Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om nordisk vittnasplikt m.m.
1974 · 210 sidor, varav 162 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 162 av 210 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1974:95, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om nordisk vittnasplikt m.m.
Dokumentets text
Kungl.
Maj.ts proposition nr 95 år 1974 Prop. 1974:95
Nr 95
Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag om nordisk vittnesplikt m.m.; given den
26 april 1974.
Kungl.
Majrt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars
avlålande till riksdagen föredragande departementschefen hemstäUt.
CARL GUSTAF
LENNART
GEIJER
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen läggs fram tre förslag om förbättrad internationell samverkan i
fråga om delgivning av handlingar och upptagande av bevis.
Propositionen
innehåller förslag till svensk lagstiftning om införande av nordisk
vittnesplikl. Förslaget, vUket går tillbaka på Nordiska rådets rekommendation
nr 17/1968, har tillkommit efter överläggningar mellan de nordiska länderna.
Syftet med lagstiftningen är främst att ge domstol möjlighet att kalla in
vittne, målsägande som skall höras i anledning av åklagarens talan samt part i
vissa indispositiva mål, även om han är bosatt och uppehåUer sig i annat
nordiskt land. Härigenom tillgodoses önskemålet om att bevisningen tas upp
direkt inför den domstol som handlägger målet. Vidare skapas förutsältningar
för en snabbare handläggning. För att inställelseskyldigheten skall bli effektiv
föreslås regler om nordisk verkställighet av påföljd för utevaro och om
straffansvar för oriktig utsaga inför domstol. Förslaget innehåller vidare
bl.a. regler om ersättning av allmänna medel till den som efter kallelse
inställer sig för att höras.
I
propositionen föreslås vidare att riksdagen godkänner en överenskommelse
mellan de nordiska länderna om samverkan vid delgivning och bevisupptagning.
Genom överenskommelsen utvidgas bl.a. det system
1
Riksdagen 1974. 1 sami Nr 95
Prop. 1974r95 2
med
direkt skriftväxling som nu gäller mellan myndigheter i Sverige, Danmark och
Norge enligt det s.k. skandinaviska rätlshjälpsprotokollet till all avse även
Finland och Island.
Inom Haagkonferensen för
internationell privaträtt har utarbetats en konvention om bevisupptagning i
utiandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Konventionen, som
har dagtecknats den 18 mars 1970, är avsedd att ersätta bestämmelserna om
bevisupptagning i 1905 och 1954 års Haagkonventioner angående vissa till
civilprocessen hörande ämnen. I propositionen föreslås att riksdagen godkänner
1970 års konvention.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974r95
I Förslag till
Lag om nordisk vittnesplikt m.m.
Härigenom förordnas som följer.
1 § Den som är bosatt i Danmark, Finland, Island eller
Norge och som
fyllt 18 år kan av allmän domstol kallas enligt 2-7 §§ denna lag för att höras
som vittne eller som målsägande i anledning av åklagarens talan, om han
vid kallelsen uppehåller sig i någol av dessa länder.
Vad i 2-5, 7 och 8 §§ föreskrives i fråga om vittne eller
målsägande gäller i tillämpliga delar part eller ställföreträdare för part som
skall inställa sig personligen i mål eller ärende rörande vårdnaden om barn,
äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap och som vid
kallelsen är bosatt och uppehåller sig i land som anges i första stycket.
2 § Kallelse får utfärdas endast om utsagan kan antagas få
väsentlig
betydelse för utgången i målet och det är av väsenthg betydelse att
förhöret äger rum vid svensk domstol. Vid bedömande av om vittne eller
målsägande skall kallas beaktas målels vikt och de olägenheter den kallade
kan komma alt orsakas genom resvägens längd eller eljest.
Kallelse till annan domstol än den vid vilken målet är
anhängigt får ske endast om det är oundgängligen nödvändigt.
3 § Kallelse utfärdas av domstolen. I kallelsen skall
anges den minsta lid
från delgivning av kallelsen som vittnet eller målsäganden har rätt att
åtnjuta för all kunna iakttaga inställelse (kallelsefrisl).
Uteblir den som kallats, får han hämtas till rätten, om
han uppehåller sig här i landet. Erinran härom skall intagas i kallelsen.
Påföljd för utevaro får ej åläggas den som delgivits
kallelse efler del att kallelsefristen börjat löpa.
4 § I fråga om förhör med vittne
gäller utöver 36 kap. 3-6 §§ rättegångsbalken motsvarande bestämmelser i det
land där vittnet är bosatt.
5 § I fråga om skyldighet för den som
höres som vittne eller målsägande att förete skriftlig handling för rätten
gäller uiöver 38 kap. 2 § rättegångsbalken motsvarande bestämmelser i del land
där vittnet eller målsäganden är bosatt.
Bestämmelsen om handräckning i 38 kap. 5 §
rättegångsbalken äger ej tillämpning i fråga om handling som innehas av någon
som sägs i första stycket, om ej handlingen finns här i landet.
6 § Ersättning till den som efter, kallelse enligt
denna lag inställt sig som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974r95 4
vittne eller målsägande utgär av allmänna medel.
Ersättningen skall innefatta skälig gottgörelse för kostnader för resa och
uppehälle samt för tidsspillan.
Förskoll på ersättning för kostnader för resa och
uppehälle lämnas i samband med kallelsen.
Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas
av Kungl. Majrt.
7 § Den som efter kallelse inreser
till Sverige för att höras som vittne eller målsägande enligl denna lag får
under sitt uppehåll här i riket icke åtalas eller straffas och ej heller
utlämnas till annat land än del han kommer från på grund av brott som begåtts
före inresan, såvida han icke själv inför domstol samtyckt därtill eller efter
vittnes- eller målsägande-förhöret frivilligt stannat kvar här under längre tid
än femton dagar.
8 § Bestämmelserna i 4, 5 och 7 §§
äger motsvarande tillämpning på vittne eller målsägande som inställer sig utan
särskild kallelse.
9 § Den som är bosall här i landet
och uppehåller sig här eller i Danmark, Finland, Island eller Norge är skyldig
att efter kallelse inställa sig för att höras som vittne vid domstol i Danmark,
Island eller Norge eller som vittne eller målsägande vid domstol i Finland
enligt bestämmelserna i det landet. Detsamma gäller den som uppehåller sig här
i landet och är bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge.
Den som är part eller släUföreträdare för part i mål eller
ärende som rör vårdnaden om barn, äktenskaplig börd eller faderskapet till barn
utom äktenskap är skyldig att under de förutsättningar som anges i första
stycket efter kallelse inställa sig personligen vid domstol i Danmark, Finland,
Island eUer Norge.
10 § Beslut, varigenom domstol i Danmark, Finland,
Island eller Norge
för utevaro eller annan försummelse dömt den som avses i 9 § till böter
eller utdömt honom förelagt vite eller ålagt honom ersätta rättegångs
kostnad, skall pä begäran verkställas här i landet.
Böter och vite verkställes enligl lagen (1963rl93) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av
straff m.m.
Lagen (1932r540) om erkännande och verkstäUighet av dom,
som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, äger tillämpning vid
verkställighet av beslut alt ersätta rättegångskostnad.
Denna lag träder i kraft den dag Kungl. Majrt bestämmer.
Lagen får sättas i kraft i förhållande till endast ett eller flera av de länder
som namnes il§.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974r95
2
Förslag till
Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom
förordnas att i brottsbalken skall införas en ny paragraf, 15 kap. 4 a §, av
nedan angivna lydelse.
15
KAP.
4
a § Om någon under straffansvar inför domstol i Danmark, Finland, Island eller
Norge lämnar osann uppgifi eller förtiger sanningen, dömes han för osann utsaga
inför nordisk domstol till påföljd enligl I §, om utsagan här i riket skulle ha
avgivits under laga ed eller under försäkran som avgives i eds ställe, och
enligl 2 §, när fråga är om utsaga av part i tvistemål. Begås gärningen av grov
oaktsamhet, dömes för ovarsam utsaga inför nordisk domstol till påföljd enligt
3 §.
Bestämmelserna'i
4, 14 och 15 §§ äger motsvarande tillämpning på gärning som avses i första
stycket.
Denna
lag träder i kraft den dag Kungl. Majrt bestämmer.
3
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (I946r8I7) om bevisupptagning vid utländsk domstol
Härigenom
förordnas att 3 § lagen (1946r817) om bevisupptagning vid utländsk domstol
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
3§
Då
rätten beslutat bevisupptag- Då rätten beslutat bevisupptagning vid
utiändsk domstol saml, i ning vid utiändsk domstol samt, i fall som
avses i 2 §, vad där är fall som avses i 2 §, vad där är föreskrivet
blivit fullgjort, utfärde föreskrivet blivit fullgjort, ulfärde rätten
framställning till den rätten framställning till den
utländska domstolen om bevisupp- utländska domstolen om bevisupptagningen.
/ framställningen skall tagningen enligt bestämmelser som rätten kort
redogöra för saken samt Konungen meddelar, uppgiva beviset och den omständighet
som skall styrkas därmed. Finnes lämpligt att visst i svensk lag stadgat
förfarande iakttages vid verkställande av äskad åtgärd, varde det
angivet. Där part sådant äskar, begäre rätten ock att underrättelse om dagen för
bevisupptagningen varder i god tid meddelad rätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974r95 6
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Framställning
som nu sagts skall Framställning om bevisupptag-
av rätlen tiUstäUas ulrikesdeparte- ning skall av rätten tillställas utri-
menlel för vidare åtgärd eller, där kesdepartementet för vidare
enligl Konungens förordnande åtgärd. Framställning enligt den i
omedelbar skriftväxling med den Haag den 18 mars 1970 dagteck-
utiändska domstolen må äga rum, nade konventionen om bevisupp-
översändas till den domstolen. tagning i utlandet i mål och ärenden
av
civU eller kommersieU natur får i stället översändas tiU myndighet i den
främmande staten som utsetts att mottaga sådan framstäUning (centralorganet).
Där enligl Konungens förordnande omedelbar skriftväxling med den utländska
domstolen må äga rum, översändes framställning om bevisupptagning till den
domstolen.
Denna
lag träder i kraft den dag Kungl. Majrt bestämmer.
4
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1946 r8I6) om bevisupptagning åt utländsk
domstol
Härigenom
förordnas att 5 och 8 §§ lagen (I946r8l6) om bevisupptagning ål utländsk
domstol skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
5§
I fråga om ärendets behandling vid rätten skall, där ej annat föranledes av
föreskrifterna i denna lag, lända till efterrättelse vad om rättegång vid
svensk domstol finnes stadgal. Ärendet skall anses såsom bevisupptagning utom
huvudförhandling; dock vare ej nödigt att part kallas, där han ej själv skall
höras eller fuUgöra något.
Domare
vid den utländska domstolen äger rätt att närvara vid bevisupptagning eller
annan i 1 § avsedd åtgärd.
8§
Har den utländska domstolen hemställt, att vid eds avläggande skola användas
andra ordalag än i svensk lag äro stadgade eller att därvid eljest skall
förfaras annorledes än svensk lag föreskriver, och är den av vilken eden kräves
villig att sålunda fullgöra eden, pröve rätten huruvida det må ske.
Innefattar
den utländska domsto- Innefattar den utländska domsto
lens framställning eljest begäran alt lens framställning eljest begäran att
visst förfarande skall iakttagas vid visst förfarande skall ikattagas vid
verkställande av äskad åtgärd, skall verkställande av äskad åtgärd, skall
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
den
begäran efterkommas, där det ej strider mot svensk lag.
Föreslagen lydelse
den
begäran efterkommas, där del ej strider mot svensk lag. Har sådan begäran
gjorts i framställning enligt den i Haag den 18 mars 1970 dagtecknade
konventionen om bevisupptagning i utlandet i mål eller ärende av civil eller
kommersieU natur, skall den efterkommas, om det icke är oförenligt med svensk
lag och det begärda förfarandet ej heller är omöjligt att tillämpa på grund av
ordningen för bevisupptagning vid svensk domstol eller på grund av praktiska
svårigheter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den dag Kungl. Majrt bestämmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974r95
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför
Hans Majrt Konungen i statsrådet den 26 april 1974.
Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT,
SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉjN.
Chefen för justiliedeparlemenlet, statsrådet Geijer,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
godkännande av vissa internationella överenskommelser om samverkan i rättegång
m.m. och anför.
I Inledning
Inom Nordiska rådet framlades år 1966 ett medlemsförslag
om nordisk vittnesplikt. Myndigheter och organisationer i de skilda länderna
avgav under samma och följande år yttranden över förslaget. Efler förslag av
juridiska utskottet utfärdade Nordiska rådet sedermera en rekommendation (nr
17/1968), vari rådet hemställde all regeringarna måtte låta utreda
förulsällningarna för att i etlvart av länderna införa skyldighet för person
att inställa sig vid domstol i annat nordiskt land för all höras som vittne.
Med anledning av nämnda rekommendation har vid sex
tillfällen hållils överläggningar mellan representanter för
justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Vid
överläggningarna har enighet uppnåtts om att frågan om nordisk vittnesplikl bör
lösas genom ensartad lagstiftning i de olika länderna saml att i samma
lagstiftning även bör införas skyldighet för part i vissa indispositiva
tvistemål och målsägande som skall höras i anledning av åklagarens talan att
inställa sig inför domstol i annat nordiskt land.
Under de nordiska överläggningarna har även diskuterats
den med vitlnesplikten nära sammanhängande frågan om biträde med delgivning och
bevisupptagning mellan de nordiska länderna. Enighet har därvid nåtts om
att det mellan Danmark, Norge och Sverige gällande s.k.
Prop.
1974r95 9
skandinaviska rättshjälpsprotokollel av år 1957 (se SFS
1958r533) bör ersättas med en nordisk överenskommelse om samverkan vid
delgivning och bevisupptagning.
I juni
1972 har inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria (Ds Ju 1972rl5)
angående nordisk samverkan i rättegång m.m. I promemorian redovisas de
ställningstaganden som gjorts fram tiU denna lid. Promemorian innehåller ett
svenskt förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och
Norge om samverkan i rättegång samt förslag till lag om nordisk vittnesplikl.
Förslagen lorde få fogas till statsrådsprotokollet i della ärende som bilagor
1 och 2.
Efter
remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Övre Norrland, statens invandrarverk, länsstyrelserna i Stockholms och
Norrbottens län, Föreningen Sveriges tingsrältsdomare, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges rätlshjälpsjurister.
RÅ har vid
sitt remissutlätande fogat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs
och Malmö åklagardistrikt och länsåklagarna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Värmlands samt Norrbollens län. Svea hovrätt har bifogat yttranden från
Stockholms, Södra Roslags, Västerås, Karlskoga och Köpings tingsrätter.
Hovrätten för Övre Norrland har bifogat yttranden från Umeå och Haparanda
tingsrätter.
Efter remissbehandlingen har förnyade överläggningar ägt
rum mellan företrädare för Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge. På
grundval av vad som därvid överenskommits har utarbetats ett nytt förslag till
överenskommelse mellan de nordiska länderna samt nytt förslag till lag om
nordisk vittnesplikl. Överenskommelsen lorde få fogas till statsrådsprotokollet
i della ärende som bilaga 3.
Även
utanför Norden förekommer sedan länge ett omfattande samarbete vad gäller
delgivning och bevisupptagning. Sådan internationell samverkan regleras i ett
flertal överenskommelser. En central plats bland dessa intar Haagkonventionen
den 1 mars 1954 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen (prop.
1957rl63, UU 1957r29, rskr 1957r31 1), som föregicks av Haagkonventiönen den 17 juli 1905 angående vissa till
civilprocessen hörande ämnen av internationell natur (SFS 1909r30). Sistnämnda
konvention gäller för Sveriges vidkommande numera endast i förhållande till
Island och Tyska Demokratiska Republiken. Bestämmelser som rör
delgivningsförfarandet finns förutom i de båda nämnda Haagkonvenlionerna i en
särskild konvention den 15 december 1965 om delgivning i utlandet av handlingar
i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivningskonvenlionen,
prop. 1969r32, UV 1969rl0, rskr 1969r278). För brottmålens del saknades länge
en multilateral rätls-hjälpsöverenskommelse. Den 20 april 1959 avslutades
emellertid en europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål
(brottmålskon-
Prop. 1974r95 10
venlionen,
prop. I961r48, ILU 1961r29, rskr 1961rl90). Den trädde för Sveriges del med
vissa förbehåll i kraft den 1 maj 1968.
Under
den elfte Haagkonferensen för internationell privaträtt avslutades en
konvention om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civU eller
kommersiell natur (bevisupplagningskonventionen). Konventionen öppnades för
undertecknande den 18 mars 1970 och trädde efler ratificering av Danmark, Norge
och Amerikas Förenta Stater i kraft den 7 oktober 1972. Konventionen i engelsk
och fransk originaltext jämte översättning till svenska torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.
Inom
justitiedepartementet har utarbetats en promemoria (Ds Ju 1972rll) angående
frågan om Sveriges anslutning till bevisupptagningskonventionen och de
ändringar i svensk lagsliftning som en anslutning till konventionen föranleder.
Efter
remiss har yttranden över departementspromemorian avgetls av Svea hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige, kommerskollegium, Stockholms, Göteborgs och
Malmö tingsrätter, domstolsväsendets organisalionsnämnd (DON), Föreningen
Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund.
Kommerskollegium
har bifogat yttranden från handelskamrarna i Siockholm, Göteborg och Malmö.
Handelskammarens i Göteborg yttrande har avgetts efler samråd med
handelskamrarna i Borås och Karlstad.
2
Grundläggande regler om bevisning m.m. i domstolsprocess i Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge.
2.1
Allmänt
Bland
bevismedlen intar vittnesförhöret en särställning. Del möjliggör för domstolen
att från opartiskt håll få sådana uppgifter om faktiska händelser som är
nödvändiga för ell riktigt avgörande. Bestämmelser om straff för osann utsaga
är ägnade att förmå vittnet all lämna sanningsenliga uppgifter. Med hänsyn till
vittnesbevisets stora betydelse för rättegången föreligger i de flesta länder
en skyldighet att vittna. Vitlnesplikten uppfattas som en offentiigrättshg, mot
staten riktad skyldighet, som syftar till att möjliggöra en effektiv
domstolsverksamhet.
Bestämmelserna
i 36 kap. rättegångsbalken (RB) berör inle frågan om omfattningen av den
personkrets som vitlnesplikten enligt svensk rätt avser. Vittnesplikl anses
emellertid åhgga var och en som är underkastad den svenska statsmakten. Dit hör
först och främst svensk medborgare, även om han är bosatt eller uppehåller sig
utanför Sverige. Vittnesplikten träffar vidare varje annan person som
uppehåller sig här i landet, om han
Prop. 1974r95 11
inte genom immunitet är undandragen den svenska
statsmakten. Utländsk medborgare som uppehåller sig utanför landets gränser är
däremot inte skyldig att vittna vid svensk domstol.
Uppkommer i ett mål behov av att som vittne höra utländsk
medborgare som inle finns här i landet, är den svenska domstolen hänvisad till
att få honom att inställa sig på frivillig väg. Går inte detta, återstår
möjligheten att hos den främmande staten begära s.k. subsidiär bevisupptagning.
Indirekt kan på della sätt vittnesplikl sägas åläggas utiändsk medborgare som
vistas utanför Sverige. Denna skyldighet fär fullgöras i vittnets hemland eller
vistelseland enligt de där gällande reglerna.
De nu angivna begränsningarna av vitlnesplikten gäller i
huvudsak också i andra länder. 1 den internationella processrätten förekommer
inte någon skyldighet all uppträda som vittne inför annan domstol än sådan i
hemlandet eller vistelselandel.
Vitlnesplikten
innefattar främst skyldighet att på kallelse inställa sig vid domstol och att
där lämna en sanningsenlig berättelse. 1 de nordiska länderna innefattar den
också skyldighet för vittnet att på domstolens begäran uppfriska sill minne
genom granskning av anteckningar, räkenskapsböcker o.d. I norsk rätt finns vid
sidan av de vanliga bestämmelserna om editionsplikt bestämmelser om
skyldighet för vittne att på anmodan av rätten la med sig vissa handlingar till
förhöret.
Skyldigheten att som vittne inställa sig vid domstol är i
Danmark, Finland och Sverige inle underkastad någon inskränkning med hänsyn tUl
resvägens längd. Detta är däremot fallet i Norge, där ett vittne kan åläggas
inställelse endast om avståndet till domstolen understiger viss sträcka. I
andra fall hörs vittnet subsidiärt vid den domstol till vilken han hör. Under
vissa förutsättningar kan dock domstolen inkalla vittne ulan hinder av
reseavståndet. Även i Island förekommer liknande begränsningar av
vitlnesplikten.
I alla de nordiska länderna finns bestämmelser om
befrielse frän vittnesplikten för nära anhöriga, liksom förbud att höra vittne
om förhållanden som omfattas av hans tystnadsplikt. Vidare finns regler om rätt
för vittne att slippa yttra sig angående vissa omständigheter, om vittnet genom
att yttra sig skulle röja att han eller anhörig begått brott eller skulle
avslöja yrkeshemhghet. Skillnaderna mellan regleringen i de olika staternas
lagar är emellertid betydande.
I fråga om formerna för vittnesförhöret finns stora
olikheter. I Sverige hörs vittnet i allmänhet vid huvudförhandlingen i målet
och därmed också av den domstol som handlägger målet. Också i Finland hörs
vittnet av den dömande rätten. Någon huvudförhandling förekommer emellertid
inte i den finska processen utan förhöret sker vid något av rätlsmötena. Endast
i vissa undantagsfall får förhör äga rum vid annan domstol. Detta är däremot
vanligt i Danmark och Norge. Sålunda medför reglerna om avståndsgränser i
Norge, att vittnen ibland hörs vid annan domstol. I de
Prop.
1974r95 12
högsta instanserna i Danmark och Norge förekommer inte
vittnesförhör. Vitlnesberältelserna las i stället för deras räkning upp av
lägre domstolar. I Island hörs vittnet i praktiken av den domstol, som dömer i
målet, även om detta inte är obligatoriskt enligt gällande isländsk rätt.
Vittne
hörs i Sverige och vanhgen också i Finland under ed eller försäkran. Detta
förekommer inte längre i Danmark. 1 Norge bekräftas den lämnade berättelsen
vanligen med ed. 1 Island gäller den ordningen att ed eller försäkran i
tvistemål alltid avläggs efler förhöret men i brotlmål allt efler rättens
beslut antingen före eller efter förhöret. 1 Sverige är edgång en
förutsällning för straff för osann vittnesutsaga. Så är däremot inle fallet i
Finland, Island och Norge. Edsavläggelsen inverkar emellertid på så sätt, all
straffet för osann utsaga under ed är allvarligare än om uppgiften lämnats utan
ed.
Vitlnesplikten
sanktioneras genom tvångsmedel. De avser dels den som vägrar efterkomma
kallelse som vittne och dels den som vid domstolen vägrar vittna. Liksom i
Sverige används också i de andra länderna böter och hämtning för att åstadkomma
vittnets inställelse. Vite förekommer endast i Sverige och Finland. 1 tvistemål
får hämtning inte ske i Island. Flera andra former av tvångsmedel förekommer,
särskilt i Danmark. Vittne som iredskar vid domstolen kan häktas.
I samtliga nordiska länder finns bestämmelser om
ersättning tUl vittne för kostnader i samband med inställelsen.
Målsägande intar i Finland i allt väsentiigt samma
ställning som i Sverige. Han hörs alltså endast upplysningsvis och ulan
straffansvar. Möjligheterna i Norge alt underlåta edsbekräftelse är större i
fråga om målsägande än vittne.
Den
vidsträckta skyldighet för part att personligen inställa sig vid rätten som
föreskrivs i RB saknar motsvarighet i Danmark och Norge. I Norge föreligger
visserligen en vidsträckt inställelseskyldighet men hämtning kan ske endast i
vissa famUjemål. 1 Danmark är skyldigheten att inställa sig inskränkt till
vissa familjemål. 1 Finland förekom fram till helt nyligen inte någon
skyldighet all inställa sig personligen i tvistemål. Genom lagändring har
emellertid sådan skyldighet nu införts i indisposiliva mål. Inte heller i
Island är part i tvistemål i allmänhet skyldig all inställa sig. Är det
käranden som uteblir, avvisas målet.
2.2 Omfattningen av vittnesplikten
Sverige
Enligt svensk rätt föreligger vittnesplikl i första hand
vid de allmänna domstolarna men också vid arbetsdomstolen och de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Bestämmelserna i RB om vittne vid allmän
Prop.
1974r95 13
domstol
är tillämpliga också när vittne skall höras vid annan domstol.
En allmän vittnesplikt
föreligger i den meningen att, med de undantag och begränsningar som föreskrivs
i 36 kap. RB, var och en som kan lämna upplysningar av betydelse för
bedömningen av ett mål är skyldig att efter kallelse inställa sig vid domstolen
för att avlägga vittnesmål. Målsägande är dock förhindrad all vittna, även om
han inte för talan i målet.
Skyldigheten
att vittna är i vissa hänseenden starkt begränsad. På grund av släktskap kan skyldigheten
att vittna vara helt upphävd. Vissa begränsningar gäller i fråga om barn och
psykiskt defekta. Inskränkning i vittnesplikten kan vidare ha sin grund i att
vittnet har tystnadsplikt eller befinner sig i en intressekonflikt, där lagen
låter hans egna intressen medföra frihet från skyldighet att lämna vissa
uppgifter. Bestämmelserna finns i 36 kap. 3-6 §§RB.
Enligt
3 § är nära anförvanter till part befriade frän skyldighet att avlägga
viiinesmål. Delta gäller den som är eller har varit gift med part. Vidare
gäller det den som står i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller
svägerskap till part och den som är syskon till part eller på så sätt besvågrad
med part, att en av dem är eller har varit gift med den andres syskon. Samma
begränsning av vittnesplikten gäller för den som på grund av adoption står i nu
nämnt förhållande till någon part. De tidigare gällande bestämmelserna om
vittnesbefrielse vid trolovning har numera utmönstrats och ersatts med en mer
generell regel om vittnesjäv för den som på liknande sätt är närstående de i
lagrummet särskilt uppräknade anhöriga. Däremot medför det inte befrielse från
vittnesplikten att till parts ställföreträdare stå i sådant förhållande som
anges i stadgandet.
En
särskild bestämmelse finns i 4 § för den som är under 15 år eller på närmare
angivet sätt psykiskt defekt. Han är inte i och för sig befriad från
vitlnesplikten. Rätten skall i förekommande fall efter omständigheterna pröva,
om han kan höras som vittne. Därvid har domstolen att bedöma den menliga inverkan
ett domstolsförhör skulle kunna medföra på honom i förhållande till betydelsen
och värdet av den tilltänkta utsagan.
En
andra grupp utgörs av dem som har tystnadsplikt i ett eller annat hänseende.
Den behandlas i 5 §. Ämbets- eller tjänsteman eller annan som fått offentligt
uppdrag som anges i lagrummet får inte höras om något som han på grund av sin
ställning har att iaktta tystnad med. Advokat, läkare, landläkare, barnmorska,
sjuksköterska, kurator vid offentlig familjerådgivningsbyrå eller deras
biträden får höras om något som i denna ställning anförtrott.s dem eller som de
i denna egenskap fått veta, endast om det är medgivet i lag eller samtycke
lämnas av den till vars förmån tystnadsplikten gäller. Ombud, biträde eller
försvarare i rättegång får inte utan parlens medgivande avslöja någol som
anförtrotts honom för fullgörande av uppdraget. För nu nämnda personer, med
undantag för ämbets- eller tjänsteman, annan som fått offentligt uppdrag och
försvarare, gäller emellertid den begränsningen av vittnesförbudet, att de är
skyldiga att
Prop. 1974r95 14
vittna
i mål om brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två
är. Präst inom svenska kyrkan och präst eller den som intar motsvarande
ställning inom annat trossamfund får inte höras om del som han fått veta under
bikt eller motsvarande förhållanden.
Enligl
6 § får vittne vägra yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle
avslöja all vittnet eller sådan närslående som anges i 3 § begått brottslig
eller vanärande handling. Vidare får vittne vägra att avge vittnesberällelse
som skulle röja yrkeshemlighet, om det inte förekommer synnerlig anledning att
höra vittnet om sådana förhållanden.
Befrielsen
från skyldighet att vittna medför inte att den som kallats får utebli från förhandlingen.
I fråga om närstående som avses i 3 § gäller att rätlen före edgången skall
erinra den kallade om att han inle är skyldig att vittna. Väljer han ändå att
göra detta, är han i princip underkastad samma sanningsplikl som andra vittnen.
I brotlmål hörs dock närslående ulan ed och är därför inte underkastad
menedsansvar. Detsamma gäller generellt den som är under 15 år eller så
psykiskt defekt att han saknar erforderlig insikt om edens betydelse. De övriga
vittnen som är befriade från vittnesplikl i större eller mindre utsträckning
skall enligl 36 kap. 14 § RB erinras om detta när skäl föreligger.
Vittnesmål
skall upptas vid den domstol som handlägger målet. Della sker vid
huvudförhandlingen, om sådan hålls i målet. I särskilda fall medges dock bevisupptagning
utom huvudförhandlingen (35 kap. 8 § RB). RB öppnar begränsade möjligheter att
under särskilda förhållanden höra vittne vid annan domstol än den som
handlägger målet. I 36 kap. 19 § föreskrivs sålunda, all om vittne pä grund av
sjukdom, vistelse på avlägsen ort eller av annan orsak är ur stånd all infinna
sig vid huvudförhandlingen eller om vittnets inställelse bedöms medföra
oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, förhör med vittnet får äga rum utom
huvudförhandlingen. Vittnesförhör med den som på grund av sjukdom inte kan
infinna sig skall ske där den sjuke vistas.
Bestämmelserna
om bevisupptagning utom huvudförhandling äger enligt 41 kap. 3 § RB tillämpning
också på bevisupptagning till framtida säkerhet. För sådan bevisupptagning
förutsätts endast att det föreligger fara för all bevis om förhållande som är
av betydelse för någons rätt kommer att i framtiden gå förlorat eller alt
bevisning då endast med svårighet kan föras. Bevisning enligl vad nu sagts får
dock inle upptas i syfte alt vinna utredning om brott. Skyldighet att avlägga
vittnesmål föreligger endast vid den tingsrätt under vilken vittnet har sitt
hemvist.
Bestämmelserna
om bevisupptagning utom huvudförhandling är vidare tillämpliga när i vissa
undantagsfall bevisning kan upptas inför domstol redan på
fömndersökningsstadiel. Reglerna härom återfinns i 23 kap. 13 och 15 §§ RB.
Enligt förstnämnda stadgande kan undersökningsledare begära vittnesförhör för
alt få fram material för åtalsfrågans bedömande. Detta gäller om någon vid förhör
under förundersökningen vägrar att yttra
Prop. 1974r95 15
sig
angående omständighet som är av vikt för utredningen eller om del är av
synnerlig vikt all någon hörs som vittne under förundersökningen. 1 båda dessa
fall föreligger den inskränkningen att vittnesförhör får äga rum endast om den
som skall höras är skyldig att vittna i målet, om åtal väcks. Bevis, som är
avsett all användas vid huvudförhandling, kan enligl 15 § upptas vid domstol
redan innan åtal väckts när fara föreligger all beviset dessförinnan går
föriorat eller då endast med svårighet kan förebringas. Möjligheten är inte
inskränkt till vittnesförhör. Såväl undersökningsledare som den misstänkte kan
begära upptagning av beviset.
Kallelse av vittne sker
regelmässigt genom rätlens försorg. Om åklagaren enligt 45 kap. 16 § RB sätter
ut mål till huvudförhandling, kan och bör han samtidigt kalla vittnena. Det
möter emellertid inle något hinder att rätten låter parten själv ta med sig
sina vittnen till huvudförhandlingen. Kallelse utgör dock alltid en
förutsättning för att vittnet skall kunna drabbas av påföljd för utevam. Någon
bestämd tidsfrist för kallelse finns inle föreskriven. Enligt en allmän regel i
32 kap. I § RB skall emellertid part eller annan, som enligl rättens beslut
skall infinna sig vid rätlen, erhålla skäligt rådrum för detta.
Övriga
nordiska länder
I
Finland upptas vittnesmål i regel av den domstol vid vilken målet är anhängigt.
Någon huvudförhandling förekommer inte i det finska rättegångsförfarandel.
Bevisupptagningen sker därför vid ell eller flera av domstolssammanträdena i
målet. Vittnesförhör får under vissa förutsättningar hållas vid annan domstol
än den dömande. Della förekommer ytterst sällan i praktiken. Vittnesplikl
gäller liksom i Sverige oavsett avståndet mellan uppehållsorten och platsen för
vittnesförhöret. Vittne skall kallas i så god tid att vittnet utan svårighet
kan inställa sig pä utsatt lid. Kallelse utfärdas aldrig av rätten utan
ankommer på den part som vill höra vittnet. Part kan föreläggas alt kalla vittne
som rätlen önskar höra. Kallelse kan ske helt formfritt. Detta är vanligen
fallet. För att påföljder för utevaro skall kunna komma i fråga måste
emellertid vittnet ha kallats genom stämningsman.
I
Norge gäller som huvudregel att vittne hörs under huvudförhandlingen i den
herredsretl, byretl eller lagmansrell som handlägger målet. Däremot kan vittnen
vid fullföljd inte höras inför höyesleretl eller höyesteretts kjaeremålsulvalg.
Från huvudregeln om bevisomedelbarhet i underrätterna och lagmansretlerna
finns flera undanlag. I dessa fall hörs vittnet i stället av underrätten i den
domkrets där vittnet är bosall eller uppehåUer sig.
Ett
av skälen för vittnesförhör utom huvudförhandlingen hänger samman med de norska
bestämmelserna om avståndsgränser för vitlnesplikten. I brottmål
begränsas t.ex. skyldigheten att inställa sig vid
Prop.
1974r9S 16
huvudförhandling i lagmansrell till personer som bor eller
vistas inom sådant avstånd från domstolen, alt de inte har längre resa till
rätten än 60 mil med järnväg, 30 mil med bål eller buss eller 10 mil pä annat
sätt. Vid huvudförhandling i herreds- eller byretl utgörs avståndsgränserna för
vitlnesplikten av hälften av dessa sträckor. Under alla förhållanden är vittne
dock skyldigt att inställa sig för vittnesförhör inom den 'retlskrets' där
vittnet bor eller uppehåller sig. Om domstolen finner det 'maklpå-liggende',
kan den på parts begäran utvidga inställelseplikten utan hinder av
avståndsgränserna.
Vittne kallas enligt huvudregeln genom delgivning av
kallelse som utställts av den domstol som skall höra vittnet. I brottmål skall
vittnet om möjligt få en dags 'varsel', dvs. frist från delgivningen av
kallelsen fram tUl inställelsedagen. I tvistemål i allmänhet är kallelsefristen
en vecka.
1 Danmark gäller i allmänhet att vittne hörs inför den
domstol som handlägger målet. Flera undantag finns emellertid. Rätten kan
bestämma att vittnesmålet i stället skall avläggas inför annan underrätt som
bedöms lämplig i det särskilda fallet. Bestämmelsen används bl.a. om vittnet på
grund av sjukdom har svårigheter att inställa sig vid den dömande domstolen
eller om kostnaden för eller besväret i samband med inställelsen inte står i
rimligt förhållande till målets eller vittnesmålets betydelse. Det förekommer
endast sällan att vittne hörs i hojesteret. I tvistemål som är anhängigt vid
landsret och som börjat i underrätt upptas bevisningen ofta i underrätten.
I tvistemål kallas vittne normalt av rätten. I brottmål är
det antingen rätten eller åklagaren som kallar vittnet. Kallelsefristen är i
tvistemål en vecka och i brottmål 'en aften', vartill kommer två dygn om
avståndet till domstolen överstiger tre mil. Fristen kan av rätten bestämmas
annorlunda.
I Island är skyldigheten att inställa sig som vittne
begränsad med hänsyn tUl resvägens längd. De sträckor som avses är 7 mil
landsväg och 3 mil sjöväg. Bestämmelserna kommer dock enligt uppgift att
ändras. I tvistemål kallas vittnen i allmänhet av part och i brottmål av
rätten. Under förundersökningsstadiet inkallas vittnen av polismyndigheten.
Vittne har rätt till kallelsefrist. Bestämmelserna härom överensstämmer med
motsvarande regler i dansk rätt.
Part kan
inle höras som vittne i något av länderna. Förbudet är i finsk rätt utsträckt
även till den som varit part 1 målet. Detsamma gäller i tvistemål den mot
vilken domen blir gällande som om han hade varit part i målet. Finsk och svensk
rätt överensstämmer i fråga om att målsägande inle får vittna. Däremot synes
målsägande kunna få vittna enligt dansk och norsk rätt även i de fall han för
talan i målet. I Norge kan dock alltid rätten underlåta att kräva att
målsägande, som har partsslällning, edfäster sin utsaga. I Island hörs den som
är målsägande på samma sätt som vittne. Ed eller försäkran förekommer dock inte
i dessa fall.
I samtiiga berörda länder finns särskilda inskränkningar i
vitlnesplikten.
Prop. 1974r95 17
först
och främst för nära anhöriga men dessutom för annan i fråga om vissa uppgifter,
vars lämnande skulle skada honom eller närslående. Vidare finns förbud att höra
den som har tystnadsplikt angående sådant som omfattas av tystnadsplikten. I
enskildheter skiljer sig reglerna i de olika nordiska länderna från varandra.
Kretsen
av anhöriga anges på olika sätt. I den danska lagbestämmelsen talas exempelvis
om en parts 'naermeste' ulan närmare angivande av vUka personer som avses. I de
norska, finska och isländska bestämmelserna anges kretsen av anhöriga. Några
mera betydande skillnader i förhållande till svensk rätt föreligger inte.
Vittnesbefrielsen i Norge sträcker sig emellertid längre i brotlmål än i
tvistemål. I tvistemålen har anhöriga rätt att vägra vittna endast beträffande
'det som er meddell dem av parlen'. Även personkretsen är här någol snävare
angiven.
1
aUa länderna gäUer förbud all höra offentiig tjänsteman eller annan med
offentiigt uppdrag om sådant som denne är skyldig alt iaktta tystnad med. I
Danmark, Island och Norge hävs förbudet, om den berörda myndigheten samtycker.
1
finsk, isländsk och norsk rätt föreskrivs att domstolen inte får höra någon som
vittne om hemliga uppgifter av betydelse för rikets säkerhet eller rättigheter
i förhållande till främmande stat. I Danmark finns en särskild bestämmelse om
att rätten kan förordna att förklaring inle skall avges om förhållande om
vilket vittne enligl lag har tystnadsplikt och vars hemlighållande har
väsentiig betydelse.
Kretsen
av personer som är befriade från att yttra sig på grund av tystnadsplikt
varierar från land tUl land. I alla länderna gäller förbud att höra läkare,
advokater, försvarare och präster om förhållanden som anförtrotts dem i sådan
egenskap. I Finland och Island gäUer förbudet dessutom apotekare och
barnmorska. I Norge får inte heller 'meklingsmen i ekteskapssaker' och
sjukvårdare höras om någol som anförtrotts dem i tjänsten.
Vittne
får i ettvart av länderna vägra att yttra sig om sådant som kan medföra att han
själv eller någon anhörig kan bli straffad eller ådra sig vanära. I Norge och
Finland gäller befrielse också förhållande som skulle kunna röja affärs- eller
yrkeshemlighet. I allmänhet gäller, liksom i Sverige, att vittnet är skyldigt
att yttra sig, om en intresseavvägning mellan vittnesmålets vikt och del
skyddade intresset leder till detta.
Slutligen
kan nämnas att de danska, finska, isländska och norska bestämmelserna behandlar
rätt för utgivare av tryckt skrift och vissa andra personer att vägra yttra sig
om vem som lämnat uppgifi liU eller författat i skriften intagen artikel.
Motsvarande frågor regleras för svensk rätts del i tryckfrihetsförordningen.
2
Riksdagen 1974. 1 saml Nr 95
Prop.
1974r95 18
2.3
Vittnesersättning
Sverige
Bestämmelser
om villnesersättning finns i 36 kap. 24 § RB. Vittne har rätt till ersättning
för kostnader för resa och uppehälle samt för tidsspillan. Ersättning bestäms
av rätlen till skäligt belopp.
I
vissa fall utgår ersättning till vittne m.fl. av aUmänna medel enligl
vitinesersältningskungörelsen (1973r262). I brottmål utgår ersättning av
allmänna medel tUl vittne eller målsägande som hörs på begäran av åklagaren
eller som rätten i mål om allmänl åtal självmant inkallat. I övrigt utgår
ersättning av allmänna medel när den part som begärt förhöret åtnjuter
rättshjälp. Enligl kungörelsen ersätis resekostnad enligt de grunder som gäller
för statstjänstemän i lägsta reseklass enligl allmänna resereglemeniet
(1952r735). Kostnad för resa med tåg och fartyg ersätts dock endast med belopp
motsvarande avgift för en plats i 2 klass och i förekommande fall avgift för
sovplats eller hyllplats. Traktamente utgår i allmänhet med högst 25 kronor om
dagen. Har vittnet utgift för nattlogi kan ersättning dock utgå med högst 50
kronor. Ersättning för tidsspillan får bestämmas till högst 85 kronor per dag.
Enligt
36 kap. 25 § RB kan vittne få förskott på kostnader för resa och uppehälle.
Närmare bestämmelser om förskott finns i kungörelsen (I973r261) om utbetalning
av vissa ersättningar i mål eller ärende vid domstol, m.m.
Övriga
nordiska länder
Enligt
dansk rätt har vittne räll till ersättning med 10 kronor för varje påbörjad
tidrymd om två timmar som åtgår för uppfyllandet av vittnesplikten, dock minst
20 kronor. Kostnader för resa med allmänt kommunikationsmedel utgår enligt
lägsta reseklass. Används egen bil är gottgörelsen 40 öre per kUometer. Har
vittnet haft utgifter eller förluster som inte läcks av de nämnda
bestämmelserna kan rätlen efter skälighetsprövning tillerkänna honom särskild
ersättning härför.
För
finsk rätts vidkommande är de regler som gäller jämförbara med de svenska om än
något generösare.
1
Norge utgår ersättning för resa med allmänl kommunikationsmedel enligt lägsta
reseklass. I övrigt är bestämmelserna väsentligt förmånligare än de svenska.
Della gäller särskilt ersättning för nattlogi.
Enligt de regler om
ersättning som finns i isländsk räll utgår endast mindre belopp för förlord
arbetslön. Reglerna betraktas som föråldrade.
Prop. 1974r95 19
2.4 Editionsplikt
Sverige
1 38 kap. 2 § RB föreskrivs all den som innehar skriftlig
handling som kan antas äga betydelse som bevis är skyldig all förete
handlingen. Regeln är försedd med flera undantag. 1 brotlmål har den misstänkte
eller den som står i sådant förhållande till denne att han kan undandra sig att
vhlna inle editionsplikt. I övrigt gäller all part eller honom närstående som
nu har sagts inte är skyldig att förete skriftligt meddelande mellan parten och
någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes.
Befattningshavare som nämns i 36 kap. 5 § RB, dvs. främst ämbets- och
tjänstemän, advokater, läkare, rättegångsombud och präster, får inte förete
skriftlig handling, om innehållet kan antas vara sådant alt samma person inte
får höras som vittne om del. Part till vars förmån tystnadsplikten gäller är
också befriad från att förete handlingen om han skulle inneha den. Vittnes räll
enligl 36 kap. 6 § RB att vägra yttra sig beträffande omständigheter som skulle
röja att han eller närstående begått brottslig eller vanärande handling och
vittnes rätt att vägra säga någol som skulle avslöja yrkeshemlighet har
motsvarigheter i fråga om företeende av skriftlig handling, när handlingen har
sådant innehåll. Slutiigen gäller att editionsplikl inte, utom vid synnerliga
skäl, omfattar minnesanteckningar eller motsvarande anteckningar för personligt
bruk.
Har part på grund av äganderätt eller avtal eller
lagbestämmelse rätt att påfordra att en av annan person innehavd handling
utlämnas, som kan vara av betydelse som bevis, gäller detta enligt 38 kap. 3 §
RB även i fråga om företeende av handlingen i rättegång. Denna editionsplikl
berörs inte av de inskränkningar som gäller i fråga om den processuella
edilionsplikten.
Rätten kan enligt 38 kap. 4 § RB utfärda föreläggande all
förete en handling som omfattas av editionsplikten. Innehavaren skall först få
tillfälle att yttra sig. Förhör kan också hållas. 1 föreläggande skall anges
när och var handlingen skall företes. Vite får förekomma men handlingen kan
också tillhandahållas genom utmätningsmannens försorg, om rätten anser del
lämpligare. Ersättning utgår för kostnad och besvär enligt vad rätten anser
skäligt. Part är dock inle ersätlningsberälligad.
Övriga nordiska länder
Bestämmelser om editionsplikl finns även i dessa länder. I
huvudsak ansluter reglerna till skyldigheten att vittna. I dansk, isländsk och
norsk räll kan i vissa fall parts Underlätelse att förete skriftligt bevis
tillmätas ett för parten negativt bevisvärde.
I norsk rätt finns vid sidan av
editionspliktsbestämmelserna särskilda regler om skyldighet för vittne att
efter föreläggande ta med sig sådana handlingar som han är skyldig att
förete. Denna skyldighet
Prop.
1974r95 20
innefattas i vitlnesplikten. Den begränsas av de regler
som gäller om förbud mol och rätt till befrielse från vittnesförhör. Finsk räll
innehåller bestämmelser om editionsplikl som mycket nära överensstämmer med
svensk rätt.
2.5 Målsägande
Sverige
Målsägande är enligl 20 kap. 8 § fjärde stycket RB den,
mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit
skada. Om behov uppkommer att han hörs i anledning av åklagarens talan skall
han enligt 45 kap. 15 § första stycket RB kallas till huvudförhandlingen.
Sanktionerna för utevaro vid kallelse till personlig inställelse är vite och
hämtning (45 kap. 15 § första stycket och 46 kap. 14 § RB). Om
huvudförhandlingen måste inställas på grund av målsägandens utevaro, kan han
desutom åläggas att betala rättegångskostnad som genom hans försummelse vållats
statsverket eller den tilltalade (31 kap. 4 § RB).
Målsägande får enligt 36 kap. I § RB aldrig höras som
vittne. Att målsägande inte får höras som vittne innebär först och främst att
han inle avlägger ed eller försäkran. Påtryckningsmedlen i 36 kap. 21 § RB mot
vittnen för att få dem att yttra sig kan inle tillgripas mol målsägande.
Målsägande som hörs i anledning av åklagarens talan har rätt till ersättning av
allmänna medel enligt de regler som gäller för vittne.
Övriga nordiska länder
Enligt finsk rätt får målsäganden inle höras som vittne
och han uttalar sig inle under straffansvar. Enligt den finska processordningen
är det dock möjligt att höra målsäganden som part under sanningsförsäkran om vilken
skada han lidit och hur mycket har förlorat genom brottet.
Enhgl norsk rätt hörs målsägande enligt samma regler som
gäller för vittne. Inte ens den omständigheten att målsäganden för talan i
målet eller biträder åklagarens talan har någon inverkan på möjligheten att
höra honom som vittne. Det är i detta sammanhang att märka, att edsavläggelsen
i Norge sker efter förhöret. Eden är assertorisk. När del gäller vittnen i
allmänhet har rätlen vissa begränsade möjligheter att avslå från edsfästelse. I
fråga om målsägande som har partsställning är denna möjlighet avsevärt större.
Enligl
dansk rätt hörs målsäganden som vittne. Liksom vittnet hörs han utan ed eller
försäkran men under straffansvar. Detta torde gälla oavsett om han för talan i
målet eller inte.
Den som är att anse som målsägande i Island hörs på samma
sätt som vittne men avlägger inte ed eller försäkran. Uppgifterna lämnas dock
under straffansvar.
Prop, 1974r95 21
2.6 Partsförhör i tvistemål
Sverige
Enligt 11 kap. 5 § RB skall part vid huvudförhandling i
underrätt eller hovrätt infinna sig personligen, om hans närvaro inte kan antas
sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen krävs
personlig inställelse endast om partens närvaro 'finnes erforderlig för
utredningen'. I underrätt är part dessutom skyldig att infinna sig personligen
vid muntlig förberedelse, om det kan antas alt förberedelsen främjas genom hans
personliga närvaro. Personlig inställelse påkallas i första hand om part skall
höras under sanningsförsäkran. Sådant förhör hålls vid huvudförhandlingen.
Enligt 42 kap. 10 och 21 §§ RB kallas part som skall
instäUa sig personligen alllid vid vite. Inställer sig part i indispositivt mål
genom ombud när han förelagts att inställa sig personligen, kan rätlen förordna
om nytt vite eller besluta att han skall hämtas (44 kap. 5 § RB).
Övriga nordiska länder
Enligl dansk rätt kan part tvångsvis förmås till personlig
inställelse endast i faderskapsmål och i äktenskapsmål när fråga om vårdnaden
skall avgöras. Enligt norsk rätt kan part i tvistemål åläggas personlig
inställelseskyldighet och skyldighet att yttra sig efter i stort sett samma
regler som gäller för vittnen. Hämtning kan dock förekomma endast i
faderskapsmål och äktenskapsmål. 1 finsk rätt har nyligen införts möjlighet att
tvångsvis förmå part till personlig inställelse i indisposiliva mål. I isländsk
rätt föreligger i allmänhet inle någon skyldighet för part i tvistemål att
inställa sig personligen. Part kan höras under sanningsförsäkran. För oriktiga
uppgifter straffas part enligl samma stadgande som vittne.
2.7 Tvångsmedel mot vittne
Sverige
Uteblir vittne som har kallals, döms vittnet enligl 36
kap. 20 § RB till böter. Bötesstraffet kan variera mellan 10 och 500 kronor.
Rätlen kan också förordna att vittnet omedelbart skall hämtas till
förhandlingen. Hämtning verkställs av polismyndighet. Om vittnet hämtas, utdöms
inga böter.
Blir det nödvändigt all uppskjuta handläggningen till ell
senare tillfälle, får rätten förelägga vittnet vite. Vitet bestäms till belopp
som med hänsyn tiU vittnets ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter
kan antas
Prop. 1974r95 22
förmå
honom att iaktta föreläggandet att inställa sig. Vitet får dock inle understiga
tio kronor eller överstiga 5.000 kronor. Förnyat vite kan uppgå till 10.000
kronor. Rätlen kan i stället för att förelägga vite förordna all vittnet skall
hämtas tUl del senare rättegångstillfället. Uteblir vittnet vid det följande
rättegångstillfället, utdöms vitet. Har vite inte utsatts, döms vittnet i
stället till böter. Om vittnet hämtas till rätten, får dock böter eller vite
för hans underlåtenhet att infinna sig vid det rältegångstiUfällel inle
utdömas.
Utöver
de angivna påföljderna för utevaro gäller enligt 36 kap. 23 § RB, all vittnet
kan förpliktas att i skälig omfattning ersätta den kostnad han vållat genom
försummelse eller tredska.
Finns
det anledning att anta att vittnet har laga förfall för sin utevaro, skall
underlåtenheten att inställa sig inte leda till någon påföljd (32 kap. 6 § RB).
Om ett vittne visserligen
infinner sig vid rätten men utan giltigt skäl vägrar att avlägga ed eller
försäkran eller all avge vittnesmål eller besvara fråga, kan rätten förelägga
vittnet vid vite eller, om vittnet inte låter sig rätta, vid äventyr av
häktning att fullgöra sin skyldighet. Detsamma gäller om vittne vägrar att
iaktta föreläggande som meddelats enligl 36 kap. 8 § RB att uppliva sina
kunskaper om det han skall höras om, exempelvis genom att granska anteckningar
och handlingar som han har tillgängliga. Tiden för häktning är högst tre
månader. Häktningen får inte pågå sedan rätten skilt målet från sig. Vittne som
satts i häkte skall minst var fjortonde dag inställas för rätlen.
Bestämmelsen i 36 kap. 23
§ RB om skyldighet för försumligt eller tredskande vittne att ersätta kostnad
som han vållat gäller också den som kommit till domstolen men vägrar vittna.
Böter, vite eller häkte får inte användas mot den som är under 15 år eller
psykiskt defekt. Sådant vittne får dock hämtas till rätten. Bortsett härifrån
gäller all påföljderna för ogiltig utevaro i allmänhet är tillämpliga också på
dem som har rätt att vägra vittna eller vägra yttra sig rörande vissa
förhållanden. När det är uppenbart att ett vittne exempelvis på grund av
släktskap är befriat från skyldighet att vittna och dessutom viU utnyttja sig
av den rätten, skall givetvis inte några tvångsmedel användas för att få
vittnet att inställa sig.
Övriga
nordiska länder
Reglerna
i Danmark möjliggör för domstolen att, i fråga om vittne som uteblir,
underlåter all i tid meddela laga förfall eller vägrar alt yttra sig, döma till
böter, besluta om hämtning och förplikta vittnet att ersätta rättegångskostnad.
Vidare kan rätlen ålägga vittnet en 'l0bende b0de', dvs. fastställa elt
dagsbotsbelopp för varje dag fram till dess vittnet slutar att tredskas. I
samma mål får löpande bot inte utgå under längre tid än sex månader, oavbrutet
eller sammanlagt. Slutligen kan domstolen besluta att
Prop.
1974r95 23
vittnet,
intill dess instäUelse för vittnesförhör kan ske eller vittnet går med på att
avge vittnesmål, skall las i förvar av polismyndighet eller underkastas vissa
andra frihetsinskränkningar såsom övervakning av pålitlig person, bevakning i
hemmet, reseförbud, skyldighet all inställa sig hos polismyndighet och
omhändertagande av pass. Detta får dock inte gälla för längre tid än högst sex
månader, oavbrutet eller sammanlagt vid olika tillfällen. Vad gäller barn under
femlon år är hämtning del enda tillåtna tvångsmedlet.
Enligl
norsk rätt kan ett vittne som uteblir ulan laga förfall 'under saerlige
omslaendigheter' hämtas till domstolen. Föreligger laga förfall skall detta
anmälas i tid. I brottmål kan vittne i samband med hämtning hållas i fängsligl
förvar fram till inställelsen. I övrigt kan vittne som uteblir ulan giltigt förfall
dömas till böter och förpliktas att ersätta rättegångskostnad. Med utevaro
jämställs att vittne inställer sig berusad eller underlåter att iaktta
föreläggande att undersöka räkenskapsböcker, brev o.d. saml att göra och la med
uppteckningar ur dessa.
Vittne
som vid domstolen vägrar att avlägga ed eller försäkran eller att avge
vittnesmål kan straffas med böter eller åläggas att ersätta rättegångskostnad
som vållas därigenom. Om vittnet fortsätter att tredskas, kan vhlnel
ytterligare en gång ådömas böter eller åläggas att betala kostnader. I brottmål
kan rätten förordna att vittnet skall hållas i fängsligt förvar till dess
vittnet efterkommer föreläggandet, dock högst tre månader.
