Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till inkassolag m.m.

1974 · 124 sidor, varav 123 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 123 av 124 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1974:42, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till inkassolag m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1974 Prop. 1974:42

Nr 42

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till inkassolag m.m.;
given den 28 februari 1974.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen fördraganden hemställt.

CARL GUSTAF

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag till inkassolag och
till vissa ändringar i lagsökningslagen och lagen om avbetalningsköp. Förslagen
bygger på det betänkande som förra året lades fram av kredilupplysningsutredningen.

Syftet med förslaget till inkassolag är i första hand att
undanröja riskerna för att gäldenärer utsätts för otillbörliga inkassoåtgärder
eller i övrigt tUlfogas onödig skada eller olägenhet genom inkassoverksamhet.
Vissa bestämmelser föreslås också till skydd för borgenärerna.

Den förslagna inkassolagen gäller i princip all
yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet. 1 vissa avseenden föreslås dock
särskilda bestämmelser för de egentliga inkassoföretagen. Sålunda skall inkassoverksamhet,
som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som
övertagits för indrivning, enligt förslaget få bedrivas endast av den som har
fått särskilt tillstånd. Tillståndsprövningen anförtros åt datainspektionen.
Inspektionen skall också utöva fortlöpande tillsyn över all yrkesmässig inkassoverksamhet.

Den centrala bestämmelsen i den föreslagna inkassolagen är
en regel om all inkassoverksamhet skall bedrivas enligt god inkassosed. Detta
uttryck preciseras genom en rad konkreta bestämmelser. Bl.a. föreskrivs att
rättslig åtgärd inte får vidtas mot en gäldenär förrän han har tillställts
krav. Vidare föreslås regler om innehållet i kravbrev, om verkan av betalning
som gäldenären erlägger till den som har uppdrag att driva in fordran och om
förvaltning och redovisning av klienlmedel. Lagförslaget innehåller

1 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 42

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 2

också bestämmelser om straff och skadestånd. Den som
bedriver inkassoverksamhet skall vara skyldig att ersätta skada som tillfogas
någon genom otillbörlig påtryckning eller annan otillböriig inkassoålgärd.

Efter
mönster av vad som redan gäller enligt kungörelsen (1971:319) om ersättning för
inkassokostnad och kostnad i mål om betalningsföreläggande förordas i
propositionen att vissa schablonregler införs i fråga om ersättning för kostnad
i lagsökningsmål och vid återtagande av avbetalningsgods. De föreslagna
ändringarna i lagsökningslagen och lagen om avbetalningsköp innebär att Kungl. Maj:t
bemyndigas att meddela erforderliga bestämmelser om sådan ersättning.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari
1975. -

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42

1
Förslag till Inkassolag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet.
Verk

samhet hos exekutiv myndighet omfattas dock ej av lagen.

Med inkassoverksamhet avses i denna lag verksamhet med
syfte att driva in betalning för fordran.

Tillstånd m. m.

2 § Inkassoverksamhet, som avser indrivning av fordringar
för annans

räkning eller fordringar som övertagits för indrivning, får bedrivas endast

efter tillstånd av datainspektionen.

Tillstånd behövs ej för inkassoverksamhet som bedrives av
Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bankinspektionens
tillsyn eller advokat.

3 § Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan
antagas bli

bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Tillstånd meddelas för

en tid av högst tio år i sänder och får förenas med föreskrift om hur

verksamheten skall bedrivas.

Verksamhetens bedrivande m. m.

4 § Inkassoverksamhet skall bedrivas
enligt god inkassosed. Därvid skall iakttagas att gäldenär ej vållas onödig
skada eller olägenhet eller utsattes för otillbörlig påtryckning eller annan
otillbörlig inkassoålgärd.

5
§ Krav mot gäldenär
skall framställas skriftligen. Vad som fordras i kapital, ränta och ersättning
för kostnader skall anges var för sig. 1 fråga om ränta skall särskilt anges
beloppet av upplupen ränta, räntesatsen samt den tid och det kapitalbelopp som
ligger till grund för ränteberäkningen.

1 samband med krav skall anges viss skälig tid inom vilken
gäldenären har att betala frivilligt eller anmäla om han har någon invändning
mot kravet.

6
§ Rättslig
åtgärd med anledning av fordran får ej vidtagas förrän gäldenären tillställts
krav som avses i 5 § och den angivna tiden löpt ut.

7
§
Bestämmelserna i 5 och 6 §§ gäller ej, om gäldenären uppenbarligen söker
undandraga sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att
frångå vad som föreskrives där.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 4

8
§ Föreligger
sannolika skäl för att fordran ej är lagligen grundad eller framstår fordringen
annars som obefogad, bör inkassoålgärd ej vidtagas.

9
§ Betalning som
gäldenären erlagt till den som har uppdrag att driva in fordran är gällande mot
borgenären.

10 § Medel som inkasserats för annans
räkning skall hållas avskilda och utan dröjsmål insättas på räkning i bank
eller motsvarande. Har ej annat avtalats, skall medlen utan dröjsmål redovisas
till huvudmannen.

11 § Den som är eller har varit
verksam i inkassoverksamhet för vilken krävs tillstånd enligt denna lag får ej obehörigen
yppa vad han till följd därav fått veta om enskilds personliga förhållanden
eller om yrkes- eller affärshemlighet.

12 § Om gäldenärs skyldighet att
ersätta kostnad för inkassoålgärd i vissa fall finns särskilda bestämmelser.

Tillsyn m.m.

13 § Datainspektionen utövar tillsyn över
efterlevnaden av denna lag.

Inspektionens tillsyn omfattar dock ej verksamhet som bedrives av Sveri

ges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bank

inspektionens tillsyn eller advokat.

Tillsynen skall utövas så, att den icke vållar större
kostnad eller olägenhet än som är nödvändig.

14 § Datainspektionen har rätt att företaga
inspektion hos den som

bedriver inkassoverksamhet och att taga del av samtliga handlingar som

rör verksamheten.

Den som bedriver verksamheten skall lämna datainspektionen
de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär för sin tillsyn.

Underlåter den som bedriver verksamheten att lämna
tillgång till handling eller att lämna upplysning i fall som avses i denna
paragraf, får inspektionen förelägga vite.

15 § Datainspektionen har rätt att meddela de
föreskrifter om bedrivande

av inkassoverksamhet som föranledes av tillsynen. Föreskrift får förenas

med vite.

Om den som fått tillstånd alt bedriva inkassoverksamhet
åsidosätter bestämmelse i denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av
lagen, får datainspektionen, om rättelse ej vidtages, återkalla tillståndet.

16 § Den som hos datainspektionen tagit befattning
med tillstånds- eller

tillsynsärende enligt denna lag får icke obehörigen yppa vad han därvid

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 5

fått vela om enskilds personliga förhållanden eller om
yrkes- eller affärshemlighet.

Straff och skadestånd m.m.

17 § Till böter eller fängelse i högst ett år dömes
den som uppsåtligen

eller av oaktsamhet

1.
bedriver inkassoverksamhet
utan tillstånd enligt denna lag, när sådant erfordras,

2.
bryter mot 11
eller 16 §, eller

3.
lämnar osann
uppgift i fall som avses i 14 § andra stycket.

Allmänt åtal för brott mot 11 eller 16 § får väckas endast
om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän
synpunkt.

18 § Den som bedriver inkassoverksamhet skall
ersätta skada som till

följd av verksamheten tillfogas någon genom otillbörlig påtryckning eller

annan otillbörlig inkassoålgärd. Vid bedömande om och i vad mån skada

har uppstått tages hänsyn även till lidande och andra omständigheter av

annan än rent ekonomisk betydelse.

19 S Talan mot datainspektionens beslut föres hos
Kungl. Maj:t genom

besvär. Justitiekanslern får föra talan för att tillvarataga allmänna
intressen.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den I januari 1975.
Datainspektionen får dock före nämnda dag pröva ansökan om tillstånd samt
meddela föreskrift enligt 3 §, såvitt avser tid efter utgången av är 1974.

Har någon före ikraftträdandet börjat bedriva inkassoverksamhet
som enligt lagen icke får bedrivas utan tillstånd, får verksamheten, under
förutsättning att ansökan om tillstånd göres före ikraftträdandet, bedrivas
utan tillstånd till dess ansökningen slutligt prövats.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)

Härigenom förordnas att 15 § lagsökningslagen
(1946:808) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §'

I fråga om kostnad i I
fråga om kostnad i

lagsökningsmål gälle vad i
lagsökningsmål gälle vad i

Senaste lydelse 1973:241.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

rättegångsbalken är stadgat om rättegångsbalken är stadgat om

rättegångskostnad
i tvistemål; rättegångskostnad i
tvistemål. /

ersättning
för ränta utgår dock ej. stället
för 18 kap. 8 § rättegångs-

Hänskjutes målet till rättegång, balken gälla dock de bestämmelser

skall
frågan om ersättning för som Konungen meddelar,

sådan
kostnad prövas i rätte- Hänskjutes
målet till rättegång,

gången. skall frågan
om ersättning för kost

nad / målet prövas i rättegången.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Härigenom förordnas att 4 § lagen (1915:219) om avbetalningsköp
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

A §' Säljaren äge, där godset återtages, räkna sig till
godo:

1)
oguldna poster,
för vilka i avtalet bestämd förfallodag är inne vid tiden för godsets
återtagande;

2)
så stor kvotdel
av övriga oguldna poster som det pris, vilket godset skulle hava betingat om
det köpts mot kontant betalning, utgör i förhållande till avbetalningspriset;

3)
ränta och gottgörelse
för försäkringspremie, som säljaren har att fordra och som icke inräknats i
avbetalningspriset;

4)
kostnad, som
säljaren måste vidkännas för godsets återtagande; samt

5)
i fall köparens
rätt till godset är beroende av att han ersätter säljaren för reparation eller
annan åtgärd med avseende å godset, fordran å sådan ersättning.

Har säljaren i avtalet uppgivit det pris, till vilket han
skulle varit villig att sälja godset mot kontant betalning, lägges denna
uppgift till grund för beräkningen enligt första stycket 2), där det ej kan
antagas, att godset kunde hava köpts till lägre pris.

Ersättning för kostnad som avses i första stycket 4) utgår
enligt bestämmelser som Konungen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Senaste lydelse 1953:152.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42

Utdrag av protokollet över justitieärenden hållet inför
Hans Maj :t Konungen I statsrådet den 28 februari 1974.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena ANDERSSON,
statsråden STRÄNG, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER. NORLING. LIDBOM, GUSTAFSSON, LEIJON,
HJELM-WALLÉN.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med
statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående inkassoverksamhet
och anför.

1 Inledning

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1969
sakkunniga' med uppgift att verkställa utredning angående kreditupplysningsverksamhetens
former och framtida organisation. De sakkunniga skulle också uppmärksamma den
inkasseringsverksamhet som bedrivs av kreditupplysningsföretag och vissa andra
företag. De skulle undersöka i vilken mån företagen använder metoder som ter
sig stötande eller otillbörliga och överväga vilka åtgärder som krävs för att
få en bättring till stånd.

De sakkunniga, som antagU namnet
kreditupplysningsutredningen, har i delbetänkandet (SOU 1972:79)
Kreditupplysning och integritet lagt fram förslag till lag om kreditupplysning
och till ändring i tryckfrihetsförordningen (TF).

På grundval av utredningens förslag har proposition
(1973:155) med förslag till kreditupplysningslag förelagts riksdagen. Förslaget
har antagits av riksdagen vid 1973 års höstsession (SFS 1973:1173). Lagen
träder i kraft den Ijuli 1974. Vidare har lagts fram proposition (1973:123) med
förslag till sådana ändringar i TF som möjliggör en reglering av kreditupplysning
i tryckt skrift. Förslaget har slutligt antagits av årets riksdag (SFS
1974:67).

Utredningen har i september 1973 avlämnat sitt
slutbetänkande (SOU 1973:39) God inkassosed, som innehåller förslag till inkassolag
och ändringar i lagsökningslagen (1946:808) och lagen (1915:219) om
avbetalningsköp. Lagförslagen torde få fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga.

'Landshövdingen Erik Westerlind, ordförande, direktören
Per Eric Bolin, riksdagsledamoten Kurt Hugosson, ränschefen Kurt Malmgren,
riksdagsledamoten Lennart Pettersson och direktören Sven G. Svenson.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 8

Efter remiss har yttranden över utredningens
slutbetänkande avgetts av

justitiekanslern (JK), hovrätten över Skåne och Blekinge, televerket,

statskontoret, barikinspektionen, riksskatteverket (RSV),

kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen (NO),

konsumentombudsmannen (KO), konsumentverket,
länsstyrelserna i

Stockholms och Malmöhijs län, konkurslagskommittén,

kreditköpkommittén, riksdagens ombudsmän (JO), Svenska

kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet, Svenska

bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
jordbrukskasseförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks-och industriorganisation (SHIO),
Finansieringsföretagens förening. Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas
riksförbund (LRF), Företagareföreningarnas förbund, Sveriges advokatsamfund.
Svenska arbetgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), AB Kundkontroll, Justitias Inkasso- & Juridiska
Byrå AB, Soliditet AB och Motorbranschens riksförbund (MRF).

Kommerskollegium har bifogat yttranden från Stockholms
handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och Karlstad, Skånes handelskammare,
handelskammaren för Örebro och Västmanlands län. Föreningen auktoriserade
revisorer och Svenska revisorsamfundet. Länsstyrelsen i Malmöhus län har
bifogat yttrande från kronofogdemyndigheten i Malmö.

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, SHIO och MRF har avgett ett gemensamt yttrande, till
vilket även SAF och Stockholms handelskammare har anslutit sig. De nämnda
remissinstanserna citeras i det följande under beteckningen
företagarorganisationerna.

Yttrande har vidare kommit in från bl.a. Handelstjänste-mannaförbundets
Stockholmsavdelning, som bifogat yttrande från branschkommittén för inkasso-
och juridiska byråer.

2
Nuvarande ordning

En kreditgivare kan på olika sätt skydda sig mot
kreditförluster och andra olägenheter av att gäldenären försummar att fullgöra
sin betalningsskyldighet. Kreditupplysning har en viktig funktion liksom krav
på säkerhet i form av borgen e.d. Kreditgivaren kan emellertid aldrig helt
gardera sig mot försumlighet från gäldenärens sida. Betalar inte gäldenären på
förfallodagen och inte heller efter ett eller flera krav, får borgenären
försöka tvinga fram betalning. Detta sker genom inkassoåtgärder.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 9

Vissa borgenärer inkasserar själva sina fordringar. Det
görs framförallt av större företag som har tillräckliga resurser för att
utveckla rationella och effektiva rutiner. Andra lämnar över inkasseringen till
ett annat företag e.d. Inkassering för annans räkning bedrivs i första hand av inkassobyråerna,
som yrkesmässigt är inriktade på att driva in fordringar. Inkassoverksamhet
bedrivs också av banker, advokater och vissa företagarorganisationer. Vidare
ombesörjs inkasseringar i viss utsträckning av s.k. juridiska byråer och av
bokförings- och revisionsbyråer.

Den
följande översikten över verksamheten i inkassobranschen bygger på den
sammanställning som gjorts av utredningen.

2.1 Inkassobyråer

Det finns över 100 inkassobyråer i landet. Branschen
domineras av ett tiotal större företag. De största handlägger vardera 60.000
80.000 ärenden per år. Uppskattningsvis torde branschen omsätta 35 milj. kr. om
året och sysselsätta 500 personer. Inkassobyråerna förvaltar klientmedel till
stora belopp. Under år 1972 redovisade sex större byråer sammanlagt cirka 100
milj. kr. till sina uppdragsgivare. Dessutom betalade gäldenärerna till följd
av dessa byråers åtgärder uppskattningsvis 200 milj. kr. direkt till
fordringsägarna.

Inkassobyråerna åtar sig i allmänhet uppdrag från alla
kategorier av företag. De större byråerna förmedlar också inkassouppdrag till
utlandet. Det sker bl.a. genom de internationella samarbetsorgan som finns i
branschen. Ungefär två tredjedelar av inkassoverksamheten avser inkasseringar
hos företag eller företagare. Vissa byråer är särskilt inriktade på s.k. konsumentinkasso,
framför allt inkassering av fordringar på grund av avbetalningsköp.

Bland de
större företagen i branschen kan nämnas följande. AB KundkontroU kombinerar inkassoverksamhet
med kreditupplysning. JustUias Inkasso & Juridiska Byrå AB är enbart
inriktat på inkassoverksamhet, men närstående är kreditupplysningsföretaget AB
Automatisk Kontokonlroll (ABAK). Soliditet AB bedriver vid sidan av inkassoverksamhet
bl.a. kreditupplysningsverksamhel. Företaget ägs sedan år 1969 av Dun & Bradstreet
International, New York. Kredit-Inkasso AB är enbart inriktat på inkassoverksamhet.
Närslående är Kundkredit AB, som bl.a. diskonterar avbetalningskontrakl, och Inresco
AB, som köper och avvecklar reskonlror. Handels-& Jurist-Inkasso AB bedriver
förutom inkassoverksamhet i viss utsträckning även kreditupplysningsverksamhel.
Ett närslående företag är Sifferbyrån AB, som är inriktat på administration av reskonlror.
Jönköpings Juridiska Byrå AB sysslar enbart med inkassoverksamhet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 10

När en inkassobyrå får en inkassoorder har fordringsägaren
som regel själv gjort flera försök att få betalt. Inkassobyråns kravrutin kan
inledas på olika sätt. Ett vanligt förekommande system bygger på att kravbrev
säljs till fordringsägaren med mängdrabatt för i genomsnitt 2 4 kr.
Fordringsägaren avslutar sin egen kravrutin med ett kravbrev som bär inkassobyråns
namn. Brevet skickas till gäldenären via byrån eller undantagsvis direkt från fordringsägaren.
Om gäldenären inte betalar, får byrån order att överta ärendet.

1 andra fall börjar förfarandet direkt med en inkassoorder.
Här fyller byrån själv i kravbrevet. Det förekommer allmänt att ordersedlar, s.k.
inkassosedlar, säljs till fordringsägaren mot förskottslikvid.

Flertalet inkassobyråer
har lagt upp standardiserade rutiner för handläggningen av inkassouppdrag. De
större företagen använder relativt avancerad maskinell utrustning som hålremsstansar,
hålremsläsande skrivmaskiner, mikrofilmade register m.m. Datamaskiner används bl.a.
på bokföringssidan.

Inkassobyråerna
skickade tidigare i allmänhet två eller flera krav med 1 4 veckors mellanrum,
innan ytterligare åtgärder vidtogs mot gäldenären. Det finns emellertid en klar
tendens till färre krav och kortare tider. Numera skickar en del större byråer
som regel bara ett krav med en betalningsfrist på sex dagar.

1 kravbrevet uppmanas gäldenären att betala inom viss tid.
Kapitalskuld, ränta och inkassokostnad anges vanligen var för sig. Uppgifterna
om grunden för fordringen är ofta relativt knapphändiga. Detsamma gäller
beräkningsgrunden för räntan. 1 brevet meddelas att rättsliga åtgärder kommer
att vidtas, om betalning inte sker inom den utsatta tiden. Ofta anmodas gäldenären
att betala till inkassobyrån. 1 andra fall anges att kapital och ränta skall
betalas direkt till fordringsägaren och ersättning för inkassokostnaderna till
byrån.

Om inkassobyråns kravbrev inte resulterar i betalning,
blir nästa steg att undersöka förutsättningarna för rättsliga åtgärder. Normalt
anskaffas en summarisk kreditupplysning. Vissa uppgifter kan hämtas från byråns
egna register. Bedömningen underlättas av att ett och samma företag ofta
bedriver både kreditupplysnings- och inkassoverksamhet eller att en inkassobyrå
i varje fall har nära anknytning till en kreditupplysningsbyrå.

Innan frågan om rättslig åtgärd avgörs, begärs också
instruktioner från fordringsägaren. 1 det sammanhanget har inkassobyrån ofta en
rådgivande funktion. Bestämmer sig fordringsägaren för att rättslig åtgärd
skall vidtas, skickar han fullmakt, underlag för fordringen m.m. till byrån.
Registreringsbevis, mantalsskrivningsbevis o.d. anskaffas ofta genom byråns
försorg.

Rättsliga åtgärder inleds vanligen genom en ansökan om
betalningsföreläggande eller lagsökning. Gäldenären föreläggs av domstolen
viss tid

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 11

för eventuellt bestridande, i regel högst två veckor. Det
är vanligt att gäldenären i detta skede betalar eller träffar överenskommelse
om amortering. Inkassobyrån kan då återkalla ansökningen hos domstolen.

Om gäldenären bestrider en ansökan om
betalningsföreläggande, skall målet på yrkande av borgenären hänskjutas till
rättegång. Även iagsökningsmål kan hänskjutas till rättegång.

Om en ansökan om betalningsföreläggande lämnas obestridd
och inte återkallas, utfärdar domstolen slutbevis. Det innebär att utmätning
omedelbart får ske för fordringen jämte rättegångskostnaderna. Om ett mål om
lagsökning inte hänskjuts till rättegång och ansökan inte återkallas, meddelas
utslag, varigenom gäldenären åläggs betalningsskyldighet. Utslaget kan i
princip verkställas som lagakraftvunnen dom.

Även när exekutiv åtgärd begärts hos kronofogdemyndighet
kan det fortsatta förfarandet avbrytas genom att ansökan återkallas. Det finns
också möjlighet att få anstånd, högst sex månader vid utmätningsförrättning.
Anstånd förekommer bl.a. i sådana fall då det är osäkert om en utmätning kommer
att resultera i betalning. Om inga utmätningsbara tillgångar påträffas vid en
utmätningsförrättning, kan borgenären begära alt gäldenären skall avlägga uimätningsed.

Om en gäldenär som köpt en vara på avbetalning inte
fullgör sin betalningsskyldighet, kan säljaren begära återtagande av varan hos
kronofogdemyndighet utan att först vända sig till domstol.

Ersättningen för ett inkassouppdrag bestäms i allmänhet
enligt en prislista med fasta priser. Dessutom tillkommer ersättning för utlägg
i samband med rättsliga åtgärder. Kostnaderna debiteras i första hand gäldenären.
Om de inte kan tas ut av honom, får borgenären betala.

Enligt
kungörelsen (1971:319) om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om
betalningsföreläggande utgår ersättning för inkassoålgärd som vidtas före
rättegång med skäligt belopp, dock högst 30 kr. om inte särskilda skäl
föreligger. Tidigare begärde inkassobyråerna ersättning i proportion till
kapitalskuldens storlek med belopp som varierade mellan exempelvis 20 och 300
kr. Numera debiteras generellt 30 kr. oberoende av skuldens storlek.

Om betalning sker enligt särskild överenskommelse, t.ex.
genom amortering, tar inkassobyrån ofta ut ersättning på annat sätt. En av de
större byråerna debilerar exempelvis en expeditionsavgift på 7 kr. för varje avbetalning.
En annan metod är att låta gäldenären acceptera en växel som ersätter den
ursprungliga fordringen. 1 växelbeloppet kan då göras tillägg för inkassokostnader.

Enligt den nyssnämnda kungörelsen får borgenären i mål om
betalningsföreläggande ta ut ersättning för eget arbete och för arvode till
ombud eller biträde med högst 70 kr., om inte särskilda skäl föreligger.
Dessutom utgår ersättning för ansökningsavgift och delgivningskostnad samt för

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 12

registrerings- eller mantalsskrivningsbevis, om sådant
behövs. Några motsvarande bestämmelser om ersättning för lagsökningskostnader
finns inte. 1 lagsökningsmål godtas ofta ett arvode av 125 150 kr. Dessutom
utgår ersättning för utlägg. Om en inkassobyrå ombesörjer verkställighet hos
kronofogdemyndighet begärs i allmänhet särskild ersättning. Detsamma gäller om
byrån gör ansökan om utmätningsed, stämningsansökan, konkursansökan e.d.

Inkassobyråernas redovisningsrutiner är utformade på olika
sätt. 1 vissa fall sker redovisning först sedan ett ärende avslutals. 1 andra
fall har inkassoföretaget en löpande redovisning per månad eller annan period.
Vilken form som väljs beror på vad som avtalats mellan parterna.

Inkassobyråerna har inte någon laglig skyldighet att hälla
inkasserade medel avskilda från egna tillgångar. Trots det sätter vissa byråer
in klientmedel på särskilt konto i bank. Hålls inte medlen avskilda, kan
uppdragsgivarna åsamkas förluster. Det har i några fall under senare år, när inkassobyråer
försatts i konkurs, visat sig att klientmedlen förbrukats.

2.2 Annan inkassoverksamhet

Inkassoverksamhet bedrivs även av andra företag än inkassobyråer.
Av särskilt intresse är den inkassoverksamhet som bedrivs av banker, advokater
och företagarorganisationer.

Bankerna ombesörjer inkasseringar i begränsad
utsträckning. Den väsentliga skillnaden mellan inkassobyråernas och bankernas inkassoverksamhet
är att bankerna i motsats till byråerna i princip endast åtar sig utomrättsliga
åtgärder. Vill fordringsägaren vidta rättsliga åtgärder, hänvisas han i
allmänhet till en inkassobyrå. Växelprotester ombesörjs dock av bankerna.

Advokater bedriver normalt inte inkassoverksamhet i någon
nämnvärd omfattning. Detta beror bl.a. på att det blir alltför kostsamt att
anlita advokat i okomplicerade inkassoärenden. Det är emellertid vanligt att inkassobyråerna
konsulterar advokat för att bedöma ivisliga eller på annat sätt komplicerade inkassoärenden.
Advokaten övertar ofta handläggningen av sådana ärenden. Vidare uppdrar inkassobyråerna
i stor utsträckning åt advokat att vara underombud i hänskjutna mål om
betalningsföreläggande eller lagsökning och i stämningsmål.

Vissa företagarorganisationer åtar sig inkassouppdrag för
sina medlemmar. Det sker i regel utan kommersiellt syfte. 1 en del fall är
verksamheten relativt omfattande. Ett exempel härpå är verksamheten hos MRF. Inkassorulinerna
påminner i mycket om inkassobyråernas. Inkasseringarna gäUer i stor
utsträckning fordringar mot privatpersoner. Verksamheten bygger därför i hög
grad på uppgörelser genom amorteringsplaner. 1 det övervägande antalet fall
leder inkassoåtgärderna till att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 13

kunden fullgör sina betalningar. Under den senaste
femårsperioden har enligt uppgift 25,6 milj. kr. inkasserats genom MRF. Endast
10 procent av ärendena avslutades utan betalning.

3 Utredningen

3.1 Allmänna synpunkter

Utredningen framhåller att verksamheten hos inkassobyråer
och andra inkassoföretag är av sådan art och omfattning att den från flera
synpunkter bör uppmärksammas av samhället. Verksamheten fyller en nödvändig och
viktig funktion i betalningsprocessen, bl.a. som en följd av den ökade kreditgivningen.
Från denna synpunkt måste ställas krav på att verksamheten fungerar på ett
effektivt sätt. Sett från gäldenärens synpunkt måste emellertid också andra
krav ställas på inkassoverksamheten. Inkassoåtgärder är till sin natur sådana
att de i större eller mindre utsträckning kan leda till skada eller olägenhet
för gäldenären. Bieffekterna växlar efter åtgärdernas art. De blir mer kännbara
vid kvalificerade åtgärder, t.ex. utmätning och vräkning. Till obehaget att bli
föremål för inkasso kan komma andra konsekvenser. Särskilt bör nämnas den
effekt som en offentlig betalningsanmärkning kan ge i
kreditupplysningssammanhang. Från allmän synpunkt är det önskvärt att i största
möjliga utsträckning begränsa de bieffekter som inkassoverksamheten kan leda
till.

1 inkassobranschen har förekommit missförhållanden i olika
avseenden. En viss sanering har dock ägt rum under senare år, bl.a. som en
följd av den pressdebatt som förts om inkassoföretagens arbetsmetoder.
Saneringsåtgärderna är emellertid enligt utredningens mening otillräckliga. Man
kan inte heller utan vidare förutsätta en fortsatt självsanering inom hela
branschen.

Mot den angivna bakgrunden föreligger det enligt
utredningen behov av en reglering av inkassoverksamheten. Utredningen föreslår
att bestämmelser förs in i en särskild inkassolag. Dessutom föreslås vissa
ändringar i lagsökningslagen (1946:808) och i lagen (1915:219) om
avbetalningsköp.

3.2 Lagstiftningens omfattning m.m.

Enligt utredningens förslag skall inkassolagen i första
hand omfatta sådan inkassoverksamhet som drivs yrkesmässigt och för annans
räkning, dvs. på uppdrag av fordringsägare. 1 fråga om sådan verksamhet
uppställs den grundregeln att verksamheten skall drivas enligt god inkassosed.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 14

Begreppet fylls ut med en rad mer konkreta bestämmelser,
som gäller bl.a. utformningen av kravrutiner och förutsättningarna för att
vidta rättslig åtgärd eller annan inkassoålgärd. Den föreslagna inkassolagen
innehåller också regler om inkassoföretags behörighet att handla på
huvudmannens vägnar samt bestämmelser om förvaltning och redovisning av
klientmedel m.m.

En väsentlig uppgift för utredningen har varit att
åstadkomma en tillfredsställande kontroll och tillsyn över de företag som
bedriver inkassoverksamhet. Som närmare skall behandlas i det följande föreslår
utredningen att yrkesmässig inkassoverksamhet skall få bedrivas endast under
vissa angivna förutsättningar. Vidare föreslås regler om tillsyn av offentlig
myndighet. Slutligen kompletteras den föreslagna regleringen med bestämmelser
om straff och skadestånd för den som bedriver inkassoverksamhet utan att iaktta
givna bestämmelser.

Den föreslagna inkassolagen tar emellertid inte bara sikte
på den inkassoverksamhet som bedrivs yrkesmässigt och för annans räkning.
Utredningen framhåller att det vid sidan av den yrkesmässiga inkassoverksamheten
finns andra inkassoformer. Bl.a. förekommer det alt åtskilliga större
kreditgivare själva driver in sina fordringar. Enligt utredningens mening måste
verksamheter av sådant slag i vissa hänseenden omfattas av en inkassolag, om
denna skall få den helhetsverkan som behövs. 1 lagen ställs därför upp den
regeln att den som driver in betalning antingen för egen räkning eller ej
yrkesmässigt för annans räkning skall vara skyldig att iaktta god inkassosed.
Begreppet preciseras genom en föreskrift att gäldenär inte får vållas onödig
skada eller olägenhet och inte heller utsättas för otillbörlig påtryckning
eller annan otillbörlig inkassoålgärd. Vidare föreskrivs att den myndighet som
skall ha tillsyn över de egentliga inkassoföretagen också skall utöva tillsyn
över de nu angivna formerna för inkassoverksamhet.

När det gäller den närmare gränsdragningen mellan de olika
formerna för inkassoverksamhet anser utredningen att det bör sakna avgörande
betydelse om verksamheten bedrivs i kommersiellt syfte eller ej. Sådan inkassoverksamhet
som bedrivs av vissa företagarorganisationer bör således falla under de mera
långtgående lagreglerna. Detsamma bör gälla för det fall att ett inkassoföretag
som ägs av ett annat företag helt eller till stor del ägnar sig åt att driva in
fordringar för ägarföretagets räkning.

Även den inkassoverksamhet som bedrivs av advokater och
bankinstitut faller i och för sig under de mera långtgående lagbestämmelserna.
Som närmare skall behandlas i ett följande avsnitt anser dock utredningen att
man beträffande advokater och bankinstitut bör göra undantag från det
tillståndstvång som i övrigt ställs upp för inkassoföretagen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 15

3.3 Förfarandet vid inkassering

3.3.1 God inkassosed

Som förut nämnts understryker utredningen inkassoverksamhetens
betydelse för det ekonomiska livet. Den enskilde fordringsägaren har sina krav
på verksamheten, främst kravet att den fungerar pä ett effektivt sätt. Men han
har också intresse av att undvika störningar och irritationer i förhållande
till kundkretsen. Gäldenären å sin sida bör kunna kräva ett rimligt rättsskydd
så att han inte onödigtvis vållas skada eller olägenhet. Vidare måste hans
integritet respekteras i rimlig mån så att han inte utsätts för otillbörlig
påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd.

De nämnda intressena kan sammanfattas i ett krav på att inkassoföretagen
skall arbeta enligt god inkassosed. Enligt utredningen innebär god inkassosed
att ett inkassoföretag efter bästa förmåga skall ta tillvara huvudmannens
intressen inom ramen för vad ett rimligt hänsynstagande till gäldenären kräver.
Begreppet måste emellertid konkretiseras för att få en meningsfylld innebörd.
Utredningen har sett det som en viktig uppgift att söka fastställa vad som bör
innefattas i begreppet.

Rättsförhållandet mellan fordringsägare och inkassoföretag
regleras i sina huvuddrag av bestämmelserna om syssloman i 18 kap. handelsbalken.
Fordringsägaren har dessutom möjlighet att tillgodose sina intressen
avtalsvägen och under utnyttjande av konkurrensen mellan inkassoföretagen. Han
har sålunda goda möjligheter att påverka inkassoföretagens arbete så att det
utförs på ett för honom acceptabelt sätt. Utredningen har därför inte i första
hand inriktat sig på frågor om god inkassosed i förhållande till
fordringsägaren.

Utredningen anger emellertid vissa riktlinjer för ett inkassoföretags
handlande gentemot sin huvudman. 1 inkassoföretagets uppgift ingår att välja
sådana inkassoåtgärder som på lämpligaste sätt leder till betalning eller till
en uppgörelse som är acceptabel för fordringsägaren. Företagel bör hålla
huvudmannen underrättad om förhållanden som är av betydelse för honom. Det bör
vid behov inhämta instruktioner och bistå med råd om hur inkassouppdraget bör
genomföras. Fordringsägaren bör normalt underrättas, om gäldenären bestrider
ett betalningsanspråk eller om det på grund av hans ekonomiska förhållanden
finns risk för att inkassoåtgärder inte kommer att leda till betalning.
Uttryckligt samtycke från huvudmannen bör i allmänhet inhämtas, innan
konkursansökan eller annan mer ingripande eller kostnadskrävande åtgärd vidtas.
Huvudmannen bör också göras uppmärksam på om ett betalningsanspråk framstår som
obefogat eller ovisst.

När det i övrigt gäller förhållandet mellan inkassoföretaget
och huvudmannen tar utredningen upp frågan rörande företagens klient-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 16

medelsförvaltning och redovisningsskyldighet. Dessa frågor
behandlas i ett följande avsnitt.

Gäldenärens
ställning i förhållande till inkassoföretaget skiljer sig i väsentliga
hänseenden från fordringsägarens. Det finns f.n. ingen lagstiftning som
allsidigt reglerar förhällandet mellan gäldenär och inkassoföretag. Gäldenären
saknar möjlighet att avtalsvägen påverka företaget. Den fria konkurrensen
mellan inkassoföretagen kan under vissa omständigheter leda till ökat tryck på gäldenären.
Hans ställning kräver särskild uppmärksamhet med hänsyn till att inkassoverksamheten
till stor del består i utomrättsliga åtgärder som ligger utom domstols och
kronofogdemyndighets kontroll. Utredningen har därför koncentrerat sitt arbete
till frågor som rör inkassoföretagens förhållande till gäldenärer.

Vid
bestämningen av god inkassosed mot gäldenärer har utredningen i första hand
sökt ledning i inkassobranschens nuvarande praxis. Det finns emellertid inte
någon allmänt accepterad uppfattning om vad som skall anses vara god inkassosed
i förhållande till gäldenärer. Detta beror bl.a. på att det inte finns någon
branschförening eller liknande som kan styra normbildningen.

Utredningen
har studerat de normer som finns för vissa närliggande yrkesgrupper, i första
hand advokatsamfundets regler om god advokatsed. Trots de skillnader som finns
mellan advokat- och inkassoverksamhet kan samfundets regler i vissa hänseenden
tjäna till ledning vid bestämningen av begreppet god inkassosed mot gäldenärer.
Viss ledning kan också hämtas i de principer som ligger till grund för
rättegångsbalken och annan processlagstiftning, t.ex. lagsökningslagen och
kungörelsen om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mäl om
betalningsföreläggande.

Utredningen
understryker att ett inkassoföretag måste få vidta de åtgärder som verkligen
behövs för att driva in betalning eller för att få till stånd en uppgörelse med
gäldenären. Företaget får dock inte använda åtgärder som måste anses
otillbörliga. Detta innebär bl.a. att gäldenären inte får vållas onödig skada
eller olägenhet. Ett skydd för gäldenären grundat på dessa principer behöver
inte komma i konflikt med fordringsägarens intressen. Denne kan sålunda ha
intresse av att inkassoföretaget undviker åtgärder som stör ett värdefullt
kundförhållande eller försämrar möjligheterna till frivillig betalning eller
uppgörelse. 1 den mån fordringsägarens och gäldenärens intressen går isär måste
emellertid intresseavvägningen ske med utgångspunkt från att den som ådragit
sig en skuld självfallet bör göra rätt för sig.

Mot
bakgrund av sina allmänna överväganden föreslår utredningen som tidigare nämnts
en bestämmelse om att inkassoverksamhet skall drivas enligt god inkassosed.
Vidare föreskrivs att verksamheten skall utövas så att gäldenär inte vållas
onödig skada eller olägenhet. Förslaget innehåller också en bestämmelse om att gäldenär
inte får utsättas för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 17

3.3.2 Kravrutiner m.m.

Som tidigare nämnts anser utredningen att det frän allmän
synpunkt ar önskvärt att i största möjliga utsträckning begränsa de bieffekter
som inkassoverksamheten kan leda till. En principiell utgångspunkt bör vara att
gäldenären får rimlig möjlighet att frivilligt betala sin skuld. Det innebär i
första hand att inkassoföretag inle bör få anlitas förrän fordringsägarens egna
bevakningsåtgärder visat sig otillräckliga. Om det är nödvändigt att lämna ett
ärende till ett inkassoföretag, bör företaget sörja för att gäldenären får
underlag för sitt stäUningstagande och skälig frist att betala frivilligt innan
rättslig åtgärd vidtas.

Inkassering
föregås regelmässigt av att fordringsägaren skickar gäldenären en påminnelse om
hans betalningsskyldighet, en erinran och ett eller flera enkla krav. En sådan
uppläggning stämmer enligt utredningen väl med god inkassosed. Gäldenären får
härigenom möjlighet att betala frivilligt. Han får också tillfälle att
förbereda sig för vidare åtgärder från fordringsägarens sida om han motsätter
sig betalningsanspråket. Slutligen får han möjlighet att kontakta
fordringsägaren för att få anstånd med betalningen eller träffa uppgörelse.

Utredningen föreslår att det i inkassolagen tas in en
uttrycklig bestämmelse om att inkassoålgärd inte fär vidtas förrän borgenären
skriftligen erinrat gäldenären om betalningsskyldigheten och berett honom
tillfälle att inom viss skälig tid frivilligt betala sin skuld. Innan krav
riktas mot gäldenären bör inkassoföretaget kontrollera att borgenären fullgjort
sin skydlighet. Kontrollens omfattning får anpassas efter omständigheterna.
Frågan om fordringsägaren är fast eller tillfällig kund hos företaget kan vara av
en viss betydelse genom den kännedom företaget får om de fasta kundernas
betalningsrutiner. Det kan också vara av praktiskt värde att i avtalet med
fordringsägaren ta in föreskrifterom hans skyldighet att erinra gäldenären
innan ett ärende överlämnas för inkasso.

Av kravet på god inkassosed följer vidare att inkassobyrån,
innan den vidtar rättslig åtgärd, skriftligen bör kräva gäldenären på betalning
och ge honom skälig frist att ta ställning till kravet och betala frivilligt.
Iakttagandet av denna princip ligger också i fordringsägarens intresse,
eftersom redan inkassobyråns första krav brukar leda till betalning eller
uppgörelse.

1 det krav
som föregår rättslig åtgärd bör anges vilka belopp gäldenären

har att betala i kapital, ränta och kostnader. Kravet bör också innehålla

viss information. Gäldenären bör sålunda få vederhäftig upplysning om

vilka rättsliga åtgärder som inkassoföretaget avser att vidta. Han bör

också kort informeras om alt betalningsvägran kan leda till registrering hos

kreditupplysningsföretag och publicering i kredit-

upplysningspublikationer.
Information behövs vidare i fråga om andra viktigare konsekvenser av
oberättigad betalningsvägran. Hit hör bl.a.

2 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr42

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 18

skyldigheten att ersätta kostnad för rättslig åtgärd.
Informationen får dock inte ges karaktären av otillbörlig påtryckning.
Informationen skall vara koncentrerad, saklig och korrekt.

Det är betydelsefullt för gäldenären att inkassoföretagets
krav inte framstår som en auktoritativ bekräftelse på att han är skyldig att
betala. Kravet bör därför innehålla en uttrycklig anmodan till gäldenären att
anmäla eventuell invändning inom viss tid. Han bör också kort erinras om att
han vid tveksamhet kan anlita advokat eller annan rättshjälp.

Mot bakgrund av det sagda föreslår utredningen att i inkassolagen
tas in bestämmelser om att krav mot gäldenär skall framställas skriftligen och
innehålla uppgift om vilka belopp han har att betala i kapital, ränta och
kostnader. 1 kravet skall anges de åtgärder och följder som bristande betalning
kan medföra. Gäldenären skall anmodas att inom viss skälig tid anmäla huruvida
han har någon invändning mot kravet. Det skall innehålla erinran om hans
möjligheter att anlita advokat eller annan rättshjälp. Rättslig åtgärd får inte
vidtas förrän krav av angivet slag tillställts gäldenären och tiden för
invändning löpt ut.

De angivna principerna för betalningserinran och krav kan
enligt utredningen inle upprätthållas i alla inkassoärenden. Undantag bör få
göras t.ex. om gäldenären håller sig undan eller är känd för att obefogat
bestrida krav eller om det föreligger risk för preskription. Utredningen
föreslår därför en regel om att bestämmelserna om erinran och krav inte skall
gälla, om gäldenären uppenbarligen söker dra sig undan att betala eller om det
eljest av särskilt skäl är försvarligt att gå ifrån de föreslagna
bestämmelserna.

Utredningen understryker betydelsen av att inkassoföretagens
arbetsrutiner ger rimlig säkerhet mot fel vid handläggningen. Till de faktorer
som bör uppmärksammas hör bl.a. rutinerna för identifiering av gäldenären. Det
är väsentligt att krav inte sänds iväg utan säkra uppgifter om gäldenärens namn
och adress. Det är också nödvändigt med kontroll och vid behov komplettering av
uppgifterna om fordringen. Arbetsrutinerna vid bokföring och redovisning bör
vara sådana att betalning från gäldenären inte förbises. Det är också viktigt
med säkra rutiner för kontakten med fordringsägaren så att betalning till honom
inte förbises.

Inkassoföretagen bör också ha väl utvecklade
rättelserutiner. Om någon utsatts för ett oberättigat krav bör inkassoföretaget
skyndsamt sörja för rättelse av felet. Snabba och säkra rättelserutiner är av
betydelse inte minst för att förhindra felaktiga kreditupplysningar.

