om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet
438 sidor, varav 356 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 356 av 438 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975/76:160, om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:160
Regeringens proposition
1975/76:160
om
nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet
beslutad
den 26 februari 1976.
Regeringen
föreslår riksdagen alt antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprolokoll.
På
regeringens vägnar
G,
E. STRÄNG
LENNART
GEIJER
Propositionens huvudsakliga innehall
I
propositionen föreslås att nuvarande grundlagsregler i 2 kap. tryckfrihetsförordningen
ersätts med ett helt nytt kapitel. Förslaget utgör en första etapp i en
genomgripande översyn av gällande bestämmelser om tillgången till allmänna
handlingar. Avsikten är att nästa steg skall tas vid 1976/77 års riksmöte bl,
a. genom en proposition med förslag till nya regler om handlingssekretess.
Det
nya kapitlet i tryckfrihetsförordningen ligger i sak mycket nära vad som redan
gäller i dag. De grundläggande principerna i gällande ordning har sålunda
övertagits orubbade. Enligt offentlighetsprincipen skall varje svensk
medborgare liksom nu ha rätt att ta del av allmänna handlingar. Begränsningar i
denna rätt dr göras bara om vissa särskilt vikliga skäl påkallar det, t. ex.
hänsynen till rikets säkerhet eller enskildas personliga intressen. I princip
skall sådana begränsningar bara d beslutas av riksdagen i en särskild lag.
Nyheterna
i propositionen kan sägas ligga på två plan. Dels har en för-fattningsieknisk
omarbetning gjorts. Syftet har därvid varit att genom modernisering och
precisering av bestämmelserna ge större fasthet åt grundlagsregleringen. Dels
har i olika enskildheter betydelsefulla ändringar gjorts i sak.
Till
de regler som innebär ändringar i sak hör de som gäller ADB-lagrad information,
1 denna del innebär förslaget ökad insyn i myndigheternas informationsmaterial
och samtidigt ett förbättrat skydd för den personliga integriteten.
De
nya grundlagsreglerna är avsedda alt träda i kraft den 1 januari 1978,
I Riksdagen 1976. I saml. Nr 160
Prop.
1975/76:160 2
Förslag
till
Lag
om ändring i tryckfrihetsförordningen
Härigenom
föreskrives att 2 kap, irycktrihetsförordningen' skall ha nedan angiven
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen lydelse 2 KAP,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om allmänna
handlingars offentlighet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till
främjande av eti fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall, i den
ordning nedan sägs, varje svensk medborgare äga fri tillgång till allmänna
handlingar. 1 denna rätt må gälla allenast sådana inskränkningar som påkallas
antingen av hänsyn till rikets säkerhet och dess förhållande till främmande
makt eller i anledning av myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och
annan tillsyn eller för brotts förekommande och beivrande eller till skydd för
slatens, menigheters och enskildas behöriga ekonomiska intresse eller av hänsyn
till privatlivets helgd, personlig säkerhet, anständighet och sedlighet.
IS
Till
främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje
svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar,
2s
Rätten
au laga del av allmänna handlingar får begränsas endasl om del är påkallat med
hänsyn till
1.
rikets säkerhet ellerdess
förhållande lill annan stal eller mellanfolk-lig organisation,
2.
rikets centrala finanspolitik,
penningpolitik eller valutapolitik,
3.
myndighets verksamhel för inspektion,
kontroll eller annan tillsyn,
4.
intresset all förebygga eller
beivra brolt,
5.
det allmännas ekonomiska intresse,
6.
skyddet för enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden,
7.
intresset att bevara djur-
eller växtart.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förordningen
omtryckt 1974:308,
opaginerad Kontrollera mot PDF
NuvamnJe lydelse
1
särskild lag skola noga angivas de fall, då enligl nyssnämnda grunder allmänna
handlingar skola hållas hemliga.
Föreslagen
lydelse
Begränsning
av rätten att taga del av allmänna handlingar skall angivas noga i bestämmelse
i en särskild lag eller, om så i vissl fall befinnes lämpligare, i annan lag
vartill den särskilda lagen hänvisar. Efler bemyndigande i sådan bestämmelse
får dock regeringen genom förordning meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens
tillämplighet.
Utan hinder av andra
styckei får i beslämmelse som där avses riksdagen eller regeringen tilläggas
be-fogenhei ati efler omsländighelerna medgiva all viss handling lämnas ut.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2S
Allmänna
handlingar äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar,
vare sig de lill myndigheten inkommit eller blivit där upprättade.
Vad I detta kapitel sägs
om handling skall även avse karta, ritning eller bild. Kapitlets bestämmelser
om handling skola jämväl tillämpas på upptagning för auiomaiisk dalabehandling
eller annan upptagning som kan läsas eller avlyssnas endasl med tekniskt
hjälpmedel.
Upptagning
som nämnts i andra stycket skall anses förvarad hos myndighet även i fall då
den inkommit lill eller upprättats hos annan än myndighet, under förulsällning
att myndighet förfogar över upptagningen.
3S
Med
handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan
läsas, avlyssnas eller på annal sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel.
Handlingärall-män, om den förvaras hos myndighet och enligl 6 eller 7 är att
anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet.
Upptagning
som avses i första stycket anses förvarad hos myndighet, om upptagningen är
tillgänglig för myndigheten för överföring i sådan form att den kan
läsas,avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. Detta gäller dock ej upptagning
som ingår i personregister, om myndigheten enligl lag eller förordning eller
särskilt beslul, som grundar sig på lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse saknar
befogenhet all göra överföringen. Med personregister förstås register,
förteckning eller andra anteckningar som innehålla uppgifl som avser enskild
person och som kan hänföras till denne.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4S
Brev eller annal
meddelande som är ställt personligen lill den som innehar befallning vid
myndighet anses som allmän handling, om handlingen gäller ärende eller annan
fråga som ankommer på myndigheten och ej är avsedd för mollagaren endast som
innehavare av annan slällning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3S
Med
statsmyndighet förstås i delta kapitel statsdepartementen, försvarets
kommandoexpedition, riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras avdelningar,
utskott, nämnder, fullmäktige, deputerade och revisorer, domstolar och
ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och
inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer.
Med kommunalmyndighet
förstås i detia kapitel alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande
stämmor och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder,
råd, kommissioner, revisorer, ut-skoli och kommiltéer jämte underlydande verk
och inrättningar.
5S
Med
myndighet likställas i detta kapitel riksdagen, allmänt kyrkomöte och
beslutande kommunal församling.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
5
S första stycket
Handling
skall anses inkommen lill myndighet,då den avlämnats lill myndigheten eller
till befattningshavare, som har all mottaga handlingen eller eljest taga
befattning med mål eller ärende, lill vilket handlingen hänför sig.
Föreslagen
lydelse
6S
Handling
anses inkommen till myndighet, när den har anläni till myndigheten eller kommii
behörig befattningshavare lill hända, I fråga om upptagning som avses i 3 S
första stycket gäller i stället att den anses inkommen lill myndighet när annan
hargjorl den tillgänglig för myndigheten på sätt som angives i 3 >; andra
stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6!;
förslå stycket
Tävlingsskrift,
anbud eller annan sådan handling, som enligl tillkännagivande skall avlämnas i
förseglat omslag, skall ej anses inkommen före den tidpunkt, som bestämts för
öppnandet.
5
S andra stycket
Diarier,
journaler, register eller andra sådana förteckningar skola anses upprättade,
då de färdigställts för anteckning eller införing. Protokoll och därmed
jämföriiga anteckningar skola anses upprättade, då de av myndigheten justerats
ellereljest blivit färdigställda. Andra handlingar, som hänföra sig till vissl
mål eller ärende, skola anses upprättade, då de expedierats eller, om
expedition ej äger rum, då målet eller ärendet blivit av myndigheten
slutbehandlat.
Tävlingsskrifl,
anbud eller annan sådan handling som enligt tillkännagivande skall avlämnas i
förseglat omslag anses ej inkommen före den tidpunkt som har bestämts för öppnandet.
Åtgärd
som någon vidtager endast som led i teknisk bearbetning eller teknisk lagring
av handling, som myndighet har tillhandahållit, skall ej anses leda till att
handling är inkommen till den myndigheten,
7S
Handling
anses upprättad hos myndighet, när den har expedierats. Handling som ej har
expedierats anses upprättad när del ärende lill vilket den hänför sig har
slutbehandlats hos myndigheten eller, om handlingen ej hänför sig till visst
ärende, när den har justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts,
1
stället för vad som föreskrives i första slycket gäller all handling anses
upprättad,
I, diarium, journal samt s å dant
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
6 S
andra och tredje styckena
Dom
eller annat myndighets beslut, som enligt vad därom är stadgal skall avkunnas
eller expedieras, samt protokoll och därmed jämförliga anteckningar, som
hänföra sig lill sådant beslut, skola anses upprättade, först då beslutet
avkunnats eller expedierats.
Protokoll hållna hos
riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, riksdagens revisorer eller
statliga kommittéer eller hos kommunalmyndighet i ärende, som myndigheten
handhar allenast för beredning, skola anses upprättade, först då det ärende
prokotollen avse hos myndigheten slutförts och, såvitt angår protokoll hos
riksdagens revisorer, berättelse däröver offentliggjorts.
Föreslagen
lydelse register eller annan förteckning som föres fortlöpande, när
handlingen har färdigställts för anteckning eller införing,
2. dom och annat beslul,
som en
ligt vad därom är föreskrivet skall
avkunnas eller expedieras, samt pro
tokoll och annan handling i vad den
hänför sig till sådant beslut, när be
slutet har avkunnats eller expedie
rats.
3, annat myndighets
protokoll
och därmed jämföriiga anteckning
ar, när handlingen har justerats av
myndigheten eller på annal sätt fär
digställts, dock ej protokoll hos riks
dagens eller allmänt kyrkomötes ut
skott, riksdagens eller kommuns re
visorer eller statliga kommiltéer eller
hos kommunal myndighet i ärende
som denna endast bereder till avgö
rande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har organ som
ingår i eller är knutet till ett verk eller liknande myn-dighetsorganisalion
överlämnat handling till annat organ inom samma myndighelsorganisalion eller
framställt handling för sådant överlämnande, skall handlingen ej anses som
därigenom inkommen eller upprättad i annal fall än då organen upppiräda som
självständiga i förhållande till varandra.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4(}
Minnesanteckning
eller annan uppteckning, som hos myndighet verkställts allenast för måls eller
ärendes föredragning eller beredande till avgörande, skall ej hos myndigheten
anses som allmän handling.
9S
Hos
myndighet tillkommen minnesanteckning som ej har expedierats skall ej heller
efler den tidpunkt då den enligl 7 f; är all anse som upprättad anses som
allmän handling hos myndigheten,om den icke tages
opaginerad Kontrollera mot PDF
Niivarande l\'dclsc
om
ej uppteckningen, sedan målet eller urendel hos myndigheten slutbehandlats,
omhändertagits för förvaring.
Har
upptagning som nämnts i 2 S andra slycket lillkommil allenast för måls eller
ärendes föredragning eller beredande till avgörande hos myndighet, skall
upptagningen ej anses som allmän hos myndigheten, om den ej, sedan målet eller
ärendet slutbehandlats hos myndigheten, omhändertagits för förvaring. Intill
dess frågan om sådant omhändertagande avgjorts, skall upptagningen ej heller
anses som allmän hos annan myndighet, om den förvaras där endasl för teknisk
bearbetning eller lagring.
Föreslagen
Ivdelse
om
hand för arkivering. Med minnesanteckning förslås promemoria och annan
uppteckning eller upptagning som har kommit lill endast för ärendes
föredragning eller beredning, dock ej till den del den har tillfört ärendet
sakuppgift.
Utkast
eller koncept lill myndighels beslut eller skrivelse och annan därmed
jämställd handling som ej har expedierats anses ej som allmän handling, såvida
den icke tages om hand för arkivering,
10
S
Handling
som förvaras hos myndighet endasl som led i teknisk bearbetning eller teknisk
lagring för annans räkning anses ej som allmän handling hos den myndigheten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
lls
Som
allmän handling anses ej
1,
brev, telegram eller annan sådan
handling som har inlämnats till eller upprättats hos myndighet endast för
befordran av meddelande,
2,
meddelande eller annan handling
som har inlämnats till eller upprättats hos myndighet endast för
of-fenlligggörande i periodisk skrift som utgives genom myndigheten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad i detta kapitel
stadgas om allmänna handlingar äge ej tillämpning å exemplar av tryckt skrift,
som avses i 4 kap. 7 §, eller å enskilda brev, skrifter eller upptagningar,
vilka överiämnals lill allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest lill
myndighet uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och
studieändamål. Angående tillhandahållande av handlingar och upptagningar som nu
nämnts gälle vad särskilt är föreskrivet.
3.
tryckt skrift, ljud-eller
bildupp-tagning eller annan handling som ingår i bibliotek eller som från enskild
har tillförts allmänt arkiv uteslutande för förvaring och vård eller
forsknings- och studieändamål eller privata brev, skrifter eller upptagningar
som eljest ha överiämnals till myndighet uteslutande för ändamål som nu
angivits,
4.
upptagning av innehållet i
handling som avses i 3, om upptagningen förvaras hos myndighet där den
ursprungliga handlingen ej skulle vara att anse som allmän.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8S
Allmän
handling, som ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast eller så snart
ske kan utan avgift tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på
stället önskar taga del därav. Upptagning som nämnts i 2 § andra stycket skall
tillhandahållas i läsbar eller avlyssningsbar form.
Handling, som endast till
viss del skall hållas hemlig, skall utan hinder därav tillhandahållas på
slällel, om det kan ske på sädant sätt att vad i den delen beröres icke
uppenbaras. Kan det ej ske, äge den som vill laga del av handlingen utan avgift
erhålla avskrift av densamma eller, såvitt avser upptagning som nämnts i 2 ij
andra stycket, utskrift av upptagningen, varvid den del som är hemlig skall
uteslutas från avskriften eller utskriften.
12§
Allmän
handling som dr lämnas ul skall på begäran genast eller så snart det är möjligt
på stället utan avgift tillhandahållas den, som önskar taga del därav, så att
handlingen kan läsas, avlyssnas eller på annal sätt uppfattas. Handling får
även skrivas av, avbildas eller tagas i anspråk för ljudöverföring. Kan handling
ej lillhandahällas utan all sådan del därav som icke får lämnas ul rö-jes,
skall den i övriga delar göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller
kopia.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Skyldighel
att tillhandahålla handling på stället skall ej föreligga, om betydande hinder
därför möter, 1 fråga om upptagning som nämnts i 2 !; andra stycket föreligger
denna skyldighel ej heller, om upptagningens innehåll finnes i läsbar form hos
annan myndighet och lillhandahål-landei där kan ske ulan beaktansvärd
olägenhet för den som vill laga del av upptagningen.
Eöreslagen
lydelse
Myndighet
är icke skyldig all tillhandahålla handling på stället, om betydande hinder
möler, I fråga om upptagning som avses i 3!; första stycket föreligger ej
heller sådan skyldighel, om sökanden utan beaktansvärd olägenhet kan taga del
av upptagningen hos närbelägen myndighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den
som önskar taga del av allmän handling, som ej skall hållas hemlig eller som
skall hållas hemlig endasl lill viss del, äge dessutom rält att mot fastställd
avgift erhålla avskrift av handlingen med uteslutande av sådan del som skall
hållas hemlig. Myndighet vare ej skyldig all utlämna upptagning för automatisk
dalabehandling på annat sätt än genom tillhandahållande av utskrift av upptagningen.
Ej heller vare myndighet skyldig alt för utlämnande framställa kopia av karta,
ritning eller bild, om svårighet därför möter och handlingen kan
tillhandahållas på stället.
13
s
Den
som önskar laga del av allmän handling har även rätt all mot fastställd avgift
d avskrift eller kopia av handlingen till den del den dr lämnas ut. Myndighet
är dock ej skyldig att lämna ut upptagning för automatisk databehandling i
annan form än utskrift. Ej heller föreligger skyldighet att framställa kopia av
karta, ritning, bild eller annan i 3 >; första styckei avsedd upptagning än
som nyss har angivits, om svårighet möter och handlingen kan tillhandahållas
på stället.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9S
Framställning
om allmän handlings utbekommande göres hos den myndighet, där handlingen finnes.
Såvitt gäller upptagning som nämnts i 2 ?; andra stycket göres framställning
om utbekommande hos myn-
14;;
Begäran
all få laga del av allmän handling göres hos myndighet som förvarar handlingen.
Begäran
prövas av myndighet som angives i första stycket. Om särskilda skäl föranleda
det, får dock i be-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande (vdclsc
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
dighei
som förfogar över upptagningen. Frågan om utlämnande prövas av den myndighet
där framställning gjorts.
Är vården om handlingen enligl
arbetsordningen eller givet uppdrag iintortrodd viss befattningshavare, har han
all själv besluta i fråga om handlingens utlämnande; dock åligge honom all
därvid ställa sig lill efierrälielse av myndigheten meddelade föreskrifter
saml all, då del kan ske ulan omgång, i tveksamma fall hänskjuta frågan till
myndighetens avgörande. Vägrar befattningshavaren all utlämna handlingen,
skall, om sökanden det begär, frågan hänskjutas till myndigheten.
Om
behörighet för viss myndighet all i stället för myndighet,som avses i första
stycket, pröva fråga om allmän handlings utlämnande stadgas i 14 ij andra
stycket.
stämmelse
som avses i 2 >; andra styckei föreskrivas all prövningen vid tillämpningen
av bestämmelsen skall ankomma på annan myndighet. I fråga om handling som är
av synneriig betydelse för rikets säkerhet kan även genom förordning föreskrivas
att endast viss myndighet får pröva frågan om utlämnande. 1 de nu nämnda fallen
skall begäran om utlämnande genast hänskjutas till behörig myndighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 5
Har
myndighet avslagit framställning om utbekommande av allmän handling och anser
sökanden att beslulel icke är lagligen grundat, äge han. i den ordning nedan
sägs, söka ändring i beslulel; beslul, som meddelats av departementschef, må
dock ej överklagas.
15 s
Om
myndighet avslår begäran alt få taga del av handling eller lämnar Ul allmän
handling med förbehåll som inskränker sökandens räu au yppa dess innehåll eller
eljesi förfoga över den, skall sökanden ha räu all få saken prövad av domstol.
Vad som har sagts nu skall dock ej giilla beslul av riksdagen, regeringen eller
siais-råd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 >
Ändring,
som avses i I0>;, skall sökas hos den myndighet, som har att upplaga klagan
över beslul eller åtgärd i del mål eller ärende, lill vilket handlingen hör.
eller om klagan ej i.r tillåten i sådant mål eller ärende eller handlingen ej
tillhör mål eller ärende, som myndigheten har all handlägga, hos den myndighet,
som i allmänhet har all upptaga klagan över myndighetens beslut eller ål-gärder
Vad nu sagts gälle ock angående den ordning, i vilken ändring skall sökas, 1
stället för hos regeringen skall ändring sökas hos regeringsrätten.
Finnes
enligl vad ovan sagts ej behörig myndighet, skall ändring sökas i fråga om
beslut av kommunalmyndighet hos länsstyrelse, beträffande beslul av myndighet,
som lyder under länsstyrelse, domkapitel, styrelse, ämbetsverk eller annan
regeringen underställd myndighet, hos den överordnade myndigheten saml i andra
fall hos regeringsrätten. Angående beslul av myndighet, som tillhör eller
lyder under riksdagen, gälle dock vad riksdagen bestämmer.
I
den i 2 !; omnämnda lagen skall närmare angivas hur talan mol beslul som avses
i första stycket skall föras. Sådan talan skall alltid prövas skyndsamt.
Angående
rätt att föra lalan mot beslul av myndighet som lyder under riksdagen är
särskilt föreskrivet.
12
s
.\ngående
fullföljd av talan mot myndighets beslul, varigenom klagan avslagits. äge vad
i 11 !; är stadgat motsvarande tillämpning; har klagan bifallits, vare talan
mot beslutet ej tillåten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen Ivdelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
13
s
Vill
någon klaga över myndighets beslul, äge han erhålla underrättelse om vad han
därvid har att iakttaga.
Mål eller ärende
angående utlämnande av allmän handling skall alllid behandlas skyndsamt.
Expedition skall tillhandahållas klaganden utan avgift. Ej må för fullföljd av
talan eller dess prövning gälla särskilda villkor, såsom eriäggande av fullföljdsavgift
eller myndighets tillsländ.
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
s
Finnes
hos myndighet allmän handling, som skall hällas hemlig, och anser myndigheten
särskild åtgärd böra vidtagas till beredande av trygghet mot obehörigt
utlämnande, äger myndigheten förse handlingen med anteckning därom att den är
hemlig. Sådan anteckning skall innehålla uppgifl å del lagrum, som åberopas
för handlingens hemlighållande, dagen för anteckningen samt den myndighet, som
låtit verkställa anteckningen.
Beträffande
särskilda slag av haiidlingar, vilkas hemlighällande för rikets säkerhet är av
synnerlig belydelse, äger regeringen förordna all viss myndighet skall pröva
fråga om utlämnande. Har sådant förordnande meddelats, skall å handling som
däri avses, jämte de uppgifter som angivas i första stycket, antecknas den
myndighet, som sålunda är behörig alt pröva fräga om utlämnande.
Framställning hos annan myn-
16S
Anteckning
om hinder att lämna ut allmän handling dr göras endasl på handling som omfattas
av bestämmelse som avses i 2 S andra stycket. Härvid skall tillämplig beslämmelse
angivas.
Prop. 1975/76:160 13
Nuvarande lydelse iöveslugcn Ivdelse
dighei
all utbekomma handling, vara dylik anteckning skett, skall ofördröjligen på
sökandens begäran hänskjutas lill den behöriga myndigheten.
Ej
må i annan ordning än i detta lagrum sägs handling förses med anteckning därom
all den är hemlig.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1978, Har mål eller ärende om utbekommande av
allmän handling anhängiggjorts hos myndighet före ikraftträdandet, skall
myndigheten pröva frågan, även om den ej längre är behörig därtill enligt de
nya beslämmelserna.
Prop.
1975/76:160
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1976-02-26
Närvarande:
sialsrådet Sträng, ordförande, och statsråden, Andersson, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Geijer, Bengtsson, Noriing, Carisson. Feldt. Sigurdsen,
Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Peterson
Föredragande:
slaisrådel Geijer
Proposition
om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet
1
Inledning
Principen
att de handlingar som förvaras hos statliga och kommunala myndigheter är
allmänt tillgängliga är ett karakierisiiskt inslag i den of-lenlliga rätten i
vårt land. De grundläggande beslämmelserna i ämnet återfinns i grundlag,
nämligen I 1949 års tryckfrihetsförordning, medan föreskrifter som innebär
begränsningar i principen är intagna främst i en särskild lag. lagen (1937:249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k.
sekretesslagen.
Enligt
bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1969 sakkunniga' med uppdrag alt
på grundval av tidigare utredningsarbete föreslå ny lagstiftning om
offentlighet och sekretess. De sakkunniga antog namnet of-fenllighels- och
sekrelesslagsliftningskommitién (OSK). Kommittén avlämnade i april 1975 sitt
slutbetänkande (SOU 1975:22) Lag om allmänna handlingar. Betänkandet
innehåller förslag både till nya grundlagsbestämmelser och till nya
sekretessbestämmelser i en vanlig lag, kallad lagen om allmänna handlingar.
Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över de inslanser som har avgetl yttranden
återfinns i bilaga 3. avsnitt 1.
Jag
avser nu att på grundval av kommitténs förslag ta upp frågan om
grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet. Kommitténs förslag
till grundlagskapitel torde få fogas till protokollet som bilaga 1. Förslag
till övrig lagstiftning kommer jag att anmäla först vid senare
'
Verkställande direktören Rune Hermansson, ordförande, riksdagsledamoten Erik
.Adamsson, numera departementssekreteraren Allan Eriksson, riksdagsledamoten
Kurt Hugosson. chefredaktören Sven-Erik Larsson, riksdagsledamoten Äke Polsiiim
och dåvarande riksdagsledamoten Erik Svedberg. Den 3 oktober 1974 entledigades
Hermansson på egen begäran från sill uppdrag och ersattes av justitiekanslern
Ingvar Gullnäs.
Prop.
1975/76:160 15
lillfälle.
Jag kan emellertid hänvisa lill min redogörelse i följande avsnitt om
reformarbetets allmänna uppläggning. OSK:s förslag till lag om allmänna
handlingar och en utföriig sammanställning av remissyttrandena över detta
förslag lorde vidare få fogas lill protokollet som bilagorna2-3 föratt utgöra
en bakgrund till de överväganden som nu är aktuella.
2
Närmare om reformarbetet
Nu
gällande beslämmelser om offentlighet och sekretess kan i huvudsak föras
tillbaka på lagstiftning som beslutades åren 1936-1937. Vid tillkomsten åren
1948-1949 av nuvarande iryckfrihelsförordning (TF) företogs inte någon
genomgripande översyn av hithörande beslämmelser. Del uttalades under
förarbetena au spörsmålet om en revision av sekretesslagstiftningen på grundval
av de erfarenheter som hade vunnits efler .anlagandel av 1937 års beslämmelser
borde las upp särskilt.
Ar
1960 tillkallades offenllighelskommitlén (OK) för alt göra en allmän översyn i
sakligt och formellt hänseende av sekreisslagsiiflningen. Kommittén utarbetade
en diskussionspromemoria med utkast lill förfallnings-beslämmelser (tryckt i
SOU 1966:61). Sitt egentliga förslag presenterade OK i betänkandet (SOU
l966:60)Offenllighet och sekretess. 1 kommitténs förslag togs de grundläggande
bestämmelserna om sekretess in i TF, och sekre-tcGslagen ersattes med
tillämpningsförteckningar av lags karaktär till TF:s olika beslämmelser om
sekretess. Den omprövning som OK företog av sekretessreglerna innebar i fiera
fall en vidgad offentlighet, men exempel fanns också på alt förslaget ledde
till sekretess i fall där offentlighet förut rådde.
Vid
remissbehandlingen vitsordades alt OK:s förslag hade slora förtjänster från
principiella och teoretiska synpunkter. Flera remissinstanser uttalade
emellertid starka tvivel på de tillämpande organens möjligheter alt hantera en
sekretesslagstiftning som var så konstruerad som OK hade förordat. Även i flera
sakfrågor framkom invändningar mol förslagel. Det var mol bakgrund härav som
yUerligare utredning ansågs nödvändig, innan förslag lill ny lagstiftning om
offentlighet och sekretess kunde föreläggas riksdagen. Den nya utredningen
uppdrogs som nämnts ål OSK,
Enligl
sina direktiv hade OSK au särskilt uppmärksamma sådani informationsmaterial
som har tagils upp i annan form än som text eller bild, specielll med
användning av automatisk daiabehandlingsieknik (ADB), De problem som har
samband med ADB behandlade OSK i delbeiänkandet (SOU 1972:47) Dala och
integritet. 1 detta framlades förslag till ändringar i TF rörande
olTentlighetsprincipens tillämpning på ADB-lagral intbrma-lionsmaierial.
Dessutom föreslogs nya regler, samlade i en datalag, för alt skydda den
personliga integriteten mol obehörigt intrång genom användning av ADB-teknik.
Förslagen lades lill grund för lagstiftning (prop, 1973:33,
'
Bilagorna intagna i särskilt band.
Prop. 1975/76:160 16
KU 1973:19 och 1974:8).
OSK:s
slutbetänkande innehåller förslag till ett särskilt kapitel om allmänna
handlingars offentlighet, avsett alt ingå i en ny
"yltrandefriheis-grundlag". Kapitlet motsvarar i alll väsentligt den
reglering som nu är intagen i 2 kap. TF. Det upptar sålunda bl. a,
besiämmelserom tillåtna sekretess-grunder, om vad som skall förslås med allmän
handling och om den ordning i vilken framställning om all få ul allmän handling
skall göras. OSK föreslår vidare en lag om allmänna handlingar. Denna är avsedd
uti ersätta den nuvarande sekretesslagen. Lagen innehåller de materiella
sekretessbesiihnmelser-na, ordnade gruppvis efter de i grundlagen angivna
sekreiessgrunderna. Den föreslås dessutom inrymma vissa andra föreskrifter,
såsoin angående registrering av allmänna handlingar, tystnadsplikt om
innehållet i hemliga handlingar, besvär över beslul all vägra utlämnande och
sekretess myndigheter emellan, OSK lägger också fram förslag lill vissa
ändringar i rättegångsbalken och för-valtningsprocesslagen(l97l:29l)samt lill
vissa förordningar.
Tre
under år 1975 avgivna uiredningsbelänkanden har beröringspunkter med OSK:s
förslag till lagstiftning om offentlighet och sekretess,
OSK
har utgått från att grundlagskapitlei om allmänna handlingar för framtiden
skulle ingå i en ny grundlag angående yttrandefriheten i massmedier, tänkt att
ersätta TF. Förslag till en sådan grundlag har under årel lagls fram av
massmedleuirednlngen i betänkandet (SOU 1975:49) Massmediegrundlag.
Massmedieuiredningen har som 5 kap, i förslaget till massmediegrundlag fört in
det av OSK föreslagna grundlagskapitlet om allmänna handlingar. Till de frågor
som massmedieutredningen behandlar i sitt betänkande hör spörsmålet om
avvägningen mellan tystnadsplikter, bl, a, dem som åligger offentliga
funktionärer, å ena sidan, och ansvarsfriheten för den som lämnar meddelande
för publicering i pressen och andra massmedier, å den andra. Denna fråga, som
har samband med sekretessen för hemliga handlingar, ingick ursprungligen i
OSK:s utredningsuppdrag.
Övergripande
frågor om yttrande- och informationsfriheten behandlas i 1973 års fri- och
räiiigheisulrednings betänkande (SOU 1975:75) Medborgerliga fri- och
rättigheter. I de av utredningen föreslagna räitighetsreglerna i
regeringsformen hänvisas emellertid, liksom f, n,, beträffande rätten alt la
del av allmänna handlingar lill den särskilda grundlagsregleringen.
Del
tredje betänkandet av intresse i detta sammanhang har avgetls i december 1975
av lystnadspllkiskominiiién. Betänkandet (SOU 1975:102) har titeln
Tystnadsplikt och yttrandefrihet. Kommittén har utarbetat torslag till en lag
om offentliga funktionärers tystnadsplikt. Till denna har kommiiién lon samman
föreskrifterna om tystnadsplikter i offentlig verksamhet. Regleringen i lagen
är nära anknuten till bestämmelserna om allmänna handlingars offentiighet och
inskärnkningar däri. Kommittén har byggt på OSK:s förslag lill lag om allmänna
handlingar m, m. Föreskrifterna om handlings-.sekretess lår enligt
tystnadsplikiskommitléns förslag belydelse bl, a. där-
Prop. 1975/76:160 '
igenom
alt de uppgifter i en hemlig handling som utgör grund tor hemlighållandet
skall omfattas av tystnadsplikt, Tysinadspliktskommittén har vidare, närmast på
grundval av massmedieutredningens förslag lill massmediegrundlag, övervägt
vilka tystnadsplikter, för offentliga funklionärer och enskilda, som bör ha
företräde framför grundlagsprincipen om ansvarsfrihet för meddelare lill
pressen m, fi. Kommittén har lagl fram förslag till en lag vari anges de
lysinadsplikier som har sådant försteg. Delta innebär bl, a, all
tystnadsplikten kring innehållet i hemliga handlingar i allmänhet viker lill
förmån lor rätten all lämna meddelanden till massmedierna.
OSK:s
förslag har, som helhet sell, fått ell gott mottagande under remissbehandlingen.
Del har allmänt vitsordats alt det är väl ägnat att läggas lill grund för ny
lagstiftning på handlingsoffentlighetens område. Också jag anser att, sedan
frågan nu har varit föremål för ett långvarigt utredningsarbete, tiden är
mogen alt göra en totalrevision av regleringen av allmänna handlingars
offentlighet och begränsningarna däri.
Som
jag har nämnt förut lägger jag i detta ärende fram förslag endast i den del som
avser grundlagsregleringen. Enligt vad regeringen tidigare har beslutat kommer
något förslag om en ny massmediegrundlag inte att föreläggas riksdagen på
grundval av massmedieulredningens betänkande. De nya grundlagsbestämmelserna
bör därför få formen av ett nytt 2 kap. i TF,
Del
hade givetvis varit en fördel om man i ett sammanhang hade kunnat ta slällning
i detalj till hela det ifrågavarande lagkomplexet, både grundlagsdelen och den
del som skall regleras i vanlig lag. Jag har dock fäst avgörande vikt vid det
nära samband som föreligger mellan handlingssekretessen och den muntliga
sekretessen för offentliga funklionärer. Det är enligt min mening därför
nödvändigt alt få till slånd en samordning i både tekniskt och sakligt
hänseende av lagstiftningen om handlingssekretess och om tystnadsplikt i allmän
tjänst. Som nämnts har tystnadspliktskommitién avlämnat sitt betänkande i
december 1975. Remissbehandlingen är ännu inte avslutad. Det torde la inte
obetydlig tid i anspråk att sedan remissyttrandena har kommii in utarbeta
förslag lill lagstiftning om hemlighållande av handlingar och av annan
information. Särskilt blir detta fallet om man, i enlighet med ell förslag som
jag berör närmare i avsnitt 7.2, skulle välja att föra samman reglerna om
handlingssekretess och tystnadsplikt i en lag. Det kan i sådant fall bl. a.
visa sig behövligt att innan proposition beslutas remissbehandla ett inom
departementet upprättat lagutkast. Mol denna bakgrund har det inte varit
möjligt all i detta sammanhang föreslå regler i lag om handlingssekretess. Jag
räknar med att proposition i ämnet skall föreläggas riksdagen under 1976/77 års
riksmöte.
Vad
jag har sagt i del föregående hindrar inte att man redan i detta ärende tar
ställning till vissa frågor som har betydelse för författningsregleringen
under grundlagsnivå. Fördelningen av förfallningssloffet mellan grundlag, lag
och förordning är uppenbariigen en fråga som måste behandlas
2 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160
Prop. 1975/76:160 18
i
detta sammanhang.
Även
om jag alltså anser all OSK:s belänkande kan läggas lill grund för revision av
lagstiftningen om offentlighet och sekretess för handlingar hos myndigheterna,
är därmed inte sagt all alla hithörande frågor har fått sin slutliga lösning
genom kommitténs förslag, Enlig min mening finns avsnitt som är i behov av
fortsatta och fördjupade överväganden. Jag syftar i första hand på frågorna om
offentlighetsprincipens tillämpning på ADB-lagrad information och principens
utvidgning till organ utanför del traditionella myndighetsområdet. Riksdagen
har vid 1975 års riksmöte (KU 1975:11) hemställt om en utredning av frågor som
gäller skyddet för den personliga integriteten vid personregistrering med hjälp
av ADB. Jag avser all inom kort begära bemyndigande au d tillkalla en kommillé
för denna ulredning. Enligt min mening bör ulredningsuppdragei vidgas lill att
avse också frågan om offentlighetsprincipens tillämpning på ADB-lagrad information.
För ulredning av frågan om ulsträckning av principens tillämpning till andra
organ än myndigheter bör en särskild kommitté tillkallas. Jag återkommer till
dessa frågor dels i följande avsnitt i denna proposition, dels i direktiven för
kommittéerna.
I
övrigi vill jag nämna alt spörsmålet om avvägningen mellan behovet av sekretess
inom offentlig verksamhet och intresset av skydd för massmediernas
informationskällor kommer alt behandlas i en proposition om vissa andra
partiella ändringar i TF som jag har för avsikt au inom kon anmäla. Inom
justitiedepartementet förbereds vidare förslag till proposition om ytterligare
reglering i regeringsformen av de medborgeriiga fri- och rättigheterna.
Innehållet i denna proposition torde inte komma att rubba förutsättningarna
för de förslag som jag i detta ärende lägger fram angående allmänna handlingars
offentlighet,
3
Huvuddragen i gällande rätt, m. m.
Genom
1766 års TF infördes den medborgeriiga rättigheten att fritt och på eget ansvar
trycka skrifter. Syftet var att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en
allsidig upplysning, I sammanhanget uppfattades rätten att i tryck
offentliggöra myndigheternas handlingar som betydelsefull. Varje medborgare
tillerkändes därför i grundlagen rätten att fritt ta del av i princip alla
handlingar som rörde rättskipning och förvaltning och att fritt trycka av dem.
Rätten var emellertid inte undantagslös. Grundlagen föreskrev också vissa
inskränkningar. Även i följande tryckfrihetsförordningar, utom 1792 års TF, har
rätten att ta del av myndigheternas handlingar utgjort en av tryckfrihetens
beståndsdelar.
Föregångaren
lill nu gällande TF, dvs. 1812 års TF, byggde i fråga om rätten att utge och
utbekomma myndigheters handlingar på de principer som hade kommii lill uttryck
i 1766 års TF. Inte heller i 1812 års TF var rätten till allmänna handlingar
fullständig. För vissa grupper av handlingar innehöll grundlagen
inskränkningar. Antalet undanlag från offent-
Prop.
1975/76:160 '9
ligheisprincipen
var till en början litet men utökades efler hand.
Den reglering av rätten
all utfå och trycka allmänna handlingar och inskränkningarna i denna rätt som
1812 års TF innehåller blev i huvudsak gällande lill år 1937, då reglerna om
allmänna handlingars offentlighet erhöll den utformning som de i huvudsak
fortfarande har (SOU 1935:5, prop. 1936:140, KU 1936:37, prop. 1937:107, KU
1937:21), Reformen innebar alt undantagen från offentlighelsregeln bröts ut ur
grundlagen till en särskild lag, lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten
all utbekomma allmänna handlingar, den s. k, sekretesslagen, medan TF endasl
mera allmänt kom alt ange de förutsättningar under vilka inskränkningar i
offentlighetsprincipen fick förekomma. En annan huvudpunkt i reformen var alt
offentlighetsprincipen gjordes tillämplig också på de kommunala myndigheternas
handlingar. Vid nuvarande TF:s tillkomst företogs inte någon genomgripande
översyn av bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet och om
inskränkningarna däri. Grundlagsbestämmelserna om allmänna handlingar samlades
i 2 kap, TF, Detta kapitel har i huvudsak behållits oförändrat efler TF:s
tillkomst. Åren 1973-1974 beslöts dock, som förut nämnts, vissa ändringar
avseende offentlighetsprincipens tillämpning på ADB-upptagningar och andra
tekniska upptagningar.
Reglerna
i iryckfrihetsförordningen om allmänna handlingar har i huvudsak följande
innehåll,
Enligl
1 kap. 1 S står det varje svensk medborgare fritt att i tryckt skrift
offentliggöra allmänna handlingar. Varie svensk medborgare har vidare en
grundlagsfäst rätt att ta del av allmänna handlingar (2 kap. I §), Denna rätt
är inte undantagslös. Ett stort antal allmänna handlingar är inte offentliga.
Vilka handlingar som är hemliga kan emellertid inte utläsas ur TF. I
överensstämmelse med de principer som antogs vid 1936-1937 års grundlagsreform
anger TF endast sekreiessgrunderna. 1 rätten till allmänna handlingar får
sålunda enligt 2 kap, I § gälla endast sådana inskränkningar som påkallas
antingen av hänsyn till rikets säkerhet och dess förhållande till främmande
makt eller i anledning av myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller
annan tillsyn eller för brotts förekommande och beivrande eller till skydd för
statens, menigheters och enskildas behöriga ekonomiska intresse eller av hänsyn
till privatlivels helgd, personlig säkerhet, anständighet och sedlighet. 1
särskild lag - varmed avses sekretesslagen - skall noga anges de fall då enligt
dessa grunder allmänna handlingar skall hållas hemliga.
Offentlighetsprincipen
är således begränsad på det sättet alt vissa handlingar enligl sekretesslagen
är hemliga. En annan begränsning ligger i begreppet allmän handling, sådant
detta definieras i 2 kap. 2 § TF. För att en handling skall vara allmänt
tillgänglig krävs lill en bönan att den förvaras hos myndighet. Vad som menas
med myndighet anges i 2 kap. 3 ij TF. Men inle alla hos myndighet förvarade
handlingar är underkastade offentlighetsprincipen. Medan handling som kommer
in till en myndighet
Prop. 1975/76:160 20
från
någon utomstående- myndighet eller enskild fysisk eller juridisk person - blir
allmän redan i och med att den avlämnas till myndigheten (2 kap. 5 § första
slycket) blir handling som tillkommer inom en myndighet i princip inte allmän
förrän den har nått sin slutliga utformning eller - enligt TF:s terminologi - har
upprättats, I 2 kap. 4-6 SS TF preciseras nännare bl. a. när handling är alt
anse som upprättad.
Vad
som sägs i 2 kap. TF om handling avser också karta, ritning eller bild. Sedan
år 1974 anges vidare uttryckligen att offentlighetsprincipen är tillämplig inte
bara på handling i konventionell mening ulan också på ADB-upptagning och annan
teknisk upptagning (2 kap. 2 S andra stycket). I fråga om tekniska upptagningar
innehåller TF vissa kompletterande särregler. Bl, a. gäller att upptagning för
ADB anses förvarad hos myndighet även om den har kommit in lill eller
upprättats hos annan än myndighet, förutsatt all myndigheten förfogar över
upptagningen.
Reglerna
om sättet för utlämnande av handlingar meddelas i 2 kap. 8 i; TF. Huvudregeln
är att allmän handling, som inle skall hållas hemlig, på begäran genast eller
så snart ske kan ulan avgift skall tillhandahållas den som för läsning eller
avskrivning på stället önskar ta del av den. Den som så önskar har vidare rätt
att mol fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen.
Enligl
2 kap. 9 ij skall framställning om utbekommande av allmän handling göras hos
den myndighet där handlingen finns. Framställningen skall som regel också
prövas av den myndigheten.
Den
som har dit avslag på begäran om att d ut allmän handling kan söka ändring i
beslulel genom besvär. Besvärsinstitutét regleras i 2 kap. 10-12 SS- Den
huvudsakliga innebörden i dessa paragrafer är att ändring skall sökas hos
överordnad myndighet och, i fråga om kommunal myndighet, i regel hos
länsstyrelse. Beslut av departementschef kan inte överklagas, I fråga om
beslut av allmän domstol är högsta domstolen högsta instans. I övrigt prövas
besvär i sista hand av regeringsrätten.
I 2
kap. 14 § TF meddelas regler om hemligbeteckning, s.k. hemlig-stämpling.
De
fall då allmänna handlingar skall hållas hemliga i förhållande lill enskild
anges, som redan har nämnts, i sekretesslagen. 1 en katalog, omfattande ett
40-tal paragrafer, räknas de handlingar upp som på grund av någon i TF angiven
grund inte dr lämnas ut. Sekretesslagen reglerar däremot inte - med ett
undantag - i vad mån myndigheterna skall kunna få tillgång till varandras
handlingar,
1
de fiesta fallen är sekretessen knuten till viss myndighet, till viss typ av
ärende eller lill vissl verksamhetsområde. I en del lagrum talas sålunda om
handlingar som har kommit in lill eller upprättats hos viss myndighet, i andra
om handlingar i visst ärende eller rörande visst förhållande. Också andra
uttryckssätt används, Sätiet att beskriva den handling som avses med en
sekretessbestämmelse är avgörande bl. a. för frågan om handlingen är
Prop. 1975/76:160 21
sekretesskyddad
hos alla myndigheter eller om den i sekretesshänseende är att bedöma på annat
sätt sedan den har lämnats över från en myndighet lill en annan.
1 allmänhet
tillgodoser de enskilda sekretessbestämmelserna endast ett av de i TF nämnda
sekreiessgrundande intressena. Del finns emellertid exempel på bestämmelser som
bygger på fiera sekretessgrunder.
Del
skulle föra för långt att här lämna en fullständig redogörelse för samtliga
sekretessbestämmelser. Del kan emellertid vara på sin plats att med några
exempel illustrera hur TF:s sekretessgrunder har utnytljals i sekretesslagen.
Hänsynen
lill rikets säkerhet och dess förhållande till främmande makt ligger bakom
sekretessbestämmelserna i l§i), varav 1 i; rör protokoll i regeringsärenden, 3
Jj handlingar i utrikesärenden och 4 ij handlingar rörande försvaret.
Handlingar
rörande myndighels inspektionsverksamhet och brottsbekämpande verksamhet
skyddas i viss utsträckning i 7 resp. 10 i;, I sistnämnda paragraf, som avser
bl. a. polis- och åklagarmyndighets handlingar, är sekretessbestämmelserna för
övrigt föranledda även av hänsyn till att enskildas personliga förhållanden
inle onödigtvis bör avslöjas.
Till
skydd för statens och menigheters ekonomiska intressen har sekretessbestämmelser
givits i fråga om t, ex. stadsplaner o. d. (8 ij), riksbankens verksamhet (31
ij), upplåning (33 S), upphandling, försäljning, entreprenader o, d, (34 ij)
och de statliga affärsdrivande verkens affärs- eller driftförhållanden (34 a
ij).
Hänsynen
UU enskildas ekonomiska Inlressen ligger till grund för sekretessbestämmelser
rörande bl. a, förmynderskap (15 >;), statistik (16 ij), självdeklarationer
och taxeringsuppgifter (17 ij), statlig utredning, kontroll och stödverksamhet
avseende näringslivet (21 ij), arbetsförmedling (25 ij), kommunikationer (28
ij), post, telegraf och telefon (29 ij) samt utlåningsverksamhet (32 ij).
Enskildas
personliga Inlressen skyddas genom sekretessbestämmelser i framförallt
Il-I4ij§. Bland dessa intar 14 ij en central plats, efiersom den behandlar
fiertalet grupper av handlingar inom sjukvården och socialvården. Paragrafen
innehåller en lång uppräkning av ärenden, exempelvis ärenden angående hälsovård,
sjukvård, socialhjälp, barnavård, nyklerhelsvård, socialförsäkring och vissa
psykologiska undersökningar. Samtliga handlingar i uppräknade ärenden är
hemliga såvitt angår enskilds personliga förhållanden. Beslut dr dock normalt
inte hållas hemliga enligt 14 ij-
Slutligen
bör nämnas att handlingar hos domstol har ägnats en särskild paragraf (36 ij),
som bl. a. anger hur domstol skall förfara för att en handling som har
företetts vid förhandling inför domstol skall kunna hållas hemlig.
Reglerna
i sekretesslagen har i allmänhet formen av direkta förbud mot utlämnande, I
vissa fall har dock sekretessen inte reglerats uttömmande genom lagen. Några
paragrafer - däribland 11 ij första stycket som avser
Prop. 1975/76:160 22
kriminal-
och polisregister. 14 ij fjärde stycket som avser socialregister och 23 ij som
avser patenthandlingar - innehåller förbud av den konstruktionen all vissa
handlingar inte får lämnas ut i andra fall än som anges i annan lag. Andra
paragrafer är så konstruerade att utlämnande bara får ske i de fall regeringen
bestämmer. Hit hör bl. a. 3 ij som rör utrikessekretessen och 11 ij
andra-fjärde styckena som rör andra register än kriminal- och polis-regi.slren.
I
fråga om fiera vikliga grupper av handlingar - handlingar angående försvaret (4
§), granskning, inspektion eller kunskapsprov (7 §), ulredning, koniroll eller
stödverksamhet med avseende på näringslivet (21 S), rättshjälp ål enskilda
genom andra myndigheter än allmän advokatbyrå eller notarius publicus (26 ij
andra stycket), undersökningar och utredningar m.m. till enskildas tjänst (27
ij), utlåning annorledes än genom riksbanken av allmänna medel (32 ij) samt
angående statliga affärsdrivande verks affärs- och drifi-förhållanden(34a
ij)-anger emellertid sekretesslagen endast områden inom vars gränser sekretess
får förekomma. Den närmare regleringen skall i dessa fall göras genom
administrativa författningar.
Den
möjlighet lill reglering i administrativ ordning som sekretesslagen sålunda
erbjuder har använts i sju sekrelesskungörelser. Härtill kommer en särskild
karlsekretessförordning(1975:372). Bland sekretesskungörelserna kan nämnas
kungörelsen (1939:7) med förordnanden pä civilförvaltningens område jämlikt
lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar - den s. k, civilförvaltningens sekretesskungörelse med
förordnanden enligt 7, 21, 26, 27, 32 och 34 a ijij sekretesslagen - och
kungörelsen (1950:462) med förordnanden på försvars-väsendets område jämlikt
lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar - den s, k. försvarets sekre-lesskungörelse med
förordnanden enligt framför allt 4 ij men också 7 och 27 ij?; sekretesslagen.
Förbuden
i sekretesslagen mot utlämnande är i allmänhet inte ovillkoriiga. När ell
förbud är meddelat i statens eller kommuns intresse, har i många fall
befogenhet tillagts regeringen eller annan myndighet att medge utlämnande. I
de fall då en förbudsbeslämmelse är given närmast till skydd för enskildas
intressen föreskrivs i regel att handling skall lämnas ut, om den som avses i
handlingen samtycker till det. Bestämmelser lill skydd för enskilda är också
ofta villkoriiga så till vida att utlämnande får ske oberoende av den enskildes
samtycke, om trygghet kan anses vara för handen att utlämnandet inte kommer att
missbrukas till skada för den enskilde eller, i vissa fall, hans nära anhöriga
(se t, ex. 14 S)-
I
några d bestämmelser anges uttryckligen att handling inle dr lämnas ul om detta
kan befaras leda lill viss skada (se t.ex. 10, 12a och 21 iJS). En annan inte
ovanlig konstruktion är den att sekretessbestämmelsen som huvudregel innehåller
all handling inte dr lämnas ut i vad den angår enskilds förhållanden, samtidigt
som den medger all utlämnande får ske om del
Prop.
1975/76:160 23
inte
finns någon risk för att detta skall lända lill skada för den enskilde eller
för hans nära anhöriga (se t.ex, 14 ij).
1
fiertalet fall anges i sekretessbestämmelserna en viss maximitid för sekretessen,
I fråga om handlingar rörande enskildas personliga förhållanden är maximitiden
i regel 70 år, i fråga om försvars- och utrikesförhållanden i regel 50 år, i
fråga om ekonomiska förhållanden i regel 20 år. Andra tider förekommerockså,
såsom 2 och 5 år. 1 vissa beslämmelser angesati sekretessen upphör då ärendet
har slutbehandlats eller då annan händelse har inträffat (se t, ex, 8 !j
rörande plansekretess), 1 andra fall anger sekretesslagen inle någon tidsgräns
alls.
Den
redogörelse som nu har lämnats har avsett de egentliga sekretessbestämmelserna.
Vid sidan härav innehåller sekretesslagen ett antal paragrafer som reglerar
frågor med anknytning till sekretessbestämmelserna. Bland dessa kan nämnas 37
ij och 38 tj första styckei som innehåller vissa regler om dispens, I 38 ij
andra stycket återfinns besiämmelserom domstols möjligheter att från annan
myndighet infordra hemlig handling som kan antas vara av belydelse som bevis.
Sistnämnda beslämmelser, som togs in i sekretesslagen i samband med antagandet
av rättegångsbalken, utgör det enda egentliga exemplet på reglering i lagen av
förhållandel myndigheter emellan. 1 fråga om parts - eller därmed jämställd
persons - rätt att ta del av hemliga handlingar i mål eller ärende där han är
part finns regler i 39 S- Slutligen kan nämnas att 40 S innehåller bestämmelser
om påföljd för utlämnande av handling i strid mot sekretesslagen. Någon
beslämmelse om påföljd för den som utan alt lämna ut hemlig handling
vidarebefordrar hemlig information ur sådan handling innehåller sekretesslagen
däremot inte.
4
Offentlighetsprincipen 4.1 Gällande rätt
Principen
att samhällsorganens verksamhet skall vara öppen för insyn från medborgarnas
sida är av gammalt datum i vårt land. Den realiseras genom rättsregler som tar
sikte på skilda företeelser i de allmänna institutionernas och därtill knutna
funktionärers handlande. Ett utfiöde av offentlighetsprincipen är sålunda
bestämmelserna om rätt för allmänheten att närvara vid förhandlingar i de
beslutande demokratiska församlingarna och vid domstolarna, Föreskrifierna i TF
om skydd för den som lämnar meddelanden lill pressen främjar också insynen i
allmänna angelägenheter, 1 första hand förknippas emellertid
offentlighetsprincipen med grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet.
Denna grundsats framgår av 2 kap. 1 ij TF, där det anges att varie svensk
medborgare skall äga fri tillgång till allmänna handlingar.
Principen
om handlingars offentlighet kan ses som en särskild yuring
Prop. 1975/76:160 24
av
den medborgerliga informationsrätten. Delta synsätt anläggs i 2 kap. RF, där
medborgarna genom 1 § tillförsäkras rält lill information. Denna definieras som
en rätt att inhämta och mottaga uppgifter och upplysningar. Med hänsyftning
härpå anges i 4 § i samma kapitel all beträffande rätten att la del av allmän
handling gäller vad som är föreskrivet i TF.
Informationsrätten
och yttrandefriheten, däri inbegripet den grundlags-skyddade tryckfriheten, har
ett mycket nära samband med varandra. Båda rältigheterna är nödvändiga för en
obeskuren politisk debatt, för en fri nyhetsförmedling och för ell förgrenat
och rikt kulturiiv. I överensstämmelse med dessa tankegångar anges i 2 kap. TF
att rätten all la del av allmänna handlingar gäller "till främjande av ett
fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning". Samma uttryckssätt
används i 1 kap, 1 § andra stycket om tryckfriheten.
Det
finns alltså anledning att se reglerna om tryckfrihet och handlings
offentlighet i ett sammanhang. Sambandet mellan dessa komplex av regler
framstod särskilt starkt för upphovsmännen till vår första tryckfrihetsförordning,
1766 års TF, Dessa såg som något mycket väsentligt att medborgarna genom tryck
kunde offentliggöra myndigheternas handlingar. En återspegling härav är
bestämmelsen i I kap, I ij gällande TF om att tryckfriheten innebär bl. a. rätt
att i tryckt skrift offentliggöra allmänna handlingar. Det är emellertid
uppenbart alt den fria tillgången till myndigheternas dokument i våra dagar
har en betydelse som sträcker sig långt härutöver.
Principen
om att myndigheternas skriftliga material skall vara offentligt måste
emellertid vidkännas åtskilliga undantag av hänsyn till vikliga allmänna och
enskilda intressen. En begränsning följer redan av del förhållandet att inte
alla handlingar som finns hos myndigheterna är att anse som allmänna. Myndigheterna
har fått ett vissl skydd mot insyn i sitt interna arbetsmaterial under den tid
som handläggning av ett ärende pågår. Bestämmelserna om när en handling är
allmän återfinns i TF, Av slörre betydelse för offentlighetsprincipens
räckvidd är emellertid de inskränkningar som är föreskrivna i rätten att ta del
av handlingarsom enligt TF är allmänna. Dessa sekretessregler ingår numera inte
i TF ulan är i huvudsak upptagna i en särskild lag, 1937 års sekretesslag. I TF
anges endast de ändamål för vilka sekretessbestämmelser får beslutas.
Beträffande dessa ändamålsbestämmelser och sekretessregleringen i övrigt får
jag hänvisa lill redogörelsen i det föregående (avsnitt 3), Jag vill här endast
framhålla det i och för sig självklara förhållandet att myndigheternas
eventuella intresse av att undgå kritik inte hör till de intressen som
berättigar till inskränkningar av offentligheten.
Offentlighetsprincipen
omfattar inte alla institutioner som i någon form utövar verksamhet för det
allmänna. Endast om en handling är förvarad hos en statlig eller kommunal
myndighet är den, enligt vad som föreskrivs i 2 kap, 2 § TF, allmän. I princip
faller andra subjekt som utövar offentlig förvaltning utanför
tillämpningsområdet för 2 kap, TF, Handlingar hos s. k.
Prop.
1975/76:160 25
allmänna
inräuningar, hos samhällsägda bolag och hos föreningar eller stiftelser i
vilka samhället har ett bestämmande infiytande är sålunda inle på grund av TF
offentliga. Även om ett organ som står uianför den statliga eller kommunala myndigheisorganisationen
har anförtrotts uppgifter som innebär myndighetsutövning, följer inte heller
därav att del är underkastat regleringen i 2 kap, TF.
4.2
Offentlighetskommittén och offentlighets- och sekretesslagstiftnings-kommittén
OSK
återger i nära anslutning till OK motiven för principen om allmänna handlingars
offentlighet på följande sätt. Genom att myndigheternas åtgärder är föremål för
allmän insyn får allmänheten möjligheter att kontrollera myndigheternas
handläggningsrutiner, ambition och effektivitet. Felaktigt eller olämpligt
handlande kan bli föremål för kritik, som i gynnsamma fall leder till rättelse
eller försvårar ett upprepande. Ovederhäftig och illa underbyggd kritik mol
korrekt arbetande myndigheter får svårare att vinna tilltro hos en allmänhet
som genom offentligheten själv har möjlighet att kontrollera sanningshalten i
gjorda påståenden. Insynen förbättrar också informations-läget över huvud
taget, och den för en demokrati vitala debatten om samhällets organisation,
uppgifter och tillstånd kan föras med ett tillföriiiligare underiag än om
myndigheternas material inle stod till förfogande,
OSK
framhåller att de sålunda framförda synpunkterna genom sin generella
utformning är utsatta för risken att i konkreta fall sättas åt sidan lill
förmån för motstående sekretessintressen. OSK varnar mot bakgrund härav för
obestämt formulerade sekretessregler. Utredningen förklarar emellertid att den
finner undanlag från ofienlligheten ofrånkomliga och pekar .särskilt på att
behovet av att skydda enskildas personliga förhållanden har blivit kännbart med
hänsyn lill den datatekniska utvecklingen.
OK
ansåg att frågan om en utvidgning av offentlighetsprincipen till alt gälla
subjekt utanför det traditionella myndighetsområdet i huvudsak låg utanför utredningsuppdragets
ram. OK föreslog dock en bestämmelse som i offentlighetshänseende med myndighet
jämställde bolag, förening, stiftelse och annat enskilt organ till den del dess
åtgärder genom klagan eller underställning kunde dras under myndighets prövning.
Detta förslag har inte tagits upp av OSK. Denna utredning förklarar alt den
inte har ansett sig böra lägga fram radikalt nya förslag i fråga om
ofTentlighetsprincipens räckvidd. Enligt OSK står man emellertid här inför
väsentliga frågor om de demokratiskt legitimerade informationsvägarna.
Offentlighetsprincipen kan, framhålls del, i framtiden länkas få en utvidgad
tillämpning. Detta kräver dock enligt OSK en särskild ulredning.
Prop. 1975/76:160 26
4.3
Remissyttrandena
Offentlighetsprincipens
belydelse för det demokratiska styrelseskicket och för medborgarnas
rättssäkerhet understryks av fiera remissinsianser. Regeringsrätten och
Pressens sainarbeisnämnd framhåller sålunda att tillgången till allmänna
handlingar är en viktig förutsättning för den fria åsiktsbildning på vilken den
svenska folkstyrelsen bygger enligt 1 kap, I ij RF, Enligt TCO urholkas
folkslyrelsens idé i samma mån som de människor som skall beslula i sina egna
angelägenheter undanhålls information i form av åsikter och fakta,
Svea
hovrätt pekar på som en baksida av offentlighetsprincipen att den kan leda till
att myndigheter och tjänstemän i viss utsträckning underlåter att fästa
uppgifter på papper. Denna risk kan motverkas genom lämpligt utformade
sekretessregler, men även andra åtgärder bör vidtas. Hovrätten föreslår all
frågan om en allmän regel om dokumentationsskyldighei för myndigheterna
övervägs vid ärendets fortsatta behandling.
Några
remissinstanser diskuterar frågan om offentlighetsprincipen skall omfatta
också andra handlingar än sådana som finns hos myndighet.
Juridiska
fakulteten vid Stockholms universitet anser det riktigt att liksom hittills
principiellt begränsa offentlighetsprincipens tillämpningsområde lill att avse
material hos statliga och kommunala organ. Visserligen kommer därmed den
växande del av den offentliga verksamheien som utövas i pri-vaträllsliga former
att falla uianför tillämpningsområdet, men del torde knappast vara möjligt att
i den allmänna lagstiftningen på området konstruera en formel, som utsträcker
offentlighetsprincipens tillämpningsområde till sådana sektorer utanför del
traditionella myndighetsområdet, där legitima skäl för ökad insyn föreligger,
ulan alt jämväl innefatta allehanda andra organ. Fakulteten tillstyrker sålunda
förslagel att som grundläggande kriterium föreskriva, alt med myndighet förstås
statliga och kommunala organ.
Regeringsrätten
påpekar att begränsningen av offentlighetsgrundsaisen lill att gälla endast
inom offentlig verksamhet får till följd att varje överförande av uppgift från
offentligt lill enskilt organ innebär motsvarande inskränkning av
offentligheten. Enligt 11 kap. 6 § tredje styckei RF kan förvaltningsuppgift
överlämnas till bolag, förening, samfällighet eller stiftelse. Regeringsrätten
framhåller att offentlighetsprincipens räckvidd i realiteten blir beroende av i
vilken omfattning riksdagen ulnyttjar detta grundlagsstadgande eller kommun på
motsvarande sätt lämnar från sig uppgift. Så snart fråga uppkommer att
överiämna offentlig uppgift till ett privaträttsligt subjekt, måste enligt
regeringsrätten konsekvensen härav i offent I ighelshänseende noga övervägas.
Uppenbart är att åtskilliga slag av uppgifter är av den natur, au de - bl. a,
av hänsyn till behovet av offentlighet - inte kan få "privatiseras".
Regeringsrätten anser därför att möjligheterna att överföra förvaltningsupp-
Prop.
1975/76:160 27
gifter
lill bolag och andra enskilda rättssubjekt, om offeniligheisinlresset skall
prioriteras, får begagnas snävt inom både den statliga och den kommunala
sektorn, Länsslyrelsen i Göieb(iri;s och Bohus län och Svenska
spar-bank.slöivnlngen ger unryck för liknande synpunkter,
Slatens Industriverk
påpekar all kommittén inte har tagit slällning till del problem som kan skapas
av bestämmelsen i 11 kap, 6 ij tredje stycket RF, Enligt industriverkets mening
bör samma regler gälla för de handlingar som har anknytning till en verksamhel
som innefattar myndighetsutövning oavsett om denna verksamhel ligger på en
myndighet eller på ett privai-rällsligt subjekt. Verket förklarar all del
finner dei vanskligt au bedöma om det är lagtekniskt möjligt att åsladkomma
denna likformighet eller om frågan kan lösas på annal säu än genom reglering i
grundlag, I vart fall bör problemet enligt verket närmare belysas vid den slutliga
prövningen av kommitténs förslag.
Statskontoret
föreslår all offentlighetsprincipen - vad den statliga verksamheten beträffar
- omfattar organ som är en dei av staten i den meningen att de saknar egen
rättssubjekt i viiel saml dessutom från staten fristående organ i den
utsträckning dessas verksamhel innebär myndighetsutövning med stöd av lag eller
förordning. Statskontoret förklarar att del finner del angelägel all de frågor
som aktualiseras av att statlig verksamhel bedrivs i olika former belyses närmare
och nämner all det har påbörial en ulredning som tar upp vissa av dessa frågor,
Svea
hovrätt och Svenska kommunförbundei instämmer i utredningens uttalande att en
utvidgning av offentlighetsprincipens tillämpningsområde uianför del
traditionella myndighetsområdet kräver en särskild utredning. Hovrätten
framhåller emellertid därutöver att privati,seringen av myndig-hetsförvaltning
under lång tid har varit föremål för uppmärksamhet och debatt, framför alll på
del kommunala området. Hovrätten erinrar om uttalanden i frågan som har gjorts
av kommunalräiiskommiilén i SOU 1965:40 och av utredningen om den kommunala
demokratin i SOU 1975:41, Hovrätten återger sistnämnda utrednings uttalande
att det finns skäl som talar föratt offentlighetsprincipen hell eller delvis
skall gälla kommunägda företag samt instämmer i utredningens förslag att en
särskild utredning bör komma till slånd. En sådan ulredning bör enligl
hovrätten omfatta såväl statlig som kommunal verksamhet i privairäiisliga
former och bör inle begränsas till subjekt, som helt ägs av stat eller kommun,
utan avse alla sådana, i vilka stat eller kommun har ett bestämmande
infiytande.
Svenska
sparbaiikslöivningen uttalar au del är tydligt all ofleniligheisprin-cipens
räckvidd blir beroende av i vilken omlallning man utnyttjar stadgandet i II kap,
6 ij iredje slyckel RF enligt vilkel förvaltningsuppgift kan överlämnas till
bolag, förening, samfällighet eller stiftelse. Uppenbart är all vilka uppgifter
som helst inte kan få läggas på bolag. Skälen lill "privatiseringen"
kan vara av skilda slag. Man kan vilja gå utöver de slalliga
lönebeslämmelserna. undvika insyn från de offentliga revisionsorganen etc.
Prop. 1975/76:160 28
1
sådana sammanhang måste alltid klargöras vad detta kan få för konsekvenser för
offentlighetsprincipen. Alt lägga förvaltningsuppgifter i bolagsform endast i
syfte att inskränka oftentligheisprincipens tillämpningsområde måste anses
förkastligt. Den grundlagsenliga rätten all privaiisera förvali-ningsuppgifier
måste alltså utnyttjas med omdöme och hållas inom rimliga gränser. Del gäller
både den statliga och kommunala sektorn.
