Sök i Ratio Lex

med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m.

129 sidor, varav 63 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 63 av 129 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1975/76:153, med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76.153

Regeringens proposition 1975/76:153

med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m.

beslutad den 26 februari 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som
har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokollet.

På regeringens vägnar

G. E. STRÄNG

LENNART GEUER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att nämndemän skall delta vid
prövning av vissa mål i hovrätt och kammarrätt.

1 hovrätt skall nämndemän ingå i rätten vid
huvudförhandling i brottmål där allvarligare påföljd än böter kan komma i fråga
samt i vissa familjerättsmål. 1 kammarrätt skall nämndemän ingå vid prövning
av mål om s.k. administrativa frihetsberövanden, om utvisning samt
verkställighet av beslut om vårdnad av barn m.m.

När nämndemän deltar skall domstolen bestå av tre jurister
och två nämndemän. Nänmdemän skall väljas länsvis av landstingen.

Förslagen avses träda i kraft den 1 januari 1977.

1 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 153

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 2

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om rättegångsbalken

dels att 2 kap. 4 §, 4 kap. 5, 6 och 8 §§, 29 kap. 1, 3, 4
och 7 §§ samt 30 kap. 7§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i
balken skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 4 a § och 4 kap. 7 §, av nedan
angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Hovrätt vare domför med fyra ledamöter. Ej må flera än fem
sitta i rätten.

Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som
avser allenast måls beredande, må vidtagas av en ledamot i hovrätten eller av
tjänsteman vid denna.

Hovrätt är i tvistemål domför med fyra lagfarna domare, om
ej annat är föreskrivet. Flera än fem lagfarna domare må ej sitta i rätten.

/ brottmål är hovrätten domför med tre lagfarna domare och
två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän må ej sitta i
rätten. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter, är
hovrätten dock domför utan nämndemän med den sammansättning som sägs i första
stycket. Detsamma gäller vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling.

Regeringen bestämmer, i vUken omfattning åtgärd, som avser
allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren ledamot i hovrätten eller
av tjänsteman vid denna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

' Senaste lydelse 1974:573.

4a§

/ hovrätts domkrets skola för hovrätten finnas nämndemän
till det antal, som föreskrives av regeringen.

Hovrätten fördelar tjänstgöringen mellan
nämndemännen efter samråd med dem.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en kommun, fördelar rätten antalet
nämndemän mellan kommunerna i förhållande till deras folkmängd, varvid iakttages
att varje kommun skall utse ett jämnt antal nämndemän.

Val
förrättas av kommunens fullmäktige. Valet skaU vara proportionellt, om det begäres
av minst så många väljande som motsvarar det tal, vilket erhålles, då samtliga
väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om
förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt föreskrivet.

Nämndeman utses genom val.

Hör
till domsaga mer än en kommun, fördelar tingsrätten antalet nämndemän mellan kommunema
i förhållande till deras folkmängd, varvid iakttages att varje kommun skall
utse ett jänuit antal nämndemän.

Regeringen
fastställer för varje län inom hovrätts domkrets eller, om del av län ingår i
hovrätts domkrets, för sådan del det antal nämndemän i hovrätt som skall utses.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Vart tredje år väljes halva anta- Vart tredje år väljes halva anta-

let nämndemän inom domsagan. let nämndemän inom domkretsen.

Då nämndeman skall väljas, skall rätten göra anmälan därom
till den som har att föranstalta om valet.

6§'

opaginerad Kontrollera mot PDF

Valbar
till nämndeman är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd i kommunen och
ej fyllt sjuttio år. Lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare,
polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan
inför rätta må ej vara nämndeman.

Valbar
till nämndeman är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd i kommunen
eller, i fråga om nämndeman i hovrätt, i länet eller den del därav som hör till
hovrätten, och ej fyllt sjuttio år. Lagfaren domare, befattningshavare vid
domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke
att föra andras talan inför rätta må ej vara nänmdemän.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ej må annan vägra att mottaga uppdrag som nämndeman än den
som fyllt sextio år eller eljest uppgiver giltigt hinder. Den som avgått ur

' Senaste lydelse 1975:1288. ' Senaste lydelse 1975:1288.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

nänrmden vare ej skyldig att åter inträda förrän efter sex
år. Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

7 §

Val av nämndeman i tingsrätt förrättas av
kommunfullmäktige.

Val av nämndeman i hovrätt förrättas av landstinget eller,
om i länet finns kommun som ej ingår i landstingskommun, av landstinget och kommunfuUmäktige
med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen.
I Gotlands län förrättas valet av kommunfuUmäktige i Gotlands kommun.

Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst
så många väljande som motsvarar det tal, vilket erhålles, då samtliga väljandes
antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid
sådant proportioneUt val är särskilt föreskrivet.

8 §5

Nämndeman väljes för sex år, dock äge han avgå efter två
år. Visar nänmdemän giltigt hinder, må rätten även tidigare entlediga honom.
Nämndeman, som fyllt sextio år, äge ock avgå ur nämnden. Upphör nämndeman att
vara valbar, vare uppdraget förfallet; dock må den som uppnått sjuttio års
ålder utan hinder därav tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i vars
handläggning han förut deltagit.

Avgår nänrndeman under tjänst- Avgår nämndeman under tjänst-

göringstiden, utses ny nänmdemän göringstiden, utses ny
nämndeman

för återstående tid. Andras antalet för återstående tid. Ändras antalet

nänmdemän inom domsagan, får nänmdemän inom domsagan eller

nytillträdande nämndeman utses länet får nytillträdande nämnde-

för kortare tid än som följer av man utses för kortare tid än som

första stycket. följer av första stycket.

29 kap. 1 §« Yppas vid överläggning till dom eller beslut
skiljaktiga meningar, skall onu-östning ske. fZdr nämnd säte i rätten, säge
I tingsrätt skall, om nänmd har

Förutvarande 7 § upphävd genom 1975:1288, » Senaste
lydelse 1975:1288. Senaste lydelse 1975:1288.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

först ordföranden och, om ytterligare en lagfaren domare
sitter i rätten, sedan denne sin mening. Ordföranden inhämte därefter nämndens
mening.

Vid omröstning i annat fall skall den yngste i rätten
först yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har
målet beretts av viss ledamot, säge han först sin mening.

Föreslagen
lydelse

säte i rätten först ordföranden och, om ytterligare en
lagfaren domare sitter i rätten, sedan denne säga sin mening. Ordföranden inhämte
därefter nänmdens mening.

Vid omröstning i annat fall skall den yngste i rätten
först yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har
målet beretts av viss ledamot, säge han först sin mening. / hovrätt skaU dock,
om nämndemän ingå i rätten, dessa sist säga sin mening.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Envar
angive de skäl, vara han grundar sin mening.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Yppas, då rätten består av en lagfaren domare och nämnd,
annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro
endast fyra, minst tre nänmdemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening; i
annat fall gälle ordförandens.

Yppas, då rätten består av två lagfarna domare och nämnd,
annan mening än sådan som omfattas av de lagfarna domarna och förena sig, när
sex sitta i nämnden, minst fem och eljest minst fyra nämndemän om skälen och
slutet, gälle nämndens mening. 1 annat fall gälle den mening som omfattas av de
lagfarna domarna. Förena sig dessa ej om en mening, gälle av deras meningar den
som biträdes av de flesta av nämndemännen eUer, om lika många biträda vardera
meningen, den som är lindrigast; kan ej någon mening anses som lindrigare, gälle
ordförandens. Om det erfordras, sker i fall som nu avses fortsatt onwöst-ning
inom nämnden för att utröna hiu° många som biträda vardera meningen.

Yppas I tingsrätt, då rätten består av en lagfaren domare
och nämnd, annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i nänmden
äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens
mening; i annat fall gälle ordförandens.

Yppas,
då tingsrätten består av två lagfarna domare och nänmd, annan mening än sådan
som omfattas av de lagfarna domarna och förena sig, när sex sitta i nänmden,
minst fem och eljest minst fyra nänmdemän om skälen och slutet, gälle nänmdens
mening. 1 annat fall gälle den mening som omfattas av de lagfarna domarna.
Förena sig dessa ej om en mening, gälle av deras meningar den som biträdes av
de flesta av nämndemännen eller, om lika många biträda vardera meningen, den
som är lindrigast; kan ej någon mening anses som lindrigare, gälle ordförandens.
Om det erfordras, sker i fall som nu avses fortsatt omröstning inom nämnden
för att utröna hiu- många som biträda vardera meningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

' Senaste lydelse 1975:1288.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Vid
omröstning, då nämnd ej har säte i rätten, gälle den mening, som omfattas av
mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna
och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, biu-uvida
villkorlig dom skall meddelas eller skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering
ådömas eller förordnande meddelas om överlämnande till särskild vård, så ock
eljest, då ej någon mening kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som
erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.

Föreslagen lydelse

Vid
omröstning / annat fall gälle den mening, som omfattas av mer än hälften av
ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den
lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild onuöstning, humvida viUkor-lig
dom skall meddelas eller skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering ådömas
eller förordnande meddelas om överlämnande tUl särskild vård, så ock eljest,
då ej någon mening kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som
erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Yppas vid omröstning, då
nämnd ej har säte i rätten, flera än två meningar, utan att någon enligt 3 §
skall gälla, skola de röster, som äro ogynnsammast för den tUltalade,
sammanläggas med de för honom därnäst minst förmånliga och, om det erfordras,
sammanläggningen fortsättas efter sanuna gmnd, till dess någon mening skall
gälla; kan ej någon mening anses som ogynnsammare för den tilltalade, gälle
den mening, för vUken rösterna äro flera än för annan, eller, om för flera
meningar rösterna äro lika många, den som biträtts av den främste bland dem,
som röstat för någon av dessa meningar.

Yppas vid omröstning, som
avses i 3 § tredje stycket, flera än två meningar, utan att någon skall gälla,
skola de röster, som äro ogynnsanunast för den tilltalade, sammanläggas med de
för honom därnäst minst förmånliga och, om det erfordras, sammanläggningen
fortsättas efter samma gmnd, till dess någon mening skall gälla; kan ej någon
mening anses som ogynnsammare för den tilltalade, gälle den mening, för vilken
rösterna äro flera än för annan, eller, om för flera meningar rösterna äro
lika många, den som biträtts av den främste bland dem, som röstat för någon av
dessa meningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har nämnden enligt 3 §
bestämt rättens avgörande, svare för detta envar nämndeman, som med sin röst
bidragit därtill.

Har nämnden enligt 3 §
ensam bestämt rättens avgörande, svare för detta envar nämndeman, som med sin
röst bidragit därtill.

opaginerad Kontrollera mot PDF

'
Senaste lydelse 1958:8.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:153 7

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

30
kap.

7 §9

Innan dom beslutas, skall över- Innan
dom beslutas, skall över-

läggning
hållas. Har nämnd säte i läggning hållas. Ingå nämndemän i

rätten, framställe ordföranden sa- rätten, framställe ordföranden el-

ken och vad lag stadgar därom. ler, om målet beretts av annan

lagfaren
domare, denne saken och vad lag stadgar därom.

Då
huvudförhandling ägt mm, skall samma eller sist nästa helgfria dag överläggning
hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Finnes rådmm för domens
beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt, må rätten besluta
anstånd därmed; domen skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen
avfattas och meddelas, då den tUltalade är häktad, inom en vecka och i annat
fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Avkimnas ej domen vid
huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sanmianträde eller ock
meddelas genom att den hålles tUlgänglig å rättens kansli; vid
huvudförhandlingen skall underrättelse givas om tiden och sättet för domens
meddelande.

Avgöres
mål utan huvudförhandling, skaU, så snart ske kan, överläggning hållas samt
domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom
att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse om tiden för
meddelandet skall senast samma dag avsändas tUl parterna.

Avkimnande
av dom må ske genom återgivande av domslutet och skälen jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

Har skUjaktig
mening förekommit, skall denna meddelas partema på sanuna tid och sätt som
domen.

När
mål avgjorts, skall skriftlig underrättelse om utgången i målet snarast givas
den tUltalade. Närmare föreskrifter härom meddelas av regeringen.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1977. I mål som i hovrätt företagits till
avgörande före Ucraftträdandet gällar äldre bestämmelser.

Nyval
av nänmdemän för hovrätt för tiden från och med år 1977 skall med tillämpning
av de nya bestämmelserna äga rum under år 1976. Valet förrättas av landsting
och i förekommande fall kommunfullmäktige, som nyvalts uiider år 1976. Härvid
skall halva antalet nämndemän utses för en tid av tre år och återstoden för en
tid av sex år.

2
Förslag till

Lag
om ändring i giftermålsbalken

Härigenom
föreskrives i fråga om giftermålsbalken' dels att i 15 kap. 30 § första stycket
ordet "rätten" skall bytas ut mot "underrätt",

»
Senaste lydelse 1974:573. ' Balken omtryckt 1973:645.

opaginerad Kontrollera mot PDF

dels att i balken
skall införas en ny paragraf, 15 kap. 30 a §, av nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse 30 a §

Vid
huvudförhandling i mål som avses i 29 § är hovrätt domför med tre lagfarna
domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän få ej
sitta i rätten. Har målet i underrätten avgjorts utan nämnd, är dock hovrätten
domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första
stycket rättegångsbalken.

Deltaga nämndemän enligt första stycket i målets avgörande, skall vid
omröstning gälla vad som är föreskrivet angående omröstning i tvistemål.
Nämndemännen skola dock säga sin mening sist.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1977.

I
mål som i hovrätt företagits till avgörande före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.

3
Förslag till

Lag
om ändring i föräldrabalken

Härigenom
föreskrives i fråga om föräldrabalken' dels att 20 kap. 36 § skaU ha nedan
angivna lydelse, dels att i 21 kap. skall införas en ny paragraf, 14 §, av
nedan angivna lydelse.

20 kap. 36 §'

opaginerad Kontrollera mot PDF

I mål om äktenskaplig
börd, vårdnad, umgängesrätt, underhåll och omyndighetsförklaring eller dess
hävande äger vad som föreskrives i 15 kap. 29 och 30 §§ gif-

I mål om äktenskaplig börd, vårdnad, umgängesrätt,
underhåll och omyndighetsförklaring eller dess hävande äger vad som föreskrives
i 15 kap. 29, 30 och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Balken
omtryckt 1974:1038.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

termålsbalken motsvarande lämpning.

Föreslagen lydelse

tUl- 30 a §§ giftermålsbalken motsvarande
tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

21 kap.

14 §

Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt detta
kapitel skola nämndemän ingå i rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

I mål som i hovrätt eller kammarrätt företagits till
avgörande före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar dels au 12,13 och 15 §§ skall ha nedan angivna
lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 12 a §, av nedan
angivna lydelse.

12
§ '

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kammarrätt
är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får ej sitta i rätten. Om domförhet
vid behandling av mål om fastighetstaxering finns bestämmelser i
taxeringsförordningen (1956:623).

Kanmiarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än
fyra lagfarna ledamöter får ej sitta i rätten.

När
det är särskilt föreskrivet att nämndemän skaU ingå i rätten, är kammarrätt domför
med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna leda-och
tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i rätten. Kammarrätt är dock domför
utan nämndemän

1.
vid
prövning av besvär över beslut som ej innebär att målet avgöres,

2.
vid
förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande

opaginerad Kontrollera mot PDF

' Senaste lydelse 1974:577.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser
endast måls l>eredande får vidtagas av ledamot i kammarrätten eller av
annan tjänsteman vid denna.

Föreslagen
lydelse

samt vid annan åtgärd som avser endast måls beredande, 3.
vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta prövats i
sak. Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål,
får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet.

Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering
finns bestämmelser i taxeringslagen (1956:623).

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser
endast måls beredande får vidtagas av lagfaren ledamot i kanunarrät-ten eller
annan tjänsteman vid denna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12 a §

/ kammarrätts domkrets skall för kammarrätten finnas
nämndemän till det antal, som föreskrives av regeringen. Regeringen fastställer
för varje län inom domkretsen det antal nämndemän som skall utses. Kammarrätten
fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Nämndeman i kammarrätt utses genom val. I fråga om
val av samt valbarhet, rätt till avsägelse, mandatperiod och behörighet för
nämndeman i kammarrätt äger vad som föreskrivits om nämndeman i länsskatterätt
och länsrätt motsvarande tillämpning.

Regeringen får för visst län förordna att nämndemän
i kammarrätt skaU väljas bland dem som för samma mandatperiod har utsetts tiU
nämndemän i hovrätt. Nämndeman i hovrätt får även i annat fall, om han är
behörig därtiU, tjänstgöra som nämndeman i den kammarrätt inom vars domkrets
han är kyrkobokförd.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 11

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

1 fråga om onu°östning i allmän I fråga om onvöstning
i allmän

förvaltningsdomstol gäller bestäm- förvaltningsdomstol
gäller bestäm

melserna i 16 och 29 kap. rätte- melserna i 16 och 29 kap. rätte

gångsbalken i tillämpliga delar. gångsbalken om omröstning i

hovrätt i tillämpliga delar.

15 §

Ledamot och föredragande i all- Ledamot och föredragande i all-

män förvaltningsdomstol skall män förvaltningsdomstol
skall

vara svensk medborgare. Den som vara svensk medborgare. Den som

är omyndig eller i konkurstillstånd är omyndig eller i konkurstillstånd

får ej utöva befattning som leda- får ej utöva befattning som leda

mot eller föredragande. mot eller föredragande. I fråga om

nämndeman i kammarrätt gäller vad som är särskilt
föreskrivet.

Ledamot och föredragande i allmän förvaltningsdomstol
skall ha avlagt domared.

De som står i sådant förhållande till varandra som sägs i
4 kap. 12 § rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i allmän
förvaltningsdomstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977. 1 mål som i
kammarrätt företagits till avgörande före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.

Nyval av nämndemän för tiden från och med år 1977 skall
med till-lämpning av de nya bestämmelserna äga rum under år 1976. Valet förrättas
av landsting och i förekommande fall kommunfullmäktige, som nyvalts under år
1976. Härvid skall halva antalet nämndemän utses för en tid av tre år och
återstoden för en tid av sex år.

5 Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1954:193)

Härigenom föreskrives att 44 § utläimingslagen (1954:193)'
skall ha nedan angivna lydelse.

44 §

Polismyndighets beslut om avvisning må överklagas av
utlänningen. Klagan föres hos den centrala utlänningsmyndigheten genom besvär.

Förvaltningsdomstols beslut om Förvaltningsdomstols beslut om

utvisning må överklagas av utlän- utvisning må
överklagas av utlän-

» Senaste lydelse 1975:1296. " Lagen omtryckt
1975:1358.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ningen. Klagan föres enligt be- ningen.
Klagan föres enligt be-

stänunelserna i förvaltningspro- stämmelserna i förvaltningspro

cesslagen (1971:291). cesslagen (1971:291). Vid hand

läggning i kammarrätt av mål om

utvisning skall nämndemän ingå i

rätten.

Om klagan rörande förvisning gäller vad eljest är stadgat
om klagan över allmän domstols dom eller beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

I mål som i kammarrätt företagits till avgörande före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård

Härigenom föresicrives att 62 a § lagen (1954:579) om
nykterhets vård' skall ha nedan angivna lydelse.

62 a § Bestämmelsema i 27 § första stycket andra punkten
och andra stycket skola äga motsvarande tillämpning vid prövning i högre rätt
av fråga om tvångsintagning.

Vid handläggning i kammarrätt av mål angående
tvångsintagning enligt 18 eller 55 §, mål angående villkorligt anstånd med
verkställighet eller förverkande av sådant an-stårui enligt 35 § samt mål angående
kvarhållande enligt 45 § skall nämndemän ingå i rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

I mål som i kanunarrätt företagits till avgörande före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

' Lagen omtryckt 1971:307.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 13

7 Förslag till

Lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97)

Härigenom föreskrives att i barnavårdslagen (1960:97)'
skall införas en ny paragraf, 12 kap. 84 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap. 84 §

Vid handläggning i kammarrätt av mål angående omhändertagande
för samhällsvård enligt 29 eller 31 §, mål angående sådan samhällsvårds
slutliga upphörande enligt 42 §, mål angående återupptagande av villkorligt
upphörd samhällsvård enligt 43 § första stycket, mål angående förbud att taga
barn från fosterhem enligt 50 § första stycket samt mål angående intagning i
eller utskrivning från ungdomsvårdsskola, dock ej när fråga är endast om intagning
av den som omhändertagits för utredning, skall nämndemän ingå i rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

1 mål som i kanunarrätt företagits till avgörande före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Lagen omtryckt 1971:308.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 14

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-02-26

Närvarande: statsrådet Sträng, ordförande, och statsråden
Andersson, Johansson, Holmqvist, AspUng, Geijer, Bengtsson, Norling, Carlsson, Feldt,
Sigiudsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Peterson.

Föredragande: statsrådet Geijer.

Proposition med förslag till lag om ändring i
rättegångsbalken m.m.

1 Inledning

1 betänkandet (SOU 1974:%) En öppnare domarbana har 1972
års domarutredning lagt fram förslag om en genomgripande omdaning av
domarkarriären vid såväl de allmänna domstolarna som de allmänna
förvaltningsdomstolarna. I bietänkandet behandlas också frågor om hovrätts domförhet
och hovrättsavdelnings organisation samt om medverkan av lekmän i hovrätt och
kammarrätt. Av utredningen utarbetat lagförslag avseende den senare frågan, bör
fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av
högsta domstolen (HD), regeringsrätten, justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÄ),
samtliga hovrätter och kammarrätter, riksskatteverket, rikspolisstyrelsen,
statskontoret, statens personalnämnd, länsstyrelserna i Östergötlands,
Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands och
Västerbottens län, universitetskanslersämbetet efter hörande av de juridiska
fakulteterna, Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter. Södra allmänna
advokatbyrån i Stockholm, de allmänna advokatbyråerna i Vänersborg och Gävle,
riksdagens ombudsmän (JO), riksdagens förvaltningskontor. Svenska
kommunförbundet, landstingsförbundet, kriminalvårdsstyrelsen, central nänmden
för fastighetsdata, socialstyrelsen, försäkringsdomstolen, postverket,
statens

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:153 15

naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd, patent-
och registreringsverket, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen,
konsumentombudsmannen, konsumentverket, arbetsdomstolen, notarie-nämnden,
Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund. Föreningen jurister vid
Sveriges allmänna advokatbyråer. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen
Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges kronofogdar. Föreningen Sveriges länspolischefer.
Föreningen Sveriges polismästare. Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund. Svenska
bankföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges förenade
studentkårer samt ett antal nämndemannaföreningar. Hovrätterna har bifogat
yttranden från ett flertal tingsrätter.

Domstolsverket har i en till justitiedepartementet
överlämnad promemoria den 27 november 1975 behandlat de praktiska
konsekvenserna av förslaget om lekmän i hovrätt och kammarrätt.

Jag har redan tidigare anmält att utredningens modell för
en förändrad domarbana har mötts av mycket stark kritik vid remissbehandlingen
och att jag bl.a. på grund härav inte avser att lägga fram något på denna
modell grundat förslag till ny domarkarriär (se prop. 1975/76:100 bU. 4 s. 46).
Av de övriga i betänkandet framlagda förslagen tas i det följande endast upp
frågan om medverkan av lekmän i hovrätt och kammarrätt.

