Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt och länsätt, m.m.
1974 · 46 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 40 av 46 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1974:79, Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt och länsätt, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majrts proposition nr 79 år 1974 Prop. 1974:79
Nr 79
Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1971 r52) om skatterätt och länsrätt, m. m.; given den 22 mars
1974.
Kungl. Majrt viU härmed, under åberopande av bilagda
utdrag av stadsrådsprotokollet över kommunärenden, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag om vars avlåtande tiU riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
CARL GUSTAF
HANS GUSTAFSSON
Propositionens huvudsakliga innehåll
1 propositionen föreslås att skatterätterna i nägot större
utsträckning än f. n. skall vara domföra utan nämndemän. Enligt förslaget skall
ensamdomare utöver vad som nu gäller kunna avgöra dels mäl enligt skatte-
och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet stämmer överens med parternas
samstämmiga mening, dels mäl som avser ändring av taxerad inkomst med högst 500
kr. Vidare föreslås att Kungl. Majrt skall få meddela föreskrifter om
behörighet för den som inte innehar tjänst som ordförande i länsskatterätt och
länsrätt att handlägga mål som får avgöras av ordföranden ensam. Syftet med
förslagen är dels att förbättra förutsättningama för en snabb och smidig
handläggning av de enkla målen, dels att ge nämndemännen och de ordinarie
ordförandena mera tid för prövningen av de svårbedömda målen. Reformerna avses
träda i kraft den 1 juli 1974.
1 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 79
Prop. 1974r79
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971 r52) om skatterätt och
länsrätt
Härigenom förordnas att 6 och 7 §§ lagen (1971:52) om
skatterätt och länsrätt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6§'
Skatterätt och länsrätt är domför utan nämndemän
1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,
2.
vid sådant
förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan skatterätt eller
länsrätt,
3.
vid beslut som
avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart
förbiseende,
4.
vid beslut,
såvitt gäller svenskt körkort, trafikkort eller traktorkort, om återkallelse
tills vidare eller, såvitt gäller utländskt körkort, om vägran tills vidare att
godkänna körkortet, när det är uppenbart att sådant beslut bör meddelas,
5.
vid annat
beslut som ej inne- 5. vid annat beslut som ej innefattar
slutligt avgörande av mäl, fattar slutligt avgörande av mål.
6.
vid
avgörande av mål i vilket saken är uppenbar.
Om det ej är påkallat av särskild anledning att målet
prövas av fullsutten rätt, är skatterätt och länsrätt domför utan nämndemän vid
beslut som ej innefattar prövning av målet i sak.
Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av
1. mål om utdömande av vite,
2.
mål om
handräckning vid taxeringsrevision, handlings undantagande från
taxeringsrevision och befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift
enligt taxeringsförordningen (1956:623),
3.
mäl om
omhändertagande för utredning enligt 30 § barnavårdslagen (1960r97),
4.
mål enligt
uppbörds- och 4. mål enligt uppbörds- och
folkbokföringsförfattningarna folkbokföringsförfattningarna med
undantag av mål om arbets- med undantag av mål om arbetsgivares
ansvarighet för arbetstaga- givares ansvarighet för arbetstagares skatt.
res skatt,
5.
mål som
avser ändring av taxerad inkomst med högst 500 kronor,
6.
mål
enligt skatte- och taxe-
1 Senaste lydelse 1972r750 (jfr 1972:754).
Prop. 1974r79
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ringsförfattningarna i vilket beslutet överensstämmer med
parternas samstämmiga mening,
7. mål i vilket saken är uppenbar.
7 §
I länsskatterätt och länsrätt finns en eller flera ordförande
vUka innehar tjänst vid länsstyrelsen. Sådan tjänst tillsättes av Konungen. 1
den mellankommunala skatterätten finns en eller flera ordförande vilka
förordnas av Konungen för viss tid.
Om beviljande av ledighet och Om behörighet för den som
förordnande
av vikarie för ord- ej är ordförande enligt första styc-
förande i skatterätt och länsrätt ket att i skatterätt och länsrätt
meddelas bestämmelser av utföra domargöromål som avses i
Konungen. 6 § samt om beviljande av ledighet
och
förordnande av vikarie för ordförande i skatterätt och länsrätt
meddelas bestämmelser av Konungen. Ordförande i skatterätt och länsrätt
skall vara lagfaren. Ordförande och föredragande i skatterätt och länsrätt
skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i
konkurstillstånd får ej tjänstgöra som ordförande eller föredragande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.
Prop. 1974r79
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973rll08) om ändring i lagen
(1971 r52) om
skatterätt och länsrätt
Härigenom förordnas att 6 och 7 §§ lagen (1971:52) om
skatterätt och länsrätt i den lydelse dessa paragrafer erhållit genom lagen
(1973:1108) om ändring i nyssnämnda lag skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6§
Skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt är domför
med ordföranden ensam
1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,
2. vid sådant förhör med vittne eller
sakkunnig som begärts av annan skatterätt, fastighetstaxeringsrätt eller
länsrätt,
3. vid beslut som avser endast
rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,
4. vid beslut att tills vidare A. vid beslut, såvitt gäller
återkalla körkort eller turistkör- svenskt körkort, trafikkort eller kort eller
att tills vidare vägra traktorkort, om återkallelse tills godkännande av
utländskt kör- vidare eller, såvitt gäller utländskt kort, när det är uppenbart
att körkort, om vägran tills vidare att sådant beslut bör
meddelas, godkänna körkortet, när det är
uppenbart att sådant beslut bör meddelas,
5. vid annat beslut som ej inne- 5. vid annat beslut som ej innefattar
slutligt avgörande av mål, fattar slutligt avgörande av mål.
6.
vid
avgörande av mål i vilket saken är uppenbar.
Om det ej är påkallat av särskild anledning att målet
prövas av fullsutten rätt, är skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt domför
med ordföranden ensam vid beslut som ej innefattar prövning av målet i sak.
Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av
1. mål om utdömande av vite,
2.
mäl om
handräckning vid taxeringsrevision, handlings undantagande från
taxeringsrevision och befrielse frän skyldighet att lämna kontrolluppgift
enligt taxeringsförordningen (I956r623),
3.
mål om
omhändertagande för utredning enligt 30 § barnavårdslagen (1960r97),
4.
mål enligt
uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med undantag av mäl om
arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt.
Prop. 1974r79
Nuvarande lydelse
5. mål om uppdelning av taxe
ringsvärde enligt 8 § 3 mom. sista
stycket kommunalskattelagen
(1928r370).
Föreslagen lydelse
5. mål om uppdelning av taxeringsvärde
enligt 8 § 3 mom. sista stycket kommunalskattelagen
(1928r370),
6.
mål som
avser ändring av taxerad inkomst med högst 500 kronor,
7.
mål
enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet överensstämmer
med parternas samstämmiga mening,
8.
mål i
vilket saken är uppenbar.
7 §
1 länsskatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt
finns en eller flera ordförande vilka innehar tjänst vid länsstyrelsen. Sådan
tjänst tillsättes av Konungen. 1 den mellankommunala skatterätten finns en
eller flera ordförande vilka förordnas av Konungen för viss tid.
Om beviljande av ledighet och Om behörighet för den som ef
förordnande av vikarie för ord- är ordförande enligt
första stycket
förande i skatterätt, fastighets- att i skatterätt, fas tighets taxe-
taxeringsrätt och länsrätt medde- ringsrätt och länsrätt utföra do-
las bestämmelser av Konungen. margöromål som avses i 6 § samt
om bevihande
av ledighet och förordnande av vikarie för ordförande i skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt meddelas bestämmelser av Konungen.
Ordförande i skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt skall vara
lagfaren. Ordförande och föredragande i sädan rätt skall vara svensk
medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd fär ej tjänstgöra som
ordförande eller föredragande.
Denna lag träder i kraft den I juli 1975.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974r79
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955r261) om avstängning av domare
Härigenom
förordnas att 1 § lagen (1955r261) om avstängning av domare skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är
domare på sannohka skäl misstänkt för brott, som kan antagas medföra
avsättning, må han avstängas frän utövning av tjänsten.
Med domare
avses i denna lag ledamot samt lagfaren befattningshavare, som ej är ledamot,
vid allmän underrätt, hovrätt eller högsta domstolen eller vid regeringsrätten,
arbetsdomstolen, försäkringsrådet, statens hyresråd, kammarrätt, skatterätt
eller länsrätt eller, dä Konungen förordnat därom, vid annan särskild domstol.
Med domare
avses i denna lag ledamot samt lagfaren befattningshavare, som ej är ledamot,
vid allmän underrätt, hovrätt eller högsta domstolen eller vid regeringsrätten,
arbetsdomstolen, försäkringsrådel, statens hyresråd, kammarrätt, skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt eller länsrätt eUer, då regeringen förordnat därom,
vid annan särskild domstol.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975 såvitt avser
utbytet av ordet "Konungen" mot "regeringen" och i övrigt
den 1 juli 1975.
Senaste lydelse 1972rl48.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974r79
Utdrag av protokoUet över kommunärenden, håUet inför
Hans Majrt Konungen 1 statsrådet den 22 mars 1974.
Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT, GUSTAFSSON, LEIJON, HJELM-WALLÉNr
Chefen för kommundepartementet, statsrådet Gustafsson,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fräga om
ändring i lagen om skatterätt och länsrätt, m. m. och anför.
Inledning
TUl grund för omorganisationen av länsstyrelserna den 1 juh
1971 låg statsmakternas beslut är 1970 om riktlinjer för en partiell
omorganisation av den statliga länsförvaltningen (prop. 1970rl03, SU 1970rl32,
KU I970r34, rskr 1970:248 och 308). Omorganisationen innebar bl. a. att de
fiskala och de dömande funktionerna, som förut hade varit samlade i
landskontoret, fördes till skUda avdelningar, skatteavdelningen resp.
förvaltningsavdelningen. En länsskatterätt med i huvudsak samma kompetensområde
som den förutvarande prövningsnämnden och en länsrätt för annan förvaltningsrättskipning
knöts organisatoriskt till förvaltningsavdelningen. Bestämmelser om
skatterätternas och länsrätternas kompetensområden, om domförhet, om
omröstning och om ledamöter i skatterätt och länsrätt finns i lagen (1971:52)
om skatterätt och länsrätt (ändrad senast 1973:1108). Förvaltningsprocesslagen
(1971 r291, ändrad senast 1973:1107) är tillämplig på bl.a. nämnda domstolar.
Skatterätt och länsrätt består i allmänhet av ordförande och nämndemän.
Rättsenheten på förvaltningsavdelningen utgör kansli åt
länsskatterätten. Tjänstemän vid skatteavdelningens taxeringsenhet för det
allmännas talan inför länsskatterätten. Med anledning av att antalet icke
avgjorda mål i flera län var så stort att arbetssituationen vid rättsenheterna
och taxeringsenheterna hade blivit besvärande tillsatte riksskatteverket (RSV)
och länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) hösten 1 972 en arbetsgrupp med
uppdrag att utreda organisation och arbetsformer inom enheterna. RSV och LON
har den 1 mars 1973 överlämnat arbetsgruppens slutrapport, Undersökning av
arbetsrutiner m. m. vid länsstyrelsernas taxeringsenheter och rättsenheter,
till Kungl. Majrt.
Efter remiss har yttranden över slutrapporten avgetts av justitiekanslern
(JK), kammarrätten i Göteborg, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV) och
samtliga länsstyrelser. Länsstyrelserna i Kronobergs,
Prop. 1974r79 8
Kalmar, Värmlands och Västmanlands län har yttrat sig
efter hörande av ett antal lokala skattemyndigheter. Länsstyrelsen i Stockholms
län har bifogat yttrande frän fögderidirektören i Stockholms fögderi.
Arbetsgruppen konstaterar att det år 1972 i flera län hade
uppkommit betydande balanser av icke avgjorda taxeringsmäl i vilka besvär hade
anförts av skattskyldiga. Orsaken tiU de stora balanserna var enligt
arbetsgruppen bl.a. bristande personella resurser, 1970 års allmänna
fastighetstaxering, arbetskonflikten år 1971, den partiella omorganisationen
av länsstyrelserna den 1 juh 1971, det nya processueUa förfarandet samt att
antalet besvär över taxeringsnämndernas avgöranden hade ökat. Arbetsgruppen framhåUer
också att borttagandet är 1971 av den bestämmelse i 89 §
taxeringsförordningen (1956r623, omtryckt
1971 r399, TF) som innebar att det stora flertalet mäl
skulle vara avgjorda
senast den 30 juni året efter taxeringsåret hade lett till längre
handläggningstider.
För att skaffa sig ett underlag för sina överväganden om
vilka åtgärder som bör vidtas för att komma tUl rätta med målbalanserna har
arbetsgruppen gjort vissa undersökningar av mältyperna, handläggningsrutinerna
m. m. vid bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Värmlands och
Västernorrlands län. Arbetsgruppen har därvid gjort en stickprovsundersökning
av vart tjugonde av de mål som avsåg besvär över inkomst-, förmögenhets- eller
fastighetstaxering och som hade kommit in till länsskatterätten undertiden den
1 juli 1971-30juni 1972.
Arbetsgruppen föreslår en mångfald åtgärder av skilda slag
i syfte att åstadkomma effektivare och mera enhetliga handläggningsrutiner och
arbetsformer i övrigt. Flertalet av arbetsgruppens förslag kan förverkligas
genom åtgärder av länsstyrelserna, anvisningar av RSV eller föreskrifter som det
ankommer på Kungl. Majrt att meddela. Ett förslag av arbetsgruppen att ärenden
om uppskov med avlämnande av allmän självdeklaration skaU flyttas från
taxeringsenheten till lokal skattemyndighet har föranlett ändring av 34 § 2
mom. TF (se prop. 1973rl82, SkU I973r67, rskr 1973:357, SFS 1973:1123).
Arbetsgruppen föreslår vidare att 6 och 7 §§ lagen om skatterätt och länsrätt
ändras så att domstolarna i större utsträckning än f. n. blir domföra utan
nämndemän och så att Kungl. Maj:t ges befogenhet att meddela föreskrifter om
behörighet för den som inte innehar tjänst som ordförande i skatterätt och
länsrätt att utföra sådana domargöromål som får utföras av ordföranden ensam.
Måltillströmningen och målawerkningen vid
länsskatterätterna
Med ledning av statistiska uppgifter från länsskatlerätterna
har RSV och LON gjort en sammanstäUning av måltillströmningen och målavverkningen
vid länsskatterätterna för tiden den 1 juli 1971-30 juni 1973. Av
sammanställningen, som inte gör anspråk pä alt vara till alla delar exakt,
framgår bl. a. följande. Vid länsskatterätterna var den 1 juli 1971 anhängiga
omkring 42 000 mäl. Under tiden den I juli 1971-30 juni
1972 inkom omkring 180 000 mål och avgjordes omkring 130
000 mål.
Prop. 1974r79 9
Balansen den 30 juni 1972 var således omkring 92 000 mål,
vilket innebär en ökning med omkring 50 000 mål. Under tiden den 1 juli 1972-30
juni 1973 inkom omkring 163 000 mäl och avgjordes omkring 161 000 mäl. Under denna
tid ökade alltså balansen med omkring 2 000 mål.
Gällande bestämmelser m. m. Utrymmet för s. k. enmansavgöranden
Vid skatterätt handläggs enligt 3 § lagen om skatterätt
och länsrätt mäl enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna
i den utsträckning som anges i dessa författningar. Detta innebär att till
skatterättens kompetensområde hör praktiskt taget samtliga mål enligt skatte-
och taxeringsförfattningarna samt vissa uppbörds- och folkbok-föringsmäl.
