området behandlas i det följande (avsnitt 9.2,5),
9.2.4
Särskilt skydd för partiellt arbetsföra
I 23
§ LAS finns en skyddsregel för arbetstagare som har nedsatt arbetsförmåga och
som har beretts särskild sysselsättning hos arbetsgivaren. Regeln innebär att
företräde i allmänhet skall ges åt sådan arbetstagare utau hirider av bestämmdsema
i 22 §.
Ariförda
lagregel bör utan jämkning kunna tillämpas också inom det statliga området.
I
cirkuläret (1960:553) angående anställningsvillkor m. m. för par-
Prop. 1974:174 57
tiellt
arbetsföra inom statlig och statsunderstödd verksamhet (ändrat senast 1974:
533) har bl. a. meddelats bestämmelser om bibehållande i anställning av
partiellt arbetsföra. Enligt dessa bestämmelser kan vissa ar-betsvårdsåtgärder
vidtas. Har så skett, kan den situation som avses i 23 § LAS vara för handen. F.
ö. erinras om att Kungl. Maj:t den 15 december 1972 har uppdragit åt statens
personalnämnd att se över cirkuläret, m. m.
9.2.5
Omplaceringsansvaret
I
7 § första stycket LAS föreskrivs att varje uppsägning, som sker från
arbetsgivarens sida, skall vara sakligt grundad. Enligt andra stycket föreligger
inte saklig grand för uppsägning, om det skäligen kan krävas att arbetsgivaren
bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Denna bestämmelse gäller således
bl, a., när det uppkommer fråga om uppsägning på gmnd av arbetsbrist. I
förarbetena sägs att det i uttrycket "skäligen kan krävas" ligger bl.
a. att arbetstagaren skall ha tillräckliga kvalifikationer för det arbete
vartill en omplacering kan komma i fråga (prop. 1973: 129 s. 243). I 22 § andra
stycket sista meningeri LAS fmris en bestämmelse av liknande innebörd (jfr prop.
1973:129 s. 260). Kravet på tillräckliga kvalifikationer måste anses uppfyllt,
även om den anställde behöver en viss, normal inlärningstid för den nya
tjänsten.
Ett
motsvarande omplaceringsansvar åligger enligt LAS redan nu också den stadige
arbetsgivaren, eftersom 7 § gäller även statlig tjänst. Någon särbestämmelse i
fråga om detta ansvar behövs inte i StjL. Av förarbetena till LAS framgår att
omplaceringsansvaret enligt LAS är begränsat till att gälla inom anställriirigsmyridighetens
verksamhetsområde (prop, 1973: 129 s, 121, jfr s, 243), Det står sålunda klart
att den centrala omplaceringsverksamhet som bedrivs inom statsförvaltningen
utan begränsning till myndighetens verksamhetsområde går utöver det omplaceringsansvar
som gäller enligt 7 § LAS (prop, 1974: 88 s, 177),
Det
statliga tjänstesystemet skulle emellertid vid omplacering euligt 7 § LAS kunna
anses leda till en speciell svårighet. Det kan nämligen ibland vara nödvändigt
att formellt säga upp en tjänsteman från en tjänst för att kunna placera om
honom till en annan tjänst. Gäller det en omplacering som sker med
tjänstemannens godkännande, anses dock enligt förarbetena en formell
uppsägning av detta slag inte strida mot syftet med 7 § (se prop. 1974: 88 s.
177).
Ordningen
för handläggningen av uppsägningsfrågan torde med tilllämpning av bestämmelsen
i 7 § LAS bli i stort sett följande. När myndigheten med tillämpning av
tidigare angivna regler har gjort upp en slutlig lista över dem som skall anses
berörda av arbetsbristen, har myndigheten att pröva möjhgheterna att placera
om den eller de tjänstemän som står i tur att bli uppsagda. Är det bara en enda
tjänst som har dragits in, gäller prövnmgen huruvida den tjänsteman som står
sist på listan
Prop. 1974:174 58
dvs, i allmänhet den som är yngst i statstjänst kan
omplaceras eller inte. Blir han omplacerad, förfaller frågan om entledigande av
tjänstemannen och ärendet kan avskrivas från vidare handläggning, Kari hän
däremot inte omplaceras vare sig genom den egna myndighetens eller genom
statens personalnämnds försorg, återstår att meddela beslut om hans uppsägning.
Har t, ex, två tjänster dragits in, bör omplaceringsförsöket naturligen i
första hand avse den som har den näst sämsta placeringen på listan osv, i
enlighet med förtursordningen till fortsatt arbete.
Vid omplaceringsförsöket bör myndigheten rimligen sträva
efter att erbjuda tjänstemauricri en tjänst som är så likartad med den
innehavda tjänsten som möjligt,
I fråga om
myndighetens omplaceringsansvar och tjänstemanricris rätt till tjänsteförening
(2830 §§ statstjänstemannastadgan) vill jag anföra följande.
Gäller det uppsägnirig av eri tjäristemari som redari
förenar två statligt reglerade tjänster, kari i tillämpningen olika lösningar
tänkas, när det på grund av arbetsbrist uppkommer risk för uppsägning fråu deri
högre tjänsteri (den s, k, topptjänsten).
En lösning
är att anse att tjänstemannen alltid skulle ha rätt till omplacering i det
åsyftade fallet, dvs, rätt att kräva att myndigheten söker placera om honom.
Motiveringen härför skulle vara att en tjänsteman inte bör vara
diskvalificerad från möjligheten till omplacering till en tjänst som är
likartad med den utövade tjänsten bara därför att han också innehar en statligt
reglerad s, k, bottentjänst. Han skulle således ha rätt att dels komma i fråga
för omplacering, dels kunua behålla sin bottentjänst, I förekommande fall får
tjänstemannen sägas upp från topptjänsten. Det torde dock ligga i sakens natur
att kravet på omplaceringsåtgärder blir uttunnat, om de båda förenade
tjänsterna lönemässigt ligger varandra nära.
En annan
lösning är att ålägga tjänstemannen att välja huruvida han vill utnyttja den
anställningstrygghet som ligger i tjänsteföreningssyste-met eller den
anställningstrygghet som följer av LAS, Motiveringen härför skulle vara dels
att LAS inte har utformats med tanke på tjänsteför-eningssystemet inom den
offentliga sektorn, dels att sistnämnda system torde vara avsett att skydda bl,
a, samma intressen som LAS, Det är därvid att märka att anställningsskyddet enhgt
LAS lika litet som det anställningsskydd som åsyftas med det offenthga tjänsteföreningssystemet
innebär riågori lönegaranti. Detta alternativ bygger på att omplacering enligt
7 § LAS skulle kunna genomföras på så sätt att tjänstemannen övergår till att
fullgöra arbetsuppgifterna i sin bottentjänst, varvid anställningsförhållandet
till det allmänna fortfar. Är spännvidden i lönehänseende mellan de båda föreriade
tjäristerria stor, ligger det kariske närmare till hands för tjänstemannen att
i stället säga upp sig själv från bottentjänsten för att sikta på möjligheten
av en omplacering till en med topptjäns-
Prop.
1974:174 59
ten
likvärdig tjänst. Men i sådant fall riskerar han att mista båda sina tjänster,
nämligen om han inte blir omplacerad. Detta alternativ förutsätter givetvis
att frågan från myndighetens sida handläggs på ett sådant sätt att
tjänstemarinen får en reell möjlighet att välja den lösnirig häri själv anser
bäst,
Eriligt
miri meriirig syries det förstriämrida alternativet, med rätt till omplacering,
bäst förenligt med granderna för LAS, Jag förordar således att en sådan
lösning i regel tillämpas. Någon särskild lagbestämmelse därom torde inte
behövas,
I
ett senare avsnitt (9,3,4) kommer jag till frågan hur omplaceriugs-rätten
enligt LAS förhåller sig till företrädesrätten till ny anställning på statens
område,
9.2.6
Frågan om ogiltigförklaring av uppsägning som strider mot turordningsregel och
om talan mot uppsägningsbeslutet
Enligt
gällande rätt kan ett myndighetsbeslut om uppsäguing från statlig tjänst
upphävas på den gmnd att beslutet är oförenligt med de turordningsregler som skall
tillämpas enligt rättspraxis. Detta framgår av flera prejudikat i besvärsmål i
anslutning till den före den 1 juli 1974 gällande lydelsen av 30 § andra
stycket StjL, där uppsägningsgrunderna angavs (jfr RÄ 1966 ref. 35, 1971 Fö 2,
även 1971 ref. 10:1; likaså regeringsrättens beslut den 2 oktober 1974 nr
2417-1974),
Av
föreskriften att turordningsreglerna i LAS tills vidare irite skall gälla på
det statliga tjänstemannaområdet (övergångsbestämmelserna till lagen 1974: 359)
jämförd med 1 kap, 2 § andra stycket lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister
(LRA) och med lagen (1965: 276) om iriskränkning i rätten att föra talan mot
offentlig arbetsgivares beslut (omtryckt 1974: 385) följer att en
statstjänsteman alltjämt kan hos kammarrätt anföra besvär mot ett
uppsägningsbeslut som enligt hans uppfattning strider mot de
turordningsprinciper som gäller på det statiiga området (jfr även prop, 1974:
88 s, 184), Han kan således därvid eventuellt få uppsägningsbeslutet upphävt.
Enligt
LAS däremot kan uppsägning, som angrips eribart på den grund att den strider
mot bestämmelse om turordning, inte förklaras ogiltig. Ett brott mot
turordningsreglerna i LAS kan med andra ord bara föranleda skadeståndspåföljd
(38 § LAS), En erinran om detta återfinns i 34 § första stycket andra meningen
(jfr prop, 1973: 129 s, 276), Detta utgör en skillnad mot vad som enligt LAS
gäller vid uppsägnirig som irite är sakligt gmndad. En sådan uppsägnirig kan
nämligen på yrkande av arbetstagaren förklaras ogiltig (34 § första stycket
första meningen),
I
sitt remissyttrande över betänkandet SOU 1973:56 framhåller Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) att det skulle inuebära eri klar försämririg av den offentlige
tjänstemannens rättsskydd om ifråga-
Prop. 1974:174 60
varande
bestämmelser i LAS gjordes tillämphga på det statiigt reglerade området. Enligt
TCO är det nödvändigt att införa särskilda bestämmelser, så att nuvarande
regler alltjämt kan tillämpas, TCO säger sig inte kunna acceptera den betydande
försämring som annars skulle bli följden. Som framhålls av föredraganden i prop,
1974: 88 (s. 172), förklarade personalorganisationerna också vid
överläggningar i samband med beredningen av lagstiftningsärendet att de inte
kunde godtaga den försämring av det gällande skyddet som ett införande av LAS:s
bestämmelser skulle innebära.
Det
föreligger sålunda krav på att tjänsteman även i fortsättningen på statens
område skall kunna få ett uppsägningsbeslut upphävt på den grund att det
strider mot turordningsregel. Under förarbetena till LAS har också från
statsmakternas sida starkt betonats att en tillämpning av den nya
lagstiftningen om anställningsskydd m. m. inte får föranleda avsteg i en för
tjänstemännen oförmånlig riktning från den praxis i uppsägriirigsfall som f. ri.
råder på det offeritiiga området (prop. 1974: 88 s. 232; jfr även prop. 1973:
129 s. 128, 1974: 88 s, 82, 169, 176),
Jag
kommer i det följande att behandla frågan huravida turordningstvister
framdeles bör handläggas enligt LRA i stället för som hittills besvärsvägen.
Genomförs en sådan reform, skulle man om särskilt undantag inte gjordes
mista den nuvarande möjligheten att få ett felaktigt beslut i en sådan fråga
förklarat ogiltigt (jfr 34 § LAS), Jag delar emellertid organisationernas
uppfattning att detta skulle innebära en icke godtagbar försämring av den
befintliga anställningstryggheten för statstjänstemännen. På grand härav bör,
oavsett vad som skall gälla i fråga om rättegången, en särskild föreskrift tas
in i StjL om att också sådan uppsägning som strider mot gällande turordningsbestämmelse
skall på talan av tjänstemannen förklaras ogiltig (43 § första stycket). En
sådan föreskrift stämmer, som framgått av vad jag tidigare har sagt, med vad
som skall tillämpas vid uppsägning som inte är sakligt grundad.