Inkassoföretagens arkiv kan innehålla ingående information
om gälde-närernas ekonomiska och andra personliga förhållanden. Enligt
utredningens uppfattning är det viktigt att företagen tillämpar
gallringsprinciper som tar hänsyn till gäldenärernas integritet. Principerna
bör utformas med utgångspunkt från vad utredningen i sitt tidigare

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 19

betänkande föreslagit om gallring av
kreditinformation men med beaktande av de speciella förhållanden som råder
pä inkassoområdet.

3.3.3 Obefogade betalningsanspråk m.m.

Utredningen understryker att det är önskvärt att en gäldenär
inte utsätts

för obefogade betalningsanspråk. Det ligger emellertid i sakens natur att

ett inkassoföretag inte kan åläggas någon mer omfattande skyldighet att

pröva den angivne gäldenärens betalningsskyldighet.

Inkassoverksamheten
arbetar efter summariska principer som inte ger utrymme för de nyanserade
avvägningar som det här kan vara fråga om. En mer omfattande skyldighet att
pröva ett betalningsanspråks berättigande skulle betänkligt öka kostnaderna för
inkasso och reducera verksamhetens effektivitet. Inkassoföretagets skyldigheter
måste också ses mot bakgrund av att företaget principiellt måste handla för
huvudmannens räkning och i hans intresse.

Man måste
sålunda acceptera en viss risk för att inkassoåtgärder vidtas mot en person som
inte är betalningsskyldig. Risken för oberättigade krav får i viss mån uppvägas
av att den uppgivne gäldenären har möjlighet att anlita rättshjälp. Självfallet
bör dock inkassoföretaget sträva efter att begränsa riskerna för sådana fel.
Detta ligger normalt också i huvudmannens intresse, eftersom han annars kan
drabbas av onödiga kostnader och olägenheter. En grundläggande förutsättning
måste vara att fordringsägaren tillhandahåller ett så fullständigt underlag som
krävs för inkassoföretagets bedömning av ärendet. Företaget bör också aktivt
verka för att gäldenärens inställning till frågan om betalningsskyldighet
kommer fram på ett så tidigt stadium som möjligt. Häri ligger ett ytterligare
skäl till att det första kravet mot gäldenären bör innehålla en anmodan att
anmäla en eventuell invänding mot kravet. Bestrider gäldenären, bör företaget
underrätta sin huvudman härom och vid behov ge honom råd om den fortsatta
handläggningen.

Undantagsvis
kan omständigheterna vara sådana alt det skulle strida mot god inkassosed att
ta emot eller fullfölja ett inkassouppdrag. Utredningen syftar på sådana fall
där det finns klara skäl att anta att den påstådda fordringen inte är lagligen
grundad eller där betalningsanspråket framstår som obefogat eller stötande.
Detta kan vara fallet t.ex. om gäldenären är omyndig, om ett avtal måste anses
ogiltigt på grund av svek eller om avtalet strider mot lagen (1971:112) om
förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Andra fall är sådana där reglerna i lagen
(1971:238) om hemförsäljning m.m. har åsidosatts eller där avtalad förfallotid
ännu inte har inträtt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 20

Ett förhållande av det angivna slaget kommer i allmänhet
fram genom all gäldenären helt eller delvis bestrider kravet. 1 vissa fall kan
det dock framgå redan av inlämnade handlingar. 1 så fall bör uppdraget
omedelbart avvisas. Om förhållandel kommer fram först på ett senare stadium,
bör uppdraget frånträdas. Avvisning eller frånträdande bör kunna avse antingen
hela inkassouppdraget eller en del av det.

Från sådana fall som nyss nämnts bör skiljas fall där
rättsläget mellan huvudmannen och gäldenären är beroende av en mer kvalificerad
tolkning av rättsregler. Det kan rimligen inte komma i fråga att ställa
långtgående krav på ett inkassoföretags juridiska sakkunskap. Undantagsvis kan
dock ett betalningsanspråk juridiskt sett vara så klart obefogat att uppdraget
måste avvisas eller frånträdas. Detta gäller t.ex. om ett krav pä ränta
överstiger vad som medges i lag.

Utredningen påpekar att inkassoföretagens praxis varierar
i förhållande till de nu föreslagna normerna. Det förekommer att uppdrag
avvisas eller frånträds i fall av den art som nämnts. Så t.ex. lär vissa
bokförlag som använder tvivelaktiga försäljningsmetoder inte godtas som kunder
av seriösa inkassoföretag. En del inkassoföretag har endast fasta abonnenter, bl.a.
i syfte att skapa en viss spärr mot obefogade betalningsanspråk. Vissa större
företag tillämpar ett system som innebär att en abonnent kontinuerligt betjänas
av samma tjänsteman, som på det sättet kan få en god uppfattning om kvaliteten
på abonnentens uppdrag.

Mot bakgrund av det sagda föreslår utredningen en
bestämmelse enligt vilken inkassoålgärd inte får vidtas, om det genom gäldenärs
invändning eller eljest finns särskilt skäl anta att kravet inte är lagligen
grundat eller om kravet framstår som obefogat eller stötande.

Utredningen tar också upp frågan om inkassoföretagen bör
vara skyldiga att avvisa ett inkassouppdrag som avser ett så litet belopp att
det inle står i rimlig proportion till kostnaderna och den skada eller
olägenhet som gäldenären i övrigt kan vållas genom inkassoåtgärder. Enligt
utredningen bör emellertid någon nedre beloppsgräns inte fastställas. Skälen
härtill är flera. För det första har vissa fordringsägare regelmässigt ett
stort antal fordringar som var för sig är obetydliga men som tillsammans
representerar stora värden. Detta gäller exempelvis kommunernas fordringar på
avgifter för vatten, sophämtning o.d. Vidare skulle en bestämd beloppsgräns för
inkasso sannolikt leda till en försämring av den allmänna betalningsmoralen i
fråga om småskulder. Normalt kan inte heller inkassering av småbelopp anses
stötande, eftersom gäldenären i allmänhet kan undvika skada eller olägenhet
genom att betala frivilligt. Problemets praktiska betydelse begränsas f.ö.
genom att inkassoföretagen i regel måste avråda fordringsägaren från
inkassering av småbelopp med hänsyn till risken för kostnadsförluster.

Även med utredningens principiella utgångspunkt kan det
undantagsvis

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 21

inträffa fall där inkassoåtgärder inte är försvarliga med
hänsyn till beloppets obetydlighet. Sådana fall bör dock kunna lösas i den
praktiska tillämpningen av lagens bestämmelse om god inkassosed.

Utredningen
har uppmärksammat att det ibland förekommer att inkassoföretag driver in
fordringar som är bortåt tio år gamla. Särskilt för enskilda personer kan del
vara svårt att föra bevisning om förhållanden som ligger så långt tillbaka i
tiden. Detta öppnar vägen för förfaranden som kan vara stötande från gäldenärssynpunkt.
Trots detta bör inkassoföretagens rätt att ta emot uppdrag i princip anknytas
till de civilrättsliga reglerna om tioårig preskription. Utredningen föreslår
därför inte någon särskild regel om begränsning i fråga om indrivning av äldre
fordringar. Utredningen erinrar dock om att det pågår en översyn av preskriptionslagstiflningen
och utgår från alt den kommer att leda till en förkortning av den nuvarande tioårspreskriptionen.

3.3.4 OtUlbörliga inkassoåtgärder

Utredningen framhåller att ett krav på iakttagande av god inkassosed
mot gäldenärer inte bara innebär att gäldenärerna skall skyddas mot onödig
skada eller olägenhet. Begreppet måste framför allt innefatta ett direkt förbud
mot sådana inkassoåtgärder som är särskilt integritetskränkande och därmed
otillbörliga. Utredningen ger en rad exempel på otillbörliga inkassoåtgärder
som iakttagits vid undersökningen av inkassobranschen. Exemplen gäller bl.a.
vilseledande uppgifter om lagregler, hot om anmälan till myndighet, hot om
kontakt med arbetsgivare, krav under uppseendeväckande former och kränkande
uttalanden i kravbrev.

För att garantera att inkassoföretagen inte använder
otillbörliga påtryckningsmedel föreslår utredningen, som tidigare nämnts, en
uttrycklig bestämmelse om att gäldenär inte får utsättas för otillbörlig
påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd. Detta förbud innebär bl.a.
att en gäldenär inte får vilseledas om rättsliga eller faktiska förhållanden
som kan vara av betydelse för hans ställningstagande till ett krav. Ett skydd
mot vilseledande är särskilt betydelsefullt med hänsyn till att den enskUde gäldenären
i allmänhet har föga kännedom om de rättsliga eller faktiska omständigheter som
är avgörande för betalningsskyldigheten. Ett förbud mot vilseledande kan inte
begränsas till förfaranden som är straffbara som bedrägeri. Varje form av
vilseledande måste betrakias som otillbörligt, även om förfarandet inte är
straffbart. Förbudet bör i första hand gälla aktivt lämnande av oriktiga
uppgifter. Men det bör också omfatta fall där gäldenärens bristande kännedom om
förhållandena utnyttjas på ett otillbörligt sätt.

Möjligheten att göra anmälan till polismyndighet eller
annan myndighet

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 22

bör enligt utredningen inte fä utnyttjas för att pressa gäldenären
till betalning eller uppgörelse. Hot om att göra sådan anmälan måste alltså
betraktas som otillbörligt. På motsvarande sätt förhåller det sig med de
tvångsmedel som står till förfogande för domstolar och kronofogdemyndigheter, t.ex.
hämtning till förhandling eller häktning i samband med konkurs eller
utmätningsed. Det bör ankomma på domstolen eller kronofogdemyndigheten att
informera gäldenären om sädana åtgärder. Sådan information bör sålunda inte få
användas som påtryckningsmedel av inkassoföretaget.

Utredningen understryker vidare att stor restriktivitet
måste iakttas i fråga om kontakter med arbetsgivare och andra personer i gäldenärens
omgivning. Kontakt bör få tas endast om det är försvarligt av särskilda skäl.
Sådana kontakter eller kontaktmöjligheter får inle utnyttjas otillbörligt för
att pressa gäldenären till betalning eller uppgörelse.

Bestämmelsen om att gäldenären inte får utsättas för
otillbörlig inkassoålgärd innebär också att krav inte får framställas under
sådana former att det väcker onödigt uppseende eller skandaliserar gäldenären.
Över huvud taget bör inkassoföretagen iaktta största möjliga diskretion,
särskilt så länge gäldenärens betalningsskyldighet inte har fastställts.

Inkassoverksamheten öppnar möjlighet även till andra
former av påverkan än de nu berörda. Som princip bör enligt utredningen gälla
att andra påtryckningsmedel inte får användas än sådana som är allmänt erkända
och som normalt leder till resultat. Härmed åsyftas rättsliga åtgärder vid
domstol eller kronofogdemyndighet, hot om sådana åtgärder samt sådan
information om konsekvenserna av betalningsvägran som nämnts i avsnittet 3.3.2.
Inkassoföretaget bör inte få gä utanför denna ram i andra fall än då åtgärden
är försvarlig av särskilda skäl.

Slutligen framhåller utredningen att god inkassosed kräver
att inkassoföretaget uppträder sakligt och korrekt. Kränkande uttalanden i
kravbrev och åtgärder i chikanerande syfte är att bedöma som otillbörliga inkassoåtgärder,
oberoende av om de tjänar som påtryckningsmedel eller ej.

3.4 Fullmaktsfrågor m.m.

Ett inkassoföretag grundar sina åtgärder på de
instruktioner som fordringsägaren lämnat. 1 det inledande skedet bygger
åtgärderna i regel på en skriftlig inkassoorder. 1 denna brukar inte närmare
anges vilka åtgärder som skall vidtas, utan förhållandet mellan parterna
grundar sig på fordringsägarens allmänna förtroende för inkassoföretaget.
Företaget har i allmänhet relativt fria händer att vidta de åtgärder som
befinns lämpliga. Ett system av detta slag innebär en viss risk för att inkassoföretagets

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 23

åtgärder inte kommer att ligga i linje med
fordringsägarens intressen. Det är därför av vikt att företaget kontaktar sin
huvudman för närmare instruktioner, om det uppstår tvekan om hans inställning.
Särskilt betydelsefullt är detta, om företaget överväger mer ingripande eller
kostnadskrävande åtgärder.

Också frän
gäldenärens synpunkt är det viktigt att inkassoföretagets åtgärder stämmer med
fordringsägarens inställning. Om uppgörelse i godo övervägs, bör inkassoföretaget
försäkra sig om skriftlig eller muntlig fullmakt från fordringsägaren. 1 annat
fall föreligger det risk för att en överenskommelse mellan inkassoföretaget och
gäldenären inte accepteras av fordringsägaren.

Utredningen
uppmärksammar särskilt frågan om inkassoföretagets behörighet att ta emot
betalning av gäldenär. Normalt uppstår inga komplikationer, om gäldenären
betalar till inkassoföretaget, eftersom företaget i regel har fullmakt att ta
emot betalning. Skulle så inte vara fallet, kan det emeUertid inträffa att
betalningen inte kommer fordringsägaren tillhanda. Gäldenären kan i så fall
drabbas av ett nytt krav från fordringsägaren och bli tvungen att betala på
nytt.

Allmänna
principer om stältningsfullmakt kan möjligen anses innebära att gäldenärens
uppgörelse med eller betalning till inkassoföretaget får bindande verkan för
huvudmannen. Utredningen anser det emellertid angeläget att undanröja den
osäkerhet som kan föreligga i detta hänseende och föreslår därför en uttrycklig
bestämmelse om att uppdrag att driva in en fordran medför behörighet att ta
emot betalning av och träffa uppgörelse med gäldenären, även om det inte har angetts
i fullmakt.

3.5. Ersättning för kostnader

Utredningen erinrar om att det sedan den 1 juli 1971
gäller särskilda bestämmelser om ersättning för inkassokostnad. Enligt 18 kap.
8 § andra stycket rättegångsbalken ersätts inkassoålgärd som vidtagits före
rättegång som rättegångskostnad. Betalningsföreläggande får enligt 18 § andra
stycket lagsökningslagen ges för fordran som avser inkassoålgärd. Bestämmelser
om ersättningens storlek, såvitt gäller inkassokostnad och kostnad i mål om
betalningsföreläggande, finns i den tidigare omnämnda kungörelsen 1971:319.

Ersättning
för kostnad i lagsökningsmål berörs inte av de nya bestämmelserna. Enligt en
enkät som gjordes år 1971 godtar tingsrätterna normalt ett arvode av 125 150
kr. Dessutom tillkommer ersättning för ansökningsavgift m.m.

Bestämmelserna gäller inte heller kostnad för återtagande
av avbetalningsgods. Sådan ersättning bestäms av kronofogdemyndighet.
Enligt en undersökning år 1968 medgavs
ersättning för

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 24

ansökningskostnader som regel med belopp som varierade
mellan 50 och 75 kr. Enligt utredningen kan man möjligen räkna med att det
sedan dess har skett en tioprocentig höjning av beloppen.

Praxis
varierar även i andra avseenden. När det gäller kostnader för kopior, porto,
översättning m.m. dömer vissa domstolar ut ersättning för de kostnader som kan
verifieras. Andra domstolar medger däremot inte särskild ersättning för sådana
kostnader. Kostnadernas storlek kan också vara beroende av i vilket skede betalning
sker. Den begärda ersättningen i mål om betalningsföreläggande eller lagsökning
är ofta högre än det belopp domstolen medger. Om gäldenären är villig att
betala innan målet avgjorts, kräver inkassoföretaget i allmänhet den ersättning
som lagils upp i ansökan. Gäldenären kan således befinna sig i situationen att
antingen betala de högre kostnaderna och därmed undvika offentlig
betalningsanmärkning eller avvakta domstolens avgörande på en i allmänhet lägre
kostnad men då till priset av en offentlig anmärkning. Motsvarande situation
kan uppstå på verkställighetsstadiet.

De angivna
förhållandena måste enligt utredningen anses otillfredsställande från flera
synpunkter. En varierande praxis vid bedömningen av kostnader kan leda till
allmän osäkerhet och vara till hinder för en rationell uppläggning. De
principer som f.n. gäller i mål om betalningsföreläggande bör gälla också vid
lagsökning och återtagning av avbetalningsgods. Dessutom bör enhetlighet
eftersträvas beträffande ersättning för kopior, porto, översättning o.d.
Slutligen bör samma kostnadsbestämmelser gälla oavsett om inkassoåtgärderna
leder till rättslig åtgärd eller om överenskommelse träffas utom rätta.

Utredningen
föreslår att det i inkassolagen tas in en erinran om att särskilda bestämmelser
gäller beträffande gäldenärs skyldighet att ersätta kostnad för inkassoålgärd.
När det gäller kostnad i lagsökningsmål resp. kostnad för återtagande av
avbetalningsgods föreslår utredningen att det i lagsökningslagen resp. lagen om
avbelalningsköp förs in en bestämmelse om att ersättning utgår enligt
bestämmelser som Kungl. Maj:t meddelar.

I en
skrivelse till chefen för justitiedepartementet år 1972 har ett antal inkassoföretag
hemställt om höjning av ersättningen för inkassokostnad från 30 till 50 kr. och
för kostnad i mål om betalningsföreläggande från 70 till 90 kr. Utredningen
erinrar om att det redan nu finns möjlighet att medge högre ersättning än 30
resp. 70 kr., om särskilda skäl föreligger. Del förefaller dock rimligt att
ökade kostnader för löner, telefon och porto kan ha sådan betydelse att en
generell höjning bör göras. En sådan höjning måste emellertid föregås av en
närmare undersökning av inkassoföretagens ekonomiska villkor. Undersökningen
bör lämpligen göras av det organ som skall utöva tillsyn över inkassoverksamheten.
Tillsynsorganet bör vidare medverka vid utformningen av reglerna om kostnader i
lagsökningsmål m.m.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 25

3.6 Förvaltning och redovisning av klientmedel

Som tidigare nämnts förvaltar inkassoföretagen betydande
belopp för sina klienters räkning. Trots detta har de ingen laglig skyldighet
att hålla klientmedlen avskilda. Häri ligger enligt utredningens mening
uppenbara risker. Det finns sålunda en fara för att klientmedel används i
verksamheten, särskilt om företaget får likviditetssvårigheter. Det är därför
nödvändigt med en kontroll över inkassoföretagens klientmedelsförvaltning och
redovisningsrutiner. Önskemål i denna riktning har också framförts av företrädare
för inkassobranschen.

Med hänsyn till det sagda föreslår utredningen att det i inkassolagen
förs in en bestämmelse om att inkasserade medel skall hållas avskilda och
genast insättas på räkning i bank som redovisningsmedel.

Inkassoföretagens redovisningsrutiner är, som förut
nämnts, utformade på olika sätt. 1 vissa fall sker redovisning först sedan ett
ärende avslutats. 1 andra fall har företaget en löpande redovisning per månad
eller annan tidsperiod. Utredningen anser att det i princip bör råda avtalsfrihet
i fråga om redovisningen men framhåller vikten av att avtalen är klara och
entydiga. Om annat inte avtalats, bör klientmedel redovisas utan dröjsmål. En
bestämmelse härom föreslås bli intagen i inkassolagen.

Redovisningen bör enligl utredningen vara utformad så, att
fordringsägaren får kännedom om alla inbetalningar från gäldenären. Vissa inkassoföretag
avräknar sina kostnader innan behållningen tillställs fordringsägaren. 1 och
för sig finns det inle någon anledning till invändningar mot denna metod.
Förutsättningen är dock alt det klart framgår vad som inkasserats i kapital,
ränta och kostnader samt hur avräkningen skett.

3.7 Etableringskontroll

3.7.1 Skäl för införande av tillståndstvång m.m.

F.n. gäller inte några legala begränsningar i rätten att
bedriva inkassoverksamhet. Med hänsyn till inkassoföretagens viktiga och
känsliga funktion anser utredningen att en etableringskontroll i någon form är
påkallad för att få till stånd en effektiv tillsyn över verksamheten.

Utredningen lar först upp möjligheten alt åstadkomma en
frivillig reglering. En sådan kan ordnas genom att inkassoföretagen får möjhghet
att söka auktorisation hos något offentligt eller enskilt organ. En betydande
svaghet i ett sådant syslem ligger emellertid i att det inte omfattar inkassoföretag
som av en eller annan anledning vill stå utanför.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 26

Vidare utgör auktorisation i första hand ett skydd för dem
som utnyttjar inkassoverksamheten, dvs. fordringsägarna, medan det viktigaste enligl
utredningens mening är alt skydda gäldenärerna. Utredningen anser därför att
delta alternativ inte utgör någon godtagbar lösning.

Etableringskontrollen
bör enligt utredningens mening utformas så att den obligatoriskt omfattar alla inkassoföretag.
Med denna utgångspunkt har utredningen övervägt två alternativ. Det ena innebär
att inkassoverksamhet får bedrivas endast av den som fått särskilt tillstånd.
Del andra alternativet bygger på att den som vill bedriva inkassoverksamhet
först måste göra anmälan till tillsynsorganet.

Koncessionsallernativet
innebär att sökanden underkastas en lämplighetsprövning. Inkassoverksamhet
ställer i allmänhet höga krav på juridisk sakkunskap, inte minst på det
affärsjuridiska området. Såväl fordringsägare som gäldenärer har intresse av
att inkassoärenden handläggs på ett sakkunnigt sätt. Även om en
lämplighetsprövning inte ger någon absolut garanti för verksamhetens kvalitet,
är den ett värdefullt instrument för att skapa en rimlig säkerhet för att
verksamheten kommer alt bedrivas på elt korrekt sätt. Prövningen ger också en allmänprevenliv
effekt genom att olämpliga sökande drar sig för att begära prövning.

Anmälningsalternativet
möjliggör inte någon förhandsprövning av utövarens lämplighet. Det torde inte
heller få samma begränsande effekt på antalet företag som ett krav på
tillstånd. Anmälningssystemet har emellertid den fördelen att tillsynsorganel
inte aktivt behöver följa upp etableringen av inkassoföretag utan kan inrikta
sin tillsyn på anmälningsfallen. En förutsättning är givelvis alt underlåtenhet
att göra anmälan straffsanktioneras. Om anmälningssystemet skall kunna fylla en
praktisk funktion, måste det också kombineras med möjligheter att ingripa mot
missförhållanden. Tillsynsorganet måste därför ha rätt att vid vite förelägga
ett inkassoföretag att upphöra med ett förfarande som strider mot inkassoreglerna.

Enligt
utredningens mening ger koncessionsalternativet obestridliga fördelar framför
ett anmälningssystem. Fördelarna ligger främst i den grundläggande säkerhet som
förprövningen ger. Elt anmälningssystem ger inte något skydd mot verksamheter
av tillfällig eller spekulativ karaktär. Under den inte obetydliga tid som kan
förflyta från en anmälan till ett eventuellt vitesföreläggande kan viktiga
intressen sättas på spel för såväl gäldenärer som fordringsägare. Man bör inte
heller bortse från alt ett vitesföreläggande kan kringgås genom att
verksamheten fortsätter under annat firmanamn. Koncessionsalternativet ger
vidare möjlighet till effektiva påföljder vid misskötsel av verksamheten, i
sista hand återkallelse av tUlstånd.

Det ingrepp i näringsfriheten som ett krav på tillstånd
innebär är inte

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 27

större än att det bör kunna accepteras med hänsyn till inkassoverksamhetens
viktiga och känsliga funktion. En koncessionsreglering ger också positiva
effekter för inkassoföretagens ställning. Utredningen erinrar vidare om sitt
förslag om tillståndstvång för kreditupplysningsverksamhet. Sambandet mellan
kreditupplysnings- och inkassoverksamhet talar för att likartade
regleringsformer bör gälla på båda områdena.

På de anförda skälen föreslår utredningen att inkassoverksamhet
i princip skall få bedrivas endast efter tillstånd. Med hänsyn till
tillståndsprövningens betydelse från allmän synpunkt bör prövningen utövas av Kungl.
Maj;t. Tillsynsorganet bör dock yttra sig över ansökningar om tillstånd.

Utredningen
anser att tillståndsplikten liksom de förut behandlade reglerna om förfarandet
vid inkassering m.m. bör gälla endast sådan inkassoverksamhet som bedrivs
yrkesmässigt och för annans räkning, dvs. på uppdrag av fordringsägare. Kravet
på tillstånd bör således inte omfatta inkassouppdrag för annans räkning, om
verksamheten bedrivs i mycket begränsad omfattning, och inte heller inkassering
för egen räkning.

Som tidigare berörts anser utredningen att det finns skäl
att särreglera inkassoverksamhet som bedrivs av advokat. Sådan verksamhet ingår
så gott som undantagslöst som ett led i advokatens huvudsakliga verksamhet. Det
behövs i sådant fall inte någon prövning utöver den som sker vid antagning till
ledamot i advokatsamfundet. Däremot bör tillstånd krävas, om verksamheten
bedrivs i vidare omfattning, dvs. om den har sådan karaktär och omfattning som
är typisk för inkassobyråerna.

Med hänsyn till den offentliga kontroll som affärs- och
sparbanker är underkastade enligt banklagstiftningen anser utredningen att
också de bör undantas från kravet på tillstånd, förutsatt alt inkassoverksamheten
endast är ett led i den huvudsakliga verksamheten. Detsamma gäller andra
bankinstitut, nämligen postbanken och jordbrukskassorna.

3.7.2 Förutsättningar för tillstånd m.m.

Som tidigare berörts anser utredningen att den primära
förutsättningen för tillstånd måste vara att verksamheten kan antas bli
bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Däremot anser utredningen
inte att det erfordras någon prövning av om det finns behov av den avsedda verksamheten.
Principiellt bör antalet inkassoföretag bestämmas genom konkurrens. Ett
koncessionssystem kan emellertid i och för sig fä till följd att antalet inkassoföretag
minskar. Detta torde ge positiva effekter från ralionaliseringssynpunkt ulan
att minska fördelarna med konkurrens mellan företagen.

Enligt utredningens mening måste särskilda ekonomiska krav
ställas på

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 28

inkassoföretag. Det bör härvid beaktas att bestämmelserna
om lägsta aktiekaptital i aktiebolagslagen nyligen har ändrats. Enligt den nya
lydelsen av 2 § första stycket aktiebolagslagen får aktiekapitalet inte sättas
lägre än 50.000 kr. Det minimikrav i fråga om den ekonomiska basen för
aktiebolags verksamhet som härigenom uppnås ligger i linje med utredningens
strävan att åstadkomma ekonomisk stabilitet hos inkassoföretagen.

Aktiebolagsformen
ger även i övrigt fördelar framför andra företagsformer. Sålunda innehåller
aktiebolagslagen viktiga regler till skydd för andra än aktieägare, t.ex. i
fråga om revision och redovisning. Om tillståndsgivningen begränsas till
aktiebolag, kan inkassolagstiftningen tillämpas på ett likformigt sätt. Vidare
kommer tillsynen att väsentligt underlättas och effektiviseras. Över huvud
taget ger aktiebolagsformen sådana fördelar framför andra företagsformer att
endast aktiebolag bör kunna få tillstånd till inkassoverksamhet.

Bestämmelsen
att lägsta aktiekapital skall vara 50.000 kr. avser inte aktiebolag som bildats
före bestämmelsens ikraftträdande den 6 juni 1973. För sådana bolag gäller ett
lägsta aktiekapital av 5.000 kr. Enligt utredningens mening bör emellertid
äldre och nybildade aktiebolag likställas vid tillståndsprövningen. Tillstånd
bör alltså inte heller få meddelas äldre aktiebolag, om aktiekapitalet
understiger 50.000 kr.

Med hänsyn
till det sagda föreslår utredningen bestämmelser om att tillstånd skall få
beviljas endast aktiebolag med ett aktiekapital av lägst 50.000 kr. och att
tillstånd skall få meddel.'is endast om verksamheten kan antas bli driven på
ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt.

Utredningsförslaget
innebär vidare att tillstånd skall meddelas för viss tid, högst fem år i
sänder. Fortsatt tillstånd bör meddelas om inte särskilda skäl talar emot det, t.ex.
misskötsel av verksamheten.

Om den som
fått tillstånd åsidosätter bestämmelse i inkassolagen eller föreskrift som
meddelats med stöd av lagen, skall tillståndet enligt utredningens förslag
kunna återkallas av Kungl. Maj:t. Detsamma föreslås gälla, om det eljest inte
längre föreligger förutsättningar för tillståndet. Utredningen framhåller att
tillsynsorganet före återkallelse i allmänhet bör meddela tillståndshavaren
erinran eller varning, så alt han får rimlig möjlighet att undgå den allvarliga
påföljd som återkallelse innebär. Återkallelse bör komma i fråga endast vid
allvarligt åsidosättande av inkassoreglerna.

Utredningen
förutsätter att närmare föreskrifter om ansökans innehåll, beredning av tiUståndsärenden
m.m. kommer att meddelas i en tillämpningskungörelse.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 29

3.8 Kombination med annan verksamhet

Som förut nämnts är det vanligt att inkassoföretag
parallellt med inkassoverksamheten sysslar med verksamhet av annan art, t.ex.
bokföring, revision eller kreditupplysning. Det förekommer också att inkassoföretag
övertar fordringar t.ex. genom köp från konkursbon.

Den nuvarande splittringen av inkassoverksamheten är
enligt

utredningen otillfredsställande från flera synpunkter. Detta gäller i särskilt

hög grad om inkassoverksamhet kombineras med

kreditupplysningsverksamhet. Det finns i sådana fall risk
för att information förs över i strid med reglerna om
kreditupplysningsverksamhet. Risken är särskilt påtaglig i fråga om uppgifter
om privatpersoner.

Indrivning av köpta fordringar kan bl.a. leda till ökat
tryck på gäldenären. Särskilt om det gäller en fordran som legat passiv en lång
tid kan ett sådant förfarande vara direkt stötande. Även andra former av
kombinerad verksamhet kan leda till olägenheter för såväl fordringsägare som gäldenärer.

De angivna problemen kan enligt utredningen inte lösas
tillfredsställande på annat sätt än genom ett generellt förbud mot att
kombinera inkassoverksamhet med annan verksamhet. Utredningen föreslår därför
en bestämmelse som innebär att aktiebolag som fått tillstånd att bedriva inkassoverksamhet
inte samtidigt får utöva annan verksamhet.

Utredningen framhåller att det angivna förbudet inle bör
gälla sådan inkassoverksamhet hos advokat eller bankinstitut som föreslås
undantagen från kravet på tillstånd. Inte heller bör förbudet omfatta åtgärder
som ett inkassoföretag tillfälligt och i högst begränsad utsträckning vidtar
utom ramen för inkassoverksamheten. Ett inkassoföretag bör således vara oförhindrat
att t.ex. köpa fordringar i enstaka fall.

Det föreslagna förbudet avses inte heller utgöra något
hinder för att elt inkassoföretag samverkar med ett närstående företag som
bedriver annan verksamhet. En förutsättning måste emellertid vara att verksamheterna
hålls åtskilda. Detta är nödvändigt bl.a. för att förhindra obehörig spridning
av information om gäldenärerna. Inkassoverksamheten skall alltså utgöra en
avskild enhet i fråga om anställd personal, arbetsutrymmen, arkiv m.m. Kravet
på åtskillnad får anpassas efter den andra verksamhetens art. Särskilt stränga
krav bör gälla i fråga om kreditupplysningsverksamhet, i synnerhet sådan som
gäller privatpersoner.

Utredningen föreslår följaktligen en bestämmelse av
innebörd alt, om inkassoverksamhet bedrivs i anslutning till närstående företag
med annan verksamhet, skall verksamheterna hållas åtskilda. 1 lagförslaget
föreskrivs vidare att sådan samverkan genast skall anmälas till tillsynsorganet
och att

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 30

tillsynsorganet får meddela erforderliga föreskrifter, om
det finner att sambandet mellan verksamheterna kan försvåra tillsynen över inkassoverksamheten.
Om särskilda skäl föranleder det, får tillsynsorganet också förbjuda att inkassoverksamheten
bedrivs i anslutning till annan verksamhet.

De nu
angivna bestämmelserna skall enligt förslaget inte gälla sådan inkassoverksamhet
som undantas från tillslåndsplikten.

3.9 Tillsyn

3.9.1 Val av tUlsynsorgan m.m.

En viss kontroll över inkassoföretagen kan utövas av gäldenärer
och fordringsägare. Deras kontrollmöjligheter är emellertid begränsade till det
enskilda fallet och förutsätter aktivitet från de enskilda parterna. Gäldenärens
kontrollmöjligheter är särskilt otillräckliga genom att han saknar de
möjligheter till påtryckning som avtals- och konkurrensförhållanden ger.
Fordringsägaren har i allmänhet bättre möjligheter att utöva kontroll. Men
också hans möjligheter är begränsade, inte minst när det gäller förvaltningen
av klientmedel. En kontroll härav förutsätter i praktiken inspektion eller
andra åtgärder av ett särskilt tillsynsorgan.

Utredningen har övervägt möjligheterna att anordna
kontroll genom en branschförening eller annat enskilt tillsynsorgan. En sådan
kontroll ger emellertid inte den garanti för inkassoreglernas efterlevnad som
måste eftersträvas från allmän synpunkt. Den skulle möjligen ge effekt i fråga
om de företag som tillhör sammanslutningen men inte beträffande de företag som
väljer att stå utanför. För övrigt finns det f.n. inte någon sådan förening i inkassobranschen.

Utredningen anser att en rimlig säkerhet för efterlevnaden
av de föreslagna reglerna inte kan åstadkommas på annat sätt än genom tillsyn av
ett offentligt organ. Ett skäl härför är de missförhållanden som förekommit i
branschen. Det avgörande är emellertid de risker för gäldenärerna och i viss
mån fordringsägarna som ligger i inkassoverksamhetens natur.

Vid valet av tUlsynsorgan har utredningen haft som
riktlinje att anknyta till något redan existerande eller planerat organ i syfte
att undvika inrättande av en ny myndighet. Utredningen har närmare övervägt två
alternativ. Det ena avser anknytning till den kreditupplysningsnämnd som
utredningen föreslagit i sitt tidigare betänkande. Det andra innebär en
anknytning till KO:s verksamhet.

Utredningen konstaterar att KO gjort värdefulla insatser
för konsumenternas skydd mot otillbörliga marknadsföringsåtgärder och

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 31

avtalsvillkor. KO:s nuvarande arbetsuppgifter har
emellertid inte någon anknytning till de speciella problem som aktualiseras i inkassoverksamheten.
KO:s verksamhet är inriktad på skydd för konsumenter och enskilda personer. Inkassolagstiftningen
syftar däremot till en bredare verkan. Den är inriktad inte bara på
privatpersoner utan också på den gäldenärskrets som består av företag och
företagare. Den avser vidare att ta till vara fordringsägarnas intressen i
fråga om t.ex. redovisning av inkasserade medel. En sådan breddning av KO:s
arbetsuppgifter kan enligt utredningens uppfattning inte åstadkommas utan att KO:s
primära funktion påverkas.

Utredningen
anser att en anknytning till kreditupplysningsnämnden är lämpligare än KO-alternativet,
bl.a. på grund av det nära sambandet mellan inkassoverksamhet och
kreditupplysningsverksamhet. Nämnden kan bl.a. rhedverka till rättelse av
uppkomna fel, en funktion som utredningen tillmäter stor vikt, medan KO endast
har möjlighet att påkalla förbud mot fortsatt otillbörlig verksamhet. Nämndens
sammansättning och arbetsuppgifter ligger också väl i linje med de krav som bör
ställas på tillsynsorganet.

Utredningen
föreslår följaktligen att tillsynen över inkassoverksamheten skall ankomma på
den nämnd som föreslagits som tillsynsorgan för kreditupplysningsverksamheten.
Nämnden föreslås få beteckningen kreditupplysnings- och inkassonämnden.

Vad
beträffar nämndens sammansättning anser utredningen inte att det behövs några
större förändringar jämfört med vad som föreslagits i utredningens tidigare
betänkande. Enligt det tidigare förslaget skulle nämnden bestå av nio
ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t för fyra år i sänder. Del är av vikt att
sammansättningen blir sådan att den ger garantier för att nämnden företräder en
bred medborgaropinion genom att flertalet ledamöter har nära kontakt med den
allmänna opinionen genom arbete i riksdagen, folkrörelserna etc. 1 inkassoärenden
bör en eller ett par ledamöter med särskild sakkunskap i inkassofrågor delta.

3.9.2 Tillsynsorganets uppgifter

Tillsynsorganets huvuduppgift blir att se till att inkassolagen
och de föreskrifter som meddelas med stöd av lagen efterlevs. Nämnden skall
ingripa mot missförhållanden som kommer till dess kännedom genom egna
iakttagelser eller klagomål. Den föreslås få befogenhet att meddela de
föreskrifter och förbud som behövs för att genomföra tillsynen och att därvid
förelägga vite. Vidare skall nämnden få företa inspektion hos den som bedriver inkassoverksamhet
och ta del av alla handlingar som rör verksamheten.

De uppgifter som tillkommer nämnden
för det fall att

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 32

inkassoverksamhet bedrivs i anslutning till närstående företag
med annan verksamhet har berörts i ett tidigare avsnitt. Som har antytts i det
föregående anser utredningen också att nämnden bör yttra sig över
tillståndsansökningar hos Kungl. Maj:t. Andra uppgifter blir att utfärda
anvisningar och tillämpningsföreskrifter samt att svara för information till
allmänhet och myndigheter.

En
speciell uppgift hänger samman med de tidigare berörda bestämmelserna om inkasso
för egen räkning m.m. Bestämmelserna innebär att den som driver in betalning
för egen räkning eller ej yrkesmässigt för annans räkning skall iaktta god inkassosed
och att gäldenär inte får vållas onödig skada eller olägenhet och inte heller
utsättas för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd.
Utredningen föreslår att nämnden skall göra erforderlig undersökning, om det
finns anledning anta att bestämmelserna åsidosätts. Nämnden skall härvid få
företa inspektion hos den som bedriver verksamheten och ta del av alla berörda
handlingar. Nämnden skall också få meddela de föreskrifter och förbud som
behövs för rättelse och därvid kunna förelägga vite.

3.9.3 Kostnaderna för tillsynsverksamheten

Utredningen har inte gjort några närmare beräkningar av
kostnaderna för tillsynsverksamheten. Den föreslagna nämndens kansli måste
emellertid förstärkas med hänsyn till de arbetsuppgifter som tillkommer för
tillsynen över inkassoverksamheten. Utredningen utgår från att de nya
tillsynsuppgifterna kommer att innebära måttliga kostnadsökningar.

Utredningen föreslår med hänvisning till motsvarande förslag
i betänkandet om kreditupplysningsverksamhet att de företag som får tillstånd
att bedriva inkassoverksamhet skall bidra till kostnaderna för tillsynsorganets
verksamhet.

3.10 Straff och skadestånd

Utredningen föreslår en straffbestämmelse beträffande den
som uppsåtiigen eller av oaktsamhet bedriver inkassoverksamhet utan
erforderligt tillstånd. Vidare föreslås bestämmelser om straff för den som
bryter mol förbudet mot att kombinera inkassoverksamhet med annan verksamhet
eller mot föreskriften om anmälningsskyldighet vid samverkan med närstående
företag. Lagförslaget innehåller också en straffbestämmelse som korresponderar
med en regel om tystnadsplikt.

Utredningen har övervägt behovet av särskilda regler om
skadeståndsskyldighet för inkassoföretag i förhåUande till gäldenärer.
Principen bör här vara att gäldenären skall få rätt till skadestånd om han
utsatts för

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 33

en särskilt integritetskränkande och därmed otillböriig inkassoålgärd.
Härmed åsyftas framför allt åtgärder som innebär otillbörlig påtryckning eller
som annars måste anses otillbörliga i enlighet med vad som tidigare har
anförts. En på det sättet utformad skadeståndsskyldighet tillgodoser
grundläggande gäldenärsintressen utan att oskäligt belasta inkassoverksamheten.
1 övrigt hänvisar utredningen till tillsynsorganets befogenheter och till
reglerna i skadeståndslagen.

Utredningen föreslår följaktligen att den som bedriver inkassoverksamhet
skall vara skyldig att ersätta skada som tillfogats gäldenär genom otillbörlig
påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd. Vid bestämmande av
ersättning till enskild person skall hänsyn tas även till lidande som åsamkats
honom och till andra sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk
betydelse.

1 fråga om förhållandet mellan inkassoföretag och
fordringsägare föreslås inga särskilda skadeståndsbestämmelser. Utredningen
hänvisar till allmänna regler om skadeståndsskyldighet, bl.a. i 18 kap. 3 och 4
§§ handelsbalken.

3.11 Ikraftträdande m.m.

Utredningen föreslär inte någon viss tidpunkt för
lagstiftningens ikraftträdande. En samordning med ikraftträdandet av
kreditupplysningslagen bör emellertid eftersträvas. Som en övergångsbestämmelse
föreslås att den som före lagens ikraftträdande söker tillstånd att bedriva inkassoverksamhet
skall få bedriva verksamheten utan tillstånd till dess ansökningen har slutligt
prövats.

4 Remissyttrandena 4.1 Allmänna synpunkter

Remissinstanserna ansluter sig allmänt till uppfattningen
att det finns ett behov av lagbestämmelser om inkassoverksamhet, framför allt
för att bereda gäldenärerna skydd mot olämpliga eller otillbörliga inkassoåtgärder.
Från flera håll framhålls att en sanering av inkassobranschen visserligen har
skett under de senaste åren, bl.a. som en följd av KO:s verksamhet och
pressdebatten om inkassobyråerna. Alltjämt förekommer det emellertid på sina
håll att inkassoföretag använder indrivningsmetoder som är otillbörliga eller
som på annat sätt är ägnade att leda till onödig skada eller olägenhet för gäldenären.

De flesta remissinstanserna tillstyrker att en reglering
av inkassoverksamheten sker efter i huvudsak de riktlinjer utredningen har

3 Riksdagen 1974. I saml. Nr 42

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 34

dragit upp. Flertalet remissinstanser anser att de av
utredningen föreslagna bestämmelserna om hur inkassoverksamhet bör bedrivas
utgör en lämplig avvägning mellan kravet på en effektivt fungerande inkassoverksamhet
och kravet på elt rimligt rättsskydd för gäldenärerna.

