Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)
1974 · 69 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 46 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1974:38, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majrts
proposition nr 38 år 1974 Prop. 1974: 38
Nr 38
Kungl.
Maj-.ts proposition med förslag till lag om ändring i atomansva-righetslagen
(1968: 45); given den 15 februari 1974.
Kungl.
Maj:t viU härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlålande
tUl riksdagen föredraganden hemställt.
Under
konungens frånvaro:
BERTIL
CARL
LIDBOM
Propositionens
huvudsakliga innehåU
I
propositionen läggs fram förslag till lag om ändring i alomansva-righetslagen
(1968: 45). Förslagel innebär att principen om kanalisering av ansvaret för
atomskada till innehavare av alomanläggning kan upprätthållas i betydligt
större utsträckning än f. n. vid skada som uppkommit under sjötransport av
atomsubstans. Den föreslagna lagstiftningen bygger på 1971 års konvention om
skadeståndsansvar vid sjötransport av atomsubstans. I propositionen föreslås
att riksdagen godkänner denna konvention.
1
Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 38
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974: 38
Förslag till
Lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968: 45)
Härigenom förordnas i fråga om alomansvarighetslagen
(1968: 45) dels all 3, 14 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i
lagen skall införas en ny paragraf, 14 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Denna lag äger ej tillämpning Utom såvitt avser 14 § tredje
på atomskada i följd av atom- stycket och 14 a
§ äger denna lag
olycka som inträffat i annan stat ej tillämpning på atomskada i
än konventionsstat. följd av alomolycka som inträffat
i annan stat än konvenlionsstal.
I fråga om ansvarighet för innehavare av alomanläggning i
Sverige äger lagen tillämpning på atomskada som uppkommit i annan stal än konvenlionsstal
endast om alomolyckan inträffat i Sverige. I fråga om ansvarighet för
innehavare av atomanläggning utom riket gäUer beträffande ansvarighetens utsträckning
i rummet vad som föreskrives i an-läggningsslalens lag.
Konungen kan beträffande stat Konungen kan beträffande stat
som ej är konventionsstat förord- som ej är konventionsstat förord
na, att ersättning för atomskada na, alt ersättning för atomskada
som uppkommer i den staten icke som uppkommer i den staten icke
skall utgå i Sverige i vidare mån skall utgå i Sverige i vidare mån
än ersättning i samma stat skulle än ersättning i samma stal skulle
utgå för atomskada som uppkom- utgå för atomskada som uppkom
mer här. Sådant förordnande leder mer här. Sådant förordnande får
dock icke till inskränkning i an- dock ej tillämpas i den mån till-
svarlghet som grundas på interna- lämpningen skulle vara oförenlig
lionellt fördrag som avses i 14 § med Sveriges förpliktelser enligt in-
tredje stycket och som Sverige har lernalionelll fördrag.
tillträtt.
Angående rätt i vissa faU för den som utgivit ersättning
för atomskada att utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf kräva ersättningen
åter från innehavare av alomanläggning meddelas bestämmelser il5§.
14 §
Anspråk på ersättning för atom- Anspråk på
ersättning för atom-
skada, som omfattas av ersätt- skada, som omfattas av
ersättningsbestämmelserna i denna lag ningsbeslämmelserna i denna lag eller
motsvarande lagstifliung i an- eller motsvarande lagstiftning i an-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
nan konventionsstat, får ej göras gällande mot annan än innehavaren
av atomanläggningen eller den som meddelat försäkring mot hans ansvarighet, om
annat icke följer av 16 § andra punkten.
Föreslagen
lydelse
nan konvenlionsstal, får ej göras gällande mot annan än
innehavaren av alomanläggningen eller den som meddelat försäkring mot hans
ansvarighet, om annat icke följer av 14 a § eller 16 § andra punkten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Anspråk
på ersättning för atomskada, för vilken anläggningsinnehavaren enligt 11 eUer
12 § eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstals lag icke är
ansvarig, får göras gäUande endast mol fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen.
För sådan skada på transportmedel som avses i 12 § andra stycket är dock
anläggningsinnehavaren ansvarig eiUigt allmänna skadeståndsregler.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beträffande
ansvarighet för atomskada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans
eller atomskada som i övrigt uppkommer i följd av begagnande av fartyg eller
annat transportmedel utgör bestämmelserna i första och andra styckena icke
hinder mot tillämpning av internationellt fördrag, vilket var i kraft eller
öppet för undertecknande, ratifikation eller anslutning den 29 juli 1960, eller
av bestämmelse grundad på sådant fördrag. Konungen kan förordna, att detta
skall gälla även i fråga om annan bestämmelse i konventionsstats lag, som i huvudsak
motsvarar föreskrift i sådant fördrag.
Ansvarighet
för atomskada, som icke omfattas av ersättningsbestämmelserna i denna lag
eller motsvarande bestämmelser i annan konvenlionsstats lag och som uppkommit
i följd av atomolycka under transport med fartyg av atomsubstans eller i övrigt
i följd av begagnande av fartyg, får ej göras gällande här i riket, om den som
innehar eller driver atomanläggning är ansvarig för skadan enligt lagen i stat
som är bunden av den i Wien den 21 maf 1963 avslutade konventionen om ansvarighet
för atomskada eller enligt sådan i annan främmande stat gällande lagstiftning
om ansvarighet för atomskada som i alla hänseenden är lika förmånlig för
skadelidande som Paris- eller Wienkonventionen. Utom såvitt gäller ansvarighet
för fysisk person som vållat skadan uppsåtligen skall i nu angivna fall
detsamma gälla i fråga om atomskada som avses i 11 § eller 12 § första stycket
eller som uppkommit på det transporterande fartyget, även om den som innehar
eller driver anläggningen på grund av de särskilda bestämmelserna härom i
Wienkonventionen eller mot dessa konventionsbestämmelser svarande föreskrifter
i tillämplig nationell lagstiftning icke är ansvarig för skadan.
Prop. 1974: 38 4
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Angående
ersättning av statsmedel meddelas bestämmelser i 28
35§§.
14 a § Bestämmelserna i 14 § tillämpas ej i den mån sådan tillämpning
skulle vara oförenlig med Sveriges förpliktelser enligt internationellt fördrag.
15 §
Den som nödgats utge ersätt- Den som nödgats utge ersättning
ning för atomskada på grund av för atomskada på gmnd av m/er-
fördrag eller bestämmelse som av- nationellt fördrag eUer lagstiftning
ses i 14 § tredje stycket eller på i främmande stal inträder i den
grund av lagstiftning i främmande skadelidandes rätt mot den anlägg-
stal inträder i den skadelidandes ningsinnehavare som svarar för
rätt mot den anläggningsinnehava- skadan enligt denna lag. Avser
re som svarar för skadan enligt ersättningen skada som omfattas
denna lag. Avser ersättningen ska- av elt med stöd av 3 § Iredje styc-
da som omfattas av ett med stöd ket meddelat förordnande, äger
av 3 § Iredje stycket meddelat för- den ersältningsskyldige återkräva
ordnande, äger den ersättnings- ersättningen av den anläggningsin-
skyldige återkräva ersättningen av nehavare som skulle ha svarat för
den anläggningsinnehavare som skadan, om förordnandet ej med-
skulle ha svarat för skadan, om delats,
förordnandet ej meddelats.
Har
någon som har sill huvudkontor i Sverige eller i annan konvenlionsstal eller
någon som är anställd hos sådan person nödgats utge ersättning för atomskada,
för vilken den skadelidande på grund av bestämmelserna i 3 § icke är
berättigad till ersättning enligt denna lag, äger han återkräva skadeståndet av
den anläggningsinnehavare som med bortseende från nämnda bestämmelser skulle ha
svarat för skadan. Därvid äger första stycket första punkten motsvarande tUlämpning.
Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans till mottagare i annan
stat än konvenlionsstal, gäller dock den avsändande anläggningsinnehavarens
ansvarighet ej längre än till dess substansen lossats från det transportmedel
varmed det anlände tUl den staten. Har skadan uppkommit under transport av alomsubslans
från avsändare i sådan stal, inträder den mottagande anläggningsinnehavarens
ansvarighet icke förrän substansen lastats på det transportmedel varmed del
sändes från den främmande staten.
Återkravsrätt
enligt första eller andra stycket tUlkommer icke den som själv svarar för
skadan enligt 20 §.
Denna
lag träder i kraft den dag Kungl. Maj:l förordnar.
Prop. 1974: 38
Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 15 februari 1974.
Närvarande:
statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden
STRÄNG, HOLMQVIST, ASPLING, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, SIGURDSEN,
ZACHRISSON, HJELM-WALLÉN.
Statsrådet
Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga
angående ändring i lagstiftningen om skadeståndsansvar vid sjötransport av
atomsubstans m. m. och anför.
Inledning
Bestämmelser
om ansvarighet för skada orsakad av atomolycka finns i alomansvarighetslagen
(1968: 45). Enligl denna lag svarar innehavaren av en atomanläggning oberoende
av vållande för sådan skada. Anspråk på ersättning för skadan får i princip
inte göras gällande mot annan än anläggningsinnehavaren. Ansvaret kanaliseras
alltså till denne. Ansvarigheten omfattar inte bara skada orsakad av olycka
som inträffar inom anläggningen utan, under vissa fömtsättningar, även skada
orsakad av alomsubslans under transport till eller från anläggningen. Principen
om kanalisering av ansvaret till anläggningens innehavare har emellertid inle
kunnat genomföras lUl fullo i dessa fall på grund av att ansvarighet kan
föreligga enligt intemationeUt fördrag på transporträttens område. Uppkommer
atomskada i samband med transport av alomsubslans kan således förutom
anläggningens innehavare i vissa fall även transportören bli ansvarig för skadan.
Reglerna
i atomansvarighetslagen grundar sig på den i Paris år 1960 avslutade
konventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område i dess lydelse enligt
ett år 1964 avslutat lUläggsprolokoll (Pariskonventionen). Pariskonventionen,
som trädde i kraft år 1968, har tillträtis av nio stater, däribland Sverige. På
delta rättsområde firms ytterligare en konvention, nämligen den i Wien år 1963
avslutade konventionen om ansvarighet för atomskada (Wienkonventionen). Derma
har ännu inte trätt i kraft. Paris- och Wienkonvenlionema överensstämmer i sak
nära inbördes. Båda innehåller en bestämmelse om undantag från kana-lisationsprincipen
vid atomskada som uppkommit under transport av alomsubslans. Undantaget iimebär
att konventionernas kanaliserings-regler inte inverkar på bestämmelser om
ansvarighet som finns i internationella fördrag vUka avslutals innan resp.
konvention öppnades för undertecknande.
Prop. 1974: 38 6
Den
dubbla ansvarighet som f. n. gäller enligl Pariskonvenlionen eller därpå
grundad nationell lagstiftning och vissa internationella sjörättsliga
konventioner har i praktiken visat sig medföra svårigheter alt anordna
sjötransporter av alomsubslans. För att undanröja dessa svårigheter avslutades
den 17 december 1971 vid en diplomatisk konferens i Bryssel en konvention om
skadeståndsansvar vid sjötransport av atom-substans (1971 års konvention).
Denna konvention innebär alt ansvarig-hel för atomskada som uppkommer vid
sjötransport av alomsubslans skall kanaliseras tUl innehavare av atomanläggning
under fömtsättning att ansvarighet för denne föreligger enligt Paris- eller
Wienkonventionen eUer enligt sådan nationell alomansvarighetslagsliflning som
är lika förmånlig för skadelidande som någon av dessa konventioner.
Vid nordiska
överläggningar i Köpenhamn den 26 september 1972 har man enats om att 1971 års
konvention bör tUlträdas av de nordiska länderna. I allt väsentligt har enighet
också uppnåtts om innehållet i lagstiftningen.
I en inom
justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1973: 19) föreslås alt
Sverige lUllräder 1971 års konvention. Promemorian innehåller också förslag lUl
den lagstiftning som föranleds av ett svenskt tUlträde tUl konventionen. I
promemorian återges de engelska och franska texterna av konventionen jämte
svensk översättning. Promemorian torde få fogas till statsrådsprotokollet i
detta ärende som bilaga A.
Promemorian har remissbehandlats.
Därvid har yttranden avgivits av hovrätten för Västra Sverige, sjöfartsverket,
luftfartsverket, statens vattenfallsverk, delegationen för atomenergifrågor,
Aktiebolaget Atomenergi, Aktiebolaget Asea-Atom, Svenska kraftverksföreningen,
Sveriges redareförening. Svenska alomförsäkringspoolen, Sveriges ångfartygs assurans
förening, Sjöassuradörernas förening, Sveriges industriförbund och Sveriges
advokatsamfund.
Samtliga
remissinstanser har godtagit förslaget att Sverige skall tillträda 1971 års
konvention samt det i promemorian framlagda lagförslaget.
Hovrätten
för Västra Sverige tUlstyrker alt Sverige tillträder konventionen och anför
att atomansvarighetslagens undantag från principen om fullständig ansvarskanalisering
inte är motiverat av något sakligt betingat önskemål om dubbel ansvarighet.
Enligt hovrättens mening erbjuder atomansvarighetslagens ansvarssyslem elt tUlräckligt
skydd för de skadelidande, vilka därför inte torde ha något behov av alt kunna
utkräva ansvar också enligt sjötransporträttsliga konventioner. Sjöfartsverket
anser del angelägel alt en fullständig ansvarskanalisering
»
Det i promemorian framlagda lagförslaget, som bortsett från ett par obetydliga
redaktionella ändringar överensstämmer med förslaget i denna proposition, har
här utelämnats.
Prop.
1974: 38 7
liU
anläggningsinnehavaren vid sjötransport av alomsubslans snarast genomförs och tUlstyrker
därför alt Sverige tUlträder konventionen. Delegationen för atomenergifrågor
anför att svårigheterna all få erforderlig försäkring medfört vissa problem
för en del transportörer då det gällt alt genomföra transporter av klyvbart
material. Då dessa problem torde komma att undanröjas genom 1971 års konvention
tiUstyrker delegationen att Sverige tillträder denna. Aktiebolaget Atomenergi
framhåller alt den dubbla ansvarigheten i vissa fall för bolagels del har lett
tUl svårigheter när det gällt att få redare att åta sig sjötransport av alomsubslans
på vUken Pariskonvenlionen varit tUlämpUg. Denna praktiska svårighet
beträffande sjötransporter synes nu bli undanröjd genom 1971 års konvention.
Såvitt bolaget kan finna torde konventionen innebära påtagliga praktiska
fördelar när det gäller att fastställa skadeståndsansvar vid sjötransport av atomsubstans.
Bolaget tUlstyrker därför att Sverige tUlträder konventionen. Även Aktiebolaget
Asea-Atom tUlstyrker förslaget att Sverige tUlträder konventionen och
framhåller att denna utgör ett steg i rätt riktning mot att lösa de speciella
ansvarsfrågor och därav följande praktiska svårigheter som sammaiJiänger med tUlverkning,
marknadsföring och försäljning av atomreaktorer och nukleärt bränsle på en internationeU
marknad. Med tanke på framlida energiförsörjning både inom och utom Sverige är
det angelägel alt eliminera de ofullsländigheter som finns i nu gällande
nationella och internationella regler om alomansvarighet, så att kraftinduslrins
utveckling inle hämmas av irrationella faktorer av detta slag. Bolaget
framhåller med hänvisning härlUl betydelsen av att det inledda arbetet
fortsätter och påskyndas så all de principer som ligger lUl grund för Pariskonventionen
så snart som möjligt får generell tillämpning. Sveriges ångfartygs assurans
förening framhåller att 1971 års konvention förefaller att utgöra ett
betydelsefullt steg i syfte att befria redare från det skadeståndsansvar som
kan uppkomma vid sjötransport av alomsubslans.
Frågan
om fortsatt behov av ansvarsförbindelser har behandlats av Sveriges
redareförening. Föreningen framhåller all systemet med ansvarsförbindelser
torde komma att bestå under avsevärd tid, både på gmnd av att ett antal länder
kanske inle ansluter sig till 1971 års konvention och genom att konventionen
endast avser ulomobligatoriskl skadeståndsansvar. Vidare påpekar
redareföreningen att den fullständiga kanalisationsprincipen genomförs endast
för sjötransporter, vilket med hänsyn tUl utvecklingen av kombinerade
transporter kan förorsaka svårigheter genom att kravet på ansvarsförbindelser
senare utsträcks tUl andra länkar i transportkedjan än sjötransporter. Liknande
synpunkter framförs av Sveriges ångfartygs assurans förening.