2 Nuvarande ordning m.m.

2.1 Hovrätts och kammarrätts domförhet och arbetsformer

Hovrätt

De grundläggande reglerna om hovrätt finns i 2 kap.
rättegångsbalken (RB). Närmare bestämmelser om hovrätts organisation och
verksamhet finns i hovrättsinstruktionen (1974:692).

Hovrätt är överrätt i mål och ärenden som fullföljs från
allmän underrätt. Hovrätt är domför med fyra lagfarna ledamöter. Fler än fem
ledamöter får inte sitta i rätten (2 kap. 4 § RB). Det finns sex hovrätter:
Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för Övre Norrland (2
kap. 6 § RB).

Hovrätts sammanträden hålls i princip på dess kansliort.
Hovrätten får dock även sammanträda på annan ort om det finns särskilda skäl
för det. Det finns vidare särskilda bestämmelser om s.k. hovrättsting, varvid
hovrätten som regel fyra gånger om året skall hålla sammanträde för huvudförhandling
i mål från mer avlägsna delar av domkretsen (2 kap. 5 § RB). De olika bovrätternas
kansli- och tingsorter framgår av följande uppställning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153

Hovrätt

Kansliort

Tingsort

16

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stockholm

Jönköping

Malmö

Svea hovrätt

Göta hovrätt

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten för Västra Sverige

Hovrätten för Nedre Norrland

Hovrätten för Övre Norrland

Örebro, Falun och Gävle

Linköping eller Norrköping samt Kalmar

Karlskrona eller Karlshamn

Göteborg Borås
och Karlstad

Sundsvall Bollnäs
eller Hudiksvall

samt Östersund

Umeå Luleå

opaginerad Kontrollera mot PDF

Som princip gäller att hovrätten skall hålla
huvudförhandling innan den avgör tvistemål eller brottmål, dvs. mål som har
fullföljts genom vad. I besvärsmål hålls inte huvudförhandling utan avgörs
målet "på handlingarna '' efter föredragning. 1 inte ringa omfattning kan
emellertid även tviste-och brottmål avgöras på handlingarna.

Huvudförhandling är enligt 50 kap. 21 § RB inte nödvändig
i tvistemål, om vadetalan har medgetts eller uppenbarligen är ogrundad.
Detsamma gäller om målet endast rör pengar eller sådant som kan uppskattas i
pengar och värdet inte uppgår till det vid tidpunkten för underrättens dom
gällande basbeloppet enligt lagen (1%2:381) om allmän försäkring. En
förutsättning härför är dock att inte båda parterna önskar huvudförhandling.
Ibland kan mål avgöras på handlingarna utan hänsyn till tvistens värde. Detta
är fallet med dispositiva mål samt mål där tvisten rör endast en
rättstillämpningsfråga. Förutsättningen för skriftlig handläggning i dessa
båda fall är, att båda parterna begär skriftlig handläggning och att hovrätten
anser det uppenbart att huvudförhandling inte behövs. Det kan dessutom förekomma,
att hovrätt på grund av bestämmelser i annan författning än RB får avgöra vissa
mål utan huvudförhandling.

Brottmål får enligt 51 kap. 21 § RB avgöras efter
föredragning, om talan av åklagaren förs endast till den tilltalades förmån
eller om talan, som förs av den tilltalade, har biträtts av åklagaren. Mål kan
vidare avgöras efter föredragning, om underrätten har frikänt den tiUtalade
eller har eftergett påiöljd för brottet eller har funnit honom vara fri från
påföljd på grund av själslig abnormitet eller har dömt honom till böter eller
fällt honom tUl vite och det inte i hovrätten förekommer någon anledning att
döma till svårare straff eller till annan påföljd.

Allmänt gäller att huvudförhandling inte behövs i fråga om
sådana

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76; 153 17

avgöranden som inte avser själva saken, dvs. avskrivnings-
och avvisningsbeslut samt beslut under rättegången.

De mål som kommer in till hovrätt fördelas på rotiar. På
varje avdelning skall samtliga ledamöter utom ordföranden inneha en rotel.
Ledamot som innehar rotel har att som referent i de mål som tilldelats roteln
leda målens beredande och delta i deras handläggning och avgörande. Sedan ett
mål tilldelats en rotel, tas det om hand av en fiskal eller fiskalsaspirant på
avdelningen. Denne företar under rotelinnehavarens (referentens) ledning en
förberedande granskning av målet. Han undersöker bl.a. om part bör föreläggas
att förtydliga eller fullständiga fullföljdsinlaga eller förete fullmakt eller
om det finns anledning att avvisa målet. Vidare ser han till att övriga frågor
som kräver omedelbar åtgärd blir behandlade samt att övriga förberedande
åtgärder vidtas. Referenten tar slutligen i samråd med fiskalen ställning till
om målet skall avgöras på handlingarna eller sättas ut till huvudförhandling.

Mål som skall avgöras på handlingarna föredras av fiskal
eller fiskalsaspirant om inte det på grund av målets beskaffenhet eller eljest
föreligger särskilda skäl att målet skall föredras av ledamot. Föredraganden
sätter i allmänhet upp förslag till dom eller beslut före föredragningen. Efter
derma hålls överläggning och beslutas preliminärt domen eller beslutet. Sedan
länmas målet över till referenten, som har att kontrolläsa handlingarna i målet
och justera fiskalens eller aspirantens förslag. Förslaget till dom eller
beslut cirkulerar därefter mellan övriga ledamöter. Inte sällan hålls ny
överläggning. Vid cirkulation eller vid fortsatt överläggning tar ledamöterna
slutlig ställning. Därefter meddelas dom eller beslut. Detta skaU i allmänhet
ske inom sex veckor från det målet föredragits för avgörande.

1 huvudförhandlingsmål avgör fiskalen i samråd referenten,
vilka som skall kallas till huvudförhandlingen och när deima skall äga rum. I
tveksamma fall tas frågan upp med ordföranden eller avdelningen. Om särskild sessionsplan
inte finns, bestäms tiden för huvudförhandlingen efter samråd med ordföranden.
Kallelser utfärdas av kanslipersonalen. Fiskalen upprättar en s.k.
huvudförhandlingspromemoria, som bl.a. innehåller en redogörelse för
förekommande rättsfrågor och hänvisningar till litteratur och rättsfall. Vidare
upprättar fiskalen ett förslag till s.k. rubrik, som skall granskas av
referenten. Handlingarna tillställs ledamöterna före förhandlingen. Akten
lämnas till referenten, som granskar den närmare före huvudförhandlingen.
Övriga ledamöter läser före förhandlingen endast de överlänmade handlingarna.
Efter huvudförhandlingens slut hålls överläggning. 1 mindre komplicerade mål
beslutas och avkunnas domen genast.

1 annat fall tar ledamöterna vid denna
överläggning preliminärt ställning till

utgången. Det beslutas att dom skall meddelas viss senare dag, i allmänhet

efter cirka 14 dagar. Under mellantiden sker ytterligare överläggningar och

studier av målet. Expediering av dom eller beslut ombesörjs av hovrättens

kanslipersonal.

2 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 153

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 18

Kammarrätt

De grundläggande bestämmelserna om kammarrätt finns i
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Närmare bestämmelser om
organisation och verksamhet finns i kammarrättsinstmktionen (1975:515).
Beträffande förfarandet firms de huvudbestämmelserna i förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

Kammarrätt prövar besvär i förvaltningsärenden där detta
är särskilt föreskrivet (8 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar). Det
finns tre kammarrätter: kammarrätten i Stockholm, kammarrätten i Göteborg och
kammarrätten i Sundsvall (1 §). Förslag om inrättande av ytterligare en
kammarrätt har lagts fram i prop. 1975/76:100 bil. 4 s. 57. Kammarrätt är delad
i avdelningar, var och en bestående av president eller kammarrättslagman som
ordförande och minst två kammarrättsråd, varav en är vice ordförande (11 §).
Kammarrätten är domför med tre ledamöter. Fler än fyra domare får inte sitta i
rätten. Vissa särbestämmelser gäller i fastighetstaxeringsmål (12 §).

Förfarandet i kammarrätt är liksom i övriga
förvaltningsdomstolar i princip skriftligt. Muntlig förhandling får dock äga mm
om det kan antas vara till fördel för utredningen (8 § förvaltningsprocesslagen).
Sådan förhandling förekommer dock sällan. Det helt övervägande antalet mål
avgörs på handlingarna efter föredragning. Med de avvikelser som betingas av
det skriftliga förfarandet följer det inre arbetet i kammarrätt i huvudsak
samma former som i hovrätt. Målen föredras för avgörande av fiskal, fiskalsaspirant
eller i den utsträckning kammarrätten bestämmer av rotel-innehavåren eller
annan ledamot. Ledamotsföredragning förekommer oftare i kammarrätt än i
bovrätt. Förslag tUl dom eller beslut cirkulerar sedan som regel mellan
ledamöterna innan slutligt avgörande fattas och avgörandet meddelas.

2.2 Lekmäns deltagande i rättskipningen

De aUmänna domstolarna. Tingsrätt består i brottmål enligt
1 kap. 3 § RB av en lagfaren domare med nämnd. Kan huvudförhandlingen i målet
beräknas pågå mera än fyra veckor får dock två lagfarna domare och nänmd sitta
i rätten. I nämnden sitter fem nänmdemän. I omfattande mål får sex nämndemän
delta. Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhandling har påbörjats,
är rätten domför med fyra i nämnden (1 kap. 4 §). Vid huvudförhandling i mål om
brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter är dock tingsrätt domför
med endast en lagfaren domare.

I tvistemål består tingsrätt enligt huvudregeln av tre
eller högst fyra lagfarna domare (I kap. 3 §). Vid s.k. särskild
huvudförhandling i vissa familjerättsliga tvistemål deltar dock nämnd även i
tingsrätt. Detta är fallet i äktenskaps mål, boskillnadsmål och mål rörande
bodelning liksom i mål angående familjerättsligt underhåll,
äktenskaplig börd, vårdnad.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 19

umgängesrätt och omyndighetsförklaring eller hävande av
omyndighetsförklaring samt faderskap till barn utom äktenskap.
Sammansättningen är i dessa fall densamma som vid huvudförhandling i brottmål
bortsett från att någon möjlighet att låta två juristdomare ingå inte finns här
(15 kap. 29 och 30 §§ giftermålsbalken, 20 kap. 36 § föräldrabalken samt 12 §
lagen 1%9:618 om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap). Om
tvistemål avgörs på annat sätt än efter särskild huvudförhandling, t.ex. efter
huvudförhandling i förenklad form, avgörs målet av en lagfaren domare.

Domarutredningens
betänkande innehåller vissa uppgifter om tillämpningen av olika sammansättningsformer.
1 tingsrätterna avgjordes under år 1971 sammanlagt 57.090 tvistemål och 89.245
brottmål. Av dessa avgjordes 15.525 tvistemål och 78.847 brottmål efter
huvudförhandling. 9.027 av tvistemålen var av familjerättslig natur. 1 1.140
tvistemål och 58.374 brottmål medverkade nämnd vid avgörandet.

I fråga om
omröstning i brottmål finns regler i 29 kap. RB. När nämnd har säte i rätten
skall ordföranden först säga sin mening och därefter inhämta nämndens (1 §).
Vid meningsskiljaktighet mellan nämnd och ordförande gäller nämndens mening, om
minst fyra nämndemän eller, då i nämnden endast är fyra, minst tre nänmdemän är
av samma mening om både domskälen och domslutet. I annat fall gäller
ordförandens mening. Särskilda omröstningsbestämmelser finns för det fallet att
två lagfarna domare ingår i rätten (3 §). Nämndens rösträtt brukar betecknas
som kollektiv, eftersom nänrmden endast som grupp kan diktera avgörandet. I den
praktiskt viktigaste situationen nämligen att två meningar står mot varandra
innebär omröstningsbestämmelserna i sak detsamma som om individuell rösträtt
hade gällt med utslagsröst för ordföranden. Nämndeman har rätt att få
skiljaktig mening antecknad men är inte skyldig att låta anteckna sådan mening.
När nämnd deltar vid avgörande av tvistemål gäller motsvarande
omröstningsbestämmelser. När rätten har juristkollegial sammansättning i brottmål
i överrätt och i tvistemål gäller individuell rösträtt.

I vissa mål har tingsrätt en sammansättning, som avviker
från vad som har sagts nu. 1 tryckfrihetsmål prövas frågan om skrift är
brottslig av en jury bestående av nio lekmän (12 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen).
Rätten utgörs av tre lagfarna domare. När tingsrätt dömer som
fastighetsdomstol, består den normalt av två lagfarna ledamöter, en tekniskt
sakkunnig ledamot benämnd fastighetsråd och två nänmdemän. 1 mål om arrende,
hyra, bostadsrätt eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet består dock
fastighetsdomstolen i princip av två lagfarna ledamöter och tre nämndemän (3 §
lagen 1974:l064omdomstolari fastighetsmål). Tingsrätt består, när den utgör
vattendomstol, vanligen av en lagfaren domare, en teknisk ledamot och två nänmdemän
(11 kap. 2 § vattenlagen 1918:523).

1 fastighetsdomstol och vattendomstol gäller individuell
rösträtt för alla som deltar i avgörandet. För att en skrift skall anses
brottslig i tryckfri-

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 20

hetsmål fordras att minst sex jurymän är ense om detta. De
lagfarna ledamöter som ingår i tingsrätt vid förhandling inför jury kan dock
frikänna den tilltalade eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse
än den som juryn har tillämpat.

Nämndemän ingår inte i vare sig hovrätts eller högsta
domstolens sammansättning.

Förvaltningsdomstolarna. Länsskatterätt och länsrätt
består av ordförande och nänmdemän. Rätten är i allmänhet domför med
ordförande och tre nänmdemän. Fler än fyra nämndemän får inte tjänstgöra i
rätten. Fastighetstaxeringsrätt består av ordförande, värderingstekiuska
ledamöter och nämndemän och är domför med ordförande, en värderingsteknisk
ledamot och två nänmdemän (5 § lagen 1971:52 om skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt). Nänmdemännen har individuell rösträtt.
Skatterätt och länsrätt är domför utan nämndemän i ej ringa omfattning. Under
budgetåret 1972/73 avgjordes enligt domarutredningens betänkande av
länsskatterätterna 121.199 mål med och 39.747 mål utan nämnd samt av
länsrätterna 12.902 mål och med 11.785 mål utan nänmdemän.

Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter i samtliga
mål utom fastighetstaxeringsmål. Fler än fyra får inte sitta i rätten (12 § lagen
om allmänna förvaltningsdomstolar). Nänmdemän finns inte vid kammarrätterna. 1
vissa fastighetstaxeringsmål skall förutom tre lagfarna ledamöter delta två
särskilt utsedda ledamöter, som skall vara förfarna i praktiska värv och ha god
kärmedom om fastighetsförhållandena i allmänhet.

1 regeringsrätten förekommer inte vare sig särskilda
tekniskt sakkunniga ledamöter eller nämndemän.

2.3 Utländska förhållanden

Angående medverkan av lekmän i andra instans i vissa
främmande länder kan nämnas följande.

I Norge deltar lekmän i lagmansretten. I brottmål prövas
sålunda skuldfrågan av en jury bestående av tio lekmän (lagretten). 1
tvistemål kan på parts begäran eller om rätten finner det erforderligt
tillkallas två-fyra lekmannadomare, "domsmenn". Det är mycket sällan
som sådana domsmenn tillkallas. 1 Danmark medverkar lekmän vid prövning av
brottmål i landsretten. 1 överklagade brottmål, beträffande vilka i under-retten
har deltagit lekmannadomare, utgörs sammansättningen av tre juristdomare och tre
lekmannadomare, "domsmaend", vilka har individuell rösträtt. När landsret
dömer i brottmål i första instans avgörs skuldfrågan av en jury bestående av
tolv lekmän, naevninger, vilka även deltar i straffbestänmingen. Lekmän deltar
inte i hovrätt i Finland. Vid överprövning av mål i Västtyskland, Frankrike och
England medverkar inte lekmän. Detta är inte heller fallet vid federal appellationsdomstol
i USA.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 21

3 Tidigare förslag angående lekmän i överrätt

En utförlig redogörelse för tidigare förslag som rör
frågan om lekmannamedverkan i hovrätt finns i domstolskommitténs betänkande (SOU
1%9:41) Fullföljd av talan (s. 93).

Processkommissionen diskuterade i sitt år 1926 avgivna
betänkande (SOU 1926:31-33) utföriigt frågan om lekmäns medverkan i
rättskipningen. Kommissionen ansåg att nänmd borde delta i hovrätt vid
handläggning av brottmål, där fråga kunde uppstå om att döma till straffarbete
eller fängelse i mer än sex månader. Nänmdemärmen skulle vara fem. 1
handläggningen av dessa brottmål skulle dessutom delta tre lagfarna domare.

1 prop. 1931:80 angående huvudlinjerna för en
rättegångsreform föreslogs att nänmd skulle införas i hovrätt i grövre
brottmål. Till stöd härför framhölls, att rättskipningen i dessa mål rörde
medborgarens mest oförytterliga rättigheter och att det var angeläget, att
allmänheten genom sina målsmän tog del i dömandets ansvar och därigenom fick
förtroende för domstolens sätt att fullgöra sin maktpåliggande och ömtåliga
uppgift. I riksdagen stannade kamrarna i olika beslut i nämndfrågan varför
förslaget om närrmd i hovrätt föll.

Processlagberedningen (SOU 1938:43 och 44) fann inte skäl
att föreslå införande av nänmd i hovrätt och något sådant förslag togs inte
heller in i prop. 1942:5 genom vilken förslag till RB förelades riksdagen.

Domstolskommittén avvisade för sin del tanken på nänrmd i
hovrätt. Bl .a. hänvisades till att nänmd i hovrätt vid samverkan med ett
juristkollegium aldrig kan få samma ställning och inflytande som i underrätt
samt att medverkan av nämnd i hovrätt är förenad med stora praktiska
olägenheter.

1 prop. 1971:45 uttalades att skäl kan anföras för en lekmannarepre-sentation
i hovrätt, även om lekmännens inflytande i hovrätt inte är av samma betydelse
som i underrätt. Å andra sidan är åtskilliga praktiska svårigheter förenade med
medverkan av nänmd i hovrätt. Under alla förhållanden ansågs inte ställning
kunna tas till frågan om lekmannainflytande i hovrätt på grundval av
kommitténs förslag. Ytterligare utredning var erforderlig.

För kammarrätternas del kan nämnas följande förslag.

Trafiknykterhetskommittén förde i sitt betänkande (SOU 1%3:72)
Nykterhet i trafik fram tanken på medverkan i körkortsmål av trafiksakkunniga
lekmän i kammarrätt, om dessa mål skulle komma att handläggas där. Kommittén
ansåg dock att skälen för lekmannamedverkan i dessa mål i kammarrätt var
svagare än de skäl som talade för lekmannamedverkan på länsstyrelseplanet.

Förvaltningsdomstolskommittén yttrade i sitt betänkande (SOU
1966:70) Förvaltningsrättskipning att det inte kunde bestridas att det kunde
vara av värde för rättskipningen i körkortsmål, om särskild trafiksakkunniga
personer deltog vid målens behandling i kammarrätt. Kommittén fann sig

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:153 22

dock böra avstå från att föreslå medverkan av lekmän i
körkortsmålen. Däremot föreslog kommittén att i barnavårds- och alkoholistmål
skulle i kammarrätt ingå två sakkunniga ledamöter vid sidan av de tre
juristledamöterna. Därvid framhölls bl.a. att endast få av kammarrätternas
ledamöter kunde under de närmaste årtiondena förväntas besitta erfarenhet av
socialt arbete.

1 prop. 1971:30 med förslag tUl förvaltningsrättsreform
avvisades dock tanken på att ge kammarrätt särskild sammansättning för
handläggning av vissa mål. En domstol av kammarrätts typ borde tillföras
sakkunskap i samma former, oavsett vilket specialområde det var fråga om. Detta
borde ske i form av att särskild sakkunnig utom domstolen anlitades, vars
utlåtande part givetvis måste få ta del av och bemöta. Speciella utredningar i
socialt och medicinskt hänseende borde helst göras redan på länsstyrelseplanet.

4 Domarutredningen

Allmänna överväganden. Utredningen erinrar inledningsvis
om att lekmän sedan gammalt har deltagit i rättskipningen i vårt land. Nänmden
vid de allmänna underrätterna fyller en viktig uppgift och kan sägas ha
bidragit till att bevara och fördjupa allmänhetens förtroende för domstolarna.
Lekmän har av ålder deltagit även i avgöranden på beskattningsrättens område, t.ex.
i taxeringsnänmd, i prövningsnämnd och numera i skatterätt.

Utredningen konstaterar att utvecklingen i samhället går
mot att lekmannainflytande ges utrymme inom allt fler områden. Som också
riksdagen har uttalat är detta allmänt sett värdefullt både för demokratin och
för frågornas allsidiga belysning. Från principiell synpunkt kan dock skäl
anföras både för och emot ett lekmannainflytande i hovrätt och kammarrätt. De
skäl som brukar anföras till förmån för lekmannainflytande i domstolarna är
mindre framträdande i överrätt än när det gäller underrätt. Därtill kommer de
praktiska svårigheter som är förenade med att låta lekmän medverka. Sådana
uppkommer vid planläggning av föredragning eller huvudförhandling, särskilt i
fråga om mål som fordrar brådskande handläggning. Vidare försvåras fortsatta
överläggningar i målen på annan dag än då målet har handlagts. Sådana
överläggningar är ofta nödvändiga i hovrätt och kammarrätt med hänsyn till ijeskaffenbeten
av målen i dessa domstolar. Lekmannamedverkan medför även ökade kostnader.

Det är givet att de praktiska olägenheterna liksom
kostnadsaspekterna måste beaktas när lekmaimafrågan övervägs, fortsätter utredningen.
Man bör emellertid akta sig för att tillmäta de praktiska olägenheterna alltför
stor betydelse. Det är dessutom antagligt, att svårigheterna överskattas i
början. Under alla förhållanden finns det skäl att anta att olägenheterna efter
hand kan bemästras. Kostnaderna för lekmäns medverkan har inte heller större
storleksordning. Frågan huruvida lekmän bör delta i den dömande

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 23

verksamheten eller ej bör därför i första hand besvaras med
utgångspunkt från principiella hänsynstaganden. Om lekmän anses böra ingå i
hovrätt och kammarrätt kan däremot praktiska, organisatoriska och ekonomiska
synpunkter få avgörande betydelse när det gäller att bestämma omfattningen av lekmannadeltagandet.
Enligt utredningen gäller det således i första hand att väga principiella skäl
för och emot en lekmaimamedverkan i hovrätt och kammarrätt.

Utredningen påpekar att vad som i den allmänna debatten
främst brukar anföras som skäl för ett lekmannainflytande inom olika sektorer
av samhällslivet är krav på insyn och kontroll samt medbestämmanderätt. Ett
skäl som vid sidan härav brukar åberopas i fråga om lekmannamedverkan i domstol
är att lekmännens deltagande ger domstolen ökade möjligheter att fatta riktiga
avgöranden.

