KungI. Maj:ts proposition med försIag till lag om ersättning vid frihetsinskränkning
1974 · 153 sidor, varav 153 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 153 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1974:97, KungI. Maj:ts proposition med försIag till lag om ersättning vid frihetsinskränkning
Dokumentets text
Kungl. Majrts proposition nr 97 år 1974 Prop. 1974: 97
Nr 97
Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag om ersättning vid frihetsinskränkning;
given den 29 mars 1974.
Kungl.
Majrt vill härraed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoU, föreslå riksdagen att bifalla det
förslag om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.
CARL GUSTAF
CARL
LIDBOM
Propositionens
huvudsakliga innehåll
Propositionen
innehåller förslag till ny lag om ersättning av staten vid
frihetsinskränkningar. Den nya lagen avses ersätta 1945 års lag om ersättning i
vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda ra. fl.
Den
nya lagen orafattar såväl judicieUa sora administrativa frihetsinskränkningar,
dvs. både frihetsinskränkningar som har beslutals av allmän domstol och sådana
som har beslutats av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet.
Förutsättningama för ersättning är dock inte desamraa vid de bägge typerna av
frihetsinskränkningar.
I
fråga ora rätten till ersättning för judiciella frihetsinskränkningar följer
den nya lagen principerna i 1945 års lag. Ersättning utgår aUtså dels tUl den
sora har varit häktad eller utsatt för liknande straffproces-suell åtgärd, dels
till den sora har undergått fängelsestraff e. d. Förutsättning för
ersättningsrält i häklningsfallet är bl. a. att den häktade har blivit frikänd
för brottet eller att åtalet har avvisats eller avskrivits. Sora en nyhet i
förhållande till gällande rätt föreslås alt ersättning skall utgå även i fall
då beslutet om häktning etc. har upphävts eller ersatts av beslut ora mindre
ingripande åtgärd efter överklagande. Den sora har undergått fängelsestraff e.
d. har liksom enligt gällande lag rätt till ersättning, om påföljden efter
resning eller besvär över doravUIa upphävs eller ersätts av raindre ingripande
påföljd. Ersättning föreslås dessutora utgå i fall då påföljden har upphävts
eller ändrats efter överklagande.
1
Riksdagen 1974.d saml Nr 97
Prop.
1974: 97 2
När
det gäller det adrainistrativa området utgår ersättning enligt den föreslagna
lagen endast vid sådana frihetsinskränkningar som har haft karaktär av
egentliga frihetsberövanden, t. ex. intagning på vårdanstalt. Fömtsättning för
ersättningsrätt är alt det befinns uppenbart att frihetsberövandet var utan
gmnd. Bedöraningen av åtgärden skall alltså ske med utgångspunkt från vad man
efteråt känner till.
Den föreslagna lagen
upptar i likhet raed 1945 års lag vissa undantag från rätten till ersättning.
Har t. ex. den sora varit utsatt för frUietsin-skränkning själv uppsåtligen
föranlett beslutet utgår inte ersättning. I den nya lagen sägs också att
ersättningsrält inle föreligger, om del raed hänsyn till orasländigheterna är
oskäligt alt ersättning utgår. Ersättning får dock inte längre vägras på den
gmnden att raisstanke om brott kvarstår.
Ersättning kan enligl
förslaget utgå för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i
näringsverksamhet och lidande. Lagen innehåUer inte några bestämraelser ora hur
ersättningen skall beräknas. Allraänna skadeståndsprinciper blir alltså
tillärapliga. Ersättningen kan järakas ora tiden för frihetsinskränkningen har
beaktats vid fastställande eUer verkställighet av brottspåföljd.
Ersättningsfrågorna
enligt den nya lagen skall i princip prövas av doraslol. Avsikten är
eraellertid att JK, på sararaa sätt sora när det gäller anspråk enligt
skadeståndslagen, skall få raöjlighet att träffa uppgörelse om ersättningen.
Den
nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.
Prop.
1974: 97 3
Förslag
till
Iag
om ersättning vid frihetsinskränkning
1 §
Den
sora har varit häktad på grund av raisstanke om brott eller som lUl följd av
sådan raisstanke under raer än 24 tiraraar i sträck har varit anhållen,
underkastad reseförbud, intagen på rättspsykiatrisk klinik, lagen i
förvarsarrest eller tagen i förvar genora beslut av befälhavare på fartyg eller
luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till ersättning av
staten, om
1.
frikännande dom meddelas för
gärningen,
2.
åtalet avvisas eller avskrives,
3.
förundersökning avslutas ulan
att åtal väckes eller, såvitt gäller förvarsarrest, beslutet härom upphäves
utan att målet hänskjutes till rättegång eller disciplinstraff ålägges, eller
4.
beslutet ora
frihetsinskränkning genora avslag på häktningsfrara-slällning eller efter
överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel
upphäves eller ersattes av beslut ora raindre ingripande åtgärd eller
undanröjes utan förordnande ora ny handläggning.
Den sora har varit häktad
eller under raer än 24 tiraraar i sträck har varit anhållen sora misstänkt för
brott som avses i 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken har järaväl rätt
tUl ersättning, ora gämingen i doraen hänföres under sådant lagrura att
häktning icke kunnat ske annat än enligt 1 § andra stycket eller 2 § sararaa
kapitel och det icke har förelegat sådana fömtsättnuigar för häktning sora
anges där. För rätt tUl ersättning på grund av anhållande fordras dessutom att
det ej heller har förelegat oraständighet sora anges i 24 kap. 5 § andra stycket
rättegångsbalken.
2 §
Den sora har undergått
fängelse, förvandlingsstraff för böter eller fritidsstraff eUer varit intagen i
anstalt för undergående av behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken,
ungdorasfängelse eller internering har rätt till ersättning av staten, ora
efter fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsraedel frikännande
dora raeddelas eller raindre ingripande påföljd ådöraes eller dora eller beslut
sora legat till gmnd för verkstäl-hgheten undanröjes utan förordnande ora ny
handläggning. Detsararaa gäller den sora efter förordnande av domstol enligt 31
kap. 3 § brottsbalken har undergått sluten psykiatrisk vård eller vård i
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.
3 §
Den
som i annat fall än sora anges i 1 eller 2 § tiU följd av beslut vid
rayndighetsutövning varit berövad friheten har rätt tUl ersättning av staten,
ora det finnes uppenbart att frihetsberövandet var utan grund.
4 §
Rätt
till ersättning föreligger ej, ora den sora har varit utsatt för frihetsinskränkningen
själv uppsåthgen har föranlett denna. Har han sökt undanröja bevis eller på
annat sätt försvåra sakens utredning eller, i fall
Prop.
1974: 97 4
som
avses i 1 §, sökt undandra sig förundersökning eller lagföring, utgår
ersättning endast ora det finns synnerliga skäl.-
Rätt
till ersättning föreligger ej heller, om det i annat fall med hänsyn till
omständigheterna är oskäligt att ersättning utgår. Ersättning får dock ej
vägras på den grund alt misstanke om brott kvarstår utan alt skuldfrågan är
klarlagd.
5 §
Ersättning
utgår för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksarahet och
lidande.
Ersättningen
får nedsättas efter vad sora finnes skäligt, ora tiden för
frihetsinskränkningen har avräknats eller eljest beaktats vid fastställande
eller verkställighet av brottspåföljd.
6 §
Anspråk
på ersättning får ej överlåtas tUl annan innan ersättningen blivit slutligt
bestämd.
7 §
Utgår
ersättning enligt denna lag och har den ersättningsberättigade rätt till
skadestånd av annan, inträder staten i motsvarande mån i hans rätt.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1974, då lagen (1945r 118) om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dörada ra. fl. skall upphöra att gälla.
Den
nya lagen gäller även i fråga om frihetsinskränkning som har skett före
ikraftträdandet och som icke har upphört dessförinnan. I övrigt tUlärapas äldre
besläramelser beträffande frihetsinskränkning som har ägl rum före
ikraftträdandet.
Prop.
1974: 97
Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen
statsrådet den 28 februari 1974.
Närvarande:
Ministem för ulrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, ASPLING, LUNDKVIST,
GEIJER, NORLING, LIDBOM, GUSTAFSSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN.
Statsrådet
Lidbom anraäler efter geraensara beredning med statsrådets övriga ledamöter
fråga ora lagstiftning angående ersättning vid frihetsinskränkning och anför.
1
Inledning
Med
stöd av Kungl. Majrts berayndigande den 30 deceraber 1969 tillkallades en
sakkunnig raed uppdrag att utreda frågan om ersättning raed anledning av
oriktiga frihetsberövanden m. m. Den sakkuimigei avgav i septeraber 1972
betänkandet (SOU 1972r 73) Ersättning för vissa obefogade
frihetsinskränkningar. Det i betänkandet upptagna lagförslaget lorde få fogas
till statsrådsprotokollet i delta ärende som bUaga 1.
Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK),
riksåklagaren (RA), hovrätten över Skåne och Blekinge, kamraarrätten i
Göteborg, rikspolisstyrelsen, krirainalvårdsstyrelsen, kri-rainalvårdsnäranden,
ungdorasfängelsenäranden, interneringsnämnden, överbehälhavaren (ÖB),
socialstyrelsen, psykiatriska näranden, sjöfartsverket, luftfartsverket,
statskontoret, statens invandrarverk, länsstyrelserna i Stockholras,
Malraöhus, Göteborgs och Bohus särat Värmlands län, skadeständskoraraittén,
utlänningsutredningen. Svenska koraraunförbundet. Svenska landstingsförbundet,
Sveriges advokatsarafund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges
akaderaikers centralorganisation (SACO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Sveriges redareförening, Sveriges tandläkarförbund och Svenska
kri-rainalistföreningen.
Vissa
reraissinstanser har bifogat yttranden av underlydande rayndigheter o. d.
En
inora justitiedeparteraentet upprättad samraanställnmg av reraissytlrandena
torde få fogas till statsrådsprotokollet sora bilaga 2.
' F.
d. justitierådet Gösta Lind.
Prop. 1974: 97 6
2
Gällande rätt
2.1
Skadeståndslagen m. m.
En
ny skadeståndslag (SFS 1972r 207) har trätt i kraft den 1 juli 1972. Lagen
innehåller bl. a. allraänna bestäraraelser ora skadeståndsansvar på grund av
eget vållande. Vidare fuins beslämmelser om skyldighet för arbetsgivare att
ersätta skada som hans arbetstagare vållar i tjänsten (s. k. principalansvar).
Av
särskilt intresse i förevarande samraanhang är alt skadeståndslagen upptar
bestäraraelser ora skadestånd i offentlig verksamhet, vilka saknar motsvarighet
i tidigare gällande rätt. Enligt 3 kap. 2 § skall staten eller komraun ersätta
person- eUer sakskada eUer direkt tillfogad allmän förraögenhelsskada s. k.
ren förmögenhetsskada sora vållas genora fel eller försummelse vid utövning
av offentlig rayndighet. Ersättning skall dock utgå endast om de krav har
åsidosatts som raed hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan
ställas på dess utövnhig (3 kap, 3 §). Enligt 3 kap. 4 § är den skadelidande
inte heller berättigad till ersättning för skada som hade kunnat undvikas genom
överklagande av felaktigt beslut. Ersättning för ren förmögenhetsskada genom
intrång i näringsverksamhet utgår endast i den mån det är skäligt raed hänsyn
tUl intrångets art och varaktighet, felels eUer försummelsens beskaffenhet och
övriga omständigheter (3 kap. 5 §).
Ersättningstalan kan
enligt 3 kap, 7 § skadeståndslagen inle föras med anledning av beslut av Kungl.
Majrt, riksdagen, högsta domstolen, regeringsrätten eller
försäkringsdoraslolen, om inte beslutet undantagsvis har upphävts eller
ändrats. Statens eller kommuns skadeståndsansvar kan jämkas enligt särskUda
regler i 3 kap. 6 §. Bl. a. kan järakning vid sakskada ske, ora det är skäligt
raed hänsyn tUl föreliggande försäkringar eller försäkringsraöjligheter.
Skadeståndslagen
innehåller också en helt ny bestäraraelse (4 kap. 1 §) sora begränsar
arbetstagares skadeståndsansvar. En arbetstagare är sålunda skyldig att ersätta
skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån
det raed hänsyn till orasfändig-heterna föreligger synnerhga skäl.
Skadeståndslagen
innehåller inle någon beslämmelse om jämkning av skadestånd med hänsyn tUl
förändringar i penningvärdet. Enligt lagen (1973r 213) om ändring av
skadeståndslivränlor, som trätt i kraft den 1 januari 1974, skyddas eraellertid
skadestånd i förra av livränta raot förändringar i penningvärdet genora alt
livräntebeloppet ändras i takt med basbeloppets förändringar. Ändringen är
begränsad till högst 5 % per år.
Skadeståndsanspråk
enligt skadeståndslagen prövas av allmän dorastol. I princip skall talan
väckas vid allraän underrätt. Della gäUer bl. a.
Prop.
1974: 97 7
vid
skadeståndskrav raed anledning av beslut av adrainistrativ myndighet eller
sådana judiciella avgöranden av förvaltningsdomstol eller specialdomstol sora
inte överprövas av allraän doraslol. Beträffande andra judiciella avgöranden
finns en särskUd fomraregel i 3 kap. 10 §. Regeln innebär att skadeståndstalan
raot staten raed anledning av dom eller beslut av hovrätt, allraän underrätt
eller krigsrätt skall väckas vid den domstol som enligt 2 kap. 2 § eller 3 kap.
3 § rättegångsbalken (RB) är behörig att ta upp raål ora ansvar eller enskUt
anspråk på grund av ärabetsbrott av domare vid den dorastol som meddelat doraen
eller beslutet. Talan raed anledning av beslut eller åtgärd av tjänsteman som
anges i näranda lagmm i RB skall på motsvarande sätt väckas vid den domstol
sora är behörig all ta upp raål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av
ärabetsbrott av sådan tjänsteraan. Skadeståndstalan raed anledning av beslut
av Konungen i statsrådet, riksdagen, högsta dorastolen eller regeringsrätten
väcks i högsta domstolen.
I
propositionen raed förslag till skadeståndslag (prop. 1972r 5 s. 382) framhålls
det angelägna i all fräraja frivillig skadereglering när det gäller
skadeståndsanspråk mot det allraänna. Bestäraraelser härom finns i kungörelsen
(1972r 416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. I 2 §
kungörelsen föreskrivs att ersättningsanspråk skall fraraställas hos JK, ora
anspråket gmndas på påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att
meddela beslut. Anspråk på annan gmnd fram-släUs hos den centrala
förvaltningsrayndighet inora vars verksamhets- område skadan inträffat eller,
om för viss verksarahet sådan myndighet inte finns, hos JK. Den myndighet hos
vilken ersättningsanspråk frara-slälls förhandlar för statens räkning raed den
sora kräver skadestånd och för statens talan i saken inför domstol (3 §).
Uppkommer i ärende som handläggs av annan myndighet än JK fråga om åtagande för
staten att utge skadestånd raed belopp överstigande 10 000 kronor, hänskjuts
ärendet till JK. Ärende sora handläggs av JK hänskjuts tUl Kungl. Majrt, om
fråga uppkoraraer om åtagande med belopp överstigande 100 000 kronor (4 §). JK
kan enligt 6 § uppdra åt annan myndighet att fullgöra vad som enligt
kungörelsen ankommer på honom och även överta handläggning av ärende från annan
myndighet. I 8 § föreskrivs all talan inte får föras raot beslut i ärende sora
handläggs enligt kungörelsen.
RBrs
fommregler är tillärapliga då lalan anhängiggörs raot staten. Enligt 10 kap. 2
§ RB skall staten i tvisteraål i aUmänhet sökas där den rayndighet sora har alt
bevaka talan i raålet har sitt säte. När det gäller s. k. beslulsskador skall
JK bevaka statens talan och behörig dorastol är Stockholras thigsrält.
Prop.
1974: 97 8
2.2 Lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade
eller dömda m. fl.
Enligt lagen (1945r 118) ora ersättning i vissa faU åt
oskyldigt häktade eller dörada m. fl. (1945 års lag) utgår ersättning av
allraänna raedel vid vissa fall av frihetsmskränkningar. De
frihetsinskränkningar sora enligt lagen kan medföra rätt till ersättning kan
indelas i två hu-vudgmpper, beroende på ora frihetsinskränkningen har
föranletls av dora eller beslut sora har vunnit laga kraft eller av annat beslut.
Lagen följer denna indelning på så sätt att i 1 § behandlas frågan ora ersättning
åt den som drabbats av straffprocessuellt tvångsraedel varraed enligt 3 §
järaställs vissa frihetsberövanden sora föranleds av dora eller beslut sora
inte vunnit laga kraft raedan 2 §, kompletterad raed vissa bestäraraelser i 3
§, avser frihetsberövanden sora föranletls av dora eller beslut sora har
vunnit laga kraft.
2.2.1 Frihetsinskränkning till följd av straffprocessuellt
tvångsmedel e.d.
De straffprocessuella tvångsraedel sora kan föranleda
ersättningsrätt enligt 1 § är
1
häktning
2
anhållande sora
följs av häktning
3
anhållande i
annat fall under längre tid än elt dygn, särat
4
reseförbud
under längre tid än ett dygn.
Åtgärdema skall vara föranledda av misstanke om brott. Med
de angivna åtgärderna järaställs enligt 3 §
5
intagning i
anstalt för undergående av behandling enhgt 28 kap. 3 § BrB (anstaltsbehandhng
sora ingår i skyddstUlsyn),
6
intagning i
anstalt för undergående av ungdomsfängelse, särat
7
arrest,
allt under förutsättning alt åtgärderna föranletts av dora
eller beslut sora inle har vunnit laga kraft.
I de angivna fallen av frihetsberövande avser rätten till
ersättning hela den tid vederbörande har varit berövad friheten. Reseförbud
sora inte sträcker sig över ell dygn medför aldrig ersättningsrält, även om det
omedelbart efterföljs av anhållande eller häktning.
Lagens syfte är att ersättning skall ges ål den sora har
varit oskyldigt berövad friheten. Sora vUlkor för ersättning har inle
uppställts att rayndighelen skall ha förfarit culpöst vid beslutet ora
frihetsberövande. Inte heller lorde det vara av betydelse ora beslutet kan
sägas ha varit oriktigt. För att nå syftet alt den sora oskyldigt varit berövad
friheten skall få ersättning för frihetsförlusten har raan i lagen i stället
angett vissa oraständigheter som utlöser ersältningsr"ält. Dessa utgörs av
myndighetsavgöranden, ingående i eller knutna tUl del judiciella förfarande
Prop. 1974: 97 9
som är avsett att leda frara tUl fastställande av ora
brott blivit begånget och vilken påföljden då skall vara för detta.
Avgörandena karakteriseras av att myndighet (domstol, åklagare) lar annan
ställning till skuldfrågan än den sora föranledde beslut ora
frihetsinskränkning. I 1 § första stycket anges dessa rayndighetsavgöranden.
Som vUlkor för ersätlningsrätt uppställs sålunda där (1) alt den misstänkte
frikänns från brottet eller (2) att raot honora väckt talan läggs ner eller (3)
att förundersökning avslutas utan alt åtal väcks.
Att straffraätningen blir raildare än sora förutsatts vid
beslutet ora frihetsinskränkning inverkar inte. Skulle sålunda domen komma att
lyda på böter och inte på frihetsstraff medför delta ej någon rätt tUl
ersättning. Inle heller det förhållandet att brottet i doraen hänförs under
mildare slraffbud än sora åberopades vid häktningen torde i princip raedföra
att ersättningsskyldighet inträder, förutsatt att det är fråga om sararaa
gärning.
I lagen har inte uppställts någol krav på alt den
skadelidandes oskuld skall vara till fullo bevisad för att rätt till ersättning
skall föreligga. Däreraot har i 1 § andra stycket upptagits vissa bestämraelser
om undantag från ersättningsrätten, vilka hänger samraan med omständigheterna
i det särskUda fallet. Laghiraraet innehåller dels vissa speciella undantagsregler,
dels en undantagsregel av raera generell natur.
De speciella undantagsreglema avser alla alt den
misstänkte på något sätt varit anledning till att beslutet ora
frihetsinskränkning koramil till stånd, antingen genora alt undandra sig all
raedverka till sakens utredning eller tvärtora genora att rikta misstanke på
sig själv.
Till den
första gruppen av omständigheter sora kan sägas raolsvara vissa
häktningsskäl upptagna i 24 kap. 1 § första stycket RB ' hör att den
raisstänkle (1) sökt avvika eller (2) sökt annorledes undandra sig
förundersökning eller lagföring särat vidare att den misstänkte (3) sökt
undanröja bevis eller (4) sökt på annat sätt försvåra sakens utredning.
Till den andra gruppen hör att den raisstänkle föranlett
frihetsinskränkningen (5) genora sanningslös bekännelse vid eller utom rätten,
(6) genora alt falskeligen ange sig själv eller (7) eljest uppsåtiigen.
Alla de speciella undantagsreglerna förutsätter att det
föreligger eller kan presuraeras ett samraanhang raellan å ena sidan det
förhållande som anges och å andra sidan beslutet om frihetsinskränkningen. Det
åberopade förhållandet måste därför ligga i liden före beslutet.
Den generella undanlagsregeln har i lagen angivits så, att
ersättning inte utgår ora det i annat fall än sora förul sagts raed hänsyn
till orasländigheterna inte frarastår sora skäligt. Bestäraraelsen föregicks av
åtskilliga över\'äganden under förarbetena tUl lagen. Processlagberedningen
föreslog (SOU 1944r 9 s. 124) en lagtext där det sora vUlkor för
ersättningsrätt föreskrevs att anledning tiU misstanke att vederbö-
Prop.
1974: 97 10
rande
förövat brottet eller varit delaktig däri uppenbart inte kvarstod. I saraband
raed att förslag till lag rerailterades till lagrådet uttalade departementschefen
(prop. 1945 r 10 s. 11) att det uppstäUda villkoret måste anses medföra en
aUtför snäv begränsning och förordade i stället den regeln, att ersättning åt
häktad inte fick utgå ora grundad raisstanke alltjärat kvarstod raot honora.
Del syntes departementschefen dock erforderligt alt en sådan föreskrift
kompletterades med en bestäraraelse som gav möjlighet att även i andra fall
vägra ersältiiing, då det skulle vara stötande att sådan utgick. Med anlednmg
av vad som anförts av lagrådet ändrades sedermera orden "grundad
misstanke" till "anledning tUl misstanke". Vid
rUisdagsbehandlingen ansåg första lagutskottet (ILU 1945r 19 s. 26) att det var
olärapligt att i ett ersättningsärende göra uttalanden ora kvarstående
misstanke. Man viUe eraellertid inle ta bort möjligheten alt avslå begäran ora
ersättnmg på grund av sådan raisstanke. Med anledning därav fick bestämmelsen
sin sluthga utformning.
2.2.2
Frihetsberövande till följd av lagakraftvunnel avgörande
Om
ett frihetsberövande har föranletls av lagakraftvunnen dom eller beslut, kan
ersättning utgå enligt 2 §. Fömtsättning härför är först och främst att det är
fråga ora någol av följande frihetsberövanden, näraligen
1
fängelse,
2
förvandlingsstraff för böter.
Med
dessa båda institut jämstäUs enligt 3 §
3
intagning i anstalt för
undergående av behandhng enligl 28 kap. 3 § BrB (anstallsbehandling som ingår i
skyddstUlsyn),
4
intagning i anstalt för
undergående av ungdomsfängelse,
5
arrest,
6
intagning i anstalt för
undergående av internering.
Som
allmänt vUlkor för rätt tUl ersättning gäller enligt paragrafens första ledr
1
Den dömde skall ha undergått
straffet helt eller delvis. För förlust som orsakas av t. ex. förlorat anseende
redan på grund av en fällande dom utgår således ingen ersättning.
2
Efter resning eller besvär över
domvUla skall dora ha raeddelats sora innebär antingen frikännande eller
ringare straff än den dörade redan utstått.
Enligl
senare ledet i 2 § gäller vissa undantag från ersättningsrält, vilka kan
hänföras till konkreta åtgärder av den dörade själv. Ersättning utgår sålunda
inte ora han föranlett att han blivit dörad till straffet (1) genom sanningslös
bekännelse vid eller utom rätten, (2) genom falsk angivelse av sig själv eller
(3) eljest uppsåtligen.
Prop. 1974:97 11
Den generella undantagsregeln i 1 § andra stycket saknar
raolsvarighet i 2 §. Någon raöjlighet att ta hänsyn lUl eventuellt kvarstående
raisstanke finns sålunda inte i detta sammanhang.
2.2.3 Ersättningsrättens omfattning
I 4 § första stycket lämnas regler ora ersältningsrättens
omfattning. Härav framgår att ersättning kan lämnas för
1
mistad
arbetsförtjänst,
2
annat intrång i
näring,
3
nödiga
kostnader, särat
4
det lidande
sora intrånget i friheten medfört, dock endast om det föreligger synnerliga
skäl.
I enlighet med vad som anförts i prop. 1945 r 10 (s. 15)
avser de tre första punkterna bl. a. avlöning till extra arbetskraft, utgifter
för resa från häkte eller straffanstalt tillbaka till heraorten särat kostnader
i saraband raed ersättningsanspråkets framställande. Däremot är det inte avsett
att ersättning skall utgå för det raen i vederbörandes näring som indirekt
vållats av att han varit åtalad eller dömd för brott. Ej heller avses att
ersättning skall utgå för rättegångskostnader i brottmålet.
I fråga om
punkten 4 anförs i propositionen (1945 r 10 s. 15) att synnerliga skäl att utge
ersättning torde föreligga ora t. ex. en fömt oförvitlig person häktas och det
sederraera utreds att han är helt oskyldig. Av bestäraraelsens avfattning
fraragår att endast lidande som orsakas av intrånget i friheten skaU beaktas.
Däreraot avser bestäraraelsen inte att ge ersättning för att åtal blivit väckt.
I 4 §
andra stycket behandlas anspråk på ersättning som ännu inte blivit bestämd.
Enligt första punkten får ett sådant anspråk inte överlåtas. Andra punkten,
som avser anspråk på ersättning för ekonomisk skada, innehåller en regel om att
efter den ersättningsberättigades död hans dödsbo får föra talan om ersättning
för förlust eller kostnad som tillskyndats honom.
Överlåtelseförbudet i första punkten har inte bara
betydelse för talerätten utan också en annan verkan. Av förbudet följer även
att anspråket inte får tas i mät och att det inte i händelse av konkurs räknas
till konkursboet. Att detta är fallet framgår numera av uttryckliga bestämraelser
i 66 § 1 mora. utsökningslagen och 27 § första stycket konkurslagen.
2.2.4 Handläggningen av ersättningsanspråk m. m.
Anspråk på ersättning skall i princip fraraställas hos den
doraslol som är behörig att pröva talan om ansvar för brottet. Då anspråk på ersättning
enligt 1 § framställs, kan detta göras antingen i det raål där ansvarsfrågan
handläggs eller senare genom särskild ansökan. Det sistnämnda blir aktuellt
när åtal inte ägt rum eller när anspråket inte fram-
Prop.1974: 97 12
ställts
i samma mål sora ansvarsfrågan. Ansökan görs då hos den rätt sora skulle ägt
upptaga åtal för brottet eller sora sist handlagt ansvarsfrågan (5 § första
stycket). I fråga ora anspråk på ersättning enligt 2 § kan vederbörande välja
mellan att framställa anspråket i det raål, vari frågan ora frikännande eller
nedsättning av straffet handläggs, eller senare genom särskild ansökan hos den
rätt sora sist handlagt näranda fråga (5 § andra stycket).
I
fråga om den särskilda ansökningens form föreskrivs att den skall vara skriftlig.
Vidare gäller att ansökan skall göras inom viss tid, näraligen
1
då åtal ej ägt rumr tre månader
från den dag då sökanden fick veta att åklagaren beslutat att inte åtala,
2
då åtal lagts nedr tre månader
från den dag då slutligt beslut i raålet vann laga kraft,
3
då sökanden frikänts eller fått
slraffnedsättningr tre raånader från den dag då doraen härom vann laga kraft.
Ordningen med särskild
ansökan har, enligt vad departementschefen anmärkt i prop. 1945r 10 (s. 16),
tiUskapals bl. a. för det fall att svårigheter raöter alt redan i broltraålel
förebringa utredning om den lidna skadans storlek. I propositionen framhålls
emellertid det önskvärda i att frågan humvida förutsättningar för ersättning
föreligger kan prövas i samband med huvudsaken även i sådant fall. Dessa
tankegångar ligger bakom bestäraraelserna i 5 § tredje stycket. Enligt dessa
kan sökanden inskränka sin ersättningstalan till alt avse faststäUelse huruvida
ersättningsrält föreligger. Vidare har öppnats möjlighet för domstolen att
hänskjuta frågan om beloppets bestämmande tUl prövning efter särskild ansökan.
Sådan ansökan skall inom fömt angiven tid av tre månader göras hos den rätt
vilken såsom första dorastol handlagt åtalet raot sökanden.
I 5 § fjärde stycket har
slutligen upptagits bestäraraelser om åklagares talerätt. Åklagaren skall
sålunda erhålla tUlfälle att yttra sig över begäran om ersättning. Han har
också rätt att föra talan på det allmännas vägnar.
I 6 § har upptagits vissa
bestäraraelser ora rättens sammansättning vid handläggning av särskild ansökan
om ersättning. Som huvudregel gäller att rätten vid ansökningens prövning och
avgörande är domför i den sammansättning sora gällt för raålet om
ansvarsfrågan. Har rätlen inte tidigare handlagt ansvarsmålet, skall närand
deltaga vid avgörandet av saken. Rätlens avgörande sker genom beslut.
I 7 § första stycket
föreskrivs att utdömd ersättning skall utbetalas av statsverket sedan beslutet
därom vunnit laga kraft. I 7 § andra stycket slutligen lämnas vissa
beslämmelser om statens regressrätt. Skulle sökanden haft rätt att kräva ut
beloppet av annan som skadestånd, inträder staten i rätten mot denne.
Prop.
1974: 97 13
Angående
tillämpningen av 1945 års lag hänvisas till utrednuigens belänkande (s.
196210).
2,3
Rättshjälpslagen
Rättshjälpslagen
(1972r 429) trädde i kraft den 1 juh 1973. Rättshjälp utgår sora allraän
rättshjälp, rättshjälp åt raisstänkt i brollraål, rättshjälp genora offentligt
biträde och rådgivning.
Allmän
rättshjälp kan i princip lämnas var och en i alla rättsliga angelägenheter där
behov av bistånd föreligger, oberoende av om den rättsliga angelägenheten
behandlas vid allmän domstol, förvallningsdorastol, förvaltningsrayndighet
eller av skiljemän. Vissa begränsningar gäller emellertid. För angelägenhet som
har saraband raed sökandens näringsverksarahet kan allraän rättshjälp inte
läranas näringsidkare ora inte särskilda skäl föreligger för rättshjälp raed
hänsyn tUl hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet. Som allraän
förutsättning för att aUraän rättshjälp skall läranas gäller att den
rällssökande har elt befogat intresse av att få sin sak behandlad. Vid allraän
rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet sora
rättshjälpen avser. Sora kostnad för rättshjälpen anses i första hand den
rällssökandes kostnad för bevisning vid allraän domstol samt nödvändig
utredning i angelägenhet sora kan komraa under sådan dorastols prövning eller
som skall prövas av skiljemän. I angelägenhet sora inte handläggs vid allraän
domstol beslutar biträde om utredning. Har biträde inte förordnats, kan
rältshjälpsnämnden besluta ora utredning. Bland övriga kostnader sora orafattas
av rättshjälpen är kostnader för resa och uppehälle i saraband med inställelse
inför dorastol eller annan rayndighet, om personlig inställelse har ålagts.
Vid
allmän rättshjälp skall den rällssökande efler förmåga bidra till kostnaderna
för rättshjälpen. Kostnadsbidraget har i princip konstruerats som ett systera
raed raaxiraibelopp. Överstiger rättshjälpskoslnaderna maxiraibeloppet, skall
det allraänna bära de överskjutande kostnaderna. Är å andra sidan kostnaderna
för allmän rättshjälp lägre än maximibeloppet, skall koslnadsbidraget motsvara
kostnaderna. Kostnadsbidraget utgår i första hand efter årsinkomst och
underhållsskyldighet enligt vissa schabloner.
När
det gäller rättshjälp ål raisstänkt i brollraål skall liksora hittills,
oberoende av den misstänktes ekonomiska förhållanden, offentlig försvarare
förordnas vid behov. I övrigt kan rättshjälp åt raisstänkt i brollraål utgå när
den tilltalades årsinkorast inte överstiger tre gånger basbeloppet. Något
kostnadsbidrag skall inte utgå. Gränsen vid tre gånger basbeloppet kan jämkas
uppåt på gmnd av försörjningsbörda. Förmånerna vid denna form av rättshjälp
består i alt den tilltalades kostnad för inställelse och för bevisning vid
dorastolen ersätts av allmänna medel.
Prop. 1974:97 14
Frikänns
den tilltalade, skall ersättningen tUl offentlig försvarare, kostnaden för
annan rättshjälp liksom annan kostnad sora har utgått av allraänna raedel
stanna på statsverket. Reglerna i 31 kap. 1 § RB om den tUltalades skyldighet
att, ora han döras för brottet, återbetala sädan kostnad till statsverket har
rajukats upp för att underlätta den dörades återanpassning. Äterbetalningsskyldighet
får bl. a. inte åläggas med högre belopp än som raotsvarar vad den dörade högst
skulle betala i kostnadsbidrag vid allraän rättshjälp.
Rättshjälp
kan i vissa raål och ärenden sora angår den personliga rörelsefriheten eller
den kroppsliga integriteten utgå som offentligt biträde. Detta gäller
huvudsakligen inom mentalsjukvården, nykterhels-vården, barnavården och
kriminalvården särat på utlänningslagstiftningens oraråde. Ora behov
föreligger, skall offentligt biträde förordnas i ärende ora bl. a. intagning i
eller utskrivning från sjukhus för sluten psykiatrisk vård. Detsararaa gäller i
ärende om vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda
samt när fråga är ora pla-cermg av särskoleelev i annat hem än det egna.
Offentligt biträde kan också förordnas i ärende angående intagning eller
återintagning i allmän vårdanstalt för alkoholraissbmkare, i ärende angående
orahändertagan-de av barn för samhällsvård eller sarahällsvårds slutliga
upphörande särat i ärende om förverkande av villkorligt raedgiven frihet från
fängelse eller återintagning i anstalt av den sora dörats tUl ungdorasfängelse
eller internering. På utlänningslagstiftningens oraråde kan offentligt biträde
vid behov förordnas i ärende angående utlännings avlägsnande ur landet. Den
sora erhållit hjälp av offentligt biträde är inle återbetalningsskyldig för
ersättningen.
2.4
Lagstiftning om frihetsinskränkning
Svensk
lagstiftning innehåller bestäraraelser ora frihetsinskränkningar inom olika
områden. De författnuigar som kommer i fråga rör främst sarahällets
brottsförebyggande verksarahet. Dessutora finns bestäraraelser ora
frihetsinskränkningar på bl. a. sociallagstiftningens oraråde.
Utredningen
har i sitt betänkande (s. 6597) läranat en orafattande redogörelse för vad
gällande svensk räll innehåller om frihetsberövande och andra
frihetsinskränkningar. Jag får hänvisa till denna redogörelse. Näranas bör
eraellertid all en del bestäraraelser har tUlkorarait eller ändrats efter det
att utredningens betänkande lades frara. Sålunda har vissa bestämraelser i
polisinstruktionen ersatts av lagen (1973 r 558) ora tillfälligt
omhändertagande. Reglerna ora övervakningsnämnds raöjlighet att raeddela
föreskrifter för villkorligt frigiven särat ora prövotid vid skyddstUlsyn ra.
ra. har ändrats genora lagen (1973r 918) ora ändring i brottsbalken, sora
trätt i kraft den 1 januari 1974.
Efter
vissa lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 1973 (SFS 1973 r 1719) utgörs
disciplinstraff för krigsraän nuraera av fritids-
Prop.
1974: 97 15
straff
och disciplhibol. I prop. 1974 r 20 har föreslagits att lagen ora behandling i
fångvårdsanstalt den 1 juli 1974 skall ersättas av en ny lag ora kriminalvård i
anstalt. Slutligen gäller sedan den 1 juli 1973 en ny sjömanslag (SFS 1973r
282).
2.5
Utländsk rätt
I
utländsk rätt finns flera exerapel på regler ora ersättning för oberättigade
frihetsinskränkningar. Även på denna punkt får jag hänvisa till utredningens
betänkande (s. 5364).
3
Vissa internationella överenskommelser m. m.
Den
enskildes rätt till frihet och personlig säkerhet har upprepade gånger
fastslagits i olika internationella sararaanhang. Ar 1948 antog Förenta
nationerna en allraän förklaring om de mänskliga rättighetema, i vars tredje
artikel fastslås att envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Avsikten var att förklaringen sedermera skulle efterföljas av en konvention.
Innan denna hunnit komraa till stånd antogs år 1950 inora Europarådet den s. k.
europeiska konventionen angående skydd för de raänskliga rättigheterna och de
grundläggande frihetema. Konventionen ratificerades av Sverige den 11 januari
1952 (prop. 1951r 165).
Av
intresse i förevarande saramanhang är frärast artikel 5. Enligt denna artikel
har envar rätt tUl frihet och personlig säkerhet, och det föreskrivs att ingen
får berövas sin frihet annat än i vissa uppräknade fall och i den ordning sora
lag föreskriver. De fall av frihetsberövande som uppräknas ärr
1
Frihetsberövande efter fällande
dom av vederbörlig doraslol (raora. la).
2
Arrestering eller frihetsberövande
2.1
på grund av underlåtenhet att
uppfylla dorastols lagligen givna föreläggande (raora. 1 b),
2.2
i ändamål att uppnå fullgörande
av någon i lag föreskriven skyldighet (mom. 1 b),
2.3
för att ställa vederbörande
inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen raisstänkt för alt ha
förövat brott (raora. 1 c), eller
2.4
när det skäligen anses
nödvändigt för att förhindra vederbörande att
2.4.1
begå elt brott, eller
2.4.2
undkorama efter alt ha begått
ett brott (mom. 1 c).
3 Frihetsberövande mot en
underårig för att vederbörande skall
3.1
undergå skyddsuppfostran (mora.
1 d), eller
3.2
inställas inför vederbörlig
rättslig rayndighet (raora. 1 d).
Prop. 1974: 97 16
4
Frihetsberövande till
förhindrande av spridning av sraittosara sjukdom (mom. 1 e).
5
Frihetsberövande emedan vederbörande
är
5.1
sinnessjuk (mora. 1 e),
5.2
alkoholist (raom. 1 e),
5.3
hemfallen åt missbruk av droger
(mom. 1 e), eller
5.4
lösdrivare (mora. 1 e).
6 Arrestering eller
frihetsberövande
6.1
till förhindrande av att
vederbörande obehörigen inkommer i landet (raora. 1 f), eller
6.2
sora ell led i förfarande för
vederbörandes utvisning eller utlära-nande (raora. 1 f).
I
saratiiga fall anges att arrest eller frihetsberövande skall ha skett lagligen
eller i laga ordning.
Artikeln
innehåller vidare i mora. 24 åtskUliga besläramelser i fråga om förfarandet
vid frihetsberövande, vilka bl. a. föreskriver följande. Den sora arresteras
skall snarast raöjligt och på ett språk sora han förstår underrättas om skälen
för åtgärden och om varje anklagelse mot honom (raora. 2). Envar sora är arresterad
eller berövad sin frihet enligt punkterna 2.3 och 2.4 skall ofördröjligen
ställas inför doraare eller annan ärabetsraan, sora enligt lag beklätls raed
dorasraakt, och skall vara berättigad till rättegång inora skälig tid eller
till frigivning i avvaktan på rättegång. Envar sora berövas sin frihet genom
arrestering eller eljest skall ha rätt att inför dorastol påfordra att
lagligheten av frihetsberövandet snabbt prövas särat all hans frigivning
beslutas ora åtgärden inte är laglig (mom. 4).
Till
sist innehåller artikel 5 en slutbestämraelse (raora. 5) ora ersättning. Det
föreskrivs där att, om någon har blivit utsatt för arrestering eller
frihetsberövande i strid mot artikelns besläramelser, han skall ha rätt till
skadestånd.
De
ersättningsanspråk sora avses i artikel 5 raom. 5 torde böra riktas mot den
ansvariga myndighetspersonen. Artikeln raedför alltså inte någon plikt för
staten att svara för full ersättning.
Ratifikationen
av europarådskonventionen medför inte att svensk dorastol eller annan rayndighet
har att direkt tillärapa konventionens bestämmelser utan härför fordras en
särskUd lagstiflningsakt (jfr prop. 1968r 132 s. 17 ff, 127 ff och 133 f samt
ILU 1970r 18 s. 2 ff). Däreraot är det självklart alt den är folkrättsligt
bindande.
TUl
den nämnda konventionen ansluter sig ett tilläggsprotokoll nr 4 av år 1963,
vilket biträtts av Sverige (prop. 1964r 87). Enligt artikel 2, som enligt
uttalande i protokollet skall anses sora tilläggsartikel till konventionen,
gäller att den sora lagligen befinner sig på en stals oraråde har rätt att där
fritt röra sig och att fritt välja bostad särat att envar har rätt att lärana
vilket som helst land, inbegripet sitt eget. Dessa rättig-
Prop.
1974: 97 17
heter
får enligt artikeln inte underkastas andra inskränkningar än så dana som är
antingen nödvändiga raed hänsyn till statens säkerhet och den allmänna
säkerheten, för upprätthållande av den allraänna ordningen och förhindrande av
brott, för hälsovården samt för skyddande av sedligheten eller av annans fri-
och rättigheter eller också med avseende på bestämda områden berättigade av
hänsyn tUl det allmännas intresse. Inskränkningarna skall vara angivna i lag.
Ar 1966 antogs inom FN en
konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Sverige har tiUträtt
konventionen (prop. 1971 r 125). Av intresse i detta sammanhang är närraast
artikel 9, sora innehåller följander
1
Envar har rätt till frihet och
personlig säkerhet. Ingen raå utsättas för godtycklig arrestering eUer annat
godtyckligt frihetsberövande. Ingen raå berövas sin frihet utora på sådana
grunder och i sådan ordning sora föreskrivs i lag.
2
Den sora arresterats skall vid
arresteringen underrättas ora skälen för åtgärden och skall ofördröjhgen
underrättas ora varje anklagelse raot honora.
3
Den sora är arresterad eller
eljest berövad sin frihet på grund av anklagelse för brottslig gärning skall
ofördröjligen ställas inför domare eller annan ämbetsraan, som enligt lag
beklätts med dorasraakt, och skall vara berättigad tUl rättegång inora skälig
tid eller tUl frigivning. Det skall ej vara allmän regel att personer sora
avvaktar rättegång hålls i förvar, raen för frigivning raå krävas garantier för
att vederbörande inställer sig dels till rättegången, dels vid varje annat
tillfälle under det rättsliga förfarandet dels, i förekoramande fall, för
verkställighet av domen.
4
Den som berövats sin frihet
genom arrestering eller eljest skall ha rätt att inför domstol påfordra, att
lagligheten av frihetsberövandet prövas utan dröjsmål och att hans frigivning
beslutas, om åtgärden ej är laglig.
5
Den sora utsatts för olaglig
arrestering eller annat olagligt frihetsberövande skall ha rätt till
skadestånd.
Vidare
raärks artikel 12 sora raotsvarar artikel 2 i det nyss näranda
tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen. Bestäraraelserna är av
väsentligen likartat innehåll.
4
Utredningen
4.1
Allmänna synpunkter
Utredningen
konstaterar tiU en början att det föreligger behov av och utrymme för ett
förstärkt ersättnmgsskydd och all det vid utformningen av ny lagstiftning på
området är raöjligt att åstadkomraa viss förenkling och standardisering.
2
Riksdagen 1974.1 saml Nr 97
Prop.
1974: 97 18
Utredningen
frarahåller också att man vid utforraningen av ny lagstiftning inte torde vara
direkt bunden av intemationella förpliktelser. Däreraot bör enligt utredningen
den principiella uppläggningen av förslaget i hög grad bestämmas av dess
förhållande till den nya skadeståndslagen. Det erinras ora att enhgt 3 kap. 2
§ skadeståndslagen staten eller koramun i princip skall ersätta skada sora
vållas genora fel eller försuraraelse vid myndighetsutövning och att della
lagmm har giltighet också beträffande sådana frihetsinskränkningar som avses i
1945 års lag.
Utredningen
frarahåller att uppraärksarahet givetvis måste ägnas åt hur det fraratida
förhållandet raellan skadeståndslagen och de nya lagreglerna koraraer att le
sig. Meningen med förslagel är att åstadkomma en förbättring av den
skadelidandes rättsliga situation vid vissa speciella fall av oriktiga
myndighelsbeslut. Dess regler ora ersättnings-beräkning och om förfarandet kan
då visserligen göras annorlunda än vad sora i motsvarande hänseende gäller
enligt skadeståndslagen men man bör söka undvika sådan motsättning att
tillämpningssvårigheler uppkommer. Det måste också anses lämpligt att söka
utforma reglerna så alt skadeståndslagen inte behöver ändras. Det är vidare att
raärka att, ora en viss typ av myndighetsbeslut lämnas utanför den nya regleringen,
så finns skadeståndslagen att tillgripa, och uleläranandel har alltså inte den
avgörande betydelse sora det kan förefalla.
När
det gäller den formella utforraningen av de nya lagreglerna är det i och för
sig tänkbart att arbeta in dera i skadeståndslagen. Utredningen har
eraellertid valt att låta reglerna bilda en särskild lag.
4.2
Lagstiftningens tillämpningsområde
Frihetsinskränkningar
som skett i samband raed rättegång i brollraål benäraner utredningen judiciella
frUietsinskränkningar. Övriga frihetsinskränkningar saramanförs under
beteckningen administrativa frihetsinskränkningar. Utredningen diskuterar till
en början ora de nya lag-, bestäraraelserna bör orafatta även adrainistrativa
frihetsinskränkningar. Utredningen finner det härvid påkallat alt göra en
järaförelse huruvida adrainistrativa frihetsinskränkningar principiellt eller
eljest raera väsentligt skiljer sig från de judiciella. En skillnad är att
adrainistrativa frihetsinskränkningar ofta avser vård av den omhändertagne. Så
kan eraellertid också, ehuru i raindre orafattning, vara fallet med judiciella
frihetsinskränkningar. Utvecklingen har enligl utredningen lett till att det
härvidlag mera blivit fråga ora en gradskillnad än ora en artskUl-nad. Liknande
gäller det förhållandet att ell frihetsberövande som utgör brottspåföljd kan
vara diffamerande. En sådan verkan kan även en administrativ
frihetsinskränkning raedföra, ehuru i raindre grad. Att utryraraet för
diskretionär prövning är större vid beslut ora adrainistra-
Prop.
1974: 97 19
liva
frihetsinskränkningar kan enligt utredningen inte vara något principiellt skäl
för att låta dera falla utanför lagstiftningen. Utredningen finner tvärtom att
behovet av generösare ersättningsregler kan vara särskilt framträdande när
prövningen varit bestämd av lämplighets-överväganden.
Utredningens överväganden
utmynnar i förslag ora att även de adrainistrativa frihetsinskränkningarna
skall omfattas av den nya lagstiftningen. En annan sak är att fömtsättningama
för ersättningsskyldighet för adrainistrativa frihetsinskränknmgar inte kan
göras i allo hka dera sora gäller för de judiciella. I detta samraanhang
erinras ånyo ora att möjlighet att få ersättning enligt skadeståndslagen
kvarstår även i fall då den speciella lagen inte blir tillämplig.
4.3
Uppläggningen av ersättningsreglerna
Utredningen
diskuterar två principlösnmgar för en ny lagstiftning som vill tillföra de
skadelidande mera fördelaktiga rättsliga ersätt-ningsraöjligheter än regeln i 3
kap. 2 § skadeståndslagen erbjuder. Den ena är att efterbilda eller lägga till
grund den lösning sora korarailtén angående det allraännas skadeståndsansvar
kora frara lUl i sitt förslag till lag om skadestånd i offentlig verksarahet
(SOU 1958r 43). Den andra utvägen är att bygga ut regelsysleraet i 1945 års lag
och låta delta i något förändrad förra gälla för hela eller större delen av det
oraråde som nu är ifrågasatt för lagstiftning. I intetdera fallet utgör då
förefintligheten av culpa (fel eller försuraraelse) fömtsättning för ersätlningsrätt.
Utredningen konstaterar
att en ersättningsregel hknande den som upptagits i 1958 års förslag skulle
innebära att oriktighet hos beslutet om ingripande skulle medföra
ersättningsskyldighet. Eventuellt skulle fordras en så att säga kvalificerad
oriktighet ("uppenbart att ingripandet var ulan gmnd"). Principen
skulle alltså eventuellt med modifierande begränsningsregler vara att ett
framställt ersättningsanspråk skulle föranleda en efterhandsprövning av
myndighetsbeslutets riktighet. Och denna prövning skulle inte ske i den ordning
sora är föreskriven för att den sora är raissnöjd raed beslutet skall kunna
vinna rättelse, utan i stället företas av den ersättningsbeviljande
rayndighelen. Själva beslutet skulle då kvarstå orubbat, ehum det skulle ge
upphov till ersätlningsrätt. Enligt ett system, konstruerat i överensstämmelse
med gmndsatserna för 1945 års lag, skulle däremot någon sådan fristående
efterhandsprövning inte vara tillåten (utora möjligen i undantagsfall). I
stället skulle anknytas till förefintiiga prövningsmöjligheter och
ersättningsskyldigheten göras beroende av om beslutet blivit i stadgad ordning
rättat på ett eller annat sätt.
Utredningen
går först in på en närmare granskning av 1958 års för-
Prop.
1974: 97 20
slag.
Detta förslag sora för stats eller koramuns ersättningsskyldighet upptog en
culparegel (1 §), ungefär raotsvarande den sora sederraera införts i 3 kap. 2
§ skadeståndslagen innehöll i 9 § första stycket en bestäraraelse att den som
enligt myndighets beslut varit berövad friheten skulle ha rätt till
ersättning, om det därefter fanns uppenbart att ingripandet var utan grund,
oavsett ora åtgärden berodde av ursäktiigt raisstag eller annan därraed
jämförlig oraständighet. Vidare fanns i 9 § andra stycket en föreskrift av
innebörd att 1945 års lag skulle gälla beträffande ersättning ål oskyldigt
häktade eller dörada m. fl. i stället för första stycket.
Efter
att närraare ha gått genom de skäl som kommittén angående det allmännas
skadeståndsansvar har anfört tUl stöd för sitt förslag tar utredningen upp det
systera sora representeras av 1945 års lag och jämför detta med
skadeståndslagen. Utredningen finner all det erbjuder den skadelidande en
påtaglig fördel. Han har näraligen då ingen skyldighet att bevisa att fel
eller försuraraelse har förekorarait. I stället kan han inskränka sig tUl att
åberopa att beslutet ora frihetsinskränkning blivit på visst sätt ersatt raed
ett annat. Han behöver alltså endast hänföra sig till den prövning sora skett i
stadgad ordning och sora gällt frågan huruvida ett beslut ora
frihetsinskränkning skall slå fast eller ej. Vid en sådan prövning har, aUraänt
sett, den sora drabbats av frihels-inskränkning inte någon egentlig
bevisskyldighet för att frihetsinskränkningen var obefogad utan bevisbördan
åvilar där i princip det allraänna. A andra sidan är den enskilde raed det
här skisserade systemet betagen möjligheten att tUl stöd för sitt
ersättningsanspråk åberopa och bevisa att fel eller försummelse har förelegat.
Emellertid får del enligt utredningen riraligen antas att, ora han anser att
fel eller försuraraelse förekommit, han då också skulle ha sett sig föranledd
att söka ändring i beslutet om frihetsinskränkning.
Utredningen
påpekar att det vid skadeståndslagens tillkomst frara-slod sora ett svårlöst
problera hur man skulle komma till rätta med motsättningen mellan å ena sidan
efterhandsprövning av besluts oriktighet och å andra sidan den prövning som
företas i därför stadgad ordning och sora avser ora beslut skall rättas eller
ej. För alt koraraa till rätta raed detta problera togs i skadeståndslagen (3 kap.
4 §) in en bestäraraelse om förlust av ersättningsrält när vederbörande ulan
giltig anledning underlåtit att föra talan öra rättelse. Bestäraraelsen hade en
något annorlunda forraulerad raolsvarighet i 1958 års förslag, 16 §. Vidare
föreskrevs i 3 kap. 7 § skadeståndslagen alt talan ora ersättning inte får
föras med anledning av vissa beslut, ora beslutet inte upphävts eller ändrats.
Även denna föreskrift har viss raolsvarighet i 1958 års förslag.
Utredningen
frarahåller all, ora raan väljer en lösning enligt förebild av 1945 års lag, så
försvinner probleraet ora raotsättningen till rätts-
Frop. 1974:97 21
kraftsinstitutet
och den ordinarie instansordningen. Man undgår därigenom den både principiella
och praktiska olägenhet sora ligger i alt rikligheten av ett beslut blir
föremål för två prövningar i olika rättslig ordning.
Utöver
de skäl sora hittills anförts för att välja en lösning efter förebild av 1945
års lag koramer enligt utredningen även följande i betraktande. Att i hkhet
raed 1945 års lag anknyta till den prövning av beslutet sora sker i stadgad
ordning innebär utan tvivel vissa process-ekonoraiska fördelar. I järaförelse
raed den andra principlösningen blir dorastolarnas och myndigheternas
arbetsbörda raindre och kostnaderna lägre.
Enligt
utredningen lär det också förhålla sig så att raan knappast kan överge de
grundsatser sora 1945 års lag vilar på när det gäller oskyldigt häktade eller
dörada. Det skulle vara en avsevärd försämring av dessa skadelidandes
rättsställning, om en frikännande dom i rättegång mot häktad eller efter
resning inte såsora nu skulle autoraatiskt utlösa ersätlningsrätt för
häktningen resp. det verkställda straffet ulan ersättningsrätten bli beroende
av en ytterligare prövning av häktningsbeslutets eller straffdomens riktighet.
Utredningen påpekar att det också i 1958 års förslag har befunnits nödvändigt
att bibehålla giltigheten av 1945 års lag inom dess oraråde.
Utredningen tUlägger att
det mellan judicieUa och administrativa frihetsinskränkningar finns en betydelsefull
skillnad sora hittills inte berörts. Medan det typiska för de judiciella
frihetsinskränkningarna är att de vidtas med anledning av en isolerad gärning i
det förflutna sker däremot administrativa frihetsinskränkningar mot bakgmnd av
vederbörandes totala situation för dagen. Om raan efter förebUd av 1945 års lag
vill göra ersättningsrätten beroende av alt beslutet ora frihetsinskränkning
efterföljs av elt nytt beslut av annan innebörd, är tydligen raöjlighelen att
det nya beslutet föranletts av nytillkorana omständigheter med all sannolikhet
åtskUligt större vid administrativa frUietsinslaänkningar än vid judiciella.
Detta förhållande torde emellertid enligt utredningen inte utgöra något hinder
mot att vid den principiella uppläggningen av förslaget följa systeraet i 1945
års lag.
I enlighet med det sagda
bygger utredningens lagförslag på principerna i 1945 års lag.
Ersättningsskyldigheten har sålunda gjorts beroende av att beslutet ora
frihetsinskränkning blivit ersatt av ett nytt beslut av annat innehåll.
Någon
bevisning ora att det första beslutet varit oriktigt eller att fel eller
försuraraelse förekommit vid myndighetsutövning skall ej behöva föras. I
stället gäller frågan endast om beslutet om frihetsinskränkning sederraera
efterföljts och på elt eller annat sätt ersatts av nytt beslut sora raedför
annat resultat. Det är endast delta som behöver bevisas och någon motbevisning
om att det första beslutet var riktigt skall enligl förslaget inte vara
tUlåten.
Prop.
1974: 97 22
4.4
Vilken nyprövnmg bör kunna utlösa ersättningsskyldighet?
4.4.1
Ändring av beslut om slutlig frihetsinskränkning
Ersättningsskyldighet
enligt 1945 års lag föreligger bl. a. när en dora som vunnit laga kraft upphävs
eller ändras efter ansökan om resning eller besvär över domvUla. Den nya domen
skall lyda på antingen fullständigt frikäiraande eller också på ringare straff
än det sora avtjänats på gmnd av den tidigare doraen. Enligt utredningen
framstår ersättningsskyldighet såsom särskilt motiverad i fall av denna art. Det
är därför närraast självklart alt raotsvarande bör gälla i den
speciallagstiftning sora nu avses koraraa till stånd. Ersättning bör således
utgå för frihels-inskränkning, ora ett lagakraftägande beslut härora blir
upphävt eller ändrat efter användande av extraordinärt rättsmedel. Det skall
liksom nu inte nödvändigtvis fordras att det nya beslutet innebär frikännande
utan vara tillräckligt att ändringen medför en lindrigare påföljd än som
utstålts.
Utredningen
frarahåller att det i fråga om administrativa frihetsinskränkningar inte finns
tillgång till extraordinära rättsmedel i sararaa ulslräckning som när det
gäller judicieUa frihetsinskränkningar.
Utredningen diskuterar
humvida ersättningsrätt bör förehgga även när det nya beslutet utgör upphävande
eller ändring i ordinär väg av beslutet ora frihetsinskränkning. I 1945 års lag
finns i 3 § bestäraraelse att 1 § skall äga tillärapning om någon, ulan att
domen vunnit laga kraft, varit intagen i anstalt för undergående av behandling
varom stadgas i 28 kap. 3 § BrB eller ungdorasfängelse eller har avtjänat
arrest. Så långt har lagstiftaren godtagit principen att ett nytt beslut som
innebär upphävande eller ändring i ordinär väg bör kunna utlösa
ersättningsrält. Utöver vad sora följer av denna beslämraelse har eraellertid
principen inte genoraförts i 1945 års lag. I fråga ora frihetsberövanden på
gmnd av brott koraraer därigenora åtskilligt att falla utanför
ersättningsreglerna. Förutora i den situationen att en dora upphävs på talan av
den dörades motpart, är så fallet när ett beslut ora häktning överklagas och
blir upphävt. Att beslut av övervakningsnärand upphävs raedför inte heller
någon ersättningsskyldighet för staten enligt 1945 års lag.
En
ordning, enligt vUken beslut i ordinär väg ora ändring av ett
frihetsinskränkande ingrepp kan utlösa ersättningsskyldighet, lorde fylla en
uppgift. Utredningen föreslår därför att även beslut av detta slag får medföra
att den skadehdande försätts i den mera gynnsararaa ersättningssituation som
den nya lagstiftningen avser att tillskapa.
I
detta sammanhang framhåller utredningen alt admmistrativa frihetsinskränkningar
f. n. endast tämligen sällan torde överklagas. Alt utvägen att överklaga
beslut om administrativ frUietsinskränkning inte anlitas i någon större utsträcknmg
utgör emellertid enligt utredningen
Prop.
1974: 97 23
inte
någol avgörande skäl mot att genomföra den rättsliga konstmktion som antytts i
det föregående. Om en intagen överklagar beslutet härom och om han vinner
rättelse, förefaller det utredningen föga rimligt att ersättningsskyldighet
skulle utebli därför att det är fråga om ingripande som sällan överklagas och
än mera sällan blir ändrat.
