Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rättegången i arbetstvister, m.m

1974 · 343 sidor, varav 254 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 254 av 343 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1974:77, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rättegången i arbetstvister, m.m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Majrts proposition nr 77 år 1974 Prop. 1974:77

Nr 77

Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om
rättegången i arbetstvister, m m; given den 5 april 1974.

Kungl.
Majrt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över arbetsmarknadsärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

CARL GUSTAF

INGEMUND
BENGTSSON

Proposhionens
huvudsakliga innehåll

1
propositionen läggs fram förslag till lag om rättegången i arbetstvister, som
ersätter lagen (I928r254) om arbetsdomstol. Förslaget innebär en ny
domslolsorganisalion i arbetstvister samt ingripande förändringar i arbetsdomstolens
organisation och verksamhetsformer.

I
syfte att främja en enhetlig rättstillämpning i arbetstvister föreslås att
tvister rörande organiserade parter skall handläggas direkt vid arbetsdomstolen
som första och enda domstol, medan tvister rörande oorganiserade parter först
handläggs vid tingsrätt för att därifrån kunna utan begränsning fullföljas till
arbetsdomstolen i andra och sista instans.

De
föreslagna reglerna tar i princip sikte på alla slags arbetstvister. De avser
även arbetstvister på den offentliga sektorn. Sådana tvister skall alltså i
större utsträckning än f. n. kunna prövas i civilprocessuell ordning, varvid
den nuvarande besvärsrätten på det offentliga området i motsvarande mån
inskränks. Vissa undantag föreslås dock. I fråga om de offentliga
arbets-tvisterna undantas t. ex. tvister rörande frågor som inte får regleras i
avtal. Detta gäller endast om annat inte är särskilt föreskrivet. Sådana
särskilda föreskrifter föreslås samtidigt beträffande exempelvis tvister om
frågor som regleras i lagen (1974rl2)om anställningsskydd. 1 övrigt undantas
bl. a. tvis-tiga fordringar i konkurs samt tvister om ersättning för
yrkesskada.

Beträffande
förfarandet i arbetstvister skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs
i rättegångsbalken eller andra lagar om rättegången i dis-positiva tvistemål. 1
de mål som skall tas upp av arbetsdomstolen som

I Riksdagen 1974. I saml. Nr 77

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 2

första
domstol skall tillämpas de regler som gäller om rättegången i tingsrätt.
Härifrån föreslås vissa avvikelser. 1 stort sett överensstämmer de avvikande
föreskriftema med dem som f. n. gäller för arbetsdomstolen enligt lagen om
arbetsdomstol. Beträffande rättegången i arbetsdomstolen som fullföljds-instans
skall iakttas reglerna om rättegången i hovrätt. På några punkter föreslås dock
andra regler. Den viktigaste avvikelsen är att överklagade mål lår avgöras utan
huvudförhandling, om inte muntlig bevisning skall förebringas eller eljest
särskilda skäl t.ex. att målet har prejudicerande betydelse eller i övrigt är
av större vikt från arbetsrättslig synpunkt föranleder annat. Vid avgörande
av mål utan huvudförhandling är domstolen domför i en mindre sammansättning än
i andra fall.

En
reform av rättegången i arbetstvister enligt förslaget medför en ökad
arbetsbelastning vid arbetdomstolen. Härtill kommer att andra reformer på arbetsrättens
område, t. ex. den nyligen antagna lagen om anställningsskydd, kan ge upphov
till ett ökat antal tvister vid denna domstol. Mot denna bakgrund föreslås en
utökning av domstolens ledamöter. 1 domstolen skall kunna finnas tre
heltidsanställda ordförande och likaledes tre vice ordförande. 1 fråga om
övriga ledamöter föreslås en fördubbling. Avsikten är att ledamöterna härigenom
skall kunna arbeta samtidigt i skilda sammansättningar. Någon formell
indelning på avdelningar föreslås dock inte, utan ledamöterna bör i stället
cirkulera så långt det är möjligt.

I fråga om
sammansättningen vid huvudförhandling föreslås att denna inom ramen för sju
deltagande ledamöter skall variera mellan en allmän-sammansättning i mål som
har betydelse utöver den sektor av arbetsmarknaden från vilket det kommer och
olika särskilda sammansättningar i mål som huvudsakligen har betydelse endast
för det berörda förhandlingsområdet. 1 den allmänna sammansättningen bör
enligt propositionen delta ledamöter som utsetts efter förslag av envar av
Svenska arbetsgivareföreningen, vissa offentliga arbetsgivare.
Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation. När det
gäller den senare typen av mål förordas att sammansättningen bestäms med
utgångspunkt från vilka ledamöter som främst företräder sakkunskap från det
förhandlingsområde som målet rör.

I
samband med den nya lagen föreslås en lag om lagsökning och betalningsföreläggande
för fordringsanspråk i anställningsförhållanden, som ersätter lagen (1947:638)
om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön rn. m. Dessutom
föreslås vissa följdändringar i annan lagstiftning.

De
nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1974, dvs. samtidigt med lagen
om anställningsskydd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77

1
Förslag til!

Lag
om rättegången i arbetstvister

Härigenom
förordnas som följer. 1 kap. Lagens tillämpningsområde

1 §
Denna lag äger tillämpning på rättegången i tvister om kollektivavtal

och andr-a tvister rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare

(arbetstvister).

Gemensamt
med arbetstvist får handläggas även annan tvist mellan samma eller olika
parter, om rätten med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finner
sådan handläggning lämplig. När skäl därtill föreligger, kan rätten åter
särskilja målen.

2 §
Denna lag tillämpas ej på

1. mål som enligt lag får upplagas endast av viss
tingsrätt eller som skall handläggas av tingsrätt i annan sammansättning än som
anges i rättegångsbalken eller i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om
mindre värden,

2. mål som skall handläggas av tingsrätt med
tillämpning av konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847),

3. mål om skadestånd i anledning av brott, om talan
föres i samband med åtal för brottet,

4. mål om ersättning för yrkesskada, när tvisten ej
rör kollektivavtals rätta innebörd.

Om
ej annat har särskilt föreskrivits, skall lagen ej heller tillämpas på mål som
gäller arbetstagare hos staten eller hos arbetsgivare som avses i

1 iJ
kommunaltjänstemannalagen (1965:275), när tvisten rör fråga som ej

får regleras i avtal eller fråga som får regleras i avtal men är reglerad i

annan författning än lag.

3§
Tvist som skall handläggas enligt denna lag lar i stället genom avtal
hänskjutas till avgörande av skiljemän. Detta gäller dock ej tvist rörande förklaring
som avses i 7 i; lagen (1928:253) om kollektivavtal. Ej heller lar i tvist
rörande föreningsrätt göras gällande avtal, som före tvistens uppkomst träffats
om att tvisten skall avgöras av skiljemän ulan förbehåll om ratt för parterna
att klandra skiljedomen.

2 kap.
Domstolarna i arbetstvister

1
§ Arbetsdomstolen skall som första domstol upptaga och avgöra tvister om
kollektivavtal samt andra arbetstvister mellan arbetsgivare eller förening

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974r77 4

av
arbetsgivare, å ena sidan, och förening av arbetstagare eller medlem i .sådan
förening, å andra sidan.

Ätt
arbetsdomstolen även i annat fall än som avses i första stycket prövar
arbetstvist som första domstol, därom finns särskilda bestämmelser.

Gemensamt
med arbetstvist enligt första eller andra stycket får handläggas även annan
arbetstvist mellan samma eller olika parter, om domstolen med hänsyn till
utredningen och övriga omständigheter finner sädan handläggning lämplig. När
skäl därtill föreligger, kan domstolen åter särskilja målen.

2 §
Annan arbelslvist än som avses i I >; skall upplagas och avgöras av

tingsrätt.

1
sådan tvist får arbetsgivaren sökas vid rätlen i den ort där arbetstagaren har
sitt hemvist.

3 §
Arbetsdomstolen är överrätt i mål som enligt 2 >; upptagits vid tingsrätt

och därifrån fullföljes.

Att
i arbetsdomstolen talan i visst fall kan föras mot central förvaltningsmyndighets
beslut föreskrives i lagen (1969:93) om begränsning av samhällsstöd vid
arbetskonfiikt.

4 § Mol arbetsdomstolens dom eller beslut lår talan ej föras.

5 § Har mål, som enligt I j skall upptagas och avgöras av
arbetsdomstolen, väckts vid tingsrätt, skall del på yrkande av part överlämnas
till arbetsdomstolen. Har talan i sådant mål fullföljts till arbetsdomstolen,
skall målet pä yrkande av part utan stämning företagas till handläggning där.
Talan skall anses väckt vid arbetsdomstolen, när ansökan om stämning inkom till
tingsrätten.

Finner
hovrätt eller högsta domstolen att dit fullföljt mål rätteligen skulle ha
fullföljts lili arbelsdomslolen, skall målet överlämnas till denna domstol.

Mot
beslut varigenom mål överlämnats till arbetsdomstolen får talan ej förtts. Har
annan domstol än högsta domstolen överlämnat målet, skall arbetsdomstolen, om
den finner sig icke vara behörig, visa målet åter till den domstol som
överiämnat det.

6 §
Finner arbetsdomstolen sig icke vara behörig enligt I ;; att upptaga mål

som väckts där, skall domstolen på yrkande av part hänvisa målet till tingsrätt

som är behörig.

Meddelas
i arbetsdomstolen beslut, varigenom viss tingsrätt förklaras icke vara behörig
all upptaga mål som väckts vid tingsrätten, skall arbetsdomstolen på yrkande
av part hänvisa målet till annan tingsrätt som är behörig.

Har
skilda domstolar genom beslut som vunnit laga krafi funnits obehöriga, skall
arbetsdomstolen, om den finner någon av dem vara behörig, på ansökan av part
hänvisa målet till den tingsrätt som bort upptaga målet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 5

Sådan
ansökan skall göras inom en månad från den dag då det sist meddelade beslutet
vann laga kraft.

Bestämmelserna
i denna paragraf gäller ej, om domstols bristande behörighet beror på att
målet ej skall handläggas enligt denna lag.

7
§ Finner arbetsdomstolen att dit fullföljt mål rätteligen skulle ha fullföljts
till hovrätt, skall arbetsdomstolen överlämna målet till vederbörande hovrätt.

3
kap. Arbetsdomstolens sammansättning m. m.

1 §
Arbetsdomstolen består av högst tre ordförande, högst tre vice ord

förande samt fjorton andra ledamöter.

Ledamot
skall vara svensk medborgare och får ej vara omyndig eller i konkurstillstånd.
Innan ledamot tar säte i arbetsdomstolen, skall han ha avlagt domared eller
försäkran enligt 4 kap. Il >; rättegångsbalken.

För
annan ledamot än ordförande skall finnas högst tre ersättare. Vad i denna lag
sägs om ledamot gäller även ersättare, om ej annat särskilt anges.

Ledamöter
och ersättare förordnas av Kungl. Maj:t för tre är.

2 §
Ordförande, vice ordförande och två andra ledamöter utses bland per

soner som ej kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen.

Ordförande
och vice ordförande skall vara lagkunniga och erfarna i do-rnarvärv.

De
två andra ledamötema skall ha särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden.

3 §
Av övriga tolv ledamöter utses

fyra
efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen,

en efter f ö rslag av
Svenska kommunf ö rbundet och Landstingsf ö rbundet,

en
såsom representant för staten som arbetsgivare,

fyra
efter förslag av bindsorganisationen i Sverige,

två
efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation.

Vad
i första stycket sägs om utseende av ledamot äger motsvarande till-lämpning på
utseende av ersättare för sådan ledamot. Av ersättarna för de ledamöter som
utses efier förslag av Tjänstemännens centralorganisation skall dock två utses
efter förslag av Sveriges akademikers centralorganisation.

Förslag
till ledamöter och ersättare skall upptaga minst dubbelt så många personer som
de .som skall utses med ledning av förslaget. Har sådant förslag ej avgetts,
förordnar Kungl. Maj:t ändå ledamöter och ersättare till föreskrivet antal.

4 S
Är ordförande hindrad att tjänstgöra, fär vice ordförande inträda i ord

förandes ställe. Detta gäller dock ej ersättare för vice ordförande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974r77 6

Är
annan ledamot än ordförande hindrad att tjänstgöra i visst mäl, inträder
ledamot eller ersättare som utsetts på motsvarande sätt. Därvid anses ledamot
som utsetts efter förslag av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
saml ledamot som representerar staten som arbetsgivare ha utsetts på samma
sätt.

Kan
ledamot eller ersättare ej tillkallas enligt andra stycket, fär ordföranden i
målet kalla annan lämplig person att tjänstgöra som tillfällig ersättare.

5 §
Ledamot har rätt att bli entledigad, om särskilda omständigheter för

anleder det. Avsägelse av uppdraget prövas av Kungl. Maj:t. Avgår ledamot,

förordnar Kungl. Maj:t annan för återstoden av den tid, för vilken ledamoten

varit utsedd. Därvid äger bestämmelserna i 2 och 3 ijij motsvarande till-

lämpning.

Ledamot
som avgått, är skyldig att deltaga i fortsatt behandling av mål, i vars
handläggning han förut har deltagit.

6 § Arbetsdomstolen sammanträder med ordförande samt högst sex och lägst
fyra andra ledamöter. Av de ledamöter som avses i 2 ;? deltager högst tre och
lägst en. Av de ledamöter som avses i 3 >; deltager högst fyra och lägst
två, lika många för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan.

7 § Arbetsdomstolen är domför med ordförande samt en ledamot för vardera
arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan

vid
måls avgörande utan huvudförhandling,

vid
syn utom huvudförhandling,

vid
prövning av yrkande om förordnande för tiden intill dess lagakraftägande dom
eller beslut föreligger i målet,

vid
meddelande av förordnande som sägs i 4 kap. 14 ;r tredje stycket denna lag
eller i 50 kap. 8 >; andra stycket eller 52 kap. 7 5; tredje stycket
rättegångsbalken,

vid
behandling av fråga om prövningstillstånd som sägs i 22 rj lagen (1974:8) om
rättegången i tvistemål om mindre värden.

Vill
någon ledamot vid handläggning enligt törsta stycket att mål som fullföljts
till arbetsdomstolen genom vad skall avgöras efter huvudförhandling eller att
eljest viss fråga skall prövas av domstolen i den sammansättning som
föreskrives i 6, gäller hans mening som domstolens beslut.

8 § Vid annan handläggning än som avses i 7 r; och som ej sker vid huvudförhandling
eller syn är arbetsdomstolen domför med ordförande. Sådan handläggning kan
enligt ordförandes uppdrag också ombesörjas av annan lagfaren tjänsteman vid
domstolen, vilken förordnals därtill av domstolen.

9 § Finner arbetsdomstolen vid överläggning till dom eller beslut den rådande
meningen avvika från rättsgrundsats eller lagtolkning som den senast

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 7

antagit,
kan domstolen i den sammansättning som föreskrives i 6 !j förordna att målet
eller viss i målet uppkommen rättsfråga skall avgöras av domstolen i dess
helhet.

När
mål avgöres av arbetsdomstolen i dess helhet, skall alla ledamöter eller
ersättare för dem deltaga i avgörandet. Sådant avgörande kan fattas utan
huvudförhandling.

10
§ Närmare bestämmelser om arbetsdomstolens organisation och verksamhet meddelas
av Kungl. Maj:t.

4
kap. Rättegången i arbetsdomstolen

.Allmänna
bestämmelser

1 § Arbetsdomstolen skall sammanträda på den ort där
domstolen har sitt säte. Sammanträde kan även hållas på annan ort, om det av
särskilda skäl är påkallat. Sammanträde skall hällas så ofta det behövs för
arbetet.

2 § Omröstning till dom eller beslut sker i den
ordning som arbetsdomstolen bestämmer.

3 § Dom får grundas endast på vad som förekommit vid
huvudförhandling inför arbetsdomstolen och vad handlingarna i målet innehåller.
Avgöres mål utan huvudförhandling, grundas domen på vad handlingarna innehåller
och vad som eljest har förekommit i målet.

Dom
skall meddelas så snart det kan ske. Den skall underskrivas av dem som deltagit
i avgörandet. Avskrift av domen skall utsändas till parterna samma dag som
domen meddelas.

Vad
som i första och andra styckena föreskrivits om dom äger motsvarande
tillämpning på slutligt beslut.

4 §
1 protokoll över huvudförhandling behöver ej antecknas utsaga av part

under sanningsförsäkran eller utsaga av vittne eller sakkunnig.

Rättegången
i arbetsdomstolen som jörsia domstol

5 §
I tvist om kollektivavtal kan förening, som slutit avtalet, väcka och

utföra talan vid arbetsdomstolen för den som är eller har varit medlem

i föreningen. 1 annan arbetstvist kan förening av arbet.sgivare eller arbets

tagare, vilken har till uppgifi att tillvarataga sina medlemmars intressen

i sådana tvister, väcka och utföra liilan vid arbelsdomslolen för medlem

i föreningen. Den som är eller har varit medlem i förening har rätt att

själv väcka och utföra talan, om han visar att föreningen undandrager sig

att tala på hans vägnar. Vad som finns föreskrivet om part beträffande

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 8

jävsförhållande,
personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och andra frågor som rör
bevisningen skall även gälla den för vilken föreningen kärar.

Vill någon föra talan vid
arbetsdomstolen mot medlem eller förutvarande medlem i förening som avses i
första stycket, skall i motsvarande fall som anges där även föreningen instämmas.
Föreningen kan därvid svara på med-partens vägnar, om denne ej själv utför sin
talan.

Vad
som i denna paragraf sägs om förening gäller även om förbund av fiera
föreningar. Med medlem avses därvid såväl de anslutna föreningarna som deras
medlemmar.

6 § Talan,som ej innefattar yrkande att motparten skall förpliktasatt
fullgöra eller underlåta något, skall avvisas om det ej är av avsevärd
betydelse för käranden eller den för vilken förening kärar att .sådan
fastställelsetalan prövas.

7 § Talan fårej upptagas till prövning av arbetsdomstolen förrän
förhandling, som kan påkallas enligt lagen (1936:506) om förenings- och
förhandlingsrätt eller som anges i kollektivavtal, har ägt rum rörande
tvistefrågan. Detta gäller dock icke tvist huruvida stridsåtgärd företagits i
strid mot kollektivavtal eller föreskrift i särskild lag eller tvist om
påföljd av sådan åtgärd.

Utan
hinder av första stycket fir talan upptagas till prövning, om i målet
framställes yrkande om förordnande för tiden intill dess lagakrafiägande dom
eller beslut föreligger i målet. Sedan sådant yrkande prövats, skall målet
förklaras vilande i avbidan på att förhandling rörande tvistefrågan enligt
första stycket slutförts. Innan sädan förhandling slutförts lar målet icke
slutligt prövas.

Har
förhandling som avses i första stycket ej ägt rum, lar talan ändå upptagas till
prövning, om mot förhandlingen förelegat hinder som icke berott av käranden.

8 §
Den som vill väcka talan vid arbetsdomstolen skall hos domstolen göra

skriftlig ansökan om stämning pä motparten.

1
stämningsansökan skall kiiranden uppge vad han yrkar samt de omständigheter
som han åberopar till stöd för yrkandet. Käranden skall även uppge de
skriftliga bevis som han åberopar. Av ansökan skall framgå de omständigheter
som gör domstolen behörig. Ansökan bör åtföljas av de skriftliga bevis som
käranden innehar. Ansökan skall vara undertecknad av käranden eller hans ombud.

Förekommer
ej anledning all avvisa ansökan, skall domstolen utfärda stämning på svaranden
att svara på käromålet.

9 §
Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Arbetsdomstolen

bestämmer efter omständigheterna i vilken mån förberedelsen skall vara

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 9

muntlig
eller skriftlig.

Till
muntlig förberedelse skall part och ställföreträdare för part kallas att
infinna sig personligen, om det kan antagas att förberedelsen därigenom
främjas. Skall personlig inställelse ske, kan domstolen förelägga vite.

Uteblir
båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse, skall målet avskrivas.
Uteblir ena parten från sådant sammanträde, skall domstolen vidtaga åtgärder
för fortsall förberedelse, om detta kan antagas vara till gagn för målets
utredning. 1 annat fall skall målet utsättas till huvudförhandling. Vad som nu
sagts om utevaro från muntlig förberedelse äger motsvarande tillämpning, om
svaranden vid skriftlig förberedelse underlåter att inkomma med svaromål.

10 §
Sedan förberedelsen avslutats, skall arbetsdomstolen företaga målet tjll

avgörande så snart det kan ske.

Mål
avgöres efter huvudförhandling. Beslut om avskrivning eller avvisande av mål
samt dom över yrkande, som medgivits eller eftergivits, får dock meddelas utan
huvudförhandling. Domstolen kan också stadfästa förlikning utan att hålla
huvudförhandling.

11 §
Till huvudförhandling skall part och ställföreträdare för part kallas att

infinna sig personligen, om hans närvaro behövs för utredningen. Skall per

sonlig inställelse ske, kan domstolen förelägga vite.

Uteblir
ena parten från sammanträde för huvudförhandling, skall målet företagas till förhandling
och avgörande, om motparten yrkar det. Erinran härom skall intagas i kallelsen
till sammanträdet. Uteblir båda parterna eller framställes ej sådant yrkande,
skall målet avskrivas.

Uppskjutes
påbörjad huvudförhandling, skall förhandlingen fortsättas snarast möjligt. Ny
huvudförhandling behöver ej hållas i anledning av sådant uppskov.

Rättegången
i arbetsdomstolen som /iill/öljdsinsians

12 §
Talan mot tingsrätts dom eller beslut fullföljes i arbetsdomstolen genom

vad eller besviir enligt vad som föreskrives i 49 kap. rättegångsbalken. Talan

skall fullföljas på sätt och inom tid som anges i 50 kap. I och 2 i:;;; eller

52 kap. I ;j rättegångsbalken.

131
fulllöljdsinkigan skall uppges det avgörande mot vilket talan fulllöljes, den
iindring hiiri som yrkas .samt grunderna för den fullföljda talan. Uppgift
skall även lämnas om de bevis som åberopas till stöd för denna talan och vad
som skall styrkas med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis som ej tidigare
förebragts skall inges samtidigt med fuliröljdsinlagan. Inlagan skall vara
undertecknad av den som fullföljer talan eller av hans ombud.

1
mål som fullföljes genom vad skall vadekäranden i inlagan även uppge

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 10

om
han vill att förnyat förhör med vittne eller sakkunnig eller part skall äga rum
eller att förnyad syn skall hållas.

14 §
Avvisas ej den fullföljda talan, förordnar arbetsdomstolen om de åt

gärder som behövs för målets beredande.

1
mål som fullföljes genom vad skall vadesvaranden föreläggas att inkomma med
skriftligt genmäle. 1 mål som fullföljes genom besvär skall motparten, om
anledning finns att höra honom över besvären, föreläggas alt inkomma med
skriftlig förklaring. Utan att motparten lämnats tillfälle alt förklara sig får
ändring ej göras i tingsrättens beslut, såvitt angår hans rätt.

Har
tingsrätten avslagit yrkande om förordnande för tiden intill dess lagakraftägande
dom eller beslut föreligger i målet, kan arbetsdomstolen omedelbart meddela
sådant förordnande att gälla till dess annorlunda förordnas. Har tingsrätten
bifallit yrkande som nu sagts, kan arbetsdomstolen omedelbart förordna att
tingsrättens förordnande ej längre skall gälla.

15 §
Sedan målets beredande avslutats, skall arbetsdomstolen företaga målet

till avgörande så snart det kan ske.

Mål
som fulllöljes genom vad får företagas till avgörande utan huvudförhandling,
om ej muntlig bevisning skall förebringas eller eljest särskilda skäl
föranleder annat.

Mäl
som fullföljes genom besvär företages till avgörande utan huvudförhandling.

16 §
Till huvudförhandling skall part och ställföreträdare för part kallas att

infinna sig personligen, om hans närvaro behövs för utredningen. Skall per

sonlig inställelse ske, kan arbetsdomstolen förelägga vite.

Uteblir
vadekäranden från sammanträde för huvudförhandling, är hans vadetalan
förfallen. Erinran härom skall intagas i kallelsen till sammanträdet. Förklaras
vadekärandens talan ha förfallit, kan han hos arbetsdomstolen göra ansökan om
målets återupptagande enligt vad som föreskrives i 50 kap. 20 rj
rättegångsbalken.

Uteblir
vadesvaranden från sammanträde för huvudförhandling, företages målet till
förhandling och avgörande utan hinder av hans utevaro, om hans närvaro ej är av
betydelse för målets handläggning eller utredning. Erinran härom skall intagas
i kallelsen till sammanträdet.

Uppskjutes
påbörjad huvudförhandling,skall förhandlingen fortsättas snarast möjligt. Ny
huvudförhandling behöver ej hållas i anledning av sådant uppskov.

5
kap. Övriga bestämmelser

I
ii Förekommer anledning att kollektivavtal, som slutits av andra än parterna i
målet, har betydelse för prövning av tvisten i målet, skall de parter

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 11

som
slutit kollektivavtalet beredas tillfälle att yttra sig i målet.

2 §
I mål som handlägges enligt denna lag kan lörordnas att vardera parten

skall bära sin rättegångskostnad, om den part som förlorat målet hade skälig

anledning att få tvisten prövad. Innehåller annan lag än rättegångsbalken

bestämmelse som avviker från vad nu sagts, tillämpas dock den bestäm

melsen.

Ersättning
för rättegångens förberedande utgår ej för kostnad för sådan förhandling som
grundas på lagen (1936:506) om förenings- och förhandlingsrätt eller på
kollektivavtal.

Skyldighet
för fiera medparter att ersätta rättegångskostnad i mål, som upptagits av
arbetsdomstolen som första domstol, skall fördelas mellan dem efter vad som är
skäligt med hänsyn till deras förhållande till saken och rättegången.

3 §
1 allt varom i denna lag ej är särskilt föreskrivet gäller i tillämpliga

delar vad som i rättegångsbalken eller annan författning är föreskrivet om

rättegången i tvistemål, vari föriikning om saken är tillåten. Därvid skall

beträffande rättegången i arbetsdomstolen som första domstol tillämpas vad

som är föreskrivet om rättegången i tingsrätt. 1 fråga om rättegången i ar

betsdomstolen som fullföljdsinstans tillämpas vad som är föreskrivet om

rättegången i hovrätt.

Utan
hinder av första stycket skall lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om
mindre värden icke tillämpas i mål som upptagits av arbetsdomstolen som första
domstol.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974, då lagen
(1928:254) om ar-befsdomstol skall upphöra att gälla.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning
till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället
den nya bestämmelsen.

3. 1 fråga om mål som inkommit till tingsrätt eller
arbetsdomstolen före lagens ikraftträdande tillämpas alltjämt äldre
bestämmelser. Vad som i denna lag föreskrives om arbetsdomstolens
sammansättning skall dock tillämpas i sådant mål, om icke huvudförhandling
påbörjats i målet före lagens ikraftträdande.

4. Har staten eller arbetsgivare som avses i 1 >;
kommunaltjänstemannalagen (1965:275) före lagens ikraftträdande meddelat
beslut angående arbetstagares arbets- eller anställningsvillkor och har arbetstagaren
rätt att anföra besvär mot beslutet, får talan ej föras enligt denna lag med
anledning av beslutet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 12

2
Förslag till

Lag
om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i
anställningsförhållanden

Härigenom
förordnas som följer.

1 §
Lagsökning eller betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen

(1946:808) kan utverkas vid tingsrätt utan hinder av att tvist om anspråket

skall handläggas enligt lagen (1974:000) om rättegången i arbetstvister.

Besvär
som avses i 34 5; lagsökningslagen föres i hovrätten, även om anspråket är
sådant som avses i första stycket.

2 §
Hänskjutes mål om lagsökning eller betalningsföreläggande såsom tvis

tigt till rättegång, skall del överlämnas till arbetsdomstolen, om tvist om

anspråket skall upptagas och avgöras av denna domstol. Talan lar ej föras

mot beslut om överlämnande. Har annan domstol än högsta domstolen

överlämnat målet,skall arbetsdomstolen,om den finnersig icke vara behörig

att pröva tvisten, visa målet åter till den domstol som överlämnat det.

Har
lingsrält meddelat utslag i lagsökningsmål eller i mål om belalningsföreläggande
på ansökningen tecknat bevis att utmätning fir ske och vill gäldenären söka
återvinning, skall han, om tvist om anspråket skall upptagas och avgöras av arbetsdomstolen,
inom tid som anges i 35 S första stycket lagsökningslagen göra ansökan om
målets upptagande vid denna domstol. Finner arbetsdomstolen sig icke vara
behörig, skall målet överlämnas till tingsrätten. Ansökan om målets upptagande
vid arbetsdomstolen skall därvid anses som ansökan om återvinning.

Talan
i mål som överlämnats till arbetsdomstolen enligt första stycket eller som
upptagits av arbetsdomstolen enligt andra stycket skall anses väckt där, när
ansökningen om lagsökning eller betalningsföreläggande gjordes vid tingsrätten,

3 -j
BeirälTande förfarandet vid tingsrätt i mål som avses i denna lag gäller

i övrigt i tillämpliga delar lagsökningslagen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1974, då lagen (1947:638) om
be-talningsföieläggande för vissa fordringar på arbetslön m, m. skall upphöra
att gälla.

Beträffande
mål där ansökan om lagsökning eller betalningslöreliiggande gjorts före lagens
ikraftträdande tillämpas alltjämt äldre bestämmelser.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 13

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1928:253) om kollektivavtal

Härigenom
förordnas att i lagen (1928:253) om kollektivavtal skall införas en ny
paragraf, 10 !j, av nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen lydelse

10 s

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mdl om tillämpning av denna lag prövas av arbetsdomstolen.
Sådant mål handlägges enligt lagen (1974:000) om rättegången i arbetstvister.

Denna lag träder i kraft den I juli 1974.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1936:506) om förenings- och
förhandlingsrätt

Härigenom
förordnas att 29 S lagen (1936:506) om förenings- och förhandlingsrätt skall
ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen lydelse

29 s

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mål. som avse tillämpningen av denna lag. upptagas och
avgöras av arbetsdomstolen.

Förening,
varom i 2 i sägs. äge vid arbetsdomstolen väcka och ut/Öra talan i mål rörande
JÖreningsrätt JÖr medlem i föreningen; och må denne själv ej kära i sådant mål.
med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala å hans vägnar.
Finnes hu-vudoiganisation. skall vad här sägs om Jörening gälla bcträf/ände
huvudorganisationen.

Mål om
tillämpning av denna lag prövas av arbetsdomstolen. Sådant mål handlägges
enligl lagen (1974:000) om rättegången i arbetstvister.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den I juli 1974.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1939r727) om förbud mot uppsägning
eller avskedande av arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.

Härigenom
förordnas att 7 ;; lagen (1939:727) om förbud mot uppsägning eller avskedande
av arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgöring m, m,' skall ha nedan
angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen
tydelse 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mål som avse tillämpningen av denna lag upplagas av
allmän domstol-dock ati mål beträ/Tandc arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras
av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

Ifråga
om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av lalan Jämlikt denna
lag skall gälla vad i 13 s lagen om arbetsdomstol stadgas, ändock att målet ej
är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Mål om tillämpning av denna lag handläggas enligt lagen
(1974:000) om rättegången i arbetstvister.

1 mål som avses i första stycket äga 41 tredje stycket
och 42 andra stycket lagen (1974:12) om anställningsskydd motsvarande
tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974. Äldre
bestämmelser gäller alltjämt i fråga om mål där talan väckts före
ikraftträdandet.

' Lagens rubrik enligt prop. 1974:8

opaginerad Kontrollera mot PDF

6
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1945:844) om förbud mot uppsägning eller avskedande av
arbetstagare med anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.

Härigenom
förordnas att 7 5; lagen (1945:844) om förbud mot uppsägning eller avskedande
av arbetstagare med anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.' skall ha
nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
Ivdelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mål. som avse tillämpningen av denna lag. upptagas och
avgöras av allmän domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas
arbetsavtal regleras av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid
arbetsdomstolen.

Ifråga
om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan Jämlikt denna
lag skall gälla vad 113 lagen om arbetsdomstol stadgas, ändock att målet ej
är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Mål om tillämpning av denna lag handläggas enligt lagen
(1974:000) om rättegången i arbetstvister.

I mål som avses i första stycket äga 41 tredje stycket
och 42 andra stycket lagen (1974:12) om anställningsskydd motsvarande
tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974, Äldre
bestämmelser gäller alltjämt i fråga om mål där talan väckts före
ikraftträdandet.

' Liigens rubrik enligt prop, 1974:88,

' Pirragrafens beteckning enligt prop, 1974:1

opaginerad Kontrollera mot PDF

7
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1972:650) om rätt till ledighet och lön vid

deltagande
i svenskundervisning för invandrare

Härigenom
förordnas alt 9 S lagen (1972:650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande
i svenskundervisning för invandrare skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mål om
tillämpning av denna lag prövas, ont ej annat JÖl/er av tredje stycket, av
arbetsdomstolen, om anställningsavtalet regleras av kollektivavtal, och i
annat fall av allmän domstol. Sådant mål får dock genom avtal hänskjulas till
avgörande av skiljemän.

I fråga
om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 13 i: lagen
(1928:253) om arbetsdomstol även om målet ej är sådant som avses i den lagen.

Fråga som avses i I S andra stycket 1 och 2 prövas i den
ordning Konungen bestämmer.

Mål om tillämpning av denna lag handlägges enligt lagen
(1974:000) om rättegången i arbetstvister.

I mål som avses i första stycket äger 41 tredje stycket
och 42 andra .stycket lagen (1974:12) om anställningsskydd motsvarande
tillämpning.

Utan
hinder av första stycket prövas fråga, som avses i 1 rj andra stycket 1 och 2,
i den ordning Kungl. Ma/:t bestämmer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den Ijuli 1974, Äldre
bestämmelser gäller alltjämt i fråga om mål där talan väckts före
ikraftträdandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1974r77 17

8
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd

Härigenom
förordnas att 42 iJ lagen (1974:12) om anställningsskydd skall ha nedan angivna
lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen lydelse

Al I

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mål om
tillämpning av denna lag prövas av allmän domstol, om målet rör oorganiserad
arbetstagare. 1 annat fall prövas må/cl av arbetsdomsto/én. Tvist får genoin
avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän.

I fråga
om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 131 lagen
(1928:254) om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant som avses i den lagen.

Mot beslut som allmän underrätt meddelat under rättegången
enligt 34 ii tredje stycket eller 35 iJ andra stycket skall talan föras
särskilt genom besvär. Mot hovrättens beslut får talan ej /Öras.

Mål om
tillämpning av denna lag elter/öifattning. som avses i2 , handlägges enligt
lagen (1974:000) om rättegången i arbetstvister.

Mot beslut som tingsrätt meddelat under rättegången enligl
34 ij tredje stycket eller 35 iJ andra stycket skall talan föras särskilt genom
besvär.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

2 Riksdagen 1974. I saml. Nr 77

opaginerad Kontrollera mot PDF

9
Förslag till

Lag
om ändring t arbetarskyddslagen (1949:1)

Härigenom
förordnas att 44 ii arbetarskyddslagen (1949:1) skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mål, som avse tillämpningen av Al iJ, upptagas och avgöras
av arbetsdomstolen; dock skall talan mot arbetstagare väckas vid allmän domstol.

Fackförening
eller annan liknande förening av arbetstagare äger vid arbetsdomstolen väcka
och utföra talan for medlem i /oreningen; och må denne ej själv kära, med
mindre han visar, att,/oreningen undandrager sig att tala å hans vägnar Vad som
finnes stadgat om part med hänsyn tilljävsförhållan-de, personlig inställelse,
hörande under sanning.sfbrsäkran och andra frågor rörande bevisningen skall
ock gälla den for vilken förening kärar.

Mål om tillämpning av Al iJ prövas av arbetsdomstolen;
dock skall talan mot arbetstagare prövas av allmän domstol.

Utan hinder av 42 lagen (1974:12) om anställningsskydd
prövar arbetsdomstolen mål som rör uppsägning eller avskedande av
arbetstagare med anledning av hans uppdrag som skyddsombud.

Mål som prövas av arbetsdomstolen handlägges enligt lagen
(1974:000) om rättegången i arbetstvister.

För tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut
föreligger kan domstolen förordna, att 42 if fjärde stycket ej skall äga
tillämpning. Yrkande om sådant förordnande får ej bifallas utan att motparten
har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 19

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:114) om semester

Härigenom
förordnas att 23 iJ lagen(1963:l 14)om semester skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

13 S

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mål,
som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän domstol;
dock skola mål beträffande arbetstagare. vilkas arbetsavtal regleras av
kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen. Att beta/nings/öreläggande
for fordran på semesterlön eller semesterersättning enligt lag må sökas vid
allmän underrätt jämväl om arbetsavtalet regleras av kollektivavtal, därom är
särskilt stadgat.

Ifråga om anhängiggörande och utförande hos
arbetsdomstolen av talan jämlikt denna lag ska/t gälla vad i 13 lagen om
arbetsdomstol stadgas, ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag
sägs.

Mål om
tillämpning av denna lag handläggas enligt lagen (1974:000) om rättegången i arbetstvister.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den I juli 1974. Äldre
bestämmelser tillämpas alltjämt i fråga om mål där talan väckts före
ikraftträdandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11
Förslag till

Iag
om ändring i lagei\ (1969:93) om begränsning av samhällsstöd

vid
arbetskonflikt

Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1969:93) om begränsning av samhällsstöd vid
arbetskonflikt dels att 7 och 8 Sij skall ha nedan angivna lydelse, dels att
911 iiij skall upphöra att gälla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Talan mot
central förvaltningsmyndighets beslut i den del beslutet rör lillämpningen av
denna lag föres genom besvär hos arbetsdomstolen. Vid arbetsdomstolens prövning
av besvären gäller lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol I
tillämpliga delar med de ändringar och tillägg som följer av 811 .W.

Talan mol central, förvaltnings-myndighels beslut i den
del beslutet rör tillämpningen av denna lag föres genom besvär hos
arbetsdomstolen.

Angår beslutet medlem i förening som avses i 2 lagen
(1936:506) om /orenings- och förhandlingsrätt, kan hans talan foras av
föreningen. Medlemmen har dock rätt att s/älv föra talan, om han visar att
/oreningen undandrager sig anföra hans talan.

Ifråga
om besvär som föres hos arbetsdomstolen enligt denna lag skall i övrigt i
tillämpliga delar gälla vad som i lagen (1974:000) om rättegången i
arbetstvister föreskrives om rättegången i mål som fullföljts till arbetsdomstolen
genom besvär. Besvärsindi enligt denna lag kan dock även företagas till
avgörande efter huvudförhandling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Angår
beslutet medlem i sammanslutning som avses i I \ lagen den 22 Juni 1928 (nr
253) om kollektivavtal, föres hans talan av sammanslutningen. Medlemmen får ej
självföra talan, om han icke visar alt sammanslutningen undandrager sig att
föra hans talan.

Har
myndighet beviljat eller avslagit framställning om samhällsstöd, kan
arbetsdomstolen förordna annat för tiden intill dess lagakraftägande beslut
föreligger i målet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den Ijuli 1974, Äldre
beslämmelser gäller alltjämt i fråga om mål där besvär förts före
ikraftträdandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt

Härigenom förordnas
att 9 iJ lagen (1970:215) otti arbetsgivares kvittriings-räti skall ha nedan
angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse 9 s

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mål
vari är tvist om arbetsgivares Mål vari är tvist om arbetsgivares rätt till
kvittning mot arbetstagares rätt till kvittning mot arbetstagares lönefordran
prövas av arbetsdomsto- lönefordran handlägges enligt lagen len, om
tjänsteavtalet regleras av kol- (1974:000) om rättegången i arbeis-lektivavtal,
och i annat fall av allmän tvister, domstol.

Ifråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 13
§ lagen (1928:254) om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant som avses i
den lagen.

Gör
arbetsgivare i mål om lönefordran invändning om kvittning eller väcker han
genkäromål om motfordran, får målet om lönefordran avgöras utan prövning av
invändningen eller genkäromålet, om sådan prövning skulle oskäligt uppehålla
prövningen av lönefordran.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1974. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga
om mål där talan väckts före ikraftträdandet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 22

13 Förslag till

Lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965:274)

Härigenom förordnas i fråga om statstjänstemannalagen
(1965:274), dels all 16 iJ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 39aij, av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om från statens sida förfares i strid mot 15 ii första
stycket eller om arbeistagarförening åsidosätter vad som åligger den enligl 15
iJ tredje stycket, skall staten eller föreningen, även om förpliktelse till
följd av kollektivavtal ej åsidosatts, ersätta uppkommen skada enligt de
grunder som anges i 8 och 9 iiii lagen om kollektivavtal. Delsamma gäller
tjänsteman, om han deltager i sådan av arbeistagarförening anordnad eller
föranledd stridsåtgärd som icke är tillåten enligt 15 ii första stycket.

Mål om skadestånd enligt första stycket upptages och
avgöres av arbetsdomstolen. Ifråga om anhängiggörande och utförande av talan
gälla bestämmelserna i 13 if lagen om arbetsdomstol, även om målet ej är
sådant som avses där.

39 a iJ

Mål om skadestånd enligl 16 prövas av arbetsdomstolen.
Sådant mål, liksom mål om tillämpning av 7 /} tredje stycket eller 30 : eller
av /Öreskrift som meddelats med stöd av dessa bestämmelser, handlägges enligl
lagen (1974:000) om rättegången i arbetstvister.

Denna lag träder i kraft den I juli 1974,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 23

14
Förslag till

Lag
om ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965:275)

Härigenom
förordnas alt 4 ii kommunaltjänstemannalagen (1965:275) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

A
i

Om
kommun förfar i strid mol 3 ii första stycket eller om arbeistagarförening
åsidosätter vad som åligger den enligt 3 ii tredje stycket, skall kommunen
eller föreningen, även om förpliktelse till följd av kollektivavtal ej
åsidosatts, ersätta uppkommen skada enligt de grunder som anges i 8 och 9 iiii
lagen om kollektivavtal. Detsamma gäller tjänsteman, om han deltager i sådan av
arbeistagarförening anordnad eller föranledd stridsåtgärd som icke är tillåten
enligt 3 ii första stycket.

Mål
om skadestånd enligt första Mål om skadestånd enligt första

stycket upptages och
avgöres av ar- stycket prövas av arbetsdomstolen, betsdomstolen. / fråga om
anhängig- Sådant mål handlägges enligt lagen görande och utförande av talan
gälla (1974:000) om rättegången I arbets-bestämmelserna i 13 n*» lagen om ar- tvister,
betsdomstol. även om målet ej är sådant som avses där.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1974,

opaginerad Kontrollera mot PDF

15 Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1965:276) om inskränkning i rätten att föra

talan
mot offentlig arbetsgivares beslut

Härigenom
förordnas att lagen (1965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot
offentlig arbetsgivares beslut skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Arbetstagare må ej föra talan mot offentlig arbetsgivares
beslut rörande hans arbets- eller anställningsvillkor, om han eller
arbetstagarförening som han tillhör äger väcka talan i saken vid
arbetsdomstolen eller i dess ställe inför skiljemän.

Föreslagen lydelse

Arbetstagare får ej anföra besvär mot offentlig
arbetsgivares beslut rörande hans arbets- eller anställningsvillkor, om talan
i saken enligt tagen (1974:000) om rättegången i arbetstvister kan väckas vid
arbetsdomstolen eller tingsrätt eller / deras ställe inför skiljemän.

Genom
första stycket inskränkes dock ej rätt att an/öra besvär mot offentlig
arbetsgivares beslut ifråga som enligt avtal får avgöras av arbetsgivaren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974. Äldre
bestämmelser om rätt att anföra besvär tillämpas alltjämt i fråga om beslut som
meddelats före lagens ikraftträdande.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 25

16
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1964:168) om verkställighet av bötesstraff

Härigenom
förordnas, att 27 ii lagen (1964:168) om verkställighet av bötesstraff skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen tydelse

11

Vad
i denna lag är stadgat om bö- Vad i denna lag är stadgat om bö-

ter skall även gälla
viten. terskall även gälla viten. Förva/trfZ/ng

må
dock ej ske av vite som utdömts fö r underlåtenhet att fullgöra dom etter
beslut rörande saken i mål som handlagts enligt lagen (1974:000) om rättegången
i arbetstvister.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1974,

opaginerad Kontrollera mot PDF

17
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden

Härigenom förordnas
att I, 3 och 4 Sij lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden
skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag skall
tillämpas på rättegången vid allmän domstol \ tvistemål vari förlikning om
saken är tilllåten, om värdet av vad som yrkas uppenbart ej överstiger
hälften av det enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda
basbeloppet för oktober näst föregående år.

Denna
lag skall tillämpas på rättegången i tvistemål vari föriikning om saken är
tillåten, om värdet av vad som yrkas uppenbart ej överstiger hälften av det
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda basbeloppet för oktober
näst föregående år. .

Första stycket gäller ej
om part första gången han skall föra talan i tvistemålet yrkar att denna lag
ej skall tillämpas och därvid gör sannolikt att bakomliggande tvist rör högre
värde eller att utgången eljest är av synnerlig betydelse för bedömningen av
andra föreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom ansökan om
betalningsföreläggande, skall part som begär målets hänskjutande till rättegång
senast därvid framställa yrkande som nyss sagts.

Med
värde enligt första stycket avses det värde som vid tiden för talans väckande
kan antagas gälla. Har talan väckts genom ansökan om lagsökning eller
betalningsföreläggande eller om enskilt anspråk i brotlmål, avses värdet vid
rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedömningen
skall hänsyn ej tagas till rättegångskostnad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag skall ej
tillämpas i fråga om mål som av tingsrätt handlägges i särskild sammansättning
eller med tillämpning av konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847),
eller om mål som skall upptagas omedelbart av högre rätt.

Denna lag skall ej
tillämpas i fråga om mål som av tingsrätt handlägges i särskild sammansättning
eller med tillämpning av konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847),
eller om mål som skall upptagas omedelbart av högre rätt eller
arbetsdomstolen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 27

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

A
§ 1 stället för bestämmelserna om förberedelse i 42 kap, 6 22 iiii rättegångsbalken
och om huvudförhandling i 43 kap., 50 kap. 15 18 iiii och 21 22 iiii samt 55
kap. 12 och 15 iiii samma balk, gäller denna lags bestämmelser om sammanträde
och skriftlig handläggning. 1 övrigt tillämpas rättegångsbalken i den mån dess
beslämmelser ej strider mot denna lag. Därvid jämställes sammanträde enligt
denna lag med huvudförhandling.

Beträffande
rättegången i mål som enligt lagen (1974:000) om rättegången i arbetstvister
skall fullföljas till arbetsdomstolen i stället för titt hovrätt tillämpas
första stycket endast om det icke strider mot vad som enligt särskild
föreskrift i den lagen skatt gälla om rättegången i arbetsdomstolen som
fullföljdsinstans.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1974.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 28

Utdrag av protokollet över arbetsmarknadsärenden, hållet
inför Hans Majrt Konungen i statsrådet den 5 april 1974.

Närvarande: Statsråden STRÄNG, HOLMQVIST, ASPLING, GEIJER,
BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON,
ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet
Bengtsson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter
fråga om rättegängen i arbetstvister m. m. och anför.

1 Inledning

Tvister rörande arbetsförhållanden handläggs enligt
nuvarande regler i skilda rättegångsformer. 1 huvudsak gäller att tvister om
förhållanden som regleras i kollektivavtal prövas av arbetsdomstolen (AD),
medan andra arbetsrättsliga tvister handläggs vid allmän domstol.

Frågan om en enhettig ordning vid behandling av tvister på
arbetsrättens område har aktualiserats vid olika tillfällen. Ar 1960 anhöll riksdagen
att denna fråga skulle bli föremål för utredning. I samband med att särskilda
sakkunniga' tillkallades i december 1969 för att utreda frågan om ökad trygghet
i anställningen uppdrogs ät de sakkunniga att även utreda frågan om vidgad
behörighet för AD att pröva arbetsrättsliga tvister.

De sakkunniga, som antagit namnet utredningen rörande ökad
anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen, har detta år
avlämnat betänkandet (SOU 1974:8) Rättegången i arbetstvister. De lagförslag som
innefattas i betänkandet torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
justitiekanslern (JK), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
kammarrätten i Stockholm, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Luleå
tingsrätt, domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), postverket, statens
järnvägar (SJ), statens avtalsverk (SAV), skolöverstyrelsen (SÖ), juridiska
fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Stockholm, ADrs ordförande, 1972
års domarutredning, arbetsrättskommittén. Svenska kommunförbundet. Lands-'

' Landshövdingen Valter Årnan, ordförande, direktörerna
Eugen Björkman och Sryr-björn von Feilitzen, forbundsjuristen Stig Gustafsson,
riittschefen Börje Härdefelt, förbund,sjuristen Ove Kjellgren. direktören
Gunnar Lindström samt lorbundsordlo-randen Valdemar Lundberg, Kjellgren har
sedermera ers

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 29

tingsförbundel.
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Skogs- och lantarbetsgivareföreningen,
Sveriges redareförening, Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO),
Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges
arbetares centralorganisation (SAC), Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund, ÄD:s f d. ordförande justitierådet Bengt Hult samt, såvitt
gäller avsnittet 4,5.3 Ämbetsmannaledamö-terna, av högsta domstolens och
regeringsrättens ledamöter.

Yttrande
över betänkandet har dessutom inkommit från Lärarnas riksförbund.

En
sammanställning över remissyttrandena torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 2.

2
Nuvarande ordning för prövning av arbetsrättsliga tvister 2,1 Inledning

Tvistemål
handläggs normall vid de allmänna domstolarna. Rättegången i allmän domstol
regleras i rättegångsbalken (RB). Vid sidan av den ordinära domstolsprocessen
kan ett mera summariskt förfarande tillämpas i mål av inkassokaraktär. Detta
förfarande regleras i lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföreläggande
(lagsökningslagen). Ett domstolsförfarande leder till en för parterna bindande
lösning av tvisten, och ett domstolsavgörande kan verkställas enligt
bestämmelserna i utsökningslagen. Beträffande tvister, vari föriikning får
ingås (s, k, disposiliva tvistemål), kan parterna i regel träffa avtal om att
tvisten i stället för att avgöras av domstol skall hänskjutas till avgörande av
skiljemän. Skiljeförfarandet regleras i lagen (1929:145) om skiljemän. En
skiljedom kan verkställas på samma sätt som domstols dom.

För
vissa slag av tvistemål har särskilda rättegångsordningar ansetts behövliga.
Behoven av avvikelser från den processuella reglering som RB innehåller har
tillgodosetts på olika sätt, genom inrättande av specialdomstolar med
sakkunnig-eller intresserepresentation, genom särskild sammansättning av allmän
domstol, genom koncentration av handläggningen till viss eller vissa domstolar
samt genom avvikelser från allmänna regler om förfarande, fullföljdsrätt och
instansordning. Som exempel pä mål för vilka sådana avvikande regler gäller
kan nämnas mål som skall handläggas av fastighetsdomstol, hyres- och
arrendetvister, vattenmål och patentmål. För vissa tvistemål som gäller mindre
värden har .särskilda bestämmelser meddelats i lagen (1974:8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden.

Beträffande
arbetsrättsliga tvister gäller att de under vissa förutsältningar skall prövas
av AD som enda behöriga domstol. Så är fallet med tvister som avser tolkning
eller tillämpning av kollektivavtal eller lagen (1928:253) om kollektivavtal.
Även tvister om tillämpningen av vissa andra lagar -,såsom lagen (1963:114) om
semester - skall prövas av AD, om tvisten rör

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 30

arbetstagare
vars anställningsförhållande regleras av kollektivavtal. Beträffande
rättegången i tvister som upptas och avgörs av AD gäller lagen (1928:254) om
arbetsdomstol (LAD). Tvister i övrigt rörande förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare handläggs vid allmän domstol på samma sätt som andra
tvistemål. För vissa inkassokrav kan vidare enligt lagen (1947:638) om
betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m, m. en summarisk prövning
ske vid allmän domstol, även om (vist rörande Ibrdringsanspråket skall tas upp
och avgöras av AD.

På
det offentliga området gäller särskilda bestämmelser för prövningen av
arbetsrättsliga tvister. Tvister rörande fråga som omfattas av del s. k. avtalsförbudet
i 3 § statstjänstemannalagen (1965:274) eller 2 § kommunaltjänstemannalagen
(1965:275) prövas genom besvär i administrativ ordning, i sista hand hos
regeringsrätten eller, i vissa fall, av Kungl. Majrt i statsrådet. Sådana
frågor kan dock i princip prövas även av allmän domstol i form av en
skadeståndstalan. Tvister rörande fråga som faller utanför del angivna
avtalsförbudet prövas av allmän domstol eller, om tvisten rör kollektivavtal,
av AD. Beträffande statstjänstemän kan rättelse av myndighets beslut i sådan
fråga dessutom som regel sökas genom förvaltningsbesvär, dock ej om målet hör
under AD. Beträffande det statligt reglerade kommunala området gäller den
skillnaden att besvär över beslut av kommunal styrelse eller nämnd som
omhänderhar reglerad förvaltning ibland skall föras genom kommunalbesvär i
stället för genom förvaltningsbesvär. För arbetstagare på det kommunala
området i övrigt kan besvär föras endast i form av kommunalbesvär.

2.2
Tvistemålsprocessen vid allmän domstol

2,2.1
Domstolsorganisationen

De
allmänna underrätterna utgörs av 104 tingsrätter. Tingsrätt kan vara delad i
två eller flera avdelningar. Lagfarna domare i tingsrätt är lagman och rådmän,
I dispositiva tvistemål är tingsrätt domför med tre eller högst fyra lagfarna
domare, I vissa fall är tingsrätt dock domför med endast en lagfaren domare.
Detta gäller vid måls avgörande utan huvudförhandling, vid annan handläggning
som inte sker vid huvudförhandling eller syn och vid sådan huvudförhandling som
hålls i förenklad form.

Talan mot tingsrätts dom
kan utan begränsning fullföljas till hovrätt. Sådan talan förs genom vad. Annat
avgörande än dom kan överklagas till hovrätt genom besvär. 1 hovrätt finns
hovrättspresident, en eller flera hovrättslagmän samt hovrättsråd, vilka samtliga
skall vara lagfarna. Hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar.
Avdelning består av presidenten eller en hovrättslagman som ordförande samt
minst tre hovrättsråd, av vilka en är vice ordförande på avdelningen. Hovrätten
är domför med fyra ledamöter. Fler än fem ledamöter får inte sitta i rätten.

Talan
mot hovrätts dom kan i princip fullföljas till högsta domstolen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 31

Sådan
talan förs genom ansökan om revision. Annat avgörande än dom överklagas genom
besvär. För alt ett mål skall tas upp till prövning i högsta domstolen krävs
emellertid att domstolen meddelar prövningstillstånd. Möjligheterna att
erhålla sådant tillstånd är begränsade. I princip skall högsta domstolen pröva
endast mål som har prejudikatintresse. Högsta domstolen, som består av
justitieråd, är delad i tre avdelningar. Ett av justitieråden utses att för sin
tjänstetid vara högsta domstolens ordförande. Denne är även ordförande på en
avdelning. Till ordförande på annan avdelning utses någon av övriga ledamöter,
1 behandling av fråga om prövningstillstånd skall tre ledamöter delta. I övrigt
prövas och avgörs mål i högsta domstolen av fem ledamöter. 1 vissa fall kan
högsta domstolen dock bestämma alt ett mål skall avgöras av domstolen i dess
helhet, varvid alla justitieråd bör delta i avgörandet. Sådant s. k,
pleniavgörande kan förekomma när fråga uppkommer att meddela elt avgörande som
strider mot en av domstolen tidigare antagen rättsgrundsats eller lagtolkning.

Sedan
tiden för fullföljd av talan mot ett avgörande gått till ända, vinner detta
avgörande laga kraft. Delta innebär att den avgjorda frågan inte kan prövas på
nytt. 1 vissa extraordinära fall kan avgörandet dock angripas med särskilda
rättsmedel, dvs, ansökan om resning och besvär över domvilla. Om någon
försuttit tid för fullföljd av talan, kan vidare den försuttna tiden under
vissa förutsältningar återställas. Ansökan om resning eller återställande av
försullen lid prövas av högsta domstolen. Besvär över domvilla förs hos den
rätt där talan mot avgörandet skulle ha fullföljts eller, om fullföljd inle var
tillåten, hos högsta domstolen.

2.2.2
Rättegången i Ungsrätt

Tvistemålsförfarandel
enligl RB vilar på principerna om rättegångens muntlighet, omedelbarhet och
koncentration. Muntlighetsprincipen innebär att allt som parterna vill åberopa
i målet skall läggas fram muntligen för domstolen vid det sammanträde då målet
avgörs. Målets avgörande skall omedelbart och uteslutande grundas på detta
material och alltså inte på innehållet i ingivna handlingar som inte
föredragits vid sammanträdet och ej heller på vad som antecknats i protokoll
över tidigare sammanträden. Detta förutsätter att den förhandling vid vilken
målet avgörs kan koncentreras till ett enda rältegångstillfälle eller i varje
fall till rättegångstillfällen som ligger varandra så nära i tiden alt
domstolen ännu haren god uppfattning om vad som har förekommit när målet
avgörs.

Den
som vill föra talan vid tingsrätt skall till rätlen inge en skriftlig ansökan
om stämning på motparten. Stämningsansökan skall innehålla uppgift om bl. a.
grunden för talan, det yrkande som framställs och de skriftliga bevis som
käranden åberopar. Genom stämningsansökan anges ramen för processen, och
ansökningen har till syfte att göra det möjligt att målet blir snabbt och
fullständigt förberett. Som huvudregel gälleratt den genom stäm-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 32

ningsansökan
väckta talan inle därefter får ändras. Domstolen skall nämligen i princip
endast döma över de yrkanden och grunder som käranden angett i sin stämningsansökan.
Är ansökningen så bristfällig att den inte kan läggas till grund för rättegång,
skall den avvisas. 1 annat fall utfärdar rätten stämning på svaranden.

Den
fortsatta handläggningen vid tingsrätt är uppdelad på två olika stadier,
förberedelse och huvudförhandling. Förberedelsen har till främsta syfte att lå
målet så väl förberett att det vid den kommande huvudförhandlingen kan
slutbehandlas i ett sammanhang. Huvudförhandlingens uppgift är att ge underlag
för domen.

Förberedelsen
skall enligt huvudregeln vara muntlig. Rätten får emellertid förordna om
skriftlig förberedelse, om det skulle medföra oskälig kostnad eller synneriig
olägenhet för part att inställa sig eller om det med hänsyn till målels
beskaffenhet eljest är lämpligare med skriftlig förberedelse. Rätten kan även
förordna att skriftlig förberedelse skall övergå i muntlig förhandling eller
att muntlig förberedelse skall fortsättas genom skriftväxling. Vid förberedelsen
skall rätten, som då är domför med en lagfaren domare, iaktta en aktiv processiedning.
Möjligheten au förebringa nya omständigheter och bevis i högre rätt är nämligen
begränsad. Det är därför viktigt att rätten vid förberedelsen verkar för alt
parterna anger allt som de vill åberopa i målet och att rätten även ser till
att parternas ståndpunkter blir klariagda. Förberedelsen inleds med att
svaranden avger svaromål. Av detta skall framgå om svaranden medger eller
bestrider kärandens yrkande. Bestrids käromålet skall grunderna fördetta
anges. Under fortsättningen av förberedelsen skall parterna ange de ytteriigare
omständigheter som de vill åberopa och yttra sig över vad motparten anfört, I
vissa särskilt angivna fall kan målet avgöras i sak redan under förberedelsen.
Så är fallet när talan medges eller efterges. Vidare kan tredskodom meddelas då
ena parten uteblir från muntlig förhandling, om den part som kommit tillstädes
yrkar det. Det är vanligt att parterna förliks under förberedelsen.
Förlikningen kan stadfästas av rätten och las då in i en dom.

Om
målet inle slutbehandlas under förberedelsen, sker,det i stället vid
huvudförhandling. Huvudförhandlingen kan i vissa fall hållas i förenklad form
av den domare som lett förberedelsen. Sådan förenklad huvudförhandling kan
hållas antingen i direkt anslutning till förberedelsen eller inom femton dagar
från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Vad som förekommit under
det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades behöver då inte
upprepas vid huvudförhandlingen. Om huvudförhandling inte äger rum i förenklad
form, skall rätten beslå av tre juristdomare. Därvid måste alla yrkanden,
invändningar och omständigheter som parterna vill åberopa i målet redovisas på
nytt för rätten. Huvudförhandlingen följer ett visst schema. Först fixeras
tvistefrågan genom att käranden framställer sitt yrkande och svaranden anger
om han medger eller bestrider käromålet. Därefter följer sakframställningen.
Käranden redogör för

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 33

vilka
omständigheter han åberopar till stöd för sin ståndpunkt. Svaranden yttrar sig
sedan över vad käranden har anfört. Efter sakframställningen förebringasbevisningen.
Förutom skriftlig bevisning kan det härvid bli fråga om förhör med part under
sanningsförsäkran eller förhör med vittne eller sakkunnig. Sedan bevisningen
tagits upp får parterna tillfälle att slutföra sin talan. Om målet inte kan
slutbehandlas under en dag, får huvudförhandlingen fortsättas under de
följande dagarna. Avbrott i handläggningen får Ske under två eller, om
särskilda skäl finns, tre dagar i veckan. Om längre uppehåll görs föreligger
uppskov med huvudförhandlingen. Överstiger det Sammanlagda uppskovet femton
dagar, måste ny huvudförhandling hållas. Därvid måste i regel hela
processmaterialet redovisas på nytt. Om uppskovet är kortare kan däremot
huvudförhandlingen fortsätta där den slutade.

Parterna
är skyldiga att inställa sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan
antas att förberedelsen därigenom främjas. Vid huvudförhandling skall parterna
vara personligen närvarande, om deras närvaro inte kan antas sakna betydelse
för utredningen. När part inte behöver inställa sig personligen får han i
stället företrädas av ombud. Uteblir part helt skall tredskodom meddelas mot
honom, om den part som kommit tillstädes yrkar det. Om sådant yrkande inte
framställs skall målet avskrivas. Part mot vilken tredskodom meddelats kan
inom viss lid söka återvinning vid den domstol .som meddelat tredskodomen.
Målet företas då i samma skick vari det förelåg före det sammanträde då parlen
uteblev,

I
fråga om processmaterialet bygger RB på den s, k. dispositionsprincipen. Denna
innebär att det är parterna som anger ramen för processen. Rätten kan inte döma
över annat än vad part i föreskriven ordning har yrkat, och domen får inte
heller grundas på andra omständigheter än dem part har åberopat. Det är vidare
i första hand parterna som har att sörja för utredning och bevisning i målet.
Visserligen kan rätten självmant föranstalta om bevisning, men den får inte
utan framställning av part höra vittne, som inte förut hörts på parts begäran,
eller meddela föreläggande om föreleende av skriftligt bevis. Om rätten anser
att det för prövning av fråga, vars bedömning kräver särskild fackkunskap, är
nödvändigt att anlita sakkunnig, kan rätten inhämta yttrande av sakkunnig.

Sedan målet har slutbehandlats
och överiäggning hållils meddelar rätten' dom i målet. Detta skall ske så snart
som möjligt, helst samma dag som huvudförhandlingen avslutas eller påföljande
dag. Anstånd får dock ske om det behövs rådrum för att besluta eller avfatta
domen. Om synneriigt hinder inte möter skall dom dock meddelas senast inom två
veckor efter förhandlingens avslutande.

Enligt
huvudregeln skall den part som föriorar målet ersätta motparten dennes
rättegångskostnader. I vissa fall gäller dock undantag från denna regel. Målets
beskaffenhet kan föranleda att vardera parten skulle bära sin rättegångskostnad
(s, k, kvittning). Kvittning av parternas kostnader kan vidare ske bl, a, om
den omständighet varav utgången berodde inte före

3
Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 77

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 34

rättegången
var känd för den förlorande parten och denne inte heller hade bort ha kännedom
därom. Skall rättegångskostnad ersättas av flera medparter, svarar de
solidariskt för denna kostnad, I vissa undantagsfall kan dock kostnaden
fördelas mellan dem.

Skyldigheten
att ersätta motpartens rättegångskostnader gäller även om den förlorande parten
åtnjuter rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429), Den som beviljats
rättshjälp behöver däremot inte svara för sina egna rättegångskostnader. Rättshjälp
kan i princip beviljas i fråga om varje rättslig angelägenhet, där behov av
sådan hjälp finns. Vissa undantag härifrån gäller dock. Bland annat får
rättshjälp inle lämnas annan juridisk person än dödsbo och ej heller
näringsidkare i fråga om angelägenhet, som har samband med hans
näringsverksamhet, om inte särskilda skäl föreligger,

2.2,3
Rättegången i hovrätt

Processen
i hovrätt följer i stort sett samma linjer som underrättsprocessen. Den är i
princip muntlig. Möjlighet finns dock att avgöra mål på handlingarna.

Den
som vill överklaga en dom som har meddelats av tingsrätt skall inom en vecka
från domen anmäla vad hos tingsrätten. Detta kan ske muntligen eller
skriftligen. Sedan vad anmälts skall talan fullföljas inom tre veckor från
domen genom att en till hovrätten ställd vadeinlaga ges in till tingsrätten. Om
en part har vädjat kan domen överklagas av motparten även efter
tre-veckorsfristens utgång. Sådant anslutningsvad måste dock ske inom en vecka
från denna tidpunkt, alltså inom fyra veckor från domen. Om vadetalan inte
fullföljs på föreskrivet sätt eller inom rätt tid skall den avvisas av tingsrätten.

Vadeinlagan
fyller i hovrätten samma funktion som stämningsansökan i underrätisprocessen,
nämligen ati ange ramen för den fortsatta rättegången. 1 vadeinlagan skall
uppges bl, a. den överklagade domen, grunderna för vadetalan, den ändring i
domen som yrkas och de bevis som vadekäranden åberopar. Är vadeinlagan så
bristfällig att den inte kan läggas till grund för rättegång i hovrätten, skall
vadeialan avvisas av hovrätten, I annat fall skall hovrätten vidta åtgärder för
målets beredande,

I
hovrätten förbereds målet genom skriftväxling mellan parterna. Vadeinlagan
skall delges vadesvaranden, som föreläggs att inkomma med skriftligt genmäle.
Därefter kan ytterligare skriftväxling ske, om del behövs för att målet skall
bli tillräckligt förberett. Möjlighet finns även att hålla förberedande förhör
med parterna eller andra som bör höras i målet samt att vidta andra
förberedande åtgärder.

Sedan
de förberedande åtgärderna avslutats skall målet utsättas till huvudförhandling.
För huvudförhandlingen gäller i stort sett samma regler som i tingsrätten. Till
huvudförhandlingen skall parterna inställa sig personligen, om deras närvaro
inte kan antas sakna betydelse för utredningen. Uteblir vadekäranden från
huvudförhandlingen, förfaller hans vadetalan, I

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 35

så
fall kan han dock inom viss tid ansöka om målets återupptagande. Uteblir
vadesvaranden, kan målet avgöras i hans utevaro, om hans närvaro inte behövs
för målets handläggning eller utredning.

Även
i hovrätten gäller att målets avgörande skall grundas uteslutande på det
material som läggs fram vid huvudförhandlingen. Den bevisning som lagts fram i
tingsrätten beaktas alltså endast om den förebringas på nytt i hovrätten. Det
är emellertid inte alltid nödvändigt att de muntliga förhör som hållits i
tingsrätten görs om i hovrätten, 1 princip är det tillräckligt att protokollet
i tingsrätten över dessa förhör gås igenom i hovrätten. Om avgörandet i
hovrätten beror på vilken tilltro som bör sättas till denna bevisning, får
tingsrättens dom emellertid inte ändras utan att denna bevisning tas upp på
nytt i hovrätten, dvs. att nya förhör hålls där. Möjligheterna att i hovrätten
åberopa omständigheter eller bevis som inle förut åberopats i tingsrätten är å
andra sidan starkt begränsade. Delta får nämligen ske endast om parten gör
sannolikt att han haft giltig ursäkt för sin underiåtenhet att åberopa
omständigheten eller beviset vid tingsrätten eller om det av annan särskild
anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas.

Som
förut nämnts finns det i vi.ssa fall möjlighet att avgöra ett mål på
handlingarna, alltså utan att huvudförhandling hålls i hovrätten. Så kan för
det första alltid ske när prövningen avser något annat än själva huvudfrågan i
målet. Vidare kan mål avgöras på handlingarna när vadetalan har medgetts eller
är uppenbart ogrundad, 1 dessa fall är ju utgången given, och en förhandling
framstår därför som onödig. 1 viss utsträckning kan huvudförhandling
emellertid underlåtas också när målet kräver en mera ingående prövning. Så är
fallet när målet rör mindre värden än ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring - dvs, f n, 8 100 kronor -och inte båda parterna vill ha
förhandling. Vidare kan målet på båda parternas begäran avgöras utan
huvudförhandling, om det enligt hovrättens mening är uppenbart att sådan
förhandling inte behövs.

Den
reglering som nu har genomgåtts avser mål som överklagats genom vad. Som
tidigare nämnts skall andra avgöranden än dom - dvs. beslut som meddelats av
tingsrätt -överklagas genom besvär. For sådana besvärsmål gäller särskilda
regler. Den tid inom vilken besvär skall föras uppgår till fjorton dagar räknat
från beslutets meddelande eller, i vissa fall, från den dag när parten fick del
av beslutet. Handläggningen i besvärsmål är skriftlig. Muntliga förhör kan dock
hållas, om det behövs för utredningen. Målet avgörs alltid utan
huvudförhandling, ibland även utan att motparten hörts över besvären. Ändring
får dock inte ske i tingsrättens beslut ulan att motparten lämnats tillfälle
att förklara sig över besvären.

2.2,4
Rättegången i högsta domstolen

Mot
hovrätts dom eller beslut kan talan fullföljas genom revisionsansökan eller
besvär inom fyra veckor från det domen eller beslutet meddelades

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 36

(i
fråga om besvär räknas tiden i vissa fall i stället från den dag när parlen
fick del av beslutet). Rätlen att fullfölja talan till högsta domstolen är emellertid
inskränkt i fiera avseenden. I fråga om vissa slags avgöranden får talan över
huvud taget inte fullföljas dit. De viktigaste hindren följer dock av
bestämmelserna om prövningstillstånd. Det har visat sig nödvändigt att göra
långtgående inskränkningar i fullföljdsrälten för att begränsa högsta
domstolens arbetsbörda och inrikta dess verksamhet på de särskilda uppgifter
som tillkommer den högsta instansen. Prövningstillstånd får meddelas endast om
det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högsta
domstolen eller om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom
att grund för resning föreligger eller domvilla förekommit eller att målets
utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.
Högsta domstolen har härigenom i princip fått ställningen av prejudikatinstans.

Det
förberedande förfarandet i högsta domstolen är, liksom i hovrätten, i princip
skriftligt. Sedan skriftväxlingen avslutats, bestämmer högsta domstolen om
prövningstillstånd skall meddelas. Denna fråga avgörs alltid på handlingarna. 1
övrigt gäller beträffande rättegången i högsta domstolen i allt väsentligt
samma regler som gäller för hovrätt.

2.2.5
Rättegången i tvistemål om mindre värden

Beträffande
tvistemål om mindre värden har nyligen genomförts en reform, som syftar till
att åstadkomma ett enklare rättsligt förfarande än som medges enligt RB:s
regler. Reformen får i viss mån ses som en försöksverksamhet vars resultat
senare får utvärderas, eventuellt i samband med en allmän reform av
rättegångsförfarandet (prop, 1973:87 s, 135).

Lagen
(1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden är tillämplig på
dispositiva tvistemål där tvisteföremålets värde inte överstiger hälften av det
enligl lagen om allmän försäkring bestämda basbeloppet för oktober näst
föregående år. Under år 1974 uppgår värdegränsen alltså till 3 950 kronor.
Lagen kan även tillämpas på tvistemål om högre värden, om parterna är överens
om del och rätten anser att detta är lämpligt, Lagen skall å andra sidan inte
tillämpas, om part första gången han skall föra talan i målet yrkar det och
därvid gör sannolikt att bakomliggande tvist rör högre värde eller att utgången
annars är av synneriig betydelse för bedömningen av andra föreliggande
rättsförhållanden, Lagen är inte heller tillämplig på mål som skall handläggas
av tingsrätt i särskild sammansättning (t, ex, arrende- eller hyrestvist,
patentmål eller tryckfrihetsmål) eller med tillämpning av konkurslagen
(1921:225) eller ackordslagen (1970:847) eller mål som skall tas upp omedelbart
av högre rätt.

För
att parternas rättegångskostnader inte skall behöva bli alltför höga har
förfarandet i tvistemål om mindre värden utformats så att parterna skall kunna
föra sin talan utan hjälp av juridiskt biträde. Tingsrätterna skall gå

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 37

allmänheten
tillhanda med allmänna råd och upplysningar om olika möjligheter att få
tvister prövade vid domstol eller reklamationsorgan. Om en tvist förs till
domstol, skall domstolen bistå och vägleda parterna när de utför sin talan.
Domstolen skall vidare se till att tvistefrågorna blir klarlagda och att målet
blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver. Rätten skall alllid söka
förlika parterna, om inte särskilda skäl föreligger mot detta,

1
fråga om rättegångskostnaderna gäller huvudregeln i RB att den som förlorar
målet skall ersätta motparten dennes kostnader. De kostnader som den förlorande
kan åläggas att ersätta motparten begränsas emellertid starkt i del förenklade
förfarandet. Bl. a, ersätts biträdeskostnad endast i obetydlig omfattning.
Syftet med detta är att en part inte på grund av risken alt behöva ersätta
motpartens rättegångskostnader skall hindras från att gå till domstol med en
mindre tvist.

Själva
domstolsförfarandet skall vara informellt. Liksom i den vanliga rättegången
inleds förfarandet genom ansökan om stämning på motparten. Sådan ansökan skall
innehålla uppgift om vad som yrkas saml de omständigheter som åberopas till
stöd för yrkandet. Den fortsatta handläggningen är inte formellt uppdelad i
förberedelse och huvudförhandling. Om stämning utfärdas skall svaranden
föreläggas att yttra sig över käromålet. Yttrandet får göras skriftligen eller
muntligen. 1 det senare fallet upptecknas yttrandet genom rättens försorg.
Därefter slutbehandlas målet vid sammanträde, om inte enbart skriftlig
handläggning är lämpligare. Fler än två sammanträden får inte hållas annat än
om synnerliga skäl föreligger. Vid sammanträde, varvid rätten är domför med en
lagfaren domare, skall parterna redogöra för sina ståndpunkter sami bevisningen
tas upp. Som förut antytts gäller som allmän princip att rätten skall utöva en
stark processledning. Rättens avgörande skall grundas på vad som har förekommit
vid sammanträde och vad handlingarna i målet innehåller, Tredskodom kan
meddelas mot utebliven part. Rätten har dock möjlighet att i stället avgöra
målet utan hinder av parts utevaro.

Rätten
att fullfölja talan mol ett avgörande som tingsrätt meddelat i det förenklade
förfarandet är begränsad. Sålunda krävs för överprövning i hovrätt att prövningstillstånd
meddelas. Sådant tillstånd far beviljas endast om anledning förekommer till
ändring i tingsrättens avgörande eller på vissa i övrigt angivna grunder, som i
väsentliga avseenden överensstämmer med dem som gäller för prövning i högsta
domstolen. Frågan om prövningstillstånd skall meddelas avgörs sedan
skriftväxlingen avslutats i hovrätten. Vid behandling av sådan fråga är
hovrätten domför med två ledamöter. Om en av ledamöterna vill bevilja
prövningstillstånd, gäller hans mening som hovrättens beslut. Mot hovrätts
beslut att meddela prövningstillstånd får talan inte föras, I övrigt gäller
beträrfiinde rättegången i hovrätt, att handläggningen i princip skall vara
skriftlig. Undantag gäller endast om det i ett vädjat mål föreligger .särskilda
skäl att sammanträde hålls. Beträffande sådant sammanträde tillämpas i huvudsak
.samma bestämmelser som för sammanträde i tingsrätt.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 38

2,3
Rättegången i arbetsdomstolen

Enligl
LAD skall för hela riket finnas en arbetsdomstol, som härtill uppgift att ta
upp och avgöra mål om kollektivavtal samt vissa andra mål enligt vad som
föreskrivs i särskild lagstiftning,

AD
är en i förhållande till den allmänna domstolsorganisationen fristående domstol
för vissa arbetstvister. Den är - med vi,sst undantag som senare skall beröras
- både första och sista instans i de mål som hör under denna domstol, I dessa
mål utgör AD exklusivt forum. Allmän domstol får inte ta upp ett sådant mål
utan är skyldig att självmant visa målet från sig. Parterna har inte möjlighet
att avtala om att AD skall vara behörig domstol även för andra mål än de
specialmål som hör under denna domstol.

2,3,1
Arbetsdomstolens sammansättning

För
AD gäller särskilda regler om dess sammansättning vilka ger AD en särprägel
gentemot fiertalet övriga dömande organ. Dessa regler bygger på tanken att AD
genom att parterna på arbetsmarknaden bereds representation i domstolen skall
få den sakkunskap som behövs om förhållandena på arbetsmarknaden och de
rättsuppfattningar som utbildats på detta område,

.\D
består av ordförande och åtta ledamöter. Äv ledamöterna skall två vara
särskilda ledamöter, en för mål där offentlig arbetsgivare (dvs, staten eller
arbetsgivare som avses i kommunaltjänstemannalagen) är part och en för
tjänstemannamål. Endast ordföranden är heltid.sanställd vid AD, medan
ledamöterna innehar sitt uppdrag vid sidan av sin civila gärning. För varje
ledamot skall finnas ersättare. Såväl ordföranden som ledamöter och ersättare
lörordnas av Kungl, Maj:t, Vid förfall for ledamot och ersättare kan ordföranden
tillkalla annan lämplig person i stället (s, k, tillfällig ersättare).

Ordföranden
och två ledamöter skall representera det neutrala inslaget i domstolen och lår
inte företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. De lörordnas för viss
tid. Ordföranden och en av dessa ledamöter, som förordnas att vara vice
ordförande, skall ha domarkompetens och vara erfarna i domarvärv. Den andre
ledamöten skall ha särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden och
därmed förbundna avtalsfrägor. För vardera av de nämnda ledamöterna skall
finnas två ersättare, som uppfyller de behörighetsvillkor som föreskrivits för
ledamoten.

Övriga
sex ledamöter och tre ersättare för varje ledamot förordnas för två år i sänder
efter förslag av vissa av huvudorganisationerna på arbetsmarknaden. Dessa
ledamöter och ersättare, som skall ha erfarenhet och kunnighet i
arbetsförhållanden, är inte att betrakta som intresserepresentanter i egentlig
mening utan har ställning som domare. Två ledamöter och sex er.sättare för dem
förordnas efter förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd.
Lika många ledamöter och ersättare förordnas efter förslag av LO, De två
särskilda ledamöterna och deras ersättare utses efter

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 39

ett
särskilt system. Vid förordnande av den särskilde ledamoten för mål där
offentlig arbetsgivare är part och av de tre ersättarna för denne ledamot skall
iakttas, att minst två utses efter förslag av kommunförbund. De övriga två
anses företräda staten som arbetsgivare. Den särskilde ledamoten för
tjänstemannamål och två ersättare för honom utses efter förslag av TCO, Den
återstående ersättaren för denne ledamot utses efter förslag av annan
huvudorganisation för tjänstemän, som inte är ansluten till LO. F. n. utses denne
ersättare av SACO,

AD
är domför med ordförande och fyra ledamöter. Som regel brukar dock ordföranden
och sex ledamöter sitta i domstolen. Av de ledamöter som företräder
arbetsgivar- eller arbetstagarsidan skall lika många närvara för varje sida. 1
förekommande fall skall särskild ledamot inträda i stället för en av
ledamöterna på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan. 1 vissa fall är AD domför
även med färre ledamöter än som nyss sagts. Besiktning på arbetsplats eller
annan sådan förrättning får nämligen verkställas av ordföranden och två
ledamöter, en för arbetsgivarsidan och en för arbetstagarsidan. Vidare kan
ordföranden ensam ombesörja handläggning som inte sker vid huvudförhandling
eller sådan förrättning som nyss nämnts. Detta gäller dock inte om handläggningen
innefattar avvisande av mål. Sådant beslut skall alltid fattas av AD i reguljär
sammansättning,

2.3.2
Arbetsdomstolens behörighet

Till
de mål om kollektivavtal som skall tas upp och avgöras av AD hänförs enligt 11
ii LAD mål, vari tvisten gäller I) kollektivavtals giltighet, bestånd eller
rätta innebörd, 2) frågan huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal
eller mot föreskrift i kolleklivavtalslagen, eller 3) påföljd av förfarande
som påstås strida mot kollektivavtal eller nämnda lag.

För
att AD skall vara behörig att prova en kollektivavtalstvist krävs i princip att
tvisten angår ett kollektivavtal som är bindande mellan parterna enligt
kollektivavtalslagens regler. Enligt dessa regler kan kollektivavtal ingås
endast mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, å ena sidan, och
fackförening eller liknande förening, å andra sidan. De avtalsslutande parterna
kan givetvis alltid vända sig till AD med en tvist om avtalet. Enligt
kollektivavtalslagen är emellertid ett kollektivavtal bindande inte endast för
de parter som ingått avtalet utan även för medlemmar eller förutvarande
medlemmar i en avtalsslutande organisation. Detta innebär att även tvister
mellan arbetsgivare och arbetstagare om ett för dem bindande kollektivavtal,
vilket reglerar anställningsförhållandet mellan dem, skall prövas av AD,

En
tvist om innehållet i ett kollektivavtal kan uppstå även i vissa fall när
arbetsgivaren eller arbetstagaren inte är bundna av detta avtal. Om en
arbetstagare, som inte är medlem i en avtalsslutande organisation, sysselsätts
på en arbetsplats där kollektivavtal gäller, anses ofta kollektivavtalets
villkor ingå som ett led i arbetstagarens anställningsavtal, om inte annat
särskilt

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 40

överenskommits
mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Vidare kan en arbetsgivare, som inte
är bunden av kollektivavtal, ha utfäst sig gentemot sina anställda att tillämpa
bestämmelserna i det för branschen gällande kollektivavtalet utan att han
träffat någon särskild överenskommelse med arbetstagarnas organisation om
detta. 1 båda dessa fall kan det för tvistens avgörande vara nödvändigt att
ingå i prövning av det ifrågavarande kollektivavtalet. Så kan även vara fallet
med tvister som hänför sig till tid då s. k. avtalslösl tillstånd råder. 1
inget av de nämnda fallen är AD behörig, utan tvisten skall i stället prövas av
allmän domstol.

äD:s behörighet
att pröva tvister mellan kollektivavtalsbundna parter är vidare beroende av att
det anspråk som tvisten gäller grundas på ett kollektivavtal eller på
kollektivavtalslagen. På grund härav kan det inträffa att vissa krav i ett
kollektivavtalsreglerat anställningsförhållande skall framställas vid AD,
medan andra krav i delta anställningsförhållande måsle väckas vid allmän
domstol. AD har emellertid i några fall ansett sig kunna pröva även icke
kolleklivavtalsgrundande anspråk, när dessa framställts i en tvist som i övrigt
grundats på kollektivavtal.

Slutligen
krävs för AD:s behörighet att pröva en kollektivavtalstvist, att det anspråk
som målet gäller är tvistigt mellan parterna. Ostridiga krav skall alltså inte
handläggas vid AD utan vid allmän domstol. Denna begränsning i AD:s behörighet
torde dock gälla endast beträffande sådana krav som uppkommit i enskilda
anställningsförhållanden. Beträffande andra krav torde AD vara behörig, även om
tvist inte föreligger i målet. För att AD skall vara behörig fordras i övrigt
inte bara att kravet är tvistigt, utan som förut nämnts krävs även att
tvistefrågan hänför sig till ett kollektivavtal. Även om ett på kollektivavtal
grundat anspråk är tvistigt hör målet inte under AD, om de invändningar som
framställs mot anspråket inte har samband med kollektivavtalet utan t. ex. går
ul på att anspråket är preskriberat enligt vanliga regler om
fordringspreskription eller att betalning har skett. Denna regel lider dock en
inskränkning såtillvida som AD är behörig även när tvisten inte gäller hur
kollektivavtalet skall tolkas eller tillämpas utan avser frågan om vissa
faktiska omständigheter föreligger som gör att kollektivavtalets bestämmelser
i visst hänseende blir tillämpliga. Tvisten gäller exempelvis frågan om en
arbetstagare varit berusad i arbetet och på grund härav kunnat sägas upp enligt
en bestämmelse därom i kollektivavtalet. Vidare är AD enligt lagen (1970:215)
om arbetsgivares kvittningsrätt behörig alt pröva tvister om arbetsgivares rätt
till kvittning mot arbetstagares lön, om anställningsavtalet i något hänseende
regleras av kollektivavtal. 1 detta fall är AD alltså behörig även om
tvistefrågan inte hänför sig till kollektivavtalet.

Utöver
de kollektivavtalstvister som nämns i 11 ii LAD är AD behörig att ta upp och
avgöra tvister, som gäller tillämpningen av vissa lagar beträffande
arbetstagare vars anställningsförhållande regleras av kollektivavtal. Till de
lagar som är av denna karaktär hör lagen (1939:727) om förbud mot

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 41

arbetstagares
avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m,, lagen (1945:844) om
förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap
m. m., lagen (1963:114) om semester saml lagen (1972:650) om rätt till ledighet
och lön vid dellagande i svenskundervisning för invandrare. Frånsett alt
forumregeln i dessa lagar avser endast krav som grundas på lagarna och inte på
kollektivavtal skiljer sig denna forumregel från behörighetsregeln i 11 § LAD
på två sätl. Dels behöver anspråket inte vara tvistigt, utan även ostridiga
krav kan enligt forumregeln prövas av AD. Dels saknar beskaffenheten av
svarandens invändningar betydelse för forumfrågan. Bara
anställningsförhållandet regleras av kollektivavtal är AD enligt dessa lagar
behörig. Om kollektivavtalet innehåller beslämmelser i ämnen som regleras av
sådan lag, t. ex. beträffande semester, har AD:s behörighet i domstolens
praxis emellertid avgjorts enligt 11 § LAD och inte enligt forumbestämmelsen i
den särskilda lagen. Så har skett också då kollektivavtalet endast innehållit
en allmän hänvisning till bestämmelserna i sådan lag. Även då har frågan
ansetts reglerad av kollektivavtal. 1 dessa fall krävs alltså för AD:s
behörighet att anspråket är tvistigt och att tvistefrågan hänför sig till
kollektivavtalet.

Enligt
andra lagar ankommer det på AD alt ta upp och avgöra vissa mål oavsett om ett
kollektivavtalsreglerat anställningsförhållande föreligger eller inte. Sålunda
skall AD enligt lagen (1936:506) om förenings- och förhandlingsrätt döma i mål
som avser tillämpningen av denna lag. AD är även behörig domstol i mål mot
arbetsgivare, som i strid mot arbetarskyddslagen (1949:1) eller lagen (1974:13)
om vissa anställningsfrämjande åtgärder har hindrat skyddsombud eller
företrädare enligt sistnämnda lag att fullgöra sina uppgifter eller som på
grund av denna deras verk,samhet försämrat deras anställningsvillkor eller
skilt dem från deras anställning, AD skall vidare ta upp och avgöra mål om
skadestånd enligt 16 ii statstjänstemannalagen (1965;274)och 4 ii
kommunaltjänstemannalagen (1965:275). I de nu nämnda fallen saknar det
betydelse om tvisten rör en oorganiserad arbetstagare eller inte. Till skillnad
härifrån skall tvister om tillämpningen av lagen (1974:12) om anställningsskydd
alllid prövas av allmän domstol, om tvisten rör en oorganiserad arbetstagare, 1
övrigt skall emellertid tvister om tillämpningen av denna lag prövas av AD,
även om anställningsförhållandet inte regleras av kollektivavtal.

Slutligen
kan nämnas att AD enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt samt lagen
(1920:245) om medling i arbetstvister kan få till uppgift att förelägga part
vid vite att fullgöra förhandlingsskyldighet eller andra i samband därmed
hörande skyldigheter.

1
samtliga fall som nu har genomgåtts är AD första och enda domstol. I ett
särskilt lall skall AD emellertid tjänstgöra som fullföljdsinstans. Enligt
lagen (1969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt har AD
nämligen att pröva besvär över central förvaltningsmyndighets beslut rörande
tillämpningen av denna lag.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 42

2,3.3
Övriga process/örutsättningar

Utöver
kravet att AD skall vara behörig enligt de bestämmelser som genomgåtts i
föregående avsnitt gäller vissa ytteriigare förutsättningar för rätten att
väcka talan vid AD.

Fastställelsetalan
har stor betydelse på det område som omfattas av ÄD:s behörighet, eftersom ÄD:s
avgöranden i allmänhet har prejudicerande betydelse. Sådan talan är också
vanligt förekommande vid AD, För rätten att föra fastställelsetalan vid allmän
domstol gäller särskilda begränsningar enligt RB. Inte heller vid AD får
fastställelsetalan enligl LAD föras i obegränsad omfattning. Om det inte är av
avsevärd betydelse för käranden att sådan talan prövas, kan talan nämligen
avvisas av AD.

Beträffande rätten att
föra talan vid AD gäller vidare regler som ger organisationerna på
arbetsmarknaden en dominerande ställning. Sålunda får förening som slutit kollektivavtal
väcka och utföra talan för sina medlemmar utan särskild fullmakt från deras
sida. Enskild medlem far inte själv väcka talan, om han inte kan visa att
föreningen undandrar sig att tala på hans vägnar. Om någon vill föra talan mot
medlem av förening, som slutit kollektivavtal, måste även föreningen stämmas
in. Föreningen kan därvid utföra medlemriiens talan om denne inte själv gör
det.

För rätten att få en
kollektivavtalstvisl prövad av AD gäller som huvudregel det ytterligare
villkoret, att förhandlingsskyldighet som kan ha föreskrivits i kollektivavtal
måste ha uppfyllts. De flesta kollektivavtal innehåller eller hänvisar till
bestämmelser om viss förhandlingsordning som skall ha iakttagits innan part får
påkalla avgörande av AD, I regel föreskrivs att tvisten först skall ha prövats
vid lokala förhandlingar mellan de av frågan berörda parterna på arbetsplatsen
under medverkan av den lokala arbetstagarorganisationen och därefter ha blivit
föremål för centrala förhandlingar mellan arbetsgivar- och
arbetstagarförbunden. På grund av dessa regler kommer AD i själva verket ofta
att inta ställning som tredje instans och behöver endast undantagsvis handlägga
kollektivavtalstvister som inte är ordentligt förberedda. Ett undanlag från
kravel, alt förhandlingsskyldighet som kan ha föreskrivits i kollektivavtal
skall ha fullgjorts innan talan får väckas vid AD, gäller om det inte beror på
käranden att förhandlingarna inte har blivit slutförda. Av AD:s praxis framgår
vidare att tvist huruvida pågående stridsåtgärd är olovlig eller inte får
väckas vid AD utan hinder av att förhandlingar rörande denna fråga inte har ägt
rum. Det nämnda kravet gäller inte heller vid tvisterom tillämpningen av de
lagar som AD utöver kollektivavtalstvister har att pröva, såvida inte de
lagreglerade frågorna kan anses vara reglerade även genom kollektivavtal
(exempelvis genom en hänvisning i kollektivavtalet till dessa lagar).

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 43

2,3.4
Förfarandet vid arbetsdomstolen

Reglerna
om förfarandet vid AD utgår från bestämmelserna i RB om rättegången i tingsrätt
i dispositiva tvistemål, I vissa hänseenden har emellertid avvikelser
foreskrivits, vilka har föranletts av AD:s ställning som specialdomstol och av
att domstolen på grund av sin sammansättning har behov av friare arbetsformer
än de allmänna domstolarna.

Liksom
gäller vid de allmänna domstolarna skall den som vill väcka talan vid AD göra
skriftlig ansökan om stämning på motparten. Stämningsansökan skall innehålla
uppgift om grunderna för käromålet och det yrkande som käranden framställer.
Förekommer inte anledning att avvisa stämningsansökan, skall AD utlärda
stämning på svaranden att svara på käromålet.

Utfärdas
stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Förberedelsen vid AD skall vara
skriftlig, om inte domstolen anser att muntlig förberedelse är lämpligare och
att part kan inställa sig utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet.
Förberedelsen handläggs av AD:s ordförande. Enligt de domförhetsregler som
gäller för AD kan denne inte ensam avgöra målet (se avsnitt 2,3.1). Detta
innebär att målet inte - som vid allmän domstol - kan avgöras under
förberedelsen när talan medges eller efterges. Förlikning som ingås under
förberedelsen kan därvid inte heller stadfästas av domstolen genom dom. Vidare
lämnar domförhetsreglerna inget utrymme för förenklad huvudförhandling i
omedelbar eller nära anslutning till förberedelsen.

Sedan
förberedelsen avslutats, skall parterna kallas till huvudförhandling.
Huvudförhandlingen får pågå så länge som behövs för att målet skall kunna
avgöras. Ny huvudförhandling behöver alltså inte hållas, även om det skulle
föreligga längre uppskov i huvudförhandlingen än som är tillåtet enligt RB,
Liksom vid allmän domstol skall i princip allt processmaterial redovisas vid
huvudförhandlingen, AD har dock möjlighet att grunda sin dom även på annat
material än som har lagts fram vid huvudförhandlingen. Vidare kan AD
föranstalta om bevisning i vidsträcktare omfattning än som är medgivet lör de
allmänna domstolarnas del. AD kan vid behov självmant meddela toreläggande om
företeende av skriftligt bevis. AD har även rätt att självmant inkalla vittne
som inte förut har hörts på parts begäran om det är påkallat med hänsyn till
avgörandets betydelse utöver målet.

Beträffande
parts skyldighet att inställa sig personligen vid muntlig förberedelse gäller
samma regel som vid allmän domstol, nämligen att sådan inställelse skall ske om
det kan antas att förberedelsen därigenom främjas. Däremot behöver part inte
inställa sig personligen vid huvudförhandling annat än om hans närvaro behövs
för utredningen. Med part likställs i detta sammanhang riiedlem för vilken
förening kärar med stöd av den särskilda talerättsbestämmelsen i LAD, Uteblir
part från sammanträde för muntlig förberedelse, kan AD välja mellan alt vidta
åtgärder för fortsatt förberedelse, om detta kan antas vara till gagn för
målets utredning, och att sätta ul målet till huvudförhandling. Skulle part
utebli Iran sammanträde för hu-

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 44

vudförhandling,
kan domstolen trots partens utevaro hålla förhandlingen och avgöra målet, om
den part som har kommit tillstädes yrkar det. Framställs inle sådant yrkande,
skall målet i stället avskrivas. Någon möjlighet att som vid allmän domstol
meddela tredskodom mot part som uteblir från sammanträde för muntlig
förberedelse eller huvudförhandling finns alltså inte.

Sedan
huvudförhandlingen avslutats, skall AD meddela dom i målet. Den tid inom vilken
domen skall meddelas har inte fixerats i vidare mån än att delta skall ske så
snart som möjligt. Den i RB uppställda tvåveckorsregeln gäller alltså inte för
AD:s del.

Beträffande
rällegångskostnaderna gäller all AD kan förordna all vardera parten skall bära
sin kostnad - förutom i de fall som anges i RB - även när den föriorande parten
med hänsyn till målets beskaffenhet haft skälig anledning alt få tvisten prövad
av domstol. Om fiera medparter står pä den förlorande sidan skall vidare - med
avvikelse från RB - solidarisk betalningsskyldighet för rättegångskostnaderna
inte föreligga.

För det fall att AD fungerar
som fullföljdsinstans enligt lagen om begränsning av samhällsstöd vid
arbetskonflikt gäller vissa särskilda bestämmelser om förfarandet. AD kan
nämligen avgöra besvärsmäl enligt denna lag utan huvudförhandling, och AD eller
dess ordförande kan även i vissa fall meddela interimistiska beslut i avbidan
på att besvären slutligt prövas. Anmärkas kan också, att besvären inte behöver
delges med behörig motpart, om det uppenbarligen saknar betydelse för målets
utgång,

2.4
Summarisk betalningsprocess

2,4.1
Lagsökning och betalnlngs/öretäggande

Beträffande
ostridiga eller på annat sätt uppenbara betalningsanspråk kan ansökan göras hos
tingsrätt om lagsökning eller betalningsföreläggande. Härigenom kan ett
indrivningsbart avgörande utverkas på ett enklare, snabbare och billigare sätt
än genom den vanliga tvistemålsprocessen. Förfarandet i mål om lagsökning eller
betalningsföreläggande regleras i lagsökningslagen.

Ansökan om lagsökning kan
komma i fråga för förfallen fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat
skriftligt fordringsbevis. Ansökan skall göras skriftligen. Om hinder inte
möter för att ta upp ansökningen, skall rätten förelägga gäldenären att
skriftligen svara på ansökningen. När delgivning skelt skall rätten, om
gäldenären inte svarar, avgöra målet på handlingarna. Svarar gäldenären kan
ytterligare skriftväxling ske. Bestrider gäldenären ansökningen prövar rätten
med hänsyn till gäldenärens invändningar om målet skall hänskjutas till
rättegång vid tingsrätten. För att detta skall ske krävs i princip att
gäldenären styrker sina invändningar med skriftligt bevis. Om rätten inte
finner skäl att hänskjuta målet till rättegång, skall betalningsskyldighet
åläggas gäldenären.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 45

Ansökan
om belalningsföreläggande kan begagnas för att få ut en penningfordran som
inle grundar sig på skriftligt fordringsbevis och inte avser skadestånd. Sådan
ansökan kan göras skriftligen eller muntligen. Om hinder inte möter för att ta
upp ansökningen, skall rätten förelägga gäldenären att inom viss tid efter
delgivning skriftligen anmäla om han vill bestrida ansökan. Bestrider
gäldenären inte ansökan, skall rätten på det ena exemplaret av ansökningen
teckna bevis om att ansökan lämnats obestridd och att utmätning för fordringen
och kostnaden i målet omedelbart får ske. Om gäldenären bestrider ansökningen
skall målet, om borgenären yrkar det, som tvistigt hänskjutas till rättegång
vid tingsrätten,

I
mål om lagsökning eller betalningsföreläggande som hänskjutits till rättegång
tillämpas bestämmelserna i RB om rättegången i dispositiva tvistemål. Målet
kan dock omedelbart sättas ut till huvudförhandling, om förberedelse inte
behövs. Har i lagsökningsmål borgenärs talan bifallits eller har i mål om
belalningsföreläggande bevis meddelats att utmätning får ske, kan gäldenären
inom viss tid söka återvinning hos rätten.