I
Finland gäller i allt väsentligt samma regler som i Sverige. Några avvikelser
finns dock. Vittne som uteblir ulan laga förfall kan ådömas dagsböter, högst
100. Vilesbeloppel är inte maximerat. När rätlen förordnar om hämtning kan den
samtidigi förordna all vittnet får tas i förvar så lång lid i förväg som
oundgängligen krävs för att hämtningen skall kunna genomföras.
Om
vittne vägrar att avlägga ed eller försäkran eller att avge vittnesmål kan
rätlen förelägga vite, som inle heller i delta fall är maximerat. Leder inle
vilesföreläggandet till åsyftat resultat, kan rätten förordna att vittnet skall
hållas i fängelse tills han slutar med sin tredska. Vittnet kan hållas kvar i
fängelse under högst sex månader men aldrig längre än till dess domstolen skilt
målet från sig. Om vittnet under fängelsevistelsen går med på att vittna, skall
detta anmälas till rättens ordförande, som kan förordna att saken snarast skall
tas upp till fortsatt handläggning. Någon bestämmelse om att tredskande vittne
med regelbundna mellanrum skall inställas inför rätlen för att tillfrågas om
han alltjämt vidhåller sin vägran finns inle i den finska lagen.
Enligl
isländsk rätt kan vittne som uteblir eller tredskas dömas till böter, högst
90.000 isländska kronor (omkring 5.000 svenska kronor). Låter han sig inte
ratta därav kan han dömas till fängelse i högst sex månader. 1 brottmål kan
vittne hämtas efler beslut av rätlen. I andra avseenden är
Prop. 1974r95 24
tvångsmedlen
desamma i tvistemål och brotlmål.
2.8
Ansvar för osann och ovarsam utsaga
Sverige
För
all ansvar för mened eller ovarsam utsaga enligl 15 kap. 1 och 3 §§
brottsbalken (BrB) skall inträda förutsätts att den oriktiga uppgiften har
lämnats under laga ed eller under försäkran som avges i eds ställe. Därmed
avses i lag föreskriven ed för bekräftande av en utsaga. Osanna uppgifter av
målsägande eller av ett vittne, t.ex. anhörig, som inte avlagt ed eller
försäkran medför sålunda inte något ansvar. Straffet för mened är fängelse i
högst fyra år eller vid ringa brott böter eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet grovt utgör straffet fängelse i mellan två och åtta år. Ovarsam
utsaga straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. Osann partsutsaga
vid förhör under sanningsförsäkran bestraffas enligt 15 kap. 2 § BrB med
fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, med böter eller fängelse i
högst sex månader. Sker gärningen av grov oaktsamhet straffas för ovarsam
utsaga såsom förut sagts.
Om
utsagan enligl en objektiv bedömning är utan betydelse för saken blir gärningen
straffri. Delsamma gäller om uppgiftslämnaren ägl rätt all vägra yttra sig om
ifrågavarande förhållande och omständigheterna innebär skälig ulsäkt för att
den hörde i stället för att använda denna rättighet ullalat sig såsom skelt.
Reglerna
kompletteras med en bestämmelse i 15 kap. 14 § BrB om tiUbakaträdande. Den som
ådragit sig straffansvar för en oriktig utsaga och innan avsevärd olägenhet
uppkommit frivilligt rättar felet eller på annat sätt avvärjer fara för vidare
olägenhet får dömas till lägre straff än vad som är stadgat för gärningen, dvs.
lägst det allmänna bötesminimum. Var faran ringa och utgjorde brottet mened
eller osann partsutsaga, som var att bedöma som ringa brott, eller utgjorde det
ovarsam utsaga blir gärningen straffri.
Förberedelse
till mened och sådan stämpling till mened, som innebär att någon söker anstifta
till mened, är straffbar i de fall då det fullbordade brottet inle skulle vara
att anse endast som ringa.
Straffanspråket
för brott av nu nämnda slag anses i Sverige vara territoriellt begränsat.
Svensk lag blir därför inte i något fall tillämplig om gärningen begåtts inför
domstol i annat land.
Övriga
nordiska länder
Lagstiftningen
i dessa länder skiljer sig främst från svensk rätt genom att osann
vittnesutsaga inför domstol är straffbar även ulan all ed eller
Prop.
1974r95 25
försäkran
avlagts. I Danmark förekommer inle längre ed eller försäkran i samband med
vittnesmål.
Har
falsk utsaga vid finsk domstol avgetls under ed eller vid norsk domstol
bekräftats med ed, kan på brottet följa svårare straff än annars. Detsamma
gäller enligl isländsk rätt. Osann utsaga av part bestraffas i Norge, Danmark
och Island. Undanlag görs i samtliga länder för tilltalad i brottmål. Part som
i Finland hörs under sanningsförsäkran kan straffas för osann utsaga. I
Danmark, Finland och Island förekommer i motsats till i Norge
straffbestämmelser även när den osanna utsagan lämnats av oaktsamhet. I övrigt
finns i länderna straffnedsällnings- och straffrihels-gunder som i enskilda
detaljer skUjer sig såväl inbördes som från svensk rätt.
Vidare
bor nämnas att enligt finsk och norsk rätt straff för osann utsaga torde kunna
ådömas även om utsagan avgetls vid domstol i annat land. Enligt isländsk rätt
anses det inte heller helt uteslutet att använda isländsk strafflag i fråga om
mened som begåtts vid domstol i annat land. Rättsfall saknas dock. För dansk
del är tveksamt om straffansvar kan utkrävas i sådana situationer.
3
Internationella överenskommelser m.m.
De
flesta europeiska länder har genom multUaterala avtal förbundit sig att lämna
varandra bistånd genom delgivning av rättegångshandlingar, bevisupptagning
eller andra åtgärder som hör tUl processen. Tidigare har delta framför allt
gällt i fråga om civila mål. Först på senare tid har en motsvarande reglering
kommit till stånd beträffande brottmålen.
I
en av bl.a. Sverige biträdd Haagkonvention av år 1896 jämte tilläggsprotokoll
från år 1897 utfäste sig de fördragsslutande staterna att i rättsförhållanden
av civil eller kommersiell natur lämna varandra bistånd i form av delgivning
och utredning samt att principiellt likställa medborgare i annan
fördragsslulande stat med det egna landets medborgare beträffande skyldigheten
att ställa säkerhet i rättegång och förmånen av kostnadsfri rättshjälp m.m. Vid
Haagkonferensen år 1904 underkastades konventionen en revision vilken ledde
till 1905 års Haagkonvention angående vissa till civilprocessen hörande ämnen.
Sverige anslöt sig till den nya konventionen år 1909 (SFS I909r30). Denna är
alltjämt gällande i förhållande till Island och Tyska Demokratiska Republiken.
Småningom
blev även 1905 års konvention föremål för revision. Arbetet härpå ledde efter
vissa avbrott till 1954 års Haagkonvention angående vissa till civilprocessen
hörande ämnen. Sverige ratificerade konventionen tre år senare (prop. 1957r
163). Konventionen ersätter i förhållandet mellan stater som ratificerat den
1905 års konvention (art. 29). Den avviker endast på ett mindre antal punkter
från 1905 års konvention. TUl 1954 års konvention är följande främmande stater
och områden anslutnar Belgien,
Prop.
1974r95 26
Danmark, Finland, Frankrike jämte besittningar, Israel,
Italien, Japan, Jugoslavien, Luxemburg, Marocko, Nederländerna med Nederländska
Antillerna, Norge, Polen, Portugal jämte besittningar, Rumänien, Schweiz,
Sovjetunionen, Spanien, Tjeckoslovakien, Turkiel, Förbundsrepubliken Tyskland,
Ungern, Vatikanstalen och Österrike.
I de inledande artiklarna behandlar konventionen
delgivning av rättegångshandlingar och andra handlingar. I art. 1 föreskrivs
skyldighet för fördragsslutande stal all efterkomma framställning från annan
sådan stat om delgivning av handlingar rörande civila eller kommersiella
rättsförhållanden. Enligl huvudregeln skall framställning ske via del ansökande
landets konsul. Stat kan begära att översändande av framställningar om
delgivning skall ske på diplomatisk väg. Bestämmelserna utgör inle hinder för
två fördragsslulande stater att överenskomma om direkt skriftväxling mellan
myndigheterna i de båda staterna. Enligt art. 2 verkställs delgivningen genom
den myndighets försorg som är behörig enligt lagen i den stat som mottagit
framställningen. I art. 6 anges, att de föregående bestämmelserna inte medför
någon inskränkning i befogenheten att översända handlingar med posten direkt
till den som skall delges i utlandet. Inte heller inskränks befogenheten att
låta verkställa delgivning omedelbart genom kompetenta myndigheter i det land
där delgivning skall ske.
Systemet
med framställning på konsulär eller diplomatisk väg kom med tiden att framstå
som tungrott och tidsödande. Önskemål framfördes därför att förenkla
förfarandet genom en mera direkt förbindelse mellan ansökande myndighet och de
myndigheter i mottagarlandet som vanligen ombesörjer delgivning där. Detta
ledde till utarbetandet av 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av
handlingar i mål och ärenden av civU eller kommersieU natur
(delgivningskonvenlionen), vilken efter ratifikation (prop. 1969r32) för
Sveriges del trädde i kraft den 1 oktober 1969. Konventionen ersätter i
förhållandet mellan stater som ratificerat den artiklarna 1-7 i 1905 och 1954
års Haagkonventioner (art. 22). Till delgivningskonvenlionen är följande
främmande stater och områden anslutnar Amerikas Förenta Stater jämte Guam,
Jungfruöarna och Puerto Rico, Barbados, Belgien, Botswana, Danmark, Egypten,
Finland, Frankrike, Israel, Japan, Malawi, Norge, Portugal, Storbritannien och
Nordirland jämte vissa områden för vilkas internationella förbindelser
Storbritannien ansvarar samt Turkiet.
I delgivningskonvenlionen införs ett nytt system för
översändande av delgivningsframställningar. Varje konventionsland har att utse
ell centralt organ med uppgift att motta utländska delgivningsframställningar
och vidta behövliga åtgärder. 1 Sverige har utrikesdepartementet (UD) utsetts
till centralt organ. Enligl art. 3 får framställning endast göras av myndighet
eller behörig tjänsteman. Framställning om delgivning sänds av den ansökande
myndigheten direkt till centralorganet i del land där
Prop.
1974r95 27
delgivningen
skall verkställas. Framställningen avfattas enligt formulär, vars franska och
engelska texter fastställts i konventionen. Delgivning skall enligl art. 5
verkställas antingen i den form lagen i den anmodade staten föreskriver eller i
sådan särskild form sökanden begär, förutsatt all denna inte är oförenlig med
den anmodade statens lag. Det centrala organet kan kräva att handling som skall
delges är översatt till det egna språket. Undanlag görs om adressaten
frivilligt mottar handlingen. Enligl art. 20 föreligger möjlighet att träffa
separat överenskommelse om tillämpligt språk m.m.
Bevis
om delgivning skall enligl art. 6 utfärdas av centralorganet eller myndighet
till vilken uppgiften överlämnats. Någon annan myndighet än centralorganet har
inle utsetts i Sverige. I art. 9 anges att fördragsslulande stal dessutom fär
översända handlingar för delgivning på konsulär väg till de myndigheter i annan
stat som den staten anvisat. För Sveriges del har endast UD anvisats.
Fördragsslutande stat får enligt art. 8 utan användande av tvångsmedel
omedelbart genom sina egna diplomatiska eller konsulära tjänstemän delge
handlingar med personer i ullandel. Möjlighet finns all förklara all sådan
delgivning inle får äga rum inom territoriet om inle handlingen skall delges
med medborgare i stat från vilken handlingen härrör. Denna möjlighet har dock
inte utnyttjats för Sveriges del. I art. 10 stadgas att, i den mån invändning
inte görs, konventionen inte innebär inskränkning i a) rätten att sända
handlingar med posten direkt till personer i ullandel, b) rätten för tjänstemän
m.fl. i den stat från vilken handlingen härrör att låta delge denna omedelbart
genom tjänstemän i den stat där delgivning skall ske och c) rätten för varje
person, som har intresse i ell rättsligt förfarande, att låta delge handlingen
omedelbart genom tjänstemän i den stat där delgivning skall ske. För svenskt
vidkommande har lämnats underrättelse om att svenska delgivningsmyndigheter
inte är skyldiga att lämna sitt biträde, när handlingarna översänds på sätt som
avses i art. 10 b) och c). Någon invändning har inte gjorts beträffande a). I
art. 15 och 16 ges vissa regler som syftar till att stärka rättsskyddet för den
som inte delgetts stämning på visst sätt m.m.
Regler
om bevisupptagning i tvistemål av nu nämnt slag återfinns i art. 8-16 i 1954
års Haagkonvenlion. Enligl art. 8 får judiciell myndighet i fördragsslutande
stat göra framställning hos behörig myndighet i annan sådan stat 'om vidtagande
av åtgärder tUl utredning i målet eller ärendet eller av andra till dess
behandling hörande åtgärder'. Framställningen skall enligt art. 9 överlämnas av
den anmodande statens konsul till myndighet som av den anmodade staten utsetts
alt motta sådan framställning. Fördragsslulande stat kan dock enligt
konventionen påfordra att överlämnande av framställning i stället skall ske på
diplomatisk väg. Sverige har begagnat sig av den möjligheten. De nu angivna
bestämmelserna utgör inle hinder för två fördragsslulande stater att
Prop. 1974r95 28
överenskomma
om utväxlande av framställningar direkt mellan myndigheler i de båda staterna.
Framställningen
skall vara avfattad på eller översatt till den anmodade myndighetens språk
(art. 10). Denna är i princip skyldig alt använda eljest föreskrivna
tvångsmedel (art. 11). Konventionen innehåller vidare i art. 11 regler om underrättelse
beträffande tid och plats för bevisupptagningen och anger på vilka grunder stat
har rätt att vägra efterkomma framställning. Efler vissa expeditionella
föreskrifter (art. 12 och 13) föreskrivs i art. 14, att den anmodade
myndigheten är skyldig alt pä begäran iaktta viss form för bevisupptagningen,
om det inle strider mot den interna lagstiftningen.
I viss utsträckning
förekommer också i Sverige bevisupptagning för utiändsk domstol genom den
utiändska statens diplomatiska eller konsulära personal. Konventionsbestämmelserna
utgör inte något hinder mot detta (art. 15).
I
fråga om kostnaderna gäller enligl art. 16 alt någon avgift inte får tas ul.
Den anmodade staten får dock återkräva vad som har utgetts till vittnen och
sakkunniga liksom ersättning till stämningsman i vissa fall och kostnader som
orsakats av att särskild form kommit till användning.
Som har nämnts i det
föregående har reglerna om bevisupptaging numera reviderats genom 1970 års
Haagkonvenlion i ämnet, se vidare kap. 8.
Med Storbritannien och
Nordirland föreligger en konvention den 28 augusti 1930 rörande vissa till
civilprocessen hörande ämnen av internationeU natur. Konventionen, som trädde i
kraft den 16 februari 1931, är tillämplig i mål och ärenden av civil och
kommersiell natur och behandlar upplagande av bevis, rättshjälp åt medellösa
och säkerhet för rättegångskostnader. Upplagande av bevis, vilkel även
inbegriper framläggande, identifiering och granskning av handlingar eller annat
bevismaterial, sker efter framställning av judiciell myndighet i den ansökande
staten och överlämnas av brittisk konsul till den underrätt under vars domvärjo
vittnet är bosatt i Sverige respektive av svensk konsul liU 'the Senior master
of the Supreme Court'. Framställningen skall ange ärendets art och de frågor
som skall besvaras. Handlingar jämte bilagor skall vara avfattade på eller
översatta tUl det anmodade landets språk. Bevisupptagning sker med tUlämpning
av lagen i den stat där beviset skall upptas eller på annat sätl om detta inte
är oförenligt med denna lag. Den ansökande staten svarar för de kostnader som
uppstår genom framställningen.
TUI
konventionen är i dag förutom Storbritannien och Nordirland jämte vissa
brittiska territorier följande främmande stater anslutnar Australien, Canada,
Cypern, Fiji, Ghana, Jamaica, Kenya, Lesotho, Malta, Malaysia, Nigeria, Nya
Zeeland, Sierra Leone, Singapore, Sri Länka, Swaziland, Tonga saml Trinidad och
Tobago.
Prop. 1974r95 29
Med
Frankrike har Sverige ingått ett särskilt avtal den 7 mars 1956 rörande ömsesidig
rättshjälp i civUmål (prop. 1956rl00). Avtalet gäller delgivning,
bevisupptagning och säkerhet för rättegångskostnader. Det innefattar vissa
kompletleringr och modifikationer av 1954 års civUpro-cesskonvention.
Också
med ett antal andra utomnordiska länder har Sverige sedan gammall haft
bilaterala överenskommelser om förenklingar av förfarandet vid delgivning och
bevisupptagning.
För
brottmålens del gäller den i Strasbourg den 20 april 1959 undertecknade
europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål. Konventionen har
ratificerats av Sverige (prop. 1961 r48) och trädde för Sveriges del i kraft
den I maj 1968. Till konventionen är följande främmande stater och områden
anslutnar Danmark, Frankrike jämte besittningar, Grekland, Israel, Italien,
Liechtenstein, Nederländerna, Norge, Schweiz, Turkiet och Österrike.
I
konventionen åtar sig de fördragsslutande staterna att i enlighet med
konventionens beslämmelser i största möjliga utsträckning lämna varandra
rättshjälp i brottmål som handläggs av judiciell myndighet i annan
konventionsstal. Bland de former av rättshjälp som regleras ingår
bevisupptagning och delgivning. Konventionsbestämmelserna i art. 3 och 4 om
principerna för bevisupptagning överensstämmer med grundsatserna i 1954 års
Haagkonvention. I fråga om delgivning gäller att den anmodade staten skall
svara för delgivning av rättegångshandlingar och judiciella beslut som för det
ändamålet översänds.
Äv
art. 2 framgår att framställning enligl konventionen kan avslås om gärningen är
av politisk eller fiskal natur samt om den begärda åtgärden anses kränka
landets suveränitet, medföra fara för dess säkerhet eller strida mot dess
allmänna rättsprinciper (ordre public) eller andra för den anmodade staten
väsentliga intressen. Sverige har gjort de förbehåUen beträffande art. 2 all
framställning om rättshjälp kan avslås a) om den gärning som framstäUningen
avser inte är belagd med straff i svensk lag, b) om förundersökning rörande
gärningen har inletts i Sverige eller i tredje stat, c) om den i den ansökande
staten misstänkte i Sverige eller i tredje stat har åtalats för gärningen eller
dom rörande denna har meddelats, d) om i Sverige eller i tredje stat beslut har
fattats att nedlägga förundersökning eller åtal för gärningen eller att inle
inleda förundersökning eller väcka åtal för gärningen och e) om straff för
brottet är förfallet enligt svensk lag. Art. 5 behandlar rättshjälp i form av
husrannsakan och beslag. Sverige har gjort förbehåll härför av innehåll att
sådan rättshjälp inte kommer att lämnas. I art. 10 punkt 1 stadgas, att därest
vittnes eller sakkunnigs inställelse är synnerligen nödvändig detta skall
meddelas i delgivningsframställningen. Den anmodade staten skall då uppmana
vederbörande att infinna sig och underrätta den ansökande staten om svaret
på denna anmaning. I art. 11 lämnas regler om
Prop.
1974r95 30
överförande och transitering av vittnen m.fl. som är
underkastade frihetsberövande. Rättshjälp som avses i art. 11 lämnas inle av
Sverige.
Ärt. 15 lämnar föreskrifter om skriftväxling mellan
myndigheter i olika konventionsslater. I punkt 7 anges att artikeln inte
inkräktar på tidigare överenskommelser i samma fråga. Sverige har sålunda gjort
förbehåll av innehåll att det s.k. skandinaviska rättshjälpsprotokollel alltjämt
skall gälla. Art. 16 anger alt framställningar om rättshjälp inte behöver vara
översatta. Rätt tUl visst förbehåll finns. Sverige har gjort sådant innebärande
att tvångsdelgivning endast kommer att ske om delgivningshandlingen är översatt
till svenska språket.
Av
betydelse att nämna är vidare några av de förklaringar Sverige avgetl i
anslutning till konventionen. Sålunda skall kallelse av tilltalad, som vistas i
riket, överlämnas senast 30 dagar före inställelsedagen till svensk myndighet.
Varje framställning till Sverige skall göras på diplomatisk väg, i brådskande
fall dock direkt till UDrs rällsavdelning. Framställning från Sverige översänds
genom svensk beskickning eller svenskt konsulat. Vidare har Sverige förklarat
att framställning om bl.a. bevisupptagning jämte bilagor skall vara översatta
till svenska, danska eller norska. Slutiigen har Sverige enligl art. 24 avgivit
en förklaring om vilka myndigheter Sverige anser såsom judiciell myndighet i
konventionens mening, nämligen såviti rör tillämpningen av art. 3, 4 och 6
domstol och undersökningsdomare och i övrigt domstol, undersökningsdomare och
åklagare.
Förutom de bestämmelser om inbördes bistånd som ingår i
vissa mellan Sverige och andra länder avslutade och fortfarande gäUande
ullämnings-traktater (se prop. 1961 r48 s.3) finns elt särskilt
rättshjälpsavlal mellan Sverige och Frankrike. Det ingicks den 7 mars 1956
(prop. 1956rl00) och innehåller bestämmelser som numera kan anses ersatta genom
brottmåls-konventionen.
Inom Norden började samarbetet i hithörande frågor myckel
tidigt. Således kan nämnas Kungl. brev den 31 juli 1818 enligl vilket
ämbetsverk och ämbetsmän i Sverige och Norge erhöll rätt att omedelbart
skriftväxla med varandra. 1 anslutning till 1905 års Haagkonvenlion tillkom
deklaration den 24 juni 1911 mellan Sverige och Norge angående rätt för
diplomatiska och konsulära tjänstemän att verkställa delgivning och deklaration
den 12 mars 1912 mellan Sverige och Danmark angående samma ämne. Samarbetet
fortsatte sedan på en rad områden mellan samtliga nordiska länder rörande
sådana frågor som utlämning på grund av brott, verkställighet av vissa domar,
indrivning av underhållsbidrag m.m., varav det mesta numera ersatts av
modernare och än mer långtgående överenskommelser.
För att begränsa framställningen här till del i detta
sammanhang mest väsentliga skall endast nämnas protokoll den 26 juni 1957
rörande inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark och Norge (skandinaviska
rättshjälps-
Prop. 1974r95 31
protokollet).
Överenskommelsen har efter ratificering trätt i kraft den 16 augusti 1958.
Protokollet möjliggör för domstolar och åklagarmyndigheter all begära
delgivning eller bevisupptagning direkt hos behörig myndighet i annat
fördragsslutande land. Varje stat meddelar de andra vilka myndigheter som är
behöriga i den staten. Framställning som gjorts hos fel myndighet
vidarebefordras till den behöriga myndigheten. Kostnaderna för biståndet
bestrids av det land där åtgärden vidtas. Sakkunnigkoslnad kan med visst
undantag återkrävas. 1 övrigt finns i protokollet vissa bestämmelser rörande
tillvägagångssällel vid begäran om bistånd.
Genom tilläggsprotokoll
öppnades möjlighet för Island all ansluta sig till protokollet. Island har ännu
inte begagnat sig härav.
4
Lagstiftning m.m. angående bevisupptagning och delgivning
Bevisupptagning
vid utländsk domstol regleras i första hand i lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol och kungörelsen (1947:847) med vissa
bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 20 december 1946 (nr 817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol.
Enligl
lagen får rätlen förordna att i mål eller ärende skall upptas bevis genom
vittne, sakkunnig, syn eller förhör med part under sanningsförsäkran eller
skriftligt bevis. I brotlmål får sådan bevisupptagning ske endast om det
föreligger synnerliga skäl (1 §). Enskild part som begärt bevisupptagning vid
utländsk domstol skall med vissa undanlag ställa säkerhet för kostnaden eUer
erlägga det belopp vartill kostnaden kan beräknas uppgå (2 §). Framställning om
bevisupptagning vid utiändsk domstol utfärdas av rätten enligt närmare
bestämmelser i 3 § första stycket. FramstäUningen skall av rätten tillställas
UD för vidare åtgärd eller, om omedelbar skriftväxling får äga rum med den
utiändska domstolen, översändas till denna (3 § andra stycket). I kungörelsen
regleras i huvudsak vissa kostnadsfrågor. Sålunda skall UD, då framställning om
bevisupptagning vid utiändsk domstol inkommit, om så erfordras ombesörja
översättning av framställningen och tillställa den svenska domstolen uppgift om
översättningskostnaden (I §). Vidare finns bestämmelser om indrivning av
bevisupptagningskostnad hos enskild part i vissa fall och översändande av
kostnadsbeloppet till UD, eller, där omedelbar skriftväxling äger rum med den
utländska domstolen, till denna (2och3§§).
Bevisupptagning
ål utiändsk domstol regleras i första hand i lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol saml kungörelsen (1947:848) med särskilda
bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande stater.
Enligt
lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol skall bevisupptagning ske efter
framställning av den utiändska domstolen. Framställningen skall överlämnas till
den svenska domstolen genom UD.
Prop. 1974r95 32
Bevisupptagning
enhgl lagen får dock inle ske när det är fråga om ansvar för gärning som har
karaktär av politiskt brott eller som inle är belagd med straff i svensk lag. I
mål om ansvar för brottslig gärning får part inle höras under ed eller
sanningsförsäkran (1 §). Bevisupptagning äger rum vid allmän underrätt. I
allmänhet ankommer bevisupptagningen på den underrätt där den vistas som skall
höras eller innehar handling eller föremål som det är fråga om (2 §). Kan
begärd åtgärd inte vidtas, skall den utländska domstolen underrättas härom.
Finner domstolen att åtgärden ankommer på annan domstol, skall framställningen
översändas till denna (3 §). Rätlen utsätter dag för ärendets företagande och
underrättar i vissa fall den utiändska domstolen om vilken dag ärendet skall
förekomma (4 §). Ärendet skall vid domstolen handläggas som bevisupptagning
utom huvudförhandling enligl RB (5 §). Avser framställning parts hörande under
ed, skall vad om förhör med part under sanningsförsäkran i rättegång vid svensk
domstol stadgas äga motsvarande tillämpning (6 §). Är den som skall höras eller
i övrigt fullgöra något enligl lagen i det land, varifrån framställningen
kommer, berättigad att utöver vad som gäller enligt RB vägra all efterkomma vad
som begärs av honom, gäller detta även vid bevisupptagningen inför den svenska
domstolen (7 §). Om den utländska domstolen begär alt vid edsavläggelse skall
användas andra ordalag än enligt svensk lag eller alt i övrigt annat förfarande
än enligl svensk lag skall iakttas, får rätten pröva om det kan ske. Det krävs
dock att den som skall fuUgöra eden samtycker. Om den utländska domstolen i
övrigt begärt att visst förfarande skaU tillämpas vid bevisupptagningen, skall
begäran efterkommas om det inte strider mot svensk lag (8 §).
Delgivningskostnad och inställelsekostnad för annan än part skall gäldas av
statsverket (9 §). Protokoll över bevisupptagningen samt kostnadsräkning skall
tUlställas den utiändska domstolen. Kungl. Majrt har tillagts befogenhet att
efter avtal med främmande stat förordna att kostnaden inte skall utkrävas av
den utländska domstolen (10 §). Bestämmelserna i lagen skall vara tillämpliga
även i sådana fall när framställning inte sker genom UD utan direkt
skriftväxling enligt gällande överenskommelse äger rum mellan domstolarna.
Vidare kan Kungl. Majrt efter avtal med främmande stat förordna att
bestämmelserna skall gälla när framställning inte sker genom UD utan översänds
från konsul för den staten (11 §). Meddelanden tUl utländsk domstol enligt
lagen skaU översändas tiU UD för vidare åtgärd eller i förekommande fall till
konsul för den andra staten om inte direkt skriftväxling mellan domstolarna
äger rum (11 §). I den till lagen anslutande kungörelsen finns närmare
bestämmelser om lagens tillämplighet när framställning sker genom konsul i
vissa stater och när direkt skriftväxling äger rum samt särskUda regler om
regleringen av kostnadsfrågorna.
Med
anledning av det skandinaviska rättshjälpsprotokollet har utfärdats cirkulär
(1958:533) från chefen för, justitiedepartementet tiU rikets
Prop. 1974r95 33
domstolar
och åklagarmyndigheter angående inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark och
Norge. Cirkuläret innehåller bl.a. uppgift om de myndigheter i Danmark och
Norge tUl vUka framställning om delgivning och bevisupptagning kan sändas.
I
cirkulär (1968:32) till de aUmänna domstolarna och åklagarna med vissa
föreskrifter i anledning av Sveriges tiUträde till den europeiska konventionen
om inbördes rättshjälp i brottmål anges vad som bör iakttas när domstol eller
åklagare vid handläggning här i landet önskar biträde från främmande stat
enligl brottmålskonventionen. Sålunda anges bl.a. att framställning som avser
rättshjälp i Danmark eller Norge sänds direkt tiU den danska eller norska
myndighet som är behörig att ombesörja den önskade åtgärden. Begäran om
rättshjälp i annan konvenlionsstal inges till UDrs juridiska byrå.
1
brottmålskonventionen föreskrivs i art. 8 att vittne eller sakkunnig, som har
delgetts kallelse i konventionsstat genom utländsk myndighet, inle får på grund
av utevaro underkastas straff, vite eller annan tvångsåtgärd, oavsett om sådan
påföljd har angetts i kallelsen. I det förutnämnda cirkuläret till de allmänna
domstolarna och åklagarna har till följd av den angivna bestämmelsen
föreskrivits, att kallelse i dessa fall inle bör innehålla erinran om sådan
påföljd vid utevaro. Art. 26 fjärde stycket öppnar emellertid möjlighet för
anslutna stater att sinsemellan införa en annan ordning.
Framställning
om delgivning med någon som vistas utanför Sverige sker i allmänhet via UD.
Tillvägagångssättet regleras i kungörelsen (1933:618) angående biträde av
utrikesdepartementet för delgivning av handlingar i utlandet. UD har utfärdat
instruktioner som syftar till att delgivning i utlandet skall verkställas på
sådant sätt, att den erhåller laga verkan i Sverige. Även framställning från
myndighet i främmande stat om biträde med delgivning av handling här i riket
görs i allmänhet hos UD, som antingen själv ombesörjer delgivningen eller
överlämnar framställningen till länsstyrelse för verkställighet. Beslämmelser
om delgivningsförfarandet meddelas i kungörelsen (1909:24 s.l) angående
delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet. I vissa fall får
länsstyrelsen verkstäUa delgivning på framställning av konsul för den främmande
staten.
Enligt
cirkulär (1969:495) med anledning av Sveriges tiUträde tUl Haagkonventionen om
delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civU eller kommersieU
natur skall domstol som önskar att handling i mål eller ärende av sådan natur
skall delges i annan stat göra framställning därom till centralorganet i
vederbörande stat. Framställningen avfattas på tryckt blankett enligl formulär.
Översällnings-och delgivningskostnad betalas av domstolen. FramstäUning om
delgivning i Danmark eller Norge skall göras direkt hos den danska eller norska
myndighet som är behörig att ombesörja delgivningen.
Närmare
bestämmelser har givits i anvisningar av ministern för utrikes
3
Riksdagen 1974. 1 saml Nr 95
Prop. 1974r95 34
ärendena
(1969:504) om förfarandet vid översändande av delgivningsframställning enligt
Haagkonventionen om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av
civU eller kommersieU natur. Anvisningarna innehåller också förteckning över
centralorgan i stater anslutna tUl delgivningskonventionen samt formulär till
blanketter för delgivningsframstäUning.
Delgivningen av kallelser
i Danmark och Norge sker i allmänhet friktionsfritt om inle kallelsen
innehåller vitesföreläggande. I sådana fall förekommer det, särskilt i Norge,
all myndigheten vägrar att delge kallelsen. Detta gäller framför allt kallelse
på tilltalad som är norsk medborgare. I Finland lämnas inte biträde med
delgivning av handlingar i brotlmål. Från svensk sida brukar biträde lämnas med
delgivning av kallelse från domstol i annat nordiskt land.
I fråga om tvångsmedel
gäller sedan den 1 juli 1963 i förhållande till de övriga nordiska länderna
lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen). Den motsvaras av
liknande lagar i de övriga länderna. 1 lagen sägs bl.a. att i Danmark, Finland,
Island eller Norge meddelad bölesdom får verkställas här med den inskränkningen
att förvandling inte får ske, att svensk dom på motsvarande sätt får lämnas för
verkställighet i annat nordiskt land samt att vad som sägs om böter också skall
gälla vite, som förelagts part eller annan tUl fullgörande av skyldighet i
rättegång. Härigenom har formellt sett öppnats möjlighet all med hjälp av
hötes- eller vitessanktioner framtvinga inställelse av vhlne från annat
nordiskt land. Lagen föreskriver emellertid inle någon skyldighet att
efterkomma framställning om verkställighet. I propositionen (prop. 1962r203)
framhöll också dåvarande departementschefen, att förslaget inte innebar något
ställningstagande till frågan i vilken usträckning man bör tvinga parter,
vittnen och sakkunniga, som är bosatta i annat nordiskt land, att inställa sig
vid svensk domstol. Han tillade att detta problem, som ägde samband med
möjligheterna att i de andra nordiska länderna delge kallelser och
förelägganden i svenska rättegångar, övervägdes i annat sammanhang på nordisk
bas. Vid nordiska deparlemenlsöverläggningar i anslutning tiU
lagstiftningsärendet antecknades, att förslaget inte innebar någon ändring i
fråga om möjligheterna att i de andra nordiska länderna delge sådana kallelser
eller förelägganden.
5
Samverkan inom Norden
5.1
Behovet av ytterligare reglering. Allmänna rikthnjer
5.1.1
Departementspromemorian I promemorian erinras till en början om att
vitlnesplikten i de nordiska
Prop.
1974r95 35
länderna
är territoriellt begränsad och sålunda gäller endast personer som vistas i det
land där domstolen finns samt personer som är medborgare i domstolslandet men
vistas utanför dess gränser. Vitlnesplikten för den senare kategorin är starkt
uttunnad genom att inställelse sällan eller aldrig kan framtvingas.
I
promemorian framhålls vidare att det från rättssäkerhetssynpunkt är väsentligt
att vittnen kan höras direkt inför den domstol som dömer i målet. Domstolen får
därigenom långt större möjligheter all bilda sig en säker uppfattning om
vittnets trovärdighet och vittnesberältelsens innehåll än vad som är möjligt
när vittnesmålet tas upp av en domstol i annat land. Endast den domstol som
handlägger målet besitter för övrigt sådana kunskaper om detta, att den genom
frågor till vittnet kan utnyttja vittnets kunskaper på bästa möjliga sätt.
Behovet
av bevisomedelbarhet är enligl promemorian särskilt kännbart i förhållandet
mellan de nordiska länderna genom den intensiva samfärdsel som förekommer
mellan dem. Särskilt i gränsorterna är den nuvarande ordningen ofta besvärande.
Med hänsyn till den samhörighet och det förtroende som råder mellan de nordiska
länderna finns det därför anledning överväga en utvidgning av vittnesplikten
till att gälla i hela Norden.
Del
finns enligl promemorian för Sveriges liksom för de andra nordiska ländernas
del ett påtagligt behov av en till hela det nordiska området utvidgad
vittnesplikl. Skillnaderna mellan de olika ländernas interna regler om
vitlnesbevisning är emellertid inle sällan betydande. En utvidgning av
vitlnesplikten fömtsätter därför en gemensam reglering beträffande de nordiska
vittnena i fråga om främst begränsning i vitlnesplikten, tvångsmedel,
villnesersättning och målsägandens ställning. Vid överläggningar mellan
företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige har
i allt väsentligt enighet uppnåtts i dessa och närliggande frågor. Bestämmelser
om nordisk vittnesplikl bör enligt promemorian och i enlighet med vad som
förutsatts vid de nordiska överläggningarna tas upp i ensartad lagstiftning i
de nordiska länderna.
De
svenska bestämmelserna om nordisk vittnesplikt föreslås få karaktären av
undantag från RBrs regler om vittnesförhör. Bestämmelserna i RB är f.n.
lillämpliga på varje vittne som hörs vid svensk domstol. Om den nationella
vitlnesplikten utvidgas till att gälla inom hela Norden blir särskUda
begränsningar nödvändiga i fråga om förhör med dem som blir skyldiga att
inställa sig som vittnen i annat land. Särskilda regler behövs t.ex.
beträffande kretsen av personer som är underkastade vittnesplikl, målens och
domstolens beskaffenhet, tvångsmedel, undanlag från vittnesplikl,
villnesersätlning m.m. saml menedsansvaret. I den mån inle särskilda
bestämmelser ges, bör RBrs bestämmelser om vittnesförhör gälla.
Prop.
1974r95 36
1
promemorian framhålls all en nordisk vittnesplikl självfallet minskar behovet
av subsidiär bevisupptagning i annat nordiskt land. Med hänsyn inte minst till
de begränsningar i vitlnesplikten som förul berörts kvarstår emellertid ett
behov av att kunna få till stånd en sådan bevisupptagning. Den föreslagna
vitlnesplikten förutsätter vidare för att bli effektiv, att kallelser snabbi
kan delges med vittne eller part i annat nordiskt land. Ett nära samarbete
mellan de nordiska länderna i de båda nu angivna hänseendena är därför enligt
promemorian också för framtiden en angelägenhet av stor betydelse.
1
promemorian påpekas all samverkan med judiciell myndighet i annat land i form
av delgivning och bevisupptagning redan har gjorts tUl föremål för reglering i
skilda konventioner. Hil hör Haagkonvenlionerna från år 1905, 1954, 1965 och
1970 samt den europeiska brotlmålskonventionen. Samarbetet mellan Sverige,
Danmark och Norge regleras av det skandinaviska rättshjälpsprotokollel.
På
grund av att Finland inte är anslutet till protokollet kan bevisupptagning och
delgivning efler framställning från annat nordiskt land inte lika lätt
åstadkommas där. Därtill kommer att Finland ännu inte ratificerat
brottmålskonventionen. En ratificering av konventionen är emellertid avsedd att
ske inom en nära framlid.
Enligl
gällande finsk lagstiftning kan en i Finland utfärdad stämning i brottmål inte
delges utomlands. Inte heller kan en utom Finland utfärdad sådan stämning
delges i Finland. Vissa delgivningsmöjligheter föreligger dock i samband med
utiämningsförfärande. Begränsade möjligheter föreligger till biträde i övrigt.
Förfarandet är komplicerat. När det gäller tvistemål kan däremot delgivning av
stämning m.m. samt bevisupptagning ske. Finland är nämligen anslutet till 1954
års Haagkonvention och delgivningskonventionen. Reglerna medger emeUertid inle
någon direkt skriftväxling mellan berörda myndigheter i Finland och i de övriga
nordiska länderna.
I
promemorian framhålls att de brister som sålunda föreligger såviti gäller
delgivning av handlingar kommer att accentueras i och med tillkomsten av en
nordisk vittnesplikl. Från finsk sida har därför uttalats intresse för en finsk
anslutning tUl den reglering som gäller mellan Danmark, Norge och Sverige.
Frågan har närmare behandlats vid överläggningar mellan företrädare för
justitiedepartementen i de berörda länderna, varvid enighet nätts om en
reglering av delgivnings- och bevisupptagningsfrågorna med utgångspunkt i att
direkt skriftväxling skall äga rum mellan berörda myndigheler i Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge.
5.1.2
Remissyttrandena Praktiskt taget enighet råder bland remissinstanserna om
behovet av en
Prop. 1974r95 37
nordisk reglering av berörda frågor. Förslagels riktlinjer
tillstyrks allmänt.
JK
finner promemorians förslag väl anpassade till de behov som den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden och den ökade samfärdseln skapat. Liknande synpunkter
framläggs av RÅ m.fl. De utökade möjligheterna till bevisomedelbarhet framhålls
av Svea hovrätt, överåklagarna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt,
länsåklagaren i Norrbottens län och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare.
Förslagel
tillstyrks eller omnämns i allmänt positiva ordalag eller lämnas utan erinran
även av hovrätten för Övre Norrland, Stockholms, Västerås, Köpings och
Haparanda tingsrätter, överåklagaren i Malmö åklagardistrikt, länsåklagarna i
Malmöhus, Värmlands och Norrbottens län, länsstyrelserna i Stockholms och
Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges åklagare och
Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker att praktiskt
sett vittnesplikten redan nu fungerar över gränserna. Vitlneskallelse som tillställs
vittne genom ordinär delgivning med begäran om delgivningserkännande eflerkoms
i de flesta fall. Det är endast i undantagsfall man behöver räkna med att
vittne kan vara ovilligt att inställa sig. Men även i fall då delgivning har
ansetts böra ske genom myndighet har enligl hovrättens erfarenhet begäran därom
av danska myndigheter behandlats med största beredvillighet. I dylika fall
brukar på grund av föreskriften i 1968 års cirkulär till de allmänna
domstolarna och åklagarna vad blanketterna innehåller om påföljd vid utevaro
strykas. Fastän sålunda förhållandena till Danmark inte talar för att en
lagstiftning om vittnesplikl nu är angelägen, synes förhållandena i fräga om
andra nordiska länder inle vara lika problemfria.
Hovrätten för Övre Norrland framhåller all ell bestämt
ställningslagande till de framlagda förslagen skulle ha underlätlats av en
något fylligare redogörelse för lagstiftningen i de andra nordiska länderna,
vilken delvis är svår att överblicka. Verkningarna av en lagstiftning på ifrågavarande
område blir till stor del beroende av hur frågor om delgivning av kallelser i
de olika länderna utformas och hur praxis rörande verkställighet av utdömda
påföljder för kallad persons utevaro utvecklar sig. I dessa frågor saknas i
promemorian utförligare förslag. Hovrätten utgår emellertid från att nu
föreliggande svårigheter beträffande delgivning av kallelser och verkstälhghet
av beslut om påföljd för utevaro undanröjs.
Södra Roslags tingsrätt anmärker att mål av den art att
behov föreligger att höra vittne, som inte finns här i riket, inle är vanliga i
tingsrätten. Bevisupptagning för utiändsk domstols räkning sker 5-10 gånger per
år. Med hänsyn härtill och till de avsevärda praktiska olägenheter, som måste
uppkomma för vittnen att inställa sig i annat nordiskt land, vill tingsrätten
ifrågasätta behovet av den föreslagna lagstiftningen. Måhända är dock behovet
större i andra delar av landet.
Prop. 1974r95 38
Karlskoga
tingsrätt upplyser att tingsrätten utnyttjat nuvarande möjligheter till upplagande
av förhör vid domstol i utlandet. Förfarandet har fungerat väl. Anledning anta
all utredningen skulle ha blivh bättre, om förhöret upptagits här, har inte
förekommit. Värdet av bevisomedelbarhet vid förhör med personer, som talar
annat språk, påverkas av språksvårigheterna. De flesta har svårt att förstå
danska och norska i tal. Gäller del finska måsle tolk anlitas, vilkel avgjort
påverkar värdet av bevisomedelbarheten i negativ riktning. Med hänsyn till det
mindre värde bevisomedelbarhelen kan ha i förevarande fall och till de
kostnader och olägenheter som kan uppstå bör en nordisk vittnesplikl utnyttjas
endast om särskilda skäl föreligger. Della gäller främst långväga vittnen medan
andra regler kan gälla vid korta resor i exempelvis gränstrakterna.
Umeå tingsrätt, som
visserligen anser behov föreligga av lagstiftning om nordisk vittnesplikl,
finner ytterligare översyn av det framlagda förslaget erforderlig innan det
läggs till grund för lagstiftning.
Vad gäller den tekniska
utformningen i stort konstaterar Svea hovrätt att förslaget utgår från att RB i
princip skall gälla i fråga om envar som kallas till svensk domstol. Della har
inte kommit till uttryck i lagtexten. Lagen skulle vinna i tydlighet om den
innehöll en beslämmelse, av vilken framgick lagens samband med den föreslagna
konventionen, dess huvudsakliga innebörd och dess karaktär av undantag från
eller tillägg till RBrs bestämmelser i motsvarande ämne. Liknande synpunkter
framförs av Västerås tingsrätt, som vidare anser att förslaget inte uppfyller
de krav på klarhet och tydlighet som bör ställas.
Även hovrätten för Övre
Norrland framhåller att lagens egenskap av undanlags- och tilläggsbestämmelser
till RB bör komma till uttryck i lagen. Lagens rubrik bör måhända jämkas med
hänsyn till att lagen omfattar även förhör med målsägande och part under
sanningsförsäkran samt editions-plikt. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser
att lagförslaget är svårbegripligt och svårtillgängligt därför att det
ängsligt håller sig till vad som sker här i landet ulan att klargöra att lagen
förutsätter korresponderande lagar i de övriga länderna.
5.2
Konventionsreglering eller lagstiftning
5.2.1
Departementspromemorian
Under
de nordiska förhandlingarna har diskuterats om bestämmelserna angående
samverkan i rättegång bör tas in i en konvention eller om samverkan bör grunda
sig på i huvudsak överensstämmande intern lagstiftning, som enligt art. 37 i
den nordiska samarbetsöverenskommelsen från år 1962 (Helsingforsavtalet) inte
kan ändras ensidigt.
1
promemorian framhålls att valet av lösning delvis hänger samman med
Prop. 1974r95 39
vilka möjligheter till särreglering i fråga om delgivning
och bevisupptagning som föreligger enligt brotlmålskonventionen och de
Haagkonventioner till vilka en eller flera nordiska stater är anslutna. I 1954
års Haagkonvenlion, brotlmålskonventionen, delgivningskonventionen och
bevisupptagningskonventionen anges exempelvis, att anslutna stater genom
särskild överenskommelse eller, i vissa fall, intern lagstiftning kan
möjliggöra direkt skriftväxling mellan berörda myndigheter i de olika staterna
i frågor om rättshjälp (1954 års Haagkonvention art. 1 sista stycket,
brotlmålskonventionen art. 26 punkt 4, delgivningskonventionen art. 19 och
bevisupplagningskonventionen art. 28 a). Även i andra hänseenden såsom
beträffande språk- och kostnadsfrågorna finns liknande möjligheter till
särreglering.
Under de nordiska överläggningarna har förordats att rättshjälpsprotokollel
upphävs och ersätts med en konvention mellan de nordiska länderna om samverkan
i rättegång. Konventionen bör emellertid enligl promemorian vara mycket
kortfattad och ges karaktär av en ramöverenskommelse i syfte att i vissa
hänseenden förenkla förfarandet, vilket i övriga delar liksom hittills skall
följa bestämmelserna i de multilaterala konventioner till vilka
fördragsslutande stat är ansluten. I de hänseenden som sålunda särregleras
skall detta vid sidan av ramkonventionen ske genom ensartad lagsliftning i de
olika länderna. Förekommande författningsbestämmelser om delgivning och
bevisupptagning bör för svensk del kunna utfärdas i administrativ ordning.
Vid fördelningen av bestämmelserna mellan ramkonventionen
och lagstiftningen bör enligt promemorian iakttas, att i konventionen tas in
bestämmelser som inte lämpligen kan tas in i ensartad lagstiftning med hänsyn
till att skUda regler kommer att gälla i skUda stater. Så är fallet med frågan
om tillämpligt språk. I konventionen bör vidare slås fast bl.a. att direkt
skriftväxling får ske samt hur kostnaderna skall fördelas.
Promemorian ger uttryck för den uppfattningen all det i
konventionen inte behövs någon bestämmelse om vitlnesplikten. Denna bör helt
regleras i ensartad lagstiftning. Eftersom en ramkonvention under alla
förhåUanden kommer att finnas, kan det emellertid från systematisk synpunkt
finnas anledning att i konventionen ange, alt de fördragsslulande staterna
meddelar ensartade lagarom nordisk vittnesplikt.
5.2.2 Remissyttrandena
Vad promemorian i denna del innehåller lämnas i huvudsak
utan erinran. Svea hovrätt anför att genom den valda metoden undviks å ena
sidan de svårigheter, som är förenade med det tidigare brukliga
tillvägagångssättet att genom detaljerade konventionsbestämmelser reglera de
förhållanden, som sedan översätts till nationell lag. Metoden innebär å andra
sidan inte även om hänsyn tas till art. 37 i
Helsingforsavtalet någon
Prop. 1974:95 40
betryggande
garanti för att enhetliga lagar kommer att gälla i de olika länderna. Som
konventionen nu utformats kan varje särskilt land när som helsl ensidigt ändra
sin lagstiftning om nordisk vittnesplikl. Om beslämmelser om sådan ensartad
lagstiftning skall intas i konventionen bör anges åtminstone huvuddragen därav,
särskilt i vad avser tvångsmedel och beslämmelse om hur ändringar skall åstadkommas.
Hovrätten har för sin del inte någol alt erinra mot en sådan konvention.
6
Nordisk vittnesplikt
6.1
Personer som bör omfattas av nordisk vittnesplikt
6.1.1
Departementspromemorian
1
promemorian påpekas all vitlnesplikten har ett reellt innehåll i huvudsak
endast i fråga om dem som vistas i Sverige. En nordisk vittnesplikl i Sverige
bör enligl promemorian inle begränsas till utiändska medborgare. En sådan
lösning skulle i praktiken medföra all svenska medborgare som är bosatta i
annat nordiskt land varken enligl nu gällande bestämmelser eller med stöd av
den föreslagna vitlnespliklslagen skuUe kunna förmås all inställa sig vid
svensk domstol. Utländsk medborgare skulle i realiteten åläggas längre gående
förpliktelser mot Sverige än landels egna medborgare.
Vid
de nordiska överläggningarna har också från de övriga ländernas sida
föreslagits all medborgarskapet i detta sammanhang inle skall tillerkännas
betydelse.
En nordisk vittnesplikl
innebär för den enskilde förpliktelser som i vissa fall kan bli ganska
betunganae. Det har därför ansetts rimligt att vittnesplikten bara skaU åläggas
den som på ell mera påtagligt sätt är knuten till Norden. Vid de nordiska
överläggningarna har man varit ense om att låta vittnesplikten begränsas till
dem som är bosatta i annat nordiskt land. Vid sidan av vittnets bosättning bör
vistelseorten tiUmätas betydelse för vitlnesplikten på sätt som anges i det
följande.
I promemorian framhålls
vidare att det med hänsyn till bosättningens betydelse för vitlnesplikten är av
vikt att klargöra vad som bör krävas för att bosättning inom Norden skall anses
föreligga. Enighet har under de nordiska överläggningarna rått om att det inle
bör ställas särskilt höga krav i fråga om vistelsens längd eller i annat
hänseende. Del bör sålunda inle krävas att vittnet är domicilierat i nordiskt
land. För svensk rätts del är domicilbegreppet för övrigt oklart. Av naturliga
skäl är den som är bosatt i något nordiskt land oftast också domicUierad där. I
många fall kan det emellertid vara fråga om tidsbegränsad vistelse utan
förening med någon avsikt att stanna kvar men som ändå är av sådan omfattning,
att den bör grundlägga vittnesplikl. Exempel på detta finner man bland den
finska
Prop. 1974:95 41
arbetskraft
som är verksam i Sverige.
Av
intresse i detta sammanhang är enligt promemorian den lösning som valts i de
interna svenska bestämmelserna om folkbokföring. I 12 §
folkbokföringsförordningen (1967rl98) anges att en person skall anses bosatt på
den fastighet där han regelmässigt vistas under nattvilan eller motsvarande vUa
(dygnsvUan). Från den regeln ges emellertid flera undanlag. Ett är att den som
på grund av sina arbetsförhållanden liUbringar dygnsvilan på annan faslighet än
den där hans familj är bosall anses bosatt hos familjen, om han regelbundet
besöker familjen när tillfälligt hinder inle möter. En lösning som ansluter
till dessa bestämmelser skulle medföra bl.a. all här sysselsatta finska
medborgare, som regelbundet besöker sina familjer i Finland, inte skulle
omfattas av den nordiska vitlneslagen vid kallelse till finsk domstol. En sådan
ordning skulle vålla vissa svårigheter.
Då
del gäller alt ge bosältningsbegreppel ell lämpligl innehåU i samband med en
nordisk vittnesplikl, är det enligt promemorian inle nödvändigt att närmare
anknyta till folkbokföringsförordningens detaljerade undantagsbestämmelser. I
stället bör huvudregeln tas till utgångspunkt. En sådan lösning skulle innebära
att en person anses bosatt i det land där han regelmässigt vistas under
dygnsvilan. Det är inte svårt att peka på situationer, i vUka del föreligger
behov av sanktionerad vittnesplikl beträffande personer som på angivet sätt är
bosatta i ett nordiskt land, men som i övrigt genom familj, fastighetsinnehav,
mantalsskrivning och andra förhållanden fortfarande är fast knutna till annat
nordiskt land.
Utanför
ell på della sätt definierat bosätlningsbegrepp faller vistelser som endast är
helt tillfälliga. En sådan regel blir i allmänhet lätt att handskas med
eftersom det enda kriteriet, dygnsvilans regelmässiga förläggning, vanligen
ulan större svårigheter kan utredas. Gränsdragningsproblem kan givetvis inte
helt undvikas. Några nämnvärda ölägenheter torde dock inte vållas av detta.
Med
utgångspunkt i ett så bestämt bosätlningsbegrepp kan enligt promemorian
bestämmelserna i den svenska lagstiftningen om inställelse-skyldighet begränsas
till att avse dem som vid kallelsen är bosatta i Danmark, Finland, Island eller
Norge. Härav följer all den som är bosatt i Sverige inte får kallas till svensk
domstol enligt de nordiska vitlnespliktsreglerna och inte heller är i övrigt
här i riket underkastad dessa. I stallet är RBrs bestämmelser tillämpliga på
honom. Han behandlas alltså på samma sätl som f.n. Det innebär i praktiken att
inga sanktioner kan tillgripas för att genomdriva inställelse, när vittnet
uppehåller sig utanför Sverige, exempelvis i något annat nordiskt land.
Domstolen får välja mellan att försöka få vittnet all frivilligt instäUa sig
eller att vänta med kallelsen eller förhandlingen till dess vittnet återkommer
till Sverige. I sista hand får domstolen tillgripa bevisupptagning vid utiändsk
domstol. Om det emellertid visar sig att vittnet under längre tid vistas i ett
annat
Prop. 1974r9S 42
nordiskt
land, får domstolen ta ställning till frågan om detta innebär att vittnet
enligt de föreslagna bestämmelserna skall anses bosatt i det landet i stället
för i Sverige. Är detta fallet, blir de föreslagna bestämmelserna tUlämpliga
beträffande vittneskallelsen.
De nordiska
vittnesbestämmelserna blir inte heller tillämpliga på den som är bosatt utanför
Norden. Della gäller även den som tillfälligt vistas i något nordiskt land,
domstolslandet undantaget. En sådan person kan alltså inte tvingas att inställa
sig vid domstol i något annat nordiskt land än det där han uppehåller sig. I
vistelselandet är han däremot skyldig att vittna enligt den interna
vittneslagstlftnlngen i det landet.