Utredningen
framhåller ytterligare en synpunkt sora är av raera allmänl slag. När det
gäller att ta ställning till vilka fall det är som skaU ersättas kan man mötas
av invändningen att en viss typsituation regelraässigt innebär ett så
järaförelsevis obetydligt ingrepp all ersättning inte bör komma i fråga. En
sådan invändning kan stundom ha fog för sig. Genora den föreslagna
lagstiftningens konstruktion undviker raan eraellertid den besvärliga och
känsliga avvägningen av frihetsingreppets betydelse. I det övervägande antalet
fall som avses raed förslaget frara-koraraer det senare beslutet genora en
oraprövning, verkställd av överordnad rayndighet. Frågan humvida ingreppet har
varit av betydelse kan anses besvarad genora all raöjlighet lUl överklagande
raedgivits och genora alt överklagandet lett till ändring.
Vad
angår det senare beslutets innehåU bör det såsora i 2 § 1945 års lag vara
tUlräckligt att beslutet går ut på en lindrigare påföljd än sora vederbörande
fått vidkännas. Utredningen raedger att järaförelsen raellan vad sora skall
anses svårare eller lindrigare ibland kan erbjuda svårigheter.
Ersättningsrält
enhgl den nya lagen förehgger inte i fall då en rayndighet självmant rättar
sitt tidigare beslut.
4.4.2
Ändring av beslut om förberedande frihetsinskränkning
Enligt
1945 års lag föreligger rätt till ersättning när en person som varit misstänkt
för brott blir frikänd eller åtalet mot honom läggs ner eller fömndersökning
avslutas utan alt åtal väcks. Ersättning skall då utgå för användande av
straffprocessuella tvångsraedel sora antingen varit av frihetsberövande natur
häktning eller anhållande eller utgjorts av reseförbud. Det nya beslutet
innefattar här följaktligen inte överprövning av det tidigare beslutet att
använda sådana tvångsraedel. Den bedöraning sora sker i det nya beslutet avser
i stället att fastställa slutresultatet av det rättsliga förfarande, vartill
användandet av tvångsraedel varit anknutet som ett förberedande led. Det
tidigare beslutet blir inte ersatt-raed ett annat beslut utan kvarstår med de
verkningar sora det raöjligen kan äga.
Enligl
utredningens mening är det inte tänkbart att från förslaget utesluta
ersättningsrätt i de nu angivna fallen. Däreraot finner utredningen det
tveksarat om ersättningsrält bör föreligga i raotsvarande skuationer vid andra
frihetsinskränkningar. Adrainistrativa frihetsinskränkningar är givetvis av
växlande natur. Ofta förekoraraer frihetsinskränkningar sora är tänkta att
vara förberedande eller provisoriska
Prop. 1974: 97 24
och
som är avsedda att gälla i avvaktan på slutligt ställningslagande till frågan
humvida ett raera varaktigt orahändertagande skall ske.
Förberedande
adrainistrativa frihetsinskränkningar skiljer sig från de judiciella på ett
sätt sora är av betydelse i detta sararaanhang. Vid adrainistrativa
förberedande frihetsinskränkningar är frågestäUningen en annan än skyldig eller
ej skyldig. Här torde i stället behovet av vård stå i blickpunkten, och
beslutet utgör elt ställningstagande tills vidare till frågan härora.
Vårdsituationen kan eraeUertid ofta bli förändrad under mellantiden. Även
frånsett sådana förändringar ligger del i sakens natur att fortsatt utredning
lätt kan leda lUl annat resultat än sora frarakora vid den raera suraraariska
prövningen i det förberedande beslutet. Det förefaller därför utredningen
antagligt att raan genora att låta raotsvarande ersättningsrält som vid
häktning o. d. gälla även administrativa förberedande frihetsinskränkningar
skulle kunna få ell antal ersättningsfall, där ersättning frarastår sora
oraotiverad för den allraänna uppfattningen.
En
annan svårighet vid de förberedande adrainistrativa frihelsin-skränkningama är
att finna en lämplig motsvarighet till det krav på frikännande dom etc. som
skall vara uppfyllt för att ersättning för förberedande judiciell
frihetsinskränkning skall utgå. Av naturliga skäl kan man inle gäma nöja sig med
elt obestämt krav alt slutresultatet av det administrativa förfarandet
inneburit enbart en mildare bedömning än sora fömtsattes vid den förberedande
åtgärden.
Det bör enligt utredningen
inte heller läranas ulan beaktande att en förberedande administrativ
frihetsinskränkning kan föranleda ersättning enligt skadeståndslagen och om
beslutet ersatts av nytt beslut även enligt de tidigare behandlade reglerna
om ersättning efter överklagande osv. Den skadelidande är alltså i vUket fall
som helst inte ställd utan ersättningsrält.
Vid övervägande av frågan
stannar utredningen för att inte generellt utsträcka ersättningsrätten vid
förberedande judiciella frihetsberövanden till att gälla även förberedande
administrativa frihetsinskränkningar.
Med
denna ståndpunkt blir det av betydelse alt dra en gräns raellan förberedande
frihetsinskränkningar sora är av judiciell natur och sådana som är
adrainistrativa. Såsora förberedande judiciell frihetsinskränkning bör enhgt
utredningen kunna anses även fall då någon varit lagen i förvar genom beslut av
befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat
eller om krigsman varit tagen i förvarsarrest. Dämlöver förekoraraer vissa
tveksamma gränsfall. Av rent praktiska skäl lämnas ingripanden enligl lagen
ora sarahällsfarlig asocialitet utanför de nu behandlade reglema. Även åtgärd
sora vidtas i och för ulläraning lämnas utanför reglema ora ersättning vid
häktning o. d.
Enligt
35 § utlänningslagen kan utlänning las i förvar. Ora det raeddelas ett senare
beslut att ifrågasatt avvisning, förpassning eller utvis-
Prop.
1974: 97 25
ning
inle skall äga mm torde delta ofta bygga på humanitära skäl. Och ett tagande i
förvar som sker när fråga är om verkstälhghet av sådan åtgärd eller av
förvisning har tydligen ej den karaktär av förberedande åtgärd som del här är
fråga om. De båda nu angivna fallen synes därför utredningen inte vara av den
typ att de bör inbegripas.
Ersättningsrält
för den som varit häktad e. d. föreligger enligt de nyss behandlade reglema bl.
a. ora frihetsberövandet följts av frikännande dora. HärlUl fogar utredningen
elt ytterligare förhållande som skall kunna utlösa ersättningsrätt, näraligen
att doraen lyder på ell brott sora inte kunnat föranleda häktning enligt det
lagmra som åberopades härför.
4.4.3
Utskrivningsbeslut
Utredningen
påpekar att det är raindre vanligt all den som blivit inlagen i anstalt för
vård enligt social lagstiftning överklagar beslutet härora för att återvinna
sin frihet. Han har näraligen möjlighet alt i stället begära utskrivning,
vilket måste förefalla honom vara ett enklare förfarande. Över huvud taget
torde det för aUa berörda parter, inbegripet myndighetema, frarastå som raera
raeningsfullt raed utskrivning, eftersora återvinnandet av friheten är det
relevanta i sammanhanget och inte så raycket frågan om den urspmngliga
intagningen var felaktig eller ej. Problera uppslår eraellertid därvid när det
gäller ersättningsrätten, eftersom den skall anknytas tiU det förhållandet att
beslutet om ingripande blivit ersatt av ett nytt beslut av annat innehåll.
Della är inte fallet i den angivna situationen, eftersora beslutet om intagning
alltjärat står kvar. Utskrivning innebär i och för sig inte något underkännande
av intagningsbeslutet. Norraalt är del i stället fråga om alt den vård som
anordnats befinnes ha lett till en förbättring. Det ojämförligt största antalet
utskrivningar är av detta slag. Utredningen finner det därför otänkbart att
generellt gmnda ersättningsrält på alt utskrivning skett. Från principieU synpunkt
skulle det då också vara mest konsekvent att inte heller raedge ersättning i
fall när utskrivning i verkligheten är ett surrogat för ett upphävande efter
överklagande. Praktiska hänsyn kan eraellertid föranleda en annan ståndpunkt.
Eftersom
den föreslagna lagstiftningen har karaktär av ett korapleraent till
skadeståndslagen är det enligt utredningen av betydelse ora skadestånd kan utgå
enligt näranda lag för felaktigt beslut om intagning i fall av denna typ.
Frågan är om passivitetsregeln i 3 kap. 4 § utgör hinder därför.
En begäran om utskrivning
uppfyller väl knappast passivitetsregelns krav alt den skadelidande skall ha
fört talan om rättelse eller använt särskilt rättsraedel. Däremot kan gUtig
anledning tUl underlåtenhet i detta avseende inle sällan anses ha förelegat.
Detta koramer dock, framhåller utredningen, att bero på de särskUda
omständigheterna i det
Prop.
1974: 97 26
enskilda
fallet och kan därför inte gälla över hela linjen beträffande utskrivningar
från adrainistralivt frUietsberövande. Det kan alltså på gmnd av
passivitelsregeln förekomma att den sora utskrivits från ett adrainistralivt
frihetsberövande inte får något skadestånd enligt skadeståndslagen trots att
beslutet var felaktigt.
Med
hänsyn härtill och raot bakgmnd av uttalandena i propositionen med förslag tUl
skadeståndslag (prop. 1972r 5 s. 526) rörande betydelsen av nylUlkommande
lagstiftning ora oriktiga frihetsberövanden finner utredningen anledning
föreligga att överväga en utbyggnad av de nya ersättningsreglema på denna
punkt. Utredningen föreslår att raan inför en undanlagsregel sora tUlraäter
utskrivning en viss begränsad betydelse. Bestäraraelsen skall vara avsedd för
fall av intagning för vård i egentiig mening och kan ulan olägenhet inskränkas
till de viktigare lagarna härom, bamavårdslagen, nykterhetslagen, lagen om sluten
psykiatrisk vård i vissa fall särat orasorgslagen.
Som
fömtsättning för ersättningsrätt i de nu berörda fallen är det enligt
utredningen inte möjligt att ange att begäran om utskrivning skall ha varit ett
förtäckt överklagande. Inte heUer är det lärapligt att göra skillnad raellan
fall då särskUd begäran ora utskrivning framställts och sådana då detta ej är
fallet. Utredningen anser i släUet att raan, raed frångående i detta
undantagsfall av en grundsats i förslaget, måste föreskriva en prövning av
inlagningsbeslulets riklighet i efterhand och utanför stadgad ordning. Sådan
prövning av riktigheten bör då få tillgripas, om myndighetens bedömning skedde
väsentligen med beaktande av förhållanden som förelåg redan vid intagningen.
För att ersättningsrätt skall föreligga måste därvid prövningen klart visa att
intagningsbeslutet var felaktigt. På denna punkt erinrar konstruktionen sålunda
ora 9 § första stycket i 1958 års förslag.
4.5
Vilket material får ligga till grund för nytt beslut som utlöser ersättningsskyldighet?
Utredningen
frarahåller att ett nytt beslut kan gmndas på helt andra oraständigheter än som
var bestäraraande för tidigare beslut i samraa sak och att det därför under
vissa förhållanden kan vara oriraligt att skillnaden i bedömning skaU medföra
någon rätt lUl ersättning. Detta kan motivera en särskild regel om
bedÖraningsunderlaget för det senare beslutet.
Behov
av en sådan regel uppkommer inte beträffande de ers'ättnings-fall då en
förberedande judiciell åtgärd efterföljs av slutUgl avgörande i raotsatt
riktning, t. ex. när ett häktningsbeslut efterföljs av frikännande dora.
Frågan om frikännandet möjligen gmndals på omständigheter som ej förelåg
tidigare bhr utan betydelse när saken gäller om den tilltalade är skyldig till
brottet eller ej. En senare bedöraning av
Prop. 1974: 97 27
åtalsfrågan
eUer skuldfrågan söm ger tUl resultat att brott inte bhvit begånget bör Uksom
hittUls kunna föranleda ersättning, oavsett om bedöraningen gmndals på någon
oraständighet sora raan eventuellt skulle vilja beteckna sora ny.
Lägel är emellertid
annorlunda i faU då det tidigare beslutet efter överklagande etc. har blivit
ersatt av nytt beslut. Visserligen bör det inte inverka om en oraständighet
sora förelåg redan vid det tidigare beslutet blir fraradragen först i saraband
raed det senare beslutet. Eftersora det i regel inte är den enskilde sora har
att sörja för utredning utan delta ankoraraer på vederbörande rayndighet eller
annan tjänsteman, bör ersättningsrätt inte gå förlorad därför att någon
föreliggande omständighet av betydelse blir beaktad först i den högre
instansen. Men en oraständighet sora inträder först efter det tidigare beslutet
bör enhgt utredningens raening ha raotsatt verkan. Detta är fraraför allt
tänkbart vid adrainistrativ frihetsinskränkning. Utgör denna led i ett
förfarande sora företrädesvis är anlagt på alt bereda vård, kan det mycket väl
länkas att den överprövande myndigheten är ställd inför en annan situation än
den som förelåg vid det första beslutet. Man torde knappast finna något
principiellt skäl för att en ändring i bedömningen som beror på ändring i
faktiska förhållanden skall medföra ersättningsskyldighet. Det är tydligt att
ändringen i ett sådant faU inte innebär att det tidigare beslutet tUlkorarait
genom fel eller försuraraelse eller annars var oriktigt.
Med hänsyn till det sagda
förordar utredningen att ändringsbeslut skall raedföra ersättningsrält endast
om det grundats på väsentiigen sarama omständigheter sora förelåg redan vid
tiden för det tidigare beslutet. I allraänhet torde det enligt utredningen inte
erbjuda svårighet att avgöra ora denna fömtsättning föreligger. Vad sora avses
är prövningen av fömtsättningama för frihetsinskränkningen. Det får därvid
inte förhålla sig så att en raera avgörande fömtsättning har fallit bort eUer
alt det vid sidan av de föreliggande fömtsättningama har inträtt ett nytt
förhållande sora utesluter eller avsevärt förringar deras betydelse. Denna
situation kan föreligga när del gäller straffraätningen i brottmål. Sålmida kan
det vid fullföljd från skilda underrätter tänkas att hovrätten ersätter de
ådömda påföljderna raed en geraensam påföljd eller att i stället för
ungdomsfängelse döras till skyddstillsyn på gmnd av att den dömdes personliga
förhållanden förbättrats. Vidare kan situationen uppkoraraa vid bedöraning av
vårdbehov. Avgörande vid denna bedönming är hur det ställer sig i dagens
situation och raan hår då att fråga sig om den myndighet, sora raeddelar
ändringsbeslutet, sannolikt skuUe ha kommit till samraa resultat ora den fattat
sitt avgörande vid tiden för det tidigare beslutet. Sora exempel på vad som
kan vara av betydelse härvidlag nämner utredningen att del yppats möjlighet lUl
vård i enskilt hem eller att det inträtt förändringar tUl det bättre i
vederbörandes psykiska tillstånd eller att han tvärtora blivit drabbad av en
obotlig kroppshg sjukdom.
Prop.
1974: 97 28
Vad
slutiigen rör skuldfrågan i brottmålsprocessen påpekar utredningen alt
ersättningsrätt inte utesluts av att den tilltalade under tiden raellan
besluten exempelvis återtagit sitt erkännande eller alt annan erkänt brottet.
Detta är inle att anse som ny oraständighet i lagens mening. Den gmndläggande
fömtsättningen för den senare bedöraningen är att den tilltalade inte begått
något brott och denna fömtsättning förelåg redan vid det tidigare beslutet.
Även
om man sålunda för ersättningsrält bör kräva alt det senare beslutet skall vara
gmndat på sararaa oraständigheter sora förelåg vid det tidigare beslutet,
behöver raan enligt utredningen inte dessutora fordra att dessa omständigheter
skall ha varit kända då. Det förefaller knappast rimligt att den enskUde skall
bli hdande därför att omständigheterna inte förebragts redan i saraband raed
det tidigare beslutet.
Fall
då nytt beslut koriimit till stånd efler användande av extraordinärt
rättsmedel, såsora resningsansökan eller doravUlobesvär, skall enligt
förslaget kunna utlösa ersättningsrätt. Detsamma är förhållandet enligt 1945
års lag. Denna innehåller eraellertid ingen sådan regel om bedörnningsunderlag
som angivils i det föregående. Det kan därför diskuteras ora den nya lagens
krav på bedöraningsunderlagets beskaffenhet bör gälla även för beslut,
tillkorana efter användande av extraordinärt rättsmedel.
Vad
först angår beslut efter domvillobesvär betonar utredningen att här är fråga
ora att rättegångsfel förekorarait inom dorastolsprocessen. Bifalles besvären
av denna forraella anledning, undanröjs domen och ny handläggning skall i
allmänhet äga mra vid den rätt som meddelat dom (59 kap. 3 § RB). Enligt
utredningen finns det inte anledning att beträffande den nya frikännande eller
mildrande dora som därefter kommer till stånd göra undantag från den angivna
regeln om bedÖraningsunderlaget.
Mera
tveksarat ställer det sig enligt utredningen när det är fråga om resning i
brollraål. Utredningen finner eraellertid att regeln ora bedÖraningsunderlaget
lorde ha en begränsad räckvidd i sådana fall och alt den endast raera sällan
torde kunna träda i funktion. Den inskränkning av ersättningsskyldigheten sora
därigenora inträder i järaförelse raed 1945 års lag finner utredningen därför
obetydlig. De skäl sora föranlett uppställandet av regeln har sin lillärapning
även i dessa sannolikt fåtaliga fall. Det synes därför utredningen riktigast
att inle heller beträffande resning i brollraål raedge något undantag från
regeln.
4.6
Vilka samhällsåtgärder bör ersättningsskyldigheten avse?
Utredningen
räknar med dels frihetsberövanden i egentiig raenmg, dels inskränkningar i
rörelsefriheten. Medan frihetsberövande utraärks av att vederbörande får röra
sig endast inora ett starkt begränsat om-
Prop.
1974: 97 29
rade
och att han är rent faktiskt hindrad att lärana det, är det karakteristiska
för övriga frihetsinskränkningar sora kan koraraa i fråga i förevarande
sararaanhang, att orarådet är en viss ort eller plats och att vederbörande
kvarhålls där av insikten att han kan bli föreraål för påföljd av något slag
ora han beger sig därifrån, t. ex. så att en raildare behandling ersätts av en
raera sträng. Att en person exerapelvis hindras lärana Sverige anser
utredningen raed hänsyn till de internationella konventionerna (kap. 3) få
anses innebära frihetsinskränkning.
Ersättningsrätt bör enligt
utredningen föreligga, när någon har varit utsatt för egentligt
frihetsberövande till följd av rayndighets beslut. Utredningen anraärker
därvid att ett beslut om frihetsberövande kan föreligga i den forraen att det
blir beslutat att ett frihetsberövande skall fortsätta. Ett beslut varigenom t.
ex. vUlkorlig frigivning eller utskrivning från sluten psykiatrisk vård vägras
bör sålunda anses vara elt sådant beslut ora frihetsberövande som kan föranleda
ersättningsrält.
När
det gäller myndighetsbeslut sora raedför ingripande i den enskildes
rörelsefrihet utan att detta kan betecknas sora frihetsberövande, anser
utredningen att, ora situationen är sådan alt ersättning skuUe ha utgått för
ett genom faktiska åtgärder åstadkorarael frihetsberövande, så är det skäligt
och riraligt att samma möjligheter till ersättning fastän eventuellt raed
lägre belopp skall stå öppna då den enskUde föranleds att underkasta sig
inskränkning i rörelsefriheten inför utsikten att annars bli utsatt för en
betungande påföljd. Utredningen förordar således, huvudsakligen av principiella
skäl, alt lagstiftningen skall omfatta inle bara frihetsberövanden i egentiig
mening utan också raindre ingripande inskränkningar i rörelsefriheten.
För
att utesluta raera betydelselösa ingripanden från tillämpningen upptar
utredningen i sitt förslag en regel om att ersättning utgår endast om den
frihetsinskränkning som det är fråga om har pågått sammanlagt mer än 24 timmar
i sträck.
4.7
Undantag från ersättningsskyldighet
Utredningen
föreslår att raan i den nya lagen för in en bestämmelse ora undantag från
ersättningsskyldighet, motsvarande 1 § andra stycket första punkten i 1945 års
lag. Sålunda skall ersätlningsrätt vara utesluten, ora den sora har varit
utsatt för frihetsinskränkning själv uppsåtligen har föranlett ifrågavarande
myndighetsbeslut eller, såvitt gäller häktning o. d., om vederbörande har sökt
undandra sig förundersökning eller lagföring eller i övrigt otUlbörligen
försvåra utredningen.
Vad
därefter gäller den nuvarande regeln i 1 § andra stycket andra punkten, som
innebär att ersättning inte får utgå om det med hänsyn tUl omständigheterna
inle är skäligt, konstaterar utredningen alt regeln ger
Prop. 1974: 97 30
möjlighet
att avslå en persons ersättningsanspråk av det skälet att misstanke kvarstår
mot honora. Bestäraraelsen har även under årens lopp använts på detta sätt.
Vägande kritik har eraellertid fraraförls mot alt kvarstående raisstanke skall
utesluta ersättningsrätt.
Utredningen anser att det
raed fog kan göras gällande alt en regel ora undantag från ersättning vid
kvarstående raisstanke är otUlfredsstäUande från pricipiell synpunkt.
Konsekvensen av en sådan regel raåste bli att det tUlskapas en särskUd
kategori av frikända, näraligen sådana sora visserligen frikänts raen nekats
ersättning på grund av att raisstanke kvarstår. Detta står inte i god
överensstämmelse med vår lids rättsuppfattning. En allraänt erkänd grundsals är
att den sora inle kunnat överbevisas ora brott också skall betraktas sora
oskyldig. Utredningen finner det vidare tydligt att om en oskyldig av hänsyn
lUl en regel liknande den nu gällande skulle underlåta att begära ersättning
eller ora han tiU följd av regeln skulle bli vägrad sådan, delta innebär en
större olägenhet än om ersättning tUlerkänns en frikänd person ehuru hans
oskuld kan sättas i fråga.
Utredningens
ståndpunkt är därför att frågan om ersättning skall avgöras ulan hänsyn tUl
ora raisstanke kvarstår.
Den nu berörda regeln i
1945 års lag har verkan även i ett annat, mera allmänt hänseende. Prövnhig skall
ske om det över huvud taget är skäligt att utge ersättning. Frågan om
kvarstående raisstanke är forraellt endast ett raoraent i denna
skälighetsprövning. Humvida raöjlighelen till en allraän skälighetsprövning
utnyttjas i praxis är enligt utredningen svårt att få någon uppfattning ora. I
besluten begagnas vanligen den generella formulering som täcker även
misstankefallen.
Enligt utredningens
uppfattnhig är det olämpligt att utan närraare riktiinjer raeddela en allraänt
hållen föreskrift att undantag från ersättningsskyldighet kan göras efter
skälighetsbedöraning. En ren skälig-hetsbedöraning av detta slag synes stäraraa
raindre väl raed tankegången i förslaget i övrigt. Avsikten är att
ersättningsskyldighet skall uppkoraraa sora en följd av att visst faktum
inträder och att den ersätt-ningsbevUjande myndigheten skall vara i möjligaste
raån befriad från att pröva orasländigheterna i saraband raed
frihetsinskränkningen. Vad angår den ekonoraiska sidan av saken frarahåller
utredningen att det över huvud taget inte torde vara att räkna raed att
förslaget skall raedföra några överhövan betungande kostnader för statsverket.
Mot denna bakgmnd synes det utredningen riktigast alt inte medge någon allraän
skälighetsprövning.
Utredningen
anser att verkställd avräkning av häktningstid o. d. bör inverka på beräkningen
av ersättningen. Utredningens lagförslag innehåller därför en regel om att
ersättning får järakas efter vad.sora finnes skäligt, ora tiden för ingripandet
har avräknats vid fastställande av brottspåföljd eller ora därvid eljest tagits
hänsyn till ingripandet.
Prop.
1974: 97 31
4.8
Ersättningsgill skada och ersättningens storlek
När
det gäller bestäraraandet av ersättningens storlek är det enligt utredningen
möjligt att tänka sig en raer eller raindre sträng norraa-lisering. En sådan
ordning raedför att prövningen av ersättningens storlek förenklas och görs
snabbare, vilket givetvis innebär processeko-noraiska fördelar. För den enskUde
skadelidande kan det vara till nytta om en standardisering av ersättningsberäkningen
befriar honom från att framhålla och utreda de olika oraständigheter sora
hänför sig tUl uppkorasten och omfattningen av olika skador. I andra hand finns
det i så fall alltid raöjlighet alt tillgripa skadeståndslagen, sora inte föreskriver
någon standardisering av ersättningsbelopp men som å andra sidan har strängare
villkor för inträde av ersättningsrält.
Utredningen tar upp några
olika forraer av skada och behandlar för var och en av dera frågan huruvida
skadeforraen bör ifrågakoraraa för ersättning och hur denna i så fall bör
beräknas.
4.8.1 Hinder
eller förlust i näring
Hinder
eller förlust i näring utgör enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen ersältningsgUl
skada, när någon har blivit tUlfogad personskada. Här kan man bl. a. göra skUlnad
raellan skada som uppkomraer genora att inkorast går förlorad under
sjukdorastiden och bestående skada sora konstaleras vid sjukdorastidens slut. I
det nu föreliggande sararaanhanget finner utredningen det lärapligt alt anknyta
tUl denna uppdelning. Det faller sig därvid naturligt att låta skUlnaden avse,
å ena sidan förlust av inkorast under tiden för frihetsinskränkningen och å
andra sidan den nedsättning av förvärvsförraågan sora kan kvarstå efter frihetsinskränkningens
slut. Med användande av beteckningar sora är vanliga i doraslolspraxis torde
raan då kunna tala ora ersättning för förlorad arbetsförtjänst resp, ersättning
för nedsatt arbetsförraåga.
4.8.2 Förlorad
arbetsförtjänst
Förlorad
arbetsförtjänst är en typisk skada av en frihetsinskränkning. Det är också den
skada som framför allt avses i 1945 års lag. Att sådan skada bör omfattas av
den nya lagen behöver knappast närraare raoliveras. Däreraot anser utredningen
att det förtjänar diskuteras om ersättningen lämpligen bör standardiseras eller
eljest bestäraraas genom fastställande av ett maxiraura eller ett rainiraura.
Nära tUl hands ligger
därvidlag att för en standardisering använda den placering i sjukpenningklass
som sker enligt lagen om allraän försäkring. Ett sådant förfaringssätt har använts
i lagen om ersättning åt sraittbärare, näraligen raed avseende på dera sora
underkastats observation eller isolering eller eljest inskränkning i arbete.
Denna
utväg förefaller i och för sig vara det frärasla raedlet att åstadkomma en
standardisering med därav följande mera sumraariskt
Prop.
1974: 97 32
förfarande.
Genom att sjukpenningen är satt i relation tUl inkomstens storlek blir
standardiseringen raindre stel och anordningen raedger en viss nyansering av
ersättningsbelopp efter den faktiska förlusten. Förfarandet för fastställande
av ersättning kan då utformas så, alt den ersättningsbeviljande myndigheten
självmant införskaffar uppgifter ora tiUäraplig sjukpenning, varigenora det
underlättas för den skadelidande att göra sina anspråk gällande. Åtskilliga
andra synpunkter är emellertid att beakta när man vill ta ställning till
lämpligheten av den tänkta anordningen.
Den
gällande sjukpenningersältnmgen enhgt lagen ora allraän försäkring begränsas
bl. a. därigenora alt man tar hänsyn endast till inkomster upp llll en viss
nivå. Den sora har inkorast därutöver och går den förlustig till följd av att
han berövas sin frihet, får alltså inte full gottgörelse härför, ora
ersättningssysleraet uteslutande byggs på sjukpenningen. Mot della kan del eraellertid,
framhåller utredningen, göras gällande att det endast är socialt och
samhällsekonoraiskt raotiverade ersättningsbehov sora bör tUlgodoses. Med en
sådan utgångspunkt skulle det bli naturligt att låta den suraraariska
beräkningen av ersättningsbelopp avse inkorasler av raera vanlig
storleksordning.
Inte
heller i lägre inkorastklasser kan eraellertid sjukpenningen sägas
genorasniltiigt raolsvara inkoraslbortfallet. Fraraför allt förekoraraer individuella
ojäranheter och felaktigheter. Enligt uppgift lorde ungefär 40 % av de
försäkrade slå för lågt placerade f. n. Härtill koraraer att skadeståndslagen
alltjärat upprätthåller grundsatsen ora full ersättning. Det kan alltså
inträffa alt den skadelidande, raer eller ramdre befogat, anser ersättning efter
sjukpenning vara för snålt tUltagen. Han kan då tycka det vara onödigt att
åberopa den nya lagens regler och i stället uteslutande vUja lUlgripa
skadeståndslagen, trots alt den har strängare vUlkor för inträde av
ersättningsrält.
Man
skulle då kunna tänka sig ett systera sora innebär att ersättning för förlorad
arbetsförtjänst i princip beräknas efter sjukpenningbelopp men att högre
ersättning kan utgå om skadan visas vara väsentligt större. Härigenora koraraer
lagen alltså alt begränsa sig tiU att dra upp en rainimigräns för ersättningen.
Även
ora uppställandet av en rainiraigräns kan raedföra vissa fördelar, synes dock
olägenheterna överväga. Enligt utredningens uppfattning skulle en
rainiraigräns, bestärad i huvudsak efter gällande sjukpenning, medföra en viss
stelhet i lillärapningen och nödvändiggöra täraligen vittgående undantag för
att undvika underkorapensation eller överkorapensalion. Lagregler härora torde
bli täraligen invecklade och raindre överskådliga. Vid sidan av bestäraraelser
om en sådan minimigräns raåsle raan bibehålla en generell regel ora ersättning
efter vad skadan skattas till.
Prop.
1974: 97 33
Med hänsyn till det sagda föreslår utredningen att raan i
lagen inte tar in någon regel ora rainimiersättning e. d. utan all ersättning
för raistad arbetsförtjänst skall utgå raed belopp raotsvarande den arbetsinkomst
som vederbörande visar sig ha gått förlustig till följd av frihetsinskränkningen.
4.8.3 Nedsatt arbetsförmåga
Vid sidan av den skada soni inträder genora att arbetsförtjänst
går förlorad under tiden för frihetsinskränkningen kan också förekomma en raera
bestående skada, nedsatt arbetsförraåga. Det torde visserligen inte vara så
vanligt att arbelsförraågan blir stadigvarande nedsatt just tiU följd av själva
ingripandet. De åtgärder sora vidtas för att åslad-komma och vidmakthålla elt
frihetsberövande eller en annan frihetsinskränkning bör givelvis inte ulföras
så att de kan vara ägnade att medföra någon sådan skada. Eraellertid kan det
tänkas att en person, exempelvis en violinist, förlorar sin speciella
yrkesskicklighet genora att ett frihetsberövande pågår längre tid. Härtill
koraraer att den nuvarande ersättningsregeln i 1945 års lag raåste anses
orafatta sådan skada. Det synes därför uttedningen riktigast att den nya lagen
inte utesluter den. Det får ankoraraa på den skadelidande att visa all
arbetsförmågan blivit nedsatt tiU följd av frihetsinskränkningen och i vilken
mån så blivit fallet.
4.8.4 Annat intrång i näring
Under uttrycket hinder eller förlust i näring inbegrips
inte bara förlorad arbetsförtjänst och nedsatt arbetsförraåga ulan också annat
intrång i näring, t.ex. skada därigenora att en raindre företagare raåste
lägga ner rörelsen till följd av sin frånvaro under tiden för frihetsinskränkningen.
Utredningen påpekar att företagaren kan ha avslutat verksaraheten innan t. ex.
ett ådörat fängelsestraff har börjat verkställas, men att detta ändå kan ha
varit anledningen till nedläggandet.
4.8.5 Kostnader
I 1945 års lag orafattar ersättningsrätten även ersättning
för nödiga kostnader. Motsvarighet härtill bör enligt utredningen tas upp i den
nya lagen. Vad sora därvid koramer i fråga kan dels ha saraband raed hinder
eller förlust i näring, dels vara raera fristående. I sistnämnda hänseende
raärks utgifter för resor till eller från vederbörande anstalt. Man kan också
tänka sig att hit räkna t.ex. kostnad för faraUjens flyttning till en raindre
bostad, särat utgifter för skötsel av barn. Såsom hinder eller förlust i näring
bör däremot betraktas kostnaden för extra arbetskraft som bhr behövlig i en
rörelse eller hyresutgifter som även efter ingripandel måste betalas för en
verkstads- eller kontorslokal. Hit hör även arbetslöner sora vederbörande
alltjämt är bunden att erlägga.
3 Riksdagenl974.lsainl.Nr97
Prop. 1974: 97 34
4.8.6 Begränsning
av ersättningen
Utredningen
diskuterar också frågan huruvida ersättningen bör begränsas till alt utgå med
lägre belopp än sora raotsvarar skadan i sådana fall då skadan är betydande.
Utredningen konstaterar emellertid till en början att införandet av en fixerad
maxiraigräns är förenat raed betydande svårigheter. Del finns då anledning
överväga ora en raera allraänt hållen begränsningsregel kan vara önskvärd och
hur den i så fall kan konstmeras. Utredningen hänvisar eraellertid till att
frågan ora järakning av ersättning vid personskada är föreraål för
skadeståndskora-raitléns överväganden. I det läge sora är för handen synes det
uttedningen vara raest tUlrådligt alt inle föregripa del principresullat sora
korarailtén kan korama tUl. Utredningens förslag upptar därför inte någon
allmän regel ora begränsning av ersättningens storlek.
4.8.7 Lidande
Utredningen
erinrar till en början ora all 1945 års lag begränsar rätten till ersättning
för lidande till fall då synnerliga skäl föreligger. I skadeståndslagen har
eraellertid inte influtit någon regel ora synnerliga skäl såsora villkor för
ersättning för psykiskt lidande.
Enligt utredningens
uppfattning bör utgångspunkten vara att den sora ulan skäl blivit berövad
friheten raot sin vUja också alltid har varit utsatt för ett lidande.
Självklart är alt en instängning är ägnad att raedföra mer eller mindre
kännbara psykiska påfrestningar. Tvånget att lärana sin självvalda miljö raed invanda
personliga kontakter raåste också för så gott sora alla kännas betungande och
svårt att uthärda.
Utredningen påpekar att om
en prövning sora går ul på att uppskatta storleken, ekonomiskt sett, av
psykiskt lidande skall bli rättvisande, så borde den egentligen bygga på en
noggrann, ofta kanske subtil analys av inverkande oraständigheter. Av
förklarliga skäl kan något sådant i regel inte åstadkoraraas, utan
rättstiUärapningen torde i verkligheten se sig hänvisad tUl att arbeta raed
generaliseringar som bygger raera på yttre än inre kriterier. Del kan vara
naturiigl ora elt sådant, i och för sig fullt försvarligt bedöraningssätt inför
den allraänna uppfattningen någon gång kan förefalla kännetecknat av
olyraplighet och brist på förståelse. Man har anledning fråga sig ora det inle
redan raed hänsyn härtill kunde vara en vinst ora ersällningsbedöraningen i
stället kunde nor-raaliseras i själva lagen tUl alt avse standardiserade
belopp.
En synpunkt sora också gör
sig gällande härvidlag är att lagstiftningen skall äga gUtighet vid sidan av
skadeståndslagen och vara avsedd att raöjliggöra ett snabbare och enklare
förfarande. E)et är då inle tillrådligt att låta ersätlningsuppskattningen
följa alla de skiftande, ofta svårbedörabara nyanserna i upplevelsen av
frihetsberövandet sora ett lidande. Önskeraålet om enkla regler kan likaledes
motivera att man bör bortse från vederbörandes personliga förhållande, såsora
hans psyke, familjeförhållanden, ställning i samhäUet o. d.
Prop.
1974: 97 35
Med
hänsyn tUl det sagda föreslår utredningen en regel ora att den sora har
berövats friheten alltid skall anses ha varit utsatt för lidande och att
ersättning för lidande skall utgå med ett standardiserat belopp. Ersättningen
skall beräknas till tiondelen av det basbelopp sora gäller när
ersättningsfrågan avgörs. Därutöver skall beräknas ett hundradels basbelopp för
varje påbörjat dygn av de 30 första dygnen av frihetsberövandet och fyra
tusendels basbelopp för varje påbörjat dygn av den tid av frihetsberövandet
sora följt därefter.
De
förordade reglerna avser fall då någon har berövats friheten. Beträffande
ingrepp i friheten som inle utgör frihetsberövande kan det vara tveksamt om
någon ersättning för lidande bör utgå. Det lidande sora uppkomraer genora att
någon tvingas att göra, tåla eller underlåta något äger emellertid viss likhet
med vad sora kan bli följden av egentliga frihetsberövanden. Härtill koramer
att det inte sällan kan inträffa alt behandlingen t. ex. av en brottslig eller
vårdbehövande person växelvis beslår av frihetsberövande och av annan
frihetsinskränkning. Det kan i och för sig synas naturiigl att inräkna hela
behandlingstiden vid beräkning av ersättning för lidande, låt vara med lägre
belopp för viss del av tiden. Eraellertid finner uttedningen det påtagligt att
ersättning för lidande vid luidrigare frihetsinskränkning lärapar sig mindre
väl för en sådan normalisering som angetts förut. Lidande till följd av beslut
om annan frihetsinskränkning än frihetsberövande bör därför enligt utredningen
inte föras in under systemet raed norraaliserad ersättning.
Utredningen
kommer därefter över på frågan pra detta systera behöver kompletteras med
bestäraraelse ora fastställande efter fritt skön av ersättning för lidande.
Undantagsvis kan förekomma frihetsberövanden som orsakat sådant lidande alt
den norraaliserade ersättningen framstår som klart otillräcklig. Man kan
exempelvis tänka sig fall då en person som fömt aldrig varit föremål för något
samhällsingripande blir utsatt för ett hårt och uppseendeväckande
frihetsberövande. Utredningen anser alt det bör öppnas raöjlighet att i sådant
fall uppskatta ersättningen efter skälighetsbedöraning. Både subjektiva och
objektiva omständigheter bör därvid enligt utredningen komma i betraktande.
Vidare märks att den norraaliserade
ersättningen, såsom nyss sagts, inte avser lidande på gmnd av
frihetsinskränkning sora inte innebär frihetsberövande. Även här kan tänkas
föreligga behov av en ersätt-ningsraöjlighet efter skälighetsbedöraning.
Visserligen torde raan i all-. mänhet inte behöva räkna med att det i sådana
fall har förekommit ett lidande av sådan betydelse att det bör föranleda
ersättning utöver vad som utgår för hinder eller förlust i näring och för
nödiga kostnader. Någon gång kan dock så anses vara fallet. En kompletterande
undantagsbestämmelse om ersättning beräknad efler skälighetsbedömning bör
därför avse även denna situation.
Prop.
1974: 97 36
4.8.8 Sveda
och värk m.m.
Utredningens
förslag avser inle rätt lUl ersättning för sveda och värk och inle heller för
skada genom lyte eller annat stadigvarande raen. Dessa skador är inte typiska
för ett obefogat frihetsingripande. Det är självklart att ell frihetsberövande
eUer en frUietsinskränkning skaU verkstäUas så att sådana skador inle
uppkoraraer. Skulle detta undantagsvis ändå bli fallet, torde det aUmänna bli
ersättningsskyldigl, vare sig ingripandet var obefogat eUer ej. Skulle
vederbörande själv ha varit orsaken tUl alt han, låt vara efler ett obefogat
ingripande, åsamkats sådana skador, torde det knappast finnas någon anledning
att han skall få ersättning,
Genora
skadeståndslagen är det enligt utredningen sörjt för att den sora åsarakats
sveda och värk eller lyte eller annat stadigvarande raen har tillgång lUl
tiUräckhga ersättningsraöjligheter,
4.8.9 Allmänna
skadeståndsfrågor
Vid
fastsläUande av ersättning är den principiella utgångspunkten att det obefogade
ingripandet (frihetsberövande eller annan frihetsinskränkning) skall ha varit
orsak till skadan. Enligt utredningen är det tänkbart att söka åsladkoraraa en
närraare precisering av orsakssammanhanget beträffande vissa typfaU och
eventuellt också att utvidga ersättningsrätten tiU att avse jämväl skada, där
skadeorsaken måste sägas vara en annan än det obefogade ingripandet, ehuru
närstående. Vad som närraast skulle kunna koraraa i fråga i det sistnäranda hänseendet
är skada sora härrör, inte från ingripandet, ulan från beslutet därora.
EiUigt
utredningens raening står dock föga att vinna genom att söka ange några,
nödvändigtvis ganska detaljerade undantag från eljest gällande allraänna
skadeslåndsrättsliga grundsatser rörande kausalitet och adekvans. Det får antas
att dorastolama vid sin tUlärapning koraraer att kunna uppnå resultat sora ter
sig rimliga. Härvid torde det sätt varpå skadan tillfogats tala för att visa
generositet raot den drabbade. Vidare torde bedöraningen påverkas av del
förhållandet att staten besittei särskilt stor ekonoraisk bärkraft.
4.8.10 Bevisfrågor
Det
ankoraraer i princip på den som varit utsatt för del obefogade ingripandet att
visa att ersättningsgill skada har uppstått. Även härvidlag kan man enligt
utredningen beakta de nyss anförda synpunkterna att det sätt varpå skadan
tUlfogats talar för att visa generositet mot den drabbade och alt staten
besitter särskilt stor ekonomisk bärkraft. Beträffande den standardiserade
ersättningen för lidande kirävs inle raera av den sora varit berövad friheten
än alt han skall åberopa den oraständighet sora gör ingripandet obefogat.
Prop. 1974:97 37
4.8.11
Förändring av penningvärdet
Utredningen
framhåUer alt svensk lagstiftning i åtskilliga sararaanhang har tagit hänsyn
till att penningvärdet förändras. Främst märks här bestämraelserna ora
anknytning till basbelopp i lagen ora allraän försäkring. Även inora andra
rättsområden har det sörjts för alt vissa periodiskt utgående
penningprestationer inle skall få förändrat innehåll. Så har skett genom lagen
om ändring av vissa underhållsbidrag samt lagen om tillägg till vissa
trafiklivräntor och förordningen om tUlägg tUl vissa trafiklivränlor, som utgår
av statsraedel, m. m. Dessa författningar innebär bl. a. att underhållsbidrag
resp. livräntor i visst hänseende ställs i relation tUl basbeloppet. Här järate
erinras om skadeståndskommitténs förslag tUl lagsliftning ora värdesäkring av
skadeståndslivräntor (SOU 1972r 12).
Näranda lagstiftning ora
underhåUsbidrag och livräntor avser alt åstadkomma värdesäkring av periodiska
prestationer som redan är fastställda till visst nominellt belopp genom dom
eller avtal. När det gäUer den nu aktuella lagstiftningen är läget inte helt
detsarama. Det fömtsatts här att åtminstone i flertalet fall ersättningen skaU
bestämmas att utgå på en gång. Den förändring av penningvärdet sora man kan ha
att räkna med hänför sig alltså till tiden från ingripandets början och tiU
fastställandet av ersättningen. Utredningen anser eraeUertid att staten i
princip bör stå för följdema av en försäraring i penningvärdet som kan påverka
ersättningsrätten.
I enlighet raed dessa
överväganden upptar den föreslagna lagen regler ora viss anknytning tiU
basbeloppet. Enligt utredningen är det fraraför allt i tre hänseenden som en
värdesäkring kan vara behövlig. Enligt det tidigare anförda skaU ersättnuig
för hinder eller förlust i näring och i vissa fall ersättnmg för lidande
beräknas efter vad skadan kan skattas tUl. Hänför sig beräkningen tUl tiden då
skadan inträffade, kan den i pengar beslärada ersättningen koraraa att vara
otUlräcklig gottgörelse när den utbetalas. Vidare kan ersättning utgå för
kostnader i samband med ingripandet. Om beräkningen hänför sig tUl det
kostnadsbelopp sora vederbörande då nödgades vidkännas, kan det inträffa att
ersättningen inte längre motsvarar den verkliga kostnaden. Slutligen anmärks
att ersättning för lidande kan vara ställd i relation tUl basbeloppet. Men
delta belopp, sora fastställs månadsvis, kan undergå förändringar.
Ett skydd raot
förändringar i penningvärdet kan enligt utredningen tänkas genorafört på olika
sätt. Mest lämphgt synes vara att uppräkning i anledning av penningvärdeförändring
sker efler enhetliga grunder. Man lorde då böra välja den utvägen att skadan
beräknas efter förhållandena då den inträdde och att uppräknmg sker efter
basbeloppels
'
Lagstiftning på gmndval av förslaget har skett och trätt i kraft den 1 januari
1974.
Prop. 1974: 97 38
förändringar
frara till den tidpunkt då det första beslutet rörande ersättningsfrågan
raeddelades. Därigenom undviks överklaganden, föranledda uteslutande av en
förväntad höjning av basbeloppet.
4.9
Statens ansvar för ersättningen
Utredningen
anmärker att ersättningen enligt 1945 års lag utgår av statsmedel. När det
gäller den nya lagen torde de judicieUa frihetsinskränkningarna täraligen
undantagslöst ankoraraa på slalsljänsteraän. Beträffande administrativa
frihetsinskränkningar förhåller det sig däremot annorlunda. I viss
utsträckning tUlkoraraer avgörandet här koraraunala organ eller koraraunalt
anställda. Det är därför anledning att ta upp frågan om staten bör bära något
ersättningsansvar för frihetsinskränkningar sora beslutats i koraraunal
verksarahet.
Grundsatsen
för principalansvar i allraänhet är att skadeståndsanspråk skall riktas mot den
som driver den verksamhet vari skadan uppkomrait. Skadeståndslagen innehåller i
3 kap. 2 § den regeln att stat eller koraraun skall ersätta viss skada som
vållas genom fel eller försuraraelse vid rayndighetsutövning i verksamhet för
vars fullgörande staten eller komraunen svarar.
En
konstruktion, enligt vilken staten skulle svara for en del angivna
ersättningsfall och komraun fÖr andra, synes utredningen mindre lämpad för den
nya lagens vidkomraande. Utredningen anser det inte heller ligga något
principiellt oriktigt i att i stället låta staten svara för all ersättning som
grundas enbart på den nya lagens regler. Vid skadeståndslagens tiUkorast
diskuterade raan raöjlighelen att utsträcka statens ansvar enligt nämnda lag
till att orafatta allt skadestånd för fel eller försummelse vid
myndighetsutövning. Tanken som sådan avvisades men gränsen raellan stats och
koramuns ersätlnhigsansvar drogs så att staten skall ha ansvar även för vissa
förvaltningsuppgifter sora lagts på koraraunala organ. När det gäller den nya
lagen bör raan enligt utredningen beakta alt de frihetsinskränkningar som
avses här oftast är synnerligen ingripande för individen och att de inte kan
vidtas utan stöd av den stathga lagstiftningen. Det förefaller riraligt att
staten skall svara fÖr det ökade ersällningsskydd som förslaget erbjuder i
jämförelse med skadeståndslagen. Förslagets regler går också ut på delta.
FörhåUandena
kan eraellertid vara sådana all en viss skada helt eller delvis bör ersättas
både enligt den nya lagen och enligt skadeståndslagen. I sådant faU bör staten
ha regressrätt genteraot koraraun, såvitt gäUer utgiven ersättning enligt den nya
lagen för skada för vilken kommunen svarar enligt skadeståndslagen. Den
utökning av ersättning sora den nya lagen medfört i jämförelse med
skadeståndslagen kan däreraot givetvis inte göras gäUande regressvis. Staten
raåste alltså kuima stödja sitt eventuella regressanspråk på skadeståndslagens
regler i 3 kap.
Prop.
1974: 97 39
4.10
Förfarandet
Utredningen
erinrar ora att prövningen av ersättning enligt 1945 års lag tUlkoraraer
allraän dorastol och att det i skadeståndslagen inte upptas något undantag
från regeln att skadeståndstalan raot det allraänna skall upptas av allmän
domstol.
Även när det gäller den
nya lagen bör det enligt utredningen vara en principiell utgångspunkt att ett
ersättningsanspråk skall prövas av domstol. Detta utesluter dock inte i och
för sig att dorastolen eventuellt skulle kunna avlastas från en del av
bedöraningen.
För att ersättningsrätt
skall inträda enligt den nya lagen krävs för vissa viktiga fall all det senare
beslut, sora ändrar eller upphäver det tidigare beslutet, är väsentligen gmndat
på oraständigheter sora förelåg redan vid tiden för det tidigare beslutet. I
och för sig kunde det ligga nära till hands att låta den rayndighet som
meddelar detta senare beslut samtidigt raed bindande verkan fastställa ora deri
angivna förutsättningen föreligger eller ej. Eraellertid innehåller förslaget
också bestäraraelser ora vissa förhållanden sora utesluter ersätlningsrätt
eller föranleder alt ersättningen järakas. Dessa förhållanden bör tillhöra
dorastolspröv-ningen, vilket kan vara anledning till att detsararaa skall gälla
också den tidigare angivna förutsättningen för ersättningsrält.
I själva verket torde
doraslolen kunna få god vägledning av det senare beslutet raed tillhörande
handlingar och protokoll. Särskilt är så fallet vad gäller dorastolsförfarande.
Ora det är en allmän domstol sora raeddelar beslut sora innebär elt annat
ställningstagande än tidigare beslut, kan man utgå från alt domstolen anger
vilka omständigheter som inverkat på bedöraningen. Liknande gäller nuraera även
för för-vallningsdorastolar och förvaltningsrayndigheter,
I enlighet härraed
föreslår utredningen att även den nu ifrågavarande förutsättningen för
ersättningsrätt att det senare beslutet väsentligen är grundat på
oraständigheter sora förelåg redan vid tiden för det tidigare beslutet skall
prövas av den domstol som har ersättningsfrågan till bedöraande.
Utredningen framhåller att
det i och för sig kunde vara en fördel om alla ärenden behandlades centralt av
sararaa rayndighet. En del bedömningsfrågor som är speciella för förslaget kan
tänkas återkoraraa täraligen likartade i skUda ersättningsärenden. Inte rainst
gäller detta beräkningen av ersättningsbelopp i olika hänseenden. Vidare torde
enligt utredningens mening antalet ärenden inte kurma väntas bli särskUt
stort. Ett förfarande av angiven typ skulle kunna beräknas bli enklare och
snabbare än dorastolsförfarandet.
Enligt uttedningen kan,
fördelama vinnas på annat sätt, åtrainslone delvis. När det gäller
"beslutsskador" inora skadeståndslagens oraråde är den frivilliga
skaderegleringsverksamheten anförtrodd åt JK. Utred-
Prop. 1974: 97 40
ningen
anser att raan lärapligen kan anknyta härtUl. Genora att föreskriva att i
princip alla ersätlnmgsanspråk enligt lagen skall framställas hos JK och att
anspråken inte får göras gällande inför domstol annat än ora och i den mån han
ogUlat dera, torde raan uppnå att en viss enhetlighet i praxis skapas genora
hans verksarahet. Vad angår JKs ställning sora representant för staten synes
man kunna låta själva lagens bestämmelser innebära berayndigande för honora
att för statens del träffa avgörande utan någon begränsning till belopp. Här
torde raera sällan vara fråga ora annat än belopp av tämligen ordinär storlek.
Man
får fömtsätta att JK i viss utsträckning är verksam för åstad-koraraande av
utredning i ett hos honora anhängigt ärende som rör ersättning enligt den nya
lagen. Ora JK finner att det i princip föreligger ersätlningsrätt torde han
sålunda av eget initiativ böra införskaffa närraare uppgifter ora
frihetsinskränkningen.
JKs
beslut bör vara bindande för staten. Skulle beslutet innebära att framställt
anspråk helt eller delvis ogillas, bör beslutet innehålla alt den sökande
raåste väcka talan raot staten vid dorastol.
Rätten
att fraraställa anspråk på ersättning bör enligt utredningen begränsas tUl
tiden genora besläramelser ora preskription, nämligen dels en i lagtexten
angiven preskriptionstid för framställning till JK, dels en av denne angiven
tid för väckande av talan vid domstol. Utan någon sådan preskriptionstid skulle
fordringen i likhet raed fordran enligt skadeståndslagen
preskriberas först efter tio år räknat från frihetsinskränkningen eller
beslutet därom. Det kan enligt utredningens raening inte vara lärapligt att det
under så lång lid skulle slå en person öppet att tillgripa ettdera eller bägge
av två rättsanspråk som avser samraa faktiska förhållande. Det är önskvärt att
frågan om ersättning eiUigt förslaget blir avgjord innan eller åtminstone
samtidigt raed prövningen huruvida skadeståndsrält föreligger enligt skadeståndslagen.
Genora införandet av en preskriptionstid kan åstadkoraraas att avgörande av
anspråk enligt skadeståndslagen sker raed beaktande av hur ett anspråk sora
stöder sig på den nya lagens bestäraraelser tidigare blivit bedöral eller
eventuellt att anspråken kan järaföras raed varandra vid prövning i sararaa
rättsliga förfarande.
Utgångspunkten
för den preskriptionslid sora föreslås bör enligt utredningen vara den
lidpunkt då rätt till ersättning enligt den nya lagen inträder, dvs. den
tidpunkt då det senare beslutet vunnit laga kraft eller eljest är att betrakta
sora slulgUligt. I utskrivnhigsfallen lorde tidpunkten för beslutet ora
slutlig utskrivning böra vara avgörande. Det torde vara tillräckligt all
vederbörande inora preskriptionstiden fraraställer påslående hos JK att
ersättningsrätt föreligger enligt förslaget. Några specificerade
ersältningsyrkanden ,bör det däremot inte vara nödvändigt att göra gällande
inora denna tid.
Prop.
1974: 97 41
Utredningen
påpekar att det i 1945 års lag finns regler sora är avsedda att raöjliggöra
att ersättningsanspråk görs gällande vid dorastol på ett tidigt stadium.
Sålunda får anspråk enligt 1 § göras gällande redan i det mål vari
ansvarsfrågan handläggs och anspråk enhgt 2 § i det raål vari frågan ora frikännande
eller nedsättning av straffet handläggs. Flera skäl talar eraellertid raot att
föra in en raotsvarande regel i den nya lagen. Bl. a. bör beaktas att lagen
orafattar även adrainistrativa frihetsinskränkningar och att staten i regel
inle har någon representant för sitt ekonoraiska intresse i ett adrainistralivt
förfarande ora frihels-inskränkning. Att bibehåUa den enligt 1945 års lag
gäUande ordningen enbart för dorastolsförfaranden synes knappast länkbart.
Härigenora skulle enhetligheten i bedöraningen av ersättningsfrågor brytas
sönder. Vidare förtjänar erinras om alt, såvitt erhållna uppgifter visar, möjligheten
all få prövning redan på elt tidigt stadiura i broltraålel utnyttjats
endast i ringa utsträckning, ca 10 %av samtliga fall.
Det
finns följaktiigen enhgt utrednuigen inle någon anledning att i den nya lagen
uppta motsvarighet till reglerna i 1945 års lag om raöjlighet alt fraraställa
anspråk vid dorastol på elt tidigare stadium.
I
fråga ora forura för ersättningsanspråk genteraot staten finns speciella
regler i 1945 års lag vUka avviker från vad i allraänhet (10 kap.
2 §
RB) gäller. Utredningen erinrar om att departementschefen i pro
positionen raed förslag till skadeståndslag uttalade bl. a. (prop. 1972 r 5
s. 387) alt han inte ansåg det behövligt raed särskUda regler om vilken
underrätt som skulle vara behörig doraslol för skadeståndstalan raot det
allraänna enligt 3 kap. skadeståndslagen. Enligl departementschefens
mening ges en tillfredsställande lösning av forumfrägan genora regeln i
10 kap. 2 § RB att staten skall i tvisteraål i allraänhet sökas där den
rayndighet sora har alt bevaka lalan i raålet har sitt säte. Eftersora
JK skall bevaka statens talan när det gäller beslutsskador, är det Stock
holras tingsrätt sora blir behörig dorastol för talan raot staten. Motsva
rande bör enligt utredningen gälla för talan raed stöd av den nya lagen.
Skadeståndslagen
innehåller också en särskUd forurabestäraraelse i
3 kap.
10 §. Den avser talan ora ersättning enligt 3 kap. 2 § i lagen
raed anledning bl. a. av vissa beslut av dorastol eller domare och beslut
av JK eller RA. Forumregeln anpassas därigenora till vad som gäller om
forum privUegialura. Skälen sora varit bestämmande för alt uppta lag
regeln i skadeståndslagen synes utredningen inte föranleda till att den
bör efterbildas i den nya lagen.
Utredningen
tar härefter upp frågan om saraordning av anspråk enligt å ena sidan den nya
lagen och å andra sidan skadeståndslagen. Det är av intresse alt
dorastolsprövningen av de båda anspråken sker gemensarat. Det föreslås därför
alt JK skall anvisa den underrätt sora har att pröva anspråket enligt den nya
lagen. Ora en underrätt har yrkande enligt skadeståndslagen till behandling,
lorde JK lämpligen
Prop. 1974: 97 42
böra
hänvisa till denna. Della torde i regel inte föranleda några svårigheter
eftersom flertalet skadeståndsyrkanden gentemot staten, gmndade på
skadeståndslagen, lär anhängiggöras vid forura enligt 10 kap. 2§RB.
Sedan
dorastolsprocess börjat angående ersättningsanspråk enligt den nya lagen, kan
det hända alt talan om skadestånd enligt skadeståndslagen för sarama
ingripande väcks vid annan doraslol. Sammanläggning av målen kan ej då ske,
eftersora de ej väckts vid sarama domstol (14 kap. 7 § RB). Det torde få
fömtsättas att det nytillkomna yrkandet inte avgörs innan raålet ora anspråk
enligl den nya lagen blivit avdörat.
Utredningen
föreslår särskUda regler ora kostnader i saraband raed förfarandet hos JK och
rättegångskostnader vid domstol. Enligt utredningens raening bör den enskilde
få en något gynnsaramare ställning i kostnadshänseende än sora skulle följa av
vanliga regler. Ora ett obefogat ingripande har skett, skall den enskilde
kunna driva sin sak hos JK på statens bekostnad. Utredningens lagförslag
innehåller därför en bestäraraelse ora att staten i sådant fall skall vidkännas
den enskildes ansökningskostnader hos JK raed undantag för kostnad sora inte
skäligen varit påkallad för alt ta till vara hans rätt. Vidare föreslås att
staten i princip skall vidkännas sina egna kostnader vid dorastol och att
staten därutöver i princip skall ersätta kostnad sora åsarakas den enskilde
genora att staten fullföljt talan till högre rätt.
4.11
Övergångsbestämmelser
Den
nya lagen innebär att den enskUde får ett gynnsaramare rättsläge i fråga ora
adrainistrativa frihetsinskränknmgar än f. n. Detsarama gäller i stort sett
beträffande judiciella frihetsinskränkningar. Enligt utredningens raening
föreligger det inte något principiellt hinder raot att låta en utvidgad
ersättningsskyldighet för staten få verkningar också beträffande
frihetsinskränkningar sora skett före den nya lagens ikraftträdande, i den mån
det endast är fråga om att staten självmant åtar sig ett större ansvar än
tidigare. Ora en sådan utökning av ansvaret över huvud laget anses läraplig, är
det också anledning att den får sträcka sina verkningar bakåt i tiden. HärtUl
koraraer att, om man skulle utesluta frihetsinskränkningar sora skelt före
ikraftträdandet, så skulle en påföljd eller vårdåtgärd sora pågått både före
och efter ikraftträdandet bli att bedöraa delvis enligt tidigare gällande rätt
och delvis enligt den nya lagen. Utredningen föreslår därför att den nya lagen
bhr tiUäraplig även beträffande frihetsinskränkningar före ikraftträdandet.
