Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande
1974 · 127 sidor, varav 70 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 70 av 127 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1974:29, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1974 Prop. 1974:29
Nr 29
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande; given den
28 februari 1974.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande
av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden, föreslå
riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen
föredraganden hemställt. Under konungens frånvaro:
BERTIL
CARL LIDBOM
Propositionens huvudsakliga innehåll
1 propositionen föresläs ändringar i lagen om kommission,
handelsagentur och handelsresande. Ändringarna innebär att de mellanman som
omfattas av lagen får sin ställning stärkt gentemot huvudmannen. 1 första hand
får de ett ökat rättsskydd vid avtalets upphörande. Förslaget innehåller
sålunda bl. a. regler om viss minsta uppsägningstid och om rätt till ersättning
för investeringskostnader. Rätten till provision utvidgas på så sätt att
provision utgår även på avtal som ingås efter uppdragstidens slut, under
förutsättning att avtalet kan anses ha kommit till stånd genom mellanmannens
medverkan under uppdragstiden. Denna s. k. efterprovi-sion skall enligt
förslaget kunna beräknas efter en schematisk regel.
När det i övrigt gäller rätten till provision föreslås att
provision i princip skall utgå i förhållande till vad tredje man fullgör av
avtalet. Handelsresande skall dock ha rätt till full provision oberoende av om
avtalet fullgörs av köparen. Vissa ändringar föreslås också i de regler som
gäller provisions förfallotid, provisionsnotor och rätt till ersättning för
utgifter.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den I juli
1974.
1 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 29
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974:29
Förslag tiU
Lag om
ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och
handelsresande
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1914:45) om
kommission, handelsagentur och handelsresande
dels att I, 27-29, 46, 50-52, 68-71,73, 86 och 87 §§ skall
ha nedan angivna lydelse,
dels att i
lagen skall införas en ny paragraf, 86 a §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 §
De i denna lag givna stadganden skola lända till efterrättelse,
så vitt ej annat följer av avtal eller av handelsbruk eller annan sedvänja.
Att i visst fall avtal eller sedvän- Att i vissa fall avtal eller sedvän-
ja icke gäller emot denna lag, ja icke gäller emot denna
lag stad
stadgas / 45 §. gas här nedan särskilt.
27 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Handelskommissionär
är berättigad till provision å avtal, som han för kommittentens räkning ingår
med tredje man, dock endast såframt avtalet varder å dennes sida fullgjort. Är
gods sålt eller inköpt att avlämnas efter hand i särskilda poster, och skall
betalning erläggas särskUt för varje post, må ej den omständigheten, att i
fråga om någon post avtalet icke fullgöres, inverka å koinmis-sionärens rätt
till provision för de övriga.
Varder
avtalet icke å tredje mans sida fullgjort, äge kommissionären ändock åtnjuta
provision, där underlåtenheten beror av kommittenten eller av händelse, som
denne, om han själv slutit avtalet med tredje man, icke skulle kunnat åberopa
mot honom.
Handelskommissionär
är berättigad till provision å avtal, som han under uppdragstiden för kommittentens
räkning ingår med tredje man.
Har kommissionären
varaktigt uppdrag och ingås avtal för kommittentens räkning efter uppdragets
slut, skola bestämmelserna i 68 § första stycket andra punkten samt
andra-fjärde styckena om handelsagents rätt till provision äga motsvarande
tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974:29
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
För sälj n ingsko m m issionär äge icke rätt till någon
provision, där köpeskillingen endast delvis erlägges och detta icke har sin
grund i sådant förhållande, som i 27 § andra stycket avses. Överstiger den
provision, som skolat utgå, om hela köpeskillingen betalts, vad som brister i
full betalning, äge kommissionären dock rätt till skUlnaden.
Vad här
ovan i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om inköpskom-missionärs
rätt till provision, då avtalet allenast delvis fullgöres å säljarens sida.
Fullgöres
icke avtalet på tredje mans sida, har kommissionär rätt till provision endast
om underlåtenheten beror av kommittenten eller av händelse som denne, om han
själv slutit avtalet med tredje man, icke skulle kunnat åberopa mot tredje man
för undgående av skadeståndsskyldighet.
Fullgöres
avtalet blott till en del, är kommissionären, om icke första stycket föranleder
annat, berättigad till provision som svarar mot den fullgjorda delen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
29 §
Avgifter för brev, telegram och telefonsamtal, premier för
försäkring av godset och övriga utgifter, för vilka kommissionär haft fog,
skola särskilt gottgöras honom, så vitt ej provision eller annan ersättning,
som han äger uppbära, är avsedd att innefatta gottgörelse jämväl för dem. För forsling,
förvaring eller annan dylik åtgärd med godset, äge kommissionären tillgodoföra
sig gottgörelse, ändå att han icke fått vidkännas särskild utgift därför.
Står kommissionären
dd cre-
dere,
skall detta gottgöras honom
särskilt.
46
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vill kommittenten
återkalla eller kommissionären avsäga sig uppdraget, stånde det honom fritt;
dock vare i fall, som i 50 § avses, kommittenten och, när 51 § äger
tillämpning, kommissionären pliktig att utgiva skadestånd efter ty där sägs.
Vill kommittenten
återkaUa eller kommissionären avsäga sig uppdraget, stånde det honom fritt.
Part som bringar uppdraget att upphöra utan att iakttaga gällande
uppsägningstid är dock skyldig att utgiva skadestånd i enUghet med 51 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
/ fall, då det är kommissionären tillförsäkrat att få
handhava uppdraget under bestämd tid eller bringa visst ärende till slut eller
åtnjuta viss uppsägningstid, äge kommissionären, om hans uppdrag i förtid
återkallas, rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider. Hade kommittenten
i kommissionärens underlåtenhet att fullgöra uppdraget eller annan särskild
omständighet giltig anledning till återkaUelsen, vare han dock icke pliktig
att gälda ersättning.
Där kommissionären
avsäger sig uppdrag, som i denna paragraf omförmäles, och har giltig anledning
därtUl i kommittentens försummelse att uppfylla sina förpliktelser mot honom,
eller där sådant uppdrag förfaller i följd av kommittentens konkurs, äge kommissionären
ock rätt till ersättning för sin förlust.
För
varaktigt kommissionsuppdrag som ej avser viss bestämd tid gäller en
uppsägningstid av minst tre månader eller, om uppdraget vid uppsägningen har
varat kortare tid än ett år, en månad, räknat från utgången av den kalendermånad
då uppsägningen skedde. Avtal om kortare uppsägningstid är ej gällande mot kommissionären.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Där kommissionären
i fall, då han åtagit sig att under bestämd tid handhava uppdraget eller att
bringa visst ärende till slut, eller då viss uppsägningstid är avtalad, i
förtid avsäger sig uppdraget, skall han ersätta kommittenten den skada denne
därigenom lider. Hade kommissionären i kommittentens underlåtenhet att
uppfylla sina förpliktelser mot honom eller annan särskild omständighet giltig
anledning till sin avsägelse, vare han dock icke pliktig att ersätta skadan.
Kommittenten är ock berätti-
Om kommittenten
eller kommissionären bringar uppdraget att upphöra utan att iakttaga gällande
uppsägningstid, skall han ersätta motparten den förlust som denne lider
därigenom. Detsamma gäller, om det kan anses avtalat att kommissionären skall
sköta uppdraget under bestämd tid eller slutföra visst ärende och uppdraget
bringas att upphöra i förtid.
Första
stycket gäller ej, om part återkallar eller avsäger sig uppdraget på grund av
att motparten har åsidosatt sina avtalsenliga förpliktelser mot honom. Kommittenten
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
gad
till ersättning, där han återkallar uppdrag, som i denna paragraf omförmäles,
och har giltig anledning därtill i kommissfonärens försumlighet att fullgöra
detsamma, så ock där sådant uppdrag förfat-ler i föUd av kommissionärens
konkurs.
undgår
dock i sådant faU ersättningsskyldighet endast om kommissionären har gjort
sig skyldig tiU väsentlig pliktförsummelse. Även i annat faU än när pliktförsummelse
föreligger är part befriad från skadeståndsskyldighet enligt första stycket,
om det icke rimligen kan påfordras att uppdraget skall bestå.
Part
som bringar uppdraget att upphöra i förtid på grund av den andres
pliktförsummelse och som enligt andra stycket är befriad från
skadeståndsskyldighet har rätt till ersättning av motparten för den förlust han
lider tUl följd av att uppdraget upphör i förtid. Part har även rätt till
ersättning, om uppdraget förfaller iförtid till följd av motpartens konkurs.
Kommissionären kan ej före uppdragets upphörande med bindande
verkan avstå från den rätt till ersättning som tillkommer honom enligt denna
paragraf.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Avsäger
sig kommissionären sitt uppdrag utan att äga giltig anledning därtill i
omständighet, som kan tillskrivas kommittenten eller eljest är att hänföra till
denne, går han därigenom förlustig sin rätt till gottgörelse för utgifter och
kostnader, som i följd av uppdragets upphörande bliva för kommittenten
onyttiga.
Vad nu
är sagt gälle ock, där kommittenten återkallar uppdraget och har giltig
anledning därtill i omständighet, som kan tillskrivas kommissionären eller
eljest är att
Kommissionär
med varaktigt uppdrag har rätt att i skälig omfattning erhålla ersättning för
förlust som uppkommer för honom genom att han på grund av uppdragets
upphörande icke får täckning för sådana investeringar i byggnader, lager,
maskiner, transportmedel eller liknande som han har gjort för uppdraget efter
överenskommelse eller i samförstånd med kommittenten.
Första
stycket gäller ej, om kommittenten återkallar uppdraget på grund av att kommissionä-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
hänföra till denne, så ock där uppdraget förfaller i följd
av kommissionärens konkurs.
Föreslagen lydelse
ren i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter mot
honom eller om uppdraget förfaller på grund av kommissionärens konkurs. Avsäger
sig kommissionären uppdraget i förtid, gäller första stycket endast om kommittenten
har åsidosatt sina skyldigheter mot kommissionären eller det av annan
anledning icke rimUgen kan påfordras att uppdraget skall bestå.
I fall som avses i andra stycket första punkten förlorar kommissionären
även i övrigt sin rätt till ersättning för utgifter som till följd av
uppdragets upphörande bli onyttiga för kommittenten. Avsäger sig kommissionären
uppdraget i förtid, har han rätt till ersättning endast om fall föreligger
som avses i andra stycket andra punkten.
Kommissionären kan ej före uppdragets upphörande med bindande
verkan avstå från sin rätt till ersättning enligt första stycket annat än i
samband med att investeringen företages.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Handelsagent
är berättigad till provision å försäljningsavtal, som slutas av honom eller
eljest komma till stånd genom hans medverkan, dock endast såframt köparens
betalningsskyldighet fullgöres. Är varan såld att avlämnas efter hand i
särskilda poster, och skall betalning erläggas särskilt för varje post, må ej
den omständigheten, att köpeskillingen för någon post icke erlägges, inverka å
agentens rätt till provision för de övriga.
Handelsagent
är berättigad till provision å försäljningsavtal, som slutes av honom under
uppdragstiden eller som eljest kan anses ha kommit till stånd under samma tid
genom hans medverkan. Rätt till provision föreligger även, om
försäljningsavtalet ingås efter uppdragets slut men köparens anbud
dessförinnan kommit huvudmannen eller agenten tillhanda.
Ingås
försäljningsavtal efter uppdragets slut i annat fall än som avses i första
stycket andra punk-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Varder avtalet icke å köparens sida fullgjort, äge agenten
ändock åtnjuta provision, där underlåtenheten beror av huvudmannen eller av
händelse, som denne icke kan åberopa mot köparen. Har huvudmannen
överenskommit med köparen om avtalets återgång, eller har han beviljat honom
anstånd med köpeskillingen och utebliver i följd härav betalningen, inverkar
detta icke å agentens rätt till provision, utan så är att denne samtyckt till
åtgärden.
Föreslagen lydelse
ten, är agenten likaledes berättigad till provision /efterprovision),
om avtalet kan anses ha kommit till stånd genom hans medverkan under
uppdragstiden.
Förebringas ej utredning om efterprovisionens storlek och
har uppdraget varat minst ett år, skall efterprovision utgå med belopp som
motsvarar tre månaders provision, beräknad efter genomsnittet av
månadsprovisionerna under uppdragets sista år. Vad nu sagts gäller dock ej, om
uppsägning skett med minst sex månaders uppsägningstid.
Agenten kan icke före uppdragets slut med bindande verkan
avstå från den rätt till ersättning som tillkommer honom enligt andra och
tredje styckena.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Erlägges
köpeskillingen endast delvis, äge agenten icke rätt till någon provision, med
mindre 68 § andra stycket därtill föranleder. Överstiger den provision, som skolat
utgå, om hela köpeskillingen betalts, vad som brister i full betalning, äge
agenten dock rätt till skillriaden.
Fullgöres
icke avtalet på köparens sida, har agenten rätt till provision endast om underlåtenheten
beror av huvudmannen eller av händelse, som denne icke kan åberopa mot köparen
för undgående av skadeståndsskyldighet. Har huvudmannen överenskommit med
köparen om avtalets återgång eller har han beviljat honom anstånd med
köpeskillingen och uteblir i följd härav betalningen, inverkar detta icke på
agentens rätt till provision, såvida ej denne samtyckt till åtgärden.
Erlägges köpeskillingen blott till en del, är agenten, om
icke första stycket föranleder annat, berättigad till provision som svarar mot
vad som influtit.
Har agenten varaktigt uppdrag,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974:29
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
skall provisionen utbetalas så snart avtalet fullgjorts
eller bort fullgöras av huvudmannen. Underlåter köparen att betala och har
agenten ej enligt första stycket rätt till provision oavsett betalning, är huvudmannen
dock berättigad att återkräva provisionsbeloppet av agenten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Äger
handelsagent uteslutande rätt att å viss ort eller eljest inom visst distrikt
för huvudmannens räkning upptaga köpeanbud eller sluta försäljningsavtal, är
han berättigad till provision jämväl å avtal, som utan hans medverkan slutas
med köpare tillhörande distriktet.
Äger
handelsagent uteslutande rätt att å viss ort eller eljest inom visst distrikt
för huvudmannens räkning upptaga köpeanbud eller sluta försäljningsavtal, är
han berättigad till provision jämväl å avtal, som under uppdragstiden utan
hans medverkan slutes med köpare tillhörande distriktet. Kommer sådant avtal
till stånd efter uppdragets slut, skall provision utgå, om köparens anbud
dessförinnan kommit huvudmannen eller agenten tillhanda.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Handelsagent, som varaktigt företräder sin huvudman, äge i
början av varje kalenderhalvår från huvudmannen erhålla provisionsnota
beträffande försäljningar, som kommit till stånd genom agentens medverkan eller
under sädana omständigheter, att 70 § äger tillämpning.
1 provisionsnotan skola upptagas alla försäljningsavtal,
som under det sist förtlutna kalenderhalvåret blivit eller bort bliva å
säljarens sida fullgjorda, med an-
Handelsagent, som varaktigt företräder sin huvudman, har
rätt att senast en månad efter utgången av varje kalenderkvartal erhålla
provisionsnota från huvudmannen beträffande försäljningar, som kommit till
stånd genom agentens medverkan eller under sådana omständigheter, att 70 §
äger tillämpning.
1 provisionsnotan skola upptagas alla försäljningsavtal,
som under det sist förflutna kalenderkvartalet blivit eller bort bliva å
säljarens sida fullgjorda, med an-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
givande
för varje avtal av det provisionsbelopp, som tillgodoföres agenten, eller,
där provision icke tillgodoföres honom, av anledningen därtill.
givande för varje avtal av det provisionsbelopp, som
tillgodoföres agenten, eller, där provision icke tillgodoföres honom, av anledningen
därtill. Hava under samma tid slutits försäljningsavtal, vilka först senare
böra fullgöras, skola sådana avtal, utan tillgodoförande av provision, i
provisionsnotan antecknas. Är anledningen, varför provision å ett avtal icke
blivit agenten tillgodoförd, av övergående beskaffenhet, skall avtalet ånyo
upptagas eller antecknas i följande provisionsnota.
Yppa sig, sedan provision blivit agenten tillgodoförd,
sådana omständigheter, att provisionen finnes icke böra tUlkomma honom, äge
huvudmannen i en följande provisionsnota tillgodoföra sig beloppet.
73
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Avgifter
för brev, telegram och telefonsamtal samt övriga utgifter, för vilka
handelsagent haft fog, skola särskUt gottgöras honom, så vitt ej provision
eller annan ersättning, som han äger uppbära, är avsedd att innefatta gottgörelse
jämväl för dem.
Handelsagent
har rätt till särskild ersättning för utgifter som varit påkallade för
uppdragets behöriga fullgörande. Sådan ersättning utgär dock ej, om
utgifterna varit att hänföra till rörelsens normala drift.
Har
agenten åtagit sig att mottaga betalning för sålda varor eller att stå dd credere,
skall detta gottgöras honom särskilt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är handelsresande anställd i sin huvudmans tjänst, skola i
fråga om hans skyldigheter och rättigheter mot huvudmannen det dem emellan
ingångna avtalet och gällande handelsbruk lända till efterrättelse.
Är
handelsresande anställd i sin huvudmans tjänst, har han rätt till en
uppsägningstid av minst tre månader, räknat från utgången av den kalendermånad
då uppsägningen skedde. Att handelsresanden i vissa fall har rätt till längre
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1971:200.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974:29
Nuvarande lydelse
I huvudmannens tjänst anställd handelsresande må icke, med
mindre rätt därtill föUer av avtalet eller giltig anledning föreligger, utan
föregående uppsägning skiljas från sin anställning eller själv lämna densamma.
Uppsäges avtalet från någondera sidan, skall det upphöra att.gälla med utgången
av tredje kalendermånaden efter den, då uppsägningen skedde. Vad nu sagts
gäller dock ej i den mån annat föUer av lagen /1971:199) om anställningsskydd
för vissa arbetstagare.
Utan huvudmannens lov äge handelsresande, varom i denna paragraf
förmäles, icke under sina resor upptaga köpeanbud eller sluta
försäljningsavtal för annans räkning än huvudmannens.
Skall till handelsresande, som här avses, lön helt eller
delvis utgå i form av provision, skola i fråga om villkoren för provisionens åtnjutande
de i 6870 §§ för handelsagent givna föreskrifter äga motsvarande tiUämpning.
Föreslagen lydelse
uppsägningstid följer av lagen (1974:12) om
anställningsskydd.
Underlåter
huvudmannen att iakttaga uppsägningstid enligt första stycket, äga 38 § första,
tredje och fjärde styckena samt 40 § lagen (1974:12) om anställningsskydd
motsvarande tillämpning.
Avtal
som innebär inskränkning av handelsresandes rättigheter enligt första eller
andra stycket är ogiltigt i den delen. A vvikelse från första stycket får dock
göras med stöd av kollektivavtal som på handelsresandens sida har slutits eller
godkänts av organisation som är att anse som huvudorganisation enligt lagen
(1936:506) om förenings- och förhandlingsrätt.
Mål om
tillämpning av denna paragraf handlägges på sätt som anges i 42 § lagen
(1974:12) om anställningsskydd. I sådant mål äger 41 § tredje stycket samma lag
motsvarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
86 a §
Anställd handelsresande har rätt till särskUd ersättning
för utgifter för resor, uppehälle under resor, porto, telegram, telefon och
liknande, i den mån utgifterna varit skäligen påkallade. Huvudmannen är
skyldig att på begäran ge handelsresanden erforderligt förskott till täckande
av sådana utgifter. Avtal, varigenom handelsresandens rätt enligt detta stycke
begränsas, är utan verkan.
Utan huvudmannens lov äger anställd handelsresande icke
under
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974:29
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
sina resor upptaga köpeanbud eller sluta
försäljningsavtal för annans räkning än huvudmannens. Skall till anställd
handelsresande lön helt eller delvis utgå i form av provision, skola 68, 70
och 71 §§ äga motsvarande tillämpning. Provision utgår oberoende av om avtalet
fullgöres på köparens sida och skall utbetalas så snart avtalet fullgjorts
eller bort fullgöras av huvudmannen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är
handelsresande icke anställd i sin huvudmans tjänst, skola, så vitt ej annat
följer av I §, i fråga om hans skyldigheter och rättigheter mot huvudmannen de
i 66 74 §§ för handelsagent givna föreskrifter samt beträffande upphörande
av rättsförhållandet mellan den resande oeh hans huvudman vad i 46-52 §§ arom kommissionär
stadgat äga motsvarande till-lämpning.
Är
handelsresande icke anställd i sin huvudmans tjänst, skola, så vitt ej annat
följer av 1 §, 6668 och 70IA §§ äga motsvarande tillämpning. Provision utgår
oberoende av om avtalet fullgöres på köparens sida och skall utbetalas så
snart avtalet fullgjorts eller bort fullgöras av huvudmannen. Beträffande
upphörande av rättsförhållandet mellan handelsresanden och hans huvudman äga
4652 §§ motsvarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974. Har kommissionär,
handelsagent eller handelsresande ingått avtal med huvudmannen före
ikraftträdandet, gäller dock äldre bestämmelser i fråga om rättsförhållande
som avses med avtalet. 1 fråga om anställd handelsresande gäller dock äldre
bestämmelser om anställningens upphörande endast om uppsägning eller avskedande
har skett före ikraftträdandet.
Utan
hinder av första stycket gäller de nya bestämmelserna om kommissionärs,
handelsagents eller handelsresandes rätt till provision på avtal som ingås
efter uppdrags- eller anställningstidens slut, om uppdraget respektive
anställningen har upphört efter ikraftträdandet.
Prop. 1974:29 12
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28 februari 1974.
Närvarande: Ministern för utrikes ärendena ANDERSSON,
statsråden STRÄNG, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, NORLING, LIDBOM, GUSTAFSSON, LEIJON,
HJELM-WALLÉN
Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med
statsrådets övriga ledamöter fråga orri ändringar i kommissionslagen och anför.
1 Inledning
Den svenska lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur
och handelsresande (kommissionslagen) kom till efter samarbete med danska och
norska kommittéer. Lagar med i stort sett samma innehåll som den svenska lagen
utfärdades i Norge år 1916 och i Danmark år 1917. 1 Finland gäller alltjämt
hithörande bestämmelser i handelsbalken i 1734 års lag. 1 Island finns det inte
någon särskild kommissionslagstiftning.
Frågan om en revision av såväl den svenska som de danska
och norska lagarna har vid Oera tillfällen aktualiserats av handelsagenternas
och handelsresandenas organisationer. Ändringsförslagen har syftat till att
stärka agentens och handelsresandens ställning gentemot huvudmannen.
1 Finland tillsattes år 1961 en kommitté med uppdrag att
utarbeta en ny lagstiftning på området, anpassad till de danska, norska och
svenska lagarna. Vid ett nordiskt justitieministermöte år 1962 beslöts att de
övriga nordiska länderna skulle utse sakkunniga att följa arbetet i den finska
kommittén.
1 rekommendation 1962:32 hemställde Nordiska rädet till de
nordiska ländernas regeringar att gemensamt ta upp frågan om en revision av
kommissionslagstiftningen.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 juni 1962
tillkallades särskilda sakkunniga för att följa arbetet i den finska kommittén
och därvid uppmärksamma de frågor som tagits upp av handelsagenternas och
handelsresandenas organisationer samt överväga om det fanns anledning att ändra
den svenska kommissionslagen. 1 Danmark och Norge har utsetts sakkunniga med
motsvarande uppdrag. De svenska sakkunniga' har efter samråd med de sakkunniga
i Danmark, Finland och Norge i december 1970 avgett betänkandet (SOU 1970:69)
Ändringar i kommissionslagen. Lagförslaget torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.
Över betänkandet har remissyttranden avgetts av hovrätten
över Skåne
' I', d. justitierådet Hjalmar Karlgren och professorn
Kurt Grönfors.
Prop. 1974:29 13
och Blekinge, kommerskollegium, arbetsdomstolens
ordförande. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Sveriges Advokatsamfund, Sveriges industriförbund
gemensamt med Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, Sveriges allmänna
exportförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund. Svensk
industriförening, Kooperativa förbundet. Svenska företagares riksförbund,
Direktförsäljningsföretagens förening, Motorbranschens riksförbund, Föreningen
Sveriges handelsresande och Sveriges handelsagenters förbund.
Kommerskollegium har bifogat gemensamt yttrande av
handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad samt yttranden av Stockholms
handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Gotlands
handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren för Örebro och
Västmanlands län samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.
Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) och Handelns
arbetsgivareorganisation har med instämmande hänvisat till det yttrande som SAF
avgett. Nordiska handelsresandeunionen har anslutit sig till det yttrande som
avgetts av handelsresandeföreningen.
Den finska kommittén har lagt fram ett betänkande med
förslag till lag om handelsrepresentanter, som ännu inte lett tiU lagstiftning.
Även de norska sakkunniga har slutfört sitt arbete. Pä grund av deras förslag
har innevarande år genomförts vissa ändringar i den norska kommissionslagen. 1
Danmark har de sakkunniga ännu inte avslutat sitt arbete.
Vid ärendets behandling i justitiedepartementet har
överläggningar ägt rum med företrädare för de danska och norska justitieministerierna
samt för det finska handels- och industriministeriet.
Vissa frågor som rör anställda handelsresande har också
tagits upp av utredningen rörande ökad anställningstrygghet och vidgad
behörighet för arbetsdomstolen i betänkandena SOU 1973:56 och 1974:8.
2 Gällande ordning
I kommissionslagen regleras kommissionärers,
handelsagenters och handelsresandes rättsliga ställning i förhållande till
huvudmannen och de personer med vilka avtal ingås för hans räkning. Lagens
bestämmelser är dispositiva. Detta kommer till uttryck i I § första stycket,
där det sägs att bestämmelserna skall lända till efterrättelse, såvitt annat
inte följer av avtal, handelsbruk eller annan sedvänja. Ett undantag är
emellertid bestämmelserna i 41, 42 och 44 §§ om självinträde av kommissionär,
vilka enligt 45 § är tvingande.
Lagen är indelad i fyra kapitel. Det första av dessa
innehåller allmänna bestämmelser och de tre följande bestämmelser om resp.
kommission, handelsagentur och handelsresande.
Med kommissionär förstås enligt 4 § den som har åtagit sig
att för annans räkning men i eget namn sälja eller köpa varor, värdepapper
eller annan lös egendom. Är kommissionären köpman, dvs. bokföringsskyldig, och
avser uppdraget köp eller försäljning inom området för hans
Prop. 1974:29 14
rörelse, kallas han handelskommissionär. Handelsagent är
enligt 65 § den som åtagit sig att för huvudmannens räkning verka för
avsättning av varor genom att ta upp köpanbud till huvudmannen eller att i
dennes namn sluta försäljningsavtal. TUl skillnad från kommissionären handlar
handelsagenten således inte i sitt eget utan i huvudmannens namn, och det blir
denne som genom ett av agenten slutet försäljningsavtal blir förpliktad i
förhållande till tredje man.
1 olikhet
mot vad fallet är vid kommission omfattar lagens bestämmelser om
handelsagenter inte sådan verksamhet som innebär inköp för huvudmannens
räkning. Inte heller avses handel med annan lös egendom än varor, exempelvis
värdepapper. Bestämmelserna om handelsagentur gäller vidare endast verksamhet
som bedrivs av självständig yrkesidkare. Handelsagenten får alltså inte vara
anställd i huvudmannens tjänst. Hans verksamhet skall vara lokaliserad till
viss ort, där han skall ha kontor eller egen lokal för rörelsen. Sistnämnda
krav är uppställt närmast för att avgränsa handelsagentens verksamhet från den
som utövas av handelsresandena.
Handelsresande
är enligt 85 § liksom handelsagent en person som verkar för avsättning av
huvudmannens varor genom att ta upp order för hans räkning eller genom att i
hans namn sluta avtal om försäljning. TUl skillnad från handelsagenten har
handelsresanden åtagit sig att uppsöka kunderna genom att resa omkring mellan
olika orter. 1 lagen skiljs mellan sådana handelsresande som är anställda i
huvudmannens tjänst (fasta resande) och sådana som är självständiga företagare
(provisionsresande). Skillnaden har stor rättslig betydelse. För de fasta
resandena gäller -förutom vissa särskilda bestämmelser i lagen de regler som
följer av anställningsförhållandet. Provisionsresandena däremot jämställs i
fråga om rättigheter och skyldigheter mot huvudmannen närmast med handelsagenterna.
Bestämmelserna om handelsresande är enligt 93 § tillämpliga även på s. k.
platsförsäljare. Dessa besöker kunder endast på den ort där huvudmannen
bedriver sin rörelse. Med ett gemensamt namn kallas handelsresande och
platsförsäljare numera ofta för representanter.
Handelskommission
var redan vid lagens tillkomst pä väg att minska i betydelse. 1 dag torde det
vara sällsynt med företag som huvudsakligen sysslar med sådan verksamhet. Kommisionsuppdrag
kan däremot förekomma som inslag i annan form av handelsrörelse. En agent som
säljer från ett reservdelslager som han håller för sin huvudmans räkning kan
uppträda som kommissionär. Det lär inte heller vara ovanligt att kommission
används vid leveranser till återförsäljare. Anledningen härtill kan vara att
återförsäljaren inte vill ta den risk som ett köp i fast räkning innebär eller
att han inte kan betala kontant och inte anses kreditvärdig. 1 det senare
fallet tjänar äganderätten till kommissionsgodset som säkerhet för huvudmannen.
Handelsagenten
riktar sig i sin verksamhet till grossister, detaljister, industriföretag och
andra möjliga köpare. 1 Sverige är handelsagenternas verksamhet huvudsakligen
inriktad på importaffärer. En viktig uppgift för importagenten är att hjälpa
huvudmannen med praktiska frågor i
Prop. 1974:29 15
samband med importtransaktioner och att vara rådgivare i
marknadsföringsfrågor. Ofta medverkar agenten vid utformningen och finansieringen
av reklam för produkten. 1 allmänhet har en importagent ensamrätt till
försäljningen inom ett begränsat område, ofta hela det land där han bedriver
sin rörelse. Då agentur bedrivs som huvudsaklig förvärvskälla utövas den i
allmänhet av enmansföretag eller företag med få anställda. Vid en
företagsräkning avseende den 31 december 1963 beräknades den årliga agentur-
och kommissionsförsäljningen i Sverige till 8,6 miljarder kr., varav 6,1
miljarder belöpte på försäljning mot provision.
Ordet
handelsagent har i svenskt språkbruk fått en vidare innebörd än det har enligt
kommissionslagen. Sålunda används beteckningen inte bara på den som verkar för
avsättning av huvudmannens varor genom att ta upp order eller sluta
försäljningsavtal för hans räkning utan också på den som köper en produkt i
fast räkning och därefter med ensamrätt för ett visst geografiskt område säljer
den vidare. Medan den egentliga handelsagenten avlönas med provision, erhåller
ensamåterförsäljaren sin vinst genom att tillgodogöra sig marginalen mellan
inköps- och försäljningspris. Liksom handelsagenten är ensamåterförsäljaren tUl
stor del inriktad på importaffärer. På exportsidan används benämningen agent
ofta för företag (handelshus) som regelmässigt köper varan i fast räkning och
säljer den till främmande länder på egen risk. Över huvud taget förekommer för
de tre nu nämnda företagsformerna ett flertal beteckningar som används helt
eller delvis synonymt. Handelsagenter kallas även provisionsagenter,
kommissionsagenter och "selling agents". Återförsäljare med
ensamrätt benämns ensamförsäljare eller "buying agents", och
handelshusen exportagenter, exportgrossister eller handelsexportörer. Härtill
kommer att uttryck som generalagent, "distributing agent", "sole
agent" och "exclusive agent" används dels för handelsagenter som
har uteslutande rätt att på viss ort eller inom visst distrikt verka för
huvudmannens räkning, dels för återförsäljare med ensamrätt.
Under
senare år har även andra företagsformer utvecklats. Det finns t. ex. företag
som arbetar för avsättning av sina huvudmäns produkter genom att ställa en på
arvodesbasis arbetande försäljningsorganisation till uppdragsgivarens
förfogande. De åtar sig bl. a. att utföra marknadsanalyser och
marknadsplanering samt att hos grossister, varuhus och butiker verka för
avsättning av huvudmannens produkter och att därvid ta upp order.