Bosättning i annat
nordiskt land bör inte vara tillräckligt för all grundlägga vittnesplikl,
påpekas det vidare i promemorian. För att någon skall få kallas med stöd av
vitlnespliktsreglerna bör dessutom krävas att han uppehåller sig i något av de
nordiska länderna. Bosättningen och vistelsen kan avse olika länder. Praktiskt
sett saknar den nu angivna begränsningen större betydelse. Också när RBrs
regler är tillämpliga undviker ju domstolarna av naturliga skäl att kalla den
som tillfälligt vistas i annat land. I stället flyttas målet tiU en senare
tidpunkt och vittnet kallas efter återkomsten till Sverige.
Det anförda innebär enligl
promemorian att svensk domstol får möjlighet att som vittne kalla den som är
bosatt och uppehåller sig i annat nordiskt land. I förhållande till de övriga
nordiska länderna krävs regler som grundlägger en skyldighet för den som är
bosatt i Sverige att efter kallelse inställa sig som vittne vid domstol i annat
nordiskt land. Sådan skyldighet bör föreligga för den som är bosalt i Sverige
och uppehåller sig här i riket eller i något annat nordiskt land. Äv praktiska
skäl bör vidare inställelseskyldighet föreligga för den som är bosatt i
Danmark, Finland, Island eller Norge men uppehåller sig här i riket. Genom en
sådan bestämmelse möjliggörs all verkslällighetsålgärder kan begäras i Sverige
vare sig det är bosättningen eller vistelsen som äger rum här.
1 promemorian förutsätts
att regleringen av den nordiska vitlnesplikten i de övriga nordiska länderna
beträffande kraven på bosättning och uppehåll utformas så att den motsvarar den
reglering som i det föregående förordats beträffande den svenska
lagstiftningen.
6.1.2
Remissyttrandena
Den
föreslagna regleringen kritiseras av några remissinstanser. Della gäller bl.a.
det förhållandet att i Sverige bosatta personer som uppehåller sig i annat
nordiskt land inle kommer att omfattas av den nordiska vittnesplikten. De i
promemorian för sådana fall rekommenderade åtgärderna skulle enligt RÅ
sannolikt i stor utsträckning visa sig ineffektiva eller omständliga och i vart
fall föranleda tidsutdräkt. Bestämmelserna bör därför utformas så att de
omfattar även i Sverige
Prop. 1974r95 43
bosalt utländsk medborgare som vid kallelsen uppehåller
sig i annat nordiskt land. Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt anser
starka skäl tala för en sådan ulvidning vad gäller i domstolslandet bosatta
personer. Förslaget medför all i utlandet bosatta personer skulle komma att
åläggas längre gående förpliktelser i samband med förhör vid domstol i Sverige
än en i Sverige bosatt person. Det kan heller inte uteslutas all genom de
föreslagna bestämmelserna en i domstolslandet bosatt person och särskilt då
person, bosatt nära gränsen till annat nordiskt land för att undgå att behöva
inställa sig vid domstol i bosäliningslandet lämnar della för längre eller
kortare tid. Visserligen nämns i förslaget all svensk domstol om det skulle
visa sig att i Sverige bosatt vittne uppehåller sig i annat nordiskt land under
längre tid får ta ställning till om personen i fråga skall anses bosatt i detta
land. En sådan lösning synes emellertid kunna leda till svåra avvägningsproblem
och framför allt växlande praxis mellan domstolarna.
Hovrätten för Övre Norrland pekar på de stora svårigheter
som i vissa fall kan föreligga all avgöra om vittne skall kallas enligl
vitlnespliklslagen eller enligt RB. Hovrätten ansluter sig därför till den
lösningen, all viltnespliktslagen görs tillämplig även på den som är bosatt i
Sverige men vistas i annat nordiskt land. Måhända skulle även en utom Norden
bosall person kunna inbegripas. Härigenom skulle visserligen den krets av
personer, som undantas från RBrs regler om vittnesplikl, utvidgas. Hovrätten
ser emellertid inle någon olägenhet härmed, ulan fastmer får del i dessa fall
anses tillfredsställande, att domstolen skall väga betydelsen av
vittnesförhöret för målet mot de olägenheter i fråga om reslängd m.m., som
skulle uppkomma för vittnet i samband med inställelsen. Möjlighet liU sådan
avvägning föreligger inte enligl RB, som förutom i de speciella fall varom
stadgas i 36 kap. 3-6 §§ RB medger domstolen rätt all avvisa begäran om
vittnesförhör endast i den begränsade omfattning, som anges i 35 kap. 7 § RB.
Även statens invandrarverk, Umeå tingsrätt och Sveriges advokatsamfund förordar
en sådan principlösning.
Hovrätten över Skåne och Blekinge kritiserar vad i
promemorian anförs om möjligheterna all få en i Sverige bosatt person, som vistas
i annat nordiskt land, att inställa sig inför svensk domstol. Hovrätten
framhåller att del i promemorian angivna resonemanget är felaktigt. Redan nu
lär i varje fall den som är svensk medborgare ha vittnesplikl vid svenska
domstolar, oavsett var han befinner sig. Svensk domstol är således oförhindrad
att kalla honom och förutsatt att delgivningsbevis föreligger döma honom tUl
böter eller, i förekommande fall, till vite för utevaro. Svenska myndigheter
lär också vara berättigade att påkalla att sådana böter eller viten verkstäUs
enligl den nordiska verkställighetslagen. Om sådan verkställighet också sker,
beror på det land där han vistas. Så till vida innebär förslaget en utvidgning
att man varit överens om att inte lägga medborgarskapet ulan i stället bosättningen
till grund för bestämmelserna.
Prop.
1974r9S 44
Mot
detta är väl inle något att erinra men det gör heller i sak inte nägon större
skillnad. Vad saken gäller är i vilken omfattning de olika länderna anser sig
beredda alt verkställa delgivningar och driva in böter och viten. Om man i
detta hänseende är beredd att vidta åtgärder mot dem som är bosalla i det egna
landet, finns det ju alls inga skäl varför man skulle vägra att medverka i
fråga om dem som är bosatta i domstolslandet. Snarare lorde beredvUligheten i
dessa fall vara större. Härtill kommer att det i promemorian framlagda
förslaget skulle bli helt opraktiskt. Domstolen skulle tvingas att göra
ingående utredningar om tilltänkta vittnens bosättningsförhåUanden, innan
domstolen vågade sända iväg vittneskallelsen. Delta skulle enligt hovrättens
uppfattning vara en helt meningslös arbetsinsats och reglerna bör därför
utformas med utgångspunkt i alt den skall kunna undvikas. Hovrätten anser
sålunda att, såsom underlag för de olika ländernas medverkan med delgivningar
och verkslällighetsålgärder, vitlnesplikten för den som är bosall i nordiskt
land bör utvidgas att gälla i förhållande till domstolarna i samtliga nordiska
länder.
RA berör frågan vem som
har att förebringa utredning om ett vittnes bosättningsförhåUanden innan
domstolen beslutar om utfärdande av kallelse. Föreskrift härom torde lämpligen
kunna lämnas i särskild tillämpningskungörelse. Motsvarande gäller då vittnen
inställer sig ulan särskUd kallelse och fråga kan uppkomma om vederbörandes
uppgifter om bosättning i annat nordiskt land regelmässigt skall godtas (jfr 11
kap. 4 § RB) eUer om de måste styrkas, vilket kan medföra att pågående
förhandling måsle inställas och utsättas till senare tidpunkt. Länsåklagaren i
Norrbottens län menar all sådan utredning bör ankomma på parterna saml att
domstols beslut i fråga om kallelse av nordiskt vittne bör kunna bli föremål
för prövning av högre rätt.
Vad gäller utformningen av
den del av lagtexten som berör det föreslagna bosättningsbegreppet framförs
några anmärkningar. Svea hovrätt, som först konstaterar att begreppet bör ges
samma innehåll i samtliga konventionsländers lagstiftning och bestämmas så att
tolkningssvärigheter undviks, anser att lagtexten inte synes uppfylla detta
krav. Skillnaden mellan vistelse och bosättning har inte klart markerats i
lagtexten. Inte heUer ges i promemorian i övrigt tillräcklig vägledning i detta
hänseende. Det sägs visserligen, att man inte bör ställa särskilt höga krav i
fråga om vistelsens längd, men huruvida man tänkt sig att skiljelinjen skall gå
vid ett halvårs sammanhängande dygnsvila eller kanske renlav redan vid en
vistelse av ett par veckor anges inle. Ju kortare tid som krävs för att
konstituera begreppet bosättning, desto mindre anledning föreligger för övrigt
att skilja mellan vistelse och bosättning. Även om det kan vara tveksamt,
huruvida bosältningsbegreppel bör anknyta till folkbokföringsförordningens
bestämmelser, är det med hänsyn tiU den betydelse, som tillagts bosättningen i
4 § i förslaget, hovrättens uppfattning att begreppet i
Prop.
1974r95 45
vart
fall bör ges en vidare och fastare innebörd av vad som uttryckts i promemorian.
Det kan sålund övervägas, om inle lagtextens ord 'bosatt' borde utbytas mot
'stadigvarande bosatt'. Liknande synpunkter framförs av Umeå tingsrätt, som
anser att det hade varit önskvärt att bosättningsbegreppet utformats i närmare
överensstämmelse med folkbokföringsförordningen. Karlskoga tingsrätt förordar
att bosältningsbegreppel definieras i lagtexten för all undvika
tolkningssvårigheter.
Hovrätten
för Övre Norrland anmärker vidare att lagtexten inte ger alldeles klart uttryck
för den grundläggande tankegången i promemorian, all bosättningen kan avse
annat land än vistelsen. Synpunkten delas av Umeå tingsrätt och Sveriges
advokatsamfund.
Västerås
tingsrätt anser all i 1 § första stycket bör för undvikande av missförstånd
orden 'i brottmål' inskjutas mellan 'som vittne eller' ocb 'som målsägande i
anledning av'. Det kan vidare ifrågasättas om inte den i 9 § föreskrivna
skyldigheten all instäUa sig är av sådan betydelse att bestämmelsen härom bör
få sin plats omedelbart efter de inledande bestämmelserna. Det förefaller också
lämpligl att paragrafen kompletteras med en föreskrift att vad domstolen i det
andra landet föreskrivit såsom äventyr för inställelse dock inte hämtning
skall gälla här i riket, vUket är den reella innebörden av Sveriges åtagande i
konventionen. Även hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker på placeringen av
9 §. Lagen skulle bli lättare att förstå om man flyttade fram paragrafen till
ett inledande stadgande och gav detta en mera genereU avfattning.
6.2
Begränsning i vittnesplikten till vissa domstolar
6.2.1
Departementspromemorian
Under
de nordiska överläggningarna har enighet rått om att vittnespliklen bör
begränsas till att gälla endast vid allmänna domstolar. Det eventuella behov
som kan tänkas föreligga att höra nordiskt vittne vid andra domstolar har
bedömts vara så litet, att dessa domstolar bör lämnas utanför regleringen.
Med
allmän domstol avses enligt svensk rätt högsta domstolen, hovrätterna och
tingsrätterna. Detta gäller i fråga om Svea hovrätt också hovrätten i dess
egenskap av vallenöverdomstol samt i fråga om tingsrätt domstolen i särskild
sammansättning. 1 detta sammanhang bör särskilt nämnas att fastighetsdomstol
utgörs av lingsrätl i viss sammansättning. Härav följer bl.a. att
fastigbildningsmål och expropriationsmål numera handläggs av allmän domstol.
Även vallendomstolarna har upphört att vara särskilda domstolar och knutits
till tingsrättsorganisationen. Vissa tingsrätter utgör i särskild
sammansättning vallendomstol ulan att därmed ha förlorat sin egenskap av allmän
domstol. Också vid handläggning av
Prop.
1974r95 46
tryckfrihetsmål,
patentmål eller sjömål är tingsrätt all anse som allmän domstol.
Bestämmelsema
om nordisk vittnesplikl föreslås i promemorian bli tillämpliga i de nu angivna
situationerna. Utanför tillämpningsområdet faller däremot bl.a.
arbetsdomstolen, länsrätt, länsskalleräll, kammarrätt och regeringsrätten.
I
norsk rätt räknas till de 'allmindelige domstole' höyesleretl, höyesteretts
kjaeremålsulvalg, lagmansretlerna, herreds- och byrellerna och forliksråden.
Herredsretl och byretl förblir allmänna domstolar också då de uppträder som
forhörsretl, namsretl, skifterett och skjönnsrett. Som forhörsretl dömer
underrätten i erkända brottmål med en domare. Namsretlen handlägger frågor om
exekution och skifteretten konkursmål. Med skjönnsrett avses en särskild
processform vid herredsretl eller byretl för vissa värderingsfrågor.
Från
norsk sida har under de nordiska överläggningarna begärts all
vittnesbestämmelserna skall bli lillämpliga också på vissa särskilda domstolar,
nämligen vergemålsrelterna, jordskiflesretterna och husleie-relterna.
Vergemålsrelterna handlägger bl.a. mål om omyndigförklaring. Från de övriga
ländernas sida har någon invändning inle rests mot önskemålet.
Till
'de almindelige domstole' räknas i dansk rätt hojesteret, lands-retterna och
underretterna samt s0- og handelsretten i Köpenhamn. Boligretter och
arbejdsretler inbegrips däremot inle. Från dansk sida har begärts att den
nordiska vitlnesplikten skulle gälla också vid boligrelterna. Della har
godtagits från de övriga ländernas sida.
1
finsk rätt är begreppet allmän domstol inte definierat. På grundval av
rätlegångssystemets uppbyggnad, praxis och doktrin kan det emellertid fastslås
att begreppet omfattar högsta domstolen, hovrätterna, häradsrätterna och
rådstuvurällerna. Fastighetsbildningsmål och expropriationsmål handläggs i
Finland av särskilda domstolar. Delsamma gäller hyresmål. Från finsk sida har
därför föreslagits att vittnesplikts-bestämmelserna skall vara tillämpliga,
förutom vid de allmänna domstolarna, vid sådana domstolar i Finland som
handlägger dessa mål. Någon erinran mol förslagel har inle framförts under de
nordiska överläggningarna.
1
Island räknas till de allmänna domstolarna 'byrätlerna ' i städerna. På
landsbygden hålls s.k. uppbördsting eller extraordinärt ting. Efter dansk
förebild finns 'fogderätl', 'auklionsräll', 'skifteräll', 'lingslysningsrält'
och 'inskrivningsrätl' i civila mål. Brottmål behandlas av 'sakadomur'
(brollmålsdomstol). Äppelationsinslans är Islands högsta domstol.
6.2.2
Remissyttrandena Förslaget har lämnats ulan erinran. RA infrågasäiter dock med
hänsyn
Prop.
1974r95 47
till
att vittnesförhör förekommer i betydande omfattning vid de svenska
hyresnämnderna om inte bestämmelserna om nordisk vittnesplikl borde gälla även
vid dessa.
6.3
Åldersgräns för vittnesplikten
6.3.1 Departementspromemorian
Någon
bestämd minimiålder för vittnesbehörighet förekommer inte i något av de
nordiska länderna. Däremot finns föreskrifter om att rätten i fråga om den som
är under 15 år i Norge IO år skall särskilt pröva om vittnesförhör skall få
ske. Även i övrigt finns särbestämmelser i fråga om sä unga vittnen.
I promemorian påpekas att
värdet av vittnesförhör med barn i allmänhet torde vara mycket begränsat. 1
fråga om minderåriga framstår dessutom olägenheterna med inställelse inför
domstol i annat land som särskilt påtagliga. På grund av det anförda har man
vid de nordiska överläggningarna enats om att endast den som fyllt 18 år skall
få kallas enligl de nordiska vittnesreglerna. Skulle i något fall en yngre
person behöva höras, får man alltså söka åstadkomma det på frivillig väg eller
begära bevisupptagning inför domstol i det land där han vistas.
6.3.2 Remissyttrandena
Den
föreslagna åldergränsen godtas eller lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser.
Länsåklagaren
i Norrbottens län anför att vittne under denna älder mera sällan torde kunna
tänkas fara utan sällskap av vårdnadshavare till annat nordiskt land vilket
skulle medföra väsentligt ökade kostnader och besvär, varför hörande av yngre
vittnen i de flesta fall skulle omöjliggöras redan genom iakttagande av andra
begränsningar i vittnesplikten.
Länsåklagaren
i Malmöhus län anser behov föreligga att särskilt i narkotikamål höra yngre
vittnen. Gränsen bör sättas vid 16 år. Det är för dagens ungdomar över 16 år
inte förenat med några som helst olägenheter att inställa sig inför domstol i
grannland. I ett fåtal fall, då brottet är mycket allvarligt och vittnesmålet
är av synnerlig vikt för utgången, anser länsåklagaren i Göteborgs och Bohus
län det angeläget att ha möjlighet att under sanktionshol söka åstadkomma all
en person mellan 15 och 18 år inställer sig vid domstolen.
Prop.
1974r95 48
6.4 Begränsningar i vittnesplikten med hänsyn till målets
och utsagans betydelse m.m.
6.4.1 Departementspromemorian
Från norsk sida har under de nordiska förhandlingarna
framhållits att del knappast kan komma i fråga att låta i Norge bosatta
personer bli underkastade mera långtgående krav i fråga om resväg än vad som
gäller vid kallelse till domstol inom Norge. Vittnesplikten borde därför
begränsas på ett sådant sätt, att långväga vittnen inle kallas utan all starka
skäl föreligger att höra vittnet.
Vid överläggningarna har mot denna bakgrund enighet
uppnåtts om att inkallelse av nordiskt vittne skall få ske endast under
förutsättning att målet är av någon betydenhet, att villnesutsagan kan antas få
väsentiig betydelse för utgången i målet och att del är av väsentiig betydelse
all vittnet hörs i domstolslandet. Kallelse till annan domstol än den som
handlägger målet skall vidare få ske endast i undantagsfall.
I promemorian framhålls all del är förenat med stora
svårigheter alt närmare ange gränsen mellan mål av någon betydenhet och övriga
mål, eftersom alla omständigheter i samband med målet måste las med i
bedömningen. Domstolen bör ha betydande frihet vid bedömningen. Syftet med
bestämmelsen är att i huvudsak undanta i första hand bagatellarlade bötesmål
och fordringsmål som rör myckel små värden. Andra dispositiva mål om obetydliga
värden och objektivt sett utan nämnvärd betydelse i annat hänseende bör också i
allmänhet undantas från tUlämpningen av lagen. Vid bedömningen bör emellertid
också kunna tas hänsyn till om målet för den enskilda parten har avsevärd
betydelse. Familjemål och andra indisposiliva mål får nästan undantagslöst
anses vara av sådan betydenhet, att nordiskt vittne får kallas.
Kravet på att målet skall ha någon betydenhet föreslås i
lagtexten komma till uttryck genom en bestämmelse om att rätten skall beakta
bl.a. målets betydelse då den överväger att kalla nordiskt vittne.
Den andra begränsningen avser vittnesmålets betydelse för
utredningen av målet. I promemorian framhålls i denna del att i Sverige varje
person som vet något av betydelse i målet kan höras som vittne. Detta gäller
också den som endast i obetydlig mån kan bidra till utredningen. Vid
överläggningarna har det rått enighet om att man bör undvika vittneskallelser
mellan länderna på alltför lösa grunder. Endast när vittnesförhöret kan antas
ha väsentiig betydelse för utredningen bör kallelse få ske. Från norsk sida har
särskilt framhållits, att man med hänsyn till den interna regleringen i detta
avseende knappast kan acceptera att i Norge bosatta personer kallas i andra
fall än när det kan anses 'maktpåliggende' alt vittnet hörs i annat land, dvs.
när särskilda eller möjligen synnerliga skäl föreligger för vittnets hörande.
Detta är i allmänhet faltet endast om vittnesmålet är av avgörande eller i vart
fall väsentlig betydelse för utgången. Innebörden i kravet att utsagan skall
Prop. 1974r95 49
antas få väsentiig betydelse varierar självfallet beroende
på målels karaktär. Sålunda måste anspråken på utsagans värde sättas lägre i
ett allvarligt brottmål, där varje upplysningskälla måsle tas till vara, än i
ett mindre betydelsefullt mål.
En ytterligare förutsättning för kallelse av nordiskt
vittne är enligl promemorian att del är av väsentlig betydelse att vittnet hörs
omedelbart inför den dömande domstolen. I de fall då målet är av någon
betydenhet och vhlnesulsagan är av väsentiig betydelse för utgången i målet,
lorde i allmänhet också den nu angivna förutsättningen vara uppfylld. Det kan
emellertid tänkas fall då bevisupptagning lika gärna kan ske vid domstol i
annat nordiskt land. Som exempel kan nämnas att vittnet endast skall yttra sig
i några få begränsade frågor som rör föga komplicerade förhållanden, men som
ändå intar en nyckelställning vid lösningen av målet i övrigt. I brottmål och
särskilt då grova brottmål kan dock subsidiär bevisupptagning endast i
undanlagsfall medges.
En begränsning som anknyter till viklen av bevisomedelbarhet
spelar större roll från dansk och norsk synpunkt, eftersom man i dessa länder i
betydande utsträckning tillämpar subsidiär bevisupptagning. När en norsk
domstol i fråga om vittne som bor utanför avståndsgränserna prövar, om del är
'maktpåliggende' all vittnet hörs vid domstolen, innefattar denna prövning
bl.a. frågan om bevisomedelbarheten i det särskilda fallet är av väsentlig
eller kanske avgörande betydelse. Om man vill nå en så nära överensstämmelse
som möjligt mellan lagarnas lydelse i de olika länderna, kan därför den nu
berörda förutsättningen inte utelämnas.
Enligl promemorian visar det anförda all
kallelseförulsällningarna inte kan bedömas åtskilda från varandra. Domstolen
bör i stället i varje särskilt fall göra en samlad bedömning av målets vikt,
villnesulsagans betydelse som sådan och vikten av att vittnet hörs vid rätlen.
Vid denna bedömning bör rätten dessutom särskilt beakta de olägenheter vittnet
kan komma att åsamkas på grund av resvägens längd eller av annan orsak.
6.4.2 Remissyttrandena
De föreslagna bestämmelserna lämnas i huvudsak ulan
erinran. Några remissinstanser uppehåller sig vid de tolkningssvårigheter som
det i lagförslaget förekommande och i promemorian diskuterade ullrycket
'väsentlig betydelse' kan komma alt medföra.
Karlskoga tingsrätt menar att det många gånger är svårt
all på ett förberedande stadium avgöra om en omständighet som part vill bevisa
saknar betydelse eller inte. Ännu svårare blir det all bedöma en
vittnes-utsägas betydelse för själva bevisningen av omständigheten. Del kan
ifrågasättas om en gradering skall göras. Om övriga förutsättningar avseende
målets betydenhet, olägenheter och kostnader föreligger bör kallelse få
utfärdas. Är kostnaderna och ölägenheterna små, såsom fallet
4 Riksdagen 1974. I saml. Nr 95
Prop. 1974r95 50
torde vara i gränstrakterna, bör kallelse kunna utfärdas
utan några större begränsningar. Det lorde vidare vara omöjligt att utan
vittnets hörande avgöra vilka olägenheter som kan uppstå för vittnet. Före
kallelse bör därför vittnet beredas tUlfälle yttra sig i frågan om hans
inställning till förhöret.
För att domstolen skall kunna la ställning till om
fömtsättningarna för kallande av vittne föreligger, anser Umeå tingsrätt att
den som begär vittnesförhöret måste mer ingående än vad nu är fallet ange vad
han avser att styrka med förhöret. Enligl tingsrättens uppfattning gäller detta
även varje annat vittnesförhör i målet. Domstolen måste ju göra en bedömning
utifrån hela bevisläget för att kunna avgöra om det begärda vittnesförhöret kan
antas ha väsentlig betydelse inle bara för utredningen ulan även för utgången i
målet.
Länsåklagaren i Värmlands län anser att uttrycket
'väsentlig betydelse' och det i norska bestämmelser nämnda 'maktpåliggende' kan
medföra sådan ingående bevisvärdering som rätlen inte bör företa i detta sammanhang.
Det borde vara tillräckligt att endast ge en rekommendation om återhållsamhet i
fråga om kaUelser tUl nordiska vittnen och att då nämna de omständigheter som
därvid bör särskilt beaktas såsom vittnesmålets betydelse, målets art och
olägenheterna för vittnet. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt framhåller
att man bör inta en viss restriktiv hållning i fråga om inkallande av vittne
eller målsägande med lång resväg vare sig det gäller inländsk eller utländsk
person. Del nyssnämnda uttrycket kan därför inte förmodas ha en än mer
restriktiv innebörd bara för att att vederbörande måste passera en riksgräns.
Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister anser att bestämmelsen inte får tolkas
alltför restriktivt. Risk föreligger att ett snävt tillämpningsområde
urståndsätler lagen.
Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt ifrågasätter om inte
i stället i tvistemål ett visst lägsta värde på tvisteföremålet och i brottmål
ett minimistraff bör fastslås som undre gräns.
6.5 Vittnesförhör utom huvudförhandling
6.5.1 Departementspromemorian
Syftet med den föreslagna lagstiftningen är enligl
promemorian att skapa möjhgheter att höra vittnen omedelbart inför den dömande
domstolen. Det kan därför synas som om någol utrymme för kallelse av nordiskt
vittne till förhör vid annan än den dömande domstolen inle skulle finnas. I
undanlagsfall kan emellertid behov föreligga att kalla nordiskt vittne också i
dessa fall.
I det föregående har nämnts bl.a. att del i Danmark
förekommer alt bevisupptagningen i ett vid landsret anhängigt mål sker vid
underrätt. I mål
Prop. 1974:95 51
vid hojesteret företas vanligen bevisupptagning vid lägre
domstol. För norsk rätts del gäller att vittne aldrig hörs i höyesleretl. I
fall som dessa, då den subsidiära bevisupptagningen vanligen samlas till en och
samma domstol, är det av värde att den nordiska vittnespliklen får gälla. För
svensk och finsk rätts del är del svårare alt finna situationer, då det skulle
vara motiverat att höra nordiskt vittne vid annan domstol än den som handlägger
målet. Man kan emellertid tänka sig det fallet att vittnesförhör enligt 36 kap.
19 § RB hålls i Malmö i elt vid Stockholms tingsrätt anhängigt mål och alt det
bedöms angeläget alt höra ett i Köpenhamn bosall vittne vid samma tillfälle,
för att därmed möjliggöra att vittnena hörs mol varandra. Naturligtvis kan
behovet att höra två vittnen samtidigt även motivera bevisupptagning utom
huvudförhandling vid den domstol som handlägger målet. I promemorian föreslås
därför möjlighet att kalla nordiskt vittne till vittnesförhör utom
huvudförhandlingen oavsett om förhöret hålls vid den domstol som handlägger
målet eller vid annan domstol. Kallelse till annan änden handläggande domstolen
bör emellertid få ske endast om det är oundgängligen nödvändigt.
6.5.2 Remissyttrandena
Remissinstanserna lämnar förslaget i denna del ulan
erinran. RA påpekar dock att i promemorian inte behandlas frågan om den
nordiska vittnesplikten också skall gälla vittnesförhör inför domstol under
förundersökning i brotlmål (23 kap. 13 och 15 §§ RB, jfr danska retspleje-loven
§ 809 och norska slraffprocesloven § 266). Vissa formuleringar i den föreslagna
lagbestämmelsen synes närmast lyda på att så inte är förhållandet. Även om
något större praktiskt behov av en sådan utsträckning av vittnespliklen
knappast lorde föreligga, kunde det enligt RÅrs mening vara lämpligt att i det
fortsatta lagstiftningsarbetet uttryckligen beröra problemet. Liknande
synpunkter framförs av länsåklagaren i Göteborgs och Bohus län:
6.6 Utfärdande av kallelse
6.6.1 Departementspromemorian
Med hänsyn till de i promemorian angivna förutsättningarna
för att nordiskt vittne skall få kallas har del vid de nordiska
överläggningarna ansetts nödvändigt all låta den domstol som handlägger målet
svara för kallelsen. Endast domstolen har den överblick som behövs för att
avgöra om vittnet skall kallas. Det hindrar inte att part lar med vittne till
domstolen på sätt som nu ofta sker. Det sker emellertid helt på frivillig väg
Och sanktionerna i vitlnespliklslagen blir inte tillämpliga i fråga om sådant
vittne.
Prop. 1974r95 52
1 Danmark och Norge får vittne ell i kallelsen särskilt
angivet varsel. Kallelsen innehåller uppgifi om hur lång tid efter delgivningen
vittnet har rätt att få på sig före inställelsen. Är varslet eller
kallelsefristen en vecka och delges vittnet kallelsen fem dagar före
inställelsen, behöver vittnet inle bege sig till domstolen utan kan ulan vidare
utebli. 1 Finland och Sverige förekommer inle denna ordning. Från danskt och
norskt håll har emellertid framställts önskemål om all bestämmelser om
kallelsefrisl las in i lagarna om nordisk vittnesplikl. Mol detta har från
finsk och svensk sida inle gjorts någon invändning. 1 promemorian föreslås
därför att en bestämmelse om kallelsefrist införs vad gäller nordiska vittnen.
Kallelsefristens längd får bestämmas av domstolen med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall.
6.6.2 Remissyttrandena
Promemorians förslag godlas i huvudsak. Hovrätten över
Skåne och Blekinge framhåller dock att en tillämpning som innebär att en sådan
frist utsätts i själva kallelsen kan leda till svårigheter. Ovisshet kommer då
att råda om den kallade avser att inställa sig eller inle. Domstolen saknar
underlag för att inställa förhandlingen och därigenom bespara parterna onödiga
kostnader. Enligt hovrättens mening är del bättre om man från svensk sida
uppfyller önskemålet om kallelsefrist genom alt, då kallelse begärs, alltid
ange den sista dag då denna får delges. Liknande synpunkter anförs av hovrätten
för Övre Norrland samt Karlskoga och Västerås tingsrätter.
6.7 Undantag från vittnesplikt m.m.
6.7.1 Departementspromemorian
I de nordiska länderna finns särskilda bestämmelser om
undanlag från vittnesplikl och om förbud att höra vittnen beträffande frågor
som omfattas av tystnadsplikt. Syftet med bestämmelserna är att skydda vittnet
från den inle sällan svåra intressekollision som det kan innebära att
tillgodose del allmänna intresset av att domstolen får riktiga uppgifter
samtidigt med att vittnets privata intressen tillvaratas. Genom bestämmelserna
tillgodoses också tystnadsplikt lili förmån för utomstående personer. Slutiigen
skyddas det allmänna intresset av sekretess beträffande förhållanden som inte
ulan skada för landets trygghet eller säkerhet kan avslöjas. Bestämmelserna på
detta område är emellertid utformade på olika sätt i de nordiska länderna. Vid
de nordiska överläggningarna har enighet uppnåtts om att de beslämmelser som
gäller i del land där vittnet är bosatt också skall tillämpas då vittnet efter
kallelse enligt vittnesplikts-
Prop.
1974r95 53
lagen hörs i annat nordiskt land. Dessutom har de
bestämmelser som gäller i domstolslandet ansetts böra tillämpas, i den mån
undantagen där sträcker sig längre.
Det
anförda innebär enligt promemorian att en domstol som hör ett nordiskt vittne
blir skyldig att kumulera bestämmelserna i den egna lagen med dem som gäller
enligt lagen i det land där vittnet är bosalt. Frågan aktualiseras inte endast
när vittnet uttryckligen förklarar all han önskar att slippa vittna. Domstolen
har i stor utsträckning att ex officio bedöma vilka hinder som i det särskilda
fallet föreligger mot vittnesförhöret eller mot att höra vittnet över särskilda
förhållanden. Den föreslagna ordningen förutsätter att de olika länderna
kontinuerligt håller varandra underrättade om gällande bestämmelser i dessa
hänseenden. Detta gäller också i fråga om den praxis som utvecklas i dessa
frågor.
Om del redan vid tidpunkten för vitlneskallelsen är klart
att vittnet inle får höras med hänsyn till bestämmelserna i domstolslandet
eller det land där vittnet är bosalt, skall vittnet inte kallas. Detsamma kan
ibland länkas vara fallet i fråga om ett vittne som har rätt att vägra vittna.
1 övrigt får prövningen av hinder mol vittnesförhöret ske först när vittnet har
kommit till rätten. Detta torde vanligen bli fallet. Det är givetvis viktigt
alt domstolen handlar så, att onödiga resor undviks, särskilt när avståndet är
långt.
Kumulalionsbestämmelsen blir för svensk rätts del inte
tillämplig på den som har kallats vid vistelse här i riket. Har han efter
kallelsen återvänt till annat nordiskt land och därefter på nytt kallats i det
landet, skall kumulation dock ske. Bestämmelsen om kumulation gäller också den
som visserligen är bosatt och uppehåller sig i annat nordiskt land, men som
inte kallals enligl vitlnespliklslagen utan frivilligt inställt sig vid
domstolen på parts begäran. I fråga om den som är bosatt i Sverige men av någon
anledning kallas medan han uppehåller sig i något annat nordiskt land, är
däremot RBrs bestämmelser tillämpliga.
Under överläggningarna har framförts farhågor för att
domstolarna lätt kan begå fel vid tillämpningen av ett annat lands
beslämmelser. Detta skulle exempelvis kunna leda till att ett vittne ålades
vite, som sedan begärdes verkställt i bosäliningslandet, faslän vittnet enligt
bestämmelserna i det landet hade räll att vägra vittna och därför inle borde
ha ådömts vitet. En sådan risk kan enligt promemorian inte uteslutas, särskilt
inte till en början. I promemorian nämns emellertid att nordiska verkställighetslagen
medger möjlighet att underlåta verkställighet av beslut som beror på misstag. 1
1 § i lagen sägs nämligen alt en i annat nordiskt land meddelad dom på böter
varmed jämställs rätlegångsvite 'må' verkställas. En liknande ordning torde
gälla i de andra länderna. Framställningar om verkställighet av beslut om
böter och viten prövas i Sverige av kriminalvårdsstyrelsen och i övriga länder
av justitiedepartementet i respektive land. Det finns därför möjlighet att i
samband med verkstäl-
Prop.
1974r95 54
lighetsbegäran pröva om beslut i något fall blivit
felaktigt.
6.7.2 Remissyttrandena
Den föreslagna regeln om kumulation av utländska
bestämmelser med svensk rätt vid vittnesförhör lämnas i huvudsak ulan erinran.
Några remissinstanser berör de problem som kan uppslå vid regelns tillämpning.
Svea
hovrätt efterlyser en bestämmelse av innehåll, att den kallade i samband med
kallelsen bereds tillfälle all inom viss tid efter delgivning yttra sig över
omständigheter, som enligt hans mening utgör hinder för inställelse eUer
förhör. Liknande synpunkter framförs av Södra Roslags tingsrätt.
Som
exempel på de tolkningssvårigheter tillämpningen av den föreslagna regeln kan
komma att innebära pekar hovrätten för Övre Norrland på begreppet 'vanärande' i
36 kap. 6 § RB och motsvarande begrepp i t.ex. dansk och norsk räll saml på
vanskligheten all fastställa innehållet i utländsk rätt när det gäller all
fastslå vad en tjänsteman på grund av meddelade instruktioner kan vara
förhindrad all yttra sig om. Vidare nämner hovrätten de skillnader som finns
mellan länderna i strafflatiluder för brott av samma typ och den betydelse
detta kan ha för tystnadsplikten. Regler om förbud mot vissa slag av
vittnesförhör finns även i andra delar av den svenska lagstiftningen än RB,
exempelvis i lagen (1969r6l8) om fastställande av faderskapet till barn utom
äktenskap. Del är hovrätten obekant, huruvida del i andra nordiska länders
lagstiftning finns sådana mer frislående bestämmelser, som kan vara att beakta
i förevarande sammanhang. Slutligen erinrar hovrätten om vad i promemorian
anförs om bosättning och varav framgår att en person med mycket lös anknytning
till ett land kan anses bosalt där. Det kan inle enligl hovrättens mening vara
rimligt att i sådant fall bosätlningslandets lagstiftning skall tillämpas.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge anser att frågan om felaktiga beslut av domstol i
samband med tillämpandet av de föreslagna kumulations-reglerna behandlats
alltför lättvindigt. Det är visserligen riktigt att nordiska
verkställighetslagen inle innebär några bindande åtaganden. Men om
verkställighet av bötesdomar sker i största utsträckning, kan det inte anses
rimligt att administrativ myndighet i verkställighetslandet överprövar
rikligheten av domstolens avgörande. Della bör i första hand ske genom
överklagande till högre instans i domstolslandet och den det gäller bör från
sitt hemland få den rättshjälp han kan behöva för att genomföra ett
överklagande. Vägrad verkställighet bör inte tillgripas i andra fall än sådana
där oriktigheten måste anses så uppenbar, att det kan anses strida mot ordre
public att verkställa domen. Även Umeå tingsrätt anser att risken för felaktiga
beslut inte beaktats tillräckligt. En förutsällning för underlättande av
lillämpningen av kumulationsregeln är inle bara alt varje land får
underrättelse om gällande beslämmelser i de andra länderna och
Prop. 1974:95 55
om utvecklingen av rättspraxis ulan även all varje domstol
hålls underrättad härom. Även om felaktiga beslut rörande utdömda tvångsmedel
kan 'rättas' genom att inte gå i verkställighet måste den prövande myndigheten
ha tillgång till fler uppgifter än vad som framgår av nordiska verkställighetslagen
för att kunna göra en rätt bedömning. Vid vägran att verkställa beslutade
tvångsåtgärder bör vidare den prövande myndigheten underrätta domstolen härom.
Även Södra Roslags, Karlskoga och Västerås tingsrätter, länsåklagaren i
Göteborgs och Bohus län. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Föreningen
Sveriges å/c/agare understryker vikten av fortlöpande information om de i de
olika länderna gällande bestämmelserna om undanlag från vittnesplikl.
6.8 Tvångsmedel mot vittne
6.8.1 Departementspromemorian
Tvångsmedlen mot tredskande vittnen anknyter till två
olika skeden i verkställigheten av vittnespliklen. Vissa tvångsmedel avser
vittne som vägrar efterkomma kallelse. Ändra tar sikte på vittne som inställt
sig men vägrar vittna eller i övrigt fullgöra sina skyldigheter vid rätten. Vid
överläggningarna mellan de nordiska länderna har man varit ense om, att
särskilda bestämmelser beträffande nordiska vittnen borde tiUskapas endast i
det först nämnda hänseendet. När vittnet väl har kommit till domstolen, bör
däremot bestämmelsema om tvångsmedel i domstolslandets lag tillämpas.
Enighet har vidare rått om att inga andra tvångsmedel
skall få förekomma för att förmå vittnet att inställa sig än böter och vite
samt förpliktande all ersätta rättegångskostnad. Hämtning av vittne från ett
nordiskt land till ett annat skall däremot inte kunna förekomma. Inte heller
får andra frihetsinskränkande åtgärder tillämpas i sådant syfte.
Med böter avses i detta sammanhang endast penningböter
samt dagsböter i den mån sådana föreskrivs i något av länderna. Det danska
systemet med 'l0bende b0de' bör däremot inte få användas på nordiskt vittne för
att förmå vittnet till inställelse. Vite förekommer endast i Finland och
Sverige. 1 Finland är vite inte maximerat. Trots dessa olikheter har enighet
rått under de nordiska förhandlingarna om att vite bör få tillgripas.
Bestämmelserna om nordisk vittnesplikt föreslås, som förul
har nämnts, bli lillämpliga på den som är bosatt och uppehåller sig i annat
nordiskt land än domstolslandet. Därmed avses av naturliga skäl att de angivna
förutsättningarna för lagens tillämpning föreligger vid tidpunkten för
kallelsen till domstolen. Bestämmelserna i RB gäller alltså i fråga om den som
är bosatt i Norge och vanligen vistas där men som vid tillfälligt besök i
Prop.
1974r95 56
Sverige blir kallad som vittne, exempelvis i samband med
en trafikolycka. Är vittnet i detta fall kvar i Sverige vid tiden för
inställelsen, kan han alltså med stöd av RB hämtas till rätten, om detta visar
sig nödvändigt. Har han återvänt till Norge, kan däremot inga sanktioner komma i
fråga från svensk sida, eftersom han inte kallats som nordiskt vittne. I sådant
fall får därför ny kallelse utfärdas med tillämpning av de föreslagna vittnesbestämmelserna.
1
promemorian framhålls all särskild uppmärksamhet påkallas i fråga om den som kallats
enligt de nordiska reglerna men senare rest in i Sverige och uppehåller sig här
vid liden för inställelsen. Enligt de förul berörda bestämmelserna skulle
hämtning inle vara möjlig i della fall. Vid de nordiska överläggningarna har
del emellertid ansetts, all domstolarnas nuvarande möjligheter all låta hämta
tredskande vittne som befinner sig i domstolslandet inle kan få sältas åt sidan
i fråga om de nordiska vittnena. De föreslagna begränsningarna i fråga om
användningen av tvångsmedel på nordiska vittnen bör därför inle gälla för den
som finns i riket när hämtning blir aktuell.
Av den
tidigare redogörelsen framgår vilka tvångsmedel som i de nordiska länderna kan
komma till användning mot vittne som inställt sig vid domstol men vägrar att
avlägga ed eller försäkran eller att avlägga vittnesmål. 1 huvudsak föreligger
överensstämmelse mellan de olika lagarna. Vissa skillnader finns emellertid.
Särskilt kan nämnas del långa frihetsberövande som kan förekomma i Danmark och
Finland. Under de nordiska förhandlingarna har avsteg inte ansetts böra göras
från de bestämmelser som gäller i domstolslandet i fråga om den som inställt
sig som vittne.
Enligt
promemorian är det angeläget att i samband med vittneslagslift-ningens
genomförande förekommande hinder mot delgivning av vittnes-kallelser som
innehåller penningsanktion undanröjs. Verkställighet av utdömda processviten
och böter i nordiskt land kan komma till stånd enligt de nordiska
verkställighetslagarna. När det gäller verkställighet av den sanktion som innebär
att vittne åläggs att betala rättegångskostnad föreligger däremot vissa
svårigheter. Genom nordiska verkställighetslagen möjliggörs verkställighet här
i riket av bl.a. dom i annat nordiskt land, genom vilken i brottmål utdömts
ersättning för rättegångskostnad. Svensk dom av samma innehåll får enligl lagen
överlämnas för verkställighet till annat nordiskt land. Enligl förarbetena
(prop. I962r203 s. 24) torde med rättegångskostnad avses sådana kostnader som
enligl 31 kap. RB kan utdömas i brottmål. Däri innefattas inte
rättegångskostnad som ålagts vittne enligl 36 kap. 23 § RB.
1 1 §
lagen (1932r540) om erkännande och verkstälhghet av dom, som meddelats i
Danmark, Finland, Island eller Norge föreskrivs all lagakraftägande dom, som i
annat nordiskt land meddelats i tvistemål eller angående skadestånd i brotlmål
gäller också här i riket. Med dom jämställs
Prop. 1974r95 57
bl.a. lagakraftägande beslut som i tvistemål i domen
eller under rättegången meddelats angående ersättning för rättegångskostnad.
1 olika sammanhang har man diskuterat frågan om rältegångskostnadsbeslut som
rör vittne omfattas av lagen. Så har skett i betänkandet (SOU I968r40 s. 71)
Verkställighet av domar i förmögenhetsrättsliga mål. Frågan om verkställighet
av kostnadssanktion mol vittne las också upp i en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria (Ds Ju 1970r20) med förslag till lag om erkännande och
verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Den i promemorian
föreslagna lagen jämställer i vissa fall med dom ell beslut om ersättning för
rättegångskostnad. Della sker i tvistemål, under förutsättning all en dom i
målet enligt lagen blir gällande här i riket, och i brottmål, om kostnaden
skall utgå till enskild part. Rältegångskostnadsbeslut i familjerättsliga mål
faller utanför den föreslagna regleringen. Detsamma gäller kostnad som i
brottmål skall utges till statsverket. 1 fråga om beslut varigenom vittne
åläggs att utge rättegångskostnad anförs i 1970 års promemoria att frågan om
erkännande av sådana beslut aktualiserar frågan om skyldighet all inställa sig
som vittne i annat nordiskt land och att denna fråga övervägs i annat
sammanhang. Mot denna bakgrund har man funnit lämpligl all inte inbegripa
sådana beslut. Frågan antogs emellertid böra övervägas på nytt, om en nordisk
vittnes-plikt införs.
1 samband med tillkomsten av nordiska
viltnespliktsbestämmelser får enligt nu föreliggande promemoria övervägas
sådana ändringar i de nordiska verkställighetslagarna i de olika länderna, att
rältegångskostnadsbeslut som avser vittne blir verkställbart i annat nordiskt
land.
6.8.2 Remissyttrandena
De föreslagna bestämmelserna godtas eller lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser.
Svea hovrätt anser att, även om vissa skäl talar för att
hämtning i undantagsfall borde kunna ske, behovet därav synes så ringa att ett
ovillkorligt hämtningsförbud bör bibehållas.
Även överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt finner de
föreslagna tvångsmedlen tillräckliga. Vad gäller lagtextens utformning synes
det emellertid även om bestämmelserna är avsedda att ha karaktären av
undanlag från RBrs regler med hänsyn till bestämmelsernas fundamentala
betydelse för vitlnesplikten över huvud taget och till förebyggande av
felaktig tillämpning väsentligt all lagtexten utformas så all däri antingen
direkt anges vilka tvångsmedel som får tillämpas eller i vart fall görs en
hänvisning till de bestämmelser i RB som berör tvångsmedel mol vittne,
målsägande och part. Liknande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare.
Köpings tingsrätt anför däremot att ekonomiska sanktioner
är ganska
Prop. 1974r95 58
verkningslösa mot vissa personer. 1 elt allvarligt
brotlmål kan ett vittnesmål vara avgörande för utgången. Det hade varit
önskvärt att möjlighet i undantagsfall tillskapats att begära hämtning av
vittne från annat nordiskt land, t.ex. efler särskild prövning av myndighet i
det landet att vittnets inställelse vid domstolen är oundgängligen påkallad med
hänsyn tUl målets vikt och vittnesmålets väntade betydelse. Likaså kunde man
tänka sig särbestämmelser för gränsdislriklen. Från svensk synpunkt gäller det
senast anförda inte målsägande, som har rätt att vägra att yttra sig. Även
länsåklagaren i Malmöhus län anser all hämtning skall kunna ske. Föreningen
Sveriges åklagare ullalar att det från ren åklagarsynpunkl hade varit önskvärt
att förslaget kunnat innehålla regler som möjliggjort hämtning. Föreningen
inser emellertid att förslaget grundar sig på en sammanjämkning av nordiska
intressen och rättsgrundsatser och att önskemålet om sådan hämtning blir svårt
att realisera. Föreningen är därför beredd all acceptera förslagel i
föreliggande skick.
I
promemorian utvecklas hur en person som redan har delgetts vitlneskallelse i
Sverige och därefter återvänder till sitt bosältningsland Norge måsle delges ny
kallelse såsom nordiskt vittne. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller
att detta exempel endast bestyrker den kritik som hovrätten har framfört mot
vitinespliklens konstruktion i promemorian. Enligl hovrättens mening finns del
inle något skäl varför kallelsen måste göras om. Domstolen bör kunna döma ul
böter eller vite men ett förordnande om hämtning kan däremot inte effektueras.
Hovrätten
för Övre Norrland uttalar all verkningarna av vitlnespliklslagen blir beroende
av att praxis i fråga om delgivning utomlands av kallelser och verkställighet
av utdömda påföljder för utevaro ändras. Vidare ifrågasätter hovrätten vad som
i promemorian sägs om att sanktioner inte kan komma i fråga i nyssnämnda
exempel. Den som vistas här i riket skall, även om vitlnespliklslagen kommer
till stånd, kallas enligl RB, och svenska bestämmelser är i sin helhet
tillämpliga på honom. Om vittnet uteblir, skall om laga förfall inle föreligger
påföljd utdömas. För en svensk domstol måste det vara mycket svårt att känna
till, om en i Sverige kallad person befinner sig i annat nordiskt land vid
tiden för förhandlingen. Ell sådant riktigt beslut om utdömande av påföljd för
utevaro bör enligt hovrätten kunna verkställas enligl nordiska
verkställighetslagen. Huruvida detta sker torde endast bero på viljan därtill i
det land där verkställighet begärs.
6.9 Ersättning för inställelse
6.9.1 Departementspromemorian Under de nordiska
överläggningarna har övervägts en ordning som
Prop. 1974r95 59
skulle innebära alt ersättning till nordiskt vittne
beräknas så, att den motsvarar del högsta beloppet vid en jämförelse mellan en
beräkning enligl reglerna i domstolslandet och en beräkning enligt reglerna i
del land där vittnet är bosatt. Emellertid föreligger omfattande skillnader i
de olika ländernas bestämmelser om beräkning av viltnesersältningen. En
kumulation skulle medföra tillämpningssvårigheter, inle minst därför all
bestämmelserna i de olika länderna är myckel detaljerade och svåröverskådliga.
En ersättningsberäkning förutsätter ofta tillämpning av flera författningar av
olika valör.
Under överläggningarna har i stället förordats all de
olika ländema var för sig utarbetar ersättningsbestämmelser, vilka inbördes
överensstämmer i sak. Även om den närmare regleringen av ersättningens
beräkning bör ske i särskild kungörelse, bör i vittnespliktslagstiftningen
anges att ersättningen skall innefatta gottgörelse för resekostnad och kostnad
för uppehälle samt ersättning för tidsspillan.
Ersättning till nordiskt vittne och förskott på sådan
ersättning bör enligl promemorian alltid utgå av allmänna medel. Frågan om
återgäldande till statsverket bör bestämmas enligt de interna reglerna i varje
land. Även ett vittne som genom försumlighet orsakat särskUda kostnader skall ersättas
i vanlig ordning. En annan sak är alt vittnet kan komma all förpliktas att i
skälig omfattning ersätta part eller statsverket den rättegångskostnad som
vittnet orsakat.
Förskott till vittne av rese- och traktamentsersättning
utgår enligl RB endast på begäran. 1 Danmark utbetalas vanligen förskottet ulan
särskild begäran i samband med kallelsen. Under de nordiska förhandlingarna har
förordats en sådan ordning i fråga om nordiskt vittne och målsägande.
Förskottsbetalning bör därvid, när della bedöms lämpligl, kunna ske genom
översändande av färdbiljett.
1 promemorian framhålls att ersättningsbestämmelserna
skall tillämpas endast när vittnet kallats till domstolen med stöd av
viitnesplikisreglerna. Inställer han sig utan kallelse från rätten, bör ersättningen
bestämmas helt i enlighet med vad som gäller för sådana fall i domstolslandet.
6.9.2 Remissyttrandena
Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att det är
svårt för den myndighet som utfärdar kallelsen att räkna ul och tillhandahålla
förskottet. Detta bör i stället göras av den myndighet som delger kallelsen.
Hovrätten hänvisar i detta hänseende till 1968 ärs cirkulär till de allmänna
domstolarna och åklagarna.
Promemorieförslaget föranleder vidare endast Köpings
tingsrätt att anmärka alt det bör anges, då varje land skall utarbeta inbördes
överensstämmande ersättningsregler, i vad mån vittnet är skyldigt eller
berättigat att anlita flyg. Tingsrätten ifrågasätter vidare om det är lämpligt
att för-
prop.
1974r95 60
skottsbeloppet
tillställs vittnet direkt, därest man har särskild anledning misstänka tredska
från vittnets sida. 1 sådant faU kunde tänkas en omväg via myndighet i
bosäliningslandet.
JK kritiserar den
lagtekniska utformningen och anser all tillräcklig anledning saknas att skilja
mellan kallade och inle kallade vittnen och målsägande. Ätt viitnesersällning
enligl den föreslagna lagen endast skall tillerkännas den som inställer sig
efter kallelse framgår redan av 6 §. Del förefaller därför som om 8 § skulle
kunna utgå hksom orden 'efter kallelse' i 7§. Efler orden 'vid kallelsen' i I §
första stycket bör i så fall tilläggas 'eller, i fall då kallelse ej skett, vid
tidpunkten för inresan till Sverige etc' Även hovrätten över Skåne och Blekinge
anser att 8 § kan utgå. Västerås tingsrätt anmärker att enär 8 § endast synes
åsyfta bestämmelserna i 4 och 7 §§, hänvisningen bör begränsas till dessa
lagrum.
6.10
Ansvaret för osann och ovarsam utsaga
6.10.1
Departementspromemorian
Det
får enligl promemorian anses vara en naturlig konsekvens av en utvidgad
vittnesplikt att domstolarna i de nordiska länderna kan inskrida med sanktioner
mot osann vittnesutsaga vid domstol i annat nordiskt land. Den utvidgade
vitlnesplikten skulle annars lätt kunna förlora i värde. En sådan utvidgning av
straffbarheten torde kräva en uttrycklig lagbestämmelse såviti avser svensk
rätt.
Som
tidigare nämnts utgör ed eller försäkran en förutsättning för straffansvar
enligt svensk rätt men inte i de nordiska länderna i övrigt. Enbart en
utvidgning av tiUämpningen av 15 kap. 1 och 3 §§ BrB till att gälla också
uppgifi som lämnats vid domstol i annat nordiskt land får begränsad verkan med
hänsyn till att vittnen hörs utan ed i Danmark och i viss utsträckning också i
Norge. Vid sådant förhällande torde det vara nödvändigt alt inskrida med
sanktioner mol den som lämnar oriktiga uppgifter, alldeles oavsett om utsagan
lämnats under ed respektive försäkran eller inte. För en utvidgning av
straffansvaret bör därför inte krävas att vittnesförhöret vid domstol i annat
nordiskt land hållils under ed eller försäkran. Straff bör i stället kunna
utdömas så snart någon vid vittnesförhör inför domstol i annat nordiskt land
lämnar osann uppgifi eller förtiger sanningen.
När det gäller påföljden
för osann utsaga framhålls i promemorian all det knappast kan komma i fråga
annat än att låta varje land tillämpa de straffsatser som gäller för
motsvarande broll som begåtts inom det landet. Dessa bestämmelser är ett
uttryck för hur allvarligt man i det landet ser på osanna vittnesuppgifter.
Straffsatserna torde visserligen för svensk rätts del ursprungligen ha
influerats av att utsagan alltid har avgetls under ed.
Prop.
1974r95 61
Delta bör emellertid inte utgöra hinder för att tillämpa
samma straffsatser även då utsagan avgivits utan ed, när sådan inle förekommer
i det land där villnesutsagan avgetls, som är fallet i Danmark. När
vittnesförhöret skett i Finland eller Norge bör naturligtvis hänsyn tas till om
utsagan lämnats ulan ed. I dessa fall bör straffet inom de vida latituder som
gäller sällas lägre än om osann uppgift lämnats under ed eller försäkran.