När
det gäUer förhållanden som kan raedföra ersättning enligt 1945 års lag finner
uttedningen det eraellertid lämpligt att sälla en gräns för den nya lagens
tillärapning bakåt i tiden. Har ersättningsanspråk
Prop. 1974: 97 43
fraraställts
enligt 1945 års lag, kan det raedföra onödiga koraplikationer ora den nya lagen
skulle föras in i bedöraningen på elt eller annat stadium av förfarandet. I
det fallet bör därför den garala lagen tUlärapas beträffande ersättning för
sådana åtgärder sora anspråket avser.
4.12
Ekonomiska konsekvenser
Utredningen
frarahåller att en reforra efter förslagets riktlinjer givetvis medför en viss
utgiftsökning för staten. Beträffande de s. k. judiciella
frihetsinskränkningarna torde det dock ekonoraiskl sett inte inträda någon
raera avsevärd ändring mot vad sora gäller nu. Enligt de statistiska uppgifter
sora införskaffats skulle sararaanlagda beloppet av uigivna ersättningar enligt
1945 års lag utgöra orakring 100 000 kronor för de fera åren 19651969,
motsvarande ungefär 20 000 kronor om året. Det frarahålls emellertid att
uppgifterna torde vara alltför osäkra för att de skulle kunna ge någon mera
exakt föreställning om storleken av statens utgifter i detta hänseende.
Otvivelaktigt är emellertid alt det inte varit fråga om raera betydande
belopp.
Den nya lagens regler ora
ersättning för judiciella frihetsinskränkningar överensstäraraer inte helt
raed 1945 års lag. Sålunda görs förutsättningarna för ersättningsrätt raera
liberala genom att även beslut om ändring i ordmär väg skall raedföra inträde
av sådan rätt. Därjärate inbegrips även åtskUliga frihetsinskränkningar sora
inle utgör frihetsberövanden. Fraraför allt märks eraellertid alt den s. k.
oskuldsparagrafen faller bort. Det är mycket möjligt att denna har avhållit
många från att ansöka ora ersättning, som eljest kunnat koraraa i fråga. Utredningen
påpekar att man dock endast härvidlag rör sig raed antaganden. Om raan trots
de ovissa faktorema vill försöka en prognos är det enligt utredningens raening
raest rationellt alt beträffande judiciella frihetsinskränkningar räkna med en
ökning av de sararaanlagda ersättningsbeloppen, sannolikt dock inte
överstigande 100 %.
När det gäller
adrainistrativa frihetsinskränkningar införs genora den nya lagen en
ersättningsrätt sora inle finns f. n. Här saknas alltså varje
järaförelseraaterial. Man är då ställd inför liknande svårigheter som vid
införandet av skadeståndslagen och som då föranledde att några fömtsägelser ora
kostnadernas omfattning inte kunde göras (prop. 1972r 5 s. 319). Det sken av
tUlförlitiighet sora en sifferraässig kalkyl är ägnad att framkalla skulle
enligt utredningens mening vara raissvisande eftersom de grundläggande
utgångspunktema för kalkylen torde visa sig i hög grad variabla. Utredningen
ser sig därför nödsakad att avstå från att söka räkna ut de fraratida
utgifterna för ersättning avseende administrativa frihetsinskränkningar.
Prop. 1974: 97 44
5
Föredraganden
5.1
Allmänna synpunkter
Frihetsberövanden
och andra frihetsinskränkningar kan komma i fråga enligt bestämraelser av
skilda slag. Av intresse i detta sararaanhang är frärast de straffrättsliga
reglerna ora frihetsberövande som påföljd för brott. I nära samband med dem
slår de straffprocessuella bestäraraelserna ora häktning, anhållande,
reseförbud ra. rar Dämtöver finns ett flertal föreskrifter ora frihetsberövande
i adrainistrativ ordning, t. ex. tvångsintagning på vårdanstalt för
alkoholmissbrukare, tvångsintagning för sluten psykiatrisk vård och vissa
omhändertaganden enligt barnavårdslagstiftningen.
I
ett rättssarahälle raåsle det vara en självklar strävan att så långt raöjligt
undanröja riskema för att någon raisler friheten utan laga grund.
Frihetsberövanden och andra inskränkningar i den personliga rörelsefriheten kan
enhgt vår lagstiftning ske endast i former sora tUlgodoser högt StäUda anspråk
på rättssäkerhet. I rättskipning och annan myndighetsutövning ägnas noggrann
uppraärksarahet åt beslut ora frihetsingripanden. Den granskning som utövas av
JO och JK är i hög grad inriktad på beslut av denna art. Det ligger emellertid
i sakens natur all raisstag inte helt kan undvikas. Det kan förekoraraa fall då
lagliga förutsältningar för ett ingripande visserligen har förelegat när
ingripandet gjordes raen det i efterhand visar sig att åtgärden varit
oberättigad. Del kan också inträffa alt bedöraningen varit felaktig från början
och någol ingripande alltså inte hade bort äga rura.
I
viss utsträckning lämnar samhället ekonoraisk kompensation tUl den som drabbas
av en oriktig frihetsinskränkning. Den nya skadeståndslagen, som trädde i
kraft den 1 juli 1972, innefattar bl. a. regler om det allmännas
skadeståndsansvar. Lagen innehåller inte någon bestäraraelse som direkt tar
sikte på ersättning vid oriklig frihetsinskränkning. Beslut ora
frihetsinskränkning faller däremot in under den aUraänna regeln i
skadeståndslagen att staten eller kommun skall ersätta personskada, sakskada
eller ren förraögenhelsskada sora vållas genora fel eller försuraraelse vid
rayndighetsutövning. Ersättning skall dock utgå endast ora de krav har
åsidosatts sora raed hänsyn till verksarahetens art och ändaraål skäligen kan
ställas på dess utövning. Den skadelidande är inte heller berättigad till
ersättning för skada som hade kunnat undvikas genora överklagande av felaktigt
beslut. Ersättning för lidande kan enligl skadeståndslagen utgå endast om
skadan har uppkomrait genom brott mot den personliga friheten, annat ofredande
som innefattar brott eller genom ärekränkning eller liknande brottslig gärning.
Den oraständigheten att någon till följd av tjänstefel berövas den personliga
friheten torde inte' i och för sig föranleda att skadeståndslagens regler ora
ersättning för lidande blir tillärapliga.
Prop. 1974: 97 45
Ersättningsbesläraraelser
finns också i 1945 års lag ora ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade
eller dömda ra. fl. Lagen innebär att ersättning under vissa betingelser utgår
av allraänna raedel, ora en frihetsinskränkning har ägt mm på grund av
rayndighelsavgörande och avgörandet sederraera ändras eller upphävs. I fråga
ora den sora har varit häktad eller anhållen eller underkastad reseförbud utgår
ersättning under förutsättning att frikännande dora raeddelas, åtalet läggs ned
eller fÖmndersökningen avslutas utan åtal. Rätt till ersättning förehgger inte,
ora den sora åtgärden avsett har försvårat utredningen eller själv uppsåtiigen
orsakat åtgärden eller ora det i annat fall raed hänsyn tUl omständigheterna
inte är skäligt att ersättning utgår. På grund av sistnämnda bestäraraelse kan
ersättning vägras i fall då anledning tiU misstanke alltjämt kvarstår mot den
som blivit föreraål för tvångsåtgärden.
Även
den sora har undergått fängelsestraff eller sora har varit intagen i anstalt
för undergående av ungdorasfängelse eller internering ra. ra. har i vissa fall
rätt tiU ersättning. En förutsättning är ätt det efter ansökan ora resning
eller besvär över domvUla meddelas dora varigenora personen frikänns eller
ådöras ringare straff än han redan har utstått. Inte heller här föreligger rätt
till ersättning, ora dén som avtjänat straff uppsåtligen har föranlett
straffdomen.
1945
års lag har kritiserats i olika avseenden. Fraraför allt har man riktat kritik
mot att kvarstående misstanke ora brott skall kunna raedföra att ersättning
inle utgår till den sora har varit berövad friheten. Med hänsyn bl. a. tiU de
brister sora finns i nuvarande lagstiftning och till angelägenheten av att
åsladkoraraa en bättre saraordning raed skadeståndslagen har en utredning
tillsatts raed uppdrag alt se över reglerna ora ersättning raed anledning av
oriktiga frihetsberövanden. Utredningen har avgett betänkandet (SOU 1972r 73)
Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar, som innehåller förslag
till en ny lag med bestäraraelser ora ersättning.
En
utgångspunkt för lagförslaget är att det föreligger behov av och
utrymme för ett förstärkt ersättningsskydd för den som har bhvit ut
satt för en oriktig frihetsinskränkning. Vid utformningen av de nya
reglerna har utredningen också strävat efter att åstadkomma förenkling
och standardisering. .
Den
föreslagna lagen, som är avsedd att ersätta 1945 års lag, omfattar såväl
judiciella frihetsinskränkningar, dvs. frihetsinskränkningar som faller inora
den egentliga rättsvården, som adrainistrativa frihetsinskränkningar, dvs.
frihetsinskränkningar inom socialvård och sjukvård ra. ra. Sora huvudprincip
gäller enligt förslaget att alla forraer av frihetsinskränkningar skall kunna
ersättas, oavsett i vilket sararaanhang de har beslutals. Under förslaget
faller inte bara egentliga frihetsberövanden utan också andra raindre
ingripande inskränkningar i den enskildes rörelsefrihet, t. ex. reseförbud och
föreskrift ora vistelseort eller
Prop.1974: 97 46
bostad.
En fömtsättning är dock att frihetsinskränkningen har varat mer än 24 timmar i
sträck.
Även
vissa andra vUlkor har uppställts för ersättningsrätt. Utredningsförslaget
bygger härvid på den tanken att den enskilde, när han vUl ha ersättning, i allt
väsentligt skall vara befriad från att bevisa att beslutet om
frihetsinskränkningen var oriktigt. I stället är ersättningsrätten i princip
beroende av ora beslutet om frihetsinskränkning har ersatts av ell annat beslut
eller ej.
Reraissinslanserna
har i stor utsträckning vitsordat behovet av ny lagsliftning på orarådet. På
raånga håll delar man utredningens uppfattning alt den enskildes
ersättningsmöjligheter bör utökas i förhållande tUl gällande regler. Flertalet
reraissinstanser godtar härvid förslaget att den nya lagen skall orafatta såväl
judiciella sora adrainistrativa frihetsinskränkningar. Även uppläggningen i
övrigt av ersättningsreglerna läranas utan erinran av de flesta
remissinstanserna. I en del remissvar fraraförs dock kritik raot såväl den
föreslagna lagens orafattning sora ersättningsreglernas utforraning.
För
min del vill jag först konstatera att det givetvis är av väsentlig betydelse
fÖr den enskUde att han inte blir utsatt för oberättigade inskränkningar i sin
personliga frihet. Sora jag redan inledningsvis har anfört torde vår
lagstiftning i detta avseende tillgodose högt ställda rätts-säkerhetskrav. Det
torde därför vara förhållandevis sällsynt att en oberättigad
frihetsinskränkning äger mra. Uppenbart är eraellertid all raisstag inle helt
kan undvikas. Det är i sådana fall angeläget alt den enskilde får ekonoraisk
kompensation för den lidna skadan. Med hänsyn till det allvarliga ingrepp i den
enskildes rättssfär som det är fråga ora är det enligt min raening befogat att
tUlärapa generösa ersättningsregler. Den enskilde har ett berättigat anspråk på
att få ersättning inle bara för den ekonomiska skada som han har drabbats av
utan också för det lidande som den oberättigade frihetsinskränkningen har
inneburit.
Vår
nuvarande lagstiftning innebär att samhället i viss utsträckning lämnar
kompensation till den som har utsatts för en oberättigad frihetsinskränkning.
Härigenora torde lagstiftningen, som utrednmgen har frarahållit, uppfylla de
krav sora ställs i de av Sverige tillträdda konventionerna om skydd för de
mänskliga rättigheterna ra. m. GäUande regler tar emellertid endast sikte på de
mera flagranta fallen av oriktiga frihetsinskränkningar. Sålunda fömtsätter
skadeståndslagen, som tidigare nämnts, att det har förelegat fel eller
försuraraelse från den beslutande rayndighetens sida. Vidare är möjlighetema
att raed stöd av skadeståndslagen få ersättning för hdande kraftigt begränsade,
Järafört
raed skadeståndslagen ger 1945 års lag bättre ersättningsraöjligheter. Lagen
är eraellertid begränsad till judiciella frihetsinskränkningar. Vidare ger
även 1945 års lag raycket sraå raöjligheter för den enskilde att erhålla
ersättning för lidande. Av stor betydelse är också
Prop.
1974:97 47
den
tidigare påtalade begränsningen i ersättningsrätten för det fall att raisstanke
ora brott kvarstår.
Med hänsyn till det sagda
anser jag det befogat att förstärka den enskildes rätt till ersättning vid
oberättigade frihetsinskränkningar. Sora utredningen har föreslagit bör regler
ora sådan ersättning tas in i en ny lag sora ersätter 1945 års lag. När det
gäller lagens utforraning anser jag att utredningens förslag kan läggas till
gmnd i vissa avseenden. Bl. a. anser jag, som jag närmare skall utveckla i
följande avsnitt, alt lagen bör orafatta beslut ora såväl judiciella sora
adrainistrativa frihetsinskränkningar. På en del andra punkter har jag
eraellertid en uppfattning sora avviker från vad utredningen har föreslagit.
Della gäller bl. a. fömtsättningarna för ersättning vid adrainistrativa beslut.
Jag åter-koraraer till detta i det följande.
Avslutningsvis vill jag i
detta saramanhang säga något om förhållandet raellan den nya lagen och
skadeståndslagen. Enligt skadeståndslagens inledningsbestäramelse är den lagen
tillämplig, ora ej annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller
i övrigt följer av regler ora skadestånd i avtalsförhållanden. Jag äranar i del
följande föreslå att raan i den nya lagen tar in regler sora innebär alt den
enskilde under vissa fömtsättningar har rätt till ersättning vid olika typer av
frihetsinskränkningar. Det är tydhgt alt, i den mån del förehgger
föratsättningar för ersättning enhgt den nya lagen, så är den lagen och inte
skadeståndslagen tillämplig. Detta gäller alla frågor som regleras i lagen,
bl, a, frågan hur ersättningen skall bestämmas. Del kan emellertid inträffa att
en viss typ av frihetsinskränkning inte faller under den nya lagens ersättningsbesläraraelser
eller alt del av annan anledning inte föreligger rätt till ersättning enligt
den nya lagen. I så fall bör det finnas möjlighet att framställa
skadeståndsanspråk enligt skadeståndslagen.
Givetvis kan det inte bli
tal om att genom den nya lagen åstadkomma en fullständig skadeslåndsrällslig
reglering av de fall sora i och för sig omfattas av lagen. Sora närmare komraer
att fraragå av det följande är avsikten endast att den nya lagen skall
innehålla ett begränsat antal gmndläggande bestäraraelser. Vid sidan av lagen
koraraer därför vissa regler i skadeståndslagen alt bli tillärapliga. Detta
gäller bl. a. reglerna ora ersättning för vissa typer av skador, t. ex.
personskada, sora inte är ersättningsgilla enligt den nya lagen. Dessutom måste
den nya lagen liksora skadeståndslagen korapletleras raed de oskrivna
skadeståndsrättsliga grundsatser sora har utvecklats eller fraradeles kan
koraraa att utbildas i rättstiUärapningen,
Jag
återkoraraer till förhållandet mellan den nya lagen och skadeståndslagen i
samband med alt jag behandlar de olika sakfrågorna i det följande.
Prop.
1974: 97 48
5.2
Lagstiftningens tillämpningsområde
Utredningen
diskuterar utförligt huruvida den nya lagen bör omfatta inte bara judiciella
ulan även administrativa frihetsinskränkningar. Utredningen konstaterar bl. a.
att det såtillvida finns en skUlnad mellan de båda typerna av ingripanden som
vårdbehov oftare ligger till grund för beslut ora administrativa
frihetsinskränkningar. Utvecklingen har emellertid enligt utredningen lett tUl
att det i detta hänseende har blivit en gradskillnad raera än en artskillnad
raeUan de olUca typerna av frihels-inskränkning. Att utryraraet för
diskretionär prövning är större vid administrativa beslut anser utredningen
inle vara något skäl att låta dem falla utanför lagstiftningen. Tvärtora finner
utredningen all behovet av generösare ersättningsregler är särskilt
fraraträdande när prövningen har varit bestämd av läraplighelsöverväganden.
Utredningens
överväganden ulraynnar, sora tidigare nämnts, i förslag om att den nya lagen
skaU orafatta såväl judiciella sora adrainistrativa frihetsinskränkningar. I
stor utsträckning görs också förutsättningarna för ersättning lika i de bägge
fallen.
Den
orafattning som den nya lagen föreslås få tillstyrks eller läranas utan erinran
i flertalet reraissvar. Betänklighet raot all adrainistrativa
frihetsinskränkningar skall orafattas av ersättningsregleringen fraraförs
emellertid av några reraissinstanser, däribland RÅ, rikspolisstyrelsen och
hovrätten över Skåne och Blekinge.
De
kritiska reraissinslanserna understryker bl. a. att de olika typema av
frihetsinskränkningar har olika syfte. Vårdsynpunktema fraraträder starkare vid
de adrainistrativa frihetsinskränkningama. Vidare föreligger ett större
utryrame för diskretionär prövning vid frihetsinskränkningar av administrativ
natur. Det systera för reglering av ersättningsfrågorna som förslaget upptar
lämpar sig därför inle för de adrainistrativa åtgärderna. Några reraissinstanser
menar att de fall då ersättning bör utgå för administrativa
frihetsinskränkningar är sådana att fel eller försuraraelse föreligger vid
beslutets fattande och att ersättning i så fall kan utgå enligt
skadeståndslagen. På några håll förordar raan alt frågan ora ersättning för
adrainistrativa frihetsinskränkningar utreds ytterhgare.
För
min del vill jag först konstatera att del givetvis föreligger vissa skillnader
raellan de judicieUa och de adrainistrativa frihetsinskiränk-ningarna.
Förutsättningarna för en frihetsinskränkning är ofta mindre detalj reglerade
när det är en förvaltningsrayndighet eller förvallningsdorastol sora skall
fatta beslutet än när avgörandet ligger hos allraän dorastol. Detta gör att
utryramet för en diskretionär prövning blir större i fråga ora de
adrainistrativa frihetsinskränkningarna. Sora har frarahållits av både
utredningen och flera reraissinstanser bestäras vidare åtgärder på det
adrainistrativa orarådet i stor ulslräckning av föreliggande
Prop. 1974: 97 49
vårdbehov. I domstolsfallen är det ofta andra synpunkter
som är vägledande.
Även om det sålunda finns vissa skillnader mellan de
judiciella och de administrativa frihetsinskränkningarna, är det uppenbart att
dessa skillnader är av underordnad betydelse för den enskilde. Från hans
synpunkt torde det ofta vara likgiltigt vilken rayndighet sora har fatlat
beslutet ora frihetsinskränkning. Hans intresse av att få ersättning för en
oberättigad frihetsinskränkning torde vara lika stort i saratiiga fall.
En annan sak är att det ofta lorde vara svårt att
fastställa huruvida en frihetsinskränkande åtgärd har varit oberättigad, när
beslutet har fattats i adrainistrativ ordning. Del är också på denna punkt sora
skillnaden mellan de judicieUa och de adrainistrativa frihetsinskränkningarna
är av störst betydelse i detta samraanhang. Svårigheten att avgöra om en
administrativ frihetsinskränkning har varit berättigad eller inte hänger
saranian raed de oraständigheter sora jag nyss har angett, bl. a. det
förhållandevis stora utryraraet för en diskretionär prövning.
Vad jag nu har anfört leder raig tUl slutsatsen att raan i
princip bör låta den enskUde ha samma rätt till ersättning, oavsett ora det oberättigade
frihelsinskränkandet har varit av judiciell eller administrativ natur. Den nya
lagen bör således omfatta båda typerna av frihetsinskränkningar. Däremot kan
det ifrågasättas om förutsättningarna för ersättning bör vara desamraa i de
bägge fallen. Jag återkommer till detta i följande avsnitt.
Redan i detta sammanhang bör emellertid sägas någol om vem
som skall bära kostnadsansvaret för ersättningar enligt den nya lagen. Det är
därvid att raärka att beslut ora judiciella frihetsinskränkningar så gott som
undantagslöst torde fattas av tjänsteraan eller raotsvarande inom den statliga
organisationen, medan avgörandena på det adrainistrativa området i viss
utsträckning tillkommer kommunala organ eller kommunalt anställda.
Grundsatsen för principalansvar i allmänhet är att
skadeståndsanspråk skall riktas raot den sora driver den verksarahet vari
skada har uppkorarait. Skadeståndslagen innehåller också den regeln att staten
eller kommun har skyldighet att under de förutsättningar som anges i lagen
ersätta skada som" vållas i verksamhet för vars fullgörande staten eller komraunen
svarar.
Enligt utredningens uppfattning är det mindre lärapligt
att införa en konstruktion enligt vilken staten skuUe svara för en del av
ersätl-ningsfallen enligt den nya lagen och koraraun för andra. Utredningen
föreslår i stället alt staten ensara skall svara för det ökade ersättningsskydd
sora den nya lagen erbjuder järafört raed skadeståndslagen. Är det fråga om en
skada sora helt eller delvis faller både under den nya lagen och under
skadeståndslagen, bör dock staten ha regressrätt raot kommun, såvitt gäller
ersättning för skada som koraraunen svarar för enligt skadeståndslagen.
4 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 97
Prop.
1974: 97 50
Vad
utredningen sålunda föreslagit har i allraänhet godtagits av remissinstansema.
På några håll anser man det emellertid onödigt att ha en regressrätt för staten
genteraot koraraun.
Även
jag finner det riraligt all staten tar på sig ansvaret för det ökade
ersällningsskydd sora den nya lagen innebär. Givetvis talar vissa principiella
skäl för att staten får regressrätt mot komraun, när det är fråga ora sådan
skada sora komraunen i och för sig skulle ha kunnat bli skyldig alt ersätta
enligl skadeståndslagen. Enligt rain raening skulle eraellertid en sådan
regressrätt ha ringa praktisk betydelse. Jag föreslår därför att staten även
slutgiltigt skall svara för de ersättningar som kan komraa att utgå enligt den
nya lagen.
5.3
Uppläggningen av ersättningsreglerna
Utredningen
diskuterar två principlösningar för ersättningsreglernas utformning. Den ena är
att efterbUda eller lägga till grund den lösning som kommittén angående det
allmännas skadeståndsansvar kora tUl i sitt förslag till lag om skadestånd i
offentiig verksamhet (1958 års förslag). Detta förslag innehöU bl. a. en
bestäraraelse alt den sora enligt rayndighets beslut varit berövad friheten
skulle ha rätt tUl ersättning, ora det därefter fanns uppenbart att ingripandet
var utan grund, oavsett ora åtgärden berodde av ursäktligt misstag eller annan
därmed jämförlig oraständighet. Den andra lösningen som utrednuigen diskuterar
är att bygga ut regelsystemet i 1945 års lag och låta detta i någol förändrad
form gälla för hela eller större delen av det område som nu är ifrågasatt för
lagstiftning.
Utredningen pekar på att
den förstnämnda metoden förutsätter att den ersättningsbeviljande myndigheten
gör en efterhandsprövning av ora beslutet ora frihetsinskränkning var riktigt
eller ej. Ett system konstruerat enligt 1945 års lag innebär däremot att
ersättningsrätten knyts till förefintliga prövningsmöjligheter i ordinär eller
extraordinär väg. Rätlen till ersättnmg görs alltså beroende av om beslutet ora
frihetsinskränkning har blivit rättat i stadgad ordning.
Det
systera sora representeras av 1945 års lag erbjuder enligt utredningens
raening en påtaglig fördel för den skadelidande. Han har i ett sådant syslem
mgen skyldighet alt bevisa att fel eller försummelse har förekorarait ulan
behöver bara åberopa att beslutet ora frihetsinskränkning har blivit på visst
sätt ersatt med ett annat. Med ett system enligt 1945 års lag försvinner också
probleraet ora raotsättning tUl rätts-kraftsinslilutel och den ordinarie
instansordningen. Man undgår den både principiella och praktiska olägenhet sora
ligger i att riktigheten av ett beslut blir föreraål för två prövningar i olika
rättslig ordning. Till förraån för en lösning, byggd på 1945 års lag, talar
enligt utredningen vidare att raan vinner processekonomiska fördelar och alt
de grundsatser som 1945 års lag vilar på knappast kan överges när det gäller
oskyldigt häktade eller dömda.
Prop.
1974: 97 51
I
enlighet med dessa överväganden bygger utredningens lagförslag på principema i
1945 års lag, Ersättningsraöjligheten har alltså gjorts beroende av att
beslutet om frihetsinskränkning har blivit ersatt av ett nytt beslut av annat
innehåll. Den angivna principen har dock inle kunnat genomföras fuUt ut. Vid
vissa typer av administrativa frihetsinskränkningar, bl. a. intagning på vissa
vårdanstalter, har ersättningsrätten gjorts beroende av den
ersättningsbeviljande myndighetens bedömning av om det urspmngliga beslutet
var riktigt eller ej.
Den
föreslagna uppläggningen av ersättningsreglerna har lämnats ulan erinran av de
flesta remissinstanserna. I flera reraissvar understryks fördelarna av att
ersättning utgår utan att någon prövning behöver ske i ersättningsärendet av
det påtalade beslutels riktighet.
Kritik framförs emellertid
av några remissinstanser, däribland hovrätten över Skåne och Blekinge.
Hovrätten medger att det i och för sig är raest förerUigt med principerna för
vår rättegångsordnmg och med förvaltningsrätlsliga grundsatser att rätten till
ersättning inle baseras på en efterhandsprövning av myndighetsbeslutels
riktighet utan i stället grundas på att beslutet har blivit rättat i stadgad
ordning. Utredningens förslag, sora innebär att fullföljd av talan eller
anlitande av särskilda rättsmedel i princip är enda vägen alt skapa underlag
för ett ersätlningsbeslut, kan emellertid utestänga den skadelidande från
ersättning i behjärtansvärda fall. Åtminstone när del gäller administrativa
frihetsberövanden bör det enligt hovrättens mening finnas möjlighet att beakta
giltig anledning att inte fullfölja talan. Hovrätten pekar också på andra
svagheter i utredningens förslag och anser samraan-fattningsvis att reglema ora
ersättning vid adrainistrativa frihetsinskränkningar bör bygga på 1958 års
förslag. Liknande synpunkter förs fram av länsstyrelserna i Malmöhus samt
Göteborgs och Bohus län.
En
rad remissinstanser, som i och för sig är positiva tUl den principiella
uppläggningen av ersättnuigsreglema, riktar kritik raot vissa av de praktiska
resultat som utredningsförslaget komraer att leda till.
Jag
har redan i tidigare avsnitt förordat att den nya lagen skall orafatta såväl
judiciella sora administrativa frihetsinskränkningar. Givetvis är det en
fördel om förutsättningama för ersättning kan vara så enhetliga som möjligt i
de båda fallen. Det är också angeläget alt ha ett system sora gör det enkelt
alt fastställa huravida ersätlningsrätt föreligger.
Det
systera som utredningen har förordat innebär flera fördelar. Reglerna är
såtillvida lätta att tUlärapa, sora den enskilde inte behöver förebringa bevis
ora att fel eller försuraraelse har förekorarait eller att beslutet annars var
oriktigt utan endast åberopa att beslutet om frihetsinskränkning har på visst
sätt blivit ersatt med ett annat. Den föreslagna uppläggningen är också väl
förenlig raed principen att lägre instansers avgöranden i första hand skall
prövas i den ordning som anvisas genom reglerna om fullföljdsförfarandet.
Prop. 1974: 97 52
Den
nu angivna principen återspeglas också i skadeståndslagens regler. Sålunda
anförs i propositionen raed förslag tUl skadeståndslag att lägre instansers
avgöranden inte bör få överprövas på en omväg i form av en judiciell eller administrativ
prövning av skadeståndsanspråk mot det allmänna. Denna synpunkt tillgodoses i
skadeståndslagen genora en passivitetsregel som innebär all om den
skadelidande utan giltig anledning har underlåtit alt föra talan ora rättelse
eller använda särskilt rättsraedel, så utgår inle ersättning för skada som
därigenom kunnat undvikas.
Även
ora det systera sora utredningen har förordat är förenat raed vissa fördelar,
kan man enligt min raening också rikta en rad invändningar raot det. Man kan
till en början inte bortse från att judicieUa beslut ora frihetsinskränkningar
på avgörande punkter skUjer sig från beslut som fattas i administrativ
ordning. Jag har redan i föregående avsnitt påpekat att utryramet för
diskretionär prövning ofta är större vid de adrainistrativa besluten än vid de
judiciella, samtidigt som vårdsynpunkter gör sig starkare gällande. Dessa
skUlnader är, sora jag tidigare har framhåUit, inle sådana att man för den
skull bör lärana någondera typen av frihetsinskränkningar utanför den nya lagen.
Däremot måste allvarliga svårigheter uppstå, om raan i samtiiga fall skall
tillämpa de fömtsättningar för ersättning som utredningen har ställt upp.
Grandtanken
bakom utredningens förslag är alt om ett beslut om frihetsinskränkning har
blivit ersatt av ett annat beslut som upphäver eller mUdrar det tidigare, så
utgör detta ett indiciura på att det första beslutet var felaktigt. När det
gäller judicieUa avgöranden lorde detta antagande stäraraa i viss utsträckning.
Förhållandena är eraellertid annorlunda när det gäller adrainistrativa beslut
om frihetsinskränkning. Den specieUa karaktären hos dessa beslut, framför allt
det förhållandet att de ofta föranleds av rena vårdsynpunkter, gör att skilda
instanser relativt ofta raåste koraraa att stanna i olika bedömningar ulan all
man för den skull kan säga att något av besluten var felaktigt. Såväl när det
gäUer judiciella sora adrainistrativa beslut kan dessutom det senare
avgörandet vara grundat på omständigheter som inte förelåg vid tidpunkten för
del ursprunghga beslutet om frihetsinskränkning.
Utredningen
har tagit hänsyn till den sist nämnda omständigheten och föreslagit att man som
villkor för ersättningsrält skall ställa upp del kompletterande kravet att det
senare beslutet är väsentligen gmndat på oraständigheter som förelåg vid
tidpunkten för del tidigare beslutet. Det är emellertid uppenbart att det måste
vålla praktiska svårigheter all avgöra om detta krav Ur uppfyllt. Svårighelema
torde dock vara mindre fraraträdande när det gäUer de judiciella avgörandena.
Detta hänger bl. a. sararaan raed att de allraänna domstolarnas avgöranden i
regel är enhetligt uppställda och fylligt motiverade. Även om det undantagsvis
skulle vara svårt att fastställa om samma omständigheter ligger till grund för
två skilda domstolsavgöranden, kan det hävdas att saken har mindre
Prop. 1974: 97 53
betydelse
på det judiciella området. När det gäller de judiciella frihetsinskränkningarna
kan det i vissa fall fraraslå sora riraligt alt den enskilde får rätt till
ersättning även i sådana fall då det senare avgörandet helt eUer delvis är
grundat på oraständigheter som inte förelåg vid tidpunkten för det tidigare
avgörandet.
På
det administrativa orarådet torde det raånga gånger vara betydligt svårare alt
fastställa om två avgöranden är grandade på väsentligen sarama omständigheter.
Samtidigt är det, raed hänsyn till karaktären hos de administrativa besluten,
betydhgt mera angelägel att i dessa fall som förutsättning för ersättningsrält
kräva att väsenlUgen samraa omständigheter har förelegat vid tidpunkten för de
båda besluten.
Svårigheten
att jämföra två sldlda adrainistrativa beslut hänger sararaan raed att
raaterialet i adrainistrativa ärenden ofta är knapphändigare än i raål eller
ärenden vid allraän doraslol. Inle sällan torde del inträffa alt den rayndighet
sora fattar det senare beslutet undviker att bestämt ange ora det är gmndat på
sararaa oraständigheter sora förelåg vid tiden för det tidigare beslutet. De
brister i raaterialet sora sålunda kan finnas koraraer, ora utredningens
förslag genoraförs, att gå ul över den enskUde. Om näraligen den
ersällningsprövande rayndighelen inte kan fastställa att de ifrågavarande
besluten har hänfört sig lUl väsentiigen sararaa omständigheter, raåsle
ersättning i princip vägras. Delta gäller också om den ersättningssökande är i
stånd att visa att det ursprungliga beslutet är felaktigt.
Jag
koraraer därraed in på en annan väsentlig invändning sora kan riktas raot
utredningens förslag. Sora fraragålt av den tidigare redogörelsen innebär
förslaget att den enskUde i princip är nödsakad att föra talan om ändring av
beslutet om frihetsinskränkning för att få underlag för ett ersätlningsbeslut.
Har han försummat alt föra sådan lalan är han avskuren från ersätlningsrätt.
Sora
jag tidigare har anfört gäller en liknande passivitetsprincip enligt
skadeståndslagen. Den skillnaden föreligger emellertid mellan skadeståndslagen
och utredningens förslag att passivitetsregeln i skadeståndslagen inte är
absolut. Sålunda kan den enskilde, trots att han har för-sumraat att föra talan
ora rättelse e. d., erhålla skadestånd, ora han har haft giltig anledning till
sin försuraraelse. Något motsvarande undantag från passivitelsprincipen finns
emellertid inte i utredningsförslaget.
Att
bygga ersättningsreglerna på en absolut passiviletsprhicip finner jag inte
utgöra någon raera beaktansvärd nackdel för den enskilde, när del gäller de
judiciella frihetsinskränkningarna. Har lägre instans meddelat beslut om en
sådan frihetsinskränkning, har den enskilde aUtid möjlighet att överklaga
beslutet eller på annat sätt påkaUa prövning av det. Som utredningen har
framhållit får det också förutsättas att sådan prövning regelmässigt begärs,
ora någon anser att en judiciell frihetsinskränkning är oberättigad. Det är vidare
att raärka all även ersätt-
Prop. 1974: 97 54
ningsreglerna
i 1945 års lag bygger på den principen att beslutet om frihetsinskränkning har
blivit ersatt av ett annat beslut.
Läget
är emellertid annorlunda när det gäller de adrainistrativa frihetsinskränkningarna.
Det torde visserligen även beträffande sådana frihetsinskränkningar
regelraässigt finnas möjlighet all få beslutet omprövat antingen i ordinär
eller extraordinär väg. Många gånger kan det eraellertid vara naturligt alt
välja en annan utväg än överklagande, ora raan vUl ha en adrainistrativ
frihetsinskränkning upphävd. Jag syftar härvid fraraför allt på fall då någon
har orahändertagits för vård enligt sociallagstiftningen. För den enskUde torde
det ofta vara enklare att begära utskrivning från vårdanstalten än att begära
prövning av del ursprungliga beslutet om intagning. I så fall kan den intagne
återvinna friheten trots att intagningsbeslutet formellt slår kvar.
Utredningen
har i sitt förslag tagit hänsyn till de speciella förhållanden som föreligger
på vårdområdet och föreslagit en undantagsregel som innebär att, ora någon har
skrivits ut från vårdanstalten under väsentiigen sararaa förhåUanden som
förelåg vid beslutet ora intagning, så skall ersättningsrätt kunna föreligga
trots att beslutet om intagning inte har överklagats. Ersättningsrätten skall i
stället vara beroende av en prövning i efterhand av om det ursprungliga
intagningsbeslulet var berättigat eller ej.
Onekligen
undgår man raed den nu angivna undantagsregeln några av de nackdelar sora är
förenade med den absoluta passivitetsprincip sora i övrigt ligger till grund
för utredningens förslag. Undantagsregeln har emellertid utformats på ett
sådant sätt att den får en ganska begränsad räckvidd. Kravet på att utskrivning
skall ha skett under väsentligen samraa förhållanden sora förelåg vid beslutet
om intagning torde också komma att vålla praktiska svårigheter. Till detta
komraer att bärkraften i utredningens förslag helt allraänt försvagas genora
nödvändigheten att göra det berörda undantaget. Det är svårt att undgå tanken
att det kan finnas fler fall då det inte rimligen kan läggas den enskUde till
last att han har underlåtit alt överklaga beslutet om frihetsinskränkning.
Vid
sidan av de skäl som enligt det nu sagda talar mot utredningens uppläggning av
ersättningsreglerna kan också anföras att lagstiftningen, som utredningens
förslag visar, rent tekniskt blir myckel invecklad, om raan vill hålla fast
tanken på en enhetlig reglering av de olika typerna av frihetsinskränkning. Sararaanfattningsvis
anser jag därför att tanken på en sådan enhetlig reglering bör överges.
Vad
beträffar de judiciella frihetsinskränkningarna finner jag övervägande skäl
tala för att raan behåller de principer som ligger till grund för
ersättningsrätten i 1945 års lag. Jag återkommer i följande avsnitt till hur
ersättningsreglerna närmare bör utforraas.
Däreraot
bör raan i fråga ora de adrainistrativa frihetsinskränkningama välja en annan
lösning. Nära till hands ligger då att välja en lösning
Prop. 1974: 97 55
sora
bygger på 1958 års förslag. Detta innebär, sora tidigare närants, att
ersättning utgår, ora den ersättningsprövande rayndighelen i efterhand finner
det uppenbart att beslutet om frihetsinskränkning var utan grund.
En fördel raed en regel, utformad
i enlighet med principerna i 1958 års förslag, är alt den är lagtekniskt enkel.
Den är också väl förenlig med uppläggningen av skadeståndslagen. Mot införandet
av den angivna regeln har utredningen åberopat bl. a. att det är tveksarat ora
den ger ersättningsmöjligheter uiöver skadeståndslagen. För egen del anser jag
det emellertid vara klart att en regel byggd på 1958 års förslag raedför
förbättrade ersättningsraöjligheter för den skadelidande järafört raed
skadeståndslagen. Sora exerapel kan näranas det fallet att
utred-ningsraaterialet i ett ärende innehåller en oriktig utsaga eller att
någon avgörande oraständighet är okänd för den tjänsteman sora ansvarar för
beslutet ora frihetsinskränkning utan att detta på något sätt kan läggas honom
till last. I så fall utgår inte någon ersättning enligt skadeståndslagen.
Däreraot kan ersättning koraraa att utgå, om raan sora viUkor ställer upp att
beslutet i efterhand skall befinnas uppenbarhgen sakna grund.
För alt tUlgodose det
tidigare angivna önskeraålet att beslut ora frihetsinskränkning i första hand
skall prövas i den ordning sora anvisas genom reglerna om fullföljd o. d. kan
det övervägas att, på samma sätt som har skett i skadeståndslagen, koraplettera
den nu angivna ersättningsregeln raed en passivitetsregel. Detta innebär att
ora den enskilde utan giltig anledning har underlåtit att föra lalan ora
rättelse eller använda särskilt rättsraedel, så skulle ersättning inte utgå
för skada sora därigenora hade kunnat undvikas. En liknande passivitetsregel
finns f. ö. också i 1958 års lagförslag.
Enligt rain raening finns
det eraellertid flera omständigheter som talar mot införandet av en
passivitetsregel i detta samraanhang. Jag har redan frarahållit att det vid
intagning för vård enligt sociallagstiftningen ofta är naturligt att den
enskilde avstår från att överklaga intagningsbeslutet och i stället begär
utskrivning. I sådana fall skulle en pas-sivitelsregel som tar sikte på det
ursprungliga beslutet uppenbarligen inte passa in. Även i andra fall av administrativa
frihetsinskränkningar torde förhållandena många gånger vara sådana, alt det
inte bör läggas den enskilde till last att han har underlåtit alt använda
vanliga rättsraedel.
Jag anser att raan kan nå
en tUlfredsställande lösning på problemet genom att i stället införa en
allraän undantagsregel, sora innebär all ersättningsrält inte föreligger, ora
det raed hänsyn till orasländigheterna är oskäligt att ersättning utgår. En
sådan undantagsregel är i första hand påkallad av andra skäl än det sora nu är
aktuellt. Jag återkommer till detta i det följande. Regeln torde emellertid
undantagsvis
Prop. 1974:97 56
kunna
tillämpas i sådana fall då den enskilde har underlåtit att föra talan mot
beslutet ora frihetsinskränkning.
På
grund av det sagda förordar jag i fråga ora de administrativa
frihetsinskränkningarna en regel av innebörd att ersättningsrätt föreligger,
om det efter ingripandet befinns uppenbart att det var ulan grund. Detta skall
gälla oberoende av om fel eller försuraraelse har förelegat vid
myndighetsutövningen.
5.4
Judiciella frihetsinskränkningar
5.4.1
Fängelse och andra straffrättsliga påföljder
Ersättningsrält
enligt 1945 års lag föreligger bl. a. när en lagakraftvunnen dom på fängelse
eller annan frihetsberövande påföljd helt eller delvis har verkställts och
domen sedermera upphävs eller ändras efter ansökan om resning eller besvär över
domvilla. Den nya domen skall lyda antingen på fullständigt frikännande eller
också på ringare straff än det som har avtjänats på grund av den tidigare
doraen. Dessutora föreligger ersättningsrält, ora någon utan att doraen mot
honom har vunnit laga kraft har varit intagen i anstalt för undergående av
behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller ungdomsfängelse eller avtjänat
arrest och det därefter meddelas frikännande dora.
Enligt
utredningens uppfattning är det i hög grad raotiverat att den enskUde får rätt
till ersättning i de fall sora nu har berörts. Utredningen föreslår därför all
raotsvarande ersätlningsrätt skall gäUa enligt den nya lagen. Dessutora
föreslås att den enskilde skall kunna få ersättning, när talan i annat fall än
sora avses raed 1945 års lag fullföljs i ordinär väg och den äldre doraen
upphävs eller raildras.
Utredningen
anser eraellertid alt raan i den nya lagen bör ställa upp ett särskUt vUlkor
för ersättningsrält. Sålunda bör det krävas alt den senare domen är väsentligen
grundad på samraa oraständigheter som förelåg vid tiden för den tidigare
domen. Sora skäl härför anför utredningen all ett nytt avgörande kan grundas
på helt andra oraständigheter än sora var bestäraraande för det tidigare
avgörandet och att det under vissa förhållanden kan vara oriraligt att
skUlnaden i bedömning skaU medföra någon rätt liU ersättning.
En
annan begränsning i ersättningsrätten enligl utredningens förslag ligger i det
tidigare angivna allraänna vUlkorel att en frihetsinskränkning skall ha varal
under raer än 24 tiraraar i sträck för att grunda rätt tUl ersättning.
Vad
utredningen sålunda har föreslagit i fråga ora ersättning för undergånget
fängelsestraff eller annan straffrältslig påföljd har tiUstyrkts eller läranals
ulan erinran av flertalet reraissinstanser.
För
min del anser jag det självklart att; ersättningsrält liksom enligt 1945 års
lag skall föreligga, när en lagakraftvunnen dom på. fängelse
Prop.
1974: 97 57
eller
raotsvarande upphävs eller raildras efter resning eller doravUlobesvär. Vidare
bör den enskilde även i fortsättningen ha rätt till ersättning, när han utan
lagakraftvunnen dora har varit intagen i anstalt för undergående av behandling
enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller ungdorasfängelse och det därefter
raeddelas frikännande dora. Detsamma bör gälla, ora någon har undergått den
påföljd sora nuraera ersätter arrest, näraligen frilidsslraff.
Liksora
utredningen anser jag det befogat att utvidga ersättningsrätten till att
orafatta även andra fall då en straffrättslig påföljd undanröjs eller raUdras
efler fuUföljd i ordinär väg. Jag viU påpeka alt denna utvidgning av
ersättningsrätten är av begränsad praktisk betydelse, eftersora de
frihetsinskränkningar det här är fråga ora i allraänhet inte kan äga rura
förrän lagakrafiägande dom föreligger. Den utvidgade rätten lUl ersättning kan
emellertid komma att tillämpas, när en dora ändras på talan av den dörades
raolpart.
Vad
därefter gäller det föreslagna tillägget att ersättningsrätten skall vara
beroende av all det senare avgörandet är väsentligen gmndat på sararaa
omständigheter sora förelåg vid del tidigare avgörandet, vill jag påpeka alt
något raotsvarande villkor inte gäller i de fall sora avses med 1945 års lag.
Liksom utredningen anser jag att det rent principiellt kan te sig raindre
tillfredsslällande, ora ersättning utgår i sådana fall då det senare avgörandet
grundas på oraständigheter som har tillkommit efter det tidigare avgörandet. I
praktiken måste dock sådana fall bli täraligen sällsynta, när det gäller sådana
avgöranden som det nu är fråga om. Även om de båda avgörandena skulle ha olika
grund, anser jag det dock uteslutet att försämra ersättningsskyddet för den
enskilde, jämfört med vad sora är fallet enligt 1945 års lag. Jag anser därför
inte att raan bör ställa upp det berörda vUlkoret, när del gäller fall sora
orafattas av den äldre lagen. Inte heller finner jag anledning att föra in
villkoret beträffande det ringa antalet nytUlkoraraande ersältningsfall.
Det
av utredningen föreslagna villkoret att en frihetsinskränkning skall ha varat
mer än 24 timmar i sträck för att grunda ersättningsrätt har inle någon
motsvarighet i 1945 ärs lag, såvitt gäller de typer av frihetsinskränkningar
som nu är i fråga. Enligl min raening bör någol sådant viUkor inle heller
ställas upp i den nya lagen.
Med
hänsyn tUl det anförda föreslår jag att raan i den nya lagen för in en regel
ora att den sora har undergått fängelse, förvandlingsstraff för böter eller
frilidsslraff eller varit intagen i anstalt för undergående av behandling
enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, ungdorasfängelse eller internering har rätt
till ersättning, om påföljden efter överklagande, resning eller domvillobesvär
undanröjs eller ersätts av raindre ingripande påföljd. Motsvarande bör gälla i
fråga ora den sora efter förordnande av dorastol har undergått sluten
psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.
Prop.
1974: 97 58
Som
har påpekats under remissbehandlingen kan det ibland koraraa att uppslå
svårigheter, när det gäller att avgöra om en senare påföljd är mindre
ingripande än en tidigare. Jag vill emellertid påpeka att detta problera inte
är nytt utan att det uppkommer redan vid tillämpningen av 1945 års lag. En
jämförelse mellan olika brottspåföljder raed avseende på svårighetsgraden är
också föreskriven på åtskilliga ställen i RB, t. ex. 31 kap. 10 § första
stycket och 51 kap. 25 § angående skyldighet att ersätta rättegångskostnad
resp. förbud för högre rätt att i vissa fall döraa till svårare påföljd än
lägre instans. Enligt rain raening kan man inle i lagtexten ge några närmare
anvisningar för bedömningen av det angivna spörsmålet. Probleraet får i stäUet
lösas i rättstiUärapningen. Jag ämnar emellertid göra vissa kommentarer i
specialmotiveringen.
5.4.2
Straffprocessuella åtgärder
Enligt
1945 års lag föreligger rätt till ersättning även när någon till följd av
misstanke om brott har varit utsatt för visst straffprocessuellt tvångsmedel,
nämligen häktning, anhållande eller reseförbud. Ersättning utgår i sådant faU,
om den misstänkte sederraera blir frikänd eller ora åtalet raot honora läggs
ned eller förundersökning avslutas utan att åtal väcks. I fråga om anhållande
sora inte oraedelbart följs av häktning och beträffande reseförbud uppställs
dock det viUkorel alt åtgärden skall ha varat under längre lid än ett dygn.
Utredningen
föreslår att ersättningsrätt skall föreligga även enligt den nya lagen i de
situationer sora nu har angetts. Dessutora föreslås ersättning på motsvarande
sätt kunna utgå vid vissa andra förberedande judiciella frihetsinskränkningar,
nämligen när någon har varit lagen i förvar genom beslut av befälhavare på
fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat eller när krigsman
har varit tagen i förvarsarrest.
Utredningen
föreslår vidare den utvidgningen i förhållande till 1945 års lag att den
enskilde skall ha rätt lUl ersättning, ora beslutet om häktning osv. blir
ändrat efter understäUning, överklagande eller domvillobesvär. I de angivna
fallen uppställs dock sora elt villkor för ersättning, att det senare beslutet
skaU vara väsentligen gmndat på sararaa omständigheter som förelåg vid
tidpunkten för det tidigare beslutet.
Som
en ytterligare utvidgning föreslås att ersätlningsrätt skall föreligga, ora
häktning eller anhåUande har vidtagits raed stöd av 24 kap. 1 § RB men brottet
i domen hänförs under sådant lagrara att häktning inte hade kunnat ske annat än
enligt undantagsregeln i 2 § i sararaa kapitel. Detta innebär att den enskilde
skall ha dörats för brott sora har lägre maxiraistraff än ett års fängelse. En
förutsättning för ersättnings-rätt i sådant fall skall dock vara att de
förutsättningar för häktning som anges i 24 kap. 2 § RB uppenbart har brustit.
För alt ersättning skall kunna utgå för anhåUande krävs enligl förslagel
dessutom att det
Prop.
1974:97 59
inte
har förelegat omständigheter som anges i 24 kap. 5 § andra stycket RB. Det
skall således inte ha varit av synnerlig vikt att den raisstänkle har tagits i
förvar trots att fulla skäl till häktning inte har förelegat.
Liksom när det gäller
ersättning vid fängelse och annan straffrältslig påföljd begränsas
ersättningsrätten till följd av straffprocessueU åtgärd genom det tidigare
angivna kravet på att frihetsinskränkningen skall ha varat mer än 24 timmar i
sträck.
Vad utredningen sålunda
föreslagit i fråga om ersättning vid straffprocessuella åtgärder har i
allraänhet godtagits av remissinstanserna. På några håll ifrågasätter man
eraellertid om inte också en rayndighets hävande av eget beslut ora
frihetsinskränkning bör kunna grunda ersättningsrält i vissa fall.
För egen del finner jag
det till en början klart alt den nya lagen bör innehålla en raolsvarighet till
de nuvarande reglerna om ersättning vid häktning, anhållande och reseförbud.
Jag biträder också utredningens förslag ora att ersättning på motsvarande sätt
skall kunna utgå, när någon har varit tagen i förvar genom beslut av
fartygsbefälhavare etc. Utöver de straffprocessueUa åtgärder sora utredningen
har angett bör även dorastols förordnande om intagning på rättspsykiatrisk
klinik kunna föranleda ersättningsrätt.
Liksom
utredningen anser jag att man bör vidga ersättningsrätten till att orafatta
också fall då den straffprocessuella tvångsåtgärden upphävs efter överklagande
eller liknande. Även i det speciella fallet alt den misstänkte fäUs till ansvar
för ett brott sora inle hade kunnat föranleda häktning anser jag det skäligt
att ersättning utgår.
Onekligen
talar vissa skäl för att man i överklagandefallen ställer upp krav på alt det
senare beslutet skall vara väsentiigen grundat på samraa oraständigheter som
förelåg vid tidpunkten för det tidigare beslutet. Med hänsyn bl. a. tUl att
häktningsbeslut kan överklagas utan iakttagande av någon viss besvärstid torde
det inte säUan kunna inträffa alt ett beslut om upphävande av häktning är
grundat på nytillkomna omständigheter. Det kan i sådant fall förefalla
oberättigat att ersättning utgår.
Jag vill eraellertid påpeka
att något motsvarande krav på att väsentiigen sararaa omständigheter skall
föreligga vid de olika avgörandena inte har ställts upp vare sig i 1945 års lag
eller i utredningens lagförslag, när det t. ex. gäller möjligheten för den som
har varit häktad att få ut ersättning efter frikännande dom. Uppenbarligen kan
del även i sådant fall förekoraraa att det senare avgörandet grundar sig på
nytUlkoraraande oraständigheter.
Jag har redan tidigare
frarahållit sora rain raening att raan så långt raöjligt bör följa principerna
i 1945 års lag, när det gäller de judiciella avgörandena. Jag anser det också
befogal att ha generösa ersättningsregler i förevarande fall. Med hänsyn
härlUl anser jag inle att raan i
Prop.
1974: 97 60
den
nya lagen bör ställa upp ett uttryckligt villkor ora att beslut varigenora
häktning e. d. upphävs skall vara grandat på väsentligen sararaa
oraständigheter sora häktningsbeslutet. Skulle det i undantagsfall förefalla
klart oberättigat att låta ersättning utgå, finns det raöjhghet att vägra
ersättning raed stöd av den av mig tidigare förordade allmänna undantagsregeln
all ersättning inte utgår, om del är oskäligt.
Vad
därefter gäller kravet på att frihetsinskränkningen skaU ha varat viss minsta
tid anser jag att raan bör följa de principer sora gäller enligt 1945 års lag.
Ersättning vid häktning bör således utgå oberoende av hur lång tid häktningen
har pågått. Däreraot bör en 24-tiraraarsgräns ställas upp vid självständiga
anhållanden och reseförbud. Detsararaa bör gälla vid de andra förberedande
frihetsinskränkningar sora närraast är att jämställa raed anhåUande. Jag
återkoraraer till frågan om lidsgräns i specialmotiveringen.
Onekligen
kan det diskuteras att, sora ett par reraissinstanser har föreslagit, utsträcka
rätten till ersättning vid häktning o. d. tUl att orafatta också det faUet att
myndigheten själv upphäver sitt beslut. Enligt mm mening skulle det dock föra
alltför långt att ha en ersätlningsrätt i sådant fall. När en myndighet
upphäver sitt eget beslut ora häktning e. d. torde det i de allra flesta fall
bero på att nya oraständigheter har tillkorarait eller att vissa tidigare skäl
för frihetsinskränkningen har fallit bort. Jag anser därför inte att den nya
lagen bör raedge rätt till ersättning i det angivna fallet. Den enskUde har
eraellertid raöjlighet att begära ersättning raed stöd av skadeståndslagen, ora
del ursprungliga beslutet har tillkorarait genora fel eller försuraraelse.
Med
hänsyn till det anförda föreslår jag alt raan i den nya lagen tar in en
bestämmelse om att den som har varit häktad på grund av raisstanke om brott
eller som till följd av sådan misstanke under raer än 24 timmar i sträck har
varit anhållen, underkastad reseförbud, intagen på rättspsykiatrisk klinik,
tagen i förvarsarrest eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på
fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till
ersättning, om (1) frikännande dora raeddelas för gärningen, (2) åtalet avvisas
eller avskrivs, (3) förundersökning avslutas utan att åtal väcks eller, såvitt
gäller förvarsarrest, beslutet härora upphävs ulan att målet hänskjuts till
rättegång eller disciplinstraff åläggs, eller (4) beslutet ora
frihetsinskränkning efler överprövning, överklagande eller doravUlobesvär
upphävs eller ersätts av beslut som innebär mindre ingripande åtgärd.
Vidare
bör föreskrivas all, ora någon har varit häktad eller under raer än 24 tiraraar
i sträck har varit anhållen raed stöd av 24 kap. 1 § RB, så skall
ersättningsrält föreligga, ora gärningen i domen hänförs under sådant lagrura
att häktning icke kunnat ske annat än enligl 2 § sarama kaphel och det inte har
förelegat sådana föratsättningar för häktning som anges där. För räll till
ersättning på grund av anhållande skall där-
Prop.
1974: 97 61
järate
fordras att det inle heller har förelegal oraständighet som anges i 24 kap. 5 §
andra stycket RB.
Jag
vill i detta sararaanhang erinra ora de nya regler sora gäller beträffande
rätten för den enskUde att tillgodoräkna sig häktning och annan
StraffprocessueU frihetsinskränkning vid fastställande av brottspåföljd (SFS
1973r 43). Sedan den 1 aprU 1973 är sådant tiUgodoräk-nande obligatoriskt och
fullständigt. I vissa fall kan den situationen inträffa att någon sora har
varit häktad e. d. döras till påföljd raen att han ändå har rätt till
ersättning för häktningen enligt de nyss förordade reglerna. Uppenbarligen
vore det inle riraligt, ora personen i en sådan situation skulle få både
tUlgodoräkna sig häktningstiden sora verkställd påföljd och erhålla full
ersättning. Den nya lagen bör därför innehålla en regel ora järakning av
ersättningen i sådant fall. Jag återkoraraer till detta i ett senare avsnitt.
5.5
Administrativa frihetsinskränkningar
Jag
har redan i ett tidigare avsnitt förordat att rätten till ersättning vid
adrainistrativa frihetsinskränkningar skall utforraas enhgt principerna i 1958
års förslag. Ersättning skall alltså kunna utgå, ora del befinns uppenbart att
frihetsinskränkningen var utan grund. Det skall härvid vara likgUtigl, om fel
eller försummelse har förelegat hos den instans som har faltal beslut ora
åtgärden.
Ersättningsrätten
enligt 1958 års förslag var eraellertid begränsad på så sätt att den omfattade
endast sådana frihetsinskränkningar som hade karaktären av frihetsberövande.
Härmed avsågs fall då vederbörande var fängslad eller genom inspärrning eller
övervakning eller på något motsvarande sätt var faktiskt hindrad alt förflytta
sig utanför ett rura eller annat relativt starkt begränsat område. Utanför
begreppet frihetsberövande föU bl. a. reseförbud.
Utredningen
konstaterar alt det i såväl strafflagstiftningen som annan lagstiftning
förekoraraer exempel på sådana frihetsinskränkningar som inte kan betecknas som
frihetsberövanden. Sålunda finns i brottsbalken bl. a. besläramelser som ger
raöjlighet för övervakningsnärand eller motsvarande att meddela föreskrift ora
vistelseort eller bostad. Liknande föreskrifter kan raeddelas på
sociallagstiftningens område, bl. a. raed stöd av barnavårdslagen eller
nykterhetsvårdslagen. Sociallagstiftningen innehåller även andra exerapel på
frihetsinskränkningar sora inte är så långt gående alt de kan betecknas som
frihetsberövanden.
Utredningens
förslag innebär, som tidigare närants, att ersättningsrält enligt den nya
lagen skall föreligga inte bara vid egentliga frihetsberövanden utan också vid
andra mindre ingripande inskränkningar i den personliga rörelsefriheten. Som
skäl anför utredningen bl. a. alt den enskUde kan föranledas att underkasta sig
en viss inskränkning i rörelse-
Prop. 1974: 97 62
friheten
inför utsikten att annars bli utsatt för en mera betungande påföljd och att det
är skäligt att den enskilde i sådant fall har sararaa möjligheter till
ersättning som vid egentiigt frihetsberövande.
Utredningsförslaget
innebär vidare att ersättning skall kunna utgå vid beslut ora fortsättning av
en redan pågående åtgärd. Sålunda skall t. ex. vägrad villkorlig frigivning
kunna föranleda ersättning.
Reraissinslanserna
har i allraänhet inte frarafört några invändningar mot utredningens förslag i
de nu berörda frågorna. På några håll anser man emellertid att svårigheter kan
uppstå när det gäller att avgöra om en viss åtgärd, t. ex. raeddelande av
föreskrift, är att bedöraa som en frihetsinskränkande åtgärd. Ett par
reraissinstanser finner det tveksarat om ersättning bör kunna utgå i sådana
fall då det först har varit fråga om ett befogat frihetsberövande och
frisläppande sedermera har vägrats.
För
min del anser jag alt det rent principieUt finns skäl att låta den . nya lagens
regler ora ersättning orafatta även andra frihetsinskränkningar än egentliga
frihetsberövanden. Jag har också i föregående avsnitt förordat att den enskUde
skall kunna få ersättning i ett visst sådant fall, nänUigen vid reseförbud på
grund av misstanke om brott. Att låta ersättningsrätten gälla generellt vid
alla adrainistrativa åtgärder sora innefattar ett mått av frUietsinskränkning
skulle dock föra mycket långt. Risk finns för att de ersättningsprövande
myndigheterna i så fall skulle bli hårt belastade med ersättningsanspråk.