Uppdragsavtalen går ut på att uppdragstagaren för ett bestämt pris åtar sig att
under viss tid helt eller delvis överta marknadsföringen av huvudmannens varor.
Många handelsagenter har funnit att konkurrenssituationen är sådan att de inte
kan ägna sig åt en enbart förmedlande verksamhet utan att de måste i andra
former medverka i varudistribu-tionen. De håller ofta för detta ändamål ett konsignationslager
eller ett buffertlager som de köpt av huvudmannen i fast räkning. Handelshusen
uppträder ibland även som agenter på provisionsbasis.
För samtliga nu angivna kategorier av uppdragstagare
gäller att de ofta har anledning att i avtalet med huvudmannen
reglera frågor om
Prop.
1974:000 16
kostnader för reklam och investeringar, om avtalstidens
längd, om uppsägningstid och om avgångsvederlag m. m. 1 dessa frågor uppkommer
alltså för återförsäljare med ensamrätt och handelshusen samma problem som för
handelsagenterna. Särskilt när det gäller avgångsvederlaget har krav på
införande av rättsregler som ger ökat skydd åt uppdragstagaren framförts av
företrädare för ensamåterförsäljare och handelshus med i stort sett samma
argument som för handelsagenternas del.
Till de bestämmelser i kommissionslagen som är av särskilt
intresse i förevarande sammanhang hör reglerna om uppdragstagarens rätt till
ersättning, speciellt i samband med att uppdraget upphör. Om annat inte har
avtalats eller gäller på grund av sedvänja utgår ersättning för uppdraget i
form av provision.
Handelskommissionär
är enligt 27 § berättigad till provision på avtal som han ingår med tredje man
för uppdragsgivarens (kommittentens) räkning under förutsättning att tredje man
fullgör avtalet, dvs. vid försäljningskommission erlägger köpeskillingen och
vid inköpskommission levererar det sålda. Även om tredje man underlåter att
fullfölja avtalet har kommissionären rätt till provision, såvida
underlåtenheten beror på kommittenten eller på händelse som kommittenten inte
skulle ha kunnat åberopa mot tredje man om han själv hade slutit avtalet. Skall
det sålda eller inköpta godset avlämnas efter hand i särskilda poster, som
skall betalas var för sig, och fullgörs inte avtalet i fråga om viss post,
inverkar detta inte på kommissionärens rätt till provision för de övriga
posterna. Om i annat fall betalning för sålt gods erläggs endast delvis, har kommissionären
enligt 28 § rätt till provision endast i den mån det som har erlagts överstiger
hela köpeskillingen efter avdrag för den provision som skulle ha utgått om hela
köpeskillingen hade erlagts. Motsvarande gäller vid inköpskommission, om
avtalet fullgörs endast delvis på säljarens sida.
Handelsagents
rätt till provision regleras i 68 och 69 §§. Bestämmelserna motsvarar i
huvudsak dem som gäller vid försäljningskommission. På grund av hänvisningar i
86 och 87 §§ gäller de också för handelsresande. För att en agent skall ha
rätt till provision på ett försäljningsavtal krävs att avtalet har slutits av
honom eller eljest kommit till stånd genom hans medverkan. Denna medverkan
måste ligga i tiden före uppdragsavtalets upphörande. Däremot fordras inte att
betalningen erläggs innan uppdraget upphör. Det är osäkert om agenten har rätt
till provision i det fall att även avtalet kommer till stånd efter det att hans
uppdrag har upphört. 1 och för sig utgör ordalydelsen av 68 § inte något hinder
för att tillerkänna agenten ersättning för alla försäljningsavtal som har
kommit till genom hans medverkan, under förutsättning att det arbete som han
har lagt ned på att få avtalet till stånd hänför sig till tiden före uppdragets
upphörande. Frågan har såvitt bekant inte ställts på sin spets i rättspraxis.
Förutsättning för att en handelsagent skall ha rätt till
provision är vidare att köparen har erlagt betalning för varan. Liksom vid
kommission ges det emellertid vissa undantag från denna regel. Om det sålda
godset skall avlämnas efter hand i särskilda poster som skall betalas var för
sig.
Prop. 1974:29 17
har agenten sålunda rätt till provision för poster som har
betalats oberoende av om avtalet inte har fullgjorts beträffande andra poster.
Om underlåtenhet från köparens sida att fullgöra avtalet beror på huvudmannen
eller på händelse som huvudmannen inte kan åberopa mot köparen, har agenten,
liksom kommissionären i motsvarande siutation, kvar sin rätt tUl provision.
Eftersom agenten handlar i huvudmannens namn har denne möjlighet att direkt med
tredje man avtala om köpets återgång eller om anstånd med betalning av
köpeskillingen. Uteblir betalningen till följd av sådan överenskommelse, inverkar
detta på agentens rätt till provision endast om han har samtyckt till åtgärden.
Om betalningen i annat fall erläggs endast delvis, är agenten liksom kommissionären
berättigad till provision endast i den mån det som har erlagts överstiger hela
köpeskillingen efter avdrag för den provision som skulle ha utgått om hela
köpeskillingen hade erlagts.
Har
agenten uteslutande rätt att inom visst distrikt verka för huvudmannen är han
berättigad till provision på avtal som sluts med köpare inom distriktet även om
han själv inte har medverkat till avtalen (70 §).
Agent som
varaktigt företräder sin huvudman är enligt 71 § berättigad att i början av
varje kalenderhalvår få provisionsnota från huvudmannen i fråga om de
försäljningar som har kommit till stånd genom agentens medverkan eller som
hänför sig till distrikt där han på grund av avtal om ensamrätt är berättigad
till provision enligt 70 §. 1 provisionsnotan skall tas upp alla de
försäljningsavtal som fullgjorts eller bort fullgöras av huvudmannen under det
senaste kalenderhalvåret. För varje avtal skall anges den provision som tillgodoförs
agenten eller anledningen till att någon provision inte tillgodoförs honom. 1
provisionsnotan skall också antecknas sådana avtal som har slutits under det
senaste kalenderhalvåret men skall fullgöras först senare. Om anledningen tUl
att agenten inte blivit tUlgodoförd någon provision för visst avtal är av
övergående beskaffenhet, skall avtalet tas upp igen i följande provisionsnota.
Har agenten tillgodoförts viss provision och visar det sig sedan att han inte
var berättigad till provisionen, har huvudmannen rätt att tillgodoföra sig
beloppet i en följande provisionsnota.
Agent som inte varaktigt företräder sin huvudman har rätt
att få provisionsnota för varje försäljning som har kommit till stånd genom
hans medverkan (72 §). 1 provisionsnotan skall anges det provisionsbelopp som tillgodoförs
honom eller i annat fall anledningen till att någon provision inte utgår för
försäljningen.
Bestämmelserna om provisionsnota är enligt 87 §
tillämpliga även för sådan handelsresande som inte är anställd i huvudmannens
tjänst. En anställd handelsresande har däremot enligt lagen inte rätt att få
provisionsnota oavsett om han helt eller delvis fär sin avlöning i form av
provision.
Såväl kommissionär (29 §) som handelsagent (73 §) och
självständig handelsresande (87 §) men däremot inte anställd handelsresande har
utöver provision rätt till särskild ersättning för avgifter för brev, telegram
2 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 29
Prop. 1974:29 18
och telefonsamtal samt för övriga utgifter som det har
funnits fog för, om det inte är avsett att utgifterna skall täckas av provision
eller annan ersättning. Kommissionären har under samma förutsättning rätt till
särskild ersättning för premier för försäkring av godset. Han har också rätt
till ersättning för forsling, förvaring eller annan sådan åtgärd med godset,
även om han inte har haft någon särskild utgift härför.
Anvisningar för hur uppdragsgivarens och uppdragstagarens mellan-havande
skall regleras då uppdraget upphör finns i 46-52 §§. Dessa rör
förhållandet mellan kommissionären och dennes huvudman. Genom hänvisningar i 76
och 87 §§ blir de emellertid tillämpliga även då uppdragstagaren är
handelsagent eller självständig handelsresande. För enkelhetens skull talas i
den följande redogörelsen för bestämmelserna om agentens rättsställning.
Enligt 46 § kan uppdraget upphöra när som helst genom att
huvudmannen återkallar det eller genom att agenten avsäger sig det. Uppdraget
upphör också om någon av parterna går i konkurs (47 §). När uppdraget har
upphört är agenten ändå skyldig att vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för
att skydda huvudmannen mot förlust till dess denne själv blir i stånd att
tillvarata sina intressen, om detta kan ske utan väsentlig kostnad eller
olägenhet för agenten (48 §). Skyldighet att iaktta viss uppsägningstid är inte
föreskriven. Om agenten har blivit tillförsäkrad att få sköta uppdraget under
bestämd tid eller att bringa visst ärende till slut eller om viss
uppsägningstid har avtalats, är agenten emellertid berättigad till ersättning
för den förlust som han lider genom att uppdraget återkallas i förtid (50 §).
Rätt till ersättning föreligger dock inte om huvudmannen hade giltig anledning
till återkaUelsen. Av förarbetena till lagen framgår att det inte ovillkorligen
krävs att agenten har brustit i sina förpliktelser i något väsentligt avseende
för att huvudmannen skall kunna återkalla uppdraget i förtid utan att bli
skadeståndsskyldig. Även om agenten inte har underlåtit något som har ankommit
på honom, kan omständigheter som har att göra med hans person och förhållanden
vara sådana, att de skäligen bör kunna åberopas av huvudmannen som giltig
anledning att återkalla uppdraget.
Även om parterna inte har träffat överenskommelse om
uppsägningstid och inte heller uttryckligen avtalat att agenten skall ha hand
om uppdraget under bestämd tid, torde bestämmelsen i 50 § kommissionslagen
ändå ibland ge agenten rätt till ersättning då uppdraget återkallas. Det kan
nämligen av omständigheterna vid agenturavtalets tillkomst framgå att parternas
avsikt har varit att uppdraget skall bestå viss tid, varför agenten har haft
skäl att räkna med inkomst under denna tid. Detta kan få särskild betydelse i
sådana fall då uppdraget avser att inarbeta en ny artikel eller att arbeta upp
en ny marknad för en vara. I vilken utsträckning ersättningsrätt föreligger i
sådant fall är emellertid ovisst. Det är dock klart att rätt till gottgörelse
pä den grunden att agenten hos kundkretsen har upparbetat en goodwill för
huvudmannens produkter inte kan göras gällande, om inte avtal, handelsbruk
eller annan sedvänja kan åberopas som grund för kravet. Belägg för att
handelsbruk
Prop. 1974:29 19
eller sedvänja av sådan art skulle föreligga i Sverige
saknas. Vissa enkäter som har företagits i Danmark, Norge och Sverige och som
nämns i betänkandet kan emellertid tyda pä att avgångsvederlag utan stöd i
kommissionslagens bestämmelser stundom har utbetalats.
Några
anvisningar för beräkningen av den förlust som agenten lider genom att han inte
har fått behälla uppdraget under avsedd tid har inte lämnats i lagen. Klart är
emellertid att ersättningen skall utgå i form av ett nettobelopp. Skadan kan
tänkas bestå i att agenten har gjort investeringar som blir oräntabla eller att
han har gått miste om provisionsintäkter eller andra inkomster under den tid
uppdraget skulle ha varat. Betydande svårigheter kan uppkomma vid skadans
beräkning. En orsak härtill är att de framtida resultaten av agentens
verksamhet ofta måste vara vanskliga att förutsäga, särskilt om uppdragsavtalet
har förutsatts skola bestå under relativt läng tid. Vidare är det svårt att
uppskatta storleken av besparingar i form av minskade utgifter eller de
eventuella inkomster från andra uppdrag som agenten har erhållit eller hade
bort kunna erhålla efter uppdragsavtalets upphörande.
Agenten har enligt 50 § andra stycket rätt till ersättning
för sin förlust, även om det är han själv som bringar avtalet att upphöra i
förtid, under förutsättning att han har gUtig anledning till avsägelsen på
grund av att huvudmannen har brustit i sina förpliktelser mot honom. Detsamma
gäller om avtalet upphör på grund av uppdragsgivarens konkurs.
Ä andra sidan kan agenten bli ersättningsskyldig gentemot
huvudmannen, om han har åtagit sig att behålla uppdraget viss tid eller att
slutföra visst ärende eller parterna har kommit överens om viss uppsägningstid
men agenten avsäger sig uppdraget i förtid utan att ha giltig anledning till avsägelsen
i uppdragsgivarens försumlighet eller annan särskild omständighet (51 §).
Ersättningsskyldighet föreligger också om det är huvudmannen som återkallar
uppdraget och han har giltig anledning härtill pä grund av agentens
försumlighet eller om uppdraget förfallit till följd av agentens konkurs.
Om agenten avsäger sig uppdraget utan att ha giltig
anledning till det i någon omständighet som kan tillskrivas huvudmannen eller
som pä annat sätt är hänförlig till denne, förlorar han enligt 52 § den rätt
som han annars har att få ersättning för utgifter, om utgifterna till följd av
uppdragets upphörande har blivit onyttiga för huvudmannen. Detsamma gäller om
det är huvudmannen som återkallar uppdraget och han har giltig anledning till
det i omständighet som kan tillskrivas agenten eller om uppdraget förfaller
till följd av agentens konkurs. Ersättning för utgifter som blivit onyttiga för
huvudmannen till följd av att uppdraget upphör utgår alltså dels när agenten
avsäger sig uppdraget och har giltig anledning härtill i omständighet som är
att hänföra till huvudmannen, dels när huvudmannen återkallar uppdraget utan
att ha giltig anledning härtill i någon tUl agenten hänförlig omständighet.
Detta gäller även i andra fall än sådana då uppdraget upphör i förtid.
Som redan har framgått skall enligt 87 § bestämmelserna i
4652 §§ om kommissionsuppdragets upphörande och i 6873 §§ om agents rätt
Prop.
1974:29 20
till provision oeh annan ersättning tillämpas även dä
uppdragstagaren är självständig handelsresande. Bestämmelserna i 6870 §§ om
agents rätt till provision skall enligt 86 § gälla även för i huvudmannens
tjänst anställd handelsresande som är provisionsavlönad. 86 § innehåller ytterligare
bestämmelser som rör anställd handelsresande. Paragrafens första stycke upptar
en allmän föreskrift om att i fråga om anställd handelsresandes skyldigheter
och rättigheter mot huvudmannen det avtal som ingåtts mellan dem och gällande
handelsbruk skall lända tiU efterrättelse. Andra stycket innehåller
bestämmelser om uppsägningstid. Anställd handelsresande får inte skiljas från
sin tjänst eller själv lämna denna utan uppsägning, såvida inte annat följer av
avtalet eller giltig anledning föreligger. Om avtalet sägs upp från endera
sidan skall det upphöra att gälla med utgången av tredje kalendermånaden efter
den då uppsägningen skedde. 1 tredje stycket föreskrivs förbud för
handelsresanden att utan tillstånd av huvudmannen under sina resor ta upp
köpeanbud eller sluta försäljningsavtal för annans än huvudmannens räkning.
Efter
kommissionslagens tillkomst har rättsläget för de anställda handelsresandena
väsentligt förändrats. Genom den utveckling som har ägt rum på arbetsrättens
område har dels en närmare bestämning erhållits rörande vad som är att anse som
obehörig uppsägning, dels i stigande omfattning tUlkommit inskränkningar i
arbetsgivarens uppsägningsrätt genom bestämmelser i lag, genom rättspraxis och
framför allt genom bestämmelser i kollektivavtal och andra avtal. Bland
lagstiftning av betydelse i sammanhanget kan särskilt nämnas lagen (1971:199)
om anställningsskydd för vissa arbetstagare, till vilken hänvisas i 86 § andra
stycket. Den anställde handelsresandens rättsskydd vid uppsägning är i många
fall starkare nu än det var vid tillkomsten av kommissionslagen.
Anställningsskyddet kommer att förstärkas ytterligare genom den nyligen antagna
lagen (1974:12) om anställningsskydd, som träder i kraft den 1 juli 1974.
3 Rättsläget i vissa främmande länder
En ingående redogörelse för de regler som i vissa
främmande länder gäller i fråga om handelsagenters rätt till uppsägningstid och
ersättning vid uppdragets upphörande är intagen i en bilaga tUl de sakkunnigas
betänkande. Här skall endast lämnas en kort sammanfattning av nämnda regler.
1 flera utländska lagar finns regler om uppsägningstid. 1
västtysk rätt föreskrivs en uppsägningstid pä sex veckor för uppdragsavtal som
varat i högst tre år. 1 övriga fall är uppsägningstiden tre månader. Sexveckorsfristen
kan genom avtal förkortas till lägst en månad. 1 övrigt kan fristerna inte
förkortas genom avtal. Enligt österrikisk lag är uppsägningstiden sex veckor
under uppdragets fem första år och därefter tre månader. Bestämmelserna är
dispositiva. I Schweiz gäller en tvingande bestämmelse om två månaders
uppsägningstid för uppdrag som har varat ett
Prop. 1974:29 21
är eller längre. Har uppdraget varat kortare tid är
uppsägningstiden en månad, om parterna inte skriftligen har avtalat om en
kortare tid. Enligt nederländsk rätt är uppsägningstiden tre månader. Den kan
förkortas genom avtal men fär aldrig underskrida en månad. 1 Frankrike saknas
bestämmelser om uppsägningstid. Uppsägningsrätt anses emellertid föreligga
endast när uppsägningen grundas på bestämmelser i agenturavtalet, när parterna
är ense om att avsluta sitt mellanhavande eller när det föreligger särskilda hävningsgrunder.
1 Italien är uppsägningstiden minst fyra månader eller, om agenturförhållandet
har varat mer än fem är, sex månader.
Flera
länder har bestämmelser som vid uppdragets upphörande ger agenten rätt tUl ett
särskilt avgångsvederlag, s. k. goodwillersättning eller ersättning för
kundkretsen. 1 Västtyskland har agenten sålunda rätt att fä sådant vederlag
under förutsättning, dels att de affärsförbindelser med nya kunder som han har
anskaffat eller den utvidgning av förbindelserna med förutvarande kunder som
han har gjort kommer att tillföra huvudmannen betydande fördelar även efter agenturavlalets
upphörande, dels att agenten till följd av uppdragets upphörande förlorar
anspråk på provision som han eljest skulle ha haft pä grund av affärer med
dessa kunder samt dels att det med hänsyn till samtliga föreliggande
omständigheter är skäligt att ersättning utgår. Ersättningen är maximerad tUl
ett belopp som motsvarar högst en årsprovision, beräknad på ett genomsnitt av
de senaste fem årens provisioner, eller, om uppdraget varat kortare tid än fem
är, genomsnittet av provisionerna under avtalstiden. Ersättning utgår inte om
huvudmannen har sagt upp avtalet på grund av agentens försumlighet och inte
heller om agenten själv har sagt upp avtalet utan att ha haft skäl härtill i
någon omständighet hänförlig till huvudmannen. Agenten kan inte pä förhand
avstå från sin rätt till ersättning.
Enligl österrikisk lag fordras för att agenten skall ha
rätt till avgångsvederlag bl. a. att huvudmannen efter uppdragets slut har
nytta av den kundkrets som agenten har arbetat upp och att agenten gör en
förlust till följd av att uppdraget upphör. En förutsättning är vidare att det
är huvudmannen som har återkallat uppdraget och att detta inte har sin grund i
agentens försummelse. Ersättningen är maximerad i lagen. Enligt schweizisk rätt
är det ett villkor för agentens rätt till ersättning att huvudmannen sedan
avtalet har upphört kommer att få betydande fördelar av agentens utvidgning av
kundkretsen. Gottgörelse utgår endast om det prövas skäligt och får inte
överstiga en årsprovision. Denna beräknas pä samma sätt som enligt västtysk
rätt. Ersättning utgår inte om agenten själv har sagt upp avtalet eller detta
har upphört till följd av agentens död eller omyndigförklaring och inte heller
om avtalet har upphört på grund av någon omständighet för vilken agenten har
att svara.
Enligt fransk rätt anses agenten ha en "rätt till
kundkretsen". Återkallar huvudmannen uppdraget utan att detta beror på misskötsel
frän agentens sida, har denne rätt till ersättning för den förlust som åsamkas
honom till följd av återkaUelsen. Ersättningen är inte maximerad i lag. Även i
Nederländerna har agenten rätt till särskilt avgångsvederlag.
Prop.
1974:29 22
Ersättning kan utgå i samtliga fall då ett agentavtal
upphör. Om det befinnes skähgt kan ersättningen emellertid jämkas eller helt
bortfalla. En förutsättning för rätt till vederlag är att agenten har utvidgat
kundkretsen och därmed tillfört huvudmannen betydande fördelar. Ersättningen är
maximerad på motsvarande sätt som i den västtyska lagen. 1 Italien har
avgångsvederlaget givits en pensionsliknande form. Huvudmannen är skyldig att
ge ut ersättning utom i fall då agenten kan lastas för att avtalet har upphört.
Rätt till ersättning föreligger även vid agentens invaliditet eller frånfälle.
Ersättningen bestäms skönsmässigt i förhållande tUl den under avtalstiden
intjänade provisionen. Detaljerade föreskrifter härom ges i kollektivavtal.
Det bör framhållas att de flesta länder saknar lagregler
som ger agenten rätt till avgångsvederlag. Sä är fallet bl. a. med huvuddelen
av det angloamerikanska rättsområdet.
Frågan om agenten har rätt till provision på försäljningsavtal
som har slutits först efter det att uppdraget har upphört, s.k. efterprovision,
regleras inte alls i fransk lag. 1 Västtyskland och Österrike har agenten rätt
till provision på alla avtal som har kommit till stånd huvudsakligen genom hans
medverkan. 1 Västtyskland gäller dessutom att affären skall ha avslutats inom
rimlig tid efter det att uppdraget upphörde. 1 Schweiz utgår provision endast i
de fall dä ordern har kommit in under uppdragstiden. 1 Nederländerna har
agenten rätt till skälig ersättning för alla affärer som har inletts av honom
även om de har avslutats först sedan uppdraget har upphört. 1 Italien har
agenten enligt huvudregeln rätt tUl provision endast pä de affärer som har
avslutats under uppdragstiden.
4 De sakkunniga 4.1 Inledning
De sakkunniga syftar med sitt förslag främst till att
stärka handelsagentens och i motsvarande män även kommissionärens och
handelsresandens rättsliga ställning gentemot huvudmannen. Som motiv fören
sådan förstärkning anförs i huvudsak att mellanmannen vid avtalsslutet ofta
befinner sig i underläge i förhållande till huvudmannen. En synpunkt av stor
betydelse för de sakkunniga har också varit att lagstiftningen bör ge agenterna
i de nordiska länderna en med agenterna i de större europeiska industristaterna
mera jämbördig ställning.
Kommissionslagen bör enligt de sakkunniga inte utvidgas
till att omfatta fler grupper av mellanman än komniissionärer, handelsagenter
och handelsresande. Bestämmelser om t. ex. ensamåterförsäljares rättigheter
och skyldigheter skulle nämligen inte utan stora svårigheter kunna inordnas
under konimissionslagens reglering. De sakkunniga betonar emellertid att det
måste finnas betydande utrymme för analog tillämpning av kornniissionslagens
regler i fråga om andra mellanman än dem som uttryckligen omfattas av lagen.
Prop. 1974:000 23
Den åsyftade förbättringen i handelsagentens och andra
mellanmans rättsskydd avser de sakkunniga att uppnå genom införande av regler
om bl. a. ersättningsskyldighet för part som genom uppsägning bringar ett avtal
att upphöra före utgången av en i lagen angiven minsta uppsägningstid, rätt
till efterprovision och rätt till ersättning för förlust pä investeringar som
gjorts för uppdraget. Förslagen föranleder väsentliga ändringar i flera av
kommissionslagens paragrafer. Det föreslås också att lagens bestämmelser i
större utsträckning än vad som är fallet i gällande rätt blir tvingande.
4.2 Uppsägningstid
4.2.1 Uppsägning av uppdragstagare
Vad gäller frågan om reglerad uppsägningstid framstår det
enligt de sakkunniga som ett legitimt krav att en handelsagent, som varaktigt
arbetat med ett agenturuppdrag, vid dess upphörande fär skälig tid till
förfogande för att planera en omläggning av verksamheten. De sakkunniga
framhåller emellertid också att en föreskrift om uppsägningstid kan innebära
ett ej godtagbart intrång i kommissionslagens huvudprincip om att
uppdragsavtalet kan fritt återkallas resp. upphöra genom avsägelse. Enligt de
sakkunnigas mening bör det därför inte komma ifråga att lagstiftningsvägen söka
genomföra ett lika omfattande skydd mot obehöriga uppsägningar som kan anses
föreligga i anställningsförhållanden. De sakkunnigas för.slag innebär att man
ålägger part ersättningsskyldighet gentemot motparten, om han bringar
varaktigt agenturuppdrag att upphöra före utgången av en i lagen angiven
uppsägningstid.
Bestämmelser om ersättningsskyldighet vid förtida
uppsägning finns f.n. i 50 och 51 §§. Bestämmelserna som i första hand tar
sikte på kommissionsuppdrag men som till följd av hänvisning i 76 och 87 §§
gäller även för agenter och självständiga handelsresande - är tillämpliga, när
viss uppsägningstid har avtalats eller det annars genom avtal har bestämts viss
tid för uppdragets bestånd. För sådana fall då varaktigt uppdrag föreligger men
någon uppsägningstid inte har avtalats och det inte heller har bestämts viss
tid för uppdragets bestånd föreslår de sakkunniga att uppdragstagaren resp.
huvudmannen skall ha rätt till ersättning för den förlust som han åsamkas genom
att motparten bringar avtalet att upphöra tidigare än med utgången av tre
kalendermånader efter den månad då uppdraget sades upp. Har uppdraget varat
kortare tid än ett år skall motsvarande tid vara en månad. Till skydd för
uppdragstagaren föreslär de sakkunniga att han skall ha rätt till ersättning
även i de fall då huvudmannen säger upp avtalet med iakttagande av
överenskommen uppsägningstid men denna är kortare än tre resp. en månad.
Uppdragstagaren skal! inte kunna före uppdragets slut
avstå från den rätt till ersättning som tillkommer honom enligt de nu återgivna
reglerna. Reglerna föresläs alltså bli tvingande till uppdragstagarens förmån.
Däremot föreslås inte nägot motsvarande skydd för huvudmannen.
Ersättningen vid förtida uppsägning skall enligt förslaget
beräknas pä
Prop.
1974:29 24
samma sätt som hittills. Den skall alltså motsvara
nettoförlusten. Vid beräkningen måste hänsyn tas bl. a. till vilka möjligheter
som uppdragstagaren resp. huvudmannen skulle ha haft att utöva vinstgivande
verksamhet enligt avtalet, om detta hade bestått.
Enligt gällande rätt har part möjlighet att undgå
ersättningsskyldighet vid förtida uppsägning, om han har giltig anledning till återkaUelsen.
För att uppsägningsskyddet skall bli så effektivt som möjligt föreslär de
sakkunniga vissa ändringar av reglerna på denna punkt. Huvudmannen skall enligt
förslaget undgå ersättningsskyldighet, om återkaUelsen beror på att
uppdragstagaren har misskött uppdraget eller på någon annan till denne hänförlig
omständighet av synnerlig vikt eller om det i övrigt har förekommit nägot
förhållande av sådan beskaffenhet att det kan anses orimligt att huvudmannen i
ersättningshänseende skall stå risken för att uppdraget upphör i förtid (50 §
andra stycket). Vad gäller uppdragstagarens ersättningsskyldighet föreslås
motsvarande bestämmelse. 1 stället för misskötsamhet talas emellertid här om
huvudmannens underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser gentemot
uppdragstagaren (51 § andra stycket).
Rörande
den närmare innebörden av de föreslagna reglerna anför de sakkunniga att
uppdragstagaren måste ha i väsentlig mån åsidosatt sina förpliktelser mot
huvudmannen för att hans bristfälliga sätt att utföra uppdraget skall kunna ge
denne rätt att säga upp avtalet i förtid utan att bli ersättningsskyldig. Som
exempel på omständighet av synnerlig vikt som kan ge huvudmannen sådan rätt
nämns att uppdragstagaren har fått uppdraget genom att lämna vilseledande
uppgifter om sin person eller verksamhet eller att han utan samband med
uppdraget har gjort sig skyldig till trolöshetsbrott, förskingring eller annan
brottslighet av sådant slag att förtroendet för honom som yrkesman har
allvarligt rubbats. Hänvisningen till situationer där det skulle vara orimligt
att låta huvudmannen stå risken för att uppdraget upphör i förtid avser närmast
vissa force majeure-fall. Vill huvudmannen på grund av ändrade konjunkturer
upphöra med produktion eller försäljning av varan bör risken för en förtida
uppsägning ligga på honom själv. Vid uppsägning från uppdragstagarens sida kan
det enligt de sakkunniga vara befogat att ställa upp mindre stränga krav, t.
ex. när uppdragstagaren inte driver sin verksamhet affärsmässigt och vill säga
upp avtalet till upphörande i förtid på grund av tiyttning eller sjukdom.
Någon ändring i sak föreslås inte i nuvarande bestämmelser
om uppdragstagarens rätt till ersättning då han själv avsäger sig uppdraget i
förtid och har giltig anledning härtill i huvudmannens pliktförsummelse eller
försättande i konkurs (50 § tredje stycket i förslaget). Beträffande
huvudmannens rätt till ersättning då han har återkallat uppdraget innebär
förslaget en viss begränsning. Rätt till sädan ersättning skall enligt
förslaget föreligga, förutom vid uppdragstagarens konkurs, endast om
uppdragstagaren i väsentlig mån har försummat att uppfylla sina plikter mot
huvudmannen (5 I § tredje stycket).
Prop. 1974:29 25
4.2.2 Uppsägning av anställd handelsresande
De anställda handelsresandena har redan nu ett i lagen
reglerat uppsägningsskydd. De sakkunniga anser dock att detta skydd bör
förstärkas och föreslår en regel av innehåll att avtalet, om det sägs upp frän
någondera sidan, skall upphöra att gälla tidigast med utgången av tredje
kalendermånaden efter den då uppsägningen skedde. Regeln gäller dock endast om
anställningen har varat minst sex månader vid tidpunkten för uppsägningen. De
sakkunniga föreslår att regeln bhr tvingande till skydd för handelsresanden.
Som skäl för villkoret att anställningstiden skall ha varat minst sex månader
anför de sakkunniga att första tiden av ett anställningsförhållande ofta har
karaktären av prövotid under vilken det bör vara tillåtet för parterna att
själva bestämma om uppsägningstidens längd.
4.3 Efterprovision
4.3.1 Efterprovision för uppdragstagare
De sakkunniga diskuterar om det kan anses påkallat att
efter kontinentalt mönster utöka skyddet för handelsagenter genom att meddela
regler om ersättning för det inkomstbortfall som agenten drabbas av vid
avtalets upphörande genom att han går miste om kundkretsen. Enligt de
sakkunnigas mening kan emellertid vägande invändningar riktas mot införandet av
sädana regler. För det första kan kundkretsens storlek mänga gånger till
övervägande del vara att hänföra inte till agenten utan till huvudmannen.
Produktens kvalitet och pris, produktutvecklingen, garantiåtaganden och andra serviceätgärder
är faktorer som har stor betydelse. 1 alla de fall då varans framgång på
marknaden främst beror på huvudmannen är det enligt de sakkunniga inte rimligt
att han skall ersätta agenten för värdet av den övertagna kundkretsen. En regel
om engångsersättning åt agenten för att han genom sitt arbete skapat en
tillgång för huvudmannen som denne kan dra nytta av även efter uppdragets slut
skulle dessutom leda mycket långt och strida mot eljest tillämpade
rättsgrundsatser. Som jämförelse nämner de sakkunniga fall dä en reklambyrå
eller konsultbyrä har anlitats av huvudmannen och genom en reklamkampanj eller
rationaliseringsåtgärd har bidragit till att omsättningen har ökat efter det
att uppdraget har slutförts. Byråerna kan i dessa fall inte utöver det avtalade
vederlaget kräva särskild ersättning för att deras arbete även i framtiden
kommer uppdragsgivaren till godo. En bestämmelse om goodwillersättning vid
uppdragets upphörande skulle vidare enligt de sakkunniga kunna leda till att
äldre rättsförhållanden får bestå även om detta inte är företagsekonomiskt
lämpligt. En goodwillersättning bygger dessutom pä en helt annan ersättningsgrund
än den som gäller under uppdragstiden och som innebär att agentens rätt till
ersättning är beroende av i vad män försäljningsavtal kommer till ständ genom
hans medverkan.