Viss kritik mol utredningsförslagels allmänna inriktning
framförs av Sveriges advokatsamfund. Samfundet framhåller sambandet med den
föreslagna lagstiftningen om kreditupplysning och om rättegången i tvistemål om
mindre värden. Kreditupplysningslagen kan enligt samfundets mening i vissa
hänseenden försämra möjligheterna till en rättvisande kreditbedömning. En
bristfällig kreditupplysning kan medföra att kredit beviljas när avslag hade
varit motiverat. Det kan leda till en ökning av antalet inkassofall. Den
föreslagna inkassolagen kan åtminstone i vissa avseenden verka i den riktningen
att indrivning av fordringar försvåras eller fördyras. Skadan av en felaktig
bedömning av gäldenärens kreditvärdighet kan därför inte alltid undanröjas.
Vidare kommer lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden att öppna helt
nya möjligheter för gäldenärer, som tredskas eller tillhör kategorin rättshaverister,
att i svarandeställning föra process även mot fullt berättigade krav utan någon
nämnvärd kostnadsrisk. För borgenären kan det i många fall bli så kostsamt att
driva ett mål angående ett i och för sig berättigat krav av begränsad
omfattning att det lönar sig bäst att avstå från att hävda kravet i rättegång.
De tre lagförslagen sammantagna visar enligt samfundet en tendens att skydda gäldenärerna
i sådan omfattning att balansen riskerar att förskjutas väl mycket till
kreditgivarnas nackdel. På sikt kan den pågående lagstiftningen visa sig
stridande mot konsumenternas, dvs. gäldenärernas, intressen, eftersom följden
kan bli en alltför stor restriktivitet med kredit för angelägna behov.

TCO anser att förslaget till inkassolag utgör en logisk
och nödvändig komplettering av de senaste årens lagstiftning för att förbättra konsument-och
integritetsskyddet. Länsstyrelsen i Stockholms län pekar på sambandet med
datalagen och kreditupplysningslagen. Del är i huvudsak samma syften som ligger
till grund för dem och för förslaget till inkassolag, nämligen att skapa ett tillföriitligt
skydd för den enskildes integritet. Bestämmelserna i datalagen och
kreditupplysningslagen har bringats i harmoni med varandra. 1 konsekvens härmed
bör förslaget till inkassolag i större utsträckning än utredningen föreslagit
anpassas till de båda andra lagarna. Hovrätten över Skåne och Blekinge utgår
från alt utredningens förslag till inkassolag kommer att omarbetas i
huvudsaklig överensstämmelse med kreditupplysningslagen.

Konsumentverket framhåller att en betydande del av inkassoverksamheten
riktar sig mot enskilda konsumenter. Det kan antas att verksamheten i stor
utsträckning berör konsumentgrupper som ekonomiskt, socialt eller utbildningsmässigt
är svaga. Den bör därför bedömas i ett

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 35

konsumentpoliliskt perspektiv. Enligt verkets uppfattning
behövs elt väsentligt förbättrat konsumentskydd på området. Utredningens
förslag ger förutsättningar för ett tillfredsställande skydd för konsumenterna.
Det är emellertid angeläget att de bakomliggande faktorer som nödvändiggör konsumentinkasso
blir föremål för uppmärksamhet. Ett undanröjande av någon av dessa faktorer
skulle medföra en nedgång i antalet inkassoåtgärder. En betydande del av de
betalningsdröjsmål som föranleder inkasso beror sannolikt på att konsumenten
missbedömt de ekonomiska konsekvenserna av ett kredilavtal. Säljaren kan i
allmänhet utvärdera de kreditrisker han tar i sin verksamhet och med olika
medel kompensera sig för dem. Konsumenten däremot saknar oftast sådana
möjligheter. Det är därför angeläget all riskerna för att konsumenten felbedömer
de ekonomiska riskerna av erbjudna konsumentkrediter minskas i möjligaste mån.
Detta kan ske dels genom förbättrad information om de ekonomiska och juridiska
konsekvenserna av kreditköp, dels genom att konsumenten ges möjlighet att i
efterhand överväga konsekvenserna av ett kreditavtal och vid behov frånträda
avtalet inom viss tid. Informationen på detta område bör ingå som ett led i
verkets egen informationsverksamhet. Vidare bör Kungl. Maj:t låta utreda
förutsättningarna för att införa ångerperiod vid konsumentkreditköp.

Flera
remissinstanser framför kritik mot den av utredningen föreslagna
gränsdragningen mellan olika former av inkassoverksamhet. Från flera håll
framhålls att lagförslaget fått en alltför ensidig inriktning på de egentliga inkassoföretagens
verksamhet i stället för att reglera inkassering av fordringar i allmänhet.
Dessa frågor behandlas närmare i avsnittet 4.2.

Även i
andra avseenden framförs kritik mot enskildheter i utredningens förslag. Som
framgår av del följande gäller det framför allt förslaget om etableringskontroll,
det föreslagna förbudet för andra än aktiebolag av viss storlek att bedriva inkassoverksamhet
och förbudet mot att förena inkassoverksamhet med annan verksamhet.

4.2 Lagstiftningens omfattning m.m.

Ett flertal remissinstanser kritiserar den avgränsning av inkassolagens
tillämpningsområde som utredningen har föreslagit. Kritiken riktar sig framför
allt mot att regleringen i huvudsak är inriktad på yrkesmässig indrivning av
andras fordringar. Från flera håll framförs också kritik mot de bestämmelser
som föreslås beträffande andra former av inkassoverksamhet. Bl.a. anses det
inte klart framgå vilka av reglerna i lagförslaget som avses gälla för sådan
verksamhet.

Flera remissinstanser framhåller att inkassering av
fordringar i stor utsträckning sker på annat sätt än genom inkassoföretag. RSV
och AB KundkontroU erinrar om en undersökning av ansökningar om lagsökning

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 36

och betalningsföreläggande år 1972, enligt vilken inkassoföretag
anlitades som ombud i endast omkring 48 procent av målen. Länsstyrelsen i
Stockholms län hävdar all merparten av alla indrivningar görs av borgenären
själv. Framför allt är det större företag, både offentliga och enskilda, som
själva inkasserar sina fordringar. Många av dem, t.ex. televerket, har t.o.m.
särskilda inkasso- eller uppbördsavdelningar.

/?SVanser liksom länsstyrelsen i Stockholms län att förslagel
har fått en alltför ensidig inriktning på de egentliga inkassoföretagen i
stället för att rikta sig mot inkassoverksamheten i allmänhet. Det får enligt
länsstyrelsen till följd att skyddet för den enskilde blir tämligen urholkat.
Båda remissinstanserna anser att de bestämmelser som föreslås beträffande
kravrutiner o.d. bör vara direkt tillämpliga även på sådan inkassoverksamhet
som inte omfattas av den av utredningen föreslagna definitionen av begreppet inkassoverksamhet.
En ledamot av länsstyrelsen är skiljaktig och anser att det inte är rimligt att
samma regler som föreslås för inkassoföretag också skall gälla enskilda
producerande och säljande företag. RSV betonar att det direkt bör framgå vilka
regler som gäller för all inkassoverksamhet och vilka som gäller enbart för t.ex.
inkasso för annans räkning.

Även konsumentverket framför kritik mot den principiella
uppläggningen av lagförslaget. För gäldenären torde den formella skillnaden
mellan yrkesmässig inkassoålgärd för annans räkning och inkassoålgärd för egen
räkning knappast motivera att en åtgärd av det senare slaget blir underkastad
en mindre omfattande reglering. Det är av underordnad betydelse om ett företag
som vidtar en inkassoålgärd uppträder som ombud för borgenären, om det inköpt
fordringen för indrivning eller om fordran grundar sig på ett avtal mellan
företaget och gäldenären. Verket anser att det rättsskydd som tillförsäkras gäldenären
genom bestämmelserna om kravrutiner o.d. bör utsträckas till att omfatta inkasso
för egen räkning i de fall borgenären är näringsidkare och gäldenären enskild
konsument samt fordringen har sin grund i en kredit i samband med konsumentköp.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att uppenbara skäl
talar för att regleringen i princip bör omfatta alla former av inkasso och att
regler om verksamhetens bedrivande således bör göras direkt tillämpliga bl.a.
på inkasso för egen räkning. Undantag bör göras endast beträffande den som
vidtar enstaka inkassoåtgärder för egen eller annans räkning. Lagtekniskt löses
saken enklast genom en inledande föreskrift om att lagen gäller yrkesmässigt
bedriven inkassoverksamhet. Med begreppet inkassoverksamhet bör avses
verksamhet med syfte att driva in betalning för enskild fordran.

AB KundkontroU framhåller all det är av vikt att göra
klart vad begreppet inkasso innebär i realiteten. Inkassoåtgärder vidtas alltid
av

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 37

borgenären gentemot gäldenären. Det är fallet även om
borgenären anlitar ombud. För att gäldenären skall beredas ett tillförlitligt
skydd är det utomordentligt angeläget att reglera inkassoförfarandet som
sådant, inte bara ombudets agerande. De bestämmelser som införs måste givetvis
iakttas av såväl borgenären som hans ombud. Mot bakgrund av det sagda föreslår
bolaget att den av utredningen föreslagna definitionen av inkassoverksamhet
ändras så, att den kommer att omfatta även inkasso för egen räkning samt icke
yrkesmässig verksamhet med syfte att för annans räkning driva in betalning för
enskild fordran. Inkasso för egen räkning bör dock undantas från
tillståndsplikt.

Enligt
Soliditet AB är det inte rimligt eller önskvärt att införa mindre stränga
regler för yrkesmässig indrivning av egen fordran, oavsett om den uppstått i
den egna verksamheten eller övertagits för inkassering, än för yrkesmässig
indrivning av annans fordran. Införs olika regler, finns det en avsevärd risk
för att det i praktiken sker en förskjutning mol den mindre noggrant reglerade
formen av inkassoverksamhet. Bolaget föreslår därför att begreppet inkassoverksamhet
utvidgas till att omfatta också yrkesmässig verksamhet som har till syfte att för
egen räkning driva in betalning för enskild fordran, förutsatt att verksamheten
inle bedrivs i endast ringa omfattning.

Enligt konkurslagskommittén
torde den föreslagna regeln att god inkassosed skall iakttas även i inkassoverksamhet
för egen räkning o.d. innebära att bestämmelserna om kravrutiner, ombuds
behörighet, förvaltning och redovisning av klientmedel samt tystnadsplikt blir
tillämpliga på sådan verksamhet. Däremot kommer inte den föreslagna
skadeståndsbestämmelsen att gälla för verksamhet av det slaget. Kommittén
ifrågasätter om inte gäldenären bör åtnjuta samma skade-ständsskydd i dessa som
i andra fall. En tänkbar lösning är att utvidga begreppet inkassoverksamhet så
att det även kommer att omfatta inkassoverksamhet för egen räkning o.d.
Tillstånd bör dock inle krävas för inkassoverksamhet av det angivna slaget.
Vidare bör uttryckligen anges att den som vidtar endast enstaka inkassoåtgärder
inte omfattas av bestämmelserna.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser att en reglering som avser inte bara borgenärsombudets
verksamhet utan inkassering i allmänhet skulle vara av ännu större värde än den
som föreslagits av utredningen. En sådan reglering torde emellertid vara
praktiskt svår att genomföra. Åtskilliga paragrafer i lagförslaget måste
omarbetas och undantas vid inkasso för egen räkning. Följden skulle också bli
att man av varje enskild fordringsägare krävde alt han i varje situation skulle
kunna tolka lagen på rätt sätt. Inkassoföretagens anställda är ofta juridiskt
utbildade och har helt andra förutsättningar än enskilda fordringsägare att
bedöma att deras handlande inle strider mot lagen. Den av
utredningen föreslagna

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 38

regleringen av inkasso för egen räkning o.d. torde vara tillfyllest
för alt i så stor utsträckning som möjligt förmå enskilda fordringsägare att
iaktta god inkassosed.

Företagarorganisationerna förklarar sig instämma i
utredningens uppfattning att en uppdelning måste ske mellan inkassering av
fordringar för egen räkning och inkassering för annans räkning. LRF tillstyrker
utredningens förslag till reglering av sådan inkassoverksamhet som inte sker
yrkesmässigt för annans räkning. Förbundet framför dock viss tveksamhet i fråga
om behovet av tillsyn över sädan verksamhet. Med utgångspunkt från att
tillsynen i huvudsak skall begränsas till att försöka avhjälpa uppkommande
missförhållanden,genom förhandlingar finner sig förbundet emellertid kunna
acceptera förslaget även i denna del.

Sveriges
jordbrukskasseförbund förutsätter att det föreslagna förfarandet med
betalningserinran och krav inte avser de fall då borgenären driver in betalning
för egen räkning. Bankerna bör ha möjlighet all anpassa förfarandet efter omständigheterna,
som ibland kan kräva mycket snabba åtgärder. Den föreslagna bestämmelsen att de
föreskrivna kravrutinerna får frångås i vissa fall är avsedd att få åberopas
endast i undantagsfall. Den täcker därför inle bankernas behov av att kunna
anpassa inkasseringsförfarandet efter omständigheterna.

Finansieringsföretagens förening anser att gränsdragningen
mellan yrkesmässig och icke yrkesmässig inkassoverksamhet inte klarlagts pä ett
tillfredsställande sätt. Av vissa uttalanden i betänkandet framgår att
utredningen menat att inkassoverksamhet för annans räkning, som ingår som ett
naturligt led i den huvudsakliga verksamheten och som till sin omfattning är
begränsad, inte är att anse som yrkesmässig. Detta bör komma till klart uttryck
i lagtexten. Gränsdragningen har betydelse bl.a. för finansieringsföretagens
verksamhet. Vid vissa finansieringsformer, som hänför sig till factoring och
finansiering av avbetalningskontrakt, övertar finansieringsföretaget säljföretagets
rätt till betalning, dock utan att bära någon kreditrisk.
Finansieringsföretaget agerar därvid för egen räkning. Det får rätt att ta emot
betalning och ombesörjer kravrutiner som innebär påminnelser av vilka den sista
innehåller ett meddelande om att ärendet vid utebliven betalning kommer att
överlämnas till en inkassobyrå. Denna aviseringsverksamhet motsvarar den som
utövas av bankerna. Finansieringsförelagets hot om att överlämna elt ärende
till en inkassobyrå utgör endast ett led i den huvudsakliga verksamheten.
Åtgärderna torde inte ha tillräcklig omfattning för att verksamheten skall
anses som yrkesmässig. På grund av det sagda anser föreningen att
finansieringsföretagens verksamhet inle bör omfattas av utredningens definition
av inkassoverksamhet. Däremot bör de föreslagna bestämmelserna om inkasso för
egen räkning o.d. vara tillämpliga på finansieringsföretagen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 39

Också Svenska revisorsamfundet anser att gränsdragningen
mellan yrkesmässig och icke yrkesmässig inkassoverksamhet kommer alt medföra
problem i praktiken. Om t.ex. en redovisnings- eller revisionsbyrå, som
bedriver viss begränsad inkassoverksamhet, får inkassouppdrag i större
omfattning, kan del vara svårt att ange när gränsen till yrkesverksamhet är
nådd.

TCO förklarar sig utgå från att lagen inle till någon del
kommer att gälla arbetstagarorganisationernas indrivning av förfallna
lönefordringar o.d. Med hänsyn till verksamhetens relativt ringa omfattning
förutsätts att den inle kommer att vara underkastad tillsyn.

4.3 Förfarandet vid inkassering

4.3.1 God inkassosed

Utredningens förslag alt begreppet god inkassosed skall
ligga till grund för bestämmelserna om hur inkassoverksamhet skall bedrivas
godtas allmänt av remissinstanserna. Även när det gäller den närmare innebörden
av begreppet är de flesta remissinstanserna positivt inställda till vad
utredningen anfört. 1 vissa avseenden framförs emellertid kritik mot
utformningen av de föreslagna detaljbestämmelserna. Bl.a. anser några
remissinstanser att innebörden av begreppet god inkassosed bör anges klarare i
lagtexten.

Sveriges advokatsamfund delar utredningens uppfattning att
samfundets regler om god advokatsed bör kunna tjäna till ledning vid
bestämningen av begreppet god inkassosed mot gäldenär. Samfundet understryker
vidare vikten av att också borgenärens intressen beaktas när det gäller att
bestämma vad god inkassosed kräver. Skånes handelskammare erimar om
utredningens uttalande att, i den mån fordringsägarens och gäldenärens
intressen går isär, så måste intresseavvägningen göras med utgångspunkt från
att den som ådragit sig en skuld självfallet bör göra rätt för sig.
Handelskammaren vänder sig mot att denna inställning inte kommit till uttryck i
lagtexten. Detta kan leda till att den angivna utgångspunkten inte kommer att
tillmätas vederbörlig betydelse. Handelskammaren föreslår därför att den
åsyftade bestämmelsen utformas på följande sätt: 'Inkassoverksamhet skall med
beaktande av huvudmannens lagliga intressen drivas enligt god inkassosed'.
Även Soliditet AB anser alt det nämnda ullalandet i betänkandet bör komma till
uttryck i lagtexten.

Kreditköpkommittén förordar att i lagen tas in en
generalklausul om att indrivning av egna eller andras fordringar skall ske så,
att gäldenären inte vållas onödig skada eller olägenhet eller utsätts för
otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 40

Sveriges jordbrukskasseförbund erinrar om alt
utredningsförslaget innebär att även den som driver in betalning för egen
räkning eller ej yrkesmässigt för annans räkning skall iaktta god inkassosed.
Definitionen av begreppet god inkassosed är således av central betydelse även
för andra än inkassoföretag. Del är därför av vikt att begreppet definieras så
entydigt som möjligt. Om skilda begrepp skall gälla för inkassoföretag och för
övriga som berörs av lagen bör tydligt anges vilka skillnaderna är. Förbundet
föreslår därför att det i lagtexten tas in en definition av begreppet god inkassosed.
Samtidigt förklarar sig förbundet emellertid medvetet om alt definitionen måste
utvecklas närmare i motiven och att preciseringen måste överlämnas åt
rättsutvecklingen.

4.3.2 Kravrutiner m.m.

Utredningens förslag alt det i lag skall införas
bestämmelser om

inkassoföretagens kravrutiner godtas allmänt av remissinstanserna.

Däremot framförs kritik mot utformningen av bestämmelserna. Kritiken

riktar sig framför allt mot förslaget att inkassoålgärd inte skall få vidtas

förrän borgenären skriftligen erinrat gäldenären om

betalningsskyldigheten.

Bankinspektionen ifrågasätter nödvändigheten av alt i lag
fastslå ett obligatoriskt trestegsförfarande, bestående av betalningserinran,
kravbrev och rättslig åtgärd. Inspektionen vill inte bestrida att den
föreslagna ordningen i allmänhet kan vara lämplig. Det bör emellertid finnas
möjlighet att anpassa förfarandet efter omständigheterna. Det bör räcka att i
lag införa ett krav på att rättslig åtgärd skall ha föregåtts av
betalningserinran e.d., innefattande uppgift om kapitalfordran, kostnader,
påföljd m.m. Det bör kunna anförtros åt tillsynsorganet att övervaka att
företagna åtgärder slår i överensstämmelse med lagförslagets intentioner.

Finansieringsföretagens
förening anser att innebörden i begreppet inkassoålgärd inte är helt klar. Det
framgår inle om begreppet omfattar hot om att överlämna elt ärende till en inkassobyrå.
Ett sådant hot torde allmänl uppfattas och automatiskt ingå som ett led i
sedvanliga kravrutiner, till vilka också hör påminnelser och andra
bevakningsåtgärder. Hot om att överlämna ett ärende till en inkassobyrå bör
således inte anses som inkassoålgärd. Sveriges jordbrukskasseförbund föreslår
att begreppet inkassoålgärd definieras i lagtexten.

Hovrätten
över Skåne och Blekinge förklarar sig i huvudsak inte ha något all erinra mot
de föreslagna reglerna om kravruliner. Enligt hovrättens mening torde det
emellertid inte föreligga något bärande skäl att kräva att betalningserinran
skall göras just av borgenären.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län ifrågasätter om det är motiverat att ålägga inkassoföretaget att
kontrollera att borgenären tillställt gäldenären erinran

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 41

om betalningsskyldigheten och gett honom skälig tid att
betala frivilligt. En sådan skyldighet kommer att ställa många inkassoföretag i
tveksamma situationer och i viss mån försvåra deras arbete. Om borgenären inte
kan visa att krav tillställts gäldenären, kan följden bli att inkassoföretaget
för att känna sig helt skyddat på eget initiativ måste tillställa gäldenären
ett sådant krav med åtföljande tidsutdräkt och kostnader. Bestämmelsen bör
emellertid behållas, eftersom den ger gäldenären ett skydd mot att ett inkassoförfarande
inleds innan han över huvud taget fått någon påminnelse om skulden. En
förutsättning måste emellertid vara att det ges klara anvisningar om hur inkassoföretagets
skyldigheter skall utformas i praktiken.

Skånes
handelskammare anser att en skyldighet att kontrollera att borgenären tillställt
gäldenären betalningserinran måste bli relativt betungande för inkassoföretagen.
Genom de bestämmelser som föreslås i övrigt ges garantier för att rättslig
åtgärd mol en påstådd gäldenär inte vidtas utan att han fått tillfälle att
yttra sig över kravet. Den föreslagna bestämmelsen om borgenärs erinran bör
därför utgå.

JO tar upp
utredningens uttalande att inkassoföretag inte bör få anlitas förrän det visat
sig att fordringsägarens egna bevakningsåtgärder är otillräckliga. Enligt JO:s
mening bör det inte betraktas som otillåtet att befria sig från all bevakning
genom att t.ex. anlita ett företag som diskonterar avbetalningskontrakt eller
köper och avvecklar reskonlror. Även Soliditet AB anser att utredningens
förslag medför en omotiverad begränsning av borgenärens valmöjligheter.

Finansieringsföretagens
förening förklarar sig inte ha några invändningar mot principen i den
föreslagna bestämmelsen om betalningserinran men menar att den tekniska
lösningen kan leda till avsevärda praktiska olägenheter för inkassoföretagen.
Soliditet AB anser att den undersökningsplikt som åläggs inkassoföretaget i
många fall torde vara praktiskt omöjlig att efterleva. Vidare torde den föreslagna
ordningen innebära att det införs två obligatoriska tidsfrister, eftersom anmaning
att betala och anmodan att göra eventuell invändning mot det efterföljande
kravet måste ha framförts i två olika handlingar. Bolaget anser i första hand
alt bestämmelsen om betalningserinran bör utgå med hänsyn till det skydd som
bereds gäldenären genom de föreslagna bestämmelserna om kravets innehåll. 1
andra hand föreslår bolaget en föreskrift om att skriftlig erinran skall lämnas
antingen av borgenären eller hans ombud.

Även AB KundkontroU
kritiserar den ifrågavarande bestämmelsen om betalningserinran. Det måste anses
orimligt att ålägga ett ombud ansvar för vad borgenären borde ha utfört innan elt
ärende överlämnas till ombudet. Regleringen måste i stället inriktas på
kravmetodiken, dvs. antalet kravbrev, kravbrevens innehåll och övriga utomrättsliga
åtgärder. Med utredningens förslag skulle gäldenärens ställning i de fall inkassoåtgärder

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 42

vidtas genom ombud bli annorlunda än i de fall borgenären
själv sköter inkassoåtgärderna. Det finns inget bärkraftigt motiv för en sådan
skillnad, som tvärtom måste anses vara principiellt felaktig.

Utredningens förslag att rättslig åtgärd alltid skall
föregås av ett krav mot gäldenären lämnas allmänt utan erinran. Även
bestämmelserna om kravets utformning godtas i sina huvuddrag av flertalet
remissinstanser.

Hovrätten
över Skåne och Blekinge framhåller i likhet med konkurslagskommittén att
iakttagande av de föreslagna bestämmelserna om kravruliner inte är en
förutsättning för att talan skall upptas till prövning av domstol. Normalt har
domstolen att ta ställning till frågan om bestämmelserna åsidosatts endast i
samband med prövning av kostnadsanspråk.

Hovrätten tillstyrker att ränteanspråk i görligaste mån
anges till ett visst belopp. 1 första hand bör emellertid kravbrevet innehålla
uppgift om yrkad räntesats och den tid för vilken ränta yrkas. Hovrätten
understryker vidare det angelägna i att utredningens intentioner följs i fråga
om debitering och indrivning av ränta efter högre räntesats än den som anges i
lag.

Konkurslagskommittén anser att den av utredningen
föreslagna ordningen för angivande av ränta förefaller praktisk. En svårighet
är emellertid att storleken av dröjsmålsränta är beroende av vid vilken
tidpunkt kravet infrias och att det exakta räntebeloppet därför inte kan
förutses. Räntan per fordringens förfallodrag eller en presumerad betalningsdag
kan dock preciseras. Om ett bestämt räntebelopp angetts med utgångspunkt i att
betalning erläggs viss dag men gäldenären dröjer med betalningen, är borgenären
givelvis berättigad till dröjsmålsränta enligt allmänna regler.

Soliditet
AB erinrar om bestämmelsen i 9 kap. 10 § handelsbalken, som innebär att ränta
på en fordran utan bestämd förfallodag skall, om inte ränta utfästs, beräknas
först från en i förhållande till kravtillfället senare dag. Eftersom räntan i
ett sådant fall inte torde kunna anges i kronor bör den föreslagna bestämmelsen
om precisering av ränta mjukas upp. Finansieringsföretagens förening anser att
olägenheterna med bestämmelsen är uppenbara. Enligt föreningens uppfattning är
det tillräckligt att räntesatsen anges.

Den
föreslagna skyldigheten att i kravet ange de åtgärder och följder som bristande
betalning kan medföra kan enligt JK bli en källa till oklarheter för gäldenären.
Det torde vara svårt att ge en fullständig provkarta pä alla påföljder som
bristande betalning kan medföra. JK föreslår därför en mer allmänl hållen
formulering. Även AB KundkontroU anser att det föreligger risk för att den
åsyftade informationen blir så omfattande att gäldenären inte räll kommer alt
förstå dess väsentliga innehåll. Att försöka ge en uttömmande redovisning av
alla påföljder kan bidra till att förvilla gäldenären. Det bör därför räcka att
kravet innehåller

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 43

information om de allra vanligaste påföljderna. Dessutom
bör gäldenären uppmanas alt kontakta fordringsägaren eller ombudet om det
föreligger någon oklarhet.

Svenska bankföreningen hävdar att den ifrågavarande
föreskriften inte bör hindra borgenären från att under ett kravärendes gång
göra polisanmälan mot gäldenären ulan att dessförinnan ha upplyst honom om att
utebliven betalning kan medföra sådan åtgärd.

Enligt
Soliditet AB ställer föreskriften stora krav på borgenären och hans ombud. Del
bör därför bli en uppgift för tillsynsorganet att i samarbete med inkassoföretagen
utarbeta riktlinjer för hur kravbreven skall utformas. Även JK och
branschkommittén för inkasso-och juridiska byråer hänvisar till behovet av
tillämpningsföreskrifter. AB Kundkontroll framhåller att man vid fastställandet
av vilken information som skall ges gäldenären rimligen bör ta hänsyn till den
mångåriga praktiska erfarenhet som finns hos inkassoföretag, banker, advokater
och andra som har erfarenhet av indrivning av fordringar.

Soliditet AB tar också upp utredningens förslag att
kravbrev skall innehålla erinran om gäldenärens möjlighet att anlita advokat
eller annan rättshjälp. Utan att ta avstånd från de grundläggande värderingar
som ligger bakom förslaget i den delen framhåller bolaget att en sådan erinran,
om den kommer direkt från borgenären eller hans ombud, i vissa fall kan
uppfattas som en anmaning att söka rättshjälp. Detta kan knappast ligga i vare
sig borgenärens eller gäldenärens intresse. Effekten kan bli en onödig
fördröjning av inkassoåtgärden och ökade kostnader för gäldenären. Skånes
handelskammare förklarar sig inte ha något alt erinra mot bestämmelsen. För att
undvika att gäldenären missförstår en erinran om möjlighet att anlita
rättshjälp bör han emellertid också upplysas om kostnadsansvaret.

Företagarorganisationerna ifrågasätter om det inte bhr väl
betungande att ålägga inkassoföretagen att redan vid det första kravet erinra
om gäldenärens möjlighet att anlita rättshjälp. Det torde vara tillfyllest all
domstolen lämnar en sådan erinran i samband med att rättsligt förfarande
inleds.

Branschkommittén för inkasso-och juridiska byråer erinrar
också i detta sammanhang om behovet av tillsynsorganets medverkan vid
utformningen av kravbrev. Även i?5V understryker behovet av
tillämpningsföreskrifter och framhåller särskilt att del finns anledning alt fastslå
vissa lidsfrister, framför allt när det gäller den tid gäldenären har på sig
innan rättslig åtgärd vidtas.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län och kronofogdemyndigheten i Malmö föreslår en utvidgning av
bestämmelsen att rättslig åtgärd inle får vidtas förrän krav tillställts gäldenären
och liden för invändning löpt ut. En utvidgning är motiverad med
hänsyn till rutinerna på verkställig-

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 44

hetsstadiet. Det förekommer allmänt all en exekutionstitel
direkt, ofta samma dag som dom eller motsvarande meddelats, lämnas till
kronofogdemyndigheten för verkställighet. Gäldenären får inte nägot besked
förrän myndigheten skickar meddelande om alt begäran om verkställighet kommit
in. Detta förfaringssätt är inte tillfredsställande. Dels kan det förefalla
onödigt bryskt att gäldenären hotas med utmätning så snart en exekutionstitel
föreligger. Dels ökar gäldenärens skuld omedelbart med utsökningsavgiften, i
regel 100 kr., i och med all ärendet kommer in till kronofogdemyndigheten.
Sannolikt skulle åtskilliga gäldenärer betala, om de av borgenären eller hans
ombud underrättades om att en exekutionstitel förelåg. En sådan underrättelse
skulle därför i många fall få till följd att gäldenären besparades en extra
kostnad.

Konsumentverket
påpekar att det är vanligt att fordringsägaren vidtar inkassoåtgärder trots att
köparen vänt sig till allmänna reklamationsnämnden. För köparen ter sig detta
otillfredsställande. Dessutom innebär det risk för att rättsligt förfarande
äger rum parallellt vid domstol och inför nämnden. Med hänsyn till den
sakkunskap nämnden besitter är det angeläget att konsumenttvister i första hand
prövas av den. Även kostnadsskäl talar härför. Verket förutsätter därför att
tillsynsorganet intar den ståndpunkten att inkassoålgärd inte bör vidtas, om
konsumenttvist anhängiggjorts hos nämnden med anledning av fel eller brist i
vara eller tjänst som fordringen avser.

Enligt vad kreditköpkommittén erfarit väntar säljaren
eller kreditgivaren ofta mycket länge med att söka handräckning för återtagande
av avbetalningsgods. Till den långa tidsutdräkten kommer ofta det anstånd som
kronofogden beviljar efter framställning av säljaren. Kommittén anser att det
inte är lämpligt att gäldenären under lång tid utsätts för den psykiska press
som elt indrivningsförfarande innebär. En ledamot och en expert i kommittén har
annan åsikt och anser att det generellt sett inte kan anses strida mot god inkassosed
att säljare eller kreditgivare väntar länge med att söka handräckning.

Svenska
bankföreningen tar upp bestämmelsen att de föreslagna föreskrifterna om
kravrutiner inte skall gälla, om gäldenären uppenbarhgen söker dra sig undan
betalning eller om det eljest av särskilt skäl är försvarligt att gå ifrån
föreskrifterna. Enligt bankföreningen är det en brist att utredningen inte
exemplifierat vad som skall anses utgöra särskilt skäl. Som exempel anger
bankföreningen själv det fallet att gäldenären fortsätter sin rörelse under
förbrukande av medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller eljest under
former som innebär en värdeförstöring.

Konkurslagskommittén framhåller att en borgenär utan
hinder av bestämmelserna om betalningserinran och krav måste kunna söka gäldenären
i konkurs, t.ex. för att förhindra alt en återvinningsfrist löper ut eller
att gäldenären förvärrar sitt ekonomiska tillstånd. Den
föreslagna

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 45

undantagsbestämmelsen måste bli tillämplig i sådana fall.

TCO gör
gällande att undantagsbestämmelsen medför en urholkning av skyddet för gäldenären
som noga måste övervägas. Det finns en risk för att borgenärerna kommer att
åberopa bestämmelsen i långt större utsträckning än som har varit avsett. Den bör
därför få användas endast då synnerliga skäl föreligger. För att undvika
missbruk bör inkassoföretagen dessutom åläggas att till tillsynsorganet anmäla
de fall där bestämmelsen tillämpats. Branschkommittén för inkasso-och juridiska
byråer anser alt bestämmelsen kommer att medföra tillämpningssvårigheter och
alt den bör göras klarare.

4.3.3 Obefogade betalningsanspråk m.m.

Remissinstanserna godtar allmänt den av utredningen
föreslagna bestämmelsen att inkassoålgärd inle får vidtas, om det genom gäldenärs
invändning eller eljest finns särskilt skäl anta alt kravet inte är lagligen
grundat eller om kravet framstår som obefogat eller stötande. Sveriges
advokatsamfund ifrågasätter emellertid om inte bestämmelsen innefattas redan i
huvudregeln att gäldenären inte får vållas onödig skada eller olägenhet och
inte utsättas för otUlbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd.
Enligt Svenska bankföreningen tycks ordalagen kunna innebära att borgenären
blir avskuren från möjligheten att få ett krav prövat av domstol så snart gäldenären
invänt att han inte är betalningsskyldig och visat något fog för invändningen.
En sådan tolkning är emellertid enligt motiven inte avsedd. Bankföreningen
föreslår därför att lagtexten förtydligas.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att bestämmelsen är
ägnad att ställa inkassoföretagen inför betydande tillämpningssvårigheter. Det
torde framför allt gälla uttrycket 'om kravet framstår som obefogat eller
stötande'. Svårigheter uppkommer inte minst när det gäller äldre fordringar.
Indrivning av fordringar som är 8-9 år gamla kan te sig stötande, särskilt om gäldenären
är en äldre person eller om fordringen inköpts till 'realisationspris' mot
slutet av preskriptionstiden. Enligt länsstyrelsen är det helt klart att inkassoföretaget
i vissa sådana fall inte bör få driva in fordringen, trots att företaget med
hänsyn till gällande preskriptionsregler har laglig rätt till det. Mot bakgrund
av det sagda föreslår länsstyrelsen att tillsynsorganet utfärdar anvisningar
som preciserar innebörden i uttrycket 'stötande'.

Även konkurslagskommittén
håller med utredningen om att indrivning av äldre fordringar i vissa fall kan
vara stötande från gäldenärssynpunkt. Kommittén understryker emellertid att man
inte kan sätta de allmänna reglerna om tioårspreskription ur spel genom alt
förhindra eller inskränka möjligheten att vidta inkassoålgärd.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 46

Länsstyrelsen i Stockholms län och Svenska kommunförbundet
ansluter sig till utredningens ståndpunkt att någon bestämd nedre beloppsgräns
för inkasso inte bör fastställas. Kommunförbundet tillägger att kommunerna och
de kommunala företagen bedriver en myckel omfattande verksamhet av
servicekaraktär som i huvudsak finansieras genom avgifter. Den som
tillgodogjort sig sådan service men försummar att erlägga avgiften kan oftast
inte avstängas från fortsatt service av samma slag, om en avstängning skulle
medföra sanitära olägenheter eller vådor av social eller annan natur. Inte
minst från den synpunkten framstår det som angeläget att kommunen eller
företaget har möjlighet att använda sig av inkasso för att driva in sin
fordran, även om den avser ett relativt obetydligt belopp.

4.3.4 Otillbörliga inkassoåtgärder

JO uppmärksammar särskilt integritetsskyddsaspekterna och
påpekar att det är oklart vilken eller vilka typer av integritet utredningen
haft i tankarna. När man diskuterar vad som bör förstås med otillbörlig
påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd är det naturligt att utgå
från det allmänna inlegritetsskydd som brottsbalken garanterar. Förutom
reglerna i 4 kap. brottsbalken om brott mot frihet och frid finns det anledning
alt främst uppmärksamma reglerna i 5 kap. brottsbalken om ärekränkning. JO har
i och för sig inget att erinra mot vad utredningen anför om den inkassoetik som
bör eftersträvas. Det skulle emellertid vara till fördel om den sattes i
relation till det grundskydd som brottsbalken ger så att det klart framgår i
vilken utsträckning det föreslagna otillbörlighets-rekvisitet skall medföra en
påbyggnad av detta skydd.

JO erinrar vidare om att han i annat sammanhang (SOU
1972:47) efterlyst en central kriminalisering i brottsbalken till skydd för
den personliga integriteten i ideell mening, vad som kan kallas
personlighetsfriheten. Det synes angelägel att informationsintegrileten ägnas
en mer ingående uppmärksamhet än som skelt i betänkandet och att en samordning
sker med de grundsatser som återspeglas i datalagen.

Svenska bankföreningen och Skånes handelskammare tar upp
utredningens uttalande att möjligheten att göra anmälan till polismyndighet
eller annan myndighet inte bör få utnyttjas för att pressa gäldenären till
betalning eller uppgörelse och att ett hot om att göra sådan anmälan måste
betraktas som otillbörligt. Bankföreningen förklarar sig utgå från att
fordringsägaren skall vara oförhindrad alt i förekommande fall i kravbrev
upplysa gäldenären om att hans handlingssätt mot fordringsägaren enligl dennes
mening innefattar brottslig handling. Handelskammaren menar att utredningens
angivna uttalande i viss mån strider mot föreskriften att kravet skall
innehålla uppgift om de åtgärder och följder som bristande betalning kan
medföra. Finns fog för att anta all gäldenären ådragit sig sin

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 47

skuld genom brottsligt förfarande, måste det stå inkassoföretaget
fritt att i kravet konstatera att underlåten betalning kan medföra alt
polisanmälan görs. 1 praktiken förekommer åtskilliga fall där en erinran om
möjligheten att göra polisanmälan är del enda reella påtryckningsmedel som står
borgenären till buds. 1 den mån han har fog för sin uppfattning att skulden
uppstått till följd av brottslig gärning kan en sådan erinran inte anses
stötande.

Konkurslagskommittén framhåller att en konkursansökan
eller ett påpekande att sådan ansökan skall göras, om betalning uteblir, ofta
används som elt yttersla påtryckningsmedel för att förmå gäldenären att infria
sin skuld. Bl.a. har sådana åtgärder ansetts vara ett verksamt medel vid
skatteindrivningen. Enligl kommitténs mening utgör en konkursansökan ett
naturligt slutled i indrivningsförfarandet och kan från här aktuella synpunkter
aldrig anses otillbörlig, om försök att få betalt i annan ordning misslyckats.
Det ligger i själva verket i gäldenärens eget intresse att borgenären erinrar
om att konkursansökan kan följa, om betalning uteblir. Konkurslagens
bestämmelser om borgenärs ansvar för konkurskostnader och om
skadeståndsskyldighet vid obefogad konkursansökan tjänar som en spärr mot
meningslösa konkursansökningar.

4.4 Fullmaktsfrågor m.m.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen att uppdrag att
driva in fordran medför behörighet att ta emot betalning av och träffa uppgörelse
med gäldenär, även om det inte har angetts i fullmakt, tillstyrks av Sveriges
advokatsamfund, AB KundkontroU och Soliditet AB. Bestämmelsen avstyrks däremot
av Finansieringsföretagens förening, som anser att det måste ankomma på
uppdragsgivaren att ange uppdragets innehåll.

Enligt JK förefaller bestämmelsen praktisk, såvitt angår
behörigheten att ta emot betalning. Däremot är det knappast rimligt att en
generell inkassofullmakt skall innefatta räll att utan begränsning träffa
uppgörelse med gäldenären. KonkurslagskommUtén intar en likartad ståndpunkt.
Kommittén ifrågasätter om inte borgenären bör ha möjlighet att upphäva eller
inskränka behörigheten alt träffa uppgörelse med gäldenären. Om man släpper
kravet på särskild fullmakt i angivna hänseenden, måste i gengäld ses till alt
det blir fullt klart att ett inkassouppdrag föreligger. Om uppdraget ges skriftiig
form, vilket i regel torde vara fallet, behöver någon tvekan om uppdragets
existens inte uppkomma. Kommittén påpekar att den föreslagna bestämmelsen är
avsedd att skydda gäldenären frän risken att tvingas betala dubbelt. Hans
intresse skulle emellertid i stället kunna tillgodoses genom en bestämmelse som
innebär att, om gäldenären har betalt fordran till den som har uppdrag att
driva in fordringen, så är han

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 48

inte vidare betalningsskyldig för denna, även om beloppet
ej kommer borgenären till godo.

Hovrätten
över Skåne och Blekinge har i och för sig inget att erinra mot att man genom en
uttrycklig lagbestämmelse slår fast inkassoföretagens behörighet att uppbära
betalning m.m. Så som bestämmelsen formulerats skulle det emellertid kunna
hävdas att gäldenärens betalning till eller uppgörelse med uppdragstagaren inte
blir gällande mot uppdragsgivaren med mindre det styrkts att uppdrag
föreligger. En sådan innebörd av bestämmelsen kan knappast ha avsetts. Den
angivna behörigheten bör anses föreligga så snart ett inkassoföretag påstår sig
ha uppdrag frän borgenären, under förutsättning att gäldenären är i god tro.

Företagarorganisationerna anser att lagtexten fått en
alltför vidsträckt innebörd, som säkerligen inte varit avsedd. Enligt
organisationerna är det rimligt att inkassoföretaget anses ha
ställningsfullmakt med rätt att inkassera fordran och träffa uppgörelse med gäldenären
om betalningsplan. Men en längre gående behörighet synes opraktisk och stötande
med hänsyn till allmänna rättsgrundsatser. Det normala torde vara att inkassoföretag
anlitas för mtinbetonade ärenden. Visar sig ett ärende vara komplicerat, önskar
uppdragsgivaren ofta handlägga det själv. Skall inkassoföretaget ändå handlägga
ärendet, bör behörigheten ges genom en särskild fullmakt. Organisationerna
föreslår alltså att behörigheten att träffa uppgörelse med gäldenären utan
särskild fullmakt begränsas till att gälla uppgörelse om betalningsplan.

Flera remissinstanser tar upp den föreslagna bestämmelsens
förhållande till rättegångsbalken och andra författningar. JK uttalar att
bestämmelsen möjligen måste skrivas in i rättegångsbalkens och avtalslagens
regler om fullmakt. AB KundkontroU anser att ett genomförande av utredningens
förslag kräver vissa ändringar i 12 kap. rättegångsbalken. Bolaget fäster
särskilt uppmärksamheten på 12 kap. 8 § rättegångsbalken, som innebär att part
som vill föra talan genom ombud skall ge ombudet fullmakt muntligen inför
rätten eller skriftligen. Även konkurslagskommittén erinrar om bestämmelserna
om rättegångsfullmakt. Vidare pekar kommittén på 12 kap. 14 § rättegångsbalken,
som ger vid handen att rättegångsombud inte ulan särskilt bemyndigande får
uppbära medel som genom dom tillerkänts parten. Samma bestämmelse uppmärksammas
av RSV, som konstaterar att exekutiv myndighet f.n. är förhindrad att till inkassoföretaget
redovisa andra medel än ersättning för rättegångskostnad, om inte särskild
fullmakt föreligger.

Sveriges advokatsamfund påpekar att när ett inkassoföretag
är juridisk person är det företaget som får inkassouppdraget och därmed också
den behörighet som avses i den föreslagna bestämmelsen. 1 inkassoärenden torde
emellertid fullmakt på grund av bestämmelserna i 12 kap. rättegångsbalken ofta
utställas på en fysisk person som är anställd i

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 49

företaget. Betydelsen av den föreslagna bestämmelsen torde
dock inle förringas härav, eftersom den anställde i sin tur på grund av ställningsfuUmakl
torde vara behörig att på inkassoföretagets vägnar ta emot betalning och träffa
uppgörelse med gäldenären, även om det inle har angetts i den av borgenären
utställda fullmakten.