Länsrättens kompetensområde omfattar bl. a. mål enligt bamavårdslagen (1960r97),
lagen (1954r579) om nykterhetsvärd och utlänningslagen (1954rl93) samt körkortsmäl,
dvs, mäl om varning eller återkallelse av körkort (4 §).
Skatterätt och länsrätt består enligt huvudregeln i 5 § av
ordförande och nämndemän. Rätten är domför med ordförande och tre nämndemän.
Fler än fyra nämndemän får inte tjänstgöra i rätten. Ordföranden skall enligt 7
§ vara lagfaren. Nämndeman väljs av landstinget eller, om det i länet finns en
kommun som inte ingår i landstingskommun, av landstinget och kommunfullmäktige
med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter
befolkningstalen (8 §).
Enligt 6 § första stycket är skatterätt och länsrätt domför
utan nämndemän när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages, vid sådant
förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan skatterätt eller
länsrätt, vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning
eller annat uppenbart förbiseende, vid vissa interimistiska beslut i körkortsmäl,
vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål och vid
avgörande av mål i vilket saken är uppenbar.
Enligt 6 § andra stycket är skatterätt och länsrätt domför
utan nämndemän vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak, om det
inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt.
I 6 § tredje stycket anges vissa typer av mäl som, om det
inte är påkallat av särskild anledning att mälel prövas av fullsutten rätt, får
avgöras utan medverkan av nämndemän. Dessa mål är mål om utdömande av vite, mål
om handräckning vid taxeringsrevision, handlings undantagande från
taxeringsrevision och befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift
enligt TF, mål om omhändertagande för utredning enligt 30 § barnavårdslagen
samt mål enligt uppbörds- och folkbokföringsför-fatlningarna med undanlag av mäl
om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt.
Prop. 1974r79 10
Flertalet av de mål som numera ankommer på skatterätterna
handlades före den I juli 1971 av prövningsnämnderna. Prövningsnämndens ordförande
hade befogenhet att ensam fatta beslut som inte innefattade avgörande av målet
samt beslut över besvär som avsåg endast rättelse av felräkning, misskrivning eUer
annat uppenbart förbiseende eller som biträtts av motpart (87 § andra stycket TF
i dess lydelse före den 1 juli 1971).
Lagen om skatterätt och länsrätt bygger pä en inom
civildepartementet upprättad promemoria (Stencil C 1970:3). 1
departementspromemorian föreslogs att ordföranden, om särskilda skäl förelåg,
skulle få ensam avgöra vissa uppräknade typer av mål. De särskilda skäl som
åsyftades i promemorian var behovet av ett snabbt avgörande och avgörandets
enkla beskaffenhet, 1 promemorian föreslogs vidare att skatterätt och länsrätt
skulle vara domföra utan nämndemän vid beslut som inte innefattade slutligt
avgörande av mål och vid beslut som avsåg bara rättelse av felräkning,
felskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller vars innehåll stämde
överens med parternas samstämmiga mening eller, om det bara fanns en part i
målet, med dennes mening.
Såvitt gällde vissa måltyper anfördes i några
remissyttranden betänkligheter mot förslaget att skatterätt skulle vara domför
med ensamdomare vid beslut vars innehåll stämde överens med parternas
samstämmiga mening. 1 fråga om förslaget att, i mål där det fanns bara en part,
beslut som stämde överens med partens mening skulle få fattas av ensamdomare
anförde några remissinstanser att det var betänkligt att resultatet av en
bedömning i sak skulle bli avgörande för handläggningssättet. Några
länsstyrelser ansåg det böra övervägas om inte en regel i ämnet i stället borde
utformas så att mäl i vilka saken kunde anses uppenbar fick avgöras av
ensamdomare.
Den i promemorian föreslagna bestämmelsen att skatterätt
och länsrätt skulle vara domföra utan nämnd vid beslut vars innehåll stämde
överens med parternas samstämmiga mening ersattes i lagen om skatterätt och
länsrätt med en bestämmelse av innebörd att ordföranden ensam får avgöra mäl i
vilket saken är uppenbar. Härom anförde föredragande departementschefen i prop.
1971:14 med förslag till lag om skatterätt och länsrätt följande (s. 65).
När parterna är ense finns det i allmänhet anledning anta
att ett beslut som stämmer överens med parternas mening också är
"riktigt" från saklig eller rättslig synpunkt. Nägon särskild
anledning att göra motsvarande antagande beträffande ett beslut som i ett mäl
med bara en part stämmer överens med dennes mening finns knappast. Däremot
torde det ganska ofta inträffa att utgången i ett mål kan betecknas som given.
Enligt 42 kap. 20 § rättegångsbalken får huvudförhandling i tvistemål i allmän
underrätt hållas i omedelbart samband med förberedelsen och alltså utan nämnd
bl. a. om saken finnes uppenbar. Enligt min mening avgränsas området för
ensamdomarens behörighet på ett lämpligare sätt genom en sådan bestämning än
genom anknytningen tUl beslut som stämmer överens med parternas eller partens
mening.'Behörigheten blir oberoende av parternas mening men samtidigt klargörs
det att den avser bara fall i
Prop.
1974:79 11
vilka det är uppenbart vilken utgång i sak målet bör få.
Jag vill understryka att fråga alltså är om en restriktiv bestämning. 1
enlighet med det anförda föreslår jag att ensamdomare skall få avgöra mål i
vilka saken är uppenbar.
1 fräga om de måltyper som enligt 6 § tredje stycket lagen
om skatterätt och länsrätt får avgöras av ordföranden ensam, om det inte av
särskild anledning är påkallat att målet prövas av fullsutten rätt, anförde
föredragande departementschefen (prop. s. 67) att vissa av de mål som enligt
hans förslag skulle hänföras till skatterätts eller länsrätts kompetensområde
oftast var av enkel beskaffenhet eller krävde ett snabbt avgörande. Mål som
tillhörde någon av dessa kategorier borde normalt få avgöras utan medverkan av
lekmän. Någon gäng kunde, framhöll departementschefen, ett mål som normalt skuUe
få avgöras av ensamdomare vara av sådan beskaffenhet att lekmän borde deltaga i
avgörandet. Det borde därför föreskrivas att målet fick avgöras av ordföranden
ensam bara om det inte var påkallat av särskilda skäl att målet prövades av fullsutten
rätt. Som exempel pä sådana särskilda skäl nämndes att målet var svårbedömt
eller att avgörandet var av särskUd betydelse för enskild part. Sädana
omständigheter kunde enligt departenientschefen föreligga exempelvis när fräga
var om att döma ut betydande vitesbelopp. Om målet var svårbedömt eller
avgörandet av särskild betydelse för enskild part, borde ordföranden avgöra
målet ensam bara om det var nödvändigt med hänsyn tiU vikten av ett snabbt
avgörande.
Ordförande i skatterätt och länsrätt
1 länsskatterätt och länsrätt finns enligt 7 § lagen om
skatterätt och länsrätt en eller flera lagfarna ordförande vilka innehar tjänst
vid länsstyrelsen. Sådan tjänst tillsätts av Kungl. Majrt. Om beviljande av
ledighet och förordnande av vikarie för ordförande i skatterätt och länsrätt
får bestämmelser meddelas av Kungl. Majrt. Beträffande tillsättning av
vikariat finns bestämmelser i 50 § länsstyrelseinstruktionen (1971 r460, 50 §
ändrad senast I972r521).
Tjänst som
ordförande är en domartjänst. Bestämmelserna i 36 § regeringsformen om oavsättlighet
m. m. är tillämpliga på den som innehar ordinarie tjänst som ordförande. När
det i 7 § lagen om skatterätt och länsrätt sägs att ordförandena innehar tjänst
vid länsstyrelsen, innebär detta att fråga är om en enda tjänst även i de fall
ordföranden har andra uppgifter än som ordförande (jfr. 23 §
länsstyrelseinstruktionen). Lagen (1955r261) om avstängning av domare är tUlämplig
på ordförande och nämndemän i skatterätt och länsrätt.
Bestämmelserna
i 7 § lagen om skatterätt och länsrätt innebär bl. a. att bara den som innehar
domartjänst vid länsstyrelsen och den som har fått förordnande att fullgöra göromål
som ankommer på innehavare av sädan tjänst (s, k. göromälsförordnande) eller
som innehar vikariat pä domartjänst fär tjänstgöra som ordförande. Eftersom göromälsförordnande
anses
Prop. 1974r79 12
som tjänst följer av 7 § att sådant förordnande inte kan
meddelas av annan än Kungl. Majrt. Kungl. Majrt har också i ganska stor
utsträckning förordnat yngre länsstyrelsejurister och kammarrättsfiskaler att i
den omfattning länsstyrelsen bestämmer fullgöra göromål som ankommer på
ordförande i länsskalterätl och länsrätt. Hovrätt och tingsrätt kan oberoende
av eventuell vakans förordna tingsnotarie att döma i vissa mäl eller utföra
andra domargöromål i tingsrätt (1012a§§ tingsrättsinstruktionen, 1970:108). Äv
det föregående framgår att länsstyrelsen inte har någon motsvarande befogenhet
i fråga om domargöromål i länsskatterätt eller länsrätt. 1 dessa domstolar
finns inte heller någon motsvarighet till de tingsfiskaler som enligt 3 §
tingsrättsinstruktionen tjänstgör vid tingsrätterna och som huvudsakligen utför
domargöromål.
Slutrapporten
Utrymmet för s. k. enmansavgöranden
Enligt arbetsgruppen kan handläggningstiderna förkortas
betydligt och personalresurserna utnyttjas bättre om största möjliga antal mål
hänförs till kategorin enmansmål och om varie sådant mål handläggs av endast en
person. Det föreslås därför att kategorin enmansmål skall utvidgas och
definieras klarare i 6 § lagen om skatterätt och länsrätt.
Arbetsgruppens undersökningar av de avgjorda målen visar
enligt slutrapporten att länsskatterätternas praxis är skiftande när det gäUer
att avskilja enmansmål. Enmansmålen varierade vid olika länsskatterätter från
omkring en tiondel till nära hälften av de avgjorda målen. Undersökningarna
ger enligt arbetsgruppen vid handen att åtminstone en tredjedel av målen enligt
gällande bestämmelser skulle kunna hänföras till enmansmål. Härav drar
arbetsgruppen slutsatsen att möjligheten att handlägga enklare mål som enmansmål
inte utnyttjas i full utsträckning.
En orsak till att antalet mål som handlagts som enmansmål
markant understiger antalet "potentiella" enmansmål är enligt
arbetsgruppen, att tveksamhet har uppstått beträffande tolkningen av begreppet
"saken är uppenbar" i 6 § första stycket lagen om skatterätt och
länsrätt. Det har hävdats, sägs det i slutrapporten, att detta kriterium syftar
till större restriktivitet än bestämningen "beslut över besvär som
biträtts av motpart" i 87 § TF. Departementschefens uttalande i prop.
1971:14 (s. 65) om begreppet "saken är uppenbar" att fråga är om en
restriktiv bestämning är enligt arbetsgruppen inte att fatta som en jämförelse
med vad som gällde enligt TF. Departementschefen lorde ha utgått från, anförs
det i slutrapporten, att det i normalfallet fortfarande är riktigt att fatta
beslut i enlighet med båda parters mening. Det nya synes framför allt vara,
anförs det vidare, att även tvistiga mål skall kunna behandlas som enmansmål.
Med hänsyn till att begreppet "saken är uppenbar" kan föranleda
tolkningssvårigheter anser arbetsgruppen att 6 § bör ändras på denna punkt.
Enligt arbetsgruppen bör det tydligt framgå att ett mål kan
Prop. 1974r79 13
behandlas som enmansmål, om utgången är given enligt
gällande bestämmelser eller fast rättstiUämpning.
Som exempel på mål som med en sådan bestämning skulle
kunna behandlas som enmansmål nämns mål där den skattskyldige inte har visat
att nägot av de i praxis uppstäUda kraven för medgivande av avdrag för
kostnader för arbetsrum har uppfyllts samt mål där den skattskyldige påstår att
hans verkliga resekostnader har överstigit det belopp som han har erhållit från
arbetsgivaren men inte gör sannolikt att hans uppgifter är riktiga. Ytterligare
exempel är enligt arbetsgruppen mål där en skattskyldig, som inte har fått
ersättning för flyttningskostnader och som inte är skyldig underkasta sig
flyttning i tjänsten, yrkar avdrag för sådana kostnader samt under
förutsättning att det inte finns anledning att anta att underlaget för
taxeringsintendentens yrkande är bristfälligt -mål där den skattskyldige bevisligen
har fått del av yrkandet men inte har låtit sig avhöra.
Vidare förordar arbetsgruppen att mål där parterna är
överens fär behandlas som enmansmål. Någon olägenhet av den tidigare bestämmelsen
i 87 § TF, enligt vilken mål kunde upptas som enmansmål om besvären biträddes
av motparten, har enligt arbetsgruppen inte förmärkts. Anledning att
ifrågasätta den materiella riktigheten av parternas "överenskommelse"
torde oftast inte föreligga. Arbetsgruppen framhåller att den omständigheten
att parterna är överens inte behöver innebära att utgången är given enligt
gällande bestämmelser eller fast rättstillämpning. Som exempel anför
arbetsgruppen det fallet, att den skattskyldige yrkar avdrag för ökade
levnadskostnader med 25 kr. per dag och taxeringsintendenten tUlstyrker avdrag
med 20 kr. per dag, varpå den skattskyldige godtar intendentens ståndpunkt.
Det är inte givet enligt gällande bestämmelser eller fast rättstillämpning att
avdraget skall vara 20 kr., men anledning att frångå parternas "överenskommelse"
torde i normalfallet saknas. Den föreslagna regeln kan enligt arbetsgruppen
tillämpas också om intendenten finner sig kunna tillstyrka bifall till den
skattskyldiges yrkande om avdrag därför att avdraget kan anses skäligt eller
inte är så högt, att utredning för att visa att det bör sänkas bedöms vara
lönande.
Slutligen föreslår arbetsgruppen att mål enligt skatte-
och taxeringsförfattningarna som avser ändring av taxering med högst 500 kr.
hänförs till enmansmål. ÄrbeLsgruppen medger att vägande invändningar kan resas
mot detta förslag. Det kan sålunda synas ur rättvise- och likformighetssynpunkt
otillfredsställande att valet av handläggningsform inte görs beroende av målets
skatterättsliga natur utan av en beloppsgräns. Arbetsgruppen beräknar att
statsverkets kostnader för handläggningen av ett mål vid länsskatterätt i
genomsnitt uppgår tUl minst 450 kr. Arbetsgruppens undersökningar visar att i
målgruppen skattskyldigbesvär utgjorde mål avseende belopp under 500 kr. i tre
av de undersökta länen en fjärdedel eller mera och i ett fjärde län omkring en
åttondel. En stor del av skatterättsprocessen avser alltså mål där
processföremålets värde inte överstiger kostnaderna för processen.
Det är enligt arbetsgruppens
Prop. 1974r79 14
mening påkallat att i möjligaste män söka begränsa
kostnaden för dessa mål. Det allmännas intresse härav bör stäUas i relation
till den enskildes intresse av att få ta processapparaten i anspråk för bagatellarlade
yrkanden. Arbetsgruppen anser det befogat att "bagateUmål", som avser
belopp om högst 500 kr., regelmässigt behandlas som enmansmål.