2.4.2
Betalnings/öreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m.

Som
tidigare nämnts (se avsnitt 2.3.2) är AD enligt 11 ii LAD inte behörig att ta
upp tvister som gäller rena inkassokrav, även om kravet grundas på ett
kollektivavtal. Sådana tvister skall i stället handläggas vid de allmänna
domstolarna. Om en arbetstagare, vars anställningsförhållande regleras av
kollektivavtal, har krav mot sin arbetsgivare på en fordran som kan antas vara
ostridig, kan han alltså framställa detta krav vid tingsrätt genom en ansökan
om betalningsföreläggaride enligt lagsökningslagen, även om kravet grundar sig
på kollektivavtalet. Skulle arbetsgivaren emellertid bestrida kravet genom en
invändning som hänför sig till kollektivavtalet, är tingsrätten enligt reglerna
i 11 ii LAD inte längre behörig. Målet skall då i stället avgöras av AD, Enligt
lagsökningslagen skall emellertid mål om betalningsföreläggande vid
bestridande hänskjutas till rättegång vid den domstol där ansökningen gjordes,
1947 års lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m,
har tillkommit för att lösa denna konflikt mellan 11 iJ LAD och
lagsökningslagen. Den har vidare till syfte att förhindra att AD skall behöva
tjänstgöra som inkassodomstol beträffande krav som grundas på semesteriagen.
Enligt forumregeln i denna lag skall nämligen sådana krav prövas av AD, om
arbetstagarens anställningsförhållande regleras av kollektivavtal, även om
kraven är ostridiga.

Enligt
1947 års lag kan en arbetstagare, oavsett om hans anställningsförhållande
regleras av kollektivavtal eller ej, alltid göra ansökan vid allmän domstol om
betalningsföreläggande för fordran på arbetslön eller på semesterlön eller
semesterersältning enligt lag. Bestrids ansökningen och målet med anledning
härav hänskjuts till rättegång, skall målet enligt 1947 års lag överiämnas till
AD, om tvisten visar sig vara av sådan beskaffenhet

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 46

att den hör under denna domstol. Skulle arbetsgivaren i ett
sådant fall inte bestrida an,sökningen men, sedan rätten tecknat bevis att
utmätning får ske, vilja söka återvinning, skall han i stället inge
stämningsansökan till AD inom den tid som föreskrivs i lagsökningslagen för
ansökan om återvinning, 1947 års lag är endast tillämplig på
kollektivavtalstvister och tvister om tillämpningen av semesterlagen.
Motsvarande bestämmelser finns däremot inte för tvister om tillämpningen av
andra lagar vilka i likhet med semesterlagen innehåller den forumregeln att
tvisten skall tas upp och avgöras av AD, om anställningsförhållandet regleras
av kollektivavtal. Lagen är inte heller tillämplig när det är arbetsgivaren i
ett kollektivavtalsreglerat anställningsförhållande som vill framställa vissa
krav mot arbetstagaren, 1 dessa fall kan AD alltså behöva ta upp även ostridiga
krav och därigenom tjänstgöra som inkassodomstol. Någon möjlighet att i sådana
fall göra ansökan om betalningsföreläggande vid AD finns inte,

2,4.3 Pågående lagstiftningsarbete

Ar 1963 lade lagberedningen fram förslag till vissa
ändringar i lagsökningslagen (SOU 1963:28), Sedan förslaget remissbehandlats
har frågan om en revision av nuvarande bestämmelser om summariskt förfarande i
skuldfordringsmål tagits upp i en inom justiliedeparlemenlel år 1972 utarbetad
promemoria angående summarisk betalningsprocess (Ds Ju 1972:20). Sedan
innehållet i promemorian diskuterats med företrädare för olika myndigheter och
organisationer, förbereds f n. inom justitiedepartementet en ny promemoria
angående summarisk betalningsprocess,

1 den år
1972 utarbetade promemorian diskuteras bland annat all slå samman de nuvarande
processformerna lagsökning och betalningsföreläggande till ett enhetligt
förfarande, benämnt lagsökning. Förfarandet skall enligt detta förslag bli
tillämpligt på fordran som avser pengar och som är förfiillen till betalning, 1
promemorian förordas att handläggningen av den summariska processen flyttas
från tingsrätt till kronofogdemyndighet. Handläggningen skall i princip bara
avse fall där egentlig tvist inte föreligger. Bestrids inte kravet utfärdas
exekutionstitel. Om gäldenären kommer med motiverade invilndningar skall
ansökningen förklaras förfallen. Borgenären fär då i stället framställa sitt
krav vid domstol i ordinär rättegång.

Det ovan beskrivna förfarandet föreslås bli tillämpligt
även på fordringar som annars skulle höra under specialdomstol. Skulle en
ansökan om lagsökning lör fordran som - om den är tvistig - hör under AD
förklaras förfallen, har borgenären alltså att i stället väcka talan vid AD om
denna fordran. Genomförs förslaget i denna del kommer 1947 års lag om betalningsföreläggande
för vissa fordringar på arbetslön m, m, således inte längre att behövas.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 47

2.5
Skiljeförfarande

2,5.1
Skilje/Örfarandc inför skiljemän

Avtal
om skiljeförfarande enligt lagen om skiljemän förekommer i två olika former.
Fördel första kan parterna i anledning av en redan uppkommen tvist komma
överens om att tvisten skall avgöras av skiljemän. Det är emellertid vanligare
att parterna i ett mellan dem ingånget avtal tagit in en bestämmelse om att de
tvister som kan uppkomma i framtiden med anledning av avtalet skall hänskjutas
till avgörande av skiljemän. Ett skiljeavtal kan vidare innehålla bestämmelser
om skiljemännen och hur de skall utses, hur förfarandet skall gå till och andra
frågor av liknande beskaffenhet.

Avtal
om skiljeförfarande utgör rättegångshinder. Om ena parten har väckt talan vid
domstol i en fråga som enligt skiljeavtal skall avgöras av skiljemän, skall
käromålet vid domstolen avvisas, om den andre parten yrkar det.

Parterna
avgör själva hur skiljemännen skall utses och hur många de skall vara. Inom
vissa branscher är det vanligt att skiljemän skall utses av branschorganisation
eller att tvisten skall hänskjulas till en fast skiljenämnd. Om ingen
överenskommelse har träffats om skiljemännen, skall dessa vara tre och utses
så, att vardera parlen väljer en medan de sålunda valda skiljemännen utser den
tredje. Denne blir i regel ordförande i skiljenämnden.

Skiljeförfarandet
inleds med att någon av parterna påkallar skiljedom. Detta sker vanligen i en
skrift till motparten. Den som påkallar skiljedom brukar samtidigt med detta
uppge vem han har utsett till skiljeman. Detta får till följd att motparten
blir skyldig att inom 14 dagar lämna uppgift om sitt val av skiljeman, I den
skrift varigenom förfarandet inleds brukar uppgift lämnas om vad saken gäller
och vilket yrkande som framställs. Yrkanden och grunder kan emellertid
framställas även i ett senare skede.

Vid
handläggningen av målet hos skiljenämnden fungerar en av skiljemännen som
ordförande. Denne bestämmer tid och plats för skiljenämndens sammanträden samt
utfärdar erforderliga förelägganden för parterna. Vid sammanträdena leder han
förhandlingen och svarar för att protokoll förs i den utsträckning som det är
lämpligt.

Skiljemännen
skall i princip tillämpa vad parterna kan ha föreskrivit om förfarandet och i
övrigt handlägga saken opartiskt, ändamålsenligt och skyndsamt. Parterna och
skiljemännen har alltså fria händer att anpassa förfarandet till vad tvisten
kräver i det särskilda fallet. Skiljemännen avgör efter omständigheterna om
förfarandet skall vara skriftligt eller muntligt. Skiljemännen är skyldiga att
bereda parterna tillfälle att skriftligen eller muntligen utföra sin talan. Om
någon part utan giltigt skäl underlåter att begagna sig av denna möjlighet, får
skiljemännen avgöra målet på den föreliggande utredningen. Om parterna inte har
bestämt annat, får skiljemännen vidta olika åtgärder för att målet skall bli tillräckligt
utrett. De kan exempelvis anmoda part, sakkunnig eller annan att infinna sig
för att höras i saken. Vidare kan de uppmana någon som innehar skriftlig
handling eller föremål,

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 48

som
kan antas vara av betydelse som bevis, att hålla handlingen eller föremålet
tillhanda. Skiljemännen kan även förordna om syn. De har emellertid inte rätt
att använda tvångsmedel. Inte heller får ed eller sanningsförsäkran avläggas.
För bevisupptagning enligt RB:s bestämmelser är skiljemännen hänvisade att
vända sig till domstol och begära dess medverkan.

Samtliga
skiljemän skall delta i avgörandet av tvisten. Skiljedomen skall avfattas
skriftligen och undertecknas av skiljemännen. Om parterna inte har bestämt viss
tid för skiljedomens meddelande, skall den meddelas inom sex månader från den
tidpunkt då parterna avtalade om att tvisten skulle avgöras av skiljemän eller,
om skiljeavtalet avsåg framtida tvist, från det att skiljedom påkallades.
Skiljedomen är bindande för parterna, om de inte i skiljeavtalet förbehållit
sig rätt att klandra domen. Har sådant förbehåll gjorts är lagen å andra sidan
över huvud taget inte tillämplig på skiljeavtalet. Enligt lagen kan parterna
alltså inte angripa skiljedomen på materiella grunder. Skiljedom kan inte
heller bli föremål för resning eller domvillobesvär. Däremot kan vissa formella
felaktigheter inverka på skiljedomens giltighet, I vissa fall kan bristerna
medföra att skiljedomen betraktas som utan vidare ogiltig. I andra fall leder
bristerna till att skiljedomen kan hävas, om part klandrar domen inom viss tid.

Parterna
är skyldiga att betala skiljemännen för deras arbete och omkostnader. De är
solidariskt ansvariga för denna ersättning. Förutom skiljeman-nakostnaderna
uppkommer givetvis också vanliga processkostnader, t, ex, ombudsarvode,
inställelsekostnad och ersättning till sakkunnig. Om parterna inte har kommit
överens om hur skiljemannakostnaderna och processkostnaderna skall fördelas
mellan dem, kan skiljemännen pä yrkande av part pröva om och i vad män motparten
skall ersätta parten dennes kostnader.

2,5.2
Pågående lagstiftningsarbete om skilje/örfarande inför skiljedomstol

Gentemot
det beskrivna skiljeförfarandet har ibland invänts att det inte alltid
innefattar lika goda garantier för ett materiellt riktigt avgörande som
domstolsförfarandet. Vidare kan detta skiljeförfarande ofta bli ganska dyrbart
med hänsyn till att parterna utöver sedvanliga rättegångskostnader har att
svara även för skiljemännens arvoden. Mot bakgrund härav har domstols-kommittén
I betänkandet (SOU 1972:22) Skiljedomstol utarbetat ett alternativ till det
nuvarande skiljeförfarandet som är avsett att ta till vara fördelarna med
detta förfarande samtidigt som dess nackdelar undanröjs. Detta förslag är f n,
föremål för depariementsbehandling,

Domstolskommitténs
förslag innebär att avtalstvister - såväl redan uppkomna som framtida tvister
- skall genom skriftlig överenskommelse kunna hänskjulas till avgörande av
särskilda till den allmänna domstolsorganisationen knutna skiljedomstolar vars
utslag inte får överklagas. Som skiljedomstol skall tjänstgöra tingsrätt i
särskild sammansättning. Skiljedomstol får inte pröva tvist för vars
handläggning är föreskriven annan särskild sam-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 49

mansättning
av rätten, t. ex. patentmål, vattenmål eller mål som hör under
fastighetsdomstol. Frånsett denna kompetensinskränkning gäller i fråga om
skiljedomstols behörighet samma forumregler som för vanlig tingsrätt.

Skiljedomstol
skall bestå av tre lagfarna domare saml två av parterna utsedda skiljemän.
Parterna kan dock överenskomma att skiljemän inte skall ingå i domstolen.
Skiljemännen behöver inte vara lagfarna. De skall emellertid inta samma
ställning i skiljedomstolen som lagfaren domare och skall därför avlägga
domared och vara underkastade ämbetsansvar. Skiljeman skall ha rätt till skälig
ersättning av allmänna medel försitt uppdrag. Denna ersättning fastställs av
skiljedomstolen. Kostnaden för skiljemännen skall stanna på statsverket.

1
fråga om skiljedomstol och rättegången vid skiljedomstol skall i princip gälla
vad som är föreskrivet om allmän domstol. Vissa modifikationer föreslås dock.
Den enda större avvikelsen rör offentlighetsprincipen. Sålunda skall
förhandling vid skiljedomstol hållas inom slängda dörrar, om parterna inte begär
offentlig förhandling. Har förhandlingen inte varit offentlig, skall vidare dom
eller beslut i målet avkunnas inom stängda dörrar, om parterna inte begär alt
avkunnandet skall ske offentligt. Slutligen föreslås i ett tillägg till
sekretesslagen att dom eller beslut och vad i övrigt hör till akten i mål vid
skiljedomstol inte får utlämnas utan dess tillstånd under de närmaste två åren.
Detta skall dock inte gälla, om förhandling i målet har varit offentlig eller
domen eller beslutet avkunnats offentligt.

Som
förut nämnts skall skiljedomstols avgöranden inte kunna överklagas. Talan mot
sådana avgöranden skall dock få fullgöras på extraordinär väg, alltså genom
ansökan om resning eller besvär över domvilla.

2,5.3
Skiljenämnder i vissa arbetstvister

Enligt
11 ii LAD får tvist som annars skulle höra under AD i stället enligt avtal
hänskjutas till avgörande av skiljemän. Elt särskilt undantag har dock
föreskrivits för tvister som gäller förklaring enligt 7 § kollektivavtalslagen
att kollektivavtal inte skall gälla eller att part skall vara befriad från
förpliktelse enligt sådant avtal. Enligl ADrs praxis gäller elt ytteriigare
undanlag för avtal om framtida tvist om föreningsrätt.

På
arbetsmarknaden har inrättats elt flertal fasta skiljenämnder för prövning av
olika slags kollektivavtalstvister. Särskilt kan nämnas den verksamhet .som
enligt vissa huvudavtal och trygghetsavtal skall utövas av arbetsmarknadsnämnden
och liknande nämnder för prövning av bl, a. uppsägningstvister. En utföriig
redovisning för dessa nämnder lämnas i betänkandet (s. 76 fQ. F. n. pågår
förhandlingar om ändringar i dessa avtal bl. a. med anledning av tillkomsten
av lagen om anställningsskydd. Det är ännu inte klart om och i så fall i vilken
utsträckning dessa nämnder kommer att behållas för prövning av tvister om
uppsägning enligt denna lag.

4 Riksdagen 1974. I saml. Nr 77

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 50

2.6
Den processuella behandlingen av tvister i offentliga anställningsförhållanden

Förhållandet
mellan staten och dess tjänstemän regleras dels i avtal, främst kollektivavtal,
dels i lag eller annan författning. Enligl 3 § första stycket
statstjänstemannalagen skall i anställningsförhållande, vara lagen är tillämplig,
gälla vad som är bestämt i avtal. Från denna princip gäller emellertid vissa
undantag enligt 3 ii andra stycket statstjänstemannalagen. Det förbud att
förhandla och träffa avtal om anställningsförhållande som denna bestämmelse
innehåller har fr, o, m. den 1 januari 1974 begränsats avsevärt. Numera gäller
detta s, k. avlalsförbud endast beträffande inrättande eller indragning av
tjänst eller tjänsteorganisationens utformning i övrigt samt beträffande
myndighets verksamhet och vissa anslällnhigs- eller arbetsvillkor, 1. ex. i
fråga om uppsägning eller avsättning,'För tjänstemän hos kommuner och en del
icke-statliga allmänna inrättningar gäller enligt 2 ii kommunaltjänstemannalagen
bestämmelser som i huvudsak svarar mot 3 ii statstjänstemannalagen. De
avtalsförbjudna frågor som anges i dessa lagar är förbehållna offentligrättslig
reglering. Denna kan ha formen av lag eller annan författning men kan också
bestå i föreskrifter meddelade av myndighet. Även beträffande vissa avtalsbara
frågor - främst i fråga om pensioner och förmåner i samband med tjänsteresa och
förrättning tillämpas fortfarande en offentligrättslig reglering i avbidan
på att avtal träffas. Blir sådan fråga reglerad i kollektivavtal, upphör dock
utfärdad administrativ bestämmelse att gälla,

I
fråga om de offentliga arbetstagare som inte är tjänstemän saknas motsvarighet
till bestämmelserna i statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannalagen. På
den statliga sidan är det numera endast arkiv- och beredskapsarbetare samt
några speciella arbetstagargrupper som inte har tjäns-temannaställning. Däremot
utgörs en betydande del av personalen hos kommuner och landstingskommuner av
arbetstagare på vilka kommunaltjänstemannalagen inte är tillämplig. För
hithörande grupper regleras anställnings- och arbetsvillkoren i avtal, 1 vissa
fall regleras dock pensions-och traktamentsfrågor saml liknande frågor i
särskilda författningar i stället för i avtal.

På
det offentliga tjänstemannaområdet skall tvister rörande fråga som får regleras
i avtal prövas av AD, om tvisten rör kollektivavtal eller en fråga som enligt
särskilda lagbestämmelser hör under AD, och i annat fall av allmän domstol.
Dessutom kan offentlig tjänsteman i princip anföra besvär i administrativ
ordning över myndighets beslut i sådan fråga. Enligt lagen (1965:276) om
inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut gäller
dock det undantaget, att arbetstagare inte får föra talan mot arbetsgivarens
beslut rörande hans arbets- eller anställningsvillkor, om han eller
arbetstagarförening som han tillhör har rätt att väcka talan i saken vid AD,
Delta innebär inte att en av kollektivavtal bunden tjänsteman är helt utesluten
från möjligheten att anföra besvär beträffande beslut rörande

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974 r 77 51

avtalsbara
frågor. 1 den mån en sådan fråga inte regleras i kollektivavtal står
möjligheten att anföra besvär öppen. Härvid är att märka, att de kollektivavtal
som reglerar de offentligt anställdas arbets- eller anställningsvillkor
innehåller många beslämmelser, vilkas tillämpning beror av myndigheternas
diskretionära prövning (s. k, skälighetsfrågor). En arbetstagare som är
missnöjd med prövningen men inte gör gällande annat än att myndighetens beslut
ryms inom de befogenheter kollektivavtalet ger myndigheten, har ansetts inle
kunna få sina anspråk prövade av AD eftersom det då inte föreligger någon tvist
om kollektivavtalets innebörd (se AD 1967 nr 23), Arbetstagaren får i sådant
fall i stället anlita möjligheten att föra besvär över beslutet (se RÅ 1968 ref
63 och KÅ 1968 ref 5),

Beträffande
avtalsförbjudna frågor kan rättelse av myndighets beslut endast sökas
besvärsvägen. Sådana frågor kan även komma under allmän domstols prövning i
form av en skadeståndstalan. Allmän domstols prövning av en avtalsförbjuden
fråga sträcker sig dock inte längre än till ett fastställande av visst
fordringsbelopp. Domstolen kan alltså inte upphäva myndighetens beslut.
Härutöver kan nämnas alt fråga om avsättning av offentlig tjänsteman på grund
av brott - ämbetsbrott eller annat brott - kan prövas av allmän domstol i den
ordning som gäller för brottmål i allmänhet.

Sammanfattningsvis
kan konstaleras att besvärsrätt inte föreligger beträffande frågor som
regleras i kollektivavtal eller som enligt särskilda lagbestämmelser skall
avgöras av AD, medan rättelse av myndighets beslut i andra frågor i princip kan
sökas besvärsvägen. För statstjänstemän föreligger i dessa fall besvärsrätl (s.
k, förvaliningsbesvär), om inte annat har föreskrivits i lag eller av Kungl.
Majrt i administrativ ordning. Enligt 39 § statstjänstemannalagen gäller
dessutom all rätten att anföra besvär över myndighets beslut enligt denna lag
eller enligt bestämmelse som meddelats med stöd av lagen (t. ex.
statstjänstemannastadgan) inte får inskränkas. Motsvarande principer angående
besvärsrätt (förvaltningsbesvär) har genom olika författningsbestämmelser
införts även på det statligt lönereglerade kommunala området, t. ex, i
författningar rörande lärare, församlingspräster, tjänstemän vid
försäkringskassor etc. Beträffande det kommunala området i övrigt får besvär
föras endast som kommunalbesvär,

I
fråga om förvaltningsbesvär gäller att talan mot beslut av t, ex. centralt
ämbetsverk eller länsstyrelse som regel förs direkt hos allmän förvaltningsdomstol
eller hos Kungl. Majrt, medan talan mol beslut av regional verks-myndighet
eller chef i allmänhet först prövas av den centrala verksmyndigheten som
meUaninstans. Gränsdragningen mellan de allmänna förvaltningsdomstolarna och
Kungl. Maj:l kan med ett visst mått av förenkling beskrivas så att frågor om
avlöningsförmåner, som inte skall prövas av AD, samt disciplinära åtgärder och
frågor om uppsägning prövas av förvaltningsdomstolarna, medan exempelvis
besvär rörande tjänstetillsättning prövas i statsrådet. Rätt att anföra
förvaltningsbesvär tillkommer i princip part och

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 52

den
som beslutet eljest rör. I ett tillsättningsärende har alltså även en förbigången
medsökande rätt att besvära sig. Däremot kan t.ex, statlig myndighet inle
överklaga besvärsmyndighelens beslut. Utmärkande för förvaliningsbesvär är att
besvärsinstansen prövar inte bara det överklagade beslutets laglighel utan även
dess lämplighet. Om besvärsinstansen vid denna prövning finner beslutet vara
oriktigt eller olämpligt, kan den sätta annat beslut i stället.

Kommunalbesvär förs i
länsstyrelse och kan därifrån föras till regeringsrätten. Rätt att anföra
kommunalbesvär tillkommer arbetstagare som är mantalsskriven i kommunen eller
eljest är kommunmedlem. Är han inte det, saknar han alltså möjlighet att anföra
besvär över arbetsgivarens beslut. Besvärsrätt tillkommer även annan
kommunmedlem än den arbetstagare som berörs av beslutet. Likaså kan en kommunal
myndighet, vars beslut undanröjts av länsstyrelsen, överklaga länsstyrelsens
beslut till regeringsrätten. Vid kommunalbesvär kan den kommunala myndighetens
beslut angripas endast på vissa i kommunallagen angivna grunder.
Besvärsprövningen avser beslutets laglighel, inte dess lämplighet.
Besvärsmyndigheten kan visserligen undanröja det kommunala beslutet, om delta
visas vara olagligt, men den har inte rätt att sätta annat beslut i det
undanröjda beslutets ställe. Från dessa regler gäller emellertid ett undantag
för det fall att s, k, kommunal besvärsnämnd finns inrättad. Besvärsrätt i mål
som faller under besvärsnämnds prövning - dvs. vid vissa beslut om
tjänstetillsättning, förordnande, entledigande eller disciplinär åtgärd -
tillkommer varje arbetstagare som är missnöjd med en kommunal myndighets beslut
isådan fråga rörande honom, oavsett om han är kommunmedlem eller ej.
Besvärsprövningen hos kommunal besvärsnämnd omfattar inte endast beslutels
laglighet utan även dess lämplighet. Vid talan mot besvärsnämndens utslag
gäller dock de begränsade reglerna om kommunalbesvär.

I
vissa fall är besvärsrätten inskränkt genom särskilda författningsbestämmelser.
Besvär får t. ex, inte föras mol beslut av statens tjänstebostadsnämnd angående
tjänstebostadshyra m. m, eller mot beslut av statens grupplivnämnd angående
utbetalning av försäkringsbelopp m. m. Dessa nämnder har karaktären av
skiljenämnd med bl. a, representation förde statsanställdas
huvudorganisationer. En ytterligare begränsning gäller beträffande skälighetsfrågor.
På det statligt lönereglerade området ligger beslutanderätten i sådana frågor i
vissa fall hos den berörda förvaltningsmyndigheten och i andra fall hos statens
avtalsverk. En del skälighetsfrågor avgörs direkt av Kungl. Majrt (i
statsrådet). Ävtalsverkets avgöranden fattas efler hörande av en särskild
arbetsgrupp, vari de anställdas huvudorganisationer är representerade. Talan
får inte föras mot dessa avtalsverkets beslut. 1 den mån beslutanderätten
ligger hos förvaltningsmyndighet kan däremot besvär anföras till Kungl. Majrt.
Skälighetsfrågor på det rent kommunala området avgörs vanligen av kommunens
lönemyndighet. Besvärsrällen torde här i praktiken

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 53

vara
avskuren med hänsyn till de begränsningar som föreligger i fråga om
kommunalbesvär.

3
Utländska Förhållanden

1
flera europeiska länder gäller särskilda regler om rättegången i vissa
arbetstvister. 1 del följande redovisas huvudinnehållet i den gällande lagstiftningen
i Danmark, Norge och Västtyskland. Härutöver kan nämnas, att arbetstvister i
Finland prövas efter i stort sett samma regler som nu gäller i Sverige (förslag
till nya regler beträffande den finska arbetsdomstolen har dock nyligen lagts
fram i en proposition, som f n. är föremål för riksdagsbehandling).

3.1
Danmark

Enligt
1973 års lov om arbejdsrelten skall vissa tvister om kollektivavtal och
olovliga stridsåtgärder tas upp av arbejdsrelten som enda behöriga domstol.

Arbejdsrelten
beslår av en ordförande, tre vice ordförande samt tolv ledamöter. Dessutom
skall finnas två ersättare för vice ordförandena och 28 ersättare för
ledamöterna. Ordföranden samt vice ordförandena och deras ersättare väljs på
tre år av de andra ledamöterna. Dessa utses i sin tur på tre år av
organisationerna på arbetsmarknaden. Därvid utses på arbetsgivarsidan tre
ledamöter och sex ersättare av Dansk arbejdsgiverforening, en ledamot och fyra
ersättare av vissa andra privata arbetsgivarorganisationer gemensamt samt två
ledamöter och fyra ersättare av vissa offentliga arbetsgivare gemensamt. På
arbetstagarsidan utses fyra ledamöter och sju ersättare av LO samt tvä
ledamöter och sju ersättare av vissa tjänstemannaorganisationer gemensamt,

Arbejdsrelten
sammanträder med ordförande och tre ledamöter från vardera arbetsgivar- och
arbetstagarsidan. 1 domstolen skall dessutom tjänstgöra två vice ordförande, om
parterna före förhandlingen begär det samt ordföranden och vice ordförandena
gått med på denna begäran eller om ordföranden under sammanträdet beslutar sig
för detta.

Arbejdsretlen
är behörig att ta upp tvister om överträdelse eller tolkning av huvudavtal
mellan Dansk arbejdsgiverforening och LO eller liknande huvudavtal, tvister om
kollektivavtals bestånd och om brott mot kollektivavtal samt tvister om
lovligheten av varslade eller vidtagna stridsåtgärder. Arbejdsrelten kan vidare
la upp andra tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare, om domstolen anser
detta lämpligt saml vederbörande arbetsgivar- och arbetstagarorganisation har
träffat avtal därom. Domstolen kan avvisa tvist som skall avgöras genom
skiljedom, om inte parterna är ense

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 54

om
att tvisten skall avgöras av arbejdsrelten. Domstolen kan också avvisa tvist
som avser frågor av så ringa betydelse att en prövning inte står i rimligt
förhållande till kostnaderna i målet.

Rätt
att föra talan vid arbejdsrelten tillkommer endast arbetsgivar- eller
arbetstagarföreningar. Sådan förening kan föra talan vid arbejdsrelten även för
sina medlemmars räkning. Undandrar sig en förening att föra en medlems talan,
kan denne inte få saken prövad vid arbejdsrelten. Däremot kan han i detta fall
väcka och utföra sin talan vid allmän domstol.

Beträffande
förfarandet vid arbejdsrelten gäller i huvudsak samma processuella
bestämmelser som vid allmän domstol.

Det
kan anmärkas att tvister om tolkning av kollektivavtal inte hör under
arbejdsrelten. Sådana tvister handläggs i stället enligt särskilda regler. 1
första hand skall medling ske. Förliks inte parterna därvid, skall
förhandlingar äga rum i tvisten. 1 sista hand avgörs tvisten genom skiljedom, 1
praktiken är detta det vanligaste,

3,2
Norge

Enligt
1927 års lov om arbeidstvister och 1958 års lov om offentlige tjenestetvister
skall Arbeidsretten som första och enda domstol ta upp tvister om olovliga
stridsåtgärder och tvister om kollektivavtal. I undantagsfall kan dock en
kollektivavialstvist i stället prövas av allmän underrätt, varvid Arbeidsretten
är andra och sista instans.

Arbeidsretten
består av ordförande och sex andra ledamöter. För var och en av dessa ledamöter
skall finnas två ersättare. Samtliga ledamöter och ersättare utses av Kungl,
Maj:t på tre är. Fyra av ledamöterna och ersättarna för dem utses - lika många
för vardera sidan - bland personer som föreslagits av arbetsgivarföreningar och
arbetstagarföreningar av viss storlek. Av övriga ledamöter skall ordföranden
och ytteriigare en ledamot uppfylla de krav som gäller för domare i Norges
högsta domstol. Den återstående ledamoten får inte ha sådan ställning eller
sådant yrke, att han kan betraktas som representant för någon av parterna. För
samtliga ledamöter gäller bl.a. att de inte får tillhöra styrelsen för en
arbetsgivar- eller arbetstagarförening och inte heller vara fast anställda vid
sådan förening. Arbeidsretten är domför endast med alla ledamöter. Vid
handläggningen av mål enligt loven om offentlige tjenestetvister deltar i
stället för de fyra ledamöter, som utsetts efter förslag av vissa
arbetsmarknadsorganisationer, två ledamöter som utsetts efter förslag av del
departement, vilket handlägger statens lönefrågor, och två ledamöter som
utsetts efter förslag av de förhandlingsberättigade huvudorganisationerna på
den offentliga sektorn. För dessa ledamöter gäller samma krav som för övriga
ledamöter,

Arbeidsretten
skall som första domstol ta upp tvister om olovliga stridsåtgärder och tvister
om kollektivavtals giltighet, innebörd eller bestånd samt tvister om anspråk
som grundar sig på kollektivavtal. Tvister som rör det

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 55

enskilda
anställningsförhållandet hör i princip inte till Ärbeidsrettens utan till de
allmänna domstolarnas kompetensområde, Arbeidsretten kan dock i samband med en
kollektivavialstvist pröva även anspråk som grundar sig på anställningsförhållandet,
om tvisten i denna del kan bli omedelbart avgjord genom domen i
koltektivavtalsivisten.

Rätt
alt föra lalan i en kollektivavialstvist tillkommer endast arbetsgivare eller
huvudorganisation som slutit avtalet. Enskilda medlemmar eller en avdelning av en
avtalsslutande organisation har alltså inte någon möjlighet alt själva föra
talan vid Arbeidsretten, Detta gäller även om huvudorganisationen undandrar
sig att föra deras talan. 1 ett sådant fall kan medlemmen endast grunda tvisten
på del enskilda anställningsförhållandet och föra denna talan vid allmän
domstol. Trots att denna domstol därvid kan behöva ingå i prövning av det
kollektivavtal, som bestämmer villkoren i det enskilda
anställningsförhållandet, anses den ändå behörig att pröva en sådan tvist. 1 en
kollektivavialstvist vid Arbeidsretten får den enskilde medlemmen eller
avdelningen inte heller uppträda som intervenieni på kärandesidan, om inte
käranden samtycker till detta. Förs talan mot vissa medlemmar av en avtalsslulande
förening, skall även medlemmarna stämmas in vid sidan av föreningen. En
förutsättning för att ett mäl skall tas upp av Arbeidsretten är vidare, all
förhandling dessförinnan har ägt rum mellan parterna i tvisten eller att
käranden ulan resultat sökt få till stånd sådan förhandling.

Förfarandet
vid Arbeidsretten är uppdelat på förberedelse och huvudförhandling.
Förberedelsen är alltid skriftlig, medan huvudförhandlingen skall vara muntlig
om inte parterna samtycker till skriftlig handläggning och domstolen medger
detta. Vid huvudförhandlingen skall domstolen se till alt målet blir
fullständigt utrett. För detta ändamål kan domstolen självmant föranstalta om
den bevisning som den finner erforderlig. Vid utevaro av någon part meddelas
inte tredskodom. Målet företas i stället till avgörande, om den part som kommit
tillstädes yrkar det och det varken är upplyst eller sannolikt att den
uteblivne parten har laga förfall för sin utevaro. Därvid skall målet såvitt
möjligt behandlas som om också den uteblivne parten varit närvarande. Dom i
målet skall meddelas så snart som möjligt efter huvudförhandlingens avslutande.
Om mer än en vecka förflyter innan domen meddelas, skall domskälen tas upp i
domen.

Som
förut nämnts kan en kollektivavtalstvist i vissa fall prövas av allmän
underrätt i första instans. Så gäller beträffande tvister om kollektivavtal som
slutits av enskild arbetsgivare eller av arbetsgivarförening av mindre storlek.
Sådant mål skall tas upp av underrätten på den ort där det aktuella företaget
har sitt säte. Målet kan dock föras över till Arbeidsretten, om en av parterna
begär det. Målet kan även stämmas in direkt till Arbeidsretten, om ordföranden
för denna domstol medger detta. Vidare kan en vid Arbeidsretten väckt tvist på
ansökan av någon av parterna föras över till allmän underrätt. Slutligen kan
parterna även i andra fall avtala om att en tvist, som hör

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 56

under
Arbeidsretten, skall prövas av allmän underrätt enligt bestämmelserna i loven
om arbeidstvister.

Vid
handläggningen av en kollektivavialstvist vid allmän underrätt skall i
domstolen ingå två nämndemän, en arbetsgivare och en arbetstagare. De utses av
domstolens ordförande efter förslag på tre personer från vardera parten. Som
nämndeman får inle utses någon som är tjänsteman i en arbetsgivar- eller
arbetstagarförening eller som är avlönad i sådan förening och har denna syssla
som sitt huvudsakliga yrke. Beträffande förfarandet gäller samma bestämmelser
som för Arbeidsretten. Underrättens dom får utan begränsning överklagas till
Arbeidsretten. Över beslut, varigenom målet avvisats, kan besvär föras hos
Arbeidsretten.

3,3
Västtyskland

Enligt
1953 års lag om arbetsdomstolar handhas rättsskipningen i arbetstvister - dvs.
tvisterom kollektivavtal, tvisterom fackligaslridsåtgärderoch tvister om
enskilda anslällningsförhåUanden - av särskilda arbetsdomstolar. Dessa utgörs i
första instans av lokala arbetsdomstolar (Ärbeitsgerichle). För närvarande
finns det 113 sådana domstolar i Västtyskland. 1 varje förbunds-Stal skall
finnas minst en arbetsöverdomstol (Landesarbeitsgericht), till vilken talan med
vissa begränsningar kan fullföljas från de lokala arbetsdomstolarna i
förbundsstaten. Arbetsöverdomstolarna är för närvarande 12 till antalet. För
hela förbundsrepubliken finns en högsta arbetsdomstol (Bundes-arbeitsgerichi).
Till denna domstol kan talan i vissa fall fullföljas från en arbetsöverdomstol
genom revisionsansökan. I undantagsfall kan talan även fullföljas dit direkt
från en lokal arbetsdomstol.

Arbetsdomstolarna
består i samtliga instanser av juristdomare samt lek-mannaledamöter, vilka
utses efter förslag från arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. För dessa
ledamöter gäller vissa krav i fråga om älder samt erfarenhet av
arbetsmarknadsfrågor. Arbetsdomstolarna arbetar i de båda lägsta instanserna på
avdelningar, bestående av en ordförande och två lek-mannaledamöter (en från
arbetsgivarsidan och en från arbetstagarsidan). I vissa kollektivavtalsmål
fördubblas antalet lekmannaledamöter. Vid behov kan även särskilda avdelningar
inrättas för handläggning av tvister inom vissa yrken och näringsgrenar samt
för vissa grupper av arbetstagare. Även den högsta arbetsdomstolen arbetar på
avdelningar med viss saklig fördelning av målen på de olika avdelningarna.
Dessa består av ordförande, två juridiska bisittare och två lekmannaledamöter
(en arbetsgivar- och en arbetslagar-representant). I undantagsfall, då fråga är
om vissa formella beslut, är avdelningen beslutför med endast de tre
juristdomarna. Dä en avdelning i en rättsfråga vill avvika från ett tidigare
avgörande eller då det är erforderligt för rättsbildningen eller för främjande
av enhetlig rättstillämpning, skall den högsta arbetsdomstolen döma i en
särskild sammansättning, bestående av domstolens president, den till
tjänsteåren äldste avdelningsordföranden, fyra

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 57

andra
vid domstolen tjänstgörande juristdomare och två lekmannaledamöter.

Arbetsdomstolarna
är exklusivt behöriga att pröva vissa kollektiva tvister samt vissa
arbetsrättsliga tvister mellan enskilda personer. Arbetsdomstolarna är vidare
behöriga att gemensamt med en arbetstvist pröva även andra tvistefrågor än
rent arbetsrättsliga vilka har ett rättsligt samband med arbets-ivislen eller
en omedelbar anknytning till de tvistande parternas verksamhet, Lagen
innehåller en uppräkning av de olika tvister som arbetsdomstolarna är behöriga
att ta upp. Denna uppräkning är uttömmande, och parterna kan inle komma överens
om att hänföra andra tvister än de uppräknade till arbetsdomstol. Behörigheten
prövas av arbetsdomstolarna självmant i första instans men i övriga instanser
endast efter invändning av part. Rätten att framställa sådan invändning i dessa
instanser är vidare begränsad till rena undantagsfall. Finner en arbetsdomstol
att den inte är behörig, skall målet på yrkande av käranden hänvisas till den
domstol som är behörig. Framställs inte sådant yrkande, skall målet i stället
avvisas.

De
kollektiva tvister som arbetsdomstolarna är behöriga att pröva utgörs av
tvisterom kollektivavtal,om påenasidanuppträderen kollektivavtalspart, samt
tvister mellan parter som är behöriga att sluta kollektivavtal eller mellan en
sådan part och en tredje person angående otillåtna slridsåtgärder eller
föreningsrättskränkningar. Arbetsdomstolarnas behörighet att pröva tvister
mellan enskilda personer avser framför allt tvister mellan arbetsgivare och
arbetstagare eller deras rättsinnehavare. Med arbetstagare likställs i processuellt
hänseende s, k. beroende uppdragstagare. Däremot anses inte statstjänstemän i
denna egenskap som arbetstagare. Till de tvister mellan arbetsgivare och
arbetstagare, som arbetsdomstolarna är behöriga att pröva, hör tvister som
grundar sig på anställningsförhållandet eller som gäller frågan huruvida ett
sådant förhållande föreligger eller inle. Till tvister om an.ställ-ningsförhållanden
räknas även tvister om de förhandlingar som förts om anställningsförhållandets
ingående - t. ex. tvister om utfästelse att ingå ett anställningsavtal eller om
ersättning för kostnader som uppstått på grund av att ett avtal inte har kommit
till stånd - samt tvister om efterföljande verkningar av
anställningsförhållandet, t.ex. tvister på grund av konkurrensklausuler,
pensionsanspråk osv. Med tvisterom anställningsförhållanden likställs vidare
tvister om otillåtna handlingar som har samband med anställningen. Slutligen
är arbetsdomstolarna behöriga att ta upp även vissa tvister mellan arbetstagare
inbördes, t, ex. krav som en arbetstagare har mot en arbetskamrat på grund av
skador som denne vållat i arbetet.

Förmågan
att vara part vid arbetsdomstol följer allmänna processrättsliga regler.
Däremot avviker reglerna om de processuella företrädarna vid arbetsdomstolarna
från de regler som gäller vid allmän domstol. Sålunda råder i princip
advokatförbud vid de lokala arbetsdomstolarna, där parterna endast får biträdas
av förbundsfunklionärer. Vid arbetsöverdomstolarna måste parterna däremot - i
likhet med vad som gäller vid hovrätt - företrädas av ombud. Som sådana får
både advokater och förbundsfunktionärer uppträda.

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 58

Vid
den högsta arbetsdomstolen gäller ett absolut advokattvång,

1
fråga om domstolsförfarandet gäller vissa avvikelser från de allmänna reglema.
Dessa avvikande föreskrifter har till syfte att främja större snabbhet,
enkelhet och omedelbarhet i rättegången och att gynna föriikningar och ett
mindre kostsamt förfarande. 1 de båda första instansema skall dom meddelas
omedelbart, om inte särskilda omständigheter gör detta omöjligt, och inte i
något fall senare än tre dagar efter det att förhandlingen avslutades. Innan
ett mål företas till förhandling skall ett särskilt föriikningsförfarande ske
inför avdelningsordföranden. Om förlikning inte kommer till stånd, skall de
fortsatta förhandlingarna ske i omedelbar anslutning till förlikningssammanträdet.
Därvid inkallas hela avdelningen utom i vissa särskilda fall, dä ordföranden
har rätt att ensam avgöra målet. Vid förhandling i målet skall parterna infinna
sig personligen. Om part uteblir, riskerar han att hans ombud avvisas eller att
tredskodom meddelas mot honom. Bevisningen i målet skall förebringas inför hela
avdelningen. Bevisupptagning kan dock ske även vid annan arbetsdomstol eller
vid allmän domstol. I de båda högsta instanserna är rätten att åberopa nya
rättsfakta eller att förebringa ny bevisning starkt begränsad. Vad slutligen
gäller rättegångskostnaderna har för rättegången i den lägsta instansen
föreskrivits, all vinnande pari inte har rätt till ersättning för tidspillan
eller för ombuds arvode utan i huvudsak endast för nödiga resekostnader.

För
vissa slags tvister, t, ex, tvister mellan elt driftsråd och en arbetsgivare
eller tvister rörande frågan om ett avtal utgör ett kollektivavtal eller ej,
gäller i stället för det rättegångsförfarande som nu beskrivits ett särskilt
förfarande vid arbetsdomstolarna, vilket benämns Beschlussverfahren, 1 tvister
mellan arbetsgivare och driftsräd förekommer även skiljeförfarande. Talan mot
en dom som meddelats av en lokal arbetsdomstol kan föras hos en
arbetsöverdomstol genom vad, om tvisteföremålets värde överstiger 300 D-mark (f
n. motsvarande omkring 525 kronor) eller om den lokala arbetsdomstolen medger
alt sädan talan får föras pä grund av tvistens betydelse, vilkel skall anges i
domen. Vadetiden uppgår till två veckor, och efter ytterligare två veckor måste
grunderna för vadetalan ha angetts. En dom som meddelats av en
arbetsöverdomstol kan inom en månad överklagas genom revision till den högsta
arbetsdomstolen, antingen om tvisteföre-mälets värde överstiger 6 000 D-mark (f
n. motsvarande 10 500 kronor) eller om arbetsöverdomslolen tillåtit att domen
på grund av tvistens natur får överklagas eller domen avviker från ett tidigare
prejudikat av den högsta arbetsdomstolen eller av högsta domstolen, I vissa
sällsynta fall får en dom som meddelats av en lokal arbetsdomstol överklagas
direkt till den högsta arbetsdomstolen. Detta kan ske om det är fråga om en
kollektiv tvist och dessutom antingen förbundsrepublikens arbetsminister
förklarat att det i allmänhetens intresse är nödvändigt att tvisten avgörs
omedelbart av den högsta arbetsdomstolen eller tvisteföremålets värde
överstiger 6 000 D-mark och motparten har samtyckt till att tvisten prövas
direkt av den högsta

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 59

arbetsdomstolen.

Bestämmelserna
om rättegången i arbetstvister är i princip tvingande och kan inte sättas ur
kraft genom avtal om skiljeförfarande. Skiljeförfarande kan dock ske mellan
kollektivavtalsparler beträffande tvister om kollektivavtal. Vidare är
skiljeförfarande tillåtet beträffande anställningstvister för vissa
arbetstagarkategorier (bl. a. konstnärer och artister saml vissa arbetstagare
inom sjöfarten).

4
Utredningen

4,1
Inledning

Utredningen
framhåller inledningsvis, att AD i dagens läge arbetar med små marginaler som
inte medger någon nämnvärd ökning av dess arbetsbörda, om inte särskilda
åtgärder vidtas. Enligl utredningen finns det emellertid anledning räkna med
att AD:s arbetsbörda inom en nära framtid kan komma att påverkas i betydande
omfattning av de reformer pä arbetslivets område som f n. förbereds eller
håller på att genomföras. Den nyligen antagna lagen om anställningsskydd kan
väntas medföra en ökning av antalet tvister mellan arbetsgivare och
arbetstagare beträffande de frågor som regleras i lagen. Utredningen framhåller
att del dock ännu är för tidigt att yttra sig om i vilken utsträckning detta
kan komma all ge utslag i måltillströni-ningen till AD, Bl, a. är det osäkert i
vad mån tvister om uppsägning enligl denna lag kommer att hänskjutas till
avgörande av de skiljenämnder som inrättats pä arbetsmarknaden för behandling
av denna typ av tvister. Vidare kan resutatet av arbetsrättskommitténs
utredningsarbete komma att medföra att AD i framtiden tillförs ett antal
tvister av hittills inte förekommande slag. Enligt utredningen är det dock
självfallet inte möjligt att f n. förutsäga hur stor ökning av ÄD:s arbetsbörda
som kan bli följden härav. Sedan utrymmet för kollektivavtalsreglering pä del
offentliga området vidgats fr. o, m, den I januari 1974, kan AD också komma att
tillföras ett ökat antal kol-_ lektivavtalstvisler frän delta område. Även den
reform av ämbetsansvaret som föreslagits av ämbetsansvarskommittén (SOU 1972:1)
kan medföra en ökning av AD:s arbetsbörda. Enligt uttalande av denna kommitté
måste det dock bedömas som osäkert hur stor denna ökning kan komma att bli.
Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att det alltså är åtskilliga osäkerhetsmoment
som föreligger, när det gäller att bedöma hur stor ökning av mältillslrömningen
till AD som kan bli följden av de nämnda reformerna, men att det är tydligt att
redan dessa reformer motiverar en översyn av AD:s framtida sammansättning och
verksamhetsformer.

Utredningens
uppdrag avser emellertid något annat. Genom direktiven har utredningen ålagts
att utarbeta förslag till en processuell ordning som bättre än den nuvarande
kan garantera en enhetlig rättstillämpning i tvister av arbetsrättslig natur,
F, n, råder en processuell dualism vid prövningen

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 60

av
sådana tvister. I princip skall tvister som uppkommer i ett av kollektivavtal
reglerat anställningsförhållande tas upp och avgöras av AD som enda instans,
medan andra tvister om enskilda anställningsavtal handläggs vid de allmänna
domstolarna. På grund härav kan samma arbetsrättsliga fråga komma att prövas
både av AD och av allmän domstol. Utredningen framhåller att det därvid
givetvis föreligger en risk för alt bedömningen kommer all utfalla på olika
sätt. Enligt utredningen är detta särskilt olyckligt när det gäller
tillämpningen av en lag av så central betydelse från arbetsrättslig synpunkt
som den nyligen antagna lagen om anställningsskydd. 1 fråga om denna lag synes
det nödvändigt att skapa garantier för att tillämpningen av lagen blir så
enhetlig som möjligt. Men också i övrigt är det enligt utredningen angeläget
att den nuvarande processuella dualismen kan undanröjas. Enligt de regler som
nu gäller skall tvister om innebörden av ett kollektivavtal, vilket inte är
bindande för båda parter men som indirekt bestämmer anställningsvillkoren
mellan dem, prövas av allmän domstol. Givetvis krävs dock för ett riktigt
bedömande av en sådan tvist samma sakkunnighet och erfarenhet av
kollektivavtalsförhällanden som när tvisten avser ett mellan parterna direkt
tillämpligt kollektivavtal. Även i de fall när tvisten inte rör innehållet i
ett kollektivavtal föreligger enligt utredningen behov av en gemensam
processuell behandling. Fullständiga garantier för en enhetlig rättstillämpning
kan nämligen erhållas endast om i princip alla arbetstvister handläggs i en och
samma processuella ordning åtminstone på det sättet att de i sista hand kan
avgöras av en gemensam överinstans.

Utredningen
framhåller att önskemålet om en enhetlig rättstillämpning i arbetstvister
givetvis bäst tillgodoses, om den slutliga prövningen kan göras av AD med dess
erfarenhet och speciella sakkunskap av sådana tvister. Enligl utredningens
mening bör dock denna lösning godtas endast under förutsättning att AD:s
nuvarande karaktär inte därigenom riskerar att gä föriorad. AD bör inte genom
en reform av detta slag få tillföras så många mål att det blir svårt att utse
tillräckligt antal ledamöter inom den förhållandevis begränsade krets av
företrädare för organisationerna från vilken de hittills brukat rekryteras.
Även från andra synpunkter är del enligl utredningen viktigt all AD inte på
grund av en kraftigt ökande arbetsbörda tvingas växa i alltför stor
utsträckning. Bland annat skulle svårigheter då kunna uppstå att bevara
kontinuiteten i rättstillämpningen. Utredningen betonar vidare alt tyngdpunkten
i ÄD:s verksamhet även efter en sådan reform bör ligga på de mål för vilka
domstolen tillskapats, dvs. mäl som organisationerna har ett intresse av att la
prövade i domstolen. Enligt utredningens mening bör det dock vara möjligt att
genomföra denna reform pä sådant sätt att den tillgodoser dessa synpunkter.
Givetvis förutsätter reformen en förstärkning av AD:s nuvarande
arbetskapacitet. Detta motiveras även av den ökade måltillströmning som andra
reformer pä arbetsrättens område kan väntas ge upphov till. Utökningen av AD
synes emellertid kunna hållas vid en fördubbling.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 61

Mol
bakgrund av det anförda föreslär utredningen att den nuvarande ordningen för
avgörande av arbetstvister ändras så, att dessa tvister i sista hand kan prövas
av AD, De nya reglerna föreslås samlade i en lag om rättegången i
arbetstvister, som ersätter den nuvarande lagen om arbetsdomstol (LAD).
Utredningen föreslår dessutom en särskild lag om lagsökning och betalningsföreläggande
för fordringsanspråk som uppkommit i anställningsförhållanden, vilken ersätter
1947 ärs lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar pä arbetslön m. m.

4.2
Riktlinjer för en ny domstolsorganisation i arbetstvister

Antalet
arbetstvister som handläggs vid tingsrätterna - med undantag för tvister om
skadestånd pä grund av olycksfall i arbetet - uppgår enligl en av utredningen
utförd undersökning för åren 1968-1970 till omkring 500 om året, varav ca 300
avgörs genom dom eller annat slutligt beslut än avskrivningsbeslut. Enligt
utredningen kan detta antal komma att stiga sedan lagen om anställningsskydd
trätt i kraft. Vidare tillkommer de tvister i offentliga
anställningsförhållanden som bör behandlas i samma processuella ordning som
arbelstvisterna pä den privata arbetsmarknaden. Denna fråga behandlas i avsnitt
4.8. Å andra sidan utgörs mer än hälften (ungefär 60%) av de till tingsrätterna
inkomna målen av mäl om tvistiga fordringar i konkurs. Sådana mål bör enligt
utredningens mening inte omfattas av en reform av rättegången i arbetstvister
(se avsnitt 4,3). Även om dessa mål borträknas torde det enligt utredningen
emellertid stå utom all tvekan att de återstående målen - i förening med de mål
som enligt nuvarande regler hör under AD - omöjligen kan handläggas av AD som
första och enda domstol utan att dess organisation och verksamhetsformer i
övrigt måste ändras i grunden. Dessa mål torde vidare som regel inte vara lika
ordentligt förberedda genom förhandlingar före process som de mål vilka i dag
handläggs av AD. Dessutom skulle målen sannolikt ofta sakna intresse från organisationernas
synpunkt. En lösning som innebär att AD gjordes till enda instans i alla mål om
anställningsförhållanden skulle av dessa skäl strida mot den utgångspunkt som
utredningen anlagt för sina överväganden, nämligen att AD:s nuvarande karaktär
inte bör rubbas. Mot denna lösning talar även att det inte rimligen kan krävas
att enskilda personer i olika landsändar skulle behöva fara till Stockholm för
att redan i första instans utföra sin talan.

En
lösning som går ut på att AD skulle bli enbart sista instans i alla
arbetstvister synes inte heller vara tänkbar. Enligt utredningens mening bör
det inte komma i fråga alt ändra på den nuvarande ordningen enligl vilken
arbetsmarknadens organisationer kan vända sig med sina tvister direkt till AD,
Det skulle också vara klart olämpligt om prövningen av kollektivavtalstvister
skulle i någon instans utföras av ett annat organ än AD, som tillskapats
särskilt för detta ändamål.

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 62

Den
lämpligaste vägen för att tillgodose önskemålet om en enhetlig processuell
behandling av arbetstvister synes alltså vara att AD som första domstol lar
handlägga i stort sett samma mål som enligt nuvarande ordning hör under denna
domstol, medan övriga mäl först far handläggas av en lägre instans innan de,
efter överklagande, prövas av AD.

Enligt
utredningens mening bör det inte komma i fråga att tillskapa fristående lokala
arbetsdomstolar för handläggningen i första instans av de arbetstvister som
inte skall prövas av AD som enda domstol. Denna handläggning bör i stället ske
inom ramen för det allmänna domstolsväsendet. Däremot skulle kunna diskuteras
att koncentrera handläggningen till ett mindre antal underrätter.
Rättsskipningen i dessa tvister skulle exempelvis kunna knytas till en
tingsrätt inom varje län. Genom en sädan koncentration skulle enhetlighet i
rättstillämpningen i arbetstvister kunna främjas och de utvalda domstolarna
kunna bibringas större erfarenhet av denna särskilda mältyp. Det övervägande
antalet arbetstvister som de allmänna domstolarna har alt avgöra torde
emellertid vara av förhållandevis enkel beskaffenhet. Mot denna bakgrund finns
det enligt utredningens mening inte anledning att för detta slags tvister göra
några skillnader mellan de olika underrätternas inbördes kompetens. Inte heller
bör tingsrätterna ha en särskild sammansättning i dessa mål, utan de bör ha
samma sammansättning som i andra dispositiva mål, dvs. bestå av tre
yrkesdomare.

Enligt
utredningen talar vissa skäl för alt hovrätterna skulle utgöra mel-laninstans
och AD alltså tjänstgöra först som iredje instans i de arbetstvister som inte
skall prövas av AD som enda domstol. För parterna skulle det kunna vara förenat
med mindre kostnader och olägenheter i övrigt att i andra instans inställa sig
vid en hovrätt än vid AD, Särskilt om någon form av tillståndsprövning infördes
i AD skulle man härigenom också få garantier för att AD inte skulle bli så
överbelastad med överklagade mål att dess nuvarande karaktär förändras, AD
skulle i så fall inte heller behöva ta befattning med tvister som saknar
större principiellt intresse från arbetsrättslig synpunkt. Mot en sådan lösning
talar emellertid framför allt att mänga arbetstvister är av sädan beskaffenhet
att de kräver ett relativt snabbt avgörande. Särskilt gäller detta i fråga om
tvister om tillämpningen av lagen om anställningsskydd. Ett förfarande i tre
instanser skulle för dessa tvister kunna medföra en tidsutdräkt som inte bör
godlas. Härtill kommer att ett sådant förfarande ställer sig dyrare för
parterna än om tvisten prövas endast i två instanser. Enligt utredningen är ett
tvåinstansförfarande därför att föredra framför ett förfarande i tre
instanser. AD bör alltså vara andra och sista instans i de arbetstvister som
skall tas upp av tingsrätterna i första instans.

Utredningen
anser att det i ett tvåinstansförfarande saknas anledning att genom regler om
tillståndsprövning införa begränsningar i rätten all fullfölja talan till AD.
Det är nämligen en grundläggande princip i vår rättsordning att ett mäl skall
kunna överprövas i sak i åtminstone en instans. Det föreligger då risk för att
ÄD:s arbetskapacitet i betydande grad kommer all tas i anspråk

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 63

för
de mål som fullföljs från tingsrätterna. Det gäller därför att finna andra
former för att sä längt möjligt avlasta AD från det arbete, som en fullständig
överprövning av alla fullföljda mäl skulle kunna medföra, utan att dock
befogade rättssäkerhetskrav därmed sätts åt sidan. Enligt utredningens mening
skulle det vara en framkomlig väg att införa vidsträckta möjligheter för ÄD att
i en mindre sammansättning avgöra dessa mäl på handlingarna. Målen skulle
härvid prövas i sak men på det material som förebragts i underrätten, dvs, de
skriftliga bevis och de protokollförda förhör som där tagits upp. Om muntlig
bevisning skall förebringas eller om annars särskildaskäl föranlederannat, bör
målet enligl utredningen dock hänskjutas till avgörande vid huvudförhandling
inför domstolen i en större sammansättning.

Reglerna
om behörigheten för AD resp. tingsrätt att handlägga arbetstvister i första
instans bör enligt utredningens mening utformas sä all AD tillförs i huvudsak
enbart tvister som kan antas ha ett kollektivt intresse, dvs, ett intresse från
organisationsmässig synpunkt. Tyngdpunkten i AD:s dömande verksamhet bör ju
ligga pä dessa tvister. För detta ändamål bör vidare organisationerna ges
samma rätt som de f n. har att utan fullmakt väcka och utföra talan för sina
medlemmar i de mål som skall tas upp av AD som första och enda domstol.
Dessutom bör normall krävasatt förhandlingar, som kan påkallas enligt lagen om
förenings- och förhandlingsrätt eller med stöd av kollektivavtal, har skett i
målen innan dessa får prövas av AD. Enligt utredningen bör ett sådant krav
gälla beträffande i princip alla tvistefrågor som kan komma under AD:s
prövning. Härigenom erhålls en garanti för att dessa frågor kommer att vara väl
förberedda när de skall behandlas av AD, Vidare kan ett sådant krav bidra till
att AD tillförs endast mera betydelsefulla tvister. Tvistefrågor av
bagatellartad natur brukar nämligen sållas bort vid den förhandlingsprocedur
som tillämpas på arbetsmarknaden. Överhuvudtaget görs del övervägande antalet
tvister upp på förhandlings-stadiet. Detta är en starkt bidragande orsak till
att AD, trots att dess behörighet undan för undan vidgats, hittills inte
tillförts fler mål än som skett.

Utredningen
framhåller alt de arbetstvister som skall börja i tingsrätt i regel inte torde
vara förberedda genom förhandlingar innan de stäms in till tingsrätten. Genom
handläggningen i tingsrätten kommer emellertid de mål som fullföljs att ha
blivit förberedda innan de kommer under ÄD:s bedömande. Genom detta
flerinstanssystem kan vidare en nödvändig sovring ske av de mål som slijlligen
hamnar i AD, Den undersökning som utredningen utfört angående de arbetstvister
- med undantag för mål om skadestånd pä grund av olycksfall i arbetet - som
avgjorts av tingsrätterna under åren 1968-1970 visar att endast ungefär 10%,
dvs, omkring 30 mål om året, förs vidare till högre instans.

Utredningen
föreslär slutligen vissa regler om vad som skall iakttas när en arbetstvist
instämts eller överklagats till fel domstol, 1 princip skall tvisten då
överiämnas till den domstol till vilken den rätteligen skulle ha stämts in
eller överklagats.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 64

4.3
Tillämpningsområdet

Utredningens
förslag avser rättegången i tvister om kollektivavtal och tvister i övrigt
rörande förhållandel mellan arbetsgivare och arbetstagare. Sådana tvister
kallas arbetstvister. Med arbetstagare skall enligt utredningsförslaget
likställas s, k. beroende uppdragstagare, dvs. den som utan att anställningsförhållande
föreligger utför arbete för annans räkning och därvid intar en beroende
ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren.

Frågan
om en tvist är en arbetstvist eller ej skall enligt utredningen tas upp av
domstolen självmant. Domstolen skall alltså pröva om tvisten uppkommit i ett
anställningsförhållande, oberoende av om detta påstås eller

ej.

Enligt utredningsförslaget
kan lagen om rättegången i arbetstvister under vi.ssa förutsättningar tillämpas
även på tvister som inte har uppkommit i ett anställningsförhållande.
Utredningen framhåller all det i vissa fall kan vara lämpligt frän
processekonomisk synpunkt, att en tvist som inte angår förhällandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare i denna deras egenskap fär handläggas gemensamt
med en arbetstvist mellan dessa parter. Pä grund härav förordar utredningen att
sådan gemensam handläggning skall kunna ske, om parterna är ense om det och
dessutom rätten med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finner
sädan handläggning lämplig.

Utredningen
framhåller att vitt skilda tvistefrågor kan uppkomma i ett
anställningsförhållande samt att vissa sådana frågor inte lämpligen bör
handläggas i den särskilda processuella ordning som bör gälla för arbetstvister
i allmänhet.

Till denna kategori hör
enligt utredningen tvister som enligt särskild föreskrift skall handläggas i
en speciell processuell ordning. Även i ett anställningsförhållande kan sådana
tvister uppkomma. De praktiskt sett mest betydelsefulla fallen utgörs av
hyrestvister, t, ex. om tjänstebostad i vissa fall, samt arrendetvister. Enligt
utredningens mening bör reglerna om rättegången i arbetstvister inle la över de
specialregler som gäller för sådana slags mål. Anledning finns inte att
behandla dessa specialmål annorlunda bara därför att parterna står i ett
anställningsförhållande till varandra. Rör tvisten lill-lämpningen av ett
kollektivavtal - t, ex, tvist rörande kollektivavtalsbestämmelser om
tjänsiebostad - bör den emellertid prövas i den för andra arbetstvister
föreskrivna ordningen. Så gäller redan enligt nuvarande bestämmelser.

En annan kategori för
vilken särskilda handläggningsregler gäller är tvistemål som avser endast
mindre värden. Enligt en nyligen antagen lag om rättegängen i tvistemål om
mindre värden skall i dessa mäl tillämpas ett förenklat rättegångsförfarande i
syfte främst att nedbringa parternas kostnader. Tvister som enligt nuvarande
regler faller under AD:s behörighet omfattas dock inte av denna lag. Enligt
utredningens mening finns det i

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 65

och
för sig inle anledningatt från lagen om rättegången i arbetstvister undanta
vissa mäl som endast rör mindre värden. En annan sak är emellertid att de
regler om ett förenklat förfarande som enligt lagen om rättegången i tvistemål
om mindre värden skall gälla i sådana mål bör i motsvarande män kunna tillämpas
även när det är fråga om arbetstvister som avser mindre värden. Som gäller f n,
bör reglerna om ett förenklat förfarande dock inte tillämpas pä rättegången i
AD som första domstol.

Även
beträffande tvister om fordringar som bevakats i konkurs föreligger speciella
förhållanden. Är sådan bevakning tvistig, skall den hänskjutas till prövning av
rätten (s. k. jävsprocess). Genom dom i en sådan process avgörs endast den rätt
som tillkommer fordringen i konkursen. Domen har med andra ord inte rättskraft
utom konkursen. Vill parterna fä en fullständigare prövning av fordringen, kan
de vid sidan av konkursen inleda särskild rättegäng härom. Mol denna bakgrund
finns det enligl utredningens mening inte någon anledning att tvister som
föranleds av konkurs skall, när det gäller en fordran av arbetsrättslig natur,
handläggas i en särskild processuell ordning som syftar till att åstadkomma
enhetlighet i rättstillämpningen.

Enligt
utredningen bör ett undantag vidare uppställas för mål om skadestånd i
anledning av brott, när talan förs tillsammans med åtal för brottet, 1 så fall
skall nämligen bestämmelserna om rättegången i brottmål tillämpas. Om
skadeståndsanspråket emellertid inte handläggs i den för brottmål föreskrivna
ordningen, bör anspråket - om det uppkommit i ett anställningsförhållande ~
handläggas i samma ordning som skall gälla för andra arbetstvister.

Utredningen
framhåller slutligen att något behov av en sädan processuell behandling som
skall gälla för andra arbetstvister inle synes föreligga beträffande mål om
ersättning på grund av yrkesskada. Tvisten har i detta fall knappast nägot
sådant arbetsrättsligt inslag som motiverar en specialbehandling. Om
ersättningsfrågan reglerats i kollektivavtal, bör tvist om detta avtal dock
prövas i den för andra arbetstvister föreskrivna ordningen.

Beträffande
arbetstvister på den offentliga sektorn anser utredningen att vissa särskilda
undantag från lagen om rättegången i arbetstvister måste uppställas. Dessa
undantag behandlas i avsnitt 4,8.

Enligt
utredningsförslaget får tvister som skall handläggas enligl lagen om
rättegången i arbetstvister i stället genom avtal hänskjutas till avgörande av
skiljemän. Härifrån uppställs dock två undantag. Det ena undantaget avser
tvister som gäller förklaring enligt 7 ii kollektivavtalslagen att kollektivavtal
inte skall gälla eller att part skall vara befriad från förpliktelse enligt
sådant avtal. Det andra undantaget gäller tvister rörande föreningsrätt. I
dessa undantagsfall skall alltså lagen om rättegången i arbetstvister alltid
tillämpas.

Frågan
om införande av ett särskilt skiljeförfarande för prövning av uppsägningstvister
behandlas i avsnitt 4.9.

5 Riksdagen 1974. I saml. Nr 77

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 66

4,4
Gränsdragningen mellan arbetsdomstolens och tingsrätternas behörighet

Enligt
nuvarande behörighetsregler skall tvister som rör ett mellan parterna gällande
kollektivavtal prövas av AD, oavsett om tvisten gäller mellan de parter som
slutit avtalet eller mellan arbetsgivare och arbetstagare vilkas
anställningsförhållande regleras av detta avtal. Tvistefrågor som inte kan
hänföras till ett kollektivavtal hör däremot enligt huvudregeln under allmän
domstol, även om de uppkommer i ett kollektivavtalsreglerat anställningsförhållande.
Enligt utredningen kan denna reglering inte sägas ha fått en i alla avseende
lillfredsstälJande utformning. Att regleringen inte tillgodoser önskemålet om
en enhetlig behandling av arbetsrättsliga frågor av likartat slag har tidigare
berörts. Denna olägenhet bör dock kunna undanröjas genom en reform av
rättegången i arbetstvister enligt de riktlinjer som utredningen dragit upp. I
övrigt har behörighetsreglerna den nackdelen, att de inte tillgodoser
önskemålet att alla tvistefrågor som uppkommer i ett anställningsförhållande
kan handläggas i samma processuella ordning. Innefattar ett kollektivavtal
inte en fullständig reglering av dessa frågor blir nämligen skilda domstolar
behöriga, om parterna i anställningsförhållandel framställer krav som endast i
vissa delar grundar sig på kollektivavtalet. En uppdelning av målen mellan
skilda domstolar måste även ske, om vissa av de invändningar som framställs mot
fiera kollektivavtalsgrundade anspråk inte hänför sig till kollektivavtalet
eller om några av kraven är ostridiga. Ytterligare olägenheter från
processekonomisk synpunkt kan uppstå pä grund av den konstruktion som
behörighetsreglerna har erhållit, AD:s behörighet att pröva en
kollektivavtalstvisl är nämligen beroende av beskaffenheten av de invändningar
som svaranden kan komma att framställa mot käromälet. En följd härav är att
frågan om AD eller allmän domstol är behörig ibland inte kan avgöras förrän
svaranden, kanske först på ett sent stadium av rättegången, slutgiltigt
preciserat sin ståndpunkt, I vissa fall kan det då bli nödvändigt att vid annan
domstol göra om en stor del av den rättegång som inletts vid fel forum.
Slutligenär reglerna enligt utredningens mening komplicerade och förhållandevis
svåra att tillämpa.

Utredningen framhåller att
det även vid en reform av rättegången i arbetstvister enligt utredningens
förslag blir nödvändigt att reglera vilka mål som i första instans skall tas upp
av AD resp, av tingsrätt. Enligt utredningen bör en utgångspunkt för denna
reglering vara att talan som en organisation utför för egen del alltid prövas
av AD som enda domstol. Detsamma synes i princip böra gälla beträffande tvister
mellan kollektivavtalsbundna arbetsgivare och arbetstagare, i den män deras
organisation utför talan vid AD för deras räkning med stöd av den
talerättsregel som f n. gäller och som enligt utredningen bör återfinnas även i
den nya lagstiftningen, 1 dessa fall kan det förutsättas att AD inte kommer att
belastas med tvistefrågor av mindre vikt.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 67

Enligt
utredningen är det mera tveksamt vad som skall gälla i fråga om sådana tvister
där organisationen inte funnit skäl att biträda sin medlem vid utförande av
dennes talan vid AD. F, n. gäller att medlemmen i ett sådant fall har rätt att
själv väcka och utföra talan vid AD. Eftersom AD i första hand skall tjänstgöra
som ett sakkunnigt forum för organisationerna pä arbetsmarknaden skulle det
emellertid vara följdriktigt om bara dessa Organisationer tilläts att väcka
talan direkt vid AD. Det kan även synas mindre tillfredsställande att AD skall
belastas med mäl där medlemmens egen organisation anser att dennes talan saknar
fog eller i varje fall inte lämpar sig för prövning i AD. Dessa mäl kan även
komma att orsaka AD oproportioneriigt mycket arbete. Om endast organisationerna
på arbetsmarknaden tilläts att väcka talan vid AD skulle vidare regleringen av
AD:s och tingsrätternas inbördes kompetens kunna göras mycket enkel. 1 och för
sig skulle det nämligen då vara tänkbart att inte uppställa några strikta
forumregler utan i stället överlåta åt dessa organisationer att själva avgöra
vilka mål som är av den betydel-sen att de bör prövas av AD. Regleringen skulle
alltså utformas så att AD blev behörig så snart en organisation för lalan
antingen för egen del eller för en medlems räkning, medan tingsrätterna skulle
vara behöriga att ta upp tvister mellan enskilda parter. Förutom att en sådan
reglering är enkel och lätt att tillämpa skulle den medge att alla frågor som
uppkommer i ett anställningsförhållande kan - om organisationerna anser det
önskvärt - bedömas i ett sammanhang,

Mol att tillåta endast
organisationer att föra lalan vid AD talar emellertid enligt utredningen vissa
skäl. Särskilt när det gäller kollektivavtalstvister är del enligl utredningens
mening inte lämpligt att den rättsliga prövningen utförs av någon annan domstol
än AD, som ju har särskild sakkunnighet och erfarenhet av sådana tvister. Även
när en organisation har en annan uppfattning än sin medlem om hur
kollektivavtalet i visst hänseende är att förstå, bör det vara AD som avgör
kollektivavtalets rätta innebörd. Vidare bör beaktas den risk som ligger i att
medlemmens organisation kan göra en felbedömning när den undandrar sig att
väcka och utföra medlemmens lalan vid ÄD. Behov kan därför finnas av den
säkerhetsventil i delta hänseende som en rätt för medlemmen att själv väcka
och utföra talan vid ÄD skulle innebära. Dä denna fråga av utredningen
diskuterats med företrädare för arbetstagarnas huvudorganisationer har de av
bl, a. dessa skäl motsatt sig att enskilda medlemmar utan sin organisations
stöd skulle behandlas annorlunda än andra medlemmar och inte heller få samma
rätt som sin organisation att väcka talan omedelbart i AD. Den lösning av
behörighetsfrågan som skulle kunna uppnås, om endast organisationer tilläts att
föra talan vid AD, är inte heller invändningsfri. Av olika skäl är del nämligen
mindre lämpligt med en reglering som överlämnar åt parterna att själva bestämma
forum. Vid övervägande av de nu anförda synpunkterna anser utredningen att de
skäl, som talar för att även enskilda medlemmar utan stöd av sin organisation
bör fä väcka talan direkt i AD,

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 68

väger
tyngre än de skäl som kan anföras till stöd för den motsatta uppfattningen.
Den risk som föreligger för att AD med en sädan lösning kan orsakas ett
betydande merarbete lär enligt utredningens mening inte överdrivas, I varje
fall bör denna risk inle föranleda en reglering som utifrån
organisalionspolilisk synpunkt kan te sig mindre lämplig, särskilt som de mäl
varom nu är fråga torde höra till undantagsfallen.

Utredningens överväganden
i denna del mynnar alltså ut i slutsatsen att någon ändring inte bör ske i de
nuvarande reglerna om enskild medlems rätt att väcka och utföra talan i AD.
Däremot finns enligt utredningens mening anledning att överväga ändringar i den
i övrigt gällande regleringen av AD:s behörighet. Givet är att reglerna även i
forisättningen bör utgå från att mål om kollektivavtal skall avgöras av AD som
enda behöriga domstol. En ledande tanke bör emellertid därutöver vara alt alla
tvistefrågor som uppkommer i ett och samma anställningsförhållande skall kunna
handläggas i samma ordning. Självfallet bör också eftersträvas att reglerna
blir så enkla och lättillämpade som möjligt. En lösning som enligt utredningens
mening tillfredsställer dessa synpunkter är att låta alla tvister som uppkommer
i kollektivavtalsreglerade anställningsförhållanden avgöras av AD som enda
domstol, även om tvisten till äventyrs inte skulle röra själva
kollektivavtalet. Någon större risk för att AD med en sädan lösning av
forumfrägan skulle komma ati tillföras elt fiertal mäl som saknar kollektivt
intresse föreligger knappast, 1 regel torde tvisten i varje fall pä något sätl
beröra det kollektivavtal som reglerar parternas mellanhavande. För övrigt fär
det antas att organisationerna i de flesta fall kan tillse att rent
bagatellarlade tvister inle förs till AD, Den förordade regeln bör enligt
utredningens mening kompletteras med en regel av innebörd att också tvister
mellan parter, vilkas anställningsförhållande brukar regleras av
kollektivavtal, skall prövas av AD som enda domstol. Enbart den tillfälliga
omständigheten, att ett kollektivavtal löpt ut innan det hunnit ersättas av ett
nytt kollektivavtal, bör nämligen inte medföra att tvister som hänför sig till
sädan tid skall i forumhänseende behandlas annoriunda än andra tvister mellan
parterna.

Utredningens
förslag innebär alltså att AD enligt huvudregeln skall vara behörig att som
första domstol pröva tvister mellan parter vilkas anställningsförhållande
regleras eller brukar regleras av kollektivavtal. Från denna huvudregel finns
emellertid enligt utredningens uppfattning anledning att överväga undantag i
vissa hänseenden. Utredningen betonar dock att det med hänsyn till värdet av
enhetliga forumregler bör krävas starka skäl för att uppställa sädana undantag.

Enligt
den nämnda huvudregeln skulle AD vara behörig att pröva även ostridiga krav.
Enligt utredningen kan det emellertid ifrågasättas om det är lämpligt att AD
skall handlägga mål som enbart rör ostridiga krav. Utredningen framhåller att
det uppenbarligen inle skulle vara tillfredsställande om AD kom att tjänstgöra
som inkassodomstol. Att undanta sådana mål från AD:s behörighet är dock enligt
utredningens uppfattning inte lämpligt.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 69

Frågan
om rätt forum skulle nämligen dä bli beroende av vilka invändningar motparten
kunde komma att framställa. Enligt utredningen bör risken för att AD skulle
behöva handlägga rena inkassokrav i stället kunna motverkas genom att möjlighet
öppnas att i dessa fall erhålla en summarisk prövning vid allmän domstol.
Utredningen föreslär därför att 1947 ärs lag om betalningsföreläggande för
vissa fordringar på arbetslön m. m, ersätts med en lag som gör det möjligt att
vid en tingsrätt ansöka om lagsökning eller betalningslöreläggande beträffande
alla fordringar som kan uppstå i elt anställningsförhållande utan hinder av de
ovan berörda reglerna om prövning vid AD som första domstol av tvist om
fordringen. Härigenom kan en exekutionstitel erhållas på ett enklare och
snabbare sätt än om målet instäms till AD. Del kan därför enligt utredningen
förutsättas att kärandepart i mål som enbart rör oslridiga krav kommer att
föredra detta summariska förfarande framför en prövning i vanlig rättegång vid
AD.

Utredningen
framhåller vidare att det för vissa slags tvister kan föreligga ett särskilt
behov av att den rättsliga prövningen utförs av AD som enda behöriga domstol,
även om anställningsförhållandet inte regleras av kollektivavtal och även om
det inte rör sig om organiserade arbetstagare. Till denna kategori hör tvister
som avser frågan huruvida uppsägning, permittering eller återanställning skett
i strid mot de bestämmelser om turordning som gäller pä arbetsplatsen. Frågan
om den processuella behandlingen av sädana tvister berördes vid tillkomsten av
1974 års lag om anställningsskydd. Det framhölls dä att några processuella
regler som garanterar en samlad prövning för alla berörda arbetstagare inte
behövdes, om sanktionssystemet vid brott mot turordning begränsades till att
avse endast skadestånd (prop. 1973:129 s. 184), Mol bakgrund av de olika
lalefrister, som i dessa fall gäller när förhandlingar påkallats rörande
tvistefrågan och när så inte har skett, torde det inte heller vara möjligt att
alltid få till stånd en sådan samlad prövning även om tvisterna hänförs till en
enda domstol. Enligt utredningens mening bör man dock i göriigaste mån undvika
alt skilda domstolar kommer till olika resultat i frågan om vilka arbetstagare
som har företräde enligt turordningsbestämmelserna. Turordningstvisterna är
även av sådan speciell beskaffenhet alt de kräver en särskilt sakkunnig
behandling. Av dessa skäl bör AD utses att som enda behöriga domstol pröva alla
dessa tvister.

Även
beträffande tvister som rör brott mot fredsplikten kan enligt utredningen
behov uppkomma av särskilda forumregler. Om en stridsåtgärd vidtagits i strid
mol bestämmelserna i kollektivavtal eller kollektivavtalslagen och även
arbetstagare, som inte omfattas av dessa bestämmelser, deltagit i denna åtgärd,
föreligger ett starkt intresse av att stridsåtgärdsfrågan kan prövas i ett
sammanhang och då närmast i AD. Delta är emellertid inte möjligt enligt
nuvarande forumregler. 1 och för sig skulle anledning därför finnas att vid den
översyn av dessa regler som nu företas uppställa en särskild bestämmelse av
innebörd, att frågan om påföljden för deltagande i sädan stridsåtgärd som nyss
nämnts skall prövas i hela dess vidd av AD som

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 70

enda
behöriga domstol. Lämpligheten av en sådan bestämmelse är enligt utredningen
emellertid bland annat beroende av vilka påföljder som därvid kan komma i
fråga. Spörsmålet om ell enhetligt päföljdssyslem i sådana situationer torde komma
att övervägas av arbetsrättskommittén. Utredningen anser därför att man bör
avvakta de förslag som denna kommitté kan komma att lägga fram, innan slutlig
ställning tas till den resta forumfrägan.

Utöver mål om
kollektivavtal kan AD f n, pröva tvisterom tillämpningen av vissa
arbetsrättsliga' lagar, 1 några fall gäller därvid som förutsättning för AD:s
behörighet att anställningsförhållandet regleras av ett mellan parterna
gällande kollektivavtal. Annars skall målet tas upp av allmän domstol. Sä gäller
t, ex, enligt semesterlagen. Enligt utredningens mening föreligger inte något
hinder mot att låta den förut förordade huvudregeln om ÄD:s behörighet gälla
även för dessa tvister. Denna huvudregel motsvarar ju i huvudsak vad som för
dessa gäller redan nu. Dessutom blir det då möjligt att få en gemensam
processuell behandling av både de krav som grundas på dessa lagar och krav som
i övrigt kan uppkomma i anställningsförhållandet, 1 några lagar återfinns dock
f n. en reglering av forumfrågan som avviker härifrän. En sädan avvikelse
återfinns i exempelvis lagen om förenings-och förhandlingsrätt, där AD utsetts
att vara ensam behörig domstol, Pä denna punkt bör enligt utredningens mening
någon ändring i den bestående ordningen inte göras. Slutligen har forumfrägan
lösts pä ytteriigare ett sätt när det gäller tvister om tillämpningen av lagen
om anställningsskydd. Enligt denna lag skall talan om skadestånd på grund av
lagen som en organisation utför för egen del alltid prövas av AD, Detsamma
gäller när tvisten rör en organiserad arbetstagare, oavsett om
anställningsförhållandet regleras av kollektivavtal eller ej. Tvist som rör en
oorganiserad arbetstagare skall däremot prövas av allmän domstol. Också enligt
utredningens uppfattning bör tvister som avser en organisations rätt till
skadestånd enligt denna lag tas upp av AD, även om organisationen inte är
bunden av kollektivavtal, I fråga om tvister i övrigt om tillämpning av lagen
om anställningsskydd - med undantag för vad ovan sagts om turordningstvister -
bör emellertid den förut angivna huvudregeln för tvister mellan arbetsgivare
och arbetstagare gälla. Tvister som rör arbetstagare vilkas
anställningsförhållande regleras eller brukar regleras av kollektivavtal bör
således.prövas av AD, medan andra tvister först bör tas upp av tingsrätt innan
de efter överklagande kan komma under AD:s bedömande. Detsamma bör enligt
utredningens mening gälla beträffande tvister som rör tillämpning av de lagar
som i övrigt reglerar frågan om uppsägning eller avskedande i vissa fall (vid
värnplikt, havandeskap etc).

Utredningen
framhåller att de nu genomgångna forumreglerna i vi.ssa situationer kan leda
till mindre tillfredsställande resultat. När det gäller lagen om
anställningsskydd kan en organisation komma att utföra talan vid AD om
skadestånd för egen del på grund av att lagens beslämmelser åsidosatts i
förhällande till en medlem i organisationen, samtidigt som denne medlem

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 71

skall
vända sig till tingsrätt med krav som han kan ha pä grund av arbetsgivarens åsidosättande
av lageii. Även andra situationer kan uppkomma, där det kan vara fördelaktigt
om en tvist som enligt huvudregeln skall avgöras av tingsrätt kan handläggas
gemensamt med en tvist vid AD. Pä grund härav föreslår utredningen en särskild
bestämmelse som kan medge en sädan handläggning - s. k. kumulation -i dessa
fall. En förutsättning för att tvisterna skall få handläggas gemensamt vid AD
bör dock vara att parterna är överens om det och att AD finner en sådan
handläggning lämplig.

4.5
Arbetsdomstolens organisation och sammansättning

Som
tidigare berörts kommer en reform av rättegängen i arbetstvister enligt
utredningens förslag att medföra en ökad arbetsbelastning vid AD. Härtill
kommer att andra reformer på arbetsrättens område kan ge upphov till ett ökat
antal tvister vid AD. Lika uppenbart som del är att måltillströmningen till
domstolen kommer att öka, lika svårt är det emellertid att med nägot större
mått av säkerhet uppskatta hur stor denna ökning kan bli. Enligt utredningens
mening gäller det därför att bygga upp en organisation av AD som är stark nog
att möta denna ökning samtidigt som den är tillräckligt flexibel för att kunna
anpassas till svängningar i måltillströmningen. Utredningen anser det vara
mest realistiskt att räkna med att det nuvarande antalet ledamöter vid AD
behöver fördubblas för att pä sikt svara mot den väntade måltillströmningen. En
sädan utökning torde enligt utredningen inte nämnvärt komma att påverka ÄD:s
nuvarande karaktär. Däremot bör en ytterligare utökning inte ske utan att
starka skäl föreligger.

Utredningen
framhåller att denna utökning syftar till att AD:s ledamöter i fortsättningen
skall kunna arbeta samtidigt i skilda sammansättningar. Däremot bör domstolen
enligt utredningens mening inte formellt indelas på särskilda avdelningar. En
sädan indelning kan, vid sidan av del inslag av byråkrati som alltid ligger i
en organisatorisk uppdelning, leda till att det inom domstolen uppkommer
ledamotsgrupper som utbildar sinsemellan olika praxis eller på annat sätt kommer
att stå mot varandra i den dömande verksamheten. En sådan utveckling är enligt
utredningens mening inte önskvärd och bör förhindras. Domstolsarbetet bör
självfallet i princip fördelas lika mellan ledamöterna, Äv praktiska skäl kan
det därför förekomma att målen fördelas pä olika ordförandes rotlar och att
ledamöterna inkallas till olika på förhand bestämda grupper av sessionsdagar
etc. Detta bör dock ske på sådant sätt att största möjliga cirkulation mellan
ledamöterna förekommer inom domstolen. Av bland annat detta skäl bör enligt
utredningens åsikt någon form av tjänstgöringslista upprättas. En sådan synes
också vara nödvändig för att ledamöterna på förhand skall kunna reservera tid
för tjänstgöring i AD. Dessa och andra frågor av administrativ eller kameral
natur bör lämpligen regleras i en instruktion eller arbetsordning för
domstolen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 72

Därvid
bör frågor av större vikt tas in i en instruktion som fastställs av Kungl,
Maj:t efter samråd med arbetsmarknadens parter och berörda befattningshavare
vid AD, Åtgärder av mer rutinmässig karaktär torde domstolen själv kunna
bestämma om i en arbetsordning.

Utredningen
påpekar att en fördubbling av antalet ledamöter vid AD givetvis ställer krav
på ökade ekonomiska resurser för domstoleri. Detta gäller inte bara beträffande
lön eller arvoden till ledamöterna. Även i fråga om övriga befattningshavare
vid domstolen - sekreterare och kanslipersonal -kan uppkomma behov av
personalförstärkning och därmed också av ökade anslag för löner etc. Domstolens
behov av fler lokaler torde även behöva utredas. Någon närmare undersökning
rörande dessa frågor har inte gjorts inom ramen för utredningens arbete.
Utredningen framhåller att en sådan undersökning dock bör ske innan den
föreslagna reformen träder i kraft.

Utredningens
förslag innebär att AD, såsom f n,, skall bestå av ämbets-mannaledamöter samt
ledamöter som utsetts efter förslag av parterna pä arbetsmarknaden, lika mänga
frän arbetsgivarsidan och från arbetstagarsidan. Liksom enligt gällande ordning
skall vidare ersättare finnas för alla ledamöter utom ordförande. Även
beträffande dessa ersättare föresläs en fördubbling. Utredningen framhåller
dock att det i göriigaste mån bör eftersträvas att AD i varje mäl Hr en så
ordinarie sammansättning som möjligt. När en ledamot är förhindrad att
tjänstgöra, bör i första hand en annan ledamot tillkallas. Först när ingen
ledamot kan tjänstgöra, bör en ersättare tillkallas. Finns inte heller någon
ersättare tillgänglig, skall ordföranden enligt utredningens förslag kunna
kalla annan lämplig person att tjänstgöra som tillfällig ersättare. Genom det
ökade antalet ordinarie ledamöter och ersättare bör dock användningen av
tillfälliga ersättare kunna begränsas,

I
fråga om ämbetsmannaledamöterna föreslår utredningen att tvä heltidstjänster
inrättas som ordförande. Av dessa bör en utses lör sin tjänstetid alt vara chef
för domstolen i administrativt hänseende och leda överläggning i plenum. I
övrigt är det enligt utredningen meningen att de dömande uppgifterna skall fördelas
lika och fritt mellan de två ordförandena. I den dömande verksamheten skall de
alltså i alla avseenden vara likställda. Förordnandena som ordförande bör
liksom hittills vara tidsbegränsade. Bakgrunden härtill är att ordförandena i
sin tjänstgöring i AD måste ha arbetsmarknadsorganisationernas förtroende.
Förordnandetiden föreslås uppgå lili tre år. Utredningen föreslår vidare alt
ordförande skall inneha annat ordinarie domarämbete. Den som tjänstgör som
ordförande bör nämligen kunna återgå till annan dömande verksamhet efter
förordnandetidens utgång. Härigenom kan ordförandena uppnå samma
anställningstrygghet och självständiga ställning som en domare har i andra
domstolar. Utredningen framhåller att ordföi'andena liksom hittills torde
komma att hämtas i första hand bland personer med erfarenhet av tjänstgöring
som ledamot i någon av de högsta dömande instanserna.

Även
beträffande vice ordförande i AD föreslär utredningen, att antalet

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 73

tjänster
utökas till tvä och att i varje fall den ena tjänsten ombildas till en
heltidstjänst. Motivet för heltidstjänsten är den ådagalagda svårigheten att i
mera nämnvärd män avlasta ordföranden, om befattningen har karaktären av
bisyssla. Även förordnandena som vice ordförande föresläs bli begränsade till
tre är i sänder, Mol denna bakgrund är det enligt utredningens mening befogat
att även beträffande en på heltid förordnad vice ordförande uppställa kravet
att han bör inneha annat ordinarie domarämbele. 1 en framtid torde detta komma
alt gälla båda befattningarna som vice ordförande. Vice ordförande har i
utredningens förslag tillagts kompetens att i alla avseenden träda i
ordförandes ställe. Utredningen framhåller att man torde fä räkna med att även
vice ordförande kommer att självständigt handlägga vis.sa mål i AD. Enligt
utredningen bör man dock inte genom en uttrycklig regel om att vice ordförande
skall inneha annat ordinarie domarämbete utesluta exempelvis den som redan
innehar uppdrag som vice ordförande eller ersättare för vice ordförande i
domstolen. Utredningen föreslär därför endast att vice ordförande skall vara
lagkunnig och erfaren i domarvärv samt att han bör inneha ordinarie domarljänsl
i annan domstol. Även de båda vice ordförandena skall i alla avseenden vara
likställda beträffande tjänsteställning och kompetens.

Utredningen
föreslår härjämte ytterligare två befattningar som ämbetsman-naledamot i AD.
Även dessa befattningshavare bör enligt utredningen förordnas på tre är.
Befattningshavarna skall i likhet med övriga ämbetsmanna-ledamöter utses bland
personer som inte kan anses företräda arbetsgivar-eller arbetstagarintressen.
De skall vidare ha särskild insikt i förhållandena pä arbetsmarknaden.

För
envar av de båda vice ordförandena och de båda övriga ämbetsmannaledamöterna
föreslår utredningen att tre ersättare förordnas pä tre år, Siim-manlagt skall
alltså tolv ersättare utses för ämbetsmannaledamöterna. För dem gällersamma
behörighetsvillkorsom för den ordinarie ledamoten. Även tillfällig ersättare
bör kunna tillkallas för dessa ledamöter. Sådan tillfällig ersättare bör ha
motsvarande kompetens'som den ordinarie ledamoten. I ordförandes ställe bör
dock enligt utredningens mening endast någon av de ordinarie vice ordförandena
kunna inträda. Detsamma gäller behörigheten att vid förfall för den därtill
utsedde ordföranden uppehålla chefsskapet i administrativt hänseende eller
tjänstgöra som ordförande i plenum. Utredningen förutsätter att i första hand
den andre ordföranden och i andra hand den till tjänstetiden äldste vice ordföranden
i denna situation uppehåller befattningen som domstolens chef

Beträffande
arbetsgivar- och arbetstagarledamöterna är det enligt utredningens mening
uppenbart att dessa bör della i den dömande verksamheten inte såsom företrädare
för rena fackintressen utan föratt bereda AD sakkunskap om avtalsförhållanden
och synsätt på arbetsmarknaden i allmänhet. Sammansättningen i AD bör vidare i
göriigaste män hållas konstant föratt ledamöterna skall växa in i rollen som
domare. Domstolen bör inte

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 74

ges
karaktären av skiljenämnd med en intresserepresentation som skiftar frän fall
till fall. Det är viktigt att sörja för kontinuiteten inom domstolen. Med dessa
utgångspunkter främjas också domstolens anseende för objektivitet. Del gäller
alt skapa en sädan sammansättning att domstolen genom sina ledamöter får en
förankring hos organisationerna på arbetsmarknaden och därmed förtroende hos
dem, vilkas tvister domstolen har att pröva. Härvidlag spelar givetvis
organisationernas representativa bredd en avgörande roll. Del är hos de
organisationer som även i övrigt påverkar rättsbildningen på arbetsmarknaden
som man främst finner den representation på ell mera allmänl plan som nu
berörts. Enligt utredningens mening kan mot denna bakgrund endast vissa större
organisationer ges representation i AD. De faktorer som med hänsyn härtill är
av betydelse för representationen i AD är enligl utredningen det antal
arbetstagare som berörs av organisationernas verksamhet, antalet mäl i AD som
kommer från organisationernas förhandlingsområde samt vilka organisationer som
i övrigt - främst vid kollektivavtalsförhandlingar etc. - styr
rättsutvecklingen på arbetsmarknaden. Från dessa synpunkter framstår enligl
utredningens uppfattning SAF, staten, Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet pä arbetsgivarsidan saml LO, TCO och SACO på
arbetstagarsidan som klart dominerande vid en jämförelse med andra
organisationer pä arbetsmarknaden. Endast de angivna organisationerna bör
därför komma i fråga för representation i AD, Detta överensstämmer också i
stort sett med vad som gäller f n. Vissa justeringar bör dock enligt
utredningens mening göras i de nuvarande reglerna, så att endast dessa
organisationer ges den formella rätten att föreslå ledamöter eller ersättare i
AD.

I
fråga om fördelningen av de tillgängliga ledamots- och ersättarplatserna
innebär de nuvarande sammansättningsreglerna, att högst sju ledamöter -tre
ämbetsmannaledamöter, tvä arbetsgivarledamöter och två arbetslagar-ledamöter -
tjänstgör pä en gång samt att i vissa typer av mäl, offentliga mål och
ijänstemannamäl, en särskild ledamot inträder i stället för en av de ordinarie
ledamöterna på arbetsgivarsidan resp. arbetstagarsidan. De ordinarie
ledamöterna utses efter förslag av SAF och LO, medan de offentliga
arbetsgivarna och TCO endast företräds genom särskilda ledamöter. Detsamma
gäller ersättarna för ledamöterna. För dem gäller dessutom den särskilda
bestämmelsen att en av ersättarna för den särskilde tjänstemannaledamoten
utses efter förslag av annan huvudorganisation för tjänstemän än TCO vilken
inle är ansluten till LO, F. n. utses denne ersättare efter förslag av SACO.

Efter
au ha berört, all TCO under utredningsarbetets gång framställt begäran hos
chefen för dåvarande inrikesdepartementet om att beredas ordinarie
representation i AD, har utredningen till en början diskuterat om detta önskemål
kan tillgodoses inom ramen för ett bibehållet antal av sju ledamöter. Ett
alternativ till den nuvarande ordningen skulle enligt utredningen vara en
domstol där arbetsgivar- och arbetstagarledamöterna generellt represen-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 75

terade
hela arbetsmarknaden och tjänstgjorde i alla typer av mäl. Enligt della
altemativ skulle SAF, de offentliga arbetsgivarna, LO och TCO representeras i
domstolen av en ledamot var. Delta alternativ har dock förkastals av
utredningen. Ett annat alternativ, som tar hänsyn till vissa alltjämt rådande
olikheter inom olika sektorer av arbetsmarknaden men dock utmönstrar
skillnaden mellan ordiiiarie och särskilda ledamöter, skulle vara att resp.
organisationer blev exklusivt representerade var och en på sitt område. 1
exempelvis mål på den offentliga sektorn skulle på arbetsgivarsidan tjänstgöra
endast offentliga arbetsgivarrepresentanter, medan i tjänstemannamål, där inte
LO var part, två TCO-representanter skulle delta på arbetstagarsidan. Inte
heller detta alternativ har emellertid vunnit gehör inom utredningen. Även de
berörda organisationerna har förklarat sig sakna intresse för en sädan
lösning. Ett tredje alternativ avser all inom ramen för del ökade totala
antalet ledamöter och ersättare i domstolen bättre än f n. tillgodose
representationen för TCO och de offentliga arbetsgivarna. Även detta alternativ
bygger pä att systemet med särskilda ledamöter skall slopas. Om det totala
antalet arbetsgivarledamöter utökas till fyra, skulle enligl detta alternativ
tre av dessa nomineras av SAF och en av de offentliga arbetsgivarna, Pä
motsvarande sätt skulle tre av de ordinarie arbetstagarledamöterna utses efler
förslag av LO och en efter förslag av TCO. TCO och de offentliga arbetsgivarna
skulle samtidigt ges en förbättrad turordning bland ersättarna. Även detta
altemativ har emellertid förkastats av utredningen.

Sedan
samtliga nu angivna altemativ till den nuvarande ordningen således avvisats,
har utredningen övergått till att undersöka vilken representation som kan
vinnas inom ramen för en utvidgning av antalet tjänstgörande ledamöter till
nio. Utredningen nämner att tanken på en sådan lösning först förts fram av TCO
i derasförut nämnda hemställan om utvidgad representation i AD. En lämplig
ordning skulle enligt TCO vara, att en ordinarie ledamot utsedd efter förslag
av TCO inträder i alla mål tillsammans med de två ledamöter som utses efter
förslag av LO, Den offentliga arbetsgivarsidans representation i AD skulle
enligt TCO:s mening kunna utformas på motsvarande sätt som för TCO. Ett annat
alternativ som förts fram inom utredningen går ut på att representationen på
arbetsgivarsidan skulle alternera mellan två SAF-ledamöteroch en företrädare
förde offentliga arbetsgivarna i mål på den privata sektorn samt en SAF-ledamot
och två företrädare för de offentliga arbetsgivarna i mäl på den offentliga
sektorn. Representationen pä arbetstagarsidan skulle däremot enligt detta alternativ
utformas i enlighet med TCO:s förslag, dvs, tvä företrädare för LO och en
företrädare för TCO i alla mål.

Inom
utredningen har delade meningar rätt om hur representationen i AD skall
anordnas. Ledamöterna Åman, von Feilitzen, Gustafsson och Hår-defelt har
anslutit sig till det sist nämnda alternativet, medan ledamöterna Björkman,
Lindström, Lundberg och Nilsson anser att den nuvarande ordningen bör
behållas.

