Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m.m.
1974 · 130 sidor, varav 70 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 70 av 130 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1974:44, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1974 Prop. 1974: 44
Nr 44
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m. m.;
given den 28 februari 1974.
Kungl.
Majrt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av slalsrådsprolokoUet
över justitieärenden, föreslå riksdagen alt bifalla de förslag om vars avlålande
till riksdagen föredraganden hemställt.
Under
konungens frånvaror
BERTIL
CARL
LIDBOM
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås alt myndighetsåldern sänks från 20 till 18 år. Som en
konsekvens härav föreslås motsvarande ändring av åtskilliga andra 20-årsgränser
inom vitt skilda rättsområden. Principen vid prövningen av olika åldersgränser
har varit alt en anpassning till den föreslagna myndighetsåldern skall ske
överallt där del inle finns speciella skäl för annat. Bland åldersgränser över
18 år som behålls kan nämnas de som finns inom påföljdssystemet för unga
lagöverträdare. I fråga om flera åldersgränser tas inte slutlig ståndpunkt till
om de bör ändras, eftersom de berörs av pågående utredningar.
I
propositionen föreslås vidare ändring i reglerna om den frist inom vilken ulomäktenskapligt
bam, föll före den 1 januari 1970, får framställa sina arvsanspråk efter
fadern och dennes släktingar.
Sistnämnda
ändring bör träda i kraft snarast möjligt. Ändringarna i övrigt föreslås träda
i kraft den 1 juli 1974.
1
Riksdagen 1974. 1 saml Nr 44
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974: 44
1 Förslag till
Lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom förordnas i fråga om föräldrabalken
dels all 9 kap. 3 a § skall upphöra all gälla,
dds att 4
kap. 1 och 5 §§, 6 kap. 1, 3, 4 och 12 §§, 9 kap. 1 och 2 §§ samt 10 kap. 1 §
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
1 Man eller kvinna, som fyllt tjugufem år, må med rättens
tillstånd antaga adoptivbarn. Rätt att antaga adoptivbarn tUlkommer även den
som fyllt tjugu men ej tjugufem år, om adoptionen avser eget bam, makes barn
eller makes adoptivbarn eller om synnerliga skäl eljest föreligga.
Föreslagen lydelse
kap.
§-
Man eller kvinna, som fyllt tjugufem år, må med rätlens
tillstånd antaga adoptivbarn. Räll alt antaga adoptivbarn tUlkommer även den
som fyllt aderton men ej tjugufem år, om adoptionen avser eget barn, makes
barn eller makes adoptivbarn eUer om synnerliga skäl eljest föreligga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 §3
Utan eget samtycke må den som fyllt tolv år ej adopteras; dock må, utan hinder
av att samtycke ej föreligger, adoption ske av den som är under sexton år,
därest del kan antagas lända honom till skada alt han tUlfrågas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som ej
fyllt tjugu år må ej adopteras utan föräldrarnas samtycke. Moderns samtycke
skall hava lämnats sedan hon hunnit tillräckligt återhämta sig efter ned-komsten.
Vid adoption av adoptivbarn skall i stället inhämtas samtycke av adoptanlen
eller, om make adopterat andre makens barn, av makarna.
Den som ej
fyllt aderton år må ej adopteras utan föräldrarnas samtycke. Moderns samtycke
skall hava lämnats sedan hon hunnit tillräckligt återhämta sig efter ned-komsten.
Vid adoption av adoptivbarn skall i StäUet inhämtas samtycke av adoptanlen
eller, om make adopterat andre makens barn, av makarna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Samtycke fordras ej av den som är sinnessjuk, sinnesslö,
ulan del i vårdnaden eller å okänd ort. Är sådant fall för handen beträffande
envar av dem som enligl andra stycket skall samlycka till adoptionen, skall i
stället samtycke inhämtas från barnels förmyndare.
Den som är
förklarad omyndig må ej adopteras utan förmyndarens samtycke.
1 Senaste lydelse av 9 kap. 3 a § 1973r 350.
2 Senaste lydelse 1970r 840.
s Senaste lydelse 1970r 840.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Barn i
äktenskap står under föräldrarnas vårdnad enligt vad nedan sägs till dess
del fyllt tjugu år eller ingått äktenskap.
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse 6 kap.
1 §4
Barn i äktenskap står under föräldrarnas vårdnad enligt
vad nedan sägs till dess det fyllt aderton år eller ingått äktenskap.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 §5 Föräldrarna skola utöva den uppsikt över barnet som
är erforderlig med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter.
Om rätt för underårig, som har fyllt aderton år, att själv
hyra bostad för eget bruk stadgas i 9 kap.
4 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Hava
föräldrarna låtit barnet taga tjänst eller annat arbete, varigenom barnet
blivit i stånd att försörja sig, äge barnet, sedan det fyllt sexton år,
själv uppsäga avtalet ävensom sluta avtal om annat arbete av liknande art.
Barn, som fyllt aderton år, må själv taga tjänst eller
annat arbete. Hava föräldrarna dessförinnan låtit barnet laga tjänst eller
annat arbete, varigenom barnet blivit i stånd att försörja sig, äge barnet,
sedan del fyllt sexton år, själv uppsäga avtalet ävensom sluta avtal om annat
arbete av liknande art.
Avtal, som
barnet slutit efter vad i första stycket sägs, äge föräldrarna häva, om det
må anses erforderligt med hänsyn till barnets uppfostran eller välfärd. Har
avtalet hävts, äge barnet ej därefter själv sluta arbetsavtal.
Avtal, som barnet slutit efter vad i första stycket sägs, äge
föräldrarna häva, om del må anses erforderligt med hänsyn lUl barnels
uppfostran eller välfärd; tage dock, om barnet fyllt aderton år, rättens
samtycke. Har avtalet hävts, äge barnet ej därefter själv sluta arbetsavtal.
I fråga om verkan av avtal, som barnet slutit ulan
erforderligt samtycke, stadgas i 9 kap.
12 §«
opaginerad Kontrollera mot PDF
Barn utom
äktenskap står under moderns vårdnad till dess del fyllt tjugu år eller ingått
äktenskap. På ansökan av fadern skaU dock rätten överföra vårdnaden till honom,
om del finnes skäligt med hänsyn till bamels bästa. Äro föräldrarna ense, all
vårdnaden skall överföras till fadern, skall rätten
* Senaste lydelse 1969r 157. ' Senaste lydelse 1969r 157. «
Senaste lydelse 1973r 646.
Barn utom
äktenskap står under moderns vårdnad lUl dess det fyllt aderton år eller ingått
äktenskap. På ansökan av fadern skall dock rätlen överföra vårdnaden till honom,
om del finnes skäligt med hänsyn till barnels bästa. Äro föräldrarna ense, alt
vårdnaden skall överföras till fadern, skall rätten
Prop.
1974: 44 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
på anmälan besluta i enUghet där- på anmälan besluta i
enlighet där
med, om det ej är uppenbart slri- med, om det ej är uppenbart stri
dande mol barnets bästa. dande mol barnels bästa.
Inträffar i fråga om den av föräldrama som har vårdnaden
om barnet sådant fall som avses i 6 § eller dör han, skall rätlen på ansökan av
den andre eller på anmälan av aUmän åklagare eller barnavårdsnämnd förordna den
andre att utöva vårdnaden, såvida ej denna med hänsyn tiU barnets bästa finnes
böra anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.
Vad i 24 och 10 §§ stadgas med avseende på vårdnad om
barn i äktenskap skall äga motsvarande tillämpning beträffande barn utom
äktenskap.
9 kap.
1 §
Den som är under tjugu år (un- Den som är under aderton år
derårig) är omyndig och äger icke (underårig) är omyndig och äger
själv råda över sin egendom eller icke själv råda över sin egendom
åtaga sig förbindelser i vidare mån eller åtaga sig förbindelser i vi-
än som följer av vad som skall dåre mån än som följer av vad
gälla på grund av lag eller vill- som skall gälla på grund av lag
kor vid förvärv genom gåva eller eller villkor vid förvärv genom gå-
teslamenle. va eller testamente.
2 §8
Underårig, som har fyllt aderton
år, får själv hyra bostad för eget bruk. Om den underårige
ej kan betala hyran med medel över vilka han själv råder eller om hän-.syn
till hans uppfostran eller välfärd kräver det, kan förmyndaren med
överförmyndarens samtycke uppsäga hyresavtalet att upphöra omedelbart. Innan
samtycke meddelas, skall överförmyndaren bereda den underårige tillfälle att
yttra sig. Har hyresavtal uppsagts av förmyndaren, får den underårige därefter
ej själv sluta nytt hyresavtal.
Om räll för underårig att själv taga tjänst eUer annat
arbete stadgas i 6 kap.
10 kap.
1 §9
Den som fyllt tjugu år skall av Den som fyllt aderton år skall
rätten förklaras omyndigr av rätlen förklaras omyndigr
' Senaste lydelse 1969:157. « Senaste lydelse 1969: 157. «
Senaste lydelse 1969:157.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974: 44
Nuvarande lydelse
1.
om han på grund
av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamhelen är ur
stånd att vårda sig eller sin egendom;
2.
om han genom
slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller eljest genom otillbörligt
förfarande med avseende å egendomen äventyrar sin eller sin familjs välfärd;
3.
om han är
hemfallen ål missbruk av msgivande medel och i följd därav icke kan vårda sig
eller sin egendom; eller
4.
om han på gmnd
av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet eller annan orsak
behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter och av sådan anledning
själv begär alt bliva förklarad omyndig eller samtycker därtill.
Föreslagen lydelse
1.
om han på gmnd
av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är ur
stånd att vårda sig eller sin egendom;
2.
om han genom
slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller eljest genom otillbörhgt
förfarande med avseende å egendomen äventyrar sin eller sin familjs välfärd;
3.
om han är
hemfallen ål missbruk av msgivande medel och i följd därav icke kan vårda sig
eller sin egendom; eller
4.
om han på grund
av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet eller annan orsak behöver
annans bistånd i vården av sina angelägenheter och av sådan anledning själv
begär att bliva förklarad omyndig eller samtycker därtiU.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.
2 Förslag till
Lag om ändring i ärvdabalken
Härigenom
förordnas att 9 kap. 1 § ärvdabalken skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
kap. I §1
Den som
fyllt tjugo år må genom testamente förordna om sin kvarlåtenskap. Testamente
må ock göras av underårig, som är eller varit gift eller som efter fyllda
sexton år vill förordna om egendom, över vilken han äger själv råda.
Den som
fyllt aderton år må genom testamente förordna om sin kvarlåtenskap. Testamente
må ock göras av underårig, som är eller varit gift eller som efter fyU-da
sexton år viU förordna om egendom, över vilken han äger själv råda.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974. 1 Senaste
lydelse 1969: 159.
Prop. 1974: 44 6
3
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1969: 621) om ändring i ärvdabalken
Härigenom förordnas
att punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen (1969: 621) om ändring i ärvdabalken
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
3.
Är barn utom äktenskap fött innan nya lagen trätt i kraft och skulle icke
arvsrätt mellan fadern och barnet ha förelegal redan enligl äldre lag, ärver
barnet och dess bröstarvingar fadern och dennes släktingar endast under förutsättning
all annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boel senast
vid bouppteckningen fått kännedom om arvingen eller anteckning om barnet före
arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen
härleder sin arvsrätt.
Föreslagen lydelse
3.
Är barn utom äktenskap fött innan nya lagen trätt i kraft och skulle icke
arvsrätt mellan fadern och barnet ha förelegal redan enligl äldre lag, ärver
barnet och dess bröstarvingar fadern och dennes släktingar endast under förutsättning
att annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet inom tre
månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid
bouppteckningen fåll kännedom om arvingen eller anteckning om barnet före
arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen
härleder sin arvsrätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Har arvlåtaren
avlidit före ikraftträdandet gäller fortfarande äldre bestämmelser.
4
Förslag till
Lag
om ändring i rättegångsbalken
Härigenom
förordnas att 5 kap. 2 § och 20 kap. 14 § rättegångsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.
5 kap. 2§i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tillträde till offentlig
förhandling må, när rättens ordförande finner skäl därtill, vägras den som enligl
vad är känt eller må antagas ej fyllt tjugu år.
Tillträde till offentiig'förhandling
må, när rättens ordförande finner skäl därtill, vägras den som enligt vad är
känt eller må antagas ej fyllt aderton år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste
lydelse 1969: 168.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är målsäganden
omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller rättshandling, som
han ej själv äger ingå, äge hans ställföreträdare angiva brottet eller tala
därå. Rör brottet den omyndiges person, äge den som har vårdnaden om honom
angiva brottet eller tala därå; har den omyndige fyllt aderton år, äge han ock
själv angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap. 25 §§ är stadgal om part
och ställföreträdare i tvistemål äge motsvarande tillämpning beträffande
målsägande, även om han ej för talan.
Är målsäganden
omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller rättshandling, som
han ej själv äger ingå, äge hans ställföreträdare angiva brottet eller tala
därå. Rör brottet den omyndiges person, äge den som har vårdnaden om honom
angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap. 25 §§ är stadgal om part och
ställföreträdare i tvistemål äge motsvarande tillämpning beträffande
målsägande, även om han ej för talan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om rättegångsombud för målsägande gälle vad i 12 kap. är
stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.
5 Förslag till
Förordning om ändring i förordningen (1941: 416) om
arvsskatt och gåvoskatt
Härigenom förordnas alt 28 § förordningen (1941: 416) om
arvsskatt och gåvoskatt skall ha nedan angivna lydelse.
28 §1
Till klass I hänföras efterlevande make, barn, avkomling till barn, make till
barn och efterlevande make till avlidet barn. Detta gäller även om barnet eller
avkomlingen till följd av adoption förlorat sin arvsrätt efter arvlåtaren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Såsom
skattefritt avdragas från lott som tillkommer den avlidnes efterlevande make 30
000 kronor, från vad som tUlkommer annan i klass I 15 000 kronor och från lott,
som beskattas enligl klass II eller klass III, 3 000 kronor. Har barn eller avkomling
till avlidet barn vid skallskyldighetens inträde ej fyllt 20 år, avdragas ylterli-
Såsom
skattefritt avdragas från lott som tillkommer den avlidnes efterlevande make 30
000 kronor, från vad som tUlkommer annan i klass 115 000 kronor och från lott,
som beskattas enligt klass II eller klass III, 3 000 kronor. Har barn eller avkomling
till avlidet barn vid skattskyldighetens inträde ej fyllt 18 år, avdragas ytter-
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1971: 895.
Prop.
1974: 44 8
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gare 3 000 kronor för varje helt ligare 3 000 kronor för
varje helt
år eller del därav, som då återstod år elier del därav, som då åter-
tUl dess sagda ålder uppnås. stod tUl
dess sagda ålder uppnås.
Med make jämställes den som vid liden för dödsfallet
sammanlevde med den avlidne, om de sammanlevande tidigare varit gifta med varandra
eller gemensamt ha eller ha haft bam. Motsvarande gäller, i förhållande till
den avlidnes barn, beträffande den som sammanlevt med barnet. Styvbarns- och foslerbarnsförhållande
räknas lika med skyld-skap. Med fosterbarn avses barn, som före fyllda 16 år
stadigvarande vistats i den avlidnes hem och därvid erhållit vård och fostran
som eget barn.
Högre avdrag än enligl andra stycket får ej åtnjutas i
fråga om vad som erhålles från samme arvlålare eller teslator, även om det erhålles
vid skilda tillfällen.
TUl klass II hänföres
annan arvinge eller testamentstagare än sådan som avses i klass I eller III.
Till klass III hänföras
kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom
hushållningssällskap med stadgar som fastställts av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer;
stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa,
välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed
jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål;
stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landels
näringsliv;
registrerad understödsförening;
sådan sammanslutning, som, utan all hava till syfte att i
sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen
fullföljer ovan angivet ändamål;
folketshusförening, bygdegårdsförening eller annan
liknande sammanslutning, som har till främsta syfte alt anordna eller tUlhandahålla
allmän samlingslokal,
där fråga är om svensk juridisk person och skattebefrielse
ej åtnjutes jämlikt 3 §.
För skatlelolt, som i 11 § 2 mom. sägs, beräknas skatten
efter den klass, gällande för arvinge eher universell testamentstagare i
dödsboet eller för mottagaren av del legal varom fråga är, som medför lägst
skatt. Från skatlelolt medgives icke avdrag enligt andra stycket.
Vad som återstår, sedan avdrag enligl andra stycket
gjorts, utgör skattepliktig lott. Denna skaU jämnas tUl närmast lägre hundratal
kronor. Om öretal uppkommer vid beräkning av skatt, skah skallen jämnas nedåt
till närmast hela krontal.
Skatten beräknas enligt följande skalor.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1974. Har
skattskyldighet inträtt dessförinnan tUlämpas dock äldre beslämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974: 44
6 Förslag till
Förordning om ändring i förordningen (1947: 577) om
statlig förmögenhetsskatt
Härigenom
förordnas att 8 § och 12 § 1 mom. förordningen (1947: 577) om statlig
förmögenhetsskatt skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
skallskyldig hemmavarande barn, som icke fyllt 20 år, skall, därest barnels
till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår till
minst 100 kronor, den skaltskyldige laxeras jämväl för barnets förmögenhet. I
den skaltskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i sådant fall jämväl
barnets förmögenhet.
Har
skattskyldig hemmavarande barn, som icke fyUt 18 år, skall, därest barnels till
statiig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår till minst
100 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnels förmögenhet. I den
skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i sådant fall jämväl
barnets förmögenhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mom.- För äkta makar, som under beskattningsåret levt tiUsammans,
beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid boets
gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga förmögenhet. Har därvid
skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill
närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen avräknas å den andra makens
förmögenhet.
Har skattskyldig hemmavarande Har skattskyldig hemmavarande
barn,
som icke fyllt 20 år, och bara, som icke fyllt 18 år, och
uppgår
barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst till
minst 100 kronor, beräknas den skattepliktiga förmögenheten för den
skattskyldige och barnet var för sig.
uppgår barnets till statiig inkomstskatt beräknade
beskattningsbara inkomst till minst 100 kronor, beräknas den skattepliktiga
förmögenheten för den skattskyldige och barnet var för sig.
Den beskattningsbara förmögenheten beräknas i fall som avses
i första stycket gemensamt för makama och i fall som avses i andra stycket
gemensamt för föräldrar och bam. Frågan om skatteplikt enligt 10 § bedömes med
hänsyn till den sålunda gemensamt bestämda beskattningsbara förmögenheten.
Skall beräknas likaledes efter nämnda förmögenhet och fördelas på envar efter
hans skattepliktiga förmögenhet. Vad i 11 § 3 mom. sägs skall därvid iakttagas.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1974 och tiUämpas
första gången vid 1975 års taxering.
1 Senaste lydelse 1969:236. ' Senaste lydelse 1970: 170.
Prop.
1974: 44 10
7
Förslag till
Lag
om ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680)
Härigenom
förordnas att 5 § religionsfrihetslagen (1951: 680) skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
5 §1 Kloster må
inrättas endast med Konungens tUlstånd och på de villkor Konungen föreskriver.
Ej
må någon upptagas i kloster. Ej må någon upptagas i kloster,
förr
än han fyllt tjugo år. förr än han fyllt aderton år.
Åsidosattes
vid klosterverksamhet lag eller författning eUer vUlkor som Konungen
föreskrivit eller drives klostret uppenbart i strid mot vad som var fömtsatt,
då tillståndet gavs, äger Konungen återkalla tillståndet.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1974.
8
Förslag till
Lag
om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)
Härigenom
förordnas att 16, 18, 24, 2630, 3234, 37, 42, 75, 80, 89 och 94 §§
barnavårdslagen (1960: 97) skall ha nedan angivna lydelse.
16
§ Om det erfordras för utredningen, bör yttrande inhämtas av läkare eller annan
sakkunnig.
Gäller
ärendet ingripande med Gäller ärendet ingripande med
stöd av 25 § eller förbud som av- stöd av 25 § eller förbud som
ses i 50 §, äger barnavårdsnämn- avses i 50 §, äger barnavårds-
den eller dess ordförande förord- nämnden eller dess ordförande
na att läkarintyg angående den förordna all läkarintyg angående
underårige skall anskaffas. Sådant den unge skall anskaffas. Sådant
intyg skall, om ej särskilda skäl intyg skall, om ej särskilda skäl
föranleda annat, föreligga, innan föranleda annat, föreligga, innan
nämnden beslutar alt omhänder- nämnden beslutar alt omhänder
taga underårig för samhällsvärd laga någon för samhällsvård en-
enligl 29 § eller meddelar förbud ligt 29 § eller meddelar förbud
som avses i 50 § första stycket. som avses i 50 § första stycket.
I
fall som avses i andra stycket I fall som avses i andra stycket
må den underårige kallas
till un- må den unge kaUas tUl undersök-
dersökning hos
anvisad läkare, ning hos anvisad läkare. Skall barn
1
Senaste lydelse 1969: 170. = Lagen omtryckt 1971: 308.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Skall
barn under femton år kallas, gäller vad som är stadgat i 15 § tredje stycket.
Föreslagen lydelse
under
femton år kallas, gäller vad som är stadgal i 15 § tredje stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
§ Utredning i ärende enligt 4 eUer 7 kap. bör omfatta hembesök.
Är fråga om ingripande
med stöd av 25 § och kan ärendet icke nöjaktigt utredas ulan besök i den
unges hem, äger barnavårdsnämnden eller dess ordförande vid behov påkalla
polishandräckning för att vinna tillträde till hemmet.
Är
fråga om ingripande med stöd av 25 § och kan ärendet icke nöjaktigt utredas
utan besök i den underåriges hem, äger barnavårds-närrmden eller dess
ordförande vid behov påkalla polishandräckning för att vinna tUlträde till
hemmet.
24
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
tycker
tiU att det verkställes.
Lämnas
icke av envar som enligt första stycket skall erhålla del av beslutet
samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsrättens prövning.
För sådant ändamål skall beslutet jämte samtliga handlingar i ärendet utan
dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet tUlställas
länsrätten.
Har barnavårdsnämnden enligl
29 eller 30 § beslutat att någon skall omhändertagas för samhällsvård eller
utredning, skall beslutet ofördröjligen delgivas honom själv, om han fyllt
femton år, och hans föräldrar. Har i ärendet skiljaktig mening antecknats i
nämndens protokoll, skall upplysning härom lämnas. Den som delgives beslutet skall
samtidigt anmodas all skriftligen förklara, humvida han samtycker till alt
det verkställes.
Har barnavårdsnämnden
enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall omhändertagas för samhällsvård
eller utredning, skaU beslutet ofördröjligen delgivas honom själv, om han fyllt
femton år, och hans föräldrar, om han är under aderton år. Har i ärendet
skiljaktig mening antecknats i nämndens protokoll, skall upplysning härom lämnas.
Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skriftligen förklara, humvida
han sam-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreligger sådant
förhållande som avses i 25 §, skall bamavårds-nämnden söka alt såvitt möjligt åstadkomma
rättelse genom en eller flera förebyggande åtgärder, nämligen
1.
hjälpätgärder, innefattande råd
och stöd,
2.
förmaning och varning,
3.
föreskrifter rörande den underåriges
levnadsförhållanden samt
4.
övervakning.
Föreligger sådant
förhållande som avses i 25 §, skall barnavårdsnämnden söka all såvitt möjligt
åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggande åtgärder, nämligen
1.
hjälpätgärder, innefattande råd
och stöd,
2.
förmaning och varning,
3.
föreskrifter rörande den unges
levnadsförhållanden samt
4.
övervakning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Nämnden
äger för genomförande av vad från dess sida tiUråtts eller föreskrivits
bestrida kostnader för rådgivning, undersökning, behandling, utbildning och
dylikt samt lämna bidrag till resor, kläder, annan utrustning och omkostnader
i övrigt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
27 Föreskrift
rörande underårigs levnadsförhållanden må meddelas den underårige, hans föräldrar
eller annan fostrare. Sådan föreskrift kan gälla anlitande av baraavårdsanstalt,
behandling för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller
svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort eller bostad,
förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller förbud att
använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande föreskrift må även
meddelas.
Föreskrift rörande den unges levnadsförhållanden må
meddelas honom själv, hans föräldrar eller annan fostrare. Sådan föreskrift kan
gälla anlitande av barnavårds-anstalt, behandling för sjukdom eller annan
kroppslig eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning,
vistelseort eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tUlgångar
eller förbud att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande
föreskrift må även meddelas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
På
barnavårdsnämnd som meddelat föreskrift ankommer att ändra eller upphäva denna,
när så är påkallat. Behörigheten att ändra eller upphäva föreskrift må dock
överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreskrift
upphör att gälla senast då den underårige fyller tjugo år.
Föreskrift
upphör alt gälla senast då den unge fyller aderton år. Föreskrift som
meddelats honom själv i fall som avses i 25 § b) får dock bestå längst till
dess han fyller tjugo år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28 §
Förordnar barnavårdsnämnden om övervakning, skall nämnden till övervakare utse
lämplig person.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Övervakaren
har att fortiöpande följa den underåriges utveckling och uppmärksamma hans
levnadsförhållanden saml alt söka befordra vad som kan vara till gagn för
honom.
Övervakaren
har att fortlöpande följa den unges utveckling och uppmärksamma hans levnadsförhållanden
samt alt söka befordra vad som kan vara till gagn för honom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Övervakning skall stå under tillsyn av den barnavårdsnämnd
som beslutat därom. TUlsynen må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd,
om denna samtycker.
Beslut om övervakning gäller Beslut om övervakning gäller
tills vidare men skall omprövas tills vidare
men skall omprövas med högst ett års mellanrum, med högst
ett års mellanmm.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Övervakning upphör senast då den underårige fyller tjugo
år.
Föreslagen
lydelse
Övervakning upphör senast då den unge fyller aderton år eUer,
i fall som avses i 25 § b), senast när han fyller tjugo år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
förebyggande åtgärder bedömas vara gagnlösa eller om sådana åtgärder
vidtagits utan att medföra rättelse, skall den underårige omhändertagas för samhällsvård.
Om
förebyggande åtgärder bedömas vara gagnlösa eller om sådana åtgärder
vidtagits ulan all medföra rättelse, skall den unge omhändertagas för samhällsvård.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreligga
sannolika skäl för alt ingripande med stöd av 25 § är påkallat, må
barnavårdsnämnden i avbidan på all ärendet kan slutligt avgöras omhändertaga
den underårige för utredning, om della anses nödvändigt på grund av förefintliga
risker för den underåriges hälsa eller utveckling eller för brottslig eller
annan skadlig verksamhet från hans sida eller med hänsyn till all eljest den
fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare åtgärder hindras.
Föreligga
sannolika skäl för all ingripande med stöd av 25 § är påkallat, må
barnavårdsnämnden i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras omhändertaga
den unge för utredning, om detta anses nödvändigt på gmnd av förefintliga
risker för hans hälsa eller utveckling eller för brottslig eller annan skadlig
verksamhet från hans sida eller med hänsyn till att eljest den fortsatta
utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare åtgärder hindras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Omhändertagande fÖr utredning må beslå högst fyra veckor.
Beslut om sådant omhänderta- Beslut om sådant omhänderta-
gande
förfaller, om den underårige gande förfaller, om den unge häk-
las.
häktas.
32 §
Beslut angående omhändertagande för samhällsvård förfaller, om beslutet icke
börjat verkställas inom sex månader från den dag då det vann laga kraft.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sådant
beslut förfaller även, om det icke börjat verkställas innan den underårige
fyllt aderton år eller, i fall som avses i 25 § b), innan han fyllt tjugo år.
Sådant
beslut förfaller även, om det icke börjat verkställas innan den unge fyllt aderton
år eller, i fall som avses i 25 § b), innan han fyUl tjugo år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innebär underårigs
uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning eller säkerhet och
föreligga sannolika skäl för att ingripan-
Innebär
uppträdande eller levnadssätt hos någon som är under tjugo år fara för allmän
ordning eller säkerhet och föreligga san-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
de med stöd av 25 § är påkaUat mot den underårige, äger
polismyndighet på lämpligt sätt laga honom i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds
beslut.
Då underårig sålunda tagils i förvar, skall anmälan därom ofördröjligen
göras hos barnavårdsnämnden, som har alt skyndsamt besluta, om han skall
omhändertagas eller frigivas. I sistnämnda faU må han enligl nämndens bestämmande
kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller annan fostrare.
Föreslagen
lydelse
nolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § är
påkallat mot den unge, äger polismyndighet på lämpligl sätt laga honom i förvar
i avbidan på bamavårdsnämnds beslut.
Då någon sålunda lagils i förvar, skall anmälan därom ofördröjligen
göras hos barnavårdsnämnden, som har att skyndsamt besluta, om han skall
omhändertagas eller frigivas. I sistnämnda fall må han, om han är under aderton
år, enligl nämndens bestämmande kvarhållas till dess han avhämtas av
föräldrarna eller annan fostrare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreligga, utan att fara som avses i första stycket är fÖr
handen, sannolika skäl för ingripande med stöd av 25 § mot någon, som kan
antagas vara under aderton år, och kan hans namn eller bostad icke utrönas, må
han tills utredning i nämnda hänseende vunnits tagas i förvar av
polismyndighet eller i avbidan på dess beslut av polisman. Har polisman sålunda
tagit någon i förvar, skaU anmälan skyndsamt göras hos polismyndigheten.