När det
gäller utövandet av den dömande verksamheten finns i vårt land en rad garantier
till skydd för den enskilde mot olika former av rättsövergrepp. 1 förhållande
till regering och riksdag intar domstolama en oberoende ställning. Domarna skall
i sin yrkesutövning döma efter lag eller atman författning. Tillsynen över att
detta sker utövas av JK och av riksdagen genom dess ombudsmän. En verksam
kontroll av domarmaktens utövning ligger dessutom i domstolsförhandlingarnas
offentlighet och medborgarnas tillgång till domstolamas domar, protokoll och
övriga handlingar. I vårt land torde av bl.a. dessa orsaker domstolama åtnjuta
allmänhetens förtroende oberoende av om lekmän deltar i dömandet eller inte.
Främst beror naturligtvis detta förtroende på domstolarnas sätt att fullgöra
sina åligganden.

När det just gäller frågan huruvida likväl hovrätterna och
kammar-rättema bör tillföras lekmän kan det emellertid enligt utredningen
hävdas att den insyn lekmärmen får i domstolsarbetet är ägnad att förebygga
eventuellt uppkommande misstankar hos allmänheten om bristande objektivitet och
om klasstänkande o.d. i dömandet. En medverkan av lekmän i rättskipningen
också i hovrätt och kammarrätt kan komma att ytterligare stärka allmänhetens
förtroende för dömandet, även om deras deltagande i och för sig inte skulle
leda till en säkrare och bättre rättskipning. Betydelsen av en sådan insyn får
därför inte underskattas.

Vad angår lekmännens inverkan på själva rättskipningen
konstaterar utredningen att lekmännens förmåga att tillföra domstolen
erfarenheter och synpunkter som främjar en god prövning skiftar efter målens
karaktär. De värden som lekmätmen fömtsätts tillföra domstolen är vid sidan av
orts- och personkännedom främst allmän livserfarenhet och kännedom om skilda
områden av det praktiska livet. Ändamålet med lekmannamedverkan är däremot inte
att tillföra domstolen sakkunskap av specialistkaraktär. Sådan sakkunskap får i
stället tillgodoses genom anlitande av särskilda sakkunniga. Betydelsen av att
få orts- och personkäimedom företrädd i domstolen anses f .ö. numera inte så
betydelsefull som tidigare. Viktigare är

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 24

att lekmännens erfarenheter och kännedom från det
praktiska livet kan inverka och att allmänt rådande värderingar bland
medborgarna kommer till uttryck genom lekmännen. Uppenbart är att det är till
fördel för rättskipningen att så mycket som möjligt av allmänna erfarenheter
och kunskaper tillförs domstolarna.

Utredningen anför vidare att domstolen vid prövningen av
ett mål regelmässigt ställs inför uppgiften dels att söka klarlägga de faktiska
omständigheterna i målet, dels att på dessa tillämpa rättsreglerna. Bevisvärderingsfrågor
lämpar sig i många fall för ett lekmarmabedömande. Främst gäller detta i
brottmål och mål rörande administrativa frihetsberövanden. Även om
yrkesdomaren genom sin rutin i allmänhet har större möjligbeter än lekmarmadomaren
att komma till en objektivt riktig bevisvärdering, kan hans bedömning vinna i tiUförlitlighet
genom att prövas mot lekmarmadomarens på praktiska erfarenheter grundade
uppfattning. Som exempel på andra frågor där en medverkan av lekmän är lämplig närrmer
utredningen val av påföljd i brottmål och liknande frågor.

Utredningen framhåller att rättsfrågor i allmänhet inte
ligger lika väl till för lekmannamedverkan. Detta gäller särskilt
specialrättsliga områden men också fall där sakfrågan till mycket stor del är
beroende av kunskap om rättspraxis. 1 sådana fall kan lekmätmen inte i någon
högre grad väntas bidra till avgörandet av målet. Lekmannen kan dock vara ett
nyttigt komplement till yrkesdomaren även i vissa rättstillämpningsfrågor.
Utredningen erinrar i sammanhanget om ett uttalande av processkommissionen (SOU
1926:31 s. 86) att den lagfarne domaren med sinne för nödvändigheten av att
lika fall behandlades lika kunde vara benägen att förbise skiljaktigheter i de
enskilda fallen och lägga väl mycken vikt vid generaliseringssynpunkten. Lekmaimadomaren
var däremot gärna böjd att anlägga ett mera individualistiskt betraktelsesätt,
vilket kunde främja en rättskipning efter den naturliga billighetens grundsats.

En invändning mot lekmannamedverkan i hovrätt och
kammarrätt är, anför utredningen, att det där inte finns någon lekmannatradition
medan däremot målen i första instans till stor del handläggs av yrkesdomare med
nämnd. Tyngdpunkten i rättskipningen ligger dessutom i första instans. Det allt
övervägande antalet mål stannar i underrätt. 1 överrätt intar också rättsfrågorna
en mer framskjuten ställning. I och med införandet av de nya fullföljdsreglerna
till högsta domstolen den I juli 1971 och till regeringsrätten den 1 januari
1972 har hovrätt och kammarrätt i praktiken blivit slutinstans i det stora
flertalet dit fullföljda mål. Härigenom har frågan om enhetlighet i rättstiUämpningen
kommit att skjutas i förgrunden i äimu högre grad än tidigare.

Mot bakgrimd av det anförda finner utredningen det
naturligt att ett lekmannainflytande får ett mer begränsat utrymme i hovrätt
och kammarrätt än i första instans. Även om lekmännen på grund av den
juristkollegiala sammansättningen i hovrätt och kammarrätt får mindre
inflytande där än i

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 25

underrätt är dock deras medverkan vid överläggning och
omröstning värdefull. De till andra instans överklagade målen är i stor
utsträckning sådana som särskilt starkt ingriper i den enskildes förhållanden.
Ofta innehåller de även frågor av principiell räckvidd. Betydelsen av lekmannamedverkan
i hovrätt och kammarrätt är därför större än vad antalet fullföljda mål tyder
på. Även om utredningen inte vill göra gällande annat än att rättsfrågor intar
en mer framskjuten ställning i överrätt än i underrätt förekommer dock bevisfrågor,
påföljdsfrågor och skälighetsav-vägningar även där i stor omfattning. De
berörda invändningarna anses därför inte vara av sådan styrka att de i och för
sig bör hindra att lekmän medverkar i hovrätt och kammarrätt.

Utredningens nu återgivna resonemang utmynnar i slutsatsen
att övervägande skäl talar för ett lekmannadeltagande även i hovrätt och
kammarrätt.

När det gäller omfattningen av den föreslagna lekmannamedverkan
erinrar utredningen inledningsvis om att det främst är intresset av insyn och medinflytande
från allmänhetens sida i de av yrkesdomare kollegialt sammansatta överrättema
som motiverar lekmannamedverkan även där. För att tillgodose detta önskemål är
det inte nödvändigt att lekmän deltar i samtliga avgöranden i hovrätt och kammarrätt.
Den inblick som lekmännen får genom att delta enbart i vissa avgöranden i dessa
domstolar är tillräcklig för att ytterligare h)efästa allmänhetens förtroende
för rättskipningen i dess helhet i dessa domstolar. Det torde från denna
synpunkt inte heller finnas anledning att låta lekmän delta i flertalet mål.
Enligt utredningen bör lekmannadeltagandet lämpligen begränsas till avgöranden
som rör åtgärder som starkt ingriper i enskilds rättssfär i personligt eller
ekonomiskt hänseende. Inom denna ram faller såväl mål där ett enskilt intresse
står mot ett allmänt intresse som mål där enskilda intressen står mot varandra
men där samhället har ett särskilt intresse för det sätt på vilket målen
avgörs. Under förstnänrmda kategori faller i första hand allvarligare typer av
brottmål samt administrativa frihetsberövanden. Som exempel på den andra
kategorin nämns familjemålen. Däremot föreligger enligt utredningen allmänt
sett inte skäl för en lekmannamedverkan i dispositiva mål, dvs. mål i vilka
parterna kan träffa förlikning med rättsligt bindande verkan. Kravet på lekmaima-inflytande
i överrätt är vidare mindre starkt i mål som i underinstansen har avgjorts utan
lekmän.

De praktiska svårigheter som en lekmannamedverkan för med
sig hänger främst samman med planläggningen av domstolsarbetet. Det blir mer
komplicerat att sätta ut huvudförhandling i hovrätt eller muntlig förhandling i
kammarrätt. Även om lekmännens deltagande i mål där huvudförhandling förekommer
inte fördröjer tiden för själva förhandlingen i någon väsentlig mån torde dock
tiden för överläggning vanligtvis komma att bli längre. Dessutom kan betydande
olägenheter uppkomma vid fortsatt överläggning i målet, något som inte är
ovanligt i hovrätt och kammarrätt. Olägenheterna

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 26

med lekmannamedverkan kan från effektivitetssynpunkt bli
än större i föredragningsmål, vilka f.n. handläggs på ett mycket enkelt och
smidigt sätt. Målen föredras på för domstolsledamöterna lämpliga tider så snart
som möjligt efter det att förberedelsearbetet har avslutats. Föredragning av
mål som fordrar skyndsam handläggning kan därför på ett enkelt sätt inordnas i
domstolsarbetet. Yrkesdomarnas kunskaper om den rättsliga materian möjliggör
vidare en kort och koncentrerad föredragning och överläggning. Även om de
svårigheter som är förenade med lekmannamedverkan inte skall överdrivas, kan de
i föredragningsmålen bli betydande, anser utredningen.

Lekmän i hovrätt. I enlighet med sina allmänna
överväganden finner utredningen att behovet av lekmaimamedverkan i hovrätt i
tvistemål i allmänhet inte är särskilt framträdande. Samhällets intresse av hur
dessa mål avgörs är inte så stort. Ett skäl mot lekmannamedverkan i tvistemål i
allmänhet är vidare att de i tingsrätt avgörs utan medverkan av lekmän.
Utredningen påpekar att statsmakterna vid l%9års underrättsreform fann att en
sammansättning med ett juristkollegium är överlägsen en sammansättning med en
lagfaren domare ocb nämnd när det ller tvistemål i allmänhet. Dessa mål är
nämligen ibland komplicerade i rättsligt hänseende eller erbjuder ett invecklat
processmaterial som det krävs speciell erfarenhet och träning för att tränga in
i och bedöma. Enligt utredningens uppfattning gäller dessa skäl emot en lekmaimamedverkan
i än högre grad i fråga om tvistemål i hovrätt. Lekmän bör därför inte delta i
hovrätt vid handläggning av tvistemål i allmänhet.

När det gäller familjemålen är förhållandena däremot
annorlunda, fortsätter utredningen. Vid särskild huvudförhandling i tingsrätt
i dessa mål består rätten av en lagfaren domare och nämnd. Målen avser till
övervägande delen frågor som av samhälleliga skäl har gjorts indispositiva.
Det allmänna har därför ett betydande intresse av hur målen avgörs. Detta är
särskilt framträdande när det gäller frågor rörande vårdnaden om barn och om
rätt till umnge med barn. Vårdnads- och umgängesfrågorna liksom frågor om
äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande spörsmål lämpar sig väl att avgöra
under medverkan av lekmän. Utredningen anser det lämpligt att lekmän deltar i
familjemål även i hovrätt.

Utredningen är tveksam om lekmän bör delta vid
huvudförhandling i hovrätt även när målet i tingsrätten har avgjorts av
ensamdomare utan nämnd. Det framstår då som mindre angeläget att vid fullföljd
mot domen införa en sammansättning med lekmän i hovrätt. Särskilt om vårdnads-
eller umgängesfråga blivit tvistig först efter tingsrättens dom kan emellertid lekmannadeltagande
i hovrätt vara lämpligt även i mål som har avgjorts av ensamdomare i tingsrätt.
Alternativa sammansättningar vid huvudförhandling i hovrätt i familjemål
skulle också medföra en del praktiska svårigheter. Utredningen föreslår därför
att lekmän ingår i hovrätts sammansättning i samtliga familjemål som avgörs vid
huvudförhandling.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76; 153 27

När det gäller lekmannadeltagande i mål som i hovrätt
avgörs utan huvudförhandling anser utredningen att samma skäl som i fråga om vissa
mål i hovrätt möjliggör deras avgörande på handlingarna talar för att lekmän
inte bör delta. Lekmannamedverkan är sålunda överflödig när vadetalan har medgetts
eller är uppenbart ogrundad. För att mål i övrigt skall få avgöras på
handlingarna förutsätts att tvisten i hovrätt endast rör ekonomiska värden av
viss mindre omfattning eller också att anspråket är dispositivt eller att
prövningen avser en ren rättstillämpningsfråga. 1 inget av dessa fall skulle
deltagande av lekmän tillföra målet särskilda värden. Med hänsyn till de
praktiska olägenheter, som är förknippade med lekmannamedverkan i
föredragningsmål, anser utredningen att lekmän inte bör delta i avgörande av
familjemål på handlingarna.

Vad angår de s.k. specialmålen anser utredningen inte att
lekmän bör delta i hovrättens avgöranden i patentmål och sjörättsmål, vilka i
tingsrätt avgörs utan lekmän. 1 fastighetsmål och vattenmål deltar däremot, fömtom
lagfarna ledamöter och särskilda ledamöter med teknisk sakkunskap, som regel
även lekmän i avgörandena i första instans. 1 åtskilliga av målen står ett
allmänt intresse mot ett enskilt intresse. Det firms enligt utredningen vissa
omständigheter som i och för sig talar för en lekmannamedverkan i dessa
specialmål. Utredningen anser likväl inte att lekmän bör delta på hovrättsnivån
i dessa mål och framhåller därvid bl.a. att dessa mål i mycket stor
utsträckning avgörs utan huvudförhandling i hovrätt.

Utredningen övergår härefter till brottmålen och
framhåller att det i synnerhet är på detta område som lekmännen har betydelse
för tilliten till domstolama. Värdet av lekmännens medverkan i tingsrätterna är
också allmänt erkänt. Särskilt gäller detta deras möjlighet att inverka på val
av påföljd och liknande frågor, där lekmännen förväntas tillföra tingsrätterna bl.a.
allmänna värderingar som finns bland medborgarna i samhället. Det som har sagts
nu om värdet av lekmäns medverkan i brottmål i tingsrätt anser utredningen i
princip gälla även handläggning av brottmål i hovrätt.

Utredningen säger sig dela den i direktiven uttalade
uppfattningen att medverkan av lekmän i brottmålsprocessen i hovrätt i första
hand bör komma i fråga i mål där en mer allvarlig påföljd kan förekomma. Såväl
kravet på insyn som värdet av att lekmannasynpunkter kommer till uttryck vid
dessa måls prövning talar för en lekmannamedverkan. Att låta lekmän delta i
hovrätt i brottmål av enklare beskaffenhet anser man däremot mindre angeläget
och erimar om att mål där påföljden inte kan bli mer än böter i underinstansen
avgörs utan lekmannamedverkan.

Utredningen diskuterar en avgränsning av lekmannamedverkan
från andra utgångspunkter än påföljdens stränghet t.ex. genom att anknyta till
själva den åtalade gärningens beskaffenhet. Man avvisar dock tanken på en sådan
lösning med hänsyn till svårigheterna att finna en lämplig avgränsning mellan nänmdmål
och mål som skall avgöras utan lekmän. Liksom när det gäller tvistemålen anses
de mål som kan avgöras utan huvudförhandling inte

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76; 153 28

vara sådana att lekmarmamedverkan är påkallad. Deltagande
av lekmän bör således begränsas till huvudförhandlingsmål i vilka en
allvarligare påföljd kan bli aktuell. Olika alternativ diskuteras.

Enligt utredningen är den enda praktiskt användbara
metoden att knyta begränsningen av lekmannamedverkan till straff latituderna.
Lägsta användbara nivå erhålls, heter det, om lekmannamedverkan knyts till att
det för brottet är stadgat fängelse i mer än sex månader, dvs. att straffskalan
inrymmer fängelse under längre tid än sex månader. En sådan lösning medför
emellertid lekmanndeltagande i praktiskt taget alla brottmål där
huvudförhandling äger rum. Endast ett fåtal brottstyper, för vilka fängelse
ingår i straffskalan, kommer att falla utanför ramen. Som exempel på sådana
brott nämns vållande till kroppsskada eller sjukdom, ofredande, snatteri,
egenmäktigt förfarande, självtäkt, hiedrägligt beteende och undandräkt.

Ett mer begränsat alternativ är brott för vilka är stadgat
fängelse i mer än två år. Av förmögenhetsbrotten kommer då normalfallen
stöld, bedrägeri, förskingring och oredlighet mot borgenärer inte att avgöras
under medverkan av lekmän. Däremot kommer de grova typerna av samma brott att
avgöras i sådan sammansättning liksom mål om allvarligare brott mot liv och
hälsa saml frihet och frid och i fråga om allvarligare sedlighetsbrott. Vidare
kommer lekmän att delta i handläggning av mål rörande flertalet slag av
allmänfarliga brott liksom i handläggning av mål om grov urkundsförfalskning,
mened, upplopp samt våld eller hot mot tjänsteman.

Bestäms straff latitudsnivån till brott för vilket är
stadgat fängelse i mer än sex år blir det ännu färre brott som föranleder lekmannamedverkan.
Då kvarstår mord, dråp, grov misshandel, de allvarligaste frihets- och sedlighetsbrotten
och flera slag av allmänfarliga brott. Bland förmögenhetsbrotten blir det
endast grovt rån som kommer att kräva lekmaimamedverkan.

Utredningen påpekar att nivån även kan knytas till straff
minimum. Krävs lekmannamedverkan så snart för brottet är stadgat fängelse i
minst sex månader tillkommer, utöver de brott för vilka är stadgat fängelse i
mer än sex år, främst de grövre fallen av förmögenhetsbrolt, nämligen grov
stöld, rån, grovt bedrägeri, grov förskingring och grov oredlighet mot
borgenärer. Bestäms nivån i stället till brott, för vilket är stadgat fängelse
i minst ett år, erhålls i huvudsak samma resultat som om anknytning sker till
brott för vilket är stadgat fängelse i mer än sex år.

Enligt utredningen står valet närmast mellan brott, för
vilket är stadgat fängelse i mer än två år, eller brott för vilket är stadgat
fängelse i minst sex månader. Utredningen stannar för att knyta lekmannamedverkan
i hovrätt lill brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än två år och som
avgörs efter huvudförhandling. Med en sådan avgränsning kommer lekmän att delta
i flertalet av de brottmål som från allmänhetens synpunkt anses som mera betydelsefuUa.
Någon gång kan det dock finnas brottmål, som visserligen

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 29

inte rör brott för vilket är stadgat fängelse i mer än två
år men som ändå har den karaktären att nämndemän bör få medverka i hovrätten.
Det kan vara ett mera uppseendeväckande mål eller ett mål med mycket omfattande
bevisning men det kan exempelvis också vara ett mål med en särskilt svårbedömd
påföljdsfråga. Det bör därför finnas rätt för hovrätt att låta nämndemän delta
i huvudförhandling i brottmål även om målet inte skulle röra brott, för vilket
är stadgat fängelse i mer än två år.

Någon anledning att ändra sammansättningen i hovrätt på
det sätt att lekmän skall ingå som meddomare i tryckfrihetsmålen föreligger
inte enligt utredningens mening.

Lekmän
i kammarrätt. Utredningen erinrar inledningsvis om att
instansordningen i förvaltningsärenden är långt ifrån enhetlig. Någon till
kammarrätt i organisatoriskt hänseende knuten underinstans finns inte. Efter
förvaltningsdomstolsreformens genomförande den 1 januari 1972 prövar kammarrätt
besvär över beslut i flertalet förvaltningsärenden från såväl
förvaltningsdomstolar skatterätter och länsrätter som förvaltningsmyndigheter:
länsstyrelser, centrala verk m.m. Förfarandet förvaltningsärenden är
skriftligt men sätten på vilka målen handläggs underinstansen skiftar.
1 förvaltningsdomstol handläggs målen domstolsmässiga former.
Skatterätt och länsrätt är som regel domför med en lagfaren domare och nämnd.
Även om förfarandet i dessa domstolar är skriftligt får i handläggningen ingå
muntlig förhandling beträffande viss fråga. Vid förvaltningsmyndighet däremot
handläggs och avgörs målen i flertalet fall av en tjänsteman ensam.

Kammarrätt är som har nänmts förut domför med ett
juristkollegium om tre, högst fyra lagfarna domare. Vid handläggning av mål
rörande fastighetstaxering består dock kammarrätt som regel av fem ledamöter,
varav två "särskilda ledamöter". De särskilda ledamöterna skall vara
i praktiska värv förfarna personer med god kärmedom om fastighetsförhållandena
i allmänhet. Förfarandet i kammarrätt är skriftligt. Målen avgörs således på
handlingarna efter föredragning. Liksom i skatterätt och länsrätt kan dock
muntlig förhandling hållas beträffande viss fråga. Muntliga förhandlingar förekommer
i mycket ringa utsträckning i kammarrätterna. De uppgick till endast omkring
100 år 1972 och till omkring 250 år 1973.

Under år 1973 avgjordes i kammarrätterna sammanlagt 17.156
mål. De huvudsakliga kategorierna av mål framgår av följande uppställning.

Skattemål 12.058

Körkortsmål 2.313

Socialhjälpsmål 828

Mål om administrativa frihetsberövanden. mål enligt 21 kap.

föräldrabalken och kriminalvårdsmäl 449

Byggnads mål, brand mål och vägmål 805

Mål om entledigande, avstängning och disciplinära åtgärder 74

Övriga mål 629

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:153 30

Som
framgår av uppställningen dominerar skattemålen. Till denna grupp hänförs mål
enligt skatte-, taxerings- och uppbördsförfattningarna. Som exempel på de
vanligast förekommande måltyperna nänmer utredningen mål angående
inkomsttaxering, förmögenhetstaxering, fastighetstaxering, ackumulerad inkomst,
förlustutjänming, mervärdeskatt, bilskatt, skattetillägg och förseningsavgift.
Skattemålen har innan målen prövas i kammarrätt handlagts i skatterätt, de
flesta av dem också i taxeringsnämnd. Flertalet uppbördsmål, som prövas i
kammarrätt, har handlagts först av lokal skattemyndighet och därefter av
skatterätt.

När
det gäller frågan om lekmän bör delta i handläggningen av skattemål i kammartätt
menar utredningen att dessa mål visserligen utgör en viktig målgrupp bl.a. från
den synpunkten att ett beslut i en skattefråga kan innebära kännbart ingrepp i
ekonomiskt hänseende men att lekmannainflytandet redan med nuvarande ordning
är inom taxeringsprocessen väl tillgodosett genom att lekmän deltar i två inslanser
under kammarrätt. Lekmärmens erfarenheter och synpunkter torde dessutom ha
mindre värde vid sakens prövning i kammarrätt än i taxeringsnänmd och
skatterätt. Det är svårt att begränsa lekmannamedverkan till mål i vilka det i
huvudsak är fråga om skäligbetsavgöranden. Vissa typer av skattemål kan inte
heller sägas vara mer betydelsefulla än andra. En lekmannamedverkan i
kammarrätt i skattemål skulle i hög grad fördröja målens handläggning genom att
avsevärd tid måste ägnas åt att sätta in lekmännen i rättsliga problem och
gällande praxis. Detta skulle i sin tur säkert medföra en ökning av den redan
nu alltför stora målbalansen. Olägenheterna med att låta lekmän delta i
handläggningen av skattemål i kammarrätt är enligt utredningen så betydande
att man anser sig inte kunna föreslå en sådan ordning. Andelen mål av armat
slag än skattemål är omkring 30 %. Dessa mål är av mycket skiftande karaktär. Som
exempel på mera vanliga måltyper nämns mål som rör körkort, hälsovård,
socialhjälp, administrativa frihetsberövanden, disciplinär bestraffning,
folkbokföring, avlönings- och pensionsförmåner samt mål som rör byggnads- och väglagstiftningen.
Även om i nästan alla mål ett allmänt intresse står mot ett enskilt anser
utredningen att åtskiUiga av målen är sådana att en lekmaimamedverkan varken
är nödvändig eller av värde. Enligt utredningen bör lekmannamedverkan övervägas
endast i följande måltyper.