Bestämmelserna
i 15 kap. 4 § BrB bör också ha motsvarande tillämpning vid osann vittnesutsaga
i annat nordiskt land. Det innebär att det inte skall dömas till ansvar, om
utsagan är utan betydelse för saken. Delsamma gäller om den osanna uppgiften
rör förhållande som vittnet inle hade behövt yttra sig om och omständigheterna
innebär skälig ursäkt för honom.
I 15 kap.
14 § BrB finns också beslämmelser om verkan av frivillig rättelse och liknande
åtgärder. Enligl 15 kap. 15 § BrB är förberedelse till mened och sådan
stämpling till mened som innebär att någon söker anstifta sådan gärning
straffbara. Försök till mened är däremot inte straffbart. Dessa bestämmelser
bör också äga motsvarande tillämpning när del är fråga om vittnesutsaga vid
domstol i annat nordiskt land.
Med
anledning av vad som nu anförts förordas i promemorian en ordning som innebär
all bestämmelserna i 15 kap. I, 3, 4, 14 och 15 §§ BrB skall äga motsvarande
tillämpning om någon hörs som vittne inför domstol i Danmark, Finland, Island
eller Norge, och detta även om han hörs utan ed eller försäkran.
En ordning
som innebär att osann vittnesutsaga i nordiskt land bhr ett brott enligt svensk
lag, medför enligt promemorian inle behov av någon ändring i 2 kap. BrB. Efler
en nyligen gjord ändring i 2 kap. 5 § andra stycket BrB (SFS 1971 r964) kan
åtal väckas utan särskilt förordnande av Kungl. Majrt eller den Kungl. Majrt
bemyndigat därtill, bl.a. om brottet förövats i Danmark, Finland, Island eller
Norge.
6.10.2 Remissyttrandena
Flertalet remissinstanser godtar i huvudsak förslaget om
utvidgat straffansvar för osann och ovarsam utsaga eller lämnar det utan
erinran. Vissa remissinstanser framför dock kritik mot innehållet i den
föreslagna bestämmelsen och andra ifrågasätter lämpligheten av densamma. Äv
några remissyttranden kan utläsas att osäkerhet råder vad gäller det avsedda
tillämpningsområdet för det utvidgade straffansvaret.
RA
efterlyser en särskild undantagsbestämmelse beträffande personer som avses i 36
kap. 13 § första stycket 2 och andra stycket RB. Enligt RÅ synes vidare
utvidgningen av straffansvaret inte bli begränsad till att gälla förhörsulsagor
avgivna enligl vitlnespliklslagen. RÅ har ingenting alt erinra häremot men
menar att särskild föreskrift lorde erfordras om en sådan tillämpning inte
anses önskvärd. RÅ anmärker vidare att eftersom
Prop.
1974r95 62
straffmaximum för osann partsutsaga ligger avsevärt under
vad som gäller för mened hänvisning bör ske i lagtexten även till 15 kap. 2 §
BrB. Hovrätten för Övre Norrland utgår däremot i sin bedömning från all den
föreslagna bestämmelsen endast avser vittnen m.fl. som hörs enligt
viltnespliktslagen, och anser att detta bör komma till klart uttryck. Hovrätten
anmärker vidare alt i promemorian inle beaktats huruvida den osanna utsagan
skolat medföra straff enligl lagen i det land där brottet begicks. Enligl
hovrättens mening kan det inte gärna komma i fråga alt som menedsbroll enligl
svensk lag anse gärning, som inle är brottslig enligl lagen i det land där
gärningen företogs. Hovrätten hänvisar härvid bl.a. till att i prop. 1972r98
har föreslagits införande i BrB av en allmän regel om dubbel straffbarhet som
fömtsättning för svensk lags tillämplighet på broll som begåtts utom riket (se
numera SFS 1972r8l2). Även Svea hovrätt erinrar om kravet på dubbel straff
barhet i nyssnämnda proposition. Enligl hovrättens uppfattning bör vid
vitlnespliktslagens utformning hänsyn tas till de i propositionen angivna
principerna.
Västerås tingsrätt framhåller all del i och för sig skulle
framstå som orikligt att göra skillnad mellan nordiskt vittne enligl den
föreslagna lagen och annat vittne när det gäller möjligheten att här ädöma
straff för osann utsaga i annat nordiskt land. Med hänsyn till den omfattning,
som straff-stadgandet bör ha, framstår det emellertid som mindre lämpligt all
uppta det i en lag av sådan speciell natur som den förevarande. En sådan
utvidgning av området för lillämpningen av aktuella bestämmelser i 15 kap. BrB
bör vidare föregås av mera omfattande överväganden än dem som skett i della
sammanhang. Mot den föreslagna bestämmelsen kan dessutom i sak invändas alt del
inte ter sig tillfredsslällande att döma en person för 'mened' även om han inle
avlagt någon form av ed eller försäkran. Del kan över huvud ifrågasättas om
BrBrs bestämmelser om osann utsaga i förevarande hänseende är så koncentrerade
alt de utan ändring lämpar sig för tillämpning utanför svenska förhållanden.
Tingsrätten anser på grund av del anförda all den föreslagna bestämmelsen bör
utgå. Enligl tingsrättens mening utgör denna inte heller en ovillkorlig
förutsättning för reglerna i övrigt om nordisk vittnesplikl. Kvar står ju
möjligheten för domstolslandet alt beivra osann utsaga där.
Svea hovrätt delar de synpunkter på den föreslagna
bestämmelsen som anförts av Västerås lingsrätl och anser i likhet med
tingsrätten att hithörande frågor förtjänar ytterligare övervägande. Del
förhållandet all straffbestämmelserna för osann utsaga utformats olika i de
nordiska länderna medför även andra mindre tillfredsställande konsekvenser. I
enlighet med vad som uttalats i promemorian skall sålunda svensk domstol
beträffande en i Danmark utan ed lämnad osann utsaga tillämpa samma
straffsatser som för mened men däremot, om sådan utsaga avgivits i Finland
eller Norge med hänsyn till all i dessa länder lägre straffsatser gäller för
osann vittnesutsaga som lämnats utan ed bestämma straffet
Prop. 1974r95 63
lägre. Enligl förslaget kommer vidare domstolen att få
bedöma osann utsaga av part eller målsägande olika beroende på i vilket land
gärningsmannen är bosatt. Så länge straffbestämmelserna i de nordiska länderna
är så olika utformade som f.n. är fallet förefaller det hovrätten tveksamt om
det alls är lämpligt att införa en bestämmelse som den föreslagna. Såsom i
promemorian framhålls skulle visserligen den utvidgade vittnespliklen kunna
förlora i värde om inte möjlighet fanns att inskrida med sanktioner mol osann
utsaga vid domstol i annat nordiskt land. Del kan emellertid ifrågasättas om
inle i de jämförelsevis få fall, där en straffsanktion kan bli aktuell, brott
kan beivras i annan ordning. Under den fortsalla utredningen bör därför
undersökas om det är möjligt att införa en särbestämmelse i den nordiska
utlämningslagen som medger ett utlämningsförfarande i dessa speciella fall.
Länsåklagaren i Norrbottens län ifrågasätter om inte det
utvidgade straffansvaret rätteligen borde intas i BrB. Denna uppfattning delas
av länsåklagaren i Värmlands län, som vidare framför att straffbestämmelsen
därjämte i likhet med vad som gäller i övriga nordiska länder lorde kunna
utsträckas att omfatta alla vittnesutsagor inför svensk domstol oavsett om ed
eller försäkran avlagts. Mot bakgrunden av den föreslagna utvidgningen av
straffansvaret bör även tillses all domstolarna i de nordiska länderna
föreskrivs skyldighet att alllid upplysa vittnen om påföljderna för osanna
utsagor. Beträffande sistnämnda fråga framförs liknande synpunkter av
länsåklagaren i Göteborgs och Bohus län. Svea hovrätt anser att den kallade i
samband med kallelsen bör erinras om de påföljder han riskerar vid osann utsaga
liksom om äventyr för utevaro.
Hovrätten över Skåne och Blekinge, som i huvudsak inle har
något alt anföra mot den föreslagna bestämmelsen, erinrar om att viitneseden
har avskaffats i Danmark och inle heller i Norge eller Finland används i sådan
utsträckning som i Sverige. Del kan övervägas om inle eden bör anses vara
föråldrad. Vittnet bör på lämpligt sätt få klart för sig all han lämnar
uppgifter under ansvar. Hovrätten föreslår därför att en särskild utredning
görs om avskaffande av ed och försäkran inför domstol.
6.11 Editionsplikt
6.11.1 Departementspromemorian
Vid överläggningarna har övervägts om en allmän nordisk
editionsplikt borde införas som ell komplement till vitlnesplikten. För en
sådan lösning talar det nära sambandet mellan vittnespliklen och
edilionsplikten. Någol starkare behov av en sådan ordning lorde emellertid inte
föreligga. De nuvarande möjligheterna att åstadkomma edition med hjälp av
bestämmelserna om bevisupptagning vid utländsk domstol synes i allmänhet vara
fullt tillräckliga.
Prop.
1974r95 64
Under de nordiska överläggningarna har emellertid
förordats en begränsad editionsplikl för nordiska vittnen. Den innebär enligt
promemorian all sådant vittne skall kunna föreläggas all la med skriftliga
dokument till domstolen och förete dem där. Skyldigheten begränsas på samma
sätl som skyldigheten att vittna. En sådan ordning lorde innebära praktiska
fördelar bl.a. genom att man undviker två skilda förfaranden i de fall då den
som skall höras som vittne också är skyldig att förete handlingar i målet.
Den
begränsade editionsplikl som förordats omfattar endast den som faktiskt hörs
som vittne eller målsägande. Nära anhörig som utnyttjar sin rätt all inte
vittna, kan alltså inle åläggas all förete de handlingar som han innehar. Även
i andra fall kan frågan om edition avgöras först sedan det bestämts om
vittnesförhör skall äga rum och vad detta skall omfatta med hänsyn till
förekommande tystnadsplikt eller andra begränsningar, eftersom edilionsplikten
begränsas också av bestämmelserna om förbud att höra vittne och rätt för vittne
att vägra yttra sig.
I 38 kap.
RB finns särskilda regler som inskränker edilionsplikten. De anknyter i sak
till motsvarande beslämmelser i vittneskapitlet. Den föreslagna bestämmelsen
om begränsning av edilionsplikten för nordiskt vittne bygger enligt promemorian
emellertid formellt sett inle på bestämmelserna i 38 kap. RB ulan har
konstruerats på annat sätl. Detta hänger delvis samman med alt vittnesförbuds-
och villnesbefrielsereglerna i det land där vittnet är bosall skall kumuleras
med motsvarande beslämmelser i domstolslandet. Ett annat skäl är att reglerna i
38 kap. RB syftar på innehavaren av en handling, oavsett om han är vittne eller
inle. När det gäller nordiska vittnen bör föreskrivas att editionsplikten inle
gäller i fråga om handling vars innehåll är sådant all ett vittne inte får
höras eller kan vägra att yttra sig över det. En sådan lösning torde inte
innebära någon saklig skillnad jämfört med reglerna i 38 kap. RB, när det är
fråga om företeende av handling som innehas av vittne eller av målsägande som
hörs i anledning av åklagarens talan.
I
promemorian framhålls att när domstol kallar nordiskt vittne domstolen kan i
samband med kallelsen förelägga honom att förete sådan skriftlig handling som
kan antas ha betydelse som bevis. Edilionsföre-läggande kan också utfärdas vid
annat tillfälle. Föreläggandet bör innehålla uppmaning all la med handlingen
vid inställelsen för att förete den vid förhandlingen. Föreläggandet kan
utfärdas vid vite. Försiktighet bör iakttas i sådana fall där den kallade har
rätt att vägra vittnesmål. Innan handlingen företes inför domstolen skall
innehavaren få yttra sig. Han får därigenom tillfälle att åberopa tystnadsplikt
eller annat skäl för att slippa förete handlingen. Det avgörande är därvid
handlingens innehåll. Det kan givetvis hända all den som kallats anses skyldig
att vittna men slipper all förete handtingen.
Ett generellt undantag från editionspliklen bör gälla för
minnesanteck-
Prop. 1974r95 65
ningar
och andra uppteckningar för personligt bruk. Detta överensstämmer med gällande
svensk rätt. Undantaget motiveras av att sådana uppteckningar i regel är av
strängt personlig karaktär och att upptecknaren därför bör få avgöra om de skaU
lämnas ut. Vid synnerliga skäl bör han emellertid vara skyldig att lämna ut
anteckningarna. Det kan exempelvis vara fråga om ett avgörande vittnesmål i ett
grövre brotlmål, där vittnet säger sig stödja sin berättelse på sådana
anteckningar.
I
fråga om ersättning till vittne för kostnader och besvär som orsakals genom
edilionsföreläggandel, avses domstolslandets lag bli tillämplig. För svensk del
finns bestämmelser i 38 kap. 7 § RB om rätt till skälig ersättning. Denna
skall utges av enskild part, om parlen påkallat editionen. I annat fall utgår
ersättningen av allmänna medel.
6.11.2
Remissyttrandena
Vad
promemorian i denna del innehåller lämnas utan erinran. Hovrätten för Övre
Norrland anser dock att lydelsen av den föreslagna lagtexten kan erbjuda
tolkningssvårigheter i fråga om målsägande som vägrar yttra sig.
6.12
Immunitet
,6.12.1
Departementspromemorian
1
lagen (1964r543) om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk
domstols behörighet föreskrivs att, om någon efter kallelse inrest i riket för
att inställa sig vid domstol som tilltalad, vittne eller sakkunnig i brottmål,
skall i fråga om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet gälla
de begränsningar som med avseende på honom föreskrivs i bl.a.
brotlmålskonventionen. Konventionen innehåller i art. 12 en immunitetsregel som
alltså gäller som svensk rätt. Enligt denna artikel får vittne eller sakkunnig,
som på kallelse inställer sig vid judiciell myndighet i det ansökande landet,
inte på dess område lagforas eller fängslas eller på annat sätt underkastas
frihetsinskränkning på grund av gärning eller dom från tiden före avresan till
domstolslandet. Detta gäller oavsett vilken nationalitet den kallade har. Samma
immunitet åtnjuter tilltalad i fråga om sådan till tiden före avresan hänförlig
gärning eller dom som inte avses med kallelsen. Immuniteten är tidsbegränsad.
Om vederbörande frivilligt stannar kvar i inställelselandet under en
sammanhängande lid av 15 dagar efter det hans närvaro inte längre påkallas
upphör immuniteten. Detsamma gäller om han efter att ha lämnat landet
återvänder dit.
Immunitetsregler
finns också i 12 § lagen (1957r668) om utiämning för brott och i 7 § lagen
(1959r254) om utiämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. De
har karaktären av villkor för att utlämning skall medges. 5 Riksdagen 1974. 1
saml. Nr95
Prop. 1974r95 66
Vid
de nordiska överläggningarna har rått allmän enighet om att en särskild
immunitetsregel bör tas in i vittnespliktslagstiftningen och att den till
innehållet bör nära ansluta sig till immuniletsregeln i brotlmålskonventionen.
För svenskt vidkommande
gäller visserligen att immunitetsreglerna i brotlmålskonventionen genom 1964
års lag införlivats med den interna lagstiftningen. Immuniteten enligt denna
lag avser emellertid endast brotlmål. De nordiska vitinesreglerna gäller
däremot också kallelse av vittne i tvistemål. Under överläggningarna har också
förelegat enighet om att immuniletsregeln bör innehålla uttryckhgt förbud mot
utiämning till tredje land.
6.12.2
Remissyttrandena
Utformningen
av den föreslagna bestämmelsen om immunitet kritiseras av några
remissinstanser. Andra åter tar upp frågor rörande personer som förbjudits
inresa i riket eller vars inresa är beroende av särskilt tUlstånd.
RÅ anser alt till
förebyggande av tolkningssvårigheter regeln bör utformas i närmare anslutning
till art. 12 i brotlmålskonventionen på så sätl all orden 'åtalas eller
straffas' utbyts mot 'lagfors eller fängslas eller på annat sätt underkastas
frihetsinskränkning'. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anför liknande
synpunkter men anser att tillägg bör göras med innehåll att stämning i brottmål
inle får delges vederbörande. Stämningsansökan till domstol i sådana mål bör
dock rimligen inte hindras på grund av alt vederbörande av här aktuella skäl
befinner sig i riket. Att bestämmelsen om immunitet även gäller vid frivillig
inställelse bör anges i lagtexten. Hovrätten för Övre Norrland påpekar att den
föreslagna immunitetsregeln inte torde gälla den som efter förvisning återvänt
till Sverige för att höras enligt viltnespliktslagen. Problemet synes inte ha
uppmärksammats i samband med tillkomsten av motsvarande bestämmelse i 1964 års
lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols
behörighet. Det är enligl hovrättens mening självklart, att utlänningslagen
(I954rl93) inte bör vara tillämplig, om någon åtminstone efter domstols
kallelse inställer sig för alt höras som vittne eller motsvarande vid
domstol, och ett tillägg av denna innebörd bör i samband med tillkomsten av
vitlnespliklslagen tillfogas utlänningslagen. Köpings tingsrätt tillägger att
det åtminstone i motiven borde utsägas att sådan inresa inte kan föranleda
påföljd. Speciellt i dessa fall verkar dock immunitetsperioden onödigt lång.
Statens invandrarverk
framhåller all särskilda problem kan uppslå vid kallelse av utiänning som är
förvisad eller utvisad från Sverige eller som inle ulan visering äger inresa i
Sverige. Beslut om förvisning eller utvisning innehåller alltid förbud för
utiänningen alt återvända till Sverige. Önskar utlänningen under förbudels
giltighetstid återvända till Sverige måste han i
Prop. 1974r9S 67
förväg inhämta särskilt tillstånd därtill. Tillstånd för
kort besök i riket för angelägenhet av synnerlig vikt meddelas av Kungl. Majrt
eller invandrarverket. Utlänning, som är viseringspliktig, får inte inresa i
Sverige förrän han erhållit visering. Detta gäller även utiänning som med
giltigt uppehåUstiUslånd vistas i annan nordisk stat. Visering meddelas av
invandrarverket eller under vissa omständigheter av vederbörande svenska
beskickning. Nu berörda problem bör beaktas i förevarande lagstiftningsarbete.
Även Umeå tingsrätt och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare framför liknande
synpunkter.
6.13 Målsägande
6.13.1 Departementspromemorian
Förhör med målsägande utgör i brotlmål en viktig
upplysningskälla. I Danmark och Norge hörs också målsäganden som vittne. Även i
Finland och Sverige fyller målsägandeförhöret ofta en roll som i betydelse kan
jämställas med vittnesförhöret. Del kan enligt promemorian knappast komma i
fråga all lämna målsägandeförhöret utanför en nordisk lagstiftning om
vittnesplikt. Vid de nordiska överläggningarna har därför enighet rått om att
införa skyldighet för målsägande att inställa sig för förhör vid domstol i
annat nordiskt land. Med hänsyn till den olikartade nationella regleringen av
målsägandeförhöret blir vissa särbestämmelser nödvändiga.
I fråga om målsägande som är bosatt i Finland och hörs i
Sverige inställer sig inte några problem, eftersom hans ställning i båda
länderna är densamma. När det gäller en målsägande som är bosatt i Danmark
eller Norge och hörs vid svensk domstol uppkommer frågan om han skall höras som
vittne, eftersom en sådan ordning gäller i hans hemland, eller om han skall
höras enligt RBrs ordning. Övervägande skäl talar för att han hörs enligt den
ordning som gäller i fråga om svensk målsägande. Den syn på målsägandens
ställning i processen som ligger till grund för RB bör ha giltighet även i
fråga om målsägande som kallas enligt vitlnespliklslagen.
I fråga om en person som är bosatt i Sverige eller Finland
och som skall höras vid domstol i Danmark eller Norge, framhålls i promemorian,
att det skulle framstå som stötande att en målsägande, som i sill hemland inte
lämnar sin berättelse under straffansvar, i ett annat land skall tvingas yttra
sig under hot om straff för osann utsaga eller att han skall kunna förmås att
yttra sig under hot om häkte eller annan sanktion. Däremot synes hinder inte
böra möta mot sädana tvångsmedel som endast syftar till att få målsäganden alt
inställa sig.
Målsägande hörs i Finland och Sverige utan ed eller
försäkran och menedsbestämmelserna är därför inte tUlämpliga på honom. I
Danmark och Norge hörs målsäganden däremot som vittne under straffansvar. Från
Prop. 1974r95 68
dansk och norsk sida har man förklarat sig beredd att i
lagen ta in bestämmelser av innebörd att den som är bosatt i Finland eller
Sverige och enligl reglerna i dessa länder är att anse som målsägande skall
höras ulan ed eller försäkran och ulan all riskera någon straffsanktion för
osann utsaga. Påtryckningsmedel i syfte att få honom att yttra sig skall inte
förekomma.
6.13.2 Remissyttrandena
Promemorians förslag lämnas ulan erinran av flertalet
remissinstanser. Hovrätten för Övre Norrland anmärker dock all i enlighet med
vad tidigare anförts målsägande i Finland i vissa frågor kan höras under
sanningsförsäkran. Under ifrågavarande rubrik förutsätts det att målsägande
hörs i Finland utan försäkran. Promemorian lämnar inle svar på frågan om man
från finsk sida varit villig att undanta svensk målsägande från reglema om all
målsägande kan höras under sanningsförsäkran.
Föreningen Sveriges tingsrättsdomare anser att lagtexten
synes oklar i fräga om tillämpligheten av 2 § på målsägande. I 5-8 §§ anses att
dessa lagrum gäller även målsägande. I 2 § första och iredje styckena talas
däremot endast om vittne och vittnesutsaga. Västerås tingsrätt framför liknande
kritik.
6.14 Partsförhör
6.14.1 Departementspromemorian
Vid de nordiska överläggningarna har övervägts att införa
en plikt också för parter att inställa sig vid domstol i annat nordiskt land.
Del har påpekats att partsförhör ofta är en lika viktig upplysningskälla som
vittnes-och målsägandeförhören. Enighet har därvid rått om att en sådan inställelseplikt
i huvudsak borde inskränka sig till mål som rör vårdnaden om barn,
faderskapsmål och mål om äktenskaplig börd. I fråga om de nu nämnda måltyperna
är det ofta mycket angeläget att rätlen kan höra parterna personligen, vare sig
det sker under sanningsförsäkran eller inte.
Det har
under överläggningarna rått enighet om alt inslällelsepliklen bör anknytas till
de bestämmelser som gäller för nordiskt vittne och sålunda endast avse den som
fyllt 18 år. Inställelse skall endast kunna påfordras under de förutsältningar
som gäller för vittnesförhör. Med hänsyn till de aktuella målens art torde
målen praktiskt taget alltid få anses vara av tillräcklig betydelse. Hämtning
skall endast få ske av part som uppehåller sig i domstolslandet. Förekommande
hinder mot hörande av part under sanningsförsäkran eller annars angående
särskilda förhållanden bör kumuleras. Edilionsplikten skall också gälla part
och han bör skyddas av
Prop. 1974r95 69
immunitetsregeln. De angivna bestämmelserna bör tillämpas
också när parten inställt sig personligen ulan kallelse.
6.14.2 Remissyttrandena
Promemorians förslag lämnas med några redaktionella
påpekanden rörande lagtexten i allt väsentligt ulan erinran.
Del hade enligl länsåklagaren i Värmlands län varit av
intresse om promemorian redovisat de överväganden som förekommit vad gäller den
föreslagna begränsningen av möjligheten att inkalla part till endast vissa mål.
Med hänsyn till partsförhörets betydelse som bevismedel måste ifrågasättas om
inte sådana regler kunnat formuleras beträffande immunitet m.m. alt partsförhör
i annat nordiskt land kunnat möjliggöras i större utsträckning.
7 Delgivning och bevisupptagning inom Norden
7.1 Rätt att sända framställning om delgivning och
bevisupptagning direkt till behörig myndighet
7. /. / Departementspromemorian
Enligl del skandinaviska rätlshjälpsprotokollet är endast
domstolar och åklagarmyndigheter berättigade att sända framställning direkt
till den myndighet som skall verkställa åtgärden. Annan myndighet är hänvisad
till all göra framställning via konsul eller på diplomatisk väg med stöd av
1954 års Haagkonvenlion eller att anlita förfarandet i delgivningskonventionen.
Eftersom framställning om bevisupptagning enligt 1954 års konvention endast kan
göras av judiciell myndighet, är det enligl promemorian i praktiken endast
delgivningsframställningar som måste göras på detta mera omständliga sätt.
Frågan om direkt skriftväxling mellan myndigheler i de
nordiska länderna har i tidigare sammanhang varit uppe i Nordiska rådet (se
rekommendation nr 20/1954). Juridiska utskottet underströk i detta ärende, all
förslagel endast avsåg det rent tekniska vidarebefordrandel av brev och inle
log ställning till i vilken utsträckning myndigheterna i de nordiska länderna
hade räll att hänvända sig till varandra. Från norsk sida uttalades att en
sådan ordning i stor utsträckning redan gällde i Norge varför några särskilda
bestämmelser inle behövdes. Från dansk sida tillstyrktes den föreslagna
ordningen i den mån ärendet i fråga inte var av hemlig natur eller krävde
koordinerad behandling eller Danmarks förhållande till andra, icke-nordiska
länder nödvändiggjorde särskild behandling. Med dessa uttalanden förklarades
ärendet vara slutbehandlat för dansk och norsk räkning.
Prop. 1974r95 70
För
svensk del finns särskilda beslämmelser om direkt skriftväxling i fråga om
vissa rättsområden, t.ex. i kungörelsen (1935r575) angående skriftväxling med
utländska myndigheler i sådana frågor om handräckning, som avses i
konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och
Norge om arv, testamente och boutredning, kungörelsen (I962r513) med vissa
föreskrifter om indrivning och redovisning av underhållsbidrag, fastställda i
Danmark, Finland, Island eller Norge samt kungörelsen (1962r5l4) angående
indrivning i Danmark, Finland, Island eller Norge av underhållsbidrag. Svenska
myndigheters kontakter med utländska myndigheler torde i övrigt regelmässigt få
ske genom UD.
Under
de nordiska överläggningarna har rått enighet om all också andra myndigheler än
domstolar och åklagarmyndigheter borde få möjlighet att vända sig direkt till
myndighet i annat nordiskt land med framställning om delgivning. Endast
statliga myndigheler borde komma i fråga.
I
promemorian uttalas att det från svensk sida inte synes föreligga någol hinder
mot all framställningar om delgivning från andra statliga myndigheler än
domstolar och åklagarmyndigheter sänds direkt till myndighet i annat nordiskt
land som har att ombesörja delgivningen. Möjligheten till avtal om direkt
skriftväxling framhålls särskilt i Haagkonventionerna. När det gäller
bevisupptagning förutsätts i 1954 och 1970 års Haagkonventioner och
brotlmålskonventionen att framställning om bevisupptagning görs av judiciell
myndighet. Rättshjälpsprotokollel utgår från denna närmast självklara
begränsning, som bör tas till utgångspunkt också för det vidgade nordiska
samarbetet. Framställning om bevisupptagning får därför även i fortsättningen
göras endast av domstol och åklagarmyndighet.
7.1.2
Remissyttrandena
Svea
hovrätt betecknar det som ett framsteg att direkt skriftväxling mellan berörda
statliga myndigheter möjliggörs i förhållande till samtliga nordiska länder.
Liknande uttalanden görs av Västerås tingsrätt och överåklagarna i Stockholms
och Malmö åklagardistrikt.
Med
hänsyn till den i promemorian tidigare berörda svårigheten att få kallelser som
innehåller vitesförelägganden delgivna i Norge ifrågasätter RÅ om inle delta
problem borde undanröjas genom en uttrycklig klausul i konventionen.
Alternativt kan anges i vitlnespliklslagen att andra tvångsmedel enligt RB än
hämtning får användas. Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt anmärker all
enligt brotlmålskonventionen, vilken ratificerats av bl.a. Danmark, Norge och
Sverige, gäller att i 36 kap. 20 § RB angivna påföljder för utevaro inte får
tUlämpas beträffande vittne, som delgetts kallelse i konvenlionsstal genom
förmedling av utländsk myndighet. Mot denna bakgrund och då ju brotlmålskonventionen
är avsedd att jämväl fortsättningsvis äga tillämpning i den mån den nu
föreslagna
Prop. 1974r95 71
konventionen inle föreskriver annat synes del nödvändigt
all på ett mera påtagligt sätt än vad som skett i promemorian uppställa
konkreta förslag till en reglering som medför att nu föreliggande hinder mot
ett förverkligande av den reella vittnespliklen undanröjs. Det synes därför
vara av största vikt all sådana föreskrifter kommer till direkt ullryck i
konventionens inledande artikel.
Svea hovrätt pekar pä att konventionsförslaget inte anger
vilka myndigheter, som äger göra framställning om bevisupptagning. 1 likhet
med vad som skett i rättshjälpsprotokollel bör för tydlighetens skull anges att
framställning endast kan göras av judiciell myndighet.
7.2 Behörig myndighet att motta framställning om
delgivning och bevisupptagning
7.2.1 Departementspromemorian
En framställning med stöd av rättshjälpsprotokollet om
delgivning eller bevisupptagning i Danmark kan i både tvistemål och brottmål
sändas till domstolen i den domkrets, där den som söks för delgivningen eller
bevisupptagningen är bosatt eller uppehåller sig (i Köpenhamn till
Praesi-denten for Kobenhavns Byrel). Framställning om delgivning eller
bevisupptagning i brottmål bör dock i första hand sändas till polilimesteren i
den politikrets där den som söks är bosatt eller uppehåller sig (i Köpenhamn
Politidirektoren och på Färöarna Landfogeden). Råder ovisshet om i vilken
politikrets den sökte uppehåller sig eller finns del annat skäl för detta kan
framställningen sändas till vederbörande statsadvokat eller till
Rigsadvokalen, Köpenhamn. Avser framställning bevisupptagning eller delgivning
på Grönland sänds den till Ministeriet for Grenland, Köpenhamn.
Framställning om delgivning i tvistemål eller om
bevisupptagning i Norge sänds till vederbörande herreds- eller byretl. Avser
framställningen delgivning i brottmål, sänds den till vederbörande
politimester.
En begäran från domstol eller åklagare i Danmark eller
Norge om delgivning i Sverige sänds till länsstyrelsen i det län där den som
söks för delgivningen bor. Framställning om bevisupptagning sänds till den
underrätt inom vars domkrets den som söks bor eller uppehåller sig. Har denne
medgett att bevisupptagningen sker vid annan underrätt, sänds framställningen
dit.
Vid de nordiska överläggningarna rådde enighet om att de
nu angivna myndigheterna också i fortsällningen bör utgöra mottagarmyndigheter.
Från finsk sida föreslogs att framställning till Finland skulle sändas till
länsstyrelse, om den avsåg delgivning, och till underrätt om den avsåg
bevisupptagning i enlighet med vad som gäller för Sveriges del.
Prop.
1974r95 72
7.2.2
Remissyttrandena
Vad
i promemorian anförs under denna rubrik föranleder endast länsåklagaren i
Norrbottens län att framhålla att de myndigheler, mellan vilka skriftväxling
skall ske, bör bestämmas så att snabbheten i förfarandet inte förloras.
7.3
Kostnaden för delgivning och bevisupptagning
7.3.1 Departementspromemorian
Man
enades vid överläggningarna om att inle företa någon ändring i sak i den
ordning som f.n. gäller enligl art. 3 i rättshjälpsprotokollel. Kostnaden för
delgivning och bevisupptagning skall alltså bestridas av den stal inom vars
område den begärda åtgärden vidtas. Från huvudregeln undantas kostnaderna för annan
sakkunnigbevisning än blodundersökning. Sådana kostnader kan ofta uppgå till
mycket stora belopp. Det måste därför enligt promemorian anses rimligt att
kostnaden får återkrävas.
Denna
ordning innebär bl.a. i fråga om bevisupptagning stora fördelar för den part
som åberopat bevisningen. Han blir inle skyldig att återgälda kostnaden, som
fallet skulle ha varit om kostnaden utgått av allmänna medel i domstolslandet.
Man kan ha olika uppfattningar om del rimliga i en sådan ordning. Fördelarna
med att slippa kostnadsreglering länderna emellan har emellertid ansetts så
stora, att det fåll fälla utslaget.
7.3.2 Remissyttrandena
Den
föreslagna regleringen har inle mött någon kritik.
7.4
Språkfrågan
7.4.1
Departementspromemorian
Den
nära släktskapen mellan de danska, norska och svenska språken har enligl
promemorian gjort bestämmelser om tillämpligt språk och översättning
överflödiga.
Framställning
om delgivning och bevisupptagning mellan myndigheter i Danmark, Norge och
Sverige avfattas på den ansökande myndighetens språk. Delgivningsbevis liksom
protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagning upprättas på den
verkställande myndighetens språk. I liHäggsprotokollel har däremot fått anges,
att handlingar som är avfattade på isländska skall i erforderiig omfattning
åtföljas av bestyrkt översättning
Prop. 1974r95 73
till danska, norska eller svenska.
När
Finland kommer med träder språkfrågan i förgrunden. Handlingar som avfattats på
finska måsle i viss utsträckning översättas till annat nordiskt språk. Vid de
nordiska överläggningarna rekommenderades följande ordning.
Framställning
om delgivning eller bevisupptagning skall alllid vara avfattad på något av
danska, norska och svenska språken eller åtföljas av översättning till något av
dem. Från finsk sida upplystes att delgivningen och bevisupptagningen i Finland
ofta kan företas ulan att handlingarna översätts till finska. 1 den mån
översättning behöver göras kan della i viss utsträckning ske vid myndigheten.
Från den
nämnda regeln görs del undantaget, att handling som skall delges inte behöver
vara översatt om den som söks för delgivningen frivilligt mottar handlingen.
Kravet på
översättning till danska, norska eller svenska språket skall även gälla i fråga
om delgivningsbevis liksom andra handlingar som föranletls av en
delgivningsframställning. Protokoll från bevisupptagning och tillhörande
handhngar skall däremot upprättas på språket i den stat där bevisupptagningen
har ägt rum. Handlingar rörande verkställd bevisupptagning i Finland skall
sålunda normalt inte följas av någon översättning till annat nordiskt språk
utan översättning får i princip ombesörjas av den myndighet som gjort
framställningen om bevisupptagning.
Genom all Finland är ivåspråkigi ställer del sig
emellertid i allmänhet lättare all i Finland åstadkomma en översättning av
finska bevisupptagningsprotokoll till svenska språket än att översättning sker
i den ansökande staten. Från finsk sida förklarades därför, all en begäran om
sådan översättning i allmänhet skulle efterkommas.
Som framgår av vad som har sagts nu kommer enligt
promemorian behövlig översättning av framställningar, delgivningsbevis och
bevisupp-lagningsprolokoU att ske i Finland. 1 fråga om protokoll från
bevisupptagning i Finland gäller dock delta endast om översättning begärts av
den ansökande staten. Vid överläggningarna förordades att kostnaden för
översättning som sker i Finland skall kunna föranleda kostnadskrav mot
ansökande myndighet endast om översältningskostnaden uppgår till större belopp.
7.4.2 Remissyttrandena
Flertalet remissinstanser lämnar förslagel i huvudsak ulan
erinran. Viss kritik går ut på all behovet av översättning torde vara större än
vad som förutsätts i promemorian.
JK
anmärker att handlingar avfattade på finska eller isländska undantagslöst lorde
få översältas. Med hänsyn härtUI bör översättning
Prop. 1974r95 74
regelmässigt
ske ulan särskild begäran. RA delar denna uppfattning och framhåller att en
föreskrift om översättning utan särskild anmodan inle synes bli särskilt
betungande för det land där bevisupptagningen skett, eftersom avsevärda
kostnader för översättning skall ersättas av den stat som gjort
framställningen. Liknande synpunkter på frågan om översättning skall ske först
efter särskild begäran framförs av länsåklagaren i Göteborgs och Bohus län.
Köpings
tingsrätt och överåklagaren i Malmö åklagardistrikt är tveksamma inför
påståendet i promemorian att den nära släktskapen mellan de danska, norska och
svenska språken gör bestämmelser om tillämpligt språk och översättning
överflödiga. Tingsrätten ifrågasätter om det inte är lämpligt med någon
'anvisningstolk' till vilken man i vissa fall kan vända sig.
Mot
den föreslagna bestämmelsen att handling som skall delges inle behöver
översättas om vederbörande frivilligt mottar den anmärker statens invandrarverk
att innebörden härav inte har utvecklats i promemorian. FrivUligheten i sig kan
dock enligt verkets mening inte rent allmänt anses vara ett kriterium på att en
översättning är onödig. Exempelvis kan en i Sverige bosalt inle finskspråkig
person sökas för delgivning av handlingar pä finska. Det faktum att han
kanske av oförstånd eller av räddhåga inle protesterar när handlingarna
överlämnas till honom kan innebära alt han plötsligt finner sig vara delgiven
elt kanske omfångsrikt och för honom helt obegripligt material, som han
eventuellt snarast måste ta ställning till. Verket anser detta vara
otillfredsställande. I konventionstexlen bör därför enligl verkels uppfattning
anges all handlingen inte behöver översättas, om den som söks för delgivning,
sedan han upplysts om möjligheten all få handlingen översatt, uttryckligen
förklarar sig inle begära översättning av densamma och frivilligt mottar
handlingen.
Karlskoga
tingsrätt förmodar alt meningen väl är att översättning skall överlämnas om den
sökte inte godtar handlingen på del främmande språket utan påfordrar
översättning. Konventionstexten bör i så fall ge uttryck härför.
8
Bevisupptagningskonventionen
8.1
AUmänt
Såsom
inledningsvis anförts antogs under Haagkonferensens för internationell privaträtt
elfte session ett förslag till konvention om bevisupptagning i ullandel i mål
och ärenden av civil eller kommersiell natur. Konventionen utgör en ytterligare
påbyggnad till de förut nämnda Haagkonventionerna rörande samma ämnen och
reglerar till skillnad från dessa inte endast bevisupptagning vid domstol utan
innehåller även närmare regler om bevisupptagning utom rätta genom diplomatisk
eller
Prop, 1974:95 75
konsulär personal eller för ändamålet särskilt utsedda
personer (commissioners).
För att tillgodose önskemålet om ett enklare och snabbare
förfarande än det som gäller enligt 1905 och 1954 års konventioner skapar
konventionen ett nytt system för översändande av framställningar om
bevisupptagning. Det nya systemet motsvarar det som i fråga om delgivningsframställningar
infördes genom delgivningskonvenlionen.
Konventionen ersätter i förhållandet mellan stater som
ratificerat den art. 8-16 i 1905 och 1954 ärs Haagkonventioner. Den har som
förut nämnts hittills ratificerats av Danmark, Norge och USA samt trätt i kraft
den 7 oktober 1972. Den har även undertecknats av Frankrike, Portugal,
Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland. Ytterligare ett antal stater
väntas inom den närmaste tiden komma all tillträda konventionen.
8.2 Översikt över konventionsbestämmelserna
Enligl art. I första stycket (jfr art. 15-17) avser
konventionen bevisupptagning utomlands i mål eller ärende av civil eller
kommersiell natur. Den är alltså inte tillämplig i brottmål och inle heller i
mål eller ärenden av fiskal eller administrativ natur. 1 likhet med 1905, 1954
och 1965 års Haagkonventioner saknar konventionen närmare bestämning av
begreppen civil och kommersiell. Del har förutsatts all några svårigheter vid
den praktiska tillämpningen inle skall behöva vållas därav.
Art. 1-14 behandlar bevisupptagning vid domstol.
Framställning kan göras endast av judiciell myndighet (art. I första stycket).
Framställningen får avse inte endast upptagande av bevis ulan även 'annan till
rättegången hörande åtgärd'. Med en så vid beskrivning har det ansetts
nödvändigt alt särskilt ange, all delgivning av handling, säkerhetsåtgärd eller
verkställighetsåtgärd inte omfattas (art. I tredje stycket).
Enligt art. 1 andra stycket får framställning om
bevisupptagning göras endast om beviset är avsett att användas i en påbörjad
eller framlida rättegång. Bestämmelsen möjliggör framställning om
bevisupptagning till framtida säkerhet.
I art. 2 första stycket föreskrivs att varje
konventionsstat skall utse ett centralt organ som mottar framställningar om
bevisupptagning och översänder dem till myndighet som är behörig att vidta den
begärda åtgärden. Framställning sänds till det centrala organet i den anmodade
staten ulan förmedling av någon annan myndighet i den staten (art. 2 andra
stycket). Enligl art. 13 första stycket sänds handlingarna tillbaka samma väg.
Fördragsslulande stat får enligl art. 24 utse andra myndigheler vid sidan av
centralorganet och besluta om dessas behörighet. Enligl art. 25 får
fördragsslutande stat med flera rättsordningar tillägga myndighet som hör till
någon av dessa exklusiv behörighet att uppta bevis.
I art. 3 anges vilka uppgifter framställningen skall
innehålla, vilkel
Prop. 1974r95 76
innebär en nyhet i förhållande till de tidigare
konventionerna. I allt väsentligt torde bestämmelserna motsvara gällande
praxis. Art. 4 behandlar språkfrågan. Enligl första stycket skall framställning
avfattas pä mottagarlandets språk eller åtföljas av en översättning tUl del
språket. Andra stycket innehåller den nyheten all fördragsslulande stal är
skyldig att motta framställning på engelska eller franska språket, om särskilt
förbehåll häremot inte har gjorts enligt art. 33. En särskild regel ges för
stat med mer än ett officiellt språk. I fjärde stycket öppnas möjlighet för
fördragsslutande stat att förklara sig godta framställning också på annat än de
nämnda språken. Enligt art. 28 b) får två eller flera stater inbördes
överenskomma om avvikelser från de nämnda bestämmelserna.
Närmare regler om verkställigheten av den begärda åtgärden
återfinns i art. 5-12. Regleringen är utförligare än i de tidigare
konventionerna men innehåller i sak endast några få nyheter.
Art. 5
föreskriver skyldighet för mottagarlandets centralorgan att genast underrätta
avsändarmyndigheten om brister i framställningen. Finner sig myndighet som fått
en framställning för verkställighet inte vara behörig, skall den enligl art. 6
vidarebefordra ansökningen till behörig myndighet. Ansökande myndighet
underrättas på begäran om tid och plats för bevisupptagningen (art. 7).
Art. 8 innehåller en saklig nyhet. Fördragsslulande stat
kan avge förklaring, alt domare vid ansökande myndighet i annan stat får
närvara när den begärda åtgärden vidtas. Närvarorätten kan göras beroende av
särskilt tillstånd av därför utsedd myndighet.
Liksom
tidigare gäller som huvudregel, att den myndighet som vidtar den begärda
åtgärden har att i fråga om förfarandet tillämpa sin egen stats lag (art. 9
första stycket). Beträffande skyldigheten att efterkomma begäran om iakttagande
av viss form innebär art. 9 andra stycket en ändring i förhållande till art. 14
andra stycket i 1954 års konvention. Sådan begäran skall i allmänhet
efterkommas. Detta behöver emellertid inte ske om den önskade formen är
oförenlig med lagen i den anmodade staten eller om den inte kan tillämpas på
grund av intern praxis eller praktiska svårigheter.
Enligl
art. 10 skall den anmodade myndigheten använda lämpliga tvångsmedel i den
utsträckning som följer av den interna lagen. Art. II innehåller bestämmelser om räll att vägra vittna
m.m. Den person som skall höras eller i övrigt fullgöra något har räll att
vägra medverka, om han har rätt eller skyldighet till sådan vägran enligt lagen
i den anmodade staten. Under vissa förutsättningar får han också åberopa lagen
i den stat som har gjort framställningen. Fördragsslulande stat kan avge
förklaring att också lagen i tredje stat får åberopas. Av art. 27 b) följer att
intern lag eller praxis som innebär mindre restriktiva krav har företräde
framför konventionen. Art. 28 d) möjliggör för två eller flera stater att
avtala om avvikande regler. Art. 12 anger i vilka fall den anmodade staten får
vägra
Prop.
1974r95 77
efterkomma framställning om bevisupptagning.
Art. 14
behandlar kostnadsfrågan. Huvudregeln är liksom hittills, att ingen avgift
eller kostnadsersättning av något slag får utkrävas för vidtagande av den
begärda åtgärden. Undantagen från denna regel är mycket begränsade. Till
skillnad från vad som gäller enligl 1954 års konvention skall den anmodade
staten inte kunna kräva ersättning för utbetald viitnesersällning eller för
kostnad för stämningsmans medverkan. Ersättning får däremot begäras för vad som
utbetalts till sakkunniga och tolkar. Vidare får ersättning krävas för de
kostnader som uppkommit genom all ell särskilt förfarande kommit till
användning på den sökande myndighetens begäran. I art. 14 tredje stycket finns
en särskild kostnadsregel som avser fall då bevisupptagning i det anmodade
landet inte kan ske vid domstol ulan får ombesörjas av särskUt utsedd person.
Samtycker den ansökande myndigheten till sådant förfarande får den betala
kostnaderna. Art. 26 möjliggör för en stat att kräva ersättning för vissa
åtgärder om det krävs av konstitutionella skäl. I sådant fall får varje annan
stal framställa samma begäran hos den staten. Bestämmelsen har tillkommit på
begäran av USA.
Art. 15-22
behandlar bevisupptagning utom rätta genom diplomatisk eller konsulär
tjänsteman eller särskilt utsedd person. Annan åtgärd än upptagande av bevis
omfattas däremot inle av bestämmelserna. Dessa saknar egentlig motsvarighet i
1905 och 1954 års konventioner och har tillkommit främst på lillskyndan av USA
och Storbritannien. Dessa stater använder sig i stor utsträckning av konsuler
och s.k. commissioners för bevisupptagning utomlands. Fördragsslutande stat kan
i större eller mindre utsträckning utesluta tillämpningen av bestämmelserna.
Förbehåll kan sålunda enligt art. 33 första stycket göras i fråga om
tillämpningen över huvud laget av dessa bestämmelser. Enligl art. 28 g) kan
fördragsslutande stater sinsemellan avtala om avvikelser från bestämmelserna.
Bestämmelserna är dessutom utformade så all deras tillämpning är eller kan
göras beroende av särskilt tillstånd.
Art. 15
och 16 behandlar bevisupptagning genom diplomatisk eller konsulär tjänsteman, medan
art. 77 innehåller regler om bevisupptagning genom särskild förordnad person
(commissioner, commissaire). Bevisupptagning genom diplomatisk eller konsulär
tjänsteman får enligl art. 15 första stycket ske ulan särskilt tillstånd, om
åtgärden rör medborgare i den stat tjänstemannen representerar.
Fördragsslulande stat har emellertid enligl art. 15 andra stycket möjlighet all
göra rätten all la upp bevis beroende av tillstånd. Avser bevisupptagningen
medborgare i annan stat än som nämnts förutsätts enligl art. /6 särskUt
tillstånd. Enligt art. 17 krävs alllid tillstånd till bevisupptagning genom
commissioner. Fördragsslutande stat kan enligt art. 16 andra stycket och art.
17 andra stycket förklara att tillstånd inte behövs för där avsedd
bevisupptagning.
Bevisupptagning enligt art. 15-17 sker ulan användande av
tvångsmedel.
Prop,
1974r95 78
Enligl art. 18 kan fördragsslulande stal förklara alt den
som upptar beviset får ansöka hos behörig myndighet om att tvångsmedel ställs
till hans förfogande.
När tillstånd
till bevisupptagning meddelas eller ansökan om tvångsmedel bifalls får
myndigheten ställa upp sådana villkor som den anser behövliga (art. 19). I art.
20 föreskrivs att den som berörs av bevisupptagning utom rätta har rätt att
anlita juridiskt biträde och art. 21 innehåller vissa beslämmelser som syftar
till att bereda den som skall höras rättsskydd. Enligt art. 22 får
framställning om bevisupptagning vid domstol göras, om ulomrättslig
bevisupptagning inte kunnat genomföras.
Det
avslutande kapitlet i konventionen innehåller allmänna bestämmelser. Enligt an.
23 kan fördragsslutande stat senast vid anslutningen förklara all den inle
efterkommer sådan framstäUning om bevisupptagning som avser det i common
law-stater tillämpade förfarandet pre-lrial discovery of documents. Därmed
avses ell förfarande enligl vilket en part före rättegångens inledande kan få
tillgång till handlingar som innehas av motparten.
Art. 27
och 28 reglerar möjligheterna till avvikelse från konventionsbestämmelserna.
Art. 27 a) tillåter fördragsslulande stat att ulan hinder av dessa förklara all
framställning får sändas till dess judiciella myndigheter på annat sätt än som
föreskrivs i art. 2. 1 art. 27 b), som redan berörts, anges att
fördragsslulande stat på grund av lagstiftning eller sedvänja får tillåta, att
av konventionen omfattad åtgärd vidtas på mindre restriktiva viUkor. Art. 27 c)
slutligen möjliggör att bevisupptagning får på grund av lag eller praxis ske på
annat sätt än vad som anges i konventionen. Art. 28 anger de avvvikelser från
konventionen som får avtalas mellan två eller flera fördraggslutande stater
inbördes.
Art. 29 reglerar förhällandet till
bevisupptagningsavsnitten i 1905 och 1954 års konventioner (art. 8-16 i dessa).
Art. 23 resp. 24 i dessa äldre konventioner, vilka artiklar innehåller
bestämmelser om kostnaderna vid bevisupptagning när rättshjälp meddelats i
målet, skall enligl art. 30 inle påverkas.
Art. 31 föreskriver alt tUläggsöverenskommelser till 1905
och 1954 års konventioner som konventionsslater ingått skall tillämpas också på
denna konvention, om staterna inte överenskommer annat.
Med undantag för vad som föreskrivs i art. 29 och 31 görs
genom förevarande konvention inte någon inskränkning i andra överenskommelser
angående frågor som regleras i konventionen, till vilka fördragsslulande stat
är eller kan komma alt bli ansluten (art. 32).
Enligl art. 33 kan andra förbehåll än de som tidigare
nämnts inte göras. Förbehåll kan när som helst alertas. Delsamma gäller enligl
art. 34 om förklaring.
Har en stal gjort förbehåll får fördragsslulande stal som
berörs av det tillämpa samma regel i förhållande till den staten.
Prop.
1974r95 79
Art.
35 anger vilka underrättelser som aktualiseras i samband med ratifikation eller
anslutning eller vid senare tidpunkt. Enligl art. 36 skall
meningsskiljaktigheter som uppstår mellan fördragsslulande stater vid
tillämpningen av konventionen utjämnas på diplomatisk väg.
Art.
37-42 innehåller sedvanliga slutbestämmelser. För signalärmakl som ratificerar
konventionen träder denna i kraft den sextionde dagen efter deponerandet av
ratifikationsinstrumenlel. Konventionen gäller i fem år. Om uppsägning inte
sker, anses konventionen förlängd med fem år i sänder. Uppsägning skall
tillkännages hos det nederländska utrikesministeriet minst sex månader före
den löpande femårsperiodens utgång.
8.3
Frågan om svensk anslutning till bevisupptagningskonventionen
8.3.1
Departementspromemorian
I
promemorian anförs att konventionen särskilt i två hänseenden innebär en
nyordning i förhållande till 1905 och 1954 års konventioner. Del ena är alt
konventionsstaterna åläggs att på samma sätt som enligt delgivningskonvenlionen
utse centralorgan för mottagande av framställningar om bevisupptagning eller
annan till rättegången hörande åtgärd direkt ifrån myndighet i annan
konvenlionsstal. Det andra är att frågan om bevisupptagning genom diplomatisk
och konsulär personal eller särskilt utsedd person har gjorts till föremål för
närmare reglering i konventionen. Även i övrigt innefattar konventionen flera
nyheter i sakligt hänseende. Genom den föreslagna konventionen görs
bevisupptagningen till föremål för en utförligare reglering än vad som hittills
varit fallet. Konventionens utformning möjliggör anslutning från bl.a. USA som
stått utanför 1905 och 1954 års konventioner.
Enligt
promemorian är bevisupplagningskonventionen liksom delgivningskonventionen ett
steg i riktning mot en närmare och mera direkt kontakt mellan domstolar och
andra myndigheter i olika länder. En anslutning till bevisupptagningskonventionen
innebär vidare att en närmare reglering av bevisupptagningsfrågorna erhålls i
förhållande till vissa stater som inte är anslutna till 1954 års konvention.
Systemet
med ett centralorgan som mottagare av framställning om bevisupptagning har som
nämnts sin motsvarighet när det gäller delgivning. Från UD har upplysts all det
förekommit att domstolar begärt bistånd från UD beträffande
delgivningsframställningar genom centralorganet i USA, då delgivningen dragit
ut på tiden. Om praktiska olägenheter förekommit vid delgivningsframställning
genom centralorgan är i övrigt inte känt. Erfarenheterna av konventionens
praktiska tillämpning är begränsade som följd av att hittills relativt få
stater har anslutit sig till konventionen. Avgörande för ställningstagandet
till en
Prop. 1974r95 80
svensk
anslutning till bevisupplagningskonventionen bör enligl promemorian vara vilka
praktiska fördelar för de svenska domstolarna som kan följa därav.
8.3.2
Remissyttrandena
Samtliga
remissinstanser är i huvudsak positiva till en anslutning. Svea hovrätt betonar
likheterna i regelsystemet med delgivningskonventionen och framhåller att en
svensk anslutning i vissa avseenden synes medföra ett förenklat förfarande i
förhållande till vad som f.n. gäller. Det finns därför ingen anledning för
Sverige att stå utanför denna konvention. Även hovrätten för Västra Sverige
anser att en anslutning för domstolarnas del skulle innebära en viss förenkling
i förhållande till gällande ordning. Det väsentiiga skälet för anslutning är
emellertid enligt hovrättens mening önskvärdheten av att så många stater som
möjligt förenar sig om ett gemensamt system. Hovrätten vill därför förorda
anslutning till konventionen.
Kommerskollegium
och handelskamrarna i Stockholm och Malmö finner förslaget praktiskt och
ändamålsenligt från näringslivets synpunkt och förordar en anslutning till
konventionen. Handelskammaren i Göteborg tillstyrker förslagel och framhåller
all det måste anses vara ett allmänt intresse att möjligheter ges till
bevisupptagning i utiandet. Inle minst för de många svenska företag, som driver
handel med utlandet, är det betydelsefullt att vid tvister personer bosalla i
utlandet kan höras som vittnen. Det har vid flera tillfällen uppstått
svårigheter från bevissynpunkt genom att möjligheterna till dylika förhör varit
begränsade. Förhören måste för att få någon betydelse vid svensk domstol hållas
inför utländsk domstol eller inför annan godkänd myndighet. Även för svenska
företag, som är inblandade i processer i utlandet, måste det anses vara av stor
vikt, att vittnesförhör med i Sverige bosatta personer kan företas i Sverige.
Man kan visserligen göra gällande att med nuvarande kommunikationsmedel
avstånden inle spelar så stor roll, men kostnaderna för att höra t.ex. en i
Amerika bosalt person som vittne vid svensk domstol är så betydande att man
inte kan bortse därifrån. Det torde vidare vara omöjligt att mot en i utlandet
bosatt persons vilja tvinga honom till inställelse vid svensk domstol.