Den
i departementspromemorian föreslagna lagtexten har lämnats ulan erinran under
remissbehandlingen, dock alt hovrätten för Västra Sverige anför alt uttrycket
"de skadelidande" i 14 § tredje stycket bör ersättas av "den
skadelidande".
Prop. 1974: 38 8
Föredraganden
Den
nuvarande utformningen av reglerna om ansvar för skada vid transport av
atomsubstans har vållat vissa praktiska problem. Den omständigheten att den
som utför en sjötransport av alomsubslans kan drabbas av skadeståndsansvar för
atomskada har lett tUl att det inte sällan varit svårt alt få redare att åla
sig sådana transporter. Det har ofta förekommit, alt redaren som villkor för
ett sådant åtagande krävt all anläggningstnnehavaren utfärdar en
ansvarsförbindelse antingen utan beloppsbegränsning eller begränsad till
mycket högt belopp för del skadeståndsansvar redaren kan komma all åläggas enligl
sjörättsliga konventioner. En sådan ansvarsförbindelse har ansetts nödvändig
på grand av all del för redarna inte varit möjligt att erhålla försäkring till
täckning av ansvar för alomolycka. I syfte att undanröja nu berörda svårigheter
avslutades år 1971 en konvention om skadeståndsansvar vid sjötransport av alomsubslans.
Inom justitiedepartementet har upprättats en promemoria vari föreslås alt
Sverige tUlträder denna konvention. Av promemorian framgår att man vid nordiska
överläggnmgar i allt väsentligt enats om innehållet i den lagstiftning som
föranleds av ett tiUträde tUl konventionen.
Såsom
framhålls i promemorian finns det från sakliga synpunkter inte någol motiv för
den dubbla ansvarighet som f. n. gäUer. Ansvaret för innehavare av
atomanläggning är nämligen så högt och dessutom täckt av obligatorisk
ansvarsförsäkring att det av hänsyn till de skadelidande inle föreligger något
behov av dubbel ansvarighet. Undantagen från kanalisationsprincipen i Paris-
och Wienkonventionerna har tillkommit enbart därför all det varit nödvändigt
att respektera de folk-rättsliga förpliktelser som de transporträttsliga
konventionerna innebär. Förslagel att Sverige skall tillträda 1971 års
konvention har godtagits av samtiiga remissinstanser.
Sveriges
redareförening och Sveriges ångfartygs assurans förening har i sina
remissyttranden framhållit att 1971 års konvention inle medför alt behovet av
ansvarsförbindelser kommer alt bortfalla. Del är givetvis riktigt att en
fullständig lösning av problemet med den dubbla ansvarigheten vid sjötransport
av alomsubslans inte kan uppnås utan att ett stort antal stater tillträder 1971
års konvention. Vidare gäller, som de berörda remissinstanserna också påpekat,
att 1971 års konvention är tillämplig endast på sjötransporter och alt problem
kan uppkomma i samband med kombinerade transporter. Jag vill dock framhålla
att de praktiska svårigheter som hittills förelegat i stort sett enbart gällt
sjötransporterna och delta trots alt den dubbla ansvarigheten föreligger också
vid sådana luft- och landlransporler som regleras av internationella
konventioner. Vidare kan påpekas alt del i de fall då den kompletterande befordringen
regleras av nationell Iransporträtlslig
Prop. 1974: 38 9
lagstiftning
fums anledning anta all kanalisationsprincipen upprätthåUs på samma sätt som
enligt den svenska atomansvarighelslagstiftningen och alt det transporlansvar
som annars skulle ha gällt alltså bortfaller. Riskerna för att det skaU bli
svårt all anordna kombinerade transporter torde därför inle vara så stora. Jag vUl
också erinra om alt vissa internationella konventioner på transporträttens
område innehåller särskilda bestämmelser om ansvarighet för atomskada och alt
frågan om sådan ansvarighet ägnas uppmärksamhet vid revisioner av de transporträttsliga
konventionerna.
Även om det kan dröja lång
lid innan behovet av särskilda ansvarsförbindelser vid transport av
atomsubstans kommer att helt borlfaUa måste 1971 års konvention anses utgöra elt
viktigt steg mot genomförandet av principen att ansvar för atomskada alllid
skall kanaliseras liU anläggnhigsinnehavaren. Det finns också anledning anta
att konventionen kommer att tiUträdas av flertalet västeuropeiska stater.
På
gmnd av det anförda biträder jag i hkhet med remissinstanserna det i
departementspromemorian framlagda förslaget alt Sverige skall liUträda 1971 års
konvention.
I
promemorian (s. 36) uttalas all 1971 års konvention endast avser ulomobligatoriskl
ansvar och att dess regler om ansvarsbefrielse inte gäller den som på kontraklsrällslig
grund kan göras ansvarig för atomskada. Ulan hinder av kanalisationsprincipen
kan således, framhålls del i promemorian, ett konlraklsrältsligt ansvar för
annan än anläggningsinnehavaren bestå vid sidan av dennes ansvarighet. Detta
uttalande kan ge anledning till missförstånd. Jag vill erinra om alt konventionens
regler om ansvarsbefrielse gäller ansvar som gmndas på internationellt fördrag
eller nationell lag rörande sjötransport av atomsubstans och således omfattar
såväl obligatoriskt som utomobligaloriskl ansvar. Dessa regler utesluter
emellertid inte att vid sidan av anläggningsinnehavaren annan på grund av
särskilt avtal kan vara ansvarig för atomskada. En leverantör av behållare
avsedda för sjötransport av atomsubstans kan t. ex. särskilt ha åtagit sig att
gentemot en redare svara för ersättning för atomskada som uppkommit i samband
med transport av behållaren.
Konventionen
bör införlivas med svensk rätt genom ändringar i alomansvarighetslagen i
enlighet med vad som föreslagits i promemorian. Jag biträder också förslagel
all undanlag från kanalisationsprincipens tillämpning skall göras endast då
detta påkallas av Sveriges folkrättsliga förpliktelser. Sverige bör sålunda i
fortsättningen inle utnyttja rätten alt med intemationella fördrag på
transporträttens område jämställa nationell lagsliftning vilken innehåller
bestämmelser av huvudsakligen samma innehåll som föreskrifterna i sådana
fördrag (jfr reservation nr 2 lUl Pariskonvenlionen).
Prop. 1974: 38 10
I
enUghet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
lag om ändring i atomansvarighetslagen.
Förslaget
överensstämmer, bortsett från ett par obetydliga redaktionella ändringar, med
förslaget i promemorian. I fråga om den närmare innebörden av de enskilda bestämmelsema
i förslagel hänvisar jag därför till specialmotiveringen i promemorian.
Med anledning av den av
hovrätten för Västra Sverige föreslagna redaktionella ändringen av 14 § tredje
stycket vill jag anföra följande. Enligt 1971 års konvention gäller att kanalisationsprincipen
skall tUlämpas om anläggningsiimehavaren är ansvarig för skadan enligl
nationell alomansvarighetslagsliflning som i alla hänseenden är lika förmånlig
för de skadelidande som Paris- eller Wienkonvenlionen. Frågan om en viss nationell
lagstiftning är lika förmånUg för de skadelidande som någon av konventionerna
skall avgöras på gmndval av en abstrakt bedömning. Framkommer det härvid att skiUnadema
mellan alomansvarighelskon-ventionerna, å ena, samt den nationella
lagstiftningen, å andra sidan, är så stora att den nationella lagstiftningen
sedd som helhet måste anses vara mindre förmånlig än konventionerna, skaU kanalisationsprincipen
inte tillämpas. Detta gäller även om den skadelidande i det enskilda fallet
skulle vara tUlförsäkrad ersättning på lika förmånliga eller förmånligare vUlkor
än som gäller enUgt konventionerna. I promemorieförslaget har kravet alt
jämförelsen skall ske efter en abstrakt bedömning kommit till uttryck genom
föreskriften all den nationella lagstiftningen skall vara lika förmånlig för de
skadelidande som Paris- eller Wienkonventionen. För all ytterligare
understryka detta har i lagtexten gjorts den ändringen att uttrycket "de
skadelidande" ersatts med "skadelidande".
Den
föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft samtidigt med 1971 års konvention.
Det bör därför ankomma på Kungl. Maj:t att förordna om lagens ikraftträdande.
Jag
hemstäUer alt Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att
1.
antaga förslaget till lag om
ändring i atomansvarighetslagen (1968: 45),
2.
godkänna den i Bryssel den 17
december 1971 antagna konventionen om skadeståndsansvar vid sjötransport av alomsubslans.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådels övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlålas
proposition av den lydelse bUaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
piU[ Bilaga A
med förslag till ändring i lagstiftningen om
skadeståndsansvar vid sjötransport av atomsubstans m.m.
Ds Ju 1973:19
Prop. 1974: 38 12
1
Inledning
Bestämmelser
om ansvarighet för skada orsakad av atomolycka finns i atomansvarighetslagen
(1968: 45). Denna lag grandar sig på den i Paris den 29 juU 1960 avslutade
konventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område i dess lydelse enligt
det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tiUäggsprotokollet (i det följande
benämnd "Pariskonvenlionen"). Denna konvention, som trädde i kraft
år 1968, har tillträtts av Sverige. Pariskonventionen syftar till en regional
reglering för Västeuropa av skadeståndsansvaret vid atomolyckor. På detta
rättsområde finns även en världsomfattande konvention, den i Wien den 21 maj
1963 avslutade konventionen om ansvarighet för atomskada (i det följande
benämnd "Wienkonvenlionen"). Wienkonventionen har ännu inle trätt i
kraft. De båda konventionerna överensstämmer i fråga om de grandläggande principema
och i stor utsträckning även när det gäller utformningen av de enskUda
bestämmelserna.
Enligt dessa konventioner
skall ansvarighet för atomskada åvUa innehavaren av en atomanläggning
oberoende av våUande. Ingen annan än anläggningsinnehavaren skall i princip kurma
göras ansvarig för sådan skada. Ansvarigheten omfattar inte bara skada orsakad
av olycka som äger ram inom anläggningen utan under vissa förutsättningar även
skada orsakad av atomsubstanser under transport till eller från anläggningen.
Principen att ingen annan än anläggningens innehavare skall vara ansvarig har emeUertid
inte kunnat genomföras till fuUo i dessa fall på grand av att ansvarighet kan
föreligga enligt äldre intemationeUt fördrag på transporträttens område.
Uppkommer atomskada i samband med transport av atomsubstans kan således
förutom anläggningens innehavare även transportören bli ansvarig för skadan.
Den
17 december 1971 avslutades vid en diplomatisk konferens i Bryssel en
konvention om skadeståndsansvar vid sjötransport av atomsubstans. Denna
konvention iimebär all endast innehavare av atomanläggning skall vara ansvarig
för skada som uppkommer vid sådana transporter.
I
föreliggande promemoria föreslås att Sverige tillträder 1971 års konvention.
Samtidigt framläggs förslag till vissa ändringar i alomansvarighetslagen som
föranleds av elt svenskt tillträde tUl konventionen.
Nordiska
överläggningar i ämnet har hållits i Köpenhamn den 26 september 1972. Därvid
har i allt väsentligt uppnåtts enighet om innehållet i lagstiftningen.
Lagförslaget
saml konventionen i de engelska och franska versionerna jämte inom
justitiedepartementet utarbetad översättning tUl svenska har fogats vid denna
promemoria som bilagor 1 och 2.
'
Lagförslaget i bilaga 1, som bortsett från ett par obetydliga redaktionella ändringar
överensstämmer med förslaget i denna proposition, har här utelämnats.
Prop. 1974: 38 13
2
Det internationeUa konventionsarbetet
Under
senare hälften av 1950-talet bedrevs inom organisationen för ekonomiskt
samarbete (OEEC) numera organisationen för ekonomiskt samarbete och
utveckling (OECD) arbete på alt åstadkomma en västeuropeisk konvention
angående skadeståndsansvar på atom-energiområdet. Detta samarbete ledde tUl att
Pariskonventionen öppnades för undertecknande den 29 juli 1960. Som nämnts i
det föregående syftar denna konvention endast tUl en regional reglering av alomansva-righetsfrågoma.
Det stod emellertid tidigt klart att det förelåg behov av en världsomfattande
konvention om skadeståndsansvar för atom-olyckor. I slutet av 1950-lalet
påbörjades därför inom det intemationella atomenergiorganet (lAEA) arbetet på
en sådan konvention. Detta arbete ledde tUl att Wienkonventionen antogs vid en
diplomatisk konferens år 1963. Pariskonventionen i dess ursprungliga lydelse
och Wienkonvenlionen överensstämmer beträffande de grundläggande principerna
och i allt väsentligt beträffande utformningen av de enskilda bestämmelserna.
På vissa punkter förelåg dock skUlnader. För alt så långt som möjligt bringa
Pariskonventionen i överensstämmelse med Wienkonvenlionen antogs den 28
januari 1964 ett tUläggsprotokoll tUl Pariskonvenlionen. Med Pariskonventionen
avses i fortsättningen konventionen i dess genom 1964 års tUläggsprotokoll
ändrade lydelse.
Som ett komplement till
Pariskonventionen avslutades den 31 januari 1963 i Bryssel en konvention om
supplerande statsansvar. Även deima konvention, den s. k. tUläggskonventionen,
har reviderats genom ett tUläggsprotokoU den 28 januari 1964.
Pariskonvenlionen trädde i
kraft den 1 aprU 1968. Den har numera ratificerats av nio stater, nämligen,
förutom av Sverige, av Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Norge, Spanien,
Storbritannien och Turkiet. TiUäggskonventionen har tUlträtts av fem stater,
nämligen Frankrike, Norge, Spanien, Storbritannien och Sverige. Den träder i
kraft när den har ratificerats av sex signatärstater. Tilläggskonventionen förväntas
träda i kraft under år 1974.
Wienkonvenlionen, som ännu
inle har trätt i kraft, har undertecknats av nio stater. Varken Sverige eller
något av de andra nordiska länderna har undertecknat konventionen. Den har
ratificerats av fyra signatärstater, Argentina, Egypten, FUippinerna och Kuba.
Tre stater, Bolivia, Kamerun samt Trinidad och Tobago, har anslutit sig till
konventionen. För ikraftträdande krävs ratifikation av fem signatärstater.
'
TiUäggskonventionen har undertecknats av Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken
Tyskland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Spanien,
Storbritannien, Sverige och Österrike.
' Wienkonventionen har
undertecknats av Argentina, Colombia, Egypten, Filippinerna, Jugoslavien, Kina,
Kuba, Spanien och Storbritannien.
Prop. 1974: 38 14
Det
är f. n. inte möjligt att föratsäga när Wienkonvenlionen kommer att träda i
kraft.
Pariskonventionen
och tUläggskonventionen i de franska och engelska versionerna samt
översättningar tiU svenska finns intagna i prop 1968: 25 med förslag tUl
atomansvarighetslag m. m. Wienkonventionen i de franska och engelska
versionerna samt översättning till svenska finns intagen i en inom
justitiedepartementet år 1966 utarbetad promemoria Atomansvarighet III (SOU
1966: 29).
Både
Paris- och Wienkonventionen bygger på principema att ansvarighet för atomskada
skall åvUa innehavaren av en atomanläggning oberoende av vållande samt att
ingen annan än anläggningsinnehavaren skall kunna göras ansvarig för sådan
skada. Den senare principen brukar kallas kanalisationsprincipen eftersom den
innebär att allt skade-deståndsansvar som kan uppkomma vid en alomolycka
kanaliseras tiU innehavaren. ArUäggningsinnehavarens ansvarighet omfattar inle
endast skada orsakad av olycka som ägt rum inom anläggningen utan under vissa
förutsättningar även skada som orsakats av atomsubslanser som transporteras tUl
eUer från anläggningen. Det var emellertid nödvändigt att i både
Pariskonventionen och Wienkonventionen göra undanlag från kanalisationsprincipen
såvitt avser ersättningsanspråk som grandas på sådant intemationeUt fördrag på
transportväsendets område som var i kraft eller öppet för undertecknande,
ratifikation eUer anslutning den dag då Paris- resp. Wienkonvenlionen
avslutades. Detta undantag medför all ansvarighet kan uppkomma både för
atomanläggningens innehavare och för den som utför transport av atomsubstans tUl
eUer från anläggningen.