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 76

Ledamöterna
Åman, von Feilitzen, Gustafsson och Hårdefelt anför till stöd för sitt
ställningstagande bland annat följande: Sedan de nuvarande principerna om AD:s
sammansättning första gången lades fast år 1928, har stora förändringar
inträffat på arbetsmarknaden. Tjänstemannakåren har ökat såväl absolut sett som
i relation till övriga arbetstagargrupper. Denna ökning torde komma att
fortsätta. De till TCO anslutna förbunden har numera också kollektivavtal över
hela tjänstemannaområdet, och fr.o.m. är 1974 har det avtalsbara området pä den
offentliga sektorn vidgats betydligt. Ämbetsansvarskommitténs och utredningens
eget förslag rörande den processuella behandlingen av offentliga arbetstvister
torde vidare leda till att ett nytt inte oväsentligt ämnesområde förs in under
AD:s kompetens. Traditionellt betingade olikheter på arbetsmarknaden
utmönstras också mer och mer. I viktiga avseenden -1, ex. i fråga om
anställningstrygghet, arbetsmiljö, medinfiytande - pågår via lagstiftning en
rättsutveckling vais principer kommer alt gälla lika för hela arbetsmarknaden.
Mot denna bakgrund kan del inte anses befogat att beträffande ADrs
sammansättning permanenta en ordning som ger uttryck åt delvis försvinnande
skillnader mellan olika arbetstagargrupper och sektorer av arbetsmarknaden.
TCO och de offentliga arbetsgivarna bör därför få lika kontinuerligt delta i
den dömande verksamheten i AD som de deltar i rättsbildningen och utvecklingen
i övrigt på arbetsmarknaden. Systemet med särskilda ledamöter som inträder
endast i vissa mål bör alltså utmönstras. 1 stället bör AD, samtidigt som det
totala antalet ledamöter och ersättare fördubblas, i fortsättningen sammanträda
med nio ordinarie ledamöter, varav tre arbetsgivar- och tre
arbetslagarle-damöter. Av de sammanlagt sex ledamotsplatserna på
arbetsgivarsidan bör SAF lä föreslå fyra och de offentliga arbetsgivarna två.
Den ene av de tvä sistnämnda ledamöterna bör företräda staten som arbetsgivare,
medan den andre ledamoten utses efter förslag av Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet. Arbetsgivarledamölerna bör alternera i de olika målen så
att tvä SAF-ledamöter och en företrädare för de offentliga arbet.sgivarna
deltar i mål på den privata sektorn, medan en SAF-ledamot och två företrädare
för de offentliga arbetsgivama tjänstgör i mål på den offentliga sektorn. På
arbetstagarsidan bör LO få föreslå fyra ledamöter och TCO tvä ledamöter. Dessa
ledamöter bör tjänstgöra i alla typer av mål. 1 varje mål bör alltså delta tvä
LOrledamöter och en TCO-ledamot. En utökning av antalet tjänstgörande ledamöter
till nio enligt detta förslag kan inte medföra att AD blir ohanterlig. 1 varje
fall får praktiska svårigheter, som för övrigt torde vara av övergängskaraktär,
inte hindra en representation som är mer allsidig än den nuvarande och bättre
än denna tillgodoser befogade krav pä medverkan.

Ledamöterna
Björkman, Lindström, Lundberg och Nilsson har till stöd för sin uppfattning att
de nuvarande sammansättningsprinciperna bör behållas åberopat bland annat
följande: En utvidgning av antalet tjänstgörande ledamöter till nio kan komma
att tynga de administrativa rutinerna vid

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 77

domstolen
och ofördelaktigt påverka målens handläggningslid. Det måste vara lättare att i
de enskilda målen fS till stånd en ordinarie sammansättning, att kalla till
långvariga eller brådskande mål och alt förkorta tiden för cirkulation av
domsulkasten, om antalet ledamöter sätts till sju i stället för till nio. En
sammansättning med nio ledamöter leder också till komplicerade och i vissa
avseenden mindre tillfredsställande domförhetsregler. En sädan utvidgning
skulle vidare medföra en inte önskvärd förskjutning i proportionen mellan
företrädarna för parterna pä arbetsmarknaden och ämbetsmannaledamöterna. De
förra skulle nämligen bli dubbelt så mänga som de senare. En fördelning av
ledamotsplalserna i överensstämmelse med övriga utredningsledamöters förslag
skulle också leda till en överrepresentation i AD för de organisationer som f
n, företräds av särskilda ledamöter i domstolen. Även om det rent principiellt
kan ifrågasättas om systemet med ordinarie resp. särskilda ledamöter bör bestå,
kan förhållandena inte anses ha nämnvärt förändrats sedan statsmakterna senast
- är 1965 - stadfäste den nuvarande ordningen. Inte heller i de övriga
utredningsledamöternas förslag uppges tanken på specialrepresentation. Enligt
delta förslag skall ju sammansättningarna pä arbetsgivarsidan - men av någon
anledning ej på arbetstagarsidan - växla beroende pä målens karaktär. Målen pä
SAF-LO-områdei dominerar alltjämt, F. n. är det endast ett mål av fem som rör
den offentliga sektorn och endast ett mål av fyra som utgör ijänstemannamäl.
Det finns inte heller några tecken på förskjutningar härvidlag. Även om
förhållandena pä arbetsmarknaden i fortsättningen kommer att kännetecknas av
att lagstiftning av generell räckvidd införs, bygger denna lagstiftning som
regel också pä att parterna genom kollektivavtal skall kunna anpassa
lagstiftningen till de särskilda förhållanden som råder. Även enligt
arbetsrätlskommitténs kommande förslag torde kolleklivavtalsbildningen spela en
avgörande roll. De nuvarande sammansätlningsreglerna torde av de skäl som nu
nämnts väl svara mot de förhållanden som råder på arbetsmarknaden, 1 varie fall
finns det f n. inte anledning att frångå den rådande ordningen.

Enligt
utredningen bör liksom hittills tre ersättare finnas för varje arbetsgivar-
och arbelstagariedamot. Beträffande förordnande av ersättarna anser
utredningen att motsvarande principer skall gälla som för utseende av
ledamöterna. Äv ersättarna på tjänstemannasidan bör dock endast fyra utses
efter förslag av TCO, medan de två övriga utses efter förslag av SACO,
Utredningen är enig om att SACO inom ramen för ett fördubblat antal ersättare
bör ges en förbättrad representation mot vad som f n, gäller. Utredningen
föreslår därför att en av de ersättare som utses efter förslag av SACO skall
sältas först pä listan bland ersättarna pä tjänstemannasidan,

Arbetsgivar-
och arbetstagariedamöterna samt ersättarna rör dem skall enligt utredningens
förslag förordnas pä tre år.

Utredningen
berör också frågan om ÄD:s domförhet. Enligt nuvarande regler kan AD:s
ordförande inte ensam avgöra mål som förekommer

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 78

vid
domstolen. Även utredningen har den uppfattningen att de ledamöter som
representerar parterna på arbetsmarknaden bör delta i alla avgöranden som
domstolen fattar. Däremot bör de handläggningsålgärder som måsle vidtas i målen
kunna ombesörjas av en ordförande ensam. Denne bör även, liksom hittills, leda
muntlig förberedelse vid domstolen, 1 vissa fall bör de åtgärder som nu nämnts
på ordförandens uppdrag kunna utföras också av annan lagfaren tjänsteman vid
domstolen. En förutsättning bör dock vara att domstolen funnit denne lämplig
härför.

Även om de ledamöter som
företräder arbetsgivar- och arbetstagarsidan således bör della i domstolens
alla avgöranden är det enligt utredningens uppfattning inle nödvändigt alt
dessa avgöranden alltid fattas av domstolen i full sammansättning. Som tidigare
berörts föreslär utredningen att vissa överklagade mäl skall kunna avgöras pä
handlingarna av domstolen i en mindre sammansättning. Även i andra fall, när
ett mål avgörs utan huvudförhandling eller när beslut skall fattas som inte
angår själva saken utan exempelvis innebär prövning av ett interimistiskt
yrkande, bör domstolen vara domför i denna mindre sammansättning. Därvid bör
domstolen enligt utredningens mening bestå av tre ledamöter, nämligen
ordförande samt en ledamot från vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan. En
särskild fråga är hur representationen bland dessa senare ledamöter bör utformas
i dessa fall. Härvid bör enligt utredningen utgångspunkten vara - och pä denna
punkt är utredningen enig - alt vardera sidan representeras av den ledamot,
vilken företräder det förhandlingsområde som tvisten rör. De offentliga
arbetsgi-varföreträdarna bör dock betrakias som en enhet.

När
ett mål avgörs vid huvudförhandling, skall domstolen enligt utredningens
förslag alltid uppträda i en större sammansättning. Som förut nämnts är
utredningen inte enig om hur många ledamöter som domstolen därvid skall bestå
av. Utredningens ena alternativ, enligt vilket högst sju ledamöter skall delta
i domstolen, innebär att denna är domför med ordförande och fyra ledamöter.
Enligt utredningens andra alternativ skall domstolen vid huvudförhandlingens
början bestå av nio ledamöter men vara domför med minst fem, om ledamot sedan
förhandlingen påbörjats skulle fä laga förfall. Inträffar under pågående
förhandling förfall för en ledamot pä arbetsgivar-eller arbetstagarsidan, skall
enligt båda alternativen en ledamot frän den motsatta sidan avträda.

Om
det vid överiäggning till dom eller beslut visar sig föreligga majoritet för en
mening, som avviker från domstolens tidigare praxis, bör frågan enligt
utredningens uppfattning kunna hänskjutas till avgörande av domstolen i plenum,
varvid samtliga ledamöter skall närvara,

4,6
Rättegångsförfarandet vid arbetsdomstolen

Beträffande
förfarandet vid AD innehåller LAD vissa bestämmelser som tillkom är 1947. De
utgär från att RB:s regler om rättegången vid tingsrätt

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 79

i
dispositiva tvistemål i princip skall tillämpas även pä rättegängen vid AD.
Bestämmelserna innehåller dock vissa avvikelser från RB:s regler.

Om
AD i enlighet med utredningens förslag i viss mån inlemmas i den allmänna
domstolsorganisationen är det enligt utredningen självfallet angeläget att de
bestämmelser om rättegången som gäller för de allmänna domstolarna i allt
väsentligt tillämpas även av AD. Särskilt viktigt är detta i fråga om sådana
bestämmelser som skall tillämpas av AD både som första domstol och som
fullföljdsinstans. Grunden för förfarandet vid AD bör därför, liksom f n.,
utgöras av RB:s bestämmelser om rättegången i dispositiva tvistemål.
Utredningen betonar dock alt del också är betydelsefullt att AD lämnas relativt
stor frihet all anpassa rättegången efter målens beskaffenhet och de särskilda
förhållanden under vilka domstolen arbetar, RB:s regler kan därför för ÄD:s del
behöva modifieras i vissa hänseenden.

1
fråga om rättegången i de mäl som AD har att ta upp som första domstol bör
enligt utredningen i princip tillämpas de bestämmelser som gäller om
rättegången i tingsrätt. De avvikande föreskrifter härifrän som LAD innehåller
synes i stort sett utgöra en lämplig avvägning mellan de i viss mån motstående
intressen som nyss berörts. På några punkter där LAD innehåller avvikande
föreskrifter kan det dock enligt utredningens mening ifrågasättas om
tillräckliga skäl föreligger att för AD:sdel frångå RB:s regler. Utredningen
framhåller att det vidare blir nödvändigt alt även reglera förfarandet vid AD
som fullföljdinstans. Något hinder mot att därvid tillämpa de bestämmelser som
gäller om rättegängen i hovrätt synes inte föreligga annat än på någon enstaka
punkt.

1
fråga om den yttre ramen för förfarandet vid AD som första domstol gäller f
n.utan undantag de bestämmelser som RB innehåller om rättegängen i tingsrätt,
Äv vad nyss ätergetts framgår att denna ordning enligt utredningens uppfattning
bör behällas i lagen om rättegängen i arbetstvister. Beträffande den närmare
regleringen av rättegången har utredningen dock i vissa hänseenden övervägt
modifieringar av RB:s bestämmelser.

Liksom
gäller enligt RB skall rättegången i AD inledas genom ansökan om stämning på
motparten. Utredningen framhåller att stämningsansökningens uppgift är att
utgöra underlag för den fortsatta rättegången. För att ansökningen skall kunna
fylla denna funktion är det nödvändigt att den innehåller så fullständiga
uppgifter om målet som möjligt. På grund härav bör enligt utredningens mening
reglerna i 42 kap, 2 ii RB om vad stämningsansökan skall innehålla i princip
gälla också i rättegången vid AD, Utredningen anser det dock vara av värde att
det även av lagen om rättegängen i arbetstvister framgår vilka krav som vid AD
ställs pä en ansökan om stämning. 1 likhet med vad som gäller enligt 16 ii LAD
bör därför en särskild beslämmelse härom tas in i den nya lagen. Bestämmelsen
bör innehålla, att käranden i ansökan skall uppge vad han yrkar, de
omständigheter som han åberopar till stöd för yrkandet samt de skriftliga bevis
som han

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 80

åberopar.
Av ansökan skall vidare framgå de omständigheter som gör domstolen behörig.
Käranden bör slutligen tillsammans med ansökningen ge in de skriftliga bevis
som han innehar.

Om anledning inte
förekommer att avvisa stämningsansökan, skall AD enligl utredningens förslag
utfärda stämning på svaranden att svara på käromålet. Utfärdas stämning, skall
förberedelse i målet äga rum. Delta överensstämmer med vad som gäller enligl
RB. Beträffande formen för förberedelsen innehåller utredningsförslaget
emellertid en avvikelse från 42 kap. 9 § RB. Enligt detta stadgande skall
förberedelsen enligt huvudregeln vara muntlig. Möjlighet finns dock all
förordna om skriftlig förberedelse, F. n. gäller enligt 18 ii LAD den motsatta
principen för AD:s del. Enligt utredningens mening torde det ofta vara lämpligt
att förberedelsen vid AD inleds med att svaranden föreläggs att avge skriftligt
svaromål, Föratt målen skall bli noggrant genomgångna före huvudförhandlingen
torde det emellertid därutöver i regel vara erforderligt med ett muntligt
inslag i förberedelsen, AD bör alltså vara obunden i valet mellan muntligt och
skriftligt förfarande, så att förberedelsens form kan anpassas till vad det
enskilda målet kräver. Denna obundenhet bör enligt utredningens mening understrykas
genom en särskild föreskrift om att AD efter omständighetema bestämmer i
vilken mån förberedelsen skall vara muntlig eller skriftlig.

Enligt
42 kap 17 ii RB bör rätten, om det bedöms lämpligt, söka föriika parterna under
förberedelsen. Denna bestämmelser gäller f n. även för ÄD:s del. Enligt
utredningens mening föreligger emellertid i fråga om AD särskilda förhållanden,
som gör det befogat att ifrågasätta om förfarandet vid AD bör inriktas på
föriikning i högre grad än som förutsätts i RB. För att AD inte i full
sammansättning skall behöva befatta sig med bagatellarlade tvister eller
tvister som annars saknar principiell betydelse är det nämligen väsentligt att
alla möjligheter tas till vara att under förberedelsen åstadkomma förlikning i
sådana mål. Utredningen erinrar emellertid om att enligt dess förslag talan i
princip inte fär prövas av AD förrän förhandlingar har ägt rum i målet. Dessa
förhandlingar har till syfte att sä långt möjligt undanröja de menings-skiljaktighelersom
föreligger mellan parterna. Visserligen kan visst utrymme för förlikningsförsök
från domstolens sida föreligga även sedan sådana förhandlingar har ägl rum.
Enligt utredningen synes dock möjligheterna att lä till stånd förlikning i
målet tillfredsställande kunna tas till vara genom en förnuftig tillämpning av
föreskriften i RB om rättens förlikningsaktivitet. Någon särskild föreskrift i
detta hänseende har utredningen därför inte ansett vara påkallad.

Sedan
förberedelsen avslutats, skall målet enligt utredningens förslag företas till
avgörande sä snart det kan ske. Bestämmelserna i 42 kap 16 och 17 iiii RB om
att mål i vissa fall lär avgöras under förberedelsen av den domare som leder
denna bör enligt utredningens mening inte vinna tillämpning i förfarandet vid
AD. Som tidigare berörts anser nämligen utredningen att elt mål vid AD inte bör
kunna avgöras av en domare ensam. De avgö-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 81

randen
som vid allmän domstol kan komma i fråga under förberedelsen - frånsett
tredskodom, som överhuvudlaget inte bör förekomma vid AD -behöver emellertid
enligt utredningens mening inte fattas av AD vid huvudförhandling. I likhet
med andra fall när AD avgör mäl utan huvudförhandling bör del vara
tillräckligt att avgörandet fattas av domstolen i en mindre sammansättning,
alltså av ordförande och två ledamöter.

Frånsett
de fall som nu berörts skall målen vid AD avgöras efter huvudförhandling,
Nägot utrymme för en tillämpning av 42 kap 20 § RB om att huvudförhandling i
vissa fall kan hållas i förenklad form av den domare som lett förberedelsen bör
enligt utredningens mening inte finnas för ADrs del. Som nyss nämnts bör ett
mål vid AD inle kunna avgöras av en domare ensam. Även på en annan punkt
föreslår utredningen ett avsteg från de bestämmelser som enligt RB gäller för
huvudförhandling i tingsrätt. Om en inledd huvudförhandling måste skjutas upp,
får förhandlingen enligt 43 kap 11 ii RB inte fortsättas där den avbröts, om
uppskovet är längre än femton dagar. 1 så fall måste ny huvudförhandling hällas,
varvid i regel hela processmaterialet skall redovisas på nytt. Utredningen
framhåller att det för AD:s del föreligger svårigheter alt vid uppskjuten
huvudförhandling samla ledamöterna till fortsatt sammanträde inom femton dagar.
Med hänsyn härtill anser utredningen att det är nödvändigt med en särskild
bestämmelse om att AD Iir fortsätta en uppskjuten huvudförhandling även när
uppskovet har varat längre lid.

1
fråga om parts skyldighet alt inställa sig till muntlig förberedelse gäller
enligt 11 kap 5 § RB att part skall infinna sig personligen, om det kan antas
att förberedelsen därigenom främjas. Denna bestämmelse utgör enligt utredningens
mening en ändamålsenlig reglering även för rättegången vid AD, Däremot anser
utredningen att ett undanlag bör uppställas från bestämmelsen i 11 kap 5 ii RB
om alt part vid huvudförhandling skall infinna sig personligen, om hans närvaro
inte kan antas sakna betydelse för utredningen i målet. När det gäller
huvudförhandling vid AD bör nämligen av processekonomiska skäl personlig
inställelse inte krävas i andra fall än när detta behövs för utredningen i
målet. Om personlig inställelse skall ske, bör AD enligt utredningens mening
ha samma rätt som allmän domstol att genom föreläggande om vite framtvinga
inställelse vid förhandling inför domstolen. Någon ovillkorlig skyldighet att
förelägga vite för part som skall infinna sig personligen bör dock inte
uppställas. När det gäller parts skyldighet att inkomma med skriftligt svaromål
eller annan infordrad skrift saknas enligt utredningens mening anledning att
behälla nuvarande bestämmelse i 18 § LAD, enligt vilken AD genom vite kan
framtvinga denna skyldighet.

Om
part uteblir från sammanträde för muntlig förberedelse eller huvudförhandling,
kan rätten enligt 44 kap 2 och 4 §§ meddela tredskodom mot den uteblivne
parten, om den part som kommit tillstädes yrkar det. Enligt utredningens mening
bör denna reglering inte gälla för ÄD:s del. Med hänsyn till att ett avgörande
av AD kan få betydelse långt utöver det enskilda fallet

6 Riksdagen 1974. I saml. Nr 77

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 82

är
del nämligen inte tillfredsställande, om AD vid ena partens utevaro skulle vara
tvungen att meddela en tredskodom och därigenom bli förhindrad att pröva målet
i sak. Liksom gäller f n, enligt 19 § LAD bör AD vid parts utevaro frän
sammanträde för muntlig förberedelse i stället vidta åtgärder för fortsatt
förberedelse, om detta kan antas vara till gagn för målets utredning, och i
annat fall sätta ut målet till huvudförhandling. Uteblir part frän sammanträde
för huvudförhandling, skall AD enligt utredningens förslag ändå hålla
förhandlingen och avgöra målet, om den part som kommit tillstädes yrkar det.
Uteblir båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse eller
huvudförhandling eller framställs vid huvudförhandling inte yrkande om dom i
motpartens utevaro, skall målet enligl utredningens förslag avskrivas.

Som
tidigare nämnts anser utredningen att de bestämmelser som gäller om rättegängen
i hovrätt i princip bör tillämpas på fö rfa ra nd e t vid AD som
fullföljdsinstans. Vissa enstaka avvikelser från dessa bestämmelser föreslås
dock.

1 avsnitt 4.2 har berörts
att AD enligl utredningens mening bör ges vidsträckta möjligheter att avgöra
ett överklagat mål utan huvudförhandling. För hovrätt gäller att mål som
fullföljts genom vad i princip skall avgöras efter huvudförhandling. I vissa
särskilt angivna fall fär huvudförhandling dock underiåtas även i sådana mål
(se 50 kap 21 ii RB), Utredningen anser att huvudregeln för AD:s del emellertid
bör vara den motsatta mot vad som gäller för hovrätt. Handläggningen bör alltså
i princip vara skriftlig, och målet bör därvid kunna avgöras av domstolen i en
mindre sammansättning. Huvudförhandling bör hållas endast om särskilda skäl
föreligger, t. ex. om muntlig bevisning kommer i fråga eller om målet har ett
principiellt intresse från arbetsrättslig synpunkt. Om någon ledamot vid den
skriftliga handläggningen anser att sädana särskilda skäl som nu nämnts
föreligger, bör målet dock enligt utredningens mening inte kunna avgöras annat
än efter huvudförhandling, dvs. i den större sammansättningen av AD.

1
fråga om möjlighetema att fortsätta en uppskjuten huvudförhandling gäller för
hovrätt - liksom för tingsrätt - att detta inte får ske sedan längre tid
förflutit än femton dagar (50 kap 15 ii RB), Utredningen framhåller att vad som
förut anförts om att AD som första domstol måste kunna hälla fortsatt
huvudförhandling, även när uppskovet har varat längre tid än femton dagar, har
giltighet också när AD är fullföljdsinstans. Ett undantag från reglerna i RB om
fortsatt huvudförhandling bör därför enligt utredningen uppställas även i detta
fall.

Liksom
gäller i tingsrätt är part i hovrätten skyldig att inställa sig personligen
till huvudförhandling, om hans närvaro inte kan antas sakna betydelse för
utredningen (11 kap 5 ii RB). Som förut berörts förordar utredningen att part,
när AD är första domstol, inte skall behöva inställa sig personligen till
huvudförhandling annat än om hans närvaro behövs för utredningen. 1 konsekvens härmed
bör motsvarande gälla även vid huvud-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 83

förhandling
inför AD som fullföljdsinstans.

Även
beträffande frågor som är gemensamma för f ö r f a ra n d e t vid AD både
som första domstol och som fu 11 föl j d s i n -,, stans föreslär
utredningen vissa avvikelser frän de ordinära rättegängsbe-stämmelserna enligt
RB,

I
fråga om möjligheten att självmant infordra bevisning gäller f n. en skillnad
mellan AD och de allmänna domstolarna. Enligt 21 ii LAD har AD nämligen rätt
att självmant meddela föreläggande om företeende av skriftligt bevis, en rätt
som de allmänna domstolarna saknar. Vidare kan AD i motsats till allmän domstol
självmant inkalla vittne som inte förut har hörts pä parts begäran, om detta är
påkallat med hänsyn till avgörandets betydelse utöver målet. Utredningen anser
emellertid det frän principiella synpunkter möta betänkligheter mot att
tillerkänna AD större möjligheter att självmant infordra bevisning än som är
medgivet enligt RB. Nägot egentligt behov härav synes enligt utredningen
knappast heller föreligga. Det torde nämligen i de fiesta fall vara möjligt för
domstolen att inom ramen för den processledning som skall iakttas enligt RB
animera parterna att åberopa den bevisning som kan fordras för ett riktigt bedömande
av målet. I praktiken torde AD också ha förfarit på detta sätt, när fråga
uppkommit att infordra bevisning som parterna inte av sig själva tänkt på att
åberopa. I elt hänseende anser utredningen det dock vara motiverat med ett
avsteg frän principen om parternas frihet att disponera över processmaterialet.
Liksom hittills bör AD nämligen ha möjlighet att självmant bereda parter som
slutit ett kollektivavtal tillfälle att yttra sig sä snart ett mäl gäller innebörden
av ett annat avtal som hämtat sitt innehåll från kollektivavtalsparternas
avtal. Härigenom kan målet tillföras de synpunkter på tolkningsfrågan som dessa
kan ha att anlägga. Ett uttryckligt stadgande härom bör enligt utredningens
mening tas in i lagen om rättegängen i arbetstvister.

Även
beträffande frågan vilket material som får läggas till grund för dom i målet
gäller f n, skilda regler for ÄD och de allmänna domstolarna. Utöver vad som
förekommit vid huvudförhandlingen får AD nämligen till grund för domen lägga
också andra omständigheter som har förebragts i målet (26 ii L.AD). Enligt
utredningens mening bör detta undantag från de allmänna rättegångsreglerna i
princip behällas även i lagen om rättegängen i arbetstvister. Bland annat bör
AD som förut nämnts avgöra ett mål i sak även när ena parlen har uteblivit frän
huvudförhandlingen. Uppenbarligen förutsätter denna ordning att AD vid målets
avgörande kan ta hänsyn till vad handlingarna i målet innehåller. Denna
möjlighet bör enligt utredningen stå domstolen till buds även i det fallet att
det vid överläggning till dom framkommer att visst material, som lagts fram vid
förberedelsen, av förbiseende inte redovisats vid huvudförhandlingen eller att
vissa kompletterande uppgifter behövs för domsskrivningen. Givetvis bör dock
motparten i ett sådant fall beredas tillfälle att yttra sig över detta
material. Detta synes emellertid inte alltid behöva ske vid en fortsatt muntlig
förhandling, 1 vissa

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 84

fall
torde det vara tillräckligt att motpartens yttrande görs skriftligen. Av de
skäl som nu angetts anser utredningen alt AD bör kunna la hänsyn även till vad
handlingarna i målet innehåller. Domstolen bör emellertid inle ha möjlighet att
efler fritt skön avgöra i vilken utsträckning detta material skall läggas till
grund för domen. Bestämmelsen bör därför ha den innebörden all domen alltid
skall grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen och vad
handlingarna innehåller.

När
det gäller omröstning till dom eller slutligt beslut gäller enligt 25 § LAD tvä
undanlag för AD:s del frän bestämmelserna i 16 kap RB. För det första är .D
inte bunden av RB:s reglering av ordningen för omröstning, utan domstolen lår
själv bestämma i vilken ordning omröstning skall äga rum. Med hänsyn till de
särskilda arbetsförhållanden som råder inom AD har det nämligen inte ansetts
lämpligt med stela bestämmelser om den ordning i vilken AD:s ledamöter skall
yttra sig vid omröstning. Detta skäl har enligt utredningen alltjämt giltighet.
Den nämnda undantagsbestämmelsen bör därför behållas i lagen om rättegången i
arbetstvister. Det andra undantaget från RBrs omröstningsregler innebär att
särskild omröstning inte skall ske i AD beträffande olika omständigheter som
var för sig är av omedelbar betydelse för utgången i målet (s. k. omedelbart
relevanta omständigheter). Enligt utredningens mening bör detta undantag i
princip gälla för AD:s del även i fortsättningen. Sedan möjligheten enligt 17
kap 5 ii RB att meddela mellandom utvidgats år 1971, kan det emellertid i vissa
fall vara lämpligt att särskild omröstning kan ske även vid AD beträffande s.
k, omedelbart relevanta omständigheter. Enligt nämnda bestämmelse kan på
begäran av part mellandom meddelas beträffande varje omständighet som är av
omedelbar betydelse för utgången i ett mål, om det med hänsyn till utredningen
är lämpligt att sådan mellandom meddelas. En förutsättning för att en fråga på
detta sätt skall kunna brytas ut och göras till föremål för mellandom är
emellertid självfallet att omröstningsreglerna gör det möjligt att rösta
särskilt om den frågan (prop. 1971:45 s, 104), Bestämmelsen om mellandom gäller
visserligen formellt även för ÄD:s del, men på grund av omröstningsreglerna i
LAD kan domstolen i realiteten inte tillämpa bestämmelsen, Enligl utredningen
synes det emellertid frän processekonomisk synpunkt lämpligt att även AD har
möjlighet att meddela mellandom enligt detta stadgande, Pä grund härav bör AD -
på samma sätt som de allmänna domstolarna - kunna uppställa omedelbart
relevanta omständigheter till särskild omröstning, om det är påkallat pä grund
av yrkande om mellandom. Däremot föreslår utredningen att bestämmelsen i RB om
särskild omröstning beträffande räfegängskostnad inte skall gälla för AD:s del.

Den
tid inom vilken dom eller slutligt beslut skall meddelas har för AD:s del f n.
inte fixerats i vidare män än att detta skall ske så snart som möjligt efter
huvudförhandlingens avslutande (26 ii LAD), Den i 17 kap, 9 ii RB uppställda
tvåveckorsregeln gäller alltså inle för ,D. Med hänsyn till AD:s arbetsformer
är del enligt utredningen också uppenbart att denna regel inte

s. 85 Kontrollera mot PDF

Frop.
1974:77 85

kan
tillämpas för AD:s del, AD bör alltså inte heller i fortsättningen bindas av
några snäva tidsmarginaler i detta hänseende. Enligt utredningen bör för äD:s del inte heller gälla det i 17 kap
9 § RB uppställda kravet alt parterna vid huvudförhandling skall underrättas om
tiden och sättet för domens meddelande. Däremot bör AD vara skyldig all utsända
en avskrift av domen till parterna samma dag som domen meddelas.

1 6
kap. RB finns utförliga bestämmelser om vad protokoll skall innehålla. Dessa
gäller f n. även för AD:s del utom på en punkt. Till skillnad från vad som
gäller för tingsrätt och hovrätt behöver nämligen utsaga av vittne eller
sakkunnig eller av part under sanningsförsäkran inte antecknas i protokoll vid
huvudförhandling inför AD (24 § LAD). Bakgrunden till bestämmelsen är givetvis
alt AD:s domar eller beslut inle får överklagas och att någol behov av att
bevara detta bevismaterial därför i regel inle föreligger. Enligt utredningen
gör sig denna synpunkt gällande även efter en reform av rättegången i
arbetstvister enligl de riktlinjer som föreslås av utredningen. Bestämmelsen
bör därför behållas i lagen om rättegången i arbetstvister.

Beträffande
fördelningen av rällegångskostnaderna mellan parterna bör enligt utredningens
mening även för rättegången i AD gälla den huvudregel som föreskrivits i 18
kap. 1 § RB, nämligen att den förlorande parten skall ersätta motparten hans
kostnad om inte annat är föreskrivet. Utredningen framhåller att denna regel
emellertid ibland kan leda till elt resultat som framstår som alltför hårt mot
den förlorande parten. För parterna föreligger ofta ett gemensamt intresse att
lå ett auktoritativt besked av AD, oavsett hur utgången kan komma att bli. Målen
har vidare mänga gånger ett stort intresse utöver det enskilda fallet. Det
sagda gäller framför allt i fråga om kollekiivavtalsmälen. Dessa synpunkter gör
sig emellertid gällande även i de andra mål som AD kan komma att pröva vare sig
som första domstol eller som fullföljdsinstans. Också i dessa fall kan
omständigheterna ha varit sådana att den föriorande partens talan inte har tett
sig obefogad. Avgörandet kan vidare ibland ha stor betydelse utöver målet. AD
bör alltså i alla mäl ha möjlighet alt förordna att parterna skall svara för
sina egna kostnader (s, k. kvittning) i de fall när den förlorande parten hade
skälig anledning att la tvisten prövad. Utredningen framhåller att AD i princip
bör ha möjlighet att förordna om kvittning oavsett vilken part som förlorat
målet. Enligt 41 ii tredje stycket lagen om anställningsskydd gäller dock en
särskild regel i detta hänseende. Denna bestämmelse innebär att kvittning av
rättegångskostnaderna kan ske, om arbetstagaren förlorar mål om tillämpning av
lagen men hade skälig anledning att få tvisten prövad. Motsvarande regel gäller
däremot inte om arbetsgivaren förlorar målet, 1 utredningens nyligen framlagda
förslag till följdändringar i allmän artelsrättslig lagsliftning (SOU 1973:56)
har en hänvisning till bestämmelsen intagils i de särskilda lagar som
innehåller förbud mot uppsägning och avskedande i vissa fiill. Denna
bestämmelse bör enligt utredningens mening inte rubbas av den motsvarande
bestämmelse som enligt vad nyss förordats bör tas in i lagen om rättegången

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 86

i
arbetstvister, I sistnämnda bestämmelse bör därför ett undantag göras för de
avvikande bestämmelser som gäller enligt lagen om anställningsskydd m. m.

Även beträffande
fördelningen av rättegångskostnad mellan flera medparter innehåller
utredningens förslag en avvikelse från vad som gäller enligt RB, När
rättegångskostnad skall ersättas av flera medparter svarar de enligt 18 kap, 9§
RB solidariskt för denna kostnad, Enligl 18 kap, 11 ii RB kan rätten dock, pä
yrkande av någon av dem, med hänsyn till omständigheterna pröva hur kostnaden
skall fördelas mellan dem eller om någon av dem skall vidkännas hela kostnaden.
Till skillnad frän dessa bestämmelser gäller enligt 28 § andra stycket LAD att
rättegångskostnad som flera medparter är skyldiga att ersätta alltid skall
fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till deras förhållande
till saken och rättegången. Solidarisk betalningsskyldighet skall alltså inte
åläggas dem. Denna bestämmelse hänger samman med föreskriften i 9 ii
kolleklivavtalslagen om alt skyldighet för flera att utge skadestånd skall
fördelas mellan dem efter den större eller mindre skuld som ligger envar till
last. Denna föreskrift skulle bli i viss män illusorisk, om de förlorande
parterna i ett kollektivavtalsmäl kunde åläggas solidarisk
ersättningsskyldighet för motpartens räuegångskoslnader. Även i andra mål som
AD har att ta upp som första domstol bör denna princip om
rättegångskostnadernas fördelning gälla, såvitt angår förhållandel mellan en
organisation och dess medlemmar. Enligt utredningen finns däremot inte någon
anledning att göra den nämnda bestämmelsen tillämplig även i de mål som
fullföljs till AD från en tingsrätt. Bestämmelsen bör alltså gälla endast när
AD är första instans.

Slutligen
föreslår utredningen ett undantag frän RB:s bestämmelser om vad som utgör
ersättningsgill rättegångskostnad. Enligt 18 kap. 8 ii RB skall ersättning för
rättegångskostnad fullt motsvara bland annat kostnaden för rättegångens
förberedande. Som åtgärd för rättegängens förberedande skall därvid anses
förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för
partens talan. Denna bestämmelse är tillämplig även i rättegången vid AD.
Enligt utredningen kan lämpligheten härav emellertid ifrågasättas. Enligt lagen
om förenings- och förhandlingsrätt kan förhandling om förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare påkallas av å ena sidan arbetsgivaren eller
förening av arbetsgivare vari denne är medlem samt å andra sidan förening av
arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna är medlemmar. Mot bakgrund av
denna reglering har på arbetsmarknaden utbildats ett reguljärt
förhandlingssystem för biläggande av tvister mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Detta förhandlingssystem ingår som ett led i organisationernas
normala verksamhet. Enligt utredningen skulle det te sig främmande om kostnaden
för denna förhandlingsverksamhet kunde tas ut i rättegång. Ett undantag frän
skyldigheten att ersätta motpartens kostnader för rättegängens förberedande bör
därför gälla beträffande förhandlingar som grundas på lagen om förenings- och
förhandlingsrätt eller pä kollektivavtal.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 87

4.7
Rättegången i tingsrätt

Som
förut berörts förordar utredningen att de arbetstvister, som inte skall tas upp
omedelbart av AD, prövas av tingsrätt i samma sammansättning som andra
dispositiva tvistemål, dvs, av tre yrkesdomare. Enligt utredningens mening bör
även i övrigt beträffande rättegången i tingsrätt i allt väsentligt gälla samma
processuella regler vid handläggningen av en arbetstvist som de vilka skall
iakttas i andra dispositiva tvistemål - dock med undantag för att tvisten skall
överklagas till AD och inte till hovrätt. På några enstaka punkter finns det
emellertid enligt utredningen anledning att överväga avvikelser från de regler
om rättegången som gäller i allmänhet.

För
de arbetstvister som handläggs vid tingsrätt föreslår utredningen en särskild
forumregel, som kompletterar bestämmelserna i 10 kap, RB om laga domstol. En
tillämpning av sistnämnda bestämmelser kan enligt utredningen ibland leda till
att en arbetstagare som vill föra talan mot sin arbetsgivare i en arbetstvist
måste väcka denna lalan vid en lingsrält som ligger längt frän hans eget
hemvist. En sådan situation kan uppstå framför allt när arbetstagaren är
anställd vid ett bolag som har sitt säte på annan plats än den där arbetet
utförs eller när staten eller t, ex. landsting är arbetsgivare. Med hänsyn
till att resekostnaden i dessa fall kan bli betydande för arbetstagaren
förordar utredningen att i lagen om rättegången i arbetstvister tas in en
särskild forumregel som innebär att arbetsgivaren fär instämmas där
arbetstagaren har sitt hemvist. Utredningen päpekar alt en sådan regel
visseriigen kan komma att innebära vissa olägenheter för arbetsgivaren. Enligt
utredningen torde denne dock i allmänhet ha större möjligheter än
arbetstagaren att bära de särskilda kostnader för inställelsen vid rätten som
den föreslagna regeln kan leda till.

Ett
ytterligare avsteg frän de allmänna rättegångsreglerna som utredningen har
funnit påkallat berör den s. k. dispositionsprincipen. Enligt denna princip
skall parterna fritt få bestämma vilket processmaterial som skall föras in i
målet. Som förut återgetts har utredningen för AD:s del funnit skäl tala för att
i lagen om rättegängen i arbetstvister ta in en bestämmelse om att de parter
som slutit ett kollektivavtal skall beredas tillfälle att yttra sig sä snart en
part i ett mål påstår att detta kollektivavtal har betydelse för prövning av
tvisten i målet. Delta skall ske, oavsett om parterna i målet begär del eller
ej. De skäl som motiverar denna avvikelse från dispositionsprincipen gör sig
gällande även i en arbetstvist i tingsrätt som gäller innebörden av ett
kollektivavtal, vilket utan alt vara bindande mellan parterna i tvisten likväl
är av betydelse för prövning av denna tvist. Den förordade bestämmelsen bör
därför gälla även för rättegången i tingsrätt.

Beträffande
rättegångskostnaderna i en arbetstvist har utredningen som tidigare berörts
förordat att AD skall kunna förordna att vardera parten skall bära sin kostnad
även i sädana fall när detta inte är medgivet enligt RB. Utredningen har därvid
förklarat att de synpunkter som åberopats till stöd

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 88

härför
gör sig gällande även beträffande mål som AD kan komma att pröva som
fullföljdsinstans. Uppenbariigen gäller detsamma när ett sådant mål i första
instans handläggs i tingsrätt. Den förordade bestämmelsen bör därför gälla även
för tingsrätternas del. Också det tidigare förordade undantaget frän reglema i
RB om skyldigheten alt ersätta motpartens kostnader för rättegångens
förberedande - nämligen beträffande sådana kostnader vilka hänför sig till
förhandling som grundas pä bl, a. lagen om förenings- och förhandlingsrätt -
bör äga tillämpning på rättegängen i tingsrätt.

Utredningen drar slutligen
upp frågan, om ett särskilt förlikningsförfarande

bör införas vid tingsrätt i de arbetstvister som handläggs där. Förebilder

till ett sådant förfarande finns bl.a. i västtysk och fransk rätt. Enligt ut

redningens mening bör emellertid ett sådant avsteg från de eljest gällande

reglerna om rättegängen i tingsrätt övervägas i ett vidare sammanhang, t. ex.

i samband med den allmänna översyn av ivistemälsprocessen som aviserats

i prop. 1973:87 med förslag till lag om rättegången i tvistemål om mindre

värden (s. 135). .

4.8
Arbetstvister på den offentliga sektorn

Utredningen
framhåller till en början att behovet av enhetliga prövningsregler gör sig
gällande med särskild styrka på den offentliga sektorn. Lagen om rättegängen i
arbetstvister bör därför i princip vara tillämplig även på tvister i offentliga
anställningsförhållanden. Den nuvarande besvärsrätten i sådana tvister bör i
motsvarande mån inskränkas, sä att någon dualism inte uppstår i prövningsförfarandet.
Denna princip kan dock enligt utredningens mening inle genomföras
undantagslöst, I vissa fall är det nämligen lämpligare att tvisterna alltjämt
avgörs besvärsvägen och inte i den ordning som förutsätts i lagen om
rättegången i arbetstvister. Utredningen framhåller att uppdelningen av ett
avtalsbarl resp, icke avtalsbart område pä den offentliga sektorn bör kunna
tjäna som utgångspunkt för gränsdragningen mellan tvistemål och besvärsmäl.

I
fråga om tvister rörande avtalsförbjudna frågor föreslår utredningen att den
nuvarande besvärsrätten i princip skall bestå, Lagen om rättegången i
arbetstvister bör i motsvarande mån inte bli tillämplig. Detta skall dock gälla
endast om annat inte är särskilt föreskrivet. Rättsfrågor av allmän arbetsrättslig
natur - t, ex. angående uppsägning, slridsåtgärder el. dyl, - bör enligt
utredningens mening behandlas lika för hela arbetsmarknaden enligt lagen om
rättegängen i arbetstvister. Utredningen föreslår därför antingen generella
bestämmelser härom i lagar, såsom lagen om förenings- och förhandlingsrätt och
lagen om anställningsskydd, eller särskilda regler i de offentliga
tjänstemannaförfattningarna i detta hänseende. De gällande föreskrifterna i
statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannalagen om behörighet för AD att
handlägga mål rörande stridsåtgärder på det offentliga tjänstemannaområdet bör
också behällas. Utredningen förutsätter att behovet av liknande ändringar
belrälTande exempelvis avskedande och disciplinära

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 89

åtgärder
uppmärksammas vid den pågående bearbetningen av ämbetsansvarskommitténs
förslag.

Beträffande
frågor som tillhör det avtalsbara området föreslås den motsatta regeln gälla.
Tvister rörande sädana frågor skall handläggas enligt lagen om rättegången i
arbetstvister, om inte annat är särskilt föreskrivet. Detta gäller vare sig
tvisten gäller kollektivavtalsreglerade frågor eller ej och oavsett om
arbetslagaren är organiserad eller oorganiserad. Från denna regel uppställer
utredningen dock två undantag. Det ena undantaget avser tvisterom frågor som
trots att de är avtalsbara ändå regleras i annan författning än lag. Undantaget
tar sikte pä rättsområden där speciella författningsbestämmelser gällt under
lång tid - t, ex. beträffande traktamente, pensioner etc. - och en fast praxis
utbildat sig vid de besvärsmyndigheter som har att pröva tvister på dessa
ibland invecklade omr'äden, I dessa fall är det enligl utredningens mening
lämpligast alt dessa frågor alltjämt prövas av dessa besvärsmyndigheter. Det
andra undantaget gäller tvister om frågor som enligt avtal skall avgöras av
arbetsgivaren. Med detta undantag avser utredningen sädana fall där
arbetsgivarens beslutanderätt inrymmer en skälighetsprövning. Tvister om
sådana skälighetsfrågor bör enligt utredningen liksom hittills inte behandlas i
civilprocessuell utan i administrativ ordning.

Även
om den föreslagna ordningen i betydande mån leder till en enhetligare
behandling av arbelstvisterna pä den offentliga sektorn, kan det enligt
utredningen inträffa att en rättsfråga som skall avgöras besvärsvägen även
kommer upp till behandling i annan ordning. Utredningen föreslår nämligen inte
någon begränsning av rätten att vid allmän domstol föra talan mot staten eller
annat offentligt rättssubjekt i en fråga som tidigare behandlats besvärsvägen.
Sådant mål är emellertid inte att anse som en arbetstvist, och den skall
,säledes inte handläggas enligt lagen om rättegängen i arbetstvister.
Utredningen framhåller också att det föreslagna regelsystemet lika litet som f
n. utesluter att ett och samma fiUl kan konmia under prövning av både
besvärsmyndighet och domstol med hänsyn till att alternativa grurider anförs,

4.9
Skiljeförfarande i uppsägningstvister

Enligt
direktiven skall utredningen pröva om ett skiljeförfarande, liknande det som f
n. tillämpas enligt vissa huvudavtal pä arbetsmarknaden, bör användas i
stället för domstolsprövning av uppsägningstvister i ett system där
uppsägningsskyddet är reglerat i lag. När det gäller att ta ställning till den
genom direktiven resta frågan bör man enligt utredningens mening skilja mellan
defall, när en uppsägningstvist - om den skulle handläggas i rättegäng -
enligt de förut förordade forumreglerna skall avgöras av AD som första domstol,
och de fall när tvisten först skall behandlas av en tingsrätt innan den efter
överklagande kan komma under ADrs prövning.

Beträffande
de sistnämnda uppsägningstvisterna - där parterna i regel inte

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 90

har
hjälp av någon organisation vid utförande av sin talan - synes ett skiljeförfarande
kunna erbjuda vissa fördelar framför domstolsförfarandet. Domstolsförfarandet
är offentligt, och ett avgörande i fiera instanser kan medföra ökade kostnader
och tidsutdräkt. Den omständigheten att parterna saknar inflytande på
domstolens sammansättning kan också upplevas som en brist. Ett skiljeförfarande
är inte behäftat med dessa olägenheter men kan av andra skäl ibland framstå som
ett mindre godtagbart alternativ. Framför allt gäller detta på grund av de
kostnadsrisker som är förenade med skiljeförfarandet. Detta kan nämligen komma
att bli dyrbart med hänsyn till att parterna utöver sedvanliga
rättegångskostnader har att svara även för skiljemännens arvoden. Möjlighet att
fä rättshjälp för dessa kostnader finns inte. För de tvister som det nu är
fråga om föreligger därför enligt utredningen ett behov av ett av staten
tillhandahållet processuellt alternativ till skiljeförfarandet, vilket kan ta
till vara fördelarna med detta förfarande men samtidigt undanröja dess
nackdelar. Olika lösningar kan därvid tänkas. En enligt utredningens mening
godtagbar lösning utgör det förslag till särskilda till den allmänna
domstolsorganisationen anknutna skiljedomstolar, som förts fram av
domstolskommittén (SOU 1972:22). Enligt detta förslag skall som skiljedomstol
tjänstgöra tingsrätt i särskild sammansättning. Skiljedomstolens avgöranden
fär inte överklagas. Handläggningen vid sädan domstol omgärdas med sekretess.
Parterna fär utse var sin skiljeman i skiljedomstolen och kostnaderna fördessa
skall stanna pä statsverket. Genomförs detta förslag, synes de nya
skiljedomstolarna kunna tillgodose det behov av ett alternativ till såväl
domstolsförfarande som skiljeförfarande enligt lagen om skiljemän, vilket
enligt vad nyss sagts kan föreligga för de uppsägningstvister som annars
skulle avgöras av tingsrätt i första instans.

När
det gäller de uppsägningstvister som täcks av AD:s behörighet ligger saken
enligt utredningen annorlunda till, 1 dessa fall torde talan i regel föras av
nägon organisation. Med hänsyn härtill har kostnadsaspekterna inte samma
betydelse som när talan förs av enskilda parter. Ett av parterna själva
arrangerat skiljeförfarande ter sig därför inte från ekonomisk synpunkt lika
ofördelaktigt som det eljest kan göra. Vidare är AD både första och sista
instans, varför behovet av ett skiljeförfarande i stället för domstolsprövning
inte från denna synpunkt är lika framträdande som i andra fall. Något intresse
för elt av staten tillhandahållet organ, som skulle vid sidan av AD och de
skiljenämnder som finns inrättade på arbetsmarknaden slita de uppsägningstvister
som det nu gäller, har inte heller framkommit vid de överläggningar som
utredningen haft ined företrädare för olika arbetsmarknadsorganisationer. För
dessa organisationer synes valet i stället stå mellan att antingen låta de
nuvarande skiljenämnderna avgöra även tvister om uppsägning som grundas på
lagen om anställningsskydd eller att vända sig till AD med dessa tvister.
Utredningen har visserligen diskuterat alt med domstolskommitténs förslag som
förebild tillägga AD uppgiften att fungera som ett slags skiljedomstol för de
uppsägningstvister, som eljest skulle avgöras

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 91

av
AD i vanlig sammansättning. Av de skäl som nyss angetts har utredningen
emellertid förkastat tanken att lägga fram något sådant förslag,

4.10
Ikraftträdande m. m.

Lagen
om rättegången i arbetstvister föreslås träda i kraft den I juli 1974.
Utredningen framhåller att denna tidpunkt valts av den anledningen att lagen om
anställningsskydd dä träder i kraft. Intresset av en enhetlig rättstillämpning
gör sig ju särskilt starkt gällande beträffande tvister om lill-lämpningen av
denna lag, 1 och med att lagen om rättegången i arbetstvister träder i kraft
skall LAD upphöra att gälla.

Enligt
utredningens förslag till övergångsbestämmelser skall senast meddelade
förordnanden för ledamöter och ersättare i AD upphöra att gälla vid utgången av
juni 1974. Nya förordnanden skall meddelas fr. o. m. den I juli 1974. Därvid
fär - med avvikelse frän huvudregeln om förordnande för tre är -
förordnandetiden första gängen sättas till tvä är för högst hälften av
ledamöterna och ersättarna. Enligt utredningen kan det nämligen med hänsyn till
domstolens kontinuitet vara olämpligt att alla förordnandena behöver omprövas
samtidigt.

Vidare
föreslär utredningen den övergångsbestämmelsen, att äldre bestämmelser
alltjämt skall tillämpas i mäl som inkommit till tingsrätt eller AD före den
nya lagens ikraftträdande. Om inte huvudförhandling i målet då har påbörjats,
skall de nya bestämmelserna om AD:s sammansättning dock vinna tillämpning även
i sådant mål.

Slutligen
föreslås en övergångsbestämmelse angående talan mot offentlig arbetsgivares
beslut. Har sådant beslut meddelats före den nya lagens ikraftträdande, skall
alltjämt äldre bestämmelser tillämpas om arbetstagaren enligt dessa
bestämmelser har rätt att anföra besvär över beslutet.

Även
den av utredningen föreslagna lagen om lagsökning och betalningsföreläggande
för fordringsanspråk som uppkommit i anställningsförhållanden, som ersätter
1947 års lag om betalningsföreläggande for vissii fordringar pä arbetslön m.
m., föreslås träda i kraft den I juli 1974, Beträffande mål om lagsökning eller
betalningsföreläggande som inkommit till tingsrätt före ikraftträdandet skall
dock äldre bestämmelser alltjämt tillämpas.

Som
berörts i avsnitt 4.4 föreslär utredningen vidare vissa ändringar i de
forumregler ,som f n, återfinns i vissa arbetsrättsliga lagar. Detta gäller
lagen om förenings- och förhandlingsrätt, semesterlagen, lagen om arbetsgivares
kvittningsrätt, lagen om anställningsskydd och de andra lagar som reglerar
uppsägning eller avskedande i vissa fall samt den offentliga tjänstemannalagstiftningen,
I sistnämnda lagstiftning liksom i kollektivavtalslagen skall enligt
utredningens förslag även vissa nya forumregler föras in. Utredningen föreslår
också vissa ändringar i lagen om begränsning av samhällsstöd vid
arbetskonfiikt, lagen om rättegängen i tvistemål om mindre värden,
rättshjälpslagen och lagen om verkställighet av bötesstraff

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 92

5
Departementschefen

5,1
Allmänna utgångspunkter

Under
1970-talet har ett flertal betydelsefulla reformer genomförts pä arbetslivets
område, 1 åtskilliga hänseenden griper dessa reformer in i det rättsliga
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Lagfästandet av ett allmänt
anställningsskydd utgör ett exempel härpå. Vidare kan erinras om att utrymmet
för kollektivavtalsreglering pä den offentliga sektorn har vidgats avsevärt fr.
o. m. den 1 januari 1974. Ytteriigare reformer av delta slag är att vänta inom
den närmaste tiden. Det finns anledning räkna med att det nuvarande
ämbetsansvaret för arbetstagare i offentlig tjänst inom kon avskaffas i
väsentliga avseenden och ersätts av ett privaträttsligt ansvar av i huvudsak
samma natur som det vilket tillämpas pä den privata arbetsmarknaden. Mot
slutet av år 1974 väntas arbetsrältskommittén (In 1971:3) lägga fram förslag
till regler som ger arbetstagarna och deras organisationer ett ökat infiytande
inom företag och myndigheter. Jämsides med dessa reformer av allmän
arbetsrättslig natur ges också arbetstagarnas repi'esentanter i dessa och andra
frågor vidgade befogenheter och en starkare ställning gentemot arbetsgivarna.
Sä har nyligen skett med skyddsombuden. Det förslag till lag om facklig förtroendemans
ställning pä arbetsplatsen, som kommer att anmälas senare denna dag (prop.
1974:88), har samma syfte.

Den nya arbetsrättsliga
lagstiftning som redan har genomförts eller som skymtar i en nära framtid
kommer sannolikt att föra med sig åtskilliga tvister, framför allt i ett
inledande skede innan erfarenhet vunnits om lagstiftningen och ledning
erhållits genom domstolsavgöranden. Den ökade arbetsbelastning som reformerna
kan antas medföra för domstolarna torde bli särskilt märkbar hos arbetsdomstolen
(AD), De nya lagreglerna innebär nämligen att uppkommande tvister till stor del
skall avgöras av denna domstol samtidigt som de förutsätter snabba avgöranden.
AD är emellertid redan nu arbetsmässigt hårt belastad. Skall AD kunna möta de
krav som reformerna kommer att ställa pä domstolen, blir det uppenbarligen
nödvändigt att förstärka dess resurser i olika avseenden.

Tillkomsten
av den nya lagstiftningen aktualiserar också behovet av en enhetlig processuell
behandling av tvister av arbetsrättslig natur. AD tillskapades ursprungligen
för att avgöra tvister om kollektivavtal. Därefter har dess behörighet undan
för undan vidgats genom särskild lagstiftning. AD har numera att pröva även
tvister rörande lagen (1936:506)om lörenings-och förhandlingsrätt samt tvister
om tillämpning av vissa andra lagar -såsom semesterlagen (1963:114)och lagen
(1970:215)om arbetsgivares kvittningsrätt -beträffande arbetstagare vars
anställningsförhållande regleras av kollektivavtal. Andra arbetsrättsliga
tvister handläggs emellertid vid allmän domstol. Det ligger i sakens natur att
identiskt lika rättsfrågor kan uppkomma i ett anställningsförhållande, vare
sig detta regleras av kollektivavtal

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 93

eller
ej. En följd av den nuvarande processuella fördelningen av tvister mellan
arbetsgivare och arbetstagare är alltså att samma arbetsr-ättsliga fråga kan
komma att prövas såväl av AD som av allmän domstol. Härigenom föreligger
uppenbariigen risk för att bedömningen kommer att utfalla på olika sätt. Denna
risk blir alltmer påtaglig och därmed också alltmer beaktansvärd ju mer
ingående som rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare
lagregleras.

Ölägenheterna med en
uppdelning av arbetsrättsliga tvister pä olika domstolsorgan har tidigare
påtalats i de skilda lagstiflningssammanhang, när det har varit aktuellt att
föra över nya målgrupper till äD:s kompetensområde.
Därvid har betonats att den rådande processuella dualismen inle är tillfredsställande
och att det iir angeläget att den undanröjs. Att den trots detta kommit att stå
kvar synes närmast bero pä att frågan betraktats som alltför svåriöst för att
avgöras utan dröjsmål med den vid varje tillfälle aktuella lagstiftningen i
övrigt. Och ett sådant dröjsmål har därvid inte ansetts motiverat enbart av den
processuella frågan, vilken synts lagstiftaren vara av underordnad betydel .se
i jämförelse med den föreslagna
lagstiftningen i de.ss helhet. Frågan aktualiserades emellertid på nytt år 1960.
Med anledning av en detta år väckt motion hemställde riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t att frågan om enhetlig ordning vid behandlingen av tvister pä arbetsrättens
område skulle göras till föremål för utredning. Riksdagsskrivelsen överlämnades
till domstolskommittén alt vara tillgänglig vid fullgörandet av kommitténs
utredningsuppdrag, I samband med att domstolskommittén år 1968 fick nya
direktiv beslöt Kungl. Maj:t att den i riksdagsskrivelsen upptagna frågan
därefter inte skulle behandlas av kommittén. I stället lades uppgiften att
utreda denna fråga på utredningen (In 1970:30) rörande ökad
anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen,

Utredningen,
som tidigare lagt fram förslag som lett till lagstiftning om anställningsskydd
m. m., har i januari i är avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1974:8) Rättegången
i arbetstvister. Betänkandet upptar förslag till en reformering av den
processuella behandlingen av tvister om kollektivavtal och andra tvister
rörande anställningsförhållanden, s, k. arbetstvister. I en särskild lag om
rattegången i arbetstvister, som ersätter den nuvarande lagen (1928:254) om
arbetsdomstol (LAD), föreslås regler som bl.a, innebär en ny
domstolsorganisation för dessa tvister samt ingripande förändringar i AD:s
organisation och verksamhetsformer.

Utredningens
förslag vilar på uppfattningen att en processuell ordning bör tillskapas som
bättre än den nuvarande kan garantera en enhetlig rättstillämpning i
arbetstvister. Enligt utredningen är den lämpligaste vägen för att tillgodose
detta önskemål att vissa slag av arbetstvister handläggs av AD som första och
enda domstol, medan övriga arbetstvister först handläggs vid tingsrätt i vanlig
sammansättning för att därifrån kunna utan begränsning fullföljas till AD i andra
och sista instans. Med hänsyn till den ökade arbetsbelastning vid AD, som
kommer att bli följden av detta förslag och

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 94

av
de andra reformer pä arbetsrättens område som förut berörts, föreslär
utredningen att antalet ledamöter i AD fördubblas och att ytterligare heltidstjänster
inrättjis för domstolens ämbetsmannaledamöter.

Utredningens
förslag har lätt ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen.
Remissinstanserna ansluter sig allmänt till utredningens uppfattning att
förutsättningar bör skapas för en enhetlig rättstillämpning i tvister av
arbetsrättslig natur. De riktlinjer för en ny domstolsorganisation i sädana
tvistersom utredningen dragit upp anses även i stort sett godtagbara, även om
några remissinstanser är kritiska pä vissa punkter. Den av utredningen
föreslagna fördubblingen av antalet ledamöter i AD tillstyrks av samtliga
remissinstanser som yttrat sig över förslaget i denna del.

Enligt min mening är det
inte tillfredsställande att arbelsrättsliga frågor av samma eller likartat slag
kan komma att bedömas av olika typer av domstolar utan möjlighet till ett
enhetligt avgörande åtminstone i sista instans. Olägenheterna härav framträder
särskilt tydligt när det gäller till-lämpningen av en lag av sä central betydelse
för förhällandet mellan arbetsgivare och arbetstagare som den nyligen antagna
lagen omanställnings-skydd. Men även i övrigt är det givetvis angeläget att
tvister rörande sådana rättsförhållanden kan bli så enhetligt bedömda som
möjligt, I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag därför att
man bör försöka finna ett system som skapar förutsättningar för enhetlighet i
rättstillämpningen i arbetstvister.

Som
utredningen har framhållit är det givet att önskemålet om en enhetlig
rättstillämpning bäst tillgodoses, om den slutliga prövningen av arbetstvister
görs av AD med dess speciella erfarenhet och sakkunskap av sådana tvister.
Samtidigt är det dock väsentligt att en sådan utvidgning av AD:s verksamhet
inte medför att domstolens nuvarande karaktär av prövningsinstans för principiellt
viktiga arbetstvister går föriorad. Liksom hittills bör tyngdpunkten i
domstolens verksamhet ligga pä de mäl som arbetsmarknadsorganisationerna har
särskilt intresse av att få prövade i domstolen, AD:s verksamhet bör vidare
även i fortsättningen kunna bedrivas under sädana former att i domstolen kan
ingå framträdande företrädare för arbetsmarknadsorganisationerna, vilka
tjänstgör i domstolen vid sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter. Från denna
synpunkt framstår det som angeläget att den utökning av AD, som blir
ofrånkomlig vid en sådan reform som nu nämnts i förening med en av andra
arbetsrättsliga reformer föranledd ökad mältillströmning, kan hållas vid den av
utredningen föreslagna fördubblingen av antalet ledamöter. Även från andra
synpunkter skulle det vara olyckligt, om AD på grund av en kraftigt ökande
arbetsbörda tvingades alt växa utöver denna ram. Bland annat skulle svårigheter
dä kunna uppstå att bevara kontinuiteten i rättstillämpningen.

Ett
konsekvent genomförande av tanken pä en enhetlig rättstillämpning i
arbetstvister skulle leda till att alla sädana tvister lades pä AD som enda
domstol. En sädan lösning är emellertid enligt min mening helt otänkbar.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 95

Bl.
a. skulle den utan tvekan spränga den förut angivna ramen för en utökning av
AD och även i övrigt rubba ADrs nuvarande karaktär på ett högst olyckligt sätt.
Inte heller är det lämpligt alt låta AD bli enbart sista instans för alla
arbetstvister, alltså även för de tvister som f n. handläggs där. Den enda
framkomliga vägen för att tillgodose önskemålet om en enhetlig
rättstillämpning i arbetstvister är således, som utredningen funnit, att vissa
tvister prövas av AD som första och enda domstol medan övriga tvister handläggs
av en lägre instans innan de, efter överklagande, kan komma under ADrs
bedömande.

För
att AD som första domstol skall tillföras i huvudsak enbart sädana tvister, som
kan antas ha ett intresse frän organisationsmässig synpunkt, har utredningen
föreslagit vissa begränsningar i rätten att väcka talan vid denna domstol.
Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran under
remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till förslaget i denna del. Jag
förordar alltså alt organisationerna ges samma räll som de f n. har att utan
fullmakt väcka och utföra talan för sina medlemmar vid AD. Genom den
förprövning som organisationen därigenom måste företa kan AD besparas en hel
del onödiga eller bagalellartade tvister. Vidare bör normalt krävas alt
förhandlingar har ägt rum beträffande i princip alla tvistefrågor som kan komma
under ÄD:s prövning. Härigenom erhålls en garanti för att dessa frågor kommer
att vara väl förberedda när de skall behandlas av AD, Detta krav kan även bidra
till att AD tillförs endast tvisterav mera principiell karaktär. Övriga tvister
brukar som regel sållas bort vid den förhandlingsprocedur som tillämpas på
arbetsmarknaden. Överhuvudtaget bringas f n, det övervägande antalet tvister ur
väriden förhandlingsvägen, Della är en starkt bidragande orsak till alt AD,
trots att dess behörighet undan för undan vidgats, hittills inle tillförts fler
mäl än som skett.

Beträffande
de mål som inle skall tas upp omedelbart av AD synes det mig uppenbart att
prövningen i lägre instans inte bör förläggas till särskilda för detta ändamål
inrättade specialdomstolar. En sädan lösning har även avvisats under
remissbehandlingen. Däremot haren remissinstans föreslagit att handläggningen i
första instans skall koncentreras till ett mindre antal tingsrätter, exempelvis
en i varje län. 1 likhet med utredningen och övriga remissinstanser anser jag
emellertid inte alt delta skulle vara lämpligt. Tingsrätterna bör alltså som
hittills utan åtskillnad vara första instans för de arbetstvister som inte
skall las upp omedelbart av AD, Som utredningen utan erinran från nägon
remissinstans föreslagit bör tingsrätterna därvid ha samma sammansättning som i
andra dispositiva tvistemål, dvs. vid huvudförhandling bestå av tre
yrkesdomare.

Frågan
om tingsrätternas avgöranden i arbetstvister skall kunna överklagas direkt till
AD eller om hovrätt bör utgöra meUaninstans har under remissbehandlingen
blivit föremål för delade meningar. Utredningens förslag all AD skall vara
andra och sista instans tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser, AD:s ordförande och de båda hovrätterna för-

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 96

ordar
dock att hovrätt införs i inslansordningen. Även SAF anser alt denna fråga bör
övervägas ytteriigare.

Frän
de utgångspunkter som jag nyss har redovisat talar starka skäl för att
instanskedjan mellan tingsrätt och AD inte bryts av att hovrätt sätts in mellan
dessa båda instanser. Intresset av en enhetlig rättstillämpning i arbetstvister
talar egentligen för att AD som enda instans handlägger alla dessa tvister. När
detta av andra skäl inte är möjligt är det emellertid mest följdriktigt att
tingsrätternas avgöranden fär överklagas direkt till AD, Detta medför
visseriigen att de arbetstvister som tas upp av tingsrätt inte blir inordnade i
ett ireinstanssyslem på samma sätt som flertalet tvister av annat slag. Jag
vill emellertid erinra om att detta system underkastats en väsentlig
inskränkning genom den begränsning av rätten att fullfölja talan till högsta
domstolen som genomfördes är 1971. Med hänsyn härtill finner jag inte att nägon
bärande invändning frän denna synpunkt kan riktas mot att man pä del
arbetsrättsliga fältet tillämpar ett system som innebär att lalan mot
tingsrätts avgörande fullföljs direkt till AD. Frågan gäller i stället närmast
om praktiska hänsynstaganden lägger hinder i vägen för denna lösning.

De
remissinstanser som förordat hovrätt som meUaninstans har uttryckt farhågor för
all AD annars kommer att tillföras så många mäl, delvis av annan än rent
arbetsrättslig natur, att dess nuvarande karaktär förändras. Jag har tidigare
sagt att en sädan utveckling inte är önskvärd och bör förhindras. Om
remissinstansernas bedömning är riktig, skulle det alltså vara nödvändigt att
bortse från de skäl, som talar för ett tvåinstansförfarande, och föra in hovrätt
i instanskedjan. Emellertid är jag inte övertygad om att farhågorna för en
sädan utveckling kommer att besannas, om AD i stället är andra och sista
instans. Enligt utredningen uppgår antalet arbetstvister som handläggs vid
tingsrätterna - med undantag för tvister om skadestånd på grund av olycksfall
i arbetet - till omkring 500 om året, varav ca 300 avgörs genom dom eller annat
slutligt beslut än avskrivningsbeslut. Av de inkomna målen utgörs mer än
hälften av mål om tvistiga fordringar i konkurs. Enligt vad jag förordar i
avsnitt 5.2 skall emellertid sådana mål inte omfattas av den processuella
reform som det nu är fråga om. Av de av tingsrätterna avgjorda målen förs
endast ungefär 10%, dvs. omkring 30 mål om året, vidare till högre instans. Hur
stor andel härav som utgörs av mål om tvistiga fordringar i konkurs är okänt.
Som utredningen framhållit kan visseriigen antalet arbetstvister komma att öka,
sedan lagen om anställningsskydd trätt i kraft, och detta bör givetvis även
påverka antalet överklagade mäl. Även med beaktande härav torde det emellertid
vara endast ett förhållandevis begränsat antal arbetstvister som skulle komma
att fullföljas till AD om målen fick överklagas direkt till denna domstol.

I
detta sammanhang bör vidare beaktas att den nyligen antagna lagen (1974:8) om
rättegången i tvistemål om mindre värden enligt utredningens förslag skall
tillämpas även pä de arbetstvister som handläggs i tingsrätterna. Denna lag är
tillämplig pä dispositiva tvistemål där ivisteföremälets värde

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 97

inte
överstiger f n. 3 950 kronor, Lagen har till syfte att förbättra den enskildes
rättsskydd främst genom att nedbringa parternas rättegångskostnader. Detta
sker genom förenklingar av det nuvarande rältegångsförfarandet. Rätten att
fullfölja lalan mot elt avgörande som tingsrätt meddelat i det förenklade
förfarandet är begränsad. Prövning i högre instans får ske endast efter
prövningstillstånd. Sådant tillstånd får beviljas endast om anledning
förekommer till ändring i tingsrättens avgörande eller på vissa i övrigt angivna
grunder. Frågan om prövningstillstånd avgörs av den högre instansen i en mindre
sammansättning på grundval av vad handlingarna i målet innehåller.
Utredningens förslag, alt denna lag skall tillämpas även pä rättegången i de
arbetstvister som handläggs vid tingsrätt, har lämnats ulan_ erinran under
remissbehandlingen. Även jag finner detta förslag vara lämpligt. Det finns
anledning räkna med att en inte oväsentlig del av de arbetstvister som
handläggs vid tingsrätt är av sädan beskaffenhet som avses med den nämnda
lagen. På grund av det dispensprövningssystem som föreskrivs i den lagen
kommer sannolikt de fullföljda arbetstvister, där AD skall göra en fullständig
överprövning, att bli relativt få.

Mot
bakgrund av vad jag nu har sagt synes uppfattningen, att AD i ett
tvåinstanssystem kommer alt tillföras ett stort antal fullföljda arbetstvister,
inte ha fullt fog för sig. Enligt utredningens förslag skall vidare de
fullföljda målen enligt huvudregeln avgöras på handlingama i en mindre
sammansättning. Huvudförhandling inför domstolen i sedvanlig sammansättning
skall i dessa mäl hällas endast om muntlig bevisning skall förebringas eller
eljest särskilda skäl - t, ex. att målen har ett allmänt intresse eller i
övrigt är av principiell betydelse frän arbetsrättslig synpunkt - föranleder
det. Om en av ledamöterna i den mindre sammansättningen anser att sädana
särskilda skäl föreligger, skall dock hans mening gälla som domstolens beslut.
Denna lösning, som i huvudsak godtagits under remissbehandlingen, synes mig
väl funnen. Härigenom kan antalet fullföljda mäl som skall avgöras av AD i en
större sammansättning kunna hällas ytteriigare nere. Domstolen torde vidare i
denna större sammansättning endast undantagsvis behöva handlägga tvister av
bagatellartad natur, samtidigt som den dock har möjlighet att pröva sådana
tvister för vilka den genom sin speciella sakkunskap och erfarenhet är särskilt
lämpad. Som utredningen framhållit synes detta förfarande vidare innebära en
sådan kostnadsbesparing för parterna, att förfarande även frän denna synpunkt
ter sig motiverat. Dessutom bör snabbheten i avgörandena i dessa mäl kunna
främjas genom detta förfarande. Samtidigt tillgodoses även befogade
rättssäkerhetskrav genom att målen skall företas till avgörande vid
huvudförhandling inför domstolen i den större sammansättningen sä snart någon
ledamot i den mindre sammansättningen påyrkar det. Jag biträder alltså
utredningens förslag i denna del.

Enligt
min mening kommer således det tillskott av överklagade mäl, som kan bli följden
om AD görs till andra i stället för till tredje instans

7 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 77

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 98

för
de mäl som i första instans skall tas upp av tingsrätt, inte att i någon större
utsträckning påverka ÄD:s arbetsbörda. Vid bedömningen av om AD eller hovrätt
skall vara andra instans är emellertid också av betydelse hur mänga mäl AD i
övrigt kan komma att tillföras pä grund av de inledningsvis nämnda reformerna
pä arbetsrättens område. Om AD:s arbetskapacitet även vid en fördubbling av
antalet ledamöter kommer att till större delen tas i anspråk för de mäl, som AD
har att pröva som första domstol, minskar ju i motsvarande män utrymmet för AD
att inom angivna ram handlägga även överklagade mäl. Emellertid finns enligt
min mening inte anledning att räkna med en sådan utveckling. Ätt AD på grund av
dessa reformer kommer att sammanlagt tillföras ett flertal nya mål har jag
redan förut sagt. Den nya lagstiftningen genomförs emellertid etappvis - exempelvis
kan lagstiftning pä grund av arbetsrättskommitténs arbete väntas träda i kraft
först om nägon tid - och det är allmänt känt att det antal tvister som
föranleds av ny lagstiftning efter en tid brukar minska i takt med
prejudikatbildningen pä det nya området. Med hänsyn härtill har jag goda
förhoppningar att en fördubbling av AD:s arbetskapacitet kommer att vara
tillräcklig för att bemästra den ökade mältillströmning som kan väntas i
framtiden, även om AD för de överklagade målen utgör andra instans. Jag anser det
alltså inte vara nödvändigt att föra in hovrätt som en instans mellan tingsrätt
och AD,

Ätt i dagens läge bilda
sig nägon säker uppfattning om den framtida mältillslrömningen till AD är
emellertid givelvis inte möjligt, Alla sådana bedömningar måste bli mer eller
mindre godtyckliga. Skulle utvecklingen ta en annan riktning än den jag har
bedömt som den mest sannolika, Iir frågan om den lämpligaste ordningen för
avgörande av arbetstvister tas upp till förnyat övervägande,

Äv
vad jag nyss har sagt framgår att jag även tillstyrker utredningens förslag att
antalet ledamöter vid AD fördubblas. Detta tar dock endast sikte pä de
ledamöter i domstolen som representerar parterna på arbetsmarknaden.
Beträffande de heltidsanställda ledamöterna, liksom den fast anställda personalen
i övrigt, återkommer jag i avsnitt 5.4.

Det
nu förda resonemanget ger alltså vid handen att jag ansluter mig till
utredningens förslag i fräga om de grundläggande linjerna för en ny
domstolsorganisation i arbetstvister. Även i övrigt synes utredningsförslaget
väl avvägt, 1 detaljer kan visseriigen jämkningar behöva göras och i något fall
andra lösningar böra väljas. Som helhet är utredningens förslag emellertid
enligt min mening väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

Utredningen har föreslagit
att de nya reglerna skall träda i kraft den 1 juli 1974, dvs. samtidigt med
lagen om anställningsskydd. Detta innebär visseriigen att den tid som återstår
till ikraftträdandet blir kort. 1 likhet med utredningen och några
remissinstanser - TCO och AD:s ordförande -anser jag emellertid all det är
ytterst angeläget alt tvister om tillämpningen av lagen om anställningsskydd
redan från början kan handläggas enligt de

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 99

nya
rättegängsbestämmelserna. Som jag tidigare sagt gör sig ju intresset av en
enhetlig rättstillämpning särskilt starkt gällande beträffande sådana tvister.
Att som frän något håll föreslagils låta de nya reglerna till en början bli
tillämpliga endast pä dessa tvister anser jag ä andra sidan inte lämpligt. Det kan
nämligen ofta antas föreligga ett nära samband mellan dessa tvister och andra
arbetstvister, och ett särskiljande skulle därför kunna medföra betydande
processuella svårigheter. De föreslagna processuella reglerna bör alltså i sin
helhet träda i kraft den 1 juli 1974.

Med
anledning av påpekanden från vissa remissinstanser vill jag framhälla, att jag
har för avsikt att innan de nya reglerna träder i kraft sörja för att berörda
domare och annan personal i tingsrätterna pä lämpligt sätt ges behövlig information
om de nya reglerna.

Jag
vill nämna att reformarbetet beträffande AD:s verksamhet inte är avslutat i och
med detta lagstiftningsärende. Ärbetsrättskommittén har nämligen enligt sina
direktiv till uppgift att behandla sådana frågor rörande AD som inte har tagits
upp i förevarande sammanhang. Bland annat åligger det arbetsrältskommittén alt
undersöka hur rättsbildningen vid domstolen skall kunna anpassas till
utvecklingen pä arbetsmarknaden,

5.2
Tillämpningsområdet

Enligt
utredningens förslag skall lagen om rättegången i arbetstvister i princip
tillämpas pä alla tvister om kollektivavtal och andra tvister som rör
förhällandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Sädana tvister kallas i
lagförslaget arbetstvister. Frän lagens tillämpningsområde undantar utredningen
dock vissa tvister som trots att de rör anställningsförhållanden likväl till
övervägande delen avser annat än arbetsrättsliga frågor eller av annan
anledning inte bör handläggas i samma ordning som skall gälla för arbetstvister
i allmänhet.

Vid
remissbehandlingen har utredningens förslag godtagits eller lämnats utan
erinran i flertalet yttranden. Frän några håll föresläs dock vissa jämkningar,
1 allmänhet går dessa ut pä att tillämpningsområdet skall begränsas
ytterligare.

Enligt
min mening är det uppenbart att lagen i första hand skall vara tillämplig på
alla tvister om kollektivavtal. Sådana tvister har sedan år 1928 prövats av AD,
och anledning finns inte att nu införa begränsningar i möjligheten till sådan
prövning. I likhet med utredningen anser jag att detta bör komma till klart
uttryck i lagtexten. I enlighet med vad jag förut har anfört bör lagen vidare
tillämpas på andra tvister som rör det kontraktsrättsliga förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare. För lagens till-lämpning bör det därvid sakna
betydelse om tvisten avser tillämpning av en lag eller författning,
instruktioner, reglementen etc, som i ett eller annat hänseende reglerar
anställningsförhållandet, eller om tvisten angår det personliga avtal mellan
arbetsgivaren och arbetstagaren som i övrigt - tyst

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 100

eller
uttryckligen - bestämmer anställningsvillkoren. Liksom utredningen anser jag
att lagen i princip bör gälla alla tvister som grundas pä ett sådant
förhållande. Tillämpningsområdet för tvister om kollektivavtal och andra
tvisterom anställningsförhållanden bör nämligen sä längi möjligt sammanfalla.
Pä annat sätt går det svåriigen att undanröja den processuella dualism som
förevarande reform har till syfte att motverka,

I några remissyttranden
påpekas att ett så vidsträckt tillämpningsområde medför en risk för att AD i
alltför hög grad utvecklas till något annat än en domstol för tvister av
specifikt arbetsrättslig natur. Reformen anses i så fall kunna ge upphov till
en dualism av annat slag än den som nu råder inom arbetsrätten. Svårigheter
förutses även uppkomma när det gäller att avgöra om en tvist är att anse som en
arbetstvist eller ej. För egen del anser jag emellertid att denna kritik är
överdriven. Till viss del riktar sig invändningarna f ö. även mot den
fördelning av mäl mellan allmän domstol och AD som har gällt alltsedan
tillkomsten av denna specialdomstol och som såvitt känt inte i detta hänseende
medfört några påtagliga olägenheter (att svårigheter däremot kunnat uppstå när
det gällt att avgöra om ett mål är en kollektivavtalstvist eller ej är en annan
sak). Givetvis kommer varje tänkbar gränsdragning att välla större eller mindre
principiella och praktiska problem. Att ,AD kan få anledning att vid sidan av
de allmänna domstolarna tillämpa regler som är gemensamma för alla avtalstyper
- t, ex, beträffande avtals giltighet och tolkning, preskription av
fordringsanspråk, skadestånd i kontraktsförhållanden etc, - torde vara
ofrånkomligt hur gränsen än dras, I undantagsfall kan en arbetstvist även i
övrigt inrymma rättsfrågor som inte är av arbetsrättslig natur. Sädana tvister
kan vidare givetvis röra rena bevisfrågor eller eljest te sig mindre
betydelsefulla från arbetsrättslig synpunkt. Emellertid synes en avgränsning
efter tvisternas större eller mindre intresse frän arbetsrättslig synpunkt
inte kunna ske. Det torde inte vara möjligt att genom en uppräkning i lagtexten
avskilja mäl som inrymmer specifikt arbetsrättsliga frågor frän mäl som inte är
av denna beskaffenhet. Och uppenbarligen är det inte utförbart att dra någon
allmängiltig gräns mellan sädana mäl. De remissinstanser som uttryckt farhågor
för alt AD med det förordade tillämpningsområdet kommer att tillföras ett stort
antal tvister, där behovet av en frän arbetsrättslig synpunkt särskilt
sakkunnig behandling är mindre framträdande, har inte heller antytt hur gränsen
för tillämpningsområdet bör dras. Jag kan vidare inte finna att gränsen mellan
arbetstvister och andra tvister kommer att välla större svårigheter än om
endast vissa arbetstvister hänförs under lagen. I själva verket torde det förhålla
sig tvärtom. Svårigheten att avgöra om en tvist är en arbetstvist eller ej
kommer man ju inte frän, även om gränsen dras på ett annat sätt än jag förut
har förordat. För övrigt bör denna svårighet inte överbetonas. 1 praktiken
torde det i de flesta fall inte medföra några problem att konstatera att en
tvist utgör en arbetstvist.

Risken
för alt AD skall tillföras en mångfald tvister som saknar större

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 101

arbetsrättsligt
intresse bör enligt min mening motverkas på annat sätl än genom en allmän
begränsning av lagens tillämpningsområde. Som utredningen föreslagit bör
undantag göras for vissa typer av tvister beträffande vilka en prövning i AD av
olika skäl inte är lämplig. Till dessa undantag återkommer jag strax. I övrigt
torde de begränsningar i mältillslrömningen till AD som jag förut har förordat
leda till alt det vid remissbehandlingen väckta problemet rörande lagens
tillämpningsområde reduceras högst väsentligt, 1 fråga om de mål som kommer
frän den organiserade sektorn av arbetsmarknaden bör kravet att tvistefrågorna
skall ha blivit föremål för förhandling mellan parterna, innan de får prövas av
AD, utgöra en effektiv spärr i detta hänseende. Beträffande övriga mål torde
endast ett begränsat antal komma att fullföljas frän tingsrätt till AD. Av
dessa kommer vidare de flesta troligen att ha sådana arbetsrättsliga inslag att
en prövning i AD ter sig befogad. Skulle min bedömning härvidlag visa sig
felaktig, får - som jag tidigare har sagt - frågan om den iämpligaste ordningen
för behandlingen av arbetstvister las upp till förnyat övervägande.

Jag
ansluter mig alltså till den av utredningen föreslagna huvudregeln att lagen
skall vara tillämplig pä alla tvister om förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare, vare sig tvisten rör kollektivavtal eller enskilda
anställningsförhållanden. Som jag nyss sagt bör emellertid vissa undantag frän
denna huvudregel göras för tvister som är av den särskilda beskaffenheten, att
de inte lämpligen bör handläggas i samma ordning som andra arbetstvister.

Till
denna kategori hör till en början tvister vilka skall handläggas av tingsrätt i
särskild sammansättning. Även sädana tvister kan ibland röra lörhällandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Sä är exempelvis fallet med hyrestvister,
t. ex, om tjänstebostad, samt arrendetvister. De specialregler som gäller för
dessa tvister sätts inte automatiskt ur spel av lagen om rättegången i
arbetstvister, när tvisten samtidigt utgör en arbetstvist. Därvid skall den
emellertid också handläggas enligt föreskrifterna i denna lag. Om undantag inte
görs för dessa tvister antingen i de bestämmelser som reglerar förfarandet i
hyres- resp, arrendetvister eller i den nu föreslagna lagen, uppstår alltså en
konkurrens mellan de båda regelsystemen. Detsamma gäller beträffande andra
arbetstvister som skall handläggas enligt särskilda processuella regler, t, ex,
patenttvister, militära tvistemål, sjörätts-mål. Enligt utredningen bör sädana
mål som nu nämnts inte behandlas annorlunda än andra specialmäl bara därför att
parterna står i ett anställningsförhållande till varandra. Jag delar denna
bedömning, som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Dessa mål bör
därför undantas från lagen om rättegången i arbetstvister, I den mån ett sådant
mäl på grund av siirskild föreskrift undantagits frän de speciella reglerna
därför att tvisten rör kollektivavtal, kommer det emellertid att prövas pä
samma sätt som andra arbetstvister. Sädana särskilda föreskrifter gäller f n,
för hyrestvister.

Beträffande
tvister om fordringar som bevakats i konkurs föreligger spe-

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 102

ciella
förhållanden. För fastställande av en borgenärs rätt till utdelning för fordran
i konkurs gäller ett särskilt förfarande inom konkursens ram. Sedan en
konkursfordran bevakats, kan annan borgenär som bevakat fordran i konkursen
liksom konkursförvaltaren och konkursgäldenären inom viss tid därefter
framställa anmärkningar mot den bevakade fordringen. Dessa anmärkningar
behandlas vid ett föriikningssammanträde. Träffas inte förlikning vid detta
sammanträde, skall bevakningen hänskjutas till prövning av rätten (s. k.
jävsprocess). 1 denna process tillämpas i olika avseenden andra regler än de
som gäller för rättegäng i allmänhet. Bl, a. avgörs genom domen i processen
endast den rätt som tillkommer fordringen i konkursen. Domen har med andra ord
inte rättskraft utom konkursen. Eftersom en bevakad fordran mänga gånger inte
kan utgå med fullt belopp, har det ansetts att en bevakande borgenär inte skall
behöva lägga ned mer arbete och kostnader på målet än som motsvarar vad han
kan vinna i konkursmålet. Vill parterna fä en fullständigare prövning av
fordringen, kan de vid sidan av konkursen inleda särskild rättegång härom.
Därvid har konkursdomslolen att fastställa borgenärens rätt i konkursen till
det belopp som kan komma att bestämmas i den särskilda rättegången, Enligl
utredningen finns del mot denna bakgrund inte nägon anledning att tvister som
föranleds av konkurs skall, när det gäller en fordran av arbetsrättslig natur,
handläggas i den särskilda ordning som föresläs gälla för arbetstvister i
allmänhet, I utredningens förslag har därför ett undantag gjorts för sädana
tvister. Detta undantag har mött viss kritik under remissbehandlingen. Därvid
framhålls att dessa tvister ofta inrymmer arbetsrättsliga frågor av
principiellt intresse som helsl bör avgöras av AD som sista instans.

Äv
vad jag fÖrut har sagt framgår att bestämmelserna i lagen om rättegängen i
arbetstvister inte kan ta över de bestämmelser som skall iakttas när en
arbetsrättslig fordran handläggs i jävsprocess. Att helt undanta sädana
fordringar frän konkurslagens regler om jävsprocess för att i stället låta dem
prövas i samma ordning som andra arbetstvister är emellertid uppenbarligen inte
lämpligt. Inte heller synes det mig vara någon framkomlig väg att låta AD
vare sigsom första domstol ellersom fullföljdsinstans handlägga dessa
fordringar i konkursdomstolens ställe men i övrigt med tillämpning av de för
jävsprocess gällande reglerna. Något undanlag från dessa regler bör alltså inte
göras för fordringar av arbetsrättslig natur. Om tvistiga fordringar i konkurs
inte heller undantas från lagen om rättegången i arbetstvister, uppstår
emellertid den förut diskuterade konkurrensen mellan olika regelsystem. Å ena
sidan skall fordringen enligt konkurslagen prövas i jävsprocess, Å andra sidan
kan konkursdomstolen inte självständigt pröva borgenärens rätt i denna
process, om tvist om fordringen skall handläggas enligt lagen om rättegången i
arbetstvister. Motsvarande problem föreligger redan i dag, om tvisten rör en
fräga som AD enligt 11 ii LAD eller andra bestämmelser är ensam behörig att
pröva. Dessa bestämmelser innehållernäm-ligen inte något undantag för
fordringar som skall prövas i jävsprocess.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 103

Problemet
har i rättstillämpningen lösts pä så sätt att konkursdomstolen hänvisat
parterna i jävsprocessen att inleda särskild rättegång om tvistefrågan i AD,
varefter ADrs dom litt bli bestämmande för utgången i jävsprocessen. Denna
lösning synes emellertid knappast lämplig i forisättningen, när alla
arbetstvister skall handläggas i en särskild processuell ordning med tingsrätt
som första instans för vissa arbetstvister. En enligt min mening bättre lösning
är att i enlighet med utredningens förslag ta undan alla tvistiga fordringar i
konkurs frän lagen om rättegängen i arbetstvister. Härigenom blir konkursdomstolen
oförhindrad att i jävsprocessen pröva även arbetsrättsliga fordringar. Vill
parterna fl en fullständigare prövning i den ordning som föreskrivs i lagen om
rättegängen i arbetstvister, kan de inleda särskild rättegång om fordringen
enligt denna lag. I jävsprocessen får fordringen då enligt 109 ii konkurslagen
fastställas till det belopp som kan komma att bestämmas i den särskilda
rättegången.

Problem
av liknande slag som de jag nu har berört kan uppkomma även i andra
konkursrältsliga sammanhang. Exempelvis kan i ell konkursan-sökningsmäl tvist
uppkomma, huruvida konkurssökanden - en arbetstagare har den fordran som
åberopas som grund för arbetsgivarens försättande i konkurs. Eftersom en sädan
tvist skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister, skulle
konkursdomstolen inte självständigt kunna pröva denna fräga utan vara tvungen
att hänvisa tvisten till särskild rättegång i den ordning som föreskrivs i
denna lag. Detta är dock uppenbarligen inte någon tillfredsställande lösning.
På grund härav bör elt särskilt undantag uppställas för alla mäl som skall
handläggas av tingsrätt med tillämpning av konkurslagen, Samma undantag bör
även uppställas för mäl som skall handläggas enligt ackordslagen, eftersom
motsvarande problem kan uppkomma även i dessa mål.

Enligt
utredningens förslag skall skadeståndsanspråk som grundas på ett anställningsförhållande
handläggas i samma ordning som andra arbetstvister. Detta gäller även
skadestånd i anledning av brott. Ett undantag föresläs dock för det fall alt
talan förs tillsammans med åtal för brottet. Detta undantag har inte mött
någon erinran under remissbehandlingen. Däremot anser några remissinstanser att
lagen över huvud taget inte skall tillämpas pä talan om skadestånd i anledning
av brott. För egen del finner jag det emellertid uppenbart att det inte går
alt uppställa ett generellt undantag för tvister om ersättning för skada som
uppkommit genom brott. 1 den män den skadegörande handlingen utgör elt
kontraktsbrott, synes det inte tillfredsställande att frågan om påföljden för
detta kontraktsbrott inte kan avgöras i samma ordning som i övrigt gäller för
brott mot anställningsavtalet. Ett sådant undantag skulle vidare skapa
svårbemästrade problem i forumhänseende. Frågan om lagens tillämpning skulle
nämligen dä bli beroende av om den skadegörande handlingen oavsett om ätal
väcks eller inte dessutom utgör brottslig gärning. 1 likhet med utredningen
anser jag därför att lagen i och för sig bör tillämpas på varje
skadeståndsanspråk som grundas

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 104

på
eu anställningsförhållande, Lagen bör dock givetvis inte gälla, om talan om
sådant anspråk förs i samband med åtal för brott. 1 så fall skall bestämmelserna
om rättegängen i brottmål i stället tillämpas, 1 praktiken torde de flesta
anspråk pä skadestånd i anledning av brott komma att handläggas i denna
ordning. Nägon risk för att AD med den nu förordade lösningen skall tillföras
elt flertal skadeståndsmål föreligger därför knappast.

En
remissinstans har ifrågasatt om inte ett undantag bör göras för mål som avser
återkrav av felaktigt utbetald lön. Jag kan emellertid inte finna att sådana
mål pä något avgörande sätt skulle skilja sig från andra arbetstvister. Jag är
alltså inte beredd alt uppställa ell särskilt undantag för mål av denna
beskaffenhet.

Som utredningen utan
erinran frän remissinstanserna föreslagit bör däremot mäl om ersättning för
yrkesskada undantas frän lagens tillämpning. Sådana mål har knappast något
arbetsrättsligt inslag som motiverar specialbehandling. Vidare är målen ofta
utredningsmässigt svårbemästrade. Regleras ersättningsfrågan i kollektivavtal,
bör tvist om kollektivavtalets rätta innebörd dock prövas i samma ordning som
andra arbetstvister. Undantaget för mål om ersättning för yrkesskada bör alltså
begränsas till sädana fall när tvisten inte rör kollektivavtals rätta innebörd.

Som utredningen framhållit
uppkonimer särskilda problem när det gäller arbetstagare i offentlig
verksamhet. De undantag från lagen som kan behöva uppställas för sädana
arbetstagare behandlas i avsnitt 5,7,

Några
andra undantag utöver dem som nu har genomgåtts har jag inte funnit anledning
att uppställa. I övrigt bör lagen alltså vara tillämplig på alla tvister som
rör förhällandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Enligt utredningens
förslag skall härvid som arbetstagare anses även s, k. beroende uppdragstagare,
dvs. sådana som utan att anställningsförhållande föreligger utför arbete för
annans räkning och därvid till denne intar en beroende ställning av väsentligen
samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. Detta förslag har
kritiserats av några remissinstanser, som anser att lagens tillämpningsområde
härigenom blir för vagt och dessutom onödigt vidsträckt. Jag har förståelse
för denna kritik. Visserligen skall tvister mellan uppdragsgivare och beroende
uppdragstagare f n, prövas av AD, om tvisten rör kollektivavtal eller tillämpning
av lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Någon ändring på denna punkt bör
givelvis inte ske. Om även andra tvister mellan sädana parter förs in under
lagen föreligger emellertid en risk för att AD kommer att tillföras tvister där
rättsfrågan är av annan än rent arbetsrättslig natur. Exempelvis torde
handelsresande, agenter, distributörer etc. i vissa fall kunna betraktas som
beroende uppdragstagare, och tvister rörande förhällandet mellan dessa och
deras uppdragsgivare kan givetvis komma att innefatta frågor av utpräglat
handelsrättslig natur. Som påpekats under remissbehandlingen skulle vidare
begreppet beroende uppdragstagare kunna ge upphov till svårigheter när det
gäller att avgöra om lagen är tillämplig på en viss tvist eller inle, Lagen bör
därför inte tillämpas

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 105

på
tvister mellan uppdragsgivare och beroende uppdragstagare i andra fall än när
tvisten rör kollektivavtal, föreningsrätt eller förhandlingsrätt.

Fränsett
sistnämnda undanlag bör tvister som inte grundar sig på ett
anställningsförhållande i princip inte kunna handläggas enligt den föreslagna
lagen. Under remissbehandlingen har visserligen ifrågasatts om inte lagen bör
göras tillämplig även pä tvister mellan en förening av arbetsgivare eller
arbetstagare å ena sidan och medlemmar eller förutvarande medlemmar i sädan
förening ä andra sidan. Jag anser dock inte att detta skulle vara lämpligl.
Även om frågor med arbetsrättslig anstrykning någon gång skulle kunna uppkomma
också i sådana tvister, är dessa dock generellt sett av ett annat slag än
tvister rörande anställningsförhållanden. De bör därför även i fortsättningen
handläggas vid allmän domstol.

Enligt
utredningens förslag kan lagen om rättegången i arbetstvister under vissa
förutsättningar tillämpas även på tvister som inte utgör arbetstvister.
Utredningen framhåller att det ibland kan vara lämpligt från processekonomisk
synpunkt att en tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare, som inte angår
anställningsförhållandet mellan dem, får handläggas gemensamt med en
arbetstvist mellan dessa parter. Pä grund härav föreslär utredningen en
bestämmelse,enligt vilken sådan gemensam handläggning(s. k, kumulation) kan ske
om parterna är överens orn det och dessutom rätlen med hänsyn till utredningen
och övriga omständigheter finner denna handläggning lämplig. Under
remissbehandlingen har detta förslag utsatts lör viss kritik. Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet anser bestämmelsen mindre lämplig och
förordar att den utgår, SAF, AD:s ordförande och juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet anser att något krav på att parterna skall vara överens
om gemensam handläggning inte bör uppställas. Övriga remissinstanser lämnar
bestämmelsen utan erinran.

Jag
delar uppfattningen att det mänga gånger kan vara lämpligt att parterna i en
arbetstvist kan få alla sina rättsliga mellanhavanden behandlade i samma
rättegång, även om vissa tvistefrågor inte hänför sig till deras
anställnings-förhällande, I och för sig kan det sägas ligga en riktig tanke i
att ingen skall kunna tvingas få en tvistefråga prövad i en annan
rättegångsordning än som egentligen gäller för den. Något ovillkorligt krav pä
att parterna skall vara överens för att gemensam handläggning skall kunna ske
bör dock inte uppställas. Ett sådant krav skulle i vissa fall kunna begränsa
möjligheterna till sädan handläggning i alltför hög utsträckning. Särskilt när
frågan har ett sådant samband med anställningsförhållandet, att det ter sig
naturligt och ändamålsenligt att den behandlas samtidigt med arbetstvisten,
synes detta krav inte vara nödvändigt, I stället bör det läggas på domstolen
att med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter avgöra om gemensam
handläggning är lämplig och därför bör tillåtas. Därvid utgör naturligtvis
parternas inställning till denna fräga en viktig omständighet. Med denna
jämkning kan jag alltså tillstyrka utredningens förslag,

Äv
allmänna regler följer att tvister .som skall handläggas enligt lagen

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 106

om
rättegängen i arbetstvister i stället kan genom avtal hänskjutas till avgörande
av skiljemän, I utredningens lagförslag har tagils in en erinran om detta.
Utredningsförslaget innehåller emellertid även tvä undantag härifrän. Det ena
undantaget avser tvister rörande förklaring enligt 7 i; lagen (1928:253) om kollektivavtal
att kollektivavtal inte skall gälla eller att part skall vara befriad från
förpliktelse enligt sådant avtal. Detta undantag, som hämtats frän 11 ii andra
stycket LAD, har allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Även jag finner
detta undantag vara lämpligt. Det andra undantaget gäller tvister rörande
föreningsrätt. Som SAF och AD:s ordförande framhållit bör emellertid detta
undantag, i överensstämmelse med .'\D:s praxis, begränsas till avtal om
framtida tvister rörande föreningsrätt. Slutligen har TCO föreslagit att ett
undantag bör uppställas även för tvister rörande trakasserier av skyddsombud
och tvister rörande fackliga förtroendemäns ställning pä arbetsplatsen. Detta
förslag är jag emellertid inte beredd att biträda. Vad beträffar tvisterom
skyddsombuds rätt till skadestånd av arbetsgivaren framhölls vid tillkomsten av
arbetarskyddslagen (1949:1), att hinder inte bör föreligga att genom avtal
hänskjuta sädan tvist till avgörande av skiljemän (prop. 1948:298 s. 240), Det
förslag till bl.a. lag om facklig förtroendemans ställning pä arbetsplatsen,
som kommer att anmälas senare i dag (prop. 1974:88), utgär frän samma
uppfattning beträffande tvister om tillämpning av denna lag. Jag finner inte
anledning all i förevarande lagstiftningsärende inta en annan ståndpunkt.

5.3
Gränsdragningen mellan arbetsdomstolens och tingsrätternas behörighet

Enligt
nuvarande behörighetsregler skall AD pröva mäl om kollektivavtal. Härmed
förstås enligt 11 ii LAD tvister om kollektivavtals giltighet, bestånd eller
rätta innebörd, tvister huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal
eller mot föreskrift i kollektivavtalslagen samt tvister om påföljd av sådant
förfarande, AD är vidare behörig att pröva mäl om tillämpning av vissa lagar -
t, ex, semesterlagen - om tvisten rör arbetstagare vars anställningsförhållande
reglerasav kollektivavtal. Enligt andra lagarankommer det på AD att ta upp och
avgöra vissa mäl, oavsett om ett kollektivavtalsreglerat
anställningsförhållande föreligger eller inte. Sålunda skall AD enligt lagen om
förenings- och förhandlingsrätt döma i alla mäl som avser tillämpningen av
denna lag. Slutligen gäller enligt lagen om anställningsskydd att mål om
tillämpning av denna lag prövas av AD, om tvisten rören organiserad
arbetstagare eller en arbetstagarorganisation som för talan för egen del om
skadestånd på grund av lagen. Arbetstvister som inte skall prövas av AD
handläggs vid allmän domstol.