De
särskilda bestämmelser som enligt LAS gäller i fråga om tvist om giltigheten av
uppsägning (34 § andra och tredje styckena, 36 och 37 §§) bör göras tillämpliga
också i fråga om turordningstvist på det statliga området (43 § andra stycket StjL),
En följd därav blir att en klagande tjänstemäri irite kari skiljas från
tjänsten så länge rättegång pågår (34 § andra stycket LAS). Denna ordning
stämmer överens med den som har tillämpats alltsedan StjL:s tillkomst. Den är
också väl förenlig med synsättet att turordningsreglema är att betrakta som
bindande rätis-regler vilka ger arbetstagaren ett rättsskydd som i sista hand
kan hävdas vid domstol (prop. 1973: 129 s, 155), Men jag får också särskilt peka
på L.AS:s bestämmelser om interimistiskt beslut (34 § sista stycket) och föriust
av talan (37 §) och på möjligheten för part att föra faststäl-Idsetalan (4 kap,
6 § LRA).
Prop.
1974:174 61
Återstår frågan huruvida talan mot sådant uppsägningsbeslut
som strider mot turordningsregel bör prövas av allmän förvaltningsdomstol, av arbetsdomstoleri
i samtliga fall eller av arbetsdomstolen resp. tingsrätt i enlighet med
reglerna i 2 kap. LRA.
Visserligen innefattar nuvarande regler om besvärsrätt
vissa fördelar. Den nuvarande ordningen med handläggning i förvaltningsdomstol
har sålunda visat sig fungera väl. Det kan också möjligen vara ett intresse att
dessa uppsägningsfrågor handläggs i samma ordning som exempelvis frågor om
entledigande enligt 31 § eller 32 § första stycket a eller b StjL. Därtill
kommer grundsatsen att enskilds möjlighet att besvära sig över myndighets beslut
i regel inte bör beskäras.
Som har
anförts i prop, 1974:77 (s, 129) bör emellertid den nuvarande besvärsrätten
slopas. Därigenom uppnår man ett system där alla mål om uppsägning av
statstjänsteman handläggs på samma sätt nämligen enligt LRA vilket också är
huvudregeln för arbetsmarknaden i övrigt enligt 42 § LAS, Det innebär bl. a.
fördelen av ökad muntlighet i förfarandet, I anslutning till vad som uttalats
om avsaknaden av förhandlingsrätt i dessa frågor (prop. 1974: 77 s. 130) får
jag hänvisa till att jag i det följande kommer att föreslå en särskild
överläggningsrätt i avtalsförbjudna tvistefrågor (avsnitt 9.4),
Med hänsyn bl, a, till önskemålet att kunna i en och samma
ordnirig pröva både organiserades och oorganiserades klagomål mot samma turorduirigslista
skulle kuriria övervägas att låta alla turorduingstvister prövas av
arbetsdomstolen. En sådan regel skulle kunna omfatta också tvister angående
vilken turordning som skall gälla vid valet mellan flera arbetstagare som har företrädesrätt
till ny ariställning (se SOU 1974: 8 s, 10, 165),
För min del anser jag dock övervägande skäl tala för att
låta uppsägningsmål av förevarande slag handläggas i samma ordning som andra
uppsägningsmål, dvs, vid arbetsdomstolen resp, tingsrätt. Därigenom undviker
man också de problem som uppkommer, om den uppsagde till stöd för sin talan
åberopar såväl turordningsbestämmelserna som t, ex, bestämmelsen om saklig
grand,
I och med att LAS:s regler om turordning vid uppsägning
görs tUl-lämpliga i de delar särbestämmelser inte meddelas i StjL eller i administrativ
ordning, framgår det av 42 § LAS jämfört med LRA att tvist om tillämpning
av LAS:s regler skall handläggas i samma pro-cessuella ordning som andra
uppsägningstvister, I StjL bÖr föreskrivas att också tvister om tillämpning av
turordningsbestämmelserna i StjL eller i avvikande föreskrift, som avses där,
skall handläggas i sådan ordning (nya 51 §), Därmed följer det av lagen om
inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut, att
besvärsrätten slopats.
9.2.7 Permittering
Enligt 24 § LAS gäller de i LAS upptagna reglerna om turordriing
vid uppsägning på grand av arbetsbrist också vid permittering. Enligt 3 § LAS
är bestämmelsen i 24 § dispositiv.
För tjänstemän inom den statiiga förvaltningeri saknas
regler om permittering eller permitteringslön (jfr prop, 1973: 129 s, 43, 1974:
88 s, 79), Regler om löneavdrag, vilka företer vissa likheter med regler om permitteringslön,
kan dock undaritagsvis förekomma, riär det gäller en del tjänstemän på det
tidigare arbetarområdet. Därmed avses skogstjänstemän m, fl,, vilka före den 1
januari 1972 innehade statiig arbetaran-ställriing och vilka omfattas av
särskilda kollektivavtal.
Trots att permittering knappast förekommer på statens
område, anser jag det inte vara någon större olägenhet att göra bestämmelserna
i LAS om turordnirig m, m, vid permitteriug (2224 §§) tillämpliga i fråga om
statstjänstemän. Detta innebär självfallet inte att permittering i fortsättnmgen
får tillgripas i sådana fall där permitieringsinstitutet enligt gällande
ordning över huvud taget inte förekommer (jfr prop, 1974: 88 s, 89),
9.2.8 Den lagtekniska lösningen
Av vad jag förut har anfört framgår att den lagtekniken i
allmänhet bör väljas att StjL inte tillförs regler som följer redan av LAS, Det
framgår också att det är i andra stycket i övergångsbestämmelserna till lagen
(1974: 359) om ändring i StjL som det föreskrivs att bl, a, reglerna om
turordning i LAS tills vidare inte gäller på StjL:s område. Jag har därför
förordat att sistnämnda föreskrift upphävs genom en särskild lag om ändring i
lagen 1974: 359, Jag har vidare förordat att StjL ändras så, att därav i
huvudsak framgår vilka avvikelser från de aktuella bestämmelserna i LAS som
skall gälla på statens område.
På samma sätt som i 7 § tredje stycket StjL (senaste
lydelse 1974: 359) bör, som redan nämnts, i fråga om turordning vid uppsägning
på grund av arbetsbrist behållas den möjlighet för regeringen att meddela
avvikande föreskrifter som föreligger enligt 2 § andra meningen LAS (39 § StjL),
Sådana föreskrifter bör givetvis tillkomma endast efter samråd med de fackliga
organisationerna. Man når härigenom en viss motsvarighet på det statiiga oriirådet
till deri möjlighet som finns iriom andra delar av arbetsmarknaden att i
kollektivavtal efter hand göra nödvändiga kompletteringar och ändringar.
Förhållandena kan nämligen i en del fall vara sädana att det även på statens
område ter sig påkallat att använda ett enklare förfarande än lagstiftnirig.
Därför bör regeringen även utan riksdagens medverkan kunna meddela såväl
tillämpningsföreskrifter till LAS och StjL som föreskrifter vilka i
förevarande hänseende avviker från nämnda lagar. Det sagda avser givetvis inte
så-
Prop.
1974:174 63
dana bestämmelser om statstjänstemännen som är att anse
som grundläggande (11 kap, 10 § nya RF), Jag erinrar om vad jag tidigare har
anfört härom (avsnitt 9,1),
För att klart markera att turordningsfrågorna inte är
avtalstillåtna enligt 3 § StjL bör i StjL tas m en uttrycklig hänvisning till
LAS (39 §),
Som redari
har nämrits gäller LAS irite tjäristeman i verksledande eller därmed jämförlig
ställning (1 § andra stycket 1), För att sådan tjänstemäri på stateris område
skall omfattas av turordriirigsreglerna vid uppsägning på grund av arbetsbrist
måste en särskild föreskrift härom tas in i StjL på samma sätt som har skett i
fråga om grund för uppsägning m, m. i 30 § andra stycket. Jag föreslår att så
sker (39 § andra meningen). Det sagda avser naturligtvis bara tjänsteman med
förordnande tills vidare (jfr 30 §). Samtidigt bör 30 § andra stycket ändras
bl, a. så, att det avser även bestämmelserna i LAS angående tvist om
giltigheten av uppsägning, I tredje stycket föreslås en formell justering. Jag
får i fråga om den närmare utformningen av förslaget i denna del hänvisa direkt
till den förordade lagtexten,
9.3 Företrädesrätt till ny anställning (återanställningsrätt),
m. m.
9.3.1 Allmänna synpunkter
Som redan nämnts har bestämmelsen i 28 § i 1809 års RF om
förtjänst och skicklighet som enda grunder för tjänstetillsättning ansetts lägga
hinder i vägen för särskilda regler om företrädesrätt till statlig anställning,
I och med att nya RF träder i tillämpning den 1 januari 1975 torde detta hinder
åtminstone delvis vara undanröjt (jfr prop, 1973: 129 s, 201), Där föreskrivs
nämligen i stället att vid tillsättning av statlig tjänst avseende skall fästas
eridast vid sakliga gruuder, såsom förtjärist och skicklighet (11 kap, 9 §
andra stycket). Med förtjänst avses enligt förarbetena och tidigare praxis
närmast den vana som förvärvats genom föregående tjänstgöring (prop. 1973: 90 s.
405), Med skicklighet brukar förstås lämpligheten för befattningen, ådagalagd
genom teoretisk och praktisk utbildning samt den dittillsvarande verksamhetens
art. Av förarbetena till nya RF framgår vidare att bl, a, också
arbetsmarknadspolitiska och lokaliseringspolitiska hänsyn kan få vägas in vid
bedömningen (prop, 1973: 90 s, 406). Det sistnämnda innebär således en nyhet i
förhållande till vad som gäller f, n.
Enligt 25
§ LAS är den som på grund av arbetsbrist antingen har blivit uppsagd eller
också inte har fått sitt förordnande förnyat, och sålunda förvägrats fortsatt anställriirig,
berättigad till visst företräde till ny anställning. Denna bestämmelse, som är
dispositiv (3 §), gäller som redan sagts tills vidare inte på statcris område (övergårigsbestämmelserna
till lagen 1974: 359),
Återanställningsrätten enligt LAS kan ses som ett exempel
på de ar-
Prop. 1974:174 64
betsmarknadspolitiska
hänsyn som enligt riya RF kan ingå som en av flera grunder för myndighets beslut,
i fråga om tillsättning av statlig tjänst. Den nya RF lägger sålunda i och för
sig inte hinder i vägen för att regler om återanställriirigsrätt införs på det statiiga
området.
Jag
förordar därför att även statstjänstemännen uttryckligen tillerkänns en återanställningsrätt
av liknande innebörd som'den som gäller enligt LAS, Som jag redan har anfört är
generella föreskrifter om återanställningsrätten enligt min mening att anse
som sådana grundläggande bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning
som enligt 11 kap, 10 § nya RF skall meddelas i lag, I den mån bestämmelserna i
LAS generellt behöver kompletteras eller förändras i fråga om statstjänstemän,
kari detta därför lämpUgen ske genom nya bestämmelser i StjL,
Den återanställningsrätt
som enligt mitt förslag införs på det statiiga området får sålunda delvis en
annan utformning än den allmäriria återanställningsrätten enligt LAS.