Mål
om administrativa frihetsberövanden, mål enligt 21 kap. föräldrabalken, mål om
utvisning enligt utlänningslagen (1954:193), mål inom kriminalvårdens område,

mål
om disciplinär bestraffning när fråga är öm avsättning, avstängning från
tjänstgöring eller skiljande från allmän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag
i andra fall än i samband med förflyttning,

mål
som rör meddelande eller återkallande av behörighet att utöva yrke eller
verksamhet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 31

mål om körkortstillstånd, trafikkortstillstånd och luftfartscertifikt,
återkallelse av körkort, trafikkort och luftfartscertifikat samt meddelande av
nytt tillstånd efter återkallelse.

Enligt utredningens uppfattning har mål rörande
administrativa frihetsberövanden, dvs. ingripanden enligt barnavårdslagen (1%0:97)
och nykterhetsvårdslagen (1954:579), många likheter med brottmålen. Målen rör i
kammarrätt nästan uteslutande frågor om omhändertagande för vård. Som exempel
nämns omhändertagande av barn för samhällsvård, samhälls vårdens upphörande,
flyttning av fosterbarn, inskrivning i och utskrivning från ungdomsvårdsskola,
mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkohol missbrukare samt mål
om kvarhållande eller åter-intagning på sådan anstalt.

Ett beslut om omhändertagande enligt barnavårdslagen eller
nykterhetsvårdslagen kan, fortsätter utredningen, medföra långtgående och
mycket långvariga ingrepp. Kravet på insyn och medinflytande gör sig gällande i
dessa mål på samma sätt som i fråga om brottmålen. Lekmännens erfarenheter och
kunskaper från det praktiska livet torde också kunna ha stor betydelse vid
avgörande av mål som rör administrativa frihetsberövanden. I princip bör
därför lekmän delta i kammarrätt i mål om administrativa frihetsberövanden. 1
fråga om interimistiska beslut, andra beslut under rättegången samt
avskrivnings- eller avvisningsbeslut bör dock avgörandet få fattas utan
medverkan av lekmän.

Beträffande mål enligt 21 kap. föräldrabalken, dvs.
frågorom verkställighet av allmän domstols beslut om vårdnad eller
umgängesrätt eller om överlämnande av barn, anser utredningen att de skäl som
har anförts till förmån för en lekmannamedverkan i hovrätt i fråga om vissa
familjemål kan åberopas även när det gäller denna målgrupp i kammarrätt.
Interimistiska beslut liksom andra avgöranden som inte innebär avgörande av
målet i sak bör dock få träffas utan medverkan av lekmän.

Mål om utvisning enligt 29 § utlänningslagen (1954:193)
förekommer mycket sällan i kammarrätt. Beslut om utvisning innebär, i likhet
med beslut om administrativt frihetsberövande, ett starkt ingrepp i den
enskildes rörelsefrihet. Utredningen anser därför att lekmän bör delta även i
avgörandet av dessa mål.

Målen inom kriminalvårdsområdet rör huvudsakligen frågor
av mera juridisk-teknisk natur t.ex. beräkning av strafftid m.m. eller frågor
rörande den omhändertagnes förhållanden av mera personlig art. Åtgärder beträffande
intagen vidtas antingen med utgångspunkt från behandlingsmässiga synpunkter
eller av säkerhetsskäl. Det är i allmänhet fråga om lämplighetsbedömningar.
Den överprövning som sker får främst ses som en legalitetskontroll. De beslut
som fattas under behandlingen torde i jämförelse med själva beslutet om frihetsberövande
inte kunna betraktas som så allvarliga att de motiverar deltagande av lekmän.
Utredningen anser att tillräcklig anledning saknas att låta lekmän delta i
dessa mål.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 32

Mål om disciplinär bestraffning torde, uttalar
utredningen, inomen nära framtid komma att till stor del föras från
kammarrätternas kompetensområde. För det fall kammarrätt även i fortsättningen
kommer att få handlägga mål om disciplinär bestraffning när fråga är om
avsättning, mål om avstängning från tjänstgöring eller kvarvarande mäl om
skiljande från allmän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag i andra fall än i
samband med förflyttning, bör emellertid lekmän delta i kammarrätt vid deras
prövning.

En grupp av mål, som starkt ingriper i den enskildes
personliga och ekonomiska förhållanden, är mål som rör meddelande eller
återkallande av behörighet att utöva yrke eller verksamhet. 1 praktiken är det
i dessa mål fråga om verksamhet som står under antingen lantbruksstyrelsens
eller socialstyrelsens tillsyn. Ett återkallande av legitimation berövar vederbörande
dennes möjlighet att utöva sitt yrke eller sin verksamhet. Målen berör också
ofta starka samhällsintressen. Enligt utredningen finns det därför skäl att
lekmän deltar i avgörandet av målen.

När det slutligen gäller mål om körkortstillstånd, trafikkortstillstånd
och luftfartscertifikat, återkallelse av körkort, trafikkort och luftfartscertifikat
samt mål om meddelande av nytt tillstånd efter återkallelse erinrar utredningen
om trafikmålskommilténs år 1972 framlagda förslag till körkortsreform (SOU
1972:70-72) enligt vilket frågan om återkallande m.m. av körkort med anledning
av trafikbrott skall avgöras av allmän domstol. Vissa körkortsmål skall dock
enligt kommitténs förslag prövas av förvaltningsdomstol. Vare sig kammarrätt
även i fortsättningen kommer att handlägga alla eller endast vissa slags
körkortsmål, bör målen enligt utredningens mening handläggas utan medverkan av
lekmän. Lekmän bör inte heller delta i mål om luftfartscertifikat.

Enligt utredningen kan antalet mål, i vilka lekmannamedverkan
föreslås, år 1973 uppskattas till omkring 400, förutom disciplinmålen som då
var omkring 50 stycken. Målen fordrar ofta skyndsam behandling.

Antal lekmän och omröstningsregler. Utredningen anser att
en sammansättning bestående av tre juristdomare och två lekmän utgör en lämplig
avvägning mellan jurist- och lekmannadomare. Detta gäller både hovrätt och
kammarrätt. Med den sammansättningen blir det naturligt att ge lekmännen
individuell rösträtt. Om fyra juristdomare skulle sitta i rätten bör antalet
lekmän ökas till tre. En sådan samansättning torde endast komma i fråga i mera
långvariga mål. I denna sammansättning bör rätten ändå vara domför även om en
domare av vardera kategorin skulle få förfall.

Omröstning bör ske enligt RB:s regler om omröstning i
domstol med endast lagfarna ledamöter. Lekmännen bör dock votera efter de
lagfarna ledamöterna.

Val av nämndemän m.m. Utredningen föreslår att nänmdemän i
såväl hovrätt som kammarrätt skall utses av landstingen. Det får för varje län
inom respektive hovrätts och kammarrätts domkrets bestämmas det antal nänmdemän
som skall utses. Fördelningen kan lämpligen grundas på

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 33

befolkningstalen. Beträffande Gävleborgs län, som är
uppdelat mellan Svea hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland, får anges hur
många nänmdemän som skall utses för vardera domkretsen. Kommun som inte ingår i
landstingskommun bör vid sidan av landstinget delta i val av nämndemän inom
länet. Mandatperioden bör vara densamma som för övriga nämndemannakategorier,
dvs. sex år.

Bestämmelserna om valbarhet och behörighetsvillkor för nänmdemän
i hovrätt och kammarrätt bör enligt utredningen utformas på motsvarande sätt
som för nämndemän i tingsrätt resp. länsdomstol.

Utredningen diskuterar också om särskilda
kvalifikationskrav bör uppställas för nämndemän i överrätt. Eftersom
införandet av lekmän i hovrätt och kammarrätt inte syftar till att tillföra
domstolarna ökad sakkunskap blir det i så fall närmast fråga om sådana meriter
som tidigare domstolstjänstgöring eller erfarenhet från social eller liknande
verksamhet. Införande av särskilda kompetenskrav skulle emellertid vålla
svårigheter vid tUlämpningen. Några formella kompetensföreskrifter bör därför
inte införas. Det får förutsättas att valmyndigheterna till nämndemän i hovrätt
och kammarrätt utser personer som genom sin tidigare verksamhet eller eljest är
lämpliga för uppdraget.

Utredningen anför vidare att nämndemännens lokala
anknytning till den ort till vilken målet hänför sig, om man bortser från
fastighets- och vattenmålen, numera inte tillmäts samma betydelse som tidigare.
Stora praktiska och organisatoriska svårigheter skulle bli följden av ett krav
på lokal anknytning hos nänmdemäimen i hovrätt och kammarrätt. Något krav härpå
bör därför inte ställas upp. En annan sak är att till hovrätts- och
kammarrättsförhandling utom kansliorten företrädesvis bör kallas sådana
nämndemän som bor nära sammanträdesorten. Därigenom åstadkoms i realiteten ofta
att nämnden får lokal anknytning. 1 övrigt får lekmännens tjänstgöring inordnas
i en turordning som täcker hela hovrätts- och kammarrättsområdet. Hovrätt och
kammarrätt bör dock ha möjlighet att i bl.a. brådskande fall avvika från denna
och i stället kalla nämndemän som är bosatta på den ort där domstolen är
belägen eller håller förhandlingen.

Avslutmngsvis berörs i betänkandet en bestämmelse i 12
kap. 3 § RB enligt vilken nämndeman inte får föra armans talan vid den domstol
han tillhör. Utredningen anser inte att det finns anledning att sträcka ut
detta förbud så att nämndeman vid hovrätt inte skulle få föra annans talan vid
tingsrätt som hör under hovrätten.

Kostnader. Utredningen beräknar antalet mål i hovrätt och
kammarrätt, i vilka nänmdemän enligt förslaget medverkar, till mellan 1.500 och
2.000 per år. Av dessa belöper något mindre än 500 på kammarrätterna. I
åtskilliga fall kan dock sådana mål komma att handläggas samma dag. Mot bakgmnd
härav uppskattar utredningen arvodeskostnaderna för nänmdemännens medverkan
till ca 300.000 kr. samt rese- och traktamentskostnaderna likså till ca 300.000
kr. Utredningen anmärker att det inte kan uteslutas att det

3 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 153

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:153 34

särskilt
i kammarrätt blir en något längre handläggningstid än f.n. genom att nämndemän
skall medverka. Den kostnad som eventuellt kan uppstå härigenom bedömer man
emellertid vara så liten att man kan bortse från den.

5
Remissyttrandena

Domarutredningens
förevarande betänkande har varit föremål för en omfattande remissbehandling.
Att remissinstanserna i sina yttranden koncentrerat intresset till betänkandets
huvudfrågor, domarutbildningen och domarkarriären, är tämligen naturligt. Många
av dem har avstått från att beröra frågan om lekmän i överrätt.

Allmänna
synpunkter. Utredningens förslag om införande av lekmän i hovrätt och
kammarrätt har i princip godtagits av de flesta remissinstanserna. Att ett
tillskott av lekmän i överinstanserna skulle utgöra någon förstärkning av dessa
i den dömande verksamheten bestrids visserligen av de allra flesta. Däremot
godtar man som regel argumentet att ett lekmarmainslag är av värde för
allmänhetens insyn i och kontroll av överrätternas verksamhet. I många
yttranden betonas dock att lekmannamedverkan medför åtskilliga praktiska och
administrativa problem, som måste vägas mot de fördelar som den ifrågasatta
reformen kan anses innefatta. Endast ett mindre antal remissinstanser ställer
sig direkt avvisande till tanken på lekmän i hovrätt och kammarrätt.

Bland
dem som accepterar tanken på lekmän kan nänmas HD, JK, RÅ, Svea hovrätt, Göta
hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, de tre
kammarrätterna, JO, domareförbundet, LO, landstingsförbundet, SACO/SR och
Stockholms tingsrätt. Bland de negativa remissinstansema märks hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, advokatsamfundet och SAF.

HD
erinrar i sitt yttrande om att lekmaimamedverkan i underrätt har långvarig
tradition i svenskt rättsväsende. Att inte motsvarande medverkan kommit att
införas i hovrätt har samband med den historiska bakgrunden till hovrätternas
tillkomst och till deras uppgift i rättskipningen. Visserligen torde
nämndmedverkan i hovrätt inte vara påkallad för att förbättra rättskipningen
som sådan. Enligt HD kan dock den tanken inte avvisas, att förtroendet för
hovrätterna skulle ytterligare stärkas om nämnd införs i vissa mål. HD
tillstyrker därför reformen under förutsättning att därmed förenade praktiska
svårigheter kan bemästras. 1 ett flertal andra yttranden återfinns liknande
uttalanden. Även Göta /lovrötf understryker betydelsen av att allmänhetens
förtroende för rättskipningen befästs. Hovrätten ger emellertid också uttryck
för en mer positiv syn på lekmännens betydelse för själva dömandet genom att de
tillför domstolarna erfarenheter från det praktiska livet och aUmänt rådande
värderingar. Hovrätten framhåller vidare att utvecklingen i samhället går i den
riktningen att lekmaimainfly-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76; 153 35

lande ges utrymme inom allt fler områden. Med hänsyn
härtill och då kostnadsfrågor och organisatoriska svårigheter måste anses vara
av underordnad betydelse tillstyrker hovrätten i princip förslaget om lekmannamedverkan
i hovrätt och kammarrätt.

Också kammarrätten i SundsvaU betonar att
samhällsutvecklingen går mot ett vidgat lekmannainflytande på allt fler
områden. Kammarrätten anser det sannolikt att ett sådant inflytande även på
rättskipningen i överrätt skulle ytterligare stärka allmänhetens förtroende för
dömandet. Särskilt när det gäller förvaltningsdomstol där den offentlighet som
de muntliga förhandlingarna vid allmän domstol medför i stor utsträckning
saknas till följd av det huvudsakligen skriftliga förfarandet kan kravet på
insyn i och kontroll över domstolarnas verksamhet ha särskild styrka. Att låta
lekmän medverka i dömandet är också ett sätt att tillföra domstolarna ökade samhällserfarenheter.
Länsstyrelsen i Västmanlands län är likaså (jositiv till förslaget om lekmannamedverkan
i överrätt. Enligt länsstyrelsens uppfattning behövs lekmän mindre för att
förebygga misstankar om bristande objektivitet i dömandet än för att tillföra
överrätterna allmänna fackkunskaper och yrkeserfarenheter, t.ex. genom personer
som är engagerade inom socialvården.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge är tanken
egendomlig att en dom, som är beslutad under medverkan av lekmän, skall
överprövas av andra lekmän. Det skulle i så fall, menar hovrätten, krävas att
de lekmän som ingår i hovrätt har en större kapacitet än nämndemän i allmänhet,
att de är mera betrodda män och kvinnor än dessa. Och eftersom lekmännen inte
skall ingå i domstolen som en grupp, som en nänrmd, utan som individuella
domare i samverkan med ett juristkollegium måste vidare förutsättas att de är
mer kända och omfattas av ett starkare förtroende än juristdomarna. Åtskilligt
tyder dock enligt hovrätten på att nänmdemän bland dem som närmast berörs av
brottmålen ingalunda är mer höjda över misstankar för bristande objektivitet
och klasstänkande i dömandet än juristdomarna. Snarare förhåller det sig
tvärtom. 1 varje fall är det, säger hovrätten, en illusion att tro att ett par
nämndemän skapar ett medinflytande för allmänheten eller ökar insynen i
domstolarnas arbete.

Hovrätten för Övre Norrland uttalar att många skäl som
förr har åberopats för lekmannamedverkan i domstolarna såsom att menigheten
satte värde på att i domstolarna se män från sin egen bygd och sin egen krets
numera har förlorat i aktualitet när det gäller tingsrätterna och i än högre
grad skulle sakna verklighetsunderlag beträffande hovrätterna vilkas verksamhet
sträcker sig över stora geografiska områden. Hovrätts-nämndemännen skulle
säkerligen komma att för part, vittnen och allmänheten i övrigt framstå som
minst lika anonyma och främmande som yrkesdomarna. Redan på grund av detta kan
ifrågasättas om utredningens uttalande att rättskipningen genom nämndemännen
skulle ytterligare förankras i det allmänna rättsmedvetandet har någon täckning
i de verkliga

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76; 153 36

förhållandena. Numera erhåller f .ö. allmänheten genom
massmedia en bred information om domstolarnas verksamhet. Nämndemännens
betydelse i detta hänseende är därför mycket ringa. Hovrätten kan inte finna
annat än att det nu finns mindre anledning än för några decennier sedan att av
politiska och sociala skäl införa nämnd i hovrätt. Hovrätten understryker
vidare att målen torde vara genomsnittligt mer invecklade i hovrätt än i
underrätt. Med hänsyn till att hovrätterna i praktiken blir slutinstans i det
alldeles övervägande antalet mål är det av utomordentligt stor betydelse att de
i sin rättskipning företräder stadga, kontinuitet och enhetlighet. Det krävs
kunskaper och daglig träning för att kunna se det enskilda fallet i ett större
sammanhang och rätt avväga alla olika intressen som inte minst i brottmålen
står mot varandra. Det är inte att begära att en lekmannadomare, som skolats
för andra funktioner i samhället, skaU kunna fuUgöra dessa uppgifter, slutar
hovrätten.

1 flera tingsrätters yttranden anförs att lekmannainflytandet
med hänsyn till att rättegångens tyngdpunkt skall ligga i underrätt blir
tillgodosett i tillräckligt hög grad genom underrättens nänmd. Man säger sig ha
svårt att inse vad lekmän i hovrätt skall kurma tillföra målet ytterligare.
Även hovrätten för Nedre Norrland för fram denna uppfattning.

Advokatsamfundet anmärker att utredningen inte har beaktat
att tilltalade i brottmål och parter i familjemål erfarenhetsmässigt inte
upplever lekmannadeltagande i domstol som något positivt. Samfundet anser att
utredningens egna skäl mot lekmannamedverkan väger tyngre än skälen för en
sådan.

Som förut har antytts har de olika organisatoriska och
praktiska frågor som följer med ett lekmannadeltagande i överrätt getts
betydande utrymme i remissvaren. Detta gäller då särskilt domstolar och andra
remissinstanser med nära anknytning till rättsväsendet. Många remissinstanser
även sådana som principiellt intar en välvillig hållning till lekmannadeltagande
menar att utredningen har underskattat de olika praktiska problem som
uppställer sig. Hovrätten över Skåne och Blekinge tror att det kommer att bli
utomordentligt svårt att rekrytera lekmän som både motsvarar kraven och kan
uppfylla vad tjänstgöring i hovrätt fordrar av dem. Med hänsyn till målens
svårighetsgrad kan en hovrättsavdelning oftast inte ta slutlig ställning
omedelbart efter en huvudförhandling. Den mening som ledamöterna uttalar vid
den överläggning som sker då är preliminär och beroende av ytterligare studier
och eftertanke. 1 hovrätten hålls senare återställning där referenten redovisar
en ytterligare genomgång av omständigheterna i målet, tiUämplig litteratur och
rättsfall. 1 allmänhet läggs mycket arbete och stor omsorg ned på den språkliga
utformningen av hovrättens dom. Om nu lekmän skall medverka i hovrätt har man
att motse att därtill utses män och kvinnor som åtnjuter högt förtroende men
också är strängt upptagna av sin övriga verksamhet. Hovrätten menar att stora
svårigheter kommer att uppstå när det gäller att inpassa deras medverkan i

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 37

hovrättens vanliga arbetsformer. Detta kommer att leda
till förseningar och förhalningar och en sänkt målavverkning. En ännu större
risk från rättsvårdssynpunkt är att det kan komma att försvaga hovrättens
insats i rättskipningen. Avdelningarna kan komma att finna sådana svårigheter
att genomföra sitt arbete att de resignerar, godtar det resultat man kom till
vid det sammanträde då lekmännen var tillstädes, avstår från att påkalla
jämkningar och förbättringar i domsförslaget, därför att det skulle kräva att
lekmännen tillkallades ytterligare en eller flera gånger. Det kan, slutar
hovrätten, handla om ovägbara ting men på längre sikt kan det innebära att
hovrätten inte på samma sätt som hittills fyller sin uppgift som kontrollinstans.
Även om tanken på att lekmän skall delta i avgörandet av hovrättsmål kan te sig
sympatisk medför dess förverkligande sådana svårigheter i domstolsarbetet att
hovrätten avstyrker förslaget.

Hovrätten för Övre Norrland betonar särskilt de praktiska
problem som uppkommer för hovrätten med hänsyn till dess stora antal mål med
huvudförhandling utanför kansliorten. Cirka 60 % av hovrättens
huvudförhandlingar hålls sålunda på arman ort. För att minska omak och kostnader
tUl följd härav är det nödvändigt att tingen "packas" och arbetet på
tingsorten koncentreras medan en del kontroll- och efterarbete skjuts upp till
dess man återvänder till kansliorten. Ett stort problem blir då hur
överläggningarna inom rätten skall ordnas vid lekmannamedverkan. Mycket ofta
måste nänmdemännen kallas till fortsatt överläggning i Umeå med dryga reskostnader
och tidsspillan som följd. Hovrätten anser att det är svårförståeligt att när
samtidigt frågan om besparingar inom statsförvaltningen i dag är lika aktuell
som tidigare genomföra en reform som utan tvivel skulle bli tämligen kostsam.
Utredningens beräkningar härutinnan anser man missvisande. Allvarligare än
själva kostnadsökningen i sig är den tungroddhet i arbetet, de organisatoriska
problem och de praktiska olägenheter i övrigt som skulle bli en följd av lekmaimamedverkan.
Även kammarrätten i Sundsvall understryker att betydande praktiska svårigheter
ofrånkomligen uppstår om nämnd införs även i överrätt. Liksom hovrätten för
Övre Norrland betonar man särskilt de olägenheter i form av långa resor och
restider som följer av kammarrättens vidsträckta domkrets. Med hänsyn till det
begränsade urvalet av mål med lekmaimamedverkan anser man dock inte de
praktiska problemen bli sådana att den föreslagna ordningen av den anledningen
bör avstyrkas.