Datainspektionen
erinrar om att offentlighetsprincipens räckvidd har direkt betydelse för
datalagens tillämplighet. När fråga inte är om personregister hos myndighet
utan hos enskilda personer eller sammanslutningar, t.ex, statliga och kommunala
bolag, kan nämligen alll utlämnande av uppgifter från registret, om det förs
med ADB, regleras av dalainspektionen med stöd av 6 S datalagen. Sekretessen
kan alltså från fall till fall anpassas efter vad hänsyn till den personliga
integriteten kräver. Något fall där detta intresse kolliderat med
offentlighetsintressel i fråga om statliga eller kommunala bolag eller andra
av myndigheter bildade privaträttsliga sammanslutningar har ännu inie
förekommit. Såvitt frågan gäller den enskildes integritet i ADB-register
saknas alltså enligl inspektionen anledning alt utsträcka
offentlighetsprincipens räckvidd.
4.4
Utredningen om den kommunala demokratin
Utredningen
om den kommunala demokratin har i sitt huvudbetänkande (SOU 1975:41) Kommunal
demokrati behandlat frågan om offentlig insyn i de kommunägda företagen.
Utredningen anser att en utsträckt offentlighet för dessa företag är önskvärd.
Del finns enligl utredningens uppfattning skäl som talar för all
offentlighetsprincipen enligl TF helt eller delvis skall gälla de kommunägda
företagen. Frågan om offentlighetsprincipens tillämpning i kommunägda företag
sammanhänger emellertid med ett större problemkomplex. Det gäller över huvud
tagel frågan om offentlighetsprincipens tillämpning på områden som inte
karakteriseras som myndighetsområde. Utredningen föreslår därför all frågan om
en utvidgad tillämpning av offentlighetsprincipen blir föremål för särskild
utredning.
5
Den författningstekniska regleringen 5.1 Gällande rätt
Bestämmelser
som reglerar allmänna handlingars offentlighet finns f. n. i både grundlag,
vanlig lag och regeringsförfailningar.
1
2 kap. 4 § RF anges alt beiräffande rätten att ta del av allmänna handlingar gäller
vad som är föreskrivet i TF. De grundläggande bestämmelserna om allmän
handlings offentlighet är intagna i 2 kap, TF, I I § slås principen om fri
tillgång till allmänna handlingar fast. Där anges också de ändamål för vilka
avsteg från principen är tillåtna. Enligl paragrafen skall i särskild
Prop. 1975/76:160 29
lag
noga anges de fall då allmänna handlingar skall hållas hemliga. Kapitlet
innehåller i övrigt beslämmelser om vad som skall förslås med myndighet och
allmän handling, hur utlämnande av sådan handling skall gå till och om besvär
över avslagsbeslut m.m. 1 9 § andra stycket finns föreskrifter om vem som inom
en myndighet beslutar i fråga om handlings utlämnande, 11 § upptar en ingående
reglering av instansordningen vid besvärsprövningen.
Fram
lill år 1937 fanns de materiella sekretessreglerna i 1812 års TF. I 2 § 4 mom.
räknades upp skilda typer av handlingar beträffande vilka Iryckningsrälten och
rätten till utbekommande var inskränkt. Efter beslul om grundlagsändringen åren
1936 och 1937 bröts undantagen från offentlighetsprincipen ul ur TF och
placerades i en särskild lag, lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten au
utbekomma allmänna handlingar. Tillkomsten av denna sekretesslag innebar en
genomgripande revision av sekretessreglerna, vars omfallning utökades i
förhållande lill gällande räu. Vid tillkomsten av 1949 års TF företogs inte
någon mera långtgående översyn av bestämmelserna om allmänna handlingars
offentlighet och om inskränkningar däri.
Sekretesslagen
innehåller en ingående uppräkning av fall då allmänna handlingar skall hållas
hemliga. Sekretessen är knuten lill viss myndighei, viss lyp av ärenden eller
lill vissl verksamhetsområde. En och samma paragraf tillgodoser i vissa fall
fiera olika sekretessändamål. Lagens disposition har därigenom blivit oklar.
Efter sin tillkomst har lagen dessutom blivit föremål för en betydande
påbyggnad.
Som
nämnts kräver 2 kap. TF att de fall då en handling får hemlighållas skall anges
noga i en särskild lag. 1 allmänhel har också reglerna i sekretesslagen formen
av direkta förbud mot utlämnande. I vissa fall har emellertid sekretessen inte
reglerats uttömmande genom lagen.
Sålunda
innehåller några paragrafer, t. ex. 11 ij första stycket och 23 §, förbud av
den konstruktionen alt vissa handlingar inte får lämnas ut i andra fall än som
anges i annan lag. En liknande reglering finns i 15 §, 17 § första slyckel och
31 §.
I
fråga om fiera vikliga grupper av handlingar ger sekretesslagen regeringen
möjlighet att upprätthålla sekretess inom vissa allmänt angivna gränser. I
dessa fall finns den närmare regleringen i s. k. sekretesskungörelser. De
områden det här är frågan om är försvaret (4 §), granskning, inspektion eller
kunskapsprov och psykologisk undersökning (7 §), utredning, kontroll eller stödverksamhet
med avseende på näringslivet (21 §), rättshjälp åt enskilda genom andra
myndigheter än allmän advokatbyrå eller notarius publicus (26 § andra stycket),
undersökning och ulredning m, m. till enskilds tjänst (27 §), utlåning av
allmänna medel av annan myndighei än riksbanken (32 §) samt statliga
affärsdrivande verks affärs- eller driftförhållanden (34 a S).
Sekretessregleringen
genom regeringsförfattningar har blivit omfattande. F. n. finns sju
sekretessförfattningar på försvarets område. Dessa stöder sig
Prop. 1975/76:160 30
viisentligen
på 4 § sekretesslagen. På del civila området finns sekretess-föreskrifter i
kungörelsen (1939:7) med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt
lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar. Denna stöder sig på återstoden av nyssnämnda paragrafer i
sekretesslagen. Av de sex paragraferna i civilförvaltningens
sekrelesskungörelse omfattar 2 och 4 ijij eu myckel slorl antal punkter.
Åtskilliga
av beslämmelserna i sekretesslagen är så konstruerade att de föreskriver
sekretess för hela kategorier av handlingar med endast den inskränkningen att
en viss angiven myndighei kan ge tillstånd till utlämnande. Hit hör t. ex, 3 §
första styckei, 6, 8, 9, 33 och 35 ijij. Andra bestämmelser föreskriver
sekretess som huvudregel men anger alt handling skall lämnas ut, om man kan
vara säker på all utlämnandet inle kommer all missbrukas till skada lor vissa
angivna personer (se t, ex, 14 ij första styckei). En Iredje grupp av
bestämmelser anger visserligen ett anlal typer av handlingar men låter
avgörandet i del enskilda fallel bero på om utlämnande kan eller kan antas
lända lill skada av ett angivet slag (t, ex, 4 och 10 ijij).
5.2
Offentlighetskommittén
OK
föreslog en ny ordning för fördelningen av reglerna om offentlighet och
sekretess mellan å ena sidan grundlag och å den andra sidan lag eller
författning av annan natur. Förslaget innebar att de principiella förutsättningarna
för sekretess, liksom gränserna för sekretessen skulle anges i TF. Med denna
konstruktion skulle 2 kap. TF innehålla elva paragrafer som handlade om
inskränkningar i offentlighetsgrundsaisen. Dessa paragrafer var i förslaget
uppställda så att de i lur och ordning angav de olika intressen som sekretessen
avsåg au skydda, såsom enskilds personliga förhållanden, enskilds ekonomiska
förhållanden, slatens och kommunernas ekonomiska inlressen etc. Dispositionen
var alltså funktionell. Av systematiken följde att mer än ett sekrelesstadgande
kunde vara tillämpligt inom samma område och även på samma handling. Enligt
förslaget skulle däremot TF inte ange på vilka typer av handlingar som dessa
sekretessregler skulle tillämpas. I den delen hänvisades i stället till en
genom vanlig lag beslutad lillämp-ningsförleckning, I denna förteckning, som
var uppdelad på de skilda sekretessreglerna, räknades utförligt upp handlings-
och ärendelyper m, m. Förteckningen angav också tidsgränser för sekretessen
beträffande enstaka slag av handlingar. Genom lillämpningsbestämmelserna kunde
området för sekretessen preciseras och krympas men inte utvidgas. Något behov
av särskilda sekrelesskungörelser förelåg inte med förslaget.
Sekretessbestämmelserna var i OK:s förslag så utformade au det för de typer av
handlingar, där del finns ett allmänt intresse av insyn, fordrades eu
konstaterande i varje enskilt fall av sekreiessbehov för att utlämnande skulle
få vägras.
1
OK:s lagförslag fanns inle någon motsvarighet till nuvarande föreskrifier
Prop. 1975/76:160 31
i
sekretesslagen som ger annan myndighet än regeringen behörighet att lämna
tillstånd till utlämnande av handling som annars är hemlig. Dessa föreskrifter
ansågs ersatta av beslämmelser enligt vilka handlingar skall hållas hemliga
endasl då vissa villkor är uppfyllda.
Vid remissbehandlingen
vitsordades allmänt att OK:s förslag hade stora förtjänster från principiella
och teoretiska synpunkter. Flera remissinstanser med särskild sakkunskap
beträffande sekretessfrågor, däribland JO och JK, kritiserade emellertid den
lagtekniska lösningen och uttalade starka tvivel beträffande de tillämpande
organens praktiska möjligheter att hantera en sekretesslagstiftning med den
konstruktion som OK hade föreslagit. Kritiken sköt särskilt in sig på del
förhållandel att i många fall fiera paragrafer skulle få tillämpas på en och
samma handling. En annan synpunkt var att man, om förslaget genomfördes, skulle
få ganska detaljerade regler i ivå skilda författningar av olika statsrättslig
valör, utan att därför reglerna blev så preciserade alt avsedd restriktivitet i
tillämpningen kunde förväntas.
5.3
Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
OSK
utgår från de olika önskemål som kan ställas på den formella konstruktionen av
sekretessregleringen. Offentlighetsprincipen gynnas, framhålls det, om
sekretessregleringen görs i grundlag. Allmänt hållna regler, som passar i
grundlag, kan emellertid föriora i klarhet. Det börenligt kommittén beaktas
alt sekretessbestämmelserna skall vara begripliga för medborgarna i allmänhet.
Mera detaljerade regler, som ger bestämda besked om rättsläget, har dessutom
ett egenvärde genom att tvinga fram noggrannare ställningstaganden. De
tenderar å andra sidan att undanskymma principen om offentlighet. Enligt OSK
talar övervägande skäl för all nuvarande ordning för fördelning av regleringen
mellan grundlag och lag behålls i princip. En tillräcklig garanti för att
offentlighetsprincipen bevaras ligger i kravet på riksdagens medverkan för
beslut om begränsningar. Den förordade fördelningen av normerna tillgodoser kravet
på att nödvändiga ändringar i sekretesslagstiftningen skall kunna genomföras
utan onödig omgång, OSK understryker att en uppräkning i grundlag av tillåtna
sekretessgrunder har ett betydande värde genom att ange sekretessens yttersta
gräns.
OSK
föreslår sålunda att i grundlag anges de grunder som får föranleda sekretess
och att hänvisning sker lill särskild lag, i vilken sekrelessfallen skall
"noga angivas".
Det
av OSK föreslagna grundlagskapitlei om allmänna handlingar innehåller i övrigt
bestämmelser i samma ämnen som gällande 2 kap. TF. Nuvarande föreskrifter i 2
kap. 9 § andra stycket TF om vem som inom myndighei prövar fråga om utlämnande
av allmän handling saknar emellertid motsvarighet i det nya kapitlet. Detta
innehåller inle heller bestämmelser om besvärsgången vid talan mot myndighets
avslagsbeslut.
Prop.
1975/76:160 32
Den
särskilda lag som enligt förslagel skall uppta sekretessbestämmelserna och
ersätta nuvarande sekretesslag har i OSK:s förslag rubriken lag om allmänna
handlingar, Lagen innehåller inle endasl beslämmelser om sekretess i
förhållande lill allmänheten ulan också föreskrifter i andra ämnen, såsom
beiräffande diarieföring och registrering, sekretess myndigheterna emellan och
besvärsinstanser. Till frågorna om lagens uppbyggnad och sekretessreglernas
utformning återkommer jag i ell följande avsnitt. Vissa grunddrag i förslagel
bördock uppmärksammas redan i delta sammanhang.
OSK
vänder sig mot att bestämmelserna i nuvarande sekretesslag i allmänhet innebär
en presumtion för sekretess. OSK föreslår för sin del att
offentlighetsprincipen som huvudregel skall komma till klart uttryck även i de
materiella sekretessreglerna. Detta sker enklast genom att hemlighållande görs
beroende av en bedömning från fall till fall av den skada som kan antas
uppkomma genom ett utlämnande. Flertalet sekretessbestämmelser upptar därför
skaderekvisit, OSK föreslår vidare en annan disposition av den nya lagen än den
nuvarande sekretesslagen har. Enligt förslaget grupperas
sekretessbestämmelserna i anslutning till de sekreiessgrunder som anges i
grundlagen. Uppläggningen sägs ha den fördelen att den tvingar en myndighet all
ta slällning till på vilken av fiera sekretessgrunder som en vägran att utlämna
handling beror. Inom varje underavdelning görs en uppdelning av bestämmelserna
efter sakområden. Ett betydande inslag av enumeration behälls alltså i
förslaget.
Av
viss betydelse för sekretessbestämmelsernas utformning är en av OSK i 9 § andra
stycket grundlagskapitlet föreslagen bestämmelse av innehåll att såsom villkor
för utlämnande av handling i den särskilda lagen får uppställas tillstånd från
viss myndighet. Bestämmelsen är alt se som en modifikation av regeln i samma
paragrafs första stycke om alt begäran alt få ta del av allmän handling skall prövas
hos myndighei där handlingen finns. Bestämmelsen motiveras med att den ordning
som gäller enligt 35 § sekretesslagen för prövning av frågor om utlämnande av
handlingar som rör kollektivavtalsförhandlingar är mycket ändamålsenlig och bör
behållas i den nya lagen (12 §).
OSK
framhåller att de nuvarande sekretesskungörelserna strängt taget inte har stöd
i TF. Kommittén anser att kungörelserna för framtiden bör avskaffas så långt
det är möjligt. Samtliga beslämmelser i sekrelesskungö-relserna på försvarets
område har i OSK:s förslag arbetats in i skilda paragrafer i lagen om allmänna
handlingar, med undantag för dem som gäller kvalificerad hemligstämpling. OSK
har vidare ansett del möjligt att låta alla paragrafer i civilförvaltningens
sekretesskungörelse utom en (2 ij), gå upp i den nya lagen. Beslämmelserna i
nämnda paragraf måste emellertid enligl OSK alltjämt stå kvar i en av
regeringen beslutad författning. En sådan bör, förklarar kommittén, ha
uttryckligt grundlagsstöd, OSK föreslår därför att i 1 ij grundlagskapitlei
föreskrivs att regeringen i den särskilda lagen får bemyndigas all för viss
regel i lagen inskränka tillämpligheten till viss
Prop.
1975/76:160 33
eller
vissa statliga myndigheter eller till handlingar i vissa ärenden. OSK föreslår
att sekretessen också i ett par andra fall än det nämnda skall avgränsas genom
förordning eller regeringsbeslut.
5.4
Remissyttrandena
Av
de instanser som har yttrat sig angående fördelningen av reglerna om allmänna
handlingar mellan grundlag, vanlig lag och förordning har del stora fiertalet
anslutit sig till kommitténs förslag. Bland de inslanser som har intagit denna
ståndpunkt kan nämnas riksåklagaren, Svea hovrätt, datainspektionen,
statistiska centralbyrån, riksrevisionsverkel, de juridiska fakul-iclcrna vid
iiniversiicten i U/ipsala och Lund, LO saml Svenska kommunförbundet.
Också
regeringsrätten. JO och Pressens sainarbeisnämnd godtar i allt väsentligt
kommitténs förslag i denna del. De föreslår emellertid vissa förändringar.
Regeringsrätten
påpekarail förslaget bl. a, innebäralt grundsatsen om domstolsprövning av
sekretessfrågor icke längre blir grundlagfäst. Om sådan prövning skall
åstadkommas beror av hur instansordningen utformas, OSK har i 5 kap. 10 § andra
styckei grundlagsförslaget gjort en allmän hänvisning beträffande sättet för
fullföljd till lagen om allmänna handlingar. Om hit är att räkna även
instansordningen vid fullföljd är oklart. I vart fall har OSK föreslagit en
lagregel i 57 § lagen om allmänna handlingar, som gör domstol lill normal
besvärsinslans. Enligt regeringsrätten är en av kärnpunkterna i
offentligheisordningen, sådan den hittills varil utformad, att medborgarna
kunnat föriita sig på att frågan om offentlighet eller sekretess i sista hand
kunnat efter besvär bringas under en opartisk rättslig bedömning. Denna princip
utgör en gmndpelare för hela orrentlighelssystemet. En regel härom bör, hävdar
regeringsrätten, finnas kvar i grundlag. Om den avlägsnas därifrån försvagas
garantierna för offentligheten pä ett allvariigt sätt. Regeringsrätten
anmärker i sammanhanget att OSK funnit den mindre viktiga frågan om hur talan
skall fullföljas vara förtjänt av en grundlagsregel.
JO
ifrågasätter om inle reglerna om besvärsordningen liksom f. n. är fallet bör
finnas i grundlagen, där de på ett naturiigt sätt kan anslutas till reglerna
om utbekommande av allmän handling och om över-klagbarhelen av beslut om avslag
på framställning härom. Enligt JO har däremot de föreslagna reglerna om
utlämnande av handlingar myndigheter emellan och om besvär eller underställning
i sådana ärenden sin naluriiga plats i en lag om allmänna handlingar.
Pressens
samarbeisnämnd framhåller betydelsen för massmediernas del av att beslul om
utlämnande av allmän handling kan erhållas snabbt och understryker med hänsyn
härtill vikten av nuvarande regel att del i princip är den tjänsteman som har
hand om handlingen som skall besluta om utlämnandet. Nämnden anser denna regel
vara av sådan betydelse att den bör slå kvar i grundlagen. Om den tas bort
öppnas möjlighet för myndigheter, kanske särskilt på det kommunala planet, att
var för sig stadga så omständliga
3 Riksdagen 1976. I saml. ,\r 160
Prop. 1975/76:160 34
interna
ordningar för fattande av beslut i utlämnandefrågor all del kanske dröjer flera
dagar innan ett avgörande kan erhållas, även i klara fall, Samarbetsnämnden
anser vidare all reglerna om instansordningen ur av den vikt alt de bör tas in
i grundlagen såsom hittills varit fallel. Det är av grundläggande belydelse all
offentlighelsfrågor i tvistiga fall prövas av frislående och opartiska
domstolar. Rätten till sädan domstolsprövning måste enligt nämnden vara
tillförsäkrad envar genom en grundlagsfäst bestämmelse.
Frågan
omenmer omfattande omfördelning av författnings materian diskuteras av
havrätten över Skåne och Blekinge, kain-mairälien i Göteborg och
lystnadspliklskominiitén.
Hovrätten över Skåne och
Blekinge ger uttryck för en viss besvikelse över att det inle har lyckats OSK
att lösa del som i lagstiftningsärendet hela tiden har varit det centrala, nämligen
hur sekretessreglerna utan au bli alllför allmänt hållna eller alllför
svåriillämpade skulle kunna återföras till grundlag. Hovrätten erinrar om att
sekretessreglerna, som tidigare varit en del av tryckfrihetsförordningen, först
år 1937 bröts ut ur denna och fick sin plats i sekretesslagen. Därvid gick man
så lill väga att man efler ulredning om och bedömning av sekrelessbehoven på
olika förvaltningsområden utformade regler som i stort sett hänförde sig till
sådana områden och framstod som helt fristående från varandra. Hovrätten
påpekar att sekretesslagstiftningen inte endast består av lag; i stor
omfattning återfinns kompletterande bestämmelser i författning av administrativ
karaktär. Innehållet i sekretessreglerna begränsar sig i stor omfattning till
föreskrifter som anger hos vilka myndigheter eller på vilka verksamhetsområden
handlingar skall hemlighållas. Förutsättningarna för bedömningen av
sekretessfrågan är vagt angivna eller hell obefintliga. Innebörden härav är
enligt hovrätten alt på stora områden den i grundlag fastlagda
offentlighetsprincipen har ersatts av sin motsats, principen om hemlighet som
huvudregel och offentliggörande endast efter myndighetens gottfinnande.
Härtill kommer att nya samhällsföreteelser har framkallat krav på utökad
sekretess. En betydande påbyggnad av sekretessreglerna har därför skett.
Bestämmelserna har härigenom blivit än mer osammanhängande, osystematiska och
svåröverskådliga. Hovrätten anser att sekretesslagstiftningen i sitt nuvarande
skick förtjänar att betecknas som en rishög och att en modernisering är
yiteriigl angelägen, - Hovrätten understryker att offentlighetsprincipen är av
ett oskattbart värde på alla de områden där den är obeskuret tillämplig och att
det centrala vid en revision av sekretesslagstiftningen därför måste vara alt
låta presumtionen om offentlighet komma lill klart uttryck. Lagstiftningen bör
alltså vara så uppbyggd att den preciserar vilka förutsättningarna är för ell
hemlighållande, vilka befarade skadeverkningar som utgör en tillräcklig grund
för att huvudregeln om offentlighet icke skall gälla. Vilka hänsyn som därvid
skall tas är en omdömesfråga. Del är, säger hovrätten, självklart att kravet på
offentlig insyn i och kontroll över skötseln av allmänna angelägenheter och
handhavandet av allmänna medel är tungt vägande. Det är lika självklart att
hänsyn lill och skydd för enskilda människors privata förhållanden
Prop. 1975/76:160 35
är
lika tungt vägande skäl för sekretess. Dessa resonemang, som hänför sig lill
sekretessens omfattning, har emellertid enligt hovrätten alls intet au göra med
de krav som bör ställas på sekretessreglernas innehåll och form och deras
samband med grundlagens huvudregler, 1 sistnämnda hänseende är mera
preciserade bestämmelser än de nuvarande oundgängliga. Sekretessbestämmelsernas
fristående karaktär är en allvarlig olägenhet. Om de kan återföras till
grundlagen, tvingas lagstiftaren att avfatta dem så att de stämmer med
grundlagens principer och myndigheterna att läsa dem och tillämpa dem i sitt sammanhang.
- Hovrätten nämner i sammanhanget att det vid remissbehandlingen av OK:s
förslag bl, a. framhölls all systematiken i förslagel var sådan att den som
hade att pröva frågor om offentlighet och sekretess skulle bli tvungen att ha
kännedom om hela den nya lagstiftningen saml all tolkningsproblem skulle
uppkomma och myndigheterna som sådana i avsevärd större omfattning skulle
nödgas la ställning till uppkommande spörsmål. Andra uttalanden gick ut på att
det våren betydande svaghet i förslaget att fiera paragrafer kunde vara att
tillämpa på en och samma handling och att skaderekvisiten skulle medföra att
ökade krav ställdes på de prövande, något som de ofta nog inle kunde uppfylla.
Med anledning av dess uttalanden ställer hovrätten frågan pä vilket annal
område det är möjligt att tillämpa enstaka paragrafer utan att man sätter sig
in i den lagstiftning där de hör hemma. Helt orimlig ter sig enligt hovrättens
uppfattning tanken att offentlighets- och sekretessbestämmelser är något som
skall tillämpas endast av tjänstemän i lägre grader och icke bör få störa
myndigheterna som sådana, vilka tankes ägna sin tid åt uppgifter av slörre vikt
och allvar. Enligt hovrättens mening bör det bestämt fastslås au, om man finner
det vara av ett fundamentalt samhällsvärde att upprätthålla
offentlighetsprincipen med lagligen preciserade undantag och ej blott ett sken
av en sådan princip, så måste man vara beredd att offra den arbetsinsats som
detta kräver. Ell totalt hemlighetsmakeri är, fortsätter hovrätten, det enklaste.
Del kräver inga lagregler och ingen arbetsinsats. Men vill man hävda
rättssäkerhet och offentlig insyn i förvaltningen så måste man ställa stora
krav pade rättstillämpande myndigheternas kvalifikationer. När OSK säger all
del är en uppenbar fördel att en viss myndighet oftast har endast en enda
paragraf att tillämpa och att någon kännedom om lagen i stort därför ej behöver
finnas (s. 90), kan detta enligl hovrätten icke godtagas. Vad som är behövligt
är tvärtom en ny lagstiftning som nödgar den enskilda myndigheten att se sin
egen sekretessfråga i sitt sammanhang med andra sådana och i belysning av
grundlagens huvudregler. Hovrätten förklarar att från den nu angivna
utgångspunkten det riktiga uppenbarligen är att fiytta sekretessreglerna
tillbaka till tryckfrihetsförordningen. De skäl som kan anföras mot en sådan
åtgärd är två: dels är sekretessreglerna så vidlyftiga att de spränger ramen
för grundlagen och dels medför den snabba reformtakten i samhället att de ofta
behöver ändras, något som vållar särskilda svårigheter när det gäller
grundlag. OSK:s förslag innebär, uttalar hovrätten, att den har funnit
problemet vara olösligt och därför givii upp
Prop. 1975/76:160
försöken
alt i något väsentligt avseende fiyita sekretessreglerna tillbaka till grundlagen
och i stället inriktat sig på att försöka minska olägenheterna med nuvarande
reglering genom en bättre systematisering av sekretessreglerna i närmare
anknytning till de i tryckfrihetsförordningen upptagna sekretessgrunderna.
Hovrätten förklarar att den inte finner det övertygande visat alt man nu bör
uppge försöken att knyta samman grundlagsladgandena och
sekretessbestämmelserna. OSK synes enligt hovrätten visserligen mena att
uppräkningen av sekretessgrunder i tryckfrihetsförordningen klart anger sekretessens
yttersta gränser och därför har ett betydande värde (s. 90). Härom säger
hovrätten att denna uppräkning endast har betydelse som direktiv lill
lagstiftaren, som f ö,, såsom kommiiién påpekar, icke hell rättat sig efter
den. Den kan icke anses ge tillämpande myndighet befogenhet att åsidosätta en
behörigen utfärdad sekretessföreskrift. Vill man med verkan för den praktiska
tillämpningen förankra sekretessens omfattning i grundlagen måsle man gå ell
steg längre och föra in åtminstone de huvudsakliga grunderna för ett beslul om
hemlighållande i denna.
Enligt
kammarrätten i Göteboig hade de förslag som OK lade fram obestridliga
förtjänster. Styrkan i dem låg däri att bestämmelserna innebar ett så noggrant
angivande som möjligt av de intressen som skulle beaklas i sekretesshänseende.
Svagheten var alt de krävde handläggning av högt kvalificerade myndigheter.
Kammarrätten ifrågasätter om inte denna svaghet skulle kunna avhjälpas dels
genom att en myndighets beslut att vägra lämna ut en handling omgående skulle
underställas ett för ändamålet välk valificerat organ, förslagsvis länsvis
inrättade nämnder med lämplig sammansättning av jurister och lekmän, dels
genom, alt lagstiftningen kompletterades med en officiell handbok som gav varie
myndighet lättillgängliga besked om vilka handlingar den skulle hålla hemliga
och villkoren härför. Handboken skulle naturiigtvis inle äga vitsord som
gällande sekretessregler men den skulle kunna göra hanteringen av
offentlighets- och sekretessfrågor någorlunda okomplicerad för myndigheterna.
En särskild fördel med en sådan utformning är att man undgår att behöva göra
ideliga ändringar i sekretesslagstiftningen allteftersom utvecklingen i
samhället fortskrider. Kammarrätten finner emellertid inle anledning all
motsätta sig all OSK:s förslag läggs till grund för lagstiftning, även om det
inte kan hållas för uteslutet att en bättre lösning av föreliggande problem
hade stått all uppnå på andra vägar. Kammarrätten vill dock ifrågasätta om man
inte borde gå längre än vad OSK har föreslagit i att begränsa
grundlagsbestämmelserna på offentlighets- och sekretessområdel lill vitala
basregler. Av bestämmelserna i det föreslagna grundlagskapitlet synes
beslämmelserna i 8 § första styckei, om hur delvis hemlig handling skall tillhandahållas
utan olägenhet kunna fiyttas över till vanlig lag. Detsamma gäller
bestämmelserna i 9 § liksom bestämmelserna i 11 §. Kammarrätten framhåller
vidare all en svaghet i nuvarande lagstiftning är att sambandet mellan
beslämmelserna i 2 kap. TF och i sekretesslagen inle framgår med önskvärd
tydlighet. Kammarrätten ifrågasätter med anledning härav om man inte med fördel
skulle kunna
Prop. 1975/76:160 37
i
de inledande beslämmelserna i lagen om allmänna handlingar ta in även
grundlagskapitleis offenilighetsregler. Konsekvensen skulle naturiigtvis bli
alt samma regler återfanns både i grundlag och i vanlig lag, men kammarrätten
har svårt all se någon egentlig olägenhet av en sådan dubblering.
Tysinadspliktskoinmlltén framhåller att den omständigheten all grundsatsen om
allmänna handlingars offentlighet är införd i grundlag är ett uttryck för all
statsmakterna har sett den som ett viktigt moment i tryckfriheten. Om
offentligheten kan begränsas genom föreskrift i allmän lag, försvagas
emellertid skyddet, särskilt om grundlagen inle innehåller närmare direktiv om
utformningen av undantagen. Kommittén erinrar härefter om att offenllighelskommitlén
(OK) föreslog en grundlagsreglering som omfattade beskrivningar av vissa
typsituationer och av de villkor under vilka skilda handlingslyper skulle
hållas hemliga. Enligt tystnadspliktskommiltén finner man fierstädes i
förslaget till lag om allmänna handlingar direktiv för prövningen som lill sin
typ liknar de av OK föreslagna grundlagsreglerna; för hemlighållande krävs ell
antagande alt utlämnande skulle medföra en på något sätt beskriven skada.
Tystnadspliktskommittén frågar sig om det inte skulle vara möjligt alt minska
antalet typer av skaderekvisit i förhållande till OSK:s förslag och att föra
över dessa rekvisit lill grundlagen, så alt man finge ett system där
sekretessen med avseende på ärendenas allmänna typ och skaderekvisiten vore
reglerad i grundlag och för regleringen i allmän lag återstode endast
tillämpligheten på bestämt angivna grupper av ärenden eller handlingar. Om
emellertid svårigheterna all bestämma undantagen frän offentligheten i grundlag
skulle visa sig övermäktiga, bör del enligl tystnadspliktskommitién i vart fall
göras ell försök att där ange huvudgrunderna för sekretess i skilda typer av
ärenden. Det finns i så fall särskild anledning all beakta offentlighetens
ändamål att garantera insyn i rälts-lillämpningen och i övrig utövning av
offentlig makt gentemot medborgarna. Grundlagen bör så långt möjligt ge
substans åt kravet på insyn i denna verksamhet. Även handhavandet av allmänna
medel är en funktion som bör vara utsatt för en så ingående granskning från
allmänhetens sida som är förenlig med kraven på rörelsefrihet. Grundlagen borde
således säga ut att föreskrift om hemlighållande skall, beträffande handling i
ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör
till-lämpning av lag, såsom förulsällning för hemlighållande angiva att utlämnande
kunde befaras leda till skada för ett i föreskriften närmare angivet intresse.
Kravet pä offentlighet är enligt tystnadspliktskommitién inte lika starkt
motiverat i verksamheter som staten eller kommun bedriver såsom ren service för
medborgarna, särskilt inte i fråga om den frivilliga sjukvården, kyrkans
själavård eller sociala organs rådgivningsverksamhet och inte heller i andra
fall där momentet av medelsförvallning träder i bakgrunden. Mol bakgrund härav
finner kommittén det i vart fall inle nödvändigt att i grundlagen la upp ett
krav pä att föreskrift om sekretess på dessa områden skall innehålla
skaderekvisit. Sammanfattningsvis anför kommittén att del efter första meningen
i 1 § andra slyckel bör sägas att föreskrift om inskränkning av hänsyn som
anges i punkt 1, 2, 3 eller 4 skall såsom förutsättning för
Prop. 1975/76:160 38
hemlighållande
upptaga all utlämnande kunde befaras leda till skada för ett närmare beskrivet
allmänt intresse saml att föreskrift om inskränkning av hänsyn som anges i
punkt 5 skall, beträffande handling i ärende som rör myndighetsutövning mol enskild
eller mol kommun eller som rör lill-lämpning av lag, såsom förutsättning för
hemlighållande upplaga att utlämnande kunde befaras leda till skada för ett
närmare beskrivet enskilt intresse.
5.5 Fri-
och rättighetsutredningen
1
förslagel till nytt 2 kap, RF hänvisar fri- och rättighetsutredningen i 2§
andra styckei lill massmediegrundlagen beträffande bl.a. rätten att ta del av
allmän handling. Hänvisningen torde ha den innebörden au den särskilda
grundlagen exklusivt reglerar också sekretessbestämmelsernas fördelning på
normer av olika slatsrättslig dignitet.
5.6 Tystnadspliktskommittén
Tystnadspliktskommiltén
föreslår som nämnts i sill belänkande (SOU 1975:102) Tystnadsplikt och
yttrandefrihet en särskild lag om ofientliga funktionärers tystnadsplikt.
Regleringen i lagen är nära knuten till bestämmelserna om allmänna handlingars
offentlighet och inskränkningar däri. Kommittén har byggt på OSK:s förslag
lill lag om allmänna handlingar. I motiven tar kommittén upp frågan om
lämpligheten av en gemensam lag för handlingssekretess och tystnadsplikt och
förklarar att en sådan lag på sikt kan visa sig lämplig. Med hänvisning bl. a,
till att OSK:s förslag till lag om allmänna handlingar var under beredning
medan tystnadspliktskommiltén fullgjorde sitt uppdrag och lill att resultatet
av remissbehandlingen inte kunde överblickas har emellertid kommittén funnit
det lämpligast att utarbeta ett självständigt förslag till lag om
tystnadsplikt. Kommittén åberopar dessutom vissa skäl som kan göra det
motiverat att också på längre sikt behålla reglerna om tystnadsplikt i en
särskild lag, såsom behovet av att avfatta sådana regler i mera generella
termer än bestämmelserna om handlingssekretess.
5.7 Remissyttrandena
över tystnadspliktskommitténs förslag
Flera
remissinstanser förordar en gemensam lag för handlingssekretess och offentliga
tystnadsplikter. Enligt JO bör det tillfälle inte försittas som nu erbjuder sig
att göra ett allvariigt försök all få till stånd en central lag om
handlingssekreiess och tystnadsplikt. Till grund för en sådan lag om
"hemlighållande i offentlig verksamhel" kunde las OSK:s förslag till
lag om allmänna handlingar. JO utvecklar närmare hur beslämmelserna i en sådan
lag skulle kunna konstrueras. Till förmån för en gemensam lag för handlingssekretess
och tystnadsplikt uttalar sig också JK, RÅ, datainspektionen,
värnpliktsverket. beivdskapsnämnden för psykologiskt försvar, kammarkollegiet,
kommerskollegium, näringsfrihelsombudsmannen. förenade fabriksverken. Sveriges
Industriförbund och Sveriges advokatsamfund.
Prop. 1975/76:160 39
Remissbehandlingen
av tystnadsplikiskommitléns betänkande är som tidigare nämnts inte avslutad.
6
Upptagningar för automatisk databehandling 6.1 Inledning
Principen
om allmänhetens fria tillgång till myndigheternas material har intill helt
nyligen tagit sikte på handlingar i traditionell mening, dvs. i första hand
papper med skriven text. Den moderna informationsbehandlingen, som ännu
befinner sig i ett utvecklingsskede, har emellertid lett till att information i
allt slörre ulsträckning har kommit att fixeras på medier på sådani säu att den
kan avläsas endasl med tekniska hjälpmedel. 1 förgrunden står därvid den
elektroniska databehandlingen eller ADB-tekniken.
ADB-tekniken
har ställt lagstiftningen inför delvis svårlösta problem. En strävan har varit
all se till att allmänhetens tillgång till information hos myndigheterna inte
försämras genom övergången till ADB. Ett annat krav har gått ut på all
förebygga de risker för otillböriigt intrång i den personliga integriteten som
den nya tekniken inrymmer. Till detta har kommii de räitstekniska svårigheterna
att anpassa de på det hävdvunna handlingsbegreppet uppbyggda reglerna i TF om
offentlighet lill ADB-medierna. Dessa svårigheter hänger samman med att
upptagningar för ADB inte är visuellt läsbara utan vanligen kräver tillgång
till dator för att kunna överföras till läsbar text. Ett annat problem ligger i
att datamediet - magnetbandet, skivminnet, etc. - ofta förvaras och handhas av
annan myndighei än den som svarar för upptagningens innehåll och utnyttjar det
material som finns däri. Ibland uppdras ansvaret för den tekniska driften t. o,
m. åt privat förelag eller annat organ som inte är myndighet.
OSK
lade i delbetänkandet (SOU 1972:47) Data och integritet fram förslag till
särskilda regler i 2 kap. TF om upptagningar för automatisk databehandling.
Samtidigt föreslog utredningen särskild lagstiftning, främst en ny datalag,
lill skydd för den personliga integriteten vid automatisk databehandling.
Förslagen ledde till lagstiftning (prop. 1973:33, KU 1973:19 och 1974:8).
6.2
Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs förslag år 1972
OSK
uigick i sitt förslag från principen att ADB-lagrad information hos myndighet
borde vara tillgänglig för den enskilde i samma utsträckning som för
myndigheten själv. En ADB-upplagning - varmed OSK förstod den fysiska
databäraren - skulle enligt förslaget vara att anse som allmän så snart en
myndighet förfogade över den. Var någonslans datamediet förvarades saknade
däremoi betydelse. En myndighet skulle i allmänhet anses
Prop, 1975/76:160 40
förfoga
över en upptagning i den mån den hade befogenhet och möjlighet att överföra
upptagningen till läsbar form. Detta innebar bl, a. alt, om en myndighet hade
tillgång endast till vissa uppgifter i en upptagning, den förfogade över
upptagningen endast i motsvarande del,
I
lagtekniskt hänseende föreslog OSK att ADB-upptagningar i TF skulle sidoställas
med handlingar och göras till föremål för särreglering i samtliga berörda
paragrafer i 2 kap.
Enligt
en särskild föreskrift i förslaget skulle ADB-upptagning som utgör endast ett
led vid bearbetning med automatisk databehandling, s. k. mel-lanprodukl, inte
anses som allmän förrän bearbetningen var avslutad. I sin motivering till
förslaget i denna del anförde OSK att det inte sällan förekommer au en
ADB-uppiagning görs i fiera etapper och att en sådan etapp kan resultera i att
en upptagning tillfälligt kommer att finnas som ett mellanled i bearbetningen.
Enligl OSK fanns det inte anledning att lämna ul uppgifter i sådana
upptagningar förrän bearbetningen hade avslutats.
OSK:s
förslag i övriga delar framgår i huvudsak av redogörelsen i det följande för
gällande rält.
6.3
Gällande rätt
De
ändringar som beslöts i 2 kap. TF åren 1973 och 1974 innebar att både
ADB-upptagningar och andra tekniska upptagningar fördes in under kapitlets
bestämmelser om handlingar (2 §). ADB-upptagningarna behandlas alltså i TF inte
som sidoordnade med handlingar. Vissa särbestämmelser för de tekniska
upptagningarna har emellertid införts. Med upptagning för ADB förstås enligt
ett motivutlalande (prop. 1973:33 s. 75) uppgift som är fixerad på någon form
av datamedium och som alltså antingen finns i eller kan malas in i en
dalamaskin.
Avgörande
för frågan huruvida en upptagning är allmän är som regel om upptagningen
förvaras hos en statlig eller kommunal myndighet. Det är därvid utan betydelse
om myndigheten själv använder upptagningen eller om den endast lagrar eller
bearbetar upptagningen för annans räkning. Delta förhållande är däremot
bestämmande för vem som prövar frågan om utlämnande av upptagningen.
Prövningen ankommer nämligen enligl 2 kap. 9 § TF på den myndighet som förfogar
över upptagningen. Begreppet "förfoga över upptagning" definieras
inte i lagtexten. Enligt motiven dr frågan avgöras med ledning av bl. a. det
avtal som kan ha träffats mellan myndigheterna och myndigheternas rätt att
föra över upptagningen till läsbar resp. avlyssningsbar form. Förfoganderätten
bestämmer vidare i ett särskilt fall när en upptagning skall anses allmän.
Enligt 2 kap. 2 § iredje stycket TF skall nämligen teknisk upptagning anses
förvarad hos myndighet och därmed betraktas som allmän även i fall då den har
kommii in till eller upprättats hos annan än myndighet, under förutsättning att
myndighet förfogar över upptagningen. Också i detta fall är del den myndighei
som
Prop. 1975/76:160 41
förfogar
över upptagningen som prövar om denna får lämnas ul,
I
prop, 1973:33 med förslag till ändringar i TF m, m, (s, 78) avvisades OSK:s
förslag till en generell undanlagsregel beiräffande mellanprodukter vid
ADB-bearbetningar, Därvid åberopades med anknytning till uttalanden under
remissbehandlingen att det i praktiken skulle bli svan att avgöra om en viss
upptagning utgör endasl mellanled i en ännu inte avslutad bearbetning och alt
vissa ADB-register i sin helhei inte blir avslutade så länge de används i
tjänsten men likväl inte kan få undandras ofTentligheten, Bestämmelserna i 2
kap. 4 § TF om minnesanteckningar m. m. har emellertid i ett andra stycke
kompletterats med särskilda föreskrifter om tekniska upptagningar. Har sådan
upptagning kommit till endast för måls eller ärendes föredragning eller
beredning lill avgörande hos myndighet, skall uppteckningen inte anses som
allmän hos myndigheten, om den inte, sedan målet eller ärendet har
slutbehandlats hos myndigheten, har omhändertagits för förvaring. Intill dess
frågan om sådant omhändertagande har avgjorts, skall upptagningen inle heller
anses som allmän hos annan myndighet, om den förvaras där endasl för teknisk bearbetning
eller lagring.
I
2 kap. 8 § TF föreskrivs all teknisk upptagning skall tillhandahållas enskild i
läsbar eller avlyssningsbar form. Den som så önskar har dessutom rätt att mot
avgift d utskrift av upptagningen. Myndigheten är däremoi enligt TF inte
skyldig all lämna ut datamediet som sådant, t, ex. ett magnetband eller ett
hålkon. Sistnämnda bestämmelse är föreslavad av önskemålet all förebygga
intrång i den personliga integriteten genom olillböriig användning av det
utlämnade mediet. Något allmänt förbud för myndighei alt som led i sin
serviceverksamhet lämna ut kopia av datamedium har emellertid inte uppställts.
Av 2
kap. 8 § tredje stycket första meningen TF följer alt skyldighel att på stället
tillhandahålla upptagning i läsbar eller avlyssningsbar form inte föreligger om
betydande hinder möter. 1 styckets andra mening anges vidare att sådan
skyldighet inte heller föreligger om upptagningens innehåll finns i läsbar form
hos annan myndighet och tillhandahållandet där kan ske utan beaktansvärd
olägenhet för den som vill ta del av upptagningen.
Offentlighetsprincipen
innebär inte i och för sig någon skyldighet för myndigheterna att ställa
samman eller bearbeta information. Allmänheten kan därför göra anspråk endasl på
sådan dalalagrad information som är omedelbart tillgänglig för en myndighei.
Enligt uttalanden i prop. 1973:33 (s. 84) innebär emellertid denna princip alt
en myndighet är skyldig att för framtagning av viss datalagrad information
använda ett redan utarbetat dataprogram som finns tillgängligt för
myndigheten, även om denna bearbetning inte är förberedd för myndighetens egna
behov. Däremot följer således inte av TF au myndigheten måste låta göra upp nya
program för att ge allmänheten tillgång till viss information, 1 propositionen
förklaras också att avgörande för i vad mån ell program skall behöva användas
för
Prop. 1975/76:160 42
framtagning
av information är förfoganderätten lill dataprogram hos den myndighei som
förfogar över upptagningen, inie hos den som endasl utför teknisk bearbetning
e, d, för annan myndighets räkning.
Den
reglering som genom 1973-1974 års lagstiftningsbeslul fördes in i TF till
klargörande av rättsläget förde tekniska upptagningarna betecknades i
förarbetena (prop, 1973:33 s, 73) som ett provisorium i avvaktan på resultatet
av OSK:s arbeie med en fullständig översyn av grundlagsreglerna om offentlighet
och sekretess.
Vad
härefter gäller den särskilda lagstiftningen till skydd för den personliga
integriteten i samband med dataregistrering infördes i sekretesslagen (13 §) en
ny bestämmelse som innebär förbud mot utlämnande från datafört personregister
av personuppgift som kan antas bli använd för obehörig automatisk
databehandling. 1 huvudsak valde emellertid statsmakterna all tillgodose
skyddet för privatlivet på annat sätt än genom en utbyggd sekretesslagstiftning.
Skyddsregleringen bygger i stället på ett system med tillståndstvång för
personregister som förs med hjälp av ADB och med offentlig tillsyn över sådana
register. Beslämmelserna härom återfinns i datalagen (1973:289). Enligt lagen
får dataregister-privat eller allmänt-som innehåller personuppgift i princip
inte inrättas eller föras ulan tillstånd av en särskild myndighei,
datainspektionen. Tillstånd krävs dock inle för personregister som inrättas
genom beslut av riksdagen eller regeringen. 1 samband med att datainspektionen
beviljar tillstånd till ett personregister skall den meddela alla de
föreskrifter som behövs föratt förebygga otillbörligt integriielsintrång. Datainspektionen
har att meddela föreskrifter också för statliga register som inte kräver
tillstånd, i den mån inte riksdagen eller regeringen redan har meddelat
föreskrifter av ifrågavarande slag. Föreskrift av datainspektionen kan enligt 6
§ datalagen avse bl. a. vilka personuppgifter som får göras tillgängliga saml
rätten att lämna ul eller i övrigt använda personuppgifter, 1 6 § andra styckei
anges särskilt alt föreskrift rörande utlämnande av personuppgift inte får
inskränka myndighels skyldigheter enligl TF, - Också tillsynen över
personregistren utövas av datainspektionen. Denna kan därvid ingripa med nya
eller ändrade föreskrifter och i sista hand återkalla av inspektionen meddelat
tillstånd.
6.4
Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs nu framlagda förslag
OSK
behåller i sill förslag till stora delar den reglering i sak av de tekniska
upptagningarna som införiivadesmed2kap, TFgenom 1973-1974 års beslut. Sålunda
regleras liksom i TF handlingar i vanlig bemärkelse och tekniska upptagningar i
princip enhetligt; i förslaget inordnas upptagningarna formligen i
handlingsbegreppet. Vidare kan nämnas alt begreppet upptagning även enligl
förslagel i första hand åsyftar själva informationsinnehållet. OSK vill
definiera begreppet ADB-upptagning som "uppgift som är lagrad å lek-
Prop. 1975/76:160 43
niskt
medium eller som måste sammanställas från fiera sådana media, om det fordras
för all den skall kunna uppfattas av människan",
I
två hänseenden återkommer emellertid OSK till förslag som fördes fram i
delbetänkandet från år 1972 men som då inte följdes av statsmakterna. Det ena
gäller sättet all bestämma när en ADB-upplagning är allmän handling hos en
vis.s myndighei. del andra de s, k. mellanprodukiernas slällning.
OSK
förordar sålunda all en upptagning för ADB skall anses förvarad hos myndighei -
och därmed i princip vara allmän handling hos myndigheten - om myndigheten
förfogar över den (5 kap. 3 § grundlagen). Sådan förfoganderätt skall anses
föreligga när myndigheten enligt lag eller förordning eller särskilda för
myndigheten meddelade föreskrifter har befogenhet att överföra upptagningen
till läsbar form.
OSK
motiverar sitt förslag i huvudsak med hänvisning till behovet av att skydda den
personliga integriteten vid ADB-hanteringen, Den tekniska utvecklingen har
enligt utredningen medfört ökade risker för integritets-kränkningar. Enorma
informationsmängder kan lagras med hjälp av ADB. De moderna dalabassystemen har
gjort de lagrade uppgifterna iättillgängliga, 1 ett databassystem är antalet
söknycklar, dvs, ord som kan användas för återvinning av information, praktiskt
taget obegränsat. Innehåller systemet personuppgifter, blir det möjligt att
erhålla en synnerligen fullständig bild av en individ. Samtliga uppgifter kan
myckel väl till sin karaktär vara offentliga. Risken för integritetsintrång är
likväl uppenbar, menar OSK,
Enligt
OSK innebär gällande grundlagsbestämmelser att en myndighet som rent faktiskt
kan överföra en ADB-upptagning till läsbar form kan nödgas till allmänheten
lämna ut information som myndigheten inte själv använder eller som den rentav
på grund av givna föreskrifter inte får göra tillgänglig i sin egen verksamhet.
1 sammanhanget nämner OSK att datainspektionen har övervägt alt meddela
föreskrift enligt datalagen om all myndighet som är kopplad till en dalabas
tillåts att använda endast de söknycklar som myndigheten behöver för sin
verksamhet och förbjuds att i övrigt göra uttag av information.
Genom
att för framliden ge ADB-upptagningarna ställning av allmän handling endast hos
myndighet som förfogar över dem skulle man enligt OSK i någon mån kunna
begränsa spridningen av personuppgifter. I termen förfoga bör då innefattas
inte bara en faktisk möjlighet all överföra upptagningen till läsbar form ulan
även en rättslig befogenhet. Denna kan, som framgått, stödjas på lag eller
förordning eller särskilda för myndigheten meddelade föreskrifter. Med det
sista ledet åsyftar OSK i främsta rummet föreskrifter av datainspektionen
enligt datalagen,
OSK
anser att det är en värdefull bieffekt av den föreslagna regeln om när
ADB-upptagningar skall anses vara allmänna handlingar att myndigheternas insyn
i de enskilda medborgarnas förhållanden kommer alt minska.
OSK
berör den föreslagna lösningens förenlighet med offentlighetsprincipen.
Utredningen hänvisar till sin i 1972 års delbetänkande framförda
Prop. 1975/76:160 44
uppfattning
alt vad offenilighetsprincipen bör omfatta är vad en myndighet använder i sitt
arbete. Tillgången till ADB-lagrad information bör vara lika för allmänheten
och myndigheten själv, OSK framhåller vidare att uppgifter som är utspridda på
fiera myndigheter, även om alla inte använder dem, kommeratt vara tillgängliga
hos någon myndighei. Någon egentlig inskränkning i offentlighetsprincipen
föreligger därför inle. OSK pekar på au datainspektionen enligt förslagel
genom sina föreskrifter i ganska stor utsträckning kommer all avgöra vad som
skall omfattas av offentlighetsprincipen såvitt gäller dalabaseral,
personorienleral material. Eventuella betänkligheter häremot försvagas
emellertid enligt OSK:s mening av all datainspektionens styrelse är
pariamenlariskt sammansatt och av att beslut om föreskrifier i regel fattas av
styrelsen. Därtill kommer att datainspektionens beslut kan överklagas till
regeringen.
Beträffande
innebörden av förfoganderekvisitet tillägger OSK att, om över huvud taget inle
några föreskrifter - genom lag eller i annan form - om myndighets handhavande
av dalabaseral material har meddelats, myndigheten måste anses förfoga över
materialet, om del "faktiskt finns hos myndigheten". Utredningen
framhåller emellertid att myndighet på grund av avtal med annan myndighet eller
med enskild kan vara förhindrad att överföra upptagning som faktiskt finns hos
myndigheten. Denna anses då inle förfoga över upptagningen, som alltså inte
blir att anse ,som allmän handling hos den myndigheten.
OSK
överför i sitt förslag (5 kap, 4 § punkt 1 grundlagen) i sak nuvarande
bestämmelser i 2 kap, 4 § andra styckei TF om teknisk upptagning som har kommii
lill endasl för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande.
Utredningen föreslår emellertid härutöver en övergripande beslämmelse om de s,
k. mellanprodukierna (5 kap. 4 § punkt 2 grundlagen). Enligt denna skall som
allmän handling inle anses upptagning för automatisk databehandling som endast
utgör ett led i bearbetning med sådan behandling, om inte upptagningen
omhändertas lor förvaring sedan bearbetningen har avslutats. Med hänsyftning på
det i det föregående återgivna uttalandet i prop. 1973:33 om ADB-regisier som
inte är avslutade så länge de används i tjänsten anmärker OSK, att många
register som konlinueriigt bearbetas genom uppdateringar - dvs, ändringar av
införda uppgifter - är alt anse som färdiga produkter efter varje sådan åtgärd.
6.5
Remissyttrandena
Frågan
om ADB-teknikens betydelse för offentlighetsprincipen behandlas av några
remissinstanser,
Daiainspekiionen
framhåller att numera envar genom ändringar i TF i princip har samina rätt att
la del av innehållet i allmänna upptagningar för ADB som gäller beträffande
traditionella handlingar. Vad avser upptagningar för ADB förekommer emellertid
enligl inspektionen i praktiken
Prop. 1975/76:160 45
vissa
hinder. Som exempel på detta anförs au övergången till ADB ej sällan medför
bristande möjlighet att efterkomma sökandens önskemål. Uttag av information
blir ofta beroende av schemalagda maskinella bearbetningar. Datainspektionen
förklarar att den har nödgats acceptera en väntetid på upp lill en månad vid
begäran om ullag av uppgifter enligl 10 § dalalagen. Denna regel har
framtvingat särskilda ultagsrutiner, Samma eller längre väntetider lorde enligt
inspektionen ofta förekomma då någon ined stöd av 2 kap, 8 § TF begär att få ul
information från upptagning ined ADB, Självfallet förekom sådana dröjsmål även
innan ADB började användas, men övergången till maskinell
informationsbehandling gör dem vanligare, - Inspektionen förklarar att ett
annat problem är de ibland ökade svårigheterna för allmänheten alt få reda på
vilka informationskällor och register som utnyttjas av myndigheterna i deras
verksamhel, 1 och för sig skulle det därför vara av värde för upprätthållande
av offentlighetsgrundsaisen att myndigheterna håller en förteckning tillgänglig
över de register som används av myndigheten. Inspektionen nämner alt inånga
mycket informationsrika och betydelsefulla register dock ibland existerar
endast så kon tid att det inte skulle vara meningsfullt eller ens möjligt för
myndigheten att som vägledning för allmänheten tillhandahålla en förteckning över
dem. Skyldigheten alt hos datainspektionen söka tillstånd för personregister
och inspektionens register över dessa bidrar dock i någon mån till att ge allmänheten
kunskap om registrens existens. - Inspektionen framhåller vidare alt
allmänhetens insyn i myndigheternas verksamhet och möjligheterna till kontroll
av denna också begränsas av att vissa ADB-register genom uppdateringar och
bearbetningar snabbt förändras. Del kan därför bli omöjligt att granska det
underiag en myndighet använt för ett visst syfte. Är det fråga om information
som utgör grund för beslut, åligger det dock myndigheten enligt 14 § datalagen
att foga en utskrift av upptagning för ADB till handlingarna i målet eller
ärendet. Offentlighetsgrundsatsens kontrollfunktion omfattar emellertid inle
bara mål och ärenden utan all myndigheternas verksamhet. Huvudregeln i 14 §
datalagen kan, som förutsatts, inle alltid uppfyllas, utan myndigheter som t.
ex. bilregisternämnden måsle utnyttja den dispensmöjlighel bestämmelsen medger.
- Inspektionen säger vidare alt del stora informalionsfiödet i samhället också
föranleder alt gallring mäste ske i ökad omfattning. Gallring är f ö. ofta en
nödvändig åtgärd för skyddet av den personliga integriteten. Självfallet
inverkar gallringen ibland menligt på offentlighetsgrundsatsens
kontrollfunktion. Enligt datainspektionen inskränks också den enskildes
möjligheter au utöva den grundlagsenliga rätten att kontrollera myndigheterna
och få tillgång till underiag för den eftersträvansvärda samhällsdebatten av de
praktiska problem som möter när det gäller andra än schemalagda utskrifter. I
detta hänseende fyller, säger inspektionen, datalagens lillståndstvång och
särskilt dess 10 ij en betydelsefull praktisk funktion som komplement till 2
kap. 8 ij TF. Ulan
Prop. 1975/76:160 46
datalagen
skulle den enskildes möjligheter vara så gott som obefintliga att utöva en
allmän kontroll och få underlag för samhällsdebatt beiräffande många områden
uianför de rent administrativa, exempelvis de alltmera betydelsefulla områdena
statistik och forskning. Möjligheterna lill kontroll av myndigheterna begränsas
enligt inspektionen inte bara av problemet att i lid erhålla en utskrift av
upptagning för ADB utan även av den enskildes brisi på fackkunskap och tillgång
till de tekniska hjälpmedlen. Det är bl, a, omöjligt för allmänheten all utföra
kontrollbearbelning av tillhandahållen information. Även om del föreligger en
rätt att ta del av program och systemdokumentation innebär detta i praktiken
inte någon hjälp. Offentlighetsgrundsatsens funktion att tillhandahålla
underiag för en bred samhällsdebatt kan, hävdar inspektionen, bli illusorisk om
man tvingas acceptera del underiag som framställs med hjälp av ADB, -
Inspektionen förklarar att offentligheten även begränsas av att användningen
av ADB medför ökade krav på sekretess. Koncentrationen i ADB-register av ett
stort antal uppgifter av i och för sig föga känslig natur, vilka tidigare var
utspridda hos fiera myndigheter i många olika akter och därför praktiskt sell
omöjliga alt sammanställa, gör ADB-registren känsligare än de traditionella
registren. Enligt sekretesslagen skyddas emellanåt en handling av visst slag
endast hos en särskilt angiven myndighet. Om uppgift ur sådana
handlingar/upptagningar för ADB förs över till andra handlingar hos andra
myndigheter, fortplantas normalt inte sekretessen. Massöverföring av sådan
information sker ofta från en myndighet lill en annan och föranleder krav på
fortplantning av sekretessen. Detta leder i sin lur lill ökad begränsning av offentlighetsprincipen.
- Inspektionen påpekar att det för främst samhällets stora centrala databanker
alltmer krävs ett fullgott säkerhetsskydd. Detta innebär ofta bl, a. att den
som vänder sig dit för att få ta del av myndigheternas information nödgas legitimera
sig för att få tillträde. Enligt TF är man i princip inle skyldig att uppge
namn för att ta lill vara sin rätt enligt offentlighetsgrundsatsen att få del
av offentliga handlingar eller upptagningar för ADB, -Inspektionen påpekar ännu
ett praktiskt problem. Det kan praktiskt sett vara i det närmaste omöjligt och
i vart fall ofta oekonomiskt alt göra den prövning som ibland skall ske innan
information lämnas ut med stöd av 2 kap. TF, Detta gäller särskilt när det är
fräga om större uttag. Det finns en viss risk för att myndigheterna i stället
gör en snävare bedömning av de bestämmelser som reglerar offentlighet och
sekretess. OSK:s många föreslagna skaderekvisit förstärker denna effekt högst
avsevärt,-Inspektionen framhåller att myndighet enligt de ändrade reglerna i TF
inte är skyldig att göra sådana utskrifter av upptagningar för ADB som kräver
nytt program. Denna spärr var tänkt som ett skydd för den personliga
integriteten. Den tekniska utvecklingen har enligt inspektionen medfört att
denna spärr numera fåu väsentligt minskat värde. Utvecklingen av
siandardprogram medför att särskild programmering ofta ej längre behöver ske.
Inspektionen hänvisar i sammanhanget också till regeringsrättens dom RRK R 74
2:26 och
Prop. 1975/76:160 47
påpekar
att det i delta fall fanns program som ulan nämnvärt arbeie medgav ullag av de
begärda uppgifterna, ~ Avslulningsvis framhåller inspektionen alt ADB-tekniken
självfallet ock.så kan öka allmänhetens möjligheter att få tillgång lill
allmänna handlingar; bl, a, kan bildskärmar användas i allmänhetens tjänst.
Sannolikt överväger dock tills vidare - såvitt avser offentlighetsprincipens
praktiska tillämpning - den negativa effekten av datoriseringen. Vissa
åtgärder för att mildra denna effekt kan framkomma underdaiainspektionens
fortsatta utvärdering ;iv datalagen.
Riksskatteverket
framhåller all ADB ger möjlighet alt ur ell ADB-lagrat register snabbt
sammanställa och ta fram information om individer på eu sätt som inte är
praktiskt möjligt i ett manuellt system. Den konfiikt som härvid uppstår mellan
intresset av att bevara offentlighetsprincipen och alt skydda den personliga
integriteten är enligl verket mycket svårlöst. Datalagen ger ett visst skydd
men reglerar endasl informalionsultag på ADB-medium och omfattar vidare bara
fysiska personer. Verket förklarar att det nu lämnade förslagel till lag om
allmänna handlingar inte heller löser denna problemalik och all en utvidgning
av sekretesskyddet i vissa situationer synes vara motiverad.
Svenska
arbetsgivareföreningen. Svenska byggnadsentreprenörsföreningen, Sveriges
grossistförbiind, Sveriges indiisiiiförbund. Sveriges köpmannaförbund och
Svenska handelskammarförbundet ger i sitt gemensamma yttrande inledningsvis
uttryck för en skepsis mol myndigheternas ambitioner all i centrala dalabaser
lagra allt större mängder information. Denna skepsis sägs i icke ringa mån
grunda sig på oprecisa ändamålsbeskrivningar och syften för uppgiftslämnandel
och uppgifternas fortsatta hantering, - I fråga om det nuvarande regelsystemets
betydelse för offentlighetsprincipen säger sig organisationerna ha gjort
följande iakttagelser. 1. Inle sällan leder frånvaron av för allmänheten lätt
åtkomliga förteckningar över register till au denna rent av saknar kännedom och
kunskap om offentlig. ADB-lagrad information, 2, Även om sådan vetskap finns
kan ekonomiska skäl lägga hinder i vägen för tillhandahållandet.
"Avsevärda kostnader" kan sålunda utgöra sådant hinder. 3,
Allmänheten kan bara göra anspråk på datalagrad information, som är tillgänglig
för myndigheten själv. Datorprogram måste med andra ord finnas tillgängligt, -
Organisationerna förklarar att den ordning som nu sagts, frånsett alt den kan
leda till avsevärda väntetider och fördröjningar, innebär att enskild icke har
någon ovillkoriig räu att få del av offentlig information genom au t, ex,
tillhandahålla datorprogram. Det anförda bör enligt organisationerna ses mol
bakgrunden att myndighet är skyldig alt skaffa fram en handling i ordets
vanliga bemärkelse även för det fall efterforskningen är tidskrävande, Ell
motsvarande synsätt i vad avser datoriagrad information borde enligt
organisationernas mening leda till alt enskild i enlighet med
offentlighetsprincipen skall ha rält lill utdata, i vart fall genom att ställa
datorprogram lill förfogande. De nu föreslagna be-
Prop. 1975/76:160 48
stämmelserna
bör enligt organisationernas mening ändras så att ett användande av tekniska
hjälpmedel, i detta fallel ADB, icke möjliggör inskränkningar i
offenilighetsprincipen.
Frågan om enskildas
tillgång till datoriagrad information hos ofienlliga organ diskuteras också av
Svenska bankföreningen. Föreningen påpekar inledningsvis all framtagning av
datoriagrad information i regel förutsätter en viss bearbetning. Bearbetningen
förutsätter i sin tur ett program, OSK:s förslag innebär att del normall inle
blir möjligt att få tillgång lill annan information än sådan för vars
framtagande myndigheten i fråga innehar utarbetat program. Det bör enligt
föreningen skapas möjligheter för enskilda och företag all på ett mer
omedelbart sätt få tillgång till i princip all datoriagrad information
(basdala) hos myndigheterna. Sådana basdala står efter bearbetningen lill
myndigheternas förfogande som underlag för deras planering och beslul. Sannna
material bör - när sekreiesshänsyn eller alltför stora praktiska svårigheter ej
lägger hinder i vägen - slå till förfogande även för enskilda, inte minst
förelag, som i sin verksamhel har behov av samma material och kanske är beredda
att själva ombesöoa den erforderliga bearbetningen. Ell särskilt skäl är au
uppgifterna ofta har kunnat insamlas endasl med stöd av särskilda
författningsbestämmelser som ej kan åberopas av enskilda för motsvarande
insamling. Bankföreningen förklarar att den har förståelse för alt del inte i
varje situation kan vara möjligt att få tillgång lill information genom
körningar hos myndigheten. Myndigheternas eget arbete skulle i så fall kunna
otillböriigt störas. Den enskilde måste i viss utsträckning få finna sig i att
vänta på att en körning för hans räkning kan ske. Sådana uppskov kan emellertid
väl förenas med principen att upptagning skall tillhandahållas så snart ske
kan. En viss förplanering av körningar även för allmänheten bör kunna i många
fall undanröja de praktiska svårigheterna, - Föreningen tar i sammanhanget upp
innebörden av begreppet "program", Enligl föreningen är detta inle
tillräckligt entydigt för alt kunna läggas till grund för en enhetlig
rättstillämpning. Föreningen återger härvid OSK:s uttalande att den tekniska utvecklingen
i själva verket redan har gåli så långt all begreppet "program"
håller på all bli förlegal. Datamaskiner med direktåtkomstminne har utvecklats
gradvis, och redan i dag kan enorma informationsmängder lagras i t. ex. ett
irumminne varifrån enligt OSK varje önskad uppgift kan tas fram praktiskt taget
omedelbart med hjälp av enkla s, k. söknycklar. Föreningen ifrågasätter om
denna beskrivning är helt korrekt. Även framtagning av uppgifter ur t. ex. ett
irumminne torde kräva ett program. En annan sak är enligl föreningen att
sådant program ibland tillhandahålls av maskinleverantören tillsammans med hårdvaran
eller rent av finns inbyggt i denna. Emellertid är det riktigt att enorma
mängder av information stundom kan framtagas ur datorer med direkt-åtkomsiminne
med hjälp av enkla söknycklar. Sådana mängder av information kan dock
nyttiggöras av den enskilde endasl om informationen tillhandahålles i en
hanterlig form. Enligt OSK:s förslag skall upptagning för
Prop. 1975/76:160 49
automatisk
dalabehandling eller annan upptagning tillhandahållas i läsbar eller
avlyssningsbar form (5 kap. 7 § yttrandefrihetsgrundlagen). Däremot skall den
enskilde icke vara berättigad att erhålla exempelvis en maskinläsbar kopia.