34 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ingripande
enligl detta kapitel skall göras av barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige
vistas, om ej annat följer av andra stycket. Lämnar han kommunen efter det att
fråga om ingripande väckts, är nämnden skyldig att fullfölja ärendet, såvida
icke annan barnavårdsnämnd ingriper.
Ingripande
enligl detta kapitel skall göras av barnavårdsnämnden i den kommun, där den
unge vistas, om ej annat följer av andra stycket. Lämnar han kommunen efter
det alt fråga om ingripande väckts, är nämnden skyldig att fullfölja ärendet,
såvida icke annan barnavårdsnämnd ingriper.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Då barn som vårdas på anstalt, där modem intagils, bör
omhändertagas för samhällsvård enligl 31 §, skall åtgärden vidtagas, om modern
är omhändertagen för samhällsvård, av den barnavårdsnämnd som har befattningen
med henne samt i annat fall av barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet är
mantalsskrivet eller, om det till följd av sin ålder ej blivit mantalsskrivet,
där det har sin födelsehemort.
Ärende som avses i denna paragraf må överflyttas till
annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.
37 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
barnavårdsnämnd genom beslut, som omedelbart skall gå i verkställighet, av
anledning som avses i 25 § b) omhändertagit underårig för samhällsvård eller ut-
Har
barnavårdsnämnd genom beslut, som omedelbart skall gå i verkställighet, av
anledning som avses i 25 § b) omhändertagit någon för samhällsvård eller
utred-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
redning, eller har sådant omhändertagande beslutats av
nämndens ordförande, ankommer det på polismyndighet att, om den omhändertagne
på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän ordning
eller säkerhet, efter framställning av nämnden eller dess ordförande på lämpligl
sätl förvara den omhändertagne till dess länsrätten eller nämnden meddelat
slutligt beslut i ärendet eller annan placering ordnats.
Föreslagen lydelse
ning, eller har sådant omhändertagande beslutats av
nämndens ordförande, ankommer det på polismyndighet att, om den omhändertagne
på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän ordning
eller säkerhet, efter framstäUning av nämnden eller dess ordförande på lämpligl
sätl förvara den omhändertagne till dess länsrätten eller nämnden meddelat
slutligt beslut i ärendet eller annan placering ordnats.
Den som sålunda tages i förvar må ej kvarhållas längre än
en vecka. Om synnerliga skäl föreligga, må dock länsrätten på framställning av
nämnden eller dess ordförande medgiva förlängning av liden med ytterligare
högst en vecka.
42 § Barnavårdsnämnden skall förklara samhällsvården
avslutad, så snart ändamålet med vården får anses uppnått. Beträffande den som
omhändertagils enligl 31 § skall samhällsvården även förklaras avslutad, om
föräldrarna begära del, eller om den omhändertagne begär del efter del att han
fyllt femton år och särskilda skäl ej föranleda annat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Samhällsvården
skall upphöra senast då den omhändertagne fyller aderton år eller, om han omhändertagits
med stöd av 25 § b) efter det att han fyllt femton år, senast tre år efter
omhändertagandel.
Samhällsvården skall upphöra senast då den omhändertagne
fyller aderton år eller, om han omhändertagits enligt 29 § efter det att han
fyllt femlon år, senast tre år efter omhändertagandet. Har omhändertagandet
skett med stöd av 25 § a), får samhällsvården dock ej i något fall bestå sedan
den omhändertagne fyllt tjugo år.
Finner nämnden all samhällsvård enligl 31 § icke kan
upphöra utan sådan fara för den omhändertagne som avses i 25 § a), skall
nämnden omhändertaga honom för fortsatt samhällsvård enligl 29 §. Fortsatt
omhändertagande må även beslutas, om sådant fall föreligger som avses i 25 §
b).
75 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fråga om
förfarandet hos länsrätt i underställningsmål skola bestämmelsema i 15 § Iredje
stycket, i 16 och 17 §§ om kallelse och hämtning till läkarundersökning av den underårige
och om häml-nin» till förhör av den som ären-
I
fråga om förfarandet
hos länsrätt i underslällningsmål skola bestämmelserna i 15 § tredje stycket,
i 16 och 17 §§ om kallelse och hämtning till läkarundersökning av den unge och
om hämtning till förhör av den som ärendet rör, i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
det rör, i 19 § första stycket andra punkten och iredje
stycket samt i 20 § i tillämpliga delar lända tiU efterrättelse.
Föreslagen
lydelse
19 § första stycket andra punkten och Iredje stycket saml
i. 20 § i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid muntlig förhandling skall representant för
barnavårdsnämnden beredas tillfälle att närvara.
Skall
underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, åligger
det länsrätten att utan dröjsmål pröva, humvida beslutet må verkställas innan
målet slutligt avgöres.
opaginerad Kontrollera mot PDF
80
Talan mot barnavårdsnämnds beslut föres hos länsrätten
genom besvär, om nämnden
utdömt förelagt vite,
avvisat ombud eller biträde,
med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande underårigs
levnadsförhållanden eller förordnat om övervakning,
avslagit framställning om ändring eller upphävande av
föreskrift eller övervakning som beslutals enligt nämnda paragraf,
träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligl
31 §,
meddelat bestämmelse enligt 41 § andra stycket om rätt
till umgänge med någon som är omhändertagen,
träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds
upphörande eller beslutat alt samhällsvård skall återupptagas efter
villkorligt upphörande,
meddelat beslut som avses i 46 § andra eller Iredje
stycket,
beslutat att ej meddela tillstånd till mottagande av
fosterbarn,
genom förhandsbesked förklarat hem icke vara lämpligl som
fosterhem eller
träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 50
eller 51 §.
Talan mot barnavårdsnämnds beslut föres hos länsrätten
genom besvär, om nämnden
utdömt förelagt vite,
avvisat ombud eUer biträde,
med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande någons
levnadsförhållanden eller förordnat om övervakning,
avslagit framställning om ändring eller upphävande av
föreskrift eller övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,
träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt
31 §,
meddelat bestämmelse enligl 41 § andra stycket om rätt
till umgänge med någon som är omhändertagen,
träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds
upphörande eller beslutat alt samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt
upphörande,
meddelat beslut som avses i 46 § andra eller tredje
stycket,
beslutat alt ej meddela tillstånd till mottagande av
fosterbarn,
genom förhandsbesked förklarat hem icke vara lämpligt som
fosterhem eller
träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 50
eller 51 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har någon
genom att bortföra eller dölja underårig eller genom
Den som
genom att bortföra eller dölja någon som är under tjugo
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
att medverka till att han avviker eller genom att lämna
vilseledande uppgifter hindrat eller försvårat utredning i ärende som avses i
4 eller 7 kap.,
eller har någon genom dylikt förfarande hindrat eller
försvårat verkställighet av beslut, som avses i 4 kap. eller rör behandlingen
av den som omhändertagits, eller medverkat till att den omhändertagnes vård i
hem eller anstalt, dit han överlämnats, avbrytes eller efter avbrott icke ålempplages,
straffes
med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen eljest är i
lag belagd med strängare straff.
Föreslagen lydelse
år eller genom att medverka till att han avviker eller
genom att lämna vilseledande uppgifter har hindrat eller försvårat utredning i
ärende som avses i 4 eller 7 kap.,
eller söm
genom dylikt förfarande har hindrat eller försvårat verkställighet av beslut,
som avses i 4 kap. eller rör behandlingen av den som omhändertagils, eller
medverkat till all den omhändertagnes vård i hem eller anstalt, dit han
överlämnats, avbrytes eUer efter avbrott icke ålempplages,
straffes
med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen eljest är i
lag belagd med strängare straff.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Detsamma skall gälla, om någon lämnar alkoholhaltiga
drycker, andra berusningsmedel, injektionsspruta eller kanyl, som avses i 88 a
§, åt sädan omhändertagen, sorn är intagen i barnhem eller åtnjuter vård inom
ungdomsvårdsskola, eller eljest hjälper den omhändertagne att ål-komma dylika
berusningsmedel eller föremål eller om någon förleder sådan omhändertagen till könsligl
umgänge.
94 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Polismyndighet
har att på begäran av barnavårdsnämnd eller dess ordförande eller, efter
nämndens bemyndigande, av annan ledamot i nämnden, eller befattningshavare i
kommunens tjänst lämna handräckning för att efterforska underårig som är
föremål för utredning i ärende enligt 25 §, för att verkställa beslut angående
omhändertagande, för all efterforska och återhämta sådan omhändertagen som
avvikit från hem eller anstalt, dit han överlämnats, samt för att ombesörja
annan förflyttning av någon som är omhändertagen.
Polismyndighet
har alt på begäran av barnavårdsnämnd eller dess ordförande eller, efter
nämndens bemyndigande, av annan ledamot i nämnden, eller befattningshavare i
kommunens tjänst lämna handräckning för att efterforska den som är föremål för
utredning i ärende enligl 25 §, för att verkställa beslut angående omhändertagande,
för alt efterforska och återhämta sådan omhändertagen som avvikit från hem
eller anstalt, dit han överlämnats, saml för alt ombesörja annan förflyttning
av någon som är omhändertagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Handräckning skall även lämnas styrelse eller rektor för
ungdomsvårdsskola för att efterforska och återhämta elev som avvikit samt för
att ombesörja annan förflyttning av elev.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.
2 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 44
Prop. 1974: 44 18
9
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring
Härigenom
förordnas att 3 kap. 18 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
3
kap. 18 §>
På
framställning av nykterhetsnämnd eller styrelse för vårdanstalt för
alkoholmissbrukare äger allmän försäkringskassa besluta, att sjukpenning elier
föräldrapenning tUlkommande försäkrad, som är hemfallen ål alkoholmissbruk och
beträffande vilken föreligger omständighet i övrigt som i 15 § lagen (1954:
579) om nykterhetsvård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommunal
myndighet eller den försäkrades make eller annan person att användas till den
försäkrades samt, vad angår sjukpenning, hans familjs och, i fråga om
föräldrapenning, bamels nytta.
Beträffande
föräldrapenning. Beträffande föräldrapenning,
som
tUlkommer försäkrad vilken som tillkommer försäkrad vilken ej
ej uppnått tjugu års ålder, må för- uppnått aderton års ålder, må för
säkringskassan på framställning av säkringskassan på framställning av
barnavårdsnämnd besluta om ut- barnavårdsnämnd besluta om ut
betalning till annan enligl vad i betalning till annan enligt vad i
första stycket sägs. första stycket sägs.
Är
kvinna vid tiden för barnets födelse intagen i bamhem, ungdomsvårdsskola,
fångvårdsanstalt eller vårdanstalt för alkoholmissbmkare, må försäkringskassan
på framställning av föreståndare för inrättningen besluta, alt kvinnan
tillkommande föräldrapenning skall utbetalas till honom att användas till
kvinnans och bamels nytta.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1974.
10
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga Jagöverträdare
Härigenom
förordnas att 9 § lagen (1964: 167) med särskUda bestämmelser om unga
lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.
Ej
må den som icke fyllt tjugo Ej må den som icke fyllt aderton
år dömas till fängelse, skyddstill- år dömas liU fängelse, skyddstill
syn eller ungdomsfängelse, med syn eller ungdomsfängelse, med
mindre den som har vårdnaden mindre den som har vårdnaden om
om honom, där så lämpligen kun- honom, där så lämpligen kunnat
nat ske, bhvit hörd i målet. ske, blivit hörd i målet.
Nuvarande
lydelse enligt prop. 1974: 12.
Senaste lydelse 1971:241.
Prop. 1974: 44 19
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Innan
någon som är under tjugoett år dömes till påföljd som avses i första stycket
skall den som utfört personundersökning i målet höras, om skäl äro därtill.
Vårdnadshavare som höres
enligt första stycket äger rätt till ersättning och förskott enligt vad om
vittne är stadgal. Ersättningen skall gäldas av statsverket.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1974.
11
Förslag till
Lag
om ändring i rennäringslagen (1971: 437)
Härigenom
förordnas att 14 § rennäringslagen (1971: 437) skall ha nedan angivna lydelse.
14 §
Renskötande medlems dödsbo Renskötande medlems dödsbo
får
fortsätta den av medlemmen får fortsätta den av medlemmen
bedrivna
renskölseln under tre år bedrivna renskölseln under tre år
från dödsfallet. Är renskölselbe- från
dödsfallet. Är renskötselbe-
rättigad
dödsbodelägare under 20 rättigad dödsbodelägare under 18
år,
räknas liden från det han fyl- år, räknas tiden från det han fyller
ler
20 år. 18 år.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1974.
Prop. 1974: 44 20
Utdrag
av protokollet över justitieärenden hållet inför Hans Majrt Konungen i
statsrådet den 28 februari 1974.
Närvarande:
ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, ASPLING,
LUNDKVIST, GEIJER, NORLING, LIDBOM, GUSTAFSSON, LEIION, HJELM-WALLÉN.
Statsrådet
Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådels övriga ledamöter fråga
om sänkning av myndighetsåldern m. m. och anför.
1
Inledning
Den
1 juli 1969 sänktes myndighetsåldern från 21 till 20 år. Samtidigt genomfördes
lagändringar som gav 18- och 19-åringar självständig ställning i flera viktiga
hänseenden.
År
1969 sänktes också rösträttsåldern så all den som uppnår 20 års ålder senast
under valåret fick rösträtt. Riksdagen har nyligen antagit förslag tiU ny
regeringsform som innebär bl. a. all rösträtt vid val till riksdagen tillkommer
varje i riket bosall svensk medborgare som har uppnått 18 års ålder senast på
valdagen.
Europarådels
ministerkommitté har i resolution (1972: 29) rekommenderat medlemsstaterna att
sänka myndighetsåldern under 21 år och, om de anser det tUlrådligt, bestämma
myndighetens inträde till 18 år.
Inom
justitiedepartementet har upprättats en promemoria (Ds Ju 1973: 11) med förslag
om sänkning av myndighetsåldern till 18 år. Promemorian innehåller vidare
förslag om ändringar av vissa andra åldersgränser.
Efter
remiss har yttranden över promemorian avgelts av riksåklagaren, Svea hovrätt,
rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, riksskatteverket, domkapitiet
i Lunds stift, skolöverstyrelsen, centrala studiehjälpsnämnden, lantbruksstyrelsen,
statens invandrarverk, länsstyrelsema i Uppsala, Jönköpings och Hallands län,
sexualbrottsutredningen, socialulrednmgen, foslerbarnsulredningen, befälsbemanningsutred-ningen,
alkoholpolitiska utredningen, förhandlingsutredningen, kommittén för översyn
av arbetsmarknadsutbildningen, Stockholms barnavårdsnämnd, Stockholms överförmyndamämnd.
Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbmkskasseförbund.
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Föreningen Sveriges tingsrätts-domare
(domareföreningen), Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sve-
Prop. 1974: 44 21
riges
överförmyndare. Svenska landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet.
Tjänstemännens cenlralorgarusation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Sveriges elevers centralorganisation (SECO),
Folkpartiets ungdomsförbund. Moderata samlingspartiets ungdomsförbund och
styrelsen för Stockholms fondbörs.
Remissinstanserna
har i vissa fall bifogat yttranden från andra myndigheter och
sammanslutningar.
Genom
lagen (1969r 621) om ändring i ärvdabalken upphävdes särbestämmelserna om utomäklenskapligl
barns arvsrätt. Enligt övergångsbestämmelserna till lagen ärver dock utomäklenskapligl
barn som är föll före lagens ikraftträdande den 1 januari 1970 sin fader och
dennes släktingar bara under vissa förutsättningar. Riksdagen har hos Kungl. Majrt
hemställt om översyn av dessa bestämmelser (LU 1973r 29, rskr 1973r 307).
2
Åldersgränser för unga 2.1 Gällande rätt m. m.
2.1.1
Myndighetsåldern
Den
som är under 20 år betecknas i föräldrabalken (FB) som underårig och är enligt
9 kap. 1 § omyndig. Den som har fyllt 20 år kan under vissa i 10 kap. 1 §
angivna förutsättningar förklaras omyndig av domstol, och det finns också
möjlighet alt förordna alt underårig skall förbli omyndig sedan han uppnått
myndighetsåldern (10 kap. 2 §). Omyndig får i princip inte själv råda över sin
egendom eller åta sig förbindelser av ekonomisk natur (9 kap. 1 §). Sådana
åtgärder ankommer i stället på förmyndaren eUer kräver i varje fall dennes
samtycke. 1 vissa fall måste förmyndaren inhämta tillstånd från
överförmyndaren eller rätten. Förmyndare för underårig är vanligen föräldrama
(11 kap. 1 §).
Under
särskilda förutsättningar har underårig viss räll alt själv sköta sina
ekonomiska förhållanden. I samband med 1969 års sänkning av myndighetsåldern
vidgades behörigheten i detta hänseende åtskilligt för ungdomar i åldern 1820
år.
Underårig,
som har fyllt 18 år, får själv hyra bostad för eget bruk (9 kap. 2 §).
Förmyndaren har emellertid möjlighet att med överförmyndarens samtycke säga
upp hyresavtalet. Varje underårig med eget hushåll har rätt all företa
sedvanliga rättshandlingar för den dagliga hushållningen eller för uppfostran
av bam, som tillhör hushållet (9 kap. 2 a §). Rättshandling som den underårige
företar blir dock inte bindande för honom, om motparten insåg eller bort inse
att del som anskaffades genom rättshandlingen inle var behövligt. På ansökan
av förmyndaren kan underårig som missbrukar sin behörighet berövas denna genom
beslut av domstol.
Prop.
1974: 44 22
Enligt
9 kap. 3 § får underårig själv råda över vad han förvärvat genom eget arbete
efter del att han har fyllt 16 år. Detsamma gäller avkastning av sådan egendom
och vad som har trätt i egendomens ställe. Underårig, som har fyllt 18 år, får
även själv la upp statligt studielån eller bosättningslån utan samtycke av
förmyndaren (9 kap. 3 a §). Den underårige får själv råda över uppbuma medel
och avkastningen därav samt vad som har trätt i egendomens ställe. I nu nämnda
fall liksom när underårig har förvärvat egendom genom gåva eller testamente under
vUlkor att han själv får råda över den (9 kap. 4 §) har dock förmyndaren
möjlighet alt med överförmyndarens samtycke ta hand om egendomen, om della
behövs med hänsyn till den underåriges uppfostran eller välfärd. Vidare får den
underårige inle sätta sig i skuld med betalningsrätt i egendomen. Den som är
över 16 år och med vederbörligt tUlstånd driver näring får däremot ingå aUa
rättshandlingar som faller inom området för rörelsen, alltså även åta sig
förbindelser. Undantag gäller bara för vissa förfoganden över fast egendom
eller tomträtt (9 kap. 5 §).
Har underårig ingått avtal
utan vederbörligt samtycke från förmyndaren kan motparten frånträda avtalet så
länge detta inle har blivit godkänt eller behörigen fullgjort. Om motparten
kände till omyndigheten och inle hade anledning att anta all den underårige
ändå var behörig att sluta avtalet, blir han dock bunden under den tid som
behövs för alt få avtalet godkänt (9 kap. 6 §). Om elt avtal som underårig har
slutit ulan erforderligt samtycke inle blir gällande, skaU vardera parten lämna
tillbaka vad han mottagit eller ersätta dess värde. Den underårige är
emellertid i princip ersällningsskyldig bara i den mån vad han har mottagit har
använts tUl hans skäliga underhåll eller i övrigt medfört nytta för honom (9
kap. 7 §).
Myndigheten är av
betydelse inte bara för möjligheterna att företa rättshandlingar utan också i
vissa andra hänseenden, bl. a. för behörigheten att inneha uppdrag av skilda
slag. Sålunda kan den som är omyndig inle vara rättgångsombud (12 kap. 2 §
tredje stycket rättegångsbalken, RB) eller konkursförvaltare (42 § andra
stycket konkurslagen). Vidare gäller att stiftare av aktiebolag samt
styrelseledamot, verkställande direktör, revisor och likvidator i sådant bolag
måste vara myndig (4 § första stycket, 79 §, 107 § 1 mom. första stycket och
149 § första stycket lagen (1944: 705) om aktiebolag). Motsvarigheter till dessa
beslämmelser finns i lagstiftningen om bank- och försäkringsrörelse och om
ekonomiska föreningar samt i flera författningar på näringslivets område.
Det kan vidare nämnas att enligl
26 § riksdagsordningen endast den som är myndig och upplagen i röstiängd kan
vara ledamot av riksdagen. Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer enligt
14 § riksdagsordningen bara den som uppnått 19 års ålder senast under
kalenderåret
Prop.
1974: 44 23
närmast före valet och som inte av domstol är förklarad
omyndig. Motsvarande regler finns i kommunallagstiftningen. Enligt det nyligen
antagna förslaget till ny regeringsform skall rösträtt tUlkomma här i riket
bosatt svensk medborgare som senast på valdagen har uppnått 18 års ålder och
inte är omyndigförklarad. Frågan huruvida rösträtt föreligger avgörs på gmndval
av en före valet upprättad röstlängd (3 kap. 2 §). Enligt 3 kap. 10 § kan
endast den som uppfyller villkoren för rösträtt och som är myndig vara ledamot
av riksdagen eller ersättare för ledamot. I propositionen (prop. 1973: 90 s.
163) uttalade sig departementschefen liksom tidigare grundlagberedningen (SOU
1972: 15 s. 125) för att sambandet mellan rösträttsålder och myndighetsålder behålls.
Utländska regler om omyndighet kan få betydelse för svensk
del i internationella rättsförhållanden. Bestämmelser härom finns i lagen
(1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap. 4 kap. i denna lag, som handlar om förinynderskap för underåriga,
bygger på nationalitetsprincipen och innebär att frågan om en person är omyndig
på grund av underårighel bedöms enligt lagen i del land där han är medborgare.
I princip skall förmynderskap anordnas där, men i andra hand kan förmynderskap
komma i fråga i det land där den underårige har sitt hemvist. Till skydd för
tredje man föreskrivs i 5 § andra stycket, att rättshandling som en underårig
utlänning utan behörighet har företagit här i landet likväl blir bindande för
honom, om han var behörig enligt svensk lag och medkontrahenten var i god tro.
Reglerna i 1904 års lag gäller inte i förhållande till de
andra nordiska länderna ulan ersätts där av förordningen (1931: 429) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.
Förordningen bygger på en konvention samma år (SÖ 1931: 19, jfr 1954: 2). De
nordiska reglerna utgår från domicilprin-cipen och innebär i huvudsak att förmynderskap
skall anordnas i hemvistlandet och att där gällande rätt skall tillämpas.
Åldersgränsen 20 år har som tidigare nämnts gällt sedan
den 1 juli 1969. När denna åldersgräns infördes yrkades från flera håll att myndighetsåldern
i stället skulle bestämmas till 18 år. Förslag av sådan innebörd har sedermera
väckts i riksdagen vid flera tillfällen. Vid 1970 ärs riksdag hemställdes i
flera motioner (I: 234, 545 och 833, II: 273, 643 och 978) om en sänkning av
myndighetsåldern tiU 18 år. På förslag av första lagutskottet avslog riksdagen
motionerna. Utskottet framhöll bl. a. som väsentiigt för sin instäUning att
20-års-gränsen tillkommit efter nordiska överläggningar, vilka under år 1969
lett tiU en sänkning av myndighetsåldern i samtliga nordiska länder. Några
erfarenheter som kunde föranleda en ytterligare sänkning kunde uppenbarhgen
inte ha vunnits under den korta tid som därefter förflutit. Att följa molionsförslagen
och gå ifrån den uppnådda enigheten
Prop.
1974: 44 24
och rättslikheten kunde enligt utskottets mening inte
komma i fråga (ILU 1970: 3). Förslag om sänkning av myndighetsåldern till 18 år
väcktes på nytt i motioner lUl 1971 års riksdag (1971: 652 och 662). Även
dessa motioner avslogs. Lagutskottet ansåg all den mening som första lagutskottet
gett uttryck åt vid 1970 års riksdag alltjämt ägde giltighet. Lagutskottet hade
emellertid förståelse för de synpunkter som låg bakom molionsförslagen, och
enligt utskottets mening kunde det inle uteslutas att dessa synpunkter skulle
leda till ytterligare sänkning av myndighetsåldern när tillräckliga
erfarenheter vunnits av 1969 års sänkning. Utskottet ansåg del dock önskvärt
att en framtida reform skulle ske i nordisk samverkan (LU 1971: 6). Vid 1972
års riksdag framställdes återigen motioner (1972: 181, 923 och 927) med förslag
om åtgärder för att få till stånd en sänkning av myndighetsåldern lUl 18 år. Inle
heller dessa motioner föranledde någon riksdagens åtgärd. Lagutskottet
hänvisade i sitt betänkande till grundlagberedningens förslag om sänkt
rösträttsålder. Utskottet förklarade sig förutsätta att frågan om myndighetsåldern
skulle komma att behandlas i samband med frågan om rösträttsåldern (LU 1972:
19).
Även i övriga nordiska länder är myndighetsåldern f. n. 20
år. I Finland har emellertid den 16 mars 1973 lagts fram proposition med
förslag om sänkning till 18 år. Ändringen beräknas träda i kraft tidigast den
1 juli 1974. I de flesta andra västeuropeiska länder inträder myndighetsåldern
vid 21 år. Schweiz tillämpar dock en 20-årsgräns. I Storbritannien är gränsen
efter en år 1970 genomförd ändring 18 år och i Österrike har myndighetsåldern
år 1972 sänkts från 21 tUl 19 år. Sänkning av 21-årsgränsen övervägs även på
andra håll i Västeuropa. Sålunda har i Belgien, Luxemburg och
Förbundsrepubliken Tyskland förts fram förslag om en sänkning av
myndighetsåldern till 18 år. I Sovjetunionen och övriga östeuropeiska stater
uppnås myndighet vid 18 års ålder.
2.1.2 Andra 20-årsgränser
Vid sidan av de regler som direkt anknyter till myndighetsåldern
finns bestämmelser om en åldersgräns på 20 år i åtskilliga andra författningar.
Dessä 20-årsgränser har i allmänhet tillkommit genom en sänkning av tidigare
21-årsgränser i samband med att myndighetsåldern ändrades år 1969.
Inom den familjerätlsliga lagstiftningen finns tUl en
början den allmänna regeln i 6 kap. 1 § FB om att barn i äktenskap slår under
föräldrarnas vårdnad tills barnet fyllt 20 år eller ingått äktenskap. I vissa
fall tillkommer vårdnaden bara den ene av föräldrarna eller särskilt förordnad
förmyndare. Barn utom äktenskap står i allmänhet under moderns vårdnad tills
barnet fyllt 20 är eller ingått äktenskap (6 kap. 12 §).
Prop, 1974: 44 25
Vårdnaden
innefattar i huvudsak omsorger om barnets personliga angelägenheter (6 kap. 2 §).
Häri ingår bl. a. rätlen all bestämma över barnets arbetskraft. På denna punkt
gäller emellertid vissa specialregler. Enligt 6 kap. 4 § får sålunda den som
har fyllt 18 år själv ingå arbetsavtal. Har bam, som med vårdnadshavarens
samtycke ingått arbetsavtal vilkel ger barnet möjlighet alt försörja sig, fyllt
16 år, får barnet själv säga upp avtalet och sluta nytt arbetsavtal av liknande
slag. Vårdnads-havaren har emellertid alltid rätt att häva arbetsavtal som den underårige
har ingått, om del anses behövligt med hänsyn till barnets uppfostran eller
välfärd. Har barnet fyllt 18 år krävs dock samtycke av domstol.
I den familjerättsliga
lagstiftningen finns vidare vissa särskilda bestämmelser, som nära anknyter
till förmynderskaps- och vårdnadsreglerna. Rätt att anta adoptivbarn tUlkommer
erUigt 4 kap. 1 § FB den som har fyllt 25 år. I undantagsfall kan tillstånd
till adoption medges även för den som är mellan 20 och 25 år. Härför krävs att
adoptionen avser eget barn eller makes bam eller adoptivbarn eller att del
eljest föreligger synnerliga skäl. Den som inte har fyllt 20 år får enligt 4
kap. 5 § andra och tredje styckena FB inte adopteras utan föräldrarnas eller
förmyndares samtycke. I 9 kap. 1 § ärvdabalken (ÄB) föreskrivs att den som har
fyllt 20 år får förordna om sin kvarlåtenskap genom testamente. Samma rätt tUlkommer
underårig som är eller har varit gift eller som efter fyllda 16 år vill förordna
om egendom som han själv råder över.
I
anslutning till nu angivna regler kan nämnas några andra bestämmelser. Innan
ansökan om abort prövas bör enligl 5 § första stycket lagen (1938: 318) om
avbrytande av havandeskap kvinnans vårdnadshavare få tillfäUe att yttra sig,
om det finns skäl därtill och kvinnan är under 20 år. När föräldrapenning
tillkommer försäkrad, som är under 20 år, kan enligl 3 kap. 18 § andra stycket
lagen (1962: 381) om allmän försäkring försäkringskassan på framställning av barnavårdsnämnd
besluta att beloppet skall betalas ul till annan än den försäkrade själv.