Denna
dubbla ansvarighet har lett till att det inte sällan varit svårt alt få redare
att åla sig sådana sjötransporter av atomsubstans på vilka Pariskonvenlionen är
tillämplig. Del har nämligen ofta förekommit, att redare inte ansett sig kunna
åta sig att ulföra dylika transporter annat än om anläggningsinnehavaren
utfärdat en ansvarsförbindelse antingen ulan beloppsbegränsning eller
begränsad till mycket hÖgt belopp för det skadeståndsansvar redaren kan
komma all åläggas eiUigt sjörättshga konventioner. En sådan ansvarsförbindelse
har ansetts nödvändig på grund av all del för redarna inte' varit möjligt att
erhålla försäkring tUl täckning av ansvar för alomolycka.
Enligt
Paris- och Wienkonventionerna har redaren visserligen rätt tiU återkrav mot
anläggningsinnehavaren för vad han kan ha utgivit enligl sådan konvention.
Detta har dock inle ansetts utgöra tUlräcklig garanti. Från redarehåll har hävdals
att anläggningsinnehavarens rätt till ansvarsbegränsning enligt konventionerna
kan medföra att redaren inte kan få ersättning av denne för hela det belopp han
själv nödgals utge. Detta har ansetts gälla särskUt i de fall då redaren inle
har rätt att begränsa sin ansvarighet för den skada som orsakals av den transpor-
Prop.
1974:38 15
terade
atom substansen. I ett flertal fall har redarens krav på säkerhet kunnat
tillgodoses endast genom all regeringen i den stat där anläggningen är belägen
har garanterat all staten kommer att hålla redaren skadeslös för den ersättning
han kan bli ålagd all utge. I de faU då vederbörande regering inte har varit viUig
all ge sådan garanti har det enda allemalivet varit all ulföra transporten med
krigsfartyg eller med annat transportmedel än fartyg.
Del
är inle enbart när det gäller sjötransport av alomsubslans som dubbel
ansvarighet kan uppkomma. Även sådana bestämmelser i äldre konventioner som
reglerar ansvarigheten vid luft-, landsvägs- eller järnvägstransporter kan
komma att tUlämpas jämsides med alomansva-righetskonventionerna. Den
omständigheten all atomansvarighelskon-ventionerna inte heller när del gäller
sådana transporter utesluter ansvarighet för annan än anläggningsinnehavaren
har emellertid hittUls inte medfört några praktiska olägenheter av betydelse.
Då
Paris- och Wienkonvenlionema utarbetades torde man ha utgått från all problemet
med den dubbla ansvarigheten skulle komma alt lösas genom en ändring av de
äldre transporträttsliga konventionerna. Delta visade sig dock inle vara
möjligt. Som ovan anförts har den dubbla ansvarigheten medfört särskUda problem
vid sjötransport av alomsubslans. Denna fråga logs därför upp till behandling
av OECD:s atomenergiorgan (NEA), internationella atomenergiorganel (lAEA) ocb Mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO). Inom dessa organisationer utarbetades
elt konvenlionsulkasl som blev föremål för behandling vid en diplomatisk
konferens i Bryssel i november och december 1971. Konferensen ledde lUl
anlagandel av en den 17 december 1971 dagtecknad konvention om
skadeståndsansvar vid sjötransport av alomsubslans, i del följande benämnd
"1971 års konvention". Denna konvention möjliggör i princip ett
fullständigt genomförande av kanalisering av ansvarigheten för atomskada som
uppkommer i samband med sjötransport.
1971
års konvention, som ännu inte trätt i kraft, har undertecknats av följande tolv
stater: Belgien, BrasUien, Danmark, Finland, Frankrike, Förbundsrepubliken
Tyskland, Italien, Jugoslavien, Norge, Portugal, Storbritannien och Sverige.
För ikraftträdande fordras att den tillträds av fem stater. Hittills har
konventionen tUlträtts av endast en stat, FrankrUce.
Del
kan slutligen nämnas alt frågan om ansvarighet för skador orsakade av
atomfartyg regleras i en i Bryssel den 25 maj 1962 avslutad konvention om
skadeståndsansvar för innehavare av atomfartyg. Denna konvention har ännu inle
trätt i kraft.
Prop.
1974: 38 16
3
Huvuddragen av de internationella atomansvarighetskonventionerna
Paris-
och Wienkonventionerna reglerar ansvarigheten för skador som uppkommer genom
drift av landbaserade alomanläggningar. Båda konventionerna bygger på fyra gmndläggande
principer: 1) ansvarigheten skall åvila innehavare av alomanläggning oberoende
av vållande, dvs. på objektiv gnmd; 2) ansvarigheten skall enligl Pariskonvenlionen
och kan enligl Wienkonvenlionen begränsas till visst belopp för varje skadeorsakande
händelse; 3) ansvarigheten skall vara läckt av försäkring eller annan ekonomisk
garanti; 4) ansvarigheten kanaliseras till vederbörande aiUäggningsiimehavare,
dvs. i princip skall ingen annan än denne kunna åläggas ersättningsskyldighet.
I fråga om konventionernas närmare innehåll hänvisas till prop. 1968: 25 s. 29
f. I det följande lämnas en redogörelse för de bestämmelser i konventionerna
som är av betydelse för förståelsen av 1971 års konvention.
Innehavare
av alomanläggning svarar enligt Pariskonvenlionen oberoende av vållande för
person- eller egendomsskada orsakad av en alomolycka vid vUken medverkat
atombränsle eller radioakliv produki som fanns i hans anläggning (art. 3.a.).i
Motsvarande bestämmelser finns i Wienkonvenlionen (art. ll.l.a.). Från
anläggningsinnehavarens ansvarighet undantas skador på s. k. "on-site-properly",
dvs. skador på själva anläggningen och på egendom som fanns inom dess område
och användes eller var avsedd all användas i förbindelse med anläggningen (art.
3.a.ii.l. resp. art. IV.5.a.). Innehavaren är inle heller ansvarig för skador i
följd av krigshandling och vissa därmed jämställda handlingar eller, om inte
anläggningsstatens lag föreskriver annat, av en allvarlig naturkatastrof av
osedvanlig art (art. 9. resp. art. IV.3.a. och b.).
Enligl
Pariskonvenlionen skall anläggningsinnehavarens ansvarighet vara begränsad
(art. 7.a. och b.). Ansvarsbeloppet skall utgöra 15 mUj. betalningsenheler (ca
75 milj. kr.) för varje olycka. Konventionsstat kan dock genom nationell lag
fastställa ett högre eller lägre belopp, dock lägst 5 milj. betalningsenheler
(ca 25 mUj. kr.). Wienkonventionen innehåller inle någon regel om obligatorisk
ansvarsbegränsning men ger staterna rätt att begränsa ansvarigheten till lägst
5 milj. doUar (ca 22 milj. kr.) per olycka (art. V.).
Innehavarens
ansvarighet omfattar också skada i följd av atomolycka under transport av
atomsubstans till eller från anläggningen (art. 4.a. och b. resp. art. Il.l.b.
och c). Bestämmelserna om innehavares ansvarighet under transport innebär i
huvudsak följande. Vid transport mellan alomanläggningar i konvenlionsslaterna
är den avsändande anläggningsinnehavaren ansvarig tUl dess ansvarigheten enhgt
1
I fråga om innebörden av begreppen atomolycka, atombränsle och radioaktiv produkt
hänvisas tiU konventionstextema.
Prop. 1974: 38 17
skriftiigt
avtal mellan avsändare och mottagare övergår på den sistnämnde. Finns inget
sådant avtal, övergår ansvarigheten på mottagaren när denne övertar ämnena. Vid
transport till atomreaklor som har infogals i transportmedel upphör avsändarens
ansvarighet, när innehavaren av transportmedlets reaktor övertar ämnena. Sker
transport till mottagare i icke-konventionsslat, upphör avsändarens ansvarighet
när ämnena lossas från det transportmedel med vUkel de anlänt till den staten.
Vid transport till atomanläggning i konvenlionsstal från atomreaktor som har
infogats i transportmedel resp. från avsändare i icke-konventionsslat blir
mollagaren ansvarig från del han övertar ämnena resp. från det ämnena lastas på
del transportmedel varmed de sänds från den främmande staten. I sistnämnda fall
blir dock mottagaren ansvarig bara om transporten har skett med hans skriftliga
samtycke.
Transportansvarighetsreglerna
gäller också beträffande olyckor som inträffar under tUlfällig uppläggning av änuiena
i anslutning till transporten. Detta gäller också när uppläggningen sker i en
atomanläggning. Dennas innehavare blir då inle ansvarig för en atomolycka som
inträffar i anläggningen och orsakas uteslutande av de upplagda ämnena (art. S.b.
resp. art. II. 1. in fine).
En konvenlionsstal
kan i sin lagsliftning bestämma all fraktförare som utför en transport av alomsubslans,
med samtycke av innehavaren av anläggning i den staten och under förutsättning
att han fullgör föreskriven skyldighet all teckna försäkring eller ställa
annan säkerhet, skall vara ansvarig för olyckor under transporten i anläggningsirmehavarens
StäUe (art. 4.d. resp. art. II. 2.).
Vid
transportolyckor är anläggningsinnehavaren inle ansvarig för skada på
transportmedlet (art. 3.a.ii.2. resp. art. IV.S.b.), om inte annat har bestämts
i anläggningsstatens lag (art. 7.c. resp. art. IV.6.).
Som
nämnts i del föregående kanaliseras ansvaret till vederbörande anläggningsuinehavare.
Anspråk på ersättning för atomskada kan sålunda i princip inle riktas mot
någon annan än anläggningsinnehavaren eller dennes försäkringsgivare (art. 6.a.
och b. resp. art. II.5). I prop. 1960: 140 (s. 15 f) med förslag till
provisorisk atomansvarighetslag gavs en redogörelse för de överväganden som
ligger bakom prinicipen om ansvarets kanalisering till anläggningsinnehavaren.
I detta avseende hänvisas lUl 1960 års proposition.
Enligl
art. 6.b. resp. 11.5 gäller dock undanlag från konventionernas kanalisationsregler
för anspråk som grundas på sådan internationell konvention på transportområdet
som var i kraft eller öppen för undertecknande, ratifikation eller anslutning
den dag vederbörande konvention avslutades, dvs. den 29 juli 1960 resp. den 21
maj 1963.
I
detta sammanhang bör även nämnas all Grekland, Norge, Sverige och Österrike
genom reservation till Pariskonvenlionen har förbehållit sig rätt att göra
undantag från kanalisationsprincipen också för frakt-
2
Riksdagen 1974.1 saml Nr 38
Prop. 1974: 38 18
föraransvar
som gmndas på bestämmelser i nationell lagsliftning, vilka i huvudsak motsvarar
sådant internationellt fördrag som avses i konventionens undantagsbestämmelse.
Reservationen får betydelse i de fall då en stal utsträckt reglerna i en transportkonvenlion
all gälla även i förhållande till stat som inle tillträtt konventionen eller en
stal, ulan alt tillträda en Iransporträtlslig konvention, i sin nationella
lagstiftning infört ansvarighelsregler som väsentiigen bygger på och
överensstämmer med konventionen.
Paris-
och Wienkonventionerna innehåller vidare regler om ansvarighet för skada som
inte omfattas av konventionens ansvarighetsregler, dvs. skada på s. k. "on-site-properly"
och på transportmedlet vid trans-porlolyckor samt skador i följd av
krigshandlingar eller naturkatastrofer (art. 6.C.I. resp. art. IV.7.a.). Dessa
regler innebär all konventionernas kanaliseringsbestämmelser inte hindrar, att
ersättningsanspråk för sådan skada riktas mot fysisk person som har orsakat
skadan uppsåtiigen.
Pariskonvenlionen
är inte tillämplig på alomolycka som inträffar eller skada som uppkommer i stal
vilken inle har tUlträtt konventionen, om inte annat har föreskrivits i lagen i
den konventionsstat där den ansvarige innehavarens anläggning ligger (art.
2.). Av bestämmelsen kan motsällningsvis slutas att konventionen utan vidare
gäller beträffande alomolyckor som inträffar i konvenlionsstal eller på eller
över del fria havet och därvid är tUlämplig på skador som uppkommer i
konventionsstat eller på eller över det fria havet.
Wienkonventionen
innehåller inte några bestämmelser om det territoriella tUlämpningsområdet.
Det torde emellertid vara helt klart att konventionen ulan vidare är tUlämplig
på alomolyckor som inträffar i konvenlionsstal eller på eller över det fria
havet och inom denna ram gäller beträffande skada som uppkommer i konvenlionsstal
eller på eller över det fria havet. Det är emellertid tveksamt om konventionen
gäller också beträffande olyckor och skador i icke-konvenlionsstal. I detta
avseende hänvisas till den tidigare nämnda departementspromemorian (SOU 1968:
29) Alomansvarighet III s. 48 f, där denna fråga utförligt behandlas.
TUläggskonventionen
till Pariskonvenlionen syftar till en civilrälls-1ig reglering av frågan om
supplerande ersättning av statsmedel vid kalastrofolyckor. TiUäggskonventionen
är tiUämplig bara beträffande olyckor och skador som omfattas av
Pariskonventionen. Enligt konventionen skall skadorna alltid i första hand
ersättas av vederbörande anläggningsinnehavare enligt Pariskonvenlionens
regler samt supplerande ersättning utgå av statsmedel i den mån
ansvarsbeloppet enligt Pariskonvenlionen inle förslår till full ersättning.
Ersättning utgår med sammanlagt högst 120 milj. betalningsenheter (ca 600 milj.
kr.) vid varje olycka.
Prop. 1974: 38 19
4
Gällande rätt
Ansvarigheten
för skada som uppkommer genom drift av landbaserade alomanläggningar regleras
av alomansvarighetslagen (1968: 45) som bygger på Pariskonventionen. Lagen är
tillämplig inle endast på skada orsakad av olycka inom en atomanläggning utan
under vissa förutsättningar även på skada som orsakas av alomsubslans under
transport till eller från anläggningen. Med atomskada avses i princip skada som
orsakas av radioaktiva egenskaper hos elt ämne. Beträffande lagens innehåll
skall här redogöras för de regler som påverkas av ett svenskt tillträde till
1971 års konvention, nämligen bestämmelserna om lagens tillämpningsområde (3 §)
och om ansvarskanalisering (14 §). I övrigt hänvisas till den i det föregående
(avsnitt 3) lämnade redogörelsen för huvuddragen av Pariskonventionens
innehåll.
Reglerna
om den yttersta gränsen för atomansvarighetslagens tUl-lämpningsområde har
tagils upp i 3 § första stycket. Där föreskrivs att lagen inte är tiUämplig på
atomskada i följd av atomolycka som inträffat i annan stat än konvenlionsstal.
I likhet med Pariskonventionen är alomansvarighetslagen inom den ram som anges
i 3 § första stycket, dvs. när del gäller en olycka som inträffat i konvenlionsstal
eller på eller över det fria havet, alllid tillämplig på skada som uppkommit i konvenlionsstal
eller på eller över det fria havet. Med utnyttjande av den fakultativa regeln
i artikel 2 i Pariskonventionen har emellertid atomansvarighetslagen gjorts tUlämplig
även på skada som uppkommer i icke-konventionsslat och för vilken innehavare av
i Sverige belägen anläggning är ansvarig, om olyckan inträffat här (andra
stycket första punkten). Kungl. Maj:l kan dock förordna alt sådan ersättning inle
skall utgå i vidare mån än ersättning i sådan stal skulle utgå för atomskada
som uppkommer här (Iredje stycket första punkten). Enligt uttrycklig föreskrift
(tredje stycket andra punkten) får sådant förordnande dock inte leda tUl
inskränkning i ansvarighet som grundas på sådant internationellt fördrag som
avses i 14 § tredje stycket och som Sverige tUlträtt. I fråga om utom riket
belägen anläggning gäller beträffande ansvarighetens utsträckning i rummet vad
som föreskrivs i anläggningssta-lens lag (andra stycket andra punkten). Alomansvarighetslagen
innehåller inle någon uttrycklig bestämmelse om all lagen bara gäller då den atomanläggning
vars innehavare är ansvarig för skadan är belägen inom konventionsstals område.
Detta framgår emellertid indirekt av de i 1 § intagna definitionerna av
begreppen "anläggningsstal" och "innehavare av
atomanläggning".
De
på kanalisationsprincipen grundade reglerna finns i 14 §.
Första
stycket innehåller bestämmelsen om ansvarets kanalisering till innehavare av
atomanläggning. Anspråk på ersättning för atomskada får sålunda inte göras gäUande
mol annan än anläggningsinnehavaren (eller
Prop.