Bedömningen i det enskilda fallet måste primärt utgå från grundlagen. Den kan
således först i andra hand och inom ramen för grundlagens rekvisit grandas på
LAS. Blir en tjänst ledig, kan även en icke företrädesberättigad söka tjänsten
och konkurrera med de företrädesberättigade. Därvid kan med tillämpning av grundlagsbestämmdseri
exempelvis iritresset att offentliga funktioner utövas av de för uppgifterna
bäst skickade personerna finnas böra väga tyngre än det arbetsmarknadspolitiska
intresset att anställa en företrädesberättigad. Självklart är dock att en återanställningssökande
får en starkare ställning efter grundlagsändringen. Som sökande till tjänsten
kan också finnas tjänstemän som har anvisats av statens personalnämnd med
tillämpning av omplaceringskungörelsen (1972: 156), Bland de sistnämnda kan
förekomma t, ex, sådan tjänsteman vid omlokaliserings-myndighet som enligt särskilt
beslut av nämnden för vissa omplaceringsfrågor bör undantas från flyttning
från Stockholmsområdet, I fråga om tjänsteman som anvisas av personalnämnden
bör framhållas att grand-lagsändririgen medför att arbetsmarknads- och
lokaliseringspolitiska skäl i fortsättningen kan slå igenom med en helt annan
styrka än f, n.
Avvägningen
av de skilda hänsyn som skall tas kan alltså säkerligen bli en grannlaga
uppgift, I tveksamma fall åligger det givetvis myndigheten att handla så, att
de grundlagsskyddade intressena inte träds för när, I praktikeri torde dock
risken för en "konflikt" mellan RF:s och LAS:s regler bli ringa.
Den
erinrari orii grundlagens bud som f, n, finns intagen i 4 § första stycket StjL
bör till undvikande av varje missförstånd upprepas i detta sammanhang (44 §
andra stycket). Därigenom markeras att bestämmelserna om företrädesrätt till
ny anställriirig irite skall iririebära riågon inskränkning i fråga om de
grunder, vid vilka enligt grandlagen avseende skall fästas vid tillsättning av
statlig tjänst.
Prop.
1974: 174 65
9.3.2 Bestämning av återanställningskretsen
På motsvarande sätt som när det gäller uppsägning bestäms återan-ställningsrättens
omfattnirig genom att en personkrets först fastställs.
Enligt 25 § första stycket LAS gäller inom ett år från
anställningens upphörande företrädesrätten till ny anställning den
verksamhet där arbetstagaren har varit sysselsatt förut. Enligt föredragande
departementschefen skall med uttrycket verksamhet inom den statliga sektorn
förstås verksamhetsområdet fÖr en viss myndighet (prop. 1973: 129 s. 165, jfr
även prop. 1971: 107 s. 148). En arbetstagare hos domänverket skall således euligt
departementschefen ha företrädesrätt inom alla domänverkets förvaltningar, men
inte exempelvis inom vägverkets verksamhetsområde. Riksdagen godkände
förslaget att myndighetens verksamhetsområde skulle vara bestämmande för återanställningskretsens
omfattning. Riksdagen fann emellertid därutöver att kretsens avgränsning borde
ske i närmare anslutning till bestämmelserna om turordning vid uppsägning (InU
1973: 36 s, 40), En föreskrift av denna innebörd togs in i 25 § tredje stycket.
Har arbetsgivaren flera driftsenheter, skall sålunda företrädesrätten till ny
anställning gälla bara den driftsenhet där arbetstagaren var sysselsatt, när
den tidigare anställningen upphörde. Vidare upptar 25 § tredje stycket
föreskrifter rörande avtalsområde och ort av samma innehåll som motsvarande
bestämmelser i 22 § fjärde stycket.
Av 25 § andra stycket LAS framgår att företrädesrätten
tillkommer bara arbetstagare som har varit anställd hos arbetsgivaren under
viss tid och som har tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen.
Enligt 3 § är reglerna om denna återanställningsrätt på sätt förut angetts dispositiva
i förhållande till kollektivavtal.
Den återanställningsrätt inom myndighetens
verksamhetsområde som alltså gäller enligt LAS bör, som jag redan har
framhållit, i huvudsak kunna göras tillämplig även i fråga om den som är eller
har varit förordnad på statlig tjänst (47 § första stycket StjL), Återanställningsrätten
enligt LAS gäller, för den som har sagts upp, redan under uppsägnmgs-tiden (prop,
1973: 129 s, 265). Med "arbetstagare" avses i bestämmelserna om återanställningsrätt
i LAS emellertid inte bara den som sålunda alltjämt är anställd utan också den
vars uppsägnings- resp. förordnandetid har löpt ut. I de nu föreslagna
bestämmelserna i StjL används uttrycket "tjänsteman" på motsvarande
sätt.
Förutom den modifieririg av återariställningsrätten som betirigas
av 11 kap. 9 § aridra stycket nya RF anser jag ytterligare en del ändringar
motiverade av hänsyn till statsförvaltningens särart. Sist åsyftade ändringar
hänger samman med de förhållanden jag redan berört vid behandlingen av frågan
om turordning vid uppsägning. Bestämmelserna om driftsenhet och ort i 25 §
tredje stycket LAS bör sålunda lämpligen ersättas med bestämmelser som svarar
mot dem som jag har föreslagit
5 Riksdagen 1974.1 saml. Nr 174
Prop. 1974:174 66
i
fråga om turordning vid uppsäguirig. Detsamma gäller den i nämnda lagrum gjorda
avgränsningen av företrädesrätten efter avtalsområde. Jag föreslår således att lagrumraet
inte skall tillämpas vid tillsättning av statlig tjänst (47 § StjL), Även här
kan det bh aktuellt att i administrativ väg meddela avvikande föreskrifter,
givetvis efter samråd med de berörda personalorganisationerna (44 §),
9.3.3 Bestämning
av återanställningsberättigads plats inom kretsen
När
det gäller att bestämma ordningen bland de återanställningsberät-tigade
sinsemellan uppkommer i stort sett samma frågor som vid fastställandet av
turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Som nämnts gäller enligt
LAS i princip motsvarande turordningsregler vid återanställning som vid
uppsägning (jfr InU 1973: 36 s, 40),
Av
26 § LAS följer bl, a. att företrädesberättigads plats inom kretsen bestäms med
hänsyn i första hand till hans anställningstid hos arbetsgivaren och i andra
hand till hans levnadsålder. Motsvarande regler bör gälla inom StjL:s område.
Därvid bör staten räknas som en enda arbetsgivare på samma sätt som vid
fastställande av turordning vid uppsägning (48 § StjL; jfr avsnitt 9,2,3),
Jag
vill i sammanhanget peka på den överläggningsrätt som framgår av 29 § 7 och 32
§ LAS, Frågan om talan mot tillsättningsbeslutet tas upp i ett följande avsnitt
(9,3,7),
9.3.4 Återanställningsrätten
vid omplacering m. in. och vid tjänste
förening
Återanställningsrätten
enligt L.AS torde bara gälla vid ny anställning i egentlig mening. Den gäller
följaktligen inte vid omplacering till annan tjänst hos samme arbetsgivare. 1
sådant fall anses nämligen inte själva anställningsförhållandet upphöra.
Motsvarande
bör tillämpas på statens område. Ofta är en statstjänsteman utan närmare
bestämning anställd exempelvis som kanslibiträde, byråsekreterare etc. hos
myndigheten och således i sin anställning inte knuten till vissa
arbetsuppgifter eller till viss enhet. Omplaceringen kan då vanligen helt
enkelt genomföras på så sätt att han tiUddas nya arbetsuppgifter och
eventuellt flyttas till en annan enhet inom myndigheten.
Ibland
är emellertid förordnandet sådant, att en beslutad omplacering i stället måste
genomföras i den formen att tjänstemannen sägs upp eller säger upp sig själv
från den ena tjänsten och förordnas på den andra tjänsten (jfr härom avsnitt
9.2,5), Även om tjänstemannen i sådant fall kan anses ha på grund av
arbetsbrist tvingats lämna sin tidigare tjänst för att tillträda deu tjänst tih
vilken han har blivit omplacerad, kan här givetvis inte föreligga någon återanställningsrätt,
Återanställningsrätten
bör självfallet i allmänhet inte heller kunna åberopas för befordran, I
särskilda situationer bör detta dock kunna med-
Prop.
1974:174 67
ges.
Jag syftar exempelvis på situationer d'är den lediga tjänsten är likartad med den
indragna men har fått höjd lönegradsplacering efter det att tjänstemannens
anställning upphörde. Ett annat exempel kan vara de fall där det mellan de
bägge likartade tjänsterna föreligger en löneskillnad som enbart beror på
olikheter i lönesystem, t, ex, på att lönen i den ena tjäristen till viss del
är prestationsberoende. Med hänsyn till det statiiga tjänstesysteriiet bör StjL
därför tillföras en särskild bestämmelse av innehåll att företrädesrätten till
ny anställning inte gäller till högre tjänst än den som det tidigare
förordnandet avsåg, om inte särskilda skäl föranleder annat (45 § första
meningen), I allmänhet bör den tjänst anses vara högst i vilken månadslönen är
högst (jfr 3 § andra stycket statstjänstemannastadgan). Det torde utan vidare
stå klart att återanställningsrätt inte tillkommer den som har skilts från statiig
tjänst med stöd av 31 § StjL, även om sådant tvångseritledigande kan ha visst
samband med driftsinskränkning (jfr 33 § LAS),
Det
finns ytterligare ett läge där bl. a. det statliga tjänstesystemet kan motivera
en särskild reglering på statens område. Jag syftar på det fall att det i ett
ärende om tillsättning av en ledig statstjänst förekommer två kandidater till
tjänsten, nämligen dels en tjänsteman som skall placeras om enligt 7 § andra
stycket LAS, dels en föratvarande tjänsteman som har återanställningsrätt. I
sådant fall bör enligt min mening tjänsten eventuellt kunna tillsättas med den
tjänsteman som skall placeras om och som annars riskerar att bli uppsagd. Jag
föreslår för tydlighetens skull en bestämmelse av innebörd att företrädesrätten
till ny anställning inte gäller i konkurrens med omplaceringsrätt enligt 7 §
andra stycket LAS (45 § andra meningen).
I
detta sammanhang vill jag än en gång erinra om den särskilda omplaceringsverksamhet
som staten genom statsmaktemas beslut har åtagit sig utöver LAS. Denna
verksamhet regleras bl. a. i den förut nämnda omplaceringskungörelsen.
Bestämmelserna däri innebär att vissa tjänster inte utan medgivande av statens
personalnämnd får ledigförklaras eller tillsättas av anställningsmyndigheten.
Syftet med kungörelsen är främst att underlätta den omplaceringsverksamhet som
bedrivs av perso-nalriämriden. Men kungörelsen innebär inte på samma sätt som
LAS någon lagfäst företrädesrätt för den omplaceringssökande. Den berörs därför
inte direkt av bestämmelserna i LAS om företrädesrätt till ny anställning. Jag
vill också erinra om att det av LAS följer att en omplaceringssökande som inte
har blivit uppsagd inte heller har företrädesrätt till ny anställning enligt
LAS, Detsamma gäller en visstidsanställd vars anställningstid ännu inte har
löpt ut. Som framgått kan den ändring som skett genom att bestämmelsen om grund
för tjänstetillsättning i 28 § i 1809 års RF ersatts med den förut anförda
bestämmelsen i 11 kap. 9 § andra stycket i 1974 års RF få särskild betydelse i
sådant tillsättningsärende där sökande har anvisats av personalnämnden av arbetsmarknads-
eller lokaliseringspolitiska skäl.
Prop.1974:174 68
I
linje med vad jag förut har anfört angående omplaceringsansvaret enligt LAS
(avsnitt 9,2,5) bör på stateris område återanställningsrätt anses föreligga
även för den som förenar två eller flera tjänster. Den som har sagts upp från
den högre tjänsten eller som vid tidsbegränsat förordnande har förvägrats
fortsatt anställning i den tjänsten bör således ha företrädesrätt till ny
anställning, även om han har kvar den lägre tjänsten. Däremot uppkommer
naturligtvis inte någon återanställningsrätt på grund av att anställning har
upphört i samband med otillåten förening av tjänster,
9.3.5 Förfarandet
vid anmälan av anspråk på återanställningsrätt, m. in.
Enligt 27 § första stycket LAS förutsätter återanställningsrätten att
den som gör anspråk därpå
också anmäler detta anspråk till arbetsgivaren. När det gäller
statsanställning, bör sådan anmälan enligt min mening lämpligen göras hos anställningsmyndighetea.