Utredningens
förslag innehåller vissa avvikelser från de nu gällande behörighetsreglerna,
Enligl huvudregeln i förslaget är AD behörig att pröva tvister om
kollektivavtal och andra tvister mellan arbetsgivare och arbets-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 107

tagare
vilkas anställningsförhållande regleras av kollektivavtal. Utredningen
framhåller att denna regel innebären förenkling jämfört med de nuvarande ganska
invecklade behörighetsreglerna i 11 ii LAD. Regeln syftar vidare till att i
större utsträckning än f n. göra det möjligt att alla tvistefrågor i ett och
samma anställningsförhållande handläggs i samma rättegång. Den förordade
huvudregeln kompletteras i utredningens förslag av en tilläggsregel -som tar
sikte på tvister avseende tid dä avtalslösl tillstånd har rätt. Enligt denna
regel är AD behörig att pröva även tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare
vilkas anställningsförhållande brukar regleras av kollektivavtal. Från dessa
regler föreslår utredningen vissa undantag. Ett undantag avser tvister om
turordning vid uppsägning, vid permittering, vid återintagning efler
permittering eller vid ny anställning till vilken arbetstagare har företrädesrätt.
Sädana tvister skall prövas exklusivt av AD, även om anställningsförhållandet
varken regleras eller brukar regleras av kollektivavtal och även såvitt gäller
oorganiserade arbetstagare. Däremot skall tvister som rör frågan om en
arbetstagare över huvud taget har företrädesrätt till ny an-stiillning prövas
enligt huvudregeln. Ett annat undantag gäller tvister om tillämpning av bl, a.
lagen om förenings- och förhandlingsrätt, 1 likhet med vad som gäller f n. skall
sådana tvister alltid tas upp av AD, Ett iredje undantag föresläs beträffande
tvister om tillämpning av lagen om anställningsskydd (1974:12), Enligt detta
förslag skall talan om skadestånd, som en arbetstagarorganisation utför för
egen del, prövas av AD oavsett om organisationen är eller brukar vara bunden av
kollektivavtal, Tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare prövas däremot
enligt den förut nämnda huvudregeln. Sädana tvister skall alltså tas upp av AD
endast om anställningsförhållandet regleras eller brukar reglerasav
kollektivavtal, Tvistersom inte skall prövas av AD enligt de nu nämnda reglerna
skall tas upp av tingsrätt.

Under
remissbehandlingen har de föreslagna forumreglerna i allmänhet godtagits eller
lämnats utan erinran. Några remissinstanser framhåller dock att reglerna är
komplicerade och kan ge upphov till tillämpningssvårigheter. Flera
remissinstanser vänder sig särskilt mot regeln att AD är behörig att pröva
tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare vilkas anställningsförhållanden
brukar regleras av kollektivavtal, Äv dessa remissinstanser anser vi,ssa att
denna regel är för obestämd föratt kunna användas som forumregel, medan andra
menar att bestämmelsen måste omarbetas sä att den ger klart uttryck åt vad den
är avsedd att täcka. Ett par remissinstanser kritiserar även den föreslagna
forumregeln for tvister om tillämpningen av lagen om anställningsskydd. Enligt
dessa remissinstanser bör denna forumregel vara sä utformad, att talan som en
organisation utför för egen del och talan som förs för en medlem i
organisationen alltid kan tas upp av samma domstol.

Som
utredningen framhållit är det givetvis angeläget att reglerna om gränsen
mellan AD:s och tingsrätternas behörighet blir sä enkla och lättillämpade

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 108

som
möjligt. Dessutom bör eftersträvas att alla tvistefrågor som uppkommer i ett
och samma anställningsförhållande kan handläggas vid samma domstol. Den av
utredningen föreslagna huvudregeln tillgodoser båda dessa önskemål. Genom de
tilläggs- och undantagsregler som utredningen samtidigt föreslagit ger
emellertid hela regel komplexet intryck av att vara ganska svårtillämpat, och
som utredningen själv framhållit kan de föreslagna reglerna även leda till
mindre tillfredsställande resultat i vissa fall. Eftersom de olika reglerna
uppbärs av skilda syften är det visserligen naturligt, att de har tätt en olika
utformning i olika fall. Olägenheterna härav bör inte heller överdrivas. Som
bl. a, AD:s ordförande framhållit skulle dessa troligen inte i praktiken komma
att bli särskilt framträdande. Emellertid bör del enligt min mening vara
möjligt att åstadkomma enklare regler utan att de krav som i övrigt kan ställas
pä regleringen behöver efterges.

Vid fördelningen av
arbetstvister mellan AD och tingsrätterna bör givetvis en ledande tanke vara
att till AD hänföra i huvudsak endast tvister som är av principiell betydelse
från arbetsrättslig synpunkt. Som jag tidigare har nämnt bör ju tyngdpunkten i
ADrs dömande verksamhet ligga på sådana tvister. Mot denna bakgrund synes mig
en naturlig utgångspunkt vara att skilja mellan sädana fall, när förhandlingar
rörande tvistefrågan kan påkallas enligt lagen om förenings- och
förhandlingsrätt, och sådana fall när detta inte kan ske. I enlighet med mitt
förslag skall ju sädana förhandlingar normalt ha ägt rum, innan en tvist fär
komma under AD:s bedömande. Som jag förul har angett har delta krav uppställts
för alt AD skall komma all tillföras endast väl förberedda tvister av mera
principiell karaktär. Rätt att påkalla sädana förhandlingar föreligger pä hela
den organiserade sektorn av arbetsmarknaden beträffimde alla tvistefrågor som
kan uppkomma i förhällandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Undantag
gäller endast i vissa fall på det offentliga området. Detta återkommer jag till
i avsnitt 5,7, I övrigt synes del från den nu anlagda synpunkten inte föreligga
någol hinder mot att göra AD till behörig domstol för alla tvister mellan
organiserade parter. Huruvida anställningsförhållandet regleras av
kollektivavtal eller ej saknas däremot betydelse från denna synpunkt, I tvister
mellan oorganiserade parter saknas å andra sidan sädan förhandlingsrätt. Dessa
tvister bör därför inte tas upp av AD utan först behandlas vid tingsrätt.
Fördelningen mellan AD och tingsrätterna synes alltså böra ske på så sätt alt
AD blir behörig domstol lör mål som rör organiserade parter, medan övriga
tvister hänförs till tingsrätt. En sådan regel, som har förebild i 42 ii lagen
om anställningsskydd, är enkel att tillämpa och medger att alla tvistefrågor i
ett anställningsförhållande kan tas upp av sanmia domstol. Regeln innebär
vidare att tvister som hänför sig till tid då avtalslöst tillstånd har rått
alltid kan prövas av AD. Regeln löser även det problem beträffande tvister om
tillämpning av lagen om anställningsskydd, som några remissinstan.ser har pekat
pä.

Vad
jag nu har sagt tar främst sikte på sädana fall när talan vid AD förs av en
organisation för egen del eller - med stöd av den talerättsregel

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 109

som
jag tidigare har förordat - för en medlems räkning. En fråga för sig är om även
en medlem, vars organisation undandrar sig att föra hans talan, skall ha rätt
alt föra talan vid AD, 1 detta fall föreligger en risk för att målet inte pä
samma sätt som när en organisation för medlemmens talan kommer att vara
förberett genom förhandlingar mellan parterna. Rätt att påkalla förhandling
enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt tillkommer nämligen inte
enskilda medlemmar utan endast deras organisationer. Del tidigare förordade
kravet att förhandling skall ha ägt rum, innan tvisten tas upp till prövning av
AD, kan därför inte upprätthällas i detta fall. Med hänsyn härtill skulle det
kunna te sig följdriktigt att enskilda medlemmar som saknar stöd av sin
organisation inte tilläts väcka talan vid AD utan i stället får vända sig till
tingsrätt. Under remissbehandlingen har i några yttranden förordats en sädan
bestämmelse, I likhet med utredningen anser jag emellertid inte påkallat att
nu göra någon ändring i de regler om enskild medlems rätt att väcka och ulföra
talan i AD som gällt alltsedan domstolens tillkomst. De fall när en medlem inte
nöjer sig med organisationens beslut att målet ej bör prövas i AD torde, som
hittills, bli rätt fåtaliga. Även om medlemmen inte själv har rätt till förhandling
med motparten har vidare hans organisation vanligtvis förhandlat för hans
räkning också när den sedermera undandragit sig att föra hans talan i AD, Som
utredningen framhållit skulle det även vara klart olämpligt om en
kollektivavtalstvist kom att prövas av nägon annan domstol än AD, som ju har
särskild sakkunnighet och erfarenhet av sådana tvister. Den förut förordade
forumregeln bör alltså gälla vare sig lalan förs av en organisation eller av en
medlem som saknar organisationens stöd.

I
övrigt kan anledning finnas att överväga undantag i vissa hänseenden frän denna
forumregel. Med hänsyn till värdet av enhetliga forumregler bör det dock krävas
starka skäl för all uppställa sådana undantag.

Enligt
nuvarande forumregler ankommer det på AD att pröva vissa slags tvister även om
de rör oorganiserade arbetstagare. Sålunda skall AD döma i alla mäl som rör
tillämpningen av lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Vidare är AD behörig
domstol i mäl mot arbetsgivare, som i strid mot arbetarskyddslagen (1949:1)
eller lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder har hindrat
skyddsombud eller företrädare enligt sistnämnda lag att fullgöra sina uppgifter
eller som på grund av denna deras verksamhet försämrat deras arbetsförhållanden
eller anställningsvillkor eller skilt dem från deras anställning. Slutligen
skall AD ta upp och avgöra mål om skadestånd enligt 16 ii
statstjänstemannalagen (1965:274) eller 4 ii kommunaltjänstemannalagen
(1965:275) för otilläten stridsätgärd. Enligt utredningen bör nägon ändring i
den bestående ordningen inte göras i dessa fall. Jag delar denna bedömning, som
allmänt godtagits under remissbehandlingen.

Som
förut nämnts anser utredningen alt tvister om turordning vid uppsägning,
permittering eller återanställning skall prövas av AD som enda behöriga domstol
även såvitt gäller oorganiserade arbetstagare. Denna stånd-

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 110

punkt
har under remissbehandlingen endast föranlett det påpekandet, att även tvister
om företrädesrätt till ny anställning bör behandlas på samma sätt som dessa
turordningstvister. För egen del vill jag erinra om att frågan om den
processuella behandlingen av tvister om turordning enligt lagen om
anställningsskydd berördes vid tillkomsten av denna lag. Chefen för dåvarande
inrikesdepartementet förklarade dä att några processuella regler som garanterar
en samlad prövning för alla berörda arbetstagare inte behövde tillskapas, om
sanklionssystemet vid brott mol lurordningsbestämmelserna - på sätt som skedde
- begränsades till att avse endast skadestånd (prop, 1973:129 s. 184), Jag
finner inte anledning att i detta lagstiftningsärende inta en annan ståndpunkt.
För övrigt torde det inte vara möjligt att få till stånd en samlad prövning av
turordningstvisterna, även om de hänförs till en enda domstol. Enligt lagen om
anställningsskydd gäller ju olika talefrister när förhandlingar rörande
tvistefrågan har påkallats och när sä inte har skett. Något undantag från den
förut förordade huvudregeln bör alltså inte uppställas för turordningstvisler.

Utredningen
har vidare dragit upp frågan om behovet av en särskild forumregel för tvister
rörande stridsåtgärder. Om en stridsåtgärd vidtagits i strid mot bestämmelser i
kollektivavtal eller kollektivavtalslagen och även arbetstagare, som inte
omfattas av dessa bestämmelser, deltagit i denna åtgärd, föreligger nämligen
ett starkt intresse av au stridsåtgärdsfrågan kan prövas i ett sammanhang i AD.
Utredningen anser emellertid att lösningen av denna fråga bör anstå till dess
arbetsrättskommittén slutfört sitt arbete. Under remissbehandlingen har
arbetsrättskommittén instämt i detta uttalande. Även jag är av samma
uppfattning.

Slutligen
ifrågasätter utredningen om ivisler som enbart rör ostridiga krav bör undantas
från AD:s behörighetsområde. Utredningen framhåller att det uppenbarligen inte
skulle vara tillfredsställande om AD kom att tjänstgöra som inkassodomstol.
Risken härför bör emellertid enligt utredningen motverkas genom att en
möjlighet öppnas att i dessa fall erhålla en summarisk prövning vid allmän domstol.
Utredningen föreslår därför att lagen (l947:638)om betalningsföreläggande
förvissa fordringar pä arbetslön m, m. ersätts av en lag som gör det möjligt
att vid tingsrätt ansöka om lagsökning eller belalningsföreläggande beträffande
alla fordringar som kan uppkomma i ett anställningsförhållande. Jag biträder
detta förslag, som lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Som
utredningen framhållit kan det ibland vara fördelaktigt om en arbetstvist, som
enligt huvudregeln skall avgöras av tingsrätt, kan handläggas gemensamt med en
arbetstvist vid AD. Utredningens förslag innehåller en bestämmelse som medger
sädan gemensam handläggning, om parterna är överens om det samt AD finner denna
handläggning lämplig. Denna bestämmelse har allmänt godtagits under remissbehandlingen.
Några remissinstanser anser dock att kravet pä att parterna skall vara överens
bör utgå. Av vad jag tidigare har anfört beträffande den motsvarande bestäm-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 111

melsen
om gemensam handläggning av en arbetstvist med en tvist av annat slag (se
avsnitt 5,2) framgår att jag delar denna synpunkt. Med denna jämkning
tillstyrker jag den av utredningen föreslagna bestämmelsen,

I
utredningens förslag återfinns vissa regler om vad som skall iakttas när en
arbetstvist instämts till tingsrätt i stället för till AD och tvärtom. Enligt
dessa regler skall tvisten då överlämnas till rätt domstol, om part yrkar det.
Därvid skall lalan anses väckt redan när ansökan om stämning kom in till den
första domstolen. Genom denna regel förhindras att talerätten preskriberas i
dessa fall. Utredningens förslag i denna del har allmänt godtagits under
remissbehandlingen. Även jag finner förslaget lämpligt.

5,4
Arbetsdomstolens organisation och sammansättning

I
fräga om AD:s sammansättning gäller särskilda regler som ger domstolen en
särprägel gentemot flertalet övriga dömande organ. AD består av ordförande och
åtta andra ledamöter. Endast ordföranden är heltidsanställd vid AD, medan
övriga ledamöter innehar sitt uppdrag vid sidan av sin ordinarie gärning.
Ledamöterna kan indelas i två grupper. Den ena gruppen utgörs av ordförande,
vice ordförande och ytterligare en ledamot. Dessa s. k, ämbetsmannaledamöter
fär inte företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. De förordnas av
Kungl. Maj:t för viss tid. Ordföranden och vice ordföranden skall ha
domarkompetens och vara erfarna i domarvärv. Den tredje ämbetsmantialedamoten
skall ha särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden och därmed
förbundna avtalsfrägor. För varje ämbetsman-naledamot skall finnas tvä
ersättare. Den andra ledamotsgruppen består av ledamöter som utsetts efter
förslag av parterna på arbetsmarknaden. Dessa ledamöter, som skall ha
erfarenhet och kunnighet i arbetsförhållanden, är inte att betrakta som
intresserepresenlanter i egentlig mening. Meningen är att AD genom dessa
ledamöter skall fä den sakkunskap som behövs om förhållandena pä
arbetsmarknaden och de rättsuppfattningar som utbildats pä delta område, Äv
ledamötema, vilka förordnas av Kungl. Maj:t för tvä är i sänder, utses två
efter förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd och två
efter förslag av LO, Dessutom finns två särskilda ledamöter, varav en
företräder de offentliga arbetsgivarna och en utses efter förslag av TCO, I mål
där offentlig arbetsgivare är part och i tjänstemannamål inträder dessa
särskilda ledamöter i stället för en av de andra ledamöterna på
arbetsgivarsidan eller arbetstagarsidan. För varje ledamot skall finnas tre
ersättare. Vid förfall för både ledamot och ersättare kan ordföranden kalla
annan lämplig person i stället (s. k. tillfällig ersättare).

Denna
blandade sammansättning av ämbetsmannaledamöter och framträdande företrädare
för arbetsmarknadsorganisationerna har visat sig ändamålsenlig, AD har genom
sin sammansättning kunnat uppträda med den auktoritet som är nödvändig för att
dess avgöranden skall vinna allmän efterföljd pä arbetsmarknaden. Anledning att
nu gä från denna ordning

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 112

finns
givetvis inte. Med hänsyn till att ledamöterna tas ur en begränsad krets av
personer som kan avsätta endast en mindre del av sin arbetstid för domstolens
räkning bör även ersättare finnas för dem. Om varken ledamot eller ersättare
kan tjänstgöra bör som hittills en s, k, tillfällig ersättare kunna tillkallas,
1 likhet med utredningen anser jag dock att det nuvarande bruket av sädana
ersättare bör begränsas sä långt det är möjligt.

En reform av rättegängen i
arbetstvister enligt de riktlinjer som jag förut har dragit upp kommer
uppenbarligen att medföra en ökad arbetsbelastning vid AD. Domstolens
arbetsbörda kan även väntas öka kraftigt pä grund av de andra reformer som
håller pä att genomföras eller redan har genomförts på arbetsrättens område. En
ofrånkomlig följd av dessa reformer är alltså att AD:s nuvarande arbetskapacitet
förstärks. Som jag har framhållit i avsnitt 5,1 synes en realistisk bedömning
vara att utgå från att AD skall kunna fullgöra sina nya arbetsuppgifter inom
ramen för en fördubbling av domstolens ledamöter, åtminstone såvitt gäller de
ledamöter som utses efter förslag av parterna på arbetsmarknaden. Genom denna
utökning kan domstolen arbeta i flera sammansättningar på en gäng, och
domstolens arbetskapacitet bör vid ett effektivt utnyttjande härav kunna ökas
till mer än det dubbla. En fördubbling av ledamotsanlalel bör dock inte medföra
att domstolen formellt indelas pä särskilda avdelningar. Något egentligt behov
härav kan inte anses föreligga. En sädan indelning skulle dessutom kunna leda
till att olika praxis utbildas vid de olika avdelningarna, I likhet med
utredningen och LO anser jag att ledamöterna i stället bör cirkulera inom
domstolen i sä stor utsträckning som möjligt.

I fråga om
ämbetsmannaledamöterna vid AD innebär utredningens förslag, att tvä
heltidstjänster inrättas som ordförande, att antalet tjänster som vice
ordförande också utökas till två, varav i varje fall den ena ombildas till
heltidstjänst, samt att ytterligare två tjänster tillsätts som
ämbetsman-naledamot i domstolen. Under remissbehandlingen har detta förslag
mött erinran frän LO och AD:s ordförande, LO föreslår att båda befattningarna
soni vice ordförande omgående inrättas som heltidstjänster, AD:s ordförande
anser alt antalet heltidsanställda ordförande bör bestämmas till högst tre,
medan vice ordförandena, som ocksä bör vara högst tre, inte bör inneha detta
uppdrag som heltidstjänst utan enbart vid sidan av sin ordinarie gärning.

Som utredningen framhållit
barden ende f n. heltidsanställde ledamoten vid AD domstolens ordförande
inte minst under senare är haft en utomordentligt tung arbetsbörda. Det har
också visat sig svårt för domstolens vice ordförande att, vid sidan av sina
ordinarie arbetsuppgifter, avlasta ordföranden i nägon mera betydande män. Som
jag tidigare nämnt bör en fördubbling av de övriga ledamöterna i domstolen
medföra att domstolens möjligheter att avgöra mål kan ökas väsentligt. Därvid
måste uppenbarligen en utökning ske även av de heltidsanställda ledamöterna.
Som jag nämnt i avsnitt 5,1 är det i dagens läge utomordentligt svårt att
bedöma vilken

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 113

omfattning måltillströmningen till AD kan fä i framliden.
Det är därför inte möjligt att nu bedöma om flerän tvä heltidstjänster
kommeratl behövas. Emellertid bör man redan vid den genomgripande
omorganisation av AD som nu är aktuell ta ställning till i vilken form elt
eventuellt kommande önskemål härom bör tillgodoses. Härvid kan man gå till väga
på tvä sätt. Antingen kan man enligt utredningens och LOrs förslag ombilda
tjänsterna som vice ordförande till heltidstjänster. Eller också kan man som
ADrs ordförande föreslagit utöka de fast anställda ordförandena till tre. För
egen del föredrar jag detta senare alternativ. Uppgiften att mera regelbundet
tjänstgöra som ordförande i målen bör enligt min mening vila pä
befattningshavare som innehar ställning som ordinarie ordförande i domstolen.
Det bör alltså redan nu slås fast i lagen att AD kan bestå av tre ordförande.
Äv vad jag nyss har sagt framgår att det emellertid f n. är tillräckligt med
två ordförande. Skulle arbetsläget i framtiden bli sådant att ytteriigare en
ordförande behöver utses, bör även en tredje vice ordförande kunna tillsättas.
Även beträffande vice ordförande bör alltså fastsläs all de kan vara tre. När
det däremot gäller de återstående befattningarna som ämbetsmannaledamot synes
det vara tillräckligt med två sädana tjänster.

Enligl utredningens förslag skall ämbetsmannaledamöterna
förordnas av Kungl, Maj:t för tre är. Ordförandena skall inneha annan ordinarie
domartjänst medan vice ordförandena, som skall vara lagkunniga och erfarna i
domarvärv, bör inneha sädan tjänst. De återstående ämbetsmannaledamöterna
skall ha särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden. Under
remissbehandlingen ansluter sig SACO och SR till förslagel att ordförande skall
och vice ordförande bör inneha annan ordinarie domarljänsl. Ett flertal andra
remissinstanser, däribland högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter,
JK, DON och 1972 års domarutredning, avstyrker dock detta förslag.
Regeringsrättens ledamöter anser att domare med heltidstjänst i AD bör ha
ordinarie anställning i den domstolen.

1 förarbetena till den av riksdagen nyligen slutligt
antagna regeringsformen anförs att del med domstolarnas självständiga ställning
rimmar bäst alt de dömande befattningshavarna i största möjliga utsträckning
utgörs av befattningshavare som åtnjuter ett sådant anställningsskydd som
tillkommer ordinarie domare. Samtidigt uttalas dock att bl, a, AD arbetar under
så speciella förhållanden att det kan vara motiverat alt ledamötema där även i
fortsättningen förordnas endast för viss lid. 1 likhet med utredningen delar
jag denna ståndpunkt. En förutsättning för att AD skall kunna fylla sin uppgift
att slita tvister mellan parterna på arbetsmarknaden är nämligen att dessa
känner förtroende för domstolen och dess befattningshavare: Brister detta
förtroende, minskar domstolens betydelse i motsvarande mån. Ordförandena i AD
bör av denna anledning inte ges ordinarie anställning i den domstolen utan som
hittills förordnas med arvodestjänst endast för begränsad lid. Självfallet kan
nytt sådant förordnande meddelas när denna tid löpt ut.

8 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 77

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 114

Genom
det föreslagna kravet alt ordförandena i AD skall inneha annat ordinarie
domarämbete har utredningen emellertid pä en omväg velat tillförsäkra dem
samma anställningstrygghet och självständiga ställning som tillkommer domare i
andra domstolar. Samtidigt förutsätter utredningen all till ordförande i första
hand utses justitieråd eller regeringsråd, som i sådant fall skall vara
tjänstlediga från denna tjänst under tiden för förordnande som ordförande i
AD. För egen del vill jag till en början framhälla, alt nägot större behov av
en sådan ordning som föreslagits av utredningen inte torde föreligga. Hittills
har det inte varit aktuellt att pä grund av mistal förtroende underiäla
föriängt förordnande för någon ordförande i AD, och det är inle sannolikt att
någol sådant kommer att inträffa i framtiden. Även om sä skulle bli fallet, kan
det tas för visst att denne därvid kommer att beredas annan likvärdig tjiinst.
Som framhållits under remissbehandlingen kan den föreslagna ordningen vidare fl
konsekvenser, som från olika synpunkter ler sig mindre tillfredsställande.
Beträffande högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter har sedan gammalt
gällt alt de skall uppehålla sin tjänst i dessa domstolar och alt som följd
härav vikarier inte skall kunna förordnas. Denna princip har kommit till
uttryck i en särskild bestämmelse i den alltjämt gällande regeringsformen,
Visseriigen har denna bestämmelse inle medtagits i den nya regeringsformen, men
detta innebär inte någon ändring i det synsätt som legat bakom bestämmelsen.
Det skulle inte vara nägon lycklig utveckling om antalet justitieråd och
regeringsråd kom att öka till följd av att de togs i anspråk för tjänstgöring i
annan befattning. För högsta domstolen och regeringsrätten skulle en sådan
utveckling också kunna medföra svårigheter av praktisk art. Slutligen skulle
ett krav på att ordförande i AD skall inneha annan ordinarie domartjänst kunna
onödigtvis begränsa kretsen av personer frän vilka ordförandena kan hämtas.

Äv de skäl som jag nu
redovisat har jag efter samråd med chefen för justitiedepartementet kommit till
den uppfattningen att de nuvarande reglerna om förordnande av ämbetsmannaledamöter
i AD inte bör ändras på annat sätt än att förordnandetiden enligt utredningens
av ingen remissinstans kritiserade förslag bestäms till tre är. Beträffande
ordförande och vice ordförande bör alliså endast krävas att de är lagkunniga
och erfarna i domarvärv. De återstående ämbetsmannaledamöterna bör liksom
hittills ha särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden.

Med
kravet alt ordförande skall vara lagkunnig och erfaren i domarvärv kan det
emellertid inträffa alt innehavare av annan ordinarie domartjänst än för
justitieråd eller regeringsråd förordnas att vara ordförande i AD, Med
tillämpning av gällande regler om förening av tjänst inträffar dä att vederbörande,
om han inte begär entledigande frän sin domartjänst, förenar sin arvodestjänst
i AD med sin ordinarie domartjänst från vilken han är tjänstledig. Härigenom
uppkommer den olägenheten att sistnämnda tjänst under avsevärd tid fär
uppehållas endast med vikariat. Denna olägenhet för den domstol, där
ifrågavarande tjänst är inrättad, bör undanröjas. I detta

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 115

fall,
liksom vad gäller vid förening mellan ordinarie tjänst och annan ordinarie
tjänst tillsatt med förordnande tills vidare, bör Kungl. Maj:t bemyndigas att
besluta att den ordinarie domartjänst, som ordförande i AD kan inneha i annan
domstol, fir föras över stat.

Vid
förfall för ordförande bör enligt utredningens mening endast annan ordförande
eller vice ordförande kunna inträda i dennes ställe. Detta är även enligt min
mening lämpligl. Beträffande envar av de övriga ämbetsmannaledamöterna
föreslår utredningen att tre ersättare skall finnas, dvs. en ersättare mer än
som f n, utses för dessa ledamöter. Bakgrunden till denna utökning är att del
särskilt på senare tid har varit vanligt att tillkalla s, k. tillfälliga
ersättare i deras ställe, vilket visar att det nuvarande antalet ordinarie
ersättare är för litet. Med hänsyn härtill kan jag i princip biträda
utredningens förslag, som lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Skulle
antalet vice ordförande i framtiden utökas till tre, torde det dock vara
tillräckligt med endast två ersättare för envar av dem. På grund härav bör f n.
endast slås fast att högst tre ersättare skall finnas för varje annan
ämbetsmannaledamot än ordförande.

Jag
övergår härefter till den grupp ledamöter vilka utses efter förslag av parterna
på arbetsmarknaden. Härvid uppställer sig till en början frågan vilka
organisationer som skall ha rätt att föreslå dessa ledamöter. Enligt
utredningens mening bör endast SAF och de offentliga arbetsgivarna samt LO, TCO
och SACO komma i fråga för representation i AD. Denna uppfattning kritiseras
av KFO, som anser att utrymme bör finnas även för representation från den
kooperativa sektorn, och SAC, som begär all bli representerad i domstolen när
mål behandlas som rör syndikalistiskt organiserade arbetstagare. Vidare
framhåller en minoritet inom Svenska kommunförbundet, att samtliga
huvudorganisationer pä arbetsmarknaden bör ha rätt att vara företrädda i AD när
det gäller mål som berör den egna organisationen.

Frågan
om rätten att föreslå ledamöter till AD har tidigare diskuterats vid åtskilliga
tillfällen. Statsmakterna har därvid hittills intagit den ståndpunkten att
endast de tongivande organisationerna på arbetsmarknaden bör beredas sådan representation.
Skälen härtill är flera. Vid ÄD:s tillkomst bereddes parterna på
arbetsmarknaden representation i domstolen för att denna därigenom skulle
tillförsäkras sakkunskap om avtalsförhållanden och synsätt på arbetsmarknaden i
allmänhet. Samtidigt räknade man med att AD pä sä sätt skulle tillvinna sig
förtroende hos dem, vars tvister AD hade att pröva. Av denna anledning ansågs
det även viktigt att detta representantskap hölls pä ett sä allmänt plan som
möjligt. Meningen var inte att ledamöterna skulle tjänstgöra som
intresserepresenlanter i egentlig mening, alltså som talesmän för de i varje
tvist deltagande parterna. Med hänsyn härtill avvisades bestämt tanken pä att
ledamöterna skulle växla efter målens beskaffenhet. Sammansättningen i AD
skulle i stället hällas sä konstant som möjligt.

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 116

Sedan
dessa principer lades fast, har enligt min mening inte något inträffat som
motiverar ett annat synsätt. Med hänsyn till den pägäende utvecklingen mot en
allt större utjämning av tidigare föreliggande skillnader mellan olika
arbetstagargrupper finns tvärtom ännu mindre anledning än tidigare alt låta
representationen växla från fall till fall. Men därmed minskar givetvis också
utrymmet för deltagande av ledamöter från ett flertal arbetsmarknadsorganisationer.
Vid en konstant sammansättning kan endast ell fätal organisationer göra
anspråk pä att bli representerade i domstolen. Vid utväljandet av dessa
organisationer bör uppenbariigen organisationernas representativa bredd fälla
utslaget. Det är hos de organisationer, vilka även utanför AD påverkar
rättsbildningen pä arbetsmarknaden, som man främst finner den representation pä
elt mera allmänt plan som förut har berörts. Det är vidare både naturiigl och
lämpligt att omfattningen av denna representation svarar mot det antal mäl som
kommer frän motsvarande sektor på arbetsmarknaden. Utredningens förslag innebär
att Kungl. Maj:t av ledamötema på arbetsgivarsidan skall utse fyra efter
förslag av SAF, en efter förslag av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
samt en såsom representant för staten som arbetsgivare, medan av ledamötema på
arbetstagarsidan fyra utses efler förslag av LO och två utses efter förslag av
TCO. Vidare skall tre ersättare för varje ledamot utses pä motsvarande sätt,
dock att två av ersättarna för de båda TCO-ledamöterna utses efter förslag av
SACO. Mot bakgrund av vad jag nyss har sagt utgör detta förslag enligt min
mening en lämplig avvägning mellan de olika intressen som kan göra sig gällande
i detta hänseende. Härigenom tillförsäkras domstolen den för verksamhetens
bedrivande nödvändiga förankringen hos organisationerna på arbetsmarknaden
samtidigi som ledamöter står till förfogande från de olika organisationerna i
en utsträckning som i huvudsak svarar mot målens fördelning pä arbetsmarknadens
olika sektorer. Jag ansluter mig således till detta förslag. Jag biträder även
utredningens förslag att förordnandetiden för ledamötema och ersättarna, på
samma sätt som för ämbetsmannaledamöterna, bestäms till tre är.

En särskild fråga som
återstår att besvara är hur representationen i domstolen bör utformas i del
enskilda fallet. Därvid bör till en början behandlas vilken sammansättning AD
skall ha vid huvudförhandling. Inom utredningen är meningarna delade i denna
fräga. Hälften av utredningens ledamöter anser att den nuvarande ordningen,
enligt vilken de offentliga arbetsgivarna och TCO endast företräds i vissa mäl
genom särskilda ledamöter, bör behållas. Övriga ledamöter i utredningen menar
att också de offentliga arbetsgivarna och TCO bör beredas permanent
representation i domstolen genom att antalet vid huvudförhandling tjänstgörande
ledamöter ökas frän sju till nio. Även bland remissinstanserna bryter sig
åsikterna i denna fräga. Röster höjs för häda de alternativ som inom
utredningen ställts mot varandra. Också andra lösningar föreslås. ADrs
ordförande och juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, som anser all
AD vid huvudförhandling inle

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 117

bör
beslå av fler än sju ledamöter, föreslår att man vid bestämmande av domstolens
sammansättning skall skilja mellan mål som inrymmer frågor av mer allmän
karaktär och mål som mera exklusivt berör ett visst avtalsområde. 1 de förra
målen skulle AD kunna ha en allsidig sammansättning av arbetsgivar- och arbetstagarledamöterna,
medan man beträffande de senare målen skulle kunna tänka sig en exklusiv
partsrepresentation.

Som
jag ser det är det en felaktig utgångspunkt att låta antalet tjänstgörande
ledamöter i AD bestämmas av hur de olika organisationerna därvid bör vara
representerade. I stället bör representationen anpassas efter hur mänga
ledamöter som bör tjänstgöra vid huvudförhandling föratt domstolen bäst skall
kunna utföra sin uppgift. Med denna utgångspunkt är det enligt min mening
uppenbart alt AD inte bör sammanträda med fler än de sju ledamöter som
domstolen f n. består av. ADrs ordförande har framhållit att det redan med
denna sammansättning föreligger betydande svårigheter att samla erforderiigt
antal ledamöter. Dessa svårigheter gör sig i särskild grad gällande när mål
skall sättas ut till fortsatt huvudförhandling eller till särskilt
överläggningssammanträde. En utökning av domstolen skulle givetvis öka dessa
svårigheter och även i andra avseenden göra domstolen mera otymplig. En sädan
utökning skulle vidare medföra inle önskvärd förskjutning i proportionen mellan
ämbetsmannaledamöterna och övriga ledamöter.

Jag kan alltså inte
biträda det av utredningens alternativ som innebär att antalet vid
huvudförhandling deltagande ledamöterökas. Detta betyder emellertid inte att
jag förordar att den nuvarande ordningen skall bestå. Som jag tidigare har sagt
pekar utvecklingen mot att det numera finns väsentligt mindre anledning än
tidigare att lägga avgörande vikt vid om de arbetsgivar- eller arbetstagariedarnöter
som deltar i avgörandet av ett visst mål är utsedda efter förslag av den ena
eller den andra organisationen. Ibland kan visserligen behovet av speciell
sakkunskap från det område, som ett mål härrör från, vara starkt framträdande.
Ofta rör målen dock frågor som är gemensamma eller eljest av allmän betydelse
för hela arbetsmarknaden, oavsett om målen kommer frän den ena eller den andra
sektorn, I dessa fall synes parternas organisationstillhörighet sakna betydelse
för ADrs sammansättning. Enligt min mening finns därför inte längre anledning
att behålla den nuvarande ordningen med särskilda ledamöter som inträder endast
i mäl frän vissa sektorer av arbetsmarknaden. I stället bör övervägas en
ordning där alla ledamöter i så stor utsträckning som möjligt deltar i den
dömande verksamheten. Härigenom kan domstolen i de mål, som är av allmän
betydelse för förhållandena pä arbetsmarknaden, fl den allsidiga sammansättning
som därvid är önskvärd. Samtidigt kan ledamöterna bibringas den erfarenhet av
AD:s dömande verksamhet som är nödvändig för att de skall kunna fylla sin
funktion som domare i domstolen. Genom denna ordning befrämjas även
kontinuiteten i domstolens arbete. När det gäller tvister som mera exklusivt
berör ett visst avtalsområde, främst

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 118

mäl
om tolkning av kollektivavtafärdet emellertid befogat med en förstärkt
representation för organisationerna på det berörda området. I dessa fall föreligger
nämligen i regel behov av särskild sakkunskap från just detta område.

Enligt min mening bör en
sammansättning inom ramen för sju deltagande ledamöter alltså variera mellan en
allmän sammansättning i mäl som har betydelse utöver den sektor av
arbetsmarknaden från vilken det kommer och olika särskilda sammansättningar i
mål som huvudsakligen har betydelse endast för det berörda förhandlingsomrädet.
I den allmänna sammansättningen bör delta ledamöter som utsetts efter förslag
av envar av SAF, de offentliga arbetsgivarna, LO och TCO. 1 den senare typen av
mål bör sammansättningen bestämmas med utgångspunkt från vilka ledamöter som
främst företräder sakkunskap från detta område. Det synes emellertid inte vara
nödvändigt att tynga lagtexten med särskilda bestämmelser härom. Det bör vara
tillräckligt att i lagen tas in en bestämmelse om att AD, liksom f n., är
domför med ordförande och fyra ledamöter samt att lika många ledamöter skall
delta för vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Närmare riktlinjer för
sammansättningen i olika fall synes med fördel kunna fastställas i en
instruktion för domstolen, I sista hand bör det ankomma på domstolen själv att
bestämma om sin sammansättning i det enskilda fallet. Jag återkommer till
dessa frågor i specialmotiveringen.

I avsnitt 5,1 har jag
förordat att vissa överklagade mål skall kunna avgöras pä handlingarna av
domstolen i en mindre sammansättning. Enligl utredningens förslag skall
domstolen vara domför i denna sammansättning även i andra fall, när ett mål
avgörs utan huvudförhandling eller när beslut skall fattas som inte angår
själva saken utan exempelvis innebär prövning av ett interimistiskt yrkande.
Till detta förslag, som i huvudsak godtagits under remissbehandlingen, kan jag
ansluta mig.

En särskild fräga är hur
denna mindre sammansättning bör utformas. Enligt utredningens mening bör domstolen
därvid bestå av tre ledamöter, nämligen ordförande samt en ledamot för vardera
arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan. Detta förslag har inte kommenterats av
nägon remissinstans. I likhet med utredningen anser jag det vara av värde att
de ledamöter som representerar parterna på arbetsmarknaden deltar i alla
avgöranden som domstolen fattar. Jag biträder alltså utredningens förslag i
denna del. Som utredningen framhållit bör arbetsgivar- och arbetstagarsidan i
detta fall representeras av den ledamot, vilken företräder det
förhandlingsområde som tvisten rör. En särskild bestämmelse härom bör tas in i
den förut nämnda instruktionen.

Enligt utredningens
förslag kan en ordförande inte ensam avgöra ett mål vid ,'\D, Däremot skall
ordförande kunna ombesörja de handläggningsålgärder som måste vidtas i målen
liksom leda muntlig förberedelse vid domstolen. Sädana åtgärder skall även pä
ordförandens uppdrag kunna utföras av annan lagfaren tjänsteman vid domstolen,
om denna funnit honom lämplig härför. Under remissbehandlingen har förslaget i
denna del i allmänhet

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 119

lämnats
utan erinran. AD:s ordförande anser dock att en ordförande bör vara behörig att
fatta vissa avvisningsbeslut. För egen del ansluter jag mig till utredningens
uppfattning att en ordförande inte bör ensam kunna avgöra något mäl vid AD utan
att de ledamöter som representerar parterna på arbetsmarknaden bör ta del i
alla slutliga avgöranden som domstolen fattar. Med hänsyn tiil att domstolen
torde komma att sammanträda tämligen regelbundet i den mindre sammansättningen
synes det inte heller kunna medföra några större olägenheter att ordföranden
inte omedelbart kan fatta beslut om t. ex. avvisning. Jag biträder även
utredningens förslag i övrigt i denna del.

Om
det vid överläggning till dom eller beslut visar sig föreligga majoritet för en
mening, som avviker frän domstolens tidigare praxis, skall frågan enligt
utredningens förslag kunna hänskjutas till avgörande av domstolen i plenum,
varvid samtliga ledamöter eller ersättare för dem skall närvara. Detta förslag
tillstyrks av LO och lämnas utan erinran av övriga remissinstanser. Även jag
finner förslaget lämpligt. Härigenom undviks att AD i sina olika
sammansättningar blir alltför bunden av avgöranden som domstolen tidigare har
fattat.

Den
omorganisation av AD som jag nu har behandlat ställer givetvis krav på ökade
ekonomiska resurser för AD, Jag vill därför i korthet beröra vilka kostnader
som kan uppkomma på grund härav. 1 det föregående har jag framhållit aU det bör
slås fast att antalet heltidsanställda ordförande skall vara högst tre och
antalet vice ordförande likaledes högst tre. Som jag tidigare har sagt synes
det emellertid f n, tillräckligt med två heltidsanställda ordförande och två
vice ordförande. Vid min kostnadsberäkning, som avser budgetåret 1974/75, utgär
jag därför från att AD t, v, bör tillföras ytterligare en heltidstjänst som
ordförande och ytterligare en tjänst som vice ordförande. Vidare bör, som förut
nämnts, antalet övriga ledamöter fördubblas. De nu nämnda utökningarna bör
enligt min mening också föranleda att domstolens kansli förstärks med bl.a.
två heltidstjänstgörande sekreterare. Mot denna bakgrund räknar jag med att
omorganisationen medför ett ökat medelsbehov av ca 434 000 kr. Under elfte
huvudtiteln har för budgetåret 1974/75 anvisats ett förslagsanslag av 752 000
kr, till AD:s löner och omkostnader. Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj:t
att ställa de ytteriigare medel, som behövs till följd av omorganisationen,
till AD:s förfogande genom medgivande att överskrida detta anslag. Beträffande
avtalsbara anställnings- och arbetsvillkor avser jag att ge statens avtalsverk
det förhandlingsuppdrag som behövs,

5,5
Rättegångsförfarandet vid arbetsdomstolen

Bestämmelserna
i LAD om förfarandet vid AD utgär frän att RB:s regler om rättegängen vid
tingsrätt i dispositiva tvistemål i princip skall tillämpas även på rättegången
vid AD, Sålunda skall talan vid AD väckas genom

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 120

stämningsansökan
samt målen förberedas innan de avgörs efter huvudförhandling. Bestämmelserna
innehåller dock vissa avvikelser från RB:s regler, vilka har föranletts av ÄD:s
ställning som specialdomstol och av att domstolen på grund av sin
sammansättning har behov av friare arbetsformer än de allmänna domstolarna.

Enligt utredningens
förslag skall grunden för förfarandet vid AD, liksom hittills, utgöras av RB:s
bestämmelserom rättegången i dispositiva tvistemål. Utredningen framhåller dock
att AD bör lämnas relativt stor frihet att anpassa rättegängen efter målens
beskaffenhet och de särskilda förhållanden under vilka domstolen arbetar. RB:s
regler har därför i vissa hänseenden modifierats för ÄD:s del. 1 lagtekniskt
hänseende har rättegängsbestämmelserna utformats sä att de ger en översiktlig
bild av rättegängens förlopp både när AD är första domstol och när AD fungerar
som fullföljdsinstans, medan beslämmelser angående frågor som är gemensamma för
förfarandet vid AD i häda dessa funktioner förts samman till en särskild
avdelning.

Beträffande förfarandet
vid AD som första domstol skall enligt utredningens förslag i princip men
med vissa avvikelser tillämpas de bestämmelser som gäller om rättegängen i
tingsrätt. Talan vid AD skall väckas genom skriftlig ansökan om stämning. Denna
ansökan skall innehålla i stort sett samma uppgifter som föreskrivs i RB.
Avvisas inle ansökan, skall domstolen utfärda stämning pä svaranden att svara
på käromålet. Därefter skall förberedelse äga rum i målet. Till skillnad frän
vad som gäller enligl RB kan AD efter omständigheterna bestämma i vilken mån
förberedelsen skall vara muntlig eller skriftlig. Sedan förberedelsen
avslutats, skall målet företas till avgörande så snart det kan ske. Någon
motsvarighet till bestämmelserna i RB om avgörande av mål under förberedelsen
föreslås inte för AD:s del. Däremot kan AD i dessa fall avgöra målet utan
huvudförhandling, 1 övrigt skall målet avgöras efter huvudförhandling.
Skyldigheten för part eller ställföreträdare för part att inställa sig
personligen vid huvudförhandling är något uppmjukad i förhållande till vad som
gäller enligt RB, Sådan skyldighet skall nämligen föreligga bara om partens
eller ställföreträdarens närvaro behövs för utredningen. Uppskjutes
huvudförhandlingen, kan AD fortsätta huvudförhandlingen även sedan längre tid
har förflutit än som är medgivet enligt RB. Slutligen saknas motsvarighet till
reglerna i RB om ett särskilt tredskoförfarande vid parts utevaro frän sammanträde
för muntlig förberedelse eller huvudförhandling.

Utredningens förslag i
denna del har pä nägot undantag när, som jag återkommer till i
specialmoliveringen, godtagits under remissbehandlingen. Även jag finner
förslagel lämpligt. De avvikelser frän bestämmelserna i RB som förslaget
innehåller motsvarar i stort sett dem som gäller f n, och motiveras av ADrs ställning
som enda domstol för vissa specialmål och de särskilda förhållanden under vilka
domstolen i övrigt arbetar. Såvitt känt har några olägenheter av dessa
avvikelser inle hittills gett sig till känna. Det rör sig ju i huvudsak inte
heller om några avsteg från de grundläggande

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 121

principer
som RB bygger på.

1
fråga om förfarandet vid AD som fullföljdsinstans skall enligl utredningens
förslag tillämpas de bestämmelser som gäller om rättegången i hovrätt.
Härifrån föreslås dock motsvarande undantag, som för rättegången i AD som
första domstol uppställts beträffande skyldigheten för part eller parts
ställföreträdare att inställa sig personligen vid huvudförhandling och
beträffande skyldigheten att hålla fortsatt huvudförhandling inom viss kortare
tid. Som nämnts i avsnitt 5.1 skall vidare enligt utredningens förslag ett
överklagat mäl kunna avgöras pä handlingarna, om inle muntlig bevisning eller
eljest särskilda skäl föranleder annat. Detta undantag från de allmänna
rättegångsreglerna har jag tidigare tillstyrkt. Jag biträder även de andra
föreslagna undantagen, vilka lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

När
det gäller frågor som är gemensamma för förfarandet vid AD som första domstol
och som fullföljdsinstans behandlar utredningen vilka möjligheter domstolen
bör ha att självmant infordra bevisning samt vilket material som bör läggas
till grund för domen. Vidare berör utredningen vissa frågor om omröstning, om
meddelande av dom och om rättegångskostnad. Utredningens förslag i dessa delar
har mött viss kritik under remissbehandlingen, och jag tar därför upp dessa
frågor till närmare behandling.

I
fräga om möjligheten att självmant infordra bevisning gäller f n, en skillnad
mellan rättegången i AD och i de allmänna domstolarna. Enligt LAD har AD
nämligen rätt att självmant meddela föreläggande om företeende av skriftligt
bevis, en rätt som de allmänna domstolarna saknar. Vidare kan AD i motsats till
allmän domstol självmant inkalla vittne som inte förut har hörts på parts begäran,
om detta är påkallat med hänsyn till avgörandets betydelse utöver målet, I
utredningens förslag har någon motsvarighet till dessa bestämmelser inte lagils
med. Utredningen anser nämligen det från principiella synpunkter möta
betänkligheter mot att tillerkänna AD större möjligheter alt självmant
infordra bevisning än som är medgivet enligl RB, 1 ett hänseende anser
utredningen det dock vara riiotiverat med ett avsteg från principen om
parternas frihet att disponera över processmaterialet. Liksom hittills bör AD
nämligen ha möjlighet att självmant bereda parter som slutit ett kollektivavtal
tillRille ati yttra sig sä snart ett mål gäller innebörden av ett annat avtal
som hämtat sitt innehåll frän kollektivavtalsparternas avtal. Utredningen
föreslår därför en särskild bestämmelse härom.

Under
remissbehandlingen förordar SAF att AD Iir behälla den möjlighet att självmant
infordra bevisning som domstolen f n, har. Även juridiska fakulteten vid
Uppsala universitet anser att AD bör ha denna möjlighet när den är första
domstol.

För
egen del finner jag det uppenbart att AD inte som fullföljdsinstans bör
tillämpa andra regler om infordrande av bevisning än som gäller för
tingsrätterna. Skall den nuvarande bestämmelsen i LAD behällas, bör den

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 122

alltså
gälla endast när AD är första domstol. Emellertid synes det inte tillfredsställande,
om AD skulle tillämpa olika regler i detta hänseende som första domstol och som
fullföljdsinstans. Nägot egentligt behov av den nuvarande bestämmelsen i LAD
synes inte heller föreligga. I de fiesta fall torde del vara möjligt för AD att
inom ramen för den processledning som skall iakttas enligt RB animera parterna
alt åberopa den bevisning som kan fordras för ett riktigt bedömande av målet. 1
själva verket synes det främsta skälet till den nämnda bestämmelsen i LAD ha
varit ett annat än att ge AD möjlighet att självmant infordra bevisning. Genom
denna bestämmelse har man nämligen velat göra det möjligt för domstolen att
bereda parterna i ett branschavtal eller liknande avtal tillfälle att framlägga
sina synpunkter på tolkningen av en i målet omtvistad avtalsbestämmelse, som
visserligen inte omedelbart gäller deras eget avtal men likväl har beröring med
detta (såsom fallet är när en oorganiserad arbetsgivare träffat ett s, k.
hängavtal, dvs, ett avtal som genom hänvisning till ett branschavtal hämtar
sina bestämmelser frän ett sådant avtal). Detta önskemål tillgodoses
emellertid genom den av utredningen föreslagna nya bestämmelsen. Jag
tillstyrker denna bestämmelse med en viss redaktionell ändring och finner i
övrigt inte anledning att införa nägon motsvarighet till bestämmelsen i LAD.

Åven
beträffande frågan vilket material som fär läggas till grund fördomen gäller f
n. skilda regler för AD och de allmänna domstolarna. Vid rättegången i allmän
domstol får domen grundas endast pä vad som har förekommit vid
huvudförhandling, AD får emellertid till grund för domen lägga också andra
omständigheter som har förebragts i målet. Enligt utredningen bör detta
undantag från de allmänna rättegångsreglerna i princip gälla även i
fortsättningen men ges en något annan utformning. Utredningens förslag innebär
att domen alltid skall grundas pä vad som har förekommit vid huvudförhandling
och vad handlingama i målet innehåller. Detta förslag kritiseras av vissa
remissinstanser. Några anser att den bestämmelse som nu gäller för ADrs del
inte bör ändras. Ändra menar däremot att de allmänna rättegångsreglerna bör
gälla även vid rättegången i AD. Slutligen framhåller ett par remissinstanseratt
AD inte bör vara ovillkorligen skyldig att beakta allt som handlingarna i mälel
innehåller.

Enligt
min mening kan det i vissa fall vara lämpligt att AD har möjlighet att beakta
också andra omständigheter än som har förebragts vid huvudförhandling. Bl, a.
bör en sådan möjlighet finnas, om det vid överiäggning till dom skulle
framkomma att visst material, som åberopats vid förberedelsen, av förbiseende
inte har redovisats vid huvudförhandlingen eller att vi.ssa kompletterande
uppgifter behövs för domsskrivningen. I mänga fall synes det vara onödigt med
en fortsatt huvudförhandling för att AD skall kunna beakta även dessa
omständigheter. En särskild bestämmelse som gör detta möjligt bör därför
uppställas för ADrs del. Den bestämmelse som nu gäller i detta hänseende synes
emellertid föra för längt. Det bör inte komma i fräga att AD tar hänsyn till
andra omständigheter än sådana

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 123

som
framgår av ingivna handlingar eller eljest av akten i målet. Givetvis skall
omständigheterna även ha åberopats av nägon av parterna för att kunna läggas
till grund för domen. Enligt min mening bör bestämmelsen ha det innehållet, att
domen vid AD får grundas endast pä vad som har förekommit vid huvudförhandling
och vad handlingama i målet innehåller.

Den
lid inom vilken dom eller slutligt beslut skall meddelas har för AD:s del f n,
inte fixerats i vidare mån än att detta skall ske sä snart som möjligt efter
huvudförhandlingens avslutande. Den i RB uppställda tvåveckorsregeln gäller
alltså inte för AD. Enligl utredningen är det med hänsyn till ÄD:s arbetsformer
uppenbart att AD inte heller i fortsättningen bör bindas av några snäva
tidsmarginaler i detta hänseende. Jag delar denna uppfattning, som har lämnats
utan erinran under remissbehandlingen. Enligt utredningens förslag skall vid
AD inte heller gälla det i RB uppställda kravet att parterna vid
huvudförhandling skall underrättas om tiden och sättet för domens meddelande.
Som LO framhållit under remissbehandlingen är det emellertid inte
tillfredsställande för parterna alt inte alls veta när dom kommer alt meddelas
i målet. Enligt min mening bör del vara möjligt för AD att redan vid
huvudförhandlingen åtminstone preliminärt fastställa en tidpunkt när domen är
att vänta. Skulle det sedermera visa sig att den angivna tiden är
otillräcklig, finns ju möjlighet att förlänga denna tid. Jag anser alltså att
det är varken lämpligt eller nödvändigt att uppställa nägot undantag från de
allmänna rättegångsreglerna i detta hänseende.

När
det gäller omröstning till dom eller slutligt beslut gäller f n. för AD:s del
tvä undantag från bestämmelserna i RB, Fördel förslaär AD inte bunden av RB:s
reglering av ordningen för omröstningen, utan domstolen fär själv bestämma i
vilken ordning omröstning skall äga rum. Detta undantag har behållits i
utredningens förslag, Nägon erinran häremot har inte framställts under
remissbehandlingen. Det andra undantaget från RBrs omröstningsregler innebär
att särskild omröstning inte skall ske i AD beträffande olika omständigheter
som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången i målet (s, k,
omedelbart relevanta omständigheter). Enligt utredningen bör detta undantag i
princip gälla för AD:s del även i fortsättningen. Utredningen föreslär dock den
jämkningen, att särskild omröstning skall ske i dessa fall, om det är påkallat
pä grund av yrkande om mellandom. Utredningen föreslår vidare att särskild
omröstning inte skall ske i AD beträffande rättegångskostnad. Några
remissinstanser vänder sig mot utredningens förslag i dessa delar. AD:s ordförande
och Sveriges domareförbund anseratt särskild omröstning bör ske i fråga om
rättegångskostnad. Juridiska fakulteterna vid Stockholms och Uppsala
universitet menaratt något undantag frän RB:s regler om särskild omröstning
överhuvudtaget inle bör uppställas för AD:s del.

I
likhet med utredningen anser jag att AD även i fortsättningen skall kunna
bestämma i vilken ordning omröstningen skall ske. Däremot delar

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 124

jag
inte utredningens uppfattning i fråga om behovet av undantag från RB:s regler
om särskild omröstning beträffande omständigheter som var för sig är av
omedelbar betydelse för utgången i målet. När AD nu får ställning även som
fullföljdsinstans kan detta undantag svårligen behållas. Det är nämligen inte
lämpligt, om olika omröstningsregler kan komma att användas i samma mål i
skilda instanser. En sådan ordning skulle kunna få till följd att en överklagad
dom ändras i AD trots att rösterna fördelat sig pä samma sätt som i
tingsrätten. Omröstningsreglerna bör vidare vara lika för AD både som första
domstol och som fullföljdsinstans. AD bör alltså i fortsättningen tillämpa
RB:s reglerom särskild omröstning i det nu behandlade fallet. Som framhållits
under remissbehandlingen bör särskild omröstning i AD ske även i fräga om
rättegångskostnad.

Beträffande
fördelningen av rättegångskostnaderna mellan parterna gäller lör både AD och
allmän domstol som huvudregel att part som förlorar målet skall ersätta
motparten hans rättegångskostnad, om inte annat är föreskrivet. Vissa undantag
frän denna regel finns dock. Utredningen föreslär del ytterligare undantaget
all vardera parlen skall svara för sina kostnader, om den part som förlorat
målet hade skälig anledning att 11 tvisten prövad. Denna undantagsregel, som
har förebild i LAD, gäller vare sig del är arbetsgivaren eller arbetstagaren
som står på den förlorande sidan. En liknande regel återfinns även i 41 ii
lagen om anställningsskydd. Denna bestämmelse tar dock sikte endast på det
fallet att det är arbetstagaren som har föriorat mälel, I detta fall kan rätten
förordna att vardera parten skall svara för sina kostnader, om arbetstagaren
hade skälig anledning att få tvisten prövad. Enligt utredningen bör denna
bestämmelse inte rubbas av den motsvarande bestämmelsen som i övrigt skall
gälla i arbetstvister, I sistnämnda bestämmelse har därför ett undantag gjorts
för den härifrän avvikande bestämmelsen i lagen om anställningsskydd. Under
remissbehandlingen godtas i allmänhet den föreslagna bestämmelsen i lagen om
rättegängen i arbetstvister att vardera parten skall svara för sina kostnader,
om den part som föriorat målet hade skälig anledning att fä tvisten prövad.
Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet avstyrker dock denna bestämmelse.
Ett par remissinstanser är vidare kritiska mot det föreslagna undantaget frän
bestämmelsen beträffande tvister om tillämpning av lagen om anställningsskydd.
Enligt dessa remissinstanser bör detta undantag utgå.

Enligt
min mening bör AD i en arbetstvist kunna förordna att vardera parten skall
svara för sina kostnader, om omständigheterna är sädana att den förlorande
parten haft skälig anledning att få tvisten prövad. När parterna utgörs av
organisationer är avsikten med deras talan ofta att få till stånd ett
vägledande avgörande. Att i dessa fall strikt hålla fast vid principen att den
förlorande parten skall ersätta motparten hans kostnader synes inte befogat.
Beträffande enskilda parter kan denna princip medföra all den alltför starkt
påverkar dem att inte inlåta sig pä rättegäng vare sig som kärande eller
svarande. Den kan nämligen ibland leda till ett resultat

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 125

som
framstår som alltför hårt mot den föriorande parlen. Omständigheterna kan ha
varit sädana att hans talan ingalunda har tett sig obefogad. Utgången kan ha
berott på omständigheter som frän början varit okända för honom. Rättslägel kan
ocksä ha varit mycket svårbedömt, Visseriigen finns en bestämmelse i RB som
innebär att parterna skall svara för sina egna kostnader, om den omständighet
varav utgången berodde inte var känd för den förlorande parten och han inte
heller hade bort känna till den. Denna bestämmelse läcker dock inte alla de
situationer som åsyftas med den av utredningen förelslagna bestämmelsen. Jag
biträder alltså denna bestämmelse, som bör kunna tillämpas av AD både som
första domstol och som fullföljdsinstans. Föreligger sädana särskilda
omständigheter som motiverar att vardera parten svarar för sina kostnader, bör
AD i princip ha möjlighet att förordna härom oavsett vilken part som föriorat
målet. Som utredningen framhållit bör den särskilda bestämmelse som lagen om
anställningsskydd innehåller i detta hänseende dock inte rubbas. Denna
bestämmelse har antagits av riksdagen så sent som i höstas, och därefter har
inget inträffat som gör det befogat att ändra den. Ett undantag för denna
bestämmelse bör därför uppställas.

Även
beträffande fördelningen av rättegångskostnad mellan fiera medparter
innehåller utredningens förslag en avvikelse från vad som gäller enligt RB.
Skyldighet för flera medparter att ersätta rättegångskostnad i mål, som
upptagits av AD som första domstol, skall nämligen fördelas mellan dem efler
vad som är skäligt med hänsyn till deras förhållande till saken och
rättegången. Jag tillstyrker detta förslag, som lämnats utan erinran under
remissbehandlingen.

I
fråga om vad som utgör ersättningsgill rättegångskostnad gäller för både AD och
de allmänna domstolarna att ersättning för rätlegängskostnad skall motsvara bl.
a. hela kostnaden för rättegängens förberedande, om kostnaden varit skäligen
påkallad för tillvaralagande av partens rätt, Enligl en bestämmelse som
nyligen införts i RB skall som åtgärd för rättegångens förberedande anses
förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för
partens talan. Syftet med denna bestämmelse är att stimulera tvistande parter
att söka lösa sina meningsskiljaktigheter genom förhandlingar (prop. 1973:30
s. 85), Bestämmelsen är f n, tillämplig även i rättegängen vid AD, Enligt
utredningen är detta emellertid inte lämpligt. Utredningen föreslär att
skyldighet att ersätta motpartens kostnader för åtgärder för förberedande av
rättegång i AD inte skall gälla beträffande förhandlingar som grundas på lagen
om förenings- och förhandlingsrätt eller på kollektivavtal. Detta förslag
kritiseras av vissa remissinstanser. TCO motsätter sig förslaget,eftersom
detta skulle medföra att medlemmar i en facklig organisation hindras att
utnyttja rättshjälpslagens förmåner, Sveriges advokatsamfund framhåller, att
det har blivit allt vanligare att en organisation anlitar ombud vid
förhandlingar före rättegång, och anser det vara skäligt att organisationen kan
fä kostnaden för sådant ombud ersatt av motparten.

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 126

Enligt
lagen om förenings- och förhandlingsrätt kan förhandling om förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare påkallas av ä ena sidan arbetsgivaren eller
förening av arbetsgivare vari denne är medlem samt ä andra sidan förening av
arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna är medlemmar.
Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten att träda i
förhandling. Förhandlingsskyldighet kan också grundas pä kollektivavtal. De
flesta kollektivavtal innehåller bestämmelserom sädan skyldighet. Enligt dessa
skall förhandling i regel ske vid såväl lokala som centrala förhandlingar. Mot
bakgrund av denna reglering har pä arbetsmarknaden utbildats ett reguljärt
förhandlingssystem för biläggande av tvister mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Detta förhandlingssystem ingår som ett led i organisationernas
normala verksamhet. Enligt min mening skulle det te sig främmande om kostnaden
för denna förhandlingsverksamhet kunde tas ul i rättegång av motparten. Detta
gäller vare sig organisationen vid förhandlingarna använder sig av egna
funktionärer eller anlitar ett utomstående ombud. Som utredningen funnit bör
alltså ett undantag frän skyldigheten att ersätta motpartens kostnader för
rättegängens förberedande gälla beträffande förhandlingar som grundas på lagen
om förenings- och förhandlingsrätt eller pä kollektivavtal. Jag vill tillägga,
att detta undantag inte hindrar att rättshjälp beviljas medlem i en
organisation förde kostnader han ådrar sig vid sådana förhandlingar (jfi- prop.
1972:4 s, 240),

Slutligen vill jag beröra
frågan om expeditionsavgifter för AD:s domar eller slutliga beslut samt
protokoll. Enligt LAD har parterna rätt alt erhålla sädana handlingar utan
avgift. I utredningens förslag återfinns en motsvarande bestämmelse. Det är
även enligt min mening lämpligt att parterna skall kostnadsfritt erhålla dessa
handlingar. Någon uttrycklig föreskrift härom behöver emellertid inle
uppställas i lagen om rättegången i arbetstvister. Expeditionskungörelsen
(1964:618), som innehåller bestämmelser om expeditionsavgifter vid bl. a.
domstolar, gäller nämligen inte för ADrs del i dessa avseenden. Härav följer
att någon avgift inte skall tas ut för ifrågavarande expeditioner. Den av
utredningen föreslagna bestämmelsen kan därför utgå.

5.6
Rättegången i tingsrätt

Jag
har tidigare förordat att de arbetstvister, som inte skall tas upp omedelbart
av AD, prövas av tingsrätt i samma sammansättning som andra dispositiva
tvistemål, dvs. av tre yrkesdomare. Även i övrigt bör beträffande rättegängen i
tingsrätt i allt väsentlig gälla samma processuella regler vid handläggningen
av en arbetstvist som de vilka iakttas i andra dispositiva tvistemål dock med
undantag för alt tvisten skall överklagas till AD och inte till hovrätt. Delta
överensstämmer även med utredningens uppfattning. Pä några enstaka punkter
föreslär utredningen dock avvikelser frän de allmänna rättegångsreglerna.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 127

För
de arbetstvister som handläggs vid tingsrätt föreslår utredningen en särskild
forumregel, som kompletterar bestämmelserna i 10 kap. RB om laga domstol. Denna
särskilda forumregel innebär att arbetsgivaren i en arbetstvist fär instämmas
till rätten i den ort där arbetslagaren har sill hemvist. Under
remissbehandlingen har TCO hälsat delta förslag med tillfredsställelse. Några
remissinstanser, främst sädana som företräder arbetsgivarintressen, anser dock
alt tillräckliga skäl inte finns att gä frän de principer om forum som gäller
enligt RB, dvs. att svaranden som regel skall sökas vid rätlen i den ort där
han har sitt hemvist. Övriga remissinstanser lämnar den föreslagna forumregeln
utan erinran.

Som
utredningen framhållit torde arbetsgivaren och arbetstagaren ofta ha sitt
hemvist pä samma ort. Forumreglerna i RB innebär att en arbetstvist dä kan
prövas av tingsrätten på den orten, vare sig lalan väcks av arbetsgivaren
eller arbetstagaren. Ibland kan dock en tillämpning av dessa regler leda till
att en arbetstagare, som vill föra talan mot sin arbetsgivare, måste väcka
denna talan vid en tingsrätt som ligger längt frän hans eget hemvist. En sädan
situation kan uppstå framför allt när arbetstagaren är anställd vid elt bolag
som har sitt säte pä annan plats än den där arbetet utförs eller när staten
eller t, ex, landsting är arbetsgivare, 1 dessa fall kan resekostnaden bli
betydande för arbetstagaren. Med hänsyn till att denne som regel är den
ekonomiskt svagare parten bör, som utredningen föreslagit, för arbelstvisterna
införas en särskild forumregel som innebär att arbetsgivaren får sökas där
arbetslagaren har sitt hemvist. Givetvis fär arbetslagaren dock därvid ta i
beräkning att han, om han förlorar målet, kan bli tvungen att ersätta
arbetsgivaren högre rättegångskostnader än om målet stämts in till dennes
hemvistforum.

1
övrigt innebär utredningens förslag att tingsrätt, i likhet med AD, skall
bereda kollektivavtalsslutande parter tillfälle att yttra sig i en arbetstvist
när deras avtal har betydelse för prövningen av denna tvist samt att tingsrätt
pä samma sätt som AD skall kunna förordna att vardera parlen skall bära sin
kostnad även i sädana fall när detta inte är medgivet enligt RB, Förslaget har
i dessa delar i allmänhet inte kommenterats under remissbehandlingen. Jag
finner förslaget lämpligt och ansluter mig alltså till detta.

5,7
Arbetstvister på det offentliga området

Förhållandet
mellan staten eller kommun och deras tjänstemän regleras i princip genom avtal.
Enligt 3 ii statstjänstemannalagen och 2 ii kommunaltjänstemannalagen fir
avtal dock inte träffas om inrättande eller indragning av tjänst eller
tjänsteorganisationens utformning i övrigt. Avtal fär inte heller träffas om myndighets
verksamhet eller om vissa anstallnings-eller arbetsvillkor. Till följd av detta
avtalsförbud saknas även förhandlingsrätt i sådana frågor. Är en tjänsteman
missnöjd med arbetsgivarens beslut i en avtalsförbjuden fräga, kan han
överklaga beslutet genom besvär

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 128

i
administrativ ordning. Tjänstemannen kan dessutom föra skadeståndstalan vid
allmän domstol under åberopande av att han genom beslutet berövats en rättighet
som tillkommer honom på grund av anställningen. Däremot kan tvister rörande
avtalsförbjudna frågor inle komma under ADrs prövning. Till skillnad härifrän
skall tvister om avtalsbara frågor prövas av AD enligt samma regler som gäller
pä arbetsmarknaden i övrigt. AD är alltså behörig att la upp tvister som rör
kollektivavtal och tvister som avser tillämpning av viss lag, t. ex.
semesterlagen, beträffande arbetstagare vars anställnings-förhällande regleras
av kollektivavtal, 1 sådana tvister saknas rätt alt anföra besvär över
arbetsgivarens beslut. Tvister om avtalsbara frågor som inte skall tas upp av
AD prövas av allmän domstol. I dessa fall finns emellertid dessutom möjlighet
att genom besvär söka rättelse av arbetsgivarens beslut.

Enligt utredningens mening
bör i princip alla tvister rörande avtalsbara frågor i fortsättningen
handläggas enligl lagen om rättegången i arbetstvister. I den mån en sådan
tvist inte skall tas upp av AD som första domstol, skall den alltså föras vid
tingsrätt för att därifrån kunna fullföljas till AD i andra och sista instans.
Rätt att anföra besvär över arbetsgivarens beslut i sädana frågor bör enligt
utredningen inte finnas. Beträffande tvister rörande avtalsförbjudna frågor
anser utredningen att den motsatta principen bör gälla. Den nuvarande
besvärsrätten bör bestå i dessa frågor, och den föreslagna lagen om rättegången
i arbetstvister bör inte tillämpas på tvisterom sädana frågor. Avgörande för om
ett mål skall handläggas enligt denna lag eller i administrativ ordning skall
alltså enligt huvudregeln vara om målet rör en avtalsbar fråga eller inte.

Utredningens uppfattning,
att arbetstvister pä den offentliga sektorn bör i större utsträckning än f. n,
handläggas i samma processuella ordning som andra arbetstvister, har godtagits
eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. De remissinstanser som
yttrat sig över utredningens förslag i denna del anser även att uppdelningen
mellan avtalsbara och inte avtalsbara frågor bör kunna tjäna som utgångspunkt
för avskiljandet av de mäl, som skall handläggas enligt lagen om rättegängen i arbetstvister,
och de mäl som även i fortsällningen skall behandlas som administrativa
besvärsmål. Nägra remissinstanser framhåller dock att gränsen mellan avtalsbara
och inte avtalsbara frågor är vag och kan komma att välla tillämpningssvärig-heter.

1 rättsförhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare har utvecklingen på senare lid gått mot en allt
större utjämning av tidigare föreliggande skillnader mellan anställning i
offentlig och privat verksamhet. Mot denna bakgrund framstår det som naturligt
att även det processuella förfarandet i tvister rörande sädana
rättsförhållanden utformas efter så lika principer som möjligt för hela
arbetsmarknader. Härför talar givetvis ocksä det önskemål om en enhetlig processuell
behandling av arbetstvister, som utgör del bakomliggande motivet till den nu
föreslagna reformen av rättegängen i sädana tvister, I likhet med
remissinstanserna ansluter jag mig därför till utred-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 129

ningens
förslag att lagen om rättegången i arbetstvister så längt som möjligt görs
tillämplig även pä arbetstvister som härrör frän den offentliga sektorn. Jag
delar även uppfattningen att den besvärsrätt, som f n, föreligger på delta
område, i motsvarande män bör inskränkas sä att inte skilda myndigheter kommer
att ta befattning med samma tvister.

Som
utredningen funnit kan emellertid principen om en för alla arbetstvister lika
behandling inte upprätthållas undantagslöst, I vissa avseenden föreligger
alltjämt skillnader mellan den offentliga och den privata arbetsmarknaden, som
gördel påkallat med olika prövningsförfaranden. Sålunda råder den väsentliga
skillnaden, att förhandlingar inte kan påkallas i offentliga
anställningsförhållanden i samma utsträckning som på arbetsmarknaden i övrigt.
Som jag förut har nämnt saknas nämligen förhandlingsrätt beträffande frågor som
inte får regleras i avtal. Om lagen om'rättegången i arbetstvister gjordes
tillämplig även pä tvister om sädana frågor, skulle alltså AD som första
domstol behöva behandla tvister .som inle dessförinnan förberetts genom
förhandlingar mellan parterna. AD skulle dä också riskera att tillföras ett
flertal tvister utan principiell betydelse, vilka inte sållats bort vid den
förhandlingsprocedur som allmänt iakttas på arbetsmarknaden i övrigt. Jag har
tidigare sagt att en sådan utveckling inte är önskvärd och bör förhindras. Frän
den föreslagna lagen bör därför undantas sädana tvister om avtalsförbjudna
frågor som i annat fall skulle tas upp av AD som första domstol. Ett
motsvarande undantag bör då givetvis gälla även för de tvister om avtalsförbjudna
frågor för vilka AD annars skulle vara fullföljdsinstans. Jag biträder alltså
utredningens förslag att lagen enligt huvudregeln inte skall tillämpas pä
tvister som rör sädana frågor.

Enligt
utredningsförslaget skall denna huvudregel inle gälla, om annat särskilt
föreskrivits. Detta undantag lar framför allt sikte på tvister om sådana avtalsförbjudna
frågor som regleras i lagen om anställningsskydd, Nägra remissinstanser vänder
sig mot detta undantag när det gäller dess tillämpning på skolområdet. Där
förekommer nämligen ett betydande antal uppsägningar varie är. Mot bakgrund
härav framhåller TCO alt frågan om förhandlingsrätt i dessa tvister först måste
lösas, innan de kan föras in under den föreslagna lagen. Liknande synpunkter
framförs av Lärarnas riksförbund.

Av vad jag nyss har anfört
framgår att jag i princip delar uppfattningen att avtalsförbjudna frågor inte
bör omfattas av lagen om rättegången i arbetstvister sä länge förhandlingsrätt
saknas i dessa frågor. Beträffande tvister rörande sådana avtalsförbjudna
frågor som regleras i lagen om anställningsskydd föreligger emellertid
särskilda omständigheter som starkt talar mot att undanta dem frän den nu
föreslagna lagen. Som jag tidigare nämnt är det av stor vikt alt tillämpningen
av lagen om anställningsskydd blir sä enhetlig som möjligt. Av denna anledning
skulle det vara olyckligt om inte alla tvister beträffande frågor som regleras
i den lagen kunde slutligt prövas av en och samma domstol, dvs. AD. En
uppdelning av vissa tvister pä AD och andra tvister pä förvaltningsdomstol
skulle alltså vara otillfreds-

9
Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 77

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 130

ställande
frän denna synpunkt och skulle dessutom kunna leda till olägenheter i andra
hänseenden. Vid en uppsägning skulle uppsägningens giltighet prövas av
förvaltningsdomstol, medan fräga om uppsägningslönens storiek skulle avgöras av
AD, Även AD skulle fä anledning att pröva uppsägningens giltighet, om
arbetstagarens organisation vill yrka skadestånd för egen del under åberopande
av organisationens intresse av att lagen iakttas i förhällande till dess
medlemmar. Däremot skulle arbetstagaren själv inte kunna yrka skadestånd vare
sig vid förvaltningsdomstol, som saknar möjlighet att döma ut sädan
ersättning, eller vid AD, dit vägen ju skulle vara slängd för honom. För alt
han inle skulle vara helt utesluten från möjligheten att erhålla skadestånd
enligt lagen om anställningsskydd fick man i denna lag föra in en särskild
forumregel, enligt vilken skadeståndstalan i detta fall skulle prövas av allmän
domstol. Men därmed skulle lagen om anställningsskydd pä en omväg komma att
tillämpas även av allmän domstol, i sista hand av högsta domstolen, trots att
syftet med förevarande reform är att undanröja en sädan dualism i
prövningsförfarandet.

Det anförda visar enligt
min mening att tvister rörande avtalsförbjudna frågor som regleras i lagen om
anställningsskydd inte gärna kan undantas från lagen om rättegängen i arbetstvister.
Mot delta står alltså att förhandlingsrätt f n, saknas i dessa frågor. Härvid
är emellertid att beakta, all frågan om förhandlingsrätten över huvud f n, ses
över av arbetsrättskommittén och förhandlingsutredningen. Till frågan om
förhandlingsrätt i tvister rörande de nu avsedda avtalsförbjudna frågorna
finns därför anledning att äterkomma.sedan arbetsrältskommittén slutfört sitt
uppdrag. Det kan vidare anmärkas att problemet fir minskad betydelse genom alt
reglerna i lagen om anställningsskydd om turordning vid uppsägning och återanställning
enligt vad som förordats i prop, 1974:88 t. v. inte skall göras tillämpliga på dén
offentliga sektorn. I övrigt bör det överläggningsförfarande som enligt lagen
om anställningsskydd skall föregå varje tillämnad uppsägning delvis kunna tjäna
samma syfte som ett regelrätt förhandlingsförfarande. Dessa omständigheter
minskar betänkligheterna mot att göra lagen om rättegängen i arbetstvister
tillämplig på de tvister om avtalsförbjudna frågor som regleras i lagen om
anställningsskydd. Av de skäl som jag nu har nämnt biträder jag utredningens
förslag pä denna punkt.

Med
utredningens förslag att lagen om rättegången i arbetstvister skall tillämpas
även pä tvister om avtalsförbjudna frågor, när detta särskilt föreskrivits,
avses vidare tvister om påföljd för olovlig stridsätgärd enligt 16 ii statstjänstemannalagen
och 4 ii kommunaltjänstemannalagen. Detta undantag frän huvudregeln att avtalsförbjudna
frågor inte skall prövas av domstol gäller redan i dag. Del har lämnats utan
erinran under remissbehandlingen. Jag tillstyrker förslaget även i denna del.

Jag
övergår härefter till att behandla frågan vilket processuellt förfarande som
bör gälla för tvister om avtalsbara frågor. Beträffande sädana frågor
föreligger inte samma skillnader mellan den offentliga och den privata sek-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 131

torn
som beträffande de avtalsförbjudna frågorna. Som jag förut har nämnt kan
tvister i offentliga anställningsförhållanden om avtalsbara frågor redan i dag
handläggas vid allmän domstol eller AD. Den skillnaden gäller dock, att
arbetstagare pä den offentliga sektorn även kan anföra besvär i sädana frågor
som inte skall prövas av AD. Om AD blir fullföljdsinstans för de arbetstvister
som inte skall tas upp av, denna domstol redan i första instans, ter det sig
emellertid naturiigt alt ha samma processuella regler för alla tvister rörande
avtalsbara frågor. De bör därför helt handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister,
och den besvärsrätt som f n. föreligger i sädana frågor bör alltså inte längre
behällas. Mot denna lösning har visseriigen under remissbehandlingenn invänts,
att AD härigenom skulle kunna komma att tillföras ett stort antal tvister, t,
ex. beträffande tjänstledighet, vilka från domstolens synpunkt framstår som bagatellarlade.
För egen del hyser jag dock inle samma farhågor för en sädan utveckling. Det
finns nämligen ingen anledning att tro att de begränsningar som jag förut har
förordat för prövning av tvister i AD skulle fungera mindre effektivt i dessa
än i andra fall.

Jag
ansluter mig alltså till den av utredningen föreslagna huvudregeln, att lagen
om rättegången i arbetstvister skall tillämpas pä alla tvister som rör
avtalsbara frågor. Även frän denna huvudregel föreslär utredningen dock vissa
undanlag. Ett undantag gäller sådana frågor som trots att de är avtalsbara
ändå regleras i annan författning än lag. Detta undantag, som främst tar sikte
pä frågor om pensionsförmåner samt förmåner i samband med tjänsteresa och
förrättning, godtas i allmänhet av remissinstanserna, JK och kammarrätten i
Stockholm kritiserar dock detta undantag och menar alt sakligt likartade frågor
inte bör behandlas pä skilda håll. Ocksä SACO och SR framhåller att det
föreslagna undantaget - även om det i och för sig har visst fog för sig - inte
främjar en enhetlig processuell behandling av arbetstvister. Jag har förståelse
fördessa synpunkter, som ju överensstämmer med min egen grundsyn pä dessa
frågor, Å andra sidan bör beaktas att en fast praxis har utbildat sig vid de
besvärsmyndigheter som f n, har att pröva tvister om de ofta ganska invecklade
författningar vilka det nu är fråga om. Det finns anledning räkna med att dessa
författningar kommer att ersättas av regler i kollektivavtal. Att temporärt
föra över tvister om dessa författningar från förvaltningsmyndigheterna till
domstolar som inte kunnat tillägna sig samma erfarenheter härav synes mig inte
lämpligt. Mot denna bakgrund kan jag tillstyrka utredningens förslag i denna
del.

Utredningen
föreslär vidare ett undantag för tvister om frågor som enligt avtal skall
avgöras av arbetsgivaren. Med detta undantag av.ser utredningen sådana fall,
där arbetsgivaren i kollektivavtal tillerkänts rätt att avgöra vissa frågor
efter skälighet (s. k, skälighetsfrågor). Detta undantag har under remissbehandlingen
föranlett erinran endast frän juridiska fakulteten vid Stockholms universitet,
som förordar att undantaget utgär.

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 132

De
kollektivavtal som reglerar de offentligt anställdas arbets- eller anställningsvillkor
innehåller mänga bestämmelser, vilkas tillämpning beror av arbetsgivarens
diskretionära prövning. Som exempel pä sädana frågor som överlämnats ät
arbetsgivaren att avgöras efter skälighet kan nämnas frågor om skyldighet för
arbetstagare att lämna uppgift om bisyssla eller att upphöra med bisyssla,
frågor om anställnings upphörande utan iakttagande av uppsägningstid som
gäller för arbetstagaren samt frågor om lör neavdrag under tjänstledighet för
studier. Denna arbetsgivarens fria prövningsrätt är inskränkt endast så till
vida att den inte fär utnyttjas pä ett godtyckligt eller eljest otillböriigt
sätt. Frågan om arbetsgivaren vjd fattande av beslut i en skälighelsfräga
överskridit sin fria prövningsrätt kan prövas av domstol. Har arbetsgivaren
emellertid hållit sig inom ramen för denna prövningsrätt, kan domstol inte
pröva frågan om arbetsgivaren skäligen bort fatta elt annat beslut.
Arbetstagaren kan i stället föra besvär över arbetsgivarens beslut i vanlig
ordning, dock ej beträffande beslut som meddelats av avtalsverket.
Överprövningen i administrativ väg av detta beslut omfattar avgörandet i dess
helhet, alliså även däri ingående skälighels- och lämplighetsfrågor.

En tvist om skälighetsfrågor
är i och för sig att anse som en arbetstvist pä vilken den föreslagna lagen är
tillämplig. Eftersom arbetsgivarens bedömning i en sädan fräga emellertid inte
kan överprövas av domstol, så länge arbetsgivaren hållit sig inom ramen för sin
fria prövningsrätt, synes ett undantag frän lagen för dessa tvister inte fylla nägon
funktion. Som framhållits under remissbehandlingen skulle ett sådant undantag
även kunna ge det felaktiga intrycket att domstol inte heller kunde pröva
frågan om arbetsgivaren vid fattandet av sitt beslut överskridit sin fria
prövningsrätt. Jag anser därför att något undantag för tvister om skälighetsfrågor
inte bör uppställas i lagen. Den omständigheten, att dessa tvister därigenom
formellt sett kommer att omfattas av lagen, bör dock inte medföra att den
nuvarande besvärsrätten i sådana frågor avskärs. Till skillnad från övriga
fall, när lagen är tillämplig, kan ju ett bibehållande av besvärsrätten inte i
detta fall medföra någon dualism i prövningsförfarandet.

Av vad jag nu har anfört
framgår att gränsen för den föreslagna lagens tillämpning pä den offentliga
sektorn enligt huvudregeln - men med vissa avvikelser - bör dras i enlighet med
gränsen för del avlalsbara och del inte avtalsbara området inom denna sektor.
Med hänsyn till att den gräns som nu gäller bestämts så sent som den 1 januari
1974 i samband med den då genomförda utvidgningen av det avtalsbara området har
denna gräns visserligen hittills varit i tillämpning endast en kort tid. Pä
grund härav kan vissa övergående svårigheter uppkomma när del gäller all avgöra
om en offentlig arbetstvist skall handläggas enligt den föreslagna lagen eller
ej. Mot bakgrund härav har ett par remissinstanser uttryckt önskemål om
särskilda regler av innehåll, att ett mål som anhängiggjorts vid fel forum .skall
överlämnas av förvaltningsmyndighet till domstol och omvänt samt

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 133

att
part i dessa fall skall för bevarande av talerätt lä åberopa den felaktigt
väckta talan. För egen del tror jag emellertid inte att gränsen mellan det
avtalsbara och det inte avtalsbara området i praktiken kommer att föranleda nägra
större bekymmer i detta hänseende. Denna gräns går f n, med vissa undanlag
som inte torde ge upphov till några tolkningssvårigheter

vid
vad som kan anses utgöra myndighets verksamhet. Frågan om ett

beslut av arbetsgivaren rör myndighetens verksamhet synes endast undan

tagsvis kunna bli föremål för meningsskiljaktigheter. Och gäller tvisten just

denna fräga, synes forumfrågan bli beroende av vad käranden påstår i delta

hänseende. Utredningen har för sin del inte funnit skäl att föreslå sädana

regler som remissinstanserna efterlyser'. Att nu ställa upp regler av detta

innehåll utan att konsekvenserna härav blivit närmare utredda synes mig

vara vanskligt. Jag är därför f n, inte beredd att föreslå sådana regler.
Skulle

det småningom visa sig föreligga behov härav, far frågan tas upp till förnyat

övervägande,

5.8
Skiljeförfarande i uppsägningstvister

Enligl
lagen om skiljemän kan parterna i vissa rättsförhållanden avtala att redan
uppkomna tvister mellan dem inte skall avgöras av domstol utan av en eller
flera skiljemän. En sådan överenskommelse är bindande och leder till att
domstol i princip inte kan pröva tvist som avses med avtalet.
Skiljeförfarandet, som inte är offentligt och vars utformning i åtskilliga hänseenden
bestäms av parterna, avslutas sorri regel genom att skiljedom meddelas. Denna
dom är slutgiltigt bindande för parterna och kan verkställas i samma ordning
som en domstols dom. Kostnaderna för skiljeförfarandet

- bl,
a. ersättningen till skiljemännen - betalas av parterna,

1
allmänhet lorde skiljeförfarande tillämpas med sikte på en viss, enstaka tvist.
Främst strävan efter alt bereda parterna tillgång till kvalificerade och
opartiska skiljemän har dock pä flera områden lett till en inte obetydlig institutionalisering
av skiljenämnder. Inte minst har detta skett på den svenska arbetsmarknaden, därett
flertal fasta skiljenämnder inrättats för prövning av olika slags kollektivavtalslvister.
Särskilt kan nämnas den verksamhet som enligt vissa huvudavtal skall utövas av
arbetsmarknadsnämnden och liknande nämnder för prövning av bl, a,
uppsägningstvister.

Enligt
sina direktiv har utredningen haft att pröva om ett skiljeförfarande, liknande
det som f n, tillämpas enligt huvudavtalen, bör användas i stället för
domstolsprövning av uppsägningslvister också i ett system där uppsägningsskyddet
är reglerat i lag. När det gäller att ta ställning till denna fråga bör man
enligt utredningen skilja mellan de fall, när en uppsägningstvist - om den
skulle handläggas i rättegång - skall avgöras av AD som första domstol, och de
fall när tvisten lorst skall behandlas av en tingsrätt innan den efter
överklagande kan komma under AD:s prövning. Beträffande de senare tvisterna
anser utredningen behov föreligga av ett staten tillhandahållet processuellt
alternativ till det nuvarande skiljeförfarandet, vilket

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 134

kan
ta tillvara fördelarna med detta förfarande men samtidigi undanröja dess nackdelar.
En enligt utredningens mening godtagbar lösning utgör det förslag till
särskilda, till den allmänna domstolsorganisationen anknutna skiljedomstolar,
som förts fram av domstolskommittén (se SOU 1972:22). Beträffande de
uppsägningstvister som hör under AD som första domstol anser utredningen nägot
behov inte föreligga av.ett alternativ till domstolsförfarande eller ett av
parterna själva arrangerat skiljeförfarande enligt lagen om skiljemän.

Utredningen
har alltså stannat för att inte lägga fram något eget förslag i den genom
direktiven resta frågan. Delta ställningstagande har inte föranlett någon
kommentar under remissbehandlingen. För min del ansluter jag mig till
utredningens uppfattning. Beträffande de uppsägningstvister som, om de
handläggs i rättegång, skall tas upp av tingsrätt synes frågan om ett alternativ
till det nuvarande skiljeförfarandei böra övervägas i ett större sammanhang och
inte lösas fristående för enbart dessa tvister. När del gäller
uppsägningstvister som rör organiserade arbetstagare föreligger inte någol
intresse hos arbetsmarknadens organisationer för ett av staten tillhandahållet
organ, som skulle vid sidan av AD och de skiljenämnder som flnns inrättade på
arbetsmarknaden slita dessa tvister. För organisationerna synes valet i stället
slå mellan alt antingen låta de nuvarande skiljenämnderna avgöra även tvister
om uppsägning som grundas pä lagen om anställningsskydd eller alt vända sig
till AD med dessa tvister.

5.9
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Som
jag har anfört i avsnitt 5,1 bör lagen om rättegängen i arbetstvister träda i
kraft den I juli 1974, sä att lagen om anställningsskydd redan från början kan
handläggas enligt de nya rättegångsreglerna. Samtidigt därmed bör LAD upphöra
att gälla.

Som
utredningen har föreslagit bör äldre bestämmelser alltjämt tillämpas i mål som
inkommit till tingsrätt eller AD före den nya lagens ikraftträdande. Om inte
huvudförhandling i målet dä ännu påbörjats, bör dock de nya bestämmelserna om AD:s
sammansättning vinna tillämpning även i sådant mål.

Enligt
utredningens förslag till övergångsbestämmelser skall senast meddelade
förordnanden för ledamöter och ersättare i AD upphöra att gälla vid utgången av
juni 1974, Samtidigt skall enligt förslaget nya förordnanden meddelas fr, o. m,
den I juli 1974, För min del anser jag dock lämpligast att de förordnanden som
hittills har meddelats får gälla under återstoden av förordnandetiden. Nägon
särskild övergångsbestämmelse behövs inte heller beträffande förordnande av
nya ledamöter. Den av utredningen föreslagna övergångsbestämmelsen bör därför
utgå.

1
likhet med utredningen anser jag att en särskild övergångsbestämmelse behövs
angående talan mot offentlig arbetsgivares beslut. Har sådant beslut

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 135

meddelats
före den nya lagens ikraftträdande, bör alltjämt äldre bestämmelser tillämpas,
om arbetslagaren enligl dessa beslämmelser har rätt alt anföra besvär över
beslutet.

5.10
Följdändringar

1
avsnitt 5.3 har jag förordat vissa nya regler om gränsdragningen mellan
arbetsdomstolens och tingsrätternas behörighet. De forumregler som f n.
återfinns i vissa arbelsrättsliga lagar bör anpassas till de nya reglerna.
Vissa nya forumregler bör även föras in i kollektivavtalslagen och den
offentliga ijänstemannalagsliftningen. Ocksä lagen om begränsning av
samhällsstöd vid arbetskonflikt bör anpassas till de nya rättegångsreglerna.
Jag återkommer till dessa frågor i specialmoliveringen (avsnitt 7,3).

Som
nämnts i avsnitt 5.1 bör lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden
tillämpas även på de arbetstvister som skall las upp av tingsrätt. Eftersom AD
och inte hovrätt är fullföljdsinstans för dessa tvister måste v issa ändringar
göras i denna lag. Enligt utredningen bör ocksä den ändringen vidtas, alt AD
skall kunna meddela prövningstillstånd i dessa mäl, förutom på de grunder som
anges i den lagen, även när part visar att talans prövning skulle ha synneriig
betydelse utöver målet. Under remissbehandlingen har en remissinstans ställt
sig tveksam inför denna ändring. Jag delar denna tveksamhet och har efter
samråd med chefen för justitiedepartementet stannat för all inte i delta
hänseende behandla arbetstvister som rör mindre värden pä annat sätt än andra
tvistemål om mindre värden.

Utredningen
har vidare föreslagit en ändring i 8 ii 3 rättshjälpslagen, som innebär alt det
däri upptagna undantaget för näringsidkare inte skall gälla i arbetstvister.
Detta förslag har i regel inte kommenterats av remissinstanserna. För egen del
har jag emellertid svårt att inse varför arbetstvister i rätlshjälpshänseende
skulle behandlas annorlunda än andra rättsliga angelägenheter som uppkommer i
näringsverksamhet. Skälen för undantaget för näringsidkare i 8 ii 3
rättshjälpslagen har sålunda enligt min mening tillämpning också pä arbetstvister.
De i det föregående föreslagna ändringarna i den arbetsrättsliga
processordningen utgör inte heller tillräcklig anledning att rättshjälpslagens
tillämpningsområde nu tas upp till omprövning. Efter samråd med chefen för
justitiedepartementet förordar jag därför att utredningens förslag i denna del
f n. inte skall föranleda någon åtgärd.

Slutligen
har utredningen föreslagit att vite, som ålagts någon för underiåtenhet att
fullgöra dom eller beslut i en arbetstvist, inte skall kunna förvandlas, I
utredningens förslag har därför en föreskrift härom tagits in i lagen om
verkställighet av bötesstraff Till detta förslag, som inte föranlett något
yttrande under remissbehandlingen, kan jag ansluta mig.

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 136

6
Upprättade lagförslag

1
enlighet med del anförda har inom arbetsmarknadsdepartementet upprättats
förslag till

1. lag om rättegängen i arbetstvister,

2. lag om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk
i anställningsförhållanden,

3. lag om ändring i lagen (1928:253) om
kollektivavtal,

4. lag om ändring i lagen (I936:506)om förenings-och
förhandlingsrätt,

5. lag om ändring i lagen (I939r727) om förbud mot
uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av
värnpliktstjänstgöring m. m,,

6. lag om ändring i lagen (1945r844) om förbud mot
uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av äktenskap eller
havandeskap m, m,,

7. lag om ändring i lagen (I972r650) om rätt till
ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare,

8. lag om ändring i lagen (I974rl2) om
anställningsskydd,

9. lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949:1),

10. lag om ändring i lagen (1963:114) om semester,

11. lag om ändring i. lagen (1969:93) om begränsning av
samhällsstöd vid arbetskonflikt,

12. lag om ändring i lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt,

13. lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965:274),

14. lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen (I965r275),

15. lag om ändring i lagen (1965:276) om inskränkning i
rätten att föra talan mol offentlig arbetsgivares beslut,

16. lag om ändring i lagen (1964:168) om verkställighet
av bötesstraff

17. lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden.

Samråd
har ägt rum med chefen för justitiedepartementet ang, lagförslagen 2, 16 och
17, med statsrådet Lidbom ang, lagförslaget 12 och med statsrådet Lölbeig ang.
lagförslagen 1315.

7
Specialmotivering

7,1
Lagen om rättegången i arbetstvister

Lagen
om rättegängen i arbetstvister ersätter lagen (1928:254) om arbetsdomstol (LAD).
Den är uppdelad i fem kapitel. Det första kapitlet behandlar lagens
tillämpningsområde, 1 1 ii återfinns huvudregeln att lagen är tillämplig på
rättegängen i tvister om kollektivavtal och andra tvister rörande förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare (s. k. arbetstvister), I 2 ii meddelas
vissa undantag frän denna regel, I 3 ii erinras om att tvister som skall

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 137

handläggas
enligt lagen kan avgöras även av skiljemän, frånsett vissa undantagsfall. Det
andra kapitlet innehåller bestämmelser om vilka domstolar ,som skall döma i arbetstvister.
Enligt 1 ii skall vissa mäl upptagas och avgöras av AD som första och enda
domstol. Övriga arbetstvister avgörs enligl 2 ii i första instans av tingsrätt
men kan enligt 3 ii överklagas till AD i andra och sista instans. Att AD:s dom
eller beslut inte kan överklagas framgår av 4 ii, I 5-7 iiii anges vad som
skall ske när elt mäl instämts eller överklagats till fel domstol.
Bestämmelserom AD:s sammansättning m. m. återfinns i det tredje kapitlet. 1 1-5
iiii föreskrivs vilka ledamöter som skall finnas i AD och hur de skall utses m,
m. 1 6-8 iiii regleras vilka ledamöter som skall deltaga i behandlingen av mäl
vid AD. 9 ii innehåller en föreskrift om handliiggning i plenum, Enligl 10 ii
kan Kungl, Maj:t utfärda närmare föreskrifter om AD:s organisation och verksamhet,
I det fjärde kapitlet regleras rättegängen i AD, Detta kapitel innehåller tre
underavdelningar, I den första avdelningen (liiii) ges vissa allmänna
bestämmelser som är gemensamma för AD både som första domstol och som fullföljdsinstans.
I I ii regleras var och när AD skall hälla sammanträde. I 2-4 iiii upptas
regler om omröstning, om dom och om protokoll. Den andra avdelningen (5-11 iiii)
innehåller bestänmielser om rättegången vid AD som första domstol, I 5 7iiii
regleras rätten att väcka och utföra talan, medan 8-lliiii behandlar själva
förfarandet. Den tredje avdelningen (12-16 iiii) upptar bestämmelser om
rättegängen i AD som fullföljdsinstans, I 12 i; erinras om vad som skall
iakttas vid fullföljd av talan mot tingsrätts dom eller beslut, I 13 16 iiii
återfinns bestämmelser om förfarandet i överklagade mål. Det femte kapitlet
slutligen innehåller vissa övriga bestämmelser som är tillämpliga för rättegången
både i AD och i tingsrätt.

Regleringen
i den föreslagna lagen är inte uttömmande. Som framgår av 5 kap. 3 ii i
lagförslaget skall beträffande rättegängen i arbetstvister i tillämpliga delar
även iakttas vad som i rättegångsbalken (RB) eller annan författning
föreskrivits om rättegången i dispositiva tvistemål, i den mån det ej strider
mot bestämmelserna i den föreslagna lagen.

Under
remissbehandlingen har några remissinstanser förklarat att de bestämmelser som
rör rättegången i tingsrätt enligt deras mening bör föras samman till ett
särskilt kapitel i lagen eller arbetas in i de bestämmelser i RB som reglerar
rättegängen i tingsrätt i allmänhet. Jag anser dock att den lagteknik som
utredningens förslag utgär från är att föredra.

7.1.1
Lagens tillämpningsområde (1 kap.)

I kap. 1 ii

1
denna paragraf regleras vilka tvistersom skall handläggas i den särskilda
ordning som föreskrivs i lagen, s, k, arbetstvister. Paragrafen kompletteras av
1 kap, 2 ii, som innehåller vissa undantag från den i förevarande paragraf

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 138

givna
huvudregeln. Av paragrafen framgår inte om en tvist som faller inom lagens
tillämpningsområde skall tas upp av AD eller av tingsrätt. Denna fråga regleras
i stället i 2 kap. I och 2 iiii.

Begreppet
"tvist" har i lagen samma innebörd som i 10 kap. RB och andra processuella
bestämmelser, där begreppet avser den sak som är föremål för process
(processföremålet). Givetvis avses endast rättsivister, S. k. intressetvister
prövas inte av domstol.

Enhgt
första stycket är lagen tillämplig pä tvister om kollektivavtal, dvs. avtal
mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, å ena sidan, och
fackförening eller liknande förening av arbetstagare, å andra sidan, om villkor
som skall lända till efterrättelse för anställning av arbetstagare eller om
förhällandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare (I ii första stycket
kollektivavtalslagen), Lagen omfattar vidare andra tvister som rör förhällandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare, Ocksä i dessa fall kan tvisten gälla
innebörden av ett kollektivavtal som utan att parterna är bundna därav likväl
bestämmer villkoren i deras anställningsförhållande (se specialmotiveringen
till 5 kap. I ii). Men även tvister som inte pä något sätl berör ett
kollektivavtal skall handläggas enligt denna lag, bara tvisten rören fräga som
uppkommit i ett anställningsförhållande. Som arbetstvist anses alltså varje tvisl
som har sin grund i ett anställningsförhållande. Det kan tilläggas att även
sädana tvister där frågan just gäller om ett anställningsförhållande föreligger
eller ej utgör arbetstvister.