JO påpekar att nänmdemännen med den föreslagna ordningen
lär ha samma ansvar för domen som de lagfarna domarna. Detta bör betyda att de
även får medverka aktivt vid utformningen av denna eller åtminstone får granska
avfattningen innan domen meddelas. Rätten och skyldigheten att låta anteckna
eventuell reservation understryker detta. Ansvarsförhållandet i fråga har
visserligen funnits sedan länge i ägodelningsrätt/fas-tighetsdomstol och
vattendomstol men arbetsformerna i hovrätt och kammarrätt avviker dock rätt
mycket från vad som är naturligt i första

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 38

instansen. Det kan därför bli komplikationer när det
gälleratt rent praktiskt artangera nämndemärmens deltagande i det arbete som
måste göras på annan tid än i omedelbar anslutning till förhandling eller
motsvarande handläggning av målet. Eftersom det är angeläget att handläggningen
av målen inte fördröjs genom tröghet i kontakterna mellan yrkesdomare och
lekmän får man nog utgå från att det kommer att resas anspråk på att
nämndemännen kan ställa sig till förfogande i förhållandevis stor utsträckning
och ofta med kort varsel. Tjänstgöringen som nämndeman kan under sådana
omständigheter bli ganska betungande. Även om JO inte anser att dessa praktiska
olägenheter har större betydelse för själva frågan om lekmannadeltagande eller
inte anser han att tjänstgöringsvillkoren i fråga om arvodering o.d. bör göras
sådana att de motsvarar de stora krav som ställs på nänmdemän i hovrätt och
kammarrätt. Detta är nödvändigt både för att arbetet skall löpa på rätt sätt i
dessa domstolar och för att det skall bli möjligt att välja verkligt lämpliga
personer till nämndemaimauppdragen.

Lekmän i hovrätt. När det gäller omfattningen av lekmannamedverkan
i brottmål i hovrätt godtar flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig
härom utan närmare diskussion utredningens förslag att nämndemän skall delta i
mål om brott för vilket är stadgat fängelse i mer än två år. Till dem hör HD,
Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland samt
domareförbundet. I många remissyttranden förordas dock en mera vidsträckt lekmannabehörighet.
RÅ påpekar att en del lindrigare brottmål innehåller frågor där det skulle
kunna vara av värde att få lekmannasynpunkter, t.ex. mål där allmänpreventiva
intressen måste vägas mot individualpreventiva hänsyn såsom fallet är med
rattfylleri och misshandel . Deltagande av nämndemän skulle också kunna vara
värdefullt i mål där allmänpreventiva hänsyn inte är så uttalade men
påföljdsvalet likväl står mellan frihetsberövande och kriminalvård i frihet. RÅ
anser att om nämnd skall förekomma i överrätt detta bör ske i större
utsträckning än vad utredningen har föreslagit och ifrågasätter om inte
utgångspunkten bör vara att huvudförhandlingsmål som i underrätt har handlagts
med nänmd också i hovrätt skall avgöras med lekmarmainslag. Även Göta hovrätt
anser att den av utredningen föreslagna begränsningen har blivit alltför snäv
och att i princip samtliga brottmål som i tingsrätt har handlagts med nämnd bör
handläggas med nänmd vid huvudförhandling i hovrätt.

Hovrätten för Västra Sverige understryker att det är
särskilt i mål där valet står mellan ett kortare fängelsestraff och
kriminalvård i frihet som aUmänheten synes vara intresserad av hur domstolarna
resonerar. Det är också i dessa mål som yrkesdomaren å sin sida är intresserad
av de allmänna värderingarna bland medborgarna i samhället. Dessutom är det lagtekniskt
sett mindre lämpligt att knyta lekmäns medverkan till de straff latituder som
tid efter arman kan komma att firmas i lagstiftningen. Om en nänmd-institution
införs för hovrätt bör den vara i funktion och framstå som meningsfull för
överskådlig tid framöver, fortsätter hovrätten. Den av

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 39

utredningen valda modellen för lekmannamedverkan är
dessutom förenad med särskilda ölägenheter. Förslaget innebär att vid prövning
av exempelvis grova förmögenhetsbrott nämnd skall medverka men inte när det
gäller normalbrotten stöld, skattebedrägeri, förskingring etc. Genom
möjligheten till åtalsjustering under pågående förhandling kan emellertid
domstolen komma att mista sin behörighet att döma i saken. Man bör därför ta
sikte på en annan h»egränsning av nänmdmedverkan än den utredningen valt.

När det gäller medverkan av lekmän i hovrätt i tvistemål
ifrågasätts inte från något håll annat än att denna medverkan bör begränsas
till familjerättsmålen. Flera remissinstanser som är positiva till
nämndmedverkan i brottmål avstyrker förslaget om nänmdmedverkan i tvistemål.
Man understryker därvid att parterna i familjemål så gott som alltid föredrar
att slippa redogöra för intima detaljer och ekonomiska bekymmer inför nämndemän
som man kan komma i kontakt med i det dagliga livet. Till dessa remissinstanser
hör hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland och
advokatsamfundet. Hovrätten för Västra Sverige påpekar att 70 kanske 80 % av de
familjemål som i hovrätt avgörs efter huvudförhandling rör enbart
underhållsfrågor, alltså frågor som partema själva helt förfogar över. 1 kanske
de flesta av dessa huvudförhandlingsmål har nämnd inte medverkat i underrättens
avgörande. Familjemål i hovrätt där allmänna intressen står mot enskilda
tenderar att minska. Hovrätten anser att lekmannamedverkan i hovrätt i
familjemål i en nära framtid inte kommer att fylla någon nämnvärd funktion.

Utredningens förslag att lekmän skall delta i samtliga
huvudförhandlingar i familjemål i hovrätt har mött invändningar från många
remissinstanser. Bland dessa märks Svea hovrätt som uttalar att nänmd under
inga förhållanden bör medverka i mål där tingsrätten har dömt utan lekmannamedverkan.
Liknande synpunkter återfinns i yttrandena från HD och hovrätten for Övre
Norrland.

Utredningens förslag att hovrätten skönsmässigt skall
kunna besluta om medverkan av nämndemän i mål där detta enligt huvudregeln inte
är obligatoriskt avvisas av de remissinstanser som berör denna fråga.
Domareförbundet uttalar att bestämmelsen om nämnds medverkan bör vara
undantagslös. Det kan lätt bli föremål för undran hos parter eller allmänheten
om ett bestämt mål kan anses uppseendeväckande eller innehålla omfattande bevisning
eller svårbedömbara påföljdsfrågor. Domförhets-bestämmelser bör inte ge utrymme
för diskretionära avgöranden av denna art, framhålls det. Liknande synsätt
anläggs av bl.a. fem hovrätter och åtskilliga tingsrätter.

Lekmän i kammarrätt. Beträffande omfattningen av lekmannamedverkan
i kammarrätt har utredningens förslag tillstyrkts eller länmats utan erinran av
de allra flesta remissinstanser som har uttalat sig. Ingen remissinstans
förordar att skattemålen skall handläggas med nämndemän.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 40

Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om mål om s.k.
specialistbehörighet är lämpliga att handläggas med lekmän.

1 några yttranden diskuteras om inte den föreslagna ganska
snäva kretsen av "lekmaimamål" borde kunna utvidgas något.
Kammarrätten i SundsvaU framhåller sålunda att det i kammarrätt utöver de
föreslagna måltyperna även finns andra i vilka avgöranden av för den enskilde
starkt ingripande natur måste fattas. Som exempel nänms mål om skattetillägg
och körkort. Kammarrätten menar att det kan finnas anledning att överväga en
viss utökning av kretsen av mål där lekmän bör delta när erfarenheter har
vunnits av den nu föreslagna reformen. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna
i Västmanlands och Västerbottens Van .

1 lagtekniskt hänseende föreslår kammarrätten i Göteborg
att alla bestämmelser om kammarrätts domförhet tas in i lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar. Kammarrätten i SundsvaU har en motsatt uppfattning och
anser att samtliga bestämmelser om lekmannadeltagande bör samlas i en särskild
lag. Beträffande den närmare utfornmingen av lekmaimabehörigheten inom de
föreslagna kategorierna görs en del påpekanden. Dessa anmärkningar behandlas i
specialmotiveringen.

Val av nämndemän m.m. Frågan om hur nämndemän i hovrätt
och kammarrätt skall utses berörs bara i ett fåtal yttranden. Landstingsförbundet
tiUstyrker att landstingen blir valkorporation vid val av nämndemän i hovrätt
och kammarrätt. Domareförbundet ifrågasätter dock om inte tingsrätternas
nämndemän utan särskilt val bör kunna vara nänmdemän i hovrätt och
länsrätternas nämndemän i kammarrätt. Hovrätten för Övre Norrland anser å andra
sidan att instanserna bör hållas isär och att det är olämpligt att någon
samtidigt är nämndeman i tingsrätt och hovrätt.

Utredningens förslag att särskilda formella
kvalifikationskrav för över-rättemas nämndemän inte ställs upp biträds aUmänt
av remissinstanserna. Från flera håll uttrycks dock önskemål om att de som
kommer i fråga skall ha erfarenhet från tjänstgöring som nänmdemän i tingsrätt.
Särskilt när det gäller nämndemän i kammarrätt betonas vidare värdet av att de
som utses har erfarenhet av sociala frågor.

Utredningens uttalande i anslutning till 12 kap. 3 § RB
att hinder inte bör ställas upp för hovrättsnämndeman att föra annans talan vid
tingsrätt under hovrätten har mött invändning från HD. HD anser att hovrättsnänmdeman
inte bör få föra annans talan vare sig vid hovrätten eller vid denna underställda
domstolar. Bl.a. anser man det inte vara lämpligt att nämndemannen ställs inför
möjligheten att delta i avgörandet av mål vari motpart till någon hans tidigare
huvudman eller sådan motparts ombud uppträder.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:153 41

6 Domstolsverkets promemoria rörande förslagets praktiska
konsekvenser

Mot bakgrund av bl.a. de erinringar som har gjorts under
remissbehandlingen har domstolsverket på uppdragav justitiedepartementet gjort
vissa undersökningar rörande de praktiska konsekvenserna av lekmannamedverkan
i hovrätt och kammarrätt. Resultatet av undersökningen har redovisats i en den
27 november 1975 dagtecknad promemoria. 1 det följande återges vissa uppgifter
ur promemorian.

År 1974 avgjordes i hovrätt 4.525 brottmål. Härav utgjorde
enligt promemorian antalet domar med annan påföljd än böter 2.572. Antalet mål
av olika kategorier framgår av följande uppstäUning i vilken även antalet
huvudförhandlingar utom kansliorten anges. Beträffande kategoriindelningen (A-E)
hänvisas till redogörelsen för domarutredningens förslag i avsnitt 4.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Därav
utom

Antal
mål

kansliorten

992

228

204

46

286

66

855

197

2381

548

2 563

589

Brottskategori

A. Fängelse mer än 2 år

B. Fängelse
mer än 6 år

C. Fängelse
minst 1 år

D. Fängelse
minstömån.

E. Fängelse
mer än 6 mån.

F. Anledning
döma till annan påföljd än böter

Under år 1974 avgjordes 763 familjemål genom dom. Verket
har med ledning av underhandsuppgifter från hovrätterna beräknat att 350 av
dessa mål har avgjorts efter huvudförhandling. 1 81 fall har huvudförhandlingen
ägt rum på annan ort än kansliorten.

Under år 1974 sammanträdde hovrätterna för
huvudförhandling sammanlagt 2.159 dagar på kansliorten och 541 dagar på annan
ort.

Det av utredningen beräknade antalet "lekmannamål"
i kammarrätt, 450 stycken, är enligt domstolsverket allt för högt. Mot bakgrund
av ett statistiskt uttag för tiden 1972 oktober 1975, vilket bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 2, räknar domstolsverket med att antalet
mål som med utredningens utgångspunkter får lekmannamedverkan i kammarrätt
totalt blir omlcring 270. Verket räknar med att omJaing 100 mål per år kommer
att avgöras efter förhandling utanför kansliorten.

Verket konstaterar att det är ofrånkomligt att man med lekmannamedverkan
i målen får räkna med längre överläggnings- och föredragningstider. Det är
dock inte möjligt att på förhand uppskatta vilken inverkan detta kommer att få
för domstolarnas målavverkning.

Beträffande den praktiska uppläggningen av nänmdemansmedverkan
anser domstolsverket det vara lämpligt att de nämndemän som utses för ett

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 42

hovrätts- eller kammarrättsområde delas in i grupper bestående
av förslagsvis tre nämndemän. Ett lämpligt antal sådana grupper bör knytas till
varje hovrätts- eller kammarrättsavdelning. Härigenom elimineras problemen med
samordning avdelningarna emellan. Grupperna bör indelas till tjänstgöring
enligt schema, lämpligen var femte eller sjätte vecka.

När det gäller det erforderliga antalet nämndemän
konstaterar domstolsverket att antalet huvudförhandlingsdagar med närrmd för
varje hovrättsavdelning med alternativen "fängelse i mer än två år"
(utredningens förslag. A) och "fängelse i minst 6 månader" (D) kan
beräknas till cirka 30 om året. Om varje grupp om tre nänmdemän svarar för
tjänstgöringen var femte vecka bör 15 nämndemän knytas till varje hovrättsavdelning.
Sanunanlagt beräknas 420 nämndemän behöva utses.

Utgår man i stäUet från en avgränsning till mål om brott
för vilket är stadgat fängelse i mer än sex år (B) eller för vilket är stadgat
fängelse i minst ett år (C) behöver enligt verket hovrättsavdelning inte hålla
huvudförhandling med nämnd i mer än ett drygt femtontal dagar om året. Antalet
erfordeliga nänmdemän skulle i så fall begränsas till 252.

Om man slutligen utgår från alternativen "fängelse i
mer än 6 månader" (E) eller brott där anledning inte finns att döma till
annan påföljd än böter (F) måste huvudförhandling hållas med nämndemän i cirka
60 dagar per år. Detta torde enligt verket i praktiken innebära att nämndemän
måste medverka vid två sessionsdagar per arbetsvecka. Om en grupp bestående av
tre nänmdemän skulle svara för tjänstgöringen på en avdelning två
förhandlingsdagar var femte vecka blir tjänstgöringen ganska betungande. Anses
att nänmdemännen inte kan åläggas en så omfattande tjänstgöring får två grupper
om tre nämndemän svara för tjänstgöringen var sin dag. I så fall måste 30 nänmdemän
knytas till varje avdelning. Sammanlagt skulle detta kräva 840 nänmdemän i
hovrätterna.

Antalet nämndemän som behövs för de olika bovrätterna
enligt de nu återgivna beräkningarna framgår av följande sammanställning.

A och D B och C E och F

Svea
hovrätt

180

108

360

Göta
hovrätt

45

27

90

Hovrätten
över Skåne och Blekinge

60

36

120

Hovrätten
för Västra Sverige

75

45

150

Hovrätten
för Nedre Norrland

30

18

60

Hovrätten
för Övre Norrland

30

18

60

Summa 420 252 840

När det gäller frågan om antalet erforderliga nämndemän i
kammarrätterna konstaterar verket att antalet mål med lekmaimamedverkan blir
högst tio per månad och kammarrättsavdelning. Det torde därför inte vara

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 43

nödvändigt att på samma sätt som i fråga om hovrätterna ha
ett visst antal grupper med nämndemän knutna till avdelning. Kammarrätterna bör
mera fritt kurma kalla nämndemännen till tjänstgöring. I motsats till
hovrätterna har kammarrätterna inte några bestämda tjänstgöringsorter utanför
kansliorten. Enligt verkets mening talar övervägande skäl för att man försöker
åstadkomma en stark koncentration till kansliorten av de nämndemän som skall
tjänstgöra i kammarrätt. Vid muntlig förhandling utanför kansliorten skulle
kammarrätterna då kunna få ta i anspråk nänmdemän som har utsetts för hovrätt
och som är bosatta i närheten av den ort där förhandling skall äga rum. En
sådan lösning skulle innebära att antalet nänmdemän som utses särskilt för
kammarrätterna kan begränsas till 24 för vardera av kammarrätterna i Stockholm
och Göteborg samt till 12 för kammarrätten i Sundsvall.

Domstolsverket förklarar avslutningsvis att man inte har
ansett det möjligt att göra någon mera säker bedömning av de ekonomiska konsekvenserna
av reformen. Det enda som kan beräknas med någon exakthet är arvodesersättningama
till nänmdemännen. Rese- och traktaments-ersättningar är däremot oklara poster,
eftersom de kräver kännedom om var nämndemännen är bosatta.

7 Föredraganden

7.1 Allmämia överväganden

1972 års domarutredning har i betänkandet (SOU 1974:%) En
öppnare domarbana bl.a. lagt fram förslag om att lekmän skall delta i den
dömande verksamheten i hovrätt och kammarrätt. Utredningen anser att det med
hänsyn främst till medborgarnas intresse av insyn i och kontroll av domstolarnas
verksamhet är motiverat att lekmän medverkar i hovrätt och kammarrätt. Lekmannadeltagandet
bör dock begränsas till vissa mål, huvudsakligen svårare brottmål samt
familjemål och sådana förvaltningsärenden som rör mera allvarliga ingrepp i
den personliga friheten och integriteten. 1 sådana fall bör rätten enligt
utredningen bestå av tre lagfarna domare och två lekmän.

Utredningens betänkande har varit föremål för en
omfattande remissbehandling. När det gäller betänkandets huvudämne domarbanan
har jag som jag har nämnt inledningsvis kommit till den uppfattningen att
önskemålet att ge domstolama och domarkåren bredare erfarenhets-underlag och
ökade inblickar i olika delar av samhället bör tillgodoses på annat sätt än
genom en så genomgripande omstöpning av det nuvarande systemet som utredningen
har föreslagit. Något på utredningens modell grundat förslag i denna del kommer
alltså inte att läggas fram. Inte heller den därmed sammanhängande frågan om
att generellt minska hovrätts juristsammansättning från fyra till tre
ledamöter finns anledning att ta upp f.n.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76; 153 44

Utredningens förslag om deltagande av lekmän i
överrätterna har i allmänhet mottagits positivt under renrussbehandlingen.
Endast ett mindre antal remissinstanser (bl.a. två hovrätter) motsätter sig
förslaget. Dessa hänvisar främst till de praktiska problem som är förenade med
den föreslagna ordningen.

Även jag ansluter mig till utredningens bedömning. Jag
vill erima om att lekmän av ålder har deltagit i rättskipningen i underrätt och
att deras medverkan där allmänt har ansetts vara av stort värde, både med
hänsyn till de insikter och erfarenheter som därmed tillförs våra domstolar och
för att hos medborgarna förankra förtroendet för domstolarna. Bevisvärderingsfrågor,
påföljdsfrågor och skälighetsbedömningar i allmänhet har av hävd ansetts vara
områden där lekmannasynpunkter är av särskilt värde för rättskipningen. Sådana
frågor förekommer även i överrätt i betydande omfattning. Låt mig bara peka på
att flertalet brottmål i hovrätt rör frågor om påföljd. Ett lekmannainslag även
i överrätt är också ägnat att befästa den positiva syn på rättskipningen som
torde omfattas av det stora flertalet medborgare. Som jag har anmärkt i
direktiven till utredningen kan det vidare anses ligga en viss motsättning i
att den prövning som en gång har gjorts under medverkan av lekmän därefter kan
ändras av ett koUegium som beståir av uteslutande yrkesdomare. Det förhållandet
att traditioner saknas i fråga om lekmarmadeltagande i överrätterna anser jag
inte utgöra något skäl häremot, i all synnerhet som utvecklingen i samhället i
övrigt otvetydigt går mot att lekmän i allt större utsträckning ges plats och
inflytande i olika samhälleliga organ. Som utredningen har anfört bör de
praktiska problem som kan uppställa sig kunna htemästras. Jag föreslår därför
att lekmän ges plats i hovrätt och kammarrätt.

När det gäller omfattningen av lekmannamedverkan är
utredningens ståndpunkt att syftet med insyn i och kontroU av
domstolsverksamheten blir tillgodosett även om lekmannamedverkan kommer till slånd
i endast vissa kategorier av mål. 1 enlighet härmed har utredningen nöjt sig
med att föreslå deltagande av nänmdemän i relativt måttlig utsträckning. Detta
gäller särskilt i fråga om kammarrätt. Utredningens förslag har utan närmare
diskussion godtagits av många remissinstanser. 1 en del remissvar menar man
dock att utrymmet för lekmannadeltagande i hovrätt är alltför begränsat. En
tanke som återkommer i flera yttranden är att mål som i tingsrätt har handlagts
med nämnd också bör handläggas under medverkan av lekmän i hovrätten. 1 ett par
yttranden ifrågasätts om inte man åtminstone på längre sikt bör tänka sig en
viss utvidgning av lekmannainflytandet även i kammarrätt.

För egen del hyser jag sympatier för den av vissa
remissinstanser förfäktade åsikten att utrymmet för lekmannamedverkan i
hovrätt inte bör vara för snävt. Om lekmän skall medverka i rättskipningen i
hovrätt bör de ges reella möjligheter att göra sin röst hörd i sådana mål där lekmannasynpunkter
kan vara av betydelse för bedömningen. Jag syftar här bl.a. på

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 45

brottmål där bevisvärdering och framför allt val av
påföljd kan tillföras värdefulla synpunkter genom ett lekmannainslag. En
lämplig principiell utgångspunkt när det gäller lekmarmamedverkan i hovrätt bör
enligt min mening vara att omfattningen därav skall vara i huvudsak densamma
som i tingsrätt.

För kammarrättemas del är förutsättningarna för lekmannamedverkan
något annorlunda. Redan den i regel skriftliga handläggningsformen vid
kammarrätterna gör det svårare för lekmännen att konrnia till sin rätt. Frågor
om bevisvärdering o.d., där lekmannasynpunkter av hävd ansetts ha särskilt
värde, förekommer också mera sparsamt i de typer av mål som dominerar i
kammarrätterna. Det finns därför skäl att tills vidare iaktta viss försiktighet
vid urvalet av målkategorier för lekmaimamedverkan.

Utredningen har föreslagit att domstolarna när lekmän
deltar skall bestå av tre lagfarna domare och två lekmän och att ledamöterna
skall ha individuell rösträtt. Förslaget har gillats av så gott som samtliga de
remissinstanser som har berört frågan. Även jag ansluter mig tUl förslaget. Det
kan inte anses nödvändigt att överrätt består av flera lagfarna domare än tre i
mål som i underrätt har avgjorts med endast en sådan. Genom det i förhållande till
underrättens sammansättning starkare inslaget av juristdomare beaktas att
rättsliga frågor är mer framträdande i överrätt än i underrätt. Den
individuella rösträtten bör likväl ge lekmännen tillräckliga möjligheter att
öva inflytande vid prövningen, trots att de inte utgör en majoritet i
domstolen. Som utredningen har föreslagit bör det finnas möjlighet att i
särskilt vidlyftiga mål ha en förstärkt sammansättning bestående av fyra
lagfarna domare och tre lekmän så att inte rätten vid förfall för ledamot skall
behöva förlora sin domförhet.

Den nu förordade domförhetsbestämmelsen medför en särskild
fördel i omröstningshänseende i hovrätt. Genom att hovrätten består av ett
ojämnt antal ledamöter blir utrymmet för att hovrättens avgörande kommer att
grundas på ordförandens utslagsröst mindre än f.n.

7.2 Lekmän i hovrätt

Beträffande omfattningen av lekmannadeltagandet i
tvistemål i hovrätt innebär utredningens förslag att lekmän skall sitta i
rätten vid huvudförhandling i alla familjerättsliga mål, dvs. äktenskapsmål,
boskillnadsmål, mål rörande bodelning och mål om underhåU, äktenskaplig börd,
vårdnad, umgängesrätt, omyndighetsförklaring och faderskap till bam utom
äktenskap (15 kap. 29 § giftermålsbalken, 20 kap. 36 § föräldrabalken och 12 §
lagen 1%9:618 om fastställande av faderskap tiU barn utom äktenskap). 1 disfkositiva
tvistemål eller tvistemål av specialkaraktär skall hovrätten däremot liksom f.n.
ha juristkollegial sammansättningsform. Detsamma gäller vid all annan
handläggning än huvudförhandling. Utredningen har inte funnit anledning att
göra skiUnad mellan familjerättsmål som i tings-

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:153 46

rätten
har handlagts vid särskild huvudförhandling och s.k. liten huvudförhandling
i anslutning till förberedelsen.