4.5 Ersättning för kostnader

Utredningens förslag om ersättning för inkassokostnader
lämnas ulan erinran av de allra flesta remissinstanserna. Förslaget tillstyrks
uttryckligen av hovrätten över Skåne och Blekinge, bankinspektionen,
kronofogdemyndigheten i Malmö, AB KundkontroU och Soliditet AB. Det framhålls
särskilt alt den föreslagna ordningen medför den fördelen alt enhetliga
kostnadsregler kommer att gälla inte bara för belalningsföreläggande utan också
för lagsökning och återtagande av avbetalningsgods.

AB KundkontroU påpekar att den ersättning som döms ut i
mål om betalningsföreläggande och lagsökning endast täcker tiden fram till det
målet avgjorts av domstolen. Fordringsägarens eller ombudets arbetsinsats på
verkställighetsstadiet ersätts f.n. inte. Bolaget föreslår att det fastställs
en arvodestaxa även för verkställighetsärenden. Bolaget rekommenderar att
arvode fastställs särskilt för varje grupp av åtgärder, dvs. utomrättsliga
åtgärder, rättsliga åtgärder, utmätningsålgärder resp. återtagning av
avbetalningsgods. Också Soliditet AB framhåller att taxan måste omfatta
kostnader i samband med verkställighets- och handräckningsåtgärder liksom
sådana kostnader som är en ofrånkomlig följd av att gäldenären medges anstånd
eller avbetalning. Kreditköpkommittén päpekar ä andra sidan att också de
kostnader för bokföring m.m. som inkassoföretagen debiterar vid uppgörelse om amorteringsplan
innefattas i de kostnader som avses bli maximerade genom regleringen.

AB KundkontroU gör gällande att de belopp som anges i
kungörelsen (1971:319) om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om
betalningsföreläggande numera är otillräckliga. Sedan kungörelsen trädde i kraft
den I juli 1971 har kostnaderna ökat. Detta har medfört att borgenären fått
bära en ständigt ökande del av inkassokostnaderna. Det vore önskvärt alt
beloppen justerades fortiöpande, t.ex. i förhållande till konsumentprisindex.

Kronofogdemyndigheten i Malmö fäster uppmärksamheten på
ett förfarande som tillämpas även av seriösa inkassoföretag. Det gäller sådana
fall då domstolen i mål om betalningsföreläggande eller lagsökning dömer ut en
lägre ersättning för kostnader än vad som yrkats och gäldenären efter
avgörandet träffar överenskommelse om avbetalning med borgenärens

4 Riksdagen 1974. I saml Nr 42

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 50

ombud. Gör gäldenären sedan en första inbetalning utan att
specificera vad beloppet avser, tillgodoräknar sig ombudet i första hand
skillnaden mellan den yrkade kostnadsersättningen och den utdömda. 1 andra hand
görs en avräkning på kapitalskulden. 1 regel upptäcker gäldenären först i samband
med slutavräkningen att inte hela det inbetalda beloppet har avräknats på det
av domstolen fastställda beloppet.

Sveriges advokatsamfund hänvisar till den kritik som
samfundet tidigare anfört mot systemet med att Kungl. Maj:t fastställer enhetiiga
ersättningsbelopp för inkassokostnader och kostnader i mål om
betalningsföreläggande. Samfundet framhåller vidare att det torde bli särskilt
svårt att genomföra en schablonisering av kostnadsersättningen i
lagsökningsmål, utöver den som redan förekommer i domstolarnas praxis.
Lagsökningsmål kräver ofta individuell handläggning av borgenärsombudet i en
helt annan utsträckning än mål om betalningsföreläggande. Rättegångsbalkens
principer om hur rättegångskostnad fastställs och döms ut bör gälla fullt ut i
lagsökningsmål. Några olägenheter av den nuvarande ordningen har samfundet inte
erfarit. Samfundet avstyrker följaktligen förslaget till ändring i
lagsökningslagen.

4.6 Förvaltning och redovisning av klientmedel

Utredningens förslag att inkasserade medel skall hållas
avskilda och genast insättas på räkning i bank som redovisningsmedel tillstyrks
eller lämnas ulan erinran av så gott som samtliga remissinstanser.
Företagarorganisationerna framhåller emellertid att fordringar som lämnats för
inkassering också bör kunna regleras över post- och bank-girokonto. En liknande
synpunkt anförs av bankinspektionen.

Enligt Soliditet AB bör den föreslagna bestämmelsen inte
uppfattas så, att inkassoombudet skall hålla varje huvudmans medel avskilda på
särskild räkning. Bolaget anser vidare att ombudet som alternativ till
insättning på bankräkning bör ha möjlighet att hos tillsynsorganet deponera
fullgod bankgaranti för inkasserade medel efter mönster av de bestämmelser som
gäller för resebyråbranschen.

Länsstyrelsen
i Stockholms län framhåller liksom AB KundkontroU betydelsen av att
tillsynsorganet får tillräckliga resurser för en tillförlitlig kontroll av klientmedelsförvaltningen.
Föreningen auktoriserade revisorer hävdar med hänvisning till vad som gäller
för medlemmar i advokatsamfundet att behovet av kontroll bäst tillgodoses genom
en föreskrift om att inkassoföretagens årsredovisning och räkenskaper skall
granskas av auktoriserad revisor.

Utredningens förslag att inkasserade medel utan dröjsmål
skall redovisas till huvudmannen, om inte annat avtalats, har inte föranlett
någon erinran under remissbehandlingen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 51

4.7 Etableringskontroll

4.7.1 Skäl för införande av tillståndstvång m.m.

Utredningens förslag att yrkesmässig inkassoverksamhet i
princip skall få bedrivas endast av den som fått särskilt tillstånd har fått
ett blandat mottagande under remissbehandlingen.

Förslaget tillstyrks av bl.a. JK, KO, länsstyrelserna i
Stockholms och Malmöhus län. Svenska kommunförbundet och
företagarorganisationerna. Flera remissinstanser anser emellertid att det
räcker med anmälningsskyldighet och avstyrker därför förslaget om
tillståndstvång. Denna inställning företräds av kommerskollegium, NO, Skånes
handelskammare, Svenska revisorsamfundet, Sveriges advokatsamfund och Soliditet
AB.

Kommerskollegium framhåller alt krav på tillstånd för viss
näring bör ställas upp endast i undantagsfall, om alldeles speciella skäl talar
för del. Även om inkassoverksamheten till sin natur är känslig från bl.a. iniegritetssynpunkl,
är det inte rimligt att jämställa inkassoverksamhet med exempelvis
kreditupplysningsverksamhet. Verksamhet av det senare slaget berör
skyddsintressen av en helt annan dignitet, nämligen individens intresse av alt
uppgifter om hans ekonomi och personliga förhållanden inte används på ett
sådant sätt att han åsamkas skada. Utredningen har inte påvisat sådana
missförhållanden på inkassoområdet som gör det motiverat att införa
tillståndstvång. Det är också inkonsekvent att föreslå tillståndstvång endast
för inkassobyråer o.d. Omkring hälften av inkassoverksamheten i landet ställs
på det sättet utanför regleringen, däribland den omfattande verksamhet som
åtskilliga företag utövar för att driva in egna fordringar. Det förefaller
osannolikt alt skyddsintressena i del ena och det andra fallet skiljer sig i
någon väsentlig utsträckning. Enligt kollegiets mening tillgodoses
kontrollbehoven på ett tillfredsställande sätt genom ett system med
anmälningsplikt.

NO ifrågasätter till en början möjligheterna att genom en
lämplighetsprövning skapa garantier för en korrekt inkassoverksamhet. De
egenskaper av positiv art som anses vara av betydelse i sammanhanget kan i hög
grad förändras under tillståndstiden. Framför allt understryker NO att rätten
till fritt marknadstillträde inte får begränsas utan tungt vägande skäl. En nyetableringskonlroll
har strukturbevarande och effektivitets-hämmande effekter. En sådan kontroll
har av statsmakterna ansetts motiverad endast av starka allmänna intressen som
hänsyn till liv, hälsa och säkerhet. 1 skydd av auktorisation kan även företag
med förhållandevis höga kostnader bestå och därmed bl.a. ge stöd för
uppfattningen att lönsamheten är svag i hela branschen. Auktorisation kan också
ge underlag för gemensamt agerande i prisfrågor från de auktoriserades sida. En
hög kostnadsnivå inom inkassobranschen får negativa återverkningar bl.a. för gäldenärerna.
1 ett system med effektiv

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 52

konkurrens tvingas däremot företagen till kostnadsbesparande
rationaliseringsåtgärder, vilket på sikt främjar utvecklingen av effektivt
fungerande företag och företagsformer.

Även
Skånes handelskammare framhåller att ett krav på tillstånd skulle innebära ett
väsentligt ingrepp i näringsfriheten. Det kan inte uteslutas att
tillståndsprövningen, även om den sägs skola innefatta endast en
lämplighetsbedömning, i realiteten kommer att få inslag av behovsprövning.
Utredningens motivering för tillståndstvång är i hög grad bristfällig. Den
föreslagna bestämmelsen om att tillstånd skall få meddelas endast aktiebolag
med ett aktiekapital av minst 50.000 kr. motverkar i kombination med
bestämmelserna om offentlig tillsyn och påföljder vid missbruk tillkomsten av
verksamheter av tillfällig eller spekulativ karaktär. 1 samma riktning verkar
förslaget om en vidgad tillämpning av den s.k. kostnadskungörelsen.

Som skäl
mot att införa tillståndstvång anför Sveriges advokatsamfund framför allt att
det inte kommit fram något som tyder på att inkassoverksamheten f.n. fungerar
så otillfredsställande att några mer betydande ingrepp är nödvändiga. De
avarter som förekommer i branschen bör på ett effektivt sätt kunna bekämpas med
stöd av de föreslagna reglerna om god inkassosed, kombinerade med påpekanden
och vitesförelägganden från tillsynsmyndigheten. Den föreslagna
skadeståndsskyldigheten torde också utgöra en avhållande faktor. Samfundet
förordar emellertid att det införs en anmälningsskyldighet i fråga om
verksamhet med syfte att för egen räkning eller yrkesmässigt för annans räkning
driva in betalning för enskild fordran.

Justitias Inkasso
& Juridiska Byrå AB hävdar med hänvisning till att tillståndsplikten endast
kommer att gälla en del av företagen i branschen att reglerna om tillstånd
kommer att få så begränsad verkan att det kan ifrågasättas om det är befogat
att införa tillståndstvång. En konsekvens av förslaget skulle kunna bli att
uppdragsgivare hellre vänder sig till sakförare som bedriver inkassoverksamhet
i begränsad omfattning. De skulle, oberoende av bestämmelserna om tillstånd,
kunna föra sina huvudmäns lalan med metoder som inte är förenliga med god inkassosed
och utan godtagbar kontrollmöjlighet för tillsynsorganet. Enligl bolagets mening
bör kravet på tillstånd antingen förkastas eller utformas på ett sådant sätt
att det omfattar en väsentligare del av branschen.

Bankinspektionen
tillstyrker förslaget att bankinstiluten undantas från tillståndstvång.
Inspektionen ifrågasätter emellertid om det föreslagna villkoret att inkassoverksamheten
skall ugöra ett led i den huvudsakliga verksamheten har någon uppgift alt
fylla. Av bank bedriven inkasseringsverksamhet är nämligen alltid och måste
vara ett led i den huvudsakliga verksamheten. Inspektionen skulle reagera
starkt om inkassoverksamheten hos en bank skulle gå utanför vad som är
förenligt

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 53

med bankrörelsen. Villkoret i fråga kan därför undvaras
för bankernas vidkommande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge delar i stort sett
utredningens uppfattning i fråga om tillståndsregleringens omfattning. Enligl
hovrättens mening finns det emellertid en risk för att lagen kommer att tolkas
så, att en hel del inkassoverksamhet som bedrivs i mindre omfattning skulle
anses vara helt förbjuden och endast få utövas av tillåtna företag i
aktiebolagsform. Man måste utgå från att del förekommer en hel del fall då inkassouppdrag
uppkommer i anslutning till annan verksamhet, t.ex. juridisk rådgivning,
bokförings- och revisionsverksamhet, boulredningar, auktioner och fastighelsförsäljningar.
Enligt hovrättens mening bör inkassoverksamhet som väl i och för sig måste
betecknas som yrkesmässig men som bedrivs i begränsad omfattning undantas från kravet
på tillstånd.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i
Stockholms län, kredUköpkommittén och Soliditet AB anser att
tillståndsprövningen bör ankomma på samma myndighet som skall pröva ansökan om
tillstånd enligt kreditupplysningslagen, nämligen datainspektionen. Även
statskontoret anser att bärande skäl talar för att tillståndsprövningen
anförtros åt datainspektionen. Man bör emellertid också överväga att lägga tillståndsgivningen
på länsstyrelserna med deras person- och lokalkännedom. Denna ordning gäller i
fråga om auktorisation av enskilda bevakningsföretag. Om datainspektionen blir
tillståndsmyndighet, bör i vart fall yttrande över ansökningar om tillstånd
inhämtas från vederbörande länsstyrelse.

4.7.2 Förutsättningar för tUlstånd m.m.

Utredningens förslag att tillståndsprövningen skall
inriktas på en prövning av sökandens lämplighet har allmänt godtagits under
remissbehandlingen. Flera remissinstanser understryker uttryckligen att det är
angeläget att det inte införs någon behovsprövning. JK framhåller exempelvis
att en livlig och aktiv konkurrens i inkassoverksamheten lika väl som i annan
näringsverksamhet är en förutsättning för att marknadsekonomin skall fungera på
ett tillfredsslällande sätt.

Företagarorganisationerna anser att den allmänna
målsättningen för ett koncessionssystem bör vara att säkerställa möjligheterna
till en sund och rationell konkurrens. Samhället kan visserligen ställa upp
vissa grundkrav som skall gälla för behörigheten att utöva verksamhet inom en
viss näringsgren. Men för att den allmänna målsättningen skall realiseras krävs
att alla som uppfyller kraven skal! beredas tillfälle att etablera sig.

Även om tillståndsprövningen är avsedd att innefatta
endast en lämplighetsprövning kan det enligt Skånes handelskammare inte
uteslutas alt den i realiteten också kommer alt få inslag av behovsprövning.
Utredningens uppfattning att en sädan inte bör accepteras har inte kommit

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 54

till uttryck i lagtexten. Handelskammaren föreslår en
föreskrift om att tillstånd skaU meddelas om de angivna förutsättningarna
föreligger.

Flera remissinstanser framför kritik mot förslaget att
tillstånd skall få meddelas endast aktiebolag med ett aktiekapital av minst
50.000 kr. NO anser alt det inte ulan vidare är givet att den önskvärda
ekonomiska stabiliteten uppnås genom att utesluta alla andra företagsformer.
Däremot är det självklart att det uppslår konkurrensbegränsande effekter. De
jurister som är verksamma i branschen men som inte är advokater uteslängs
liksom bokförings- och revisionsbyråer med flera företag som inte driver sin
verksamhet i aktiebolagsform. Det finns anledning att befara att de företag som
stängs ute är de som nu är i stort sett ensamma om att åta sig fordringar från
privatpersoner och småföretagare. NO förordar därför att rätten att bedriva inkassoverksamhet
hålls öppen också för andra företagsformer.

KommerskoUegium anser att den föreslagna bestämmelsen inte
medför några väsentliga skyddsfördelar. 1 likhet med företagarorganisationerna
framhåller kollegiet att aktiebolagsformen inte a priori kan anses utgöra den
'säkraste' associationsformen. Av väsentlig betydelse torde exempelvis vara om
de som är verksamma i ett bolag har erforderliga kvalifikationer. Kollegiet
påpekar att utredningen inte berört sådana frågeställningar och inte heller de
problem som aktieöverlåtelser m.m. kan medföra. Liknande synpunkter framförs av
Skånes handelskammare.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län och kronofogdemyndigheten
i Malmö framför betänkligheter mot förslaget. De betonar de risker som är
förenade med en koncentration av inkassoverksamheten till ett fåtal större inkassobyråer.
Konkurrensen minskar. Det är inte alltid de största företagen som tillämpar de
bästa metoderna. Det finns också risk för att utländska intressen får större
inflytande än f.n.

Soliditet AB anser att den offentliga kontrollen av den
yrkesmässiga inkassoverksamheten bör inriktas på verksamheten som sådan och
inte på de yttre former under vilka den bedrivs. Bolaget anser, som tidigare
nämnts, att begreppet inkassoverksamhet bör utvidgas till att omfatta också sädan
yrkesmässig verksamhet som har till syfte att för egen räkning driva in
betalning för enskild fordran, förutsatt alt verksamheten bedrivs i icke endast
ringa omfattning. Med hänvisning härtill anser bolaget att del bör finnas
möjlighet för den som yrkesmässigt driver in egen fordran att efter dispens få
bedriva verksamheten i annan form än aktiebolagsform.

Flera remissinstanser framför kritik mot den föreslagna
bestämmelsen om tidsbegränsning av tillstånd. Sveriges advokatsamfund anser att
tillstånd bör kunna meddelas tills vidare eller i varje fall för en tid av tio
år, vilket är den tid som gäller enligt kreditupplysningslagen. Även hovrätten
över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges
jordbrukskasseförbund och Soliditet AB föreslår att lillslåndstiden
samordnas med tiden för tillstånd enligt
kreditupplysningslagen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 55

Länsstyrelsen påpekar att samma tidsbegränsning gäller bl.a.
för bankernas oktrojer.

Också Skånes handelskammare anser att det är mindre
välmotiverat att begränsa tillståndstiden till fem år. En sådan tidsbegränsning
inger särskilt starka betänkligheter därför att det med utredningens förslag
inte ges några garantier för att ett företag får förnyat tillstånd, även om det
iakttagit alla lagens föreskrifter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att det bör skapas
garantier för att ett felaktigt ställningslagande i en svårbedömd situation
inte kommer att leda till alt ett tillstånd dras in. Utredningens åsikt att återkallelse
bör kunna ske endast vid ett allvarligt åsidosättande av inkassoreglerna, t.ex.
när en gäldenär utsatts för en särskilt integritetskränkande och därmed
otillbörlig inkassoålgärd, bör därför komma till tydligare uttryck i lagtexten.

Skånes handelskammare uttalar att ett seriöst företag
rimligen inte bör kunna få sitt tillstånd återkallat enbart på grund av att det
bedömt en situation på annat sätt än tillsynsorganet eller på grund av att ett
i och för sig ursäktligt misstag begåtts exempelvis i fråga om gäldenärens
identitet. Handelskammaren föreslår därför att det i lagtexten anges alt återkallelse
skall kunna ske endast om det är fråga om ett åsidosättande som med hänsyn till
omständigheterna måste betecknas som grovt. Likartade synpunkter framförs av
Soliditet AB, som föreslår att tillstånd skall kunna återkallas endast om ett
företag gjort sig skyldig till ett oursäktligt åsidosättande.

4.8 Kombination med annan verksamhet

Det föreslagna förbudet för den som fåll tillstånd till inkassoverksamhet
att samtidigt utöva annan verksamhet kritiseras från flera håll liksom de
föreslagna bestämmelserna om inkassoverksamhet som bedrivs i anslutning till
närstående företag. JK anser emellertid att utredningens förslag om s.k.
kombinerade verksamheter är väl motiverat. De regler som begränsar kombinerade
verksamheter bör dock kompletteras med elt mer allmänt hållet stadgande enligt
vilket verksamheterna skall bedrivas så, att otillbörligt intrång i enskildas
personliga integritet inte uppkommer.

Kommerskollegium
anser att förbudet mot att kombinera inkassoverksamhet med annan verksamhet är
uppenbart tveksamt från konkurrens-och effektivitetssynpunkt. Kollegiet har i
och för sig förståelse för utredningens farhågor för att ett samtidigt utövande
av kreditupplysnings-och inkassoverksamhet kan medföra risker för obehörig
överföring av informationer. Kollegiet anser emellertid att riskerna bör kunna
elimineras genom de stränga bestämmelserna om insamling, lagring och utlämnande
av information på kredilupplysningsområdet tillsammans med de föreslagna
handlingsreglerna på inkassoområdet och en effektiv tillsyn över

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 56

båda verksamhetsformerna.

Även NO
ställer sig tveksam till om det föreslagna förbudet är sakligt motiverat. Mot
förbudet talar främst effektivitets- och kostnadsskäl. 1 många fall måste det
vara både rationellt och kostnadsbesparande att förena inkassoverksamhet med t.ex.
kreditupplysningsverksamhet eller bokförings- eller revisionsverksamhet.

Länsstyrelsen
i Stockholms län framhåller att förbudet skulle medföra ett mycket stort
ingrepp i många inkassoföretags verksamhet. Det skyddsbehov som man velat
tillgodose synes inte vara dokumenterat i erforderlig grad. Det är sålunda
svårt att på basis av utredningens material se att en kombination av kreditupplysnings-
och inkassoverksamhet skulle vara olämplig eller förenad med påtagliga risker
från inkassosynpunkt. Risken för att inkassouppgifter utnyttjas i
kreditupplysningsverksamhet har uppmärksammats i förslaget till
kreditupplysningslag, som innehåller en bestämmelse om att personupplysning
inte får innehålla uppgift om annan betalningsförsummelse än sådan som
fastslagits genom domstols eller annan myndighets avgörande. Redan genom den
bestämmelsen synes ett skydd mot negativa effekter av kombinationen
kreditupplysning och inkasso ha uppnåtts. Skulle skyddet trots allt visa sig
otillräckligt, torde i första hand ändring böra ske i kreditupplysningslagen.

Länsstyrelsen
anser emellertid att köp och indrivning av osäkra fordringar är en allvarlig
företeelse med uppenbarligen otillfredsställande konsekvenser. Det bör därför
införas en bestämmelse om att inkassoföretag inte för egen indrivning får
förvärva osäkra fordringar.

Även statskontoret ifrågasätter om det föreligger
tillräckliga skäl för den nu föreslagna förbudsregeln. Statskontoret utgår frän
att tillsynsorganet kommer att särskilt noga följa verksamheten vid företag med
kombinerad verksamhet. Visar det sig att enskilda utsätts för otillbörligt
integritetsintrång, kan kombinationsfrågan tas upp till förnyad diskussion. 1
vart fall bör tillstånd övergångsvis få meddelas företag som vid lagens
ikraftträdande bedriver kombinerad verksamhet.

Flera remissinstanser
tar upp såväl förbudet mot kombinerad verksamhet som bestämmelserna om inkassoverksamhet
som bedrivs i anslutning till närstående företag. Finansieringsföretagens
förening avstyrker bådadera med hänvisning till den tillsyn som lagförslaget i
övrigt och kreditupplysningslagen kommer att medföra. Även AB KundkontroU avstyrker
bestämmelserna. Det kan enligt bolagets mening inte vara ändamålsenligt att i
lag ange att vissa närbesläktade verksamheter inte får bedrivas gemensamt eller
parallellt av samma företag eller hur inkassoverksamhet skall bedrivas med
hänsyn till arkiv, lagerutrymmen, arbetsplatser etc.

Soliditet AB anser att man inte kan komma till rätta med
de påstådda olägenheterna genom att förbjuda den som bedriver inkassoverksamhet
att bedriva annan verksamhet. Vill man motverka ölägenheterna med kombinerad
verksamhet bör det ske genom regler för hur verksamheten

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974.42 57

får bedrivas. Det har också skett genom den föreslagna
bestämmelsen att inkassoverksamhet och annan verksamhet som bedrivs av
närstående företag skall hållas åtskilda. Risken för olägenheter kan emellertid
inte motivera att verksamheter, som av praktiska, personella eller ekonomiska
skäl befunnits väl ägnade att drivas ihop, utan åtskillnad tvingas isär. Det
gäller alldeles särskilt kombinationen kreditupplysnings- och inkassoverksamhet.
Del finns ett samband mellan dessa verksamheter som är starkt motiverat ur
såväl borgenärens som gäldenärens synvinkel. De särskilda rättssäkerhetsaspekler
som hänger samman med kreditupplysningsverksamheten torde vara fullt ut
tillgodosedda genom kreditupplysningslagen och genom möjlighet för
tillsynsorganet att utfärda föreskrifter om arkiv m.m. Enligt bolagets
uppfattning bör emellertid anmälan göras till datainspektionen, om inkassoverksamhet
bedrivs i anslutning till annan verksamhet.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker
bestämmelserna om kombinerad verksamhet och samverkan mellan närstående
företag. De skäl utredningen redovisat synes knappast motivera de ingrepp och
praktiska olägenheter som förslaget medför för inkassoföretagen. Risken för
olämplig informationsöverföring torde kunna motverkas på elt tillfredsställande
sätt i samband med utövandet av den tillsyn som föreskrivs i
kreditupplysningslagen. En likartad situation har för övrigt accepterats på
kreditupplysningsområdet, nämligen i fråga om bankernas s.k. externa och
interna kreditupplysningsverksamhet. Hovrätten delar visserligen utredningens
uppfattning att inkassoföretag inte bör bedriva handel med andras fordringar.
Men detta kan regleras i en särskild lagbestämmelse och utgör i vart fall inte
något vägande skäl för ett generellt förbud mot kombinerad vcksamhet. Därtill
kommer att tillsynsorganet har möjlighet att utfärda erforderliga föreskrifter
i de speciella fall där särskilda olägenheter uppstår.

Enligt Sveriges advokatsamfund är det orealistiskt att tro
att risken för överförande av information i strid med kreditupplysningslagen
skulle undanröjas genom att man förbjuder att inkasso- och
kreditupplysningsverksamhet bedrivs inom samma aktiebolag men tillåter att
verksamheterna utövas inom närstående företag. Även Svenska revisorsamfundet
ifrågasätter förbudsregeln.

Samfundet ställer sig också frågande till utredningens
påstående att ett inkassoföretags indrivning av en köpt fordran skulle leda
till ökat tryck på gäldenären. I den mån inkassoföretagen över huvud laget
köper upp fordringar måste de givetvis iaktta god inkassosed vid indrivningen
lika väl som i andra inkassofall.

Skånes handelskammare understryker det angelägna i att
föreskrifterna om verksamheter som bedrivs i anslutning till varandra får en
liberal tillämpning, som tar vederbörlig hänsyn till praktiska och
företagsekonomiskt betingade överväganden. Det bör vara självklart att elt inkassoföretag
t.ex. skall kunna ha gemensam växel och gemensamt

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 58

lunchrum med ett närstående företag. Möjligheten för
tillsynsorganet att förbjuda att inkassoverksamhet bedrivs i anslutning till
annan verksamhet bör kunna användas endast om tillsynen annars omöjliggörs.
Soliditet AB anser alt tillsynsorganet inte skall kunna utfärda föreskrifter
eller förbud utan att ha gjort en ingående intresseavvägning mellan
insynskravet och de olägenheter som en föreskrift eller ett förbud medför.

4.9 Tillsyn

4.9.1 Val av tillsynsorgan m.m.

Remissinstanserna tillstyrker över lag utredningens
förslag att inkassoverksamhet skall stå under tillsyn av offentlig myndighet.
De ansluter sig också allmänl till tanken att tillsynen skall anförtros den
myndighet som skall ha tillsyn över kreditupplysningsverksamhet.

När det gäller tillsynsorganets sammansättning förklarar
sig konsumentverket förutsätta alt konsumentintressena ges en stark
representation. Eftersom verket som central förvaltningsmyndighet för
konsumentfrågor har att ta till vara konsumenternas intressen, är det naturligt
att verket blir företrätt i tillsynsorganel. TCO för sin del säger sig
företräda stora konsument- och samhällsgrupper, som har ett vitalt intresse av
att såväl kreditupplysnings- och inkassoverksamhet som ADB-verksamhet fungerar
på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. TCO understryker
därför starkt att organisationen bör få en ordinarie ledamot i tillsynsorganets
styrelse. Skånes handelskammare betonar det angelägna i att tillsynsorganets
sammansättning blir sådan att en allsidig och objektiv prövning garanteras.
Tillsynsorganet bör därför innehålla förslagsvis tre jurister, varav en
domstolsjurist som ordförande. Vidare bör ingå minst två personer med
erfarenhet av inkassoverksamhet, vilka lämpligen kan föreslås av
Handelskamrarnas nämnd.

Flera remissinstanser framför kritik mol utredningens
förslag all tillsynsorganet skall ha tillsyn även över sådan inkassoverksamhet
som bedrivs av advokater och bankinstitut.

JK ifrågasätter starkt lämpligheten av all
datainspektionen skall utöva tillsyn över inkassoverksamhet som bedrivs av
advokat. Enligt 8 kap. 6 § rättegångsbalken utövas tillsynen över advokatväsendet
av advokatsamfundets styrelse, som har att se till att en advokat i sin
verksamhet fyller de plikter som åvilar honom. JK äger påkalla åtgärd mot
advokat som åsidosätter sin plikt. Tillsynen över advokatväsendet fungerar
enligt JK synnerligen tillfredsställande. En dubblerad tillsyn över
advokaternas inkassoverksamhet synes helt onödig.

Konkurslagskommittén framhåller att det ankommer på
advokatsamfundet att se till att advokat iakttar god advokatsed. 1 det
begreppet ingår god inkassosed som en oskiljaktig del. Samfundet bör därför, i
samråd

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 59

med del särskilda tillsynsorganet, även i fortsätiningen
svara för tillsynen över advokaternas inkassoverksamhet.

Sveriges advokatsamfund anser att behovet av enhetlighet i
rättstillämpningen inte är elt godtagbart skäl för den av utredningen
föreslagna ordningen. Den rättstillämpning utredningen talar om skulle
beträffande advokaterna väsentligen komma att röra sig om tolkningen av vad som
är god inkassosed. Vid tolkningen torde som utredningen framhåller ledning
kunna hämtas från praxis angående god advokatsed. Samfundet framhåller vidare
att utförliga och noggrant preciserade regler gäller för advokaternas
förvaltning och redovisning av klientmedel. En advokat skall varje år till
samfundet ge in bokslutshandlingar eller intyg av auktoriserad revisor alt
räkenskaperna granskats ulan anmärkning. Denna kontroll av medelsförvaltningen
fordrar ingen komplettering. Samfundets disciplinära verksamhet slår under
tillsyn av JK. De kompentenskonflikter som en dubbel tillsyn skulle medföra är
också ett starkt skäl mot utredningens förslag. Mot bakgrund av det anförda
avstyrker samfundet bestämt att advokaternas inkassoverksamhet ställs under tillsyn
av det särskilda tillsynsorganet.

1 fråga om bankinstitutens inkassoverksamhet framhåller JK
att de inkassouppdrag som förekommer torde sammanhänga med åtaganden av rent
bankmässig art och att bankinspektionens tillsyn torde vara tillfyllest. KonkurslagskommUtén
anser att mycket talar för att bankinspektionen bör svara för kontrollen av den
inkassoverksamhet som bedrivs av bankinstituten. Intresset av likformighet med
tillsynen över kreditupplysningsverksamhet kan emellertid åberopas för alt
även tillsynen över bankernas inkassoverksamhet läggs på datainspektionen.
Sveriges advokatsamfund avstyrker bestämt att bankinstitutens inkassoverksamhet
underkastas ytterligare tillsyn, utöver den som utövas av bankinspektionen.
Kravet på enhetlighet i rättstillämpningen utgör inte heller i detta fall något
godtagbart skäl för utredningens förslag.

Bankinspektionen framhåller att den verksamhet som avser
inkassering av fordringar utgör en integrerad del av bankrörelsen. Vad först
angår bankinstitutens befattning med andras fordringar utgörs den helt
dominerande delen av åtgärder som inte går in under den föreslagna definitionen
av inkassoverksamhet. Bortsett från växelprotester har bankernas inkasseringar
för annans räkning endast undantagsvis karaktär av indrivning. Sådana
inkasseringsåtgärder kan förekomma i anslutning till nolariatrörelsen men i
regel inte som ett självständigt uppdrag. Det kan därför hävdas att bankinstiluten
i princip inle bedriver yrkesmässig verksamhet med syfte att driva in betalning
för annans räkning. 1 den mån sådana uppdrag förekommer är de integrerade delar
av åtaganden av direkt bankmässig natur. Det rör sig alltså om
verksamhetsgrenar som omfattas av inspektionens kontinuerliga tillsyn. Vid
tillsynen kan inslagen av inkasso inte avskiljas, och även i fråga om dem måste
integritetssynpunkter och andra hänsyn till gäldenären vägas mot

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 60

bankmässiga synpunkter. En överflyttning av tillsynen över
de indrivningsmässiga inslagen skulle inte vara ägnad att främja intresset av
enhetlighet i bedömningen av inkassofrågor.

När det gäller bankinstitutens egna fordringar förekommer
naturligtvis inkassering och därmed förbundna rättsliga åtgärder i betydande
utsträckning. Enligt bankinspektionen ingår kontrollen av denna verksamhet som
ett led i tillsynen över kreditgivningen. Bankens agerande gentemot gäldenären
kan rymma en rad olika åtgärder. Vilka krav som framställs mot honom måste
grundas på bedömningar av ett annat slag än i inkassoverksamhet i allmänhet.
Inspektionen har att utöva sin tillsyn med beaktande av insättarnas, bankens
och gäldenärens legitima intressen. 1 fråga om bankernas agerande i förevarande
sammanhang har utvecklats en praxis som kan sammanfattas i begreppet 'god
banksed', vilket i väsentliga delar också torde täcka vad utredningen betecknar
som god inkassosed. Klagomål avseende det sätt på vilket en bank har vidtagit
indrivningsåtgärder är sällsynta.

Bankinspektionen uttalar sammanfattningsvis att en
överflyttning av tillsynen över bankernas indrivningsverksamhet skulle omfatta
betydande delar av inspektionens arbetsområde och förorsaka såväl bankerna som
inspektionen allvarliga svårigheter. Inspektionen motsätter sig därför bestämt
att dalainspektionens tillsyn utsträcks till all omfatta också bankerna.

Även
Svenska bankföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund avstyrker förslaget
att tillsynen över bankernas inkassoverksamhet skall anförtros åt det särskilda
tillsynsorganet. Bankföreningen framhåller att bankernas indrivningar praktiskt
taget alltid gäller egna fordringar. Båda remissinstansema understryker det
nära sambandet mellan inkassoverksamheten och bankrörelsen i övrigt liksom
svårigheten att skilja tillsynen över inkassoverksamheten från tillsynen i
övrigt. Förbundet pekar på risken för kompetenskonflikter, om tillsynen över inkassoverksamheten
läggs på ett särskilt tillsynsorgan. Bankföreningen i sin tur framhåller att
det inte kan innebära några svårigheter för inspektionen att genom kontakt med
det särskilda tillsynsorganet vaka över erforderlig samordning av praxis.

4.9.2 Tillsynsorganets uppgifter

De riktlinjer för tillsynsorganets verksamhet som dragits
upp av

utredningen godtas allmänt av remissinstanserna.

Företagarorganisationerna anser emellertid att de
föreslagna bestämmelserna om tillsynsorganets arbetsuppgifter och kompetens på
vissa punkter är oklart utformade. JK tar upp den föreslagna möjligheten för tillsynsorganel
att ta del av ett inkassoföretags handlingar. Enligt JK bör den som bedriver inkassoverksamhet
vara tillförsäkrad att tillbörlig

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 61

sekretess iakttas, om handlingar lämnas ut. Bestämmelser
härom bör införas i lagtexten.

Ett par remissinstanser uppmärksammar förslaget att tillsynsorganets
verksamhet skall omfatta bl.a. frågor om kostnad för inkassoålgärd. Skånes
handelskammare förklarar sig inte ha något att erinra häremot i den mån syftet
är att förhindra att oskäliga kostnadsersättningar tas ul av gäldenären.
Däremot motsätter sig handelskammaren att del införs någon form av
prisreglering i förhållandet mellan inkassoföretag och uppdragsgivare. Genom
fri prissättning skapas de bästa garantierna för att priset blir rimligt ur
båda parternas synvinkel. Likartade synpunkter framförs av Soliditet AB.
Bolaget anför vidare att en begränsning av gäldenärens kostnadsansvar kan vara
acceptabel endast så länge den fastställda ersättningen i stort sett motsvarar
de faktiska kostnaderna. I annat fall får borgenären bära mellanskillnaden,
vilket inle kan vara rimligt.

RSV anser det angeläget alt tillsynsorganet snarast tar
initiativ till tillämpningsföreskrifter. Bl.a. kan del finnas anledning alt
fastställa vissa tidsfrister för krav mot gäldenären. Framför allt bör anges
den tid han har på sig innan rättslig åtgärd får vidtas.

TCO understryker vikten av att den information som skall
lämnas gäldenären i kravbrev får en enhetlig utformning. Tillsynsorganet bör
därför utarbeta ett informationsmaterial som obligatoriskt skall följa med
varje krav. Det bör framgå att det är tillsynsorganet som svarar för
informationen. Med ett sådant förfarande uppnås två syften. Dels hindras inkassoföretagen
att genom egna formuleringar utnyttja de påföljder bristande betalning kan
medföra. Dels får gäldenären upplysning om tillsynsorganets funktion.

TCO tar
också upp informationsbehovet ur en vidare aspekt. Det är allmänt känt all
privatpersoner är dåligt underrättade om sina rättigheter och skyldigheter i
fråga om köpeavtal. Tillsynsorganet bör därför ha till uppgift att informera om
den enskildes rättigheter och skyldigheter i köpeavtalssammanhang. Det bör ske
genom en nära och löpande kontakt med KO, domstolar, kronofogdemyndigheter och
andra myndigheter.

Även konsumentverket understryker behovet av information.
Informationsbehovet gäller både inkassolagen och förhållanden vid kreditköp och
betalningsförsummelse i allmänhet. Information bör riktas till såväl
handläggare inom förvaltning och näringsliv som enskilda konsumenter. En sådan
informationsverksamhet kräver relativt omfattande resurser. Den bör ingå som elt
led i verkels eget arbete med att sprida information i rättsliga angelägenheter
av intresse för konsumenterna. Erforderliga medel bör avsättas för ändamålet.

4.9.3 Kostnaderna för tillsynsverksamheten

Utredningens förslag att de som fått tillstånd att bedriva
inkassoverksamhet skall bidra till kostnaderna för tillsynsorganel kritiseras
av

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 62

flera remissinstanser. Länsstyrelsen i Stockholms län
anser att förslaget är mindre lämpligt. Det skulle drabba det relativa fåtalet
egentliga inkassoföretag, som endast ombesörjer en del av det totala antalet inkassoåtgärder,
samtidigt som tillsynsorganets verksamhet i viss utsträckning skulle omfatta
också annan inkassoverksamhet. Det måste därför anses vara ett rätlvisekrav att
åstadkomma en annan form för finansieringen.

Likartade synpunkter framförs av AB KundkontroU och
Soliditet AB. AB KundkontroU påpekar att endast omkring 48 procent av inkassoverksamheten
i landet bedrivs av företag som skulle behöva tillstånd. Soliditet AB i sin tur
framhåller att redan fördelningen mellan bidragsgivarna med nödvändighet kommer
att rymma ett stort mått av godtycke. Det är långtifrån troligt att de som
förorsakar de största konlrollkostnaderna kommer att påföras de största
bidragen. Även om man skulle kunna finna ett någorlunda rimligt
fördelningssystem ter sig förslaget mindre välgrundat så länge alla som
yrkesmässigt driver in egna fordringar undantas från bidragsplikt.

Skånes handelskammare anser att en rättvisande grund för
fördelningen av kostnadsbidrag är respektive företags omsättning eller antal
uppdrag. Handelskammaren fäster också uppmärksamheten på frågan hur det skall
bedömas vad som är rimliga kostnader för tillsynsorganets verksamhet. Genom inkassoföretagens
ställning som både finansiärer och objekt för tillsynen torde det vara svårt
för dem att vinna gehör för en eventuell kritik av innebörd att
tillsynsorganets verksamhet är alltför omfattande eller dyrbar. Mot denna
bakgrund ifrågasätter handelskammaren om inte kostnadsansvaret bör delas mellan
staten och inkassoföretagen.

Statskontoret hävdar att man inte kan ta ställning till
frågan om kostnaderna för tillsynsorganet förrän frågan om finansieringen av
datainspektionens verksamhet i övrigt har avgjorts.

4.10 Straff och skadestånd

De av utredningen föreslagna straffbestämmelserna bör
enligt branschkommittén för inkasso-och juridiska byråer omformas så, att de
kommer att omfatta också den som bedriver inkassoverksamhet för egen räkning
och den som eljest bedriver inkassoverksamhet utan att ha den som
huvudsysselsättning. Skånes handelskammare och Soliditet AB föreslår, med
hänvisning till vad som gäller på ett flertal andra rättsområden, att oaktsamhet
som är att anse som ringa inte skall vara straffsanktionerad.

Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrar om att
föreskrifter enligt förslaget skall kunna meddelas också för sådan verksamhet
som inte kräver tillstånd. Hovrätten tillstyrker att sådana föreskrifter får
förenas med vite och avstyrker att det införs möjhghet att beivra överträdelse
med straffpåföljd.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 63

Bankinspektionen är kritisk mot den föreslagna
skadeståndsbestämmelsen. Det är här fråga om en sanktion mot skador
förorsakade av det sätt på vilket en i och för sig legal åtgärd kan ha
vidtagits. Sådana skador ofta av ideell natur torde vara utomordentligt
svåra att bestämma på saklig grund. Del kan antas att otillbörliga
påtryckningar av det åsyftade slaget är mycket sällsynta. Enligt inspektionen
bör det vara tillräckligt med tillsynens allmänpreventiva effekt, möjligheten
till omprövning av tillstånd Och allmänna skadeståndsregler.

Kreditköpkommittén framhåller liksom
företagarorganisationerna att

det inte klart framgår, om utredningen avsett att föreskriva strikt ansvar

eller endast skadeståndsansvar vid vårdslöshet. Enligt dessa

remissinstansers mening kan inkassoverksamhet inte anses vara av så

farlig art att strikt ansvar bör införas. Företagarorganisationerna anser att

ett skadeståndsansvar betingat av oaktsamhet kombinerat med de

garantier som lagstiftningen i övrigt avses rymma utgör ett ändamålsenligt

och väl avvägt skydd för gäldenären. Skulle emellertid ansvaret regleras

särskilt på förevarande område, bör det inskränkas till

inregritetskränkningar och utformas i huvudsaklig överensstämmelse med

skadeståndsbestämmelsen i kreditupplysningslagen. Även

kreditköpkommittén och statskontoret anser att
skadeståndsbestämmelsen bör utformas i enlighet med motsvarande bestämmelse i
kreditupplysningslagen, vilket innebär att den som bedriver inkassoverksamhet
skall gå fri från ersättningsskyldighet om han kan visa alt tillbörlig omsorg
och varsamhet har iakttagits.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det angeläget att ett
felaktigt ställningstagande i en svårbedömd situation inte skall medföra
skadestånds-skyldighet. Utredningens uppfattning att skadeståndsskyldighet bör
föreligga endast vid ett allvarligt åsidosättande av inkassoreglerna, t.ex. när
en gäldenär utsatts för en särskilt integritetskränkande och därmed otillbörlig
inkassoålgärd, bör komma till tydligare uttryck i lagtexten.