Prop. 1974:29 26
Enligt de sakkunniga bör utgångspunkten för en reglering
av agentens rätt till ersättning vid uppdragets upphörande i stället vara att
agenten skall erhålla det vederlag för sitt arbete som han med stöd av avtalet
rätteligen bör ha anspråk pä. Med nuvarande provisionsbestämmelser får agenten
inte alltid detta vederlag. Det gäller särskilt om uppdraget återkallas efter
relativt kort tid, innan varan ännu har hunnit inarbetas på marknaden. Agenten
har naturiigtvis vissa möjligheter att skydda sig mot hithörande risker genom
att i uppdragsavtalet betinga sig t. ex. högre provision, särskild
engångsersättning för produktens marknadsföring under första året eller
särskilt avgångsvederlag eller genom att utverka förbud för huvudmannen att
säga upp agenturen innan viss minsta tid har förflutit eller omsättningen har
stigit till visst belopp. Uppenbarligen befinner sig dock många agenter i en
förhandlingsposition som gör det svårt för dem att i avtalen fä införda
klausuler som tillvaratar ifrågavarande intresse.
Enligt de sakkunnigas mening bör hithörande problem lösas
så, att agenten tillförsäkras rätt till efterprovision, dvs. rätt till
provision även på avtal som ingås först sedan uppdraget har slutförts men som
har kommit till stånd genom agentens medverkan under uppdragstiden. Det är
emellertid uppenbart, framhåller de sakkunniga, att det kan bli vanskligt att
avgöra huruvida order som kommer in till huvudmannen efter uppdragstidens
utgång är att hänföra till agentens arbete. Särskilt svårt måste det vara att
uppskatta efterprovisionens storlek vid tiden för uppdragets upphörande, då
parterna önskar slutligt reglera sitt mellanhavande. Ju längre tid som förflyter
efter det att uppdraget har upphört desto svårare blir det också för agenten
att göra sannolikt att det existerar ett samband mellan en order och det av
honom under uppdragstiden nedlagda arbetet. Med hänsyn härtill har de
sakkunniga funnit det nödvändigt att komplettera bestämmelsen om efterprovision
med en särskild schablonregel. Schablonregeln föresläs bli tillämplig, om
utredning inte förebringas om efterprovisionens storlek och uppdraget har varat
längre än ett år. Efterprovisionen skall i sådant fall anses motsvara tre
månaders provision, beräknad efter genomsnittet av mänadsprovisionerna under
uppdragets sista år. Har uppsägningen skett med minst sex månaders
uppsägningstid skall schablonregeln dock inte vara tillämplig. Som skäl härför anförs
att agentens arbete under uppsägningstiden ofta torde ha minskats undan för
undan genom att hans efterträdare då har börjat sin verksamhet och att det
därför inte är lämpligt med en helt schematisk ersättningsregel i dessa fall.
Om parterna, trots den vägledning som schablonregeln ger, inte kan enas om efterprovisionens
storlek, fär de på vanligt sätt föra bevisning härom.
De sakkunniga påpekar att den föreslagna schablonregeln
kan komma att tillämpas vid sidan av de pä skadeståndsrättsliga hänsyn grundade
bestämmelserna i 50 §. Den olägenhet som kan uppstå härigenom kommer dock
sannolikt att fä föga praktisk betydelse, eftersom 50 § inte reglerar
normalfallen utan endast sådana fall då avtalet sägs upp i förtid. Intjäningstiden
torde dä ofta vara så kort att agentens insats inte
Prop. 1974:29 27
berättigar honom tUl någon nämnvärd efterprovision.
Bestämmelserna om efterprovision föreslås gälla inte bara
för handelsagenter utan även för de övriga uppdragstagare som omfattas av kommissionslagen.
1 fråga om kommissionärer krävs dock att de har varaktigt uppdrag.
Bestämmelserna föresläs bli tvingande på det sättet att uppdragstagaren inte
före uppdragets slut skall kunna med bindande verkan avsäga sig sin rätt till efterprovision.
4.3.2 Efterprovision för anställd handelsresande
Enligt de sakkunniga bör de bestämmelser om efterprovision
som föresläs för kommissionärer med varaktigt uppdrag, agenter och självständiga
handelsresande gälla även anställda handelsresande som är provi-sionsavlönade.
4.4 Ersättning för uivesteringar m. m. 4.4.1 Ersättning
till uppdragstagare
De sakkunniga föreslär att agenter, kommisionärer och
självständiga handelsresande får rätt att i skälig omfattning erhålla särskild
ersättning av huvudmannen för förlust som har åsamkats dem genom att de till
följd av uppdragets upphörande inte får täckning för kostnader för investeringar
i byggnader, lager, maskiner, transportmedel och liknande. Det skall vara fråga
om investeringar som har gjorts för uppdraget oeh som har tillkommit efter
avtal eller i samförstånd med huvudmannen utan att det i samband med att
investeringarna företogs hade avtalats att uppdragstagaren själv skulle stå för
kostnaderna eller del av dessa.
De sakkunniga påpekar att agenten redan enligt gällande
rätt i vissa fall torde ha rätt till ersättning av huvudmannen för förlust som
åsamkas honom genom att avtalet upphör innan han har fått full täckning för
sina investeringskostnader. Om investeringen har kommit till ständ på
huvudmannens initiativ eller i samförstånd mellan honom och agenten, måste
detta ofta kunna tolkas som en tillförsäkran från huvudmannens sida om att
avtalet skall bestå under så lång tid att agenten fär möjlighet att göra
investeringen lönsam. Om huvudmannen i ett sådant fall säger upp avtalet i
förtid torde agenten jämlikt 50 och 76 §§ kommissionslagen vara berättigad att
fä ersättning för den förlust som han lider härigenom. Stödet för ett sådant
anspråk är emellertid enligt de sakkunniga sä osäkert i gällande rätt att det
behövs en uttrycklig bestämmelse på denna punkt.
Till skydd för uppdragstagaren föreslås bestämmelsen om
ersättning för investeringskostnader bli tvingande. Uppdragstagaren skall
enligt förslaget inte efter det att investeringen har företagits kunna avsäga
sig sin rätt till ersättning förrän uppdraget har upphört. Har parterna efter
det att investeringen har företagits men innan uppdraget har upphört träffat
överenskommelse om en kostnadsfördelning skall uppdragstagaren
Prop. 1974:29 28
alltså vara oförhindrad att oberoende av överenskommelsen
begära skälig ersättning för kostnaden av huvudmannen.
Beräkningen av ersättningen lämnar enligt de sakkunniga
stort utrymme för skönsmässigt bedömande. Den föriust som har uppstått i
förevarande sammanhang bör inte drabba huvudmannen ensam. Den närmare
fördelningen av förlusten får bero pä omständigheterna i det enskilda fallet.
Detta har i lagtexten uttryckts så att ersättning för förlusten skall utgå i
skälig omfattning. Det blir härvid av betydelse bl. a. om och i vilken
utsträckning uppdragstagaren erhåller gottgörelse i annan form och om
investeringen även efter uppdragets slut kan komma till nytta i uppdragstagarens
verksamhet i övrigt.
De
sakkunniga har dock ansett att det särskilt bör föreskrivas att uppdragstagaren
i vissa fall inte skall ha rätt till gottgörelse. Enligt förslaget förloras
sålunda ersättningsrätten, om huvudmannen återkallar uppdraget därför att
uppdragstagaren har mi.sskött det eller på grund av någon annan till denne hänförlig
omständighet av synnerlig vikt. Detta gäller oberoende av om huvudmannen
återkallar uppdraget i förtid eller med vederbörlig uppsägningstid. Ersättning
skall inte heller utgå, om uppdragstagaren avsäger sig uppdraget i förtid utan
att ha giltig anledning till det i huvudmannens försummelse att uppfylla sina
förpliktelser mot honom eller i någon annan omständighet av synnerlig vikt som
är hänförlig till huvudmannen eller om uppdraget förfaller i följd av uppdrag.stagarens
konkurs. Om uppdragstagaren däremot säger upp avtalet med iakttagande av
uppsägningstiden går han inte förlustig sin rätt till ersättning. Som skäl för
denna ståndpunkt anför de sakkunniga att det måste antas att uppdragstagaren i
många fall kan ha goda skäl att säga upp avtalet, även om han inte kan åberopa
att huvudmannen misskött sig i någon väsentlig mån. Om huvudmannen utan egen
uppoffring har haft nytta av investeringen, är det också rimligt att han
ersätter kommissionären en del av dennes förlust, oberoende av vem det är som
bringar avtalet att upphöra och bortsett från eventuella hävningsgrunder.
Skulle kommissionären alltid gå miste om sin ersättningsrätt då han själv säger
upp avtalet skulle detta dessutom kunna föranleda huvudmannen att försöka
tvinga fram en uppsägning från kommissionärens sida. En skälighetsbedömning kan
också utmynna i att huvudmannen inte befinnes skyldig att ersätta någon del av
kostnaden för en investering, t. ex. om uppdragstagaren visserligen har sagt
upp avtalet med iakttagande av uppsägningstid men uppsägningen har skett
mycket kort tid efter det att investeringen har gjorts.
Såväl kommissionärer som agenter och självständiga
handelsresande har rätt till särskild ersättning för avgifter för brev och
telegram och för liknande utgifter som de har haft för uppdraget och som det
har funnits fog för (29, 73 och 87 §§). Under vissa omständigheter kan denna
rätt gå förlorad enligt bestämmelserna i 52 §. Enligt de sakkunniga tar en
handelsagent sällan eller aldrig betalt för hithörande utgifter, utan
provisionen fär täcka dessa och andra omkostnader som är hänförliga till
agenturens normala drift. För att bringa lagen i överensstämmelse med
Prop. 1974:29 29
praxis inom affärshvet föreslår de sakkunniga därför att
agenten skall ha rätt till särskild ersättning för utgifter i samband med
uppdraget endast i den mån utgifterna inte har varit att hänföra till rörelsens
normala drift. De sakkunniga föreslår vidare vissa ändringar i de nuvarande
bestämmelserna i 52 § om förlust av rätten till ersättning för sådana utgifter
som avses i 29 §, när utgifterna har blivit onyttiga för huvudmannen genom att
uppdraget har upphört. Ändringarna innebär vissa förstärkningar av
uppdragstagarens ställning.
4.4.2 Ersättning tiU anstäUd handelsresande
De sakkunniga föreslår att anställda handelsresande skall
få rätt till särskild ersättning för utgifter för resor, porto, telegram och
liknande. Bestämmelsen härom föreslås bli tvingande, liksom en regel om skyldighet
för huvudmannen att på begäran lämna handelsresanden erforderligt förskott till
täckande av sådana utlägg. Det förhällandet att bestämmelsen om ersättning för
utgifter föreslås bli tvingande skall enligt de sakkunniga självfallet inte
tolkas så, att en handelsresande som kommit överens med huvudmannen om t. ex.
höjning av lönen med visst belopp i syfte att täcka utgifter av förevarande
slag sedan skulle kunna begära att härutöver få ersättning för sina faktiska
kostnader även då dessa inte överstiger vad han erhållit i angivna ordning.
Föreskriften avser endast att förhindra att handelsresanden får ut mindre än de
faktiska kostnaderna.
4.5 Ersättning för åtagande att stå del credere m. m.
Om kommissionärer, handelsagenter eller självständiga
handelsresande har åtagit sig att för huvudmannens räkning stå del cedere bör
de enligt de sakkunniga ha särskild ersättning härför. Bestämmelser härom
föresläs bli införda i lagen. Agenter och självständiga handelsresande föreslås
dessutom fä rätt till särskild ersättning om de har åtagit sig att för
huvudmannens räkning uppbära betalning för sålda varor.
De sakkunniga har övervägt att föreslå en bestämmelse om
ersättning för konkurrensklausuler men har stannat för att inte göra detta,
främst med hänsyn tUl att sädana klausuler inte synes vara särskilt vanliga
samt till att reglerna i 38 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar
pä förmögenhetsrättens område (avtalslagen) torde erbjuda uppdragstagaren
tillräckligt rättsskydd.
4.6 Rätten tiU provision
Bestämmelserna om provision i gällande lag innebär i
princip att provision utgår endast under förutsättning att tredje rnan fullgör avtalet.
De sakkunniga tar upp frågan om denna princip bör gälla även i fortsättningen.
För en sådan princip talar att den är ägnad att förhindra
Prop.
1974:29 30
att order tas upp från eller att avtal sluts med insolventa
köpare. 1 allmänhet måste det också vara lättare för uppdragstagaren än för
huvudmannen att bilda sig en uppfattning om köparens vederhäftighet, i vart
fall när det är fråga om importaffärer. Huvudmannens intresse torde dock enligt
de sakkunniga bli behörigen tillgodosett även om bestämmelsen mjukas upp så
att uppdragstagaren får provision i förhållande till vad som erläggs av
köpeskillingen. De förordar därför en sådan lösning. Därmed vinner man också,
påpekar de sakkunniga, att huvudmannen blir angelägen om att kräva in hela sin
fordran och inte endast den del som utgör skillnaden mellan hela köpeskillingen
och provisionen.
När det gäller handelsresande har argumentet att det i
allmänhet är uppdragstagaren som har de bästa förutsättningarna att bedöma tredje
mans solvens inte samma bärkraft som när det är fråga om kommissionärer eller
agenter. De sakkunniga finner dock inte anledning att i förevarande hänseende
ge handelsresandena en mer gynnad ställning än de andra grupperna av mellanman.
4.7 Provisions förfallotid m. m.
Kommissionslagen innehåller inte några uttryckliga regler
om provisions förfallotid. Även om rätten till provision förutsätter att
tredje man presterar enligt avtalet, följer inte därav med nödvändighet att
provisionen skall förfalla till betalning först vid denna tidpunkt. Frågan är
om mellanmannen eller huvudmannen skall "ligga ute" med provisionsbeloppet
till dess köparen betalar. De sakkunniga framhåller att det i allmänhet synes
skäligt att den ekonomiskt starkare huvudmannen skall göra detta. Huvudmannen
skulle också i annat fall ensidigt kunna förskjuta tidpunkten för
provisionsbetalningen genom att bevilja köparen kredit. De sakkunniga föreslär
därför att i lagen tas in en förfallotidsregel enligt vilken provisionen vid
varaktiga uppdrag skall utbetalas sä snart avtalet har fullgjorts eller bort
fullgöras av huvudmannen. Betalningen fär dock endast provisorisk natur. Om
köparen underlåter att betala, skall provisionen återföras till huvudmannen. Sädan
återbetalning skall emellertid inte ske, om det berodde på huvudmannen att
betalningen uteblev eller om underlätenheten att fullgöra avtalet berodde på
händelse som huvudmannen inte kan åberopa mot köparen för undgående av skade-ständsskyldighet.
Den föreslagna förfalloregeln är avsedd att vara endast en huvudregel.
Avvikelser härifrån kan vara uttryckligt eller tyst avtalade. Frågan om
provisionens förfallotid vid inte varaktiga uppdrag regleras inte i förslaget.
1 bestämmelserna om provisionsnota föreslår de sakkunniga
den ändringen att sådan nota skall lämnas för varje kalenderkvartal istället
för varje kalenderhalvår. Föreskrifterna om provisionsnotans innehåll föresläs
förenklade i vissa hänseenden. Vidare föresläs att reglerna om provisionsnota,
som nu gäller endast för handelsagenter och självständiga handelsresande,
skall göras tillämpliga även i fråga om handelsresande som är anställda i
huvudmannens tjänst.
Prop.
1974.29 31
De sakkunniga har övervägt om mellanmannens möjligheter
att kontrollera provisionen bör ökas genom att han får rätt att granska
huvudmannens räkenskaper. Enligt de sakkunnigas mening bör man dock inte ha en
så längt gående bestämmelse. De sakkunniga erinrar emellertid om mellanmannens
möjlighet att vid tvist utverka editionsföreläggande vid domstol.
4.S Övergångsbestämmelser
Enligt de övergångsbestämmelser som de sakkunniga föreslär
skall de nya lagreglerna inte tillämpas på äldre uppdrags- och
anställningsavtal, dvs. sådana avtal som har slutits före den dag då de nya
reglerna träder i kraft. Ändring i eller tillägg till äldre avtal blir
emellertid underkastade de nya bestämmelserna, om de görs efter nämnda
tidpunkt. Denna utformning av övergångsbestämmelserna överensstämmer med
allmänt vedertagna grundsatser att nya civilrättsliga bestämmelser inte skall
tillämpas på rättsförhållanden som uppkommit innan bestämmelserna har trätt i
kraft. De sakkunniga har dock funnit sig böra föreslå ett avsteg från denna
princip. Bestämmelserna om rätt till provision på försäljningsavtal som ingås
efter uppdragets slut bör enligt deras mening lända till efterrättelse om
uppdraget upphör efter den nya lagens ikraftträdande, oavsett om
uppdragsavtalet har ingåtts före denna tidpunkt.
Som skäl för sin ståndpunkt anför de sakkunniga att
reglerna om efterprovision, bortsett från schablonregeln i tredje stycket, inte
innebär mer än att mellanmannen tillförsäkras rätt till ersättning för arbete
som han har utfört under uppdragstiden och aft de därför inte kan sägas utgöra
någon mer väsentlig nyhet i förhällande till vad som nu gäller. Starka
praktiska skäl talar vidare för att schablonregeln skall kunna tillämpas även i
fråga om andra avtal än dem som ingås efter det att de nya bestämmelserna har
trätt i kraft. Med hänsyn till attregeln för sin tillämpning kräver att
uppdraget varat mer än ett år, skulle det annars dröja lång tid innan den fick
någon nämnvärd praktisk betydelse.
S Remissyttrandena
5.1 AUmänna synpunkter
1 remissyttrandena uttrycks över lag tillfredsställelse
över att den i mänga hänseenden föråldrade kommissionslagen har setts över och
att som en följd därav förslag om förbättringar i handelsagenternas och andra
mellanmans rättsliga ställning har lagts fram. De sakkunnigas förslag
tillstyrks eller lämnas utan erinran av arbetsdomstolens ordförande, handelskainmrarna
i Göteborg, Borås och Karlstad samt i Örebro och Västmanlands län.
Köpmannaförbundet, Svensk Industriförening. Kooperativa förbundet,
Direktförsäljningsföretagens förening och Motorbranschens riksförbund. Övriga
remissinstanser finner i allmänhet förslaget väl avvägt och i allt väsentligt
ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
Prop. 1974:29 32
Skånes handelskammare understryker att rättsförhållandet
mellan kommissionär eller handelsagent å ena sidan och huvudmannen å andra
sidan även i en reviderad lag liksom hittills måste vila på avtalsfriheten som
grundprincip. Handelskammaren anser likväl att vissa avvikelser frän denna
grundprincip är motiverade med tanke på det förhållandet att kommissionären-agenten
ofta är den svagare parten i avtalsförhållandet och under avtalsförhållandets
bestånd intar en beroendeställning till huvudmannen, särskilt accentuerad i
uppsägningsögonblicket. Behov föreligger otvivelaktigt därför av en utvidgad
laglig reglering av rättsförhållandet mellan parterna. Starka skäl talar för
att agenten därvid tillförsäkras ökat rättsskydd vid uppdragsavtalets
upphörande. Grossistförbundet framhåller att lagens princip om avtalsfrihet
utgör en från allmänna synpunkter nödvändig förutsättning för en effektiv
handel, framför allt med hänsyn till den fortgående utveckling och strukturomvandling
som kännetecknar näringsgrenen i fråga, men anser dock att agentens rättsskydd
behöver förbättras.
Vad gäller lagens tillämpningsområde framförs i flera
yttranden synpunkten att lagens regler bör utsträckas att gälla fler typer av
mellanman. Sålunda anser kommerskollegium och Skånes handelskammare att lagen
bör omfatta även generalagenter för utländska huvudmän som arbetar i fast
räkning. En sådan generalagent befinner sig ofta pä samma sätt som
handelsagenten i ett ekonomiskt underläge i förhållande till huvudmannen och ett
förstärkt rättsskydd är påkallat. Även generalagenten bör därför uttryckligen
omfattas av lagstiftningen. 1 vart fall bör föreskrivas att bestämmelserna om
minsta uppsägningstid och reglerna om ersättning i 50 och 52 §§ skall gälla
även för honom. De sakkunnigas mening att även utan uttryckligt lagstöd betydande
utrymme måste finnas för analog tillämpning av de nya reglerna vilar enligt
handelskammaren pä bräcklig grund.
Grossistförbundet ger uttryck för motsvarande uppfattning
och förordar att en omarbetning av lagen snarast aktualiseras i syfte att föra
in återförsäljare med ensamrätt under lagstiftningen. Förbundet understryker
att det för sådana återförsäljare föreligger samma legitima behov som för agent
i lagens mening att få rätt till uppsägningstid och ersättning vid avtalets
upphörande.
Motorbranschens riksförbund och Handelsagenternas förbund
delar de sakkunnigas uppfattning att det måste finnas betydande utrymme för
analog tillämpning av de föreslagna ersättningsreglerna för förluster pä grund
av gjorda investeringar. Industriförbundet och Bilindustri- och BUgrossistförhundet
uttalar däremot att en analog tillämpning av regeln om rätt till ersättning för
förlust på grund av investeringar inte är principiellt godtagbar och att
osäkerhet kommer att råda om i vilken utsträckning en sädan analog tillämpning
kan ske, vilket måste medföra ogynnsamma konsekvenser för näringslivet.
1 flera remissyttranden betonas vikten av att de svenska
lagreglerna fär en så långt möjligt likartad utformning med motsvarande regler
i andra länder med vilka Sverige har en betydande handel,
främst de
Prop. 1974:29 33
nordiska och västeuropeiska länderna. Skånes
handelskammare finner det värdefullt att ensartade regler i ämnet föreslås för
samtliga nordiska länder och handelskammaren i Göteborg noterar med gillande
att de sakkunnigas förslag tillkommit efter nordiskt samarbete och under
hänsynstagande till motsvarande lagstiftning i övriga västeuropeiska länder.
Även Företagarnas riksförbund uttrycker sin tillfredsställelse över att den
föreslagna lagstiftningen i ett flertal hänseende kommer att överensstämma med
skandinavisk och delvis europeisk praxis.
Några remissinstanser anser att de sakkunniga borde ha
försökt uppnå bättre samordning mellan de svenska reglerna pä området och de
regler som gäller i andra länder i Europa än de nordiska. Stockholms
handelskammare ifrågasätter sålunda om det räcker med att anlägga ett nordiskt
perspektiv på agentens rättsliga ställning och om inte denna bör ses i ett mer
internationellt sammanhang. Även om i vissa fall betydande skiljaktigheter
förekommer i de olika ländernas lagar på området är ändå trenden mot ett
väsentligt större rättsskydd för agenten märkbar i de länder pä kontinenten som
utgör våra viktigaste handelspartner. Framför allt gäller detta i fråga om den
ekonomiska gottgörelsen då avtalet upphör. Handelskammaren påpekar att den
bristande principiella överensstämmelsen mellan reglerna i dessa länder och i
Norden kan leda till en del olägenheter för företag och agenter med hemvist i
Norden men med sin verksamhet knuten till dessa länder och framhåller
betydelsen av att man strävar efter att på sikt uppnå en harmonisering av
lagstiftningen med de kontinentala reglerna pä området. Även Östergötlands och
Södermanlands handelskammare fäster uppmärksamheten vid att betydande
olikheter alltjämt föreligger beträffande den rättsliga regleringen på området
i de nordiska länderna och på kontinenten och framhåller att det inom ramen för
ett utvidgat europeiskt samarbete på det ekonomiska området kan finnas
anledning att redan om några år ytterligare se över bestämmelserna.
Advokatsamfundet anser det synnerligen angeläget att man med hänsyn till den
starkt ökande internationella handeln i görligaste män försöker anpassa de
svenska reglerna till de regler om avgångsvederlag som finns i de stora
europeiska handels- och industriländerna. En sädan anpassning synes viktigare
än bibehållen uniformitet i de nordiska reglerna. Samfundet förordar därför att
frågan om avgångsvederlag efter kontinentalt mönster görs till föremål för
förnyat övervägande. Exportföreningen, som annars inte har något att erinra mot
de sakkunnigas förslag, understryker vikten av att den nordiska agentens
ställning ses i ett större internationellt sammanhang och att man strävar mot
att harmonisera lagstiftningen med den som gäller hos våra viktigaste
handelspartner på kontinenten. Handelsagenternas förbund anser det glädjande
att sakligt sett lika förslag lagts fram i fyra nordiska länder men beklagar
att de sakkunniga avvisat tanken på en vid uppsägning tillämplig
ersättningsregel av kontinental typ, en synpunkt som enligt förbundet delas av
de övriga nordiska agentorganisationerna.
Skånes handelskammare anser att det hade varit värdefullt
om det i
3Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 29
Prop.
1974:29 34
betänkandet närmare hade klargjorts vilket lands lag som
bör vara tillämplig på rättsförhållandet mellan huvudmannen och agenten, eftersom
detta ofta har internationell anstrykning.
5.2 Uppsägningstid
5.2.1 Uppsägning av uppdragstagare
Bestämmelserna om uppsägningstid i förslaget berörs i
några remissyttranden. Handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad finner
de föreslagna reglerna väl avvägda även om de anser att den föreslagna
uppsägningstiden, tre månader, möjligen kan bli väl läng i sädana fall då
uppdraget varat föga mer än ett år. Även Skånes handelskammare anser att
förslaget i denna del innefattar en lämplig intresseavvägning.
Handelsagenternas förbund tillstyrker förslaget men framhåller att en
uppsägningstid pä en månad' under det första avtalsåret ofta måste betraktas
som otillräcklig, särskilt för uppdragstagaren. I många branscher där
försäljningsarbetet är mycket långsiktigt kan det dröja flera år innan den
första leveransen kan ske. Förbundet utgår emellertid från att agenten i sädana
fall ofta får anses tillförsäkrad att sköta uppdraget under bestämd tid eller
bringa ärendet till slut eller att parterna avtalat om längre uppsägningstid.
Även en uppsägningstid på tre månader kan te sig mycket kort när det är fråga
om mycket långvariga agenturförhållanden. Förbundet förutsätter emellertid att
parterna också i dessa fall avtalar om längre uppsägningstid. Grossistförbundet
framhåller att agenten inte minst under det inledande skedet av ett
agenturförhållande har ett berättigat krav pä skydd mot uppsägning. Det är dä
han i allmänhet gör större insatser i form av marknadsföringsåtgärder m. m. som
normalt ger återbäring senare. Förbundet anser därför att uppsägningstiden,
oavsett uppdragets längd, bör vara tre månader.
1 fråga om
möjligheterna att undgå ersättningsskyldighet vid för tidig uppsägning
framhåller Gotlands handelskammare vikten av att bestämmelserna inte gör det
svårare för parterna att disponera sina tillgångar på ett från
företagsekonomisk synpunkt lämpligt sätt. Det kan förekomma att ena parten har
ett så tungt vägande skäl för en snabb avveckling av uppdraget att det även
från allmän synpunkt framstår som önskvärt att sä sker utan att han samtidigt
åläggs en betungande ersättningsskyldighet.
När det
gäller den närmare utformningen av bestämmelserna om uppsägningstid
ifrågasätter hovrätten över Skåne och Blekinge om inte terminologin bör göras
mer enhetlig. 1 de föreslagna bestämmelserna används ett flertal olika uttryck
för att ange bristande uppfyllelse av avtalet. Det är enligt hovrätten svårt att
bilda sig en uppfattning om vad skillnaden i uttryckssätt innebär.
Handelsagenternas förhund föreslår att man i stället för uttrycket "misskötsel"
använder formuleringen "i väsentlig män åsidosatt sina förpliktelser mot
huvudmannen". Enligt förbundets erfarenhet anser nämligen huvudmännen ofta
att agenten har misskött sig om han inte lyckats nå upp till den försäljning
som de själva föreställt sig möjlig. Sådan misskötsel bör inte ge huvudmannen
möjlighet
Prop.
1974:29 35
att säga upp avtalet utan ersättningsskyldighet. Den
föreslagna formuleringen överensstämmer dessutom bättre med texterna i de
övriga nordiska förslagen.
5.2.2 Uppsägning av anställd handelsresande
Flera remissinstanser vänder sig mot att bestämmelserna om
uppsägningstid för anställda handelsresande görs tvingande. Grossistförbundet
anser sålunda att avvikelse från lagens bestämmelse bör kunna göras i
överenskommelse som har formen av kollektivavtal slutet eller godkänt av
huvudorganisation på arbetstagarsidan. Arbetsgivareföreningen hyser motsvarande
uppfattning och erinrar om att de anställda handelsresandenas
anställningsvillkor i stor utsträckning regleras i kollektivavtal, som f. ö.
äger tillämpning även på andra grupper av anställda. Med hänsyn bl. a. till
kollektivavtalsregleringen är det olyckligt om avtalsfriheten inskränks.
TCO anser att uppsägningstiden bör vara kortare än tre
månader vid uppsägning från handelsresandens sida. Härigenom skulle större
överensstämmelse uppnås med vad som gäller på arbetsmarknaden i övrigt.
Organisationen vänder sig också mot att uppsägningstid skall få åtnjutas först
om uppdraget har varat minst sex månader. Handelsresandena borde tvärtom av
sociala skäl tillförsäkras förmånligare uppsägningstid än övriga
uppdragstagare. TCO föreslår att uppsägningstiden skall vara en månad vid uppsägning
från huvudmannens sida, om uppdraget har varat kortare tid än sex månader. Även
Föreningen Sveriges handelsresande anser att de anställda handelsresandena
skall ha rätt till en månads uppsägningstid under de sex första anställningsmänaderna.
De skulle annars fä sämre skydd än handelsresande som inte är anställd och
sämre skydd än andra tjänstemän, vilka genom kollektivavtal är tillförsäkrade
uppsägningstid redan från anställningens början. Handelsagenternas förbund
tillstyrker de sakkunnigas förslag i nu berörda del.
5.3 Efterprovision
5.3.1 Efterprovision för uppdragstagare
Förslaget om efterprovision kommenteras utförligt av flera
remi.ss-instanser. Stockholms handelskammare samt Östergötlands och Södermanlands
handelskammare framhåller betydelsen av att man strävar efter en harmonisering
av lagstiftningen på området med de regler som gäller hos våra viktigaste
handelsförbindelser pä kontinenten. Trots att de sakkunniga har valt en annan
lösning för att reglera ersättningsrätten finner handelskamrarna likväl denna
lösning lämplig. Handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad anser att det i
förstone mången gång kan te sig rimligt att en agent som för en större utländsk
företagare introducerat och upparbetat en givande försäljning på den svenska
marknaden erhåller
Prop. 1974:29 36
ersättning för förlust av kundunderlaget då
uppdragsgivaren säger upp agentavtalet för att själv överta försäljningen.
Handelskamrarna tinner dock de skäl som de sakkunniga har anfört mot att ge
agenten sådan ersättning så väsentliga att de ansluter sig till de sakkunnigas
ståndpunkt i frågan. De framhåller också att införandet av klara
uppsägningstider, rätt till ersättning för förlust pä genom uppsägning onyttiga
investeringar och rätt till provision sä snart avtalet fullgjorts eller bort
fullgöras av huvudmannen innebär en viss motvikt till den uteblivna
ersättningen för goodwill. Skånes handelskammare finner de föreslagna
bestämmelserna om efterprovision skäliga. Enligt Grossistförhundet talar
övervägande skäl för den lösning som de sakkunniga har valt. TCO ser den
föreslagna förstärkta rätten till efterprovision som en glädjande förbättring
av uppdragstagarens ställning.