Enligt 6 § andra stycket kungörelsen (1962: 520) angående sättet och tiden för
utbetalning av pension enligl lagen om allmän försäkring, m. m. kan allmän
försäkringskassa när skäl föranleder till del förordna att pension till den som
är under 20 år skall utbetalas till denne. Enligt 32 resp. 42 §§
utlänningskungörelsen (1969: 136) gäller undantag från krav på uppehålls- och
arbetstillstånd för barn under 20 år, vars vårdnadshavare är eller har varit
svensk medborgare och bosalt här i landet eUer innehavare av erforderligt tUlstånd.
BosättningstUlstånd får enligt uttrycklig föreskrift i 55 § meddelas utlänning
som inle har fyUt 20 år.
Även
inom skattelagstiftningen finns bestämmelser som tillmäter 20-årsåldern
betydelse. I 28 § förordningen (1941:416) om
Prop. 1974: 44 26
arvsskatt
och gåvoskatt (arvsskatteförordningen) föreskrivs bl. a. att från arvs- eller testamentslott
som tUlkommer barn eller avkomling till barn avdrages som skattefritt
grundavdrag 15 000 kr. Har barn eller avkomling till avlidet barn vid
skattskyldighetens inträde inle fyllt 20 år, räknas grundavdraget upp
ytterligare 3 000 kr. för varje helt år eller del därav, som då återstod tUl
dess barnet fyller 20 år. Som motiv för motsvarande äldre beslämmelser om
skaltefrihet har åberopats del samhälleliga intresset av att underårigs arvs-
eller testamentslott förbehålls denne för hans uppfostran och utbildning (prop.
1941: 192 s. 130).
Enligt
8 § förordningen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt skall skattskyldig
med hemmavarande barn, som inte fyllt 20 år, laxeras även för barnets
förmögenhet, om barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara
inkomst inte uppgår till minst 100 kr. Har det omyndiga barnet egen
beskattningsbar inkomst, skall enligl 12 § 1 mom. samma förordning den
beskattningsbara förmögenheten beräknas gemensamt för föräldrar och barn.
Vad
beträffar det straffrättsliga området finns 20-årsgränser i vissa av
bestämmelserna om sedlighetsbrott i 6 kap. brottsbalken (BrB). Om någon som
fyllt 18 år har könsligl umgänge med annan av samma kön, som är under 20 år och
står under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning eller i
övrigt slår under hans övervakning, vård eller lydnad, skall gärningsmannen
enligt 6 kap. 4 § straffas för otukl med ungdom. Delsamma gäller när sådant
könsumgänge i annat fall sker under utnyttjande av den underåriges beroende
ställning. Enligl 8 § skail den som genom att utlova eller lämna ersättning
skaffar sig eller försöker skaffa sig tillfällig könsförbindelse med annan av
samma kön som är under 20 år dömas för förförelse av ungdom. I fråga om
gärningar av nu nämnt slag som riktas mot person av motsatt kön upphör
straffbarheten vid 18 års ålder. I 6 kap. 7 § straffbeläggs som koppleri att vanemässigl
eller för alt bereda sig vinning främja eller utnyttja annans otukliga
levnadssätt saml alt förleda den som är under 20 år till sådant levnadssätt.
Enligt
9 § lagen (1964; 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får den
som är under 20 år inte dömas till fängelse, skyddstiilsyn eller
ungdomsfängelse utan att värdnadshavaren har hörts i målet, om detta lämphgen
kan ske.
Barnavårdslagen
(1960: 97) innehåller i 25 § regler om förutsättningarna för att
barnavårdsnämnd skall kunna ingripa med ål-gärder mol underåriga. Enligt 25 § a
kan nämnden ingripa om någon som är under 18 år utsätts för fara på grund av
missförhållanden i hemmet. Vidare kan nämnden enligl 25 § b ingripa mot den
som inte har fyllt 20 år, om han på grund av brottslig gärning, sedeslöst
levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga försörja sig på ärligt sätt,
missbruk
Prop.
1974: 44 27
av
rusdrycker eller narkotiska medel eUer av annan jämförlig anledning är i behov
av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Har den underårige
gjort sig skyldig liU brottslig gärning får nämnden dock inte ingripa sedan han
har fyllt 18 år, om inte vissa särskilda omständigheter föreligger. Bland de
förebyggande åtgärder som kan komma i fråga vid ingripande är föreskrifter
rörande den underåriges levnadsförhållanden och övervakning (26 §). Föreskrift
och övervakning upphör att gälla senast när den unge fyller 20 år. En annan
form av ingripande är omhändertagande för samhäUsvård (29 §). Den som
omhändertas placeras i enskilt hem eller i lämplig anstalt. Intagning i
ungdomsvårdsskola kan även ske (36 §). Beslut om omhändertagande enligt 25 § b
förfaller enligt 32 §, om det inte börjat verkställas innan den underårige har
fyUl 20 år. Samhällsvård skaU upphöra senast då den omhändertagne fyller 18 år
eller, om han omhändertagits efter fyllda 15 år, senast tre år efter
omhändertagandet. Har omhändertagandet skett med stöd av 25 § a får dock samhällsvården
inle i något fall beslå sedan den omhändertagne har fyllt 20 år (42 §). Är den
omhändertagne placerad i ungdomsvårdsskola gäller vissa särskilda regler (45 §).
Elev i ungdomsvårdsskola skall sålunda skrivas ul från skolan senast när han
fyller 20 år eller, om han har omhändertagits för samhällsvård efter fyllda 17
år, senast tre år efter omhändertagandet (67 §). Beslut om utskrivning innebär
att samhällsvården upphör. Om den tid som samhällsvården får pågå enligt 42 §
inte har gått till ända vid utskrivningen, kan dock i samband därmed förordnas
all samhällsvården skall bestå (68 §).
Under
förarbetena till barnavårdslagen avvisade bamavårdskommit-lén tanken all
möjliggöra ingripande från barnavårdsnämnd mol den som hade uppnått myndig
ålder. Det var enligt kommitténs mening inte någon uppgift för samhällets barna-
och ungdomsvård att la sig an och försöka lillrältaföra myndigblivna personer
som hade hemfallit åt asocialt leveme (SOU 1956: 61 s. 114). Kommitténs
inställning överensstämde med den ståndpunkt som intogs vid behandlingen av ell
av 1948 års lösdriveriutredning framlagt förslag om utvidgning av möjligheterna
till ingripande enligt bamavårdslagen (prop. 1950: 90 s. 48).
I
detta sammanhang kan också nämnas att åklagare i vissa fall skall göra anmälan
hos barnavårdsnämnd innan han väcker lalan om förvandling av böter som har ådömts
någon som är under 20 år för fylleri och liknande brott (12 § första stycket
lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff). Enligt 16 § andra stycket
fömndersöknings-kungörelsen (1947 r 948) skall barnavårdsnämnden underrättas om
förhör under förundersökning med den som är mellan 15 och 20 år, när det finns
anledning anta all vad som har förekommit bör föranleda nämndens ingripande.
Lagen
(1964r 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet är lill-lämplig bara på personer
som har fyllt 20 år. Vid lagens tUlkomst
Prop. 1974: 44 28
förutsattes
att barnavårdslagen liksom dittills skulle gäUa för asociala personer under
nämnda ålder (prop. 1964r 128 s. 95).
Vad
beträffar utbildningsområdet kan nämnas 51 § skollagen (1962r 319), där del
föreskrivs alt central statsmyndighet får inspektera och i vissa fall förbjuda
verksamhet vid skola, som närmast hör lUl dess arbetsområde och mottar elever
under 20 år men inte enligt okollagen eller särskUda föreskrifter slår under
statlig myndighels inseende eller inspektion. Skolstadgan (1971 r 235)
innehåller en rad bestämmelser om att samråd i olika frågor som rör elev under
20 år skall ske med elevens föräldrar samt om alt dessa skall beredas tillfälle
att yttra sig i olika sammanhang. Liknande beslämmelser finns i folkhögskolestadgan
(1958r 478) och kungörelsen (1971 r 424) om kommunal och statlig vuxenutbUdning.
Kungörelsen (197Ir 342) om enskilda yrkesskolor hänvisar i fråga om åtgärder
för elevs lillrällaförande till flera av skolstadgans bestämmelser.
Statligt
studiestöd utgår i form av förlängt barnbidrag, studiehjälp och studiemedel.
Regler om studiestöd finns i studieslödslagen (1973r 349). Studiehjälp skall
enligt lagen utgå liU studerande på gymnasial nivå som fyller högst 19 år under
del kalenderår då läsåret börjar (3 kap. 1 §). Studiehjälp består av
studiebidrag jämte tillägg, aterbetalningspliktiga studiemedel och resekostnadsersätlning.
Vissa tiUägg, nämligen inkomstprövat tillägg och behovsprövat tillägg, saml aterbetalningspliktiga
studiemedel beviljas efter behovsprövning. Vid denna tas hänsyn till den
studerandes och, om han inle är gift, hans föräldrars ekonomiska förhållanden
(3 kap. 12 §). Med föräldrar avses bl. a. far och mor som har vårdnaden eller,
i fråga om studerande som har fyllt 20 är, senast haft vårdnaden (3 kap. 19 §).
Studiebidrag jämte till-lägg utbetalas enligt studieslödskungörelsen (1973r
418) lUl den studerandes föräldrar, om den studerande inle är myndig.
Studiemedel skall enligt lagen i princip utgå till dels studerande vid
universitet och högskolor samt vissa andra läroanstalter och utbildningslinjer,
dels sådana studerande i gymnasieskolor och folkhögskolor saml inom kommunal
och statlig -vuxenutbildning som fyller lägst 20 år under det kalenderår då
läsåret börjar (4 kap. 1 och 2 §§). Rätlen tUl studiemedel påverkas inte av
föräldrarnas ekonomi.
För,
rätt till ulbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelseq (1966r 368) krävs
i regel att sökanden har fyllt 20 år (16 §).
I
rusdrycksförsäljningsförordningen (1954r 521) föreskrivs att rusdrycker inte
får utminuteras till den som kan antas inte ha fyllt 20 år (18 § första
stycket), att sådana drycker inte får köpas genom ombud som kan antas vara
under denna ålder (19 § andra stycket) samt att det är förbjudet att tillhandagå
person som kan antas vara under denna ålder med anskaffande av msdrycker (20 §
första stycket). Vid förordningens tillkomst, då åldersgränsen var satt liU 21
år, framhöll föredragande departementschefen (prop. 1954rl51 s. 307),
Prop.
1974: 44 29
att
de problem som sammanhänger med ungdomens alkoholvanor i första hand borde
angripas med andra medel än begränsningar i inköpsrätten. Om det förbehölls åt
de äldre att köpa sprit, syntes däri ligga en särskild anledning för de unga
att betrakta spriten som något eftersträvansvärt. Det torde därför vara
olyckligt att ha en särskild högre myndighetsålder för spritinköp. En sådan
skulle f. ö. inte stämma överens med den större självständighet som kommit
ungdomen till del i andra hänseenden. När myndighetsåldern 1969 sänktes, ansåg
departementschefen inte heller all sambandet mellan myndighetsåldern och
inköpsåldern borde brytas.
Visst sakligt samband med
bestämmelserna i msdrycksförsäljnings-förordningen har föreskrifter om
motsvarande åldersgräns i 5, 6 och 9 §§ kungörelsen (1966r 400) om rätt för
resande m. fl. att införa varor tull- och avgiftsfritt, 1 § kungörelsen (1963r
480) om rätt lUl införsel av rusdrycker i gåvoförsändelser och 4 § kungörelsen
(1962: 376) med vissa beslämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på
tullflygplats.
Vad
angår övriga bestämmelser, som liUmäler 20-års-gränsen betydelse, kan nämnas 5
kap. 2 § RB, som föreskriver all den som är eller får antas vara under 20 år
kan vägras tillträde till offentlig domstolsförhandling. Motsvarande gäller enligl
16 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291) vid handläggning av mål som företas lUl
muntlig förhandling i förvaltningsdomstol. RB:s föreskrift är tillämplig även
på rättegång vid arbetsdomstolen, försäkringsdomstolen och marknadsdomstolen
enligt resp. 29 § lagen (1928: 254) om arbetsdomstol, 9 § Iredje stycket lagen
(1961: 262) om försäkringsdomstol och 16 § första stycket lagen (1970: 417) om
marknadsdomstol m. m.
Rehgionsfrihetslagen
(1951: 680) innehåller i 5 § andra stycket en beslämmelse om all ingen får upptas
i kloster förrän han har fyllt 20 år.
I
14 § rennäringslagen (1971: 437) föreskrivs att dödsboet efter renskötande
medlem i sameby får fortsätta den av medlemmen bedrivna renskötseln under tre
år från dödsfallet. Är renskötselberättigad dödsbodelägare under 20 år räknas
tiden från del han fyller 20 år.
Enligt
folktandvårdslagen (1973: 457) skall landstingskommun svara för avgiftsfri
tandvård för bam och ungdom t. o. m. det år då de fyller 19 år. I enlighet
härmed skall ersättning för utgifter för landvård enligl lagen om allmän
försäkring (2 kap. 3 §) i princip inte utgå för den som är under 20 år.
I
5 § slatstjänslemannastadgan (1965: 601) och 4 § stadgan (1965: 602) om vissa
tjänstemän hos kommuner m. fl. föreskrivs alt ordinarie tjänst får innehas
endast av den som har fyllt 20 år och extra ordinarie tjänst endast av den som
har fyllt 19 år. Enligl 3 § 1 mom. statens allmänna tjänslepensionsreglemente (1959r
287) gäUer som förut-
Prop. 1974: 44 30
sättning
för att arbetstagare skall bli underkastad reglementet bl. a. att han har fyllt
20 år. För behörighet att vara befälhavare på handelsfartyg eller fiskefartyg
krävs enligt 7 § första stycket sjöbefälskungörelsen (1960: 487) bl. a. att ha
uppnått 20 års ålder. För godkännande som börsombud krävs enligt 15 §
börsordningen (1969: 546) för Stockholms fondbörs i princip minst 25 års
ålder, men ålderskravel får nedsättas till 20 år om särskilda skäl föreligger.
Garanti
för förvärvslån eller driftslån enligt kungörelsen (1967: 453) om statligt stöd
till jordbrukets rationalisering m. m. och kungörelsen (1968: 377) om statligt
stöd till trädgårdsnäringens rationalisering kan i princip lämnas bara till den
som har fyllt 20 år (10 resp. 8 §). Åldersgränsen i den förra författningen är
även tUlämpUg vid statligt stöd enligl kungörelsen (1971: 420) om rationaliseringsstöd
till vissa jordbmk (7 §).
Enligt
reglementet (1962: 698) angående statens grupplivförsäkring är rätten till
ersättning i vissa fall beroende av om arbetstagaren vid dödsfallet uppnått 20
års ålder eller av om hans barn då uppnått nämnda ålder.
2.1.3
Andra åldersgränser för unga
Vid
sidan av hittills redovisade regler finns ett stort antal bestämmelser i lag
och annan författning som upptar olika åldergränser för unga personer. Som
exempel kan följande nämnas.
Till
den familjerättsliga lagstiftningen hör bestämmelsen i 2 kap. 1 § giftermålsbalken
(GB) som föreskriver all den som är under 18 år inle får gifta sig utan
länsstyrelsens tiUstånd.
Rätten
att ingå arbetsavtal utan vårdnadshavares samtycke inträder som redan nämnts
när bam fyller 18 år (6 kap. 4 § FB) liksom rätten för barnet att själv hyra
bostad (9 kap. 2 §). Dessa regler medför att den som uppnått 18 års ålder i
princip har frihet alt bryta sig ur hushållsgemenskapen med föräldrarna och
själv välja sin vistelseort. Rätt att yttra sig i olika frågor som rör barnels
person eller egendom inträder enligt FB och barnavårdslagen vid 12, 15 eller
16 års ålder (t. ex. 4 kap. 5 §, 13 kap. 5 §, 15 kap. 13, 15 och 16 §§ och 21
kap. 4 § FB saml 31 § barnavårdslagen). Den som är under 15 år får avlägga
vittnesmål endast efter särskild prövning och då alltid utan föregående ed
eller försäkran (36 kap. 4 och 13 §§ RB).
Namnlagen
(1963: 521) innehåller i flera hänseenden skUda regler för dem som är över och
under 18 år (t. ex. 1 §) saml en föreskrift om barns hörande i fråga om
namnbyte, när barnet har fyllt 12 år (38 §). Barn som har fyllt 18 år betraktas
som självständigt i namnrättsligt hänseende. Enligl 6 § passkungörelsen (1940:
471) får pass för barn under 18 år inte utfärdas utan vårdnadshavarens
medgivande annat än när det föreligger synnerliga skäl att inte kräva sådant
medgivande.
Prop. 1974: 44 31
Enligl
lagen (1965: 723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och
beslut angående underhåll till barn är lagakraft-vunnet avgörande i sådan fråga
gällande här i riket, om det har meddelats i stat som är ansluten till en i
Haag den 15 april 1958 avslutad konvention i ämnet. Enligt 3 § gäller
avgörandet dock inte i fråga om underhåll för tid då den som underhållet avser
är gift eller efter del han har fyllt 21 år.
Enligt
21 § lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring har barn till avliden
försäkringstagare rätt till viss livränta t. o. m. den månad då barnet fyller
19 år. Åldersgränsen, som tidigare legat vid 16 år, höjdes 1967 genom särskUd
lag (1967: 916) för att man skulle uppnå samma gräns som gäller för barnpension
inom tilläggspensioneringen (2LU 1967: 68 s. 56). Om barnet efter fyUda 19 år liU
följd av sjukdom eller annan sådan orsak är ur stånd att försörja sig, skall
livränta utgå så länge anledningen till den bristande försörjningsförmågan
består, dock längst t. o. m. den månad då barnet fyller 21 år. Beslämmelser av
motsvarande innehåll finns i 7 § 3 mom. mUitärersättningsförordningen (1950:
261). Lagen om yrkesskadeförsäkring innehåUer dessutom i 9 § regler om olika
åldersgränser. Paragrafen anger sålunda hur den försäkrades årliga
arbetsförtjänst skall beräknas om skadan inträffar, innan han har fyllt 25, 21
eller 18 år.
Enligt
13 § 1 mom. statens allmänna tjänstepensionsreglemente upphör bams rätt till
familjepension, när barnet har fyllt 19 år.
På
del straffrättsliga området har 15-årsgränsen betydelse. Enligt 33 kap. 1 § BrB
får den som begått brott innan han har fyllt 15 år inle dömas tiU påföljd. Barn
som är under 15 år skyddas särskUt vid vissa brott. Enligt 6 kap. 3 § skall
sålunda den som har haft könsligl umgänge med barn under 15 år dömas för otukt
med barn till fängelse högst fyra år eller, om brottet är grovt, tUl fängelse i
mellan två och åtta år. Den som berör bam under 15 år på sedlighetssårande sätt
kan straffas för otuktigt beteende (6 kap. 6 §).
BrB
innehåller vidare särskilda regler om val av påföljd för unga lagöverträdare. Enhgt
26 kap. 4 § får den som är under 18 år dömas till fängelse bara när det finns
synnerliga skäl därtill. Den som är mellan 18 och 21 år får dömas till
fängelse bara när detta påkallas främst av hänsyn tUl allmän laglydnad eller
fängelse av annan anledning bedöms som lämpligare än annan påföljd. Den mera
långvariga frihetsberövande påföljd som i första hand är avsedd alt användas
för denna åldersgrupp är ungdomsfängelse. Enligt 29 kap. 1 § kan ungdomsfängelse
ådömas den som är mellan 18 och 21 år, om sådan fostran och utbildning som
avses med ungdomsfängelse anses lämplig för honom. Även den som är mellan 21
och 23 år kan dömas till ungdomsfängelse, men härför krävs all denna påföljd
finnes vara uppenbart lämpligare än annan påföljd.
Prop. 1974: 44 32
I
2 kap. 2 § skadeståndslagen (1972: 207) finns särskilda bestämmelser om
skadeståndsansvar när den som våUar skada är under 18 år. Ersättning skall då
utgå i den mån del är skäligt med hänsyn till skade-vållarens ålder och
utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra
ekonomiska förhållanden saml övriga omständigheter.
Lagen
(1964: 541) om behandling i fångvårdsanstall innehåller i 68 § 4 och 71 § vissa
särbestämmelser som begränsar möjligheterna all tillgripa inneslutning i enrum
som diciplinär åtgärd mot omhändertagen under 21 år. Förslag (prop. 1974: 20)
har nyligen lagts fram om all lagen den 1 juli 1974 skall ersättas av en ny lag
om kriminalvård i anstalt. Den föreslagna lagen upptar inle motsvarande
särbestämmelser. Däremot föreskrivs i 8 § i den föreslagna lagen all vid
placering av inlagen som ej fyllt 21 år skall särskUl beaktas att han om
möjligt hålls åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans
anpassning i samhället. Även enligt 4 § kungörelsen (1958: 214) angående tUlämpningen
av lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlhigen av häktade och anhållna m.
fl. skall eftersträvas att intagen, särskilt om han är under 21 år, inle
utsätts för olämphgt inflytande av annan inlagen.
1 lagen (1964:167) med särskUda
beslämmelser om unga lagöverträdare finns vissa föreskrifter om handläggningen
av brottmål mot sådana personer. Brottmål mol den som är under 21 år skall, när
på brottet kan följa svårare straff än böter, om möjhgt utsättas liU
handläggning i sådan ordning all målet inle tilldrar sig uppmärksamhet.
Domstolen kan förordna om handläggning inom slängda dörrar, om förhandlingens
offentlighet är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet den
unge kan antas bli föremål för (8 §). Innan någon som är under 21 år döms till
fängelse, skyddstiilsyn eller ungdomsfängelse skall personundersökaren i målet
höras, när del finns skäl därtill (9 §). Om del finns anledning alt döma till
annan påföljd än böter bör för tjänstgöring i nämnden anlitas företrädesvis
nämndemän som har insikt och erfarenhet beträffande vård och fostran av barn
och ungdom (10 §). Offentlig försvarare skall förordnas om del inte är
uppenbart obehövligt (11 §). Mål mot den som är under 21 år skall aUtid behandlas
skyndsamt. Har tilltalad inle fyllt 18 år och är för brottet stadgal mer än ell
års fängelse gäller särskilt korta tidsfrister för målets handläggande, även
om den tilltalade inle är häktad (12 §). Är den tilltalade under 18 år kan
åklagaren under vissa särskilda förutsättningar underlåta att åtala (1 §).
Häktning får bara ske om synnerhga skäl är därtiU (7 §).
Inom
barnavårdslagsliflningen finns särskUda föreskrifter i anslutning till 18-årsgränsen.
Enligl 25 § a barnavårdslagen skall barnavårdsnämnd, som förut antytts,
ingripa, om någon som är under 18 år misshandlas i hemmet eller i övrigt
behandlas på sådant sätt där
Prop. 1974: 44 33
all
hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara eller om hans utveckling
äventyras på grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighel eller
bristande förmåga att fostra honom. Även vid sådant ingripande kan vidtas olika
förebyggande åtgärder (26 §) eller beslut fallas om omhändertagande för samhällsvård
(29 §). Den som inle fyllt 18 år kan dessutom omhändertas för samhällsvård, om
han behöver vård och fostran på grund av föräldrars frånfälle eller liknande
eller om han av annat skäl inte kan erhålla adekvat vård i hemmet (31 §). Samhällsvård
på sådan grund kan aldrig pågå längre än till dess den omhändertagne fyller 18
år.
Vad
beträffar utbildningsområdet gäller enligt 24 § lagen (1967: 940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda all sådan person är sarskolpliklig,
om han kan tillgodogöra sig undervisning men inte är i stånd att följa
undervisningen inom del allmänna skolväsendel. Särskolplikten består så länge
eleven behöver undervisning, dock längst t. o. m. vårterminen det år då han
fyller 21 år. Om synnerliga skäl föreligger kan den förlängas ytterligare två
år. Som motiv för dessa bestämmelser åberopades vid lagens tillkomst de ut-vecklingshämmades
försenade mognad och den längre utbildning som de ofta behövde (SOU 1966: 9 s.
130). I stadgan (1961: 433) för semina-riema för huslig utbildning anges skUda
åldersgränser för inträde till olika utbildningslinjer. För inträde på ekonomiföreståndarlinjen
fordras att sökanden under del år, då inträde söks, fyller lägst 21 år (29 §).
För inträde på hushållslärarlinjens båda grenar, textillärarhnjen och
barnavårdslärarlinjen, är motsvarande åldersgränser 19 år (2427 §).
Inom
trafiklagstiftningen finns åtskiUiga bestänmielser som innehåller åldergränser.
För rätt att erhålla körkort gäller enligl 31 § körkorlskungörelsen (1972: 592)
olika åldersgränser. Körkort för motorcykel kan erhållas av den som har fyllt
16 år men ger inte behörighet att föra tung motorcykel förrän innehavaren har
fyllt 18 år. Beträffande körkort för personbil, lätt lastbil m. m. är
åldersgränsen 18 år, för bl. a. tung lastbil 19 år och för bl. a. buss 20 år.
Trafikkort, som krävs bl. a. för rätt att föra personbil och lätt lastbil i
yrkesmässig trafik för personbefordran, kan utfärdas för den som har fyllt 19
år (73 §). Traktorkort kan förvärvas av den som har fyllt 16 år eller, om
särskilda skäl föreligger, av den som har fyllt 15 år (89 §). Moped får föras
utan körkort av den som har fyllt 15 år (9 §). I 109 och 110 §§ finns regler om
minimiålder för lärare och elev vid övningsköming. Lärare skah sålunda ha fyllt
21 år.
Bland
övriga beslämmelser som innehåller åldersgränser kan till en början nämnas
lagen (1950r 382) om svenskt medborgarskap. I princip är 18 års ålder avgörande
för självständighet i medborgar-skapsrältsligl hänseende. Lagen upptar
emellertid också andra åldergränser. Enligl 3 § kan utlänning, som oavbrutet
har haft sill hemvist i riket
3
Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 44
Prop. 1974: 44 34
från
det han har fyllt 16 år och som dessutom tidigare har haft sitt hemvist här
under sammanlagt minst fem år, bli svensk medborgare genom anmälan hos
länsstyrelsen efter det alt han har fyllt 21 år men iiman han har fyUt 23 år. 21-årsgränsen
har valts för att begränsa antalet fall av dubbelt medborgarskap. I åtskilliga
länder gällde nämligen alt förvärv av utiändskt medborgarskap genom anmälan
inte medförde förlust av tidigare medborgarskap, när anmälan gjorts före 21 års
ålder (prop. 1950r 217 s. 30). Den som är statslös eUer som visar alt han skuUe
förlora sitt utländska medborgarskap om han blev svensk medborgare kan göra
anmälan enligt 3 § redan vid fyllda 18 år om vissa förutsättningar i övrigt är
uppfyllda. Enligt 8 § kan svenskt medborgarskap under vissa fömtsättningar
förloras när innehavaren fyller 22 år. I 10 § finns vissa särregler som gäller
i förhållande till Danmark, Finland och Norge.
Enligl
1 § värnpliktslagen (1941 r 967) är svensk man vämpliklig fr. o. m. det
kalenderår under vUket han fyller 18 år. Han kan dock inskrivas som värnpliktig
före denna tidpunkt men inte tidigare än det år då han fyller 16 år.
Även
religionsfrUietslagen upptar vissa åldersgränser. Sålunda krävs det bl. a. att
en person har fyllt 18 år för att han själv skall kunna göra anmälan om utträde
ur svenska kyrkan.
Arbetarskyddslagen
(1949r 1) innehåller i 4 kap. särskUda bestämmelser om minderårigas användande
i arbete. Med minderårig avses eiUigl 22 § den som är under 18 år. Vissa av
kapitlets regler iimehåller lägre åldersgränser, nämligen 14, 15 och 16 år.
I ölförsäljningsförordningen
(1961 r 159) föreskrivs att öl inte får ul-skänkas eller utminuteras till den
som kan antas inle ha fyllt 18 år. Vidare är del förbjudet att som ombud eller
på annat jämförligt sätt tillhandagå den som antas inle ha fyllt 18 år med
anskaffande av öl (22 §). Enligl msdrycksförsäljningsförordningen (1954r 521)
får inte heller utskänkning av rusdrycker äga rum till den som kan antas inle
ha fyllt 18 år (50 § första stycket).
Enligl
vapenförordningen (1949r 340) får skjulvapen i princip inle innehas utan särskUl
tillstånd. Under vissa förutsättningar får sådant vapen lånas ut, men härvid
gäller särskilda inskränkningar i fråga om utlåning till den som är under 18 år
(6 och 9 §§). Motsvarande kommer att gälla enligl vapenlagen (1973r 1176) som
träder i kraft den 1 juli 1974 (22 § 3). Vapenlagen innehåller också en 18-årsgräns
när det gäller rätlen all ulan tillstånd inneha, införa till riket eller driva
handel med vissa luft- och fjädervapen (5 § andra stycket).