Skånes handelskammare anser att det rimligen inte bör
komma i fråga att ett seriöst inkassoföretag blir skadeståndsskyldigt endast
därför att det bedömt en situation på annat sätt än tillsynsorganet eller på
grund av att ett i och för sig ursäktligt misstag begåtts i fråga om gäldenärens
identitet. Handelskammaren föreslår därför liksom Soliditet AB att skadestånd
bör kunna utgå endast när det är fråga om en uppenbart otillbörlig påtryckning
eller om annan uppenbart otillbörlig inkassoålgärd.

Branschkommittén för inkasso- och juridiska byråer framhåUer
att den enskilde tjänstemannens ställning och ekonomiska ansvar vid elt
inträffat skadefall bör preciseras. Kommittén föreslår, till skydd bl.a. för de
anställda i inkassoföretagen, all del införs en obligatorisk skyldighet för inkassoföretagen
att ta ansvarsförsäkring.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 64

4.11 Ikraftträdande m.m.

Soliditet AB framhåller viklen av alt
övergångsbestämmelserna utformas på sådant sätt att de organisatoriska
förändringar inom inkassobranschen som eventuellt kan föranledas av lagen
hinner vidtas i god tid före ikraftträdandet. Bolaget föreslår att lagen i
dessa hänseenden inte träder i kraft förrän tidigast tolv månader efter
utfärdandet.

Konkurslagskommittén anser liksom kreditköpkommittén att
övergångsbestämmelserna bör utformas efter mönster av motsvarande bestämmelser
i kreditupplysningslagen.

5 Föredraganden

5.1 Allmänna synpunkter

Inkassoverksamheten har under senare år tilldragit sig
uppmärksamhet i skilda sammanhang. 1 pressen har förts en tidvis livlig debatt
om inkassoföretagens arbetsmetoder. Det har gjorts gällande att förfarandet
vid indrivning av fordringar ofta medför större olägenheter för gäldenären än som
är motiverat. Fall har dragits upp då gäldenärer i samband med inkassoverksamhet
har utsatts för otillbörliga påtryckningar eller i övrigt varit föremål för
åtgärder som tett sig stötande.

Diskussionen om hur inkassoverksamhet skall bedrivas
hänger samman med den allmänna debatten om skydd för enskilda människors
privatliv. En utgångspunkt för denna debatt har varit den omfattande hantering
av personuppgifter som förekommer både hos offentliga myndigheter och privata
företag. Behovet av ett förbättrat inlegritetsskydd har accenluerats genom den
snabba utvecklingen av datatekniken.

1 inkassoverksamheten aktualiseras integrilelsskyddsbehovt
inte minst genom sambandet med förmedling av kreditupplysningar. Det är vanligt
att ett och samma företag bedriver både inkasso- och kreditupplysningsverksamhet
eller att en inkassobyrå i vart fall har nära anknytning till elt
kreditupplysningsföretag. Den nära förbindelsen mellan inkasso- och
kreditupplysningsbranscherna medför en risk för att uppgifter om inkassoåtgärder
utnyttjas på ett otUlbörligt sätt i kreditupplysningssammanhang.

Riksdagen har under år 1973 antagit två lagförslag som
syftar till att förbättra skyddet för den personliga integriteten. Genom
datalagen (1973:289) har öppnats möjlighet att förebygga otillbörligt
integritetsintrång till följd av sådan information som lagras med hjälp av ADB.
1 kreditupplysningslagen (1973:1173), som bygger på kredilupplysningsulredningens
delbetänkande (SOU 1972:79) Kreditupplysning och integritet, har införts
bestämmelser om yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet. Sådan verk-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 65

samhet skall få bedrivas endast efter särskilt tillstånd
av datainspektionen. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser som begränsar
kreditupplysnings-förelagens rätt att samla in. lagra och lämna ut information.
Begränsningarna gäller bl. a. möjligheten att i kreditupplysningar om
privatpersoner la in uppgifter om belalningsförsummelse. 1 princip får uppgift
lämnas endast om sådan betalningsförsummelse som har fastslagits av myndighet. Kredilupplysningslagen
träder i kraft den I juli 1974. Vid samma tidpunkt börjar huvuddelen av
datalagens bestämmelser all tillämpas.

Vid sidan
av de problem som rör kreditupplysningsverksamheten har
kreditupplysningsutredningen även undersökt inkassoföretagens verksamhet.
Resultatet av utredningsarbetet har redovisats i betänkandet (SOU 1973:39) God inkassosed,
som bl.a. innehåller förslag till inkassolag.

Den
föreslagna inkassolagen omfattar i första hand sådan inkassoverksamhet som
bedrivs yrkesmässigt med syfte att driva in betalning för annans räkning. Sådan
verksamhet skall i princip fä bedrivas endast efter tillstånd av Kungl. Maj:t.
Vidare ställs som elt grundkrav upp den regeln att verksamheten skall bedrivas enligl
god inkassosed. Delta innebär i första hand att verksamheten skall utövas på
sådant sätt att gäldenären inle vållas onödig skada eller olägenhet eller
utsätts för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd.
Innebörden av begreppet god inkassosed preciseras ytterligare i en rad mer
konkreta föreskrifter om förfarandet vid inkassering m. m. Kravet på god inkassosed
tar sikte även på borgenärens intressen. Bl. a. föreslås regler om förvaltning
och redovisning av klientmedel. Lagförslaget innehåller dessutom bestämmelser
om ombuds behörighet och om skadestånd m. m. Inkassoverksamhet föreslås stå
under tillsyn av ett offentligt organ, som bl. a. skall meddela föreskrifter
och ingripa vid överträdelse av lagen.

Den föreslagna inkassolagen innehåller också vissa
bestämmelser om andra former av inkassoverksamhet än den som bedrivs
yrkesmässigt och för annans räkning. Utredningen föreslår sålunda alt även den
som driver in betalning för egen räkning eller ej yrkesmässigt för annans
räkning skall vara skyldig att iaktta god inkassosed. Vidare föreslås att de nu
angivna formerna för inkassoverksamhet skall stå under tillsyn av samma myndighet
som skall ha tillsyn över de egentliga inkassoföretagen.

Remissinstanserna anser allmänt att en reglering av inkassoverksamheten
är behövlig, framför allt för alt bereda gäldenärerna skydd mot olämpliga eller
otillbörliga inkassoåtgärder. De flesta remissinstanserna godtar också utredningens
lagförslag i dess huvuddrag, även om kritik framförs på vissa punkter. Flera
remissinstanser anser sålunda att lagförslaget har fått en alltför ensidig
inriktning på de egentliga inkassoföretagen i stället för all rikta sig mol inkassoverksamhet
i allmänhet. 1 övrigt gäller kritiken bl.a. förslagen om etableringskontroll
och den närmare utformningen av tillståndsbestämmelserna.

För egen del vill jag till en början understryka att inkassoverksamheten

5 Riksdagen 1974. I saml Nr 42

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 66

fyller en nödvändig funktion i det ekonomiska livet. Detta
hänger bl.a. samman med kreditgivningens ökade betydelse. Det är uppenbart att
en kreditgivare måste ha effektiva möjligheter att tvinga fram betalning av en gäldenär
som inte betalar på utsatt tid. Om sådana möjligheter saknas, kommer kreditgivningen
att hämmas. Detta går inte bara ut över de enskilda lånesökandena utan kan
också få allvarliga återverkningar på samhällsekonomin i stort.

Det ligger i sakens natur all inkassoverksamhet inte kan
bedrivas utan vissa olägenheter för dem som drabbas av den. Med hänsyn till vad
jag nyss har sagt om betydelsen av effektivt fungerande inkasseringsmöjligheter
måste det också i viss utsträckning accepteras att enskilda utsätts för sådana
olägenheter. Samtidigt är del uppenbart alt vissa begränsningar måste ställas
upp till skydd för de enskilda. Även om fordringsägarna måste ha vissa
påtryckningsmedel till sitt förfogande, är det angelägel alt inte mera
långtgående metoder kommer till användning än som är nödvändigt i varje
särskild situation. Självfallet måste det också finnas vissa absoluta gränser
för vilka påtryckningsmedel som får begagnas.

Även i övrigt kräver hänsynen till den personliga integriteten
att man inför vissa inskränkningar i fråga om de åtgärder som får användas vid
indrivning av fordringar. Det är också viktigt att den som tillfogas skada
genom otillbörlig inkassoålgärd är tillförsäkrad ett gott skadeståndsskydd.

Liksom utredningen anser jag all de regler som finns f. n.
är otillräckliga när del gäller alt tillgodose gäldenärens intressen vid
indrivning av fordringar. Även borgenären har i vissa hänseenden ett
otillräckligt skydd gentemot obehöriga förfaranden från inkassoombudets sida.
Detta gäller framför allt inkassoföretagens förvaltning av klientmedel.

Med hänsyn till det anförda anser jag i likhet med
utredningen och en enig remissopinion att det finns behov av en lagsliftning
som reglerar inkassoverksamheten. Lagstiftningen bör som utredningen föreslagit
i första hand inriktas på alt bereda gäldenärerna skydd mol otillbörliga inkassoåtgärder.
Jag vill emellertid understryka vikten av att lagreglerna utformas så, alt inkassoverksamheten
inle onödigtvis försvåras. En avvägning måste ske mellan å ena sidan gäldenärernas
behov av skydd och å andra sidan kreditgivarnas anspråk på effektiva inkassoåtgärder.
Härvid måste utgångspunkten vara att den som ådragit sig en skuld skall
fullgöra sin betalningsskyldighet. Jag vill emellertid påpeka alt elt skydd för
gäldenären inte nödvändigtvis behöver komma i konflikt med fordringsägarens
intressen. Som utredningen har framhållit kan fordringsägaren ha intresse av
att undvika åtgärder som stör ett värdefullt kundförhållande eller försämrar
möjligheterna att få till stånd frivillig betalning eller uppgörelse med gäldenären.

Utredningens lagförslag innebär enligl min mening i sina
huvuddrag en lämplig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande
på inkassoområdet. I vissa avseenden kan dock ifrågasättas om den av

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 67

utredningen föreslagna ordningen utgör den lämpligaste
lösningen. Delta gäller bl.a. frågorna om lagstiftningens tillämpningsområde
och tillständstvångets omfattning. Till dessa frågor återkommer jag i del följande.
Jag förordar emellertid att en lagstiftning kommer till stånd efter i huvudsak
de principer som har kommit till uttryck i utredningens förslag. Liksom utredningen
anser jag all behövliga bestämmelser bör las in i en särskild inkassolag.

Avslutningsvis vill jag i detta avsnitt någol beröra
förhållandel mellan inkassolagen och dalalagen. Eftersom datalagen är
tillämplig på all personregistrering som sker med hjälp av ADB, kommer den alt
gälla även på inkassoområdet, i den mån inkassoföretagen lagrar information om
enskilda på datateknisk väg. Enligt min mening torde det inte innebära några
olägenheter att bägge lagarna i vissa fall kommer att bli tillämpliga inom inkassoverksamheten.
Jag återkommer till förhållandel mellan de båda lagarna i det följande. Jag
ämnar där också ta upp förhållandet mellan inkassolagen och
kreditupplysningslagen.

5.2 Lagstiftningens omfattning m. m.

Som förut nämnts omfattar utredningens förslag till inkassolag
i första hand sådan inkassoverksamhet som bedrivs yrkesmässigt och för annans
räkning. Vissa regler tar emellertid sikte på dem som driver in betalning för
egen räkning eller ej yrkesmässigt för annans räkning. Beträffande samtliga
former av inkassoverksamhet föreslås den grundregeln att verksamheten skall
bedrivas enligt god inkassosed. Vidare ställs samtliga verksamhetsformer under tillsyn
av ett offentligt organ. Därutöver gäller emellertid en rad särregler för sådan
verksamhet som bedrivs yrkesmässigt och för annans räkning. Dessa regler avser
bl. a. förfarandet vid indrivning m. m. Vidare föreslås att yrkesmässig inkassoverksamhet
för annans räkning skall få bedrivas endast efter särskilt tillstånd.

Flera remissinstanser
kritiserar den uppläggning av lagen som utredningen har föreslagit. Man hävdar
bl.a. att regleringen har fått en alltför ensidig inriktning på de egentliga inkassoföretagen.
Med den av utredningen föreslagna avgränsningen kommer, påpekas det, en stor
del av inkassoverksamheten att lämnas utanför huvuddelen av lagens bestämmelser,
bl.a. reglerna om förfarandet vid indrivning m.m. Särskilt otillfredsställande
anses det vara att förelag som förvärvar fordringar för indrivning kommer att
drabbas av en mindre sträng reglering än företag som sysslar med inkassoverksamhet
för andras räkning.

På grund av det sagda föreslår en del remissinstanser alt inkassolagen
skall omfatta alla former av inkassoverksamhet, åtminstone om verksamheten bedrivs
yrkesmässigt. Andra anser alt undantag bör göras för sådan inkassoverksamhet
som bedrivs i begränsad omfattning.

Även jag anser att det finns anledning all ändra
lagbestämmelsernas

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 68

tillämpningsområde i vissa avseenden, jämfört med vad
utredningen har föreslagit. De skäl som talar för en reglering av de egentliga inkassoföretagens
verksamhet, dvs. sädan verksamhet som bedrivs yrkesmässigt och för annans
räkning, är till stor del tillämpliga även i fråga om andra former av inkassoverksamhet.
Sålunda måste det från gäldenärens synpunkt vara relativt likgiltigt om den
som driver in en fordran gör det för egen eller annans räkning. Gäldenärens
intresse av all inte bli utsatt för otillbörliga påtryckningar eller annat
otillbörligt handlande är lika stort i båda fallen.

Liksom
flera remissinstanser anser jag del särskilt omotiverat att ha en mindre
ingående reglering för sådana förelag som förvärvar fordringar för indrivning
än för de egentliga inkassobyråerna. Uppenbarligen är risken för otillbörliga
åtgärder i stort sett densamma i de angivna fallen. Jag anser därför alt
indrivning av förvärvade fordringar bör omfattas av samma regler som indrivning
av fordringar för annans räkning.

Läget är i
någon mån annorlunda när det i övrigt gäller inkassering av fordringar för egen
räkning. Bl.a. torde de förelag som själva driver in sina kundfordringar ofta
vara mera angelägna om att bevara elt gott förhållande till gäldenären än de
egentliga inkassobyråerna och motsvarande företag. Della torde generellt sett
medföra all riskerna för otillbörliga inkassoåtgärder blir mindre.
Uppenbarligen kan det dock inträffa alt kraftiga pålryckningsmetoder o.d.
kommer till användning även i den nu angivna inkassoverksamhelen. Beaktas bör
också alt del här rör sig om en mycket stor del av den samlade inkassoverksamheten.
Det skulle därför vara klart otillfredsställande om gäldenärernas skyddsbehov
eftersattes när del gäller denna form av indrivning.

Med hänsyn till det sagda anser jag att lagen i princip
bör göras tillämplig även på sådan verksamhet som gäller indrivning av egna, ej
förvärvade fordringar. Som jag senare skall återkomma till kan dock principen
inte gälla fullt ut. Bl.a. måste visst undantag göras när det gäller den
offentliga kontrollen över verksamheten. Skyldigheten att iaktta god inkassosed
och att tillämpa vissa kravrutiner m.m. bör dock gälla all indrivningsverksamhet,
oavsett om den avser egna eller andras fordringar.

Av praktiska skäl anser jag emellertid alt en viss allmän
begränsning i lagens tillämpningsområde måste göras. Sålunda skulle det enligt
min mening föra för långt att låta regleringen omfatta fall då en enskild
person tillfälligtvis inkasserar en fordran för egen eller annans räkning eller
då inkassoverksamhet eljest bedrivs i en utpräglat ringa omfattning. Den
erforderliga avgränsningen erhålls, om inkassolagens tillämpningsområde
begränsas till inkassoverksamhet som bedrivs yrkesmässigt. Till frågan om
gränsdragningen mellan yrkesmässig och icke yrkesmässig verksamhet återkommer
jag i specialmotiveringen.

Utredningen
har föreslagit en definition av begreppet inkassoverksamhet som innebär bl.a.
att begreppet omfattar endast indrivning av enskild fordran. Avsikten med denna
begränsning torde ha varit att undanta exekutiv myndighets indrivning av
skatter, allmänna avgifter och

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 69

böter. Även jag anser att de exekutiva myndigheternas
verksamhet bör undantas från lagens tillämpningsområde med hänsyn till de
särskilda bestämmelser som reglerar denna verksamhet. Undantaget bör
självfallet avse verksamheten i dess helhet och sålunda omfatta alla former av
indrivning hos exekutiv myndighet, oavsett om det är fråga om allmänt eller
enskilt mål.

Med hänsyn
till det sagda förordar jag att inkassolagens tillämpningsområde bestäms så,
att lagen omfattar all yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet, dock ej
verksamhet hos exekutiv myndighet. Den närmare innebörden av begreppet inkassoverksamhet
ämnar jag behandla närmare i specialmotiveringen.

5.3 Förfarandet vid inkassering

5.3.1 God inkassosed

Som förut nämnts föreslår utredningen som en allmän
grundregel att inkassoverksamhet skall bedrivas enligt god inkassosed. Härmed
menas enligt lagförslaget bl.a. att verksamheten skall utövas så att gäldenär
ej vållas onödig skada eller olägenhet. Vidare föreskrivs att gäldenär inte får
utsättas för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd.

Utredningens förslag att begreppet god inkassosed skall
ligga till grund för regleringen av inkassoverksamheten godtas i allmänhet av
remissinstanserna. Några av dem anser emellertid alt de grundläggande bestämmelserna
om god inkassosed är alltför allmänt utformade för att passa i en lag.

För min
del anser jag det vara av värde att i lagtexten ange vissa allmänna riktlinjer
för hur inkassoverksamhet skall bedrivas. I likhet med utredningen förordar jag
att man till en början ställer upp ett krav på iakttagande av god inkassosed.
Med hänsyn till lagens allmänna inriktning pä gäldenärernas skyddsbehov bör
kravet på god inkassosed kompletteras med vissa allmänna principer som gäller
handlandet gentemot gäldenären. Jag anser därvid alt de formuleringar som
utredningen har föreslagit bör godtas. I lagen bör sålunda föreskrivas att den
som bedriver inkassoverksamhet skall iaktta att gäldenär ej vållas onödig
skada eller olägenhet eller utsätts för otillbörlig påtryckning eller annan
otillbörlig inkassoålgärd. Som en följd av vad jag tidigare anfört om lagens
tillämpningsområde kommer bestämmelserna att gälla för all yrkesmässig inkassoverksamhet,
oavsett om verksamheten bedrivs för egen eller annas räkning.

Jag ämnar
i följande avsnitt gå närmare in på hur inkassoverksamhet bör bedrivas för att
de nu förordade grundreglerna skall uppfyllas. Jag avser sålunda bl.a. att
behandla frågorna om vilka kravrutiner som bör tillämpas, vilka betalningsanspråk
som bör kunna föranleda inkassoålgärd och vilka åtgärder som generellt sett bör
anses otillbörliga. Önskvärt är naturligtvis alt principerna om god inkassosed
m.m. så långt möjligt fylls ut

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 70

genom konkreta lagregler. Som framgår av del följande
måste emellertid vissa handlingsregler utformas i rättstillämpningen.

Även om skyldigheten att iaktta god inkassosed i första
hand tar sikte på förhållandet mellan den som bedriver inkassoverksamhet och gäldenären,
bör skyldigheten även gälla inkassoföretagens handlande gentemot
uppdragsgivaren i de fall då det är fråga om inkassering av annans fordran.
Utredningen har angett vissa riktlinjer för hur ett inkassoföretag bör handla
gentemot sin huvudman. Förelaget bör sålunda hålla huvudmannen underrättad om
förhållanden som är av betydelse för honom. Det bör vid behov inhämta
instruktioner och bistå med råd om hur inkassouppdraget bör genomföras.
Fordringsägaren bör normalt underrättas, om gäldenären bestrider ett
betalningsanspråk eller om det på grund av hans ekonomiska förhållanden finns
risk för att inkassoåtgärder inte kommer att leda till betalning. Uttryckligt
samtycke från huvudmannen bör i allmänhet inhämtas, innan konkursansökan eller
annan mer ingripande eller kostnadskrävande åtgärd vidtas. Huvudmannen bör
också göras uppmärksam på om ett betalningsanspråk framstår som obefogat eller
ovisst.

De angivna principerna för inkassoföretagens handlande
gentemot borgenären har allmänt lämnats utan erinran under remissbehandlingen.
Även jag anser all de kan godlas som en grund för vad som skall anses utgöra
god inkassosed i förhållandet mellan inkassoföretaget och dess huvudman. 1 likhet
med utredningen anser jag att man inte i lagtexten behöver ta in några
föreskrifter om ett inkassoföretags handlande i de angivna hänseendena. Däremot
bör i lagen tas in vissa bestämmelser om klientmedelsförvaltning och
redovisningsskyldighet. Till dessa bestämmelser återkommer jag i ett följande
avsnitt.

5.3.2 Kravrutiner m. m.

Enligt utredningen bör en principiell utgångspunkt för
indrivnings-förfarandet vara alt gäldenären får rimlig möjlighet att frivilligt
betala sin skuld. Utredningen anser vidare att ett inkassoföretag bör sörja för
all gäldenären får underlag för sitt ställningstagande och skälig frist alt
betala frivilligt innan rättslig åtgärd vidtas.

Mot bakgrund av det sagda föreslår utredningen en
bestämmelse om att inkassoålgärd inte får vidtas förrän borgenären skriftligen
har erinrat gäldenären om betalningsskyldigheten och berett honom tillfälle all
inom viss skälig tid frivilligt betala sin skuld. Vidare föreslås att gäldenären
i samband med att krav framställs mot honom skall anmodas att inom viss skälig
tid anmäla om han har någon invändning mot kravel. Rättslig åtgärd skall inte
fä vidtas förrän krav har tillställts gäldenären och liden för invändning löpt ul.

Remissinstanserna ansluter sig allmänt till tanken att del
i den nya lagen skall införas vissa bestämmelser om kravrutiner. Förslagel all
rättslig åtgärd skall föregås av krav mol gäldenären lämnas utan erinran.
Däremot framförs kritik mot förslaget att inkassoålgärd inte skall få vidtas
förrän

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 71

borgenären har erinrat gäldenären om
betalningsskyldigheten. En sådan bestämmelse påstås leda till svårigheter för inkassoföretagen.
Den medför också en omotiverad begränsning av borgenärens möjligheter att helt
och hållet befria sig från bevakningsålgärder genom alt anlita ett
diskonteringsföretag e.d. Enligt flera remissinstansers uppfattning finns del inle
någol bärande skäl för att betalningserinran alllid skall framställas av
borgenären själv.

För min del anser jag liksom utredningen att
utgångspunkten vid utformningen av kravrutinerna bör vara att gäldenären fär
rimlig möjlighet att betala frivilligt innan han utsälls för åtgärd som innebär
något mått av hot eller ivång. Givetvis måsle borgenären i första hand avvakta
fordringens.förfallodag, innan han vidtar någon mera ingripande åtgärd. Han
bör dock vara oförhindrad att före förfallodagen erinra gäldenären om hans
betalningsskyldighet genom att tillställa honom en faktura, en skriftlig
påminnelse om skulden e.d. I många fall torde det också vara lämpligt alt sädan
erinran äger rum.

Även om gäldenären försummar att betala på förfallodagen,
bör borgenären inle ulan vidare vara berättigad att vidta rättsliga åtgärder
för att fä betalning för sin fordran. Liksom utredningen och flertalet
remissinstanser anser jag att gäldenären bör beredas skälig tid att anmäla om
han har någon invändning mot fordringen och att frivilligt erlägga betalning,
innan rättslig åtgärd vidtas.

Som framgår av den tidigare redogörelsen innebär
utredningens förslag att ett tvåstegsförfarande i princip alllid skall
tillämpas, innan rättsligt förfarande får inledas mol gäldenären. Enligt min
mening kan man emellertid rikta flera invändningar mot den föreslagna
ordningen. Detta gäller i första hand förslaget om alt borgenären alltid skulle
vara skyldig att själv erinra gäldenären om hans betalningsplikt, innan ärendet
lämnas till en inkassobyrå. Jag biträder här den åsikt som framförts under
remissbehandlingen att borgenären bör kunna välja mellan att själv bevaka sin
fordran och alt helt och hållet överlämna bevakningen till en inkassobyrå, ett
diskonteringsföretag e.d. Från gäldenärens synpunkt torde del också som regel
vara tämligen likgiltigt om det är borgenären eller ett ombud för borgenären
som avkräver honom betalning. Härtill kommer att det ofta skulle kunna innebära
praktiska svårigheter för inkassoföretagen, om de i enlighet med
utredningsförslaget skulle vara skyldiga alt kontrollera att fordringsägaren
har erinrat gäldenären om hans skuld, innan de får vidta någon inkassoålgärd.
Jag anser därför att borgenären bör kunna överlämna ärendet för indrivning utan
hinder av att erinran inte har ägt rum.

Även om det inte införs en skyldighet för borgenären att
tillställa gäldenären en betalningserinran innan hän överlämnar ärendet till
ett ombud, kan man givetvis ändå hälla fast vid tanken på elt tvåstegssystem
och sålunda ålägga inkassoföretaget att tillställa gäldenären dels en erinran,
dels ett mera bestämt krav, innan rättslig åtgärd får vidtas. 1 de fall då
borgenären själv ombesörjer bevakning och inkassering av en fordran skulle del

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 72

kunna övervägas att ålägga honom alt tillämpa ett
motsvarande tvåstegsförfarande. Enligt min mening skulle dock ett sådant
system vara onödigt komplicerat. Normalt torde gäldenären redan före
förfallodagen ha fått en erinran om sin betalningsskyldighet genom en faktura,
en skriftlig påminnelse om skulden e. d. 1 sådana fall kan han inte rimligen
göra anspråk på att efter förfallodagen två gånger bli påmind om sin
betalningsskyldighet, innan rättslig åtgärd får vidtas. Även om gäldenären inle
före förfallodagen skulle ha fått någon erinran om skulden, måste hans
intressen enligt min mening anses bli tillräckligt tillgodosedda genom att han tillställs
endast ett krav, under förutsättning att han får skälig tidsfrist att betala
frivilligt eller bestrida kravet.

Med hänsyn till det anförda anser jag att man bör nöja sig
med att i lagen föra in en regel om att rättslig åtgärd inte får vidtas mot gäldenären
förrän han har blivit krävd på betalning. Därutöver bör föreskrivas all gäldenären
i samband med kravet skall ges viss skälig lid att betala frivilligt eller
anmäla om han har någon invändning mot kravet. Rättslig åtgärd bör inte få
vidtas förrän den angivna tiden har löpt ut.

När det gäller frågan om vad som skall anses utgöra skälig
tid för invändning eller betalning förutsätter jag att vissa principer kommer
att utbildas i praxis. Tillsynsorganet har också möjlighet att meddela
anvisningar på denna punkt.

Jag vill understryka att den nu föreslagna ordningen
självfallet inte innebär att gäldenären regelmässigt skulle vara berättigad all
utan påföljd dröja med betalningen till efter förfallodagen. Givetvis blir han
skyldig alt erlägga dröjsmålsränta enligt vanliga regler, om han inte betalar
på utsatt lid. Dessutom riskerar han att få ersätta borgenärens inkassokostnader.
Till frågan om kostnader återkommer jag i ett följande avsnitt.

Frågan om vilken sanktion som bör kunna tillgripas mot den
som åsidosätter skyldigheten att framställa krav innan rättslig åtgärd vidtas,
ämnar jag la upp samtidigt som jag behandlar övriga sanktionsfrågor. Jag vill
emellertid redan här framhålla all en underlåtenhet att framställa krav inte
utgör någol formellt rältegångshinder. Domstolarna kan alltså inte avvisa en
borgenärs talan på den grunden att gäldenären inte har blivit krävd i enlighet
med inkassolagens föreskrifter. En annan sak är all borgenären, även om han
vinner målet, kan förpliktas ersätta motparten hans rättegångskostnader enligt
18 kap. 3 § rättegångsbalken.

Ett par remissinstanser har föreslagit en motsvarighet på verk-ställighelsstadiet
till den föreslagna bestämmelsen att rättslig åtgärd inte får vidtas förrän
krav har tillställts gäldenären och tiden för invändning löpt ut. De föreslår
att borgenären eller hans ombud skall underrätta gäldenären när en exekutionstitel
föreligger och bereda honom möjlighet att inom viss kortare tid betala innan
verkställighet begärs. För egen del kan jag inte tillstyrka en sådan
bestämmelse. Jag vill emellertid erinra om att domstol är skyldig att
underrätta parterna om när dom eller beslut meddelas.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 73

Utredningens lagförslag innehåller också vissa
bestämmelser om kravs innehåll m. m. Sålunda föreslås att krav mot gäldenären
alltid skall framställas skriftligen och alt det skall innehålla uppgift om
vilka belopp som gäldenären har att betala i kapital, ränta och kostnader.
Upplysning skall vidare lämnas dels om vilka åtgärder och följder som bristande
betalning kan medföra, dels om vilka möjligheter gäldenären har att anlita
advokat eller annan rättshjälp.

Vad utredningen sålunda föreslagit har utsatts för viss
kritik under remissbehandlingen. Sålunda pekar flera remissinstanser på
svårigheterna att beloppsmässigt precisera den ränta som yrkas. De föreslår
därför att den föreslagna skyldigheten att ange ränta mjukas upp. 1 första hand
anses det att kravbrevet bör innehålla uppgift om räntesats och den tid för
vilken ränta yrkas.

Den föreslagna bestämmelsen att krav skall innehålla
uppgift om följderna av bristande betalning o.d. godtas av flertalet
remissinstanser. På några håll anser man emellertid all en sådan bestämmelse
kan bli en källa till oklarhet för gäldenären och medföra svårigheter för inkassoföretagen.
Några remissinstanser tar upp frågan hur långt informationsskyldigheten skall
sträcka sig. Bl.a. ifrågasätts om borgenären bör och får lämna uppgift om alt
han eventuellt kommer alt göra anmälan till polismyndighet eller annan
myndighet. Från flera håll framhålls behovet av tillämpningsföreskrifter.

Förslaget att krav också skall innehålla erinran om gäldenärens
möjligheter att anlita advokat eller annan rättshjälp har inte berörts mera
ingående under remissbehandlingen. En remissinstans anser emellertid att en
sådan erinran i vissa fall kan uppfattas som en anmaning att söka rättshjälp
och att effekten kan bli förseningar och ökade kostnader. En annan
remissinstans hävdar att det bör räcka att domstolen lämnar en erinran av det
angivna slaget i samband med att rättsligt förfarande inleds.

För egen del anser jag liksom utredningen att krav mot gäldenären
bör framställas skriftligen och alt kravbrevet bör innehålla så detaljerade
uppgifter som möjligt om vad som fordras. Kapitalbelopp, ränta och ersättning
för kostnader bör anges var för sig. Givetvis är del önskvärt alt inte bara
kapital och kostnadsersättning utan också ränta anges till beloppet. Av
praktiska skäl är emellertid denna princip inte alltid genomförbar. Sålunda kan
del inte rimligen krävas alt borgenären eller hans ombud skall räkna fram
räntan till en tänkt betalningsdag i framtiden. Den ränta som har upplupit fram
till den dag då kravet framställs bör emellertid anges till beloppet. Dessutom
bör kravbrevet innehålla uppgift om räntesals, del belopp på vilket räntan
beräknats och den tid som räntan avser. Yrkas ränta för tiden efter den dag då
kravet framställs, bör uppgift lämnas om räntesats och det belopp på vilket
ränta skall utgå. Avser kravet flera delbelopp, bör räntan på varje delbelopp
preciseras enligl de nu angivna principerna.

Med hänsyn till det anförda förordar jag all i lagen förs
in en bestäm-

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 74

melse om alt krav mot gäldenär skall framställas
skriftligen och att vad som fordras i kapital, ränta och ersättning för
kostnader skall anges var för sig. Dessutom bör i fråga om ränta föreskrivas
att särskilda uppgifter skall lämnas om beloppet av upplupen ränta, räntesats
samt den tid och det kapitalbelopp som ligger till grund för ränteberäkningen.

Vad därefter gäller den föreslagna bestämmelsen om att
krav alltid skall innehålla uppgift om följderna av bristande betalning osv.
anser jag att en sådan uppgift kan vara värdefull i åtskilliga fall. Detta
gäller framför allt när kravet riktar sig mot en privatperson. Uppenbarligen är
det av intresse för en enskild gäldenär att få vederhäftig upplysning om vilka
åtgärder som man från borgenärssidan avser att vidta. Informationsbehovet torde
emellertid vara mera begränsat när del gäller krav mot företag eller andra
näringsidkare. Dessa får normalt antas ha tillräcklig kännedom om följderna av
bristande betalning.

Det är också uppenbart att vissa risker är förenade med
information av det angivna slaget. En upplysning om följderna av bristande
betalning kan ges elt sådant innehåll eller utformas på elt sådant sätt att den
verkar som ett påtryckningsmedel mot gäldenären. Jag återkommer till frågan om
påtryckningsmedel i ett följande avsnitt. Redan här vill jag emellertid framhålla
vikten av att gäldenären inte utsätts för påtryckningar som kan anses
otillbörliga.

Enligt min mening bör problemet lämpligen lösas så, alt
man överlåter åt tillsynsorganet att efter samråd med företrädare för inkassobranschen
utarbeta närmare föreskrifter om i vilka fall information skall lämnas, vad
informationen skall innehålla och hur den skall utformas. Tillsynsorganet bör
emellertid inte meddela generella föreskrifter i detta avseende, dvs.
föreskrifter beträffande alla former av yrkesmässig inkassoverksamhet. Det
skulle bl. a. stöta på praktiska svårigheter att meddela föreskrifter som
generellt skulle gälla för alla inkasseringar som ombesörjs av borgenären
själv. 1 stället bör en anknytning ske till den tillståndsprövning som jag
avser att föreslå i det följande. I samband med att ett företag c. d. får
tillstånd alt bedriva inkassoverksamhet bör sålunda föreskrifter meddelas om
vad som skall gälla i fråga om informationen till gäldenärerna. När del gäller inkassoverksamhet
som inte är lillslåndspliklig är del enligt min mening tillräckligt att
verksamheten ställs under tillsyn och att tillsynsorganet i samband därmed får
möjlighet all ingripa med de föreskrifter som visar sig behövliga. Jag
återkommer i del följande till frågor som rör information till gäldenärerna.

Vad beträffar den föreslagna bestämmelsen om att gäldenär
alllid skall erinras om sina möjligheter alt anlita rättshjälp o. d. anser jag
all en sådan erinran givetvis kan ha ett visst värde i sådana fall då kravet riktas
till en person med begränsad kännedom om rättsliga förhållanden. 1 de allra
flesta fall torde emellertid gäldenären även utan en sådan erinran ha klart för
sig alt han vid behov kan anlita juridisk hjälp. Risk finns också.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 75

som har framhållits under remissbehandlingen, att en
erinran av det berörda slaget kan uppfattas som en anmodan till gäldenären alt
vända sig till advokat, något som uppenbarligen kan medföra onödig tidsspillan
och ökade kostnader. Jag avstyrker därför utredningens förslag på denna punkt.

När det
gäller domstolarnas upplysningsplikt följer det av servicecirkuläret
(1972:406) att domstolarna liksom andra statliga myndigheler är skyldiga att gå
allmänheten till hända med upplysningar i frågor som rör myndighetens
verksamhetsområde. Domstolarna är alltså bl. a. skyldiga att i den utsträckning
som behövs upplysa parterna om deras möjlighet att få rättshjälp. 1 samband med
den reform av handläggningen av tvistemål om mindre värden som träder i kraft
den I juli 1974 kommer domstolarna att få till uppgift att i vidgad
utsträckning lämna allmänheten råd och upplysningar om den rättsliga prövningen
av tvister (se prop. 1973:87 s. 148).

Enligt
utredningen kan de föreslagna principerna för beialningserinran och krav inle
upprätthållas i alla inkassoärenden. Undanlag bör fä göras 1. ex. om gäldenären
håller sig undan eller är känd för att utan fog bestrida krav eller om det
föreligger risk för preskription. Utredningen föreslår därför alt de angivna
bestämmelserna inte skall gälla, om gäldenären uppenbarligen söker dra sig
undan betalning eller om det annars av särskilt skäl är försvarligt alt gå
ifrån bestämmelserna.

Den föreslagna undantagsregeln har godtagits av flertalet
remissinstanser. Från något håll anser man emellertid alt bestämmelsen kommer
att medföra en riskabel urholkning av gäldenärens skydd, medan en annan
remissinstans gör gällande all bestämmelsens utformning kommer alt medföra tillämpningssvårigheler.

För egen del anser jag att man inte kan undvara en regel
som gör det möjligt alt frångå bestämmelserna om krav m. m. Vid sidan av de
fall som har dragits fram av utredningen kan man tänka sig även andra
situationer då det inte rimligen kan krävas av borgenären att han skall vänta
med alt vidta rättslig åtgärd till dess gäldenären har tillställts krav och beretts
viss betänketid. Det kan sålunda förekomma alt borgenären snabbt måste begära gäldenären
i konkurs för att förhindra att en ålervinningsfrisl löper ut. Även i andra
fall kan det föreligga fara i dröjsmål.

Med hänsyn härtill bör i inkassolagen tas in en regel om
alt bestämmelserna om krav inte gäller, om gäldenären uppenbarligen söker
undandra sig betalning eller om det annars föreligger särskilda skäl all frångå
kravbestämmelserna.

Jag vill i detta sammanhang understryka vad utredningen
anfört om betydelsen av att inkassoföretagens arbetsrutiner ger rimlig säkerhet
mol fel vid handläggningen. Inte minst viktigt är att rutinerna för identifiering
av gäldenären är tillfredsställande, så att inte krav riktas till fel person.
Vidare bör bokföring och redovisning ske på ett sådant sätt att verkställd
betalning från gäldenären inte förbises. Härvid är del bl. a. nödvändigt all

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 76

inkassoföretaget har säkra rutiner för sina kontakter med
fordringsägare så att betalning som verkställts direkt till dem kan beaktas av
företagel.

Betydelsen av att ha säkra arbetsrutiner gäller givetvis
inte bara de egentliga inkassobyråerna ulan den yrkesmässiga inkassoverksamheten
över huvud taget. Jag förutsätter att tillsynsorganet noga uppmärksammar
hithörande frågor.

Som utredningen framhållit är del också viktigt att
uppkomna felaktigheter snabbt rättas till hos inkassoföretagen. Jag vill
erinra om alt det i kreditupplysningslagen har tagits in vissa bestämmelser om
rättelse av oriktiga eller missvisande uppgifter. Behovet av sådana
föreskrifter är emellertid betydligt mindre på inkassoområdet. Detta hänger bl.a.
samman med alt gäldenären i stor utsträckning får del av de uppgifter som är
relevanta i ett inkassoärende. Jag anser därför liksom utredningen att det inte
behövs särskilda lagbestämmelser om rättelse av fel på detta område.

Utredningen tar också upp frågan om gallring av äldre
uppgifter o.d. och framhåller viklen av alt inkassoföretagen tillämpar
gallringsprinciper som lar hänsyn till gäldenärernas personliga integritet. Del
kan i det sammanhanget erinras om att kreditupplysningslagen innehåller vissa
bestämmelser som begränsar kreditupplysningsföretagens rätt att lagra och
lämna ut uppgifter. Begränsningarna gäller i huvudsak information om personliga
förhållanden av ömtålig natur samt, i fråga om privatpersoner, uppgifter om belalningsförsummelser
soth inte har fastslagits i rättslig ordning och uppgifter om förhållanden som
ligger mer än fem år tillbaka i tiden. Uppgifter av det sistnämnda slaget skall
efter femårstidens utgång gallras ut ur register som används i
kreditupplysningsverksamhet.

Givetvis kan det diskuteras att i inkassolagen införa en
motsvarighet till de angivna bestämmelserna i kreditupplysningslagen.
Emellertid torde uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden inte förekomma i
någon nämnvärd utsträckning i de register som förs i samband med inkassoverksamhet.
Av naturliga skäl kan det inte komma i fråga att förbjuda ett inkassoföretag
alt lagra uppgifter om belalningsförsummelser som inte har fastställts i rättslig
ordning. Vad slutligen gäller uppgifter om äldre förhållanden torde de. i den
mån de förekommer hos inkassoföretagen, som regel inle innebära någon nämnvärd
risk för iniegritelskränkningar.

Med hänsyn till det anförda anser jag det obehövligt all i
inkassolagen föra in en beslämmelse som reglerar lagring och gallring av
information. Jag vill emellertid erinra om att datalagen är tillämplig på
förelag som bedriver inkassoverksamhet med hjälp av ADB. Enligt en bestämmelse
i datalagen skall datainspektionen, i den mån det behövs för att förebygga risk
för otillbörligt intrång i personlig integritet, meddela föreskrifter om bl. a.
bevarande och gallring av uppgifter om enskilda personer.

Jag vill också påpeka all särskilda problem kan uppkomma i
de fall då samma företag bedriver såväl inkasso- som
kreditupplysningsverksamhet, liksom när en inkassobyrå har nära samarbete med
ett kreditupplysnings-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 77

företag. Uppenbarligen finns i sådana fall en viss risk
för att uppgifter i strid med kreditupplysningslagen förs över från register
som används i inkassoverksamheten till ett kreditupplysningsregister. Jag ämnar
i ett kommande avsnitt närmare behandla detta problem liksom andra frågor som
hänger samman med förhållandet mellan inkasso- och kreditupplysningsverksamhet.

5.3.3 Obefogade betalningsanspråk m. m.

Enligt utredningen kan omständigheterna i ett inkassoärende
i vissa fall våra sådana alt det skulle strida mot god inkassosed att ta emot
eller fullfölja ett uppdrag att driva in fordringen. Så är fallet bl. a. om det
finns klara skäl alt anta att elt krav inte är lagligen grundat eller om
betalningsanspråket framstår som obefogat. Som exempel nämner utredningen bl.
a. att gäldenären är omyndig, att elt avtal strider mot lagen om förbud mot
oskäliga avtalsvillkor eller att reglerna i hemförsäljningslagen har
åsidosatts.

Utredningen påpekar vidare att det ibland kan framstå som
stötande att en fordran drivs in. 1 del sammanhanget berör utredningen bl. a.
frågan om indrivning av bagatellfordringar och diskuterar möjligheten att
begränsa inkassoföretagens rätt att inkassera sådana fordringar. Enligt
utredningens mening bör emellertid någon bestämd nedre beloppsgräns för inkasso
inte fastställas. Även om inkassering av småbelopp normalt inte kan anses
stötande, kan det emellertid undantagsvis inträffa att inkassoåtgärder inte är
försvarliga med hänsyn till beloppets obetydlighet.