Stockholms
tingsrätt anför all nuvarande ordning för upptagande av bevis vid respektive åt
utiändsk domstol enligl tingsrättens erfarenhet har fungerat i stort sett
tillfredsställande. Den nu avslutade konventionen synes emellertid vara ägnad
att främja det uttalade önskemålet att underlätta översändande och efterkommande
av framställningar om bevisupptagning, verka för en anpassning mellan de olika
metoder som staterna använder härför saml förbättra det ömsesidiga rättsliga
samarbetet i avsedda mål och ärenden. Det kan förväntas, att en svensk
Prop. 1974r95 81
anslutning till konventionen kommer att medföra praktiska
fördelar i olika hänseenden för de svenska domstolarna. Della förhållande måste
hälsas med desto större tillfredsställelse som man lorde kunna räkna med allt
flera ärenden av ifrågavarande natur i och med den fortgående utvecklingen av
den internationella samfärdseln och det mellanstatliga samarbetet på det
kommersiella området. Tingsrätten, som inte kan finna alt det från svensk sida
är något att erinra mot konventionsbestämmelsernas innehåll eller utformning,
förordar all Sverige ansluter sig till konventionen.
Malmö tingsrätt anser goda skäl tala för en anslutning men
framhåller att fördelarna, som slår att vinna med införandet av ett
centralorgan, endast uppnås i den mån vart och ett konventionsanslutet lands
centrala organ förmår att smidigt samarbeta med det egna landels domstolar och
myndigheter. Det är sålunda inle säkert alt de interna reglerna om detta
samarbete kan garantera snabbare handläggning än vad som nu åsladkommes på
diplomatisk väg. För tingsrättens vidkommande pekar erfarenheter av
delgivningskonventionen på att ell dylikt system kan fungera långsamt och
osäkert. Tingsrätten vågar emellertid anta, att det här varit fråga om
övergångssvårigheter och att man från de centrala myndigheternas sida med
uppmärksamhet kommer att följa lillämpningen av bevisupplagningskonventionen,
så att ölägenheter av nu antydd art inte uppkommer även vid tillämpning av
denna.
Göteborgs tingsrätt, DON, Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund tillstyrker förslaget eller
lämnar det ulan
8.4 Förbehåll, förklaringar m.m. vid ett tillträde till
bevisupptagningskonventionen
8.4.1 Departementspromemorian
Vid en anslutning till konventionen bör närmare övervägas
i vad mån förbehåll eller förklaringar bör göras i de avseenden där
konventionen öppnar möjlighet därtill. Vidare skall centralmyndighet utses.
Enligt art. 33 kan fördragsslutande stat vid
undertecknande eller ratificering göra förbehåll om att helt eller delvis utesluta
tillämpningen av art. 4 andra stycket, som innebär skyldighet att motta
framställningar på engelska och franska. Genom förbehåll kan fördragsslutande
stat på samma sätt utesluta lillämpningen av konventionens andra kapitel om
bevisupptagning genom konsulär eller diplomatisk tjänsteman eller särskilt
utsedd person. Förbehåll kan när som helst alertas. Enligl art. 35 skall
fördragsslutande stat i samband med ratificeringen eller senare lämna
underrättelser i vissa avseenden. 1 de frågor som berörs i artiklarna
6 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 95
Prop, 1974r95 82
33
och 35 synes enligt promemorian följande ordning böra gälla.
Enligl art. 35 första
stycket skall underrättelse lämnas om bl.a. vilken myndighet som utses till
centralorgan för den anslutande staten. Utländska framställningar om
bevisupptagning med undantag för direkta framställningar från danska och
norska myndigheter överlämnas i Sverige i allmänhet på diplomatisk väg. I UD
handläggs dessa ärenden inom rätlsavdelningen. UD har tidigare utsetts tUl
centralorgan enligl delgivningskonvenlionen. Övervägande skäl talar därför för
att också de uppgifter som enligt bevisupptagningskonventionen ankommer på
centralorganet fullgörs inom UDrs rällsavdelning. UD bör därför utses till
svenskt centralorgan för mottagande av utländska framställningar enligt
förevarande konvention.
1 samband med godkännande
av delgivningskonventionen anförde föredragande departementschefen att
konventionen visserligen syftade till direkt skriftväxling mellan myndighet i
en stat och centralorganet i en annan ansluten stat, men all konventionen inle
hindrade svensk domstol från alt i stället vända sig till UD med begäran om
delgivning i konventionsstat. Vad som då anfördes har samma giltighet i fråga
om framställningar om bevisupptagning efter svenskt tillträde tUl bevisupplagningskonventionen.
UD blir i sådant fall avsändande myndighet i konventionens mening.
1 promemorian framhålls
att frågan om tillämpligt språk är av särskilt intresse. Skyldigheten att motta
framställningar på engelska och franska innebär som tidigare framgått en nyhet.
Den medför både nackdelar och fördelar. Kostnaderna för bevisupptagning här i
landet ökar. Å andra sidan lorde del inte sällan vara fördelaktigt all vid
framställningar till andra stater kunna använda ett världsspråk i stället för
ett mindre frekvent språk. Ett svenskt förbehåll skulle sannolikt leda till att
motsvarande regel kom att tillämpas gentemot Sverige (art. 33 tredje stycket).
Det torde därför inle vara lämpligl att helt utesluta art. 4 andra stycket.
Däremot saknas enligl promemorian anledning att godta framställningar på mer än
ett världsspråk.
Med
hänsyn härtill förordas all framställningar på engelska språket mottas och
förbehåll enl. art. 33 första stycket görs mot framställningar pä franska
språket.
Fördragsslulande
stat kan enligl art. 4 fjärde stycket avge förklaring att framställning får
göras även på annat än de i artikeln nämnda språken. Det är naturligt all
framställningar på danska eller norska godtas inom Norden. Förklaring av detta
innehåll bör därför avges och underrättelse härom lämnas enligl art. 35 andra
stycket c).
Mottagandet
av framställningar på engelska språket aktualiserar frågan huruvida protokoll
och andra till bevisupptagningen hörande handlingar skall tillslällas den
begärande staten på engelska språket. 1 den till konventionen hörande rapporten
anförs, all godtagandet av en fram-
Prop, 1974r95 83
ställning på engelska eller franska språket medför en
presumtion för att svarshandlingarna utfärdas på samma språk. Ullalandet är i
och för sig inte förpliktande. En sådan skyldighet bör heller inte accepteras.
Från svensk sida bör därför i samband med ratificeringen uttryckligen
förklaras, att Sverige genom att godta framställningar på annat språk än svenska
inte förbinder sig all utfärda bevisupptagningshandlingarna på annat språk än
svenska.
Bestämmelserna
om bevisupptagning genom diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller särskilt
utsedd person kräver enligl promemorian vissa ställningstaganden från svensk
sida. Redan nu förekommer i viss utsträckning att bevisupptagning sker för
annan stats domstolar genom den statens härvarande konsul. Vanligen underrättas
UD innan bevisupptagning sker. Det finns mot denna bakgrund ingen anledning för
Sverige all göra förbehåll mol andra kapitlet i konventionen.
Enligl art. 15 får diplomatisk eller konsulär tjänsteman
hos fördragsslutande stat med vissa begränsningar uppta bevis på annan
fördragsslulande stats område, om åtgärden rör medborgare i stat som han
företräder och avser mål eller ärende som är anhängigt vid domstol i sådan
stat. Enligt andra stycket kan fördragsslulande stat avge förklaring all sådan
bevisupptagning fär ske endast om behörig myndighet i staten lämnat tillstånd
därtill. Sverige bör avge sådan förklaring. Därigenom möjliggörs en viss
kontroll över att bevisupptagningen inle sker på ett sätt som är stridande mol
svensk rättsuppfattning. Äv art. 19 följer att myndigheten i samband med
tillståndsgivningen kan uppställa de villkor den anser lämpliga och att
företrädare för myndigheten får närvara vid bevisupptagningen.
Art. 16 och art. 17 är så konstruerade, att
bevisupptagning genom diplomatisk eller konsulär tjänsteman som rör annan stats
medborgare och bevisupptagning genom commissioner inte får ske ulan särskilt
tillstånd. Fördragsslutande stat kan förklara all tillstånd inte behövs i dessa
fall. Sverige bör inte avge någon sådan förklaring.
Enligt art. 35 andra stycket a) och b) skall underrättelse
lämnas om myndighet som utsetts att lämna tillstånd enligt art. 15, 16 och 17.
UD bör utses härtill och underrättelse lämnas härom.
Enligt art. 18 kan fördragsslulande stat förklara, att den
som enligt art. 15-17 får uppta bevis får ansöka hos viss utsedd myndighet om
all tvångsmedel ställs till hans förfogande. Inte heller sådan förklaring bör
avges. Kan ulomrättslig bevisupptagning inle genomföras ulan tvångsmedel, får
bevisupptagningen efter framställning ske vid domstol.
Vid sidan av de nu angivna frågorna aktualiseras
ytterligare några av mindre räckvidd. Enligl art. 8 kan fördragsslulande stat
avge förklaring, att domare vid sökande myndighet i annan stat får närvara när
bevisupptagning eller annan begärd åtgärd äger rum. Som villkor härför kan
föreskrivas tillstånd av viss myndighet. Enligl 5 § lagen (1946r8l6) om
Prop.
1974r95 84
bevisupptagning ål utländsk domstol skall bestämmelserna
om bevisupptagning utom huvudförhandling med visst undanlag tillämpas vid
bevisupptagningen. Denna är offentiig i samma utsträckning som annan
domstolsförhandling. Mol denna bakgrund bör Sverige avge förklaring enligt art.
8. Särskilt tillstånd bör inte krävas. Enligt art. 35 andra stycket c) skall
underrättelse lämnas om förklaringen.
Enligl
art. 23 kan fördragsslutande stat förklara, att den inle efterkommer sådan
framställning om bevisupptagning som avser pre-trial discovery of documents.
Sverige bör avge sådan förklaring, eftersom förfarandet är främmande för svensk
rätt. Underrättelse härom skall lämnas enligt art. 35 andra stycket c).
8.4.2 Remissyttrandena
Remissinstanserna godtar i huvudsak promemorians förslag i
dessa delar även om viss kritik förekommer. Reservalionslöst tillstyrks
förslaget eller lämnas utan erinran av kommerskollegium, Stockholms, Göteborgs
och Malmö tingsrätter, Stockholms handelskammare. Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund.
Vad först
gäller frågan om centralorgan framhåller Svea hovrätt att UD utsetts härtill
för framställningar enligl delgivningskonventionen. På grund härav och då UD
redan enligt gällande svensk lag slår som mottagare av utländska
framställningar om bevisupptagning bör detsamma gälla även för ifrågavarande
konvention. Hovrätten för Västra Sverige intar samma ståndpunkt.
DON anser att det tidigare knappast funnits nägot
realistiskt alternativ till UD som centralorgan, eftersom en centralmyndighet
för domstolsväsendet saknats. Statsmakterna har emellertid år 1972 beslutat att
en central myndighet i administrativt hänseende skall inrättas för
domstolsväsendet. DON utför redan en del administrativa
cenlralmyndig-hetsfunktioner pä området. Vissa skäl talar för att det anförtros
åt centralmyndigheten för domstolsväsendet att vara centralorgan. Centralmyndigheten
måste exempelvis vara bäst ägnad att avgöra på vilken domstol det skall ankomma
att göra bevisupptagning. Å andra sidan har självfallet UD den naturligaste
kontaktytan i förhållande till utiandet. Inom UD finns också andra resurser för
översättningsarbete än vad ett blivande domstolsverk kan beräknas få. När det
behövs, kan departementet samråda med domstolsverket i frågor som uppkommer.
Mot denna bakgrund finner DON övervägande skäl tala för alt UD utses till
centralorgan.
Promemorians förslag att förbehåll bör göras enligl art.
33 första stycket mol franska språket men inle mol engelska språket har mött
viss kritik. Med tanke på det förstnämnda språkets ställning ifrågasätter Svea
hovrätt, orn en sådan uppdelning bör göras. Ett tänkbart alternativ är också
alt
Prop. 1974:95 85
endast godta framställningar på svenska, danska eller
norska språket. Man skulle då slippa ifrån tidsödande och kostnadskrävande
översättningar av protokoll m.m. rörande bevisupptagningen. Det synes nämligen
enligt hovrättens mening naturligast all svarshandlingarna är avfattade på
samma språk som framstäUningen. Då det kan vara svårt att alltid erhålla
fullgoda översättningar utomlands till och från svenska språket vill hovrätten
förorda att förbehåll inle görs vare sig mot engelska eller franska språket.
Hovrätten för Västra Sverige finner inle ett förbehåll mot
franska språket sakligt motiverat. Framställning enligl konventionen riktar sig
till det svenska centrala organet, som disponerar förstklassiga översättare för
alla kulturspräk. Ätt under sådana förhållanden göra ett förbehåll som
utesluter framställningar på det klassiska språket i diplomatiska sammanhang
skulle kunna göra ett egendomligt intryck. Härtill kommer att man säkert kan
räkna med att det alldeles övervägande antalet framställningar kommer att vara
avfattade på engelska. Såsom nu sker bör givetvis framställningar på norska
eller danska språket godlas ulan översättning. Även handelskammaren i Göteborg
ifrågasätter, om förbehållet är nödvändigt. Översättningen här i Sverige av en
framställning på franska språket lorde i allmänhet inle medföra så stora
svårigheter, all del motiverar den 'prickning' av franska språket, som
promemorians förslag i denna del innebär, och som av olika skäl ler sig mindre
önskvärd.
Malmö tingsrätt förutsätter att skyldigheten att motta
framställning på engelska språket gäller UD som centralorgan och inle svensk
domstol saml alt UD kommer alt tillstäUa domstolen framstäUningen med bUagor i
svensk översättning.
Vad gäller promemorians förslag att Sverige även
reserverar sig mol alt utfärda handling över bevisupptagningen på annat språk
än svenska anser hovrätten för Västra Sverige att man kanske därvid något
överskattat möjligheten att erhålla goda översättare hos alla signalärmakterna.
Hovrätten kan inte finna nägon anledning till en reservation i detta hänseende.
Bevisupptagningshandlingarna bör därför på begäran utfärdas på engelska eller
franska språken. Handelskammaren i Göteborg menar däremot alt en sådan
reservation med hänsyn till bevisupplagningshand-lingarnas normalt större
omfång och skäligheten av att översättningsarbetet då betalas av den som
begärt bevisupptagningen förefaller mer befogad än del föreslagna förbehållet
mot franska språket.
Med hänsyn till konventionens bestämmelser om
bevisupptagning utom rätta förordar Svea hovrätt på i promemorian anförda skäl
alt UD erhåller viss kontroll över alla former av sådant förfarande. Eventuellt
skulle genom förbehåll art. 16 kunna uteslutas såvitt avser svenska medborgare.
Såsom angetts i promemorian anser hovrätten att tvångsmedel vid bevisupptagning
utom rätta inte bör komma i fråga. Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker det
förslag promemorian innehåller och anför att syftet
Prop,
1974r95 86
med angivna begränsningar är att skapa garantier för att
sådan bevisupptagning inte sker på ett sätt som är stridande mot svensk
rättsuppfattning och att bevisupplagningsmyndigheten betas möjligheten att
använda tvångsmedel. Av promemorian framgår emellertid inte klart huruvida
offentiighetsprincipen skall gälla även vid förhör inför diplomatisk eller
konsulär tjänsteman. Om dylika förhör inte är offentliga, torde de flesta
bestämmelserna till skydd för rättssäkerheten bli mer eller mindre illusoriska.
Vad gäller bestämmelsen i art. 8 om viss närvarorätt för
utländsk domare framhåller Svea hovrätt alt enligl svensk lag all förhandling
vid domstol i regel är offentiig. Således även bevisupptagning utom
huvudförhandling. Sverige bör därför såsom föreslagits i promemorian avge
förklaring enligl nämnda artikel. Hovrätten för Västra Sverige tillägger att
sådan förklaring i tydlighetens intresse bör kompletteras med den upplysningen
all vederbörande domare endast äger närvara som observatör.
8,5 Lagstiftningsfrågor
8.5.1 Departementspromemorian
En anslutning till konventionen föranleder enligl
promemorian vissa ändringar i lagen (1946r817) om bevisupptagning vid utländsk
domstol och lagen (I946r816) om bevisupptagning åt utländsk domstol.
Ändringarna bhr emellertid förhållandevis obetydliga. Den svenska
lagstiftningen om bevisupptagning ål utländsk domstol innehåller redan i
betydande omfattning regler som svarar mot bestämmelserna i den nya
konventionen.
Lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol inleds med
en bestämmelse om rätt för svensk domstol att i mål eller ärende vid domstolen
förordna om bevisupptagning vid utländsk domstol. 1 2 § finns regler om
skyldighet för part all ställa säkerhet för kostnader. Utformningen av dessa
paragrafer berörs inte av en anslutning till konventionen. 1 3 § finns
bestämmelser om innehållet i framställning om bevisupptagning. Där anges även
all framställningen skall sändas till UD för vidare åtgärd, utom i de fall då
omedelbar skriftväxling får förekomma med den utiändska domstolen. I sådant
fall sänds framställningen i stället dU.
Konventionen innehåller i art. 3 en utförlig uppräkning av
vad en framställning enligl konventionen skall innehålla. 1 sak omfattar
uppräkningen också vad som anges i 3 § med undanlag för begäran om
underrättelse angående tiden för bevisupptagningen. Konventionen förutsätter
emellertid att sådan begäran kan framställas (art. 7). De utförligare
konventionsbestämmelserna är av den art, att de bör gälla vid
varje framställning om bevisupptagning enligt 1946 års
lag. Bestämmelser av detta slag synes emellertid inte böra tas upp i lagen utan
utfärdas av Kungl. Majrt. Paragrafens andra slycke bör kompletteras med en
beslämmelse av innehåll, att framställningar enligt bevisupptagningskonventionen
sänds direkt till centralorganet i berörd stal. Som anförts bör del dock vara
möjligt alt också i fortsättningen sända framställningen till UD.
Lagen om bevisupptagning ål utländsk domstol utgår från
att framställning om bevisupptagning överlämnas till domstol av UD och att
meddelanden från den svenska till den utländska domstolen översänds till UD för
vidare åtgärd. Vissa undantag görs, främst i fråga om framställning från
domstol med vilken svensk domstol får skriflväxla (1 och 12 §§).
Utses UD till centralorgan enligt konventionen, medför ett
tillträde till denna sålunda ingen ändring av lagen i nu berörda hänseende. UD
får då även i fråga om framställningar enligl bevisupplagningskonventionen stå
som mottagare och förmedla framställningarna till behörig domstol. Protokoll
och andra meddelanden som rör bevisupptagningen kommer, som också förutsätts i
art. 13, all återsändas samma väg. Den översättning som blir nödvändig av
framställningar till svenska domstolar får ombesörjas av UD.
Nyssnämnda lag innehåller enligl promemorian en reglering
som i allt väsentligt motsvarar konventionens krav. Ett exempel på detta är 7 §
i lagen. Den som skall höras eller i övrigt fullgöra någol får enligl det
lagrummet åberopa inte endast RBrs regler ulan också bestämmelserna i den
sökande staten i fråga om rätt att vägra efterkomma vad som begärs av honom.
Enligt konventionen förpliktar sig Sverige att erkänna sådana rättigheter och
skyldigheter enligl RB och, under förutsättning att de angetts i
framställningen eller senare bekräftats, enligt domstolslandets lag (art. 11
första stycket). Enligl art 27 b) utgör konventionen inget hinder för
fördragsslulande stat att på grund av intern lag eller praxis införa en för den
hörde generösare reglering än den konventionen anger.
Enligt 3 § andra stycket i lagen skall rätten, när den
finner all begärd åtgärd skall vidtas av annan domstol, vidarebefordra
framställningen dit och underrätta den sökande domstolen. Skyldighet att
underrätta den utländska domstolen föreskrivs i 1954 års konvention (art. 13)
men däremot inte i bevisupplagningskonventionen. Någol undanlag från den
nuvarande ordningen bör emellertid inte göras beträffande framställningar
enligl sistnämnda konvention.
I två hänseenden föranleder enligt promemorian
konventionen ändring i lagen om bevisupptagning ål utiändsk domstol. Art. 8 i
konventionen innehåller beslämmelser om rätt för domare att närvara vid
bevisupptagning enligt konventionen. Rätlen all närvara innebär inte någon rätt
att ställa frågor eller agera på annat sätl vid förhöret. Detta kan endast ske
med domstolens tillstånd. En lagbestämmelse synes böra
Prop.
I974r95 88
införas som svarar mol konventionsbestämmelsen. Anledning
saknas att begränsa närvarorätten till bevisupptagning enligt denna konvention.
1 8 § andra stycket nämnda lag finns bestämmelser om
skyldighet för domstol att efterkomma begäran om tillämpning av särskilt
förfarande vid bevisupptagningen. Sådan begäran skall efterkommas, om detta
inte strider mot svensk lag. Som framgått av det föregående sträcker sig
bevisupptagningskonventionens krav längre. Del begärda förfarandet skall komma
till användning så snart det inle är oförenligt (incompatible) med svensk lag
eller dess tillämpning omöjliggörs på grund av intern praxis, dvs. den ordning
som tillämpas vid bevisupptagning inför svensk domstol, eller på grund av
praktiska svårigheter (impossible of performance by reason of its internal
practice and procedure or by reason of practical difficuhies).
Kravet på oförenlighet med svensk lag innebär all del
praktiskt taget krävs ett direkt förbud i lag mot del begärda förfarandet för
att det skall kunna underlåtas. De övriga undantagen är likaså mycket snäva.
Det räcker inle all del begärda förfarandet vållar svårigheter för domstolen.
För att en domstol skall undgå att efterkomma begäran om viss form, som inte är
oförenlig med svensk lag, måste förfarandet vara i praktiken omöjligt att
genomföra på ett riktigt sätt. Som exempel anges i förarbetena till
konventionen en framställning om bevisupptagning genom 'cross-examination' i
ett land där erfarenhet saknas av sådan bevisupptagning.
Konventionsreglerna innebär sålunda snävare möjligheter
all undgå att tillämpa särskilt förfarande än gällande lag. Det blir därför vid
ett tillträde till konventionen nödvändigt att foga en särskilt bestämmelse i
fråga om framställningar enligt denna till 8 § andra stycket.
I del föregående har föreslagils att Kungl. Majrt får
utfärda bestämmelser om innehållet i framställning enligl lagen om
bevisupptagning vid utländsk domstol. Åtskilliga andra frågor i anledning av
konventionen bör regleras på motsvarande sätt. Som exempel nämns frågan om
tillämpligt språk i framställning från svensk domstol och om regleringen av
kostnadsfrågorna.
1 promemorian framhålls slutligen att det vid ett svenskt
tillträde till bevisupplagningskonventionen synes angelägel alt noggranna
anvisningar lämnas domstolarna om förfarandet vid framställning om
bevisupptagning och att formulär till blanketter för sådan framställning
utarbetas.
8.5.2 Remissyttrandena
Remissinstanserna godtar i huvudsak vad i promemorian
anförs i denna del. Reservalionslöst tillstyrks förslagel eller lämnas utan
erinran av Stockholms och Göteborgs tingsrätter, DON, Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund. Några remissinstanser tar upp
frågan om ytterligare ändringar i gällande lagstiftning.
Prop.
1974r95 89
Svea hovrätt konstaterar all det vad angår innehållet i
framställning om bevisupptagning i art. 3 finns en utförligare uppräkning än i
3 § första stycket lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol. Enligl
promemorian bör de utförligare konventionsbestämmelserna gälla vid varje
framställning om bevisupptagning enligl denna lag men bestämmelserna bör inle
tas upp i lagen utan utfärdas av Kungl. Majrt. Hovrätten har ingen erinran
häremot. För vinnande av enhetlighet kan förtjäna övervägas all låta de nuvarande
bestämmelserna om framställnings innehåll utgå ur lagen och i stället utfärdas
i kungörelseform. Enligl hovrättens uppfattning bör nämnda paragraf även
utformas så all del framgår att framställning om bevisupptagning kan sändas
antingen direkt till vederbörande stats centrala organ eller liksom hittills
lillslänas UD för vidare åtgärd. Liknande synpunkter framförs av Stockholms
handelskammare. Malmö tingsrätt anmärker i della sammanhang alt svårigheterna
för domstolarna all göra framställning om bevisupptagning på elt främmande
språk, även om del främmande språket är engelska, torde bli avsevärda. Enligl
tingsrättens mening är därför en centraliserad översättning genom UDrs försorg
att föredra. Om domstolarna själva skall ombesörja översättningarna, synes det
nödvändigt med anvisningar om förfarandet i denna del, särskilt i fråga om
bestyrkande av översättnings riktighet.
Med hänsyn
till offentlighetsprincipen och stadgandet i 5 kap. 3 § RB behövs enligt Svea
hovrätt inte någon särskild bestämmelse i svensk lag motsvarande art. 8. Malmö
tingsrätt anser att närvarorätten blir av betydelse endast i de fall, då
förhandling för bevisupptagning av någon anledning inle är offentlig. 1
promemorian anges att rätten att närvara inle innebär någon räll all ställa frågor
eller agera på annat sätt vid förhöret och att della kan ske endast med
domstolens tillstånd. Enligt tingsrättens mening kan domstolen inte ulan
lagändring meddela sådant tillstånd och det finns inle heller skäl all göra en
dylik lagändring.
Svea
hovrätt delar den i promemorian framförda uppfattningen, alt art. 9 andra
slyckel kräver en ändring i 8 § andra slyckel lagen om bevisupptagning ål
utiändsk domstol så att del framgår att framställningar om sådant förfarande
från stater anslutna till konventionen måsle efterkommas i vidare mån än som
för närvarande gäller. Hovrätten anser all ullrycket 'oförenligt med'
visserligen torde ha i huvudsak samma innebörd som 'strider mot' men att
'intern praxis eller praktiska svårigheter' måste motsvaras av en hänvisning
till 'sedvänja eller praktiska svårigheter' eller liknande ullryck.
Malmö
tingsrätt anser all del är svårt all bedöma verkningarna i särskilda fall av
en ändring till uttrycket 'oförenligt med'. Särskilt mol bakgrund av alt RBrs
beslämmelser i allmänhet inle är utformade som direkta förbud torde
tillämpningssvårigheterna bli stora. Hur skall exempelvis förfaras, om engelsk
domstol begär, all någon skall avlägga ed
Prop, 1974r95 90
på
att en av honom undertecknad skriftlig vittnesutsaga är riklig? Kan åtgärden
vägras under hänvisning till alt den är oförenlig med svensk lag? Överhuvud
finner tingsrätten den fråga som regleras i artikeln alltför litet utredd i
promemorian. Vad som i denna del anförs är svårbegripligt på grund av
kortfattad behandling. SärskUt gäller detta vad som sägs om 'crossexamination'.
Hovrätten för Västra Sverige påpekar å andra sidan i fråga om tillålligheten i
Sverige av "crossexamination' att korsförhör i princip inte är oförenligt
med RBrs bestämmelser.
Svea
hovrätt anser att i tillämpningskungörelse bör upptas mot art. 5 svarande
skyldighet för det centrala organet att underrätta ansökande myndighet om
eventuella invändningar mol gjord framställning. På det centrala organet lorde
enligl art. 12 också ligga all pröva frågan om vägran all vidta begärd åtgärd
(jfr 1 § andra stycket kungörelsen (1947r848) med särskilda beslämmelser om
bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande stater). Beträffande
sistnämnda fråga anförs liknande synpunkter av hovrätten för Västra Sverige.
Malmö
tingsrätt framhåller att I § lagen om bevisupptagning vid utiändsk domstol f.n.
begränsar de åtgärder, som kan begäras av utländsk domstol, mer än vad som
följer av art. I. Lagens ståndpunkt förefaller onödigt restriktiv och
det synes vara skäl att i denna del anpassa lagen till konventionen.
Tingsrätten ifrågasätter även, huruvida inte sista meningen i art. 7 bör
föranleda ändring av 3 § första stycket samma lag eller i vart fall av 4 §
lagen om bevisupptagning ål utländsk domstol. Promemorian synes utgå frän att
vad avser innehållet i art. 11 en konventionsanslutning inte skulle föranleda
ändring i 7 § sistnämnda lag. Redan vid nuvarande tillämpning av lagrummet
framstår som tveksamt humvida domstolen har skyldighet att ex officio
efterforska i främmande lag upptagen räll för den hörde att vägra någol. 1
artikeln förutsätts bl.a. begäran av anmodad myndighet och därefter följande
bekräftelse av den anmodande. Tingsrätten finner del angeläget att i lagen
klargörs, huruvida begäran enligl artikeln av den anmodade myndigheten skall
framställas ex officio eller endast på hemställan av den hörde.
DOJV
understryker angelägenheten av att noggranna anvisningar lämnas domstolarna om
förfarandet vid framställning om bevisupptagning och all formulär till
blanketter för sådan framställning utarbetas. Det synes lämpligt att för dessa
uppgifter bildas en arbetsgrupp med företrädare för förslagsvis
justitiedepartementet, statskontoret och DON. Själva framställningen av
blanketter blir sedan i första hand en sak för DON. Liknande synpunkter
framförs av Föreningen Sveriges tingsrättsdomare.
9
Departementschefen
9.1
Inledning
1
rättegång uppkommer inle sällan behov av att anlita annan stats
Prop, 1974r95 91
myndigheter för alt få hjälp med att vidta nägon till
rättegången hörande åtgärd, t.ex. delgivning av handling eller upplagande av
bevis. Mellan de flesta europeiska stater har därför sedan länge funnits
överenskommelser om hur sådan internationell samverkan skall gå till. Bland de
multilaterala överenskommelser pä området som Sverige har anslutit sig till
märks främst 1954 års Haagkonvention angående vissa till civilprocessen hörande
ämnen. I fräga om delgivning är denna överenskommelse numera ersatt av 1965 års
Haagkonvenlion om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av
civil eller kommersiell natur. På den straffprocessuella sidan kan nämnas den
europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål från år 1959. Vad
särskilt gäller de nordiska länderna kan erinras om det praktiskt mycket
betydelsefulla s.k. skandinaviska rättshjälpsprotokollel av år 1957. Denna
överenskommelse, vilken gäller mellan Sverige, Danmark och Norge, gör det
möjligt för domstol och åklagarmyndighet i ell land alt begära delgivning
eller bevisupptagning direkt hos behörig myndighet i annat skandinaviskt land.
Den ökande samfärdseln mellan länderna har naturligen
efter hand aktualiserat olika frågor om ytterligare förbättringar och
förenklingar av del internationella samarbetet i rättsliga angelägenheter. Elt
sådant spörsmål utgör tanken på införandet av nordisk vittnesplikl. Ett annat
avser möjhgheterna att ersätta det skandinaviska rättshjälpsprotokollel med en
för alla nordiska länder gemensam reglering av de frågor som behandlas där. Ett
Iredje spörsmål med nära anknytning till de övriga gäller tillträde till
1970års Haagkonvention om bevisupptagning! utlandet i mål och ärenden av civil
eller kommersiell natur.
Frågorna om nordisk vittnesplikt och vidgat
giltighetsområde för del skandinaviska rättshjälpsprotokollel har varit föremål
för nordiska departementsöverläggningar. Dessa överläggningar är nu avslutade.
En långt gående enighet har uppnåtts beträffande såväl införandet av gemensamma
regler om nordisk vittnesplikl som utvidgning av systemet med direkta kontakter
för delgivning och bevisupptagning myndigheterna emellan inom Norden. Tiden är
därför inne att nu la upp dessa frågor till slutlig behandling. Jag finner det
lämpligt att i della sammanhang även behandla frågan om svenskt tillträde till
1970 års bevisupptagningskonvention.
9,2 Nordisk vittnesplikt
9.2.1 Behovet av gemensamma regler
Enligl svensk räll anses vittnesplikl åligga var och en
som är underkastad den svenska statsmakten. Det gäller i första hand svenska
medborgare. Dessa anses underkastade vittnesplikl, även om de är bosatta
Prop.
1974r95 92
eller uppehåller sig utanför landet. Vittnespliklen gäller
i princip också utländska medborgare som vistas här. Däremot har annan utländsk
medborgare inle någon skyldighet att infinna sig här i landet för att vittna.
1 detta fall är svensk domstol hänvisad till att antingen söka förmå den som
önskas hörd all inställa sig frivilligt eller alt begära all han hörs inför
domstol i den främmande staten. Motsvarande ordning gäller i övriga nordiska
länder.
Vad gäller
de närmare fömtsättningarna och formerna för att höra vittnen finns vissa
skillnader mellan de nordiska länderna. Skyldigheten att inställa sig som
vittne är i Island och Norge underkastad vissa begränsningar med hänsyn till
resvägens längd. Några sådana inskränkningar gäller inle i Danmark, Finland
eller Sverige. I Danmark hörs vittne numera inle under ed eller försäkran,
vilket som huvudregel är fallet i de andra nordiska ländema. 1 Finland och
Sverige skUjs mellan vittne och målsägande, en skillnad som i princip inte
upprätthålls i övriga länder. Olikheter finns också beträffande sanktioneringen
av vitlnesplikten o.d.
Trots de
olikheter som således finns mellan de nordiska ländernas lagstiftning på
området råder det dock stor överensstämmelse i fräga om de grundläggande
reglerna om inkallelse och hörande av vittnen. Denna omständighet i förening
med den intensiva samfärdseln mellan de nordiska länderna utgör en viktig del
av bakgmnden till det medlemsförslag som år 1966 väcktes i Nordiska rådet om
införande av en vittnesplikl som sträcker sig över ländernas gränser. Som ell
annat motiv härför framhölls önskvärdheten av att principen om
bevisomedelbarhet så långt möjligt upprätthålls hos domstolarna. Ytterligare
framhävdes all målens handläggning kan påskyndas, om domstolarna inte behöver
föranstalta om bevisupptagning genom annat lands myndigheter.
1
yttranden över medlemsförslagel som inhämtades från myndigheler och
organisationer i de olika nordiska länderna fick detta ell klart positivt
mottagande. På hemställan av Nordiska rådets juridiska utskott rekommenderade
därför rådet medlemsländernas regeringar alt utreda förutsättningarna för att
i vart och ell av länderna införa skyldighet alt vittna vid domstol i annat
nordiskt land. Det kan tilläggas all utskottet i sitt betänkande bl.a.
påpekade att man under utredningsarbetet borde uppmärksamma behovet av
liknande regler för part i faderskaps- och äklenskapsmål.
Med
anledning av rekommendationen ägde under de följande åren överläggningar rum
mellan företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och
Sverige. Del visade sig föreligga elt gemensamt intresse av alt utvidga den
föreslagna inställelseskyldigheten för vittnen till att gälla inle bara
målsägande, som hörs i anledning av åklagarens talan, ulan också part i vissa
indispositiva tvistemål. Även i fråga om de närmare vUlkoren för
inställelsepliki nåddes enighet i alla väsentliga hänseenden. Man var även
överens om att regler i ämnet borde
Prop, 1974r95 93
tas upp i ensartad lagstiftning i de olika länderna. På
grundval av dessa diskussioner upprättades inom justitiedepartemenlel i juni
1972 en promemoria (Ds Ju 1972rl5) om nordisk samverkan i rättegång m.m. 1
promemorian lades fram förslag till svensk lag om nordisk vittnesplikl.
Vid
remissbehandlingen av promemorian fick förslaget om införande av möjlighet för
domstol att kalla person i annat nordiskt land till inställelse inför domstolen
överlag ett positivt gensvar. De erinringar som framfördes gällde väsentligen
enskildheter rörande lagstiftningens närmare utformning.
Sedan remissbehandlingen avslutats har ytterligare
nordiska överläggningar ägt rum. Härvid har enighet nåtts om utformningen av
ensartade lagar om nordisk vittnesplikl. Även från Island, som inle deltagit i
det tidigare samarbetet, har förklarats att man där är beredd att genomföra
motsvarande reglering.
För egen
del vill jag uttala min tillfredsställelse över alt frågan om nordisk
vittnesplikl nu synes stå inför sin lösning. Lagstiftningen saknar direkt
motsvarighet på andra håll i världen. För de nordiska ländernas del har
likheten i rättslig tradition, del livliga umgänget över gränserna och de
språkliga förhållandena skapat särskilda förutsättningar för mer långtgående
förenklingar och förbättringar av det processuella samarbetet än vad som varit
möjligt att uppnå genom internationell samverkan i övrigt på området. Det nu
aktuella förslagel är ett värdefullt led i den fortgående utvecklingen av della
nordiska samarbete.
Från
rättssäkerhetssynpunkt är det uppenbarligen av stor betydelse att vittnen och
andra förhörspersoner avger sina utsagor direkt inför den domstol som dömer i
målet. Endast med en sådan ordning kan den för rältegångsförfarandet vikliga
grundsatsen om bevisomedelbarhet förverkligas fullt ul. Ett system med nordisk
vittnesplikl är dessutom ägnat alt nedbringa tiden för handläggningen av målen.
Jämfört med nuvarande regler om bevisupptagning vid utländsk domstol innebär
det också att ökade möjligheter skapas för att i brottmål höra vittnen och målsägande
som finns i annat nordiskt land.
Några
hinder av principiell eller praktisk natur mot införande av ett syslem med
nordisk vittnesplikl föreligger inte. Vid de nordiska överläggningarna i ämnet
har enighet nåtts om sådana för samtliga länder godtagbara begränsningar i
vittnespliklen som krävs för att denna inle oskäligt skall betunga de enskilda
medborgarna.
Vad gäller
formen för genomförandet av den nordiska vittnespliklen har enighet rått om alt
behövliga regler bör meddelas genom ensartad lagstiftning i de olika länderna.
Denna metod står i överensstämmelse med art. 37 i Helsingforsavtalet och har
prövats vid tidigare tillfällen ulan att visa sig vara förenad med olägenheter.
Jag ansluter mig därför till bedömningen i promemorian i denna del. Någon
anledning att i den nordiska överenskommelsen om samverkan vid delgivning och
bevisupptagning (se 9.3)
Prop,
1974r95 94
uttryckligen ange att de fördragsslutande länderna
meddelar ensartade regler om nordisk vittnesplikl synes inte finnas.
Som påpekas av en del remissinstanser kommer värdet av en
reform rörande nordisk vittnesplikl givetvis att variera i skilda delar av
landet. Störst betydelse lär en sådan ordning få för domstolarna i vissa gränsområden.
Men även för domstolar i tätorter med betydande inslag av utiändsk arbetskraft
kan del praktiska värdet av ell syslem med nordisk vittnesplikt bli påtagligt.
Jag förordar mot denna bakgrund alt en lagstiftning om
nordisk vittnesplikl nu kommer till stånd. Reformen bör genomföras i
huvudsaklig överensstämmelse med det remitterade förslaget.-Som framhålls i
promemorian bör de svenska bestämmelserna ges karaktär av undantag från och
tillägg till RBrs reglerom hörande av vittne, målsägande eller part.
9.2.2 Personer som bör omfattas av nordisk vittnesplikt'
Under de nordiska överläggningarna har enighet uppnåtts om
alt kretsen av dem som skall omfattas av nordisk vittnesplikl inle bör
bestämmas efter medborgarskap utan i första hand med hänsyn till bosättning
inom Norden. Inställelseskyldighet inför svensk domstol skall således åligga
den som är bosatt i annat nordiskt land. Någol krav på att han också uppehåller
sig i bosäliningslandet har däremot inte ansetts böra ställas upp. Det är
tillräckligt all han vistas i något av de fördragsslulande länderna. Också jag
finner denna avgränsning av personkretsen lämplig.
Som framgår av promemorian har frågan om bosättningen
varit föremål för ingående diskussioner vid de nordiska överläggningarna. Någol
enhetligt bosättningsbegrepp finns f.n. inle i något av de nordiska länderna.
Det har därför varit nödvändigt att något närmare precisera det föreslagna
kravet på bosättning. Enighet har härvid rått om all del inte bör ställas
särskilt höga krav vare sig i fråga om vistelsens längd eller i annat
hänseende.
För egen del vill jag påpeka att värdet av vittnesplikten
skulle minska avsevärt, om bosältningsbegreppel gavs ett för snävt innehåll. En
viktig grupp i sammanhanget utgörs av personer som har tagit anställning i
annat nordiskt land men som under exempelvis större helger och semestrar
återvänder till sill hemland och genom mantalsskrivning, faslighets-innehav
e.d. är fast knutna dit. I promemorian förespråkas bl.a. med tanke härpå att
det enda kriteriet för bosättning bör vara var den som skall höras regelmässigt
har sin dygnsvila förlagd. Några remissinstanser har dock anmärkt all ett så
utformat bosättningsbegrepp blir svårt att tillämpa och alt
gränsdragningsproblem inte kan undvikas.
Enligt min mening är de vid remissbehandlingen uttalade
farhågorna överdrivna. I del övervägande antalet fall torde det inte föreligga
några
'Inställelseplikt för målsägande och part behandlas under
9.2.12 resp. 9.2.13.
Prop. 1974r95 95
svårigheter att avgöra i vilket land den som skall höras
regelmässigt har sin dygnsvila förlagd. Samtliga omständigheter bör här
beaktas, såsom vistelsens längd, avsikten med vistelsen och den anknytning
till uppehållslandet som vistelsen medför. Har någon sökt och erhållit
stadigvarande arbete i ett annat nordiskt land, lorde han i regel få anses bosatt
där i och med att han påbörjat anställningen. Feriearbele under någon
sommarmånad bör däremot inte vara tillräcklig kvalifikation. Motsvarande bör
gälla den som bedriver studier i annat land. Tillfällig vistelse i ett land bör
således falla utanför bosättningsbegreppet. Vistelse längre tid än ett par
månader bör emellertid vara tillräcklig för den föreslagna lagens tillämpning.
Mot bakgrund av vad nu anförts bör några nämnvärda svårigheter inte uppstå för
domstolarna att avgöra när bosällningskravel skall anses uppfyllt.
En remissinstans tar upp frågan om vem som har att
förebringa utredning om ell vittnes bosättningsförhållanden. Det ankommer självfallet
på domstolen att pröva att förutsättningama för alt inkalla någon med stöd av
vitlnespliklslagen är uppfyllda. Den främsta upplysningskällan är härvidlag
den part som har åberopat vittnet. Kravet på utredning får dock inle ställas
för högt. Anledning saknas att t.ex. fordra manials-skrivningsbevis eller
liknande handling för all styrka en uppgifi om var den som skall höras är
bosall. En uppgift om all ett vittne är bosatt i annat nordiskt land bör
regelmässigt kunna godlas, om inte särskilda skäl finns att ifrågasätta
uppgiftens riktighet.
Enhgl promemorian skall person som är bosatt i Sverige men
uppehåller sig i annat nordiskt land inte kunna inkallas till svensk domstol
med stöd av den föreslagna lagen. Detta synes mig vara en rimlig lösning. Den
omständigheten all en person som är bosall här tillfälligt uppehåller sig i
annat nordiskt land bör inte föranleda åsidosättande av de regler som normalt
gäller i fråga om hans skyldighet att inställa sig inför svensk domstol. Vid
remissbehandlingen har den föreslagna ordningen kritiserats av vissa
remissinstanser som bl.a. påpekar att den kan skapa tillämpningsproblem. Jag
vill emellertid erinra om vad jag nyss anfört om innebörden av det i förslaget
använda bosältningsbegreppel. Detta leder till all en vistelse i annat nordiskt
land tämligen snart övergår till att uppfylla kravel på bosättning. Det praktiska
behovet av att redan dessförinnan kunna kalla in nu åsyftade personer enligt
vittnespliktslagen är därför inte så stort. Om det inte är möjligt att kalla
ell här bosatt vittne enligt RBrs regler så länge han tillfälligt vistas
utanför Sverige, får kallelse anstå till dess han återvänt hil. Jag kan på
grund av det nu anförda ansluta mig till den vid de nordiska överläggningarna
överenskomna regleringen i denna del. Inle heller för del fallet att domstol
önskar höra någon som är bosall utom Norden men tillfälligt vistas där bör
lagen vara tillämplig.
Sammanfattningsvis bör alltså svensk domstol enligt den
föreslagna lagen få möjlighet att kalla vittne som är bosalt i Danmark,
Finland, Island eller Norge och uppehåller sig i något av dessa länder.
Motsvarande bör
Prop.
1974r95 96
gälla i fråga om skyldighet för person i Sverige att
inställa sig inför domstol i annat nordiskt land. Regler av denna innebörd
förutsätts bli införda i övriga nordiska länders lagstiftning.
9.2.3 Begränsningar i vittnesplikten
Vid de nordiska överläggningarna har det tidigt stått
klart alt en lagstiftning av förevarande slag måste förenas med vissa
begränsningar. Härför talar inte bara det förhållandet att ländernas nationella
regler om hörande av vittnen företer vissa särdrag. I sammanhanget måste också
beaktas all införandet av en nordisk vittnesplikl för med sig skyldigheter mot
ett land vars statsmakt den som skall höras eljest inle är underkastad. En
skyldighet alt inställa sig inför domstol i annat nordiskt land kan, även med
nutida kommunikationer, i en del fall innebära avsevärda praktiska ölägenheter
för de enskilda medborgarna. Det är därför naturligt att vittnespliklen
inskränks i vissa avseenden.
Den första frågan som inställer sig är vilka domstolar som
skall ges rätt att kalla vittne från annat nordiskt land. Enighet har nåtts om
att denna möjlighet i princip endast bör stå de allmänna domstolarna till buds.
Begreppet allmän domstol är dock som framgår av promemorian inte entydigt inom
Norden. Från norskt håll har därför vid överläggningarna begärts att
lagstiftningen skall bli tillämplig även på vissa särskilda domstolar,
nämligen vergemålsretlerna, jordskiflesretterna och husleie-retlerna. Från
dansk sida har önskemål uttalats om att lagstiftningen skall omfatta också
boligrelterna. Från finsk sida slutligen har framställts motsvarande begäran
beträffande de domstolar, som handlägger fastigbildningsmål och
expropriationsmål. Mot en sådan anordning har jag inte något att erinra.
I ett remissyttrande ifrågasätts om inte reglerna för
Sveriges del bör gälla även hyresnämnderna. Bortsett från att dessa inle är att
räkna till domstolskategorin skulle enligt min mening värdet härav, inle minst
med hänsyn till den starkt lokala anknytning hyresmålen har, vara mycket ringa.
Tillräckliga skäl föreligger inle heUer för en utvidgning till arbetsdomstolen
eller förvaltningsdomstolarna. Jag förordar därför för svenskt vidkommande att
endast de allmänna domstolarna tUlerkänns befogenhet att inkalla vittne enligt
den föreslagna vittnespliktslagen.
Vid överläggningarna har enighet också nåtts om en undre
åldersgräns för vittnespliklen. Minimiåldern har satts till 18 år. Detta
förslag har godtagits av flertalet remissinstanser. Från åklagarhåll har
emellertid anmärkts att åldersgränsen är för hög. För egen del instämmer jag i
att det är lämpligt att faststäUa en undre åldersgräns för vitlnesplikten, och
jag finner inle skäl alt gå ifrån den regel man enats om vid de nordiska
överläggningarna.
Särskild uppmärksamhet har ägnats åt behovet av
begränsningar i
Prop.
1974r95 97
vitlnesplikten
med hänsyn till vittnesuisagans betydelse och de olägenheter inställelse i
annat land medför för den enskilde. Under de nordiska överläggningarna har
särskilt från norsk sida hävdats att långväga vittne inte bör kallas utan att
starka skäl föreligger, någol som har samband med de i Norge förekommande
avslåndsgränserna för vittnespliklen inom landet. Under överläggningarna har
enighet uppnåtts om all som förutsättningar för nordisk vittnesplikl skall gälla
att det rör sig om elt mål av någon betydenhet, att utsagan kan antas få
väsentUg betydelse för utgången i målet och att det är av väsentlig betydelse
att vittnet hörs i domstolslandet.
Jag
instämmer i att det bör ställas upp vissa krav på vittnesmålets betydelse när
del blir fråga om att ålägga en person alt inställa sig som vittne inför
domstol i annat land än det där han är bosatt. Den kompromisslösning man har
enats om vid förhandlingarna har i allmänhet lämnats utan erinran vid
remissbehandhngen och även jag anser mig kunna godta den. Enligl min mening bör
man med förtroende kunna överlämna ål domstolarna att göra de bedömningar som
reglerna förutsätter.
Vad
beträffar kravel att det skall vara fråga om mål av någon betydenhet framhålls
i promemorian all det är svårt att närmare ange innebörden härav. Enligt
promemorian bör undantag i första hand göras för bagatell-artade bötesmål och
fordringsmål som rör myckel små värden. Domstolarna bör ha en betydande frihet
i sin bedömning. Jag instämmer i huvudsak i dessa uttalanden. Det kan tilläggas
att det naturiigtvis någon gång kan föreligga särskilda skäl som motiverar
tillämpning av vittnespliktslagen även i mål som är bagatellarlade. Ett sådant
skäl kan vara att vittnesmålet kan väntas vara till fördel för den tilltalade
och att annan bevisning inte står att uppbringa. Familjemål och andra
indisposiliva mål fär nästan undantagslöst anses vara mål av betydenhet.
Den andra begränsningen
avser vittnesmålels betydelse för utgången i målet. I promemorian framhålls all
kallelse bör få utfärdas endast när vittnesförhöret kan antas ha avgörande
eller i vart fall väsentlig betydelse för utgången. Vidare anges att detta krav
får varieras beroende på målets karaktär. I allvarligare brottmål bör
exempelvis anspråken på utsagans värde sättas lägre.
Det kommer enligt
förslaget att åligga domstolarna att från fall till fall avgöra om kravet är
uppfyllt. För egen del anser jag inle att denna bedömning behöver bli alltför
betungande. Kravel på vittnesmålets betydelse får naturligen inle ges en
alltför snäv innebörd. Domstolen får exempelvis beakta vilka möjligheter parten
kan ha att åberopa annan och likvärdig bevisning. I tveksamma fall bör parlen
lämna noggranna upplysningar om vad som skall styrkas med förhöret.
Den sista av de tre
förutsättningarna för vitinespliklens inträde, nämligen att det är av väsentlig
betydelse alt vittnet hörs i domstolslandet, anknyter till principen om
bevisomedelbarhet. Kravet på bevisomedel-
7
Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 95
Prop. 1974r95 98
barhet
torde ställas högre i Sverige än i övriga nordiska länder. En begränsning som
anknyter till vikten av bevisomedelbarhet lär därför få störst betydelse i
dessa länder. För svenska domstolar kan frågan om bevisomedelbarhelen få
särskild aktuahtet i fråga om exempelvis tilltros-vittne. Om domstolen anser
att en bevisupptagning vid utländsk domstol i väsentlig mån skulle minska
värdet av bevisningen, bör domstolen självfallet inkalla vittnet.
Som
har nämnts förut måsle hänsyn även las till de olägenheter som viitnet kan
komma att orsakas genom resvägens längd eller eljest. 1 enlighet med vad man
har enats om vid de nordiska överläggningarna bör detta uttryckligen framgå av
lagstiftningen. Om domstolen även efter en samlad bedömning av övriga förutsättningar
för vittnespliklen hyser tvekan om del befogade i att kalla in ett vittne, kan
självfallet den nu angivna begränsningen få fälla utslaget.
9.2.4 Vittnesförhör
utom huvudförhandling
Vid
de nordiska överläggningarna har rått enighet om att inkallelse till annan
domstol än den dömande bör ske endast när det är oundgängligen nödvändigt.
Skälet härtill är givetvis att bevisomedelbarheten går förlorad, varför värdet
av en sådan bevisupptagning inle är så stort. Också enligt min mening bör stor
återhållsamhet iakttas i fråga om vittnesförhör av detta slag. Ett exempel på
när sådan bevisupptagning kan anses motiverad är att ett annat vittne ändå
måste höras utom huvudförhandling och att del är angeläget att vittnet hörs vid
samma tillfälle.
Från
vissa remissinstanser bar efterlysts besked om vittnespliktslagen skall avse
även sådana förhör som kan förekomma inför domstol enligt 23 kap. 13 och 15 §§
RB. Motsvarande bestämmelser finns i andra nordiska länder. Vid de nordiska
överläggningar som förekommit efter remissbehandlingen har man enats om att
lagen bör kunna tillämpas även på sådana förhör. Jag delar denna uppfattning.
Uppenbarligen lär dock fråga härom aktualiseras endast undantagsvis.
9.2.5 Utfärdande
av kallelse
Med
hänsyn till begränsningarna i vittnesplikten är det nödvändigt att låta den
domstol som skall uppta beviset även svara för att kallelse utfärdas. Från
dansk och norsk sida har härvid fästs stort avseende vid att regler om s.k.
kallelsefrist införs. Detta begrepp, vilket inte används i svensk och finsk
rätt, innebär att del i kallelsen anges en viss frist som vittnet har rätt att
åtnjuta mellan kallelsen och inställelsen. Delges kallelse sedan fristen börjat
löpa är den kallade inte skyldig att inställa sig inför domstolen och denna kan
följaktligen inle tillgripa någon påföljd för eventuell utevaro.
Prop.
1974r95 99
Från flera remissinstanser har uttalals tveksamhet inför
en sådan ordning. Kritiken går i huvudsak ul på att den kallande domstolen
lämnas i okunnighet om den som delgetts kallelse, sedan fristen börjat löpa,
kommer att inställa sig eller inte.
Enligl vad som har upplysts från danskt och norskt håll är
de kallelsefrister som används i dessa länder förhållandevis korta. I
praktiken torde bestämmelserna härom inte skilja sig nämnvärt från föreskriften
i 32 kap. 1 § RB att den som skall inställa sig äger rätt till skäligt rådrum.
Från dansk och norsk sida har också framhållits att bestämmelserna om
kallelsefrist inte medför några svårigheter vid lillämpningen. Vid de nordiska
överläggningar som förekommit efter remissbehandlingen har man med hänsyn
härtill enats om att ta med regler om kallelsefrist. För att minska eventuella
ölägenheter har föreslagils alt domstolen i sin framställning om delgivning av
kallelse skall fastställa en sista dag för delgivning. Enligt min uppfattning
synes delta innefatta en godtagbar lösning av problemet.
9.2.6 Undantag från vittnesplikt m.m.
Som framgår av den tidigare redogörelsen finns
grundläggande likheter i de olika ländernas bestämmelser om undantag från
vittnesplikl och om förbud att höra vittne i vissa situationer. Det
huvudsakliga syftet med dessa beslämmelser är att skydda vittnet i fall av
intressekollision mellan anspråket på fullgod utredning i målet och den
enskildes eller samhällets behov av sekretess i vissa fall. 1 åtskilliga
detaljer avviker dock de nordiska ländernas regler från varandra.