Under
remissbehandlingen har många remissinstanser förordat att lekmannadeltagandet i
tvistemål i hovrätt begränsas till familjemål som i tingsrätten har avgjorts
under medverkan av nämndemän. 1 några yttranden avstyrks lekmannadeltagande
helt under hänvisning till bl.a. att särskild huvudförhandling förekommer
ganska sällan.

För
egen del anser jag i likhet med utredningen att lekmannamedverkan i tvistemål i
hovrätt inte bör förekonuna i andra mål än de famUjerättsliga. Önskemål om
vidsträcktare tillämpningsområde har inte heller framställts under
remissbehandlingen, Näitmdsammansättningen bör vidare bara komma i fråga vid
huvudförhandling. Utredningens linje att nämnd-sammansättning skall förekomma i
alla familjerättsmål bör dock inte tillämpas förbehållslöst. Undantag från
principen bör göras i mål som i underrätten har handlagts utan nänmd. 1 motsats
till utredningen anser jag nämligen lekmaimamedverkan i hovrätt endast sällan
vara påkallad i sådana fall. Jag förutsätter att nämndsammansättning i
situationer av det slaget kommer till användning endast om parterna viU det
eller särskilda skäl eljest talar för det. Ett sådant skäl kan vara att
tvisteläget har förskjutits mellan instanserna, så att en muntlig
bevisupptagning skall äga rum i hovrätten rörande omständigheter som i
tingsrätten kanske har varit mer eller mindre ostridiga. Ett exempel är att
parterna i en vårdnadstvist såsom vittnen i hovrätten vill höra ett antal
personer som har uttalat sig i bamavårdsnänmds vårdnadsutredning.

När
det gäller brottmålen har jag redan angett att jag anser utredningens avgränsning
av kategorin "lekmannamål" vara alltför snäv och att en lämplig
utgångspunkt för omfattningen av lekmannamedverkan kan vara att nänmdemän i
princip skall delta i hovrätt i samma utsträckning som i underrätt. Som jag
också har antytt anser jag det speciellt värdefullt att lekmannasynpunkter får
möjlighet att göra sig gällande vid val av påföljd för brott, i synnerhet då
när valet står mellan frihetsberövande påföljd och kriminalvård i frihet. Den
av utredningen föreslagna begränsningen av lekmannamedverkan till mål om brott
för vilka är stadgat mer än två års fängelse ger enligt min uppfattning inte
tillräckligt utrymme för sådana val mellan olika påföljder, eftersom dessa
brott ofta är så allvarliga att en frihetsberövande påföljd är påkallad av
allmänpreventiva skäl.

Tingsrätt
består i brottmål enligt huvudregeln i 1 kap. 3 § rättegångsbalken (RB) av en
lagfaren domare och nänmd men är domför med endast en lagfaren domare vid
huvudförhandling i mål om brott, för vilket inte är stadgat svårare straff än
böter. Detta medför att åtskilliga brott i vilka annat än böter bara utdöms i
undantagsfall, t.ex. snatteri, handläggs med nämnd eftersom fängelse ingår i
straffskalan. En så vidsträckt lekmannamedverkan i hovrätt synes inte
motiverad. Mål där påföljden bara kan antas bli böter bör sålunda kunna
handläggas utan nämndemän, vare sig målet

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 47

avgörs efter huvudförhandling eller på handlingarna. I
hovrätt finns det också större möjlighet än i tingsrätt att på ett förberedande
stadium bedöma vilken påföljd som i det särskilda fallet kan bli aktuell. Tingsrättens
dom samt vadeinlagan och genmälet ger sålunda ganska klart vid handen om
påföljden kan antas bli böter eller om fängelse eller jämställd påföljd kan bli
aktuell. Den enligt min mening lämpligaste vägen är i enlighet med det anförda
att knyta lekmannamedverkan till mål där anledning i det särskilda fallet
förekommer att döma till annan påföljd än böter. En sådan ordning
korresponderar också med bestämmelsen i 51 kap. 21 § RB om förutsättningarna
för att avgöra brottmål utan huvudförhandling.

Lagtekniskt bör emellertid bestämmelsen om hovrätts domförhet
lämpligen utformas på motsvarande sätt som bestämmelsen i 1 kap. 3 § RB om
tingsrätts sammansättning i brottmål. Nänmdsammansättningen bör alltså ställas
upp som huvudregel men kompletteras med en undantagsregel för mål där anledning
inte förekommer att döma till svårare straff än böter. Att nänmdemän inte skall
behöva delta vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling är uppenbart.

7.3 Lekmän i kammarrätt

1 fråga om kammarrätt har utredningen funnit lekmannamedverkan
lämplig endast i tämligen begränsad omfattning. Vad gäller den helt dominerande
kategorin av mål, skattemålen, vilka utgör omkring 70 % av målantalet, anser
utredningen övervägande skäl tala mot lekmannamedverkan. Dessa mål är i
kammarrätt inte sällan rättsligt komplicerade och därför mindre lämpade för lekmannadeltagande.
Intresset av lekmarmamedverkan anses dessutom tillgodosett genom att lekmän
ingår i såväl taxeringsnänmd som skatterätt. Utredningen har också övervägt lekmannadeltagande
i körkortsmålen men inte heller där ansett nämndemän böra delta. Utredningen
har stannat för att förorda lekmannadeltagande i kammarrätt vid prövning av
vissa särskilt uppräknade kategorier av mål. Det är fråga om dels mål rörande
administrativa frihetsberövanden, dvs. omhändertagande enligt bamavårdslagen
(1960:97)ochlagen(1954:579)om nykterhets vård, dels mål enligt 21 kap. föräldrabalken,
dvs. frågor om verkställighet av allmän domstols beslut angående vårdnad och
umgängesrätt eller om överlämnande av bam, dels mål om utvisning enligt 29 §
utlänningslagen (1954:193), dels mål om avsättning i disciplinär ordning,
avstängning från tjänstgöring eller skiljande från allmän tjänst, dels mål om
meddelande eller återkallelse av behörighet att utöva yrke eller verksamhet (bl.a.
såvitt rör medicinalväsendet).

Utredningens förslag har allmänt tillstyrkts under
remissbehandlingen. Bl.a. har kammarrätterna i princip godtagit de utvalda
målkategorierna. Kammarrätten i Stockholm bar dock uttalat tvekan om mål om
behörighet att utöva yrke eller verksamhet (de s.k. specialistmålen) lämpar sig
för

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop,
1975/76:153 48

prövning med lekmän. Några remissinstanser, bl.a.
kammarrätten i Sundsvall, har uttalat sig för en utvidgning av onwådet för lekmannamedverkan.
Körkortsmål och mål om skattetillägg har nänmts som lämpliga för avgörande med
lekmän.

Som domstolsverkets undersökning visar avser utredningens
förslag ett förhållandevis ringa antal mål. Det skulle aUmänt sett vara
önskvärt med en något bredare bas för lekmannadeltagande, så att lekmannainslaget
inte bara kommer att spela en marginell roll i kammarrätternas verksamhet. Även
om lekmaimamedverkan självfallet inte får bli ett självändamål finns det enligt
min mening anledning att på sikt överväga sådan i ytterligare kategorier av
mål. Bl.a. kan de mål som har nämnts under remissbehandlingen bli aktuella.
Jag anser det dock f.n. vara lämpligt att inte gå utöver vad utredningen har
föreslagit. Det kan bl .a. mot bakgrund av kammarrätternas arbetssituation
finnas skäl att till en början gå fram med viss försiktighet, så att
domstolarna kan finna de lämpligaste formema för medverkan av lekmännen.

Beträffande de olika av utredningen föreslagna
kategorierna av mål kan jag för egen del godta förslaget utom i två avseenden.
1 likhet med kammarrätten i Stockholm anser jag att målen om yrkesbehörighet
bör undantas från lekmaimamedverkan. Dessa mål rör sällan annat än ren tillämpning
av vissa specialförfattningar och lämnar föga utrymme för
skälighetsbedömningar. Vidare anser jag det inte meningsfullt att nu införa ett
lekmaimaelement vid prövning av uppsägnings- och disciplinmål i kammarrätt. Med
hänsyn till de redan genomförda och förestående reformerna på arbets- och
tjänstemannarättens område blir i framtiden mål av dessa slag sällsynta.

1 lagtekniskt hänseende har utredningen valt att ta in
bestämmelserna om kammarrätts domförhet vid nämndsammansättning och om val av nämndemän
m.m. i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, medan frågan om de
skilda målkategorier i vUka närrmd skall medverka har tagits in i en särskild
lag om domförhet i kammarrätt i vissa fall. Under remissbehandlingen har
utredningens lösning kritiserats från oUka utgångspunkter.

För egen del anser jag det naturligt att de allmänna
sammansättnings-bestämmelserna är inskrivna i den för
förvaltningsdomstolsorganisationen grundläggande lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar. I denna lag bör också tas in de mer organisatoriskt
betonade bestämmelserna om hur nämndemännen skall utses, deras behörighet etc.
Bestämmelser om vilka slag av mål som skall handläggas med nämndemän bör
däremot inte tas in i vare sig den centrala lagen eller i någon särskUd domförhetslag
utan har enligt min mening sin naturliga plats i den författning som i sak
reglerar den fråga som skall prövas.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 49

7.4 Val av nämndemän m.m.

1 fråga om val av nämndemän i hovrätt och kammarrätt har utredrungens
förslag, enligt vilket nänmdemärmen skall utses av landstingen, allmänt
godtagits vid remissbehandlingen. 1 ett yttrande har visserligen ifrågasatts om
inte underdomstolarnas nänmdemän utan vidare kunde göras behöriga att
tjänstgöra i hovrätt resp. kammarrätt. För egen del anser jag dock, av
principiella och praktiska skäl, att nämndemän bör utses särskilt för hovrätt
och kammarrätt. Något förbud mot att samma person utses till nämndeman i både
underrätt och överrätt anser jag inte behöva ställas upp. Jag förutsätter att
det även utan en uttrycklig regel står klart att ett sådant arrangemang inte är
önskvärt.

Med tanke på det jämförelsevis ringa antal mål i vilka
nämndemän föreslås delta i kammarrätt skulle det kunna övervägas att helt avstå
från att utse särskilda nämndemän för kammarrätt och i stället låta
hovrätternas nämndemän tjänstgöra även där. Jag anser dock att detta skulle
leda för långt. Om en meningsfull samverkan mellan juristdomare och lekmän skall
kurma komma till stånd bör åtminstone en viss kader nämndemän knytas mera fast
till kammarrätterna. Man får dock tills vidare räkna med att tjänstgöringstillf
allena för nänmdemän från andra län än där kammarrättens kansliort är belägen
blir jämförelsevis fåtaliga. Det synes därför lämpligt att endast ett begränsat
antal nämndemän utses i sådana län, om de enskilda nämndemännen skall få
tjänstgöra i rimlig utsträckning. Det bör bl.a. med tanke härpå vara möjligt
att utse nänmdemän i hovrätt att fungera också som nämndeman i kammarrätt. ErUigt
min mening bör en sådan ordning tiUämpas åtminstone t.v. i län utnaför
kammarrätts kansliort. Som reserv vid förfall för kammarrättsnänmdeman bör
vidare hovrättsnämndeman få anlitas, under förutsättning att denne uppfyller
behörighetskraven. Uttryckliga bestämmelser i nu nänmda hänseenden bör
utfärdas.

Antalet nänmdemän som skall utses för varje hovrätt och
kammarrätt bör bestämmas av regeringen, som också bör besluta om fördelningen
mellan länen inom resp. domstols domkrets.

När det gäller själva valet bör detta följa motsvarande
regler som nyligen har antagits i fråga om val av nänmdemän i tingsrätt,
fastighetsdomstol och länsdomstolama (se prop. 1975/76:64). Valmetoden bör
alltså i första hand vara majoritetsval men med möjlighet för en viss minoritet
inom landstinget att få till stånd proportionellt val enligt de särskilda
regler som finns om sådant. Mandatperioden bör vara sex år med val av halva
antalet nämndemän vart tredje år. Fyllnadsval efter den som har avgått i förtid
bör bara avse återstående mandattid. Även beträffande valbarhetsvillkor,
åldersgräns, rätt att avgå etc. bör samma bestämmelser gälla för nänmdemän i
överrätt som i vederbörande underinstans. De speciella diskvalifikationsgmndema
för nänmdemän i länsdomstolarna enligt 9 § andra stycket lagen (1971:52) om
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och

4 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 153

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 50

länsrätt bör ha tillämpning på nämndeman i kammarrätt.

Utredningen har avstått från att föreslå några speciella
kvalifikationskrav för nämndemän i överrätt. Remissinstanserna har allmänt
anslutit sig till utredningens ståndpunkt. Flera av dem har dock pekat på
intresset av att de som utses till nänmdemän också besitter nödig erfarenhet.

Även jag är av den meningen att några formeUa
kvalifikationskrav inte bör StäUas upp. Sådana skulle f .ö. vara mindre väl
förenliga med principen att nänmdemännen inte har till uppgift att tillföra
domstolen särskild sakkunskap utan att representera åsikter och synsätt som är
allmänt företrädda bland medborgarna. Jag förutsätter att landstingen även
utan formella regler inte kommer att nonunera annat än betrodda, erfarna och
kunniga personer till de ansvarsfulla uppdrag som det här är fråga om, inte
minst med hänsyn till att nämndemännen skall ha individuell rösträtt. Det synes
lämpligt, särskilt i inledningsskedet av det nya systemet, att de som utses
till nänmdemän i överrätt om möjligt har erfarenhet av tjänstgöring i
underrätt.

1 flera remissyttranden berörs de praktiska konsekvenserna
av förslaget om lekmannamedverkan för hovrätternas och kammarrätternas ime
arbete. Man pekar särskilt på svårigheterna att samla rätten till fortsatt överläggning
i mål som har förehafts vid huvudförhandling. Även jag är medveten om att en
del komplikationer av nu nämnt och liknande slag knappast kan undvikas,
särskilt inte i början när den nya ordningen skall tillämpas. Jag tror likväl
att olägenheterna har överdrivits något. Med nutida reproduktionsmetoder kan
kopior lätt göras av utkast till domen, vilka sedan kan sändas med posten till nänmdemännen
för yttrande. Ofta bör det vara tillräckligt att utkastet diskuteras per telefon.
En sådan arbetsmetod har under lång tid tillämpats i t .ex. arbetsdomstolen och
där visat sig fungera väl. Jag vill i detta sammanhang också erinra om
möjligheten att utnyttja sig av televerkets service med s.k. gruppsamtal för
överläggning när flera personer skall delta. Att nämndemännen inte behöver
skriva under domen följer för hovrätternas del av 17 kap. 10 § resp. 30 kap. 8
§ RB, i vilka lagrum jag inte avser att föreslå ändring. Det bör ankomma på
domstolarna att själva komma fram till lämpliga praktiska arbetsformer.
Domstolsverket bör vid behov kunna bistå domstolarna med förslag till lämpliga
lösningar. Självfallet bör sarmåd äga rum med nämndemännen. Utöver vad jag har
sagt nu synes några särskilda uttalanden från min sida i detta sammanhang inte
vara påkallade.

Avslutningsvis vill jag nänma att jag i likhet med
utredningen inte anser det påkallat med avseende på hovrättsnämndemän att
utsträcka förbudet enligt 12 kap. 3 § andra stycket RB för nänmdemän att föra
annans talan vid den domstol han tillhöra till även underdomstolar under
hovrätten. Behörighetsbestämmelserna i förening med jävsreglema torde utgöra
tillräckliga remedier mot olämpliga engagemang härvidlag.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 51

7.5 Kostnader

Utredningen
har beräknat kostnaderna för lekmarmamedverkan i hovrätt och kammarrätt i den
omfattning utredningen har föreslagit till sammanlagt ca 600.000 kr. om året.
Kalkylen har i några remissyttranden kritiserats som alltför optimistisk.
Domstolsverket har i sin promemoria avstått från att lägga fram
kostnadsberäkningar under motivering att det inte är möjligt att göra några
säkra bedömningar av konsekvenserna i kostnadshänseende med hänsyn till de
osäkerhetsfaktorer som är förenade därmed.

För egen
del är jag väl medveten om de svårigheter som är förknippade med försök att
göra någon mer slutgiltig kostnadsberäkning. Om man som domstolsverket räknar
med att 28 hovrättsavdelningar sammanträder med två nämndemän två gånger i
veckan under 40 arbetsveckor årligen uppgår arvodesersättningarna 130 kr. om
dagen till nänmdemännen till sammanlagt (2 x28 x2 x40x 130 =) 582.400 kr. om
året. Med hänsyn till det begränsade antalet nämndmål i kammarrätt torde
arvodeskostnaderna här röra sig om högst en tiondel av motsvarande belopp för
hovrätterna. Härtill kommer kostnaderna för resa och traktamente, vilka som
domstolsverket påtalat inte kan beräknas om man inte vet var nämndemännen är
bosatta. Man bör kanske dock kunna räkna med att nänmdemäimen till stor del
kommer från orter som ligger relativt nära domstolen och att reskostna-dema
därför kommer att hålla sig inom rimliga gränser. Jag har i budgetpropositionen
beräknat ett belopp av sammanlagt 600.000 kr. för ersättningar till nämndemän
avseende första halvåret 1977. Det bör tilläggas att inbesparingen av en
juristledamot i nänmdmål är ägnad att kompensera de komplikationer i form av
något tyngre handläggning som kan uppkomma.

7.6 Ikraftträdande

Som har nänmts
tidigare har nyligen genomförts vissa reformer i fråga om val av nänmdemän i
tingsrätt, fastighetsdomstol och länsdomstolarna (SFS 1975:1288). Dessa
reformer träder i kraft den 1 januari 1977. De nu föreslagna bestämmelsema om lekmannadeltagande
i hovrätt och kammarrätt bör träda i kraft samtidigt. 1 mål där den slutliga
handläggningen har påbörjats före ikraftträdandet bör dock äldre
sammansättningsbestämmelser tillämpas. Med slutlig handläggning avser jag
handläggning som direkt syftar till målets avgörande, däremot inte t.ex.
prövning av fråga om inhibition eller beslut att kommunicera besvärsinlaga. En
övergångsbestämmelse enligt vilken äldre bestämmelser gäller i mål som har
företagits till avgörande före ikraftträdandet bör i enlighet härmed tas in i
de olika lagarna.

Val till kommunfullmäktige och landsting för perioden
1977-79 äger rum under hösten 1976. Nästa val äger rum 1979 för perioden
1980-82. Liksom de redan antagna ändringarna i fråga om underrätterna bör
systemet med nämndemän i hovrätt och kammarrätt genomföras så, att halva
antalet

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:153 52

nämndemän
väljs för treårsperioden 1977-79 medan den andra hälften utses för en ordinarie
sexårsperiod t.o.m. 1982. Valet bör förrättas av de under hösten 1976 nyvalda
fullmäktige resp. landstingen (jfr 13 § fjärde stycket kommunallagen och 19 §
andra stycket landstingslagen). En övergångsbestämmelse härom bör tas in i RB
och lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.

8 Upprättade
lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1. lag
om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i giftermålsbalken,

3. lag om ändring i föräldrabalken,

4. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

5. lagom ändring i utlänningslagen (1954:193),

6. lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhets vård,

7. lag om ändring i barnavårdslagen (1%0:97).

9 Specialmotivering

9.1
Förslaget till lag om ändring i RB

2
kap. 4 § Första stycket upptar huvudregeln om hovrätts sammansättning i
tvistemål. Liksom beträffande motsvarande reglering för tingsrätt i 1 kap.
hänvisas i fråga om sammansättningen i familjemål till vad som är särskilt
föreskrivet därom.

I
ett nytt, andra stycke i paragrafen har tagits in de nya i den allmärma
motiveringen behandlade bestämmelserna om hovrätts sammansättning i brottmål.
Bestämmelserna motsvarar de för tingsrätt gällande bestämmelserna i 1 kap. 3 §
andra och tredje styckena i deras nyligen antagna lydelse (SFS 1975:1288). Som
huvudregel anges att hovrätten i brottmål är domför med tre lagfarna domare och
två närrmdemän. Med tanke särskilt på omfattande och långvariga rättegångar
medges emellertid att hovrätten har förstärkt sammansättning bestående av fyra
lagfarna domare och tre nänmdemän. 1 motsats till de bestämmelser om förstärkt
sammansättning som nyligen har införts för tingsrätternas del har några
särskilda kriterier för användande av den förstärkta sammansättningsformen inte
ställts upp i lagen. Det får förutsättas att hovrätten inte använder den stora
sammansättningen annat än när det finns goda skäl för detta. Bestämmelserna
har utformats så att hovrätten, om den har inlett huvudförhandling med
förstärkt sammansättning, behåller sin domförhet även om en lagfaren domare
eller en nämndeman eller båda lämnar rätten under pågående förhandling. Någon
bestämmelse om tyngden av de skäl som i sådant fall skall motivera avgången har
inte ansetts behövlig.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 53

När förstärkt sammansättning anses påkaUad skall
förstärkningen avse både det lagfarna inslaget och lekmannainslaget.
Bestämmelsens avfattning hindrar visserligen inte i och för sig att hovrätten
sitter med en sammansättning av fyra lagfarna domare och två nänmdemän eller
tre domare av vardera kategorin. Nu nämnda kombinationer rubbar emellertid den
valda relationen mellan lagfarna domare och lekmän och bör undvikas. Det är
inte avsett att hovrätten skall inleda huvudförhandling annat än med antingen
fyra lagfarna domare och tre nämndemän eller tre lagfama domare och två
nämndemän. Om en lagfaren domare eller en nämndeman avträder under
handläggningens gång bör detta däremot inte föranleda att också en ledamot av
den andra kategorin måste avträda.

Två undantag från huvudregeln om sammansättning med
nämndemän upptas i styckets senare led. Mål där anledning inte förekommer att
döma till svårare straff än böter får handläggas utan nämndemän. Rätten skall i
så fall ha den normala sammansättningen av fyra lagfarna domare. 1 nu åsyftade
mål är hovrätten följaktligen domför såväl med nänmdsamman-sättning som med
kollegial sammansättning. Det torde som regel bli beroende på karaktären av
övriga till viss sessionsdag utsatta mål vilken sammansättningsform som kommer
till användning i bötesmålet. Att nämndsammansättningen endast avser
huvudförhandling framgår av det sista meningen i andra stycket.

Jämkningen i det tredje stycket är av redaktionell natur.

Att nänmdemän inte kommer att medverka i vattenöverdomstolen
i sådana sällan förekommande brottmål som är att hänföra till vattenmål följer
av 11 kap. 1 § fjärde stycket och 16 § vattenlagen (1918:523).

2 kap. 4 a § Enligt denna paragraf skall det i hovrätts
domkrets finnas hovrättsnämndemän till det antal som regeringen bestämmer.
Vidare sägs att hovrätten skall fördela tjänstgöringen mellan nämndemännen
efter samråd med dem. Bestämmelserna motsvarar vad som för tingsrätts del anges
i 1 kap. 4 § första och tredje styckena.