Mot bakgrund av det sagda föreslår utredningen en
bestämmelse enligt vilken inkassoålgärd inte får vidtas, om det genom gäldenärs
invändning eller eljest finns särskilt skäl anta att kravet inte är lagligen
grundat eller om kravet framstår som obefogat eller stötande.

Utredningen diskuterar i detta sammanhang också om man bör
införa en begränsning i rätten att driva in äldre fordringar. Enligt
utredningens mening kan man emellertid inte ställa upp ett förbud som innebär
avvikelse från de civilrättsliga reglerna om preskription. Utredningen föreslår
därför inte någon begränsning i detta avseende.

Den föreslagna bestämmelsen om förbud mot indrivning av
obefogade krav m.m. har godtagits av flertalet remissinstanser. Några instanser
anser emellertid att bestämmelsen är oklar och alt den kommer att medföra
tillämpningssvårigheter för inkassoföretagen.

Vad gäller frågan om indrivning av äldre fordringar hävdar
en remissinstans att fall kan inträffa då en borgenär inte bör få driva in en
äldre fordran, trots att han enligl gällande preskriptionsregler har laglig
rätt att göra det. En annan remissinstans framhåller å andra sidan att man inte
kan sätta preskriptionsreglerna ur spel, även om indrivning av äldre fordringar
i vissa fall kan vara stötande.

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 78

Jag vill för min del framhålla att det givetvis är
angeläget att så långt möjligt förhindra att en gäldenär utsätts för obefogade
krav. Även om gäldenären i en sådan situation har möjlighet att bestrida kravet
och undgå betalningsskyldighet, kan han ändå utsättas för betydande
olägenheter.

Enligt min mening finns det emellertid begränsade
möjligheter att genom bestämmelser i inkassolagen tillgodose gäldenärens
intresse på denna punkt. Vad först gäller det fallet att ett betalningsanspråk
överlämnas till en inkassobyrå för indrivning, kan det, som framhålls i
utredningens betänkande, inte åläggas inkassoföretaget alt ingående pröva
grunden för fordringen. En mer omfattande skyldighet att pröva varje betalningsanspråks
berättigande skulle leda till ökade kostnader och avsevärt minskad
effektivitet på inkassoområdet. Man kan inte heller ställa alltför stora krav
på juridisk sakkunskap hos inkassoföretagens anställda. Det bör dock krävas att
inkassoföretagen så långt möjligt försöker begränsa risken för obefogade krav.
Framgår det av inlämnade handlingar eller av gäldenärens invändning att en
fordran saknar laga grund e.d., bör företaget inte vidare befatta sig med
ärendet. 1 en sådan situation bör företaget alltså avvisa inkassouppdraget
eller, om det på ett senare stadium visar sig att betalningsanspråket är
obefogat, frånträda det.

Även om det är angeläget all inkassoföretagen i enlighet
med det sagda medverkar till att gäldenärerna inte utsätts för obefogade krav,
är det enligl min mening mindre lämpligl alt ställa upp en så kategorisk regel
som utredningen har föreslagit. Regeln bör i stället ges karaktären av en
rekommendation. En rekommendation passar också bäst i de fallen då det är
borgenären själv som vidtar en inkassoålgärd. Givetvis är det önskvärt att även
borgenärerna själva noga prövar om deras anspråk är befogade, innan de
framställer krav på betalning. Frågan i vad mån en borgenär bör vara berättigad
att för egen räkning driva in en fordran är dock alltför omfattande för att
regleras mera ingående i detta sammanhang. Del skulle också vara svårt alt
kontrollera efterlevnaden av en kategorisk förbudsregel.

Med hänsyn till det sagda anser jag att man bör nöja sig
med att i lagen föra in en bestämmelse om att krav eller annan inkassoålgärd
inte bör äga rum, om det föreligger sannolika skäl för att en fordran inte är
lagligt grundad eller om fordringen annars framstår som obefogad. En sådan
regel får närmast ses som en utfyllnad av den grundläggande bestämmelsen att inkassoverksamhet
skall bedrivas enligt god inkassosed. Det får ankomma på tillsynsorganel att ge
närmare anvisningar om hur regeln bör tillämpas. Jag ämnar emellertid göra
vissa kommentarer i specialmotiveringen.

När det därefter gäller indrivning av bagatellfordringar
vill jag understryka att utgångspunkten måsle vara densamma som vid andra
fordringar, nämnligen att den som ådragit sig en skuld skall fullgöra sin
betalningsskyldighet. Det kan också inträffa att en fordringsägare har ett
stort antal fordringar som var för sig kanske är obetydliga men som tillsammans

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 79

representerar stora värden. Enligl min mening kan det
därför inte komma i fråga all ställa upp några restriktioner för borgenärens
rätt att driva in bagatellfordringar. En annan sak är att det kan te sig
stötande, om gäldenären i den angivna situationen krävs på ersättning för
kostnader som inte står i rimlig proportion till kapitalskulden. Del kan enligt
min mening vara befogal all i sådant fall begränsa hans kostnadsansvar. Jag
återkommer till denna fråga i ett senare avsnitt.

Vad
beträffar äldre fordringar delar jag utredningens uppfattning att det kan
inträffa fall som är mindre tillfredsslällande från gäldenärssynpunkt. Det
förekommer sålunda att en borgenär under lång tid låter bli att bevaka sin
fordran och alt fordringen sedan förvärvas av annan när preskriptionstiden
närmar sig sitt slut. Om gäldenären i ett sådant fall utsätts för krav, saknar
han ofta möjlighet all föra bevisning om betalning e.d.

Även om det sålunda kan innebära olägenheter för gäldenären
att en äldre fordran drivs in, anser jag del uteslutet att förbjuda elt sådant
förfarande, så länge det rör sig om en fordran som ännu inte har blivit
preskriberad. Jag vill emellertid nämna att det inom justitiedepartementet
pågår en översyn av reglerna om preskription. Sannolikt kommer denna översyn
att leda till förslag om förkortning av den nuvarande tioårspreskriptionen.

Vad jag nu har anfört innebär att del inle bör anses
stötande att driva in vare sig en bagatellfordran eller en äldre fordran.
Givelvis kan man länka sig fall då del av någon annan anledning skulle framstå
som stötande att driva in en fordran. Jag finner dock inte anledning att, som
utredningen föreslagit, föra in en särskild lagregel som förbjuder indrivning
av krav som framstår som stötande. Skulle en sådan indrivningsätgärd vidtas,
har tillsynsorganet möjlighet att ingripa med stöd av den allmänna regeln om
iakttagande av god inkassosed.

5.3.4 OtiUbörliga inkassoåtgärder

Utredningen framhåller att ett krav på iakttagande av god inkassosed
inte bara innebär att gäldenären skall skyddas mol onödig skada och olägenhet.
Begreppet måsle också innefatta ett förbud mol sådana inkassoåtgärder som är
särskilt integritetskränkande och därmed otillbörliga. För att garantera all inkassoföretagen
inte vidtar sådana åtgärder föreslår utredningen, som tidigare nämnts, en
uttrycklig bestämmelse om att gäldenären inte får utsättas för otillbörlig
påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd.

Det föreslagna förbudet avses bl.a. innebära att en gäldenär
inte får vilseledas om förhållanden som kan vara av betydelse för hans
ställningstagande till ett krav. Varje form av vilseledande måste enligl
utredningen betrakias som otillbörlig, även om förfarandet inte är straffbart.
Som

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 80

otillbörligt måste också betraktas elt inkassoföretags hot
om att göra anmälan till polismyndighet eller annan myndighet. Detsamma gäller
hot om hämtning till förhandling inför domstol e. d. Utredningen anser vidare
alt stor resiriklivitet måste iakttas i fråga om kontakter med arbetsgivare och
liknande. Endast om det är försvarligt av särskilda skäl bör det vara tillätet
för inkassoföretaget all la sådana kontaker.

Bestämmelsen att gäldenär inte får utsättas för
otillbörlig inkassoålgärd innebär enligt utredningen också alt krav inte får
framställas under sådana former att det väcker onödigt uppseende eller
skandaliserar gäldenären. Över huvud tagel kräver god inkassosed all inkassoföretaget
uppträder sakligt och korrekt.

Vad utredningen sålunda anfört om otillbörliga inkassoåtgärder
har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. En remissinstans efterlyser
en samordning med datalagens principer för integritetsskydd och en klarare avgränsning
mot brottsbalkens regler till skydd för integriteten. Från några håll framförs
synpunkter på vissa särskilda former av påtryckning. Ett par remissinstanser
anser sålunda att borgenären bör vara oförhindrad att upplysa om att gäldenärens
handlingssätt innefattar brottslig handling eller alt underlåten betalning kan
medföra att polisanmälan görs. En annan remissinstans hävdar att
konkursansökan och hot om konkursansökan bör anses som tillåtna
påtryckningsmedel.

Jag vill erinra om all jag redan i ett tidigare avsnitt
har biträtt utredningens förslag om en lagregel enligt vilken gäldenär inte
får utsättas för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd.
Regeln blir tillämplig inle bara på de egentliga inkassobyråerna ulan också på
all annan yrkesmässig inkassoverksamhet.

När det gäller bedömningen av vilka inkassoåtgärder som
skall anses otillbörliga kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de
synpunkter som har anförts av utredningen. Givelvis är del särskilt angeläget
alt den som driver in en fordran inte använder hot som innebär en otillbörlig
påtryckning på gäldenären. Delta gäller oavsett om kravet är befogat eller ej.

Som huvudprincip i fråga om användningen av
påtryckningsmedel måste gälla att borgenären eller hans ombud inte får använda
andra medel än sådana som är allmänt erkända och som normalt leder till
resultat. Hit hör i första hand påpekande om att borgenären vid underlåten
betalning kommer att vända sig till domsloL eller kronofogdemyndighet. Det är
emellertid inte givet att ett påtryckningsmedel alltid bör anses som godtagbart
enbart därför att det är allmänt erkänt eller normalt leder till resultat.
Bedömningen måste alltid göras med hänsyn till omständigheterna i det
särskilda fallet. Vad särskilt gäller hot om konkursansökan, måste detta som
regel betraktas som en adekvat och lämplig åtgärd, om försök att få betalt på
annat sätt har misslyckats. Däremot bör det anses otillåtet att hota med
ansökan om konkurs, när det på grund av det fordrade beloppets storlek eller
av annan orsak är uppenbart att en sådan ansökan inte kommer att göras.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 81

Vad jag nu har anfört för mig över till frågan om
vilseledande. Som utredningen har framhållit bör en gäldenär självfallet aldrig
få vilseledas om sådana rättsliga eller faktiska förhållanden som kan vara av
betydelse för hans ställningstagande till fordringsanspråket. Varje form av
vilseledande frän borgenärens eller inkassobyråns sida måste betraktas som
otillbörligt, även om förfarandet inte skulle vara straffbart enligt brottsbalkens
bedrägeribestämmelser. Vad som nu har sagts gäller inte bara aktivt lämnade
uppgifter utan också fall då gäldenärens bristande kännedom om förhållandena
utnyttjas passivt för att få en fordran inkasserad. ' Vad därefter gäller hot
om polisanmälan delar jag utredningens uppfattning all elt sådant hot i
allmänhet inte bör få användas som påtryckningsmedel. Även om, som en
remissinstans har framhållit, hot om polisanmälan ibland är del enda reella
påtryckningsmedel som står till buds, måste det som regel anses otillbörligt
att utnyttja hotet för att pressa fram betalning. Har borgenären starka skäl
att anta att gäldenären har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, bör
han emellertid vara oförhindrad att upplysa om att polisanmälan kan komma att
göras.

Jag vill i det sammanhaget erinra om att den som tvingar
någon alt göra något genom hot om åtal eller angivelse kan dömas för olaga
tvång enligt 4 kap. 4 § brottsbalken, om tvånget är otillbörligt. Används
sådant tvång för alt utverka betalningför fordran som inte är lagligen grundad
eller för vilken den påstådde gäldenären inle är betalningsskyldig, kan
gärningen bli all bedöma som utpressning enligt 9 kap. 4 § brottsbalken.

Jag vill
påpeka att vad jag nu har anfört endast avser användandet av hot om
polisanmälan som påtryckningsmedel mot gäldenären. Självfallet "
föreligger det inte något hinder för borgenären att verkligen göra polisanmälan,
om han anser att gäldenären har gjort sig skyldig till brottslig handling.

Som utredningen har framhållit måste en gäldenär i viss
utsträckning finna sig i alt hans betalningssvårigheter blir kända för
arbetsgivare och andra personer i hans omgivning. Liksom utredningen vill jag
emellertid betona alt såväl borgenärer som deras ombud bör iaktta stor restriktivitet
när det gäller alt la kontakt med arbetsgivare och liknande. 1 allmänhet bör
det betrakias som otillbörligt, om borgenären eller borgenärsombudet hoiar med
att ta kontakt med arbetsgivaren i syfte att pressa gäldenären till betalning
eller uppgörelse.

Jag instämmer i utredningens uttalande alt krav mot gäldenär
inte får framställas under sådana former alt det väcker onödigt uppseende eller
skandaliserar gäldenären. Givelvis måste det också betraktas som otillbörligt,
om borgenären eller inkassobyrån gör kränkande uttalanden i kravbrev e. d.

Med det nu sagda har jag velat ange vissa riktlinjer för
bedömningen av när en inkassoålgärd skall anses otillbörlig. Närmare regler på
denna punkt torde få utvecklas i praxis. Det blir en viktig uppgift för
tillsynsorganet alt följa utvecklingen och att ingripa med de åtgärder som
visar sig behövliga.

6 Riksdagen 1974. I saml Nr 42

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 82

5.4 Fullmaktsfrågor m.m.

Utredningen framhåller viklen av alt ett inkassoföretag
inte vidtar andra åtgärder än sådana som överensstämmer med borgenärens
intentioner. Företaget bör därför kontakta borgenären för närmare
instruktioner, om tvekan uppkommer beträffande dennes inställning. Bl. a. är
det viktigt att företaget försäkrar sig om fullmakt från fordringsägaren, om
företaget vill träffa uppgörelse med gäldenären. Försummas detta, kan gäldenären
vållas skada genom att uppgörelsen inte accepteras av fordringsägaren. Även i
de fall då gäldenären erlägger betalning till inkassoföretaget är det viktigt
att förelaget har fullmakt från fordringsägaren. Gäldenären kan i annat fall
drabbas av nytt krav från fordringsägaren och riskera att få betala på nytt.

Enligt utredningen kan allmänna principer om ställningsfuUmakl
möjligen anses innebära alt gäldenärens uppgörelse med eller betalning till inkassoföretaget
får bindande verkan för borgenären. För att undanröja den oklarhet som kan
föreligga i detta hänseende föreslår utredningen emellertid en uttrycklig
bestämmelse om att uppdrag att driva in fordran medför behörighet att ta emot
betalning av och träffa uppgörelse med gäldenären, även om det inte har angetts
i fullmakt.

Den föreslagna bestämmelsen har i allmänhet godtagits
under remissbehandlingen, såvitt angår behörighet all la emot betalning.
Däremot har man från flera håll framfört kritik mot att ett uppdrag också
skulle medföra behörighet att träffa uppgörelse med gäldenären. Några
remissinstanser avstyrker bestämmelsen i den delen, medan andra föreslår all
behörigheten att träffa uppgörelse inskränks till uppgörelse om betalningsplan.
En remissinstans ifrågasätter om inte borgenären bör ha möjlighet att upphäva
eller inskränka behörigheten att träffa uppgörelse.

I några remissvar påpekas alt den föreslagna bestämmelsen
blir tilllämplig endast om det är styrkt att inkassouppdrag föreligger. En
remissinstans föreslår att bestämmelsen utformas så, att den angivna behörigheten
skall föreligga så snart inkassoföretaget påstår sig ha uppdrag från
borgenären, under förutsättning att gäldenären är i god tro.

Vad först gäller betalningssituationen anser jag det
givelvis angeläget att man sä långt möjligt undanröjer riskerna för all en gäldenär
skall tvingas betala två gånger för samma skuld. 1 praktiken torde det ofta
förekomma att en gäldenär betalar till inkassoföretaget i stället för till
fordringsägaren direkt. Normalt torde delta inte medföra några komplikationer.
Saknar inkassoföretaget fullmakt, kan emellertid gäldenären tvingas betala pä
nytt, om företaget underlåter att redovisa influtna medel till sin huvudman.
För att gäldenären så långt möjligt skall skyddas mol en sådan risk får det
anses värdefullt att man i lagen ställer upp en regel som innebär att betalning
till inkassoföretag i vissa fall blir gällande mol borgenären, även om detta
inte framgåt av fullmakt.

En förutsättning för all gäldenären med befriande verkan
skall kunna betala till ett inkassoföretag bör enligt min mening vara all företaget
har

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 83

uppdrag att driva in fordringen. All, som föreslagits frän
något håll under remissbehandlingen, låta betalning till ett inkassoföretag,
som påslår sig vara ombud för borgenären, vara bindande för denne oavsett om
det föreligger något uppdrag eller ej skulle enligt min mening föra för längt,
även om del krävs att gäldenären är i god tro. Några nämnvärda olägenheter
torde knappast föranledas av att gäldenären får bevisbördan för att inkassouppdrag
föreligger. 1 de allra flesta fall torde det vara helt klart att elt sådant
uppdrag har lämnats.

Med hänvisning till del anförda föreslår jag en
bestämmelse om alt betalning som gäldenären har erlagt till den som har uppdrag
alt driva in fordran skall vara gällande mot borgenären.

Vad beträffar utredningens förslag att uppdrag alt driva
in fordran skall medföra behörighet att träffa uppgörelse med gäldenären, även
om del inle har angetts i fullmakt, ansluter jag mig till den kritik som har
framförts under remissbehandlingen. Från gäldenärens synpunkt torde behovet av
en sådan regel vara betydligt mindre än behovet av en bestämmelse av den art
som jag nyss har förordat. Enligt min mening skulle också borgenärens
handlingsfrihet bli alltför beskuren, om inkassoföretaget fick obegränsade
möjligheter att på egen hand träffa uppgörelse med gäldenären. Att ä andra
sidan begränsa inkassoföretagets behörighet så. att företaget enbart fick
möjlighet att träffa uppgörelse om betalningsplan e.d.. skulle avsevärt minska
värdet av den föreslagna bestämmelsen. Jag avstyrker därför utredningens
förslag på denna punkt. Detta innebäratt en gäldenär som vill träffa uppgörelse
med elt inkassoföretag måste försäkra sig om all förelaget har fullmakt från
fordringsägaren som innefattar behörighet all träffa sädan uppgörelse.

Jag vill i delta sammanhang slutligen påpeka alt den nyss
föreslagna bestämmelsen om behörighet alt ta emot betalning givetvis inte
inverkar på rättegångsbalkens regler om rättegångsombud och behörighet för
sådant ombud. Om en representant för elt inkassoföretag företräder borgenären
inför domstol, blir han alltså bl. a. skyldig alt förete fullmakt i enlighet
med bestämmelserna i rättegångsbalken.

5.5 Ersättning för kostnader

Sedan den 1 juli 1971 gäller särskilda bestämmelser om
ersättning för inkassokostnad. Enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken skall inkassoålgärd
som vidtagits före rättegång ersättas som rättegångskostnad. Bestämmelser om ersättningens
storlek, såvitt gäller inkassokostnad och kostnad i mål om
betalningsföreläggande, finns i den tidigare omnämnda kungörelsen 1971:319.
Enligt kungörelsen utgär ersättning med skäligt belopp, dock högst 30 kr. för inkassoålgärd
och 70 kr. för arvode m. m. i mäl om belalningsföreläggande, om inte särskilda
skäl föreligger. Till detta kommer ersättning för vissa särskilt angivna
kostnader i mäl om betalningsföreläggande.

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 84

Ersättning för kostnad i lagsökningsmål berörs bara delvis
av de nya bestämmelserna. Sålunda är den allmänna regeln om skälighetsprövning
i 18 kap. 8 § rättegångsbalken tillämplig på ombudsarvode och andra kostnader i
lagsökningsmål. I prop. 1971:105 uttalade föredragande departementschefen att
skäl i och för sig kunde åberopas för en fullständig specialreglering av
kostnadsfrågor också för lagsökningsmålens del. Tanken på en sädan
specialreglering avvisades emellertid, eftersom det praktiska behovet av en
reglering bedömdes vara mindre i lagsökningsmålen än i mål om
betalningsföreläggande, samtidigt som det ansågs erforderligt med utrymme för
en mer differentierad prövning. Enligt en enkät som utfördes före 1971 års
reform godtog tingsrätterna normall ett arvode av 125-150 kr. i lagsökningsmål.

Inte heller när det gäller kostnad för återtagande av
avbetalningsgods finns det några särskilda regler om ersättningens storlek.
Ersättning för sådan kostnad bestäms av kronofogdemyndighet. Enligt en
undersökningar 1968 medgavs ersättning för ansökningskostnader som regel med
50-75 kr.

Enligt utredningen varierar praxis även i andra avseenden.
Vissa domstolar dömer ut särskild ersättning för verifierbara kostnader för
kopior, porto, översättning m.m., medan andra inte medger sådan ersättning.
Kostnadernas storlek kan också vara beroende av i vilket skede betalning sker.
Betalar gäldenären frivilligt innan ett mål om betalningsföreläggande eller
lagsökning avgjorts, får han i allmänhet betala den ersättning som yrkats i
ansökningen och som ofta är högre än vad som medges av domstolen. Motsvarande
gäller kostnader på verkställighetsstadiet.

En varierande praxis vid bedömningen av inkassokostnader
kan enligt utredningen leda till allmän osäkerhet och vara till hinder för en
rationell uppläggning av verksamheten. De principer som f.n. gäller i mål om
betalningsföreläggande bör också gälla vid lagsökning och återtagande av
avbetalningsgods. Dessutom bör enhetlighet eftersträvas i fråga om ersättning
för kopior, porto o. d. Vidare anser utredningen att samma kostnadsregler bör
gälla oavsett om inkassoåtgärderna leder till rättslig åtgärd eller
överenskommelse träffas utom rätta.

Utredningen föreslår att det i inkassolagen tas in en
erinran om att särskilda bestämmelser gäller i fråga om gäldenärs skyldighet
att ersätta kostnad för inkassoålgärd. Vidare föreslås att det i
lagsökningslagen resp. lagen om avbetalningsköp införs en bestämmelse om att
ersättning utgår enligt bestämmelser som Kungl. Maj:t meddelar.

1 en skrivelse till chefen för justitiedepartementet har
ett antal inkassoföretag hemställt om höjning av ersättningen för inkassokostnad
från 30 till 50 kr. och för kostnad i mål om betalningsföreläggande från 70
till 90 kr. Utredningen tillstyrker i princip en höjning men anser att den
måste föregås av en närmare undersökning av inkassoföretagens ekonomiska
villkor.

Vad utredningen sålunda anfört i fråga om ersättning
för inkasso-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 85

kostnader lämnas ulan erinran av de allra flesta
remissinstanserna. En remissinstans avstyrker dock förslaget till ändring i
lagsökningslagen på den grunden att det blir svårt att genomföra en schablonisering
av kostnadsersättningen i lagsökningsmål utöver den som redan förekommer i
domstolarnas praxis. Flera remissinstanser framhåller behovet av enhetliga
kostnadsnormer även på verkställighelsstadiet.

För min del anser jag liksom utredningen alt det är
önskvärt att ha så enhetliga normer som möjligt när det gäller ersättning för
kostnader i inkassoverksamhet. Enhetliga normer är till fördel inte bara för gäldenären
ulan också för borgenären och inkassoföretagen, bl.a. genom att handläggningsmlinerna
förenklas. Erfarenheterna av 1971 ärs reform måste också anses positiva. Det
finns därför starka skäl som talar för att man utsträcker del nuvarande
systemet med schabloniserad ersättning till att gälla också i lagsökningsmål
och vid återtagande av avbetalningsgods. Enligl min mening är inte proceduren i
dessa fall sådan, att det skulle föreligga något hinder mot en schablonmässigt
bestämd ersättning. Jag tillstyrker således utredningens förslag på denna
punkt.

Bestämmelser om ersättning i lagsökningsmål och vid återtagande
av avbetalningsgods bör ges i kungörelse. Ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att
meddela sådana bestämmelser bör därför, som utredningen har föreslagit, tas in
i lagsökningslagen resp. lagen om avbetalningsköp. Reglerna bör utformas efter
mönster av vad som gäller för inkassokostnad och kostnad i mål om
betalningsföreläggande. Detta innebär att ersättning bör utgå med ett visst
högsta belopp, om inte särskilda skäl föreligger. Med en sådan konstruktion
tillgodoses i viss mån det under remissbehandlingen framförda önskemålet att
kunna anpassa ersättningens storlek efter de speciella omständigheter som kan
föreligga i det särskilda fallet.

Vad beträffar frågan om höjning av ersättningen för inkassokostnad
och kostnad i mål om betalningsföreläggande biträder jag förslaget att gällande
bestämmelser bör ses över. Översynen bör föregås av en undersökning av hur den
nu medgivna ersättningen förhäller sig till de faktiska kostnaderna. Frågan
torde därefter få anmälas på nytt för Kungl. Maj:t.

Vissa skäl talar onekligen för att samma bestämmelser om
kostnadsersättning bör gälla, oavsett om en inkassoålgärd leder till rättslig
åtgärd eller ej och oavsett på vilket stadium gäldenären betalar. Genom en
sådan ordning skulle vissa otillbörliga förfaranden förhindras eller försväras.
Jag syftar här bl.a. på del av utredningen påtalade förfarandet att inkassoföretaget
lar ut högre ersättning av gäldenären, om han betalar innan ett mål om
betalningsföreläggande eller lagsökning avgjorts än om betalning sker först
efter avgörandet. Å andra sidan kan man naturligtvis inte bortse från att ett
mer utdraget indrivningsförfarande kräver större arbetsinsats och därmed ökade
kostnader. Del bör lämpligen uppdras åt tillsynsorganet att överväga de problem
som jag nu har angett. 1 samband därmed bör tillsynsorganel också få i uppdrag
att överväga frågan om en begränsning av

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 86

gäldenärens kostnadsansvar vid bagatellfordringar, sä att
ersättningen för kostnader slår i rimlig proportion till kapitalskulden. Vidare
bör tillsynsorganet undersöka förutsättningarna för att åstadkomma en enhetlig
praxis beträffande ersättning för utlägg av olika slag.

5.6 Förvaltning och redovisning av klientmedel

Inkassoföretagen har f.n. ingen laglig skyldighet att
hålla klientmedel avskilda. Utredningen anser att detta innebär uppenbara
risker för borgenären och föreslår därför alt det i inkassolagen förs in en beslämmelse
om att inkasserade medel skall hållas avskilda och genast insättas på räkning i
bank som redovisningsmedel.

Utredningens förslag har godtagits av så gott som samtliga
remissinstanser. En företrädare för inkassobranschen anser dock att inkassoföretag
som alternativ till insättning på bankräkning bör ha möjlighet att hos
tillsynsorganet deponera fullgod bankgaranti för inkasserade medel. Några
remissinstanser framhåller att fordringar som lämnats för inkassering också bör
kunna regleras över post- och bankgirokonto.

Även jag anser det önskvärt med en kontroll över klientmedelsförvaltningen
och tillstyrker att det införs en bestämmelse av den art utredningen har
föreslagit. Bestämmelsen bör utformas så, att lagen om redovisningsmedel blir
tillämplig. Huvudregeln i lagen om redovisningsmedel innebär alt medel, som
någon tagit emot med redovisningsskyldighet och som för detta ändamål satts in
på räkning i bank eller på annat sätt hålls avskilda, skall vara förbehållna
huvudmannen, under förutsällning alt avskiljandet av medlen skett utan dröjsmål.

Jag delar den under remissbehandlingen framförda åsikten
alt inkasserade medel bör få redovisas över bank- eller postgirokonto. Däremot
kan jag inte tillstyrka förslagel att deposition av bankgaranti skall godtas
som alternativ till insättning på bankräkning. Tvärtom anser jag det angeläget
all inkassoombuden åläggs att tillämpa ett förfarande som förhindrar dem att
använda klientmedel i den egna rörelsen.

På grund av det anförda föreslår jag en bestämmelse om att
medel som inkasserats för annans räkning skall hållas avskilda och utan
dröjsmål sättas in på räkning i bank eller motsvarande. Jag vill påpeka all
bestämmelsen inte innebär att inkassoombudet skall ha skyldighet att hälla
varje huvudmans medel avskilda på särskild räkning för sig. Om en bankräkning
är avsedd för flera huvudmäns medel, har huvudmännen enligt lagen om
redovisningsmedel lika rätt inbördes, var och en i förhållande till sin
fordran.

Utredningen tar också upp frågan om inkassoföretagens
redovisningsrutiner. 1 vissa fall sker redovisning först sedan ett ärende
avslutats. 1 andra fall har företaget en löpande redovisning per månad eller
annan tidsperiod. Utredningen anser att det i princip bör råda avtalsfrihet i
fråga

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 87

om redovisningen. Om inte annat avtalats, bör emellertid
klientmedel redovisas utan dröjsmål. En bestämmelse härom föreslås bli intagen
i inkassolagen. Förslaget har inle föranlett någon erinran under remissbehandlingen.
Även jag tillstyrker utredningens förslag på denna punkt.

5.7 Etableringskontroll

5.7.1 Skäl för införande av tiUståndstvång m. m.

Utredningen anser det nödvändigt att införa någon form av etableringskontroll
för att få till stånd en effektiv tillsyn över inkassoverksamheten. Etableringskontrollen
bör utformas sä att den obligatoriskt omfattar alla inkassoföretag. Utredningen
avvisar därför möjligheten alt åstadkomma en frivillig reglering genom ett auklorisalionsförfarande.
Med den angivna utgångspunkten har utredningen övervägt två alternativ. Det ena
innebär alt inkassoverksamhet får bedrivas endast av den som har fått särskilt
tillstånd. Det andra bygger på all den som vill bedriva inkassoverksamhet
måste göra anmälan till tillsynsorganet.

Enligt
utredningens mening ger koncessionsallernativet obestridliga fördelar framför
ett anmälningssystem. Den främsta fördelen ligger i att ett krav pä tillstånd
möjliggör en förhandsprövning av utövarens lämplighet. Ett anmälningssystem
ger inte någol skydd mot verksamheter av tillfällig eller spekulativ karaktär.
Koncessionsalternativet ger vidare möjlighet till effektiva påföljder vid misskötsel
av verksamheten, i sista hand återkallelse av tillstånd. Sambandet mellan inkassoverksamhet
och kreditupplysningsverksamhet, som kräver särskilt tillstånd, talar också för
ett koncessionssystem. Del ingrepp i näringsfriheten som ett krav på tillstånd
innebär är enligt utredningen inte större än att det bör kunna accepteras med
hänsyn till inkassoverksamhetens viktiga och känsliga funktion.

Utredningen
föreslår därför som huvudregel att yrkesmässig inkassoverksamhet skall få
bedrivas endast efter tillstånd. Med hänsyn till tillståndsprövningens
betydelse från allmän synpunkt föreslås den ankomma på Kungl. Maj:t.

Enligt
utredningens mening bör tillståndsplikten gälla endast sådan yrkesmässig inkassoverksamhet
som bedrivs på uppdrag av fordringsägare. Kravet på tillstånd avses sålunda
inte omfatta inkassouppdrag för annans räkning, om verksamheten bedrivs i
myckel begränsad omfattning, och inle heller inkassering för egen räkning.
Utredningen föreslår vidare att undantag från tillslåndsplikten skall göras
beträffande bankinstitut och advokat, under förutsättning alt inkassoverksamheten
endast är ett led i den huvudsakliga verksamheten. Skälet till delta undanlag
är all bankinstituten och advokaterna redan är föremål för kontroll genom bankinspektionen
resp. advokatsamfundet.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 88

Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget om tillståndslvång.
En del remissinstanser anser emellertid att det räcker med
anmälningsskyldighet. Det framhålls bl.a. att ett krav på tillstånd skulle
innebära ett väsentligt ingrepp i näringsfriheten och att del inte har kommit
fram sådana missförhållanden i inkassobranschen som motiverar att
tillståndsplikt införs. Flera remissinstanser ifrågasätter det lämpliga i att
införa en tillståndsreglering som inte kommer att inbegripa den omfattande inkassoverksamhet
som avser egna fordringar. En remissinstans föreslår alt inkassoverksamhet för
annans räkning som bedrivs i begränsad omfattning skall undantas från kravet
på tillstånd.

Förslaget att tillstånd i princip inle skall krävas för
bankinstitut eller advokat lämnas ulan erinran av flertalet remissinstanser.
Från några håll görs emellertid gällande att det föreslagna villkoret att inkassoverksamheten
skall utgöra ett led i den huvudsakliga verksamheten är onödigt. Enligt
bankinspektionen utgör inkassoverksamhet som bedrivs av bank alltid ett led i
den huvudsakliga verksamheten.

Flera remissinstanser föreslår att tillståndsprövningen
skall ankomma på samma myndighet som skall pröva ansökan om tillstånd enligt kredilupplysningslagen,
nämligen datainspektionen. Från någol håll framförs tanken att
tillståndsprövningen skall läggas på länsstyrelserna.

För egen del vill jag liksom utredningen understryka
viklen av att det skapas betryggande garantier för efterlevnaden av de regler
som ställs upp för inkassoverksamheten. Till en början bordet införas
bestämmelser som möjliggör en fortlöpande tillsyn över verksamheten. Frågan om
tillsynen behandlas närmare i ett följande avsnitt. När det gäller företag som
yrkesmässigt åtar sig inkassouppdrag för annans räkning, dvs. de egentliga inkassoföretagen,
finns det emellertid behov av en längre gående kontroll för att så långt
möjligt förebygga risken för integritetskränkningar och andra olägenheter för gäldenärerna.
Det bör därför införas någon form av kontroll över etableringen i branschen.

Enligt min mening tillgodoses inte de angivna intressena
om man nöjer sig med alt införa ett frivilligt auklorisalionsförfarande för inkassoföretagens
del. Ett sådant system torde visserligen i någon mån vara ägnal alt befrämja inkassoverksamhetens
kvalitet och effektivitet. Däremot uppnår man inte tillfredsställande garantier
för att gäldenärernas intressen blir tillgodosedda. Sådana garantier kan enligt
min mening skapas endast med ett system som grundar sig antingen på
obligatorisk anmälningsskyldighet eller på tillståndstvång.

En obligatorisk anmälningsskyldighet för den som avser att
bedriva inkassoverksamhet ger onekligen bättre möjligheter till kontroll över inkassoföretagen
än frivillig auktorisation. Men inte heller ett system byggt på
anmälningsskyldighet ger tillräcklig säkerhet. Enligt min mening måste del
finnas möjligheter att pröva utövarens lämplighet och att tillgripa effektiva
sanktioner mot den som åsidosätter de bestämmelser som

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 89

gäller för verksamheten. Jag tillstyrker därför
utredningens förslag om tillståndslvång för den som avser att yrkesmässigt
driva in fordringar för annans räkning. Om man inför en sådan ordning uppnås
också överensstämmelse med vad somgällerenligtdatalagen och
kreditupplysningslagen.

Som påpekats under remissbehandlingen inkasseras
fordringar i betydande utsträckning av borgenärerna själva. Att införa ett
krav på tillstånd för alla som på detta sätt bedriver yrkesmässig inkassoverksamhet
är enligt min mening inle praktiskt möjligt. Behovet av kontroll är också
förhållandevis begränsat när del gäller inkassoverksamhet som bedrivs inom
ramen för sådan näringsverksamhet som huvudsakligen har annat ändamål. Enligt
min mening bör det alltså inte införas något generellt krav på tillstånd för
den som inkasserar fordringar för egen räkning. De skyddsbehov som motiverar
införande av tillståndsplikt för de egentliga inkassoföretagen gör sig
emellertid starkt gällande beträffande en viss form av inkassoverksamhet för
egen räkning. Det gäller inkassering av fordringar som har övertagils i och för
indrivning. För den som bedriver sådan verksamhet bör därför ställas upp ett
krav på tillstånd.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att yrkesmässig inkassoverksamhet,
som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som
övertagits för indrivning, skall få bedrivas endast efter tillstånd.

Liksom utredningen anser jag all inkassoverksamhet som
bedrivs av bankinstitut eller advokat bör undantas från kravet på tillstånd.
Detsamma bör gälla övriga kreditinrättningar som står under bankinspektionens
tillsyn. Enligl min mening bör undantaget gälla oberoende av vilken omfattning
verksamheten har. Den tillsyn som utövas av bankinspektionen resp.
advokatsamfundet får anses vara tillräcklig för alt skapa betryggande garantier
för gäldenärernas skydd mol iniegritetsintrång och andra ölägenheter av inkassoverksamhelen.

När det gäller frågan om vem som skall handha
tillståndsprövningen anser jag det mindre lämpligt att den som utredningen har
föreslagit skall åvila Kungl. Maj:t. Det får anses mer ändamålsenligt att det
organ som får hand om tillsynsverksamheten och som därigenom kommer all ha
särskild sakkunskap i hithörande frågor även anförtros tillståndsprövningen. En
sådan ordning gäller också enligt datalagen och kredilupplysningslagen. Jag
förordar därför alt tillståndsprövningen skall handhas av tillsynsorganel. 1 elt
följande avsnitt ämnar jag ta upp frågan om vilken myndighet som skall vara
tillsynsorgan enligt den nya lagen.

5.7.2 Förutsättningar för tUlstånd m. m.

Utredningen anser att tillståndsprövningen bör inriktas på
frågan om sökandens lämplighet och föreslår en bestämmelse om att tillstånd
skall få meddelas endast om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt
och omdömesgillt sätt. Någon prövning av om det finns behov av den avsedda
verksamheten föreslås däremot inle.

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 90

Enligt utredningen talar flera skäl för all yrkesmässig inkassoverksamhet
för annans räkning skall få bedrivas endast av aktiebolag. Del hänger bl.a.
samman med alt särskilda ekonomiska krav måste ställas på inkassoföretagen.
Det nyligen införda kravet på att aktiebolag skall ha ett aktiekapital av minst
50000 kr. ligger i linje med önskemålet att garantera ekonomisk stabilitet hos inkassoföretagen.
Aktiebolagslagen innehåller också i övrigt viktiga skyddsregler, t.ex. i fråga
om revision och redovisning. Om tillståndsgivningen begränsas till aktiebolag
kommer vidare tillsynen att väsentligt underlättas och effektiviseras. Med
hänsyn till det sagda föreslår utredningen att tillstånd skall få beviljas endast
aktiebolag med elt aktiekapital av lägst 50000 kr.

Utredningens förslag att tillståndsprövningen skall
inriktas på en prövning av sökandens lämplighet har allmänt godtagits under
remissbehandlingen. Däremot framförs från flera håll kritik mot förslaget alt
tillstånd skall få meddelas endast aktiebolag. Man anser sålunda att del inte
utan vidare är givet att aktiebolagsformen ger de bästa garantierna för den
önskvärda ekonomiska stabiliteten. Vidare framhålls att den föreslagna
bestämmelsen kommer att ha konkurrensbegränsande effekter och att det inle
finns anledning att utestänga andra former av inkassoverksamhet som bedrivs på
ett tillfredsställande sätt.

Liksom remissinstanserna biträder jag utredningens förslag
om att det som villkor för tillstånd skall krävas att inkassoverksamheten kan
antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Jag delar också
utredningens uppfattning att det saknas anledning att som förutsättning för
tillstånd ställa upp ett krav på att det från allmänna synpunkter finns behov
av den avsedda verksamheten.

Det är självfallet angeläget att inkassoföretagen har en fasl
ekonomisk grund och att del finns goda möjligheter till insyn i företagen.
Onekligen främjas dessa önskemål, om man genomför utredningens förslag att tillstånd
skall få meddelas endast aktiebolag. En sådan bestämmelse medför emellertid
också nackdelar. Om förslaget genomförs, blir många mindre inkassoföretag
nödsakade att lägga ner sin verksamhet. En sådan utveckling är enligt min
mening inte önskvärd. En långtgående koncentration till större enheter kan
visserligen vara fördelaktig från effektivitetssynpunkt men kan också medföra
olägenheter för den enskilde borgenären eller gäldenären, som får svårare att
hävda sina intressen gentemot inkassoföretaget. Det finns inte heller fog för
att anta att de mindre företagen i allmänhet bedriver sin verksamhet på ett
mindre tillfredsställande sätt än de större.

Med hänsyn till det sagda anser jag alt starka skäl talar mol
utredningens förslag all endast aktiebolag skall få tillstånd att bedriva inkassoverksamhet.
De intressen som avses bli tillgodosedda genom en sådan bestämmelse blir enligl
min mening beaktade lika väl genom prövningen av sökandens lämplighet, genom de
tidigare förordade bestämmelserna om förvaltning

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 91

och redovisning av klientmedel och genom den tillsyn över inkassoföretagen
som jag avser alt föreslå i följande avsnitt. På grund av del anförda avstyrker
jag utredningens förslag på denna punkt.

Enligt utredningsförslaget skall tillstånd meddelas för
viss tid. högst fem år i sänder. Fortsatt tillstånd bör enligt utredningen
meddelas, om inle särskilda skäl talar emot det, t.ex. misskötsel av
verksamheten. Vidare föreslås att tillstånd skall kunna återkallas, om besätmmelse
i lagen eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen åsidosätts eller om
det eljest inte längre föreligger förutsättningar för tillståndet. Återkallelse
bör dock komma i fråga endast vid ett allvarligt åsidosättande av gällande
regler.

Flera
remissinstanser anser att tiden för tillstånd bör bestämmas till tio år, vilket
är den tid som gäller enligt kreditupplysningslagen. En remissinstans hävdar i
första hand att tillstånd bör meddelas utan tidsbegränsning. Från några håll
understryks att återkallelse av tillstånd bör kunna komma i fråga endast vid
ett allvarligt åsidosättande av inkassoreglerna.

Enligt min mening är det av stort värde om tillstånden att
bedriva inkassoverksamhet görs tidsbegränsade. Alt ett företag efter elt visst
antal år inte kan fortsätta sin verksamhet utan en obligatorisk kontroll från tillständsmyndigheten
måsle uppenbarligen främja efterlevnaden av lagens bestämmelser och även i
övrigt bidra till att hålla uppe kvaliteten hos verksamheten. Bestämmelser om
begränsning av tillstånd i motsvarande fall finns inte bara i
kreditupplysningslagen utan också i annan lagstiftning. För bankernas oktrojer
gäller sålunda en maximitid av tio år. Vidare kan dalainspektionen med stöd av
datalagen tidsbegränsa tillstånd till inrättande och förande av ADB-register.
På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens förslag all tillstånd
skall meddelas för viss bestämd tid. Den föreslagna maximitiden för tillstånd,
fem år, är dock enligt min mening för kort. Tiden bör överensstämma med den som
gäller för tillstånd enligt kreditupplysningslagen. Jag föreslår därför alt
tillståndsmyndigheten skall få ge tillstånd för högst tio år i sänder.