Enligl
2 § förordningen (1959r 312) om förbud mol innehav av vissa stUelier m. m. får springstilett
eller springkniv inle förvärvas eller iimehas av den som är under 21 år och
inte heller överlåtas eUer upplåtas till sådan person. Vid förordningens
tillkomst berördes frågan
Prop.
1974: 44 35
om
totalförbud mot innehav av nämnda vapen (prop. 1959r 158 s. 16). Denna fråga
liksom alternativet att höja åldersgränsen aktualiserades, när myndighetsåldern
sänktes år 1969. Departementschefen fann dock alt en sådan reform krävde vissa
ytterligare överväganden men att frågan borde tas upp på nytt vid lämpligl tillfäUe
(prop. 1969r 25 s. 83). Enligt 2 § kungörelsen (1968r 71) angående
tillämpningen av förordningen den 8 mars 1968 (nr 70) med vissa beslämmelser
om injeklions-spmtor och kanyler får spmla eller kanyl inte säljas till den som
är under 21 år om denne inte styrker alt varan behövs för medicinskt ändamål.
2.2
Departementspromemorian
2.2.1
Myndighetsåldern
I
promemorian refereras inledningsvis några uttalanden av föredragande
departementschefen vid 1969 års sänkning av myndighetsåldern från 21 till 20
år. Departementschefen ansåg det då föga fmklbart att närmare diskutera när
ungdomens sociala mognad inträder, eftersom del var svårt att ställa upp några
objektivt giltiga kriterier på social mognad. Övervägandena borde i stället
utgå från de verkningar som myndigheten medför i fråga om behörigheten, främst
i ekonomiska angelägenheter. Vid nordiska överläggningar hade man lyckats nå
enighet om att åldersgränsen borde sänkas till 20 år. Myndighetsåldern hade dessförinnan
varit densamma i hela Norden och en enhetlig ordning var otvivelaktigt av värde
med hänsyn till de nära förbindelserna mellan de nordiska länderna. För en
sänkning av myndighetsåldern talade enligt departementschefens mening även den fömtsedda
sänkningen av rösträttsåldern vid riksdagsval från året efter fyllda 20 år lUl
året efter fyllda 19 år. Relationen mellan myndighetsålder och rösträttsålder
borde bestå även i fortsättningen. Departementschefens överväganden ledde
således fram tUl slutsatsen att myndighetsåldern borde sänkas till 20 år.
Myndighetsåldern borde vidare vara lika för alla.
I
promemorian erinras om all underårigs behörighet år 1969 vidgades genom olika
ändringar i FB och GB samtidigt som myndighetsåldern sänktes. Genom dessa
lagändringar blev unga personer över 18 år behöriga att själva företa
rättshandlingar i en rad praktiskt vikliga hänseenden. Omyndigheten kommer i
huvudsak till praktiskt ullryck bara när det gäller skuldsättning, t. ex. i
samband med avbetalningsköp, och förfogande över tUlgångar som förvärvals på
annat sätt än genom eget arbete eller genom upptagande av studie- eller bosättningslån.
I
1969 års lagstiftningsärende bestämdes myndighetsåldern till 20 år bl. a. på
grand av sambandet med rösträttsåldern och intresset av nordisk rättslikhet.
Situationen har enligt promemorian sedermera förändrats i bägge dessa
hänseenden. 1973 års riksdag har som vUande an-
Prop.
1974: 44 36
tagit
förslag till ny regeringsform, där del bl. a. föreskrivs att rösträtt vid val
till riksdagen tillkommer varje i riket bosalt svensk medborgare som har
uppnått 18 års ålder senast på valdagen. Förslagel överensstämmer med vad gmndlagberedningen
har förordat. Beredningen har som stöd för sitt förslag anfört att flertalet
ungdomar genom bl. a. förbättrad skolundervisning i samhällskunskap,
massmedias informationsverksamhet och föreningsverksamheten efter hand bör få
bättre fömtsättningar att la ställning i politiska frågor redan innan de
uppnår den nu gällande rösträttsåldern. Vid valet av 18-årsgränsen säger sig
beredningen ha beaktat den betydelse denna åldersgräns i andra sammanhang har
för inträdandet av medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Den civilrällsliga
handlingsförmåga som numera är knuten till 18-årsåldem är enligt beredningens
mening så omfattande, alt det inte utan fog kan hävdas, all myndighet väsenlUgen
inträder redan vid denna ålder. Beredningen hänvisar även till att
värnpliktsåldern och äklenskapsåldern normalt inträder vid fyllda 18 år. Det tradUionella
sambandet mellan rösträttsålder och myndighetsålder avses inte bli upphävt.
Beredningen förutsätter nämligen alt myndighetsåldern även i framtiden kommer
att sammanfalla med rösträttsåldern.
I
promemorian framhålls vidare all lagutskottet vid behandlingen av 1972 års
motion om sänkning av myndighetsåldern delade gmnd-lagberedningens uppfattning
att en sänkning av rösträttsåldern borde föranleda motsvarande sänkning av
myndighetsåldern. Del erinras också om all departementschefen i prop. 1973r 90
med förslag till bl. a. ny regeringsform förklarade sig anse det värdefullt om
man kan bevara sambandet mellan rösträttsåldem och myndighetsåldern.
Vad
beträffar frågan om nordisk rättslikhet erinras i promemorian om alt i Finland
redan har lagts fram proposition med förslag om sänkning av myndighetsåldern
till 18 år. I ö-vriga nordiska länder är motsvarande reform inle omedelbart
aktuell. Europarådets ministerkommitté har emeUertid i den år 1972 antagna
resolutionen rekommenderat medlemsstaterna all sänka myndighetsåldern under 21
år och, om det befinns tillrådligt, bestämma den till 18 år. De stater som
behåller högre åldersgräns än 18 år rekommenderas överväga om vissa underåriga
bör ges behörighet all företa vardagliga rättshandlingar och handla
självständigt på andra lämphga områden. I den mån en sänkning av
myndighetsåldern kan komma alt beskära elt barns räll till underhåll från sina
föräldrar och därmed beröva barnet vad som är nödvändigt för dess uppfostran
och ulbildnmg rekommenderar ministerkommittén medlemsstaterna alt vidta
lämpliga åtgärder för att kompensera reformens verkningar.
Enligt
promemorian talar den ståndpunkt som har inlagils tiU frågan om rösträttsåldem
med styrka för all även myndighetsåldern bör sänkas till 18 år. Som gmndlagberedningen
har påpekat och som framgår av redogörelsen för gällande rätt har denna
åldersgräns redan nu stor
Prop. 1974: 44 37
betydelse
i olika rättsliga sammanhang. En sådan ändring hgger också i linje med
utvecklingen i andra länder. Visserligen skulle den få till resultat att
rättsläget blir olika inom Norden. Della skulle emellertid bli fallet även utan
någon svensk lagändring, om del föreliggande finska propositionsförslaget
antas. Efter de utvidgningar av behörigheten för imgdomar under 20 år som ägde
rum år 1969 torde den praktiska betydelsen av en sänkning av myndighetsåldern
vara relativt begränsad. De hittUls gjorda erfarenhetema av 1969 års reform ger
enligt promemorian vid handen all reformen kan fullföljas och 18- och 19-åringar
alltså ges full rättslig handlingsförmåga.
Mot bakgrund av del
anförda föreslås i promemorian all myndighets-åldem genom ändring i 9 kap. 1 § FB
sänks från 20 till 18 år. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974. I
samband därmed föreslås vidare alt de år 1969 införda reglerna i 9 kap. 2 §
första stycket och 3 a § om behörighet för underårig som fyllt 18 år att hyra
bostad och la upp vissa lån upphävas. Reglema i 2 a § om behörighet alt företa rättshandlingar
för den dagliga hushållningen är tillämpliga även på den som är under 18 år och
bör därför bibehållas.
I
promemorian diskuteras också behovet av särskilda internationellt privalrättsliga
regler på området.
Vad först beträffar förhållandet
till stater utanför Norden finns det enligt promemorian tillämpliga regler i 4
kap. 1904 års lag om vissa intemationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap. Bestämmelserna bygger på nationalitetsprincipen. Frågan om
en person är underårig eller inle bedöms alltså enligt lagen i hans henUand. Till
skydd för godtroende tredje man har emellertid en särskUd undantagsregel tagUs
upp i 4 kap. 5 § andra stycket. Om rättshandling har företagils i landet av
någon som på gmnd av underårighel varit obehörig att företa rättshandlingen
enligt tillämplig utiändsk lag, blir rättshandlingen ändå bindande för honom,
om han har ägt behörighet enligt svensk lag och motparten varken insåg eller
bort inse hans bristande behörighet. Denna godlrosregel, framhålls det, får
särskild aktualitet när det gäller utlänningar från stater där myndighetsåldern
är högre än i Sverige. Några ändrade regler på området anses inte behövas.
I förhållande till övriga
nordiska länder framhålls i promemorian att 1904 års lag inle är tillämplig. I
stället gäUer 1931 års förordning om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Förordningen, som gmndas på en
konvention mellan de nordiska länderna, bygger på domicUprincipen. Av 14 och 16
§§ följer alt frågan om en medborgare i någol av de nordiska ländema, som har
hemvist i annat nordiskt land, är omyndig skall bedömas enligt lagen i den
stal där han har hemvist, såvida inle förmynderskap redan utövas i annat
nordiskt land. Om myndighetsåldern sänks till 18 år i Sverige och Finland men
bibehålls vid 20 år i Danmark, Island
Prop. 1974: 44 38
och
Norge kommer alltså svenska medborgare som är mellan 18 och 20 år och har
hemvist i någol av sistnämnda tre länder att alltjämt vara omyndiga. Liknande
effekter har kunnat uppstå redan tidigare. Sålunda har i Finland sedan länge
gällt alt underårig som gifter sig blir myndig i samband därmed. Denna regel
har på grund av den nordiska konventionen inte varit tillämplig på finska
medborgare med hemvist i annat nordiskt land. Motsvarande gäller i fråga om
särskilda regler angående behörighet för omyndiga alt företa vissa rältshandhngar,
exempelvis av den typ som ifördes i Sverige genom 1969 års lagsliftning. Enligl
promemorian synes del inle nu böra komma i fråga att frångå den på domicUprincipen
gmndade reglering som gäller i förhållande lUl de andra nordiska ländema.
I
promemorian diskuteras om den som erhållit rättshandlingstörmåga återigen kan
förlora den. Della skulle kunna bli aktuellt om den som enligt hemvistlandels
lag har blivit myndig senare bosätter sig i ett land enligt vars lag han
alltjämt skulle vara omyndig. Frågan uppmärksammades redan under förarbetena
till 1931 års nordiska konvention med anledning av bl. a. de nyss nämnda särskUda
reglerna i finsk lag om alt underårig förvärvar myndighet vid ingående av
äktenskap och föranledde en särskild förklaring i slutprotokollet till konventionen.
De fördragsslutande statema förklarade sig vara ense därom, alt den som inle
fyllt 21 år men förvärvat myndighet enligt finsk lag genom att ingå äktenskap
eller enligt isländsk lag på gmnd av hemskillnad eller äktenskapets upplösnmg,
om han tog hemvist i annan fördragsslutande stat än Finland resp. Island, ändå
inte skulle anses omyndig på gmnd av ålder. Enligl uttalande av de svenska
delegerade vid förhandlingarna överensstämde denna regel med vedertagen
uppfattning. Med hänsyn härtUl torde enligt promemorian motsvarande regel få
anses gälla i nu aktuellt hänseende även utan en uttrycklig förklaring från de
fördragsslutande statema.
I
promemorian framhålls att det i 1931 års konvention och förord-nmg inte finns
någon motsvarighet till den särskilda regel om skydd för godtroende medkontrahent
som har upptagits i 4 kap. 5 § andra stycket 1904 års lag. En sådan regel har
hittills ansetts kunna avvaras. Bl. a. med hänsyn till ovissheten om den
fortsatta utvecklingen i de länder som t. v. behåller myndighetsåldem vid 20 år
torde del enligt promemorian inte finnas tiUräckhg anledning all nu ta upp
frågan om ändring i den nordiska konventionen på denna punkt. Skulle det visa
sig att man i dessa länder kommer att behålla den nuvarande myndighetsåldem
kan det emellertid bli aktuellt att ompröva denna inställning.
Sammanfattningsvis
konstateras alltså i promemorian alt den föreslagna sänkningen av myndighetsåldem
kan genomföras utan några ändringar i den internationellt privaträttsliga
lagstiftningen.
Prop. 1974: 44 39
2.2.2
Andra 20-årsgränser
Vid
sidan av de regler som direkt anknyter lUl myndighetsåldern finns bestämmelser
om en åldersgräns på 20 år i åtskilliga författningar på vilt skUda rättsområden.
Ofta har, framhålls del i promemorian, 20-årsgränsen valts för all få
överensstämmelse med myndighetsåldem. Sålunda har flertalet av de nuvarande 20-årsgränsema
tillkommit genom ändring av tidigare 21-årsgränser i samband med sänkningen av
myndighetsåldern år 1969. Del finns emellertid också åldersgränser där andra
motiv än sambandet med myndighetsåldern har varit avgörande eller i vart fall
inverkat på bedömningen. EtUigl promemorian bör, när det gäller alt la
ställning till om en sänkning av myndighetsåldern med två år skaU påverka
andra åldersgränser, hksom vid sänkningen år 1969 den principiella
utgångspunkten vara att en anpassning nedåt bör ske överallt där den nuvarande
åldersgränsen i väsentlig grad Influerats av den nuvarande myndighetsåldern. Om
del på något område finns speciella skäl all behålla 20-årsgränsen bör ändring
däremot inte göras enbart för att vinna likformighet. I flera fall pågår
dessutom utredningar vars resultat bör avvaktas, innan slutlig ståndpunkt las
till frågan om ändring av berörda åldersgränser.
Beträffande den familjerättsliga
lagstiftningen ar det enligt promemorian tydligt att reglerna i FB om
vårdnadens upphörande och samtycke lUl adoption samt i ÄB om behörighet att
upprätta testamente har nära samband med myndighetsåldern. Åldersgränserna bör
därför i dessa fall anpassas till sänkt myndighetsålder.
För
rätt att anta adoptivbarn krävs i princip lägst 25 års ålder. I speciella undantagssilualioner
kan dock tillstånd till adoption medges även för den som är mellan 20 och 25
år. Om myndighetsåldern sänks till 18 år bör enligt promemorian 20-årsgränsen
ändras på motsvarande sätt.
I promemorian anförs
vidare alt den i lagen om avbrytande av havandeskap föreskrivna 20-årsgränsen
för hörande av kvinnans vårdnadshavare i abortärende inte kan stå kvar
oförändrad, om vårdnaden skall upphöra vid 18 år. En anpassning tUl den nya
myndighetsåldern bör alltså ske. En sådan anpassning bör göras också i lagen om
allmän försäkring rörande föreskrifterna om utbetalning av föräldrapenning samt
i kungörelsen angående sättet och liden för utbetalning av pension enligl
nyssnämnda lag. 20-årsgränsen i utlänningskungörelsens regler om uppehåUstiUslånd
m. m. har sådant samband med reglerna om vårdnad att de också föreslås bli
anpassade tUl den nya myndighetsåldern.
På del skalterällsliga
området diskuteras i promemorian tre bestämmelser som tUlmäter 20-årsåldern
betydelse för beskattningen. Den första är 28 § arvsskalleförordningen, som
medger viss lind-
Prop. 1974: 44 40
ring
i arvsbeskattningen för barn under 20 år. Den andra är 8 § förordningen om
statlig förmögenhetsskatt, enligl vilken föräldrar i viss omfattning är
skattskyldiga för förmögenhet som tillhör deras barn under 20 år. Slutligen
beräknas enligt 12 § 1 mom. sistnämnda förordning i vissa fall den
beskattningsbara förmögenheten gemensamt för föräldrar och omyndiga bam. Vad
beträffar förmögenhetsskatten framhålls i promemorian att en sänkning av
åldersgränsen tUl 18 år förefaUer vara en naturlig konsekvens av att den ålder
då barnen själva disponerar över sin förmögenhet sänks. Konsekvensändringar i för-mögenhetsskalteförordningen
bör därför göras.
Beträffande
28 § arvsskatteförordningen konstateras i promemorian att regeln ingår i ett
delvis ganska komplicerat system som syftar tUl att åstadkomma en avvägning i
beskattningen mellan olika kategorier skattskyldiga. Den särskilda skatlelindring
som gäller om arv- eller teslamentstagaren inte fyllt 20 år har ursprungligen tUlkommit
för att tillgodose underårigs behov av medel för uppfostran och utbildning.
Enligt promemorian finns det inle anledning att i arvsskalleförordningen ha
någon generell regel om särskild skatlelindring med anknytning tUl högre
åldersgräns än myndighetsåldern. Den skatteskärpning som en sänkning av
åldersgränsen medför torde i regel bli obetydhg. I promemorian förordas därför
att bestämmelsen om skallelindring inte heller i fortsättningen skall avse
annan än den som är underårig.
För
del straffrättsliga områdets del anmärks i promemorian alt 6 kap. BrB
innehåller åtskilliga bestämmelser som straffbelägger sexuella handlingar mol
barn och ungdom. Utmärkande är bl. a. all homosexuella handlingar behandlas
strängare än motsvarande heterosexuella handlingar. I 4 § och 8 § förekommer
ett par 20-årsgränser som rör just homosexuella handlingar. Ytterligare en 20-årsgräns
finns i 7 § som behandlar koppleri. Denna regel är inte begränsad till homosexuella
förhållanden. I promemorian konstateras att en särskild utredning,
sexualbrottsutredningen (Ju 1972: 01), har tillsatts för att se över
bestämmelserna om sedlighetsbrott. Utredningen har tagit initiativ till vissa
vetenskapliga undersökningar som bl. a. kan belysa frågan om unga människor kan
ta särskild skada av homosexuella förbindelser. Innan resultatet av
undersökningarna föreligger anses någon ändring beträffande de särskUda
åldersgränserna vid homosexuella gämingar inte böra göras. Med hänsyn till all
det ingår i utredningens uppdrag att göra en allmän översyn av 6 kap. BrB bör
enligt promemorian även frågan om ändring av 20-årsgränsen i 7 § anstå i
avvaktan på resultatet av utredningens arbete.
I
promemorian konstaleras vidare all 9 § lagen med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare innehåller en föreskrift om att värdnadshavaren skall höras
i vissa fall nar lagöverträdaren är under 20 år. Denna paragraf föreslås
anpassad till alt vårdnaden skall upphöra vid 18 års ålder.
Prop. 1974: 44 41
Beträffande
barnavårdslagstiftningen konstateras i promemorian att ingripande med stöd av
barnavårdslagen kan grundas på dels olämpligheten hos fostraren eller i
hemmiljön (25 § a), dels misskötsamhet bos den unge själv (25 § b). I den förra
typen av fall kan ingripande inte företas sedan den unge har fyllt 18 år, medan
motsvarande åldersgräns i del senare typfallet i princip är 20 år. Vidtagna
åtgärder skall i regel upphöra senast när den unge fyller 20 år. Samhällsvård
som har anordnats med stöd av 25 § b kan emellertid pågå längre. Samhällsvården
skall dock upphöra senast tre år efter omhändertagandel. Motsvarande gäller i
fråga om utskrivning från ungdomsvårdsskola.
Enligt
promemorian framstår del som en naturhg konsekvens av en sänkiung av
myndighels- och vårdnadsåldern all åtgärder som beslutats med stöd av 25 § a bamavårdslagen
skall upphöra senast när den unge fyller 18 år. Ändring föreslås därför i della
avseende.
Beträffande
20-årsgränsen i 25 § b konstateras i promemorian all del är i princip
otillfredsställande att möjUggöra ingripande inom barnavårdens ram mot
personer som har uppnått myndig ålder. Del angelägna vårdbehovet för myndiga
alkohol- och narkotikanaissbmkare bör tillgodoses på annat sätl än genom
barnavårdsnämndens försorg. Man kan emellertid inte bortse från att en sänkning
av åldersgränsen för ingripande enligl barnavårdslagen och därmed av motsvarande
gränser för olika åtgärders bestånd skulle kunna innebära en allvarlig inskränknmg
i möjligheterna alt bereda adekvat vård för missanpassad ungdom. En sänkning av
myndighetsåldern aktualiserar därför enligl promemorian frågan om behovet av en
särskild vårdform för åldersgrupperna närmast över 18 år. I promemorian pekas
emellertid på all socialulredningen (S 1969: 29) verkställer en allmän översyn
av den sociala vårdlagstiftningen. Utredningen väntas lägga fram ett delbetänkande
angående principerna för socialvårdens framtida utformning. Enligl promemorian
kan man räkna med alt utredningens arbete på sikt kommer att resultera i ny
lagstiftning som skall ersätta bl a. barnavårdslagen. I della läge synes del
lämpligast att t. v. behålla den nuvarande 20-årsgränsen i 25 § b. Beträffande
27 och 28 §§, som ger barnavårdsnämnden möjlighet alt meddela föreskrifter
resp. förordna om övervakning, bör enligl promemorian föreskrivas att sådana
åtgärder skall upphöra senast vid 18 års ålder i fall som avses i 25 § a och
vid 20 års ålder i fall som avses i 25 § b. Beträffande den som är över 18 år
och som alltså inte längre slår under någons vårdnad bör föreskrift endast
kunna avse den unge själv. Regeln om samhällsvår-dens upphörande i 42 § andra
stycket föreslås få den utformningen att samhällsvården skall upphöra senast då
den omhändertagne fyller 18 år eller, om han omhändertagits med stöd av 25 § b
efter fyllda 15 år, senast tre år efter omhändertagandet.
Prop. 1974: 44 42
I
promemorian föreslås inte någon ändring i 67 § som innehåller regler om
utskrivning från ungdomsvårdsskola. Bestämmelserna i 24 § första stycket om
underrättelse till föräldrar angående beslut om omhändertagande samt i 33 §
andra stycket all underårig som lagUs i förvar kan kvarhållas tills han hämtas
av föräldrar eller fostrare föreslås ändrade så alt de inte blir tillämpliga i
fall då den unge har fyllt 18 år och alltså inte slår under någons vårdnad. Enligl
promemorian bör uttrycket "underårig", som i barnavårdslagen på många
håll används som beteckning för person som kan bli föremål för åtgärder enligt
lagen, inle längre användas i författningstexten.
De
i promemorian föreslagna nya bestämmelserna medför alt föreskrifter,
övervakning och samhällsvård som grundas på 25 § a och avser någon som är över
18 år när lagändringen träder i kraft skall upphöra omedelbart.
Med hänsyn tUl att 20-årsgränsen
i 25 § b barnavårdslagen föreslås bibehållen t. v. finns det enligt promemorian
inte anledning att sänka åldersgränsen för tillämpning av lagen om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet från 20 tUl 18 år. Inte heller bör någon jämkning
ske i föreskriftema om meddelande till barnavårdsnämnd i 12 § lagen om
verkställighet av bötesstraff och 16 § andra stycket förundersökningskungörelsen.
Vad gäller utbildningsområdet
finns det enligt promemorian inle någon särskild anledning att behålla 20-årsgränsen
i 51 § skollagen rörande inspektion av privatskolor m. m. Åldersgränsen
föreslås därför bli sänkt till 18 år. De regler i skolstadgan,
folkhögskolestadgan och kungörelsen om kommunal och statlig vuxenutbildning som
innehåller en 20-årsgräns har nära samband med bestämmelserna om vårdnad och bör
därför också anpassas till den nya myndighetsåldern.
I promemorian framhålls 20-årsgränsens
stora betydelse inom studie-slödssystemet, särskilt efter de ändringar som
trätt i kraft genom studieslödslagen. En sänkning av 20-årsgränsen skulle i vissa
fall innebära en fördel, i andra fall en nackdel för den studerande och hans
föräldrar. Frågan om lämpligheten av en sådan sänkning kan enligl promemorian inle
bedömas förrän de eventuella följdema därav blivit närmare utredda. Några
förslag i denna del läggs därför inte fram i promemorian.
Bestämmelserna om ulbildningsbidrag
i arbelsmarknadskungörelsen har utformats mot bakgrund av reglerna om
studiehjälp. Frågan om de där upptagna 20-årsgränserna bör ändras har alltså
nära samband med den framtida utformningen av del statliga studiestödet. I
promemorian föreslås därför att frågan får anstå i a-waktän på att ställning
kan las till huruvida reglerna om studiestöd bör påverkas av att myndighetsåldern
sänks.
I promemorian konstateras
all rusdrycksförsäljnings-förordningen innehåller bestämmelser som innebär att
rusdrycker
Prop.
1974: 44 43
inle
får säljas till den som är under 20 år. Vid. förordningens tillkomst ansågs det
av flera skäl naturligt att anknyta åldersgränsen till den allmänna
myndighetsåldern. Detta samband behölls vid myndighelsåldems sänkning år 1969.
Samma skäl kan nu anföras för en sänkning till 18 år. En sådan sänkning skulle
innebära att inköpsåldem anpassades till den gällande minimiåldern för utskänkning
av msdrycker, vilken redan är 18 år. Enligt promemorian bör emellertid frågan
om den lämpliga minimiåldern för rätt tUl inköp av msdrycker i första hand
bedömas från alkohol- och nyklerhetspoliliska synpunkter. Alkoholpolitiska utredningen
(Fi 1966: 33) har i uppdrag alt göra en allmän översyn av alkohol- och nykterhelspoliliken.
Eftersom del förefaller lämpligt alt frågan om inköpsåldern övervägs närmare
inom ramen för della utredningsarbete, vilket väntas bli slutfört inom kort,
föreslås i promemorian inle någon ändring i msdrycksförsäljningsförordningen
eller de därtUl anknytande kungörelserna.
Vad
angår övriga beslämmelser som är aktuella i della sammanhang föreslås i
promemorian en sänkning av åldersgränsen i rättegångsbalkens bestämmelse om
tillträde tiU offentlig förhandling. Indirekt blir bestämmelsen tUlämplig vid
handläggning enhgt förvaltningsprocesslagen samt enligt lagama om
arbetsdomstol, försäkrings-domstol och marknadsdomstol m. m.
Enligl
promemorian bör även religionsfrihetslägens minimiålder för rätt alt bli
upplagen i kloster anpassas till en sänkt myndighetsålder liksom en i 14 §
rennäringslagen upptagen 20-årsgräns.
I promemorian föreslås inle
någon ändring av dén 20-årsgräns som finns i del nya tandvårdssystemel och som
är avgörande för om en person erhåUer fri tandvård inom folktandvården eller
får landvårds-utgifter ersatta inom den allmänna försäkringen. Inle heller
föreslås några ändringar i de åldersgränser som gäller enligl statstjänslemarma-stadgan
och stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. för innehav av ordinarie
tjänst och extra ordinarie tjänst. Denna fråga bör. lämpligen övervägas inom
ramen för förhandlingsutredningens (C 1968: 16) arbete. Däremot föreslås en
sänkning av 20-årsgränsen för börsombud enligt börsordningen för Stockholms
fondbörs.
I
sjöbefälskungörelsen finns en 20-årsgräns för befälhavare på handelsfartyg
eller fiskefartyg. Åldersgränsen har samband med behörighetskraven för
sjöbefäl. Dessa överses f. n. av befälsbemaimingsulred-nmgen (K 1970: 29).
Eftersom det synes lämpligl att frågan om behörighetsåldern övervägs närmare
inom ramen för utredningens arbete föreslås i promemorian inle nu någon ändring
av nämnda åldersgräns. Däremot föreslås i promemorian all ell par 20-årsgränser
som finns i vissa författningar om stöd till rationaliseringen inom jordbruket
och trädgårdsnäringen anpassas till den sänkta myndighetsåldern.
Även
i reglementet angående statens grupplivförsäkring är 20-års-
Prop.
1974: 44 44
gränsen av betydelse i olika hänseenden. Reglementet har
utformats i samråd med de statsanställdas organisationer. Enligt promemorian
bör någon ändring av åldersgränsen inle ske utan särskilda överläggningar med
organisationerna. Den frågan får las upp i annat sammanhang och någol förslag i
ämnet läggs inle fram nu.
2.2.3 Andra åldersgränser för unga
För familjerättens vidkommande noteras i promemorian all
någon ändring av 18-årsgränsen i 2 kap. 1 § GB inle är aktuell. Den som är
under 18 år måsle aUlså även i fortsättningen ha tUlstånd av länsstyrelsen för
alt få gifta sig.
Bestämmelsema i FB och barnavårdslagen om barns rätt att
själv yttra sig i olika frågor som rör dess person eller egendom har inle något
direkt samband med myndighetsåldem utan anger skUda åldersgränser vid vars
uppnående del har ansetts vara av värde all generellt efterhöra underårigs egen
mening i sådana frågor. Någon ändring i dessa regler synes enligl promemorian inle
vara påkallad i detta sammanhang.
Ändring bor enligt promemorian heller inte göras vad
gäller 15-årsgränsen i RB för underårig vilken hörs som vittne. Denna
åldersgräns sammanhänger nära med de slraffrällsliga bestämmelsema.