Uppenbarligen skulle också besvärliga gränsdragningsproblem kunna uppstå, när
det gäUer att avgöra ora ett visst beslut har en frihetsinskränkande effekt
eller ej. Bl. a. skulle tveksamhet uppkomma i åtskUliga fall då föreskrift har
meddelats i straffrättsligt samraanhang eller enligt någon av
socialförfattningarna. Det kan inte heller bortses från att de fall då den
enskilde har utsatts för en frihetsinskränkande åtgärd utan att dock berövas
friheten ter sig avsevärt raindre behjärtansvärda än de fall då det har varit
fråga om ett egentligt frihetsberövande. I fall av det förstnäranda slaget
torde den enskUdes intressen norraalt få anses tillgodosedda genora raöjlighelen
att erhålla ersättning enligt skadeståndslagen.
Med
hänsyn tUl det sagda anser jag att ersättningsrätten enligt den nya lagen bör,
såviti gäller adrainistrativa beslut, begränsas tUl all avse egentliga
frihetsberövanden.
När
det gäller frågan vad sora skall anses utgöra frihetsberövande anser jag att de
uttalanden sora gjordes i samband med att 1958 års förslag lades fram bör vara
vägledande. TiU frihetsberövande bör alltså hänföras fall då någon är fängslad
eller genom inspärrning eUer övervakning e. d. är faktiskt hindrad alt
förflytta sig utanför ett ram eller annat relativt starkt begränsat oraråde.
Uppenbart är att den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller på
vårdanstalt för alkoholraiss-brukare skall anses berövad friheten. Detsamma
gäller den som har omhändertagits för sluten psykiatrisk vård eller som har
intagits i ung-
Prop. 1974: 97 63
domsvårdsskola.
Den som efter omhändertagande för samhällsvård har överlämnats till enskilt hem
eller blivit intagen på annan anstalt än ungdomsvårdsskola torde däreraot inte
kunna anses vara berövad friheten i andra fall än då han har blivit föreraål
för direkta tvångsåtgärder, t. ex. inlåsning.
Jag
ansluter mig till utredningens uppfattning att ersättningsrätt bör kunna
föreligga inte bara när beslut har fattats om att någon skall berövas friheten
och beslutet därefter går i verkställighet utan också när en person som är
intagen vägras att återfå friheten. Sålunda bör. t. ex. vägrad villkorlig
frigivning från fängelse eller vägrad utskrivning från vårdanstalt föranleda
ersättning, om beslutet uppenbart saknar grund.
Lika
litet sora när det gäller judiciella frihetsinskränkningar i allraänhet anser
jag det finnas skäl att beträffande de administrativa frihels-berövandena
ställa upp krav på alt frihetsberövandet skall ha varal viss minsta tid för att
ersättningsrält skall föreligga.
På
grund av det anförda förordar jag att i den nya lagen förs in en bestäraraelse
av innebörd att den sora varit berövad friheten till följd av administrativt
beslut har rätt till ersättning, om det befinns uppenbart att
frihetsberövandet var utan gmnd.
Det
raisstag sora har föranlett det felaktiga frihetsberövandet kan hänföra sig
såväl till lagtolkning e. d. som till de faktiska förhållandena. Bedöraningen
av åtgärden förutsätts ske med utgångspunkt från vad man efteråt känner till.
Genom föreskriften all frihetsberövandet skall vara uppenbart ulan grund
markeras alt endast objektivt klart orikliga fall av ingripanden kan föranleda
ersättning.
5.6
Undantag från ersättningsrätten
Som
framgått av den tidigare redogörelsen innehåller 1945 års lag vissa
bestäraraelser ora undantag från rätten tUl ersättning. Sålunda gäller både
för den sora har varit häktad e. d. och för den sora har undergått
fängelsestraff eller raotsvarande att han är utesluten från ersättningsrätt,
om han genom sanningslös bekännelse eller falsk angivelse eller på annat sätt
uppsåtligen själv har föranlett frihetsinskränkningen. I fråga om den som har
varit häktad e. d. föreskrivs också att ersättning inte utgår, om personen i
fråga har sökt avvika eller på annat sätt undandra sig förandersökning eller
lagföring eller ora han har försökt undanröja bevis eller på annat sätt
försvåra sakens utredning.
Utredningen
har i sitt lagförslag tagit upp regler sora raotsvarar de nu återgivna
undantagsbestäraraelserna. Sålunda utesluts enligt förslaget ersättningsrält,
om den som har varit utsatt för frihetsinskränkning själv uppsåtiigen har
föranlett ifrågavarande myndighetsbeslut eller, såvitt gäller häktning o. d.,
om vederbörande har sökt undandra sig förundersökning eller lagföring eller i
övrigt otUlbörligen försvåra utredningen.
Prop. 1974: 97 64
Remissinstanserna
har i allmänhet godtagit förslaget i denna del. På några håll anser raan
emellertid att undantagsbestäraraelsen bör vidgas något. Det frarahålls att det
visserligen inte kan krävas av en misstänkt att han skall vara positivt
verksara för utrednmgens fullständigande raen alt passivitet i vissa
situationer kan framstå som likvärdig med en sanningslös bekännelse eller raed
undanröjande av bevis. Med den avfattning den föreslagna bestäraraelsen har
fått, särskilt uttrycket "obehörigen" försvåra utredningen, kan det
eraellertid länkas att sådan passivitet inte koramer att utgöra hinder för
rätt lUl ersättning. En annan remissinstans anser att det föreslagna undantaget
för det fall alt någon otillbörligen försvårar utredningen bör vara
tillärapligt inle bara på det judiciella orarådet utan också när det är fråga
ora ell adrainistralivt frihetsberövande.
För egen del anser jag det
till en början uppenbart att ersättning inte bör utgå, ora en person själv har
föranlett en frihetsinskränkning genom sanningslös bekännelse eller falsk
angivelse eller på annat sätt uppsåtligen. Något mera tveksam är situationen,
om den enskilde har försökt undandra sig förundersökning eller lagföring eller
sökt försvåra sakens utredning. Utgångspunkten måste emellertid vara att den
sora genora egna åtgärder har vållat en frihetsinskränkning sora annars inte
skulle ha ägt mm inte kan göra anspråk på ersättning. Den som genom att avvika
eller undanröja bevis föranleder alt han häktas, bör således i princip inte ha
någon ersättningsrält, även ora det senare skulle visa sig att häktningen var
oberättigad. I vissa fall bör även passivitet kunna vara tillräcklig. Som har
framhållits under reraissbehandlingen kan del visserligen inte krävas av en
raisstänkt att han skall vara positivt verksam för utredningens
fullständigande. Om eraellertid en person har vägrat att besvara frågor ora
exerapelvis naran och heravisl eller vistelseort och därigenom föranlett att
han har blivit anhållen eller häktad, skulle det framstå sora klart oskäligt
att tUlerkänna honora ersättning ora han sedermera blir försatt på fri fot.
EraeUertid
anser jag att en absolut undantagsregel för det fall alt den enskilde har
försökt avvika eller försvåra utredningen skulle kunna få otillfredsställande
konsekvenser i vissa situationer. Det kan sålunda tänkas alt en person sora är
oskyldig till elt brott raen sora bedöraér att han trots detta löper stor risk
alt häktas sora misstänkt för brottet, väljer att hålla sig undan hellre än alt
utsätta sig för möjligheten av ett frihetsberövande. Den situationen kan då
inträffa alt han häktas just på den grunden att han har sökt avvika och att han
sederraera blir frikänd e. d., sedan del har visat sig alt han är oskyldig. I
ett sådant fall skulle det vara klart otillfredsställande, ora han skulle sakna
varje raöjhghet att få ersättning. Jag anser därför alt den enskilde bör ha
rätt tUl ersättning trots att han har försökt avvika eller försvåra utredningen,
ora synnerliga skäl föreligger.
Prop.
1974: 97 65
Jag
delar den vid remissbehandlingen framförda meningen att undantaget frän
ersättningsrätt för det fall att den enskilde har försvårat utredningen bör
gälla inte bara på det judiciella området utan också när det är fråga ora ell
adrainistralivt frihetsberövande. Den sora genora att försvära utredningen har
förorsakat att han exempelvis har blivit intagen pä värdanstalt för
alkoholmissbrukare bör således inte kunna göra anspråk på ersättning, även om
intagningen i och för sig varit oberättigad.
När
det gäller den språkliga utformningen av den berörda undantagsregeln anser jag
liksora ett par reraissinstanser att del kan vålla raissförstånd ora raan
anger att försvårandet av sakens utredning skall ha skelt otillbörligen. Enligt
rain mening bör man på denna punkt välja samma formulering som finns i 1945 års
lag. Därraed uppnår man bl. a. den fördelen att raan kan bygga vidare på den
praxis som har utbildat sig när det gäUer tolkningen av ifrågavarande uttryck.
Sararaanfattningsvis
föreslår jag att i den nya lagen tas in en bestäraraelse ora att
ersättningsrält inte föreligger, ora den sora varit utsatt för
frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har föranlett denna. Vidare bör
föreskrivas att, om den som varit utsatt för frihetsinskränkningen har sökt
undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning eller, i fråga
om häktning o. d., sökt undandra sig förundersökning eller lagföring, så
föreligger ersättningsrätt endast ora det finns synnerliga skäl.
1945
års lag innehåller också en bestäraraelse ora att ersättning inte utgår till
den sora har varit häktad e. d., ora det raed hänsyn till orasländigheterna ej
är skäligt att ersättning ges. Sora fraragålt av den tidigare redogörelsen är
syftet raed bestäraraelsen bl. a. att göra det raöjligt all vägra ersättning
för det faU att raisstanke om brott kvarstår. Bestämmelsen har också tUlämpats
på detta sätt.
Enligt
utredningens raening är det principiellt otiUfredsstäUande att ersättningsrätt
skall kunna uteslutas vid kvarstående raisstanke ora brott. En allmänt erkänd
grundsats är att den sora inte har kunnat överbevisas om brott också skall
betraktas som oskyldig. Utredningen anser därför att frågan om ersättning skall
avgöras utan hänsyn till ora raisstanke om brott kvarstår.
Utredningen
påpekar eraellertid att den berörda undantagsregeln har verkan även i ett
annat, raera aUraänt hänseende. Prövning skall ske om det över huvud taget är
skäligt all utge ersättning. Enligt utredningens uppfattning är det olämphgt
att ulan närmare riktlinjer meddela en sådan allmänt hållen föreskrift om
undantag från ersättningsrätten. En ren skälighetsbedöraning strider också raot
de tankegångar sora i övrigt ligger bakora utredningens förslag. Utredningen
föreslår därför att undantagsregeln inle skall få någon raolsvarighet i den
nya lagen.
Förslaget
ora att ersättningsfrågan skall avgöras utan hänsyn.till om
5
Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 97
Prop. 1974: 97 66
misstanke
ora brott kvarstår har tUlstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta
remissinstanserna. Däreraot är flera reraissinstanser betänk-sararaa mot att
lagförslaget inte lämnar någon raöjlighet till skälighetsprövning. Följden av
utredningens förslag blir bl. a. alt en häktad sora har meddelats åtalsunderlåtelse
alltid får rätt till ersättning, trots alt det är klarlagt att brott har
begåtts. En genereU ersättningsrätt i sådana fall är dock enligt flera
remissinstanser oriralig. Remissinstanserna drar fram även andra fall där en
ersättningsrält enligl deras uppfattning är synnerligen diskutabel. På grund
därav föreslås från flera håll att den nya lagen skall innehålla en
undantagsbestämmelse raotsvarande den sora finns i 1945 års lag. I varje fall
bör det fraragå av lagen att rätt till ersättning utesluts när den raisstänkle
oslridigt är knuten vid det brott sora har föranlett frihetsinskränkningen.
För
rain del vill jag Uksora utredningen frarahålla att det är en allraänt erkänd
grundsats alt den sora inte har kunnat överbevisas om brott också skall betrakias
som oskyldig. Att vägra ersättning till den sora har frikänts på den grunden
att raisstanke ora brott finns kvar står inte i överensstäraraelse raed vår
rättsuppfattning. Jag anser det därför helt klart att den nuvarande
raöjlighelen att vägra ersättning på grund av kvarstående raisstanke bör tas
bort.
Även
om kvarstående misstanke inte bör kunna föranleda undanlag
från rätten till ersättning, kan raan dock tänka sig andra fall sora inte
läcks av de undanlagsbesläramelser sora jag tidigare har förordat och
där del är oskäligt att ersättning utgår. Hit hör den under reraissbe
handlingen påtalade situationen att häktad meddelas åtalsunderlåtelse
enligt 1964 års lag raed särskUda bestäraraelser ora unga lagöverträdare
eUer enligt 20 kap. 7 § 4 RB. I dessa fall är det klarlagt att den häk
tade har begått ifrågavarande brott. Någon beivran genora dorastol
sker dock ej, ulan den skyldige blir sora regel föreraål för annan ål-
gärd från sarahället. Jag delar reraissinstansernas åsikt att det skulle
vara oriraligt ora det i sådant fall alltid skulle föreligga ersättningsrätt.
På sarama sätt kan det framstå som oskäligt ora ersättning utgår i fall då
inledd förundersökning visar att brott har begåtts raen åtal ej väcks på
den grunden att erforderlig raålsägandeangivelse alertas. Det kan vidare
förekoraraa all åklagaren vid orafattande brottslighet gör häktningsfrara-
ställning endast på grund av elt eller ett par av brotten. Under den
fortsatta förundersökningen förebringas bevisning om ytterligare brott
som också skulle ha kunnat åberopas: tUl stöd för häklningsyrkandet.
Det kan då tänkas att åtalet ogillas för det eller de brott för vilka häkt-
ning skett och att den misstänkte i stället fälls till ansvar för de senare
utredda brotten. Även; i sådant'fall skulle det vara oriraligt ora ersätt
ning alltid skulle utgå. . : .
Sora
jag har närant i ett tidigare avsnitt torde det inte s"ällan kunna
inträffa att ett beslut ora upphävande av häktning e. d. är grundat på
Prop.
1974: 97 67
oraständigheter
sora har inträffat efter beslutet om häktning. Det kan också hända att en
oraständighet som har gjort frihetsinskränkningen fullt befogad sedermera har
faUil bort. Som exerapel kan nämnas alt en person häktas med hänsyn till risken
för att han skall försvåra sakens utredning och att han försätts på fri fot,
sedan utredningen har avslutats. Även i sådant fall bör det finnas möjlighet
alt vägra ersättning.
Ytterligare ett fall då
det finns skäl alt stäUa upp en undantagsregel är då en person sora har varit
utsatt för ell adrainistralivt frihetsberövande underlåter att överklaga
beslutet om frihetsberövande eller vidta annan åtgärd som kan begränsa skadan.
Som jag tidigare har nämnt innehåUer skadeståndslagen en passivitetsregel sora
i princip utesluter ersättningsrält i sådana situationer. Jag har i ett
tidigare avsnitt tiU-bakavisat tanken på att införa en liknande
passivilelsregel i den nya lagen. Enligt rain raening kan raan dock inte helt
avstå från raöjlighelen att vägra ersättning i hithörande fall.
På grund av det anförda
förordar jag alt raan i den nya lagen för in en bestäraraelse ora att
ersättningsrätt inle förehgger, ora det raed hänsyn tUl orasländigheterna är
oskäligt att ersättning utgår. Dessutora bör föreskrivas att ersättning inte
får vägras på den grunden att raisstanke ora brott kvarstår utan att
skuldfrågan är klarlagd.
5.7
Jämkning av ersättning
I
33 kap. 58 §§ BrB finns vissa bestäraraelser om avräkning av h'äktningslid ra.
ra. Sålunda föreskrivs i 33 kap. 5 § första slyckel bl. a. att, ora någon döras
till fängelse på viss tid, ungdomsfängelse eller internering ra. ra. och den
dörade raed anledning av misstanke ora brott sora prövats genom dora i raålet
har under rainst 24 tiraraar varit berövad friheten som häktad eller anhållen
osv., så skall tiden för frihetsberövandet anses som tid under vilken den
ådörada påföljden har verkställts i anstalt. Är den tid varraed ådömt fängelse
överstiger frihetsberövandet ringa, får dorastolen förordna att
fängelsestraffet skall anses helt verkställt genora frihetsberövandet. Enligt
33 kap. 5 § tredje stycket kan dorastolen förordna att påföljd i förra av
böter, suspension eller disciplinstraff skall anses helt eller delvis
verkställd, ora den dörade på grund av misstanke om brott som prövats genom
dora i raålet har varit berövad friheten på sätt som anges i första slyckel.
I 33 kap. 7 § finns bl. a.
en föreskrift sora tar sikte på det fallet att någon har börjat undergå
fängelse, ungdorasfängelse internering e. d. och han i högre rätt i stället
döras tUl annan påföljd. I så fall har de tidigare återgivna reglerna ora
avräkning av häktningstid ra. ra. raotsvarande tUlärapning i fråga ora den tid
varunder verkställighet av fängelsestraffet osv. har skett.
Enligt
utredningen bör raan vid bestäraraande av ersättning för obe-
Prop.
1974: 97 68
fogad
frihetsinskränkning ta hänsyn till om frihetsinskränkningen har avräknats vid
bestäraraande av brottspåföljd e. d. Utredningens lagförslag innehåller därför
en regel om att ersättning får jämkas efter vad som finnes skäligt, om tiden
för ingripandet har avräknats vid fastställande av brottspåföljd eller om
därvid eljest tagits hänsyn till ingripandet.
Vad utredningen sålunda
föreslagit har allmänt godtagits av remissinstanserna. Från något håll anser
raan eraellertid att jämkning bör ske i ytterligare några situationer utöver
dera sora orafattas av lagförslaget. En sådan situation föreligger då någon
sora undergår straffverkställighet är häktad i annat mål. Frikänns han i det
raål där han är häktad bör, framhålls det, ersättning knappast utgå för de
dagar under vilka han ändå har varit berövad friheten på grund av
verkstäUighet.
Även jag anser det befogat
att ersättning för frihetsinskränkning skall kunna jämkas, om tiden för
frihetsinskränkningen har avräknats eller eljest beaktats vid fastställande av
brottspåföljd. Att föra in en uttrycklig lagbestämmelse härom kan dock synas
tveksamt med hänsyn till de regler om bestäraraande av ersättning som jag ämnar
föreslå i det följande. Har avräkning av häktningslid skett, är det uppenbart
att den enskUdes skada tUl följd av häktningen regelmässigt blir mindre. Eftersom
ersättningsreglerna innebär att ersättning skaU utgå i förhållande tUl den
lidna skadan koramer därmed även ersättningen all minskas. I klarhetens
intresse anser jag det dock lärapligt att i den nya lagen föra in en uttrycklig
bestäraraelse ora jämkning i de nu berörda fallen.
Jämkningsregeln blir i
första hand tiUäraplig när häktning e. d. har avräknats på fängelse eller annan
påföljd i enlighet med reglerna i 33 kap. 58 §§ BrB. Vidare kan regeln komraa
att tUlämpas, när en ådömd påföljd undanröjs och ersätts av en ny påföljd
enligt bestäraraelserna i 34 kap. BrB och hänsyn skall tas tiU vad den dörade
har undergått av den tidigare påföljden. Även avräkning sora sker enligt 1214
§§ lagen (1973r 18) orn disciplinstraff för krigsraän bör kunna föranleda
järakning av ersättning.
Storleken av jämkningen
måste av naturhga skäl bli beroende av en skälighetsprövning. I och för sig är
det möjligt all jämka så långt att ingen ersättning utgår. Å andrå sidan kan
det förekomma fall där även en obetydlig jämkning kan framstå sora obillig,
trots att avräkning av häktningstid e. d. har skett. Tydligt är att, ora
häktning har avräknats vid fastställande av brottspåföljd raen
verkställigheten av påföljden av någon anledning aldrig blir aktuell, så bör
ersättningen inte järakas.
Uppenbarligen
kan det finnas skäl att jämka ersättningen i det under remissbehandlingen
påtalade fallet att någon som undergår straffverkställighet är häktad i elt
annat mål och han frikänns i det mål där han är häktad. Fallet bör dock enligt
min mening inte regleras genom en
Prop. 1974: 97 69
särskild
järakningsbestäraraelse. I stället kan raan nå en skälig avvägning av
ersättningen raed hjälp av de allraänna reglerna om hur ersättningen skall
bestäraraas.
5.8
Ersättningsgill skada
Enligt
1945 års lag utgår ersättning för mistad arbetsförtjänst och intrång i näring
samt för nödiga kostnader. Om det förehgger särskilda skäl, får ersättning ges
även för det lidande sora intrånget i friheten har raedfört.
I
skadeståndslagen föreskrivs att statens eller korarauns ersättningsskyldighet
för det fall att fel eller försuraraelse har förekorarait omfattar
personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. Ersättning för ren
förmögenhetsskada som har uppkorarait till följd av intrång i näringsverksamhet
utgår dock endast i den mån det är skäligt med hänsyn till intrångets art och
varaktighet, felets eller försuraraelsens beskaffenhet och övriga
oraständigheter.
I
vissa speciella fall kan staten eller komraun åläggas att utge ersättning även
för lidande. Sålunda föreskrivs i skadeståndslagen att bestäraraelserna om
skyldighet att ersätta personskada skall tillämpas också i fråga ora lidande
sora tillfogas någon genora brott mot den personliga friheten, genom annat
ofredande som innefattar brott eller genom ärekränkning eller dylik brottslig
gärning. I propositionen med förslag tiU skadeståndslag (prop. 1972r 5 s. 571)
sägs alt självständigt ärabetsbrott i vissa undantagsfall kan anses utgöra
sådant brott sora avses i den återgivna bestäraraelsen. Den omständigheten att
ett tjänstefel medför att någon berövas den personliga frtheten torde dock
inte i och för sig föranleda att ersättning för lidande utgår.
Utredningen
konstaterar att förlorad arbetsförtjänst är en typisk skada av en
frihetsinskränkning. Att sådan skada bör orafattas av den nya lagen behöver
enligt utredningen knappast närraare motiveras. Som senare skall behandlas anser
utredningen emellertid att det förtjänar diskuteras ora ersättningen
lärapligen bör standardiseras eller annars bestäraraas genora fastsläUande av
ett raaxiraura eller ett rainiraura.
Vid
sidan av den skada som inträder genom att arbetsförtjänst går förlorad under
tiden för frihetsinskränkningen kan det enligl utredningen också förekoraraa
en raer bestående skada, näraligen nedsatt arbetsförraåga. Det torde
visserligen inte vara så vanligt att arbelsförraågan blir stadigvarande nedsatt
just till följd av själva ingripandet. Emellertid kan det tänkas att en person
förlorar sin speciella yrkesskicklighet genom att ett frihetsberövande pågår
längre tid. Utredningen anser därför att den nya lagen inte bör utesluta
ersättning för hithörande skador.
Ersättningsrälten
enligt den nya lagen bör enligt utredningen orafatta även annat intrång i
näring än sora inbegrips under uttrycken förlorad
Prop.
1974: 97 70
arbetsförtjänst
och nedsatt arbetsförraåga, t. ex. skada genora att en företagare måste lägga ner
rörelsen till följd av sin frånvaro under tiden för frihetsinskränkningen.
Vidare anser utredningen alt ersättning bör utgå för nödiga kostnader.
När
det gäller övriga typer av skador konstaterar utredningen att sveda och värk
särat lyte eller annat stadigvarande raen inle utgör sådana skador som är
typiska för ett obefogat frihetsingripande. Utredningens lagförslag omfattar
därför inte ersättning för sådana skador. Däremot föreslår utredningen en regel
ora att den sora har berövats friheten alltid skall anses ha varit utsatt för
lidande. Vidare föreslår utredningen, som närmare skall behandlas i det
följande, att ersättning för lidande skall utgå raed schabloniseral belopp. I
undantagsfall skall ersättning för lidande kunna utgå även vid annan frihetsinskränkning
än frihetsberövande.
Remissinstanserna
har i allraänhet godtagit förslaget ora att ersättning enligt den nya lagen
skall utgå för raistad arbetsförtjänst, avbräck i rörelse och nedsättning av
arbelsförraågan. Man godtar också allmänt förslaget om att ersättning skall
utgå för nödiga kostnader som har saraband raed frihetsinskränkningen.
Ett
par reraissinstanser påpekar att den skada sora en frihetsinskränkning kan
innefatta normalt är vad som i skadeståndslagen betecknas ren förmögenhetsskada.
Sådan skada är enligt skadeståndslagen underkastad vissa inskränkningar i
ersättningshänseende, i den raån del rör sig ora intrång i näringsverksamhet.
Enligt en remissinstans är del rimligt att en liknande begränsningsregel
ställs upp i den nya lagen. En annan remissinstans anser emellertid att det vid
de flesta fall av frihetsberövanden skulle framstå som obilligt, ora
skadeståndet begränsades vid intrång i näringsverksarahet. Från ett annat håll
frarahålls att det inte torde vara ovanligt att personer sora har blivit
föreraål för frihetsberövanden mister sin anställning på grund därav. I sådant
fall bör den enskilde få ekonomiskt stöd för sökande av hy anställning under
viss tid efter frihetsberövandet.
En
remissinstans påpekar att skada till följd av frihetsberövande undantagsvis
kan ha karaktären av verklig personskada i skadeståndslagens mening. Det kan
därför övervägas att låta också dessa skadefall omfattas av den nya lagen. En
sådan utvidgning av lagens tUlärapningsoraråde förordas dock inte.
Utredningens
förslag att frihetsberövande alltid skall anses raedföra lidande har
kritiserats i flera reraissvar. Även ora det i och för sig är tilltalande med
den generösa bedöraning sora ligger tUl grund för förslagel, anser raan alt
det skulle vara i det närraaste oriraligt ora ersättning för lidande inte
skulle kunna vägras i vissa situationer. Det frarahålls alt ett
frihetsberövande ibland kan frarastå sora en huraanitär åtgärd och att
frihetsberövandet i varje fall inte alltid innebär något egentligt lidande
eller obehag för den enskUde.
Prop. 1974: 97 71
För rain del vill jag liksora elt par reraissinstanser
först konstatera alt den skada som en frihetsinskränkning kan raedföra norraalt
utgör vad sora i skadeståndslagen betecknas ren förraögenhelsskada. I lagens
förarbeten anges att ren förmögenhetsskada kan bestå i exempelvis förlorad
arbetsinkomst eller utebliven vinst i näringsverksarahet. Däreraot torde
nedsättning av arbelsförraågan, dvs. invaliditet, vara en typisk följd av
personskada. Sådan skada kan naturligtvis, som också har framhållits under
remissbehandlingen, undantagsvis uppkomma i samband med ett frihetsberövande.
Detta är fallet inte bara när ett frihetsingripande verkställs på elt aUtför
hårdhänt sätt ulan också när elt frihetsberövande annars skadar omhändertagens
fysiska eller psykiska hälsa. Givelvis kan det övervägas att låta den nya lagen
omfatta också de nu angivna skadefallen. Det kan emellertid hävdas att skador
av dessa slag knappast har ett sådant saraband raed det felaktiga i
frihetsberövandet att del frarastår sora naturligt att vidga den nya lagens
strikta skadeståndsansvar lUl alt omfatta dessa fall. Hithörande personskador
kan inträffa också vid befogade frihetsberövanden. Även i övrigt skulle det
innebära komplikationer alt låta lagen innefatta personskador.
På gmnd av
del sagda anser jag att ersättning enligl den nya lagen inle bör utgå för
personskada. Har någon drabbats av sådan skada i samband med ett
frihetsberövande, blir han alltså hänvisad att fraraställa skadeståndsanspråk
enligt skadeståndslagen.
I enlighet
raed vad jag nyss anförde bör ersättningsrätten enligt den nya lagen i första
hand innefatta ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Under delta uttryck bör
falla inle bara förlorad inkorast i anställning ulan också förlust i
näringsverksarahet. En sådan vidsträckt tolkning av begreppet förlorad
arbetsförtjänst stäraraer raed den terrainologi sora har använts av
skadeståndskoraraittén i betänkandet Skadestånd V. Med anledning av vad som har
anförts under remissbehandlingen vUl jag framhålla att även förlust av inkorast
sora hänför sig till tid under vilken en person söker nytt arbete bör vara
ersättningsgill i skälig orafattning.
Givelvis
kan det diskuteras att, på samraa sätt som har skett i skadeståndslagen,
införa en begränsning i ersättningsrätten för det fall att skadan utgörs av
intrång i näringsverksarahet. Jag anser dock liksora en remissinstans att en
sådan begränsning skulle vara obillig när det är fråga om sådana oberättigade
frihetsinskränkningar sora orafattas av lagen. Principen bör alltså vara att
full ersättning utgår även för intrång i näringsverksarahet.
Liksom utredningen anser jag vidare att ersättning enligt
den nya lagen bör utgå för nödiga kostnader sora har uppkorarait i saraband med
frihetsinskränkningen. I lagtexten bör dock, på sarama sätt som har skett i
betänkandet Skadestånd V, användas uttrycket ersättning för utgifter.
Till ersätlningsgilla utgifter bör i första hand hänföras
utgifter för resor till eller från vederbörande anstalt. Vidare kan ersättning
länkas
Prop.
1974: 97 72
utgå för kostnad för familjens flyttning till en mindre
bostad samt utgifter för skötsel av barn. Kostnaden för extra arbetskraft som
har behövts i en rörelse bör däremot inte anses sora en ersättningsgiU utgift
i detta sammanhang. Kostnaden får i stället tas raed i beräkningen vid bestämmandet
av ersättning för förlorad arbetsförtjänst.
De skador sora jag nu har talat om har utgjort ekonomiska
skador. Frågan är om ersättning enhgt den nya lagen bör utgå också för ideell
skada, dvs. lidande. Jag vill på den punkten först uttala att en
frihels-inskränkning uppenbarligen i de flesta faU är ägnad att medföra mer
eller mindre kännbara psykiska påfrestningar. Givetvis måste det psykiska
trycket förstärkas, om den intagne upplever frihetsinskränkningen sora
oberättigad.
Det är eraellertid uppenbart all den enskildes upplevelse
av en frihetsinskränkning varierar kraftigt från fall tUl fall. Undanlagsvis
kan omständigheterna kring ingripandet vara sådana att frihetsinskränkningen
inte alls eller i mycket ringa grad medför lidande. Som exempel kan näranas
fall då frihetsinskränkningen avser en person som under lång tid har missbrukat
sprit eller narkotika och sora saknar fast bostad och anställning.
På grund av det sagda avstyrker jag utredningens förslag
om alt frihetsberövande automatiskt skall medföra ersättning för lidande. Om
det emellertid i del enskilda fallet konstaleras alt ett frihetsberövande eller
annan frihetsinskränkande åtgärd sora orafattas av lagen har inneburit
lidande, anser jag det klart befogat alt den som har drabbats skall ha rätt
till ersättning för denna form av skada. Ersättningsrätten bör därvid inte som
i 1945 års lag begränsas genom ett krav på synnerliga skäl e. d.
Sammanfattningsvis föreslår jag alltså, när det gäller
frågan ora ersättningsgill skada, att i den nya lagen förs in en bestäramelse
ora alt ersättning utgår för utgifter, förlorad arbetsförtjänst och lidande.
5.9 Ersättningens storlek
1945 års lag innehåUer inte några föreskrifter ora hur
ersättningen skall beräknas. Inte heller skadeståndslagen innehåller någon
allmän bestämmelse på denna punkt. Detta innebär att ersättningen i varje särskilt
fall skall bestäraraas så, att den raotsvarar den uppkomna skadan. Principen
modifieras dock i skadeståndslagen genora järakningsregler för vissa speciella
situationer.
Vid bestämmandet av ersättning enligt den nya lagen kan
raan enligt utredningen tänka sig en raer eller raindre sträng normalisering.
En sådan ordning medför all prövningen av ersättningens storlek förenklas och
görs snabbare, något som kommer även den enskUde till godo.
När det gäller ersättning för förlorad arbetsförtjänst
ligger det enligt utredningen nära till hands att för en standardisering använda
den pla-
Prop.
1974: 97 73
cering
i sjukpenningklass sora sker enligt lagen om aUmän försäkring. Utredningen
konstaterar eraellertid att sjukpenningen inle alltid raotsvarar
inkorastbortfaUet. Man skulle då kunna tänka sig ett systera som innebär att
ersättning för förlorad arbetsförtjänst i princip beräknas efter
sjukpenningbelopp men att högre ersättning kan utgå, om skadan visas vara
väsentiigt större. Utredningen tillbakavisar dock även denna tanke och föreslår
i stäUet att ersättning för mistad arbetsförtjänst skall utgå med belopp
raotsvarande den arbetsinkomst som vederbörande visar sig ha gått förlustig
till följd av frihetsinskränkningen.
Utredningen
lar i detta samraanhang också upp tanken på att, såviti gäller ersättning för
förlorad arbetsförtjänst o. d., föra in en regel om begränsning av ersättningen
när skadan är betydande. Utredningen avstår emellertid från att föreslå en
sådan regel.
Vad
därefter beträffar lidande pekar utredningen på svårigheterna att uppskatta
storleken, ekonomiskt sett, av en sådan skada. Enligt utredningen skulle det
från flera synpunkter vara en vinst, ora raan på denna punkt norraaliserade
ersättningen. Utredningen föreslår därför en regel ora att den sora har
berövats friheten skall erhålla ersättning för lidande med ett standardiserat
belopp, beräknat tUl tiondelen av det basbelopp enligt lagen om allraän
försäkring sora gäller när ersättningsfrågan avgörs. Därutöver skall beräknas
elt hundradels basbelopp för varje påbörjat dygn av de 30 första dygnen av frihetsberövandet
och fyra tusendels basbelopp för varje påbörjat dygn av återstående del av
frihetsberövandet. Schablonregeln skall dock enligt utredningens förslag frångås,
ora ett frihetsberövande har medfört särskilt kännbart lidande e. d. I sådant
fall skaU ersättning beräknas efler lidandets art och omfattning. Detsararaa
gäller, när ersättning skall utgå för annan frihetsinskränkning än
frihetsberövande. En förutsättning för att ersättning skall utgå i sådant fall
är dock, som förut har angetts, att synnerliga skäl föreligger.
Enligt
utredningens uppfattning bör staten i princip stå för följderna av en
försäraring i penningvärdet sora kan påverka ersättningsrätten. Elt skydd raot
förändringar i penningvärdet kan åstadkoraraas på olika sätt. Utredningen anser
att man, såvitt gäller ersättning för förlorad arbetsförtjänst och för
utgifter, bör välja den utvägen att skadan beräknas efter förhållandena då den
inträdde och att uppräkning sker efter basbeloppets förändringar fram till den
tidpunkt då det första beslutet rörande ersättningsfrågan raeddelas. På
raotsvarande sätt bör ersättning för lidande, sora nyss har berörts, beräknas
på grundval av det basbelopp sora gäller när ersättningsfrågan första gången
avgörs.
Det
stora flertalet reraissinstanser godtar förslagel all ersättning för raistad
arbetsförtjänst skall utgå raed belopp som motsvarar den lidna skadan. En
remissinstans anser emellertid alt en schablonisering bör eftersträvas och alt
det i flertalet fall skulle innebära bestämda fördelar
Prop.
1974: 97 74
att
beräkna ersättningen efter sjukpenningen. Det föreslås därför att ersättning
för inkotnstbortfall i princip skall beräknas efter sjukpenningen i den
sjukpenningklass där vederbörande var placerad när frihetsinskränkningen
vidtogs särat att annan beräkningsgmnd skall tillärapas bara ora det är
uppenbart all inkoraslbortfallet varit väsentiigt större eller mindre än den
inkomst sjukpenningen representerar.
Förslaget
om att ersättning för lidande skall utgå med normaliserat belopp har föranlett
delade raeningar bland reraissinslanserna. Några instanser finner tanken på en
standardisering tillfredsstäUande och godtar också de föreslagna beloppen. På
andra håll anser raan eraellertid att schablonreglerna kan leda tiU oriraligt
höga ersättningsbelopp, specieUt vid kortare frihetsinskränkningar. Vissa
remissinstanser finner del också tveksamt om frågan ora ersättning för lidande
lärapar sig för en schablonlösning. Det framhålls bl. a. att förhållandena kan
variera avsevärt från fall till fall.
Så gott som samtiiga
remissinstanser godtar utredningens förslag om värdesäkring av
ersättningsbeloppen. Från något håll anser man emellertid att ersättningen bör
knytas tUl det basbelopp sora gäller då ersättningen blir tillgänglig för
lyftning.
För rain del vill jag
först slå fast att det givelvis är en fördel ora förfarandet vid ersättningens
bestäraraande blir så enkelt och snabbi som möjligt. För den enskilde är del
naturligtvis också en vinning ora han så långt möjligt slipper föra bevisning om
den uppkorana skadans storlek i varje särskUt fall. Med hänsyn härtill kan det
diskuteras att i den nya lagen föra in regler ora standardiserad ersättning.
Uppenbarligen
är det eraeUertid förenat raed avsevärda svårigheter att ulforraa lärapliga
schablonregler. När det gäller ersättning för förlorad arbetsförtjänst skulle
det visserligen kunna tänkas att, sora utredningen har varit inne på, anknyta
tiU reglerna ora sjukpenning. Jag viU erinra ora att det sedan den 1 januari
1974 gäller elt nytt systera för beräkning av sjukpenning (se SFS 1973r 465).
Detta systera, sora uite innehåller sjukpenningklasser, utgår från begreppet
sjukpenninggrundande inkorast. Systeraet innebär bl. a. att raan bättre än
tidigare kan följa upp de försäkrades inkoraster och undvika att sjukpenningen
blir för låg. Trots delta skulle del i vissa fall kunna uppstå felaktiga resultat,
ora raan använde den sjukpenninggrundande inkoraslen sora grund vid
bestäraraande av ersättning i förevarande samraanhang. Som exerapel kan näranas
fall då det är fråga ora långa frihetsberövanden eller ora en
frihetsinskränkning av raindre ingripande slag sora inte har berövat den
enskilde raöjlighelen till förvärvsarbete. I viss utsträckning måste raan
naturligtvis acceptera alt ett schablonsyslera ger felaktiga resultat.
SkiUnaden raellan det faktiska inkomstbortfallet och den korapensation som
sjukpenningen ger skulle eraellertid ibland kunna bli så väsentiig att den inte
skulle kunna godtas. Man skulle då behöva kora-
Prop.
1974: 97 75
plettera
huvudregeln om sjukpenninggrundande inkomst sora beräkningsgmnd raed ett
tillägg om att ersättningen i vissa fall skulle kunna beräknas på annat sätt.
Reglerna skulle emellertid på detta sätt bh så invecklade att värdet med
schablonregeln avsevärt skulle minska.
På
grand härav anser jag liksora utredningen och de allra flesta
reraissinslanserna att ersättning för förlorad arbetsförtjänst bör utgå med
belopp raotsvarande den faktiska skada som visas ha uppkomrait i varje särskilt
fall Vid bestämmandet av den skada sora har uppstått kan den
sjukpenninggrundande inkorasten givetvis ingå sora en faktor i bedöraningen.
Även
när det gäller ersättning för lidande finner jag del svårt all finna ett
lärapligt syslera för schablonisering. Jag har redan i föregående avsnitt
frarahållit att förhållandena i saraband med en frihetsinskränkning varierar
kraftigt från fall lUl fall och all det därför är olärapligt att låta
ersättning för lidande utgå autoraatiskt. Sararaa skäl talar raot införandet av
schabloniserad ersättning. Bortsett från de förhållanden sora rör den
skadelidandes person kan det finnas skäl att ta hänsyn även till formerna kring
frihetsinskränkningen, t. ex. ora grunden för ingripandet är elt påstått brott
eller ell påstått vårdbehov. Även graden av publicitet kring beslutet ora
frihetsinskränkning bör kunna tillraätas betydelse.
En
oraständighet som utredningen har tagit specieU hänsyn till vid utformningen av
schablonreglerna är frihetsberövandets längd. Självklart är detta en
omständighet som raåste vägas in vid bestämmandet av ersättningen. Även
betydelsen av frihetsberövandets längd måsle eraellertid variera från fall
till fall. I vissa situationer kan enbart det förhållandet att
frihetsberövande verkställs orsaka ett så påtagligt lidande all det i
järaförelse härraed får raindre betydelse hur lång verkställighetstiden blir.
I andra fall kan förhållandet vara det raotsatta.
Som
framgår av den tidigare redogörelsen har utredningen själv konstaterat att ett
systera raed schablonersällning för lidande ibland ger ett klart
otillfredsställande resultat. Utredningen har därför föreslagit att
ersättningen i vissa fall skall beräknas efter en skälighetsbedöraning. Det är
emellertid uppenbart att elt sådant tillägg väsentligt försvagar värdet av ett
schablonsyslera.
Sammanfattningsvis
anser jag alt övervägande skäl talar mot införandet av schablonregler, när det
gäller ersättning för lidande. Jag avstyrker därför utredningens förslag på
denna punkt. Ersättning för lidande bör sålunda, hksom när det gäller förlorad
arbetsförtjänst, utgå raed belopp raotsvarande den skada sora har uppstått i
varje särskilt fall. Detsararaa bör gälla beträffande ersättning för utgifter.
Vad
därefter gäller den ifrågasatta möjligheten att införa en högsta gräns för utgående
ersättningsbelopp vill jag erinra om att jag i det föregående har tUlbakavisat
tanken på att begränsa ersättningsrätten för det
Prop. 1974:97 76
fall
att skadan utgörs av intrång i näringsverksarahet. Inte heller i övrigt finner
jag skäl att i delta sararaanhang föreslå någon begränsningsregel. I enlighet
raed vad jag har föreslagit i ett tidigare avsnitt bör eraellertid ersättningen
kunna jämkas, om tiden för frihetsinskränkningen har beaktats vid fastsläUande
av brottspåföljd.
Sora
utredningen frarahålht har man i svensk lagsliftning i vissa fall tagit hänsyn
till att penningvärdet förändras. Regler har sålunda införts som syftar till
att värdesäkra sådana periodiska prestationer som har fastställts till visst
nominellt belopp genom beslut av myndighet eller genora avtal. Den regel om
värdesäkring som utredningen har föreslagit har emellertid ett annat innehåll.
Avsikten med regeln är sålunda alt garantera att den ersättningsprövande
myndigheten tar hänsyn till sådana penningvärdeförändringar som har inträffat
från det att skadan skedde till dess ersättningen fastställs.
En
regel med det nu angivna innehållet torde innebära en nyhet i svensk
skadeståndslagstiftning. Den saknar sålunda motsvarighet i exempelvis
skadeståndslagen. Däremot uttalas i lagens förarbeten (se t. ex. prop. 1972r 5
s. 572) alt det får förutsättas att dorastolarna vid bestära-mandel av
skadestånd lar tillbörlig hänsyn till penningvärdets utveckling och fortgående
höjningar av den allraänna inkomstnivån. Det lorde också vara praxis vid
personskadereglering att ta hänsyn till exerapelvis löneförhöjningar i tiden
raellan skadan och prövningslidpunklen.
Enligt
rain mening är det obehövligt att i den nya lagen föra in en värdesäkringsregel
av det innehåll utredningen har föreslagit. Även ulan en sådan regel är det
självklart att den ersättningsprövande myndigheten tar hänsyn till
penningvärdeförändringar vid bestäraraandet av ersättning för såväl förlorad
arbetsförtjänst och utgifter sora för lidande. Jag avstyrker således utredningens
förslag på denna punkt.
Vad
jag har sagt i detta avsnitt innebär att den nya lagen inte behöver innehålla
några regler ora hur ersättningen skall bestämmas. I stället blir allmänna
skadeståndsprinciper tillämpliga. Till dessa principer hör all del är den sora
begär skadestånd sora har alt visa all skada har uppstått och hur stor denna
är. Jag förutsätter eraellertid att den ersättningsprövande myndigheten inte
ställer alltför stora krav på den enskUde i detta avseende. Liksora utrednmgen
anser jag att det sätt på vilket skadan har tillfogals talar för att raan visar
generositet raot den drabbade.
5.10
Förfarandet
Anspråk
på ersättning enligt 1945 års lag skall fraraställas hos allmän domstol.
Behörig domstol är i princip den domstol där ansvarsfrågan handläggs eller, om
frågan har handlagts i flera instanser, den dorastol sora sist har handlagt
frågan. Yrkande kan fraraställas antingen i
Prop.
1974: 97 77
det
raål där ansvarsfrågan handläggs eller senare genom särskild ansökan. För
ansökningen gäller en preskriptionstid av tre månader.
Även
enligt skadeståndslagen prövas skadeståndsanspråk av allmän domstol. I princip
skall talan väckas vid allmän underrätt. Någon speciell preskriptionstid
gäller inte enligt skadeståndslagen.
I
propositionen med förslag tUl skadeståndslag (prop. 1972r 5 s. 382) framhålls
det angelägna i att främja frivUlig skadereglering när det gäller
skadeståndsanspråk mot det allraänna. Bestäraraelser härora finns i kungörelsen
(1972r 416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. I kungörelsen
föreskrivs bl. a. att ersättningsanspråk skall framställas hos JK, om
anspråket grundas på påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att
meddela beslut. Ärende som handläggs av JK hänskjuts till Kungl. Majrt, om
fråga uppkoraraer ora åtagande raed belopp överstigande 100 000 kr. I annat
fall avgör JK själv ärendet. Anhängiggörs talan vid dorastol, skall JK bevaka
statens talan.
Enligt utredningens mening
bör det även när det gäller den nya lagen vara en principiell utgångspunkt att
ersättningsanspråk prövas av domstol. Det är emellertid angeläget att förenkla
förfarandet så.myckel sora möjligt. På grund härav anser utredningen att man
bör anknyta till den frivUliga skaderegleringsverksamhet som är anförtrodd JK
när det gäller skador inora skadeståndslagens oraråde. Utredningens lagförslag
innebär att i princip alla ersättningsanspråk skall framställas hos JK och att
anspråken inte får göras gällande inför domstol annat än om och i den raån JK
har ogillat dem; JK har rätt att för statens del träffa avgörande utan någon
begränsning tUl belopp.
Rätten
att framställa ersättningsanspråk bör enligt utredningen begränsas till tiden
genom bestämraelser ora preskription. Utredningen föreslår att den sora vill
kräva ersättning skall framställa sitt anspråk hos JK inom tre månader från det
att sådant förhållande inträtt som föranleder alt ingripandet skall anses
obefogat. Har JK ogillat anspråket skall talan väckas vid doraslol inora den
tid sora JK har angett.
Utredningen
påpekar att 1945 års lag innehåller regler som gör del möjligt att framställa
ersättningsanspråk vid domstol på ett tidigt stadium, t. ex. i det mål där
ansvarsfrågan handläggs. Flera skäl talar emellertid enligt utredningen raot
all föra in en raotsvarande regel i den nya lagen, bl. a. det förhåUandet att
lagen orafattar även adrainistrativa frihetsinskränkningar. Utredningens
lagförslag upptar därför inle någon raolsvarighet till de angivna reglerna i
1945 års lag.
Till
skUlnad från skadeståndslagen innehåller utredningens lagförslag inte heller
några fomrabestäramelser. Däreraot föreslår utredningen vissa regler om
rättegångskostnader. Reglerna innebär bl. a. att staten i princip skall stå för
den enskildes ansökningskostnader hos JK och vidkännas sina egna
rättegångskostnader vid dorastol.
Utredningens
förslag i fråga om förfarandet vid prövning av ersätt-
Prop.
1974: 97 78
ningsanspråk
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta reraissinslanserna. På
några håll för man eraellertid frara kritik raot det förordade regelsysleraet
och föreslår all ersältningsärendena handläggs på sararaa sätl sora anspråk
raot staten enligt skadeståndslagen. Vissa enskildheter i utredningens förslag
kritiseras även av reraissinstanser sora i och för sig ställer sig positiva
till huvudtankarna bakom förslaget.
I
några reraissvar görs erinringar raot förslaget ora preskriptionslid. Sålunda
ifrågasätter en reraissinslans över huvud taget behovet av särskilda
preskriptionstider när det gäller ersättningsanspråk enligt den nya lagen. En
annan reraissinslans anser att preskriptionstiderna i varje fall bör förlängas
i förhållande till utredningsförslaget.
Enligt rain raening talar
starka skäl för att man låter ersättningsfrågor enligl den nya lagen så långt
raöjligt prövas på sararaa sätt som ersättningsfrågor enligt skadeståndslagen.
Detta innebär för det första att det i prmcip bör ankomraa på dorastol att
avgöra ersättningsanspråken. Givelvis kan det härvid diskuteras alt låta
dorastolen vid sin prövning av ora fömtsättnhigar för ersättning föreligger
vara bunden av utlåtande från den myndighet som slutligt har faltal beslut i
frihetsinskränkningsfrågan. Ett likande system diskuterades i propositionen
med förslag till skadeståndslag (prop. 1972r 5 s. 378). Tanken på ett sådant
systera tillbakavisades dock, eftersora det bl. a. skulle strida raot de
grundläggande principerna för vår rättegångsordning. Enligt rain raening bör
dorastolarna även i förevarande sammanhang vara helt obundna vid sin prövning
av ersättningsanspråket.
När det gäller behörig
domstol anser jag alt den allraänna regeln i 10 kap. 2 § RB bör vara
tillämplig. Regeln innebär att staten i tvisteraål i allraänhet skall sökas
där den rayndighet sora har att bevaka lalan i målet har sitt säte. Eftersom
JK, sora jag strax skall återkoraraa till, bör ha till uppgift alt bevaka
statens talan när det gäller skador sora faller under den nya lagen, är det
Stockholras tingsrätt som blir behörig domstol.
Sora har frarahållits
under förarbetena tUl skadeståndslagen är det angeläget alt fräraja en
frivillig skadereglering,- när det gäller skadeståndsanspråk raot det
allraänna. Detta gäller även ersättningsanspråk enligt den nya lagen. Jag anser
det härvid lärapligt alt göra samraa systera tUlärapligt sora redan gäller i
fråga ora handläggningen av skadeståndsyrkanden enligt skadeståndslagen.
Anspråk på ersättning raed stöd av den nya lagen bör alltså fraraställas hos
JK, sora också bör ha befogenhet att på egen hand avgöra ersättningsfrågor upp
tUl en viss beloppsgräns. På sararaa sätt sora f.n. gäller i fråga om
skadeståndsanspråk enligt skadeståndslagen anser jag att det bör stå den
enskilde fritt att väcka talan dhrekt vid domstol i stäUet för att vända.sig
till JK. På denna punkt har jag alltså en raening sora avviker från
utredningens. Givetvis bör den enskUde kunna påkalla domstolsprövning även i
sår
Prop.
1974: 97 79
dana
fall då förhandlingarna raed JK inte leder till uppgörelse. Väcks talan vid
dorastol, bör JK företräda staten där.
Uppenbarligen finns det
vissa skäl som talar för att raan i den nya lagen, på sarama sätt som i 1945
års lag, för in regler ora preskription av ersättningsanspråket. Mot detta
talar emellertid i första hand att ska-. deståndslagen saknar särskilda
preskriplionsbeslämmelser. Rent sakligt kan det också i vissa fall fraraslå
sora stötande ora den enskilde, i de skadefall det här är fråga ora, skulle gå
raisle om rätten till ersättning på den grunden alt han inle har iakttagit en
viss, kortare preskriptionstid. Ytterligare ett skäl sora talar mot att man nu
inför preskriptionsbe-stäraraelser är att de allmänna reglerna om tioårig
preskription f. n. är föremål för översyn inora jusliliedeparteraentet. Innan
denna översyn har slutförts bör raan inte utan starka skäl föra in särskUda
preskriptionsregler i ny lagsliftning.
Med
hänsyn till det anförda avstyrker jag utredningens förslag ora att föra in
några preskriptionsregler i den nya lagen. Detta innebär all de aUraänna
bestäraraelserna ora tioårig preskription t. v. blir tiUämpliga.
Jag
ansluter mig till utredningens uppfattning att den nya lagen inte bör innehålla
någon raolsvarighet tUl reglerna i 1945 års lag ora raöjlighet att väcka talan
om ersättning i raål där ansvarsfrågan handläggs.
Vad
därefter gäller frågan ora ersättning för rättegångskostnad vill jag erinra om
att den enskUde har raöjlighet att erhåUa rättshjälp enligt rättshjälpslagen i
samband med att han ansöker om ersättning hos JK. Den nya lagen bör därför inte
innehålla någon bestäraraelse om ersättning för ansökningskostnader. Även i de
fall då talan väcks vid domstol kan rättshjälp utgå. Ora ersättningsyrkandet
ogillas, gäller eraellertid allraänna regler ora skyldighet alt ersätta
raotparten hans kostnader. Givetvis talar vissa skäl för att raan i detta sararaanhang
inför ett undantag från den angivna principen. Enligt min mening bör man
emellertid på denna punkt ha samraa ordning som gäller vid prövning av skadeståndsanspråk
enligt skadeståndslagen. Eftersora den lagen saknar bestäraraelser om undanlag
från allmänna regler om rättegångskostnader, bör man även i förevarande
sammanhang avstå från att föra in sådana bestämraelser.
Vad
jag har sagt i detta avsnitt ora förfarandet vid prövning av ersättningsanspråk
innebär att den nya lagen inte behöver innehålla några regler i hithörande
frågor. Däreraot måsle vissa ändringar göras i 1972 års kungörelse ora
statsrayndigheternas skadereglering i vissa fall. Frågan ora dessa ändringar
torde senare få anraälas för Kungl. Majrt.
5.11
Ikraftträdande m.m.
Enligt
rain mening bör den nya lagen träda i kraft den 1 juh 1974. Om inte några
särskilda övergångsbestämraelser meddelas torde
Prop.
1974: 97 80
det
följa av allmänna grundsatser att den nya lagen blir tUlämplig i fråga om
skadefall som inträffar efter ikraftträdandet, medan äldre lag kommer att
tillämpas på skadefall sora har inträffat dessförinnan. Denna princip följdes
vid skadeståndslagens ikraftträdande. Skadeståndslagen är alltså tiUäraplig
endast på skadefall som har inträffat efler ikraftträdandet den 1 juli 1972.
Utredningen har föreslagit
att man skall göra avsteg från den angivna principen, såvitt gäller den nya
lagen. Som skäl anför utredningen bl. a. att, om man skulle utesluta
frihetsinskränkningar sora har skett före ikraftträdandet, så skulle en påföljd
eller vårdåtgärd som har pågått både före och efter ikraftträdandet bli att
bedöma delvis enligt gällande rätt och delvis enhgl den nya lagen. Utredningen
föreslår därför att den nya lagen görs tillämplig även beträffande
frihetsinskränkningar före ikraftträdandet. En fömtsättning bör dock vara att
ersättningsanspråk inte redan har framställts enligt 1945 års lag.
Enligt rain raening skulle
det föra alltför långt att följa utrednuigens förslag och låta den nya lagen
gälla generellt beträffande frihetsinskränkningar sora har skett före
ikraftträdandet. Jag vill också erinra om att jag tUl skillnad från utredningen
inte har föreslagit några särskilda preskriptionsregler. Ersättning skulle
således i vissa fall kunna utgå på grund av frihetsinskränkningar som ligger
nästan tio år tillbaka i tiden. En så vidsträckt ersättningsrätt kan
uppenbarligen inte komraa i fråga. Å andra sidan anser jag inte att raan fullt
ut bör följa den princip sora tUrämpades vid skadeståndslagens ikraftträdande
och låta de nya reglerna gälla endast i fråga ora skadefall sora inträffar
efter ikraftträdandet. Som utredningen har påpekat skulle en sådan regel bl.
a. medföra problera när det gäller frihetsinskränkningar sora har påbörjats
före ikraftträdandet och sora fortfarande pågår vid denna tidpunkt.
Med hänsyn till det sagda
förordar jag att den nya lagen görs till-lämplig på frihetsinskränkningar som
har skett före ikraftträdandet och som inte har upphört dessförinnan. Ora
däreraot en frihetsinskränkning har upphört före den angivna tidpunkten, skall
äldre regler gälla. Detta innebär bl. a. att reglerna i 1945 års lag om räll
till ersättning och om ersättningsfrågans handläggning kan komraa att tUlärapas
under en tid efter den nya lagens ikraftträdande.
5.12
Ekonomiska konsekvenser
Utredningen
framhåller att en reform efter förslagets riktlinjer givetvis medför en viss
utgiftsökning för staten. Beträffande de judiciella frihetsinskränkningarna
räknar utredningen med en utgiftsökning av högst 100 % i förhållande till vad
som gäller nu. Sammanlagt torde det dock inte komraa att röra sig om några mer
betydande belopp, eftersom statistiska uppgifter ger vid handen att de
ersättningar sora under' åren
Prop. 1974: 97 81
19651969
har utgetts enligt 1945 års lag inte uppgår till mer än tillhopa 100 000 kr.
När det gäller de adrainistrativa frihetsinskränkningarna avstår utredningen
från att göra några förutsägelser ora utgifterna.
Även
jag finner det uppenbart att den aktuella reformen komraer att raedföra ökade
utgifter för staten. Det är emellertid omöjligt att i detta skede göra några
raera säkra förutsägelser beträffande kostnadernas orafattning. Jag viU
eraellertid påpeka att de bestäraraelser sora jag har förordat koramer att
föranleda mindre kostnader än sora skuUe ha bUvit följden av utredningens
förslag, TUl detta bidrar bl. a. det förhåUandet att alla adrauiistraliva
frihetsinskränkningar sora inte är alt anse sora frihetsberövanden har läranals
utanför lagstiftningen.
Enligl
rain uppfattning torde utgifterna för reforraen inte bli så stora att det
behövs någon extra raedelsanvisning för koraraande budgetår. När det gäller
ersättning för judiciella frihetsinskränkningar torde kostnaderna, liksom när
det gäller ersättning enligt 1945 års lag, kunna bestridas från anslaget för
ersättning åt vittnen m. ra. I årets statsverksproposition har föreslagits att
riksdagen under detta anslag förslagsvis skaU anvisa 4,5 raUj. kr. Av praktiska
skäl förordar jag att även ersättningar för adrainistrativa frihetsberövanden,
såväl inom det statliga som på det koraraunala området, bestrids från anslaget
för ersättning åt vittnen ra. ra.
6
Specialmotivering
I
enlighet raed det anförda har inora justitiedeparteraentet upprättals förslag
till lag ora ersättning vid frihetsinskränkning. Lagförslaget torde få fogas
tUl statsrådsprotokollet i detta ärende sora bilaga 3.
Jag
vUl i det följande lämna några kommentarer till de olika paragraferna i
lagförslaget.
1
§
Paragrafen
innehåller bestämmelser ora rätt till ersättning vid häktning och andra
förberedande judiciella frihetsinskränkningar. Bestäraraelserna, som har
behandlats i avsnittet 5.4.2 i den allmänna raotiveringen, utgör delvis en
raolsvarighet till 1 § i 1945 års lag. Regler om skadestånd i hithörande fall
finns i 3 § i utredningens förslag.
I
överensstämraelse raed vad sora gäller nu föreskrivs i första stycket att den
som har varit häktad på grund av misstanke om brott eller som tiU följd av
sådan misstanke under mer än 24 timraar i sträck har varit anhållen eller
underkastad reseförbud har rätt till ersättning av staten, ora frikännande dora
raeddelas för gärningen, åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökning
avslutas utan att åtal väcks.
Under
de förutsättningar sora nu har angetts föreligger enligl första stycket
ersättningsrätt vid några liknande slag av straffprocessuella fri-
6
Riksdagen 1974.1 saml Nr 97
Prop. 1974:97 82
hetsberövanden,
på vUlkor att de har varat minst 24 timmar i sträck. Hit hör till en början det
fallet att någon har varit intagen på rättspsykiatrisk anstalt till följd av
domstols beslut. Bestärarhelser ora sådan intagning finns i 9 § lagen (1966r
301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. Vidare anges i första slyckel
fall då krigsman har tagits i förvarsarrest. Bestämmelser om sådant tvångsmedel
finns i 6 kap. militära rältegångslagen (1948 r 472). Enligt dessa
besläramelser får förraån förordna ora förvarsarrest under förutsättning bl. a.
att vederbörande begått en förseelse av svårare beskaffenhet eller gjort sig
skyldig till ryraning. Har någon varit intagen i förvarsarrest inträder
ersätlningsrätt även i det fallet att beslutet ora arrest upphävs ulan att
målet hänskjuts till rättegång eller disciplinstraff åläggs.