Enligt min mening bör till hovrättsting företrädesvis
kallas nänmdemän från den del av hovrättens domkrets där tinget hålls. Någon
lagbestämmelse härom torde inte behövas.

4 kap. 5 § I derma paragraf, som innehåller grundläggande
bestämmelser om val av nämndeman vid tingsrätt, har bl.a. vidtagits vissa
redaktionella ändringar. Det nuvarande tredje stycket, enligt vilket val av nänmdemän
i tingsrätt förrättas av kommunens fullmäktige (under vissa förutsättningar med
tillämpning av proportionell valmetod) har brutits ut ur paragrafen och flyttats
till 7 §. I dess ställe har som ett nytt, tredje stycke tagits in en
bestämmelse, enligt vilken regeringen bestämmer antalet nänmdemän för varje län
inom hovrätts domkrets. Om bara del av län skulle ingå i domkretsen, får på
motsvarande sätt bestämmas det antal som skall utses för den delen.

Ändringen i fjärde stycket är av formell natur.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76; 153 54

4 kap. 6 § De allmänna förutsättningarna för valbarhet som
nänmdemän i tingsrätt avses gälla även nämndeman i hovrätt. I 6 § första
stycket har endast en mindre jämkning varit nödvändig.

4 kap. 7 §Till denna nya paragraf har samlats
bestämmelserna om val av nämndeman i tingsrätt och i hovrätt. Beträffande
nämndeman i tingsrätt är bestämmelserna överförda från 5 §.

Nämndeman i hovrätt skall enligt paragrafens andra stycke
väljas av landstinget i länet eller om i länet finns kommun som inte ingår i
landstingskommunen, av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning
dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. I Gotlands län
som saknar landsting skall valet förrättas av kommunfullmäktige i Gotlands
kommun. Bestämmelserna överensstämmer med vad som gäller om val av nämndeman i
länsrätt och länsskatterätt liksom med de nyligen antagna bestämmelserna om val
av nämndeman i fastighetsdomstol.

Bestämmelsen om tillämpning under vissa förutsättningar av
proportionell valmetod återfinns i paragrafens tredje stycke. Den gäller självfallet
både val av nämndeman i tingsrätt och nämndeman i hovrätt.

4 kap. 8 § Paragrafen som reglerar nämndemans mandattid m.m.
har jämkats något för att täcka även nämndeman i hovrätt.

29 kap. 1 § 1 denna paragraf, som innehåller bestämmelser
om ordningen vid omröstning i brottmål, har vidtagits vissa redaktionella
ändringar för att markera vad som avser tingsrätt resp. hovrätt. I paragrafens
tredje stycke har lagts till en bestämmelse enligt vilken, när nämndemän ingår
i hovrätten, dessa skall säga sin mening efter de lagfarna domarna.

29
kap. 3, 4 och 7
§§ Ändringarna i dessa paragrafer är huvudsakligen av redaktionell art. Att
ledamöterna i hovrätt skall ha individuell rösträtt oavsett om de är jurister
eller nämndemän följer av avfattningen av 3 § tredje stycket.

30
kap. 7 § 1
första stycket anges att ordföranden vid överläggning i mål som har handlagts
med nänmd först skall framställa saken och vad lagen föreskriver. Bestämmelsen
har jämkats för att kunna passa även i hovrätt, där det ankommer på referenten
att yttra sig först.

9.2 Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

30 a § Paragrafen motsvarar 15 kap. 29 § andra stycket och
30 a § i utredningens lagförslag. Den innehåller de särskilda bestämmelserna om
hovrätts sammansättning i äktenskapsrättsliga mål och motsvarar vad som för
tingsrätts del regleras i 29 och 30 §§.

Enligt paragrafens första stycke första meningen skall
hovrätten vid huvudförhandling i äktenskapsrättsliga mål som princip bestå av
tre lagfarna domare och två nänmdemän. Möjligheten till förstärkt sammansättning
av fyra lagfarna domare och tre nämndemän finns även här, låt vara

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76; 153 55

att det praktiska behovet torde vara mycket ringa i dessa
som regel mindre långvariga mål. Av en uttrycklig hänvisning till 29 S följer
att nämndsammansättningen i hovrätt avser samma kategorier av mål som i
tingsrätt. Även 29 § sista meningen omfattas av hänvisningen. Det bör påpekas
att domförhetsregeln i 30 a § bara gäller huvudförhandling. Vid annan
handläggning skall hovrätt alltså ha sedvanlig jurislkollegial sammansättning,
i den mån inte referenten ensam är behörig.

Huvudregeln om nämndsammansättning kompletteras av en
särbestämmelse i första stycket andra meningen, enligt vilken hovrätten får
handlägga målel med juristkollegial sammansättning om nänrmd inte har medverkat
vid tingsrättens avgörande. 1 sådant fall är hovrätten alltså liksom i fråga om
bötesbrottmål domför med alternativt nämndsammansättning och juristkollegial
sammansättning.

Av paragrafens andra stycke framgår att
omröstningsreglerna för tvistemål i 16 kap. RB skall gälla även när hovrätten
har sammansättning med nämndemän. Ett undantag är dock att nämndemännen skall säga
sin mening efter de lagfarna ledamöterna. Detta innebär bl.a. att referenten
yttrar sig först, därefter de övriga lagfarna ledamöterna och sist nänmdemännen.
Den mening som erhåller flest röster gäller. Vid lika röstetal gäller
ordförandens mening.

9.3 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

20 kap. 36 § 1 paragrafen hänvisas i fråga om vissa
slag av mål till

föreskrifterna om nämndsammansättning i giftermålsbalken. Ändringen

innebär att hänvisningen utsträcks tUl den nya 30 a § i 15 kap. GB.

Hänvisningen avser alltså handläggning både i tingsrätt och hovrätt.

21 kap. 14 § Enligt denna nya paragraf skall nämndemän
medverka i mål

enligt 21 kap. föräldrabalken (FB).

I 21 kap. 1 § FB föreskrivs att verkställighet av vad
allmän domstol i dom eller beslut har h)estämt om vårdnad eller umgängesrätt
eller om över-länmande av barn söks hos länsrätt. Av 6 § framgår att vårdnadshavare
också utan domstols dom eller beslut får hos länsrätt begära överflyttra'ng
till sig av barn som vistas hos annan. Länsrätten kan, innan den beslutar om
verkställighet, uppdra åt vissa personer att verka för att domstolens beslut åtlyds
frivilligt (2 §). När länsrätt förordnar om verkställighet kan den förelägga
vite eller besluta om hämtning genom polismyndighets försorg (3 §). Även andra
beslut kan meddelas av länsrätten i nu nämnda ärenden. Sålunda kan
verkställighet vägras i vissa fall och förordnande meddelas om
läkarundersökning av barnet.

De beslut av länsrätt som kan komma under kammarrätts
bedömande är oftast starkt ingripande mot den enskilde. Nänmdemän skall därför
såsom domarutredningen föreslagit i princip alltid ingå i kammarrätt vid
handläggning av dit fullföljt mål enligt 21 kap. FB. Det finns vissa undantag

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 56

från huvudregeln. Nämnd behöver sålunda inte medverka när
fullföljd har skett mot länsrätts interimistiska beslut enligt 9 § eller beslut
om läkarundersökning enligt 10 § och inte heller när målet i kammarrätt endast
rör kostnadsfråga (11 §). Detta följer emellertid redan av 12 § andra stycket
senare delen lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Något uttryckligt
undantag för dessa fall har därför inte ansetts nödvändigt här.

9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar

12 § Paragrafen innehåller bestämmelser om domförhet i
kammarrätt. Den har kompletterats med de nya bestämmelserna om deltagande av
nämndemän i vissa fall. Dessa har tagits in som ett nytt, andra stycke i paragrafen.
Det nuvarande första stycket har med ett par redaktionella jämkningar delats
upp i två stycken (första och tredje styckena enligt den nya lydelsen av
lagrummet).

Som har nänmts i den allmänna motiveringen anges i denna
lag inte närmare vilka målgrupper som skall handläggas med nänmdemän.
Bestämmelserna härom tas i stället in i de olika lagar där de materiella
bestämmelserna återfinns.

Kammarrätt är enligt huvudregeln i andra stycket första
meningen domför med tre lagfarna domare och två nänmdemän när det är särskilt
föreskrivet. Liksom när det gäller hovrätt kan kammarrätten ha förstärkt
sammansättning bestående av fyra lagfarna domare och tre närrmdemän.
Möjligheten härtill har öppnats främst med hänsyn till att handläggningen av
ett mål kan komma att delas upp på flera sammanträden och till att det kan vara
ovisst om alla ledamöterna kan medverka vid ett följande handläggningstillfälle.
Det har därför ansetts lämpligt att kammarrätten har möjlighet att gardera sig
mot att tidigare förebragt material måste repeteras inför en helt ny ledamot.

1 senare delen av andra stycket finns vissa allmänna
bestämmelser om undantag från kravet på nämndsammansättning. Det är här fråga
om handläggning som inte avser målets avgörande i sak. Självfallet är kammarrätten
alltid behörig att handlägga även dessa spörsmål med nämndemän. Undantagen, som
har tagits upp i tre punkter, har följande innebörd.

Nämndemän behöver inte medverka vid interimistiska beslut
eller andra beslut under rättegången och inte heller i övrigt vid åtgärd för
målets förberedande (punkt 2). Har talan fullföljts mot sådant beslut av lägre
instans som inte innebär avgörande av målet Gfr 34 § förvaltningsprocesslagen
1971:291), behöver nänmdemän inte medverka i kammarrätt (punkt 1). Inte heller
behöver nänmdemän delta i avvisnings- eller avskrivningsbeslut (punkt 3).

Någon gång kan samtidigt vara uppe till bedömning dels
fråga som enligt

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 57

vad som är särskilt föreskrivet kräver medverkan av
nämndemän och fråga som skall avgöras av enbart tre jurister. Kammarrätten bör
i sådant fall kunna pröva samtliga frågor med nänmdsammansättning, oavsett om
de formellt har registrerats som ett eller flera mål. En klargörande bestämmelse
härom har tagits in i ett nytt, tredje stycke.

12 a § I första stycket har angetts att regeringen
bestämmer om antalet

nämndemän och deras fördelning på länen inom kammarrätts domkrets.

Bestämmelserna motsvarar föreskrifterna för hovrätt i 2 kap. 4 a § och 4

kap. 5 § andra stycket samt 7 § RB.

I andra stycket föreskrivs att nämndeman i kammarrätt
utses genom val. 1 övrigt hänvisas i fråga om val, valbarhet, rätt till
avsägelse, mandatperiod och behörighet till vad som gäller beträffande
nämndeman i länsskatterätt och länsrätt. De åsyftade bestämmelserna finns i 8,
9 och 10 §§ lagen (1971:52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt
i dess från den 1 januari 1977 gällande lydelse (SFS 1975:1297).

Med tanke på att antalet mål i kammarrätt, som nämndemän
kommer att delta i, inte blir av större omfattning har i enlighet med vad jag
har anfört i den allmänna motiveringen i paragrafens tredje stycke tagits in
ett par särskilda behörighetsregler. Regeringen får sålunda för visst län
förordna att nämndemän i kammarrätt skall väljas bland dem som för samma
mandatperiod har utsetts till nämndemän i hovrätt. Eftersom valet så gott som
alltid torde komma att ske som majoritetsval, varvid en av partierna inom
landstinget träffad överenskommelse stadfästs Gfr. prop. 1975/76:64 s. 41), lär
det i praktiken endast undantagsvis bli aktuellt att hålla annat än en gemensam
valförrättning för båda kategorierna av nänmdemän. Hovrättsnämndeman, som
uppfyller behörighetskraven för tjänstgöring i kammarrätt, får även i annat
fall tjänstgöra som nänmdemän i kammarrätt som hans län hör till.
Särbestämmelserna syftar närmast på län utanför kammarrättens kansliort där
sammanträden med kammarrätten blir sparsamt förekommande.

13 § 1 denna paragraf hänvisas i fråga om omröstning
i allmän förvalt

ningsdomstol tUl bestämmelserna i 16 och 29 kap. RB, vilka bestämmelser

skall gälla i tillämpliga delar. Genom hänvisningen blir RB:s omröstnings-

regler för juristkollegial sammansättning tillämpliga.

Sedan nänmdsammansättning har införts i hovrätt och
kammarrätt har hänvisningen preciserats till vad som enligt RB gäller
beträffande omröstning i hovrätt.

15 § 1 paragrafens första stycke anges
behörighetsvillkoren för ledamot och föredragande i allmän förvaltningsdomstol.
Bestämmelsen bör dock inte avse nämndemännen för vilka det finns särskilda
behörighetsbestämmelser i lagen (1971:52) om skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt.

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 58

Till första stycket har därför fogats en erinran därom.

Bestämmelserna i 15 § andra och tredje styckena om
skyldighet för bl.a. ledamot att avlägga domared samt om jäv för ledamot bör
gälla även närrmdemannaledamöterna.

9.5 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen

44 § I tredje stycket har lagts till en bestämmelse om att
nänmdemän skall ingå i kammarrätten vid handläggning av mål om utvisning enligt
utlänningslagen (1954:193).

1 29 § utlänningslagen finns bestämmelser om utvisning av
utlänning. Beslut om utvisning meddelas i vissa fall av regeringen. 1 övriga
fall meddelas enligt 30 § första stycket utvisningsbeslut av länsrätt. Närmare
bestämmelser om förfarande och om tvångsåtgärder finns i de närmast följande
paragraferna. Enligt 44 § tredje stycket får talan föras mot
förvaltningsdomstols utvisningsbeslut. Fullföljd sker till kammarrätt.
Utvisningsbeslut av regeringen kan självfallet inte överklagas. Kammarrätt
prövar enligt 46 a § också talan mot vissa ersättningsbeslut. Enligt 48 a §
föres klagan över beslut om tagande eller kvarhållande i förvar som har
meddelats av den centrala utlänningsmyndigheten, av länsstyrelse eller av
förvaltningsdomstol hos kammarrätt. Slutligen kan enligt 49 § andra stycket
klagan föras hos kammarrätt över beslut om avvisande av ombud eller biträde
samt beslut i jävsfråga.

Medverkan av nämndemän är begränsad till mål om utvisning,
dvs. mål som fullföljts till kammarrätt med stöd av 44 § tredje stycket
utlänningslagen. Övriga mål enligt utlänningslagen får däremot handläggas utan
nämndemän. 1 fråga om försvarstagande (35-37 §§) kan visserligen skäl anföras
för lekmannamedverkan, särskilt som åtgärden undantagsvis kan bli långvarig.
Med hänsyn till att det här är fråga om en processuell tvångsåtrd och till att
hovrätt också i fortsättningen avses avgöra häktningsfrågor utan närrmdemän
har kammarrätt ansetts böra pröva fråga om förvarstagande utan nämndemän. 1 den
mån sådan fråga handläggs samtidigt med själva utvisningsfrågan deltar givetvis
nämndemän i båda frågoma. Samma ståndpunkt har intagits i fråga om
interimistiska omhändertaganden enligt nykterhetsvårdslagen (1954:579) och
barnavårdslagen (1%0:97).

9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen om
nykterhetsvård

62 a § Som ett nytt andra stycke i denna paragraf har
lagts lill en bestämmelse enligt vilken nänmdemän skall ingå i kammarrätten vid
handläggning av vissa angivna mål enligt lagen (1954:579) om nykterhets vård.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76; 153 59

I 61 § första och andra styckena samt 62 § första styckei
lagen om nykterhetsvård anges vilka mål som enligt nänmda lag kan komma upp
till prövning i kammarrätt. 61 § avser fullföljd från länsrätt medan 62 § rör
talan mot beslut som socialstyrelsen meddelat i särskilt fall. Sådant beslut
kan ha meddelats efter fullföljd exempelvis från anstaltsstyrelse eller efter
underställning.

Länsrätts beslut får överklagas, om beslutet innebär
förordnande om tvångsintagning eller avslag på ansökan om tvångsintagning, vUlkorligt
anstånd med verkställighet eller förverkande av sådant anstånd eller om det är
fråga om beslut under rättegången enligt 34 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291). Beslut av sistnämnda slag kan innefatta omhändertagande av person
tills vidare. Att talan skall föras hos kammarrätt följer av 33 § förvaltningsprocesslagen.

De frågor som efter fullföljd till socialstyrelsen kan
föras vidare till kammarrätt framgår av 60 § jämfört med 62 § första stycket.
Detta är fallet med fråga om försökspermission, utskrivning eller annan
vårdfråga. Detsamma gäller beträffande förordnande om övervakning eller meddelande
av lydnadsföreskrift. Anstaltsstyrelses beslut om kvarhållande på vårdanstalt
enligt 45 § lagen om nykterhetsvård underställs socialstyrelsens prövning. Mot
styrelsens beslut kan talan fullföljas till kammarrätt.

Enligt förevarande paragraf skall nämndemän delta i
kammarrätt vid prövning av från länsrätt fullföljt mål angående
tvångsintagning, villkorligt anstånd med intagning eller förverkande av anstånd
med intagning. Nämndemän skall vidare medverka i från socialstyrelsen fullföljt
mål om kvarhållande enligt 45 §, dvs. förlängning av vårdtiden med sammanlagt
högst två år. I samtliga dessa fall är det fråga om för den enskilde djupt
ingripande avgöranden. Tvångsintagning kan ske med stöd av 18 eller 55 §§. Det
sistnämnda lagrummet avser återintagning på allmän vårdanstalt. Om villkorligt
anstånd med verkställighet eller förverkande av sådant anstånd stadgas i 35 §.

1 övriga mål enligt nykterhetsvårdslagen föreslås inte
nämndemän delta. Detta gäller i första hand mål som rör försökspermission,
utskrivning eller annan vårdfråga. Sådana beslut har inte ansetts lika djupt
ingripande som besluten rörande intagning och kvarhållande.

Fråga om omhändertagande tills vidare får likaså prövas
utan nämndemän. I denna del hänvisas till vad som har sagts om förvarstagande
enligt utlänningslagen (avsnitt 9.5).

9.7 Förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen

84 § 1 paragrafen, som är ny, finns bestämmelser om deltagande
av nämndemän i kammarrätt i vissa angivna mål enligt barnavårdslagen (l%0;97).

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 60

Bestämmelserna avser mål angående omhändertagande för samhällsvård,
mål om samhällsvårds slutliga upphörande, mål om återupptagande av villkorligt
upphörd samhällsvård, mål angående förbud att ta barn från fosterhem samt mål
om intagning annat än för utredning i ungdomsvårdsskola och utskrivning från
sådan skola.

Omhändertagande för sannhällsvåu"d beslutas av
barnavårdsnämnd enligt 29 § barnavårdslagen, om förebyggande åtgärder visar sig
vara eller bedöms vara gagnlösa. Lämnas inte samtycke av den som har fyllt 15
år och skall omhändertas saml, om han inte fyllt 18 år, även av hans föräldrar,
underställs beslutet länsrättens prövning (24 § andra stycket). Mot
länsrättens beslut får talan fullföljas i kammarrätt. Omhändertagande för samhällsvård
kan även förekomma med stöd av 31 §, som avser det fall att vissa vårdbehov
inte på annat sätt kan tillgodoses. En förutsättmng är då att föräldrarna har
övergett den unge eller, i annat fall. att medgivande lärrmas till åtgärden av
föräldrarna. Har den unge fyllt 15 år, krävs dessutom hans samtycke till
omhändertagandet, om inte särskilda skäl föreligger. Beslut meddelas av barnavårdsnänrmd.
Talan mot beslutet får enligt 80 § föras hos länsrätt och kan sedan fullföljas
till kammarrätt. Omhändertagande enligt 29 § barnavårdslagen kan leda till
betydande inskränkmngar i den omhändertagnes frihet. Det har därför ansetts
lämpligt att nämndemän deltar i kammarrätt i sådana fall. Närdet gäller
omhändertagande enligt 31 § har utredningen anfört att även sådant
omhändertagande ibland kan leda till djupgående ingrepp i den enskildes
rättssfär och därför föreslagit lekmaimamedverkan även i dessa fall.
Socialstyrelsen har i anslutning härtill anmärkt att samhällsvård enligt 31 §
som regel snarast är en social förmän som enskilda äger rätt att göra och gör
anspråk på. Besvär i dylika ärenden brukar därför gälla beslut om avslag på en
begäran om omhändertagande. Socialstyrelsen har därför ifrågasatt om denna typ
av administrativt frihetsberövande är av så allvarlig natur att lekmannadeltagande
är absolut nödvändigt. För egen del har jag dock stannat för att behålla
ifrågavarande mål bland nänmdmålen. Även om de såsom styrelsen anfört är mindre
ingripande än omhändertaganden enligt 29 § kan det likväl vara lämpligt att
lekmännen får ta del i avgörandena, bl.a. för att lekmännens erfarenheter inte
skall bli alltför begränsade.

Däremot har det inte ansetts nödvändigt att nänmdemän
skall medverka i mål angående omhändertagande för utredning med stöd av
barnavårdslagens 30 §. Skälen till detta är desamma som har anförts mot
deltagande av nämndemän vid förvarstagande enligt utlänningslagen (1954:193)
och omhändertagande enligt nykterhetsvårdslagen (avsnitt 9.5 och 9.6).

Beslut om samhällsvårds upphörande beträffande annan än
elev vid ungdomsvårdsskola meddelas likaså av barnavårdsnänmd. Detta skall ske bl.a.
när ändamålet med vården anses uppnått eller när den omhändertagne har nått
viss ålder (42 §). Enligt 43 § kan barnavårdsnämnden beträffande den som har
omhändertagits enligt 29 § besluta om villkorligt upphörande av

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76; 153 61

vården. Vården kan då vid behov återupptas. Talan mot
barnavårdsnämndens beslut får föras i länsrätt (80 §) och fullföljas i
kammarrätt. Utredningsförslaget i denna del irmebär att nämndemän skall delta
endast i mål om slutligt upphörande av samhällsvård. Däremot har utredningen
inte särskilt upptagit mål angående återupptagande av samhällsvård enligt 43 §
första stycket. Denna ståndpunkt har kritiserats av socialstyrelsen. Styrelsen
anser att att ett återupptagande efter villkorligt upphörande av samhällsvård
som har beslutats med stöd av 25 och 29 §§ är ett administrativt frihetsberövande
som är nästan lika allvarligt som det ursprungliga omhändertagandet. Styrelsen
föreslår därför att nänmdemän även får ingå vid handläggning av denna typ av
mål i kammarrätt. Jag ansluter mig till denna bedömning. Medverkan av nämndemän
föreslås därför i både mål om upphörande av samhällsvård enligt 42 § och mål om
återupptagande enligt 43 § av vård som förklarats skola upphöra villkorligt.

Enligt 50 § första stycket barnavårdslagen kan barnavårdsnänmd
för viss tid eller tills vidare förbjuda vårdnadshavare att ta barn från
fosterhem. Sådant förbud kan meddelas, om det finns risk som inte är ringa att
barnets skiljande från fosterhemmet kan medföra skada på barnets kroppsliga
eller själsliga hälsa. Förbudet hindrar inte att barnet skiljs från
fosterhemmet med stöd av 21 kap. FB. 1 sådant fall skall kammarrätt som
tidigare har nänmts pröva målet med nämndemän (avsnitt 9.3). När talan i
kammarrätt förs mot beslut enligt 50 § första stycket har det ansetts föreligga
lika starka skäl att låta nämndemän delta i avgörandet. Att medverkan av nänmdemän
inte behövs vid fullföljd mot interimistiskt beslut enligt paragrafens andra
stycke följer av 12 § andra stycket andra delen lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar.