I namiUagen och passkungörelsen finns 18-årsgränser som
enligt promemorian passar väl in i elt system där myndighetsåldern utgör 18 år
och därför inte bör ändras. Motsvarande anses gälla 18-årsgränserna i
vapenförordningen.
Lagen om erkännande och verkställighet av vissa utländska
domar och beslut angående underhåll tUl barn bygger på en internationell
konvention i ämnet. Det torde enligl promemorian i detta sammanhang inte vara
möjligt eller direkt behövligt att göra någon ändring i den lagen.
I promemorian konstateras vidare att reglerna om livränta
till efterlevande barn inom yrkesskadeförsäkringen ändrades år 1967, varvid
bl. a. den ålder till vilken sådan livränta alltid skall utgå höjdes från 16
till 19 år. Della innebar en anpassning till vad som gäUer om barnpension
enligt lagen om allmän försäkring. För bam i åldern 1921 år kan livränta utgå
om det är motiverat av särskilda i lagen angivna skäl. Enligt promemorian
förefaller det mot denna bakgmnd inle motiverat att ändra 19-årsgränsen. Inle
heller förordas en sänkning av 21-årsgränsen. Detta skulle för vissa fall
försämra del skydd som yrkesskadeförsäkringen f. n. ger. I konsekvens med
dessa ställningstaganden bör enligl promemorian också motsvarande regler i mUitärersättningsförordningen
behållas oförändrade. Någon anledning att i della sammanhang ändra reglema i 9
§ lagen om yrkesskadeförsäkring angående beräkningen av den försäkrades årliga
arbetsförtjänst anses inte heller föreligga.
Inom del slraffrällsliga påföljdsområdel bestäms de
olika
Prop.
1974: 44 45
åldersgränserna
i första hand av krhninalpolitiska hänsyn. Som resultatet av en lång
utveckling har reglema om behandlingen av unga lagöverträdare blivit mer
differentierade och utrymmet för fängelse som brottspåföljd för de olika åldersgrapperna
blivit mer inskränkt. Vid 1969 års reform ansågs sänkningen av myndighetsåldern
inte böra påverka åldersgränserna inom området för brollsbalkspåföljderna. Motsvarande
bör enligl promemorian gälla även nu.
I 2 kap. 2 §
skadeståndslagen ges en särskild regel om möjlighet lUl jämkning av skadestånd
när den som har vållat skadan är under 18 år. Denna åldersgräns tillkom år
1972. Dess motsvarighet i äldre räll upptog en 15-årsgräns. Enligl promemorian
bör del inte komma i fråga alt nu återigen ändra åldersgränsen.
I lagen om behandling i
fångvårdsanstalt finns bestämmelser som inskränker möjligheterna alt lUlgripa inneslulrung
i enrum som disciplinär åtgärd mol inlagen under 21 år. Dessa beslämmelser har
visst samband med påföljdsreglerna. Med hänsyn härtill och då behandlingslagen
har varit under översyn föreslås i promemorian inle någon ändring av
bestämmelserna om isolering. Inle heller anses någon ändring f. n. böra göras i
tUlämpningskungörelsen till lagen om behandling av häktade och anhållna m. fl.
Lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare innehåller åtskiUiga föreskrifter om
handläggningen av brottmål mol den som är under 21 år. Vid myndighetsålderns
sänkning år 1969 framhölls alt 21-årsgränserna i den nu nämnda lagen var kriminalpolitiskt
motiverade. De skäl som talade för alt brottsbalkens påföljdsregler inle borde
påverkas av att myndighetsåldem sänktes ansågs tUlämpliga även på dem. Någon
ändring i berörda åldersgränser vidtogs därför inte. Motsvarande ståndpunkt
förefaller enligt promemorian även nu motiverad.
På utbildningsområdet
gäller enligt lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda särskolphkt
till 21 år med viss förlängningsmöj lighet. 21-årsgränsen behölls vid myndighelsåldems
sänkning år 1969 med hänsyn till den försenade mognaden hos de ut-vecklingshämmade
och del mera tidskrävande utbUdningsbehovet. Anledning liU ändring torde
enligt promemorian inte heller nu finnas i fråga om denna åldersgräns.
Inom Irafiklagslif t ningen
gäller en rad skilda åldersgränser för rätt att föra olika slags fordon m. m. Della
differentierade system, som nyligen har varit föremål för en djupgående
revision, är utformat med hänsyn tUl vad som har ansetts motiverat främst av säkerhetsmässiga
och tekniska trafikhänsyn. Enligt promemorian bör någon ändring i dessa regler
Inte nu komma ifråga.
Vad angår övriga bestämmelser
som lagils upp i avsnillet om gällande räll innehåller lagen om svenskt
medborgarskap i en del fall
Prop.
1974: 44 46
andra åldersgränser än 18 år. Eftersom dessa gränser måste
ses i samband med varierande utländska medborgarskapsregler och följakthgen inle
bör justeras frislående, föreslås i promemorian inte nu några ändringar i
medborgarskapslagen. Inle heller föreslås någon ändring i fråga om förbudet för
den som är under 21 år all förvärva eller inneha springstilett eller springkniv.
Motsvarande bedömning görs i promemorian såvitt gäller förbudet all sälja injeklionsspmla
eller kanyl till den som är under 21 år, om det inle styrks att varan behövs
för medicinskt ändamål.
2.3 Remissyttrandena
2.5.7 Myndighetsåldern
Förslaget om sänkning av myndighetsåldem tUl 18 år
tillstyrks eller lämnas utan erinran av Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
statens invandrarverk, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings och Hallands län,
sexualbrottsutredningen, socialutredningen, fosterbarnsutredningen, alkoholpolitiska
utredningen, förhandlingsutredriingen, kommittén för översyn av
arbetsmarknadsutbildningen, Stockholms barnavårdsnärnnd, Stockholms överförmyndamämnd.
Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
jordbrukskasseförbund, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges
överförmyndare. Svenska landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet, TCO,
SACO, SECO, Folkpartiets ungdomsförbund och Moderata samlingspartiets
ungdomsförbund. Några av remissinstanserna förutsätter dock att
myndighetsåldern sänks också i övriga nordiska länder.
Promemorieförslaget
avstyrks av riksåklagaren. Lunds domkapitel och domareföreningen.
Några
remissinstanser, nämligen riksskatteverket, centrala studiehjälpsnämnden, befälsbeinanningsutredningen.
Svenska försäkringsbolags riksförbund och styrelsen för Stockholms fondbörs,
tar inte bestämd ställning till förslagel.
Flera av
de remissinstanser som förklarar sig kunna godta promemorieförslaget utvecklar
inle närmare skälen för denna ståndpunkt. Andra remissinstanser ansluter sig
uttryckligen till promemorieförslagets motivering. Svea hovrätt uttalar all
hovrätten redan vid den förra sänkningen av myndighetsåldern inle ansåg några
trängande reformbehov föreligga. En sänkning av myndighetsåldern kunde den
gången godlas under förutsättning att motsvarande sänkning skedde även i de
övriga nordiska ländema. När nu fråga väckts om en ytterligare sänkning av
myndighetsåldern föreligger enligt hovrättens menmg hka starka skäl all beakta
förhållandena utomlands och särskilt i de nordiska grannländerna. Även om en
koppling mellan myndighetsålder och röst-
Prop.
1974: 44 47
rätlsålder
inte är nödvändig finner hovrätten del naturligt att sambandet bibehålls. Mot
bakgrunden av bl. a. statsmakternas beslut alt sänka rösträttsåldern till 18 år
godtar hovrätten förslaget. Reformen bör dock enligt hovrättens mening inle
genomföras förrän enighet om sänkt myndighetsålder uppnåtts med övriga nordiska
länder. De olägenheter som kan uppstå vid en sänkning av myndighetsåldern
måste förebyggas genom lämpliga skyddsregler. All den regel om skydd för godtroende
medkontrahent, som finns upplagen i 1904 års lag om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, hittills ansetts kunna
undvaras i förhåUandet mellan medborgare i de nordiska länderna är naturligt
med hänsyn till att myndighetsåldern är densamma i hela Norden. Vid en
sänkning av myndighetsåldem i Sverige kommer skyddsregeln all få vidgad
aktualitet bl. a. för svenska kontrahenter i förhållande till medkonlrahenter
från annat nordiskt land med högre myndighetsålder. En komplettering av 1931
års konvention i denna del framstår därför för hovrätten som önskvärd såvida
reformen skulle komma att genomföras tidigare i Sverige än i övriga nordiska
länder. Hovrätten aktualiserar slutligen frågan om en viss ändring av reglerna
om förordnande av god man i 18 kap. 3 § FB. Denna ändring skulle möjliggöra
förordnande av god man för den som på grund av oerfarenhel behöver biträde med sma
ekonomiska angelägenheter. Behovet av en sådan ändring finner hovrätten bli mer
framträdande än tidigare om myndighetsåldern nu sänks ytterligare.
Socialstyrelsen
tillstyrker att myndighetsåldern sänks till 18 år eftersom sänkningen slår i
överensstämmelse med den internationella utvecklingen på området. Sänkningen
är enligl styrelsens mening också ett uttryck för en mer realistisk inställning
tiU ungdomars möjligheter att själva forma sin tillvaro. Styrelsen anser dock
den praktiska betydelsen av sänkningen vara relativt begränsad eftersom
ungdomar vid fyllda 18 år redan innehar betydande rättskapacitet vad gäller
praktiska, konkreta beslut såsom rätten att ta anställning och alt hyra bostad.
Skolöverstyrelsen framhåller alt de lagändringar som genomfördes år 1969 inte
synes ha medfört några ölägenheter. Eftersom utvecklingen gått i den riktningen
att ungdomen fåll allt större fömtsättningar att kunna ikläda sig ell socialt
och ekonomiskt ansvar för sina handlingar, torde det enligt skolöverstyrelsens
mening vara rimligt all låta full civilrällslig handlingsförmåga inträda fr. o.
m. 18 år. Del är också naturligt att rösträttsåldem och myndighetsåldern
sammanfaller.
Invandrarverket
anför att en sänkning av myndighetsåldem får vissa konsekvenser för ullämungar
i Sverige. En sänkning markerar ytterligare skillnaden i myndighetsåldem mehan
svenskar och vissa gmpper av invandrare saml mellan vissa invandrargrupper
inbördes. Samtidigt kommer dock också en viss utjämning att ske. I förhållandet
mellan de nordiska länderna får en ändrad myndighetsålder i Sverige omedelbar
Prop. 1974: 44 48
effekt
för invandrare från övriga nordiska stater, om de behåller sitt medborgarskap.
Enligt invandrarverkets mening bör frågan bli föremål för sanmordiska
överläggningar. Skulle förslagel genomföras ulan att myndighetsåldern samtidigt
sänks i de övriga nordiska länderna bör kanske övervägas alt i 1931 års
förordning inta en godlrosregel liknande den som redan finns i 1904 års lag om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. I
fråga om utomnordiska invandrare uppnås genom en sänkning likställighet för
invandrare från Östeuropa. Däremot ökar skillnaden i myndighetsålder mellan
svenskar och medborgare i flertalet västeuropeiska stater. SkiUnaderna mellan
olika grupper invandrare kommer i vissa fall all bli mer markanta. Den olika
behandling som skilda gmpper kan röna i olika sammanhang kan medföra all vissa gmpper
känner sig eftersatta. En sänkning av den svenska myndighetsåldern ökar
riskerna för att man förbiser att skilda regler i myndighetshänseende gäller
för olika grupper.
Även
enligt länsstyrelsen i Uppsala län är en sänkning av myndighetsåldern som
bryter den nordiska enheten ägnad alt inge vissa betänkligheter. På flera
områden av länsstyrelsens verksamhet, särskilt på del sociala området, möter
situationer där en för de nordiska länderna gemensam myndighetsålder är av
stort värde. De olägenheter av framför allt handläggningsnatur, som en
bristande överensstämmelse i fråga om myndighetsåldern kan medföra, torde i
praktiken inte undanröjas genom tillämpning av den i promemorian angivna s. k. domicUprincipen.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser det i och för sig tveksamt att så snart
efter föregående sänkning av myndighetsåldern genomföra en ytterligare sänknuig.
Länsstyrelsen anser emellertid alt riksdagsbeslutet om sänkning av
rösträttsåldern till 18 år har prejudicerande betydelse när del gäller
myndighetsåldern.
Stockholms barnavårdsnämnd
finner starka skäl tala för alt myndighetsåldem sänks i enlighet med
promemorians förslag. Även om det i motsats tUl vad som gäller i fråga om den
biologiska mognaden saknas vetenskapligt hållfasla belägg för att även den
sociala mognaden numera i allmänhet inträder tidigare, finns goda skäl all anta
alt så är faUel. Flertalet av dagens 18- och 19-åringar får anses ha tUlräcklig
mognad för all kunna tillerkännas full myndighet. Såvitt känt har den senaste
sänkningen av myndighetsåldem inle resulterat i några negativa erfarenheter.
Självfallet kan inte uteslutas risken för obetänksamma ekonomiska
transaktioner. Som en förebyggande åtgärd bör staten i samband med
lagändringens genomförande ombesörja en effektiv information. För ungdomar som
känner behov av biträde med sina ekonomiska angelägenheter bör samhället kunna
lämna stöd, t. ex. genom förordnande av god man. Enligt bamavårdsnämndens
mening får förslaget positiva följder beträffande verkan av avtal om underhållsbidrag
ingångna av fäder i åldem 18 till 20 år. Ovisshet om sådana
Prop. 1974: 44 49
avtal
kräver förmyndarens godkännande har hittills medfört en vacklande praxis.
Stockholms
överförmyndamämnd accepterar att myndighetsåldern sänks men anser all man i
samband därmed bör bereda möjlighet till stöd för den som blivit myndig genom
någon form av godmanskap.
Svenska
bankföreningen uppehåller sig närmare vid de problem som uppslår om olika
myndighetsåldrar tillämpas inom Norden. Avsaknaden av en skyddsregel i 1931 års
konvention som motsvarar 4 kap. 5 § i 1904 års lag kommer att innebära risk för
rättsförlust för godtroende part i vissa fall. Ell praktiskt exempel härpå
utgör den situationen att förmynderskapel för en här i riket bosall 18-årig
dansk medborgare utövas i Danmark och inte i Sverige. Det förekommer i
betydande utsträckning alt medborgare i ett nordiskt land tar bosättning i
annat land i Norden. Enligt bankföreningens mening kommer därför en sänkning av
myndighetsåldern i Sverige att medföra behov av att del även för de nordiska
förhållandena införs en skyddsregel med del innehåll som gäller enligt 1904 års
lag.
Sveriges
advokatsamfund framhåller all risken med en sänkt myndighetsålder naturligtvis
främst ligger däri att ungdomar på gmnd av oerfarenhel i ekonomiska
angelägenheter kan ingå för dem olyckliga och oförmånliga avtal och
förbindelser. Ungdomen utgör i dag en köpkraftskategori som är föremål för
stark bearbetning från handelns sida, innebärande rikliga tillfällen lUl
skuldsättning för de unga och en allvarlig risk för undergrävd ekonomi under
lång tid. För de ungdomar som genom familjerältsligl fång förvärvat förmögenhet
förehgger risk för att de genom oöverlagda transaktioner gör sig av med eller
minskar sin förmögenhet. Samfundet påpekar emellertid att 10 kap. 2 § FB lämnar
möjlighet för domstol all förklara att underårig skall förbli omyndig även
efter uppnådd myndighetsålder. Ju lägre myndighetsåldem är desto större
anledning kan del föreligga att tillämpa detta lagrum. Samfundet vill dock
ifrågasätta om det inte är erforderligt med elt tillägg i lagen av innebörd att
underårig som på gmnd av oerfarenhet äventyrar sin eUer sin familjs välfärd
även utan eget medgivande skall genom rättens förklaring kunna förbli omyndig
även efter uppnådd myndighetsålder.
De
remissinstanser som avstyrker promemorieförslaget framhåller alla att skälen
för en sammankoppling av rösträttsåldern och myndighetsåldern inle med
nödvändighet är avgörande. Riksåklagaren anför att även om det är angelägel att
nämnda samband upprätthålls utgör det dock inte någol skäl för alt på aUa andra
områden bevUja ungdomen full rättshandlingsförmåga med åtföljande avsaknad av
del skydd som omyndigheten i många fall medför. Redan vid den förra sänkningen
av myndighetsåldem fann riksåklagaren skäl till viss tvekan. Den sänkningen
kunde emellertid accepteras eftersom den bara omfattade elt
4
Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 44
Prop. 1974: 44 50
år.
En förändring avseende ytterligare två år är däremot svårare all godta utan väl
belagda skäl. Beträffande den internationella rättslikheten framhåller
riksåklagaren att Europarådets rekommendation skett med vissa reservationer.
Något underlag finns inle för antagandet att 1969 års reform har gett sådana
erfarenheter att den bör fullföljas genom en ytterligare sänkning av
myndighetsåldern. Riksåklagaren ifrågasätter om det inte efter tillräcklig
utredning kan fastställas vilka kriterier som skall användas för all bedöma den
lämpliga myndighetsåldern. En närmare analys av vad som i dagens läge bör
förstås med myndighet synes lämplig. Riksåklagaren vill också uttrycka en viss
farhåga för alt en utökad civilrättslig frihet för ungdomen kan medföra ökad
risk för brottsliga dispositioner, vidtagna i ungdomligt oförstånd. Kravet på
utökad frihet för dem som tillhör de aktuella åldersgrupperna och som besitter
tillräcklig mognad kan väl tillgodoses genom partiella reformer liknande dem
som redan genomförts genom den familjerättsliga lagstiflnhigen.
Lunds
domkapitel anför liknande synpunkter och framhåller att ungdomens ökade
medvetenhet och mognad för ställningstagande i politik och livsåskådningsfrågor
visserligen kan motivera all 18-årsåldern utgör gräns för rösträtt liksom t.
ex. för rätten alt utträda ur kyrkan enligl religionsfrihetslagen. Men därmed
följer enligl domkapitlet inte nödvändigtvis den mognad och insikt i
ekonomiska ting och den överblick av de ekonomiska konsekvensema av vissa
rättshandlingar som skulle motivera all de unga undandras del rättsskydd som
ligger i att de i vissa numera räll begränsade stycken alltjämt står under vårdnadshavares
inseende. Man kan inte bortse från risken att den unges oerfarenhet kan komma
alt utnyttjas av samvetslösa personer. Del är enligt domkapitiets mening
svårare för samhället att i förebyggande syfte göra några inskränkningar i den
förfoganderätt som följer med uppnådd myndighet än att vid bibehållen högre
myndighetsålder på lämpliga punkter utvidga den omyndiges personliga rättshandlingsförmåga.
Domareföreningen
anser att myndighetsåldern måste bero på den mognad, som de unga i allmänhet på
objektiva skäl kan antas besitta vid viss ålder, och att andra skäl för en
sänkning är sekundära, hur angelägna de än kan förefalla från andra
synpunkter. Föreningen anser det därför vara en allvarlig brist i förarbetena lUl
det nu framlagda förslaget all det tydligen inte gjorts någonting för all
bredda och fördjupa kunskapema om barns sociala utveckling och mognad. Inle
heller framgår vilka erfarenheter av 1969 års reform som ger vid handen all
reformen kan fullföljas och 18- och 19-åringar alltså ges full rättslig handlingsförmåga.
Sammanfattningsvis anser sig föreningen böra avstyrka förslaget om en
ytterligare sänkning av myndighetsåldern eftersom några sakliga skäl inle talar
härför. Därest en lägre myndighetsålder införs i Sverige än i vissa andra
nordiska länder anser föreningen att
Prop. 1974: 44 51
särskild uppmärksamhet bör ägnas problemet huruvida den
som blivit myndig enligt hemvistlandels lag förlorar sin rättshandlingsförmåga
om han därefter bosätter sig i ett land enligt vars lag han alltjämt skall vara
omyndig. Enligt föreningens mening utgör varken molivullalandel vid förarbetena
till 1931 års lag eller uttalandel i promemorian för rättstillämpningen
bindande regler. Med hänsyn bl. a. till ungdomens rörlighet de nordiska
länderna emellan är del enligl föreningens mening nödvändigt alt frågan blir
reglerad så att rättsosäkerhet inle uppstår. Den bör bli föremål för
överläggningar mellan de fördragsslutande staterna. För att tillgodose rimliga
rättssäkerhetskrav bör även frågan om skydd för godtroende medkontrahent
diskuteras mellan dessa stater.
Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund medför en
sänkning av myndighetsåldem vissa risker för onödig skuldsättning, förhastade
avbetalningsköp, konloköp och liknande. Från försäkringsområdet erinrar
riksförbundet om all många ungdomar äger kapitalförsäkringar ofta bekostade
av föräldrarna som de vid myndig ålder kan förfoga över t. ex. genom belåning
eller återköp. Riskerna för ell förhastat spolierande av del försäkringsskydd
och sparande som byggts upp blir självfallet större om en sänkning av
myndighetsåldern genomförs. Hänsyn måste enligl förbundet vidare las till de
genomgripande förändringar i förmögenhetsbildningen som under de senaste
decennierna uppkommit genom särskilt gruppförsäkringarnas storlek och
utbredning. Vid dödsfall är det enligl förbundet ej ovanligt alt stora belopp
plötsligt ställs till de efterlevandes förfogande. Det ligger i sakens natur
all risken för elt snabbi och obetänksamt förbrukande av stora försäkringsbelopp
ökar ju yngre de personer är som får full förfoganderätt till sådana belopp.
Beträffande tidpunkten för reformens ikraftträdande har länsåklagarmyndiglteten
i Uppsala län i yttrande till riksåklagaren ifrågasatt lämpligheten av alt en
sänkning av myndighetsåldem sker den 1 juli 1974. Sambandet mellan
rösträttsåldern och myndighetsåldern talar starkt för alt sänkningen av myndighetsåldem
sker först den 1 januari 1975, vid vilken tidpunkt man har grundad anledning
anta all den nya regeringsformen börjar tillämpas. Motsvarande synpunkter
anförs av SACO.
2.3.2 Andra 20-årsgränser
Åtskilliga remissinstanser ansluter sig till
departementspromemorians allmänna ståndpunkt att en sänkning av myndighetsåldem
tUI 18 år i regel bör medföra motsvarande sänkning av andra 20-årsgränser som
tillkommit under influens av den nuvarande myndighetsåldem. Rikspolisstyrelsen
anser att en anpassning av i författnuig angivna åldersgränser bör genomföras
i största möjliga mån. En enhetlig åldersgräns vinner enligl styrelsen lättare
insteg i det allmänna rättsmedvetandet ge-
Prop. 1974: 44 52
nom
att medborgarna ges en fast norm alt följa. En differentiering måste
emellertid accepteras på gmnd av samhällets alltmer komplicerade stmktur och
den ökade kunskapen om människans omdöme och mognadsgrad. Med dessa
utgångspunkter har styrelsen inle någon erinran mot de i promemorian framlagda
förslagen.
Förslaget
till ändring i de familjerätlsliga reglerna om vårdnad, samtycke till adoption
och rätt att göra testamente har inle mött någon erinran från remissinstansema.
Inte heller förslaget all sänka åldersgränsen i 5 § första stycket lagen om
avbrytande av havandeskap har mött några mvändningar.
Även
förslaget tUl ändring av reglema om utbetalning av föräldrapenning och av
pension enligt lagen om aUmän försäkring har godtagils vid remissbehandlingen.
Riksförsäkringsverket upplyser alt möjligheten att betala ut den nuvarande moderskapspenningen
till annan än modem tUlämpas mycket sällan för mödrar i åldem 18 till 20 år.
Däremot beslutar försäkringskassoma ofta om utbetalning till försäkrade som är
mellan 18 och 20 år. Beträffande utbetalning av sjukpenning som i praxis anses
utgöra ersättning för förlorad arbetsförtjänst sker den regelmässigt även tUl
försäkrad som är underårig.
Vad
gäller utiäimmgskungörelsens regler om uppehållstillstånd m. m. ansluter sig
statens invandrarverk tiU förslaget att åldersgränsen i 55 § andra stycket
ändras från 20 tUl 18 år. Däremot anser invandrarverket alt åldersgränsen i 32
§ andra stycket 3 och 42 § andra stycket 4 bör sänkas från 20 tUl 16 år, dvs.
den åldersgräns som gäller i fråga om skyldigheten att inneha eget pass. Vidare
föreslår verket att vårdnadshavare som har uppehåUstiUslånd eller bosättningslillstånd
här även skaU vara bosalt i landet för alt undantag för skyldigheten all ha uppehållslUlslånd
skaU förehgga för bam.
Vad
härefter beträffar de skatterättsliga bestämmelserna har de föreslagna ändringama
i förmögenhetsskalleförordningen i allmänhet godtagits av remissinstanserna.
Riksskatteverket påpekar dock att den ändrade åldersgränsen i detta hänseende
torde medföra ett visst skattebortfaU. Den föreslagna ändringen i arvsskalleförordningen
avstyrks däremot av Svea hovrätt, länsstyrelsen i Jönköpings län, Stockholms överförmyndamämnd,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges advokatsamfund och Föreningen
Sveriges överförmyndare. Svea hovrätt påpekar att Europarådets ministerkommitté
i sin resolution rörande sänkning av myndighetsåldem rekommenderar medlemsstatema
att genom lämphga åtgärder förebygga att sådana konsekvenser av en sänkning av
myndighetsåldern uppstår, att bams rätt tUl underhåU från föräldrama och
därmed dess möjligheter tiU nödvändig uppfostran och utbUdning skuUe komma att
beskäras. I linje härmed och med hänsyn tiU att utbUdningsmöjligheterna byggts ul,
varigenom studietiden förlängts för flertalet imgdomar, fumer hovrätten att den
Prop. 1974: 44 53
rätt
till skattelindring som f. n. stadgas i 28 § arvsskatteförordningen för barn
under 20 är bör bestå.
Länsstyrelsen i Jönköpings
län anser också alt del skattefria grundavdraget bör behållas för arv- och testamentstagare
under 20 år. När utbildningstiden har förlängts, ökar behovet av
skattelindring. Även om de studiesociala bidragen höjts kan det fortfarande i
vissa lägen, t. ex. vid förlust av föräldrar, vara betydelsefullt att den skattefria
delen av arvet ökas. Svenska försäkringsbolags riksförbund tillägger att många ungdomar
i det längsta försöker undvika alt begagna statliga studielån på grund av de i
inflationstider betungande amorteringsvUlkoren. Från allmän synpunkt måste det
enligt riksförbundet vara att föredra all ungdomar som vid föräldrars död
förvärvar arvsskattepliktiga medel får behålla dem till bestridande av
studiekostnader i stället för att skuldsätta sig för sådant ändamål. Även
Sveriges advokatsamfund anser alt många ungdomar har behov av ett tillskott tUl
sina ekonomiska resurser för studier, praktiktjänstgöring m. m. åtminstone
fram till 20-års-åldem. Enligt samfundets mening har den särskilda skatlelindringen
därför fortfarande sitt berättigande.
Svenska försäkringsbolags
riksförbund lar upp en annan skatterättslig fråga. Enligt 46 § 2 mom. 2 och 3
kommunalskattelagen (1928: 370) föreligger rätt till avdrag vid
inkomstbeskattningen bl. a. för premier för vissa försäkringar som ägs av
skattskyldig, hans make eller hans omyndiga barn. En sänkning av myndighetsåldem
till 18 år skulle, om denna bestämmelse inte ändras, automatiskt medföra en ej
obetydlig inskränkning av avdragsrätten. Med hänsyn härtill och då
livförsäkringens skattefrågor är föremål för utredning inom livförsäkringsskattekommittén
hemställer riksförbundet att, om myndighetsåldern sänks, en uttrycklig
åldersgräns på 20 år införs i kommunalskaltelagen. Beträffande av-dragsrälten i
46 § 2 mom. 2 kommunalskattelagen framhåller riksskatteverket alt ett
uttalande av departementschefen vid 1969 års reform alltjämt borde vara tUlämpligt,
nämligen att den omständigheten att en person slutit ett långlidsavtal under fömtsättning
alt avtalet skulle medföra vissa gynnsamma verkningar för honom i
skattehänseende inle kan betraktas som tUlräckligt motiv för att vid en ändring
i civilrällslig lagstiftning som återverkar på skattereglerna ändå låta honom
åtnjuta de sålunda beräknade fördelama.
Såväl
sexualbrottsutredningen som socialstyrelsen godtar all de Slraffrällsliga bestämmelsema
om sedlighetsbrott t. v. behålls oförändrade. Socialstyrelsen påpekar
emellertid all styrelsen i annat sammanhang uttalat sig för en straffrättslig
likställighet mellan he-tero- och homosexuella förbindelser. Inle heller
förslaget i promemorian om en sänkning av åldersgränsen i 9 § lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare har mött några invändningar.