Sådan kopia kan, förklarar föreningen, vara en förutsättning för att uppgifter,
tillhandahållna i den mängd som datatekniken medger, skall kunna bearbetas med
ADB. Endast efter sådan bearbetning kan uppgifter i de volymer, som här
ifrågakommer, få en rimlig användning, - Föreningen förklarar alt datoriagrad
information på teknikens nuvarande ståndpunkt kan utlämnas - förutom i utskrift
- dels genom läsning på bildskärm hos myndigheten dels genom att dalamedium
utlämnas, dels genom terminal-anslutning till myndighetens dator, dels genom on
line förbindelse mellan datorer. Den enskilde borde enligt föreningen ha laglig
rätt att få ut information i alla de former, på vilka den tekniskt kan
utlämnas, i den män del inte innebär väsentlig olägenhet för myndigheten, risk
för otillbörligt intrång i enskilds integritet eller risk för skada på
myndighets datamedium. Den enskilde bör ocksä kunna få tillgång lill uppgifter
i ADB-upptagningar hos myndighet genom att själv tillhandahålla erforderiigt
program. Föreningen förklarar att offentlighetsprincipen kan lida allvarlig
inskränkning utan en rätt för den enskilde av det slag, som föreningen har
angivit. Allmänhetens tillgång till information hos myndigheterna skulle många
gånger kunna väsentligt försämras genom övergången lill automatisk databehandling.
Ett utlämnande av t. ex. kopior av magnetband enbart som ett led i
myndigheternas service innebär enligt föreningen att upptagningen inte behöver
bli tillgänglig i hela den omfattning som gäller vid en direkt lill-lämpning av
offentlighetsprincipen och behöver därför inte innebära att den enskildes
informationsintresse blir tillgodosett fullt ul. - Föreningen påpekar i
sammanhanget att OSK:s ståndpunkt att kopior av magnetband ej skall ställas
till förfogande främst har motiverats med alt allvariigt integritetsintrång
skulle kunna bli följden. Häremot måsle enligt föreningen invändas att många
uppgifter saknar varie personorientering-1, ex. åtskilliga uppgifter om
fastighetsförhållanden - och i sådana fall kan integriielsintrång genom ett
utlämnande av uppgifterna i ADB-form över huvud ej tänkas. Det är, säger
föreningen till sist, en svaghet i OSK:s förslag alt det i alltför stor
utsträckning utarbetats med endast personorienterade uppgifter för ögonen.
Ocksä Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet påpekar att principen att
myndighet ej är skyldig alt lämna ut maskinläsbara dala huvudsakligen motiveras
av behovet av integriieisskydd. Möjligheten alt medge ullag av maskinläsbara
data närdet kan ske utan risk ur integritetsskyddssynpunki bör ägnas fortsatt
studium. Mångsidighet i utnyttjandet av data är en betydelsefull garanti mot
informationsmonopol och maktmissbruk. Det ligger enligt fakulteten i linje med
offentlighetsprincipens syften att säkerställa sådan mångsidighet genom att
ställa maskinläsbart material till medborgarnas förfogande.
4 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160
Prop.
1975/76:160 50
Frågor
som gäller de sä rs k i I da problem för lagstiftningen om allmänna handlingar
som ADB-tekniken för med sig diskuteras utförligt av juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet vars ytirande i denna del återges i sin helhet.
1,
När blir upptagningar för ADB tillgängliga för envar?
1
sitt delbetänkande (SOU 1972:47) förordade OSK en särreglering av upptagningar
för ADB, sidoordnad med den som avsågs gälla om konventionella handlingar. En
betydelsefull särregel för ADB-upptagningar innebar alt dessa skulle anses
allmänna när en myndighet förfogade över dem. En myndighet ansågs förfoga över
upptagning för ADB i den mån myndigheten hade befogenhet och möjlighet alt
överföra upptagningen till läsbar form. Under departementsbehandlingen valdes
en annan väg och enligt TF gäller nu i princip samma regler för konventionella
handlingar som för ADB-upptagningar, Vissa avvikelser förekommer, där ADB
ansetts fordra särreglering. Enligt huvudregeln är ADB-upptagningar i likhet
med konventionella handlingar allmänna när de förvaras hos myndigheter.
OSK
för nu åter fram förslaget att ha en särregel om när ADB-upptagningar skall
anses allmänna och låter liksom i delbetänkandet denna regel bygga på
förfogandebegreppet: en ADB-upptagning är allmän om den förvaras hos en
myndighet och upptagningen anses förvarad om myndighet förfogar över den,
vilket skall anses vara fallet när myndigheten enligt lag eller förordning
eller särskilda för myndigheten meddelade föreskrifter har befogenhet att
överföra upptagningen till läsbar form (5 kap. 3 § YFG),
Åtminstone
fyra skäl för förslaget låter sig urskiljas, nämligen (a) behovet av skydd för
den enskildes personliga integritet, (b) de möjligheter lill datauttag som den
senaste tekniska utvecklingen fört med sig, (c) önskemålet att förebygga att en
myndighet tvingas lämna ut data som den enligt särskilda föreskrifter inte
själv har tillgång lill, (d) förhållandet att uppgifter - i den mån de inte är
hemliga - alltid kommer att vara tillgängliga hos någon myndighet, som i lagens
mening förfogar över dem. Det argument som i delbeiänkandet intog en mer
framskjuten plats, nämligen att allmänheten och myndigheterna skall vara i princip
likställda när det gäller tillgång till information, förekommer endasl mer
anlydningsvis i SOU 1975:22.
Del
första av de uppräknade skälen är det enligt OSK mest centrala. Kommittén
framhåller, att ADB-tekniken gjort det möjligt att lagra enorma informationsmängder,
där enskilda data blivit avsevärt mer lättillgängliga genom den s. k,
databastekniken. Myndigheter som har tillgång lill ADB-system av detta slag kan
enligl OSK tvingas att lämna ut uppgifter som ger en synneriigen fullständig
bild av en enskild individ ur snart sagt alla synvinklar, vilket anses kunna
leda till allvariiga integriielsintrång. Genom att ge upptagningar för
automatisk databehandling ställning av allmänna handlingar endast hos
myndigheter som förfogar över dem skulle spridningen av upptagningarnas
innehåll i någon mån kunna begränsas. Regeln skulle även vara ägnad att minska
myndigheternas insyn i de enskilda medborgarnas förhållanden.
Det
andra skälet sammanhänger nära med det första, alltså med behovet av skydd för
enskildas personliga integritet. Lagrings- och sammansiäll-ningsmöjligheterna
har således utvecklats därhän att de måsle uppfattas som risker ur
integritetsskyddssynpunki. Utredningen konstaterar vidare.
Prop.
1975/76:160 51
au
begreppet "program" håller på att bli föriegal. Vad som åsyftas är
alt lagrings- och ulsökningstekniken medger betydande frihel att ta fram uppgifter
med ett myckel stort antal söknycklar utan omfattande programmering i varje
särskilt fall.
Det
Iredje skälet har alt göra med att enligt kommitténs tolkning av gällande rätt
"den oegenUigheten (råder) att en myndighet kan besitta information, som
den ej behöver för sill arbeie och som väl då i allmänhel egenlligen
"tillhör" annan myndighei och besiltes enbart för lagring. Även denna
information kan myndigheten mycket väl överföra lill läsbar form och på så sätt
tillhandahål la allmänheien. Myndigheten kan dock till följd av föreskrifter,
som meddelats den, sakna befogenhet göra detta. Myndigheten har alltså inle för
egen del tillgång till informationen, men i enlighet med den i grundlagen
fastlagda offentlighetsprincipen kan myndigheten gentemot allmänheten t vingas
bry la givna föreskrifter,"(sid, 94)Om en myndighei är hindrad au förfoga
över visst material, bör den ej heller, enligt OSK:s synsätt, försäl-las i en
siluation där den kan tvingas utlämna uppgifter som den inte själv får använda
sig av. För en sådan regel talar enligl OSK behovet av skydd för den personliga
integriteten: i synnerhet bör datainspektionen ha möjlighet alt begränsa del
anlal söknycklar som en myndighet får använda i en databas och myndigheten
börda inle heller kunna tvingas lämna uppgifiersom den inte själv får
tillgodogöra sig.
Den
föreslagna regleringen innebär slutligen enligl OSK inte någon egentlig
inskränkning i offentligheten: detta följer enligt OSK av att uppgifterna - i
den mån de inte skall hållas hemliga - kommer att vara tillgängliga hos
åtminstone någon myndighei. Den föreslagna regeln skulle närmast fä till följd
att spridningen av upptagningars innehåll i någon mån begränsades.
Formuleringsfrågor
Även
om man principiellt godtar den av OSK föreslagna regleringen kan vissa
anmärkningar riktas mot den utformning lagtexten i YFG erhållit. Det gäller
för det första fallet all en upptagning lagras och bearbetas hos ett enskilt
subjekt, Enligl 2 kap. 2 § TF skall en upptagning för ADB anses förvarad hos
myndighet även i fall då den inkommit till eller upprättats hos annan än
myndighet under förutsättning alt myndighei förfogar över upptagningen. Enligl OSK
medför dess föreslagna 5 kap, 3 §, andra styckei YFG att ingen sådan särregel
behövs: en myndighet kan förfoga även över en upptagning som fysiskt befinner
sig hos ett enskilt subjekt. Inträdet av egenskapen "allmän" är
emellertid beroende av två förhållanden; för det första att handlingen
/onjoras hos en myndighet, för del andra att handlingen har inkommit till
myndigheten eller upprättats hos denna Ofr den föreslagna 5 kap. 3 §, första
stycket YFG: "Med allmän handling förslås hos myndighet förvarad framställning
. , ., sedan handlingen har inkommit till eller upprättats hos
myndigheten"). De båda kriterierna hänger nära samman, men fiera situationer
kan förekomma där endast ell är uppfyllt. En handling kan t. ex. vara upprättad
hos en myndighet men inte (längre) förvaras där eftersom den utgallrats eller
en handling kan förvaras hos en myndighet men inte vara upprättad, t. ex.
därför att den ännu ej expedierats. I det aktuella fallel föreligger en
siluation där handlingen inte vare sig inkommit till eller upprättats hos en
myndighet och inte heller fysiskt förvaras hos sädan. OSK:s
Prop. 1975/76:160 52
legaldefinilion lar sikte endast på begreppet förvara och
utsäger inle direkl all en upptagning kan anses förvarad även om den inkommit
till eller upp-rälials hos annan än myndighei. En förtydligande regel av denna
innebörd synes alltjämt komma att fylla en funktion. Problemet omfattar också
fallet att en myndighei förfogar över upptagning som inkommit till eller
upprättats hos annan myndighei. Här ställs man också inför frågan från vilken
myndighets synpunkt det skall bedömas om upprättande skett,
Ytteriigare en formuleringsfråga sammanhänger med den
föreslagna 5 kap. 9 § YFG, enligt vilken begäran att d la del av handling skall
göras hos myndighet, där handlingen //nx, Motsvarande formulering förekommer f.
n. i 2 kap, 9 tj TF. Som en konsekvens av OSK:s införande av en legaldefinition
av begreppet "förvara" för ADB-upptagningarnas del bör den vaga
termen "finns" ersättas av termen "förvaras". På så sätt
kommer lagtexten att direkl ge vid handen del samband som föreligger mellan 5
kap. 3 ij YFG och 5 kap. 9 ij YFG och som innebär att framställning om
utbekommande skall riktas till myndighet som anses förfoga över ADB-upplagning,
1 sammanhanget kan noteras, att OSK i specialmotiveringen lill 5 kap, 9 ij YFG
formulerar regeln så, alt prövning skall ske hos den myndighei, där en handling
förvaras, Samma språkbruk bör väljas i själva lagtexten, 1 den gällande TF
uppkommer inte problemet genom all 2 kap. 9 ij direkl utsäger att framställning
om- utbekommande av ADB-upptagning skall göras hos myndighet som förfogar över
upptagningen.
Datorprogram och begreppet upptagning
I 1973 års proposition med förslag till ändringar i
tryckfrihetsförordningen (1973:33) berördes frågan om datorprogram kan
betraktas som upptagningar för ADB. Frågan erhöll inget definitivt svar, men
departementschefen hänvisade lill ett uttalande av DAFA att så inte kan anses
vara fallet (prop. 1973:33, sid. 32), I kommitténs belänkande är problemet inte
behandlat.
Av fiera
skäl följer all också maskinläsbart lagrade datorprogram måste betraktas som
upptagningar för ADB i TF:s mening (se utföriigare Ds Fi 1975:3, ADB och
juridik: en problemöversikt. Rapport till datasamordningskommittén). Det kan
här räcka med alt peka på att informationsinnehållet i fråga om konventionella
handlingar inte har något att betyda för om ett dokument utgör en handling i
TF:s mening eller ej. Samma regel måste gälla också i fråga om
ADB-upptagningar. Önskar man undanta datorprogram i maskinläsbar form frän
offentlighelslagsliftningen måste detta ske genom, ett uttryckligt stadgande.
Lämpligheten av ett sådani kan mycket starkt ifrågasättas.
OSK:s tolkning av gällande rätt
En central punkt i kommitténs motivering av regeln om när
ADB-upptagningar blir allmänna har all göra med tolkningen av gällande rält.
Som OSK konstaterar är en ADB-uppiagning allmän när den förvaras hos en
myndighet varvid det saknar betydelse om myndigheten själv använder sig av
upptagningen eller om den endasl lagrar eller bearbetar upptagningen för annan
myndighets räkning (jfr prop. 1973:33, sid. 77). Emellertid är därmed inte
frågan avgjord, om upptagningen skall utlämnas: framställningen skall ju göras
hos myndighei som,/o(/ö,i,'aröver upptagningen och det är denna
myndighets/ö//o,t;o/7f/e över datorprogram som är avgörande för om utlämnande
Prop. 1975/76:160 53
kan
krävas med stöd av ollentligheisrcglcrna. OSK förbigår i stort sett delta förhållande
och betonar i slällel all grunden för en myndighets innehav av upptagning
skulle anses som belydel.selös liksom även tillgången till tekniska och
eko-nomiska resurser för alt överföra upptagningen till läsbar form och den
rättsliga befogenheten att görasåtsid, 95), Deiiaär rikligt såvitt angår
inträdet av egenskapen "allmän" hos en ADB-upptagning, men inte
såvitt angår prövning av frågan om utlämnande. Au de tekniska möjligheierna all
överföra upptagning till läsbar form har omedelbar belydelse för allmänhetens
möjligheter att få ul upptagningar är klart och i detalj utsagt i 1973 års
proposition. Principen är all allmänheten skall kunna göra anspråk på att få
del endast av sådan information soin är omedelbart tillgänglig för myndigheten
och inteomfatlasav någon se-kretessbestämmelsetprop, 1973:33, sid, 83-84), Au i
me heller den rättsliga befogenheten saknar betydelse för bestäm ni ngen av
utlämnandeskyldighelenär för vissa siluationerdireki utsagt: när upptagning
finns hos en privat organisation krävs all myndigheten har räu au föra över upptagningen
lill läsbar form och motsvarande gäller när upptagningen finns hos annan
myndighei (prop. 1973:33, sid. 77,87). Ingenting sy nes således enl igt
gällande rätt hindra all datainspektionen meddelar föreskrifter innebärande
all en myndighet som använder en dalabas, vilken fysiskt finns hos annan
myndighei, endasl får använda vissa söknycklar och förbjudas all göra vissa
uttag med verkan all allmänheten inie(hos den myndigheten) kan begära
informalionsultag som är förbjudna för myndigheten. Man bör även uppmärksamma
att redan den datatekniska utformningen av ett ADB-syslem får betydelse för
vilka uttag allmänheten kan begära hos en viss myndighet. Restriktioner i form
av dataskyddsåtgärder fär alltsåoberoende av direkta förbud verkningar föroffenlligheisprincipens
räckvidd.
Finns
en upptagning hos en myndighei själv (lagrad i myndighetens dator) är
rättsbilden mer oklar. TF innehåller ingen legaldefinition av begreppet
förfoga, vilket enligt dess 2 kap, 9§ avgör allmänhetens möjligheter att utd ADB-upptagningar.
I 1973 års proposition ägnas diskussionen i första hand åt frågan, i vad mån
myndighetens tillgång till datorprogram skall bestämma ullämnandeskyldighelen
medan frågan om myndighetens rättsliga befogenhet att göra vissl datauttag
befinner sig i bakgrunden, Å andra sidan finner man att överensstämmelse är
åsyftad mellan TF:s begrepp "förfoga" och samma begrepp i datalagen
(1 §, definition av begreppet "re-gisleransvarig") och för datalagens
del är det utsagt att med förfogande avses bestämmanderätt över ett registers
innehåll, således en befogenhet som avser mer än att blott överföra
upptagningar till läsbar form. Osjälvständigt handhavande av upptagningar och
användning av upptagningar ulan att kunna bestämma om deras innehåll anses inle
innebära förfogande, i varie fall inte i datalagens mening (prop. 1973:33,
sid. 119).
Del
förefaller således ligga närmare till hands än OSK antar alt även enligt
gällande rätt anse allmänheten sakna möjligheter att utd data lagrade hos en
myndighet som har tekniska möjligheter men inte befogenhet att överföra dem
lill läsbar form. Enligl OSK saknar den rättsliga befogenheten betydelse, men
rättsläget bör snarare beskrivas som oklart. Denna svaghet hos de gällande
reglerna sammanhänger å ena sidan med att frågan om den rättsliga befogenheten
inte blivit tillräckligt uppmärksammad i propositionen, å andra sidan med att
- som OSK uppmärksammar - program-begreppet kommit att te sig alltmer olämpligt
som anknytningspunkt för offentlighetsreglerna genom de s, k. databaserna och
de med dessa förknippade möjligheterna till fiexibel informationssökning.
Prop. 1975/76:160 54
Räckvidden
hos OSK:s särreglering av när ADB-upptagningar blir allmänna
OSK:s
förslag innebär att alla slags ADB-upptagningar skall anses allmänna och
således tillgängliga för allmänheten endast om myndighet har befogenhet att
Överföra upptagningen till läsbar form. Kravet på förfoganderätt betingas
enligt OSK i första hand av behovet av skydd för enskildas personliga integritet.
Regeln gäller emellertid inte endast upptagningar i personregister i datalagens
mening. Kommittén föreslår m. a. o. en regel som har avsevärt längre räckvidd
än motiveringen, iniegritetsskyddsintresset, ger stöd för. På motsvarande sätt
kan de inskränkande föreskrifier som avses i 5 kap, 3 ij YFG vara av
godtyckligt slag ehuru OSK närmast avsett föreskrifter - vanligen meddelade av
datainspektionen - vilka reglerar uttag ur personregister, Förfogandekrileriet
kommer således att avse alla slags ADB-register och de föreskrifter som
begränsar en ADB-uppiagnings tillgänglighet kan vara inle bara sådana som
meddelats av datainspektionen utan också sådana som härrör från annan myndighet
eller från enskild. Slutligen bör uppmärksammas att regeln formulerats poslivt:
enligl lag eller förordning eller särskilda för myndigheten meddelade
föreskrifter skall myndigheten ha befogenhet att överföra upptagningen till
läsbar form. 1 motiveringen tolkas villkoret sä, all om över huvud taget inga
bestämmelser finns givna i lag, förordning eller föreskrifter myndigheten skall
anses förfoga över datorlagrat material om det faktiskt finns hos myndigheten
(sid. 97), Tveksamhet kan uppkomma i situationer, där bestämmelser finns om
vissa (typer av) uttag och bearbetningar medan ett begärt uttag är oregleral.
Som regeln är formulerad tycks den även i detta hänseende sträcka sig längre
än dess syfte kräver: för att fullfölja detta borde det vara tillräckligt att
inle anse sådana upptagningar (i personregister) vara allmänna hos myndighei,
vilka myndigheten enligl lag, förordning eller särskilda föreskrifier saknar
befogenhet att själv överföra till läsbar form.
Inte
minst genom att den föreslagna regeln om när ADB-upptagningar blir allmänna går
utanför sill egentliga syfte att skydda den personliga integriteten blir dess
konsekvenser svåra både att överblicka och till fullo acceptera. Ett exempel
kan klargöra det slags verkningar regeln kan få. Dessa verkningar kan även
tänkas uppstå enligt gällande rätt, men där är situationen mer oklar (jfr ovan).
En
myndighet låter en enskild konsultfirma utarbeta ett datorprogram för en
känslig analysuppgift i planeringssammanhang (t. ex, simulering). Mellan
myndigheten och konsultfirman överenskoms alt produkten skall tillhandahållas
som ett körklarl program i maskinläsbar form för körning på myndighetens dator.
När en intresseorganisation begär alt få ta del av utskrift av programmet för
att granska vissa kritiska och kontroversiella detaljer avslås framställningen
under hänvisning till att myndigheten enligl överenskommelse med programmets
upphovsman är förhindrad att överföra delta till läsbar form. Skriven
programdokumeniation utöver grova översiktsbeskrivningar, som saknar intresse
för sökanden, finns när framställningen görs inte tillgänglig hos myndigheten
(däremot hos programleverantören, där myndigheten kan ta del av den).
Prop.
1975/76:160 55
Hur
bör regleringen av när ADB-upptagningar bli allmänna utformas?
Reglerna
om när konventionella dokument och ADB-upptagningar blir allmänna bör i största
möjliga utsträckning överensstämma - i vae fall i fråga om praktiska
verkningar. Den tekniska utvecklingen som sådan bör inte få leda lill alt
offenllighetslagstiftningen underkastas begränsningar. Helst bör teknikens
möjligheter till förbättringar las tillvara - en uppgift som hiuills ägnats
alllför blygsamt och osyslemaliskl intresse (jfr Ds Fi 1975:3. ADB och juridik:
en problemöversikl. Rapport till datasamordningskommittén, s. 189 ff.). Vidare
bör reglerna lämna rum för den tekniska utvecklingen och i största möjliga
utsträckning låta dess för offentlighelslagsliftningen positiva effekter slå
igenom.
Särregler
om när ADB-upptagningar blir allmänna kan vara nödvändiga av framför alll två
skäl. För del första kan, som OSK starkt framhållit, hänsyn till den personliga
integriteten motivera vissa avsteg från den traditionella utformningen av
offentlighetsprincipen, avsteg som kommer lill uttryck inte i sekretessregler
utan i regler om när upptagningar blir allmänna. För det andra kan praktiska
förhållanden vid automatisk databehandling - oavsett om del har någon inverkan
på integriietsskyddet - leda lill all särskilda regler om ADB-upplagningar
måste övervägas.
I
den mån särregler för ADB-upptagningar är nödvändiga kan de i det avseende som
här är aktuellt utformas något olika. De båda vägar som står öppna visar sig i
gällande rätt jämförd med OSK:s förslag. En väg innebär att upptagningar är
allmänna enligt i huvudsak samma regler som gäller för konventionella
handlingar medan skillnader förekommer såvitt gäller prövningen av
framställningar om utbekommande (gällande rätt). En annan väg innebär att redan
reglerna om när ADB-upptagningar blir allmänna skiljer sig från reglerna om
konventionella handlingar(OSK:s förslag). Vardera vägen har sina fördelar och lösningar
som bygger på kombinationer mellan dem är tänkbara. För OSK:s förslag talar
följande omständigheter. Begreppet upptagning för ADB hänför sig inte såsom
begreppet handling lill en fysisk databärare som människor kan hantera och la
del av utan till information, dvs, till något mer oklart och svåravgränsat. Av
detta skäl är del naturligt au redan i en grundregel om när egenskapen allmän
inträder slå fast de avgränsande kriterier som för ADB-upptagningarnas del är
avsedda au åsladkomma den klarhet som handlingsbegreppet gör beiräffande
konventionella dokument. Det är också tillfredsställande om databärare som är
allmänna också i princip är tillgängliga för allmänheten: enligt gällande rält
kan en upptagning för ADB vara allmän då den förvaras hos en myndighet, men
ändå inte tillgänglig därför alt tillgången till den bestäms av myndighetens
möjligheter all överföra den till läsbar form. Därigenom har för
ADB-upptagningarnas del införts en i princip ny kategori av allmänt,
icke-sekretessbelagt men icke-tillgängligt material, som i och för sig kan
undvaras. Även om särregler införs om när ADB-upptagningar blir allmänna bör
emellertid prövningen av framställning om utbekommande utformas annoriunda än
vid konventionella handlingar. Som både gällande räu och OSK:s förslag ger vid
handen är det bl. a. önskvärt aU undvika att framställningar prövas av
myndighet som endasl svarar för teknisk bearbetning och liknande för annans
räkning.
OSK
motiverar den föreslagna särregeln om när ADB-upptagningar blir
Prop.
1975/76:160 56
allmänna
främst genom en hänvisning till behovet av skydd för enskilds personliga
integritet. Särregeln omfallar emellertid alla slag av upptagningar (jfr ovan).
Frågan är; skall upptagningars informationsinnehåll få bestämma i vad mån dessa
är allmänna eller ej eller skall upptagningar oavsett informationsinnehåll
följa samma regler? Vidare: skall man alls ha några begränsningar för
ADB-upptagningarnas del vilka saknar motsvarighet vid konventionella
handlingar? Svaret på dessa båda frågor bör-med tillämpning av huvudprincipen
att ADB i princip inte skall d leda till några inskränkningar i offentligheten
- vara all endast klart urskiljbara risker vid ADB får motivera inskränkningar
och att dessa inskränkningar måste hänföra sig enbart lill de aktuella
riskerna. Godtar man OSK:s resonemang om de faror ADB fört med sig från
integritetsskyddssynpunki -och del finns goda skäl att göra del - bör följden
bli en speciell skyddsregel om upptagningar i personregister enligt datalagen.
Skyddsregeln kan lämpligen såsom i OSK:s förslag anknyta till befogenheten att
överföra upptagningen till läsbar form, men bör formuleras negativt (jfr ovan).
Andra slag av ADB-upptagningar bör däremoi i princip vara allmänna enligt
regler som ligger närmare dem som gäller för konventionella handlingar. Dessa
upptagningar bör därför vara tillgängliga för envar, om en myndighei utan
särskild utredning eller liknande insatser (programmering) kan överföra dem
till läsbar form. Den tekniska dispositionen över ADB-upptagningar bör m, a. o.
tilläggas samma belydelse som det fysiska innehavet vid konventionella
handlingar. Detta utesluter inte alt den rättsliga befogenheten får belydelse,
vilket i första hand blir fallet när myndighet har tillgång till upptagning som
fysiskt lagras hos annan myndighei eller hos annat subjekt än myndighet. Men
betydelsen är indirekt och prövningen inriktas i första hand på den faktiska
tillgången till upptagningar. Spärrar mot att upptagningar betraktas som
allmänna hos viss myndighet får följaktligen åstadkommas genom att den faktiska
da-laiillgången begränsas (accesskontroll och andra dataskyddsåtgärder kommer
här in i bilden). Endast beträffande upptagningar i personregister bör spärrar
vara knutna direkt till befogenheten att överföra upptagningar till läsbar
form. Del bör framhållas, att lösningen inle radikalt skiljer sig från vare sig
OSK:s förslag, där den rättsliga befogenheten placeras i främsta rummet, eller
från gällande rätt. Men möjligheterna att utan att avvika från traditionella grundsatser
ge offentlighetslagstiftningen en ur allmänhetens synvinkel förmånlig tolkning
lär vara bättre tillvaratagna. Den föreslagna regleringen lämnar således
utrymme för en anpassning av offenllighetslagstiftningen lill den tekniska
utvecklingen på ett för allmänheten förmånligt sätt: efterhand som upptagningar
kan åtkommas allt enklare och med alltmer flexibla metoder kom mer allmänhetens
insynsmöjligheter att förbättras och någon (ändamåls-) styrning av datauttag
genom direkt koppling till vad myndighet har befogenhet alt överföra till
läsbar form kommer inte att hindra denna utveckling. Den förordade lösningen
medför även att förfogandebegreppet kan undvaras, vilkel har den fördelen alt
man ej längre kommer att använda två olika förfogandebegrepp i näriiggande
regelgrupper, dvs. YFG och datalagen. Datalagens förfogandebegrepp avser ju,
som tidigare berörts, en rätt alt bestämma över registerinnehåll: en användare
av ett ADB-system som endasl har rätt att överföra upptagningar lill läsbar
form anses inle förfoga över registret och betraktas inte som registeransvarig
i dalalagens mening. Offentlighetslagstiftningens förfogandebegrepp tar däremot
både enligl gällande räu och OSK:s förslag sikte på den mer begränsade befo-
Prop. 1975/76:160 57
genhelen
att överföra till läsbar form, Departementschefsultalandet i 1973 års
proposition att förfogandebegreppet i TF och datalagen skall ha samma innebörd
är i detta hänseende missvisande Gfr ovan).
Begränsningen
av allmänhetens insynsmöjligheter i gällande rätt och i OSK:s förslag omfattar
även fallet att en myndighet för annans räkning hanterar ADB-upptagning för
teknisk bearbetning eller liknande ändamål. Begränsningen anknyter lill
myndighetens möjligheter att överföra upptagning till läsbar form. Emellertid
kan det i denna situation vara en nödvändighet att upptagningar får överföras
till läsbar form - för t. ex, kontrollåtgärder och liknande tekniska syften.
Gällande rätt liksom OSK:s förslag förbiser delta behov. För alt tillgodose det
och ändå begränsa insynsmöjligheterna är del nödvändigt att utnyttja ett
kriterium som direkl särskiljer osjälvständigt handhavande av ADB-upptagningar
för annans räkning. En sådan regel kan lämpligen infogas i 5 kap. 9 tj YFG, som
behandlar frågan, var en begäran om utbekommande skall göras.
Följande
lydelse hos de aktuella författningstexterna ger uttryck åt de här förordade
principerna.
5
kap. 3 §. andra stycket YFG
Upptagning
för automatisk databehandling anses förvarad hos myndighet, om myndigheten kan
överföra upptagningen till läsbar form och,såviti gäller upptagning som ingår i
personregister enligt datalagen (1973:289), myndigheten ej enligt lag,
förordning eller särskilda för myndigheten meddelade föreskrifter saknar
befogenhet härtill. Upptagning för automatisk databehandling kan i
överensstämmelse härmed anses förvarad hos viss myndighet även i fall då
upptagningen inkommit till eller upprättats hos annan än myndigheten.
5
kap. 9§ YFG
Begäran
att få ta del av handling göres hos myndighet, där handlingen finns. Såvitt
gäller upptagning för automatisk databehandling göres begäran hos myndighei där
upptagningen förvaras, dock ej hos myndighet som förvarar upptagning endast
för teknisk bearbetning eller lagring för annans räkning.
2.
Begreppen Inkommen och upprättad, mellanled I bearbetningen
De
av OSK föreslagna reglerna medför för ADB-upptagningarnas del vissa
klariägganden av gällande rält. Regeln om upptagningar som utgör mellanled i
bearbetning kan således uppfattas som ett förtydligande av den regel som för närvarande
gäller om ADB-register och som närmast tar sin utgångspunkt i stadgandet om
diarier, journaler, register och andra sådana förteckningar. OSK:s kartläggning
av problemen kunde emellertid gjorts något mer fullständig i syfte att undvika
svårigheter med regeltolkning och regelkonkurrens. De problem som är aktuella,
i synnerhet de som gäller frågan när ADB-upptagning skall anses upprättad,
behandlas mer inträngande i Ds
Prop. 1975/76:160 58
Fi
1975:3, ADB och juridik: en problemöversikt. Rapport lill
dalasamord-ningskommiitén, sid. 196-258, lill vilken hänvisas.
3
Maskinläsbara data
Principen
att myndighei ej är skyldig att lämna ut maskinläsbara dala motiveras
huvudsakligen av behovet av integritetsskydd. Möjligheten att medge uttag av
maskinläsbara data när det kan ske utan risk ur integritetsskyddssynpunki bör
ägnas fortsall studium. Mångsidighet i utnyttjandet av data är en betydelsefull
garanti mol informationsmonopol och maktmissbruk. Det ligger i linje med
offentlighetsprincipens syften att säkerställa sådan mångsidighet genom att
ställa maskinläsbart material lill medborgarnas förfogande.
Några
inslanser lar upp frågan om hur reglerna om ADB-upplagningar bör samordnas med
bestämmelserna om handlingar i gängse mening.
Daiainspekiionen
framför synpunkter på frågan i en promemoria med en redogörelse för
erfarenheterna av datalagen till vilken hänvisas i inspektionens
remissyttrande över OSK:s förslag. Inspektionen förklarar där att den i OSK:s
slutbetänkande saknar en förutsättningslös och grundlig diskussion och
prövning av möjligheterna till sådan ändring av 2 kap. TF och sekretesslagen
att lagstiftningen blir anpassad till den av "teknikens utveckling
betingade nya ordningen". Enligt inspektionens uppfattning har OSK
förbisett alt den spärr som åstadkoms genom regeln, att myndighet inte skulle
behöva lämna ul information om program saknas, i viss mån upphävts genom
utvecklingen av standardprogram, OSK har vidare, sägs del, förbisett den
begränsning datoriseringen medfört i allmänhetens tillgång till offentligt
material, Enligl inspektionen förstärks denna effekt av förslaget till lag om
allmänna handlingar. Inspektionen menar att förskjutningen från offentlighet
till sekretess kan leda lill au offentligheten blir undanlag från en i praktiken
rådande sekretess. Inspektionen påpekar att en upptagning för ADB inte är
jämförbar med en handling. Teoretiskt sett kan människan bearbeta information
på samma sätt som datamaskinen. En handling bär emellertid i praktiken en
väsentligt mer statisk information. Upptagningen för ADB är i realiteten
bearbelningsbar på ett helt annat sätt. Skillnaderna blir mer markanta om man
jämför ell traditionellt kortregister över åtta miljoner invånare och ett
daloriagrat. Kortregistret skulle vara meningslöst efiersom del skulle krävas
en orealistiskt stor arbetsinsats bara för alt hålla det aktuellt. Det
datorlagrade registret kan både hållas aktuellt och bearbetas genom bl. a.
selekteringar. Enligt inspektionen borde ett beaktande av denna skillnad i vart
fall ha lett till att OSK på nytt tagit upp sitt ursprungliga förslag om att
sidoställa upptagningar för ADB och traditionella handlingar lill en
förutsättningslös prövning. Inspektionen anser emellertid all det sannolikt
krävs ett väsentligt större nytänkande än så. För att rätta lill det
Prop.
1975/76:160 59
missförhållande
som ligger i all datoriseringen har försämrat allmänhetens möjligheter att få
lillgång till myndigheternas information synes del enligl inspektionen
nödvändigt alt med offentlighetsgrundsaisen som utgångspunkt särreglera
upptagningar för ADB. Behovet härav framgår, säger inspektionen, redan av att
det kan vara omöjligt alt bestämma när ett personregister, dvs, en upptagning
för ADB, har upprättats. Det förekommer alltjämt samband mellan traditionella
handlingar och upptagningar för ADB, Hålkort kan vara både en traditionell
handling och ett dalamedium osv. Upptagningar för ADB synes sannolikt böra
regleras i ell särskilt kapitel i yltrandefriheisgrundlagen. Regleringen bör så
långt möjligt överensstämma med en reglering av traditionella handlingar på det
säu som förekom i 2 kap, TF före de ändringar som vidtogs 1973-1974, Jämsides
skulle finnas ell kapitel motsvarande tidigare 2 kap. TF, Vissa regler i båda
kapitlen kunde skapa samband mellan handlingar och upptagningar för ADB. En
sådan lösning skulle enligl inspektionen medge regler som ger allmänheten samma
praktiska möjligheter au ta del av upptagningen för ADB som beträffande
handlingar, men reglerna skulle kunna utformas med hänsyn lill ADB-teknikens
särart, I detta sammanhang bör man pröva möjligheterna att i tillslåndsärendel
få ett vägledande uttalande i sekretessfrågan. Inspektionen påpekar att tanken
på en instans som kan biträda myndigheterna vid prövning av de ofta svåriillämpade
offentlighets- och sekretessreglerna inle är helt ny. - Myndigheten förklarar
all "handling" utsprungligen var ett praktiskt begrepp.
"Upptagning för ADB" kan, säger den vidare, också synas vara ett
praktiskt begrepp. Bäst är naturligtvis om de kan samordnas. En samordning
skulle möjligen kunna ske genom en radikal lösning, som innebäratt man skapar
ett helt nytt begrepp. Inspektionen påpekarail både "handling" och
"upptagning" egenlligen avser samma sak, nämligen "information".
En handling kan innehålla information i form av en eller fiera uppgifter. En
upptagning för ADB utgörs i sina minsta delar av variabler eller uppgifter. I
sekretesslagen förekommer också en blandning av "handlingar" och
"uppgifter". Ibland aren viss lyp av handling sekretessbelagd, ibland
en viss slags uppgift. Inspektionen erinrar om all handlingsbegreppet i
sekretesslagen vållar problem, eftersom sekretesskyddet ofta upphör när
uppgifter med hjälp av ADB-tekniken omvandlas till nya typer av "handlingar".
Ersätts "handling" och "upptagning" med "allmän
uppgift" löses enligt inspektionen många men inte alla av de problem som
finns i dag, "Allmän uppgift" överensstämmer både språkligt och
materiellt med sättet au lagra information, oavsett om del sker på papper,
bild, ljudband, dalamedium osv. Problemet med fortplantningen av sekretess
löses också. Nackdelarna beslår, säger inspektionen, i all begreppet
"uppgift" ibland kan av praktiska skäl skapa en onödigt omfattande
sekretess, som trots allt inte alltid är tillräcklig, Sambearbeias uppgifterna
A och B, varav ingen kanske anses nödvändig alt skydda med sekretess, uppkommer
kanske upp-
Prop.
1975/76:160 60
giften
C som kräver skydd. Nackdelarna synes dock enligl inspektionens mening uppvägas
av fördelarna. En övergång till "allmän uppgift" sägs emellertid
förutsätta en genomgripande överarbetning av förslaget lill 5 kap,
yltrandefriheisgrundlagen saml en total översyn av sekretesslagen, alternativt
förslaget till lag om allmänna handlingar. Inspektionen förklarar alt de alternativa
förändringar som den har diskuterat skulle innebära en väsentlig nyordning,
ADB-tekniken innebär emellertid något väsentligt nytt som inte alltid kan
regleras av en för helt andra metoder tillkommen lagstiftning.
Datainspektionen förklarar all den har önskat au diskussionsvis föra fram dessa
tankar som alternativ lill OSK:s förslag, Skälei härtill är att inspektionen
finner att något måste göras för att så långt som möjligt säkerställa balansen
mellan offentlighet och sekretess i det framtida hög-datoriserade samhället.
Daiaarkiveringskominltién
påpekarail OSK förordaren avvikelse från 1974 års bestämmelser i fråga om
handlingsbegreppet, Dalaarkiveringskommiitén och vissa andra remissinstanser
föreslog redan i ytirande över 1972 års betänkande all begreppet handling
skulle omfatta alla medier för lagring av information, alltså även
ADB-upplagningar. Den lösning som statsmakterna valde i lagärendet innebar
visserligen att bestämmelserna i 2 kap, TF om handling gjordes tillämpliga på
upptagningar som kan läsas eller avlyssnas endast med tekniskt hjälpmedel,
alltså bl.a. på ADB-upptagningar. Upptagningarna betecknas emellertid i den
gällande lagtexten inle direkt som handlingar. Kommittén uttalar att OSK nu har
gått ett steg längre och föreslagit att såsom handling skall anses upptagning,
som kan läsas eller avlyssnas endast med tekniskt hjälpmedel. Kommittén
förklarar att den instämmer! delta förslag. En fördel härmed ärandet, ulan att
analogitolkning behöver tillgripas, blir fullt klart att upptagningarna faller
in under uttrycket handling i 1 kap. I ij 2 st. och i 7 kap. 3 ij 3 st, TF
eller motsvarande stadganden i en ny grundlag. Delta hindrar givetvis inte.
säger kommittén vidare, att vissa särbestämmelser ges för upptagningar för ADB
eller andra upptagningar. Enligt kommitténs mening kan dock dessa
särbestämmelser bli färre och enklare än vad som är fallet enligt OSK:s
förslag. - Kommittén nämner all OSK i sitt slutbetänkande på nytt tar upp
frågan, om "upptagning" är en konkret eller en abstrakt företeelse
och därvid kritiserar en i 1973 års proposition given definition av begreppet
("med upptagning avses själ va informationsinnehållet,dvs. den uppgift som
har fixerats pådet tekniska mediet"). Kommittén säger all OSK anser denna
definition otillfredsställande för det fall att en uppgift för att vara
fullständig och begriplig behöver hämtas och sammanställas från fysiskt
åtskilda medier. För delta fall vill OSK förorda definitionen "uppgift som
är lagrad å tekniskt medium eller som måsle sammanställas från fiera sådana
media, om det fordras för att den skall kunna uppfällas av människan".
Från offentligheissy npunkt synes diskussionen enligt kommittén ointressant.
Vad som i det hänseendet
Prop. 1975/76:160 61
måste
fasthållas är att rätten lill insyn hänför sig till myndigheternas beslutsunderiag
och den information som myndigheterna i övrigt skaffar sig för sin egen
verksamhet. Från denna synpunkt spelar det ingen roll, om en uppgifl hämtas
från ett medium eller från fiera. Del räcker alltså att slå fast att en
upptagning av det slag som åsyftas här är en uppgifl som har fixerats på
teknisk väg. Någon annan mening än denna lorde inte heller kunna läsas ul ur
propositionens lexi. Uttalandet i propositionen all "varje uppgift som
hämtas från ett och samma datamedium bör ses som en särskild upptagning"
kan, säger kommittén, inte gärna uppfattas så att även ett i sig obegripligt
fragment av vad som i abstrakt mening är en uppgift skulle betraktas som en
upptagning.
Riksrevisionsverket
erinrar om all verket i sitt ytirande över OSK:s del-belänkande "Data och
integritet" föreslog att erforderlig reglering skulle knytas till
informationen som sådan. En väsenilig vinst härmed skulle vara att man en gång
för alla i lagsiiftningssammanhang gjorde sig oberoende av den teknik som från
tid till annan används för informationens "lagring", befordran osv.
Verket påpekar vidare all departementschefen i samband med 1974 års ändringar i
TF uttalade att frågan om del -stod något att vinna genom att låta offentlighetsreglerna
la sikte på själva informationen, oberoende av på vilket sätt den lagras, fick
övervägas under den pågående översynen av TF, Verket uttalar att OSK i sitt
slutbetänkande inle har behandlat denna, som verket ser det, centrala
frågeställning utan i stället föreslår att regleringen knyts lill ell
handlingsbegrepp som omfallar även tekniska upptagningar. Om konstruktionen
accepteras torde enligl verket den valda lösningen alltjämt få ses som eu
provisorium.
Eftersom
handlingsbegreppet i TF och upptagning för ADB är så artskilda synes del enligt
riksskatteverket inte lämpligt att likställa dessa även om regleringen
beträffande datamedierna så långt möjligt görs parallell med regleringen i
fråga om handlingar.
OSK:s
förslag att en upptagning för ADB skall anses förvarad hos myndighet, om
myndigheten förfogar över den, har kommenterats i fiera yttranden. Denna
föreskrift och den föreslagna definitionen av förfogandebegreppet tillstyrks av
regeringsrätten, daiainspekiionen, värnpliktsverket, DAFA, riksarkivet,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, stadskansliet och sociala
centralnämnden I Göteborgs kommun saml Svenska sparbanksföreningen.
Regeringsrätten
finner det logiskt att den myndighet, som rättsligen förfogar över uppgifterna
och har faktisk möjlighet att överföra upptagningen därav lill uppfattningsbar
form, också får att ansvara för bedömning av om hinder för utlämnande av
upptagningarna föreligger. Bestämmelsen avser emellertid blott upptagning för
automatisk databehandling men ej annan upptagning. Däri ligger en begränsning i
förhållande lill vad som nu gäller om upptagningar över huvud enligt
motsvarande regler i 2 kap, 2 ij tredje
Prop. 1975/76:160 62
stycket
TF, Om denna inskränkning är sakligt motiverad undandrar sig enligl regeringsrätten
dess bedömande.
Datainspektionen
förklarar all den på olika skäl tillstyrker OSK:s förslag all en
ADB-upplagnings karaktär av allmän handling görs beroende av myndighetens både
faktiska och rättsliga förfogande över upptagningen. Inspektionen förklarar
alt del första skälet antyds av OSK när kommittén säger all regeln är ägnad alt
minska myndigheternas insyn i de enskilda medborgarnas förhållanden. Denna
effekt av förfoganderegeln har enligt inspektionen väsentlig betydelse som
motivering för regelns införande. Ett andra skäl för en sådan regel sägs vara
all den minskar den nu rådande svårigheten alt bedöma hur myckel av bearbetning
av en upptagning som åligger myndigheten vid utlämnande enligl
tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen och var gränsen här går
mot myndighetens serviceverksamhet. Inspektionen erinrar om att frågan har
behandlats i regeringsrätlsdomen RRK R 74 2:26 i vilken regeringsrätten
framhöll att myndighei enligl tryckfrihetsförordningen inte är skyldig att
verkställa bearbetning exempelvis på det sättet ati myndigheten själv utväljer
de uppgifter som beställaren angivit vara av intresse från hans synpunkt.
Uppenbariigen kunde det i praktiken möta svårigheter att i ett givet fall
avgöra hur klart avgränsad en beställning behöver vara för all myndigheten
enligl tryckfrihetsförordningen skall vara skyldig att fullgöra den. Eftersom
tryckfrihetsförordningen i princip reglerar endast allmänhetens rätt att få
tillgång till allmänna handlingar men inte föreskriver någon skyldighet
härutöver för myndigheterna au ställa sin arbetskapacitet till förfogande, är
enligl regeringsrätten avgörandet att träffa med hänsyn till den omständigheten
huruvida beställarens anvisningar för urvalet av den text, som skall återges,
är ägnade att orsaka myndigheten något nämnvärt arbete utöver det som med
nödvändighet är förenat med verkställande av utskriften. I det genom domen
avgjorda fallet fanns program utarbetade som medgav framtagande av de begärda
uppgifterna. I den mån täckande program finns är det enligt domen utan
nämndvärd betydelse för myndighetens arbetsinsats vilka uppgifter som mediages
och vilka som utesluts. I ett sådant fall skall enligl regeringsrätten
beställningen fullgöras enligt tryckfrihetsförordningen. Inspektionen erinrar
i sammanhanget om att utvecklingen redan i betydande omfattning medfört
tillgång lill standardprogram och denna utveckling kan väntas fortskrida,
Slandardprogram-men kan användas för mycket varierande uttag utan att dessa
vållar myndigheterna nämnvärt besvär. Inspektionen uttalar att del av domen
framgår att den berörda gränsdragningen är svår. Detta medför den betydande olägenheten
att myndigheterna inte kan avgöra i vilka fall utlämnande kan förenas med
föreskrifter lill skydd för integriteten. Enligt inspektionen löser OSK:s
förslag, varigenom föreskrifter om söknycklar kan ges, delvis problemet. Denna
lösning kommer emellertid inte alltid att vara för handen. För de återstående
fallen bör i det förevarande lagstiftningsärendet övervägas
Prop. 1975/76:160 63
innebörden
av regeringsrättens praxis och om denna är lör långtgående. Datainspektionen
förklarar all dess tredje skäl för all tillstyrka OSK:s förslag om
förfoganderätten är att det f. n. synes vara den enda tänkbara lösningen för
att tillgodose den personliga integriteten särskilt i s, k. databassystem.
Inspektionen har redan tidigt uppmärksammat databasteknikens inverkan på
iniegriielsfrågorna och fäst OSK:s uppmärksamhet härpå. Föreskrifter om
söknycklar påverkar myndigheternas förfoganderätt och därmed
ADB-upptagningarnas karaktär av allmänna handlingar. Inspektionen återger OSK:s
uttalande att, eftersom sådana föreskrifier i allmänhet kommer all meddelas av
inspektionen, denna kommer all i ganska slor utsträckning indirekt avgöra vad som
skall omfattas av offentlighetsprincipen hos viss myndighei, så länge del är
fråga om dalabaseral, personorienleral material. Till de av OSK anförda
omständigheter som försvagar eventuella betänkligheter mol en sådan lösning
säger datainspektionen följande. Myndighets tillgång till och bearbetning av
personuppgifter är i första hand begränsade av myndighetens instruktionsenliga
uppgifter. Inom denna ram har myndigheten att enligt datalagen bestämma och
avgränsa ändamålet med varje förekommande personregister som förs med ADB, om
inte redan regeringen eller riksdagen bestämt detta. Att mot denna bakgrund
avgöra vilka söknycklar som bör få användas lorde inle komma all medföra några
större svårigheter för myndigheterna. På grund härav och med hänsyn till
erfarenheten av hittillsvarande samarbete med myndigheterna finns enligt
datainspektionen inte anledning att befara meningsmotsättningar mellan berörd
myndighet och inspektionen i dessa frågor.
Värnpliklsverkel
förklarar att del med hänsyn lill arten av den information som finns i verkets
register inle kan se del förenligt med sitt ansvar att till annan myndighet
överiåta beslut om utlämnande eller vägran att utlämna liksom ej heller
dispositionsrätt till verkets databas för andra än av verket medgivna
bearbetningar. Ett lill en myndighet entydigt knutet ansvar för den
information, som lagras i och efler bearbetning kan tas fram ur de register
myndigheten upprättat, är ett bestämt krav. Verket biträder av dessa skäl
förslaget att i termen "förfoga" skall innefattas inte bara en
faktisk möjlighet alt överföra upptagningen till läsbar form utan även rättslig
befogenhet. Verket förutsätter att uttrycket "rättslig befogenhet"
liksom även lydelsen av förslaget till yltrandefriheisgrundlagen 5 kap. 3 ij
sista meningen inte är all tolka så, att ifrågavarande befogenhet inträder i
och med att datacentral för kunds räkning ålar sig bearbetningar, vilkas
resultat skall överlämnas till kunden i läsbar form.
Svenska
sparbanksföreningen förklarar alt det ligger logik i att den myndighet, som
rättsligt förfogar över uppgifterna och har faktisk möjlighet att överföra
upptagningen därav lill läsbar form, ocksä är bäst skickad att svara på frågan
om hinder för utlämnande av uppgifterna föreligger. Bestämmelsen torde därför
i den delen inle innebära någon egentlig inskränkning
Prop. 1975/76:160 64
i
offentligheten. Föreningen påpekar all stadgandet däremoi innebär en begränsning
i förhållande lill vad som nu gäller enligl 2 kap. 2 tj andra och tredje
styckena TF, Deupptagningarsomnämntsi3 S första slyckel
yttrandefrihets-grundlagen (YFG) och de nyssnämnda reglerna i TF omfallar
uppenbarligen andra upptagningar, t. ex. mikrofiche,ändei3 ij andra stycket YFG
omnämnda upptagningarna för automatisk databehandling. Sagda ändring har inte
berörts! betänkandet, varför enligt föreningen fråga torde vara om en lapsus.
Också
Svea hovrätt intar en positiv hållning till förslaget, Enligl hovrätten har OSK
motiverat sitt förslag till definition av begreppet förfoga på ett övertygande
sätt. Hovrätten tillstyrker därför förslagel i princip. Hovrätten ifrågasätter
emellertid om man inte kan finna en enklare lagteknisk lösning, enligt vilken
begreppet "förfoga" blir onödigt (se under specialmotiveringen till 3
tj). Enligt hovrätten är en viktig fråga i sammanhanget om befogenhetsinskränkning
på grund av avtal skall anses innebära, att myndigheten inte förfogar över
upptagningen. Belänkandet sägs vara något oklart på denna punkt.
Motivuttalandena (s, 96 och s, 143)antyder ett jakande svar,lagtexten ell
nekande. Klarhet bör enligt hovrätten skapas på denna punkt. Viss kritik av
förslaget framkommer i en del remissyttranden, Dalaarkiveringskommiitén
förklarar att den inie kan bedöma styrkan i de skäl som OSK har åberopat till
stöd för förslaget. Enligt kommittén finns det emellertid andra skäl som pekar
i samma riktning. För det första syftar offentlighetsprincipen främst till att
ge insyn i myndigheternas beslutsunderiag och den information som
myndigheterna i övrigi skaffar sig för sin egen verksamhet. Så till vida är
enligl kommittén en rätt alt få lillgång till uppgifterna hos den handläggande
myndigheten fullt tillräcklig. För del andra, och detta skäl synes avgörande,
skall den förvarande myndigheten på begäran pröva om en begärd uppgift är
allmän handling eller ej och, om så är fallet, huruvida den skall hållas hemlig
eller ej. Det kan inte vara någon lämplig ordning att ansvarel för denna
prövning ligger hos en myndighet som har enbart rent tekniska uppgifter eller
som i varie fall har hand om upptagningen enbart för teknisk bearbetning eller
lagring. Kommittén förklarar att den alltså vill tillstyrka en ändring i den
av OSK föreslagna riktningen. Den lösning OSK har förordat synes emellertid
enligt kommittén onödigt komplicerad, och den är också otillfredsställande,
konstitutionellt sett. Som OSK själv framhåller, kommer dess förslag att leda
till att den myndighet, som skall ge föreskrifter om befogenheten att överföra
upptagningar till läsbar form, indirekt avgör vad som skall omfattas av
offentlighetsprincipen hos en viss myndighet. Kommittén förklarar att detta
inte är godtagbart. En bätlre lösning synes vara, alt man till regeln om att en
hos myndighei förvarad teknisk upptagning, varöver myndighet förfogar, skall
anses som en där förvarad allmän hand-
Prop. 1975/76:160 65
ling,
fogar det undanlaget att detta ej gäller, om myndigheten har upptagningen om
hand endasl för teknisk bearbetning eller lagring. Man skulle i så fall begagna
ordet förfoga i en annan och mindre speciell betydelse än OSK har gjort. En
särskild definition synes ej behövlig. Med anledning av det sagda föreslår
kommittén en annan avfattning av 3 ij i grundlagsförslaget. Enligt kommittén
är den av OSK föreslagna lydelsen inte heller i övrigt fullt tillfredsställande.
Kommittén föreslår följande lydelse: Allmän handling är framställning i skrift
eller bild, som har kommii in lill eller blivit upprättad hos myndighei och som
förvaras där. Förfogar myndighet över upptagning som kan läsas eller avlyssnas
endast med tekniskt hjälpmedel, skall denna anses som en hos myndigheten
förvarad handling, dock ej om myndigheten har upptagningen om hand endast för
teknisk bearbetning eller lagring.
1
några yttranden påpekas att också en myndighet som har en ADB-upplagning om
hand uteslutande för teknisk bearbetning kan ha befogenhet att överföra
upptagningen till läsbar form.
Statskontoret
påpekarail den bearbetande myndigheten i fall av nu nämnt slag enligt förslaget
får möjlighet att lämna ut information ur ett ADB-register, trots att den
rimligen inte kan ha någon uppfattning om det berättigade i en utlämning. Den
bearbetande myndigheten och den myndighet som ansvarar för registret kunde
sålunda komma till olika resultat i en utlämningsfråga. Siatskontoret förklarar
alt det anser detta förhållande otillfredsställande och föreslår att
tillämpningsföreskrifter utarbetas så all endasl myndighei som använder
resultatet av en bearbetning i sin myndighels-utövning ges befogenhet alt lämna
ut uppgifter.
Inte
heller statistiska centralbyrån anser del tillfredsställande att den bearbetande
myndigheten skall pröva en fråga om utlämnande av uppgifter ur en
ADB-upptagning som har överlämnats för bearbetning av en annan myndighet.
Enligt byrån bör prövningsrätten även i sådant fall ligga hos den myndighet som
förfogar över upptagningen och inte hos den myndighet som har upptagningen om
hand endast för teknisk bearbetning. Samma synsätt sägs böra anläggas på
läsbara sekretesskyddade handlingar som en myndighet lämnar till en annan
myndighei endasl för teknisk bearbetning, t. ex. stansning; prövningsrätten bör
vara förbehållen den avlämnande myndigheten. Dalasamordningskommittén ger
uttryck för samma synpunkter.
Också länsstyrelsen I
Östergötlands län ifrågasätter om en myndighets oinskränkta förfoganderätt
till ADB-upptagningar alltid och enbart skall grundas på myndighetens rält att
överföra upptagningen till läsbar form. Ett alternativ vore enligt
länsstyrelsens mening att begränsa förfoganderätten till den myndighet, för vars
verksamhet registret förs, och att en ytteriigare utvidgning härav särskilt
anges i lag eller förordning eller särskild föreskrift. Härigenom undviks, att
handlingens status i offentlighetshänseende grundas på ovid-
5 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160
Prop.
1975/76:160 66
kommande
faktorer.
Landsarkivet
i Vadstena ifrågasätter om inte termen "förfoga" borde definieras
så, alt myndigheten skulle anses förfoga över en upptagning om den ägde
befogenhet och möjlighet aw överföra upptagningen lill läsbar form. Ur
arkivinstitutionernas synpunkt hade sannolikt denna definition varil den
lämpligare. Om t, ex, upptagningar för ADB överförs till ett landsarkiv skulle
detta enligt landsarkivet möjligen - en viss tveksamhet sägs måhända föreligga
här - genom bestämmelsen i 6 tj första slyckel landsarkivinsiruk-lionen kunna
anses äga befogenhet all överföra upptagningen i läsbar form, men så länge
landsarkivet inle besitter de tekniska möjligheterna au göra så, synes det
tveksamt om man verkligen kan tala om ett "förfogande". Landsarkivet
förklarar att del skulle föredra den här nämnda definitionen. Det torde i annal
fall krävas särskilda regler när del gäller överiämnande lill arkivinstitution
av upptagningar för ADB,
I
ett par yttranden berörs de problem som uppkommer när två eller flera
myndigheter har lillgång till samma databas,
Siatskontoret
påpekarail OSK inle föreslår några regler för hur myndigheter skall hantera
information i gemensamma databaser. Statskontoret nämner att OSK när det gäller
personinformaiion hänvisar lill datainspektionen och säger (s. 96 tredje
stycket) "Datainspektionen har övervägt alt lösa detta problem så all
myndighet som är kopplad lill en dalabas tillåts använda endast de söknycklar
myndigheten behöver för sill arbete och i övrigi förbjuds göra uttag av
information". Vidare anför OSK: "Är myndigheten på detta sätt hindrad
att förfoga över visst material, bör den ej heller, enligt OSK:s uppfattning,
försättas i en siluation där den kan tvingas utlämna uppgifter som den ej själv
får använda sig av". Statskontoret förklarar att del visseriigen anser alt
detta är en förbättring jämfört med de möjligheter sekretesslagen ger att
skydda information i databasen mol otillböriiga uttag men att det dock har
följande erinran mot förslagel. Med den tillämpning av lagen som förutsätts
kommer riskerna all beslå för alt myndigheter som gemensamt förfogar över ell
ADB-register inte förfar på ett enhetligt sätt vid utlämning. Registreringar i
ADB-system som är hemliga vid en myndighet kan av en annan myndighet betraktas
som offentliga. 1 ett ADB-register är det också vanligt all hemliga och
offentliga uppgifter blandas på ett i detta avseende osyslemaliskl säu. Detta
ökar ytterligare riskerna för ett oenhetligt ullämningsförfarande. Antalet söknycklar
och hur de i olika sammanhang kombineras kan också bli svårt att överblicka.
Statskontoret ifrågasätter sålunda om de söknycklar som en myndighei använder
för att göra selektiva uttag från en eller fiera databaser bör få användas och
kanske även kombineras på andra sätt av allmänheten. Statskontoret föreslår att
lagen förtydligas eller att tillämpningsföreskrifter utarbetas med sådant
innehåll alt allmänhetens uttag av information kommer au över-
Prop. 1975/76:160 67
ensstämma
med myndighetens användning. Vad avser personinformaiion finns detui angivet i
de ändamålsbeskrivningar som för varie sådant register lämnats lill
datainspektionen. Statskontoret påpekar vidare att databaser som är gemensamma
för fiera myndigheter också kan innehålla annan information än
personinformaiion. Statskontoret föreslår all lagen på motsvarande säu
förtydligas med lillämpningsföreskrifler också i vad avser sådana andra
register.
Landsarkivet
I Uppsala påpekar all del ofta kan uppslå svårigheter för lokala/regionala
myndigheter. Flera dylika myndigheter "förfogar" här ofta över en och
samma upptagning och kan således, var för sig, fatta beslut om utlämnande av
samma typ av uppgifter, med risk för skiljaktiga tolkningar av beslämmelserna.
Även i vilken mån arkivinstitutioner kan komma all förfoga över där ev,
förvarade upptagningar för ADB måste enligt landsarkivet som en följd av
förslagel närmare definieras,särskilt som utlämnande skall ske i läsbar form.
Detta skulle åtminstone för mindre centralt belägna arkiv (utan datacentral på
orten) kunna medföra slora problem om där skulle förvaras upptagningar för ADB,
Dataarkiveringskommitién
påpekarail, om den tekniska bearbetningen och lagringen ombesöries av annan
myndighei än den handläggande, vissa arkivmässiga problem uppkommer, såsom
angående ansvaret för arkivvården i skilda hänseenden. Del kan, säger
kommittén, myckel väl förhålla sig så att en och samma uppgift, t. ex,
identifieringsdala, utgör basmaterial i skilda myndigheters register och alltså
i denna mening beståndsdelar av olika handlingar. Problem av delta slag måste
lösas genom arkivförfattningar och får inte inverka på utformningen av
grundlagen. I enlighet med hittills tillämpade principer bör arkivansvaret,
dvs. ansvaret för vad som skall arkiveras och för arkivels vård, läggas hos den
handläggande myndigheten (arkivbildaren). Det kan dock enligt kommittén ofta
visa sig vara lämpligt att delegera uppgiften att omhänderha den fysiska vården
till den myndighei som tekniskt bearbetar och,lagrar informationen. 1 de fall
då det är oklart vilken myndighei, som skall ha arkivansvaret, bör detta
avgöras av vederbörlig arkivmyndighet. Liknande problem uppkommer när den
tekniska bearbetningen och lagringen ombesöries av en organisation eller ett
företag som inte är myndighet. Det bör här sörias för all avtal mellan det
allmänna och sådana organisationer eller företag blir föremål för prövning och
avtalens tillämpning för kontroll genom arkivmyndighets försorg. Särskilda
problem kan här uppkomma i fråga om kommunala handlingar, eftersom de statliga
arkivmyndigheternas befogenheter här är begränsade.
Frågan
om s, k, mellanprodukter vid ADB-bearbetning-a r uppmärksammas av några
remissinstanser.
Den
särskilda regel i ämnet som OSK har föreslagit i 4 ij punkt 2 tillstyrks av
Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg. DAFA, länsslyrelsen i Stockholms län och
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen i Stockholms
Prop. 1975/76:160 68
län
förklarar att den finner del mindre tillfredsställande i nu gällande lag att
oklarhet råder beiräffande offentligheten hos magnetbandsregister och andra
ADB-register, som endast utgör mellanled i en behandlingskedja. Enligt
länsstyrelsen har OSK på ett i stort sett tillfredsställande sätt löst detta
problem genom all i grundlagsförslaget jämställa mellanprodukter i ADB med
minnesanteckningar, vilket innebär att offentligheten görs beroende av om
produkten är avsedd att förvaras.
Med
den reservation, som kan ligga i vad datainspektionen har anfört angående punkt
1, lillslyrker inspektionen förslagel i punkt 2. Inspektionen instämmer
emellertid i OSK:s påpekande all de allmänna regisler som bearbetas och
uppdateras konlinueriigt efter varie sådan åtgärd framstår som en avslutad
produkt och att punkt 2 därför inte blir tillämplig på dem. Det kan emellertid
bli svårt att skilja mellan dessa register och de verkliga mellanprodukierna,
bl. a. i fråga om de register som förs för beskattningsändamål.
Datainspektionen framhålleratl inspektionen och riksskatteverket har
uppmärksammat frågan under det nyligen inledda arbetet med förberedelserna för
del nya ADB-syslem för beskaUning som beslutades vid 1975 års riksmöte. Det är
emellertid enligt inspektionen för tidigt att nu bedöma om den av OSK
föreslagna lösningen är lämplig i det sammanhanget.