Under
remissbehandlingen har hävdats att del i lagtexten begagnade uttrycket
"förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare" är oklart och
inte med erforderlig tydlighet ger vid handen att lagen är tillämplig endast pä
tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare i denna deras egenskap. Detta
uttryck är emellertid vedertaget i arbetsrättslig lagstiftning för att utmärka
att endast sådana frågor avses (se 1 ii första stycket kollektivavtalslagen saml
I ii första stycket och 4 ii första stycket lagen om förenings- och förhandlingsrätt),
och jag finner inte anledning att i detta sammanhang använda något annat
uttryckssätt.

En
arbetstvist kan inrymma frågor av olika slag. Utöver tvister om kollektivavtal
kan de avse tillämpning av instruktioner, reglementen etc., som i ett eller
annat hänseende reglerar anställningsförhållandet, eller angå det personliga
avtal mellan arbetsgivaren och arbetslagaren som i övrigt tyst eller
uttryckligen bestämmer anställningsvillkoren. De kan också gälla frågor som
är reglerade i lag, F, n, föreskrivs i åtskilliga lagar, att tvister som rör
tillämpningen av dessa lagar skall prövas av AD eller i vissa fall av allmän
domstol. Dessa forumregler har anpassats till den nya lagen om rättegången i arbetstvister
eller i vissa fall ersatts med en hänvisning till denna lag. Detta berörs i
avsnitt 7.3. Även tvister, som rör tillämpningen av bestämmelser i en lag,
vilken inte innehåller en sådan forumregel eller en hänvisning till den nya rältegångslagen,
skall handläggas i den ordning som föreskrivs i denna lag, om ivisien grundar
sig på ett anställningsför-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 139

hållande,
1 första hand kominer här i betraktande sådan lagstiftning som direkt reglerar
anställningsförhållandet i nägot avseende, såsom lagen (1949:345) om rätten
till arbetstagares uppfinningar, lagen (1970:943) om arbetstid m, m, i husligt
arbete och sjömanslagen (1973:282), Men också i andra fall kan det givetvis
även i en arbetstvist bli fräga om att tillämpa rättsregler som återfinns i
särskilda författningar, exempelvis i lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar pä förmögenhetsrättens område (avtalslagen) och
skadeståndslagen (1972:217). Ibland kan också de principer som återfinns i
viss lagstiftning, t. ex, arbetarskyddslagen (1949:1) och allmänna
arbetstidslagen (1970:103), fä betydelse för bedömningen av en arbetstvist,
även om lagen inte är direkt tillämplig i tvisten.

För lagens tillämpning är
alltså avgörande om tvisten när den inte enbart rör ett kollektivavtal som
sådant grundar sig på ett anställnings-förhällande eller ej. Härvid är av
betydelse vilken innebörd som skall ges ät begreppet arbetstagare. 1 avsaknad
av en definition av detta begrepp i gällande lagstiftning har innebörden därav
hittills fält bestämmas i rättspraxis. En rikhaltig litteratur finns härom (se
t. ex. Adlercreulz, Arbets-tagarbegreppet, 1964, och Schmidt, Arbetsrätt 11,
1973, s. 39 fQ. Vid till-lämpningen av denna lag bör det civilrättsliga arbetstagarbegreppet,
i första hand med den innebörd det har i semesterlagen, användas. I vissa fall
är lagen tillämplig även på tvister mellan uppdragsgivare och s. k, beroende
uppdragstagare, dvs, sådana som utan att anställningsförhållande föreligger
utför arbete för annans räkning och därvid till denne intar en beroende
ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. Vid
tvister om kollektivavtal eller om tillämpning av kollektivavtalslagen eller
lagen om förenings- och förhandlingsrätt likställs nämligen beroende
uppdragstagare med arbetstagare (se I ii andra stycket kollektivavtalslagen och
1 ii andra stycket lagen om förenings- och förhandlingsrätt), I övrigt anses
emellertid tvister mellan uppdragsgivare och beroende uppdragstagare inte som arbetstvister.
Detta innebär en ändring i förhållande till utredningens förslag (se avsnitt
5,2).

Lagen
kan även bli tillämplig på tvister mellan arbetsgivare och förutvarande
arbetstagare, om tvisten grundar sig på deras tidigare anställnings-förhällande
(exempelvis tvisl om avgångsförmåner eller om rätt till pension).

Utanför
lagens tillämpningsområde faller alltså tvister mellan andra parter med
undanlag för organisationer än arbetsgivare och arbetstagare. Lagen gäller
således inte tvister mellan arbetstagare inbördes (jfr. forumregeln i 44 ii
första stycket arbetarskyddslagen) eller mellan en förening av arbetsgivare
eller arbetstagare, ä ena sidan, och medlemmar eller förutvarande medlemmar i
föreningen, ä andra sidan (jfr, AD 1940 nr 28, 1948 nr 73 och 1965 nr 29),
Sädana tvister handläggs vid allmän domstol enligt vanliga processuella regler.
Lagen skall självfallet inte heller tillämpas på mål rörande straffrättsligt
ansvar för brott begångna i tjänsten. Sålunda skall exempelvis ansvar för
ämbetsbrott även efter lagens ikraftträdande utkrävas i straff-

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 140

rättslig
ordning vid allmän domstol, om brottet inte bestraffas genom disciplinärt
förfarande i administrativ väg (se 20 kap. brottsbalken samt 18-25 iiii statstjänstemannalagen
och 18-24 iiii kommunaltjänstemannastad-gan). Som nämnts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5,1) innebär dock ämbetsansvarskommitténs förslag till
nya regler om ämbetsansvaret (SOU 1972:1) att det straffrättsliga ansvaret för ämbetsbrott
avskaffas i väsentliga avseenden och ersätts av ett privaträttsligt ansvar av i
huvudsak samma natur som det vilket tillämpas pä den privata arbetsmarknaden, I
processuellt avseende föreslår ämbetsansvarskommittén att tvister rörande
sådant disciplinärt ansvar skall prövas pä samma sätt som andra arbetstvister.
Genomförs det förslaget, konmier även ifrågavarande tvister att falla in under
den nu föreslagna lagen. Vidare är lagen tillämplig på tvister om skadestånd i
anledning av brott som begåtts i tjänsten. Detta gäller dock inte, om talan
förs i samband med ätal för brottet (se I kap. 2 ii första stycket 3). Lagen är
givetvis inle heller tillämplig på s. k, anmärkningsmäl (dvs, mäl om anmärkningar
som framställs vid räkenskapsgranskning) som handläggs i administrativ ordning
(se KF 2,6,1961 om förfarandet i anmärkningsmäl). Däremot skall lagen
tillämpas pä tvister om utbetalning av för mycket utbetald lön (beträffande
sädana tvister pä det offentliga området se JO 1974 s, 547 O-

1
vissa undantagsfall är lagen tillämplig, även om en arbetsgivare eller en
arbetstagare inte är part i målet. Ett sådant fall är när arbetsgivaren
försatts i konkurs och därför inte själv fär föra talan i mäl om egendom som
hör till konkursboet (se 22 ii konkurslagen; jfr, AD I963.nr28), Ett annat
undantag föreligger, om arbetsgivaren eller arbetstagaren avlidit och lalan
därför förs av dödsboet. Detsamma gäller, om en fordran som uppkommit i ett
anställningsförhållande överiåtits för inkassering på annan vilken därvid för
talan som part i eget namn (angående detta fall se Söderiund, Rättegångsbalken,
1970,s, 291 ff och där åberopad litteratur) eller om genom avtal mellan
arbetsgivaren och arbetstagaren eller deras rättsinnehavare skapats en rätt
för iredje man som inte själv är part i avtalet (se AD 1971 nr 25). 1 fråga om
rättegången i AD kan erinras om den i 4 kap. 5 ii första stycket i lagförslaget
intagna regeln om att förening i vissa fall kan väcka och utföra lalan för
arbetsgivare eller arbetstagare som är eller har varit medlem i föreningen. 1
dessa fall uppträder föreningen som part och inte den enskilde medlem som
tvisten egentligen rör. Ett specialfall, när de bestämmelser som den föreslagna
lagen innehåller om rättegängen i AD är tillämpliga även på mäl där en
arbetsgivare inte är part, är slutligen när talan förs mot central
förvaltningsmyndighets beslut enligt lagen (1969:93) om begränsning av
samhällsstöd vid arbetskonflikt (se 2 kap, 3 ii andra stycket i lagförslaget).

Frågan
om en tvist är av sädan beskaffenhet att den skall handläggas enligt den
föreslagna lagen skall las upp av domstolen självmant. Domstolen skall alltså
pröva om tvisten grundar sig på ett anställningsförhållande, oberoende av om
detta påstås eller ej. Härvid torde domstolen emellertid ha

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 141

att
utgå frän de omständigheter som käranden åberopar till grund för sin talan. Är
det för ett bifall till käromälet avgörande att elt anställningsförhållande
föreligger, synes tvisten böra handläggas enligt denna lag, även om domstolen
sedermera ogillar käromälet därför att ett anställningsförhållande anses inte
föreligga (se NJA 1973 s, 1; jfr, Kungl, Maj:ts beslut den 4 april 1973 nr SÖ
1250).

När
en tvist väcks vid tingsrätt synes rättens prövning av om tvisten är en arbetstvist
eller ej i allmänhet inte medföra några komplikationer. Tingsrättens behörighet
att ta upp en sådan tvist sammanfaller i princip med dess behörighet att ta upp
ivisler som skall prövas i vanlig processuell ordning. Lagförslaget innehåller
emellertid i 2 kap, 2 ii andra stycket en specialregel om forum i arbetstvister.
För att en tingsrätt skall vara behörig att ta upp en tvist med stöd av denna
regel måste tingsrätten självmant pröva om tvisten är en arbetstvist eller ej,
1 övrigt gäller beträffande handläggningen i tingsrätt i stort sett samma
regler för arbetstvister som för andra tvister. 1 samband med att tingsrätten
avgör ett mål måsle den dock ta ställning till om målet enligt den föreslagna
lagen skall överklagas till AD eller om det enligt vanliga processuella regler
skall fullföljas till hovrätt.

Om
ett avgörande av tingsrätt överklagas och fullföljdsinstansen finner att
tingsrätten felaktigt bedömt frågan om tvisten är en arbetstvist eller ej, skall
målet enligt 2 kap. 5 ii andra stycket resp, 2 kap, 7 ii i lagförslaget
överlämnas till den domstol, till vilken målet vid en riktig bedömning av denna
fråga skulle ha fullföljts.

Även
när en tvist väcks vid AD som första domstol måste givetvis avgöras, om tvisten
grundas på ett anställningsförhållande. Detta aren grundläggande förutsättning
för AD:s behörighet enligt 2 kap. 1 ii i lagförslaget. Brister denna
förutsättning skall tvisten alltså avvisas. En sådan prövning måste AD företa
även enligt nuvarande ordning (beträffande vissa gränsfall se dock AD 1933 nr
69, 1934 nr 92-95, 1936 nr 37 och 1939 nr 49; jfr. även AD 1946 nr 17),

Genom
andra stycket utvidgas lagens tillämpningsområde i vissa fall även till tvister
som inte har sin grund i ett anställningsförhållande. Det rör sig i dessa fall
om tvister som inte angår förhällandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i
denna deras egenskap,

I
14 kap, RB finns bestämmelserom förening (kumulation)av mål. Väcker någon
samtidigt flera käromål mot samme svarande, skall käromålen enligt 14 kap, I ii
RB handläggas i en rättegång orn de stöder sig pä väsentligen samma grund. Vill
svaranden till gemensam handläggning väcka talan mot käranden angående samma
sak som har gemenskap med denna eller talan rörande fordran som kan gå i
avräkning mot kärandens, skall enligl 14 kap, 3 ii RB båda målen handläggas i
en rättegäng, om svaranden begär det före huvudförhandlingen, Enligl 14 kap. 6
ii RB fär olika mål även i annat fall handläggas i en rättegång, om det är till
gagn för utredningen. Dessa bestämmelser är tillämpliga även i rättegängei i arbetstvister.
En

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 142

förutsättning
härför är dock att de mål som skall handläggas gemensamt är av sädan
beskaffenhet som anges i första stycket i förevarande paragraf, dvs. utgör arbetstvister.
Däremot fär bestämmelserna i RB inte tillämpas, om parterna vill att en tvist
av annan beskaffenhet skall handläggas gemensamt med en arbetstvist, eftersom
olika rättegångsforrner då är tilllämpliga (se 14 kap. 7 ii RB). Som jag har
framhållit i den allmänna motiveringen kan en sädan gemensam handläggning
emellertid i vissa fall vara lämplig från processekonomisk synpunkt, Pä grund
härav har i andra stycket föreskrivits att detta kan ske, om rätten med hänsyn
till utredningen och övriga omständigheter finner sådan handläggning lämplig.
Vid avgörandet av denna fråga bör domstolen beakta bl, a. kärandens intresse av
att ett avgörande av arbetstvisten inte fördröjs av den gemensamma handläggningen.

En tvist kan enligt andra
stycket handläggas gemensamt med en arbetstvist såväl vid tingsrätt som vid
AD. En förutsättning härför är emellertid att talan väckts genom
stämningsansökan vid samma domstol som upptagit arbetstvisten. Målen behöver
dock inte ha väckts samtidigt. Sedan målen förenats vid tingsrätt med stöd av
andra stycket, kan de handläggas gemensamt även vid fullföljd av talan till
AD. Sädan kumulation kan däremot inte ske först där, när målen inte har
handlagts gemensamt vid tingsrätten. Talan mot tingsrättens avgörande i målen
skall ju dä fullföljas till olika domstolar, AD resp, hovrätt. Att kumulation
inte heller kan ske i AD av en dit fullföljd arbetstvist med en tvist som över
huvud taget inte prövats av tingsrätten framgår av vad nyss anförts om att
talan i målen måste ha väckts vid samma domstol.

Har mäl förenats med stöd
av andra stycket hindrar detta inte att rätten sedan särskiljer målen, om detta
anses lämpligare. Sådant särskiljande kan ske, oavsett vilken inställning
parterna har till denna fråga. Givetvis utgör dock parternas inställning en
viktig omständighet vid bedömningen om särskiljande skall ske. Särskiljs målen
i tingsrätt, får de inte överklagas gemensamt till AD, I så fall kan endast arbetstvisten
överklagas dit, medan talan beträffandeden andra tvisten fär fullföljas till
hovrätt. Sker särskiljandet först sedan de överklagats till AD, kan endast arbetstvisten
prövas. Den andra tvisten bör med tillämpning av principerna för 2 kap, 7 ii i
lagförslaget i stället överlämnas till den hovrätt, till vilken talan skulle ha
fullföljts om tvisterna hade särskiljts redan i tingsrätten. Detsamma gäller om
arbetstvisten återkallas eller avvisas i AD, Nägon uttrycklig lagregel härom
har jag inte ansett erforderlig.

För äD:s del innefattar andra stycket ocksä
en forurnregel. Bestämmelsen skulle ju annars vara meningslös. Däremot innebär
bestämmelsen inte att tingsrätt blir automatiskt behörig att ta upp ett sådant
mål som avses i andra stycket. Någon särskild forumbestämmelse har inte heller
i övrigt meddelats för att underlätta gemensam handläggning enligt denna
bestäm-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 143

melse.
För att sädan handläggning skall kunna ske, krävs alltså att tingsrätten enligt
bestämmelserna i 10 kap, RB är behörig att ta upp detta mål.

I
kap. 2 ii

Denna
paragraf innehåller vissa undantag frän den i I kap, 1 i; givna huvudregeln om
lagens tillämpningsområde,

I
första stycket anges i fyra punkter vissa generella undantag.

I
punkt I undantas mål som enligt lag får tas upp endast av viss tingsrätt eller
som skall handläggas av tingsrätt i annan sammansättning än som anges i RB
eller i lagen om rättegängen i tvistemål om mindre värden. Detta undantag tar
sikte pä bl, a, hyrestvister, arrendetvister, patenttvister, vissa tvister om
upphovsrätt eller om rätt till fotografisk bild, militära tvistemål, sjörättsmål.
Sädana tvister som nu nämnts torde i vissa fall kunna uppkomma även i
anställningsförhållanden och därigenom vara att anse som arbetstvister. Pä
grund av punkt I faller de dock utanför den nu föreslagna lagen. Beträffande hyrestvister
är dock att märka, att dessa enligt särskild föreskrift i vissa fall skall
prövas av AD och inte av fastighetsdomstol. Enligt 12 kap, 71 ii jordabalken
skall nämligen klandertalan mot beslut av hyresnämnd, liksom hyrestvister som
inte ankommer pä hyresnämnds prövning, tas upp av AD, om tvisten rör
kollektivavtal. Denna bestämmelse lämnas orubbad av den nu föreslagna lagen.

Enligt
punkt 2 gäller ett undantag för mål som skall handläggas av tingsrätt med
tillämpning av konkurslagen eller ackordslagen. Detta undantag, som bl.a, tar
sikte på tvistiga konkursfordringar vilka handläggs i jävsprocess, har
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2).

I punkt 3 föreskrivs ett undantag
för mäl om skadestånd i anledning av brott, om talan med stöd av 22 kap. I, 3
eller 4 ii RB förs i samband med åtal för brottet. Den domstol som upptagit
åtalet för brottet är i ett sådant fall behörig att ta upp ocksä anspråket om
skadestånd, även om domstolen saknar behörighet enligt de forumregler som
annars gäller för domstolen enligt 10 kap, RB, Upptas skadeståndsanspråket,
handläggs målet i sin helhet enligt reglerna för brottmål. Genom undantaget i
punkt 3 blir det möjligt att i samband med ätal för brott vid allmän domstol
även föra talan om sådant anspråk pä skadestånd i anledning av brott vilket
grundas på ett anställningsförhållande. Möjlighet finns alltså i ett sådant
fall att välja mellan att yrka skadestånd i en arbetstvist, som handläggs
enligt den nu föreslagna lagen, eller att framställa yrkandet i samband med ätal
för brottet, varvid denna lag inte blir tillämplig. Denna möjlighet finns vare
sig skadeståndsanspråket, om det framställs i en arbetstvist, skall i första
instans prövas av tingsrätt eller av AD.

Enligt
22 kap, 5 ii RB kan domstol, som upptagit ett skadeståndsanspråk i samband med ätal
för brott, därefter förordna att detta anspråk skall som särskilt mäl
handläggas i den ordning som gäller för tvistemål, om detta

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 144

med
hänsyn till utredningen eller av andra skäl är lämpligt. Sker detta blir lagen
om rättegängen i arbetstvister åter tillämplig, om skadeståndsanspråket grundas
på ett anställningsförhållande. Är arbetstagaren organiserad, bör det avskilda
målet rörande skadeståndsanspråket med tillämpning av principerna för 2 kap. 5
ii första stycket i lagförslaget överiämnas till AD, om part yrkar det.
Framställs inte sådant yrkande, skall målet i stället avvisas. När domstol i
samband med ätal för broll tagit upp eu skadeståndsanspråk, som rör
oorganiserad arbetstagare, och därefter förordnar att anspråket skall
handläggas som ett särskilt mål, upphör inte domstolens behörighet att pröva
detta anspråk även om sädan behörighet skulle saknas enligt 10 kap, RB, Det
avskilda målet rörande skadeståndsanspråket fullföljs dock till AD och inte
till hovrätt.

Punkt 4 innehåller ett
undantag för mäl om ersättning för yrkesskada. Denna term har inte definierats
i den föreslagna lagtexten men bör ges samma innebörd som den har enligt lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäkring, Enligl den lagen skall med yrkesskada
förstås skada till följd av olycksfall i arbetet - vartill hänförs även
olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, om färden föranletts av och
stått i nära samband med anställningen - vidare skada som i annat fall har
orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller strålande
energi samt slutligen, om Kungl. Maj:t sä föreskriver, skada som pä annat sätt
än genom olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av
ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, av fortgående,
upprepat eller ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer från maskiner
eller verktyg eller av buller eller smitta (se vidare en med stöd härav
utfärdad kungörelse 1954:644), Med skada avses enligt nämnda lag kroppsskada saml
skada pä konstgjord lem eller därmed jämförlig anordning.

Mäl om ersättning för
yrkesskada skall alltså enligt punkt 4 liksom hittills avgöras av allmän
domstol i vanlig processuell ordning. Ett undantag föresläs dock för det fall
att tvisten rör kollektivavtals rätta innebörd, I sä fall skall tvisten
handläggas enligl den föreslagna lagen och alliså med stöd av 2 kap, 1 ii las
upp av AD som första domstol. Det kan tilläggas att undantaget i punkt 4 inte
heller hindrar att talan förs vid AD om kollektivavtalets giltighet eller
bestånd, I detta fall gäller ju målet inte ersättning för yrkesskada, även om
utgången i denna kollektivavtalstvist är avgörande för om rätt till sädan
ersättning föreligger. Också påföljd för brott mot kollektivavtalet kan
givetvis föras vid AD, även om brottet består i att bestämmelserna i avtalet
om ersättning för yrkesskada inte har iakUagils,

Andra stycket innehåller
vissa undantag frän lagen för tvister på den offentliga sektorn, Sorn
utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5,7) dras gränsen för lagens
tillämpningsområde i huvudsak i enlighet med gränsen för det avtalsbara och
det inte avtalsbara området. Tvister om avtalsförbjudna frågor skall inte
handläggas enligt denna lag, orn inte annat särskilt föreskrivits. Sådana
särskilda föreskrifter föresläs i lagen om anställnings-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 145

skydd,
de övriga lagar som reglerar uppsägning eller avskedande i vissa fall samt i statstjänstemannalagen
och kommunaltjänstemannalagen (se avsnitt 7,3). Tvister om tillämpning av
dessa lagar faller alltså in under den nu föreslagna lagen även såvitt gäller avtalsförbjudna
frågor. Enligt ämbetsansvarskommitténs förslag till nya regler om
disciplinansvar för offentliga tjänstemän skall detta gälla även beträffande
tvisterom sådant ansvar. Beträffande tvister om avtalsbara frågor skall lagen i
princip tillämpas. Ett särskilt undantag uppställs dock för tvister om sådana
frågor som trots alt de är avtalsbara ändå regleras i annan författning än lag.
Detta undantag tar främst sikte pä frågor om pensionsförmåner samt förmån i
samband med tjänsteresa eller förrättning.

1
den män den föreslagna lagen blir tillämplig på tvistersom härrör från den
offentliga sektorn, avskärs den administrativa besvärsrätl som f n. kan finnas
pä denna sektor. Delta gäller dock inte beträffande tvister om s. k. skälighetsfrågor,
dvs. frågor som enligt avtal skall avgöras av arbetstagaren (se förslaget till
ändring av lagen om inskränkning i rätten alt föra lalan mol offentlig
arbetsgivares beslut).

1
kap. 3 ii

Denna
paragraf, som i huvudsak motsvarar 11 ii andra stycket LAD, innehåller
bestämmelser om verkan av skiljeklausul i arbetstvister.

Enligt
1 ii lagen om skiljemän kan tvister angående sak, varom föriikning är tillåten,
genom avtal mellan parterna hänskjulas till avgörande av en eller flera
skiljemän. En erinran om all detta gäller även i fråga om arbetstvister har
intagits i förevarande paragraf Från denna regel har dock uppställts två
undanlag. Det ena undantaget, som f n. återfinns i 11 ii andra stycket LAD,
avser tvister som gäller förklaring enligt 7 ii kollektivavtals-lagen att
kollektivavtal inle skall gälla eller att part skall vara befriad från
förpliktelse enligt sådant avtal (angående della undanlag se prop. 1928:39 s.
183), Det andra undantaget, som står i överensstämmelse med ÄD:s praxis (se AD
1954 nr 12), gäller framtida tvister rörande föreningsrätt. Detta undanlag är
tillämpligt vare sig tvisten grundas på lagen om förenings-och förhandlingsrätt
eller avser tillämpningen av ett kollektivavtal som till äventyrs innehåller en
självständig reglering av föreningsrätten. Frånsett dessa undantag kan
emellertid varje arbelslvist avgöras av skiljemän. Detta gäller även
beträffande ivisler om olovliga slridsåtgärder (jfr. AD 1966 nr 20).

En
skiljeklausul utgör hinder föratt 11 tvisten prövad vid domstol. Detta rältegångshinder
är dock inte av sädan beskaffenhet som skall beaktas av domstolen självmant.
Enligt 34 kap. 2 ii RB skall invändning om sådant rältegångshinder framställas
av svaranden då han första gången skall föra lalan i målet vid domstolen. Underiäler
han det, förfaller hans rätt alt framställa denna invändning. Var han av laga
förfall hindrad alt dä göra in-

10 Riksdagen 1974. I saml. Nr 77

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 ' 146

vändningen,
skall han i stället framställa denna sä snart det kan ske efter det att
förfallet upphörde.

När
skiljeklausul intagits i kollektivavtal, uppstår ell särskilt problem beträffande
en enskild föreningsmedlems bundenhet härav, I och för sig är det tydligt alt
en sädan klausul - liksom andra bestämmelser i kollektivavtal - binder inle
bara avtalsslulande organisation utan även dess medlemmar (se prop, 1928:39 s,
183 samt AD 1929 nr 20, 1933 nr 98, 1962 nr 8 och 1972 nr 30; jfr, AD 1962 nr
21). Som AD i ett fall framhållit skulle en i kollektivavtal inlagen
skiljeklausul vara föga effektiv, om den enskilde medlemmen inte tillsammans
med sin organisation skulle vara bunden av denna. 1 så fall skulle nämligen
klausulen ulan större svårighet kunna kringgås av organisation som av nägot
skäl önskar undvika skiljeförfarande. Vid skiljeförfarande enligt en sädan
klausul torde organisationen med tillämpning av den i 4 kap. 5 ii första
stycket i lagförslaget intagna bestämmelsen kunna föra talan för medlemmens
räkning, om kollektivavtalet inte uttryckligen föreskriver annat eller
avtalsparterna eljest kommit överens om att organisationen inte skall ha sådan lalerätt.
Fråga uppstår dock vad som skall gälla för det fall alt organisationen
undandrar sig att föra medlemmens lalan. Denna fräga måste till en början bli
beroende av om kollektivavtalet kan anses ge medlemmen rätt att i elt sådant
fall själv föra talan vid den med skiljeklausulen avsedda skiljenämnden.
Innebär kollektivavtalet att endast organisationer fär uppträda inför nämnden
och att en enskild medlem utan sin organisations stöd alltså saknar rätt att
själv föra lalan inför denna nämnd, torde denne i stället kunna föra sin talan
vid domstol. Medlemmen kan ju inte vara utesluten från rätten att fl sin talan
prövad av vare sig skiljenämnd eller domstol. 1 detta fall utgör skiljeklausulen
alltså inte nägot hinder för prövning av dennes talan i rättegäng vid domstol. Annoriunda
förhäller det sig emellertid, om kollektivavtalet medger medlemmen att själv
föra talan inför skiljenämnden för den händelse hans organisation undandrar sig
alt föra hans talan. I ett sådant fall blir medlemmen bunden av
skiljeklausulen, om han kan inverka på valet av skiljemän. Praxis hos AD
uppvisar exempel pä att ett skiljeavtal, enligt vilket skiljemännen skall utses
av de avtalsslulande parterna, i en sådan situation som nu nämnts modifierats
av parterna på så sätt att medlemmen lått överta sin organisations rätt att
utse skiljemän (se AD 1933 nr 98 och 1962 nr 21; jfr. AD 1929 nr 20). Om
medlemmen emellertid inte ges nägot inflytande på valet av skiljemän, blir
frågan om hans bundenhet av skiljeklausulen enligt AD:s praxis beroende av
vilka garantier som ändå finns för en opartisk prövning av medlemmens talan
inför skiljenämnden (se AD 1972 nr 30),

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 147

7,1,2
Domstolarna i arbetstvister (2 kap.)

1
kap, 1 ii

1
denna och följande paragraf dras gränsen mellan AD:s och tingsrätternas
behörighet att som första domstol uppta och avgöra en arbetstvist, I förevarande
paragraf regleras området för AD:s behörighet. Att AD härvid är enda domstol
framgår av 2 kap, 4 ii i lagförslaget. De motsvarande regler om äD:s behörighet som gäller f n. och som
ersätts av de nu föreslagna reglema återfinns i I och 11 ii LAD.

AD:s
behörighet alt ta upp en tvist enligt förevarande paragraf skall prövas av
domstolen självmant, alltså oberoende av om svaranden gör invändning om
rättegångshinder eller ej. Framställs sädan invändning först på ett sent
stadium i rättegängen hindrar detta inte - om den är riktig - att målet då
avvisas (se 34 kap, RB),

Som
jag har nämnt i specialmotiveringen till I kap, I ii skall enligt lagförslaget
med begreppet "tvist" förstås den sak som är föremål för process.
Till skillnad från vad som ansetts gälla vid tillämpningen av LAD är AD således
enligt lagförslaget behörig all ta upp även mål där någon meningsskiljaktighet
inle råder mellan parterna, alltså ostridiga krav. Alt sådana krav emellertid
kan framställas vid tingsrätt genom ansökan om lagsökning eller
betalningsföreläggande, även om tvist rörande anspråket enligt huvudregeln i 2
kap. I ii skall tas upp och avgöras av AD som första domstol, framgår av den
föreslagna lagen om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk
i anställningsförhållanden (se avsnitt 7.2).

Enligt
./ors/o stycket är AD för det första behörig alt ta upp tvister om
kollektivavtal. Härmed förstås tvister om kollektivavtals giltighet, bestånd
eller rätta innebörd, tvister huruvida visst förfarande strider mot
kollek-livavtal samt tvister om påföljd av sådant förfarande (jfr, 4 ii första
stycket 1 kollektivavtalslagen och 11 ii första stycket LAD).

1
I ii första stycket kollektivavtalslagen definieras kollektivavtal som ett
avtal mellan ä ena sidan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare och å
andra sidan fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare om
villkor, som skall lända till efterrättelse för anställning av arbetstagare,
eller om förhällandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Vid
tillkomsten av kollektivavtalslagen och LAD förutsattes att ocksä kollektiva
uppgörelser mellan arbetsgivare och sädana grupper av arbetstagare som inte
framträdde som organisationer skulle kunna betraktas som kollektivavtal, trots
all kollektivavtalslagen inte var tillämplig pä ett sådant avtal. Föredragande
departementschefen uttalade i anslutning härtill att även tvister om avtal av
detta slag borde kunna prövas av AD (prop. 1928:39 s. 248 och 250; jfr. s.
234-235, där lagrådet uttalade sig i motsatt riktning). AD har ocksä i början
av sin tillvaro ansett sig behörig att pröva även tvister om andra kollektiva
avtal än sädana som avses i kollektivavtalslagen (AD 1932 nr 104; jfr. AD 1935
nr 149 och 1939 nr 107). Numera torde emellertid

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 148

begreppet
kollektivavtal i varje fall i allmänt språkbruk vara förbehållet sådant avtal
som regleras i kollektivavtalslagen. 1 det nu föreliggande lagförslaget har
det däri använda begreppet kollektivavtal samma innebörd som det har enligt
kollektivavtalslagen. AD:s behörighet att pröva kollek-tivavialstvister enligt
första stycket av förevarande paragraf omfattar således endast tvister om
kollektivavtal som ingåtts mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare,
å ena sidan, och förening av arbetstagare, å andra sidan. Rättsverkningarna av
ett i kollektiva former slutet avtal, som dock ej är att anse som
kollektivavtal i den nu angivna bemärkelsen, fir i stället prövas i samma
ordning som tvister om andra arbetsavtal vilka inte är av kollektivavtals
natur. I sista hand kan denna prövning med stöd av 2 kap. 3 ii i lagförslaget
ändå utföras av AD,

En
kollektivavialstvist kan i visst fall röra även en oorganiserad arbetstagare.
Av 2 ii kollektivavtalslagen framgår all kollektivavtal som slutils av förening
är bindande för föreningens medlemmar även efler det att dessa trätt ul ur
föreningen, under förutsättning all de inte är bundna av annat kollektivavtal.
Det kan därför inträffa att en arbetstagare, som trätt ut ur sin förening och
därefter inte gått in i en annan förening, alltjämt är bunden av kollektivavtal
som slutits av den förening han tidigare tillhört. En tvist mellan denne
arbetstagare och hans arbetsgivare om della kollektivavtal skall prövas av AD
som första domstol. För all AD skall vara behörig att la upp denna tvisl krävs inle
all arbetstagaren är bunden av kollektivavtalet vid tidpunkten för talans
väckande. Däremot måste tvisten hänföra sig till en tidpunkt då han var bunden
av avtalet. Enligt 4 kap. 5 ii i lagförslaget har arbetslagarens förra
förening räll att väcka och ulföra talan vid AD på den förutvarande medlemmens
vägnar. Denne fir inle själv väcka talan vid AD, om inte föreningen undandrar
sig att föra hans kärandetalan.

Enligt
första stycket är AD vidare behörig all pröva andra tvister mellan arbetsgivare
eller förening av arbetsgivare, å ena sidan, och förening av arbetstagare eller
medlem i sådan förening, å andra sidan. Frånsett del fallet att en oorganiserad
arbetsgivare uppträder som part är alltså för AD:s behörighet avgörande alt en
förening av arbetsgivare eller arbetstagare eller medlemmar i sädan förening
står som parter i målet. I detta fall avgörs AD;s behörighet med hänsyn till
organisationsförhållandena vid tidpunkten för talans väckande (jfr 10 kap. 15
ii RB).

Andra
stycket innehåller en erinran om au AD pä grund av annan lagstiftning kan vara
behörig att som första domstol la upp även andra tvister än som avses i första
stycket. Enligt mitt förslag till följdändringar med anledning av den nu
föreslagna lagen (se avsnitt 7.3) kommer sådana avvikande forumregler all
finnas i kolleklivavtalslagen, lagen om förenings-och förhandlingsrätt, statstjänstemannalagen,
kommunaltjänstemannalagen och arbetarskyddslagen. Enligt dessa lagar - liksom
enligt den senare i dag anmälda lagen om facklig förtroendemans ställning på
arbetsplatsen - skall

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 149

AD
nämligen alltid vara behörig att som första domstol pröva tvist om
tillämpningen av lagarna eller vissa bestämmelser däri, även om tvisten rör
oorganiserade arbetstagare.

Det
kan anmärkas att AD enligt särskild lagstiftning även kan komma alt handlägga
vissa slags ärenden. Sålunda tillkommer det AD enligl 26 och 27 §ii lagen om
förenings- och förhandlingsrätt saml 6 § lagen om medling i arbetstvister all
i vissa fall förelägga part vid vite all fullgöra förhandlingsskyldighet och
andra i samband därmed hörande skyldigheter.

1
tredje stycket äterCmns en kumulationsregel av liknande slag som intagils i 1
kap. I ii andra stycket i lagförslaget. Enligt 14 kap. RB kan under vissa
förutsättningar olika mål förenas vid AD, om domstolen är behörig beträffande
dessa mål. Sädan förening av mäl kan ske även mellan olika parter, om det är
till gagn för utredningen (14 kap. 6 ii RB). Enligt den nu föreslagna kumulationsregeln
kan emellertid även arbetstvister, som AD enligl första eller andra stycket i
förevarande paragraf inle är behörig all la upp, i vissa fall handläggas
gemensamt med en tvist mellan samma eller olika parter vilken omfattas av ADrs
behörighet. En förutsättning härför är dock att AD anser sädan gemensam
handläggning lämplig med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter. Om
skäl föreligger, kan domstolen därefter särskilda målen.

Regeln
i tredje stycket tar endast sikte på arbetstvister, alltså sådana tvister som angetts
i I kap. 1 ii första stycket i lagförslaget. Den i andra stycket i samma
paragraf intagna kumulationsregeln medger dock att även tvistefrågor, som inte
hänför sig till förhällandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren i denna
deras egenskap, kan handläggas gemensamt med tvister som avses i förevarande
paragraf

Denna
paragraf innehåller bestämmelser om behörig domstol för de arbetstvister som
inte skall tas upp av AD som första domstol.

Enligl
första stycket skall alla andra arbetstvister än de som anges i 2 kap. I ii i
lagförslaget las upp och avgöras,av tingsrätt. Tingsrätt är alltså behörig att
pröva en arbetstvist så snart den rör en oorganiserad arbetstagare (utom i de
undanlagsfall som angetts i specialmotiveringen till 2 kap. 1 ii).

Frågan
om rätten är behörig att pröva en arbetstvist enligt första stycket skall
beaktas av rätten självmant. 1 regel torde domstolen emellertid kunna nöja sig
med en uppgift av arbetslagaren att han är oorganiserad. Något hinder mot att
domstolen gör ytterligare efterforskningar, om denna uppgift synes strida mot
vad som i övrigt framkommer i målet, föreligger inte frän vare sig
föreningsrättslig eller annan synpunkt (jfr. JO 1968 s. 369).

1
andra stycket ges en särskild forumregel för sädana arbetstvister som i första
instans skall tas upp av tingsrätt. Enligt denna regel fär arbetsgivaren sökas
där arbetstagaren har sitt hemvist (dvs. i regel den ort där han är

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 150

mantalsskriven,
Jfr 10 kap. I ii andra stycket RB). Bestämmelsen kompletterar de forumregler
som finns i 10 kap. RB, Arbetstagaren kan alltså väcka lalan antingen vid sitt
eget hemvistforum eller vid något av de fora som anvisas i 10 kap. RB, t.ex, i
10:1 (arbetsgivarens hemvist), 10:2 (den ort där myndighet som företräder
Kronan har sitt säte) eller 10:5 (näringsidkares driftställe).

1 motsats till vad som
gäller i fråga om tingsrätts behörighet enligt första stycket att la upp en arbelslvist
skall den i andra stycket intagna särskilda forumregeln inte beaktas av rätten
självmant. Invändning om alt rätlen inle är behörig enligt denna forumregel
skall - utom när laga förfall föreligger - framställas när parten första gången
skall föra talan i målet. Underlåter han det, fir han inte därefter framställa
denna invändning (34 kap. 2 ii RB), I elt sådant fall skall tvisten i stället
anses väckt vid rätt domstol (10 kap, 18 ii RB). Av vad som tidigare anförts
framgår dock att delta inte hindrar att tvisten senare avvisas pä den grund att
den i stället skulle ha upptagits av AD som första domstol eller att den nu
föreslagna lagen inte är tillämplig på tvisten.

Nägon
motsvarighet till den särskilda forumregeln i andra stycket beträffande
arbetstagares talan mot arbetsgivare har inle getts för det fall att
arbetsgivaren för talan mot arbetstagaren. 1 detta fall gäller alltså enbart de
forumregler som intagits i 10 kap, RB, 1 regel leder dessa till att tvisten
även dä skall tas upp av rätten i den ort där arbetslagaren har sitt hemvist.

Frånsett den särskilda
forumregeln i andra stycket gäller för tingsrätternas handläggning av en arbetstvist
i princip samma processuella regler som för tvistemål i allmänhet. De enda
ytterligare avvikelser som förekommer utgörs av den i 1 kap. I ii andra stycket
intagna kumulationsregeln samt reglerna i 5 kap. 1 och 2 iiii om underrättelse
till kollektivavtalsslutande parter i vissa fall och om rättegångskostnad.
Dessutom skall, som framhållits tidigare, tingsrätternas avgöranden i arbetstvister
överklagas till AD och inle till hovrätt (2 kap, 3 ii).

Med hänsyn till de i vissa
avseenden skilda regler som gäller för arbetstvister och för andra tvister bör
rätten, när den funnit att en tvist är att anse som en arbetstvist, fästa
parternas uppmärksamhet pä att tvisten skall handläggas enligt lagen om
rättegängen i arbetstvister.

2 kap, 3 ii

Denna
paragraf anger att AD i vissa fall fungerar som fullföljdsinstans. Enligt /ÖrsM
stycket skall de avgöranden som meddelas av tingsrätt i en arbetstvist överklagas
till AD, Detta gäller vare sig tingsrättens avgörande har formen av dom eller
beslut. Även för beslut som inte är slutligt är AD överrätt, om det meddelats i
ett mäl som handläggs enligt denna lag. Angående innebörden av dom och beslut
hänvisas till specialmotiveringen till 4 kap. 12 ii. På vad sätt och inom
vilken tid talan mot tingsrätts avgörande

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 151

skall
fullföljas till AD framgår av det nämnda stadgandet.

Under
remissbehandlingen har ifrågasatts om inle vissa beslut, mot vilka särskild lalan
skall föras, bör överklagas till hovrätt i stället för till AD, trots alt
besluten meddelats i ett mäl som skall handläggas enligt denna lag. För min del
anser jag dock med hänsyn till värdet av enhetliga fullföljdsregler att även
sädana beslut bör överklagas till AD,

Frågan
om ett avgörande av tingsrätt skall överklagas till AD eller till hovrätt beror
av om tingsrätten funnit lagen om rättegången i arbetstvister vara tillämplig
eller ej. Om tingsrätten bedömt denna fråga felaktigt och på grund härav
hänvisat den klagande parten till fel fullföljdsinstans, skall denna enligt 2
kap. 5 ii andra stycket resp. 2 kap. 7 ii i lagförslaget överiämna målet till
den domstol, till vilken målet rätteligen skulle ha fullföljts.

Även
om AD således är överrätt i de arbetstvister som upptagits av tingsrätt, kan
tingsrättens avgöranden - sedan de vunnit laga kraft - genom ansökan om resning
komma under högsta domstolens prövning (se 58 kap, 1, 4 och 10 iiii RB).
Beviljas resning, skall målet pä nytt tas upp av tingsrätten (58 kap. 7 och 10 iiii
RB), Det ligger i sakens natur att deni 58 kap, 7 ii första stycket RB angivna
möjligheten för högsta domstolen att, om saken är uppenbar, omedelbart ändra
tingsrättens avgörande normalt inte bör till-lämpas i ett sådant fall.
Prövningen av målet i sak skall ju i sista instans inte utföras av annan
domstol än AD, Även ansökan om återställande av försutten tid för fullföljande
av talan mot tingsrättens avgöranden skall göras hos högsta domstolen (58 kap,
11 och 12 iiii RB). Däremot skall besvär över domvilla i mål som blivit rättskraftigt
avgjort av tingsrätt föras hos AD (59 kap. 2 S RB).

Andra
stycket innehåller en erinran om alt AD i vissa fall är fullföljdsinstans även
i fråga om talan mot central förvaltningsmyndighets beslut, som meddelats med
stöd av lagen (1969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

2 kap, 4 ii

Enligt
denna paragraf som motsvarar 15 ii LAD, får talan inte föras mot AD:s dom eller
beslut. Detta fullföljdsförbud gäller utan undantag, vare sig fråga är om dom,
slutligt beslut eller beslut som inte är slutligt.

Även
om AD:s dom eller beslut alltså inte fär angripas med allmänna rättsmedel,
hindrar fullföljdsförbudet inte användning av de särskilda rättsmedlen resning
och besvär över dom villa, Fullföljdsförbudet inskränker inte heller AD:s
möjligheter att med stöd av 17 kap, 15 ii RB självmant rätta uppenbar
oriktighet i dess dom eller beslut.

2 kap. 5 ii

Denna
och efterföljande tvä paragrafer innehåller bestämmelser om vad som skall
iakttas när en arbetstvist instämts eller överklagats till fel domstol.

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 152

1
förevarande paragraf regleras det fallet alt en arbelslvist rätteligen skulle
ha upptagits av eller fullföljts till AD.

Första
stycket avser sådana arbetstvister som enligt 2 kap. 1 ii i lagförslaget skall
tas upp och avgöras av AD som första domstol men som trots detta instämts till
en lingsrält. Man har därvid alt skilja mellan olika fall.

Ell
fall är när tingsrätten själv konstaterar all den saknar behörighet all ta upp
tvisten. Enligt nuvarande processuella regler skall tingsrätten i ett sådant
fall avvisa målet, varefter käranden får väcka ny lalan vid AD. Därvid kan
emellertid kärandens rätt till talan under liden ha förfallit. För rätten alt
väcka lalan fordras nämligen ofta både enligl kollektivavtal och enligt arbetsrättslig
lagstiftning att detta måste ske inom en viss lid. Om talan väcks vid fel
domstol och till följd härav avvisas, anses avbrott i preskriptionstiden inte
ha skelt (se AD 1966 nr 13). För au förhindra att lalerätten i ett sådant fall
går föriorad föreskrivs i första stycket att målet på yrkande av part skall överiämnas
till AD i stället för all avvisas. Talan anses därvid väckt vid AD, när ansökan
om stämning inkom till tingsrätten. Framställs inget yrkande om överlämnande,
skall tingsrätten emellertid avvisa målet. Sådant beslut lår dock givetvis inte
meddelas utan att tingsrätten, sedan den funnit sig sakna behörighet, berett
part tillfälle att framställa yrkande om målels överiämnande till AD.

Ell
annat fall är när tingsrätten antingen inte uppmärksammar att tvisten skall
handläggas enligl lagen om rättegången i arbetstvister eller ocksä felaktigt
anser att den inte skall göra det. Med anledning av den av tingsrätten begångna
felaktigheten kan målet, eller viss fråga i mälel, komma all fullföljas till
hovrätt. Hovrätten skall då undanröja det överklagade avgörandet enligt 50 kap,
26 ii jämfört med 59 kap, 1 ii 1 RB samt, om part begär det, överiämna målet
till AD, Motsvarande gäller, om hovrätten gör sig skyldig till samma fel som
tingsrätten och målet därifrån fullföljs till högsta domstolen, 1 sä fall
skall båda de lägre instansernas avgöranden undanröjas (se 55 kap. 15 ii andra
stycket RB) och målet pä yrkande av part överlämnas till AD. Överiämnas målet
till AD, anses talan väckt där, när ansökan om stämning inkom till tingsrätten.

Ett
tredje fall är när tingsrätten visseriigen varit medveten om alt tvisten skall
handläggas enligl lagen om rättegången i arbetstvister men felaktigt ansett att
tvisten enligl 2 kap. 2 ii skall las upp av tingsrätten och inte av AD.
Fullföljer part, sedan tingsrätten avgjort målet, talan mol della avgörande i
AD, skall denna domstol som fullföljdsinstans undanröja avgörandet med stöd av
50 kap, 26 ii jämfört med 59 kap, I >i I RB och, om part yrkar det, utan
stämning företa målet till handläggning vid domstolen såsom första domstol.
Talan anses även dä väckt vid AD, när ansökan om stämning inkom till
tingsrätten.

När
ett mål med stöd av bestämmelserna i första stycket överlämnas till AD, bör
bestämmelserna i 4 kap. 5 ii i lagförslaget beaktas. Käranden torde i ett
sådant fall föreläggas att visa, om sädan i della stadgande avsedd

s. 153 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 153

förening
vari han är eller, i vissa fall, har varit medlem vill utföra hans talan eller
undandrar sig att göra det. Vidare bör förening vari svaranden är (eller har
varit) medlem instämmas, om föreningen är sädan som sägs i nämnda stadgande Qfr.
2 ii andra stycket i 1947 ärs lag om betalningsföreläggande för vissa
fordringar på arbetslön m, m,). Även bestämmelserna i 4 kap. 7 ii i
lagförslaget torde uppmärksammas.

Andra
stycket tar sikte på sådana arbetstvister som enligl 2 kap. 2 ii i lagförslaget
skall tas upp av lingsrält men som i stället för alt därifrån fullföljas till
AD felaktigt fullföljts till hovrätt. Det rör sig i della fall om samma
situation som det i kommentaren till första stycket behandlade fallet nr 2

- nämligen
att tingsrätten antingen inle uppmärksammat au tvisten skall

handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister eller ocksä felaktigt

ansett att den inle skall göra det - blott med den skillnaden alt arbetstvisten

i detta fall skall i första instans tas upp av tingsrätt och inte, som i det

andra fallet, av AD. Hovrätten skall i den nu behandlade situationen över

lämna målet till AD. Detta skall ske oberoende av om yrkande framställs

därom eller ej. Begår hovrätten samma fel som tingsrätten och därför un-

deriåter alt meddela sådant beslut, kan målet komma att fullföljas vidare

till högsta domstolen. 1 sä fall skall högsta domstolen undanröja hovrättens

- men
inte tingsrättens - avgörande och överiämna målet till AD.

Enligt tredje stycket får talan inle föras mot beslut om överlämnande.

AD,är
emellertid inte bunden av sådant beslut, såvida del ej meddelats av högsta
domstolen. 1 övriga fall kan AD, om den flnner beslutet om överiämnande vara
felaktigt, visa målet äter till den domstol som överiämnat det. Ett sädanl återförvisningsbeslut
är bindande för denna domstol i sä måtto att domstolen då givetvis inte kan
ännu en gång överlämna målet till AD.

2
kap, 6 ii

Denna
paragraf innehåller bestämmelser om förfarandet när en arbetstvist, som enligt
2 kap. 2 ii i lagförslaget skall tas upp av tingsrätt, väckts vid AD eller vid
en tingsrätt som förklaras obehörig enligt forumreglerna i 10 kap, RB eller den
särskilda forumregel som intagits i 2 kap. 2 ii andra stycket i lagförslaget.

1
första stycket regleras det fallet att tvisten väckts vid AD, Målet skall
därvid hänvisas till tingsrätt som är behörig, om part yrkar det. En sådan
hänvisning är bindande för tingsrätten, som har att utan stämning ta upp målet
till behandling. Talan vid tingsrätten anses i detta fall väckt när ansökan om
stämning inkom till AD. 1 likhet med vad som gäller enligt föregående paragraf
för det fall att en arbetstvist felaktigt väckts vid tingsrätt i stället för
vid AD löper käranden alltså ingen risk att få rätten till talan preskriberad
därför att han valt fel domstol. Framställs emellertid inget yrkande om
hänvisning till behörig tingsrätt, skall tvisten i stället avvisas.

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 154

Andra
stvcket, som ersätter 10 kap, 20 ii första stycket RB, reglerar det fallet att
tvisten väckts vid en tingsrätt, som efter fullföljd av talan till AD - vare
sig denna Ulan avser huvudfrågan i målet eller enbart forumfrägan - förklaras
inte vara behörig att ta upp tvisten. Frågan om tingsrättens behörighet skall
inte prövas av AD självmant utan endast på talan av part (se 10 kap, 19 ii). En
förutsättning för att AD skall pröva en sädan talan om tingsrättens bristande
behörighet är vidare att parten gjort invändning därom inom den tid som
föreskrivs i 34 kap. 2 ii RB, Bifaller AD partens talan, skall domstolen, om nägon
part yrkar det, hänvisa målet till annan tingsrätt som är behörig.

Tredje stycket, som
ersätter 10 kap, 20 ii andra stycket RB, behandlar det fallet att två eller
flera tingsrätter genom lagakraftvunna beslut förklarat sig vara obehöriga
trots att en av dem är behörig, 1 så fall skall AD på ansökan av part hänvisa
målet till den behöriga tingsrätten. Bestämmelsen täckeräven det fallet, att en
tingsrätt genom lagakraftvunnel beslut felaktigt förklarat att arbetstvisten ej
skall upptas av tingsrätten utan av AD samt att AD enligl första stycket i
förevarande paragraf förklarat sig sakna behörighet att ta upp tvisten utan
att part yrkat att tvisten hänvisas till behörig tingsrätt.

Ansökan
som avses i tredje stycket skall göras inom en månad frän det au del sist
meddelade beslutet vann laga kraft. Denna tidsbegränsning är att se mot
bakgrund av att talan, om målet hänvisas till tingsrätt, anses väckt när
ansökan om stämning gjordes vid denna tingsrätt. Möjligheten att med stöd av
tredje stycket fä tvisten upptagen till prövning synes med hänsyn härtill inte
böra kvarstå under obegränsad tid. Om part av laga förfall varit förhindrad att
göra ansökan som nu avses inom den angivna tiden, kan han hos högsta domstolen
göra ansökan om återställande av försutten tid (58 kap. 11 ii RB).

Enligt
jjärde stycket avser bestämmelserna i denna paragraf enbart arbetstvister som
väckts vid fel domstol, antingen vid AD i stället för vid lingsrätl eller också
vid en tingsrätt i stället för vid en annan tingsrätt. Är en domstol inte
behörig att ta upp en tvist emedan denna i själva verket ej är en arbetstvist
eller i varje fall inte skall handläggas enligt den nu föreslagna lagen - den
skall exempelvis såsom en hyrestvist väckas vid fastighetsdomstol - saknar AD
befogenhet att hänvisa tvisten till behörig domstol. Väcks talan i ett sådant
fall vid AD, skall den alltså avvisas. Väcks den i stället vid tingsrätt, som
förklarar sig inte vara behörig att ta upp tvisten, blir bestämmelserna i 10
kap. 20 ii RB tillämpliga. Det fallet, att tingsrätten felaktigt anser att
tvisten skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister och att
målet därefter fullföljs till AD, regleras i 2 kap. 7 ii i lagförslaget.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 155

2 kap. 7 ii

Denna
paragraf behandlar det fallet att ett mål felaktigt fullföljts till AD, AD
skall i detta fall överlämna målet till vederbörande hovrätt. Anser hovrätten ä
sin sida att målet skulle ha fullföljts till AD, fir högsta domstolen enligt
grunderna för 10 kap, 20 ii RB lösa denna kompetenskonflikt. Finner hovrätten ä
andra sidan att målet är exempelvis en fastighelstvist, som borde ha tagits upp
av fastighetsdomstol i stället för av den tingsrätt som avgjort målet, skall
hovrätten enligt 50 kap. 26 ii jämfört med 59 kap. 1 ii I RB undanröja
tingsrättens avgörande och enligt 10 kap. 20 ii första stycket RB hänvisa målet
till vederbörande fastighetsdomstol, om part yrkar det,

7.1.3
Arbetsdomstolens sammansättning m. m. (3 kap.)

3 kap.
I ii

Denna
paragraf innehåller vissa allmänna bestämmelser om ledamöterna och ersättarna i
AD.

Iförsta
stycket, som motsvarar 2 ii LAD, anges det totala antalet ledamöter i AD. Förslagel
innebär i princip en fördubbling av det nuvarande antalet ledamöter. Den
skillnaden föreligger dock att AD kan bestå av tre ordförande och tre vice
ordförande. Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 5,4) synes
det till en början vara tillräckligt med enbart en fördubbling av även dessa
ledamöter. Skulle behov småningom uppkomma av ytterligare en ordförande och en
vice ordförande, kan emellertid dessa utses med stöd av lagen utan att den
behöver ändras, 1 övrigt består AD av 14 ledamöter. Av dessa utgörs två av de ämbetsmannaledamöter
som avses i 3 kap, 2 ii tredje stycket, medan övriga tolv är arbelsgivar-och arbetstagarledamöter
som utsetts enligt 3 kap, 3 ii.

Av
ledamöterna är endast ordförandena heltidsanställda. Övriga ledamöter fullgör
sina uppdrag i domstolen vid sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter.

Som
jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 5,4) skall AD inte
formellt indelas pä särskilda avdelningar. Av praktiska skäl kan det förekomma
att målen fördelas på olika rotlar och att ledamöterna inkallas till olika pä
förhand bestämda grupper av sessionsdagar etc. Detta bör dock ske pä sådant
sätt att ledamöterna cirkulerar i sä stor utsträckning som möjligt. Självfallet
bör domstolsarbetet ocksä organiseras sä att det i princip fördelas lika mellan
ledamöterna. Av dessa skäl bör någon form av tjänstgöringslista upprättas.
Härigenom kan ledamöterna även på förhand reservera tid för tjänstgöring i AD,
Närmare bestämmelser härom bör las in i en instruktion för domstolen (se 3
kap, 10 ii).

AD
sammanträder f n. i genomsnitt en huvudförhandlingsdag i veckan. Genom den av
mig förordade utökningen av domstolens ledamöter bör antalet
huvudförhandlingsdagar kunna fördubblas samtidigt som varje ledamot
fortfarande tjänstgör i huvudsak en huvudförhandlingsdag i veckan.

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 156

Därvid
sammanträder AD som regel med sju ledamöter, även om domstolen är domför med
fem ledamöter (se 3 kap. 6 ii). Vid sidan härav sammanträder domstolen i vissa
fall i en mindre sammansättning, bestående av tre ledamöter (se 3 kap. 7 ii).
1 särskilda fall kan domstolen sammanträda med alla ledamöter. Detta sker vid
plenum i de situationer som anges i 3 kap. 9 ii.

1
andra stycket, som motsvarar 4 ii fjärde stycket och 8 ii LAD, har ställts upp
vissa generella behörighetskrav för ledamöterna i AD. 1 likhet med vad som
gäller enligl 4 kap. I ii RB för utövande av domarämbete skall ledamöterna vara
svenska medborgare och får inle vara omyndiga eller i konkurstillstånd. Till
skillnad frän vad som gäller enligt LAD uppställs inte något krav pä att
ledamöterna skall ha fyllt 25 år. Detta älderskrav har utmönstrats, såsom skett
i andra liknande sammanhang (se prop. 1973:30 s. 66), Vidare har
behörighetsbestämmelsen utformats så att den, i motsats till LAD, formellt sett
gäller lika för alla ledamöter. Slutligen krävs enligl andra stycket att
ledamot skall ha avlagt domared eller försäkran enligl 4 kap, 11 ii RB innan
han lar säte i AD,

Tredje
stycket innehåller vissa bestämmelser om ersättare i AD. Är en ordförande hindrad
all tjänstgöra kan endast annan ordförande eller vice ordförande inträda i hans
ställe (se 3 kap, 4 ii första stycket i lagförslaget). För ordförande skall
således inte utses ersättare. För varje annan ledamot skall emellertid finnas
ersättare. Som regel utses tre ersättare för envar av dessa ledamöter.
Beträffande ämbetsmannaledamöterna innebär detta en utökning mot vad som gäller
f n. enligt 3 ii andra stycket LAD. Som jag har framhållit i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.4) kan det emellertid vara obehövligt med så många
ersättare för vice ordförandena, om dessa småningom utökas till tre, 1 sä fall
torde det vara tillräckligt med enbart tvä ersättare för envar av dem, Pä grund
härav innehåller tredje stycket av förevarande paragraf endast den bestämmelsen
att högst tre ersättare skall finnas för varje annan ledamot än ordförande.

Genom den förordade
fördubblingen av det nuvarande antalet ledamöter vid AD bör domstolen i större
utsträckning än f n, kunna sammanträda med ordinarie ledamöter. Vid förfall för
en ledamot bör som regel först annan ledamot som utsetts på motsvarande sätt
tillkallas innan det blir aktuellt att inkalla en ersättare.

1
fråga om ersättarna gäller samma behörighetsvillkor som för de ledamöter, för
vilka de utsetts. Ersättare för vice ordförande skall alltså ha domarkompetens.
.Även i övrigt gäller enligt huvudregeln samma bestämmelser för ersättare som
för vederbörande ledamot, 1 nägra fall anges dock undantag härifrån (se 3 kap,
3 ii andra stycket och 4 ii första och andra styckena).

Att
vid förfall för både ledamöter och ersättare s. k. tillfälliga ersättare kan
tillkallas framgår av 3 kap. 4 ii tredje stycket i lagförslaget.

Enhgt
fjärde stycket förordnas ledamöter och ersättare av Kungl, Maj:t.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 157

Av
3 kap. 3 ii tredje stycket framgår att förslag pä arbetsgivar- och arbets-tagariedamöler
och deras ersättare skall la upp dubbelt sä mänga personer som de som skall
utses med ledning av förslaget. Kungl. Maj:t kan således välja mellan dessa
personer. När det gäller ämbetsmannaledamöterna förordnas de av Kungl. Maj:t
utan särskilt förslag.

Ledamöterna
och ersättarna skall förordnas för tre är. Att förordnandeliden skall vara
begränsad överensstämmer med vad som nu gäller enligt 3 ii första stycket och 4
ii första slyckel LAD. 1 fräga om förordnandetidens längd skiljer sig
emellertid den föreslagna bestämmelsen frän de nuvarande reglerna. Beträffande
ämbetsmannaledamöterna gäller f n, endast att de skall förordnas för viss tid. 1
praktiken har ordföranden som regel förordnats pä tre år, medan de övriga ämbetsmannaledamöterna
och deras ersättare har brukat förordnas pä tvä är. Övriga ledamöter skall
enligt LAD förordnas på två år. Anledningen till att förordnandetiden i
fortsättningen skall bestämmas till tre år för samtliga ledamöter är all
kontinuiteten i den dömande verksamheten därigenom skall tryggas,

3 kap, 2 ii

Denna
paragraf, som motsvarar 3 ii LAD, innehåller bestämmelser om ämbetsmannaledamöterna
i AD.

Enligl
/öVsra stycket beslår ämbetsmannaledamöterna av ordförande, vice ordförande och
tvä ytterligare ledamöter. Dessa utses bland personer, som inte kan anses
företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen, och utgör således det
neutrala inslaget i domstolen.

.
1 andra stycket regleras befattningarna som ordförande och vice ordförande.
Liksom hittills gäller att de skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv.
Däremot uppställs inte nägot krav pä att de skall inneha ordinarie domartjänst
i annan domstol. Detta krav, som föreslagits av utredningen, har inte medtagits
i departementsförslaget. Skälen härtill har redovisats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.4.).

Av
ordförandena bör, som utredningen föreslagit, en utses för sin tjänstetid att
vara chef för AD i administrativt hänseende och leda överiäggningar i plenum.
Föreskrifter härom bör tas in i instruktionen för domstolen, I övrigt bör dé
dömande uppgifterna fördelas lika och fritt mellan ordförandena, vilka i den
dömande verksamheten är i alla avseenden likställda.

Även
vice ordförandena är i alla avseenden likställda i den dömande verksamheten.
Vice ordförande deltar som regel som ledamot vid huvudförhandling i de mäl där
ordinarie ordförande uppehåller ordförandeskapet. Vice ordförande kan emellertid
också inträda i ordförandes ställe, när denne är hindrad all tjänstgöra (se 3
kap. 4 ii första stycket).

Tredje
stycket behandlar de två övriga ämbetsmannaledamöterna. Beträffande dem gäller
inte något krav pä domarkompetens. De skall i stället ha särskild insikt i
förhållandena pä arbetsmarknaden. Denna formulering

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 158

skiljer
sig något frän den nuvarande regeln i 3 ii första stycket LAD, Nägon saklig
förändring är dock inte avsedd,

3 kap, 3 ii

1
denna paragraf som motsvarar 4 ii LAD, regleras hur övriga ledamöter i AD
utses.

Till skillnad frän ämbetsmannaledamöterna
utses de tolv ledamöter som avses i denna paragraf efler förslag av vissa
organisationer på arbetsmarknaden. Som framhållits i den allmänna motiveringen
skall de dock inte uppträda som representanter för nägon intressegrupp, utan de
skall företräda erfarenhet och synsätt frän arbetsgivare och arbetstagare
generellt sett, Nägot formellt krav att de skall vara erfarna och kunniga i
arbetsförhållanden, som föreskrivs i 4 ii första stycket LAD, har inle
uppställts. Liksom utredningen anser jag att det bör kunna läggas på de förslagsberättigade
organisationernas eget ansvar att endast föreslå ledamöter som besitter de
egenskaper och insikter som kvalificerar dem för tjänstgöring i AD,

Även de ledamöter som
avses i denna paragraf är sinsemellan likställda i alla avseenden. Deras
tjänstgöring bör i göriigaste mån fördelas lika. All endast vissa av dessa
ledamöter inträder i vissa slags mål, främst kollektivavtalsmål, berörs docki specialmoliveringen
till 3 kap. 6 ii. Däremot finns ingen motsvarighet till reglerna i LAD om
särskilda ledamöter som inträder endast i mål där offentlig arbetsgivare är
part eller i ijänstemannamäl. Delta har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 5.4),

I första stycket anges
vilka organisationer som har rätt alt föreslå ledamöter och hur många ledamöter
de skall utse. Av de sex ledamöterna på arbetsgivarsidan utses fyra efter
förslag av SAF samt en efler förslag av Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet, Den återstående arbetsgivar-ledamoten representerar staten
som arbetsgivare, och nägra regler om förslagsrätt behövs inte fördetta fall,
Pä arbetstagarsidan utses fyra ledamöter efter förslag av LO och tvä ledamöter
efter förslag av TCO,

Frånsett den tidigare
berörda fördubblingen av antalet ledamöter skiljer sig bestämmelserna i första
stycket frän 4 ii LAD pä tvä sätt, 1 enlighet med utredningens förslag har
nämligen den nuvarande förslagsrätten för de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd överflyttats pä SAF, varjämte Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet litt uttrycklig rätt att föreslå en ledamot i AD,

Enligt andra stycket skall
ersättare för ledamöterna utses på motsvarande sätt. Med tre ersättare för
varje ledamot utses alltså pä arbetsgivarsidan tolv ersättare efter förslag av
SAF, tre ersättare efter förslag av Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet samt tre ersättare såsom representanter för staten som
arbetsgivare. På arbetstagarsidan utses tolv ersättare efter förslag av LO,
Beträffande ersättare för TCO-ledamöterna gäller dock ett undantag frän den
angivna regeln, I detta fall skall två av de sex

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 159

ersättarna
för dessa ledamöter utses efler förslag av SACO, medan övriga fyra utses efter
förslag av TCO, I förhällande till de nuvarande reglerna i LAD innebär denna
regel den skillnaden alt SACO uttryckligen angetts i lagtexten.

För
att bereda SACO ökade möjligheter att ta del i den rättsbildning som sker genom
ADrs verksamhet har utredningen föreslagit, att SACO inom ramen för ett
fördubblat antal ledamöter och ersättare ges en förbättrad representation bland
ersättarna för TCO-ledamöterna, Utredningens lagförslag innehåller därför en
bestämmelse om alt en av de ersättare som utses efler förslag av SACO skall
vara förste ersättare. Jag har samma uppfattning som utredningen i denna fråga.
Som anförs i special motiveringen till 3 kap. 4 ii andra stycket bör emellertid
reglema om den ordning i vilken ersättare skall tillkallas tas in i
instruktionen för domstolen. Äv denna anledning har jag inte behållit den av
utredningen förordade regeln i själva lagförslaget. Denna regel kommer alltså i
stället att återfinnas i instruktionen.

Enligt
tredje stycket skall organisationerna föreslå dubbelt sä många ledamöter och
ersättare som de som skall utses med ledning av förslaget. Härigenom har Kungl,
Majrt valrätt när det gäller all förordna ledamöter och ersättare.

Det
synes lämpligt att organisationerna vid upprättandet av sina förslag ser till
att dessa om möjligt inte upptar personer, vilka till följd av sin verksamhet
inom organisationen kan i stor utsträckning komma att hamna i jävssituationer i
sin tjänstgöring vid AD,

Om
behörigt förslag inte avges, utgör detta inle hinder för Kungl, Maj:l all
tillsätta ledamöter och ersättare. Härvid bör givetvis utses sakkunniga
personer som kan anses representera den sida arbetsgivarsidan eller arbetstagarsidan
för vilken de tillsätts,

3 kap. 4 ii

1
denna paragraf behandlas vad som skall ske när en ledamot är hindrad att
tjänstgöra.

Första
stycket avser det fallet att hindret gäller en ordförande, 1 sådant fall bör i
första hand annan ordförande tjänstgöra. Är delta inte möjligt kan även vice
ordförande inträda i ordförandens ställe såväl vid förberedande uppgifter av
olika slag t, ex, sammanträde för muntlig förberedelse som vid
huvudförhandling eller sammanträde med den mindre sammansättningen, Enligl
uttrycklig föreskrift fär dock ersättare för vice ordförande inte inträda i
ordförandes ställe. Detta innebär en ändring i förhållande till den gällande
regeln i 3 ii tredje stycket LAD, som dock veteriigen inte kommit till
användning under senare tid. Genom den förordade utökningen av det sammanlagda
antalet ordförande och vice ordförande bör det inte behöva inträffa alt
domstolen på grund av förfall för dem hindras frän att sammanträda.

s. 160 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 160

1
andra stycket regleras det fallet att annan ledamot än ordförande är hindrad
att tjänstgöra i visst mäl. Som jag har nämnt i specialmotiveringen till 3 kap.
I ii tredje stycket bör därvid i första hand inträda annan ledamot som utsetts
på motsvarande sätt. Går inte det, får ersättare tillkallas. Detta bör i
princip ske i den ordning som de har blivit förordnade (se dock specialmotiveringen
till 3 kap, 3 ii andra stycket). Närmare bestämmelser härom bör tas in i den förul
nämnda instruktionen för AD. Ersättare är alltså inle alt anse som personliga
suppleanter för en viss ledamot. Urvalet ersättarna emellan skall dock ske inom
den grupp som utsetts pä motsvarande sätt som den ledamot vilken har fltt
förfall.

Enligt
en uttrycklig regel skall de offentliga arbetsgivarledamölerna vid
tillämpningen av andra stycket anses ha utsetts på samma sätl. Vid förfall för
exempelvis ledamot som utsetts efter förslag av de båda kommunförbunden
inträder således i första hand den ledamot som representerar staten som
arbetsgivare. Är även denne hindrad all tjänstgöra, kan det vara naturligt att
ersättare i första hand hämtas bland de personer som utsetts efter förslag av
kommunförbunden.

Kan
varken ledamot eller ersättare tillkallas till visst mäl, får ordföranden i
målet enligt tredje stycket som motsvarar 7 ii LAD kalla annan lämplig
person att tjänstgöra som tillfällig ersättare. Även vice ordförande som tjänstgör
i ordförandes ställe har räll att tillkalla en tillfällig ersättare. Som Jag
har nämnt i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4) bör det på senare tid
tilltagande bruket av sådana ersättare begränsas. Den förordade utökningen av
ledamöter och ersättare bör bidra till en sådan begränsning. Helt torde dock
tillfälliga ersättare inte kunna undvaras i forisättningen,

I
kravel pä att det skall röra sig om en lämplig person ligger alt även
tillfälliga ersättare bör ha motsvarande kompetens som den ledamot i vars
Ställe de skall tjänstgöra. Givelvis bör ocksä tillses all den lillfällige
ersättaren företräder samma intressen som ledamoten. Beträffande tillfälliga
ersättare för arbetsgivar- och arbetstagarledamöterna lorde det kunna
förutsättas att organisationerna liksom hittills tillställer ADrs kansli en
förteckning över personer som de anser lämpade att tjänstgöra som sådana
ersättare.

Det kan anmärkas alt
tillfällig ersätta re,som tjänstgör i en vice ordförandes ställe, lika litet
som en ordinarie ersättare kan uppehålla ordförandeskapet i något mål.

3 kap. 5 ii

Paragrafen,
som motsvarar 6 ii LAD, behandlar ledamots avgång från sitt uppdrag. Enligt 3
kap. I ii tredje stycket i lagförslaget gäller bestämmelserna i denna paragraf
även för ersättare.

Enhgt
första stycket har ledamot rätt att bli entledigad, om särskilda omständigheter
föranleder det. Med hänsyn till vikten av kontinuiteten i ADrs verksamhet har
ledamöterna inte medgetts obegränsad rätt att avsäga sig

s. 161 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 161

sitt
uppdrag före förordnandetidens utgång. Avsägelse av uppdraget skall prövas av Kungl,
Maj:t.

Om
ledamotens begäran beviljas, skall Kungl. Maj:t förordna annan ledamot för
återstoden av den avgångne ledamotens förordnandetid. Den nye ledamoten skall
förordnas på motsvarande sätt som den avgångne ledamot, dvs, efter förslag pä
två nya ledamöter av den organisation som utsett den avgångne ledamoten. Denna
bestämmelse bör även kunna till-lämpas, om en ledamots uppdrag förfaller därför
att han inte längre uppfyller de behörighetsvillkor som föreskrivs i 3 kap, I
ii andra stycket i lagförslaget.

Enligt
andra stycket är ledamot som avgått - vare sig detta skett under
förordnandeperioden eller vid förordnandetidens utgång skyldig att deltaga i
fortsatt behandling av mäl, i vars handläggning han förut har deltagit.
Bestämmelsen överensstämmer med 4 kap, 9 i; RB, Anledningen till bestämmelsen
är att ett byte under pägäende handläggning av ett mäl skulle kunna leda till
olägenheter från processuell synpunkt. Bestämmelsen tar i första hand sikte pä
del fallet att ledamoten tidigare deltagit i huvudförhandling eller annan
handläggning för slutligt avgörande av målet, Nägon gång kan del emellertid
vara lämpligt att även ledamot som på annat sätt deltagit i tidigare
handläggning kan ta del i fortsatt behandling av målet. Bestämmelsen medger att
ledamoten kan inkallas även i ett sådant fall.

3
kap. 6 ii

I
denna paragraf som motsvarar 10 ii första stycket LAD, regleras AD:s domförhet.
Paragrafen kompletteras av de två följande paragraferna, som reglerar äD:s domförhet i vissa särskilda fall.

Enligt
paragrafen är AD, liksom f n., domför med ordförande och fyra ledamöter. Fler
än sju ledamöter fär inte sitta i rätten. Av dessa fär inte fler än tre vara ämbetsmannaledamöter
och inte fler än fyra vara ledamöter på arbetsgivar- och arbetstagarsidan.
Beträffande de sistnämnda ledamöterna gäller det kravet att lika mänga måste
närvara för vardera sidan,

Domförhetsregeln
i denna paragraf innebär att AD redan från början kan bestå av färre än sju
ledamöter. Domstolen är domför med sex ledamöter, om dessa utgörs av ordförande
och ytteriigare en ämbetsmannaledamot samt sammanlagt fyra arbetsgivar- och arbetstagarledamöter.
Domstolen kan också sammanträda med fem ledamöter, antingen ordförande och tvä
andra ämbetsmannaledamöter samt tvä arbetsgivar- och arbetstagarledamöter eller
också ordförande samt fyra arbetsgivar- och arbetstagarledamöter. Även om det
oftast torde vara lämpligt att domstolen sammanträder med sju ledamöter, kan
omständigheterna i vissa fall vara sådana att det kan anses befogat med ett
lägre antal ledamöter. Som Sveriges domareförbund påpekat under remissbehandlingen
synes domstolen särskilt i överklagade mål, som gäller rena bevisfrågor eller
eljest saknar intresse frän arbetsrättslig synpunkt, med fördel kunna
sammanträda med tre ämbetsmannaledamöter samt tvä arbetsgivar- och arbetstagarledamöter.
Denna sammansättning uppfyller de

11 Riksdagen 1974. I saml. Nr 77

s. 162 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 162

krav
som kan ställas pä domstolen från rättssäkerhetssynpunkt samtidigt som inte
alltför mänga arbetsgivar- och arbetstagariedamöter behöver tas i anspråk för
uppgifter, där nägot uttalat behov av deras särskilda erfarenhet och sakkunskap
av förhållandena pä arbetsmarknaden inte föreligger, Nägra fasta regler om när
domstolen skall sammanträda i den ena eller den andra sammansättningen synes
inte böra uppställas. Det torde kunna överiätas ät domstolen att själv avgöra
frän fall till fall hur mänga ledamöter som bör tjänstgöra.

Som Jag nyss nämnt torde
AD dock normalt sammanträda med sju ledamöter, varav tre ämbetsmannaledamöter
samt fyra arbetsgivar- och arbetstagarledamöter. Om någon av dessa ledamöter
under pågående förhandling insjuknar eller får annat förfall, upphör domstolen
inle att vara domför utan kan fortsätta målet i ledamotens frånvaro. Den ft;änvarande
ledamoten fär därvid helt avträda frän den fortsatta behandlingen av målet och
kan alltså inte inträda på nytt, om förfallet skulle upphöra innan målet blivit
slutbehandlat. Beträffande ämbetsmannaledamöterna gäller, som tidigare nämnts,
den begränsningen att ordförande inte fär saknas i målet. Vid förfall för den
ordinarie ordföranden under pågående förhandling kan den i mälel tjänstgörande
vice ordföranden inträda som ordförande, under förutsättning alt han är behörig
därtill. En ersättare som tjänstgör som vice ordförande kan inte inträda i
ordförandes ställe (se 3 kap. 4 ii första stycket i lagförslaget), 1 ett sådant
fall är domstolen alltså inte domför. Vid förfall för en ledamot pä arbetsgivar-
eller arbetstagarsidan måste en av ledamöterna på den motsatta sidan avträda,
så att lika antal ledamöter deltar för vardera sidan. Några särskilda regler
har inle uppställts om vem av ledamöterna som därvid skall avträda. Regler
härom bör i stället las in i instruktionen för domstolen.

En särskild fråga är vilka
arbetsgivar- och arbetstagariedamöter som skall inträda i de olika målen. Om
endast tvä sädana ledamöter skall tjänstgöra ligger det närmast till hands att
dessa hämtas frän den grupp ledamöter som företräder erfarenhet från det
förhandlingsområde tvisten gäller. När fyra sädana ledamöter skall tjänstgöra
bör emellertid, som Jag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 5,4),
sammansättningen variera mellan en allmän sammansättning i mäl som har
betydelse utöver den sektor av arbetsmarknaden frän vilket det kommer och olika
särskilda sammansättningar i mäl som huvudsakligen har betydelse endast för
det berörda förhandlingsområdet, Nägra bestämmelser härom har inte tagits in i
lagen, utan närmare riktlinjer för sammansättningen i olika fall bör tas in i
en instruktion för domstolen. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang
redovisa min principiella syn på dessa frågor. Därvid synes en naturlig utgångspunkt
för bedömningen av om ett mäl är av allmän eller speciell natur vara om målet
huvudsakligen rör tillämpningen av en lag eller av ett avtal,

Mäl
om tillämpning av arbetsrättslig lagstiftning bör i princip anses vara av
allmän natur. Med nägra fä undantag gäller Ju denna lagstiftning alla
arbetstagare. Mål om t. ex. föreningsrättskränkning gäller föreningsrätten

s. 163 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 163

som
sådan, och det är härvid utan betydelse om den kränkte arbetstagaren för att
ta nägra exempel ur AD:s praxis tillhör en syndikalislisk arbetarorganisation
eller en strejkande akademikergrupp. Tvister rörande kollektivavtalslagen kan visseriigen
formellt röra endast ett visst kollektivavtal men dock avse
kollektivavtalsrätten som sädan, vilken ju gäller alla arbetstagare. Flera av
de lagar som tillkommit under senare är, t. ex, lagen om anställningsskydd,
bidrar också till att utjämna de skillnader som av tradition har rått mellan
arbetare och tjänstemän eller mellan arbetstagare på den privata och den
offentliga sektorn, I varje fall när ett mål gäller tvingande bestämmelser i
lagar som kollektivavtalslagen, lagen om förenings- och förhandlingsrätt,
semesterlagen, skadeståndslagen, lagen om anställningsskydd m, fl. liknande
lagar bör AD i princip ha den förordade allmänna sammansättningen med
företrädare för arbetsgivare både på den privata och den offentliga sektorn
samt för arbetstagare från såväl LO:s som TCO:s förhandlingsomräden.

Till
skillnad från den arbetsrättsliga lagstiftningen inriktas kollektivavtalen
främst på en bransch eller en grupp av arbetstagare, lät vara att mänga
kollektivavtal kan ha betydelse utanför den egna branschen med hänsyn till att
de grundas på uppgörelser mellan huvudorganisationerna. Tvister om tolkning av
kollektivavtal bör enligt min mening normalt vara att anse som mål av speciell
natur som bör handläggas i en särskild sammansättning. Den allmänna sammansättningen
synes dock ligga närmast till hands när en kollektivavtalstvisl huvudsakligen
rör allmänna frågor såsom principer för avtalslolkning, bevisbörda etc.

När
det blir fräga om tillämpning av lagstiftning som rör endast vissa
yrkesgrupper, t. ex, statstjänstemannalagen eller sjömanslagen, eller om till-lämpning
av kolleklivavtalsbeslämmelser som trätt i stället för dispositiva lagregler
synes sammansättningen bli beroende av omständigheterna i det enskilda målet.
Ett mål om tillämpning av administrativa föreskrifter beträffande visstidsanställning
på statstjänstemannalagensområde bör förmodligen betraktas på motsvarande sätt
som ett mäl om sädana bestämmelser i kollektivavtal pä den privata sektorn. Mål
om tillämpning av statstjäns-temannalagens regler om stridsåtgärder bör däremot
i första hand avgöras i samma allmänna sammansättning som vid prövning av de
motsvarande reglerna om stridsåtgärder i kollektivavtalslagen.

När
domstolen skall sammanträda i den allmänna sammansättningen uppstår inga
problem att avgöra vilka ledamöter som skall tjänstgöra, I detta fall deltar
nämligen en representant för envar av SAF, de offentliga arbetsgivarna, LO och
TCO, När det gäller de särskilda sammansättningarna kan däremot problem
uppkomma vid valet mellan olika ledamöter på arbetsgivarsidan och
arbetstagarsidan. Avgörande för sammansättningen bör i första hand vara det
förhandlingsområde som tvisten huvudsakligen rör. Gäller det t. ex. en tvist om
tillämpning av verkstadsavtalet eller byggnadsavtalet bör ledamöterna hämtas
bland de ledamöter som utsetts efter

s. 164 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 164

förslag
av SAF och LO. Detta bör gälla även om parterna i målet inte skulle vara knutna
till dessa organisationer men tvisten härrör från del område av arbetsmarknaden
där erfarenheterna i AD företräds av SAF och LO (t. ex. dä tvisten rör KFO:s, SFO:s
eller Redareföreningens förhandlingsomräden eller då arbetstagaren är
oorganiserad eller tillhör en arbetstagarorganisation vid sidan av LO), Om
tvisten rör ett område av den privata sektorn, där gränsdragningstvister kan
förekomma mellan LO och TCO, eller ett område där ingen av dessa organisationer
är representerad kan del vara naturligt att ledamöter inträder som utsetts
efter förslag av båda dessa organisationer, om tvisten har allmän betydelse pä
arbetstagarsidan. Rör målet den offentliga sektorn, inträder pä
arbetsgivarsidan två ledamöter frän detta område. Enligt 3 kap. 3 ii första
stycket i lagförslaget skall en av dem vara utsedd att företräda staten, medan den
andre utsetts efter förslag av kommunförbund, I fråga om ledamöterna på
arbetstagarsidan bör i de offentliga målen iakttas samma principer som
beträffande mål från den privata sektorn. Gäller tvisten t, ex, del s, k, anstallsavtalel,
där Kommunalarbetareförbundet är ensam arbetstagarpart, eller det s, k, städavtalet,
där Statsanställdas förbund likaledes är ensam arbetstagarpart, bör
ledamöterna hämtas bland dem som utsetts efter förslag av LO, Rör målet
tillämpningen av sådana kollektivavtal för undervisningsområdet, där endast TCO
och SACO är part pä arbetstagarsidan, bör ledamöterna i stället hämtas bland de
ledamöter som utsetts efter förslag av TCO (med bl, a, ersättare som utsetts
efter förslag av SACO), När både LO och TCO står som part i det omtvistade
kollektivavtalet såsom fallet är med t. ex, ABT-avtalet pä den kommunala
tjänstemannasektorn och AST-avtalet på det statligt lönereglerade tjänstemannaområdet
bör i enlighet med vad jag nyss har sagt arbetstagarplatserna i domstolen
ofta kunna delas mellan LO och TCO. Av vad jag nu har sagt framgår att
gränsdragningsproblem kan uppkomma både när det gäller att bestämma om ett mål
skall avgöras i allmän eller i speciell sammansättning och, i det senare
fallet, beträffande vilka ledamöter som skall inträda i målet. Givetvis kan
inte alla dessa problem lösas genom en reglering i instruktionen för domstolen,
1 sista hand får det ankomma pä domstolen att själv avgöra vilken
sammansättning den skall ha. Det bör emellertid anmärkas att domstolens val av
sammansättning inom ramen för förevarande paragraf inte inverkar pä domstolens domförhet,

3
kap, 7 ii

Denna
paragraf reglerar den s, k, mindre sammansättningen av AD, dvs. den
sammansättning där AD består av ordförande samt en ledamot för vardera
arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan. Avsikten med denna sammansättning är
att inte alla domstolens ledamöter vid ett ökat målantal skall behöva engageras
i mål och ärenden av förhållandevis okomplicerad eller särskilt brådskande
natur.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 165

I
första stycket anges i vilka fall domstolen är domför med den mindre
sammansättningen.

En
av de viktigaste arbetsuppgiftema för den mindre sammansättningen torde bli att
avskilja och avgöra de mål som överklagats från tingsrätt där tvistefrågan är
av förhållandevis okomplicerad natur. Dock krävs i sådant fall att målet
lämpligen kan avgöras ulan huvudförhandling (se 4 kap. 15 ii). En annan viktig
uppgift för denna mindre sammansättning är att meddela interimistiskt beslut,
inte bara i mål om tillämpning av t.ex, lagen om anställningsskydd utan även i
mål rörande slridsåtgärder. Även om den mindre sammansättningen avses skola
fatta beslut främst pä grundval av handlingarna i målet, dvs, utan
huvudförhandling, finns det inte något hinder mot sammanträde med parterna
inför AD i denna sammansättning (Jfr, 42 kap, 13 ii RB). Så sker exempelvis
redan nu med den större sammansättningen innan AD fattar interimistiskt
beslut. Nägon ändring härvidlag åsyftas inte. Genom den nu behandlade bestämmelsen
avses endast att den mindre sammansättningen skall kunna fatta interimistiskt
beslut pä grundval av handlingarna, dvs, i klara fall. Annars fattas sådana
beslut liksom hittills i den större sammansättningen.

Det lörhällandet,
att AD enligt förevarande paragraf är behörig att besluta i viss fräga i den
mindre sammansättningen, innebär alltså inte något hinder mot att frågan ändå
prövas i den större sammansättningen. Detta gäller alla de frågor som anges i
paragrafen, således även fråga om prövningstillstånd enligt 22 ii lagen om
rättegängen i tvistemål om mindre värden. Bestämmelsen skiljer sig härigenom
från vad som gäller enligt 24 ii nämnda lag om sammansättningen vid
dispensprövning i hovrätt, liksom f ö, frän vad som gäller enligt RB beträffande
dispensprövning i högsta domstolen.

Som
ordförande i den mindre sammansättningen tjänstgör antingen en ordinarie
ordförande eller en vice ordförande, Pä arbetsgivar- och arbetstagarsidan bör
tjänstgöra sådan ledamot som utsetts efter förslag av den organisation vars förhandlingsområde
tvisten huvudsakligen rör. Närmare bestämmelser härom bortås in i instruktionen
för domstolen. Som anmärkts i specialmotiveringen till föregående paragraf
inverkar domstolens val av ledamöter i det enskilda fallet inte på dess domförhet,
sä länge bestämmelserna i denna lag om domstolens sammansättning är uppfyllda.

I
andra stycket har tagits in en särskild omröstningsregel av innehåll att målet
eller ärendet skall avgöras i den sammansättning sorn föreskrivs i 3 kap. 6 ii,
orn någon av de tre ledamöterna i den mindre sammansättningen yrkar det.

3
kap. 8 ii

1
denna paragraf, som motsvarar 10 i; tredje stycket LAD, har tagits upp
bestämmelser om behörighet för en ensamdomare att företa förberedande åtgärder
i målet. Det rör sig om sådana åtgärder som tillhör inledningen av förfarandet,
t. ex. utfärdande av stämning, förelägganden, kallelser rn. m..

s. 166 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 166

liksom
hållande av muntlig förberedelse i målet. Behörighet att vidta sådana åtgärder
tillkommer ordförande och i dennes ställe vice ordförande. I överensstämmelse
med vad som gäller enligt LAD skall även annan lagfaren tjänsteman vid
domstolen, dvs, dess sekreterare, kunna på uppdrag av ordföranden företa
sådana handläggningsåtgärder som nu nämnts, om domstolen funnit honom lämplig
till detta. Att sekreterare håller muntlig förberedelse torde dock, liksom
hittills, höra till undantagen,

3
kap. 9 ii

Denna
paragraf innehåller bestämmelser om plenum. Dessa bestämmelser, som saknar
motsvarighet i LAD, betingas av att antalet ledamöter utökats och att
ledamöterna förutsätts tjänstgöra f)arallellt,

Enhglförsta
stycket kan AD, om det vid överiäggning till dom eller beslut visar sig
föreligga majoritet för en mening som avviker från domstolens tidigare praxis, hänskjuta
målet eller viss i målet uppkommen rättsfråga till avgörande av domstolen i
plenum. Sådant hänskjutande kan dock ske endast frän den större
sammansättningen. Skulle en principfråga komma upp i den mindre
sammansättningen, fär målet tas upp i den större sammansättningen för att
eventuellt därifrån hänskjutas till plenum,

Enligl
andra stycket skall alla ledamöter eller ersättare för dem delta vid avgörande
i plenum. Vid förfall för både ledamot och ersättare kan tillfällig ersättare
tillkallas (se 3 kap, 4 i; tredje stycket). Detta bör dock ske endast i sädana
undantagsfall när avgörandet inte kan uppskjutas till ett från sammansättningssynpunkt
lämpligare tillfälle,

1
överensstämmelse med vad som gäller enligt 55 kap, 12 ii andra stycket RB har
föreskrivits att avgörande i plenum kan fattas utan huvudförhandling.

3
kap. 10 ii

Enligt
denna paragraf kan Kungl. Maj:t utfärda närmare bestämmelser om AD:s
organisation och verksamhet.

Som
Jag tidigare har nämnt på flera ställen bör en instruktion utfärdas för AD,
vari vissa kompletterande bestämmelser om AD:s sammansättning ges. Även regler
om arbetsfördelningen mellan ledamöterna bör tas in i instruktionen, liksom
åtskilliga andra frågor av administrativ och kameral natur. Jag avser att
föreslå Kungl, Maj:t att före den I juli 1974 utfärda en sådan instruktion,

7,1.4
Rättegången i arbetsdomstolen (4 kap.)

Allmänna
bestämmelser

A
kap, 1 ii

I
denna paragraf som motsvarar 9 ii LAD, regleras var och när AD skall hälla sammanträde.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 167

Beträffande
platsen för sammanträde gäller som huvudregel att domstolen skall sammanträda
pä den ort där den har sitt säte. I lagen har lämnats öppet var AD skall ha
sitt säte. Uppenbarligen bör domstolen dock som hittills vara förlagd till
Stockholm, Denna fråga synes lämpligen regleras i den instruktion för domstolen
som jag tidigare har berört (se 3 kap, 10 ii). Med hänsyn till att AD har hela
riket till domkrets kan det i vissa fall uppkomma behov av att domstolen sammanträder
utom föriäggningsorten. Sålunda kan del ibland vara lämpligt att domstolen i mäl
med ett stort antal parter eller vittnen från en avlägsen ort håller
sammanträde på denna ort. När del gäller huvudförhandling synes det dock
liksom hittills endast i undantagsfall komma i fråga att AD sammanträder utom
förläggningsorten. Det torde exempelvis i regel stöta på betydande svårigheter
att samla alla tjänstgörande ledamöter till ett sådant sammanträde, om inte
resan till sammanträdesorten kräver helt obetydlig tid, Samma svårigheter gör
sig inte gällande beträffande sammanträde för muntlig förberedelse. Givetvis
kan emellertid inte heller sådana sammanträden i någon större utsträckning
förläggas till platser utanför Stockholm. Med hänsyn till vad nu anförts har i
paragrafen föreskrivits att det skall föreligga särskilda skäl för att
sammanträde skall hållas utom förläggningsorten.

Part
som önskar att AD skall hålla sammanträde pä annan ort än där domstolen har
sitt säte bör sä snart det kan ske göra framställnirig härom hos AD och därvid
ange skälen härför. Domstolen är dock oförhindrad att även utan sädan
framställning besluta om sådant sammanträde. Av 3 kap, 8 ii i lagförslaget
framgår att frågan fär avgöras av ordföranden ensam. Denne kan dock, om han
anser det lämpligt, hänskjuta frågan till avgörande av domstolen i den mindre
eller större sammansättning som föreskrivs i 3 kap. 6 resp. 7 ii i
lagförslaget. Aktualiseras frågan sedan huvudförhandling inletts i målet,
ligger det i sakens natur att det är de därvid deltagande ledamöterna som får
ta ställning till denna fräga.

Härutöver
innehåller paragrafen den i och för sig självklara regeln, att sammanträde
skall hållas så ofta det behövs lör arbetet. Föreskriften utgör emellertid
samtidigt elt undantag från den i 1 kap, 6 ii RB meddelade bestämmelsen att
huvudförhandling i första instans skall hållas å allmänna ting på vissa
bestämda tider, F, n. brukar AD sammanträda en bestämd dag i veckan. Det torde
även i fortsättningen vara lämpligl att domstolen häller huvudförhandling pä
vissa bestämda sessionsdagar, sä alt ledamöterna i förväg kan hålla dessa dagar
lediga för tjänstgöring i domstolen. Vid en fördubbling av domstolen bör
antalet fasta sessionsdagar kunna ökas till två i veckan. Härtill kommer de sammanträdesdagar
dä vissa mäl skall behandlas av domstolen i en mindre sammansättning.

s. 168 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 168

4 kap. 2 ii

Denna
paragraf som har sin motsvarighet i 25 ii första stycket LAD, innehåller
bestämmelser om ordningen för omröstning i AD.

Av
17 kap. 9 ii RB följer att AD skall hälla överiäggning innan dom beslutas. När
huvudförhandling har ägt rum, skall överiäggning hållas samma eller senast
nästa helgfria dag. 1 annat fall skall överläggning hållas så snart det kan
ske. Motsvarande gäller enligt 17 kap, 12 ii RB i fråga om slutligt beslut.
Dessa bestämmelser hindrar ej att överiäggningen, när den inte kan slutföras i
ett sammanhang, fortsätter i den formen att ett eller flera av ordföranden
utarbetade utkast till dom eller slutligt beslut cirkulerar bland ledamöterna
innan de tar slutlig ståndpunkt.

Visar del sig vid
överläggningen alt skiljaktiga meningar föreligger, skall omröstning ske (16
kap. I ii förstastycket RB), Med hänsyn till AD:s speciella sammansättning och
de särskilda arbetsförhållanden sorn råder för AD:s del är det inte lämpligt
att införa stela bestämmelser om den ordning i vilken AD:s ledamöter skall
yttra sig vid omröstning, I förevarande paragraf anges därför all domstolen får
själv bestämma i vilken ordning omröstning skall ske. Denna föreskrift ersätter
16 kap. 1 ii andra stycket RB,

Av
16 kap, 1 ii tredje stycket RB framgår att varje ledamot vid avgivande av sin
röst skall ange de skäl som han grundar sin mening pä.

När flera olika frågor
föreligger till samtidigt bedömande, skall omröstning i princip ske i ett
sammanhang beträffande alla dessa frågor. Härifrån gäller dock enligt 16 kap, 2
ii RB, som är tillämplig även för AD:s del, undantag för vissa frågor som i
stället skall uppställas lili särskild omröstning. Bland annat skall, om sakens
beskaffenhet fordrar det, varje omständighet som är av omedelbar betydelse för
utgången uppställas till särskild omröstning. Den avvikande föreskrift, som 25
ii andra stycket LAD innehåller i detta hänseende, har inte behållits i den nu
föreslagna lagen, I motsats till vad utredningen föreslagit skall AD ocksä
rösta särskilt orn rättegångskostnad. Beträffande anledningen till att RB:s
regler skall gälla för AD även i dessa delar kan hänvisas till den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.5),

Äv
16 kap, 2 ii tredje stycket RB framgäratl varie ledamot, som dä särskild
omröstning skett i AD hamnat i minoritet, är skyldig att deltaga i senare
omröstning.

Förevarande paragraf
kompletteras av bestämmelserna i 16 kap, 3 och 4 iiS RB, vari regleras vilken
mening som skall gälla, när ledamöterna inte kan enas orn utgången, I 16 kap, 3
ii fiistsläs huvudregeln, nämligen att den mening gäller som har vunnit absolut
majoritet, dvs, som omfattas av mer än hälften av ledamötema. Detsamma gäller
om en mening erhållit exakt hälften av rösterna och bland de.ssa är
ordförandens. Ordföranden har alltså i detta fall utslagsröst. Kan absolut
majoritet inte uppnäs för nägon mening, tillämpas 16 kap. 4 i; RB, Enligt denna
bestämmelse har man att skilja mellan olika fall. När fräga är om pengar eller
"annat som

s. 169 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 169

utgör
viss myckenhet", skall rösterna för den större myckenheten läggas samman
med rösterna för den närmast mindre. Sammanläggningen av röster skall
fortsättas pä detta sätt tills någon mening erhållit absolut majoritet. När
fråga ej är om pengar eller liknande, gäller den mening som erhållit relativ
majoritet, dvs, som utan att omfatta mer än hälften av de avgivna rösterna
likväl erhållit fler röster än någon annan mening. Föreligger inte heller sådan
majoritet utan är rösterna för flera meningar lika många, gäller den mening som
biträtts av den främste bland dem som röstat för nägon av dessa meningar. Med
uttrycket "den främste" torde för AD:s del försläs ordföranden eller,
om denne röstat för annan mening, den till tjänsteåren äldste ordinarie
ledamoten.

Från
de nu återgivna bestämmelserna i RB om röstberäkningen gäller enligt 3 kap. 7
ii andra stycket i lagförslaget ett undantag för de fall när domstolen
sammanträder i den mindre sammansättning som föreskrivs i nämnda paragraf dvs.
med ordförande samt en ledamot för vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan.
Vill nägon ledamot i denna sammansättning att mål, som fullföljts till AD genom
vad, skall avgöras efter huvudförhandling, skall hans mening gälla som
domstolens beslut även om de båda andra ledamöterna är av motsatt uppfattning.
Detsamma gäller om en av ledamöterna anser att en fråga, som fär avgöras i den
mindre sammansättningen, även i annat fttll bör prövas av domstolen i den
större sammansättning som föreskrivs i 3 kap. 6 ii i lagförslaget.

Ett
liknande undantag från bestämmelserna i RB om röstberäkningen återfinns i 24 ii
lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. Enligt denna bestämmelse,
som även i AD är tillämplig på rättegängen i ett sådant mål, skall
prövningstillstånd enligt nämnda lag beviljas så snart en av ledamöterna vill
det.

4 kap. 3 ii

Denna
paragraf, som delvis motsvarar 26 och 27 iii; LAD, innehåller bestämmelser om
dom och slutligt beslut som meddelas av AD.