Vad
gäller de föreslagna åldersgränserna i barnavårdslag-
Prop. 1974: 44 54
stiftningen
framhåUer socialstyrelsen att det f. n. inle är realistiskt att länka sig en
begränsning av möjlighetema att med stöd av 25 § b barnavårdslagen ingripa mot
ungdomar över 18 år. Della skulle enligl socialstyrelsens mening få olyckliga
konsekvenser för nykterhels- och narkomanvården. Nyklerhetsvården kan inle
överta ansvaret för vården av unga alkoholmissbrukare eftersom de allmänna
vårdanstalterna för alkoholmissbmkare saknar resurser att ta emot dessa
åldersgrupper. För narkomanvårdens del skulle begränsningen innebära alt
missbrukare över 18 år enbart skulle kunna omhändertas med stöd av lagen om
sluten psykiatrisk vård i vissa faU. Kriminalvården skulle också få överta
ansvaret för kriminella i dessa åldersgmpper. En anpassning av åldersgränsen i
25 § b bamavårdslagen tiU en sänkt myndighetsålder skulle därför f. n. medföra
stora risker för ungdomar i åldrarna närmast över 18 år och försvåra möjlighetema
tUl rehabilitering av asociala och kriminella ungdomar i dessa åldrar. Däremot
finner socialstyrelsen det vara naturligt att samhällsvård som meddelas med
stöd av 25 § a barnavårdslagen alltid upphör med myndighetsålderns inträde.
Det finns enligt styrelsens mening inte någon anledning för samhället alt med
stöd av barnavårdslagen ingripa mol ungdomar vid brister i deras miljö, när de
har blivit myndiga. Sammanfattningsvis anser socialstyrelsen att åldersgränsen
i 25 § b barnavårdslagen bör bibehållas i avvaktan på de förslag som
socialutredningen kan komma att lägga fram i denna fråga. Socialstyrelsen anser
emellertid att åldersgränsen i nämnda lagrum av praktiska sk'äl bör
överensstämma med nuvarande åldersgräns, 21 år, inom det straffrättsliga sanklionssystemet
och i lagen med särskilda beslämmelser om unga lagöverträdare.
Enligt
länsstyrelsen i Uppsala län är det ur principiell synvinkel otillfredsställande
att en person skall kunna bli föremål för åtgärder enligt barnavårdslagen i det
närmaste fem år efter det han har uppnått myndig ålder. Med hänsyn härtill
finner länsstyrelsen alt utredningen om en särskild vårdform för ungdom över 18
år bör vara slutförd vid liden för den nya myndighetsålderns genomförande.
Socialutredningen
biträder promemorieförslaget i vad det avser åldersgränser i bamavårdslagen.
Utredningen understryker alt en ändring av 20-årsgränsen i 25 § b bamavårdslagen
i dagens läge skulle innebära en allvarlig inskränkning i möjlighetema att
bereda adekvat vård för alkohol- och narkotikamissbrukare samt annan
missanpassad ungdom i 18-och 19-årsåldern. Utredningen pekar slutligen på att
en sänkning av nämnda 20-årsgräns har betydelse inte bara för socialvårdens
möjligheter alt fullgöra sina arbetsuppgifter utan alt den också har en kriminalpolitisk
aspekt. Bl. a. skulle domstols möjlighet att enligt 31 kap. 1 § BrB överlämna
unga lagöverträdare tiU vård enhgt bamavårdslagen i motsvarande mån begränsas.
Om en sänkning av denna gräns nu skulle komma i fråga, torde de
kriminalpolitiska konsekvenserna, exempelvis
Prop. 1974: 44 55
ett
eventuellt behov av nya vårdformer inom kriminalvårdens ram, behöva närmare
övervägas.
Fosterbarnsutredningen
anser i princip att samma åldersgräns bör gälla för alla ingripanden med stöd
av barnavårdslagen. Utredningen accepterar dock den nuvarande 20-årsgränsen
under den övergångstid som erfordras med hänsyn tiU socialulredningens arbete.
Stockholms
barnavårdsnämnd finner förslagel all nu inle företa ändringar i fråga om de
åldersgränser som avses i 25 § b-fallen väl motiverat. En sänkning av 20-årsgränsen
skulle enligt bamavårdsnämndens uppfattning uppenbarligen leda till starkt
försämrade vårdmöjligheler för missanpassade ungdomar. Inte minst gäller detta narkotikaskadade
ungdomar för vilka läget skulle kunna radikalt försämras. Del finns därför enligl
nämndens mening starka skäl att avvakta resultatet av den översyn som pågår
inom socialutredningen. Barnavårdsnämnden vill emellertid ifrågasätta om det
inte trots principiella betänkligheter kan finnas skäl alt likaledes avvakta
med att införa en absolut 18-årsgräns för de fall som avses i 25 § a bamavårdslagen.
Antalet ungdomar som tillhör denna kategori är visserligen förhållandevis
ringa. I Stockholm uppgick antalet den 1 september 1973 till 18 medan antalet
1820-åringar med samhällsvård enligt 25 § b utgjorde 202. Den första gruppen
är emellertid tUl följd av tidigare svåra levnadsbetingelser och med försenad
utveckling eller utbildning i starkt behov av fortsatt stöd. Om 18-årsgränsen
genomförs för 25 § a-fallen anser bamavårdsnämnden att det bör komma till klart
uttryck i lagen att barnavårdsnämnd (social centralnämnd) är skyldig alt bistå
även dessa ungdomar.
Vad
gäller utbildningsområdet har förslagel att sänka åldersgränsen i 51 §
skollagen samt 20-årsgränsen i skolstadgan, folkhögskolestadgan och
kungörelsen om kommunal och statlig vuxenutbildning inte blivit föremål för
någon invändning.
Beträffande
studiestödssystemel delar centrala studiehjälpsnämnden uppfattningen att man
inte kan ta ställning till en sänkning av åldersgränsen för studiestödet ulan
särskild utredning. Även länsstyrelsen i Uppsala län anser med hänsyn tUl de
praktiska och ekonomiska konsekvenserna av en sådan sänkning all en utredning
först bör verkställas.
Beträffande
bestämmelserna om utbUdningsbidrag i arbetsmarknadskungörelsen anför kommittén
för översyn av arbetsmarknadsutbildningen alt kommittén framdeles kommer att
pröva åldersgränsen.
Förslagel
alt t. v. inle ändra 20-årsgränsen i rusdrycksför-säljningsförordningen tUlstyrks
eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Socialstyrelsen
förklarar sig således uttryckligen biträda promemorieförslaget. Även en
majoritet inom alkoholpolitiska utredningen finner det riktigt att något
förslag till ändring i msdrycksförsäljningsförordningen och därtUl
anknytande kungörelser
Prop. 1974: 44 56
inle
nu läggs fram. I första hand bör minimiåldern för inköp av rusdrycker
bestämmas med utgångspunkt från alkohol- och nykterhets-politiska överväganden.
Två ledamöter av utredningen är emellertid skUjaktiga och anser att det inle är
rimligt att ge alkoholen en särställning i lagstiftningen. Inköpsåldern i
systembutikerna bör utan att man a-waktar utredningens förslag som tidigast
kan träda ikrafl under år 1976 bli densamma som den föreslagna
myndighetsåldern.
Riksskatteverket
understryker del samband som av ålder föreligger mellan myndighetsåldern och
lägsta ålder för att få köpa varor i systembutik. Verket anser emellertid att
ställningstagandet tUl frågan om minimiåldern bör ske först vid behandlingen av
alkoholpolitiska utredningens förslag.
Enligt
länsstyrelsen i Uppsala län förefaller det naturligt att inköpsåldern sammanfaUer
med myndighetsåldern. Har det godtagits att ungdom vid 18 år uppnått en sådan
grad av mognad all myndighet och rösträtt kan inträda vid derma ålder måsle det
enligt länsstyrelsens mening framstå som en obehörig inskränkning att förvägra
personer i åldern 1820 år rätten att inköpa msdrycker. De begränsningar i
inköpsrätten som kan finnas nödvändiga av nyklerhetspoliliska hänsyn regleras
i nykterhetsvårdslagen. Av denna anledning synes den alkoholpoli-liska
utredningens förslag inte behöva avvaktas. Länsstyrelsen föreslår därför att
åldersgränsen i rusdiycksförsäljningsförordningen sänks till 18 år. Liknande
synpunkter anförs av SECO och Folkpartiets ungdomsförbund.
Vad
angår övriga beslämmelser har förslagel om en sänkning av åldersgränsen i
rättegångsbalkens bestämmelser om tillträde till offentlig förhandling inte
mött någon kritik under remissbehandlingen. Delsamma gäUer regeln om räll att
träda i kloster.
Beträffande
förslaget att sänka 20-årsgränsen i 14 § rennäringslagen har lantbruksstyrelsen
förklarat sig inte ha något att erinra.
Förhandlingsutredningen
uppger alt frågan om ändrade åldersgränser för behörighet all inneha vissa
tjänster enligt slatstjänslemannastadgan och stadgan om vissa tjänstemän hos
kommuner m.fl. kommer all beaktas under utredningens fortsatta arbete med
översyn av tjänste-mannalagstiflningen.
Styrelsen
för Stockholms fondbörs anför i fråga om den föreslagna sänkningen av 20-årsgränsen
för börsombud alt fondbörsutredningen inom kort kommer att lägga fram ett
betänkande med förslag till ny börslagstiftning. I detta avser utredningen all
redovisa även vissa synpunkter rörande de kvalifikationskrav som bör
uppställas för börsombud, däribland del nuvarande ålderskravel. Med hänvisning
härtill föreslår börsstyrelsen att man, i avbidan på det kommande börslagförsla-gel
och remissbehandlingen av della, avslår från alt i delta sammanhang vidta
någon ändring i 15 § andra stycket börsordningen för Stockholms fondbörs.
Prop.
1974: 44 57
Befälsbemanningsutredningen bekräftar att utredningen
kommer all överväga vilka allmänna krav som skall ställas på befälhavare på handelsfartyg
eller fiskefartyg. Samtidigt kommer praktiktidskraven att överses. Del är enligl
utredningens uppfattning olämpligt alt i samband med en sänkning av
myndighetsåldern automatiskt sänka den i 7 § sjöbefälskungörelsen angivna 20-årsgränsen.
Den i promemorian intagna ståndpunkten alt inte nu föreslå ändring av denna
gräns är därför enligl utredningens mening riktig. Samma uppfattning förs fram
av länsstyrelsen i Uppsala län.
Beträffande
förslagel all sänka ell par 20-årsgränser i vissa författningar om stöd till
rationalisering inom jordbruket och trädgårdsnäringen anför lantbruksstyrelsen
all åtgärden inte får någon större praktisk betydelse vad gäller slödel till
jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering. För alt få sådant stöd
krävs nämligen inte bara alt sökanden skall ha uppnått viss ålder ulan även att
han har den yrkesskicklighet som behövs för ändamålsenlig drift av företaget.
I
promemorian läggs inle fram någol förslag till ändring av 20-årsgränsen i
reglementet angående statens grupplivförsäkring. Länsstyrelsen i Uppsala län
säger sig dela synpunkten att åldersgränser som bestämls i samråd med
arbetsmarknadens parter inle nu bör ändras. Dock anser länsstyrelsen all det
kan ifrågasättas om inte åldersgränsen för barnpensioner, grupplivräntor m. m.
med hänsyn till deras konstruktion och karaktär bör anpassas till
myndighetsåldern. Föreningen Sveriges överförmyndare pekar på all föregående
sänkning av myndighetsåldem åtföljdes av en motsvarande sänkning av åldersgränsen
för ulfående av tilläggsbelopp enligl avtalen om tjänstegrupplivförsäkring. Om
den nu föreslagna sänkningen av myndighetsåldern kommer att följas av en
motsvarande sänkning av åldersgränsen för tilläggsbeloppen, vore en sådan
utveckling enligt föreningens mening uppenbarligen ofördelaktig för den unge, inle
minst med hänsyn tUl gällande bestämmelser för ulfående av ekonomisk hjälp
till utbildning.
Svenska
landstingsförbundet finner det vara en brist att promemorian inte alls
behandlar de författningar som vid sidan av regeringsformen reglerar val och
rösträttsålder och som knyter an till viss bestämd ålder ulan att hänvisa
enbart tUl myndighetsbegreppet. Förbundet saknar sålunda förslag till
ändringar av t. ex. 6 § kommunallagen till vilken 7 § landstingslagen
indirekt hänvisar saml 2 kap. 3 § och 4 kap. 2 § vallagen. Förbundet
förutsätter att även dessa författningar ses över.
2.3.3 Andra åldersgränser för unga
Beträffande de åldersgränser för unga personer som
behandlats i avsnittet 2.2.3 redovisar remissinstanserna inle några från
promemorian avvikande synpunkter. Del gäller för familjerättens vidkom-
Prop. 1974: 44 58
mande
bl. a. bestämmelserna i FB och barnavårdslagen om barns rätt all själv yttra
sig i olika frågor som rör dess person eller egendom. Motsvarande gäller även 15-årsgränsen
i RB för underårig som hörs som vittne samt 18-årsgränserna i namnlagen,
passkungörelsen och vapenförordningen.
Remissinstansema
godtar också förslaget att inle göra någon ändring i lagen om erkännande och
verkställighet av vissa utiändska domar och beslut angående underhåll till
barn.
Den
i promemorian hävdade ståndpunkten att en sänkning av myndighetsåldem inte bör
påverka åldersgränserna inom del straffrättsliga påföljdsområdet biträds eller
lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Socialstyrelsen
framhåller att sänkningen av myndighetsåldern ända till 18 år inte lämpligen
kan få innebära alt ungdomar i åldersgrupperna närmast över 18 år inle skulle
bli straffrättsligt särbehandlade. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att inom
kriminalvården, där till stor del behandlingssynpunkter varit avgörande för
åldersgränsernas bestämmande, man inle behöver hysa betänkligheter mot andra
åldersgränser än 18 år.
Vad
utbildningsområdet angår tar skolöverstyrelsen upp vissa åldersgränser som
stipulerats för inträde till vissa utbildningslinjer inom seminarierna för
huslig utbildning. Skolöverstyrelsen framhåller att enligt 29 § stadgan för
seminarierna för huslig utbildning fordras för all vinna inträde på ekonomiföreståndarlinjen
all sökanden under del år, då inträde söks, fyller lägst 21 år. För inträde
till hushållslärarlinjens allmänna gren, hushållslärarlinjens lanthushållsinriktade
gren, lextUlärarlinjen saml barnavårdslärarlinjen vid husligt seminarium är enligl
2427 §§ samma stadga motsvarande åldersgräns 19 år. Den högre gränsen för ekonomiföreståndarlinjen
torde ha föreskrivits med hänsyn till det ekonomiska ansvar som ofta kommer att
åvila ekonomi-föreståndare. Enligt styrelsens uppfattning bör samtliga nu
nämnda åldersgränser bringas att överensstämma med en eventuellt sänkt myndighetsålder.
Beträffande särskolplikten för vissa psykiskt utvecklingsstörda framhåller
landstingsförbundet all förbundet inle har någon erinran mot alt 21-årsgränsen
med viss möjlighet till förlängning behålls oförändrad.
Mot
departementspromemorians förslag i övrigt har inte gjorts några invändningar.
Beträffande särskilt trafiklagsliflningen understryker länsstyrelsen i Uppsala
län att åldersgränserna inom denna är betingade av tekniska och säkerhetsmässiga
överväganden och att de därför bör behållas.
Prop.
1974: 44 59
2.4 Föredraganden
2.4.1 Myndighetsåldern
Den nuvarande åldersgränsen för myndighetens inträde, 20
år, infördes år 1969. Dessförinnan var myndighetsåldern sedan länge 21 år.
Under
senare år har frågan om en ytterligare sänkning av myndighetsåldern
aktualiserats i olika sammanhang. Sålunda lades förra året fram förslag till ny
regeringsform som bl. a. innebar att rösträttsåldern vid val till riksdagen
sänktes från 20 till 18 år. Förslagel har nyligen blivit slutligt antaget av
riksdagen. Samtidigt med all förslag lades fram om en sänknmg av rösträttsåldem
framhölls önskvärdheten av all sambandet mellan rösträttsålder och
myndighetsålder behålls.
Frågan om
en sänkning av myndighetsåldem har också behandlats inom Europarådet. Sålunda
har rådets ministerkommitté år 1972 antagit en resolution, i vilken medlemsstatema
bl.a. rekommenderas att sänka myndighetsåldern under 21 år och att, om de anser
det tUlrådligt, bestämma den lUl 18 år. I Finland lades förra året fram en
proposition med förslag till en 18-årsgräns. Av andra västeuropeiska länder har
Storbritannien för några år sedan sänkt myndighetsåldern till 18 år. Även
Sovjetunionen och övriga östeuropeiska stater tillämpar en 18-årsgräns. I
Österrike sänktes nyligen myndighetsåldern till 19 år. Sänkning av 21-årsgränsen
övervägs i vissa stater i Västeuropa, t. ex. i Belgien, Luxemburg och
Förbundsrepubliken Tyskland.
Mol bakgmnd
av den föreslagna sänkningen av rösträttsåldern och utvecklingen i andra länder
har inom justitiedepartemenlel utarbetats en promemoria (Ds Ju 1973r 11), där
det föreslås att myndighetsåldem skall sänkas från 20 till 18 år. Ändringen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.
Den
föreslagna sänkningen av myndighetsåldern har tillstyrkts eller länmals ulan
erinran av del stora flertalet remissinstanser. Endast tre remissinstanser tar
klart avstånd från förslaget. Vissa reservationer framförs dock även av de
instanser som i och för sig ställer sig positiva tUl en sänkning av
myndighetsåldern.
De remissinstanser
som är kritiska mot förslaget anser alt sambandet mellan myndighetsålder och
rösträttsålder inte med nödvändighet behöver upprätthållas. Däremot anser man
det behövligt att behålla del nuvarande skyddet för personer som är under 20
år. Från åklagarhåll betonas den ökade risken för brottsliga dispositioner som
följd av civilrättsliga transaktioner ingångna på grund av ungdomligt oförslånd.
Det förhållandel all den förra sänkningen av myndighetsåldern inte har haft
några synbara negativa effekter tillmäter man inte någon större betydelse,
eftersom den nu föreslagna sänkningen omfattar ytterligare hela två år. Från
flera håll betonas slutligen att en sänkning inte bör genomföras förrän
enighet har uppnåtts med övriga nordiska länder.
Prop.
1974: 44 60
För egen del vill jag understryka vad föredragande
departementschefen anförde vid 1969 års reform, nämligen att det är föga
fruktbart att närmare diskutera när ungdomens sociala mognad inträder, eftersom
del är svårt att ställa upp några objektivt giltiga kriterier på social mognad.
Övervägandena bör i stället utgå från de verkningar som myndigheten medför i
fråga om behörighet i olika avseenden, särskilt i ekonomiska angelägenheter.
Härvid bör beaktas att ungdomar som fyllt 18 år redan i samband med 1969 års
reform har fått en så omfattande civU-rätlslig handlingsförmåga all del inte
ulan fog kan hävdas all myndighet väsentiigen inträder redan vid denna ålder.
De som fyllt 18 år har sålunda bl. a. rätt all själva hyra bostad för eget bmk
och att ta upp statiiga lån som syftar till att bereda dem hjälp till utbUdning
eller bosättning. Vidare har varje underårig med eget hushåll räll all företa
sedvanliga rältshandhngar för den dagliga hushållningen eller för uppfostran
av bam, som tillhör hushållet. Redan tidigare gällde all personer som fyllt 18
år har behörighet att själva ta tjänst eUer annat arbete.
De ändringar som sålunda vidtogs år 1969.mnebär all
omyndigheten för dem som är mellan 18 och 20 år i huvudsak kommer till
praktiskt uttryck bara när del gäller viss skuldsällnmg, t. ex. i samband med
avbetalningsköp, och förfogande över tUlgångar som förvärvats på annat sätl än
genom eget arbete eller genom upplagande av studie- eller bosättningslån. Det
är inte något stort steg som tas och inle några stora risker som öppnas, om man
på de angivna områdena slopar del skydd som omyndigheten f. n. ger.
Av
intresse vid fastställande av myndighetsåldem är den åldersgräns som gäller i
andra avseenden för inträdande av medborgerliga rättigheter och skyldigheter.
Skyldigheten att göra värnplikt inträder vid 18 års ålder. Särskild vikt bör
uppenbarligen tUlmätas sänkningen av rösträttsåldern. Till stöd för denna
sänkning har anförts bl. a. att flertalet ungdomar har fått successivt ökade
förutsättningar att ta ställning i politiska frågor genom bl. a. förbättrad
skolundervisning i samhällskunskap, massmedias informationsverksamhet och
föreningsverksamheten. Även om, som framhåUits från några håll under
remissbehandlingen, en sänkning av rösträttsåldern inte nödvändigtvis måsle
föranleda en motsvarande sänkning av myndighetsåldem, torde del dock te sig
egendomligt om en person som anses mogen att ta självständig ställning i politiska
frågor inte tiUerkänns fuU civilrättslig handlingsförmåga. I samband med alt
förslag lades fram om en sänkning av rösträttsåldern framhölls också, som
tidigare nämnts, det önskvärda i att man behöll sambandet mellan
rösträttsålder och myndighetsålder. Samma ståndpunkt har intagits av riksdagens
lagutskott vid behandhngen av ett tidigare motionsförslag om sänkning av
myndighetsåldern.
Givelvis är det i och för sig önskvärt att behålla den
nuvarande nordiska rättslikheten när del gäller myndighetens inträde.
Oavsett
Prop. 1974: 44 61
vilken
ståndpunkt man intar från svensk sida kan emellertid denna rättslikhet antas
komma att upphöra, eftersom en proposition med förslag tUl 18-årsgräns redan
har lagts fram i Finland, medan någon motsvarande reform inte är omedelbart
aktuell i övriga nordiska länder. Det finns därför inte någol skäl alt av
hänsyn tiU förhållandena i övriga Norden vänta med en sänkning av
myndighetsåldern. Som jag strax skall återkomma till torde del heller inte
uppstå några mera beaktansvärda ölägenheter, om myndighetsåldern är olika i de
nordiska ländema.
Med
hänsyn till det anförda föreslår jag all myndighetsåldern sänks från 20 till 18
år. Sänkningen föranleder ändring i 9 kap. 1 § föräldrabalken (FB). I samband
härmed bör de år 1969 införda reglema i 9 kap. 2 § första stycket och 3 a § om
behörighet för underårig som fyllt 18 år all hyra bostad och la upp vissa lån
upphävas. Reglema i 2 a § oiri behörighet att företa rättshandlingar för den
dagliga hushållningen bör däremot behållas, eftersom de är tiUämpliga även på
den som är under 18 år.
En
sänkning av myndighetsåldern tUl 18 år medför, som nyss nämnts, att
myndighetsåldern blir lägre i Sverige än i Danmark, Island och Norge. Den blir
också lägre än vad som gäller på många håll utanför Norden. Della aktualiserar
behovet av särskilda internalionellt privaträttsliga regler på området.
Vad
beträffar förhållandet till stater utanför Norden finns tUlämpliga regler i 4
kap. 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap (SFS 1904r 26 s. 1). Bestämmelsema bygger på
nationalitetsprincipen. Frågan humvida en person är underårig eller inte bedöms
alltså enligl lagen i det land där han är medborgare. TUl skydd för godtroende
tredje man har emellertid en särskild undantagsregel tagits upp i 4 kap. 5 §
andra stycket. Om rättshandling har företagils här i landet av någon som på gmnd
av underårighel varit obehörig att företa rättshandlingen enligt tillämplig utländsk
lag, blir rättshandlingen ändå bindande för honom, om han ägt behörighet enligl
svensk lag och motparten varken insåg eller bort inse hans bristande
behörighet. Denna godlrosregel får särskild aktualitet när det gäller utiänningar
från stater där myndighetsåldem är högre än i Sverige. Några ändrade regler på
området torde inle behövas.
I
förhåUande lUl övriga nordiska länder tUlämpas inte 1904 års lag. I stället
gäller 1931 års förordning om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, adoption och förmynderskap (SFS 1931 r 429). Förordningen, som gmndas
på en konvention mellan de nordiska länderna, bygger på domicUprincipen. Av 14
och 16 §§ följer att frågan om omyndighet beträffande den som är medborgare r någol
av de nordiska ländema men som har hemvist i annat nordiskt land skall bedömas
enligt lagen i den stat där han har hemvist, såvida inte förmyn-
Prop. 1974: 44 62
derskap
redan utövas i annat nordiskt land. Om myndighetsåldern sänks lUl 18 år i
Sverige och Finland men behålls vid 20 år i Danmark, Island och Norge kommer
alltså svenska medborgare som är mellan 18 och 20 år och har hemvist i någol av
sistnämnda tre länder alt alltjämt vara omyndiga. Liknande effekter har kunnat
uppslå redan tidigare. Sålunda har i Finland sedan länge gällt att underårig
som gifter sig blir myndig i samband därmed. Denna regel har på gmnd av den
nordiska konventionen inte varit tillämphg i de övriga nordiska länderna på
finska medborgare vilka vid äktenskapets ingående haft hemvist i annat nordiskt
land. Del synes inle nu böra komma i fråga att frångå den reglering som gäller
i förhållande till de andra nordiska ländema och som alltså gmndas på domicUprincipen.
Om
den som enligl hemvistlandels lag blivit myndig därefter bosätter sig i ell
land enligt vars lag han alltjämt skulle vara omyndig uppslår frågan humvida
han därigenom återigen förlorar sin rättshandlingsförmåga. Frågan
uppmärksammades under förarbetena till 1931 års nordiska konvention. Med
anledning av den förut omnämnda finska regeln om att den som gifter sig blir
myndig uttalades alt den som en gång har blivit myndig i en av staterna inte
förlorar sin myndighet genom att han flyttar till annan fördragsslulande stat.
Vid överläggningar med företrädare för de danska, finska och norska justitieministerierna
har emellertid tvekan yppats humvida uttalandet kan anses vägledande också i
förevarande situation. Den oklarhet som nu råder får dock antas ha ringa
praktisk betydelse. Läget torde vara mera klart i den situationen all någon
flyttar från en stat med högre myndighetsålder till en stat där myndighetsåldem
är lägre. Om sålunda en i Danmark bosatt 18-åring flyttar till Sverige, kommer
han att bli myndig i och med att han tar hemvist här i landet, under förutsällning
alt inte förmynderskap fortfarande utövas i annat nordiskt land, vilket kan
vara fallet exempelvis om förmyndaren alltjämt är bosatt i Danmark. I exemplet fömtsatts
all vederbörande är medborgare i nordiskt land.
I
1931 års konvention och förordning finns inle någon motsvarighet tUl den särskUda
regel om skydd för godtroende medkontrahent som har upptagits i 4 kap. 5 §
andra stycket 1904 års lag. En sådan regel har hittills ansetts kunna a-waras.
Om emellertid myndighetsåldern blir olika i de skilda nordiska länderna, kan
det finnas behov alt la upp frågan om ändring i den nordiska konventionen på
denna punkt. Som framhållits vid överläggningar med företrädare för de danska,
finska och norska justitieministerierna kan det finnas anledning att revidera
också andra bestämmelser i konventionen. De ändringar som under senare tid har
företagits i denna lyder f. ö. på ell behov av en mera genomgripande översyn.
Från svensk sida har också initiativ tagits till en sådan översyn.
Beträffande
tidpunkten för genomförandel av den aktuella reformen
Prop. 1974: 44 63
finner
jag inte anledning att frångå promemorians förslag. De nya bestämmelserna om
myndighetsåldern bör alltså träda i kraft den 1 juli 1974.
2.4.2
Andra 20-årsgränser
I
promemorian påvisas att del vid sidan av de regler som direkt anknyter till
myndighetsåldern finns bestämmelser om en åldersgräns på 20 år på vitt skilda
rättsområden. Ofta har 20-årsgränsen valts för all få överensstämmelse med
myndighetsåldern. Enligl promemorian finns det emellertid också 20-årsgränser
där andra motiv än sambandet med myndighetsåldern har varit avgörande. När del gäUer
all la ställning till om en sänkning av myndighetsåldern med två år skall
påverka andra åldersgränser, bör enligl promemorian den principiella
utgångspunkten vara att en anpassning nedåt bör ske överallt där den nuvarande
åldersgränsen i väsentlig grad påverkats av den nuvarande myndighetsåldern. Om
del på någol område finns speciella skäl att behålla 20-årsgränsen, bör däremot
inte göras någon ändring bara för alt vinna likformighet.
Vid
1973 års riksdag begärdes i en motion (1973 r 620) översyn av de åldersgränser
för barn och underåriga som lagstiftningen innehåller. Lagutskottet anförde i
sitt av riksdagen godtagna belänkande (LU 1973r 31) med anledning av motionen
alt en sammanställning av gällande åldersgränser, även om den inte är
fullständig, ger ett klart belägg för att det råder en relativt långt driven
uppspaltning på olika åldersgränser. De rikt differentierade åldersgränserna
kunde enligt utskottets mening förklaras av att åldersgränserna inom olika
områden har så väsensskilda syften. Utskottet underströk alt man i del
fortsatta lagstiftrungsarbetet borde eftersträva så enhetliga åldersgränser som
möjligt. En samordning av åldersgränserna fick dock inte bli ett självändamål
ulan varje åldersgräns måste bestämmas så att den verkligen tUlgodoser det
syfte som den avser att tjäna.