Vid de
nordiska överläggningarna har rått enighet om all, utöver bestämmelserna i
domstolslandet, bestämmelserna i det land där vittnet är bosatt skall tillämpas
då vittnet enligt vitlnespliklslagen hörs i annat nordiskt land,i den mån
undantagen enligt bosättningslandets lag sträcker siglängre. Det sagda innebär
att en domstol, som hör elt nordiskt vittne, blir skyldig att kumulera
bestämmelserna i den egna lagen med dem som gäller enligt lagen i del land, där
vittnet är bosatt. I promemorian framhålls att domstolen i stor utsträckning
har alt ex officio iaktta delta och att den föreslagna ordningen förutsätter,
alt de olika länderna håller varandra kontinuerligt underrättade om gällande
bestämmelser i dessa hänseenden.
Enligt min mening kan inle riktas någon principiell
invändning mol den föreslagna ordningen. Jag vill erinra om att en liknande
ordning sedan länge har gällt vid bevisupptagning åt utiändsk domstol (se
avsnitt 4).
Det kan emellertid inte förnekas att regleringen i
praktiken ställer stora krav på domstolarnas observans i hithörande hänseende.
Behovet av information om gällande rätt i övriga nordiska länder blir
naluriigen framträdande. Enligt min mening är del angeläget att domstolen
redan vid tidpunkten för kallelsen klarlägger om det föreligger hinder mot
vittnes-
Prop.
1974r95 100
målet. Är så fallet bör vittnet inte kallas. Kan hindret
undanröjas genom lämnande av samtycke, bör sådant inhämtas innan kallelse sker.
Att i övrigt regelmässigt bereda den som skall höras tillfälle att före
kallelse yttra sig över omständigheter, som enligt hans mening utgör hinder för
förhör, leder dock alltför långt. En lämplig ordning kan i stället vara att
kallelsen utformas så, att den kallade anmodas att snarast ge domstolen till
känna om del föreligger hinder för förhör.
En
remissinstans framhåller att det finns förbud mot vissa slag av vittnesförhör
även utanför RB och nämner som exempel 13 § andra stycket lagen (I969r618) om
fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. I sammanhanget kan också
erinras om bestämmelserna om anonymitetsskydd i tryckfrihetsförordningen. Ätt
svensk domstol, som har kallat nordiskt vittne, skall iaktta de nu åsyftade
bestämmelserna behöver inte utvecklas närmare. Att motsvarande begränsningar av
vittnespliklen i bosätlningslandets lagstiftning skall respekteras slår också
klart. Det kan anmärkas att frågan om inskränkning i vittnesplikten såvitt
avser skydd för meddelares anonymitet i övriga nordiska länder regleras i
processlagstiftningen (se 2.2).
I
promemorian behandlas även frågan om det är möjligt att underlåta
verkställighet, om domstol felaktigt har ådömt vittne påföljd för underlåtenhet
av honom att fullgöra sin vittnesplikl. Enligl förslaget skall sådan påföljd
verkställas med stöd av lagen (1963rl93) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska
verkställighetslagen) och dess motsvarigheter i övriga länder. 1 promemorian
påpekas att dessa lagar ger visst utrymme för all vägra verkställighet. En
remissinstans framhåller dock att del inle kan anses rimligt alt vägra
verkställighet annat än när avgörandet framstår som så uppenbart oriktigt all
verkställighet skulle strida mot grunderna för vår rättsordning. I övrigt bör
rättelse ske genom överklagande av det felaktiga beslutet i domstolslandet.
För egen
del vill jag understryka att risken för felaktiga beslut måste bedömas som
liten. Domstolarna kommer säkerligen bara att med största försiktighet utnyttja
de möjligheter till tvångsmedel som finns i fall då ell vittne påstår att han
är befriad från vittnesplikt enligt lagen i bosättnings-landet. Det lär därför
höra till rena undantagen att fråga om alt vägra verkställighet uppkommer. Som
påpekas i promemorian bör del emellertid inle vara uteslutet att göra en sådan
bedömning för den händelse fråga om verkställighet uppkommer.
Någon kumulation blir inte aktuell om vittne som är bosatt
i annat nordiskt land delgetts kallelse i domstolslandet. I detta fall blir
nämligen den föreslagna lagen inte tillämplig. Återvänder han före förhöret
till hemlandet, kan del ibland vara lämpligt att utfärda ny kallelse i enlighet
med vittnespliktslagen (jfr 7.2.7).
Bestämmelserna om kumulation föreslås liksom vissa andra
regler bli
Prop.
1974:95 101
tillämpliga även på personer i annat land som inte kallats
enligl vittnespliktslagen men som ändå inställer sig frivilligt på parts
begäran. Enligl min uppfattning talar åtskilligt härför. Särskilt bör beaktas
all den som begärs hörd kan vara beredd att inställa sig frivilligt även i fall
då de tidigare nämnda begränsningarna i vitlnesplikten medför, att domstolen
inle kan utfärda kallelse. Han bör uppenbarligen inte bli sämre ställd
därigenom.
9.2.7 Tvångsmedel mot vittne
Vid de nordiska överläggningarna har enighet uppnåtts om
att inga andra tvångsmedel än böter (dock ej det i Danmark förekommande
systemet med s.k. löpande böter), vite och förpliktande att ersätta rättegångskostnad
får förekomma för att förmå vittne att inställa sig, så länge han inte
uppehåller sig i domstolslandet. Hämtning över riksgräns skall således inle
kunna ske. När vittnet anlänt till domstolslandet, blir de bestämmelser som
gäller där tillämpliga. Den nu föreslagna ordningen anser jag innefatta en
lämplig avvägning mellan berörda intressen.
Värdet av
all kunna kalla vittne i annat nordiskt land är självfallet beroende av att
påföljd som har ådömts ett vittne för underlåtenhet all fullgöra sina skyldigheter
kan verkställas i bosäliningslandet. Fråga uppkommer då om gällande
bestämmelser om verkställighet av avgöranden i annat nordiskt land utan vidare
omfattar sådan verkställighet.
I annat
nordiskt land ådömda böter och processviten kan indrivas här enligt 1963 års
nordiska verkställighetslag. Beslut om förvandling av böter får inle
verkställas, om betalning för böterna erläggs. Om böterna delvis gäldas, skall
förvandlingsslraffel i motsvarande mån nedsättas. I kungörelsen angående
tillämpningen av nämnda lag ges ytterligare bestämmelser i ämnet. Samarbetet
enligt 1963 års lag har i jämförelse med den tidigare lagen (I948r758) om
erkännande och verkställighet i vissa fall av dom som meddelats i Danmark och
Norge utsträckts till att omfatta processuella viten, vilka närmast motsvaras
av rätlegångsböter i övriga nordiska länder med undantag av Finland. Härigenom
har emellertid enligl uttalande i förarbetena inle lagils ställning till frågan
i vilken ulslräckning man bör tvinga parter, vittnen och sakkunniga, som är
bosatta i annat nordiskt land, att inställa sig vid svensk domstol. Della
problem, som ägde samband med möjligheten att i de andra nordiska länderna
delge kallelser och förelägganden i svenska rättegångar, angavs vara under
övervägande på nordisk bas.
Enligt
1963 års lag kan vissa i annat nordiskt land meddelade beslut rörande
rätlegängskostnad verkställas här. Därmed torde dock endast avses sådana
kostnader som enligl 31 kap. RB kan utdömas i brottmål, däremot inte
rättegångskostnad som ålagts vittne med stöd av 36 kap. 23 §
Prop.
1974r95 102
RB. Det är också mycket tveksamt, om verkställighet av
iredje man ålagt rältegångskostnadsansvar kan ske här enligl lagen (1932r540)
om erkännande och verkstäUighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland,
Island eller Norge.
Vid de nordiska överläggningar som ägl rum efter
remissbehandlingen har man enats om att böter och viten skall kunna verkställas
enligl 1963 års verkställighetslag och att 1932 års verkställighetslag skall
äga tillämpning på rältegångskostnadsbeslut av nyss nämnt slag. Lösningen är
visserligen inte idealisk, eftersom olika verkställighetslagar kommer att bli
lillämpliga beroende på vad verkställigheten avser. Värdet av enhetliga
verkstäl-lighelsregler är dock så stort, att den föreslagna ordningen bör
accepteras. Erforderhga beslämmelser bör få sin plats i vittnespliktslagen.
9.2.8 Ersättning för inställelse
Nuvarande bestämmelser om ersättning för
vittnesinställelse skiljer sig i flera avseenden mellan de nordiska länderna.
Vid de nordiska överläggningarna har olika förslag till enhetlig lösning
diskuterats. En metod skulle vara att uteslutande låta bestämmelserna i
domstolslandet gälla, en annan att vid sidan därav tUlämpa bestämmelserna i
bosättningslandel, om dessa är förmånligare för vittnet. Mol den första
lösningen kan emellertid invändas, all vittne inle bör bli sämre ställd för all
han skall inställa sig utomlands, och mot den andra, att ett kumulativt system
skulle bli utomordentligt svårt att tillämpa. Man har därför enats om en
särskild ordning för ersättning till den som kallals enligl lagstiftningen om
nordisk vittnesplikl.
Ersättning skall alltid utgå av allmänna medel och avse
nödvändiga kostnader för resa och uppehälle samt mistad inkomst eller annan
ekonomisk förlust. Maximibeloppet bestäms för uppehälle till 20 svenska kronor,
eller motvärdet i annat lands valuta, för varje påbörjad tidrymd om 12 limmar.
Har den kallade utgift för nattlogi, höjs beloppet med ytterligare 70 kronor
för varje övernattning. Ersättning för tidsspillan utgår med högst 100 svenska
kronor per dag. Förskott skall alltid lämnas för resa och uppehälle. Förskott
på reseersättning kan lämnas i form av färdbiljett. Förskott på ersättning för
uppehälle kan begränsas till alt avse liden fram till inställelsen.
Den nu föreslagna ordningen synes mig vara väl avvägd.
Lagen bör endast innehålla allmänna regler om rätlen till ersättning, medan
närmare bestämmelser i ämnet får utfärdas i administrativ ordning. Härvid får
bl.a. övervägas lämplig metod för översändande till ullandel av förskoll och
färdbiljett m.m.
Vid de nordiska överläggningarna har även väckts frågan om
part i viss utsträckning bör jämställas med vittne såvitt angår räll till
ersättning av allmänna medel för kostnad med anledning av inställelse inför
domstol i
Prop.
1974r95 103
annat
nordiskt land. För Sveriges del erbjuder det numera gällande
rätts-hjälpssystemel tillfredsställande möjligheter för part alt få ersättning
för sina inställelsekostnader. Någon särskild bestämmelse i ämnet lorde därför
inte behövas.
9.2.9
Ansvaret för osann och ovarsam utsaga
En
viktig fråga är i vilken utsträckning straffansvar för oriklig vittnesutsaga
avgiven inför domstol i elt nordiskt land kan krävas ul i exempelvis det land
där vittnet är bosatt. Om sådan möjlighet till lagföring saknas, förlorar
naturligen vitlnesplikten lätt i värde. Frågan har därför tilldragit sig
avsevärt intresse vid de nordiska överläggningarna.
Bestämmelserna
om mened i 15 kap. 1 § brottsbalken (BrB) syftar till att göra en effektiv
domstolsverksamhet möjlig. Mened utgör ett brott mot statens judiciella
funktion. Det får mot den bakgrunden förutsättas, att mened enligt BrB
föreligger endast när osann uppgift har lämnats vid svensk domstol. Ell
ytterligare stöd för den ståndpunkten ligger i kravet på att den falska utsagan
skall ha lämnats under 'laga ed eller under försäkran som avgives i eds
ställe'. Därmed avses endast lagstadgad ed till bekräftande av en utsaga. Hil
hör viiinesed, sakkunniged enligl 40 kap. 9 § RB, bouppteckningsed enligl
ärvdabalken eller giftermålsbalken samt bouppteckningsed och borgenärsed i
konkurs, gäldenärsed enligl ackordslagen (I970r847), uimätningsed och
gäldenärsed efter kallelse på okända borgenärer men däremot inte exempelvis
domared eller tolked. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning beträffande
ansvar för osann partsutsaga enligl 15 kap. 2 §och för ovarsam utsaga enligt 15
kap. 3 § BrB.
Vid
överläggningarna om införande av nordisk vittnesplikl diskuterades på ett
tidigt stadium frågan om en utvidgning av straffansvaret för osanna
vittnesuppgifter till att avse också uppgifter som lämnats vid domstol i annat
nordiskt land än domstolslandet. Från norsk sida framhölls all där gällande
lagbestämmelser innefattade mened begången utomlands. Enligt vad som senare
inhämtats torde detsamma gälla enligt finsk rätt. Från dansk sida har uttalats
all man i samband med införandet av nordisk vittnesplikl avser att utfärda
erforderliga lagbestämmelser. Det har från övriga nordiska länders sida fästs
stort avseende vid att i svensk rätt införs bestämmelser som gör sådan
lagföring möjlig även i Sverige.
I
promemorian föreslås mot denna bakgmnd en utvidgning av straffansvaret för
oriktiga uppgifter. Förslaget lar närmast sikte på utsagor frän personer som
omfattas av vittnespliktslagen. Det krävs inte att utsagan avgetls under ed
eller försäkran. Straff bör kunna dömas ul så snart någon vid vittnesförhör
inför domstol i annat nordiskt land lämnat osann uppgift eller förtigit
sanningen. I promemorian förordas en ordning som innebär att bestämmelserna i
15 kap. 1,3,4, 14 och 15 §§ BrB skall äga tillämpning i nu berörda fall.
Bestämmelser föreslås intagna i vitlnespliklslagen.
Prop.
1974r95 104
Motsvarande föreslås gälla för part som hörs under
straffansvar. Undantag görs för vittne som enligl svensk eller finsk lag varit
att anse som målsägande, om han vid liden för förhöret var bosatt i Sverige
eller Finland.
Vad
promemorian innehåller i denna del har mött kritik från åtskilliga
remissinstanser. Kritiken gäller i första hand omfattningen av straffansvaret,
krav på s.k. dubbel straffbarhet, tillämpning av utländska straffbestämmelser
och brollsbenämning. Vidare diskuteras om erforderliga straffbestämmelser i
stället bör tas in i BrB. Några remissinstanser är negativa till att en
utvidgning av straffansvaret kommer till stånd.
Promemorieförslaget
aktualiserar frågan i vad mån svensk strafflag över huvud bör göras tillämplig
på utomlands begångna gärningar av del slag varom nu är tal. Med hänsyn till
svårigheten all överblicka lagstiftningen i olika länder skulle del enligl min
mening leda för långt all införa generellt syftande regler på området. Det får
å andra sidan anses nödvändigt att med tanke på den nordiska vitlnesplikten
skapa bestämmelser om ansvar för oriktiga utsagor som avges inför domstol i
annat nordiskt land. Övervägande skäl talar därvid för att straffansvaret inle
begränsas till utsagor av person, som kallats till domstolslandet med stöd av
vittnespliktslagen. Som har berörts förut kan undantagsvis uppkomma fall, där
svensk domstol i stället kallar vederbörande enligl RB. Den som inställer sig
självmant i sådana situationer synes i straffhänseende inle böra behandlas
annorlunda än den som har kallats enligl vittnespliktslagen.
Från
svensk sida finns det knappast någon anledning all för en utvidgning av
straffansvaret kräva, att vittnesförhör vid domstolar i andra nordiska länder
sker i annan form än scm är bruklig där. Straff bör sålunda kunna ådömas den
som vid vittnesförhör inför domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge
lämnat oriktig uppgift eller förtigit sanningen, oavsett om utsagan exempelvis
avgelts under ed eller ej. Motsvarande bör gälla förhör med part. Den som
enligt svensk rätt är att anse som målsägande bör dock under inga förhållanden
kunna dömas till ansvar.
Vissa av
de problemställningar som aktualiserats av remissinstanserna har lösts genom de
ändringar i BrB, vilka trädde i kraft den I juli 1973 (prop. 1972r98). Jag
syftar främst på bestämmelserna i 2 kap. 2 §, i vars andra och iredje stycken
har införts regler om krav på dubbel straffbarhel. Della innebär bl.a. att en
gärningsman inle kan dömas här för gärning som han har begått utomlands, om
gärningen som sådan var straffri där den begicks, samt att strängare påföljd
inte får ådömas än det svåraste straff som lagen på gärningsorten anger. Detta
torde medföra att svensk domstol är skyldig att iaktta inle endast särskilda
straffrihetsgrunder enligt gärningsortens lag ulan även
straffnedsätlningsgmnder. Detta är av stor vikt, eftersom bestämmelsema härom i
de övriga nordiska länderna vad gäller ansvar för oriktiga utsagor skiljer sig
i flera hänseenden såväl inbördes som från svensk rätt.
Prop.
1974r95 105
Den lämpligaste lösningen av den föreliggande frågan är
enligl min mening all skapa en ny brottstyp, nämligen beträffande uppsåtlig
gärning av nu avsedd art osann utsaga inför nordisk domstol. Kriminaliseringen
bör gälla den som under straffansvar inför domstol i Danmark, Finland, Island
eller Norge lämnar osann uppgifi eller förtiger sanningen. Formen för avgivande
av utsagan bör inle spela någon roll. Avseende skall endast fästas vid om
gärningen kunnat medföra straff på gärningsorlen. Om utsagan här i landet
skulle ha avgetls under laga ed eller försäkran som avges i eds ställe, bör
påföljden bestämmas enligl vad som gäller för mened. Har utsagan lämnats av
part i tvistemål, tillämpas samma straff-latilud som gäller för osann
partsutsaga. Begås gärning av nu nämnt slag av grov oaktsamhet, bör brottet
benämnas ovarsam utsaga inför nordisk domstol och påföljden bestämmas enligt
vad som gäller för ovarsam utsaga.
De
särskilda bestämmelserna i 15 kap. 4, 14 och 15 §§ BrB bör äga motsvarande
tillämpning på gärningar av nämnda slag. Som jag tidigare sagt skall
straffrihetsgrunder och straffnedsällningsgrunder enligl lagen på gärningsorlen
alltid beaktas. Svårare straff får inle utdömas än vad som kunnat följa på
brottet enhgt denna lag.
Jag föreslår med hänsyn till det anförda att bestämmelser
om ansvar för nu behandlade broll införs i 15 kap. BrB genom en ny paragraf, 4
a §.
Beträffande
innebörden av den nya paragrafen vill jag påpeka all en förutsättning för att
straffansvar skall inträda givetvis är att gärningen är straffbar på
gärningsorlen. Ansvar kan dock här i landet inle utkrävas i alla dessa fall.
Som framgår av paragrafen begränsas straffansvaret av bestämmelsen i andra
stycket. Men även andra bestämmelser måsle beaktas. Således kan inle den
straffas som enligl 36 kap. 13 § RB här i landet inte skulle ha fåll avlägga ed
eller försäkran. Är brottet osann partutsaga eller ovarsam utsaga, som begås av
part, går däremot straffansvaret längre än om utsagan avgetts inför svensk
domstol, eftersom undantag inte gjorts för utsagor som här i landet skulle ha
ansetts avgivna under fritt partsförhör, jfr 43 kap. 6 § RB.
9.2.10 Editionsplikt
På grundval av vad som dryftats vid de nordiska
överläggningarna föreslås i promemorian att den som enligl vittnespliktslagen
kallas till domstol i annat nordiskt land även skall vara underkastad viss
editionsplikl. Skyldigheten all la med sig och förete skriftiig handling
föreslås begränsad på samma sätt som skyldigheten att vittna. Den omfattar
endast den som faktiskt skall höras som vittne, målsägande eller part. Nära
anhörig, som utnyttjar sin rätt att vägra vittna, kan alltså inte åläggas att
förete handlingar, som han innehar. Den som enligl domstolslandets lag
Prop,
1974r95 106
eller lagen i det land där han är bosatt inte får höras
eller kan vägra yttra sig, skall enligt promemorian inte underkastas
editionsplikt. I promemorian föreslås att editionsplikten regleras närmare i
vitlnespliklslagen efler mönster av 38 kap. RB.
Del är enligt min mening naturligt att frågan om
editionsplikt i sakligt hänseende regleras på väsentligen del sätt som förordas
i promemorian. Del förefaller dock lämpligare all liksom beträffande övriga
regler i vittnespliktslagen från formell synpunkt konstruera erforderliga
bestämmelser som undantag från eller tillägg till RB. Vad gäller de
begränsningar i edilionsplikten som anges i 38 kap. 2 § RB bör i
viltnespliktslagen lämpligen utsägas att uiöver RBrs reglering motsvarande
bestämmelser i det land där vittnet är bosalt även skall tillämpas. Beträffande
den särskilda bestämmelsen i 38 kap. 5 § RB om handräckning bör klargöras att
denna inte skall tillämpas annat än när handlingen finns här i landet. Med den
lösning av frågan om editionsplikl som jag nu har förordat undviks det
tolkningsproblem som en remissinstans tagit upp såviti rör målsägandes
ställning i förevarande avseende.
9.2.11 Immunitet
I promemorian föreslås alt en särskild immunitetsregel
införs i vittnespliktslagen. Den har utformats i nära överensstämmelse med
artikel 12 i 1959 års europeiska konvention om inbördes rättshjälp i brotlmål
(brotlmålskonventionen). I promemorians lagförslag anges bl.a. att den som
efter kallelse inreser till landet för att höras enligl vittnespliktslagen inle
får åtalas eller straffas på grund av brott som han begått före inresan. Han
får inte heller för sådant brott utlämnas till annat land än det varifrån han
kommer.
Några remissinstanser har anmärkt, all ullrycket 'åtalas
eller straffas' inte täcker alla de situationer som anges i artikel 12 i
brottmålskonventionen. Remissinstanserna föreslår att bestämmelsen utformas i enlighet
med nämnda artikel så all även andra frihetsinskränkningar blir undantagna.
Det nu diskuterade uttryckssättet överensstämmer med
motsvarande ullryck i 7 § lagen (1959r254) om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge. Vid de nordiska överläggningarna i frågan har
enighet uppnåtts om del förslag som promemorian innehåller. Någon skillnad i
sak i förhållande till brotlmålskonventionen är inte avsedd. Den som inreser
hit får således inte på grund av tidigare brott underkastas tvångsmedel som
anhållande, häktning m.m. Delsamma får anses gälla exempelvis sådan
handräckning som anges i 7 § iredje stycket lagen (I964r542) om personundersökning
i brotlmål.
Det är enligt min mening erforderligt alt en särskUd
immunitetsregel skapas för dem som hörs enligt vitlnespliklslagen. Den regel
härom som föreslås ingå i lagen torde ge tillräckligt skydd för den kallade.
Anledning
Prop,
1974r9S 107
att
frångå den formulering varom nordisk enighet uppnåtts föreligger inle.
Vid
remissbehandlingen har även en annan fråga tagits upp till diskussion,
nämligen i vad mån den föreslagna immunitetsregeln skyddar även personer som är
utvisade eller förvisade från landet och som ulan att först ha inhämtat
erforderligt tillstånd reser hit för att inställa sig inför domstol.
Skyldighet
att inställa sig vid svensk domstol föreligger enligl den nu föreslagna
vittnespliktslagen för den som är bosall och uppehåller sig i annat nordiskt
land. Medborgarskapet är således ulan betydelse. Med hänsyn härtill och till
konstruktionen i övrigt av inslällelseskyldighelen kan konflikt uppslå mellan
kravet på att vederbörande inställer sig inför domstolen, å ena sidan, och den
svenska utlänningslagstiftningen, å andra sidan. Det lorde vara tillräckligt
alt erinra om följande. Dom eller beslut om förvisning eller beslut om
utvisning skall innehålla förbud för utlänningen all återvända hil.
Överträdelse bestraffas. Tillstånd för utiänning att utan hinder av förvisning
eller utvisning göra kort besök här för angelägenhet av synnerlig vikt
meddelas av Kungl. Maj rt eller invandrarverket.
Av
det anförda framgår att den som kallas till svensk domstol med stöd av
vittnespliktslagen undanlagsvis kan vara hindrad alt inställa sig på grund av
omständigheter som han inte råder över eller vara nödgad att söka tillstånd för
inresa. Är domstolen okunnig om hindret, kan det medföra all påföljd felaktigt
utdöms för utevaro.
En
radikal lösning är självfallet att helt göra undantag för nu berörda hinder och
låta kallelsen som sådan medföra rätt till inresa och vistelse i landet. För en
sådan lösning talar all regleringen skulle bli enkel och all kravet på en
generell inställelseskyldighet skulle kunna upprätthållas. Häremot kan sägas
att möjligheten till kontroll av vissa utlänningar blir mindre och att en inom
landet inle önskvärd utlänning skulle tillåtas inresa även i fall där efter
nuvarande regler en begäran om tillstånd till inresa borde avslås.
En
annan lösning är alt i förekommande fall ålägga den kallade att före inresan
söka erforderligt tillstånd. Vid avslag måste då inställelseskyldigheten
efterges. En sådan ordning förefaller dock osäker och opraktisk.
I
samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet förordar jag i stället att
man tillämpar en ordning som innebär att frågan om tillstånd till inresa är
avgjord redan innan domstolen utfärdar kallelse. Domstolen bör således alltid
inhämta upplysning om någol hinder för inresa föreligger. Erforderhga
upplysningar lorde i de flesta fall kunna lämnas av polismyndighet, i
brådskande fall även per telefon. Om det finns särskild anledning anta att
hinder föreligger, bör domstolen inhämta besked från invandrarverket. Om
hinder för inresa undantagsvis skulle visa sig föreligga, har invandrarverket
att på begäran av domstolen pröva om tillstånd kan lämnas. Meddelas tillstånd,
översänds det till domstolen. Tillståndet bifogas sedan kallelsen. Meddelas
inte tillstånd, får kallelse inle utfärdas.
Prop, 1974r95 108
De
bestämmelser som behövs för genomförande av nu angivna rutin lorde kunna utfärdas
i administrativ ordning.
9.2.12 Målsägande
Förhör
med målsägande utgör en viktig upplysningskälla i brottmål. Del är därför
angelägel all målsägandeförhöret inte lämnas utanför den föreslagna
lagstiftningen. Vid de nordiska överläggningarna har rått enighet om att samma
inslällelseskyldighet bör gälla för målsägande som för vittne. Jag vill i
sammanhanget erinra om alt den, som enligl svensk rätt är att anse som
målsägande, i Danmark och Norge hörs som vittne.
1 promemorian framhålls
att övervägande skäl talar för all sådan målsägande, som i hemlandet skulle ha
hörts som vittne, här i landet hörs enligt de bestämmelser som gäller i fråga
om målsägande. Jag delar denna uppfattning.
Jag
har tidigare berört användandet av tvångsmedel mol vittne och ansvaret för
oriklig utsaga av vittne. I Sverige får påtryckningsmedel inle användas för all
förmå målsägande att yttra sig och han kan inte straffas för oriklig utsaga.
Under de nordiska överläggningarna har man från dansk och norsk sida förklarat
sig beredd all göra motsvarande undantag för den som kallas till dessa länder
från Sverige och enligt svensk räll är att anse som målsägande. Del kan
förutsättas all samma ordning införs i Island. Motsvarande gäller den speciella
regel, som i Finland tillåter målsägande all under sanningsförsäkran yttra sig
om hur stor skada han lidit.
9.2.13 Partsförhör
Som
framgår av promemorian har under de nordiska överläggningarna övervägts att
införa plikt för part att inställa sig personligen vid domstol i annat nordiskt
land. Bestämmelserna om personlig inställelse är mest långtgående i Sverige.
Enighet har uppnåtts om att införa inställelseskyldighet för part i mål eller
ärende som rör vårdnaden om barn, äktenskaplig börd eller faderskap till barn
utom äktenskap. Detta innebär enligt min mening en betydande förbättring i
förhällande till nuläget.
Förulsällningarna
för att inkalla part bör vara desamma som för att inkalla vittne eller
målsägande. Även ställföreträdare för part bör för Sveriges vidkommande
omfattas av inställelseplikten.
9.3
Nordisk överenskommelse om inbördes rättshjälp genom delgivning och
bevisupptagning
Som
har nämnts tidigare är Sverige anslutet till en rad olika multilaterala
överenskommelser om inbördes bistånd med delgivning och bevisupptagning.
Överenskommelserna reglerar bl.a. sättet för översändande av
Prop.
1974r95 109
begäran om sådan rättshjälp, behovet av översättning av
handlingar i ärendet och uppkommande kostnader för rättshjälpen. I fråga om
översändande av framställning gäller som regel att det skall ske antingen på
konsulär eller diplomatisk väg (1954 års civilprocesskonvention) eller genom
hänvändelse till ett särskilt utsett centralorgan i den anmodade staten (1959
års brotlmålskonvention och 1965 års delgivningskonvenlion). Översättning av
handling som skall delges krävs i princip inle, om den som söks för delgivning
frivilligt tar emot handlingen. Vid bevisupptagning gäller däremot ell
generellt krav på översättning av framställning härom. Kostnaden för
rättshjälpen bärs i princip av den stat som lämnar biståndet. Undanlag medges
dock bl.a. för vad som utgått till vittne eller sakkunnig. För alla nu berörda
frågor gäller att konventionerna inle lägger hinder i vägen för kompletterande
eller avvikande bestämmelse i annan internationell överenskommelse.
Det s.k.
skandinaviska rältshjälpsprotokoUet, vilkel gäller mellan Sverige, Danmark och
Norge, modifierar de nämnda konventionerna på två punkter. Översändandet av
framställning om delgivning eller bevisupptagning får ske genom direkt skriftväxling
mellan domstol eller åklagarmyndighet i något av länderna och behörig myndighet
i del land där åtgärden skall vidtas. Med undantag av kostnad för annan
sakkunnigbevisning än blodundersökning bärs kostnaden för rättshjälpen helt av
del anmodade landet.
1 samband
med de nordiska överläggningarna om införande av en vittnesplikt över ländernas
gränser har också frågan om a» vidga tillämpningsområdet för del skandinaviska
rättshjälpsprotokollel aktualiserats. För all göra systemet med nordisk
vittnesplikl effektivt har övervägts all utsträcka principen om direkt
skriftväxling till att gälla också i förhållande till Finland och Island. I
anslutning härtill har diskuterats de speciella språk- och kostnadsfrågor som
en sådan reglering för med sig. Ytterligare har dryftats en utvidgning av
rättshjälpsprotokollet till att avse även framställning om delgivning från
annan statlig myndighet än domstol eller åklagarmyndighet.
Vid
överläggningarna har uppnåtts enighet om att revidera rättshjälpsprotokollel i
nu berörda hänseenden. Överläggningarna har resulterat i att de nordiska
länderna undertecknat en överenskommelse om inbördes rättshjälp genom
delgivning och bevisupptagning. Överenskommelsen är avsedd att ersätta
rätlshjälpsprotokollet. Liksom detta innebär den nya överenskommelsen endast
vissa begränsade avsteg från den konventions-reglering på området till vilken
Sverige redan tidigare är anslutet. Del internationella samarbetet mellan de
nordiska länderna förutsätts således liksom hittills i första hand vara baserat
på nämnda Haagkonventioner och Europarådskonvenlion (se även 7.4).
Art. 1 i den nordiska överenskommelsen slår fast
grundsatsen om direkt skriftväxling mellan berörda statliga myndigheter i de
fördragsslutande
Prop.
1974r95 110
länderna. Den utvidgade giltigheten av denna princip bör
verksamt kunna bidra till att systemet med nordisk vittnesplikl kommer alt
tillämpas på ell smidigt sätt. Även i andra situationer då behov av rättshjälp
uppkommer torde den direkta skriftväxlingen mellan de nordiska länderna bli av
stort värde för myndighetema. Med hänsyn till den livliga samfärdseln mellan
Sverige och Finland blir av naturliga skäl fördelarna för svensk del särskilt
märkbara beträffande förhållandel till Finland.
I fråga om delgivning innebär överenskommelsen all direkt
skriftväxling får ske mellan alla berörda statliga myndigheter i länderna, dvs.
inle bara mellan domstol eller åklagarmyndighet i elt land och behörig
myndighet i annat land. Detta innebär en utvidgning i förhällande till vad som
gäller enligl det skandinaviska rättshjälpsprotokollet. Någol hinder mol all
genomföra en sådan ordning föreligger inle. För åtskilliga statliga myndigheter
bör del tvärtom vara till fördel all i delgiv ningsfrågor la kontakt direkt med
behörigt organ i annat nordiskt land.
Beträffande bevisupptagning gäller enligl såväl 1954 och
1970 års Haagkonventioner som brottmålskonventionen att framställning härom
endast kan göras av judiciell myndighet. Den nordiska överenskommelsen rubbar
inte ländernas konventionsbundna åtaganden på denna punkt. Rätt att göra
framställning om bevisupptagning tillkommer således även i fortsättningen
endast judiciell myndighet.
I motsats
till det skandinaviska rättshjälpsprotokollel upptar den nya överenskommelsen
inte några detaljregler om tillvägagångssättet vid översändande av
framställning om delgivning eller bevisupptagning, t.ex. beträffande vilken
myndighet som är behörig alt la emot framställning, antal behövliga avskrifter
o.d. Den ordning som f.n. gäller i förhållandet mellan Sverige, Danmark och
Norge angående inbördes rättshjälp bör emellertid självfallet tillämpas också i
fortsättningen. För svenskt vidkommande bör framställning om delgivning från
annat land liksom hittills sändas till vederbörande länsstyrelse och framställning
om bevisupptagning till vederbörande domstol. Från finsk sida har man
förklarat att motsvarande bör gälla framställningar till Finland. Vid de
nordiska överläggningarna har rått enighet om alt länderna skall lämna varandra
behövliga upplysningar om vilka myndigheler som är behöriga att ta emot
framställningar. För Sveriges del lorde på grundval av sådana upplysningar
erforderliga bestämmelser i ämnet få utfärdas i administrativ ordning.
Ett särskilt spörsmål är i vilken utsträckning del är
möjligt all delge tilltalad i brotlmål viiessanktionerad kallelse i annat
nordiskt land. Från dansk och norsk sida har vid de nordiska överläggningarna
anförts betänkligheter mot all tillåta delgivning av sådana kallelser på eget
territorium . Från finsk sida har man däremot förklarat sig beredd att
undanröja de hinder, som f.n. finns i finsk rätt beträffande delgivning av
utländsk stämning i brottmål. Delta lorde komma all ske i samband med all
Finland
Prop. 1974r95 111
tillträder brottmälskonventionen. Vad gäller förhållandet
mellan Sverige och Finland lär således efter nämnda tidpunkt inte komma all
möta något hinder att översända begäran om delgivning av stämning i brotlmål
och kallelse av tilltalad i enlighet med den nya överenskommelsen mellan de
nordiska länderna.
Som nyss har nämnts gäller överenskommelsen för alla
berörda statliga myndigheter. För Finlands del handhas vissa rättsvårdande
funktioner alltjämt av kommunala organ. Överenskommelsen upptar därför det
undantaget att för finskt vidkommande även rådstuvurätt, magistrat, sladsfiskal
och stadsfogde äger göra framställning om rättshjälp direkt hos behörig
myndighet i annat nordiskt land.
Vid de nordiska överläggningarna har även berörts frågan
om t.ex. kallelse enligl vittnespliktslagen bör kunna sändas direkt till den
person som skall höras. Man har emellertid enats om all f.n. inle låta överenskommelsen
omfatta sädan direkt kommunikation mellan myndighet och enskild. Frågan om s.k.
postdelgivning mellan de nordiska länderna lämnas sålunda åt sidan. Enligl min
mening lorde denna fråga lämpligen böra bli föremål för förnyat övervägande i
samband med all den svenska delgivningslagstiftningen ses över.
Det ligger i sakens natur att en utvidgning av den direkta
skriftväxlingen mellan myndigheter inom Norden aktualiserar språkproblem som
kräver särskilda överväganden 1 överenskommelsen ingår regler i ämnet i art. 2
och 3. Regleringen innebär följande.
Framställning om delgivning eller bevisupptagning skall
enligt art. 2 vara avfattad på svenska, danska eller norska eller åtföljas av
översättning till ett av dessa språk. Detsamma gäller handlingar som bifogas
framställningen. Detta medför alt någol översättningsarbete inle behöver
ulföras genom svenska myndigheters försorg. Inkommer framställning i översalt
skick, skall översättningen vara bestyrkt av myndighet eller lämplig person.
Särskilda regler har meddelats beträffande handling som
skall delges. Sådan handling behöver inle vara översatt till svenska, danska
eller norska, om den som söks för delgivning frivilligt mottar handlingen.
Härmed avses endast personlig delgivning. Vid remissbehandlingen av promemorian
har anmärkts att frivilligheten som sådan inte rent allmänl kan vara ett
kriterium på att översättning är onödig. Jag vill med anledning härav erinra om
att från svensk sida gjorts del förbehållet beträffande art. 16 i
brotlmålskonventionen att s.k. tvångsdelgivning kommer att ske endast om
delgivningshandlingen är översatt till svenska språket. Den delgivande
myndigheten bör vid tillämpning av den nu ifrågavarande regeln i den nordiska
överenskommelsen givelvis upplysa-den som skall delges om hans räll till
översättning, om det av omständigheterna framgår att han inte förstår det
språk, varpå handlingen är avfattad. Jag delar därför inle farhågorna för all
regeln skall få otillfredsställande konsekvenser för den enskilde.
prop. 1974r95 112
Vid
de nordiska överläggningarna har enighet uppnåtts om att delgivningsmyndigheten
också i annat fall bör kunna undantagsvis efterkomma en framställning om delgivning
som inte är åtföljd av översättning, nämligen om ett sådant förfarande är
försvarligt från rättssäkerhetssynpunkt. Härmed åsyftas t.ex. tvångsdelgivning
med den som uppenbarligen behärskar det aktuella språket. Det är enligt min
mening inle rimligt att fordra att en handling på finska språket måste
översättas till svenska för att kunna delges i Sverige med finsktalande person.
Överenskommelsen
innebär vidare att krav på översättning till danska, norska eller svenska
upprätthålls även beträffande delgivningsbevis och handlingar som föranletls av
delgivningsframställningen, exempelvis hindersbevis.
Protokoll över
bevisupptagning och tillhörande handlingar skall enligl art. 3 upprättas på
språket i det land där bevisupptagningen görs. Det anmodande landet kan dock
begära att översättning skall ske till danska, norska eller svenska. Sådan
begäran bör i allmänhet göras redan i framställningen, om översättning behövs.
För svensk del får detta särskild aktualitet vid hänvändelse till finsk domstol
med begäran om bevisupptagning.
Enligt art. 4 skall
kostnaden för delgivning och bevisupptagning i princip helt bestridas av det
anmodade landet. Ett undanlag utgör kostnaden för annan sakkunnigbevisning än
blodundersökning, vilken får återkrävas. Denna reglering överensstämmer med vad
som gäller enligt det skandinaviska rättshjälpsprotokollel och innebär bl.a.
stora fördelar för part som begär bevisupptagning.
Regleringen innebär ell
stort tillmötesgående från främst finsk sida. Snabbheten och säkerheten i
översättningsarbetet främjas bäst om det utförs i ett land, som är Ivåspråkigi.
För att detta inle skall bli alltför ekonomiskt betungande har en särskild
undantagsregel tagits in i art. 4. Har begäran om rättshjälp härmed jämställs
begäran om översättning enligl art. 3 föranlett avsevärd kostnad för
översättning till eller från ett annat språk än danska, norska eller svenska,
får kostnaden återkrävas från den stat som gjort framställningen. Detta kan bli
aktuellt i väsentligen två typfall. Det ena är all t.ex. finsk myndighet nödgas
översätta handling som härrör från annat nordiskt land till finska i samband
med delgivning av handlingen i Finland. Det andra är all exempelvis svensk
domstol i samband med bevisupptagning i Island framställt sådant önskemål om översättning
som sägs i art. 3.
Som framgår av den lämnade
redogörelsen förenklar och förbättrar den nya nordiska
rätlshjälpsöverenskommelsen samarbetet mellan länderna i flera viktiga
hänseenden. Jag förordar därför att Sverige tillträder överenskommelsen.
Prop.
1974r95 113
9.4 1970 års bevisupptagningskonvention
9.4.1 Frågan om ratificering av konventionen
Inom Haagkonferensen för internationell privaträtt har
sedan länge pågått ett arbete med att revidera bestämmelserna i 1954 års
civilprocesskonvention. Ett led i della arbete har varit tillskapandet av 1965
års delgivningskonvenlion, som ersätter bestämmelserna om delgivning! 1954 års
konvention liksom även i 1905 års civilprocesskonvention i förhållandet
mellan länder som tillträtt båda konventionerna. Delgivningskonvenlionen
innebär bl.a. den nyheten att framställning om delgivning kan göras direkt
från domstol i ett land till ett särskilt centralorgan i ett annat land. Till
konventionen har utom Sverige, Danmark, Finland och Norge anslutit sig ett
lO-lal stater, däribland Frankrike, Storbritannien och USA.
Vid
Haagkonferensens elfte session antogs elt förslag till konvention om
bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur
(bevisupplagningskonventionen). Konventionen öppnades för undertecknande den 18
mars 1970. Den är i flera avseenden en parallell till delgivningskonventionen.
1 förhållandet mellan länder som har tillträtt bevisupplagningskonventionen
ersätter denna bestämmelserna om bevisupptagning i 1905 och 1954 års
civilprocesskonventioner, i den mån länderna också är anslutna till dessa.
För all åstadkomma ett enklare och snabbare förfarande än
enligl de äldre konventionerna innefattar bevisupptagningskonventionen ett nytt
system för översändande av framställningar om bevisupptagning. Det nya systemet
motsvarar det som i fråga om delgivningsframställningar infördes genom
delgivningskonvenlionen och innebär att varje fördragsslulande stat utser ett
centralorgan dit framställningar om bevisupptagning kan sändas direkt frän
myndighet i annat fördragsslutande land.
Även i
andra avseenden innebär bevisupptagningskonventionen nyheter. Sålunda har
frågor om bevisupptagning i annat land genom där stationerad diplomatisk eller
konsulär personal eller genom särskilt utsedd person (commissioner) blivit
föremål för närmare reglering i konventionen. Utöver en kodifiering av praxis
innebär denna reglering ell klargörande av vilka befogenheter som tillkommer
den som tar upp bevis i sådan ordning. Konventionens beslämmelser om
bevisupptagning utom rätta genom särskilt utsedd person har möjliggjort
anslutning från t.ex. USA, som står utanför 1954 års konvention och dess
föregångare.
Stat som
har anslutit sig till bevisupplagningskonventionen är skyldig alt vid
bevisupptagning genom domstol använda sina interna tvångsmedel för genomförande
av den begärda åtgärden. Del gäller inle bara i förhållande till vittne eller
annan sådan förhörsperson utan också i förhållande till part. Möjlighet saknas
till förbehåll i detta hänseende. Enligt 1954 års konven-
8 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 95
Prop. 1974r95 114
tion
föreligger inte någon sådan skyldighet visavi part. En anslutning till
bevisupplagningskonventionen kan därför i vissa situationer öka möjligheterna
att ta upp bevis utomlands i indispositiva tvistemål.
Av avgörande betydelse för
frågan om svensk anslutning till konventionen bör givetvis vara vUka praktiska
fördelar för de svenska domstolarna som kan följa härav. Vid
remissbehandlingen av den promemoria i ämnet som år 1972 upprättats inom
justitiedepartementet har tanken på anslutning till konventionen fått ett
positivt mottagande. Enhgt de hörda domstolarnas uppfattning medför en
anslutning till konventionen en förenkling i förhållande till vad som nu
gäller. De remissinstanser, som närmast har att företräda synpunkter från
näringslivet, tillstyrker likaså att en anslutning kommer tUl stånd.
För ett ställningstagande
till frågan om ratificering av bevisupptagningskonventionen är det också av
värde att i görligaste mån undersöka hur systemet med att domstol i elt land
vänder sig till elt annat lands centralorgan fungerar i praktiken. Konventionen
är f.n. i kraft endast i förhållandet mellan Danmark, Norge och USA.
Erfarenheterna från de båda nordiska ländernas sida är inte särskilt omfattande
och några bestämda slutsatser härav kan därför knappast dras. Motsvarande
ordning med centralorgan finns som nämnts redan införd genom delgivningskonventionen.
De erfarenheter som för svensk del vunnits beträffande tillämpningen av denna
konvention har inle varit enbart goda. Kontakten mellan svenska domstolar och
utiändska centralorgan har sålunda i vissa fall inte fungerat med önskvärd
snabbhet. Detta har särskilt gällt i förhållandel till USA. Den omständigheten
all vissa inilialsvårigheler har kommit till synes vid tillämpningen av
systemet med centralorgan som mottagande instans bör emellertid enligt min
mening inte tillmätas utslagsgivande betydelse i sammanhanget. Jag vill här
ytterligare .peka på följande.
Vid en förfrågan som i
början av detta år gjorts genom utrikesdepartementets försorg hos ett antal
andra stater som tillhör Haagkonferensen har framkommit att åtskUliga länder
visar en positiv instäUning lUI konventionen. De inhämtade upplysningarna ger
anledning anta att anslutningen till konventionen kommer att bli förhållandevis
stor. Man bör kunna räkna med all hittillsvarande svårigheter vid tillämpningen
av systemet med centralorgan kommer att övervinnas i takt med att allt fler
länder ansluter sig och samarbetet med centralorganen utvecklas ytterligare.
Vid de nordiska
överläggningar som förekommit rörande införandet av en gemensam nordisk
vittnesplikl m.m. har även frågan om anslutning till
bevisupplagningskonventionen berörts. Från finsk sida har uttalats all man
avser att tillträda konventionen under den närmaste liden. Vidare har från de
övriga nordiska ländernas sida framförts som en fördel, om den avsedda nordiska
överenskommelsen om samverkan vid delgivning och bevisupptagning kan bygga på
att samtliga nordiska länder är bundna av i
Prop. 1974r95 115
huvudsak
samma konventioner på det internationella rättsliga samarbetets område. Från
svensk sida har vid överläggningarna uttalats förståelse för en sådan
ståndpunkt.
Det bör allmänt sett vara
angeläget att främja en utveckling mol mer direkta kontakter mellan domstolar
och andra myndigheter i olika länder. Bevisupplagningskonventionen utgör ett
värdefullt led i denna utveckling. Jag förordar därför att Sverige tillträder
konventionen.
9.4.2
FörbehåU, förklaringar m.m. vid tillträde tiU konventionen
Enligl
art. 33 kan stat vid undertecknande eller ratifikation göra förbehåll om att
helt eller delvis utesluta tillämpningen av art. 4 andra stycket, som innebär
skyldighet att motta framställningar om bevisupptagning på engelska och
franska. Vidare får förbehåll göras på så sätt all lillämpningen utesluts av
konventionens andra kapitel om bevisupptagning genom konsulär eller diplomatisk
tjänsteman eller särskilt utsedd person.
1 promemorian föreslås att
framställningar på engelska skall godtas men att förbehåll görs mot
framställningar på franska. Flera remissinstanser har kritiserat förslaget i
denna del.
Äv skäl som anförs i
promemorian anser jag att något förbehåll inle bör göras beträffande
framställning på engelska. Samma skäl talar emellertid enligt min mening för
att även godta framställningar på franska. Det kan inle främja rättssäkerheten
och snabbheten i förfarandet om handlingarna i fransktalande länder först måste
översältas till engelska. Jag förordar därför att konventionens reglering i
art. 4 andra stycket godtas i dess helhet. Det översättningsarbete, som måste
utföras här i landet, lorde i första hand få ske genom utrikesdepartementets
försorg.
I
den till konventionen hörande rapporten anförs bl.a. att godtagandet av
framställningar på engelska och franska medför en presumtion för att
svarshandlingarna utfärdas på samma språk. I promemorian föreslås att man från
svensk sida i samband med ratificering uttryckligen förklarar all man inte
förbinder sig att utfärda bevisupptagningshandlingarna på annat språk än
svenska. Frågan är inle direkt reglerad i konventionen. Med hänsyn till att
bevisupptagningshandlingarna normalt är av ganska stort omfång, är det enligt
min mening i allmänhet skäligt att översättningsarbetet betalas av den som
begärt bevisupptagningen. En förklaring av det slag som föreslås i promemorian
är därför befogad. Detta utesluter givetvis inte att mindre omfattande
handlingar översätts genom svensk försorg eller att särskilt tillmötesgående
visas länder, som uppenbarligen har svårt alt åstadkomma översättning från
svenska.
Som
framgår av promemorian förekommer redan nu i praxis bevisupptagning genom
konsul. Några olägenheter härav har inte visat sig. Anledning saknas till
anlagande att övriga i konventionen behandlade former för bevisupptagning utom
rätta skulle leda till särskUda problem.
Prop.
1974r95 116
Jag delar därför den i promemorian angivna ståndpunkten
att förbehåll inte bör göras mot kapitel II i konventionen.
Det är
dock nödvändigt alt möjlighet ges till viss kontroll av denna verksamhet. Av
della skäl bör Sverige avge förklaring enligl art. 15 andra slyckel att
särskilt tillstånd krävs för bevisupptagning genom diplomatisk eller konsulär
tjänsteman. Äv samma skäl bör förklaring enligt art. 16 andra stycket och art.
17 andra stycket inte avges. Härigenom erhålls kontroll av bevisupptagningen i
varje enskilt fall. Det är enligl min uppfattning självklart att tvångsmedel
inle får komma till användning vid bevisupptagning utom rätta. Förklaring
enligt art. 18 skall således inle heller avges.
En
remissinstans lar upp frågan om offentiighetsprincipen skall gälla vid förhör
inför diplomatisk eller konsulär tjänsteman. Del lorde möta betydande
svårigheter att här tvinga fram en tillämpning av svensk lag. Jag vill dock i
detta sammanhang erinra om all den tUlslåndsgivande myndigheten enligt art. 19
äger rätt att uppställa vissa villkor och närvara vid bevisupptagningen.
Enligl
art. 35skall stat vid tillträde till konventionen lämna underrättelse till det
nederländska utrikesministeriet om de förklaringar m.m. som staten önskar göra
enligt olika bestämmelser i konventionen. I de frågor som berörs av art. 35
vill jag nämna följande.
Enigheten
är allmän om att UD bör utses till centralorgan för mottagande av utländska
framställningar enligl konventionen (art. 2). Någol hinder torde i och för sig
inte möta mot att utnyttja UD också som avsändande myndighet till ullandel.
Enligt min mening bör dock den åsyftade direkta skriftväxlingen mellan avsändande
domstol och centralorgan komma till stånd i görligaste mån. Det är vidare
enligt min mening uppenbart att UD bör utses till den myndighet, som har att
lämna tillstånd enligl art. 15-17.
Som
föreslås i promemorian bör förklaring enligt art. 4 fjärde slyckel avges all
framställningar på danska och norska godtas.
Enligl
art. 8 kan förklaring avges att domare vid ansökande myndighet får närvara, när
bevisupptagningen sker. 1 enlighet med nuvarande praxis i Sverige torde sådan
förklaring böra avges. Detta har betydelse om enligl svensk lag förhandling
skall hållas inom stängda dörrar. Något särskilt tillstånd till närvaro i det
enskilda fallet bör inle krävas. I sammanhanget kan påpekas, att närvarorätten
inle innebär rätt att delta i handläggningen.
Den som
avses med framställning om bevisupptagning får enligl art. 11 första stycket
vägra att efterkomma vad som begärs av honom, om han har rätt eller skyldighet
därtill enligl den anmodade statens lag eller under vissa förutsättningar den
anmodande statens lag. Förklaring kan enligt andra stycket dessutom avges om
erkännande av sådan rättighet eller skyldighet enligl lagen i annan stat än de
nu nämnda. Promemorian behandlar inle denna fråga. Enligl 7 § lagen (1946r816)
om bevisupptagning
Prop. 1974r95 117
ål
utiändsk domstol skall beaktas den ansökande statens bestämmelser i nu angivet
hänseende. Något behov av ytterligare reglering synes inte föreligga.
Förklaring enligl art. 11 andra stycket bör därför inte avges.
Som
föreslås i promemorian bör framställning om bevisupptagning som avser
'pre-lrial discovery of documents' inte efterkommas. Förklaring enligt art. 23
bör därför avges.
Någon
förklaring enligt art. 27 lorde inle behöva göras. Vad gäller Sveriges
förhållande till övriga nordiska länder hksom till stater, med vilka Sverige
eljest har ingått separata överenskommelser om inbördes rättshjälp (Frankrike
och Storbritannien), följer av art. 28 och 32 alt bevisupplagningskonventionen
i princip inte inverkar på gihighelen av regler som modifierar konventionens
bestämmelser i olika hänseenden.
Jag
förordar sammanfattningsvis all Sverige vid tillträde till konventionen avger
förklaring dels enligt art. 4 fjärde stycket all framställningar på danska och
norska språken godlas, dels enligt art. 8 att domare som där avses får närvara
när den begärda åtgärden vidtas, dels enligt art. 15 andra slyckel att särskih
tillstånd krävs för bevisupptagning, som avses i artikelns första slycke, dets
enligt art. 23 att framställning om bevisupptaging, som avser 'pre-lrial discovery
of documents', inle kommer att efterkommas. Underrättelse bör vidare lämnas om
att utrikesdepartementet är sådan myndighet som avses i art. 2 och art. 15-17.
Slutiigen bör avges förklaring att Sverige inte förbinder sig all utfärda
handlingar rörande verkställd bevisupptagning på annat språk än svenska.
9.4.3
Lagstiftningsfrågor
Som
framhålls i promemorian föranleder ett svenskt tillträde till konventionen
vissa mindre ändringar i lagen (I946r8l7) om bevisupptagning vid utländsk
domstol och lagen (I946r8l6) om bevisupptagning åt utiändsk domstol.
Konventionen
innehåller i art. 3 utförligare bestämmelser om vad en framställning skall
innehålla än 3 § första stycket lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol.
Bestämmelserna i konventionen är sådana, att de bör gälla framställningar även
utanför konventionens tillämpningsområde. I promemorian föreslås att de
bestämmelser som behövs i fortsättningen får utfärdas i administrativ ordning.
Hinder häremot synes inte föreligga och praktiska skäl talar för en sådan
lösning. Jag biträder därför promemorians förslag i denna del. Delsamma gäller
den föreslagna ändringen i paragrafens andra slycke.
Art.
8 i konventionen innehåller som förul nämnts bestämmelser om närvarorätt för
domare vid ansökande myndighet, när den begärda åtgärden vidtas. I del
föregående har förordals all bestämmelsen görs tillämplig i Sverige genom
särskild förklaring samt att särskilt tUlstånd till närvaro i det enskilda
fallet inle skall krävas. Som framhålls i prome-
Prop,
1974r95 118
morian saknas anledning alt begränsa närvarorätten tUl
bevisupptagning enligt denna konvention. Jag förordar därför att en särskild
bestämmelse införs härom som ett nytt slycke i 5 § lagen om bevisupptagning ål
utländsk domstol.