Andra
remissinstanser är kritiska mot de sakkunnigas förslag. Advokatsamfundet
finner inte de skäl som de sakkunniga anfört mot en lösning efter kontinentala
normer övertygande. Med hänsyn till den starkt växande internationella handeln
är det synnerligen angeläget med en anpassning av de svenska reglerna till vad
som gäller i de stora industri-och handelsländerna. Samfundet förordar därför
att frågan görs till föremål för förnyat övervägande. Inte heller
Handelsagenternas förbund finner de sakkunnigas skäl mot en regel om
goodwillersättning övertygande utan anser att åtskilliga vägande argument
talar för en sådan regel. Uppfattningen att försäljningsframgången kan bero pä
varans kvalitet och andra förtjänster hänförliga till huvudmannen och att det i
sädana fall inte skulle vara rimligt att ge agenten ersättning anser förbundet
vittna om viss obekantskap med de praktiska förhållandena. Det torde nämligen
knappast i något fall förekomma att en vara säljer sig själv. Någon form av inarbetning
måste alltid till och den utförs av agenten. Goodwillersättning utgår f. ö.
endast med skäligt belopp enligt de lagar som innehåller regler för sädan
ersättning. Förbundet kan inte dela de sakkunnigas uppfattning att en regel om
goodwillersättning strider mot annars tillämpade rättsgrundsatser och att
agenten genom en sädan regel skulle tillförsäkras en särställning i förhållande
till andra jämförliga uppdragstagare. Till skillnad från exempelvis konsulter
och reklammän bearbetar handelsagenten inte en obestämd krets tilltänkta kunder
utan tar direkt kontakt med varje kund oeh följer upp kontakten till dess att
ett affärsavslut sker. Det torde vara sällsynt att den första affären med en
kund ger agenten rimlig ersättning för allt det arbete som han har lagt ned på
att genomföra den. Detta kan bli fallet först när kontakten har lett till flera
affärer. Förbundet har vidare svårt att förstå tankegången att en regel om
goodwillersättning skulle konservera företagsekonomiskt olämpliga
agenturförhållanden. Om huvudmannen av företagsekonomiska skäl skulle vilja frigöra
sig frän ett agenturförhållande synes det knappast troligt att han skulle avstå
härifrån på gnmd av att han är skyldig att utge skälig ersättning för den
kundkrets som agenten har skapat. Förbundet påpekar vidare att agenten ofta
ställs i en mycket besvärlig situation vid uppsägning. Att bygga upp en ny
agentur kräver ekonomiska resurser som han oftast
Prop. 1974:29 37
saknar om han inte fär ersättning för den kundkrets som
han lämnar ifrån sig. Att agenten inte får ersättning för kundkretsen är
särskilt oskäligt när han har lagt ner en stor arbetsinsats och betydande
kostnader pä agenturen men inte har gjort några eller endast ett fåtal
försäljningar. Det är i många fall omöjligt för agenten att gardera sig mot en sädan
situation genom att träffa avtal om lång uppdragstid. Förbundet påpekar också
att Sverige, om tanken pä goodwillersättning avvisas, fjärmar sig från de
länder med vilka vi har det hvligaste handelsutbytet. Därmed bryts också en
pågående utveckling i såväl Sverige som de övriga nordiska länderna. Detta är
olyckligt eftersom agentverksamheten i stor utsträckning är av internationell
karaktär. Avslutningsvis anför förbundet att det trots allt vore opraktiskt och
tidsödande att nu återgå till tanken pä goodwillersättning. Förbundet vill
därför inte förorda detta. 1 stället föreslår förbundet vissa ändringar i de
sakkunnigas förslag varigenom agentens skyddsbehov blir behörigen tillgodosett.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser inte att de
sakkunniga har anfört bärande skäl för att undanta kommissionär med tillfälligt
uppdrag från rätten till efterprovision. Med hänsyn till att grunden för efterprovision
har angivits vara att uppdragstagaren bör få ersättning för allt arbete som han
har utfört under avtalstiden och som har resulterat i försäljningsavtal bör
även kommissionär med tillfälligt uppdrag omfattas av denna rätt.
När det
gäller konstruktionen av rätten till efterprovision anser Skånes handelskammare
att innebörden av de olika ersättningsreglerna i förhållande till varandra är
svårbegriplig. Förhållandet mellan 50 § och 68 § bör komma till tydligare
uttryck i lagtexten. Industriförbundet och Bilindustri- och Bilgrossistföreningen
anser att förslaget har utformats pä ett sätt som är ägnat att ge upphov till
svårigheter vid tUlämpningen. De tvingande reglerna kommer att försvära för
parterna att i avtalen dra klara och entydiga gränser mellan varandra
efterföljande agenters provision. Särskilt olämpligt är det att rätten till efterprovision
inte kan uteslutas i uppdragsavtalet ens i de fall dä den föreslagna
schablonregeln inte skall gälla. Även Arbetsgivareföreningen anser att rätten
till efterprovision reglerats på ett sätt som är ägnat att ge upphov till svårigheter
vid tillämpningen. Föreningen tar som exempel det fallet att uppdragstagaren
vid tvist mellan parterna åberopar den föreslagna schablonregeln medan
huvudmännen gör gällande att inga eller blott ett fätal av de efter avtalets
upphörande inkomna orderna kommit till ständ genom uppdragstagarens medverkan
under den tid uppdraget har varat. Det är i en sådan situation osäkert hur
omfattande utredning huvudmannen bör förebringa. Att med någon grad av säkerhet
bedöma hur en eventuell rättegång skulle utfalla måste ofta vara omöjligt.
Enligt föreningen kan det därför diskuteras, om den föreslagna regleringen
uppfyller skäliga rättssäkerhetskrav.
TCO anmärker att oklara formuleringar i 68 § första och
andra styckena kan bli föremål för olika tolkningar och leda till onödiga
tvister, framför allt i samband med uppsägning av uppdragsavtalet. Som exempel
på sådana oklara formuleringar vilka bör klargöras i motiven nämner TCO
bestämmelsen att rätt till provision föreligger om försäljningsavtal kan
anses ha
Prop.
1974:29 38
kommit till stånd genom agentens medverkan. Handel.sagenternas
förbund anmärker att avfattningen av 68 § andra stycket synes ge vid handen att
man först efter det att försäljningsavtal faktiskt har ingåtts kan bedöma om
rätt till efterprovision föreligger. Agenten måste emellertid ha rätt att fä ut
sin efterprovision redan när uppdragsavtalet upphör. Provisionen fär då
beräknas på grundval av en förhandsbedömning av utvecklingen. Denna tanke bör
enligt förbundet komma tUl klart uttryck i lagrummet. Vidare bör
bevisbörderegeln i lagrummet kastas om. Presumtionen bör nämligen enligt
förbundet vara att agentens arbete under uppdragstiden skapar vissa
försäljningsavtal åt huvudmannen även efter agenturavtalets upphörande. Agenten
bör därför vara berättigad till efterprovision på sådana avtal som avses i 68 §
andra stycket med undantag för de fall då avtalet inte kan anses vara en följd
av hans verksamhet under uppdragstiden.
Den föreslagna schablonregeln om beräkning av efterprovision
kommenteras av flera remissinstanser. Handelsagenternas förbund hyser stora
betänkligheter mot regeln och föreslär att den får utgå. Förbundet anser att
schablonregeln kan befaras bli en standardregel som undantränger huvudregeln i
68 § andra stycket. Resultatet kan bli att agenten i många fall får för hög
provision och i många fall för låg. Redan nu betalas i flera fall efterprovision
eller goodwillersättningar. Undersökningar i ett av de nordiska länderna visar
att denna ersättning genomsnittligt ligger betydligt högre än tre månaders
provision. Visserligen skulle en schablonregel mänga gånger leda till enklare
uppgörelser och kunna vara till fördel för agenten eftersom han annars kan ha
en tung bevisbörda att fullgöra. Möjligen skulle också antalet processer bli
lägre med en sådan regel. Den sedvana som hittills har utbildats när det gäller
att beräkna ersättningens storlek kan dock väntas medföra att man snart när
förhållandevis stor säkerhet pä området. Om det anses att man bör ha en
schablonregel, föreslår förbundet att ersättningen höjs, så att den, i varje
fall i långvariga agenturförhällanden, motsvarar sex månaders provision. Helst
ser förbundet emellertid att bestämmelsen formuleras sä att ersättningen,
oberoende av avtalets varaktighet, skall motsvara minst tre månaders provision.
Härigenom skulle markeras att schablonregeln inte är avsedd att vara en
standardregel.
Skånes handelskammare har inte något att erinra mot den
föreslagna schablonregeln. KommerskoUegium, Stockholms handelskammare samt
Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser att man vid de långvariga
uppdragen torde kunna förutsätta att agenten genom sitt arbete för huvudmannens
produkter i avgörande grad medverkat till att order upptas relativt läng tid
efter det avtalet har upphört och att goda skäl därför kan anföras för en
komplettering av regeln med en särbestämmelse för de långvariga uppdragen. För
dessa bör ersättningen förslagsvis motsvara sex månaders provision, beräknad på
sätt som de sakkunniga har föreslagit.
Grossistförbundet ifrågasätter om agenten inte skäligen
borde tillerkännas ersättning även om uppdraget inte varat ett är. För en
sådan ståndpunkt talar, liksom när det är fråga om rätt till ersättning för
förlust pä grund av för tidig uppsägning, att det är inte minst under den
första tiden
Prop. 1974:29 39
som agenten har ett berättigat krav på skydd mot
uppsägning. Det är då som han i allmänhet gör större insatser i form av
marknadsföringsåtgärder m. m. som normalt ger återbäring senare. Förbundet
påpekar vidare att förslaget att schablonregeln inte skall gälla om uppsägning
har skett med minst sex månaders uppsägningstid kan synas obilligt. En uppsägningstid
om minst sex månader ger emellertid agenten rådrum att på ett smidigt och
ekonomiskt sätt avveckla den uppsagda agenturen och förbundet godtar därför de
sakkunnigas förslag i denna del.
TCO anser att ersättning enligt schablonregeln bör utgå
oberoende av uppsägningstidens längd och uppdragets varaktighet. Då
uppsägningstiden bestämts till sex månader eller längre, är förhållandena ofta
sådana att agentens arbete under övergångstiden undan för undan minskas. Detta
kan medföra att provisionen under uppsägningstiden kan komma att understiga den
sammanlagda provision agenten skulle ha erhållit genom schablonregeln och tre
månaders uppsägningstid. Ett system med sådana konsekvenser är inte
acceptabelt. Efterprovision bör utgå även då uppdraget har varat kortare tid än
ett är. Ersättningen bör då vara lägre och motsvara t. ex. en månads provision
om uppdraget har varat längre än tre månader och två månaders provision då det
varat längre än sex månader.
5.3.2 Efterprovision för anställd handelsresande
Arbetsgivareföreningen avstyrker förslaget att anställda
handelsresande skaU få rätt till efterprovision. Föreningen framhåller att det
i allmänhet torde framstå som rimligt att en handelsresande får provision på
alla under anställningstiden upptagna order, inbegripet dem som först efter
anställningens slut leder till avslut. De sakkunnigas förslag ger emellertid
rätt till efterprovision längt utöver denna ram. Motiveringen härför synes föga
övertygande. De anställda handelsresandenas villkor regleras ofta av
kollektivavtal. Dessa innehåller utförliga regler om uppsägning av
anställningsavtal vilka skulle åsidosättas vid ett genomförande av de
sakkunnigas förslag.
5.4 Ersättning för investeringar m. m.
5.4.1 Ersättning till uppdragstagare
Grossistförbundet och Handelsagenternas förbund instämmer
oreserverat i de sakkunnigas förslag att agenten skall ha rätt till ersättning
för föriust på investeringar som har blivit onyttiga genom uppsägning av
avtalet. Handelsagenternas förbund framhåller i anslutning till kravet att
investeringarna skall ha tillkommit efter avtal eller i samförstånd med
huvudmannen, att det erfarenhetsmässigt är sä, att parterna i ett
agenturförhållande muntligt, per brev eller på annat sätt kommer överens om
åtgärder utan att man kan bevisa att uttryckligt avtal föreligger. Mycket sker
sålunda i samförstånd. Enligt förbundet har de sakkunniga därför funnit den med
beaktande av det praktiska affärslivet lämpliga formuleringen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser däremot att det
inte är helt
Prop. 1974:29 40
klart vad som avses med att en investering har tillkommit
i samförstånd med huvudmannen. 1 och för sig kan det hävdas att det är rimligt
att huvudmannen svarar för ifrågavarande förlust om han har fått reda på av
agenten att denne avsäg att göra en investering för hans produkter men inte
reagerat negativt. Uttrycket "i samförstånd" synes omöjliggöra ett
sådant ansvar. Det tycks ange att det skall föreligga något slags gemenskap
mellan huvudmannen och agenten. Det är emellertid oklart om en allmänt positiv
attityd från huvudmannens sida räcker eller om det dessutom krävs att han har
deltagit med någon konkret åtgärd. Det ligger nära till hands att huvudmannen
på grund av den oklarhet som finns i begreppet bestrider att samförstånd har
förelegat. Hovrätten ifrågasätter därför om den föreslagna avgränsningen av
ansvaret är lämplig. Om ansvarigheten utsträcks till att omfatta fall då
huvudmannen har underlåtit att reservera sig mot en investering blir avgränsningen
klarare. Möjlighet finns att låta graden av medverkan från huvudmannens sida
påverka storleken av ersättningen. Fall kan även föreligga då hänsynen tUl vad
som föregått en investering bör föranleda att ersättningen jämkas till noll.
Hovrätten påpekar vidare att en investering som har kommit
till stånd under sådana omständigheter som anges i första stycket ofta innebär
en tillförsäkran från huvudmannens sida att kommissionären skall få behålla
uppdraget under så läng tid att investeringen kan bli lönsam. Även om en sådan
tillförsäkran inte föreligger i det enskilda fallet, är det rimligt att
huvudmannen, som de sakkunniga har föreslagit, förpliktas ersätta skada i
angiven omfattning, om skadan har uppkommit till följd av att huvudmannen har
sagt upp avtalet. Förslaget går emellertid längre. Ersättning skall utgå även i
de fall då kommissionären själv har sagt upp avtalet med iakttagande av
uppsägningstid. Hovrätten finner inte att de sakkunniga har anfört skäl som
motiverar ett så långt gående ansvar. Om kommissionären själv säger upp avtalet
bör han inte erhålla ersättning fören på grund därav uppkommen skada, såvida
han inte har giltig anledning till uppsägning i förhållande hänförligt till
huvudmannen, såsom att huvudmannen försummat att uppfylla sina förpliktelser.
Hovrätten ifrågasätter också om kommissionärens rätt till ersättning för
utgifter enligt 29 § bör omfatta fall då utgifterna har blivit onödiga därför
att kommissionären själv har sagt upp avtalet utan giltig anledning.
Även Skånes handelskammare kritiserar uttrycket
"efter avtal eller i samförstånd med", eftersom det kan ge upphov
till meningsskiljaktig-heter om innebörden och graden av samförstånd.
Handelskammaren föreslår därför i stället formuleringen "efter avtal med
huvudmannen eller uttryckligt direktiv från denne".
Advokatsamfundet kan inte finna nägot bärande skäl varför kommissionären
inte förrän uppdraget har upphört skall kunna med bindande verkan avstå från
sin rätt till ersättning för investeringar. Enligt 52 § första stycket kan han
ju avstå från rätten i samband med alt investeringen görs. Samfundet framhåller
att det skydd som kommissionären avses fä är motiverat framför allt av att man
vill undvika att han redan innan investeringar blir aktuella generellt
avsäger sig rätt till
Prop. 1974:29 41
ersättning. Sä fort en investering blir aktuell bryts
emellertid detta skydd och avtalsfrihet råder. Varför denna avtalsfrihet skall
upphöra sedan investeringen väl är gjord är enligt samfundets mening
svårbegripligt.
Svenska företagares riksförbund påpekar att handelsagenter
i vissa fall lägger ner arbete oeh kostnader på provningar av leverantörers
produkter. Dessa kan i bland inte marknadsföras förrän provningarna har pågått
i flera år. Om avtalet sägs upp under provningstiden kan agenten åsamkas
förlust. Förbundet föreslår att även sådan förlust blir ersättningsgill.
5.4.2 Ersättning till anstäUd handelsresande
Vad gäller förslaget att de anställda handelsresandena
skall ha rätt till särskild ersättning för vissa utlägg anför
Arbetsgivareföreningen att det inte tillräckligt tydligt framgår att ersättning
skall utgå endast för sädana utgifter som handelsresanden haft fog för och
detta inom ramen för vad som kan anses skäligt. Lagtexten bör enligt föreningen
kompletteras i detta hänseende. Föreningen påpekar vidare att det inte synes
vara avsett att det skall råda frihet för parterna att avtala att utgående
provision skall täcka uppkommande utgifter för resor, uppehälle etc. Enligt
föreningen kan det emellertid ofta vara praktiskt att träffa sådana avtal.
Därmed undviker man bl. a. en mängd improduktivt redovisnings-och kontrollarbete.
Föreningen framhåller även att avtal, enligt vilka överenskommen provision
skall innefatta täckning för vissa kostnader, medför en viss garanti för att
handelsresanden inte föranleder omotiverade eller oskäligt höga utgifter. För
såväl huvudman som handelsresande är vidare den fördelen förenad med sådana
avtal, att tvisterom utgifterna normalt kan undvikas. Med den i betänkandet
föreslagna tvingande regleringen kan däremot tvister lätt uppstå mellan
huvudman och handelsresande, exempelvis rörande frågan om viss resa varit
sakligt motiverad och om de därmed förbundna kostnaderna varit skäliga.
Föreningen anser därför att föreskriften bör göras dispositiv.
5.5 Ersättning för åtagande att stå del credere m. m.
1 anslutning till de sakkunnigas förslag om rätt till
särskild ersättning vid åtagande att stå del credere anför Advokatsamfundet att
delcredere-ansvar sannolikt förekommer i ett mycket litet antal fall och att
det måste förutsättas att parterna, dä uppdragstagaren åtar sig sådant ansvar,
tar upp ersättningsfrågan till särskild behandling. Den föreslagna bestämmelsen
torde bli svår att tillämpa. Storleken av ersättningen kommer att bestämmas i
efterhand och kan lätt påverkas av omständigheter som inte är kända vid
avtalstillfället. Över huvud taget är frågan inte av den vikt att den bör göras
till föremål för lagreglering. Även Föreningen Sveriges handelsresande önskar
att bestämmelsen om särskild ersättning för åtagande att stå del credere utgår.
Delcredereåtagande har för handelsresandenas del försvunnit, mycket till följd
av att huvudmännen numera
Prop. 1974:29 42
genom den kreditupplysningsverksamhet som finns bättre
kan bedöma tredje mans solvens.
De sakkunnigas uppfattning att det är obehövligt med
särskilda regler om ersättning för konkurrensklausuler delas av Stockholms
handelskammare och Grossistförbundet. Handelsagenternas förbund intar motsatt
ståndpunkt. På arbetsrättens område torde enligt förbundet den praxis gälla
eller i varje fall fä allt vidare utbredning att särskild ersättning utgär tUl
den som har sagts upp och under viss tid är bunden av konkurrensförbud. De
lojala agenterna utnyttjar ofta inte den möjlighet som 38 § avtalslagen ger att
bortse från ett sådant förbud. För dem skulle en ersättningsregel vara ett
välbehövligt skydd. Några nackdelar synes inte heller vara förenade med en
sådan regel. Huvudmannen kan ju alltid befria agenten från konkurrensförbudet
och därmed sig själv från ersättningsskyldighet. Förbundet hemställer därför
att det läggs fram förslag om rätt till ersättning vid konkurrensförbud.
5.6 Rätten till provision
Mot de sakkunnigas förslag om uppmjukning av villkoret att
tredje man skall ha fullgjort avtalet för att provision skall utgå har Handelsagenternas
förbund inte någon erinran. Förbundet anser det skäligt att agenten skall få
provision i förhällande till den betalning som erläggs. TCO anser emellertid
att provision bör jämställas med vanlig lönefordran och att risken för att
avtalet inte fullgörs bör överföras pä huvudmannen. Eftersom provision är
vederlag för utfört arbete som leder till resultat i form av försäljningsavtal
borde det vara uteslutet att göra rätten till provision beroende av huruvida
avtalet fullgörs eller inte. Syftet med gällande rätt är att hindra att avtal
sluts med insolventa köpare. Detta syfte kan inte längre anses vara aktuellt
med hänsyn till reglerna om påföljd för trolöshet mot huvudman och de nutida
möjligheterna att få kreditupplysning. Även Föreningen Sveriges handelsresande
anser att risken för att köparen inte fullgör avtalet bör läggas pä
huvudmannen.
Skånes handelskammare anser att de sakkunnigas förslag
står i direkt strid mot den allmängihiga principen att agenten gentemot
huvudmannen ansvarar för köparens solvens. Agenten bör därför inte vara berättigad
till provision för viss faktura om inte hela köpeskillingen har erlagts. Inte
heller Advokatsamfundet tillstyrker förslaget. Samfundet anser att de nuvarande
reglerna, som innebär att agent och kommissionär görs delaktiga i bedömningen
av kundens betalningsförmåga och i följderna av en felbedömning, torde framstå
som rimliga i flertalet fall. Agenten/ kommissionären har ofta bättre möjlighet
än huvudmannen att bedöma kundens solvens. Detta gäller särskilt om huvudmannen
är ett utländskt företag. Förslaget inbjuder vidare till åsidosättande av
normal försiktighet från uppdragstagarens sida.
Prop. 1974:29 43
5.7 Provisions förfallotid m.m.
Frågan om provisionens förfallotid berörs av några
remissinstanser. Föreningen Sveriges handelsresande anser att den föreslagna
bestämmelsen härom bör göras tvingande. Handelsagenternas förbund hälsar för
sin del de sakkunnigas förslag med tillfredsställelse och berör i sitt yttrande
inte frågan om regeln bör vara tvingande eller ej.
TCO avstyrker bestämt förslaget att huvudmannen skall ha
rätt att återkräva redan utbetald provision. En sädan bestämmelse kan, åtminstone
när det gäller handelsresandena, leda till orimliga ekonomiska konsekvenser när
ersättningen har konsumerats. Starka sociala skäl talar därför mot införandet
av en sädan regel. Dessutom utgör den redan utbetalade provisionen vederlag för
utfört arbete och bör även av den anledningen inte kunna återkrävas.
De sakkunnigas förslag att provisionsnota skall tillställas
agenten en gång i kvartalet kritiseras av TCO och Föreningen Sveriges handelsresande,
vilka anser att provisionen bör redovisas varje månad. TCO framhåller att en
sådan ordning bl. a. med hänsyn till datateknikens användning vid bokföringen
skulle kunna införas utan större olägenheter. Föreningen päpekar att det redan
nu har blivit vanligt att provisionsnota skrivs ut varje månad.
Både TCO
och handelsresandeföreningen anser vidare att uppdragstagaren bör ha rätt att
ta del av huvudmännens räkenskaper. Han har annars inte möjlighet att
kontrollera riktigheten av den provision som har tillgodoförts honom. För
tillskapande av en sädan rätt bör enligt TCO i första hand förhandlingsvägen
prövas. Först i andra hand bör lagstiftning övervägas. Föreningen anser att man
i vart fall bör införa bestämmelser om att fakturakopior skall bifogas
provisionsnotorna. Även Handelsagenternas förbund berör frågan om
uppdragstagarens möjligheter att kontrollera provisionen. Förbundet har
emellertid inte funnit att det, såvitt gäller handelsagenterna, har yppats nägot
allmänt behov av särskilda kontrollmöjligheter utöver dem som ligger i
systemet med order och räkningskopior och påfordrar därför inte att det införs
bestämmelser om vidgade kontrollmöjligheter.
5.8 Övergångsbestämmelser
De föreslagna övergångsbestämmelserna godtas i allmänhet
av remissinstanserna. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att
bestämmelserna bör tolkas sä, att den nya lagen blir tillämplig pä samtliga
investeringar som företas efter lagens ikraftträdande.
Prop.
1974:29 44
6 Föredraganden
6.1 Allmänna synpunkter
Kommissionslagen innehåller utförliga regler om kommissionärer,
handelsagenter och handelsresande. Lagen kom till år 1914 efter samarbete med
danska och norska kommittéer. Lagar med i stort sett samma innehåll utfärdades
vid ungefär samma tid i Danmark och Norge.
Med kommissionär förstås enligt kommissionslagen den som har
åtagit sig att i eget namn men för annans räkning köpa eller sälja varor,
värdepapper eller annan lös egendom. Verksamheten kan men behöver inte vara av
yrkesmässig natur. Med handelsagent avses den som har åtagit sig att för annans
(huvudmannens) räkning verka för avsättning av varor genom att ta upp köpeanbud
(order) till huvudmannen eller genom att i huvudmannens namn sluta
försäljningsavtal. Handelsagentens verksamhet av.ser således inte inköp.
Agenten handlar i huvudmannens namn men är en självständig yrkesutövare. Hans
verksamhet skall vara förlagd till viss ort, där han skall ha kontor eller egen
lokal för rörelsen.
Utmärkande för handelsresanden är att han reser mellan
olika orter och därvid verkar för avsättning av huvudmannens varor genom att ta
upp order eller genom att i huvudmannens namn sluta försäljningsavtal. Är
handelsresandens verksamhet inskränkt till den ort där huvudmannen driver sin
rörelse kallas han för platsförsäljare. Handelsresande kan vara anställd i
huvudmannens tjänst eller vara självständig företagare. För de anställda
handelsresandena gäller förutom vissa särskilda bestämmelser i
kommissionslagen - de regler som följer av anställningsförhållandet. För de
självständiga handelsresandena gäller i fråga om deras rättigheter och
skyldigheter i förhållande till huvudmannen samma regler som för
handelsagenterna.
Handelsagenternas och handelsresandenas organisationer i
de nordiska länderna har vid upprepade tillfällen framställt önskemål om en
revision av kommissionslagstiftningen. Kraven har gällt bl. a. ökade
möjligheter för agenterna och handelsresandena att erhålla provision exempelvis
vid bristande betalning från Iredje mans sida samt skyldighet för huvudmannen
att oftare översända provisionsnota. Vidare har yrkats att agenterna skall få
rätt till ersättning för goodwill vid uppdragets upphörande och att regler om
uppsägningstid skall införas.
Ar 1961 tillsattes i Finland en kommitté för att utarbeta
lagstiftning på området. Aret därpå förordnades i Danmark, Norge och Sverige
sakkunniga med uppdrag att följa arbetet i den finska kommittén och att
överväga om det förelåg anledning att ändra kommissionslagstiftningen i resp.
länder. De svenska och norska sakkunniga avgav år 1 970 betänkanden med
praktiskt taget likalydande förslag till ändringar i kommissionslagstiftningen.
1 Danmark har nägot betänkande ännu inte avlämnats. Den finska kommittén har
avlämnat ett betänkande med förslag till lag om handelsreprcsentanter
(handelsagenter och handelsresande) som nära
Prop. 1974:29 45
ansluter till de norska och svenska förslagen. 1 Norge har
de ändringsförslag som den norska kommittén framfört redan lett till
lagstiftning.
De sakkunniga syftar med sitt förslag främst till att
stärka handelsagentens och i motsvarande mån även kommissionärens och
handelsresandens ställning gentemot huvudmannen. Som motiv för en sådan f~örstärkning
anför de sakkunniga att mellanmannen vid avtalsslutet ofta befinner sig i
underläge i förhållande till huvudmannen. De sakkunniga har också funnit det
påkallat att ge agenterna i de nordiska länderna en med agenterna i de större
europeiska industristaterna mer jämbördig ställning.
Förslaget innehåller regler om ersättningsskyldighet för
den part som bringar ett avtal att upphöra före utgången av en i lagen angiven
minsta uppsägningstid. Vidare föresläs regler om efterprovision, som innebär
att mellanmannen får rätt till provision på avtal som sluts efter det att
uppdraget eller anställningen har upphört men som kommit till genom hans
medverkan under uppdrags- resp. anställningstiden. Kommissionärer och andra
uppdragstagare får enligt förslaget också rätt till ersättning för vissa
investeringskostnader i samband med att uppdraget upphör. I fråga om rätten
till provision föreslås att provision i princip skall utgå i förhållande till
vad tredje man fullgör av avtalet. Vissa ändringar föreslås också i de regler
som rör provisions förfallotid, provisionsnotor och rätt till ersättning för
utgifter.
De sakkunniga har inte funnit anledning föreslå att man i kommissionslagen
för in regler om ytterligare kategorier av mellanman, t. ex. återförsäljare med
ensamrätt. De sakkunniga betonar emellertid att det måste finnas ett betydande
utrymme för en analog tillämpning av kommissionslagens regler i fråga om andra
mellanman än dem som uttryckligen omfattas av lagen.
Remissinstanserna finner allmänt att de sakkunnigas
förslag är väl avvägt och i allt väsentligt ägnat att läggas till grund för
lagstiftning. Invändningar framförs dock på en del punkter, framför allt när
det gäUer frågan orn uppdragstagarens rätt till ersättning vid uppdragets
upphörande. Några remissinstanser anser att de nordiska reglerna på denna
punkt borde ha samordnats med dem som gäller pä kontinenten. Vidare framförs kritik
mot förslaget om förutsättningarna för provision.
För egen del finner jag det liksom de sakkunniga uppenbart
att de grupper av uppdragstagare som omfattas av lagen ofta befinner sig i ett
underläge i förhållande till huvudmannen vid uppdragsavtalets ingående. Som
följd härav kan det vara svårt för uppdragstagarna att gentemot huvudmannen
hävda sina intressen och i avtalet få sina rättmätiga anspråk i fråga om
uppsägningstid, ersättning o. d. tillgodosedda. 1 likhet med de sakkunniga
finner jag det därför angeläget att söka stärka uppdragstagarnas ställning
gentemot huvudmannen, framför allt genom regler som ger dem ett ökat rättsskydd
vid avtalets upphörande. Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för
utländsk rätt finns också i åtskillig utländsk lagstiftning regler som ger
uppdragstagarna ett längre gående skydd än som följer av den svenska
kommissionslagen. De sakkunnigas förslag med dess bestämmelser om ersättning
vid förtida
Prop. 1974:29 46
uppsägning, efterprovision och ersättning för förlust på
investeringar m. m. tillgodoser enligt min mening i allt väsentligt de krav på
förbättring av uppdragstagarnas ställning som sålunda föreligger.
En grupp vars vUlkor särskilt behöver förbättras är
handelsresandena. Oavsett om handelsresanden är anställd hos huvudmannen eller
om han är självständig företagare torde han i de flesta fall ha en svagare
ekonomisk ställning och därmed ett större skyddsbehov än kommissionären eller
handelsagenten. Även handelsresandenas krav tillgodoses i väsentlig
utsträckning genom utredningsförslaget. Som jag skall återkomma till i det
följande anser jag dock att deras ställning i vissa avseenden bör förbättras
ytterligare.
Med hänsyn tUl vad jag nu har sagt förordar jag liksom
remissinstanserna att de sakkunnigas förslag läggs till grund för
lagstiftning.
Kommissionslagen är på grund av sin uppbyggnad tämligen
svårtillgänglig. De sakkunnigas förslag innebär inte någon förenkling
härvidlag. Pä grundval av sakkunnigförslaget är det emellertid inte möjligt att
nu göra en vittgående omarbetning av lagen. Inte heller finner jag anledning
att i detta sammanhang modernisera lagen i språkligt hänseende.
Uppenbarligen finns det stora likheter mellan den
verksamhet som bedrivs å ena sidan av handelsagenterna och å andra sidan av
återförsäljare med ensamrätt och andra mellanman som inte omfattas av
kommissionslagen. Som tidigare nämnts är det heller inte ovanligt att en
handelsagent också kan vara ensamåterförsäljare genom att vid sidan av
agenturverksamheten sälja huvudmannens varor i fast räkning. Det sagda talar i
viss män för att man vidgar kommissionslagens tillämpningsområde genom att föra
in regler om nya grupper av mellanman. Enligt min mening finns det dock inte
underlag för att nu genomföra en sädan utvidgning. Däremot kan naturligtvis
kommissionslagen i viss utsträckning tillämpas analogt.