Slutligen
har i första slyckel tagils upp de fallen all någon på grund av raisstanke om
brott har tagits i förvar genora beslut av befälhavare på fartyg eller
luftfartyg eller av beskickning eller av konsulat. Bestäraraelser ora de
angivna tvångsraedlen finns i 54 § sjömanslagen (1973 r 282), 5 kap. 5 §
luftfartslagen (1957 r 297) och 43 § instmktionen (1967r 83) för
utrikesrepresentationen.
En
nyhet i förhållande till gäUande lag är att ersättningsrält vid de angivna
typerna av frihetsinskränkning föreligger också när beslutet om
frihetsinskränkning upphävs eller ersätis av beslut som innebär mindre
ingripande åtgärd efter överprövning, överklagande eller doravUlobesvär. Som
exempel kan tas det faUet att ett häktningsbeslut överklagas och ändras till
beslut om reseförbud, I den situationen har den enskilde rätt till ersättning
för den tid han har varit häktad, oavsett om han fälls till ansvar för brottet
eller ej.
Det
förhållandet att den domstol som har beslutat ora häktning själv ändrar sitt
beslut utlöser inle i och för sig någon ersältningsrätt. Även i sådant fall kan
eraellertid ersättningsrält föreligga, ora beslutet ändras i den formen alt den
misstänkte försätts på fri fot i samband raed att frikännande dom raeddelas.
Vidare kan den enskilde få ersättning enligt andra stycket i förevarande paragraf,
ora brottet i doraen hänförs under ell annat lagrura än det sora legat till
gmnd för häktningsbeslutet.
Del
bör observeras att ersättningsrält i överklagandefallet (första stycket 4)
föreligger endast när det är beslutet om häktning etc. som blir föremål för
överklagande. Sora exerapel kan tas det fallet att en person som är häktad döms
till frihetsstraff i första instans och att del därvid förordnas alt han skall
stanna kvar i häkte i avbidan på lagakraftvunnen dom. Om vederbörande
överklagar domen utan att föra särskUd talan mot beslutet ora häktning och
överinstansen därefter raeddelar frikännande dora, föreligger uppenbarligen
ersätlningsrätt enligl första stycket 1 i förevarande paragraf. Ora däremot
överinstansen visserligen förordnar att den häktade skall försättas på fri fot
raen döraer
Prop. 1974: 97 83
honora
för brottet, har han inte enligt första stycket någon rätt tUl ersättning,
eftersora den ursprungliga häktningen inte har upphävts efter överklagande av
själva häktningsbeslutet.
På
motsvarande sätt gäller att ora en anhållen person åläggs reseförbud utan alt
anhållandel varit föreraål för överprövning och reseförbudet därefter upphävs
efter överklagande, så föreligger rätt till ersättning enligt första stycket 4
endast raed anledning av reseförbudel. Om vederbörande sedermera blir frikänd
från ansvar för gärningen, har han eraellertid enligt första stycket 1 rätt
till ersättning även för den tid sora han har varit anhållen. En förutsättning
för ersätlningsrätt beträffande såväl reseförbud sora anhållande är dock att
24-liraraarskravet är uppfyllt. Jag återkoraraer tUl delta i det följande.
Det
ligger i sakens natur all, i de fall då en häktad blir frikänd från ansvar,
ersättning inte bör beviljas förrän den frikännande doraen har vunnit laga
kraft. På sararaa sätt bör ersättning inte omedelbart utgå när hovrätt efler
överklagande har upphävt elt beslut ora häktning e. d. Del kan i sådana fall
finnas skäl att avvakta ora åklagaren avser att föra häktningsfrågan vidare
till högsta dorastolen. Ora högsta domstolen beslutar att vederbörande skall
vara häktad, förehgger uppenbarligen inte någon ersättningsrält.
Ersättningsrätten
enligt förevarande paragraf är inte beroende av att det senare beslutet är
väsentligen gmndat på samraa oraständigheter som förelåg vid tiden för det
tidigare beslutet. I och för sig har alltså en häktad som blir försatt på fri
fot rätt till ersättning, även ora det senare beslutet skulle grandas på
nytillkorana oraständigheter. Som jag har framhållit i avsnillet 5.4.2 finns
det eraellertid möjlighet att vägra ersättning med stöd av undantagsregeln i 4
§ andra stycket, om det i något fall skulle vara klart oberättigat att
ersättning utgår.
De
förutsättningar som har ställts upp för ersättningsrält täcker formellt det
fallet att en person som har blivit häktad i och för sig är bunden vid brottet
raen får åtalseftergift och i samband därmed försätts på fri fot. Även i sådant
fall är eraellertid undantagsregeln i 4 § andra stycket tUläraphg.
För
andra ingripanden än häktning gäller, sora tidigare nämnts, en 24-timmarsgräns.
Bestämraelsen härora bör tolkas så att, ora 24-thn-marsgränsen är överskriden,
så föreligger rätt till ersättning även för den lid sora ligger före
24-tiramarsperiodens utgång. Denna tolkning överensstämmer med vad som i
motsvarande situation gäller enligt 1945 års lag (se prop. 1945r 10 s. 14).
Har
anhållande eUer raotsvarande frihetsinskränkning omedelbart följts av häktning
och inträffar därefter fall sora avses i första stycket 13, gäller inte någon
24-tiramarsgräns. Den häktade har alltså i sådant fall rätt lUl ersättning för
hela deri lid under vilken frihetsinskränkningen bar varat, även om han före
häktningen har varit berövad fri-
Prop.
1974:97 84
heten
mindre än 24 tiraraar. På motsvarande sätt gäller alt om anhållande har
omedelbart följts av reseförbud och det därefter inträffar fall enligt första
stycket 13, så utgår ersättning så snart frihetsinskränkningarna sammanlagt
har varat raer än 24 tiraraar.
Förhållandel
är emellertid annorlunda, om ersättningsanspråket grundas på första stycket 4.
Lika väl sora varje beslut om frihetsinskränkning raåste överklagas för sig
för att ersättningsrätt .enligt näranda punkt skall kunna förehgga, måste varje
typ av frihetsinskränkning raed undantag av häktning ha varat raer än 24
timmar.
Under remissbehandlingen
har frarahållits att den rayndighet som anhåller en person ofta saknar
möjlighet att pröva ärendet innan 24-tiramarsfristen har gått tUl ända. Det är
sålunda inte ovanligt att den misstänkte vid tidpunkten för anhållningsbeslutet
är så påverkad av alkohol eller narkotika att han inte kan höras. Jag delar den
framförda uppfattningen att det i sådana fall kan vara orimligt att ersättning
utgår, om den misstänkte släpps kort efter det att han har kunnat instäUas tUl
förhör. Detta är ytterligare en situation då ersättning bör kunna vägras raed
stöd av 4 § andra stycket. Jag vill vidare erinra ora bestäramelsen i 4 §
första stycket, sora innebär att ersättning i allmänhet är utesluten, om den
som har varit utsatt för frihetsinskränkning har sökt försvåra sakens
utredning eller om han har sökt undandra sig förundersökning eller lagföring.
Andra
stycket av förevarande paragraf innehåller en regel som lar sikte på det fallet
att den sora har varit häktad fälls till ansvar för ett så ringa brott att
häktning inte hade kunnat ske enligt huvudregeln i 24 kap. 1 § RB. Det betyder
alt raaxiraistraffet för brottet understiger ett års fängelse. 24 kap. 2 § RB
innehåller eraellertid en bestämmelse om att den som på sannolika skäl är
raisstänkt för brott får häktas oberoende av brottets beskaffenhet, ora han är
okänd och undandrar sig att uppge namn och hemvist eller det finns anledning
anta att hans uppgift därom är osann. Häktning får också ske oberoende av brottels
beskaffenhet, om den misstänkte saknar hemvist inom riket och det skäligen kan
befaras att han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller
straff.
För
att ersättningsrält enligt andra stycket skall föreligga uppställs del korapletterande
kravet alt det inle har funnits skäl för häktning enligt de angivna reglerna i
24 kap. 2 § RB. Jag viU understryka att den ersällningsprövande myndigheten
inte skall behöva göra någon raera ingående prövning huruvida de fömtsättningar
som anges i 24 kap. 2 § har varit för handen.
Ersättning
utgår enligt andra stycket även för den tid under vilken den raisstänkle har
varit anhållen. Har anhållandet inte oraedelbart följts av häktning, är det
dock en föratsättning, liksora i andra fall av fristående anhållande, att
anhållandet har varat raer än 24 tiraraar
Prop.
1974: 97 85
i
sträck. Vidare förutsätts i saratiiga anhållandefall att det inte har förelegat
omständighet som anges i 24 kap. 5 § RB. Ora del alltså befinns ha varit av
synnerlig vikt att den raisstänkle togs i förvar, trots att det ej fanns fulla
skäl till häktnmg, har vederbörande inte rätt till ersättning för
anhållandetiden.
Viss
tvekan kan uppstå ora hur ersättningsreglerna skall tillämpas i de faU då det
föreligger flera brott. Det kan sålunda inträffa att en person frikänns från
ansvar för den gärning som åberopats som gmnd för häktning eller att gärningen
hänförs under ett sådant lagrura att häktning normalt inte kan ske, samtidigt
sora vederbörande fälls till ansvar för andra brott som i och för sig kan
föranleda häktning. Jag har redan i avsnittet 5.6 framhållit att det kan vara
orimligt, om ersättning alltid skulle utgå i sådana fall. Ersättning kan därför
vägras med stöd av 4 § andra stycket.
2
§
Paragrafen
reglerar ersättningsrätten för den sora har avtjänat viss straffrältslig
påföljd. Bestäraraelserna har behandlats i avsnillet 5.4.1 i den allmänna
motiveringen. Likartade regler finns i 2 § i 1945 års lag.
De
frihetsinskränkningar som avses med paragrafen är fängelse, förvandlingsstraff
för böter, frilidsslraff, anstallsbehandling för den som har dömts till
skyddstillsyn samt anstallsvård för den som har dörats till ungdomsfängelse
eller internering. Vidare omfattar paragrafen fall då någon efter förordnande
av domstol enligt 31 kap. 3 § BrB har undergått sluten psykiatrisk vård eUer
vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Rätt tUl ersättning
förehgger vid frihetsberövande som nu har angetts, ora påföljden efter
överklagande, resning eller besvär över doravUla undanröjs eller ersätis av
raindre ingripande påföljd.
Bestämmelsen
i deima paragraf innebär en viss utvidgning av ersättningsrätten i förhållande
till 1945 års lag. En nyhet är sålunda bl, a, alt ersättningsrätt föreligger,
när en dora på fängelse upphävs eller mildras efter fullföljd i ordinär väg, I
praktiken torde dock ersättning sällan koraraa att utgå i sådant fall, eftersom
fängelse normalt inte kan verkställas förrän domen har vunnit laga kraft.
Ersättning kan emellertid utgå i fall då den dörade blir frikänd eller får
raUdare straff i högre rätt på talan av åklagare eller målsägande. Det ligger i
sakens natur att ersättning inte bör utgå förrän den senare doraen har vunnit
laga kraft.
Lika
litet som när det gäller ersättning enligt 1 § föreligger ersättningsrätt
enligt förevarande paragraf i de fall då en myndighet själv ändrar sitt
avgörande. Förevarande paragraf gäller följaktiigen inte när underrätt med stöd
av 34 kap, 1 § 3 BrB undanröjer en tidigare ådömd påföljd. Sistnämnda lagmm kan
emellertid tillämpas också i högre rätt efter överklagande, I så fall är de
formella fömtsättningarna för ersättning uppfyllda i denna del.
Prop. 1974: 97 86
Högre
rätt kan undanröja lägre rätts dora raed återförvisning tUl denna eller
hänvisning till annan underrätt. Den högre rättens beslut kan då mte utlösa
ersätlningsrätt, utan frågan ora ersättning blir beroende av innehållet i den
dom som meddelas efter upptagandet av det återförvisade eller hänvisade raålet,
I de fall då en dora undanröjs utan att återförvisnmg eller hänvisnuig sker,
kan undanröjandet anses ha medfört ett avgörande i sak, Fömtsättningar för
ersältningsrätt kan i sådant fall föreligga.
Ersättningsrält
föreligger, sora nyss nämnts, om den påföljd som helt eller delvis har
verkställts undanröjs eller ersätis av mindre ingripande påföljd. Det
viktigaste fallet är att en dora på fängelse e. d. ändras på det sättet alt den
dörade blir helt frikänd. Detta fall torde inte erbjuda några svårigheter. Inte
heller lorde del uppkoraraa några problem, om den dörade visserligen inte blir
frikänd raen domen på fängelse e. d. ersätts av en ny dom som inte innebär
något slag av frihetsinskränkning. Som exempel kan nämnas att en person som
dörats till fängelse får straffet nedsatt tUl böter. Ersättning utgår då för
den tid under vilken fängelsestraffet avtjänats.
Inte
sällan kan den situationen inträffa att en ny dora raedför ett frihetsberövande
av sarama art sora verkställts enligt en tidigare dom raen att tiden för
frihetsinskränkningen förkortas. Ersättning utgår då i den mån det verkstäUda
frihetsstraffet har pågått längre tid än sora skulle bli följden enligt den nya
doraen. Vid bedömandet av ora den nya domen skulle ha medfört en längre
verkställighetstid bör hänsyn las tUl möjligheten av villkorlig frigivning.
Detta innebär att ersättningsrätt norraalt torde föreligga när det faktiskt
avtjänade fängelsestraffet till tiden överstiger två tredjedelar av det
fängelsestraff sora fastställs i den nya doraen.
Det
förekommer givetvis också att en ny dora raedför en frihetsinskränkning av
annan art än den verkställda. En fängelsedora kan t. ex. ersättas av en dom på
ungdorasfängelse. I sådana fall kan onekligen vissa svårigheter uppstå, när det
gäller att avgöra om den nya påföljden skall anses mindre ingripande. Viss
ledning torde kunna häratas av de regler i RB sora handlar ora järaförelse
raellan olika brottspåföljder med avseende på svårighetsgraden. Hit hör 31 kap.
10 § första stycket och 51 kap. 25 §. Problemen torde dock i huvudsak få lösas
i rättstillämpningen.
Svårigheter
kan också uppslå, när det gäller att jämföra två domar som avser flera brott.
Det kan t. ex. inträffa att en person döras för två brott till ell geraensarat
fängelsestraff och att han avtjänar straffet. Efter resning blir han frikänd
för det ena brottet, inedan nytt fängelsestraff fastställs för det andra.
Principen bör därvid vara all, om verkställigheten har varat längre än tiden
för det nya straffet, så föreligger ersättningsrätt för överskjutande tid.
Prop. 1974: 97 87
Avslutningsvis
vUl jag påpeka att det givetvis kan bli aktuellt att tillerkänna en person
ersättning med tiUämpning av både 1 § och förevarande paragraf. Om sålunda
någon som varit häktad och undergått frihetsstraff blir frikänd, utgår
ersättning dels för häktningstiden enligt 1 § första stycket 1, dels för
verkställigheten av frihetsstraffet enligt förevarande paragraf. Ersättning
enligt förevarande paragraf utgår också, sora tidigare nämnts, om vederbörande
visserligen inte blir frikänd raen ådörad ett bötesstraff, I sådant fall kan
ersättning för häktnings-tiden utgå enligt 1 § andra stycket eller, ora
häktningsbeslutet har överklagats särskilt, enligt 1 § första stycket 4,
3
§
Paragrafen
innehåller en bestäraraelse ora rätt tUl ersättning vid andra frihetsberövanden
än sådana som grundas på brott eller raisstanke om brott. Paragrafen är i
första hand tillämplig på frihetsberövanden av adrainistrativ art. Undanlagsvis
kan paragrafen emellertid komma alt tillämpas även på frihetsberövande sora har
beslutats av allraän dorastol, t. ex. när ett vittne har häktats enligt 36
kap. 21 § RB. I enlighet raed vad jag har anfört i avsnillet 5.5 föreligger
ersättningsrält enligl förevarande paragraf, ora del befinns uppenbart att
frihetsberövandet var utan gmnd.
Frihetsberövandet
skall ha kommit till stånd till följd av beslut vid myndighetsutövning.
Begreppet myndighetsutövning förekoraraer även i skadeståndslagen, och jag får
beträffande uttryckets innebörd hänvisa till vad sora anförts i förarbetena
till nämnda lag (prop. 1972r 5 s. 498). Självklart är att det skaU vara fråga
ora svensk myndighetsutövning.
Under
remissbehandlingen har ifrågasatts humvida den nya lagen blir tillämplig på
frihetsinskränkande åtgärder som visserhgen till formen framstår som resultat
av rayndighetsutövning raen som i realiteten är ett utslag av den raöjlighet
till maktutövning sora en offentlig funktionär innehar på grund av sin
ställning. Jag delar på denna punkt den uppfattning som har kommit till uttryck
i propositionen med förslag tUl skadeståndslag (prop. 1972r 5 s. 503505). Det
sägs där bl. a. att, om en funktionär utnyttjar sin raöjlighet till
raaktutövning på elt sätt sora faller helt utom ramen för hans befogenheter, så
bör delta ändå anses sora elt beslut vid rayndighetsutövning och sålunda kunna
föranleda ersältningsrätt, ora det föreUgger ett nära samband mellan
funktionärens ställning sora företrädare för del allraänna och den
skadevållande handlingen.
Ersättningsrätten
enligt förevarande paragraf är begränsad till egenthga frihetsberövanden. Vad
sora avses därraed har jag redan behandlat i avsnhtet 5.5. Jag har också där
gett vissa exempel som belyser gränsdragnmgen raellan egentiiga
frihetsberövanden och andra frihetsinskränkande åtgärder.
Prop. 1974: 97 88
Kravet
på alt det skall vara fråga ora ett egentligt frihetsberövande för att
ersättning skall utgå innebär bl. a. alt det mte med stöd av förevarande
paragraf kan utgå ersättning på grand av reseförbud. Att ersätlningsrätt
däremot föreligger vid reseförbud som grandas på misstanke ora brott fraragår
av 1 §, Utanför ersättningsrätten enligt förevarande paragraf faller också
beslut som innebär alt någon vägras pass eller all utfärdat pass återkallas.
För
paragrafens tillämpning är det likgiltigt om ett visst frihetsberövande är
provisoriskt eller om det har raera varaktig karaktär. Ersätlningsrätt kan
föreligga bl. a. i sådana fall då polisrayndighet lar en person i förvar i
avbidan på beslut enligt barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen eller lagen ora
sluten psykiatrisk vård i vissa fall, liksora när en person tas ora hand raed
stöd av 26 kap. 22 § BrB eller lagen (1973 r 558) ora tillfälligt
omhändertagande. Andra exerapel på frihetsberövanden sora faller under
förevarande paragraf är orahändertagande av berusad person enligt förordningen
(1841 r 58 s. 1) eraot fyUeri och dryckenskap, tagande i förvar enligl 36 §
raUkära rättegångslagen eller 35 § utiänningslagen samt frihetsberövande sora
vidtas i och för utiäraning för brott.
Uttrycket
frihetsberövande innefattar såväl orahändertagande sora kvarhållande.
Ersättningsrätt kan således förehgga, om någon vägras vUlkorlig frigivning
eller permission eller inle blir utskriven från sluten psykiatrisk vård.
Däremot föreligger inle rätt till ersättning när ett redan pågående
frihetsberövande byts ut mot ett strängare frihetsberövande inom ramen för
verkställigheten, t. ex. när en person som har dömts till fängelse flyttas från
öppen lUl sluten anstalt eller underkastas isolering eller när en intagen
vägras s. k. frigång.
En
fråga sora har diskuterats under reraissbehandlingen är humvida
ersältningsrätt kan föreligga när övervakningsnärand, som inte anser vård utora
anstalt vid internering böra ske, beslutar all inte hänskjuta frågan till
interneringsnärandens prövning. Med den utforraning som förevarande paragraf
har fått kan ett sådant beslut i princip raedföra ersältningsrätt. Motsvarande
gäller beslut att återföra en inlagen från långtidspermission.
Det
bör observeras att paragrafen i princip är tUlämplig även på vissa typer av
frUietsberövanden som utredningen har låtit stå utanför sitt förslag, t. ex.
fall enligt smittskyddslagen. De föratsättningar för ersättningsrält som har
stäUts upp torde eraellertid i praktUten medföra alt ersättning sällan koraraer
att utgå i sådana fall. När det gäller ingripanden enligt srailtskyddslagen
finns också särskUda ersätlningsbe-stämraelser i lagen (1956r 253) ora
ersättning åt sraittbärare. Ersättning kan eraellertid utgå med stöd av
förevarande lag utöver vad sora följer av den särskilda lagstiftningen.
Sora
jag tidigare har antytt är förevarande paragraf tiUäraplig råte
Prop.
1974: 97 89
bara'
på frihetsberövanden som har beslutats av förvaltningsmyndighet eller
förvaltningsdomstol utan i undantagsfall även på ingripanden av allmän doraslol
eller motsvarande. Uiöver det tidigare angivna fallet att ett vittne häktas kan
näranas de faUen all en konkursgäl denär sora undandrar sig vissa åligganden
tUlhålls att fullgöra sin skyldighet genom häkte och all någon tas in i
arbetsanstalt raed stöd av lagen (1964r 450) ora sarahällsfarlig asocialitet.
Jag vill eraellertid påpeka att 1 och 2 §§ uttöramande reglerar de fall då
domstol beslutar ora frihetsmskränkning med anlednmg av brott eller misstanke
om brott. En person som har varit häktad sora raisstänkt för brott är aUtså
hänvisad till att åberopa någon av de särskUda bestäraraelserna i 1 § och kan
inle göra anspråk på ersättning med stöd av förevarande paragraf.
För ersältningsrätt
fordras att ingripandet var uppenbart utan grand. Det misstag sora har
föranlett frihetsberövandet kan hänföra sig inte bara till lagtolkning utan
även till de faktiska förhåUandena. Ora t. ex. tvångsmtagning på vårdanstalt
för alkoholraissbrukare har beslutats på den grunden att vederbörande har fört
ett för närboende grovt störande levnadssätt (15 och 18 §§ lagen ora
nykterhetsvård) raen det sederraera uppdagas att den orahändertagne i detta
hänseende blivit be-Ijugen av sina grannar och annan grund för omhändertagandet
inte förelegat, bör ersättning sålunda kunna utgå.
Bedöraningen av ora
frihetsberövandet var befogat bör ske med utgångspunkt från vad raan efteråt
känner till. Den omhändertagne har alltså raöjlighet alt förebringa en
fullständigare utredning än sora stod till buds när åtgärden vidtogs och
därraed visa att åtgärden saknade gmnd. Här bör dock understrykas all rätlen
till ingripande kan vara byggd på misstanke ora visst förhåUande eUer liknande.
Ersättning bör i sådana fall utgå endast om utredningen visar all råte ens misstanke
var objektivt grundad. Ett ingripande enligt srailtskyddslagen kan således
inte anses ograndat, om den sjuke företedde vissa symplora sora rent
statistiskt i viss procent av fallen härrör från sraitlsara sjukdora, oavsett
om sådan sjukdom verkligen förelåg eller råte.
I vissa fall kan det bli
aktuellt att tUlämpa dels förevarande paragraf, dels någon av de föregående
paragrafema. Så kan vara faUet exempelvis när en person sora har varit häktad
blir överlämnad till nykterhetsvård tUl följd av brottet och därefter
underkastad vård på vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Om personen sederraera
blir frikänd för brottet, har han tUl en början rätt tUl ersättning för
häktningstiden enligl 1 § första stycket 1. Skulle anstaltsvården inte ha ägt
rum om personen inte hade dörats för brottet, har han också rätt lUl ersättning
för anstaltsvården enligl förevarande paragraf.
Prop.
1974: 97 90
4 §
Paragrafen
innehåller bestämraelser om undantag från rätten till ersättning.
Bestämraelserna har behandlats i avsnittet 5.6 i den allraänna motiveringen.
.
Enligt första stycket förehgger inle ersättningsrätt, ora den som varit utsatt
för frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har föranlett den. Har vederbörande
sökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning eller, i
fråga ora häktning e. d., sökt undandra sig förundersökning eller lagföring,
utgår ersättning bara ora det finns synnerliga skäl. Liknande regler finns i 1
§ andra slyckel och 2 § i 1945 års lag särat i 5 § första stycket i utredningens
lagförslag. De-parteraenlsförslaget avviker från dessa regler på det sättet alt
undantagsbestäraraelsen i andra punkten inte är absolut. Jag har redan i avsnittet
5.6 redovisat skälen för att införa en raöjlighet att i vissa fall medge
ersättning, trots att vederbörande har försökt försvåra sakens utredning e. d.
Andra
stycket upptar en mer aUmän undantagsregel. Ersättningsrätt föreligger således
inte, om det med hänsyn till oraständigheterna är oskäligt att ersättning
utgår. I lagtexten fastslås emellertid uttryckligen att ersättning inte får
vägras på den grimden att raisstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är
klarlagd.
Jag
har i den allraänna raotiveringen redovisat skälen för att införa den berörda
undantagsregeln och pekat på några situationer då regeln kan bli tiUäraplig.
Några ytterligare exerapel på sådana fall kan nämnas. Ersättning kan således
vägras när det är klarlagt att en häktad har begått ett visst brott men
förundersökningen har avslutals utan åtal på grund av att preskription har
inträtt. Som jag anfört i specialraotive-ringen till 1 § kan det också anses
oskäligt att ersättning utgår i fall då en anhållen hålls kvar mer än 24
timraar och delta beror på alt han till följd av alkohol- eller
narkotikapåverkan e. d. inte har kunnat höras under 24-tiraraarsfristen.
5 §
Första
stycket innehåller en bestämmelse om ersättningsgill skada. Bestämraelsen, sora
har behandlats i avsnittet 5.8 i den allmänna raotiveringen, innebär all
ersättning utgår för utgifter, förlorad arbetsförtjänst och lidande.
Bestäramelsen skUjer sig från motsvarande regler i 1945 års lag så tiU vida alt
synnerliga skäl inte längre fordras för att ersättning för hdande skall utgå.
Som
jag har framhållit i den allmänna motiveringen inbegrips under uttrycket
förlorad arbetsförtjänst också förlust i näringsverksamhet. Ersättning kan
alltså utgå för skada som uppslår genom alt en företagare måste lägga ner
rörelsen till följd av sin frånvaro under tiden för frihetsberövandet.
Prop.
1974: 97 91
Jag
har i den allmäima raotiveringen gett exerapel på ersätlningsgilla utgifter. I
enlighet med vad jag anfört där bör kostnaden för extra arbetskraft i en
rörelse inte anses sora ersältningsgUl utgift i della samraanhang. Kostnaden
får i stället tas raed i beräkningen vid bestäraraandet av ersättning för
förlorad arbetsförtjänst. Detsararaa gäller hyresutgifter som även efter
ingripandel raåste betalas för en verkstads-eller kontorslokal särat
arbetslöner sora vederbörande alltjämt är bunden att erlägga.
Till
ersättiungsgilla utgifter i detta sararaanhang bör inte heller räknas
rättegångskostnader i broltraålel, Bestäraraelser ora ersättning för sådana
kostnader finns i 31 kap, 2 § RB, Kostnader för fuUföljd av talan raot
admråislrativt ingripande ersätts inle heller enligt denna lag.
Till skillnad från
utredningens förslag innebär departementsförslaget inte alt ett oberättigat
frihetsberövande autoraatiskt skall raedföra ersättning för lidande. Prövnråg
av frågan om sådan ersättning skall utgå får alltså ske i varje särskilt fall.
Jag vill understryka att lidandel skall härröra från själva frråelsberövandet
och inte från t. ex. en straffdom för alt vara ersättningsgilll.
Departementsförslaget
rånehåller inte några regler om hur ersättningen skall bestäraraas. I enlighet
raed vad jag har sagt i den allmänna raotiveringen blir allraänna
skadeslåndsprinciper tillärapliga. Den sora begär skadestånd har alltså att
visa all skada uppstått och hur stor denna är. Ersättnrågen skall därefter i
princip bestäraraas så, alt den raotsvarar den uppkomna skadan. Sora jag strax
skall koraraa till har dock en särskUd regel om järaknråg av ersättningen
tagils upp i andra stycket i förevarande paragraf.
När full bevisning ora
skadans omfattning inte alls eller bara raed svårighet kan föras, kan det bli
aktuellt att tillärapa bestämmelsen i 35 kap. 5 § RB om uppskattning av skadan
till skäligt belopp. Läget skall då vara antingen att utredning angående
skadans omfattning inte kan förebringas raed hänsyn lUl dess natur eller också
att orafallningen väl kan utredas raen att bevisning rörande skadans värdering
inte kan föras eller skulle vara förenad raed alltför stora svårigheter. När
det gäller ekonoraisk skada torde ett sådant uppskattningsförfarande i detta
sammanhang kunna bli aktuellt beträffande förluster och kostnader som
uppkoraraer i en rörelse. I övrigt lorde det i allmänhet inte föreligga sådana
bevissvårigheler alt 35 kap. 5 § RB skulle behöva bli tillämplig. Jag vUl också
erinra ora vad jag tidigare har sagt ora att den ersällningsprövande
rayndighelen inte bör ställa alltför stora krav på den enskilde i
bevishänseende.
Andra
stycket av förevarande paragraf innehåller en bestäraraelse ora jämkning av
ersättningen, ora tiden för frihetsinskränkningen har avräknats eller annars
beaktats vid fastställande av brottspåföljd. Bestämraelsen, som i sak
överensstämmer med 5 § andra stycket i utred-
Prop.
1974: 97 92
ningens
lagförslag, har behandlats i avsnittet 5.7 i den allraänna raotiveringen. Jag
har där också gett exerapel på fall då regeln kan koraraa att tiUärapas.
Under remissbehandlingen
har den situationen dragits upp all en person som är häktad får bifall tUl
ettöverldagande av häklnrågsbeslu-let men senare döms tUl frihetsstraff för
brottet. I sådant fall kan han ha rätt till ersättning för häktningsliden.
Samtidigt skall denna tid även tillgodoräknas honora vid straffets
bestäraraande. För att den förevarande järakningsregeln skall kunna tillärapas
är det nödvändigt att den ersättningsprövande myndigheten i en sådan situation
väntar med att bestämraa ersättnmg till dess brottmålet är avgjort,
6 §
Paragrafen
innehåller en bestäraraelse ora alt ersättningsanspråk inte får överlåtas innan
ersättningen blivit slutiigt bestärad. En motsvarande regel finns i 4 § andra
stycket i 1945 års lag och i 8 § första stycket i utredningens lagförslag,
Överlålelseförbudet får
bl. a. den betydelsen att ersättningsanspråket inte kan utraätas så länge
överlåtelseförbudet gäller. Sora utredningen har frarahållit torde eraellertid
utmätningsskyddel sträcka sig längre. Sålunda lorde det följa av utsöknmgslagen
(se t. ex. 66 § tredje stycket och 67 e §) att utmätning inte heller får ske
under tiden från det att ersättningen bestäms till dess att den betalas ut.
Till skUlnad från utredningen har jag inte ansett del erforderligt att föra in
en erinran ora utsökningslagens regler på denna punkt.
Om den
ersättningsberättigade avlider, följer av allraänna rättsgrundsatser att hans
rätt till talan ora ersättning för ekonoraisk skada övergår på dödsboet. Detta
förhållande torde inte rabbas av det nu berörda överlåtelseförbudet. Jag delar
utredningens uppfattning att en uttrycklig bestäraraelse ora talerätt i det
angivna fallet är överflödig. Deparle-raentsförslaget innehåller därför inte
någon raolsvarighet till den nuvarande regeln ora talerätt i 4 § andra stycket
i 1945 års lag.
När det gäller anspråk på
ersättnmg för lidande torde gällande rätt innebära att sådant anspråk övergår
på dödsboet endast om den ersältningsskyldige har utfäst sig att betala ersättnråg
eller ora ersältnråg har fastställts före den ersättningsberättigades död. Det
torde dock inle krävas att beslutet ora faststäUelse har vunnit laga kraft (jfr
prop, 1972 r 5 s, 121).
7 §
Paragrafen,
som raotsvarar 7 § andra stycket i 1945 års lag och 13 § i utredningens
lagförslag, rånehåller en bestämmelse om regressrätt för staten i fall då
ersättning utgår enligt förevarande lag och den ersättningsberättigade har rätt
till skadestånd av annan. Staten kan med
Prop.
1974: 97 93
stöd
av denna bestäraraelse återkräva utgiven ersättnmg av enskild person sora i och
för sig är skadeständsskyldig. I praktiken torde dock denna situation sällan
uppkoraraa.
I enlighet med vad jag har
anfört i avsnittet 5.2 bör kommuner vara helt befriade från ersättningsskyldighet
enligt förevarande lag. Staten kan alltså inle raed stöd av den nu behandlade
paragrafen rikta regresskrav raot koramun.
Ö
vergångsbestämm elserna
I
överensstämraelse med vad jag har förordat i avsnittet 5.11 föreskrivs i
övergångsbestämmelsema alt den nya lagen gäller även i fråga om
frihetsinskränkningar som har skett före ikraftträdandet och som inte har
upphört dessförinnan. I övrigt skall äldre bestäraraelser tUlämpas beträffande
frihetsinskränkning sora har ägt rara före ikraftträdandet. Detta betyder bl.
a. alt, om det är fråga om en frihetsinskränkning sora faller under 1945 års
lag och sora har upphört före den nya lagens ikraftträdande, så skall reglema i
1945 års lag om rätt till ersättning och om ersättningsfrågans handläggning tillämpas.
Del bör observeras att även den preskriptionslid på tre raånader som är föreskriven
i 1945 års lag kommer att gälla i sådant fall.
7
HemstäUan
Jag
hemställer att lagrådets yttrande över förslagel till lag om ersättning vid
frihetsinskränkning inhämtas genora utdrag av protokollet.
Vad
föredraganden sålunda raed instäraraande av statsrådets övriga ledamöter
hemställt bifaller Hans Majrt Konungen.
Ur protokollelr Britta Gyllensten
Prop.
1974: 97 94
Bilaga
1
Utredningens
förslag till
Lag
om ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar
1 §
Den som tiU följd av beslut vid myndighetsutövning varit under
samraanlagt mer än tjugofyra timmar i sträck berövad friheten eller
underkastad annan inskränknråg i rörelsefriheten och lidit skada därige
nora får ersältnråg av staten för skadan efter vad som sägs i denna lag,
ora ingripandet är att anse sora obefogat enligt lagen. Skadeståndslagen
(1972r 207) är icke omedelbart tiUämpUg i fråga om ersättningsskyldig
het på sådan grund.
Bestämmelserna i denna lag
avser icke frihetsinskränkning som består i fullgörandet av lagstadgad
tjänsteplikt, såsora enligt värnpliktslagen (1941 r 967) eller brandlagen
(1962r 90). Ej heller avser bestäramelserna frihetsinskränkning enligl lagen
(1960 r 331) ora skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar ra. m.,
srailtskyddslagen (1968r 231) eUer epizootUagen (1935r 105).
Frihetsinskränkning enligt andra föreskrifter som gäller för krig eller
krigsfara än 22 kap. brottsbalken är likaledes undantagen från tillämpning, så
ock inskränkning i utlänningars rätt alt uppehålla sig inom visst oraråde sora
Konungen föreskrivit raed stöd av 14 § utlänningslagen (1954r 193).
2
§ Blir beslutet efter
underställning, överklagande, domvillobesvär eller resningsansökan slutgiltigt
ersatt av annat beslut, och är detta väsentligen grundat på samraa
oraständigheter som, kända eller ej, förelåg vid tiden för det tidigare
beslutet, skall ingripandet anses obefogat i den raån det varit strängare än
som skulle ha följt av det senare beslutet. Tiden för fängelsestraff som
angivits i det senare beslutet skall vid jämförelse raed verkställt
frihetsberövande beräknas raed ledning av föreskrifterna i 26 kap. 6 §
brottsbalken.
3
§ När någon varit häktad,
anhållen eller underkastad reseförbud såsom misstänkt för brott eller när
krigsman varit tagen i förvarsarrest, skall detta anses som obefogat ingripande
ora frikännande dora raeddelas för brottet eller åtalet läggs ned eller
förundersökning avslutas ulan att åtal väcks. Om någon, på gmnd av misstanke om
brott, varit tagen i förvar genora beslut av befälhavare på fartyg eller
luftfartyg eller av beskickning eller konsulat äger vad nu sagts raotsvarande
till-lämpning.
Häktning
eller anhåUande i anledning av raisstanke för brott skall också anses sora obefogat
ingripande, ora åtgärden vidtagits med stöd av 24 kap. 1 §
r"ättegångsbalken men brottet i doraen hänförs under sådant lagrura att
häktning icke kunnat ske annat än enligt 2 § samraa kapitel, dock endast om del
är uppenbart all där näranda förutsättningar bmslit och all, i fråga ora
anhållande, ej heller förelegal oraständigheter som anges i 5 § andra stycket
i kapitlet.
Föreligger
flera brott har vad nu sagts motsvarande tUlämpning med den jämkning som kan
föranledas av förhållandena.
Prop.
1974: 97 95
4
§ Har någon varit intagen eller
kvarhållen i ungdomsvårdsskola, eller, utan eget samtycke, i allraän
vårdanstalt för alkoholraissbmkare, i sjukhus för sluten psykiatrisk vård eller
i specialsjukhus eller vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda, och har han
därefter blivit slutiigt utskriven under väsentligen sararaa förhållanden
sora, kända eller ej, förelåg vid beslutet ora intagningen eller kvarhållandet,
skall han anses ha varit utsatt för obefogat rågripande ora det fraragår alt
oraständigheterna utgjorde otillräcklig gmnd för beslutet. Vad nu sagts äger
dock ej tUlärapning, ora beslutet varit föremål för överprövning efler
underställning eller överklagande eller när beslutet raeddelats av högre
rayndighet efter fullföljdsförfarande.
5
§ Rätt till ersältnråg
föreligger ej, om den sora tUl följd av rayndighets beslut varit utsatt för
obefogat ingripande själv uppsåtligen föranlett beslutet eller, i fall sora
avses i 3 §, sökt undandraga sig fömnder-söknråg eller lagförråg eller i övrigt
otillbörligen försvåra utrednrågen.
Järaknråg av ersättning
får ske efter vad som finnes skäligt, ora tiden för ingripandel avräknats vid
fastställande av brottspåföljd eller om därvid eljest tagits hänsyn till
ingripandel.
6 §
Ersättning utgår för hinder eller förlust i näring, såsora mistad
arbetsförtjänst, avbräck i rörelse eller nedsättning av arbetsförmågan.
Därjämte ersätts nödiga kostnader sora uppkorarait i annat hänseende i
samband raed genoraförande av del obefogade ingripandet.
Beräkningen av ersättning
skall hänföra sig till förhållandena då skada inträdde eller kostnad uppköra.
Sålunda beräknad ersättning skall järakas efler de förändringar av basbeloppet
enhgt lagen (1962r 381) ora allmän försäkring sora inträtt intill dess
justitiekanslern raed stöd av 10 § nedan raeddelar beslut i sak rörande
ersättningsfrågan.
7 §
Frihetsberövande anses ha raedfört själsligt lidande eller obehag
sora skall föranleda ersättning. Denna beräknas tUl tiondelen av det bas
belopp sora gällde vid liden för justitiekanslerns beslut i sak rörande er
sättningsfrågan. Därutöver beräknas elt hundradels basbelopp för varje
påbörjat dygn av de trettio första dygnen av frihetsberövandet och fyra
tusendels basbelopp för varje påbörjat dygn av den lid av frihetsbe
rövandet sora följt därefter.
Utgör flera
frihetsberövanden led i en enhetiig behandling såsora verkställighet av
brottspåföljd, i förekommande fall föregången av häktning eUer anhållande,
eller beredande av viss vård eller liknande, anses de vid beräkningen av
ersättning bilda elt saramanhängande frihetsberövande.
Har frihetsberövande
raedfört särskilt kännbart lidande, för vilket ersättning enligt första stycket
pålagligen skulle utgöra otillräcklig gottgörelse, eller föreligger synnerliga
skäl att ersättning skaU utgå för lidande till följd av annan
frihetsinskränkning än frihetsberövande, skall ersättningen i anledning av
sådant frihetsberövande eller sådan frihels-inskränkning beräknas efter
lidandets art och orafattning. Därvid skall 6 § andra stycket ha raotsvarande
tUlärapning.
8 §
Anspråk på ersättning får ej överlåtas till annan innan ersättning
en blivit slutligen bestämd.
Om
frihet från utmätning av ersättning stadgas i utsökningslagen (1877r 31 s. 1).
Prop.
1974: 97 96
9 §
Vill någon kräva ersättning enligt denna lag, skall han framställa
sitt anspråk hos justitiekanslern inora tre raånader från det sådant för
hållande slutgiltigt rålrält som enligt 24 §§ föranleder alt ingripandet
skaU anses obefogat. Har han ej iakttagit detta och ej heller råora an
given tid oraedelbart vid dorastol väckt talan raed sådant anspråk, har
han förlorat sin rätt till ersättning utora i fall sora sägs i andra stycket.
Ersättnrågsrätten kvarstår
tills vidare, ora någon före tidens utgång väckt talan vid dorastol raed yrkande
ora skadestånd av staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen i anledning av
beslut sora föranlett ingripandet, Justitiekanslern bereder honora då
tillfälle att inora viss ytterligare tid göra fraraslällning hos
justitiekanslern ora att lUlika få ersättning enligt denna lag,
Ersättningsrätten går därvid förlorad, om framställning icke görs inora den
liden.
10 §
Justitiekanslern handhar för statens räkning frågor ora ersättning
enhgt denna lag.
Finner justitiekanslern
vid prövning av gjord fraraslällning att anspråk på ersättning eller
gottgörelse för ansökningskostnader skall helt eller delvis bifallas, raeddelar
han beslut därora. I vad ett anspråk ogiUas hänvisas sökanden alt inora viss
tid väcka talan mot staten vid dorastol. Har sökanden redan väckt talan vid
underrätt mot staten eller koraraun ora skadestånd enligt 3 kap. 2 §
skadeståndslagen i anledning av beslut som föranlett ingripandet, skall
hänvisningen avse den underrätten.
Talan mot beslut
varigenora justitiekanslern avvisat anspråk ulan att uppta det tUl prövning i
sak föres hos Svea hovrätt genora besvär. Beslut sora justitiekanslern eljest
meddelat enligt denna paragraf får icke överklagas.
11 §
Rätten till ersättning i vad avser anspråk som justitiekanslern
OgUlat går förlorad, ora ej talan raot staten blivit väckt inora den tid
och vid den dorastol sora angivits i hänvisningen.
Sådan
talan får icke avse ersättning i annat hänseende eller till högre belopp än
sora yrkats hos justitiekanslern. Ej heller får fordras gottgörelse för
kostnader hos justitiekanslern uiöver vad sora begärts hos denne i
ansöknrågsärendet.
12 §
I fall då någon har varit utsatt för obefogat ingripande vidkännes
staten hans ansöknrågskostnader hos justitiekanslern raed undantag för
kostnad sora icke varit skäligen påkallad för alt tillvarata hans rätt.
För
sådant fall skall beträffande rättegångskostnader vid dorastol gälla, raed
tUlärapning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att staten, där ej annat
föranleds av 18 kap. 6 eller 8 § sararaa balk, alltid själv skall vidkännas
sina kostnader, så ock kostnad sora åsarakas raotparten genora att staten
fullföljt talan.
13 §
Utgår ersättning enligt denna lag och har sökanden haft rätt till
skadestånd av annan, inträder staten i raotsvarande raån i hans rätt.
Denna
lag träder i kraft den , då lagen (1945r 118) om ersättning
i
vissa fall åt oskyldigt häktade eller dörada ra. fl. upphör all gälla.
Den
nya lagen äger därefter tUlärapning järaväl i fråga ora ingripande sora skett
innan lagen trädde i kraft. Har före ikraftträdandet fraraställts
ersättningsanspråk på sätl sora anges i 5 § garala lagen, skall dock den lagen
tillärapas beträffande ersättning för sådana i dess 13 §§ oraförmälda åtgärder
som anspråket avser.
Prop. 1974: 97 97
Bilaga 2
Remissyttrandena
över utredningens förslag
1
Allmänna synpunkter
Behovet
av ny lagstiftning på området vitsordas i stor utsträcknråg i remissvaren. TUl
dem som delar utrednrågens uppfattning alt ersättnrågsskyddet vid
frråetsråskränkningar bör utökas uiöver vad sora följer av den gäUande
regleringen hör JK, RÄ, kammarrätten i Göteborg, kriminalvårdsnämnden,
interneringsnämnden, polismästaren i Stockholm, länsstyrelserna i Malmöhus och
Värmlands län. Advokatsamfundet och Kriminalislföreningen.
JK
framhåller att det råom raraen för 1945 års lag får anses vara i huvudsak
tillfredsställande sörjt för alt den sora av raisstag berövats friheten får
ekonoraisk gottgörelse av det allraänna. I den mån endast skadeståndslagen kan
åberopas av de skadelidande är förutsättningarna för utbekommande av
ersättning särare. Skadeståndslagen ålägger visserligen det allraänna
ersättningsskyldighet i ej oväsentlig orafaltnråg för oriktig
myndighetsutövning som av något skäl ej kan läggas enskild befattningshavare
tUl last som fel eller försummelse. Sålunda föreUgger ersättningsskyldighet
vid s. k. anonyma fel och kumu-lerade fel ävensom då befattningshavaren kan
åberopa subjektiva ursäkter för sitt objektivt culpösa handlrågssätt. Men
genora lagens av-gränsnråg till förhållanden som har direkt anknytning till fel
eller försuraraelse vid rayndighetsutövning faller utanför ersättningsregeln
sådana beslut som visserligen är objektivt sett felaktiga, exerapelvis genora
att besluten bygger på utredningsresultat som är oriktiga på grund av förhållanden
som ligger utanför rayndighetens rådighet, raen sora är riktiga i formell
mening. Så t. ex. kan utredningsmaterialet innehålla en falsk eller ovarsam
utsaga. Vidare kan någon avgörande omständighet vara okänd för den
befattningshavare som ansvarar för beslutet utan alt della på något sätt kan
läggas honom till last. JK framhåller att det för situationer sora dessa är
klart, att skadeståndslagen inte ger ett tUlfredsställande skydd för den sora
oriktigt berövats frråeten eller eljest fått den inskränkt. Det lorde stå
klart, att behov finns av en kompletterande lagstiftning för att trygga rätten
till ersättning för den som genom misstag blivit föreraål för
frihetsinskränkning. Enligt JK synes en sådan lagstiftning vara behövlig inte
bara inom det område som orafattas av 1945 års lag utan för i princip hela
fältet av judiciella och administrativa frihetsinskränkningar.
Kammarrätten
i Göteborg anser alt möjligheterna att utfå ersättning för obefogade
frihetsinskränkningar raed stöd av skadeståndslagens besläramelser i praktiken
torde bli tämligen sraå. Sålunda krävs bl. a. alt fel eller försuraraelse skall
kunna läggas någon tUl last vid myndighels-utövningen. Många myndighelsbeslut
grandas emellertid på värderingar av den i målet eller ärendet förebragta bevisningen.
Härvid blir det den enskilde befattningshavarens subjektiva bedömning av
bevisningen som ytterst kommer att beslärama beslutets rånehåll. Det kan sällan
med
7
Riksdagen 1974.1 saml. Nr 97
Prop. 1974: 97 98
fog
göras gällande att den vars beslut sederraera underkänts vid över-prövnråg
gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid sin myndighetsutövning.
Kamraarrätten framhåller att vad nu sagts också gäller raål ora
frUretsberövande eller annan frihetsinskränkning. I sådana raål raåsle ofta
beslut fattas snabbt eller eljest efter raycket kort betänketid. Därest rätten
tUl ersättning skulle göras beroende av alt ingreppet kommit till på grand av
fel eller försummelse, skulle rätt till ersättning sällan föreligga.
Kamraarrätten påpekar alt skadeverknrågarna för den enskilde dock blir lika
orafattande, även om befattningshavare inte kan anses ha gjort sig skyldig lUl
fel eller försuraraelse vid rayndighets-utövningen. Kammarrätten anser därför
att det finns starka skäl för alt ersättning för skada tiU följd av obefogade
frråelsinskränkningar skall utgå efter generösare gmnder än sora följer av
skadeståndslagen.
Enligt
RÄ har 1945 års lag i en del hänseenden inle alllid fungerat helt
tUlfredsställande. Särskilt har det förhållandet alt kvarstående raisstanke
ora brott kan beaktas begränsat raöjlighelen att erhålla ersättning och vållat
rätlstillärapnmgen svårigheter. RÅ ansluter sig helt till tanken att rätten
till ersättning bör vidgas. Genom skadeståndslagen har öppnats en möjlighet
alt erhåUa ersättning för skada, som vållats genom fel eller försuraraelse vid
rayndighetsutövning. Enligt RÅ föreligger det otvivelaktigt ett behov av
generösare regler i fråga ora åtgärder, sora berör den enskildes frihet. En
speciell lagstiftning i äranet är därför påkallad. RÅ framhåller att förslaget
innebär en väsentlig utvidgnråg av det allraännas ersättningsskyldighet.
Utredningen har sökt eliminera skälighetsbedömningar och åstadkomma en enkel
handläggning av ersättningsärenden. En bärande tanke är därvid alt någon
prövning av tidigare besluts riklighet råte skall behöva ske. RÅ frarahåller
att förslaget i förhållande till nuvarande lagstiftning är avsevärt liberalare
och alt det undanröjer en del av den kritik sora kan riktas raot den nu
gällande ordningen.
Polismästaren
i Stockholm anser att nuvarande lagsliftning på området är svårtolkad och
svåröverskådlig och att det därför föreligger elt starkt behov av en ny
saralande författning.
Lagförslaget
har i stort sett fått ett övervägande gynnsamt mottagande av remissinstanserna.
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av bl. a. JK, överåklagarna i
Stockholm och Göteborg, länsåklagaren i Stockholms och Gotlands län,
kammarrätten i Göteborg, kriminalvårdsstyrelsen, interneringsnämnden, ÖB,
socialstyrelsen, psykiatriska nämnden, invandrarverket, skadeståndskommittén,
Kommu-förbundet. Advokatsamfundet, LO, TCO, SR och SACO. Några reraissinstanser,
bl. a. ungdomsfängelsenämnden, sjöfartsverket, luftfartsverket, länsstyrelsen
i Värmlands län, utiänningsutredningen. Landstingsförbundet och SAF,
tillstyrker förslagel eller läranar det ulan erinran raed hänvisning till de
synpunkter vederbörande råstans har att beakta.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge och kriminalvärdsnämnden avstyrker förslaget. RA förklarar
sig i väsentliga delar råte beredd att biträda förslaget utan anser all ett
nytt förslag, sora närmare ansluter sig till principerna i 1945 års lag, bör
utarbetas. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det tveksamt om ersättningsrätten
bör utformas i enlighet med förslaget eller i ungefärlig överensstäraraelse med
1958 års förslag till lag ora skadestånd i offentlig verksarahet (SOU 1958r
43).
Prop. 1974:97 99
Socialstyrelsen
finner den föreslagna lagstiftningen angelägen från sarahällelig synpunkt och
ansluter sig till förslagets bärande prråciper.
Advokatsamfundet
anser det angeläget raed en ny lagstiftnmg i fråga om ersättnråg för
frihetsinskränkande myndighetsålgärder som visat sig obefogade och finner
utrednrågens förslag vara i huvudsak väl ägnat all tillgodose dera som blivit
utsatta för sådana åtgärder. Särskilt angelägen är reformen att ersättnråg
inte skall kunna vägras på grund av att misstanke står kvar mot den sora varit
häktad men blivit frikänd för det brott för vilket han varit misstänkt.
Liknande synpunkter anförs i SACO:s remissvar.
Statens
invandrarverk pekar på alt det i förslaget inte görs någon skUlnad raeUan
svensk och utlänning och alt utredningen råte heller föreslår att utlänning för
att konuna ifråga för ersättnråg måste lagligen ha vistals i Sverige under
viss tid. Verket anser denna inställning välgrundad och tillstyrker i princip
lagförslaget.
Skadeståndskommittén anser
utrednrågens förslag väl ägnat all läggas till grand för lagstiftning.
Korarailtén frarahåller att de lösningar utredningen vill ge på delvis
orastridda och myckel komplicerade problem som berörs på det hela taget är
starkt motiverade i sak och förtjänstfulla från teknisk synpunkt. Motsvarande
uppfattnråg koraraer till uttryck i psykiatriska nämndens reraissvar. Nämnden
förklarar sig dock ha en avvikande raenråg om vissa av utredningens
ställningstaganden eller känna tveksarahet inför dera. Näranden pekar på att
ersättning enligt förslaget kan tänkas bli lägre än enligt skadeståndslagen.
Ersätt-sältningsyrkande kan därför koraraa att för elt och sararaa fall resas
på två vägar, nämligen dels enligt den föreslagna lagen dels enhgt
skadeståndslagen. Visserligen riskerar det allraänna råte att ersättningen blir
dubblerad. Näranden befarar emellertid att förhållandet koraraer alt ge upphov
till en hel del koraplikationer. Frärasla invändningen raot den beskrivna
situationen är emellertid att proceduren för den enskilde individen ter sig
onödigt invecklad. Näranden erinrar om att det i betänkandet talas ora
saraordning av anspråk enligl å ena sidan den nya lagen och å andra sidan
skadeståndslagen. Sådan samordning borde enligt näranden ha skett innan ännu
skadeståndslagen blivit lag. Fördelen med att göra den nya,lagens regler
exklusivt tillämpliga i fråga ora anspråk på ersättning för sådana obefogade
frihetsråskränkningar sora går in under lagen anser psykiatriska näranden så
stor att näranden vill föreslå sådan ändring av skadeståndslagen sora
raöjliggör detta.
Kriminalvårdsnämnden
anser att förslaget bör göras till föreraål för ytterligare överväganden i
fråga om konsekvenserna i olika situationer av de principer lagtexten
uttrycker. Det är önskvärt att en raera pregnant lagtext utarbetas som är
raera ägnad att lösa i praktiken uppkommande tiUämpningsfrägor. Särskilt bör
noggrannare anges vUka forraer av frihetsinskränkningar sora kan medföra
ersättning och i vilken utsträckning beslut under pågående verkställighet bör
kunna utlösa ersättningsrätten. Vidare bör en genomgång ske av förslagets
konsekvenser vid genomförande av de förslag sora lagts frara av kriminalvårdsberedningen
och i proposition (1972r 146) angående avräkning för häktningstid ra. ra.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge anser att förslaget innebär ett teoretiskt råtressant
försök all sararaanföra bestämmelserna om ersättning för olika slag av
frihetsinskränkningar och gmnda dessa på en enhethg prråcip. Hovrätten firmer
eraellertid att denna princip blir så in-
Prop.
1974: 97 lOO
vecklad
och svårtolkad alt förslaget av praktiska skäl inte bör genomföras. Enligt
hovrättens raenmg bör i stället judiciella och administtali-va
frihetsråskränknrågar behandlas var för sig vid en modemisering av
ersättningsreglema. Hovrätten anser att reglerna i del förra fallet bör anknyta
till de nytillkomna bestämraelserna i rättegångsbalken ora ersättning för
rättegångskostnad då den tilltalade frikänns. För det senare fallet ligger det
enligl hovrätten närmast tiU hands att komplettera skadeståndslagen med elt
stadgande som medger att ersättning, oberoende av fel eller försuraraelse,
utgår då frihetsberövande varit ogmn-dat. Hovrätten utvecklar sin ståndpunkt
närraare på sätt framgår av följande redogörelse.
Hovrätten
frarahåller alt betänkandet innehåller en synnerligen grandlig och detaljerad
genomgång av äranet. Förslaget lar, i nära anslutning till utredningens
direktiv, sikte på att åstadkomraa en enhetlig reglering av ersättningsrätten
vid olika slag av frihetsinskränkningar och att därvid noga tillse att
bestäraraelserna inte uppvisar några luckor och att raoliven beaktar alla
upptänkliga fall. Trots de förtjänster sora förslaget obestridligen har från
dessa synpunkter undgår raan enligt hovrättens mening råte att vid granskningen
ställa sig tveksam till det ändamålsenliga i att söka skapa enhetliga
ersättningsregler för judiciella och administrativa frihetsinskränkningar.
Förslagel har härigenora blivit synnerligen svårtillgänghgt. Hovrätten befarar
att det också i praktiken komraer alt visa sig svårt att tUlärapa
bestäramelserna och att något sora är det viktigaste ersättnrågsrätten till
följd av reglemas formella karaktär inte koramer alt tiUgodose de mest behjärtansvärda
fallen.
Hovrätten
anser alt det i huvudsak inte är något att invända mot utredningens resonemang
i den del förslaget utgår från alt rätten till ersättning råte bör baseras på
en efterhandsprövning av myndighetsbeslutets riktighet utan att ersättningen i
stället bör grandas på alt beslutet har blivit rättat i stadgad ordning.
Hovrätten framhåller att det, såsom anfördes i propositionen angående
skadeståndslagen, är mest förenligt raed principerna för vår rättegångsordning
och raed förvaltningsrättsliga grundsatser att lägre instansers avgörande i
första hand skall prövas i den ordning sora anvisas genom reglerna om fullföljdsförfarandet.
Dessa grundsatser bör inte få sättas ur spel genora att överprövning i
vidsträckt orafattning i stället sker på en oraväg i förra av en judiciell
eller adrainistrativ prövning av skadeståndsanspråk mol det allmänna. Hovrätten
pekar på att dessa synpunkter tiUgodoses i skadeståndslagen genom en
passivitetsregel, vilken dock inle är absolut utan raedger ett bedöraande om
det funnUs giltig anledning alt underlåta fullföljd. I sistnämnda hänseende bör
enligt hovrätten särskilt beaktas att passivitetsregeln inle utesluter
skadestånd, när elt överklagande skulle vara ändaraålslöst i den raeningen att
det inle kan hindra eller rainska del felaktiga avgörandets skadeverkningar.
Det nu föreliggande förslaget skiljer sig eraellertid från den i
skadeståndslagen antagna lösningen genora att fullföljd av talan eller
anlitande av särskilt rättsraedel är den enda vägen att skapa underlag för ett
ersätlningsbeslut. Passivitetsprincipen skulle, raed andra ord, på detta
oraråde vara absolut. I skadeståndslagen har raan inle velat gå så långt därför
att själva ersättningsrätten därigenora skulle bli inskränkt på ett sätt sora
inte är förenligt raed de bärande tankegångarna i den lagstiftning som
föreslogs. Hovrätten anser att utredningen inle har läranat någon egent-
Prop.
1974: 97 lOi
lig
förklarråg tUl varför passivitetsregeln på detta oraråde bör ges elt strängare
innehåll än i skadeståndslagen. Risken finns att raan därigenom i
behjärtansvärda fall utestänger den skadelidande från att få ersättning.
Åtminstone när det gäUer administrativa frihetsberövanden bör det enligt
hovrättens mening frånas någon möjUghet kvar att beakta i objektiv mening gUtig
anledning alt icke fullfölja talan. Då oriktigheten i ett frihetsberövande
upptäcks först vid en senare tidpunkt, t. ex. då graden av psykisk
utvecklingsstörning i belysning av individens senare utveckling måste antagas
ha blivit felaktigt bedömd, kan det vidare anses betungande att det för att nå
fram tiU ett ersätlningsbeslut skall fordras två förfaranden, elt
resningsärende och ett ersättningsärende.