Har den
ansökande myndigheten begärt all viss form skall iakttas vid bevisupptagningen,
skall denna enligt art. 9 andra stycket användas, om det inte är oförenligt med
lagen i den anmodade staten eller omöjliggörs på grund av intern praxis i denna
stat eller praktiska svårigheter. Denna regel torde som anförs i promemorian få
uppfattas som nägot mer restriktiv än motsvarande föreskrift i 8 § andra
stycket lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol. Det är därför enligt min
mening erforderligt att lagbestämmelsen kompletteras med en regel, som svarar
mot konventionens innehåll i denna del. Regeln bör begränsas till
tillämpningsområdet för den nya konventionen. Med anledning av att en
remissinstans tagit upp frågan om tillåtligheten av s.k. korsförhör vill jag
erinra om att denna form för bevisupptagning inte är oförenlig med svensk lag
(jfr SOU 1938r43 S.400).
I 1 §
lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol anges vilka bevis svensk domstol
får begära upptagna i utlandet. En remissinstans har ansett att lagens
ståndpunkt är onödigt restriktiv och förordar att lagen anpassas till
konventionen. Vad bevisupplagningskonventionen i denna del innehåller skiljer
sig inte från motsvarande reglering i 1954 års Haagkonvention. Vid tillträdet
till sistnämnda konvention ansågs det inte föreligga behov av ändring i lagen.
De erfarenheter som har vunnits i tiden därefter föranleder inle till annat
ståndpunktstagande.
Ett tillträde till konventionen aktualiserar också vissa
andra spörsmål. Hil hör frågor om vilkel språk som skall användas i
framställning från svensk domstol, kostnaden för bevisupptagning och
förfarandet i övrigt vid tillämpning av konventionen. De bestämmelser som
behövs i sådana hänseenden torde kunna meddelas av Kungl. Majrt.
9.5 Ikraftträdande
Vid de
nordiska överläggningarna har ansetts önskvärt att de nya reglerna om nordisk
vittnesplikl träder i kraft samtidigt i aUa de nordiska länderna. Det bör
emellertid öppnas möjlighet att sätta i kraft lagstiftningen också i mer
begränsad omfattning, exempelvis i förhållandel mellan några av länderna. På
grund härav bör Kungl. Majrt bemyndigas all förordna om dess ikraftträdande.
Detsamma gäller den föreslagna lagen om ändring i brottsbalken.
De
förordade ändringarna i 1946 års lagstiftning om bevisupptagning bör träda i
kraft samtidigi med att bevisupplagningskonventionen efter ratifikation blir
bindande för Sverige. Också beträffande dessa lagändringar bör Kungl. Majrt
bemyndigas att förordna om ikraftträdande.
Prop,
1974r95 119
10 Upprättade lagförslag
I enlighet med det anförda har inom justiliedepartemenlet
upprättats förslag till
1. lag om nordisk vittnesplikl m.m.,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (I946r817)
om bevisupptagning vid utiändsk domstol,
4. lag om ändring i lagen (I946r816) om bevisupptagning
ål utländsk
domstol.
11 Hemställan
Under åberopande av del anförda hemställer jag att Kungl.
Majrt föreslår riksdagen att dels antaga förslagen till
1. lagom nordisk vittnesplikl m.m.,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3.lag om ändring i lagen (1946r8l7) om bevisupptagning vid
utländsk domstol,
4. lag om ändring i lagen (1946r8l6) om bevisupptagning åt
utländsk domstol,
dels godkänna överenskommelsen mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning.
dels godkänna konventionen om bevisupptagning i utlandet i
mål och ärenden av civil eller kommersiell natur i enlighet med vad jag
förordat i det föregående.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Majrt Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollelr Britta Gyllensten
Prop. 1974r9S 120
Bilaga I Promem orieförslaget Förslag till
Konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och
Norge om samverkan i rättegång
Artikel I
De fördragsslulande staterna meddelar i ensartad
lagstiftning bestämmelser om skyldighet för vittne, målsägande eller part att
inställa sig för förhör vid domstol i annan fördragsslutande stat och om därmed
sammanhängande frågor samt om inbördes biträde vid delgivning och
bevisupptagning (rättshjälp).
1 frågor som avses i första stycket får direkt
skriftväxling ske mellan berörda statliga myndigheler i de olika staterna.
Envar av de fördragsslutande staterna meddelar de andra staterna vilka
myndigheler som är behöriga att mottaga framställning om delgivning eller
bevisupptagning.
Artikel 2
Framställning om rättshjälp och tillhörande handlingar som
är avfattade på annat språk än danska, norska eller svenska skall i erforderlig
omfattning vara åtföljda av bestyrkt översättning till något av dessa språk.
Handling som skall delges behöver dock ej översättas, om den som sökes för
delgivning frivilligt mottager handlingen.
Första stycket första punkten gäller även bevis om
delgivning eller annan handling som föranletls av delgivningsframställning.
Artikels
Protokoll och andra handlingar angående verkställd
bevisupptagning avfattas på språket i den stal där åtgärden vidtagits.
Har handlingar som anges i första stycket avfattats på
annat språk än danska, norska eller svenska språket, skall på begäran av den
stat som gjort framställningen översättning ske till något av dessa språk.
Artikel 4
Föranleder framställning om rättshjälp avsevärd kostnad
för översättning eller föranleds avsevärd kostnad av begäran enligt artikel 3
andra stycket, får kostnaden återkrävas av stat som gjort framställningen.
Annan kostnad för rättshjälp än som anges i första stycket
bestrides av den stat inom vilken åtgärden vidtages. Kostnad for annan
sakkunnigbevisning än bevisning om blodundersökning får dock återkrävas.
Prop. 1974r95 121
Artikel 5
Denna konvention skall ratificeras och
ratifikationshandlingarna
deponeras i----------- utrikesdepartementet.
Konventionen
träder i kraft första dagen i den månad som börjar näst efter tre månader sedan
samtliga fördragsslulande stater deponerat sina ratifikationshandlingar.
Envar av
staterna kan i förhållande till envar av de övriga uppsäga konventionen till
upphörande från och med den första dagen i den månad som börjar näst efter sex
månader sedan uppsägningen skedde.
I övrigt
skall gälla de bestämmelser om rättshjälp som finns i följande överenskommelser
r
Haagkonventionen
den 17 juli 1905 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av
internationell natur.
Konventionen den 16 mars 1932 mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar,
Konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning.
Haagkonventionen den I mars 1954 angående vissa till
civilprocessen hörande ämnen.
Den i
Strasbourg den 20 april 1959 dagtecknade europeiska konventionen om inbördes
rättshjälp i brottmål.
Konventionen den 23 mars 1962 mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge angående indrivning av underhållsbidrag,
Haagkonventiönen den 15 december 1965 om delgivning i
utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur samt
(Haagkonventiönen den 18 mars 1970 cm bevisupptagning i
ullandel i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur).
Till bekräftelse härav har undertecknade befullmäktigade
ombud undertecknt denna överenskommelse.
Som skedde i ................. den ........ i ett
exemplar på svenska,
danska,
finska, isländska och norska språken, och såviti angår svenska språket i två
texter, en för Sverige och en för Finland.
Prop,
1974r95 122
Bilaga 2 Promemorieförslaget Förslag till
Lagom nordisk vittnesplikt
Härigenom förordnas som följer.
Förhör vid domstol här i riket med den som är bosatt i
annat nordiskt land
1 § Bestämmelserna i 2-8 §§ äger tillämpning i fräga om
den som vid
allmän domstol skall höras som vittne eller som målsägande i anledning av
åklagarens talan och som vid kallelsen är bosatt och uppehåller sig i
Danmark, Finland, Island eller Norge.
Vad i 2-5, 7 och 8 §§ stadgas i fråga om vittne eller
målsägande gäller i tillämpliga delar part som skall inställa sig personligen i
mål som rör vårdnaden om barn, äktenskaplig börd eller faderskap till barn utom
äktenskap och som vid kallelsen är bosall och uppehåller sig i land som anges i
första stycket.
2 § Kallelse får utfärdas endast under förutsättning alt
villnesutsagan
kan antagas få väsentiig betydelse för utgången i målet och att det är av
väsentlig betydelse för utredningen att vittnet höres vid svensk domstol.
Vid bedömande av frågan om vittne skall kallas beaktas målets betydelse
och de olägenheter vittnet kan komma all orsakas genom resvägens längd
eller eljest.
Kallelse till annan domstol än den vid vilken målet är
anhängigt får ske endst om detta är oundgängligen nödvändigt.
Endast den som fyllt 18 år får kallas. Kallelsen utfärdas
av domstolen, som fastställer och i kallelsen anger den kallelsefrist vittnet
har räll till.
3
§ Uteblir den
som kallats, får han icke hämtas till rätten, om han ej uppehåller sig här i
riket.
4
§ 1 fråga om
förhör med vittne gäller, förutom bestämmelserna i 36 kap. 3-6 §§
rättegångsbalken, motsvarande bestämmelser i den stat där vittnet är bosatt.
Prop, 1974r95 123
5 § Innehar den som höres som vittne eller målsägande
skriftlig handling
som kan antagas äga betydelse som bevis, är han skyldig att förete hand
lingen för rätten. Vad nu sagts gäller ej i fräga om handling vars innehåll är
sådant, all vittne enligl 4 § icke får höras eller kan vägra yttra sig däröver.
Skyldighet all förete skriftlig handling gäller ej
minnesanteckning eller annan sådan uppteckning som är avsedd för personligt
bruk, om del icke föreligger synnerliga skäl att den företes.
Rätten fär utfärda föreläggande vid vite att förete
handlingen. Tillfälle all yttra sig skall lämnas den som föreläggandet avser,
innan handlingen företes.
6 § Ersättning till den som efter kallelse enligl denna
lag inställt sig som
vittne eller målsägande och förskott på sådan ersättning utges av allmänna
medel. Förskott lämnas ulan särskild begäran i samband med kallelsen.
Ersättningen skall innefatta skähg gottgörelse för
kostnader för resa och uppehälle saml för tidsspillan. Förskott utgår för
kostnader för resa och uppehälle. Närmare bestämmelser om ersättning och
förskoll meddelas av Konungen.
7
§ Den som efter
kallelse inreser till Sverige för att höras som vittne eller målsägande enligl
denna lag får under sill uppehåll här i riket icke åtalas eller straffas och ej
heller utlämnas till annan stat än den han kommer från på grund av brott som
begåtts före inresan, såvida han icke själv inför domstol samtyckt därtill
eller efter vittnes- eller målsägandeförhöret frivilligt stannat kvar här
under en tid av femton dagar.
8
§
Bestämmelserna i denna lag äger motsvarande tillämpning på vittne eller
målsägande som inställer sig ulan särskild kallelse. Vad som sagts nu gäller
dock inte bestämmelserna om vittnesersätining.
Skyldighet för den som är bosatt här i riket att inställa
sig till förhör vid domstol i annat nordiskt land m.m,
9 § Den som är bosatt här i riket och uppehåller sig här
eller i Danmark, Finland, Island eller Norge är skyldig att efter kallelse
inställa sig för att höras som vittne vid domstol i Danmark, Island eller Norge
eller som vittne eller målsägande vid domstol i Finland enligl bestämmelserna i
del landet. Detsamma gäller den som uppehåller sig här i riket och är bosatt i
Danmark, Finland, Island eller Norge.
Den som är part i mål som rör vårdnaden om barn,
äktenskaplig börd eller faderskap till barn utom äktenskap är skyldig att under
de förutsältningar som anges i första stycket efter kallelse inställa sig
personligen vid domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge.
Prop. 1974r95 124
Ansvar
för osann utsaga inför domstol i annat nordiskt land
10
§ Bestämmelserna i 15 kap. 1, 3, 4, 14 och 15 §§ brottsbalken äger motsvarande
tillämpning om någon höres som vittne inför domstol i Danmark, Finland, Island
eller Norge. Vad som sagts nu gäller även om han höres utan ed eller försäkran.
Första stycket äger
tillämpning även i fråga om part som avses i 1 § andra stycket, när han höres
under straffansvar inför domstol som anges i första stycket.
Första slyckel gäller ej i
fråga om vittne som enligt bestämmelser i finsk eller svensk lag varit all anse
som målsägande, om vittnet tillika vid tiden för förhöret är bosalt i Finland
eller Sverige.
Denna
lag träder i kraft den
opaginerad Kontrollera mot PDF
Overenskomst mellem
Danmark, Finland, Island, Norge og Sverige om gensi-dig
retshjaelp
Mellem den danske, den finske, den isländske, den norske
og den svenske regering er der afslutlet f0lgende overenskomst om gensidig
retshjaelpr
Sopimus
Suomen,
Islannin, Norjan, Ruotsin ja Tanskan kesken oikeusavusta tiedoksiannon
toimittamisessa ja todistelussa
Suomen, Islannin, Norjan, Ruotsin ja Tanskan halli-luksel
oval sopineet keske-nään oikeusavusta tiedoksiannon toimittamisessa ja
todistelussar
Överenskommelse mellan Finland, Danmark, Island, Norge och
Sverige om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning
Mellan finska, danska, isländska, norska och svenska
regeringarna har ingåtts denna överenskommelse om inbördes rättshjälp genom
delgivning och bevisupptagningr
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artikel 1.
Fremsaetlelse af anmodning om forkyndelse og
be-visoplagelse (relshjaelp) sker ved direkte skriftveksling mellem de
pågaeldende stals-myndigheder i de konlraherende stater.
Det i stykke 1 anf0rle om stalsmyndigheder gjelder for
Finlands vedkommende til-lige rådstuvurätt, magistral, sladsfiskal og
stadsfogde.
Artikel 2.
Anmodninger om retshjaelp samt bilag, der ledsager
an-modningen, skal vaere af-faiiet på dansk, norsk eller svensk eller vaere
ledsaget af en bekraeftet oversaettelse til el af disse sprog.
Ved anmodning om forkyndelse er oversaettelse af det
dokument, som skal for-kyndes, ikke n0dvendig, når adressaten frivilligt
modtager dokumentet. Vedkommende myndighed kan også i andre tillfaelde, hvor
det findes ubetaenkeligt, efterkomme en anmodning om forkyndelse, der ikke er
ledsaget af oversaettelse.
Bestemmelsen i f0rsle
Artikla 1.
Pyynlö tiedoksiannon loi-
millamisesta ja todistelusla
(oikeusapu) lähetetään
suoraan sopimusmaan asianomaiseUe valtion
viranomai-selle.
Miiä edellisessä kappaleessa on sanollu valtion
virano-maisista. koskee Suomessa myös raastuvanoikeutta, maislraaltia,
kaupunginvis-kaalia ja kaupunginvoutia.
Artikla 2.
Oikeusapupyyniö ja siihen liiletly asiakirja on laadiltava
norjan-, ruotsin- tai tanskan-kielellä tai liilettävä pyynlöön niistä oikeaksi
todislettu käännös jollekin mainituista kielistä.
Jos pyynlö
koskee tiedok-sianloa, liedoksiannettavaa asiakirjaa ei larvitse käänlää, jos
tiedoksiannon vaslaanot-taja vapaaehloisesti vaslaan-oltaa asiakirjan.
Asianomai-nen viranomainen voi muull-oinkin suostua pyynlöön asiakirjan tiedoksiantamisesta,
vaikka pyynlöön ei ole liiletly asiakirjasla käännösiämilloin se
oikeusturvanäkökohdat huomioonotlaen on peruslel-tua.
Artikel 1.
Framställning om delgivning och bevisupptagning
(rättshjälp) sker genom direkt skriftväxling mellan berörda statliga
myndigheler i de fördragsslulande staterna.
Vad i föregående stycke är sagt om statlig myndighet skall
för Finlands vidkommande även gälla rådstuvurätt, magistrat, sladsfiskal och
stadsfogde.
Artikel 2.
Framställning om rättshjälp och handling, som bifogas
framställningen, skall vara avfattad på danska, norska eller svenska språket
eller åtföljas av bestyrkt översättning till något av dessa språk. Avser
framställningen delgivning är översättning av den handling som skall delges ej
nödvändig, om den som sökes för delgivning frivilligt mottager handlingen. Om
del är försvarligt från rättssäkerhetens synpunkt kan vederbörande myndighet
även i annat fall efterkomma framställning om delgivning av handling, som ej
är åtföljd av översättning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Samkomulag milli Islands, Danmerkur, Finnlands, Nor-egs og
Svipjoöar um gagn-kvaema domsmålaaSstoö.
Rikissljörnir Islands, Danmerkur, Finnlands, Noregs og
Svibjööar hafa gen meS sér eflirfarandi samning um gagnkvajma dömsmälaaS-sloÖr
Overenskomst mellom
Norge, Danmark, Finland, Island og Sverige om gjensi-dig
rettshjelp
Mellom den norske,
danske, finske, isländske og
svenske regjering er det av-
slutlel f0lgende overens
komst om gjensidig
reltshjelpr
Överenskommelse
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om inbördes rättshjälp genom
delgivning och bevisupptagning
Mellan svenska, danska, finska, isländska och norska
regeringarna har ingåtts denna överenskommelse om inbördes rättshjälp genom
delgivning och bevisupptagning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
/. grein.
BeiSni um birtingu ogöflun mälsgagna (dömsmälaaSstoS) fer
fram meö bréfaskiptum milli viökomandi stjornvalda 1 aSildarrikjunum.
Meö orSinu stjornvald i 1. mgr. er alt viÖ aS Ipvi er Finnland
varSar, einnig "rådstuvurätt", "magistral",
"sladsfiskal" og "stadsfogde".
2. grein.
BeiÖni um domsmåla-aÖstoÖ, svo og fylgiskjöl meö henni,
skulu vera rituö ä dönsku, norsku eSa saensku, e3a staSfest byöing ä greindum
mälum fylgja henni.
jiegar um er aÖ raeSa beiöni um birtingu, er byömg bss
skjals, sem birla skal, ekki nauösynleg, ef skräöur viStakandi samjiykkir
möl-töku Jjess.
Telji viökomandi stjornvald Jsaö ekki varhugaverl, gelur
baö einnig i öSrum tilvikum oröiö viö beiöni um birtingu, bo aö byöing fylgi
ekki.
Artikkel I.
Begjaering om forkynning og om bevisopptak (rettshjelp)
framsettes ved direkte skriftveksling mellom vedkommende ståtlige myndigheler
i de konlraherende stater.
Regelen for ståtlige myndigheter i f0rste ledd gjelder
for Finlands vedkommende også rådstuvurätt, magistrat, sladsfiskal og
stadsfogde.
Artikkel 2.
Begjaering om rettshjelp og dokumenler som f0lger med
denne, skal vaere skrevet på dansk, norsk eller svensk eller vaere ledsaget av
bekreftet oversetting til et av disse språk.
Ved begjaering om forkynning er oversetting av det
dokument som skal forkynnes, ikke n0dvendig når adressaten frivillig mottar
dokumentet. Vedkommende myndighet kan også i andre lilfelle når det finnes
ubelenke-lig, elterkomme en begjaering om forkynning ulen at oversetting foreligger.
Bestemmelsen i f0rste ledd gjelder også attest om for-
Artikel 1.
Framställning om delgivning och bevisupptagning
(rättshjälp) sker genom direkt skriftväxling mellan berörda statliga
myndigheter i de fördragsslulande staterna.
Vad som sägs om statlig myndighet i första slyckel gäUer
för Finlands del även rådstuvurätt, magistrat, sladsfiskal och stadsfogde.
Artikd 2.
FramstäUning om rättshjälp och handling, som bifogas
framställningen, skall vara avfattad på danska, norska eller svenska språket
eller åtföljas av bestyrkt översättning till någol av dessa språk.
Avser
framställningen delgivning är översättning av den handling som skall
delges ej nödvändig, om den som sökes för delgivning frivilligt mottager
handlingen. Om det är försvarligt från rättssäkerhetssynpunkt kan vederbörande
myndighet även i annat fall efterkomma framställning om delgivning, som ej
är åtföljd av översättning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
stykke
gaelderlogså med hensyn til beviset for forkyndelse og andre dokumenler, der
er foranledigel af anmodningen om forkyndelse.
Artikel 3.
Udskrifier og andre dokumenler i förbindelse med
ivaerksal bevisoplagelse af-fatles på sproget i den stat, hvor retshandlingen
er foretagel.
De i
f0rste stykke naevnte dokumenler skal, såfremt de ikke er affattet på dansk,
norsk eller svensk, efter be-gaering fra den stat, som har fremsat
relsanmodningen, oversaeltes til et af disse sprog.
Milä
ensimmäisessä kappaleessa on sanotlu, koskee myös tiedoksiantolodistusta tai
muula tiedoksianlopyyn-nön johdosta laadittua asiakirjaa.
Artikla 3.
Pöytäkirja ja muut todisle-lua koskevat asiakirjal
laadi-taan sen valtion kielellä, missa toimenpide on suorileltu.
Jos
ensimmäisessä kappaleessa tarkoitetut asiakirjal on laaditlu muulla kuin norjan-,
ruotsin- tai tanskankie-lellä, on ne pyynnön tehneen valtion pyynnöslä
kännellävä jollekin näistä kielistä.
Första stycket gäller även bevis om delgivning eller annan
handling som föranletls av delgivningsframställning.
Artikels.
Protokoll och andra handhngar angående verkställd
bevisupptagning avfattas på språket i den stal där åtgärden vidtagits.
Har handlingar som anges i första stycket avfattats på annat
språk än danska, norska eller svenska, skall på begäran av den stat som gjort
framstäUningen översättning ske till något av dessa språk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artikel
4.
Omkoslninger ved retshjaelp afholdes med de i stykke 2 og
3 naevnte undta-gelser af den stat, hvor foranstaltningen foretages.
Såfremt en
anmodning om retshjaelp eller en begaering efter artikel 3, stykke 2, medf0rer
belydelige udgifler til oversaettelse til eller fra et andel end et af de i
artikel 2 naevnte sprog, kan udgiflerne krxves godtgjort af den stat, som har
fremsat relsanmodningen eller begaeringen
Lfdgifter til sagkyndig bisland boriset fra udgifler til
blodunders0gelse kan kraeves godtgjort af den stat, som har fremsat
anmodningen.
Artikla 4.
Kustannukset oikeusavusta suorittaa loisessa ja
kol-mannessa kappaleessa maini-tuin poikkeuksin se valtio, missa toimenpide
suorite-taan.
Jos oikeusapupyynnöstä
tai 3 artiklan toisen kappa-leen mukaan tehdystä pyynnöslä aiheutuu
huomat-tavia kustannuksia sen johdosta, eltä asiakirja käänne-lään muulla kuin
2 artiklassa mainilulta kielellä tai siinä mainilulla kielellä muulle
kie-lelle, saadaan kustannukset periä pyynnön tehneeltä val-liolta.
Kustannukset muusta
asiantuntijalodistelusta
kuin veriiutkimuksesta saadaan periä oikeusapupyynnön tehneeltä valtiolla.
Artikel 4.
Kostnad för rättshjälp bestrides med de undantag som
anges i andra och Iredje stycket av den stal där åtgärden vidtages.
Om
framställning om rättshjälp eller begäran enligt artikel 3 andra stycket medför
avsevärd kostnad för översättning till eller från ell annat än något av de i
artikel 2 angivna språken, får kostnaden återkrävas från den stat som gjort
framställningen om rättshjälp eller framställt begäran enhgt artikel 3 andra
stycket.
Kostnad för annan sakkunnigbevisning än blodundersökning
får återkrävas från den stat som gjort framställningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artikels.
De konlraherende stalei kan tilltraede denne overenskomst
ved at
Artikla
5.
Sopimusvaltiot voival liit-tyä lähän sopimukseen
Artikels.
De fördragsslutande staterna kan tillträda denna överenskommelse
genom
opaginerad Kontrollera mot PDF
ÄkvaeÖi
fyrstu målsgreinar
ä einnig viS um
birlingarvotlorÖ
og önnur skjöi, sem stafa af birtingarbeiöninni.
kynning og
andre dokumenler som er foranledigel av begjasringen om forkynning.
Första
stycket gäller även bevis om delgivning eller annan handling som föranletts av
delgivningsframställning.
3.
grein.
Endurrit og önnur skjöl varSandi öflun målsgagna, sem
hafin hefur veriö, skal rita å måli bess rikis, bar sem öflun mälsgagnanna
hefur fariöfram.
Ef skjöl
bau, sem um raeöir i fyrstu målsgrein, em ekki rituö å dönsku, norsku eöa
saensku, ber aö byöa bau ä eilihvert greindra måla, begär fariö er fram ä baö
af bvi riki, sem beiSst hefur hss, aÖ mälsgagna verSi aflaö.
Artikkel 3.
Protokoll og andre dokumenler i förbindelse med iverksatl
bevisopptak skrives på språket i den stat hvor bevisopptaket er foretatt.
Dersom dokumenler som nevnt i f0rste ledd ikke er skrevet
på dansk, norsk eller svensk, skal de overselles til el av disse språk når
delte begjjeres av den stat som har framsatt begjaeringen om bevisopptak.
Artikel 3.
Protokoll och andra handlingar angående verkställd
bevisupptagning avfallas på språket i den stat där åtgärden vidtagits.
Har handlingar som anges i första slyckel avfattats på
annat språk än danska, norska eller svenska, skall på begäran av den stat som gjort
framställningen översättning ske till någol av dessa språk.
4. grein.
Koslnaöur viö dömsmäla-aösloö greiÖisl af bvi riki, bar
sem birling eÖa öflun måls-gagna fer fram, meÖ beim un-dantekningum, sem
laldarem i annarri og briöju målsgrein.
Ef beiöni
um dömsmäla-aÖstoS eöa beiöni samkvaemt 2. målsgrein 3. greinar leiöir til
verulegs kostnaöar vegna byöingar af eÖa å annaö mäl, en eitlhvert beirra, sem
talin em i 2. grein, må krefja baö riki, sem boriS hefur fram slika beiöni, um
greiöslu koslnaöarins.
Krefjast må endurgreiöslu kostnaöar vegna
sérfraeöiaö-stoöar, annarrar en tU blöö-rannsöknar. hjå bvi riki, sem boriö
hefur fram beiSnina.
Artikkd 4.
Med de unnlak som er nevnt i annet og tredje ledd, bxres
kostnadene ved rettshjelp av den stat hvor for-kynningen eller bevisopptaket
er foretatt.
Dersom en begjaering om rettshjelp eller en begjaering
etter artikkel 3 annet ledd medf0rer betydelige utgifter till oversetting til
eller fra et annet språk enn et av dem som er nevnt i artikkel 2, kan ulgiftene
kreves dekt av den stat som har framsatt begjaeringen.
Utgifter til annen sakkyndig bistand enn
blodunders0-kelse kan kreves dekt av den stat som har framsatt begjaeringen.
Artikel 4.
Kostnad för rättshjälp bestrides med de undantag som anges
i andra och iredje styckena av den stal där åtgärden vidtages.
Om
framställning om rättshjälp eller begäran enligt artikel 3 andra stycket medför
avsevärd kostnad för översättning till eller från ett annat än något av de i
artikel 2 angivna språken, får kostnaden återkrävas från den stal som gjort
framställningen om rättshjälp eller framställt begäran enligt artikel 3 andra
stycket.
Kostnad
för annan sakkunnigbevisning än blodundersökning får återkrävas frän den stat
som gjort framställningen.
5. grein.
Samningsrikin geta gerzt aöilar aÖ samkomulagi {lessu meö
9 Riksdagen 1974. I saml. Nr 95
Artikkel
5.
De konlraherende stater kan slutte seg til denne overenskomst
ved
Artikels.
De fördragsslutande staterna kan tillträda denna
överenskommelse genom
opaginerad Kontrollera mot PDF
a)
undertegne uden forbe-hold for ratifikation eller
b) undertegne med forbehold for ratifikation sammen med
eflerf0lgende ratifikation.
Ratifikalionsdokumenierne
skal deponeres i del danske udenrigsminislerium.
Overenskomslen
traeder i kraft 2 måneder efter, at den er tiltrådt af 3 af de konlraherende
stater. For så vidt angår en konlraherende stat, som lillraeder overenskomslen
på et senere tidspunkt, traeder den i kraft 2 måneder efler, al staten har
tiltrådt overenskomslen.
Fra del
tidspunkl, hvor overenskomslen traeder i kraft mellem Danmark, Norge og Sverige
ophaeves protokollen af 26. juni 1957 mellem disse stater om ind-byrdes
relshjaelp.
Enhver af staterne kan i forhold til enhver af de andre
stater opsige overenskomslen til oph0r med 6 måneders varsel.
Til
bekraeftelse heraf har de respektive befuldmaegligede underlegnet
naervas-rende overenskomst.
a)
allekirjoitlamalla
sen, le-kemätlä ratifiointia koskevaa ehloa, tai
b)
allekirjoitlamalla
sen ratifiointia koskevin ehdoin ja ralifioimalla sen.
Ratif ioimisasiakirjat on lal-letetlava Tanskan
ulkoasiain-ministeriöön.
Sopimus tulee voimaan kaksi kuukautta sen jälkeen kun
kolme sopimusvaltioisla on siihen liittynyt. Sen sopimusvallion osalta, joka
liillyy sopimukseen myöhemmin, sopimus tulee voimaan kahden kuukauden kuluttua
liit-tymisestä.
Sopimuksen lullessa voimaan Norjan, Ruotsin ja Tanskan
välillä kumolaan 26 päivänä kesäkuula 1957 näiden vallioiden välillä
keski-näisestä oikeusavusta tehty pöytäkirja.
Jokainen valtio voi irtisa-noa sopimuksen päällymään
kuuden kuukauden kuluttua kunkin muun valtion osalta.
Tämän vakuudeksi oval valluuletut allekirjoitlaneel tämän
sopimuksen.
a) undertecknande utan förbehåll för ratifikation eller
b) undertecknande medför-behåll för ratifikation i förening
med efterföljande ratifikation.
Ratif ikationshandlingarna skall deponeras i danska utrikesministeriet.
Överenskommelsen
träder i kraft två månader efter del att den tillträtts av tre av de
fördragsslulande staterna. För fördragsslutande stat som tillträder överenskommelsen
vid senare tidpunkt träder den i kraft två månader efter det att denna stat
tillträtt överenskommelsen.
När överenskommelsen träder i kraft i förhållandet mellan
Danmark, Norge och Sverige, upphävs protokollet den 26 juni 1957 mellan dessa
stater om inbördes rättshjälp.
Envar av
staterna kan i förhållande till envar av de övriga uppsäga konventionen till
upphörande med sex månaders varsel.
Till
bekräftelse härav har undertecknade befullmäktigade ombud undertecknat denna
överenskommelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Udfaerdigel i K0benhavn den 26. april 1974 på hverl af
f0lgende sprogr dansk, finsk, isländsk, norsk og svensk, og for del svenske
sprogs vedkommende i 2 tekster, en for Finland og en for Sverige.
Med forbehold for ratifikation.
Poul Hartling (sign.)
Laaditlu
Kööpenhaminas-sa 26 päivänä huhtikuula 1974 yhtenä suomen-, islannin-, norjan-,
ruotsin- ja lanskankielisenä kappaleena, jossa motsiksi on kaksi lekstiä,
toi-nen Suomea ja toinen Ruolsia varten.
Ratifiointi ehdoin. Pertli Kaukonen (sign.)
Som skedde
i Köpenhamn den 26 april 1974 i elt exemplar på svenska, danska, finska,
isländska och norska språken och, såvitt angår svenska språket i två texter, en
för Finland och en för Sverige.
Med förbehåll för ratifikation.
Pertli Kaukonen (sign.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
a)
undirrilun ån fyrirvara um fullgildingu eÖa
a)
undertegning ulen forbehold om ratifikasjon eller
a)
undertecknande ulan förbehåll för ratifikation eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
b) undirritun meÖ fyrirvara um fullgildingu og siöari fullgildingu.
Fullgildingarskjölin skal afhenda i danska
ulanrikis-råöuneytinu.
SamkomulagiÖ
lekur gildi 2 månuÖum eflir aö bn" samningsrikjanna hafa gerzt aöilar aö
bvi. Gagnvart samn-ingsriki, sem siöar gerist aöili aö samkomulaginu, lek-ur
baö gildi 2 månuÖum eftir aö viökomandi riki hefur gerzt aöili aÖ bvi.
Frå beim tima, sem SamkomulagiÖ tekur gildi milli
Danmerkur, Noregs og Svibjööar, fellur ur gildi bökun frå 26. juni 1957 milli
bessara rikja um gagnkvaema dömsmålaaÖsioö.
Sérhverl rikjanna gelur sagt upp samkomulagi bessu meö 6
mänaöa fyrirvara gagn-vart sérhverju hinna rikjanna.
jjessu til staöfeslingar hafa undirritaöir fulllruar, sem
til bess höföu fullt umboö, undirritaö samkomulag hetta.
b)
undertegning med forbehold om ratifikasjon og etlerf0lgende ratifikasjon.
Ratif
ikasjonsdokumentene skal deponeres i det danske utenriksministerium.
Overenskomslen
skal tre i kraft lo måneder etter at tre av de konlraherende stater har sluttet
seg til den. For en konlraherende stat som slut-ter seg til overenskomslen på
et senere tidspunkl, skal den tre i kraft lo måneder etter al denne stat har
slultet seg til overenskomslen.
Fra den
tid overenskomslen trer i kraft i forholdel mellom Norge, Danmark og Sverige,
oppheves protokoll 26 juni 1957 mellom disse land om gjensidig rettshjelp.
Hver av
slatene kan i forhold til hver av de andre stater si opp overenskomslen med
seks måneders varsel.
Til
bekreftelse herav har de respektive staters befull-mekligete undertegnel
naer-vxrende overenskomsi.
b) undertecknande med förbehåll för ratifikation i förening
med efterföljande ratifikation.
Ratifikationshandlingarna skall deponeras i danska
utrikesministeriet.
Överenskommelsen träder i kraft två månader efter det all
den tillträtts av tre av de fördragsslutande staterna. För fördragsslutande
stat som tillträder överenskommelsen vid senare tidpunkt träder den i kraft
två månader efter del alt denna stat tillträtt överenskommelsen.
När överenskommelsen träder i kraft i förhållandel mellan
Sverige, Danmark och Norge, upphäves protokollet den 26 juni 1957 mellan dessa
staterom inbördes rättshjälp.
Envar av staterna kan i förhållande till envar av de
övriga uppsäga överenskommelsen till upphörande med sex månaders varsel.
Till bekräftelse härav har undertecknade befullmäktigade
ombud undertecknat denna överenskommelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Gjort 1
Kaupmannahöfn hinn 26. aprU 1974 i einu eintaki å islenzku, dönsku, finnsku,
norsku og saensku, og eru saensku texlarnir tveir, annar fyrir Finnland, en
hinn fyrir SvibJöS.
Undirritunin er häÖ fyrirvara um fullgildingu forsela
Islands.
Sigurdur Bjarnason (sign.)
Utferdiget
i K0benhavn den 26. april 1974 i ett eksemplar på norsk, dansk, finsk,
isländsk og to eksemplarer på svensk, ett for Finland og elt for Sverige.
Thor Hjorth-Johansen (sign.)
Som skedde
i Köpenhamn den 26 april 1974 i ett exemplar på svenska, danska, finska,
isländska och norska språken, och såvitt angår svenska språket i två texter, en
för Sverige och en för Finland.
Med förbehåll för ratifikation.
Hubert de Besche (sign.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Convention
on the taking of evidence abroad in civil nr conmiercial matters
Convention
sur Pobtention des preuves a rétranger en matiére civile ou coni-merciale
opaginerad Kontrollera mot PDF
The States signatory to the present Convention,
Desiring
to facilitate the transmission and execution of Letters of Request and to
further the accommodation of the different methods which they use for this
purpose,
Desiring to improve mutual judicial cooperation in civil
or commercial matters,
Have resolved to conclude a Co.nvenlion lo this effect and
have agreed upon the following provisions
Les Etats signataires de la présente Convention,
Désirant
facililer la transmission et Texé-cution des commissions rogaloires el
pro-mouvoir le rapprochement des diverses mét-hodes qu'ils utilisent å ces
fins,
Soucieux
d'accroitre refficacité de la cooperation judiciaire mutuelle en maliére
civile ou commerciale,
Ont résolu
de conclure une Convention å ces effets el soni convenus des dispositions
suivantesr
opaginerad Kontrollera mot PDF
CHAPTER 1 LETTERS OF REQUEST
Artide I
In civil or commercial matters a judicial authority of a
Contracting State may, in accordance with the provisions of the law of that
State, request the competent authority of another Contracting State, by means
of a Letter of Request, to oblain evidence, or to perform some other
judicial act.
A Letter shall not be used lo obtain evidence which is not
intended for use in judicial proceedings, commenced or con-templaled.
The expression
'other judicial act' does not cover the service of judicial documents or the
issuance of any process by which judgments or orders are executed or enforced,
or orders for provisional or prolective measures.
CHAPITRE I COMMISSIONS ROGA TOIRES
Artide premier
En maliére civile ou commerciale, Tauto-rité judiciaire
d'un Etal contraclanl peut, conformément aux dispositions de sa legislation,
demander par commission rogatoire å rautorité competente d'un aulre Etat
con-tractanl de faire tout acte d'instruction, ainsi que d'autres actes
judiciaires.
Un acte
d'inslruclion ne peut pas étre demandé pour permettre aux parlies d'obte-nir
des moyens de preuves qui ne soient pas destinés å étre utUisés dans une
procedure engagée ou future.
L'expression
«autres actes judiciaires» ne vise ni la signification ou la notification
d'actes judiciaires, ni les raesures conserva-toires ou d'exécution.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974:95 133
Konvention om bevisupptagning i utlandet i mål och
ärenden av civil eller kommersiell natur
Denna konventions signatärraakler
sora önskar underlätta översändande och efterkommande av
framställningar om bevisupptagning och verka för en anpassning raellan de
olika metoder som de använder härför,
sora önskar förbättra del örasesidiga rättsliga saraarbetel
i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur,
har beslutat all avsluta en ko.nvention för delta ändamål
och har överenskommit om följande bestämmelser.
KAPITEL I BEVISUPPTAGNING VID DOMSTOL
Artikel 1
1 raål eller ärende av civU eUer kom-raersiell natur får
judiciell rayndighet i fördragsslulande stat enligt föreskrifterna i sarama
stats lagstiftning göra framställning hos behörig rayndighet i annan fördragsslutande
stat ora upptagande av bevis eller annan till rättegången hörande åtgärd.
Framställning ora bevisupptagning får göras endast om
beviset är avsett alt användas i en påbörjad eller framtida rättegång.
Uttrycket "annan till rättegången hörande
åtgärd" avser ej delgivning av handling, säkerhetsåtgärd eller åtgärd för
verkstäUighet av avgörande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 2
A Contracting State shall designate a Central Authority
which will undertake to receive Letters of Request coming from a judicial
authority of another Contracting State and to transrait them lo the authority competent
lo execute them. Each State shall organize the Central Authority in accordance
with ils own law.
Letters
shall be sent lo the Central Authority of the State of execution without being
transmitted through any other authority of that State.
Artide 2
Chaque Etat contractant désigné une Autorité cenlrale qui
assume la chargé de recevoir les commissions rogaloires émanant d'une autorité
judiciaire d'un aulre Etat contractant el de les transraeltre å Tautorité
corapélente aux fins d'exéculion. L'Autorité cenlrale est organisée selon les
raodalités prévues par TElat requis.
Les
cornraissions rogaloires soni transmi-ses ä TAutorilé cenlrale de TElat requis
sans intervention d'une aulre autorité de cet Etat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 3
A Letter of Request shall specify
(a)
the authority
requesting ils execution and the authority requested to execute it, if known to
the requesting authority;
(b)
the names and
addresses of the parlies lo the proceedings and their representatives, if any;
(c) the
nature of the proceedings for
which the evidence is required, giving all
necessary information in regard thereto;
(d) the
evidence to be obtained or other
judicial act to be performed.
Where appropriate; the Letter shall specify, inter alia
(e) the
names and addresses of the per
sons to be examinedr
(f) the
questions lo be put to the persons
to be examined or a stateraent of the sub-
ject-raaller about which they are to be
exarainedr
(g) the
documents or other property, real
or personal, lo be inspectedr
(h) any
requireraent that the evidence is lo be given on oalh or affirmation, and any
special form to be used;
(i) any special method or procedure to be followed under
Artide 9.
A Letter may also menlion any informa-tio.n necessary for
the application of Artide 11.
No legalization or other like forraality may be required.
Artide 3
La comraission rogatoire contient les in-dications
suivantesr
a) Tautorilé requérante et, si
possible, rautorité requiser
b)
ridentité et
Tadresse des parties et, le cas échéant, de leurs representants;
c) la nature et Tobjet de Tinstance et
un exposé soramaire des fails;
d) les actes d'instruction ou autres actes
judiciaires a accomplir.
Le cas
échéant, la commission rogatoire contient en outrer
e) les nom et adresse des personnes å
entendre;
f) les questions ä poser aux personnes å
entendre ou les fails sur lesquels elles doi
vent étre entendues;
g) les documents ou autres objets å exa-
rainer;
h) la
deraande de recevoir la deposition sous serraent ou avec affirmation et, le cas
échéant, Tindicalion de la forraule ä utiliserr
i) les
formes spéciales dont rapplication est deraandée conforraément å Tarticle 9.
La comraission rogatoire raenlionne aussi, s'U y a lieu,
les renseignements nécessaires ä rapplication de Tarticle 11.
Aucune légalisalion ni formalilé analogue ne peut étre
exigée.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974r95 135
Artikel 2
Varje fördragsslutande stat utser ett cent-rah organ, som
mottar fraraslällning om bevisupptagning från judiciell myndighet i annan
fördragsslutande stal och översänder den till den rayndighet sora är behörig
att vidta den begärda åtgärden. Varje stal organiserar det centrala organet i
enlighet raed sin egen lagstiftning.
Fraraslällning sänds till det centrala organet i den
anraodade staten utan förraedling av någon annan rayndighet i den staten.
Artikd 3
I framställning ora bevisupptagning skall anges
a)
den ansökande
myndigheten och om möjligt den myndighet som skall vidta åtgärden,
b)
parternas och,
i förekoraraande fall, ombudens naran och adress,
c)
målets
beskaffenhet och en kort redogörelse för saken,
d) den åtgärd sora skall vidtas.
I förekomraande fall skall i framställningen dessutom
anges
e) namn och adress på den person sora
skall höras,
f) de frågor sora skall ställas till den
person som skall höras eller de omständig
heter som denne skaU höras om,
g) den handling eUer egendora i övrigt,
fast eller lös, sora skall granskas,
h) begäran ora att beviset skall upptas under ed eller
försäkran eller att vid bevisupptagningen skall användas särskilda ordalag,
i) begäran att visst förfarande enligt artikd 9 skall
iakttas.
I frarastäUningen får vidare uppges sådana upplysningar
som behövs för tUlämpning av artikel 11.
Legalisering eller raotsvarande forraalitet får icke
krävas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 4
A Letter of Request shall be in the language of the
authority requested to execute it or be accompanied by a translation into that
language.
Nevertheless, a Contracting State shall accept a Letter
in either English or Freneh, or a translation into one of these languages,
unless it has made the reservation authorized by Artide 33.
A
Contracting State which has more than one official language and cannot, for
reasons of internal law, accept Letters in one of these languages for the whole
of ils territory, shall, by dedaration, specify the language in which the
Letter or translation thereof shall be expressed for execution in the specified
parts of ils territory. In case of failure to comply with this declaratio.n,
without juslifiable excuse, the costs of translation into the required
language shall be borne by the State of origin.
A Contracting State may, by dedaration, specify the
language or languages other than those referred to in the preceding paragraphs,
in which a Letter may be sent to its Central Authority.
Any translation accompanying a Letter shall be certified
as correct, either by a diplomatic officer or consular agent or by a sworn
translator or by any other person so authorized in either State.
Artide 4
La comraission rogatoire doil étre rédigée dans la langue
de Tautorité requise ou ac-compagnée d'une traduction faile dans cetle langue.
Toulefois, chaque Etat contractant doil accepler la
comraission rogatoire rédigée en langue franfaise ou anglaise, ou accompag-née
d'une traduction dans Tune de ces langues, ä molns qu'il ne s'y soit opposé en
faisant la réserve prévue ä rarlicle 33.
Tout Etal contractant qui a plusieurs langues officielles
el ne peut, pour des rai-sons de droit interne, accepter les commissions
rogaloires dans Tune de ces langues pour Tensemble de son territoire, dolt faire
connaitre, au raoyen d'une dedaration, la langue dans låquelle la commission
rogatoire doil étre rédigée ou Iraduite en vue de son execution dans les
parties de son territoire qu'il a déterminées. En cas d'inobser-vation sans
justes molifs de Tobligation dé-coulant de celte dedaration, les frais de la
traduction dans la langue exigée soni å la chargé de TElat requérant.
Tout Etal contractant peut, au raoyen d'une dedaration,
faire connailre la ou les langues autres que celles prévues aux alinéas précédents
dans lesquelles la coraraissio.n rogatoire peut étre adressée å son Autorité
cenlrale.
Toule traduction annexée å une commission rogatoire doil
étre certifiée conforme, soit par un agent diploraatique ou consu-laire, soit
par un traducteur asserraenté ou juré, soit par loute aulre personne aulorisée
å cet effet dans Tun des deux Etats.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 5
If the Central Authority considers that the request does
not coraply with the provisions of the present Convention, il shall promptly
inform the authority of the State of origin which transmitted the Letter of
Request, specifying the objeclions to the Letter.
Artide 5
Si TAutorité cenlrale eslirae que les dispositions de la
Convention n'onl pas élé respectées, eUe en inforrae immédialemenl rautorité de
TElat requérant qui lui a trans-mis la commission rogatoire, en précisant les
griefs articulés å Tencontre de la demande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974r95 137
Artikel 4
Framställning om bevisupptagning skall avfattas på del
språk som bmkas av den anmodade myndigheten eller åtföljas av en översättning
till det språket.
Fördragsslutande stal skall dock motta en fraraslällning
avfattad på engelska eller franska språken eller en översättning härtill, ora
den icke har gjort förbehåll enligt artikel 33.
Fördragsslulande stat, sora har mer än ett officiellt
språk och som raed hänsyn till sin lagstiftning icke kan raotla fraraslällning
på ett av dessa språk i fråga ora hela sitt territoriura, skall i en förklaring
ange del språk på vilkel framställning eller översättning skall avfattas
beträffande särskilda delar av territoriet. Iakttas ej den skyldighet som
följer av förklaringen och saknas skälig ursäkt härför, skall kostnaden för
översättning till del språk som angetts i förklaringen bäras av den ansökande
staten.
Fördragsslulande stat kan genom förklaring ange, alt
framställning till dess centrala organ får ske på annat därvid angivet språk än
som avses i första tredje styckena.
Översättning som fogas vid en framställning skall vara
bestyrkt antingen av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en
översättare sora avlagt ed eller av annan person sora är berayndigad därtill i
någondera staten.
Artikel 5
Om det centrala organet finner, att fraraslällning icke
uppfyller föreskrifterna i denna konvention, skall det omedelbart underrätta
den myndighet i den ansökande staten sora gjort frarastäUningen och därvid noggrant
ange de invändningar sora görs raot frarastäUningen.
Artide 6
If the authority to whom a Letter of Request has been
transraitted is not corapetenl to execute it, the Letter shall be sent
forthwith to the authority in the sarae State which is competent to execute it
in accordance with the provisions of its own law.
Artide 6
En cas d'incompélence de Tautorilé requise, la commission
rogatoire est transmise d'office et sans retard å Taulorité judiciaire
competente du méme Etal suivanl les régles établies par la legislation de
celui-ci.
Artide 7
The requesting authority shall, if it so desires, be
informed of the lime when, and the place where, the proceedings will take
place, in order that the parties concerned, and their representatives, if any,
may be present. This information shall be sent directiy to the parlies or their
representatives when the authority of the State of origin so requests.
Artide 7
L'autorilé requérante est, si eUe le demande, informée de
la date el du lieu ou U sera procédé å la raesure sollicitée, afin que les
parties intéressées et, le cas échéant, leurs representants puissenl y
assisler. Cetle coramunication est adressée direcleraent auxdites parties ou a
leurs representants, lorsque Tautorilé requérante en a fait la dernjande.
Artide 8
A Contracting State may declare that merabers of the
judicial personnel of the requesting authority of another Contracting State may
be present at the execution of a Letter of Request. Prior authorization by the
competent authority designated by the declaring State raay be required.
Artide 8
Tout Etat contractant peut dédarer que des magistrats de
Tautorité requérante d'un autte Etat contractant peuvent assister å Texécution
d'une comraission rogatoire. Gette mesure peut étre soumise ä rautorisation
préalable de Taulorilé competente désignée par TElat déclarant.
Artide 9
The judicial authority which executes a Letter of Request
shall apply its own law as to the methods and procedures to be followed.
However,
it wiU follow a request of the requesting authority that a special method or
procedure be followed, unless this is incompatible with the internal law of the
State of execution or is impossible of performance by reason of its internal
practice and procedure or by reason of practical difficulties.
A Letter
of Request shall be executed expeditiously.
Artide 9
L'autorité judiciaire qui procéde a Texécu-tion d'une
comraission rogatoire, applique les lois de son pays en ce qui concerne les
forraes å suivre.
Toulefois,
il est déféré ä la deraande de rautorité requérante tendant å ce qu'il soit
procédé suivanl une forme spéciale, å raoins que celle-ci ne soit incorapatible
avec la loi de TElat requis, ou que son application ne soit pas possible, soit
en raison des usages judiciaires de TElat requis, soit de difficullés
pratiques.
La
commission rogatoire dolt étre exé-cutée d'urgence.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974:95 139
Artikel 6
Om den myndighet till vilken framställning ora
bevisupptagning översänts icke är behörig all vidta den begärda åtgärden, skall
framställningen snarast vidarebefordras till den rayndighet i sararaa stat
sora enligl föreskrifterna i dess lagsliftning äger sådan behörighet.
Artikel 7
Den ansökande rayndighelen skall på begäran underrättas
ora tid och plats för företagande av den begärda åtgärden, så att parterna och,
i förekommande fall, deras orabud kan närvara. Ora den ansökande myndigheten
begär det, skall underrättelsen sändas direkt tUl parterna eller deras orabud.
Artikel 8
Fördragsslulande stat kan avge förklaring, all domare vid
ansökande myndighet i annan fördragsslulande stat får närvara, när den begärda
åtgärden vidtas. Som viUkor härför kan krävas att tillstånd läranals av
behörig rayndighet, sora utsetts av den anmodade staten.
Artikel 9
Den judicieUa myudighet som vidtar den begärda åtgärden
skall därvid i fråga om förfarandet tiUämpa sin egen stats lag.
Har den ansökande rayndighelen begärt all viss förra skaU
iakttas skall denna dock användas, ora det icke är oförenligt med lagen i den
anraodade staten eller det oraöj-liggörs på grund av intern praxis eller
praktiska svårigheter.
Den begärda åtgärden skall vidtas snarast.
Artide 10
In executing a Letter of Request the requested authority
shaU apply the appropriate raeasures of compulsio.n in the in-stances and lo
the sarae extent as are provided by its internal law for the execution of
orders issued by the authorities of its own country or of requests raade by
parties in internal proceedings.
Artide 10
En exécutant la commission rogatoire, rautorité requise
applique les raoyens de contrainte appropriés et prévus par sa loi interne dans
les cas et dans la raérae mesure oii elle y serait obligée pour rexéculion
d'une comraission des autorités de TElat requis ou d'une deraande formulée å
cet effet par une parlie intéressée.
Artide 11
In the execution of a Letter of Request the person
concerned raay refuse to give evidence in so far as he has a privilege or duly
to refuse to give the evidence
(a) under the law of the State of
exe-culio.n; or
(b)
under the law
of the State of origin, and the privilege or duly has been specified in the
Letter, or, at the instance of the requested authority, has been otherwise
con-firraed to that authority by the requesting authority.
A Contracting State raay declare that, in addition, il
will respect privileges and duties existing under the law of States other than
the State of origin and the State of execution, lo the extent specified in
that dedaration.
Artide 11
La coraraission rogatoire n'esl pas exé-cutée pour autanl
que la personne qu'elle vise invoque une dispense ou une interdic-lion de
déposer, établies:
a) soit par la loi de TElat requis;
b) soit
par la loi de TElat requérant el
spécifiées dans la commission rogatoire ou,
le cas échéant, altestées par Tautorité requé
rante å la deraande de Tautorité requise.
En oulre,
tout Etat contractant peul dédarer qu'il reconnail de lelles dispenses et
interdiclions établies par la loi d'aulres Etats que TElat requérant el TElat
requis, dans la raesure spécifiée dans cette dedaration.
Artide 12
The execution of a Letter of Request may be refused only
to the extent that
(a)
in the State of
execution the execution of the Letter does not fall within the functions of the
judJciary; or
(b)
the State
addressed considers that its sovereignty or security would be prejudiced
thereby.
Execution
may not be refused solely on the ground that under ils internal law the State
of execution clairas exclusive jurisdiction över the subject-raaller of the
action or that its internal law would not adrait a right of action on it.
Artide 12
L'exécution de la commission rogatoire ne peut étre
refusée que dans la mesure our
a)
rexéculion,
dans TElat requis, ne renlre pas dans les atlributions du pouvoir judiciaire;
ou
b) TElat requis la juge de nature ä
porier atteinte å sa souverainelé ou å sa sécurilé.
L'exécution
ne peut étre refusée pour le seul motif que la loi de TElat requis reven-dique
une competence judiciaire exclusive dans Taffaire en cause ou ne connait pas de
voies de droit répondanl å Tobjet de la demande portée devanl Tautorité requérante
Prop. 1974r9S 141
Artikd 10
Den myndighet sora vidtar den begärda åtgärden skall
använda lärapliga ivångsrae-del i sararaa mån sora delta är föreskrivet i den
interna lagen i fråga om verkställande av motsvarande åtgärder på begäran av annan
myndighet i den staten eUer efter fraraslällning av part.
Artikd 11
Den sora skall höras eller fullgöra någol med anledning av
en framställning om bevisupptagning får vägra all eflerkoraraa vad sora begärs
av honora, ora han har rätt eller skyldighet härtill
a)
enligt lagen i
den anraodade staten, dier
b)
enligt lagen i
den stat från vilken framställningen härrör och rättigheten eller skyldigheten
har angetts i framställningen eller, på begäran av den anmodade myndigheten,
bekräftats av den ansökande myndigheten.
Fördragsslulande stal kan dessutom avge förklaring, att
den i den utsträckning som anges i förklaringen erkänner rättighet eUer
skyldighet som gäller enligl lagen i annan stal än den ansökande eller den
anraodade staten.
Artikd 12
Vidtagandet av den begärda åtgärden kan vägras endast i
den raån
a)
det icke
ankoraraer på judiciell myndighet i den anraodade staten att utföra den
begärda åtgärden, eller
b)
den anmodade
staten anser att verkställandet av åtgärden skulle kränka dess suveränitet
eller medföra fara för dess säkerhet.
Verkställande får icke vägras enbart av del skälet, att
den anmodade staten enligt sin lagsliftning äger uteslutande behörighet att
pröva den sak rättegången avser eUer alt enligl samraa lagstiftning talan icke
får väckas beträffande saken.
Artide 13
The documents establishing the execution of the Letter of
Request shall be sent by the requested authority to the requesting authority by
the same channel which was used by the latter.