Det är i allmänhet samma myndighet som den som har meddelat uppsägningen resp,
beslutat att inte förlänga en tidsbegränsad anställning. Med hänsyn bl. a. till
det skriftliga förfarande som allmänt tillämpas i administrativa ärenden inom
statsförvaltningen bör för ordningens skull anmälan göras skriftligen.
Jag
föreslår därför att i StjL föreskrivs att anmälan enligt 27 § första stycket
LAS för att vara giltig skall göras skriftligen hos anställningsmyndigheten
(49 § första stycket). Detta bör anges i beslut om uppsägning och i underrättelse
om att tidsbegränsat förordnande inte kommer att förnyas, när det är
arbetsbrist som har motiverat att anställnirigen inte skall fortsätta (49 §
andra stycket StjL; jfr 9 § andra stycket, 16 § andra stycket LAS).
Enligt 27 § andra stycket
LAS är företrädesrätten förfallen, om arbetstagaren avvisar erbjudande om ny
anställning som han skäligen hade bort godtaga. Sistnämnda bestämmelse bör
tillämpas också på det statliga området. För bedömningen i de särskilda fallen
bör man såsom anförs i prop, 1973: 129 (s. 168) kunna finna ledning i den
praxis som gäller i fråga om villkoren för stöd vid arbetslöshet. Därtill
kommer bl, a, den praxis som har utvecklats vid tillämpningen av 8 a § omplaceringskungörelsen.
Där lämnas nämligen vissa föreskrifter som också avser bl, a. det fallet att
en tjänsteman vägrar godtaga anvisning eller anställning på tjänst som han skäligen
borde kurmat godtaga.
Blir
tjänst ledig, bör den som vederbörligen anmält anspråk på återanställningsrätt
naturligtvis anses som sökande till tjänsten, om denna omfattas av anspråket,
9.3.6 Ledigkungörandé
m. m.
I
anslutning till reglerna om återanställningsrätt uppkommer fråga i vad mån
gällande bestämmelser om ledigkungörandé av tjänst behöver
Prop. 1974:174 69
ändras
(6 § StjL, 1014 §§ statstjänstemannastadgan). Liksom den bakomliggande
grundlagsbestämmelsen om grunderna för beslut om tjänstetillsättning saknar
dessa bestämmelser motsvarighet på den privata arbetsmarknaden.
Jag begränsar mig nu till
att betona att det, vid bedömningen av frågan om ändring, självfallet skall
tas tillbörlig hänsyn till de intressen som grundlagsbestämmelsen avser att
skydda och till personalorganisationernas önskemål, I den mån bestämmelserna
om kungörelseförfarandet bedöms böra ändras, kan en sådan ändring göras genom
att ändringen införs i statstjänstemannastadgan eller annan administrativ författning
med stöd av 6 § StjL,
Jag
vill i sammanhanget erinra om cirkuläret (1974: 534) till statsmyndigheterna
om anmälan av personalantagning, m, m. Därav följer bl, a, att myndighet som
avser att anställa civil personal vanligen skall anmäla detta till den
offentliga arbetsförmedlingen. Syftet därmed är enligt cirkuläret att lämna
arbetsförmedlingen tillfälle att anvisa sökande. Det är dock att märka att
anmälan inte behöver göras bl, a, vid anställning av en person "som har
företrädesrätt till anställningen",
9.3.7
Talan mot beslut som .strider mot företrädesregel
Enligt
särskilda regler, som finns intagna främst i 18 § allm.änna verksstadgan (1965:
600, ändrad senast 1971: 1041), förs talan mot statsmyndighets beslut bl, a, i
tjänstetillsättningsärenden hos Kungl, Maj:t genom besvär, om annat inte särskilt
föreskrivs, I förvaltningslagen ges vissa'bestämmelser om besvär. Där
föreskrivs bl. a. att talan mot sådant beslut av myridighet som kari överklagas
genom besvär får föras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot
(11 §).
Enligt
den nya trygghetslagstiftningen skall talan mot felaktig tillämpning av
reglerna i LAS om företrädesrätt till ny anställning föras hos arbetsdomstolen
eller hos tingsrätt (42 § LAS, ändrad senast 1974: 378, samt 2 kap, 1 och 2 §§ LRA).
Godtas vad jag har
föreslagit, införs även på det statiiga området regler om företrädesrätt till
ny anställning, låt vara att denna återanställningsrätt på grund av
bestämmelsen i 11 kap. 9 § andra stycket nya RF kommer att delvis få en annan
innebörd än den återanställningsrätt som gäller på andra områden. Därmed
uppkommer frågan om vilken handläggningsordning som lämpligen bör tillämpas
vid talan mot statlig myndighets beslut i ärende om tjänstetillsättning, när
klaganden gör gällande att beslutet strider mot bestämmelse om företrädesrätt
till ny anställning.
För egen del anser jag att
mål om tillämpning av de nya bestämmelserna bör handläggas i samma ordning som
andra mål om tjänstetillsättning. En sådan regel är enligt min mening bäst
ägnad att skapa en enhetiig rättstillämpning på det offentliga området. Den är
vidare moti-
Prop. 1974:174 70
verad
av starka praktiska skäl. Överprövningen av myndighets beslut i ärenden av i
huvudsak samma slag bör naturligtvis så långt möjligt ske i samma ordning. En
anordning med domstolsprövning torde dessutom svårligeri kunna förenas med
föreskriften i 11 kap, 9 § första stycket nya RF att tjänst vid domstol eller
vid förvaltningsmyndighet som lyder under regeringen skall tillsättas av
regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer.
I
StjL bör därför föreskrivas att 42 § LAS, vari hänvisas till LRA, inte skall
tillämpas i fråga om tvist som rör företrädesrätt till ny anställning (51 §
andra stycket). Det innebär att någon möjlighet till skadestånd enligt LAS
inte föreligger, I stället blir de nyss anförda besvärsreglerna tilllämpliga.
Genom att anföra besvär över tillsättningsbeslutet kan den återanställnirigsberättigade
hävda sin rätt och i förekommande fall erhålla anställning på tjänsten,
9.3.8
Den lagtekniska lösningen
I
fråga om återanställriirigsrätfen föreslår jag samma lagtekniska lösning som
när det gäller turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist m, m, (jfr
avsnitt 9.2,8). Även i fråga om tjänsteman i verksledande eller därmed
jämförlig ställnmg gäller naturligtvis återanställningsrätten enligt förslaget
bara sådan tjänsteman som har blivit uppsagd eller vars förordnandetid har löpt
ut (44 § första stycket andra meningen StjL, 25 § första stycket LAS).
Tjänsteman med fullmakt eller konstitutorial berörs givetvis över huvud taget
inte av vare sig återanställningsreglerna eller turordningsreglerna.
9.4
Särsldld överläggning i avtalsförbjuden tvistefråga
Av
4 kap. 7 § LRA framgår att förhandling mellan parterna i regel skall föregå
väckande av talan i arbetsdomstolen (jfr 37 § andra stycket LAS), Detta gäller
inte, i den mån tvisten rör fråga som är avtalsförbjuden enligt 3 § StjL eller
2 § kommunaltjänstemannalagen (prop, 1974: 77 s, 174).
Jag föreslår en
komplettering härtill. Beträffande sådana tvister om avtalsförbjudna frågor som
skall handläggas enligt LRA bör sålunda uppställas ett mot nämnda
förhandlingskrav korresponderande krav på särskild överläggning mellan
arbetsgivaren och arbetstagaren. Därmed vinner man större likformighet i
behandlingen av avtalstillåtna och avtalsförbjudna frågor. Detta synes vara av
värde från både principiell och praktisk synpunkt.
De
nya bestämmelserna kan lämpligen tas in i StjL (52 §) och kommunaltjänstemannalagen
(7 §). Däri bör anges att kravet på överiägg-ning gäller bara i tvist där talan
skall väckas vid arbetsdomstolen. Bestämmelserna avser således inte sådana
fall som enligt LRA skall göras anhängiga vid tingsrätt.
Prop. 1974:174 71
I lagrummen bör i fråga om uppsägningstvister också
föreskrivas att vid tillämpning av 37 § andra stycket LAS överläggningen skall
jämställas med förhandling som där sägs. Det innebär att gällande talefrist
kan förlängas så, att den går ut först två veckor efter det att överläggningen
avslutats. Såvitt jag nu kan finna, behövs inte någon motsvarande föreskrift i
fråga om andra tvister för vilka talefrister gäller.
Bestämmelserna
i 4 kap. 7 § LRA om talans upptagande till prövning vid arbetsdomstolen m. m.
bör ändras så, att de blir tillämpliga också på överläggning enligt förslaget.
Bland aktuella avtalsförbjudna frågor, som kan bli föremål
för ar-betstvist, kan nämnas frågor om tidsbegränsning av statligt reglerad anställning
(avsnitt 9,5) eller uppsägning från sådan anställning (jfr avsnitt 9,2,6), Ett
överläggningsförfarande i sådana fall torde kunna tjäna ett viktigt syfte. Vid
meningsskiljaktighet i fråga som berör en enskild tjänsteman ävensom i frågor
av principeU räckvidd kan en överläggning sålunda få stor betydelse för att få
meningsskiljaktigheten ur världen.
Jag anser mig kunna förutsätta att den part som bereds
tillfälle till särskild överläggning i allmänhet också hörsammar kallelsen.
Frågan om vem som skall företräda den offentlige
arbetsgivaren kan eventuellt behöva preciseras närmare, exempelvis när det
gäller skolväsendet. Detta torde kunna ske i form av föreskrifter meddelade
utan riksdagens medverkan. Därvid bör på vanligt sätt samråd äga rum med de
anställdas organisationer.
Det får överlämnas åt arbetsdomstolen att genom sin praxis
närmare bestämma vilka krav som bör ställas på utredningen om att inbjudan till
särskild överläggning har lämnats motpart och om att sådan överläggning har
ägt rum.
9.5 Prövning av tidsbegränsat förordnande på statlig
tjänst
Av 5 § LAS framgår i vilka fall anställningsavtal får
träffas att avse begränsad tid eller visst arbete. Enligt förarbetena till LAS
skall avtal, som har träffats i strid mot 5 §, få den verkan att avtalet i
stället skall anses som ett avtal om tillsvidareanställning (prop, 1973: 129 s,
147),
Bestämmelsen
i 5 § gäller inte på det statliga området. Med utgångs-purikt i LAS har i
stället i 7 § tredje stycket StjL (äridrad 1974: 359) tagits iri eri
bestämmelse om tidsbegrärisriirig av förordnaride, Eriligt sistnämnda
bestämmelse får, om inte annat följer av föreskrifter som Kungl, Maj:t
meddelar, förordnande meddelas för bestämd tid eller tills vidare längst till
viss tidpunkt bara om det föranleds av arbetsuppgifternas särskilda
beskaffenhet eller om anställningen gäller provtjänstgöring, praktikarbete
eller vikariat. Motsvarande gäller f, ö. enligt 10 § andra stycket stadgan om
vissa tjäristemäri hos kommuner m, fl, (ändrad 1974: 369), Ytterligare
bestämmelser i ämnet finns f, n.
Prop.
1974:174 72
i kungörelsen (1974: 609) om tidsbegränsning av statligt
lönereglerad anställning, m, m. Denna kungörelse gäller till utgången av år
1974,
Av LAS följer således att sådant avtal om anställning för
begränsad tid eller för visst arbete som har slutits i strid mot bestämmelsen i
5 § LAS skall anses som ett avtal om tillsvidareanställning.
Enligt min mening bör motsvarande tillämpas även i fråga
om anställning hos staten. Men inom den statliga sektorn regleras frågan i
offentligrättslig ordning (jfr 3 § StjL), Det är myndigheten som prövar frågan
om förordnande på tjänst. Dess avgörande är att betrakta som en
förvaltningsakt. Det synes därför oklart vad som gäller i fråga om sådant
myndighetsbeslut om tidsbegränsning av förordnande som strider mot
bestämmelserna i 7 § tredje stycket StjL eller mot de föreskrifter som avses
däri.