6.2 Uppsägningstid
6.2.1 Uppsägning av uppdragstagare
Kommissionslagen innehåller inte några bestämmelser om
uppsägningstid, såvitt gäller kommissionärer, handelsagenter och självständiga
handelsresande. Såväl uppdragstagaren som hans huvudman har rätt att när som
helst avsäga sig resp. återkalla uppdraget. Om emellertid avsägelse eller återkallelse
sker i strid med vad parterna har kommit överens om, har den part mot vilken
åtgärden vidtas rätt till ersättning för den skada som han åsamkas genom
åtgärden. Rätt till skadestånd föreligger dock inte om den part som i förtid
bringat avtalet att upphöra hade giltig anledning härtill på grund av
motpartens underlätenhet att uppfylla sina plikter enligt avtalet eller på
grund av annan särskild omständighet. För det fallet att den förtida återkaUelsen
eller avsägelsen hade sin grund i motpartens försummelse att fullgöra avtalet
är den part som i förtid bringade avtalet att upphöra berättigad till
ersättning.
Prop. 1974:29 47
Enligt min mening finns det utan tvekan behov av ett utökat
uppsägningsskydd för sädana uppdragstagare som har träffat tillsvidare-avtal
med huvudmannen, dvs. avtal som löper pä obestämd tid och som ej avser endast
att slutföra ett visst ärende. Det måste anses vara ett befogat krav att en
sådan uppdragstagare vid avtalets upphörande fär skälig tid tUl sitt förfogande
för att planera en omläggning av verksamheten. 1 mänga fall torde vissedigen
uppdragstagaren kunna få in en bestämmelse i uppdragsavtalet om att uppdraget
kan bringas att upphöra endast med iakttagande av viss uppsägningstid. Inte
sällan torde dock uppdragstagaren vid avtalsslutet befinna sig i ett sådant underiäge
i förhällande tUl huvudmannen att han misslyckas med att utverka en sådan
bestämmelse. 1 likhet med de sakkunniga och de remissinstanser som har yttrat
sig på denna punkt anser jag därför att i kommissionslagen bör föras in regler
om uppsägningstid. Dessa regler bör gälla inte bara när huvudmannen vill säga
upp avtalet utan också när uppdragstagaren vill bringa avtalet att upphöra.
Även huvudmannen kan uppenbarligen i många fall ha behov av rådrum i samband
med upphörande av ett avtal för att söka kontakt med en ny agent e. d. eller på
annat sätt säkerställa distributionen av sina produkter.
Påföljden
för att part säger upp ett uppdragsavtal utan iakttagande av föreskriven
uppsägningstid bör vara skadeståndsskyldighet. Vidare bör, som de sakkunniga
har föreslagit, reglerna om uppsägningstid vid uppsägning frän huvudmannens
sida göras tvingande till uppdragstagarens förmån. 1 likhet med de sakkunniga
finner jag inte att det föreligger behov av ett motsvarande skydd för
huvudmannen vid uppsägning frän uppdragstagaren. Det bör alltså stå parterna
fritt att träffa avtal om att uppdragstagaren skall kunna bringa avtalet att
upphöra utan uppsägningstid eller med iakttagande av kortare uppsägningstid än
som anges i lagen.
När det
gäller uppsägningstidens längd innebär de sakkunnigas förslag att vardera
parten skall vara skyldig att iaktta en uppsägningstid av minst tre månader,
räknat frän utgången av den månad dä uppsägningen skedde. Har uppdraget varat
kortare tid än ett är, skall dock uppsägningstiden vara en månad.
Remissinstanserna
har över lag godtagit de sakkunnigas förslag. 1 några remissvar påpekas dock
att tiderna tre resp. en månad kan te sig väl korta, särskilt i sädana
branscher där försäljningsarbetet är mycket långsiktigt och det kan dröja flera
år innan den första leveransen kan ske. 1 sädana fall får man dock enligt dessa
remissinstanser förutsätta att parterna träffar avtal om längre uppsägningstid.
Frän något håll har framförts den åsikten att uppsägningstiden bör vara kortare
än tre månader vid uppsägning från uppdragstagarens sida.
Jag finner
för min del att de sakkunnigas förslag beträffande uppsägningstid utgör en lämplig
avvägning mellan parternas olika intressen. 1 lagen bör därför föras in regler
av det angivna innehållet. Vad särskilt gäller önskemålet om kortare
uppsägningstid vid uppsägning från uppdragstagarens sida vUl jag erinra om
mitt tidigare förslag att reglerna på denna punkt skall vara dispositiva.
Prop.
1974:29 48
Självfallet hindrar inte de nu förordade reglerna om viss
minsta uppsägningstid att parterna träffar avtal om längre uppsägningstid. För
det fall att längre uppsägningstid har avtalats och ena parten säger upp
avtalet i strid med vad sålunda har överenskommits bör parten liksom hittills
vara skadeståndsskyldig. Detsamma gäller om uppdragsavtalet sägs upp i förtid i
fall då uppdragstagaren har blivit tillförsäkrad eller åtagit sig att handha
uppdraget under bestämd tid eller slutföra visst ärende.
Enligt vad de sakkunniga framhåller förekommer det att
parterna inte uttryckligen avtalar någon tid för uppdragets längd men att det
ändå är deras mening att uppdraget skall bestå viss tid eller så länge att ett
ärende hinner slutföras. Så kan t. ex. vara fallet när parterna har kommit
överens om att uppdragstagaren skall göra en viss investering för uppdraget.
Det måste då i allmänhet vara en av båda parter omfattad förutsättning att
uppdragstagaren skall få behälla uppdraget sä länge att kostnaderna för
investeringen hinner bli täckta av de inkomster som uppdraget ger. Med tanke på
dessa fall föreslår de sakkunniga en regel om att skadestånd skall utgå även om
uppsägningen sker i strid med vad som kan anses vara andra parten tillförsäkrat
i fråga om uppdragets längd.
Remissinstanserna har inte haft något att invända mot de
sakkunnigas förslag i denna del. Även jag ansluter mig tUl förslaget.
Som tidigare nämnts gäller enligt nuvarande bestämmelser
att part som i förtid bringat ett avtal att upphöra undgår skadeståndskyldighet
gentemot motparten, om det fanns grund för uppsägelsen i motpartens
underlåtenhet att uppfylla .sina plikter enligt avtalet eller i annan särskild
omständighet. Underlåtenheten behöver inte vara av så allvarlig natur att den
kan tillräknas motparten som försummelse. Inte heller fordras att den särskilda
omständighet som kan ha åberopats som skäl för uppsägelsen är hänförlig till
motparten. Den kan i stället vara att hänföra till den uppsägande parten själv
eller till hans rörelse, t. ex. vikande lönsamhet. Det finns således ganska
stora möjligheter för den som i förtid bringar ett avtal att upphöra att undgå
att ersätta motparten hans skada härför.
De sakkunniga anser att uppsägningsskyddet bör göras
effektivare genom att man skärper kraven pä de omständigheter som endera parten
måste åberopa för att undgå ersättningsskyldighet. De föreslår därför att huvudmannen
för att undgå ersättningsskyldighet vid förtida uppsägning måste visa att
uppdragstagaren har misskött uppdraget, dvs. i väsentlig mån har åsidosatt sina
förpliktelser mot huvudmannen, eller att återkal-lelsen eljest berodde på någon
till uppdragstagaren hänförlig omständighet av synnerlig vikt eller att det
annars skulle framstå som orimligt att huvudmannen skall utge ersättning på
grund av den för tidiga återkaUelsen. Liksom hittills skall uppdragstagaren
enligt de sakkunnigas förslag vara berättigad till ersättning även då han själv
i förtid avsagt sig uppdraget men hade grund härtill i huvudmannens försummelse
att uppfylla sina förpliktelser enligt avtalet.
I huvudsak motsvarande regler föreslär de sakkunniga när
det gäller uppdragstagarens möjligheter att undgå skadeståndsskyldighet vid
förtida uppsägning resp. huvudmannens rätt till ersättning när han själv säger
upp
Prop. 1974:29 49
avtalet i förtid. Den skillnaden gäller dock att
uppdragstagaren blir befriad från ersättningsskyldighet redan när huvudmannen i
någon män har åsidosatt sina avtalsenliga förpliktelser. Det krävs sålunda
enligt förslaget inte att det har varit fråga om väsentlig pliktförsummelse
från huvudmannens sida. Vidare föresläs att uppdragstagaren i väsentlig mån
skall ha försummat att uppfylla sina avtalsenliga förpliktelser för att
huvudmannen skall fä rätt till ersättning, om han återkallar uppdraget i
förtid.
Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har i allmänhet lämnats
utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag finner att förslaget i stort sett
bör godtas. Till skillnad från de sakkunniga anser jag dock inte att
huvudmannen bör kunna undgå ersättningsskyldighet i sådana fall då
uppdragstagaren utan att ha misskött uppdraget blir uppsagd i förtid på den
grunden att han i andra sammanhang har gjort sig skyldig till oegentligheter.
Skulle huvudmannens förtroende för uppdragstagaren brista utan att detta beror
på dennes misskötsel av uppdraget, får huvudmannen säga upp uppdragstagaren med
iakttagande av vederbörlig uppsägningstid och i annat fall själv bära kostnaden
för en för tidig uppsägning. Motsvarande regel bör gälla, när uppdragstagaren
vill avsäga sig uppdraget pä grund av annan omständighet som är hänförlig tUl
huvudmannen än att denne har försummat att uppfylla sina avtalsenliga förphktelser.
När det gäller utformningen av lagtexten anser jag liksom
en remissinstans att reglerna bör förenklas i förhållande till de sakkunnigas
förslag. Jag återkommer till lagtexten i det följande.
6.2.2 Uppsägning av anställd handelsresande
För rättsförhållandet mellan anställda handelsresande och
deras huvudmän gäller i första hand vad parterna har kommit överens om i
anställningsavtalet. Kommissionslagen innehåller dock vissa bestämmelser om den
anställde handelsresandens rättigheter och skyldigheter i förhållande till
huvudmannen. Bl. a. sägs i lagen att handelsresanden inte får skiljas frän
eller lämna sin anställning utan föregående uppsägning, såvida inte annat följer
av avtalet eller det annars föreligger giltig anledning att anställningen
omedelbart skall upphöra. Verkställs uppsägning frän någondera parten, skall
anställningen upphöra tidigast med utgången av tredje kalendermånaden efter den
dä uppsägningen skedde. De nu angivna bestämmelserna gäller inte i den mån
annat följer av lagen (1971 ;199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare.
De sakkunniga föreslår att den återgivna regeln om
uppsägningstid görs tvingande till handelsresandens förmån. Regeln begränsas
dock enligt förslaget till att avse fall då anställningsförhållandet har varat
minst sex månader. För övriga fall föresläs inte någon bestämmelse om uppsägningstid.
Som skäl härför pekar de sakkunniga på att den första tiden av ett
anställningsförhållande ofta har karaktären av en prövotid och att det då bör
vara tillåtet för kontrahenterna att själva bestämma uppsägnings-
4 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 29
Prop.
1974:29 50
tidens varaktighet.
Vad de sakkunniga sålunda föreslagit' har kritiserats i
olika avseenden under remissbehandlingen. Sålunda anser de remissinstanser som
närmast företräder handelsresandenas intressen att det bör införas en regel om
en månads uppsägningstid vid uppsägning från huvudmannens sida, om
anställningen har varat mindre än sex månader. Det framhålls också att den
föreslagna tremånaderstiden vid uppsägning frän handelsresandens sida är
alltför lång. Andra remissinstanser vänder sig mot att bestämmelserna om
uppsägningstid görs tvingande. Det erinras bl. a. om att de anställda
handelsresandenas anställningsvillkor i stor utsträckning regleras genom
kollektivavtal som omfattar även andra grupper av anställda.
Som tidigare nämnts antog riksdagen förra året en lag om
anställningsskydd (SFS 1974:12), Enligt lagen, som i princip är tillämplig på
alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst, kan en tillsvidareanställning
normalt bringas att upphöra endast efter uppsägning. Under vissa särskilt
angivna förutsättningar kan dock en arbetstagare avskedas resp. frånträda sin
anställning med omedelbar verkan, Lagen om anställningsskydd innehåller också
bestämmelser om uppsägningstid. Huvudregeln är att det för såväl arbetsgivare
som arbetstagare gäller en uppsägningstid av minst en månad. Arbetstagare som
har varit anställd hos arbetsgivaren de senaste sex månaderna eller sammanlagt
minst tolv månader under de senaste tvä åren har dock rätt till längre
uppsägningstid, om han fyllt 25 är. Uppsägningstiden förlängs successivt med
stigande levnadsålder frän tvä till sex månader. Den längsta uppsägningstiden
gäller, om arbetstagaren har fyllt 45 år. Reglerna om uppsägningstid är
dispositiva pä det sättet att avvikelse får göras med stöd av kollektivavtal
som på arbetstagarsidan har slutit eller godkänts av huvudorganisation,
Lagen om anställningsskydd bygger på förslag av
utredningen rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för
arbetsdomstolen. Utredningen har senare lagt fram betänkandet (SOU 1973:56)
Trygghet i anställningen 11. Betänkandet innehåller förslag till viss följdlagstiftning
som föranleds av lagen om anställningsskydd. Bl. a. föreslås ändringar i
kommissionslagens regler om de anställda handelsresandena.
Enligt utredningens uppfattning bör de anställda
handelsresandena i princip inte undantas från lagen om anställningsskydd.
Utredningen föreslår därför tUl en början att kommissionslagens bestämmelse om
avskedande resp, omedelbart frånträdande av anställningen skall utgå. Härigenom
kommer frågan om förutsättningarna för avskedande av en anställd handelsresande
att bli exklusivt reglerad genom de tvingande bestämmelserna i lagen om
anställningsskydd.
När det gäller uppsägningstidens längd anser utredningen
att kommissionslagens regel om tre månaders ömsesidig uppsägningstid bör
behållas, eftersom den torde vara ett uttryck för rådande praxis. Orn
emellertid handelsresanden har rätt till längre uppsägningstid enligt lagen om
anställningsskydd, bör den uppsägningstiden gälla. De förordade reglerna om
uppsägningstid bör enligt utredningens uppfattning göras tvingande i samma
utsträckning som bestämmelserna om uppsägningslid i lagen om
Prop. 1974:29 51
anställningsskydd. Avvikelse skall alltså kunna göras med
stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av
huvudorganisation.
Utredningen påpekar att kommissionslagen f. n. saknar
regler om skadeständsskyldighet för det fallet att huvudmannen resp. den
anställde handelsresanden underlåter att iaktta bestämmelserna om
uppsägningstid. Enligt utredningens uppfattning bör en sådan underlåtenhet
bedomas efter samma regler som gäller vid underlåtenhet att iaktta
uppsägningstid enligt lagen om anställningsskydd. Utredningen föreslår därför
att man i kommissionslagen tar in en skadeståndsbestämmelse som hänvisar till
nyssnämnda lag.
De förslag som har lagts fram av utredningen rörande ökad
anställningstrygghet m. m, har remissbehandlats. Härvid har flertalet remissinstanser
godtagit de förordade bestämmelserna om uppsägningstid etc. för de anställda
handelsresandena. Svea hovrätt och arbetsrättskommittén har dock förordat
vissa jämkningar för att få bättre överensstämmelse med bestämmelserna i lagen
om anställningsskydd. SHIO ifrågasätter om arbetsgivaren skall vara bunden av
så långa uppsägningstider som följer av utredningens förslag, medan TCO
understryker att en handelsresande som blir uppsagd liksom hittills bör fä
tillgodoräkna sig dels resterande del av den kalendermånad då uppsägning sker,
dels ytterligare tre kalendermånader. LO säger sig ha svårt att acceptera att
en handelsresande som vill säga upp sig skall vara bunden av en längre lagstadgad
uppsägningstid än som gäller för andra arbetstagargrupper. Arbetsdomstolens
ordförande slutligen anser att det inte föreligger något beaktansvärt skäl att
behålla särskilda anställningsskyddsbestämmelser i kommissionslagen efter
tillkomsten av lagen om anställningsskydd.
För min
del anser jag det till en början självklart att de anställda handelsresandena
inte bör ha ett sämre anställningsskydd än som tillkommer övriga arbetstagare,
1 den mån inte annat föreskrivs i kommissionslagen kommer de anställda
handelsresandena också att omfattas av lagen om anställningsskydd. 1 princip
får det anses riktigast att låta anställningsskyddet så längt möjligt regleras
uteslutande genom nämnda lag och alltså avstå frän att föra in särregler i
kommissionslagen. Det kan emellertid inte komma i fråga att låta handelsresandenas
anställningsskydd försämras pä sådana punkter där de i dagens läge har ett
längre gående skydd än som följer av lagen om anställningsskydd. 1 enlighet
därmed anser jag att de liksom hittills bör vara tillförsäkrade tre månaders
uppsägningstid, räknat frän utgången av den kalendermånad då uppsägning skedde.
Däremot anser jag i likhet med vissa remissinstanser att denna längre
uppsägningstid inte bör gälla, när det är handelsresanden själv som vill säga
upp sig, 1 sådana fall bör i stället anställningsskyddslagens allmänna regel
om en månads uppsägningstid vara tillämplig.
När det i övrigt gäller frågor om uppsägning m. m. av
anställda handelsresande anser jag liksom ett par remissinstanser att
utredningens förslag bör jämkas något för att stämma bättre överens med
reglerna i lagen om anställningsskydd. Jag återkom.mer till de olika
bestämmelserna i specialmotiveringen.
Prop. 1974:29 52
6.3 Efterprovision
6.3.1 Efterprovision för uppdragstagare
Kommissionärer, handelsagenter och självständiga
handelsresande har, om inte annat avtalats, rätt till ersättning för uppdraget
i form av provision. Denna utgår på varje avtal som för huvudmannens räkning
ingås med tredje man eller som kommer till ständ genom mellanmannens medverkan.
Mellanmannens medverkan måste ha lämnats under tiden för uppdragets bestånd för
att han skall fä rätt till provision pä avtalet. Däremot är det osäkert orn
också avtalet måste ha slutits under den tiden. Av lagens ordalydelse följer
inte obetingat att så måste vara fallet.
Har en handelsagent eller handelsresande uteslutande rätt
att inom visst distrikt verka för huvudmannen, är han berättigad till provision
på avtal som sluts med köpare inom distriktet även om han själv inte har
medverkat till avtalet.
Det är
inte ovanligt att en handelsagent eller annan uppdragstagare under
uppdragstiden arbetar upp en kundkrets som fortsätter att efterfråga
huvudmannens varor även efter det att uppdraget har upphört. För att i sådana
fall kompensera uppdragstagaren för den kundkrets som han förlorar vid
uppdragets upphörande har i åtskilliga länder i Europa införts en rätt för
uppdragstagaren att vid uppdragets slut erhålla ett särskilt avgångsvederlag, s.
k. goodwillersättning, som skall utgöra ersättning för förlusten av den
kundkrets som uppdragstagaren arbetat upp och som huvudmannen efter uppdragets
upphörande fär tillgodogöra sig värdet av.
De
sakkunniga har övervägt om liknande regler bör införas i den svenska
lagstiftningen. Ett system med särskilt avgångsvederlag skulle emellertid
enligt de sakkunnigas mening leda mycket långt och i viss mån strida mot
rättsgrundsatser som annars tillämpas i vårt land. De uppdragstagare som
omfattas av kommissionslagen skulle med ett sådant system fä en särställning i
förhållande till andra jämförliga uppdragstagare. Som exempel nämns
reklam-eller konsultbyråer, som inte utöver det avtalade vederlaget kan- kräva
särskild ersättning för att byråns arbete även i framtiden kommer
uppdragsgivaren till godo. De sakkunniga påpekar också att en rätt till
ersättning vid uppdragets slut pä annan grund än de ifrågavarande försäljnings-
resp. inköpsavtalen skulle innebära en principiell utvidgning av
ersättningsgrundvalen i förhällande till vad som gäller så länge uppdraget
består.
På grund av det sagda avvisar de sakkunniga tanken pä att
i kommissionslagen införa regler om avgångsvederlag. 1 stället föresläs att
uppdragstagaren skall få en rätt till efterprovision, dvs. rätt till provision
på alla avtal som kan anses ha kommit till stånd genom hans medverkan under
uppdragstiden, oavsett om avtalen har slutits först efter denna tids utgång.
Ett sådant system är enligt de sakkunnigas mening ägnat att ge uppdragstagaren
det vederlag som han med stöd av avtalet rätteligen bör ha anspråk på. För att
underlätta beräkningen av efterprovisionen föreslår de sakkunniga en särskild
schablonregel för de fall då uppdraget
Prop. 1974:29 53
har varat längre tid än ett år och sagts upp med kortare
varsel än sex månader. Förebringas ej i sådana fall utredning om efterprovisionens
storlek skall den anses motsvara tre månaders provision, beräknat efter
genomsnittet av månadsprovisionerna under uppdragets sista år. Bestämmelserna
om efterprovision föreslås bli tvingande.
Flertalet remissinstanser godtar den föreslagna ordningen
med efterprovision. Från några håll anförs dock kritik. Bl. a. anser man att
det med hänsyn till den starkt stigande internationella handeln är angeläget
att vi i Norden väljer samma system med goodwUlersättning som man har gjort i
de stora industri- och handelsländerna i Europa. När det gäller utformningen
av den föreslagna schablonregeln anser några remissinstanser att regeln bör
tillämpas även i fråga om avtal som har varat ett år eiler kortare tid eller
som har sagts upp med minst sex månaders varsel. Pä några häll anser man också
att uppdragstagaren vid långvariga uppdrag bör ha en efterprovision som
motsvarar sex månaders provision.
För min del vill jag först framhålla att
provisionssystemet onekligen medför vissa risker för att uppdragstagaren inte
alltid får det vederlag för sitt arbete som han rätteligen bör ha anspråk på. 1
många fall kan inarbetandet av en produkt på marknaden ta ganska lång tid i
anspråk. Om huvudmannen i sädana fall säger upp avtalet på ett tidigt stadium,
kan detta medföra att uppdragstagaren inte fär betalt för det arbete som han
har lagt ned i enlighet med avtalet. Även om uppdragstagaren i viss
utsträckning genom avtal kan skydda sig mot uppsägningar som leder till att
hans vederlagskrav inte blir skäligen tillgodosedda, är det tydligt att hans
möjligheter i detta avseende är begränsade. Det finns därför behov av en laglig
reglering av hithörande problem.
Onekligen talar vissa skäl för att man löser problemet
genom att införa ett system med avgångsvederlag eller goodwillersättning. Bl.
a, skulle man på det sättet fä en överensstämmelse med den ordning som gäller i
utomnordiska länder. Som de sakkunniga har framhållit skulle emellertid ett
sådant system innebära att uppdragstagaren får en särskild ersättning även i
sådana fall då det inte är motiverat med hänsyn till det arbete som han har
utfört. En rätt till avgångsvederlag skulle därmed strida mot det system som
tillämpas under uppdragsavtalets bestånd och som innebär atf uppdragstagaren
får ersättning endast i den män försäljnings- resp. inköpsavtal har kommit till
ständ genom hans verksamhet.
Pä grund av det sagda anser jag aft man i stället bör lösa
problemet genom att bygga ut uppdragstagarens rätt till provision. Som de
sakkunniga har föreslagit bör uppdragstagaren vara tillförsäkrad rätt till
provision även pä sädana avtal som sluts efter def aft uppdraget har upphört,
under förutsättning aft uppdragstagarens insatser har medverkat till
avtalsslutet. Pä detta sätt fär uppdragstagaren i allt väsentligt den trygghet
som han behöver i de fall dä han under uppdragsfiden har lagt ned arbete som
ger resultat först på längre sikt. Systemet med efterprovision torde också i
många fall leda till samma praktiska resultat som en ordning med
avgångsvederlag eller goodwillersäffning.
Prop. 1974:29 54
Uppenbarligen måste det i många fall bli svårt att avgöra
om avtal som ingås mellan huvudmannen och tredje man efter uppdragstidens
utgång skall anses ha tillkommit med uppdragstagarens medverkan eller inte. För
att dessa svårigheter så långt möjligt skall undanröjas finner jag det
värdefullt att man som utredningen har föreslagit inför en schablonregel om
beräkningen av efterprovision. En sådan regel gör det också lättare för
parterna att slutgiltigt reglera sina mellanhavanden redan vid tidpunkten för
uppdragets upphörande.
När det gäller förutsättningarna för schablonregelns
tillämpning anser jag att de sakkunnigas förslag är väl avvägt. Rimligtvis bör
uppdraget ha varat under en ej alltför kort tid för att man skall kunna
fastställa vad som är uppdragstagarens normala resultat och pä det sättet räkna
fram en schablonersättning som är så rättvis som möjligt. Det är vidare rimligt
att kräva att uppsägningstiden inte är alltför lång. Vid en lång uppsägningstid
är omständigheterna ofta sådana att uppdragstagarens arbete undan för undan
minskas. 1 en sådan situation saknas utrymme för en helt schematisk
ersättningsregel. Med hänsyn till det nu anförda föreslår jag att
schablonregeln skall vara tillämplig endast om uppdraget har varat minst ett är
och har sagts upp med kortare varsel än sex månader.
Även de sakkunnigas förslag om schablonregelns innehåll
utgör enligt min mening en lämplig avvägning mellan de olika intressen som här
gör sig gällande. Regeln bör alltså ges det innehållet att, om utredning inte
förebringas om efterprovisionens storlek, sådan provision skall utgå med ett
belopp som motsvarar tre månaders provision, beräknad efter genomsnittet av
månadsprovisionerna under uppdragets sista är.
Liksom de sakkunniga anser jag att bestämmelserna om efterprovision
bör vara tvingande.
6.3.2 Efterprovision för anställd handelsresande
Som nämnts i det föregående kan anställda handelsresande
vara helt eller delvis provisionsavlönade. 1 den män de är avlönade med
provision äger konimissionslagens regler beträffande handelsagenter och
självständiga handelsresande motsvarande tillämpning, såvitt gäller villkor
för provision m. m. Provision utgår således på vaije avtal som har kommit till ständ
genom handelsresandens medverkan under anställningstiden.
Enligt de sakkunnigas förslag skall de tidigare behandlade
reglerna om efterprovision gälla även sädana anställda handelsresande som är provi-sionsaylönade.
Förslaget har rned något enstaka undantag godtagits under remissbehandlingen,
och även jag anser att det bör genomföras,
6.4 Ersättning för investeringar m. m.
6.4.1 Ersättning till uppdragstagare
Det är inte ovanligt att uppdragstagaren i sin verksamhet
gör omfattande investeringar i lokaler, maskiner, transportmedel, lager och liknan-
Prop. 1974:29 55
de. 1 många fall är investeringarna speciellt anpassade
för ett visst uppdrag och kan därmed bli mer eller mindre onyttiga när detta
uppdrag upphör. Oavsett vilket slag av investering det är fråga om har
uppdragstagaren normalt själv att bära kostnaden för den. Om emellertid
investeringen har kommit till ständ pä huvudmannens initiativ eller i samförstånd
med honom måste detta ofta kunna tolkas som en tillförsäkran från huvudmannens
sida att avtalet skall bestå under så läng tid att uppdragstagaren får
möjlighet att avskriva investeringen. Om huvudmannen i ett sådant fall säger
upp avtalet i förtid, torde uppdragstagaren f. n. ha vissa möjligheter till
ersättning för den förlust som han lider härigenom. Stödet i gällande rätt för
ett sådant anspråk är emellertid osäkert.
Enligt de sakkunnigas mening bör man vid bedömningen av
hithörande spörsmål utgå frän att uppdragstagaren i egenskap av självständig
företagare principiellt har att själv stå risken för misslyckade
investeringar. Förutsättningar för ersättningsskyldighet föreligger emellertid
enligt de sakkunnigas mening i sädana fall då huvudmannen har uppmanat uppdragstagaren
till investeringen eller denna annars har ägt rum i samförstånd mellan
kontrahenterna. Det bör emellertid också krävas att investeringen har skett
just för ifrågavarande uppdrag, 1 enlighet med det sagda föreslår de sakkunniga
att i kommissionslagen förs in regler om rätt för uppdragstagaren att i skälig
omfattning erhålla särskild gottgörelse för förlust som uppkommer genom att han
i följd av uppdragets upphörande inte får täckning för investeringar som har
gjorts för uppdraget och som har tillkommit efter avtal eller i samförstånd med
huvudmannen utan att det i samband med investeringarnas företagande har överenskommits
att uppdragstagaren själv skall stå för kostnaderna helt eller delvis.
Förslaget har över lag tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av remissinstanserna. Vissa synpunkter på förslagets närmare
utformning har dock framförts.
För egen del vill jag liksom de sakkunniga understryka att
huvudprincipen måste vara att uppdragstagaren i egenskap av självständig
företagare har att själv stå risken för misslyckade investeringar. Särskilda
regler är emellertid påkallade i fall dä en investering pä uppdrag av huvudmannen
eller i samförstånd med honom har företagits för ett särskilt uppdrag och
anpassats just till detta. Till följd av sin beroende ställning har uppdragstagaren
ofta små möjligheter att underlåta att företa en investering som huvudmannen
mer eller mindre uttryckligt har begärt. Huvudmannens rätt att säga upp avtalet
leder också till att uppdragstagaren inte själv kan besluta att fortsätta
verksamheten sä länge att investeringskostnaderna blir täckta. Jag förordar
därför att i lagen förs in bestämmelser om rätt för uppdragstagaren att fä gottgörelse
för förlust som uppkommer vid uppdragets upphörande genom att gjorda
investeringar blir onyttiga.
När det
gäller de närmare förutsättningarna för ersättningsrätten anser jag liksom dc
sakkunniga att det bör krävas att investeringen har gjorts efter
överenskommelse eller i samförstånd med huvudmannen. Detta innebär att
parterna normalt bör ha träffat ett formligt avtal om att
Prop.
1974:29 56
investeringen skall företas. Huvudmannen bör emellertid
kunna bli ersättningsskyldig även i fall då uppdragstagaren har sagt sig vilja
företa en viss investering och huvudmannen inte har haft något att invända mot
den. Ett annat villkor för att uppdragstagaren skall ha rätt till ersättning
bör vara att investeringen har skett just för ifrågavarande uppdrag.
Investeringar som är normala för uppdragstagarens sedvanliga verksamhet och som
därför kan vara till nytta för honom i hans rörelse i övrigt bör således falla
utanför ersättningsrätten. Frågan om konsekvenserna av att uppdragstagaren
själv har åtagit sig att svara för kostnaderna för investeringen ämnar jag
strax återkomma till.
Liksom de
sakkunniga anser jag att det uttryckligen bör föreskrivas att ersättning för
investeringskostnader utgår endast i skälig omfattning. Bedömningen av
huvudmannens ersättningsskyldighet bör således bero på omständigheterna i det
enskilda fallet. Hänsyn bör tas bl. a. till om investeringen även efter
uppdragets slut kan komma till nytta i uppdragstagarens verksamhet i övrigt.
Jag återkommer till hithörande frågor i specialmotiveringen.
Som de sakkunniga har föreslagit bör i lagen uttryckligen
anges att ersättningsrätt inte föreligger i vissa fall. Hit hör främst det
fallet att uppdragstagaren i förtid säger upp avtalet utan att ha någon grund
för detta i huvudmannens försummelse att uppfylla sina förpliktelser enligt
avtalet och vidare det fallet att huvudmannen återkallar uppdraget och har
giltigt skäl till det på grund av att uppdragstagaren har misskött uppdraget.
Även då uppdraget förfaller till följd av uppdragstagarens konkurs bör
ersättningsrätten gå förlorad.
För att
den nu behandlade ersättningsbestämmelsen skall ge uppdragstagaren ett
effektivt skydd bör den göras tvingande på det sättet att uppdragstagaren inte
före uppdragets upphörande skall med bindande verkan kunna frånsäga sig rätten till
ersättning för investeringar. Om uppdragstagaren däremot, i samband med att en
viss investering görs, åtar sig att helt eller delvis stå för kostnaderna
härför, bör han vara bunden av detta åtagande.
Såväl kommissionärer
som handelsagenter och självständiga handelsresande har f. n, rätt till
särskild ersättning för utgifter för brev, telegram, telefonsamtal o. d.,
såvida inte provision eller annan ersättning är avsedd att täcka även de nämnda
utgifterna. Enligt de sakkunniga tar en handelsagent sällan eller aldrig betalt
för sådana utgifter, utan provisionen får täcka dessa och andra omkostnader
som är hänförliga till agenturens normala drift. För att lagen skall bringas i
överensstämmelse med praxis inom affärslivet förordar de sakkunniga att
bestämmelsen om handelsagents rätt till ersättning för omkostnader formuleras om
så att agenten fär rätt till ersättning endast i den män utgifterna inte har
varit att hänföra till rörelsens normala drift. Remissinstanserna har inte haft
något att invända mot förslaget på denna punkt, och även jag biträder det.