I samtliga de fall där enligt arbetsgruppens förslag ett
mål skall kunna behandlas som enmansmål bör dock, framhålls det i rapporten,
nämndemän delta, om det är påkallat av särskild anledning. Sålunda bör mål av
mera principiell betydelse, mål avseende mycket stora belopp samt mäl där
avgörandet innebär betydande ingrepp i enskildas personliga förhållanden inte
handläggas som enmansmål. 1 mål om avdrag för nedsatt skatteförmäga uppkommer
ofta anledning till sådana skälighetsbedömningar som enligt arbetsgruppens
mening gör medverkan av nämndemän särskilt värdefull.
Ordförande i skatterätt och länsrätt
En av orsakerna till länsskalterätternas stora målbalanser
är enligt arbetsgruppen bristande personella resurser. Arbetsbördan för
ordförandena är alltför pressande, särskilt i de fall då i praktiken hela den
dömande verksamheten i länsskatterätten ankommer på en enda ordförande.
Sårbarheten i en organisation med sådan uppbyggnad är betydande och risk
föreligger att ordförandena blir "flaskhalsar" där målen anhopas,
vilket medför att avgörandena fördröjs,
Arbetsgruppen konstaterar att samtidigt spm ordförandenas
arbetsbörda tenderar att bli alltmera betungande utnyttjas inte kompetensen
hos de yngre jurister som tjänstgör som föredragande i den omfattning som får
anses önskvärd. Arbetsgruppen har vid sina besök pä länsstyrelserna mött en
stark reaktion mot att föredragandena inte regelmässigt anförtros ansvar som
ordförande i enmansmåL 1 sammanhanget har för arbetsgruppen framhållits att enmansmålens
handläggning bör kunna avsevärt påskyndas, om de ordinarie ordförandena befrias
från ansvaret för dessa mål och därigenom kan ägna mer tid åt mäl som ställer
höga krav på kunskaper och erfarenhet.
Enligt arbetsgruppen framstår det som angeläget att
länsstyrelserna i betydligt större omfattning än som nu sker begagnar sig av
möjligheterna att hos Kungl. Majrt begära göromälsförordnande pä tjänst som ordförande
för de yngre jurister som tjänstgör som föredragande i länsskatterätterna samt
att erhållna förordnanden verkligen utnyttjas. Den nuvarande ordningen att
hos Kungl. Majrt begära göromälsförordnande bör enligt arbetsgruppen behällas
såvitt avser handläggning av mäl där nämndemän deltar.
Mot bakgrund av bestämmelserna i 50 §
länsstyrelseinstruktionen om behörighet att tjänstgöra som vikarie för
ordförande i skatterätt och länsrätt anser arbetsgruppen att det inte på aUvar
kan göras gällande att
Prop. 1974r79 15
rättssäkerheten äventyras, om jurister med
fiskalskompetens i kammarrätt eller med praktik som föredragande i länsstyrelse,
skatterätt eller länsrätt under förslagsvis minst två år ges behörighet att,
även när fråga inte är om vikariat, som ordförande handlägga enmansmål. Arbetsgruppen
hänvisar i detta sammanhang till bl. a. bestämmelserna i 11 § tingsrättsinstruktionen
om i vilken utsträckning tingsnotarie kan förordnas att på eget ansvar utföra domargöromål.
Arbetsgruppen åberopar vidare att tingsrättsinstruktionen i fråga om tingsfiskalernas
behörighet innehåller bortsett frän mål där rätten skall bestå av tre
lagfarna domare endast den begränsningen att arbetsuppgifter som kräver
särskild erfarenhet inte fär tilldelas tiirgsfiskal (7 §).
Enligt arbetsgruppens förslag skall Kungl. Majrt genom ett
tillägg till 7 § första stycket lagen om skatterätt och länsrätt bemyndigas att
föreskriva att domargöromål som avses i 6 § får fullgöras även av den som inte
innehar tjänst med uppgift att vara ordförande i länsskatterätt och länsrätt.
Föreskrifter om vilka behörighetskrav som skall vara uppfyllda för att länsstyrelsen
skall kunna förordna tjänsteman att utföra sådana domargöromål skall enligt
förslaget tas in i länsstyrelseinstruktionen.
Remissyttrandena Allmänna synpunkter
Det övervägande antalet remissinstanser anser att målens
långa omloppstid och de stora balanserna i länsskatterätterna inte är
godtagbara i längden. Remissinstansernas instäUning till arbetsgruppens förslag
att flera typer av mål än f. n. skall kunna handläggas som enmansmål och att
länsstyrelserna skall bemyndigas att förordna yngre jurister att döma i sådana
mål är skiftande. Trots den pä åtskilliga håll besvärliga arbetssituationen
intar många remissinstanser en i huvudsak kritisk inställning till förslagen.
JK
hyser från rättssäkerhetssynpunkt starka betänkligheter mot arbetsgruppens
förslag. Den huvudsakliga avsikten med reformen av förvaltningsrättskipningen
var, framhåller JK, att större rättssäkerhet vid avgörandena skulle vinnas.
Det torde inte kunna bestridas att möjligheterna att förverkliga detta syfte
försvagas i samma mån som området för enmansavgöranden vidgas och lägre
kompetenskrav ställs pä ensamdomare. Om ordförandenas arbetsbörda är alltför
betungande, ligger det enligt JK närmare till hands att överväga reformer av
annat slag. Liknande synpunkter förs fram av länsstyrelserna i Jönköpings,
Kristian-Stads och Västmanlands län.
Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Blekinge,
Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands och Norrbottens län
ifrågasätter om några egentliga - och inte bara marginella - rationaliseringsvinster
kan uppnås med arbetsgruppens förslag. Dessa remissinstanser anser att
arbetsgruppens förslag är alltför begränsat för att i nämnvärd
Prop. 1974r79 16
mån kunna påverka målbalanserna och arbetsförhållandena
över huvud taget hos länsskatterätterna i positiv riktning. Flera av dem anser
liksom RRV att det vid ett ställningstagande till förslagen hade varit till
hjälp om arbetsgruppen alternativt kunnat väga in förslag till åtgärder som i
första hand gått ut på att minska tillströmningen av taxeringsmål tUl
länsskatterätterna. Den rationalisering som med de föreslagna åtgärderna kan
åstadkommas för länsskatterätternas del är enligt länsstyrelsen i Blekinge län
utan större betydelse för minskningen av balanserna. De ordinarie ordförandena
behöver inte i första hand befrias frän göroinåf som ankommer på dem som
domare. Om enklare mål handläggs med nämndeman eller av ensamdomare betyder
inte så mycket ur arbelssynpunkl för ordföranden som man i förstone kanske vill
tro. 1 fråga om enmansmålen är det den vidlyftiga apparat i form av diarieföring,
uppläggning av besvärsakt samt remiss- och expeditionsförfaranden som föregår
den i sak enkla bedömningen som medför den huvudsakliga arbetsbördan. En
domstol är, anför länsstyrelsen, en onödig, alltför dyrbar och omständlig
apparat för handläggning av de enklare mäl som nu avgörs som enmansmål. En
reform av taxeringen i första instans hade självklart bort föregå reformen av
förvaltningsrättskipningen. Förhållandena i första instans har medfört en
anhopning av bagatellmål i Skatterätten som inte bör tolereras i en
domstolsorganisation som vill göra anspråk på att arbeta rationellt. En
upprustning av första instans är en grundläggande förutsättning för ett bättre
utnyttjande av den dyrbara apparat som länsskatterätten som domstol utgör. I
avvaktan på en sådan reform är det enligt länsstyrelsen i första hand angeläget
att området för rättelser enligt 72 a § TF vidgas.
Åtgärder i
syfte att minska tillströmningen av mäl till länsskatterätterna diskuteras
också av RR V samt länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län. Enligt ett förslag skall lokal
skattemyndighet ha möjlighet att "överpröva" taxeringsnämnds beslut
på yrkande av skattskyldig. Vidare föreslås att taxeringsintendent skall kunna
meddela preliminära beslut av typen "strafföreläggande". Ändringar av
detta slag skulle enligt dessa remissinstanser medföra att länsskatterätterna
befrias från de enklare målen i alla de fall den skattskyldige godtar ett
förelagt preliminärt beslut.
Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Skaraborgs, Gävleborgs,
Västernorr-kinds och Norrbottens län samt fögderidirektören i Stockholms
fögderi anser att lokal skattemyndighet bör ges större befogenhet än f. n. att
besluta om rättelse enligt 72 a § TF. Genom en sådan reform skulle
länsskatterätterna befrias från vissa typer av okomplicerade mål och de
skattskyldigas berättigade krav på att få uppenbara felaktigheter i sina
taxeringar snabbt rättade tillgodoses.
Även om taxeringsarbetet i första instans i ökad
utsträckning läggs på tjänstemän, torde det enligt länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län alltid komma att finnas ärenden som bör handläggas i "andra
instans" enligt ett förenklat förfarande. En lösning skulle kunna vara att
skatte-
Prop. 1974r79 17
chef och taxeringsintendent ges rätt att besluta om
rättelse enligt en utvidgad 72 a § TF.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anför att den metod som arbetsgruppen vid sina
stickprovsundersökningar hos länsstyrelserna använt för att kartlägga
taxeringsmålen synes ge ett alltför slumpartat och begränsat urval för att
kunna tjäna som tiUförlitlig grund för de ställningstaganden och värderingar
som arbetsgruppen för fram. Äv samma uppfattning är länsstyrelsen i
Kristianstads län, som särskilt anmärker att arbetsgruppen synes ha beräknat
antalet enmansmål och antalet mål som avser endast belopp under 500 kr. för
högt.
Några
remissinstanser JK samt länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs och Bohus
och Örebro län framhåller att arbetsgruppen i motiven enbart behandlar
länsskatterätterna, medan de föreslagna författningsändringarna utformats så
att de delvis kommer att gälla också länsrätterna.
Utrymmet för s. k. enmansavgöranden
De föreslagna ändringarna i 6 § lagen om skatterätt och
länsrätt avstyrks helt av länsstyrelserna i Jönköpings, Blekinge, Kristianstads
och Västmanlands län. Länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands och Gävleborgs
län ger uttryck för tveksamhet beträffande förslaget i denna del som helhet.
Länsstyrelsen
i Jönköpings län hävdar bestämt att enmansmålen inte vållat svårigheter och att
handläggningen av dem bör fortsätta som tidigare. Sedan den 1 januari 1973 har
i runt tal 22 % av alla mål som avgjorts av länsskatterätten varit enmansmål.
En utvidgning av kategorin enmansmål är enligt denna länsstyrelse inte ägnad
att nämnvärt påverka länsskatterättens arbetstakt och en utvidgning i enlighet
med arbetsgruppens förslag kan fä icke önskvärda konsekvenser för
rättssäkerheten.
Länsstyrelsen
i Västmanlands län anser sig ha goda skäl för bedömningen alt arbetet med att
gallra fram enmansmål och "knäcka" frågan huruvida förutsättningarna
för enmansavgörande är uppfyllda eller ej redan f. n. innebär en belastning.
Länsstyrelsen vänder sig därför med skärpa mot en utvidgning av denna målkategori.
Arbetet ökar ju fler kriterier med svårfångat innehåll som man ställer för
klassificeringen av enmansmål. Fördelarna med enmansavgöranden snabbare
rättelse vid klara feltaxeringar, viss avlastning av nämndemännen samt
minskning av den administrativa pappershanteringen uppvägs enligt
länsstyrelsen av nackdelarna, bl. a. arbetet med "knackningen" av
frågan om mål är av enmansmålsnatur och merarbetet med ramprotokoll m. m. för särskUda
enmanssammanträden. Överhuvud taget är lösningar av den typ som arbetsgruppen
föreslår föga ägnade att ge vinster i tid och arbete i ett typiskt sett
skriftligt förfarande som taxeringsprocessen, där en förenkling i
domstolsarbetet inte kan uppnäs genom att en huvudförhandling sparas in.
2 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 79
Prop. 1974 r 79 18
Arbetsgruppens förslag innebär enligt länsstyrelsen i
Gotlands län en kraftig urholkning av nämndemännens funktion. En utvidgning av
kategorin enmansmål måste ske med största försiktighet och urskillning, anser
länsstyrelsen i Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter om
inte en utvidgning av kategorin enmansmål i första hand innebär en formell omföring
av målen utan reell betydelse för arbetsbelastningen.
Förslaget
om ny bestämning av kategorin enmansmål tillstyrks i princip till alla delar av
länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands
län. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att bestämmelserna i 6 § redan nu
ger möjlighet att hänföra en inte obetydlig del av skatteniålen tUl enmansmål
och uppger att under perioden augusti 1971-aprU 1973 omkring 35% av hela
antalet skattemål i länet var enmansmål. Länsstyrelsen är emellertid inte
främmande för tanken att arbetsgruppens förslag ökar möjligheterna att behandla
ett skattemål som enmansmål. Även länsstyrelsen i Värmlands län uppger att
bestämmelserna i 6 § getts en sådan tolkning att ett förhållandevis stort antal
mål handläggs som enmansmål omkring 25 % av totala antalet under år 1972
avgjorda mål. Länsstyrelsen delar arbetsgruppens uppfattning att snabbare
handläggning och bättre tillvaratagande av tillgängliga personella resurser
uppnås ju fler mål som handläggs som enmansmål. Bedömningen av vilka mäl som kan
handläggas av ensamdomare torde inte vara enhetlig vid länsskatterätterna.
Enligt länsstyrelsen bör ett genomförande av arbetsgruppens förslag till
närmare precisering och utvidgning av kategorin enmansmål kunna leda till en
förbättring i detta avseende. Vid länsskatterätten i Värmlands län utsänds i
regel 250 föredragningspromemorior till nämndemännen före varje sammanträde.
Inläsningen av detta material är mycket tidsödande och det är därför angeläget
att nämndemännen inte belastas med inläsning av promemorior i mäl där utgången
är mer eller mindre given eller där avgörandet utan betänkligheter från
rättssäkerhetssynpunkt kan överlämnas till ordföranden ensam. Ätt klarhet
skapas beträffande vilka typer av mäl som kan handläggas som enmansmål anser också
länsstyrelsen i Kopparbergs län vara angeläget. Arbetsgruppens förslag fär
anses väl avvägt. Länsstyrelsen i Jämtlands län uppger att tolkningssvårigheter
beträffande begreppet "uppenbar" i 6 § första stycket 6 gjort att
antalet enmansmål vid länsskatterätten i länet blivit ganska ringa.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län lämnar liksom JK
förslagen till ändring i 6 § utan invändning i sak men framhåller att den vinst
som kan uppnås med dessa förslag i stort sett inskränker sig till något kortare
handläggningstider än f. n. för rnål av enklare beskaffenhet. Denna vinst är
enligt länsstyrelsen i och för sig värdefull men den saknar betydelse när det
gäller att bemästra den besvärliga arbetssituationen.
Kammarrätten i Göteborg, RR V samt länsstyrelserna i
Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Örebro och
Västernorrlands län biträder i princip förslaget om ökade möjligheter att
handlägga mäl som enmansmål men ställer sig i ett eller flera hänseenden
kritiska till de konkreta förslagen till ändringar i 6 §. Det är en allmän
Prop. 1974r79 19
uppfattning hos den övervägande delen av dessa
remissinstanser att fördelarna med att vissa mål handläggs av ordföranden ensam
främst snabbare avgöranden och en begränsning av nämndemännens insatser till
mål i vilka deras medverkan framstår som betydelsefull bör tas tillvara så
långt möjligt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför att antalet enmansmål
gått ner kraftigt efter den I juli 1971. Eftersom detta otvivelaktigt
föranletts av tolkningssvärigheter beträffande innebörden av 6 §, är det enligt
länsstyrelsen angeläget att dessa svårigheter undanröjs. Vid länsskalterätten i
länet avgörs enligt länsstyrelsen i Stockholms län omkring 45 000 mål per år,
varav omkring 15 000 som enmansmål. Länsstyrelsen menar att så många mål som är
möjligt med hänsyn till rättssäkerheten redan handläggs som enmansmål, varför
den föreslagna utvidgningen av kategorin enmansmål inte kan beräknas medföra
någon utökning av antalet sådana mål för denna länsskatterätts del.