Länsslyrelsen
I Östergötlands län förklarar att förslaget i stort synes ha undanröjt
nuvarande oklarheter vad gäller magnetbandsregister som endast utgör mellanled
i en bearbetningskedja. Det präglas av praktiska regler utan nämnvärd begränsning
av eftergifter för den offentliga insynen. Enligl länsstyrelsen kommer ändock
gränsdragningsproblem att uppstå med den föreslagna skrivningen och den
förklarar att vissa frägor omedelbart inställer sig. När skall en bearbetning
anses avslutad, skall upptagningar bli offentliga
dådeenbarl
förvaras viss tid för rekonstruktionsmöjligheter etc?
Också
arbetsmarknadsstyrelsen uttrycker viss osäkerhet i fråga om bestämmelsens
innebörd. Styrelsen påpekar att det kan vara komplicerat vad som skall förstås
med mellanprodukt i fråga om upptagningar för ADB. Därest en eller flera
"slutprodukter" sammanförs till en ny "slutprodukt"
föriorar, säger styrelsen, kanske komponenterna sitt intresse. Styrelsen
ställer frägan om dessa upptagningar reduceras till att jämföras med
minnesanteckningar. Den erinrar i sammanhanget om OSK:s uttalande alt
mellanprodukierna, i den mån de ej anses böra bevaras, dr förstöras. Det
förefaller enligt styrelsen som om OSK i sitt resonemang inle hell håller isär
frågan om vad som skall förstås med handling i form av upptagning och frågan om
gallring av dylika handlingar.
Jö
förklarar alt vad han sagt om punkt 1 i alll väsentligt kan anföras också mot
punkt 2. Enligt JO:s mening bör också denna punkt omarbetas pä motsvarande sätt
och bestämmelsen överflyttas till del inledande avsnittet i en lag om allmänna
handlingar.
Bestämmelsen
avstyrks av dalaarkiveringskommiitén. Kommittén påpekar inledningsvis att OSK
riktigt har utvecklat att eu regisler som är föremål
Prop. 1975/76:160 69
för
kontinueriig bearbetning, främst i form av uppdatering, efter varie sådan
åtgärd är en avslutad produkt. Delta betyder alt registret i denna form är en
allmän handling. Detta framgår för förslagets vidkommande av 6 ij 1. Kommittén
finner del i likhei med OSK vara en tilltalande tanke all jämställa
mellanprodukierna (som alltså ännu inte är färdiga som underlag för utskrift
eller expedition) med minnesanteckningar. Samma är enligl kommittén för övrigt
fallel med skriftliga kladdar och koncept, som skrivs under arbetet med ett
beslut eller yttrande. Det är, säger kommittén vidare, svårt att förstå varför
inte OSK drar slutsatsen alt de med punkt 2 avsedda mel-lanproduktionerna
omfattas av punkt 1 och alltså redan därigenom är undantagna från begreppet
allmän handling. Dalaarkiveringskommiitén anser att punkt 2 är överflödig.
7
Föredraganden
7.1
Offentlighetsprincipen
De
offentliga organens verksamhet är något som angår alla medborgare. Det är
därför i ett folkstyrt samhälle ofrånkomligt att myndigheterna lämnar medborgarna
en vidsträckt information om sitt arbete. Au så sker är emellertid inte
delsamma som att en offentlighetsprincip råder i samhället. Detta innebär något
mera, nämligen att den offentliga verksamheten ligger öppen för medborgarna och
de nyhetsförmedlande organen på sådant sätt att dessa kan inhämta upplysningar
i skilda angelägenheter efter eget val, oberoende av myndigheternas
informationsgivning.
Principen
om fri insyn i det allmännas angelägenheter tar sig, som jag har påpekat förut,
olika uttryck i gällande rätt. De äldsta anorna har rätten för allmänheten att
bevista domstolsförhandlingar. Närbesläktad är rätten att övervara
överläggningarna i de beslutande demokratiska församlingarna.
Offentlighetsprincipen visar sig också i den reglering som innebär att offentliga
funktionärer i stor utsträckning slraffritt kan lämna muntliga upplysningar
till utomstående om vad de har erfarit i tjänsten. Av särskild betydelse är
rätten att meddela sig med pressen och med radio och TV. I första hand
förknippas emellertid i vårt land offentlighetsprincipen med grundsatsen om
allmänna handlingars offentlighet.
Principen
om allmänhetens fria tillgäng till myndigheternas dokumenterade information
slås f. n. fast i 2 kap. I ij tryckfrihetsförordningen (TF). Det heter där alt
varie medborgare till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allmän
upplysning äger fri lillgång till allmänna handlingar Uttryckssättet markerar
att handlingsoffentligheten är ett inslag i den medborgeriiga yttrande- och
informationsfriheten. Delta synsält understryks yUerligare av det förhållandet
att grundlagsbestämmelserna om allmänna handlingar har placerats i TF och av
den passus i 1 kap. 1 i; TF som definierar tryckfriheten som en rätt att genom
tryckt skrift bl. a. offentliggöra allmänna handlingar
Prop. 1975/76:160 70
Principen
om fri lillgång lill de allmänna organens handlingar har, lå\ vara inle
oavbrutet, gällt i vårt land i över tvåhundra år. Den har satt sin prägel på
den offentliga förvaliningen och påverkat allmänna attityder och värderingar i
samhället, Sverige har länge, vid sidan av Finland, varil ensamt om alt
tillämpa huvudregeln om allmänna handlingars oftenllighei. Först under senare
år har eu par andra länder följt delta exempel.
Både
det förslag lill ny lagstiftning angående offentlighet och sekretess som har
lagls fram av offentlighetskommittén (OK) och olTeniligheis- och
sekreiesslagsiiftningskommiiténs (OSK:s) förslag har präglats av strävan alt
vidmakthålla och befästa principen om handlingsoffentligheten. Som framgår av
bl. a, remissyttrandena över OSK:s förslag råder allmän enighet om alt
offeniligheispresumiionen alltjämt skall utgöra grunden för vår lagstiftning
om allmänna handlingar. Självfallet har jag för egen del samma åsikt.
Under
nu angivna omständigheter kan del tyckas överfiödigl att närmare motivera
offentlighetsprincipen. En kort diskussion av principens funktion och villkor i
en modern demokrati äremellertid enligl min mening av värde i delta sammanhang.
Del kan nämligen bidra lill bättre hållpunkter och klarare linjer för den
nödvändiga avvägningen mellan offentlighet och sekretess.
Man
kan något förenklat säga alt offentlighelsprincipen fyller tre huvudändamål.
Den utgör garanti för rättssäkerheten, effektivitet i förvaltningen och
effekiiviiel i folkstyret.
Under
senare år har de lagstiftande organen vid flera tilirällen tagit lasta på det
förhållandet alt myndigheter och andra företrädare för samhället med verkan lor
enskilda ensidigt bestämmer om förmåner, rättigheter, skyldigheter och ingrepp.
Termen myndighetsutövning har blivit vederlagen som beteckning på denna del av
samhällsorganens handlande. All myndighetsutövningen i alla dess former sker
korrekt och omdömesgillt är ett första rangens intresse både för samhället och
de berörda medborgarna. Handlingsoffentligheten fyller härvidlag en viktig
kontrollfunktion. Genom den kan begångna fel uppdagas och kanske rättas till.
Viktigast är kanske all vetskapen om en offentlig granskning sporrar
myndigheterna till noggrannhet och eftertanke i handläggningen. En annan sida
av saken äran grundlösa rykten och påståenden om maktmissbruk har svårare att
vinna fotfäste hos en allmänhet som har långtgående insyn i myndigheternas
beslutsunderlag.
Också
för den del av den offentliga förvaltningen som inte innebär myndighetsutövning
i nyss angiven mening spelar offentlighetsprincipen en viktig roll. Den medger
insyn bl. a, i planering, handläggningsrutiner och ekonomiadministration och
tjänar som en drivfjäder till effektivitet, sparsamhei och obyråkratisk
handläggning.
Handlingsoffentlighetens
betydelse för rättssäkerhet och för effektivitet i förvaltningen förstärks
genom det i vårt land rådande systemet med fristående myndigheter som i vid
omfattning handlägger ärenden självständigt och på eget ansvar, 1 ett sådani
system kan man nämligen i regel inte
Prop. 1975/76:160 71
nöja
sig med muntliga besked och yttranden, I stället blir del i stor utsträckning
nödvändigt all skriftligen dokumentera beslul, yttranden och direktiv, även när
dessa inte riktar sig lill någon utanför kretsen av myndigheter. Härigenom
skapas underlag för offentlig insyn och kontroll.
I
eii samhälle som vårt där den politiska makten bygger på mandal från folkel är
del givelvis nödvändigt alt allmänheten kan få en sådan inblick i de offentliga
angelägenheterna att underlag skapas för diskussion och beslul om lagstiftning
eller andra åtgärder som påverkar utvecklingen.
Tillgången
till allmänna handlingar medger en objektiv information om förhållandena inom
stal och kommuner. Offentlighetsprincipens belydelse för en levande demokrati
sträcker sig emellertid längre än lill all kasta ljus över lillslåndei inom den
offentliga förvaltningen. Myndigheternas handlingar innehåller en rik fond av
fakta i de mest skilda angelägenheter. Tillgången lill denna information är i
hög grad ägnad all berika den allmänna debatten och bredda underlaget för
medborgarnas och organisationernas ställningstaganden i skilda samhällsfrågor,
- Rätten att ta del av allmänna handlingar är således en del av den
medborgerliga rätten all inhämta och ta emot information och därmed en av
betingelserna för den fria demokratiska åsiktsbildningen. De allmänna
handlingarnas belydelse som informationskälla ökar otvivelaktigt allteftersom
stal och kommun i växande omfallning påtar sig ansvaret för skilda uppgifter i
samhällsgemenskapens intresse.
Det
är uppenbarligen orealistiskt att räkna med alt enskilda personer har möjlighet
att systematiskt eller över huvud tagel i någon slörre omfattning ta del av
innehållet i allmänna handlingar, I stället måsle man inse all
offentlighetsprincipen fyller sin allmänna funktion främsl genom all den
utnyttjas av företrädare för politiska partier, för andra organisationer och
för massmedierna. Av särskild betydelse är pressens och övriga nyhetsorgans
bevakning av myndigheternas handlingar och förmedlingen lill allmänheten av
uppgifter ur dessa. Från denna synpunkt ter del sig väl motiverat alt alltjämt
i grundlag föra samman föreskrifterna om allmänna handlingars offentlighet med
den tryckfrihelsrällsliga regleringen, låt vara att också historiska skäl
talar för denna systematik.
Offentlighetsprincipen
gör sig naturiigtvis inle gällande med samma styrka i fråga om alll material
hos myndigheterna. Dessa har sålunda ofta anledning att i handlingar redovisa
omsländigheler som gäller enskilda människors personliga förhållanden. Det
allmänna intresset av alt dessa uppgifter som sådana är tillgängliga för insyn
är oftast ringa eller obefintligt. Vad som däremoi kan kräva offenllighei är myndigheternas
befallning med de ärenden lill vilka uppgifterna hör. Delta gäller i all
synnerhet ärenden där myndigheten framträder som bärare av offentiig makt. Men
också i fall då myndigheternas kontakter med medborgarna inte har karaktär av
myndighels-utövning kan del finnas eit intresse av insyn i myndigheternas
material. Delta intresse hänför sig till myndigheternas sätt att organisera sin
verksamhet och alt bemöta allmänheten.
Prop. 1975/76:160 72
Likaväl
som det slår klart att olTenillghetsprincipen är ell omistligt inslag i vår
rättsordning, är det emellertid också oomtvistligt au den lill följd av
motstående intressen mäste vidkännas åtskilliga undanlag och begränsningar.
Del förhåller sig f. ö, så. att en till sin yttersta gräns driven handlingsoffentlighet
delvis kan komma att motverka sina egna syften. Ställda inför tvånget att
behöva prLsge känsliga förhållanden åt ofienlligheten kan myndigheterna
nämligen frestas underlåta att dokumentera synpunkter och fakta. Sker del,
försvåras givelvis allmänhetens insyn. Vidare försvagas den kontroll av
rättskipning och förvaltning som utövas av de rältsvårdande myndigheterna,
t.ex, justitieombudsmännen och justitiekanslern.
Både
allmänna och enskilda inlressen kan ha den tyngd att de i vissa fall får väga
över offentlighetsprincipen. Enligt 2 kap. I j TF gäller f. n, att sädana
inskränkningar i rätten till fri tillgång till allmänna handlingar får göras
som påkallas "antingen av hänsyn lill rikets säkerhet och dess förhällande
lill främmande makt eller i anledning av myndighets verksamhet för inspektion,
kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekommande och beivrande eller
till skydd för statens, menigheters och enskildas behöriga ekonomiska intresse
eller av hänsyn till privatlivels helgd, personliga säkerhet, anständighet
eller sedlighet". I stort sett bör samma grunder även i fortsättningen
kunna föranleda lagstiftning om handlingssekreiess. Jag kommer att gå närmare
in på frågan om sekretessändamålen i specialmotiveringen lill 2 kap. 2 S TF,
Tryckfrihetsförordningen
räknar i dag med en annan typ av inskränkning i handlingsoffentligheten än
sekretessbeläggning av allmän handling. Reglerna om när en handling är allmän
har nämligen utformats med tanke pä all en myndighet bör ha rimligt utrymme att
själv bilda sig en uppfattning och fatta ståndpunkt, innan den måste ställa de
handlingar som återspeglar övervägandena lill förfogande för allmänheten.
Enligt min mening är en sådan modifikation i offentlighetsgrundsatsen självklar
och måste beaktas också i den nya lagstiftningen.
I
vilka fall del är befogat att i lagstiftningen låta offentlighetsprincipen vika
till förmån för ett sekretessbehov - inom ramen för de allmänna sekretessgrunderna
- blir ofta beroende av svåra och ömtåliga avvägningar. Några fasta kriterier
för hur dessa bör utfalla kan inle ställas upp. Ledning står dock att hämta
från de huvudändamål som enligt den föregående översikten utgör motiv för
offentlighetsprincipen. Innehåller en handling t. ex. uppgifter till grund för
statlig eller kommunal planering, måsle offentlighetsintresset anses väga
mycket tungt. Detsamma kan sägas i fråga om en handling som gäller
tillämpningen av lagstiftning om frihetsberövanden. Särskild försiktighet måste
iakttas om mer än en av de angivna offentlighetsgrunderna kan åberopas i fråga
om det material vars sekretessbeläggning lagstiftaren har att ta ställning
till. Är däremot den information som skulle komma att avskärmas från insyn
genom den ifrågasatta sekretessbestämmelsen av föga intresse från offentlighetssynpunkt,
kan givetvis
Prop. 1975/76:160 73
sekretessbehovei
ges större spelrum. Uppgifter om personliga förhållanden som enskilda lämnar
lill myndighei i samband med hänvändelser som gäller frivillig undersökning,
vård eller rådgivning är sålunda som nämnts i och för sig utan nämnvärt allmänt
intresse. Däremot är i sådana förtroendesituationer den enskildes önskemål om
långtgående diskretion myckel starkt och måste otvivelaktigt tillgodoses,
-Särskilt tungt vägande sekreiessbehov kan emellertid förtjäna beaktande även i
fall där eu klart intresse av offentlighet i och för sig föreligger. För att
hämta ytteriigare exempel från personskyddels område kan nämnas alt
förhållanden som redovisas i en utredning om en persons sinnesbeskaffenhet kan
vara av så djupt personligt slag alt utredningen måsle hemlighållas även om den
hör till ett ärende om ingripande mot den undersökte och alltså är av belydelse
när det gäller att bedöma rätisenligheien av en myndighets åtgärder.
Frågorna
om sekretesskyddets omfattning kommer jag att diskutera närmare först i
samband med att jag lägger fram förslag till den lag som skall ersätta den
nuvarande sekretesslagen och lill lagstiftning om tystnadsplikt för offentliga
funktionärer. Jag vill här endast rent allmänt understryka vikten av att
offentlighetsprincipen verkligen upprätthålls vid de avvägningar som då
aktualiseras. Kan ett beaktansvärt intresse av allmän insyn antas föreligga,
bör sålunda offentlighetsgrundsaisen få vika endasl närdet framstår som nödvändigt
av hänsyn lill viktiga motstående inlressen. Del bör sålunda inte komma i fråga
att begränsa handlingsoffentligheten så snart man kan göra sannolikt att
olägenhet av någon belydelse kan följa av den, i varie fall inte när insyn
skulle kunna tillgodose något av de ändamål som bär upp offentlighetsprincipen.
En sådan beredvillighet att gå sekretessintressena lill mötes skulle så
småningom kunna leda till att principen om öppenhet i praktiken förbyttes i sin
motsats. Särskilt bör det mana lill försiktighet, all intresset av
hemlighållande i vissl typfall ofta är lätt gripbart. medan vådorna av en
begränsning i den fria insynen i myndigheternas material kommer i dagen först
vid en bedömning på längre sikt och som en samlad följd av ett flertal
sekretessbestämmelser. Min här redovisade syn på offentlighelsprincipen och
dess värde får bl. a. vissa konsekvenser för regleringen beträffande sådan
ADB-lagrad information som disponeras av myndigheter. Jag återkommer härtill i
följande avsnitt.
Under
senare år har behovet av sekretess lill skydd för den personliga integriteten
alltmer trätt i förgrunden, främsl som en följd av datateknikens ulveckling.
Jag är fullt införstådd med alt integriietsskyddet i fiera hänseenden kräver
ökat beaktande vid utformningen av den nya sekretesslagstiftningen. Också på
denna punkt kan jag hänvisa till framsiällningen i det följande angående
tillgången lill ADB-upptagningar. Emellertid bör inte förbises att även
offentligheten verkar till förmån för personskyddei. Den gör del möjligt alt
utifrån kontrollera vilka uppgifter om enskildas privatliv som finns samlade
hos myndigheterna. Därtill kommeratt en ordning med offentlig insyn i ärenden
om ingripanden mol enskilda, även i fall då per-
Prop. 1975/76:160 74
sonliga
förhållanden berörs, utgör en garanti för saklighet, opartiskhet och
grundlighei i myndigheiernas handläggning. Över huvud tagel bör enligt min
mening sekreiessbeläggningen av personliga uppgifter göras med viss
försiktighet. Drivs den myckel långi. kan den bidra ull all minska människors
förståelse lor öppenhet kring fakta av olika slag. med krav på yUerligare
sekretessbeläggning som loljd.
Principen
om handlingars offentlighet gäller f. n. i stort sett endasl inom del
traditionella myndigheisområdei, OSK föreslår härvidlag ingen ändring men
länker sig möjlighelen av en utvidgning för framliden. Delta kräver emellertid
enligl OSK en särskild ulredning. Flera remissinstanser är inne på tanken all
offentlighetsprincipens räckvidd bör vidgas. Som förut nämnts har utredningen
om den kommunala demokratin därtill nyligen kommii med ell förslag om en
ulredning för denna fråga varvid behovet av olTenllig insyn i de kommunägda
föreiagen särskill skall beaklas.
Även
jag anser all del är befogat all överväga en utvidgning av offentlighetsprincipens
tillämpningsområde, Överfiyiiningen av en förvaltningsuppgift från ell
myndighelsorgan lill annat organ. i. ex. ell privaträiisligi subjekl. bör inte
automatiskt få den verkan au handlingsoffentligheten i niotsvarande mån
begränsas. Särskilt ligger del nära lill hands all behålla insynen i handlingar
som rör myndighetsutövning, även sedan denna har lillagis enskilt subjekl. Jag
vill i detta sammanhang erinra om all förvaltningsuppgift som innefattar
niyndigheisulövning enligl 11 kap. 6 ij iredje slycket RF kan överlämnas till
bolag, förening, samfällighet eller stiftelse endasl genom lag. Emellertid är
del lydligi, all frågan om en tillämpning av offentlighetsprincipen uianför det
traditionella myndighetsområdet rymmer komplikationer som inte kan säkert
överblickas och bemästras ulan särskild ulredning av ämnet. Jag förordar
därför, som jag redan har nämnt i avsnitt 2, att en särskild kommillé
tillkallas för denna uppgift. Jag har i denna fråga samråil med chefen för
kommundepartemenlet. I avvaktan på resultatet av utredningen bör nuvarande
rättsläge i princip bevaras. Jag återkommer i specialmotiveringen till de
gränsdragningssvårigheter som hänger samman med handlingsoffentlighetens
anknytning till myndighets-begreppet,
7.2
Den författningstekniska regleringen
I
föregående avsnitt har jag behandlat frågan om handlingssekreiessens omfallning
i stort och om de allmänna riktlinjerna för avvägningen mellan
offenilighetsprincipen och sekrelessinlressena. Härifrån är alt skilja spörsmålet
om offenilighets-och sekreiessföreskrifternas form, Deiia spörsmål gäller
närmare bestämt dels fördelningen av regleringen mellan grundlag, vanlig lag
och annan författning, dels reglernas disposition och tekniska konslruklion, I
detta avsnitt skall jag i första hand uppehålla mig vid frågan om normernas
fördelning mellan författningar på olika nivåer. För sam-
Prop. 1975/76:160 75
manhangeis
skull blir del emellertid nödvändigt att i korthet beröra också andra spörsmål
om sekreiessregleringens form.
Grundlagsbestämmelser om
allmänna handlingars offentlighet finns f, n. i 2 kap. TF. Sedan år 1937 upptar
TF emellenid inie de materiella sekretessbestämmelserna. I grundlagen anges
endasl de ändamål som kan föranleda begränsning av offentlighetsprincipen. Sekretessbestämmelserna
är samlade i en särskild lag. sekretesslagen, 1 denna är de grupperade efter
skilda förvallningsområden, Föruisäitningarna lör bedömningen av sekretessfrågor
är ofta vagt angivna eller obefintliga. Allteftersom nya samhällsföreteelser
har påkallat nya sekreiessbehov har reglerna i sekretesslagen byggts ul. Faslän
TF förutsätter all de fall då handlingar skall hållas hemliga skall anges noga
i lag, har sekretesslagen i betydande omfattning kom-pletlerats med
föreskrifter som är beslutade i administrativ ordning.
Den
nuvarande normgivningen på handlingssekreiessens område är svåröverskådlig och
från systematisk synpunkt otillfredsställande. På vissa punkter är dess
förenlighet med grundlagen dessutom diskutabel. Bestämmelserna är inle sällan
så utformade all hemlighållande blir huvudregeln, som begränsas av möjligheten
för myndighei au efter gollfinnande beslula om offentlighet,
Deila
har också sedan lång tid tillbaka stått klart all en modernisering av delta
förfaltningskomplex är ytterst angelägen,
OK
föreslog år 1966 all sekrelessregleringen i betydande omfattning skulle fiyttas
tillbaka till TF, Enligt förslaget skulle den yttre ramen för sekretessen och
de grunder enligt vilka den skulle tillämpas anges direkl i TF. Dessa
grundlagsbestämmelser kompletterades i förslaget av föreskrifter i en
till-lämpningslag. där de förvaltningsområden och de ärendelyper för vilka
grundlagens sekretessbestämmelser skulle gälla räknades upp. Förslaget kritiserades
under remissbehandlingen från åtskilliga håll. främst på den grund alt
regleringen skulle vara svår att lillämpa i praktiken,
OSK:s förslag lånar vissa
drag från den föregående kommitténs förslag men ansluter i huvudsak lill
gällande systematik. De materiella sekretessreglerna behålls sålunda i en
vanlig lag, 1 grundlag upptas endast de allmänna sekreiessgrunderna och en
hänvisning till särskild lag där de fall, då allmänna handlingar får hållas
hemliga, skall noga anges. Grundlagen medger enligt förslaget att regeringen
bemyndigas att för viss sekretessregel inskränka tillämpligheten lill viss
eller vissa slalliga myndigheter eller till handlingar i vissa ärenden, OSK
räknar emellertid med au fiertalet av de nuvarande sekreiesskungörelserna skall
bli onödiga för framtiden. Dispositionen i den särskilda lagen, kallad lag om
allmänna handlingar, kan i sina huvuddrag sägas vara funktionell, dvs, de
skilda bestämmelserna är grupperade i avsnitt i anslulning lill de
sekretessändamål som anges i grundlagen. Inom vage sådani avsnitt är
sekretessbestämmelserna uppdelade med hänsyn lill berörda myndigheter och
ärendelyper, OSK har strävat efter au utforma de enskilda
sekretessbestämmelserna så au offentlighelsprincipen framstår som
Prop. 1975/76:160 76
huvudregel.
Detta har i huvudsak sken med hjälp av skaderekvisit, som skall vara uppfyllda
för att utlämnande av handling skall kunna vägras i det särskilda fallel.
Del
av OSK föreslagna grundlagskapitlei innehåller, utöver de bestämmelser som jag
redan har nämnt, föreskrifier i huvudsakligen samma ämnen som nuvarande 2 kap.
TF, Beslämmelserna galler bl, a, begreppen myndighei och allmän handling,
sättet att tillhandahålla allmän handling, prövningen av fråga om utlämnande
samt lalan mol ävslagsbeslut, 1 motsats lill 2 kap, TF upptar förslaget inte några
regler om besvärsordningen.
För
egen del skall jag först la upp den centrala frågan om sekretess-regleringens
fördelning mellan grundlag och annan författning.
Föreskrifter
som binder sekrelessregleringen vid grundlag kan utformas på två skilda säu. Den
ena metoden innebär all en slörre eller mindre del av de materiella
sekretessbestämmelserna placeras i grundlag. Med den andra metoden drar
grundlagen upp riktlinjer för en sekretessreglering som återfinns i vanlig lag
eller annan lägre författning.
Enligl
den först nämnda metoden vänder sig alltså grundlagsbestämmelserna direkt lill
myndigheterna och skall - eventuellt jämte beslämmelser i annan författning -
tillämpas när fråga kommer upp om att lämna ut allmän handling. En sådan
förankring av sekrelessregleringen i grundlag ger givelvis hållfasthet och
stadga ål offentlighetsprincipen. Metoden har emellertid också sina avigsidor.
En uttömmande sekreiessreglering i grundlag är knappast en realistisk lösning.
Man måsle därför i vart fall godta en skiktning av regleringen på minst två
förfaltningsnivåer, grundlag och vanlig lag. Detta i förening med den
omsiändigheien att del är svårt att komma ifrån att grundlagsreglerna får en
viss abstrakt prägel, gör, som omvittnades under remissbehandlingen av OK:s förslag,
regleringen ganska svårhanieriig i den praktiska tillämpningen. Olägenheterna
härav förstärks av att sekretessbestämmelserna i många fall måste kunna
tillämpas av tjänstemän utan särskilda juridiska kvalifikationer. En annan
risk med uppdelningen av sekrelessföreskrifterna mellan grundlag och vanlig
lag är alt del legitima behovet av att kunna jämka föreskrifterna efter den
snabba utvecklingen i samhället inte alltid kan tillgodoses. En nästan enhällig
remissopinion har tillstyrkt OSK:s förslag att i stället hålla samman de materiella
sekretessbestämmelserna i vanlig lag. Också jag vill förorda denna systematik.
Den ger möjlighet till precisa och hanleriiga regler för myndigheternas
handlande på samma gång som reglernas samband med de bakomliggande
sekreiessgrunderna kan framhävas och överskådligheien bevaras.
Vid
sådani förhållande gäller del närmast alt ta ställning lill frågan om och i vad
mån sekrelessregleringen skall förankras i grundlag enligl den andra av de
nämnda metoderna, nämligen den som går ut på alt grundlagen ger direktiv till
normgivaren om utformningen av sekrelessregleringen. Gällande räu och OSK:s
förslag följer denna uppläggning. Enligl förslagel får
Prop.
1975/76:160
endasl
vissa sekreiessgrunder föranleda bestämmelser om hemlighållande av allman
handling. Dessa beslämmelser skall i allmänhet beslutas genom lag och ges ett
preciserat innehåll. Under remissbehandlingen har lyslnads-pliktskommillén lört
fram förslag om all genom anvisningar i grundlag ge ytteriigare stadga ål
sekretesslagstiftningen, Kommiiién förordar sålunda all i grundlag skall sägas
ul all vissa slag av sekretessbestämmelser såsom förutsättning för
hemlighållande skall ange alt utlämnande kan befaras leda till skada för ell i
bestämmelsen närmare angivet intresse.
Före
egen del finner jag det självklart all grundlagen inte lar lämna frågan om
sekretessregleringens form och innehåll öppen. Såvitt gäller OSK:s förslag vill
jag understryka betydelsen av den garanti mot omotiverad sekretessbeläggning
som ligger i kravet på riksdagens medverkan vid tillkomsten av nya
sekretessbestämmelser. Också uppräkningen i grundlag av vilka sekretessgrunder
som är tillåtna har sitt avgjorda värde.
Den
utvidgning av den styrande grundlagsregleringen som tystnadsplikts-kommittén
har föreslagit kan jag däremot inte biträda. Visserligen anser jag del riktigt
att - som OSK föreslår - i vid omfallning med hjälp av skaderekvisit
upprätthålla en presumtion för offentlighet också i enskilda sekretessbestämmelser.
Det är emellertid inte alls uteslutet att en sekretessregel även kan utformas
så all den av lagstiftaren för hemlighållande förutsatta skadan beskrivs med
hjälp av rekvisit som inte innebär att myndighei skall företa någon
skadebedömning. Mot en sådan, snävt avgränsad sekretessbestämmelse finns
uppenbarligen inget alt invända från offenilighelssyn-punkt. Ett generellt
tvång att förse sekretessbestämmelser av viss typ med skaderekvisit kan även
annars bilda hinder mot en ändamålsenlig nyansering av sekretessbestämmelserna
i den särskilda lagen.
Som
framgår av det sagda fyller ell skaderekvisit sin främsta funktion genom all
bilda spärr mot sekretessregler som har större omfattning än som är sakligt
påkallat. Enligt min mening skulle strävandena alt förebygga sekretessbestämmelser
ulan tillräcklig precisering av rekvisiten kunna främjas av en annan
grundlagslöreskrift än den nyss diskuterade, nämligen genom ett principiellt
förbud mot den typ av bestämmelser, som uppställer tillstånd från viss
myndighei som villkor för utlämnande av en annars hemlig handling. Sådana
bestämmelser förekommer både i sekretesslagen och. om än i mindre omfattning, i
den av OSK föreslagna lagen om allmanna handlingar och har lått uttryckligt
grundlagsstöd i kommitténs förslag. De är emellertid inle väl förenliga med
grundsatsen att förutsällningarna för sekretess skall framgå av
lagbestämmelser. Även om den ifrågavarande tekniken i vissa klara fall väl
låter sig försvaras, öppnar den uppenbarligen möjlighet all överlåta åt viss
myndighei all genom rent skönsmässiga bedömningar bestämma
handlingsoffentlighetens omfattning på vissl område. Den bör därför i princip
inte tillåtas. De materiella föreskrifterna bör i regel kunna avfattas så au de
ger utrymme för alla de hänsyn som normalt skall las vid sekretessprövningen.
För vissa särpräglade fall kan emellertid som
Prop. 1975/76:160 78
nämnts
konstruktionen med särskill tillstånd för utlämnande vara ändamålsenlig. Den
bör därför kunna godtas för fall då det skall ankomma endast på riksdagen eller
regeringen all lämna lillslånd. Redan praktiska skäl talar emellertid för att
en sådan undantagsmöjlighet kommer all utnyttjas sällan i lagstiftningen. Jag
vill tillägga att vad jag nu har föreslagit inte innebär all jag avvisar tanken
på alt prövningen enligl en viss sekretessbestämmelse förbehålls en bestämd
myndighet med särskilda löruisäliningar all bedöma frågan om utlämnande.
Tillåtligheten av en sådan regel är inte förenad med de risker for en
uppluckring av sekretessrekvisiien som jag nyss har berört. Jag återkommer till
nu berörda frågor i specialmoliveringen lill 2 kap, 2 och 14 ijij.
Utöver
vad jag har angetl i del föregående anser jag det inte vare sig behövligt eller
lämpligt au genom grundlagsbestämmelser binda lagstiftningen om handlingssekreiessen.
Sammanfattningsvis ansluterjag mig alliså i del väsentliga lill de riktlinjer
som OSK har föreslagit för fördelningen mellan grundlag och lag av själva
sekretessregleringen.
Vad
därefter gäller övrig reglering i grundlagskapitlei av frågor om hand-lingsofrenlligheien
har under remissbehandlingen riklais kritik, bl, a, från regeringsrälien och
JO, mol all föreskrifierna om instansordningen vid lalan mot myndighets beslut
au avslå begäran om att utfå handling har utgått ur grundlagen. För egen del
har jag viss förståelse för denna kritik. Jag anser det vara av väsentlig
betydelse för offentligheisordningen alt medborgarna kan få lill stånd
domstolsprövning av frågan huruvida viss handling är underkastad offentlighet
eller sekretess. En regel som stadfäster denna princip bör därför las in i
grundlagen. 1 övrigt delar jag OSK:s upplänning om vilka frågor som bör
behandlas i grundlag.
Tidigare
har jag konstaterat att de materiella sekretessbestämmelserna enligt föreskrift
i grundlag bör ha sin plais i en särskild lag, en lag som ersätter nuvarande
sekretesslag, I del följande skall jag diskutera lämpligheten av att modifiera
denna huvudregel i ire olika hänseenden, nämligen för del första så att det
blir möjligt all i begränsad omfattning föra in sekretessregler i annan lag än
den särskilda sekretesslagen, för det andra så alt denna lag får innehålla
också fiertalet föreskrifter om tystnadsplikt i offentlig verksamhel och för
del tredje så alt vissa kompletterande föreskrifter om handlingssekreiess kan
beslutas av regeringen i förordning.
Tanken
bakom kravet på all sekretessreglerna skall hållas samman i en särskild lag är
all lagstiftare, myndigheter och allmänhet utan svårighet skall kunna bilda sig
en uppfattning om samtliga de begränsningar som gäller i principen om allmänna
handlingars offentlighet och samtidigt lå ett begrepp om reglernas inbördes
sammanhang och sysiemaiik. Som erfarenheten visar kan det emellertid i vissa
speciella fall vara ändamålsenligt au åtminstone delvis reglera en sekretessfråga
i annan lag. En sådan lagleknik lorde främst vara påkallad när reglering skall
ske inle bara av allmänhetens utan också av myndigheternas räu att få del av
allmänna handlingar av
Prop.
1975/76:160 79
visst
slag. Den naturligaste lösningen iir då all samla alla beslämmelserna i en
frislående lag, 1 giillande riill erbjuder lagen (1963:197) om allmänt
kriniinalregister och lagen (1965:94) om polisregister m, m, exempel på en
sådan lagteknisk uppläggning. OSK:s grundlagsförslag ger emellertid knappast
rum lordetia lillvägagångssäii. Koininiiléns förslag lill lagom allmänna
handlingar är däremot inie främmande för tekniken, ulan upptar i 36 i en
hänvisning lill vad som är föreskrivet i lag (eller förordning) om utlämnande
av uppgifter från regisler över kriminell belastning m. m. Enligl min mening
bör möjlighelen all i viss fråga reglera sekretessen uianför den särskilda
lagen ges uttryckligt grundlagssiöd. Betänkligheterna häremot bör kunna vika,
om krav uppställs på all lagen om allmänna handlingar skall innehålla
hänvisning till den särskilda regleringen i annan lag. På så sätt kan man
alltjämt lill.yodose önskemålet om all länen om allmänna handlingar skall lämna
upplysning om samtliga sekrelessfall. Jag vill emellenid understryka alt
möjlighelen all bestämma om handlingssekretess i annan lag än den egentliga
sekretesslagen bör utnyttjas sparsamt.
Den av OSK föreslagna
särskilda lagen upptar endasl bestämmelser om handlingssekreiess och
föreskrifter som nära anknyter härtill. F. n. förbereds en samlad lagstiftning
om tystnadsplikter i offentlig verksamhel. Under arbetet härmed har väckts
tanken all föra samman bestämmelserna om den muntliga och den skriftliga
sekretessen lill en enda lag. Tystnadsplikts-kommittén har visseriigen lagl
fram förslag till en lystnadsplikislag som är skild från en lag om allmänna
handlingar, men kommittén har inle varil främmande för aliernalivel med en
gemensam lag. En sådan lösning har under remissbehandlingen förespråkats av
fiera instanser, bland dem JO. Förslagel om en gemensam lag för
handlingssekretess och tystnadsplikt är också enligl min mening tilltalande.
Regelkomplexet lorde ha utsikter alt bli mera överskådligt och gripbart för dem
som skall lillämpa det. Samordningen inom ramen för samma lag tvingar fram enhetliga
lösningar såväl i sak som i form. Det rör sig emellertid här om en ny lagleknik
vars konsekvenser i skilda hänseenden inie låter sig överblickas utan närmare
överväganden. Som jag har nämnt är remissbehandlingen av
tysinadspliktskom-mitléns betänkande inle avslutad. Jag är därför inle för
dagen beredd all la slällning i denna lagtekniska fråga. Alternativet med en
gemensam lag bör emellertid prövas inom jusiiliedepartemenlei under del
fortsatta lagstiftningsarbetet på rättsområdet. Jag vill nu endasl tillägga
att kravet i grundlag på att begränsningarna i grundsaisen om allmänna
handlingars offentlighet skall anges i en särskild lag inte kan anses hindra
alt denna lag dessulom innehåller de nära besläklade föreskrifterna om
lyslnadsplikt för offentiiga funktionärer.
S>siemei
med utfyllande sekretessbestämmelser i lillämpningslörordning-ar medverkar i
och för sig lill att sekrelessregleringen blir mera krånglig och
svåröverskådlig. Strävandena i OSK:s förslag all så långt möjligt avskaffa de
nuvarande sekreiesskungörelserna har inie heller mön nåaoi motstånd
Prop. 1975/76:160 80
under
remissbehandlingen, Å andra sidan kan inle förnekas all denna typ av detaljerad
reglering i vissa fall fyller en uppgift. Alternativet kan vara allmani hållna
sekretessbestämmelser i lag som ger upphov lill osäkerhet och ojämnhel i
tillämpningen och överlåter ål myndigheter och domstolar all träffa avgöranden
av skönmässigi slag. Jag anser därför i likhei med OSK all goda skal talar för
all grundlagen bör tillåta riksdagen att när det behövs överlåta ål regeringen
all meddela föreskrifter av den typ som nu återfinns i sekretesskungörelserna.
Också i vissa andra fall kan det finnas ett fullt legitimi behov av att låta
regeringen bestämma om handlingssekreiessen i vissl begränsat hänseende, OSK:s
förslag till lag om allmänna handlingar innehåller liera exempel på all
utfyllande bestämmelser i regeringsförordningar är förulsalta, t. ex, 5 ij
andra styckei, 21. 26 och 36 ijij.
Frågan
om normgivningskompeiensen beiräffande handlingssekretessen bör exklusivt
regleras av TF och alltså inte omfattas av bestämmelserna i 8 kap, RF om
nonngivningsinakiens fördelning. En ulgångspunkl för regleringen i TF är
givelvis att en beslulskompetens för regeringen inte dr underminera huvudregeln
om att inskränkningar i handlingsoffentligheten beslutas av riksdagen genom
lag. Jag vill emellertid erinra om att regeringen enligt de allmänna
beslämmelserna i 8 kap. RF har befogenhet alt besluta om
verkslällighelsföreskrifter till lag, även såvitt dessa bestämmelser berör
medborgeriiga fri- och rättigheter. Fri- och rättighetsutredningens förslag
innebär inte någon ändring härvidlag. Den reglering på handlingssekretessens
område som det kan komma i fråga att låta regeringen besluta om har stora
likheter med verkslällighelsföreskrifter. Regeringens beslutskompetens bör
emellenid alllid förutsätta ett bemyndigande i lag. Eu sådant bemyndigande bör
vidare inie kunna få en mera generell utformning utan vara begränsat till att
gälla en viss materiell sekretessbestämmelse. Härav följer också att gränserna
för sekretessen i allt väsentligt skall finnas angivna redan i lagbestämmelsen
och endast i något hänseende kunna fyllas ul genom förordning. Ett så snävt
utstakat utrymme för förordningsreglering kan inte anses rubba principen om
riksdagens ensamrätt att besluta begränsningar i offentlighetsprincipen. Till
frågan om den tekniska konstruktionen av den beslämmelse i grundlagen som
öppnar möjlighet till bemyndigande för regeringen återkommer jag i specialmotiveringen
till 2 kap. 2 ij TF,
Jag
har i det föregående huvudsakligen uppehållil mig vid frågan hur
sekrelessregleringen bör fördelas mellan grundlag och annan författning. När
det gäller de materiella sekretessreglerna innebär det sagda att jag delar
OSK:s uppfattning all endasl de allmänna sekretessgrunderna bör tas upp i
grundlag och att övriga bestämmelser i princip bör las upp i en särskild lag
som ersätter nuvarande sekretesslag. Som jag har nämnt tidigare kommer jag
först i ett senare sammanhang alt anmäla förslag lill en sådan särskild lag.
För att ge ytteriigare belysning åt den grundlagsreglering jag förordar vill
jag emellertid redan nu ta upp vissa frågor angående den avsedda lagens
innehåll och utformning. Jag bortser då från konsekvenserna av att tyst-
Prop.
1975/76:160 81
nadspliktsregleringen
i enlighet med vad jag har nämnt förut eventuellt kan komma att föras in i
lagen.
Vad
först beträffar de materiella sekretessbestämmelserna innebär OSK:s förslag all
man lill en ny lag har överfört del slora fierialei av reglerna i
sekretesslagen. På en del punkter har därvid ändringar skett i syfte all stärka
nuvarande sekretesskydd, t, ex, i fråga om den s, k, socialsekreiessen. På
andra punkter har ändringar föreslagits som innebär att sekretess inle längre
kan upprätthållas för vissa typer av handlingar. Vidare har i många
bestämmelser införts skaderekvisit som skall vara uppfyllda för all utlämnande
skall kunna vägras. Syftel har varil att understryka all offentlighet bör vara
huvudregel, I övrigi är den väsentliga ändringen i förhållande till
sekretesslagen att bestämmelserna har disponerats på ett nytt sätt. För att
främja överblicken har OSK. som jag redan nämnt, grupperat beslämmelserna i
avsnitt i anslutning till de sekreiessändamål som anges i grundlagsförslaget.
Inom varie sådani avsnitt är bestämmelserna uppdelade med hänsyn lill berörda
myndigheter och ärendelyper.
När
del gäller det sakliga innehållet i de föreslagna materiella sekretessbestämmelserna
har remissinstanserna framfört kritik i många enskildheter. Enighet har dock
rått om all förslagel i denna del är ägnat att läggas till grund för
lagstiftning. I fråga om lagens disposition är mottagandet vid
remissbehandlingen genomgående positivt. Del framhålls allmänt all regelsystemet
har blivit överskådligare och därmed, åtminstone på sikt, lättare att lillämpa.
Också
jag anser att förslaget såvitt galler de föreslagna bestämmelsernas sakliga
innehåll i stort sett kan läggas till grund för lagstiftning. Både de
förstärkningar av sekretesskyddet och de begränsningar däri som föreslås synes
i regel böra godtas. Som jag har nämnt förut anser jag det vidare rikligt alt i
vid omfattning med hjälp av skaderekvisit i enskilda sekretessbestämmelser
upprätthålla en presumtion för offentlighet. Ett värdefullt inslag i förslagel
är också strävandena all förkorta sekretessiiderna. Även om jag sålunda i
huvudsak anser att förslaget i denna del utgör en god grundval förarbetet med
förslag till en ny lag som skall ersätta sekretesslagen har remissbehandlingen
visat att ytteriigare överväganden är nödvändiga,
1
fråga om dispositionen delar jag remissinstansernas uppfattning att den
erbjuder övervägande fördelar, Visseriigen kan den i ett inledande skede
medföra visst merarbete för de tillämpande myndigheterna. Den innebär nämligen
att vissa myndigheter i fortsättningen kan komma att i ökad omfattning behöva
tillämpa mer än en bestämmelse för att bedöma om en handling får lämnas ut. Del
förefaller dock inte sannolikt att delta merarbete blir särskilt kännbart. På
sikt torde arbetet i slällel underiättas.
OSK:s
förslag till lag om allmänna handlingar innehåller förutom materiella
sekretessbestämmelser också föreskrifter som har anknytning till denna
reglering. I likhei med sekretesslagen innehåller det regler om handlingar hos
domstol (53 och 54 ;jij), om påföljd för utlämnande i strid mot lagen
6 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160
Prop. 1975/76:160 82
(55
S), om parts räu au ta del av allmänna handlingar (61 t?) och om dispens (62
ij), 1 dessa delar innebär förslagel endasl mindre jämkningar i gällande
ordning. Vidare finns i förslagel beslämmelser rörande diarieföring och registrering
(2 tj), lysinadspliki (55 ij), besvär (57 S), service och informaiion (58 ij)
samt utlämnande av handlingar myndigheter emellan (59 och 60 iJS). Dessa
bestämmelser saknar motsvarighet i gällande lag.
De
remissinsianser som har uttalat sig särskill om dessa beslämmelser har i regel
tillstyrkt alt lagen skall innehålla sådana föreskrifier. Beträffande de
sakliga lösningarna har däremoi mottagandet varil mera blandat.
För
min del delar jag OSK:s uppfattning all den särskilda lagen bör innehålla
regler av del slag som har upptagits i förslaget. Jag bortser därvid från
bestämmelsen om tystnadsplikt,
1
fråga om bestämmelsen om besvär får jag hänvisa till vad jag har anfört
tidigare i detta avsnitt om rätt lill domstolsprövning. Jag återkommer dessulom
till frågan i specialmotiveringen till 15 ij,
1
övrigt finns det inte anledning alt i detta sammanhang gå närmare in på de föreslagna
bestämmelserna och den kritik som har riktats mot dem.
7.3
Upptagningar för automatisk databehandling
Allmänhetens
fria tillgång till myndigheternas informaiionsmalerial avsåg ursprungligen bara
handlingar i konventionell mening, dvs. vanligen papper med skrift på. Den
moderna tekniken för informationsbehandling har här medfört en viktig
förändring, I växande utsträckning utnyttjas nämligen annat än vanliga
handlingar som bärare av myndigheiernas informaiion. I första hand syftar jag
på den automatiska databehandlingen, ADB-tekniken,
I
ett ADB-system ingår maskinutrustning, framför alll en eller flera datorer med
kringutrustning och dalabärare, datorprogram, instruktion för systemets
användning, data som blir föremål för bearbetning, m, m. På maskinläsbara
databärare, också kallade datamedier, lagras data och datorprogram genom t.ex.
hålkoder och registreringar på magnetiserban material. Vanliga datamedier är
magnetband, skivminnen och trumminnen. Också hålkort och hålremsor är
databärare. Endast med hjälp av en särskild teknisk utrustning kan data på ett
datamedium överföras i läsbar form. Utrustning såsom radskrivare och
bildskärmsterminaler kan via fjärrförbindelser, t. ex. telefonnätet, anslutas
till en dator över långa avstånd. Datorer sammankopplas i växande utsträckning
genom fjärrförbindelser till mer eller mindre omfattande datornät. Data som
har matats in i ett ADB-syslem kan "återvinnas" i urval med hjälp av
söknycklar. De kan bearbetas också på andra sätt i datorn. För bearbetning behövs
ett datorprogram. Ett datorprogram utgör en instruktion som anger hur datorn
skall lösa en viss typ av uppgifter.
Prop. 1975/76:160 83
ADB-teknikens
framväxt har gjort det nödvändigt att komplettera lagstiftningen om allmänna
handlingar. De:i väsentligaste orsaken härtill ar att den terminologi och den
reglering som knyier an lill konventionella handlingar bara delvis går alt
lillämpa på ,DB-upptagningar och deras hantering. Jag vill tor del första
erinra om au upptagningar för ADB inte är visuellt läsbara ulan måsle överföras
lill läsbar text genom maskinell behandling. Eu annal problem är all
dalamediel ofta förvaras och bearbetas tekniskl av annan än den myndighei som
svarar lör upptagningens innehåll och använder informalionsmaterialet. En iredje
svårighet har sin upprinnelse i au en ADB-upplagning inle är beständig på samma
säu som en handling i vedenagen mening.
En
given utgångspunkt vid översynen av offenllighetslagstiftningen har varil att
övergången till den nya informationstekniken inte får urholka offentlighetsprincipen.
Datateknikens användning - både inom den offentliga och den privata sekiorn -
har emellertid också rest krav på ökat skydd mol insyn i den insamlade
informationen, främsl såvitt gäller uppgifter om enskilda personer. Dessa krav
sammanhänger med att datatekniken gör det möjligt all lagra, bearbeta och
återvinna myckel stora datamängder snabbi och på ell sätt som inle är möjligt
vid manuell databehandling. Datoranvändningen kan härigenom leda lill en insyn
och en inblandning i enskilda personers privatsfär som uppfällas som siölande
eller kränkande.
Del
behov av reglering av ADB-frågor som sålunda har gjort sig gällande ledde lill
lagstiftning åren 1973-|Q74(prop. 1973:33, KU l973:l9och 1974:8). Särskilda
föreskrifter om ADB-upplagningar och andra tekniska upptagningar infördes i 2
kap. TF, Vidare beslöts en särskild dalalag (1973:289),
Statsmakternas
ställningstagande i lagstiftningsfrågorna innebär att behovet av skydd för den
personliga integriieten i samband med ADB har lillgodoseiis i huvudsak på annal
säu än genom utökad handlingssekreiess hos myndigheterna, I slällel har man
vall en ordning med krav på tillstånd för upprättande av ADB-förda
personregister, vare sig registren är privata, statliga eller kommunala. Tillståndsprövningen
ankommer på en nyinrättad myndighet, datainspektionen, som också kan meddela
förskrifter angående personregister. Sådan föreskrift kan t, ex, gälla vilka
uppgifter i registret som får göras tillgängliga, I fråga om statliga register
begränsas datainspektionens kompetens genom de beslut beträffande visst
regisler som kan ha faltals av riksdagen eller regeringen.
De
nya beslämmelserna i 2 kap. TF syftar alliså lill att klargöra rättsläget i
offeniligheishänseende för de tekniska upptagningarna. Men också önskemålet
all förebygga inträng i den personliga integriteten visar sig i viss mån i
regleringens utformning, främsl i föreskriften att myndighei inle är skyldig au
lämna ul kopia av ell dalamedium ulan endasl en utskrift av upptagningen, 1 lagtekniskt
hänseende bygger de nya reglerna på alt
Prop. 1975/76:160 84
upptagning
för ADB jämställs med vanlig handling vid tillämpning av 2 kap, TF. Behovet av
särregler tillgodoses i anslulning lill de enskilda paragraferna i kapitlet.
En
teknisk upptagning är enligl TF i princip allmän, om den fakliski förvaras hos
myndighei, oavsell om myndigheten själv använder uppiag-ningen eller endast har
den om hand för teknisk förvaring och bearbetning. Vidare gäller all en teknisk
upptagning, som finns hos enskilt subjekl, kan vara allmän, om myndighei
"förfogar" över den. Förfoganderäiien ar också beträffande
upptagningar som förvaras hos myndighei bestämmande för vem som prövar
framställning om all få ul upptagningen. Begäran au utbekomma upptagning som
är allmän hos en datacentral med myndighets-ställning skall alltså normalt
riktas till annan myndighei, nämligen lill den som förfogar över upptagningen.
Av övriga beslämmelser i 2 kap. TF om tekniska upptagningar nöjer jag mig tills
vidare med au nämna den som föreskriver all upptagning skall tillhandahållas
enskild i läsbar eller avlyssningsbar form,
OSK
för i sill förslag i huvudsak över nu gällande reglering om ADB-upplagningar
lill den nya grundlagen. Sålunda regleras handlingar i vanlig bemärkelse och tekniska
upptagningar i princip enhetligt. Utredningen föreslår emellenid en ny regel
om nar ADB-upptagning skall vara allmän handling. Förslaget, som återknyter
lill ell liknande förslag av utredningen i dess delbetänkande från år 1972,
innebär au en upptagning skall anses förvarad hos myndighei - och därmed i
princip vara allmän handling hos myndigheten - om och i den mån myndigheten
förfogar över upptagningen. Den faktiska förvaringen av datamediet skall alliså
inte längre vara avgörande. Förfoganderätt skall anses föreligga, när
myndigheten enligl lag eller förordning eller särskilda för myndigheten
gällande föreskrifter har befogenhet att överföra upptagningen till läsbar
form, OSK motiverar sill förslag främsl med en hänvisning till behovet av att skydda
den personliga integriteten. Genom att ge ADB-upplagning slällning av allmän
handling endast hos myndighei som - rättsligt och fakliski - förfogar över den
skulle man enligt OSK i någon mån kunna begränsa spridningen av personuppgifter.
Särskilt länker sig utredningen au datainspektionen skulle kunna meddela
myndighet föreskrifter enligl dalalagen som inskränker myndig-helens rätt alt
använda vissa söknycklar vid informalionsultag från en databas, med verkan alt
inte heller allmänheten hos den myndigheten kan göra anspråk på annat
informalionsurval än som slår myndigheten till buds i dess egen verksamhet.
Flertalet
remissinsianser har anslutit sig lill OSK:s förslag. Kritiska röster saknas
emellertid inte, Å ena sidan hävdas att ADB-upptagningarnas status av allmän
handling borde anknyta fastare till den förfogande myndighetens egen
användning. Från fiera håll påpekas sålunda alt OSK:s förslag leder till au
upptagningar och utskrifter av upptagningar kan bli allmänna hand-
Prop.
1975/76:160 85
lingar
hos myndighei som endasl biträder med teknisk behandling, eftersom myndigheten
som led i bearbetningen kan ha befogenhet all överföra denna lill läsbar form.
Förhållandel betecknas som oiillfredsslällande, Å andra sidan har två
inslanser. dalaarkiveiingskommitién och juridiska fakulteten vid Stockholms
universitet, kritiserat förslaget för au det innebiir alltför långtgående
begränsningar i ADB-upptagningarnas offentlighet, Dataarki-veringskonimiitén
anser det sålunda inle godtagbart all myndighei som skall ge föreskrifter om
befo; :nhei all överföra upptagningar lill läsbar form indirekt avgör vad som
skall omfattas av olTenlligheisprincipen hos en viss myndighet. Juridiska
fakulteten vid Stockholms universitet förklarar i ett utförligt yttrande att en
speciell skyddsregel om upptagningar i personregister enligl dalalagen kan
godtas men alt andra slag av upptagningar bör vara tillgängliga för envar, om
en myndighei utan särskild utredning eller liknande insatser kan överföra dem
till läsbar form,
Eu
par remissinsianser, bland dem dalainspektionen, ger ullryck lor farhågor au
den fortgående datoriseringen i stort har negativa verkningar för
handlingsoffentligheten och möjligheterna all utnyttja denna, 1 en till regeringen
den 25 november 1975 lämnad redogörelse för erfarenheterna av dalalagens
tillämpning för daiainspekiionen fram tanken all tillgången till
,'\DB-upptagningar borde regleras för sig i eu särskill kapitel i den nya
grundlagen. Genom en sådan reglering skulle man enligt inspektionen få möjlighet
att rätta till uppkomna missförhållanden och ge allmänheten samma praktiska
möjligheter att la del av ADB-upplagningar som när del gäller konventionella
handlingar, I sammanhanget förespråkar inspektionen också idén au bygga
offentlighets- och sekretesslagstiftningen på ett nytt begrepp, allmän uppgift,
som skulle innesluta både "handling" och "upptagning",
Enligl min mening bör man
vid övervägande av grundlagsregleringen av ADB-upptagningar i första hand
ställa frågorna vilka verkningar som den nya informationsteknologin har fått
för offentlighetsprincipens tillämpning i praktiken och vilken funktion i
stort som de myndighetsanknutna ADB-upptagningarna för framtiden bör fylla för
informationsförmedlingen lill allmänheten. Frågorna är så myckel mera berättigade
som man kan räkna med all datatekniken snabbi gör alll slörre landvinningar på
bekostnad av den konventionella informationsbehandlingen. För egen del hyser
jag farhågor för att - om inte frågan ägnas tillräcklig uppmärksamhet -den
ökade datoriseringen kan urholka offentlighelsprincipen. Till delta bidrar
fiera omständigheter, inte minsl del hell naturiiga främlingskap som fiertalet
människor ännu så länge hyser inför den nya tekniken. Redan önskemålet om all
kunna reellt vidmakthålla offentlighetsprincipen lorde alltså påkalla särskilda
åtgärder. Myckel talar emellertid för att man bör la ytterligare steg och
undersöka om inle datatekniken kan bli ett redskap att tvärtom öka
tillgängligheten hos den informaiion som finns samlad hos samhällsorganen.
Datatekniken skulle med andra ord kunna bidra lill alt förbättra den all-
Prop.
1975/76:160 86
manna
kunskapsnivån på olika områden. All i så fall partier, intresseorganisationer
och massmedier skulle få spela en viktig roll som törniedlare av uppgifter från
den dalorlagrade informationen är tydligt,
OSK:s
förslag lämnar inle något underlag lör förslag i den riktning som jag nu har
angeit. Lagtekniska omkonsiruklioner är f, ö, i och för sig oiili-räckliga. Del
är ofrånkomligl au planerna på en aktivare förmedling av information från
slalliga och kommunala dalaminnen är förknippade med problem som måste
undersökas i särskild ordning. En sådan undersökning bör enligl min mening bli
en av de viktigaste uppgifterna för den parlamentariska kommitté som enligl
vad jag har anfört i det föregående (avsnitt 2) bör få till uppgift att utreda
vissa datafrågor. Jag får anledning all inom kort närmare ulveckla min syn på
den nu diskuterade frågan, i samband med att jag föreslår direktiv för
kommitténs arbete.
Det
faller av sig självt all jag under angivna förhållanden inle är beredd all nu
föreslå några radikala förändringar i sak i den rallsliga regleringen av
ADB-upptagningarnas offentlighet. Jag finner inle heller skäl au förorda en
lagteknisk utbrytning av ADB-upplagningarna till särskild behandling i TF, 1
stället bör dessa upptagningar och konventionella handlingar tills vidare
liksom f. n, regleras enhetligt i TF så långt det låter sig göra.
Vad
jag har sagt nu bör emellertid inie hindra alt man i del nya grundlagskapitlei
i vissa hänseenden väljer andra laglekniska lösningar än de nuvarande eller
att man på några punkter i sak justerar gällande reglering. Jag vill erinra om
att jag i 1973 års proposition (1973:33 s, 73) betecknade de då föreslagna
reglerna om tekniska upptagningar som ett provisorium i avvaktan på resultatet
av OSK:s utredningsarbete.
Enligt
min mening är det en naturiig utgångspunkt för grundlagsregleringen av
ADB-upptagningarnas offentlighet att så långt som möjligt dra en parallell med
den ordning som gäller för konventionella handlingar. Om. ett sådant synsätt,
till följd av ADB-upptagningarnas särskilda beskaffenhet, leder till förbättrad
informationstillgång för allmänheten, är deila givelvis att hälsa med
tillfredsställelse. Endasl om tungt vägande skäl kan åberopas, bör man införa
särbestämmelser för ADB-upptagningarna som begränsar deras offenllighei,
OSK
har som nämnts föreslagit au ADB-upplagningar som en myndighet har teknisk
tillgång lill skall kunna vara allmänna handlingar endasl om myndigheten har
rättslig befogenhet att överföra dem lill läsbar form, Enligl min uppfaltning
hänför sig förslaget lill två olika situationer, som lämpligen bör behandlas
var för sig.
Först
bör uppmärksammas del fallet ati en myndighet för annans räkning hanterar en
ADB-upptagning för enbart teknisk bearbetning eller liknande ändamål. Redan
enligt gällande rätt är allmänhetens lillgång till en sådan upptagning i viss
mån begränsad. Upptagningen är visserligen allmän handling hos den förvarande
myndigheten, men om också användaren är myndig-
Prop.
1975/76:160 87
hel
är del enligl 2 kap, 9 ;j TF denna som prövar fråga om utlämnande av
upptagningen. Den situation som här är för handen saknar egentlig motsvarighet
lör de konventionella handlingarnas del, Enligl min mening kräver inte
ofieniligheisprincipen all allmänheien skall ha lillgång lill en upptagning hos
myndighei som endasl tar teknisk befattning med den. Nar upptagningen används
av myndighei, är det fullt tillräckligt all den finns tillgänglig hos den
handläggande myndigheten. Det kan inte heller vara lämpligt alt t, ex, en
datacentral, som kanske har ett stort antal upptagningar för skilda
myndigheters räkning om hand, skall pröva frågor om upptagningarnas offentlighet.
För egen del vill jag därför gå ett steg längre än OSK och förorda all en
ADB-upplagning skall vara undantagen från offenllighei hos den myndighet som
endasl har en teknisk uppgift i sammanhanget, även för del fall all myndigheten
såsom ett led i den tekniska bearbetningen för annans räkning har lov alt
överföra upptagningen i läsbar form. 1 konsekvens härmed bör inte heller vanlig
handling som har omedelbart samband med den tekniska bearbetningen vara allmän
hos den bearbetande myndigheten. Möjligen kan del anses mera tveksamt om den
ordning som jag har förordat nu skall gälla även när myndighei utför teknisk
bearbetning av ADB-upptagningar för enskilds räkning. Jag anser emellenid att
så bör vara fallet. Den information som kan hämtas från upptagningarna kan inte
rimligen sägas ingå i de allmänna organens informationsiillgångar.
Den
andra frågan gäller om del skall vara möjligt alt begränsa offentligheten för
ADB-upplagningar genom all i särskilda föreskrifter förbjuda en handläggande
myndighei alt lör eget bruk ta fram uppgifter av visst slag eller i viss
kombination från faktiskt tillgängliga datamedier. Behov av sådana föreskrifter
skulle kunna föreligga t. ex, när flera myndigheter var för sig ar anslutna
till ett databassyslem som innehåller dala för skilda användningsområden,
Enligl
min mening kan goda skäl åberopas till förmån för OSK:s förslag såvitt gäller
persondata. Den tekniska utvecklingen har medfört att slora mängder data i
ADB-register kan vara mycket lättillgängliga och lätlkom-binerade. De rika
möjligheterna lill urval och sammanställning kan, i förening med uppgifternas
offentlighet, innebära eller uppfattas som hot mol enskilda registrerades
personliga integritet. Avvisar man en lösning enligl OSK:s förslag, kan man
räkna med återkommande anspråk på sekretessbeläggning av personuppgifter.
Alternativet med nya sekretessbestämmelser torde inle tjäna offentlighetens
sak. Till detta kommer att den föreslagna regeln inte inkräktar på den vikliga
funktionen hos offentlighelsprincipen all ge insyn i myndigheternas eget
beslutsunderlag. 1 fråga om personregister kan vidare åberopas au
informationslillgången redan genom datalagen begränsas så lill vida som
ADB-förl register inie får upprättas ulan särskilt lillslånd. Jag anser alltså
alt förbud bör kunna meddelas regislerhavaren all använda vissa söknycklar
eller annars la ul viss information, med verkan
Prop. 1975/76:160 88
alt
inte heller allmänheten hos den myndigheten kan göra anspråk på samma
informaiion. Del inses lätt all förbudet ulan denna verkan knappast kan
upprätthållas geniemol den användande myndigheten.
Emellenid
anserjag att OSK har dragit alllför långigående slulsalser av sina resonemang
om skyddel för personuppgifter. Den av uiredningen föreslagna besiämmelsen om
rättslig befogenhet för myndighei alt överföra upptagning till läsbar form
såsoin villkor för upptagningens offentlighet gäller alla upptagningar, oavsell
innehåll. För en beslämmelse med denna räckvidd kan enligl min mening inte
förebringas tillräckliga skal. Lika litet som i fråga om konventionella
handlingar bör beträffande ADB-upptagningar myndighetens egen användning
generellt sälla en gräns för allmänhetens informationstillgång. Uppgifter som i
mera faktisk bemärkelse är tillgängliga för en myndighei bör i princip vara del
också för allmänheten, vare sig uppgifterna är fixerade i en vanlig handling
eller i ett dataminne. Det vore enligl min mening betänkligt om allehanda
föreskrifterom myndigheternas rält lill ADB-uttag skulle få konsekvenser för
handlingsoffentligheten.
Vid
den avvägning mellan skilda intressen som är ofrånkomlig har jag alltså stannat
för att förorda att den allmänna tillgängen till ADB-lagrade persondata hos
handläggande myndighet begränsas i samma omfallning som myndighetens rättsliga
befogenhet att för egen del överföra data lill läsbar form. 1 övrigi bör
offentligheten för ADB-upptagningar anknyta till användande myndighels faktiska
datatillgång. Den särskilda skyddsregeln för persondata bör gälla
personregister i datalagens bemärkelse. Den bör formuleras så att det klart
framgår att upptagningar i princip är offentliga, i den mån föreskrift som
förbjuder överföring lill läsbar form saknas. Om förbudet inte är föreskrivet i
lag eller förordning, bör krävas au det grundar sig på bestämmelse i lag. Sådan
bestämmelse finns f, n. i datalagen som, enligt vad jag har nämnt förut, medger
datainspektionen att förbjuda re-gislerhavare att göra vissa uppgifter
tillgängliga (6 t; första slyckel 6),
Jag
har hittills lämnat åt sidan den mera tekniska frågan om vad som bör vara grundkriteriel
för all en ADB-upptagning skall vara allmän handling. Som jag har nämnt bygger
gällande rätt i princip på att upptagningens fysiska förvaring är avgörande.