Prop. 1974:29 57
6.4.2 Ersättning till anställd handelsresande
Liksom de sakkunniga anser jag att det inte är påkallat
att, såvitt gäller anställda handelsresande, föra in regler om ersättning för
förlust på investeringar. Däremot kan det finnas skäl att införa en rätt till
ersättning för andra slags kostnader, t. ex. utgifter för resor, uppehälle
under resor, porto, telefon osv. De sakkunniga föreslår en uttrycklig lagregel
om att den anställde handelsresanden har rätt till särskild ersättning för de
angivna slagen av kostnader och att huvudmannen på begäran är skyldig att ge
honom det förskott som behövs för att täcka hans utlägg.
Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har allmänt godtagits
under remissbehandlingen. Även jag anser att en regel om rätt till ersättning
och förskott bör föras in i lagen i enlighet med de sakkunnigas förslag. Jag
anser dock att det i lagregeln uttryckligen bör föreskrivas att ersättning
utgår endast i den mån utgifterna har varit skäligen påkallade.
Liksom de sakkunniga anser jag att den nu behandlade
regeln bör göras tvingande till handelsresandens förmån. Jag vill dock påpeka
att detta inte hindrar parterna att avtala att viss del av handelsresandens
provision eller lön skall anses som ersättning för de angivna slagen av
utgifter, 1 den mån denna del av provisionen eller lönen visar sig inte täcka
de faktiska kostnaderna bör handelsresanden emellertid ha en ovillkorlig rätt
att erhålla särskild ersättning för vad som brister.
6.5 Ersättning vid åtagande att stå del credere m.m.
En uppdragstagare kan äta sig att stå del credere, dvs.
att gentemot huvudmannen svara såsom för egen skuld för att de avtal som han
ingår för huvudmannens räkning blir fullgjorda. Om uppdragstagaren har gjort ett
sådant åtagande, bör han enligt de sakkunniga ha rätt till särskild ersättning
härför. Såvitt gäller handelsagenter och självständiga handelsresande föresläs
att särskild ersättning skall utgå även när agenten eller handelsresanden har
åtagit sig att ta emot betalning för sålda var-or.
Förslaget har i denna del i allmänhet lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen. Från något håll har emellertid påpekats att del credereansvar
förekommer i mycket liten omfattning och att bestämmelser härom därför är onödiga.
Farhågor har också framförts för att en särskild bestämmelse i ämnet skulle
kunna leda till att systemet med del credereansvar börjar praktiseras i ökad
utsträckning.
För min del anser jag det skäligt att uppdragstagaren får
en särskild ersättning för den extra prestation han utför genom att för
huvudmannens räkning uppbära betalning för sålda varor eller genom att stå del
credere. Jag delar inte farhägor'na för att en uttrycklig bestämmelse om rätt
till ersättning för del credereansvar skulle leda till en ökad förekomst av
sådant ansvar i strid med parternas önskemål. På grund därav förordar jag att i
lagen förs in bestämmelser i enlighet med vad de sakkunniga har föreslagit.
De sakkunniga diskuterar också frågan huruvida särskild
ersättning bör
Prop. 1974:29 58
utgå för förlust som uppdragstagaren kan göra genom att
hans förvärvs-möjligheter inskränks genom en konkurrensklausul. Sädana
klausuler tas ibland in i uppdragsavtalen i syfte att hindra uppdragstagaren
att efter uppdragets slut, då han verkar för en annan huvudman, utnyttja den
tidigare kundkretsen. Enligt de sakkunnigas mening torde dock sådana
konkurrensklausuler inte vara särskilt vanliga. Det behov av rättsskydd för
uppdragstagaren som kan anses föreligga tillgodoses också enligt de sakkunnigas
mening i tillräcklig utsträckning genom bestämmelserna i 38 § avtalslagen om
ogiltighet av konkurrensklausuler. Pä grund därav avvisar de sakkunniga tanken
på att i kommissionslagen föi'a in några regler på denna punkt.
Så gott som samtliga remissinstanser har godtagit de
sakkunnigas ståndpunkt. Även jag finner att uppdragstagarnas skyddsbehov t, v, fär
anses tillräckligt tillgodosett genom bestämmelserna i avtalslagen. Jag vill
emellertid erinra om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t (rskr
1963:383) har begärt att dessa bestämmelser skall ses över. Skrivelsen har
överlämnats till den s.k, generalklausulutredningen (Ju 1970:58) för att
beaktas i utredningens arbete.
6.6 Rätten till provision
Enligt gällande lag är uppdragstagarnas och de anställda
handelsresandenas rätt till provision i princip beroende av att tredje man erlägger
betalning enligt det avtal som mellanmannen slutit eller förmedlat eller, vid
inköpskommission, att tredje man levererar det sålda. Har betalning erlagts
delvis, har mellanmannen rätt till provision endast i den mån den provision som
skolat utgå vid full betalning överstiger vad som brister i betalningen.
Motsvarande gäller när leverans sker endast till en del. Gällande regler
innebär således att det är mellanmannen som får bära risken av att tredje man
är insolvent.
Enligt de sakkunnigas mening bör man behälla principen om
att rätten till provision är beroende av att tredje man fullgör avtalet.
Härigenom förhindras i stor utsträckning att mellanmannen tar upp order från
eller sluter avtal med icke solventa tredje män, I allmänhet måste det också
enligt de sakkunnigas uppfattning vara lättare för mellanmannen än för
huvudmannen att bilda sig en uppfattning om tredje mans vederhäftighet. Detta
gäller särskilt dä det är fråga om handelsagentur som avser import av varor.
Huvudmannens berörda intresse fär dock enligt de sakkunniga anses tillräckligt
tillgodosett även om regeln mjukas upp vid fall av delbetalning eller
delleverans på tredje mans sida. De sakkunniga föreslår därför en bestänirnelse
om att mellanmannen i sådant fall förlorar rätten till provision i samma förhällande
som den ej erlagda delen av den avtalade köpeskillingen eller den ej fullgjorda
leveransen står till köpeskillingen eller leveransen i dess helhet. Därmed
vinner man bl.a, att huvudmannen alltid blir angelägen om alt kräva in hela sin
fordran.
Vad de sakkunniga föreslagit har godtagits av flertalet
remissinstanser, däribland handelsagenternas organisation. På några häll anser
man einel-
Prop. 1974:29 59
lertid att de nuvarande reglerna om rätt till provision
bör behållas oförändrade. TCO anser å sin sida att provision bör jämställas med
en vanlig lönefordran och att risken för att ett avtal inte fullgörs helt och
hållet bör föras över pä huvudmannen. Det syfte som ligger bakom gällande rätt,
nämligen intresset att förhindra att avtal sluts med insolventa köpare, kan
enligt TCO:s mening inte längre vara aktuellt med hänsyn till reglerna om
påföljd för trolöshet mot huvudman och de nutida möjligheterna att fä
kreditupplysning. Handelsresandeföreningen har samma uppfattning som TCO,
såvitt gäller de anställda handelsresandena.
För min del anser jag liksom de sakkunniga att det finns
vissa omständigheter som talar för att nian behåller de nuvarande reglerna om
förutsättningarna för provision. Principen om att mellanmannen får bära risken
av att tredje man inte fullföljer avtalet är uppenbarligen ägnad att förhindra
att mellanmannen tar upp order från eller sluter avtal med icke solventa tredje
män. Mänga gånger är det också lättare för mellanmannen än för huvudmannen att
bilda sig en uppfattning om tredje mans ekonomiska vederhäftighet. Att
mellanmannen fär bära ansvar-et för tredje mans solvens kan naturligtvis vara
särskilt befogat i sådana situationer då avtal ingås utan att huvudmannen
dessförinnan kopplas in. Detta är fallet i kommissionsförhållanden och i sådana
situationer dä en handelsagent eller en handelsresande själv träffar avtal med
tredje man.
1 nuvarande affärspraxis torde det emellertid vara
ovanligt att handelsagenter och handelsresande sluter avtal pä egen hand med
tredje man. Särskilt gäller detta handelsresandena, som sä gott som alltid
torde ha till uppgift att enbart ta upp köpeanbud. Även i fråga om
handelsagenterna torde det emellertid vara vanligast att de endast förmedlar
order till huvudmannen, som därefter prövar huruvida avtal skall ingås. 1
sådana fall har uppenbarligen huvudmannen mänga gånger goda möjligheter att
genom inhämtande av kreditupplysning eller pä annat sätt bilda sig en egen
uppfattning om tredje inans ekonomi. Det kan dä synas mindre rimligt att
mellanmannen skall stå risken för att tredje man, trots att huvudmannen har
godtagit honom som avtalskontrahent, senare visar sig vara insolvent.
Vid den slutliga bedömningen av denna fråga bör man enligt
min mening göra skillnad mellan kommissionärer och handelsagenter ä ena sidan
och handelsresande å den andra. Vad först gäller kommissionärerna träffar de
alltid avtal i eget namn med tredje man. Det är då rimligt att de själva får
stå risken för att tredje man inte är solvent. Kommissionärerna bör således i
princip ha rätt till provision endast om avtalet fullgörs på tredje mans sida.
Att undantag i vissa fall bör kunna ske frän denna princip ämnar jag strax
återkomma till.
När det därefter gäller handelsagenterna är det, som jag
nyss framhöll, relativt ovanligt att de på egen hand ingår avtal lör
huvudmannens räkning. I allmänhet tar agenterna endast upp order som förmedlas
till huvudmannen. Beaktas bör emellertid att det stora flertalet huvudmän i ageriturförhållanden
är utländska personer eller företag. Även om dessa
Prop.
1974:29 60
huvudmän i viss utsträckning själva kan bilda sig en
uppfattning om presumtiva köpare med ledning av kreditupplysningar o. d., är
det uppenbart att deras möjligheter på denna punkt är begränsade. 1 stor
utsträckning torde huvudmännen i stället vara hänvisade till de uppgifter om
tredje mans ekonomi som handelsagenterna ger dem. Det är därför rimligt att
handelsagenterna hksom hittills får bära ansvaret för att tredje man inte
fullgör avtalet. Som framgått av den tidigare redogörelsen har
handelsagenternas organisation heller inte haft något att invända mot att den
angivna principen bibehålls.
På grund av det sagda förordar jag att man även
beträffande handelsagenterna låter rätten till provision vara beroende av att
avtalet fullgörs pä tredje mans sida.
Vad slutligen handelsresandena beträffar torde det, som
jag tidigare har framhållit, vara mycket ovanligt att de själva sluter avtal
med tredje man. 1 stället torde deras uppgift sä gott som alltid vara begrän.sad
till att ta upp order för huvudmannens räkning. Vidare torde huvudmännen i de
allra flesta fall ha sitt hemvist i Sverige. Detta betyder att huvudmännen har
minst lika goda möjligheter som handelsresandena att skaffa sig upplysningar om
tredje mans ekonomiska vederhäftighet. 1 praktiken torde det också vara
vanligast att, i den mån kreditupplysningar inhämtas, detta görs av
huvudmannen. Beaktas bör vidare att handelsresandena, både de som är anställda
hos huvudmannen och de som formellt är uppdragstagare, i allmänhet torde ha en
mer osjälvständig ställning gentemot huvudmannen än handelsagenterna. Detta
medför att de många gånger torde ha mindre möjligheter att utverka så goda
provisionsvillkor i fråga om avtal som fullgörs av tredje man att de därmed
kompenseras även för det arbete som läggs ned på ej fullföljda avtal.
Handelsresandena löper således en uppenbar risk att i viss utsträckning få
utföra arbete utan vederlag, om man för deras del behåller den nuvarande
förutsättningen för rätt till provision.
På grund av det sagda förordar jag att man beträffande
såväl de självständiga som de anställda handelsresandena ändrar den nuvarande
ordningen och ger dem laglig rätt till provision även i de fall då tredje man
inte fullgör avtalet.
Enligt gällande lag har mellanman i vissa undantagsfall
rätt till provision även om tredje man inte fullgör avtalet. Detta gäller bl.
a. om tredje mans Underlätelse beror på huvudmannen eller på åtgärd som denne
har vidtagit. Dessa undantagsregler bör gälla även i fortsättningen beträffande
sådana mellanman vars provisionsrätt enligt vad jag nyss förordade i princip skaU
vara beroende av att tredje man fullgör avtalet.
För de nu angivna mellanmannen, dvs. kommissionärer och
handelsagenter, är det även av betydelse i vad män provision utgär om tredje
man fullgör avtalet endast delvis. Det är uppenbart att de regler som f. n.
gäller i detta avseende innebär vissa nackdelar för mellanmannen. Bl. a. får
huvudmannen inte nägot eget intresse av att försöka få tredje man att fullgöra
mer av avtalet än som motsvarar full betalning eller full leverans med avdrag
för vad huvudmannen kan bli skyldig att utge i form av
Prop. 1974:29 61
provision till mellanmannen. Huvudmannen har med andra ord
inte något omedelbart intresse av att driva in den del av köpeskillingen e. d.
som motsvarar provisionen. För att motverka dessa nackdelar anser jag liksom de
sakkunniga att mellanmannen bör få rätt att erhålla provision i förhällande
till vad tredje man har fullgjort av avtalet. Jag förordar således att regler
med detta innehåll förs in i lagen.
På samma sätt som hittillsvarande provisionsbestämmelser
bör de regler om rätt till provision som jag har förordat i detta avsnitt vara
dispositiva.
6.7 Provisions förfallotid m.m.
F. n. innehåller kommissionslagen inte några bestämmelser
om provisions förfallotid. Detta innebär bl. a. att huvudmannen kan vänta med
att betala ut provisionen till dess tredje man fullgör avtalet. Enligt de
sakkunnigas mening är denna ordning otillfredsställande från mellanmannens
synpunkt. Bl. a. kan huvudmannen genom att bevilja kredit förskjuta tidpunkten
för provisionsbetalningen utan att mellanmannen har någon möjlighet att påverka
detta. Allmänt sett är det också enligt de sakkunnigas uppfattning skäligt att
den ekonomiskt starkare huvudmannen skall "ligga ute" med
provisionsbeloppet i fall då tredje man dröjer med att fullgöra avtalet. De
sakkunniga föreslår därför att i lagen tas in regler om att provision skall
betalas ut sä snart avtalet fullgjorts eller bort fullgöras av huvudmannen. Om
det sedermera visar sig att tredje man inte fullgör sin del av avtalet, skall
emellertid provisionsbeloppet återföras till huvudmannen. De nu återgivna
reglerna avser endast handelsagenter med varaktigt uppdrag och provisionsavlönade
handelsresande.
Remissinstanserna godtar allmänt de sakkunnigas förslag,
såvitt gäller provisions förfallotid. Däremot avstyrker TCO att det i lagen
förs in en bestämmelse om rätt för huvudmannen att återkräva utbetald provision
om avtalet inte fullgörs. Redan av TCO;s tidigare redovisade ståndpunkt att
provisionen skall utgöra ersättning för utfört arbete följer att den inte bör
kunna återkrävas. Vidare framhåller TCO att den föreslagna bestämmelsen
åtminstone såvitt gäller handelsresande kan leda till orimliga ekonomiska
konsekvenser i fall då ersättningen har konsumerats.
Även jag anser att man i kommissionslagen bör föra in
vissa regler om provisions förfallotid. Liksom de sakkunniga finner jag därvid
att reglerna bör begränsas till handelsagenter med varaktigt uppdrag och
handelsresande. För kommissionärerna, som uppträder i eget namn i förhållande
till tredje man, är några motsvarande regler inte påkallade. Det bör bl. a.
observeras att försäljningskommissionären själv uppbär betalning och sålunda
omedelbart kan tillgodogöra sig den del därav som utgör provision. Även när det
är fråga om handelsagenter med ett enstaka uppdrag är förhållandena ofta så
speciella att det i lagen bör lämnas öppet när provisionen skall betalas.
De regler om provisions förfallotid som enligt det sagda
bör tas in i lagen bör ges det innehåll som de sakkunniga har föreslagit.
Provision bör
Prop. 1974:29 62
således förfalla till betalning så snart avtalet har
fullgjorts eller bort fullgöras av huvudmannen. Liksom de sakkunniga anser jag
emellertid att reglerna pä denna punkt bör vara dispositiva. Det bör sålunda
stå parterna fritt att träffa avtal om att provision skall erläggas vid annan
tidpunkt, t. ex. då handelsagenten resp. handelsresanden erhåller provisionsnota.
1 enlighet med vad jag har anfört i närmast föregående
avsnitt bör kommissionärers och handelsagenters rätt till provision vara
beroende av att tredje man fullgör avtalet. Härav följer att, om huvudmannen
dessförinnan har betalat ut provisionsersättning i enlighet rned de nyss
förordade reglerna om provisions förfallotid oeh det senare visar sig att
tredje man inte erlägger köpeskilling e. d., så bör huvudmannen vara berättigad
att kräva tillbaka provisionen av kommissionären resp. agenten. En sådan återkravsrätt
torde i allmänhet inte vara förenad med några mer beaktansvärda sociala
skadeverkningar för de berörda uppdragstagarna. Jag förordar därför att regler
med detta innehåll förs in i lagen. Kommissionären eller handelsagenten bör
dock inte. vara skyldig att betala tillbaka provisionsersättningen, om tredje rnans
underlåtenhet att fullgöra avtalet beror av huvudmannen. Till de närmare
bestämmelserna härom återkommer jag i specialmotiveringen.
När det gäller handelsresandena har jag i föregående
avsnitt förordat att de skall ha rätt till provision oberoende av om tredje man
fullgör avtalet. För deras del blir det därför inte aktuellt att införa några
regler om återbetalning av provision.
Enligt gällande lag har handelsagenter och självständiga
handelsresande rätt att i början av varje kalenderhalvår fä en provisionsnota
av huvudmannen. I denna skall anges alla de försäljningsavtal som har slutits
under det föregående kalenderhalvåret och till vilka uppdragstagaren har medverkat.
Det skall också anges vilken provision som uppdragstagaren har r'ätt att tillgodor-äkna
sig för varje avtal. 1 fråga om de anställda handelsresandena innehåller
kommissionslagen inte några-bestämmelser om piovisionsnota.
De sakkunniga föreslär den ändringen i gällande regler att
provisionsnota skall utfärdas en gäng i kvartalet och dä uppta de försäljningsavtal
som under det gångna kvartalet fullgjorts eller bort fullgöras av huvudmannen.
Vidare föreslås att reglerna om provisionsnota skall omfatta även sädana
anställda handelsresande som är provisionsavlönade. Vad de sakkunniga sålunda
föreslagit har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Ett par
remissinstanser anser dock att provisionen bör redovisas varje månad.
För min del anser jag att de sakkunnigas förslag i fråga
om provisionsnota utgör en lämplig avvägning. Jag förordar därför att
kommissionslagens regler ändras i enlighet med förslaget.
De sakkunniga påpekar att det ibland kan vara svårt för en
handelsagent eller en handelsresande att med säkerhet avgöra om den utbetalade
provisionen stämmer överens med vad han har att fordra. Det kan därför
diskuteras att ge mellanmannen rätt att i erforderlig omfattning granska
Prop. 1974:29 63
huvudmannens räkenskaper. De sakkunniga anser dock att en
sådan rätt skulle fä en alltför ingripande effekt och avvisar därför tanken på
att i lagen föra in några bestämmelser härom.
De sakkunnigas ståndpunkt har lämnats utan erinran av det
stora flertalet remissinstanser. Ett par instanser, däribland TCO, anser dock
att mellanmannen bör ges en möjlighet att i erforderlig omfattning granska
huvudmannens räkenskaper. Enligt TCO:s mening bör man dock i första hand pröva
förhandlingsvägen för att uppnå detta mäl. Skulle denna väg inte visa sig
framkomlig, bör lagstiftning prövas.
Enligt min uppfattning måste det i mänga fall vara av
intresse för handelsagenten resp. handelsresanden att ta del av huvudmannens
bokföring för att därmed kunna kontrollera att han har fått ut rätt provision.
Liksom de sakkunniga anser jag dock att rnan inte bör föra in några regler pä
denna punkt i kommissionslagen. 1 stället bör problemet, som TCO har påpekat,
lösas genom förhandlingar mellan berörda fackliga organisationer. Jag vill
också erinra om mellanmannens möjlighet att genom editionsföreläggande av
domstol fä tillgäng till huvudmannens räkenskaper i fall dä det finns anledning
misstänka att provisionsbelopp inte har redovisats.
6.8 Ikraftträdande m. m.
Jag föreslår att den nya lagstiftningen träder i kraft den
I juli 1974.
Enligt allmänt vedertagna grundsatser bör nya
civilrättsliga bestämmelser inte tillämpas i fråga om rättsförhållanden som
har uppkommit före bestämmelsernas ikraftträdande. Med hänsyn härtill föreslår
de sakkunniga som huvudregel att äldre bestämmelser även efter den nya
lagstiftningens ikraftträdande skall äga tillämpning med avseende på
rättsförhållandet mellan huvudmannen och mellanmannen i de fall där avtalet
dem emellan har slutits före nämnda tidpunkt. Jag ansluter mig till de
sakkunnigas förslag på denna punkt. Liksom de sakkunniga vill jag emellertid
framhålla att även om det ursprungliga avtalet har tillkomniit före den nya
lagstiftningens ikraftträdande, sä blir ändringar eller tillägg till avtalet underkastade
den nya lagstiftningen, om ändringarna eller tilläggen har tillkommit efter
ikraftträdandet. Som exempel kan nämnas att parterna efter ikraftträdandet
avtalar att uppdragstagaren skall göra en för uppdraget särskilt anpassad
investering. 1 sådant fall blir de nya reglerna om ersättning för
investeringskostnader tillämpliga, oberoende av när själva uppdragsavtalet ingicks.
Även om i nämnda fall formligt avtal om investeringen inte har slutits mellan
parterna utan denna företagits av uppdragstagaren i samråd med huvudmannen, bör
de nya reglerna bli tillämpliga.
En särskild övergångsbestämmelse är emellertid påkallad
för de anstäUda handelsresandenas del. Sålunda bör de nya reglerna om anställningens
upphörande och om uppsägningstid m. m. i princip gälla fr. o. m. lagens
ikraftträdande, även om anställningen har börjat dessförinnan. Om
Prop. 1974:29 64
emellertid uppsägning eller avskedande har skett före
ikraftträdandet, bör äldre regler gälla i berörda avseenden. En sådan ordning
överensstämmer med vad som har föreskrivits i övergångsbestämmelserna till
lagen orn anställningsskydd.
Från huvudregeln om att äldre bestämmelser är tillämpliga
på äldre rättsförhållanden föreslår de sakkunniga ett undantag när det gäller
rätten till provision på sådana avtal som sluts efter det att uppdraget har
upphört. De nya bestämmelserna om efterprovision bör enligt de sakkunnigas
mening tillämpas även i de fall då uppdrags- eller anställningsavtalet mellan
parterna har tillkommit före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Även på
denna punkt biträder jag de sakkunnigas förslag. Jag vill betona att reglerna
om efterprovision i princip inte innebär mer än att uppdragstagaren eller den
anställde handelsresanden tillförsäkras rätt till ersättning för arbete som han
har utfört under uppdrags- resp. anställningstiden. Det är därför rimligt att
de görs tillämpliga även på äldre uppdrags- och anställningsavtal.
7 Specialmotivering
I enlighet rned det anförda har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur
och handelsresande.
Jag vill i det följande lämna vissa kommentarer till de
olika paragraferna i lagförslaget.
1 §
Enligt departementsförslaget får ett flertal paragrafer i
kommissionslagen tvingande natur. Med anledning härav har gjorts en smärre
ändring i andra stycket av förevarande paragraf.
27 §
1 första stycket har bibehållits den nuvarande allmänna regeln
om handelskommissionärs rätt till provision. 1 förtydligande syfte har dock
föreskrivits att regeln avser endast avtal som ingås under uppdragstiden. Att handelskommissionär
i vissa fall har rätt till provision även på avtal som ingås efter uppdragets
slut framgår av hänvisningen i andrastycket.
Liksom hittills lämnas det i lagen öppet huruvida annan kommissionär
än handelskommissionär, s. k. civilkommissionär, har rätt till provision.
Frågan får bedömas med hänsyn till vad parterna har avtalat och övriga
omständigheter. Skall provision i och för sig utgå till civilkommissionär, äger
bestämmelserna om förutsättningarna för provision i denna och följande paragraf
motsvarande tillämpning.
Första stycket av förevarande paragraf innehåller f. n. en
regel för det
Prop. 1974:29 65
fall att gods är sålt eller inköpt att avlämnas efter hand
i särskilda poster. Denna regel blir överflödig, om man genomför bestämmelsen i
28 § andra stycket om rätt till provision när avtal fullgörs blott tUl en del.
1 avsnittet 6.3.1 i den allmänna motiveringen har jag
förordat att handelsagenter och andra uppdragstagare som omfattas av
kommissionslagen skall ha viss rätt till efterprovision, dvs. rätt till
provision på avtal som har ingåtts efter uppdragstidens utgång men som har
kommit tUl stånd genom uppdragstagarens medverkan under uppdragstiden. Jag har
också förordat att i lagen skall tas in en schablonregel för beräkningen av efterprovision.
Reglerna om efterprovision har för handelsagenternas del
tagits in i 68 § andra och tredje styckena. Det är också för handelsagenterna
som reglerna får sin största praktiska betydelse. För kommissionärerna torde
bestämmelserna om efterprovision bli av mindre, intresse, eftersom de flesta
kommissionsuppdrag torde avse viss försäljning eller visst inköp av varor.
Sådana begränsade uppdrag ger inte utrymme för rätt till efterprovision, även
om de skulle återkomma regelbundet. Rätten till efterprovision bör således för
kommissionärernas del begränsas till kommissionärer som har varaktigt uppdrag.
Vidare bör givetvis förutsättas att kommissionären har rätt till provision
under uppdragstiden. Detta betyder att det i första hand är handelskommissionärer
som blir berättigade till efterprovision. Även civilkommissionärer kan
emellertid komma att fä sädan rätt, om de på grund av avtal. e. d. har rätt tUl
provision under uppdragstiden.
1 enlighet med det sagda har i andra stycket av förevarande
paragraf tagits in en regel om kommissionärs rätt till efterprovision. Eftersom
regeln torde komma att få mindre praktisk betydelse för kommissionärernas del
har den utformats som en hänvisning till vad som är föreskrivet beträffande
handelsagenter. Hänvisning har också gjorts till regeln i 68 § första stycket
andra punkten om handelsagents rätt till provision när avtal visserligen har ingåtts
efter uppdragets slut men anbud dessförinnan har kommit huvudmannen eller
agenten till hända.
För handelsagenterna föreskrivs i 68 § fjärde stycket att
bestämmelserna om efterprovision är tvingande. Denna föreskrift har gjorts
tillämplig även beträffande kommissionärerna.
Jag vill
liksom de sakkunniga framhälla att det är likgiltigt vem som efter uppdragets
slut ingår det avtal för vilket kommissionären är berättigad till efterprovision.
Det saknar alltså betydelse om avtalet ingås av huvudmannen eller av någon som
företräder denne. Avgörande är att det är kommissionärens tidigare arbete för
huvudmannens räkning som har orsakat att avtalet kommer till stånd.
Jag återkommer till frågor som rör rätten till efterprovision
i kommentaren till 68 §.
5 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 29
Prop.
1974:29 66
28 §
1 första stycket, som delvis motsvarar 27 § andra stycket
och 28 § i gällande lag, har tagits in huvudprincipen om att rätten till
provision är beroende av att ifrågavarande avtal fullgörs på tredje mans sida.
Denna fråga har behandlats i avsnittet 6.6 i den aUmänna motiveringen. Den
angivna principen gäller vid både inköps- och försäljningskommission. Den är
vidare tUlämplig på såväl handelskommissionärer som civilkommissionärer.
Enligt 27 § andra stycket i dess nuvarande lydelse har kommissionären
i vissa fall rätt till provision, trots att tredje man inte har fullgjort
avtalet. Sådan rätt föreligger, ilär tredje mans underlåtenhet att fullgöra
avtalet beror av kommittenten eller av händelse som kommittenten, om han själv hade
slutit avtalet med tredje man, inte skulle ha kunnat åberopa mot denne.
Bestämmelsen har flyttats över till första stycket av förevarande paragraf.
Härvid har i förtydligande syfte inskjutits orden "för undgående av
skadeståndsskyldighet".
Andra stycket innehåller en regel om kommissionärens rätt
till provision i fall då tredje man fullgör avtalet endast till en del. 1
överensstämmelse med vad jag har anfört i avsnittet 6.6 föreskrivs att
provision skall utgå i proportion till vad som fullgörs av avtalet. Regeln är
tillämplig vid såväl försäljnings- som inköpsprovision och gäller både handelskommissionärer
och, i den mån de över huvud taget har rätt till provision, civilkommissionärer.
29 §
Första stycket innehåller de bestämmelser om kommissionärs
rätt till ersättning för utgifter som f. n. finns i 29 §. Bestämmelserna har
lämnats helt oförändrade.
Av 52 § tredje stycket framgår att rätten till ersättning
för utgifter i vissa fall går förlorad i samband med att uppdraget upphör.
1 andra stycket av förevarande paragraf har tagits upp en
regel om att kommissionären har rätt till särskild ersättning, om han åtagit
sig att för huvudmannens räkning stå del credere. Regeln har behandlats i
avsnittet 6.5 i den allmänna motiveringen.
De sakkunniga har föreslagit att man i förevarande
paragraf tar in en hänvisning tUl bestämmelserna i 52 § om att kommissionären i
vissa fall är berättigad till ersättning för förlust som han gör vid uppdragets
upphörande till följd av att investeringar blir onyttiga. Enligt min mening är
emellertid en sädan hänvisning onödig. Departementsförslaget innehåller därför
inte någon motsvarighet till de sakkunnigas förslag på denna punkt.
Prop. 1974:29 67
46 §
Paragrafen innehåller liksom f. n. en regel om att det
står parterna fritt att återkalla resp. avsäga sig kommissionsuppdraget. Detta
gäller både när uppdraget löper tills vidare och när uppdrag har getts för viss
bestämd tid eller visst bestämt ärende. Av 50 § följer dock att parterna vid tillsvidareavtal
är skyldiga att iaktta uppsägningstid. Vidare finns i 51 § regler om
skadeståndsskyldighet för det fall att parterna bringar uppdraget att upphöra i
förtid utan godtagbart skäl. En erinran om bestämmelserna i 50 och 51 §§ har
tagits in som en andra punkt i förevarande paragraf.
Bestämmelserna i 46-52 §§ gäller i första hand
kommissionsuppdrag. Till följd av hänvisningar i 76 och 87 §§ blir reglerna
emellertid tillämpliga också i fråga om handelsagenter och självständiga
handelsresande.
50 §
Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag,
innehåller bestämmelser om uppsägningstid. Bestämmelserna har behandlats i
avsnittet 6.2.1 i den allmänna motiveringen.
För att bestämmelserna om uppsägningstid skall vara
tillämpliga krävs för det första att kommissionsuppdraget är varaktigt.
Uppdraget får sålunda inte avse endast ett enstaka ärende, t. ex. en viss
försäljning eller ett visst inköp av varor. Vidare krävs att
kommissionsuppdraget gäller för obestämd tid. Har parterna träffat avtal om att
updraget skall vara under viss bestämd tid, upphör alltså uppdraget vid
utgången av denna tid utan att någondera parten behöver vidta uppsägning.
1 enlighet med vad jag har anfört i den allmänna
motiveringen har uppsägningstidens längd satts i relation till uppdragets
varaktighet. Om uppdraget vid tidpunkten för uppsägningen har varat ett år
eller längre, gäller sålunda en uppsägningstid av minst tre månader. 1 annat
fall är uppsägningstiden minst en månad. Uppsägningstiden räknas i båda fallen
från utgången av den kalendermånad då uppsägningen skedde.