Arbetsgruppens förslag i fråga om mål i vilket utgången är
given med hänsyn till gällande bestämmelser eUer fast rättstillämpning biträds
av något mer än hälften av de remissinstanser som yttrar sig på denna punkt. De
remissinstanser som tillstyrker förslaget är RRV samt länsstyrelserna i
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Malmöhus, Skaraborgs,
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att de exempel på
fall där den föreslagna regeln kan bli tillämplig som arbetsgruppen redovisar
inte är lyckade. Man bör vara försiktig med att som enmansmål behandla mäl i
vilka den skattskyldige bevisligen har fått del av taxeringsintendentens besvär
men underlåtit att svara. Mäl av sådant eller liknande slag bör normalt bh
föremål för en modifierad nämndbehandling utan egentlig föredragning. Förslagen
till beslut (föredragningspromemoriorna) bör tillställas nämndemännen på
sedvanligt sätt före sammanträdet. Framförs ingen invändning vid sammanträdet,
blir förslaget länsskatterättens beslut. Länsstyrelsen i Jönköpings län uppger
att länsskatterätten i länet använder samma förfarande för mål som bedöms som
enkla utan att därför vara enmansmål. Numera handläggs regelmässigt 4050% av
målen vid varje sammanträde på detta sätt.
Beträffande uttrycket "utgången är given etc."
bör enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län klarläggas att därmed som
länsstyrelsen förutsätter - avses den materiella sakfrågan och att däri inte
inbegrips fall där utgången anses given av processuella skäl såsom brister i
bevisningen t. ex. i fråga om ökade levnadskostnader, representationskostnader e.
d.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län betonar att ett
oeftergivligt villkor för att som enmansmål skaU kunna handläggas mål vari
utgången är given med hänsyn till gällande bestämmelser måste vara att av
utredningen i målet framgår att den skattskyldige fått klart för sig vilken
bevisning som krävs av honom. Skall också fast rättstillämpning kunna åberopas
till stöd för ett måls handläggning som enmansmål, kan uppenbarligen åtskilliga
tveksamma situationer uppstå. Sålunda anser länsstyrelsen att arbetsgruppens
exempel om avdrag för kostnad för arbetsrum är Ula valt, eftersom
Prop. 1974r79 20
de i praxis uppställda kraven för medgivande av sådant
avdrag torde vara flera och det vanligen är så att den skattskyldige kan visa
att något eller några men inte alla av dessa krav är uppfyllda. Man kommer då
in pä bevisvärderingsfrågor, som bör prövas i fullsutten rätt. Härmed vill
länsstyrelsen ha sagt att frågan om utgången i ett mål är given med hänsyn tUl
fast rättstillämpning måste bedömas med stor försiktighet.
Förslaget i fräga om mål i vilket utgången är given med
hänsyn tUl gällande bestämmelser eller fast rättstillämpning avstyrks av kammarrätten
i Göteborg samt länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Blekinge och
Hallands län. Enligt dessa remissinstanser saknas anledning att ändra nuvarande
regler pä denna punkt.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att några påtagliga
svårigheter alt-avgöra när saken är uppenbar inte föreligger med den erfarenhet
som länsskatterätterna numera har förvärvat. Äv samma uppfattning är länsstyrelsen
i Jönköpings län. Denna länsstyrelse framhåller att begreppet
"uppenbar" inte får tänjas på det sätt som arbetsgruppen gör i sina
exempel pä fall där utgången ofta bör kunna anses given.
Enligt kammarrätten i Göteborg föreligger ofta tveksamhet
i fråga om möjligheterna att utan nämndemän avgöra mäl enligt skatte- och taxeringsförfattningarna
i vilket parterna är ense. Kammarrätten anser väl medveten om att motsatsen
nu gäUer att mycket talar för att sådana mål jämställs med dispositiva
tvistemål. 1 vart fall bör dessa mäl i regel kunna hänföras tiU kategorin mäl i
vilket saken är uppenbar. Likaså bör normalt hit kunna hänföras det stora antal
mål där enskild part inte har kommit in med svar på taxeringsinlendentens
besvär liksom mål där de invändningar enskild part anfört mot besvären
uppenbarligen saknar relevans. Enligt kammarrättens mening kan man således inom
ramen för gällande lagbestämmelser uppnå det resultat som arbetsgruppen
åsyftar.
Länsstyrelsen i Blekinge län anför följande.
Ätt ta ställning till frågan om "saken" i ett mäl
är "uppenbar" torde inte vara svårare vid tillämpning av 6 § lagen om
skatterätt och länsrätt än vid tillämpning av RB 42:20. Att stadgandet i
förstnämnda lag inte fått den utvidgade tillämpning som självfallet varit
avsedd vid jämförelse med vad som gällde enligt 87 § taxeringsförordningen för
prövnings-nämndsprocessen, beror kanske i grunden inte så mycket på tolkningssvårigheter
som på brist pä personal på "uppsättarstadiet" som är tillräckligt
erfaren för att skilja enmansmål frän nämndmäl. Om ett mål, som kommer in till
ordföranden, redan är uppsatt som nämndmäl, ehuru det kunde tas som enmansmål,
är det större arbete att skriva om målet som enmansmål än att låta målet
passera nämnden. Inga allvarligare försök har väl heller gjorts för att
klarlägga innebörden av den aktuella bestämmelsen i 6 § lagen om skatterätt
och länsrätt.
Det rör sig om en bedömning, där den juridiska innebörden
av rekvisitet "uppenbar" ofta använt i den processrättsliga
terminologin -skall vara uppfyllt. Med "saken" avses ju den
tvistefråga som är föremål för rättegängen. Kan utgången i målet betraktas som
given är "saken" med andra ord "uppenbar". Underlaget för
slutsatsen skiftar. Den kan vila på enkel materiell grund men kan ocksä vara
mera sammansatt t. ex. bygga på rättspraxis, anvisningar av olika slag och
tyngd, bevissituationen i det aktuella fallet osv. Eftersom parterna i det
här slaget av
Prop. 1974:79 21
process inte kan träffa förlUrning utan sakfrågan alltid skaU
prövas, får medgivanden oeh bestridanden frän parts sida ingen självständig
betydelse för domarens bedömning av frågan huruvida "saken är
uppenbar". Betraktar domaren utgången i ett mål som given, ehuru det
mellan parterna är tvistigt, kan han således avgöra målet som enmansmål, liksom
han kan behöva inför nämnd dra ett mål vari parterna "förlikts".
Medgivandet
har naturligtvis stor betydelse som presumtion för riktigheten av det
bakomliggande sakförhållandet men måste alltid bedömas i relation till detta.
Att jämföra med vad som gällde i prövningsnämnds-processen enligt lydelsen av
förutvarande 87 § andra stycket taxeringsförordningen är ofruktbart, eftersom
dispositionsprincipen vid tillkomsten av bestämmelsen alltjämt hade stort
utrymme i skatteprocessen. Efterhand som officialprincipen diskuterades och
blev mera medvetet tillämpad i skatteprocessen blev det också klart att
medgivanden i praktiken måste prövas.
Det
förslag som arbetsgruppen framlagt till ändring av 6 § 6. lagen om skatterätt
och länsrätt visar hur omöjligt det är att i en kortfattad lagtext göra en
beskrivning som motsvarar det nuvarande rekvisitet "saken är
uppenbar". Arbetsgruppen får också anses ha misslyckats. Första rekvisitet
"i vilket utgången är given rned hänsyn till gällande bestämmelser eller
fast rättstillämpning" innebär en säkerligen icke avsedd inskränkning i
förhållande till stadgandets nuvarande lydelse. "Utgången är given"
är ju bara ett annat uttryck för att "saken är uppenbar", men sä
kommer begränsningen "med avseende pä" etc. Och uppräkningen är
ingalunda uttömmande. Att "parterna är ense" har gjorts till ett självständigt
rekvisit, vilket på skäl som ovan anförts strider mot den bärande grundsatsen
bakom officialprövningsprincipen. Även sett mot innehållet i andra stycket av
ifrågavarande 6 § är formuleringen inte godtagbar.
Arbetsgruppens förslag tih ändring av 6 § punkt 6. lagen
om skatterätt och länsrätt avstyrkes.
Stadgandet
ger i sin nuvarande lydelse vidsträckt möjlighet att avgöra mäl som enmansmål.
De praktiska exempel gruppen anför på fall som skulle kunna avgöras som enmansmål
genom den av gruppen föreslagna lagtexten, ryms hka väl inom den nuvarande
lagtextens ram. 1 ordet "uppenbar" får man givetvis inte lägga så vid
innebörd som "uppenbar för envar". Man fär heller inte glömma bort
att man inom ramen för officialprövningen måste kunna tillämpa en normal
bevisvärdering och att utredningskravet har sin begränsning.
Rekvisitet
"saken är uppenbar" skulle också kunna uttryckas så alt "vid
avgörande av mål, i vilket utgången, efter saklig och bevismässig bedömning,
rättsligt sett är given". Men både "saklig oeh bevismässig bedömning"
och "rättsligt sett" är så självklara i sammanhanget att i lagtext
icke vanlig övertydlighet skulle uppstå.
Länsstyrelserna i Kristianstads och Örebro län delar
arbetsgruppens uppfattning att tveksamhet kan uppstå beträffande tolkningen av
det nuvarande kriteriet "saken är uppenbar". Dessa remissinstanser
anser hksom länsstyrelserna i Kronobergs och Västmanlands län att bedömningen
av om utgången är given enligl gällande bestämmelser eller fast
rättstillämpning kan leda till gränsdragningsproblem, som gör den föreslagna
bestämmelsen lika svår att tillämpa som den nuvarande regeln.
Länsstyrelsen i Västmanlands län ställer frågan om
arbetsgruppen med uttrycket "fast rättstillämpning" avser bara
regeringsrättens praxis eller om även praxis i kammarrätterna, RSV och
länsskatterätterna avses. Fast
Prop. 1974r79 22
och entydig praxis, heter det i länsstyrelsens yttrande är
en inte särskilt vanlig företeelse pä beskattningsrättens område, vilket
kännetecknas av en mängd incasuavgöranden.
Arbetsgruppens förslag att mål där parterna är ense skall
få handläggas som enmansmål tillstyrks av RR V samt länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Hallands,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län.
För att ett mål i vilket parterna är överens men utgången
inte är given med hänsyn till gällande bestämmelser eller fast rättstillämpning
skall få handläggas utan nämndemän bör enligt länsstyrelsen i Skaraborgs '.än
krävas att beslutet stämmer överens med parternas samstämmiga mening. Om
anledning att frångå parternas överenskommelse föreligger och utgången inte är
given, bör målet handläggas i fullsutten rätt. Länsstyrelsen anser dock att
det i flertalet mål där parterna är överens inte finns anledning för
länsskatterätten att frångå överenskommelsen. Länsstyrelsen i Örebro län tiUråder
försiktighet när en gammal eller sjuk person eller en utlänning förklarar sig
godtaga vad taxeringsintendenten föreslär. Såvitt gäller mål om avdrag för
nedsatt skatteförmåga anför länsstyrelsen i Jönköpings län att de skattskyldiga
alltför ofta under felaktiga förutsättningar förklarar sig godtaga vad
taxeringsintendenten tillstyrkt. Sådana mål bör således inte generellt hänföras
till enmansmål enbart därför att parterna är överens.
Länsstyrelsen i Malmöhus län, som såvitt gäller
länsskatterätten inte har något att invända mot arbetsgruppens förslag i fråga
om mål där parterna är ense, påpekar att den föreslagna bestämmelsen även rör
länsrättens mål. Förslaget kan enligt länsstyrelsen befaras leda till att nykterhetsvårdsmål
handläggs som enmansmål så snart den enskilda parten gått med på den aktuella
åtgärden eUer t. o. m. om parten inte hörts av. Liknande kan förhållandet bli i
utvisningsmål. En sådan utvidgning av kategorin enmansmål måste anses vara
mindre lämphg.
Kammarrätten
i Göteborg anser att mäl där parterna är ense normalt bör hänföras till enmansmål
och att mycket talar för att dessa mål jämställs med disposiliva tvistemål.
Eftersom mål i vilka parterna är ense i regel bör kunna hänföras till kategorin
mål i vilka saken är uppenbar, kan man enligt kammarrätten uppnå det resultat
som arbetsgruppen avser inom ramen för gällande bestämmelser.
Endast länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads och
Gävleborgs län avstyrker uttryckligen arbetsgruppens förslag i fråga om mål i
vilka parterna är ense. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller att det
inte är ovanligt att den skattskyldige godtar vad taxeringsintendenten anfört
utan att förstå innebörden härav. Som framgår av det föregående avstyrker
länsstyrelsen i Blekinge län förslaget i denna del främst på den grund att officialprincipen
i skatteprocessen medför att sakfrågan måste prövas trots att medgivande
föreligger. Äv samma uppfattning är länsstyrelsen i Gävleborgs län.
Arbetsgruppens förslag i fråga om sådana mål enligt
skatte- och taxeringsförfatlningarna som avser ändring av taxering med högst
500 kr.
Prop. 1974r79 23
tillstyrks av kammarrätten i Göteborg, med undantag för en
reservant, samt länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Värmlands,
Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län.
Kammarrättens i Göteborg majoritet anför att det
visserligen kan sägas att förslaget innebär en försvagning av rättssäkerheten.
Ätt åstadkomma en hög grad av rättssäkerhet i aUa slag av rättssaker ligger
emellertid enligt kammarrätten uppenbarligen längt utanför samhällets resurser.
1 stället måste huvuddelen av resurserna reserveras för sädana sektorer där
behovet av en god rättssäkerhet framstår som mest angeläget. Som uttryck för en
sådan resursallokering kan man se instituten strafföreläggande och bötesföreläggande.
Enligt kammarrättens mening förbrukas oproportionerligt mycket av samhällets
resurser för att skapa skatterättvisa i förhållandevis obetydliga ärenden. En
mindre omständlig handläggningsordning för mäl som gäller relativt sett mindre
belopp bör kunna godtas frän rättssäkerhetssynpunkt i synnerhet om möjligheten
att få saken överprövad i högre instans inte beskärs. Kammarrätten säger sig
inte vara främmande för tanken att beloppsgränsen höjs från föreslagna 500 till
1 000 kr. Den vill dock betona att förslaget ingalunda innebär att varje mål
under beloppsgränsen skall handläggas som enmansmål. Om det är påkallat av
särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, skall ordningen med ensamdomare
inte få användas. En sådan anledning kan vara att målet gäller ett värdeminskningsavdrag,
som visserligen för det enskilda året understiger beloppsgränsen men som kan
förutses återkomma är frän år och därför i realiteten gäller ett större
belopp. En annan anledning kan vara att det finns ett stort antal mål där den
faktiska situationen är i stort sett överensstämmande.
Mål där
saken är av mindre omfattning kan enligt länsstyrelsen i Uppsala län avgöras av
ensamdomare utan att rättssäkerheten äventyras. Länsstyrelsen anser dock inte
att en beloppsgräns bör fastställas i lagtexten. Det bör i stället anges att
mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna där saken är av mindre
omfattning får handläggas av ensamdomare. Länsstyrelsen i Södermanlands län
anser att "bagatellmål" avseende högst 500 kr. bör få handläggas som enmansmål
endast om den skattskyldige inte gjort nägon vägande sakinvändning.