1974: 38 20
dennes
försäkringsgivare). Bestämmelsen är så utformad att den dels är tillämplig både
då den ansvarige innehavarens anläggning ligger i Sverige och då anläggningen
ligger i annan konvenlionsstal, dels gäller oavsett om innehavarens ansvarighet
skall bedömas enligt alomansvarighetslagen eller enligt motsvarande
lagstiftning i annan konventionsstat. Det bör framhållas att
anläggningsinnehavarens exklusiva ansvarighet bara avser atomskada som omfattas
av ersättningsbestämmelserna i alomansvarighetslagen eller motsvarande
lagstiftning i annan konventionsstat. Detta medför att kanalisationsprincipen inle
gäller om del inle finns någon anläggningsinnehavare som är ansvarig enligl Pariskonvenlionens
regler, t. ex. om olyckan inträffat utanför svenskt område under transport
mellan två icke-konvenlionsstater.
I
andra stycket ges bestämmelser om ansvarighet enligt andra skadeståndsregler
än atomansvarighetslagens för sådan skada för vilken anläggningsinnehavaren inle
är ansvarig, dvs. dels skada orsakad av krigshandling eller liknande handling
under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror eller som orsakals av
allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art, dels skada på "on-site-properly"
och dels skada som vid olycka under transport av atomsubstans uppkommer på
transportmedlet. Anspråk på ersättning för sådan skada får endast göras
gällande mot fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen.
I
fråga om skada på transportmedel gäller att ansvarigheten för innehavaren av
en i Sverige belägen alomanläggning även omfattar skador på transportmedlet
samt all, när innehavare av alomanläggning i annan konvenlionsstal är ansvarig
för en transportolycka, frågan huruvida ersättning skall utgå för skada på
transportmedlet avgörs enligl den statens lag. Pariskonvenlionen lämnar ål
nationell lag all bestämma i vilken omfattning och enligt vUka grunder
anläggningsinnehavaren vid en Iransportolycka skall kunna göras ansvarig enligl
andra skadeståndsregler för skada på transportmedlet, om han inte gjorts
ansvarig för sådan skada enligl konventionens regler (art. ö.c.ii.). För sådana
fall har i 14 § andra stycket andra punkten gjorts del undantaget från kanalisationsprincipen
att lagen inle inskränker den ansvarighet som anläggningsinnehavaren enligl allmärma
skadeståndsregler kan ha för skada på transportmedlet. Emellertid har samtliga
stater som tUlträtt Pariskonvenlionen begagnat sig av den i konventionen
medgivna rätlen alt göra konventionens regler tillämpliga på skada på
transportmedlet. Det särskilda undantaget från kanalisationsprincipen saknar
därför för närvarande praktisk betydelse.
Tredje
stycket innehåller regler om undanlag från kanalisationsprincipen när det
gäller ansvarighet för atomskada i följd av atomolycka under transport av alomsubslans
eller atomskada som i övrigt uppkommer i följd av begagnande av fartyg eller
annat transportmedel.
Prop. 1974: 38 21
Bestämmelserna
i första och andra styckena om ansvarets kanalisering till innehavare av
atomanläggning resp. till fysisk person som orsakat viss skada uppsåtligen
utgör i sådana fall inle hinder mol en samtidig tillämpning av äldre intemationella
fördrag. Med äldre fördrag jämställs bestämmelser i nationell lagstiftning som
grundas på sådant fördrag. Kungl. Maj:l har vidare räll att förordna alt delta
skall gälla även annan bestämmelse i konventionsstals lag som i huvudsak motsvarar
föreskrift i sådant fördrag. Jämställandet av nationell lagstiftning med äldre
intemationeUt fördrag grundas på den i del föregående (avsnitt 3) nämnda
reservation som bl. a. Sverige har gjort tUl Paris-konventionen. De viktigaste
av de konventioner som avses med undantagsbestämmelsen är 1910 års konvention
om fartygs sammanstötning, 1924 års konossementskonvention, 1929 års konvention
rörande luftbefordran (Warszawakonventionen) i dess urspmngliga eller genom
1955 års Haagprotokoll reviderade lydelse samt 1956 års konvention om
internationell godsbefordran på väg (CMR).
Regler
om rätt till återkrav har tagits upp i 15 §. Dessa regler innebär bl. a. all
den som nödgats utge ersättning för atomskada på grand av fördrag eller bestänamelse
som avses i 14 § tredje stycket inträder i den skadelidandes rätt mol den
anläggningsinnehavare som svarar för skadan enligt alomansvarighetslagen.
Det
bör vidare nämnas att alomansvarighetslagen begränsar ansvarigheten för
atomanläggningens innehavare till 50 milj. kr. per olycka (17 §). Kungl. Maj:t eUer
myndighet som Kungl. Maj:l bestämmer får dock, när skäl därtill föreligger,
fastställa ett lägre belopp, dock lägst 25 mUj. kr. Vidare föreskrivs alt, i
fråga om olycka som inträffar under transport av alomsubslans,
anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt lagen för andra skador än skada på
transportmedlet inte i något fall avser lägre sammanlagt belopp än 25 milj. kr.
Slutligen begränsas ersättningen vid personskada till en milj. kr. för varje
dödad eller skadad person.
Det
bör slutligen anmärkas att enligt alomansvarighetslagen (28 §) staten har subsidiärt
ansvar för den ansvarighet som åvilar innehavare av en i Sverige belägen alomanläggning.
Lagen innehåller även bestämmelser om ersättning av statsmedel vid kalastrofolyckor
(2931 §§). Dessa bestämmelser grundas på till äggskon venlionen och kan därför
inle sällas i kraft förrän tilläggskonventionen har trätt i kraft.
I
fråga om ansvarighet för atomskada som orsakats av atomfartyg gäller lagen
(1963: 158) om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift. Denna lag är
utformad som en till den tidigare gällande 1960 års atomansvarighetslag knuten
fullmaktslag. Den hänvisar i fråga om den materieUa regleringen i stora delar
till 1960 års lag. Dess gUtighet var ursprangligen knuten till denna men har
förlängts i olika omgångar.
Prop. 1974: 38 22
senast
till och med den 31 december 1973. I prop. 1973: 147 har föreslagits
ytterligare förlängning av giltighetstiden till utgången av år 1976.
Sjölagen
(1891: 35 s. 1) innehåller i 8 kap. regler om ansvarighet för skada som
uppkommer vid fartygskoUision. Dessa regler grandas på 1910 års konvention
rörande fastställande av vissa gemensamma bestänmielser i fråga om fartygs sammanstötaing.
Sverige har tUlträtt denna konvention. Ett fartygs redare är ansvarig för
skada på annat fartyg eller på last eller personer som finns ombord på detta
fartyg om det förehgger vållande på förstnämnda fartygs sida. Detsamma gäller
om ett fartyg har orsakat sådan skada utan att fartygen har stött samman.
Regler
om ansvarighet för skada på gods som uppkommit under sjötransport finns bl. a.
i lagen (1936: 277) i anledning av Sveriges tillträde tiU 1924 års intemationeUa
konvention rörande konossement, den s. k. konossementslagen. Enligt dessa bestämmelser
är bortfraktaren ansvarig om han inle kan visa alt skadan inte har orsakals av
fel eller försummelse på hans sida. För fel eller försummelse av bortfraktarens
folk vid navigeringen eller handhavandet av fartyget går han dock fri från
ansvarighet. Detsamma gäUer brandskada som inle har vållats av bortfraktaren
själv. Ansvarigheten är begränsad till visst belopp, 1 800 kr., för varje kolli
eller annan godsenhel.
Bestämmelser
om s. k. globalbegränsning av redares ansvarighet finns i 10 kap. sjölagen och
bygger på 1957 års konvention om begränsning av redares ansvarighet. Bestämmelsema
mnebär att redare kan begränsa sin ansvarighet för skador som har uppkommit på
gmnd av en och samma händelse tUl 1 000 s. k. Poincaréfrancs (drygt 350 kr.)
per ton av fartygets dräklighet. Om personskada inträffar höjs
ansvarig-helsgränsen i fråga om sådan skada med 2 100 francs per ton.
5
1971 års konvention
Artikel
1
Denna
artikel innehåller konventionens centrala bestämmelse om fullständig ansvarskanalisering
vid sjötransport av alomsubslans.
I
artikeln föreskrivs alt den som enligt intemationell konvention eller nationell
lag rörande sjötransport kan hållas ansvarig för skada orsakad av alomolycka
skall vara befriad från denna ansvarighet om innehavare av en alomanläggnmg är
ansvarig för skadan enligt Paris-eller Wienkonventionen. Detsamma gäller om en
anläggningsinnehavare är ansvarig för skadan enligt nationell lagstiftning om
ansvarighet för atomskada, dock endast under förutsättning alt denna lagsliftning
i alla avseenden är lika förmånlig för de skadelidande som Paris- eller Wienkonvenlionen.
I konventionen har kanalisationsprincipen sålunda
Prop. 1974: 38 23
genomförts
genom en regel om ansvarsbefrielse för andra än innehavare av alomanläggning.
Kanalisationsprincipen
skall enligt förevarande artikel tUlämpas då ansvarighet föreligger enligt internationeU
konvention eller nationeU lag rörande sjötransport. Det krävs inte att
konventionen eUer lagen uteslutande är tUlämplig på sjötransport. Bestämmelsen
är lUlämpUg också på ansvarighet som kan förehgga t. ex. för en redare enhgt
allmänna skadeståndsregler (jfr konventionens uttryck "apphcable in the field
of maritime transport" resp. "applicables dans le domaine du
transport marilLme").
De intemationeUa
konventioner som avses är i första hand 1910 års kollisionskonvention och 1924
års konossementskonvention. Vid 1971 års diplomatiska konferens uttalades från
vissa håU att även 1924 och 1957 års konventioner om begränsning av
redareansvaret avsågs. Dessa uttalanden torde dock bygga på en missuppfattning,
eftersom begräns-ningskonvenlionema inte innehåller några ansvarighelsregler.
Vid konferensen diskuterades också om det fanns ytterligare sjörättshga konventioner
enligt vilka ansvarighet för atomskada kunde göras gällande. Någon ytterligare
sådan konvention nämndes inle vid konferensen. Det ansågs dock lämpligt att
lämna frågan öppen. Konventionslexten innehåller därför inte någon uppräkning
av de konventioner som avses utan endast en hänvisning tUl internationell
konvention rörande sjötransport.
Det är alt märka alt en
stat kan tUlträda 1971 års konvention även om den inte har tUlträtt vare sig
Paris- eller Wienkonvenlionen. En sådan stal måste då i sin nationella
lagstiftning införa regler om kanalisering av ansvaret till
anläggningsinnehavare som är ansvarig enligt Paris- eller Wienkonvenlionen
eller enligt för de skadelidande Uka förmånlig nationell lagstiftaing. Inget
hindrar heller att en stat tUlträder 1971 års konvention trots att dess
nationella lagstiftning om ansvarig-hel för atomskada inle är lika förmånlig
som Paris- eller Wienkonventionen. För sådan stal innebär tillträde till 1971
års konvention att kanalisationsprincipen gäller i den staten till förmån för farlygsredare
i de fall då anläggningsinnehavarens ansvarighet regleras av Paris- eller
Wienkonventionen eller enligt lika förmånlig nationell lagsliftning i annan
stat. Däremot gäller inte reglerna om ansvarsbefrielse enligt 1971 års
konvention om ansvarighet för skadan åvilar innehavare av anläggning i stat som
inle tillträtt Paris- eller Wienkonventionen och vars nationella lagstiftning
om ansvarighet för atomskada inte är lika förmånlig som någon av dessa
konventioner.
Frågan huravida nationell
lagstiftning angående ansvarighet för atomskada är lika förmånlig för de skadehdande
som Paris- eller Wienkonventionen skall avgöras av behörig nationell domstol
efter en abstrakt bedömning och utan hänsyn till det resultat som en tUlämpning
av å ena sidan konventionerna och å andra sidan den nationella lag-
Prop. 1974:38 24
stiftningen
skulle ha lett till i det konkreta fallet. Detta framgår av det i artikel 1 b
använda uttrycket "dem som kan lida skada" ("persons who may suffer
damage" resp. "aux personnes pouvant subu: des dommages"). I
fråga om de överväganden som skall läggas tUl grand för denna bedömning in abslracto
hänvisas till vad som anförs under 14 § i specialmotiveringen till den
föreslagna lagstiftningen (avsnitt 9).
Artikel
2
Denna
artikel reglerar ansvarigheten vid skada på "on-site-properly" och vid
skada på transportmedel. Med "on-site-property" avses själva
atomanläggningen samt sådan egendom inom anläggningens område som används eller
är avsedd att användas i förbindelse med anläggningen.
I
artikelns första stycke föreskrivs alt bestämmelsema i artikel 1 om
ansvarsbefrielse skall tillämpas även beträffande skada på "on-site-properly"
och skada på det transportmedel på vUket alomsubslansen befann sig då olyckan
inträffade även om anläggningsinnehavarens ansvarighet för skadan är utesluten
enligt Paris- eller Wienkonventionens bestämmelser eller enligt nationell
lagstiftning om ansvarighet för atomskada. Såvitt avser nationell lagstiftning
gäller dock samma förutsättning som enligt artikel 1, dvs. att denna lagstiftning
i alla avseenden är lika förmånlig för de skadelidande som Paris- eUer Wienkonventionen.
Enligl
andra stycket inverkar bestänmielsen i första stycket inte på ansvarigheten för
fysisk person som uppsåtligen orsakat skada på "on-site-property"
eller på transportmedlet.
Del
bör anmärkas att bestämmelsen i förevarande artikel IroUgen är överflödig. Del
resultat som åsyftas med bestämmelsen torde nämligen ha kunnat erhållas med en
rimlig tolkning av artikel 1 sammanställd med atomansvarighelskonvenlionernas
regler om ansvarskanalisermg. Vid diplomatkonferensen ansågs det emellertid
önskvärt att med en uttrycklig föreskrift undanröja varje möjlighet tiU tvekan
på denna punkt.
Som
framgår av konventionslexten behandlar 1971 års konvention inle det fall att
vederbörande anläggningsinnehavare enligt Pariskonventionen eller
Wienkonventionen är befriad från ansvarighet på grund av att alomolyckan
orsakals av krigshandling eller därmed jämställd handhng eller av
naturkatastrof (art. 9 resp. art. lV.3.a. och b.). Anledningen härtill är alt
någon civilrällslig ansvarighet för annan än atomanläggningens innehavare i
praktiken inle torde förehgga i dyhka fall.
Artikel
3
Denna
artikel innehåller bestämmelser om konventionens inverkan i visst avseende på
ansvarigheten för innehavare av atomfartyg.
Prop. 1974: 38 25
I
artikeln föreskrivs att konventionens bestämmelser inte skall inverka på den
ansvarighet som åvilar innehavare av atomfartyg för skada som uppkommit i följd
av alomolycka vid vilken medverkat fartygets atombränsle eller i fartygels
reaktor bildade radioaktiva produkter eller avfallsämnen.
Bestämmelsen
i artikeln har tillkommit för att utesluta att vid en kollision mellan ett atomsubstansförande
konventioneUt fartyg och ett atomfartyg ansvarigheten för atomskadorna
uteslutande kanaliseras tUl mnehavaren av den landbaserade anläggningen.
Uppkommer atomskada i följd av atomolycka vid vilken medverkat såväl alomsubslans
som fraktas med ett konventionellt fartyg som ett atomfartygs atombränsle eller
på sådant fartyg bildade radioakliva produkter eller avfallsämnen befrias
alltså atomfartygets innehavare inte från den ansvarighet som åvilar honom
enligt eljest gällande regler. Detta innebär inte någon avvikelse från vad som
gäller enligt såväl Paris- och Wienkonventioner-na som atomfartygskonventionen.
I dessa konventioner föreskrivs nämligen all ansvarighelsreglema i
konventionen inte inverkar på den ansvarighet som åvilar någon för skador
genom joniserande strålning som inle omfattas av resp. konvention (Pariskonvenlionens
art. 3.b; Wienkonventionens art. IV.4.; atomfarlygskonventionens art. IV).
Artikel
4
Denna
artikel reglerar förhållandel mellan 1971 års konvention och vissa andra
konventioner.
I
artikeln föreskrivs all 1971 års konvention ersätter varje äldre internationell
konvention rörande sjötransport i den utsträckning den strider mot 1971 års konvention.
Dock görs del viktiga förbehållet alt denna bestämmelse inte inverkar på de
förpliktelser som fördragsslutande stal på gmnd av sådan äldre konvention kan
ha mot stat som inte tUlträder 1971 års konvention.