Jag föreslår
att i StjL tas in en bestämmelse om att förordnande som har meddelats i strid
mot 7 § tredje stycket eller mot föreskrift, som avses där, på yrkande av
tjänstemannen skall förklaras gälla tills vidare utan tidsbegrärisriing (7 §
fjärde stycket).
Enligt nuvarande 39 a § (införd 1974: 383) StjL skall mål
om tillämpning bl, a, av 7 § tredje stycket StjL eller av föreskrift som
meddelats med stöd därav handläggas enligt LRA. Jag föreslår att detta skall
gälla också mål om tillämpning av den nya bestämmelsen i fjärde stycket (nya 51
§),
Bestämmelser som svarar mot 7 § fjärde stycket StjL enligt
förslaget kan i fråga om den icke statliga delen av det statligt lönereglerade
området meddelas utan riksdagens medverkan, t, ex, i stadgan om vissa tjänstemän
hos kommuner m, fl, och i skolstadgan.
Jag erinrar om vad jag har föreslagit beträffande särskild
överläggning i avtalsförbjudna frågor (avsnitt 9,4),
9.6 Utlännings tillträde till offentlig tjänst
9,6,7 Allmänna synpunkter
Av bestämmelserna ill kap, 9 § tredje stycket nya RF
framgår att utlänning i princip är likställd med svensk medborgare i fråga om möjlighetema
att erhålla tjänst eller uppdrag hos staten eller kommun. Direkt i RF görs
emellertid ett antal undautag fråri derina grundsats beträffande särskilt
betydelsefulla tjänster och uppdrag, och RF gör det vidare möjligt att i lag
eller enligt förutsättningar som anges i lag förbehålla också andra offentliga
tjänster och uppdrag än de i RF uppräknade åt svenska medborgare,
I fråga om statliga tjänster och sådana kommunala tjänster
som tillsätts av statligt organ har hittills gällt den motsatta grundsatsen.
Sådana tjänster har på grund av bestämmelserna i 28 § första stycket i 1809 års
RF ansetts vara i princip förbehållna svenska medborgare. Att utlän-
Prop. 1974:174 73
ningar nu likställs med svenska medborgare har sin grund i
intresset av att erhålla så kvalificerade innehavare av de statliga tjänsterna
som möjligt och i önskemålet om en intensifiering av det mellanfolkliga samarbetet
(jfr prop, 1960: 143 s, 21 f och prop, 1973: 90 s, 406),
Vad gäller sådana kommunala tjänster som tillsätts av
kommunerna själva innebär den nya RF däremot i de flesta fall inte någon förändring
i det rådande rättsläget, I fråga om sådana tjänster har det redan tidigare i
princip rått frihet att anställa utlänningar. Som exempel på undantag från
denna regel kan nämnas lärartjänster.
För innehav av statliga och kommunala uppdrag krävs f, n,
i ganska stor utsträckning svenskt medborgarskap på grund av bestämmelser i de
författningar som reglerar uppdragen i övrigt.
Det mest påtagliga resultatet av den nya grundlagsiegleiirigeri
blir således att statiiga myndigheter vid tjänstetillsättningar efter den 1
januari 1975 i princip inte längre skall göra någon skillnad mellan utlänningar
och svenska medborgare grundad enbart på medborgarskapet. Emellertid medför
bl. a. hänsyrieri till rikets säkerhet och öriskemålet, att endast svenska
medborgare skall kunna fatta beslut som på ett mera ingripande sätt berör
enskildas rättsliga ställning, att man måste göra ett stort antal undantag
utöver vad som framgår direkt av RF från grundsatsen om utlännings
likställdhet med svensk medborgare. Det blir därför nödvändigt att innan den
nya RF träder i tdlämpning besluta om de ytterhgare bestämmelser som krävs för
att man efter den 1 januari 1975 skall kunna förbehålla tjänster för svenska
medborgare i behövlig omfattning. Detta har också förutsatts under förarbetena
till den nya RF (jfr prop. 1973: 90 s. 407).
Grundlagberedningen (GLB) har i sitt betänkande (SOU 1972:
16) med förslag till följdändringar till författningsreformen föreslagit att
den lagreglering som gäller frågan om inskränkningar i möjligheterna för
utlänning att vinna tillträde till statlig eller kommunal tjänst i största
möjliga utsträckning samlas i stats- och kommunaltjänstemannalagama.
Beredningens förslag innebär i sina huvuddrag att vissa lätt avgräns-bara
kategorier av tjänster som skall vara förbehållna svenska medborgare anges
direkt i lagtexten samt att stats- och kommunaltjänstemannalagama i övrigt
endast innehåller bemyndiganden för regeringen att inom vissa angivna ramar
bestämma i vilka fall statliga och kommunala tjänster skall vara förbehållna
svenska medborgare. Regeringens beslut skall kunna ha formen såväl av generella
föreskrifter som av konkreta avgöranden i särskilda fall.
Jag delar GLB:s uppfattning att en reglering som på detta
sätt i huvudsak lägger i regeringens hand att avgöra vilka konkreta tjänster
som skall vara stängda för utlänningar medför de bästa möjligheterna att
åstadkomma en lämplig avvägning mellan, å den ena sidan, önskemålet att
effektivt kunna använda utlänningar i svensk offentlig tjänst och, å
Prop.
1974:174 74
den
andra, behovet av att reservera vissa uppgifter för svenska medborgare. Som
beredningen framhåller skulle en uttömmande uppräkning i lag av alla de
tjänster som berörs resultera i en lagstiftningsprodukt som blev synnerligen
svåröverskådlig och i behov av ständiga ändringar. Lösningen att genom allmänt
utformade lagbestämmelser utestänga utlänningar från vissa kategorier av
tjänster skulle, å sin sida, dels medföra tolkningssvårigheter, dels medföra
risk för att också en del tjänster som man vill hålla öppna för utlänningar kom
att reserveras för svenska medborgare.
Den nya RF kräver att
förutsättningarna för att uppställa krav på svenskt medborgarskap för tillträde
till bl. a, statliga tjänster anges i lag. Riksdagens inflytande över
hithörande frågor bör, som GLB har föreslagit, säkras genom lagregler som
innebär att regeringens kompetens att förbehålla tjänster åt svenska medborgare
begränsas till att avse endast tjänstekategorier i fråga om vilka det
föreligger ett särskilt behov av sådan kompetens.
Av
vad jag nu har sagt framgår att jag i allt väsentligt ansluter mig till den
lösning som har förordats av GLB och som i sina grunddrag har lämnats utan
erinran under remissbehandlingen. Jag vill emellertid föreslå en del,
huvudsakligen mer detaljbetonade, avvikelser från beredningens förslag.
GLB
har lagt fram förslag till bestämmelser inte bara i StjL utan också i kommunaltjänstemannalagen.
Emellertid har kommunerna, som jag nyss nämnt, hittills ansetts i priucip ha
frihet att anställa utlänningar, I sammanhanget bör vidare beaktas att
särskilda sakkunniga f. n, utreder frågan om kommunal rösträtt och valbarhet
för iuvand-rare, 1 den mån invandrare skulle bli valbara till kommunala organ,
finns det uppenbarligen inte någon anledning att kräva svenskt medborgarskap
av de tjänstemän som biträder dessa organ. De angivna omständigheterna medför
att det inte nu kan komma i fråga att annat än i mycket obetydlig omfattning
t, ex, i fråga om vissa särskilt känsliga tjänster inom den spedalreglerade
kommunala förvaltningeri utestänga utlänningar från kommunal tjänst. Jag
anser därför inte att det finns något behov av en sådan regel i kommunaltjänstemannalagen
som GLB har föreslagit. I deu mån man anser sig böra kräva svenskt medborgarskap
som villkor för tillträde till en viss tjänst inom den special-reglerade
kommunala förvaltniugeri bör detta krav tas iri i den lagstiftning som
reglerar verksamheten i fråga,
GLB
har föreslagit att det direkt i StjL uppställs krav på svenskt medborgarskap
endast för tillträde till ett par kategorier tjänster, nämligen militära och
civilmilitära sådana. Den föreslagna lagtexten öppnar å andra sidan inte någon dispensmöjlighet
i fråga om dessa tjänster. Jag anser att man, i syfte att göra regleringen så
klar och lättillämpad som möjligt, bör ansluta sig till de principer som kommer
till uttryck i
Prop.
1974:174 75
den
föreslagna bestämmelsen. Detta innebär att endast sådana tjänstekategorier,
som dels är särskilt betydelsefulla från de här aktuella syn-punktema, dels är
lätt avgränsbara, dels utan undantag skall förbehållas svenska medborgare,
anges direkt i StjL, Man bör t, ex, inte låta det lagfästa kravet på svenskt
medborgarskap omfatta samtliga tjänster inom det militära försvaret eftersom
det, såvitt gäller civila tjänster vid försvarsmakten, kan bli aktuellt med
individuella undaritag från ett sådant krav. Jag föreslår därför att man godtar
den av GLB föreslagna regeln om militära och civilmilitära tjänster.
Enligt
min uppfattning finns det ytterligare ett par kategorier av tjänster som, i
likhet med de militära och civilmilitära tjänsterna, med fördel kan förbehållas
svenska medborgare genom bestämmelser direkt i StjL, RÅ har i sitt
remissyttrande över GLB:s förslag uttalat att åklagares eller polismans
befogenhet över huvud taget inte borde utövas av anrian äri svensk medborgare.
Bestämmelser av denna innebörd borde enligt RÅ tas in i lagtexten. Jag ansluter
mig till denna uppfattning. Begreppen åklagare och polisman är båda klara till
sin innebörd och båda dessa tjänstekategorier är av den karaktären att de inte
i något fall bör stå öppna för andra än svenska medborgare. Jag kan i
sammanhanget erinra om att krav på svenskt medborgarskap för innehav eller
utövande av domartjänst finns intaget redan i grundlagstexten. Jag föreslår således
att bestämmelsen i StjL skall innehålla en föreskrift att endast den som är
svensk medborgare får inneha eller utöva militär eller civilmilitär tjänst
eller tjänst som åklagare eller polisman,
GLB:s
förslag innebär i övrigt att regeringens kompetens att stänga tjänster för
utlänningar begränsas till att avse tjänst med vilken är förenad
myndighetsutövning, uppgift att företräda riket eller åliggande av betydelse
för rikets säkerhet. Förslaget har i denna del inte föranlett någon erinran
under remissbehandlingen, och det torde i stort sett träffa de kategorier i
fråga om vilka det är särskilt betydelsefullt att regeringen får besluta. Vissa
smärre modifikationer är dock nödvändiga.
Det
område som enligt GLB:s förslag överlämnas till regeringen torde i några
hänseenden vara för snävt tilltaget. Enligt min uppfattning är den verksamhet
som bedrivs inom regeringskansliet och i utrikesförvaltningen av den
beskaffenhet att det stora flertalet tjänster där bör vara förbehållna svenska
medborgare. De kriterier för att utestänga andra än svenska medborgare som uppställs
i beredningens förslag täcker emellertid endast en del av behovet inom de nu
nämnda verksamhetsområdena. Även tjänster som inte är förenade med
myndighetsutövning, uppgift att företräda riket eller åliggande av betydelse
för rikets säkerhet bör på dessa områden kunna förbehållas svenska medborgare.
Jag föreslår därför att regeringen i StjL ges en generell behörighet att
förbehålla svenska medborgare tjänster i regeringskansliet och
utrikesförvaltningen.