Länsstyrelsen anser vidare att nämndemän regelmässigt bör delta i mål angående
nedsatt skatteförmåga, när taxeringsintendenten inte tillstyrker hel skattebefrielse.
Nämndemännens medverkan har ofta visat sig värdefull i dessa slag av mål. Det
kan, framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län, hävdas att formerna för
handläggning i skatteprocess inte bör bestämmas av processföremålets värde. En
förutsättning för att ifrågavarande utvidgning av kategorin enmansmål skall
kunna accepteras är därför enligt länsstyrelsen att regeln om bagatellmålens
hänförande till enmansmål ur rättssäkerhets- och likformighetssynpunkl förses
med inskränkningar. Om det är påkallat av särskild anledning, skall nämdemän
delta i handläggningen.
RRV och 16 länsstyrelser avstyrker, liksom reservanten i
kammarrätten i Göteborg, förslaget eller ställer sig tveksamma till dess
genomföran-
Prop. 1974r79 24
de. Flera av dessa remissinstanser åberopar främst de
invändningar mot förslaget som arbetsgruppen redovisar, nämligen att det kan
synas ur rättvise- och likformighetssynpunkt otUlfredsstäUande att valet av
handläggningsform görs beroende inte av målets skatlerättsliga natur utan av
en beloppsgräns. I nägra remissyttranden heter det att det är betänkligt att
kravet pä rättssäkerhet får vika för kostnadsskäl. Ett par remissinstanser päpekar
i delta sammanhang att någon beräkning av skillnaden i kostnadshänseende mellan
nämndmål och enmansmål inte har gjorts. Inbesparingen torde enligt
länsstyrelsen i Kalmar län bli förhållandevis ringa.
1 några remissyttranden ifrågasätts om arbetsgruppens
uppgifter att mäl avseende belopp under 500 kr. utgjorde i tre av de undersökta
länen en fjärdedel eller mera och i det fjärde länet omkring en åttondel av
hela antalet mål i vilka besvär anförts av den skattskyldige är allmängiltiga.
Länsstyrelsen i Kristianstads län, som anser att det inger betänkligheter från
rättssäkerhetssynpunkt att låta kostnadstänkande vara vägledande i fråga om
valet av handläggningsform, anför sålunda att av totala antalet under är 1972
vid länsskalterätten i länet avgjorda besvärsmäl avsåg endast 7,2 % belopp
under 500 kr. En likartad fördelning har enligt länsstyrelsen i Jönköpings län
framkommit vid en undersökning av de mål som under är 1972 avgjorts av
länsskatterätten i det länet. Några arbetsekonomiska vinster torde enligt
länsstyrelsen normalt inte kunna näs genom att de beloppsmässigt obetydliga
målen handläggs som enmansmål. Härtill kommer att även dessa mäl kan vara
principiellt betydelsefulla.
Ytterligare några remissinstanser betonar att mål som
avser små belopp kan ha principiell betydelse, exempelvis när fråga är om
värdeminskningsavdrag. Till dessa remissinstanser hör länsstyrelsen i
Kronobergs län, som trots den rationaliseringsvinst som arbetsgruppen anger är
mycket tveksam till förslaget. Visserligen, anför länsstyrelsen, finns
besvärsrätt, men denna kanske inte utnyttjas just på grund av det ringa
beloppet. På grund av att mål av principiell karaktär bör handläggas med
nämndemän förlorar den regel som arbetsgruppen föreslår en stor del av sin
effekt. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län måste noga beaktas att
ett beslut som avser ett visst taxeringsår ofta har motsvarande konsekvenser
för efterföljande år. Denna länsstyrelse anser att det inte kan anses föreligga
skäl att hindra en skattskyldig från att få ett avslaget yrkande prövat av fullsutten
rätt. Länsstyrelsen i Stockholms län hyser tveksamhet mot förslaget bl. a. av
den anledningen att ett avgörande kan ha stor ekonomisk betydelse, även om
taxeringarna inte ändras tiU belopp, t. ex. vid sam- eller särbeskattning av
makar eller ändring från A- till B-inkomst.
Eftersom det i varje särskilt fall måste prövas om
anledning finns att handlägga målet i fullsutten rätt, ifrågasätter
länsstyrelsen i Hallands län om mycket är vunnet med att införa en
beloppsgräns. Länsstyrelsen framhåller att ett belopp om 500 kr. inte kan anses
som ringa, eftersom det för flertalet skattskyldiga motsvarar en skatt om minst
250 kr. RR V samt länsstyrelsema i Stockholms, Skaraborgs, Örebro och
Västmanlands
Prop. ]974r79 25
län anser att den föreslagna utvidgningen av kategorin enmansmål
inte innebär någon vinst ur rationaliseringssynpunkt bl. a. på grund av det
arbete som tUlkommer för avskiljningen. 1 detta sammanhang tillägger
länsstyrelsen i Skaraborgs län att den omständigheten att enmansmålen, om
arbetsgruppens förslag därom genomförs, i stor utsträckning kommer att avgöras
av yngre jurister talar mol alt mål i vilka utgången inte är given regelmässigt
skall kunna avgöras av ensamdomare.
Några
remissinstanser tar upp frågan om på vem det skall ankomma att avskilja enmansmålen.
Kammarrätten i Göteborg anser att urvalet primärt bör göras av icke rättsbUdad
personal. Ansvaret för att mål som skall prövas av fullsutten rätt inte avgörs
av ensamdomare faller däremot på den som har förordnande att pröva enmansmål.
Vid tvekan huruvida ett mål kan avgöras som enmansmål bör målet enligt
kammarrätten prövas av fullsutten rätt. JK .samt länsstyrelserna i Malmöhus,
Jämtlands och Västerbottens län anser emellertid att ansvaret för avskiljandet
av enmansmål bör ligga hos den ordinarie ordföranden, eftersom denna uppgift är
grannlaga och fordrar stor erfarenhet.
Ordförande i skatterätt och länsrätt
Ett stort antal remissinstanser ansluter sig i princip
till arbetsgruppens uppfattning att göromälsförordnande pä domartjänst bör
begagnas i större omfattning än f. n. Kammarrätten i Göteborg anser detta vara
en framkomlig väg, när avverkningskapaciteten tillfälligt behöver ökas. Om det
föreligger ett stadigvarande behov av flera ordförande, bör däremot fler fasta
domartjänster inrättas.
Den helt övervägande delen av de remissinstanser som
yttrar sig i frågan ställer sig i princip positiva till förslaget att
tjänstemän som inte innehar domartjänster skall kunna förordnas att handlägga enmansmål
även när fråga inte är om vikariat.
Länsstyrelserna
i Malmöhus och Skaraborgs län ifrågasätter den arbets-och tidsvinst för
länsskatterätten som helhet som kan uppnäs genom sädana förordnanden. Dessa
länsstyrelser tillstyrker emellertid förslaget av andra skäl än
effektivitetsskäl, nämligen med hänsyn till intresset av att de yngre
juristernas krav på självständiga och ansvarsfulla arbetsuppgifter tillgodoses.
På grund av personalsituationen måste enligt länsstyrelsen i Malmöhus län de
ordinarie domarna själva bereda och föredra mänga av länsskatterättens mäl. Med
hänsyn härtill kan det synas vara mindre välbetänkt att försvaga den redan
svaga föredragningskapacitet som står till de ordinarie domarnas disposition
genom att införa särskild behörighet för yngre jurister att döma i enmansmål.
De möjligheter som nu finns att ge göromälsförordnande borde enligt
länsstyrelsen räcka för att tillgodose även behovet av sädan behörighet.
Härtill kommer att enmansmålen är lätta alt handlägga och alt mycket av arbetet
utgörs av urvalet av de skattemål som kan handläggas som enmansmål. Den
ordinarie domaren lär inte kunna avbörda sig ansvaret för avskiljandet. Det kan
således enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas om förslaget
Prop. 1974r79 26
medför någon gynnsam nettoeffekt pä de ordinarie domarnas
arbetsbörda eller pä domstolarnas målbalanser. Liknande synpunkter framförs av
bl. a. länsstyrelsen i Blekinge län.
Kammarrätten i Göteborg anser att det är angeläget att de
jurister som förordnas att handlägga enmansmål inte blir i någon större grad
belastade med denna uppgift utan kan ägna huvuddelen av sin verksamhet ät att
biträda i de mål som avgörs i fullsutten rätt. 1 åtskilliga remissyttranden
betonas att det vore frän utbildningssynpunkt olyckligt om dessa yngre jurister
regelmässigt skulle sysselsättas uteslutande med enmansmål. Det framhålls
sålunda att arbetet med att sätta upp förslag till beslut och att vara
föredragande i komplicerade mål är en väl så kvalificerad uppgift som att
fungera som domare i enmansmål.
Kammarrätten och länsstyrelsen i Stockholms län tar upp
frågan om förordnande att handlägga enmansmål bör innefatta behörighet att döma
i samtliga i 6 § lagen om skatterätt och länsrätt angivna typer av mål.
Kammarrätten säger sig ha fält den uppfattningen alt arbetsgruppen med
ifrågavarande förslag syftar enbart pä mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna.
Det finns enligt kammarrätten inte anledning att gå utöver denna gräns. Sålunda
bör t. ex. mål om omhändertagande för utredning enligt 30 § barnavårdslagen
inte handläggas av annan än den som är behörig att vara ordförande i fullsutten
rätt. Detsamma gäller vissa typer av enmansmål enligt skatte- och
taxeringsförfattningarna, nämligen mål om utdömande av vite, handlings
undantagande från taxeringsrevision och befrielse från skyldighet att lämna
kontrolluppgift. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter också det lämpliga
i generella förordnanden för yngre jurister. Undantag bör enligt länsstyrelsen
göras för exempelvis handräckningsmål.
Förslaget om förordnande att handlägga enmansmål avstyrks
endast av länsstyrelserna i Kristianstads och Västerbottens län, medan JK och
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län av olika skäl ställer sig tveksamma
till förslaget. Länsstyrelsen i Västmanlands län som inte delar
arbetsgruppens åsikt att domaruppgift skall kunna begränsas till enmansmål
för i sitt yttrande fram ett eget förslag om domarförordnande av annan typ än
som föreslås av arbetsgruppen.
JK anser att principiella betänkligheter kan riktas mot
arbetsgruppens förslag. Det torde enligt JK inte kunna bestridas att
möjligheterna att förverkliga syftet med inrättandet av skatterätterna och
länsrätterna nämligen att garantera större rättssäkerhet vid avgörandena
försvagas i samma män som området för enmansavgörandena utökas och lägre
kompetenskrav ställs på ensamdomarna. 1 princip torde det ankomma på ordinarie
ordförande att konstalera att förutsättningarna för enmansavgörande är
uppfyllda. Eftersom ordföranden sålunda ändock har att ta ofta ingående
befattning med målen, kan man enligt JK fråga sig om så mycket är vunnet med
att överlåta målens avgörande på lägre tjänstemän. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, som vitsordar att de yngre tjänstemännen skulle uppleva det som
positivt att få behörighet att döma i enmansmål, ställer sig ändock tveksam
till en sädan ändring. Som grund
Prop. 1974r79 27
för sitt ställningstagande åberopar länsstyrelsen dels att
det är tvivelaktigt om nägon tidsvinst av betydenhet kan erhåUas, dels att
med hänsyn tUl kravet pä rättssäkerhet - även sädana yngre domare måste
biträdas av måluppsättare.
Till grund för behörighet att tjänstgöra som ordförande
bör enligt länsstyrelsen i Kristianstads län ligga en individuell bedömning av
juristens kunskapsmått och erfarenhet. Arbetsgruppens förslag synes emellertid
innebära inrättandet av ett slags befordringsgång, som efter relativt kort tid
medför behörighet som ordförande både i länsskatterätt och länsrätt i vissa
mål. Det kan ifrågasättas om tingsnotariernas arbetsuppgifter är jämförbara.
Den lagstiftning som berör länsskatterättens kompetensområde är vidlyftig och
komplicerad. Praxis är synnerligen omfattande. Det måste enligt länsstyrelsen
hållas för troligt att avgörandenas kvalitet kommer att sjunka och att rättssäkerhetskravet
inte blir tillgodosett, om arbetsgruppens förslag genomförs.
Länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrker förslaget av
två skäl. Från rättssäkerhetssynpunkt är det olämpligt att ansvaret för
avskiljande av enmansmål ligger på annan än den ordinarie domaren. Denna
uppgift är grannlaga och fordrar stor erfarenhet. Om arbetsgruppens förslag
genomförs, finns risk att den oerfarne handläggaren, som ensam ansvarig,
undandrar rätten viktiga mål. Det andra skälet för länsstyrelsens avstyrkande
är att förslaget inte innebär någon nämnvärd lättnad i arbetsbelastningen,
eftersom den fortsatta handläggningen av de avskilda enmansmålen är en
expeditionssak.
Som nämnts
i det föregående delar länsstyrelsen i Västmanlands län inte arbetsgruppens
uppfattning att domaruppgift skall kunna begränsas till enmansmål. Man bör i
stället räkna med, säger länsstyrelsen, att juristerna betackar sig för att
"fastna" i enmansmål och kanske i stor utsträckning gå miste om
kontakten med de svära och intressanta skattefrågorna. Enligt länsstyrelsens
mening bör, efter mönster från de allmänna domstolarna, jurister i mellangraderna,
förslagsvis lägst lönegrad A 26, kunna betros med domargöromål. Genom att låta
sä gott som alla jurister på rättsenheterna fungera som domare torde man
åtminstone i flertalet län kunna bringa ned arbetsbördan per domare och
därigenom skapa möjlighet att komma till rätta med de omedelbara problemen i
länsskatterätterna. Den behövliga styrningen av invecklade och svårbedömda mål
till de mest erfarna domarna lär inte möta några problem i praktiken, menar
länsstyrelsen vidare. Metoden att sätta in mellangrads-jurister som domare
erbjuder också vinster av annat slag. Bl. a. torde den främja rekrytering och
allmän arbetstrivsel samt underlätta önskvärd växeltjänstgöring mellan
kammarrätterna och skatterätterna.
1 fråga om den kompetens som bör krävas av den som skall
kunna betros med förordnande som ordförande i enmansmål ger några remissinstanser
uttryck för en annan mening än arbetsgruppen. Statskontoret ifrågasätter, med
hänsyn till enmansmålens enkla beskaffenhet, om inte ett sådant förordnande kan
ges den som under minst ett år huvudsakligen tjänstgjort som föredragande i
länsstyrelse, länsskatterätt eller länsrätt.
Prop. 1974r79 28
Länsstyrelsen i Uppsala län anser att de kompetenskrav som
föreslagits är i huvudsak lämpliga rnen kan inte finna annat än att samma krav
bör gälla för behörighet att handlägga enmansmål som enligt
tingsrättsinstruktionen gäller för behörighet att fullgöra vissa domargöromål,
nämligen minst ett och ett halvt ärs tjänstgöringstid.
Kammarrätten
i Göteborg ansluter sig till arbetsgruppens förslag såvitt gäller den .som är
eller varit ledamot eller fiskal i kammarrätt. Däremot anser kammarrätten att
det föreslagna behörighetskravet för andra jurister inte är lämpligt utformat.
Kravet på tvä års tjänstgöring för den som inte fullgjort notarietjänstgöring
synes således väl lågt vid jämförelse med kravet för den som undergått kammarrättsutbUdning.
Ä andra sidan kan enligt kammarrätten ett krav på två ärs
länsstyrelsetjänstgöring vara i högsta laget för den som har fullgjort
fullständig notarietjänstgöring. Kammarrätten förordar att behörighetskravet
för dessa jurister bestäms till fyra ärs eller, om vederbörande fullgjort
fullständig notarietjänstgöring, ett års huvudsaklig tjänstgöring som
föredragande i länsstyrelse, länsskatterätt eller länsrätt.