Artiklarna
512
Dessa
artiklar innehåller sedvanliga slutbestämmelser. Av dessa skall här endast
beröras artiklarna 6 och 10. Förstnämnda artikel reglerar konventionens
ikraftträdande. Där föreskrivs all konventionen träder i kraft 90 dagar efter
den dag då fem stater har tUlträtt konventionen. Enligt artikel 10 får stat som
gjort reservation enligt Paris- eller Wienkonvenlionen göra motsvarande
reservation till 1971 års konvention. Beträffande övriga slutartiklar hänvisas
till konventionslexten.
6
Frågan om Sveriges tillträde till 1971 års konvention
Som
tidigare anförts (avsnitt 2) har det i praktiken visat sig vara förenat med
svårigheter att ulföra transport av atomsubslanser till sjöss
Prop. 1974: 38 26
beroende
på att redarna inle har åtagit sig sådana transporter med mindre
atomanläggningarnas innehavare har utfärdat mycket långtgående
ansvarsförbindelser. 1971 års konvention är avsedd att undanröja de
olägenheter av praktisk art som detta förhållande har medfört. Det imdantag
från principen om fullständig ansvarskanalisering som alomansvarighetskonventionerna
innehåller och som gör del möjhgt att utkräva ansvar också enligt
transporträttsliga konventioner är inte motiverat av något sakligt betingat
önskemål om dubbel ansvarighet. Ansvaret för irmehavare av alomanläggningar är
nämligen så pass högt och dessutom täckt av obligatorisk ansvarsförsäkring att
del från de skadelidandes synpunkt inle föreligger något behov av dubbel
ansvarighet. Undantaget från kanaliseringspruicipen tillkom enbart därför att
det var nödvändigt alt respektera de folkrättsliga förpliktelser som åvilade de
stater vUka hade tillträtt de transporträttsliga konventionerna.
Vid
atomansvarighetskonventionernas tUlkomst var avsikten att den fullständiga ansvarskanaliseringen
så småningom skulle genomföras i samband med revision av de transporträttsliga
konventionerna. Detta har emellertid visat sig la åtskillig tid. Del får därför
anses önskvärt alt snabbt få till stånd en lösning för sjötransporternas del,
där behovet gjort sig mest känt.
Vid
nordiska deparlemenlsöverläggningar i Köpenhamn i september 1972 rådde enighet
om alt de nordiska länderna borde tiUträda 1971 års konvention. Erforderhga
lagändringar har redan genomförts i Norge och Norge kan antas ratificera
konventionen i början av år 1974 (Ot. prop. nr 34/197273). I Danmark och
Finland förbereds den lagstiftning som erfordras fÖr tUlträde till
konventionen. Den danska propositionen avses bli avlämnad under hösten 1973.
Med
hänsyn till det som anförts förordas alt Sverige tiUträder 1971 års konvention.
7
Huvuddragen av den föreslagna lagstiftningen
7.1
Metoden för konventionens införlivande med svensk rätt
En
ratifikation av 1971 års konvention förutsätter all den svenska lagstiftningen
anpassas till konventionen. Konventionen synes böra införlivas med svensk rätt
antingen genom ändring i enbart atomansvarighetslagen eller genom att konventionsbestämmelserna
las in i sjölagen saml erforderliga hänvisningar till dessa görs i alomansvarighetslagen.
Flera skäl talar för att det första alternativet väljs. Framför allt har denna
lösning den fördelen alt aUa regler som har anknytning till ansvarighet för
atomskada finns i samma lag. Härtill kommer att det inle skulle bli mer
överskådligt att i stället införa de erforderliga bestämmelserna i
sjölagen. Vid de nordiska överläggningarna har
Prop.1974: 38 27
enighet
också uppnåtts om att ta in de på 1971 års konvention grandade bestämmelserna
i atomansvarighelslagstiftningen.
På
grand av vad nu anförts föreslås att den lagstiftaing som behövs för att
Sverige skall kunna tillträda 1971 års konvention genomförs genom ändringar i alomansvarighetslagen.
7.2
Omfattningen av undantagen från kanalisationsprincipen
Som
nämnts i redogörelsen för gäUande räll (avsnitt 4) firms f. n. i 14 § tredje
stycket atomansvarighetslagen bestämmelser om undantag från kanalisationsprincipen
beträffande atomskada i samband med transport. I överensstämmelse med
Pariskonventionen föreskrivs alt beträffande ansvarighet för atomskada i följd
av atomolycka under transport av alomsubslans eUer atomskada som i övrigt uppkoirmier
vid begagnande av fartyg eller annat transportmedel lagens regler om ansvarskanalisering
inle skall utgöra hinder mot tillämpning av intemationeUt fördrag som är äldre
än Pariskonvenlionen. Med äldre fördrag jämställs bestämmelser i nationell
lagstiftning som grandas på sådant fördrag.
För att Sverige skall
kunna tillträda 1971 års konvention måste dessa bestämmelser ändras. All
ansvarighet som grundas på konventioner rörande sjötransport skall kanaliseras lUl
den enligt Pariskonventionen ansvarige innehavaren. Detta gäller både då
ansvarigheten föreligger direkt enligt en konvention rörande sjötransport och
då den föreligger enligt bestämmelse i nationell lagstiftning som grandas på
sådan konvention. Samma princip skall gälla när skadan omfattas av Wienkonvenlionen
eller av nationell lagstiftning om ansvarighet för atomskada som i alla
avseenden är lika förmånlig för de skadelidande som Paris- eller Wienkonventionen.
Bestämmelser av denna innebörd måste tas in i den svenska lagstiftningen.
Som tidigare berörts
(avsnitt 3) har Sverige liksom också Grekland, Norge och Österrike genom
särskild reservation till Pariskonventionen förbehålUt sig rätt att göra
undantag från kanalisationsprincipen för ansvarighet, som grandas på beslännmelser
i nationell lagstiftning vilka i huvudsak motsvarar bestämmelserna i sådant intemationeUt
fördrag som avses i Pariskonventionens undantagsbestämmelse. Härmed avses
främst sådana nationella bestämmelser genom vUka reglerna i en Iransporträtlslig
konvention har utsträckts all gälla i förhållande till stal som inle har lillträtt
konventionen. Reservationen kan också utnyttjas av en stat som inte har tUllrält
en Iransporträtlslig konvention men som genom nationell lagstiftning har infört
ansvarighelsregler som väsentligen överensstämmer med konventionen.
Reservationen
har kommit tUl uttryck i 14 § tredje stycket sista punkten atomansvarighelslagen.
Där föreskrivs alt Kungl. Maj:t får
Prop. 1974: 38 28
förordna
om undantag från kanalisationsprincipen även i fråga om annan bestämmelse i konventionsstals
lag än sådan som grundar sig på äldre fördrag, om bestämmelsen i huvudsak
motsvarar föreskrift i sådant fördrag. Med stöd härav har Kungl. Maj:t i 2 §
kungörelsen (1968: 46) med förordnanden enligt atomansvarighetslagen
föreskrivit, a« bestämmelse i 8 kap. sjölagen (1891:35 s. 1), lagen (1936:277)
i anledning av Sveriges tiUträde till 1924 års internationella konvention
rörande konossement, lagen (1937: 73) om befordran med luftfartyg och 9 kap.
luftfartslagen (1957: 297) skall tUlämpas även i fall då skyldighet att
tillämpa bestämmelsen inte följer av sådant internationellt fördrag som avses
i 14 § tredje stycket atomansvarighetslagen. Kungl. Maj:t har dessutom förordnal
all, om motsvarande föreskrift meddelats i Grekland, Norge eUer Österrike i
fråga om bestämmelse i grekisk, norsk resp. österrikisk lag, föreskriften
skall gäUa vid tiUämpning i Sverige av lagen i den stal där föreskriften har
meddelats, sedan Pariskonvenlionen trätt i kraft för den staten.
1971
års konvention innebär emellertid att en internationell konvention eller
nationell lagsliftning rörande sjötransport inle får åberopas som gmnd för
ansvarighet för atomskada, om ansvarighet för skadan föreligger enligt Paris-
eller Wienkonventionen eUer enligt nationell lagstiftning som är lika förmånlig
för de skadelidande som någon av dessa konventioner. Efter elt svenskt
tillträde till 1971 års konvention kommer därför reservationen såvitt gäller
sjötransporter att sakna betydelse i förhållande till stat som har lilltiätl
denna konvention. I förhållande lUl sådan stat får därför kanalisationsprincipen
inte åsidosättas med åberopande av 8 kap. sjölagen eller konossementslagen.
Det torde inle finnas någon anledning alt behålla möjligheten alt med stöd av
dessa lagar avvika från kanalisationsprincipen i förhållande till stat som inle
har lillträtt 1971 års konvention. Det nu gäUande förordnandet beträffande 8
kap. sjölagen och konossementslagen bör därför upphävas i fall då någon
skyldighet att tUlämpa lagarna inte föreligger enligt de bakomliggande
konventionerna. På motsvarande sätt bör undantag från kanalisationsprincipen inle
heller få göras med tillämpning av grekiska, norska eller österrikiska regler
såvitt avser atomskada som uppkommer i samband med sjötransport.
Även
efter ett svenskt tillträde till 1971 års konvention blir del
däremot
nödvändigt att göra undantag från kanalisationspricipen för
sjötransporternas
del i den mån tillämpning av denna princip skulle
vara
oförenlig med Sveriges folkrättsliga förpliktelser gentemot stal
.
som inle har tillträtt 1971 års konvention.
1971
års konvention berör inte frågan om kanalisering av ansvarigheten för
atomskada som uppkommer vid flyg-, järnvägs- eller landsvägstransport. Även i
fråga om sådana transporter måste det nu gällande undantaget från kanalisationsprincipen
upprätthållas med hänsyn
Prop. 1974: 38 29
tUl
våra folkrättsliga förpliktelser enligt fördrag på dessa områden. Med stöd av
ovannämnda reservation tUl Pariskonvenlionen är det möjligt all, såvitt avser
sådana transporter, i svensk lagstiftaing även framdeles låta undantaget från kanalisationsprincipen
omfatta också de fall då ansvarighet föreligger enligt nationell lag som inle gmndas
på äldre internationellt fördrag utan endast i huvudsak motsvarar föreskrift i
sådant fördrag. Del synes emeUertid vara lämpligt alt i samband med de
överväganden som föranleds av elt svenskt tiUträde till 1971 års konvention la
upp frågan om undantaget från kanaUsalionsprinci-pen även i framtiden bör ha
större omfattning än som föranleds av Sveriges folkrättsliga förpliktelser.
Som
skäl för en utvidgning av undantaget från kanalisationsprincipen lUl all
omfatta det fall att ansvarigheten grundas på nationell lagsliftning av del
slag som nyss nämnts har anförts, att domstolarna härigenom befrias från
uppgiften alt utreda om kanalisationsprincipens upprätthållande i visst fall
strider mot en Sverige åvUande folkrällslig förpliktelse. Detta är f. n. av
praktisk betydelse när det gäller flyg-transporter. Luflbefordringslagen och
luftfartslagen bygger nämligen på den av Sverige lUllrädda Warszawakonventionen
resp. 1955 års Haagprotokoll till denna men har gjorts tiUämplig också på
transport mellan Sverige och stat som inle har tUllrält Warszawakonventionen.
Efter
elt svenskt tUlträde till 1971 års konvention bör enligt vad förat anförts
undantag från kanalisationsprincipen som grundas på nationell lagstiftning av
nyss nämnt slag inte göras såvitt avser sjötransport. Om elt på dyUk nationell
lagstiftning grundat undantag bibehölls i fråga om skador som uppkommer vid
annan transport än sjötransport skulle detta medföra alt skilda principer
skulle komma alt gälla för sjötransporter och andra transporter. En sådan skillnad
synes svår att motivera även med beaktande av den fördel det i vissa fall kan
medföra för domstolarna alt kunna tillämpa nationell lag utan att behöva
undersöka om en avvikelse från kanalisationsprincipen påkallas av en Sverige
åvilande folkrällslig förplUftelse. På grund härav föreslås att undantaget från
kanalisationsprincipen inte ges stön-e omfattning än som är nödvändig med hänsjm
till Sveriges folkrättsliga förpliktelser. Del innebär all Sverige helt avstår
från att utnyttja den tidigare omnämnda reservationen till Pariskonventionen.
8
Lagförslag
Mol
bakgrand av vad ovan anförts har inom justitiedepartementet upprättats förslag lUl
lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968: 45).
Förslagel
fogas vid denna promemoria som bilaga 1.
Prop. 1974: 38 30
9
Specialmotivering
Bestämmelserna
i 1971 års konvention föranleder följande ändringar i atomansvarighetslagen. I
14 § tas i ett nytt tredje stycke upp de bestämmelser som föranleds av konventionens
regler om ansvarets kanalisering vid ansvarighet som omfattas av Wienkonvenlionen
eller av nationell lagstiftning om ansvarighet för atomskada som i alla avseenden
är lika förmånlig för skadelidande som Paris- eller Wienkonventionen. Bestämmelser
om de undantag från kanalisationsprincipen som föranleds av folkrättsliga förphktelser
som åvUar Sverige placeras i en ny paragraf, 14 a §, vilken ersätter 14 §
tredje stycket i dess nuvarande lydelse. I 3 § första stycket görs en ändring av
innebörd alt bestämmelserna i 14 § tredje stycket och 14 a § skall tillämpas
utan hinder av vad i övrigt föreskrivs om lagens tUlämpningsområde. Vidare
föreslås vissa följdändringar i 3 § tredje stycket och 15 § första stycket.
3§
Denna
paragraf innehåller regler om den yttersta gränsen för atom-ansvarighetslagens
geografiska tillämpningsområde.
Av
första stycket i dess nu gällande lydelse framgår all lagen inte är tillämphg
på atomskada i följd av atomolycka som inträffat i icke-konventionsslat. Med icke-konvenlionsstal
avses stat som inle liUlrätt Pariskonventionen.
Som
framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2) kommer atomansvarighelslagen
enligl förslaget att innehålla bestämmelser om ansvarets kanalisering som i
viss omfattning skall tillämpas på skada orsakad av alomolycka vUken inte
omfattas av lagens på Pariskonvenlionen grandade ersättningsbestämmelser.
Detta gäller 14 § tredje stycket och 14 a §. Dessa lagrum skall tillämpas i de faU
då alomansvarighelslagens övriga bestämmelser inle är tillämpliga men atomolyckan
inträffat inom Wienkonventionens tUlämpningsområde eller inom
tillämpningsområdet för sådan nationell lagstiftning vars bestämmelser är lika
förmånliga för de skadelidande som Paris- eUer Wienkonvenlionen. Första stycket
i förevarande paragraf ändras därför så alt del uttryckligen anges all lagen
innehåller vissa bestämmelser (14 § tredje stycket och 14 a §), som är tiUämpliga
då atomolycka inträffat i icke-konventionsslat. Ändringen påverkar inte i någol
avseende lagens övriga bestämmelser, vUket torde klart framgå av den
föreslagna lagtexten.
Andra
stycket, som bibehåUs oförändrat, innehåller bl. a. den på artikel 2 i
Pariskonventionen byggda fakultativa bestämmelsen att innehavare av
atomanläggning i Sverige även ansvarar för atomskada som uppkommit i icke-konvenlionsstal
i anledning av alomolycka som inträffat i Sverige.
Prop. 1974: 38 31
Enligt
tredje stycket första punkten kan Kungl. Maj:t förordna alt ersättning för
skada som uppkommer i icke-konvenlionsstal inle skall utgå i Sverige i vidare
mån än ersättning i sådan stat skulle utgå för atomskada som uppkommer här.
Denna bestämmelse kompletteras av en uttrycklig föreskrift i andra punkten alt
sådant förordnande inte får leda tiU inskränkning i ansvarighet som grandas på intemationeUt
fördrag som avses i 14 § tredje stycket och som Sverige tUlträtt. Denna
föreskrift bör bibehållas med den ändringen alt hänvisningen till 14 § tredje
stycket ersätts med en regel av irmebörd att sådant förordnande inle får tiUämpas
i strid mot förpliktelse som åvilar Sverige enligt internationellt fördrag. Den
föreslagna ändringen är sålunda av redaktionell karaktär.
I
paragrafens fjärde stycke föreslås ingen ändring.
14 §
Paragrafens
första stycke innehåller i dess nu gällande lydelse huvudregeln om kanalisering
av ansvarighet för atomskada till anläggningens innehavare och hans försäkringsgivare.
I bestämmelsen görs en erinran om att enligt 16 § andra punkten visst imdantag
från kanalisationsprincipen föreligger såvitt avser ansvarighet för skada i
följd av joniserande strålning. Eftersom bestämmelserna om de undantag från kanalisationsprincipen
som påkallas av intemationella fördrag enligt förslaget överförs från 14 § Iredje
stycket till en ny paragraf, 14 a §, har det ansetts lämpligt att komplettera
bestämmelsen i första stycket med en hänvisning till den nya 14 a §.