Vad jag har föreslagit i det föregående pekar emellertid entydigt på att i
stället förfogandet - ordet laget i allmän bemärkelse - över en upptagning bör
läggas till grund för lagstiftningen. En sådan ordning faller sig enligt min
åsikt naturiig. Om informaiion av visst slag har dokumenterats i vanliga
handlingar men för framliden fixeras på datamedium, synes det ligga närmast
till hands att se saken så att informationen i fråga alltjämt "befinner
sig" hos myndigheten, även om datamediet i tekniskl hänseende hanteras av
annan. Med den nya konstruktionen låter sig också lättare förena sådana
sekretessbestämmelser som anges gälla handlingar "hos" viss bestämd
myndighet eller handlingar "i ärenden" av visst slag.
Prop. 1975/76:160
Enligt
vad jag förordar skall alliså en .ADB-upplagning - med den förut angivna
reservationen lor personregister- i princip anses som iillmän handling hos en
myndighei. om denna faktiskt disponerar över möjlighelen all överföra
upptagningen i läsbar form och inle enbart fullgör en teknisk behandling.
Della hindrar inle all rättsliga momeni indirekl lar betydelse. Av särskild
vikl blir sålunda ell avial som besiäminer om räu för viss myndighei ulan egen
dator- eller terminalutrustning alt lagra uppgifter på dalamedium och erhålla
dalabehandling hos annan myndighet eller hos enskilt företag.
Del
förhållandet att den fysiska förvaringen av en ADB-upptagning inte blir
avgörande för om upptagningen är allmän bör inte hindra all begreppet förvaring
i lagtexten används för både vanliga handlingar och ADB-upptagningar, Jag
föreslår sålunda all grundregeln i TF om ADB-upptagningar (2 kap, 3 ij) lår del
innehållet all en upplagning skall anses förvarad hos en myndighet - och därmed
i princip vara allmän handling ~ om upptagningen är tillgänglig lor
myndighelen för överföring lill liisbar form. För upptagningar som myndighei
har om hand endasl för teknisk bearbetning eller teknisk lagring förordar jag
en särskild undanlagsbeslämmelse (10 ij).
En
upplagning är tillgänglig för en myndighet för överföring lill läsbar form
försl och främst när upptagningen lagras i anslutning lill myndighetens egen
datorutrustning. Men också upptagning som myndighelen kan la del av i läsbar
form via terminallorbindelse eller annan förbindelse med daior hos annal organ
ar allmän hos myndigheten. Detsamma gäller, fördel tredje, upptagning som enligl
avtal med annan lagras hos denne och på begäran överförs lill skriftlig
handling som sänds lill myndighelen. För del fjärde avses regeln också omfalta
myndighei. främst arkivmyndighet, som själv har hand om datamediet, oaktat
myndigheten inle har vare sig egen dator eller stående avtal om körning på
annans datamaskin.
Som
framgår av särskill sistnämnda typfall ar det inle någon nödvändig
förutsättning för att en ADB-upplagning skall anses som allmän att berörd
myndighet genom lillgång lill dator har praktisk möjlighet all på rimliga
ekonomiska villkor föra över upptagningen till läsbar form. Detta är en faktor
som i slällel får las med i bedömningen av om skyldighet föreligger au ulan
koslnadsersiitlning tillhandahålla upptagningen på slällel (jfr 2 kap, 12 ij TF
enligl förslaget), I denna fråga får jag hänvisa lill mina uttalanden i 1973
års lagstiftningsärende (prop. 1973:33 s. 81),
En
omdiskuterad fråga är vilken användning av datorprogram som kan påkallas med
stöd av offentlighetsprincipen för ett begärt uttag av information från
dalamedier. Innan jag går in på denna fråga, skall jag beröra begreppet
upptagning.
I
1973 års proposition förklarade jag au med upplagning borde avses själva
informationsinnehållet, dvs, den uppgift som har fixerats på del tekniska
mediet. Jag utgår även nu från delta begrepp. Jag vill emellertid lägga några
Prop. 1975/76:160 90
synpunkter
på frågan om när del föreligger en eller fiera upptagningar. En ulgångspunkl
för resonemanget är att i fråga om konventionella handlingar den fysiska
dalabäraren- pappersarket,boken-påett fördel mesta självfallet sätt avgränsar
vad som är en handling i förhållande till en annan. Beträffande upptagningar
för ADB saknas i betydande omfattning motsvarande hållpunkter för en
avgränsning. Ett datamedium eller ett dataregister - ordet fattat i teknisk
bemärkelse - kan innehålla en överväldigande stor mängd data. Del vore orimligt
all endast tillsammans se dessa data som en upplagning. Å andra sidan kan en
uppgift för alt bli begriplig eller i vart fall för au tillgodose del aktuella
informalionsintresset behöva hämtas från skilda fysiska databärare eller från
skilda dataregister. All alltid beteckna varje uppgift för sig som en
upptagning svarar därför knappast heller mot realiteterna. Jag anser att man i
stället bör fästa starkare avseende vid det som från offentlighetssynpunki är
det intressanta, nämligen rätten att ta del av viss information i
myndigheternas besittning. Från denna synpunkt spelar det en underordnad roll
om önskade data utgör ett urval ur en större datamängd, en sammanställning av
data från skilda register eller ett resultat av annan bearbetning. Varie
konstellation av sakligt sammanhängande uppgifter bör enligl min mening ses
som en upplagning för sig.
Den
redovisade uppfattningen om hur en upplagning och därmed en handling skall
avgränsas får betydelse bl. a, vid tillämpningen av sekretessbestämmelserna.
Huruvida en sådan bestämmelse är tillämplig bör sålunda bedömas inte enbart
med hänsyn lagen lill varie enskild datauppgift för sig utan främst med tanke
på den sammanhängande datamängd som enligt vad jag nyss har sagt bör ses som en
upptagning i grundlagens mening.
Jag
återvänder härefter lill frågan om vilken lillgång till program som allmänheten
kan kräva i samband med informationsuttag från databärare. Denna fråga är
enligt min mening beroende av en bedömning av vilka upptagningar som kan sägas
vara tillgängliga för myndigheten för överföring till läsbar form och därmed i
princip utgör allmänna handlingar. Jag utgår härvid från det upptagningsbegrepp
som jag nyss har beskrivit. En analogi med förhållandena i fråga om vanliga
handlingar leder mig till följande slutsatser. Ett visst urval eller en viss
sammanställning av data får anses utgöra en för myndigheten tillgänglig
upplagning, om urvalet eller sammanslällningen kan tas fram genom
rutinbelonade åtgärder från myndighetens sida, men endasl då. Krävs däremoi en
mera kvalificerad, konstruktiv insats i form av t, ex. nyskrivning av
datorprogram, kan den upplagning som skulle bli resultatet av bearbetningen
inte anses tillgänglig för myndigheten i grundlagens mening. Huruvida de
åtgärder som kan komma i fråga skall betecknas som programmering saknar i och
för sig betydelse. Del angivna synsättet lorde leda till alt en myndighei blir
skyldig att till-handagå med nytt datorprogram endast om sådant kan upprättas
inom myndigheten genom en enkel arbetsinsats och utan nämnvärda kostnader
eller
Prop.
1975/76:160 91
andra
komplikationer. Den valda principen får enligl min uppfattning också lill
konsekvens all. om den enskilde själv släller användbart program lill
förfogande, myndighelen. under samma förulsättningar som nyss angavs, bör vara
skyldig att ullöra bearbetning ined programmet. En annan sak ar att beställaren
kan nödgas finna sig i ell uppskov med den begärda körningen eller att
"betydande hinder" - t.ex, i form av bristande kapacitet - kan
föreligga mot alt ulan ersättning tillhandahålla upptagningen på slällel (jft 2
kap, 12 t; andra styckei TF i förslaget), - Vad jag har sagt nu avviker i sak
Ibga från vad jag uttalade i ämnet i 1973 års grundlagsproposition (prop,
1973:33 s, 84). Jag kan också hänvisa till en dom av regeringsrätten från år
1974 (IV: 1, 2809-1973).
Sammanfattningsvis
vill jag framhålla att den reglering av ,ADB-upp-lagningars oftenllighei som
jag i del föregående har föreslagit bygger på hittillsvarande principer lor
handlingsoffentligheten, samtidigt som den ger utrymme förökad insyn i
myndigheternas informationsmaterial i takt med den tekniska utvecklingen mot en
allt fiexiblare informationssökning. Till skydd lör den personliga integriteten
förordar jag dock för personregistrens del en modifierad ordning.
Jag
skall härefter gå över lill en redan i 1973 års lagstiftningsärende dis-kulerad
specialfråga, nämligen den om vilka regler som bör gälla för upp-lagningar som
endasl utgör m e 11 a n I e d vid bearbetning med ADB,
OSK
föreslog i sitt delbetänkande (SOU 1972:47) alt upptagningar av nu avsett slag,
s, k, mellanprodukter, inte skulle anses som allmänna förrän bearbetningen hade
avslutats. Under remissbehandlingen utsattes denna regel för viss kritik som
bl, a, tog sikte på svårigheterna att generellt ange när en bearbetning skall
anses avslutad och vad som skall utgöra led i bearbetningen. Jag anslöt mig i
prop. 1973:33 till dessa synpunkter och framhöll vidare att del finns vissa
regisler som förs med ADB-teknik och som i sin helhet inte blir avslutade så
länge de används i tjänsten men som ändå inte bör vara undandragna offentligen,
Mol denna bakgrund avvisade jag tanken på en sådan generell regel om
mellanprodukter vid ADB-bearbetningar som OSK hade föreslagit. Jag förordade i
slällel att de allmänna reglerna om upptagningar skulle gälla också för
mellanprodukierna. Denna ståndpunkt godtogs sedan av riksdagen. På mitt förslag
infördes emellertid de nuvarande undantagsbestämmelserna i 2 kap. 4 ij andra
slyckel TF om upptagningar som har tillkommit endast för måls eller ärendes
föredragning eller beredande lill avgörande hos myndighet. Dessa beslämmelser
innebär all i princip samma regler f. n, gäller för alla s, k,
minnesanteckningar vare sig dessa återfinns i handlingar i traditionell mening
eller förekommer i upptagning som kan läsas eller avlyssnas bara med tekniskt
hjälpmedel. Sådana minnesanteckningar blir allmänna endasl om de omhändertas
för förvaring sedan del mål eller ärende i vilket de tillkommit har
slutbehandlats,
I
sill nu framlagda förslag överför OSK i sak de nuvarande beslämmelserna i 2
kap, 4 ij andra slyckel TF lill den nya grundlagens allmänna regel om
Prop.
1975/76:160 92
niinnesanieckningar.
Därutöver loreslår OSK en övergripande bestämmelse om mellanprodukierna. Denna
har emellertid modifierats i förhållande lill del tidigare förslagel på så säil
all förutsättningen för all en mellanprodukt skall bli allmän handling har
samordnats med vad som gäller för minnesanteckningar. Enligl förslaget skall
upplagning för automatisk dalabehandling som endasl utgör ell led i
bearbetning med sådan behandling inte anses som allmän handling, såvida den
inle omhändertas för förvaring sedan bearbetningen hav avslutats. Med
hänsyftning på miu nyss återgivna uttalande i prop. 1973:33 om ADB-register
som inle är avslutade så länge de används i tjänsten anmärker OSK, all många
register som kontinuerligt bearbetas genom uppdateringar ~ dvs. ändringar av
införda uppgifter - är all anse som färdiga produkter efter varie sådan åtgärd,
Inie
heller i sin nya modifierade form har emellertid den föreslagna regeln om
ADB-mellanprodukier undgåll kritik. Under remissbehandlingen har bl. a.
datainspektionen påpekat alt del kan vara svårt all skilja mellanprodukter
från andra ADB-upptagningar. En remissinstans, dalaarkiveringskommiitén. har
hell avstyrkt förslagel. Dalaarkiveringskommiitén finner del visserligen vara
en lillialande tanke all jämställa mellanprodukierna med minnesanteckningar men
anser all den föreslagna regeln är överflödig, eftersom de mellanprodukter som
avses med denna får anses vara om-faliade av den allmänna regel om
minnesanteckningar som OSK har föreslagit.
Också
jag är av den uppfattningen all det ofta ar rimligt all upplagningar som endasl
utgör osjälvständiga mellanled i en ADB-bearbeining blir allmänna endasl om de
las om hand för förvaring av vederbörande myndighei efter del alt bearbetningen
har resulterat i en slutgiltig produkt. Jag finner del emellertid angeläget alt
understryka all della synsätt inie har giltighet bara för ADB-upptagningar. Som
har påpekats av dalaarkiveringskommiitén är del i lika hög grad tillämpligt på
exempelvis skriftliga kladdar och koncept som skrivs under arbetet med eu
beslut eller yttrande, Enligl min mening bör man därför ha samma regler lör
alster som är all belrakla som mel-lanslalioner på vägen fram lill en slutlig
produkt, oavsett om del är fråga om en ADB-bearbeining.eli konventionellt
skrivarbete eller en kombination av dessa arbetsmetoder.
Vad
jag nu har sagt innebär aU jag inte finner anledning au frångå min siåndpunki
från 1973 ati man inle bör siälla upp någon särskild regel om upplagningar som
utgör mellanled i en dataieknisk bearbetning, Enligl min mening bör man i
stället bibehålla den lösning som återfinns i gällande räu och som innebär alt
de mellanprodukter som har samma funktion som s. k, ntinnesanteckningar i
iradilionell mening jämställs med sådana anteckningar. En regel av denna
innebörd återfinns också, som jag redan har nämnt, i OSK:s nu aktuella förslag,
I
likhei med motsvarande beslämmelse i TF men i moisais lill den särskilda
beslämmelse om ADB-mellanprodukier som OSK har föreslagit är
Prop. 1975/76:160 93
den i kommiiiéförslagei iniagna alhniinna regeln om
minnesanieckningar begränsad lill all omfalla upplagningar som har kommii till
inom ramen för ell mål eller ärende. Det arendebegrepp som används i TF och i
OSK:s grundlagsförslag är emellenid mera omfallande iin motsvarande begrepp i
förvaltningslagen och avser myndighels verksamhet i vidsiriicki bemärkelse.
Del kan parenieliskl anmärkas all OSK:s särskilda regel om ADB-mellanprodukter
lill följd härav i själva verket i stor utsträckning lorde omfattas av den
allmänna regeln om minnesanieckningar och därmed ha ganska lilen självständig
betydelse. Som jag kommer att ulveckla niirmare i specialmoliveringen under
rubriken lill 2 kap, TF förordar jag all grundlagens arendebegrepp bringas i
överensstämmelse med vad som giiller i förvaltningslagen. För au regeln om de
s, k, minnesanieckningarna inle härigenom skall lå sill tillämpningsområde
förminskat måsie den ges en lagieknisk uiformning som i viss mån skiljer sig
både från vad som nu gäller och från vad OSK har föreslagii. Jag ålerkommer
lill denna fråga i specialmoliveringen lill 9 ij. Jag skall här bara säga några
ord om vad milt förslag i slora drag innebär för mellanprodukiernas del.
En ADB-uppiagning som har kommii lill endasl för
föredragning eller beredning av ell ärende, varmed alltså förslås ell ärende i
förvaltningslagens mening, skall normalt anses som allmän handling endasl om
den las om hand för arkivering när ärendet har slutbehandlats. För alt en
upplagning som är alt betrakta som utkast eller koncept lill myndighels beslul
eller skrivelse eller som är jämställd med sådan handling skall bli allmän
handling krävs i normalfallet likaså all den tas om hand för arkivering; della
skall gälla oavsell om upptagningen har kommii lill inom ramen för eu ärende
eller ej. De ADB-upptagningar som inle faller in under denna reglering följer
vanliga regler om upplagningar.
Den nu
beskrivna ordningen får till följd all sådana ADB-mellanprodukier som saknar
självständigt intresse i allmänhet inte blir allmänna annal an om vederbörande
myndighet bevarar dem även efter del au den sluiliga produkten föreligger. Del
blir å andra sidan hell klan au uppgifter som har form av uppdateringar av
sådana för införing färdigställda ABD-regisier som förs fortlöpande inte kan
undandras offeniligheien på den grund au de inie skulle vara allmänna.
Grundlagen innebär självfallet inte något hinder au i administrativ ordning, i,
ex, genom en arkivförfalining. föreskriva arkivering av handlingar som enligl
9 ;j blir allmänna handlingar endasl om de las om hand för arkivering,
I del föregående har jag uppehållil mig vid
ADB-uppiagningar, Jag skall avslulningsvis nämna några ord om andra
upplagningar som kan uppfattas endasl med hjälp av tekniska hjälpmedel , t.
ex. mikrofilm, fonogram och videograni,
F, n, gör TF inle någon skillnad mellan olika tekniska
upplagningar. uiom i 2 kap, 8 ij fjärde slycket. dar en särregel ges om
utlämnande av kopia
Prop. 1975/76:160 94
av
ADB-uppiagning. OSK har däremot, ulan närmare kommentar, i ytterligare tre
hänseenden föreslagit beslämmelser som avser ADB-upptagningar men inle andra
lekniska upplagningar. Bl, a, gäller besiämmelsen i 3 i; andra Slyckel om när
upplagning skall anses förvarad hos myndighet endasl ADB-upptagning.
För
egen del ser jag inle några skäl för all i annan omfallning än f n, skilja
mellan olika slag av lekniska upptagningar. Genom all i princip behandla alla
tekniska upptagningar enhetligt undgår man gransdragnings-problem - problem som
kan komma alt accentueras genom den lekniska ulvecklingen. Min ståndpunkt
innebär bl, a, all möjlighelen all förfoga över en teknisk upplagning i princip
alllid blir avgörande för frågan om när upptagningen är allmän hos en
myndighei (2 kap. 3 ij andra slyckel), Beiräffande andra lekniska upplagningar
än ADB-uppiagningar lorde emellertid en lill-lämpning av denna grundsals sällan
leda lill annal resultat än om den fysiska förvaringen av informationsbäraren -
ljudbandet, mikrofilmen etc, - hade fåll bestämma upptagningens egenskap av
allmän handling, på samma säu som i fråga om konventionella handlingar. Jag
vill tillägga au den begränsning av handlingsoffentligheten som kan följa av
föreskrift eller beslul om förbud för myndighet au i läsbar form överföra viss
upplagning. som ingår i personregister, f n, lorde sakna aklualiiet för andra
upplagningar än ADB-upplagningar,
8 Upprättat
lagförslag
I
enlighel med vad som har anförts i del föregående har inom jusiiliedepartemenlei
upprättats förslag lill lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,
9 Specialmotivering
Förslaget
till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
I
den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2) har jag angett vilken omfattning som
grundlagsregleringen av allmänna handlingars offentlighet bör ha. Jag har också
nämnt all grundlagsbestämmelserna liksom (. n, bör bilda 2 kap. i TF,
Del
av OSK föreslagna grundlagskapitlet inleds med en paragraf som anger
sekretessgrunderna och de former i vilka sekretess får beslutas. I 2 ij
behandlas myndighetsbegreppei, medan begreppet allmän handling definieras i 3
ij, Beslämmelserna i 4 ;j anger vissa handlingar som, fasian de omfaiias av
definitionen om allmän handling, likväl inte skall anses som allmänna. Punkt I
i denna paragraf avser minnesanieckningar och liknande uppteckningar. När en
handling skall anses inkommen anges i 5 ij, när den skall anses upprättad i 6
ij, I 7 och 8 tjj meddelas bestämmelser om den
Prop.
1975/76:160 95
ordning
i vilken en offentlig handling skall göras tillgänglig för allmänheien. Genom 9
ij besiäms vilkel organ som prövar fråga om utlämnande, och i 10 ij ges
föreskrifter om besvärsräll. Den avslutande paragrafen, II tj,
innehåller beslämmelser om hemligstämpling.
Under
remissbehandlingen har Svea hovrätt uttalat sig angående dispositionen av 3-6
ijtj i OSK:s grundlagskapiiel. Enligt hovrälien skulle bestämda fördelar kunna
vinnas om man i större utsträckning än OSK frigör sig från nuvarande
bestämmelser i 2 kap, TF, Hovrätten föreslår för sin del bl, a, au 3 tj enligl
OSK:s förslag följs av den paragraf som reglerar nären handling skall anses
upprättad. Denna 4 ij bör enligl hovrätten evenluelii avslulas med en
föreskrift om arbetspapper, minnesanieckningar elc, 5 ij föreslås gälla
inkommen handling, 1 6 tj, slutiigen, bör enligl hovrällens förslag anges de
undanlag som hos OSK har upptagils i 4 ij, dock all punkten 1 eventuellt förs
över till den nya 4 ij-
För
egen del föreslår jag en disposition av grundlagskapitlei som i några
hän,seenden avviker från OSK:s förslag. Jag har därvid delvis beaktat de
synpunkter som har förts fram av Svea hovrätt. 1 departementsförslaget ges i I
ij en grundläggande föreskrift om offentlighetsprincipen. Sekretessgrunderna
och de former i vilka sekretess får beslutas anges i 2 tj. I 3 tj definieras begreppet
allmän handling. Härtill ansluter en beslämmelse i 4 tj om brev m, m. som är
ställda personligen lill befattningshavare vid myndighet. 1 5 tj kompletteras
definitionen av allmän handling med en föreskrift om organ som jämställs med
myndighei. Bestämmelserna om nären handling skall anses inkommen och upprättad
ges i 6 resp. 7 ;j. Dessa följs av en föreskrift i 8 ij om utväxling av
handlingar mellan myndighetsorgan som är nära knutna lill varandra. Denna fråga
är i OSK:s förslag närmast reglerad genom föreskriften i 2 ij om
myndighetsbegreppet, I 911 ijij i de-parlementsförslagei föreslås härefter
undanlag från de föregående beslämmelserna om vad som skall anses som allmän
handling. Särskilda föreskrifter om minnesanieckningar och utkast m. m, bildar
9 ij. 1 12 tj behandlas ratten alt hos myndighei ta del av allmän handling, i
13 i; rätten att erhålla avskrift eller kopia av sådan handling. Frågan om vem
som prövar begäran att utfå allmän handling har fått sin reglering i 14 ij,
medan rätten att hos domstol besvära sig över ävslagsbeslut slås fast i 15 tj.
Kapitlet avslutas genom 16 ij med föreskrifter om s, k, hemligstämpling.
Innan
jag behandlar de olika paragraferna i grundlagskapitlei vill jag la upp ett par
terminologiska frågor av grundläggande betydelse,
Regeringsrälien
diskuterar i sill remissyttrande bl.a, den i OSK:s förslag ofta brukade termen
"hemlig handling". Därmed kan enligt regeringsrätten olika ling
förstås. Termen kan tolkas såsom avseende I) alla
handlingar, vilkas utlämnande enligl reglerna i lagen om allmänna handlingar
under någon där angiven omständighet kan vägras, 2) handlingar omnämnda i lagen
om allmänna handlingar som regelmässigt ej ulan vidare får utlämnas
Prop. 1975/76:160 96
lill
envar eller 3) handlingar rörande vilka föreligger ett formell! beslul om
sekretess. Lagförslaget innehåller icke någon definition av begreppet, vilkel
leder till osakerhei om den närmare innebörden av regler där begreppet
"hemlig handling" brukas. Handlingar, om vilka formligt beslul om hemlighållande
fallals, lorde. säger regeringsrätten, endasl vara de som anges i 53 ij lagen
om allmänna handlingar, dvs. handlingar rörande vilka domstol förordnat om
sekretess. Möjligen kan hit också raknäs de handlingar som avses i 9 ij iredje
stycket i grundlagsförslaget, dvs. handlingar av synnerlig vikl för rikels
säkerhet beiriiffande vilka regeringen lämnat vissl förordnande. Alla dylika
handlingar är dock icke i sig hemliga, ulan ullämnan-defrågan avgöres för deras
del av den särskilt förordnade myndigheten i varie siirskill uilämnandearende.
Del bör observeras all på varie handling som omfattas av denna regel skall
jämlikt 11 ;j andra slyckel i grundlagsförslaget anteckning om förordnandei
göras. Genom anteckningen blir denna grupp av handlingar klart avgränsad från
andra. Enligl regeringsrälien är däremot regeln i 11 i; första slyckel i
grundlagsförslagei om s. k. hemligstämpling närmast vilseledande. Den uigår
från alt del finns i sig hemliga handlingav och all myndighei skall kunna på
sådan handling göra anteckning om della förhållande (hemligstämpling).
Utgångspunkten är felaktig. Om en handling som omnämnes i någon beslämmelse i
lagen om allmänna handlingar får utlämnas eller ej beror i de flesta fall av en
rad olika omsländigheler. såsom vem som begär utlämnandet, för vilkel andamål
utlämnandet söks, om risk för skada påskyddai intresse föreligger,om begäran
inkommer i sekreiessperiodens börian eller slui etc. Anteckningen kan sålunda
icke innehålla ati handlingen är hemlig ulan blott att hinder för dess
utlämnande kan föreligga. Några beslut om hemlighållande - regeringsrätten
hänvisar har lill 59 ij förslå slyckel in fine lagen om allmänna handlingar -
fattas sålunda icke en gång för alla,-Regeringsrätten påpekarail nuvarande
sekretesslag genomgående använder uttrycket alt handling ej får ullämnas för
all ange au ulomsiående enskild ej får la del av handlingen, 1 förslagel lill
lag om allmänna handlingar alternerar lagstiftaren mellan uttrycket "får
ej ullämnas" och "skall hållas hemlig". Del förra uttrycket är
enligl regeringsrätten all föredra då del bättre återger verkligheten. Vad
lagstiftningen skall avgöra är om en bestämd handling skall lämnas ul lill den
som begär all få del av den. Däremot avser lagstiftaren icke alt reglera hur
myndighelen skall behandla handlingen (hålla hemlig). 1 ordet
"hemlighållande" ligger inlagt en föreskrift till myndigheten om hur
den skall förfara med handlingen. Regeringsrätten förordar därför all
lagstiftningen konsekveni talar om handling som ej får ullämnas. vilkel är den
nuvarande terminologin. Skäl all frångå denna finns ej.
För
egen del vill jag erinra om all ullryck som all "handling skall hållas
hemlig" f n, förekommer i 2 kap, TF (1 ;j andra slyckel. 8tj, 14 tj). Jag
kan emellertid i del väsentliga ansluta mig till vad regeringsrätten har anfört
Prop.
1975/76:160 97
om
au det är mindre lämpligt att i lagtext tala om "hemlig handling"
eller om att "handling skall hållas hemlig". I departementsförslagel
till 2 kap. TF har därför sådana uttryck undvikits.
Flera
bestämmelser i gällande 2 kap. TF anknyter till begreppet "mål eller
ärende" (4, 5, II tjij). Uttrycket torde ha en mera allmän innebörd
och syfta på myndighets verksamhet i vidsträckt mening (SOU 1947:60 s. 221,
1966:60 s. 136).
Den
grundläggande författningen i fråga om förvallningsförfarandel, förvaltningslagen
(1971:290), är tillämplig på handläggning av "ärende" hos
förvaltningsmyndighet och i vissl fall hos domstol. Det ärendebegrepp på vilket
förvaltningslagen bygger är snävare än motsvarande begrepp i 2 kap. TF. Del
omfattar sålunda inte myndigheternas faktiska handlande, t. ex. hållandel av en
lektion i en skola, ulförandel av en operation på ett sjukhus eller
irafikdirigering (prop, 1971:30 s. 315). Någon skarp skiljelinje mellan handläggning
av ärenden och faktiskt handlande lorde dock inle kunna dras upp.
OSK
använder i sill grundlagsförslag hiltillsvarande uttryck "mål eller
ärende". Kommittén behandlar inte närmare ärendebegreppets innebörd men
lorde inte åsyfta någon ändring i förhållande till vad som nu avses i TF.
En
motsvarighet till begreppet "mål eller ärende" kan inte undvaras i de
nya bestämmelserna i 2 kap. TF. Det skulle emellertid leda lill förvirring i
den praktiska tillämpningen om begreppet ärende användes med olika innebörd i
två så centrala författningar som TF och förvaltningslagen. I
departementsförslagel begagnas därför ordet ärende med samma innebörd som del
har i förvaltningslagen. Förskjutningen i terminologin har gjort det nödvändigt
att i ett par hänseenden vidta andra lagtekniska justeringar i syfte att uppnå
en viss lösning i sak.
Begreppet
mäl begagnas inte i förslaget vid sidan av begreppet ärende. Ordet ärende får i
della sammanhang inkludera också mål. Jag vill tillägga all del förhållandel
att verksamheten inom en myndighet i viss fråga pågår konlinueriigt under en
längre lid i och för sig inte utesluter att den är alt hänföra lill ett ärende.
Del arbete som försiggår inom en utrednings-kommitté får sålunda även med den
här förordade terminologin regelmässigt anses gälla ett eller, beroende på
uppdragets art eller arbetets uppläggning, flera ärenden.
I
och 2 ijij Gällande räti
I 2
kap, 1 tj TF står den grundläggande regeln om allmänna handlingars
offentlighet. Där anges också ramen för riksdagens möjligheter att besluta om
inskränkningar i denna regel.
7 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160
Prop.
1975/76:160 98
Till
främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall, sägs det
i paragrafens inledning, vae svensk medborgare äga fri tillgång till allmänna
handlingar, i den ordning som sägs i kapitlet, 1 denna rätt får göras endasl
sådana inskränkningar som påkallas av hänsyn lill vissa i paragrafen uppräknade
inlressen. Dessa inlressen eller s, k, sekreiessgrunder är rikets säkerhet och
dess förhållande lill främmande makt, myndighets verksamhel för inspektion,
kontroll och annan tillsyn, brotts förekommande och beivrande, skydd för
statens, menigheters och enskildas behöriga ekonomiska intresse, privatlivets
helgd, personlig säkerhet, anständighet och sedlighet,
I 1
ij andra stycket föreskrivs au i en särskild lag skall noga angivas de fall, då
enligl nyssnämnda grunder allmänna handlingar skall hållas hemliga. Denna
särskilda lag är f n. 1937 års sekretesslag (SekrL).
Beträffande
utlänningars lillgång lill allmänna handlingar finns i 14 kap. 5 tj andra
slyckel TF den bestämmelsen all utlänning är likställd med svensk medborgare,
såvitt annal ej följer av TF eller annan lag eller författning.
Offentlighets-
och sekretesslagstlftningskommittén
OSK
har utgått ifrån att offenilighetsprincipen skall komma till uttryck redan i
första kapitlet i den nya grundlagen. Enligl massmedieutredningens förslag lill
massmediegrundlag skall i I kap. 2 i; iredje stycket föreskrivas att varie
svensk medborgare äger, när ej annal följer av massmediegrundlagen, fri
tillgång till allmänna handlingar med rätt att offentliggöra dem i tryckt
skrift, radio eller film,
OSK
har därför i inledningen lill den första paragrafen i det särskilda
grundlagskapitlei om allmänna handlingars offentlighet endast hänvisat lill den
här återgivna regeln i första kapitlet. Härefter har OSK i en numrerad
uppräkning angivit sekretessgrunderna.
Inskränkningar
i rätten till fri lillgång till allmänna handlingar får enligl OSK:s förslag
göras endasl av hänsyn lill
1.
rikets säkerhet och förhållande
till annan stat eller mellanfolklig organisation;
2.
rikets centrala finans- och
räntepolitik eller myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och annan
tillsyn;
3.
intresset att förebygga och
beivra brott;
4.
det allmännas ekonomiska
intresse; samt
5.
enskilds ekonomiska intresse,
privatlivets helgd och enskilds personliga säkerhet.
Den
uppräkning av sekretessgrunder som innefattas i nuvarande 2 kap, 1 S TF har i
dagens läge en mycket ringa styreffekt, säger OSK, Sekretesslagens
beslämmelser, fortsätter kommittén, skall i princip inte gå utanför den ram som
uppräkningen innebär och gör det i allmänhet ej heller, med
Prop.
1975/76:160 99
nedan
nämnt undantag. Men dispositionen av sekretesslagen följer ej uppräkningen.
Den fasta disposition som ursprungligen fanns har med tiden luckrats upp.
Sekretessgrunderna har av OSK i förevarande paragraf grupperats om, och
förslaget lill lag om allmänna handlingar (LAH) är disponerat härefter.
De
ivå första punkterna har i sak oförändrade överförts från 2 kap, I ij TF. Den
första punkten har dock formulerats om, varvid rikets förhållande till
mellanfolklig organisation uttryckligen har nämnts,
1 andra punkten har,
förutom vad som har överförts från TF, insatts en ny sekrelessgrund, nämligen
"rikets centrala finans- och räntepolitik". I nuvarande 31 §
sekretesslagen finns regler om sekretess till skydd för riksbankens
verksamhel, vilka enligl OSK knappast är hell förenliga med i grundlagen givna
begränsningar. Riksbankens behov av sekretess är nämligen, säker OSK, inie
enbart grundat på hänsyn lill det allmännas ekonomiska intressen. Även
intresset att banken skall kunna fullgöra sina åligganden på ränte- och
valutapolitikens område spelar här in. Del är nödvändigt att vissa
utredningar, beslut och åtgärder hålls hemliga främsl i samband med
diskonlobesluten, köp och försäljning av obligationer, planering av
kontrollåtgärder, tillstånd till obligationsemissioner, fastställande av
likviditets- och kassakvoter saml upplagande av lån, särskill på den
internationella marknaden. Därför behövs en ny sekrelessgrund. Genom det valda
uttrycket "rikets centrala finans- och räntepolitik", torde de uppräknade
åtgärderna täckas in samtidigt som det framgår, anför OSK, au någon utvidgning
av den sekretess som har praktiserats enligl riksbankslagen inte är avsedd, OSK
påpekar vidare alt den sekretess som här har berörts synes ha aktualitet även
för regeringen, finansutskottet och riksgäldskontoret.
Den iredje punkten,
"intresset all förebygga och beivra brott", innebär ingen nyhet i
sak,
"Statens, menigheters
och enskildas behöriga ekonomiska intresse" nämns i TF i eu sammanhang,
men har i förslagel delats upp. Punkten 4 tar därför upp bara "del
allmännas ekonomiska intresse". Avsikten är all detta begrepp skall täcka
även kommunala samarbelsorgan, i den mån deärlagreglerade.
Punkten 5, "enskilds
ekonomiska intresse, privatlivets helgd och enskilds personliga säkerhet"
har enligl OSK utformats med tanke på alt den skall indnga alla personliga
aspekter. Enskildas ekonomiska intresse går inte alltid att särskilja från
enskildas personliga förhållanden, eller om man så vill, "personliga
förhållanden i övrigt", framhåller kommittén. Ofta framstår de som två
sidor av samma sak, vilka delvis sammanfaller. 1 SekrL behandlas trots detta
enskildas personliga och ekonomiska intressen separat. I LAH har däremot alla
regler som syftar till skydd för enskilda sammanförts under en rubrik. Inom
sistnämnda grupp upptas dock renodlat "ekonomiska" och
Prop. 1975/76:160 100
renodlat
"personliga" regler var för sig jämte en mellangrupp, som har inslag
av båda dessa grunder.
Inom
OSK har diskuterats, om det skulle vara lämpligt all utbyta orden
"privatlivets helgd" mol det i datalagen använda uttrycket
"personlig integritet". I debatten under senare år har sistnämnda
uttryck kommit till flitig användning. Det torde dock enligt OSK allljämt vara
obestämt till sin innebörd, och dess användning på dataområdet leder till all
del inle främsl för tanken till enstaka ömtåliga uppgifter ulan snarare till
ulnylljandel av omfattande mängder av i och för sig banal information. OSK har
därför inte funnit tillräckliga skäl föreligga för en ändring av terminologin
på denna punkt.
Någon
motsvarighet till orden "anständighet och sedlighet" i nuvarande
lydelse finns inte i förslagel. OSK ifrågasatte redan i delbeiänkandet (SOU
1972:47) Dala och integritet om något behov av en sådan regel kan anses
föreligga utöver det som tillgodoses genom regler, som stöder sig på grunden
"privatlivets helgd". Detta uttalande kritiserades av
massmedieuirednigen, som ansåg att sekretessgrunderna borde harmoniera med
rättegångsbalkens reglerom handläggning inom stängda dörrar, I de fall där
sådan handläggning äger rum, i. ex. i våldtäkismål, är grunden emellertid
enligl OSK:s mening snarare au domstolen vill ta hänsyn lill de inblandade,
främsl målsäganden, än au domstolen beaktar eventuella vådor för den allmänna
sedligheten i samhället. I SekrL finns inte någon bestämmelse, som bygger på denna
sekrelessgrund. Däremot kan domstol vid tillämpning av 36 tj SekrL möjligen
låta sig vägledas av ifrågavarande uttryck i TF. Grunden förefaller dock klart
sakna självständig belydelse.
I
I tj andra slyckel finns OSK:s motsvarighet till 2 kap, I ij andra slycket TF.
Här föreskrivs all i särskild lag skall noga angivas de fall då allmänna
handlingar dr hållas hemliga. Av den föreslagna bestämmelsen framgår vidare att
regeringen får bemyndigas alt för viss regel i lagen inskränka tillämpligheten
till viss eller vissa slalliga myndigheter eller lill handlingar i vissa
ärenden.
Del
är enligl OSK en självklarhet att de materiella sekretessbestämmelser som tas
in i den särskilda lagen inte dr gå utanför den ram, som anges i grundlagen.
Detta behöver inle särskill utsägas i lagtexten. I själva verket förhåller det
sig emellertid i dag så att alla undantagen förvisso inte är noga angivna i
SekrL. Som redan har framhållits, har inle heller de i 2 kap. 1 TF givna
sekreiessgrunderna strikt följts. Följande paragrafer i SekrL är enbart
ramparagrafer, nämligen 7,21, 26,27, 32 och 34 a tjj. Deras materiella
innehåll återfinns över huvud taget inte i lag ulan i civilförvaltningens
sekrelesskungörelse. Delsamma gäller 4 j SekrL. Dess närmare innehåll återfinns
i försvarets sex (eller sju, om kartsekretessbrevet inräknas) sekrelesskungörelser.
I dessa återfinns för övrigt ett par bestämmelser, som grundar sig på 7 och 21
ti§ SekrL. 31 § SekrL hänvisar enbart till lagen
Prop.
1975/76:160 101
(1934:437)
för Sveriges riksbank. Även mol denna bestämmelse kan sålunda enligt OSK
befogade anmärkningar riktas såvitt gäller dess formella grundlagsenlighet.
Vid behandlingen av den
paragraf i LAH, vilken är avsedd att ersätta 21 S SekrL (om myndighels
utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende på näringslivet) har OSK
kommit lill den uppfattningen att en förordning som motsvarar 2 S
civilförvaltningens sekretesskungörelse inte kan undvaras. I förevarande
paragraf har därför en dylik förordning givits stöd i grundlag. Detsamma
gäller, uttalar OSK, den förordning som är avsedd all ersätta 19 a § SekrL.
Regeringen bemyndigas därför att inskränka sekretessen lill att avse viss
eller vissa statliga myndigheter eller handlingar i vissa ärenden. Stöd för
denna åtgärd finns enligt OSK i 2 kap. 4 ij RF.
R
em issy 11 rande na Första stycket
Några
remissinstanser tar upp frågan om alla de föreslagna sekretessreglerna i lagen
om allmänna handlingar har täckning i paragrafens uppräkning av
sekretessgrunder.
Det är enligt tysinadspliktskoinmlltén
knappast träffande alt motivera sekretessen kring straffregister,
polisregister m. m. (36 tj LAH) med hänsyn lill "privatlivets helgd".
Att någon har dömts för brott eller misstankes för broll är ett förhållande som
knappast kan hänföras till privatlivet. Motivet bör i stället sökas i all
utlämnande kan befaras leda lill att den registrerade utsattes för andras
missaktning e. d. - Något liknande kan sägas om sekretessen enligt 38 tj LAH.
- Det är vidare, fortsätter lyslnadspliklskom-mittén, svårt au se alt regeln i
39 § LAH om hemlighållande för del fall alt utlämnande kan befaras föranleda
all ändamålet med (kriminal-)värden motverkas kan stödjas på regeln om
privatlivels helgd. Systematiskt sett har denna beslämmelse närmare samband med
6-10 tjij LAH, och del kan möjligen hävdas att sekretessen är motiverad av
hänsyn till intresset all förebygga och beivra broll. Bestämmelsen är
emellertid i så fall icke rätt placerad,-Regeln i 41 tj LAH om hemlighållande
fördel fall att utlämnande kan befaras föranleda att någon utsätts för våld
faller väl in under orden i grundlagsregeln om "enskilds personliga
säkerhet". Delta kan däremot knappast sägas om fortsättningen "annat
allvarligt men". Här åsyftas uppenbarligen även sådana repressalier som
inte innebär angrepp på någons personliga säkerhet. Självfallet kan denna
sekretess inte heller stödjas på hänsyn lill privatlivets helgd, - Del
sekretesskäl som i 42 tj ullryckes så att det finns grundad anledning antaga
att utlämnande skulle motverka ändamålet med vården har, i vari fall såvitt
sekretessen skall kunna upprätthållas mol den sjuke själv (52 ;j), ingenting
all göra med privatlivels helgd och kan knappast heller motiveras med hänsyn
till dennes personliga säkerhet. Kom-
Prop. 1975/76:160 102
mitten
instämmer i OSK:s uttalande all det är fel alt se uppräkningen i grundlag av
sekretessgrunder som en tom principdeklaralion (s. 90), En sådan uppräkning
innebär enligt vanliga tolkningsprinciper au sekretessens yttersta gränser
utstakas. För att varie tvekan om sekretessbestämmelsernas grundlagsenlighet
skall förebyggas är det därför av vikt att uppräkningen utarbetas med slor
omsorg. Tystnadspliktskommiltén vill för sin del hävda att i varje fall punkt 5
i den nuvarande uppräkningen inte säger vad som måste sägas, om LAH skall få
den föreslagna utformningen. Kommittén föreslår att punkten får följande
formulering: "enskilds ekonomiska intresse, privatlivets helgd eller
behovet alt skydda enskild mot övergrepp, andras missaktning eller annal allvarligt
men".
Staiistiska
centralbyrån (SCB) förklarar att den i LAH föreslagna regeln om
siaiisliksekretessen huvudsakligen bygger på två grunder, nämligen hänsynen
till enskilds ekonomiska intresse och hänsynen lill privatlivets helgd. Inom
ramen för dessa grunder kan även, enligt OSK, vederböriig hänsyn lill
slatisiikinlressei tas. SCB säger sig emellertid efter ingående överväganden
ha kommit lill den slutsatsen att ett grundläggande villkor för att framgent
kunna bedriva en tillfredsställande statistikproduktion, vilken i sin lur
bygger på ell fullständigt sekretesskydd, är att hänsynen lill statistikproduktionen,
dvs, lill dess ostörda gång och till statistikkvaliteten, blir en självständig
sekrelessgrund i yltrandefriheisgrundlagen. Införandet av en dylik
sekrelessgrund skulle genom legala, psykologiska och andra faktorer medverka
till en avsevärd förbättring av statistikproduktionens villkor. Enligl SCB:s
uppfattning finns del påtaglig anledning hävda att man, utan all ha
siaiistikprodukiionen som en självständig sekrelessgrund, bygger vissa regler i
LAH på en fiktion som kan vara vansklig att upprätthålla i praktiken.
Skyddsbehovet av statistikproduktionen har en större bredd och ett större djup
än det direkta skyddet åt berörda enskilda, utan alt för den skull på något
sätt konkurrera med eller förringa det senare skydds-intresset. Det här
framförda kravet sägs väsentligen bygga på SCB:s erfarenheter av konkreta fall
av prövning av ullämnandeärenden; ofta har det då framställ som uppenbart att riskerna
för skada för den berörda personen i ett enskilt fall kunde bedömas som mycket
små för att inle säga praktiskt obefintliga, samtidigt som det framstått som
lika uppenbart alt ett beslut om utlämnande kunde leda lill myckel allvarliga
skador för den framtida statistikproduktionen, SCB kan inte heller finna något
skäl som talar emot att en särskild sekrelessgrund införs för hänsynen till
siatistik-produktionen. Det skäl som skulle ligga närmast lill hands mot
införande av en dylik grund vore den principiella begränsning av
offentlighetsgrundsatsen som denna leder lill. Den motivering som OSK ger till
offentlighetsprincipen, närmast ae Kontrollmöjligheter av myndigheternas
verksamhet som allmänheten bör ha, har enligt SCB inte avseende på det material
som ingår i en statistisk produktionsprocess. Detta återspeglas också i de nu-
Prop.
1975/76:160 '03
varande
och föreslagna reglerna för siaiisliksekretessen.
Också
länsstyrelsen i Jönköpings län anser all siaiisliksekretessen endasl med tvekan
kan anses ha täckning bland de föreslagna sekreiessgrunderna.
Frågan
om en ny sekrelessgrund avseende naturskyddsintressen diskuteras av några
inslanser.
Regeringsrätten
erinrar om all frågan har överiämnals till OSK men alt den inte närmare har
beröns i betänkandet. Naturvårdsverket framhåller alt uppgifterom förekomsten
av särskilt skyddsvärda objekt aren förutsättning för ati myndigheter som har
alt ta slällning lill frågor som berör olika typer av markutnyttjande skall
kunna utföra ett meningsfullt arbeie. Verket nämner vidare all del under
senare år har förekommit ålskilliga fall av äggplundring, tagande av
rovfågelungar och illegal jakt vid vissa rovdjurs lyor. Avslöjandet av dessa
förhållanden har aktualiserat risken för missbruk av de uppgifter på förevarande
område som finns samlade hos nalurvårdsmyn-digheterna, Enligl verket kan
avsaknaden av sekretessbestämmelser medverka lill att del allmännas verksamhet
lill skydd för djuriivel brister i effektivitet. Detsamma gäller i fråga om
intresset av att skydda växtlivet. Verket finner det därför motiverat att
frågan om en ny sekrelessgrund -intresset att skydda växt- och djuriivel - blir
föremål för en närmare ulredning. Liknande synpunkter framförs av Svenska
naturskyddsföreningen och av naturhistoriska riksmuseet.
Flera
remissinstanser har yttrat sig över kommitténs förslag att utvidga de nu
gällande sekreiessgrunderna med bestämmelsen att inskränkningar i
handlingsoffentligheten dr göras av hänsyn till rikets centrala finans- och
räntepolitik. Regeringsrätten, Svea hovrätt. JO, LandsilngslÖrbundet och
Pressens samarbeisnämnd tillstyrker förslaget i denna del.
Svenska
sparbanksföreningen förklarar att det i och för sig föreligger ett behov av den
föreslagna nya sekretessgrunden men anser att det ligger i farans riktning att
stadgandets tillämpningsområde - oavsett OSK:s uttalande i specialmotiveringen
- kan komma att utsträckas alltför långt.
Eu
par remissinstanser kritiserar den närmare utformningen av den föreslagna
sekretessgrunden. Fullmäktige I riksbanken framhåller att utredningen genom
denna avser all ge sekretess åt diskontobesluten, köp och försäljning av
obligationer, planering av kontrollåtgärder, tillstånd till obligationsemissioner,
fastställande av likviditets- och kassakvoter samt upptagande av lån särskill
på den internationella marknaden. Härtill kan enligt fullmäktige fogas
valutahandel och valutaplaceringar som också måsle ges sekretesskydd. Det är
emellenid, fortsätter fullmäktige, fel alt som OSK sammanfatta de angivna
aktivitelerna i termen "räntepolitik". En godtagbar benämning härför
synes vara "penningpolitik", ett uttryck som även om det kan
kritiseras från teoretiska utgångspunkter har vunnit burskap i lagspråket.
Fullmäktige hänvisar i detta sammanhang till 1 ij valulalagen
Prop. 1975/76:160 104
(1939:350) i dess lydelse före den Ijuli 1974. Riksbankens
valutatransaktioner torde åter kunna sammanfattas under beteckningen
"valutapolitik". Stadgandet bör därför enligt fullmäktige i nu
aktuell del lyda: "rikets centrala finans-, penning- och valutapolitik
eller etc". Liknande synpunkter framförs av Svenska bankföreningen.
Svea hovrätt anser att det skulle vara till fördel om en
mera preciserad lydelse kunde avfattas i stället för uttrycket det allmännas
ekonomiska intresse.
Sekretessgrunden hä nsy n till privatlivels helgd
behandlas i några yttranden.
På de skäl OSK anför anser daiainspekiionen del vara
riktigt all göra skillnad mellan uttrycken "privatlivets helgd" och
"personlig integritet". Det är enligl inspektionen ingalunda ovanligt
att föreskrift av innebörd alt uppgiftslämnande begränsas med stöd av
datalagen kan ges till skydd för personlig integritet medan sekretess för
privatlivets helgd i motsvarande siluation inte skulle råda.
Kritiska mot förslaget i denna del är däremot Svea
hovrätt, datamaskin-centralen för administrativ dalabehandling (DAFA),
riksrevisionsverket och Svenska bankföreningen. Svea hovrätt. DAFA och Svenska
bankföreningen anser att uttrycket personlig integritet är att föredra. Det
synes enligt hovrätten realistiskt att anta att just hänsynen till den
personliga integriteten kommer att få en alll slörre betydelse i de framtida
diskussionerna på delta område, Enligl DAFA är uUryckel personlig integritet
förmodligen mindre svårförståeligt för gemene man än det ålderdomliga
uttrycket privatlivets helgd Riksrevisionsverkel anser att ordet helgd är
föråldrat och därför bör utgä Enligl verket är vidare uttrycket privatlivet
inle helt adekvat, efiersom de i LAH avses omfatta även enskildas förhållanden
lill myndigheter. De om råden som behöver skyddas är inte alllid privata i
ordets egentliga mening Ordet "personlighet" - som i juridisk doktrin
även används i sammansätt ningar som personlighelsrätt, personlighetsskydd m.
m. återger bätlre vad som här egentligen avses. Verket föreslår därför all
punkten 5 får följande lydelse: "enskilds personlighet, säkerhet och
ekonomiska intresse".
Svea hovrätt föreslår alt grunden personlig säkerhet utgår
Den får anses ingå i den sekrelessgrund som las upp i punkt 3 - intresset alt
förebygga och beivra brott - och i den av hovrätten föreslagna grunden
personlig integritet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att punkt 5 i
uppräkningen av sekretessgrunder knappast är tillfredsställande avfattad men
medger all det är svårt att finna en fullt lämplig och uttömmande lydelse av
denna punkt. Hovrätten föreslår att den avfattas "det tillböriiga skyddet
för enskilds ekonomiska och personliga förhållanden".
Några remissinsianser har tagit upp frågor av närmast
redaktionell karaktär.
Prop. 1975/76:160 '05
Hovrätten
över Skåne och Blekinge förklarar alt den fria tillgången till allmänna
handlingar i TF är helt självständig. Den gäller utan att något motiv behöver
redovisas. Detta förhållande blir enligl hovrätten inle lika tydligt angivet,
om man på föreslaget sätl fiytlar bort första meningen ur paragrafen och
placerar in denna med ändrad avfattning i 1 kap, 2 ij iredje stycket. Att täcka
över del sår som därvid uppkommer i paragrafen med en hänvisning till nämnda
lagrum är full. Hovrätten föreslår att första meningen i paragrafens gällande
lydelse behålles oförändrad. Hovrätten påpekar vidare all första styckei I. av
språkliga skäl bör lyda "rikels säkerhet och dess förhållande till..
".
ÖB
påpekar att ordet "och" som sammanbindning av de olika sekrelessinlressena
bör bytas ul mol "eller", eftersom man annars dr den uppfattningen
att t.ex. en inskränkning enligl punkt I skall vara grundad på ett gemensamt
intresse på grund av hänsyn lill såväl rikets säkerhet som förhållande lill
annan stat.
I
vissa yttranden förordas en omkastning av sekretessgrunderna i punkt 5. Enligt
regeringsrätten borde, i kongruens med ordningsföljden mellan de skyddsvärda
allmänna intressena, personlig säkerhet sättas försl, därpå privatlivets helgd
och sist de ekonomiska intressena. Man skulle därmed också vinna en
ordningsföljd som bättre speglar nutida värdering av skyddsintressena.
Regeringsrätten framhålleratl en sådan ändring innebär all också LAH måste
disponeras om. Också DAFA framhåller att ordningsföljden inte avspeglar dagens
samhällssyn. Enligt DAFA bör punkten lyda: "personlig integritet,
enskilds personliga säkerhet och enskilds ekonomiska intresse". All också
riksrevisionsverket förordar en omkastning av de olika sekrelessinlressena
framgår av det föregående. Den av verket förordade ordningsföljden sägs
avspegla dagens samhällssyn.
Andra
stycket
Regeringsrätten
nämner att förslagel bibehåller kravet att sekrelessfallen skall anges "i
särskild lag" saml framhåller all delta uttryck har ansetts innebära all
alla sekretessbestämmelser skall sammanföras till en lag och att de inte får
spridas ul i olika lagar. Regeringsrälien anser del värdefullt att detta krav
fasthålls för framliden.
Utformningen
av bemyndigandet i slyckeis sista mening har uppmärksammals av några
inslanser,
Tystnadspliktskommiltén
framhåller att meningen har fått en avfattning som inte går väl ihop med 21 tj
LAH. Denna bestämmelse innebär inte alt regeringen bemyndigas all inskränka
lillämpligheien av den där stadgade sekretessen utan att regeringen
bemyndigasait bestämma inom vilka myndigheter eller i vilka ärenden
sekretessen skall gälla, Tystnadspliktskommiltén föreslår all meningen byls ul
mol ett iredje siycke vari sägs all regeringen genom den i andra slyckel nämnda
lagen får bemyndigas all bestamma
Prop. 1975/76:160 106
inom vilka myndigheter eller i vilka lyper av ärenden
bestämmelse i lagen skall vara tillämplig. Också Juridiska fakiulieten vid
Stockholms universitet pekar på den av tysinadspliklskommiuén nämnda
molsättningen mellan grundlagssiadgandel och 21 tj LAH. Enligt fakulteten täcks
inte heller de bemyndiganden som regeringen ges i 8 tj första slycket och i 38
tj förslå slyckel LAH av del föreslagna grundlagssiadgandel,
JO ullalar sig utförligt i frågan. Enligl JO bör den
föreslagna bestämmelsen läsas mol bakgrund av 8 kap, 7 ij iredje slycket
regeringsformen som föreskriver alt bemyndigande lill regeringen i lag att
genom förordning meddela föreskrifier inte medför rätt för regeringen au
meddela föreskrifter som i annal än vissa särskilt uppräknade hänseenden
begränsar någon av de fri- och rältigheter som enligt 2 kap. 1-3 ijtJ
tillkommer svensk medborgare. Beträffande rätten alt ta del av allmän handling
förklaras i 2 kap, 4 tj all vad som är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen
skall gälla och all föreskrifter som i övrigi närmare utformar de fri- och
rättigheter och det skydd som avses i 1-3 tjij skall beslutas i den ordning som
föreskrivs i 8 kap. Det föreslagna andra slyckel i 5 kap, I ij förslaget till
ytlrandefrihetsgrundlag synes därför enligl JO naturligen inte böra skrivas på
annal sätt än som skett. Regeringen bör inle i lag bemyndigas att meddela
föreskrifter om sekretess som sträcker sig längre än en bestämmelse i en lag om
allmänna handlingar och därigenom ytterligare begränsar medborgares rält att ta
del av allmän handling, Däremoi bör regeringen kunna bemyndigas att meddela
föreskrifter som delvis, ja t, o, m. hell, sätter en i en lag om allmänna handlingar
meddelad sekretessbestämmelse ur spel. JO har därför i och för sig intet all
invända mol vad som föreslagits men ifrågasätter om del skall vara nödvändigt
all skriva mer än all regeringen får bemyndigas alt för viss regel i lagen
inskränka tillämpligheten. En förulsällning föratt förslaget skall kunna godtas
måsle emellertid vara alt på de slällen i en lag om allmänna handlingar, där
sådant bemyndigande som nu sagts för regeringen blir aktuellt, lagtexten
utformas strikt i enlighet med de grundlagsgivna förutsättningar som tänks
skola gälla. Delta har enligt JO inte i allo iakttagils. I 21 ij LAH sägs t.
ex. all handling, som rör siatlig utredning, kontroll och stödverksamhet med
avseende på näringslivet och som inkommit till eller upprättats hos myndighei
som regeringen bestämmer skall hållas hemlig under vissa förutsättningar. Det
innebär enligt ordalagen att regeringen bemyndigas införa sekretess för
handlingar hos vissa myndigheter, något som enligt vad förut sagts regeringen
inte bör kunna bemyndigas att göra. Bestämmelsen synes i stället böra utformas
som en generell regel om sekretess för handlingar av angivet slag med
bemyndigande för regeringen att inskränka tillämpningen till vissa myndigheter
eller föreskriva undanlag för vissa handlingar. Med det av JO redovisade synsättet
fordras då också en grundlig omarbetning av förslaget till förordning med
lillämpningsförieck-ning till 21 ij.
Prop.
1975/76:160 '07
Föredraganden
Liksom
f n. bör offentlighetsprincipen slås fast inledningsvis i 2 kap, TF. Jag
föreslår därför alt i 2 kap. / .s'' TF föreskrivs au lill främjande av ett
fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning varie svensk medborgare skall ha
rätt alt taga del av allmänna handlingar.
I
fråga om innebörden av offentlighetsprincipen får jag hänvisa lill den allmänna
motiveringen (avsnitt 7,1),
Grundlagsregleringen av
utlännings tillgång lill allmänna handlingar finns i 14 kap, 5 tj andra slycket
TF, där utlänning likställs med svensk medborgare, såvitt annal ej följer av
TF eller annan lag eller författning. Utlännings tillgång till allmänna
handlingar skiljer sig från svensk medborgares endast i fråga om vissa
handlingar som anges i kartsekreiessförordningen (1975:372), Av dess 12 ij
följeratl vissa allmänna handlingar inle får lämnas ut till utlänning eller utländsk
juridisk person.
Enligl
min mening är det naturligt att utlänningar har lillgång till allmänna
handlingar i samma ulsträckning som svenska medborgare. En sådan likställdhet
är en naturlig följd av strävandena att ge utlänningar samma rättigheter som
svenskar. Den ligger också väl i linje med vad fri- och räi-tighetsutredningen
har föreslagit beiräffande fri- och rältigheterna i allmänhel (SOU 1975:75),
Enligl min mening bör ell lagkrav gälla för eventuella undanlag. Jag avser att
återkomma med förslag av denna innebörd i den proposition med förslag till
partiella ändringar i TF som jag inom kort kommer all anmäla.
12 >)
departementsförslagel återfinns bestämmelserna om på vilka grunder
statsmakterna får besluta om begränsningar i rätten alt ta del av allmänna
handlingar, de s. k, sekreiessgrunderna, och om i vilken ordning sådana
begränsande föreskrifter skall beslutas. Den form av begränsning som åsyftas i
paragrafen är givetvis alt vissa handlingstyper inte får lämnas ut. Men med
begränsande föreskrifter avses också sådana regler som innebär alt utlämnande
dr ske med vissa förbehåll.
Första
styckei
I
enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen under 7.2 upptas i
detta stycke de olika sekretessgrunderna. Enligt OSK har den uppräkning av
sekretessgrunder som i dag finns i TF dålig styreffekt, OSK föreslår därför bl.
a. att LAH skall disponeras efter direkl mönster av de i grundlagen iniagna
sekretessgrunderna föratt sambandet tydligt skall framgå. Även jag finner
denna uppläggning naturiig. I det förslag lill lag som skall ersätta nuvarande
sekretesslag och som jag senare kommer au lägga fram avser jag därför alt i
görligaste mån ta upp de särskilda sekretessbestämmelserna grupperade efler
den sekrelessgrund de stöder sig på.
Jag
övergår härefter lill att behandla de olika sekretessgrunderna.
Prop. 1975/76:160 '08
Enligt
punkt 1 dr rätten all la del av allmänna handlingar begränsas om det är
påkallat med hänsyn till rikels säkerhet eller dess förhållande lill annan stal
eller mellanfolklig organisation. Bestämmelsen innebär den ändringen i
förhållande lill gällande TF att förhållandet till mellanfolklig organisation
nämns uttryckligen.
Punkt
2. Enligl OSK är riksbankens behov av sekretess inle enbart grundat på hänsyn
lill det allmännas ekonomiska inlressen. Riksbanken behöver vidare hemlighålla
vissa handlingar för alt kunna fullgöra sina åligganden på ränte- och
valutapolitikens område. OSK föreslår därför en ny sekrelessgrund,
"rikets centrala finans- och räntepolitik", Enligl kommittén synes
den nya sekrelessgrunden ha aktualitet - utom för riksbanken - även för
regeringen, finansutskottel och riksgäldskoniorel. Remissinstanserna har instämt
i att en ny sekrelessgrund behövs för det angivna ändamålet. Fullmäktige i
riksbanken och Svenska bankföreningen har emellertid kritiserat den närmare
utformningen av sekrelessgrunden och föreslagit lydelsen "rikets centrala
finans-, penning- och valutapolitik".
Även
enligt min mening är det önskvärt att en särskild sekrelessgrund införs på
förevarande område. De handlingar del här främsl gäller har av OSK angivits
vara handlingar som rör diskontobeslul, köp och försäljning av obligationer,
planering av kontrollåtgärder, tillstånd till obligationsemissioner,
fastställande av likviditets- och kassakvoter saml upplagande av lån, särskilt
på den internationella marknaden. Härtill kan enligt fullmäktige i riksbanken
fogas handlingar angående valulahandel och valutaplaceringar. Jag ansluter mig
till uppfattningen att det skall finnas möjlighet att föreskriva sekretesskydd
för handlingar av det slag som jag nu har nämnt, 1 likhei med fullmäktige i
riksbanken och Svenska bankföreningen anser jag att sekretessgrunden lämpligen
kan beskrivas med begreppen "finanspolitik", "penningpolitik"
och "valutapolitik". Punkt 2 har utformats i enlighel härmed.
Punkt
3. "myndighets verksamhel för inspektion, kontroll eller annan
tillsyn",
innebar inte någon saklig nyhet.
Under
punkt 4 nämns intresset alt förebygga eller beivra broll. Bestämmelsen innebär
ingen ändring i sak,
1
punkt 5 har som sekrelessgrund införts "del allmännas ekonomiska
intressen", som motsvarar den nuvarande regeln, såvitt den avser skydd för
Slatens och menigheiers behöriga ekonomiska intresse.
Punkt
6. TF upptar f n, tre olika sekreiessgrunder som har avseende på enskilds
förhållanden. Del är "skydd för enskildas behöriga ekonomiska
intresse", "privatlivets helgd" och "personlig
säkerhet", OSK har föreslagit all de nämnda grunderna sammanförs i en
punkt, vilken lyder: "enskilds ekonomiska intresse, privatlivets helgd och
enskilds personliga säkerhet". Utformningen syftar enligl OSK lill all
fånga in alla personliga aspekler.
Som
har framgåtl av den tidigare redogörelsen för remissyiirandena har
kritik
i fiera hänseenden riktats mot utformningen av denna punkt. Tystnadspliktskommiltén
har sålunda anfört bl, a, all det knappast är träffande ati motivera
sekretessen kring kriminalregislret m. m. med hänsyn till "privatlivets
helgd". Motivet för all inle lämna ul uppgifter om brott m. m. ur ett
sådani register är snarare att ett utlämnande kan befaras leda till att den
registrerade utsätts för andras missaktning e, d, - Flera remissinstanser
anser au uttrycket "privatlivels helgd" är föråldrat.
Enligt
min mening skulle det vara betänkligt om del på fiera punkter kunde
ifrågasättas om föreslagna materiella sekretessregler har stöd i de här
föreslagna sekretessgrunderna. För egen del föreslår jag i anslutning till ett
förslag som har lämnats av hovrätten över Skåne och Blekinge att de vilt
skiftande hänsynen lill olika personliga intressen som del här är fråga om
sammanfattas i orden "skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden".
Punkt
7 innehåller en helt ny sekrelessgrund. Denna är au se moi följande bakgrund.
1
skrivelse till regeringen i januari 1974 hemställde Svenska naturskyddsföreningen
om snara lagstiftningsåtgärder i syfte all möjliggöra hemlighållande av
allmänna handlingar i samband med framställningar om åtgärder lill skydd för
djur- och växtlivet med stöd av naturvårdslagen eller kungörelsen om lokala
beslämmelser till skydd för djurlivet. Framställningen överlämnades lill OSK,
som dock i sitt betänkande inte har redovisat några överväganden i anledning
därav.
Flera
remissinsianser har i sina yttranden beröri frågan om behovet av sekretess till
skydd för djur- och växtliv, förutom Svenska naturskyddsföreningen främst
naturvårdsverket och naturhistoriska riksmuseet. Naturskyddsföreningen och
riksmuseet har uttalat sig klart för behovet av sekretessbestämmelser, medan
naturvårdsverket begränsar sig lill all uttala att verket finner det motiverat
att frågan om en ny sekrelessgrund- intresset alt skydda växt- och djuriivel -
blir föremål för närmare ulredning.