Vad
beträffar inriebörden av begreppet myndighetsutövning hänvisar
Prop. 1974:174 76
GLB
till uttalanden i ämbetsansvärskommitténs betänkande (SOU 1972: 1) Ämbetsansvaret
II s, 129 f. Jag kan också nämna att justitieministern
har utförligt diskuterat begreppet i prop, 1971: 30 med förslag till
förvaltningsrättsreform, del 2, s. 334, och i prop, 1972: 5 med förslag till
skadeståndslag, s, 498 ff. Begreppet myndighetsutövning förekommer vidare bl,
a, i 11 kap, 6 § nya RF, Sammanfattningsvis kan sägas att med
myndighetsutövning förstås utövning av befogenhet att bestämma om förmån,
rättighet, skyldighet, discipliriär bestraffning eller annat jämförbart
förhållande (jfr 3 § första stycket förvaltningslagen).
Det
torde förhålla sig så att ett mycket stort antal statliga tjänster på olika
nivåer kan vara förenade med myndighetsutövning i någon form. Det torde inte
vara nödvändigt att kräva svenskt medborgarskap som villkor för tillträde till
alla sådana tjänster. Att i lagtexten skilja ut de typer av myndighetsutövning
som skall kunna förbehållas svenska medborgare i motsats till övriga former av
sådan verksamhet torde emellertid inte vara möjligt. Jag föreslår därför att GLB:s
förslag i denna del godtas. Självfallet är emellertid att regeringen måste
utnyttja ett bemyndigande av nu diskuterat slag på sådant sätt att de syften
som ligger bakom den nya grundlagsregleringen inte äventyras.
Vad
gäller innebörden av det i GLB:s förslag uppställda kriteriet "uppgift att
företräda riket" hänvisar beredningen till vissa uttalanden i betänkandet (SOU
1963: 7) Utiännings tillträde till offentlig tjänst, s, 29, Enligt dessa
uttalanden åsyftas med ifrågavarande bestämning tjänsterna i den diplomatiska
och konsulära karriären samt de tjänster som innehas av personer, som utan att
tillhöra denna karriär har knutits till utrikesrepresentationen för vissa
bestämda uppgifter, t, ex, press-, handels-, lantbruks- och andra
specialattachéer, samt vissa kategorier administrativa befattningshavare.
Det
är tydligt att de nu nämnda kategorierna av tjänster samthga omfattas av det
av mig föreslagna kriteriet "tjänst i utrikesförvaltningen". Något
behov av att behålla bestämningen "uppgift att företräda riket"
föreligger därför inte. Däremot bör man vid utformningen av bestämmelserna i StjL
beakta att ärenden som kräver internationella kontakter sller i övrigt har
internationella aspekter under senare decennier har blivit allt vanligare hos statiiga
organ utanför utrikesförvaltningen. Som exempel på detta kan nämnas SIDA,
kommerskollegium, exportkreditnämnden och de svenska biståndskontoren i
utlandet. Enligt min mening bör regeringen ges behörighet att också i fråga om
myndigheter och andra organ utanför den egentliga utrikesförvaltningen
reservera tjänster, vilkas innehavare sysslar med internationella frågor, för
svenska medborgare. Jag föreslår därför att det i StjL som en grund för att
utesluta utlänningar från tjänst anges att med tjänsten kan vara förenad
handläggning av frågor som rör förhållandet till annan stat eller mellan-folklig
organisation. Att denna bestämning och kriteriet "tjänst i utri-
Prop.
1974:174 77
kesförvaltriingen"
i ganska stor utsträckning täcker samma område torde inte ge upphov till några
komplikationer.
Också
i fråga om bestämningen "åliggande av betydelse för rikets säkerhet"
hänvisar GLB till SOU 1963: 7, s, 29, Enligt de uttalanden som görs där avses
med detta uttryck i första hand befattningar inom totalförsvarets olika grenar.
Därjämte avses tjänster inom polis- och åklagarväsendet samt inom
kommunikationsverken, i den mån befattningshavaren har med hänsyn till rikets
säkerhet betydelsefull arbetsuppgift. Också befattningarna i
statsdepartementen sägs i stor omfattning få föras hit. Det sägs vidare att
arbetsuppgifter av angiven art undantagsvis kan förekomma även inom andra
myndigheter.
Den av GLB använda
bestämningen torde i huvudsak täcka behovet av att reservera tjänster för
svenska medborgare på de områden som är känsliga från försvarssynpunkt. Den kan
emellertid i ett hänseende ge upphov till tvekan. Man kan nämligen tänka sig
tjänster som visserligen bara innefattar åligganden som knappast kan sägas i
och för sig vara av betydelse för rikets säkerhet maskinskrivning, stencildragning
etc, men som ändå kan medföra kännedom om förhållanden som är av stor
betydelse från säkerhetssynpunkt. Lagtexten bör utformas så att det klart
framgår att det ingår i regeringens kompetens att reservera också tjänster av
senast nämnt slag för svenska medborgare. Jag föreslår därför att bestämmelsen
i StjL i denna del utformas så att den kommer att avse tjänst som kan medföra
kännedom om förhållande av betydelse för rikets säkerhet.
De nu diskuterade
bestämningarna torde i allt väsentligt täcka behovet av att kunna reservera
statliga tjänster för svenska medborgare. Man kan emellertid inte utesluta att
det undantagsvis finns behov av att också i andra fall kunna utestänga
utlänningar. Jag syftar på tjänster, som inte är hänförliga till någon av de
hittills nämnda kategorierna men som kan medföra mera betydande insyn i det
svenska kreditväsendet och i det svenska näringslivet i övrigt. Tjänster av
detta slag kan finnas vid sådana myndigheter som bankinspektionen,
arbetarskydds-styrelsen och naturvårdsverket. Jag kan i sammanhanget nämna att
riksbanksfullmäktige nyligen under åberopande av sådana synpunkter har uttalat
sig för att i princip samtliga tjänster vid riksbanken bör vara förbehållna
svenska medborgare. Mot bakgruud av det anförda förordar jag en bestämmelse som
innebär att också tjänst som medför kännedom om förhållande som rör
betydelsefullt allmänt eller enskilt ekonomiskt intresse kan förbehållas
svensk medborgare,
9.6.2
Vissa särskilda frågor
De
bestämmelser om begränsningar i utiännings tillträde till statlig tjänst som
behövs i StjL kan, som GLB har föreslagit, lämpligen tas in i ett nytt andra
stycke i 4 §, Detta nödvändiggör vissa redaktionella ändringar i paragrafen.
Prop.
1974:174 78
Eri
del särskilt betydelsefulla tjäuster förbehålls för svenska medborgare direkt
genom bestämmelser i nya RF (11 kap. 9 § tredje stycket). Vidare ger RF
riksdagen full frihet att i lag ställa upp krav på svenskt medborgarskap för
innehav eller utövande också av andra tjänster än de i RF angivna. Som exempel
på en sådan lagregel utanför StjL har i det föregående nämnts föreskriften i 9
kap. 2 § nya riksdagsordningen, att huvudsekreterare hos riksdagsutskott skall
vara svensk medborgare. Enligt min mening bör 4 § andra stycket StjL inledas
med en erinran om de krav på svenskt medborgarskap för innehav av statstjänst
som uppställs i RF och annan lag.
Jag har tidigare näiimt
att tjänsterna i regeringskansliet i betydande utsträckning bör reserveras för
svenska medborgare och jag har med anledning härav föreslagit att regeringen
skall få en generell behörighet att besluta om detta. Det torde vara lika
angeläget att också de tjänster som finns inrättade vid riksdagen i huvudsak
förbehålls för svenska medborgare. Det kan emellertid självfallet inte ankomma
på regeringen att besluta om dessa tjänster liksom inte heller om tjänsterna
vid riksdagens verk, I den mån riksdagen inte vill reglera frågan om tillträde
till dessa tjänster genom generella föreskrifter i lagform, kan en lämplig lösning
vara att riksdagen genom en särskild lagbestämmelse överlämnar åt riksdagens
förvaltningskontor alt genom generella föreskrifter eller i särskilda fall
ställa upp krav på svenskt medborgarskap för innehav eller utövande av tjänst
vid riksdagen eller dess verk. En lagregel av detta slag kan emellertid av
tekniska skäl inte inarbetas i StjL, eftersom den skulle bryta mot den
systematik som kommer till uttryck i "förvandlingsregeln" i 2 §, Det
får enligt min uppfattning ankomma på riksdagen att själv avgöra hur denna
fråga bör lösas.
Som jag redan har nämnt
bör bestämmelserna om regeringens kompetens att förbehålla vissa tjänster för
svenska medborgare utformas på så sätt att regeringen kan dels besluta
generella föreskrifter i ämnet, dels besluta i enskilda fall. Jag vill erinra
om att regeringen på grund av RF:s regler om dispensmakten (11 kap, 12 § RF)
kan besluta att en tjänst skall besättas med en utlänning, även om tjänsten
genom en generell föreskrift beslutad av regeringen skulle vara förbehållen
svenska medborgare,
9.7
Prövning av frågor om entledigande, avstängning och läkarundersökning av
ordinarie domare
9.7.1
Allmänna synpunkter
1974
års RF innehåller föreskrifter som syftar till att trygga ordinarie domares
ställning och därigenom slå vakt om domarkårens självständighet och oberoende.
Föreskrifterna, som återfinns i 11 kap, 5 § och 12 kap, 8 §, är av två slag.
Dels finns bestämmelser som materiellt begrän-
Prop.
1974:174 79
sar
möjligheten att skilja en ordinarie domare från tjänsten. Dels finns regler som
föreskriver rätt till domstolsprövning av beslut om mera betydande ingrepp i
domares ställning.
Närmare
bestämt innebär de processuellt betonade föreskrifterna att ordinarie domare,
varmed förstås annan domare än sådan som har förordnats på viss tid eller
tills vidare, alltid skall kunna få till stånd domstolsprövning av frågor om
skiljande från tjänsten, om avstängning från tjänsteutövningen och om åläggande
att undergå läkarundersökning. Gäller saken ledamot av högsta domstolen eller
regeringsrätten, prövas målet av högsta domstolen som första instans, varvid
talan skall väckas av riksdagens ombudsman eller justitiekanslem.
Föreskrifterna
i 11 kap, 5 § och 12 kap. 8 § RF utformades från den utgångspunkten att ämbetsansvärskommitténs
förslag (SOU 1969:20 och 1972: 1) till nytt sanktionssystem för offentliga
funktionärer i sina huvuddrag skulle leda till lagstiftning. Förslaget innebär
bl. a, att alla tvister om det offentliga anställningsförhållandet skall kunna
dras inför domstol som tvistemål mellan arbetsgivare och arbetstagare, alltså
även tvister om skiljande eller avstängning från tjänsten och om läkarundersökning.
Ett förslag till
reformering av tjänstemannarätten, baserat på ämbetsansvärskommitténs betänkanden,
väntas bli förelagt riksdagen under 1975 års riksmöte. Ny lagstiftning i ämnet
kan träda i kraft tidigast den 1 januari 1976, dvs, ett år efter det att den
nya RF har börjat tillämpas.
Nu gällande lagstiftning
vid sidan om grundlagen uppfyller delvis inte RF:s föreskrifter om
domstolsprövning av vissa anställningsfrågor som gäller ordinarie domare. Av
den redogörelse i ämnet som jag har lämnat i det föregående (avsnitt 8,3)
framgår sålunda i huvudsak följande. Beslut om entledigande av ordinarie
domare i samband med pensionering kan inte ahtid hänskjutas till prövning av
domstol. Möjlighet till domstolsprövning föreligger inte i fråga om beslut om
avstängning från tjänsten vid sjukdom och jämförliga förhållanden eller
beträffande beslut om läkarundersökning. Föreskrifterna i RF om prövning
direkt i högsta domstolen av hithörande frågor som gäller justitieråd eller
regeringsråd tillgodoses bara i begränsad omfattning genom gällande lagstiftning.
Under
sådana omständigheter har frågan uppkommit huruvida provisoriska
lagstiftningsåtgärder bör vidtas 1 väntan på att det nya sanktionssystemet för
statliga tjänstemän genomförs.