Som
framgår av redogörelsen för gällande rätt (avsnitt 4) föreskrivs i 11 och 12 §§
vissa undanlag från anläggningsinnehavarens ansvarighet. Detta gäller
atomolyckor som orsakats av krigshandling och vissa andra därmed jämställda
händelser eller av allvarUg naturkatastrof av osedvanlig art. Innehavaren är
inte heller ansvarig för skada på s. k. on-site-property. Slutligen föreligger
i vissa fall ingen ansvarighet för skada på transportmedel som inträffat under
transport av alomsubslans.
Förevarande paragrafs
andra stycke, som bibehålls oförändrat, innehåUer i första punkten en
bestämmelse av innebörd all kanalisationsprincipen skall tUlämpas även
beträffande atomskada för vilken anläggningsinnehavaren på grund av
bestämmelserna i 11 eller 12 § eller motsvarande bestämmelser i annan konventionsstals
lag inte är ansvarig. Delta leder lUl alt något ersättningsansvar över huvud
tagel i princip inte skall gälla vid sådan skada. Ersätlnmgsanspråk får dock
göras gällande mot fysisk person som vållat skadan uppsåtligen. Beträffande
skada på transportmedel som uppkommer under transport av atomsubstans gäUer
enligt andra punkten alt anläggningsinnehavaren är ansvarig enligt allmänna
skadeståndsregler om ansvarighet inle förehgger enligt alomansvarighetslagen
eller motsvarande bestämmelser i annan konventionsstals lag.
Prop.
1974: 38 32
Tredje
stycket innehåller de nya reglerna om kanalisering av ansvarighet för
atomskada som uppkommit i samband med sjötransport.
Lagrummet är endast
tillämpligt på skada som inle omfattas av ersättningsbestämmelserna i atomansvarighelslagen
eUer motsvarande bestämmelser i annan konventionsstals lag, dvs. som inte
omfattas av Pariskonventionen. I fråga om skada inom Pariskonventionens lill-lämpningsområde
skall reglema om kanalisering av ansvaret i första och andra styckena tUlämpas.
För sådan skada skall som framhåUits i den allmänna motiveringen (avsnitt
7.2) avsteg från kanalisationsprincipen göras endast om folkrättslig
förpliktelse därtiU föreligger gentemot stat som inte är bunden av 1971 års
konvention. Denna fråga regleras i 14 a §.
De
nya reglema i tredje stycket är tillämpliga på skada som uppkommit under
transport med fartyg av atomsubstans eller som i övrigt uppkommit i samband
med begagnande av fartyg. Genom de nya bestämmelserna upphävs således inte bara
ansvarighet som grundas på sjörällslig konvention. I överensstämmelse med 1971
års konvention utesluts även ansvarighet som grundas på andra sjörättsliga
regler eller på allmänna skadeståndsregler. Såvitt gäller atomskada, på vilken Paris-eller
Wienkonventionen är tillämplig, hade det i och för sig varit tillräckligt att i
1971 års konvention föreskriva, att ansvarighet som grundas på äldre
sjörättslig konvention skulle vara utesluten. Endast för sådan ansvarighet
innehåller nämligen alomansvarighetskonventionerna undanlag från kanalisationsprincipen.
När 1971 års konvention gjordes tillämplig på all ansvarighet som kan uppkomma
i samband med sjötransport skedde detta främst med hänsyn till länder, som inte
är bundna av någon av Paris- och Wienkonventionerna men som genomfört
nationell atomansvarighetslagstiftning, vilken ger de skadelidande samma skydd
som Paris- och Wienkonvenlionema men inte innehåller dess kanaliseringsregler.
Men även i elt land som Sverige, vilkel är bundet av Pariskonvenlionen, kan det
tänkas förekomma att talan väcks om ersättning för atomskada, på vilken
Pariskonventionen inte är tiUämplig. Om exempelvis en atomolycka inträffar på
det fria havet i samband med transport av alomsubslans mellan icke-konvenlionsstater
(t. ex. USA-Förbundsrepubliken Tyskland) och tUl följd härav skada uppkommer i
Sverige, är Pariskonventionen inte tillämplig och därmed inte heller atomansvarighelslagen.
Är i sådant faU vederbörande atomanläggnings innehavare ansvarig enligl lagsliftning
som är lika förmånlig för de skadelidande som Pariskonventionen, skall enligl
1971 års konvention den ansvarighet bortfalla som kan åvila t. ex. redaren
enligt nationell lag som är tillämplig på sjötransport ("national law applicable
in the field of maritime transport" resp. "loi nationale applicable
dans le domaine du transport maritime"). Härmed avses inle bara nationella
regler som grundas på eller överensstämmer med en
Prop. 1974: 38 33
sjörällslig
konvention utan även andra tillämpliga skadeslåndsrättsliga regler.
Den nu berörda delen av konventionslexten
har ansetts i lagtexten böra återges genom alt kanalisationsregeln i tredje
stycket liksom den nuvarande bestämmelsen i samma stycke görs tillämplig på
atomskada som uppkommit i följd av alomolycka "under transport med fartyg
av alomsubslans eller som i övrigt uppkommit i följd av begagnande av
fartyg". Möjligen har man därmed gått något längre än konventionen. En
ordagrann tolkning av konventionen torde leda till att kanalisationsregeln inte
blir tillämplig t. ex. på det skadeståndsansvar som kan åvUa elt varv, om
skadan orsakats av bristfälligt utförd reparation av elt fartyg, eller en
leverantör av en behållare, avsedd för den transporterade atomsubstansen. Enligl
vanhgt språkbruk kan skadeståndsansvaret i dessa fall inte anses grundat på
regler som är tillämpliga på sjötransporter, och kanalisationsprincipen skulle
därför inle upprätthållas i förhållande till varvet resp. tillverkaren. En så
begränsad tillämpning av kanalisationsprincipen som följer av en ordagrann
tolkning av konventionslexten står dock knappast i överensstämmelse med
konventionens syfte all utesluta att ansvarighet för atomskada, som uppkommit i
samband med sjöfart, bedöms efter andra regler än dem som särskilt tiUkommit
för att reglera ansvarighet för atomskada. Del har därför ansetts all den
dubbla ansvarigheten för atomskada bör uteslutas i samtliga fall då sådan skada
uppkommit i samband med begagnande av fartyg. Även om härigenom den svenska lagstiftningen
går något längre än konventionen, föreligger inle något hinder mol en sådan
utvidgning av konventionens tiUämpingsområde.
När
det gäller sådan atomskada, på vilken lagrummet enligt vad ovan anförts är
tillämpligt, föreskrivs i första punkten att ansvarighet inte får göras gällande
i Sverige om den som innehar eller driver atomanläggning är ansvarig för
skadan antingen enligl lagen i stal som är bunden av Wienkonvenlionen eller
enligt sådan i annan främmande stat gällande lagstiftning om ansvarighet för
atomskada som i alla avseenden är lika förmånlig för de skadelidande som Paris-
eller Wienkonvenlionen.
Enligt
definitionen i 1 § atomansvarighelslagen avses med uttrycket "innehavare
av atomanläggning" endast innehavare av anläggning som ligger i stat som tUlträtt
Pariskonvenlionen. För innehavare som är ansvarig enligt Wienkonventionen eller
enligt sådan nationell lagstiftning som avses i 1971 års konvention har därför
i lagtexten använts ullrycket "den som innehar eller driver
atomanläggning".
Kanalisering
av ansvarigheten skall sålunda ske inte bara om den som innehar eUer driver alomanläggning
är ansvarig enligt lagen i stat som tUlträtt Wienkonvenlionen, dvs. enligt på Wienkonvenlionen
grun-
3
Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 38
Prop. 1974: 38 34
dad
lagstiftning. Kanalisering skall också ske om ansvarighet föreligger enligt atomansvarighelslagsliflningen
i stal som inle tillträtt vare sig Paris- eller Wienkonventionen, dock endast
om denna lagstiftning i alla avseenden är lika förmånlig för de skadelidande
som någon av dessa konventioner.
Frågan
om viss nationell lagstiftning angående ansvarighet för atomskada är lika
förmånlig för de skadelidande som Paris- eller Wienkonvenlionen skall avgöras
efter en abstrakt bedömning. Denna abstrakta jämförelse meUan två regelsystem
har överlämnats åt domstolarna. Jämförelsen förutsätts omfatta alla
konventionernas bestämmelser. Framkommer det all skUlnaderna mellan
atomansvarighetskonventionerna, å ena, samt den nationeUa lagstiftningen, å
andra sidan, är så stora att den nationella lagstiftningen sedd som helhet
måste anses vara mindre förmånlig än atomansvarighetskonventionerna, skall kanalisationsprincipen
inle tiUämpas. Delta gäller även om den skadelidande i det enskilda faUet
skulle vara tillförsäkrad ersättning på lika förmånliga eller förmånligare
villkor än som gäller enligt alomansvarighetskonventionerna.
1971
års konvention behandlar inle frågan om vem det åligger att förebringa
utredning om innehållet i den tillämpliga nationella lagstiftningen, utan det
har överlämnats ål de fördragsslutande staterna att reglera denna fråga. Det
torde ligga närmast lUl hands att låta bevisskyldigheten åvila den som till
befrielse från ansvarighet för atomskada åberopar att ansvarighet för
anläggningsinnehavare föreligger enligt nationell lagsliftning som är hka
gynnsam för de skadelidande som Paris- eller Wienkonvenlionen. Förebringas inle
tillfredsställande utredning om innehållet i den åberopade nationella
lagstiftningen bör domstolen under hänvisning härtill kunna lämna påståendet om
ansvarsfrihet på denna grund utan avseende.
Som
nämnts i det föregående (avsnitt 3) föreligger enligt Pariskonventionen vissa
inskränkningar i anläggningsinnehavarens ansvarighet. Detta gäller atomskada
som orsakals av krigshandling eller vissa därmed jämstäUda handlingar eller av
allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art. Vidare är innehavaren inte
ansvarig för skada på s. k. on-site-property. Slutligen kan innehavaren vara
befriad från ansvarighet enligt reglerna om ansvarighet för atomskada för skada
på transportmedel som uppkommit under transport av alomsubslans. Motsvarande bestämmelser
finns i Wienkonventionen.
Förslaget
till ny lydelse av 14 § tredje stycket innehåller i andra punkten en föreskrift
av innebörd att bestämmelserna om ansvarskanalisering skall gäUa även i fråga
om atomskada orsakad av krigshandling eller naturkatastrof, atomskada på on-site-property
eller atomskada på del transporterande fartyget även om del inle föreligger någol
ansvar för skadan för någon som innehar eller driver alomanläggning men
Prop. 1974: 38 35
detta
endast är en följd av de särskilda bestämmelser rörande sådan skada som finns i
Wienkonvenlionen eller av föreskrifter i tiUämplig nationell lagstiftning som
svarar mol dessa konvenlionsbestämmelser. Om ansvarsbefrielse föreligger på
grund av föreskrifter i nationell lagstiftning är givetvis en förutsättning
för ansvarskanalisering att denna lagstiftning i alla avseenden är lika
förmånlig för de skadelidande som Paris- eller Wienkonvenlionen.
Bestämmelsen
i andra punkten grundar sig på artikel 2 i 1971 års konvention. Den avviker
emellertid i elt avseende från konventionens innehåll på denna punkt. Som
nämnts i redogörelsen för konventionens innehåll (avsnitt 5) reglerar
konventionens artikel 2 ansvarigheten vid skada på on-site-property och vid
skada på transportmedel. Däremot innehåller konventionen ingen bestämmelse som
reglerar kanaliseringen i det fall vederbörande anläggningsinnehavare enligl
Paris- eller Wienkonvenlionen är befriad från ansvarighet på gmnd av atomolycka
som orsakats av krigshandling eller naturkatastrof. Då 1971 års konvention
utarbetades ansågs del inte nödvändigt all i konventionen uttryckligen fastslå
all reglerna om ansvarsbefrielse skulle gälla även i dessa fall. I förevarande
paragrafs andra stycke har emellertid beträffande skada som omfattas av
Pariskonventionen uttryckligen föreskrivits alt kanalisationsprincipen skall
iakttas även beträffande dylika skador. Det har därför ansetts lämpligt alt i
tredje stycket la in motsvarande besläm-m.else rörande atomskada orsakad av
krigshandling eller naturkatastrof. Detta torde inte innebära någon skUlnad i
sak i förhållande till 1971 års konvention.
I
likhet med vad som är fallet enligt 14 § andra stycket beträffande skada pä
vilken Pariskonventionen är tiUämplig gäUer de föreslagna kanalisationsreglerna
i tredje stycket andra punkten inle i fråga om fysisk person som orsakat skadan
uppsåtligen. Ägaren till on-site-property eller till del skadade
transportmedlet kan alltså göra gällande anspråk på ersättning mot uppsåtiig skadevållare.
I
redogörelsen för Paris- och Wienkonventionerna (avsnitt 3) har påpekats att
konventionsstat genom lagstiftning kan bestämma att fraktförare, som utför
transport av alomsubslans, med samtycke av innehavare av anläggning i den
staten och under förutsättning att han fullgör föreskriven försäkringsskyldighel
skall vara ansvarig för olycka under transporten i anläggningsinnehavarens
ställe. I 1971 års konvention nämns inte särskilt huruvida kanalisationsprincipen
skall tillämpas vid sådant särskilt fraktföraransvar. Mol bakgrund av de
diskussioner i denna fråga som ägde rum under 1971 års diplomatiska konferens
torde det dock vara fullt klart alt reglerna om ansvarsbefrielse i 1971 års
konvention omfattar även de fall då en fraktförare övertar innehavarens
ansvarighet i enlighet med bestämmelserna i Paris- eller Wienkonventionen.
Delsamma gäller om i sådan nationell lagstiftning an-
Prop. 1974: 38 36
gående
ansvarighet för atomskada som i alla avseenden är lika förmånlig för de
skadelidande som Paris- eller Wienkonventionen införts bestämmelser om särskilt
fraktföraransvar och detta ansvar är likställt med det ansvar som åvUar
innehavare av atomanläggning. 14 § tredje stycket är därför tUlämphgt även i
sådana fall.
Slutiigen
bör anmärkas att 1971 års konvention endast avser ulomobligatoriskl
skadeståndsansvar. Reglerna om ansvarsbefrielse gäller därför inte gentemot den
som på konlraktsrältslig grund kan göras ansvarig för atomskada. Ulan hinder
av kanalisationsprincipen kan således elt kontraktsrätlsligt ansvar för annan
än anläggningsinnehavaren bestå vid sidan av dennes ansvarighet.
14
a §
Denna
paragraf innehåller en allmän bestämmelse som avser all lösa konflikter meUan
atomansvarighetslagens kanalisationsregler och sådana bestämmelser i svensk lag
som gmndas på andra internationella fördrag än Pariskonventionen och 1971 års
konvention. I fråga om de överväganden som ligger tUl grund för denna
bestämmelse hänvisas lUl den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2). Del bör i
detta sammanhang erinras om alt 1971 års konvention innehåUer en bestämmelse
(art. 4) av vUken det klart framgår alt fördragsslulande stal inle är förpliktad
alt iaktta konventionens regler om ansvarskanalisering om detta skulle medföra
åsidosättande av en folkrättslig förpliktelse som grandas på en konvention
rörande sjötransport som är äldre än 1971 års konvention.
I
paragrafen föreskrivs all bestämmelserna i 14 §, dvs. kanalisationsreglerna,
inte skall tUlämpas i den mån en sådan tUlämpning skulle vara oförenlig med
Sveriges förpliktelser enligl internationellt fördrag.
Som
framgår av vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2) blir tUlämpningsområdet
för förevarande paragraf olika beroende på om atomskada uppkommit i samband
med sjötransport eller i samband med annan transport. Såvitt angår atomskada
som uppkommit i samband med sjötransport kan konflikt med atomansvarighetslagens
kanahsalionsregler endast uppstå i förhållande till stal som tUlträtt en viss
konvention rörande sjötransport men inte tillträtt 1971 års konvention. I
fråga om andra transporter kan däremot konflikt uppstå i förhållande till
varje stat som lilllrätl den transporträttsliga konvention som är tUlämplig på
en viss atomskada.