Departementschefen Allmänna synpunkter
Statsmakternas beslut är 1970 (prop. 1970rl03, SU 1970rl32,
KU 1970r34, rskr 1970r248 och 308) om en partiell omorganisation av den
statliga länsförvaltningen omfattade bl. a. en förstärkning av förvaltningsrättskipningen
på länsplanet. Omorganisationen skedde den 1 juli 1971, Den innebar bl. a. att
en länsskatterätt, med i huvudsak samma kompetensområde som den förutvarande
prövningsnämnden, och en länsrätt för annan förvaltningsrättskipning knöts till
en förvaltningsavdelning hos länsstyrelsen. Förvaltningsprocesslagen (1971r291,
ändrad senast I973rll07) är tillämplig på bl.a. nämnda domstolar, vilka i
allmänhet består av ordförande och nämndemän. Bestämmelser om domstolarnas
kompetensområden, om. domförhet, om omröstning och om ledamöter i skatterätt
och länsrätt finns i lagen (1971:52) om skatterätt oeh länsrätt (ändrad senast
1973:1108). Omorganisationen och den nya lagstiftningen innebar bl. a. att lekmannainflytandel
ökades, att handläggningsformerna förbättrades och att de dömande och de
fiskala funktionerna skildes i organisatoriskt avseende.
Med anledning av att stora mälbalanser hade uppstått vid
länsskatterätterna tillsatte riksskatteverket (RSV) och länsstyrelsernas
organisationsnämnd (LON) hösten 1972 en arbetsgrupp med uppdrag att utreda
organisation och arbetsformer inom bl. a. länsstyrelsernas rättsenheter, vilka
utgör kanslier ål länsskatterätterna. Arbetsgruppens slutrapport har den 1 mars
1973 överlämnats till Kungl. Maj:t.
1 slutrapporten vilken har remissbehandlats
konstaterar arbetsgruppen att det i flera län har uppkommit betydande balanser
av icke avgjorda taxeringsmäl i vilka besvär anförts av skattskyldiga.
Bristande
Prop. 1974:79 29
personella resurser, 1970 års allmänna fastighetstaxering,
arbetskonflikten år 1971, den partiella omorganisationen av länsstyrelserna,
det nya processuella förfarandet samt ett ökat antal besvär över
taxeringsnämnds beslut har enligt arbetsgruppen medverkat till de stora
balanserna. Vidare har borttagandet år 1971 av den bestämmelse i 89 §
taxeringsförordningen (1956r623) som innebar att det stora flertalet mäl
skulle vara avgjorda senast den 30 juni året efter taxeringsåret lett till
längre handläggningstider. För att skaffa sig ett underlag för bedömningen av
vilka åtgärder som bör vidtas för att komma till rätta med mälbalanserna har
arbetsgruppen gjort vissa undersökningar av måltyperna, handläggningsrutinerna
m. m. vid bl. a. länsskatterätterna i fyra län.
Utöver förslag som kan genomföras i administrativ ordning
föreslår arbetsgruppen att 6 och 7 §§ lagen om skatterätt och länsrätt ändras
så att domstolarna i större utsträckning än f n. blir domföra utan nämndemän
och så att Kungl. Majrt ges befogenhet att meddela föreskrifter om behörighet
för den som inte innehar tjänst som ordförande i skatterätt och länsrätt att
utföra sådana domargöromål som får utföras av ordföranden ensam.
Vad som framkommit under remissbehandlingen bekräftar
arbetsgruppens uttalande att målbalanserna vid länsskatterätterna är
avsevärda. Den aUmänna meningen bland remissinstanserna är att de nuvarande mälbalanserna
och målens länga omloppstid inte kan godtas i längden.
1 många remissyttranden framhålls att bristande personella
resurser -det gäUer ordförandena såväl som föredragandena är den främsta
orsaken till det trängda arbetsläget. RRV åberopar i sitt remissyttrande en
utredningsrapport från statskontoret där anledningen till den höga frekvensen
av besvär över taxeringsnämndernas beslut anges vara bl. a. det stora antalet
felaktiga taxeringar, den skiftande praxis som råder och de skattskyldigas
otillräckliga kunskap om beskattningsreglerna.
1 en skrivelse till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet hösten 1973 med anledning av den statistik som
kammarrätterna i Stockholm och Göteborg presenterat i sina
anslagsframställningar för budgetåret 1974/75 uttalar riksdagens
justitieombudsman (JO) att balanser synes ha en inneboende tendens att växa,
även om måltillströmningen inte fortsätter att öka. JO anför vidare i
skrivelsen att för den rättssökande allmänheten är det till väsentlig
olägenhet om domstolsväsendet inte fungerar sä att målen blir avgjorda inom
rimlig tid. Inte minst gäller det förvaltningsdomstolarna vilkas avgöranden
berör en mycket stor krets personer.
Innan jag går in på arbetsgruppens förslag tUl ändringar i
lagen om skatterätt och länsrätt skall jag ta upp några förslag som under
remissbehandlingen har förts fram som alternativ eller kompletteringar till
arbetsgruppens förslag. 1 viss utsträckning har arbetsgruppen diskuterat frågor
som har samband med remissinstansernas förslag. Arbetsgruppen lägger dock inte
fram några egna förslag i dessa hänseenden.
Bestämmelsen i 89 § TF som innebar att prövningsnämnden
skulle ha avgjort det stora flertalet mål senast den 30 juni året efter
taxeringsåret
Prop. 1974r79 30
togs som nämnts i det föregående bort år 1971. Varken
arbetsgruppen eller remissinstanserna har föreslagit att en motsvarighet till
89 § TF skall införas för länsskatterätternas del. Även om en sådan bestämmelse
skulle kunna bidra till att handläggningstiderna förkortas, måste den anses
vara betänklig frän rättssäkerhetssynpunkt. Jag vill därför inte förorda att en
sådan bestämmelse införs.
En av orsakerna till länsskatterätternas stora mälbalanser
är enligt arbetsgruppen och några remissinstanser den höga frekvensen av besvär
över taxeringsnämndernas beslut. Länsstyrelsen i Blekinge län anför att en
reform av taxeringen i första instans självklart hade bort föregå skattedomstolsreformen.
Förhållandena i första instans, säger länsstyrelsen, har medfört en anhopning
av bagatellmål i länsskatterätten som varken är normal eller bör tolereras i en
domstolsorganisation som vill göra anspråk på att arbeta rationellt.
Taxeringsorganisationen i första instans har utretts av
statskontoret som den 22 juni 1970 lade fram en utredningsrapport med principförslag
om ändrad organisation av taxeringen i första instans. En huvudtanke i
statskontorets förslag är att taxeringsnämnderna bör avlastas den stora mängden
rutinarbete som i stället bör utföras av tjänstemän vid länsstyrelse eller
lokal skattemyndighet. Resurserna för kontroll av komplicerade deklarationer
bör också förstärkas. Den förordade reformen syftar till att ge
taxeringsnämnderna mera tid åt taxeringsarbetets materiella sida.
Utredningsrapporten har remissbehandlats. De föreslagna ändringarna tillstyrks
i huvudsak av det övervägande antalet remissinstanser. Det påpekas emellertid
att en omprövning av taxeringsorganisationen inte bör ske separat utan
samtidigt med att man tar ställning till frågan om definitiv källskatt.
Utredningsförslag om definitiv källskatt (SOU 1972rl 1) har remissbehandlats.
Bland remissinstanserna råder i stort sett enighet om att betydande ändringar
och schabloniseringar av de materiella skattereglerna krävs för att ett system
med förenklad löntagarbeskatt-ning skall kunna göras praktiskt användbart.
Remissinstanserna avvisar därför genomgående det förslag utredningen lagt fram
på grundval av nuvarande skatteregler. Utredningsarbetet beträffande ny
taxeringsorganisation i första instans fortsätter inom statskontoret och RSV,
som kan väntas redovisa resultatet av sitt arbete inom de närmaste månaderna.
Några remissinstanser menar att det inte finns anledning
att kräva att en okomplicerad taxeringsändring skall prövas av länsskatterätt.
Som exempel på förenklade förfaranden nämns i remissyttrandena bl. a.
"överprövning" hos lokal skattemyndighet av taxeringsnämnds beslut.
Underlag för ett ställningstagande till om ett förfarande av detta slag bör
införas saknas f. n. Enligt min mening bör närmare överväganden i denna fråga
anstå till dess alt ställning har tagits till hur den framtida
taxeringsorganisationen bör utformas och erfarenhet vunnits av de ändringar i
den nuvarande organisationen som kan komma att göras.
Enligt 72 a § TF kan lokal skattemyndighet rätta vissa
uppenbara felaktigheter i taxeringsnämnds beslut. Ett stort antal
remissinstanser tar i sina yttranden över arbetsgruppens förslag upp
frågan om vidgat
Prop. 1974r79 31
tillämpningsområde för 72 a §. 1 många remissyttranden
anförs, att det i avvaktan på en reform av taxeringen i första instans är
angeläget att området för rättelser enligt 72 A § utvidgas. Med hänsyn till det
påtagliga samband som finns mellan utformningen av taxeringsorganisationen i
första instans och avgränsningen av området för lokal skattemyndighets
befogenhet att rätta taxeringsnämnds beslut anser jag att frågan om ändring av
72 a § inte bör tas upp i detta sammanhang.
Arbetsgruppens
förslag till ändringar i lagen om skatterätt och länsrätt syftar främst till
att skapa förutsättningar för en snabbare och smidigare handläggning av de
enkla målen. Under remissbehandlingen har ifrågasatts om några vinster i de
hänseenden som arbetsgruppen har angett kan uppnås med förslagen. Det har
därvid gjorts gällande att förslagen knappast kan väntas i nämnvärd mån kunna
påverka målbalanserna och arbetssituationen vid länsskatterätterna i positiv
riktning. Arbetsgruppens förslag har också utsatts för kritik från rättssäkerhetssynpunkt.
1 åtskilliga remissyttranden framhålls att det huvudsakliga syftet med
inrättandet av skatterätterna och länsrätterna var att garantera större
rättssäkerhet. Möjligheterna att förverkliga detta syfte försvagas i samma mån
som området för enmansavgöranden utökas och lägre kompetenskrav ställs pä
ensamdomare.
Vad gäller denna principiellt betonade kritik vill jag
uttala att jag inte delar uppfattningen att en utvidgning av området för enmansavgöranden
i sig behöver innebära att rättssäkerheten i förfarandet försvagas. Inte heller
behöver den omständigheten att enklare mål får avgöras av domare med lägre
formell kompetens få en sådan effekt. En utvidgning av området för enmansavgörande
kan rentav sägas leda till en förstärkning av rättssäkerheten genom att
handläggningstiderna i de enklare målen kan förkortas. Besluten i skattemålen
avser ofta frågor som har betydelse för följande års laxeringar. Besvär över
senare taxeringar kan därför många gånger undvikas, om en skattskyldig snabbt
får besked om hur t. ex. ett visst yrkande i hans deklaration bedöms.
Det bör i detta sammanhang erinras om att tingsrätt i
tämligen stor utsträckning är domför utan nämndemän. Enligt 1 kap. 3 §
rättegångsbalken är tingsrätt sålunda domför med en lagfaren domare vid bl, a.
sådan huvudförhandling i tvistemål som med stöd av 42 kap. 20 § hålls i
förenklad form och vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är
stadgat svårare straffan böter. 1 samband med att ensamdomarkompe-tensen i
brottmål vidgades framhöU dåvarande chefen för justitiedepartementet bl. a.
att, sett i ett vidare perspektiv, rättssäkerheten i samhället gynnas bäst
genom en ordning där domstolsförfarandet i dess mest kvahficerade former
koncentreras tUl de särskUt invecklade och betydelsefuUa målen (prop. 1966rl00
s. 37). Jag vUl i detta sammanhang ocksä erinra om lagen (1974r8) om
rättegången i tvistemål om mindre värden, vilken antagits av 1973 års riksdag (prop.
1973r87, JuU 1973r36, rskr 1973 r319).
En utvidgning av området för enmansavgöranden i
länsskatterätterna gör det möjligt för nämndemännen att koncentrera sina
insatser till
Prop. 1974r79 32
sådana mera omfattande och svårbedömda mål i vilka deras
medverkan framstår som betydelsefull. Detta är enligt min mening en fördel från
rättssäkerhetssynpunkt. Jag vill i detta sammanhang nämna att det f. n. inte är
ovanligt att mera än 200 mål tas upp till prövning vid ett sammanträde med
länsskatterätt. Det måste också anses vara en fördel om de mera erfarna
ordinarie domarna i större utsträckning än f. n. befrias från befattningen med
de enklare målen och därigenom fär möjlighet att i huvudsak ägna sig åt de
omfattande och komplicerade målen.
När det gäller frågan om vilken effekt på
arbetssituationen vid länsskatterätterna som arbetsgruppens förslag kan få,
vill jag framhålla att jag är medveten om alt man inte enbart genom sådana
åtgärder som att utvidga utrymmet för enmansavgörandena eller att öppna möjlighet
för tjänstemän som inte innehar domartjänster all handlägga enmansmål kan komma
till rätta med länsskalterätternas betydande målbalanser eller målens långa
omloppstid. Genom sådana åtgärder i förening med andra åtgärder som
arbetsgruppen föreslår eller remissinstanserna tar upp - och som enligt vad jag
har anfört i det föregående får övervägas i annat sammanhang bör det
emellertid vara möjligt att uppnå väsentliga förbättringar. Jag vill i detta sarnmanhang
uttala att frågan om personalförstärkningar, vilken tas upp av flera
remissinstanser, får övervägas i sedvanlig ordning i budgetarbetet.
Jag vill sammanfatta min principiella inställning tUl
arbetsgruppens förslag pä följande sätt. 1 likhet med flertalet remissinstanser
anser jag att de fördelar som kan vinnas genom att enklare mål handläggs utan
nämndemän bör tas tillvara i största möjliga utsträckning. Härigenom skapas
förutsättningar för snabbare avgöranden och möjlighet för nämndemännen att
koncentrera sina insatser till sådana mera svårbedömda mål i vilka deras
medverkan verkligen är betydelsefull. Enligt min mening bör man ta fasta pä
förslaget. Bestämmelserna bör därvid utformas så att nämndemän kommer att delta
i handläggningen inte bara i mål som är av principiell vikt utan i alla mål som
är svårbedömda eller i vilka förekommer skälighetsfrågor eller bevisfrägor av
sådan karaktär att medverkan av nämndemän kan vara av betydelse. Det bör alltså
inte komma i fråga att vilket en länsstyrelse befarar att arbetsgruppens
förslag skulle leda till utvidga utrymmet för enmansavgöranden i sådan
utsträckning att nämndemännen får delta bara i handläggningen av ett begränsat
antal "knäckfrågor" oeh därmed förlorar möjligheten att följa
förändringar i lagstiftning eller rättspraxis.
För att syftet med en utvidgning av utrymmet för enmansavgöranden
skall kunna vinnas bör förutsättningarna för handläggning i denna ordning anges
pä ett sådant sätt att arbetet med att avskilja enmansmålen inte kommer att
innebära tolkningssvårigheter eller andra onödiga svårigheter. Med anledning av
vad några remissinstanser anför härom vill jag emellertid framhålla att
anledning knappast finns att ägna särskilda ansträngningar åt frågan om ett
visst mäl kan handläggas utan nämndemän eller ej. Kan denna fråga inte avgöras
utan svårighet, är det från alla
Prop. 1974r79 33
synpunkter lämpligast att målet tas upp vid sammanträde
med fullsutten rätt. 1 detta sammanhang vill jag vidare peka pä möjligheten för
chefen för förvaltningsavdelningen vid länsstyrelsen att med stöd av 25 §
länsstyrelseinstruktionen (1971 r460) meddela närmare föreskrifter om
förfarandet vid avskiljandet av mål för handläggning utan nämndemän.