Bestämmelser om intagning i ungdomsvårdsskola meddelas i
64 § bamavårdslagen och i stadgan (1%0:728) för ungdomsvårdsskolorna.
Socialstyrelsen beslutar om inskrivning av elever vid sådana skolor. Talan mot
sådant beslut får enligt 83 § första stycket föras i kammarrätt. Elev skall
skrivas ut när ändamålet med vården anses ha uppnåtts och när han nått viss
ålder samt i vissa andra fall. Utskrivning beslutas av skolans styrelse (65 §).
Mot styrelsens beslut får talan föras i länsrätt (81 § första stycket) och
fullföljas i kammarrätt. Enligt förevarande paragraf skall i kammarrätt nänmdemän
delta i nu angivna mål, som i särskild grad rör inskränkningar i den
omhändertagnes rörelsefrihet. Nämndemän skall dock inte delta när fråga är
endast om intagning under utredningstiden av person som har omhändertagits för
utredning Gfr 30 § första stycket).

I övriga mål erdigt bamavårdslagen avses kammarrätt döma
utan nänmdemän. Detta blir bl .a. fallet i de redan berörda målen angående
omhändertagande för utredning, villkorligt upphörande av samhällsvård samt i
flertalet ärenden om fosterbarn.

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:153 62

10
Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1. lag
om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i giftermålsbalken,

3. lag om ändring i föräldrabalken,

4. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

5. lag om ändring i utlänningslagen (1954:193),

6. lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhets vård,

7. lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97).

11
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:153

63

Bilaga 1

(Utredningens

lagförslag)

opaginerad Kontrollera mot PDF

I) Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken

dels att 2 kap. 4 §, 4 kap. 5-7 §§, 29 kap. 1, 3, 4 och 7 §S
samt 30 kap. 7 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i
balken skall införas en ny paragraf, 2 kap. 4 a S, av nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 kap.

Hovrätt
vare domför med fyra ledamöter. Ej må flera än fem sitta i rätten

4§.

Hovrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Flera än
fyra sådana ledamöter må ej sitta i rätten.

Vid huvudförhandling i brottmål skall två nämndemän ingå i
hovrätten, om den tiUtalade fullföljt talan mot dom, såvitt han därigenom
dömts för brott för vilket är stadgat fängelse i mer än två år, eller om
åklagaren fuUföljt talan och påstått ansvar för sådant brott. Även vid
huvudförhandling i annat brottmål må, enligt hovrättens bestämmande, ingå två
nämndemän.

Flera än tre nämndemän må ej sitta i rätten. Om fyra
lagfarna ledamöter sitta i rätten, skaU antalet nämndemän vara tre. Har
handläggning påbörjats med fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän, ärrätten
vid förfaU för ledamot domför så länge antalet lagfarna ledamöter ej
understiger tre och antalet nämndemän ej understiger två.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser
allenast måls beredande, må vidtagas av en ledamot i hovrätten eller av
tjänsteman vid denna.

Föreslagen
lydelse

Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som
avser allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren ledamot i hovrätten
eller av tjänsteman vid denna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4a§.

7 hovrätts domkrets skola för hovrätten finnas nämndemän
till det antal, som föreskrives av regeringen eUer den myndighet, som
regeringen bestämmer.

Hovrätten fördelar tjänstgöringen meUan nämndemännen efter
samråd med dem. Därvid iakttages att tUl hovrättsting som avses i 5 § sista
stycket företrädesvis kallas nämndemän från den del av domkretsen därtTnget håUes.

Nämndeman
Hör till domsaga mer än en kommun, fördelar rätten antalet nämndemän mellan
kommunerna i förhållande tiU deras folkmängd; varje kommun skall dock utse
minst en nämndeman.

Val
förrättas av kommunens fuUmäktige.

4 kap. 5§'. utses genom val.

Hör till domsaga mer än en kommun, fördelar tingsrätten
antalet nämndemän i tingsrätten mellan kommunerna i förhållande lill deras
folkmängd; varje kommun skall dock utse minst en nämndeman. Val av nämndeman i
tingsrätt förrättas av kommunens fullmäktige.

Regeringen eller den myndighet, som regeringen bestämmer, faststäUer
för varje län inom hovrätts domkrets eller, där del av län ingår i hovrätts
domkrets, för sådan del det antal nämndemän i hovrätt som skaU utses.

Val av nämndeman i hovrätt förrättas i varje län av
landstinget eller, om i länet finnes kommun som ej ingår i landstingskommun, ov
landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som
länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. Omfattar län

opaginerad Kontrollera mot PDF

Senaste lydelse 1969:244.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

endast en kommun, förrättas valet av kommunfuUmäktige. Dä
nämndeman skall väljas, skall rätten göra anmälan därom till den som har att
föranstalta om valet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6§.-

Valbar
till nämndeman är myndig svensk medborgare, som är mantalsskriven och boende
inom kommunen samt ej fyllt sjuttio år. Lagfaren domare, befattningshavare
vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till
yrke att föra andras talan inför rätta må ej vara nämndeman.

Valbar till nämndeman är myndig svensk medborgare, som ej
fyllt sjuttio år och som är mantalsskriven och boende, i fråga om nämndeman i
tingsrätt, inom kommunen och. i fråga om nämndeman i hovrätt, inom länet.
Lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare, polisman eller
advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan inför rätta må
ej vara nämndeman. Ej mä annan vägra att mottaga uppdrag som nämndeman än den
som fyllt

sextio år
eller eljest uppgiver giltigt hinder. Den som avgått ur nämnden

vare ej
skyldig att åter inträda förrän efter sex år.

7 § .

opaginerad Kontrollera mot PDF

Klagan
över nämndemansval skall föras hos rätten. Föres klagan, lände valet dock tUlefterrättelse,
om ej rätten förordnar annat. Rätten pröve, ehuru klagan ej föres, den valdes
behörighet.

Klagan över val av nämndeman i tingsrätt skall föras hos
rätten. Föres klagan, lände valet dock till efterrättelse, om ej rätten förordnar
annat.

Om klagan över val av nämndeman i hovrätt gälla särskilda
bestämmelser.

Rätten pröve,
ehuru klagan ej föres, den valdes behörighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

29 kap.
I §.' Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar,
skall omröstning ske.

Har nämnd
säte i rätten, säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämndens.

Vid
omröstning i annat fall skall den yngste i rätten först yttra sig och sedan var
efter annan, såsom

-' Senasle lydelse 1969:244. ' Senaste lydelse
1958:8.

Har nämnd
säte i tingsrätt, säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter
nämndens.

Vid
omröstning i annat fall skall den yngste i rätten först yttra sig och sedan var
efter annan, såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

5 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 153

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

de hava
säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot, säge han först sin mening.

de hava säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot, säge
han först sin mening. / hovrätt skall dock, om nämndemän ingå i rätten, dessa
sist säga sin mening. Envar angive de skäl, vara han grundar sin mening.

3 § .

opaginerad Kontrollera mot PDF

Yppas, då nämnd har säte i rätten, annan mening än
ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro endast fyra,
minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening; i annat fall gälle
ordförandens.

Vid
omröstning, då nämnd ej har säte i rätten, gälle den mening, som omfattats av
mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna
och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning,
huruvida villkorlig dom skall meddelas eUer skyddstiUsyn, ungdomsfängelse
eller internering ådömas eller förordnande meddelas om överlämnande till
särskild vård, så ock eljest, då ej någon mening kan anses som lindrigare, gälle
dock den mening, som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.

Yppas i tingsrätt, då nämnd har säte i rätlen, annan
mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro
endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening; i
annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning i annat faU gälle den mening, som omfattats
av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna
och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning,
huruvida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstiUsyn, ungdomsfängelse
eller internering ådömas eller förordnande meddelas om överlämnande till
särskild vård, sä ock eljest, då ej någon mening kan anses som lindrigare, gälle
dock den mening, som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Yppas vid
omröstning, då nämnd ej har säte i rätten, flera än två meningar, utan att
någon enligt 3 § skall gälla, skola de röster, som äro ogynnsammast för den
tilltalade, sammanläggas med de för honom därnäst minst förmånliga och, om det
erfordras, sammanläggningen

' Senaste lydelse 1971:218. Senaste lydelse 1958:8.

Yppas vid
omröstning, som avses i 3 § andra stycket, flera än två meningar, utan att
någon enligt 3 § skall gälla, skola de röster, som äro ogynnsammast för den tUltalade,
sammanläggas med de för honom därnäst minst förmånliga och, om det
erfordras, sammanläggningen

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76; 153 67

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fortsättas efter samma grund, till fortsättas efter samma grund, till

dess någon mening skall gälla: kan dess
någon mening skall gälla; kan

ej någon mening anses som ogynn- ej någon
mening anses som ogynn

sammare för den tilltalade, gälle sammare
för den tilltalade, gälle den

den mening, för vilken rösterna äro mening,
för vilken rösterna äro flera

flera än för annan, eller, om för än
för annan, eller, om för flera

flera meningar rösterna äro lika meningar
rösterna äro lika många,

många, den som biträtts av den den som
biträtts av den främste

främste bland dem, som röstat för bland dem, som röstat för någon av

någon av dessa meningar. dessa meningar.

7 § .

Har nämnden enligt 3 § bestämt | Har nämnden enligt 3 §/örsrasryc-

rättens avgörande, svare för detta ket bestämt rättens avgörande,

envar nämndeman, som med sin svare för detta envar nämndeman,

röst bidragit därtill. som med sin röst bidragit därtill.

30 kap.

7§.«

Innan dom beslutas, skall över- Innan dom
beslutas, skall över-

läggning hållas. Har nämnd säte i läggning hållas. Har
nämnd säte i

rätten, framställe ordföranden tingsrätt, framställe ordföranden

saken och vad lag stadgar därom. saken
och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa
helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och
avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen
erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej
synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den tilltalade
är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens
avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid
annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å
rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas om tiden och
sättet för domens meddelande.

Avgöres mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske
kan, överläggning hållas saml domen beslutas, skriftligen avfattas och
meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens
kansli. Underrättelse om tiden för meddelandet skall senast samma dag avsändas
till parterna.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet
och skälen jämte meddelande av fullföljdhänvisning.

Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas
parterna på samma tid och sätt som domen.

' Senaste lydelse 1973:240.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:153 68

När
mål avgjorts, skall skriftlig underrättelse om utgången i målet snarast givas
den tilltalade. Närmare föreskrifter härom meddelas av Konungen.

Denna
lag träder i kraft den

Äldre
bestämmelser skall fortfarande tillämpas i mål vari hovrätt före
ikraftträdandet påbörjat handläggning för målets avgörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2) Förslag till

Lag om
ändring i giftermålsbalken

Härigenom
förordnas i fråga om giftermålsbalken dels att 15 kap. 29 och 30 §§ skall ha
nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 15 kap.
30 a §, av nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

1
äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål rörande bodelning och mål om underhåll som
avses i denna balk skall underrätt vid handläggning, som enligt vad eljest är
föreskrivet skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, bestå av en lagfaren
domare och nämnd. Vad nu sagts gäUer även annat mål som handlägges i samma
rättegång.

I äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål rörande bodelning och
mål om underhåll som avses i denna balk skall tingsrätt vid handläggning, som
enligt vad eljest är föreskrivet skall ske med tre eller fyra lagfarna domare,
bestå av en lagfaren domare och nämnd.

Vid
huvudförhandling i hovrätt i mål som avses i första stycket skola i rätten ingå
nämndemän.

Första
och andra styckena gälla även annat mål som handlägges i samma rättegång.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har nämnd
säte i rätten skola i nämnden sitta nämndemän till del antal som föreskrives i
I kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken. I sådant fall skola vidare följande
avvikelser gälla från vad som eljest är föreskrivet om överläggning och
omröstning i tvistemål.

Har nämnd
säte i tingsrätt skola i nämnden sitta nämndemän till det antal som föreskrives
i I kap. 4 § andra styckei rättegångsbalken. 1 sådant fall skola vidare
följande avvikelser gälla från vad som eljest är föreskrivet om överläggning
och omröstning i tvistemål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ordföranden skall vid överläggningen framställa saken och
vad lag stadgar därom.

Vid omröstning skall ordföranden först säga sin mening och
därefter inhämta nämndens.

Yppas annan mening än ordförandens och förena sig minst
fyra eller, då i nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och
slutet, gäller nämndens mening. 1 annat fall gäller ordförandens mening.

Har nämnden bestämt rättens avgörande, svarar för det
envar nämndeman, som med sin röst bidragit därtUl.

' Senaste lydelse 1973:645. -' Senaste lydelse 1969:256.

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76; 153 70

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

30a§.

Har
nämnd säte i hovrätt, skola i nämnden sitta nämndemän tiU det antal som föreskrives
i 2 kap. 4 § andra och tredje styckena rättegångsbalken. Ifråga om omröstning skaU
därvid gälla vad som eljest stadgas angående omröstning i tvistemål
Nämndemännen skola dock sist säga sin mening.

Denna
lag träder i kraft den

Äldre
bestämmelser skall fortfarande tillämpas i mål vari hovrätt före ikraftträdandet
påbörjat handläggning för målets avgörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3) Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom
förordnas att 20 kap. 36 § föräldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

I mål om
äktenskaplig börd, vårdnad, umgängesrätt, underhåll och omyndighetsförklaring
eller dess hävande äger vad som föreskrives i 15 kap. 29 och 30 §§ giftermålsbalken
motsvarande tillämpning.

I mål om
äktenskaplig börd, vårdnad, umgängesrätt. underhåll och omyndighetsförklaring
eller dess hävande äger vad som förskrives i 15 kap. 29, 30 och 30 a H giftermålsbalken
motsvarande tilllämp-ning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den

Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas i mål vari
hovrätt före ikraftträdandet påbörjat handläggning för målets avgörande.

' Senaste lydelse 1970:922.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1971:289) om aUmänna
förvaltningsdomstolar

dels att 12 och 13 §§ skall ha nedan angivna lydelse

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 12 a §, av
nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Kammarrätt är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får
ej sitta i rätten. Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering
finns bestämmelser i taxeringsförordningen (1956:623).

Föreslagen lydelse

12 §

Konungen
bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser endast måls beredande får
vidtagas av ledamot i kammarrätten eller av annan tjänsteman vid denna.

Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än
fyra sådana ledamöter får ej sitta i rätten. Vid behandling av mål enligt
lagen (0000:000) om domförhet i kammarrätt i vissa faU ingår två nämndemän i
rätten. Fler än tre nämndemän får ej sitta i rätten. Om fyra lagfarna ledamöter
sitter i rätten, skall antalet nämndemän vara tre. Har handläggning påbörjats
med fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän, ärrätten vid förfall för ledamot
domför så länge antalet lagfarna ledamöter ej understiger tre och antalet
nämndemän ej understiger två. Om domförhet vid behandling av mål om
fastighetstaxering finns bestämmelser i taxeringsförordningen (1956:623).

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser
endast måls beredande får vidtagas av lagfaren ledamot i kammarrätten eller
annan tjänsteman vid denna.

I2a §

I kammarrätts domkrets skaU för kammarrätten finnas
nämndemän tiU det antal, som föreskrives av regeringen eller den myndighet, som
regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet, som regeringen bestämmer,
faststäUer för varje län inom kammarätts domkrets det antal nämndemän som skaU
utses. Kammarrätten fördelar tjänstgö-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
hdelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

ringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Nämndeman i kammarrätt utses genom val. I fråga om val av
samt valbarhet, mandatperiod och behörighet för nämndeman i kammarrätt äger
vad som föreskrivits om nämndeman i länsskatterätt och länsrätt motsvarande tiUämpning.

I3 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

I fråga om omröstning i allmän förvaltningsdomstol gäller
bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

I fråga om
omröstning i allmän förvaltningsdomstol gäller bestämmelserna i 16 och 29 kap.
rättegångsbalken om omröstning i överrätt i tillämpliga delar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den

Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas i mål vari
kammarrätt före ikraftträdandet påbörjat handläggning för målets avgörande.

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:153 74

5) Förslag till

Lag om domförhet i kammarrätt I vissa fall

Härigenom förordnas som följer

1 § Vid handläggning av följande mål i kammarrätt skall i
rätten ingå nämndemän i den mån ej annat föreskrives i 2 §, nämligen i

1. mål enligt 21 kap. föräldrabalken, dock ej när
fråga är endast om beslut

enligt 9, 10 eller 11 § samma kapitel,

2.
mål om
utvisning enligt utlänningslagen (1954:193),

3.
mål angående
tvångsintagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55
§ lagen (1954:579) om nykterhetsvård, mål angående villkorligt anstånd med
verkställighet eller förverkande av sådant anstånd enligt 35 § samma lag samt
mål angående kvarhållande enligt 45 § samma lag,

4.
mål angående
omhändertagande för samhällsvård enligt 29 eller 31 § barnavårdslagen
(1960:97), mål angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 §
samma lag, mål angående förbud att taga barn från fosterhem enligl 50 § första
stycket samma lag samt mål angående intagning i eller utskrivning från
ungdomsvårdsskola, dock ej när fråga är endast om intagning av den som
omhändertagits för utredning,

5.
mål, såvitt
avser medicinalväsendet, om behörighet att utöva yrke eller verksamhet som står
under socialstyrelsens inseende samt mål om behörighet att utöva
veterinäryrket,

6.
mål om
disciplinär bestraffning när fråga är om avsättning, mål om avstängning från
tjänstgöring och mål om skiljande från allmän tjänst eller därmed jämförligt
uppdrag annorledes än i samband med förflyttning.

2 § Kammarrätt är domför utan nämndemän

1.
vid prövning av
besvär över sådant beslut som ej innebär målets avgörande,

2.
vid förordnande
i saken i avvaktan på målets avgörande samt vid annan åtgärd som avser endast
måls beredande,

3.
vid beslut
varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta prövats i sak.

Denna lag träder i kraft den

Äldre bestämmelser skall fortfarande tiUämpas i mål vari
kammarrätt före ikraftträdandet påbörjat handläggning för målets avgörande.

s. 1 Kontrollera mot PDF

E q

B

I/-1

u

r-

a

Os

c/5

»|BJOX

llBAspuns

gjoqajpo

m|oii>iDojs

?

m

O

O OJ

in

OC

00

1

r*

-

1

1

1

CN

R

00

r

m

O

CN

-

1-

s. 2 Kontrollera mot PDF

»IBJOX

IlBAspuns gjoqajpo

2; I m|oq>|oo}s

t--

r se so

TT

os

o

s

opaginerad Kontrollera mot PDF

»|EJox

ijBAspuns

SaoqsjpQ

I iu|oi()|oo}s

O)

fN

p-

rs

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

:0 « (A au

c

'c

o

3

J)

C 4)

g

i|i?loi [(BAspuns 3joq3}or)

UI|OM51DOlS

s

»N »M 00

q-

«N

?

opaginerad Kontrollera mot PDF

T3

C

£ a

c

ii

2

c

c

J

u

CO

u

>

£

"fl

1

E

..D

3

ca

ca

b.

1

o

i

.E

ca

ca u 1-

> U

E

d

C

u

L.

"u

q,

ea

yi

c k.

:0

u

.:>

>

2

£

.:

y

» N

3

c

.2

i{

CA

ri

r » i

''

uS

vC

H

O

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76; 153 76

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................................. ....... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................. ........ 1

Lagförslag ....................................................................... ....... 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 26
februari

1976.................................................................................. 14

1
Inledning .................................................................... 14

2
Nuvarande
ordning m.m.............................................. 15

2.1
Hovrätts och
kammarrätts domförhet och arbetsformer ... 15

2.2
Lekmäns
deltagande i rättskipningen .................. 18

2.3
Utländska
förhållanden ........................................ ..... 20

3
Tidigare
förslag angående lekmän i överrätt .............. 21

4
Domarutredningen
...................................................... 22

5
Remissyttrandena
...................................................... 34

6
Domstolsverkets
promemoria rörande förslagets praktiska konsekvenser 41

7
Föredraganden ........................................................... 43

7.1
Allmänna
överväganden........................................ 43

7.2
Lekmän i
hovrätt .................................................. .... 45

7.3
Lekmän i
kammarrätt ........................................... 47

7.4
Val av
nämndemän m.m........................................ .... 49

7.5
Kostnader ........................................................... .... 51

7.6
Ikraftträdande ...................................................... .... 51

8
Upprättade
lagförslag ................................................. 52

9
Specialmotivering
........................................................ 52

9.1
Förslaget till
lag om ändring i rättegångsbalken .. 52

9.2
Förslaget tUl
lag om ändring i giftermålsbalken.... 54

9.3
Förslaget till
lag om ändring i föräldrabalken ........ 55

9.4
Förslaget till
lag om ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar 56

9.5
Förslaget
till lag om ändring i utlänningslagen .. 58

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:153 77

9.6
Förslaget till
lag qm ändring i lagen om nykterhetsvård ... 58

9.7
Förslaget till
lag om ändring i barnavårdslagen ... ..... 59

10
Hemställan ................................................................ 62

11
Beslut ....................................................................... 62

Bilaga 1
Domarutredningens lagförslag ........................ ..... 63

BUaga 2
Vissa statistiska uppgifter om mål i kammarrätt 75

Doktrin (3)

  1. Skoj med lagstiftaren?, SvJT 1978 s. 387, på s. 388 · Fritt tillgänglig
  2. Inget skoj i lagstiftningen, SvJT 1978 s. 385 · Fritt tillgänglig
  3. Lars Heuman, Reformfrågor rörande målsäganderätten, SvJT 1977 s. 241, på s. 248 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

79 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (60)

60 kopplingar i 34 dokument.

  1. SOU 2014:76 Fortsatt utveckling av förvaltningsprocessen s. 239 om s. 35 · s. 239 om s. 45 · s. 559 i texten
  2. SOU 2013:49 Nämndemannauppdraget, - breddad rekrytering och kvalificerad medverkan s. 103 · s. 116 om s. 35 · s. 117 om s. 45 · s. 183 om s. 46 · och 3 till i texten
  3. SOU 2013:17 Brottmålsprocessen, Del 1 + 2, del 1 s. 673 · s. 674 om s. 21 · s. 675 om s. 22 i texten
  4. Prop. 2005/06:180 Ett stärkt nämndemannainstitut s. 33 om s. 50 · s. 52 om s. 49 i texten
  5. SOU 2005:43 Vårdnad - Boende - Umgänge, Barnets bästa, föräldrars ansvar, Del B s. 628 om s. 55 i texten

Visa alla 34

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 1997 ref. 10 ur registret

Doktrin (18)

18 kopplingar i 11 dokument.

  1. Ställvik, Domarrollen, 2009 s. 191 om s. 34 · s. 191 om s. 35 · s. 274 i texten
  2. JT 2013/14 s. 969 s. 975 om s. 34 · s. 975 om s. 35 i texten
  3. Diesen, Lekmän som domare, 1996 s. 136 · s. 317 om s. 34 i texten
  4. Lagerbjelke, Självständig under lagarna, 1996 s. 101 · s. 215 i texten
  5. Heuman, Skriftligt hovrättsförfarande i brottmål, 1983 s. 18 om s. 51 · s. 149 i texten

Visa alla 11