Frågan
i vUka fall en skadelidande enligt folkrättsliga regler har rätt att vid svensk
domstol granda ersättningstalan mol annan än den enligl alomansvarighetslagen
ansvarige atomanläggningsinnehavaren på äldre Iransporträttslig konvention
eller därpå grundad lagstiftning kan inte besvaras generellt utan får avgöras
med beaktande av omständigheterna i det speciella fallet. Sådan räll torde dock
alltid föreligga för medborgare i en stat som tUlträtt ifrågavarande
konvention och i förhållande
Prop.
1974: 38 37
till
vilken Sverige är folkrättsligt förpliktat att tillämpa konventionen.
De
frågor som regleras i förevarande paragraf kan belysas med följande exempel.
Vid en fartygskollision uppkommer atomskada i följd av atomolycka vid vUken
medverkat atomsubstans som transporteras med elt av de sammanstötande fartygen.
Vid olyckan skadas dels medborgare i stal A, som tillträtt både 1971 års
konvention och 1910 års kollisionskonvenlion, dels medborgare i stat B, som
inte tillträtt 1971 års konvention ulan endast kollisionskonvenlionen. De
skadelidande väcker talan i Sverige, som förutsätts ha tillträtt båda
konventionerna, mol en av farlygsredarna under åberopande av ansvarighelsreglema
i kollisionskonventionen. På grund av Sveriges folkrättsliga förpliktelser
måste kanalisationsprincipen upprätthållas när del gäller talan som väcks av
medborgare i staten A, medan staten B:s medborgare har rätt lUl ersättning av
redaren enligt de på kollisionskonventionen grundade reglerna, och detta även
om denne är hemmahörande i stal som tillträtt 1971 års konvention. Från folkrällslig
synpunkt är lägel någol annorlunda om en alomolycka uppkommer i samband med
landsvägs-, jämvägs- eUer lufttransport och atomskada tUlskyndas dels
medborgare i stat A, som har lillträtt en på transporten tillämplig Iransporträtlslig
konvention som är äldre än Pariskonvenlionen, dels medborgare i stat B som inle
har tUlträtt den konventionen. Väcker de skadelidande talan här i landet och
har Sverige tUlträtt den transporträttsliga konventionen, måste staten A:s
medborgare få åberopa den konventionens ansvarighetsregler. I förhållande till
staten B står Sverige däremot fritt att reglera frågan huruvida ansvarskanalisering
skall gälla beträffande dylika skador, varför atomansvarighetslagens kanalisationsregler
är direkt tillämpliga när del gäller talan av medborgare i den staten.
15
§
Denna
paragraf innehåller regler om rätt till återkrav mot anläggningsinnehavaren
för den som tvingats utge ersättning för atomskada.
Som
tidigare nämnts (avsnitt 2) gäller enligt Pariskonventionen att den som ålagts
ansvar för atomskada med tUlämpning av ett äldre trans-porträttsligl fördrag
har rätt all inträda i den skadelidandes ställe mol den anläggningsinnehavare
som svarar för skadan enligt konventionen. I atornansvarighetslagen har denna
regel kommit till uttryck i 15 § första stycket där del föreskrivs, alt den som
nödgals utge ersättning för atomskada på gmnd av fördrag eller bestämmelse som
avses i 14 § Iredje stycket inträder i den skadelidandes rätt mol
anläggningsinnehavaren. I stället för hänvisningen till 14 § Iredje stycket anges
i den föreslagna lagtexten att rätt till återkrav föreligger då ersättning
utgivits på grund av internationellt fördrag. Del har inte ansetts påkallat att
särskilt ange alt med internationellt fördrag avses fördrag som var i kraft
eller öppet för undertecknande, ratifikation eller anslutning den
4
Riksdagen 1974. 1 saml Nr 38
Prop. 1974: 38 38
29
juli 1960 (jfr art. 6. b. och d.). Det förutsätts sålunda att stat som tUlträtt
Pariskonventionen inte gör undantag från kanalisationsprincipens tillämpning i
andra fall än då detta följer av konventionens regler.
Del bör framhållas all den
omständigheten att Sverige inte medger undantag från kanalisationsprincipens
upprätthållande i de fall då kon-venlionsstat med stöd av den tidigare nämnda
reservationen till Pariskonventionen (avsnitt 7. 2) i sin nationella
lagstiftning infört bestämmelser som i huvudsak motsvarar föreskrifter i de trarisporträttsliga
fördragen inle innebär, all den som med stöd av sådana regler ålagts skadeslåndsskyldighel
i konvenlionsstal berövas rätlen till återkrav. Någon ändring av lagtexten
påkallas inle för alt upprätthåUa denna rätt. Detta följer av att återkravsrätt
enligt lagtexten tUlkommer den som ålagts ersättningsskyldighet på gmnd av lagsliftning
i "främmande stat", varmed avses även konventionsstat.
Ikraftträdandebestämmelsen
Den
föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft samtidigt med 1971 års konvention.
Det bör därför ankomma på Kungl. Maj:l att förordna om lagens ikraftträdande.
Prop.
1974: 38 39
BUaga
2
Konvention om'skadeståndsansvar vid sjötransport av
atomsubstans
opaginerad Kontrollera mot PDF
Convention
relating to Civil Liability in the fleld of Maritime Carriage of Nuclear Material
Convention
relative ä la responsabilité civile dans le domaine du transport maritime de matiéres
nucleaires
opaginerad Kontrollera mot PDF
The High Contracting Parlies,
Considering that the Paris Convention of 29 July 1960 on Third
Party LiabUity in the Field of Nuclear Energy and ils Addi-tional Prolocol of 28
January 1964 (here-inafter referred to as "the Paris Convention")
and the Vienna Convention of 21 May 1963 on CivU LiabUity for Nuclear Damage (hereinafter
referred lo as "the Vienna Convention") provide that, in the case of damage
caused by a nuclear incident occurring in the course of maritime carriage of nuclear
material covered by such Conventions, the operator of a nuclear installation is
the person liable for such damage,
Considering that similar provisions exist in the national law
in force in certain States,
Considering that the application of any preceding international
Convention in the field of marithne transport is however maintained,
Desirous of ensuring that the operator of a nuclear
installation will be exclusively liable for damage caused by a nuclear incident
occurring in the course of maritime carriage of nuclear material,
Have agreed as follows:
Les Haules Parties Contraclantes,
Considérant que la Convention de Paris sur la responsabilité
civile dans le domaine de rénergie nucléaire du 29 juiUel 1960 el son Prolocole
Additionnel du 28 janvier 1964 (dénommée ci-aprés « Convention de Paris ») el que
la Convention de Vienne relative å la responsabUilé civile en maliére de
dommages nucleaires du 21 mal 1963 (dénommée ci-aprés «Convention de Vienne »),
prévoient qu'en cas de dommage causé par un accident nucléaire survenu au cours
d'un transport maritime de matiéres nucleaires couverl par ces Conventions, Tex-ploilant
d'une installation nucléaire est la personne responsable de ce dommage,
Considérant que des dispositions sembla-bles existent dans
les lois nationales en vigueur dans certains Etats,
Considérant que rapplication de loule convention internalionale
anlérieure dans le domaine du transport maritime est loule-fois mainlenue,
Désireuses de faire en sorte que Texploi-lanl d'une
installation nucléaire soit responsable ä Texclusion de loule aulre personne
en cas de dommage causé par un accident nucléaire survenu au cours d'un
transport maritime de matiéres nucleaires,
Soni convenues de ce qui suit:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide
1
Any person
who by virtue of an international convention or national law applicable in the
field of maritime transport might be held liable for damage caused by a nuclear
incident shall be exonerated from such liability:
(a) if the operator of a nuclear installation is liable
for such damage under either the Paris or the Vienna Convention, or
Artide
premier
Toule personne
qui, en verlu d'une convention internalionale ou d'une loi nationale applicables
dans le domaine du transport maritime, est susceptible d'élre rendue responsable
d'un dommage causé par un accident nucléaire, est exonérée de sa responsabUilé
:
a) si Fexploitant
d'une installation nucléaire est responsable de ce dommage en vertu de Tune ou
Tautre des Conventions de Paris ou de Vienne, ou
Prop.
1974: 38 41
(Översättning)
Konvention om skadeståndsansvar vid sjötransport av
atomsubstans
De höga fördragsslulande parterna, vUka beaktar all
Pariskonventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område
och dess tUläggsprotokoU den 28 januari 1964 (i det följande benämnd "Pariskonvenlionen")
samt Wienkonventionen den 21 maj 1963 om ansvarighet för atomskada (i del följande
benämnd "Wienkonventionen") föreskriver, att i händelse av skada
orsakad av atomolycka, som inträffar under sjötransport av alomsubslans och
som omfattas av dessa konventioner, innehavaren av en atomanläggning är den
som är ansvarig för denna skada.
vilka beaktar all liknande bestämmelser finns i den
nationella lagsliftning som gäller i vissa stater,
vilka beaktar all äldre internationella konventioner
rörande sjötransport dock alltjämt skall vara tillämpliga,
vilka önskar uppnå att endast hinehava-ren av en
atomanläggning blir ansvarig för skada som orsakats av atomolycka som inträffar
under sjötransport av alomsubslans,
har överenskommit om följande:
Artikel 1
Den som enligt internationell konvention eller nationell
lag rörande sjötransport kan håUas ansvarig för skada som orsakats av
atomolycka skall vara befriad från denna ansvarighet
a) om innehavare av en atomanläggning är ansvarig för
skadan enligl Pariskonventionen eller Wienkonvenlionen, eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
(b) if the
operator of a nuclear instaUation is liable for such damage by virtue of a
national law governing the habUity for such damage, provided that such law is
in all respects as favourable to persons who may suffer damage as either the
Paris or the Vienna Convention.
b) si rexploilant
d'une installation nucléaire est responsable de ce donunage en verlu d'une loi
nationale relative å la responsabUilé pour de tels dommages, ä con-dilion que cetle
loi soit å lous égards aussi favorable aux personnes pouvant subir des dommages
que Tune ou Tautre des Conventions de Paris ou de Vienne.
Artide
2
1. The exoneralion provided for in Ar
tide 1 shall also apply in respect of damage
caused by a nuclear incident:
(a) to the nuclear installation itself
or lo any properly on the site of that installation which is used or to be used
in connexion with that installation, or
(b) to the means of transport upon which
the nuclear material involved was at the time of the nuclear incident,
for which the
operator of the nuclear instaUation is not liable because his liability for such
damage has been exduded pursuant lo the provisions of either the Paris or the Vienna
Convention, or, in cases referred lo in Artide 1 (b), by equivalent provisions
of the national law referred to therein.
2. The
provisions of paragraph 1 shall
not, however, affect the liability of any
individual who has caused the damage by
an act or omission done with inlent lo
cause damage.
Artide 2
1. L'exoneralion
prévue å Tarticle pre
mier s'applique aussi en ce qui concerne
un dommage causé par un accident nu
cléaire :
a)
a rinslallation
nucléaire elle-méme ou aux biens qui se trouvent sur le site de cetle
installation el qui soni ou doivent étre uli-lisés en rapport avec elle,
b)
au moyen de
transport sur lequel les matiéres nucleaires en cause se trouvaient au moment
de raccidenl nudéahe,
dont rexploilant de rinslallation nucléaire n'est pas responsable
du falt que sa responsabilité pour ce dommage a élé exclue con-formémenl aux
dispositions de Tune ou Tautre des Conventions de Paris ou de Vienne, ou, dans les
cas vises ä rarlicle premier, alinéa b), par des dispositions équi-valenles de
la loi nationale susmentionnée.
2. Toulefois,
les dispositions du paragra-
phe 1 n'affectenl pas la responsabilité de
loule personne physique qui a causé le
dommage par un acte ou une omission pro-
cédant de rinlention de causer un dommäge.
Artide
3
No
provision of the present Convention shall affect the liability of the operator
of a nuclear ship in respect of damage caused by a nuclear incident involving the
nuclear fuel of or radioactive products or wasle produced in such ship.
Artide 3
Aucune
disposition de la présente Convention n'affecle la responsabilité de rexploilant
d'un navire nucléaire pour un dommage causé par un accident nucléaire dans lequel
soni impliqués le combuslible nucléaire ou les produils ou déchets radioac-tifs
de ce navire.
Artide
4
The
present Convention shall supersede any international Conventions in the field
of maritime transport which, at the date on which the present Convention is opened
for signature, are in force or open for
Artide
4
La présente
Convention Temporte sur les Conventions intemationales dans le domaine des
transports maritimes qui, ä la date ä låquelle la présente Convention est ouverte
å la signature, soni en vigueur ou ouvertes
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974: 38 43
b)
om innehavare av en alomanläggning är ansvarig för skadan enligl nationell lagstiftning
som reglerar ansvarighet för sådan skada och denna lagstiftning i alla avseenden
är lika förmånlig för dem som kan lida skada som Pariskonventionen eller Wienkonvenlionen.
Artikel
2
1. Den
befrielse från ansvarighet som fö
reskrivs i artikel 1 skall gälla även när
atomolycka har orsakat skada på
a)
alomanläggningen eller sådan
egendom inom anläggningens område som användes eller är avsedd all användas i
förbindelse med anläggningen, eller
b)
del transportmedel på vilkel alomsubslansen
befann sig vid liden för alomolyckan,
och
anläggningens innehavare icke är ansvarig för skadan på grund av alt hans ansvarighet
är utesluten enligt bestämmelsema i Pariskonventionen eller Wienkonventionen
eller, i de fall som avses i artikel 1 (b), enligt motsvarande bestämmelser i
sådan nationell lagstiftning som där avses.
2. Bestämmelserna
i första stycket skall
emellertid icke inverka på ansvarigheten för
fysisk person som orsakat skadan genom
uppsåtiigt handlande eller uppsåtlig underlå
tenhet.
Artikel
3
Bestämmelserna
i denna konvention inverkar icke på ansvarigheten för innehavare av atomfartyg
för skada orsakad av atomolycka vid vUken medverkat fartygets atombränsle
eller på fartyget bildade radioakliva produkter eller avfallsämnen.
Artikel
4
Denna
konvention ersätter varje internationell konvention rörande sjötransport som
är i kraft eller öppen för undertecknande, ratifikation eller anslutning den
dag då denna konvention öppnas för underlecknan-
opaginerad Kontrollera mot PDF
signature,
ratification or accession but only to the extent that such Conventions would be
in conflict with it; however, nothing in this Artide shall affect the
obligations of the Contracting Parties to the present Convention to non-Contracting
States arising under such international Conventions.
å la signature,
å la ratification ou ä Tad-hésion mals seulement dans la mesure ou ces Conventions
seraient en conflit avec elle; toulefois, le present artide n'affecte pas les
obligations qu'onl les Parties contraclantes å la présente Convention envers les
Etats non conlraclanls du fail de ces Conventions intemationales.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide
5
1. The present Convention shall be open
ed for signature in Brussels and shall re
main open for signature in London al the
Headquarters of the Inler-Governmental
Maritime Consultative Organization (here
inafter referred to as "the Organization")
unlU 31 December 1972 and shall there
after remain open for accession.
2. States
Members of the United Na
tions or any of the Specialijed Agendes
or of the International Atomic Energy
Agency or Parlies to the Slalute of the In
ternational Court of Juslice may become
Parties lo the present Convention by:
(a) signature without reservation as lo
ratification, aeceptance or approval;
(b) signature subject to ratification, aeceptance
or approval followed by ratification, aeceptance or approval; or
(c) accession.
3. Ratification,
aeceptance, approval or
accession shall be effecled by the deposit
of a formål instrument to that effect with
the Secretary-General of the Organization.
Artide
5
1.
La présente Convention
est ouverte å la signature å Bruxelles el reste ouverte å la signature ä Londres
au siége de TOrgani-sation inlergouvernemenlale consultative de la navigation maritime
(dénommée ci-aprés « rOrganisalion ») jusqu'au 31 décembre 1972 el reste ensuite
ouverte ä Tadhésion.
2.
Les Etats membres
de FOrganisation des Nations Uiues, de Tune quelconque de ses institutions spécialisées
ou de TAgence internalionale de Ténergie atomique, ou Parties au Statut de la Cour
internalionale de Juslice peuvent devenir parties å la présente Convention par :
a)
signature sans réserve
quanl å la ratification, racceptation ou Tapprobation;
b)
signature sous réserve
quanl å la ratification, 1'acceptalion ou 1'approbalion, suivie de ratification,
acceptation ou appro-bation; ou
c)
adhésion.
3. La ratification,
racceptation, Tappro-
balion ou Tadhésion s'effectuent par le dé-
pöl d'un instrument en bonne el due forme
auprés du Secrétaire general de TOrganisa-
lion.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 6
1.