En
möjlighet kunde vara att helt enkelt hänvisa till att grundlagsreglerna om
domstolsprövning såsom överordnade vanlig lag är direkt tilllämpliga, oavsett
innehållet i den vanliga lagstiftningen. De aktuella bestämmelserna i RF torde
emellertid i huvudsak förutsätta att närmare bestämmelser ges i vanlig lag och
ha till främsta syfte att styra innehål-
Prop. 1974:174 80
let
i sådan lag. Under alla omständigheter skulle frågan om relationen mellan t,
ex, vissa regler i StjL och RF komma att bereda rättstillämpningen mycket
stora svårigheter.
Med
hänsyn till det sagda och till den principiella betydelsen av att författningar
på lägre nivå än grundlag står i överensstämmelse med grundlagsföreskrifterna
anser jag att man, i vart fall såvitt gäller ordinarie domare i allmänhet,
inte kan underlåta att med verkan redan fr, o, m. den 1 januari 1975 anpassa
den vanliga lagstiftningen till de grundlagskrav som gäller enligt den nya RF.
Angående
justitieråd och regeringsråd förefaller det emellertid försvarligt att för
den korta tid som det här av allt att döma är fråga om ge avkall på en
fullständig samordning mellan vanlig lag och grundlagsföreskrifterna. Bl. a.
kan åberopas att bestämmelserna i 12 kap, 8 § RF delvis är direkt tillämpbara
utan att motsättningen till annan lagstiftning behöver vålla några problem.
En
tillämpning av de angivna riktlinjerna föranleder till en början konstaterandet
att någon ändring f, n, knappast behöver göras i reglerna om avsättning och
suspension. Dessa regler tiUgodoser kravet på domstolsprövning såvitt gäller
domare i allmänhet. Att de som fallet är inte undantagslöst går att förlikti
med föreskriften om prövning direkt i högsta domstolen av frågor om
entledigande och avstängning av justitieråd och regeringsråd saknar praktisk
betydelse.
Efter
att ha samrått med chefen för socialdepartementet föreslår jag att lagen (1955:
261) om avstängning av domare kompletteras så att den blir tillämplig också på
domare i försäkringsdomstolen. Härefter är rätten till domstolsprövning av
fråga om avstängning av ordinarie domare vid misstanke om brott garanterad.
Däremot anser jag att en särreglering i lagen beträffande justitieråd och regeringsråd,
vilka i och för sig omfattas av avstängningslagen, bör kunna anstå till dess
reformen angående ämbetsansvaret genomförs.
Det
återstår att ta ställning till den procedur som StjL och därtill anslutande
föreskrifter anvisar för prövning av frågor om entledigande i samband med
pensionering, om avstängning vid sjukdom m, m, och om läkarundersökning. Denna
procedur svarar bara i vissa fall mot vad den nya RF kräver angående behandlirigeri
av ordiriarie domare. I deriria del bör därför genomföras en provisorisk
anpassning till grundlagsbe-stämmdserna,
9.7.2
Entledigande i samband med pensionering, avstängning vid sjukdom och
läkarundersökning enligt statstjänstemannalagen Den lagtekniska lösningen
För
den provisoriska regleringen av de tjänstemannarättslia frågorna står två
alternativa lagtekniska lösningar till buds.
Avvikelserna
från StjL:s principer och systematik skulle bli minst.
Prop.
1974:174 81
om
man valde metoden att, där det behövs, decentralisera beslutanderätten i fråga
om entledigande i samband med pensionering, avstängning och läkarundersökning
från regeringen till annan myridighet, varvid fullföljd mot myridighetcris
beslut kom att ske hos förvaltningsdomstol.
Det angivria tillvägagårigssättet
kari emellertid kritiseras. Åtskilliga svårigheter kriyter sig sålunda till
valet av ny beslutsinstans. Bl, a, kompliceras bilden genom tillkomsten av
domstolsväsendets centralriiyridig-het vid halvårsskiftet 1975, Risk firiris
att man med denna metod till större eller miridre del nödgas flytta uppgifterna
att besluta om entledigande i samband med pensioneririg, avstärigning och läkarandersökning
både den 1 januari 1975, den 1 juli 1975 och den 1 januari 1976, då det nya sanktionssystcmet
kan antas bli genomfört. Detta skulle leda till en oacceptabel ryckighet i
regleringen.
Mot denna bakgrund synes
det vara att föredra att åstadkomma den grundlagstryggade domstolsprövningen
genom att redan den 1 januari 1975 tillåta civilprocessuell prövning av
hithörande frågor. Förslaget innebär endast ett föregripande av en ordning som
med ganska stor säkerhet kommer att gälla för alla statstjänstemäri fr. o. m.
år 1976, Eri civilprocessuell prövriing av tvingande regler om ariställriirigs
upphöraude har f, ö, redan vunnit insteg på statstjänstemannarättens område, riämli-gen
såvitt gäller uppsägningstvister. Detta inslag förstärks, om som jag har
föreslagit i det föregående LAS:s regler om turordning vid uppsägning i
princip utsträcks också till det statliga området. En särskild fördel med den
nu diskuterade lösnirigen är att den utan större svårighet kari göras tilläriiplig
också på justitieråd och regeriugsråd.
Under
åberoparide av det ariförda föreslår jag att de äridririgar i StjL som betingas
av reglerna i den nya RF om domstolsprövning av frågor om domares ställning
grundas på en lösning av innebörd att frågorna kan bli föremål för prövning i civilprocessuell
ordning.
Den
närmare utformningen av förslaget
De
särskilda föreskrifterna om prövning i civilprocessuell ordning av tvister om entledigaride
i samband med pensionering m, m, bör begränsas tih att gälla ordinarie domare.
De bör å andra sidan inbegripa alla beslut om entledigaride i samband med
pensionering av ordinarie domare, alltså äveri sådaria beslut som f, n, kan
överklagas hos förvaltningsdomstol. Föreskrifterna återfirins i förslaget till
ändririg i StjL i 27, 51 och 52 §§,
Som jag har arigivit förut
bör alla tvister om uppsägning av tjänsteman handläggas enligt LRA, Samma
ordning bör tillämpas för tvister om entiedigande i samband med pensiorieririg,
avstärigning eller läkarundersökning av ordinarie domare i allmänhet. Detta iuricbär
att arbetsdomstolen som enda instans handlägger mål där orgariiserad domare
6
Riksdagen 1974.1 saml. Nr 174
Prop. 1974:174 82
är
part, medari mål som gäller oorgariiserad domare tas upp av tingsrätt som första
instans och av arbetsdomstolen som andra och sista instans. Mål som gäller justitieråd
eller regeringsråd måste däremot i enlighet med föreskriften i 12 kap, 8 § RF
prövas av högsta domstolen, på talan av justitiekanslem eller riågon av
riksdagens ombudsmän.
Det
torde beträffande fallen av entiedigande i samband med pensionering stå klart
att hänvisningen till LRA (51 § StjL) gäller endast mål där
staten-arbetsgivaren mot domarens bestridande hävdar att avgångsskyldighet
föreligger. Frågor om pensionsförmåner faller utanför LRA:s tillämpning, så
länge de är reglerade i författning och inte genom avtal (1 kap, 2 § andra
stycket LRA),
Beträffande
de bestämmelser i LRA som blir tillämpliga på nu ifrågavarande tvister kan
särskilt hänvisas till 1 kap, 3 § om avgörande av skiljemän, till 4 kap, 5 § om
befogerihet för förening av arbetstagare att vid arbetsdomstolen kära för
medlem och till 5 kap, 2 § om kvittriing av rättegångskostnad. Jag vill också
nämna att de av mig föreslagna nya reglerna i 52 § StjL och 4 kap, 7 § LRA (se
avsnitt 9,4) är tillämpliga. Det innebär att den som vill väcka talan vid
arbetsdomstolen i en tvist om entledigande i samband med pensioriering,
avstängning eller läkaruridersökriirig av domare är skyldig att bereda
motparten tillfälle till särskild överläggnirig i frågari och att arbetsdomstoleri
inte får ta upp sakeri till prövning förrän käranden har visat att han har
tagit sådant initiativ.
Enligt
lageri (1965: 276) om iriskrärikriing i rätteri att föra talari mot offeritiig
arbetsgivares beslut får arbetstagare iute anföra besvär mot offentlig
arbetsgivares beslut rörande hans arbets- och anställningsvillkor, om talan i
saken skall handläggas enligt LRA, Enligt min mening saknas anledning att göra
undantag från inskränkningslagen, när fråga är om tvister om domares ställning,
I gerigäld skall riaturligtvis domaren kunna få det administrativa beslutet
överprövat i full omfattning i tvistemål. Uttryckliga föreskrifter föreslås
därför (53 § StjL) om att beslut om entledigande i samband med pensionering
och om läkarundersökning inte får leda till verkställighet så länge frågan om
domstols prövning ännu står öppen. Jag föreslår dock den modifikationen i fråga
om annan domare än justitieråd eller regeringsråd att domstolen interimistiskt
skall kunna förklara att ariställningeri har upphört, när tjänstemanrieri har uppriått
den ålder då han senast är skyldig att avgå med pension. Beträffande beslut om
avstängniug, vilka såvitt gäller domare i allmänhet liksom f, n. bör kunna
verkställas omedelbart, framgår omfattningen av domstolens befogenhet i målet
av en föreskrift (53 § tredje stycket StjL) om rätt att interimistiskt häva
verkställigheten. Härav kan utläsas att domstolen i sitt slutliga avgörande är
befogad att upphäva avstängningsbeslutet.
Tjänsteman,
som är missnöjd med beslut enligt StjL om skiljande
Prop. 1974:174 83
från
tjänsten etc, måste f, n, själv ta initiativ till omprövning av beslutet, i deri
riiåri klagomöjlighet alls föreligger, Ariledning saknas att nu beträffaride
tvister sorii gäller domare i allmänhet införa någon anriari ordning. Det bör
alltså ankomma på domare, som inte vill böja sig för beslut Orii critledigande
i samband med pensionering, avstängning eller läkarundersökning, att väcka
talan mot staten. När det gäller beslut om entledigande i samband med
pensionering eller om läkarundersökning kan man inte undvara en tidsfrist, inom
vilken talan skall väckas. Under beaktande bl, a, av de föreslagna nya
föreskrifterna i 52 § StjL och i 4 kap, 7 § LRA om skyldighet för käranden att
ta initiativ till överläggnirig med motparten iririan talan väcks föreslår jag
att fullföljdstiden bestäms till fyra veckor fråri den dag då domaren fick del
av beslutet (53 § StjL), I fråga om beslut om avstängning synes däremot behov
inte föreligga att uppställa någon fullföljdsfrist. Avstängning har nämligen interimistisk
karaktär och kan enligt 27 § StjL verkställas omedelbart.
Vad
som har sagts nu orii initiativ till domstolsprövnirig och om talefrister har
avsett ordinarie domare i allmärihet. Beträffande justitieråd och regeringsråd
gäller enligt 12 kap, 8 § RF att talan skall väckas av riksdagens ombudsman
eller justitiekanslerri. En eririrari härom görs i 51 § första stycket StjL eriligt
förslaget. Jag har med tarike på sakeris ringa praktiska vikt funnit det
överflödigt att tynga lagtexten med en föreskrift om viss tid inom vilken JO
eller JK måste väcka talan. Av ett motivuttalande till 12 kap, 8 § RF (prop,
1973: 90 s, 442 f) framgår att admiriistrativt beslut om Critledigaride,
avstängning eller läkarundersökning av justitieråd eller regeringsråd inte
utan domarens samtycke får gå i verkställighet förrän högsta domstolen har
fastställt beslutet. Denna ordning bekräftas, såvitt gäller beslut om
entledigande i samband med pensionering eller om läkarundersökning, av de förut
nämnda föreskrifterna i 53 § StjL, Såvitt angår beslut om avstängning krävs en
särregel för justitieråden och regeringsråden, eftersom den allmänna regeln,
som förut nämnts, är den att beslut om avstängning har omedelbar verkan. Undantagsregeln
beträffande justitieråd och regeringsråd föreslås få sin plats i 27 § StjL,
9.8
Formella ändringar i anslutning till 1974 års regeringsform, m. ni.