Det
egentliga skälet till att utredningen på denna punkt vill skärpa
passivitelsregeln synes enhgt hovrätten vara en önskan att, i enlighet med
direktiven, koppla saraman judiciella och administrativa frihetsinskränkningar
i ett enhetligt ersättningssystem. Hovrätten frågar sig om det är ett så
viktigt skäl och framhåller att det i varje fall inte är övertygande,
SkUlnaden ligger inte däri att själva frihetsberövandet tUl sin karaktär skulle
vara olika i de båda fallen. SkiUnaden beror på de olika processreglema.
Om
man såsom i förslaget utgår från att dorastol sora prövar fråga om ersättnråg
inte äger direkt ta ställning till det frihetsinskränkande beslutets oriktighet
utan har att i detta hänseende grunda sitt ställningstagande på en
överprövnråg och ändring av beslutet genom aimat organ, uppkommer enligt
hovrätten elt behov alt kunna fastställa alt överprövningen har avsett samma
situation som det ursprungliga beslutet. Därav framtvingas en noggrann fixering
av det bedöraningsunderlag sora måste hgga tiU grund för det senare beslutet
för att della skall kunna medföra rätt liU ersättning. Hovrätten anser alt
förslaget i denna del är synnerligen invecklat, detaljrikt raotiverat och
svårtUlgängligt. Man raåste enligt hovrätten fråga sig om inte förslaget i
denna del genom sin forraella uppläggning kan leda till att ersättning måste
vägras även i fall då sådan ter sig högst berättigad. Reglema om behörighet alt
raeddela beslut i olika fall, ora rätten alt överklaga, om
fuUföljdsbegränsnrågar och om möjlighetema att använda extraordråära
rättsraedel har fått sin utforraning av helt andra hänsyn än dem som har med
ersättningsrätten alt göra. Inom dorastolsprocessen skulle måhända probleraen
inte bli så stora, då det gäller att tiUärapa den föreslagna principen för
ersättningsrätt. Processen utgår d"är från en i stäraningsansöknrågen
angiven gärningsbeskrivning. Inskränkning eller ändring av talan och
fraraställda ändringsyrkanden vid fullföljd finns klart redovisade.
Dorastolarna har sedan gararaalt brakat motivera sina avgöranden och man bör
åtrarås-tone som regel kunna utläsa därav vilka oraständigheter de grundats på.
Enligt hovrätten kan raan i dessa hänseenden inte vänta sig att adrainisttativa
beslut regelraässigt skapar underlag för en järaförelse om två, vid oUka
tUlfällen fattade beslut väsentiigen gmndals på sararaa omständigheter. Domstol
som har att ta ställning tUl ett ersällnrågsyr-kande kan komraa att stäUas
inför oöverstigliga svårigheter, därför att materialet är otillräckligt för en
sådan jämförande bedöraning som förslagets huvudprråcip kräver. Doraslolen
raåste utgå från besluts-raoliveringar, sora ofta är knapphändiga och ej sällan
ofullsfåndiga, Reglema för protokoUföring och aktbUdning hos
förvaltningsrayndig-helerna är inte lika utförliga sora vid domstolarna. Det är
inte säkert att domstolen koramer att finna de behövliga kompletteringarna i
detta
Prop. 1974: 97 102
raaterial.
Hovrätten påpekar att de brister i raaterialet sora den ersätl-nrågsprövande
dorastolen sålunda kan ställas inför enligt förslaget tydligen kommer att gå
ut över den ersättningssökande. Delta gäller också i det fallet att denne är i
stånd att visa att det ursprungliga beslutet är felaktigt. Det får dorastolen
enligt förslaget inle la slällnråg till. Enligt hovrätten torde även den
situationen lätt kunna inträffa att myndighet som fattar det senare beslutet
inte bestämt anger om detta är grundat på sararaa oraständigheter sora förelåg
vid tiden för det tidigare beslutet utan glider undan denna frågeställnråg
genom alt konstatera att det i varje fall fråns så många nytillkomna
omständigheter som gör frihetsberövandet omotiverat att delta bör upphävas.
Hovrätten påpekar att så snart beslutsmotiveringen på delta sätt är blandad och
vissa nytillkomna omständigheter ingår däri, den ersätlningssökande tydligen
är utesluten från ersättnråg, hur galet det ursprungliga beslutet än ter sig.
Hovrätten
frarahåUer att det också visar sig alt den prråcipiella upp-l'åggnrågen av
förslaget inte kan helt genomföras. Undantag har måst föreskrivas för fall då
någon intagits på anstalt enligt social vårdlag-sliftning och i stället för att
överklaga ett enligt hans raening oriktigt intagningsbeslut begär utskrivning.
I dessa fall raedger förslaget sålunda en direkt prövning av frågan om
tillräcklig grand för intagnings-beslutet saknades och en därpå grundad
ersättningsrält. Nödvändigheten att göra detta undanlag försvagar enligt
hovrätten väsentligt bärigheten i de argument som anförs för huvudförslaget.
Man undgår inte att fråga sig, om det inte finns fler fall då det inte rimligen
kan läggas den som har varit utsatt för frråelsberövandet till last att han
inle har överklagat beslutet.
Hovrätten
anser att förslagel, även ora del kan betecknas sora en teoretiskt elegant
lösnråg, av praktiska skäl råte bör genoraföras. Man bör i första hand
skrinlägga tanken på geraensararaa ersättningsregler för judiciella och
admråislrativa frihetsråskränkningar och i stället behandla dessa frågor var
för sig. Den principiella uppläggningen av förslaget har främst bestärats av
dess förhållande till den nya skadestånds-lagstiftningen. Menrågen sägs vara
att åsladkoraraa en förbättring av den skadeUdandes rättsliga situation vid
vissa speciella fall av oriktiga rayndighelsbeslul. Hovrätten frarahåller att
det i och för sig naturligtvis är riktigt att det finns elt saraband med
skadeståndsreglerna och att, i den raån raan inle önskar ge ersättningsrälten
en vidare orafattning än vad sora följer av dessa, särbestäraraelser är
obehövliga. Enligl hovrätten har i betänkandet råte alls observerats att det
också, i fråga ora judiciella frihetsråskränkningar, finns ett samband raed
RBrs bestäraraelser om rättegångskostnad. I 31 kap. 2 § RB finns bestäraraelser
enligt vUka tilltalad som frikänns kan få ersättning av allraänna raedel.
Lagmraraet får den 1 juli 1973 ny lydelse i saraband med tiUkomsten av
rättshjälpslagen. Den nya principen är att den sora frikänns skall håUas i
görligaste raån skadeslös för kostnad som har varit nödvändig för alt
tillvarata hans rätt. I della saramanhang har ställning dock inte tagits tUl
andra kostnader än vissa uppräknade, rent processueUa utgifter. I proposhionen
(prop. 1972r 4 s. 269270) anförs att frågan om kostnad för förlorad
arbetsförtjänst eller för annan skada med anlednråg av rättegången hänger
intimt samraan raed frågan ora orafallningen av ersättningsrätten för den som
har drabbats av elt oriktigt frihetsberövande.
Prop. 1974: 97 103
Med
hänsyn till nu angivna saraband raed rättegångskostnadsreglerna är det enligt
hovrätten önskvärt att en översyn görs av 1945 års lag. Någon raera orafattande
ändring är dock knappast behövlig. Det bör observeras att de praktiskt sett
viktigaste ersättningsreglerna är de som hänför sig till häktning och andra
processuella tvångsraedel. Dessa regler bör alltså liksora i gällande lag
skjutas i förgrunden. Hovrätten anser att särskUd lag i äranet är behövlig, då
den avser även fall då åtal inle väckts och reglerna alltså råte med fördel kan
föras rå i RB, I fråga ora verkställighet av påföljd saknas skäl till nuvarande
begränsningar. Lagen bör i princip avse samtliga fall då verkställighet skelt
på grand av dom sora inle vunnit laga kraft eller på gmnd av lagakraftvunnen dora
som upphävs genom särskilt rättsmedel. Liksom f, n, bör ersättningsfrågan kurma
handläggas i målet,
I
fråga om administrativa frihetsberövanden synes enligt hovrättens mening
övervägande skäl tala för alt lösa ersättningsfrågan i huvudsak enligt 1958 års
förslag genom en kompletterande regel i skadeståndslagen. Hovrätten har dock
inte ansett sig böra raera i detalj ingå på denna fråga.
Åtskilliga
reraissinstanser har frarafört erinringar mot att ett beslut ora
frihetsråskränkning enligt förslaget betecknas som obefogat, ora det upphävs
eUer ersätis av elt rarådre strängt beslut utan alt ändringen föranletts av
nytUlkorana omständigheter. Hovrätten över Skåne och Blekinge frarahåUer att
man med tanke på den mera vanliga språkliga betydelsen av ordet "obefogad"
skulle kunna förledas alt tro att den föreslagna lagen ger utrymme för en
bedömning att den beslutande myndigheten förfarit oriktigt. Så är emellertid
alls inte förhållandet. Hovrätten anser det därför bättre att stryka ordet på
alla stäUen där det förekoraraer och i stället inrikta avfattningen direkt på
att ange de fall då ersättning utgår.
Länsåklagaren
i Stockholms län anser del också olärapligt att använda beteckningen
"obefogat". Även om anraärkningen kan förefalla vara av endast
formell art, kan det inte uteslutas att uttrycket kan raenligt påverka tillilen
till rättskipningen och de rättsvårdande organens anseende.
Bland
de reraissinstanser sora på liknande skäl invänt mot att beteckningen
"obefogad" används i lagen kan nämnas RÄ, länsåklagarna i Uppsala och
Norrbottens län, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, polismästaren i
Stockholm särat SACO.
Rikspolisstyrelsen
anser att lagtexten är alltför tung och svårtillgänglig och att den bör
oraarbetas för att komma i bättre överensstämraelse med nutida krav på ett
enkelt och lättfattligt språk. RÄ anser att en avsevärd förkortning och
förenkling bör åstadkommas. Han framhåller att förslaget i flera hänseenden
erbjuder tolkningssvårigheter som kan undvikas genora elt enklare frarastälningssätl.
2
Lagstiftnmgens tillämpningsområde
Förslaget
att ersättningsreglerna skall orafatta också administrativa
frihetsinskränkningar sora inle är enbart av förberedande natur tillstyrks
eller lämnas utan erinran av flertalet reraissinstanser. TUI dem sora uttalar
sig positivt om förslaget i denna del hör JK, överåklagarna i Stockholm och
Göteborg, socialstyrelsen, psykiatriska
Prop. 1974: 97 104
nämnden,
länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Värmlands och Norrbottens län, Göteborgs
kommunstyrelse, Malmö socialvårdsstyrelse, socialförvaltningen i Helsingborg
och landstingsförbundet.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge ställer sig såsom framgår av den föregående
redogörelsen avvisande till alt judiciella och adrainistrativa
frihetsinskränkningar skall behandlas enhetligt vid en raodernisering av
ersättningsreglema. Betänkligheter raot att admråislrativa frihetsberövanden
skall omfattas av ersättningsreglerna koraraer liU uttryck också i yttrandena
från RA, rikspolisstyrelsen, länsstyrelsema i Stockholms och Göteborgs och
Bohus län. Kommunförbundet särat SR.
JK
anför att det är önskvärt att en särlagstiftning för frihetsråskränkningar,
såvitt möjligt, upptar en enhetlig reglering för aUa olika besluts-typer av
frihetsinskränkning inora doraslolsväsendet och inom förvaltningen.
Samordningen raed skadeståndslagen bör ägnas särskild upp-märksarahet. Om råte
särskilda skäl föranleder till annat, anser JK det naturligt att
skadeståndslagens principer blir i tiUäraplig omfattning normgivande för de särskilda
ersättningssystem som här föreslås.
Socialstyrelsen
uttalar sin tillfredsställelse över att frågor om ersättning för såväl
judiciella som admråistrativa frråetsråskränkningar föreslås få en
sammanfattande laghg reglering. Denna uppfattning delas av ÖB, som anser att en
begränsning till enbart judiciella avgöranden om frihetsinskränkningar och
inskränkningar i den enskUdes rörelsefrihet skulle kunna skapa
gränsdragnrågsproblem. Att även inbegripa administrativa avgöranden är enligt
ÖB särskUt påkaUat med härisyn till den administrativa processens
partsförhållanden mellan enskild och myndighet raed dess representanter.
Enligt länsstyrelsen i Värmlands län kan antalet ersättningsfall antas bli
relativt få. Länsstyrelsen anser det trots detta angeläget att en person sora
genora rayndighets åtgärd utsatts för obefogad frihetsinskränkning hålls
skadeslös härför.
RA
framhåller att admråislrativa frihetsråskränkningar ofta kan vara ingripande
och alt det är principiellt tUltalande med en enhetiig reglering av det
allraännas ersättningsskyldighet vid olika ingrepp i den personliga friheten.
De adrainistrativa frråetsinskränknrågama föranleds emellertid av ett vårdbehov
hos den raot vilken ingripandet riktas. De skUjer sig alltså på en väsentlig
punkt från de straffrättsliga, där vårdsynpunkter i vart fall inte är lika
fraraträdande. Enligt RÅ kan det ifrågasättas ora ett ingripande sora
föranletts av rena vårdsynpunkter bör föranleda ersättning i andra fall än då
dessa synpunkter inte tillgodosetts genora frråetsinskränkningen. En person,
som är i behov av ett orahändertagande och därför i administrativ väg berövas
friheten, bör enligt RÅrs mening inte kunna göra anspråk på ersättning i vart
fall inte full ersättning ora ingripandet ersätts med ett lindrigare. Frågan
vad som utgör den lämpligaste vårdformen kan vara synnerligen svår att avgöra.
I det skisserade exeraplet har vårdbehov konstaterats raen uppfattnrågen om
formen har skiftat. Motsvarande resoneraang torde inte kunna anföras när det
gäller straffrättsliga tvångsraedel. Upphävs t.ex, ett häktningsbeslut efter
överklagande torde della i de praktiskt viktiga fallen ha sin gmnd i att
tUlräckligt stark misstanke om brott inte föreligger eUer också att
häktningsskäl saknas. Fall kan naturligtvis tänkas förekoraraa där en
adrainistrativ frihetsinskränkning frarastår som så felaktig att ersättning
bör utgå. I dessa situationer torde det dock röra sig om fel eller
försuraraelse vid beslutets fattande och ersättning kan då utgå enligt
skadeståndslagen. RÅ anser också
Prop.
1974: 97 105
alt
behovet av att föra in adrainistrativa frråelsinskränkningar är försvinnande
litet. För ersättning krävs att det första beslutet hävs utan att några nya
omständigheter tiUkommit. I fråga ora ingrepp sora föranletts av vårdbehov är
sådana situationer att hänföra lUl undantagen. Sålunda lär det ofta förhålla
sig så att vårdbehovet ändrats. RÅ förordar under hänvisning till det anförda
att frågan om ersättning för adrainistrativa frihetsinskränkningar ytterligare
utreds.
Rikspolisstyrelsen är
Iveksara tUl förslaget att ersättningsreglerna skall utsträckas till att
orafatta även administrativa frihetsinskränkningar även de raed
råskrärUiningar i ersättningsrätten sora gjorts i förslagel. Styrelsen delar
inte utredningens uppfattning att skUlnaden raellan adrainistrativa och
judiciella frråetsinskränknrågar mer gäller en grad-skUlnad än en artskillnad.
Syftet raed de adrainistrativa frråetsberövan-dena är att bereda vård åt och
råte att straffa vederbörande. Ett sådant frihetsberövande har därför i
allraänhet råte någon vanärande effekt. Styrelsen pekar vidare på alt
utryraraet för diskretionär prövning naluriigen är betydligt större vid
bedöraningen av en vårdfråga än vid ett judiciellt avgörande. Denna uppfattning
torde bestyrkas av all en förutsättning för ersättnråg i vårdfallen är att den
ersättningsbeviljande rayndighelen funnit att beslutet ora råtagning eller
kvarhållande är oriktigt. Detta är en avvikelse från förslagets principiella
uppläggnråg. Enligt styrelsens uppfattning raåste det bli en raycket svår
uppgift alt bedöma om rekvisiten för ersättnråg är uppfyllda i dessa fall.
Styrelsen erinrar i detta sararaanhang ora att psykiatrisk expertis inle sällan
är oense vid bedöraningen av psykiska sjukdoraslUlstånd. Med hänsyn till det
anförda torde antalet fall som kan bli föremål för ersättning bli ringa och
styrelsen ifrågasätter ora inte dessa fall är så flagranta, alt ersättnråg för
frihetsberövandet kan erhållas enligt reglema i skadeståndslagen.
Länsstyrelsen i Stockholms
län anser alt det i fråga om det judiciella området knappast torde föreligga
någon svårighet att mol bakgrund av erfarenheterna av 1945 års lag och de
förhållandevis få arterna av frihetsinskränkningar överblicka konsekvenserna av
den föreslagna nya lagstiftningen. Enligt länsstyrelsens raening blir däreraot
konsekvenserna mera svårbedömbara på det administrativa orarådet med dess rika
flora av frihetsinskränkningar och del stora antalet sinseraellan olikartade
författningar. Länsstyrelsen, sora i första hand beaktar de adrainistrativa
frihetsinskränkningar, sora ligger inora dess och länsrättens
tUlärapningsoraråde, biträder i och för sig uppfattningen att administrativa
frråetsråskränkningar, sora varit i lagens mening obefogade, bör kunna medföra
ersättningsrätt. Enligt länsstyrelsens raening är del eraellertid tveksarat ora
utredningen ger tillräckligt underlag för beslut ora en lagstiftning av
förevarande slag.
Länsstyrelsen
frarahåller alt vårdsynpunktema fraraträder raed väsentiigt större skärpa i
fråga ora de adrainistrativa frråelsinskränkning-ama än på det judiciella
orarådet. Endast i ett fåtal fall har orasorgen om utomståendes råtressen fåll
väga över. I dessa sistnämnda fall (exerapelvis utvisning, slraffuppskov,
omhändertagande av vissa farliga alkoholister) är likheten med de judiciella
rågreppen visserligen stor, men vårdaspekten finns ändå mer eller raindre stark
i bakgrunden.
Länsstyrelsen
understryker alt ulraärkande för tillärapningen av vårdlagarna t. ex.
nykterhetsvårds- och barnavårdslagarna numera är att raan i det längsta
försöker tillärapa hjälp- och stödåtgärder
Prop. 1974: 97 106
och
griper tUl tvångsåtgärder endast sora en yttersla utväg. Att de icke
frihetsberövande åtgärderna skall ha företräde är också angivet i lagarna så
till vida att för tvångsingripande förutsätts att hjälpätgärder antingen skall
redan ha prövats utan fraragång eller också bedöras vara gagnlösa. Den modema
synen på socialarbete medför emellertid att rayndigheterna gärna vill se raer
optiraisliskt på hjälpålgärdernas effekt än vad en realistisk prognos ger stöd
för. Enligt länsstyrelsen uraktlåts därför inte sällan sådant ingripande på
grund av en raer eller raindre välgrundad förhoppning att ett ytterligare
försök raed hjälpätgärder bör prövas innan tvång används. Detta gäller även ora
de från rättssäkerhetssynpunkt uppställda kraven för tvångsraässig vård
objektivt sett kan anses uppfyllda.
Enligt länsstyrelsen säger
det sig självt att över- och underordnade rayndigheter med denna syn på
tvångsrågripande lätt kan stanna i olika bedöraningar, och det framstår sora i
hög grad tveksarat ora elt orahän-dertagandebeslut, sora upphävs av högre
rayndighet, i sådana fall skall såsora obefogat grunda ersättningsrält. Särskilt
tveksamt synes det länsstyrelsen vara att knyta ersältningsrätt tUl vissa
former av provisoriskt omhändertagande. Som exempel anför länsttyrelsen att en
omhändertagen, raisstänkt farlig alkoholist kanske inle kan visas ha uppträtt
så att faktisk farlighet har styrkts. Orahändertagandebeslutet blir raåhända då
hävt, raen den omhändertagne har under den tid frihetsberövandet varat inle
sällan fått viss vård och behandling, som fått honom i bättre skick än då han
greps. Elt barn, sora orahändertagits enligt 30 § barnavårdslagen för
utredning, kanske får återvända hera sedan omständigheterna visals inle vara
sådana sora sägs i 25 § sararaa lag. Men i ora-händertagandets natur ligger en
ovisshet, sora accepterats av lagstiftningen i den unges eget intresse.
Länsstyrelsen anser att det skulle vara olyckligt, ora de föreslagna
ersättningsreglerna skulle verka återhållande på barnavårdsnärandernas
ingripande för utredning.
Utredningen har valt att
utarbeta en schablonregel, där endast elt fåtal uppräknade faU är undantagna
från ersättning. Enligt länsstyrelsens raening kan det raed stöd av vad sora
har anförts ifrågasättas, ora inte undantagen bort vara fler eller ora inte i
vart fall en allraän järak-ningsregel bort föreslås. Länsstyrelsen är närraast
böjd all förorda det senare alternativet. Enligt länsstyrelsen synes behov
sålunda föreligga av en regel av innehåll att rätt tUl ersättning inte skall
föreligga i det fall att orahändertagandet varit av betydelse för att närraare
utröna någons behov av vård saml åtgärden raed hänsyn till omständigheterna
varit försvarlig. För detta talar också i hög grad svårigheten, alt speciellt
inom vårdsektorn, klart defråiera begreppet frihetsinskränkning.
Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län pekar på alt ersättningsrält enligl förslaget i regel utlöses av
att beslutet om frihetsråskränkning blivit på visst satt ersatt av ell nytt
beslut av annat innehåll. Den ersättningsbeviljande myndigheten befrias därvid
från att ta ställning till om ingripandel varit felaktigt eller ej. För all
ersättningsrätt skall kunna utiösas av elt nytt beslut bör emellertid enligt
länsstyrelsens raening fordras alt det nya beslutet övervägande är grundat på
annat än skönsmässiga kriterier. Beslut som typiskt sett i väsentlig raån
grundar sig på skönsraässig bedöraning kan enhgt länsstyrelsen inle anses vara
av den objektiva natur alt de ägnar sig sora underlag för slutsatsen att ifrågavarande
ingripande varit obefogat. De bör då ej heller vara ersättningsgrundande. Sora
frarahållits i belänkandet (SOU 1958r 43) Ska-
Prop. 1974: 97 107
destånd
i offentlig verksarahet (s. 74) är utryraraet för rayndighetemas skönsraässiga
prövning i regel betydande i fråga ora administrativa frihetsråskränkningar.
Länsstyrelsen framhåller att detta givelvis också gäller beslut i stadgad
ordnråg ora upphävande eller ändring i beslut ora frihetsråskränkning. Föreraål
för bedöraningen är i dessa fall ofta vederbörandes aUraänna livsföring och
sociala situation. Det ligger enligt länsstyrelsen i sakens natur att denna
bedömning lätt kan utfalla olika beroende på divergerande värderingar. HärlUl
koraraer att det i regel är behovet av vård, sora koramer i blickpunkten.
Vårdsituationen kan eraellertid ofta bli förändrad under ett ärendes
handläggnråg. Ersättningsrält får antas i stor utsttäckning korama alt
uteslutas på denna grand. Det nu sagda gäller enligt länsstyrelsen särskilt
frihetsinskränkningar inom sociallagstiftningen. Länsstyrelsen anser att del i
första hand bör övervägas att dessa frråelsinskränkningar utesluts från förslagets
tillämpnrågsoraråde,
Eraellertid ifrågasätter
länsstyrelsen ora inte de adrainistrativa frihetsinskränkningama utan
olägenhet generellt skulle kunna uteslutas från förslaget. Härvidlag bör
beaktas att adrainistrativa frråelsinskränkningar kan föranleda ersättning
enligl skadeståndslagen. Man kan enligt länsstyrelsen inle heller bortse från
att frekvensen av klara raisstag i fråga om administrativa
frihetsinskränkningar raot bakgmnd av i betänkandet redovisad statistik över
ändringsfrekvens får bedöraas sora utoraordentligt låg. Varje prognos i fråga
ora ökad' frekvens av överklaganden och därraed ökad ändringsfrekvens lorde
vara osäker.
Länsstyrelsen anför att
förslagets utforraning synes förutsätta att bl. a. beslut ora adraråistrativa
frihetsinskränkningar raoliveras så utförligt som raöjligt. En alltför
utförlig beslutsmotivering kan eraellertid i raånga fall äventyra resultatet av
den vård den adrainistrativa frihetsinskränkningen syftar till särat slå i
strid raed önskeraålet om fortsatt sekretesskydd beträffande processmalerial,
Eftersora beslut ora adrainistrativa frihetsinskränkningar av bl. a. angivna
skäl i betydande utsträckning raåsle vara kortfattade, lorde svårigheterna att
faststäUa om elt nytt besluts ändrade innehåll väsentligen varit grundat på
omständigheter, som förelåg vid det tidigare beslutet, ha underskattats. Länsstyrelsen
framhåller att dessa svårigheter ofta torde leda till att ersättningsrätt inte
kan konstateras föreligga.
Enligt länsstyrelsens uppfattning
är det väsentliga skillnader raellan judicieUa och adrainistrativa
frråetsberövanden. Vid de förstnämnda är det fråga om en sarahällets reaktion
raot ett av den enskilde förövat brott. De frihetsinskränkningar sora vidtas
är elt led i den förberedande utredningen (häkte, reseförbud etc.) eller ett
slutligt ådörat straff. Blir sådana frihetsinskränkningar upphävda eller straff
nedsatta, har raan därigenom ett objektivt kriterium för att de vidtagna
åtgärderna, såvitt utredningen ulvisar, varit felaktiga och att ersättning
härför bör utgå. Fallet är helt annorlunda vid de adrainistrativa
frihetsberö-vandena, som vidtas av samhället, inle för alt straffa ulan för att
hjälpa den enskUde i en för honom besvärlig och raånga gånger överraäklig situation.
Vid den överprövning som sker i underställnings- eller besvärsraål beaktas
inle bara situationen vid tiden för det första beslutet om frihetsberövande
utan även den enskildes aktuella vårdsituation vid det senare
prövningstillfället. Många gånger har förbättringar inträffat tack vare den
insatta vården, så att något fortsatt frihetsberövande ej är erforderligt.
Prop. 1974: 97 108
Dessa
skUlnader raellan judiciella och administrativa frihetsinskränkningar är
enligt länsstyrelsens mening av sådan art, att man inte kan behandla dem helt
likartat i nu förevarande hänseenden. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör
den nya lagens huvudbestämraelser helt reserveras för de judiciella
frihetsinskränkningarna. Därest rätt till ersättning, utöver vad sora gäUer
enligt skadeståndslagen, anses böra finnas även vid adrainistrativa
frihetsinskränkningar, bör bestäraraelser härora införas i en eller flera
särskUda paragrafer. Här bör då klart anges vilka frihetsråskränkningar sora
avses, vilka objektiva föratsättnrågar som bör gälla för rätt till ersättning
samt i vad raån förbättring av den enskUdes vårdsituation skall inverka i
ers"ättningshänseende. Utskrivning från viss vårdanstalt bör enligt
länsstyrelsens mening inle godtas som en förutsättning för ersättnråg, då man
i dessa fall helt saknar det objektiva moraent sora överprövning i högre
instans rånebär.
Kommunförbundet
erinrar ora att utredningen inte funnit den omständigheten att utryraraet för
diskretionär prövning är större vid beslut om admråislrativa frihetsinskränknrågar
an vid judiciella vara någol principiellt skäl för alt låta de admråislrativa
frihetsinskränkningama falla utanför lagstiftningen. Tvärtora kan enligt
utredningen behov av generösare ersättningsregler vara särskilt framträdande
när prövningen varit bestärad i läraplighelsöverväganden. Förbundet anser det
tveksarat om uttedningens argumentation på den punkten är riktig och
ifrågasätter om det inte ligger närmare tUl hands alt komma tUl raotsatt
uppfattning. Sedan beslutsorganet i första instans, exerapelvis barnavårdsnämnden,
konstaterat att lagliga förutsättningar föreligger för ett ingripande blir
frågan om valet av vård- och behandlingsform närraast en lämplighetsfråga.
VUken vårdform är den från vård- och behandlingssynpunkt raest adekvata
förebyggande åtgärder, exerapelvis i förra av övervaknråg, eller
omhändertagande för samhällsvård med pla-cerråg i enskUt hera? Förbundet
påpekar alt situationen inte sällan är sådan alt båda vårdforraerna kan
bedöraas sora adekvata. VUken vårdform sora väljs kan bli beroende på den
prognosticering som görs av nämnden, på tUlgänghga vård- och
behandlingsresursers kapacitet, etc. Nämnden väljer då kanske
orahänderlagandeformen. Alt sedan länsrätten vid sin bedönming av den
underåriges behov av vård komraer till den uppfattnrågen att övervakning är den
mest adekvata åtgärden behöver givetvis inte innebära att barnavårdsnämndens
åtgärd därför var oriktig eller obefogad. Att man kan ha olika uppfattningar
ora lämpligheten av den ena och den andra vårdformen är uppenbart. Enligt förbundet
är det därför mycket tveksarat ora raan generellt skall utgå ifrån att en
ändring av första beslutsorganets beslut till elt lindrigare ingripande
innebär att det förstnäranda beslutet är obefogat, så snart besluten vilar på
väsentligen sararaa grunder, och att ersättning för obefogad
frihetsinskränkning därför skall utgå. Förbundet frarahåller att bedöraningen
av huruvida det nya beslutet väsentligen är grundat på sararaa oraständigheter
sora förelåg'vid tiden för del garala i raånga fall av adrainistrativa
ingripanden lorde bli osäker. Att konstatera att en ny omständighet tillkommit
torde väl vanhgen inte möta svårigheter, raen att avgöra vilken vikt sora lagts
vid denna oraständighet vid det nya beslutets fattande lorde ofta ställa sig
svårt. Enligt förbundet synes dessutora en viss risk föreUgga för att en
barnavårdsnämnd som har alt välja mellan frihetsinskränkning och öppen vård
låter sig påverkas
Prop. 1974: 97 109
av
faktorer som ej bör ingå i bedöraningen, när del gäller alt tUlvarata barnets
intresse.
Utredningen synes enligt
förbundets mening inle heller ha tillräckligt uppmärksararaat att
administrativa frihetsinskränkningar kan avse raycket olika situationer. Vid
orahändertagande för samhällsvård av exempelvis elt spädbarn på grund av
barnmisshandel kan barnet berövas friheten eller bli underkastat annan
inskränkning i sin rörelsefrihet (exempelvis placeras i fosterhem). Åtgärden
är närmast alt bedöraa som ett ingrepp i föräldrarätten. Den eventuella skada,
exerapelvis i förra av lidande, sora kan bli en följd av ett obefogat
ingripande drabbar närmast barnets föräldrar. Ersättning torde emellertid inte
kunna utgå, såvida råte skadeståndslagen blir tillämplig. Utrednrågsförslagel
synes nämligen inle öppna ersättningsraöjligheter för annan än den sora varit
direkt föreraål för obefogade frihetsinskränkningar. Enligt förbundet synes det
raed den föreslagna utformningen av bestämmelsema vara risk för att dessa i
rättstiUärapningen dels kan bli mycket svårtolkade och dels att de i vissa
situationer kan komma alt frarastå sora stötande. Den föreslagna lagstiftningen
lorde eraellertid genom all den omfattar de s. k. förberedande
frihetsinskränkningarna koraraa alt beröra kommunernas verksamhet i ganska
begränsad orafattnmg. Det lorde närraast bli fråga om beslut enligt
barnavårdslagen (25 och 29 §§) raed placering i enskilt hera. Oraplacering i
ungdorasvårdsskola beslutar socialstyrelsen. Vidare torde kunna komraa i fråga
beslut av barnavårds-närand och nykterhetsnärand om vissa föreskrifter för den
enskilde. Med hänsyn tUl den knapphändiga behandlrågen i betänkandet är det
svårt att bedöma i vilken omfattning beslut om föreskrifter kan koraraa alt
bedömas som frihetsråskränkande beslut.
Enligt
kommunförbundets raening bör frågan huruvida de föreslagna ersättningsreglerna
skall tillärapas jämväl på administrativa frihetsinskränkningar övervägas
ytterligare. Förbundet frarahåller att del sålunda kan vara anledning att
avvakta den pågående översyn av socialvårds-lagstiftningen som företas av
socialulredningen. Utredningen har näraligen alt överväga såväl det
raateriella innehåUet i de sociala vårdlagarna sora procedurfrågor i saraband
raed administrativa ingripanden enligt näranda lagstiftning.
TCO
frarahåller att det vid beslut ora t. ex. sluten psykiatrisk vård, intagning
på ungdorasvårdsskola eller tvångsintagning av alkoholraissbrukare ofta
föreligger speciella och raånga gånger komplicerade förhållanden. Enligt
förbundet kan detta med hänsyn till risken för ersättningsskyldighet tänkas
medföra att utredare och beslutsfattare i vissa fall kanske hellre avstår från
än företar elt från såväl den enskildes som samhällets synpunkt välbehövligt
ingripande. TCO vill understryka all elt genoraförande av lagförslaget
givelvis inle får medföra att praxis vid ingripanden ändras med hänsyn till den
risk som finns för alt ett beslut ora rågripande senare ändras såsora obefogat
och krav på ersättning därmed kan riktas raot statsverket. Motsvarande uppfattning
har sociala centralnämnden i Uddevalla.
SR
frarahåller alt frihetsinskränkningar på judiciella grunder i betydande grad
vilar på tillärapning av den s. k. legaliletsprincipen. Ingripanden mol den
enskilde måste enligt denna princip ha dhekt lagstöd. Rekvisiten för sådana
ingripanden är förhållandevis klart angivna. Däremot synes förhållandet inora
orarådet för adrainistrativa frihetsberövanden och andra i administrativ
ordning beslutade inskränk-
Prop. 1974:97 HO
ningar
av friheten vara något annorlunda. SR befarar alt den restriktivitet i
användandet av tvångsmedel inom det admråistrativa området sora bör föreligga
kan luckras upp mot bakgrand av den beslutandes medvetande ora alt den sora
blivit föremål för obefogat ingripande är tillförsäkrad ersättning för delta
enligt lag. SR vill därför starkt betona, att raöjlighelen tUl sådan ersättning
råte får komma att påverka praxis i riktning från restriktiv tolknmg och
tillämpning av bestämmelserna om råskränkningar i den personliga friheten.
3
Uppläggningen av ersättningsreglema
I
flera reraissvar diskuteras frågan huravida en särlagstiftnråg bör utforraas
efler mönster av 1958 års förslag, ora den bör bygga på de principer sora
ligger till grand för 1945 års lag eller ora något annat system bör komma till
användning.
JK erinrar om att
utredningen efter ingående diskussion komraer fram till att 1958 års förslag
råte innebär någon avgörande förbättring för den skadehdande järafört med de
regler som upptagils i skadeståndslagen. Även ora osäkerhet alltid kan råda om
den rätta tolkningen av en generell bestäraraelse av den typ sora upptagils i
9 § första stycket i 1958 års förslag, anser JK det dock vara tämligen klart
att 1958 års förslag innefattar en väsentlig ökning av ersättningsmöjligheterna,
jämfört raed skadeståndslagen. Från synpunkten av elt förbättrat
ersättnrågsskydd finns det enligt JKrs raening inte anledning att avvisa en
lösning i enlighet raed principerna i 1958 års förslag. Å andra sidan innebär
näranda förslag en principlösning sora enligt JK står rarådre väl i
överensstämraelse med skadeståndslagens regelsystem. JK syftar härvid på den s.
k. passivitelsregeln i 3 kap. 4 §, enligt vilken ersättning ej utgår, om den
sora lidit skada genom felaktigt beslut vid myndighetsutövning har utan gUtig
anledning underlåtit att föra talan om rättelse eller att använda särskilt
rättsmedel, ävensora bestämmelsen i 3 kap. 7 § ora alt talan om ersättnråg ej
får föras med anledning av beslut av vissa instanser, bl. a. högsta domstolen
och regeringsrätten, om inte beslutet upphävts eller ändrats. JK påpekar att
det har ansetts mest förenligt raed principerna för rättegångsordningen och med
förvaltningsrättsliga regler och grundsatser, att lägre instansers avgöranden
skall prövas endast eller i första hand i den ordning som anvisas genora
reglerna ora fullföljdsförfarandet. Överprövning skall ej äga rura i form av en
judiciell eller adrainistrativ prövning av skadeståndsanspråk raot det
allraänna. JK frarahåller att skadeslåndsprövningen enligl skadeståndslagen
raed beaktande av dessa synpunkter har utformats att utgöra en i princip
kompletterande prövning till överprövnrågen genom ordinära och extraordinära
rättsraedel.
JK
finner för sin del avgörande skäl tala för att i överensstämraelse raed grandtanken
i skadeståndslagen ulforraa ersättningssysleraet i den nya lagstiftningen om
frihetsinskränkningar i huvudsak så att någon prövning ej behöver ske i
ersällningsärendet av det påtalade beslutets riktighet. JK framhåller att raan
därigenora såsora utredningen påpekat undgår den både principiella och
praktiska olägenhet sora ligger i all riktigheten av ett beslut blir föremål
för två prövningar i olika rättslig ordning. Fråga är dock om denna princip kan
genomföras undantagslöst. JK pekar på att utredningsmannen själv har funnit
sig behöva göra undantag blott när det gäller ulskrivningsfallen.
Prop.
1974:97 111
Psykiatriska
nämnden tar också avstånd från en lösning som innebär att
ersättningsskyldigheten skulle utlösas av en efterhandsprövning av
rayndighetsbeslutets riktighet och accepterar den föreslagna principen all ett
ändringsbeslut, genora vUket en meddelad frråetsråskränkning undanröjts eller
mUdrals, kan utiösa ersättning. Enligt näranden bör det dock inte fördöljas alt
den praktiska tUlärapningen av principen koraraer att bli besvärlig att
hantera, ej raråst råom de vårdområden sora psykiatriska nämnden har att syssla
med.
Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser det tveksamt om regleringen av ersättnrågsrätten bör
utformas i enlighet med förslaget eller i ungefärlig överensstäraraelse med
1958 års förslag till lag ora skadestånd i offentlig verksamhet. Enligt
länsstyrelsen har den föreslagna regleringen vissa svagheter. En svaghet ligger
i alt bestämmelserna ora överprövning av olika beslut ora frihelsinskränknmg
råte är enhetiigt utformade, vilket kan resultera i omotiverade skillnader i
möjligheten att få ut ersättning. Länsstyrelsen erinrar ora alt beslut ora
tagande i förvar enligt utlänningslagen råte är överklagbart annat än ora det meddelats
av förvaltningsdomstol. I stället gäller den ordningen alt beslut om all hålla
utiänning i förvar under längre tid än en månad skall underställas Kungl.
Majrt. Vidare pekar länsstyrelsen på det förhåUandet att medan
övervakningsnärands beslut ora vägrad vUlkorlig frigivning är överklagbart
till krirainalvårdsnäiimden, raöjlighet saknas tUl överprövning av
inlerneringsnärands och ungdorasfängelsenärands beslut ora vägrad övergång till
vård utom anstalt. Härjämte råder osäkerhet ora raöjhg-helerna till
överprövning raed stöd av extraordinära rättsraedel beträffande beslut i
administrativ ordning. Regeln att ingen saklig prövning av beslutet ora
frihetsinskränkning skall ske kan inle heller upprätthållas strikt. När nya
oraständigheter tillkoramit hos överinstansen skall en prövning ske ora det nya
beslutet varit väsentligen grundat på samma omständigheter som förelåg vid
tiden för det tidigare beslutet. Länsstyrelsen anser det svårt att vid en sådan
prövning undvika ett slags saklig bedömning och erinrar i sararaanhanget ora
den föreslagna undantagsbestäraraelsen beträffande vårdfallen.
Länsstyrelsen
framhåller att den föreslagna ordningen passar bäst vid judiciella ingripanden
där den sora ifrågasätts för åtgärder raåsle ha begått eller vara misstänkt för
ell brott för att en frihetsinskränkning skall äga rum. Vid beslut ora
adrainistrativa frihetsinskränkningar gäller det att bedöraa sådana faktorer
sora vårdbehov och farligheten hos personer som har besvär i olika hänseenden.
Enligt länsstyrelsen kan det inte anses självklart att ersättning i dessa fall
automatiskt skall utgå när en överordnad instans upphäver ett beslut om en
frihetsinskränkande åtgärd. Sora exempel på en sådan situation anger
länsstyrelsen det fallet att länsrätts beslut ora tvångsintagning i vårdanstalt
överklagas tUl karamarrätlen, sora raed upphävande av länsrättens beslut
förordnar ora övervakning. 1958 års lagförslag, sora för all ersättning skulle
utgå krävde att del i efterhand befanns uppenbart att ingripandet var utan grand,
skulle enligt länsstyrelsens mening i dessa fall leda tUl rimligare resultat.
Länsstyrelsen anser att vissa andra av de ovan angivna nackdelarna också
skulle ha undvikits raed en uppläggnråg i enlighet raed della förslag. Vidare
skulle lagens tUlärapningsoraråde autoraatiskt omfatta även förberedande
administrativa tvångsåtgärder, vilka enligl lagförslaget raåste överklagas
särskilt för att ersättning skall utgå.
Länsstyrelsen
frarahåller att olägenhelema raed en ulforranråg i en-
Prop.
1974:97 112
lighet
med 1958 års lagförslag ligger i att det blir oklart i vilken utsträcknråg den
nya lagen innebär en fördelaktigare reglering för den som blivit föreraål för
tvångsåtgärder än vad sora redan gäller på grund av skadeståndslagen särat att
en eflerhandsprövrung av beslutet ora frihetsinskränkning alltid raåste ske i
ersällningsärendet. Länsstyrelsen anser det emellertid svårt att bedöma hur
pass allvarliga dessa ölägenheter är. Sålunda lorde raan, i raotsats till vad
som är fallet i skadeståndslagen, direkt kunna ange i lagtexten alt i
ersätlnrågsärendet hänsyn även skall tas till faktorer som inte var kända för
den myndighet som fattat beslutet om frihetsinskränkning. Den
efterhandsprövning som raåste ske kan enligt länsstyrelsen inle näranvärt skilja
sig från en sådan prövning sora ansetts kunna genoraföras beträffande raål ora
ersättning enligt skadeståndslagen. Länsstyrelsen förklarar sig raedveten om
alt de förenklingar i förfarandet som den i betänkandet föreslagna ordningen
innebär har stora fördelar men anser del tveksamt ora dessa uppväger de
olägenheter sora är förknippade raed förslaget.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge anser som närraare framgår av den tidigare
redogörelsen att ersättningsreglerna såvitt avser judiciella frihetsinskränkningar
bör anknyta till de nytUlkorana bestäraraelserna i RB om ersättning för
rättegångskostnad. I fråga ora adrainistrativa frihetsinskränkningar anser
hovrätten att det ligger närraast tUl hands att koraplettera skadeståndslagen
raed elt stadgande sora raedger att ersättning, oberoende av fel eller
försuraraelse, utgår då frihetsberövande varit ograndat.
4
Vilken nyprövning bör kunna utlösa ersättningsskyldighet?
4.1
Ändring av beslut om slutlig frihetsinskränkning
Utredningens
förslag att beslut sora fattats i såväl extraordinär sora ordinär väg skall
kunna utlösa ersättningsskyldighet har godtagils eller lämnats utan erinran av
det övervägande antalet remissinstanser.
JK
förklarar sig i huvudsak inte ha något att erinra raot utredningens förslag
beträffande avgränsningen av de frihetsinskränkningar och av den nyprövning som
kan utlösa ersättningsskyldighet. Han vill dock väcka frågan ora inte också i
vissa fall rayndighets hävande av eget beslut ora frihetsinskränkning bör kunna
grunda ersättningsanspråk. JK syftar bl. a. på det fall alt en doraslol finner
alt dess häktningsbeslut grundats på ett oriktigt antagande ora något
sakförhållande (sora dock inte påverkar åtalsfrågan). Häktningsbeslutet hävs då
oraedelbart utan att frågan behöver föras till högre instans. JK anser all
ersättningsrätten för sådant fall bör vara densamma som vid ändring efler
överklagande.
När
det gäller att bestämma de situationer sora bör föranleda rätt tiU ersättning
uppslår enligt RÅ ett dUerama, som är svårt att lösa på ett ur alla synpunkter
tillfredsslällande sätl. Skyddet raot ingrepp i friheten förutsätter en
lagsliftning, som ger smidiga lösningar och inte vållar de rättstillärapande
rayndigheterna onödiga svårigheter. Det är dock uppenbart att del inte går alt
åsladkoraraa en lagsliftning som helt förebygger misstag vid tillärapningen.
Under förutsättning att nya omständigheter inte tillkorarait skall enligt
förslaget beslut, sora av överinstans ersätts raed ett lindrigare, kunna
grunda rätt till ersättning. Ora däremot den instans sora fattat beslutet
självmant ändrar della, utgår i princip inle någon ersättning. RÅ frarahåUer
alt utrednrågens förslag
Prop.
1974:97 113
till lösning inte är invändnrågsfritt och all det torde
våUa rättstillämpningen åtskilliga svårigheter. Det är tydligt, anför RÅ, att
åtskilliga tveksamma tolkningsproblem kan uppkoraraa, bl. a. när det gäller att
jämföra två olika besluts svårighetsgrad. Genom att de ordinära rättsmedlen
jämställs med de extraordinära har raan anledning räkna med alt antalet
fullföljdsärenden kommer all öka. Inkonsekvenser kommer också alt uppstå. Ora
sålunda en person häktas och sedermera fälls till ansvar for brottet skall ej
ersättning utgå. Skulle han däremot ha fått bifall till ell överklagande av häktningsbeslutet,
har han enligt förslaget rätt till ersättning, oaktat han sedermera fälls liU
ansvar för brottet. Enligl RÅrs raening är del nödvändigt med en ytterligare
översyn av er-sätlningssituationerna och deras inbördes förhållande. Liknande
synpunkter framförs av överåklagaren i Stockholm.
4.2 Ändring av beslut om förberedande frihetsinskränkning
Förslaget alt ersättning för förberedande adrainistrativa
frihetsinskränkningar endast skall utgå om beslutet därom överprövas och
ändras diskuteras i några reraissvar.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser alt det i och för sig
kan diskuteras ora inte en längre gående rätt tiU ersättning bör införas. Det
ligger enligl länsstyrelsen i sakens natur att förberedande adrainistrativa frihetsinskränkningar
tiUkoraraer efter suraraarisk prövning särat att fortsatt utrednhig kan leda
till annat resultat än sora kunde förutses då det förberedande beslutet
fattades. Ora den nya utredningen skulle ge vid handen att det saknades fog för
den förberedande åtgärden ter det sig olyckligt om inle ersättning kunde utgå.
Enligt länsstyrelsen bör det kunna gå alt för dessa fall införa en regel
motsvarande den sora har föreslagits för ulskrivningsfallen.
Socialstyrelsen påpekar alt det av betänkandet fraragår
att ändring av beslut som fatlats av polisrayndighet enligl 7 § lagen ora
sluten psykiatrisk vård (LSPV) ej skaU kunna medföra ersättning. Eftersom det
här rör sig ora raycket kortvariga omhändertagandelider sora endast i extrema
undantagsfall överstiger 24 timraar anser sig styrelsen i denna del kunna
tillstyrka förslaget. Vad däreraot gäller det juridiskt likartade fallet vid
intagning enligt 8 § LSPV, där efter vederbörlig prövning utskrivning skett
enhgt 9 § sararaa lag, hävdar styrelsen en från betänkandet avvikande uppfattning.
Enligt styrelsen kan det antas att den största risken för ej korrekta
frihetsberövanden enligt LSPV föreligger vid tillämpningen av dessa paragrafer.
Anledningar härtill kan bl. a. vara felaktigheter, missuppfattningar eller från
anhöriga lämnade överdrivna påståenden som intagits i vårdintyget eller att
delta, utan att vara enligt LSPVrs beslämmelser för gararaalt, ej längre
speglar de vid intagningstillfäUet aktueUa förhållandena. I dessa fall kan
skadeståndslagens beslämmelser ofta inte tiUämpas, eftersom det här ej behöver
föreligga fel eller försummelse vare sig vid vårdintygets utfärdande eller vid
intagningen. Socialstyrelsen anser att det ej heller kan hävdas, att
vederbörande överläkare i dessa fall alltid skall oraedelbart avslå ansökan
ora intagning, eftersora denne raåste kunna utgå från att vårdintygsuppgifterna
är riktiga. Uppenbarligen bör i dessa fall ersättning kunna utgå raed viss
reservation för de fall där vård enligl sjukvårdslagen i StäUet blir aktuell.
8 Riksdagen 1974.1 saml Nr 97
Prop.
1974: 97 114
4.3
Utskrivningsbeslut
Förslaget
att slutiig utskrivning under vissa oraständigheter skall kunna föranleda
ersättningsrätt har godtagits eUer läranals utan erinran av de flesta
reraissinslanserna. I några reraissvar förordas dock inskränkningar i
möjligheterna tiU ersättning vid slutiig utskrivning.
Enligt
länsstyrelsen i Malmöhus län har utredningen anfört starka skäl för införande
av ifrågavarande bestämmelse. Beträffande personer sora intagits i allraän
vårdanstalt för alkoholraissbrukare vill dock länsstyrelsen ifrågasätta ora
regeln är lämplig. Det torde nämligen knappast förekoraraa alt andra än
personer raed svåra alkoholproblera tas in i sådan vårdanstalt och ur
principieU synpunkt ter det sig tvivelaktigt att JK tiUerkänns befogenhet all i
den utsträckning sora föreslagits överpröva beslut sora fattats av domstol.
Liknande synpunkter gör sig gällande i fråga ora personer sora intagils eller
kvarhåUits i ungdoms-värdsskola.
Psykiatriska
nämnden erinrar om att förslagel att slutlig utskrivning från vissa
vårdanstalter skall kunna grunda ersättningsrätt utgör ett avsteg från den
princip sora eljest bär upp lagförslaget, nämligen att ett beslut om ingripande
skall ha blivit ersatt av ett beslut av annat innehåll och leder tUl alt den
ersällningsbevUjande myndigheten får pröva om intagning var riktig eller inte.
Enligl
näranden bör den person sora anser sig med orätt inlagen på anstalt ha intresse
att överklaga själva intagningsbeslutet, enär han endast därigenora får
utplånad den klick på sin person sora han torde anse att intagningen utgör.
Överklaganden av intagningsbeslut är emellertid sparsamt förekommande. Enligt
näranden har utredningen därför sannolikt rätt i sin förraodan att flertalet av
dem sora ogillar sin intagning agerar i förra av begäran ora utskrivning.
Nämnden frarahåller att om raan, såsora rimligt är, tar större hänsyn till
della faktiska förhål-' lande än till den formella beslutsordningen, det kan
finnas anledning överväga ett förfarande som avvisats för det stora flertalet
fall som går in under lagförslaget. Ett sådant övervägande bör ske mot
bakgrunden av den eller de nackdelar som kan vara förenade raed den för dessa
fall föreslagna anordningen. Den föreslagna anordningen innebär att det i sista
hand blir domstol som har att avgöra om fog funnits för intagningen. Den
föreslagna preskriptionstiden utgör i detta fall inte något hinder mot att
avgörandet kommer lång tid, ev. åratal, efter det såsom obefogat påstådda
ingripandel. Ju längre tid som förflutit mellan intagningen och prövningen av
ersättningsanspråket, dess mindre är utsikterna att koraraa till verklig
klarhet i bedöraningen av det rättraätiga i intagningen. DärtUl kommer att
prövningen skall ske av juridisk instans utan inslag av psykiatrisk expertis.
Hur
pass allvarliga de nu berörda nackdelarna skall anses vara är enligt
psykiatriska närandens mening väsentiigen beroende av frekvensen av fall, i
vilka ersättningsanspråk kan komma att resas. Inte formellt men väl reellt
torde ett betydande bortfall ske av de ärenden, i vilka det för vederbörande
själv står helt klart att omständigheterna vid utskrivningen var andra än vid
intagningen. Vad återstoden beträffar förmodar psykiatriska nämnden att det
visserligen endast blir en minoritet av det till LSPV hörande klientelet sora
komraer att raed förslagets utformning resa ersättningsanspråk men att det dock
icke blir någon obetydlig procentandel som i varje fall koraraer alt begagna
det första ledet i ersättningsförfarandet, d. v. s. framställning tUl JK.
Prop.
1974:97 115
Nämnden
anför att det förekoraraer raycken propaganda raed syfte att hos en oinitierad
allraänhet skapa föreställningen alt de rättssäker-helsgarantier som oragärdar
intagning på anstalter av olika slag ej är något alt lita till eller, klarare
uttryckt, att i sådana sararaanhang godtycket har stort spelrara. Utan att
överdriva synpunkten säger sig psykiatriska nämnden vilja ifrågasätta om inte
den nu aktuella bestäraraelsen är ägnad alt befästa en sådan föreställning.
Anledningen tUl att den kan länkas få en sådan effekt är att den saknar
begränsning av rätten för envar för anstallsvård utan eget saratycke inlagen
person att utan näranvärd egen kostnad resa skadeståndsanspråk raot staten.
Enligt
vad näranden funnit är bestäraraelsen tiUäraplig även på den, vars intagning
skett raed stöd av 12 § LSPV. Förordnandet enligl 31 kap. 3 § BrB utgör i så
fall det påstått obefogade ingripandet. Näranden frarahåller all del inte torde
vara ovanligt alt förordnandet tillkorarait på grund av att i utlåtande över
sinnesundersökning rekoraraenderats en kort tids sluten psykiatrisk vård. Det
är därför långt ifrån uteslutet att när utskrivning sker kort tid efter
intagningen, omständigheterna är väsentligen oförändrade. För psykiatriska
näranden frarastår det som en omöjlig situation all den ena domstolen i en
skadeståndsprocess skulle pröva om en åtgärd av den andra domstolen varit
otUlräckligt grundad.
Sammanfattningsvis
anser psykiatriska nämnden att ersättningsraöjligheten i utskrivningsfallen
kan tillstyrkas endast ora den väsentligt inskränks. Näranden åsyftar en
inskränkning i två hänseenden.
Resonemanget
att begäran om utskrivning är enklare än att överklaga intagningsbeslutet är
enligt närandens raening bärande endast ora begäran ora utskrivning eller en
utskrivning utan initiativ av den intagne koraraer kort lid efter intagningen.
Har det däreraot förflutit en längre tid raellan de båda händelserna, frarastår
det inte längre sora naturligt all se frarastäUningen om utskrivning som en
förtäckt missnöjesyttring raed intagningen. Man har då i stället anledning alt
tolka den intagnes passivitet som ett accepterande av intagningen. Nämnden
erinrar om att utredningen har varit inne på denna tankegång raen raed hänsyn
till de individueUa variationerna i vårdtiden inle velat ge en tidig eller sen
utskrivning annan betydelse än som en ledning för ersättningsfrågans
bedöraande. Med hänsyn till närandens intresse av en begränsning av
undantagsregelns räckvidd vill näranden föreslå uppställandet av en tidsgräns,
efter vilken elt utskrivningsbeslul ej skulle ge raöjlighet till ersättning för
en påstått obefogad intagning. Nämnden anser att den angivna tiden bör räknas
till dess utskrivningsfrågan aktualiserats genora ansökan av patienten eller
annan sora är ansökningsbe-rättigad, genom beslut av överläkaren eller genora
dennes anmälan till utskrivningsnämnd eller beslutsnämnd. Hur lång tid sora bör
bestäraraas kan raan naturligtvis ha olika raeningar ora. Bestäras liden till
två raånader från dagen för intagningen skulle enligt nämndens mening skäligt
rådmm ges den sora ansåg sig orätlraätigt inlagen men valde att söka återvinna
friheten genora ansökan ora utskrivning. Nämnden framhåller att del förda
resonemanget frärast äger tillärapning på närandens korapetensoraråde men att
det också har sin tillärapning på de båda andra vårdlagar som avses med den i
frågavarande bestämmelsen. Men även om mot förraodan så råte skulle vara
fallet, väger i varje fall vårdfallen enligt LSPV kvantitativt så tungt att
resone-raanget enligt näranden bör beaktas åtrainslone för dess del.
Den
Prop.
1974:97 116
andra
inskränkningen i ersättningsraöjligheten sora nämnden åsyftar är all den inte
bör gälla då intagningen ägl rum på grund av domstols förordnande enligt 31
kap. 3 § brottsbalken.
Utskrivningsnämnden
för Göteborgs och Bohus län anser att tillämpningen av bestämmelsen i fråga
ora utskrivningsbeslut lorde bereda svårigheter och raedföra järaförelsevis
höga krav på bevisningen om beslutets oriklighet.
Enhgt utskrivningsnämnden
för Jämtlands län torde det knappast råda någon tvekan om att möjlighet till
ersättning bör finnas i de fall som nämns i den ifrågavarande bestämmelsen.
Näranden utgår ifrån att när det gäller LSPV utredningen med beslut om
kvarhållande avser Överläkares beslut enligt 9 § i denna lag. Näranden
framhåller att slutlig utskrivning enligt LSPV i vissa fall beviljas av
överläkare och i andra fall av utskrivningsnärand eller, efler överklagande, i
sista hand av psykiatriska näranden. Del hör enligt nämnden till vanligheten
att patient gång på gång återkommer med begäran ora utskrivning särat att
Överläkaren respektive ulskrivningsnäranden därför ofta nödgas raeddela
avslagsbeslut, innan patienten kan bli försöksutskriven eller slutligt
utskriven. Enligl utredningens förslag är det emellertid endast beslutet om
intagning eller kvarhållande sora kan bli föreraål för prövning i
ersättningsärendet. Detta innebär att en slutiigt utskriven patient saknar
möjlighet till ersättning enligt förslagel ora ingripandebeslutet visserligen
varit befogat raed patienten utan tillräcklig grund raåsl kvarstanna pä
sjukhuset längre tid än sora varit nödvändigt, trots att han ansökt om
utskrivning. Utskrivningsnämnden vill därför ifrågasätta om inte avslag på
begäran ora slutlig utskrivning bör järaställas med beslut ora kvarhållande
och på så sätt bilda underlag vid prövning av ersättningsfrågor enligt
lagförslaget.
Göteborgs
socialförvaltning ifrågasätter ora man vid tillämpningen av
den ifrågavarande bestämmelsen bör göra åtskillnad mellan placering i
ungdomsvårdsskola och placering i annan vårdförra, t. ex. barnhera.
Enligt förvaltningen borde det övervägas ora inte ersättning kunde till-
koraraa även när någon har varit placerad i barnhem eller enskilt
hera under sararaa förutsättningar sora gäller den sora utskrivits från
ungdorasvårdsskola. *
Socialförvaltningen i
Helsingborg har förståelse för utredningens förslag raed tanke på alt
klagovägen sällan anlitas. Även om bestämmelsen bör uppfattas sora elt undantag
anser förvaltningen dock att den inger betänkligheter. Förvaltningen biträder
eraellertid förslaget i förhoppning att den aviserade förstärkningen av
rättshjälpen vid adrainistrativa frihetsberövanden raed all sannolikhet komraer
att rainska surrogatutskrivningarna.
5
Vilka samhällsåtgärder bör ersättningsskyldigheten avse?