1
17 kap. I ii RB ges vissa definitioner av begreppen dom och beslut. Som dom
betecknas avgörande av den fråga som målet gäller (dvs, det rättsförhållande
som utgör rättegängens föremål, processföremålet). Andra avgöranden kallas
beslut. Beslut, som innebär att domstolen utan att pröva målet i sak skiljer
detta från sig, är slutligt beslut. Exempel pä sädana beslut är
avskrivnings-och avvisningsbeslut. Andra beslut, som allLså inte innebär att
målet därigenom avgörs, meddelas antingen under rättegängen eller i samband rned
målets avgörande genom dom eller slutligt beslut,

I
första stycket regleras vilket material sorn skall läggas till grund för domen.
När målet avgörs efter huvudförhandling gäller att domen lar grundas endast på
vad som förekommit vid denna förhandling och på vad handlingarna i målet
innehåller. Bestämmelsen innebär en avvikelse frän den i 17 kap.

s. 170 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 170

2
ii första stycket RB intagna föreskriften att endast vad som förekommit vid
huvudförhandlingen får läggas till grund för domen. Skälen till att en härifrän
avvikande ordning har ansetts påkallad för ADrs del har redovisats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 5,5). 1 viss motsats till vad som hittills gällt
enligl 26 ii LAD kan AD dock inte, uiöver vad som förekommit vid
huvudförhandlingen, beakta andra omständigheter än sådana som framgår av
handlingarna i målet. Att dessa omständigheter skall ha åberopats av nägon av
parterna för att kunna läggas till grund för domen framgår av 17 kap, 3 ii RB,
Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.5) kan domstolen ä andra
sidan beakta sådant material, även om det inkommit först sedan
huvudförhandlingen avslutats men innan domen fallit. Skulle det vid
överläggningen eller vid uppsättandet av domen visa sig att visst
kompletterande material behövs för domsskrivningen, kan domstolen alliså
uppmana parterna att ge in detta material och grunda domen härpå utan att
fortsatt huvudförhandling behöver hällas. Givetvis bör domstolen dock endast
utnyttja denna möjlighet beträffande material som kan antas vara ostridigt
eller i varje fall inte ge upphov till någon vidlyftigare argumentation frän
parterna. Annars bör en fortsatt förhandling hällas. En förutsättning för att
domstolen skall kunna beakta material, som begärts in efter huvudförhandlingens
avslutande, är vidare alt motparten beretts tillfälle att yttra sig över detta
material.

När
ett mäl avgörs utan huvudförhandling, grundas domen pä vad handlingarna
innehåller och vad som eljest har förekommit i målet. Detta motsvarar vad som
gäller enligt 17 kap, 2 ii andra stycket RB, Eftersom ett mäl vid AD inte får
avgöras under förberedelsen, finns i de nu avsedda fallen i regel inget utrymme
för domstolen att beakta annat material än som framgår av handlingarna i målet.
Inget hindrar emellertid att domstolen i samband med avgörande av ett mäl i den
mindre sammansättning, som föreskrivs i 3 kap. 7 ii i lagförslaget, håller
sammanträde med parterna enligt 42 kap, 13 ii eller 50 kap, 12 ii RB. I så fall
skall domen grundas även på vad som förekommit vid detta sammanträde.

Andra
stycket innehåller bestämmelser om tiden och sättet för domens meddelande.

Målen
vid AD kräver ofta ingående överväganden. Detta medför även att domens
uppsättande kan bli mycket tidskrävande. Med hänsyn härtill och till de
särskilda förhållanden under vilka AD arbetar är det inte lämpligt att AD skall
vara bunden av de tider för domens meddelande som enligt 17 kap. 9 ii andra
stycket RB gäller för de allmänna domstolarnas del. 1 stället föreskrivs i
andra stycket att domen skall meddelas så snart det kan ske. Givetvis bör denna
tid göras sä kort som rnöjligt. Framför allt gäller detta i fråga om mål som
enligt särskild föreskrift skall behandlas med förtur,

I fräga
om sättet för domens meddelande gäller att den kan avkunnas vid
huvudförhandlingen. Därvid skall enligt 17 kap, 9 ii femte stycket RB

s. 171 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 171

domskälen
och domslutet återges. I regel torde det emellertid i AD inte vara möjligt att
avkunna domen vid huvudförhandlingen. Enligt 17 kap, 9 ii andra stycket RB
skall parterna därvid underrättas om tiden och sättet för domens meddelande.
Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen (avsnitt 5,5) har jag inte funnit
anledning att behålla det undantag frän' denna bestämmelse, som f n. gäller för
AD:s del. Vidare skall enligt andra stycket i förevarande paragraf avskrift av
domen utsändas till parterna samma dag som domen meddelas, Nägon avgift uttas
därvid inte av parterna. Detta följer av att bestämmelserna i expedilionskungörelsen
(1964:618) om expeditionsavgift för domstols dom inte gäller för AD:s del.

Domen
skall enligt andra stycket underskrivas av dem som deltagit i avgörandet.
Bestämmelsen ersätter 17 kap, 10 ii första stycket RB,

Enligt
tredje stycket skall de nu genomgångna bestämmelserna äga motsvarande
tillämpning pä slutligt beslut. Uppenbart är att bestämmelsen i andra stycket
om undertecknande av alla dem som deltagit i avgörandet inte vinner tillämpning
pä slutligt beslut som upptagits i protokollet med stöd av 6 kap. 3 ii RB.

Bestämmelserna
i förevarande paragraf avser inte beslut som ej är slutliga. Beträffande sädana
beslut gäller 17 kap. 13 ii RB.

4 kap, 4 ii

Beträffande
protokoll vid AD gäller bestämmelserna i 6 kap, RB, Härifrän föreskrivs dock i förevarande
paragraf sorn motsvarar 24 ii LAD, det undantaget att utsaga av part under
sanningsförsäkran eller utsaga av vittne eller sakkunnig inte behöver antecknas
i protokoll över huvudförhandling. Bakgrunden härtill är givetvis att AD:s
domar eller beslut inte fär överklagas och att något behov av att bevara detta
bevismaterial därför i regel inte föreligger. Däremot måste givetvis bevisning
som upptas vid annat sammanträde än huvudförhandling antecknas i protokollet
över detta sammanträde, om bevisningen skall åberopas vid huvudförhandlingen, Sädan
anteckning börskeäven i protokoll vid huvudförhandling,om det före utsagans
avgivande står klart att förhandlingen måste uppskjutas, I praktiken synes för
övrigt sädana utsagor sorn nämns i denna paragraf regelmässigt tas upp pä band
vid förhandling inför AD, Enligt 6 kap, 9 ii RB ersätter sädan upptagning
anteckning i protokollet.

Rättegången
i arbetsdomstolen som första domstol A kap, 5 ii

I
denna paragraf regleras rätten att väcka och utföra talan vid AD. Paragrafen
har sin förebild i 13 ii LAD.

Kollektivavtalsslutande
förening har vidsträckt behörighet att företräda sina medlemmar vid
förhandlingar om anspråk som grundas pä kollektivavtalet. Detta är en
konsekvens av bestämmelserna i 2 i; kollektivav-

s. 172 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 172

talslagen
att ett kollektivavtal är bindande inte bara för de parter sorn slutit avtalet
utan även för medlemmar eller förutvarande medlemmar i en avtalsslutande
förening. Föreningens behörighet att företräda sina medlemmar är dock inte
obegränsad. Föreningen torde nämligen inte ha rätt att t.ex, efterge en medlems
anspråk pä förmåner enligt kollektivavtalet, vilka denne redan tjänat in. För
att en sädan rätt skall kunna avstås med bindande verkan för medlemmen krävs
särskilt bemyndigande frän dennes sida (AD 1958 nr 23 11 och 1966 nr 25; jfr
även AD 1947 nr 13, 1966 nr 27 och 1970 nr 24),

Rätten att väcka och
utföra talan vid domstol tillkommer i princip medlemmen själv i fräga om
dennes egna rättsanspråk. Även om hans förening har företrätt honom vid
förhandlingar kan föreningen inte utan fullmakt utföra talan å hans vägnar vid
allmän domstol. I fråga om talan vid AD har dock alltsedan domstolens tillkomst
gällt särskilda regler, som gett organisationerna pä arbetsmarknaden en
dominerande ställning. Sålunda har förening som slutit kollektivavtal rätt att
väcka och ulföra talan för sina medlemmar utan särskild fullmakt frän deras
sida. Enskild medlem har inte rätt alt själv väcka talan, orn han inte kan visa
att föreningen undandrar sig att tala på hans vägnar. Om någon vill föra talan
mot medlem av kollektivavtalsslutande förening måste även föreningen stämmas
in. Därvid kan föreningen utföra medlemmens svarandetalan, om denne inte själv
gör det. Bakgrunden till denna talerätt för kollektivavtalsslutande föreningar
är bland annat att man därigenom velat förhindra att enskilda medlemmar vilka
inte pä samma sätt som de organisationer som slutit ett kollektivavtal kan ha
kännedom om de förutsättningar under vilka detta kollektivavtal tillkommit
skulle genom medgivanden eller bristfälligt utförande av sin talan föranleda
ett felaktigt domslut med faktiskt prejudicerande verkningar för de
avtalsslutande parterna. En annan orsak till att medlemmarna hänvisats att i
första hand söka sin organisations medverkan vid väckande och utförande av
talan i AD är att det genom den förprövning som organisationen därigenom måste
företa sker en behövlig sovring av de mäl som hänförs till AD, Slutligen är ett
ytterligare skäl till dessa regleratt det frän praktisk synpunkt aren fördel om
en organisation som bitriider eu ston antal medlemmar i en tvisl inte behöver
fordra in fullmakter från alla dessa medlemmar. Sedan reglerna av de nu nämnda or-sakerna
införts i LAD med avseende på tvister om kollektivavtal, har därefter
motsvarande regler tillskapats när det gäller sådana tvister om tillämpningen
av vissa lagar (t, ex, semesterlagen och lagen om anställningsskydd) som skall
tas upp och avgöras av AD,

I den allinänna
motiveringen (avsnitt 5.1) har framhållits att de nämnda reglerna om
kollektivavtalsslutande föreningars rätt att väcka och utföra lalan vid AD for
sina medlemmars räkning bör las in även i den nu föreslagna lagen. Dessa regler
har därför i det närmaste oförändrade överförts till förevarande paragraf Den
skillnaden föreligger dock, att förenings talerätt enligt paragrafen utökats i
samma utsträckning som området för AD:s be-

s. 173 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 173

hörighet
att som första domstol ta upp och avgöra vissa mål vidgats genom lagförslaget,
I överensstämmelse härmed tillkommer sädan talerätt inte bara förening som
slutit kollektivavtal rörande förhällandet mellan arbetsgivaren och
arbetstagaren utan även annan förening av arbetsgivare eller arbetstagare
vilken har till uppgift att ta tillvara sina medlemmars intressen i arbetstvister,
Sädan talerätt föreligger å andra sidan endast beträffande frågor som uppkommit
i ett anställningsförhållande, dvs, beträffande arbetstvister. Bestämmelserna
i denna paragraf är alltså inte tillämpliga pä talan som förs med stöd av 1
kap, I ii andra stycket i lagförslaget, Sädan talan kan endast medlemmen själv
föra. Det kan tilläggas, att bestämmelserna gäller även när medlemmens dödsbo
eller konkursbo inträtt i dennes rättsförhållande och övertagit hans anspråk
mot motparten eller när anspråket överlåtits på annan som vill föra talan i
tvist om detta anspråk,

I
första stycket regleras föreningens rätt att kära på medlemmens vägnar.
Beslutar föreningen sig för att väcka och ulföra medlemmens talan intar
föreningen ställning som part i målet. Medlemmen däremot är i ett sådant fall
inte att betrakta som part. I vissa hänseenden är han dock likställd med en
part. Sålunda kan ersättning som yrkas i mklet komma all utdömas till honom och
inte till föreningen som formellt sett är part i målet. Praxis utvisar dock
exempel på att AD förpliktat motparten alt i stället utge ersättningen till föreningen
för vidare utbetalning till de medlemmar för vilka talan förts i målet (se t.ex,
AD 1965 nr 19, 22 och 23), Vidare skall medlemmen enligt uttryckligt stadgande
i denna paragraf likställas med part när det gäller frågorom jäv för domstolens
ledamöter i förhållande till denne och beträfhrnde personlig inställelse,
hörande under sanningsförsäkran och andra frågor rörande bevisningen.
Ytterligare gäller enligt 4 kap. 6 ii i lagförslaget att det beträffande
frågan om fastställelsetalan får föras fören medlems räkning skall beaktas
vilken betydelse det har för denne att sådan talan vinner prövning. Slutligen
torde domen i målet vinna rättskraft mol medlemmen enligt 17 kap, 11 ii RB (se
AD 1966 nr 25), Å andra sidan synes domen sakna sådan verkan mot den sorn
formellt sett men utan eget anspråk uppträder som part, dvs, föreningen.

En
i viss mån tveksam fråga är i vad mån en medlem, vars kärandetalan utförs av
hans förening, kan inverka på talans utförande vid AD, 1 samband med 1947 ärs
revision av reglerna i LAD om förfarandet vid AD uttalade deiiartementschefen,
att medlemmen inte hade rätt alt företa rättshandlingar i målet som stred mot
vad föreningen önskade (prop, 1947:224 s, 31), Å andra sidan torde den
omständigheten, att förening som förul har nämnts inte kan utan medlemmens
bemyndigande efterge förmåner sorn denne redan intjänat, innebära att medlemmen
enligt 14 kap, 9 ii RB kan inträda sorn självständig intervenieni i målet. Det lorde
som hittills få överlämnas åt rättstillämpningen att fastställa bestämmelsens
närmare innebörd.

Skulle
föreningen undandra sig alt väcka och utföra medlemmens talan har denne rätt
att själv föra denna talan vid AD, Föreskriften är tillämplig inte bara när
föreningen helt och hållet undandrar sig att föra medlemmens

s. 174 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 174

talan
utan även när föreningen endast i vissa delar utför dennes talan, I övriga
delar kan medlemmen alltså uppträda som part vid sidan av föreningen.

För
alt en enskild medlem skall ha rätt att väcka och utföra talan som kärande vid
AD krävs enligt första stycket att han visar, att hans förening undandragit sig
att tala på hans vägnar. Detta är en processförutsättning som AD skall
självmant beakta.

Andra
stycket tar sikte på det fallet att föreningsmedlem är svarande i målet, I ett
sådant fall skall även föreningen instämmas i målet. Föreningen har emellertid
inte talerätt för medlemmen i andra fall än när denne inte själv vill utföra
talan i målet. Och även om föreningen utfor medlemmens talan upphör inte dennes
ställning som part i målet,

1
tredje stycket föreskrivs att bestämmelserna i första och andra stycket
gälleräven beträffande förbund av fiera föreningar. Med medlem avses därvid
både de anslutna föreningarna och deras medlemmar.

4 kap,
6 s

1
denna paragraf som i huvudsak motsvarar 12 ii LAD, regleras förutsättningarna
för rätten att föra fastställelsetalan vid AD, Paragrafen ersätter den
motsvarande bestämmelsen i 13 kap, 2 ii RB.

Den
nuvarande bestämmelsen i 12 ii LAD har sedan läng tid ansetts väl lämpad för AD:s
del. Anledning föreligger inte att nu göra ändring i denna bestämmelse. Den har
i förevarande paragraf endast kompletterats med en föreskrift om att fastställelsetalan
fär ske även i det fall att sädan talan är av avsevärd betydelse för medlem,
vars talan med stöd av 4 kap,

5 ii
första stycket i lagförslaget utförs av hans förening. Detta tillägg står

i överensstämmelse med ÄD:s praxis (se AD 1969 nr 30),

4 kap, 7 ii

Denna
paragraf, som motsvarar 14 ii LAD, innehåller en föreskrift om att förhandling
som regel skall ha skett mellan parterna innan en tvist dras under AD:s
prövning,

första stycket fastsläs till en början huvudregeln, nämligen att förhandling
skall ha ägt rum innan lalan får väckas vid AD, Bestämmelsen skiljer sig från
14 ii LAD därigenom au förhandling skall ha skelt, även om förhandlingsskyldighet
inte föreligger pä gmnd av kollektivavtal. Förhandling skall vidare ske inte
bara angående frågor som rör kollektivavtal utan även beträffande andra frågor
som tvisten kan gälla. En förutsättning är dock att käranden har rätt att
påkalla förhandling enligt lagen om förenings- och förhandlingsskyldighet eller
kollektivavtal. Kravet att förhandlingar skall ha skett gäller alltså inte när
en enskild medlem, som inte har stöd av sin organisation, väcker talan vid AD
eller när en tvist i offentliga an-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 175

ställningsförhållanden
rören s. k, avtalsförbjuden fråga. Ett generellt undantag från
förhandlingskravet gäller vidare för tvister om olovliga stridsåtgärder. Detta
undantag slår i överensstämmelse med AD:s praxis (se AD 1965 nr 6 och 1966 nr
20). Det ligger vidare i sakens natur att förhandling inte behöver ha skett, om
målet gäller förhandlingsvägran.

Om
skyldighet att förhandla i tvisten gäller på grund av kollektivavtal, skall
dess bestämmelser i detta hänseende ha iakttagits, innan saken fär upptas till
prövning av AD. Vanligen skall därför både lokala och centrala förhandlingar ha
föregått talans väckande vid AD,

Föreskriften
att förhandling skall ha ägt rum innan tvisten fir upptas till prövning av AD
är en processförutsättning, som enligt 34 kap, 1 ii RB skall beaktas av
domstolen dä anledning förekommer därtill. Enligt min mening bör frågan om
förhandlingskravet är uppfyllt beaktas först efter invändning från motpartens
sida,

I AD:s
praxis har förekommit att domstolen hänvisat parterna att la upp förhandlingar
i målet eller del av denna med rätt för parterna, om överenskommelse inte näs,
att efter ny stämning dra frågan under AD:s prövning (se t.ex. AD 1964 nr 2 och
nr 29), Enligt min mening bör AD även i fortsättningen kunna tillämpa ett
sådant förfarande, Nägon särskild lagregel härom synes dock inle böra
uppställas.

1
andra stycket meddelas ett undantag frän kravet på förhandling, när det gäller
mål vari framställs ett interimistiskt yrkande, t. ex. enligt 34 ii tredje
stycket eller 35 ii andra stycket lagen om anställningsskydd. Ett sådant
yrkande kan framställas endast i ett vid domstolen anhängiggjort mål (prop,
1973:129 s. 279). Eftersom ell sådant yrkande måste kunna framställas innan
förhandling rörande tvistefrågan har slutförts, fär målet i ett sådant fall las
upp till prövning trots alt förhandlingen alltjämt pågår. Sedan domstolen tagit
ställning till det interimistiska yrkandet, skall målet dock vila i avbidan på
förhandlingens slutförande. Målet får inte slutligt prövas förrän förhandlingen
slutförts.

Enligt
tredje stycket gäller inte den i första stycket givna huvudregeln, om det mot
förhandling har förelegat hinder som ej berott av käranden. Detta undantag står
i överensstämmelse med vad som gällt enligt 14 ii LAD.

4 kap, 8 ii

Denna
paragraf som motsvarar 16 ii LAD, innehåller bestämmelser om väckande av talan
vid AD,

första stycket föreskrivs att den som vill väcka talan vid AD skall hos
domstolen göra skriftlig ansökan om stämning pä motparten. Stadgandet
överensstämmer med vad som gäller enligt 13 kap. 4 i; första stycket och 42
kap. 1 s RB.

Talan
vid AD skall anses väckt dä ansökan om stämning inkom till domstolen, se 13
kap. 4 ii tredje stycket RB, Närmare bestämmelser om när en

s. 176 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 176

handling
skall anses ha inkommit till domstolen återfinns i 33 kap, 3 ii RB, Denna
tidpunkt fär betydelse framför allt i sådana fall när talan enligt särskild
föreskrift skall väckas inom viss tid för att rätten till talan inte skall gå föriorad.
Föreskrifter av detta innehåll uppställs regelmässigt i kollektivavtalens
förhandlingsordningar. Bestämmelser av delta slag finns även i arbetsrättslig
lagstiftning, t, ex, i lagen om anställningsskydd (37 och 40 iiii) och
semesterlagen (22 ii). I dessa fall ärdet alltså tillräckligt att stämningsansökan
inkommer till domstolen inom den angivna tiden. Ansökningen behöver inte
dessutom ha delgetts motparten inom denna tid,

I nägra undantagsfall kan
ett mål anhängiggöras vid AD som första domstol pä annat sätt än genom ansökan
om stämning. Av 2 kap, 5 ii första stycket i lagförslaget framgår att ett vid
tingsrätt väckt mål kan överiämnas till AD, om det enligt 2 kap, 1 ii
rätteligen hör under denna domstol. Har målet, trots att del hör under AD,
avgjorts av tingsrätten och överklagats till AD, kan målet likaledes utan
stämning företas till handläggning vid AD sorn första domstol. Talan skall i
dessa fall anses väckt där redan när ansökan om stämning inkom till
tingsrätten. Vidare gäller enligt den föreslagna lagen om lagsökning och
betalningsföreläggande för fordringsanspråk i anställningsförhållanden (se
avsnitt 7.2), att mål som avses i den lagen skall överlämnas till AD om det som
tvistigt hänskjuts till rättegäng enligt bestämmelserna i den allmänna
lagsökningslagen samt anspråket är av sädan beskaffenhet att tvist om detta hör
under AD. Även sedan tingsrätt meddelat utslag i lagsökningsmål eller i mål om belalningsröreläggande
tecknat bevis på ansökningen att utmätning får ske, kan AD efter ansökan av gäldenären
komma att ta befattning med målet, I båda dessa fall skall målet tas upp av AD
utan stämning. Talan skall därvid anses väckt när an.sökningen om lagsökning
eller betalningsföreläggande gjordes hos tingsrätten.

Stämningsansökningens
uppgift är att utgöra undertag för den fortsatta rättegången, I andra stycket
regleras vad stämningsansökan vid AD skall innehålla. Regeln ersätter 42 kap. 2
ii RB men har utformats i nära överensstämmelse med detta stadgande.

Enligt
andra stycket skall käranden i stämningsansökningen uppge vad han yrkar. Av 42
kap, 4 ii första slyckel RB framgår att yrkandet skall vara preciserat. Av
yrkandet skall .sålunda framgå orn käranden för faststäUelse- eller fullgörelsetalan.
Yrkas betalning, skall elt bestämt belopp anges, I stämningsansökningen skall
käranden också uppge de omständigheter sorn han åberopar till stöd för sitt
yrkande. Härmed avses de faktiska omständigheter som utgör grunden för
käromålet. Omständigheter som är av betydelse som bevis för kärandens talan
behöver däremot inte uppges i delta skede av rättegängen, även om det ibland
kan vara lämpligt att sä sker (se Gärde, Nya rättegångsbalken, 1949, s, 574).
Liksom gäller enligt 42 kap, 2 ii RB för rättegängen vid de allmänna
domstolarna kan det även vid AD vara lämpligt att omständigheterna uppställs i
kronologisk ordning eller efter sitt rättsliga eller logiska sammanhang.
Framställs flera yrkanden.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 177

bör
grunden för varje yrkande särskilt anges. Stämningsansökningen skall vidare
innehålla uppgift om de skriftliga bevis som käranden åberopar. Däremot
behöver den muntliga bevisning som käranden avser att åberopa i målet inte
uppges förrän under förberedelsen, Äv stämningsansökningen skall slutligen
framgå de omständigheter som gör AD behörig. Om målet rör en enskild
arbetstagare, skall det alltså framgå att denne är medlem i en
arbetstagarorganisation.

Den
omständigheten, att käranden redan i stämningsansökningen skall uppge sina
yrkanden saml de grunder och skriftliga bevis som han åberopar, innebär inle i
och för sig alt han därefter är förhindrad att framställa nya yrkanden eller
åberopa nya grunder eller skriftliga bevis. Enligl 13 kap. 3 ii RB gäller dock
som huvudregel att den genom stämningsansökan väckta talan inte får ändras. Nya
yrkanden får därefter framställas endast i vissa särskilt angivna fall. Däremot
fär i princip nya grunder åberopas, om saken inte därigenom ändras. Nya bevis
kan vidare utan inskränkning åberopas senare under förberedelsen. Om kärandens
försummelse att i stämningsansökningen uppge allt som han vill yrka eller
åberopa skulle föranleda uppskov i målet eller eljest vålla kostnad för
motparten, kan emellertid käranden enligt 18 kap. 6 ii RB i vissa fall bli
skyldig att ersätta motparten denna extra kostnad,

1
andra stycket föreskrivs vidare att käranden samtidigt med stämningsansökningen
bör inge de skriftliga bevis som han innehar. Åberopar käranden som bevis
skriftlig handling som innehas av annan, kan han i ansökningen yrka att
handlingen skall tillhandahållas enligt bestämmelserna i 38 kap. RB eller 38 ii
lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten alt utbekomma allmänna handlingar.

Slutligen
gäller enligl andra stycket att stämningsansökningen skall vara egenhändigt undertecknad
av käranden eller hans ombud. Är den undertecknad av ombud, skall enligt 12
kap, 9 ii RB fullmakt för ombudet bifogas. Det kan anmärkas att förening som
med stöd av 4 kap, 5 ii första stycket i lagförslaget för talan för medlems
räkning inte är att anse som ombud för denne utan i stället intar ställning som
part. Någon fullmakt frän medlemmen behövs således inte i detta fall. Bevis om
medlemsskapet behövs som regel inte heller för att styrka föreningens ställning
som part (se 11 kap. 4 ii RB), En annan sak är att sådant bevis i undantagsfall
kan behöva förebringas för alt styrka att AD är behörig.

De
nu genomgångna bestämmelserna i andra stycket kompletteras av 33 kap. 1 ii RB,
vari ges vissa formella föreskrifter om vad stämningsansökan skall innehålla
med avseende på parternas och, i förekommande fall, ombuds namn och hemvist
samt andra omständigheter som är av betydelse för delgivning med parterna. 1
detta sammanhang kan erinras om den i 4 kap. 5 ii andra stycket i lagförslaget
intagna bestämmelsen all även förening vari svaranden är medlem skall
instämmas. I ett sådant fall skall alltså även denna förening och dess hemvist
uppges i stämningsansökningen.

Om
stämningsansökningen inte uppfyller föreskrifterna i andra stycket

12 Riksdagen 1974. I saml. Nr 77

s. 178 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 178

eller
om den pä annat sätt är ofullständig - exempelvis därför att den inte
innehåller de uppgifter om namn och hemvist etc. som anges i 33 kap. I ii RB-skall
domstolen enligt 42 kap, 3 ii RB förelägga käranden att avhjälpa bristen. Av 32
kap, 1 ii RB framgår att viss tid härför skall utsättas i föreläggandet.
Underlåter käranden att inom föreskriven tid avhjälpa bristen och består denna
i att ansökningen inte innehåller bestämt yrkande eller i att de omständigheter
varpå käranden grundar sin lalan inte är tydligt angivna, skall ansökan avvisas
enligt 42 kap, 4 ii första stycket RB, Detsamma gäller, om bristen i övrigt är
sä väsentlig att ansökningen är otjänlig som grund för rättegäng. Enligt 42
kap. 4 ii andra stycket RB skall ansökningen ocksä avvisas, om domstolen
finner det uppenbart att målet pä grund av rältegångshinder inte kan upptas till
prövning. Detta stadgande är tillämpligt, när domstolen finner sig inte vara
behörig att upptaga målet. Avvisning med stöd av stadgandet kan även komnia i fräga,
om talan enligt undantagsstadgandet i 4 kap, 5 ii första stycket i lagförslaget
förs av en enskild medlem som inle visat att hans förening undandragit sig alt
föra hans talan eller om förening, i strid mot andra stycket i nämnda paragraf
inte instämts till AD vid sidan av den enskilde medlem som målet gäller. I
dessa fall skall rättegängshindret beaktas av domstolen självmant. 1 andra fall
när ett rättegångshinder skall beaktas av domstolen endast efter invändning
härom av motparten -såsom då föreskriven tidsfrist för väckande av talan inte
iakttagits - kan domstolen däremot inte avvisa stämningsansökningen med stöd
av stadgandet i 42 kap. 4 ii andra stycket RB, Avvisning kan i sådana fall
komma i fråga först under förberedelsen.

Under
remissbehandlingen har AD:s ordförande framhållit att bestämmelserna i 42 kap.
4 ii RB om avvisande av stämningsansökan bör uttryckligen anges i förevarande
paragraf Jag anser emellertid inte alt detta är nödvändigt. Att dessa
bestämmelser är tillämpliga även pä förfarandet vid AD framgår av 5 kap, 3 ii i
lagförslaget.

Enligt
17 kap. I ii RB sker avvisande av stämningsansökan genom slutligt beslut. Av 3
kap. 7 ii i lagförslaget framgår att AD därvid är domför med ordförande och tvä
partsledamöter. Föreläggande att avhjälpa brist i stämningsansökan fär
utfärdas av ordförande eller annan lagfaren tjänsteman vid domstolen som
förordnats därtill (se 3 kap, 8 ii i lagförslaget).

Om
anledning inte förekommer alt avvisa stämningsansökningen, skall AD enligt
tredje stycket utfärda stämning. Stämningen innebär ett föreläggande för
svaranden att svara pä käromälet, Äv 42 kap, 10 och 14 iiii RB framgår alt
svaranden i stämningen dessutom skall föreläggas att inställa sig till första
inställelse eller att avge skriftligt svaromål.

Stämning
fir utfärdas av ordförande eller annan lagfaren tjänsteman vid domstolen som
förordnats därtill (se 3 kap, 8 ii i lagförslaget).

Angående
delgivning av stämning gäller bestämmelserna i 33 kap, RB samt delgivningslagen
(1970:428) och den i anslutning därtill utfärdade del-givningskungörelsen
(1970:467), Av dessa bestämmelser framgår, alt delgivningen skall ombesörjas
av domstolen. Begär käranden att själv få om-

s. 179 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 179

besörja
delgivningen, kan domstolen dock medge detta om det kan ske utan olägenhet.
Däremot saknar domstolen möjlighet att förelägga käranden att verkställa delgivningen
när denna inte själv begärt det. Jag har inte funnit anledning alt i den nu
föreslagna lagen uppställa nägon motsvarighet till den föreskrift som 17 ii LAD
innehåller i detta hänseende.

1
denna paragraf, som har sin motsvarighet i 18 och 19 iiii LAD, ges föreskrifter
om förberedelsen vid AD.

Utfärdas
stämning skall enhgt första stycket förberedelse äga rum i målet. Bestämmelsen
överensstämmer med 42 kap. 6 ii första stycket RB, Som anmärkts i förarbetena
till denna föreskrift gäller skyldigheten att hälla förberedelse endast i fräga
om den talan som angetts i stämningsansökningen. Ändras denna talan under
rättegängen, Iir det bero av omständigheterna om även denna ändrade lalan skall
bli föremål för förberedelse (SOU 1938:44 s. 431). Ofta torde väl detta vara
lämpligt. Ändras talan först vid huvudförhandlingen, kan det emellertid mänga
gånger medföra olägenhet om för-har:idlingen måste uppskjutas i avbidan på att
ny förberedelse äger rum i målet. 1 sä fall bör målet såvitt möjligt behandlas
vid huvudförhandlingen Ulan hinder av att det inle i sin helhet förberetts
dessförinnan. Vidare kan en särskild förberedelse med anledning av att talan
ändrats framstå sorn onödig, om ändringen endast är av mera obetydligt slag.

Enligt
3 kap. 8 ii i lagförslaget är AD vid förberedelsen domför med ordförande. 1
vissa fall kan även annan lagfaren tjänsteman vid domstolen hålla förberedelsen
(se specialmoliveringen till nämnda stadgande).

Beträffande
förfarandet vid förberedelsen återfinns vissa bestämmelser i RB vilka är
tillämpliga även i rättegången vid AD. Huvudprincipen kommer till uttryck i 42
kap, 6 ii andra stycket, enligt vilken föreskrift målet under förberedelsen
skall sä beredas att det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang.
Förberedelsen inleds enligt 42 kap, 7 ii RB med att svaranden avger svaromål.
Delta skall innehålla förutom de invändningar om rättegångshinder som
svaranden vill göra bestämt medgivande eller bestridande av kärandens
yrkande. Bestrids käromälet, skall svaranden även ange grunden för bestridandet
samt yttra sig om de omständigheter, varpå käranden grundar sin talan, och ange
de omständigheter sorn svaranden själv vill anföra. Svaranden skall vidare
uppge de skriftliga bevis som han åberopar. De skriftliga bevis som han innehar
bör genast inges. Under fortsättningen av förberedelsen skall parterna enligt
42 kap, 8 ii första stycket RB ange de ytterligare omständigheter som de vill
anföra samt yttra sig över vad motparten har anfört. De skall också, om del
inte har skett tidigare, uppge de bevis som de vill åberopa och vad de vill
styrka med vae bevis. Skriftliga bevis som inte redan har företetts skall
genast framläggas. Part är skyldig att på framställning av motparten uppge
vilka andra bevis som

s. 180 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 180

han
innehar.

De nu genomgångna
bestämmelserna i RB kompletteras av föreskriften i 42 kap, 8 ii andra stycket,
vari domstolen åläggs all iaktta en aktiv materiell processledning vid
förberedelsen. Sålunda skall domstolen verka för att parterna anger allt de
vill åberopa och genom frågor och erinringar se till att parternas ståndpunkter
klarläggs. Med hänsyn till att AD:s avgöranden ofta kan fä betydelse utöver det
enskilda fallet är det viktigt att domstolen utövaren stark processledning sä
att målet blir sä allsidigt belyst som möjligt. Genom frågor till parterna bör
domstolen förvissa sig om att parterna är klara över vad deras ståndpunkter
leder till och bereda dem tillfälle alt ändra sina ståndpunkter. Domstolen bör
även, om anledning förekommer till det, efterforska om det finns någon
omständighet som inte har berörts i målet. Vad gäller bevisningen kan erinras
om att AD i den nu föreslagna lagen inte getts möjlighet att självmant infordra
bevisning i vidsträcktare omfattning än som medges enligt RB. Mot denna
bakgrund finns särskild anledning för domstolen att under förberedelsen
tillsammans med parterna noggrant gä genom framför allt förekommande
rättsfrågor så att parterna ges tillfälle att överväga den utredning som behövs
för en riktig belysning av dessa frågor. Vidare bör domstolen, när det bedöms
lämpligt, vara aktivt verksam för att parterna föriiks (se 42 kap. 17 ii RB).

Under
remissbehandlingen har Sveriges domareförbund ifrågasatt om inte behovet av en
särskilt stark processledning i AD borde komma till uttryck i lagtexten. Enligt
min mening är detta dock inle nödvändigt. Domstolen torde inom ramen för de
befogenheter som RB ger kunna utöva en sådan processledning som jag nu har förordat.
Givetvis förutsätter emellertid denna processledning att domstolen ägnar
särskild omsorg åt au inte ge intryck av att vilja gynna ena parten på den
andras bekostnad.

Förberedelsen vid AD kan
vara muntlig eller skriftlig, I valet mellan muntlig eller skriftlig
förberedelseform har AD enligt första stycket i förevarande paragraf fria
händer. Enligt denna föreskrift bestämmer nämligen domstolen efter
omständigheterna i vad män förberedelsen skall vara muntlig eller skriftlig.
Detta innebär en ändring mot vad som hittills gällt enligt 18 ii första stycket
LAD, där företräde getts ät skriftlig förberedelse. Stadgandet ersätter även
de bestämmelser i 42 kap, 9, 12 och 14 iiii RB, som reglerar frågan i vilken
utsträckning förberedelsen kan vara muntlig eller skriftlig, 1 regel lorde det
vara lämpligt att förberedelsen vid AD inleds genom skriftväxling och därefter
fortsätter genom muntlig förhandling. Genom den inledande skriftväxlingen kan
parternas ståndpunkter preliminärt klarläggas, så att kännedom kan erhållas om
vad processen gäller. Därutöver är emellertid ett muntligt inslag i
förberedelsen ofta nödvändigt för att målet skall kunna bli tillräckligt berett
för huvudförhandling. Vidare kan domstolens möjligheter att utöva en aktiv
materiell processledning och att verka för förlikning givetvis bäst tas till
vara vid en muntlig förhandling. Visar det sig vid den muntliga förhandlingen
att förberedelsen kan vinna

s. 181 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 181

på
ytterligare skriftväxling, är domstolen oförhindrad att förordna därom. Ibland
kan det vara obehövligt att förberedelsen efter en inledande skriftväxling
fortsätter genom muntlig förhandling. Detta kan t, ex, vara fallet, om de
faktiska omständigheterna är ostridiga mellan parterna och målet enbart gäller
den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter. Målet kan då sättas ut till
huvudförhandling så snart skriftväxlingen avslutats. I vissa fall kan det å
andra sidan vara lämpligt att underlåta en inledande skriftväxling i målet. Så
bör ske, om det finns anledning räkna med alt svaranden inte kommer att avge
något skriftligt svaromål men i stället kommer all infinna sig vid en muntlig
förhandling. Kan det antas att svaranden över huvud taget inte kommer att svara
i målet, bör däremot enbart skriftlig förberedelse ske, varefter målet direkt
sätts ut till huvudförhandling (jfr tredje stycket i förevarande paragraO. Även
i vissa mäl av brådskande natur såsom tvister rörande pågående stridsåtgärder
eller tvister som enligt lagen om anställningsskydd skall behandlas med förtur
bör parterna så snart stämningsansökan inkommit kallas till första
inställelse i målet. Inget hindrar emellertid att svaranden samtidigt därmed
föreläggs eller bereds tillfälle att inkomma med skriftligt svaromål före
inställelsen. Detta torde tvärtom ofta vara lämpligt.

Till
muntlig förberedelse vid AD skall part enligt andra stycket kallas att infinna
sig personligen, om det kan antas att förberedelsen därigenom främjas. Detsamma
gäller ställföreträdare för part. Bestämmelsen överensstämmer med vad som
föreskrivs i 11 kap. 5 ii RB beträffande muntlig förberedelse vid tingsrätt.
Den är tillämplig både pä förening som med stöd av 4 kap. 5 ii första stycket i
lagförslaget för talan för en medlems räkning och på denne medlem. Föreningen
har nämligen i detta fall ställning som part, och medlemmen som därvid
formellt inte är part skall enligt nyssnämnda stadgande behandlas som part
bland annat i fråga om personlig inställelse vid domstolen. Underlag för
bedömningen om personlig inställelse bör ske torde ofta kunna erhållas genom
den inledande skriftväxlingen. Vid avgörande av om annan än förening bör kallas
att infinna sig personligen vid förberedelsen bör hänsyn tas bland annat till
om en personlig inställelse skulle vara förenad med särskilda besvär eller
omkostnader med hänsyn till reseavståndet, I sä fall torde det mänga gånger
vara tillräckligt om parten inställer sig endast genom ombud eller om den för
vilken förening kärar enbart företräds av föreningen.

Anser
domstolen personlig inställelse nödvändig, kan den enligt andra stycket förena
kallelsen till förberedelsen med föreläggande om vite, I motsats till vad som
gäller enligt 42 kap. 10 ii andra .stycket RB föreligger inte någon ovillkorlig
skyldighet för domstolen att meddela vitesföreläggande i ett sådant fall. Som
utredningen framhållit bör vitesföreläggande i regel kunna underiåtas när det
gäller kallelse av en organisation som för talan i målet. Om part eller dennes
ställföreträdare trots vitesföreläggande inte infinner sig personligen utan
endast genom ombud, kan förberedelsen dock

s. 182 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 182

avslutas
om domstolen finner att detta är möjligt trots partens eller ställföreträdarens
frånvaro (se 44 kap, 6 ii RB). 1 så fall skall det förelagda viiel inte dömas
ut (9 kap. 8 ii tredje stycket RB), Detta skall inte heller ske, om parten
eller ställföreträdaren delgetts kallelsen sä sent alt han inte haft möjlighet
att inställa sig (jfr 32 kap, I och 3 iiii RB) eller om det kan antas all han
har laga förfall (32 kap, 6 ii RB).

Beslut
om utdömande av förelagt vite fir vid förberedelsen fattas av ordföranden
ensam (3 kap. 8 ii i lagförslaget).

Lagförslaget
innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelsen i 18 ii andra stycket LAD
om att AD kan förelägga part vid vite att fullgöra vad han skall iaktta vid
skriftlig förberedelse. 1 likhet med utredningen har jag inte funnit anledning
att behälla denna från RB avvikande bestämmelse.

Tredje stycket innehåller
föreskrifter om påföljd för parts utevaro från sammanträde för muntlig
förberedelse eller för underlåtenhet att vid skriftlig förberedelse inkomma med
svaromål.

Uteblir båda parterna från
sammanträde för muntlig förberedelse, skall målet enligt tredje stycket
avskrivas från vidare handläggning. Bestämmelsen överensstämmer med vad som
gäller enligl 44 kap. I ii RB men saknar uttrycklig motsvarighet i LAD. Ett
undantag frän regeln alt målet skall avskrivas vid båda parternas utevaro
gäller, om anledning förekommer till antagande att någon av parterna haft laga
förfall för sin utevaro. I så fall fl målet inte avskrivas (se 32 kap. 6 ii RB),
Beslutet om målels avskrivning fattas av domstolen i den sammansättning som
nämns i 3 kap. 7 ii i lagförslaget.

När ena parten uteblir
från sammanträde för muntlig förberedelse medger tredje stycket inte att tredskodom
meddelas. Bestämmelsen skiljer sig därigenom från vad som enligt 44 kap. 2 ii RB
gäller vid tingsrätt. Vid parts utevaro kan AD i stället välja mellan att
antingen vidta åtgärder för fortsatt förberedelse, om detta kan antas vara till
gagn för målets utredning, och att sätta ut målet till huvudförhandling. Väljer
domstolen att fortsätta förberedelsen, kan detta ske i form av skriftväxling
mellan parterna, om detta anses lämpligt, eller genom en ny muntlig
förhandling.

Enligt
en remissinstans bör vid kärandens utevaro målets fortsatta handläggning bli
beroende av om svaranden framställer yrkande därom. Nägot egentligt behov av en
regel av detta innehåll torde emellertid knappast föreligga. Jag finner därför
inte anledning att ställa upp en sådan regel.

Även vid svarandens
underlåtenhet att inkomma med skriftligt svaromål innehåller tredje stycket en
avvikelse från vad som gäller enligl RB, Vid sådan underiåtenhet skall rätten
enligt 42 kap, 14 ii andra stycket RB alltid kalla parterna till första
inställelse. Enligt tredje stycket i förevarande paragraf skall detta
emellertid ske endast om det kan antas vara till gagn för målets utredning, 1
annat fall skall målet direkt sättas ut till huvudförhandling. Samma ordning
gäller alltså som vid parts utevaro frän sammanträde för muntlig förberedelse
vid AD, I praktiken torde det när skriftligt svaromål

s. 183 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 183

inte
inkommit inom föreskriven tid ofta vara lämpligt att domstolen tar kontakt med
svaranden och undersöker anledningen till försummelsen (jfr prop. 1947:224 s.
36). Härigenom kan underiag erhållas för bedömningen om förberedelsen skall
fortsättas eller om målet i stället skall sättas ut till huvudförhandling. Inte
sällan torde för övrigt en sädan underhandskontroll leda till att svaranden
inkommer med det infordrade svaromålet.

Del
torde vara lämpligl att part i del föreläggande, varigenom han kallas till
sammanträde för muntlig förberedelse eller anmodas alt inkomma med skriftligt
svaromål, erinras om de påföljder som enligt tredje stycket kan inträda vid underiåtenhet
all iaktta föreläggandet.

I 19
ii LAD återfinns även en bestämmelse om vad som skall iakttas, när part vid
skriftlig förberedelse underlåter att inkomma med annan infordrad skrift än
svaromål. En sådan bestämmelse torde emellertid inte behövas. Av RB framgår att
domstolen i detta fall kan välja mellan att fortsätta förberedelsen i muntlig
eller skriftlig form eller att sätta ut målet till huvudförhandling.

Av
18 kap. 6 ii RB framgår att part, som föranlett uppskov i målet genom alt
utebli frän domstolen eller genoin att inte iaktta föreläggande som domstolen
meddelat, under vissa förutsättningar kan förpliktas att ersätta motparten
rättegångskostnad som denne vållats pä grund av detta uppskov.

4
kap. 10

1
denna paragraf ges bestämmelser om vad som skall iakttas vid måls avgörande
sedan förberedelsen avslutats.

När
ett mäl genom förberedelsen blivit tillräckligt berett för avgörande, skall
förberedelsen avslutas. Av 42 kap. 12 i; RB framgår att målet vid förberedelsen
inte fär uppskjutas längre än som oundgängligen påkallas. Sedan förberedelsen
avslutats, skall AD enligt /ö/'5M stycket
företa målet till avgörande så snart det kan ske,

I
andra stycket föreskrivs att mäl skall avgöras efter huvudförhandling. Från
denna regel gäller dock undantag för vissa uppräknade fall. Ett sådant fall är
när beslut skall meddelas om avskrivning av mål, vare sig detta sker pä grund
av återkallelse av målet eller i anledning av parternas utevaro från
förberedelse (se 4 kap. 9 ii tredje stycket i lagförslaget). Ett annat undantagsfall
avser beslut om måls avvisande. Som angetts i specialmotiveringen till 4 kap, 8
ii kan avvisning på grund av brist i stämningsansökan eller på grund av
uppenbart rältegångshinder ske redan innan stämning utfärdas. Även sedan
förberedelsen inletts kan fråga uppkomma om avvisning av målet på grund av
rättegångshinder. Av 42 kap, 13 ii RB framgår att särskilt sammanträde kan
utsättas för behandling av en sädan fräga. Ett ytterligare fall, när mål får
avgöras utan huvudförhandling, är när dom meddelas i anledning av talan om
anspråk som medgetts eller eftergetts. Har talan medgetts endast till viss del,
kan särskild dom ges däröver under de för-

s. 184 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 184

utsättningar
som anges i 17 kap, 4 eller 5 ii RB. Även stadfästelse av förlikning kan ske
ulan huvudförhandling.

I
de fall som nu behandlats kan mälel vid allmän domstol avgöras under
förberedelsen av den domare som leder denna (se 42 kap, 16 och 18 iiii RB). Vid
AD finns emellertid inle något utrymme för att tillämpa dessa bestämmelser. Som
jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4) är det inte
lämpligt att ett mäl vid AD skall kunna avgöras av en domare ensam. Enligt 3
kap. 7 ii i lagförslaget är AD vid sådana avgöranden, som fir fattas utan
huvudförhandling, i stället domför med ordförande och två ledamöter, en från
arbetsgivarsidan och en från arbetstagarsidan. Avgörandet fattas därvid på
handlingarna i målet (se 4 kap. 3 ii i lagförslaget). Även om de avgöranden som
det nu är fråga om får fattas av domstolen i den mindre sammansättningen kan
det emellertid i vissa fall vara lämpligt att frågan i stället avgörs av
domstolen i den större sammansättning som föreskrivs i 3 kap. 6 ii i
lagförslaget (se specialmotiveringen till 3 kap. 7 ii). Av 3 kap. 7 ii andra
stycket framgår att en fråga som behandlas av domstolen i den mindre
sammansättningen skall hänskjutas till domstolen i den större sammansättningen
så snart någon ledamot påkallar detta.

Den
omständigheten, att de avgöranden som anges i andra stycket kan fattas ulan
huvudförhandling, hindrar givetvis inte att domstolen vid huvudförhandling
fattar ett sådant avgörande, om detta aktualiseras vid denna förhandling. När
del gäller avvisningsbeslut på grund av rältegångshinder kan det även nägon
gång vara lämpligt att hålla en särskild huvudförhandling för avgörande av
denna fråga. Sådan huvudförhandling kan äga rum, även om förberedelsen ännu inte
har avslutats (se 42 kap. 20 ii första stycket RB). Att domstolen vid
huvudförhandling endast kan uppträda i den större sammansättningen framgår av 3
kap. 7 ii i lagförslaget.

4 kap. 11 ii

Denna
paragraf som motsvarar 20 och 22 iiii LAD, innehåller vissa regler om
huvudförhandlingen vid AD.

Beträffande
själva förfarandet vid huvudförhandlingen gäller de förhållandevis detaljerade
bestämmelser därom som finns i 43 kap. RB. Dessa bygger på att målet är väl
förberett, så att det vid huvudförhandlingen kan utan avbrott behandlas i ett
sammanhang (se 43 kap. 11 ii första stycket). Huvudförhandlingen inledsdärför
med att domstolen undersöker om hinder möter mol huvudförhandlingen (43 kap. I
ii). Föreligger sådant hinder, t. ex. därför att parter eller vittnen vilkas
närvaro behövs för utredningen inte har infunnit sig till förhandlingen, skall
denna inställas och utsättas till en annan dag (43 kap, 2 ii), I vissa fall Iir
förhandlingen dock påbörjas, om det kan antas att målet kan avgöras vid en
fortsatt huvudförhandling (43 kap, 3 ii). Vid huvudförhandlingen, som alltid är
muntlig (43 kap, 5 ii), skall parterna framställa sina yrkanden och utveckla
sin talan samt yttra sig över vad motparten har anfört (43 kap. 7 ii). Därefter
förebringas be-

s. 185 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 185

visningen
i målet (43 kap. 8 ii). Slutligen skall parterna beredas tillfälle att slutföra
sin talan, dvs, hälla plädering (43 kap. 9 ii).

Enligt
43 kap. 4 ii RB skall domstolen se till att målet blir uttömmande behandlat och
att saker som inte har betydelse ej dras in i målet. Genom frågor och
erinringar skall domstolen vidare verka för att de uttalanden som görs under
förhandlingen blir så tydliga och fullständiga som möjligt. Vad som anförts i
specialmotiveringen till 4 kap, 9 ii om vikten av att AD vid förberedelsen
iakttar en aktiv materiell processledning har samma giltighet beträffande
domstolens processledning vid huvudförhandlingen. Vid denna förhandling
tillkommer att domstolen har ett ansvar för att vad parterna åberopat vid
förberedelsen förs fram även vid huvudförhandlingen. Vid AD kan visseriigen
domen grundas inte enbart pä vad som förekommit vid huvudförhandlingen utan
även till skillnad frän vad som gäller för de allmänna domstolarnas del på
vad handlingama i målet innehåller (se 4 kap. 3 ii lagförslaget). Detta innebär
alt AD vid målets avgörande kan beakta vad parterna enligt dessa handlingar har
åberopat, även om detta inle kommit fram vid huvudförhandlingen. Uppenbarligen ärdet
emellertid frän alla synpunkter att föredra att dessa omständigheter åberopas
på nytt vid huvudförhandlingen.

Till
huvudförhandling inför AD skall part enligt /öVsffl stycket i förevarande
paragraf kallas att infinna sig personligen, om hans närvaro behövs för utredningen.
Detsamma gäller ställföreträdare för part. Detta innebär en avvikelse frän vad
som föreskrivs i 11 kap. 5 ii RB beträffande huvudförhandling i tingsrätt.
Genom vad som framkommer vid förberedelsen torde AD kunna fl tillräckligt
underlag för bedömningen av behovet av att parten eller hans ställföreträdare
infinner sig personligen vid huvudförhandlingen.

Om
personlig inställelse bör ske, kan kallelsen till huvudförhandlingen enligt
första stycket förenas med vite, 1 likhet med vad som gäller lör förberedelsen
vid AD behöver vitesföreläggande inte alltid tillgripas så snart personlig
inställelse skall ske (se specialmotiveringen till 4 kap. 9 ii). Detta innebär ocksä
en avvikelse mot vad som gäller enligt 42 kap, 21 ii RB,

Andra
stycket reglerar påföljden för parts utevaro frän huvudförhandling vid AD.
Uteblir en av parterna härden andra parten inte, såsom vid tingsrätt (se 44
kap, 2 ii RB), möjlighet att erhålla tredskodom. Däremot kan han enligt andra
stycket i förevarande paragraf yrka att målet skall företas till huvudförhandling
och avgörande. Erinran om detta skall tas in i kallelsen til) sammanträdet.
Framställs sådant yrkande fär domstolen emellertid inte avgöra målet, om
anledning finns att den uteblivna parten har laga förfall för sin utevaro (32
kap. 6 ii RB). 1 så fall skall förhandlingen i stället inställas och sättas ut
till en annan dag. Med hänsyn till att part som uteblivit från huvudförhandling
vid AD inte kan söka återvinning mot en dom som meddelas i hans utevaro är det
angeläget att domstolen undersöker anledningen till utevaron innan sådan dom
meddelas. Om yrkande om målets avgörande i motpartens utevaro inte framställs,
skall domstolen enligt andra stycket avskriva målet frän vidare handläggning.
Detsamma gäller,om båda parterna

s. 186 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 186

uteblir
frän huvudförhandlingen. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt RB (44
kap. 1 ii, 2 ii första stycket och 4 ii första stycket).

Tredje
stycket innehåller bestämmelser om uppskov i huvudförhandlingen. Av 43 kap. 11
ii första stycket RB framgår att påbörjad huvudförhandling fir uppskjutas
endast i vissa fall när det är absolut nödvändigt med hänsyn till utredningen i
målet. Beslutas uppskov av sådan anledning är det angeläget, att målet kan tas
upp pä nytt inom sädan tid att ledamöterna alltjämt har en klar minnesbild av
vad som förekommit vid det första förhandlingstillfället. Med hänsyn härtill
föreskrivs i tredje stycket att förhandlingen skall fortsättas snarast möjligt.

Vid
uppskov i huvudförhandlingen vid AD gäller inte föreskriften i 43 kap. Il ii RB
om all förhandlingen får fortsältas endast om den sammanlagda uppskovstiden
inte överstiger femton dagar. För AD:s del är det nämligen nödvändigt med en
särskild bestäm melse som gördel rnöjligt för domstolen att fortsätta
huvudförhandlingen, även när längre tid än femton dagar förfiutit mellan
förhandlingstillfällena, 1 tredje stycket föreskrivs därför att ny
huvudförhandling inte behöver hällas, när uppskov skett i målet. 1 och för sig
finns det inte något hinder mot att en ledamot, som övervarit den tidigare
förhandlingen, ej är närvarande när huvudförhandlingen fortsattes. En
förutsättning för att förhandlingen skall kunna fortsättas är dock att
domstolen då alltjämt är domför enligt 3 kap, 6 ii i lagförslaget. Brister
denna förutsättning, kan hindret inte undanröjas genom att en annan ledamot,
som ej tidigare deltagit i huvudförhandlingen, tar säte i domstolen. Detta är
nämligen inte tillätet enligt 17 kap, 2 ii första stycket andra punkten RB. 1
så fall måste i stället en ny huvudförhandling hällas. Därvid måste allt som
förekommit vid den tidigare huvudförhandlingen redovisas på nytt (17 kap. 2 ii
första stycket tredje punkten RB).

Rättegången
i arbetsdomstolen som jiill/Öl/dsinsians A kap. 12 ii

Denna
paragraf innehåller en erinran om de bestämmelser i RB som skall iakttas vid
fullföljd i AD av talan mot tingsrätts dom eller beslut.

Som
nämnts i kommentaren till 4 kap. 3 ii skiljer rnan mellan dom och beslut. Domen
betecknar ett avgörande av den fråga som målei gäller. Andra avgöranden kallas
beslut. Dessa kan vara slutliga eller inte slutliga. Ett slutligt beslut
innebär att domstolen utan att pröva målet i sak skiljer det från sig. Exempel
pä sådana beslut är avskrivnings- och avvisningsbeslut. Beslut som inte är
slutliga meddelas antingen under rättegången eller i samband med målets
avgörande genom dom eller slutligt beslut.

Nägra
begränsningar i rätten att fullfölja talan 'mot tingsrätts dom eller beslut
gäller inte enligt RB. Talan mot tingsrätts dom fullföljs genom vad (49 kap. 1
ii RB). Talan mot tingsrätts slutliga beslut fullföljs genom besvär.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 187

Meddelas
i samband med dom slutligt beslut varigenom saken till viss del inte upptas
till prövning, skall beslutet dock överklagas pä samma sätt som domen (49 kap.
2 ii RB). 1 fräga om talan mol tingsrätts beslut i övrigt finns bestämmelser i
49 kap. 3 8 iiii RB. Mot beslut som meddelats under rättegången skall särskild
talan föras genom besvär i vissa fall som anges i 49 kap. 3 och 4 iiii RB. Sä
skall även ske beträffande interimistiska beslut som meddelats enligt 34 ii
tredje stycket eller 35 ii andra stycket lagen om anställningsskydd. I övrigt
får beslut under rättegången överklagas endast i samband med dom eller slutligt
beslut i mälel (49 kap. 8 ii RB). Detsamma gäller som regel i fräga om beslut
som rneddelats i samband med domen eller det slutliga beslutet (49 kap, 8 ii;
se dock 49 kap, 5 ii RB),

Frågan
hur ett avgörande av tingsrätt skall överklagas beror i det enskilda fallet pä
vad tingsrätten föreskriver härom. Enligt 49 kap. 10 ii RB är nämligen en part
som följer denna föreskrift bevarad vid sin rätt, även om föreskriften är
felaktig.

Skillnaden
mellan rättsmedlen vad och besvär visar sig bl, a, i de tider som skall iakttas
vid fullföljd av lalan. När lalan skall fullföljas genom vad, skall vadeanmälan
göras hos tingsrätten inom en vecka från domen (50 kap, 1 ii första stycket RB).
Sådan anmälan kan ske muntligen eller skriftligen. Görs anmälan av ombud, som
inte tidigare ingetl fullmakt i målet, måste han förete sädan vid vadeanmälan.
Annars godtas inte denna anmälan (12 kap. 9 ii RB). Sedan vad anmälts, skall
talan fullföljas inorn tre veckor frän domen genom att en vadeinlaga ges in
till tingsrätten (50 kap. I ii andra stycket RB). Om en part har vädjat, kan
domen överklagas av motparten även efter treveckorsfristens utgång. Sådant
anslutningsvad måste dock ske inom en vecka frän denna tidpunkt, alltså inom
fyra veckor frän domen. Återkallas eller förfaller den första vadetalen,
förfaller även den senare vadeialan (50 kap. 2 ii RB). När talan förs genom
besvär mot tingsrättens beslut skall en besvärsinlaga ges in till tingsrätten
inom två veckor från beslutet. Har beslut under rättegängen meddelats pä annat
sätt än vid sammanträde för förhandling, räknas dock besvärstiden från den dag
dä parten fick del av beslutet (52 kap. 1 ii RB).

Fullföljdsinlagan
skall alltså ges in till tingsrätten och inte till den domstol dit talan skall
fullföljas. Finner tingsrätten att talan inte fullföljts på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den avvisas av tingsrätten (50 kap, 3 ii och 52 kap.
2 ii RB). I annat fall skall fullföljdsinlagan och övriga handlingar i målet
vidarebefordras till fullföljdsinstansen (50 kap. 5 ii och 52 kap. 4 ii RB).

De
nu genomgångna bestämmelserna i RB gäller även vid fullföljd i AD av talan mot
tingsrätts dom eller beslut. Om målet handlagts enligt lagen om rättegängen i
tvistemål om mindre värden gäller dock de begränsningar i fullföljdsrälten som
föreskrivs i den lagen.

s. 188 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77

I
denna paragraf regleras vad fullföljdsinlagan i AD skall innehålla. Paragrafen
ersätter de bestämmelser som i dessa hänseenden meddelats i 50 kap, 4 ii och 52
kap. 3 ii RB men innehåller i stort sett motsvarande bestämmelser,

Enhgt första stycket, som
avser både vadeinlaga och besvärsinlaga, skall i inlagan uppges del avgörande
(dvs. den dom eller det beslut) mot vilkel talan fullföljs. Vidare skall uppges
den ändring i detta avgörande som yrkas och de grunder som åberopas lili stöd
härför. Bevisuppgift skall även lämnas. Skriftliga bevis som inte tidigare har förebragts
skall inges samtidigt med fullföljdsinlagan. Slutligen föreskrivs att inlagan
skall vara undertecknad av den som fullföljer talan eller av hans ombud. Av 12
kap, 9 ii RB framgår att ombud, som inte tidigare har företett skriftlig
fullmakt, skall göra det då fullföljdsinlagan ges in till AD.

Beträffande vadeinlaga
innehåller andra stycket ytterligare den föreskriften att vadekäranden skall
uppge om han vill att förnyat förhör med vittne eller sakkunnig eller part
skall äga rum eller att förnyad syn skall hållas. Innehåller vadeinlagan sädan
uppgift framgår det härav att vadekäranden vill att målet skall avgöras efter
huvudförhandling. Även i övrigt är det lämpligl all vadeinlagan innehåller
uppgift om vadekärandens inställning till denna fräga. Vill han att
huvudförhandling skall hällas, är det lämpligl alt han också uppger om han
önskar alt motparten skall inställa sig personligen vid denna förhandling (jfr
50 kap. 4 ii andra stycket sista punkten RB).

Uppfyller fullföljdsinlagan
inte föreskrifterna i förevarande paragraf eller är den ofullständigt i något
annat avseende, skall AD förelägga den som fullföljer talan att avhjälpa
bristen. Om denne inte efterkommer sådant föreläggande, skall den fullföljda
talan avvisas, om brislen är sä väsentlig att inlagan inte kan läggas till
grund för rättegäng i AD (se 50 kap. 7 ii resp. 52 kap. 6 ii RB),

Föreläggande all avhjälpa
brist i fullföljdsinlagan kan utfärdas av ordförande eller annan lagfaren
tjänsteman vid domstolen (se 3 kap. 8 ii i lagförslaget). Beslut om avvisning
kan dock endast fallas av domstolen antingen i den mindre sammansättning som föreskrivs
i 3 kap. 7 ii eller, om det anses lämpligare, i den större sammansättning som
anges i 3 kap. 6 ii i lagförslaget.

4
kap, 14 ii

Denna
paragraf innehåller bestämmelser om målets beredande för avgörande.

Enhgtförsta stycket skall
AD, om den fullföljda talan inte avvisas, förordna om de åtgärder som fordras
för målets beredande. Förutom de åtgärder

s. 189 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 189

som
anges i andra stycket kan även andra åtgärder komma i fräga (se 50 kap. 10-12 iiii
och 52 kap. 9-10 iiii RB).

Enligl
andra stycket gäller i fråga om målets beredande genom skriftväxling en
skillnad mellan de vädjade målen och besvärsmälen. I de förra målen skall
vadesvaranden alltid föreläggas att inkomma med skriftligt genmäle. Detta
överensstämmer med vad som gäller enligt 50 kap. 8 ii RB. 1 besvärsmälen
föreligger däremot inte någon ovillkorlig skyldighet att höra motparten över
besvären i andra fall än när ändring görs i det överklagade beslutet. Om
anledning finns att göra sådan ändring, skall motparten föreläggas att inkomma
med skriftlig förklaring. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt 52
kap. 7 ii RB.

Enligt
50 kap, 8 ii andra stycket och 52 kap, 7 ii Iredje stycket RB gäller ett
undanlag frän skyldigheten att höra motparten innan målet företas till
prövning. Undantaget tar sikte pä vissa åtgärder som fordrar omedelbar
prövning, såsom när tingsrätten avslagit yrkande om kvarstad, skingrings-förbud
eller annan handräckning eller förordnat om hävande av sädan åtgärd, I dessa
fall kan AD omedelbart bevilja åtgärden att gälla till dess annoriunda
förordnas. Detsamma gäller om tingsrätten har beviljat sädan åtgärd som nu
sagts eller förordnat all dom får verkställas utan hinder av att den inte äger
laga kraft. 1 dessa fall kan AD omedelbart förordna att vidare åtgärd för
verkställighet inte får ske,

Tred/e
stycket av förevarande paragraf innehåller ytteriigare ett undantag frän
huvudregeln enligl andra stycket. Detta undantag lar sikte på sädana fall när
tingsrätten meddelat beslut i anledning av yrkande om sådant interimistiskt
förordnande som nämns i 34 ii tredje stycket eller 35 ii andra slyckel lagen om
anställningsskydd. Har tingsrätten avslagit sådant yrkande, kan AD omedelbari
meddela interimistiskt förordnande. Det bör dock observeras att AD enligt 41
ii andra stycket lagen om anställningsskydd likväl måste bereda motparten
tillfälle att yttra sig över yrkandet, om denne inte ändå haft tillfälle
därtill i tingsrätten. Om tingsrätten i stället bifallit yrkande om sådant
förordnande, kan AD omedelbart besluta att detta förordnande inte längre skall
gälla. Sådant beslut som det nu är fräga om kan fattas av AD i den mindre
sammansättning som anges i 3 kap, 7 ii i lagförslaget.

Sedan
AD fatlat beslut i de frågor som anges i tredje stycket eller i 50 kap. 8 ii
andra stycket resp. 52 kap, 7 ii tredje stycket RB, skall motparten höras i
enlighet med vad som föreskrivs därom i andra stycket av förevarande paragraf

4
kap, 15 ii

Denna
paragraf reglerar i vilka fall huvudförhandling skall hällas innan ett mäl
avgörs.

Första
stycket innebär, i likhet med 4 kap. 10 ii första stycket i lagförslaget, att mäl
skall företas till avgörande så snart det kan ske sedan målets be-

s. 190 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 190

redande
avslutats.

Andra stycket, som
ersätter 50 kap, 21 ii RB, avser mål sorn fullföljs genom vad. Huvudregeln är
att sådant mål avgörs pä handlingarna ulan huvudförhandling. Domstolen är
därvid domför i den mindre sammansättning som föreskrivs i 3 kap. 7 ii i
lagförslaget. Skall muntlig bevisning förebringas i AD eller föreligger eljest
särskilda skäl, skall målet dock avgöras efter huvudförhandling. Särskilda skäl
som motiverar huvudförhandling bör anses föreligga, om det framstår som
tveksamt huruvida tingsrätten rätt bedömt den muntliga bevisningen. Vidare fär
bestämmelsen i 50 kap, 23 ii RB betydelse för bedömningen om huvudförhandling
skall hällas. Beror avgörandet i AD pä tilltron till ett i tingsrätten hört
vittne, måste föratt ändring skall kunna göras i tingsrättens dom vittnet höras
pä nytt vid huvudförhandling inför AD, Hänskjutande till huvudförhandling bör
även ske i sådana mål där avgörandet kan ha prejudicerande betydelse eller
eljest är av större vikt från arbetsrättslig synpunkt. Slutligen bör
huvudförhandling hållas om målet rör större värden eller om det av andra skäl
framstår som befogat med en prövning av domstolen i den större sammansättning
som föreskrivs i 3 kap, 6 ii i lagförslaget.

Av
3 kap, 7 ii andra stycket framgår, att målet skall hänskjutas till huvudförhandling
inför domstolen i den större sammansättningen, om nägon ledamot i den mindre
sammansättningen anser att sådana särskilda skäl som nu nämnts föreligger.

Enligt tred/e stycket
avgörs besvärsmål alltid utan huvudförhandling. Detta överensstämmer med vad
som gäller enligt RB. Före avgörandet av sådant mäl kan dock part eller annan
höras muntligen, om det behövs för utredningen, se 52 kap. 10 S RB.

Beträffande besvär som
förs i AD enligt lagen (1969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt
gäller enligt den lagen ett undantag frän iredje stycket i förevarande paragraf
Sädana besvärsmäl skall nämligen även kunna avgöras efter huvudförhandling (se
avsnitt 7,3,3),

4
kap. 16 ii

Denna
paragraf innehåller bestämmelser om huvudförhandling.

Beträffande
förfarandet vid huvudförhandlingen gäller 50 kap. 15 18 iiii RB. I stort sett
skall samma förfarande iakttas som vid huvudförhandling inför AD som första
domstol,

första stycket av förevarande paragraf regleras skyldigheten för part och
ställföreträdare för part att infinna sig personligen. Stadgandet ersätter 11
kap. 5 ii RB, 1 överensstämmelse med vad som gäller enligt 4 kap. 11 ii första
stycket i lagförslaget beträffande huvudförhandling vid AD som första domstol
föreskrivs att personlig inställelse behöver ske bara om partens eller
ställföreträdarens närvaro erfordras för utredningen. Av handlingarna

i det fullföljda målet
torde i regel framgå i vad mån personlig inställelse

s. 191 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 191

bör
ske. Om sådan inställelse anses nödvändig kan kallelsen till huvudförhandlingen
förenas med vite.

Andra
stycket behandlar påföljden för vadekärandens utevaro från huvudförhandling, 1
överensstämmelse med vad som gäller enligt 50 kap, 14 ii andra stycket RB
föreskrivs alt vadekärandens talan förfaller, om han uteblir från
huvudförhandlingen. Förklaras hans vadetalan ha förfallit, kan han hos
domstolen göra ansökan om målets återupptagande. Sådan ansökan skall enligt 50
kap. 20 ii andra stycket RB göras skriftligen inom två veckor frän den dag då
beslutet meddelades. Uteblir han på nytt, förfaller hans rätt till målets
återupptagande,

1
tredje stycket regleras påföljden för vadesvarandens utevaro från huvudförhandlingen,
I huvudsaklig överensstämmelse med 50 kap. 14 ii andra stycket RB föreskrivs,
att målet kan företas till förhandling och avgörande utan hinder av
vadesvarandens utevaro, om hans närvaro inte är av betydelse för målets
handläggning eller utredning. Om detta skall vadesvaranden erinras i kallelsen
till huvudförhandlingen.

Fjärde
stycket innehåller en bestämmelse om uppskov i huvudförhandlingen, som
motsvarar vad som i 4 kap. Il ii tredje stycket föreskrivits beträffande
huvudförhandling vid AD som första domstol,

7,1.5
Övriga bestämmelser (5 kap.)

1
denna paragraf, som är tillämplig på rättegången både i AD och i tingsrätt, ges
en bestämmelse om skyldighet för domstolen i vissa fall att bereda
kollektivavtalsslutande parter tillfälle alt yttra sig i målet.

För
avgörande av en tvisl kan det ibland bli nödvändigt att pröva innebörden av
ett kollektivavtal som har slutits av andra än parterna i målet. Vid AD kan
detta bli aktuellt bl, a. när en oorganiserad arbetsgivare träffat ett s, k, hängavtal,
dvs, ett avtal som genom hänvisning till ett branschavtal eller liknande avtal
hämtar sina bestämmelser frän detta större avtal. Förekommer anledning alt
sistnämnda kollektivavtal har betydelse för prövningen av tvisten i målet,
skall de parter som slutit detta avtal beredas tillfälle att yttra sig i målet.
Härigenom kan dessa framlägga sina synpunkter på tolkningsfrågan. Yttrandet,
som kan göras muntligen eller skriftligen, utgör processmaterial i målet och
skall beaktas av domstolen oberoende av om nägon part åberopar yttrandet eller
ej.

Även
i en tvist vid tingsrätt kan fråga uppkomma om innebörden av ett
kollektivavtal. Kollektivavtalen anses nämligen i stor utsträckning normerande
även för anställningsförhållandet mellan parter som inte är bundna av sådant
avtal (se t.ex, NJA 1948 s, 1), Framkommer det i ett mål vid tingsrätt att ett
kollektivavtal är av betydelse för prövning av tvisten, blir förevarande
paragraf tillämplig. De parter som slutit detta avtal skall alltså

s. 192 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 192

beredas
tillfälle att yttra sig i målet, och deras yttrande skall beaktas av domstolen
vid målets avgörande. Detta utgör ett avsteg från den vid de allmänna
domstolarna eljest gällande dispositionsprincipen.

Med
anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag framhälla, att de
avtalsslutande parternas yttrande inte är att anse som sakkunnigbevisning i
egentlig mening.

Skulle de avtalsslulande
parterna anse den uppkomna tolkningsfrågan vara av principiellt intresse, kan
de genom en fastställelsetalan dra denna fråga under AD:s prövning. Tvisten rör
i della fall formellt sett inte samma fråga som den tidigare väckta tvisten,
varför stadgandet i 13 kap. 6 ii RB inte lägger hinder i vägen för denna fastställelsetalan.
Väcks sädan talan, torde del merendels vara lämpligt att den andra tvisten
förklaras vilande i avbidan pä utgången i tvisten mellan de avtalsslutande
parterna.

Denna
paragraf innehåller vissa bestämmelser om rättegångskostnad. Av paragrafen är
första stycket tillämpligt både vid AD och vid tingsrätt. Andra och tredje
styckena avser däremot endast rättegängen vid AD som första domstol,

Enhgt
första stycket,som för AD:sdel har motsvarighet i 28 ii första stycket LAD, kan
domstolen förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, om den
förlorande parten hade skälig anledning att fä tvisten prövad. Bestämmelsen,
som innebär en avvikelse frän huvudregeln i 18 kap. 1 ii RB om skyldighet för
förlorande part att svara för motpartens kostnader, har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 5,5 och 5.6).

Från föreskriften i första
stycket gäller ett undantag för sådana fall när annan lag än RB innehåller
andra bestämmelser om fördelningen av rättegångskostnaderna mellan parterna.
Detta undantag tar sikte pä den bestämmelse, som återfinns i 41 ii tredje
stycket lagen om anställningsskydd och som enligt min mening bör gälla även vid
tvister om tillämpning av de särskilda lagar som innehåller förbud mol
uppsägning eller avskedande i vissa fall (se avsnitt 7,3), Enligt denna
bestämmelse skall den princip som kommit till uttryck i förstastycket av
förevarande paragraf vinna tillämpning endast när det är arbetstagaren som har
förlorat målet,

1 andra stycket föreskrivs
alt ersättning för rättegängens förberedande inle skall utgå för kostnad för sädan
förhandling som grundas på lagen om förenings- och förhandlingsrätt eller på
kollektivavtal. Bestämmelsen, som utgör en avvikelse frän 18 kap, 8 ii första
stycket tredje punkten RB, får betydelse endast i rättegängen vid AD som
första domstol. Förhandling enligt nämnda lag kan Ju bara påkallas på den
organiserade sektorn av arbetsmarknaden. Bestämmelsen har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 5.5),

Tredje
stycket, som motsvarar 28 ii andra stycket LAD, innehåller en be-

s. 193 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 193

stämmelse som tar sikte p å det fallet att flera medparter
står på den föriorande sidan. Enligt bestämmelsen skall skyldighet att ersätta
motpartens rätte-: gängskostnad fördelas mellan dem efter vad som är skäligt
med hänsyn till deras förhällande till saken och rättegången. Till skillnad
från vad som gäller enligt 18 kap, 9 ii RB skall solidarisk
betalningsskyldighet för rättegångskostnaden alltså inte åläggas medparterna.
Bestämmelsen, vilken såsom förut framhållits endast är tillämplig i
rättegängen vid AD som första domstol, har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5,5),

Denna paragraf reglerar förhällandet mellan den nu
föreslagna lagen och de processuella bestämmelser som i övrigt gäller om
rättegången i dispositiva tvistemål,

Enhgt första stycket skall vad som föreskrivs i RB eller
annan författning om rättegängen i dispositiva tvistemål tillämpas även på
rättegången i arbetstvister, i den mån det inte strider mot vad som skall
gälla enligt lagförslaget. Beträffande rättegängen i AD som första domstol
skall därvid tillämpas de bestämmelser som reglerar rättegången i tingsrätt, I fräga
om rättegången i AD som fullföljdsinstans tillämpas vad som är föreskrivet om
rättegången i hovrätt.

Andra stycket innehåller ett undantag från huvudregeln
enligt första stycket. Detta undantag gäller för rättegången i de mål som AD
har att ta upp som första domstol, I dessa mål skall lagen om rättegängen i
tvistemål om mindre värden inte tillämpas (se vidare avsnitt 7,3).

7,1.6 Övergångsbestämmelser

Enligt punkt 1 skall lagen om rättegången i arbetstvister
träda i kraft den I juli 1974, dvs, samtidigt med lagen om anställningsskydd.
Vidare föreskrivs i punkt I att LAD skall upphöra att gälla i och med att lagen
om rättegången i arbetstvister träder i kraft. Som framgår av punkt 3 skall LAD
dock tillämpas även efter denna tidpunkt såvitt gäller mål som dessförinnan
inkommit till AD,

Enligt punkt 2 skall, om i lag eller annan författning
förekommer hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i lagen om
rättegången i arbetstvister, i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

Punkt 3 innehåller ett undantag från den i punkt I givna
huvudregeln om den nya lagens ikraftträdande. Denna lag skall nämligen inte
tillämpas i fräga om mäl, som inkommit till tingsrätt eller AD före lagens
ikraftträdande. Beträffande sädana mäl tillämpas i stället äldre bestämmelser.
Detta innebär t, ex, att mäl som före nämnda tidpunkt inkommit till tingsrätt
alltjämt överklagas till hovrätt och inte till AD, Beträffande mäl som inkommit
till AD skall emellertid huvudregeln i punkt I i eu hänseende gälla

13 Riksdagen 1974. I saml Nr 77

s. 194 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 194

även
när mälel inkommit före lagens ikraftträdande. Bestämmelserna i denna lag om ÄD:s
sammansättning skall nämligen tillämpas även i dessa mål. Detta gäller dock
inte om huvudförhandling enligt bestämmelserna i LAD redan har påbörjats i
målet, I sä fall kan givetvis de nya reglema inle slå igenom.

Övergångsbestämmelsen
i punkt 4 tar sikte på de olika regler som föreslås angående lalan mot
offentlig arbetsgivares beslut. Vissa tvistefrågor på den offentliga sektorn
kommer fr. o. m, den 1 Juli 1974 att i stället för att behandlas besvärsvägen
prövas enligt lagen om rättegängen i arbetstvister. Har före denna tidpunkt ett
besvärsförfarande redan påkallats eller inletts, bör förfarandet självfallet
inte avbrytas utan fullföljas enhgt äldre bestämmelser. Detsamma bör gälla
även om besvär inte förts vid ikraftträdandet eller om besvärstiden löper även
efter ikraftträdandet. Detta innebär alt de vid beslutets meddelande gällande
rättsmedlen får bestå, och det även om besvärstiden till en del infaller efler
den 1 juli 1974.

7.2
Lagen om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i
anställningsförhållanden

Beträffande
ostridiga eller pä annat sätl uppenbara betalningsanspråk kan f n, ansökan
göras hos tingsrätt om lagsökning eller betalningsföreläggande. Härigenom kan
ett indrivningsbart avgörande utverkas pä ett enklare, snabbare och billigare
sätt än genom den vanliga tvistemålsprocessen. Förfarandet i mäl om lagsökning
eller betalningsföreläggande regleras i lagsökningslagen (1946:808). Enligt
lagen (1947:638) om betalningsföreläggande förvissa fordringar på arbetslön m.
m, kan ansökan om belalningsföreläggande göras hos tingsrätt även beträffande sädan
fordran pä arbetslön eller pä semesterlön eller semesterersättning, som när
tvist råder om anspråket skall prövas av AD,

Enligt lagen om
rättegängen i arbetstvister skall ivisler om fordringsanspråk som uppkommit i
anställningsförhållanden i fortsättningen handläggas i en särskild processuell
ordning, vari AD bildar högsta instans. Detta bör dock inte hindra, att
lagsökning eller betalningsföreläggande kan utverkas vid tingsrätt även för
sådana anspråk. Den nu föreslagna lagen innebär att detta skall kunna ske även
i den nya ordning för avgörande av arbetstvister som skall gälla enligt lagen
om rättegången i arbetstvister.

1
S

första stycket slås fast att lagsökning eller betalningsföreläggande enligt
lagsökningslagen kan utverkas vid tingsrätt utan hinder av att tvisl om
anspråket skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Detta
gäller vare sig sådan tvist enligt den lagen skall tas upp av tingsrätt eller
av AD. Det sistnämnda fallet regleras närmare i 2 ii.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 195

Av
31 ii i lagsökningslagen framgår att ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande
skall göras hos den tingsrätt som är behörig att ta upp tvist om anspråket.
Ansökan kan alltså göras hos tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. RB eller
enligt den i 2 kap, 2 ii andra stycket lagen om rättegången i arbetstvister
intagna forumregeln.

Enligt 34 ii
lagsökningslagen kan talan mol beslut, varigenom ansökan om lagsökning eller
betalningsföreläggande avvisats, föras genom besvär i hovrätten. Detsamma
gäller beträffande andra utslag i lagsökningsmål än som innebäratt borgenärens
talan bifalles. Enligt utredningens förslag skall, när det gäller anspråk som
uppkommit i anställningsförhållanden, sådana besvär i stället föras i AD. Vissa
skäl talar enligt min mening ocksä för en sädan ordning. Den medför emellertid
att tingsrätt i varje lagsökningsmål måste undersöka om det anspråk som avses
med ansökan grundas på ett anställningsförhållande. Detta skulle i praktiken ge
upphov till svårigheter för tingsrätterna, Pä grund härav har jag stannat för
lösningen att besvär som nu avses skall föras i hovrätten även om tvist om
anspråket skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. En beslämmelse
härom har lagils in i andra stycket.

1
denna paragraf regleras vad som skall ske, när ett anspråk visar sig vara tvistigt
och därvid skall handläggas av AD som första domstol. I denna del ersätts 1947 ärs
lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m, m, av den nu
föreslagna lagen. Till skillnad från 1947 års lag innebär emellertid den nya
lagen, att ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande kan göras för
alla fordringsanspråk som uppkommit i ett anställningsförhållande, under
förutsättning givetvis att de villkor som uppställs i lagsökningslagen för
sådan ansökan är uppfylld. Bland annat kan inte skadeståndskrav prövas i denna
ordning. Den nya lagen innehåller också den utvidgningen gentemot 1947 års lag
att inte bara arbetstagare utan även arbetsgivare kan göra ansökan om
lagsökning eller betalningsföreläggande med stöd av lagen,

I
första stycket behandlas det fallet att anspråket såsom tvistigt hänskjuts till
rättegång enligl lagsökningslagen. 1 detta fall skall målet, oavsett om yrkande
framställs därom eller ej, överiämnas till AD. Mot beslut om överlämnande fir
talan inte föras. Har annan domstol än högsta domstolen överlämnat målet, är AD
dock inte bunden av detta beslut, om den finner sig inte vara behörig all pröva
tvisten. 1 sä fall skall AD visa målet åter till den domstol som överlämnat
det.

Om
AD finner sig vara behörig att ta upp det överlämnade målet, följer av 4 kap. 5
ii första stycket lagen om rättegängen i arbetstvister att förening, vari
borgenären är medlem, skall föra dennes talan om han inte visar att föreningen
undandrar sig att göra detta. Vidare skall förening vari gäldenären

s. 196 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 196

är
medlem instämmas (4 kap. 5 ii andra stycket nämnda lag). Innan AD lar upp mälel
skall borgenären vidare visa att förhandling, som kan påkallas enligt lagen om
förenings- och förhandlingsrätt eller som anges i kollektivavtal, har ägt rum
beträffande tvistefrågan i målet (se 4 kap. 7 ii nämnda lag). Under
remissbehandlingen har ÄD:s ordförande anfört att en erinran om de nu nämnda
bestämmelserna i lagen om arbetstvister bör tas in i förevarande paragraf
Enligt min mening är detta emellertid inte nödvändigt,

1 andra stycket regleras
det fallet att tingsrätten meddelat utslag i Iagsökningsmål eller i mål om
betalningsföreläggande tecknat bevis pä ansökningen om att utmätning får ske
samt att gäldenären vill söka återvinning, 1 detta fall skall han inom den tid
som gäller för ätervinningsansökan enligt lagsökningslagen göra ansökan hos AD
om målets upptagande där. Om AD emellertid finner sig inte vara behörig, skall
målet överlämnas till tingsrätten, I så fall skall gäldenärens ansökan om
målets upplagande vid AD anses som ansökan om återvinning.

Finner AD sig vara behörig
att ta upp målet, behålls den ursprungliga partställningen (jfr 35 ii
lagsökningslagen och 44 kap, 10 ii RB), Borgenären blir alltså kärande i målet.
För att AD skall ta upp målet krävs att de pro-cessfömisättningar som anges i 4
kap. 5 och 7 iiii lagen om rättegången i arbetstvister är uppfyllda, I annat
fall skall borgenärens talan avvisas, I så fall torde tingsrättens utslag eller
bevis samtidigt undanröjas.

Enligt tredje stycket
skall talan i mäl som överiämnats till AD enligt första stycket eller som
upptagits av AD enligt andra stycket anses väckt där, när ansökningen om
lagsökning eller betalningsföreläggande gjordes vid tingsrätten Gfi 33 ii och
35 ii tredje stycket lagsökningslagen).

I
denna paragraf anges att lagsökningslagen i övrigt skall tillämpas beträffande
förfarandet i mål som avses i denna lag.

Övergångsbestämmelser

Den
föreslagna lagen föresläs träda i kraft den 1 juli 1974, alltså samtidigt med
lagen om rättegången i arbetstvister. Som förut nämnts skall 1947 ärs lag upphöra
att gälla i och med att den nu föreslagna lagen träder i kraft.

' 1 likhet med vad som
föreskrivits i punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen om rättegängen i arbetstvister
skall den nya lagen inte tillämpas på mål som inkommit till tingsrätt före
lagens ikraftträdande, I detta fall tillämpas alltjämt äldre bestämmelser.

s. 197 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 197

7,3
Följdändringar

Kollektivavialslagen.
1 11 ii LAD föreskrivs att tvister huruvida visst förfarande strider mot bl.a.
kollektivavtalslagen samt tvister om påföljd för förfarande som påstås strida
mot den lagen skall tas upp och avgöras av AD, Denna hänvisning till
kollektivavtalslagen har inte medtagits i lagen om rättegängen i arbetstvister.
1 stället har kollektivavtalslagen tillförts en ny paragraf 10 ii, vari anges
att tvister om tillämpningen av kollektivavtalslagen skall tas upp och avgöras
av AD och därvid handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister.

Lagen
om förenings- och förhandlingsrätt. Ändringen i denna lag är av formell natur
och innebär ingen förändring i sak gentemot nuvarande regler.

Lagen
om anställningsskydd m. m. De nuvarande forumreglerna i lagen om
anställningsskydd och de andra lagar, som reglerar uppsägning eller avskedande
i vissa fall, har bytts ut mot nya regler, som innebär att mål om tillämpningen
av dessa lagar skall handläggas enligl lagen om rättegången i arbetstvister.
Delsamma skall gälla beträffande mål om tillämpning av författning som avses i
2 ii lagen om anställningsskydd.

1
överensstämmelse med vad utredningen föreslagit i betänkandet SOU 1973:56 har i
de lagar som reglerar uppsägning eller avskedande i vissa särskilda fall
intagits en hänvisning till bestämmelsen i lagen om anställningsskydd om
rättegångskostnad i mäl om uppsägning eller avskedande.

Arbetarskyddslagen.
Forumregeln i 44 ii första stycket arbetarskyddslagen innebär att tvister om
tillämpningen av skyddsombuds rättigheter enligt 42 ii skall prövas av AD,
Därvid saknar det betydelse om skyddsombudet är medlem i en arbetstagarförening
eller ej. Detta innebär alltså ett undantag frän huvudregeln i lagen om
rättegången i arbetstvister rörande gränsdragningen mellan AD:s och
tingsrätternas behörighet. Enligt 44 ii andra stycket skall detsamma gälla även
beträffande tvister om uppsägning eller avskedande av arbetstagare med
anledning av hans uppdrag som skyddsombud. Detta motsvarar vad som tidigare har
gällt enligl paragrafen, 1 övrigt handläggs dessa tvister enligt lagen om
rättegången i arbetstvister.

Ett
särskilt undantag från de nu nämnda forumreglerna har uppställts när det gäller
tvister mellan skyddsombud och andra arbetstagare. Sorn jag har nämnt i
kommentaren till I kap, I ii lagen om rättegängen i arbetstvister skall tvister
mellan arbetstagare inbördes inte handläggas enligt denna lag utan i stället
vid allmän domstol enligt vanliga rättegångsregler,

1
ett fjärde stycke av 44 ii arbetarskyddslagen har tagits in en bestämmelse som
motsvarar nuvarande 42 ii Oärde stycket sista punkten (se prop, 1974:88),

Lagen
om semester. I denna lag har den nuvarande forumregeln bytts ut mot en
bestämmelse vari erinras om att tvister om tillämpningen av lagen skall
handläggas enligt lagen om rättegängen i arbetstvister,

Lagen
om begränsning av samhällsstöd vid arbetskon/likt. Beträffande denna lag
föreslås ändringar som ärav övervägande redaktionell natur. Ändringarna

s. 198 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 198

avser
endast förfarandet vid AD, Liksom enligl gällande lag bör t, ex en oorganiserad
arbetstagare fä anföra besvär direkt till AD i de mäl som nu avses (prop.
1969:76 s. 127).

De år 1969 införda
särskilda förfarandereglerna för dessa typer av mäl har sin grund i att det
hittills saknats regler om måls avgörande i AD utan huvudförhandling, I och med
att en sädan ordning nu föreslås, finns del inle anledning au vidmakthålla
några olikheter i fråga om förfarandet. Mål angående de s, k.
konfliktdirektiven bör således kunna handläggas i äD:s mindre sammansättning, dock med möjlighet att hänskjuta
målet till förhandling inför den större sammansättningen, om en fråga är av
principiell natur. Eftersom dessa tvister formellt behandlas som besvärsmål
och sädana mäl enligl 3 kap. 7 ii och 4 kap. 15 ii lagen om rättegängen i arbetstvister
skall avgöras på handlingarna av den mindre sammansättningen, bör det tillägget
göras i lagen att sädanl mål också kan företas till avgörande efter
huvudförhandling (jfr prop. 1969:76 s. 126 0-

Lagen om arbetsgivares kvittningsrätt.
Den forumregel som denna lag f n. innehåller ersätts av de regler härom som
skall gälla enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Forumregeln i kvitiningslagen
har därför utmönstrats och ersatts av en bestämmelse som erinrar om att
tvister om arbetsgivares kvittningsrätt skall handläggas enligt lagen om rättegången
i arbetstvister.

Statstjänstemannalagen. 1
proposition som anmäls senare i dag (prop, 1974:88) föreslås att statstjänstemannalagen
i 7 och 30 iiii skall tillföras vissa bestämmelser om tidsbegränsad anställning
och om uppsägning, 1 en ny paragraf 39 a ii, har tagits in en bestämmelse om
att tvister om tillämpning av nämnda paragrafer skall handläggas enligt lagen
om rättegången i arbetstvister pä samma sätt som tvister om tillämpning av
motsvarande bestämmelser i lagen om anställningsskydd. Detsamma skall gälla
beträffande tvister om tillämpning av författningar som utfärdats med stöd av
dessa paragrafer. Vidare har den forumregel som f n, finns i 16 ii statstjänstemannalagen
beträffande tvister om skadestånd pä grund av olovliga strids-åtgärder förts
över till 39 a ii. Enligt denna forumregel skall alla sädana tvister prövas av
AD, alltså även såvitt gäller oorganiserade arbetstagare.

Kommunaltjänstemannalagen.
I 4 ii kommunaltjänstemannalagen, som innehåller regler om stridsåtgärder på
det kommunala området, har den nuvarande forumregeln anpassats till reglerna i
lagen om rättegången i arbetstvister,

Lagen
om inskränkning i rätten att föra talan mot o/fentlig arbetsgivares beslut. I
avsnitt 5.7 har Jag förordat att den besvärsrätt som f n. föreligger på det
offentliga området skall inskränkas i samma män som en offentlig arbetstvist
skall handläggas enligt lagen om rättegängen i arbetstvister, dock ej såvitt
gäller tvister om s. k. skälighetsfrågor. Bestämmelser härom har tagits in i
inskränkningslagen,

Lagen
om verkställighet av bötesstraff. Äv allmänna rättsregler följer att

s. 199 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 199

domstol
i princip kan förena elt påbud i dom eller beslut med vitessanktion. Enligt AD:s
praxis gäller dock den begränsningen, att arbetstagare inte kan förpliktas vid
vite alt återgå i arbete (AD 1970 nr 9). Vite som nägon förelagts för underiåtenhet
alt fullgöra påbud i dom eller beslut kan, sedan del utdömts, förvandlas enligl
lagen om verkställighet av bötesstraff (frågan om avskaffande av förvandlingsslraffel
är emellertid f n. föremål för utredning, se Ju 1970:53), Enligt 30 ii LAD
gäller dock ett undantag härifrån för ADrs del. Som jag har nämnt i den
allmänna motiveringen (avsnitt 5,10) saknas anledning att vid en reform av
rättegången i arbetstvister utmönstra detta undantag. Det bör vidare utsträckas
att gälla även i de fall när vitet i en arbetstvist förelagts och utdömts av
tingsrätt. Undantaget synes, som utredningen föreslagit, lämpligen böra las in
i 27 ii lagen om verkställighet av bötesstraff Det kan anmärkas att
bestämmelsen är tillämplig endast pä viten som utdömts för underlåtenhet att
fullgöra dom eller beslut som rör själva saken. Viten som någon förelagts i
kallelse till sammanträde inför rätlen e. d. omfattas inle av
undanlagsbestämmelsen.

Lagen
om rättegången i tvistemål om mindre värden. För klargöra att denna lag skall
tillämpas även pä rättegången i sädana tvistemål om mindre värden, vilka enligl
lagen om rättegången i arbetstvister fullföljs till AD i stället för till
hovrätt, har i I ii borttagits den där gjorda begränsningen till rättegäng vid
allmän domstol. Syftet med denna begränsning har varit att från lagens
tillämpning utesluta de mäl som skall tas upp och avgöras av AD. 1 3 ii har nu
i stället ett uttryckligt undantag gjorts för sådana mål,

I
4 ii har gjorts det tillägget att vad som i lagen om rättegången i arbetstvister
särskilt föreskrivits om rättegången i AD som fullföljdsinstans skall tillämpas
i de mäl som fullföljts till AD, även om det strider mot bestämmelserna i lagen
om rättegängen i tvistemål om mindre värden, 1 övrigt gäller emellertid
bestämmelserna i den lagen,

8
Hemställan

Under
åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl, Majrt föreslär riksdagen

att
antaga förslagen till t, lag om rättegången i arbetstvister,

2. lag om lagsökning och betalningsföreläggande för
fordringsanspråk i anställningsförhållanden,

3. lag om ändring i lagen (1928:253) om
kollektivavtal,

4. lag om ändring i lagen (1936:506) om förenings- och
förhandlingsrätt,

5. lag om ändring i lagen (1939:727) om förbud mot
uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av
värnpliktstjänstgöring m. m.,

6. lag om ändring i lagen (1945:844) om förbud mot
uppsägning eller

s. 200 Kontrollera mot PDF

Prop,
1974:77 200

avskedande
av arbetstagare med anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.,

7. lag om ändring i lagen (1972:650) om rätt till
ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning lör invandrare,

8. lag om ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd,

9. lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949:1),

10. lag om ändring i lagen (1963:114) om semester,

11. lag om ändring i lagen (1969:93) om begi;änsning av
samhällsstöd vid arbetskonflikt,

12. lag om ändring i lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt,

13. lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965:274),

14. lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen
(1965:275),

15. lag om ändring i lagen (1965:276) om inskränkning i
rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut,

16. lag om ändring i lagen (1964:168) om verkställighet
av bötesstraff

17. lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i
tvistemål orn mindre värden,

samt
att bemyndiga Kungl, MaJ:t att föra över stat annan ordinarie domartjänst än
för justitieråd eller regeringsråd som förenas med tjänst som ordförande i
arbetsdomstolen.

Förslagen
bör behandlas under vårsessionen.

Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:l Konungen att till riksdagen skall avlätas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokolf utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

s. 201 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 201

Bilaga 1 De sakkunnigas förslag

Förslag till

Lag om
rättegången i arbetstvister

Härigenom förordnas sorn följer.

/ kap. Lagens tiUämpningsområde

1 § Denna lag äger tillämpning på rättegången i tvister om
kollektivavtal

och tvister i övrigt rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbets

tagare (arbetstvister).

Gemensamt med tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare
enligt första stycket fär handläggas annan tvist mellan dem, om parterna är
ense därom samt rätten med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter
finner sådan handläggning lämplig. När skäl därtill föreligger, kan rätten åter
särskilja målen.

Om prövning av arbetsgivares rätt till kvittning mot
arbetstagares lönefordran stadgas i lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt.

2 § Om ej annat är särskilt föreskrivet gäller ej I §
beträffande

1. mål som handlägges i annan ordning
än som sägs i rättegångsbalken eller lagen (1974r8).om rättegången i tvistemål
om mindre värden,

2.
mål som avses i
109 § konkurslagen (1921 r225),

3. mål om skadestånd i anledning av
brott, om talan föres i samband med åtal för brottet,

4. mäl om ersättning på grund av
yrkesskada, när tvisten ej rör kollektivavtal,

5. mål som gäller arbetstagare hos
offentlig arbetsgivare, om tvisten rör fräga som icke får regleras i avtal,
fråga som får regleras i avtal men som är reglerad i annan författning än lag
eller fråga som enligt avtal skall avgöras av arbetsgivaren.

3 § Tvist som skall handläggas enligt denna lag får i
stället genom avtal

hänskjutas till avgörande av skiljemän. Detta gäller dock ej tvister rörande

förklaring som avses i 7 § lagen (1928r253) om kollektivavtal eller tvister

rörande föreningsrätt.

4§ Som arbetstagare skall vid lagens tillämpning även
anses den som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för
annans räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av
väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. Härvid skall den
för vars räkning arbetet utföres anses som arbetsgivare enligt lagen.

Med
offentlig arbetsgivare förstås i denna lag staten och arbetsgivare som avses i
1 § kommunaltjänstemannalagen (1965 r275).

s. 202 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 202

2 kap. Domstolarna i arbetstvister

1 § Arbetsdomstolen skall som första domstol upptaga och
avgöra

1. tvister om kollektivavtal samt
tvister i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare vilkas
anställningsförhållande regleras eller brukar regleras av kollektivavtal,

2. tvister om turordning vid
uppsägning, vid permittering, vid återintagning efter permittering eller vid
ny anställning tUl vUken arbetstagare har företrädesrätt.

Om prövning av arbetsdomstolen som första domstol även i
annat faU än som anges i första stycket gäller vad därom stadgas i annan lag.

Gemensamt med arbetstvister enligt första eller andra
stycket får handläggas även annan arbetstvist mellan samma eller olika parter,
om dessa är ense därom samt domstolen med hänsyn till utredningen och övriga
omständigheter finner sådan handläggning lämplig. När skäl därtill föreligger,
kan domstolen åter särskilja målen.

2 § Annan arbelslvist än som avses i 1 § skall upptagas
och avgöras av

tingsrätt.

1 sådan tvist får arbetsgivaren sökas vid rätten i den ort
där arbetstagaren har sitt hemvist.

3 § Arbetsdomstolen är överrätt i mål som enligt 2 §
upptagits vid

tingsrätt och därifrån fuUföljes.

Att i arbetsdomstolen talan i visst faU kan föras mot
central förvaltningsmyndighets beslut stadgas i lagen (I969r93) om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

4 § Mot arbetsdomstolens dom eller
beslut fär talan ej föras.

5 § Har mål. som enligt 1 § skall
upptagas och avgöras av arbetsdomsto-len som första domstol, väckts vid
tingsrätt, skall det pä yrkande av part överlämnas till arbetsdomstolen eller,
om denna domstol funnit tingsrätten vara obehörig, utan stämning företagas
till handläggning där. Talan skall anses väckt vid arbetsdomstolen, när ansökan
om stämning inkom tUl tingsrätten.

Meddelas i hovrätt eller högsta domstolen beslut,
varigenom dit fullföljt mål förklaras ha bort fullföljas tUl arbetsdomstolen,
skall målet samtidigt därmed överlämnas dit.

Talan får ej föras mot beslut om överiämnande. Har annan
domstol än högsta domstolen överlämnat målet, skall arbetsdomstolen, om den
finner sig icke vara behörig, visa målet åter till den domstol som överiämnat
det.