1 samband med att tillståndsmyndigheten lämnar tillstånd
till inkassoverksamhet bör den, som jag tidigare har berört, kunna ställa upp
vissa föreskrifter om hur verksamheten skall bedrivas. Jag återkommer i
special-motiveringen till vad förslags föreskrifter det kan bli fråga om.

Jag vill understryka all en tillståndshavare regelmässigt
bör kunna påräkna förlängning av tillstånd, om han har följt lagens
bestämmelser och de föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. Förnyelse av
tillstånd bör kunna vägras endast om det på grund av det sätt på vilket
verksamheten bedrivits saknas tillräckliga skäl att anta att verksamheten i
fortsättningen skall bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt.

1 likhet med utredningen och flertalet remissinstanser
anser jag att tillståndsmyndigheten bör ha möjlighet att återkalla tillstånd,
om tillståndshavaren åsidosätter lagens bestämmelser eller föreskrift som meddelats
med stöd av lagen. Det är emellertid självklart att återkallelse inte

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 92

bör få tillgripas annat än vid mer väsentliga försummelser
och först sedan andra möjligheter att åstadkomma rättelse prövats utan
resultat.

5.8 Kombination med annan verksamhet

Utredningen påpekar att det f. n. är vanligt att inkassoföretag
kombinerar inkassoverksamheten med andra verksamheter av växlande art. Enligt
utredningens mening är denna splittring av inkassoverksamheten
otillfredsställande från flera synpunkter. Detta gäller i särskilt hög grad om inkassoverksamhelen
kombineras med kreditupplysningsverksamhel. Det finns i så fall risk för
överföring av information i strid med vad som gäller enligt
kreditupplysningslagen. Vidare finns det risk för obehörigt förfarande mot gäldenärerna,
om ett inkassoföretag sysslar med indrivning av köpta fordringar. Utredningen
föreslår därför en bestämmelse som innebär alt den som fält tillstånd att
bedriva inkassoverksamhet inte samtidigt får utöva annan verksamhet.

Det
föreslagna förbudet avses inte gälla sådan inkassoverksamhet hos advokat eller
bankinstitut som undantagits från kravet på tillstånd. Förbudet omfattar inte
heller enstaka åtgärder som ett inkassoföretag företar utom ramen för inkassoverksamheten.
Vidare utgör förbudet inte något hinder mot att ett inkassoföretag samverkar
med närstående företag som driver annan verksamhet. Om man emellertid vill
förhindra obehörig spridning av information om gäldenärer, är det enligt
utredningens mening nödvändigt att verksamheterna hålls åtskilda. Utredningen
föreslår att en föreskrift härom förs in i lagen. Vidare föreslår utredningen
bestämmelser om att samverkan mellan inkassoföretag och andra företag genast
skall anmälas till tillsynsorganet och alt tillsynsorganel får meddela
erforderliga föreskrifter, om sambandet mellan verksamheterna är sådant att det
kan försvåra tillsynen över inkassoverksamheten. Tillsynsorganet får också, om
särskilda skäl föreligger, förbjuda all inkassoverksamhelen bedrivs i
anslutning till annan verksamhet.

Under remissbehandlingen har såväl förslaget om förbud mot
kombinerad verksamhet som de föreslagna bestämmelserna om inkassoverksamhet
som bedrivs i anslutning till annan verksamhet utsatts för åtskillig kritik.
Flera remissinstanser anser att utredningen överdrivit riskerna med kombinerad
verksamhet. Det finns inte anledning att befara att t.ex. en kombination av
kreditupplysnings- och inkassoverksamhet skulle medföra några nämnvärda
olägenheter. Tvärtom kan en kombination av olika verksamheter vara till fördel
inte bara från konkurrenssynpunkt utan också från effektivhets- och
kostnadssynpunkt. Från flera håll framhålls att de föreslagna bestämmelserna
inte utgör någol effektivt medel för att hindra obehörig överföring av
information o. d. De risker som kan finnas i detta hänseende motverkas i stor
utsträckning genom kreditupplysningslagens bestämmelser om insamling, lagring
och utlämnande av informa-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 93

tion, genom förfarandereglerna i den föreslagna inkassolagen
och genom den tillsyn som kommer att utövas på båda områdena.

Några remissinstanser anser att det bör införas
begränsningar av inkassoföretagens rätt att bedriva handel med andras
fordringar. En annan remissinstans ifrågasätter å andra sidan påståendet att
indrivning av en köpt fordran leder till ökat tryck på gäldenären och
framhåller att skyldigheten att iaktta god inkassosed gäller också vid
indrivning av sådana fordringar.

För egen del vill jag liksom utredningen påpeka att det i
dagens läge är vanligt att inkassoföretagen kombinerar inkassoverksamheten med
verksamhet av annat slag, t. ex. förmedling av kreditupplysningar samt bokförings-
och revisionsverksamhet m. m. Ett förbud mot kombinerad verksamhet skulle
innebära ett betydande ingrepp i den nuvarande branschstrukturen. Det skulle
inte bara medföra praktiska ölägenheter för de etablerade företagen utan också
få negativa konsekvenser från kostnads-och effektivitetssynpunkt. Jag anser
därför att ett sådant förbud inte bör införas utan tungt vägande skäl.

När det
gäller kombination mellan inkasso- och kreditupplysningsverksamhet vill jag
erinra om att kreditupplysningslagen innehåller vissa regler om lagring och
utlämnande av information. Bl.a. föreskrivs att uppgifter om belalningsförsummelser
som avser privatpersoner måste ha fastslaghs i rättslig ordning för att fä
förekomma i kreditupplysningar och lagras i kreditupplysningsverksamhet. Som
jag redan har påpekat i ett tidigare avsnitt kan någon motsvarande föreskrift inle
ställas upp för den som bedriver inkassoverksamhet. 1 sådan verksamhet är det
uppenbarligen många gånger nödvändigt att registrera uppgifter om inkassoåtgärder
o. d., trots alt åtgärderna inte har lett till avgörande av domstol e. d. Delta
innebär att ett företag som bedriver både inkasso- och
kredit-upplysningsverksamhet måste hålla verksamhetsgrenarna noga åtskilda för
att inte komma i konflikt med kreditupplysningslagen. Bl.a. måste skilda
register användas för de båda verksamhetsformerna.

Trots att reglerna i kreditupplysningslagen sålunda
innebär att ett kombinerat inkasso- och kreditupplysningsföretag måsle hålla
de olika verksamhetsgrenarna åtskilda, finns det naturligtvis en viss risk för
att information förs över från den ena verksamheten till den andra i strid med
de angivna föreskrifterna. Vill man förhindra sådan överföring, torde
emellertid ett förbud mot kombinerad verksamhet vara av begränsat värde. Bl.a.
kan förbudet lätt kringgås genom att de båda verksamhetsgrenarna formellt
delas upp på skilda företag. Att förbjuda elt samarbete mellan olika företag
skulle innebära stora praktiska problem.

Vill man ha garantier för att kreditupplysningslagens
regler inte överträds, får man enligt min mening lita till de kontroll- och
sanktionsmöjligheter som ges i den lagen. Av betydelse är bl.a. den
fortlöpande tillsyn som skall utövas av datainspektionen och dess möjligheter
att ställa

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 94

upp föreskrifter och att återkalla tillstånd m. m. Enligt
min mening är också dessa bestämmelser tillräckliga. Jag anser sålunda inte att
det finns skäl att dessutom införa en förbudsregel, som skulle medföra
betydande olägenheter för inkassoföretagen.

Vad därefter gäller indrivning av köpta fordringar är det
klart alt indrivningen i vissa fall kan leda till påtagliga olägenheter för gäldenären.
Detta är också en av anledningarna till att jag har förordat att företag som
sysslar med sådan indrivning skall falla under kravet på tillstånd. Vidare är
den som driver in köpta fordringar skyldig att iaktta kravet på god inkassosed
och att följa bestämmelserna om kravruliner m.m. på samma sätt som andra som
sysslar med indrivning av fordringar. Som jag skall återkomma till i det
följande bör också den angivna verksamheten ställas under fortlöpande tillsyn.
Enligt min mening blir gäldenärernas skyddsintressen tillräckligt
tillgodosedda på detta sätt. Jag anser det sålunda inte befogat att införa
någon form av begränsning av rätten att köpa upp fordringar för indrivning.

När det i övrigt gäller kombination av inkassoverksamhet
och annan verksamhet liksom när det gäller samverkan mellan olika företag anser
jag inte att det har framkommit omständigheter som gör del motiverat att ställa
upp några särskilda förbuds- eller begränsningsregler. De olägenheter som kan
uppstå kan i allt väsentligt motverkas genom redan existerande lagregler eller
genom de bestämmelser som i övrigt föreslås bli intagna i inkassolagen.

På grund av det anförda avstyrker jag utredningens förslag
om förbud mol kombinerad verksamhet. Jag avstyrker också den föreslagna
bestämmelsen om skyldighet att hälla inkassoverksamhet avskild från annan
verksamhet som bedrivs av närstående företag. Att inkassoverksamhet skall
hållas åtskild från kreditupplysningsverksamhel, oavsett om verksamheterna
bedrivs av samma eller av olika företag, följer, som jag redan tidigare har
anmärkt, av kreditupplysningslagen.

Även om det sålunda inte bör föras in några
lagbestämmelser av den art jag nu har berört, är det givetvis angeläget att
tillsynsorganet ägnar noggrann uppmärksamhet åt företag som bedriver
kombinerad verksamhet eller samarbetar med andra företag pä ell sätl som kan
innebära särskilda risker för gäldenärerna. Även sådan verksamhet som avser
indrivning av köpia fordringar bör följas noga. Som jag närmare skall behandla
i elt följande avsnitt bör tillsynsorganet ha möjlighet att meddela behövliga
föreskrifter i de fall där speciella olägenheter kan uppstå.

För att tillsynsorganet skall få kännedom om sådan
samverkan som kan innebära särskilda risker för gäldenärerna kan det givetvis
diskuteras att, som utredningen har föreslagit, införa någon form av
anmälningsplikt. Enligt min mening torde emellertid tillsynsorganet i stor
utsträckning få de uppgifter som behövs i samband med tillståndsprövningen. Det
skulle också innebära stora praktiska svårigheter alt kontrollera efterlevnaden
av en anmälningsskyldighet. Jag avstyrker därför utredningens förslag på denna
punkt.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 95

5.9 Tillsyn

5.9.1 Val av tillsynsorgan m. m.

Inkassoverksamheten skall enligt utredningens förslag
ställas under tillsyn av ett statligt organ. Vid valet av tillsynsorgan har
utredningen övervägt två alternativ. Det ena innebär att verksamheten ställs
under tillsyn av den nämnd som i utredningens tidigare belänkande föreslagits
som tillsynsorgan för kreditupplysningsverksamheten. Det andra alternativet
innebär en anknytning till KO:s verksamhet. Utredningen har stannat för den
förstnämnda lösningen och föreslår alt tillsynsorganel får benämningen
kreditupplysnings- och inkassonämnden.

Vad beträffar nämndens sammansättning anser utredningen
att del inte behövs några större förändringar jämfört med förslaget i
utredningens tidigare betänkande. Enligl della skulle nämnden bestå av nio
ledamöter, samtliga utsedda av Kungl. Maj:t. 1 inkassoärenden bör dock enligt
utredningen en eller ett par ledamöter med särskild sakkunskap i inkassofrågor
delta.

Remissinstanserna tillstyrker över lag all inkassoverksamheten
ställs under tillsyn av offentlig myndighet. De ansluter sig också allmänt till
tanken att tillsynen skall anförtros den myndighet som skall ha tillsyn över
kreditupplysningsverksamheten. Från flera håll framförs önskemål om alt
tillsynsorganet får en sådan sammansättning att konsumentintressen blir starkt
representerade.

När del gäller tillsynsorganets verksamhetsområde anser
flera remissinstanser att tillsynen inte bör omfatta sådan inkassoverksamhet
som bedrivs av advokater och bankinstitut. Den tillsyn som utövas av
advokatsamfundet resp. bankinspektionen anses fullt tillräcklig. En dubblering
av tillsynen är inte bara onödig utan skulle också leda till kompetenskonflikter
och andra olägenheter.

Liksom utredningen och remissinstanserna anser jag att inkassoverksamheten
bör ställas under tillsyn av offentlig myndighet. Jag delar också uppfattningen
all övervägande skäl talar för alt tillsynen bör anförtros samma myndighet som
skall utöva tillsyn över kreditupplysningsverksamheten. Som framgått av det
föregående finns det ett nära samband mellan inkasso- och
kreditupplysningsverksamhet. Om tillsynsuppgifterna läggs på samma myndighet,
kommer tillsynen alt underlättas väsentligt. Detta blir till fördel också för
verksamhetens utövare. Till det sagda kommer att den myndighet som utövar tillsyn
över kreditupplysningsbranschen, nämligen datainspektionen, redan enligt
dalalagen har tillsyn över sådan inkassoverksamhet som bedrivs med hjälp av
ADB. Jag förordar således att dalainspektionen skall vara tillsynsorgan även
för inkassoverksamheten.

Vad beträffar inkassoverksamhet som bedrivs av
bankinstitut eller advokat föreligger speciella förhållanden. Bankinstiluten
åtar sig endast i

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 96

begränsad utsträckning inkassouppdrag för annans räkning.
Deras inkassoverksamhet omfattar till övervägande delen egna fordringar och
utgör en integrerande del av den egentliga bankverksamheten. Denna står under tillsyn
av bankinspektionen. Alt skilja ut tillsynen över den verksamhet som avser
indrivning av fordringar från tillsynen i övrigt är enligt min mening inte
praktiskt möjligt. Om bankinstitutens inkassoverksamhet ställs under
datainspektionens tillsyn, kommer detta alliså att innebära att samma
verksamhet står under tillsyn av två olika myndigheter. En sådan ordning skulle
enligt min mening medföra betydande olägenheter både för tillsynsorganen och
för bankinstiluten själva. Jag föreslår därför alt bank-instituten liksom andra
kreditinrättningar som står under bankinspektionens tillsyn skall undantas
från den särskilda tillsynen enligt inkassolagen. Del är dock angeläget att
bankinspektionen i sin tillsyn över kreditinrättningarnas inkassoverksamhet
håller nära kontakt med datainspektionen, så att en enhetlig rättstillämpning
så långt möjligt uppnås.

De skäl som talar för att bankinstitut och motsvarande undantas
från datainspektionens tillsyn är i stor utsträckning tillämpliga också i fråga
om advokaterna. Även deras inkassoverksamhet är som regel av begränsad
omfattning. 1 den mån de sysslar med indrivning av fordringar sker det i
allmänhet som ell led i deras verksamhet i övrigt. Verksamheten står under tillsyn
av advokatsamfundet. Enligt min mening saknas anledningatt dubblera denna tillsyn.
Jag förordar därför att också advokaternas inkassoverksamhet undantas från tillsynen
enligt inkassolagen. Givetvis bör emellertid advokatsamfundet liksom
bankinspektionen samråda med datainspektionen, när det gäller inkassofrågor.

Jag vill i detta sammanhang påpeka att. även om
bankinstituten och advokaterna undantas från datainspektionens tillsyn, så är
de underkastade inkassojagens regler om skyldighet att iaktta god inkassosed
och att följa vissa kravrutiner m. m.

Genom att datainspektionen blir tillsynsmyndighet
tillgodoses i stor ulslräckning de önskemål om tillsynsorganets sammansättning
som har framförts under remissbehandlingen. Datainspektionen leds av en slyrelse,
bestående av ordförande och åtta andra ledamöter. Ordföranden, som är lagfaren,
är också inspektionens chef. Av de övriga styrelseledamöterna har flertalet
nära kontakt med den allmänna opinionen genom arbete i riksdagen eller i någon
större organisation. Styrelsen innehåller vidare en ledamot med särskild
sakkunskap i datateknik och informationsbehandling samt två ledamöter med
erfarenhet från offentlig förvaltning resp. enskild näringsverksamhet. Med
hänsyn till de ytterligare arbetsuppgifter som föranleds av tillsynen över inkassoverksamheten
förordar jag att styrelsen tillförs ytterligare en ledamot. Det finns dock ej
anledning kräva alt denne skall besitta särskild sakkunskap i fråga om inkassoverksamhet.
Snarare finns det anledning att, som vissa remissinstanser har förordat, ge
konsumentintressena starkare representation i styrelsen. Frågan om styrelsens
sammansättning ankommer emellertid på Kungl. Maj:ts prövning.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 97

5.9.2 TiUsynsorganets uppgifter

Tillsynsorganets huvuduppgift blir enligt utredningen att
se till alt inkassolagen och de föreskrifter som meddelas med stöd av lagen
efterlevs. Tillsynsorganel föreslås bl.a. få befogenhet att meddela de föreskrifter
och förbud som behövs för genomförandet av tillsynen och att därvid förelägga
vite. Vidare skall tillsynsorganet få företa inspektion hos den som bedriver inkassoverksamhet.
Särskilda bestämmelser föreslås som tidigare nämnts för tillsynen över inkassoverksamhet
som bedrivs i anslutning till annan verksamhet hos närstående företag. Andra
viktiga uppgifter för tillsynsorganet blir att utfärda anvisningar och
tillämpningsföreskrifter samt att svara för information till allmänhet och
myndigheter.

Utredningens förslag om tillsynsorganets uppgifter har i
allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Flera remissinstanser
understryker det angelägna i alt tillsynsorganet utarbetar närmare föreskrifter
för kravrutinerna och svarar för den information som behövs.

För egen
del vill jag först erinra om att det enligt vad jag tidigare förordat skall
ankomma på tillsynsorganet att pröva ansökningar om tillstånd alt bedriva inkassoverksamhet.
I samband med prövningen bör tillsynsorganet också ta ställning till behovet av
föreskrifter om hur verksamheten bör bedrivas. Om någon som fått tillstånd att
bedriva inkassoverksamhet åsidosätter bestämmelse i lagen eller föreskrift som
meddelats med stöd av lagen, bör tillsynsorganet, om rättelse inte kan
åstadkommas på annat sätt, få återkalla tillståndet.

Syftet med tillsynen är naturligtvis i första hand att se
till att inkassolagen efterlevs. Som utredningen föreslagit bör
tillsynsorganet för alt kunna genomföra tillsynen ha räll att företa inspektion
hos den som bedriver inkassoverksamhet och att la del av alla handlingar som
rör verksamheten. Inspektionsmöjligheten bör inte begränsas till de egentliga inkassoföretagen
utan avse alla som yrkesmässigt driver in fordringar.

En
väsentlig uppift för tillsynsorganet blir alt utarbeta närmare föreskrifter
och anvisningar för hur inkassoverksamhet bör bedrivas. 1 enlighet med vad jag
tidigare har anfört bör tillsynsorganel bl.a. meddela erforderliga föreskrifter
i fråga om den information som skall tillställas gäldenären i samband med krav.
Vidare kan det behövas anvisningar om vilka tidsfrister som bör gälla för krav
mot gäldenären m. m. Som jag har berört i elt tidigare avsnitt bör tillsynsorganel
också få i uppdrag att undersöka vissa kostnadsfrågor.

För att kunna förmå dem som bedriver inkassoverksamhet all
fullgöra sina skyldigheter enligt lagen bör tillsynsorganet i vissa fall ha
möjlighet att förelägga vite. Jag ämnar senare gå närmare in på de fall då vitesföreläggande
bör få användas.

7 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 42

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 98

5.9.3 Kostnaderna för tillsynsverksamheten

Utredningen har inte gjort några närmare beräkningar av
kostnaderna för tillsynsverksamheten. Den föreslagna nämndens kansli måste
emellertid enligt utredningen förstärkas med hänsyn till de arbetsuppgifter
som tillkommer för tillsynen över inkassoverksamheten. Utredningen utgår från
att de nya uppgifterna kommer att innebära måttliga kostnadsökningar. Med
hänvisning till motsvarande förslag i betänkandet om kreditupplysningsverksamhel
föreslår utredningen att de företag som får tillstånd att bedriva inkassoverksamhet
skall bidra till kostnaderna för tillsynsorganets verksamhet.

Vad utredningen sålunda föreslagit har i allmänhet lämnats
utan erinran under remissbehandlingen. Vissa remissinstanser avstyrker dock
förslaget om ett bidragssystem.

För innevarande budgetår har datainspektionen erhållit ett
anslag av 2 milj. kr. 1 årets statsverksproposition uttalas bl. a. att det inte
är möjligt att med någon nämnvärd grad av säkerhet bedöma inspektionens behov
av resurser under budgetåret 1974/75. Kungl. Maj:l har hemställt att riksdagen
för nästa budgetår anvisar ell förslagsanslag av 2 776 000 kr. 1 detta belopp
ingår medel för tillstånds- och tillsynsverksamheten enligt kreditupplysningslagen.

1 propositionen med förslag till datalag (prop. 1973:33 s.
152) diskuteras möjligheten att finansiera datainspektionens verksamhet genom
avgifter från dem som berörs av verksamheten. Kungl. Maj:t har sedermera
utfärdat en kungörelse (1973:1209) om avgift hos datainspektionen. Enligl
kungörelsen skall avgift för handläggning av ansökan om tillstånd att inrätta
eller föra personregister som avses i datalagen normalt erläggas med ett belopp
av 2 800 kr.

När det gäller datainspektionens befallning med inkassoverksamheten
anser jag all de som bedriver sådan verksamhet bör bidra till inspektionens
kostnader. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga
föreskrifter om avgifter för inspektionens verksamhet på detta område.

Liksom i fråga om datainspektionens verksamhet i övrigt
föreligger avsevärda svårigheter att beräkna kostnaderna för inspektionens verksamhet
på inkassoområdet. Det torde dock stå klart all den ökning av verksamheten som
de nya arbetsuppgifterna medför inte kommer att innebära några mer betydande
kostnadsökningar.

5.10 Straff och skadestånd

Utredningen föreslår en bestämmelse om straff för den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet bedriver inkassoverksamhet utan erforderligt tillstånd.
Dessutom innehåller lagförslaget bl.a. en straffbestämmelse som korresponderar
med en regel om tystnadsplikt. Vad utredningen sålunda före-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 99

slagit har i allmänhet lämnats ulan erinran vid
remissbehandlingen.

Jag vill erinra om alt dalalagen innehåller relativt
omfattande straffbestämmelser, som bl.a. sanktionerar överträdelse av de
centrala föreskrifterna om hur dataregister skall föras. På motsvarande sätl
har i kreditupplysningslagen införts bestämmelser om straff för den som bryter
mot bestämmelserna om hur kreditupplysningsverksamhet skall bedrivas.

Del ligger nära till hands att efter mönster från
datalagen och kreditupplysningslagen införa bestämmelser om straff för den som
bryter mot de föreskrifter som föreslås gälla för bedrivande av inkassoverksamhet.
Enligt min mening är emellertid straffpåföljd en mindre lämplig sanktion när
det gäller bestämmelserna i inkassolagen. Det beror i första hand på alt lagen enligl
mitt förslag fär elt relativt omfattande tillämpningsområde. Den är inte som
datalagen och kreditupplysningslagen i huvudsak begränsad till dem som fält tillstånd
att bedriva viss verksamhet utan omfattar en vid krets av näringsidkare, vilkas
verksamhet inte i första hand är inriktad på indrivning av fordringar. Vidare
är överträdelser av inkassoreglerna som regel inte i lika hög grad kränkande
för den enskilde som överträdelser av datalagens och kreditupplysningslagens
bestämmelser.

På grund av det sagda anser jag alt bestämmelser om
straffpåföljd inte bör införas i inkassolagen annat än för vissa speciella
fall. Jag ansluter mig härvidlag i huvudsak till utredningens förslag. 1
stället bör datainspektionen, som jag tidigare berört, få relativt långtgående
befogenheter att meddela föreskrifter för inkassoverksamheten och alt förena
föreskrifter med vite. Jag återkommer senare till frågan i vilka fall straffpåföljd
resp. vitesföreläggande bör få användas.

Jag vill inskjuta att en sanktion som givetvis har
särskilt stor betydelse för de tillståndspliktiga företagen är den tidigare
berörda möjligheten för tillsynsorganet att återkalla meddelat tillstånd.

Utredningen
har övervägt behovet av särskilda regler om skadeståndsskyldighet för inkassoföretag
i förhållande till gäldenärer. Principen bör enligt utredningen vara att gäldenären
skall få rätt till skadestånd, om han har utsatts för en särskilt integritetskränkande
och därmed otillbörlig inkassoålgärd. Utredningen föreslår att den som bedriver
inkassoverksamhet skall vara skyldig att ersätta skada som tillfogats gäldenär
genom otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd. När det
gäller ersättning till enskild person föreslås att hänsyn skall tas även till
lidande och andra sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

1 fråga om förhållandet mellan inkassoföretag och
fordringsägare föreslås inga särskilda skadeståndsbestämmelser. Utredningen
hänvisar i detta avseende till allmänna regler om skadeståndsskyldighef.

Den föreslagna skadeståndsbestämmelsen har kritiserats
från skilda håll under remissbehandlingen. Några remissinstanser påpekar att
det är svårt att avgränsa de fall där bestämmelsen kan bli tillämplig. Man
anser också att ett strikt skadeståndsansvar är alltför strängt niot inkassoföretagen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 100

Flera remissinstanser föreslår att bestämmelsen utformas
efter mönster av motsvarande bestämmelse i kreditupplysningslagen, vilket
innebär att den som bedriver inkassoverksamhet skall gä fri från
ersättningsskyldighet, om han kan visa all tillbörlig omsorg och varsamhet har
iakttagits.

Liksom utredningen anser jag att gäldenärens
skadeståndsskydd enligl nuvarande regler är otillräckligt när del gäller skada
som har förorsakats av otillbörlig inkassoålgärd. Enligt skadeståndslagen kan
ersättning för sådan skada i princip utgå endast om brott föreligger. Jag delar
utredningens uppfattning att det är befogat med ett strängt skadeståndsansvar
för denna typ av skador, som ofta är förenade med otillbörliga kränkningar av
den enskildes personliga integritet. Ersättningsskyldighet bör därför inträda
även om del inte kan visas alt skadan har förorsakats uppsåtligen eller av
vårdslöshet.

Som har påpekats under remissbehandlingen talar vissa skäl
för att man inte inför en rent strikt skadeständsskyldighet ulan att man gör
det möjligt för den som bedriver inkassoverksamhet att gå fri från
skadeståndsansvar, om han kan visa att tillbörlig omsorg och varsamhet har
iakttagits. På det sättet skulle man bl.a. nå överensstämmelse med vad som för
motsvarande fall gäller enligt kreditupplysningslagen. En sådan exculpationsregel
skulle emellertid i praktiken knappast komma att tillämpas. Om någon har
tillfogats skada genom en inkassoålgärd som anses otillbörlig, torde det vara i
del närmaste ogörligt all visa att tillbörlig omsorg och varsamhet har
iakttagits. På grund av det sagda anser jag att det inte finns behov av att
införa en exculpationsmöjlighel i förevarande sammanhang.

Jag delar den under remissbehandlingen framförda meningen
att uttrycket otillbörlig inkassoålgärd i och för sig är vagt. Jag har
emellertid i ett tidigare avsnitt gjort en del uttalanden om vad som skall
avses med otillbörlig inkassoålgärd. Det får förutsättas att innebörden kommer
att preciseras närmare i praxis, främst genom föreskrifter och anvisningar av
tillsynsorganet.

Liksom utredningen anser jag att skadestånd i det angivna
fallet bör utgå även för ideell skada, dvs. för lidande och andra
omständigheter som inte är av rent ekonomisk betydelse. Detta överensstämmer
med vad som gäller enligt datalagen och kreditupplysningslagen.

Jag vill erinra om alt den särskilda skadeståndsregel som
finns i datalagen blir tillämplig även på inkassoområdet, i den mån register
som används i inkassoverksamhet förs med hjälp av ADB. Om registrerad tillfogas
skada genom att personregister innehåller oriktig uppgift om honom föreligger
således strikt skadeståndsansvar.

1 likhet med utredningen anser jag det obehövligt att föra
in särskilda bestämmelser i inkassolagen för all reglera ansvaret för skada som
en borgenär åsamkas i samband med inkassoverksamhet. 1 delta hänseende bör
allmänna skadeståndsregler gälla.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså alt i den nya lagen
tas in en beslämmelse om att den som bedriver inkassoverksamhet skail ersätta

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 101

skada som till följd av verksamheten tillfogas någon genom
otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd. Vidare bör
föreskrivas att man vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall ta
hänsyn även till lidande och andra omständigheter av annan än rent ekonomisk
betydelse. Bestämmelserna avses gälla all yrkesmässig inkassoverksamhet.

De föreslagna bestämmelserna innebär att den som bedriver inkassoverksamhet
bl.a. blir skyldig att ersätta skada som anställd har vållat i tjänsten. I
vissa fall har den skadelidande i och för sig möjlighet att rikta sitt
ersättningsanspråk direkt mot arbetstagaren. 1 sådant fall blir emellertid
bestämmelsen i 4 kap. 1 § skadeståndslagen tillämplig. Detta innebär att
arbetstagaren blir ansvarig för skada som han har vållat genom fel eller
försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn
till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes
intresse och övriga omständigheter. Detsamma gäller i fall då arbetsgivaren
regressvis vill återkräva utgiven ersättning av arbetstagaren.

Även vissa andra bestämmelser i skadeståndslagen kommer
all bli tilllämpliga vid sidan av skadeståndsregeln i inkassolagen. Detta
gäller exempelvis bestämmelsen i 5 kap. 5 § skadeståndslagen om jämkning av
skadestånd på grund av vållande på den skadelidandes sida.

5.11 Ikraftträdande m.m.

Vissa skäl talar för att den nya lagen bör träda i kraft
den 1 juli 1974. Bl. a. skulle man på det sättet uppnå en samordning med såväl kredilupplysningslagen
som datalagen, vars bestämmelser om tillståndsprövning träder i kraft vid samma
tidpunkt. Emellertid anser jag det nödvändigt att dalainspektionen får en viss
tid pä sig att utarbeta arbetsrutiner och blanketter m. m. Även med hänsyn till
företagen inom branschen finns det anledning alt skjuta någol på
ikraftträdandet. Jag förordar därför alt den nya lagen sätts i kraft den 1
januari 1975. För att övergången skall gå så smidigt som möjligt bör
datainspektionen, på samma sätt som när det gäller dataregister och
kreditupplysningsverksamhet, före ikraftträdandet få pröva ansökningar om
tillstånd till inkassoverksamhet som avser tiden därefter.

Uppenbarligen måste det bli svårt för datainspektionen att
på kort tid genomföra en tillståndsprövning av samtliga förelag som nu sysslar
med tillståndspliktig inkassoverksamhet och som avser att fortsätta med sädan
verksamhet efter lagens ikraftträdande. 1 fråga om tillståndspliktig inkassoverksamhet
som har börjat bedrivas före lagens ikraftträdande bör därför föreskrivas att,
om ansökan om tillstånd görs före den 1 januari 1975, verksamheten därefter får
bedrivas utan tillstånd till dess ansökningen har slutligt prövats.

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 102

6 Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1.
inkassolag,

2.
lagom ändring i
lagsökningslagen (1946:808),

3.
lagom ändring i
lagen (1915:219) om avbelalningsköp.

7 Specialmotivering

7.1 Förslaget till inkassolag

Lagförslaget är uppdelat på fem huvudavdelningar. 1 1 §,
som bildar en första avdelning, har tagits in vissa inledande bestämmelser.
Paragrafen innehåller sålunda regler om lagens tillämpningsområde och en
definition av begreppet inkassoverksamhet. Andra avdelningen, som omfattar 2
och 3 §§, innehåller regler om tillstånd m. m. Bl.a. föreskrivs som en huvudregel
i 2 § att inkassoverksamhet, som avser indrivning av fordringar för annans
räkning eller fordringar som övertagits för indrivning, får bedrivas endast
efter tillstånd av datainspektionen. 1 3 § ges regler om förutsättningarna för
tillstånd och om tidsbegränsning av tillstånd m.m.

1 lagförslagets tredje avdelning, som omfattar 4 12 §§,
finns bestämmelser om bedrivande av inkassoverksamhet m.m. I 4 § ges en allmän
regel att inkassoverksamhet skall bedrivas enligt god inkassosed. Denna
allmänna regel följs av mer detaljerade bestämmelser i de följande paragraferna.
Sålunda innehåller 5 § bestämmelser om vad som skall iakttas vid krav m. m.,
medan 6 § tar upp vissa förutsättningar för vidtagande av rättslig åtgärd. 7 §
ger möjlighet att i vissa fall göra undantag från de två närmast föregående
paragraferna, medan 8 § innehåller en bestämmelse om att inkassoålgärd ej bör
vidtas i vissa fall. 1 9 § finns en bestämmelse om verkan av betalning som erläggs
till den som har uppdrag att driva in fordran. Slutligen finns i samma avsnitt bl.a.
regler om förvaltning och redovisning av klientmedel (10 §) och en beslämmelse
om tystnadsplikt (11 §).

Det därpå följande avsnittet i lagförslaget omfattar 13
16 §§ och handlar om tiUsyn m.m. Huvudbestämmelsen om datainspektionens
tillsynsverksamhet finns i 13 §, medan 14 § innehåUer föreskrifter om rätt för
dalainspektionen att företa inspektion och att få tillgång till handlingar m.m.
1 15 § ges datainspektionen befogenhet all meddela föreskrifter, förelägga vite
och återkalla tillstånd. 16 § slutligen innehåller en bestämmelse om
tystnadsplikt.

Lagförslagets sista avsnitt omfattar 17 19 §§ och
behandlar frågor om straff och skadestånd m.m. 1 17 § finns bestämmelser om
straff för vissa

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 103

förseelser mot lagen, medan 18 § innehåller regler om
skadestånd. Slutligen ges i 19 § en besvärsbestämmelse.

Lagförslaget
saknar motsvarighet till 4, 6, 16, 23 och 25 §§ i utredningens förslag. 4 §
innehåller ett förbud mot att kombinera inkassoverksamhet med annan verksamhet
och 16 § bestämmelser om inkassoverksamhet som bedrivs i anslutning tUl
närstående företag med annan verksamhet. Jag har i avsnittet 5.8 i den allmänna
motiveringen uttryckt som min åsikt att sådana bestämmelser inte bör införas. 6
§ anger vissa förutsättningar för att inkassoålgärd skall få vidtas. 1
avsnittet 5.3.2 har jag utvecklat mina skäl för att inte föreslå en sådan
bestämmelse. 23 och 25 S§ slutligen innehåller vissa bestämmelser om
bestridande av kostnaderna för tillsynsorganets verksamhet och om rätt för Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer alt meddela föreskrifter.
Frågan om kostnaderna för tillsynsorganets verksamhet har jag behandlat i
avsnittet 5.9.3, där jag föreslår en annan lösning än utredningen. De
bestämmelser som erfordras med anledning härav kan även utan uttryckligt
bemyndigande i lagen meddelas av Kungl. Maj:t. Detsamma gäller föreskrifter
för lagens tillämpning i övrigt.

1 §

1 enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 5.2 i den
allmänna motiveringen anges i första stycket att lagen gäller yrkesmässigt
bedriven inkassoverksamhet. Bestämmelsen kompletteras av en definition i andra
stycket av begreppet inkassoverksamhet. Definitionen motsvarar delvis 1 § i
utredningens lagförslag.

Enligt
definitionen avses med inkassoverksamhet sådan verksamhet som har till syfte
att driva in betalning för fordran. Det krävs alltså att verksamheten har ett
inslag av hot eller tvång. En typisk inkassoålgärd är utsändande av kravbrev
med hot om att rättslig åtgärd kommer att vidtas, om betalning inte sker
frivilligt. Åtgärder som innebär en ren påminnelse om betalningsskyldighet, t.
ex. utsändande av en betalningsavi, faller däremot utanför begreppet inkassoverksamhet.

I och för sig kan inkassoverksamhet ta sikte även på
sådana fordringar som inte har förfallit till betalning. Normalt torde dock inkassoåtgärder
avse endast förfallna fordringar. Huruvida ett krav e. d. avser egen eller
annans fordran är utan betydelse. 1 bägge fallen är det fråga om inkassoverksamhet
i lagens mening. På denna punkt skUjer sig departementsförslaget från
utredningens förslag.

Lagens tillämpningsområde begränsas genom elt krav på att inkassoverksamhelen
skall bedrivas yrkesmässigt. Detta innebär alt lagen i första hand omfattar inkassoverksamhet
som bedrivs i förvärvssyfte. Hit hör framför allt den verksamhet som bedrivs av
de egentliga inkassoföretagen, dvs. förelag som handlar på uppdrag av
fordringsägare och driver in fordringar för deras räkning. Det krävs emellertid
inte att indrivning av

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 104

fordringar skall utgöra ett sådant företags enda eller ens
huvudsakliga verksamhet. Även inkassoverksamhet som bedrivs parallellt med
annan förvärvsverksamhet, exempelvis kreditupplysningsverksamhet, omfattas av
lagen. Under begreppet yrkesmässig inkassoverksamhet faller i princip också
sådan inkassoverksamhet för annans räkning som bedrivs av banker och advokater saml
av branschföreningar och liknande företagarorganisationer.

Av den
nyss återgivna definitionen följer emellertid alt lagen omfattar inte bara inkassoverksamhet
för annans räkning utan också indrivning av fordringar för egen räkning. Lagen
gäller alltså bl.a. sådana företag som sysslar med att förvärva och därefter
driva in fordringar. Verksamhet av det slaget företer uppenbarligen stora
likheter med de egentliga inkassoföretagens verksamhet. Men begreppet
yrkesmässig inkassoverksamhet omfattar även annan verksamhet som avser
indrivning av egna fordringar. 1 princip bör all indrivning som ingår som ett
led i en viss näringsverksamhet anses som yrkesmässig inkassoverksamhet,
oavsett om den avser egna eller andras fordringar. 1 praktiken kommer lagen på
det sättet att omfatta en stor del av landets företag och andra näringsidkare,
eftersom de som regel i större eller mindre utsträckning sysslar med att driva
in fordringar. När det gäller företag utanför den egentliga inkassobranschen bör
dock krävas att inkassoverksamheten inte är av alltför obetydlig omfattning. Om
en näringsidkare som normalt inte driver in fordringar tillfälligtvis vidtar
åtgärder för att driva in en fordran för egen eller annans räkning, omfattas
dessa åtgärder inte av lagen.

Från huvudregeln att lagen gäller all yrkesmässigt
bedriven inkassoverksamhet görs ett undantag. Enligt första stycket andra
punkten omfattas verksamhet hos exekutiv myndighet inte av lagen. Som jag har
anfört i avsnittet 5.2 avser undanlaget alla former av indrivning hos exekutiv
myndighet, oavsett om det är fråga om allmänt eller enskilt mål.

2§

Paragrafen,
som motsvarar 2 § i utredningens lagförslag, innehåller bestämmelser om
tillståndstvång. 1 första stycket har tagits in huvudregeln att inkassoverksamhet,
som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som
övertagils för indrivning, får bedrivas endast efter tillstånd av
datainspektionen. 1 andra stycket föreskrivs alt tillstånd inte behövs för inkassoverksamhet
som bedrivs av kreditinrättning eller advokat. Bestämmelserna har behandlats i
avsnittet 5.7.1 i den allmänna motiveringen.

Huvudregeln i första stycket innebär till en början att
tillstånd krävs för de egentliga inkassoföretagen, dvs. för de företag som
yrkesmässigt bedriver inkassoverksamhet för annans räkning. Tillståndstvånget
omfattar emellertid inte bara företag som har till huvudsakligt syfte att_driva
in

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 105

fordringar. Även den som yrkesmässigt bedriver inkassoverksamhet
vid sidan av annan näringsverksamhet, t.ex. kreditupplysnings- eller
bokföringsverksamhet, måste ansöka om tillstånd. Likaså krävs tillstånd för t.ex.
branschföreningar och liknande företagarorganisationer som ombesörjer
inkasseringar för medlemmarnas räkning.

Tillståndsplikten
gäller också den som yrkesmässigt inkasserar fordringar som övertagits för
indrivning. Härmed åsyftas framför allt företag som i förvärvssyfte köper upp
och driver in mer eller mindre inkuranta fordringar. Jag vill emellertid
framhålla att kravet på yrkesmässighet innebär att det måste vara fråga om en
verksamhet som inte är av enbart tillfällig natur.

I fråga om
vissa företag som sysslar med inkassoverksamhet kan det vara tveksamt till
vilken kategori de bör hänföras. Hil hör bl.a. de s.k. diskonteringsföretagen.
Deras verksamhet är inte inriktad på indrivning av fordringar ulan på
finansiering av detaljhandelsföretag genom diskontering av avbetalningskontrakl.
Om avbetalningsköparen inte fullgör sin betalningsskyldighet, övergår
kontraktet regelmässigt till detaljhandelsföretaget, som således slår risken
för bristande betalning på köparens sida. En likartad verksamhet bedrivs av de
finansieringsföretag som ägnar sig åt s. k. factoring. Deras verksamhet går
framför allt ut på att lämna näringsidkare kredit mot säkerhet i utestående
kundfordringar. De övertar fakturor och tar hand om bokföring, kravrutiner m.m.
Vidare lar faclormg-företagen emot betalning och sköter redovisningen. Om en gäldenär
inte betalar efter ett eller flera krav, överlämnas indrivningen som regel till
ett inkassoföretag. Eventuella förluster på grund av bristande betalning
drabbar uppdragsgivaren. Factoringföretagens verksamhet omfattar emellertid i
viss utsträckning också köp av fakturafordringar. Vid sådana köp övergår risken
för att gäldenären inte fullgör sin betalningsskyldighet på factoringföretagel,
bortsett från sådana fall då det föreligger fel i den levererade varan e.d.
Också när det gäller köpta fordringar överlämnar factoringföretagen vanligen
till ett inkassoföretag att vidta mer ingripande inkassoåtgärder.

Det sagda ger vid handen att såväl diskonterings- som factoringföretagen
normalt faller utanför kretsen av de företag som förvärvar fordringar för
indrivning. De är alltså inte på denna grund underkastade krav på tillstånd.
Emellertid torde förelag av denna typ i många fall bli tillståndsplikliga av
den anledningen all de bedriver inkassoverksamhet för annans räkning.

Enligt departementsförslaget skall tillståndsprövningen
ankomma på datainspektionen. Inspektionen prövar också frågor om tillstånd att
inrätta och föra personregister enligt dalalagen och frågor om tillstånd till
yrkesmässig kreditupplysningsverksamhel enligt kreditupplysningslagen. Ell
företag som bedriver tillståndspliktig inkassoverksamhet med hjälp av ADB
behöver tillstånd såväl enligt datalagen som enligl inkassolagen. Omfattar
verksamheten också yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 106

krävs dessutom tillstånd enligt kreditupplysningslagen.
Tillståndsprövningen beträffande sådana företag bör givetvis såvitt möjligt
ske i ett sammanhang. Hur tillståndsprövningen närmare skall gå till ämnar jag
diskutera i kommentaren till 3 §.