The present Convention
shall enter into force on the ninetieth day following the date on which five
States have either signed il without reservation as to ratification, aeceptance
or approval or have deposited instruments of ratification, aeceptance, approval
or accession with the Secretary-General of the Organization.
2.
For any State which
subsequenlly signs the present Convention without reservation as lo ratification,
aeceptance or approval, or deposits ils instrument of ra-
Article
6
1.
La présente Convention
entré en vigueur le quatre-vingt-dixiéme jour apres la date å låquelle cinq Etats,
soit Toni signée sans réserve quanl å la ratification, racceptation ou Tapprobation,
soit ont déposé un ir.strument de ratification, d'acceptation, d'approbation ou
d'adhésion auprés du Secrétaire general de TOrganisation.
2.
Pour loul Etal qui
ultérieuremenl signe la présente Convention sans réserve quanl å la ratification,
racceptation ou Tapproba-lion ou dépose un instrument de ratification.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974: 38 45
de,
dock endast i den utsträckning sådan konvention skulle strida mot denna konvention.
Denna artikel inverkar emeUertid icke på fördragsslutande parts förpliktelser
gentemot icke fördragsslulande stat enligt sådan internationell konvention.
Artikel
5
1.
Denna konvention öppnas för
undertecknande i Bryssel och är öppen för undertecknande i London hos Mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen (i det följande benämnd
"organisationen") till och med den 31 december 1972 samt är därefter öppen
för anslutning.
2.
Stat som är medlem i Förenta
Nationerna, i något av dess fackorgan eller i internationella atomenergiorganel
eller som är ansluten till stadgan för den internationeUa domstolen kan tUlträda
denna konvention genom
(a)
undertecknande ulan förbehåll
för ratifikation, antagande eller godkännande;
(b)
undertecknande med förbehåll
för ratifikation, antagande eller godkännande följt av ratifikation, antagande
eller godkännande; eller
(c)
anslutning.
3. Ratifikation,
antagande, godkännande
eller anslutning skall verkställas genom de
ponering hos organisationens generalsekrete
rare av ett i behörig form upprättat instru
ment.
Artikel
6
1.
Denna konvention träder i kraft
på nittionde dagen efter den dag då fem stater antingen undertecknat den utan
förbehåll för ratifikation, antagande eller godkännande eller hos
organisationens generalsekreterare deponerat instrument angående ratifikation,
antagande, godkännande eller anslutning.
2.
För stat som vid senare
lidpunkt undertecknar konventionen ulan förbehåll för ratifikation, antagande
eller godkännande eller deponerar instrument angående ratifi-
opaginerad Kontrollera mot PDF
tificalion,
aeceptance, approval or accession, the Convention shall come into force on the
ninetieth day after the date of such signature or deposit.
d'acceptalion,
d'approbalion ou d'adhésion, la Convention entré en vigueur le quatre-vingt-dixiéme
jour apres la date de la signature ou du dépot.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 7
1.
The present Convention
may be denounced by any Contracting Party to it at any lime after the date on which
the Convention comes into force for that State.
2.
Denunciation shall
be effecled by a notification in writing delivered lo the Secretary-General of
the Organization.
3.
A denunciation shall
take effect one year, or such longer period as may be specified in the notification,
after its re-ceipt by the Secretary-General of the Organization.
4.
Notwithstanding
a denunciation by a Contracting Party pursuant lo this Artide the provisions of
the present Convention shall conlinue lo apply to any damage caused by a nuclear
incident occurring before the denunciation lakes effect.
Artide 7
1.
La présente Convention
peul étre dé-noncée par Tune quelconque des Parlies contraclantes ä loul moment
å compler de la date å låquelle la Convention sera entrée en vigueur å Tégard
de cet Etal.
2.
La dénoncialion
s'effectue par notification écrile adressée au Secrétaire general de rOrganisalion.
3.
La dénoncialion
prend ef fet un an apres la date de reception de la notification par le Secrétaire
general de rOrganisalion ou ä Fexpiration de loule période plus longue qui pourrait
étre spécifiée dans cetle notification.
4.
Nonobstanl une dénoncialion
effec-luée par une Partie conlractanle conformé-menl au present artide, les
dispositions de la présente Convention restenl applicables pour loul dommage causé
par un accident nucléaire survenu avanl que cetle dénoncialion ne prenne effet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 8
1.
The United
Nations where il is the adminislering authority for a territory, or any Contracting
Party to the present Convention responsible for the international relations of
a territory, may al any lime by notification in writing to the Secretary-General
of the Organization declare that the present Convention shall extend to such territory.
2.
The present Convention
shall, from the date of receipl of the notification or from such other date as may
be specified in the notification, extend lo the territory named therein.
3.
The United
Nations, or any Contracting Party which had made a dedaration under paragraph
1 of this Artide may at any time after the date on which the Convention has been
so exlended to any territory declare by notification in writing to the Secretary-General
of the Organiza-
Article S
1. L'Organisation
des Nations Unies,
lorsqu'elle assume la responsabilité de Tad-
ministration d'un territoire, ou loute Partie
contractante å la présente Convention qui
assume la responsabihté des relations inler-
nationales d'un territoire, peut, å tout mo
ment, par notification écrile adressée au
Secrétaire general de rOrganisalion, faire
connailre que celte extension a eu lieu.
2.
L'application
de la présente Convention est étendue au territoire désigné dans la notification
ä partir de la date de reception de celle-ci ou telle aulre date qui y serait indiquée.
3.
L'Organisalion
des Nations Unies, ou toule Partie contractante ayant fait une dedaration en verlu
du premier paragraphe du present artide, peul å loul moment, apres la date å låquelle
rapplication de la Convention a élé ainsi étendue a un territoire, faire connaitre,
par notification
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974: 38 47
kation,
anlagande, godkännande eller anslutning träder konventionen i kraft på nittionde
dagen efter den dag då undertecknandet eller depositionen ägde rum.
Artikel
7
1.
Denna konvention får uppsägas av fördragsslulande part när som helst efter del
att den trätt i kraft för dess vidkommande.
2.
Uppsägning skall verkställas
genom skriftligt meddelande lUl organisationens generalsekreterare.
3.
En uppsägning träder i kraft
ett år efter den dag då meddelandet mottogs av organisationens
generalsekreterare eller vid den senare tidpunkt som anges i meddelandet.
4.
Utan hinder av en fördragsslulande
parts uppsägning enligl denna artikel skall bestämmelserna i konventionen
fortsätta alt gälla beträffande skada som orsakals av atomolycka vUken
inträffat innan uppsägningen trätt i kraft.
Artikel
8
1.
I de fall Förenta Nationerna
förvaltar ett område eller en fördragsslulande part svarar för elt områdes
internationella förbindelser får Förenta Nationerna eller staten när som helst
genom skriftligt meddelande till organisationens generalsekreterare förklara
att konventionens giltighet utsträckts att omfatta sådant område.
2.
För del område som anges i
meddelandet gäller konventionen från dagen för mottagandet av meddelandet
eller från annan dag som anges i detta.
3.
Förenta Nationerna eller fördragsslulande
part som avgivit förklaring enligt första stycket i denna artikel får när som helsl
efter den dag då konventionen har på sådant sätt utsträckts att gälla för visst
område genom skriftligt meddelande tUl organisationens generalsekreterare
förklara
opaginerad Kontrollera mot PDF
4. The present Convention shall cease lo extend to any territory
mentioned in such notification one year, or such longer period as may be specified
therein, after the date of receipl of the notification by the Secretary-General
of the Organization.
écrile adressée
au Secrétaire general de rOrganisalion que la présente Convention cesse de s'appliquer
au territoire désigné dans la notification.
4. La présente
Convention cesse de s'appliquer au territoire désigné dans la notification un
an apres la date de sa reception par le Secrétaire general de rOrganisalion ou
a Fexpiration de loule aulre période plus longue spécifiée dans la notification.
Artide
9
1. A Conference
for the purpose of re
vising or amending the present Convention
may be convened by the Organization.
2. The
Organization shall convene a
Conference of the Contracting Parties to
the present Convention for revising or
amending it at the request of not less than
one-third of the Contracting Parlies.
Artide
9
1.
L'Organisalion peut
convoquer une conference ayant pour objet de réviser ou d'amender la présente Convention.
2.
L'Organisalion convoque
une conference des Parties contraclantes å la présente Convention ayant pour objet
de la réviser ou de Tamender å la demande du tiers au molns des Parties contraclantes.
Artide
10
A Contracting
Party may make reservations corresponding to those which it has validly made
lo the Paris or Vienna Convention. A reservation may be made al the lime of signature,
ratification, aeceptance, approval or accession.
Artide
10
Une Partie
contractante pourra formuler des réserves correspondant ä celles qu'elle aura valablement
formulées å la Convention de Paris ou ä la Convention de Vienne. Les réserves pourront
étre failes au moment de la signature, de la ratification, de racceptation, de
rapprobalion ou de Tad-hésion.
Artide
11
1.
The present Convention
shall be deposited with the Secretary-General of the Organization.
2.
The Secretary-General
of the Organization shall:
(a) inform all States which have signed or acceded lo the
present Convention of:
(i) each new signature and each deposit of an instrument together
with the date thereof;
(ii) any reservation made in conformity with the present Convention;
(iii) the date of entry into force of the present Convention;
(iv) any denunciation of the present
Artide
11
1.
La présente Convention
sera déposée auprés du Secrétaire general de rOrganisalion.
2.
Le Secrétaire
general de rOrganisalion
a) informe tous les Etats qui ont signé la Convention ou y
ont adhéré :
i) de loute signature nouvelle et de loul dépöt d'instrumenl
et de la date å låquelle cetle signature ou ce dépot soni inlervenus,
ii) des réserves failes conformément å la présente Convention,
iii) de la date d'enlrée en vigueur de la présente Convention,
iv) de toule dénoncialion de la pré-
Prop.
1974: 38 49
att konventionen skall upphöra att gälla för det
område som anges i meddelandet.
4. Denna konvention skall upphöra all gälla för område som
anges i sådant meddelande ett år efter den dag då organisationens
generalsekreterare mottog meddelandet eller vid den senare tidpunkt som anges
i meddelandet.
Artikel 9
1.
Organisationen
har rätt att sammankalla en konferens för alt revidera eller ändra denna
konvention.
2.
Organisationen
skall på begäran av minst en tredjedel av de fördragsslutande parterna
sammankalla en konferens beslående av de fördragsslulande parterna för att
revidera eller ändra denna konvention.
Artikd 10
Fördragsslulande part får göra reservationer motsvarande
dem som den i behörig ordning gjort tiU Pariskonventionen eller Wienkonvenlionen.
Reservation får göras vid lidpunkten för undertecknande, ratifikation,
antagande, godkännande eller anslutning.
Artikel 11
1. Denna konvention skall deponeras hos
organisationens generalsekreterare.
2. Organisationens generalsekreterare
skall
(a) underrätta alla stater som har undertecknat eller
anslutit sig till konventionen om
(i) varje nytt undertecknande eller ny
deponering av instrument samt dagen
härför,
(U) varje reservation som gjorts enligt denna konvention,
(iii) dagen för konventionens ikraftträdande,
(iv) varje uppsägning av konvenlio-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Convention
and the date on which it lakes effect;
(v)
the extension of the present Convention to any territory under paragraph 1 of
Artide 8 and of the termination of any such extension under the provisions
of paragraph 4 of that Artide slathig in each case the date on which the present
Convention has been or wUl cease to be so exlended; (b) transmit certified
true copies of the present Convention to all Signatory States and lo all States
which have acceded lo the present Convention.
3.
As soon as the present Convention comes into force, a certified true copy thereof
shall be transmitted by the Secretary-General of the Organization lo the Secretariat
of the United Nations for registration and publication in accordance with
Artide 102 of the Charter of the United Nations.
sente
Convention et de la date å låquelle celle-ci prend effet,
v) de Textension å tout territoure
de la présente Convention en vertu du paragraphe 1 de rarlicle 8 et de la cessation
de loute extension susdite en vertu du paragraphe 4 du méme artide, en indiquant
dans chaque cas la date ä låquelle Textension de la présente Convention
a pris ou prendra fin, b) transmet des copies cerlifiées con-formes
de la présente Convention å tous les Etats signataires de cetle Convention
et å tous les Etats qui y ont adhéré.
3. Dés Tenlrée en vigueur
de la présente Convention, le Secrétaire general de TOrga-nisation en transmet une
copie certifiée conforme au Secretariat des Nations Unies en vue de son enregistrement
el de sa publication conformément å 1'Artide 102 de la Charle des Nations Unies.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 12
The present Convention is established
in a single original in the English and Freneh languages, both texts being equally
authentic. Official Iranslations in the Russian and Spanish languages shall be
prepared by the Secretariat of the Organization and deposited with the signed
original.
Artide 12
La présente Convention est
établie en un seul exemplaire en langues frangaise et anglaise, les deux texles
faisant égale-ment foi. Il en est établi des Iraductions officielles en langues
russe et espagnole qui soni préparées par le Secretariat de rOrganisalion el déposées
avec Texemplaire original revétu des signatures.
opaginerad Kontrollera mot PDF
In witness whereof the undersigned
being duly authorized by their respective Govem-ments for that purpose have signed
the present Convention.
En foi de quoi les soussignés,
dirment aulorisés a cet effet par leurs gouverne-ments, ont signé la présente
Convention.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Done at Brussels this seventeenlh
day of December 1971.
Fait a Bruxelles le dix-sepl
décembre 1971.
Prop. 1974: 38 51
nen
och den dag då uppsägningen träder i kraft,
(v)
utsträckande av konventionen lUl all gälla för ett område enligt artikel 8
första stycket samt upphörande av sådan utsträckt giltighet enligt fjärde
stycket i nämnda artikel med angivande i varje särskUl fall av den dag från vUken
konventionen äger eller skall upphöra att äga sådan utsträckt giltighet, (b)
överlämna bestyrkta avskrifter av denna konvention till alla stater som
undertecknat konventionen och till alla stater som ansluter sig till den.
3.
Så snart denna konvention har trätt i kraft skall en bestyrkt avskrift av konventionen
överlämnas av organisationens generalsekreterare tUl Förenta Nationemas
sekretariat för registrering och offentliggörande enligl artikel 102 i Förenta
Nationernas stadga.
Artikel
12
Denna
konvention är upprättad i elt enda exemplar på engelska och franska språken,
vilka båda texter äger lika vitsord. OfficieUa översättningar till ryska och spanska
språken skall utarbetas av organisationens sekretariat och deponeras tillsammans
med del undertecknade originalet.
Till
bekräftelse härav har undertecknade, därlUl vederbörligen befulhnäkligade av sina
respektive regeringar, undertecknat denna konvention.
Som
skedde i Bryssel den 17 december 1971.
Prop.
1974: 38 52
Innehåll
Sid.
Propositionen
.................................................... I
Propositionens
huvudsakliga innehåll......................... ... 1
Lagförslag
......................................................... 2
Utdrag
av protokollet över justitieärenden................. 5
Inledning
....................................................... 5
Föredraganden
............................................... ... 8
Bilaga
A: PM med förslag lUl ändring i lagstiftningen om skadeståndsansvar vid
sjötransport av alomsubslans m. m. (Ds Ju
1973:19)
...................................................... 11
1
Inledning ..................................................... 12
2
Del internationella konventionsarbelel.................. 13
3
Huvuddragen av de
internationella atomansvarighelskonven-tionema 16
4
Gällande räti................................................... 19
5
1971 års konvention ..................................... 22
6
Frågan om Sveriges tillträde
till 1971 års konvention 25
7
Huvuddragen av den föreslagna
lagstiftningen...... .. 26
7.1
Metoden för konventionens
införlivande med svensk räll 26
7.2
Omfattningen av undantagen från
kanalisationsprincipen 27
8
Lagförslag...................................................... .. 29
9
Specialmolivering ........................................... .. 30
BUaga
till departementspromemorian
Konvention
om skadeståndsansvar vid sjötransport av atomsub
stans ......................................................... .. 39
MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974 740075
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (7)
7 kopplingar i 6 dokument.
- Prop. 2017/18:268 Skadeståndsansvar vid sjötransport av farliga och skadliga ämnen s. 69 om s. 33 i texten
- SOU 2013:63 Verkställighet av utländska domar och beslut s. 262 i texten
- Prop. 2009/10:173 Kärnkraften - ökat skadeståndsansvar s. 132 om s. 33 i texten
- SOU 2006:43 Översyn av atomansvaret Betänkande av Atomansvarsutredningen s. 347 om s. 33 i texten
- Rskr. 1974:131 i texten