6 § Finner arbetsdomstolen sig icke vara behörig enligt 1
§ att upptaga

mål som väckts där, skall domstolen på yrkande av part hänvisa målet tUl

tingsrätt som är behörig.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 203

Meddelas i arbetsdomstolen beslut, varigenom viss
tingsrätt förklaras icke vara behörig att upptaga mål som väckts vid
tingsrätten, skall arbetsdomstolen på yrkande av part hänvisa målet tUl annan
tingsrätt som är behörig.

Har skUda domstolar genom beslut som vunnit laga kraft
funnits obehöriga, skall arbetsdomstolen, om den finner någon av dem vara
behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den tingsrätt som bort upptaga
målet. Sådan ansökan skall göras inom en månad från det att det sist meddelade
beslutet vann laga kraft.

Vad som föreskrivits i denna paragraf gäller icke, om
domstols bristande behörighet beror på att målet ej skall handläggas enligt
denna lag.

7 § Meddelas i arbetsdomstolen beslut, varigenom dit
fullföljt mål förklaras ha bort fullföljas tUl hovrätt, skall arbetsdomstolen
samtidigt därmed överlämna målet tUl vederbörande hovrätt.

3 kap. Arbetsdomstolens sammansättning m. m.

1 § Arbetsdomstolen består av sammanlagt aderton
ledamöter. De sex

ledamöter som avses i 24 §§ utses bland personer som icke kan anses

företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Övriga tolv ledamöter

utses enligt 5 eller 6 §.

För annan ledamot än ordförande skall finnas tre
ersättare. För ersättare gäller samma beslämmelser som för ledamoten.

Ledamöter och ersättare förordnas av Kungl Majrt för tre
år. Ledamot och ersättare skall vara svensk medborgare och fär ej vara omyndig
eller i konkurstillstånd. Innan ledamot eUer ersättare tar säte i
arbetsdomstolen skall han ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 §
rättegångsbalken.

2 § Två ledamöter förordnas att tjänstgöra som ordförande.
Ordförande

skall inneha ordinarie domartjänst i annan domstol.

En av ordförandena utses för sin tjänstetid att vara chef
för domstolen i administrativt hänseende och att tjänstgöra som ordförande vid
avgörande som avses i 12 §.

3 § Två ledamöter förordnas att tjänstgöra som vice
ordförande. Vice

ordförande skall vara lagkunnig och erfaren i domarvärv samt bör inneha

ordinarie domartjänst i annan domstol.

Är ordförande hindrad att tjänstgöra, fär vice ordförande
inträda i ordförandes ställe. Detta gäller dock ej ersättare för vice
ordförande.

4 § Utöver de ledamöter som anges i 2 och 3 §§ utses två
ledamöter som

har särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Alternativ
2

5 § Fyra ledamöter utses efter förslag av Svenska
arbetsgivareföreningen. En ledamot utses efter förslag av Svenska kommunförbundet
och Landstingsförbundet varjämte en ledamot utses att företräda staten såsom
arbetsgivare.

Alternativ 1

5 § Fyra ledamöter utses efter förslag av Svenska
arbetsgivareföreningen. Härjämte utses två särskilda ledamöter för mål där
offentlig arbetsgivare är part. Av dessa företräder den ene staten såsom
arbetsgivare medan den andre utses efter förslag av Svenska kornmunförbundet
och Landstingsförbundet.

1 fråga
om ersättare äger första stycket motsvarande tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Alternativ
1

6 § Fyra ledamöter utses efter förslag av
Landsorganisationen i Sverige. Härjämte utses två särskilda ledamöter för
tjänstemannamål efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation.

Alternativ
2

6 § Fyra ledamöter utses efter förslag av
Landsorganisationen i Sverige. Två ledamöter utses efter förslag av
Tjänstemännens centralorganisation.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 fråga om ersättare äger första stycket motsvarande
tillämpning. Dock skall två av ersättarna för de ledamöter som utses efter
förslag av Tjänstemännens centralorganisation, varav den ene skall vara förste
ersättare, utses efter förslag av Sveriges akademikers centralorganisation.

7 § Förslag till ledamöter och ersättare som avses i 5
eller 6 § skall upptaga minst dubbelt så mänga personer som skall utses med
ledning av förslaget. Har sådant förslag ej avgivits, förordnar Kungl Majrt
ändå ledamöter och ersättare som här avses.

Ledamot eller ersättare äger rätt att bli entledigad, om särskUda
omständigheter föranleder det. Avsägelse av uppdraget prövas av Kungl Majrt.
Avgår ledamot eller ersättare, förordnar Kungl Majrt på motsvarande sätt annan
för återstoden av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

Avgår ledamot eller ersättare, som deltagit i handläggning
av ett mål, innan målet har blivit avgjort, är han skyldig att tjänstgöra vid
fortsatt handläggning av detta mål.

8 § Är ledamot som avses i 36 §§ hindrad att tjänstgöra i
visst mål, inträder ledamot eller ersättare som utsetts på motsvarande sätt. Om
hindret gäller ledamot från den offentliga arbetsgivarsidan, inträder ledamot
eller ersättare från denna sida.

Kan ledamot eller ersättare ej tillkallas enligt första
stycket, fär ordföranden i målet kalla annan lämplig person att tjänstgöra som tUlfällig
ersättare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Alternativ
1

9 § Ärbetsdoinstolen är domför med ordförande och fyra
ledamöter.

Vid handläggning av mål, som huvudsakligen rör offentlig
arbetsgivare, inträder på arbetsgivarsidan en särskild ledamot i stället för
en av de ledamöter som utsetts efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen.

Vid handläggning av tjänsté-mannamål inträder på
arbetstagarsidan en särskild ledamot i stället för en av de ledamöter som
utsetts efter förslag av Landsorganisationen i Sverige, om målet huvudsakhgen
rör arbetstagare inom annat än denna organisations förhandlingsområde.

Av
ledamöter som avses i 5 och 6 §§ skall lika inånga närvara för vardera sidan.
Vid förfall för sådan ledamot skall ytterligare en. sådan ledamot avträda, om
det fordras för att lika många ledamöter skall närvara för vardera sidan.

Förstafjärde styckena äger motsvarande tillämpning i
fråga om ersättare.

Alternativ
2

9 § Arbetsdomstolen sammanträder med ordförande, vice
ordförande och ledamot som avses i 4 § samt tre ledamöter som företräder
arbetsgivarsidan och tre ledamöter som företräder arbetstagarsidan.

Äv de
ledamöter som företräder arbetsgivarsidan inträder i mål, som huvudsakligen rör
enskUd arbetsgivare, två som utsetts efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen
och en som företräder offentlig arbetsgivare. 1 mål, som huvudsakligen rör
offentlig arbetsgivare, inträder en som utsetts efter förslag av Svenska
arbetsgivareföreningen och två som företräder offentlig arbetsgivare.

Äv de
ledamöter som företräder arbetstagarsidan inträder två som utsetts efter
förslag av Landsorganisationen i Sverige och en som utsetts efter förslag av
Tjänstemännens centralorganisation.

Inträffar
förfall för ledamot sedan huvudförhandling påbörjats, är arbetsdomstolen ändå domför
om ordförande och två ledamöter från vardera arbetsgivarsidan och
arbetstagarsidan är närvarande. Om hindret gäller ledamot, som avses i 5 eller
6 §, skall därvid en ledamot från den motsatta sidan avträda, om det fordras
för att lika många ledamöter skall närvara för vardera sidan. Avträdande ledamot
på arbetsgivarsidan utses bland de tvä ledamöter som företräder samma arbetsgivarintressen
och pä arbetstagarsidan bland de två ledamöter som utsetts efler förslag av
Landsorganisationen i Sverige.

Förstafjärde styckena äger motsvarande tillämpning i
fråga om ersättare.

s. 206 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 206

10 § Arbetsdomstolen är domför med ordförande samt en
ledamot från

vardera arbetsgivarsidan oeh arbetstagarsidan vid syn, vid måls avgörande

utan huvudförhandling, vid prövning av yrkande om förordnande för

tiden intUl dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger i målet, vid

meddelande av förordnande som sägs i 4 kap. 15 § tredje stycket samt

vid behandling av fråga om prövningstUlstånd som sägs i 22 § lagen

(1974r8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Av de ledamöter som företräder arbetsgivarsidan inträder
ledamot som utsetts efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen, om målet
huvudsakligen rör enskUd arbetsgivare, och ledamot som företräder offentlig
arbetsgivare, om målet huvudsakligen rör sådan arbetsgivare.

Av de ledamöter som företräder arbetstagarsidan inträder.ledarnot
som utsetts efter förslag av Landsorganisationen i Sverige. Dock inträder vid
tjänstemannamål, som avser annat än denna organisations förhandlingsområde,
ledamot som utsetts efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation.

VUl någon
ledamot vid handläggning enligt första stycket att mål som fullföljts tUl
arbetsdomstolen genom vad skall avgöras efter huvudförhandling eller att eljest
viss fråga skall prövas av domstolen i den sammansättning som föreskrives i 9 §,
gäller hans mening som domstolens beslut.

Förstafjärde styckena äger motsvarande tUlämpning i fråga
om ersättare. Beträffande ersättare för ledamot i tjänstemannamål gäller även 6
§ andra stycket.

11 § Vid annan handläggning än som
avses i 9 eller 10 § och som ej sker vid huvudförhandling eller syn är
arbetsdomstolen domför med ordförande. Sådan handläggning kan enligt dennes
uppdrag också ombesörjas av annan lagfaren tjänsteman vid domstolen, vUken
förordnats därtill av domstolen.

12
§ Finner
arbetsdomstolen vid överläggning tUl dom eller beslut den rådande meningen
avvika från rättsgrundsats eller lagtolkning som den senast antagit, kan
domstolen i den sammansättning som föreskrives i 9 § förordna att målet eller
viss i målet uppkommen rättsfråga skall avgöras av domstolen i dess helhet.

När mål avgöres av arbetsdomstolen i dess helhet, skall aderton
ledamöter närvara. Sådant avgörande kan fattas utan huvudförhandling.

13 § Närmare bestämmelser om arbetsdomstolens organisation
och verk

samhet meddelas av Kungl Majrt.

4 kap. Rättegången i arbetsdomstolen

Allmänna bestämmelser

1 § Arbetsdomstolen skall sammanträda på den ort där
domstolen har sitt säte. Sammanträde kan även hållas på annan ort, om det av
särskilda

s. 207 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 207

skäl är påkallat. Sammanträde skall hållas så ofta det
behövs för arbetet.

2 § Omröstning tUl dom eller beslut sker i den ordning som
arbetsdom

stolen bestämmer.

SärskUd omröstning skaU ske över fråga som hör tUl
rättegången samt, när i saken är flera käromål, beträffande varje käromål. Över
fordran som åberopats tUl kvittning skall också röstas särskilt. 1 övrigt skall
särskild omröstning icke ske, såvida det ej är påkallat på grund av yrkande av mellandom.

3 § Dom skall grundas på vad som förekommit vid
huvudförhandling

inför arbetsdomstolen och vad förhandlingarna i målet innehåller.

Dom skall meddelas så snart det kan ske. Den skall
underskrivas av dem som deltagit i avgörandet. SärskUd underrättelse om tiden
och sättet för meddelande av domen erfordras ej. Avskrift av domen skall dock
utsändas till parterna samma dag som domen meddelas.

Vad som i första och andra styckena föreskrivits om dom
äger motsvarande tUlämpning på slutligt beslut.

4
§ 1 protokoll
över huvudförhandling behöver ej antecknas utsaga av part under
sanningsförsäkran eller utsaga av vittne eller sakkunnig.

5
§ Parterna har
rätt att utan avgift erhålla avskrift av arbetsdomstolens dom eller slutliga
beslut samt protokoll.

Rättegången i arbetsdomstolen som första domstol

6 § I tvist rörande förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare kan

förening, som slutit eller brukar sluta kollektivavtal som reglerar anställ

ningsförhållandet, väcka och utföra talan vid arbetsdomstolen för den

som är eller har varit medlem i föreningen. Denne har dock rätt att själv

väcka och utföra talan, om han visar att föreningen undandrager sig att

tala på hans vägnar. Vad som finns föreskrivet om part beträffande

jävsförhällande, personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran

och andra frågor som rör bevisningen skall även gälla den för vilken

förening kärar.

VUl någon föra talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller
förutvarande medlem i förening som avses i första stycket, skall även
föreningen instämmas. Föreningen kan därvid svara på medpartens vägnar, om
denne ej själv utför sin talan.

Vad som i denna paragraf sägs om förening gäller även om
förbund av flera föreningar. Med medlem avses därvid såväl de anslutna föreningarna
som deras medlemmar.

7 § Talan, som ej innefattar yrkande att motparten skall
förpliktas att

fullgöra eller underlåta något, skall avvisas om det ej är av avsevärd

betydelse "för käranden eller den för vilken förening kärar att sådan

faststäUelsetalan vinner prövning.

s. 208 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 208

8 § Talan får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen
förrän för

handling, som kan påkaUas enligt lagen (1936r506) om förenings- och

förhandlingsrätt eller som anges i kollektivavtal, har ägt mm rörande

tvistefrågan. Detta gäller dock icke tvist huruvida stridsåtgärd företagits i

strid mot kollektivavtal eller stadgande i särskild lag eller tvist om påföljd

av sådan åtgärd.

Utan hinder av första stycket får talan upptagas till
prövning, om i målet framställes yrkande om förordnande för tiden intiU dess lagakraftägande
dom eller beslut föreligger i målet. Sedan sådant yrkande prövats, skall målet
förklaras vUande i avbidan på att förhandling rörande tvistefrågan enligt
första stycket slutförts. Innan sådan förhandling slutförts får målet icke
slutligt prövas.

Har förhandling rörande tvistefrågan ej ägt rum enligl
första stycket, fär talan ändå upplagas till prövning, om mot förhandlingen
förelegat hinder som icke berott av käranden.

9 § Den som vUl väcka talan vid arbetsdomstolen skall hos
domstolen

göra skriftlig ansökan om stämning på motparten.

1 stämningsansökan skall käranden uppge vad han yrkar samt
de omständigheter som han åberopar till stöd för yrkandet. Käranden skall även
uppge de skriftliga bevis som åberopas av honom. Äv ansökan skall framgå de
omständigheter som gör domstolen behörig. Samtidigt med ansökan bör inges de
skriftliga bevis som käranden innehar. Ansökan skall vara undertecknad av
käranden eller hans ombud.

Förekommer ej anledning att avvisa ansökan, skall
domstolen utfärda stämning på svaranden att svara på käromälet.

10 § Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga
rum. Arbetsdom

stolen bestämmer efler omständigheterna i vilken mån förberedelsen skall

vara muntlig eUer skriftlig.

Till muntlig förberedelse skall part och ställföreträdare
för part kallas att infinna sig personligen, om det kan antagas att
förberedelsen därigenom främjas. Skall personlig inställelse ske, kan
domstolen förelägga vite.

Uteblir båda parterna från sammanträde för muntlig
förberedelse, skall målet avskrivas. Uteblir ena parten från sådant
sammanträde, skall domstolen vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse, om
detta kan antagas vara till gagn för målets utredning, och i annat fall utsätta
målet tUl huvudförhandling. Detsamma gäller, om part vid skriftlig förberedelse
försummar att inkomma med svaromål eller annan infordrad skrift.

11 § Sedan förberedelsen avslutats, skall arbetsdomstolen
företaga målet

till avgörande så snart det kan ske.

Mål avgöres efter huvudförhandling. Beslut om avskrivning
eller avvisande av mål samt dom i anledning av talan om anspråk, som medgivits
eller eftergivits, får dock meddelas utan huvudförhandling. Domstolen kan också
stadfästa förlikning utan att hålla huvudförhandling.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 209

12 § TUl huvudförhandling skall part och släUföreträdare
för part kaUas

att infinna sig personligen, om hans närvaro erfordras för utredningen.

SkaU personlig inställelse ske, kan domstolen förelägga vite.

Uteblir ena parten från sammanträde för huvudförhandling,
skall målet företagas till förhandling och avgörande, om den part som kommit tUlstädes
yrkar det. Erinran härom skall intagas i kallelsen till sammanträdet. Uteblir
båda parterna eller framställes ej sådant yrkande, skall målet avskrivas.

Uppskjutes påbörjad huvudförhandling, skall förhandlingen
fortsättas snarast möjligt. Ny huvudförhandling behöver ej hållas i anledning
av sådant uppskov.

Rättegången i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans

13
§ Talan mot
tingsrätts dom eller beslut fullföljes i arbetsdomstolen genom vad eller besvär
enligt vad som föreskrives i 49 kap. rättegångsbalken. Talan skall fullföljas
på sätt och inom tid som anges i 50 kap. 1 och 2 §§ eller 52 kap. 1 §
rättegångsbalken.

14
§ 1 fuUföljdsinlagan
skall uppges det avgörande mot vilket talan fullföljes, den ändring häri som
yrkas samt gmndema för den fullföljda talan. Uppgift skaU även lämnas om de
bevis som åberopas tUl stöd för denna talan och vad som skall styrkas med varje
särskUt bevis. Skriftligt bevis som ej tidigare förebragts skall inges
samtidigt med fuUföljdsinlagan. Inlagan skall vara undertecknad av den som
fullföljer talan eller av hans ombud.

1 mål som fullföljes genom vad skall vadekäranden i
inlagan även uppge om han vUl att förnyat förhör med vittne eller sakkunnig eUer
part skaU äga mm eller att förnyad syn skall hållas.

15 § Avvisas ej den fullföljda talan, förordnar
arbetsdomstolen om de

åtgärder som erfordras för målets beredande.

1 mål som fullföljes genom vad skall vadesvaranden
föreläggas att inkomma med skriftligt genmäle. 1 mäl som fullföljes genom
besvär skaU motparten, om anledning finns att höra honom över besvären,
föreläggas att inkomma med skriftlig förklaring. Utan att motparten lämnats tUlfälle
att förklara sig får ändring ej göras i tingsrättens beslut, såvitt angår hans
rätt.

Har tingsrätten avslagit yrkande om förordnande som avses
i 34 § tredje stycket eller 35 § andra stycket lagen (1974rl2) om anstäUningsskydd,
kan arbetsdomstolen omedelbart meddela sådant förordnande att gälla till dess
annorlunda förordnas. Har tingsrätten bifallit yrkande som nu sagts, kan
arbetsdomstolen omedelbart förordna att tingsrättens förordnande ej längre skaU
gälla.

16 § Sedan målets beredande avslutats, skall
arbetsdomstolen företaga

målet tUl avgörande så snart det kan ske.

14 Riksdagen 1974. 1 samt. Nr 77

s. 210 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 210

Mål som fullföljes genom vad får företagas tUl avgörande
utan huvudförhandling, om ej muntlig bevisning skall förebringas eller eljest särskUda
skäl föranleder annat.

Mål som fuUfölJes genom besvär företages till avgörande
utan huvudförhandling.

17 § TUl huvudförhandling skall part och ställföreträdare
för part kaUas att infinna sig personligen, om hans närvaro erfordras för
utredningen. Skall personlig inställelse ske, kan arbetsdomstolen förelägga
vite.

Uteblir vadekäranden från sammanträde för
huvudförhandling, är hans vadetalan förfallen. Erinran härom skall intagas i
kallelsen till sammanträdet. Förklaras vadekärandens talan ha förfallit, kan
han hos arbetsdomstolen göra ansökan om målets återupptagande enligt vad som föreskrives
i 50 kap. 20 § rättegångsbalken.

Uteblir vadesvaranden från sammanträde för
huvudförhandling, företages målet till förhandling och avgörande utan hinder
av hans utevaro, om hans närvaro ej är av betydelse för målets handläggning
eller utredning. Erinran härom skall intagas i kallelsen till sammanträdet.

Uppskjutes påbörjad huvudförhandling, skall förhandlingen
fortsättas snarast möjligt. Ny huvudförhandling behöver ej häUas i anledning av
sådant uppskov.

5 kap. Övriga bestämmelser

1
§ Påstår part
att kollektivavtal, som slutits av annan än parterna i målet, har betydelse för
prövning av tvisten i målet, skall de parter som slutit kollektivavtalet
beredas tUlfälle att yttra sig i målet.

2
§ 1 mål som handlägges
enligt denna lag kan förordnas att vardera parten skall bära sin
rättegångskostnad, om den part som förlorat målet hade skälig anledning att få
tvisten prövad. Innehåller annan lag än rättegångsbalken bestämmelse som
avviker från vad nu sagts, tUlämpas dock den bestämmelsen.

Ersättning för rättegångens förberedande utgär ej för
kostnad för sådan förhandling som grundas på lagen (1936r506) om förenings- oeh
förhandlingsrätt eller på kollektivavtal.

Skyldighet för flera medparter att ersätta
rättegångskostnad i mål, som upptagits av arbetsdomstolen som första domstol,
skall fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn tUl deras
förhållande tUl saken och rättegången.

3 § 1 allt varom i denna lag ej är särskilt föreskrivet
gäller i tUlämpliga

delar vad som i rättegångsbalken eller eljest är stadgat om rättegången i

tvistemål, vari förlikning om saken är tUlåten. Därvid skall beträffande

rättegången i arbetsdomstolen som första domstol tillämpas vad som är

föreskrivet om rättegången i tingsrätt. 1 fråga om rättegången i arbets

domstolen som fullföljdsinstans tUlämpas vad som är föreskrivet om

rättegängen i hovrätt.

s. 211 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 211

Utan hinder av första stycket skall lagen (1974r8) om rättegången i

tvistemål
om mindre värden icke, tillämpas i mål som upptagits av

arbetsdomstolen som första domstol.

1.
Denna lag
träder i kraft den 1 juh 1974, då lagen (1928r254) om arbetsdomstol skall
upphöra att gäUa.

2.
Senast
meddelade förordnanden för ledamöter och ersättare i arbetsdomstolen skall
upphöra att gälla vid utgången av juni 1974. Efter förslag till sådana
förordnanden skaU dessförinnan meddelas nya förordnanden från och med den 1
juli 1974. Utan hinder av 3 kap. 1 § tredje stycket fär förordnandetiden vid
detta tUlfäUe sättas tUl två år för högst hälften av ledamöterna och
ersättarna.

3.
Förekommer i
lag eller annan författning hänvisning tiU föreskrift som ersatts genom
bestämmelse i denna lag, tUlämpas i stället den nya bestämmelsen.

4. I fråga om mål som inkommit tUl
tingsrätt eller arbetsdomstolen före lagens ikraftträdande tUlämpas alltjämt
äldre bestämmelser. Vad som i denna lag föreskrivits om arbetsdomstolens
sammansättning skaU dock tUlämpas i sådant mål, om icke huvudförhandling
påbörjats i målet före lagens ikraftträdande.

5.
Har
arbetstagare enligt äldre bestämmelser rätt att anföra besvär mot offentlig
arbetsgivares beslut rörande hans arbets- eller anslällningsvUlkor och har
beslutet meddelats före lagens ikraftträdande, tiUämpas alltjämt dessa
bestämmelser i stäUet för denna lag.

s. 212 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 212

Förslag till

Lag om
lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk som

uppkommit
i anställningsförhåUanden

Härigenom förordnas som följer.

1 § Lagsökning eller betalningsföreläggande enligt
lagsökningslagen

(1946r808) kan utverkas vid tingsrätt utan hinder av att tvist om

anspråket skaU handläggas enligt lagen (1974r000) om rättegången i

arbetstvister.

Besvär som avses i 34 § lagsökningslagen föres i
arbetsdomstolen.

Har ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande
gjorts hos tingsrätt med stöd av första stycket och skall tvist om anspråket
upptagas och avgöras av arbetsdomstolen, gäller vad som föreskrives i 2 §.

2 § Hänskjuts mål som avses i 1 § tredje stycket såsom tvistigt
tUl

rättegång, skall det överlämnas tUl arbetsdomstolen. Talan får ej föras

mot beslut om överlämnande. Har annan domstol än högsta domstolen

överlämnat målet, skall arbetsdomstolen, om den finner sig icke vara

behörig att pröva tvisten, visa målet åter tUl den domstol som överlämnat

det.

Har tingsrätten meddelat utslag i lagsökningsmål eller i
mål om betalningsföreläggande på ansökningen tecknat bevis att utmätning får
ske och vUl gäldenären söka återvinning, skaU han hos arbetsdomstolen inom tid
som anges i 35 § första stycket lagsökningslagen göra ansökan om målets
upptagande vid denna domstol. Finner arbetsdomstolen sig icke vara behörig,
skall målet överlämnas tUl tingsrätten. Ansökan om målets upptagande vid
arbetsdomstolen skall därvid anses som ansökan om återvinning.

Talan i mål som överlämnats tUl arbetsdomstolen erUigt
första stycket eller som upptagits av arbetsdomstolen enligt andra stycket
skall anses väckt där, när ansökningen om lagsökning eller
betalningsföreläggande gjordes vid tingsrätten.

3 § Beträffande förfarandet vid tingsrätt i mål som avses
i denna lag

gäller i övrigt i tUlämpliga delar lagsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974, dä lagen (1947r638)
om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m. skall upphöra
att gälla.

Beträffande mål där ansökan om lagsökning eller
betalningsföreläggande gjorts före lagens ikraftträdande tiUämpas alltjämt
äldre bestämmelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag tin

Lag om ändring i lagen (I928r253) om kollektivavtal

Härigenom
förordnas att i lagen (1928r253) om kollektivavtal skall införas en ny
paragraf, 10 §, av nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 §

Mål om tillämpning av denna lag prövas av arbetsdomstolen.
Sådant mål handlägges enligt lagen (1974:000) om rättegängen i arbetstvister.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1936r506) om förenings- och
förhandlingsrätt

Härigenom
förordnas att 29 § lagen (1936r506) om förenings- och förhandlingsrätt skaU ha
nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och
avgöras av arbetsdomstolen.

Förening,
varom i 2 § sägs, äge vid arbetsdomstolen väcka och utföra talan i mål rörande
föreningsrätt för medlem i föreningen; och må denne själv ej kära i sådant
mål, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala å hans
vägnar. Finnes huvudorganisation, skall vad här sägs om förening gälla
beträffande huvudorganisationen.

Mål om
tillämpning av denna lag prövas av arbetsdomstolen. Sådant mål handlägges
enligt lagen (1974:000) om rättegången i arbetstvister, dock att vad som sägs
i 4 kap. 6 § andra stycket ej skall äga tillämpning. Vad som i den lagen föreskrives
i 4 kap. 6 § första och tredje styckena om talans väckande och utförande vid
arbetsdomstolen skall gälla även i fråga om förening av arbetsgivare eller
arbetstagare som varken slutit eller brukar sluta kollektivavtal

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1974 rl 2) om anställningsskydd

Härigenom
förordnas att 42 § lagen (1974rl2) om anställningsskydd skall ha nedan angivna
lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mål om
tillämpning av denna lag prövas av allmän domstol, om målet rör oorganiserad
arbetstagare. I annat fall prövas målet av arbetsdomstolen. Tvist får genom
avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän.

I fråga
om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 13 § lagen
(1928:2541 om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant som avses i den lagen.

Mot beslut som allmän underrätt meddelat under
rättegången enligt 34 § tredje stycket eller 35 § andra stycket skall talan föras
särskilt genom besvär. Mot hovrättens beslut får talan ej föras.

Mål om tUlämpning
av denna lag handlägges enligt lagen (1974: OOOj om rättegången i arbetstvister.
Utan hinder av vad som föreskrives i den lagen skall talan som föres av
arbetstagarorganisation för egen del prövas av arbetsdomstolen.

Mot beslut som tingsrätt meddelat under rättegången
enligt 34 § tredje stycket eller 35 § andra stycket skall talan föras särskilt
genom besvär.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den I juli 1974.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (I939r727) om förbud
mot arbetstagares

avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.

Härigenom
förordnas att 7 § lagen (1939r727) om förbud mot arbetstagares avskedande med
anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. skaU ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mål som
avse tillämpningen av denna lag upptagas av allmän domstol; dock att mål
beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal reg-

Mål om
tillämpning av denna lag handläggas enligt lagen (1974: OOOj om rättegången i arbetstvister.
Utan hinder av vad som före-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

leras av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.
I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan jämlikt
denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas, ändock att
målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Föreslagen
lydelse

skrives i den lagen skall talan som föres av
arbetstagarorganisation för egen del prövas av arbetsdomstolen.

I mål som avses i första stycket äga 41 § tredje stycket
och 42 § andra stycket lagen (1974:12) om anställningsskydd motsvarande
tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1945:844) om förbud mot
arbetstagares

avskedande
i anledning av äktenskap eller havandeskap m m

Härigenom
förordnas att 6 § lagen (1945r844) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning
av äktenskap eller havandeskap m m skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mål som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och
avgöras av allmän domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal
regleras av kollektivavtal skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga om anhängiggörande och utförande hos
arbetsdomstolen av talan jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om
arbetsdomstol stadgas, ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Mål om
tillämpning av denna lag handläggas enligt lagen (1974: 000) om rättegången i arbetstvister.
Utan hinder av vad som föreskrives i den lagen skall talan som föres av
arbetstagarorganisation för egen del prövas av arbetsdomstolen.

I mål som avses i första stycket äga 41 § tredje stycket
och 42 § andra stycket lagen /1974:12j om anställningsskydd motsvarande
tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juh 1974.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972r650) om rätt till ledighet
och lön vid

deltagande
i svenskundervisning för invandrare

Härigenom
förordnas, att 9 § lagen (1972r650) om rätt tUl ledighet och lön vid deltagande
i svenskundervisning för invandrare skaU ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mål om tillämpning av denna lag prövas, om ej annat följer
av tredje stycket, av arbetsdomstolen, om anställningsavtalet regleras av
kollektivavtal, och i annat fall av allmän domstol Sådant mål får dock genom avtal
hänskjutas till avgörande av skiljemän.

I fråga om talans väckande och utförande hos
arbetsdomstolen gäller 13 § lagen (1928:254) om arbetsdomstol även om målet ej
är sådant som avses i den lagen.

Fråga som avses i 1 § andra stycket 1 och 2 prövas i den
ordning Konungen bestämmer.

Mål om tillämpning av denna lag handlägges enligt lagen
(1974: 000) om rättegången i arbetstvister. Utan hinder av vad som föreskrives
i den lagen skall talan som föres av arbetstagarorganisation för egen del
prövas av arbetsdomstolen.

I mål som avses i första stycket äger 41 § tredje stycket
och 42 § andra stycket lagen (1974:12} om anställningsskydd motsvarande
tillämpning.

Utan hinder av första stycket prövas fråga, som avses i 1
§ andra stycket 1 och 2, i den ordning Kungl Maj:t bestämmer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963rl 14) om semester

Härigenom
förordnas att 23 § lagen (1963rl 14) om semester skall ha nedan angivna
lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mål som
avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän domstol; dock
skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av
kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen. Att betalningsföreläggande
för fordran på semesterlön eller semesterersättning enligt lag må sökas vid
allmän underrätt jämväl om arbetsavtalet regleras av kollektivavtal därom är
särskilt stadgat.

I fråga
om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan jämlikt denna lag
skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas, ändock att målet ej är
sådant som i sistnämnda lag sägs.

Mål om
tillämpning av denna lag handläggas enligt lagen (1974: OOOj om rättegången i arbetstvister.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juh 1974.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970r215) om arbetsgivares kvittningsrätt

Härigenom
förordnas att 9 § lagen (1970r215) om arbetsgivares kvittningsrätt skall ha
nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mål
vari är tvist om arbetsgivares rätt till kvittning mot arbetstagares
lönefordran prövas av arbetsdomstolen, om tjänsteavtalet regleras av
kollektivavtal, och i annat fall av allmän domstol

Mål vari
är tvist om arbetsgivares rätt till kvittning mot arbetstagares lönefordran
prövas av arbetsdomstolen, om tjänsteavtalet regleras eller brukar regleras av
kollektivavtal, och i annat fall av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Föreslagen lydelse

tingsrätt. I övrigt handlägges målet enligt lagen (1974:000)
om rättegången i arbetstvister.

Nuvarande lydelse

I fräga om talans väckande och utförande hos
arbetsdomstolen gäller 13 § lagen (1928:254) om arbetsdomstol, även om målet ej
är sådant som avses i den lagen.

Gör arbetsgivare i mäl om lönefordran invändning om
kvittning eller väcker han genkäromål om motfordran, får målet om lönefordran
avgöras utan prövning av invändningen eller genkäromålet, om sådan prövning
skulle oskäligt uppehålla prövningen av lönefordran.

Denna
lag träder i kraft den 1 juh 1974.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag
till

Lag om
ändring

arbetskonflikt

lagen (1969r93) om begränsning av samhällsstöd vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1969r93) om
begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt

dels
att 7 och 8 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att 9-11 §§ skaU upphöra
att gälla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Talan
mot central förvaltningsmyndighets beslut i den del beslutet rör
tillämpningen av denna lag föres genom besvär hos arbetsdomstolen. Vid
arbetsdomstolens prövning av besvären gäller lagen den 22 juni 1928 (nr 254)
om arbetsdomstol i tillämpliga delar med de ändringar och tillägg som föUer av
8-11 §§.

Talan mot central förvaltningsmyndighets beslut i den del
beslutet rör tillämpningen av denna lag föres genom besvär hos arbetsdomstolen.

Angår beslutet medlem i förening som avses i 2 § lagen
(1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt, kan hans talan föras av
föreningen. Medlemmen har dock rätt att själv föra talan, om han visar att
föreningen undandrager sig att föra hans talan.

I fråga
om besvär som föres hos arbetsdomstolen enligt denna lag skall i övrigt i
tillämpliga delar gälla vad som i lagen (1974:000) om rättegången i arbetstvister
föreskrivits om rättegången i mål

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

som fullföljts till arbetsdomstolen genom besvär. Mål som
nu avses kan dock även företagas till avgörande efter huvudförhandling.

8§

opaginerad Kontrollera mot PDF

Angår
beslutet medlem i sammanslutning som avses i 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr
253) om kollektivavtal, föres hans talan av sammanslutningen. . Medlemmen får
ej själv föra talan, om han icke visar att sammanslutningen undandrager sig
att föra hans talan.

Har
myndighet beviUat eller avslagit framställning om samhällsstöd, kan
arbetsdomstolen förordna annat för tiden intill dess lagakraftägande beslut
föreligger i målet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9§

Avvisas ej besvären, delger ar- (Utgår)

betsdomstolen besvären med den som är behörig motpart, om
det icke uppenbarligen saknar betydelse för målets utgång.

10 §

Har myndighet beviljat eller av- (Utgår)

slagit framställning om samhällsstöd, kan arbetsdomstolen
eller dess ordförande förordna annat i avbidan på att besvären prövas slutligt.

11
§

opaginerad Kontrollera mot PDF

Arbetsdomstolen
får avgöra besvärsmål enligt denna lag utan huvudförhandling.

(Utgår)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

s. 220 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 220

Förslag till

Lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965r274)

Härigenom förordnas i fråga om statstjänstemannalagen (1965r274)
dels ätt 16 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 39 a §, av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16§

Om från statens sida förfares i strid mot 15 § första
stycket eller om arbetstagarförening åsidosätter vad som åligger den enligt 15
§ tredje stycket, skall staten eller föreningen, även om förpliktelse till
följd av kollektivavtal ej åsidosatts, ersätta uppkommen skada enligt de gmnder
som anges i 8 och 9 §§ lagen om kollektivavtal. Detsamma gäUer tjänsteman, om
han deltager i sådan av arbetstagarförening anordnad eller föranledd stridsätgärd
som icke är tiUålen enligt 15 § första stycket.

Mål om skadestånd enligt första stycket upptages och avgöres
av arbetsdomstolen. I fråga om anhängiggörande och utförande av talan gälla
bestämmelserna i 13 § lagen om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant som
avses där.

39 a §

Mål om tillämpning av 7 § tredje stycket eller 30 § eller
av föreskrift som meddelats med stöd av 41 § andra stycket eller om skadestånd
enligt 16 § handlägges enligt kgen (1974:000) om rättegången i arbetstvister.

Mål enligt 16 § prövas av arbetsdomstolen som första domstol
Vad som i 4 kap. 6 § lagen om rättegången i arbetstvister föreskrives om talans
väckande och utförande vid arbetsdomstolen skall dock gälla även i fråga om
förening av arbetstagare som varken slutit eller brukar sluta kollektivavtal

Denna lag träder i kraft den I juli 1974.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 221

Förslag till

Lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965.275)

Härigenom förordnas att 4 § kommunaltjänstemannalagen (1965r275)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

Om kommun förfar i strid mot 3 § första stycket eller om arbetstagarförening
åsidosätter vad som åligger den enligt 3 § tredje stycket, skall kommunen eller
föreningen, även om förpliktelse till följd av kollektivavtal ej åsidosatts,
ersätta uppkommen skada enligt de grunder som anges i 8 och 9 §§ lagen om
kollektivavtal. Detsamma gäller tjänsteman, om han deltager i sådan av arbetstagarförening
anordnad eller föranledd stridsåtgärd som icke är tillåten enligt 3 § första
stycket.

Mäl om skadestånd enhgt första Mäl om skadestånd enligt första

stycket upptages och avgöres av stycket prövas av
arbetsdomstolen arbetsdomstolen. I fråga om an- som första domstol Sådant mål hängiggörande
och utförande av handlägges enligt lagen (1974: talan gälla bestämmelserna i 13
§ 000) om rättegången i arbetstvis-lagen om arbetsdomstol, även om ter. Vad som
i den lagen föreskrimålet ej är sådant som avses där. ves i 4 kap. 6 §
om talans väckande

och utförande vid arbetsdomstolen skall dock gälla även i
fråga om förening av arbetstagare som varken slutit eller brukar sluta kollektivavtal

Denna lag träder i kraft den 1 juli 191 A.

Förslag till

Kungörelse
om ändring i stadgan (1965r602) om vissa tjänstemän hos

kommuner
m fl

Härigenom förordnas att i stadgan (1965r602) om vissa
tjänstemän hos kommuner m fl skall införas en ny paragraf, 45 §, av nedan
angivna lydelse samt att tUl denna paragraf skall införas en ny rubrik av nedan
angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77

Nuvarande lydelse

111

Föreslagen lydelse

Talan mot myndighets beslut

opaginerad Kontrollera mot PDF

45 §

Mål om tillämpning av 10 § andra stycket eller 36 § handlägges
enligt lagen (1974:000) om rättegången i arbetstvister.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1974,

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965r276) om inskränkning i rätten
att föra

talan mot offentlig arbetsgivares beslut

Härigenom
förordnas att lagen (1965r276) om inskränkning i rätten att föra talan mot
offentlig arbetsgivares beslut skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Arbetstagare må ej föra talan mot offentlig arbetsgivares
beslut rörande hans arbets- eller anställningsviUkor, om han eller arbetstagarförening
som han tillhör äger väcka talan i saken vid arbetsdomstolen eller i dess
ställe inför skiljemän.

Föreslagen
lydelse

Arbetstagare får ej anföra besvär mot offentlig
arbetsgivares beslut rörande hans arbets- eUer anställningsvillkor, om han
eller arbetstagarorganisation som han tillhör äger väcka talan i saken enligt
lagen (1974:000) om rättegången i arbetstvister eller inför skiljemän.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den I Juh 1974.

Har arbetstagare enligt äldre bestämmelser rätt att anföra
besvär mot offentlig arbetsgivares beslut rörande hans arbets- eller
anställningsvillkor och har beslutet meddelats före lagens ikraftträdande, tiUämpas
alltjämt dessa bestämmelser i stället för lagen (1974r000) om rättegängen i arbetstvister.

s. 223 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 223

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974r8) om rättegången i tvistemål
om mindre

värden

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ lagen (1974r8) om
rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag skaU tUlämpas på Denna lag skall tUlämpas på

rättegången vid allmän domstol i rättegången i tvistemål
vari för

tvistemål vari förlikning om saken hkning om saken är tilläten, om

är tillåten, om värdet av vad som värdet av vad som yrkas uppen-

yrkas uppenbart ej överstiger hälf- bart ej överstiger hälften av det

ten av det enligt lagen (1962r381) enligt lagen (1962r381) om allmän

om allmän försäkring bestämda försäkring bestämda basbeloppet

basbeloppet för oktober näst före- för oktober näst föregående år.

gående år. Lagen är dock ej tillämplig
på

rättegången
i mål som enligt lagen (1974:000j om rättegången i arbetstvister skall
upptagas och avgöras av arbetsdomstolen som första domstol Första
stycket gäller ej om part första gången han skall föra talan i tvistemålet
yrkar att denna lag ej skall tUlämpas och därvid gör sannolikt att
bakomliggande tvist rör högre värde eller att utgången eljest är av synnerlig
betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Har talan
väckts genom ansökan om betalningsföreläggande, skall part som begär målets hänskjutande
till rättegång senast därvid framställa yrkande som nyss sagts.

Med värde enligt första stycket avses det värde som vid
tiden för talans väckande kan antagas gälla. Har talan väckts genom ansökan om
lagsökning eller betalningsföreläggande eller som enskilt anspråk i brottmål,
avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid
bedömningen skall hänsyn ej tagas till rättegångskostnad.

4 §

1 stället för bestämmelserna om förberedelse i' 42 kap
6-22 §§ rättegångsbalken och om huvudförhandling i 43 kap, 50 kap 15-18 §§ och
21-22 §§ samt 55 kap 12 och 15 §§ samma balk, gäller denna lags bestämmelser om
sammanträde och skriftlig handläggning. 1 övrigt tillämpas rättegångsbalken i
den mån dess bestämmelser ej strider mot denna lag. Därvid jämställes
sammanträde enligl denna lag med huvudförhandling.

Beträffande rättegången i mål som enligt lagen
(1974:000} om

s. 224 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 224

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

rättegången i arbetstvister skall fullföljas till
arbetsdomstolen stället för till hovrätt tillämpas första stycket endast om det
icke strider mot vad som enligt särskild föreskrift i den lagen skall gälla om
rättegången i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans. Utöver vad som föreskrives
i 22 § får prövningstillstånd meddelas i sådant mål, om part visar att talans
prövning skulle ha synnerlig betydelse utöver målet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972r429)

Härigenom förordnas att 8 § rättshjälpslagen (1972r429) skaU
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8§

Allmän rättshjälp får ej lämnas

1.
i angelägenhet
som ej prövas eller på annat sätt behandlas i landet, om ej den rättssökande är
bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

2.
den som ej är
bosatt i landet, om han ej är svensk medborgare eller särskilda skäl föreligger
för rättshjälp,

3. näringsidkare i angelägenhet 3. näringsidkare i angelägenhet

som har samband med hans nä- som har samband med hans nä

ringsverksamhet, om ej särskUda ringsverksamhet utan att röra för

skäl föreligger för rättshjälp med hållandet mellan honom och hans

hänsyn tUl hans ekonomiska för- anställda, om ej särskilda skäl

hållanden eller sakens beskaffen- föreligger för rättshjälp med hän-

het, syn till hans ekonomiska förhål

landen eller sakens beskaffenhet,

4.
i fråga om
anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen kan antagas ha
ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5.
för upprättande
av självdeklaration,

s. 225 Kontrollera mot PDF

prop.
1974:77 225

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6. den som ej har befogat intresse av att få sin sak
behandlad.

1 fråga om visst slag av ärenden som är talrikt
förekommande och

normalt av enkel beskaffenhet kan Kungl Majrt
förordna att allmän

rättshjälp ej skall lämnas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan Kungl Majrt
förordna att

medborgare i viss främmande stat i fräga om allmän
rättshjälp skall vara

likställd med svensk medborgare.

Denna lag träder i kraft den 1 juh 1974.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964rl68) om verkställighet av
bötesstraff

Härigenom förordnas, att 27 § lagen (1964rl68) om
verkställighet av bötesstraff skall ha nedan angiven lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 §

Vad i denna lag är stadgat om Vad i denna lag är stadgat om

böter skall även gälla viten. böter skall även gälla viten. För-

vandling må dock ej ske av vite vartiU någon blivU fälld
för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut som meddelats i arbetstvist
enligt bgen (1974:000) om rättegången i arbetstvister.

Denna lag träder i kraft den 1 juU 1974.

15 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 77

s. 226 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 226

Bilaga
2

Sammanställning
av remissyttranden över betänkandet (SOU 1974r8) Rättegången i arbetstvister,
avgivet av utredningen rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet
för arbetsdomstolen

Efter
remiss har yttranden över belänkandet avgetls av justitiekanslern (JK), Svea
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i Stockholm,
Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Luleå tingsrätt, domstolsväsendets
organisationsnämnd (DON), postverket, statens järnvägar (SJ), statens
avtalsverk (SAV), skolöverstyrelsen (SÖ), Juridiska fakulteterna vid Uppsala
och Stockholms universitet, ADrs ordförande, 1972 års domarutredning, arbetsrältskommittén.
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening.
Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO), Statsföretagens
förhandlingsorganisation (SFO), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisationen (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges
arbetares centralorganisation (SAC), Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund och arbetsdomstolens f d. ordförande justitierådet Bengt Hult
samt, såvitt gäller avsnittet 4.5,3 Ämbetsmannaledamöterna, av högsta
domstolens och regeringsrättens ledamöter. Yttrande över betänkandet har
dessutom inkommit från Lärarnas riksförbund. Skogs-och lantarbetsgivareföreningen
saml Sveriges redareförening instämmer i SAF:s yttrande. Justitierådet Hull
åberopar utom beträffande avsnittet 4.5.3 i allt väsentligt vad ÄD:s ordförande
har anfört.

1
Allmänna synpunkter på utredningsrörslaget

Utredningens
förslag till lagstiftning om rättegången i arbetstvister har i allt väsentligt
fäll ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Samtliga remissinstanser
ansluter sig till vad utredningen har anfört om behovet av alt få en enhetlig
rättstillämpning i arbetstvister. Utredningens uppfattning att detta behov
tillgodoses bäst genom att den slutliga prövningen görs hos AD delas av
remissinstanserna, dock med ett undantag. Flera remissinstanser, bl, a. Svea
hovrätt, AD.s ordförande, ärbetsrättskommittén. Lands-tingsförbundet och LO,
stryker under utredningens uppfattning att tyngdpunkten i AD:s verksamhet även
efler en reform med angiven inriktning bör ligga pä de mäl för vilka domstolen
skapats, nämligen på mål som organisationerna på arbetsmarknaden har ett
intresse av att fl prövade i domstolen.

Med
utgångspunkt i de nyss angivna riktlinjerna finner Göteborgs tingsrätt. Luleå
tingsrätt, arbetsrättskommittén, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet.
KFO. SFO och Sveriges domareförbund utredningens förslag väl

s. 227 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 227

avvägda,
Äv övriga remissinstanser ställer sig flertalet, däribland LO, TCO, SACO och
SR, i huvudsak positiva till utredningens förslag. Bland dessa remissinstanser
finns det flera som på vissa punkter även huvudpunkter anmäler avvikande
mening eller ställer sig tveksamma till föreslagna lösningar. Huvudintrycket
är dock att flertalet invändningar, frånsett de som gäller tillämpningsområdet
för den föreslagna lagen om rättegången i arbetstvister, företrädesvis är av
processteknisk natur eller gäller detalj- och specialfrägor. Sålunda ställer
sig bl. a. SAF i huvudsak positiv till den föreslagna processreformen men
framhåller som en huvudsynpunkt att förslaget kräver åtskilligt mera
bearbetning än som är möjlig om förslaget skulle forceras till lagstiftning
under innevarande vårriksdag.

LO
framhåller att det ärav största betydelse att en enhetlig rättstillämpning i arbetstvister
äsladkommes. Den nuvarande situationen är inle tillfredsställande, och behov
föreligger av en vidgad behörighet för AD i arbetstvister. De bedömningar som
ligger till grund för utredningens förslag delas av LO och det är ocksä
organisationens mening att AD:s karaktär av domstol för i huvudsak ivisler av
intresse för organisationerna inte förändras. AD bör som första instans
fortsättningsvis handlägga i stort samma mål som hittills men för rättlikhetens
skull som andra och sista instans vissa andra arbetstvister, LO päpekar all
domstolens ställning som prejudikalsbildande instans inle har belysts närmare
och gjorts föremål för överväganden i betänkandet. Enligt LO finner man hos AD
en större bundenhet vid tidigare avgöranden än hos högsta domstolen, LO utgär
emellertid från att ärbetsrättskommittén i enlighet med sina direktiv kommeratl
behandla de frågor som har samband med AD i denna dess funktion.
Sammanfattningsvis anför LO att utredningens förslag med beaktande av de
reservationer och påpekanden som LO gjort motsvarar enligt LO:s mening kraven
pä en lagsliftning som skall medverka till en mer enhetlig rättstillämpning i arbetstvister.

Enligt
arbetsrättskommittén synes utredningens förslag till lag om rättegången i arbetstvister
även om det i vissa delar främst på grund av ämnets natur är ganska svårtillgängligt
i huvudsak vara väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Kommittén
erinrar om alt den enligt sina direktiv har alt se över sädana frågor rörande AD:s
verksamhet som inte omfattas av det reformarbete som återspeglas i det nu
framlagda betänkandet. Härvid kommer i blickfältet frågor som rör det
eventuella behovet av att förbättra förutsättningarna för en levande
rättsbildning i AD:s dömande verksamhet och andra med denna verksamhet
sammanhängande frågor. Om detta utredningsarbete inom kommittén kan komma att
aktualisera nägra organisatoriska frågor rörande AD låter sig inle nu bedömas.

Bland
de remissinstanser som ansluter sig till huvudprinciperna för den föreslagna
reformen anser JK alt när del gäller att närmare avgränsa lagens tillämpningsområde
är utredningens förslag inte tillfredsställande. JK anser att utredningen har
gått för långt i sin strävan alt sammanföra tvister mellan

s. 228 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 228

arbetsgivare
och arbetstagare, vilket innebär risk för att domstolen utvecklas till nägot
annat än ett forum för tvister av specifik arbetsrättslig natur. AD.s
ordförande anser att det skulle vara olyckligt om den föreslagna reformen
skulle föra med sig att domstolen förlorade sin nuvarande karaktär, I elt par
väsentliga avseenden har utredningen valt lösningar som visseriigen sedda för
sig kan ha goda skäl för sig men som inte är ofrånkomliga för att uppnå de
uppställda målen för omorganisation. Däremot bidrar de till en sädan ökad
belastning av domstolen som det enligt AD:s ordförandes mening finns anledning
att undvika. AD:s ordförande syftar pä dels inslansordningen beträffande de arbelsrättsliga
mäl som hänförs till tingsrätten i första hand, dels gränsdragningen mellan AD
och tingsrätt när organisationsmedlem för lalan i arbetsrättslig tvist utan
stöd av sin organisation. 1 detta sammanhang bör även beaktas hur de
arbetsrättsliga tvisterna bör avgränsas från andra måltyper.

Svea
hovrätt kan biträda utredningens förslagatt i princip alla arbetstvister skall
inordnas i en rättegångsordning med AD som enda eller sista instans för att
åstadkomma enhetlig rättstillämpning i arbetstvister. Utredningens kritik av
gällande ordning förefaller dock något överdriven. Påståendet au en riktig
bedömning av de rättsfrågor som kan uppkomma i en arbetstvist kräver särskild
förtrogenhet med rättsuppfattningarna hos arbetsmarknadens organisationer och AD:s
praxis synes ocksä för kategoriskt formulerat mol bakgrund av att tingsrätt
ändå föresläs vara första instans i åtskilliga grupper av arbetstvister.
Motsvarande synpunkter gör sig gällande i fräga om utredningens uppfattning
att dess förslag om inrättandet av AD som gemensam överinstans för alla arbetstvister
kommer att medföra fullständiga garantier för en enhetlig rättstillämpning.

Hovrätten över Skåne och
Blekinge anför att det utan ett närmare klarläggande och en exemplifiering är
svårt att bedöma om uttalade farhågor för rättsosäkerhet på grund av den
nuvarande ordningen har besannats. Risken för oenhetlighet finns inbyggd i
varje system som rymmer specialdomstolar, vilkas avgöranden inte kan föras upp
till högsta domstolen. I brist pä besked huruvida högsta domstolen och AD
avgjort principfrågor på olika sätt fär man begränsa sig till den fräga som
utredningen har behandlat, nämligen hur man genom avgränsningen av AD:s
behörighet skall kunna tillse att risken för oenhetlig rättstillämpning blir så
liten som möjligt, I detta hänseende har hovrätten inle något att invända mot
önskemålet att principfrågor i typiska arbetstvister skall kunna i sista hand
avgöras av AD, oavsett om de hänför sig till kollektivavtalsreglerade
förhållanden eller till enskilda anställningsförhållanden. Hovrätten är tveksam
om utredningen har lyckats tillgodose detta önskemål pä ett sätt som inte
äventyrar AD:s karaktär, Hovriitien anser att förslaget i sina detaljer inte
tillräckligt beaktar denna synpunkt. Sålunda bör det bl. a. finnas bättre
möjligheter att strängare avgränsa vad .som genom fullföljd får föras fram till
AD. Utredningens förslag häver visseriigen den nuvarande processuella dualism
för arbetstvister

s. 229 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 229

men
inför samtidigt en ny sorts dualism för civilrättsliga tvister av annat slag
genom sin bestämning av begreppet arbetstvister. Enligt hovrättens mening har
utredningen inte pä ett sätt som kan anses i huvudsak invändningsfritt löst
problemet hur nuvarande processuella dualism i behandlingen av arbetstvister
skall kunna hävas. Hovrätten avstyrker därför att lagförslaget i sill nuvarande
skick läggs till grund för lagstiftning.

En
kritisk attityd till förslagel intas av SAC. SAC delar inte utredningens
uppfattning att AD efter hand vunnit allmänt förtroende hos organisationerna
på arbetsmarknaden. Utredningens påstående torde äga giltighet endast i fråga
om den krets organisationer som är representerade i domstolen. SAC ifrågasiitler
lämpligheten av att AD är och föresläs förbli högsta rättsorgan för behandling
av arbetstvister. SAC anser att AD:s ställningstaganden måste kunna överklagas
till högre rätt.

Flera
remissinstanser, bl, a, JK, Stockholms tingsrätt, juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet, SAF, LO. SACO. SR. Sveriges advokatsamfund och Sveriges
domareförbund, anmärker att remisstiden varit för kort för att medge en mera
ingående detaljgranskning av utredningsförslaget. Detta gäller främst de
processtekniska delarna av lagförslaget.

Några
remissinstanser kritiserar lagförslaget frän processteknisk synpunkt. Sålunda
anför Stockholms tingsrätt att av en lagstiftning av processuell natur måste
krävas alt den är utformad med klarhet och stringens. I detta hänseende brister
utredningens förslag i betänklig mån och detta även i Jämförelse med gällande
rätt. Vad som sagts nu har enligt tingsrätten särskilt avseende på forumbeslämmelserna.

Hovrätten
över Skåne och Blekinge, Göteborgs tingsrätt. Juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet och SAF anser att lagförslaget inle utan en grundlig bearbetning
kan läggas till grund för lagstiftning. SAF hävdar med skärpa att det är
nödvändigt med en lagrädsgranskning innan proposition läggs fram för riksdagen,
även om detta medför att lagstiftningens ikraftträdande skjutes till den 1
Januari 1975, Liknande synpunkter anförs av Svea hovrätt. Sveriges
domareförbund förutsätter att lagrädsgranskning kommer att äga rum,

TCO
och AD:s ordförande stryker under vikten av att den nu föreslagna lagen träder
i kraft den I juli 1974, dvs, samtidigt med lagen om anställningsskydd och
lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. De av utredningen i
tre betänkanden föreslagna lagarna måste enligt TCO ses som ett lagkomplex där
det inte är möjligt att utan avsevärda nackdelar bryta ut lagen om rättegången
i arbetstvister.

JK
hävdar all även om de föreslagna lagreglerna i avseende på svär-lillgänglighet
inte riktigt kan mäta sig med de nuvarande när det gäller avgränsning av AD:s
behörighet är de ändå mycket komplicerade och delvis även otydliga. Ett rätt handhavande
av de nya forumreglerna kommer i synnerhet om utredningens förslag genomförs
att kräva en ingående författningskännedom hos de tjänstemän som skall avgöra
frågorna. JK

s. 230 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 230

utgår
frän att arbetsmarknadsdepartementet sörjer för alt berörda domare och annan
personal i tingsrätterna i god tid före den nya lagens ikraftträdande på lämpligl
sätt ges behövlig information eller undervisning rörande den nya lagens
tillämpning. Liknande synpunkter anförs av DOA som tillägger att för att man
skall kunna undvika en olikartad rättstillämpning i arbetstvister är det
angeläget alt tingsrätlerna har tillgäng till fortlöpande och aktuell
information om AD:s praxis, KFO stryker under behovet av information till
arbetsmarknadens parter, organisationer m. fl.

2
Riktlinjer för en ny domstolsorganisation i arbetstvister

Utredningens
förslag till riktlinjer för en ny domstolsorganisation har i huvudsak godtagits
av flertalet remissinstanser, bl. a. av arbetstagarorganisationerna LO. TCO,
SACO och SR men också av arbetsgivarorganisationen SAF. Bland de
remissinstanser som i stort godtar huvudlinjerna i utredningens förslag till ny
domslolsorganisalion återfinns JK, DON, Stockholms Ungsrätt, Luleå tingsrätt,
juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, SA V, arbetsrättskommittén. Landstingsförbundet,
KFO och SFO.

Enligt
JK:s mening är de allmänna riktlinjer för domslolsorganisationen i arbetstvister
som utredningen har ställt upp väl avvägda. Delta gäller såväl avgränsningsfrågorna
som frågorna om vilka tingsrätter som bör handlägga mäl om arbetstvister och
vilken sammansättning de därvid bör ha, JK delar ocksä uppfattningen att AD bör
vara andra och sista instans i de arbetstvister som jämlikt den föreslagna
lagen tas upp av tingsrätt som första instans. Den lösning som utredningen föreslagit
som en ersättning för ett system med tillståndsprövning vid fullföljd till AD
anser JK vara väl funnen och klart överlägsen.

Med
ett undantag godtar remissinstanserna förslagel att a 11 a tingsrätter skall
vara behöriga alt handlägga arbetstvister. Sveriges advokatsamfund har en
avvikande mening och anför att, även om utredningens bedömning att det
övervägande antalet arbetstvister som tingsrätterna har alt avgöra lorde vara
av förhållandesvis enkel beskaffenhet är riktig, bör man dock räkna med att
antalet arbetstvister och kanske främst antalet komplicerade arbetstvister
kommer att öka. Den omfattande nya lagstiftningen pä del arbelsrättsliga
området kommer att medföra särskilda problem för domstolarna. Fördelarna med en
koncentration till vissa tingsrätter är uppenbara. Utöver vad utredningen har
anfört härom (s. 122) kan enligt samfundet framhållas, att man genom en
koncentration i avsevärd grad kan minska ölägenheterna av att ett större antal
likartade tvister mellan en arbetsgivare och dennes anställda handläggs vid ett
flertal olika tingsrätter i ett storstadsområde. Ölägenheterna för parterna av
att mål hänförs till vissa domstolar lär anses vara måttliga och inte större än
för parter i mäl om t, ex. hyra och expropriation. Samfundet föreslår därför
att handläggningen i första instans av arbetstvister som inte skall tas upp

s. 231 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 231

av
AD koncentreras till vissa underrätter, t. ex. en i varje län.

Nästan
samtliga remissinstanser anser i likhet med utredningen att talan mot
tingsrätts avgörande i arbetstvist skall ske hos AD. Några remissinstanser
ifrågasätter dock om inte hovrätt bör vara meUaninstans. SAF anser att ytteriigare
överväganden bör ägnas spörsmålet huruvida mål, som anhängiggjorts i
tingsrätt, skall kunna överklagas direkt till AD eller om hovrätt bör vara meUaninstans.
Även här gäller alt praktiskt bedöma konsekvenserna för AD av den ena eller
andra lösningen. Elt för: hastat steg kan skapa svårigheter alt behålla den
karaktär hos AD som alla parter synes angelägna att bevara,

Svea
hovrätt, som delar utredningens uppfattning all del är angeläget alt AD:s
vidgade behörighet inle leder till att dess karaktär av prövningsinstans för
principiellt viktiga arbetstvister går förlorad, anser att det finns särskild
anledning att beakta risken för att AD i alltför stor utsträckning las i
anspråk för överprövning av från tingsrätt fullföljda mäl. Ett sätt att komma
till rätta med della problem är alt införa hovrätt som meUaninstans, nägot som ocksä
skulle medföra mindre kostnader och ölägenheter för parterna, när de skall
inställa sig vid överprövningsinslansen. De skäl som utredningen anfört för
sitt ställningstagande tidsutdräkt och de stora kostnaderna i ell ireinslansförfarande
är emellertid av sädan allmän natur all de skulle kunna åberopas i fräga om
åtskilliga andra målgrupper som nu är inlemmade i den ordinära instansgängen.
Härtill kommer att de typer av arbetstvister som kräver ett snabbt avgörande
skulle kunna handläggas med förtur eller om de rör ny arbetsrättslig
lagstiftning, för vilken en klargörande prejudikatbildning är angelägen rent
av åtminstone i ett inledningsskede föras direkt till AD. Hovrätten anser det
därför böra övervägas all låta ifrågavarande arbetstvister fullföljas till
hovrätt som meUaninstans. Härigenom skulle även beträffande dessa mäl kunna
vidmakthållas den allmänna principen att elt mål utan inskränkning skall kunna
prövas i två instanser. För hovrätt som meUaninstans talar ocksä att utredningen
sä starkt betonat att handläggningen av andra arbetstvister än kollektivavtalslvister
är en sekundär arbetsuppgift för AD.

Även
AD:s ordförande har en avvikande uppfattning i fräga om instansordningen, AD:s
ordförande ifrågasätter om utredningen vid utarbetandet av sitt förslag i
tillräcklig grad har beaktat att domstolens kapacitet är mycket begränsad även
med utgångspunkt i alt domstolens organisation byggs ut. Taket för domstolens
kapacitet bestäms enligt AD:s ordförandes mening av den utsträckning i vilken
organisationsledamöter kan tas i anspråk. Dessa tas ur en begränsad krets av
personer som naluriigen kan avsätta endast en mindre del av sin arbetstid för
domstolens räkning. Det är ur samma krets som det ytteriigare antal ledamöter
som fördubblingen skulle kräva måste tas. Eftersom organisationema själva har
bedömt att en fördubbling av ledamotsantalet är möjlig, torde förslaget dock i
denna del fl godtas. Det föreligger emellertid enligl AD:s ordförandes mening
myckel små möj-

s. 232 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 232

ligheter
all öka ledamotsanlalel därutöver.

AD:s
ordförande gör vidare den beräkningen all mälavverkningen med fördubblingen av ledamotsanlalel
och ell nägot effektivare utnyttjande av förhandlingstiden kan ökas från 40 ä
50 mål till 120 mäl per år. Härefter söker AD:s ordförande bedöma domstolens
framlida arbetsbörda med hänsyn till bl. a. de nya målgrupper som kan väntas
komma till AD genom t. ex. lagstiftningen om anställningsskydd, ökad kollektivavialsreglering
på den offentliga sektorn och ell genomförande av ämbetsansvarskommitténs
förslag angående mäl om disciplinär påföljd och om skiljande från tjänsten. AD:s
ordförande pekar även på alt resultatet av arbetsrätlskommitténs arbete kan
komma all påverka ADrs verksamhet. Slutsatsen blir all även om någon förändring
av ADrs behörighet inle görs, det med säkerhet kommer all krävas en väsentlig
utbyggnad av organisationen. Del är troligt all del allra mesta av den ökade
kapacitet som utredningen vill tillföra domstolen behöver las i anspråk redan
för de nämnda nytillkommande målkalegorierna. Vidare kommer lagen om
anställningsskydd otvivelaktigt att ge upphov till ett inte obetydligt antal mäl
angående oorganiserade arbetstagare. Införandet av AD som överinstans kommer
sannolikt dessutom alt öka full-följdsbenägenheten. Ett målantal på mellan 40
och 50 mål kan enligt ADrs ordförandes mening utgöra en realistisk bedömning.
Del ligger i öppen dag att AD kommer all 11 myckel stora svårigheter att
bemästra ett sä betydande nytillskott av mäl.

Med
utgångspunkt idet nu anförda är det enligt AD:s ordförandes mening ofrånkomligt
all ta till vara alla möjligheter att begränsa flödet av mäl till AD i den mån
detta kan ske utan all uppge målsättningen för den föreslagna reformen. AD:s
ordförande är tveksam om utredningens förslag, all de överklagade målen skall
kunna avgöras av AD i en mindre sammansättning pä handlingarna i den män
muntlig bevisning ej åberopas och målet inle har ett allmänt intresse eller
annars är av principiell betydelse frän arbetsrättslig synpunkt, är en lämplig
väg all begränsa AD:s arbetsbörda. Erfarenheten visar att den muntliga
handläggningen i allmänhet är överlägsen den skriftliga. Visseriigen talar inle
minst kostnadsskäl för att den nuvarande rättegångsordningen i allmänna
tvistemål är alltför vidlyftig men det är svårt att se alt del kan vara lämpligl
att för en enda typ av tvistemål införa en rättegångsordning som i varje fall i
dagens läge kommer att uppfattas som från rättssäkerhetssynpunkt underlägsen
det förfarande som gäller i andra tvister.

Även
från en annan synpunkt kan enligt AD:s ordförande kritik riktas mol den av
utredningen föreslagna inslansordningen. Inom svenskt rättegångsväsende är det
en ledande princip all ett mäl skall kunna prövas i hela dess vidd i två
instanser. I varje mål av större betydelse bör bevisning kunna åberopas och
omprövas även i andra instans. Instansordningen inom det allmänna
rättegångsväsendet erbjuder en sådan ordning. Den av utredningen föreslagna
processordningen leder till att mål där bevisningen

s. 233 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 233

förebringas
på nytt skulle bli vanliga även i AD. Denna domstol med dess speciella
sammansättning lämpar sig emellertid föga för mål där utredningen är
omfattande. En ordning, som innebär att ett mål behandlas i två instanser inom det
allmänna domstolsväsendet och alt därefter överklagande fär ske till AD saml
att för domstolens prövning tillståndsregler tillämpas av den typ som numera
gäller i högsta domstolen, skulle otvivelaktigt mycket starkt kunna begränsa AD:s
arbetsbörda. Härigenom skulle den särskilda tillståndsprövningen enligt lagen
om rättegängen i tvistemål om mindre värden komma aU äga rum inom det allmänna
domstolsväsendet. Vidare skulle det inte möta något hinder att låta arbelsrättsliga
mål i jävsprocess under konkurs följa samma fullföljdsregler som andra arbelsrättsliga
mål. Med hänvisning till det anförda avstyrker AD:s ordförande den av
utredningen föreslagna inslansordningen och förordar i stället att hovrätten
skjuts in som mel-laninstans saml all regler om tillståndsprövning vid
fullföljd till AD införs.

Även
hovrätten över Skåne och B/ekinge anser att arbetstvister som handlagts i
tingsrätt bör kunna pä vanligt sätt och, såvitt angår mäl om mindre värden, i
vanlig omfattning fullföljas till hovrätt. Först därefter bör målen, om de ärav
principiell betydelse, kunna efter tillståndsprövning föras vidare till AD. Ett
säu att åstadkomma detta som ter sig mer ändamålsenligt och följdriktiglän
utredningens uppbyggnad av fullföljden till AD är att avskaffa AD:s karaktär av
specialdomstol och infoga denna som en del i högsta domstolen. Del är
självklart att detta kräver en omarbetning av lagförslaget och att därvid
problem kan framkomma som nu inle kan överblickas. Hovrätten anser dock att
tanken på att infoga AD i högsta domstolen rymmer sädana fördelar att hovrätten
har velat framföra den såsom ett altemativ till utredningens i flera hänseenden
otillfredsställande förslag.

Också
Svea hovrätt, arbetsrättskommittén, juridiska fakulteten vid Stockholms
universitet. Sveriges domareförbund och Sveriges advokatsamfund anför invändningar
mot eller synpunkter på förslaget att AD skall kunna avgöra överklagade mål i
mindre sammansättning ulan huvudförhandling. Hovrätten förordar att ett
enhetligt tillståndsprövningssystem införs för alla mäl som överklagas till
AD. En sådan lösning ter sig särskilt naturlig om hovrätt införs som meUaninstans.
Detta skulle också göra det möjligt all strama ät dispensgrunderna i
överensstämmelse med vad som gäller för högsta domstolen och därmed på ett
tillfredsställande sätl tillgodose önskemålet alt AD i huvudsak skall befatta
sig med principiellt viktiga arbetstvister. Arbetsrättskommittén anser alt
frågan har ett omedelbart samband med de grundläggande spörsmålen om
domstolsorganisationen i arbetstvister över huvud taget och om AD:s framtida
utformning och att den därför torde få prövas i detta större sammanhang under
det fortsatta lagstiftningsarbetet. Juridiska fakulteten vid Stockholms
universitet och Sveriges advokatsamfund anser att nämnda mål med några undantag
skall avgöras i större sammansättning, Sveriges domareförbund ifrågasätter om
inte AD i fullföljda ivisler som finnes inle kunna avgöras pä handlingarna

s. 234 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 234

men
som saknar större intresse frän allmän synpunkt bör, när AD i mindre
sammansättning konstaterar att målet skall avgöras efler huvudförhandling, ha
möjlighet antingen att hänskjuta handläggningen till en blott något vidgad sammansäUning
eller hälla huvudförhandling i den mindre sammansättningen eller i en särskild
mindre sammansättning med enbart ämbetsmannaledamöter.

Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet anser all man bör överväga om inte särskild
talan mot vissa beslut enligt RB skall föras genom besvär till hovrätt,

SAC
anser att AD:s avgöranden skall kunna överklagas till högre rätt,

3
Tillämpningsområdet

Remissinstanserna
delar i huvudsak utredningens förslag i fråga om till-lämpningsomrädet för den
föreslagna lagen om rättegängen i arbetstvister. LO vill gå något längre än
utredningen och ifrågasätter om inte de mål som gäller mellan en förening av
arbetsgivare eller arbetstagare ä ena sidan och medlemmar eller förutvarande
medlemmar av förening ä andra sidan ocksä borde falla under lagens
tillämpningsområde. Man kan därvid tänka sig två konstruktioner, endera att AD
är första och enda instans eller också att tingsrätt handlägger målet i första
instans och AD i andra instans. Organisationens erfarenhet är nämligen, att mäl
av denna karaktär har sädan likhet med arbetsrättsliga tvister av annan art att
AD är bäst skickad att i vart fall som sista .instans handlägga dessa mål.

Flertalet remissinstanser
lämnar utan erinran förslaget i 1 kap. 4 i) att lagen skall omfatta även s.k.
beroende uppdragstagare. Några remissinstanser anser att begreppet beroende
uppdragstagare är oklart och kan vålla svårigheter vid tillämpningen av den
föreslagna lagen. S/IF anser det onödigt att lagen omfattar beroende
uppdragstagare, eftersom förhållandena i dag skiljer sig från vad som gällde
då begreppet på sin tid infördes i arbetsfredslagstiflningen.
Arbetsrättskommittén och Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet är
inne på en begränsning av tillämpningsområdet av arbetstvistlagen i fräga om
beroende uppdragstagare. Kommittén säger att det är svårt att säga inom vilka
yrkeskategorier beroende uppdragstagare kan finnas i dag. Med tämligen stor
säkerhet lär dock som exempel kunna väljas merkantila mellanhänder av olika
slag, såsom vissa handelsresande, agenter, distributörer m.fl. Tvister rörande
förhållandel mellan dessa och deras uppdragsgivare måste uppenbarligen kunna
innefatta rättsfrågor av utpräglat handelsrätlslig natur, vilka genom bestämmelsen
i förslaget skulle komma att handläggas som arbetstvister. Kommittén framhåller
att tvist mellan uppdragsgivare och beroende uppdragstagare f n, kan prövas av
AD endast i den mån tvisten rör kollektivavtal, föreningsrätt eller
förhandlingsrätt. Mot bakgrund av det anförda bör enligt kommittén möjligen
övervägas någon form av begränsning av de frågor i förhållandet mellan
uppdragsgivare

s. 235 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 235

och
beroende uppdragstagare som skall prövas enligt den föreslagna lagen.
Fakulteten anmärker alt den föreslagna bestämmelsen fär bl, a, den konsekvensen
att lingsrält varje gäng den meddelar fullföljdshänvisning i mäl rörande
uppdragstagares förhållanden måste ta ställning till om uppdragstagaren är en
beroende sådan eller inte. Därvid skall tingsrätten tillämpa ett diffust
begrepp som är hämtat från den kollektiva arbetsrätten. Fakulteten avstyrker
förslaget om all lagen om rättegången i arbetstvister görs generellt tillämplig
på tvister rörande beroende uppdragstagare. Däremot bör givetvis AD även
framgent vara forum för tvister rörande kollektivavtalsreglerade förhållanden
mellan beroende uppdragstagare och deras uppdragsgivare liksom för tvister i
övrigt rörande arbetsfredslagstiftningens tillämpning i sädana uppdragstagarförhållanden.
Juridiska fakulteten vid Uppsala univeristet delar de nyss anförda synpunkterna
på svårigheterna för tingsrätterna.

Kritiska synpunkter pä
förslaget i stort anförs av JK, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms
tingsrätt och AD:s ordförande. Äv dessa anmärker tingsrätten att avgränsningen
i vissa hänseenden ler sig inkonsekvent. JK, hovrätten och AD:s ordförande
anser att tillämpningsområdet gjorts för vidsträckt. JK godtar inte att till arbetstvister
hänförs i princip varje mål där parternas talan avser till någon del del
arbetsrättsliga kontraktsförhållandet i vilket de står till varandra eller
tvisten eljest rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, oavsett
om den ifrågavarande tvisten typiskt sett innefattar sådana specifika
arbetsrättsliga moment som kan påkalla en särbehandling. Med denna
utomordentligt vida bestämning av begreppet arbetstvist kan under AD:s
prövning komma en mångfald mål vilka inte sällan torde röra väsentligen andra
frågor än egentligen arbetsrättsliga, t.ex. konkursrättsliga eller skadeslåndsrättsliga,
dvs, frågor som i övrigt helt handläggs inom det allmänna domstolsväsendet, JK
har svårt att förstå varför tvister om återkrav av felaktigt utbetald lön (s,
k, conditio indebiti-mäl) skall behandlas som arbetstvister. ÄD:s ordförande
anser att till arbetstvister skall hänföras, utöver tvister om
kollektivavtalet, tvister om det enskilda anställningsavtalet men däremot inte
tvister som inte till någon del är eller kan anses grundade pä sådant avtal.
Den mest betydelsefulla målgruppen som härigenom utesluts från den föreslagna
lagens tillämpningsområde är tvister om skadestånd av rent utomobligatorisk
natur antingen det är arbetsgivaren eller arbetstagaren som är den påstått skade-ständsskyldige.

Nägra
remissinstanser behandlar begreppet arbetstvister sådant detta begrepp
definieras i 1 kap. 1 ii första stycket i utredningens lagförslag, Svea
hovrätt och arbetsrättskommittén framhåller att till arbetstvist synes böra
hänföras ocksä mäl där själva tvisten gäller, om elt anställningsförhållande
föreligger eller inte. Hovrätten anför vidare att frågan om en tvist skall
handläggas enligt den föreslagna lagen om rättegången i arbetstvister eller i
annan ordning har betydelse i fiera processuella hänseenden. Att tvisten är en arbetstvist
är emellertid ett förhällande som kan ha undgått

s. 236 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 236

parterna.
Enligt hovrättens mening kan därför övervägas att införa en bestämmelse som
förpliktar tingsrätten att sedan den väl funnit förevarande lag tillämplig -
pä lämpligt sätt fästa parternas uppmärksamhet på att tvisten skall handläggas
i en från RB avvikande ordning.

Eftersom enligt
utredningens motiv till 1 kap, I ii första stycket med arbetstvister skall
avses tvister som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare "i
denna deras egenskap" bör enligl bl.a. Göteborgs tingsrätt, juridiska
fakulteten vid Stockholms universitet och SAF detta anges pä ett tydligare sätt
i lagtexten genom tillägg av orden "i denna deras egenskap" eller
genom utbyte av "förhållandet" mol "anställningsförhållandel"
e.d, SAF tilläggeratt utredningen i uttrycket "tvister" inlägger en
annan innebörd än som f n, gäller enligt lagen om arbetsdomstol (LAD), Förslagel
innefattar sålunda även rättsanspråk som är ostridiga. Organisationen
ifrågasätter om denna omläggning är befogad med hänsyn till den terminologi som
är vedertagen på arbetsrättens område. Det bör inte komma i fråga att under
tvistebegreppet innefatta sådana anspråk i anställningsförhållandet som är att
rubricera såsom intressetvister om kollektivavtalsförhällandet eller det
enskilda anställningsavtalet. En annan ordning skulle innebära att tingsrätt
och AD skulle uppträda såsom skönsmässiga skiljedomare i frågor som varken
grundas pä lag eller avtal.

AD:s
ordförande tillägger att under den föreslagna lagens tillämpningsområde torde
falla ocksä tvister som grundas på ett tidigare anställnings-förhällande, t.ex,
tvist om avgångsvederiag eller rätt till pension.

Hovrätten
över Skåne och Blekinge anför att den bestämning av begreppet arbetstvister som
utredningen gjort medför att även tvister som, även om de uppkommit i
anställningsförhållande, saknar intresse från arbetsrättslig synpunkt kommer
alt handläggas som arbetstvister, t, ex, tvist i anledning av ett
borgensåtagande som arbetsgivare gjort till förmän för arbetstagare, i vart
fall dä åtagandet av parterna betraktats som en anställningsförmån, en köprätlslig
tvist som avser en vara som arbetstagaren som anställningsförmän fält köpa av
arbetsgivaren på särskilda villkor och tvisl av ska-deständsrättslig natur i
den mån den inte avser yrkesskada eller handläggs gemensamt med brottmål, 1
sådana fall då arbetstagaren tillhör arbetsgivarens familj eller dä
arbetstagaren eller någon honom närstående har eller har haft .ett bestämmande infiytande
hos arbetsgivare, som är Juridisk person, kan del antas att uppkomna tvister i anställningsförhållandel
särskilt ofta saknararbetsrättsligt intresse. Till de tolkningsproblem som
begreppsbestämningen medför vid tillämpningen av forumreglerna kommer de
problem som uppstår när del gäller au avgöra om det alls föreligger ell
anställningsförhållande. Domstolen är enligt förslagel skyldig att pröva om
tvisten uppkommit i ett anställningstlirhållande, oavsett om detta påstås i
målet eller inte. Tingsrätten måste alltså ständigt vara på sin vakt i varje
tvistemål, där möjligheten av ett anställningsförhållande inte kan anses helt
utesluten. Tingsrätten måste veta besked på denna punkt för att kunna ge den
rätta

s. 237 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 237

fullföljdshänvisningen,
när målet avgörs. Och dä saken ingalunda kan anses likgiltig från parternas
synpunkt, lär domstolen vara skyldig alt ta upp frågan vid förberedelsen i
målet och eventuellt även senare, för alt parterna skall fä tillfälle att
uttala sig. Med den föreslagna regleringen kan fullföljdsfrågan komma att välla
svårigheter. Hovrätten ger exempel härpå och påpekar vidare att svårigheter
också kan uppstå därför alt parlen åberopar alternativa grunder för sitt
yrkande eller att han ändrar sin talan. Härtill kommer att lagen om rättegången
i tvistemål om mindre värden skall tillämpas, om målet tas upp av lingsrätl som
första domstol. Handläggningen i de former denna lag anvisar kommer inte att
göra det lättare för tingsrätten att klara ut om det föreligger en arbetstvist
eller inte. De angivna svårigheterna för tingsrätt synes i stort sett försvinna
om fullföljden från tingsrätt i första hand går till hovrätt och först därefter
till AD.

Sveriges
domareförbund päpekar all enligl utredningen (s. 154) måste tingsrätten i
samband med målets avgörande la ställning till om målet skall överklagas till
AD eller fullföljas till hovrätt, varvid utslagsgivande för om tvisten skall
anses ha uppkommit i anslällningsförhällande i regel är tingsrättens bedömning
av den fråga målet gäller. Utgången i domen och ej parternas ståndpunkter skall
alltså bestämma fullföljden. Del är dock inte säkert att domstolen har
anledning alt under den materiella prövningen av målet ta ståndpunkt till den
fråga som sålunda skall bestämma fullföljden, t. ex, fall när käromål ogillas
av skäl som inte berör anställningsförhållandet. Del kan förekomma att
ingendera parten vill göra gällande anställningsförhållande. Frågan om sä är
fallet skall likväl prövas självmant av rätten, vilket kan störa iakttagandel
av disposilionsprincipen. Gränsdragningen i tingsrätterna mellan vanliga disposiliva
tvistemål som skall fullföljas i hovrätt och arbetstvister som skall
fullföljas i AD kan även i övrigt komma alt vålla åtskilliga besvärligheter. Är
del en arbetstvist, måste forumregeln i förslagets 2 kap. 2 ii andra stycke
beaktas och senare t. ex. bestämmelsen i 5 kap. I S. Under målets gång kan ett
vanligt dispositivt tvistemål med växande styrka från ogrundade till styrkta
invändningar från svarandesidan att anställningsförhållande förelegat övergå
till arbetstvist. Genom den i I kap. I ii andra stycket föreslagna kumulationen
kan ett vanligt dis-positivt tvistemål komma att handläggas gemensamt med en arbetstvist
och då blir reglerna om arbetstvist gällande, 1 samband med att tingsrätten
avgör ett mäl måste tingsrätten för att kunna meddela korrekt fullföljdshänvisning
bedöma om målet rör arbetstvist eller ej. Domareförbundet hävdar med
utgångspunkt i del anförda att reglerna om gränsdragning i tingsrätt mellan arbetstvist
och vanlig dispositiv tvist bör göras mera lättillgängliga.

Utredningens
förslag till regel i 1 kap, I ii andra stycket om ge mensam handläggning av arbetstvist
mellan arbetsgivare och arbetstagare och annan tvist mellan dem, s, k. kumulation
av mäl, samt om särskiljande av sädana möter i allmänhet ingen gensaga hos
flertalet remissinstanser. Nägra av dem,Juridiska

s. 238 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 238

fakulteten
vid Stockholms universitet. AD:s ordförande och SAFm. fl,, är tveksamma till
regeln att parterna skall vara ense om kumulation eller anser att den bör utgå.
De anser att det bör ankomma på domstolen att avgöra frågan om kumulation.
Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet anför vidare att särskilt bör
uppmärksammas läget i arbetstvist vid tingsrätt när det mål, med vilket kumulation
övervägs, är en tvist som följer RB:s ordinära regler. Enligt utredningen
skall, vad man förslår, RB:s kumulalionsregler dä inle äga tillämpning,
eftersom "samma rättegångsform" inte skall användas i båda målen (RB
14:7). Så länge tvisterna handläggs vid lingsrält är dock skillnaderna i
rättegångsregler helt oväsentliga, och vad som hindrar kumulation enligt RB:s
bestämmelser synes inte kunna vara annat än att man måste beakta möjligheten av
att överklagande till AD kan komma att ske. Det stora flertalet av de tvister
som anhängiggörs vid tingsrätt avgörs dock slutligt av den domstolen, och det
är med hänsyn härtill och med hänsyn till de ändamål som uppbär RB:s kumulalionsregler
enligt fakultetens mening önskvärt att möjligheterna till förening av mål vid
tingsrätt i här avsedda fall inte inskränks sä starkt som enligt förslaget,

Svea
hovrätt päpekar att enligt RB 14:7 kan mäl inte förenas till gemensam
handläggning, om inte målen väcks vid samma, behöriga domstol samt samma rätlegångsform
är tillämplig för målen, Äv motiven till den i I kap. I ii andra stycket
upptagna kumulationsregeln framgår alt man avser att undanröja endast
sistnämnda hinder föratt förena arbetstvister och annan tvist, medan kumulationsvillkoret
alt målen skall ha väckts vid samma behöriga domstol kvarstår. Det kan sättas i
fråga om detta klart framgår av lagtexten. Lagtexten har nämligen samma
innehåll som i den föreslagna kumulationsregeln i 2 kap. I ii tredje stycket,
där avsikten är en annan, nämligen alt möjliggöra kumulation av tvister som visseriigen
omfattas av samma rätlegångsform men som skall anhängiggöras i olika instanser.
Enligt Stockholms tingsrätts mening är förevarande bestämmelse utformad så att
den, vid jämförelse med vad som sägs i 5 kap. 3 § första punkten i förslaget,
synes exklusivt reglera frågan om kumulation av tvister i aktuellt fall. Av
motiven (s. 231) framgår att kumulation också kan ske med stöd av RB 14:6 trots
att villkoren enligt I kap, I § andra stycket i förslaget ej är uppfyllda. En
hänvisning till den aktuella bestämmelsen i RB synes därför påkallad.

JK
anmärker att kumulationsregeln i 1 kap, 1 ii andra stycket öppnar möjlighet att
i en arbetstvistprocess förena mäl av vitt skilda slag. Det kan därför länkas
att AD som fullföljdsinstans efter återkallelse av del arbetsrättsliga målet
har till prövning enbart en tvist som saknar all beröring med arbetsrätt. För
att detta skall kunna undvikas är det angeläget att tingsrätterna vid sin lämplighelsbedömning
enligl I kap, I ii andra stycket iakttar restriktivitet. Eljest öppnar sig här
möjligheter för parterna att själva råda över processordningen. 1 detta
sammanhang päpekar JK att målen enligt undantagskatalogen i 2 ii inte är
möjliga att kumulera med arbetstvister.

s. 239 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 239

Däremot
kan alla andra tvister även om de har väsentligt mindre arbetsrättslig
anknytning eller helt saknar sådan kumuleras med den aktuella arbetstvisten.

En
mera kritisk inställning till den föreslagna möjligheten alt kumulera arbetstvister
med andra mäl än just arbetstvister har juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet. Regeln medför enligl fakulteten att AD kan se sig ställd inför
prövning av t. ex, skadestånd till följd av att en arbetstagare pä fritid krockat
med en av arbetsgivarens bilar, AD skulle väl själv inle förena sädanl mäl med
en arbeistvisi, om detta undanlagsvis skulle ifrågasättas. Men underrätten och
parterna kan finna det för sitt vidkommande lämpligt med hänsyn till
processekonomiska vinster. Själva arbetstvisten kan ju vara av enkel
beskaffenhet och inte fordra nämnvärd utredning, vilkel kan medföra att den
betraktas mera som ett tillägg till den andra tvisten. Att i sådant fall bryta kumulationen,
om målen fullföljs, och hänvisa det "ar-belsfrämmande" mälel till
hovrätt är omständligt, och det sistnämnda målet försenas i onödan. Vidare kan
del starkt ifrågasättas, om ADrs sammansättning är särskilt lämpad att pröva
andra sorters mäl, där flertalet ledamöter måhända saknar erfarenhet och erforderiig
kännedom om gällande rätt. Äv belänkandet framgår också, alt det ansetts
olyckligt, att åtminstone vissa arbetstvister skulle få prövas både vid de
ordinära domstolarna och vid AD, eftersom motstridig praxis då kan uppkomma.
Men samma risk för motstridig praxis uppkommer dä ju även beträffande andra
tvister än arbetstvister, om AD görs behörig även för dem. Fakulteten
avstyrker, att andra mäl än arbetstvister mä förenas enligt den föreslagna
lagen.

Vidare
anför fakulteten att, om den nya lagen omfattar även tingsrättsförfarandet men
kumulation inskränks till att avse enbart arbetstvister, behövs ingen särskild
kumulationsregel för förfarandet i tingsrätt. Där är RBrs regler tillräckliga,
bortsett från all enligt RB ingen forumregel underiättar kumulation enligt RB
14:6, Inte heller synes en sädan erfordras för AD:s del i annan mån än att man
måste göra undanlag från forumreglerna. Likaså kan för båda domstolarna komma
att erfordras, att undantag görs frän bestämmelserna i RB 10:17 iredje
stycket. Detta är dock i viss män avhängigt av forum reglernas utformning.

Med
anledning av utredningens påpekande (s. 214), att kumulationsregeln i I kap. I
ii tillika innefattar en forumregel, anför nyssnämnda fakultet att beträffande
tingsrätt synes därvid en irrationell skillnad uppkomma mellan å ena sidan kumulation
av enbart arbetstvister, där RB:s regler skall gälla, och å andra sidan kumulation
av arbeistvisi med annan tvist. Som nämnts finns nämligen i RB ingen
forumregel, som underiättar kumulation enligt RB 14:6. Här skulle stadgandet i
1 ii andra slyckel innefatta en sådan forumregel, vilket alltså innebär, att kumulation
med annan tvist skulle underlättas i större utsträckning än kumulation mellan arbetstvister.
Beträffande tingsrätt synes dessutom uttalandet överfiödigt, förutsatt alt den
av utredningen föreslagna ordningen gäller. Är domstolen redan behörig enligt

s. 240 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 240

reglerna
i 10 kap, RB eller 2 kap. 2 ii andra stycket i den föreslagna lagen, behövs
ingen särskild forumregel. Är domstolen inte behörig enligt dessa regler, kan
tre fall uppkomma. För det första kan målen givetvis inte kumuleras, om
tingsrätten enligl en exklusiv forumregel saknar behörighet alt uppta något av
målen. Det andra fallet är, att domstolens behörighet beror pä en dispositiv
forumregel. Då är emellertid RB 10:18 tillämplig. Och eftersom kumulation
enligt förslaget kräver svarandens samtycke, fär det förutsättas, att denne
inte gör foruminvändning. Det tredje fallet utgörs av den teoretiska
möjligheten, att den tänkta forumregeln väl inte skulle vara exklusiv men
indispositiv. Något skäl till en sädan konstruktion föreligger inte, dä kumulation
förutsätter svarandens samtycke.

1
fråga om särskiljande av mål anser Svea hovrätt att det är tveksamt om del bör
ske mol parts bestridande. Part kan ju vid uppläggningen och utförandel av sin
talan ha utgått från att de särskilda processuella regler t. ex, i fräga om
rättegångskostnader som den föreslagna lagen innehåller, skall gälla för
processen i dess helhet, SA V förutsätter alt särskiljande inte ovillkorligen
måste ske om någon part begär del.

Några remissinstanser tar
upp den föreslagna regeln i I kap, I ii tredje stycket om kvittning enligt
lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt. JK anser att bestämmelsen
bör ses över och hänvisar därvid till vad han anfört beträffande 2 kap. I ii
första stycket 1. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser med
utgångspunkt i de ändamål som uppbär kvitlningsinslitutet, att i arbetstvist
invändning bör få göras även om kvittning med fordran som inte härrör ur
arbetsförhållande i samma ulslräckning som kvittning är möjligt enligt
civilrätten. Liknande synpunkter anförs av juridiska fakulteten vid Stockholms
universitet som hävdar att förslaget tycks innebära ocksä att möjligheterna att
fä kviltningsinvändningar avseende någol som ligger utanför kollektivavtal
eller anställningsförhållanden beaktade blir mer inskränkta för arbetstagare
och oYganisationer än för arbetsgivare. Fakulteten anför vidare, att enligt
betänkandet skall också ostridiga anspråk i princip handläggas enligt reglerna
om arbetstvist (s. 104). Under del fortsatta lagstiftningsarbetet torde böra
uppmärksammas också de särskilda processuella problem som kan uppkomma vid
kvittning med ostridig fordran, t. ex. om olvistig arbetsrättslig fordran fir
åberopas till kvittning vid ordinär process enligt RB.

Flertalet
remissinstanser godtar i stort de avgränsningar av tillämpningsområdet för
lagstiftningen som utredningen föreslår il kap. 2 ii. På skilda punkter har
dock en del remissinstanser invändningar eller gör påpekanden. Sålunda
anmärker JK. juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och Sveriges
domareförbund att punkten 1 i nämnda paragraf är oklar och bör ges en annan avfattning.

Beträffande
undantaget för s. k. Jävsprocesser i I kap. 2 ii 2 ifrågasätter SACO och SR om
inte det tillsammans med undantaget i den närmast följande punkten
vidmakthåller den dualism mel-

s. 241 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 241

lan
olika fora som utredningen vill undvika. JK anser däremot att parallellprocesser
för att fl ett rättskraftigt avgörande i jävsprocesser knappast torde förekomma
och tillstyrker förslaget. Lagtexten bör enligl JK tydligt ange att även fall
av specialexekution enligt 76 och 77 a iiii uppbördsförordningen (1953:272)
faller utanför arbetstvistlagen.

Ärbetsrättskommittén
ifrågasätter om inte stadgandet i I kap. 2 ii I täcker också jävsprocesser.

Två
remissinstanser, AD:s ordförande och TCO. ifrågasätter om inte det bör
övervägas att föra arbelsrättsliga mäl som handläggs i jävsprocess till AD som
slutinstans. ÄD:s ordförande påpekar att viktiga rättsbildande
domstolsavgöranden på arbetsrättens område har tillkommit i bevakningsprocessen.
TCO motiverar sin ståndpunkt med att dessa mäl inle lorde innebära nägon större
arbetsbörda för AD och att de mäl som kommer att prövas lorde regelmässigt ha
principiell betydelse för arbetsmarknadens organisationer. Tillkomsten av
lönegarantilagen och behovet av snabba avgöranden i tvistemål kan vidare vara
av väsentlig social betydelse för berörda arbetstagare.

Nägra
remissinstanser anför synpunkter på undantagsregeln i I kap, 2 ii 3 angående
mål om skadestånd i anledning av brott, AD:s ordförande anser att mäl om
skadestånd i anledning av brott, vilka ofta iir utredningsmässigt
svårbemästrade, över huvud taget inte bör falla in under den arbelsrättsliga
processen. Postverket har liknande uppfattning,

Göteborgs
tingsrätt ifrågasätter om det är påkallat att låta AD avgöra praktiskt taget
samtliga skadeståndsmål mellan arbetsgivare och arbetstagare, JK konstaterar
att av regeln i 1 kap, 2 § 3 följer att i den mån sädan skadeståndstalan förs
särskilt skall mälel följa den särskilda ordning som anges i arbetstvistlagen.
Andra skador utom yrkesskador som har samband med tjänsten och för vilken
arbetsgivaren kan vara ansvarig faller sålunda under arbetstvistlagen. Detta
gäller även ansvar på grund av reglerna om arbetsgivares principalansvar. Dessa
regler kan medföra ett ganska vidsträckt ansvar för arbetsgivaren. Som exempel
kan nämnas att om en förman under utövning av arbetsledning förgriper sig på en
underordnad arbetare eller omvänt misshandlas av denne, lorde arbetsgivaren ha
att svara för skadan. Även ej strafföara förfaranden av anställda kan naturiigtvis
ådraga arbetsgivaren principalansvar och detta även för vållande genom
handlingar som ligger utanför anställds egentliga tjänsteåligganden. Det synes
JK uppenbart att en annan lösning än den som upptagils i punkt 3 måste sökas.

SAF anför i anslutning
till sin behandling av begreppet arbetstvister att . den yttre gränsen för
begreppet är något oklar och anmärker att dä del exempelvis gäller
skadeståndsanspråk på grund av brottslig handling innehåller lagtexten inte
någon uttalad begränsning till anställningsförhållandet. Lagtexten bör enligt
SAF ge uttryck för den förordade begränsningen pä säu som i och för sig kommit
till uttryck pä s. 153 där det uttalas att

16
Riksdagen 1974. I saml. Nr 77

s. 242 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 242

lagen
är tillämplig pä tvister om skadestånd i anledning av brott som begåtts i
tjänsten,

Stockholms
tingsrätt ifrågasätter om inte bestämmelsen i 1 kap, 2 ii 3 bör kompletteras
med föreskrift att lagen i visst fall blir tillämplig om ska-deståndanspräket
avskiljs enligt RB 22:5, Enligt motiven (s. 217) skall det avskilda målet överiämnas
till AD, om part yrkar det. Framställs inte sådant yrkande skall målet i
stället avvisas. Även della bör framgå direkt av lagtexten. Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet anmärker att uttalandet (s. 217), att
tingsrättens behörighet upphör om kumulation av arbetstvist med ansvarstalan
bryts och arbetstvisten rör kollektivavtal, är inte förenligt med
processlagberedningens motiv till RB 22:5. Därför bör ett undantag härifrån
införas i lagtexten.

Beträffande
det föreslagna undantaget i I kap, 2 ii 4 angående mäl om ersättning på grund
av yrkesskada, när tvisten inte rör kollektivavtal, anför AD:s ordförande alt mäl
om ersättning för yrkesskada över huvud taget inte bör falla in under den arbelsrättsliga
processen. FörStockltotms tingsrätt terdet sig vid en ytlig granskning vara
rationellt att sädana mål prövas av AD.