Utrymmet för s. k. enmansavgöranden
Enligt huvudregeln i 5 § lagen om skatterätt och länsrätt
består skatterätt och länsrätt av ordförande och nämndemän. Rätten är domför
med ordförande och tre nämndemän. Utan nämndemän är rätten enligt 6 § domför
när åtgärd som avser endast måls beredande vidtas, vid vittnesförhör m. m. som
har begärts av annan skatterätt eller länsrätt, vid beslut som avser endast
rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, vid
vissa interimistiska beslut i körkortsmål, vid annat beslut som inte innefattar
slutligt avgörande av mäl oeh vid avgörande av mäl i vilket saken är uppenbar.
Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten
rätt, är rätten vidare domför utan nämndemän dels vid beslut som inte
innefattar prövning av målet i sak, dels vid avgörande av bl. a. mål om
utdömande av vite, mål om handräckning vid taxeringsrevision, handlings
undantagande från taxeringsrevision och befrielse från skyldighet att lämna
kontrolluppgift samt med visst undantag - mäl enligt uppbörds- och
folkbokföringsförfattningarna.
Arbetsgruppen föreslär dels att den nuvarande bestämmelsen
att rätten är domför utan nämndemän vid avgörande av mål i vUket saken är
uppenbar skall bytas ut mot en bestämmelse att rätten är domför utan nämndemän
vid avgörande av mål i vilket utgången är given med hänsyn tiU gällande
bestämmelser eller fast rättstillämpning, dels att utan nämndemän skah få
avgöras också mål i vilket parterna är ense och mål enligt skatte- och
taxeringsförfattningarna som avser ändring av taxering med högst 500 kr. Om det
är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, skall
dock inte i något av de tre fallen avgörandet få träffas av ensamdomare.
Den numera upphävda bestämmelsen i 87 § andra stycket TF
innebar att prövningsnämnden såsom enmansmål kunde behandla endast besvär som
avsåg rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende
eller som biträtts av motpart. Under förarbetena till lagen om skatterätt och
länsrätt övervägdes en föreskrift om att rätten skulle vara domför utan
nämndemän bl. a. vid beslut vars innehåll stämde överens med parternas
samstämmiga mening. 1 6 § lagen infördes i stället bestämmelsen om domförhet
utan nämndemän vid avgörande av mäl i vilka saken är uppenbar. Föredragande
departementschefen anförde i detta sammanhang (prop. 1971 rl4, s. 65) att
området för ensam-domarens behörighet avgränsas på ett lämpligare sätt genom
anknytning till mäl där saken är uppenbar än till beslut som stämmer överens
med
3 Riksdagen 1974. I saml. Nr 79
Prop. 1974r79 34
parternas eller partens mening. Behörigheten blir
oberoende av parternas mening men samtidigt görs det klart att den avser bara
fall i vilka det är uppenbart vilken utgång i sak målet bör få.
Departementschefen underströk att fråga var om en restriktiv bestämning.
Arbetsgruppen
konstaterar att antalet faktiska enmansmål markant understiger antalet
"potentiella" mål av denna kategori. En orsak till detta anser den
vara att tveksamhet uppstått beträffande tolkningen av begreppet "saken är
uppenbar". Det har hävdats, säger arbetsgruppen, att detta kriterium
syftar till större restriktivitet än bestämmelsen i 87 § TF om besvär som
biträtts av motpart. Arbetsgruppen ifrågasätter emellertid om detta varit
avsikten med den nya bestämmelsen. Med hänsyn tUl tolkningssvärigheterna anser
arbetsgruppen att bestämmelsen bör ändras så att det klart framgår att ett mål
kan behandlas som enmansmål om utgången är given enligt gällande bestämmelser
eller fast rättstillämpning.
Förslaget
tillstyrks av nägot mer än hälften av remissinstanserna. Dessa remissinstanser
anser att den föreslagna ordalydelsen skapar större klarhet beträffande vilka
typer av mål som kan handläggas som enmansmål och därmed bättre förutsättningar
för likformighet i bedömningen. En tämligen stor grupp remissinstanser ställer
sig av olika anledningar avvisande till förslaget. Kammarrätten i Göteborg samt
fyra länsstyrelser anser således att bestämmelsen om mäl i vilka saken är
uppenbar inte behöver ändras. Enligt kammarrätten kan med stöd av den nuvarande
bestämmelsen normalt till kategorin enmansmål hänföras mål där parterna är
ense, mäl där enskild part inte kommit in med yttrande över taxeringsintendentens
besvär samt mål där de invändningar enskild part anfört mot besvären
uppenbarligen saknar relevans. Kammarrätten anser således att man inom ramen
för gällande bestämmelser kan uppnå det resultat som arbetsgruppen åsyftar.
Länsstyrelsen
i Blekinge län betonar att det inte torde vara svårare att ta ställning till
frågan om saken är uppenbar vid tillämpning av 6 § lagen om skatterätt och
länsrätt än vid tillämpning av 42 kap. 20 § rättegångsbalken. Att bestämmelsen
i 6 § inte har fått den utvidgade tillämpning som enligt länsstyrelsen
självfallet varit avsedd vid jämförelse med vad som gällde enligt 87 § TF för prövningsnämndsprocessen
beror kanske inte så mycket på tolkningssvårigheter som på brist på personal
som är tillräckligt erfaren för att kunna skilja av enmansmålen. Kan utgången i
målet betraktas som given, är saken uppenbar, anför länsstyrelsen. Slutsatsen
kan enligt länsstyrelsen vila på enkel materiell grund men den kan också bygga
på t. ex. rättspraxis, anvisningar av olika slag eller bevissituationen i
målet. Arbetsgruppens förslag visar hur omöjligt det är att i en kortfattad
lagtext göra en beskrivning som motsvarar det nuvarande rekvisitet "saken
är uppenbar". De exempel arbetsgruppen anför pä fall som skall kunna avgöras
som enmansmål enligt den föreslagna lagtexten ryms lika väl inorn den nuvarande
lagtextens ram. I ordet "uppenbar" får man naturligtvis inte lägga en
så vid innebörd som "uppenbar för envar".
Prop. 1974r79 35
För egen del anser jag - liksom flera av de
remissinstanser som avstyrker förslaget att den ordalydelse som arbetsgruppen
föreslår är olämplig. Om utgången är given, måste saken anses uppenbar och om
saken är uppenbar är utgången också given. Bedömningen kan grundas på
bestämmelser i lag eller annan författning eUer pä regler utfyllda av eller
enbart fastlagda i rättspraxis. Just på skatterättens område har en rikJialtig
men många gånger entydig praxis tvingats fram vid sidan av bestämmelser av mer
generell innebörd. Den omständigheten att ställning i målet måste tas tUl en
bevisfråga innebär inte att saken inte kan vara uppenbar. En skattskyldjg kan
ha gjort ett påstående som är obestyrkt och som med säkerhet kan antas vara
ogrundat. Han kan vidare ha underlåtit att yttra sig över en omständighet som
taxeringsintendenten gör gällande och som vinner sådant stöd av utredningen att
det inte finns något utrymme för tvivel i fråga om påståendets riktighet. För
prövningen av en bevisfråga av sådant slag synes normalt inte behöva krävas
att nämndemän medverkar i handläggningen. Det framstår emellertid inte som helt
klart att det med den lydelse som arbetsgruppen föreslår är möjligt att
handlägga målet utan nämndemän. 1 detta sammanhang vill jag framhåUa att något
utrymme i regel inte lorde finnas för tUlämpning av vare sig den nuvarande
bestämmelsen om mäl i vilka saken är uppenbar eller den bestämmelse som
arbetsgruppen föreslär, när skälighetsfrågor skall prövas i målet.
Sammanfattningsvis finner jag att arbetsgruppens förslag
inte är ägnat att undanröja de tolkningssvårigheter som den nuvarande regeln
har gett anledning till utan i stället kan leda tUl nya tolkningssvårigheter
och till en begränsning av kategorin enmansmål. De svårigheter som tolkningen
av begreppet "saken är uppenbar" hittills har medfört bör till
väsentlig del kunna undanröjas genom vad jag har anfört i det föregående och
genom de förslag som jag ämnar lägga fram i det följande. Jag förordnar således
att den nuvarande bestämmelsen om att mål i vUka saken är uppenbar får
handläggas utan nämndemän behålls. Jag vill vidare erinra om vad förut har
anförts om att ett mäl lämpligen bör tas upp i fullsutten rätt, när det inte
utan vidare framstår som klart att förutsättningar föreligger för handläggning
utan nämndemän.
F. n. kan
ett mål alltid handläggas utan nämndemän, om saken är uppenbar. Jag förordar
att en inskränkning görs så att medverkan av nämndemän kommer att krävas, om
det av särskUd anledning är påkallat att målet prövas av fullsutten rätt. Sådan
anledning kan föreligga särskilt i mäl som avser ingripande åtgärder mot
enskild. Jag avser härvid i första hand mål om administrativa frihetsberövanden.
Åtgärder av detta slag är av så ingripande karaktär att nämndemän bortsett
från när fråga är om sådant omhändertagande för utredning som avses i 30 §
barnavårdslagen (1960r97) normalt bör delta i avgörandet och dessutom kan det
även i till synes klara fall inte sällan finnas ett visst utrymme för en annan
bedömning än den som ligger närmast till hands. Syftet med den ändring som jag
föreslår är däremot inte att t. ex. frågor om återkallelse av körkort alltid
skall behöva tas upp i fullsutten rätt.
Prop. 1974r79 36
Arbetsgruppen förordar att mål i vilket parterna är ense
skall få handläggas utan nämndemän. Nägon olägenhet av den tidigare bestämmelsen
i 87 § TF, enligt vilken mål kunde handläggas som enmansmål om besvären
biträddes av motparten, har enligt arbetsgruppen inte förmärkts. Anledning att
ifrågasätta riktigheten av parternas "överenskommelse" torde oftast
inte föreligga. Målgruppen är dock, framhåller arbetsgruppen, inte i och för
sig att hänföra till mål i vilket utgången är given.
Alla remissinstanser som yttrar sig på denna punkt utom
tre länsstyrelser är positiva till förslaget. Två av dessa länsstyrelser
avstyrker förslaget främst på den grund att officialprincipen medför att ocksä
medgivanden måste prövas. Också de remissinstanser som är positiva till förslaget
anför vissa erinringar. Försiktighet tiUråds när det gäller att bedöma en
gammal eller sjuk persons eUer en utlännings förklaring att han godtar vad
taxeringsintendenten har anfört. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför att
anledning att frångå parternas överenskommelse kan föreligga av olika
anledningar. Målet bör då handläggas i fullsutten rätt, såvida inte utgången är
given. Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen att det för att målet skall fä
handläggas utan nämndemän bör krävas att beslutet överensstämmer med parternas
samstämmiga mening.
1 prop. 1971 rl4 anförde föredragande departementschefen
att området för ensamdomarens behörighet enligt hans mening avgränsas pä ett
lämpligare sätt genom bestämningen saken är uppenbar än genom en anknytning
till beslut som stämmer överens med parternas eller partens mening. Han ansåg
dock att det, när parterna är ense, i allmänhet finns anledning anta alt ett
beslut som stämmer överens med parternas mening också är "riktigt"
från saklig eller rättslig synpunkt.
När parterna är ense, kan enligt min mening saken inte
sällan anses uppenbar. Att parterna är ense i en skälighelsfräga innebär
emellertid inte att saken är uppenbar. Den omständigheten att parterna är ense
har inte någon självständig betydelse för bedömningen och den innebär enligt
nuvarande bestämmelser inte att målet fär avgöras av ensamdomare.
Ett för taxeringsmålen utmärkande drag är att det ofta
blir fråga om att bedöma t. ex. storleken av avdrag i olika förvärvskällor
eller värdet av förmåner. Detta beror på att full bevisning ofta inte alls
eller endast med svårighet kan föras, varför rätten fär göra en
skälighetsbedömning. Även om parterna är ense, måste målet ibland prövas av fullsutten
rätt, eftersom saken inte kan sägas vara uppenbar. Arbetsgruppen anför nägra
exempel på sådana ofta förekommande typsituationer. Den skattskyldige yrkar
exempelvis avdrag för ökade levnadskostnader med 25 kr. per dag utan att
kunna prestera full bevisning om de verkliga kostnaderna och taxeringsintendenten
tillstyrker avdrag med 20 kr. per dag, varpå den skattskyldige godtar
intendentens ståndpunkt. Det är inte uppenbart att avdraget skall vara 20 kr.,
men anledning att frångå parternas "överenskommelse" torde i
normalfallet saknas. Ett annat sådant fall är om taxeringsintendenten
tillstyrker bifall till den skattskyldiges yrkande om avdrag därför att
avdraget kan anses skäligt eller inte är sä högt att
Prop. 1974r79 37
utredning för att visa att det bör sänkas bedöms vara
lönande. Om parterna som i dessa exempel har samma uppfattning i en skälighelsfräga,
finns i regel inte anledning för rätten att finna ett annat belopp mera
skäligt.
Mål i vilka sakfrågan inte längre är tvistig bör avgöras
sä snabbt .som möjligt. Att parterna är ense kan konstateras utan svårighet.
Frän rättssäkerhetssynpunkt synes det normalt inte behöva krävas att nämndemän
deltar i avgörandet av mäl i vilka parterna är ense. Jag förordar därför att
sådana mål i princip skall fä handläggas utan nämndemän.
En
bestämmelse som medger handläggning utan nämndemän i mål där parterna är ense
måste emeUertid utformas så att den inte ger anledning till antagande att officialprövningsprincipen
inte skulle gäUa i dessa mäl. Det bör därför anges att en förutsättning för att
målet skall få handläggas som enmansmål är att beslutet stämmer överens med
parternas samstämmiga mening. Härigenom markeras att det krävs att domaren
inte funnit skäl att frångå vad parterna enats om. De skäl som jag i det
föregående har anfört till stöd för mitt förslag att inte tvistiga mål skall fä
avgöras av ensamdomare har inte samma tyngd i fräga om mål som ankommer på
länsrätten. Ensamdomarens behörighet bör därför begränsas till mål enligt
skatte- och taxeringsförfattningarna. Även när parterna är ense kan avgörandet
ibland kräva ingående överväganden. Det kan vara faUet om målet är av
principiell betydelse, är särskilt svårbedömt eller rör mycket stora belopp. Om
det av sädan särskild anledning är påkallat att målet prövas av fullsutten
rätt, bör det inle fä avgöras av ensamdomare. Ett exempel på mäl som ofta synes
böra prövas av fullsutten rätt är mål om avdrag för nedsatt skatteförmåga. Vid
de svåra skälighetsbedömningar som ibland uppkommer i sådana mål är medverkan
av nämndemän särskilt värdefull.
Arbetsgruppen föreslär att till enmansmålen skall hänföras
också sådana mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna som avser ändring
av taxering med högst 500 kr. Arbetsgruppen medger att vägande invändningar kan
resas mot förslaget. Det kan sålunda synas ur rättvise-och likformighetssynpunkl
otillfredsställande att valet av handläggningsform inte görs beroende av
målets skatterättsliga natur utan av en beloppsgräns.