Länsstyrelsen
i Stockholms län anser att utredningens resoneraang rörande begreppet
frihetsinskränkning är järaförelsevis allmänt hållet. Tolkningssvårigheter vid
tillämpnrågen på det enskUda fallet kan enligt länsstyrelsen uppstå och
raotverka önskeraålet ora klara och enkla regler. Länsstyrelsen anger som
exempel att föreskrifter enligt 26 § barnavårdslagen och 36 §
nykterhetsvårdslagen kan ge upphov till tvekan huruvida frihetsinskränkning
verkligen skett. Mycket kari exempelvis bero på vilken påföljd ett brott mot
ett konkret förbud skulle ha utiöst i det en-
Prop. 1974:97 117
skilda
fallet. På passlagstiftningens område kan ifrågasättas ora en begränsad
efter besvär upphävd inskränkning i gUtigheten av ett pass bör konstituera
rätt till ersättning. Utanför länsstyrelsens egentiiga verksarahetsoraråde
pekar länsstyrelsen på 9 § utlännrågslagen, där det sägs att uppehållslUlslånd
kan begränsas tUl viss kanske obetydlig del av riket.
TCO ifrågasätter ora raan
bör göra den icke ersättningsberättigade tiden så lång sora 24 timraar. Enligl
organisationens raening bör utgångspunkten vara att ersättning skall utgå
oberoende av hur lång tid frihetsinskränkningen varat. Den vanligaste typen av
ekonomisk skada vid obefogade frihetsinskränkningar torde vara förlust av
arbetsinkomst och en sådan skada kan obestridligt vara lika stor under ett
frihetsberövande som varar tolv limmar eller ännu kortare tid, som under ett
frihetsberövande som varar under 24 timraar.
6
Vissa tillämpningsfrågor
ÄtskiUiga
reraissinstanser har närraare diskuterat de frågor och svårigheter sora
uppkoraraer vid tillärapningen av de bestämmelser sora upptar förutsättningarna
för ersättningsskyldighet.
RÅ berör en situation sora
kan inträda vid häktning när fråga är ora flerfaldig brottslighet och näraner
som exerapel alt en person häktats för brott och därefter åtalas för detta
brott järate annan brottslighet. Domstolen ogillar åtalet för det brott
häktningsbeslutet avser raen dömer den tilltalade för övriga brott. RÅ finner
det för sin del uppenbart alt ersättningsrält i denna situation inte bör
förekoraraa under förutsättning all den tilltalade kunnat häktas för den
brottslighet som föranlett den fällande domen. En motsatt ordning skulle bl. a.
raedföra att åklagare när ny brottslighet upptäckts är tvungen att utvidga
häktningsbeslutet.
Kriminalvårdsstyrelsen
frarahåller bl. a. all det ankomraer på styrelsen att fastställa verkslällighetstiden
för fängelsestraff. På grund av den noggranna kontroll sora sker vid
bestäraraande av verkställighelstider samt delgivningsförfarandet är risken för
att någon får undergå för långt frihetsstraff ytterst liten. Skulle detta ändå
inträffa bör självfallet ersättning kunna utgå förutom enligt skadeståndslagen
även enligt lagförslaget.
Interneringsnämnden
erinrar om att ersättning enligt förslaget skall utgå för obefogade
frihetsberövanden och för vissa andra inskränkningar i rörelsefriheten. Gränsdragningen
mellan de olika formerna av ingripanden är råte betydelselös, då enligt
förslaget ersättning för hdande skall utgå i princip endast för obefogade
frihetsberövanden. Oklarheter kan emellertid uppstå, när det gäller
tillämpningen av lagen ora behandling i fångvårdsanstalt.
Interneringsnämnden
påpekar vidare att ersättning enligt förslaget kan utgå, om någon utsatts för
ingripande till följd av beslut vid myndighetsutövning. En handläggning av
myndighet sora inte innefattar beslut skall alltså inte kunna läggas lUl grund
för ersättningskrav. I betänkandet sägs att ett beslut varigenora villkorlig
frigivning vägras bör, oavsett ora ansökan behövs eller ej, anses ha föranlett
fortsättningen av frihetsinskränkT ningen och att ett senare beslut ora ändrråg
häri därför bör kunna utlösa ersättningsrält. När del gäller påföljden
internering ankoraraer det på övervakningsnämnden att självmant pröva fråga ora
övergång till vård
Prop. 1974: 97 118
utora
anstalt med vissa intervaller (30 kap. 6 § andra st. BrB.). övervakningsnämndens
prövning utmynnar emellertid inte i något beslut ora övergång tUl vård utora
anstalt utan i att övervakningsnäranden, ora den finner att den dörade bör
överföras tUl vård utora anstalt, hänskjuter frågan till interneringsnärandens
prövnråg (30 kap. 6 § tredje st. BrB.). Ora övervakningsnäranden vid srå
prövning ej finner alt hänskjutande till interneringsnäranden bör ske, lorde
detta ställningslagande inte vara elt sådant besråt ora frihetsberövande sora
kan utlösa ersättningsrätt.
Ungdomsfängelsenämnden
tar upp vissa frågor sora gäller ungdoras-fängelseklientelets räll till
ersättning och ifrågasätter om inte regeln ora ersättning vid utskrivning efter
vård bör utforraas så, alt den blir till-läraplig även beträffande personer
sora verkställer ungdorasfängelse.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge ställer sig kritisk till alt ett beslut varigenora
villkorlig frigivning vägras kan utlösa ersättningsrätt, om det ändras genora
ett senare beslut. Bortsett från att det väl härvid måste fordras att det
senare beslutet har raeddelats efter överklagande synes det angivna exeraplet
peka på att den föreslagna lagen lockar till elt olyckhgt resultat. Saratidigt
som man råte kan vara säker på alt denna medför ersätlningsrätt i de verkligt behjärtansvärda
fallen synes dess formella uppbyggnad leda till all ersättning skall utgå för
en raängd smärre frihetsinskränkningar som ter sig föga ersättningsvärda.
Hovrätten ifrågasätter ora råte förslaget härigenom skulle leda till en
felsatsning av allmänna raedel och ganska snart väcka opposition.
Kriminalvårdsnämnden
framhåller att den föreslagna lagen föranleder flera tolkningsproblem. Med den
vidsträckta bestämning av begreppet frråetsinskränkning som förslaget innebär
faller därunder också beslut om fortsättning av en redan pågående åtgärd.
Enligt nämnden föreligger eraellertid från såväl principiella sora sakliga
utgångspunkter helt art-skUda situationer, när någon t. ex. genora häktning
berövas frråeten och när en person sora undergår brottspåföljd råom raraen för
denna påföljd hålls kvar i anstalt, t. ex. på grand av vägrad villkorlig
frigivning. När någon häktas, görs ett ingrepp i den frihet sora denna person
åtnjuter. Förutsättningarna härför är noggrant angivna i lag. Vid fråga ora viUkorlig
frigivning av någon sora är intagen i fångvårdsanstalt skall prövas, ora han
skall försättas i frrået innan den tid har gått till ända sora domstol bestämt
i den dom sora hgger till grund för verkställigheten. I raotsats till vad sora
gäller för häktning finns här utryrarae för en vidsträckt diskretionär
prövning, vid vilken krirainalpolitiska och behand-lingsraässiga synpunkter gör
sig gällande. Frärast beaktas de oraständigheter sora från den intagnes
synpunkt bäst talar för hans rehabilitering. Från dessa synpunkter kan ett
kvarhållande i anstalt en längre eller kortare tid vara på olika sätt
raotiverat. Det ligger i sakens natur all här kan bli fråga ora nyanser sora
kan bedömas på olika sätt av olika myndigheter ulan att därför någon form av
orättvisa kan anses ha drabbat den sora t. ex. vägras perraission eller
villkorlig frigivning. Därtill koraraer att det ofta kan först befinnas
nödvändigt att den intagne i anstalt avvaktar att en viss gynnsara
frigivningssituation inträder, varefter förhållandena ändras så att den
intagne vid en omprövning kan friges tidigare. Liknande principiella
synpunkter bör enligt nänindens uppfattning anläggas på frågor om vissa
frråetsinskränkande föreskrifter som kan raeddelas i saraband med beslut ora
vUlkorlig frigivning. Också sådana föreskrifter utgör del i den
krirainalpolitiska behandlingen av den döm-
Prop.
1974:97 119
de
och syftar frärast till att förbättra hans raöjligheter till återanpassning i
samhället. Syftet är inte i första rummet, såsom vid t. ex. reseförbud, alt
inskränka rörelsefriheten för en person som kan koraraa att dömas för brott.
Det är i stället för att söka förraå en för broll dörad, före påföljdstidens
utgång frigiven person alt anpassa sig till en tillvaro i frihet som föreskrifter
angående t. ex. arbetsanställnråg ges. Denna principiella skillnad synes inle
ha beaktats i det framlagda förslaget.
Också
länsstyrelsen i Malmöhus län diskuterar frågan om ersättning bör utgå i de
situationer där ett befogat frihetsberövande föreligger från början men
rayndigheterna har olika uppfattning om när ett frisläppande i en eller annan
form skall äga rum. I fråga om viUkorlig frigivning från fängelsestraff kan
kriraråalvårdsnäranden ha en annan uppfattning än övervakningsnämnden och
ersättning kan därför utgå för frihetsberövande sora sker inora raraen för av
dorastol bestärad påföljd. Detta kan uppfattas sora omotiverat. Situationen är
visserligen inte densamma vid frigivning från adraråistrativa frihetsberövanden
men länsstyrelsen anser att dessa fall i ersällningshänseende råte kan
järaställas raed dera där frihetsberövandet från början varit oriktigt.
Länsstyrelsen finner det kunna diskuteras huravida inte sådana
frigivningssitualioner där ett befogat frihetsberövande föreligger från början
bör undantas från den föreslagna lagens tUlämpningsområde. Möjligheten att
begära ersättning enligt skadeståndslagen står ju under alla omständigheter
tUl buds.
ÖB
erinrar ora att ny disciplråslrafflag för krigsraän gäller fr. o. ra. den 1
juli 1973. Disciplinstraffen blir fritidsstraff och disciplråbot. För den som
fullföljer talan raot beslut ora fritidsstraff kan rätlen i avvaktan på
utredning förordna all vidare verkställighet av fritidsstraffet inte skall ske.
Emellertid kan på goda grunder antas att sådant förordnande inte kan göras
omgående utan att åtminstone delar av fritidsstraffet sora utdörats koraraer
att verkställas. Visar det sig senare efler företagen utredning att den
gärning den klagande begått inte kan betraktas som straffbar eller all den
förtjänar en annan straffraälning eller annan påföljd, t. ex. disciplinbot,
föreligger ett nytt beslut, sora är uppenbart mindre strängt än det tidigare
beslutet. Mot bakgrund därav frarastår det tidigare beslutet ora fritidsstraff
sora obefogad inskränkning i den enskildes rörelsefrihet. Della förhållande kan
dock sammanställas med att den som åläggs fritidsstraff tillika är
tjänstepliklig och av denna anledning synes falla utom den föreslagna lagens
tillämpnrågsoraråde.
Flera
instanser berör kravet att det nya beslutet inle får ha grundats på ändringar i
faktiska förhållanden, som inträtt efter den tidpunkt då det överklagade
beslutet fattades. Socialstyrelsen betonar för sin del att, då det gäller
bedömningen av vårdbehov vid adrainistrativa frihetsinskränkningar, ersättning
inte bör utgå om det nya beslutet grundas på ändring i den enskildes personliga
eller sociala förhållanden. Della är väsentiigt i fråga om ärenden sora rör
frihetsinskränkningar enligt de sociala vårdlagarna och sora blir föreraål för
prövning i högre instans (eventuellt resning). När del t. ex. gäller
barnavårdsnärands beslut ora frihetsberövande enligt barnavårdslagen, som
överklagas till länsrätten, komraer sistnäranda rayndighets prövnråg av ärendet
att grunda sig på den utredning sora gjorts och de oraständigheter sora
inträffat sedan barnavårdsnämndens beslut fattades, vilket raedför att ett
upphävande eller lindrande utslag i länsrätten huvudsakligen alltså kan hänföra
sig till sådana oraständigheter. Socialstyrelsen frarahåller att del särskilt
när det gäUer frihetsinskränkningar enligt LSPV synes kunna uppstå svårigheter
vid tillärapningen av den föreslagna lagen.
Prop.
1974: 97 120
Psykiatriska nämnden frarahåller att ersättningsfrågan
inom det område som regleras av LSPV och omsorgslagen utan tvekan oftast blir
aktuell då högre råstans, med undanröjande av ell av lägre instans meddelat
avslagsbeslut, beviljat utskrivning eller försöksutskrivning. Den springande
punkten blir då om ändringsbeslutet är grundat på väsentligen samma
oraständigheter sora förelåg vid tiden för del tidigare beslutet. Enligt
utredningen innebär detta att ersättning inte bör utgå ora det nya beslutet
grundas på ändring i den enskildes personliga eller sociala förhållanden. Denna
uppfattning delas av näranden.
Enligt närandens mening torde de praktiska
tillärapningssvårigheterna i verkligheten bli större än vad utredningen
föreställt sig. En faktor av betydelse i sararaanhanget är att enligt såväl
LSPV sora orasorgslagen besvärslalan får föras utan inskränkning till viss lid.
Detta medför att i varje fall psykiatriska nämnden ofta får ett sådant ärende
till avgörande först flera raånader efter raeddelandet av del överklagade
beslutet. Patientens förbättrade tillstånd och den längre vårdtiden endera
eller båda i förening kan vara faktorer sora ingått i den ändrade bedöraningen.
Men även ora så varit förhållandet, kan därav inle dras någon slutsats hur
bedöraningen utfallit ora den högre instansens prövning i tiden samraanfallit
raed den lägre instansens. Sora regel lorde det inte heller vara att vänta att
raotiveringen skall ge klarhet härom och inte heller torde det vara att vänta
all ett i efterhand begärt besked blir väl underbyggt. Om det bara blir i
undanlagsfall som ersättningsanspråk komraer alt resas, kunde man bortse från
det här diskuterade problemet. Men inom området för den slutna psykiatriska
vården är det långt ifrån uteslutet att ändringsbeslut i mildrande riktning
regelmässigt följs av ersättningsanspråk.
Utredningen har varit inne på tanken att låta den
myndighet som meddelar det senare beslutet samtidigt med bindande verkan
fastställa ora dess beslut är väsentligen grundat på omständigheter sora
förelåg redan vid tidpunkten för det tidigare beslutet. Utredningen har
eraellertid av principiella skäl avvisat en sådan anordning. Psykiatriska
näranden anser det dock möjligt att koraraa till rätta med det
praktiska problemet utan att formellt inkräkta på den domstolsprövning, genora
vilken ersättningsfrågan avgörs. Detta skulle kunna ske genora att något
utvidga motiveringsskyldigheten enligt LSPV och omsorgslagen. Utvidgningen
skulle gå ut på att då utgången bestämls av nytUlkomna omständigheter ange
detta i motiveringen. Begränsades bestäraraelsen till ärenden, i vilka
meddelades ändringsbeslut i mUdrande riktning, skulle del inle behöva ske någon
begränsning av hänsyn till att "ändamålet med vården annars skulle
motverkas".
Beslutsnämnden för Stockholms läns landstingskommun
ifrågasätter om del är motiverat att ersättning kan utgå när en begäran om
fö.--söksutskrivning eller permission avslås raen bifalls efter överklagande.
Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län leder utredningens
förslag till att svårbedörada ersätlningsfall kan uppstå. Länsstyrelsen
redovisar närraare sin uppfattning beträffande förslagets konsekvenser i
ärenden enligt nykterhetsvårdslagen och barnavårdslagen.
Socialstyrelsen anknyter till utredningens uttalande att
en senare bedömning av en persons sinnesbeskaffenhet inle är att anse som en ny
omständighet. Styrelsen finner utredningens resoneraang på denna punkt ej helt
klart. Styrelsen konstaterar först, att frågan om det psykiska tillståndet vid
tiden för brottet i vissa fall är av raindre intresse.
Prop. 1974: 97 121
ora patienten vid undersökningstUlfällel visar sig vara i
behov av vård. Ora betänkandet skall tolkas på det sättet, all ersättning kan
utgå i de fall den rättspsykiatriska undersökningen visar att vårdbehov ej föreligger,
raåste bestäraraelserna i lagförslaget ändras, eftersora ersättnråg i sådana
fall inte synes raotiverad. Över hälften av de rättspsykiatriska undersökningarna
ulvisar att behov av psykiatrisk vård inle föreligger. Vidare undersöks vid
rättspsykiatrisk klinik patienter även för att ge domstolen vägledning vid val
av påföljd inom krirainalvårdens ram.
Slutligen
uttrycker SACO önskeraål ora ett klarläggande när del gäller den föreslagna
lagens tilläraplighet på frihetsinskränkande åtgärder sora visserligen till
forraen frarastår sora rayndighetsutövning raen sora i realiteten är ett utslag
av den raöjlighet till maktutövning som en offentlig funktionär innehar på
grund av sin ställning. Här kommer främst i fråga fall då offenlig funktionär
överskrider sin behörighet och då således hans forraella beslutsfattande
stundora endast leder till nulliteler. Klart synes vara alt sådana fall bör
anses orafattade av skadeståndslagen. SACO anser att det kunde vara av intresse
att få fastslaget att även det nu framlagda lagförslaget är att tolka på motsvarande
sätt.
7 Undantag från ersättningsskyldighet
Förslaget att frågan ora ersättning skall avgöras utan
hänsyn till om misstanke kvarstår har tUlstyrkts eller läranals ulan erinran av
de flesta remissinstanserna. Till dera sora ställer sig positiva till förslaget
i denna del 'nör bl. a. RA, överåklagaren i Stockholm, länsåklagarna i
Stockholms och Gotlands län och i Norrbottens län, interneringsnämnden,
länsstyrd-sen i Malmöhus län, advokatsamfundet och SACO.
Som framgår av den följande redogörelsen är emellertid
flera remissinstanser betänksamraa raot alt lagförslaget inte upptar nägon
form av skälighetsprövning. Bl. a. JK, RÅ, överåklagarna i Göteborg och Malmö,
ungdomsfängelsenämnden och kriminalvärdsnämnden ifrågasätter om inte en
spärregel av den typ som nu finns i 1945 års lag bör införas.
JK säger
sig vara Iveksara ora del är möjligt att undvara varje form av spärr av det
innehåll sora innefattas i den berörda regeln i 1945 års lag. Med denna regel
är del raöjligt alt avvisa krav på ersättning i vissa fall, där det allmännas
ersättningsskyldighet starkt kan ifrågasättas. Som exempel nämner JK fall där
åtalsunderlåtelse meddelas häktad jämlikt lagen (]964r 167) med särskUda
bestämmelser om unga lagöverträdare elier jämlikt 20 kap. 7 § 4 RB. I dessa
fall har alltså brott begåtts, men någon beivran sker ej. Den skyldige blir i
regel föremål för annan åtgärd från samhället som anses onödiggöra ingripande
genom åtal. En generell ersättningsrätt för häktade i fall som nu sagts synes
JK orimlig. JK framhåller att också många andra fall kan andragas, där en
ersältningsrätt måsle framstå som synnerligen diskutabel och pekar som exempel
på det faU då inledd förundersökning ej fullföljs till åtal på den grund att
förundersökningen visat, alt preskription inträtt, eller på den grund att
erforderlig raålsägandeangivelse återtagils. Dessa fall visar enligl JK alt
behov föreligger av någon form av spärregel som här antytts. Problemet leder
över till frågan om en. sådan regel skall ha avseende även på kvarstående
misstanke. JK framhåller att utredningens förslag här är helt klart. Under inga
förhållanden får sådan raisstanke hindra utgivande av ersättning. Det framlagda
förslaget synes JK gå
Prop. 1974: 97 122
längre än vad departementschefen uttalar i sina direktiv.
Enligt dessa bör kvarstående misstanke som regel råte få inverka på rätten till
gottgörelse. För egen del ställer sig JK tveksam till utredningens förslag
till lösning. Han håller del inle för osannolikt, att regeln enligt förslaget i
elt givet fall kan få konsekvenser som framstår sora svåra att acceptera. För
att inle avhända' del allraänna varje raöjlighet att göra en
skälighetsavvägnråg synes det JK riraligt att en spärregel införs av den typ
sora nu finns i 1945 års lag, ehuru vUlkoren för dess lillärapning skärps.
RÅ delar
utredningens uppfattning att kvarstående raisstanke inte skall utesluta
ersättning. Frågan huruvida raisstanke kvarstår och hur stark denna är kan vara
föreraål för skiftande bedömningar. Rent principiellt kan också hävdas att en
raisstanke, sora inte är så stark att den föranleder åtal eller fällande dora,
inle bör förhindra all ersättning utgår. I likhet raed JK framför emellertid RÄ
betänkligheter mot att möjlighet till skälighelsövervägande inte ges.
Härigenora utvidgas det allmännas ersättningsskyldighet på elt sätt som enligl
RÅrs uppfattning inte torde vara avsett. Utöver de av JK nämnda bestämmelserna
som raedger raöjlighet att underlåta åtal pekar RÅ på 69 § barnavårdslagen.
Beslutet att inle väcka åtal förutsätter att skuldfrågan är utredd och innebär
en sakerförklaring. Enligt gällande lag utgår inle ersättning i dessa
situationer. RÄ anser det inte riraligt att en raisstänkt i dessa lägen skall
kunna få ersättning. En följd av förslagets ståndpunkt skulle kunna bli att
åklagare i stället väcker åtal för all åstadkomraa det resultat sora kunnat
uppnås genora beslutet att inle åtala. När del gäller psykiskt avvikande
lagöverträdare skuUe raan de lege ferenda kunna tänka sig alt vid beslut från
fall lUl fall tillerkänna ersättning av huraanitära skäl. RÅ vill här hänvisa
till reglerna ora raöjlighet alt järaka rättegångskostnader och underlåta
förverkande i raål raot lagöverträdare sora handlat under inflytande av psykisk
abnorraitel.
På sararaa skäl som JK och RÄ framfört föreslår
ungdomsfängelsenämnden att i lagen skall tas in en bestäraraelse av innebörd
att rätt till ersättning utesluts när den raisstänkle ostridigt är knuten vid
det brott sora föranlett ingripandet. Kriminalvårdsnämnden anser att
förevarande fråga bör utredas närmare.
Synpunkter liknande dera sora korarait till uttryck i
näranda yttranden framförs av /wvräften över Skåne och Blekinge, överåklagarna
i Stockholm och Göteborg, länsåklagarna i Stockholms och Gotlands län samt
Uppsala län, kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden,
socialstyrelsen och advokatsamfundet.
Enligt överåklagaren i Malmö kan raan hysa betänkligheter
redan mot definitionen alt ingripandet skall anses obefogat om åtalet ogillas,
nämligen i de fall där åtalet ogillats på grund av bristande bevisning.
Överåklagaren frarahåller alt bevislägel ofta är sådant, att den förebragta
bevisningen är synnerligen graverande för den tilltalade. Trots den friande
doraen kvarstår raisstanken. Överåklagaren ifrågasätter ora det överensstämmer
raed den allraänna rättsuppfattningen alt i sådana fall säga att
frihetsinskränkningen varit obefogad. Då en person anhållits, skall åklagaren
dagen efter anhållsbeslutet pröva ora häktnings-framställning skall göras eller
om den misstänkte skall försättas på fri fot. Vid orafattande brottslighet
brukar åklagaren koncentrera utredningen till visst eller vissa brott. Sedan
han fått frara sannolika skäl för misstanken, gör han framställning ora
häktning på grund härav. Under
Prop.
1974: 97 123
den
fortsalla förundersökningen förebringas bevisning ora ytterligare brott, sora
skulle ha kunnat åberopas till stöd för häklnrågsyrkandet, ora bevisning härom
förelegat vid tidpunkten för häktningsförhandlingen. Del kan tänkas att åtalet
ogillas för det eller de brott för vilka häktning skett och alt den misstänkte
fälls till ansvar för de senare utredda brotten och kanske ådöras långt
frihetsstraff. I sådant fall skall enligt förslaget anhållandet och häktningen
likväl anses ha varit obefogade frihetsinskränkningar. Än raer
anraärknrågsvärt är enligt överåklagaren det föreslagna stadgandet all om
förandersökning avslutats utan åtal frihetsinskränkningen skall anses som
obefogad. Efter alt ha pekat på de fall då åklagaren kan underlåta åtal sora i
del föregående redovisats i redogörelserna för JKrs och RÅrs yttranden,
understryker överåklagaren att det inte kan vara rimligt, all den misstänkte i
sådana fall inte endast skall åtnjuta förmånen alt undslippa åtal för sitt
brott ulan därjämte skall ha möjlighet att kräva ersättning för alt ha suttit
anhållen.
Överåklagaren
anför ytterligare exerapel på de oriraliga konsekvenser som förslaget enligt
hans raening kan raedföra. En kvinna anger en raan för våldtäkt förslagsvis på
en lördag. Först raåste kvinnan noga höras och brollsplatsundersöknråg göras.
Mannen, sora grips, hinner höras först på söndagen, varefter utredningen
fortsätter på raåndagen. Åklagaren kan kanske inte göra häktningsframställning
förrän på tisdagen. Mannen har övertygats om brotten, eventuellt föreligger
även erkännande. Innan häktningsframställning görs återkallas angivelsen. Åtal
är inle påkallat från allmän synpunkt och raannen är berättigad till
ersättning. Liknande effekt skulle enligt överåklagaren ofta uppstå i samband
med de ofta förekoraraande anraälningarna ora olaga hot liksom vid angivelser
om misshandel mot maka på enskild plats.
De
anförda exeraplen motiverar enligt överåklagaren en undantagsbestämmelse
motsvarande den som finns i 1945 års lag, dvs. all ersättning ej skall utgå,
ora raed hänsyn till oraständigheterna ej är skäligt att ersättning ges.
Enligt betänkandet skall frihetsberövandet ha överstigit 24 limmar för att
ersättning skall kunna utgå. överåklagaren påpekar att motsvarande
förutsättning gäller enligt 1945 års lag. Enligt överåklagaren saknar
anhållningsrayndigheten i raånga fall raöjlighet att pröva ärendet innan denna
frist har gått till ända. Som exempel anför han ett fall då en för brottet
efterlyst person anträffas på så avlägsen ort, att den raisstänkle ej hinner
inställas inför anhållningsrayndigheten, förrän den angivna tidsfristen gått
ut. Kan raan ej göra troligt att han försökt hålla sig undan, skall han enligt
betänkandet ha ersättning, ora förutsättningarna för ersättning i övrigt
föreligger. Allt vanligare börjar bli, att den raisstänkle vid tidpunkten för
anhållningsbeslutet är så påverkad av alkohol eller narkotika att han ej kan
höras. Speciellt narkotikapåverkan kan visa sig så varaktig att något regelrätt
förhör ej kan anställas inora 24 tiraraar. Det synes ej raotiverat att i
anförda fall låta tidsfristen börja löpa förrän den misstänkte kan inställas
till förhör. Den förut åberopade undantagsbestäraraelsen i 1945 års lag synes
medge en tillfredsställande lösning av ersättningsfrågan.
Länsstyrelsen
i Malmöhus län säger sig dela den uppfattning som kommit till uttryck i
direktiven tUl utrednrågen att kvarstående misstanke om brott sora regel inte
bör få inverka på rätten till gottgörelse. Med den lösnmg som utredningen
föreslagit blir eraellertid ersättnrågsrätten enligt länsstyrelsens raening
alltför orafattande. Fall kan före-
Prop. 1974:97 124
koraraa då en överrätt upphävt ett häktningsbeslut men på
grund av ytterligare utredning den misstänkte häktas på nytt och döms för brottet.
Länsstyrelsen anser alt del skulle vara direkt stötande om ersättning skulle
utgå i sådana situationer.
Polismästaren i Malmö framhåller att grundsatsen att den
icke överbevisade skall betraktas sora oskyldig raå äga sin obestridda
gUtighet men att den aldrig har respekterats till sina yttersta praktiska konsekvenser
vare sig av samhäUsmakten eUer opinionen. Polismästaren anser att man måste ha
förståelse för en sådan inställning.
De föreslagna bestämmelserna ora undantag från
ersättningsskyldighet då den skadelidande själv kan sägas bära skulden lUl
beslutet ora frihetsinskränkning ra. ni. har berörts i några reraissvar.
Överåklagaren
i Stockholm frarahåller att en av de viktigaste upplysningskällorna vid
förundersökning i anledning av brott är den raiss-tänkles egna uppgifter. En
vägran eller underlåtenhet att besvara frågor rörande t. ex. naran och hemvist
eller vistelseort under en viss tidsperiod kan ofta avsevärt försvåra
utredningsarbetet och därmed förlänga anhållnings- eller häktningsliden.
Fastän det inte kan krävas av en misstänkt att han skall vara positivt verksara
för utredningens fullsländigande, kan en passivitet i vissa situationer,
såvitt angår frågan ora rätt tUl ersättning, frarastå sora likvärdig raed en
sanningslös bekännelse eller undanröjande av bevis. Med den avfattning
förslaget fått, särskilt genora tillägg av ordet "otUlbörligen", kan
enligt överåklagaren eraeUertid länkas alt sådan passivitet inte koramer all
utgöra hinder för rätt till ersättning. Delta kan få icke avsedda effekter på
förundersökningsarbetet och åklagarnas benägenhet att använda de tvångsmedel
RB erbjuder i brollsbeivrande syfte.
Länsäklagaren
i Stockholms och Gotlands län berör också frågan ora betydelsen av passivitet
från den misstänktes sida i en brottmålsulred-ning. Länsåklagaren anser att
utredningens resonemang inte är alldeles klarläggande. Någon skyldighet att
medverka till förundersökningens fullständigande anses inte åvUa den som är
misstänkt för brott. Näranda förhållanden jämte den omständigheten att i
förslaget upptagits såsom diskvalificerande endast ett
"otillbörligt" försvårande av utredningen synes närmast ge vid
handen att endast aktiva åtgärder från den misstänktes sida skall inverka.
Passivitet, bestående i underlåtenhet eller vägran att besvara framställda
frågor, kan emellertid ofta ha samma effekt som en osann uppgift. Beteendet
torde också merendels begagnas i syfte att motverka sanningens uppdagande.
Länsåklagaren framhåller att del kan verka stötande att i sådana fall ändå låta
ersättning utgå. Han framhåller också att alltför liberala ersättningsregler
understundom kan föranleda åklagaren att tUl men för utredningsarbetets
effektivitet underlåta att begagna tvångsmedel, oaktat sådant varit befogat.
Kammarrätten
i Göteborg pekar på alt rätten till ersättning förloras endast om den mot
vilken ingripandet riktats har medverkat aktivt till det oriktiga beslutet.
Enligt kamraarrättens raening är denna begränsning väl snäv när det gäller de
förberedande judiciella frihetsinskränkningarna. I fråga ora denna typ av
frihetsinskränkningar kan raan enligl karamarrätlen inte på samraa sätl som
beträffande andra tala ora att ingripandet varit oriktigt eller obefogat,
eftersora det här av naturliga skäl ställs mindre krav än när del gäller
defråitiva frihetsråskränkningar. Kamraarrätten tänker exerapelvis på faU då
polisen gått tUl aktion mot narkotikacentraler, iUegala bordeller eller
liknande ställen.
Prop. 1974: 97 125
I sådana fall torde det ofta inte kunna undvikas att det
omhändertas även personer, sora sedermera visar sig inle kunna misstänkas för
eller övertygas om brott, och att dessa kommer att vara berövade friheten
längre än 24 timmar innan det klarläggs att omhändertagande inte borde ha
skett. Enligt kammarrättens mening bör det finnas möjlighet alt vägra
ersättning till den vars tillfäUiga frihetsberövande beror på alt han gett sig
i lag med kriminella eller eljest asociala personer på ett sätt som gett
anledning att väcka polisens misstankar. Man torde även kunna tänka sig andra
fall där en misstänkt agerat på sådant sätt att den förberedande judiciella
frihetsinskränkningen framstår som i och för sig motiverad och där det knappast
är rimligt att ge honom en principiell rätt till ersättning. Härvid syftar
kammarrätten inte på det förhållandet att raan kan tala om kvarstående
misstanke mot vederbörande utan på att han aktivt agerat på sådant sätt att den
förberedande judiciella frihetsinskränkningen framstår sora välgrundad. På
grund härav förordar karamarrätlen att undantagsbestämmelserna vidgas i enhghet
med det anförda. Därvid bör dessutom enligt kammarrättens raening införas en
möjlighet att jämka ersättningen i fall då vederbörandes eget agerande inte kan
tillskrivas hela skulden raen väl en betydande del av skulden till
frihetsinskränkningen.
Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att den föreslagna
undanlagsbestämmelsen för det fall att någon otUlbörligen försvårar
utredningen äger tillämpning endast på den som varit föremål för förberedande
judiciell frihetsinskränkning. Frågan är dock om ohka principer konsekvent kan
tUlämpas på det judiciella området och på förvaltningsområdet utan att vissa
stötande konsekvenser uppstår. Som exempel härpå anger länsstyrelsen att en
misstänkt farlig alkoholist påstås ha misshandlat eller hotat hustrun. Hans
agerande inför polismyndigheten torde vara detsarama oavsett om hans fall
koraraer all handläggas enligl brottsbalken eller enligl nykterhetsvårdslagen.
Blir han frikänd från ett åtal för misshandel eller olaga hot kan han gå miste
ora ersättning, om han otUlbörligt försvårat utredningen. Skulle han däremot
befinnas inte vara farlig i nyk-lerhelsvårdslagens mening kan han få ersättning
hur raycket han än försvårat utredningen, och detta sista oaktat
vårdsynpunklen tUlkoraraer i den sistnämnda situationen. Enligt länsstyrelsen
kan det därför ifrågasättas om inte satsen "otUlbörligen försvårat
utredningen" bör vara tilllämplig också på administrativa
frihetsberövanden.
Den föreslagna bestämraelsen att ersättning kan jämkas
efter skälighetsbedömning, om liden för ingripandet har avräknats vid
fastställande av brottspåföljd eller ora därvid eljest tagits hänsyn till
ingripandet, berörs i yttrandet från kriminalvårdsnämnden, som framhåller att
denna jämkningsregel får ökad betydelse genom de ändringar i avräkningsreglerna
i 33 kap. BrB som föreslås i prop. 1972 r 146. Enligt propositionen skall tid
för bl. a. anhållande och häktning överstigande 24 timraar alltid avräknas. En
konsekvens härav blir att avräkning måsle göras också i fall då den dömde
tidigare har fått ersättning för frihetsberövandet. Så är fallet när någon har
häktats på grund av misstanke om visst brott och häktningsbeslutet efter besvär
upphävs i högre rätt samt åklagaren därefter avslutar fÖmndersökningen utan att
väcka åtal. Den som varit häktad har i sådant fall enligt förslagel rätt till
ersättning. Om åklagaren sedermera, efter det ersättning har utgått, omprövar
sitt beslut att inte väcka åtal och med stöd av ny bevisning kan binda samme
person vid brottet, skall den tid för vUken ersättnråg har utgått likväl
Prop. 1974: 97 126
avräknas från påföljden. Undantag har näraligen inte
gjorts för denna situation i de föreslagna reglema i 33 kap. 58 §§ BrB. Även
om delta förhållande närraast synes vara en följd av de obligatoriska avräkningsreglerna,
anser nämnden att frågan bör beaktas i samband raed införandel av nya
ersättningsregler.
I fråga om
ersättning för häktning torde enligt interneringsnämnden jämkning böra ske i
ytterligare några situationer utöver dera sora om-fallas av den föreslagna
lagtexten. En sådan situation föreligger enligt nämnden då någon som undergår
straffverkställighet är häktad i annat mål. Frikänns han i det raål, i vilket
han är häktad, synes ersättning knappast böra utgå för dagar under vilka han
ändå varit berövad friheten på grund av straffverkställighet. Ett annat fall är
del som regleras i 37 § första stycket lagen ora behandling i fångvårdsanstalt.
Ora verkställigheten av fängelse, ungdorasfängelse eller internering avbrutits
på grund av att någon häktats och den häktade sedermera frikänns, skall tiden
för avbrottet inräknas i verkstäUighetstiden. Någon anledning all då
tillerkänna honora ersättning för häktningen torde enligt näranden inle
föreligga.
Länsåklagaren i Norrbottens län frarahåller att anledning
kan finnas alt järaka ersättning på grund av alt även annan ersättning från det
allmänna utgått, exerapelvis på grund av inkomstbortfall.
8 Ersättningsgill skada och ersättningens storlek
Utredningens förslag att ersättning skall utgå för hinder
eller förlust i näring, såsora raistad arbetsförtjänst, avbräck i rörelse eller
nedsättning av arbelsförraågan, varjämte ersättning skall utgå för nödiga
kostnader som har samband med frihetsinskränkningen har tillstyrkts eller
lämnats ulan erinran av de flesta remissinstanserna.
JK påpekar
att utredningen synes utgå från alt frihetsinskränkning i sig konstituerar en
personskada. Emellertid torde uttalanden under förarbetena tUl
skadeståndslagen (prop. 1972r 5 s. 576) ge vid handen att personskada
förutsätter fysisk skada på den raänskliga kroppen. Även kroppsliga och psykiska
sjukdorastillstånd är att räkna tUl personskada. En frihetsinskränkning
innefattar däreraot i sig inle någon personskada i skadeståndslagens raening.
Den skada sora frihetsinskränkningen kan innefatta utgör normalt en ren
förraögenhelsskada. Sådan skada är enligt skadeståndslagen underkastad vissa
särskUda inskränkningar i ersättningshänseende sora inte är tUlärapliga på
person- eller sakskada. Järalikt 3 kap. 5 § skadeståndslagen utgår ersättning
för ren förraögenhelsskada, sora vid felaktig eller försumlig
myndighetsutövning uppkorarait till följd av intrång i näringsverksarahet,
endast i den raån det är skäligt raed hänsyn till intrångets art och
varaktighet, felels eller försummelsens beskaffenhet och övriga
omständigheter. Fråga uppkoraraer ora liknande inskränknråg bör gälla för
ersättning enligt den nu ifrågavarande speciallagstiftnrågen. Det lorde enligl
JK vara uppenbart att det finns anledning alt visa återhållsarahet när det
gäller vinster sora från allraänna synpunkter frarastår sora oskäliga eller
över huvud laget kan sägas gå uiöver vad sora norraalt är förknippat med en
verksamhet av ifrågavarande slag. Enligt JK framstår det sora riraligt alt en
liknande begränsningsregel blir tiUäraplig för de ersättningar varora är fråga
i förslagel. Det torde därvid vara möjligt att bygga på konstruktionen i
Prop.
1974:97 127
3
kap. 5 §, dock alt såsora järakningsgrunder inte kan ifrågakoraraa "felets
eller försuraraelsens beskaffenhet". JK anser alt det i sammanhanget
förtjänar övervägas att utsträcka begränsningen att gälla inte bara vad sora i
skadeståndslagen betecknats sora näringsverksamhet utan även annan ekonomisk
verksarahet som bedrivs självständigt och i vinstsyfte. Även för sådana fall
som inte är näringsverksamhet finns enligt JK starka skäl för en raotsvarande
begränsning i ersättningsrätten.
JK
ifrågasätter vidare ora inte det strängare ansvaret enligl den föreslagna
lagen bör gälla även skador på person och egendora sora uppkommit vid ett
gripande som senare följts av anhållande ra. m. vilket lett till
ersältningsrätt enhgl lagen. Väl lorde den skadelidande i dessa fall för
exerapelvis skada på kläder samt sveda och värk kunna grunda anspråk på
ersättning på skadeståndslagen. JK frarahåller eraellertid att det inte är
givet att så aUtid skulle vara förhållandet och finner det lämpligt att även
sådan skada kan regleras enligt den särskilda lagstiftningen, även ora frågan
är av begränsad praktisk betydelse.
LO
framhåller all del är av väsentlig betydelse för den enskilde som oförskyllt
blivit föremål för frihetsberövande inle enbart att han ersätts för förlorad
arbetsförtjänst, nedsatt arbetsförmåga och psykiskt lidande utan även att han
har kvar sin anställning. Det torde enligt LO inte vara ovanligt att personer
sora blivit föremål för frihetsberövanden av viss varaktighet på ena eller
andra sättet mister sin anställning på grund därav. I förslagel synes raan
mena att förlust av anställning inle skall kunna föranleda ersältningsrätt. LO
anser det riraligt att, så länge frågan ora anställningstrygghet i sådana
situationer inte lagligen lösts, enskilda sora efter obefogade
frihetsberövanden inte kan återgå till tidigare anställning skall beredas någon
förra av stöd. LO föreslår därför att den enskilde i ett sådant fall under viss
tid efter del frihetsberövandet upphörde får ekonomiskt stöd för sökande av ny
anställning.
Skadeståndskommittén
framhåller att förarbetena till skadeståndslagen ger vid handen att ekonoraisk
förlust tUl följd av frihetsberövande normalt utgör ren förmögenhetsskada.
Enligt komraitténs raening är det angelägel att den föreslagna lagstiftningen,
vilken frarastår sora en kora-plettering till skadeståndslagen, bygger på samma
begreppsbildning som denna lag. Del bör emellertid framhållas att skada till
följd av frihetsberövande undantagsvis kan ha karaktären av verklig
personskada i skadeståndslagens mening. Detta är fallet inte bara då ett
frihetsrågri-pande verkställs på ett alltför hårdhänt sätt utan också när ett
frihetsberövande annars skadar en omhändertagens fysiska eller psykiska hälsa
eller rentav leder till dödsfall. En omhändertagen person kan t. ex. bli
förhindrad att ta livsviktig medicin eller gå raisle ora behövlig vård,
eftersora han är i ett sådant tillstånd att han inte kan klargöra sin belägenhet
för polis eller vårdpersonal. Sådana skador kan tänkas uppkoraraa även utan
vållande från del allraännas sida.
Korarailtén
har övervägt, om del inle kunde synas naturligt att också dessa skadefall
omfattades av en lagstiftning som den föreslagna. Utredningen har ansett
personskador vid själva verksläUandet av frihetsberövandet böra hållas utanför
lagens område tUl synes eftersom det allraänna ändå skulle bli ansvarigt för
sådana skador, såvida de inte frarastår sora självförvållade. Det torde dock
inle vara helt opraktiskt att skador undantagsvis av allvarhg art uppkommer
vid ett ingripande, som utförs på ett helt försvarligt sätt. Man kunde göra
gällande att det skulle stäraraa raed förslagets allraänna inställning ora den
Prop. 1974: 97 128
skadelidande
också i detta läge får laglig rätt till ersättning. Har han varit medvållande
tUl sin skada, skulle då i varje faU elt jämkat skadestånd kunna utgå. Ä
andra sidan har skador av dessa slag knappast ett sådant samband med det
felaktiga i frihetsberövandet alt en utvidgning av det strikta ansvaret lUl
sådana fall framstår som naturlig. Personskador av samma orsak kan inträffa
även vid befogal frråets-berövande (eller, såvitt de beror på bristfällig vård
cch liknande, ulan varje samband med ett ivångsingripande). Också andra
komphkationer skulle uppkomma genora utvidgningen. Kravet på att frihetsberövandet
skall ha varat mer än 24 tiraraar i sträck skulle frarastå sora föga rationellt
vid personskada, och vissa av de i lagförslaget angivna rekvisiten för ansvar
skulle te sig otillräckliga, särskUt om frråelsberövandet lett till dödsfall.
Enligt koramilléns raening torde en utvidgning av lagstiftningen till alt
orafatta personskador i sådan grad försvåra dess tekniska genomförande, att
dén inte kan förordas.
När
det gäller ersättningens storlek frarahåller skadeståndskoramit-tén att full
ersättning bör utgå för den ekonoraiska förlust sora frihetsberövandet
raedfört, även vid hinder och förlust i näring. I belänkandet berörs inle den
begränsning av ersättningen för ren förraögenhelsskada vid intrång i
näringsverksamhet, som framgår av 3 kap. 5 § skadeståndslagen. Enligt
kommitténs raening skulle det emellertid vid de flesta fall av
frihetsberövanden fraraslå sora obilligt, om skadeståndet skulle begränsas
enligt regeln i 3 kap. 5 § skadeståndslagen. En tänkbar gräns skulle vara att
hänvisa till skadeståndslagens regel så snart inle någol egentligt
frihetsberövande förekommit.
Kammarrätten
i Göteborg anser att en schablonisering bör eftersträvas. Härigenom kan
utredningar och eventuella rättegångar förenklas utan att därför den enskilde
kan antas bli missgynnad. En schablonmässig bestämning av ersättningarna kan
enligt kamraarrätten också förväntas raedföra att kostnaderna för alt
fastställa dem kan hållas på en rimlig nivå.
Utredningen
har ingående diskuterat att i fråga om förlorad arbetsförtjänst beräkna
ersättningen efter sjukpenningen i den sjukpennråg-klass, vari vederbörande var
placerad vid tidpunkten för frihetsinskränkningens början, och korarait till
slutsatsen att en sådan lösning är förknippad med sådana nackdelar att det
inte bör rekoramenderas. Karamarrätlen delar inle denna uppfattning. Enligt
kararaarrätlens raening skulle beräkning av ersättningen efter sjukpenningen i
flertalet fall vara förenad raed beslärada fördelar. Vid sidan av fördelarna i
förra av enklare reglering av ersättningsärendena torde sjukpenningen i
allraänhet ge en lika "rättvis" kompensation som ersättning beräknad
efter gängse metoder. Härvid bör man hålla i minnet, alt det övervägande
antalet fall, där ersättning kan korama i fråga, får antas koraraa att gälla
förberedande judiciella frihetsinskränkningar, som i regel är förhållandevis
kortvariga, och då ofta personer med inte alltför ordnade anställningsförhållanden.
I sådana fall komraer en beräkning av inkomstbortfallet enligl gängse raetoder
all vila på förhållandevis lösa antaganden och kan knappast sägas ge en raera
rättvisande bild av råkorastförhål-landena än sjukpenningen representerar.
Kararaarrälten anser vidare all man inte har anledning att i sammanhanget fästa
någon större vikt vid det förhållandet alt sjukpenningen i princip inte utgör
full korapensation för inkoraslbortfallet. Enligt nuvarande systera raed
skattefri sjukpenning innebär sjukpenningen ofta överkompensation vid kortare
Prop.
1974:97 129
sjukdomsfall.
Vid övergång till beskattad sjukpenning försvinner denna effekt, raen enligt
föreliggande utredningsförslag (SOU 1972r 60) skall i så fall
korapensationsgraden saratidigt höjas till 90 %. En underkorapensation av
denna storlek är enligt kararaarrätlens mening försurabar i sararaanhanget raed
hänsyn till de svårigheter sora ofta föreligger alt på annan väg beräkna
inkorastbortfaUet på ett rättvisande sätt.
Ett
skäl sora utredningen har anfört raot att beräkna ersättningen efter
sjukpenningen, är att sjukpenningklassplaceringen i ett stort antal fall är för
låg på gmnd av att vederbörande försuraraal alt anraäla in-koraständring till
försäkringskassan. Enhgl kararaarrätlens raening bör ersättningen likväl
beräknas efter sjukpermrågen. Att ersättningen bhr för låg kan ju helt hänföras
till att vederbörande inte iakttagit vad sora lagligen ålegat honora. Vidare
har utredningen pekat på risken att de ersättningsberättigade i ökad
ulslräckning försöker få ut ersättningen enligl skadeståndslagen, ora
sjukpenningen väljs sora bas för inkorasl-bortfallsersältning enligl den
föreslagna lagen. Kararaarrälten anser sådana farhågor synnerligen överdrivna.
Sora frarahållits i olika sammanhang är skadeståndslagens vUlkor för att få
ersättning av del allmänna för beslulsskador så rigorösa, att anspråk enligt
lagen på ersättning för obefogad frihetsinskränkning måste koraraa att höra
till de absoluta sällsynthelerna.
Kammarrätten
är emellertid raedveten ora att sjukpenningen inte i alla lägen representerar
en någorlunda riralig ersättning för det inkomstbortfall som varit förenat med
en frihetsinskränkning. Sora fraragår av betänkandet är del inte svårt alt
finna exerapel på att ersättning, som beräknas på denna gmnd, kan bli både
uppenbart för hög och uppenbart för låg. Regeln om sjukpenningen sora
beräkningsgmnd bör därför inte gälla utan undantag. Ora det är uppenbart alt
inkoraslbortfallet är väsentligen högre eller lägre än den kompensation sjukpenningen
representerar, bör ersättningen beräknas efler gängse metoder. Kararaarrälten
föreställer sig att det kan bli aktuellt att tUlämpa en undantagsregel bl. a.
när fråga är ora långa frihetsberövanden eller om en frihetsinskränkning som
inle berövat vederbörande möjligheten till förvärvsarbete. Däreraot bör, som
redan framhållits, en undantagsregel inte gälla för sådana fall då
sjukpenningklassplaceringen varit för låg på gmnd av vederbörandes egen
försuraraelse.
Karamarrätten
föreslår således att ersättning för inkomstbortfall i princip skall beräknas
efter sjukpenningen i den sjukpenningklass vari vederbörande var placerad när
frihetsinskränkningen vidtogs saml att annan beräkningsgrund skall tUlämpas
bara om det är uppenbart att inkomstbortfallet varit väsentligt större eller
raindre än den inkorast sjukpenningen representerar. Ersättning, sora beräknas
på grundval av skattefri sjukpenning, bör givelvis också den vara skattefri.
Utredningens
förslag alt frihetsberövandet alltid skall anses raedföra själsligt lidande
eller obehag och alllid raedföra rätt till ersättning, i första hand raed
norraaliserat belopp, har kritiserats i flera reraissvar.
R.4
förklarar sig inte kunna tillstyrka förslaget beträffande ersättning för
psykiskt lidande. Han finner det i och för sig tilltalande med den generösa
bedöraning sora ligger till grund för förslaget i denna del. Enligt RÄrs
raening bör ersättning sora regel utgå. Det frarastår dock sora i del närmaste
orimligt ora ersättning inte i vissa situationer skulle kunna vägras. RÅ
hänvisar härvid till de exempel sora läranas i de
9 Riksdagen 1974.1 saml Nr 97
Prop. 1974: 97 130
reraissvar från olika åklagare som redovisas i det
följande. EnUgt RÅrs mening är det ofrånkomligt att det skall finnas en
möjlighet all göra skälighetsbedöraningar. En regel av derma rånebörd kan
utforraas på olika sätt. I stället för att sora föreslagits
frihetsberövande autoraatiskt skall medföra ersättning för psykiskt lidande
kan bestämmelsen ges den innebörden alt ersättning utgår för lidande. Man
uppnår härigenom bättre överensstämraelse med skadeståndslagens terminologi
och öppnar möjlighet att vägra ersättning i fall där sådan skuUe frarastå sora
stötande.
För att
förenkla bedöraningen och åstadkomma ett snabbt förfarande har föreslagils all
ersättning för psykiskt lidande som huvudregel skall utgå med standardiserat
belopp. RÄ framhåller all del naturligtvis är önskvärt raed ett snabbt och
enkelt systera vid prövningen av ersättningsärenden. Att standardisera
ersättningen för en skada sora till sin natur är sådan att den kräver
uppskattning, förefaller eraellertid mindre lämpligl. En konsekvens av
förslaget blir också att full ersättning utgår både för det fall att ett
frihetsberövande helt hävs och det faUet all åtgärden i stäUel utbyts mot en
mindre ingripande, t.ex. all häktning ersätts med reseförbud. Övervägande skäl
talar enligt RÄrs raening för att bestämraelsen utformas så att den ger
raöjlighet till nyanserade överväganden i fråga ora ersättningens storlek. RÅ
framhåller avslutningsvis att en sådan ändring f. ö. torde bli en nödvändig
följd, om hans förslag godtas att ersättning för psykiskt lidande inte
ovillkorligen skall utgå.
Överåklagaren
i Stockholm ifrågasätter om frihetsberövande undantagslöst skall anses ha
medfört själsligt lidande eller obehag och därmed grunda ersättningsrätt.
Flertalet av de personer mol vUka t. ex. anhållande och häktning vidtas har
enligl överåklagarens mening tidigare lagförts för brott och i anledning härav
varit berövade friheten. De är vid tiden för ingripandet ofta märkta av sprit-
eller narkotikamissbruk samt saknar fast bostad och anställning och ett
frihetsberövande framstår därför stundom närmast sora en humanitär åtgärd. De
vistas vanligen i en miljö där asocialitet och kriminalitet hör till ordningen
för dagen. Tanken alt ett frihetsberövande hos dem skulle vara "ägnat all
framkalla känsla att man av sin omgivning uppfattas såsom en människa sora
brister i personligt eller raedborgerligt värde" eller att frihetsberövandet
i något annat hänseende skulle raedföra kännbart obehag, är enligt
överåklagarens raening verklighetsfrämmande. Fall förekommer naturligtvis där
socialt anpassade personer i anledning av misstanke om brott blir berövade
friheten och i anledning härav åsamkas själsligt lidande eller obehag.
Överåklagaren anser att rätt till ersättning därför bör begränsas till fall,
där del av särskilda skäl framstår som motiverat.
Länsåklagaren
i Norrbottens län anser också att rätten till ersättning för lidande bör
begränsas. Länsåklagaren i Stockholms och Gotlands län har samma inställning
och föreslår att ersättning för hdande får utgå om synnerliga skäl föreligger.
Överåklagaren
i Malmö anser att de föreslagna beloppen i fråga ora ersättning för själsligt
lidande och obehag synes acceptabla, ora del olaga frihetsberövandet drabbat en
till åren koraraen, tidigare oförvitiig person, men framstår som orimligt höga
då man har att göra med notoriska förbrytarelemenl. Enligt överåklagaren kan
raan befara att ersättningsreglerna, ulforraade på föreslaget sätt, kommer
att av för-
Prop. 1974: 97 131
brytareleinenlen ulnyttjas som inkomstkälla. Den
yrkesmässiga brottsligheten, speciellt narkotikalangarnas verksarahet, är
planraässigt utarbetad och svår att utreda. Gärnrågsmännen är på grund av de
stora vinster som hägrar inställda på att ta risken av att bh anhållna och
häktade som följd av sin verksamhet. Något egentiigt lidande eller obehag torde
de inte känna av elt frihetsberövande. Skulle till följd av bristande bevisning
åtalet ogillas meneder i narkotikamålen hör tUl vardagsrutinen eller
åklagaren tvingas avskriva målet på gmnd av bristande bevisning, skall den
raisstänkle, sora ej har något medborgerligt anseende att förlora, kunna kräva
ersättnråg med stora belopp. Överåklagaren finner förslaget på denna punkt
verklighetsfrämmande. Nuvarande bestämmelser, att synnerliga skäl skall
föreligga för att ersättning för själsligt lidande eller obehag skall utgå,
synes honom bättre motsvara det praktiska livets krav.
ÖB finner
det angelägel att den föreslagna uppdelningen mellan olika typer av
frihetsinskränkningar genoraförs och att endast ell konkret frihetsberövande
kan koraraa att ersättas efter den föreslagna normen. Det ligger enligt ÖBrs
raening nära lUl hands att bedöraa påföljderna fritidsstraff och
tillrättavisning såsom annan frihetsinskränkning än frihetsberövande. Med en
sådan bedöranråg skulle ersättning för lidande kunna utgå endast vid
synnerliga skäl.
Socialförvaltningen i Helsingborg ifrågasätter om
ersättning för själsligt lidande i anledning av frråelsberövande är befogad vid
elt tvångsomhändertagande av barn 1 de lägre åldrarna.
Förslaget
att ersättning för själshgl hdande eller obehag skall utgå med standardiserade
belopp har föranlett delade meningar bland remissinstanserna.
Socialförvaltningen
i Helsingborg bedömer förslaget om standardiserad ersättning för psykiskt
lidande eller obehag av frihetsinskränkningen som i hög grad
tillfredsslällande. Socialstyrelsen vill principiellt ansluta sig till
förslagets tanke, att sådan ersättning om möjligt bör utgå efter schablon för
undvikande av administrativt merarbete och invecklade behovsprövningar.
Styrelsen anser dock, att de föreslagna beräkningsgrunderna inte ger ett
materiellt tillfredsställande resultat. Enligt styrelsen torde man med ganska
stor säkerhet kunna utgå från att många, kanske flertalet, obefogade
frihetsberövanden kommer att utgöras av korltidsomhändertaganden under ett
fåtal dygn. Enligt förslaget kommer nämnda ersättning för ett frihetsberövande
som omfattar endast drygt 24 timmar med nuvarande basbelopp att uppgå tUl ca
900 kr., medan motsvarande ersättning för ett helt års frihetsberövande kommer
att utgöra endast ca 12 700 kr. eller ca 14 gånger så mycket. Styrelsen finner
alt ersättningen för längre obefogade frihetsberövanden inte står i rimlig
proportion till det lidande som dessa måsle ha förorsakat i relation till den
ersättning som föreslås utgå för kortare obefogade frihetsberövanden. Enligt
styrelsens raening bör förslaget i denna del omarbetas.
JK säger sig vara tveksam om den föreslagna ordningen.
Omständigheterna varierar starkt från fall till fall och frågan om ersättning
för lidande eller obehag lämpar sig knappast för en schablonlösning, vare sig
när det gäller förutsättningarna för ersättningens inträde eller vad avser
ersättningsbeloppens bestämmande. JK anser att den hittillsvarande principen
med skälighetsprövning för varje särskUt fall bör bibehållas, ehuru den måhända
inte bör utforraas lika restriktivt sora
Prop. 1974:97 132
f.
n. Möjligen kan regeln beträffande frråelsberövande ges den innebörden all
rätt till ideell ersättning föreligger, om ej särskUda skäl är däremot.
Prövningen av ersättningsbelopps storlek bör då också lämpligen ske utan
tillämpning av några i lagen fastställda norraallaxor.
Malmö
socialförvaltning anser beräkningsgrunderna för ersättning för själsligt
lidande och obehag alltför schablonartade och frarahåller att de kan leda tUl
oriraligt höga ersättningsbelopp, speciellt vid kortare frihetsinskränkningar.
Skadeståndskommittén
påpekar att utredningen i sitt resonemang när det gäller ersättnråg för lidande
utgår från regeln i 5 kap. 1 § skadeståndslagen om ersättning för hdande bl.
a. vid brott mot den personliga friheten. Härvid har dock inte berörts
uttalandet i lagens motiv, all ett tjänstefel, som medför att någon berövas
friheten, inte i och för sig torde föranleda alt 5 kap. 1 § blir tillämplig (se
prop. 1972r 5 s. 571). Uttalandet kan tyda på att skadeståndslagen även allmänt
sett syftar till en viss restriktivitet i fråga om ersättning för lidande i
sådana fall sora betänkandet avser. Korarailtén ifrågasätter dock ora det
näranda raoliv-ullalandet bör bh vägledande för den fortsatta
rättsutvecklingen. Starka skäl talar för en generös inställning i de fall
lagförslaget avser.
Korarailtén
anser dock alt de föreslagna reglerna ora ersättningens beslämraande kan
diskuteras. Svårigheten att uppskatta storleken av ett lidande i fall sora de
aktuella talar utan tvivel för en standardisering av ersättningsbeloppen. Det
synes befogat all åtminstone i regel bortse från att själva frihetsberövandet
kan upplevas på skilda sätt av olika personer. Mera tveksamt är det ora raan
också kan bortse från all den kränkande effekten av ett beslut ora
frihetsberövande i hög grad varierar med omständigheterna. Med förslagets
uppläggning är del visserligen konsekvent att i princip råte beakta sådana
förhållanden som den skadelidandes förflutna, t. ex. om han är tidigare
straffad eller ej. Däremot synes det mera diskutabelt om man bör låta sarama
schablonbelopp utgå vid alla de olika formerna av frihetsberövande
judiciella och administrativa oavsett om grunden är ett påstått brott eller
ett påstått vårdbehov, och oavsett graden av publicitet kring beslutet. I så
fall får raan räkna med att undanlagsregeln om beräkning efler lidandets art
och omfattning komraer att tillämpas betydligt oftare än den sakkunnige synes
ha avsett.