I andra
stycket görs två undantag från huvudregeln om tillståndstvång. Del första
undantaget avser inkassoverksamhet som bedrivs av riksbanken, Sveriges
investeringsbank AB eller kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn.
Bestämmelsen överensstämmer med det undantag från reglerna om kreditupplysningsverksamhel
som finns i 1 § andra punkten kredilupplysningslagen. Vilka kreditinrättningar
som omfattas av bankinspektionens tillsyn framgår av instruktionen (1970:538)
för bankinspektionen. Enligt instruktionen omfattar tillsynen bl.a.
bankaktiebolag, sparbanker, kreditinrättningar tillhörande landshypoteks- och stads-hypoteksrörelsen
saml jordbrukets kreditkassor och deras riksorganisation. Undantagsregeln
omfattar inte sådan inkassoverksamhet som bedrivs av dotterbolag till bankerna.

Som ett
andra undantag gäller enligt andra stycket att tillstånd inte behövs för inkassoverksamhet
som bedrivs av advokat. Undantaget gäller liksom undantaget för
kreditinrättningar oavsett vilken omfattning verksamheten har. På denna punkt
hänvisar jag i övrigt till vad jag har anfört i avsnittet 5.7.1.

3§

Paragrafen, som delvis motsvarar 3 § i utredningens
lagförslag, innehåller bestämmelser om förutsättningarna för tillstånd m.m.
Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 5.7.2 i den allmänna motiveringen.

Enligt första punkten får tillstånd alt bedriva inkassoverksamhet
meddelas endast om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt
sätt. Tillståndsprövningen skall sålunda grunda sig på en bedömning av
sökandens kvalifikationer. Om det med hänsyn till samtliga föreliggande
omständigheter finns anledning anta att verksamheten kommer att bli bedriven
på ett lämpligt sätt, skall tillstånd meddelas. Någon bedömning av om det från
allmänna synpunkter finns behov av den avsedda verksamheten skall inte ske.
Skulle det i efterhand visa sig att datainspektionen har gjort en felbedömning
beträffande en sökandes kvalifikationer, har inspektionen möjlighet all
ingripa med stöd av 15 §.1 sista hand kan meddelat tillstånd återkallas.

1 andra punkten föreskrivs att tillstånd får meddelas för
en lid av högst tio år i sänder. Jag vill påpeka att datainspektionen är
oförhindrad att meddela tillstånd för kortare tid. Detta kan vara motiverat bl.a.
i sådana fall då underlaget för lämplighetsprövningen är bristfälligt eller då
verksamheten är sådan att det föreligger särskilt stora risker för att gäldenärerna
skall utsättas för integritetskränkning eller annan skada. Så kan vara fallet
när inkassoverksamheten avses bli kombinerad med annan verksamhet.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 107

Jag vill understryka att en tillståndshavare normalt bör
kunna påräkna förlängning av tillstånd, om han har följt lagens bestämmelser
och de föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. Som jag har anfört i
avsnittet 5.7.2 bör förnyelse av tillstånd i allmänhet kunna vägras endast om
det på grund av det sätl på vilket verksamheten bedrivits saknas tillräckliga
skäl att anta alt verksamheten i fortsätiningen skall bli bedriven på ett
sakkunnigt och omdömesgillt sätt.

Paragrafen
innehåller också en bestämmelse om att tillstånd får förenas med föreskrift om
hur inkassoverksamhet skall bedrivas. Jag vill i det sammanhanget erinra om att
det finns likartade bestämmelser i datalagen och kredilupplysningslagen. Enligt
5 S dalalagen skall dalainspektionen, i samband med att tillstånd meddelas till
inrättande och förande av personregister, meddela föreskrift om dels ändamålet
med registret, dels vilka personuppgifter som får ingå i detta. 1 den mån det
behövs för alt förebygga risk för otillbörligt integritetsintrång skall
inspektionen enligt 6 § datalagen meddela föreskrifter också i andra
hänseenden. Föreskrift får meddelas om bl. a. inhämtande av uppgifter för
registret, de bearbetningar av personuppgifterna i registret som får göras med
ADB, utlämnande och annan användning av personuppgift, bevarande och gallring
av personuppgifter samt kontroll och säkerhet.

I 4 §
kreditupplysningslagen finns en bestämmelse om att tillstånd att bedriva
kreditupplysningsverksamhet får förenas med föreskrift om hur verksamheten
skall bedrivas. Enligt vad som framhålls i prop. 1973:155 (s. 143) bör sådana
föreskrifter, liksom motsvarande föreskrifter enligt datalagen, i första hand
ta sikte på att undanröja riskerna för otillbörligt integritetsinlrång.
Föreskrifter får meddelas beträffande rutinerna vid utlämnande av
kreditinformation, insyn, gallring, rättelse m. m.

Datalagens
bestämmelser om meddelande av föreskrifter är tillämpliga, om någon avser att
bedriva inkassoverksamhet med hjälp av ADB. Med stöd av förevarande paragraf
kan datainspektionen meddela föreskrifter även i andra hänseenden än som anges
i datalagen. Bestämmelsen gäller bara inkassoföretag och andra
tillståndspliktiga rättssubjekt men är å andra sidan tillämplig oavsett om
sökanden avser att bedriva verksamheten med hjälp av ADB eller ej. Det bör
emellertid uppmärksammas att reglerna för verksamhetens bedrivande är mer
utförliga i inkassolagen än i dalalagen, som tar sikte på register av mycket
olika art. Behovet att förena tillstånd till inkassoverksamhet med särskilda
föreskrifter är alltså inte lika stort som vid motsvarande prövning enligt
datalagen.

De föreskrifter som kan komma att meddelas enligt inkassolagen
bör i första hand ta sikte på alt undanröja riskerna för alt gäldenärer utsälls
för otillbörliga inkassoåtgärder eller på annat sätt åsamkas onödig skada eller
olägenhet. Som jag har berört i den allmänna motiveringen kan föreskrifter
behövas beträffande utformningen av kravrutiner, information till gäldenärerna,
tidsfrister m. m.

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 108

Föreskrifter är naturligtvis särskilt befogade, om
datainspektionen hyser tveksamhet beträffande sökandens kvalifikationer eller
om inkassoverksamheten avses bli bedriven i kombination med annan verksamhet.
Om ett företag avser att bedriva både inkasso- och kreditupplysningsverksamhet,
kan föreskrifter meddelas såväl enligt förevarande paragraf som enligt
motsvarande bestämmelse i kreditupplysningslagen. Det kan finnas skäl att med
stöd av förevarande paragraf meddela föreskrift bl.a. om att register i inkassoverksamheten
skall föras på ett sätt som ger betryggande säkerhet för att den information
som härrör från denna verksamhet inte används på ett sätl som står i strid med
kreditupplysningslagens regler om lagring och utlämnande av information.

Vad särskilt angår föreskrifter om information till gäldenärerna
har jag i avsnillet 5.3.2 framhållit alt det i många fall är värdefullt att en gäldenär
i samband med krav får uppgift om följderna av bristande betalning. Behovet av
att få sådan information varierar emellertid, beroende på om gäldenären är en
enskild person eller ett företag. Sålunda torde företag och andra näringsidkare
i regel inte ha något behov av information om följderna av bristande
betalning, medan enskilda gäldenärer ofta torde ha intresse av att få veta
vilka åtgärder man avser att vidta från borgenärssidan. Dessa omständigheter
får beaktas av datainspektionen vid utarbetandet av föreskrifter på denna
punkt.

Jag vill i detta sammanhag också erinra om mitt tidigare
uttalande att vissa risker är förenade med information av det angivna slaget.
En upplysning om följderna av bristande betalning kan ges ett sådant innehåll
eller utformas på ett sådant sätl att den motverkar sitt syfte att vara till
hjälp för gäldenären. Givetvis blir det en angelägen uppgift för datainspektionen
att förebygga att information används som ett otillbörligt påtryckningsmedel på
gäldenären.

Frågan om otillbörliga påtryckningsmedel har behandlats i
avsnittet 5.3.4. Jag vill här framhålla att information normalt bör få lämnas
endast om sådana åtgärder som typiskt sett kan följa av att gäldenären inte
betalar. Informationen bör inriktas på de åtgärder som man från borgenärssidan
verkligen överväger att vidta, om inle betalning sker. Upplysning bör således
normalt lämnas om möjligheten att ansöka om lagsökning eller
betalningsföreläggande. Likaså bör gäldenären upplysas om kostnadsansvaret i
sådana mål och om kostnadernas storlek. Däremot bör information inte ges om
sådana åtgärder som är mindre närliggande. Borgenären bör t. ex. inte få hota
med ansökan om konkurs, när det på grund av del fordrade beloppels storlek
eller av andra skäl är uppenbart att en sådan ansökan inte kommer att göras.

Som jag framhållit i avsnittet 5.3.4 bör borgenären endast
i undantagsfall få upplysa om möjligheten att göra anmälan till polismyndighet
eller liknande. En sådan upplysning måste som regel anses innebära en
otillbörlig påtryckning på gäldenären. Har borgenären starka skäl att anta att gäldenären
har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, bör han emellertid

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 109

vara oförhindrad att upplysa om att polisanmälan kan komma
att göras. Självfallet bör han dock aldrig vara skyldig att lämna en sådan
upplysning. När det i övrigt gäller informationen om påföljder vid bristande
betalning kan det vara lämpligt att datainspektionen utarbetar formulär som
kan användas i normalfall. Givetvis bör därvid tillses att informationen får en
sådan språklig utformning att den lätt kan förstås av gäldenären.

4§

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 5 § i
utredningens lagförslag, innehåller den grundläggande principen att inkassoverksamhet
skall bedrivas enligt god inkassosed. Bestämmelsen kompletteras med en föreskrift
om att gäldenär inle får vållas onödig skada eller olägenhet eller utsättas för
otillböriig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd. Jag vill i fråga
om denna paragraf hänvisa till vad jag har anfört i avsnitten 5.3.1 och 5.3.4 i
den allmänna motiveringen.

Grundprincipen att inkassoverksamhet skall bedrivas enligt
god inkassosed fylls ut med mer konkreta föreskrifter i 5 11 §§. Ytterligare
regler för hur sådan verksamhet skall bedrivas för att slå i överensstämmelse
med kravet på god inkassosed torde få utbildas i praxis, främst genom
datainspektionens verksamhet.

5 §

Paragrafen, som motsvarar 7 § i utredningens lagförslag,
innehåller bestämmelser om krav m.m. Bestämmelserna har behandlats i avsnittet
5.3.2 i den allmänna motiveringen.

Av lagens inledande beslämmelser följer att reglerna i
förevarande paragraf avser endast sådant krav som ingår som ett led i
indrivning av en fordran. Reglerna är inte tillämpliga på åtgärder som innebär
endast en påminnelse om skulden, oavsett om åtgärden vidtas före eller efter
förfallodagen.

1 första stycket föreskrivs alt krav skall framställas
skriftligen och att det var för sig skall anges vad som fordras i kapital,
ränta och ersättning för kostnader. 1 fråga om ränteanspråk finns en
tilläggsbestämmelse som innebär alt, om ränta yrkas både för förfluten tid och
för tid efter det att kravet framställs, så skall särskild uppgift lämnas om
beloppet av den ränta som är upplupen vid kravtillfället. Beträffande såväl
upplupen som tillkommande ränta skall uppgift vidare lämnas om räntesats, det
belopp på vilket räntan beräknas och den tid anspråket avser.

Avser kravet flera delbelopp bör bestämmelsen tolkas så,
alt varje delbelopp jämte den ränta som hänför sig till varje delbelopp skall
anges för sig.

Andra stycket innehåller en regel om alt del i samband med
krav skall

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 110

anges viss skälig lid inom vilken gäldenären har all
betala frivilligt eller anmäla om han har någon invändning mol kravet. När del
gäller frågan om vad som skall anses utgöra skälig tid för invändning eller
betalning får det förutsättas att vissa principer kommer att utbildas i praxis.
Datainspektionen har också möjlighet att meddela anvisningar i delta avseende.

Bestämmelserna i förevarande paragraf är inte straffsanktionerade.
Om bestämmelserna åsidosätts, har emellertid datainspektionen möjlighet att med
stöd av 15 § meddela erforderliga föreskrifter och att förena föreskrift med
vite. Är det ell tillståndspliktigt företag som bryter mol föreskrifterna, kan
datainspektionen, om inte rättelse vidtas, återkalla tillståndet.

6§

I paragrafen, som motsvarar 8 § i utredningens lagförslag,
föreskrivs att rättslig åtgärd med anledning av en fordran inte får vidtas mot gäldenären
förrän han har tillställts krav som avses i 5 § och den angivna tiden löpt ut.
Bestämmelsen har behandlats i avsnittet 5.3.2 i den allmänna motiveringen.

Om någon som bedriver inkassoverksamhet åsidosätter
föreskriften i paragrafen, kan datainspektionen, liksom när det gäller
överträdelse av 5 §, ingripa med stöd av 15 §. Som jag har framhållit i den
allmänna motiveringen utgör en underlåtenhet att framställa krav däremot inte
något formellt rältegångshinder. En domstol kan alltså inte avvisa en borgenärs
talan på den grunden att gäldenären inte har blivit krävd i enlighet med inkassolagens
föreskrifter.

Jag vill inskjuta att bestämmelsen om att gäldenären skall
ha tillställts krav inte innebär annat än att borgenären eller hans ombud skall
ha vidtagit skäliga åtgärder för att gäldenären skall få del av kravet. Normalt
bör det vara tillräckligt att kravbrev sänds med post under gäldenärens vanhga
adress. Givetvis är borgenären oförhindrad alt vidta rättslig åtgärd, om gäldenären
inte kan anträffas eller om han vägrar att ta emot kravet e.d. Det är
emellertid angeläget all borgenärerna eller deras ombud häller sig underrättade
om gäldenärernas aktuella adress. Om ett kravbrev kommer tillbaka utan att ha
nått gäldenären, bör borgenären resp. borgenärsombudet först försöka ta reda
på gäldenärens nya adress och skicka kravbrev dit, innan rättslig åtgärd fär
vidtas.

7 §

Enligt denna paragraf, som motsvarar 9 § i utredningens
lagförslag, gäller inle bestämmelserna i 5 och 6 §§ om kravrutiner och om
förutsättningarna för vidtagande av rättslig åtgärd, om gäldenär uppenbarligen
söker dra sig undan att betala eller om det annars föreligger

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 111

särskilda skäl att gå ifrån vad som föreskrivs i de
angivna paragraferna. Jag hänvisar på denna punkt till vad jag har anfört i
avsnittet 5.3.2 i den allmänna motiveringen. 1 den mån det behövs kan närmare
anvisningar meddelas av dalainspektionen. Jag vill understryka att bestämmelsen
är avsedd att tillämpas endast i undantagsfall.

8§

Paragrafen,
som motsvarar 10 § i utredningens lagförslag, innehåller en bestämmelse om alt inkassoålgärd
inte bör vidtas, om det föreligger sannolika skäl för att en fordran inte är lagligen
grundad eller om fordringen annars framstår som obefogad. Bestämmelsen har
behandlats i avsnittet 5.3.3 i den allmänna motiveringen.

Bestämmelsen
syftar till all förhindra obefogade krav. Av de skäl som jag har redovisat i
den allmänna motiveringen har bestämmelsen getts karaktären av en
rekommendation. Den får närmast ses som en utfyllnad av den grundläggande
bestämmelsen all inkassoverksamhet skall bedrivas enligt god inkassosed.

Bestämmelsen tar i första hand sikte på de egentliga inkassoföretagen.
Den ger uttryck åt principen att de inte bör medverka vid indrivning av
tvivelaktiga fordringar. Som jag tidigare har framhållit kan inkassoföretagen
visserligen inte åläggas att ingående pröva grunden för varje fordran. Om det
emellertid framgår av inlämnade handlingar eller under handläggningens gång
att en fordran saknar laga grund e.d., bör företaget inte vidare befatta sig
med ärendet.

Som utredningen har framhållit kan bestämmelsen bli
tillämplig bl. a. om gäldenären är omyndig, om ett avtal strider mot lagen om
förbud mot oskäliga avtalsvillkor eller om reglerna i hemförsäljningslagen har
åsidosatts. Som ytterligare exempel kan nämnas fall då ett avtal måste antas
vara ogiltigt på grund av tvång eller svek. Det är också angeläget att inkassoföretagen
inte medverkar till att driva in ränta efter högre räntesats än som anges i lag
eller som har stöd i avtal eller sedvänja e. d. Närmare anvisningar för
bestämmelsens tillämpning förutsätts bli meddelade av datainspektionen.

9§

Paragrafen, som delvis motsvarar ll § i utredningens
lagförslag, innehåller en bestämmelse om att betalning som gäldenären erlagt
till den som har uppdrag att driva in en fordran är gällande mot borgenären.
Jag vill i denna del hänvisa till vad jag har anfört i avsnittet 5.4 i den
allmänna motiveringen.

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 112

10 §

1 denna
paragraf, som motsvarar 12 § i utredningens lagförslag,-ges föreskrifter om
förvaltning och redovisning av klientmedel. Bestämmelserna har behandlats i
avsnittet 5.6 i den allmänna motiveringen.

1 första punkten föreskrivs att medel som inkasserats för
annans räkning skall hållas avskilda och utan dröjsmål sättas in på räkning i
bank eller motsvarande. Bestämmelsen gäller inte bara de egentliga inkassoföretagen
utan är tillämplig på alla som yrkesmässigt driver in fordringar för annans
räkning.

Bestämmelsen har utformats så. att lagen om
redovisningsmedel blir tillämplig på medel som avskilts i föreskriven ordning.
Det innebär att sådana medel skall vara förbehållna huvudmannen. Med insättning
på bankräkning jämställs insättning på bank- eller postgirokonto. Det krävs
inte att varje huvudmans medel hålls avskilda på särskild räkning för sig.

1 andra punkten finns en föreskrift om att inkasserade
medel utan dröjsmål skall redovisas till huvudmannen, om inte annat har
avtalats.

11 §

Paragrafen innehåller en bestämmelse om tystnadsplikt för
den som är eller har varit verksam i tillståndspliktig inkassoverksamhet.
Bestämmelsen överensstämmer i sak med 13 § i utredningens lagförslag, som i
denna del allmänt har godtagits under remissbehandlingen. Likartade
bestämmelser finns i 14 § kreditupplysningslagen och, såvitt angår uppgift om
enskilds personliga förhållanden, i 13 § första stycket datalagen.

Bestämmelsen i förevarande paragraf utgör inte något
hinder mot att uppgifter lämnas från ett inkassoföretag till en
kreditupplysningsbyrå, i den mån det är fråga om uppgifter som får användas i
kreditupplysningsverksamhet. De uppgifter som vidarebefordras blir i så fall
underkastade kreditupplysningslagens regler om utiämnande av information. De
blir dessutom sekretesskyddade genom den nyssnämnda bestämmelsen om
tystnadsplikt i kredilupplysningslagen.

Förbudet att yppa yrkes- eller affärshemlighet åsyftar i
första hand uppgifter om juridiska personer, företagare och liknande. Förbudet
är emellertid tillämpligt också på uppgifter om privatpersoner.

12 §

Paragrafen, som överensstämmer med 18 § i utredningens
lagförslag, innehåller en erinran om alt särskilda bestämmelser gäller
beträffande gäldenärs skyldighet all ersätta kostnad för inkassoålgärd i vissa
fall. Frågor om kostnadsersättning har behandlats i avsnittet 5.5 i den
allmänna motiveringen.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 113

Enligl 18 kap. 8 § rättegångsbalken skall inkassoålgärd
som vidtagits före rättegång ersättas som rättegångskostnad. Bestämmelser om
ersättningens storlek finns i kungörelsen (1971:319) om ersättning för inkassokostnad
och kostnad i mål om betalningsföreläggande. Ersättning för inkassokostnad av
det angivna slaget utgår med skäligt belopp, dock högst 30 kr., om inle
särskilda skäl föreligger.

Omfattar inkassoåtgärder förfarande inför domstol, gäller
som regel rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångskostnad i tvistemål.
Enligt 15 § lagsökningslagen skall i princip samma regler tillämpas i
lagsökningsmål. 1 fråga om kostnad i mål om betalningsföreläggande gäller
särskilda beslämmelser. Enhgt den nyssnämnda kungörelsen 1971:319 utgår ersättning
för eget arbete och arvode till ombud eller biträde med skäligt belopp, dock
högst 70 kr., om inte särskilda skäl föreligger. Dessutom utgår ersättning för
vissa utlägg.

1 fråga om kostnader på verkställighelsstadiet gäller
reglerna i 9 kap. utsökningslagen om kostnad i utsökningsmål. Vidare finns beslämmelser
i exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027). Vid återtagande av avbetalningsgods
har säljaren enligl 4 S första stycket lagen om avbetalningsköp rätt alt bl.a.
räkna sie till godo kostnad som han måste vidkännas för godsets återtagande.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör vissa
schablonbestämmelser införas i fråga om ersättning för kostnad i
lagsökningsmål och vid återtagande av avbetalningsgods. Bestämmelserna bör
utformas efter mönster av vad som gäller beträffande ersättning för inkassoålgärd
som vidtagits före rättegång och ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.
Genom de nu upprättade förslagen till ändringar i lagsökningslagen och i lagen
om avbelalningsköp bemyndigas Kungl. Maj:t att meddela erforderliga
bestämmelser.

13 och 14 §§

Paragraferna, som delvis motsvarar 14 och 15 §§ i
utredningens lagförslag, innehåller regler om datainspektionens
tillsynsverksamhet. Reglerna har behandlats i avsnitten 5.9.1 och 5.9.2 i den
allmänna motiveringen. Liknande bestämmelser finns i 15 17 §§ datalagen och i
15 och 16 §§ kredilupplysningslagen.

1 fråga om den rätt att förelägga vite som medges
datainspektionen i 14 § tredje stycket vill jag påpeka att vite bör kunna
föreläggas såväl fysisk som juridisk person. Höga vitesbelopp kan naturligtvis
vara erforderliga i fall dä ekonomiska intressen kan antas ligga bakom en
vägran att fullgöra en skyldighet.

1 förarbetena till datalagen och kreditupplysningslagen
har framhållits alt en viktig uppgift för datainspektionen blir att ta emot
förfrågningar och klagomål från allmänheten på de områden som omfattas av de
båda

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 114

lagarna. Även på inkassoområdet bör inspektionen
tjänstgöra som en klagomur dit allmänheten kan vända sig med klagomål och
förfrågningar. Påstötningar från en enskilds sida torde ofta utgöra anledning
för inspektionen att företa inspektion e.d. hos ett inkassoföretag.
Inspektionen bör emellertid också självmant företa regelbundna inspektioner.
Normalt torde dock sådana inspektioner få begränsas till dem som sysslar med tillståndspliktig
inkassoverksamhet.

Frågan om
besvär över datainspektionens beslut ämnar jag behandla i kommentaren till 19 §.

15§

Paragrafens första stycke, som motsvarar 14 § fjärde
stycket och 22 § i utredningens lagförslag, innehåller bestämmelser om rätt för
dalainspektionen att meddela föreskrifter och förelägga vite. 1 andra stycket,
som motsvarar 20 § i utredningens lagförslag, har tagits in en bestämmelse om återkallelse
av tillstånd. Liknande regler finns i 18 § datalagen och 17 §
kreditupplysningslagen.

Meddelande av föreskrifter enligt första stycket torde
vara påkallat framför allt när en borgenär eller ett borgenärsombud har använt
otillbörliga inkassoåtgärder eller i övrigt handlat på ett sätt som har lett
till påtagliga olägenheter för gäldenär. Om kravet på god inkassosed har
åsidosatts av någon som tidigare har meddelats föreskrift kan naturiigtvis den
tidigare föreskriften bytas ul eller kompletteras med en eller flera nya
föreskrifter.

De föreskrifter som kan komma i fråga är i princip av
samma art som de som kan meddelas i samband med tillstånd till inkassoverksamhet.
Jag hänvisar i denna del till vad jag har anfört i specialmotiveringen till 3 §.
Föreskrift kan också innefatta förbud för ett inkassoföretag att i fortsättningen
vidta viss åtgärd eller att lämna vissa uppgifter till gäldenären e. d.

Vitesföreläggande bör i princip inte användas när
datainspektionen första gången meddelar föreskrift. Först om del visar sig alt
en föreskrift inte följs, bör datainspektionen tillgripa vitesföreläggande. I
fråga om vite vill jag i övrigt hänvisa till vad jag har anfört i
specialmotiveringen till 14 §.

Rätten för datainspektionen att återkalla meddelat
tillstånd har jag redan behandlat i avsnittet 5.7.2 i den allmänna
motiveringen. Jag vill upprepa att återkallelse givetvis bör få tillgripas
endast vid mer väsentliga försummelser och först sedan andra möjhgheter att
åstadkomma rättelse har prövats utan resultat.

16 §

Paragrafen
innehåller en bestämmelse om lystnadsplikt för den som hos datainspektionen har
tagit befattning med tillstånds- eller tillsynsärende.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 115

Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i utredningens
lagförslag, överensstämmer med 19 S dalalagen och 18 § kredilupplysningslagen.

17 §

1 paragrafen, som delvis motsvarar 19 § i utredningens
lagförslag, har tagits upp vissa straffbestämmelser. Bestämmelserna har berörts
i avsnittet 5.10 i den allmänna motiveringen.

18 §

Paragrafen, som motsvarar 21 § i utredningens lagförslag,
innehåller regler om skadestånd. Reglerna har behandlats i avsnittet 5.10 i den
allmänna motiveringen.

1 enlighet med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen skall den som bedriver inkassoverksamhet ersätta skada som har
uppkommit genom otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd.
Som framgår av paragrafen utgår ersättning även för s. k. ideell skada, dvs.
lidande och andra omständigheter som inte är av rent ekonomisk betydelse.

När det gäller frågan om tillämpning av skadeståndslagen
och den särskilda skadeståndsregeln i datalagen hänvisar jag till vad jag har
anfört i avsnittet 5.10.

19 §

Paragrafen, som motsvarar 24 § i utredningens lagförslag,
innehåller bestämmelser om besvär över datainspektionens beslut. 1 likhet med
vad som gäller enligt datalagen och kreditupplysningslagen föreskrivs att
besvär skall anföras hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

1 datalagen och kredilupplysningslagen ges JK rätt att
föra talan mot datainspektionens beslut för att ta till vara allmänna
intressen. Enligt min mening bör JK ha en motsvarande rätt på inkassoområdet.
En regel härom har tagits in i förevarande paragraf. 1 övrigt följer av 11 §
förvaltningslagen (1971:290) att lalan får föras av den som beslutet angår,
under förutsättning att beslutet har gått honom emot.

För all JK skall kunna utöva sin lalerätt är del
erforderligt att han fortlöpande får del av dalainspektionens beslut. En
bestämmelse härom kan meddelas av Kungl. Maj:t. Del bör emellertid inle åligga
JK all ingående granska alla beslut. Normalt bör en sådan granskning ske endast
när det är fråga om en verksamhet som får antas innebära särskilt stora
skaderisker eller när anmälan har gjorts av enskild.

Utredningen har i sitt lagförslag tagit upp en regel om
att tillsynsorganets beslut länder till omedelbar efterrättelse om inte annat
förordnas. Någon

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 116

motsvarighet till denna bestämmelse finns varken i datalagen
eller i kreditupplysningslagen. Inte heller i inkassolagen finns det enligt min
mening anledning att föra in en bestämmelse av det angivna innehållet.
Departementsförslaget innehåller därför inte någon sådan regel.

Övergångsbestämmelserna

1 fråga om övergångsbestämmelserna får jag hänvisa till
vad jag har anfört i avsnittet 5.11 i den allmänna motiveringen.

7.2 Förslagen till ändring i lagsökningslagen (1946:808)
och lagen (1915:219) om avbetalningsköp

De föreslagna bestämmelserna överensstämmer i sak med
utredningens förslag. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 5.5 i den
allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till 12 §. Jag hänvisar till
vad jag har anfört där.

8 Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t
föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1.
inkassolag,

2.
lag om ändring
i lagsökningslagen (1946:808),

3.
lag om ändring
i lagen (1915:219) om avbelalningsköp.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådetf övriga ledamöter hemställt förordnar hans Maj:t Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 117

BUaga

(Utredningens

Förslag till lagförslag)

Inkassolag

Härigenom förordnas som följer.

Definition

1 § Med inkassoverksamhet avses i denna lag yrkesmässig
verksamhet

med syfte att för annans räkning driva in betalning för enskild fordran.

Regler om koncession

2 § Inkassoverksamhet får drivas endast av den som fått
tillstånd därtill

av Konungen.

Tillstånd
behövs ej för advokat eller bankinstitut, om inkassoverksamheten endast är ett
led i den huvudsakliga verksamheten.

3 § Tillstånd får beviljas endast aktiebolag med ett
aktiekapital av lägst

femliolusen kronor.

Tillstånd
meddelas endast om verksamheten kan antagas bli driven på ett sakkunnigt och
omdömesgillt sätt. Tillstånd meddelas för en tid av högst fem år.

4 § Aktiebolag som fått tillstånd all driva inkassoverksamhet
får ej sam

tidigt utöva annan verksamhet.

Regler för inkassoverksamhet

5 § Inkassoverksamhet skall drivas enligt god inkassosed.

Verksamheten skall utövas så att gäldenär ej vållas onödig skada eller

olägenhet.

Gäldenär får ej utsättas för otillbörlig påtryckning eller
annan otillbörlig inkassoålgärd.

6
§ Inkassoålgärd
får ej vidtagas förrän borgenären skriftligen erinrat gäldenären om
betalningsskyldigheten och berett denne tillfälle att inom viss skälig lid
frivilligt betala sin skuld.

7
§ Krav mot gäldenär
skall framställas skriftligen och innehålla uppgift om vilka belopp denne har
att betala i kapital, ränta och kostnader. I kravet skall angivas de åtgärder
och följder som bristande betalning kan medföra.

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 118

Gäldenär skall anmodas att inom viss skälig tid anmäla
huruvida han har någon invändning mot kravet.

Kravet skall innehålla erinran om gäldenärs möjligheter
att anlita advokat eller annan rättshjälp.

8
§ Rättslig
åtgärd mot gäldenär får ej vidtagas förrän krav som avses i 7 § tillställts
denne och tid för invändning löpt ut.

9
§
Bestämmelserna 16 8 §§ gäller ej om gäldenär uppenbarligen söker undandraga
sig att betala eller om det eljest av särskilt skäl är försvarligt att frångå
vad där föreskrivits.

10 § Inkassoålgärd får ej vidtagas, om
det genom gäldenärs invändning eller eljest finns särskilt skäl antaga alt
kravet ej är lagligen grundat eller om kravet framstår som obefogat eller
stötande.

11 § Uppdrag att driva in fordran
medför behörighet att mottaga betalning av och träffa uppgörelse med gäldenär,
även om detta ej angivits i fullmakt.

12 § Inkasserade medel skall hållas
avskilda och genast insättas på räkning i bank såsom redovisningsmedel. De
skall ulan dröjsmål redovisas till huvudman, såvida annat ej avtalals.

13 § Den som är eller varit verksam i inkassoverksamhet
fårej obehörigen yppa vad han i verksamheten erfarit.

Tillsyn över inkassoverksamhet

14 § Inkassoverksamhet står under tillsyn av en
nämnd, kreditupplys

nings- och inkassonämnden. Bestämmelserom nämndens sammansättning

meddelas i 17 § andra stycket (förslaget till) lag om kreditupplysning.

Nämnden skall tillse att denna lag och de föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen efterleves. Nämnden skall ingripa mot
missförhållanden som genom nämndens egna iakttagelser eller genom klagomål
kommer till dess kännedom.

Nämndens verksamhet omfattar även frågor om kostnad för inkassoålgärd.

Nämnden får meddela de föreskrifter och förbud som behövs
för tillsynens genomförande.

15 § Företrädare för nämnden får företaga
inspektion hos den som driver

inkassoverksamhet och taga del av samtliga handlingar som rör verksam

heten. Den som driver denna är skyldig att lämna nämnden de upplys-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 119

ningar om verksamheten som nämnden begär.

Vid tillsynen skall iakttagas att större olägenhet ej
vållas än som oundgängligen är nödvändigt.

16 § Drives inkassoverksamhet i anslutning till närstående
företag med annan verksamhet, skall verksamheterna hållas åtskilda. Sådan
samverkan skall genast anmälas till nämnden.

Finner nämnden att sambandet mellan verksamheterna kan
försvåra tillsynen över inkassoverksamheten, får nämnden meddela erforderliga
föreskrifter. Nämnden får också om särskilda skäl föranleder därtill förbjuda
att inkassoverksamheten drives i anslutning till annan verksamhet.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller ej inkassoverksamhet
som avses i 2 § andra stycket.

Inkasso för egen räkning m. m.

17 § Den som driver in betalning för egen räkning eller ej
yrkesmässigt för annans räkning skall iakttaga god inkassosed. Gäldenär får ej
vållas onödig skada eller olägenhet och ej heller utsättas för otillbörlig
påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd.

Finns anledning antaga att bestämmelserna i första stycket
åsidosattes, skall nämnden göra erforderlig undersökning. Härvid skall vad som föreskrives
i 15 § äga tillämpning. Nämnden får meddela de föreskrifter och förbud som
behövs för rättelse.

Kostnad för inkassoåtgärd

18 § Om gäldenärs skyldighet att ersätta kostnad för inkassoåtgärd
gäller särskilda bestämmelser.

Straffbestämmelser m. m.

19 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet driver
inkassoverksamhet

utan tillstånd enligt denna lag eller bryter mot bestämmelserna i 4 eller 13 §

eller 16 § första stycket andra punkten, dömes till böter eller fängelse i

högst ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Allmänl
åtal för gärning som avses i 13 § får väckas endast om målsägande anger
brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

20 § Åsidosätter den som fått tillstånd att driva inkassoverksamhet

bestämmelse i denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen,

eller föreligger eljest ej längre förutsättningar för tillståndet, kan della

återkallas av Konungen.

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 120

21 § Den som driver inkassoverksamhet är skyldig
att ersätta skada som

tillfogats gäldenär genom otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig

inkassoåtgärd.

Vid bestämmande av ersättning till enskild person skall
hänsyn tagas även till lidande som åsamkats denne och andra sådana
omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

22 § Föreskrift eller förbud av
nämnden får förenas med vite.

23 S Till bestridande av kostnaderna
för nämndens verksamhet enligt denna lag skall de som fått tillstånd att driva inkassoverksamhet
årligen erlägga bidrag. Närmare föreskrifter om bidragets storlek,
fastställande och erläggande meddelas av Konungen.

24 § Besvär över nämndens beslut föres
hos Konungen. Nämndens beslut länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat
förordnas.

25 § Närmare föreskrifter för
tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller av myndighet som Konungen
bestämmer.

Denna lag träder i kraft den.........

Sökes tillstånd att driva inkassoverksamhet före lagens
ikraftträdande, får verksamheten drivas utan tillstånd till dess ansökan
slutligt prövats.

Förslag till

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)

Härigenom förordnas att 15 § lagsökningslagen skall ha
nedan angivna lydelse.

15 § 1 fråga om kostnad i lagsökningsmål gälle vad i
rättegångsbalken är stadgat om rättegångskostnad i tvistemål; ersättning för
ränta utgår dock ej. Hänskjutes målet till rättegång, skall frågan om
ersättning för sådan kostnad prövas i rättegången. Ersättning utgår enligt
bestämmelser som Konungen meddelar.

Denna lag träder i kraft den.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 121

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Härigenom förordnas att 4 § lagen om avbetalningsköp skall
ha nedan angivna lydelse.

4§ Säljaren äge, där godset återtages, räkna sig till
godo:

1)
oguldna poster---------- godsets
återtagande;

2)
så stor kvotdel---------- till
avbetalningspriset;

3)
ränta och gottgörelse-------- i
avbetalningspriset;

4)
kostnad, som
säljaren måste vidkännas för godstes återtagande; samt

5)
ifall-------------- sådan
ersättning.

Har säljaren---------- till lägre pris.

Ersättning för kostnad som avses i första stycket 4) utgår
enligt bestämmelser som Konungen meddelar.

Denna lag träder i kraft den .

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 122

Innehåll

Propositionen.................................................................. ....... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll.............................. ........ I

Lagförslag........................................................................ ....... 3

1
Förslag till inkassolag.................................................. ....... 3

2
Förslag till
lagom ändring i lagsökningslagen (1946: 808) 5

3
Förslagtill
lagom ändringi lagen (1915: 219)om avbetalningsköp . 6

Utdrag ur statsrådsprotokollet den 28 februari 1974 7

1
Inledning.......
............................................................ ....... 7

2
Nuvarande
ordning...................................................... 8

2.1
Inkassobyråer...................................................... ....... 9

2.2
Annan inkassoverksamhet................................... 12

3 Utredningen................................................................ ..... 13

3.1
Allmänna
synpunkter........................................... ..... 13

3.2
Lagstiftningens
omfattning m.m........................... ..... 13

3.3
Förfarandet vid
inkassering................................. ..... 15

3.3.1
God inkassosed.......................................... ..... 15

3.3.2
Kravrutiner m.m.......................................... ..... 17

3.3.3
Obefogade
betalningsanspråk m.m............ ..... 19

3.3.4
Otillbörliga inkassoåtgärder........................ ..... 21

3.4
Full makt sfrägor
m.m........................................... ..... 22

3.5
Ersättning för
kostnader...................................... ..... 23

3.6
Förvaltningoch redovisningav
klienlmedel ........... ..... 25

3.7
Etableringskontroll............................................... ..... 25

3.7.1
Skäl för
införande av tillslåndstväng m.m... ..... 25

3.7.2
Förutsättningar
för tillstånd m.m................ ..... 27

3.8
Kombination med
annan verksamhet................... ..... 29

3.9
Tillsyn................................................................... 30

3.9.1
Valav
tillsynsorgan m.m.............................. ..... 30

3.9.2
Tillsynsorganets
uppgifter........................... 31

3.9.3
Kostnaderna för
tillsynsverksamheten........ 32

3.10
Straff och
skadestånd.......................................... 32

3.11
Ikraftträdande m.m.............................................. 33

4 Remissyttrandena........................................................ 33

4.1
Allmänna
synpunkter............................................ 33

4.2
Lagstiftningens
omfattning m.m........................... 35

4.3
Förfarandet vid
inkassering.................................. ..... 39

4.3.1 God inkassosed........................................ ..... 39

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:42 123

4.3.2
Kravrutiner m.m.......................................... 40

4.3.3
Obefogade
betalningsanspråk m.m............ .... 45

4.3.4
Otillbörliga inkassoåtgärder........................ .... 46

4.4
Fullmaktsfrågor
m.m............................................. 47

4.5
Ersiittning för
kostnader....................................... 49

4.6
Förvaltningoch redovisningav
klienlmedel ........... .... 50

4.7
Etableringskontroll............................................... .... 51

4.7.1
Skäl för
införande av tillståndslvång m.m... .... 51

4.7.2
Förutsättningar
för tillstånd m.m................ .... 53

4.8
Kombination med
annan verksamhet................... .... 55

4.9
Tillsyn................................................................... 58

4.9.1
Val av
tillsynsorgan m.m............................. 58

4.9.2
Tillsynsorganets
uppgifter........................... .... 60

4.9.3
Kostnaderna förtillsynsverksamhelen......... 61

4.10
Straff och
skadestånd.......................................... 62

4.11
Ikraftträdande m.m.............................................. .... 64

5 Föredraganden............................................................ 64

5.1
Allmänna
synpunkter............................................ 64

5.2
Lagstiftningens
omfattning m.m........................... 67

5.3
Förfarandet vid
inkassering.................................. 69

5.3.1
God inkassosed.......................................... 69

5.3.2
Kravrutiner m.m.......................................... 70

5.3.3
Obefogade
betalningsanspråk m.m............ .... 77

5.3.4
Olillbörliga inkassoåtgärder........................ 79

5.4
Fullmaktsfrågor
m.m............................................. 82

5.5
Ersiittning för
kostnader....................................... .... 83

5.6
Förvaltningoch redovisningav
klientmedel ........... 86

5.7
Etableringskontroll............................................... 87

5.7.1
Skäl för
införande av tillståndslvång m.m... 87

5.7.2
Förutsättningar
för tillstånd m.m................ .... 89

5.8
Kombination med
annan verksamhet................... 92

5.9
Tillsyn................................................................... .... 95

5.9.1
Valav tillsynsorgan
m.m.............................. .... 95

5.9.2
Tillsynsorganets
uppgifter.......................... .... 97

5.9.3
Kostnaderna förtillsynsverksamhelen......... 98

5.10
Straff och
skadestånd ......................................... .... 98

5.11
Ikraftträdande m.m.............................................. .. 101

6
Upprätlade
lagförslag.................................................. 102

7
Specialmotivering........................................................ 102

7.1
Förslagel till inkassolag........................................ 102

7.2
Förslagen till
ändring i lagsökningslagen (1946:808) och lagen (1915: 219)om avbetalningsköp 116

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:42 124

8 Hemställan.................................................................
1 16

Bilaga (utredningens lagförslag)......................................
117

Svenska Reproduktions AB 1974 Datorstyrd Fotosättning

Doktrin (2)

  1. Skadestånd för inkassoåtgärd (konkursansökan) och tredjemansskada, SvJT 1991 s. 811 · Fritt tillgänglig
  2. Lars Heuman, En fråga om litispendens, SvJT 1978 s. 340, på s. 348 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

54 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (38)

38 kopplingar i 22 dokument.

  1. Prop. 2023/24:23 Förvärv och förvaltning av vissa kreditavtal s. 70 om s. 82 i texten
  2. SOU 2023:3 Nya regler om nödlidande kreditavtal och inkassoverksamhet s. 211 om s. 30 · s. 211 om s. 64 · s. 212 om s. 95 i texten
  3. Bet. 2018/19:CU6 Ersättningsrätt och insolvensrätt i texten
  4. SOU 2015:77 Fakturabedrägerier s. 219 om s. 105 · s. 224 om s. 78 · s. 226 om s. 80 i texten
  5. Bet. 2013/14:FiU22 Bank-, försäkrings- och kreditupplysningsfrågor om s. 110 i texten

Visa alla 22

Rättsfall (6)

6 kopplingar i 5 dokument.

  1. RH 2022:7 ur registret
  2. RH 1997:41 om s. 111 ur registret
  3. RÅ 1994 ref. 34 om s. 109 i texten
  4. NJA 1985 s. 143 om s. 99 · om s. 100 i texten
  5. RH 2024:14 om s. 103 i texten

Doktrin (10)

10 kopplingar i 7 dokument.

  1. Olsen, Borgenärens val vid kontraktsbrott, 1997 s. 359 om s. 70 · s. 608 i texten
  2. Kleineman, Ren förmögenhetsskada, 1987 s. 518 om s. 100 · s. 604 i texten
  3. Bohlin, Kommunala avgifter, 1984 s. 247 om s. 72 · s. 539 i texten
  4. SvJT 1991 s. 811 Skadestånd för inkassoåtgärd (konkursansökan) och tredjemansskada s. 811 i texten
  5. Heuman, Processrättsliga uppsatser, 1986 s. 141 om s. 103 i texten

Visa alla 7