Naturvården
har som bekant på senare år ägnats stort intresse, både i den allmänna debatten
och i lagstiftningsarbetet. Del har alltmer ansetts vara en angelägen uppgift
för statsmakterna all dels söka åsladkomma en rimlig avvägning mellan de olika
krav som dagens samhälle släller på naturen och dels se till att dess
tillgångar också bevaras åt kommande generationer (prop. 1963:71 ang.
riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten m, m,), 1 olika lagar
och andra författningar, främst naturvårdslagen (1964:822), har beslämmelser
getts som bygger på detta synsätt, Mark som tillhör kronan kan avsällas lill
nationalpark och område, som bör särskill skyddas eller vårdas på grund av sin
betydelse för kännedomen om landets natur,sin skönhet ellereljest märkliga
beskaffenhet ellersom ärav belydelse för allmänhetens friluftsliv, kan
förklaras som naturreservat. För nationalpark och naturreservat skall meddelas
sådana föreskrifter, t.ex, till skydd för djur- och växtliv, som erfordras för
alt ändamålet med parken resp.
Prop. 1975/76:160 110
reservatet
skall tryggas. Sådana föreskrifier kan också i annal fall meddelas för viss
växtart eller djurart enligt 14 ij naturvårdslagen. Är fara att växtart
försvinner eller utsätts för plundring, får regeringen eller myndighei som
regeringen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav bon-laga
eller skada växt av den arten där den växer vill. Motsvarande bestämmelser om
fridlysning av djurart finns i paragrafens andra siycke. Beträffande djur,
vars dödande eller fångande är att hänföra till jakt eller fiske, gäller dock i
slällel jaktstadgan (1938:279), fiskeristadgan (1954:607) m, fi, särskilda
författningar. Vilda däggdjur och fåglar är t, ex, fridlysta enligt 1 ij
jaktstadgan utom när allmän jakttid gäller för arten i fråga, Enligl
na-lurvårdskungörelsen (1974:1028) kan länsstyrelse utöver fridlysning enligt
jaktstadgan och skydd enligl naturvårdslagen meddela vissa förbud, t, ex.
förbud att inom vissl område bortföra eller skada ägg, rom eller bo eller
förbud att ofreda djur genom fotografering eller liknande åtgärder.
Av
yttrandena från naturvårdsverket och övriga remissinstanser framgår au under
senare år har förekommit ålskilliga fall av äggplundring, lagande av
rovdgelungar och illegal jakt vid vissa rovdjurs lyor. Ägg av sällsynla
fågelarter är speciellt värdefulla för samlare. Upplysningarom ovanliga djurs
yngel- eller häckningsplatser har visserligen, såvitt man hittills känner till,
hämtats från annat håll än från naiurvårdsmyndigheierna. Plundringsverksamheten
har emellertid aktualiserat risken för missbruk av uppgifter hos dessa
myndigheter. Denna risk har gjort ideella organisationer och enskilda personer
obenägna att lämna uppgifter till myndigheterna om särskill skyddsvärda objekt.
Detta kan i sin tur leda till alt del allmännas verksamhet till skydd för
djuriivel brister i effektivitet. Härtill - och framför alll - kommer
naturligtvis faran för alt myndigheternas uppgifter framdeles kan komma alt
utnyUjas som ett direkl hjälpmedel vid äggplundring och liknande verksamhet.
Enligt min mening måste man räkna med en sådan fara.
Med
hänvisning lill del anförda förordar jag all en ny sekrelessgrund införs i TF.
I praktiken synes olägenheterna med att en sekretessregel inte finns nu främsl
ha visat sig beträffande djur. Jag anser emellertid alt det i förevarande
sammanhang saknas anledning alt inle i grundlagsregeln möjliggöra skydd också
för utrotningshotade växtarter. Som punkt 7 i förevarande paragraf bör därför
anges att rätlen alt la del av allmänna handlingar dr begränsas om det är
påkallat med hänsyn lill intresset att bevara djur- eller växtart.
Frågan
om förslag lill en särskild sekretessregel till skydd för hotade djur-och
växtarter avser jag alt återkomma till i samband med att förslag framläggs lill
ny lag som skall ersätta sekretesslagen. Jag vill emellertid redan nu
föruiskicka att en sådan sekretessregel bör avfattas så att den endasl träffar
fall som jag har berört i det föregående, dvs. den skall motverka plundring och
skövling av arter som riskerar att försvinna.
Hänsynen
till "anständighet och sedlighet" behöver enligt OSK inle längre
Prop.
1975/76:160 III
tas
upp som en särskild sekrelessgrund. Jag delar denna uppfattning,
1
remissyttrandet från staiistiska centralbyrån (SCB) säger sig SCB ha kommit
lill den slutsatsen att ett grundläggande villkor för au framgent kunna bedriva
en lillfredsslällande statistikproduktion är att hänsynen till statistikproduktionen,
dvs. till dess ostörda gång och till stalistikkvalitelen. blir en självständig
sekrelessgrund, Enligl SCB:s uppfallning finns del påtaglig anledning all
hävda all man, ulan au ha siaiistikprodukiionen som en självständig
sekrelessgrund, bygger vissa regler i LAH på en fiktion som kan vara vansklig
alt upprätthålla i praktiken. Det framförda kravet sägs väsentligen bygga pä
SCB:s erfarenheter av prövning av konkreta utlämnandeärenden; ofta har det då
framstått som uppenbart att riskerna för skada för den berörda personen i ett
enskilt fali kunde bedömas som myckel små för all inie säga praktiskt obefintliga,
samtidigt som del har framstått som lika uppenbart att ett beslul om utlämnande
kunde leda till mycket allvariiga skador för den framlida
siaiistikprodukiionen, SCB säger sig inle heller finna något skäl som talar
emot all en särskild sekrelessgrund införs för hänsynen lill
statistikproduktionen. Den motivering som OSK ger till offentighetsprincipen,
främst de kontrollmöjligheter av myndigheiernas verksamhel som allmänheten bör
ha, har enligt SCB inte avseende på det material som ingår i en statistisk
produktionsprocess,
OSK
har inle föreslagit någon särskild sekrelessgrund lill skydd för statistikproduktionen.
Den särskilda bestämmelsen till skydd för statistiksek-retessen i LAH som OSK
föreslår bygger, säger kommittén, huvudsakligen på två grunder, nämligen
hänsynen till enskilds ekonomiska intresse och hänsynen lill privatlivets
helgd. Undanlagsvis kan även hänsynen lill enskilds personliga säkerhet bli
aktuell som grund för sekretessen. Inom ramen för dessa grunder kan enligt OSK
även vederbörlig hänsyn till statistikintresset tas.
Enligt
min mening måste man vara mycket återhållsam när fråga uppkommer på att införa
en ny sekrelessgrund. Som datainspektionen påpekar finns det från
kontrollsynpunkt ett allmänt intresse av au medborgarna i princip har möjlighet
alt få lillgång till del statistiska primärmaierialel. Jag är därför inte
beredd att till skydd för statistikproduktionen föreslå införande av en egen
sekrelessgrund, vilken skulle möjliggöra att alll statistiskt primärmaterial
skulle kunna hemlighållas oavsett om enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden genom utlämnande skulle röjas eller inte.
Andra
slycket
Enligt
gällande TF är del endasl riksdagen som får beslula om inskränkningar i rätten
till fri lillgång till allmänna handlingar, 1 2 kap. 1 andra stycket TF
föreskrivs au de fall, då allmänna handlingar enligl de tidigare i paragrafen
angivna sekretessgrunderna skall hållas hemliga, skall noga
Prop.
1975/76:160 112
angivas
i en särskild lag. OSK har i sitt förslag behållit kravet att de särskilda
sekretessbestämmelserna skall noga angivas i en särskild lag. Kommittén har
dock föreslagit det tillägget att regeringen i den särskilda lagen skall få
bemyndigas alt för viss regel i lagen inskränka tillämpligheten till viss eller
vissa statliga myndigheter eller till handlingar i vissa ärenden. Som skäl
härför anför OSK att man inte har funnit del ändamålsenligt att fullt ul
avskaffa det nu rådande bruket att ge kompletterande sekretessföreskrifter i
regeringsförfailningar, sekretesskungörelser.
Frågan
vilken instans som skall besluta om sekretessregler m. m. har jag berört i den
allmänna motiveringen (avsnitt 7.2). Som där närmare har utvecklats anser jag
alt de materiella sekretessreglerna, vilka även framdeles i princip skall
beslutas av riksdagen, skall ha sin plats i en särskild lag, en lag som
ersätter nuvarande sekretesslag. 1 speciella undanlagsfall, t. ex. diir inle
bara allmänhetens utan även andra myndigheters rätt au la del av allmänna
handlingar av visst slag måste regleras ganska utförligt, bör sekretessregler
få införas i annan lag än den särskilda lagen, om den senare innehåller en
hänvisning lill den andra lagen. I enlighel med det sagda har lagtexten i 2 ij
andra stycket första meningen formulerats så, alt begränsning av rätten all ta
del av allmänna handlingar skall angivas noga i beslämmelse i en särskild lag
eller, om så i vissl fall befinnes lämpligare, i annan lag vartill den
särskilda lagen hänvisar,
I
den allmänna motiveringen har jag vidare förordat att grundlagen tillåter
riksdagen all i viss utsträckning överlåta ål regeringen all meddela föreskrifter
av den typ som nu återfinns i sekretesskungörelserna. Ett sådani bemyndigande
från riksdagen, vilket skall vara inlaget i resp. materiella lagbestämmelse om
sekretess, bör innebära en befogenhet för regeringen all beslula endast
föreskriflersom till sin typstår verkställighetsföreskrifterna niira. Gränserna
för sekretessen i ett visst fall bör alltså i allt väsentligt finnas angivna
redan i lagbestämmelsen och endast i något hänseende kunna fyllas ul genom
förordning. 1 2 tj andra stycket andra meningen har i enlighel hiirmed
föreskrivits att regeringen efter bemyndigande i bestämmelse, inlagen i den
särskilda lagen eller i lag vartill denna lag hänvisar, får genom förordning
meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens tillämplighet. Den föreslagna
bestämmelsen öppnar möjlighet för regeringen att t, ex, beiräffande en regel
som den i 21 ij LAH, där de huvudsakliga förutsättningarna för sekretess anges
i lag, bestämma vid vilka myndigheter den skall tillämpas. På motsvarande säu
kan ibland andra kompletterande föreskrifter lämpligen bestämmas av
regeringen. Den föreslagna regeln möjliggör också alt riksdagen, om della är
mera ändamålsenligt, bemyndigar regeringen att inskränka tillämpningsområdet
för en i övrigt närmare beskriven regel i sekretesslagen.
Den
föreslagna delegationsregeln ger sålunda möjlighet för riksdagen all bemyndiga
regeringen au beslula kompletterande föreskrifter till bestämmelser i lag om
sekretess, oavsell om föreskrifterna formellt kan sägas utlösa
Prop. 1975/76:160 113
sekretess
eller inskränka en redan rådande, I båda fallen gäller all del är riksdagen
som, i den materiella sekreiessbeslämmelsen i lag vari bemyndigandet ges,
lägger fast de viktigaste villkoren för sekretess. Regeringen får i
bemyndigandet bara tilläggas befogenhet alt kompleitera lagregeln i någol
avseende, 1, ex, besiämma inom vilken myndighei regeln skall vara tillämplig,
vilka ärenden den skall gälla eller hur lång sekreiessliden skall vara.
Tredje
slyckel
1
gällande sekretesslag uppställs i fiera beslämmelser som villkor för
ui-lämnande av en annars hemlig handling alt en viss myndighei ger sill
tillstånd lill ullämnandei, Enligl t, ex, 35 ij SekrL gäller f n, all vissa
handlingar som har lillkommil för all begagnas vid kolleklivavialsförhandling,
där myndighei är part, får ullämnas innan fem år har gått från handlingens
datum, endasl om statens avtalsverk ger tillstånd lill utlämnande. Motsvarande
reglering, dvs, all myndighels lillslånd krävs för all få ta del av en viss
handling, finns bl. a. även i 5 ij första stycket, 6 och 33 tjij SekrL.
Enligt
OSK är de angivna reglerna i SekrL egentligen grundlagssiridiga, eftersom
föruisäitningarna för sekretess inte är noga angivna i lagen, OSK har i
förslagel lill LAH, låt vara i mindre omfallning än i sekretesslagen, behållit
motsvarigheter lill de angivna reglerna och har därför i grundlags-kapitlet (9
tj andra styckei) infört en regel, enligt vilken del är tillåtet för
lagstiftaren att i den särskilda sekretesslagen uppställa såsom villkor för
utlämnande av hemlig handling att tillstånd ges av en viss myndighet.
För
egen del har jag som framgår av avsnittet 7.2 i den allmänna motiveringen
funnit att tekniken att uppställa tillstånd från viss myndighei som villkor för
utlämnande av en annars hemlig handling i princip är betänklig, eftersom den
öppnar möjlighet att överlåta åt viss myndighei att genom rent skönsmässiga
bedömningar besiämma handlingsoffentlighetens omfattning på vissl område, 1
departementsförslagel har därför någon motsvarighet lill OSK:s förslag inte
tagits upp. För vissa särpräglade fall kan emellertid, som jag också har nämnt
tidigare, konstruktionen med särskill tillstånd för utlämnande vara
ändamålsenlig. 1 dessa fall bör dock endasl riksdagen eller regeringen kunna
vara tillståndsgivande myndighet,
I
enlighet härmed ges i iredje styckei möjlighet att utforma en sekretessbestämmelse
i den särskilda lagen eller i annan lag som denna hänvisar till på det sättet
att utlämnandet av en viss handling görs beroende av att riksdagen eller
regeringen ger sitt tillstånd. Redan praktiska skäl talar, som jag har nämnt i
den allmänna motiveringen, för all denna undan-lagsmöjlighei kommer att ulnyltias
sällan i lagstiftningen,
I
iredje slycket medges sålunda au en sekretessbestämmelse utformas på ell vissl
säu. Det ger däremot inle befogenhet för t.ex, regeringen au ge dispens vid
tillämpningen av sekretessregler i allmänhet. En sådan be-
8 Riksda.ven 1976. I saml. Nr 160
Prop.
1975/76:160 114
fogenhet
tillkommer enligl sekreiesslagen f n, - förulom regeringen - i vissa ärenden
även riksdagen och andra beslutande församlingar och denna befogenhet har inte
ansetts kräva uttryckligt stöd i TF. Jag anser sålunda att en liknande
dispensregel bör kunna tas upp i den lag som skall ersätta sekretesslagen utan
att detta särskill anges i TF.
3S
1
denna paragraf definieras begreppel allmän handling. Därvid ges särskilda
beslämmelser i fråga om lekniska upplagningar. Beiräffande dessa beslämmelser
hänvisas i första hand lill den allmänna motiveringen, avsnillen 6 och 7,3.
Gällande
rätt
Offentlighetsprincipen
enligt TF är knuten lill begreppet "allmän handling",
Begreppel
handling definieras inle i TF, Del torde åsyfta dokument av alla slag, Enligl 2
kap, 2 tj andra slyckel TF skall vad som i kapitlet sägs om handling avse även
karta, ritning eller bild, Enligl en föreskrift som lades till andra styckei
genom beslut åren 1973-1974 skall kapitlets bestämmelser om handling tillämpas
också på upptagning för automatisk databehandling eller annan upptagning som
kan läsas eller avlyssnas endasl med lekniskt hjälpmedel.
En
handling är enligt 2 ij första styckei TF allmän om den förvaras hos Stats-
eller kommunalmyndighet, vare sig den har inkommit till myndigheten eller
blivit upprättad där. Avgörande för en handlings karaktär av allmän är alltså
inte om dess innehåll rör allmänna angelägenheter. 1 2 tj tredje stycket ges en
kompletterande bestämmelse om tekniska upptagningar. I stycket sägs att sådan
upptagning skall anses förvarad hos myndighet även i fall då den har kommii in
till eller upprättats hos annan än myndighet, förutsatt att del är myndighei
som förfogar över upptagningen,
öflénlligheis-
och sekretesslagstiftningskommUtén
Enligt
3 ij första stycket i OSK:s förslag lill grundlagskapiiel skall med allmän
handling förslås hos myndighet förvarad framställning i skrift eller bild samt
upplagning, som kan läsas eller avlyssnas endast med lekniskt hjälpmedel, sedan
handlingen har inkommil lill eller upprättats hos myndigheten, 1 andra stycket
upptas den tidigare behandlade bestämmelsen om när ADB-upptagning skall anses
förvarad hos myndighet. Bestämmelsen anknyter till myndighetens rätt att
förfoga över upptagningen.
I
sin kommentar till 3 ij uttalar OSK att begreppet handling inte definieras i
lagtexten. En naturlig definition är dock enligl utredningen att handling
Prop.
1975/76:160 115
är
en fysisk företeelse, som ar bärare av i viss form fixerad information. OSK
påpekar att karta och ritning, som f n, nämns särskill i lagtexten, innefattas
i orden "framställning i skrift eller bild", likaså mikrofiche (en
form av mikrofilm).
Remissyiirandena
Första slyckel
Regeringsrälien
lar upp frågan om vilka slag av informaiion som bör omfattas av offentlighets-
och sekretesslagstiftningen och nämner därvid au tankar i olika sammanhang har
framförts om att all informaiion såväl muntlig som skriftlig skulle om-fallas
av denna lagstiftning. Med en sådan utvidgning skulle, fonsäller regeringsrätten,
t.ex. tyslnadspliktsproblemen kunna lösas på ett naturligt sätt. Skillnaden
mellan muntlig och skriftlig information är emellertid i praktiken stor.
Lagstiftningen bör därför enl igt regeringsrätten även framgent begränsas till handlingar.
Begreppet
handling diskuteras av några remissinstanser.
Regeringsrälien
erinrar om alt begreppet handling i den föreslagna lagstiftningen brukas i en
alldeles särskild belydelse som avviker från den som det har i vanligt
språkbruk där del betyder "dokument". Som framgår av definitionen i 3
ij länkes "handling" vara dels varie föremål med en framställning i
skrift eller bild som har främst informativt ändamål, oavsell arten av del
material varpå framställningen är anbragt, dels upplagning som för att läsas
eller avlyssnas kräver särskilt tekniskl hjälpmedel. Framställningen kan
sålunda, fortsätier regeringsrätten, förekomma på papper, vilket torde vara det
vanliga, men kan också finnas på i. ex. väv, trä eller metall, allt föruisail
au framställningen är del huvudsakliga och icke del använda materialet. Från
rena konstverk avgränsas handlingarna genom att deras huvudsyfte är alt
förmedla information eller meningsintryck och ej rent estetiska intryck. Samma
distinktion torde d göras beträffande upplagningar. Tonband och
grammofonskivor, vilkas huvudsakliga ändamål är au förmedla ett konstnärligt
budskap och icke information eller liknande blir ej all anse som handling och
faller uianför förevarande lagstiftning. Enligl regeringsrätten bör de gränsdragningsproblem
som föreligger härvidlag inte vara mera svårlösta än andra sådana problem,
JO erinrar om all
begreppet handling inte är definierat i gällande lagstiftning, dock alt i 2
kap, 2 tj TF förklaras alt vad som sägs om handling även skall avse kana,
ritning eller bild. JO återger härefter OSK:s siåndpunki all en naturiig
definition av begreppel är att del är en fysisk företeelse som är bärare av i
viss form fixerad information. JO förklarar all han själv brukar åberopa den
internationella definition av dokument som går ul på att dokument är varie
fysiskt medium som är bärare av information. OSK
Prop. 1975/76:160 116
föreslår
nu en definition som vänder upp och ner på del hillilis tillämpade
beiraklelsesällel. Med handling skall enligl OSK:s förslag i första rummet
förstås en framställning i skrift eller bild. Själva informationen har alltså
ställts i fokus och det fysiska mediet som bär densamma nämns över huvud laget
inle. Budskapet blir mediet. Del ligger enligt JO myckel häri. Rent eiymologiskl
är en handling en föreieelse som handlar om något, Ell blankt pappersark är
ingen handling. Del blir del försl genom att någoi skrivs eller tecknas därpå.
Emellenid blir del. fortsälier JO, för tanken svårsmäll och rent praktiskl
främmande att se själva informationen som sådan som en handling. Det finns inga
fritt svävande skrifter eller bilder ulan de fysiska medier som bär dem utgör
trots alll också konstitutiva delar i föreställningen om en handling. Ordet
framställning synes ej heller JO särskilt väl vall med tanke på dess
dubbelbetydelse (= ansökan, begäran etc), Informaiion är visseriigen ett
främmande ord men det finns inte något bra svenskt ord som kan ersätta detta,
JO vill därför förorda att ordei informaiion kommer lill användning i slällel
för framställning. Vidare märks alt informaiion kan anbringas inte bara medelst
skriviecken eller bild ulan också genom hålkortsslansning e.d.
Sammanfattningsvis föreslär JO all handling definieras som "fysiskt
föremål med genom skrift, andra tecken eller bild anbragt informaiion". -
JO framhåller vidare att med handling enligt OSK:s förslag ocksä skall förstås
upptagning, som kan läsas eller avlyssnas endasl med tekniskl hjälpmedel.
Härunder kommer tydligen all falla såväl på gram-mofonskriva, ljudband e, d.
inspelad information som information på datamedium. Ordet upptagning är enligl
JO inie någoi hell lyckai uttryck. Hellre borde väljas "på elektroniskt
medium lagrad informaiion, som kan läsas eller avlyssnas endast med tekniskt
hjälpmedel".
Också
DAFA lar upp del i handlingsbegreppet ingående begreppel upplagning. DAFA
påpekar all OSK definierar begreppel upplagning för ADB som "uppgift som
är lagrad å tekniskt medium eller som måste sammanställas från flera sådana
media, om det fordras för alt den skall kunna uppfattas av människan".
OSK har, fortsälier DAFA, i och med denna definition föredragit del abstrakta
begreppel "uppgift" framför del konkreia "handling". Medan
"handling" i de fiesia fall lorde vara klan och lydligi avgränsat är
dock fråga om inle avgränsningen av vad som skall anses som en
"uppgift" (= "handling") kan vålla bekymmer. Alt en uppgift
om vem som bor på viss angiven adress är en "uppgift" i grundlagens
mening är väl klart, men är uppgift om vilken som bor i ell kvarter eller kanske
rent av i en stad au anse som en sådan "uppgift"? Vidare torde enligl
DAFA gränsen mellan fiera "uppgifter", som ingår i en och samma
dalabas, i vissa fall vara mycket svår aU dra. Eller annoriunda uttryckt, hur
stark skall samhörigheten mellan olika uppgifter, lagrade på ell eller flera
media, vara för all anses som "uppgift" i grundlagens mening? Denna
oklarhet kan, enligl DAFA:s mening, medföra svårigheter för en myndighei att
avgöra omfattningen av vad som begärts utlämnat och som också skall utlämnas.
Prop.
1975/76:160 117
Länsstyrelsen
i Västerbottens län tar upp frågan om begreppel handling avser varie exemplar
av en handling, Enligl länsstyrelsen råder här en besvärande otydlighet som av
OSK har överlagils från gällande ratt.
Regeringsrätten
påpekar all beslämmelserna i paragrafen innebär alt de allmänna handlingarna
urskiljs inom kategorin handlingar. Huvudkriteriet iir att handlingen skall
förvaras hos myndighei. Därmed uteslutes alla handlingar i enskild besinning.
Men icke alla hos myndighei befintliga handlingar är allmänna. Deskall ha
uppnåli en viss färdigheisgrad föratt bli allmänna. Lagstiftningen har icke
behov av någon term för sådana "handlingar" hos myndighei som icke är
allmänna. Regeringsrätten förklarar all den icke har någon erinran mol denna
lernnnologi i och för sig, som överensstämmer med den nuvarande, men påpekar
all den förorsakar vissa praktiska svårigheler. Ordet handling användes sålunda
av praktiska skäl ofta i lexlen när man uppenbarligen avser "allmän handling".
Om man 1, ex. i den föreslagna grundlagsiexten jämför 5-8 ijtj, i vilka ordet
handling uigör första eller andra (i 8 ij) ordet i paragrafen, är det lydligi
all ordet i 5 och 6 ijij betyder "handling" i dess vida bemärkelse
medan ordel i 7 och 8 ijij belyder "allmän handling". När lermen
handling förekommer i 9 ij förslå slyckel i ultrycket "begäran all få laga
del av handling" måsle avses "handling" i vidare betydelse. Även
frågan om den handling som begäres är allmän handling eller ej skall nämligen
avgöras i della förfarande,
Enligl
Svea hovrätt innebär den grundläggande regeln i förslå slyckel om begreppel
allmän handling en förbältring i förhållande lill gällande regel. Hell undgår
emellenid OSK enligt hovrätten inte själv den krilik som med rätta riktas mol
den nuvarande bestämmelsen. En handling kan givelvis inte anses förvarad innan
den vare sig inkommil till eller upprättats hos myndighelen, Svårighelen all
finna en språkligt och logiskt hell tillfredsställande avfattning sammanhänger
med all OSK sökl ansluta så nära som möjligt lill det nuvarande regelsystemet,
Enligl hovrätten aren möjlig lösning alt inleda stadgandet med orden "Med
allmän handling förslås, med de begränsningar som anges i 4-6 ijij, varie hos
myndighei förvarad" saml utesluta den avslutande bisatsen "sedan , .
, myndighelen".
Också
hovrätten över Skåne oeh Blekinge berör den språkliga utformningen av
bestämmelsen, Enligl hovrälien innebär omskrivningen i förhållande till
gällande lydelse inle någon förbällring. Ordel "alla" som kommittén
hänger upp sig på i den nuvarande lexlen får enligl hovrätten sin förklaring av
tidigare diskussion om offentlighetsprincipens utsträckning. Läsningen av detta
ord befriar naturiigtvis inte någon från au ta del av övriga paragrafer i
kapitlet. Den föreslagna texten gör, säger hovrälien vidare, med tanke på au
handling icke kan förvaras hos myndighei innan den antingen har kommii in dii
eller upprättals där, ett kryptiskt intryck. Hovrätten förklarar att den
avstyrker ändringen ulan all dock göra någon invändning mol alt begreppel
förfogande definieras,
Länsslyrelsen
i Västerbottens län påpekar all del för den tillämpande myn-
Prop.
1975/76:160 118
dighelen
alltid är svårt all för allmänheten och berörd personal klargöra skillnaden
mellan handling, allmän och enskild handling, offentlig handling och hemlig
handling, arbetspapper och upprättad handling, Länsslyrelsen anser del
emellertid lämpligasl all den nuvarande begreppsapparalen bibehålls irois all
den är svårhanterlig och ibland känns onaturlig. Men de begrepp som används
måsle användas konsekvent, Länsslyrelsen påpekar - i överensstämmelse med vad
som sägs i regeringsrättens ovan återgivna uttalande - att distinktionen mellan
begreppen handling och allmän handling inte är genomförd i grundlagsförslaget.
Också
ÖB tar upp frågan om de svårigheter som sammanhänger med den använda
terminologin, ÖB föreslår att första slyckel skall kompleiieras med en mening
av följande innehåll: "Allmän handling är offentiig eller kan av myndighei
hållas hemlig," Som grund för förslagel anför ÖB all del
erfarenhetsmässigt råder en utbredd begreppsförvirring i dessa frågor bland de
tjänstemän som skall lillämpa den aktuella lagstiftningen.
Andrastycket
Som
redan har nämnts under 6.5 ifrågasätter Svea hovrätt om inle stadgandet i
andra stycket kan förenklas. Hovrätten föreslår följande lydelse:
"Upptagning .,, myndighei, om myndighelen har befogenhet all överföra
upptagningen till läsbar form". Härigenom skulle begreppel förfoga ulgå,
liksom begreppen inkommen och uppräitad skulle ulgå ur första slycket enligl
hovrättens förut framförda förslag. Del ligger enligl hovrätten en fördel i att
så långt som möjligt undvika att införa begrepp av denna typ i den
grundläggande bestämmelsen. Avgörande för om hovrättens förslag på förevarande
punkt är antagban sägs främst vara hur man skall ställa sig till
befogenhetsinskränkningar genom avtal. Enligl hovrättens under 6,5 återgivna
mening är det föga tillfredsställande, att myndigheterna träffar avtal som tas
över av grundlagssiadgandel. Del borde vara möjligt att i annan ordning reglera
myndigheiernas befogenheter härvidlag. I så fall torde också den av hovrätten
föreslagna, förenklade lydelsen av förevarande paragrafs andra siycke kunna
godtas.
Datainspektionen
påpekar au del enligl paragrafens första siycke, för au en handling - varmed
förstås även ADB-upptagning - skall vara allmän, krävs all den är förvarad hos
myndighei men också att den inkommil lill eller upprättats hos myndigheten.
Emellertid kan enligt andra stycket en upptagning anses förvarad hos
myndigheten utan att någonsin ha inkommil dil eller upprättats där,
Myndighelen
kan exempelvis ha uppdragit ål enskilt subjekt, t.ex. en privat servicebyrå,
att göra och förvara upptagningen. Även om i della fall upptagningen enligl
andra slyckel anses förvarad hos myndighelen lill följd av förfoganderätten, är
likväl inte del senare ledet i första slyckel uppfyllt: upptagningen är ju inte
inkommen till eller upprättad hos myndigheten.
Prop.
1975/76:160 119
För
den språkliga logikens skull borde därför enligl inspektionen i andra styckei
efter orden "anses förvarad hos" tillfogas "och inkommen
lill". Alt detta problem uppmärksammats också av Juridiska fakuiwtcn vid
Stockholms universitet framgår av avsnitl 6,5.
Riksrevisionsverket
utlalar alt del inle av formuleringen i andra slyckel klart framgår vad som
avses gälla i fråga om upptagnings offentlighet när några bestämmelser inte har
meddelats och upptagningen fakliski finns hos enskilt förelag. Enligl verkets
mening bör presumtion för offenllighei i della fall föreligga såvida inle annat
är avtalat. Arbetsmarknadsstyrelsen återger uttalandet i OSK:s moliviexl (s, 96
och 97) all myndighet, om särskilda föreskrifter om befogenhet au överföra
ADB-upplagning till läsbar form saknas, skall anses förfoga över sådan
upptagning om den faktiskt finns hos myndighelen, såvida denna inle på grund av
avtal är förhindrad all överföra den till läsbar form, Enligl
arbetsmarknadsstyrelsen bör lagtexten kompletteras med en föreskrift av detta
innehåll.
I
denna del hänvisas i övrigi lill remissammanställningen i avsnitl 6.5.
Föredraganden
Som
framgår av föregående paragrafer bör offentlighetsprincipen i TF liksom
hittills gälla "allmänna handlingar". 1 3 ij anges vad som skall
förstås med allmänna handlingar. Paragrafen kommer därigenom att beskriva ramen
för offentlighetsprincipens tillämpning,
Enligl
min mening främjas klarheten, om man i lagrummet försl definierar vad som
skall förstås med handling och därefter anger när en handling skall anses allmän.
Enligt
OSK:s förslag förslås med handUng en framställning i skrift eller bild eller en
teknisk upptagning. Förslaget innebär att de tekniska upptagningarna, som f n,
inte uttryckligen betecknas som handlingar i TF, inordnas under
handlingsbegreppet. Som framgår av vad jag har yttrat i den allmänna
motiveringen om den lagtekniska regleringen av ADB-upptagningar (avsnitt 7.3),
ser jag detta som en fördel. Tekniken leder till att de tekniska upptagningarna
faller under begreppet handling också i andra kapitel i TF än i 2 kap.
Den
föreslagna definitionen av handling kritiseras i remissyttrandet från JO. JO
framhåller i fråga om första ledet i beskrivningen all en legaldefinilion bör
utgå från att en handling är ett fysiskt medium som är bärare av information.
Till detta vill jag göra den kommentaren all del är riktigt alt
offentligheisregleringen i TF inte skall omfatta all slags information utan
endast sådan som är bunden till föremål av något slag. Å andra sidan är det
väsentliga i offentlighetsgrundsaisen allmänhetens lillgång till själva
informationen i myndigheternas besittning. Informationsbärarna som sådana är av
underordnat intresse. Jag har i den allmänna motiveringen förordat en
definition av begreppet upptagning som tar sikte på informationsinne-
Prop. 1975/76:160 120
hållel.
Jag anser all i konsekvens härmed beskrivningen i TF av objektet för
offenllighelsregleringen också i övrigi bör skjuta informationen i förgrunden,
Della objekt skulle jag i allmänna ordalag vilja beskriva som information som
är fixerad på något medium. Med hänsyn till det anförda ansluterjag mig i allt
väsentligt lill OSK:s förslagom hurbegrepiiei handling bör anges i TF,
Definitionen
av handlingarsom nämnts uppdelad i ivå led: framsiiillning i skrift eller bild
och teknisk upplagning. Del förslå ledei omfallar ira-dilionella handlingar.
Som regeringsrälien framhåller kan framställningen emellertid förekomma på
annal än papper, l, ex. på väv, trä eller metall, föruisail au framsiällningen
och inle maierialei ar del huvudsakliga. Till framslällning i skrift eller bild
är att räkna framställning som kan uppfattas med ögal ulan tekniska hjälpmedel.
Krävs normalt tekniskt hjälpmedel för all informationen skall kunna förslås,
har man däremot all göra med en leknisk upplagning. Enligl denna definition är
alliså mikrofiche en form av leknisk upptagning.
De
lekniska upptagningarna definieras både i OSK.s förslag och i gällande rält som
upptagningar som kan "läsas eller avlyssnas" endast med tekniskl
hjälpmedel. Med en snäv tolkning utesluts härigenom en bildupplagning ulan text
på t, ex, videogram. För att någon tvekan inte skall behöva råda om att också
sådana upptagningar innefattas under begreppel handling i 2 kap. TF föreslår
jag den jämkningen alt en leknisk upplagning anges som en upptagning som kan
läsas, avlyssnas eller på annal säu uppfällas endasl med lekniskt hjälpmedel. -
Frågan om hur en upplagning skall avgränsas i förhållande lill en annan har
jag diskuterai i den allmänna motiveringen.
Regeringsrälien
har i sitt remissylirande uiialai all handlingar enligt 2 kap, TF avgränsas
från rena konslverk genom alt deras huvudsyfte är all förmedla informaiion och
meningsinlryck och inle rent estetiska inlryck. Även om jag i princip kan
ansluia mig lill della uttalande, vill jag framhålla all del kan vara vanskligt
att dra en gräns av angivet slag, Endasl i uppenbara fall bör man med
utgångspunkt i en sådan distinktion frånkänna en framsiiillning eller en
upptagning egenskapen av handling i TF:s bemärkelse. Även framställningar och
upplagningar som syftariill au förmedla ell konsinäriigt budskap blir sålunda
all räkna lill "handlingar", om de har samband med myndighets
uppgifter, i, ex, en tavla som åberopas som bevisning inför domstol. Behovet av
distinktionen mellan handlingar av rent konstnärligt slag och sådana som
förmedlar informaiion blir f ö. mindre, om man i enlighel med vad jag föreslår
i 11 ij, från offenllighelsregleringen uiiryck-ligen undantar bl.a, handlingar
som ingår i bibliotek saml ljud- och bild-upptagningar som har inköpts för
arkiveringsändamål.
En
remissinstans har ställt frågan huruvida ett datorprogram är all anse som en
upptagning enligl grundlagen och därmed som handling, OSK har inte uuryckligen
berört problemet i sitt belänkande. Kommittén föreslår
Prop.
1975/76:160 121
emellertid
i lagen om allmänna handlingar en sekretessbestämmelse (9 iJ) lör datorprogram
som galler hemlig ADB-upptagning, Del finns ingenting som tyder på alt
kommittén har räknat med annal än att bestämmelsen skulle omfalla också
daiorprogram som är maskinelli lagrai. Enligt min mening kan någon ivekan inte
råda om all sådani program är en upplagning och därmed en handling enligl
förevarande paragraf
Det
grundläggande kriteriet för au en handling skall vara allmän bör i enlighel med
vad som gäller nu vara del förhållandel all handlingen förvaras hos myndighei.
Del är inte någon nödvändig förulsällning all handlingen berör allmänna
angelägenheler. Inte heller spelar del primärt någon roll vem som kan anses
vara ägare lill handlingen,
Enligl
gällande TF är del emellertid inte eu lillräckligi villkor för all en handling
skall anses allmän all den förvaras hos en myndighei. Del krävs dessulom att
handlingen antingen är inkommen lill myndighelen eller upprättad där, Della
lillägg får sin belydelse därigenom all ordel upprälia haren speciell, från
vanligl språkbruk avvikande innebörd i TF. En handling kan enligl beslämmelser
i TF myckel väl vara upprällad vid en senare tidpunkt än den, då handlingen
faktiskt har blivit utskriven eller på annal säu framställd. I sak måsle en
liknande ordning behållas också i fortsätlningen. Jag föreslår sålunda i 6 och
7 ijtj beslämmelser som anger den tidpunkt då en handling hos en myndighet
skall bli allmänt tillgänglig. Den grundläggande regeln i 3 i? måste ta hänsyn
lill dessa beslämmelser. Jag anser all begreppen "inkommen" och
"upprällad" i fråga om handling är så vedertagna att de alhjämi bör
användas för att utmärka den precisering och begränsning av
offentlighetsprincipens tillämpning som följer av nämnda beslämmelser. Regeln
i 3 tj bör emellertid ulformas så all del framgår all - främsl - ultrycket
upprällad har en mera speciell innebörd än enligl vanligl språkbruk.
Jag
föreslår med hänvisning lill del sagda all i 3 tj andra meningen anges att handling
är allmän, om den förvaras hos myndighei och enligt 6 eller 7 i; är all anse
som inkommen lill eller upprällad hos myndighelen,
I
den mån en handling irois all den faller under den nu angivna beskrivningen
bör vara undantagen från offenllighei. bör den i allmänhel las upp i en
sekreiessbesiämmelse i lag. TF innehåller emellertid redan nu vissa
föreskrifter som släller en handling vid sidan om 2 kap, TF genom all förklara
all handlingen inie skall anses allmän. Dil hör i.ex, beslämmelserna i 2 kap.
4 ;j om minnesanieckningar. Som OSK:s förslag visar, finns allljämt eit behov
av sådana undanlag för vissa särskilda kalegorier av handlingar. Jag har redan
i den allmänna motiveringen berört upplagningar som en myndighei har om hand
endasl för leknisk bearbeining eller teknisk lagring, I 9-11 ijj föreslår jag
föreskrifter om vissa speciella slag av handlingar som inle skall anses vara
allmänna. Jag har inte ansett del nödvändig! all i 3 tj uppta en hänvisning
lill dessa föreskrifter. Jag vill tillägga all en handling, som förvaras hos en
myndighei men som - kanske bara
Prop.
1975/76:160 122
tills
vidare - inte ar allmän handling, inle ulan vidare kan jämställas med en allmän
handling som skall hållas hemlig enligl en sekretessbestämmelse. Någon skyldighet
för myndighei all lämna ul en icke allmän handling föreligger visserligen
inie. Å andra sidan följer inle av handlingens status att myndigheten iir
förhindrad all lämna ul den, Ell förbud mol utlämnande kan emellertid i vissa
fall vara innefattat i en tystnadsplikt som åligger en tjänsteman eller följa
av att förfoganderätt lill handlingen föreligger för någon Ulomsiående.
Av
grundläggande belydelse för innebörden av begreppel allmän handling är givelvis
hos vilka organ en handling förvärvar egenskap av allmän. Enligt 3 ij är del
endasl handlingar hos mvndigliei som är allmänna. Frågan om en utsträckning av
offentlighetsprincipen har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 7,1,
Till myndighetsbegreppet återkommer jag i special-motiveringen lill 5 ij.
En
handling skall enligt definitionen vara knuten till en myndighet genom
förvaring för all kunna bli allmän, Uliryckei lar i förslå hand sikle på konventionella
handlingar och släller upp krav på en lokal anknyining till myndighelen. Del
får emellertid inte uppfällas så snävt au handlingen alltid måste befinna sig i
myndighelens egna lokaler för all anses förvarad hos denna.
I
fråga om handlingar som är tekniska upplagningar har förvaringsbe-greppet en
speciell innebörd, som anges i paragrafens andra siycke. Bestämmelserna i
della siycke har kommenterats i den allmänna motiveringen, varför jag här nöjer
mig med ett par påpekanden. Som jag har framhållit förut är i allmänhet en
myndighels faktiska lillgång till en ADB-upplagning avgörande för om upptagningen
skall anses som "förvarad" och därmed allmän hos myndighelen. Av
andra slyckeis särskilda beslämmelse om personregister framgår molsäliningsvis
att föreskrifter som inskränker myndighets rätt att överföra viss upptagning
saknar belydelse såvitt gäller allmänhetens lillgång lill andra slag av
dataregister. Inte heller kan myndighet genom avtal indirekl begränsa
offentligheten för en upptagning som den har faktisk tillgång till. Spärrar mot
all upplagningar som inte omfattas av sekretessregler betraktas som allmänna
kan, bortsett från personregister, åstadkommas endast genom au den faktiska
tillgången begränsas, l, ex, genom s, k, accesskonlroll. Jag vill emellertid i
sammanhanget erinra om att jag föreslår all en upplagning som förvaras hos myndighei
endasl för teknisk bearbeining eller lagring, t.ex, hos en datacentral, inle
skall anses som allmän handling hos den myndighelen (10 ij).
Särregleringen
i andra styckei i fråga om de lekniska upptagningarna avser endasl begreppel
förvara. 1 6 tj förordar jag för de lekniska upptagningarnas del en
specialregel om när en handling skall anses inkommen lill en myndighet. Någon
motsvarande föreskrift finner jag inte behövlig som kom-pletiering till
beslämmelserna om när en handling skall anses upprällad hos en myndighei.
Skälen härför redovisas under 7 tj.
Prop. 1975/76:160 123
4
§ Gällande rätt
Någon
bestämmelse som drar en gräns mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden till befattningshavare vid myndighet finns inte i TF,
I
förslaget från 1944 års iryckfrihetssakkunniga upptogs en regel, enligt vilken
brev och andra sädana personliga meddelanden som inkommit lill myndighet
skulle, faslän de inte var ställda till myndigheten, anses som allmänna
handlingar, om de inie uppenbart var utan betydelse för mål eller ärende, som
myndighelen hade au handlägga.
Någon
motsvarighet till de sakkunnigas förslag fanns inle i propositionen.
Departementschefen uttalade (prop, 1948:230 s, 130) att det var förenat med
stora svårigheter all i lagtexten precisera en lämplig gränsdragning mellan
allmänna handlingar och privata meddelanden eller brev. Å ena sidan måste det
anses i princip stridande mot offentlighetsgrundsaisen, om meddelanden, som
hade tillkommit i syfte att påverka måls eller ärendes avgörande, genom att
betraktas som enskilda undandrogs offentligheten. Å andra sidan, menade
departementschefen, borde det finnas ett vissl utrymme för skriftliga
meddelanden i tjänsten, vilka inte kunde anses vara allmänna handlingar.
Departementschefen stannade därför för att låta denna gränsdragning liksom
dittills ankomma pä rättspraxis. Propositionen föranledde i denna del inte
nägon erinran från riksdagens sida.
Den
rättspraxis, som har utvecklat sig efler år 1948, innebär i korthet
huvudsakligen följande. Om mottagaren av ett personligt meddelande överlämnar
detta till myndighelen eller låter diarieföra eller förvara del hos myndighet,
blir handlingen allmän. En skrivelse som är avsedd att inverka på utgången av
ett i tjänsten handlagt ärende måste anses som allmän handling. Ett meddelande
som lämnas en tjänsteman personligen anses som allmän handling, om meddelandet
påvisbart inverkat på ett beslut i tjänsten. Ett visst utrymme finns emellertid
för privata meddelanden, och utslagsgivande blir därför omständigheterna i det
särskilda fallet och vikten av de inlressen som talar i den ena eller andra
riktningen. Mycket starka skäl anses böra finnas för att offentlighelsprincipen
skall få sältas åsido.
Till
ytteriigare belysning av gällande praxis kan återges de riktlinjer för
diarieföring i regeringsärenden som har lämnats i en inom statsrådsberedningen
år 1969 upprättad promemoria, 1 denna uppmärksammas gränsdragningen mellan
allmänna handlingar och privata meddelanden. Att en handling är ställd till
ett statsråd eller en tjänsteman personligen medför enligt promemorian inte i
och för sig alt handlingen skall anses som ett privat meddelande. Har
handlingen getts in i syfte att föranleda ijänsteåtgärd eller att påverka
handläggningen eller avgörandet av ett ärende, är handlingen alt anse som
allmän oavsett om den ställts lill exempelvis chefen för visst departement
eller lill en viss namngiven person. Över huvud tagel bör gälla att en
personligen ställd handling som ställts till mottagaren i hans egenskap
Prop. 1975/76:160 124
av
statsråd eller tjänsteman skall betraktas som allmän. Av del sagda följer å
andra sidan all handling som avser mollagarens rent personliga angelägenheler
eller som ställts till honom i hans egenskap av medlem av politiskt parti,
enskild organisation eller motsvarande inte är att hänföra till allmän handling
och alltså inte skall diarieföras. Personligen ställd handling som enligt det
föregående är att anse som allmän handling skall omgående överlämnas för
registrering till regisiralor eller den som annars svarar för dia-rieföringen.
Vad
som anförs i promemorian har inte föranletl några invändningar från JO:s sida
(JO 1971 s, 346),
Offenilighets
- och sekrelesslagsilftningskoininittén
1
förslagel från OSK anges i 5 kap, 4 § fall där handling inle skall anses som
allmän. Under punki 4 las upp brev eller annal personligt meddelande lill
befattningshavare vid myndighet, om del uppenbariigen icke avser mål eller
ärende som myndigheten har all befatta sig med,
OSK
konstaterar (s. 145) att det i praxis är fastslaget hur personliga meddelanden,
s, k, handbrev, skall behandlas och att förvaltningslagens bestämmelser (t,
ex. 15 §) är vägledande på denna punkt. Någon anledning alt inle lagfästa denna
praxis föreligger inle, Enligl OK:s förslag skulle regeln utformas så all
personliga meddelanden lill befattningshavare hos myndighet skulle anses som
allmänna handlingar om de hänförde sig till något som denne hade all la
befattning med, OSK erinrar om att förslaget mottogs med välvilja på del hela
tagel men anser all del framstår som väl snävi mol bakgrund av vad som nu -
egenlligen ulan skrivna regler - anses gälla på området. OSK föreslår därför en
regel av innebörd alt endasf sådant personligt meddelande, som uppenbarligen
inte angår någoi som myndighelen har att ta befattning med, skall få
undanhållas offentligheten genom all ej betraktas som allmän handling,
Rcmissylirandeiia
Regeringsrätten
finner all OSK vad gäller regler om de s, k, handbreven har nån fram till en
ändamålsenlig avvägning. Den föreslagna omvända bevisbördan, dvs, att det skall
vara uppenbart att handbrevet inle avser mål eller ärende som myndigheten har
alt behandla, kan antas få till följd all handbreven efter hand kommer all
försvinna. Liknande uttalanden görs av riksrevisionsverkel, stadsarkivet i
Stockholms kommun och Svenska sparbanksföreningen.
Svea
hovrätt anser del vara en betydande förtjänst att förslaget upptar en regel om
de s. k, handbreven men ifrågasätter om inte den föreslagna bestämmelsen har
fått en alltför stor räckvidd. Det är enligt hovrätten närmast ordet
"avser" som inger tvekan. En mera restriktiv avfattning bör
Prop.
1975/76:160 125
övervägas,
t. ex. med utgångspunkt i uttrycket "om det ej uppenbariigen saknar
betydelse för mål" elc.
Datainspektionen
påpekar att uttrycket "icke avser mål eller ärende som myndighelen har att
befatta sig med" inle alldeles klart ger vid handen att ett handbrev kan
ge upphov till eu ärende som myndighelen skall befatta sig med. Enligt
inspektionen är det i motiveringen använda uttrycket "inle angår något
som" bättre från denna synpunkt,
Länsslyrelsen
I Jönköpings län finner det föreslagna stadgandet väl strikt och ifrågasätter
om inte handbrevsregeln kan ges en utformning som mera ansluter sig lill praxis
och förvaltningslagens bestämmelser.
Fasiighelsnäinnden
I Malmö kommun anser alt del inte klart framgår vad som avses med
"personligt meddelande". OSK använder i motiveringen ordet
"handbrev", möjligen i den tron att man därmed gjort ett förtydligande.
Detta ord lorde emellertid enligt fastighetsnämnden ej utgöra tillräckligt
bidrag till tolkningen. Det kan väl antas, all brev och meddelanden som - utan
att avse någol konkret ärende - utväxlas mellan tjänstemän för diskussion i
kollegiala former går in under begreppet "personliga meddelanden".
Vad åter angår enskild persons förtroliga skriftliga kontakter synes läget
synnerligen oklart. Nämnden påpekar all OSK säger sig ej ha funnit del möjligt
att generellt använda enskilds förtroliga förbindelse med myndighei som ett
kriterium för sekretessen. Att OSK som ett särskilt krav på att handlingen ej
skall anses allmän uppställer, att den inle får avse mål eller ärende, som
myndigheten har att befatta sig med, löser knappast problemet. Här uppkommer i
stället enligt fastighetsnämnden en frågeställning som gäller om
myndighelsbefallandel skall tolkas i vidsträckt bemärkelse eller om dil skall
hänföras endasl myndigheten i dess direkt beslutande funktion. Nämnden
framhåller i sammanhanget att delar av skriftväxlingen i ett ärende ofta inte
behöver underställas myndighelen för alt denna skall kunna fatta beslut. Detta
sägs särskilt gälla ärenden som har beretts under lång tid. Även om
myndighetsbegreppet här skulle tolkas som myndighet i beslutsfunktion blir
enligt förslaget sådana för beslutets fattande ej nödvändiga handlingar
allmänna hur förtroliga och ömtåliga för den enskilde ingivaren de än är, Della
följer enligt nämnden av att de över huvud laget avser det ärende, som skall
handläggas av myndigheten.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge finner del tillfredsställande att OSK har tagit med en
bestämmelse om handbrev. Den föreslagna avfattningen är dock enligt hovrätten
inte så lyckad. Den säger endast något självklart som följer redan av
huvudbestämmelsen i 5 tj första slycket. Hovrätten säger att två möjligheter
synes föreligga. Antingen kan som i OK:s förslag bestämmelsen ges en
självständig definierande innebörd som närmare förklarar begreppel allmän
handling i det angivna hänseendet. Eller också kan man ta upp bestämmelsen som
ett undantag från vad som eljesi skulle vara en allmän handling. Del avgörande
lorde då böra vara all meddelandet uppenbart är utan betydelse för mål eller
ärende som myndigheten har alt
Prop. 1975/76:160 126
handlägga.
Kammarrätten i Göteborg ger uttryck för liknande synpunkter. Kammarrätten
förklarar all bestämmelsen är formulerad så all den uttrycker en självklarhet
och all den därför bör utgå ur 4 ij. I stället kan lämpligen i 3 tj sättas in
en bestämmelse av ungefär följande innehåll: Brev eller annal meddelande som
tillställts befattningshavare vid myndighei personligen skall anses som allmän
handling, om det gäller fråga som myndigheten har alt befatta sig med.
Frågan
hur man skall se på kommunalråds och andra heltidsanställda förtroendemäns
korrespondens behandlas i några yttranden, Enligl stadskansliet i Göteborgs
kommun förekommer del inom den kommunala förvaltningen alt sådana
förtroendemän får och avsänder brev i frågor, som först senare anhängiggöres
som ärenden hos myndigheten. En sådan skriftväxling torde vara ett oundvikligt
led i den politiska verksamhel som bedrivs av dessa befattningshavare. Enligt
stadskansliets mening vore det olyckligt om den nu föreslagna formuleringen
skulle medföra att sådana personliga meddelanden bleve att anse som allmänna
handlingar. Enligt stadskansliet framstår ett klarläggande uttalande i denna
fråga som önskvärt. Liknande synpunkter framförs av kommunstyrelsens i Kungälv
arbetsutskott och av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Enligt
länsstyrelsen synes förhållandena i nu avsetl hänseende jämförbara med vad som
gäller i fråga om statsråds korrespondens.
Föredraganden
Med
tanke på offentlighetsprincipens stora vikt är det naturiigt alt beslämmelserna
om allmänna handlingar innehåller en regel som förhindrar att principen sätts
ur spel genom att handlingar som rör myndigheternas verksamhet behandlas som
brev växlade mellan privatpersoner. Anledningen till alt någon sådan regel
inte togs upp i TF från börian, trots att iryckfrihetssakkunniga lade fram ett
förslag härom, var svårigheten att i lagtext precisera en lämplig avgränsning
mellan allmänna handlingar och privata meddelanden. Även om denna svårighet
fortfarande består, har den praxis som sedan dess har utvecklat sig på området
gjort att det nu finns bättre underiag för en författningsreglering. I likhet
med OK och OSK vill jag därför föreslå att i 2 kap. TF tas in en bestämmelse om
när s. k. handbrev skall betraktas som allmän handling.
Som
tvä remissinstanser har påpekat hör en sådan bestämmelse ihop snarare med den
grundläggande regeln om vad som är allmänna handlingar än med de undantag från
denna huvudregel som i övrigt tas upp i 4 § i OSK:s förslag. Jag förordar
alltså att bestämmelsen om handbrev skall utgöra 4 § i 2 kap. TF.
När
det gäller den närmare utformningen av en beslämmelse om gränsdragningen
mellan allmänna handlingar och privata meddelanden gör sig olika intressen
gällande. Ett är givetvis att största möjliga offentlighet bör
Prop.
1975/76:160 127
råda
i myndigheternas verksamhet. Å andra sidan finns risk för att en alltför
långtgående regel om offentlighet leder till att muntliga meddelanden används
i stället för skriftliga. En sådan utveckling är inle önskvärd, Enligl min
mening måste därför en beslämmelse om handbrev utformas så att det alltjämt
finns ett visst utrymme för privata meddelanden som har beröring med
myndigheiernas verksamhet. Jag vill dock understryka att offentlighetsprincipen
skall gälla om inle mycket starka skäl talar emot det. Den praxis som gäller på
området får anses innebära en ändamålsenlig avvägning mellan de olika
inlressen som här står mot varandra. En grundlagsregel om handbrev bör alltså
utformas med utgångspunkt i denna praxis.
Den
grundläggande principen bör vara att ett brev eller annal meddelande som är
adresserat till någon som innehar en befattning vid en myndighet skall anses
som allmän handling, om handlingen gäller något som myndigheten har att
befatta sig med. Jag har förut angetl alt begreppet ärende i TF bör ha samma
innebörd som i förvaltningslagen. Utanför begreppet faller alltså
myndigheternas s. k, faktiska handlande. På grund härav kan uttrycket ärende
inte ensamt användas för att beskriva en handlings anknytning till en
myndighets arbetsuppgifter. Jag föreslår därför att ultrycket "annan
fråga" nämns vid sidan av "ärende" i lagtexten.
Som
jag nämnde nyss bör emellertid ett visst ytrymme finnas för privata meddelanden
som har beröring med myndigheiernas verksamhel. Den angivna huvudregeln kan
därför inte göras undantagslös. En person som innehar en befauning vid en
myndighei skall kunna ta emot eU brev som är avsett för honom enbart i hans
egenskap som politiker, facklig förtroendeman eller annat och som rör den
verksamhet som bedrivs av myndighelen. Finns inget sådant undantag, blir
följden att t. ex. brev till en facklig representant i en statlig företagsnämnd
från hans fackförening, vilket angår hans agerande i nämnden, skulle vara
allmän handling. En sädan ordning framstår som olämplig inte minst med tanke på
vidgningen av arbetstagarnas medbestämmanderätt inom den offentliga
verksamheten. På motsvarande sätt bör t. ex. ett statsråd eller en kommunal
förtroendeman som partifunktionär kunna motta ett brev som är avsett att
påverka hans politiska handlande ulan att det är tillgängligt för nägon annan,
även om brevet rör ett ämne som han har att befatta sig med som
befattningshavare vid myndighet.
Jag
föreslår sålunda att 4 § formuleras sä, att brev eller annal meddelande som är
ställt personligen till den som innehar befattning vid myndighet skall anses
som allmän handling, om handlingen gäller ärende eller annan fråga som ankommer
på myndigheten och ej är avsedd för mottagaren endast som innehavare av annan
slällning.
Prop. 1975/76:160 128
5 § G ä llande r ä tt
Enligl
2 kap, 2 § TF ar allmänna handlingar alla hos stats- eller kom-munalmyndighei
förvarade handlingar. För att en handling skall vara allmän krävs alltså att
den förvaras hos ett organ som aren myndighet. Handlingar som finns hos andra
organ än myndigheter är däremot inte allmänna. Begreppel myndighei är
härigenom av grundläggande belydelse för frågan, om en handling är allmän eller
inie, Myndighetsbegreppei har också en annan uppgift i TF. Del anger vad som är
en myndighet och inte två eller fiera myndigheter, någol som är av belydelse
vid tillämpningen av 2 kap, 5 ij TF, Jag återkommer till denna fråga under 8 §,
Vad
som i 2 kap. TF förslås med myndighet anges i dess 3 §, 1 första stycket räknas
upp de organ som är statliga myndigheter, nämligen stats-departementen, försvarets
kommandoexpedition, riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras avdelningar,
utskott, nämnder, fullmäktige, deputerade och revisorer, domstolar och
ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och
inrättningar, kommissioner och kommiuéer. Motsvarande uppräkning av kommunala
myndigheter i andra slycket upptar alla till kommunal styrelse eller
förvaltning hörande stämmor och representationer, myndigheter, styrelser,
kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommiltéer jämte
underiydande verk och inrättningar.
Den
i 2 kap. 3 § TF gjorda uppräkningen av stats- och kommunalmyndigheter klargör
inte alltid om ett organ är att anse som stats- eller kommunalmyndighet. Det
bör därför nämnas att som sådan myndighet har i olika sammanhang ansetts
notarius publicus (26 ij SekrL), skogsvårdsstyrelse (4 § 9 civilförvaltningens
sekrelesskungörelse), allmän försäkringskassa (RÅ 1968:42) och AB Svensk
Bilprovning i fråga om inspektionsverksamheten (prop, 1964:132 s, 36 och 63),
Oflénillghelskoininliién
OK
tog i sill förslag lill 2 kap, TF upp en ny definition på begreppel myndighet.
Därmed förstods varje statligt eller kommunalt organ som har att falla beslul
självständigt (2 kap, 3 § första stycket). Vad som stadgades om myndighet
skulle enligt förslaget äga motsvarande tillämpning på bolag, förening,
stiftelse eller annat enskilt organ i vad dess åtgärder genom klagan kunde dras
under myndighets prövning (2 kap, 3 ij andra stycket).
Som
myndigheter och därför hänföriiga lill 2 kap, 3 § första slycket i förslaget
angav OK i motiveringen skogsvårdsstyrelse, AB Svensk Bilprovning i fråga om
inspektionsverksamheten, de allmänna försäkringskassorna och notarius publicus.
Prop.
1975/76:160 129
Offentlighets-
och sekrctesslagstiftnlngskommliién
OSK
föreslår en regel som sägs i mycket påminna om OK:s förslag. Med myndighet
skall enligt OSK i grundlagen förstås riksdagen och kommunala beslutande
församlingar samt vaoe annat statligt och kommunall organ, som haratt fatta
beslul självständigt (5 kap. 2 §). Däremot innehållerOSK:s förslag ingen
motsvarighet lill de av OK föreslagna bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra
styckei.
OSK
framhåller därvid att allmänna försäkringskassor och skogsvårdsstyrelser
otvivelaktigt är myndigheter. Genom ett par förtydligande lillägg lill OK:s
förslag anser OSK vidare all varje eventuellt tvivel om riksdagens och
kommunala beslutande församlingars slällning som myndigheter skall bli
undanröjt,
Förslagel
från OK, att även vissa enskilda organ skulle betraktas som myndigheter i den
mån deras åtgärder kunde dras under myndighets prövning, mottogs inte med någon
större välvilja under remissbehandlingen, konstaterar OSK. Vad som främst
vållade protester var att regeln skulle få effekt även på advokatsamfundet.
Även om del ur vissa synvinklar för OSK kunde te sig önskvärt att enskilda
organ, vilkas verksamhet i viss omfattning är offentligrättsligt reglerad,
kunde underställas offentlighelsprincipen i motsvarande män, finner kommittén
likväl en sådan regel vansklig. Det är hell enkelt omöjligt för kommittén alt
överblicka dess konsekvenser. OSK framhäller i detta sammanhang särskilt au Kommunförbundet
och Landstingsförbundet inte är myndigheter. Någon ändring i detta förhållande
vill OSK inte heller föreslå.
Remissyttrandena
Den
del av yttrandena över OSK:s förslag som berör frågan hur man skall skilja en
myndighet från en annan redovisas under 8 §,
Förslagel
till definition av myndighetst)egreppet tillstyrks av Svea hovrätt, staiistiska
centralbyrån, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsnämnden i
Malmö kommun, fastighetsnämnden i samma kommun. Landstingsförbundet och
Sveriges domareförbund.
De
Juridiska fakulielerna vid universlieien I Uppsala. Lund och Stockholm
förklarar samtliga att de inte har någon invändning mot den föreslagna
lagtexten. De är däremot i viss mån kritiska mot kommitténs motivul-talanden.
Svenska
sparbanksföreningen anser att förslaget från lagieknisk synpunkt innebär sådana
fördelar att föreningen är beredd att tillstyrka det. Å andra sidan föreligger
enligt föreningen viss risk för all man härmed begränsat betydelsen av
begreppet, så till vida som myndigheter som tidigare omfattats därav kanske
inle längre kommer att göra det. Handlingar som inkommer till eller upprättas hos
sådana myndigheter skulle med OSK:s förslag följ-
9 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160
Prop. 1975/76:160 130
akiligen
inle längre bli att betrakta som allmänna. Genom den föreslagna definitionen av
begreppet myndighei torde också antalet gränsdragnings-problem snarare öka än
minska i omfattning.
Flera
remissinsianser hävdar, ulan alt direkl avstyrka förslagel i denna del, att det
kommer att ge upphov till tolkningssvårigheter.
DAFA
ifrågasätter om inte- med hänsyn lagen till den stora skillnad som i dag råder
mellan förvaltningsmyndigheter och affärsdrivande myndigheter-OSK :sdefinition
av myndighetsbegreppet kan komma all föranleda vissa tolkningssvårigheter.
Enligl
riksrevisionsverket kan den föreslagna myndighetsdefinilionen medföra att
offentlighetsprincipens giltighet begränsas. Enligt verket bör därför i det
fonsatta lagstiftningsarbetet klargöras om och i så fall vilka kompletteringar
som behövs för au organ som tidigare har omfattats härav inte skall uteslutas
från lillämpningen.
Konsumentverket
anser att begreppet myndighet i förslaget har gjorts så vittomfattande att det
är svårt att tolka dess innebörd. Verket erinrar om all det lill verket knutna
samarbetsorganet Allmänna reklamationsnämnden hittills inte har ansetts vara
myndighei.
Förenade
fabriksverken ifrågasätter om formuleringen av myndighetsbegreppei påett
tillfredsställande sätt tillgodoser kravet på entydighet. Inslagen av
myndighetsuppgifter hos de statliga affärsverken i allmänhet och fabriksverken
i synnerhet är nämligen myckel ringa.
Några
instanser förordar ändringar i den föreslagna lagtexten,
RA förklarar
att den föreslagna definitionen inte är välfunnen med avseende på
åklagarväsendet, RÅ erinrar om att OK uigick från att en befattningshavare som
beslutade i denna sin egenskap och på eget ansvar också skulle ges ställning av
myndighet och påpekar aU OSK anför, att de beslut som fallas av en enskild
tiänsteman oftast inle är hans personliga utan myndighelens. Åklagarmyndigheter
och länsåklagarmyndigheter är, fortsätter RÅ, organisatoriska enheter, och
beslut i ärenden om utlämnande av allmän handling kan i administrativa ärenden
fattas av befattningshavare i sådan myndighets namn. De lagrum i
rättegångsbalken som reglerar åklagares handlande i olika skeden av
förundersökning och rättegång bygger däremot på ett "personligt"
åklagarbegrepp. Motsvarande är fallet när det gäller beslul av RÅ, Åklagares
beslut alt utlämna eller inte utlämna en handling, exempelvis under pågående
förundersökning, bör givetvis anses vara ett beslul av myndighet och kunna
överklagas som sådant beslut. Vad som då överklagas är inle åklagarmyndighetens
i ett visst distrikt beslut utan exempelvis kammaråklagaren NN:s beslut. Det
kunde enligt RÅ därför böra närmare övervägas all förtydliga lagtexten så all
myndighetsbegreppei också omfattar åklagare, - RÅ framhåller i sammanhanget alt
paralleller till åklagarväsendets organisation torde finnas på flera håll inom
slalsför-vallningen, bl. a, inom försvaret och delvis inom polisen.