De nu behandlade reglerna om uppsägningstid gäller vid
uppsägning frän såväl huvudmannens som kommissionärens sida. Vissa skillnader
finns dock när det gäller reglernas karaktär. Sålunda är reglerna tvingande,
när det är fråga om uppsägning frän huvudmannen. Avtal om kortare
uppsägningstid än tre resp. en månad är alltså inte gällande mot kommissionären.
Såvitt gäller uppsägning frän kommissionären är emellertid reglerna om
uppsägningstid dispositiva. Det står således parterna fritt att träffa avtal om
att kommissionären skall kunna bringa avtalet att upphöra utan uppsägningstid
eller med iakttagande av kortare uppsägningstid än tre resp. en månad.
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen finns det
självfallet inte något hinder för parterna att träffa avtal om längre
uppsägningstider än som anges i lagen.
Prop. 1974:29 68
51 §
Paragrafen, som delvis motsvarar nuvarande 50 och 51 §§,
innehåller bestämmelser om skadestånd för det faU att kommissionsuppdraget
bringas att upphöra i förtid. Bestämmelserna har behandlats i avsnittet 6.2.1 i
den allmänna motiveringen.
1 första stycket föreskrivs att part som bringar avtalet
att upphöra utan att iaktta gällande uppsägningstid skall ersätta motparten den
förlust som denne lider därigenom. Skadeståndsskyldighet föreligger alltså inte
bara vid brott mot lagens uppsägningstider utan även när parterna har träffat
avtal om längre uppsägningstid än som anges i lagen och någondera parten säger
upp avtalet i strid med vad som sålunda har överenskommits. Vidare föreligger
skadeståndsskyldighet när det kan anses avtalat att kommissionären skall sköta
uppdraget under viss bestämd tid eller slutföra visst ärende och uppdraget
bringas att upphöra i förtid. Sistnämnda regel överensstämmer i sak med vad som
gäller f. n. Regeln har dock mjukats upp med orden "kan anses". Den
kommer därmed att omfatta inte bara fall då det uttryckligen har avtalats att kommissionären
skall ha hand om uppdraget under bestämd tid etc. utan också fall där det
framgår av omständigheterna att kommissionären skolat åtnjuta denna rätt.
Det skadestånd som det kan bli fråga om skall beräknas på
samma sätt som enligt gällande rätt. Är det huvudmannen som har återkallat
uppdraget är kommissionären sålunda berättigad till ersättning för den förlust
som åsamkas honom genom att han inte har fått behålla uppdraget under avsedd
tid. Härvid skall hänsyn tas inte bara till det uppskattade inkomstbortfallet
utan också tUl eventuella kostnader för omställning av verksamheten. Ä andra
sidan måste avdrag ske med beloppet av de besparingar i form av minskade
utgifter och av inkomster frän annat häll som uppsägningen möjliggjort.
Andra stycket innehåller vissa undantag från de nu
behandlade reglerna om skadeståndsskyldighet. Undantagsbestämmelserna innebär
för det första att den part som bringar uppdraget att upphöra i förtid trots
detta kan undgå skadeståndsskyldighet, om återkaUelsen resp. avsägelsen grundas
pä att motparten har åsidosatt sina avtalsenliga förpliktelser.
Förutsättningarna för befrielse frän skadeståndsskyldighet är dock något olika,
beroende på vem av parterna som bringar uppdraget att upphöra. Om det sålunda
är kommissionären som avsäger sig uppdraget i förtid, undgår han
ersättningsskyldighet redan om komnUt-tenten i någon mån har åsidosatt sina
förpliktelser mot honom. Kommittenten däremot blir befriad från att utge
ersättning först om det är fråga om väsentlig pliktförsummelse från kommissionärens
sida.
Departementsförslaget innehåller inte någon motsvarighet tUl
de sakkunnigas förslag att part skall vara befriad från skadeståndsskyldighet
även när uppsägningen, utan att avtalsbrott föreligger, har sin grund i
omständighet som är hänförlig till motparten, t. ex. då någondera parten
Prop. 1974:29 69
har gjort sig skyldig till brottslighet som inte har
samband med kommissionsuppdraget. 1 enlighet med vad jag har anfört i den
allmänna motiveringen bör huvudmannen resp. kommissionären, om hans förtroende
för motparten skulle brista av annan anledning än att denne har åsidosatt sina avtalsenliga
förpliktelser, vara hänvisad till att säga upp den andre med iakttagande av
vederbörlig uppsägningstid. Undedäter han att göra detta, blir han alltså
skyldig att utge skadestånd.
Någon av parterna kan ibland vilja återkalla resp. avsäga
sig uppdraget på grund av omständighet som ej är att hänföra till motparten. Den
part som av sådan anledning bringar uppdraget att upphöra i förtid bör normalt
inte kunna undgå ersättningsskyldighet. Fall kan dock tänkas när det skulle
vara orimligt att kräva att uppdraget skall bestå, trots att ingen av parterna
har åsidosatt sina skyldigheter mot den andre. Hit hör framför allt force-majeurefall
som tvingar någon av parterna att ställa in sin verksamhet. Med tanke på sådana
fall har i andra styckets sista punkt tagits upp en regel om att part undgår skadeständsskyldighet
när det inte rimligen kan påfordras att uppdraget skall bestå.
Jag vill betona att den nu behandlade undantagsregeln bör
tillämpas restriktivt. 1 fall då huvudmannen vill bringa avtalet att upphöra är
det alltså inte tillräckligt att han på grund av ändrade konjunkturer e. d. har
anledning att upphöra med produktionen eller saluföringen av en viss vara. Är
det kommissionären som vill bli fri frän uppdraget, kan det dock finnas skäl
att ställa upp mindre stränga krav för befrielse från ersättningsskyldighet. Kommissionär
som inte bedriver sin verksamhet affärsmässigt bör sålunda kunna undgå
skadeståndsskyldighet, om han åberopar exempelvis sjukdom eller förflyttning
till annan ort som skäl för uppsägning av uppdraget i förtid.
Även om huvudmannen inte kan undgå ersättningsskyldighet i
fall då han återkallar uppdraget på grund av ett ändrat konjunkturläge eller
liknande, måste man givetvis vid beräkningen av skadeståndet ta hänsyn till i
vad mån kommissionären, om uppdraget hade bestått, hade haft möjlighet att
under den äter-stående avtalstiden utöva vinstgivande verksamhet i enlighet med
kommissionsavtalet. Kommissionären kan sålunda inte göra anspråk pä ersättning
när huvudmannen, även om återkallelse inte skulle ha ägt rum, pä grund av
ändrade konjunkturförhållanden inte hade kunnat göra några affärer genom kommissionären.
Om någon av parterna säger upp avtalet i förtid på gr'und
av den andres pliktförsummelse, undgår han inte bara skadeståndsskyldighet i
enlighet med bestämmelserna i andra stycket. Han fär också, i samma
utsträckning som han undgår skadeståndsskyldighet, rätt till ersättning av
motparten för den förlust han lider till följd av att uppdraget upphör i
förtid. En bestämmelse härom har tagits in i tredje stycket av förevarande
paragraf. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med vad som gäller enligt 50
och 51 §§ i deras nuvarande lydelse. Kommittentens rätt till skadestånd blir
dock något begränsad i förhållande till vad som är fallet f. n. Sålunda krävs
det, på samma sätt som när det gäller befrielse frän skadeständsskyldighet,
att kommissionären i väsentlig, mån skall ha
6 Riksdagen 1974. I saml. Nr 29
Prop.
1974:29 70
åsidosatt sina avtalsenliga förpliktelser för att kommittenten
skall få rätt till ersättning vid förtida uppsägning.
1 paragrafens tredje stycke har vidare tagits upp en regel
om att part är berättigad till ersättning, om uppdraget förfaller i förtid till
följd av rnotpartens konkurs. Regeln överensstämmer i sak med vad som gäller f.
n.
Liksom de sakkunniga anser jag att bestämmelserna om rätt
till ersättning vid förtida uppsägning bör vara tvingande till kommissionärens
förmån. En regel härom har tagits in som ett fjärde stycke i förevarande
paragraf. Regeln innebär att kommissionären inte före uppdragets upphörande kan
med bindande verkan avstå frän sin ersättningsrätt.
52 §
Första stycket innehåller en bestämmelse om kommissionärs
rätt till ersättning för förlust på investeringar som blir onyttiga för honom
till följd av att uppdraget upphör. Denna fråga har behandlats i avsnittet
6.4.1 i den allmänna motiveringen.
För att ersättningsregeln skall bli tillämphg krävs för
det första att kommissionärens uppdrag är varaktigt. Kommissionärer vars
uppdrag omfattar endast visst inköp eller viss försäljning har alltså inte
någon laglig rätt till ersättning för investeringskostnader. Det skall vidare
vara fråga om sådana investeringar i byggnader, lager, maskiner, transportmedel
eller liknande som har gjorts för det aktuella uppdraget. Utanför
ersättningsregeln faller alltså investeringar som är normala för kommissionärens
sedvanliga verksamhet och som därför kan vara till nytta för honom i annat
sammanhang. Ersättningsregeln omfattar inte heller investeringar av annat slag
än de angivna, t. ex. investeringar i en reklamkampanj, upplärning av
försäljningspersonal samt testning och provning av produkter. Orn kommissionären
vill säkerställa sig mot förlust på sådana investeringar är han hänvisad till
att träffa särskilt avtal härom med kommittenten.
En ytterligare förutsättning för ersättningsregelns
tillämplighet är att investeringen har tillkommit efter överenskommelse eller i
samförstånd rned kommittenten. 1 de fall då formligt avtal inte har träffats
krävs alltså åtminstone att parterna har diskuterat investeringen och att kommittenten
därvid inte har haft något att invända mot att den företas. Om däremot kommittenten
klart markerar att han inte finner investeringen vara befogad och att kommissionären
därför helt får bära ansvar för den, undgår han er-sättningsskyldighet. Vem av
parterna som tar initiativet till investeringen är i och för sig utan
betydelse.
Att kommittenten i vissa fall undgår ersättningsskyldighet
därför att kommissionären själv åtar sig att bestrida investeringskostnaderna
ämnar jag återkomma till i kommentaren till fjärde stycket av förevarande
paragraf. Även i vissa andra situationer blir emellertid kommittenten befriad
från ersättningsskyldighet. Regler härom finns i paragrafens andra stycke.
Bestämmelserna korresponderar i viss mån rned reglerna i 51 § om
skadeståndsskyldighet vid förtida uppsägning. Kommittenten undgår
Prop.
1974:29 71
sålunda ersättningsskyldighet för investeringskostnader,
om han återkallar uppdraget på grund av att kommissionären i väsentlig män har
åsidosatt sina avtalsenliga förpliktelser eller om uppdraget förfaller till
följd av kommissionärens konkurs. 1 återkallelsefallet bortfaller ersättningsskyldigheten
oavsett om kommittenten på den angivna grunden återkallar uppdraget i förtid
eller om han låter kommissionären komma i åtnjutande av uppsägningstid osv. Om kommittenten
däremot som grund för återkaUelsen åberopar annan grund än kommissionärens misskötsamhet,
t. ex. force majeure, undgår han inte därmed ersättningsskyldighet enligt denna
paragraf.
Andra stycket innehåller också en bestämmelse om kommittentens
ersättningsskyldighet för det fall att kommissionären avsäger sig uppdraget i
förtid. Ersättningsregeln i första stycket gäller i sådant fall endast om avsägelsen
beror pä att kommittenten har åsidosatt sina förpliktelser mot kommissionären
eller det av annan anledning inte rimligen kan päfordras att uppdraget skall
bestå. När det gäller innebörden av sistnämnda uttryck hänvisar jag till
kommentaren till 51 §.
Den nu behandlade bestämmelsen innebär att, om kommissionären
avsäger sig uppdraget med iakttagande av gällande uppsägningstid, sä påverkar
detta i och för sig inte kommittentens ersättningsskyldighet. En sådan ordning
kan naturligtvis synas diskutabel. Sålunda kan det hävdas att kommissionären
själv bör stå sina kostnader, om han genom avsägelse orsakar att
investeringskostnaderna inte blir täckta och avsägelsen inte har sin grund i nägot
förhållande som hänför sig till huvudmannen. Det måste emellertid antas att kommissionären
i mänga fall har goda skäl att säga upp avtalet, även om han inte kan åberopa
pliktförsummelse från kommittentens sida. 1 de fall då huvudmannen utan egen
uppoffring har haft nytta av investeringen är det också, som de sakkunniga har
framhållit, rimligt att han ersätter kommissionären en del av dennes förlust,
oavsett vem som bringar uppdraget att upphöra och bortsett frän eventuella hävningsgrunder.
Skulle emellertid kommissionären avsäga sig uppdraget mycket kort tid efter det
att investeringen har företagits, kan det framstå som oskäligt att huvudmannen
skall ersätta kommissionären någon del av dennes förlust.
Jag kommer därmed över till frågan om ersättningens
bestämmande. Regeln i första stycket innebär att kommissionären har rätt att i
skälig omfattning erhålla ersättning för den förlust som uppstår genom att han
på grund av uppdragets upphörande inte får investeringskostnaderna täckta. Har kommissionären
hunnit avskriva kostnaderna under uppdragstiden har han alltså inte någon rätt
till ersättning. Ersättningsrätt föreligger inte heller, om kommissionären på
annat sätt har blivit gottgjord för sina kostnader, t. ex, genom att han har
erhållit extr-a hög provision under uppdragstiden. Det bör vidare observeras
att det endast är sådan föriust som uppstår till följd av uppdragets upphörande
som medför rätt till ersättning. Föriust på grund av felinvestering e. d. fär kommissionären
sålunda bära själv.
Även om de nu angivna förutsättningarna för
ersättningsrätt i och för
Prop.
1974:29 72
sig är uppfyllda, skall ersättningen bestämmas efter en
skälighetsbedömning. Hänsyn skall alltså tas till de olika omständigheter som
föreliggeri det enskilda fallet. Bl. a. bör beaktas om investeringen, även om
den i och för sig har företagits för det speciella uppdraget, kan komma till
nytta i kommissionärens fortsatta verksamhet. Också de omständigheter varunder
uppdraget har upphört kan behöva beaktas. Som jag redan tidigare har nämnt kan
det framstå som skäligt att kommissionären helt eUer delvis fär bära sina
investeringskostnader, om han själv bringar uppdraget att upphöra efter mycket
kort tid. Över huvud taget torde en skälighetsbedömning inte sällan utmynna i
att en uppkommen förlust pä investeringar bör fördelas mellan parterna.
Enligt de tidigare behandlade bestämmelserna i 29 § första
stycket har kommissionären rätt till särskild ersättning för vissa utgifter,
exempelvis avgifter för brev och telegram. Handelsagentens rätt till ersättning
för hithörande utgifter regleras i 73 § första stycket. Sistnämnda bestämmelse
är till följd av hänvisningen i 87 § tillämplig även pä självständiga
handelsresande. 1 tredje stycket av förevarande paragraf, som motsvarar
nuvarande 52 §, föreskrivs att rätten till ersättning för utgifter i vissa fall
går förlorad, orn utgifterna till följd av uppdragets upphörande blir onyttiga
för huvudmannen.
Förutsättningarna för att rätten till ersättning för de
angivna utgifterna skall gå förlorad är desamma som enligt andra stycket gäller
beträffande ersättning för förlust på investeringar. Kommissionären förlorar
sålunda sin ersättningsrätt, om kommittenten återkallar uppdraget på grund av
att kommissionären i väsentlig mån har åsidosatt sina avtalsenliga
förpliktelser eller om uppdraget förfaller på grund av kommissionärens konkurs.
Om kommissionären avsäger sig uppdraget i förtid, har han rätt till ersättning
för liithörande utgifter endast om kommittenten har åsidosatt sina skyldigheter
mot honom eller det av annan anledning inte rimligen kan päfordras att
uppdraget skall bestå.
Det bör observeras att kommittenten har rätt till
ersättning enligt 29 § första stycket inte bara om uppdraget är varaktigt utan
även när uppdrag avser viss försäljning e, d. På samma sätt är bestämmelserna i
tredje stycket av förevarande paragraf tillämpliga vid såväl varaktiga som icke
varaktiga uppdrag.
Fjärde stycket innehåller en regel om att bestämmelserna i
första stycket om kommissionärens rätt till ersättning för
investeringskostnader i princip är tvingande. Regeln innebär att kommissionären
inte före uppdragets slut kan med bindande verkan avstå frän sin ersätlningsrätt
annat än i samband med att en viss investering företas, Kommissionären blir
alltså inte bunden av ett generellt åtagande att svara för alla kostnader som
kan uppkomma med anledning av investeringar. Däremot kan parterna i samband med
att en viss investering företas träffa en bindande överenskommelse om hur kostnaderna
för investeringen skall fördelas. Om kommissionären sålunda, när frågan om
investeringens företagande är på tal, åtar sig att själv helt eller delvis
svara för kostnaderna, kan han inte därefter med åberopande av förevarande
para-
Prop. 1974:29 73
graf rikta ersättningskrav mot huvudmannen. Om däremot
parterna efter det att investeringen företas men före uppdragets slut avtalar
om en kostnadsfördelning, är kommissionären inte bunden därav, utan han kan
senare, i samband med att uppdraget upphör, påkalla prövning av frågan huruvida
ersättning utgått i skälig omfattning.
68 §
Paragrafens första stycke, som delvis motsvarar nuvarande
första stycket i 68 §, innehåller regler om handelsagents rätt till provision.
Till följd av hänvisningar i 86 a § tredje stycket och 87 § är reglerna
tillämpliga även beträffande provisionsavlönade handelsresande.
Huvudregeln i första stycket innebär att handelsagent är
berättigad till provision pä försäljningsavtal som sluts av honom under
uppdragstiden eller som annars kan anses ha kommit till stånd under samma tid
genom hans medverkan. Detta överensstämmer i sak med vad som gäller f. n. För
att betona att alltför stränga beviskrav inte bör ställas pä handelsagenten har
dock den nuvarande formuleringen att avtal skall ha kommit till ständ genom
hans medverkan ändrats till "kan anses ha kommit till ständ". Vidare
har som ett förtydligande tillagts att rätt till provision föreligger även i de
fall då försäljningsavtalet ingås efter uppdragets slut men köparens anbud
dessförinnan har kommit huvudmannen eller agenten till hända. Att huvudmannens accept
eller tredje mans betalning sker först senare saknar alltså betydelse i detta
sammanhang.
Enligt första stycket i dess nuvarande lydelse gäller som
en ytterligare förutsättning för handelsagentens provisionsrätt att köparen
fullgör sin betalningsskyldighet. Denna fråga regleras i departementsförslaget
i 69 §. F. n. innehåller första stycket också en bestämmelse för det fall att
en vara är såld att avlämnas efter hand i särskilda poster. Denna föreskrift
har bedömts vara överflödig med hänsyn till den nya bestämmelsen i 69 § andra
stycket om rätt till provision när köpeskilling erläggs blott till en del.
Andra fjärde styckena i förevarande paragraf innehåller
bestämmelser om handelsagents rätt till efterprovision. Bestämmelserna, som
saknar motsvarighet i gällande lag, har behandlats i avsnittet 6.3.1 i den
allmänna motiveringen. Till följd av hänvisningar i 27 § andra stycket och i 86
a § tredje stycket och 87 § är bestämmelserna tillämpliga även pä kommissionärer
med varaktigt uppdrag och på provisionsavlönade handelsresande.
1 andra stycket slås fast att, om försäljningsavtal ingås
efter uppdragets slut utan att köparens anbud dessförinnan har kommit
huvudmannen eller agenten till hända, sä är agenten berättigad till provision
pä avtalet, om det kan anses ha kommit till stånd genom hans medverkan under
uppdragstiden. Det är att märka att denna s. k. efterprovision utgör gottgörelse
för arbete som utförts under uppdragstiden och att den sålunda utgår som en
bruttoersättning. Avdrag skall med andra ord inte ske för de besparingar i form
av minskade kostnader som kan ha uppstått
Prop. 1974:29 74
för agenten på grund av att uppdraget har upphört. Rätten
till efterprovision har inte heller gjorts beroende av huruvida uppdraget har
upphört till följd av kontraktsbrott på någondera sidan. En annan sak är att
frågan om efterprovision sällan torde bh aktuell, om upphörandet har berott pä
agentens misskötsel av uppdraget. Agenten kan i sädana fall tvärtom bli skadeständsskyldig
gentemot huvudmannen.
För bedömningen av om efterprovision skall utgå är det
likgiltigt onr ifrågavarande försäljningsavtal har slutits av huvudmannen själv
eller om denne där-vid har haft en representant. Avgörande är endast om
försäljningsavtalet kan anses ha kommit till ständ genom agentens arbete under uppdi"agstiden.
Det är emellertid ofrånkomligt att regeln om efterprovision
kan medföra vissa svårigheter i den praktiska tillämpningen. Order som kort
efter uppdragets slut kommer in frän den kundkrets som agenten har arbetat upp
bör visserligen, om ej annat visas, kunna anses hänförliga till agentens
arbete. På samma sätt bör efterprovision i allmänhet utgå på beställningar som
har samband med en reklamkampanj e. d. som har genomförts under medverkan frän
agenten. Ju längre tid som förflyter efter uppdragets upphörande, desto
vanskligare kommer det emellertid att bli att klargöra om det föreligger ett
orsakssammanhang mellan agentens insats och försäljningen. Risk föreligger
också för att det under en övergångsperiod kan uppstå tvist mellan en ny agent
eller annan representant för huvudmannen och den förutvarande agenten om vem
som är provisionsberättigad. Det är bl, a. för att komma till rätta med dessa
problem som schablonregeln i tredje stycket har införts. Syftet med
schablonregeln är alltså i första hand att överbrygga de angivna bevissvärigheterna.
Det har emellertid också framstått som önskvärt att underlätta för parterna att
uppskatta efterprovisionens storlek redan vid tiden för uppdragets upphörande,
då de ofta fär antas vara angelägna om att slutligt reglera sitt mellanhavande.
Schablonregeln innebär att, om utredning inte förebringas
om efterprovisionens storlek och uppdraget har varat minst ett år, så skall efterprovision
utgå med ett belopp som motsvarar tre månaders provision, beräknad efter
genomsnittet av månadsprovisionerna under uppdragets sista år. Som en
ytterligare förutsättning för att schablonregeln skall vara tillämplig gäller att
uppsägning inte har skett med minst sex månaders uppsägningstid,
1 de fall då förutsättningar inte föreligger för
schablonregelns tillämpning får parterna pä vanligt sätt föra bevisning om efterprovisionens
storlek. Detsamma gäller, om schablonregeln i och för sig är tillämplig men
någon av parterna anser att den ger ett felaktigt resultat.
Jag vill påpeka att, i fall då ett uppdrag sägs upp i
förtid och handelsagenten är berättigad till skadestånd enligt 51 §, hänsyn kan
behöva tas till bestämmelserna om efterprovision, däribland den nu behandlade
schablonregeln. Den ersättning som kan tillkomma agenten enligt 51 § skall nämägen
beräknas pä grundval av all framtida inkomst. Hänsyn skall alltså tas även till
eventuell efterprovision som han har gått
Prop.
1974:29 75
miste om på grund av att uppdraget har bringats att
upphöra i förtid.
Fjärde stycket i förevarande paragraf innehåller en regel
om att bestämmelserna om efterprovision är tvingande till handelsagentens
förmän. Agenten blir alltså inte bunden, om han före uppdragets slut avstår
från rätten till efterprovision. Ogiltigheten drabbar inte bara sädana avtal
där agenten helt avsäger sig rätten till efterprovision utan också avtal som
skulle medföra att efterprovisionen blev lägre än om den beräknades enligt
förevarande paragraf.
69 §
Första stycket, som har sin motsvarighet i 68 § första och
andra styckena i gällande lag, innehåller den grundläggande principen att
handelsagents rätt till provision är beroende av att ifrågavarande
försäljningsavtal fullgörs av köparen. Denna fråga har behandlats i avsnittet
6,6 i den allmänna motiveringen.
Enligt 68 § andra stycket i dess nuvarande lydelse har
handelsagenten i vissa fall rätt till provision, trots att köparen inte har
fullgjort avtalet. Sådan rätt föreligger för det första om köparens
underlåtenhet beror pä huvudmannen eller på händelse som huvudmannen inte kan
åberopa mot köparen. Denna bestämmelse har flyttats över till första stycket av
förevarande paragraf. Härvid har i förtydligande syfte inskjutits orden
"för undgående av skadeständsskyldighet".
Eftersom huvudmannen i agenturförhållanden ofta träder i
direkt förbindelse med tredje man, har han möjlighet att utan handelsagentens
vetskap eller samtycke bevilja tredje man anstånd med erläggandet av
köpeskillingen eller t, o. m. träffa avtal med tredje man om köpets återgång.
För det fall att huvudmannen vidtar sädan åtgärd och betalningen till följd
därav uteblir föreskrivs i nuvarande 68 § andra stycket att detta inte inverkar
pä handelsagentens rätt till provision, om han inte har samtyckt till åtgärden.
Denna bestämmelse har i sak oförändrad flyttats över till första stycket av
förevarande paragraf.
Andra stycket innehåller en regel orn handelsagentens rätt
till provision i fall dä köparen fullgör avtalet endast till en del, I
överensstämmelse med vad jag har förordat i avsnittet 6,6 föreskrivs att
provision skall utgå i proportion till vad som har influtit av köpeskillingen.
Uppmärksammas bör emellertid att regeln är tillämplig endast om inte första
stycket föranleder annat. Om det sålunda beror på huvudmannen etc. att
köpeskillingen erläggs endast till en del, är handelsagenten berättigad till
full provision.
Tredje stycket, som saknar motsvarighet i gällande lag,
innehåller bestämmelser om provisions förfallotid m.m. Hithörande frågor har
behandlats i avsnittet 6.7 i den allmänna motiveringen. Bestämmelserna avser
endast sådana agenter som har varaktigt uppdrag. För övriga agenturförhållanden
lämnas det öppet när provisionen förfaller till betalning. Avser uppdraget bara
en enstaka försäljning, kan det många gånger vara mest naturligt att
provisionen erläggs vid den tidpunkt då
Prop. 1974.29 76
köparen har att betala eller då köpeskillingen faktiskt erläggs.
Avgörande är dock vad agenten och huvudmannen har avtalat.
Regeln om provisions förfallotid i varaktiga agenturförhåhanden
innebär att provisionen skall betalas ut sä snart avtalet med tredje man har
fullgjorts eUer bort fullgöras av huvudmannen. Följden av denna regel är att
huvudmannen i vissa fall blir skyldig att betala ut provisionen innan tredje
man har erlagt betalning. Då emellertid handelsagenten i princip har rätt till
provision endast i den mån betalning erläggs, måste huvudmannen, som jag har
framhållit i den allmänna motiveringen, vara berättigad att kräva tillbaka
provisionen av handelsagenten, om det visar sig att tredje man underlåter att
betala. En särskild regel härom har tagits in i tredje stycket. Om tredje man
betalar endast en del av köpeskillingen, innebär regeln att handelsagenten blir
återbetalningsskyldig i förhållande till vad som återstår obetalt.
Enligt de tidigare behandlade bestämmelserna i första
stycket har handelsagenten i vissa faU rätt till provision även om tredje man
inte fuUgör sin del av avtalet. Har provisionen i sådant fall betalats ut i
förväg, kan handelsagenten uppenbarligen inte åläggas någon återbetalningsskyldighet.
Detta framgår uttryckligen av reglerna i tredje stycket. Handelsagenten får
således behåUa provisionen, om köparens underlåtenhet att betala beror av
huvudmannen eller av händelse som denne inte kan åberopa mot köparen för
undgående av skadeståndsskyldighet. Detsamma gäller, om den uteblivna
betalningen beror på att huvudmannen har överenskommit med tredje man om
återgång av köpet eller anstånd med betalningen och handelsagenten inte har
samtyckt till åtgärden.
Jag vill framhåUa att förevarande paragraf är dispositiv i
sin heUvet. Parterna har således full frihet att genom avtal reglera frågorna
om rätt till provision och om provisions förfallotid m. m. pä annat sätt än som
anges i paragrafen.
70 §
Paragrafen innehåUer i sin nuvarande lydelse bestämmelser
om sädan handelsagent som har uteslutande rätt att på viss ort eller annars
inom visst distrikt ta upp köpeanbud eller sluta försäljningsavtal för
huvudmannens räkning. Sådan agent är berättigad till provision även på avtal
som utan hans medverkan sluts med köpare som tillhör distriktet. För att få
överensstämmelse med reglerna i 68 § första stycket har i departementsförslaget
lagts tUl att det skall vara fråga om avtal under uppdragstiden och att, om
avtal kommer till stånd efter uppdragets slut, provision skall utgå, om köparens
anbud dessförinnan har kommit huvudmannen eller agenten till hända.
Enligt°68 § andra och tredje styckena har handelsagent i
vissa fall rätt till efterprovision. Sådan provision är avsedd att utgöra
ersättning endast för sådana avtal som har kommit till stånd genom agentens
medverkan.
Prop. 1974:29 77
Bestämmelserna om efterprovision kan därför inte bh
tillämpliga när det gäller avtal enligt förevarande paragraf.
71 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om handelsagentens rätt
till provisionsnota och om provisionsnotas innehåll. Bestämmelserna, som har
berörts i avsnittet 6.7. i den allmänna motiveringen, är till följd av
hänvisningar i 86 a § tredje stycket och i 87 § tillämpliga även beträffande provisionsavlönade
handelsresande.
Den nuvarande bestämmelsen i första stycket innebär att
huvudmannen är skyldig att utfärda provisionsnota i början av varje
kalenderhalvår. 1 enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 6.7 har
bestämmelsen ändrats så, att huvudmannen blir skyldig att lämna provisionsnota
senast en månad efter utgången av varje kalenderkvartaL
Andra stycket innehåller f. n. regler om provisionsnotas
innehåll. Reglerna har förenklats i departementsförslaget. Sålunda har
bestämmelserna i andra och tredje punkterna fått utgå. Detta innebär bl. a.
att huvudmannen inte blir skyldig att redovisa ett försäljningsavtal i mer än
en provisionsnota.
De nuvarande bestämmelserna i tredje stycket har lämnats
oförändrade.
73 §
Första stycket, som motsvarar nuvarande 73 §, handlar om
handelsagents rätt till särskild ersättning för utgifter som han har haft för
uppdraget. Frågan har behandlats i avsnittet 6.4.1 i den aUmänna motiveringen.
Bestämmelserna i första stycket är till följd av hänvisningen i 87 §
tillämplig även på självständiga handelsresande. För de anställda
handelsresandenas del finns bestämmelser om ersättning för utgifter i 86 a §
första stycket.
1 enlighet med vad jag har förordat i avsnittet 6.4.1 har
regeln om handelsagents rätt till ersättning för utgifter ändrats så, att den
skall stämma bättre överens med nuvarande praxis inom affärslivet. Regeln
innebär att agenten har rätt till särskild ersättning för utgifter i samband
med uppdraget endast om utgifterna inte har varit att hänföra till rörelsens
normala drift.
Av 52 § tredje stycket, som till följd av hänvisningar i
76 och 87 §§ är tillämpligt även på handelsagenter och självständiga
handelsresande, följer att rätten till ersättning för utgifter i vissa fall går
förlorad i samband med att uppdraget upphör. Jag får pä denna punkt hänvisa
till kommentaren tiU 52 §.
1 andra stycket av förevarande paragraf har tagits upp en
regel om att handelsagenten har rätt till särskild ersättning, om han åtagit
sig att för huvudmannens räkning ta emot betalning för sålda varor eller stå
del credere. Regeln, som är tillämplig även på självständiga handelsresande,
7 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 29
Prop.
1974:29 78
har behandlats i avsnittet 6.5 i den allmänna
motiveringen.
De tidigare behandlade bestämmelserna i 52 § om kommissionärs
rätt till ersättning för förlust på investeringar är till följd av hänvisningen
i 76 § tillämpliga även på handelsagenter. De sakkunniga har föreslagit att rnan
i förevarande paragraf tar in en erinran härom. Enligt rnin mening är
emellertid en sådan erinran onödig. Departementsförslaget innehåller därför
inte någon motsvarighet till de sakkunnigas förslag på denna punkt.