Till stöd för förslaget anför arbetsgruppen
processekonomiska skäl. Statsverkets genomsnittliga kostnader för
handläggningen av ett mål i länsskatterätt, inklusive kostnaderna för
handläggningen vid länsstyrelsens taxeringsenhet, torde inte understiga 450 kr.
Enligt arbetsgruppens undersökningar vid fyra länsskatterätter utgjorde mål som
avsåg belopp under 500 kr. i tre av länen en fjärdedel eller mera och i det
fjärde länet omkring en åttondel av de mål i vilka besvär hade anförts av
skattskyldig. Kostnaderna för de mål i vilka processföremålets värde inte
överstiger statsverkets kostnader bör enligt arbetsgruppen i möjligaste mån
begränsas. Enligt arbetsgruppens förslag skall emellertid mål som faller under
beloppsgränsen prövas av fullsutten rätt, om det är påkallat av särskild
anledning som t. ex. att målet är av principiell betydelse.
Prop. 1974r79 38
Endast kammarrätten i Göteborg och sex länsstyrelser
tillstyrker förslaget om en beloppsgräns. Kammarrätten anför att förslaget
visserligen kan sägas innebära en försvagning av rättssäkerheten. Ätt åstadkomma
en hög grad av rättssäkerhet i alla slag av rättssaker ligger emellertid enligt
kammarrätten långt utanför samhällets resurser. 1 stället måste huvuddelen av
resurserna reserveras tiU sådana sektorer där behovet av en god rättssäkerhet
framstår som mest angeläget. Oproportionerligt mycket av samhällets resurser
förbrukas för att skapa skatte-rätlvisa i förhållandevis obetydliga mål.
Kammarrätten säger sig inte vara främmande för tanken att beloppsgränsen höjs
till 1 000 kr. Om det är påkallat av särskild anledning - t. ex. att målet
gäller ett värdeminskningsavdrag, som kan förutses återkomma år från år, eller
att del finns ett stort antal mål där den faktiska situationen är i stort sett
överensstämmande bör målet prövas av fullsutten rätt.
Flertalet
remissinstanser RRV och 16 länsstyrelser intar en starkt kritisk hållning
till arbetsgruppens förslag i denna del. Ett par remissinstanser anför att
någon beräkning av skUlnaden i kostnadshänseende mellan handläggning med resp.
utan nämndemän inte har gjorts och att skillnaden torde vara tämligen
obetydlig. En viss kostnadsminskning bör enligt min mening kunna uppnås, om
nämndemännens medverkan i största möjliga utsträckning begränsas till mål i
vilka deras insatser kan vara av verklig betydelse. En ytterligare
kostnadsminskning bhr möjlig om - som jag föreslår i det följande - möjlighet
öppnas för jurister som inte innehar domartjänster att handlägga enmansmål.
Härtill kommer att förutsättningarna för ett snabbt avgörande generellt sett
blir bättre vid handläggning utan nämndemän. Även om några remissinstanser
påpekar att resultatet av arbetsgruppens undersökningar av hur stor del av hela
antalet mäl som utgörs av mål som rör högst 500 kr. inte är allmängiltigt,
finns det enligt min mening fog för antagandet att antalet sädana mäl inte är
obetydligt. Mänga av dessa mål kan redan enligt nuvarande bestämmelser avgöras
av ensamdomare. Ytterligare ett antal omfattas av den föreskrift om mål i
vilket beslutet stämmer överens med parternas samstämmiga mening som jag
föreslår. Trots detta kan emellertid en beloppsgräns av det slag som
arbetsgruppen föreslår vara motiverad från kostnads- eller
effektivitetssynpunkt.
Flera remissinstanser anser att en beloppsgräns är
betänklig frän rättssäkerhetssynpunkt. De anför bl. a. att det kan synas ur
rättvise- och likformighetssynpunkt otillfredsställande att valet av
handläggningsform görs beroende av en beloppsgräns och inte av målets
skatterättsliga natur, att processföremälets värde inte är någon mätare på
målets svårighetsgrad och att även ett mål som avser ett obetydligt belopp kan
ha stor betydelse för den enskilde. Enligt min mening finns det anledning att
räkna med att flertalet av de mål som inte avser mer än 500 kr. är tämligen
okomplicerade både från rättslig synpunkt och vad gäller bevisvärderingen.
Jag anser därför att mål enligt skatte- och taxeringsförfatlningarna
som
Prop. 1974r79 39
avser obetydliga belopp bör kunna avgöras av ensamdomare,
även om förutsättningar i övrigt för sådan handläggning saknas. En föreskrift
härom har betydelse främst i fråga om mäl som avser inkomsttaxeringen. Enligt
min mening skulle det vara lämpligast att förenklat uttryckt låta det
sammanlagda beloppet av de inkomst- eUer avdragsposter som skall prövas i målet
vara avgörande för handläggningsformen. Det kan emellertid knappast undvikas
att en föreskrift med sådant innehåll blir komplicerad oeh svårtolkad. Det
avgörande bör därför vara storleken av den taxeringsändring som omfattas av
yrkandena i målet. I likhet med arbetsgruppen anser jag att beloppet bör
bestämmas till 500 kr. Jag förordar således att det i 6 § lagen om skatterätt
och länsrätt införs en föreskrift om att rätten är domför med ordföranden ensam
i mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 500 kr. En sådan
föreskrift innebär att målet kan handläggas utan nämndemän, om t. ex. bifall tiU
den skattskyldiges besvär skulle föranleda sänkning av taxeringen med högst 500
kr. och bifall till taxeringsintendentens besvär skulle föranleda höjning av
taxeringen med högst samma belopp. Oavsett hur prövningen av yrkandena utfaller
kan beslutet nämligen inte innebära en ändring av taxeringen med mer än 500 kr.
För tydlighetens skull vill jag tiUägga att om i målet också skall prövas
huruvida inkomsten är att anse som A-inkomst eller B-inkomst, målet
naturligtvis inte med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen kan handläggas
utan nämndemän. Det bör också anmärkas att detsamma gäller t. ex. om
taxeringsintendenten medger ett yrkande av den skattskyldige som kan föranleda
sänkning av den taxerade inkomsten med 500 kr. men själv framställer ett
yrkande som i och för sig kan leda tUl en höjning med 1 000 kr. Skatterätten är
nämligen inte bunden av medgivandet.
Om det av särskild anledning är påkallat att målet prövas
av fullsutten rätt, bör det inte få avgöras av ensamdomare. Sådan särskild
anledning kan vara t. ex. att målet är särskilt svårbedömt eller omfattande
eller att avgörandet kan ha betydelse utöver det enskilda målet. Ett exempel på
sistnämnda fall är att samma fräga eller likartade frågor skall prövas i ett
flertal mål.
Ordförande i skatterätt och länsrätt
1 länsskatterätt och länsrätt finns enligt 7 § lagen om
skatterätt och länsrätt en eller flera lagfarna ordförande som innehar tjänst
vid länsstyrelsen. Sådan tjänst tillsätts av Kungl. Majrt. Detta innebär att
bara den som innehar sädan domartjänst och den som har förordnats att fullgöra göromål
som ankommer på innehavare av domartjänst eller som innehar vikariat på sädan
tjänst fär tjänstgöra som ordförande. Kungl. Majrt har i tämligen stor
utsträckning förordnat yngre länsstyrelse-jurister och kammarrättsfiskaler att
i den omfattning som länsstyrelsen bestämmer fullgöra göromål som ankommer på
ordförande i länsskatterätt och länsrätt.
Prop. 1974r79 40
Hovrätt och tingsrätt kan oberoende av eventuell vakans
förordna tingsnotarie att döma i vissa mål eUer utföra andra domargöromål i
tingsrätt. Länsstyrelserna har, som framgår av det föregående, inte någon
motsvarande befogenhet i fråga om domargöromål i länsskatterätt eller länsrätt.
1 dessa domstolar finns inte heller någon motsvarighet till de tingsfiskaler
som tjänstgör vid tingsrätterna och som huvudsakligen utför domargöromål.
Arbetsgruppen konstaterar att samtidigt som ordförandenas
arbetsbörda tenderar att bh alltmera betungande utnyttjas inte i önskvärd
omfattning kompetensen hos de yngre jurister som tjänstgör som föredragande i
länsskatterätterna och länsrätterna. Enligt arbetsgruppen kan det inte göras
gällande att rättssäkerheten skulle äventyras, om kammarrättsfiskaler eUer
jurister med praktik som föredragande i länsstyrelse, länsskatterätt eller
länsrätt under förslagsvis minst två år ges behörighet att, även när fräga inte
är om vikariat, handlägga enmansmål. Arbetsgruppen föreslår att Kungl. Majrt
genom ändring i 7 § lagen om skatterätt och länsrätt bemyndigas föreskriva att domargöromål
som avses i 6 § fär fullgöras även av den som inte innehar domartjänst vid
länsstyrelsen.
Bara ett
fåtal remissinstanser avstyrker eller ger uttryck för en klart negativ
inställning till förslaget. Dessa remissinstanser anför bl. a. att den
lagstiftning som berör länsskatterätternas verksamhet är vidlyftig och
komplicerad samt att syftet med inrättandet av skatterätterna och . länsrätterna,
nämligen att stärka rättssäkerheten, motverkas om kompetenskraven luckras upp.
Jag har förståelse för dessa synpunkter. Emellertid är de allra flesta enmansmålen
av tämligen enkel beskaffenhet. Detta hindrar inte att det om arbetsgruppens
förslag genomförs måste ges från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande
garantier för att enmansmålen kommer att prövas endast av personal som har
tillräckliga kunskaper och erfarenheter. Detta är väsentligt även med hänsyn
till att det yttersta ansvaret för att ett mål handläggs i föreskriven ordning
måste ankomma pä den som fungerar som ordförande i målet. Jag vill i detta
sammanhang nämna att jag inte kan dela den uppfattning som kommer till uttryck
i några remissyttranden, nämligen att ansvaret för avskiljandet av enmansmålen
måste ankomma på ordinarie ordförande.
Jag delar remissinstansernas uppfattning att några större
fördelar i arbetsekonomiskt avseende inte står att vinna med arbetsgruppens förslag.
Detta gäller särskilt som det inte kan anses vara en lämplig ordning att viss
personal till övervägande del fär ägna sig ät enmansmål. Uppgiften att
tjänstgöra som föredragande i mera komplicerade mål är självfallet väl sä kvahficerad
och nyttig frän utbildningssynpunkt. Det kan emellertid inte bestridas att det
är av värde att de yngre tjänstemännen ges möjlighet att självständigt
handlägga vissa enklare mål. Även ett mål som får handläggas utan nämndemän kan
naturligtvis kräva stor erfarenhet. Om arbetsgruppens förslag genomförs, bör
man emellertid kunna räkna med att den som är behörig att handlägga enmansmål
men saknar den erfarenhet som krävs för prövningen av ett visst mål kommer att
överlämna målet till en ordinarie ordförande.
Prop. 1974r79 41
Med stöd av det anförda förordar jag att Kungl. Majrt
genom ändring i 7 § lagen om skatterätt oeh länsrätt bemyndigas att meddela
föreskrifter om behörighet för den som inte innehar tjänst som ordförande i
länsskatterätt och länsrätt att handlägga enmansmål. Om detta förslag godlas,
avser jag att föreslå Kungl. Majrt att bestämmelser om behörighet att motta
förordnande av länsstyrelsen att handlägga enmansmål skall tas in i
länsstyrelseinstruktionen. Jag ämnar därvid föreslå att bestämmelserna utformas
så att behörighet att handlägga enmansmål tilläggs endast fiskal i kammarrätt
samt den som genom tjänstgöring som t. ex. föredragande i länsstyrelse,
skatterätt eller länsrätt har förvärvat motsvarande erfarenhet.
För hela landet finns en mellankommunal skatterätt som har
sitt kansli i riksskatteverket (I och 2 §§ lagen om skatterätt och länsrätt).
Vid den mellankommunala skatterätten prövas bl. a, besvär över taxering av
skattskyldig som haft förvärvskälla som hänför sig till flera län. Lagens bestämmelser
om bl. a. förutsättningarna för enmansavgöranden gäller också för den mellankommunala
skatterätten. 1 denna domstol finns enligt 7 § en eller flera ordförande vUka
förordnas av Kungl. Majrt för viss tid. Hinder synes inte böra föreligga mot att
t. ex. lagfaren föredragande vid den mellankommunala skatterätten av riksskatteverket
förordnas att handlägga enmansmål. Vad jag har förordat i fråga om behörighet
att handlägga enmansmål bör därför få motsvarande tillämpning i fråga om den mellankommunala
skatterätten.
Ikraftträdande m. m.
De ändringar i 6 och 7 §§ lagen om skatterätt och länsrätt
som jag har förordat i det föregående bör träda i kraft den 1 juli 1974. Vad
jag har förordat föranleder ändring ocksä i lagen (1973rl 108) om ändring i
lagen om skatterätt och länsrätt. Genom denna lag, vilken träder i kraft den 1
juli 1975, inrättas fastighetstaxeringsrätter för handläggning av bl. a. mål om
fastighetstaxering. Vid handläggningen av det lagstiftningsärende som
föranledde utfärdandet av lagen (1973rl 108) beaktades inte den ändring i 6 §
första stycket 4 lagen om skatterätt och länsrätt som skett genom lagen (1972r750)
om ändring i lagen om skatterätt och länsrätt. Detta föranleder ändring i lagen
(I973rll08). Med anledning av att fastighetstaxeringsrätter inrättas bör
vidare ett tiUägg göras i 1 § lagen (I955r26l) om avstängning av domare.
1 prop. 1974r35 med förslag tUl lag om ändring i vallagen (1972r620),
m. m. läggs fram förslag till följdlagstiftning till den nya regeringsformen
och den nya riksdagsordningen. 1 propositionen föreslås bl. a. ändringar i
lagen om skatterätt och länsrätt samt i lagen (1973rl 108) om ändring i lagen
om skatterätt och länsrätt. Dessa ändringar avses träda i kraft den 1 januari
resp, den 1 juli 1975.
4 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 79
Prop. 1974r79 42
Hemställan
1 enlighet med det anförda har inom kommundepartementet
upprättats förslag tiU
1. lag om ändring i lagen (1971 r52)
om skatterätt och länsrätt,
2.
lag om ändring
i lagen (1973rl 108) om ändring i lagen (1971r52) om skatterätt och länsrätt,
3.
lag om ändring
i lagen (1955r261) orn avstängning av domare.
Förslaget under 3 har upprättats i samråd med chefen för
justitiedepartementet.
Jag hemställer att Kungl. Majrt föreslår riksdagen att
antaga förslagen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Majrt Konungen att tiU
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollelr Britta Gyllensten
Doktrin (1)
- JO om förvaltningsförfarandet, FT 1998 nr 6 s. 343, på s. 347 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
15 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (12)
12 kopplingar i 9 dokument.
- SOU 2014:76 Fortsatt utveckling av förvaltningsprocessen s. 243 om s. 35 · s. 559 i texten
- SOU 2013:49 Nämndemannauppdraget, - breddad rekrytering och kvalificerad medverkan s. 166 om s. 35 · s. 437 i texten
- Prop. 2010/11:165 Skatteförfarandet s. 1077 om s. 35 i texten
- SOU 2009:58 Skatteförfarandet, del 1 s. 1469 om s. 35 i texten
- SOU 2008:58 Egenansvar - med professionellt stöd s. 1469 om s. 35 i texten
Myndighetsavgöranden (1)
1 koppling.
- JK 2000-03-31 dnr 2085-99-41 i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar.
- FT 1998 s. 343 JO om förvaltningsförfarandet s. 347 i texten
- Bejstam, Bidragsförskott, 1994 s. 204 om s. 35 i texten