In every
instance where the Letter is not executed in whole or in part, the requesting
authority shall be informed immediately through the same channel and advised of
the reasons.
Artide 13
Les piéces constatant rexéculion de la comraission
rogatoire soni transmises par rautorité requise ä rautorité requérante par la
raéme voie que celle utUisée par cetle derniére.
Lorsque la
coraraission rogatoire n'est pas exécutée en tout ou en partie, Tautorité
requérante en est informée immédiateraent par la raérae voie et les raisons lui
en soni corarauniquées.
Artide 14
The execution of the Letter of Request shall not give rise
to any reimbursement of taxes or costs of any nature.
Nevertheless, the State of execution has the right to
require the State of origin to reimburse the fees paid to experts and
interpreters and the costs occasioned by the use of a special procedure requested
by the State of origin under Artide 9, paragraph 2.
The
requested authority whos law obliges the parties themselves lo secure evidence,
and which is not able itself to execute the Letter, raay, after having obtained
the consent of the requesting authority, appoint a suitable person to do so.
When seeking this consent the requested authority shall indicate the
approxiraate costs which would result frora this procedure. If the requesting
authority gives ils consent it shall reiraburse any costs incurred; without
such consent the requesting authority shall not be liable for the costs.
Artide 14
L'exéculion de la commission rogatoire ne peut donner lieu
au remboursement de taxes ou de frais, de quelque nature que ce soit.
Toulefois, TElat requis a le droit d'exiger de TElat
requérant le remboursement des indemnités payées aux experts et inlerprétes el
des frais résultanl de rapplication d'une forme spéciale deraandée par TElat
requérant, conforraément å Tartide 9, alinéa 2.
L'autorilé requise, dont la loi laisse aux parties le soin
de réunir les preuves et qui n'est pas en raesure d'exéculer elle-raérae la
commission rogatoire, peut en charger une personne habilitée ä cel effet, apres
avoir obtenu le consentement de Tautorité requérante. En demandant celui-ci,
rautorité requise indique le montanl approximalif des frais qui résulteraient
de cette intervention. Le consenleraenl iraplique pour rautorité requérante
robligation de rembourser ces frais. A défaut de celui-ci, Tautorité requérante
.n'est pas redevable de ces frais.
CHAPTER II TAKING OF EVIDENCE BY DIPLOMATIC
OFFICERS, CONSULAR AGENTS AND COMMISSIONERS
Artide 15
In a civil or comraercial raatter, a diplo-raatic officer
or consular agent of a Contracting State raay, in the territory of another
Contracting State and within the area where he exercises his functions, take
CHAPITRE II OBTENTION DES PREUVES PAR DES AGENTS
DIPLO-MATIQUES OU CONSULAIRES ET PAR DES COMMISSAIRES
Artide 15
En raailére civUe ou commerciale, un agent diploraatique
ou consulaire d'un Etat contractant peut procéder, sans conlrainle, sur le
territoire d'un aulre Etat contractant et dans la circonscriplion ou il exerce
ses
Prop,
1974r95 143
Artikd 13
De handlingar sora utvisar all den begärda åtgärden
vidtagits skall av den anmodande myndigheten sändas till den ansökande
myndigheten samma väg sora användes av denna.
Har den begärda åtgärden ej verkställts eller har den
utförts endast delvis, skall den ansökande myndigheten omgående underrättas
samma väg och få besked om skälen.
Artikel 14
För vidtagande av den begärda åtgärden får ingen avgift
eller kostnadsersättning av något slag utkrävas.
Den anraodade staten äger dock avkräva den ansökande
staten ersättning dels för vad sora utbetalts till sakkunniga och tolkar, dels
för kostnader som uppstått genom iakttagande av en särskild form som den
ansökande staten begärt enligt artikel 9 andra stycket.
Ankommer det enligl lagen i den anmodade staten på
parterna själva att sörja för bevisningen och kan den anraodade rayndighelen
icke vidta den begärda åtgärden, kan den efter raedgivande av den ansökande
rayndighelen utse läraplig person all göra detta. I saraband raed alt sådant
medgivande begärs skall de beräknade kostnaderna vid ett sådant förfarande
anges. Läranar den ansökande myndigheten sitt samtycke, skall den ersätta de
kostnader sora föranleds av förfarandet. I annat fall är den ej skyldig att
ersätta dessa.
KAPITEL II
BEVISUPPTAGNING GENOM DIPLOMATISK ELLER KONSULÄR TJÄNSTEMAN ELLER SÄRSKILT
UTSEDD PERSON
Artikd 15
I mål eller ärende av civil eller koraraer-siell natur får
diploraatisk eller konsulär tjänsteman hos fördragsslulande stat utan
användande av tvångsmedel uppta bevis på annan fördragsslulande stats
territorium och
the
evidence without compulsion of nationals of a State which he represents in aid
of proceedings commenced in the courts of a State which he represents.
A
Contracting State may declare that evidence raay be laken by a diplomatic officer
or consular agent only if perraission to that effect is given upon application
made by him or on his behalf lo the appropriate authority designaled by the
declaring State.
fonctions,
å tout acte d'inslruction ne visant que les ressortissants d'un Etat qu'il
represente et concernant une procedure engagée devanl un tribunal dudit Etat.
Tout Etal
canlraclant a la facullé de dédarer que cel acte ne peut étre effectué que
moyennanl rautorisation accordée sur demande faile par cet agent ou en son nom
par rautorité competente désignée par TElat déclarant.
Artide 16
A diplomatic officer or consular agent of a Contracting
State may, in the territory of another Contracting State and within the area
where he exercises his functions, also take the evidence, without compulsion,
of nationals of the State in which he exercises his function or of a third
State, in aid of proceedings commenced in the courts of a State which he
represents, if
(a)
a competent
authority designaled by the State in which he exercises his functions has given
its permission either generally or in the particular case, and
(b)
he complies
with the conditions which the competent authority has specified in the
perraission.
A Contracting State may declare that evidence may be laken
under this Artide without its prior permission.
Artide 16
Un agent diploraatique ou consulaire d"un Etat
contractant peul en oulre procéder, sans contrainte, sur le territoire d'un
aulre Etat contractant et dans la circonscriplion oii il exerce ses fonctions,
å tout acte d'in-struction visant les ressortissants de TElat de residence ou
d'un Etal tiers, el concernant une procedure engagée devanl un tribunal d'un
Etat qu'il représenler
a)
si une autorité
competente désignée par TElat de residence a donné son aulori-salion, soit
d'une maniére générale, soit pour chaque cas parliculier, el
b)
s'il respecte
les conditions que Tauto-rilé competente a fixées dans rautorisation.
Tout Etat
contractant peut dédarer que les actes d'instruction prévus ci-dessus peuvent
étre accomplis sans son autorisation préalable.
Artide 17
In a civil or commercial matter, a person duly appointed
as a commissioner for the purpose may, without compulsion, take evidence in the
territory of a Contracting State in aid of proceedings coraraenced in the
courts of another Contracting State if
(a) a
corapetenl authority designated by the State where the evidence is to be taken
has given its perraission either generally or in the particular caser and
(b> he
complies with the conditions which the competent authority has specified in the
permission.
A
Contracting State raay declare that evidence raay be taken under this Artide
without its prior perraission.
Artide 17
En raatiére civile ou commerciale, toute personne
réguliérement désignée å cet effet comme commissaire, peul procéder, sans
contrainte, sur le territoire d'un Etal contractant å tout acte d'instruclion
concernant une procedure engagée devanl un tribunal d'un aulre Etat
conlraclantr
a)
si une autorité
corapélente désignée par TElat de Texécution a donné son autorisation, soit
d'une maniére générale, soit pour chaque cas parliculier; et
b) si elle respecte les conditions que
Tauto-rilé corapélente a fixées dans rautorisation.
Tout Etat
contractant peut dédarer que les actes d'inslmclion prévus ci-dessus peuvent
étre accoraplis sans son autorisation préalable.
Prop.
1974r95 145
inom
del område där han utövar sina funktioner, om åtgärden rör medborgare i stat
som han företräder och avser mål eUer ärende som är anhängigt vid domstol i sådan
stat.
Fördragsslutande
stat kan avge förklaring, att diplomatisk eller konsulär tjänsteman får uppta
bevis endast efter tUlstånd av behörig myndighet sora utsetts av staten på
ansökan av honora eUer av någon som företräder honora.
Artikel
16
Diplomatisk
eller konsulär tjänsteman hos fördragsslutande stat får dessutom utan användande
av tvångsraedel uppta bevis på annan fördragsslutande stats territoriura och
inom det område där han utövar sina funktioner, om åtgärden rör medborgare i
den stat där han tjänstgör eller i tredje stat och avser mål eller ärende sora
är anhängigt vid doraslol i stat sora han företräder, under förutsättning att
a) behörig myndighet som utsetts av den stal där han
utövar sina funktioner gett tillstånd tUl det antingen genereUt eller för
varje särskilt fall, och
b) han iakttar de villkor som denna rayndighet därvid
uppsläUt.
Fördragsslulande
stat kan avge förklaring, att bevisupptagning enligt första stycket får ske
utan dess föregående tillstånd.
Artikel
17
I
raål eller ärende av civil eUer kommersiell natur får den som i behörig
ordning utsetts för sådant ändamål (commissioner, commissaire) utan användande
av tvångsmedel uppta bevis på fördragsslutande stats territoriura, ora
åtgärden avser raål eller ärende som är anhängigt vid doraslol i annan
fördragsslutande stat, under förutsättning att
a) behörig myndighet sora utsetts av den stal där
bevisupptagning sker gett tillstånd till det antingen generellt eller för varje
särskilt fall, och
b) han iakttar de villkor som denna myndighet därvid
uppställt.
Fördragsslutande
stat kan avge förklaring, alt bevisupptagning enligt första stycket får ske
utan dess föregående tillstånd.
10
Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 95
Artide 18
A Contracting State may declare that a diplomatic officer,
consular agent or commissioner authorized to take evidence under Artides 15,
16 or 17, may apply to the corapetenl authority designated by the declaring
State for appropriate assistance to obtain the evidence by corapulsion. The
dedaration raay contain such conditions as the declaring State may see fit to
impose.
If the
authority grants the application it shall apply any raeasures of corapulsion
which are appropriate and are prescribed by its law for use in internal
proceedings.
Artide 18
Tout Etat contractant peut dédarer qu'un agent
diploraatique ou consulaire ou un commissaire, autorisé ä procéder ä un acte
d'instmction conforraéraent aux artides 15, 16 et 17, a la facullé de
s'adresser å rautorité corapélente désignée par ledit Etat, pour obtenir
Tassistance nécessaire a Taccomplis-seraent de cet acte par voie de conlrainle.
La dedaration peut comporter toute condi-tion que TElat déclarant juge
convenable d'imposer.
Lorsque
rautorité competente fait droit ä la requéte, eUe applique les raoyens de
conlrainle appropriés et prévus par sa loi interne.
Artide 19
The competent authority, in giving the permission referred
to in Artide 15, 16 or 17, or in granting the application referred to in Artide
18, may lay down such co.n-ditlons as it deeras fil, inter alla, as lo the time
and place of the taking of the evidence. SimUarly it may require that it be
given reasonable advance notice of the lime, date and place of the taking of
the evidence; in such a case a representative of the authority shall be
entitied to be present at the taking of the evidence.
Artide 19
L'autorité competente, en donnant rautorisation prévue
aux artides 15, 16 et 17 ou dans Tordonnance prévue å rarlicle 18, peut
déterminer les conditions qu'elle juge con-venables, relatives notararaent aux
heure, date et lieu de Tade d'instmction. Elle peut de méme demander que ces
heure, date et lieu lui soient nolifiés au préalable et en temps utile; en ce
cas, un representant de ladite autorité peut étre present å Tade d'instmction.
Artide 20
In the taking of evidence under any Artide of this
Chapter persons concerned may be legally represented.
Artide 20
Les perso.nnes visées par un acte d'instruc-tion prévu
dans ce chapitre peuvent se faire assister par leur conseil.
Artide 21
Where a diplomatic officer, consular agent or commissioner
is authorized under Artides 15, 16 or 17 to take evidence
(a) he
raay take all kinds of evidence which are not incorapatible with the law of the
State where the evidence is taken or contrary to any permission granted
pursuant to the above Artides, and shall have power within such limits to
adrainisler an oath or take an affirmation;
Artide 21
Lorsqu'un agent diploraatique ou consulaire ou un
commissaire est autorisé å procéder å un acte d'instruction en verlu des
artides 15, 16 et 17r
a) il peut
procéder å tout acte d'instmc-tion qui n'est pas incorapatible avec la loi de
TEtat de Texécution ou contraire ä rautorisation accordée en vertu desdits
artides el recevoir, dans les raémes conditions, une deposition sous serment
ou avec affirmationr
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop, 1974r95 147
Artikd 18
Fördragsslutande stat kan avge förklaring, att
diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller annan person som enligl artikel
15, 16 eller 17 får uppta bevis får hos behörig myndighet som den utsett
ansöka ora att sådana tvångsmedel ställs till förfogande som behövs för alt
beviset skall kunna upptas. Förklaringen får innehålla de villkor som staten
anser lämpligt alt uppställa.
Om myndigheten beviljar ansökningen, skall den använda
tvångsmedel sora är lärapligt och föreskrivet i den egna statens lag i fråga
ora rättegång i den staten.
Artikd 19
När behörig rayndighet raeddelar tillstånd enligt artikel
15, 16 eUer 17 eller beviljar ansökan enligl artikel 18 får den uppställa de
villkor sora den anser lärapliga, såsora i fråga om lid och plats för bevisupptagningen.
Vidare kan den begära att i skälig tid bli underrättad ora tid och plats för
åtgärdenr företrädare för rayndighelen äger i sådant fall närvara vid
bevisupptagningen.
Artikd 20
Vid bevisupptagning enligt detta kapitel får den som
berörs anlita juridiskt biträde.
Artikd 21
När diploraatisk eller konsulär tjänsteman eller annan
person får uppta bevis enligt artikd 15, 16 dier 17,
a) får han uppta varje slag av bevis som ej är oförenligt
med lagen i den stat där åtgärden skall vidtas eller strider mot tUlstånd som
meddelats enligt någon av dessa artiklar saml, under samraa fömtsättningar,
uppta ed eller motsvarande försäkran,
opaginerad Kontrollera mot PDF
(b)
a request to a
person to appear or to give evidence shall, unless the recipient is a national
of the State where the action is pending, be drawn up in the language of the
place where the evidence is laken or be accompanied by a translation into such
language;
(c)
the request
shall inforra the person that he may be legally represented and, in any State
that has not filed a dedaration under Artide 18, shall also inform him that he
is not corapeUed to appear or to give evidence;
(d) the
evidence raay be taken in the raan-
ner provided by the law applicable lo the
court in which the action is pending pro
vided that such raanner is ,not forbidden
by the law of the State where the evidence
is taken;
(e) a
person requested to give evidence
may invoke the privileges and duties lo
refuse to give the evidence contained in
Artide 11.
b) å raoins que la personne visée par
Tade d'instruction ne soit ressortissante de TElat dans lequel la procedure est
engagée, loule convocation å coraparaitre ou å participer ä un acte
d'inslruction est rédigée dans la langue du lieu oir Tade d'instructio.n doil
étre accompli, ou accorapagnée d'une traduction dans cetle langue;
c)
la convocation
indique que la personne peut étre assistée de son conseil, el, dans tout Etal
qui n'a pas fait la dedaration prévue ä Tarlicle 18, qu'elle n'esl pas lenue de
coraparaitre ni de participer å Tade d'inslructio,n;
d) Tade
d'inslruclion peut étre accorapli
suivanl les forraes prévues par la loi du
tribunal devanl lequel la procedure est en
gagée, ä condition qu'elles ne soient pas
interdiles par la loi de TElat de rexéculion;
e) la personne visée par Tade d'instruction
peut invoquer les dispenses el interdiclions
prévues å rarlicle 11.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 22
The facl that an allerapt to take evidence under the
procedure laid down in this Chapler has faUed, owing to the refusal of a person
lo give evidence, shall not prevent an application being subsequenlly raade lo
lake the evidence in accordance with Chapter I.
Artide 22
Le fail qu'un acte d"inslruction n'ail pu étre
accompli conforraéraent aux dispositions du present chapitre en raison du
refus d'une personne d'y participer, n'empéche pas qu'une commission rogatoire
soit adressée ultérieuremenl pour le méme acte, conformément aux dispositions
du chapitre premier.
opaginerad Kontrollera mot PDF
CHAPTER
III
GENERAL
CLAUSES
Artide 23
A Contracting State may at the lime of signature,
ratification or accession, declare that it will not execute Letters of Request
issued for the purpose of obtaining pre-lrial discovery of documents as known
Ln Common Law countries.
CHAPITRE III DISPOSITIONS GÉNÉRALES
Artide 23
Tout Etat contractant peut, au raomenl de la signature, de
la ratification ou de Tadhésion, dédarer qu'il n'exécule pas les coramissions
rogaloires qui ont pour objet une procedure connue dans les Etats du Common Law
sous le nom de «pre-lrial discovery of documents».
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974r95 149
b)
skall kallelse
till någon att inställa sig eUer i övrigt fullgöra något avfattas på språket i
den stat där beviset skall upptas eller åtföljas av en översättning tiU detta
språk, om ej den kallade är medborgare i den stat där målet eller ärendet är anhängigt,
c)
skall kallelsen
innehålla uppgift om all den kallade har rätt all anlita juridiskt biträde
och, om bevisupptagningen skall äga rum i stat sora ej avgelt förklaring enligl
artikel 18, att han ej är skyldig all infinna sig eller i övrigt fullgöra
någol,
d) får beviset upptas i den förra som före
skrivs av lagen i den siat där målet eller
ärendet är anhängigt, ora denna form ej är
förbjuden enligt lagen i den stat där bevis
upptagningen skall äga rum,
e) har den som skall höras eller i övrigt
fullgöra någol samma räll och plikt att
vägra eflerkoraraa vad sora begärs av ho
nom som föreskrivs i artikel 11.
Artikel 22
Har bevisupptagning enligt della kapitel ej kunnat komraa
tUl stånd på gmnd av alt någon vägrat att eflerkoraraa vad som begärts av
honora, utgör delta ej hinder för att därefter ansöka ora all beviset skall
upptas enligl kapitel I.
KAPITEL III ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikd 23
Fördragsslulande stat kan, vid undertecknande,
ratifikation eller anslutning, förklara att den ej eflerkoraraer sådan
frarastäUning ora bevisupptagning som avser det i Cora-raon Law-stater
tillärapade förfarandet pre-lrial discovery of docuraents.
Artide 24
A Contracting State may designate other authorities in
addition lo the Central Authority and shall determine the extent of their
competence. However, Letters of Request may in all cases be sent lo the
Central Authority.
Federal
States shaU be free to designate more than one Central Authority.
Artide 24
Tout Etat contractant peut designer, oulre TAutorité
centrale, d'aulres autorités dont il determine les compétences. Toulefois, les
coramissions rogaloires peuvent loujours étre transmises å rAulorilé cenlrale.
Les Etats
fédéraux ont la facullé de designer plusieurs Autorités cenlrales.
Artide 25
A Contracting State which has raore than one legal syslera
may designate the authorities of one of such systeras, which shall have
exclusive competence to execute Letters of Request pursuant to this Convention.
Artide 25
Tout Etat contractant, dans lequel plusieurs sysléraes de
droit soni en vigueur, peut designer les autorités de Tun de ces systémes, qui
auront competence exclusive pour rexéculion des comraissions rogaloires en
application de la présente Convention.
Artide 26
A Contracting State, if required lo do so because of
conslilutional lirailalions, raay request the reiraburseraent by the State of
origin of fees and costs, in connection with the execution of Letters of
Request, for the service of process necessary to com-pel the appearance of a
person to give evidence, the costs of attendance of such persons, and the cost
of any transcript of the evidence.
Where a
State has made a request pursuant to the above paragraph, any other Contracting
State raay request frora that State the reiraburseraent of siraUar fees and
costs.
Artide 26
Tout Etat contraclanl, s'il y est lenu pour des raisons de
droit conslilulionnel, peut inviter TElat requérant å rembourser les frais
d'exécution de la commission rogatoire el concernant la signification ou la
notification å coraparaitre, les inderanités dues ä la personne qui fait la
deposition et Tétablis-semenl du procés-verbal de Tade d'inslruc-tion.
Lorsqu'un
Etal a fail usage des dispositions de Talinéa précédenl, loul aulre Etat
contractant peul inviter cet Etal å rembourser les frais correspondanls.
Artide 27
The provisions of the present Convention shaU not prevent
a Contracting State frora
(a)
declaring that
Letters of Request raay be transmitted to ils judicial authorities through
channels other than those provided for in Artide 2;
(b)
perraitting, by
internal law or practice, any act provided for in this Convention to be
perforraed upon less restrictive conditions;
Artide 27
Les dispositions de la présente Convention ne fonl pas
obslacle ä ce qu'un Etal conlraclantr
a)
declare que des
coramissions rogaloires peuvent étre transraises å ses autorités judiciaires
par d'aulres voies que celles prévues å rarlicle 2;
b)
perraetle, aux
termes de sa loi ou de sa couturae interne, d'exéculer les actes auxquels elle
s'applique dans des conditions raoins restrictives;
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974r95 151
Artikel 24
Fördragsslulande stat kan vid sidan av det centrala
organet utse andra myndigheter och skall besluta om dessas behörighet.
Framställning om bevisupptagning kan dock alllid sändas till det centrala
organet.
Federala stater får utse raer än ett centralt organ.
Artikd 25
Fördragsslutande stat, i vilken flera rättsordningar
gäller, kan tillägga rayndigheter hörande till någon av dessa uteslutande
behörighet att vidta åtgärd som avses med framställning om bevisupptagning
enligt denna konvention.
Artikel 26
Fördragsslutande stat får, om del krävs av
konstitutionella skäl, begära ersättning av den ansökande staten för sådana
kostnader raed anledning av den begärda åtgärden sora avser delgivning raed
den som skall höras eller i övrigt fullgöra någol, dennes inställelse eller
protokoll rörande bevisupptagningen.
Har en stat framställt begäran enligl första stycket, äger
varje annan fördragsslulande stat framställa motsvarande begäran till den
förra staten.
Artikel 27
Utan hinder av föreskrifterna i denna konvention kan
fördragsslulande stat
a)
förklara att
framställning ora bevisupptagning får sändas till dess judiciella myndigheter
på annan väg än som föreskrivs i artikel 2,
b)
på grund av
lagsliftning eller sedvänja tillåta att åtgärd varpå konventio.nen är tilllämplig
får vidtas på mindre restriktiva villkor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974r95
(c) perraitting, by internal law or practice, methods of
taking evidence other than those provided for in this Convention.
152
c) permette, aux termes de sa loi ou de sa couturae
interne, des méthodes d'obten-tion de preuves autres que celles prévues par la
présente Convention.
Artide 28
The present Convention shall not prevent an agreement
between any two or raore Contracting States lo derogate from
(a) the provisions of Artide 2 with respect
to raelhods of iransrailling Letters of Requestr
(b) the provisions of Artide 4 with respect
to the languages which raay be used;
(c) the provisions of Artide 8 with respect
lo the presence of judicial personnel at the execution of Letters;
(d) the provisions of Artide 11 with
respect lo the privileges and duties of wit
nesses to refuse to give evidenccr
(e) the provisions of Artide 13 with re
spect to the raelhods of returning executed
Letters to the requesting authority;
(f) the provisions of Artide 14 with
respect lo fees and costs;
(g) the provisions of Chapler II.
Artide 28
La présente Convention ne s'oppose pas ä ce que des Etats
conlraclanls s'enlendent pour dérogerr
a) å Tartide 2, en ce qui concerne la
voie de Iransraission des comraissions rogatoiresr
b) å Tartide 4, en ce qui concerne
Temploi des languesr
c) å Tarticle 8, en ce qui concerne la
presence de magistrats a Texécution des comraissions rogatoiresr
d) å rarlicle 11, en ce qui co.ncerne les
dispenses el interdiclions de déposerr
e) å Tarlide 13, en ce qui concerne la
iransraission des piéces constatant rexécu
lion;
f) ä rarlicle 14, en ce qui concerne le
régleraent des frais;
g) aux dispositions du chapitre II.
Artide 29
Between Parties to the present Convention who are also
Parties to one or both of the Conventions on Civil Procedure signed at the
Hague on the 17th of July 1905 and the 1st of March 1954, this Convention
shall replaee Artides 816 of the earlier Conventions.
Artide 29
La présente Convention remplacera, dans les rapports entré
les Etats qui Tauront ratifiée, les artides 8 ä 16 des Conventions relatives å
la procedure civile, respective-raenl signées å La Haye le 17 juillet 1905 et
le premier mars 1954, dans la mesure oh lesdits Etats soni Parties å Tune ou
Tauire de ces Conventions.
Artide 30
The present Convention shall not affect the application of
Artide 23 of the Convention of 1905, or of Artide 24 of the Convention of
1954.
Artide 30
La présente Convention ne porle pas alleinte ä
rapplication de rarlicle 23 de la Convention de 1905, ni de Tartide 24 de
cdlede 1954.
Artide 31
Suppleraentary Agreements between Parties to the
Conventions of 1905 and 1954 shall be considered as equally applicable to ihe
present Convention unless the Parlies have otherwise agreed.
Artide 31
Les accords additionnels aux Conventions de 1905 el de
1954, conclus par les Etats contraclants, soni considérés comme égale-raent
applicables å la présente Convention, a raoins que les Etats intéressés n'en
con-viennent autreraent.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974:95 153
c) på grund av lagstiftning eller sedvänja tillåla att
bevis upptas på annat sätt än som avses i konventionen.
Artikel 28
Utan hinder av denna konvention får två eller flera
fördragsslutande stater överenskomma om avvikelser frå.n
a)
artikel 2,
såvitt angår sättet för översändande av framställning om bevisupptagning,
b)
artikel 4,
såvitt angår de språk sora får användas,
c)
artikel 8,
såvitt angår domares närvaro vid bevisupptagning,
d) artikel II, såvitt angår vittnes rättig
het och skyldighet alt vägra alt yttra sig
eller i övrigt fullgöra något,
e) artikel 13, såvitt angår sättet för över
sändande till den ansökande myndigheten
av de handlingar som visar att bevisupptag
ning ägl mm,
f) artikel 14, såvitt angår ersättning för
kostnader,
g) kapitel II.
Artikd 29
Denna konvention ersätter, i förhållandet mellan stater
som ratificerat den, artiklarna 816 i de i Haag den 17 juli 1905 och 1 mars
1954 undertecknade konventionerna angående vissa till civilprocessen hörande
ämnen, i den mån dessa stater även är anslutna till någon av dessa
konventioner.
Artikel 30
Denna konvention skall icke påverka tilllämpningen av
artikel 23 i 1905 års konvention eller av artikel 24 i 1954 års konvention.
Artikd 31
Har tUläggsöverenskommelser till 1905 och 1954 års
konventioner ingåtts meUan fördragsslutande stater, skall överenskommelserna
äga motsvarande tillärapning beträffande denna konvention, om icke staterna
överenskoraraer annat.
11 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr95
Prop.
1974r95
Artide 32
Without prejudice to the provisions of Artides 29 and 31,
the present Convention shall not derogate from conventions containing provisions
on the matters covered by this Convention lo which the Contracting States are,
or shall become Parties.
154
Artide 32
Sans prejudice de rapplication des artic-les 29 et 31, la
présente Convention ne déroge pas aux conventions auxqueUes les Etats conlraclanls
soni ou seront Parties el qui conliennent des dispositions sur les matiéres
réglées par la présente Convention.
Artide 33
A State may, at the time of signature, ratification or
accession exclude, in whole or in part, the application of the provisions of
paragraph 2 of Artide 4 and of Chapter II. No other reservation shall be permitted.
Each
Contracting State may at any time wilhdraw a reservation it has made; the
reservation shall cease to have effect on the sixtieth day after notification
of the withdrawal.
When a
State has made a reservation, any other State affected thereby may apply the
same rule against the reserving State.
Artide 33
Tout Etal, au raoraenl de la signature, de la ratification
ou de Fadhésion, a la facullé d'exclure en tout ou en partie rapplication des
dispositions de Talinéa 2 de rarlicle 4, ainsi que du chapitre ll. Aucune aulre
réserve ,ne sera adraise.
Tout Etat contractant
pourra, å tout raoraenl, relirer une réserve qu'il aura faite; Teffet de la réserve
cessera le soixan-tiérae jour apres la notification du retrait.
Lorsqu'un Etat
aura fait une réserve, tout aulre Etat affecté par celle-ci peut appliquer la raérae
régle å Tégard de TElat qui a fait la réserve.
Artide 34
A State raay at any tirae wilhdraw or modify a dedaration.
Artide 34
Tout Etat peut å tout raoraenl relirer ou raodifier une dedaration.
Artide 35
A Contracting State shall, at the tirae of the deposit of its
instruraenl of ratification or accession, or at a låter date, inforra the Ministry
of Foreign Affairs of the Nelher-lands of the designation of authorities, pursuant
to Artides 2, 8, 24 and 25.
A Contracting
State shall likewise inforra the Ministry, where appropriate, of the following
(a) the designation
of the authorities to whora notice rausl be given, whose perraission may be required,
and whose assistance may be invoked in the taking of evidence by diplomatic
officers and consular agents, pursuant to Artides 15, 16 and 18 respectivdy;
Artide 35
Tout Etat contractant indiquera au Minis-tére des Affaires
Etrangéres des Pays-Bas, soit au raoraenl du dépöt de son instruraenl de ratificatio.n
ou d'adhésion, soit ultérieuremenl, les autorités prévues aux artides 2, 8, 24
el 25.
Il notifiera,
le cas échéant, dans les mé-raes conditionsr
a) la designation
des autorités auxqueUes les agents diploraatiques ou consulaires doivent s'adresser
en vertu de rarlicle 16 et de celles qui peuvent accorder rautorisation ou Tassistance
prévues aux artides 15, 16 et 18r
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop,
1974r95 155
Artikd
32
Med
undanlag för vad sora föreskrivs i artiklarna 29 och 31 görs genom denna
konvention ej någo.n inskränkning i sådana överenskommelser angående frågor som
regleras i denna konvention, till vilka fördragsslulande stat är ansluten
eller kan komraa att ansluta sig.
Artikd
33
Fördragsslutande
stat kan, vid undertecknande, ratifikation eller anslutning, helt eller
delvis utesluta tillämpningen av artikel 4, andra slyckel, och kapitel II.
Annat förbehåll får icke göras.
Varje
fördragsslulande stal kan när som helsl återta ett förbehållr dess verkan upphör
den sextionde dagen efter underrättelsen ora återtagandet.
Har
stal gjort förbehåll, äger annan fördragsslutande stal som berörs av della
till-lämpa samma regel i förhållande till den förra staten.
Artikd
34
Fördragsslutande
stat kan när sora helst återta eller ändra en förklaring.
Artikd
35
Fördragsslutande
stat skall, vid deponeringen av sitt instruraenl rörande ratifikation eller
anslutning, eller senare, underrätta det nederländska utrikesministeriet ora utseende
av rayndigheter enligl artiklarna 2, 8, 24 och 25.
Fördragsslutande
stat skall likaledes, i förekoramande fall, underrätta ministeriet om
a)
utseende av myndigheter sora skall underrättas eller vilkas tUlstånd eller
biträde kan begäras vid bevisupptagning genora diplomtisk eller konsulär tjänsteraan
enligl artikel 15. 16 eller 18,
opaginerad Kontrollera mot PDF
(b) the
designation of the authorities
whose perraission raay be required in the
taking of evidence by coraraissio.ners pur
suant lo Artide 17 and of those who raay
grant the assistance provided for in Artide
18r
(c) dedarations
pursuant lo Artides 4, 8,
11, 15, 16, 17, 18,23 and 27;
(d) any withdrawal
or raodification of the
above designations and dedarations;
(e) the withdrawal of any reservation.
b) la designation des autorités qui peuvent
accorder au commissaire rautorisation prévue å rarlicle 17 ou Tassistance prévue
å rarlicle 18;
c)
les dedarations
visées aux artides 4, 8, 11, 15, 16, 17, 18,23 et 27;
d) tout retrait
ou raodificalio,n des desig
nations el dedarations raentionnées ci-des
sus;
e) tout retrait de réserves.
Artide 36
Any difficulties which raay arise between Co.ntracting
States in connection with the operation of this Convention shall be settled through
diploraatic channels.
Artide 36
Les difficullés qui s'éléveraient entré les Etats contraclants
ä Toccasion de rapplication de la présente Convention seront réglées par la voie
diploraatique.
Artide 37
The present Convention shall be open for signature by the
States represented al the Eleventh Session of the Hague Conference on Private
International Law.
It shall
be ratified, and the instmraenls of ratification shall be deposited with the Ministry
of Foreign Affairs of the Nelher-lands.
Artide 37
La présente Convention est ouverte å la signature des Etats
représentés å la Onziéme session de la Conference de La Haye de droit international
privé.
Elle sera ratifiée
et les instruments de ratification seront déposés auprés du Mi-nislére des Affaires
Etrangéres des Pays-Bas.
Artide 38
The present Convention shall enter into force on the sixtieth
day after the deposit of the third instrument of ratification referred lo in the
second paragraph of Artide 37.
The Convention
shall enter into force for each signatory State which ratifies sub-sequentiy on
the sixtieth day after the deposit of ils instrument of ratification.
Artide 38
La présente Convention entrera en vigueur le soixantiéme
jour apres le dépot du troisié-me instrument de ratification prévu par rarticle
37, alinéa 2.
La Convention
entrera en vigueur, pour chaque Etat signataire ralifianl poslérieure-menl, le soixantiérae
jour apres le dépöt de son instrument de ratification.
Artide 39
Any State not represented at the Eleventh Session of the Hague
Conference on Private International Law which is a Member of this Conference or
of the United Nations or of a spedalized agency of that Organi-
Article 39
Tout Etat non représenlé å la Onziéme session de la Conference
de La Haye de droit international privé qui est Membre de la Conference ou de rOrganisalion
des Nations Unies ou d'une institution spéciali-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974r95 157
b) utseende av myndigheter vilkas tillstånd
eller biträde kan begäras vid bevisupptagning genom särskilt utsedd person enligl
artikel 17 eller 18,
c)
förklaringar
enligt artiklarna 4, 8, 11, 15, 16, 17, 18,23 och 27,
d) återtagande eller ändring i fråga om
utseende av myndigheter eller beträffande
förklaringar som avses i det föregående,
e) återtagande av förbehåll.
Artikel 36
Meningsskiljaktighet, som uppslår mellan fördragsslutande
stater vid tillämpningen av denna konvention, utjämnas på diplomatisk
väg.
Artikd 37
Denna konvention står öppen för undertecknande av de
stater sora var representerade vid Haagkonferensens för internationell
privaträtt elfte session.
Den skall ratificeras och ratifikationsin-slruraenten
deponeras hos det nederländska utrikesministeriet.
Artikd 38
Denna konvention träder i kraft den sextionde dagen efler
den dag då det tredje av de i artikel 37, andra stycket, näranda ratifikalionsinslruraenten
deponerats.
För varje signatärraakl sora ratificerar konventionen
senare träder den 1 kraft den sextionde dagen efler den dag då dess ratifikationsinstrument
deponerats.
Artikd 39
Stat, sora icke var företrädd vid Haagkonferensens för
internationell privaträtt elfte session och som är raedlera i konferensen
eller i Förenta Nationerna eUer i någol av denna organisations fackorgan el-
opaginerad Kontrollera mot PDF
zalion, or a Party lo the Slalute of the International Court
of Juslice raay accede to the present Convention after il has entered into force
in accordance with the first paragraph of Artide 38.
The instrument of accession shall be deposited with the Ministry
of Foreign Affairs of the Neiherlands.
The Convention
shall enter into force for a State acceding lo il on the sixtieth day after the
deposit of ils instrument of accession.
The accession will have effect only as regards the
relations between the acceding State and such Contracting States as will have dedared
their aeceptance of the accession. Such dedaration shah be deposited at the Ministry
of Foreign Affairs of the Netherlands; this Ministry shall forward, through diploraatic
channels, a certified copy to each of the Contracting States.
The Convention will enter into force as between the acceding
State and the State that has dedared ils aeceptance of the accession on the sixtieth
day after the deposit of the dedaration of aeceptance.
sée de ceUe-ci ou Parlie au Statul de la Cour
Internationale de Juslice pourra adhé-rer ä la présente Convention apres son entrée
en vigueur en vertu de Tarticle 38, alinéa preraier.
L'inslrument d'adhésion sera déposé auprés du Minislére
des Affaires Etrangéres des Pays-Bas.
La Convention entrera en vigueur, pour TElat adhérant, le soixantiéme
jour apres le dépöt de son instrument d'adhésion.
L'adhésion
n'aura d'effel que dans les rapports entré TElat adhérant et les Etats contraclants
qui auront déclaré accepter cette adhésion. Celte dedaration sera déposée auprés
du Minislére des Affaires Etrangéres des Pays-Bas; celui-ci en enverra, par la voie
diploraatique, une copie certifiée conforme, å chacun des Etats conlraclanls.
La Convention
entrera en vigueur entré TElat adhérant el TElat ayant déclaré accepler celte adhésion
soixanle jour apres le dépöt de la dedaration d'acceptation.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 40
Any State may, al the lime of signature, ratification or accession,
declare that the present Convention shall extend to all the territories for the
international relations of which it is responsible, or lo one or more of ihem. Such
a dedaration shall take effect on the date of entry into force of the Convention
for the State concerned.
At any time
thereafter, such extensions shall be notified to the Ministry of Foreign Affairs
of the Netherlands.
The Convention
shall enter into force for the territories mentioned in such an extension on the
sixtieth day after the notification indicated in the preceding paragraph.
Artide 40
Tout Etat, au moment de la signature, de la ratification ou
de Tadhésion, pourra dédarer que la présente Convention s'élen-dra ä Tenserable
des territoires qu'il represente sur le plan internalio.nal, ou å Tun ou plusieurs
d'entre eux. Cette dedaration aura effet au raomenl de Tentrée en vigueur de la
Convention pour ledit Etat.
Par la suite,
toute extension de cetle nature sera notifiée au Minislére des Affaires Etrangéres
des Pays-Bas.
La Convention entrera en vigueur, pour les territoires
vises par Textension, le soixantiérae jour apres la notification raention-née å
Tahnéa précédenl.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 41
The present Convention shall remain in force for five years
from the date of ils entry into force in accordance with the first
Artide 41
La présente Convention aura une durée de cinq ans å partir
de la date de son entrée en vigueur, conforraéraent å rarlicle 38,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974r95 159
ler ansluten till stadgan för internationella doraslolen,
kan ansluta sig tiU denna konvention sedan den trätt i kraft enligt artikel
38, första stycket.
Anslutningsinstrument skall deponeras hos det nederländska
utrikesrainisleriet.
För stat, som ansluter sig till konventionen, träder den
i kraft den sextionde dagen efter den dag då dess anslutningsinstrument
deponerats.
Anslutningen får verkan endast i förhållandet mellan den
stal som anslutit sig och sådana fördragsslutande stater sora förklarat sig
godkänna anslutningen. Sådan förklaring skall deponeras hos det nederländska
utrikesministeriet. Ministeriet skaU på diplomatisk väg tillställa varje
fördragsslutande stat en bestyrkt avskrift.
Mellan stat som anslutit sig till konventionen och stat
som förklarat sig godkänna anslutningen träder konventionen i kraft den sextionde
dagen efter den då förklaringen deponerats.
Artikd 40
Stat kan vid undertecknande, ratifikation eller anslutning
förklara att konventionens tillämpning utsträcks tUl saratiiga de oraråden,
för vilkas internationella förbindelser staten svarar, eller till ett eUer
flera av dessa. Sådan förklaring fär verkan frän det att konventionen träder i
kraft för sagda stat.
Det nederländska utrikesministeriet skall underrättas om
sådana utvidgningar som sker senare.
Denna konvention träder i kraft för områden, sora
omfattas av en sådan utvidgning, sextionde dagen efter den dag då det
nederländska utrikesrainisleriet underrättats enligt andra stycket.
Artikel 41
Denna konvention gäller i fera år, räknat från den dag dä
den enligt artikel 38, första stycket, trätt i kraft. Detsamma gäller även
opaginerad Kontrollera mot PDF
paragraph of Artide 38, even for States which have ratified
it or acceded to it subsequenlly.
If there has been no denunciation, it shall be renewed lacitiy
every five years.
Any denunciation
shall be notified lo the Ministry of Foreign Affairs of the Netherlands al least
six months before the end of the five year period.
It may be limited lo certain of the territories to which the
Convention applies.
The denunciation
shall have effect only as regards the State which has .notified il. The Convention
shall remain in force for the other Contracting States.
alinéa
premier, méme pour les Etats qui Tauront ratifiée ou y auront adhéré posté-rieureraent.
La Convention
sera renouvelée tacilemenl de cinq en cinq ans, sauf dénoncialion.
La dénoncialion
sera, au raoins six mois avanl Texpiration du délai de cinq ans, notifiée au Minislére
des Affaires Etrangéres des Pays-Bas.
Elle pourra se limiter å certains des territoires auxquels
s'applique la Convention.
La dénoncialion
n'aura d'effet qu'å regard de TElat qui Taura notifiée. La Convention restera
en vigueur pour les autres Etats conlractants.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide 42
The Ministry of Foreign Affairs of the Netherlands shall give
notice lo the States referred to in Artide 37, and to the States which have acceded
in accordance with Artide 39, of the following
(a) the signatures and ratifications referred
to in Artide 37r
(b) the date on which the present Convention
enters into force in accordance with the first paragraph of Artide 38;
(c) the accessions referred lo in
Artide 39 and the dates on which they take effectr
(d) the
extensions referred to in Artide
40 and the dates on which they take effectr
(e) the designations, reservations and de
darations referred to in Artides 33 and 35;
(f) the
denunciations referred to in the
third paragraph of Artide 41.
In witness
whereof the undersigned, being duly authorised thereto, have signed the present
Convention.
Done at
The Hague, on the ISth day of March 1970, in the English and Freneh languages, both
texts being equally authentic, in a single copy which shall be deposited in the
archives of the Govem-menl of the Netherlands, and of which a certified copy shall
be sent, through the diplomatic channel, to each of the States represented at the
Eleventh Session of the Hague Conference on Private International Law.
Artide 42
Le Minislére des Affaires Etrangéres des Pays-Bas notifiera
aux Etats vises å Tartide 37, ainsi qu'aux Etats qui auront adhéré conformément
aux dispositions de Fartide 39r
a)
les signatures
el ratifications visées å Tartide 37r
b)
la date ä låquelle
la présente Convention entrera en vigueur conformément aux dispositions de Tartide
38, alinéa premier;
c)
les adhésions visées
å Tartide 39 el la date ä låquelle elles auront effet;
d) les extensions
visées ä Tartide 40 et la
date å låquelle elles auront effelr
e) les designations, réserves et dedara
tions mentionnées aux artides 33 et 35;
f) les
dénonciations visées å Tarticle 41,
alinéa 3.
En foi de quoi,
les soussignés duraent aulorisés, ont signé la présente Convention.
Fait å La Haye,
le 18 mars 1970, en franais et en anglais, les deux texles faisant égaleraent foi,
en un seul exeraplaire, qui sera déposé dans les archives du Gouverne-raent des
Pays-Bas et dont une copie certifiée conforme sera remise, par la voie diplo-malique,
å chacun des Etats représentés å la Onziéme session de la Conference de La Haye
de droit international privé.
Prop. 1974r95 161
för stater, som senare ratificerat eller anslutit sig
till konventionen.
Konventionen skall, ora uppsägning icke sker, anses
förlängd för fem år i sänder.
Uppsägning skall tillkännages hos det nederländska
utrikesministeriet rainst sex raånader före den löpande feraårsperiodens utgång.
Uppsägning kan begränsas till att avse vissa av de oraråden
beträffande vilka konventionen är tillämplig.
Uppsägningen får verkan endast för den stat, sora gjort
uppsägningen. För övriga fördragsslutande stater förblir konventionen i kraft.
Artikd 42
Det nederländska utrikesrainisleriet skall underrätta de
stater sora avses i artikel 37, liksom de stater sora anslutit sig enligl bestämmelserna
i artikel 39, om
a) underskrifter och ratifikationer som
avses i artikel 37,
b)
dagen för
konventionens ikraftträdande enligl bestäraraelserna i artikel 38. första
stycket,
c)
anslutningar sora
avses i artikel 39 och dagen för dessas ikraftträdande,
d) utvidgningar som avses i artikel 40 och
dagen för dessas ikraftträdande,
e) utseende av rayndigheter särat förbe
håll och förklaringar som avses i artiklarna
33 och 35,
f) uppsägningar som avses i artikel 41,
tredje stycket.
Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill behörigen
bemyndigade, underskrivit denna konvention.
Sora skedde i Haag den 18 mars 1970 på engelska och
franska språken, vilka båda texter äger hka vitsord, i ett enda exeraplar, sora
skall förvaras i Nederländernas regerings arkiv och varav bestyrkt avskrift på
diplomatisk väg skall tillställas varje stat som var företrädd vid
Haagkonferensens för internationell privaträtt elfte session.
Prop. 1974r95 162
Innehåll
Propositionen................................................................... ....... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1
Lagförslag........................................................................ 3
1
Förslag till
lag om nordisk vittnesplikt m.m.................... ....... 3
2
Förslag till
lag om ändring i brottsbalken...................... ....... 5
3
Förslag till
lag om ändring i lagen (1946r817) om bevisupptagning
vid utländsk domstol........................................................ ....... 5
4 Förslag
till lag om ändring i lagen (1946r816) om bevisupptagning åt
utiändsk domstol.............................................................. ....... 6
Utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden den 26
april 1974. 8
1 Inledning....................................................................... ....... 8
2 Grundläggande regler om bevisning m.m.
i domstolsprocess i Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge 10
2.1
Allmänt................................................................. ..... 10
2.2
Omfattningen av
vittnesplikten............................ ..... 12
2.3
Vittnesersätining.................................................. ..... 18
2.4
Editionsplikl.......................................................... ..... 19
2.5
Målsägande.......................................................... ..... 20
2.6
Parisförhör i
tvistemål.......................................... ..... 21
2.7
Tvångsmedel mot
vittne....................................... 21
2.8
Ansvar för osann
och ovarsam utsaga................. ..... 24
3 Internationella överenskommelser m.m........................ 25
4
Lagstiftning m.
m. angående bevisupptagning och delgivning 31
5
Samverkan inom
Norden............................................... 34
5.1 Behovet av ytterligare reglering. Allmänna riktlinjer 34
5.1.1
Departementspromemorian........................ 34
5.1.2
Remissyttrandena....................................... 36
5.2 Konventionsreglering eller lagstiftning................. .... 38
5.2.1
Departementspromemorian........................
' 38
5.2.2
Remissyttrandena....................................... 39
6 Nordisk vittnesplikt........................................................ 40
6.1 Personer som bör omfattas av nordisk vittnesplikl 40
6.1.1
Departementspromemorian........................ 40
6.1.2
Remissyttrandena....................................... 42
Prop. 1974r95 163
6.2 Begränsning i vittnespliklen till vissa domstolar.... 45
6.2.1
Departementspromemorian........................ 45
6.2.2
Remissyttrandena....................................... .... 46
6.3 Åldersgräns för vittnesplikten............................... 47
6.3.1
Departementspromemorian........................ 47
6.3.2
Remissyttrandena....................................... 47
6.4........................................................................ Begränsningar
i vitlnesplikten med hänsyn tiU målets och
utsagans betydelse m.m....................................... .... 48
6.4.1
Departementspromemorian........................ .... 48
6.4.2
Remissyttrandena....................................... .... 49
6.5 Vittnesförhör utom huvudförhandling................... .... 50
6.5.1
Departementspromemorian........................ .... 50
6.5.2
Remissyttrandena....................................... .... 51
6.6 Utfärdande av kallelse.......................................... .... 51
6.6.1
Departementspromemorian........................ .... 51
6.6.2
Remissyttrandena....................................... .... 52
6.7 Undanlag från vitinespliki m.m.............................. .... 52
6.7.1
Departementspromemorian........................ .... 52
6.7.2
Remissyttrandena....................................... 54
6.8 Tvångsmedel mol vittne........................................ 55
6.8.1
Departementspromemorian........................ .... 55
6.8.2
Remissyttrandena....................................... .... 57
6.9 Ersättning för inställelse....................................... 58
6.9.1
Departementspromemorian........................ .... 58
6.9.2
Remissyttrandena....................................... .... 59
6.10............................................................................. Ansvaret
för osann och ovarsam utsaga 60
6.10.1
Departementspromemorian........................ 60
6.10.2
Remissyttrandena....................................... .... 61
6.11............................................................................. Editionsplikt 63
6.11.1
Departementspromemorian........................ .... 63
6.11.2
Remissyttrandena....................................... .... 65
6.12............................................................................. Immunitet 65
6.12.1 Departementspromemorian....................... .... 65
6.12.2' Remissyttrandena..................................... .... 66
6.13............................................................................. Målsägande 67
6.13.1
Departementspromemorian........................ .... 67
6.13.2
Remissyttrandena....................................... .... 68
6.14............................................................................. Partsförhör 68
6.14.1
Departementspromemorian........................ 68
6.14.2
Remissyttrandena....................................... 69
7 Delgivning och bevisupptagning inom Norden.............. .... 69
7.1 Räll alt sända framställning om delgivning och
bevisupptag
ning direkt till behörig myndighet......................... .... 69
Prop. 1974r95 164
7.1.1
Departementspromemorian........................ ..... 69
7.1.2
Remissyttrandena....................................... 70
7.2 Behörig myndighet all motta framställning om
delgivning
och be visupptagning........................................... ..... 71
7.2.1
Departementspromemorian........................ ..... 71
7.2.2
Remissyttrandena....................................... ..... 72
7.3 Kostnaden för delgivning och bevisupptagning.... ..... 72
7.3.1
Departementspromemorian........................ ..... 72
7.3.2
Remissyttrandena....................................... ..... 72
7.4 Språkfrågan......................................................... ..... 72
7.4.1
Departementspromemorian........................ ..... 72
7.4.2
Remissyttrandena....................................... ..... 73
8 Bevisupplagningskonventionen.................................... ..... 74
8.1
Allmänt................................................................. ..... 74
8.2
Översikt över konventionsbestämmelserna......... 75
8.3
Frågan om
svensk anslutning till bevisupplagningskonventionen 79
8.3.1
Departementspromemorian........................ 79
8.3.2
Remissyttrandena....................................... ..... 80
8.4........................................................................ Förbehåll,
förklaringar m.m. vid ell tillträde till bevisupplag
ningskonventionen............................................... 81
8.4.1
Departementspromemorian........................ 81
8.4.2
Remissyttrandena....................................... 84
8.5 Lagstiftningsfrågor............................................... 86
8.5.1
Departementspromemorian........................ 86
8.5.2
Remissyttrandena....................................... .... 88
9 Departementschefen..................................................... .... 90
9.1
Inledning.............................................................. 90
9.2
Nordisk vittnesplikl............................................... .... 91
9.2.1
Behovet av
gemensamma regler................. .... 91
9.2.2
Personer som
bör omfattas av nordisk vittnesplikl.... 94
9.2.3
Begränsningar!
vittnesplikten..................... .... 96
9.2.4
Vittnesförhör
utom huvudförhandling.......... .... 98
9.2.5
Utfärdande av
kallelse................................ 98
9.2.6
Undantagfrån vittnesplikl
m.m..................... 99
9.2.7
Tvångsmedel mot
vittne.............................. 101
9.2.8
Ersättning för
inställelse............................. 102
9.2.9
Ansvaret för
osann och ovarsam utsaga..... 103
9.2.10
Editionsplikl................................................. .. 105
9.2.11
Immunitet.................................................... .. 106
9.2.12
Målsägande................................................. 108
9.2.13
Partsförhör.................................................. 108
Prop. 1974r95 165
9.3
Nordisk
överenskommelse om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning 108
9.4
1970års
bevisupptagningskonvention................. ... 113
9.4.1
Frågan om ratificering
av konventionen....... .. 113
9.4.2
Förbehåll,
förklaringar m.m. vid tillträde till konventionen 115
9.4.3
Lagstiftningsfrågor...................................... 117
9.5 Ikraftträdande...................................................... ... 118
10
Upprättade
lagförslag................................................. 119
11
Hemställan.................................................................. 119
Bilaga 1 Departementspromemorians förslag till konvention
mellan
Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om samverkan i rätte
gång ............................................................................... 120
Bilaga 2 Departementspromemorians förslag till lag om
nordisk
vittnesplikl........................................................................ 122
Bilaga 3 Förslag till överenskommelse mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge om inbördes rättshjälp genom delgivning
och
bevisupptagning........................................................ ... 126
Bilaga 4 Konvention om bevisupptagning i ullandel i mål
och ären
den av civil eller kommersiell natur ................................. ... 132
Doktrin (6)
- Lars Magnuson, Inbördes rättshjälp, SvJT 1991 s. 497, på s. 508 · Fritt tillgänglig
- Ett rättsfall om bevisupptagning utomlands i brottmål, SvJT 1985 s. 752, på s. 761, 764 · Fritt tillgänglig
- Några reflexioner över bevisupptagning utom riket i brottmål., SvJT 1985 s. 230, på s. 232 · Fritt tillgänglig
- Lars Heuman, Köpta vittnen, SvJT 1983 s. 669, på s. 679, 680 · Fritt tillgänglig
- Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång, SvJT 1978 s. 453 · Fritt tillgänglig
- Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång, SvJT 1974 s. 766, på s. 775, 784, 785 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
44 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (15)
15 kopplingar i 13 dokument.
- SOU 2025:66 En straffreform s. 1203 · s. 1211 i texten
- SOU 2022:38 Alla tiders föräldraskap s. 533 om s. 91 i texten
- SOU 2007:22 Skyddet för den personliga integriteten, Kartläggning och analys, del 1 i texten
- Prop. 2004/05:144 Internationell rättslig hjälp i brottmål: Tillträde till 2000 års EU-konvention m.m. s. 45 i texten
- Ds 2004:50 Internationell rättslig hjälp i brottmål : tillträde till 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater m… s. 53 i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- NJA 1995 s. 176 i texten · dokumentnivå
Doktrin (28)
28 kopplingar i 11 dokument.
- Lagerbjelke, Om mened, 1979 s. 45 om s. 103 · s. 75 om s. 104 · s. 78 om s. 103 · s. 79 om s. 61 · och 6 till i texten · dokumentnivå
- Falk, Straffrätt och territorium, 1976 s. 218 · s. 256 om s. 103 · s. 323 i texten
- SvJT 1974 s. 766 Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång s. 775 · s. 784 · s. 785 i texten
- Lindblom, Kommentar till RB H. 1, 2001 s. 210 · s. 217 i texten · dokumentnivå
- Heuman, Processrättsliga uppsatser, 1986 s. 51 om s. 94 · s. 52 om s. 55 i texten