86 §
I det hittillsvarande första stycket sägs helt allmänt att
i fråga om den anställde handelsresandens rättigheter och skyldigheter mot
huvudmannen skall det dem emellan ingångna avtalet och gällande handelsbruk
lända till efterrättelse. 1 enlighet med vad som har föreslagits såväl av de
sakkunniga som av utredningen rörande ökad anställningstrygghet m, m. har den
angivna föreskriften fått utgå ur departementsförslaget. Jag vill påpeka att
reglerna inom arbets- och tjänstemannarätten i stor utsträckning måste bli
avgörande vid tvister mellan en anställd handelsresande och hans huvudman.
Som utredningen rörande ökad anställningstrygghet m. rn.
har anfört bör frågan om förutsättningarna för avskedande av en anställd
handelsresande bli exklusivt reglerad genom de tvingande bestämmelserna i
lagen om anställningsskydd. Även när det gäller handelsresandens rätt att med
omedelbar verkan frånträda sin anställning bör lagen om anställningsskydd
gälla. I enlighet härmed har den nuvarande föreskriften i andra stycket första
punkten av förevarande paragraf slopats. Bestämmelserna om avskedande i lagen
om anställningsskydd finns i 18 § och innebär att arbetstagare får avskedas, om
han grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Enligt 6 § tredje
stycket i samma lag får arbetstagare med omedelbar verkan frånträda sin
anställning, om arbetsgivaren i väsentlig grad har åsidosatt sina åligganden
enligt anställningsavtalet.
Första stycket i förevarande paragraf innehåller i
departementsförslaget bestämmelser om uppsägningstid. Bestämmelserna har
behandlats i avsnittet 6.2.2 i den allmänna motiveringen. Bestämmelserna
innebär att handelsresanden alltid har rätt till minst tre månaders
uppsägningstid, räknat frän utgången av den kalendermånad dä uppsägningen
skedde, men att uppsägningstiden är längre, orn det följer av 11 § andra
stycket lagen om anställningsskydd. Som jag strax skall återkomma till är
bestämmelserna i princip tvingande till handelsresandens förmån.
När det gäller möjligheten att anställa handelsresande på
prov följer av 3 § andra stycket och 5 § andra stycket lagen om
anställningsskydd att provanställning kan komma till stånd med stöd av
kollektivavtal. Jag får på denna punkt hänvisa till uttalandena i prop, 1973:129
(s, 146),
Till skillnad fr'ån vad som är fallet enligt gällande lag
har i departementsförslaget inte tagits upp någon bestämmelse om
uppsägningstid vid uppsägning från handelsresandens sida. På denna punkt blir
därför den
Prop. 1974:29 79
allmänna regeln om en månads uppsägningstid i ll § första
stycket lagen om anställningsskydd tillämplig.
Jag delar
den uppfattning som har förts fram av utredningen rörande ökad
anställningstrygghet m. m. att brott mot kommissionslagens bestämmelser om
uppsägningstid för de anställda handelsresandena bör bedömas efter samma regler
som gäller vid underlätenhet att iaktta uppsägningstid enligt lagen om
anställningsskydd. Som har påpekats vid remissbehandlingen av utredningens
förslag innebär reglerna i 38 § första stycket lagen om anställningsskydd att,
om arbetsgivaren åsidosätter sina förpliktelser, sä är han skyldig att utge
dels lön och andra anställningsförmåner som arbetstagar-en kan ha rätt till,
dels ersättning för uppkommen skada.
De
återgivna reglerna bör äga motsvarande tillämpning vid åsidosättande av konimissionslagens
bestämmelser om uppsägningstid. Detsamma bör gälla reglerna i 38 § tredje
stycket lagen om anställningsskydd, som innebär bl, a, att man vid bedömningen
av om skada har uppstått skall beakta även ideell skada samt att hänsyn skall
tas till arbetstagarorganisations intresse av att lagen iakttas i förhållande
till organisationens medlemmar. Även jämkningsregeln i 38 § fjärde stycket och
preskriptionsbestämmelserna i 40 § lagen om anställningsskydd bör äga motsvarande
tillämpning. Det är därvid att märka att lön och andra anställningsförmåner
inte är att betrakta som skadestånd och därför inte kan bli föremål för
jämkning (prop. 1973:129 s. 282),
1 enlighet med det sagda har i andra stycket av
förevarande paragraf gjorts en hänvisning till 38 § första, ti'edje och fjärde
styckena samt 40 § lagen om anställningsskydd för det fall att huvudmannen
underlåter att iaktta uppsägningstid enligt första stycket.
I tredje stycket av förevarande paragraf har tagits in en
bestämmelse om att reglerna om uppsägningstid och om påföljderna vid brott mot
dessa regler är tvingande till handelsresandens förmån. Såvitt gäller
bestämmelserna om uppsägningstid kan dock avvikelse göras med stöd av kollektivavtal
som på handelsresandens sida har slutits eller godkänts av huvudorganisation.
Jag vill påpeka att det inte finns nägot hinder för parterna att komma överens
om längre uppsägningstider än som följer av förevarande lag eller av lagen om
anställningsskydd.
Fjärde
stycket innehåller en hänvisning till forumreglerna i 42 § lagen om
anställningsskydd. Hänvisningen innebär bl. a. att mål om tillämpning av
förevarande paragraf skall prövas av allmän domstol, om målet rör oorganiserad
arbetstagare, och i annat fall av arbetsdomstolen. Jag vill inskjuta att
utredningen rörande ökad anställningstrygghet m. m. i sitt slutbetänkande (SOU
1974:8) har lagt fram förslag till ändrad lydelse av nämnda paragraf. Ändringen
innebär att mål om tillämpning av lagen om anställningsskydd skall handläggas
enligt en ny lag om rättegången i arbetstvister. Detta förslag torde kunna
genomföras utan att hänvisningen i förevarande paragraf behöver ändras.
1 fjärde stycket av förevarande paragraf har också
tagits upp en
Prop. 1974:29 80
hänvisning till bestämmelsen i 41 § tredje stycket lagen
om anställningsskydd, som handlar om fördelningen av rättegångskostnader.
86 a §
Första stycket, som saknar motsvarighet i gällande lag, innehåller
en bestämmelse om anställd handelsresandes rätt till särskild ersättning för
utgifter i tjänsten. Vidare har i första stycket tagits in en regel om rätt för
handelsresanden att erhålla förskott för täckande av utgifterna. Hithörande
bestämmelser har behandlats i avsnittet 6.4.2 i den allmänna motiveringen. 1
enlighet med vad jag har anfört där har bestämmelserna gjorts tvingande till
handelsresandens förmån.
Till andra stycket har överförts den nuvarande regeln i 86
§ tredje stycket om handelsresandes rätt att ta upp köpeanbud eller sluta
försäljningsavtal för annans räkning än huvudmannens. Regeln har lämnats i sak
oförändrad.
Tredje stycket innehåller liksom f. n. regler för det fall
att den anställde handelsresanden helt eller delvis avlönas med provision. 1
sådant fall skall 68, 70 och 71 §§ äga motsvarande tillämpning. Detta innebär
för det första att handelsresanden är berättigad till provision på
försäljningsavtal som sluts av honom under anställningstiden eller som annars
kan anses ha kommit tUl stånd under samma tid genoin hans medverkan. Rätt till provison
föreligger också pä sådana försäljningsavtal som ingås efter anställningstidens
slut, om köparens anbud dessförinnan har kommit huvudmannen eller handelsresanden
till banda.
Även bestämmelserna om efterprovision är tillämpliga på
den anställde handelsresanden. Om sålunda försäljningsavtal ingås efter
anställningstidens slut utan att köparens anbud dessförinnan har kommit huvudmannen
eller handelsresanden tUl banda, är handelsresanden berättigad till efterprovision,
om avtalet kan anses ha kommit till stånd genom hans medverkan under
anställningstiden. Förebringas inte utredning om efterprovisionens storlek och
har anställningen varat i minst ett år, skall efterprovision utgå med belopp
som svarar mot tre månaders provision, beräknad efter genomsnittet av
månadsprovisionerna under det sista året av anställningstiden. Denna
schablonregel är dock inte tillämplig, om uppsägning har skett med minst sex
månaders uppsägningstid. Handelsresanden kan inte före anställningens slut med
bindande verkan avstå från rätten till efterprovision.
Hänvisningen till 70 § innebär att de särskilda
bestämmelserna om handelsagent som har ensamrätt att inom visst distrikt ta upp
anbud eller sluta avtal blir tillämpliga även pä anställda handelsresande med
motsvarande rätt. Av hänvisningen till 71 § följer att den anställde
handelsresanden har rätt till provisionsnota på samma sätt som handelsagenten.
1 enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 6.6 bör den
anställde handelsresanden, om han helt eller delvis avlönas med provision, vara
Prop. 1974:29 81
berättigad till provision oberoende av om ifrågavarande
avtal fullgörs på tredje mans sida. En särskild regel härom har tagits in i
tredje stycket av förevarande paragraf. Stycket innehåller också en bestämmelse
om att provisionen, på samma sätt som när det gäller handelsagenter, förfaUer
till betalning så snart avtalet har fullgjorts eller bort fuUgöras av
huvudmannen.
87 §
Paragrafen reglerar de självständiga handelsresandenas
rätt till provision, uppsägningstid, ersättning vid uppdragets upphörande m. m.
Liksom f. n. hänvisas i stor utsträckning till de bestämmelser som i dessa
avseenden gäller för handelsagenterna. Den ändringen har dock gjorts i
förhållande till gällande rätt att de självständiga handelsresandena får rätt
till provision oberoende av om avtalet fullgörs på tredje mans sida. Jag
hänvisar i denna del tUl vad jag har anfört i avsnittet 6.6. Vidare föreskrivs
att provisionen förfaller till betalning så snart avtalet har fullgjorts eller
bort fullgöras av huvudmannen.
Övergångsbestämmelser
Jag hänvisar beträffande övergångsbestämmelserna till
vad jag har anfört i avsnittet 6.8 i den allmänna motiveringen.
8 Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl.
Maj:t föreslår riksdagen
att antaga förslaget till lag om ändring i lagen (1914:45)
om kommission, handelsagentur och handelsresande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga De sakkunnigas förslag
Förslag till
Lag om
ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och
handelsresande
Härigenom
förordnas, att 1, 27, 28, 29, 50, 51, 52, 68, 69, 70, 71, 73 och 86 §§ lagen (1914:45)
om kommission, handelsagentur och handelsresande skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
De i denna lag givna stadganden skola lända till
efterrättelse, sä vitt ej annat följer av avtal eller av handelsbruk eller
annan sedvänja.
Att i
visst fall avtal eller sedvänja icke gäller emot denna lag, stadgas i 45 §.
De i denna lag givna stadganden skola lända till
efterrättelse, sä vitt ej annat följer av avtal eller av handelsbruk eller
annan sedvänja.
Att i
vissa fall avtal eller sedvänja icke gäller mot denna lag stadgas här nedan
särskilt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Handelskommissionär
är berättigad till provision å avtal, som han för kommittentens räkning ingår
med tredje man, dock endast såframt avtalet varder å dennes sida fullgjort. Är
gods sålt eller inköpt att avlämnas efter hand i särskilda poster, och skall
betalning erläggas särskilt för varje post, må ej den omständigheten, att i
fråga om någon post avtalet icke fullgöres, inverka å kommissionärens rätt
till provision för de övriga.
Varder
avtalet icke å tredje mans sida fullgjort, äge kommissionären ändock åtnjuta
provision, där underlåtenheten beror av kommittenten eller av händelse, som
denne, om han själv slutit avtalet med tredje man, icke skulle kunnat åberopa
mot honom.
Handelskommissionär
är berättigad till provision å avtal, som han under uppdragstiden för kommittentens
räkning ingår med tredje man.
Har kommissionären
varaktigt uppdrag, skall vad i 68 § andra, tredje och fjärde styckena stadgas
om handelsagents rätt till provision äga motsvarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974.29
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
83
opaginerad Kontrollera mot PDF
Försälfningskommissionär
äge icke rätt till någon provision, där köpeskillingen endast delvis erlägges
och detta icke har sin grund i sådant för/tållande, som i 27§ andra stycket
avses. Överstiger den provision, som skolat utgå, om hela köpeskillingen
betalts, vad som brister i full betalning, äge kommissionären dock rätt till
skillnaden.
Vad här
ovan i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om inköpskom-missionärs
rätt till provision, då avtalet allenast delvis fullgöres å säljarens sida.
Har
avtalet icke fullgjorts å tredje mans sida, äger kommissionären åtnjuta
provision endast där underlåtenheten beror av kommittenten eller av liändelse,
som denne, om han själv slutit avtalet med tredje man, icke skulle kunnat för
undgående av skadeståndsskyldighet åberopa mot honom.
Har
avtalet fullgjorts blott till en del, är kommissionären, om icke första stycket
föranleder annat, berättigad till provision svarande mot den fullgjorda
delen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Avgifter
för brev, telegram och telefonsamtal, premier för försäkring av godset och
övriga utgifter, för vilka kommissionär haft fog, skola särskilt gottgöras
honom, så vitt ej provision eller annan ersättning, som han äger uppbära, är
avsedd att innefatta gottgörelse jämväl för dem. För forsling, förvaring eller
annan dylik åtgärd med godset, äge kommissionären tillgodoföra sig gottgörelse,
ändå att han icke fått vidkännas särskild utgift därför.
Avgifter
för brev, telegram och telefonsamtal, premier för försäkring av godset och
övriga utgifter, för vilka kommissionär haft fog, skola särskilt gottgöras
honom, så vitt ej provision eller annan ersättning, som han äger uppbära, är
avsedd att innefatta gottgörelse jämväl för dem. För forsling, förvaring eller
annan dylik åtgärd med godset äge kommissionären tillgodoföra sig gottgörelse,
ändå att han icke fått vidkännas särskild utgift därför.
Att kommissionären
i vissa fall jämväl är berättigad till särskild ersättning, dä han för
uppdraget haft kostnader för investeringar, stadgas I 52 §.
Står kommissionären
del credere, skall detta särskiU gottgöras honom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974:29
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
84
opaginerad Kontrollera mot PDF
/ /fl//, då det är kommissionären tillförsäkrat att få
handhava uppdraget under bestämd tid eller bringa visst ärende till slut eller
åtnjuta viss uppsägningstid, äge kommissionären, om hans uppdrag i förtid
återkallas, rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider. Hade kommittenten
i kommissionärens underlåtenhet att fullgöra uppdraget eller annan särskild
omständighet giltig anledning till återkaUelsen, vare han dock icke pliktig
att gälda ersättning.
Där kommissionären avsäger sig uppdrag, som i denna
paragraf omförmäles, och har giltig anledning därtill i kommittentens försummelse
att uppfylla sina förpliktelser mot honom, eller där sådant uppdrag förfaller
i följd av kommittentens konkurs, äge koin-
Ätnjuter kommissionären viss uppsägningstid eller kan det
anses honom tillförsäkrat att få sköta uppdraget under bestämd tid eller bringa
visst ärende till slut, äger han, om uppdraget återkallas förtid, rätt till
ersättning för den förlust han därigenom lider. Är uppdraget varaktigt och har
avtal om uppsägningstid ej träffats eller är den avtalade uppsägningstiden
kortare än nedan sägs, skall kommissionären gottgöras förlust, som tillskyndas
honom genoin återkallelse som bringar uppdraget att upphöra tidigare än med
utgången av tre kalendermånader efter den månad återkaUelsen gjordes. Har
uppdraget ej varat så länge som ett år, skall motsvarande tid vara en månad.
Kommittenten är dock icke skyldig att utge ersättning, om
nämnda återkallelse berodde på att kommissionären misskött uppdraget eller
eljest på någon till denne hänförlig omständighet av synnerlig vikt eller om i
övrigt förekommit något förhållande av sådan beskaffenhet att det kan anses orimligt,
att kommittenten skall i ersättningshänseende stå risken för att uppdraget
upphört i förtid.
Kommissionären är jämväl berättigad till ersättning, om
han avsäger sig uppdraget i fall som i första stycket omförmäles och har giltig
anledning därtill i kommittentens försummelse att uppfylla sina förpliktelser
mot honom, så ock om sådant uppdrag förfaller i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
missionären ock rätt tiU ersättning för sin förlust.
Föreslagen lydelse
följd av kommittentens konkurs. Kommissionären kan icke
med bindande verkan före uppdragets slut avstå från den rätt till ersättning,
som tillkommer honom enligt denna paragraf.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Där kommissionären i fall, då han åtagit sig att under
bestämd tid handhava uppdraget eller att bringa visst ärende till slut, eller
då viss uppsägningstid är avtalad, i förtid avsäger sig uppdraget, skall han
ersätta kommittenten den skada denne därigenom lider. Hade kommissionären i kommittentens
underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser mot honom eller annan särskild
omständighet giltig anledning till sin avsägelse, vare han dock icke pliktig
att ersätta skadan.
Kommittenten är ock berättigad till ersättning, där
han äter-
Ätnjuter kommittenten viss uppsägningstid eller kan kommissionären
anses ha åtagit sig att sköta uppdraget under bestämd tid eller bringa visst ärende
till slut och avsäger sig kommissionären uppdraget i förtid, skall han ersätta
kommittenten den förlust denne därigenom lider. Är uppdraget varaktigt och har
avtal om uppsägningstid ej träffats, skaU kommittenten gottgöras förlust som
tillskyndas honörn genom avsägelse som bringar uppdraget att upphöra tidigare
än med utgången av tre kalendermånader efter den månad avsägelsen gjordes. Har
uppdraget ej varat så länge som ett år, skall motsvarande tid vara en månad.
Kommissionären
är dock icke skyldig att utge ersättning, om nämnda avsägelse berodde på kommittentens
underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser gentemot kommissionären eller
eljest på någon till kommittenten hänförlig omständighet av synnerlig vikt, ej
heller om i övrigt förekommit något förhåUande av sådan beskaffenhet att det
kan anses orimligt, att kommissionären skall i ersättningshänseende stå risken
för att uppdraget upphört i förtid.
Kommittenten är jämväl berättigad till ersättning, om han
åter-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
kallar uppdrag, som i denna paragraf omförmäles, och har giltig
anledning därtill ; kommissionärens försumlighet att fullgöra detsamma, så
ock där sådant uppdrag förfaUer i följd av kommissionärens konkurs.
Föreslagen lydelse
kallar uppdraget i faU som i första stycket omförmäles och
har giltig anledning därtill genom att kommissionären i väsentlig mån försummat
att uppfylla sina förpliktelser mot honom, så ock om sådant uppdrag förfaller
i följd av kommissionärens konkurs.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Avsäger sig kommissionären sitt uppdrag utan att äga
giltig anledning därtill i omständighet, som kan tillskrivas kommittenten
eller eljest är att hänföra tiU denne, går han därigenom förlustig sin rätt tiU
gottgörelse för utgifter och kostnader, som i följd av uppdragets upphörande
bliva för kom-mUtenten onyttiga.
Vad nu är sagt gälle ock, där kommUtenten återkallar
uppdraget och har giltig anledning därtiU i omständighet, som kan tillskrivas kommissionären
eller eljest är att hänföra tiU denne, så ock där uppdraget förfaller i föUd av
kommissionärens konkurs.
Har kommissionären varaktigt uppdrag, äger han, i skälig
omfattning, erhålla särskild gottgörelse för förlust, som uppkommer för honom
genom att han i följd av uppdragets upphörande icke får täckning för sina för
uppdraget gjorda investeringar i byggnader, lager, maskiner, transportmedel eller
vad därmed är jämförligt, såvida investeringarna tillkommit efter avtal eller
i samförstånd med kommittenten utan att det i samband med deras företagande överenskommits,
att kommissionären själv skall vidkännas kostnaden eller del därav.
Kommissionären går förlustig sin rätt till ersättning
enligt första stycket om kommittenten återkallar uppdraget därför att kommissionären
misskött det eller eljest på grund av någon tiU denne hänförlig omständighet av
synnerlig vikt. Ersättning skaU ej heller utgå, om kommissionären i förtid
avsäger sig uppdraget utan att ha gUtig anledning därtill i kommittentens
försummelse att uppfylla sina förpliktelser mot honom eller eljest i
omständighet av synnerlig vikt hänförlig till kommittenten, eder om uppdraget förfaUer
i följd av kommissionårens konkurs.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974:29
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
87
opaginerad Kontrollera mot PDF
Upphör uppdraget på sätt och av anledning, som i
nästföregående stycke sägs, skall kommissionären jämväl gå förlustig sin rätt
enligt 29 § första stycket tiU gottgörelse för utgifter, om dessa i följd av
uppdragets upphörande bliva för kommittenten onyttiga. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning i fall då kommissionären har uppdrag som ej är varaktigt.
Efter det att investeringarna företagits kan kommissionären
icke förrän uppdraget upphört med bindande verkan avstå från den rätt till
ersättning, som tillkommer honom enligt första stycket.
68
opaginerad Kontrollera mot PDF
Handelsagent är berättigad till provision ä
försäljningsavtal, som slutas av honom eller eljest komma till ständ genom
hans medverkan, dock endast såframt köparens betalningsskyldighet fullgöres.
Är varan såld att avlämnas efter hand i särskilda poster, och skall betalning
erläggas särskilt för varje post, må ej den omständigheten, att köpeskillingen
för någon post icke erlägges, inverka å agentens rätt till provision för de
övriga.
Varder
avtalet icke å köparens sida fullgjort, äge agenten ändock åtnjuta provision,
där underlåtenheten beror av huvudmannen eller av händelse, som denne icke kan
åberopa mot köparen. Har huvudmannen överenskommit med köparen om avtalets
återgång, eller har han beviljat honom anstånd med köpeskillingen och utebliver
i
Handelsagent är berättigad till provision å
försäljningsavtal, som under uppdragstiden slutes av honom eller eljest kan
anses ha kommit till ständ genom hans medverkan. Rätt till provision föreligger
även, om försäUningsavta-let ingås efter uppdragets slut men köparens anbud
dessförinnan kommit huvudmannen eller agenten tillhanda.
Ingås försäUningsavtal
efter uppdragets slut i andra fall än dem som avses i första stycket andra
punkten, är agenten likaledes berättigad till provision /efterprovision), om
avtalet kan anses ha kommit till stånd genom hans medverkan under den tid
uppdraget varat.
Förebringas
ej utredning om efterprovisionens storlek och har uppdraget varat längre än ett
år, skall ersättningen anses motsvara
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse föUd härav betalningen, inverkar detta icke å agentens rätt
till provision, utan så är att denne samtyckt till åtgärden.
Föreslagen lydelse
tre månaders provision, beräknad efter genomsnittet av
månadsprovisionerna under uppdragets sista år. Vad nu sagts skall dock ej
gälla, om uppsägning skett med minst sex månaders uppsägningstid.
Agenten kan icke med bindande verkan före uppdragets slut
avstå från den rätt till ersättning, som tillkommer honom enligt andra och
tredje styckena.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Erlägges
köpeskillingen endast delvis, äge agenten icke rätt tiU någon provision, med
mindre 68 § andra stycket därtiU föranleder Överstiger den provision, som skolat
utgå, om hela köpeskillingen betalts, vad som brister i full betalning, äge
agenten dock rätt till skillnaden.
Har avtalet icke fullgjorts å köparens sida, äger agenten
åtnjuta provision endast där underlåtenheten beror av huvudmannen eller av
händelse, som denne icke kan för undgående av skadeståndsskyldighet åberopa
mot köparen. Har huvudmannen överenskommit med köparen om avtalets återgång
eller har han beviljat honom anstånd med köpeskillingen och utebliver i föUd
härav betalningen, inverkar detta icke å agentens rätt till provision, utan så
är att denne samtyckt till åtgärden.
Har
köpeskillingen erlagts blott till en del, är agenten, om icke första stycket
föranleder annat, berättigad till provision svarande mot vad som influtit.
Har agenten varaktigt uppdrag, skall provisionen
utbetalas, så snart avtalet fullgjorts eller bort fullgöras av huvudmannen.
Underlåter köparen att betala och beror det ej av huvudmannen eller av
händelse, som i första stycket första punkten sägs, äger dock huvudmannen av
agenten återkräva provisionsbeloppet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Äger
handelsagent uteslutande rätt att å viss ort eller ejest inom visst distrikt
för huvudmannens räkning upptaga köpeanbud eller sluta försäljningsavtal, är
han berättigad till provision jämväl å avtal, som utan hans medverkan slutas
med köpare tillhörande distriktet.
Äger
handelsagent uteslutande rätt att å viss ort eller eljest inom visst distrikt
för huvudmannens räkning upptaga köpeanbud eller sluta försäljningsavtal, är
han berättigad till provision jämväl ä avtal, som under uppdragstiden utan
hans medverkan slutes med köpare tillhörande distriktet. Kommer sådant avtal
till stånd efter uppdragets slut, skall provision utgå om dessförinnan köparens
anbud kommit huvudmannen eller agenten tillhanda.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Handelsagent, som varaktigt företräder sin huvudman, äge
i början av varje kalenderhalvår från huvudmannen erhålla provisionsnota
beträffande försäljningar, som kommit till stånd genom agentens medverkan eller
under sädana omständigheter, att 70 § äger tillämpning.
1
provisionsnotan skola upptagas alla försäljningsavtal, som under det sist
förflutna kalenderhalvåret blivit eller bort bliva ä säljarens sida
fullgjorda, med angivande för varje avtal av det provisionsbelopp, som
tillgodoföres agenten, eller, där provision icke tillgodoföres honom, av anledningen
därtill. Hava under samma tid slutits försäUningsavtal, vilka först senare böra
fullgöras, skola sådana avtal, utan tillgodoförande av provision, i provisionsnotan
antecknas. Är anledningen varför provision å ett avtal icke blivit agenten tillgodoförd,
av övergående beskaffenhet, skall avtalet ånyo
Handelsagent, som varaktigt företräder sin huvudman, äger
senast en månad efter utgången av varje kalenderkvartal frän huvudmannen
erhålla provisionsnota beträffande försäljningar, som kommit till ständ genom
agentens rnedverkan eller under sådana omständigheter, att 70 § äger
tillämpning.
1
provisionsnotan skola upptagas alla försäljningsavtal, som under det sist
förflutna kalenderkvartalet blivit eller bort bliva å säljarens sida
fullgjorda, med angivande för varje avtal av det provisionsbelopp, som
tillgodoföres agenten, eller, där provision icke tillgodoföres honom, av anledningen
därtill.
Yppa sig, sedan provision blivit agenten tillgodoförd,
sådana omständigheter, att provision finnes icke böra tillkomma honom, äger
huvudmannen i en följande provisionsnota tillgodoföra sig beloppet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
upptagas eller antecknas i följande provisionsnota.
Yppa sig, sedan provision blivit agenten tillgodoförd,
sådana omständigheter, att provisionen finnes icke böra tillkomma honom, äge
huvudmannen i en följande provisionsnota tillgodoföra sig beloppet.
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Avgifter
för brev, telegram och telefonsamtal samt övriga utgifter, för vilka
handelsagent haft fog, skola särskilt gottgöras honom, så vitt ej provision
eller annan ersättning, som han äger uppbära, är avsedd att innefatta gottgörelse
jämväl för dern.
Handelsagent har rätt tiU särskild ersättning för
utgifter, vilka föranletts av åtgärder som varit påkallade för uppdragets
behöriga fullgörande; dock skall sådan ersättning ej utgå, om utgifterna varit
att hänföra till rörelsens normala drift.
Att agenten i vissa fall jämväl är berättigad till
särskild gottgörelse, då han för uppdraget haft kostnader för investeringar,
framgår av 76 § jämförd med 52 §.
Har agenten åtagit sig att emot-taga betalning för sålda
varor eller att stå del credere, skall detta särskilt gottgöras honom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är handelsresande anställd i sin huvudmans tjänst, skola i
fråga om hans skyldigheter och rättigheter mot huvudmannen det dem emellan
ingångna avtalet och gällande handelsbruk lända till efterrättelse.
I
huvudmannens tjänst anställd handelsresande må icke, med mindre rätt därtill
följer av avtalet eller gUtig anledning föreligger, utan föregående uppsägning
skiljas från sin anställning eller själv lämna densamma. Uppsäges avtalet
Är
handelsresande anställd i sin huvudmans tjänst och har anställningen varat
minst sex månader, skall avtalet, om det uppsäges från någondera sidan, upphöra
tidigast med utgången av tredje kalendermånaden efter den då uppsägningen
skedde.
Anställd
handelsresande har rätt till särskild ersättning för utgifter för resor,
uppehälle under resor, porto, telegram, telefon och vad därmed är jämförligt.
Huvudmannen är skyldig att på begäran
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
från någondera sidan, skall det upphöra att gälla med
utgången av tredje kalendermånaden efter den, då uppsägningen skedde.
Utan
huvudmannens lov äge handelsresande, varom i denna paragraf förmäles, icke
under sina resor upptaga köpeanbud eller .sluta försäljningsavtal för annans
räkning än huvudmannens.
Skall
till handelsresande, som här avses, lön helt eller delvis utgå i form av
provision, skola ; fråga om villkoren för provisionens åtnjutande de i 68-70
§§ för handelsagent givna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.
Föreslagen lydelse
ge handelsresanden erforderligt förskott till täckande av
dylika utlägg.
Utan huvudmannens lov äge handelsresande, varom i denna paragraf
förmäles, icke upptaga köpeanbud eller sluta försäljningsavtal för annans
räkning än huvudmannens.
Skall till handelsresande, som här avses, lön helt eller
delvis utgå i form av provision, skola de i 68-77 §§ för handelsagent givna
föreskrifter äga motsvarande tillämpning.
A vtalsvillkor, varigenom handelsresandes rätt enligt
första och andra styckena begränsas, skall vara utan verkan.
Denna lag träder i kraft den . Har kommissionärens, handels-
agentens eller handelsresandens avtal med huvudmannen slutits
före nämnda dag, skall dock, i den män annat ej följer av vad här nedan sägs,
äldre lag äga tillämpning med avseende ä rättsförhållandet mellan parterna.
Bestämmelserna i 68 § skola, i fråga orn handelsagents
rätt till provision å försäljningsavtal som ingås efter uppdragets slut, lända
till efterrättelse där uppdraget upphört efter lagens ikraftträdande. Vad nu
sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kommissionärs och
handelsresandes rätt till sådan provision.
'ckeri AB. Stockholm 74 4 439 S
Doktrin (2)
- Brita Sundberg-Weitman, Avbeställningsrätt, SvJT 1975 s. 241, på s. 251 · Fritt tillgänglig
- Skadestånd vid upphörande av kommissionsuppdrag, SvJT 1974 s. 520, på s. 522, 524 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
43 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (15)
15 kopplingar i 9 dokument.
- Prop. 2008/09:88 Ny kommissionslag s. 30 om s. 70 · s. 68 om s. 68 i texten
- SOU 2005:120 Fondkommission -och en ny kommissionslag, del 1 s. 58 om s. 70 i texten
- Prop. 1990/91:63 om handelsagentur s. 31 om s. 62 · s. 37 om s. 68 · s. 71 om s. 73 · s. 106 om s. 69 · och 1 till i texten
- Bet. 1977/78:LU4 med anledning av motion om förbättrade förhållanden för vissa handelsagenter m. fl. s. 4 i texten
- Bet. 1975/76:LU18 Med anledning av motion om avgångsvederlag vid upphörande av kommissionsuppdrag s. 6 i texten
Rättsfall (6)
6 kopplingar i 4 dokument.
- NJA 2010 s. 58 om s. 59 i texten
- AD 1999 nr 117 i texten
- NJA 1984 s. 404 om s. 25 · om s. 73 · om s. 74 i texten
- RH 1993:107 om s. 74 i texten
Doktrin (22)
22 kopplingar i 9 dokument.
- Olsen, Borgenärens val vid kontraktsbrott, 1997 s. 418 om s. 48 · s. 418 om s. 68 · s. 419 om s. 47 · s. 428 om s. 68 · och 1 till i texten
- Arnerstål, Varumärket som kontraktsföremål, 2014 s. 332 om s. 54 · s. 332 om s. 55 · s. 333 om s. 55 · s. 364 i texten
- Arnesdotter, Om betalningsinställelse och offentligt ackord, 1982 s. 381 om s. 68 · s. 381 om s. 69 · s. 483 i texten
- SvJT 1974 s. 520 Skadestånd vid upphörande av kommissionsuppdrag s. 520 · s. 522 · s. 524 i texten
- Malmberg, Anställningsavtalet, 1997 s. 89 om s. 75 · s. 389 i texten