En
sådan schablonisering som föreslagits, frarahåller korarailtén vidare, synes
under alla oraständigheter bara kunna grundas på betraktelsesättet att det
lidande som beslutet medför är ringa i jämförelse med det som följer av själva
frihetsberövandets verkställande, något som också synes ha varit utredningens
raening. Men raan kan i så fall sätta i fråga om del är konsekvent all enligt
de föreslagna norraerna längden av frihetsberövandet skall ha så mycket mindre
betydelse än det förhållandet, att ett frihetsberövande ägt rura. En sådan
regel kan också raedföra stötande raotsättningar till fallet då ett kännbart
och uppseendeväckande frihetsberövande upphör inora elt dygn och därför inte
grundar någon ersättningsskyldighet enhgt lagen.
Vad
åter angår ersättningsbeloppens storlek påpekar korarailtén att förslagel går
ul på en viss höjning av ersättningsnivån i rättspraxis rörande 1945 års lag,
oaktat ersättning nuraera skall utgå också vid raindre kränkande
frihetsinskränkningar och i fall där starka misstankar kvarstår mot den
skadelidande. Av intresse är här en järaförelse med praxis rörande andra slag
av ideellt skadestånd, närmast för sveda och värk.
Prop. 1974:97 133
Enligt av trafikförsäkringsföreningen rekoraraenderade
norraer, sora HD godtagit sora utgångspunkt för värderingen (se senast NJA 1972
s. 81), utgör ersättning i fall av svårartad skada vid sjukhusvistelse under en
raånad 720 kr. och ett år ca 6 000 kr. Vid frihetsberövande under sarama tid
föreslås en gottgörelse av normalt 2 800 resp. 12 180 kr.; för ett dygn blir
ersättningen 840 kr. Särskilt om ersättningen främst skall avse del lidande
själva frihetsberövandet raedför tycks dessa belopp påfallande högt tUltagna.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anför all
standardiseringen av ersättningen för själsligt lidande eller obehag genora ett
uttryckligt stadgande i lagen främst synes vara behövlig därför all reglerna är
avsedda att ligga till grund för ett centraliserat förfarande. Enligt
hovrättens raening är en sådan handläggning oläraplig. Det finns inte något
skäl att frångå bestäraraelserna ora handläggning i 1945 års lag. I fråga ora
adrainistrativa frihetsberövanden bör skadeståndslagens handläggningsregler
gälla.
Inte
heller rikspolisstyrelsen anser sig kunna tillstyrka alt ersättning i
normalfallet skall utgå raed elt standardiserat belopp. Anledningen härtill
är, alt del kan vara en betydande skillnad i delta hänseende mellan olika
människor i analoga situationer. Enligt styrelsen torde del vara ostridigt, att
en tidigare ostraffad person oberoende av social ställning som bor på en
mindre ort tillskyndas ett avsevärt större lidande vid ett oförskyllt
frihetsberövande för t. ex. en inbrottsstöld än en gravt kriminaliserad person
i en storstad. För den förstnämnde kan frihetsberövandet ur personlig och
social synpunkt medföra avsevärt men raedan della endast i ringa raån
eller t. o. ra. inle alls behöver vara fallet för den sistnämnde. Ett
genoraförande av de föreslagna ersättningsreglerna i förevarande avseende kan
t. o. ra. raedföra, att personer som lever under miserabla sociala förhållanden
kan frestas all spekulera i att bli berövade friheten under kort tid för att
därefter komraa i åtnjutande av den för dera generöst tilltagna ersättningen.
Styrelsen anser därför alt ersättnrågen måste beräknas efter ett
skälighetsavgörande i varje enskUt fall. Delta komraer visserligen att raedföra
raer arbete för de beslutande rayndigheterna, raen å andra sidan lorde raan
kunna förvänta ett mindre antal ansökningar. Intet torde dessutom hindra, att
den föreslagna schablonersällningen får ligga till gmnd för bedömningen av norraalfallen.
Kammarrätten i Göteborg ansluter sig till den föreslagna
prråcipen alt storleken av ersättning för själsligt lidande eller obehag inte
skall kunna påverkas av ändringar i penningvärdet. Enligt kararaarrälten bör
eraellertid prråcipen utföras mera konsekvent än som skett i förslaget. Enligt
detta påverkas ersättning, som utgår på grund av domstolsbeslut, inte av
ändring i index som mträffat efter det att JK tog ställning till saken.
Kararaarrälten föreslår i stället att ersättningen skall knytas till del
basbelopp sora gäller då ersättningen blir tillgänglig för lyftning. I de allra
flesta fall lorde resultatet bli detsarama sora enligt utredningens förslag,
eftersora del alldeles övervägande antalet ersältningsärenden får antas bli
slutreglerade av JK.
9 Statens ansvar för ersättningen
Kommunförbundet finner det rimligt att staten påtar sig
ansvaret för del ökade ersättningsskydd som utredningsförslaget innebär i
järaförelse
10 Riksdagen 1974.1 saml Nr 97
Prop.
1974: 97 134
raed
skadeståndslagen. Koraraunens ansvar enligl skadeståndslagen kvarstår
emellertid och utredningens förslag om att staten ges regressrätt genteraot
koraraun avseende utgiven ersättning enligt den nya lagen för skada sora
kommunen svarar för enligt skadeståndslagen synes därför rimligt. Den utökning
av ersättning sora utredningsförslaget raedför i jämförelse med
skadeståndslagen får däremot givetvis inte göras gällande regressvis.
Landstingsförbundet
framhåller att statens regressrätt gentemot kommun har en juridisk-teknisk
betydelse när del gäller förhållandet mellan ersättning enligt föreliggande
förslag och skadeståndslagen. Bestäraraelsen torde inte få någon större
ekonomisk betydelse för landstingskora-raunerna. Förbundet noterar i detta
saramanhang utredningens anraärkning all staten av praktiska hänsyn kan finna
del lärapligt all avstå från att föra regresstalan.
Polismästaren i Stockholm
framhåUer all statens räll till regresslalan raot försumlig tjänsteman är
mycket allmänt beskriven. Av betänkandet framgår att större regressrätt än vad
sora raedgivits i skadeståndslagen ej varit avsett all införas. Del kan
ifrågasättas ora inle en hänvisning till skadeståndslagen bort intas i den nya
lagen.
Kammarrätten i Göteborg
anser alt den föreslagna bestäramelsen ora regressrätt för staten är
överflödig, eftersom skadeståndslagens bestämmelser ora regressrätt koraraer
att bh tillärapliga, även om den föreslagna lagen inle innehåller några regler
i frågan. Med hänsyn till skadeståndslagens rigorösa krav för ansvarighet såväl
från kommuns sora från anställds sida för beslutsskador har raan anledning att
räkna med att regi"esskrav kan komraa alt aktualiseras bara i rena undantagsfall.
Karamarrätlen anser dessutom att regresskrav från staten mot koraraun i princip
inte bÖr förekomma. Man bör emellertid kunna räkna med att sådana regresskrav,
i den raån frågan över huvud taget blir aktuell, inle koramer att väckas.
Enligt kammarrättens mening är frågan alldeles för liten för all motivera elt
särskilt undantag i lagstiftningen.
Enligl hovrätten för Skåne
och Blekinge är det i och för sig elt korrekt påpekande att staten genom att
betala ersättning enligt den nya lagen inträder i den rätt enligl
skadeståndslagen som sökanden kan ha haft raot koraraun. En verksamhet för att
återkräva dylika belopp mellan stal och kommun synes eraellertid hovrätten vara
en raenrågs-lös verksarahet på vilken allraänna raedel inte bör få offras.
10
Förfarandet
Utredningens
förslag i fråga ora förfarandet vid prövning av ersält-nrågsanspråk tillstyrks
eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanser.
Till dem som uttalar
sig positivt om förslaget hör bl. a. JK, RÅ, länsåklagaren i Norrbottens län,
kriminalvärdsnämnden och statskontoret.
Tveksarahet raot förslagel
komraer till ullryck i yttrandena från utskrivningsnämnderna för Västmanlands
och Kopparbergs län saml Jämtlands län. Kammarrätten i Göteborg ställer sig
frågande inför del regel-syslera sora byggts upp i fråga ora förfarandet och
föreslår att ersältningsärendena handläggs på sararaa sätt sora när det gäller
anspråk mot staten enligt skadeståndslagen. Hovrätten över Skåne och Blekinge
anser del självklart att JK själv eller genora annan rayndighet bör vara verk-
Prop.
1974: 97 135
sära
sora företrädare för staten i ersältningsärenden och föreslår att bestäramelserna
härom skall utgå.
Statskontoret påpekar att
förslaget i denna del nära ansluter sig till den ordning sora enligt
kungörelsen 1972 r 416 gäller i fråga ora statsmyndigheternas skadereglerråg i
vad avser s. k. beslutsskador. Vid sådant förhållande föranleder förslagets
förfaranderegel inle någon erinran från statskontorets sida. Enligt
statskontoret bör man raed den fömtsätta centrala handläggningen av alla
ifrågavarande ersältningsärendena genora JKrs försorg uppenbarligen räkna raed
all en viss enhetlighet i praxis koraraer att skapas, inte rainst i vad gäller
beräkningen av ersättningsbelopp i olika hänseenden.
Enligt förslaget skall JK
ha räll att besluta ora ersättningar ulan någon beloppsraässig begränsning.
Under hänvisning till den beloppsgräns
100 000 kronor intill vilken
JK äger besluta i ärenden rörande skadeståndsanspråk enligl nyssnäranda
kungörelse 1972r 416 vill statskontoret för sin del ifrågasätta ora råte en raotsvarande
begränsning lämpligen bör tUlämpas även på nu ifrågavarande oraråde.
Ersättningsärenden avseende belopp sora överstiger näranda gräns torde i så
fall
liksora fallet är enligt
kungörelsen 1972r 416 få hänskjutas till Kungl. Majrt. En beloppsgräns
i enlighet raed vad sålunda anförts bör enligl statskontorets raening raöta så raycket
raindre betänkligheter sora det enligt vad i betänkandet anförts mera sällan
torde bli fråga om annat än belopp av tämligen ordinär storlek.
JK finner den föreslagna
ordningen i sina huvuddrag ändamålsenlig för handläggning av hithörande
ärenden. Det finns, framhåller JK, anledning tro att flertalet ärenden koraraer
att såsora utredningen syftat tUl vid utforraningen av handläggningsreglerna
anhängiggöras hos JK och att väckande av dorastolsprocess koraraer all bli elt
korapleraent till JKrs prövning.
I vissa enskildheter vill
JK anföra synpunkter på förslaget. Utredningen föreslår att JK skall, när
anspråk av honora helt eller delvis ogillats, hänvisa sökanden att stäraraa
till domstol. En sådan hänvisning ler sig naturlig, när frågan om ersättning är
i bevishänseende eller i rättsligt avseende tveksam. På sararaa sätt förfares
inom ulsökningsrälten när tredje man, sora påslår bättre räll till utraätt
gods, får hänvisning att stärania, om han visat sannolika skäl för sitt
påstående (69 § utsökningslagen). Står däreraot vid JKrs prövning helt klart,
att ersättning ej kan komraa i fråga ora exerapelvis begärs ersättning för frihelsin-skränknråg
sora ej orafattas av lagen eller fraraslälls anspråk på gottgörelse enligt
lagen för en frihetsinskränkning sora blivit ersatt av en inskränknråg sora
klart är av lika sträng art ter det sig oegentligt att låta JKrs beslut ora ogUlande
av anspråket åtföljas av en hänvisning att stäraraa. Även i dessa fall bör det
naturligtvis stå den enskUde fritt all gå till dorastol raed sitt krav, men det
bör i så fall ske utan någon JKrs hänvisning i saken. Regeln ora hänvisning
synes JK kunna utgå och er-sältas raed en bestäraraelse ora alt efler JKrs
beslut doraslolsprövning kan ske under förutsältnråg att talan anhängiggörs inora
viss tid efter beslutet. Försilles denna lid föreligger processhinder. En sådan
regel skulle kunna ha tillärapning även på fall sora enligl förslaget skall avvisas
av JK. I bägge fallen skulle alltså den sökande ha att, ora han önskar rättslig
prövning av sitt anspråk vid dorastol, vända sig till dorastol inora viss tid
vid äventyr att hinder för talans upptagande inträder. Vid sådant förhållande
bortfaller behovet av rättsraedel för alt överklaga avvisningsbeslut.
Prop.
1974:97 136
Beträffande JKrs beslut i övrigt föreslås i betänkandet
att de inte skall kunna bli föremål för överklagande. Enligl vad JK påpekar
avviker detta från vad sora gäller för skadereglerande rayndighets ställningstagande
i ersättningsfrågor. Sådana parisbesked lorde kunna genora besvär överklagas
hos Kungl. Majrt raen också bringas under Kungl. Majrts prövning genora anraälan
eller annan forralös klagan. Vad sålunda gäller för den statliga
skaderegleringen är uttryck för en allraän princip inora förvaltningsrätten
(jfr SOU 1964r 27 s. 116). Enligl JK torde inte skäl föreligga att för den
aktuella speciallagstiftningen inta en annan ståndpunkt.
RÅ finner utredningens förslag ora centraliserad
handläggning av ersältningsärendena innebära beslärada fördelar i förhållande
till gällande rätt. Han anser eraellertid att vissa detaljer i förslaget kan
diskuteras. I likhet raed JK anser RÅ sålunda att regeln ora hänvisnråg till doraslol
bör utgå och att sökanden i stället har att inora viss kortare tid väcka talan
vid dorastol ora han önskar ersättningsfrågan prövad enligt lagen. Denna regel
bör också gälla ora JK ej prövat ärendet i sak.
Utskrivningsnämnden
för Västmanlands och Kopparbergs län befarar alt en central prövning av dessa
frågor genora en enda myndighet kan komraa alt bli tämligen betungande. Har JK
ogillat ett anspråk, skall sökanden hänvisas all väcka lalan raot staten vid
dorastol. Näranden ifrågasätter lämpligheten av alt dorastol, sora i viss raån
står under JKrs tillsyn, på detta sätt får alt pröva JKrs beslut.
Enligl
utskrivningsnämnden för Jämtlands län kan det inte uteslutas all besvärliga
utrednings- och bevisfrågor kan uppkoraraa i saraband raed prövningen av
ersättningsärendena, särskilt när del gäller ersättningens storlek och tUlämpningen
av reglerna vid utskrivning. Vidare får raan, såsora även frarahålls i
betänkandet, räkna raed att den som anser sig ha lidit skada på grund av
frihetsinskränkning vill framställa ersättningsanspråk jämväl med stöd av den
nya skadeståndslagen, vilken talan då skall föras vid domstol.
Utskrivningsnämnden anser att det därför vore raest ändaraålsenligt och från
rättssäkerhetssynpunkt raest tilltalande ora ersättningsfrågor enligl
lagförslaget prövades av domstol eller alt i varje fall JK gavs möjlighet att,
när han så finner lämpligt, hänskjuta frågor av detta slag till doraslols
prövning och avgörande.
Kammarrätten
i Göteborg säger sig i och för sig inte ha något att erinra mot alt JK i första
hand anförtros prövningen av anspråk på ersättning enligl den föreslagna lagen.
Det re;gelsystera sora i lagen byggts upp kring denna prövning ställer sig eraellertid
kararaarrälten frågande inför. Enligl kararaarrätlens uppfattning saknas skäl
för att konstruera JKrs ställning när det gäller ifrågavarande ärenden på
annorlunda sätt än i fråga ora anspråk raot staten enligt skadeståndslagen,
dvs. sora skadereglerare och förhandlingspart på den statliga sidan. Delta betyder
alt det i den föreslagna lagen i princip inte behövs några regler ora JKrs verksarahet
på ifrågavarande oraråde (jfr prop 1972r 5 s. 386). Del torde dock vara raotiverat
att i lagen behålla en upplysning för de ersättningssökande ora vilken statlig rayndighet
sora raan i första hand bör vända sig till.
Rent allraänt vill kammarrätten varna för att bygga upp elt
särskUt förfarande beträffande ifrågavarande typ av ersättningar. Redan de
föreslagna reglerna vittnar om att ett sådant särskUt förfarande drar med sig
behov av saraordningsarrangeraang raed närliggande rättsinstitut och särskilda
fullföljdskonslruktioner, allt koraplikationer och problem
Prop.
1974: 97 137
sora
undviks ora raan håller sig tUl det gängse mönstret. Liknande synpunkter fraraförs
av hovrätten över Skåne och Blekinge.
Interneringsnämnden
framhåller alt, ora någon väcker talan om ersättnråg enligt den föreslagna
lagen vid dorastol i stället för att vända sig till justitiekanslem, raålet koraraer
att handläggas i vanlig ordning med JK sora svarande. Den enskUde kan därvid koraraa
att gå raisle ora fördelar i fråga ora utredningen ra. ra. sora skulle vinnas ora
fraraslällning gjorts hos JK. Enligt nämnden kan det ifrågasättas ora inte i elt
fall av detta slag raan borde bereda den enskilde som kanske av förbiseende
vänt sig direkt till domstol raöjlighet att göra fraraslällning till JK och
låta raålet vila i avbidan på handläggningen hos denne.
Kammarrätten
i Göteborg vill starkt ifrågasätta behovet av särskilda preskriptionslider när
det gäller ersättningsanspråk enligl den föreslagna lagen. Visserligen
innehåller 1945 års lag särskilda preskriptionsregler, men delta kan knappast
vara tillräckligt skäl för att i den föreslagna lagen avvika från den gängse
regleringen. Så t. ex. saknar skadeståndslagen särskUda preskriptionsregler. I
den raån de föreslagna preskriptionsreglerna raoliveras, kan karamarrätten inte
finna motiveringen övertygande. Att ersättningsfrågan rent teoretiskt kan koraraa
att stå öppen upp till tio år i förevarande slag av ärenden synes inte vara en
större nackdel än i en raängd andra typer av ersättningsärenden, där de allraänna
preskriptionsreglerna gäller. Inte heller arguraentet, att raan raed hänsyn
till eventualiteten av ett rättsanspråk enligt skadeståndslagen har behov av
snabba avgöranden av ersättningsanspråk enligt den nya lagen, synes bärande.
Enligt kararaarrätlens raening måste näranda eventualitet koraraa all höra till
de absoluta sällsynthelerna. Slutligen frarahåller kararaarrälten att del ter
sig motbjudande att vägra ersättning för obefogad frihetsråskränkning på den
grunden att sökanden inte iakttagit en relativt snävt.tilllagen
preskriptionstid.
LO
anser att tre månaders preskriptionstid för framställning av ersättningsanspråk
är för kort tid för tillvaralagande av den lagstadgade ersättnrågsrätten. Enhgt
LOrs raening bör skyldighet föreligga att, så snart en frihetsinskränkning
visat sig vara obefogad, upplysa den berörde om hans lagenliga rättigheter.
Man torde nämligen mera sällan kunna utgå från alt människor i allraänhet har
kännedom om en lag av ifrågavarande slag. LO föreslår därför att regeln om
preskriptionstiden ändras på så sätt att en preskriptionstid om rainst 6 raånader
gäller från tidpunkten då vederbörande genora behörig rayndighets försorg får
kännedora ora sina rättigheter enligt lagförslaget särat alt preskriptionstiden
för del fall vederbörande inte kan nås med denna upplysning bestäras till två
år.
Också
invandrarverket ifrågasätter ora inte en regel ora upplysningsplikt rörande
rättigheterna enhgt den föreslagna lagen borde införas. Upplysningen bör
läranas på ett språk sora den berörde förstår.
11
Ekonomiska konsekvenser
Länsåklagaren
i Stockholms och Gotlands län frarahåller att den begränsnråg sora nu gäller genora
att kvarstående raisstanke utesluter ersättning torde verka i hög grad
begränsande på antalet ersättningsyrkanden. Bortfaller denna inskränkning och ersältnmgsmöjUghelerna
även i övrigt utvidgas, torde man kunna förvänta att antalet av ifrågavarande
Prop.
1974: 97 138
ärenden
koraraer att stiga väsentligt. Länsåklagaren instämmer dock i utredningens
antagande alt de direkta kostnader sora kan föranledas av förslaget inle skulle
bli överhövan betungande för statsverket. Länsåklagaren frarahåUer eraellertid
att de nya ersällnrågsreglerna i förening med andra ändrade processuella
bestämmelser kan åstadkomma att såväl beslut angående tvångsmedel sora fällande
doraar överklagas i belydUgt större utsträckning än för närvarande särat alt
rättsväsendel därigenora kan koraraa alt utsättas för betydande påfrestningar.
Liknande synpunkter fraraförs av länsåklagaren i Norrbottens län.
Socialstyrelsen
ifrågasätter uttalandet i betänkandet att antalet ärenden inte kan väntas bli
särskilt stort. I beaktande av all antalet intagningar enligt LSPV årligen
utgör cirka 23 000, torde raan kunna vänta sig ett relativt stort antal ärenden
enbart inora denna kategori, låt vara alt de flesta efter vederbörlig handläggnråg
inte koraraer att föranleda någon ersättning. Detta bör beaktas vid bedöraning
av vilka resurser sora erfordras för adrainislrering av den föreslagna lagen.
Prop. 1974: 97 139
Bilaga 3 (Det remitterade förslaget)
Förslag
till
Lag
om ersättning vid frihetsinskränkning
1 §
Den sora har varit häktad
på gmnd av raisstanke ora brott eller som till följd av sådan raisstanke under raer
än 24 timmar i sträck har varit anhållen, underkastad reseförbud, intagen på rättspsykiatrisk
khnik, lagen i förvarsarrest eller tagen i förvar genora beslut av befälhavare
på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till
ersättning av staten, ora
1.
frikännande dora raeddelas för
gärningen,
2.
åtalet avvisas eller avskrives,
3.
förundersökning avslutas utan
att åtal väckes eller, såvitt gäller förvarsarrest, beslutet härom upphäves
utan att målet hänskjutes till rättegång eller disciplinstraff ålägges, eller
4.
beslutet om frihetsinskränkning
efler överprövning, överklagande eller besvär över doravilla upphäves eller
ersattes av beslut sora innebär raindre ingripande åtgärd.
Den
som har varit häktad eller under raer än 24 timmar i sträck har varit anhållen
med stöd av 24 kap. 1 § rättegångsbalken har järaväl rätt tiU ersättning, ora
gärningen i doraen hänföres under sådant lagrum att häktning icke kunnat ske
annat än enligt 2 § sararaa kapitel och det icke har förelegat sådana fömtsättningar
för häktning sora anges där. För rätt till ersättning på grund av anhållande
fordras dessutom att det inte heller har förelegat omständighet som anges i 24
kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken.
2 §
Den sora
har undergått fängelse, förvandlingsstraff för böter eller fritidsstraff eller
varit inlagen i anstalt för undergående av behandling enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken, ungdorasfängelse eller internering har rätt till ersättning av
staten, om påföljden efter överklagande, resning eher besvär över doravUla undanröjes
eller ersattes av raindre ingripande påföljd. Detsararaa gäller den sora efler
förordnande av dorastol har undergått sluten psykiatrisk vård eller vård i
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.
3 §
Den
som i annat fall än som anges i 1 eller 2 § till följd av beslut vid rayndighetsutövning
har varit berövad friheten har räll tUl ersättning av staten, ora del finnes
uppenbart att frihetsberövandet var ulan grund.
4 §
Rätt
till ersättning föreligger ej, ora den sora varit utsatt för frihetsinskränkningen
själv uppsåtiigen har föranlett denna. Har han sökt undan-
Prop.
1974: 97 140
röja
bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning eller, i fall sora avses i
1 §, sökt undandra sig förundersökning eller lagföring, utgår ersättning endast
ora del finns synnerliga skäl.
Rätt
tUl ersättning föreligger ej heller, om det i annat fall raed hänsyn tUl oraständigheterna
är oskäligt att ersättning utgår. Ersättning får dock ej vägras pä den grand
alt raisstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.
5 §
Ersättning
utgår för utgifter, förlorad arbetsförtjänst och lidande.
Ersättningen
får nedsättas efter vad sora finnes skäligt, ora liden för
frihetsinskränkningen har avräknats eller eljest beaktats vid fastställande av
brottspåföljd.
6 §
Anspråk
på ersättning får ej överlåtas till annan innan ersättningen blivit slutligt bestärad.
7 §
Utgår
ersättning enligl denna lag och har den ersätlningsberältigade rätt till
skadestånd av annan, inträder staten i raotsvarande raån i hans rätt.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1974, då lagen (1945r 118) om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda ra. fl. skall upphöra att gäUa.
Den
nya lagen gäller även i fråga ora frihetsinskränkning sora har skett före
ikraftträdandet och som icke har upphört dessförinnan. I övrigt tillämpas äldre
bestäraraelser beträffande frihetsinskränkning som har ägt rum före
ikraftträdandet.
Prop. 1974:97 141
Utdrag
av protokoll, hållet i lagrådet den 28 mars 1974.
Närvarande:
justitierådet CONRADI, f. d. regeringsrådet ÖHMAN, regeringsrådet
PAULSSON, justitierådet FREDLUND.
Enligl
lagrådet den 20 raars 1974 tillhandakorarael utdrag av protokoll Över justitieärenden,
hållet råför Hans Majrt Konungen i statsrådet den 28 februari 1974, har Kungl.
Majrt förordnat, att lagrådels yttrande skall inhämtas över upprättat förslag
till lag om ersättning vid frihetsinskränkning.
Förslaget,
sora finns bilagt detta protokoll, har den 1525 mars 1974 inför lagrådet
föredragits av hovrättsassessorn Ann-Mari Teng-ströra.
Lagrådet
yttrar.
I remissprotokoUet har
rörande förhåUandet mellan skadeståndslagens regler och reglerna i den nu
föreslagna lagen gjorts uttalanden sora läranar rum för viss tvekan om vad som
åsyftas. Lagrådet vill med anledning härav frarahålla, att raan måste utgå från
all det ej sällan, bl. a. med hänsyn till den skadelidandes behov av skydd, är
påkallat att skadeslåndsrällslig speciallagstiftning och den allraänna
skadeståndslagen är tiUärapliga vid sidan av varandra, så alt den skadelidande
kan välja mellan att åberopa del ena eller det andra regelsysleraet. Om i elt
visst fall della inte skall gälla ulan i stället den specialrättsliga
regleringen vara exklusivt tillämplig, helt eller delvis, synes delta förhållande
böra klart fraragå av oraständigheterna. Ofta torde en uttrycklig bestäraraelse
härora krävas. I avsaknad av dylikt stadgande i den nu föreslagna lagen bör
denna och skadeståndslagen antagas vara alternativt tillärapliga, vilket
alltså skulle innebära alt den skadelidande kan grunda ersättningsanspråk på
skadeståndslagen, ora han föredrar detta framför alt åberopa de nu föreslagna bestäramelserna.
Givetvis måste han i sitt val hålla sig tUl det ena eller det andra systemet av
rättsregler i dess helhet; han har inte möjlighet att komplettera det ena
regelkomplexet raed föreskrifter ur det andra. Väljer den skadelidande att
åberopa skadeståndslagen, har han alt visa att skadan orsakals av fel eller försuraraelse
i den berörda statliga eller koraraunala verksaraheten, och han är bunden av
de inskränknrågar i rätlen till skadestånd sora följer av reglerna i 3 kap.
skadeståndslagen, bl. a. i fråga ora skyldigheten att i princip, innan han
kräver skadestånd, söka rättelse genom fullföljd av talan mot beslutet (3 kap.
4 §). Ora den skadelidande stöder sin talan på skadeståndslagen, följer yidare
av grunderna för 5 kap. 1 § sagda lag den i förevarande sararaanhang vikliga
inskränkningen i rätten
11
Riksdagen 1974.1 saml. Nr 97
Prop. 1974: 97 142
till
ersättning, alt skadestånd för lidande i regel inte utgår. Det nu sagda
innebär, att den skadelidande i praktiken sällan lorde ha anledning att åberopa
skadeståndslagen i stället för den nu föreslagna lagen.
I
fråga ora regressrätten enligt 7 § i förslaget koraraer med det nu angivna betraklelsesältet
att gälla, all staten för vad den utgivit inträder i den rätt till skadestånd
som den skadelidande må kunna göra gällande enligt skadeståndslagen mol bl. a. koraraun,
för del fall att skadan uppkorarait genora vållande i koraraunal verksamhet.
Alt döma av uttalanden i reraissprotokoUel torde man dock kunna räkna med alt
staten komraer att avstå från att utöva regressrätt raot koraraun för vad
staten utgivit enligt förevarande lag.
1
§
Ersättningsrält
enligt första stycket punkt 4 förutsätter, att beslut ora frihetsinskränkning
efter överprövning, överklagande eller besvär över doravUla blivit upphävt
eller ersatt av beslut om mindre rågripande åtgärd. Rätt tUl ersättning med
stöd av nämnda punkt föreligger däremot ej, när myndighet som meddelat beslut
om frihetsinskränkning själv upphäver eller raUdrar delta. Såsora fraragår av reraissprotokoUel,
är skälet härlUl, att myndighets åtgärd att upphäva eget beslut om frihelsinskränknråg
i de allra flesta fall beror på alt det tillkorarait nya oraständigheter eller
all tidigare skäl för frihetsinskränkning bortfallit. Förslaget utgår således
med aUt fog från prråcipen att ersättning inte skall ifrågakoraraa, när det raåste
antagas, att det upphävande beslutet berott på alt det efler beslutet om frihetsråskränkning
inträffat omständigheter som gjort det obehövligt att längre upprätthålla en
från början befogad frihelsinskränknråg. Hit hör naturligtvis ej det fall, alt
nytillkommen utredning visar eller ger anledning antaga, att förutsättningar
för frihetsinskränkning redan från början saknats, exerapelvis därför att något
brott från den raisstänkles sida i verkligheten inte förelegat. Huruvida
förslaget avser att konsekvent genoraföra den nyss angivna principen fraragår
ej tydligt. Vissa uttalanden i reraissprotokoUel kan tyda på att ersättning åtrainslone
i en del fall skall kunna utgå, när lägre rayndighets beslut ora frihetsråskränkning
upphävts av högre myndighet och detta berott på att de faktiska förhållandena
ändrats efter det beslutet ora frihetsinskränkning raeddelades. Den princip
förslaget upprätthåller, när rayndighet upphäver eget beslut om
frihetsinskränkning, bör emellertid rimligtvis följas även när det upphävande
beslutet raeddelas av högre myndighet. Ersättning bör således ej utgå, exerapelvis
när hovrätt upphävt underrätts häktningsbeslut och det måste antagas, att
hovrättens avgörande berott på att den fara för avvikande, kollusion eller
fortsatt brottslighet, som förelåg vid tiden för häktningsbeslutet, till följd
av sedermera råträffade omständigheter inle längre är för handen. Den
föreslagna regeln i 4 § andra stycket
Prop. 1974: 97 143
läranar
utryrarae för en sådan tUlärapning. En annan ordning skulle kunna ge anledning
till eljest onödiga överklaganden och göra ersättningsrätten beroende av den
tillfälligheten att den ena myndigheten hinner meddela beslut före den andra.
I specialmoliveringen till
förevarande paragraf frarahålles att ersättningsrält i överklagandefall enligt
första stycket 4 föreligger endast när det är beslutet ora häktning etc. som
blir föreraål för överklagande. I anslutning härtill anföres sora exerapel på
tillärapningen av nämnda stadgande det fall att underinstansen i samband med
dom på frihetsstraff förordnar att den dömde skall stanna kvar i häkte i avbidan
på lagakraftägande dom och att överinstans därefter försätter honom på fri fot.
Med anlednråg härav vill
lagrådet anföra följande. När underinstans i samband med fällande dora
förordnar att den dörade skall kvarbli i häkte, föres talan raot
häktningsbeslutet i sararaa ordning sora talan raot doraen (49 kap. 5 § RB).
Detta innebär således alt ora den dörade vUl överklaga inle enbart
häktningsbeslutet utan även doraen i huvudsaken, hans lalan regelraässigt utföres
i sararaa fuUföljdsinlaga. Ell yrkande ora ändring av doraen i huvudsaken kan
ibland anses inbegripa ett yrkande att bli försatt på fri fot även om detta
råte uttryckligen anges. Så är t. ex. alltid fallet om han yrkar frikännande, viUkorlig
dom eller skyddstiUsyn, men även i andra fall kan ett yrkande om ändring av beslutet
ora frihetsråskränkningen ofta inläsas i yrkandet i huvudsaken utan att delta korarait
tUl forraellt uttryck i fullföljdsinlagan. Ora överinstansen i fall, då
underinstansens dora överklagas i huvudsaken, förordnar att den tUltalade råte
längre skall vara häktad, vare sig det sker i saraband raed överinstansens dora
eller genora särskilt beslut, raåsle elt sådant beslut i häktningsfrågan regelraässigt
anses föranlett av ett överklagande av underinstansens beslut i
häktningsfrågan. Detta får anses gälla oavsett ora den tilltalade får fraragång
i huvudsaken. Ersättning bör därför i princip kunna förekoraraa i saratiiga
fall, då över-råstans upphäver ett beslut ora frihelsinskränknråg. Utformningen
av första stycket 4 raedger i och för sig en sådan tUlämpning. Del raå i sararaanhanget
frarahållas att ersätlnrågsrält kan utlösas även ora häktningsbeslutet upphäves
efter talan av motpart tUl den tUltalade.
I nu berörda fall avser
rätten tUl ersättnråg givetvis endast den frihetsråskränkning, som blivit en
följd just av det upphävda häktningsbeslutet. I det angivna exemplet, i vilket
det förutsatts att den tUltalade inle överklagat det ursprungliga beslutet om
häktning, kan detta beslut inle längre bli föreraål för prövning av högre
instans sedan underinslan-sen raeddelat nytt beslut i häklningsfrågan (se NJA I
1953 s. 460). Den tilltalade har inte rätt till ersättning för den frråetsinskränknråg,
som blivit en följd av det ej överklagade häktningsbeslutet, men väl bör han
vara bevarad vid sin raöjlighet till, ersättning för att han varit
Prop. 1974: 97 144
berövad
friheten för tiden från underinstansens dora. Motsvarande synpunkter gör sig
gällande för det fall att en misstänkt väl inte överklagat det ursprangliga
beslutet ora häktning men i stället överklagar ett nytt beslut, varigenora underinstansen
enhgl 24 kap. 18 § andra stycket RB förordnat alt den misstänkte alltjämt skall
vara häktad.
Då reseförbud raeddelats
av undersökningsledare eller åklagare, kan den raisstänkle enligt 25 kap. 5 § RB
begära tingsrättens prövning av förbudet. Om tingsrätten bedömer frågan ora
reseförbud annorlunda än undersöknrågsledaren eller åklagaren och därför
upphäver förbudet, är den raisstänkle enligt första stycket 4 i prråcip
berättigad tiU ersättning. Härraed bör järaföras det fall alt
undersökningsledaren eller åklagaren i stället tillgriper en raera långtgående
åtgärd och beslutar anhålla den misstänkte. I dylikt fall erfordras inte något
initiativ från den misstänktes sida för alt frågan om hans frråelsberövande skall
koraraa under tingsrättens prövning. Frågan bringas under dess prövning genora häkt-ningsfraraslällning
från anhållningsmyndighelens sida. Såsom framgår av 24 kap. 5 § första stycket RB,
gäller för anhåUande samraa förutsättningar sora för häktning raed det
undantag sora följer av 24 kap. 5 § andra stycket. Ora tingsrätten bedömer
frågan om frihetsberövande annorlunda än undersökningsledaren eller åklagaren
och därför beslutar avslå häktningsframställningen, skall trågsrätten jämlikt
24 kap. 16 § andra stycket RB förordna, att den anhållne omedelbart skall
friges, vilket i realiteten innebär att anhållningsbeslutet upphäves. Avsikten
torde vara, att punkt 4 ej skall grunda rätt till ersättning för skada till
följd av anhållandet i dylikt fall. Ora tingsrätten i stället häktar den raisstänkle
raen häktnrågsbeslutet upphäves av hovrätten, skall däreraot ersättning enligl
punkt 4 i prråcip utgå järaväl för den tid anhållandet varat. Det är svårt att
se några bärande skäl för att den sora varit berövad srå frihet skall vara särare
ställd i ersättningshänseende än den som blott varit underkastad reseförbud.
Punkt 4 torde böra korapletleras så att ersätlningsrätt kan ifrågakomma även
vid avslag på häktningsframställning.
Av
de fall, då frihetsråskränkande beslut kan länkas bli upphävt eller ändrat av
överordnad rayndighet eller efter raellankoraraande beslut av sådan rayndighet,
har i punkt 4 uppräknats överprövning, överklagande och besvär över domvilla.
Däremot har resning ej omnärants. Det är visserligen sällsynt, att resning koraraer
tUl användning vid den typ av beslut varora här är fråga, men detta gäller
också besvär över domvUla, som medtagits i uppräkningen. För fullständighetens
och konsekvensens skull torde även resning böra orafattas av uppräkningen. Med
upphävande av beslut ora frihelsinskränknråg bör i punkt 4 likställas, att
sådant beslut undanröjes utan förordnande ora ny handläggning.
Godtages
vad här förut sagts, kan punkt 4 förslagsvis få följande lydelser
"beslutet ora frihetsinskränkning genom avslag på häktningsfrara-
Prop. 1974: 97 I45
ställning
eller efter överprövnråg, fullföljd av talan eller anlitande av särskUt
rättsmedel upphäves eller ersattes av beslut ora rarådre ingripande åtgärd
eller undanröjes utan förordnande ora ny handläggning".
Med
det fall som regleras i andra stycket torde böra jämställas att någon varit
häktad eller under mer än 24 timraar i sttäck varit anhållen såsom misstänkt
för brott som avses i 24 kap. 1 § första stycket RB raen gämingen i doraen hänföres
under sådant lagrura alt häktning inte kunnat ske annat än enligt 24 kap. 1 §
andra stycket och häktnings-föralsältningar som anges där ej förelegal.
Lagtexten torde böra järakas i enlighet härraed.
2
§
I
specialraotiveringen frarahålls alt, eftersora ersättnrågsrätl enligt
förevarande paragraf inte föreligger i de fall då en rayndighet själv ändrar
sill avgörande, paragrafen råte gäUer när underrätt raed stöd av 34 kap. 1 § 3 BrB
undanröjer en tidigare ådörad påföljd. I anslutning härtUl sägs att sistnämnda
lagrum emellertid kan tillämpas också i högre rätt efter överklagande och att
"i så fall de formella förutsättningama för ersättning är uppfyllda i
denna del".
Det
sista uttalandet synes knappast vara rikligt. Enligl förevarande lagrum
inträder rätten till ersättning om påföljden efter överklagande undanröjes
eller ersattes av mindre ingripande påföljd. Härmed raåsle riraligen förstås
att det är fråga ora överklagande av den dora, varigenora påföljden ålagts, och
inte överklagande av den senare dom, som meddelats i mål vari fråga om tUlämpning
av 34 kap. 1 § 3 BrB uppkomrait.
Från
sakhg synpunkt skulle en rätt till ersättning i sädana fall varom här är fråga inle
le sig rimhg. Det skulle rånebära att en person, som undergått en rikligt ådörad
påföljd, skulle kunna få ersättning härför i anslutning till att domstolarna
med stöd av 34 kap. 1 § 3 BrB tar ställning till påföljden för ytterligare
brott som han funnits ha begått. Ora därför, mot vad nyss hävdats, innebörden
av 2 § i remissförslaget skulle vara den i specialmotiverrågen angivna, näraligen
alt forraella förutsättningar för ersättning enligt denna paragraf skulle
föreligga, raåste det tagas för givet att också oskälighelsregeln i 4 § andra
stycket reraiss-förslaget skulle bli tiUäraplig och ersättning sålunda skulle
vägras.
I
avsnitt 5.7 i reraissprotokollet, sora avhandlar järakning av ersättning (5 § reraissförslaget),
förekoraraer elt uttalande, all järakningsregeln kan komma att tiUämpas, n"år
en ådömd påföljd undanröjs och ersätts av en ny påföljd enligt bestäraraelserna
i 34 kap. BrB och hänsyn skall tas till vad den dörade har undergått av den
tidigare påföljden. I betraktande av vad lagrådet nyss anfört torde järakningsregeln
inle bli aktuell i dessa faU.
I
konsekvens med vad lagrådet föreslagit vid 1 § bör förevarande paragraf
förslagsvis formuleras på följande sätlr
Prop. 1974: 97 146
"Den
sora har undergått fängelse, förvandlingsslraff för böter eller frilidsslraff
eller varit intagen i anstalt för undergående av behandling enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken, ungdorasfängelse eller internering har rätt tUl ersättning av
staten, ora efter fullföljd av talan eller anhtande av särskUl rättsraedel
frikännande dora meddelas eller rarådre ingripande påföljd ådöraes eller dom
eller beslut, som legat till gmnd för verkställigheten, undanröjes utan
förordnande om ny handläggning. Detsararaa gäller den som efler förordnande av
domstol har undergått sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för
psykiskt utvecklingsstörda."
5
§
I
fråga ora personskada gäUer f. n. enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen, alt
ersättningen avser läkararvode och annan kostnad lUl följd av skadan, hråder
eller förlust i den skadades närråg, sveda och värk samt lyte eller annat
stadigvarande men. Skadeståndskoraraittén har i sht förslag (SOU 1973 r 51)
Skadestånd V, utan alt åsyfta någon förändring i sak, ersatt dessa poster raed
ersättning för sjukvårdskostnad och andra utgifter till följd av skadan,
förlorad arbetsförtjänst, bestående nedsättning av arbelsförraågan
(invaliditet), sveda och värk särat lyte eller annat stadigvarande raen. Det
remitterade förslaget följer förebilden i skade-slåndskommitténs förslag, och
förevarande paragraf upptar i enlighet härmed posterna ersättning för utgifter,
förlorad arbetsförtjänst och lidande.
De av skadeståndskommitlén
använda begreppen förlorad arbetsförtjänst och invaliditet täcker helt visst i
stort sett vad sora avses med "hinder eller förlust i den skadades
närråg", men detta synes inte fullständigt vara fallet. Om under en
lantbrukares långvariga sjukdora, som är en följd av ådragen kroppsskada, hans
kreatursbesättning måste realiseras tiU underpris, därför att tillsynen inle
kan ordnas, torde försäljningen visserligen ofta resultera i förlorad
arbetsförtjänst, men kapitalförlusten sora sådan faller inte därunder. Och
motsvarande gäller naturligtvis om försäljnrågen i stället sker på grund av att
lantbrakaren är berövad friheten i en situation, som faller under den nu
föreslagna lagen.
För att möjliggöra
ersättning i fall av nu beskriven och liknande art synes det nödvändigt att
uppräkningen av ersältningsposterna i förevarande paragraf kompletteras.
Lagrådet ifrågasätter, ora inte därvidlag, efler raönster av 3 kap. 5 §
skadeståndslagen, ullrycket "intrång i näringsverksarahet" kunde
begagnas. Därigenora vinnes också nära överensstämmelse med ordalagen i 4 § i
1945 års lag ora ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dörada m.
fl. Den begränsning av ersättningsrätten som föreskrivs i 3 kap. 5 §
skadeståndslagen torde i före-
Prop.
1974: 97 147
varande
sararaanhang sakna större praktisk betydelse. Även av principieUa skäl synes
det olärapligt att här införa någon begränsning.
7 §
Det
hänvisas till vad lagrådet inledningsvis anfört om förevarande paragraf.
Ur
protokoUetr Ingrid Hedström
Prop.
1974:97 148
Utdrag
av protokollet över Justitieärenden hållet inför Hans Majrt Konungen i
statsrådet den 29 mars 1974.
Närvarande:
Slatsrainistern PALME, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER,
BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN.
Statsrådet
Lidbora anraäler efter geraensara beredning raed statsrådets övriga ledaraöter
lagrådets yttrande över förslag till lag ora ersättning vid
frihetsinskränkning.
Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.
Med
anledning av vad lagrådet anfört ora förhållandet raellan skadeståndslagen och
den nu aktuella lagen vill jag understryka att syftet raed den nya
lagstiftningen är att stärka det ekonoraiska skyddet för den enskilde vid oriktiga
eller oberättigade frihetsinskränkningar. I allraänhet torde den nya lagen
lärana bättre ersättningsmöjligheter än skadeståndslagen i de angivna fallen.
Bl. a. bör beaktas den viktiga skUlnaden att den nya lagen inte ställer upp
några begränsningar när det gäller rätten till ersättning för lidande. Som
lagrådet anfört leder det angivna förhållandet till alt den enskilde sällan
torde ha anledning att föra talan ora ersättning raed stöd av skadeståndslagen.
I undantagsfall kan det dock länkas alt den skadelidande lättare kan få
ersättning enligt skadeståndslagen, trots att det är fråga ora en typ av
frihetsinskränkning som i och för sig täcks av den nya lagen. Ora t. ex. en
person har tvångsinta-gils för vård kan situationen vara den att det tveklöst
föreligger fel eller försummelse från myndighetens sida, raedan det inte är
lika självklart att frihetsberövandet var uppenbart utan grund.
Med
hänsyn till det sagda anser jag liksora lagrådet att skadeståndslagen bör vara
lUläraplig vid sidan av den nya lagen. En sådan tolkning strider inle heller raot
skadeståndslagens inledande beslämraelse, eftersom den nya lagen inle kan
sägas innehålla regler sora är oförenliga med skadeståndslagens.
Som
lagrådet har anfört innebär det nu angivna betraktelsesättet i fråga ora
skadeståndslagens tillämplighet att staten för vad den har utgett inträder i
den rätt till skadestånd som den skadelidande har kunnat göra gällande enligt
skadeståndslagen mot bl. a. koraraun, för det fall att skadan har uppkorarait genora
vållande i koraraunal verksarahet. I enlighet med vad jag har uttalat i remissprotokoUet
anser jag dock att praktiska skäl talar för att staten avslår från all utöva
regressrätt mot komraun för vad staten har utgett enligl förevarande lag.
Prop. 1974: 97 149
Lagrådets
förslag till ändrad lydelse av 1 § första stycket punkt 4 bör enligt min mening
godlas. Delta innebär bl. a. att den som har varit anhållen får möjhghet tUl
ersättning för anhållandetiden, om anhållan-debeslutet upphävs genom att häktningsframslällnråg
avslås. Vidare inbegrips resning i de oraständigheter sora kan utlösa
ersättningsrätt.
När det därefter gäller
tillärapningen av punkt 4 vill jag liksom i remissprotokollet understi7ka att ersätlnrågsrält
i överklagandefaUet inträder endast när det är beslutet ora häktning e. d. sora
blir föreraål för överklagande. Som lagrådet har påpekat gäller visserligen
att, ora underinstans i samband med fäUande dora förordnar alt den dömde skall
stanna kvar i häkte, så förs talan mot häktningsbeslutet i sarama ordning sora
talan raot doraen. Detta betyder att ora den dörade vill överklaga inte enbart
häktningsbeslutet utan även doraen i huvudsaken, hans talan regelmässigt utförs
i sararaa vadeinlaga. För att punkt 4 skall vara till-läraplig, krävs eraellertid
att den häktade uttryckligen begär att oraedelbart bli försatt på fri fot. Det
är alltså inle tillräckligt raed ett yrkande att bli försatt på fri fot i
saraband raed att överinstansen raeddelar dom i raålet. Skälet tiU denna
ståndpunkt är att, i de fall då överinstansen prövar häktningsfrågan först i
samband raed alt dora beslutas, det ofta hinner inträffa nya oraständigheter sora
inverkar på bedöraningen. Bl. a. kan en pågående utredning, sora i och för sig raoliverar
en häktning, hinna avslutas. Detta gör att det många gånger måste framstå som
obefogat att tillerkänna den dömde ersättning, om ett häktningsbeslut upphävs
först i samband med överinstansens dora i raålet.
Situationen torde sora
regel vara en annan när överinstansen tar ställning till ett yrkande ora
omedelbart upphävande av ett i underrättens dom intaget häktningsbeslut. Eftersora
en sådan fråga raåste avgöras utan dröjsraål, torde oraständigheterna i allraänhet
inte ha hunnit förändras i väsentlig utsträckning efler underinstansens dom.
Detta innebär att, om underinstansens avgörande ändras så att den häktade försätts
på fri fot, det generellt sett får anses befogat att han får ersättning för den
tid han har varit häktad. Skulle det i undantagsfall inträffa alt de faktiska
förhållandena har ändrats efter det att underinstansens dora meddelades och
överinstansens beslut om frisläppande beror på de ändrade förhållandena, finns
det, som jag har påpekat i remissprotokollet, möjlighet alt vägra ersättning raed
stöd av 4 § andra stycket. Normalt bör också ersättningsrält vara utesluten i
det angivna undantagsfallet. Jag vUl dock frarahåUa att ersättning givetvis
bör utgå, om överinstansens beslut ora upphävande av häktningen beror på att
det inte längre föreligger sannolika skäl tiU misstanke om broll.
I delta sararaanhang vill
jag liksora lagrådet påpeka att del för tilllämpningen av punkt 4 är likgUtigt
om beslutet om häktning osv. upphävs efter talan av den häktade själv eller av
hans motpart.
Som
lagrådet har anfört avser rätten till ersättning i överklagande-
Prop.
1974: 97 150
fallet
i princip endast den frihelsinskränknråg som har blivit en följd av det
häktningsbeslut som upphävs av överinstansen. Om sålunda en häktad person
genom dora av underinstans förpliktas kvarstanna i häkte och han sederraera i
överinstansen får bifall till ett yrkande ora att oraedelbart bli försalt på
fri fot, har han därigenora rätt till ersättnråg endast för den tid som har
förflutit efler underinstansens dom. För att han med stöd av punkt 4 skall få
ersättning för den lid han har suttit häktad före underinstansens dora krävs
att han har överklagat det ursprungliga häktningsbeslutet särskilt. På raotsvarande
sätt gäUer alt ora en person underlåter att överldaga ett första beslut om
häktning men i stället överklagar elt beslut ora orahäktning enligt 24 kap. 18
§ andra stycket RB och får bifall tiU sitt överklagande, så har han rätt till ersättnråg
bara för tiden efter omhäklningsbeslulet.
När
det gäller J § andra stycket anser jag liksora lagrådet att en viss järakning
bör ske. Ersätlningsrätt bör föreligga när någon har varit häktad eller under raer
än 24 tiraraar i sträck anhållen sora raisstänkt för brott sora avses i 24 kap.
1 § första slyckel RB raen gärningen i doraen hänförs under sådant lagrara all
häktning inte kunnat ske annat än enligt 24 kap. 1 § andra stycket eller 24
kap. 2 § RB. Det betyder att raisstanken skall ha gällt brott för vilket är
föreskrivet fängelse i ett år eller däröver och att vederbörande i doraen fälls
tUl ansvar antrågen för brott där visserligen fängelse ingår i straffskalan raen
raaxiraistraffet understiger ett års fängelse eller för brott på vilket endast
kan följa böter. För all ersättning skall utgå bör dock dessutora krävas att
det råte har förelegal sådana förutsättningar för häktning sora anges i 24 kap.
1 § andra stycket resp. 24 kap. 2 § RB. För rätt till ersättning på grand av
anhållande gäller sora en ytterligare förutsättning att det inte heller har
förelegat oraständighet sora anges i 24 kap. 5 § andra stycket RB.
Vad
lagrådet har anfört under 2 § ger raig inte anledning lUl erinran. Jag ansluter
raig således till lagrådets uppfattning att en tillämpning av 34 kap. 1 § 3 BrB
råte i och för sig bör kunna föranleda ersätlningsrätt. Jag godtar vidare
lagrådels förslag till ändrad formulering av 2 §.
Även lagrådets förslag ora
att uppräkningen av ersätlningsposter i 5 § skall korapletleras med intrång i näringsverksarahet
bör enligt rain raening godtas. Som jag har framhåUit redan i remissprotokoUet
bör intrång i näringsverksarahet ersättas utan någon begränsning raotsvarande
vad sora föreskrivs i 3 kap. 5 § skadeståndslagen.
Uiöver vad sora föranleds
av lagrådels yttrande bör ell par redaktionella järakningar göras i
lagförslaget.
Prop. 1974:97 151
Under
åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Majrt föreslår riksdagen
att
antaga det av lagrådet granskade förslaget tUl lag om ersättning vid frihetsinskränknråg
med vidtagna ändringar.
Med
bifall tUl vad föredraganden sålunda med instäraraande av statsrådets övriga ledaraöter
heraställt förordnar Hans Majrt Konungen alt till riksdagen skall avlålas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoU utvisar.
Ur
protokollelr Agneta Heide
Prop.
1974: 97 152
Innehåll
Propositionen
.................................................. ... 1
Propositionens
huvudsakliga rånehåll ...................... ... 1
Förslag till lag ora
ersättning vid frihetsinskränkning.... 3
Utdrag
ur statsrådsprotokollet över justitieärenden den 28 februari
1974
............................................................ ... 5
1
Inledning ....................................................... 5
2
Gällande rätt ................................................ ... 6
2.1
Skadeståndslagen ra. ra................................ ... 6
2.2
Lagen om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dörada ra. fl 8
2.2.1
Frihetsinskränkning tiU
följd av straffprocessuellt tvångsmedel e. d. 8
2.2.2
Frihetsberövande lUl följd av lagakraftvunnel
avgörande 10
2.2.3
Ersältningsrätlens orafattning
............. 11
2.2.4
Handläggningen av
ersättningsanspråk m. ra 11
2.3
Rättshjälpslagen ........................................ .. 13
2.4
Lagstiftning om
frihetsinskränkning.................. 14
2.5
Utiändsk rätt ............................................. 15
3
Vissa intemationella överenskoraraelser
ra. m.......... .. 15
4
Utredningen...................................................... .. 17
4.1
Allmänna synpunkter.................................... .. 17
4.2
Lagstiftningens tUlärapnrågsområde................ .. 18
4.3
Uppläggningen av
ersättningsreglerna.............. .. 19
4.4
VUken nyprövning bör kunna
utlösa ersättningsskyldighet? 22
4.4.1
Ändring av beslut om slutiig frihetsinskränknråg
.. 22
4.4.2
Ändring av beslut om
förberedande frihetsinskränkning 23
4.4.3
Utskrivningsbeslut ............................. . 25
4.5
Vilket material får ligga till
grund för nytt beslut som utlöser ersättningsskyldighet? 26
4.6
Vilka samhällsåtgärder bör
ersättningsskyldigheten avse? .. 28
4.7
Undantag från
ersättningsskyldighet ............ .. 29
4.8
Ersättningsgill skada och
ersättningens storlek . .. 31
4.8.1
Hinder eller förlust i näring..................... 31
4.8.2
Förlorad arbetsförtjänst......................... . 31
4.8.3
Nedsatt arbetsförmåga ........................ . 33
4.8.4
Annat intrång i näring .......................... 33
4.8.5
Kostnader ....................................... . 33
4.8.6
Begränsning av ersättningen.................. . 34
4.8.7
Lidande .......................................... . 34
4.8.8
Sveda och värk ra. ra........................... 36
4.8.9
Allraänna skadeslåndsfrågor................... . 36
4.8.10
Bevisfrågor ....................................... . 36
4.8.11
Förändring av pennrågvärdet ................ 37
4.9
Statens ansvar för ersättningen..................... 38
4.10
Förfarandet ........................................... . 39
4.11
Övergångsbestäramelser................................ 42
4.12
Ekonoraiska konsekvenser.............................. . 43
Prop. 1974: 97 153
5 Föredraganden
............................................... .. 44
5.1
Allraänna synpunkter.................................... .. 44
5.2
Lagstiftnrågens tiUärapningsoraråde................ .. 48
5.3
Uppläggningen av ersättningsreglema.............. .. 50
5.4
Judiciella
frihetsinskränkningar .................... .. 56
5.4.1
Fängelse och andra
straffrättsliga påföljder 56
5.4.2
Straffprocessuella åtgärder ................... .. 58
5.5
Adrainistrativa
frihetsinskränkningar ............. .. 61
5.6
Undantag från ersättningsrätten
................... .. 63
5.7
Järakning av ersättning................................. .. 67
5.8
ErsältningsgUl skada .................................... .. 69
5.9
Ersättningens storlek ................................... .. 72
5.10
Förfarandet................................................ .. 76
5.11
Ikraftträdande m. m..................................... .. 79
5.12
Ekonoraiska konsekvenser ........................... .. 80
6
Speciahnotivering ......................................... 81
7
HemstäUan ................................................... 93
Bilagor
............................................................
1
Utredningens förslag till lag
om ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar 94
2
Remissyttrandena över
utredningens förslag......... 97
3
Det remitterade förslaget till
lag om ersättning vid frihetsinskränkning 139
Utdrag
av lagrådets protokoll den 28 mars 1974 ........ 141
Utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden den 29 mars
1974
............................................................ 148
MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1574 740030
Doktrin (3)
- Lars Heuman, Köpta vittnen, SvJT 1983 s. 669, på s. 687 · Fritt tillgänglig
- Om skadestånd för lidande vid myndighetsutövning, SvJT 1977 s. 141, på s. 143 · Fritt tillgänglig
- Bertil Bengtsson, Om passivitetsregeln i skadeståndslagen, FT 1977 nr 2–4 s. 70, på s. 78 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
187 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (45)
45 kopplingar i 17 dokument.
- Prop. 2025/26:222 Ersättningsregler med brottsoffret i fokus s. 51 om s. 64 · s. 54 om s. 66 · s. 58 om s. 91 · s. 74 om s. 66 i texten
- SOU 2025:23 Ersättningsregler med brottsoffret i fokus s. 345 om s. 64 · s. 346 om s. 64 · s. 347 om s. 64 · s. 349 om s. 66 · och 6 till i texten
- Prop. 2021/22:198 Stärkt rätt till skadestånd för brottsoffer s. 50 om s. 92 i texten
- SOU 2021:64 Ersättning till brottsoffer s. 125 om s. 70 · s. 266 om s. 92 · s. 332 om s. 92 · s. 357 i texten
- SOU 2011:7 Transporter av frihetsberövade s. 104 om s. 62 · s. 105 om s. 62 i texten
Rättsfall (19)
19 kopplingar i 10 dokument.
- RH 2006:71 om s. 68 ur registret
- NJA 2022 s. 609 »Det oriktiga erkännandet« om s. 45 · om s. 62 · om s. 63 · om s. 64 i texten
- NJA 2019 s. 855 »Paketresan och flygbiljetten« om s. 71 i texten
- NJA 2018 s. 793 om s. 79 i texten
- NJA 2015 s. 1053 om s. 38 · om s. 87 i texten
Myndighetsavgöranden (37)
37 kopplingar.
- JK 2019-04-11 dnr 5724-18-4.1 i texten
- JK 2019-04-10 dnr 2689-18-4.1 i texten
- JK 2018-06-25 dnr 10674-17-4.1 i texten
- JK 2017-12-04 dnr 5367-17-4.1 i texten
- JK 2017-11-15 dnr 2117-17-4.3 i texten
Doktrin (86)
86 kopplingar i 11 dokument.
- Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning 2, 1978 s. 23 om s. 63 · s. 32 om s. 55 · s. 57 om s. 55 · s. 90 om s. 66 · och 45 till i texten
- JT 2014/15 s. 895 s. 896 om s. 21 · s. 896 om s. 87 · s. 897 om s. 31 · s. 897 om s. 34 · och 9 till i texten
- Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning 1, 1976 s. 237 om s. 63 · s. 237 om s. 87 · s. 238 om s. 60 · s. 238 om s. 82 · och 9 till i texten
- JT 2021/22 s. 1008 s. 1017 om s. 66 · s. 1018 om s. 72 i texten
- JT 2019/20 s. 67 s. 82 om s. 83 · s. 84 om s. 36 i texten