Utredningens
förslag i I kap. 3ii att bl.a. tvister rörande föreningsrätt inte fär hänskjutas
till avgörande av skiljemän lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
TCO anser att detsamma bör gälla mål om trakasserier av skyddsombud och mål som
rör facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, eftersom dessa mäl är så
lika föreningsrältsmålen. Vidare kan i många fall föreligga både en
föreningsrättskränkning och ett mål av nyssnämnda art. Dessa mål bör då
handläggas vid samma forum,

AD:s
ordförande och 5".4Fanseratt regeln i överensstämmelse med gällande rätt
bör begränsas till att gälla avtal rörande framtida tvist,

4
Gränsdragningen mellan arbetsdomstolens och tingsrätternas behörighet

I fräga
om gränsdragningen mellan ÄD:s och tingsrätternas behörighet godtar huvuddelen
av remissinstanserna i allt väsentligt de av utredningen angivna principerna
och föreslagna forumregler. Flera remissinstanser, bl. a. DON. AD:s ordförande.
Stockholms Ungsrätt. Göteborgs tingsrätt och Sveriges domareförbund, framhåller
dock att reglerna är komplicerade och svära att tolka, äD:s ordförande anser det dock inte troligt att de praktiska
olägenheterna härav blir framträdande. JK delar utredningens bedömning att mål
som kan antas ha ett särskilt intresse frän organisationsmässig synpunkt bör
handläggas av AD som exklusiv instans. Att reglerna i övrigt bör utgå från ett
mål om kollektivavtal skall - liksom f n, - avgöras av AD som exklusiv instans
är givet. Detsamma gäller tvistefrågor som härflyter ur ett kollektivavtal.
Utredningen har emellertid föreslagit att alla tvistefrågor som uppkommer i kollektivavtalsreglerade
förhållanden skall handläggas

s. 243 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 243

i
samma ordning, alltså även om tvisten inte rör någon fräga som är reglerad i
kollektivavtal. JK ställer sig tveksam till den föreslagna avgränsningen mot bakgrund
av den principiella motiveringen för AD:s exklusiva kompetens. Det innebär att
så fort någon, om än aldrig så liten delfråga, t, ex. om sjukvårdsförmåner i
ett anställningsförhållande är kollektivavtalsreglerad är AD enda behöriga
instans. Enligt JK:s mening bör som krav uppställas att
kollektivavtalsregleringen gäller någon väsentlig fräga i anställningsförhållandet.
Eftersom ett generellt väsentlighetsrekvisit i och för sig ej bör användas i en
forumregel bör i stället krävas att nägot väsentligt moment, exempelvis lönen,
är kollektivavtalsreglerat,

Svea
hovrätt anmärker att utredningen inte lyckats förverkliga önskemålet att
upphäva den nuvarande dualismen som medför att olika tvistefrågor om ett och
samma anställningsförhållande kan vara hänvisade till olika domstolar.
Hovrätten anser att ett krav på att fullständigt upphäva den processuella
dualismen knappast kan tillgodoses utan en alltför kraftig brytning med
hittills gällande principer för regleringen av kompetensfördelningen mellan AD
och tingsrätt. Det skulle bl.a, förutsätta, att tingsrätt gavs behörighet att
bedöma tvister rörande föreningsrättskränkning, vilket är vare sig lämpligt
eller påkallat. Olägenheterna av den processuella dualismen synes inte heller,
kvantitativt sett, böra överdrivas, I vissa fall är ölägenheterna emellertid
av en sädan art, att de enligt hovrättens mening knappast kan godtas. Hovrätten
åsyftar det fall, att en arbetsgivare gentemot en arbetstagare som tillhör
organisation som varken slutit eller brukar sluta kollektivavtal med
arbetsgivaren eller dennes organisation, har åsidosatt bestämmelserna i lagen
om anställningsskydd, de särskilda lagarna om uppsägningsförbud i vissa fall saml
lagen om rätt till ledighet och lön vid dellagande i svenskundervisning för
invandrare. Har arbetsgivaren exempelvis sagt upp arbetstagaren samt såväl
denne som hans organisation vill utkräva skadestånd av arbetsgivaren under
åberopande av att uppsägningen står i strid mot någon av nämnda lagar, innebär
utredningens förslag att arbetstagaren skall vända sig till tingsrätt medan
organisationen skall vända sig till AD. Utredningen har tänkt sig att den nu
berörda situationen skall kunna undvikas genom kumulationsregeln i 2 kap. I S
tredje stycket. För att kumulation av arbetstvister skall få ske med stöd av
detta stadgande krävs dock, all parterna är ense härom. Skälen för gemensam
handläggning kan emellertid vara sä starka, att kravet pä parternas samtycke
inte synes böra upprätthållas. Alternativa lösningar synes vara att antingen
låta behörigheten alt handlägga mäl enligt nämnda lagar bero av om
arbetstagaren är organiserad eller inte, eller att hänvisa även organisationen
att väcka sin lalan vid tingsrätt såsom första domstol. Också
arbetsrättskommittén ifrågasätter om regeln i 2 kap I ii tredje stycket är
tillräcklig för att undanröja olägenheter av de föreslagna forumreglerna.

Utredningens
förslag att t a 1 a n av organiserad arbetstagare som inte stöds av sin
organisation skall liksom f n. få väckas i AD godtas av så gott som alla
remissinstanser. Avvikande uppfattning anförs

s. 244 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974r77 244

av
bl, a, hovrätten över Skåne och Blekinge, AD:s ordförande. SAF och Göteborgs
tingsrätt. Hovrätten anför att som skäl för förslaget anges bl, a, värdet av
att de kollektivavtalsslutande organisationernas medlemmar i dessa fall inte
likställs med oorganiserade. Hovrätten finner uttalandel svårbegripligt. Värdet
i alt vara organiserad framför att inte vara det lorde till stor del ligga i
att man i förekommande fall kan få hjälp av sin organisation. Om denna, såsom
förutsätts i de avsedda fallen, undandrar sig alt tala på medlemmens vägnar,
är det svårt att förstå att han skulle ha någon fördel framför den
oorganiserade av att kunna föra sin talan direkt i AD. Del kan dä snarare antas
alt han inle anser del tilltalande alt finna "Organisations--Sveriges
toppar" vid domarbordet utan kan ha större förtroende för hemortens
tingsrätt. Frän kostnadssynpunkt är det i varje fall en fördel att kunna föra talan
i hemorten. Utredningens synpunkt att det särskilt i kollektivavtalstvister
inte är lämpligt att den rättsliga prövningen utförs av nägon annan än AD kan
inte tillmätas någon avgörande vikt, 1 stor ulslräckning måste också andra
domstolar kunna tolka och pröva kollektivavtal och det kan inte vara avgörande
om tvisten gäller kollektivavtalet eller om delta endast indirekt har betydelse
i målet. 1 båda fallen måsle rättskipningen vara tillfredsställande. ADrs
uppgift är inte att samla på sig alla mål av ett visst slag utan att göra
vägledande principuttalanden. Del finns ingen anledning att räkna med att
organisationen kommeratl undandra sig att föra medlemmens talan annat än då den
finner denna vara riskfri från prejudikatsynpunkt. Genom den i 5 kap. 1 ii
angivna underrättelseskyldigheten säkerställs organisationens möjligheter att
ingripa, AD:s ordförande päpekar all ifrågavarande målkalegori är
förhållandevis stor och den kommer, såsom utredningen anför, sannolikt alt
växa. Dessa mål är sällan sådana att en behandling vid AD i forsla instans ter
sig motiverad. Tillåts medlemmen alt föra sin talan vid tingsrätt och hovrätt
samt i förekommande fall vid AD som prejudikatinstans, erbjuds han onekligen
ett tvisteförfarande som fyller högt ställda krav pä rättssäkerhet. I första
hand föreslår AD:s ordförande därför att talan vid AD skall fä föras endast av kolleklivavtalspart.
Skulle detta alternativ inte godtas, bör frågan, om mål-tillströmningen till AD
blir alltför kraftig, kunna tas upp till prövning på nytt, SAF anser att frågan
inte är tillräckligt utredd och att något bärande skäl för den föreslagna
ordningen inte har framförts, Göteborgs tingsrätt delar inte uppfattningen att
medlemskap i en organisation bör påverka forumfrågan. Om en sådan gräns bör
finnas bör det klart framgå av lagtexten, något som nu knappast är fallet.

Utredningens
förslag i 2 kap. I ii första stycket I att AD skall vara exklusiv instans också
i tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare vilkas anställningsförhållande
brukar regleras av kollektivavtal accepteras av flertalet remissinstanser, Nägra
remissinstanser finner att regeln är alltför vagt formulerad och alt den
behöver förtydligas för att inte leda till missförstånd.

s. 245 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 245

SAF
päpekar att den t. ex, täcker det fall att en dittills avtalsbunden arbetstagare
övergått till anställning hos en icke kollektivavlalsbunden arbetsgivare. Svea
hovrätt anför att man har anledning att fråga sig, om det för AD:s behörighet
är tillräckligt att parterna exempelvis sedan ett kollektivavtal om löne-
och andra anställningsvillkor utlöpt är sinsemellan bundna av elt huvudavtal,
ett kollektivavtal angående företagshälsovård eller liknande.

JK
framhåller att svårtolkade forumregler medför osäkerhet för parter och
domstolar och kan också betyda avsevärd lid innan mäl kan börja handläggas i
sak. En forumregel av den innebörd som här föreslås kan fordra särskild
prövning av behörighetsfrågan eventuellt vid särskilt sammanträde som sägs i RB
42:13 eller vid sådan huvudförhandling som avses i RB 42:20 första stycket.
Avvisas efler en sådan prövning den instämda lalan, är del naturligtvis inte
uteslutet att en lika tidsödande handläggning av forumfrågan kan behövas i den
instans till vilken målet överlämnats. Enligt JKrs mening måsle regeln i 2 kap.
I ii ses över. Därvid lorde man, för att kunna tillgodose del i och för sig
rimliga önskemålet att även tvister vid vissa avtalslösa tillstånd kan prövas
exklusivt av AD, behöva införa nägon kompletteringsregel av innebörd att
organisationerna kan under någon tid sex månader eller ett är sedan
föregående avtal löpt ut anhängiggöra talan i AD i vissa bestämda frågor, t,
ex. de frågor i vilka tidigare förelegat avtal. Genom en sådan reglering klargörs
också att exempelvis fall där förhållandet mellan parterna aldrig varit kollektivavtalsreglerat
trots att detta är brukligt i branschen inte omfattas av paragrafen.

Juridiska
fakulteterna vid Stockholms och Uppsala universitet anser att arbetstvister
som nu sagts skall prövas av tingsrätt som första instans.

Stockholms
tingsrätt, Luleå Ungsrätt, SAF och Sveriges domareförbund päpekar att den
föreslagna regeln 12 kap. I ii första stycket 2 av lagförslaget leder till att
likställigheten mellan organiserade och oorganiserade arbetstagare endast
gäller turordningsfrågan. De anser att del är naturiigt att AD lår som enda
instans pröva också frågan om arbetstagaren har företrädesrätt till ny
anställning.

Arbetsrättskommittén
anför att såsom utredningen har framhållit (s, 105) kan behov uppkomma av en
särskild regel om gemensamt forum för alla tvister rörande stridsåtgärder.
Kommittén delar emellertid uppfattningen, att lösningen av denna fräga bör
anstå till dess kommittén slutfört sitt arbete.

Den
av utredningen föreslagna regeln i 2 kap. I ii andra stycket om kumulation i AD
godlas i allmänhet av remissinstanserna. AD.s ordförande, arbetsrättskommittén
och SAF anser dock att regeln att parterna skall vara ense skall utgå, SA V
anser att AD fritt skall pröva frågan om mål skall särskiljas.

Några
remissinstanser anför synpunkter på eller förslag till ändringar av de
föreslagna reglerna i 2 kap, 5 och 6 iiii. Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt
och Sveriges domareförbund anser au regeln i 2 kap. 5 ii bör

s. 246 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 246

förtydligas
eller överarbetas, Stockholms tingsrätt förordaratt tingsrätt fattar formellt
beslut i forumfrågan och förelägger pari att inom viss tid yrka all målet skall
överiämnas till AD, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anför att 2
kap. 5 ii behandlar bl. a. den situationen, att tingsrätt funnit sig behörig
uppta arbetstvist och alt part fullföljt talan särskilt mot delta beslut samt
all AD funnit tingsrätten obehörig och sig själv behörig. Då skall enligt
lagtexten målet pä yrkande av part "företagas till handläggning" i
AD. Uttryckssättet förefaller något missvisande. Man kan föriedas att tro, att
det rör sig om handläggning i sak. Men först måste konstaleras, om de särskilda
processfömtsätlningarna för rättegång i AD är uppfyllda. Del borde gå all hitta
ett bättre uttryck, t.ex. "anses anhängigt".

Beträffande
2 kap. 6 § tredje stycket anför juridiska fakulteten vid Uppsala universitet
att i RB finns en motsvarighet i I0r20 andra stycket. I och för sig kan man
ifrågasätta, om rättsmedlet är all jämställa med resning eller besvär över
domvilla. Det senare ligger nära till hands, eftersom nägon domstol tydligen
brutit mot en regel i RB. 1 sä fall synes lagförslagels ståndpunkt ha goda
skäl för sig. Men den omständigheten, att ansökan enligl RB skall göras hos HD
och inle är beroende av frist, talar för att rättsmedlet är att jämställa med
resning. Vid sådant förhållande synes avgörandet även i arbetstvister böra
förbehållas HD. Något nämnvärt infiytande pä praxis i arbetstvister kan detta
inte fä, då frågan inle rör ADrs egen kompetens. Fakulteten föreslår därför,
att ifrågavarande stycke utgär. SFO förordar följande förtydligande av
inledningen till detta slycke: "Har skilda domstolar genom beslut som
vunnit laga kraft funnit sig (alternativt förklarat sig) obehöriga, etc."

5
Arbetsdomstolens organisation och sammansättning

Förslaget
att AD skall byggas ut och att antalet ledamöter skall fördubblas men att AD
inte skall indelas i två avdelningar accepteras av så gott som samtliga
remissinstanser. LO anser det förvånansvärt att utredningen intar en sä blygsam
attityd till frågan om AD:s arbetsbörda. Det är organisationens uppfattning,
att AD redan i dag är starkt överansträngd. Målanhopningen är stor och
resurserna små. Den budget som AD i dag har all röra sig med måste betrakias
som kraftigt understigande domstolens behov. Det är ingen ovanlig företeelse,
att handläggningen av ett mäl från talans väckande till dess dom är avkunnad
uppgår till ett halvt år, ett förhällande som måste betraktas som ytterst
otillfredsställande. LO anser att man har all anledning förvänta sig en
betydande ökning av det antal mål som i framliden kommer att handläggas av AD,
dels genom den av utredningen nu föreslagna utökningen av AD:s behörighet, dels
genom den lagstiftning som är att förvänta frän arbetsrättskommittén, dels ock
de tvister som genom lagändringen av den I januari 1974 kommer att tillföras
frän den offentliga sektorn, LO förutsätter därför att de resurser som sålunda kommeratl
krävas

s. 247 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 247

för
att domstolen skall kunna fungera rationellt ställs till dess förfogande. LO
och AD:s ordförande stryker under att AD inte bör indelas i två avdelningar,

Svea
hovrätt anför att frågan om AD:s framtida organisation och dess sammansättning
äger samband med bl, a, den av hovrätten i det föregående berörda frågan om AD:s
plats i instansordningen. 1 vad mån det totala antalet ledamöter och ersättare
i AD behöver utökas torde därför fä prövas i del större sammanhanget.

1 fråga om ämbetsmannaledamöterna
godtar remissinstanserna förslaget att antalet ordförande i AD utökas till två
och att antalet vice ordförande utökas till tvä, varav den ene skall ha
heltidstjänst. Avvikande uppfattning härifrån anmäls av AD:s ordförande som
anför, alt antalet ordförande och vice ordförande bör anpassas med
utgångspunkt i att domstolen häller huvudförhandling under tvä dagar i veckan.
Vidare bör beaktas all domstolens ordförande kommer att belastas mera än
tidigare med sädan handläggning som inte äger rum inför fullsutten domstol, t.
ex, förhandling i mål där interimistiskt beslut begärts och pä mäl där
tillståndsprövning skall äga rum. Med nu angiven utgångspunkt torde det
knappast vara tillräckligt att två ledamöter tjänstgör som ordförande.
Utredningen gör samma bedömning men föreslår att ordförandena bereds lättnad i
arbetsbördan genom att vice ordförande inträder i ordförandes ställe. En sädan
ordning kan ifrågasättas av fiera skäl. Uppgiften att mera regelbundet som
ordförande leda förberedelsesammanlräden och huvudförhandlingar vid AD samt att
med bistånd av domstolens rättsbildade sekreterare utarbeta domar i målen bör
enligt AD:s ordförandes mening vila pä befattningshavare som innehar
ordförandeställning vid domstolen. För domstolens auktoritet i det enskilda
målet är sådan ordning att föredra. Det är riktigt som utredningen anför att
domstolens vice ordförande särskilt på senare tid har haft en tung arbetsbörda.
Detta problem kan lösas på annat sätl. Det kan vara anledning att överväga att
tillskapa ytterligare en vice ordförandetjänst utöver vad utredningen tänkt
sig. Tjänstgöringsskyldigheten för varje vice ordförande skulle därigenom kunna
begränsas nägot. Om det nuvarande systemet behålls med vice ordförande som
upprätthåller uppdraget i AD vid sidan av andra arbetsuppgifter bevaras en
ordning som har varit betydelsefull för domstolen. Genom juristerfarenhet från
andra verksamhetsområden har vice ordföranden ofta kunnat tillföra domstolen
betydelsefulla synpunkter. I stället för den av utredningen föreslagna
ordningen med heltidsanställd vice ordförande bör enligt AD:s ordför"andes
mening följande ordning övervägas. Antalet ordförande i domstolen bestäms till
högst tre och antalet vice ordförande till likaledes högst tre. Vice
ordförandena har uppdraget i domstolen som uppgift vid sidan om annan syssla.
Någon av vice ordförandena utses med beaktande av att han skall kunna
tillfälligtvis under högst en eller annan månad per är tjänstgöra som
ordförande, I inledningsskedet är det med säkerhet inte nödvändigt att
tillsätta mer än tvä ordförande. ÄD:s

s. 248 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 248

ordförande
tillstyrker i övrigt den föreslagna arbetsfördelningen mellan ordförandena i
domstolen.

LO
förordar med utgångspunkt i sitt ställningstagande all båda vice ord-förandetjänslerna
inrättas som heltidstjänster.

Förslaget att innehavarna
av tjänsterna som ordförande skall ha ordinarie domartjänst i annan domstol
behandlas av högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter, JK. Svea hovrätt,
Stockholms tingsrätt, DON, 1972 års domarutredning. SACO och SR, vilka med
undantag av SACO och SR avstyrker förslaget. Högsta domstolens ledamöter
konstaterar att förslaget bl. a, förutsätter att i anslutning till denna
reglering vidtas sädana ändringar i författningarna om högsta domstolens och
regeringsrättens organisation och verksamhet att det blir möjligt även för
ledamöter i dessa domstolar alt, utan att entledigas från sitt ämbete, mottaga
förordnande som ordförande i AD, Förslaget att ordförande i AD skall inneha
annat ordinarie domarämbele syftar till att ordföranden erhåller en fast och
oberoende ställning. Trygghet i själva befallningen som ordförande i AD
tillgodoses emellertid inte genom en sådan regel. Härför fordras att
ordföranden görs till ordinarie innehavare av Just denna sin befattning.
Förslaget i denna del är därför av endast begränsat värde. Mot dess genomförande
möter å andra sidan i vad frågan angår högsta domstolens ledamöter betänkligheter
av såväl principiell som praktisk art. Såsom påpekas i betänkandet föreligger f
n, hinder mot att ledamöter i högsta domstolen eller regeringsrätten förordnas
till ordförande i AD i 34 ii regeringsformen, enligt vilken sädan ledamot inte
får inneha eller utöva annat ämbete. Någon motsvarighet till denna beslämmelse
upptas visserligen inte i det såsom vilande antagna förslaget till ny
regeringsform, men därmed är inte avsett annat än att bestämmelse med angiven
innebörd i vart fall inle behöver åtnjuta grundlagsskydd. 1 propositionen med
förslag till bl, a. ny regeringsform uttalade sålunda föredragande statsrådet
pä tal om bestämmelsen i 34 ii nuvarande regeringsform endast, att en sådan
bestämmelse enligt hans mening inte var av beskaffenhet att böra tas upp i
grundlag (prop. s, 380). Avstånd togs alltså inle från den tanke som uppbär det
av ålder gällande förbudet i 34 ii eller att ledamöter i de högsta dömande
instanserna skall uppehålla den tjänst till vilken de utsetts och att som följd
härav vikarier ej skall kunna förordnas, I anslutning härtill må nämnas, att 11
kap, I ii förslaget till regeringsform upptar föreskriften att i högsta
domstolen och regerings-rätlen endast den fir tjänstgöra såsom ledamot som har
utsetts till ordinarie domare i domstolen.

Enligt högsta domstolens
ledamöters mening äger skälen för det nyssnämnda förbudet alltjämt giltighet.
Det är inte en önskvärd utveckling, om justitieråd och regeringsråd skulle
komma att tjänstgöra i annan befattning och alt som följd härav antalet sådana
domare skulle öka, och en eftergift i fråga om ordförandeposterna i AD skulle
kunna tas till intäkt för en motsvarande reglering även i andra sammanhang. För
högsta dom-

s. 249 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 249

stolens
vidkommande kan del tilltänkta ordningen medföra nackdelar även av praktisk
art. Ordningen innebär ju, alt när tiden för förordnande som ordförande i AD utgär
för ledamot av högsta domstolen, denne automatiskt återgår till den dömande
verksamheten i domstolen. Tas inte samtidigi annan ledamot i anspråk för sådant
förordnande, kan antalet ledamöter under någon tid bli större än som fordras
för arbetet i domstolen och lagrådet. Om mana andra sidan, föratt undvika en
sådan följd, vid vakans i domstolen på grund av ledamots avgång eller
tillträde av post som ordförande i AD underiäler alt utse ny ledamot i
avvaktan pä all ledamot med placering i AD återgår till högsta domstolen, blir
konsekvensen ändå allvarligare i det att domstolens arbetskapacitet minskar.
Den föreslagna ordningen kan allLså komma att motverka en jämn rekrytering av
högsta domstolen.

Ordförandena
i AD har hittills i många fall hämtats bland ledamöterna i högsta domstolen
och, helt naturiigt, då ofta bland dem som tidigare tjänstgjort i anna
befattning i AD. 1 den mån så blir fallet även i fortsättningen, kan det, med
två ordförandeposter och korta förordnandetider, bli ett flertal ledamöter i
högsta domstolen som tas i anspråk för tjänstgöring i AD under längre eller
kortare tid. Med en sådan utveckling är det risk för att vid utnämning av nya
ledamöter alltför stoihänsyn tas till vederbörandes lämplighet och villighet
för uppdrag som ordförande i AD. Detta kan leda till att högsta domstolen
inte får den allsidiga sammansättning som det är angeläget att den har.

Regeringsrättens
ledamöter anför gentemot utredningen att anledningen till att ordinarie domarbefattningar
i AD inte inrättades vid domstolens tillkomst var, såvitt förarbetena Ull LAD
ger vid handen, inte att ge arbetsmarknadsparterna inflytande i fräga om
varaktigheten av de enskilda ämbetsmannaledamöternas tjänstgöringstid i
domstolen. Tvärtom betonades angelägenheten av att ordföranden fick en fast
och oberoende ställning. Regeringsrättens ledamöter hänvisar till vad som
anfördes i prop, 1928:39 (s. 152 och 24l)och2LU 1928:36 (s. 26) samt slår
därefter fast att anledningen till att ordföranden inte fick ordinarie
ställning synes närmast ha varit att domstolen i viss män hade försökskaraktär.
Numera och inte minst med den utökade behörighet för domstolen som förslaget
innefattar borde hinder inte möta att göra befattningarna som ordförande till
ordinarie domartjänster. Utredningen har ocksä ansett att anställningstrygghet
och självständig ställning för dessa befattningshavare bör tillgodoses på
motsvarande sätt som i andra domstolar. Det är överraskande att detta anses
kunna ske genom att dessa befattningshavare får ställning som ordinarie domare
i annan domstol än den i vilken de tjänstgör.

Regeringsrättens
ledamöter anför vidare att till stöd för förslaget att ordförande i AD skall
förordnas för viss tid åberopas som nämnt ett uttalande i prop. 1973:90, enligt
vilket AD arbetar under sä speciella förhållanden all en sådan ordning är
motiverad. Vilka dessa speciella förhållanden är antyds inte. Möjligen avses
det tidigare behandlade motivet att ämbetsman-

s. 250 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 250

naledamöterna
under sin tjänstgöring måste har arbetsmarknadsorganisationernas förtroende.
Vid tillsättningen av ordförande kan, bland annat, beaktas att befattningen
tillsätts med sädan innehavare. Det synes däremot betänkligt att fortsatt
tjänstgöring i AD för ledamoten av domstolen, som utses utan förslag av
arbetsmarknadsorganisation, skall bli beroende av inställningen till honom hos
dessa organisationer, 1 fräga om ledamötema i högsta domstolen och
regeringsrätten har hittills förelegat formell möjlighet för riksdagen alt
genom den s. k. opinionsnämnden skilja dem frän tjänsten. Denna möjlighet har
uteslutits i den nya grundlagen enär den, såsom saken uttrycktes av författningsulredningen,
ansetts inte stå i överensstämmelse med domstolarnas självständighet (prop,
1973:90 s. 437). Lika litet förenligt med sädan självständighet är att frågan
om fortsatt tjänstgöring i en domstol skall kunna påverkas av organisationer,
vilka själva uppträder som parter vid domstolen. 1 sammanhanget bör beaktas,
alt AD enligl del föreliggande förslagel kommer alt överta rätlskipningsuppgifter
som hitintills ankommil pä de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna.
Parter som valt att stå utanför de stora organisationerna och som stundom står
i skarp motsatsställning till dem kan bli hänvisade att söka sin rätt vid ett
forum där dessa organisationer är företrädda men inga andra. Inte minst av
hänsyn till parter som här avses bör ordföranden i domstolen tillförsäkras en sädan
ställning att han ej kommer i beroende av de organisationer som är representerade
i domstolen.

Slutligen
anför regeringsrättens ledamöter att ett genomförande av utredningens förslag
medför konsekvenser för högsta domstolen och regeringsrätten. Regeringsrättens
ledamöter anför därvid i huvudsak samma synpunkter som högsta domstolens
ledamöter,

JK
och Svea hovrätt anser att de skäl som utredningen har anfört för sitt förslag
i förevarande del inte är bärande. Enligt JK:s mening är förslaget inte
acceptabelt vare sig från högsta domstolens och regeringsrättens synpunkt
eller frän mera allmänna synpunkter. Det är dessutom helt överflödigt. Ingen
ordförande i AD har hittills skilts från sitt förordnande pä grund av mistal
förtroende och ingenting talar för att sådant kommer att inträffa i framtiden.
Detta är emellertid inte avgörande. Även om en sädan oförmodad händelse skulle
inträffa kan med visshet förutsägas all arbetsgivaren bereder vederbörande en
frän skilda synpunkter godtagbar placering. Anställningstryggheten kan alltså
omöjligen åberopas som ett argument för utredningens förslag. Den föreslagna
ordningen är uppenbarligen inte nödvändig för att markera AD:s ställning. Inte
heller kan titelfrågan motivera en lösning i enlighet med utredningens förslag.
Ingenting hindrar att domare i AD i den föreslagna lagen eller i instruktion
tilläggs lämpliga titlar. JK kan inte heller finna att allmänna principer orn
domares anställningsform kan åberopas. Ett genomförande av förslaget kan
dessutom leda till att krav pä en motsvarande lösning framställs även från
andra häll, t. ex. frän marknadsdomstolen.

s. 251 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 251

De
båda högsta domstolarna har hittills intagit en särställning pä del sättet att
de bestått uteslutande av ordinarie domare. Enligt JK:s mening bör justitieråd
och regeringsråd visseriigen kunna beviljas tjänstledigt, exempelvis för att
snabbi kunna utföra ett utredningsuppdrag, men även i fortsättningen bör den
principen gälla att vikarie inte kan förordnas. Om den av utredningen
föreslagna ordningen genomförs kan det befaras att denna princip inte längre
kan uppehållas. De nu anförda synpunkterna äger bara delvis tillämpning på
domartjänster i andra domstolar än högsta domstolen och regeringsrätten.
Eftersom överstatföring av den som innehar arvodestjänst i AD inte torde vara
möjlig innebär utredningens förslag emellertid även i dessa fall nackdelar, bl,
a, med långa kedjor av vikariat,

DON
och 1972 års domarutredning päpekar att genom en överstatföring av justitie-
eller regeringsråd som blir ordförande i AD skulle man visserligen kunna undgå
att öka antalet tjänster på stat för justitie- eller regeringsråd. Därmed
försvinner emellertid inle svårigheterna. Inleds en sådan praxis, uppkommer en
betydande risk för att antalet överstatförda justitie- eller regeringsråd efter
hand blir avsevärt, AD kan få behov av fler ordförande. Del kan krävas att vice
ordförandena rekryteras på samma sätt. Domarutredningen framhåller också att
förslaget strider mot vad domarutredningen kommer att föreslå, nämligen att
ordinarie domartjänster i princip skall uppehållas av den ordinarie
innehavaren av tjänsten och att regler skall införas som i hög grad begränsar
möjligheterna till tjänstledighet utom domstolsväsendet.

Juridiska
fakulieten vid Stockholms universitet vänder sig mot kravet i 3 kap. 2 ii
första stycket att ordförande i AD "skall" ha ordinarie domarljänsl i
annan domstol. Fakulteten ifrågasätter lämpligheten av att detta krav är
ovillkorligt. Därigenom avskärs möjligheten att till befattningen utse, t. ex.
en framstående rättsvelenskapsman som har domarerfarenhet.

1
fråga om parisrepresentationen hos AD anför en minoritet inom Svenska
kommunförbundets styrelse. KFO och SAC att även andra organisationer än de som
nu är företrädda i AD skall få bli representerade i domstolen. Sålunda anser
minoriteten inom Svenska kommunförbundets styrelse att i mål som berör den egna
organisationen skall samtliga pä arbetsmarknaden för'ekomniande fackliga
huvudorganisationer ha rätt att vara företrädda i .\D. Det torde inte kunna
hävdas att SACO men inte t. ex. SAC har behov av representation, dä domstolen
behandlar mål som rör den egna organisationen. KFO anser att utrymme bör finnas
för en representation frän den kooperativa sektorn. Även SAC begär att fa bli
representerad i domstolen när mål som rör syndikalistiskt organiserade arbetare
behandlas, AD:s ordförande anser däremot alt det är lika angeläget som någonsin
att de stora organisationerna - på arbetstagarsidan torde hit få räknas LO, TCO
och SACO - är representerade i AD,

När
det gäller pa rts represen t a t i one n i det enskilda må-1 et. tar SAF. LO. SFO
och juridiska jakidteien vid Uppsala universitet klart

s. 252 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 252

ställning
för alternativ 1 i utredningens betänkande. Svea hovrätt ansluter sig till
alternativ I med den reservationen att del inle borde vara omöjligt alt inom
ramen för ledamotsantalet sju tillgodose olika berättigade önskemål, .4D:s
ordförande förordar friare regler för domstolens sammansättning i del enskilda
målet samtidigt som nuvarande sammansättning bibehålls. En lösning i samma
riktning föresläs av en majoritet inom Svenska kommunförbundets styrelse.

Alternativ
2 tillstyrks av TCO, SACO, SR och Lärarnas riksförbund samt av JK, Luleå
tingsrätt, SA V. postverket, minoriteten inom Svenska kommunförbundets
styrelse. Landstingsförbundet och KFO.

Juridiska
fakulteten vid Stockholms universitet och SJ avvisar båda alternativen och
förordar i stället någon av de lösningar som utredningen redovisat på s. 117 i
betänkandet. 1 andra hand tillstyrker fakulteten alternativ 1. Godlas inte en
ökning från sju till nio ledamöter förordar ocksä SAV den lösning som anges pä s.
117 i betänkandet och som innebär att AD skulle bestå av tre ämbetsmannaledamöter
samt en representant för SAF, en för de offentliga arbetsgivarna, en för LO och
en för TCO.

Ett
tiotal remissinstanser, bl.a, arbetsrättskommittén och Sveriges domareförbund,
tar inte ställning i frågan om partsrepresentationen.

Bland
de remissinstanser som förordar alternativ 1 anför LO alt LO:s främsta
anmärkning mot alternativ 2 är den otymplighet som en sådan lösning skulle
innebära i själva handläggningen. Denna skulle ovillkoriigen komma att ta lång
tid, både med hänsyn till de administrativa rutinernas omfattning och
svårigheten att fl till stånd huvudförhandlingar med fullt antal ledamöter.
Utökningen av AD har pä bl. a, sådana grunder av AD:s dåvarande ordförande
avstyrkts såväl 1947 som 1965. Men även ytterligare skäl talar emot en utökning
av domstolen på sätl alternativ 2 innebär. Vid betraktandet av det antal mål
som avgjorts i AD under tiden 19661973 kommer tre gånger sä många frän LO-SAF-omrädet
som frän tjänstemannasidan. Ännu större är differensen om man enbart häller
sig till den privata sektorn. Om den representation som alternativ 2 innebär
skulle genomföras leder det till en absolut överrepresentation i domstolen för
den organisation, som f n. har särskilda ledamöter där. Att någon anmärkningsvärd
förskjutning i mältypen skulle vara att förvänta visar utvecklingen inga tecken
pä. Nämnas kan i detta sammanhang att av de mänga mål angående tillämpningen av
den s, k. äldrelagen endast ett fätal varit ijänstemannamäl. Inte minst bör
uppmärksamhet vidare riktas mot hur domförhetsreglerna i de olika alternativen
utformats. Enligt alternativ I är domstolen domför med fyra ledamöter plus
ordföranden även om den sammansättningen ej kommer att bli regel medan
sammansättningen, enligt alternativ 2 i huvudförhandling alltid skall påbörjas
med nio ledamöter i normalfallet, med en undantagsregel för förfall under
huvudförhandlingen. Nägra förslag till lösning av domförheten i andra fall ges inle
i motiven till alternativ 2 och del torde ocksä vara svårt att hitta lämpliga
sådana

s. 253 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 253

regler.
Den kontinuitet som de som står bakom alternativ 2 i förslagel understryker
vikten av torde till fullo upprätthållas genom den sammansättning som
alternativ 1 innebär. Till sist förtjänar påpekas att inom LO-kollektivet
numera finns ca 175 000 tjänstemän varigenom domstolen även av LO-representanter
kan inhämta erfarenhet frän tjänslemannaomrädet,

AD:s
ordförande betonar att de administrativa besvär som alllid föreligger när elt
beslutande organ består av många ledamöter ökar väsentligt ju fler ledamöter
som skall delta. Redan med domstolens nuvarande sammansättning föreligger
betydande svårigheter att samla erforderligt antal ledamöter. En utökning av ledamotsanlalel
skulle allvarligt försvåra dessa problem. En utökning av antalet organisalionsledamöler
begränsar möjligheterna att kunna behandla ett ökande antal mål i AD ulan att
domstolens hittillsvarande karaktär går förlorad. AD:s ordförande ställer sig
av administrativa skäl tveksam till alternativ 2. Han anser dock inle att den
nuvarande ordningen är i alla avseenden tillfredsställande.

AD:s
ordförande betonar på samma sätt som utredningen alt arbetsgivar-och arbetstagariedamöterna
deltar i den dömande verksamheten av två skäl, nämligen för att dels bereda
domstolen sakkunskap om avtalsförhållanden och synsättet pä arbetsmarknaden i arbelsrättsliga
frågor i allmänhet, dels förankra domstolens verksamhet hos de stora
organisationerna på arbetsmarknaden. Enligt AD:s ordförande pekar den
utveckling som har skelt på arbetsmarknaden sedan AD kom till mot alt det
numera finns väsentligt mindre anledning än tidigare att lägga avgörande vikt
vid om de organisalionsledamöler på arbetstagarsidan som deltar i avgörandet
av visst mål är utsedda pä förslag av den ena eller den andra
arbetstagarorganisationen. Med nägot friare regler för AD:s sammansättning i
det enskilda målet skulle förslagsvis i lagen inte behöva ges andra regler i fräga
om organisationsledamöterna än att domstolen alllid skall ha lika antal
ledamöter frän arbetsgivar- och arbetstagarsidorna. Måhända bör därutöver
anges i lagen att i mål från LO-omrädet alltid skall ingå minst en ledamot som
är utsedd pä förslag av LO och i mäl frän tjänstemannaområdet utanför LO minst
en tjänstemannaledamot. Motsvarande regler skulle kunna införas i fräga om arbetsgivarledamölerna
i domstolen. Det skulle därutöver ankomma på AD själv att i arbetsordning
eventuellt mot bakgrunden av uttalanden i lagmotiven - dra upp närmare
riktlinjer för hur domstolen skall sammansättas.

Majoriteten
inom Svenska kommunförbundets styrelse anser att såväl alternativ 1 som
alternativ 2 är välgrundat och tjänligt som underiag för lagstiftning. Ett
viktigt skäl mot alternativ 2 är emellertid riskerna för att AD:s
verksamhetsformer och administrativa förfarande betungas. Enligt styrelsemajoritetens
mening talar dock ocksä starka skäl för den utökning av antalet ledamöter som
alternativ 2 innebär. Åtminstone för avgörandet av allmänna mäl av principiell
betydelse borde en utökning vara till fördel. Styrelsemajoriteten finner det
önskvärt att man noga prövar möjligheterna

s. 254 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 254

att
ta till vara de fördelar som alternativ 2 erbjuder beträffande denna typ av
avgöranden inom ramen för en lösning där del övervägande antalet fall kan
behandlas av en domstol begränsad till den omfattning som alternativ 1 innebär.

TCO anför som stöd för
alternativ 2 att de nuvarande sammansättningsreglerna inte motsvarar de
förhållanden som i dag råder på den svenska arbetsmarknaden. Såväl relativt som
i absoluta tal har förhållandet mellan tjänstemän och övriga anställda minskat.
Antalet kollektivavtal har ökat kraftigt på tjänstemannaområdet och
arbetsvillkoren i vid bemärkelse är i dag gemensamma för flertalet
arbetstagare. Traditionellt betingade olikheter på arbetsmarknaden utmönstras
också mer och mer. I viktiga avseenden, t. ex. i fråga om anställningstrygghet,
arbetsmiljö och medinflytande, pågår via lagstiftning en rättsutveckling vars
principer kommer att gälla lika för hela arbetsmarknaden. Detta har naturligen
lett till en strävan från TCO:s sida att rasera de i länga stycken föriegade
och följaktligen i dag knappast meningsfulla försöken till åtskillnader eller
uppdelningar av olika kategorier av arbetstagare. Om det alltså enligt TCO:s
uppfattning i dag inte finns anledning att söka dela in arbetstagarna i olika
kategorier, är det samtidigt obestridligt att nära nog hälften av landets
arbetstagare betecknas som tjänstemän och representeras av egna
organisationer. Mot bakgrund av löntagarorganisationernas medvetna strävanden
att åstadkomma för fiertalet arbetstagare väsentligen likartade villkor i
arbetslivet ter det sig orimligt att i arbetsrältsliga sammanhang hälla fast
vid en skiktning av löntagare i olika kategorier som löntagarorganisationerna
själva fäster föga eller ingen vikt vid.

Enligt TCO:s mening är
frågan om ÄD:s sammansättning av stor principiell betydelse för utformningen
av rättspraxis pä arbetsrättens område och för kontinuiteten i AD. En tjänstemannarepresenlanl
som endast har att inträda i vissa speciella mål erhåller knappast den kännedom
om AD:s praxis och arbetssätt som är önskvärd för domstolens arbete. En
ordning, där en ordinarie ledamot utsedd av TCO endast inträder i ijänstemannamäl
tillsammans med en ledamot, utsedd efter förslag av LO, skulle inte heller vara
tillfredsställande från rättstillämpningssynpunkt. Det torde nämligen inle
kunna bestridas alt förslaget ökar domstolens totala kompetens genom att den
tillförs permanent sakkunskap och erfarenhet från tjänstemanna-sektorn. Eu
argument som anförts emot en utökning av antalet ledamöter i AD är att domförhetsreglerna
skulle komma att förorsaka speciella problem genom alt domstolen inte skulle
kunna sammanträda med färre ledamöter än nio. Farhågorna för en sädan
utveckling är emellertid överdrivna. Det är i dag mycket sällsynt att domstolen
sammanträder med färre ledamöter än sju. Av de ca lOOdomarsom avkunnades under
åren 19701972 förekom det således endast i två fall att domstolen hade en
sammansättning av fem resp. sex ledamöter. Det finns ingen grundad anledning
förmoda att detta förhållande radikalt skulle förändras om TCO bereds en
permanent plats

s. 255 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 255

i
domstolen.

TCO
framhåller vidare att den finska arbetsdomstolen har nio ledamöter och enligt
vad TCO har sig bekant har antalet ledamöter i domstolen inte inneburit några
praktiska olägenheter för domstolens arbete. Även den danska arbetsdomstolen
kan sammanträda med nio ledamöter. Det är även ett rättvisekrav att TCO -
särskilt med hänsyn till de mänga nya typer av mål som kommer alt aktualiseras
i domstolen genom lagförslaget kan medverka vid hela prejudikatsbildningen i
domstolen. 1 detta sammanhang vill TCO även hänvisa till vad organisationen
anfört om den stora ärendeökning som kan förväntas enbart på läraromrädet om
utredningens förslag genomförs. För en enhetlig bedömning i AD som rör tillämpningen
av den nya lagstiftningen är det således absolut nödvändigt att TCO bereds en
permanent plats i domstolen.

Om
en utökning av antalet ledamöter i AD enligt alternativ 2 inte anses
genomförbar, kan TCO som ett altemativ länka sig att nuvarande antal ledamöter
bibehålls, dock under den absoluta förutsättningen att en av ar-betslagarrepresentanterna
utses efter förslag av TCO och inträder i samtliga mål, oavsett vad målet rör.

Lärarnas
riksförbund anser att del finns starka skäl för en utökning av antalet tjänslemannaledamöter
till tre, varav tvä frän TCO och en frän SACO. Givetvis måsle då motsvarande
ökning ske av antalet arbetsgivarrepresentanter.

Juridiska
fakulteten vid Stockholms universitet anser alt de på s, 117 i belänkandet
angivna lösningarna medför avgjorda fördelar framför utredningens båda
huvudförslag. De senare präglas i viss mån av att utredningen inte ifrågasätter
en hittills tillämpad grund för domstolens sammansättning i dessa delar,
nämligen organisationstillhörigheten för de parter tvisten gäller. Del finns
emellertid anledning ifrågasätta om detta är en rationell grund i alla mål. Som
utredningen framhåller rör ett stort antal av de tvister domstolen behandlar
frågor med betydelse för hela arbetsmarknaden. Detta är naturiigtvis i första
hand fallet i fråga om mål som rör lagtillämpning, t, ex. tillämpning av
semesterlagen, kollektivavtalslagen och lagen om anställningsskydd. För sådana
måls vidkommande är det svårt att se skäl varför just parternas
organisationstillhörighet skall ha betydelse för domstolens sammansättning.
Tvärtom synes med fog kunna göras gällande att, med hänsyn till frågornas
allmänna karaktär, en mera allsidig sammansäUning av domstolen vore
ändamålsenlig. Därmed skulle vinnas att sakkunskap från alla huvuddelar av
arbetsmarknaden fanns alt tillgå inom domstolen. AD:s avgöranden kan i här
avsedda tvister få återverkningar över hela arbetsmarknaden, och det är då
önskvärt att konsekvenserna för även andra områden än de i det enskilda fallet
berörda organisationernas kan tas i beaktande. Enligt del nu förda
resonemanget synes det mest lämpliga i mål av angivet slag således vara en
allsidig sammansättning av AD:s partsrepresentation. På arbetstagarsidan bör
då finnas en representant för LO

s. 256 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 256

och
en för TCO, medan arbetsgivarsidan bör bestå av en representant för kommunerna
och en för SAF, För att bereda staten och SACO en mer permanent representation
bör dessas representanter ges ställning av förste ersättare. När däremot fräga
om tvister som mera exklusivt berör visst avtalsområde, främst mäl om tolkning
av kollektivavtal, synes intresset av en förstärkt representation för
organisationerna pä det berörda området vara mer beaktansvärt, framför allt med
tanke pä behovet av sakkunskap. En allsidig representation av den nyss
föreslagna arten skulle dä inte komma i fråga, utan i stället talar ganska goda
skäl för en ordning med exklusiv partsrepresenlation. Regler sådana som de nu
skisserade kan givetvis leda till gränsdragningsproblem, men dessa synes inte
behöva vara av mer allvariig beskaffenhet. Domstolen i en normalsammansättning
(eller eventuellt enbart ämbetsmannaledamöterna) kunde ha att besluta hur
arbetsmarknadsparterna skulle vara företrädda i domstolen i det enskilda
fallet efter någon enkel regel, t, ex. att domstolens sammansättning skulle
bestämmas av vad som framstod som den huvudsakliga tvisten, 1 de fall där
parter i en tvist hade särskilt intresse av att se en exklusiv parisrepresentalion
i domstolen, t.ex. i viktigare tvister om tolkning av det egna
kollektivavtalet, kunde de se till alt tvisten var renodlad och inte kumulerad
eller eljest sammankopplad med annan tvist. Fakulteten förordar i första hand
att AD:s sammansättning utformas i enlighet med de angivna riktlinjerna.

Utredningens förslag till
do m förhetsregi e r i AD möter i allmänhet inga erinringar bland
remissinstanserna. Kritiska synpunkter på reglerna i 3 kap, 10 ii anförs dock
av Juridiska fakuheten vid Uppsala universitet. Fakulteten finner det
oacceptabelt att syn skall kunna hällas enligt regeln i 3 kap, 10 ii i den
mindre sammansättningen, I övrigt synes man böra göra skillnad mellan mål som
AD upptar som första instans och mäl som fullföljs dit, 1 det senare fallet
finner fakulteten skäligt all jämföra med domförhetsreglerna för hovrätt. Dä nu
i hovrätt alla beslut, som inle endast avser måls beredande eller
prövningstillstånd, skall fattas pä fullsutten avdelning, synes det fakulteten
från rättssäkerhetssynpunkt betänkligt att AD skulle kunna fatta motsvarande
beslut i den mindre sammansättningen. I fråga om avgöranden som fattas av AD
som första instans kan man väl i viss mån jämföra med domförhetsreglerna i
tingsrätt. Dock föreligger den skillnaden, alt avgörandena inte kan överklagas.
Beträffande de interimistiska besluten är fakulteten tveksam. En viss, men
inte fullständig garanti ges parterna av bestämmelsen i 10 ii fjärde stycket.
Då emellertid vissa interimistiska beslut, t, ex. om kvarstad, kan vara mycket
kännbara för part som utsätts för dem och då RB på grund härav ger part rätt
att föra talan mot beslutet särskilt, synes det fakulteten tillrådligt, att AD
i sin ordinarie sammansättning tar ställning till sådana beslut.

Införs
en ordning med prövningstillstånd bör enligt fakulteten och AD:s ordförande
prövning av tillståndsfrågan kunna ske i den mindre sammansättningen. AD:s
ordförande anser att det vidare finns anledning att till-

s. 257 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 257

erkänna
ordföranden behörighet all fatta vissa avvisningsbeslut. Ordföranden skulle
härigenom fä möjlighet att ensam avvisa mål, om saken är uppenbar och del inte
heller i övrigt finns skäl att hänskjuta avgörandet till domstolen i annan
sammansättning. Del finns därutöver vissa nya situationer där del ter sig
besvärande att ett avvisningsbeslut ej kan ges omedelbart vid ett
förberedelsesammanträde, t. ex. vid tillämpning av bestämmelsen i 9 ii sista
stycket lagen om arbetsgivares kvittningsrätt. Också de av utredningen
föreslagna kumulationsbestämmelserna blir svärtillämpade, om ordföranden saknar
behörighet att avvisa yrkande i tvist som ligger utanför domstolens
huvudsakliga behörighet utan måste hänskjuta frågan till annan sammansättning.

Förslaget
att AD skall kunna sammanträda i plenum godtas allmänt av remissinstanserna. LO
utgär frän att denna möjlighet utnyttjas i avsevärd utsträckning. Svea hovrätt
och arbetsrältskommittén anmärker att lagtexten i 3 kap, 12 § bör ändras sä att
ersättare skall kunna delta i plenum vid förfall för ledamot.

SACO,
SR och Lärarnas riksförbund finner det ofrånkomligt all den vän-lade ökningen
av AD:s arbetsbelastning ocksä skall medföra behov att fö r -stärka personalen
vid domstolens kansli. Denna fråga har inle tagits upp till närmare behandling
av utredningen. Den bör dock prövas i samband med att beslut fattas om att
utvidga AD:s verksamhet,

6
Rättegångsförfarandet vid arbetsdomstolen

De
remissinstanser som behandlat utredningens förslag till reglerom rättegängen i
AD ställer sig i stort positiva till förslaget. På olika punkter förekommer
dock påpekanden och förslag till andra lösningar. Juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet anför som allmän synpunkt att det självfallet är
önskvärt att de bestämmelser som gäller förde allmänna domstolarna i allt
väsentligt tillämpas även vid AD, Föreskrifter som avviker från RB bör såsom
utredningen framhåller förekomma endast när det av särskilda skäl är
nödvändigt. Pä nägra punkter synes emellertid förslaget enligt fakultetens
mening avvika frän denna princip.

I
fräga om processförutsättningarna när det gäller fö r fa randel vid AD som
första instans tar nägra remissinstanser upp föreslagna bestämmelser i 4 kap, 6
ii om tåler ät t till behandling. SACO och SR påpekar att utredningen föreslår
att även förening som vid det aktuella tillfället inte slutit kollektivavtal
men som brukar sluta sådant skall kunna föra lalan i AD. Organisationerna
förutsätter att 4 kap. 6 ii inte bara är tillämpligt på det fall att tvist
uppkommer under en period då avtalen har löpt ut och parterna förhandlar om nya
utan också i det fall att parterna under en avtalsperiod inte slutit
kollektivavtal, men avtalet tillämpas de facto på dess medlemmar. Mot bl. a.
denna bakgrund ställer sig organisationerna tveksamma till att man i
specialmotiveringen till paragrafen säger

17
Riksdagen 1974. 1 samt. Nr 77

s. 258 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 258

att
bestämmelserna inte skall gälla för det fall att kumulation enligt I kap, 1 ii
andra stycket överenskommes. Det är inte motiverat att den processekonomi som kumulationen
ger skall förloras i dessa fall samtidigi som man knäsätter en princip om att
även en för tillfället icke kollektivavtalsknuten part skall kunna föra talan
i AD. 1 denna förutsättning angående tillämpningen av paragrafen ingår enligt
organisationerna ocksä att tolkningsförhandlingar skall kunna föras.

SAF framhåller att på
olika sätt i motivuttalandena kommer till uttryck att förening, som slutit
eller brukar sluta kollektivavtal som reglerar anställningsförhållandet, har
rätt att väcka talan för medlemmens räkning oavsett vilken inställning
medlemmen själv intar till saken. Detta skulle för övrigt, såsom en konsekvens
av 1 kap. I ii i förslaget, gälla även anställ-ningsfrägor som ligger helt och
hållet utanför kollektivavtalsförhållandet. En sädan ordning står enligt SAF i
strid med medlemmens egen bestämmanderätt och är inte möjlig att upprätthälla.
De nämnda molivutlalandena bör rättas till i det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Nägot helt annat är att föreningen, oavsett medlemmens
uppfattning, har och bör ha en principiell rätt att för egen räkning exempelvis
föra skadeståndstalan för del att motparten brutit mot kollektivavlalsregler
och även kränkt medlemmens på kollektivavtalet grundade rättigheter. Vidare
vill SAF i sammanhanget ställa frågan om det skall anses riktigt att endast
föreningen och inte dess medlem skall räknas som part i tvisten då föreningen
väcker talan för medlemmens räkning,

AD:s ordförande anför att
till motiven till 4 kap. 6 ii bör fogas den anmärkningen alt gällande rätt
torde innebära att föreningens rätt att föra talan för medlem inte innebär att
föreningen förfogar över medlemmens anspråk. Det är principiellt sett medlemmen
som har att avgöra vilken talan som skall föras. Sedan ankommer det pä
föreningen att ta ställning till orn den vill föra denna talan, Sveriges domare/örbund
önskar elt förtydligande i lagtexten av det förhållandet att föreningen
inträder som egen part.

Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet har ingen invändning mot att
organisationernas talerätt för sina medlemmar bibehålls. Organisationernas lalerätt
inskränks dock i 4 kap, 6 ii till det fall, där medlemmen, om han själv fick
föra talan, skulle inta kärandeställning, I svarandeslällning blir medlemmen
part, och föreningen skall instämmas som medpart, varvid föreningen kan svara
på medlemmens vägnar, om denne inte vill utföra sin talan själv. Motiveringen
till denna ordning, all fullgörelsedom kan meddelas endast mot den som är part
i målet är visserligen riktig men därvid har utredningen inte alls beaktat fastställelsetalan.
Fakulteten anser alt det är irrationellt att talerätten vid fastställelsetalan
skall vara beroende av vem sorn först väcker talan.

Bestämmelsen
i 4 kap. 7 ii utredningens förslag angående fastställelsetalan föranleder i
allmänhet ingen erinran från remissinstanserna, LO påpekar att den motsvarar i
huvudsak 12 ii LAD, vilket innebär att

s. 259 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 259

sådan
lalan skall avvisas om käranden inte kan styrka att särskilda skäl föreligger.
Enligt LO:s erfarenhet har bestämmelsen hittills tolkats så att om käranden
påstår att saken har avsevärd betydelse tas den ocksä upp till prövning. Denna
tillämpning bör även i fortsättningen gälla, varför LO föreslär att lagtexten
ges en sädan utformning att den bättre stämmer överens med praxis. Sveriges
domareförbund antar med utgångspunkt i 5 kap. 3 ii att möjligheten till fastställelsetalan
enligl 4 kap. 7 ii är mera begränsad än enligt RB 13:2. Då detta inte
förefaller vara utredningens avsikt bör 4 kap, 7 ii kunna utgå,

1
fråga om förslaget i 4kap, 8ii om förhandlingsskyldighet anför AD:s ordförande
att utredningen uttalar att förhandlingskravet är en processförutsättning som
skall beaktas av domstolen självmant. Enligt praxis vid AD torde i varje, fall
numera vid tillämpningen av 14 ii LAD gälla att bristande förhandling betraktas
som processhinder endast om invändning framställs. I praktiken är det ocksä
ofta mycket svårt att tillämpa regeln på annat sätt. Någon ändring av praxis
bör därför inte göras och i lagstiftningsärendet bör utsägas att
förhandlingskravet utgör processhinder endast om invändning framställs, AD har
och bör alltjämt ha befogenhet att i särskilda fall hänvisa parterna till förhandligar
i målet eller del därav utan att detta lagregleras, Svea hovrätt påpekar att
andrå stycket i paragrafen synes möjligen kunna förkortas till en regel av
innehåll att utan hinder av första stycket får prövas fråga om förordnande för
tiden intill dess laga kraft ägande dom eller beslut föreligger i målet.

Till
förslaget i 4 kap, 9 ii om stämningsansökan bör enligl ÄD:s ordförande fogas
regler som motsvarar bestämmelserna i RB 42:4.

Endast
juridiska fakulteten vid Uppsala universitet behandlar förslagen i 4 kap. 1012
iiii. Beträffande de regler sorn, eftersom tredskodom inte skall förekomma,
skall gälla enligt 10 ii tredje stycket förefaller det fakulteten lämpligare,
att vid kärandens utevaro låta målets fortsatta handläggning bli beroende av
om svaranden framställer yrkande därom. Detta skulle stå i god överensstämmelse
såväl med regeln i 12 ii andra stycket som bestämmelsen om svarandens rätt till
dom i RB 13:5. Att utan kärandens medverkan driva fram målet till en
huvudförhandling som ändå kan gå i stöpet på grund av att svaranden dä inte
begär prövning, synes inte tillrådligt, 1 stället borde målet avskrivas. Den
kompletteringen kunde dock göras, att AD före avskrivningsbeslutels meddelande
bereder käranden lill-fälleatt inom viss frist yrka fortsatt handläggning vid äventyrav
avskrivning. I fräga om 11 ii andra stycket har fakulteten endast en stilistisk
anmärkning. Fakulteten konstaterar beträffande bestämmelsen i 12 ii tredje
stycket om uppskov med huvudförhandling att fortsatt huvudförhandling kan
hållas hur lång tid sotn helst efter den avbrutna. Fristen i RB43:11 behöver,således
inte iakttas av AD, Fakulteten frågar sig dä, hur ledamöterna efter t, ex, en
månad kan erinra sig. vad som förekommit vid den avbrutna huvudförhandlingen.
Härvid kan man inte lita till protokollet, eftersom 4 kap.

s. 260 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 260

4
ii i förslaget inte ger någon garanti för all muntlig bevisning protokolleras.

Utredningens
förslag i fråga om förfarandet vid AD som fullföljdinstans föranleder inga
uttalanden från remissinstanserna.

När det gäller frågor som
är g e m e n s a m m a för förfarandet vid AD både som första domstol och som fullföljds-instans
anför en del remissinstanser synpunkter.

/IFanföratt säviu gäller AD:s
möjligheter att sammanträda på annan ort än där domstolen har sitt säte avviker
förslaget formuleringsmässigl från motsvarande bestämmelse i LAD (9 ii). Om
denna skillnad i och för sig avsetts att ha någon saklig betydelse undandrar
sig föreningens bedömande, men uttalandena i specialmotiveringen (s. 189) är
onödigt snäva, när det gäller AD:s möjlighet att hålla huvudförhandling
utanför föriäggningsorten. Inte sällan kan förhållandena vara sädana att det
rimligtvis är lättare för domstolens ledamöter all förflytta sig till annan
plats i landet än att ett stort antal parter från sådan plats skall behöva
inställa sig i Stockholm.

SAF anför all i motiven (s,
203) erinras om att AD enligt förslaget inte getts m öj 1 ighet att självmant
infordra bevisning i vidsträcktare omfattning än som medges i RB. Utredningen
har tidigare (s, 135) uttalat att den funnit principiella betänkligheter mot
att låta AD behälla den möjlighet som den har enligt gällande LAD (21 ii). Nägon
närmare utveckling av ståndpunkten redovisas inte i betänkandet. Föreningen kan
för sin del inte finna någon olägenhet av att bestämmelsen i LAD bibehålls,
Samma uppfattning har juridiska fakulteten vid Uppsala universitet. Som skäl
anför fakulteten att, eftersom tredskodom enligt förslaget inte kan förekomma
vid AD och målet därför måste prövas i sak, kan det bli erforderiigt för AD att
ex officio införskaffa sädan bevisning som den tillstädeskomne parten inte har
intresse av att förebringa,

Sveriges domareförbund
konstaterar att den processledning som i praxis tillämpas i AD är stark och
anges av utredningen som motiv för att särskild reglering vid sidan av RB är
obehövlig, t. ex, när det gäller möjligheterna att självmant infordra
bevisning. Ett uttalande förekommer under kommentaren (s. 403) till 4 kap. 10
ii, som tyder pä att utredningen har en uppfattning om processledning som ej
synes stå i riktigt god överensstämmelse med RB:s försiktigare föreskrift om
en aktiv materiell processledning. Domareförbundet ställer uttalandet mot
departementschefens uttalande i prop. 1971:45 (s. 102) i anslutning till
ändring av RB 42:8 och ifrågasätter om inte behovet av särskilt stark
processledning i AD borde uttryckas i lagtexten så att missförstånd undviks om
gränsen för lämplig processledning i tvistemål vid allmän domstol.

Beträffande
bestämmelsen i 5 kap. Iii om underrättelser till kollektivavtalsslutande part
anför SAF att den föreslagna bestämmelsen har betydelse om tvisten rör ett s,
k, hängavtal. Enligt uttalande i den allmänna motiveringen (s. 135) är avsikten
med bestämmelsen att

s. 261 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 261

de parter som slutit "huvudavtalel" i elt sådant
fall alltid skall beredas tillfälle att yttra sig. Uttryckssättet i lagtexten
och i specialmotiveringen (s. 214) stämmer dock inte med nämnda uttalande utan
att det primära avtalet har betydelse för prövningen av tvisten i målet.
Föreningen anser att den på s, 135 uttryckta principen bör få ett tydligt
uttryck i den föreslagna lagen. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet päpekar
att det föreslagna stadgandet kan strida mot RB 35:3 och 7 i de fall, då
kollektivavtalsfrågan ärostridig mellan parterna i målet. Med beaktandeav
parternas förhandlings-och förlikningsrätt kan det inte komma i fråga att sätta
RB 35:3 ur kraft. Sveriges domareförbund finner det inte nödvändigt med en sä
långtgående bestämmelse som den föreslagna redan vid tingsrätt.

Några remissinstanser kritiserar utredningens förslag 14
kap. 3 ii om underlag för dom. Z.0 och S/IF uttalar sig för att nuvarande bestämmelse
(26 ii LAD) bibehålls. Stockholms tingsrätt anför att med "handlingarna i
målet" åsyftas tydligen alla de handlingar i målet som finns tillgängliga
hos AD. I mål som fullföljts frän tingsrätt ingår i detta material bl. a.
tingsrättens protokoll över muntlig förberedelse och, när skriftlig förberedelse
ägt rum, skriftväxlingen under denna. Tingsrätten har emellertid inle ägt att
ulan vidare grunda sin dom pä innehållet i förberedelsematerialet utan enligt
17 kap. 2 ii första stycket RB endast på vad som förekommit vid
huvudförhandlingen. Del är vanligt vid tingsrätt att part med avsikt underlåter
att vid huvudförhandlingen åberopa omständighet eller sakförhållande som
antecknats i förberedelseprotokoll eller som eljest förekommit vid förberedelsen.
Det inträffar vidare inte sä sällan att parter kommer överens om att viss
omständighet ej skall ändras vid huvudförhandlingen. Del kan ibland t. o. m.
förhälla sig sä att ett förhållande som vid förberedelsen angetts som ostridigt
mellan parterna sedermera visat sig vara oriktigt. Enligt tingsrättens mening
bör bestämmelserna i 3 ii modifieras så att de beträffande materialet i
tingsrättens akt kommer att stämma överens med den aktuella regleringen i RB
17:2,

Svea hovrätt anför att utredningens uttalanden ger närmast
vid handen att domstolen skulle ha skyldighet att beakta varje i handlingarna
upptagen omständighet som är av betydelse för bedömningen i målet eller med
andra ord att domstolen skulle ha en sorts officialprövningsplikt. Förevarande fräga
måste emellertid ses mot bakgrund av den i RB 17:3 andra punkten upptagna
bestämmelsen all dom i dispositivt tvistemål inte fär grundas på omständighet
som inte av part åberopats till grund för hans talan. Om syftet med den nu
föreslagna regeln i förevarande hänseende endast är alt domen skall grundas
även pä omständighet som part tidigare i målet åberopat men vid
huvudförhandlingen av uppenbart förbiseende underiåtit åberopa, bör detta mera
entydigt framgå av lagtext eller motiv. Om syftet däremot är alt ge domstolen
möjlighet att beakta även omständighet som part i sitt eget intresse bort
åberopa, synes ett uttryckligt undantag frän den nämnda regeln i RB 17:3 böra
övervägas. Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet

18 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr.77

s. 262 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 262

förutsätter
att regeln i RB 17:3 skall iakttas även vid AD och att den inte skjuts undan av
den föreslagna bestämmelsen.

Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet anför att, om fakulteten är rätt underrättad
om ADrs praxis, har AD ansett 26 ii LAD dispensera från RB 17:2 men inte frän
kravet på åberopande enligt RB 17:3. Fakulteten antar att utredningen inte
avsett att göra någon förändring härvidlag. Dock bör detta särskilt anges i
motiven, om 4 kap, 3 ii i förslaget lagfästes. Om, mol förmodan, stadgandet
avsetts ersätta jämväl RB 17:3, måste allvariiga erinringar framställas
häremot med hänsyn främst till parternas berättigade intressen alt exakt veta
vad de har att bemöta. En helt annan sak är, att vissa rekvisit i det
materiellrättsliga regelsystemet kan vara tvingande och därför, såsom
indispositiva moment i rättegången, fl beaktas utan åberopande. En anmärkning,
som enligt fakultetens mening mera direkt träffar utredningens resonemang, är aU
utredningen inte tycks skilja klart mellan omedelbarhetsprincipen och bevisomedelbarhelen.
Fakulteten kan inle finna utredningens motivering för särbestämmelsen i 4 kap,
3 ii första stycket övertygande och avstyrker därför, att den upphöjs till lag.

Några remissinstanser
behandlar de föreslagna reglerna om omröstning i AD, AD:5 ordförande,
juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och Sveriges domareförbund
föreslår i motsats till utredningen att nuvarande ordning alt särskild
omröstning skall ske i fräga om rättegångskostnader bibehålls. Juridiska
fakulteten vid Stockholms universitet anmärker att förslaget skiljer sig från RB
16:2 bl. a. däri, att särskild omröstning normalt inte skall ske beträffande
omständigheter som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången av målet.
Som motivering för denna avvikelse anförs egentligen endast att elt anordnande
av särskilda omröstningar ansetts vara "olämpligt från psykologisk
synpunkt och ägnat att väcka irritation bland ledamöterna" (s. 138), Hur
det än må förhälla sig med bärkraften hos denna motivering tillkommer
emellertid nu den viktiga omständigheten att AD fär ställning av fullföljdsinstans
i förhällande till tingsrätterna som Ju till-lämpar RB:s regler om omröstning.
Det förefaller inte lämpligt att olika omröstningsregler kan komma att användas
i samma mål i skilda instanser. Vad som kan inträffa är t. ex, att dom ändras
trots att rösterna fördelat sig på samma sätt i lägre och högre instans. Från
den nämnda omröstningsregeln rörande omedelbart relevanta omständigheter
förordar utredningen det undantaget att särskild omröstning skall ske, om det
är påkallat på grund av yrkande om mellandom. Det är inte helt lätt att
överblicka konsekvenserna av en sådan reglering, och måhända kan man befara att
part spekulerar i möjligheten att åstadkomma omröstning om varje rättsfaktum
för sig och i detta syfte använder yrkande om mellandom som elt taktiskt medel,
vilket Ju inte är önskvärt. Fakulteten förordar därför att reglerna om
omröstning i RB 16:2 görs tillämpliga även vid AD, Liknande synpunkter anförs
av juridiska fakuheten vid Uppsala universitet, som vidare beklagar, att
utredningen inte tagit upp till diskussion möjligheten att rösta

s. 263 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 263

särskilt
i rättsfrågor, något som ibland nog kunde stärka prejudikatvärdet av äD:s domar.

LO
ifrågasätter om inte AD med hänsyn till de ökade resurser av olika slag som
utgör en förutsättning för tillämpning av lagen, bör kunna medföra alt även AD
i likhet med övriga domstolar kan fastställa dag för doms meddelande. Del är
från partssynpunkt ytterst otillfredsställande att inte alls veta när en dom
meddelas. Svårigheterna härvidlag bör inte för domstolen i framtiden vara
oöverstigliga,

Nägra
remissinstanser behandlar den föreslagna bestämmelsen i 5 kap. 2ii om
rättegångskostnad. SAFhar intet att erinra mot huvudregeln i 5 kap. 2 S första
stycket, men anser det stötande att regeln inte ges generell verkan ulan i
andra punkten av detta stycke undantag görs vid tillämpning av speciell lagstiftning
som är avsedd att ensidigt gynna arbetstagarparten. SAF föreslär därför alt
andra meningen i stycket utgär. Ocksä AD:s ord/Örande anser att nyssnämnda
särregel skall utgå. Svea hovrätt ifrågasätter om det finns tillräcklig
anledning att låta bestämmelsen i 5 kap. 2 ii tillämpas på annan tvist som
handläggs gemensamt med arbetstvist. Juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet påpekar att rättshjälpslagen i princip inte gäller näringsidkare
för tvister i näringen och att mänga näringsidkare lever i blygsamma
omständigheter. Vidare kan koslnadsbidraget för arbetstagare, som inte är
direkt lågavlönad, te sig som en avsevärd summa. Att som vinnande part gå miste
om rätlegångskostnadsersättning framstår dä som en föriust, som fär dras av
från det som parten kan finnas berättigad till. Borgenärer fär mindre alt vinna
på en rättegäng, gäldenärer förlorar mindre pä alt inta en omedgöriig hållning,
och detta tillsammans kan göra borgenärer mindre benägna alt inleda en kanske
befogad rättegäng. Även om man inte kan säga att kvittningsregeln försvårar
förlikning, kan den skäligen antas bidra till att föriikning sker på gäldenärens
villkor. Starka skäl framför allt det minskade trycket på gäldenärer talar
således mot kvittningsregeln och fakulteten avstyrker därför att den införs i
rättegängen vid tingsrätt och i AD som fullföljdsinstans.

I
anledning av utredningens uttalande i motiven för 5 kap, 2 ii tredje stycket
alt den i stadgandet angivna principen bör gälla såvitt angår förhällandet
mellan en organisation och dess medlemmar, framhåller arbetsrättskommittén att
motsvarande regel i 28 ii LAD innebär, att ersättningsskyldighet för
rättegångskostnad fördelas mellan alla medparter. Anledning lorde enligt
kommittén saknas att ge den föreslagna bestämmelsen annan innebörd,

TCO
avstyrker förslaget i 5 kap, 2 ii andra stycket att ersättning för rättegångens
förberedande inte utgår för kostnad för sådan förhandling som grundas på lagen
om förenings- och förhandlingsrätt eller på kollektivavtal. Att
förhandlingsverksamheten, som bekostas av resp. förbunds medlemmar, ingår som elt
led i organisationernas normala verksamhet utgör inte något skäl föratt låta
dessa kostnader falla utanför rättegångskostnaderna. Genom

s. 264 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 264

utredningens
förslag hindras förbundens medlemmar frän att utnyttja rättshjälpslagens
förmåner. En oorganiserad däremot kan genom anlitande av advokat fä dennes
förhandlingsverksamhet betald pä motpartens eller rättshjälpslagens bekostnad.
Sveriges advokatsamfund framhåller alt det har blivit allt vanligare alt
organisation vid förhandling anlitar ombud utom organisationen. Eftersom vad
som förekommit vid förhandlingen anger ramen för den rättegång som kan följa är
det enligl samfundets mening skäligt att organisationen kan få kostnaden för
sådant ombud ersatt av motparten. Samfundet föreslår därför att 5 kap. 2 ii
andra stycket ändras i enlighet härmed.

DON
anmärker att utredningen inte uttalat sig om förvaringen av akter i mål som
fullföljts till AD. Enligt DON:s uppfattning bör dessa akter ingå i
tingsrätternas arkiv.

7
Rättegångsförfarandet vid tingsrätt

Remissinstanserna
behandlar i allmänhet inte frågorna om rättegängs-förfarandet i tingsrätt
särskilt utan berör endast, indirekt, sädana frågor vid behandlingen av andra
frågor, främst frågan om lagens tillämpningsområde. Flera remissinstansers
uppfattningar i vissa förfarandefrågor har nyss redovisats i avsnittet om rältegångsförfarandet
vid AD.

Nägra remissinstanser
anför mera allmänna synpunkter pä regleringen av rättegångsförfarandet. Sålunda
[ma\aT juridiska fakulteten vid Uppsala universitet i vad avser utredningens processuella
överväganden att den föreslagna lagen om rättegängen i arbetstvister i motsats
till den nu gällande lagen om arbetsdomstol reglerar förfarandet i arbetstvister
såväl i tingsrätterna som i AD, Ide delar, där den föreslagna lagen inte
föreskriver annat, skall RB gälla. Samordningen mellan de båda lagarna möter
vissa svårigheter, delvis måhända beroende därpå, att RB såsom en produkt av
ett mångårigt lagstiftningsarbete är ett väl genomtänkt och genomarbetat
lagverk, där olika stadganden kommunicerar med varandra på ett sätl, som inte
alltid är omedelbart påfallande. Det nya förslaget har mera karaktär av hastverk.
Det skulle behövas ett långvarigt, inträngande studium för alt bedöma i vilken
män den föreslagna nya ordningen låter sig förena med RB:s regler i samtliga
avseenden. Med utgångspunkt i det anförda är fakulteten till en början tveksam
inför den föreslagna ordningen, att den nya lagen reglerar förfarandet inför
såväl tingsrätter som AD, Tveksamheten beror därpå, att särreglerna för
tingsrättsförfarandet är fätaliga, och dessa förefaller kunna utan större
svårighet inarbetas i RB, Del förefaller fakulteten onödigt att tillskapa en
specialprocess, om i denna det stora flertalet av den ordinära processens
regler skall gälla. Genom att arbeta in särregler för tingsrätt i RB slipper
man ocksä att kringgå vissa komplikationer, som kan uppstå, där RB:s regler gör
undantag för special process, t.ex. RB 14:7. Med detta undantag finnersig
fakulteten kunna godta grundlinjerna i lagförslaget. Lik-

s. 265 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 265

nande
synpunkter pä reglerna om förfarandet anförs av juridiska fakulteten vid Stockholms
universitet.

Föreslagen
bestämmelse i 2 kap, 2 ii andra stycket att vid talan hos tingsrätt a rbe t sg
i v a re n fär sökas vid rätten där arbetstagaren har sin hemvist godtas i
allmänhet av remissinstanserna. Några remissinstanser, bl, a. Göteborgs
tingsrätt, SJ. .SA V och SAF anser att samma principer angående forum som i RB
skall gälla. Göteborgs tingsrätt framhåller alt en arbetstagare i regel kan
räkna med allmän rättshjälp i dessa mål medan däremot en arbetsgivare sällan
eller aldrig kan påräkna denna förmån. Genom den föreslagna regeln kan en
tvist, som berör flera arbetstagare, komnia all spridas på två eller kanske
ännu flera tingsrätter och därigenom åsamka både det allmänna och arbetsgivaren
ökade kostnader.

Stockholms
tingsrätt delar inle utredningens uppfattning att t i n g s rä 11 s prövning av
sin egen behörighet enligt 2 kap. 2 ii lagförslaget i allmänhet måste bli
summarisk och anser alt utredningen avfärdat problemet alltför lättvindigt.

8
Arbetstvister på den offentliga sektorn

Utredningens
förslag till avgränsning av lagens tillämpningsområde i fräga om den offentliga
sektorn i I kap, 2 ii 5 tillstyrks i allt väsentligt av flertalet
remissinstanser, bl, a, av LO. TCO, SACO och SR. Kammarrätten i Stockholm
anför att strävandena under det senaste decenniet har alltmer gått ut på att
jämställa arbetstagare i offentlig och enskild tjänst när det gäller deras
rättsliga ställning i förhållande till arbetsgivaren. Mot bakgrund härav finner
kammarrätten det naturligt och riktigt alt även sä längt möjligt ha samma
rättegångsförfarande i arbetstvister, oavsett till vilken sektor av arbetsmarknaden
de hänför sig.

Lärarnas
riksrörbund säger sig förstå kravet på enhetlig rättstillämpning men förklarar
att förbundet inte är berett att gå sä långt att det tillstyrker sädana
reformer som innebär en förändring till det sämre för förbundets medlemmar.
Förbundet päpekar att besvärsinstitutet onekligen har fördelar för den enskilde
arbetstagaren. Därför bör man inte slentrianmässigt ropa bifall till en
övergång till prövning i AD. En prövning av frågan bör göras med utgångspunkt i
skilda tvistesituationer. Förbundet framhåller att betänkandet i förevarande
avsnitt, som är praktiskt synnerligen betydelsefullt, är mycket komplicerat och
svåröverskådligt. Förbundet tar upp en del tvistefrågor till granskning.
Resultatet av denna granskning föranleder förbundet att föreslå att hela
komplexet frågor om ivisteförfarandel inom del stats-reglerade området utreds ytteriigare
och att i avvaktan härpå nuvarande ordning i princip består.

Flera
remissinstanser, kammarrätten i Stockholm. SÖ, juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet, arbetsrättskommittén. Svenska kommunförbundet.

s. 266 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 266

TCO,
SACO, SR och Lärarnas riksförbund framhåller, liksom utredningen, att gränsen
mellan avtalsbara och icke avtalsbara frågor enligl 3 ii statstjänstemannalagen
och 2 ii kommunaltjänstemannalagen är vag och kan innebära tolkningsproblem.
Kammarrätten ansluter sig till huvudprincipen att alla frågor som hänför sig
till det avtalsbara området skall prövas av AD medan tvister pä det icke
avtalsbara området även i fortsäuningen skall prövas slutligt av Kungl, MaJ:t i
statsrådet eller av förvaltningsdomstolarna. Den medför alt förvaltningsdomstolarna
inte längre behöver befatta sig med tolkning av kollektivavtal. Nuvarande
ordning, där AD fått tolka kollektivavtalen för dem som tillhör organisation
som är bunden av dem, medan förvaltningsdomstolarna fått tillämpa dem för andra
är enligt kammarrättens erfarenhet inle lämplig.

Svenska
kommunförbundet, SACO och SR föreslår att man överväger en beslämmelse om hur
forumfrågan skall lösas i lolkningstvister som rör gränsdragningen mellan det
avtalsbara och icke avtalsbara området. Juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet och TCO anser det önskvärt med bestämmelser av innehåll, att mål
som anhängiggjorts vid fel forum i förevarande fall skall överlämnas av
förvaltningsmyndighet till domstol och vice versa samt att klaganden i dessa fall
skall för bevarande av talerätt fl åberopa den felaktigt väckta talan.
Arbetsrättskommittén anför att kommittén Iir anledning att i sitt betänkande
återkomma till frågan om gränsen mellan del avtalsbara och icke avtalsbara
området.

Lärarnas
riksförbund konstaterar att förslaget i praktiken innebär en väsentlig
försvagning av den oorganiserade tjänstemannens situation vid en tvist.
Förbundet anser sig emellertid inte ha anledning att motsätta sig förslaget pä
denna punkt. Förbundet tillstyrker vidare förslaget att AD skall kunna pröva
tvister som hänför sig till tid då s, k, avtalslösl tillstånd råder och
tillägger att denna ordning dock förutsätter att s. k, tolkningsförhandlingar
skall kunna föras. Enligt förbundels mening bör AD inte belastas med ett stort
antal mäl som frän domstolens synpunkt kan betraktas som bagatellmål, t, ex. mäl
om tjänstledighet. Det kan knappast betraktas som ett framsteg frän nägon
synpunkt sett att överföra tvister av detta slag till AD. Förbundet påpekar
vidare att en av konsekvenserna av en kollektivavtalsreglering av t. ex.
pensionsförmåner blir att varje personalorganistion måste ha till förfogande
pensionsexpertis i en helt annan omfattning än f n. lör all kunna biträda
medlemmarna vid sådana tvister i och med att prövningen besvärsvägen inte
längre står till buds.

Ö
och TCO tillstyrker utredningens förslag all icke avtalsbara frågor, t. ex,
uppsägningstvister, skall behandlas enligt lagen om arbetstvister, om
bestämmelse härom ges i lag. Båda remissinstanserna reserverar sig dock
beträffande läraromrädet och anser att frågan om tvisteförfarandet på detta
område först måste fä en lösning. SÖ hänvisar till sitt yttrande i anledning av
belänkandet (SOU 1973:56) Trygghet i anställningen 11, att det krävs stor
varsamhet vid anpassningen av lagen om anställningsskydd till lärar-

s. 267 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 . 267

området.
Enligl SÖ:s sålunda uttalade mening är en särreglering nödvändig pä skolområdet
med stöd av 2 ii nämnda lag, vilkel kräver en grundligare utredning. SÖ anseratt
i avvaktan pä en sädan utredning bör någon genomgripande förändring i fräga om
rältegångsförfarandet ej ske. Enligt SÖ:s erfarenhet har nuvarande regler om
besvärsförfarande fungerat väl. SÖ vill också ifrågasätta om man inte måste
innan skolområdet förs in under AD göra en undersökning av det antal mål,
uppsägningsfall etc. från skolområdet som därmed skulle komma att belasta AD.
SÖ poängterar vidare att, om frågor på skolområdet genom den föreslagna
lagstiftningen förs över till AD och besvärsrällen i motsvarande män inskränks,
starka skäl ofta torde föreligga för AD att tillse att skolmyndigheternas
sakkunskap utnyttjas som bevisning i målet, vilkel nu sker, t.ex. i
uppsägningsmål, genom remissförfarande från kammarrätten.

Lärarnas
riksförbund anför alt tvisteförfarande, som innebäratt ADersätter
regeringsrätten som sista instans, kan förbundet acceptera. Förändringen är
dock umbäriig. Förbundet avvisar däremot ett tvisteförfarande som innebär alt
talan förs direkt till AD. En sådan förändring skulle betyda en allvariig
försämring för förbundets medlemmar. Frågor rörande uppsägning är icke avlalsbara
inom den statsreglerade sektorn. Innan ett mäl tas upp i AD är det normala att
parterna haft s, k. tolkningsförhandlingar. Flertalet fall sållas bort genom
sådana förhandlingar. Eftersom uppsägningsfrågor inte är avtalsbara, kan dylika
förhandlingar inte föras. Det är tveksamt om förutsättningar för överiäggningar
i stället för förhandlingar föreligger pä del centrala planet. Om AD skulle
komma att utgöra både första och sista instans, kommer domstolen att i större
omfattning belastas med uppsägningstvister och ofta ofullständigt förberedda
sådana.

JK
anser att lika angeläget som det är att arbetstvistprocessen inte tillförs
andra mål än sädana som är av huvudsakligen arbetsrättslig karaktär är det att
reglerna utformas så att samtliga tvister av förevarande karaktär förs in under
arbetstvistlagen, JK syftar här på t, ex. tvister om pensioner som nu även om
frågorna är avtalsbara regleras av särskilda författningar och av
utredningen föresläs ej bli överförda till arbetstvistprocessen. Principiellt
synes det JK helt klart att en sädan handläggning som avses med arbetstvistlagen
är mer motiverad i mål av detta slag än i t. ex, mål om skadestånd pä grund av
brottslig handling,

Nägra
remissinstanser uttrycker tveksamhet beträffande regeln i I kap, 2 ii 5 att
lagen skall omfatta mål om tvisten rör fråga som inte fär regleras i avtal och
som är reglerad i annan författning än lag. SACO och SR anför att pä den
offentliga sektorn kan ofta kollektivavtalsreglerade frågor vad t. ex. gäller
avtalad förmåns storlek regleras i sädana författningar, där tvist enligt det
föreslagna lagrummet inte skall prövas av AD, Sålunda kan exempelvis i tvist
om ersättning vid fiyttning ersättningens utgående komma att prövas av AD medan
t. ex. frågan om resekostnadsersättningens och traktamentets storiek kan komma
att prövas av kammarrätten. Utredningen

s. 268 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 268

hävdar
visserligen med all rätt, att dessa senare frågor bäst belyses i de
administrativa domstolarna med deras praxis och erfarenhet. Men den föreslagna
ordningen befrämjar inle snabbhet och homogenitet i behandling av tvisterna.
Kammarrätten i Stockholm ställer sig tveksam till att gränsdragningen mellan
lagen om arbetstvister och den administrativa besvärsrällen görs beroende av
den form som har valts för regleringen av sakområdet. En fast praxis eller
invecklad reglering är enligt kammarrättens mening knappast i sig nägot skäl i
förevarande sammanhang. Det bör anmärkas att det sedan läng tid tillbaka pågår
arbete för att försöka föra över pensionsbestämmelserna till kollektivavtal och
att en liknande utveckling är tänkbar, kanske t, o, m. trolig, när del gäller rese-
och traktamentsbe-stämmelserna. Om man här får en reglering genom
kollektivavtal, kommer om utredningens förslag i övrigt genomförs frågorna
att automatiskt föras in under lagen om rättegång i arbetstvister. Av fiera
skäl är det enligl kammarrätten önskvärt att snarast få en ändring till stånd
av nuvarande ordning. Den gällande behörighetsfördelningen mellan AD och
förvaltningsdomstolarna ger i tilllämpningen svårbemästrade problem. Som
exempel kan nämnas att kammarrätten vid tillämpning av allmänna resereglementet
ställts inför frågan vilken hänsyn som kan tas till innehållet i det kollektivavtal
som bestämmer ersättningens storlek vid tjänsteresa med egen bil. För den
enskilde är det också förvirrande att sakligt likartade frågor behandlas pä
skilda häll. Kammarrätten förordar mot bakgrund av det anförda att alla frågor
inom det avtalsbara området sä längt möjligt förs under lagen om rättegången i arbetstvister
utan hinder av varde regleras. Kammarrätten går härefter in pä vissa frågor som
fär lösas om denna ordning införs. Även om mot den skisserade ordningen kan
invändas att statstjänstemannens ställning skulle försämras, kan man enligt
kammarrätten häremot med fog säga att redan i del nuvarande systemet ligger att
arbetsmarknadsfrågor inom den offentliga sektorn sä långt möjligt skall
behandlas på samma sätt som andra arbetsmarknadsfrågor. De viktigaste frågorna
de i AST kommer enligt förslaget att helt vara undantagna den
administrativa besvärsrätten. Det är Ju också förutsatt att författningsreglerade
frågor successivt skall föras över till kollektivavtal och att sålunda den
administrativa besvärsrällen i förevarande frågor skall upphöra. Kammarrätten
anför slutligen att del är möjligt att man inte genast kan genomföra en sä
långtgående reform som kammarrätten skisserat bl.a. av domstolsorganisatoriska
skäl. Om det inte bedöms som möjligt att redan vid lagens ikraftträdande
utvidga dess tillämpningsområde pä sätt som antytts bör i vart fall det
fortsatta utredningsarbetet inriktas härpå.

Stockholms
tingsrätt önskar att lagtexten på ifrågavarande punkt görs tydligare, JK anser
att i lagtexten bör tas in en erinran om att i den män arbetstvistlagen inte är
tillämplig skall vad som tidigare gällt om överklagande av offentlig
arbetsgivares beslut och ordningen för dessa tvisters överprövning fortfarande
gälla.

s. 269 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 269

Med
ett undantag gör remissinstanserna inga invändningar mot alt s k ä -lighetsfrågor
enligt 1 kap, 2 ii 5 sista ledet faller utanför lagens tillämpningsområde.
Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet anser alt föreskriften är
missledande och alt den kan uppfattas som om domstol intealls haratt ta
befattning med dylika skälighetsfrågor, Pä domstol ankommer dock alt pröva dels
om avtalet rör en fräga beträffande vilken rättsordningen accepterar att part avhänder
sig processuellt rättsskydd, dels huruvida arbetsgivaren hållit sig inom ramen
för den honom tillerkända fria prövningsrätten. Föreskriften bör utgå. Om avtal
med bindande verkan föreskriver att skälighelsfräga skall avgöras av
arbetsgivaren, så följer ju av avtalet att domstol inte har alt överpröva
arbetsgivarens bedömning sä länge denna skett inom angivna ram, och nägon
bestämmelse härom behövs inte i lagen om rättegången i arbetstvister,

9
Ikraftträdande, övergångsbestämmelser och följdändringar 9.1 Ikraftträdande
och övergångsbestämmelser

Endast
elt fätal remissinstanser behandlar frågan om tidpunkten för ikraftträdandet
av den föreslagna lagstiftningen. Som förut har nämnts stryker bl. a. TCO
kraftigt under vikten av att lagstiftningen sätts i kraft den I Juli 1974. A v
de remissinstanser som ställer sig tveksamma till förslagel anser hovrätten för
Skåne och Blekinge att det över huvud taget är olämpligt att genomföra en sä
genomgripande processuell reform som den föreslagna utan tillräcklig
förberedelsetid för dem som skall tillämpa lagen. Tidpunkten för ikraftträdandet
är särskilt illa vald, eftersom semesterförhållandena inverkar ocksä pä domstolarna
och mindre van personal då kan komma att ställas inför helt nya, svåra och
brådskande tolkningsfrågor. 5/lF framhåller att det förslag som utredningen nu
har lagt fram är tillkommet under utomordentlig tidspress och under
förutsättningen att lagstiftning pä grundval av förslaget måste träda i kraft
den Ijuli 1974. Föreningen hävdar att denna tidsplanering är illa genomtänkt
mot bakgrund av att den enligt RB gällande rättegångsordningen inom en snar
framtid kommer att ses över och av att dä samtidigi frågan om en summarisk
betalningsprocess bereds inom Kungl. Maj:ts kansli. Desto olyckligare är det
om man inte hinner med att inom ramen för gällande ordning avpassa de mänga och
ofta viktiga detaljer som en reform enligt huvudlinjerna i förslagel drar med
sig.

Utredningens
förslag till övergångsbestämmelser möter inle nägra erinringar hos
remissinstanserna. AD:s ordförande päpekar att, om den i 3 kap. 2 ii första
stycket andra punkten föreslagna behörighetsregeln införs, bör de övergångsproblem
som kan föranledas härav beaktas.

s. 270 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 270

9.2
Följdändringar

9.2.1 Förstaget
till lag om tagsökning och betatningsföretäggande för fordrings

anspråk i anställningsforhdltande

Utredningens
förslag till lag om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk
i anställningsförhållande har i allmänhet inte tagits upp till närmare
behandling av remissinstanserna. AD:s ordförande föreslär att i lagen bör
införas regler om organisationernas inträde som parter i AD och om krav pä
fullgjord förhandlingsskyldighet. Göteborgs tingsrätt framhåller med
utgångspunkt i utredningens uttalanden att lagsökning och betalningsföreläggande
skall kunna utverkas i arbetstvister för sädana anspråk som är ostridiga mellan
parterna (s. 308) och att syftet härmed är att avlasta AD från mål där någon
meningsskiljaktighet inle föreligger mellan parterna (s. 139), att enligt
lagsökningslagen kan emellertid en hel del tvistiga ansrpåk avgöras
lagsökningsvägen. Om avsikten är att endast ostridiga anspråk skall kunna las
upp genom elt enklare processuellt förfarande synes endast betalningsföreläggande
kunna komma i fråga.

9.2.2 Förstaget
titt lag om ändring i lagen om förenings- och förhandtingsrätt

Svea
hovrätt, AD:s ordförande och arbetsrättskommittén päpekar att förslaget till
ändring av 29 ii lagen (1936:506) om förenings- och förhandlingsrätt synes
innefatta några inte avsedda avvikelser från gällande ordning i fråga om
organisations talerätt. Förslagel synes sålunda innebära alt organisation ges talerätt
även för förutvarande medlem och att organisation som över sig har
huvudorganisation får talerätt. Lagtexten bör därför jämkas.

9.2.3 Förslagel
till lag om ändring i statstjänstemannalagen och förstaget titt

kungörelse om ändring i stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner m.fl.

SA
V anför all i 39 a ii slatstjänsiemannalagen (SljL) föreslås en regel om att
vissa mäl skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. En
liknande regel föreslås i 45 ii kommunaltjänstemannasladgan, 1 avsnitt 5.3.4. i
betänkandet (s. 223) sägs att detsamma i princip bör gälla tvister rörande
författningar som utfärdats med stöd av 2 ii lagen om anställningsskydd (AL)
eller det av utredningen föreslagna andra stycket i 41 ii StjL. SAV utgär frän
att det i de författningar som utfärdas med stöd av 2 ii AL eller 41 ii andra
stycket StjL uttryckligen anges i vad mån talan skall föras enligt lagen om
rättegängen i arbetstvister. I annat fall torde det komma att bli oklart om
besvär fär anföras mot beslut om tillämpning av sädan författningsbestämmelse
eller om hinder häremot föreligger enligt den s, k, inskränkningslagen
(1965:276) i dess föreslagna lydelse. SAV pekar vidare på en lagleknisk fräga i
detta sammanhang. Om Kungl, Maj:t i en kungörelse pä statsljänstemannaområdet
föreskriver avvikelse frän AL på en viss punkt

s. 271 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:77 271

eller
meddelar föreskrift enligt 41 ii andra stycket StjL och där anger att talan
skall föras enligt lagen om rättegången i arbetstvister medför della enligl
inskränkningslagen i dess nya lydelse att besvär inle får anföras i frågan.
Möjligen skulle föreskriften kunna sägas stå i strid med ordalagen i 39 ii
första stycket StjL som är avsedd att innebära elt förbud för Kungl. Maj:l att
avskära besvärsrätten i frågor som regleras i StjL eller i författning som
utfärdats med stöd av StjL. Möjligen bör nu angivna förhällande föranleda en
ändring av texten i 39 ii första stycket StjL. Bestämmelserna i 39 ii första
stycket StjL är om man ser till ordalagen inte heller väl förenliga med den nya
39 a ii StjL eftersom den senare bestämmelsen jämförd med inskränkningslagen
hindrar besvär, t. ex. i frågor enligl 30 ii SljL, Även med hänsyn till det
sist sagda bör kanske övervägas om inte 39 ii första stycket StjL bör ges en
ändrad lydelse.

9.2.4 Förslaget
Ull lag om ändring i lagen om rättegången I tvistemål om mindre

värden

Svea
hovrätt anser all 1 ii genom tillägget av en ny undantagsregel i första stycket
blir tung och svårtillgänglig. Paragrafen bör därför ses över. Hovrätten
ställer sig tveksam till föreslagen bestämmelse i 4 ij andra stycket andra
punkten, som innebär att s. k. inlressedispens skall kunna meddelas i arbetstvister.
Nägot bärande skäl varför arbetstvister om mindre värden i full-följdshänseende
bör inta en särställning i förhållande till andra bagatelltvister har inte angetts.

9.2.5 Förstaget
titt lag om ändring i rätlshjälpslagen

Svea
hovrätt konstaterar att den föreslagna bestämmelsen innebäratt rättssökande
kan få rättshjälp i arbetstvister men inte i en därmed kumulerad tvist av annan
natur. Detta resultat ler sig mindre lyckligt med hänsyn till de svårigheter
som torde uppkomma att särskilja rättegångskostnader som belöper pä de olika
målen.

s. 272 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 272

Innehållsförteckning

Sid,

Lagförslag.......................................................... 3

Utdrag ur
statsrådsprotokollet den 5 april 1974 ...... 28

1 Inledning........................................................ 28

2 Nuvarande ordning för prövning av arbetsrättsliga
tvister 29

2.1 Inledning ............................................. 29

2.2 Tvistemålsprocessen vid allmän domstol ...... ... 30

2.3 Rättegängen i arbetsdomstolen .................. ... 38

2.4 Summarisk betalningsprocess........................ ... 44

2.5 Skiljeförfarande.......................................... ... 47

2.6 Den processuella behandlingen av tvister i
offentliga anställningsförhållanden 50

3 Utländska
förhållanden .................................... ... 53

3.1 Danmark ............................................... ... 53

3.2 Norge ................................................... 54

3.3 Västtyskland .......................................... ... 56

4 Utredningen
................................................... ... 59

4.1
Inledning ............................................... 59

4.2
Riktlinjer för en ny
domstolsorganisation i arbetstvister . 61

4.3
Tillämpningsområdet ................................ 64

4.4
Gränsdragningen mellan
arbetsdomstolens och tingsrätternas behörighet 66

4.5
Arbetsdomstolens organisation och
sammansättning 71

4.6
Rättegångsförfarandel vid arbelsdomslolen
.... 78

4.7
Rättegången i tingsrätt ............................ 87

4.8
Arbetstvister pä den offentliga
sektorn .,........ 88

4.9
Skiljeförfarande i
uppsägningstvister ........... 89

4.10 Ikraftträdande m, m.................................... 91

5 Departementschefen
....................................... ... 92

5.1 Allmänna utgångspunkter ............................ ... 92

5.2 Tillämpningsområdet ................................ ... 99

5.3 Gränsdragningen mellan arbetsdomstolens och
tingsrätternas behörighet 106

5.4 Arbetsdomstolens organisation och sammansättning 111

5.5 Rältegångsförfarandet vid arbetsdomstolen ... . 119

5.6 Rättegängen
i tingsrätt ............................ 126

5.7 Arbetstvister pä det offentliga området ......... . 127

5.8 Skiljeförfarande i uppsägningstvister ........... 133

5.9 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ... . 134

5.10 Följdändringar
135

s. 273 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:77 273

Sid,

6
Upprättade lagförslag ...................................... 136

7 Specialmotivering .......................................... . 136

7.1 Lagen om rättegången i arbetstvister .......... . 136

7.2 Lagen om lagsökning och betalningsföreläggande för
fordringsanspråk i anställningsförhållanden .............................................................. 194

7.3 Följdändringar .......................................... 197

8 Hemställan
.................................................... 199

Bilaga
1 Utredningens lagförslag ......................... 201

Bilaga
2 Sammanställning av remissyttranden ......... . 226

Doktrin (13)

  1. Niklas Selberg, Erik Sjödin, Inrangering av gula fackföreningar i svensk kollektiv arbetsrätt, SvJT 2023 s. 335, på s. 360 · Fritt tillgänglig
  2. Niklas Selberg, Erik Sjödin, Är det så svårt att leka tre?, SvJT 2021 s. 607, på s. 608 · Fritt tillgänglig
  3. Sebastian Wejedal, Rättegångskostnaderna och den rättvisa rättegången – fyller RF tomrummet i FPL?, FT 2021 nr 3 s. 515, på s. 516 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Erik Sinander, Kan man styra tvistelösning i internationella anställningsavtal?, SvJT 2016 s. 173, på s. 182 · Fritt tillgänglig
  5. Dan Hanqvist, Förfogar föreningsledningen över föreningsmedlemskapet?, SvJT 2008 s. 466, på s. 482 · Fritt tillgänglig
  6. Tore Sigeman, Arbetsdomstolen i internationellt perspektiv, SvJT 2004 s. 561, på s. 567 · Fritt tillgänglig
  7. Ronnie Eklund, Arbetsdomstolen i ljuset av Langborgerfallet, JT 1989/90 nr 2-3 s. 390, på s. 391, 393
  8. Johan Lind, Högsta domstolen och arbetsrätten, SvJT 1989 s. 291, på s. 299, 301 · Fritt tillgänglig
  9. Tore Sigeman, Är arbetsdomstolen egentligen en domstol?, JT 1989/90 nr 2-3 s. 193, på s. 201
  10. Erik de Maré, Om något arbets-, process och skatterättsliga frågor vid condictio indebiti avseende för mycket utbetald lön, FT 1988 nr 1–2 s. 24, på s. 26 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  11. Gösta Fischer, Besvärsprövning i riksdagen, FT 1984 nr 1 s. 11, på s. 16 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  12. Fritz Kaijser, Misstagssonaten, FT 1982 nr 4 s. 153, på s. 180 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  13. Michael Bogdan, Den svenska internationella arbetsrättens grunder, SvJT 1979 s. 81, på s. 87 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

254 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (77)

77 kopplingar i 37 dokument.

  1. Ds 2025:18 Nya regler om ansökningsförfarandet för vissa uppehålls- och arbetstillstånd s. 94 i texten
  2. SOU 2024:40 Genomförande av lönetransparensdirektivet s. 217 · s. 228 om s. 124 · s. 230 om s. 124 i texten
  3. SOU 2020:30 En moderniserad arbetsrätt s. 270 om s. 85 · s. 275 i texten
  4. Prop. 2017/18:56 Genomförande av direktivet om förbättrade villkor för intjänande och bevarande av tjänstepension s. 38 om s. 140 i texten
  5. Prop. 2017/18:7 Skadestånd och Europakonventionen s. 69 om s. 124 i texten

Visa alla 37

Rättsfall (72)

72 kopplingar i 63 dokument.

  1. PMÖD 2017:6 om s. 137 ur registret
  2. AD 2026 nr 59 om s. 174 i texten
  3. AD 2026 nr 45 om s. 124 i texten
  4. AD 2026 nr 41 om s. 191 i texten
  5. AD 2026 nr 7 om s. 175 i texten

Visa alla 63

Doktrin (105)

105 kopplingar i 32 dokument.

  1. Fahlbeck, Om arbetsprocessrätt, 1974 s. 44 om s. 108 · s. 65 om s. 95 · s. 83 om s. 95 · s. 87 om s. 175 · och 33 till i texten
  2. Hansson, Kollektivavtalsrätten, 2010 s. 245 om s. 108 · s. 246 om s. 43 · s. 246 om s. 137 · s. 246 om s. 192 · och 5 till i texten
  3. JT 2016/17 s. 906 s. 906 · s. 912 · s. 918 om s. 59 · s. 918 om s. 110 · och 4 till i texten · dokumentnivå
  4. Fahlbeck, Praktisk arbetsrätt, 1989 s. 435 om s. 42 · s. 438 om s. 172 · s. 461 om s. 133 · s. 462 om s. 175 · och 2 till i texten
  5. Tiby, Domarjäv, 1993 s. 236 · s. 271 om s. 158 · s. 271 om s. 159 · s. 279 om s. 116 · och 1 till i texten

Visa alla 32