Länsstyrelsen
i Malmöhus län förordar all i förfailningstexten uttryckligen
Prop. 1975/76:160 '31
anges
all beslul är självsiändigl fallal även i fall då organei genom beslulel
slutligt skili ärendel från sig. Genom ell sådani förtydligande skulle framgå
att del heller inle krävs all beslulel skall ha konstitutiv verkan,
Siadskansliei
i Lunds kommun påpekar alt del föreslagna myndighetsbegreppei bygger på OK:s
förslag samt erinrar om den kritik mot delta som under remissbehandlingen
framfördes bl, a. av kammarrätten i Siockholm, Dess kritik gick ut på att
definitionen var alltför generell och därigenom svårbegriplig, såvitt avsåg
räckvidden. Della inlryck sades förslärkas av resonemanget om självständigt
arbetsresultat, i eget namn och på eget ansvar, vilkel skulle kunna innebära att
praktiskl laget alla som förordnats att på egen hand förrätta ell offentiigt
uppdrag kom alt omfattas av bestämmelsen. Andra remissinstan,ser pekade,
fortsätter stadskansliet, på att definitionen skapade osäkerhet huruvida
kommunal tjänsteman eller kommunalt organ, som fattar beslul på grund av
delegation eller som enbart avger ytirande lill beslutande organ, skall anses
som myndighet. Stadskansliet påpekar vidare all OSK försöker precisera
myndighetsbegreppets innehåll genom ett utföriigt resonemang i
specialmotiveringen, som utmynnar i konklusionen att ett självständigt beslul
innebär att vederbörande för sitt vidkommande definitivi avgör en fråga. Del
avgörande är således inle om beslutet kan överklagas eller om det på någol sätt
medför ett förändrat rättsläge. Det fordras bara att organet i fråga genom ett
beslut definitivt skiljer ett ärende från sig. Enligt stadskansliets mening
borde detta resonemang komma till uttryck i lagtexten. Kansliet anser all den
kritik som kammanätten framförde mot OK:s förslag alltjämt är relevant.
Länsstyrelsen
i Västerbollens län. som finner att den nuvarande bestämmelsen i 2 kap, 3 § TF
klarare än förslaget upplyser om vad som menas med myndighei, anser att
paragrafens text bör förtydligas.
Enligt
Föreningen Sveriges statsåklagare bör den verkliga innebörden av kriteriet
"fattar beslul självsiändigt" klart framgå av lagtexten, t. ex, genom
formuleringen "Fattar beslut eller vidtager annan åtgärd
självständigt".
Från
några håll avstyrkes närmast att man inför den föreslagna myndighetsdefinilionen.
Regeringsrätten
ställer sig tveksam till den nya definitionen. En inte ringa del av de
handlingar, om vilkas utbekommande regeringsrätten efter besvär haft all
besluta, har varit handlingar som inte har haft samband med beslutsfattande
utan gällt faktiskt handlande såsom vård, undersökning och undervisning, I
många fall är beslutsfunktionen ett utmärkt kriterium för all avgränsa vad som
är myndighet men långtifrån i alla. Det skulle enligt regeringsrätten vara
ytterst betänkligt om handlingar, som finns hos offentliga organ vilka ej
ägnar sig åt beslutsfattande och som hittills varit allmänna, genom den
planerade grundlagsreformen skulle föriora sin karaktär av allmänna
handlingar. Av uttalanden i motiveringen (se t. ex. s. 140-141 beträffande
arbetsförmedlings avdelningskontor) synes tankegången i förslagel vara all
"allmän handling" blott kan finnas i samband
Prop. 1975/76:160 132
med
ell självständigt beslutsfattande. Myndighet, som ibland fattar självständiga
beslut men i en annan del av verksamheten ej gör det, skulle då bli myndighet
endasl i ärenden, som avslutas med ett självständigt beslut, men eljesi inle.
De praktiska svårigheterna vid handlingarnas hanterande hos myndighelen skulle
bli slora om vissa handlingar hos sådan myndighei vore allmänna, andra inte,
beroende på vilken del av myndighetens verksamhet de tillhör. Problem
uppkommer exempelvis vid registrering och diarieföring, om vissa handlingar
hos ett organ är allmänna och andra icke beroende på om de hänför sig lill
någol ärende som har samband med självständigt beslutsfattande eller ej.
Regeringsrätten ifrågasätter därför om man inte bör avstå från all
legaldefinition och i stället hänvisa till den praxis som hittills efterhand
utvecklat sig och som i stort setl torde täcka föreliggande praktiska behov.
Man skulle, om en legaldefinition ej kan avvaras, kunna nöja sig med att säga
att myndighet är varje självständigt statligt eller kommunalt organ. Praxis
fick därefter, liksom hittills, avgöra gränsfallen.
JO
ställer frågan om den föreslagna legaldefinitionen innebär någon vinning från
tolknings- och tillämpningssynpunkt och om det ändå inle är bättre med en
uppräkning och exemplifiering med moderniserat innehåll. Termen statligt och
kommunalt organ synes alltför oprecis för att kunna ge tillräcklig vägledning
vid den vikliga gränsdragningen mellan stats och kommuns privairäiisliga organ
och deras offentligrättsliga organ. JO ställer frågan om inte Sveriges Radios
styrelse kan sägas vara ett statligt organ och en kommunal bostadsstiftelses
styrelse ett kommunalt organ. Vad som enligt JO under alla förhållanden saknas
i legaldefinitionen är ett kriterium som upplyser om att det skall vara fråga
om organ som är inordnade i den statliga eller kommunala förvaltningsorganisationen
som sådan. Att i individualiserande syfte ange att organet skall ha att fatta
beslut självständigt torde inte vara lill större hjälp för tolkningen och
tillämpningen. Vad som komplicerar tillämpningen och förståelsen är att ett visst
organ än kan vara all betrakta som egen myndighet, än som del av en annan
myndighet. JO påpekar att OSK själv har nämnt arbetsförmedlingens avdelningskontor
som exempel härpå. JO ifrågasätter om det är välbetänkt att formulera en
legaldefinition på sådant sätt att den ger sken av att göra det möjligt att
organ för organ bestämma om det är en myndighet eller ej. Definitionen skulle
visseriigen kunna förbättras genom att "som har all fatta beslul
självständigt" utbyttes mot "då del har att fatta beslut självständigt,
på egna vägnar e. d." men frägan är om bilden skulle bli sä mycket klarare
och om det inte är att föredra att denna sida av saken liksom nu överiäts åt
praxis och vad som skall förstås med myndighet beskrivs genom uppräkning och
exemplifiering.
Pressens
samarbeisnämnd finner inte att förslaget till legaldefinition av begreppet
myndighet är lillfredsslällande. Nämnden uttalar att det av motiven framgår
att det bara är handlingar hos myndigheter som tillhör sådan
Prop.
1975/76:160 133
verksamhet,
där självständiga beslut fattas, som kommer att omfattas av lagstiftningen och
därmed av offentlighetsprincipen. En mycket betydande del av offentlig
verksamhet i statlig och kommunal regi försiggår emellertid hos organ, som inte
karaktäriseras av att de fattar självständiga beslut. En stor del av den
offentliga verksamheten består nämligen i faktiskt handlande, t. ex. i form av
vård, undervisning, byggande osv. Även i denna verksamhel förekommer
handlingar. Del kan därför ifrågasättas om beslutsfattandet är ett lämpligt
kriterium dådet gälleratt avgränsa myndighetsbegreppei. Enligl
samarbetsnämndens mening bör övervägas att bibehålla nuvarande ordning för
definition av myndighetsbegreppei. I praxis har vid det här laget ganska
tydligt utkristalliserats vad som är myndighet vid tillämpning av offentlighetsprincipen.
Nämnden anser att det enklaste är att i grundlagen bygga vidare pä denna praxis
och inte införa helt nya avgränsningar.
Föredraganden
Begreppet
myndighet har två uppgifter i TF. Dels anger det vilken krets av organ som
offentlighetsprincipen över huvud taget är tillämplig på. Dels skiljer del en
myndighet från en annan vid tillämpningen av reglerna om när en handling är
upprättad och har kommii in. Även om det mellan dessa två uppgifter finns ett
samband, anser jag att det ligger i klarhetens intresse att reglera dem i
skilda bestämmelser. Förevarande paragraf gäller frågan om
offentlighetsprincipens yttre räckvidd. Frågan om när man skall betrakta en
viss statiig eller kommunal förvaltningsorganisation som en enhet eller när man
i stället i förevarande sammanhang skall betrakta olika organ inom denna som
självständiga i förhällande till varandra behandlas i 8§.
En
given utgångspunkt för bedömningen av nu aktuell fråga är enligt min uppfattning
att offentlighetsprincipens nuvarande omfattning inte fär begränsas av hur man
bestämmer den krets av organ som principen skall vara tillämplig på. Principen
är f. n. främst tillämplig på enheter inom den offentiigrättsliga statliga och
kommunala organisationen men också på vissa samhälleliga organ utanför denna.
Det kan som tidigare nämnts i och för sig åberopas goda skäl för all utvidga
offentlighetsprincipens tillämpning till nya områden. Denna fräga bör
emellertid, som jag i det sammanhanget har anfört, bli föremål för en särskild
utredning, och jag är därför inte beredd att nu föreslå någon sådan utvidgning.
I stället bör liksom hittills offentlighetsprincipen vara tillämplig inom del
traditionella myndighetsområdet.
Den
av OSK föreslagna definitionen av begreppet myndighei som statligt eller
kommunalt organ, som har att fatta beslul självständigt, kan - som vissa
remissinstanser har anmärkt - föranleda den tolkningen att offentlighetsprincipens
tillämpning skulle begränsas i förhållande till vad som gäller i dag. Efter
ordalagen innebär bestämmelsen nämligen att handlingar hos organ, som inte har
att fatta beslut självständigt, skulle undandras of-
Prop. 1975/76:160 134
fenllighelsprincipen.
Del föreslagna beslulskriieriei anserjag därför inle vara användbart i della
sammanhang.
Jag
är emellertid samtidigt medveten om all del av OSK begagnade uttrycket
"slatligl eller kommunalt organ" å sin sida skulle kunna föra alltför
långt, JO har pekar på ell par sådana fall. Offentlighetsprincipen bör nämligen
- på några undanlag när - inte vara tillämplig på alla sådana privairäiisliga
subjekt som kan sägas vara organ för det allmänna. Inle heller ur denna
synvinkel är OSK;s myndighelsbegrepp lämpligi.
Enligt
min mening är vidare del både naturligi och nödvändig! all ha ett enhetligt
myndighelsbegrepp i grundlagarna. 1 I kap. 7 § RF används delta begrepp för den
offeniligräilsliga slalliga och kommunala organisationen med undanlag för
riksdagen och de beslutande kommunala församlingarna. I I kap. I och 2 ijtj TF
förbjuds hindrande älgärder från "myndighei eller annat allmänt
organ", Ordel myndighet lorde här ha samma belydelse som i RF (se prop,
1948:230 s, 86),
Den
innebörd begreppel myndighei har i RF ansluler sig i sak nära lill det som OSK
har avsetl med sin definition. Tekniskt består skillnaden i förutom det förut
behandlade beslulskriieriei att OSK som myndighei anger också riksdagen och de
kommunala beslutande församlingarna. Jag föreslår därför att man i förevarande
sammanhang, i stället för att räkna in dessa organ bland myndigheterna, lar upp
en beslämmelse som likställer dem med myndigheter vid tillämpningen av 2 kap.
TF, Liksom hittills bör också allmänt kyrkomöte nämnas i detta sammanhang.
Beteckningen riksdagen innefattar sådana organisationsformer som utskotten,
valberedningen, krigs-och lönedelegationerna och talmanskonferensen (jfr prop,
1973:90 s, 266, 491 och 585). Motsvarande gäller beträffande allmänt kyrkomöte.
Au offentlighetsprincipen omfattar kyrkokommunala beslutande församlingar torde
framgå ulan ultrycklig föreskrift (jfr punkt 9 övergångsbestämmelserna till
RF).
All
genom en uppräkning i grundlag närmare ange vilka slalliga och kommunala organ
som är myndigheter finner jag således knappast ändamålsenligt. En sådan
uppräkning kan av lättförståeliga skäl inle göras fullständig. Den skulle inle
kunna omfatta alla sådana myndigheter som kommittéer, nämnder, skolor, sjukhus
osv, som i allmänhetens ögon inte är myndigheter, och den kan därför verka
förvillande snarare än klargörande. Den skulle inle heller lämna någon ledning
vid en omdaning av den offentliga verksamheten i nya organisatoriska former.
Jag kan här hänvisa till de tillämpningssvårigheter som nuvarande uppräkning i
2 kap, 3 § TF har gett upphov till. Enligt min mening talar sålunda övervägande
skäl för att man inle bör göra något försök all närmare definiera
myndighels-begreppet i 2 kap. TF, när det gäller frågan vilken krets av organ
offentlighetsprincipen över huvud taget är tillämplig på.
Jag
har tidigare framhållit att en ulgångspunkl i detta lagstiftningsärende måste
vara att offentlighetsprincipens nuvarande tillämpningsområde inte
Prop.
1975/76:160 135
får
begränsas. Principen anses emellertid f n, tillämplig på även andra samhälleliga
organ än myndigheter i RF:s mening, riksdagen, kommunala beslutande
församlingar och allmänt kyrkomöte. Som exempel kan nämnas notarius publicus
samt AB Svensk bilprovning såvitt angår den obligatoriska kontrollbesiktningen.
Dessa organ är inte myndigheter i RF:s mening. Däremot får numera
skogsvärdsstyrelse och allmän försäkringskassa anses utgöra myndigheter.
Det
är alltså tydligt att en bestämning av offentlighetsprincipens tillämpning
utifrån begreppel myndighei jämte därmed likställda församlingar inte skulle
komma att omfatta enstaka organ på vilka principen nu äger till-lämpning. För
alt komma till rätta härmed skulle då två vägar stå öppna. Den ena skulle
innebära att det i 2 kap, TF anges vilka organ fördel allmänna som utöver de
nämnda församlingarna skall likställas med myndigheter, Auhilia någon lämplig
generell formel härför låter sig dock inte göra, eftersom det saknas kriterier
som skiljer dessa organ från dem som ägnar sig ål myndighetsutövning men inte
bör likställas med myndighet. Inte heller är det lämpligt att i TF räkna upp
vilka organ det gäller.
Den
andra utvägen är all reglera frägan i annan författning än TF, t. ex. i en ny
sekretesslag. Vid en sädan reglering kan man räkna upp de organ det gäller.
Uppräkningen kan göras fullständig och gär all utan större omgång anpassa lill
ändrade förhållanden inom den offentliga förvaltningen. Det är här fråga om
enstaka undantagsfall i vilka offentlighetsprincipen inte har sådan tyngd att
principiella betänkligheter talar mot en sådan lösning. Jag förordar därför denna
lösning (jfr SOU 1966:60 s, 133, ,se också prop. 1936:140 s. 20). Att 2 kap. TF
uUrycklingen erinrar om denna möjlighet anser jag emellertid onödigt. Jag avser
att ta upp denna fråga på nytt i samband med att förslag lill lag som ersätter
SekrL läggs fram.
Sammanfattningsvis
föreslär jag alltså att i 2 kap. TF föreskrivs att offentlighetsprincipen
skall vara tillämplig på myndigheter samt att med myndighet likställs
riksdagen, allmänt kyrkomöte och kommunala beslutande församlingar. Vidare
skall i lag eller annan författning kunna föreskrivas att med myndighet
likställs även annat allmänt organ. Någon bestämmelse härom tas dock inte upp i
förslaget.
I
denna paragraf anges när en handling skall anses inkommen till myndighet.
Nuvarande
regler i ämnet återfinns i 2 kap, 5 § första stycket och 6 § första stycket TF.
I 5 § första stycket föreskrivs att handling skall anses inkommen till
myndighet, då den har avlämnats till myndigheten eller till befattningshavare,
som har att mottaga handlingen eller eljest laga befattning med mål eller
ärende, till vilket handlingen hänför sig. 6 § första stycket
Prop. 1975/76:160 '6
innehåller
ett undantag från denna regel i fräga om tävlingsskrifl, anbud eller annan
sådan handling som enligt tillkännagivande skall avlämnas i förseglat omslag.
Sädan handling skall inte anses inkommen före den tidpunkt som har bestämts
för öppnandet. Nägon särskilt regel som uttryckligen anger när en
ADB-upptagning skall anses inkommen finns inte.
OSK:s
förslag innebär att de nuvarande reglerna i sak bibehålls men förs samman i en
paragraf (5 ij i grundlagskapitlei). Enligt huvudregeln, som återfinns i första
stycket, skall handling anses inkommen till myndighet när handlingen har anlänt
till myndigheten eller kommit behörig tjänsteman till banda. Alt någon ändring
i förhållande till gällande rätt inte åsyftas framgår av motivuttalandet att
med "behörig tjänsteman" avses sådan befattningshavare som har att
ta emot handlingen till följd av intern arbetsordning eller som eljest har att
la befattning med mål eller ärende lill vilket handlingen hör. 1 paragrafens
andra stycke finner man regeln från 6 i; första stycket TF i praktiskt taget
oförändrat skick.
OSK
erinrar i motiveringen till paragrafen om bestämmelserna i 7 § förvaltningslagen
om när handling skall anses inkommen, vilka innebär att en handling i vissa
fall kan betraktas som inkommen till en myndighet trots att den inte finns hos
denna i rent fysisk bemärkelse, OSK förklarar att innebörden i förevarande
sammanhang måste vara en annan, nämligen att handlingen faktiskt har kommit in
till och alltså finns hos myndigheten; först då kan den lämnas ul, och det
fyller enligt OSK inte någon rimlig funktion att betrakta den som allmän
dessförinnan.
Inte
heller i OSK:s förslag fiiins någon särskild regel om när en ADB-upptagning
skall anses inkommen till myndighet. OSK erinrar emellertid om att en
ADB-upptagning enligl dess förslag är förvarad hos myndighet först när denna
förfogar över den samt påpekar att upptagningen då inte heller kan vara inkommen
till myndigheten före samma tidpunkt.
OSK:s
förslag i denna del har i allmänhet lämnats utan erinran under
remissbehandlingen. Också jag anser att den föreslagna regleringen i huvudsak
är lämplig. I fråga om upptagningar för automatisk databehandling och andra
upptagningar som kan uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel vill jag förorda
en särskild bestämmelse som på ett mer adekvat sätt anger förutsällningarna för
alt en sädan upptagning skall anses inkommen lill myndighet. Jag föreslår
dessutom en kompletterande bestämmelse som avser utväxling av handling i
samband med rent teknisk hantering.
Vad
gäller traditionella handlingar avgörs både frågan huruvida en handling har
kommit in till myndighei och frågan om den förvaras hos myndighet utifrån en
iakttagelse av var handlingen fysiskt befinner sig. Som framgår av vad jag har
sagt i avsnitt 7.3 i den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till
3 § förordar jag däremot i fråga om upptagningar som kan uppfattas endasl med
tekniskt hjälpmedel en reglering som innebär att en sådan upptagning skall
anses vara förvarad hos myndighet om den är tillgänglig för myndigheten på
visst sätt. Den omständigheten all t. ex.
Prop. 1975/76:160 137
ett
datamedium faktiskt befinner sig på det ena eller andra stället saknar i detta
sammanhang självständig belydelse.
Mot bakgrund av vad jag nu
har sagt förordar jag alt den önskvärda samordningen mellan begreppen
"förvarad" och "inkommen" för de nu aktuella
upptagningarnas del åstadkommes genom en regel som direkl hänvisar till den
särskilda bestämmelsen i 3 i; andra stycket om när upptagning skall anses vara
förvarad hos myndighei. Den föreslagna regeln, som bildar en andra mening i
första styckei, innebär all en upplagning som görs tillgänglig för en myndighei
på del sätt som anges i nyssnämnda lagrum i princip skall anses inkommen till
myndigheten.
Del
är självklart att den åtgärd varigenom upptagningen görs tillgänglig för
myndigheten måste vidtas av någon annan än denna för att upptagningen skall
anses inkommen till myndigheten. Detta framgår av den föreslagna bestämmelsen.
Beteckningen "annan" åsyftar i och för sig även den dala-central som
enligl avtal utför ADB-bearbetningar för en myndighets räkning. Om en sådan
datacentral överför en handling, som har erhållits från tredje man, till
maskinläsbart medium och gör upptagningen tillgänglig för den uppdragsgivande
myndigheten, får upptagningen därigenom anses ha kommit in till denna
myndighet, 1 kanske fiertalet fall då en datacentral utför ADB-bearbetningar
för den uppdragsgivande myndigheten, är emellertid situationen en annan. Om
myndigheten t, ex, sänder över ell ma-skinskrivel manuskript lill datacentralen
för överföring av texten till magnetband, får uppenbariigen den omständigheten
alt den av datacentralen framställda magnetbandsupplagningen blir tillgänglig
för den uppdragsgivande myndigheten inte medföra all upptagningen anses
inkommen dit. 1 fall av nu angivet slag är det naluriiga att se saken så att
upptagningen aldrig har befunnit sig utanför myndigheten. För all hålla undan
sädana situationer krävs enligt min mening en särskild undantagsbestämmelse.
Den
situation som jag nyss beskrev har emellertid sin motsvarighet även i fråga om
andra tekniska bearbetningar än sådana som utförs med hjälp av ADB, Om en
myndighet överiämnat ett manuskript till annan - myndighet eller enskilt
företag - för tryckning eller kopiering, bör självfallet inle den av
uppdragstagaren färdigställda produkten bli allmän handling i och med att den
tillställs den uppdragsgivande myndigheten. Detsamma gäller när annan för
myndighet utför sådana tekniska procedurer som redigering av myndighetens
ljudupptagningar på magnetband, överföringar av sådana upptagningar till
grammofonskiva saml framkallning av fotografiskt material. Liknande
situationer som vid teknisk bearbetning kan uppkomma vid teknisk lagring för
myndighets räkning. Härmed förstår jag sådana former av lagring som kräver
särskilda tekniska anordningar, t, ex, lagring av information i skivminne eller
på magnetband.
Med
hänvisning lill det anförda föreslår jag att i paragrafens iredje stycke införs
en för alla lyper av handlingar gemensam bestämmelse som utsäger att åtgärd som
någon vidtar endast som led i teknisk bearbetning eller teknisk
Prop. 1975/76:160 138
lagring
av handling, som myndighei har tillhandahållit för ändamålet, inte skall anses
leda til! att handling är inkommen till den myndigheten. Jag vill tillägga all
bestämmelsen inie lorde innebära någon avvikelse från vad som redan får anses
gälla.
Någon
särskild bestämmelse om alt handling som myndighei släller till förfogande för
annan myndighet endast för leknisk lagring eller leknisk bearbeining inle skall
anses inkommen lill den senare myndighelen föreslår jag inie. Som jag har nämnt
i den allmänna motiveringen anser jag att upplagning eller annan handling som
myndighet har tillgång lill endast som led i bearbeining med ADB eller lagring
av ADB-medium över huvud tagel inle skall anses som allmän handling hos den
myndighelen. Under 10 i; föreslår jag all denna regel vidgas till att generellt
gälla handlingar som förvaras av myndighet endasl som led i teknisk bearbetning
eller teknisk lagring. Med hänsyn härtill kravs ingen särskild beslämmelse i 6
j.
Denna
paragraf innehåller beslämmelser om när handling skall anses upprällad hos
myndighei.
Gällande
räu
Reglerna
om när handlingar skall anses upprättade hos myndighet återfinns f n, i 2 kap,
5 ij andra slycket och 6§ andra och tredje styckena TF.
I 5
tj andra styckei fastslås inledningsvis att diarier, journaler, register eller
andra sådana förteckningar skall anses upprättade, då de har färdigställts för
anteckning eller införing. 1 fråga om protokoll och därmed jämföriiga
handlingar gäller alt dessa skall anses upprättade då de har justerats av myndighelen
eller eljesi blivit färdigslallda. Slutligen sägs all andra handlingar som
hänför sig till vissl mål eller ärende skall anses upprättade då de har
expedierats eller, om expedition inte äger rum, då målet eller ärendet har
slutbehandlats av myndighelen.
6 ij
andra slycket innehåller en särregel om dom och annal myndighets beslul, som
enligt vad därom är stadgal skall avkunnas eller expedieras, saml om protokoll
och därmed jämföriiga anteckningar som hänför sig till sådant beslul.
Handlingar av delta slag skall anses upprättade först då beslutet avkunnas
eller expedieras,
1
6 tj iredje slyckel föreskrivs all protokoll hållna hos riksdagens eller
allmänt kyrkomötes utskott, riksdagens revisorer eller statliga kommittéer
eller hos kommunalmyndighet i ärende som myndigheten handhar allenast för
beredning skall anses upprättade först då det ärende protokollen avser har
slutförts hos myndigheten och, såvitt avser protokoll hos riksdagens revisorer,
berättelse däröver har offentliggjorts.
Prop. 1975/76:160 '39
Ulan
siöd i särskild föreskrift anses slutligen galla all en handling som så allmänt
angår en myndighets verksamhel att den inle kan anses hänförlig lill mål eller
ärende får anses upprällad när den har färdigställts.
Offeniligheis-
och sekreicsslagsliftningskoinmiltén
OSK:s
förslag innebär i huvudsak endast en omredigering av de nuvarande reglerna. OSK
föreslår att alla beslämmelser om när handling skall anses upprättad hos
myndighet samlas i en paragraf (6 tj i grundlagsförslaget) och all de där inordnas
under sex särskilda punkler.
1 p
u n k t I anges all diarier, journaler, regisler eller andra sådana förteckningar
skall anses upprättade hos myndigheter när de har färdigställts för anteckning
eller införing. OSK påpekar all ell diarium är upprättat och i princip
offentligt i del ögonblick "bläcket torkat". Huruvida någon anteckning
fakliski har skell eller ej är likgiltigt. Del kan, sägs del, vara en
intressant sakuppgift redan all diariel är blankt,
Enligl
punkt 2 skall domar och beslut med därtill hörande protokoll och andra
handlingar anses upprättade när avkunnande eller expedition har skett, OSK
förklarar alt "därtill hörande protokoll" syftar bl, a. på domstols
huvudförhandlingsprotokoll. Dessa är formellt alt anse som klara och justerade,
när huvudförhandlingen är slut, men kan med siöd av den föreslagna regeln
innehållas tills domen avkunnas eller utan avkunnande expedieras. "Andra
handlingar" är enligl OSK t. ex. domsbevis som enligl föreskrifter därom
skall expedieras för bl. a, verkställighet av påföljd för brott. OSK framhåller
emellertid alt den föreslagna regeln inte syftar enbart på domstolarnas
verksamhet. Även annan myndighet omfattas därav, under för-utsäiining att dess
beslut skall avkunnas eller expedieras. OSK påpekar i sammanhanget att det i
domstols huvudförhandlingsprotokoll kan ha intagits ett beslul under
rällegången, avkunnat under förhandling, t.ex, angående avvisande av ombud.
Delta beslut kan, sägs det, självfallet ej "innehållas" till dess
domen i målet avkunnas eller expedieras utan frågan dr såsom nu i praktiken
lösas genom all sådani beslul uppsatts särskill.
Av
punkt 3 framgår all protokoll hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskoil,
riksdagens eller kommuns revisorer eller slalliga kommiltéer eller hos kommunal
myndighei i ärende, som myndigheten endasl bereder lill avgörande, skall anses
upprättat när ärendet har slutbehandlats hos myndighelen eller, såvitt avser
riksdagens eller kommuns revisorer, när berättelse över ärendet har
offentliggjorts, OSK förklarar att förslagel i denna del innebär att de
nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 6 § iredje styckei TF oförändrade har föns
över lill del nya grundlagskapitlet med det tillägget, alt vad som sägs om
riksdagens revisorer också skall gälla kommuns revisorer. De sistnämndas
ställning har enligl OSK i detta avseende varit oreglerad. 1 den mån dessa
revisorer tar del av social centralnämnds handlingar lär de dock, sägs del,
omfattas av de tystnadsplikter.
Prop. 1975/76:160 140
som
finns i 91 § barnavårdslagen (1960;97), 64 § lagen (1956;2) om socialhjälp
eller 64 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård, eftersom revisorerna mäste anses
ta del av de uppgifter, som finns i handlingarna, i tjänsten.
Enligt
punkt 4 anses övriga protokoll och andra sädana anteckningar vara upprättade
när de har justerats av myndighelen eller på annat sätt färdigställts. Som
exempel på handlingar som omfattas av denna bestämmelse nämner OSK sådant
protokoll från förberedelse i ivislemål som inte innehåller något överklagbart
beslut,
I fräga
om andra handlingar som hänför sig till visst mål eller ärende hos myndighet än
de handlingar som har nämnts i föregående punkter gäller enligt punkt 5 att de
skall anses upprättade när de har expedierats, dock senast när målel eller
ärendel har slutbehandlats hos myndigheten, OSK förklarar att med expedition
förstås att en utskrift har färdigställts, som är avsedd för någon utomstående
och som har avsänts till denne eller hålls tillgänglig för honom. Den nuvarande
lydelsen av den motsvarande bestämmelsen i 2 kap, 5 § sista meningen TF synes
enligt OSK innebära att expeditionen kan äga rum efter det att målet eller
ärendel, vartill handlingen hör, har blivit avgjort, vilket kan innebära all
handlingen ej anses upprättad förrän vid en senare tidpunkt. Under åberopande
av ett uttalande i SOU 1947:60 s. 221 utlalar OSK emellertid att detta
säkeriigen ej är avsett utan alt regeln bör läsas så all om expedition ej
skeii, när målel eller ärendel avgörs, den ifrågavarande handlingen ändå skall
anses upprättad vid denna tidpunkt. Den föreslagna lydelsen av bestämmelsen
sägs innebära att detta uttryckligen skall gälla.
I
p u n k t 6 föreskrivs att andra handlingar än de som har nämnts i de
föregående punkterna skall anses upprättade när de har expedierats eller genom
justering eller annat myndighetens beslut har fält slutlig form. Denna
bestämmelse är den enda som saknar motsvarighet i TF i dess nuvarande lydelse.
OSK framhäller emellertid att bestämmelsen endasl ger uttryck för vad som
hittills har ansett gälla utan uttryckligt förfallningsstöd. Enligt OSK blir
bestämmelsen tillämplig exempelvis pä en intern, av myndighet utarbetad
arbetsordning, som alltså blir allmän handling när den har färdigställts och -
om så behövs - fastställts. Som ett annat exempel nämner OSK att en domare i
tjänsten författar en promemoria med synpunkter på ny lagstiftning. När denna
har expedierats t. ex. till advokater, som är verksamma inom domkretsen, måste
promemorian bli en allmän handling.
Remissyttrandena
Svea
hovrätt förklarar sig inte ha någon invändning i sak mot OSK:s förslag men
ifrågasätter om inte stadgandet kan förkortas och förenklas. Enligt hovrättens
mening har själva grundprincipen uttryckts i den sista, sjätte punkten. De
föregående fem punkterna ulgör närmast speciella pre-
Prop.
1975/76:160 141
ciseringar
och avvikelser i förhällande till huvudregeln och deras erfor-deriighet kan i
viss ulsträckning ifrågasättas om man höjer upp punkten 6 till ett inledande
principstadgande. Hovrätten påpekar att en sådan omdisposition givetvis
förutsätter, att lydelsen av punkten 6 utvecklas något ytterligare, med
precisering av expediering, avkunnande, justering och slutgiltig form som
alternativa omständigheter som medför att en handling får egenskap av
"allmän". Det enda som syns klart behövligt utöver ett sådant
principsladgande är egentligen en föreskrift om att offentligheten inte fär
fördröjas genom en oriktig tillämpning av huvudregeln; hovrätten hänvisar i
detta sammanhang lill punkten 3 "när ärendet har slutbehandlats",
punkten 4 "eller på annat sätt färdigställts" och punkten 5
"eller ärendet har slutbehandlats". Andra frågor, som t. ex.
behandlingen av huvudförhandlingsprotokoll, tordeenligt hovrätten kunna
regleras i annan ordning än genom grundlag.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge förklarar att den föreslagna bestämmelsen innehåller
detsamma som den nuvarande uttryckt med många fier ord. Ändringen är enligt
hovrätten omotiverad och avstyrks.
Innehåller
i de särskilda punkterna i den föreslagna paragrafen tas upp i några yttranden.
Punkt
2
Sveriges
domareförbund finner åtskillnaden mellan olika domstolsprotokoll beroende pä om
däri har intagits beslut eller inte vara omotiverad, särskilt i betraktande av
bestämmelserna i rättegångsbalken och protokollskungörelsen om när protokoll
skall slutföras och erhålla slutlig avfattning. En ordning innebärande att
olika förhandlingsprotokoll skall behandlas olika försvårar enligt förbundet
onödigtvis tillämpningen av de redan komplicerade sekretessreglerna för
domstolsverksamheten. Förbundet föreslär därför en omarbetning sä, att
domstolsprotokoll - oavsett om de innehäller beslut - anses upprättade hos
myndigheten när de justerats eller pä annat sätt färdigställts.
Länsstyrelsen
I Västerbottens län anser alt ordalydelsen i slutet av bestämmelsen för
bibehållande av nuvarande tydlighet bör vara "när domen eller beslutet har
avkunnats eller expedierats".
Punkt
3
Svenska
kommunförbundei konstaterar med tillfredsställelse att vad som sägs om
riksdagens revisorer ocksä skall gälla kommuns revisorer. Att frägan om när
protokoll hos kommuns revisorer skall anses upprättade hittills har varil
oreglerad har enligt förbundet föranlett betydande olägenheter och medfört
otillfredsställande sekretesskydd.
Prop. 1975/76:160 '42
Punki 4
JO
påpekar all det inte är ovanligt att en myndighet tillsätter en arbets-ellcr
projektgrupp för beredning av ell ärende. Gruppens arbeie kan redovisas
protokollsvis eller på därmed jämförligt sätt. Beträffande sådant arbetsmaterial
bör naturligen gälla detsamma som beträffande övrigi arbetsmaterial, JO
hänvisar i sammanhanget till vad han anfört vid behandlingen av 4 § punkt I (9
§ i departementsförslagel). Ett förtydligande bör övervägas som klargör della,
i, ex, au del endasl är myndighetens egna protokoll och motsvarande som
åsyftas.
Punkterna
5 och 6
Enligl
JO framgår inie med önskvärd tydlighet av de föreslagna bestämmelserna hur man
skall se på handlingar som tillkommer hos en myndighet under ell ärendes
beredning lill avgörande men som varken expedieras eller genom justering eller
annat myndighetens beslul får slutgiltig form. JO hänvisar i sammanhanget till
vad han anfön om arbetsmaterial i anslutning lill 4 § punkt 1 (9 § i
departementsförslaget).
Föredraganden
I
likhet med OSK och de remissinstanser som har uttalat sig i frågan anserjag att
de nuvarande reglerna om nären handling skall anses upprättad hos myndighet i
ston sett är ändamålsenliga. Som framgår av det följande föreslår jag endast en
mindre ändring i sak i förhållande till gällande rätt och OSK:s förslag. Som
OSK har funnii kan regleringen emellertid göras enklare och klarare genom att
de nu gällande bestämmelserna redigeras om. Jag delar Svea hovrätts uppfattning
att det i detta hänseende är möjligt all gå något längre än vad OSK har gjort.
Som hovrätten påpekar får man en klarare bild av stadgandets principiella
uppbyggnad om detta inleds med en bestämmelse med karaktär av huvudregel, som
anger vad som skall gälla för handlingar i allmänhel. Därefter kan som undantag
härifrån följa specialregler om vissa särskilda kalegorier av handlingar,
I
motsats till vad som var fallet beträffande reglerna om när handling skall
anses inkommen till myndighei anserjag del inte i della sammanhang vara
nödvändigt med en särskild regel om tekniska upptagningar. En handlings
egenskap av upprättad har i förevarande paragraf inte i någol fall gjorts
beroende av om handlingen faktiskt befinner sig hos den myndighet där den skall
anses ha upprättats. Avgörande är i stället om handlingen hör lill eu ärende
som handläggs av myndigheten, om den hänför sig till ell beslut av myndigheten,
om den ulgör protokoll hos den etc. Den anknytning mellan handlingen och en
myndighet som krävs för att handlingen skall anses upprättad där är således
närmast av rättslig natur. Vid avgörandet av om t. ex. en viss ADB-upptagning
har sädan anknytning till en myndighei
Prop. 1975/76:160 '43
att
den skall anses vara upprällad hos denna kan ledning hämtas bl, a. från
bestämmelserna i 3 ij andra slyckel.
En grundläggande princip i
det akluella regelsyslemel är att en myndighels åtgärd all expediera en
dittills icke upprättad handling alllid skall medföra att denna anses vara
upprättad, 1 fråga om icke expedierade handlingar gäller som huvudregel att en
sådan handling anses upprättad när det ärende till vilken den hänför sig har
slutbehandlats hos myndigheten eller, om handlingen inte hänför sig lill visst
ärende, när den har justerats av myndighelen eller på annal sätl
färdigställts. Mitt förslag innebär all dessa huvudprinciper kommer till
uttryck i paragrafens första siycke.
Jag
vill i sammanhanget påpeka all det självfallet inte skall krävas någol särskill
formellt förfarande från en myndighets sida för att en handling utan
ärendeanknytning skall kunna anses färdigställd och därmed också upprättad. Jag
anser av denna anledning att man inte i lagtexten bör använda den av OSK
förordade formuleringen alt en handling av nu avsett slag skall anses upprättad
om den genom myndighelens beslul har fån slutgiltig form.
Undantagen
från de grundläggande bestämmelserna i första styckei har i
departementsförslaget samlats i tre särskilda punkter i andra styckei.
Andra
stycket inleds med en bestämmelse (punkt 1) som i sak överensstämmer med den
nuvarande föreskriften i 2 kap, 5 § andra stycket första mening TF och innebär
att diarier, journaler och sädana register och andra förteckningar som förs
fortlöpande skall anses upprättade så snart de har färdigställts för anteckning
eller införing. Av denna regel följer att en anteckning som görs i en sådan
handling omedelbart blir allmän.
Såvitt
gäller diarier och journaler bör påpekas att bestämmelsen är tilllämplig både
på handlingar som är hänföriiga till en myndighets verksamhet i stort - t. ex,
ett centralt diarium över alla inkomna och expedierade handlingar - och på
handlingar inom ramen för ett vissl ärende - t, ex, ett dagboksblad i en
domstolsakt,
I
övrigt omfattar bestämmelsen i punkt 1 sådana regisler och andra förteckningar
sort] förs fortlöpande. Denna avgränsning får bl.a, lill följd av vissa av de
ADB-upptagningar som enligl teknisk terminologi brukar kallas register faller
utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Detsamma gäller i fråga om en del av
de personregister som avses i datalagen. Såvitt gäller ADB-upptagningar
omfattar bestämmelsen i punkt I sådana regisler som är föremål för kontinueriig
uppdatering och har obestämd livslängd. ADB-register som upprättas endast för
att användas vid lösandet av en lill liden klart avgränsad uppgift och har
relativt kort livstid omfattas däremoi normalt inte av den nu akluella
bestämmelsen, I fråga om sådana regisler gäller i stället i första hand de
allmänna reglerna i första slycket. Om ett regisler av detta slag har
tillkommit inom ramen för ett ärende blir det således i regel all anse som
upprättat när ärendet har slutbehandlats; i annat fall blir registret i
allmänhet upprättat i och med att det har färdigställts. Om
Prop.
1975/76:160 144
ett
ADB-register i någol fall skulle ha funktion enbart av hjälpmedel vid ett
ärendes föredragning eller beredning följer av reglerna i 9 tj första styckei,
att del anses som allmän handling försl om det las om hand för arkivering.
Bestämmelsen
i punkt 2 vilken motsvarar den nuvarande regeln i 2 kap, 6 S andra stycket TF,
innebär att dom eller annat myndighels beslut och därtill hörande handlingar
skall anses upprättade först när beslutet har avkunnats eller expedierats, I
motsats till OSK anser jag alt det liksom hittills bör uttryckligen anges i
lagtexten att bestämmelsens tillämplighet är begränsad lill sådana beslut som
enligt särskild föreskrift skall avkunnas eller expedieras. Härigenom utesluts
den tolkningen att handlingarna i ett ärende som avgörs genom ett formligt
beslut som är avsett alt stanna inom myndigheten aldrig skulle bli allmänna om
beslutet inle expedieras.
En
remissinstans har förordat att man i förevarande sammanhang inte skall göra
skillnad mellan olika domstolsprotokoll beroende på om dessa innehåller beslut
eller inte. Enligt denna instans bör domstolsproiokoll alltid anses upprättade
när de har justerats eller pä annat sätt färdigställts. Jag anser emellertid
att det bör vara möjligt att innehålla t. ex. protokollet från en
huvudförhandling i vad detta hänför sig till den blivande domen i målel lill
dess domen meddelas. Resultatet skulle annars kunna bli alt i protokollet
redovisade skiljaktiga meningar angående domens innehåll blev allmänt
tillgängliga före själva domen.
I p
u n k t 3 , som i första hand svarar mot 2 kap, 5 § andra styckei andra mening
TF i dess nuvarande lydelse, föreskrivs som huvudregel för protokoll och därmed
jämföriiga anteckningar, att dessa skall anses upprättade när de har justerats
eller på annat sätt färdigställts. Bestämmelsen gäller endast för myndighets
protokoll etc. Detta innebär att anteckningar som görs t. ex. vid sammanträden
med en myndighetsintern arbetsgrupp normalt kommer att falla utanför
bestämmelsens tillämpningsområde. Jag vill vidare påpeka att med "därmed
jämförliga anteckningar" inte förstås anteckningar till stöd för en
föredragning, utkast till myndighets beslut eller skrivelse och andra sådana
handlingar. Jag återkommer till handlingar av detta slag under 9 §,
Att
huvudregeln i punkt 3 inte är undantagslös framgår redan av bestämmelserna i
punkt 2, I omedelbar anslutning till denna huvudregel finner man vidare en
undantagsbestämmelse som i viss utsträckning kan häriedas till 2 kap. 6 §
iredje stycket i TF i dess nuvarande lydelse och till punki 3 i OSK:s förslag.
Genom denna undantas från huvudregelns tillämpningsområde protokoll hos
riksdagens och allmänt kyrkomötes utskott, riksdagens och kommuns revisorer
och statliga kommittéer och hos kommunal myndighet i ärende som myndighelen
endasl bereder till avgörande. I fråga om sådana protokoll gäller i stället
beslämmelserna i paragrafens första stycke. Eftersom de protokoll som omfattas
av andra ledet i punkt 3 alla kan hänföras till särskilda ärenden hos
myndighet, innebär detta att ett sådant protokoll kommer att anses upprättat
när det ärende
Prop. 1975/76:160 145
till
vil kel del hör har sluibehandlals hos vederbörande myndighet eller när protokollet
dessförinnan har expedierats. Departemenlsförslaget innehåller inle någon
motsvarighet lill den särskilda regel som OSK har föreslagit i fråga om
protokoll hos riksdagens eller kommuns revisorer-och som för riksdagens revisorers
del återfinns också i gällande rätl-enligt vilken det som ell särskilt moment
föratt ett sådant protokoll skall anses upprättat lillkommerall berättelse över
ärendel skall ha offentiiggjorts. En beslämmelse av della slag tillgodoser som
jag ser del inie någol angeläget intresse men kana andra sidan länkas leda till
all revisionsprolokoll kommer all undandras från offenllighei under oacceptabelt
långtid.
1
denna paragraf regleras frågan om i vilka fall handlingar, som utväxlas endast
mellan olika organ i samma myndighelsorganisalion eller som framställs endast
för all sändas mellan sådana organ, skall anses upprättade redan hos del
avsändande organei respektive inkomna lill det mottagande.
G ä llande
r ä tt
Som
har nämnts under 5 tj fyller den nuvarande regeln i 2 kap. 3 tj TF om vad som
vid lillämpningen av reglerna om allmänna handlingar skall förstås med
myndighei två skilda uppgifter. Den skall dels dra en gräns mellan vad som är
myndighet och vad som inte är myndighet, dels ange när man har all göra med en
myndighei och när del i stället är fråga om två eller flera. Såvitt gäller den
närmare innebörden av 2 kap, 3 ij TF kan här hänvisas till framställningen
under 5 ;j,
Offenllighelskommitlén
Som
framgår av motsvarande avsnitt under 5 ij föreslog OK att med myndighet skulle
förstås vae statligt eller kommunall organ som har att fatta beslul
självständigt,
OK
framhöll att TF vad gäller handlingar som upprättas hos myndighei innebär att
en myndighets interna överväganden skall kunna skyddas mol insyn till dess au
myndigheten har tagit ståndpunkt. En grundtanke i sammanhanget är att en
befattningshavare eller ett organ som beslutar i denna sin egenskap och på eget
ansvar eller eljesi kan sägas inia en självständig ställning också är en
myndighet, Enligl OK kommer denna tanke dock knappast till uttryck i den
nuvarande lydelsen av 2 kap, 3 ij TF. OK förklarade att den föreslagna
bestämmelsen bättre gav uttryck för TF:s myndighelsbegrepp,
Enligl
OK borde inle det förhållandet att någon på grund av författning eller
delegation fattar beslul på myndighets vägnar leda lill alt han betraktas
10 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160
Prop. 1975/76:160 146
som
särskild myndighet, 1 fall, där verksamheien inle går ul på au falla egentliga
beslul i förvaliningsrälislig mening, kunde del avgörande enligl OK vara, om
organei åsladkommer sill arbetsresultat självständigt, i eget namn och på eget
ansvar. Som ell exempel på självständighet av della slag anförde OK all en
chefstjänsteman inom en kommunal förvaltning i enlighel med instruktion avger
yttrande i de ärenden i vilka den förvallande nämnden skall fatta beslul. Som
ett annat exempel nämndes sjukvården på en sjukhusklinik för vilken
klinikchefen bär ansvar.
OK
förklarade all den föreslagna utformningen av myndighetsbegreppei tydligare än
den gällande regeln klargjorde all en befaliningshavare i ett hänseende kan
vara en myndighei, i andra ingå i en annan myndighei.
Offentlighets-
och sekretesslagsilftningskommiltén
Som
redan har nämnts föreslår OSK all med myndighei skall förstås riksdagen och
kommunala församlingar saml varie annal slatligl och kommunall organ, som har
alt falla beslul självständigt (2 ij i grundlagskapitlei),
1
motiveringen till bestämmelsen behandlar OSK inledningsvis frågan om
departementens slällning. En handling, som under beredningen av ett
regeringsärende har utarbetats inom ett departement och för samråd överlämnats
lill annat departement, anses inle vara expedierad från det förra eller
inkommen lill det senare. Handlingen är följaktligen inle allmän, och
konsekvensen härav måste enligl OSK bli att departementen i sådana fall är att
uppfatta som en myndighet, OSK förklarar all departemeni emellertid
otvivelaktigt måste anses som en självständig myndighei i sådana ärenden där
beslutanderätten utövas av departementschef (om fråga inte är om regeringsärende)
eller, efter delegation, av expeditionschefen eller annan tiänsteman.
Typexempel är enligl OSK ärenden om anställning av personal upp lill viss lönegrad.
OSK
diskuterar härefter frågan om vilken ställning som en kommunal chefsyänsteman
har när han fungerar som förberedande inslåns lill en beslutande
förtroendemannanämnd, OSK nämner att frågan i rättspraxis har lösts på så sätl
att tjänstemannen i denna situation inte skall anses som självständig myndighet
(RÅ 1969 ref 9). OSK framhåller i anslulning härtill alt tjänstemannens
utlåtande till nämnden inte är något självständigt beslut i den bemärkelsen att
en viss fråga därigenom definitivt avgörs och att det ter sig naturiigt att
uppfatta utlåtandet som en handling i ett ännu icke avslutat ärende. Varken
tjänstemannen eller nämnden är bunden av yttrandet, som alltså inte har nägon
som helst konstitutiv belydelse.
Onekligen
finns det. fortsätter OSK. institutioner som utan tvekan är myndigheter, fastän
deras beslut, även om dessa fattas på eget ansvar och i eget namn, inte har
konstitutiv belydelse. Inget rättsförhållande fastställs genom besluten och
ingen enskild person eller någon annan myndighei binds därav. Verksamheten kan
gå ut på att göra undersökningar - oftast
Prop. 1975/76:160 '47
på
beställning - och avge just yttranden. Ett typexempel härpå är enligt OSK
Sveriges geologiska undersökning. Skillnaden i förhållande till den kommunale
chefstjänsiemannen är alt när Sveriges geologiska undersökning avger ell
utlåtande skiljer myndigheten definitivi ärendel från sig. Här föreligger
enligl OSK ett slutligt beslut.
OSK
påpekar att det senast anförda exemplet visar att "ett självständigt
beslul" inle kan definieras på så sätt alt därmed förstås ett beslul som
kan överklagas. Man kan inte heller säga att ett självständigt beslul måsle ha
konstitutiv belydelse. Uttrycket måsle enligl OSK innebära ett beslul,
varigenom vederbörande för sill vidkommande definitivi avgör en fråga. En
kommunal nämnd som avger yttrande till kommunfullmäktige intar sådan ställning.
Yttrandet är definitivt. Det spelar härvid ingen roll om exempelvis
byggnadsnämnd har uppdragit åt stadsarkileki att på nämndens vägnar avge eu sådant
yttrande.
De
nu nämnda fallen måste enligt OSK noga skiljas från fall av vad OSK kallar
oäkta delegation. Som exempel härpå nämns en domares ämbetsutövning och en
klinikschefs beslut i sjukvårdsärende. Beslut fattas av båda på eget ansvar men
på domstolens resp. klinikens vägnar. Varken domaren eller klinikchefen är en
självständig myndighet,
OSK
tar härefter upp fallen av äkta delegation, där delegaten agerar i eget namn
och på eget ansvar inom ramen för ett beslulsbemyndigande, OSK påpekar att delegatens
beslul i sådana fall i allmänhet kan överklagas i vanlig ordning ulan att först
underställas det delegerande organets prövning, OSK nämner i sammahanget alt
arbetsförmedlingens avdelningskontor, som har ställning av underordnade organ
lill länsarbetsnämnderna, på grund av delegation får avgöra vissa frågor på
egen hand. Det är enligt OSK svårt all förstå varför de inte skulle anses vara
myndigheter i sistnämnda hänseenden.
OSK
förklarar att den föreslagna myndighetsdefinitionen väl i vissa fall kan leda
till gränsdragningssvårigheler men att dessa fall lorde bli mindre till antalet
än vad som blir följden av nuvarande reglering. Enligt OSK bör beslutsfattaren
i tveksamma fall anses ingå i en större enhet.
Remissyttrandena
De
Juridiska fakulteterna vid universiteten i Lund och Stockholm är kritiska mot
OSK:s uttalande att uttrycket "fatta beslut självständigt" åsyftar
beslut, varigenom vederbörande för sitt vidkommande definitivt avgör en fråga.
Detta innebär enligt Juridiska fakulteten vid Lunds iinlversiiet att det blir
avgörande om ett beslut (inklusive yttrande eller förslag) inte längre kan
ändras eller återkallas. Ofta är det emellertid i praktiken mycket svårt att
avgöra, om ell beslul har denna definitiva karaktär, och det föreslagna
kriteriet kan därför enligt fakulteten vålla stor osäkerhet i tillämpningen.
Fakulteten erinrar i sammanhanget om att enligt OK:s förslag liksom enligl
rättspraxis
Prop. 1975/76:160 148
avgörande
vikl har fästs vid vederbörande organs befogenhet att göra självständiga
bedömningar vid fattande av beslut eller avgivande av yttranden eller förslag.
Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet ger uttryck för liknande
synpunkter. Det nyss återgivna motivuttalandet betyder enligt fakulteten all
man för fastställande av myndigheiskaraktären skulle nödgas ta ställning till
huruvida beslutet är av karaktär att kunna ändras eller återkallas av den som
meddelat det. Att vid tillämpningen av den nya lagstiftningen kräva lösning av
denna svårbedömda fråga - inom förvaltningsrätten uppfattad som avseende
besluts rättskraft - innebär enligt fakultetens mening tillskapande av en
orimlig komplikation. Det kan även ifrågasättas, om icke åtskilliga organ, som
tveklöst måste karakteriseras som självständiga myndigheter, nästan uteslutande
har all falla beslul, som icke är definitiva i denna mening, utan som kan av
organet i efterhand korrigeras eller återkallas. Fakulteten förutsätter därför
en tydlig markering i motiven av att OSK:s uttalanden om innebörden av
ultrycket "som har att fatta beslut självständigt" icke skall vara
vägledande, utan att det avgörande i stället är organets befogenhet all göra
självständiga bedömningar vid beslutsfattandet.
Televerket
framhåller alt det i fråga om en myndighet som leleverkel. vilken bedriver en
landsomfattande verksamhet och har såväl en central organisation som regionala
och lokala organ, stundom kan vara svårt att klariägga myndighetsbegreppet och
i anslulning härtill fastställa, när en handling vid verket skall anses vara
upprättad. Som exempel på de tolkningssvårigheter som åsyftas nämner verket
förfarandet vid tillsättning av tjänsler vid verkets teleområden. Enligt en
pågående försöksverksamhet med beslutsfattande företagsnämnder och nämndulskoli
skall eti utskott till förelagsnämnden vid teleområde - personaladministrativa
utskottet -avge förord lill tiänster inom organisationsenheten med undantag av
tjänst som teledirekiör. Tillsättningen av ifrågavarande tjänster sker på
regional nivä vid verkets fyra regionkontor. Enligt televerkets mening utgör
teleområdet en myndighet vid tillämpningen av såväl gällande som föreslagen
lagstiftning om allmänna handlingar. Fråga uppstår då, om personaladministrativa
utskottets förord är en upprättad allmän handling i och med att protokollet över
sammanträde i nämnden blivit justerat, eller om förordet blir offentiigt först
då beslul fattats om tjänstens tillsättning. Enligt föreskrifterna om
försöksverksamheten med detta slag av nämnder och utskott åligger det
personaladministrativa utskottet alt avge förord. Detta innebär således ett
ställningstagande som för utskottels vidkommande är definitivt. Med hänsyn
härtill ligger del nära till hands att låta justeringen av ut-skoiisprotokollei
vara avgörande för, när förordet blir offentligt. Förordet är emellertid endasl
en del i den beslutsprocess som tjänstetillsättning innebär och från denna
synpunkt är det enligt televerkets mening minst lika naturiigt att betrakta
förordet som en åtgärd i beredande syfte i ett ännu icke avslutat ärende.
Förordet blir då närmast att jämföra med ett ytirande
Prop. 1975/76:160 149
som
en teledirekiör på anmodan av chefen för televerket avger i ell ärende, där den
sistnämnde eller högre instans skall fatta beslul, Sådani yttrande borde icke
bli allmän handling i och med att det expedieras från teledi-reklören. Det vore
enligt verket önskvärt att i del fortsatta lagstiftningsarbetet på området få
närmare belyst nar handlingar skall anses vara upprättade i ärenden som blir
föremål för beslut i fiera led innan de avslutas.
Enligt
riksrevisionsverket kan det föreslagna myndighetsbegreppei med hänsyn till bl.
a. utvecklingen i statsförvaltningen på det ekonomiadministraiiva området
föranleda vissa tolkningssvårigheter. Verket erinrar i sammanhanget om de
organisatoriska reformer som under det senaste decenniet har genomförts inom
del statliga revisionsområdet och nämner därvid alt särskilda revisionskontor
har bildats som organ för intern revision. Eu revisionskontor betjänar därvid
i regel de myndigheter som enligl regeringens beslul tillsammans bildar en
redovisningsgrupp. Kontoret är administrativt knutet till en viss myndighei
inom redovisningsgruppen, värdmyndighelen, men ulgör samtidigt organ för intern
revision vid varie myndighet inom gruppen. Revisionskontoret är härvid direkt
underställt respektive myndighets chef, som ansvarar för intern revision inom
myndigheten och fastställer revisionsplan. Revisionskontoret har emellertid
också, vid viss ämbetsutövning, en oberoende ställning. Detta gäller dels när inom
kontoret beslutas om avgivande av årsberättelse, dels då fråga är om
framslällning och delgivning av anmärkning enligt förordningen (1961:313) om
förfarandet i anmärkningsmål. Årsberättelsen avlämnas lill myndighelen, som i
sin tur skall upptaga den till prövning. Framställd revisionsanmärkning prövas
och avgörs av riksrevisionsverket. - Verket erinrar om att OSK i specialmotiveringen
till 2 ij (s, 138-140) framhäller att vissa organ (departement,
arbetsförmedlingens lokalkontor) i särskilt angivna hänseenden kan betraktas
som självständiga myndigheter. Det föreslagna myndighetsbegreppet blir alltså
flexibelt. Ett motsvarande synsätt torde enligt verket i och för sig kunna
tillämpas beträffande revisionskontor, men kan i det praktiska arbetet föranleda
tolkningssvårigheter som komplicerar offentlighetsprincipens praktiska
genomförande.
Landsarkivet
i Härnösand framhåller alt myndighetsbegreppet i den kommande
yltrandefriheisgrundlagen får betydelse för tolkningen av arkivförfattningarna.
Ell entydigt myndighetsbegrepp är bl. a. av stor vikt för till-lämpningen av
föreskrifierna i allmänna gallringskungörelsen. Med föreslagen utformning av
myndighetsbegreppet kan tveksamhet uppstå om det i ett konkret fall rör sig om
en eller flera myndigheter. Detta blir t. ex. fallet i fråga om
länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarnas avdelningskontor och även
beträffande ett universitets centrala förvaltning och de skilda
institutionerna. Om varje avdelningskontor eller institution betraktas som
myndighet försvåras eller omöjliggöres gallring av kopior enligt allmänna
gallringskungörelsen.
Förenade
läbiiksverken förklarar alt de i koncernen ingående olika en-
Prop. 1975/76:160 150
heterna
inte kan betrakias som självständiga myndigheter.
Vice
stadsjuristen i Stockholms kommun förklarar alt all tveksamhet inle lorde
undanröjas genom rekvisitet "som har all fatta beslut självständigt"
men att prövningen av frågan huruvida visst organ är myndighei i fiertalet fall
kan bli enklare. Emellertid bör noteras att i fall av delegation av beslutanderätt,
delegaten enligt den föreslagna ordningen blir all anse som myndighei i de fall
som omfaltas av besluisbemyndigandei men inte i andra. Denna dualism synes med
den föreslagna lösningen oundviklig men kan antagas medföra vissa problem,
Ytteriigare omständigheter ägnade all försvåra lagrummets tolkning och
tillämpning är att den för myndighet utmärkande självständiga beslutanderätten
enligt kommiiién inte med nödvändighet måste vara av sådan beskaffenhet all
besluten är av konstitutiv betydelse eller överklagbara. Del fordras bara att
organei i fråga genom ell beslul som mycket väl kan vara formlöst skiljer ett
ärende från sig. Stadskansliet i Göteborgs koininun känner sig inle övertygat
om all myndighetsbegreppei genom OSK:s resonemang erhållit en definition som
på ett godtagbart sätt undanröjer oklarheter vid tillämpningen. Det framstår t,
ex, som oklart huruvida av olika nämnder gemensamt tillsatta
utred-ningskommiltér utgör myndigheter. Stadskansliet vill också framhålla att
vikten av att kunna avgöra huruvida ett organ är en myndighet eller inle - med
den föreslagna lydelsen av 2 tj LAH - gör sig gällande, icke först då fråga
blir om utbekommande av någon organels handling, utan redan så all säga från
börian eftersom myndighei enligt huvudregeln i 2 ij LAH skall hålla allmänna
handlingar registrerade eller eljest på visst sätt ordnade. Det föreslagna
myndighetsbegreppei är visseriigen överiägset motsvarande definition i nu
gällande rätt men torde vara så obestämt att svåra gränsdragningsproblem
kommer att uppstå. Stadskansliet är därför inte berett att tillstyrka att
lagförslaget i denna del genomförs utan ytteriigare mer klariäggande
motivutlalanden.
Också kommiiiisiyrelsens i
Kungälv arbetsutskolt pekar på frågan om det föreslagna myndighetsbegreppets
tillämpning på vissa former av kommunal utredningsverksamhet. Det kan
exempelvis förekomma att flera kommunala nämnder beslutar att gemensamt utreda
en viss fråga. De olika nämnderna utser då en eller flera ledamöter alt ingå i
en gemensam utredningskommitté. 1 andra fall kan de kommunala
förvaltningskontoren komma överens om att bilda en arbetsgrupp för att bereda
ett visst ärende. Fråga är emellertid om dessa grupper är att betrakta som
myndighet i OSK:s mening. I vissa fall kan därtill komma att utomstående
konsult, representanter för de anställda m. fl. ingår i arbetsgrupper och
kommittéer. 1 ytterligare andra fall ingår kanske också i kommittéerna
representanter för näringsliv och fackliga organisationer. Enligt kommunkansliets
mening erfordras ytteriigare bestämning av myndighetsbegreppet för att undvika
oklarheter vid tillämpningen. Måhända undanröjes vissa oklarheter om sista
satsen i 2 tj tillförs ordet författningsenligt. Här kan vidare hänvisas till
de uttalanden angående
Prop. 1975/76:160 151
myndighetsbegreppei
av stadskansliet i Lunds kommun, regeringsrätten och JO som återges under 5 tj.
Föredraganden
Av
de Ivå funktioner som är knutna till TF:s nuvarande myndighelsbegrepp har jag
behandlat den ena - uppgiften all dra gränsen mellan myndighei och
icke-myndighei - under 5 tj och därvid förordat all TF:s myndighelsbegrepp i
detta hanseende bringas i överensstämmelse med motsvarande begrepp i RF,
Myndighelsbegreppels
andra uppgift enligl TF är all ange i vilka fall handlingar som ulväxlas mellan
olika organ inom den offentiiga förvaliningen därigenom blir all anse som
upprällade respektive inkomna, 1 della sammanhang har TF:s myndighetsbegrepp
ibland ett annat innehåll än det närmast förvaliningsrätlsliga
myndighelsbegrepp man möter i RF, Del är sålunda inle ovanligt all eu organ som
framstår som en del av en större enhel i hilhörande hänseende skall betraktas
som en självständig myndighet i TF:s mening, och det förekommer vidare all TF:s
myndighetsbegrepp låier ell och samma organ framstå än som självständig
myndighei, än som del av en annan myndighet beroende på arten av de handlingar
som vid olika lillfällen utgår från eller inkommer lill det. Del är uppenbart
att detta myndighelsbegrepp, som ibland ger upphov till "myndigheter"
av klart fiktiv karaktär, är ägnat att skapa förvining.
Mot
denna bakgrund och eftersom det, som jag har framhållit under 5 ij. är
naturiigt all ha ett enhetligt myndighetsbegrepp i grundlagarna, förordar jag
all TF:s myndighetsbegrepp hell samordnas med vad som gäller i allmänhel och
att de särskilda problem, som sammanhänger med alt det kan finnas mer eller
mindre självständiga enheter inom en myndighelsorganisalion blir föremål för
en särskild reglering.
Redan
del gängse myndighetsbegreppei ger självfallet i allmänhel otvetydigt besked
om när en handling blir allmän genom au sändas över från eu offentligt organ
lill ett annal. Det möter uppenbariigen inte några svårigheler all konstalera
all t. ex, en länsstyrelse och en kommunal byggnadsnämnd är två skilda
myndigheter. Del problem som kräver särskild reglering avser därför endasl de
situationer där två organ visserligen får anses tillhöra samma
myndighetsorganisation men offentlighetsintressel kräver all handlingar som sänds
dem emellan blir allmänna redan i samband med utväxlandet. En regel som
behandlar denna fråga har enligt min mening sin naturliga plats omedelbart
efter de allmänna bestämmelserna om när handling skall anses inkommen lill
eller upprällad hos myndighet.
Huvudregeln
angående handlingar som sänds mellan olika enheter inom en myndighet under
dennas interna överväganden i en fråga bör självfallet vara alt sådana
handlingar skall kunna skyddas mot insyn lill dess myndigheten har tagit
slutlig slällning. Ju mer självständig någon av de berörda
Prop. 1975/76:160 152
enheterna
kan sägas vara i förhållande till myndigheten i övrigi, desto starkare kräver
emellertid offeniligheisinlresset all handlingar som passerar lill och från
denna enhel betraktas på samma sätt som handlingar som sänds mellan åtskilda
myndigheter.
Om
ett organ i eget namn har fattat ett överklagbart beslut av konstitutiv
betydelse skall den handling som innefattar beslulel självfallet anses upprättad
respektive inkommen även om handlingen bara sands lill ett annal organ i samma
myndighelsorganisalion. Jag delar OSK:s upplänning all detsamma normalt skall
gälla i fråga om ell yiirande som avges självständigt och innebär au
ifrågavarande organ definitivt skiljer sig från frågan. Förhållandena kan dock
ibland vara sådana alt en annan siåndpunki framstår som motiverad. Härtill
ålerkommer jag i det följande. Även i vissa andra fall bör ett organ som ingår
i en större enhet anses som så självständigt i förhållande till andra organ
inom samma enhel au handlingar som ulväxlas dem emellan därigenom anses
upprällade resp, inkomna. Omständigheter av betydelse i detta sammanhang kan
vara all ett organ självständigt förvaltar viss egendom, har viss
handlingsfrihet inom en angiven ekonomisk ram eller i övrigi kan vidta vissa
faktiska åtgärder självständigt och på eget ansvar. Jag vill i sammanhanget
framhålla all del givetvis kan förhålla sig så all ett visst organ endast i
vissa särskilda hänseenden intar en så självständig ställning i förhållande
lill modermyndighelen alt utväxlade handlingar omedelbart bör anses som
allmänna.