Jag
begagnar detta tillfälle till att föreslå en del formella ändringar i StjL, de
flesta föranledda av deri nya RF:s iriföraride. Åtskilliga av ärid-ringarna är
av rent terminologisk eller redaktionell natur och behöver inte motiveras
särskilt. Några ändringar har jag dock arisett mig böra koriimcritera i
korthet.
I
2 § föreskrivs f, n. att i fråga om tjänsteman hos riksdagen eller dess verk de
befogeriheter som eriligt StjL tillkommer konungen skall utövas av riksdagen
eller organ som riksdagen bestämmer, I paragrafen åsyftas dels befogenhet att
besluta föreskrifter, dels befogenhet att be-
Prop, 1974:174 84
sluta i enskilda fall. Riksdagen kan emellertid direkt på gruud
av RF besluta sådaua föreskrifter sorii avses i paragrafen. Det räcker därför
att säga att regeringeris befogeriheter att meddela gericrdla regler inte
sträcker sig till riksdagsförvaltningens område. Detta följer visserligen redan
av bestämmelsen i 8 kap. 13 § aridra stycket RF, men kan behöva upprepas till
undvikande av missförstånd. Vad därefter gäller beslut i det särskilda fallet
framgår av 11 kap, 8 § RF att riksdagen som sådan inte får utöva
beslutanderätten, I denna del bör därför föreskrivas att beslutsbefogerihetcri
iriom riksdagsförvaltiiingeri tillkommer orgari, som riksdagen utser,
10 § tredje stycket StjL upptar såvitt gäller justitieråds
och rcgeriugs-råds allmäriria åligganderi i tjänsten en hänvisriirig till vad
som föreskrivs i RF dvs, 1809 års RF och med stöd därav meddelade för-fattriingar.
Några föreskrifter om justitieråds och regeriugsråds allriiänna åligganden kan
emellertid inte anses vara upptagna i den nya RF, Med hänsyn härtill och då
hinder inte heller i övrigt möter, bör tredje stycket slopas,
1 29 § andra stycket StjL ges f, n, en hänvisning till
föreskrifter i 1809 års RF angående skiljande frän tjänsten av justitieråd
eller regeringsråd på grund av ämbetsbrott eller efter aumälari av riksdagcri.
Härivisningen har motiverats dels av att frågan om avsättning enligt 1809 års
RF såvitt gällde tjänstebrott skulle prövas av riksrätteu, dels av det i samma
RF angivria iristitutet opiriiorisriämnderi (prop, 1970: 72 s. 89 och 96). Då dcri
riya RF saknar motsvarighet till dessa bestämmelser, torde andra stycket kunria
utgå,
I första stycket av 39 § StjL, som i förslaget till
ändring i lagen har betecknats 50 §, föreskrivs f, n, att rätten att föra talan
mot myndighets beslut enligt StjL eller enligt bestämmelse som har meddelats
med stöd av lagen inte får inskränkas. Jag föreslår att stycket jämkas så att
det uttryckligen framgår dels att förbudet mot inskränkning gäller rätten att
föra talan genom besvär, dels att förbudet gäller, om inte annat föreskrivs i
lag. Med lag åsyftas här främst lagen om inskränkriirig i rätten att föra talan
mot offentiig arbetsgivares beslut.
Vissa formella ändringar föreslås också i nyssnämnda lag,
i konmiu-naltjänstemannalagen och i lagen (1965: 276) om ställföreträdare för
kommun vid vissa avtalsförhandlingar m, m.
Samtliga av mig förordade lagändringar bör träda i kraft
den 1 januari 1975, En dd särskilda övergångsbestämmelser föreslås dock,
10 Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl, Maj:t
föreslår riksdagen
att antaga förslagen till
Prop.
1974:174 85
1,
lag om ändring i statstjänstemannalagen
(1965: 274),
2,
lag om ändring i lagen (1974:
359) om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274),
3,
lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen
(1965: 275),
4,
lag om ändring i lagen (1965:
276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares
beslut,
5,
lag om ändririg i lageri (1974:
371) om rättegårigen i arbetstvister,
6,
lag Orii äridririg i lageri
(1974: 354) om äridririg i lageri (1955: 261) om avstängning av domare,
7,
lag om ändring i lagen (1965:
576) om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m. m.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Prop. 1974:174 86
Innehållsförteckning
Propositionen
.................... ,............................. .. 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1
Lagförslag
..................................................... .. 3
1
Förslag till lag om ändring i statstjänstemannalagen
(1965: 274) 3
2
Förslag till lag om ändring i
lagen (1974: 359) om ändring i statstjänstemaririalageri (1965: 274) 12
3
Förslag till lag om äridring
i kommunaltjänstemannalagen (1965:275) 13
4
Förslag till lag om ändring i
lagen (1965: 276) om inskrärik-riirig i rätteri att föra talan mot offentlig
arbetsgivares beslut .. 13 ,
5
Förslag till lag om ändring i
lagen (1974: 371) om rättegången
i
arbetstvister............................................... 14
6
Förslag till lag om ändring i
lagen (1974: 354) om ändring i lagen (1955: 261) om avstängning av domare .. 15
7
Förslag till lag om ändring i
lagen (1965: 576) om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar
m. m........................................................... .. 16
Utdrag
av statsrådsprotokollet den 30 oktober 1974... . 17
1
Inledning ................................................... 17
2
Den offentliga sektorn och
anställningsskyddet...... 19
2.1
Gällande ordning ...................................... 19
2.2
Anpassningsfrågor ...................................... . 22
3 Turordning
vid uppsägning på grund av arbetsbrist, m, ni 26
3.1
Gällande ordning ...................................... 26
3.2
Lagen om anställningsskydd........................... 26
3.3
Senare utredningsförslag och
remissyttranden över detta . . 29
4 Företrädesrätt
till ny anställning, m. m.................. 32
4.1
Gällande ordning ...................................... 32
4.2
Lagen om anstäUningsskydd.......................... 32
5
Särskildi överläggning i avtalsförbjuden
tvistefråga . 36
6
Prövning av tidsbegränsat
förordnande på statlig tjänst 36
7 Utlännings
tillträde till offentiig tjänst................... 37
7.1
Gällande ordning ...................................... 37
7.2
1974 års regeringsform ................................ 38
7.3
Grundlagberedningen ............................... 39
8.................................................................. Prövning
av frågor om entiedigande, avstängning och läkarun
dersökning av ordinarie domare........................... 40
8.1
Gällande rätt vid sidan om
grundlagen ............. . 40
8.2
1974 års regeringsform .............................. 43
8.3
Gällande rätts överensstämmelse
med 1974 års regeringsform 44
8.4
Ämbetsansvarskommittén m, m....................... 45
8.5
Centralmyndighet för
domstolsväsendet .......... 46
9 Föredraganden
.............................................. 46
9.1
Den offentiiga sektorn och
anställningsskyddet, m, m 46
9.2
Turordning vid uppsägning på
grund av arbetsbrist, m, m, 50
9.2.1
Allmänna synpunkter ............................ 50
9.2.2
Bestämning av
uppsägningskretsen........... 52
Prop. 1974:174 87
9.2.3
Bestämnirig av tjänstemaris
plats inom uppsägningskretsen 54
9.2.4
Särskilt skydd för partiellt
arbetsföra ........ 56
9.2.5
Omplaceringsansvaret ......................... .. 57
9.2.6
Frågan om ogiltigförklaring av
uppsägning som strider mot turordningsregel och om talan mot uppsägningsbeslutet
............................. 59
9.2.7
PermiMering ....................................... .. 62
9.2.8
Den lagtekniska lösningen ...................... 62
9.3 Företrädesrätt
till ny anställning (återanställningsrätt), m, m, 63
9.3.1
Allmänna synpunkter ........................... .. 63
9.3.2
Bestämning av återanställnirigskretsen
.... .. 65
9.3.3
Bestämning av återanställningsberättigads
plats iriom kretseri 66
9.3.4
Återanställriirigsrätten vid
omplacering m, m, och vid tjänsteförenirig 66
9.3.5
Förfararidet vid anmälan av
anspråk på återanställningsrätt, m, m 68
9.3.6
Ledigkungörandé m, m............................ 68
9.3.7
Talan mot beslut som strider
mot företrädesregel ,, 69
9.3.8
Den lagtekniska lösningen ...................... 70
9.4
Särskild överläggning i avtalsförbjuden
tvistefråga 70
9.5
Prövning av tidsbegränsat
förordnande på statlig tjänst ,,,, 71
9.6
Utlännings tillträde till
offentlig tjänst ............ 72
9.6.1
Allriiäriria syripunkter ........................... .. 72
9.6.2
Vissa särskilda frågor .......................... .. 77
9.7............................................................ Prövning
av frågor om entledigande, avstängning och läkar-
uridersökriing av ordinarie domare ................... .. 78
9.7.1
Allmänna synpunkter ........................... .. 78
9.7.2
Entledigande i samband med
pensionering, avstängning vid sjukdom och läkarundersökning enligt statstjänstemannalagen
.................... .. 80
9.8 Formella
ändririgar i anslutniug till 1974 års regeririgsform,
m,
m......................................................... 83
10
Hem.ställan ................................................. .. 84
MARCUS BOKTR. STOCKHOLM H74 740487
Doktrin (7)
- Ronnie Eklund, Hur man omreglerar anställningsvillkoren praktiskt viktig fråga, JT 1993/94 nr 1 s. 196, på s. 201
- Ronnie Eklund, Facket både vann och förlorade turordningstvist i AD, JT 1992/93 nr 4 s. 698, på s. 707
- Agneta Fergenius, Skicklighets sätt före förtjänst, FT 1985 nr 4–5 s. 216 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- BERTIL WENNERGREN. I statens tjänst., SvJT 1982 s. 410, på s. 411 · Fritt tillgänglig
- Hans Edsberg, Tillträde till offentlig anställning, FT 1979 nr 4 s. 171, på s. 186 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Tommy Lennberg, Ett regeringsavgörande i fråga om återställningsrätt vid tjänstetillsättning, FT 1977 nr 6 s. 331 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Lennart Aspegren, De offentliganställda och den nya förhandlingsrätten, FT 1977 nr 5 s. 221, på s. 222 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
115 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (65)
65 kopplingar i 34 dokument.
- SOU 2023:79 Arbetsrätten under krig och krigsfara s. 200 om s. 63 · s. 223 om s. 63 i texten
- SOU 2023:12 Förstärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende s. 449 om s. 20 i texten
- SOU 2020:30 En moderniserad arbetsrätt s. 211 om s. 54 · s. 224 i texten
- SOU 2014:55 Inhyrning och företrädesrätt till återanställning s. 76 om s. 63 · s. 77 om s. 64 · s. 77 om s. 69 i texten
- SOU 2010:86 Personalförsörjningen i ett reformerat försvar s. 218 om s. 64 · s. 281 om s. 69 · s. 437 i texten
Rättsfall (19)
19 kopplingar i 17 dokument.
- AD 2018 nr 24 om s. 69 i texten
- AD 2016 nr 74 i texten
- AD 2013 nr 13 om s. 64 i texten
- AD 2004 nr 103 om s. 54 i texten
- AD 2003 nr 10 om s. 53 i texten
Doktrin (31)
31 kopplingar i 15 dokument.
- Henning, Tidsbegränsad anställning, 1984 s. 116 · s. 350 · s. 399 om s. 57 · s. 399 om s. 66 · och 3 till i texten
- Glavå, Arbetsbrist och kravet på saklig grund, 1999 s. 553 om s. 66 · s. 554 om s. 66 · s. 556 om s. 66 · s. 694 i texten
- JT 2010/11 s. 382 s. 392 om s. 57 · s. 395 · s. 396 om s. 52 i texten · dokumentnivå
- Fahlbeck, Praktisk arbetsrätt, 1989 s. 464 om s. 47 · s. 464 om s. 57 · s. 466 om s. 56 i texten
- Eklund, Anställningsförhållandet vid företagsöverlåtelser, 1983 s. 61 om s. 55 · s. 256 om s. 57 · s. 327 i texten