För
egen del finner jag att de i promemorian förordade principerna för anpassning
av olika åldersgränser till myndighetsåldern stämmer väl överens med det
synsätt som lagutskottet gett ullryck för. Jag anser därför att en ändring av
åldersgränserna bör ske i enlighet med de angivna principerna. Som framhåUs i
promemorian tillkommer att 20-årsgränsen på flera områden berörs av pågående
utredningar. I dessa fall bör resultatet av utredningarna avvaktas, innan slutiig
ståndpunkt las till om berörda åldersgräns bör ändras.
Åldersgränser
finns i författningar på vitt skilda rättsområden. Flera av författningama är
sådana att det ankommer på Kungl. Majrt alt ensam besluta om ändringar i dem.
För överblickens skull avser jag emellertid att i den fortsatta
framställningen ta upp såväl författningar av detta slag som författningar som
kan ändras endast med riksdagens
Prop. 1974: 44 64
medverkan.
I fall då en författning hör under annat departement än justitiedepartementet
har jag samrått särskilt med vederbörande statsråd.
Beträffande
den familjerättsliga lagstiftningen delar jag den uppfattning som förts fram i
promemorian att reglerna i FB om vårdnadens upphörande och samtycke till
adoption samt i ärvdabalken om behörighet att upprätta testamente alla har nära
samband med myndighetsåldern och därför bör anpassas till denna. Motsvarande
gäller den 20-årsgräns som i speciella undantagssilualioner är föreskriven för
rätt att anta adoptivbarn.
I
promemorian föreslås en sänkning av den i lagen (1938: 318) om avbrytande av
havandeskap föreskrivna 20-årsgränsen för hörande av kvinnans vårdnadshavare i
abortärende. Eftersom abortlagstiftningen är föremål för översyn i
justitiedepartementet anser jag dock all någon ändring inte bör göras i
förevarande sammanhang. Som förordats i promemorian bör däremot en anpassning
till myndighetsåldern ske i lagen (1962: 381) om allmän försäkring, såvitt
gäller bestämmelserna om utbetalning av föräldrapenning, och i kungörelsen
(1962: 520) angående sättet och liden för utbetalning av pension enligl
nyssnämnda lag. Förslag till den ändring som behövs i sistnämnda författning
kommer senare att anmälas av chefen för socialdepartementet.
I utiänningskungörelsen
(1969: 136) finns vissa regler om en 20-årsgräns som har betydelse för frågan
om uppehåUstiUslånd m. m. I promemorian föreslås att även dessa regler
anpassas lUl den nya myndighetsåldem. Vid remissbehandlingen har emellertid
statens invandrarverk gjort gällande att åldersgränsen i ett par fall i
stället bör sättas ned till 16 år. Invandrarverket har även föreslagit vissa
andra ändringar i utiänningskungörelsen. Efter samråd med statsrådet Leijon
anser jag att frågan om behövliga ändringar i utlänningskungörelsen bör tas upp
särskilt och anmälas för Kungl. Maj:t i ett senare sammanhang.
På
det skatlerättsliga området finns bl. a. ett par bestämmelser där en 20-årsgräns
har betydelse för förmögenhetsbeskattningen. Sålunda gäller enligl 8 §
förordningen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt alt föräldrar i viss omfattnmg
är skattskyldiga för förmögenhet som tiUhör deras barn under 20 år. Vidare
beräknas enligt 12 § 1 mom. samma förordning den beskattningsbara förmögenheten
i vissa fall gemensamt för föräldrar och omyndiga barn. I promemorian anförs
all en sänkning av de angivna 20-årsgränserna framstår som en naturlig konsekvens
av all man sänker den ålder då barnen själva disponerar över sin förmögenhet.
Jag delar denna uppfattning och förordar således all de berörda åldersgränserna
i förmögenhetsskatteförordningen sänks till 18 år.
I
28 § arvsskalleförordningen (1941: 416) medges en viss lindring i arvsbeskallningen
för barn under 20 år. I promemorian föreslås att även denna åldersgräns skall
anpassas till den sänkta myndighetsåldern.
Prop.
1974: 44 65
Förslaget har i denna del kritiserats från flera håll
under remissbehandlingen. Därvid har bl. a. hävdats att ungdomar i
åldersgruppen 1820 år har ett stort behov av tillskott till sina ekonomiska
resurser för studier, praktiktjänstgöring m. m. och att den särskilda
skattelindringen bidrar till att tillgodose delta behov.
För min del ansluter jag mig tUl den åsikt som fördes fram
av föredragande departementschefen vid 1969 års sänkning av myndighetsåldern,
nämligen all del inte finns anledning all i arvsskalleförordningen ha någon
generell regel om särskild skattelindring med anknytning till en högre
åldersgräns än myndighetsåldern. Det behov av medel för utbildning m. m. som
föreligger för ungdomar i åldern 1820 år får tillgodoses på annat sätt än
genom lättnader i arvsbeskallningen. Härtill kommer att den skatteskärpning som
kan inträffa, om den berörda 20-årsgränsen sänks, i regel torde bli obetydlig.
Jag tiUstyrker därför promemorieförslaget om att åldersgränsen i arvsskalleförordningen
sänks tUl 18 år.
Under remissbehandlingen har väckts ytterligare en fråga
rörande skattelagstiftningen. Enligl 46 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:
370) får avdrag vid inkomstbeskattningen göras bl. a. för premier för vissa
försäkringar som ägs av den skallskyldiges omyndiga barn. En sänkning av
myndighetsåldern medför automatiskt en begränsning av denna avdragsrätt.
Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller att detta ingrepp i
avdragsrätten inte kan anses obetydligt. Med hänsyn härtill och då livförsäkringens
skattefrågor är föremål för utredning inom livförsäkringsskattekommittén (Fi
1971: 07) hemställer riksförbundet att avdragsrätlen t. v. behåUs i oförändrad
omfattning genom att en uttrycklig åldersgräns på 20 år införs i kommunalskaltelagen.
Jag kan för min del inte biträda denna hemställan. Redan.vid 1969 års sänkning
av myndighetsåldern framhöll departementschefen att den omständigheten att en
person har slutit ett långtidsavtal under fömlsätlning att avtalet skulle
medföra vissa gynnsamma verkningar för honom i skattehänseende inte kan
betraktas som ett tillräckligt motiv för att vid en ändring i civilrättslig
lagstiftning, som återverkar på skattereglema, ändå låta honom åtnjuta de
sålunda beräknade fördelarna. Jag anser därför all avdragsrättens anknytning
till myndighetsåldern bör bestå. Efter samråd med chefen för
finansdepartementet anser jag dock all hittUlsvarande avdragsregler bör gälla
för hela år 1974. Erforderliga författningsändringar kommer alt anmälas för Kungl.
Maj:t av chefen för finansdepartementet i ett senare sammanhang.
Vad härefter beträffar det straffrättsliga området innehåUer
6 kap. BrB en rad beslämmelser som straffbelägger sexuella handlingar mot barn
och ungdom. Utmärkande är bl. a. att homosexuella handhngar behandlas
strängare än motsvarande heterosexuella handlingar. Två av de 20-årsgränser som
förekommer i kapitiet rör just homosexuella
5 Riksdagen 1974. 1 sand. Nr 44
Prop.
1974: 44 66
handlingar (4 och 8 §§). En ytterligare 20-årsgräns finns
i 7 §, där del bl. a. föreskrivs alt den som förleder någon som är under 20 år
till otuktigt levnadssätt skall straffas för koppleri. Denna regel är inle
begränsad till homosexuella förhållanden.
I promemorian las inle ståndpunkt i frågan om de nu nämnda
20-årsgränserna skall anpassas till en sänkt myndighetsålder. Del föreslås i
stället all eventuella ändringar skall anstå i avvaktan på resultatet av
arbetet inom sexualbrollsutredningen (Ju 1972: 01). Jag biträder della förslag.
I lagen (1964r 167) med särskilda beslämmelser om unga
lagöverträdare finns en föreskrift om att värdnadshavaren skall höras i vissa
fall när lagöverträdaren är under 20 år. Jag ansluter mig till promemorians
förslag om alt bestämmelsen skall anpassas till all vårdnaden upphör vid 18 års
ålder.
Ett område där 20-årsgränsen är av stor betydelse är barnavårds-lagstiftningen.
Ingripande med stöd av bamavårdslagen (1960r 97) kan gmndas antingen på
förhållanden som kan hänföras till bamels omgivning (25 § a) eller på
förhållanden som kan hänföras till den unges eget beleende (25 § b). I den
förra typen av fall kan ingripande inle företas sedan den unge har fyllt 18 år.
Motsvarande åldersgräns i de senare fallen är 20 år. Vidtagna åtgärder skall i
princip upphöra senast när den unge fyller 20 år. Samhällsvård som har
anordnats med stöd av 25 § b kan emellertid pågå längre. Samhällsvården skall
dock alltid upphöra senast tre år efter omhändertagandet. Motsvarande gäller i
fråga om utskrivning från ungdomsvårdsskola.
I promemorian föreslås all åtgärder som har beslutats med
stöd av 25 § a barnavårdslagen skall upphöra senast när den unge fyller 18 år.
Detta förslag har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Stockholms barnavårdsnärrmd
ifrågasätter dock om man inte bör avvakta med att införa 18-årsgränsen i dessa
fall. Antalet ungdomar som tillhör berörd kategori är visserligen enligt
barnavårdsnämnden förhållandevis ringa men ungdomarna är ofta i starkt behov av
fortsalt stöd. För min del anser jag det dock som en naturlig konsekvens av en
sänkning av myndighets- och vårdnadsåldern alt åtgärder som beslutats med stöd
av 25 § a barnavårdslagen skall upphöra senast när den unge fyller 18 år. Jag
ansluter mig därför till promemorieförslaget.
Beträffande 20-årsgränsen i 25 § b framhålls i promemorian
det principiellt otillfredsställande i alt möjliggöra ingripande inom barnavårdens
ram mol personer som har uppnått myndig ålder. Enligl promemorian kan man
emellertid inle bortse från all en sänkning av åldersgränsen för ingripande
enligt bamavårdslagen skulle innebära en allvarlig inskränkning i möjlighetema
alt bereda adekvat vård för missanpassad ungdom. I promemorian hänvisas också
till den allmänna översyn av den sociala vårdlagstiftningen som f. n. pågår
inom socialutredningen (S 1969r 29). I det angivna läget förordas att man t.
v. behåUer
Prop. 1974: 44 67
den
nuvarande 20-årsgränsen i 25 § b och därtill anknutna bestämmelser.
Promemorieförslaget
har i denna del allmänl godtagits under remissbehandlingen. Från flera håll
har betonats alt möjligheterna att bereda adekvat vård för unga alkohol- och narkolikamissbmkare
skulle allvarligt försämras, oni den berörda 20-årsåldern sänktes. Även jag ansluter
mig till promemorians förslag. Del ankommer på socialutredningen att i viss
utsträckning överväga hur gränsen bör dras mellan olika vårdformer. Härvid
uppkommer bl. a. frågan om vilka åldersgränser som skall gälla i olika
sammanhang. Nämnas bör också att del pågående reformarbetet på kriminalvårdens
område synes ge anledning till översyn av de reaktionsformer som gäller för
unga lagöverträdare.
I
enlighet med del anförda bör någon ändring inte göras i 25 § barnavårdslagen
och bortsett från en redaktionell justering inle heller i 32 §. Vad
beträffar 27 och 28 §§, som ger barnavårdsnämnden möjlighet att meddela
föreskrifter resp. förordna om övervakning, bör, som föreslagits i promemorian,
föreskrivas alt sådana åtgärder skall upphöra senast vid 18 års ålder i fall
som avses i 25 § a och vid 20 års ålder i fall enligt 25 § b. Beträffande den
som är över 18 år och som på grund härav inte längre står under någons vårdnad
bör föreskrift bara kunna avse den unge själv. Regeln om samhällsvårdens
upphörande i 42 § andra stycket bör ges den utformningen all samhällsvården
skall upphöra senast då den omhändertagne fyller 18 år eller, om han har omhändertagils
med stöd av 25 § b efter fyllda 15 år, senast tre år efter omhändertagandet. Bestämmelsema
i 24 § första stycket om underrättelse till föräldrar och i 33 § andra stycket
om kvarhållande av den unge i förvar tills han hämtas av föräldrar eUer
fostrare bör ändras så alt bestämmelserna inte blu: tUlämpliga i faU då den
unge har fyllt 18 år och på grund härav inte står under någons vårdnad.
Utöver
de nu förordade ändringama i barnavårdslagen bör, som föreslagils i
promemorian, vissa redaktionella jämkningar göras i författningstexten.
Som
påpekats i promemorian medför ändringarna i barnavårdslagen att föreskrifter,
övervakning och samhällsvård som grundas på 25 § a och avser någon som är över
18 år när lagändringarna träder i kraft skall upphöra omedelbart.
Om
20-årsgränsen i 25 § b barnavårdslagen t. v. behålls oförändrad finns det, som
framhållits i promemorian, inle anledning att nu sänka åldersgränsen för tUlämpning
av lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet från 20 liU 18
år. Inte heUer bör någon jämkning ske i föreskrifterna om meddelande till
barnavårdsnämnd i 12 § första stycket lagen (1964: 168) om verkställighet av
bötesstraff och 16 § andra stycket förundersökningskungörelsen (1947; 948).
Vad
gäller utbildningsområdet finns en 20-årsgräns i 51 §
Prop. 1974: 44 68
skollagen
(1962: 319). Åldersgränsen har betydelse för möjligheten att företa inspektion
vid privatskolor m. m. till skydd för unga elever. Efter samråd med statsrådet Hjelm-Wallén
förordar jag att man inte i delta sammanhang ändrar förulsältningama för
inspektion. Bestämmelsen bör alltså t. v. lämnas oförändrad. Som påtalats i
promemorian har de regler i skolstadgan (1971:235), folkhögskolestadgan
(1958:478) och kungörelsen (1971: 424) om kommunal och statlig vuxenutbUdning
som innehåller en 20-årsgräns nära samband med bestämmelserna om vårdnad.
Dessa regler bör därför anpassas till den nya myndighetsåldern.
Inom
studiestödssystemel innebär 20-årsgränsen en avgränsning mellan yngre och
äldre studerande. Efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet
förordar jag all någon ändring nu inte görs i fråga om denna åldersgräns. Jag
vill erinra om alt vissa frågor som rör det studiesociala systemet övervägs
inom kommittén (U 1969: 51) för studiestöd ål vuxna. Inte heller
bestämmelserna om utbildningsbidrag i arbelsmarknadskungörelsen (1966: 368)
bör ändras nu. Jag vUl erinra om att frågor som rör den framtida utformningen
av arbetsmarknadsutbildningen f. n. övervägs av kommittén (In 1972: 04) för
översyn av arbetsmarknadsutbildningen.
Rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521) innehåller bestämmelser som innebär att rusdrycker inte får säljas
till den som är under 20 år. Vid förordningens tillkomst ansågs del av flera
skäl naturligt att knyta åldersgränsen till myndighetsåldern. Della samband
behölls vid myndighetsålderns sänkning år 1969. Samma skäl kan nu anföras för
en sänkning till 18 år. Enligt promemorian bör emellertid frågan om den
lämpliga minimiåldern för rätt till inköp av rusdrycker i första hand bedömas
från alkohol- och nykterhetspolitiska synpunkter. Det åligger alkoholpolitiska
utredningen (Fi 1966: 33) att göra en allmän översyn av alkohol- och
nykterhetspolitiken. Enligt promemorian bör resultatet av utredningens
överväganden avvaktas, innan man gör någon ändring i msdrycksförsäljningsförordningen.
Jag ansluter mig till denna bedömning.
Vad
angår övriga beslämmelser som är aktuella i delta sammanhang biträder jag promemorieförslaget
om en sänkning av åldersgränsen i rättegångsbalkens (RB:s) bestämmelse om
tillträde till offentlig förhandling. Bestämmelsen blir indirekt tillämplig
vid handläggning enligt förvaltningsprocesslagen samt enligt lagarna om
arbetsdomstol, försäkringsdomslol och marknadsdomstol m. m. I 20 kap. 14 § RB
bör härjämte upphävas en beslämmelse om kompletterande angivelse-eller åtalsräll
för omyndig som har fyllt 18 år. Den rätt som i angivna hänseenden kan
tillkomma omyndigförklarad berörs inte.
Också
den i religionsfrihetslagen (1951: 680) föreskrivna minimiåldern för rätt all
bli upptagen i kloster bör anpassas tUl en sänkt myndighetsålder. Motsvarande
gäller en i rennäringslagen (1971: 437) upptagen 20-årsgräns.
Prop. 1974: 44 69
Som
framhållits i promemorian finns det inle anledning att i detta sammanhang ändra
den 20-årsgräns som gäller inom det nya tandvårdssystemet. Vad beträffar
åldersgränserna i slatstjänslemannastadgan (1965: 601) och stadgan (1965: 602)
om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. faller hithörande frågor inom ramen
för förhandlingsutredningens (C 1968: 16) arbete. De berörda åldersgränserna
bör därför t. v. behållas oförändrade. Frågan om ändring av 20-årsgränserna i
statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959:287) och i reglementet (1962r
698) angående statens grupplivförsäkring får anstå i avbidan på överläggningar
mellan statens avlalsverk och de statsanställdas organisationer.
I
promemorian föreslås en sänkning av 20-årsgränsen för börsombud enligt
börsordningen (1969r 546) för Stockholms fondbörs. Jag vill erinra om att
frågan om kvalifikationskraven för börsombud har övervägts av
fondbörsutredningen (Fi 1967r 32), som nyligen har lagl fram betänkandet (SOU 1973r
60) Fondbörsen. Frågan om ändring av den berörda åldersgränsen i börsordningen
får tas upp i samband med andra ändringar som kan föranledas av utredningens
förslag.
I
sjöbefälskungörelsen (1960r 487) finns en 20-årsgräns för befälhavare på
handelsfartyg eller fiskefartyg. Åldersgränsen har samband med
behörighetskraven för sjöbefäl. I promemorian föreslås all någon ändring inle
nu företas av nämnda åldersgräns, eftersom behörighetskraven f. n. ses över av befälsbemanningsutredningen
(K 1970r 29). Jag är av samma uppfattning. Däremot bör, som förordats i
promemorian, en sänkning ske av 20-årsgränsen i vissa författningar om stöd
till rationalisering inom jordbmket och trädgårdsnäringen.
Under
remissbehandlingen har anmärkts att promemorian inle upptar förslag till
ändringar i bl. a. kommunallagen och vallagen. Med anledning härav vill jag
erinra om att Kungl. Majrt tidigare denna dag beslutat att förelägga riksdagen
förslag till följdändringar till gmndlagsreformen som bl. a. avser kommunal-
och vallagstiftningen.
2.4.3
Andra åldersgränser för unga
Vad
först gäller familjerätten och anslutande områden påpekas i promemorian att bestämmelsema
i FB och barnavårdslagen om barns rätt alt själv yttra sig i olika frågor som
rör dess person eller egendom inte har någol direkt samband med
myndighetsåldern. I stället har från fall till fall bedömts vid vilken ålder
det bör vara av värde att generellt efterhöra den underåriges egen mening. Enligl
promemorian är det inte påkallat att i detta sammanhang göra någon ändring i
de berörda reglerna. Jag delar denna uppfattning. Synsättet torde också stämma
överens med den uppfattning som enligt det tidigare anförda har förts fram av
riksdagens lagutskott, nänUigen alt en samordning av åldersgränsema inle får
bli ell självändamål ulan all varje åldersgräns
Riksdagen
1974.1 saml. Nr 44
Prop.
1974: 44 70
måste bestämmas så att den verkligen tillgodoser det syfte
den avser att tjäna.
Även de 18-årsgränser som finns intagna i namnlagen (1963:
521), passkungörelsen (1940: 471) och vapenlagen (1973: 1176) bör enligt min
mening lämnas oförändrade.
Lagen (1965: 723) om erkännande och verkställighet av
vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn bygger på en internationell
konvention i ämnet. Jag delar den i promemorian framförda uppfattningen att del
inte är möjligt och inte heller direkt behövligt att i detta sammanhang göra
någon ändring i lagen.
Den ålder till vUken efterlevande barn får uppbära
livränta inom yrkesskadeförsäkringen höjdes år 1967 från 16 till 19 år. Della
innebar en anpassning tUl vad som gäller om barnpension i form av
tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring. Mellan 19 och 21 år kan
livränta utgå om det är motiverat av särskilda i lagen angivna skäl. Mot denna
bakgrund framstår del inte som motiverat ätt nu ändra 19-årsgränsen. Inte
heller vill jag förorda en sänkning av 21-årsgränseh. Som framhålls i promemorian
skulle en sådan sänkning i vissa fall kunna försämra det skydd som
yrkesskadeförsäkringen ger. I konsekvens med del ställningstagande som jag nu
gjort bör också motsvarande regler i mUitärersättningsförordningen (1950: 261)
behållas oförändrade. Jag anser inte heller att det finns någon anledning att i
delta sammanhang föreslå ändring av reglerna i 9 § lagen (1954: 243) om
yrkesskadeförsäkring och 9 § mUitärersättningsförordningen angående
beräkningen av den försäkrades årliga arbetsförtjänst.
I fråga om den 19-årsgräns som finns i statens allmänna
tjänstepensionsreglemente får jag hänvisa till vad jag har anfört beträffande 20-årsgränsen
i reglementet.
Inom det straffrättsliga påföljdsområdet finns flera olika
åldersgränser av betydelse. Den som begått brott innan han fyllt 15 år får
över huvud taget inte ådömas påföljd. Den som ingår i åldersgrap-pen 1518 år
kan dömas till fängelse bara om det finns synnerliga skäl därtill. Är den
tilltalade i åldern 1821 år, får han dömas till fängelse bara om frihetsstraff
är påkallat främst av hänsyn till den allmänna laglydnaden eller om fängelse
annars anses lämpligare än annan påföljd. Den mera långvariga frihetsberövande
påföljd som i första hand kommer i fråga för åldersgruppen 1821 år är
ungdomsfängelse. Även den som är mellan 21 och 23 år kan dömas till
ungdomsfängelse, om det anses uppenbart lämpligare än annan påföljd.
Som framhållits i promemorian bestäms de olika åldersgränsema
i första hand av kriminalpolitiska hänsyn. Reglerna om behandlingen av unga
lagöverträdare har som resultat av en lång utveckling blivit mera
differentierade och utrymmet för fängelse som brottspåföljd för de olika
åldersgrupperna har bhvit mera inskränkt. Jag delar den i promemorian framförda
meningen att sänkningen av myndighetsåldern
Prop. 1974: 44 71
inle
i förevarande sammanhang bör påverka åldersgränserna inom området för brollsbalkspåföljderna.
Ändring bör inte nu heller göras i fråga om 15-årsgränsen i RB för underårig
som hörs som vittne, eftersom denna åldersgräns närmast hänger samman med de
straffrättsliga bestämmelserna.
Jag
ansluter mig också till promemorians förslag all man inte nu ändrar den särskUda
regeln i 2 kap. 2 § skadeståndslagen (1972: 207) om möjlighet till jämkning av
skadestånd när den som har våUal skadan är under 18 år.
Förslag
(prop. 1974: 20) har nyligen lagts fram om att lagen (1964: 541) om behandling
i fångvårdsanstalt skall ersättas av en ny lag om kriminalvård i anstalt. I
denna lag föreskrivs att man vid placering av intagen som ej fyllt 21 år skall
särskUt beakta att han om möjligt hålls åtskild från sådana intagna som kan
inverka menligt på hans anpassning i samhället. Denna åldersgräns, som har
nära samband med påföljdsreglerna, bör inte ändras i della sammanhang.
Motsvarande gäller en liknande beslämmelse i tUlämpningskungörelsen (1958: 214)
till lagen (1958: 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
I
lagen med särskUda beslämmelser om unga lagöverträdare finns, som jag förut har
framhållit, åtskiUiga föreskrifter om handläggningen av brottmål mot den som är
under 21 år. Sådana mål skall handläggas skyndsamt och, när svårare straff än
böter kan komma i fråga, om möjligt i sådan ordning att de inte tilldrar sig
uppmärksamhet. Under vissa fömtsättningar kan domstolen förordna om
handläggning inom stängda dörrar. Vidare finns särskilda bestämmelser om
hörande av personundersökare samt om förordnande av offentlig försvarare. I
nämnden bör enligl lagen tjänstgöra näfnndemän som har insikt och erfarenhet i
ungdomsvård. Som framhålls i promemorian bygger samtliga dessa beslämmelser
på kriminalpoliliska hänsyn. De skäl som talar för att brottsbalkens
påföljdsregler inle bör påverkas av alt myndighetsåldem sänks är därför
tillämpliga även på dessa bestämmelser. Med hänsyn härtill förordar jag att
åldersgränserna i den nu behandlade lagen lämnas orubbade med del undantag som
jag tidigare har berört, nämligen den 20-årsgräns som finns intagen i
bestämmelsen om att vårdnadshavare skall höras.
Vad
gäller utbildningsområdet finns en regel om särskolphkt lUl 21 år i lagen
(1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Som anförs i
promemorian grundas denna åldersgräns på den försenade mognaden och det mera
tidskrävande utbUdningsbehovet hos de berörda personerna. Jag föreslår därför
alt den nuvarande åldersgränsen behålls.
Vid
remissbehandlingen har skolöverstyrelsen påpekat alt vissa åldersgränser i
stadgan (1961: 433) för seminarierna för huslig utbildning bör ändras så att de
sammanfaller med den föreslagna myndighetsåldern. Efter samråd med statsrådet
Hjelm-Wallén förordar jag att
Prop. 1974: 44 72
frågan
om ändring i den berörda stadgan las upp vid elt senare tillfäUe.
Inom
den nyligen översedda trafiklagstiftningen gäller en rad skilda åldersgränser
för rätt att föra ohka slags fordon m. m. Detta differentierade system är
utformat med hänsyn till vad som har ansetts motiverat främst av säkerhetsmässiga
och tekniska trafikhänsyn. Jag ansluter mig tUl promemorieförslaget alt någon
ändring av dessa regler inle nu bör komma i fråga.
Vad
angår övriga bestämmelser som är aktuella i della sammanhang anser jag alt man inle
nu bör ändra några åldersgränser i medborgarskapslagen. Inte heller bör någon
ändring göras i fråga om förbudet för den som är under 21 år att förvärva eller
inneha stUell m. ni. eller i förbudet att sälja injektionsspruta eller kanyl
till sådan person.
3
Utomäktenskapliga barns arvsrätt m. m. 3.1 GäUande rätt
Sedan
gammalt har de utomäktenskapliga barnen i fråga om arv intagit en
särställning. Först i början av della sekel likställdes de med barn i äktenskap
i fråga om arvsrätt efter moder och mödernefränder. Fram lUl år 1970 hade de
emellertid inte någon arvsrätt efter fäderne-fränderna. De utomäktenskapliga
barnen var även uteslutna från arv efter sin fader, om de inte var alt anse som
trolovningsbam eller om inte fadern i särskUd lagstadgad ordning avgivit
arvsförklaring.
Genom
lagen (1969; 621) om ändring i ärvdabalken (ÄB) upphävdes särbestämmelserna om
utomäktenskapliga barns arvsrätt och fr. o. m. den 1 januari 1970 är barn utom
äktenskapet i princip helt likställt med barn i äktenskap i arvsrätlsligt
hänseende. Är barn utom äktenskapet fött före angiven dag och skulle inte
arvsrätt mellan barnet och fadern ha förelegal enligl äldre lag gäller
emellertid en specialregel om arvsrättspreskriplion. Enligl punkt 3 i
övergångsbestämmelserna till 1969 års lag ärver barnet och dess bröstarvingar i
angivna fall fadern och dennes släktingar endast under förutsättning all annan
dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet senast vid bouppteckningen
fått kännedom om arvingen eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i
personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen härleder sin
arvsrätt.
Enligt
20 kap. 1 § ÄB skall bouppteckning förrättas sist tre månader efter dödsfallet,
om inte anstånd beviljas. Delta innebär alt dödsboet har möjlighet alt
föranstalta om bouppteckning omgående efter dödsfallet. Bouppteckningen kan i
andra fall komma att dra ut på tiden. Från den presumtive arvtagarens synpunkt
innebär detta, alt han inte säkert kan beräkna när preskription inträder. Någon
motsvarande spe-
Prop. 1974: 44 73
cialregel
om preskription finns inle för den arvsrätt som tillkommer utomäklenskapligl
barns fader eller dennes avkomlingar av äktenskaplig börd, s. k. bakarv. Dör
det utomäktenskapliga barnet först, ärver således fadern utan att punkt 3 i
övergångsbestämmelserna gäller. I sådant fall blir i stället tiUämpliga de
allmänna preskriptionsreglema i 16 kap. ÄB, dvs. preskription inträder fem år
efter arvskungörelse eller tio år efter arvfallel.
Beträffande
registreringen av utomäktenskapliga barn kan anmärkas alt det före den 1
januari 1918 inte infördes någon anteckning om barn utom äktenskap vid faderns
namn i församlingsboken. Därefter gällde all barnet skulle antecknas vid
faderns namn i församlingsboken, men anteckningen togs i allmänhet inle in i fadems
flyttningsbetyg och kom sålunda inte all följa med vid flyttning till annan
församling. Den 1 jauari 1947 infördes en ny kyrkobok, församlingsliggare, i
lösblads-system med en personakt för varje kyrkobokförd person. Vid flyttning
skall personaklen sändas till den nya kyrkobokföringsorten. Mellan åren 1947
och 1967 antecknades i personakl för man inte andra barn till honom än
eventuella trolovningsbam och barn med arvsrällsförklaring. Först fr. o. m. den
1 januari 1968 antecknas, dock inle retroaktivt, alla barn i personakt. Saknas
anteckning om barn utom äktenskap i faderns personakt har sådant barn alltid
rätt att efter anmälan få akten kompletterad med anteckning om barnet.
Vid
införandel av de nu gällande reglerna om utomäktenskapliga barns arvsrätt
konstaterade departementschefen (prop. 1969 r 124 s. 92) all del med hänsyn
till den tidigare bristfälliga registreringen av utomäktenskapliga bam kunde
vara svårt och, i fråga om förhållanden från liden före 1918, renlav omöjligt
alt utreda om en avliden man hade barn utom äktenskapet. Oavsett innehållet i
den dödes personakt borde arvsrätt därför alltid föreligga, om någon av de
övriga dödsbodelägarna senast vid bouppteckningen efter den döde fått kännedom
om barnets existens. Detsamma borde gälla om boutredningsman eller den som sitter
i boet hade sådan vetskap. Utomäklenskapligl bam skulle alltså kunna bevara sin
arvsrätt efter fadern inle bara genom komplettering av faderns personakt före arvfallel
ulan också genom att senast vid bouppteckningen ge sig tUl känna för dödsbodelägare,
boutredningsman eller den som satt i boet. Vad departementschefen sålunda
anfört borde enligl hans mening i princip ha motsvarande tillämpning för barnets
arvsrätt efter avlägsnare släktingar på fädemel liksom också för barnets avkomlingars
räll lUl arv på fädernesidan.
Departementschefen
uttalade vidare all del i samband med arvsrätts-reformens ikraftträdande borde
meddelas särskild föreskrift om skyldighet för barnavårdsman till barn utom
äktenskap alt se till alt anteckning om barnet gjordes i faderns personakl.
Med anledning därav har i övergångsbestämmelse tUl kungörelsen (1969r 626) om
ändring i kun-
Prop. 1974: 44 74
görelsen
(1950r 416) om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå föreskrivits att, om
faderskapet till barn utom äktenskap har fastställts enligt äldre lag utan att
anteckning om barnet har gjorts i faderns personakt, så skall barnavårdsmannen
skyndsamt sörja för alt sådan anteckning görs. Socialstyrelsen har därjämte
rekommenderats barnavårdsnämnderna alt vidta motsvarande åtgärd i fråga om
sådana barn under 18 år som inte har någon barnavårdsman.
3.2
Motionsyrkande
I
en motion (1973 r 410) till 1973 års riksdag har yrkats förslag till sådana
ändringar av övergångsbestämmelserna till 1969 års lag om ändring i ÄB att
1. barn
utom äktenskap alllid kan bevara sin arvsrätt genom att inom
två månader från dödsfallet anmäla sin släktskap med den avlidne hos
annan dödsbodelägare, hos boutredningsman eller hos den som sitter i
dödsboet,
2. de
särskilda förutsättningarna för arvsrätt för vissa barn utom
äktenskap blir tillämpliga också beträffande arvsrätten efter dessa barn
för fadern och dennes släktingar.
I
motionen framhålls alt del vid lagens tillämpning har uppmärksammats fall, där
bouppteckning förrättats mycket snart efter dödsfallet, sannolikt därför att
man befarat att den avlidne efterlämnat någol utomäklenskapligl barn. När ell
sådant barn därefter har anmält sin existens och gjort anspråk på arv, har det
varit för sent. Barnet har alltså gått miste om arvsrätten. Ett sådant resultat
av övergångsbestämmelserna kan inle ha varit avsett. Även om del väl knappast
kan bli fråga om något stort antal fall där ett barn utom äktenskap på detta
sätt går miste om sin arvsrätt, förefaller det inträffade stötande. Delta gäUer
vare sig det är fråga om mindre eller någol större arvslotter eller, som vid
åtminstone någol tUlfälle har varit fallet, mycket stora belopp. Barnet bör
därför garanteras en viss skälig tid för att framställa sitt anspråk.
Förslagsvis kan denna tid bestämmas till två månader från dödsfallet.
Som
skäl för yrkandet i fråga om rätten till arv efter ulomäktenskapligt barn
anförs i motionen all det vid lagstiftningens tUlämpning har framträtt behov av
en särskild preskriptionsregel för all undvika alt frågan om rätten lUl arvet
efter barnet hålls svävande i avbidan på att den allmänna
arvsrättspreskriptionen skall inträda.
3.3
Remissyttrandena
Lagutskottet
har inhämtat utlåtanden över motionen från Svea hovrätt och kammarkollegiet.
På utskottets begäran har yttranden vidare
Prop.
1974: 44 75
avgetts av Sveriges advokatsamfund, Stockholms läns
landstings rättshjälpsnämnd samt barnavårdsnämnderna i Stockholm och Malmö.
3.3.1 Utomäktenskapliga barns arvsrätt
Svea hovrätt instämmer i stort i vad som anförts tUl stöd
för motionsyrkandet, såvitt gäller utomäktenskapliga barns arvsrätt. Det torde
enligt hovrätten lagtekniskt inte medföra några särskUda komplikationer att
stadga viss tidsfrist för sådan anmälan som bevarar barnets eller dess
bröstarvingars arvsrätt. Huruvida tidsfristen bör vara två månader eller en
längre eller kortare tid bör emellertid övervägas närmare. Det kan exempelvis
hävdas att fristen lämpligen bör vara densamma som legalfristen för förrättande
av bouppteckning, dvs. fre månader efter dödsfallet. En sådan anmälan bör dock
alltid anses gjord i tid om den görs senast vid bouppteckningen.
Kammarkollegiet anför att den föreslagna ändringen i fråga
om utomäktenskapliga barns arvsrätt gäller en beslämmelse som ännu inte kommit
att beröra vare sig dåvarande kammaradvokatfiskalsämbetel eller kollegiet såsom
allmänna arvsfondens ställföreträdare. Kollegiet anser emellertid all starka
skäl talar för en bestämmelse om en viss tid inom vilken ett utomäktenskapUgt
barn eller dess avkomlingar alltid skall kunna göra sin rätt gällande, oavsett
inom vilken lid bouppteckningen hålls. Denna tid bör enligl kollegiets mening
vara samma som den tid inom vilken bouppteckning skall förrättas, eller tre
månader från dödsfallet. Dessutom bör ett utomäklenskapligl barn alltid kunna
med laga verkan göra sin räll gällande vid bouppleckningsförrättning, som hålls
efter nämnda tid men före den i 16 kap. 4 § ÄB stadgade preskriptionstiden av
tio år.
Sveriges advokatsamfund vitsordar behovet av den
föreslagna lagändringen och tillstyrker därför bifall till motionen. Med
hänsyn till de betydelsefulla rättsverkningar för det utomäktenskapliga barnet
som kommer att vara förknippade med den anmälan, vilken barnet har att göra inom.lvå
månader från dödsfallet, är det enligt samfundet av synnerlig vikt alt anmälan
äger rum i sådan form att svårigheter att bevisa att anmälan verkligen skett undviks.
Samfundet ifrågasätter därför om inte som ett alternativ till de angivna sätten
för anmälan bör upptas skriftlig anmälan till den domstol som har att
inregistrera bouppteckningen efter den avlidne. Även efter ett genomförande av
den föreslagna lagändringen kan det givelvis ofta förekomma alt bouppteckning
efter en avliden man inges för registrering relativt kort tid efter dödsfallet.
Samfundet förutsätter att de föreslagna nya bestämmelserna kompletteras med
föreskrifter i 20 kap. ÄB om hur domstolen skall förfara om en sådan
bouppteckning inges innan två månader hunnit förflyta efter dödsdagen.
Enligt Siockholms läns landstings rättshjälpsnämnd måste
det utom-
Prop. 1974: 44 76
äktenskapliga
barnet ha skähg lid alt göra arvsanspråk gällande. Nämnden anser det befogal
med en något längre tid än två månader, förslagsvis sex månader efter
dödsfallet. Även Malmö barnavårdsnämnd finner det angelägel att barn utom
äktenskap i största möjliga utsträckning tillförsäkras samma rättigheter som
barn födda i äktenskap. Nämnden biträder därför motionsförslagel.
Stockholms
barnavårdsnämnd påpekar all den i motionen upptagna frågan om preskription av utomäktenskapliga
barns arvsrätt framför allt har aktualitet när del gäller barn födda före år
1952 och vilka aUtså vid lagens ikraftträdande fyllt 18 år. När del gäller
yngre barn torde barnavårdsmännen och barnavårdsnämnderna ha vidtagit erforderliga
åtgärder för att få barnen antecknade i fadems personakl. Nämnden, som finner
motionskravet väl grundat, anser alt en ändrad ordning kan nås på olika sätt.
En radikal lösning är att avskaffa punkt 3 i övergångsbestämmelserna, vilket
skulle innebära fullständig legal likställighet i arvshänseende. Skulle man
emellertid välja att bibehålla nuvarande särskilda förutsättningar efter
komplettering med en regel om viss lidsfrist, inom vilken arvsanspråk kan
anmälas, är det enligt nämndens mening viktigt all denna inle blir alltför
kort. Barnavårdsnämnden framhåller att i elt likartal sammanhang en lidsfrist
på elt år ansetts motiverad. Avslutningsvis framhåller nämnden all laglig reglering
antingen denna ges formen av ell borttagande av punkt 3 i övergångsbestämmelserna
eller komplettering av dessa med en regel om lidsfrist är otiUräcklig för att
säkra önskvärd faktisk likställighet. Det framstår därför för nämnden som en
angelägen samhällsuppgift att vidta åtgärder för att få likslällighetslagstiflningens
syfte så långt möjligt praktiskt realiserat. En möjlig åtgärd är att ålägga
pastorsämbetena att granska den befintliga personaktsslocken och i faU, där
anteckning saknas om fadern, om möjligt komplettera personaklerna. En annan
åtgärd av stor vikt anser nämnden vara ökad information till allmänheten inte
endast om betydelsen av att anteckning om faderskap görs på berörda personakler
utan även om hur den enskilde bör förfara för att få sådan anteckning till
stånd.
3.3.2
Rätten till arv efter utomäktenskapUgt barn
Samtiiga
remissinstanser tiUstyrker all den i motionen upptagna frågan angående rätten
till arv efter utomäktenskapUgt barn utreds.
3.4
Lagutskottet
3.4.1
Utomäktenskapliga barns arvsrätt
Lagutskottet
konstaterar i sitt belänkande (LU 1973 r 29) all 1969 års arvsrätlsreform
grundades på den principiella uppfattningen att en viss grupp människor inte
till följd av sin börd skall vara sämre lottade än
Prop. 1974: 44 77
andra.
Av praktiska skäl kunde emellertid inte alla utomäktenskapliga barn tiUerkännas
samma arvsrätt som barn födda i äktenskapet. Med hänsyn till den tidigare
bristfälliga registreringen av utomäktenskapliga barn är det nämligen svårt och
i fråga om förhållanden för liden före år 1918 renlav omöjligt för
dödsbodelägare att utreda om en avliden man har barn utom äktenskapet. För all
frågan om arvsrätt efter avlidna män inle skulle hållas svävande ända liUs den
allmänna arvspreskriptionen inträdde måsle en särskild preskriptionsregel
införas. Någon motivering lUl varför preskriptionstiden knöts till just bouppteckningen
anfördes inle i propositionen. Denna fråga blev inte heller föremål för
diskussion under riksdagsbehandhngen.
All
arvsrällspreskriplionen knutils till bouppteckningen har enligl utskottet
emellertid fört med sig vissa ölägenheter. Dödsboet har nämligen möjlighet alt
föranstalta om bouppteckning omgående efter dödsfallet. Bouppteckningen kan i
andra fall komma att dra ut betydligt på tiden. Från den utomäktenskaplige
arvtagarens synpunkt innebär detta, alt han inle säkert kan beräkna när
arvspreskription inträder, någol som måste anses vara till betydande nackdel
för arvtagaren. Visserligen har han möjlighet alt säkerställa sin arvsrätt
genom alt före dödsfallet begära anteckning i den dödes personakl. Sådan
anteckning har också genom barnavårdsmännens försorg i regel skett när del
gäller bam som är födda utom äktenskapet år 1952 eller senare. När del gäller
barn födda före delta år är del tveksamt i vilken ulslräckning anteckning
skett. Enligl utskottets mening kan man befara all det alltjämt finns elt stort
antal utomäktenskapliga barn som inle är antecknade i faderns personakt.
Det
i motionen gjorde påståendet, all del förekommit att utomäktenskapliga barn
gått miste om sin arvsrätt till följd av alt bouppteckning förrättats i
omedelbar anslutning till dödsfallet, har enligt utskottet vunnit stöd i vad
remissinstanserna anfört. Samtliga remissinstanser har också tillstyrkt all
frågan utreds. Utskottet understryker för sin del att det från principiell
synpunkt inte kan råda någol tvivel om att utomäktenskapliga barns arvsrätt
bör inskränkas av övergångsbestämmelser i så ringa grad som möjligt. Utskottet
delar därför den uppfattningen att, när de nuvarande övergångsbestämmelsema
fåll en inle önskvärd tillämpning, dessa bör bli föremål för en översyn. Att
som Stockholms barnavårdsnämnd föreslagit helt slopa inskränkande
övergångsbestämmelser anser utskottet emellertid inte möjligt. Enligl
utskottets mening bör i stället den presumtive arvtagaren beredas viss tid inom
vilken han har att framstäUa sina arvsanspråk. Mycket talar för all denna lid
bör vara tre månder, som är den tid inom vilken bouppteckning i regel måste
förrättas. Annan preskriptionstid kan naturligtvis länkas, och flera olika
förslag har lämnats av remissinstanserna. Enligl utskottets mening bör frågan
närmare utredas.
Prop. 1974: 44 78
På grund av det anförda hemställer utskottet att riksdagen
hos Kungl. Majrt begär en Översyn av ifrågavarande övergångsbestämmelser. Utskottets
hemställan har bifalhts av riksdagen (rskr 1973r 307).
När det gäller de förslag om komplettering av personakter m.
m. som har förts fram av Stockholms barnavårdsnämnd anser utskottet att förslagen
är väl värda att beaktas. Enligl utskottets mening bör detta lämpligen ske i
samband med den förordade översynen av övergångsbestämmelserna.
3.4.2 Rätten till arv efter utomäktenskapUgt barn
I samband med att frågan om preskription av vissa utomäktenskapliga
bams arvsrätt utreds anser utskottet att det även bör övervägas om den
speciella arvspreskriptionen kan utsträckas att gälla också vid bak-arvsfallen,
dvs. vid arv efter utomäklenskapligl barn för fadern och dennes avkomlingar.
Utskottet hemställer att riksdagen hos Kungl. Majrt skall begära en översyn
också av den nu berörda frågan. Utskottets hemställan har bifallits av
riksdagen (rskr 1973r 307).
3.5 Föredraganden
3.5.1 Utomäktenskapliga barns arvsrätt
Fr. o. m. den 1 januari 1970 är barn utom äktenskap i
princip likställda med barn i äktenskap i arvshänseende. Utomäktenskapliga
barn ärver sålunda fadern och dennes släktingar på samma sätt som bam i
äktenskap. Som framgått av den tidigare redogörelsen gäller dock en särskild
övergångsbestämmelse för det fall att barn utom äktenskap är fött före den 1
januari 1970 och arvsrätt mellan fadern och barnet inte skulle ha förelegal
enligt äldre bestämmelser. En sådan övergångsbestämmelse har ansetts motiverad
med hänsyn till att registreringen av utomäktenskapliga barn tidigare har varit
bristfällig och att det därför är svårt och i vissa fall omöjligt att utreda om
en avliden man har barn utom äktenskap. För att frågan om arvsrätt efter
avlidna män inte skulle hållas svävande ända tills den allmänna
arvspreskriptionen inträder infördes därför en särskild preskriptionsregel för
den angivna kategorin barn. Regeln innebär att barnet och dess bröstarvingar
ärver fadern och dennes släktingar endast under förutsättning att annan dödsbodelägare,
boutredningsman eller den som sitter i boet senast vid bouppteckningen fått
kännedom om arvingen eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i
personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen härleder sin rätt.
Den angivna övergångsbestämmelsen torde i allmänhet inte
ha medfört några ölägenheter, såvitt gäller yngre barn, dvs. barn som vid
ikraftträdandet år 1970 fortfarande stått under barnavårdsnämndernas
överinseende. Beträffande sådana barn torde nämligen anteckning regel-
Prop. 1974: 44 79
mässigt
ha gjorts i faderns personakt. Enligt den tidigare återgivna
övergångsbestämmelsen till kungörelsen om ändring i 1950 års barna-vårdsmannakungörelse
har det ålegat barnavårdsman att skyndsamt sörja för att anteckning görs i
faderns personakt, om faderskapet till barn utom äktenskap fastställts enligl
äldre lag utan att della antecknats i personakten. Socialstyrelsen har
därjämte rekommenderat barnavårdsnämnderna alt vidta motsvarande åtgärd i
fråga om sådana barn under 18 år som inte har haft någon barnavårdsman. Del får
förutsättas att barnavårdsmännen och barnavårdsnämnderna har vidtagit ifrågavarande
åtgärder och att garantier sålunda har skapats för all yngre barn inte skall gå
förlustiga sin arvsrätt efter fadern.
Lägel
är emellertid ell annat när del gäller äldre barn. I fråga om dessa torde det i
åtskilliga fall förekomma att anteckning saknas i faderns personakt. Görs inte
sådan anteckning före arvfallel, blir barnens arvsrätt beroende av alt de
senast vid tidpunkten för bouppteckningen är kända för någon av de övriga
dödsbodelägarna eller för boutredningsman eller den som sitter i boet.
Enligl
ÄB (se t. ex. 16 kap. 2 §) skall det vid bouppteckningen undersökas vilka som
är berättigade till arv efter den döde. Som har framhållits i prop. 1969r 124
kan det dock inte rimhgen komma i fråga att man vid boutredning efter män, som
är i den åldern att de kan tänkas ha efterlämnat ulomäktenskapligt barn fött
före år 1970, skall behöva göra omfattande efterforskningar för att utröna om
mannen haft barn uiom äktenskap. Arvsrätten för äldre utomäktenskapliga barn
blir därför i många fall beroende av all barnet självt ger sig till känna för
dödsbodelägare eller motsvarande. Eftersom barnet i sådant fall måste ge sig
till känna senast vid tidpunkten för bouppteckningen, får det stor betydelse
när denna förrättas.
I 20
kap. 1 § ÄB föreskrivs all bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter
dödsfallet, såvida inte på ansökan inom samma lid rätten med hänsyn till boets
beskaffenhet eller av annan särskUd orsak förlänger tiden. Någon bestämmelse om
hur snart efter dödsfallet bouppteckning kan förrättas finns inte. Hinder
föreligger inte att förrätta bouppteckning mycket kort tid efter dödsfallet, om
boets tillgångar och skulder har hunnit bli tillfredsslällande utredda.
Uppenbarligen
finns det överhängande risk för att barn utom äktenskap inte hinner ge sig lUl
känna, om bouppteckningen förrättas mycket kort lid efter dödsfallet. Enligt
vad som har framkommit vid lagutskottets behandling av förevarande fråga har
det också i praktiken inträffat fall då utomäklenskapligl barn har gått förlustigt
sin arvsrätt till följd av att bouppteckning har förrättats i nära anslutning tUl
dödsfallet. Jag delar utskottets mening all en sådan ordning inte är tUlfredsstäUande.
Att ett ulomäktenskapligt barn på del angivna sättet går förlustigt sin
arvsrätt strider mot de synpunkter som var vägledande vid 1969 års
Prop. 1974: 44 80
reform,
nämligen att utomäktenskapliga barn i princip skall likställas med barn i
äktenskap i arvshänseende och att deras arvsrätt skall inskränkas så litet som
möjligt genom övergångsbestämmelser. Jag anser därför att den ifrågavarande
preskriptionsregeln bör ändras.
I
likhet med lagutskottet anser jag del inle möjligt alt, som Stockholms
barnavårdsnämnd föreslagit, helt slopa inskränkande övergångsbestämmelser.
Risk skuUe i så fall föreligga för att okända barn kunde ge sig till känna lång
tid efter det att boet avvecklats och framtvinga att redan vidtagna
dispositioner över kvarlålenskapen rivs upp. Detta skulle medföra en
rättsosäkerhet för övriga dödsbodelägare som inte kan godtas. Enligl min mening
tillgodoses en presumtiv arvtagare tUlräckligt, om han bereds en viss, inte
alltför kort lid inom vilken han har alt framställa sina arvsanspråk.
Utgångspunkten bör vara liden för dödsfallet. Vad beträffar fristens längd har
remissinstanserna uttalat sig för en tid av två månader eller längre. I någol
fall har föreslagils en ettårsfrist. För egen del anser jag att fristen bör
sättas till tre månader. Överensstämmelse nås härigenom med den lid inom vUken
bouppteckning normalt skall förrättas. I de fall då bouppteckning förrättas
senare, bör dock, som ett par remissinstanser har påpekat, anmälan anses ha blivit
gjord i tid om den sker senast vid bouppteckningen. All, som kammarkollegiet
har förordat, föreskriva en yttersla lidsfrist motsvarande den allmänna
preskriptionstiden i 16 kap. 4 § ÄB anser jag onödigt.
I
fråga om beviskravet vid anmälan bör det liksom hittills åligga den som påslår
sig ha rätt till arv att styrka alt dödsbodelägare, bouppgivare eller
boutredningsman inom föreskriven lid har fått kännedom om honom. Jag anser
inte alt bevisfrågan har sådan betydelse alt man, som advokatsamfundet har
ifrågasatt, bör införa en möjlighet för den presumtive arvtagaren att
alternativt göra anmälan hos den domstol som har att inregistrera
bouppteckningen efter den avlidne. Skulle del vid registreringstUlfället vara
bekant för domstolen att ett utomäklenskapligl barn har gett sig till känna,
åligger det domstolen all se till all bouppteckningen redovisar förhållandet.
Om barnet ger sig till känna först efter det att bouppteckning har förrättats
men före Iremånaderstidens utgång, blir reglema i 20 kap. 10 § ÄB om lUläggsbouppteckning
lUl-lämpliga.
Under
hänvisning llll vad jag nu har sagt föreslår jag alt den ifrågavarande
övergångsbestämmelsen får det innehållet all, om utomäklenskapligl barn är
fött före den 1 januari 1970 och arvsrätt mellan fadern och barnet inte skulle
ha förelegat redan enligt äldre lag, så ärver barnet och dess bröstarvingar
fadern och dennes släktingar endast under förutsättning all annan
dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boel inom tre månader
från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid
bouppteckningen fått kännedom om arving-
Prop. 1974: 44 81
en
eller anteckning om barnet gjorts före arvfaUel i vederbörlig personakt.
Lagändringen bör träda i kraft snarast möjligt. Har arvlåtaren avlidit före
ikraftträdandet bör dock äldre beslämmelser aUtjämt gälla.
Även
om den nu förordade lagändringen vidtas, kvarstår uppenbarligen vissa risker
för att äldre utomäktenskapliga barn går förlustiga sin arvsrätt. Det kan
sålunda undanlagsvis inträffa all elt barn så sent får kännedom om fadems
dödsfall att barnet inle hinner ge sig till känna före anmälningsfristens
utgång. På lång sikt vore del därför önskvärt att alla fäders personakler
försågs med anteckning om utomäktenskapliga barn. Stockholms barnavårdsnämnd
har i sill remissvar fört fram vissa förslag i denna fråga. Jag är emellertid
för dagen inle beredd att la ställning till förslagen, utan de torde få
övervägas närmare inom Kungl. Majrts kansli.
3.5.2
Rätten till arv efter ulomäktenskapligt barn
Genom
beslut den 7 december 1973 har Kungl. Maj:l uppdragit åt familjelagssakkunniga
(Ju 1970: 52) att överväga frågan om preskription av rätt till arv efter utomäklenskapligl
barn.
4
Hemställan
Jag
hemställer all Kungl. Maj;t föreslår riksdagen
all
antaga inom justitiedepartementet upprättade förslag till
1.
lag om ändring i föräldrabalken,
2.
lag om ändring i ärvdabalken,
3.
lag om ändring i lagen (1969;
621) om ändring i ärvdabalken,
4.
lag om ändring i
rättegångsbalken,
5.
förordning om ändring i
förordningen (1941r 416) om arvsskatt och gåvoskatt,
6.
förordning om ändring i
förordningen (1947r 577) om statlig förmögenhetsskatt,
7.
lag om ändring i
religionsfrihetslagen (1951 r 680),
8.
lag om ändring i barnavårdslagen
(1960r 97),
9.
lag om ändring i lagen (1962r
381) om allmän försäkring,
10.
lag om ändring i lagen (1964r
167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,
11.
lag om ändring i
rennäringslagen (1971r 437).
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Majrt Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bUaga till delta protokoll utvisar.
Ur
protokollet; Britta Gyllensten
Prop. 1974:44 82
Innehåll
Propositionen
................................................... .. 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... .. 1
Lagförslag ...................................................... 2
1.
Förslag till lag om ändring i föräldrabalken.......... .. 2
2.
Förslag till lag om ändring i ärvdabalken............. 5
3.
Förslag lUl lag om ändring i
lagen (1969r 621) om ändring i ärvdabalken 6
4.
Förslag till lag om ändring i
rättegångsbalken...... 6
5.
Förslag till förordning om
ändring i förordningen (1941 r 416) om arvsskatt och gåvoskatt 7
6.
Förslag tUl förordning om
ändring i förordningen (1947r 577) om statlig förmögenhetsskatt 9
7.
Förslag till lag om ändring i
religionsfrihetslagen (1951r 680) 10
8.
Förslag tiU lag om ändring i bamavårdslagen
(1960r 97) .. 10
9.
Förslag till lag om ändring i
lagen (1962r 381) om allmän försäkring 18
10.............................................................. Förslag
till lag om ändring i lagen (1964r 167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare .............. .. 18
11. Förslag
till lag om ändring i rennäringslagen (1971 r 437) .. 19
Utdrag av slalsrådsprolokoUet över justitieärenden den 28 februari
1974
............................................................ 20
1 Inledning
.................................................... .. 20
2 Åldersgränser
för unga..................................... .. 21
2.1 Gällande
rätt m. m...................................... 21
2.1.1
Myndighetsåldern ............................. 21
2.1.2
Andra 20-årsgränser ........................... 24
2.1.3
Andra åldersgränser för unga ................. .. 30
2.2 Departementspromemorian
.......................... 35
2.2.1
Myndighetsåldem................................. .. 35
2.2.2
Andra 20-årsgränser ........................... .. 39
2.2.3
Andra åldersgränser för unga ................. 44
2.3 Remissyttrandena
...................................... 46
2.3.1
Myndighetsåldern .............................. 46
2.3.2
Andra 20-årsgränser ........................... .. 51
2.3.3
Andra åldersgränser för unga ................. 57
2.4 Föredraganden
......................................... .. 59
2.4.1
Myndighetsåldern ............................. 59
2.4.2
Andra 20-årsgränser ........................... .. 63
2.4.3
Andra åldersgränser för unga ................. .. 69
3 Utomäktenskapliga
barns arvsrätt m. m............... 72
3.1
Gällande rätt............................................. 72
3.2
Motionsyrkande ...................................... 74
3.3
Remissyttrandena....................................... . 74
3.3.1
Utomäktenskapliga barns
arvsrätt.......... , 75
3.3.2
Rätlen till arv efter utomäklenskapligl
barn. . 76
3.4 Lagutskottet
76
3.4.1
Utomäktenskapliga barns
arvsrätt ........ 76
3.4.2
Rätlen tiU arv efter utomäklenskapligl
barn 78
Prop. 1974: 44 83
3.5
Föredraganden ........................................ 78
3.5.1
Utomäktenskapliga bams arvsrätt............ 78
3.5.2
Rätten till arv efter ulomäktenskapligt
barn. 81
4
Hemställan ................................................ . 81
MARCUS BOKTR.STOCKHOLM 1974 740071
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
22 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (22)
22 kopplingar i 16 dokument.
- SOU 2025:1 Skärpta krav för svenskt medborgarskap s. 350 · s. 508 i texten
- SOU 2022:38 Alla tiders föräldraskap s. 411 i texten
- SOU 2012:35 Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap s. 198 · s. 562 i texten
- SOU 2009:61 Modernare adoptionsregler s. 124 om s. 64 i texten
- Bet. 1984/85:LU28 om vissa åldersgränser s. 2 i texten