Mot
bakgrund av det nu sagda förordar jag en föreskrift som tar sikte på sådana
handlingar som har framställts av ett organ ingående i eller organisatoriskt
knutet till ett verk eller liknande myndighetsorganisation och som av detta
organ har överiämnals endast till ell annat inom samma myndighelsorganisalion
eller som har framslällls endasl för sådani överlämnande. Föreskriften bör ha
den innebörden au handlingar av della slag vid tillämpningen av 6 och 7 ijtJ
anses som inkomna eller upprättade till följd av det först nämnda organets
åtgärd i de fall dådetta och det mottagande organet uppträder som självständiga
i förhållande till varandra.
Förhållandet
mellan den syn på myndighelsbegreppels funktion som avspeglas i 5 tj, å den
ena, och den föreslagna bestämmelsens innehåll, å den andra sidan, kan belysas
med hjälp av ett exempel hämtat från ett par av kommunala organ avgivna
remissyttranden över OSK:s förslag, 1 dessa pekas på svårigheten alt avgöra om
en arbetsgrupp som har tillkommit för att utreda en viss fråga och som består
av företrädare för fiera skilda myndigheter är myndighei i TF:s och OSK:s
mening eller ej. Det kan enligt min mening inte råda någon tvekan om att sådana
arbetsgrupper normalt skall anses ha myndighetskaraktär i den mening som avses
i 5 tJ. En handling som kommer in till arbetsgruppen från någon utanför de i
gruppen företrädda myndigheterna eller som av arbetsgruppen sänds över till en
sådan adressat skall med andra ord anses inkommen lill respektive upprättad hos
myndighei enligl reglerna i 6 och 7 tjtj. Det blir sedan en särskild fråga att
med ut-
Prop. 1975/76:160 153
gångspunkl
i förevarande beslämmelse avgöra om arbetsgruppen är så självständig i förhållande
lill de myndigheter som är representerade i den att handlingar som ulväxlas
mellan gruppen och modermyndigheierna därigenom blir allmänna eller om den får
anses slå så nära någon av dessa all utväxlade handlingar i denna relation
skall anses som myndigheisinlerna.
Allmänt
kan om den här föreslagna bestämmelsen sägas att den inte avser att åstadkomma
någon ändring i rådande rättsläge i fråga om bedömningen av handlingar som
växlas mellan olika organ inom den offentliga sektorn. Den får fastmera anses
ge uttryck för de tankegångar som kan urskiljas i rättspraxis på området. Jag
finner det därför inte nödvändigt att mera utförligt belysa verkningarna av
bestämmelsen ulan begränsar mig till att i del följande behandla dess belydelse
på vissa särskilda områden.
En fråga som har
behandlats i olika sammanhang är hur man skall se på handlingar som utväxlas
mellan skilda departemeni. Av 7 kap. I tj RF framgår alt departementen ingår i
en större enhel. regeringskansliet, Inle heller delta är emellertid någol
självständigt organ ulan får ses som en kansliorganisation till myndighelen
regeringen. Även när handlingar korsar deparlementsgränserna under beredningen
av regeringsärenden måsle de därför anses som myndigheisinlerna. Varie enskilt
departement fungerar emellertid också som kansliorganisation ål sin
departementschef i de frågor där denne beslutar självsiändigt och i eget namn.
Som exempel på sådana frågor kan nämnas tillsättning av viss personal inom
departementet, förordnande av ledamöter, experter och sekreterare i kommittéer
sami handelsministerns uppgifter enligl vissa särskilda författningar. En
handling i en fråga av detta slag som passerar mellan det beslutande
statsrådets departement och regeringskansliet i övrigt blir därvid allmän på
grund av bestämmelserna i förevarande paragraf - Jag vill i sammanhanget påpeka
att de statliga kommittéerna i sin utredande verksamhet intar en så självständig
ställning i förhållande till regeringskansliet att handlingar som ulväxlas
mellan kommitté och departement i princip blir att anse som allmänna.
Det
problem som behandlas i den föreslagna bestämmelsen torde ha särskild
aktualitet för sådana myndighelsorganisationer som postverket och leleverkel,
vilka förutom en omfattande ceniralförvaltning innefattar organ på såväl
regional som lokal nivå. Det är enligl min uppfallning naturligt att i
betydande utsträckning se de särskilda organen i en sådan förvaltningsorganisation
som självständiga i förhållande lill varandra i den mening som avses i
förevarande paragraf Närmare ledning för hur man i del särskilda fallet skall
se på denna fråga får hämtas i de beslämmelser som gäller lör de olika organens
organisation, beslutsbefogenheter etc.
Motsvarande
betraktelsesätt bör enligl min mening anläggas i fråga om förhållandet mellan
länsarbetsnämnderna och de till dessa knutna avdelningskontoren. I de
hänseenden i vilka ell sådani konior kan anses agera självständigt bör
handlingar som utväxlas mellan delta och vederbörande
Prop.
1975/76:160 154
länsarbetsnämnd
alltså därmed anses upprättade respektive inkomna.
Det
kan vara lämpligt all här också säga några ord om en ganska ny lyp av organ som
förekommer i vissa myndigheler. Inom ramen för pågående försöksverksamhel med
lörvallningsdemokraii har inom ett antal statsmyndigheter inrättats
panssammansatia organ som är exklusivt behöriga i vissa frågor som rör
myndigheten. Det är f n, i huvudsak fråga om beslul och yiiranden i
ijänslelillsällningsärenden, uppgifter som tidigare har legal på myndighelens
ledning eller på vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare
inom myndigheten. Även om dessa organ är självständiga såtillvida all ingen
annan inom myndigheten kan utöva de funktioner som har lagls på dem eller binda
dem genom direktiv i del särskilda fallet, anser jag att bl. a, uppgifternas
art leder lill all de normall inle kan anses som självständiga i den bemärkelse
som avses i den här föreslagna bestämmelsen. All del emellertid kan finnas
anledning att se annorlunda på frågan för del fall all ell organ av nu avsett
slag, som befinner sig på regional eller lokal nivå. avger yttrande lill den
centrala verksförvaliningen framgår av vad jag har sagt i del föregående
angående myndighelsorganisationer av ifrågavarande lyp.
9-11
S
Dessa
paragrafer innehåller vissa undantag från huvudregeln i 3 ij första stycket
andra meningen au handlingar som förvaras hos myndighei och är all anse som
inkomna eller upprällade hos myndighet är allmänna. De här iniagna
bestämmelserna omfattar i huvudsak samma kategorier av handlingar som avses i
4 tj 1-3. 5 och 6 i OSK:s grundlagskapiiel.
Under
remissbehandlingen har framförts vissa önskemål alt ytterligare kalegorier av
handlingar skall undantas från de allmänna handlingarna,
ÖB
anser aitsignalskyddsnyckel inte skall vara allmän handling. Med den ulveckling
som har ägl rum inom forceringsleknikens område finns det enligl ÖB små
möjligheler au åstadkomma signalskyddssystem som utan ändring av nyckeln -
koden - för en längre tid kan garantera att meddelandens klartext ej blir känd
av obehörig, Signalskyddsnycklar måste därför ofta bytas inom
statsförvaltningen. Varje enskild signalskydds-nyckel fyller enligt ÖB i regel
ej de krav som ställs på allmän handling och får aldrig bli offentlig.
Frågan
om sjukjournaler bör anses som allmänna handlingar eller inte behandlas av
några remissinstanser som har anknytning till sjukvården.
Socialstyrelsen
förklarar att sjukjournalernas primära syfte enligl mångas åsikl är all vara
minnesanieckningar till hjälp för patienternas fortsatta behandling, Enligl
socialstyrelsen lorde endasl ett fåtal läkare betrakta författande av
sjukjournaler som "myndighetsutövning". Socialstyrelsen säger
emellertid all sjukjournalerna vid sidan av sin belydelse som "medicinskt
Prop.
1975/76:160 155
dokument"
också har karaktär av "juridiskt dokument" som å ena sidan kan utgöra
ett stöd åt medicinalpersonalen när denna har alt bemöia påståenden om fel
eller försummelse i yrkesutövningen eller framförda skadeståndskrav, å andra
sidan kan styrka talan av en patient som anser att han inte behandlats i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Antingen en journal i
visst fall i första hand värderas som ett medicinskt eller juridiskt dokument
är det av största vikl att uppgifterna kan tillmätas vitsord. Detta torde
enligl socialstyrelsen endasl vara möjligt om sjukjournalerna har status som
allmänna handlingar. Härför talar också del förhållandet all sjukvård i vissa
fall meddelas tvångsvis. Sådan vård innefattar ell vissl mått av
myndighetsutövning. Detta gäller 1. ex, vård med stöd av lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, I likhet med OSK anser
därför socialstyrelsen att en patientjournal skall vara allmän handling och att
det är bättre att bygga ul sekretesskyddet än all undanta den från begreppel
allmänna handlingar.
Medicinska
fakulteten vid universiieiei i Uppsala beklagar alt möjligheler inle synes ha
förelegat att undantaga sjukhusjournaler från begreppel allmän handling för alt
därmed ge ett fullt tillfredsställande integriieisskydd pä detta känsliga
område. Närdetia inte ansetts möjligt kan fakulteten i princip acceptera
vidgningen och klarläggandet av sekretesskyddet åstadkommet genom en intim
samordning av handlingssekretess och tystnadsplikisbe-siämmelser. Fakulteten
framhåller att tystnadspliktens regler bör göras bestämda och klara.
De
övriga remissinstanser som har yttrat sig i frågan hävdar alla alt sjukjournaler
inte bör anses vara allmänna handlingar.
Sveriges
läkarförbund understryker att sjukvårdsjournalen inte är en handling som kan
jämföras med inom myndigheters verksamheter förekommande dokumentation.
Journalen är i första hand au betrakta som arbetsanteckningar till hjälp för
undersökning och behandling av patient. Dess syfte är att ge underlag för god
och adekvat vård och alt möjliggöra kontinuitet i vården i all synnerhet när
denna anförtros fiera läkare. Läkares sjukvårdande verksamhet kan rimligen inte
karakteriseras såsom en myndighetsutövning och del ter sig enligt förbundet
främmande alt jämställa förvaltningsärenden och läkarvård. Mycket starka skäl
sägs därför tala för att handlingar rörande sjukvård inte skall betraktas som
allmänna handlingar. Det är enligt förbundet å andra sidan klart att läkare i
vissa situationer utövar myndighetsfunktioner. Detta är exempelvis fallet när
en klinikchef utfärdar instruktioner för verksamheten på kliniken, vidare vid
åtgärder eller beslut enligl smittskyddslagenl 1968:231) och enligl lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall samt enligt lagen (1967:940)
angående omsorger om viss psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen). Man bör
enligl förbundets uppfattning söka åstadkomma en klar gränsdragning mellan i
egentlig mening sjukvårdande verksamhel och myndighetsutövning och endasl ge handlingar
hänföriiga till sistnämnda funktion karaktär av allmän
Prop. 1975/76:160 156
handling.
Förbundet anser angelägel all dessa frågor las upp till fortsail och särskild
prövning. Härvid bör då även övervägas behovet av bestämmelser för all palienl
skall tillförsäkras rätten till tillgång till journaluppgifter rörande honom
själv. Även andra omsländigheler finner förbundet tala för att en omprövning av
sjukvårdsjournalens rättsliga karaktär och slällning kommer till slånd inom
ramen för föreslagen lagstiftning. Till övervägande del torde
journalanteckningar ha karaktär av minnesanieckningar och skiljer sig härvid
väsenlligi från annan dokumentation hos myndighei. Minnesanteckning anses
enligt lagförslaget ej vara allmän handling och det är vanligt i förvaltningen
all sådan anieckning utsorteras före arkivering. Inom sjukvården är ett sådani
förfarande emellertid inte möjligt då del skulle kunna befaras leda lill en
allvarlig kvalitetsförsämring av vården.
Svenska
läkaresällskapet framför synpunkter på frågan som i alll väsentligt
överensstämmer med vad Sveriges läkarförbund har anfört. Sällskapet framhåller
härutöver som en allvarlig olägenhet med den föreslagna ordningen an del inle
lorde vara förenligt med denna att av och lill göra klarläggande sammanfattningar
av långa och komplicerade sjukdomsföriopp och att i samband därmed göra sig av
med inaktuellt material. Journalerna i modern sjukvård visar enligt sällskapet
en stark tendens att öka i omfång. De utgör inte sällan digra, oöverskådliga dokument
i vilka även den rutinerade yrkesmannen har svårt att orientera sig.
Väsentliga uppgifter drunknar bl, a, i mängden av anteckningar, som införts
enbart för all möjliggöra kontinuitet i vården under ett akut skede, men som
saknar alll värde för den fortsatta vården, - Sällskapet berör vidare de
svårigheter som är förbundna med uppgiften att åstadkomma tillfredsställande
sekretessregler för sjukjournalerna. Det torde enligt förbundet inle vara
möjligt att finna rättsliga formuleringar för de grannlaga ställningstaganden
som måste göras när det gäller sjukjournalen, där tystnadsplikten ständigt
måste vägas mol informationsplikten.
Medicinska
fakulteten vid Karolinska Institutet framför synpunkter på sjukjournalerna som
i huvudsak överensstämmer med vad som anförts av Sveriges läkarförbund och
Svenska läkaresällskapet. Fakulteten påpekar härutöver att det i en
sjukjournal inte sällan förekommer uppgifter om tredje person, t. ex. anhöriga
och arbetskamrater, vilka dessulom oftast saknar kännedom om all sådana
uppgifter existerar. Enligl fakulteten tillgodoses inte det berättigade skyddet
för tredje man genom del aktuella lagförslaget. Fakulteten föreslår all
sjukjournalens författningsenliga ställning ytteriigare utreds innan beslul
fattas om lagstiftning på området.
Det
bör enligt min mening endast i mycket begränsad omfattning komma i fråga att
genom särskilda undantagsbestämmelser föra bort handlingar som omfattas av
definitionen i 3 tj första stycket andra meningen från de allmänna
handlingarna. De sekretessintressen som kan föreligga bör i slällel i största
möjliga utsträckning tillgodoses genom regler om handlingssekretess. En sådan
lösning överensstämmer inte bara bäst med offentlighets-
Prop. 1975/76:160 157
principen
ulan ger ofta också del starkaste sekretesskyddet. Man bör nämligen hålla i
minnet att den omständigheten att en hos myndighei förvarad handling inte skall
betraktas som allmän inte innebär att handlingen är sekretessbelagd ulan endast
att det överiämnas åt myndighelens fria skön all avgöra om den skall lämnas ul
eller ej. För all en icke allmän handling skall få sekretesskydd i egentlig
mening krävs kompletterande regler, t. ex. om tystnadsplikt i fråga om
uppgifter av del slag som handlingen innehåller.
Mol
bakgrund av vad jag nu har sagt är jag inle beredd all föreslå au de av ÖB
nämnda signalskyddsnycklarna skall undantas från de allmänna handlingarna.
De
sjukjournaler som förs hos offentliga sjukvårdsinrättningar är enligt gällande
rätt att betrakta som allmänna handlingar. Jag vill med anledning av vissa
uttalanden under remissbehandlingen påpeka alt de anteckningar som görs i en
sjukjournal inte utgör minnesanieckningar i den bemärkelse som avses i 2 kap, 4
tj första styckei TF i detta lagrums nuvarande lydelse utan att journalerna är
att anse som sådana förteckningar som f n. nämns i 5 tj andra stycket första
meningen. Också OSK:s förslag innebär alt sjukjournalerna är allmänna
handlingar.
De
nu nämnda journalerna omfattas otvivelaktigt av den definition av begreppet
allmän handling som jag har föreslagit i 3 !J andra stycket. Enligt min mening
bereder man journalerna det bäsla skyddet mot obehörig insyn genom regler om
handlingssekretess. Jag föreslår därför inte någon särskild undantagsregel för
dessa handlingar. Som ett särskilt skäl att låta sjukjournalerna förbli
allmänna handlingar tillkommer att dessa som socialstyrelsen har framhållit
inte kan betraktas enbart som hjälpmedel vid patienternas behandling.
9ij
I
denna paragraf återfinns regler om sådana handlingar som uteslutande tjänar som
hjälpmedel vid ett ärendes föredragning eller beredning eller som annars kan
betraktas endast som osjälvständiga mellanled på vägen fram till en slutlig
produkt. Beslämmelserna omfattar både rent myndig-hetsinlerna handlingar och s.
k. delningar och andra preliminära handlingar som utväxlas mellan myndigheler
som led i ett beredningsförfarande.
Gällande
rätt
1
2 kap. 4 ij första slycket TF föreskrivs att minnesanteckning eller annan
uppteckning, som har verkställts hos myndighet endast för måls eller ärendes
föredragning eller beredande till avgörande, inte skall anses som allmän
handling hos myndighelen, om uppteckningen inte. sedan målel eller ärendet har
slutbehandlats hos myndigheten, har tagits om hand för förvaring.
Bestämmelsen
omfaUar dels vad som i dagligt tal brukar kallas för pro-
Prop. 1975/76:160 158
memorior,
dels utkast och förslag till beslut eller skrivelser. Anteckningar som innebär
att en ny sakuppgift tillförs ett ärende faller däremoi inle inom bestämmelsens
tillämpningsområde ulan följer de allmänna reglerna om handlingar i mål eller
ärende.
Genom
bestämmelsen i 2 kap. 4 tj andra stycket TF parallellställs vissa tekniska
upptagningar med de upptagningar som avses i paragrafens första stycke. Enligt
andra stycket gäller nämligen i fråga om teknisk upptagning som har tillkommit
endast för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande hos
myndighet att upptagningen inte skall anses som allmän hos myndigheten, om den
inte, sedan målet eller ärendet har slutbehandlats hos myndigheten, har tagits
om hand för förvaring. Vidare föreskrivs att sådan upptagning intill dess
frågan om omhändertagande har avgjorts, inte heller skall anses som allmän hos
annan myndighet, om den förvaras där endast för teknisk bearbetning eller
lagring.
Angående
bakgrunden lill och innebörden av bestämmelserna i andra stycket kan hänvisas
till framställningen i avsnitl 7.3, särskill till vad som där sägs om s, k,
mellanprodukter vid ADB-bearbetningar,
Det
är inte ovanligt att handlingar som omfattas av paragrafens första stycke sänds
över från den handläggande myndigheten till någon utomstående för preliminär
granskning. Av eU regeringsräUsavgörande(RÅ 1963 ref 16) torde man kunna dra
den slutsatsen att en sädan handling inte anses expedierad frän den avsändande
myndighelen. Om mottagaren är en befattningshavare vid en annan myndighei får
handlingen däremot troligen anses vara inkommen lill denna myndighet och
därmed allmän hos denna.
Offentlighetskommittén
OK
påpekade inledningsvis att det hade uppkommit en viss tendens alt betrakta
också sådana anteckningar, genom vilka sakupplysningar tillförs ett ärende,
säsom minnesanteckningar, över vilka tjänsteman principiellt kan förfoga. Som
hade uttalals vid tillkomsten av den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 4 ij
första stycket TF skulle denna emellertid tillämpas så att inle därigenom något
av det sakliga material, pä vilket myndighet grundade sina beslut och åtgärder,
undandrogs från offentlighetsprincipens tillämpning.
OK
framhöll vidare att del hade visat sig svårt att klart avgränsa de handlingar
som i stadgandets mening hade "omhändertagits för förvaring". Del
torde i stor ulsträckning förekomma att uppteckningar av det slag som avses i
detta sammanhang förvarades av tjänstemän i ordnade former och kom till
användning vid handläggningen av andra ärenden men likväl inte ansågs
omhändertagna för förvaring och alltså inte betraktades som allmänna
handlingar. Bestämmelsen hade därigenom kommii att fungera som ett
sekrelesstadgande. OK påpekade vidare att det med hänsyn till kontinuiteten i
en myndighets verksamhet kunde vara påkallat att uppteckningar som
Prop. 1975/76:160 159
hänförde
sig till dess överväganden inför ett avgörande togs i förvar för att kunna
användas vid ett senare tillfälle. 1 många fall kunde det dessutom vara av
värde för forskningen att ha lillgång til! sådana uppteckningar. Enligl OK
fanns det av dessa skäl ett uppenbart intresse av att uppteckningarna
betraktades som allmänna handlingar och omhändertogs såsom sådana. OK föreslog
mol bakgrund av dessa överväganden alt den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 4 §
första slycket skulle utgå och att sekrelessinlresset i stället skulle mötas
genom att man införde en bestämmelse om hemlighållande, I denna beslämmelse,
som återfinns i 14 tj i OK:s förslag till 2 kap. TF, föreskrivs att
minnesanteckning eller annan upptagning, som hos myndighei har upprättats
allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredning, skall hållas
hemlig i fall som anges i lillämpningsförteck-ningen, om utlämnande kan
försvåra handläggningen av annal mål eller ärende, dock högsl tio år. Detsamma
angavs uuryckligen gälla utkast och förslag lill myndighets beslul eller
skrivelse.
I
lillämpningsförteckningen hade tagils in en föreskrift av innebörd all den nyss
åiergivna bestämmelsen skulle tillämpas på sådana minnesanteckningar, andra
uppteckningar, utkast och förslag som skall anses upprällade försl då målel
eller ärendet har slutbehandlats och som inie omhändertas såsom arkivhandlingar
i målel eller ärendel och inte heller eljesi redovisar uppgifter på vilka
myndighetens beslut har grundats men likväl bevaras för alt underiätta
handläggningen av andra mål eller ärenden,
I
motiveringen lill bestämmelsen framhöll OK bl, a. all del av gällande arkivförfaliningar
fick anses följa all del som allmän regel ålåg myndigheterna all såsom
arkivhandlingar omhänderta sådant material som var ägnat all belysa vad som
hade förekommit i ärendet samt au sådana handlingar uppenbarligen borde bevaras
tillsammans med övriga handlingar i ärendet. Man torde därför enligt OK vinna
ytteriigare säkerhet mol missbruk av sekreiessbeslämmelsen genom alt från dess
tillämpning uiesluta sådana handlingar som hade omhändertagits såsom
arkivhandlingar i målel eller ärendel,
1
fråga om begränsningen av bestämmelsens tillämpningsområde lill all omfalla
endasl sådana handlingarsom skall anses upprättade försl då målel eller ärendel
är slutbehandlat förklarade OK alt denna var föranledd av del angelägna i all
bestämmelsen inle blev tillämplig på handlingar som expedieras eller på sådana
förteckningar som anges i 2 kap. 5 tj andra slyckel TF
OK:s
förslag innehöll inte någon särskild regel om sådana handlingar som under en
till sin art intern beredning ulväxlas mellan en myndighet och någon
utomstående. Enligl OK kunde hithörande problem ofta lösas genom all den person
som i ett sådant sammanhang lämnar biträde ål en myndighei uttryckligen eller
underförstått förordnas alt tillfälligt tillhöra myndighelen, OK nämnde som ett
exempel på della alt en industrimän, som biträder en delegation vid
handelsförhandlingar med en annan stal.
Prop. 1975/76:160 160
i
denna egenskap förrältar ett tiänsteärende och bör anses tillhöra delegationen.
Som ett annat exempel nämndes alt en proposition i korrektur sändes för
underhandsgranskning lill en berörd verkschef eller en annan sakkunnig
ijänsieman, OK förklarade all det även i ell sådani fall låg närmast lill hands
att tolka gällande bestämmelser på det sättet au den tjänsteman som lämnar
biträde därvid anses tillhöra den myndighet han hjälper. Det avgörande syntes
enligt OK vara, alt del här inle är fråga om alt avge ell yttrande för en
myndighei eller att eljest ge uttryck för en myndighets ståndpunkt utan endast
alt hjälpa lill med insamling eller kontroll av fakta.
Offenilighets-
och sekretesslagsliftnlngskommilén
OSK
föreslär (4 ij 1 i grundlagsförslaget) att som allmän handling ej skall
ansesminnesanteckningellerannan uppteckning,säsom upptagning föraulo-matisk
databehandling, vilken tillkommit endast för föredragning eller förberedande
till avgörande av mål eller ärende, såvida icke uppteckningen eller
upptagningen omhändertages för förvaring, sedan målel eller ärendet har
slutbehandlats.
I
moiiviexten påpekar OSK au bestämmelsen svarar mot 2 kap. 4 tj TF i dess helhet
och att den anger alt en upptagning för ADB kan fylla samma funktion som en
"minnesanteckning" i detta ords vedertagna betydelse. OSK förklarar
vidare alt uliryckei minnesanteckning strängt tagel, huru vedertaget det än må
vara, är mindre lyckai, efiersom del t. ex. skulle kunna anses syfta även på en
anieckning påett dagboksblad. De skäl som föranledde OK att föreslå en särskild
sekretessregel i 2 kap. 14 § TF för minnesanteckningar saknar enligl OSK
numera aktualitet, sedan förvaltningslagen har lillkommil,
OSK
förklarar vidare att den sista meningen i 2 kap, 4 S andra stycket TF har
bedömts som mindre erforderlig med hänsyn lill den av OSK föreslagna
definitionen av "förvara", I de fall som avses med den berörda
bestämmelsen lorde den myndighei, som förvarar upptagning endast för teoretisk
bearbeining eller lagring, inle förfoga över den.
OSK:s
förslag innehåller inle några beslämmelser om handlingar som på
beredningsstadiet sänds ut från en myndighet för underhandsgranskning. OSK
berör inte heller frågan i sina motivutlalanden.
Remissyttrandena
Svea
hovrätt påpekar att innebörden av den föreslagna bestämmelsen om
minnesanieckningar i4 punkt 1 i OSK:s grundlagsförslag, vilken bygger på
nuvarande 2 kap, 4 tj första styckei TF, har blivit klargjord genom en rad
rättsfall och uttalanden av JK och JO, Enligt hovrätten lorde det likafullt
vara berättigat alt påstå, all man på många håll inom förvaltningen svävar i
okunnighet om vad bestämmelsen innebär. Det skulle därför vara
Prop. 1975/76:160 161
av
värde om den nya grundlagen fick en ny och mera lättillgänglig avfattning på
denna punki, Särskill bör man beakta, all del i praktiken finns ett nära
samband mellan 4 ;j p, 1 och 6 p, 6,1 båda fallen är dei fråga om arbetspapper
hos de enskilda tiänsiemännen, och det kan ofta vara svårt för dem all skilja
det ena från det andra i juridiskt hänseende. Det skulle enligt hovrätten
sannolikt vara till hjälp i del praktiska förvaliningsarbeiei om dessa bestämmelser
kunde samordnas, - Hovrätten erinrar i sammanhanget om all en viktig princip,
som många gånger har uttalats i rättspraxis, är au anteckningar, som innehåller
relevanta sakuppgifter i ett ärende, inte kan hänföras under undanlagsregeln om
minnesanieckningar m, m. Även om denna grundsats lorde del alltjämt råda
betydande okunnighet inom förvaltningen. Gränsdragningen kan också i det
enskilda fallel vålla svårigheler. Hovrätten föreslår därför att
grundlagsiexten uttryckligen anger principen.
Datainspektionen
anser del vedertagna uliryckei "minnesanteckning" vara mindre lyckat.
Sedan myndigheternas skyldighel all dokumentera upplysningar, som inle
inkommit skriftligen, fastslagits i förvaltningslagen, förekommer ofla härav
föranledda s, k, tjänsteanteckningar. Dessa avses självfallet inle i punkten
I, Del för "minnesanteckningarna" karakteristiska synes enligt
dalainspektionen vara alt de inte innehåller någol sakmaterial av betydelse
för utredningen som inte redan finns i andra handlingar, inbegripet
tjänsteanteckningar, i akten. Vad det rör sig om är föredragningspromemorior,
uppställningar av svåröverskådligt material, redogörelser för rättsfall och
praxis saml synpunkter på hur ärendet kan avgöras, ibland i form av
beslutsförslag. Med hänsyn härtill och lill förvaltningslagens bestämmelser
förordar datainspektionen alt ordel minnesanteckning i della sammanhang ersätts
med ell uttryck som bättre visar den avgörande förutsättningen att handlingen
inte innehåller något sakmaterial som inle finns i allmänna handlingar i
ärendet.
Förenade
fabriksverken anser all del av formuleringen "omhändertages för förvaring,
sedan målel eller ärendet har slutbehandlats" inte är hell klariagt vad
som är att anse som minnesanteckning. Förenade fabriksverken föreslår därför
att lagtexten kompletteras med en bestämmelse av innebörd all uppteckningen
jämväl har diarieförts för all därmed belaga dess karaktär av minnesanteckning.
Fasiigheisnämnden
i Malmö kommun förklarar all försök au i olika konkreia situationer definiera
begreppel minnesanieckningar torde ge utrymme för högsl olika bedömningar med
starkt inslag av subjektiv tolkning. Ytier-ligheier är dels av enskild
befattningshavare i ett anieckningsblock löst nedkastade "kom ihåg",
dels av särskilt utsedd sekreterare vid en diskussion e, d, fört protokoll, som
beträffande underskrift och övrig utformning blir praktiskt taget lika med de
protokoll, som är obligatoriska vid nämnd-sammanträden. Behov av viss
protokollföring vid sammanträden i tjänstemannagrupper - ej myndigheter i
lagförslagets mening - föreligger enligt nämnden allt mer. Inom ett verk
förekommer ofta mer eller mindre re-
1 1 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160
Prop. 1975/76:160 162
gelbundet
sammanträden med ledande tjänstemän för planering av verksamheten. Sådana
grupper bildas även formellt eller informellt för samverkan mellan olika verk.
Den omständigheten all proiokollel ges rubriken "minnesanieckningar"
lorde ej ha annan betydelse än all de i sammanlrädet dellagande själva vill
bedöma handlingen såsom ej allmän. En sådan handling är - oavsett
rubriceringen - i och för sig att an,se som färdigställd. Man kommer då, säger
nämnden vidare, även in på beslämmelserna i 6 tj om när handling anses
upprällad hos myndighei. Frågan kan siällas om "proiokollel"
överhuvudlagei är all anse som upprällal hos myndighet. Blir svaret nekande
skulle "proiokollel" på den grunden ej alls kunna vara lill-gängligi
för utomstående. Frågan lorde sammanhänga med om man i "upprällad hos
myndighei" ser mera allmäni på myndigheisbegreppei så au i princip alla av
myndighetens ijänstemän producerade handlingar faller in under paragrafen, även
om de inle förelägges själva myndighelen i dess egenskap av beslutande organ,
JO
påpekar au den föreslagna bestämmelsen motsvarar 2 kap, 4 ij TF, Enligl JO
missförstås denna paragraf ofta. Antingen tror man alt den är lillämplig på
alla minnesanieckningar och övriga anteckningar som görs under ell ärendes
handläggning fram lill beslul, alliså även i, ex. på an-leckningar som görs vid
dokumentering av sakuppgifter. Eller också tror man au den bara gäller
tjänstemans föredragningspromemoria eller min-nesslolpar för föredragning. JO
återger härefter vad som i motiven lill den nuvarande bestämmelsen sägs om
dennas innebörd (SOU 1947:60 s. 220), Han Ullalar vidare an del enligl hans
mening saknas anledning all ge en specialregel just för befattningshavares
personliga uppteckningar. Lika angelägel är i så fall all ge regler om annal
arbeismalerial, i. ex, skriftliga meningsuibyien mellan ijänstemän under ell
ärendes handläggning, utkast och förslag lill beslul Saml synpunktspromemorior.
Del mesta av sådani material skall enligl arkivsiadgan gallras ul i samband med
arkiveringen och blir inte allmänna handlingar, såvida myndigheten inie vid
arkiveringen bestämmer all del skall bevaras tillsammansmed ärendets övriga
handlingar eller särskilda föreskrifter finns härom. Vad som enligt JO från
offentlighetsprincipens synpunkt är vikligl ar inle att klariägga om och i så
fall under vilka förulsällningar dylikt material blir allmänna handlingar ulan
all skapa en garanti för au del blir del när del är sakligt moliveral. Vad som
behövs är därför egenlligen i slällel en positiv regel som säger all
arbetsmaterial skall omhändertas för förvaring av myndigheten och därmed bli
allmän handling, då det tillfört ärendet sakliga uppgifter av betydelse för
ärendets avgörande (jfr 15 S förvaltningslagen och JO:s ämbeisberäitelse 1975
s. 479), Med hänsyn tagen till terminologien i 3 ij skulle bestämmelsen kunna
ges följande lydelse: Handling, som tillkommit hos myndighei under måls eller
ärendes beredning till avgörande, skall av myndighelen omhändertas för
förvaring, sedan målet eller ärendet slutbehandlats, om den tillfört målet
eller ärendet sakuppgifter av betydelse för avgörandet. - En sådan
Prop.
1975/76:160 163
bestämmelse har emellertid enligt JO knappast sin rätta
plats i grundlagen utan lämpar sig bäsl att bli inlagen bland de inledande
bestämmelserna i en lag om allmänna handlingar.
Enligl dalaarkiveringskommiitén bör ullryckssältel i besiämmelsen
kunna förenklas någol. Vad som enligl kommiiién behöver sägas är endasl all
minnesanleckning eller annan uppleckning, som har tillkommit etc.
Flera remissinsianser har uppehållit sig vid frågan om
karaktären av s, k, delningar och andra preliminära handlingar som ulväxlas
mellan myndigheler som eii led i ell be redn i n gsförfa ran d e ,
Tillfredsställelse med förslagets innebörd i detta
hänseende uttrycks av ell par remissinstanser.
Del är enligl riksåklagaren angelägel alt från varandra
frislående myndigheter skall kunna planera och genomföra gemensamma åtgärder
ulan all förberedelsearbetet blir offentligt före avgörandet. Bl, a. bör
förberedande promemorior kunna ulan offentlighet ulväxlas mellan ämbetsverk, I
dessa hänseenden synes enligt riksåklagaren ingen erinran vara all rikta mol de
nu framlagda förslagen.
Byggnadsnämnden i Malmö kommun anser att förslaget mäste
tolkas så all material som sammanställs i anslulning lill utarbetande av
planförslag inte är att belrakla som handlingar lill eu slutbehandlat ärende,
Försl då planförslagel redovisas i byggnadsnämnden och denna har fallal beslut
om planförslagei blir handlingen allmän. Delta innebär all material som
ul-arbelas inom konlorel och utväxlas mellan förvaltningar i anslulning lill uppräiiande
av planförslag skall betraktas som minnesanieckningar fram lill dess all beslul
i ärendel faiiais i någon nämnd eller slyrelse.
Osäkerhet om den föreslagna grundlagsregleringens innebörd
i nu avseil hänseende kommer däremot till uttryck i huvuddelen av de
remissyttranden där frågan berörs.
Svea hovrätt påpekar all del i räilspraxis är fastslaget,
all del finns ell vissl utrymme för s, k, underhandsremisser utan all
offentlighetsprincipen träder i tillämpning. Utredningar av skilda slag har en
viss möjlighet att inhämta synpunkter på preliminära förslag, ulan alt dessa
därigenom anses i tryckfrihetsförordningens mening expedierade av vederbörande
utrednings-organ och inkomna hos de tillfrågade myndigheterna. Alt
gränsdragningen kring denna möjlighet till underhandsremisser är svår framgår
av rättsfall med olika utgång. Hovrätten anser det önskvärt att ett stadgande i
ämnet upptas i den nya grundlagen och förordar alt eti sådani införs i 5 i;
antingen som en andra punkt i första slyckel eller som ett nyll, iredje siycke.
Som ulgångspunkl för närmare överväganden om avfattningen kan enligl hovrätten
las 1, ex. all huvudregeln om när handling skall anses inkommen ej skall gälla
handling från annan myndighei, om den inle hos den myndighelen är all anse som
upprättad i grundlagens mening saml avser ell pågående utredningsarbete.
Prop. 1975/76:160 164
Riksrevisionsverket
framhåller all del inom offentlig verksamhel i dag är vanligl all myndigheter
av slatsmaklerna åläggs au i samarbete med varandra ulföra särskilda uppdrag.
Även i övrigi ler del sig enligl verket ofta naturligt för en myndighet att i
del alltmer integrerade samhällsarbetet samarbeta med annan eller andra
myndigheler under pågående beredning av ett ärende. När i denna situation
handlingar med ofullständigt eller på annal sätl preliminärt innehåll
översänds till annan myndighei för synpunkter m, m. kan med nuvarande och
föreslagen lagstiftning ifrågasättas att sålunda lill sam-rådsmyndighel
inkommen handling är offentiig, Ell sådani förhållande strider emellertid mol
grundtanken bakom regeln beiräffande lidpunkt för när handling skall anses
upprättad. Risk finnes sålunda enligt verket för att erforderlig arbetsro ej
kan ges den numera alltmer vanliga, vid flera myndigheler samtidigt förekommande
handläggning som innan beslul kan fattas aren nödvändig förutsättning för ett
ärendes allsidiga belysning. Betydelsen härav ökar efterhand och kan på sikt
komma att innebära ett avsevän hinder för en effektiv och ändamålsenlig
myndighetsutövning. Verket påpekar i sammanhanget att del angivna
problemkomplexet har belysts i ell fiertal rättsfall och JO-uttalanden.
Problemet bereder särskilda svårigheter för den av verket bedrivna
förvaltningsrevisionen, som enligt statsmakternas intentioner skall fungera på
ett konstruktivt och framåtsyftande sätt. Under arbetets gång brukar sålunda
kommunikation löpande äga rum mellan riksrevisionsverkel och den granskade
myndigheten. Denna tar sig bl. a. formen av att utkast till skrivningar
överlämnas för synpunkter. Handlingarna -som ofta innehåller element vilka den
reviderade myndighelen bör beredas möjlighet att kommentera innan de blir
offentliga - betraktas härvid som arbetshandlingar, vilka inte får karaktär av
allmänna och offentliga handlingar förrän ärendet slutförts. Ett utlämnande
kan vid sidan av övriga störningar i verksamheten ge underlag för felaktiga
spekulationer och skada enskilda. Verket nämner ett JO-utlalande (JO 1973 s.
326) enligt vilket utkast och förslag som utväxlas under hand mellan myndigheter
ej därigenom behöver bli allmänna handlingar men där del också sägs att detta
synsätt är ägnat att inge betänkligheter från allmän offenllighetssynpunkt och
därför bör tillämpas med stor restriktivitet. Verket förklarar all detta
uttalande med önskvärd tydlighet belyser den osäkerhet på det
offentligheisräitsliga området varunder del nu tvingas arbeta. Förhållandena
-som vållar problem i flertalet förvaltningsrevisionella projekt - är enligt
verket klart otillfredsställande. Det föreligger inle nägot berättigat allmänt
intresse av att offentliggöra arbetshandlingar under pågående beredning.
Verket är emellertid medvetet om att nuvarande praxis inte är förenlig med
grundsynen i gällande bestämmelser. En modifiering av reglerna om inkommen
handling synes därför vara påkallad för att inte ett accepterat och nödvändigt
handlingsmönster skall kunna ifrågasättas.
Riksskatteverket
förklarar att det bland de arbetsuppgifter som tjänsteman vid verket kan ha att
handlägga, finns "ärenden" som avser att under hand
Prop. 1975/76:160 165
avge
yttrande över vissa förslag lill ny lagstiftning "på delning" som del
brukar kallas. Detta tillgår i allmänhel så alt vederbörande tjänsteman på
departementet eller myndigheten översänder förslaget i brev, som är ställt
personligen lill vederbörande tjänsteman inom riksskatteverket. Efiersom del
inte är fråga om någon formell remiss blir de synpunkter som framförs närmast
tjänstemannens, mot bakgrund av hans erfarenheter i eller utanför verket på del
akluella området, t, ex, beträffande företagsbeskattning. Med hänsyn lill
reglerna om tystnadsplikt är ijänstemannen förhindrad all yppa någol om
innehållet i förslaget. Dessa ärenden behandlas också med "sekretess",
eftersom de ofta kan beröra "rikets centrala finanspolitik". Denna
typ av ärenden diarieförs inte, ulan har hiuills uppfatlats som
"personliga meddelanden" lill vederbörande befattningshavare vid
myndighelen. Med hänsyn lill den föreslagna bestämmelsens uiformning är del
enligl verkets mening oklart hur sådana handlingar i fortsäitningen skall
behandlas från offenllighetssynpunkt. Det kan starkt ifrågasättas om inle dessa
"personliga meddelanden" blir all betrakta som allmänna handlingar i
och med att de inkommer till befattningshavaren. Delta med hänsyn lill all förslagel
"på delning" uppenbarligen avser ärende som myndighelen har all
befalla sig med. Detsamma bör då gälla förslag till ny lagstiftning eller
lagändringar inom skatteområdet m, m,,som inkommer från exempelvis en
organisation - vilket undantagsvis sker - med begäran om "sekretess".
Verket erinrar i sammanhanget om all det enligl instruktionen (1970:752) för
verket är central förvaltningsmyndighet i fråga om beskattning, uppbörd av
skatt m. m. Det kan enligt verket även länkas förekomma andra fall där det kan
ifrågasättas, om skriftväxlingen skall anses utgöra allmänna handlingar eller
ej, nämligen i fråga om sådana handlingar som inte är hemliga enligl 29 ij LAH,
Ett tolkningsproblem i detta sammanhang är enligl verket om 5 S eller 6 S i
grundlagsförslaget skall anses lillämplig. Om 5 ;j är tillämplig, blir förslag
på delning att anse som inkommet till myndigheten då förslaget kommit
tiänsiemännen hos riksskatteverket tillhanda och följaktligen allmän handling.
Om däremot 6 § skall tillämpas, är handlingen såsom inle expedierad eller ens
slutligt hanterad hos den upprättande myndigheten, t. ex. finansdepartementet,
inte att anse som allmän handling. Det kan då ifrågasättas om 6 § tar över 5 §
eller om det räcker med att handlingen är inkommen till myndigheten,
riksskatteverket, för alt den skall anses som allmän handling. Del är enligt
verkets mening angelägel att denna typ av underhandskontakter även i
fortsäitningen kan ske utan att förekommande skriftliga handlingar i
"ärendet" bliroffenlliga allmänna handlingar. Skulle dessa handlingar
bli tillgängliga för envar skulle ett värdefullt lekniskt samråd i det
praktiska lagstiftningsarbetet omöjliggöras.
Kommunstyrelsen
i Malmö kommun tar upp frågan om offentlighet vid utväxling mellan olika
kommunala förvaltningar av promemorior med sammanställning av uppgifter,
förslag m, m, i skilda frågor. Kommunstyrelsen påpekar att det föreslagna
myndighetsbegreppei innebär att varie nämnd
Prop. 1975/76:160 166
eller
förvaltning hos en kommun ges slällning som egen självständig myndighet. Även
om ett ärende ännu befinner sig på uiredningssiadiei, kan delar som
"iniernl" redovisas mellan förvallningar och nämnder ej bli underkastade
den sekretess, som i vi.ssa fall framstår såsom önskvärd. Frågan blir enligl kommunstyrelsen
bl, a, av belydelse om, såsom föreslås, nuvarande plansekreless avskaffas. En
lolkning av beslämmelserna om minnesanleckning (tj 4) och
uppräilanderekvisilei (tj 6) som innebär all dessa beslämmelser skulle ge
erforderligl skydd för sådan handling som ulväxlas mellan förvallningar och
nämnder framstår enligt kommunstyrelsens mening som tveksam.
Vice
stadsjurisien i Stockholms kommun förklarar all del ofta kan vara en
tillfällighet under vilken myndighet ell ärende hör, 1 följd därav kan del
också bli en lillfällighei om beredning av ell ärende hell kan ske inom en
myndighei eller om samråd erfordras med annan myndighei. Som ell exempel på
delta förhållande nämner stadsjuristen byggande av galor, vilken verksamhel
förutsätter hänsynslagande lill förhållanden beträffande vaiien-och
avloppsförsörjning. Om gatubyggande och handhavande av den allmänna vallen-
och avloppsanläggningen är angelägenheler för samma nämnd och underlydande
förvahning blir handlingarna i vissl ärende inom förvaltningen ej allmanna
förrän de är alt anse som upprättade under del all om dessa funktioner
anförtrolls olika nämnder handlingarna blir allmänna då de inkommit till den
myndighei som begärt dem för beredning av ärendel. Stadsjuristen förklarar all
skäl kan anföras för alt myndighet ostört skall kunna bereda eti ärende på
grundval av från annan inkomna skriftliga handlingar. Stadsjuristen anger all
man bör överväga alt tillvarata della intresse och förordar all detta sker
genom ell undanlag från regeln i 5 tj i grundlagsförslaget. Stadsjuristen
framhålleratl en regel som tillgodoser del angivna intresset samtidigt torde
tillgodose offentlighetsintressel i så måtto att sådana åtgärder som nu lärer
vidtagas för all kringgå nuvarande reglering lorde upphöra. Exempel på ell
sådant förfarande är all ijänstemän vid myndighei som informellt anmodas avge
ytirande över viss handling återsänder handlingen jämte en ej undertecknad
eller eljesi såvitt avser upphovsmannen ej idenlifierbar promemoria. Denna
behandlas sedan av tjänsteman hos den handläggande myndighelen som egna
minnesanieckningar, vilka ofta ej omhändertages för förvaring.
Beslutsunderlaget och berednings-materialet blir härigenom ofullständigt,
Stadsjurisien betonar all vad som har föreslagils ej syftar lill all allmänhetens
möjlighet all la del av myndigheternas handlingar inskränks ulan endasl all
bereda myndighelerna tillfälle all i lugn och ro slutföra sill arbeie, - Vice
stadsjuristen lar i sammanhanget också upp frågan om de problem som
sammanhänger med aii en myndighet för beredning av ärende inhämtar ulredning av
t, ex, leknisk art frän konsult. I och med all handling innefattande sådan
ulredning inkommer till myndigheten blir handlingen allmän handling och
följaktligen offentlig därest någon sekrelessgrund inte kan åberopas för
hemlighållande.
Prop.
1975/76:160 '67
Om
motsvarande ulredning ullons inom myndighelen av dess egna ijänsieman skulle
handlingen inte anses upprällad och därmed allmän förrän ärendel sluiligl
behandlals. Grunden härför torde vara all en myndighei ostört skall kunna
bereda ell ärende innan del företas för beslul. Någol sakligl skäl all göra
åsikillnad mellan ärenden som ulreds inom myndighelen och sådana i vilka
utomstående sakkunskap anlitas synes enligl stadsjuristen inie föreligga. Del
är ofta en tillfällighet om en kommun förfogar över den sakkunskap som krävs
för en djupgående och allsidig belysning av vissl spörsmål. Den sakkunskap som
anlitad konsult tillhandahåller en viss myndighei, t, ex, kommunal nämnd i en
mindre kommun, kan myckel väl finnas förelrädd hos annan myndighei med samma
uppgifter som den förslnämnda, t.ex. kommunal nämnd i en slörre kommun. Den
olikhei i fråga om beslutsunderlagels offenllighei som i likartade ärenden
gäller för dessa myndigheler lorde, fortsätter siadsjuristen, inle sakligl
kunna motiveras.
Vikten
av all ulredningsmalerial som på beredningssladiel ulväxlas mellan olika
myndigheter inte blir allmänt tillgängligt understryks också av tullverket och
av byggnadsnämnden i Stockholms kommun.
Föredraganden
Sådana
hos myndigheler framställda handlingar, som bara har karaktär av hjälpmedel vid
eu ärendes föredragning eller beredning eller som endasl innefattar
osjälvständiga mellanled på vägen mol en slutlig produkt, saknar uppenbarligen
i slor utsträckning intresse från de synpunkter som bär upp
offentlighetsprincipen. Jag delar därför den uppfallning som kommer till
ullryck i gällande rätt och i OSK:s förslag, att det bör kunna avgöras i
författningar på lägre nivå än grundlag i vilken ulsträckning sådana
handlingar skall bliallmänna. Jag kan parentetiskt nämna all nu gällande
arkivförfaliningar innebär att handlingaravhäravsell slag blir allmänna i
inleobeiydlig omfattning. De grundlagsreglersomjag nu föreslår i ämnet
anslutersig i sak ganska nära till gällande rält och lill vad OSK har
föreslagit.
Jag
vill först ta upp en rent lerminologisk fråga. Både i den nuvarande
besiämmelsen i 2 kap. 4 tj TF och i den regel som OSK har föreslagii i 4 tj 1 i
grundlagskapitlei används ultrycket "minnesanleckning". Delta får i
sammanhanget anses omfalla inie bara föredragningspromemorior och liknande
handlingar ulan också sådana handlingar som uikasl, koncept, korrektur och
vissa ADB-mellanprodukter, Del här framlagda förslagel innebärall ordel
"minnesanleckning" i bättre överensstämmelse med allmänt språkbruk
används uleslulande för sådana handlingarsom tjänar som hjälpmedel vid ell
ärendes föredragning eller beredning. Till undvikande av miss-förslånd anges
vidare uttryckligen i lagiexlen alt anteckningar varigenom eu ärende har
tillförts nyll sakmaterial inle är alt anse som minnesanieckningar i här
avsedd bemärkelse.
Prop. 1975/76:160 168
I
förhållande till gällande rält och OSK:s förslag har i deparlemenisförslagel
gjorts ylieriigare en ändring med lerminologisk anknyining. De nuvarande
beslämmelserna i 2 kap, 4 ;j TF omfallar liksom motsvarande regel i OSK:s
förslag endasl uppleckningar och upplagningar i mål och ärenden. Denna
begränsning skall ses mol bakgrund av del speciella, vidsträckta ärende-begrepp
som hittills har använts i TF, .Som framgår av del föregående förordar jag all
TF:s ärendebegrepp nu skall få samma mera begränsade omfallning som motsvarande
begrepp har i förvaltningslagen, Efiersom jag anser all de nu akluella
beslämmelserna bör ha i slorl sell oförändrad räckvidd även i fortsättningen,
föreslår jag att de utformas så att de delvis kommer att gälla också för
handlingar som saknar ärendeanknyining.
De
föreslagna beslämmelserna innebär - liksom moisvarande regler i gällande rält
och hos OSK - all handlingar av där angivei slag normall blir allmänna endasl
om myndighei omhändertar dem för förvaring. För att del skall bli hell klart
all en sådan handling inie blir allmän redan genom att en tjänsteman för eget
bruk sparar den t, ex. i en skrivbordslåda i sitt tjänsterum, föreslår jag att
det i lagtexten slås fast alt handlingen för att bli allmän skall tasom hand
förarkivering. Delta innebärsomframgårav vadjag redan har sagt alt innehållet i
arkivförfattningarna i betydande utsträckning kommer att avgöra vilka
handlingar av här avsett slag som blir allmänna.
Reglerna
i paragrafens första siycke gäller enbart för handlingar i ärenden. De är
tillämpliga på "stolp"-promemorior, synpunktspromemorior, rättsutredningar
och andra liknande handlingar som har tillkommit endasl för all underlätta
föredragningen eller beredningen av ett ärende. Också sådana handlingarsom
memorialanteckningar frän en domstolsförhandling avsedda all vara underlag för
domsskrivning eller ell regisler över en vidlyftig akt tillkommet uteslutande
som ett hjälpmedel för den föredragande tjänstemannen omfattas av
beslämmelserna. Självfallet kan l, ex. ell dagboksblad i en domstolsaki vara
till hjälp vid ett måls föredragning eller beredning. En sådan handling har
emellertid också andra funktioner, bl, a, all ge allmänheten kännedom om vilka
handlingar som finns i målel, och den faller därför uianför försia slyckeis
tillämpningsområde. Av beslämmelserna framgår au del är likgilligl om
handlingen har konventionell form eller ulgörs av en leknisk upplagning, 1
lagiexlen anges uuryckligen au uppleckning eller upplagning som innebär all
sakuppgift har tillförts ell ärende inle omfaltas. I fråga om en sådan
handling gäller således endast de allmänna reglerna
i
7S.
En
förutsättning för att reglerna i första slyckel skall vara tillämpliga är
självfallet alt en handling av där angivet slag inte expedieras. Om denna
förutsättning är uppfylld kan en handling av här avsett slag som tas om hand
för arkivering bli allmän tidigast vid den tidpunkt då den enligl någon annan
av reglerna i 7 ij än den som avser expedieringsfallen är au anse som
upprättad. I normalfallet innebär detta att en sådan handling inte kan bli
allmän innan ärendet har slutbehandlats. Om den t.ex, skulle hänföra
Prop.
1975/76:160 169
sig
lill en dom är ifrågavarande lidpunkl i slällel knuien lill domens avkunnande
eller expediering elc,
Beslämmelserna i andra
siyckel gäller både i fråga om handlingar i ärenden och i fråga om handlingar
ulan sådan anknyining. De handlingarsom avses här kan beskrivas som
"mellanprodukter", dvs. handlingar som befinner sig på ell tidigare
framställningsstadium än den slutliga produkten. Hit hör utkasl och koncept
lill beslul och skrivelser, andra kladdar, korreklur saml sådana ADB-upptagningar
som saknar betydelse annat än som osjälvständiga led i en bearbeining, S. k.
råiabeller som kommer lill vid produktion av slalislik lorde i betydande
ulslräckning falla inom andra slyckeis till-lämpningsområde, Uianför delta
ligger däremot t.ex. en upplagning på ADB-medium av primärmalerial till
statistik. Om en sådan upplagning skulle ha framställts inom ramen för ett
ärende omfattas den av beslämmelserna i försia slycket. Om upplagning av
primärmalerial däremoi saknar ärendeanknyining - 1. ex, såvitt gäller
statistiska centralbyråns slalisiikproduk-tion - är förevarande paragraf över
huvud tagel inle lillämplig på upptagningen,och upptagningen blir således
allmän handling i och med alt den har blivit färdigställd(7 § första stycket).
I frägaom des. k. ADB-mellanprodukterna kan jag vidare hänvisa till
framställningen i avsnitt 7.3.
I motsats till
bestämmelserna i första slycket - vilka enligl vad jag nyss har påpekat knyier
an lill 7 tj - anger föreskrifterna i andra slycket hell självständigt när
handlingar av där avsetl slag är alt anse som allmänna. Eftersom dessa
föreskrifter således har karaklär snarare av huvudregler än av undantag, har
jag övervägt all föra in dem i 7 tj. På grund av del nära sakliga samband som
föreligger mellan reglerna om "mellanprodukter" och de regler som
återfinns i första stycket har jag emellertid stannat för att samla
bestämmelserna om båda dessa slag av handlingar i förevarande paragraf
En
förutsättning för alt en handling av det slag som avses i andra stycket skall
kunna anses som icke allmän är enligt förslaget all den inle expedieras. Del
ligger i sakens natur att en sådan handling i praktiken inte kan innebära att
sakuppgift tillförselt ärende. Något särskilt förbehåll idetlahänseende motsvarande
det som finns i första stycket behöver således inte uppställas.
Innebörden
av paragrafen och förhållandel mellan dess två stycken kan ytteriigare belysas
med hjälp av följande exempel. En ren synpunkispro-memoria som framställs inom
ramen för ett ärende blir, om den inle expedieras, allmän först när ärendet
har slutbehandlats och detta endast om promemorian las om hand för arkivering.
Olika utkast och koncept på vägen fram lill promemorian blir - likaså under
förutsättning alt de inte expedieras - allmänna handlingar bara om de tas om
hand på moisvarande sätt, I likhei med själva promemorian kan de bli allmänna
först när ärendel har slutbehandlats. Om en synpunkispromemoria däremot
framställs ulan anknytning till nägot ärende, blir den allmän handling så
snart den har färdigställts. I della fall är alltså inte 9ij första slycket
lillämplig utan endasl
Prop. 1975/76:160 170
regeln
i 7 tj första slyckel sista ledet. Även här gäller emellertid enligl förevarande
paragrafs andra siycke all utkasl eller koncept lill promemorian som inte
expedieras blir allmänna endasl om de las om hand för arkivering.
Som
jag tidigare har nämnt förekommer det alt en myndighei som ett led i en lill
sin lyp intern beredning sänder över handlingar till någon utomstående - en
myndighet eller enskild person - med begäran om synpunkter. Detta
förfaringssätt är allmänt vedertaget, och del fyller, som un-derslryks i fiera
remissyllranden, ett stort praktiskl behov, Enligl min uppfattning bör
grundlagen göra det möjligt alt i viss mån jämställa ell förfarande av nu
angivei slag med en renl inlem beredning. Med hänsyn lill alt det normalt får
anses föreligga ell starkare offentlighetsintresse i fråga om handlingar som
lämnar en myndighet än beträffande handlingar som stannar kvar där ar det enligl
min mening särskilt angelägel alt en reglering av nu avsetl slag utformas på
sådant sätt alt den inte sträcker sig längre än vad som är alldeles nödvändigt
för au syftel med regleringen skall uppnås. Utgångspunkten bör vara alt endasl
överläggningar, konsultationer och liknande förfaranden skall omfattas av
regleringen. Handlingar som en myndighet lämnar frän sig enbart i
informationssyfte skall däremot hållas utanför.
Mol
bakgrund av dessa överväganden har jag funnii au den akluella regleringen bör
begränsas lill att gälla handlingar av del slag som avses i andra slycket av
förevarande paragraf, dvs. utkasl, koncept och liknande
"mellanprodukter". Denna avgränsning har åstadkommits genom att bestämmelserna
i andra stycket - i motsats till föreskrifterna i första stycket - har gjorts
tillämpliga på handlingar av där avsetl slag oavsett var dessa befinner sig. Om
en handling till följd av beslämmelserna i andra styckei inle skall anses vara
allmän hos den myndighet som har framställt den är den således inle heller
allmän hos en myndighei som har tagit emot den för preliminär granskning. En
förutsättning för alt detta synsätt skall kunna upprätlhållas är uppenbarligen
all en handling kan sändas över från en myndighei till någon utomstående utan
att anses vara expedierad. Att del förhåller sig på detta sätt har slagits fast
i rättspraxis, och mitt förslag bygger på en oförändrad räiistillämpning
härvidlag.
Den
här föreslagna paragrafen innehåller inte någon motsvarighet lill den
beslämmelse om upptagning som förvaras hos myndighet endast för teknisk
bearbetning eller lagring som f n. återfinns i 2 kap. 4 § andra stycket andra
meningen TF, Jag återkommer lill denna fråga under 10 ij.
1
denna paragraf återfinns en beslämmelse om handlingar som förvaras hos myndighei
endasl som led i leknisk bearbeining eller lagring för annans räkning,
F,
n, finns beslämmelser om handlingar som förvaras hos myndighei för leknisk
bearbetning eller lagring endast såvitt gäller de med s. k, minnesanteckningar
jämställda lekniska upptagningar som avses i 2 kap, 4 S andra
Prop.
1975/76:160 171
Slyckel
TF. Om en sådan upptagning inle är allmän hos den myndighet där den har
lillkommil, gäller att den inte heller skall anses vara allmän hos annan
myndighei, om den förvaras där endasl för sådani ändamål som jag nu har nämnt.
Denna
bestämmel.se saknar moisvarighei i OSK:s förslag. Som har nämnls under 9 tj
motiveras detta med att en myndighet som förvarar en upplagning endasl för
teknisk bearbeining eller lagring inte lorde förfoga över den på det sätt som
enligl OSK:s förslag är en förulsällning för au uppiagningen skall bli allmän
handling.
Som
jag har ulvecklal närmare i avsnitt 7.3 anser jag att det finns behov av en
reglering som medför att en ADB-upplagning inte är allmän hos en myndighetsom
hardenom handenbari lörteknisk bearbeiningellerieknisk lagring förannans
räkning. Jag har vidare förklarat att detsamma bör gälla i fråga om visuellt
läsbara handlingar som den bearbetande eller lagrande myndighelen hanierarsom
led i fullgörandet av sin lekniska uppgift.
Enligt
min uppfattning är de synpunkter som ligger bakom denna siåndpunki i fråga om
ADB-upplagningar lika giltiga såviii gäller andra slag av handlingar som
förvaras av myndighei endast som led i ett tekniskt förfarande. Också sådana
handlingar bör vara allmänt tillgängliga endasl hos den handläggande
myndighelen, inle dessutom hos en myndighei som bara har tekniska uppgifter i
sammanhanget.
Mot
bakgrund av det anförda har jag utformat regeln så alt den avser handlingar av
alla slag, Enligl förslaget skall således handling som förvaras hos myndighei
endasl som led i teknisk bearbetning eller teknisk lagring för annans räkning
inte anses som allmän hos denna myndighet.
Vad
som skall försläs med leknisk bearbeining och teknisk lagring harjag angett
under 6 §. Del bör i sammanhanget påpekas att t. ex. en
magnelbandsupp-tagningsom förvaras hos en arkivmyndighet normalt inte kan anses
lagrad för annans räkning.
II §
Punkt
1
Gällande
räti och olfentlighetskommillén
2
kap. TF innehåller f n, inte några regler om sådana försändelser som lämnas
till postverket för vidarebefordran eller om de handlingar som lämnas in till
leleverkel eller tillkommer där endast som led i befordrandet av telegram. Del
förhåller sig emellertid otvivelaktigt så all sådana handlingar inle blir
allmänna enbart till följd av post- resp, televerkets befattning med dem. OK
föreslog att denna uppfattning skulle komma lill ullryck i en särskild
beslämmelse i 2 kap, 7 ;j första slycket TF enligl vilken försändelse eller
meddelande, som hade lämnats in lill eller uppräitats hos myndighei för
befordran, ime skulle anses som allman handling, OK förklarade all bestämmelsen
också omfattade sädana brev och andra personliga medde-
Prop. 1975/76:160 172
landen
till eller från en person som värdas på anstalt, vilka lill följd av särskilda
beslämmelser granskades eller kvarhölls av anstalten.
Offenilighets-
ueh sekrcie.sslagsiiliningskoininitién
OSK
anser i likhei med OK att grundlagen bör innehålla en bestämmelse i frågan men
riktar viss kritik mol avfattningen av OK:s föreskrift. Enligl OSK har OK när
del talas om handling som har "upprättats för befordran" syftal bl,
a, på den nedteckning som görs av ett telegram som är intelefonerat lill en
telesiation, OSK anser emellertid att formuleringen också täcker t, ex.
domstols beslut och andra liknande handlingar som upprättas hos myndighet för
alt befordras, OSK föreslår därför att grundlagen endast i fråga om försändelser
och meddelanden som har lämnats in för vidarebefordran skall ange att dessa
inte är allmänna handlingar (4 § punkt 3 i grundlagskapitlei). De handlingar
som OK avsåg att täcka genom uttrycket "upprättals" skyddas i stället
genom en särskild sekretessregel (29 § SekrL; 27 § LAH),
Remissyttrandena
OSK:s
förslag har i denna del kommenterats endast av hovrätten över Skåne och
Blekinge som förklarar all bestämmelsen är så alltmänt avfattad au den kan
framkalla missförstånd. Den bör enligl hovrätten uttryckligen anges avse brev,
telegram eller annan sådan försändelse som inlämnas endast för vidarebefordran.
Föredraganden
Det
är uppenbart att del förhållandet alt post- och telegrambefordran i vårt land
omhänderhas av myndigheter inte skall ge allmänheten någon räu till insyn i de
befordrade meddelandena. Eftersom det här över huvud taget inte kan vara fråga
om en avvägning mellan offentlighets- och sekretessintressen av del slag som
avspeglas i SekrL och den av OSK föreslagna LAH, anser jag au meddelanden av
här avsett slag bör skyddas genom alt i en särskild grundlagsbestämmelse föras
undan från de allmänna handlingarna. Jag kan inte dela OSK:s uppfallning att
man i detta sammanhang bör se på skilda sätt på post försändelser och på
telegram.
Jag
föreslår därför att del i denna paragrafs första punkt föreskrivs au brev,
telegram eller annan sådan handling som har inlämnats till eller upprättats
hos myndighet endast för befordran av meddelande inle skall anses som allmän
handling.
Sådana
försändelser till och från vårdade personer som med stöd av olika beslämmelser
granskas eller hålls kvar av vårdmyndigheter av skilda slag omfattas inte av
den föreslagna bestämmelsen. Eftersom del här är fråga om myndighetsutövning
finner jag det naiuriigast att betrakta försändelser
Prop. 1975/76:160 173
av
detta slag som allmänna handlingar så länge de förvaras hos myndighet. Detta
innebär emellertid självfallet inte att de skall vara allmänt tillgängliga.
Sådana försändelser får i stället beredas erforderiigt insynsskydd genom en
särskild sekretessbestämmelse.
Enligt
min uppfattning bör det med den här föreslagna avfattningen av bestämmelsen bli
helt klart alt den inle omfallar t. ex, handlingar som har framställts för att
expedieras i den mening som avses i 7 § första stycket.
Den
omständigheten att bestämmelsen anges avse försändelser som har inlämnats lill
eller upprättats hos myndighet får till följd att inle bara t. ex, inlämnade
brev och telegramkoncept ulan ocksä sädana handlingar som uppleckningar av
inringda telegram, telegramutskrifter gjorda vid mottagande telesiation etc,
undantas frän de allmänna handlingarna.
Punkt
2
Det
förekommer numera i ganska stor utsträckning att myndigheler ger ut egna
tidningar och andra tryckta periodiska skrifter, Nägra särskilda regler om hur
man skall se pä handlingar som kommer in till eller upprättas hos en myndighei
för offentliggörande i sådan skrift finns inte. Det ligger därför nära till
hands alt hävda alt sådana handlingar är allmänna enligt vanliga regler.
Situationen kompliceras emellertid av bestämmelserna i 3 kap, 1-4 §§ TF om
anonymitelsrätt för vissa medverkande lill framställning i tryckt skrift. Denna
rätt gäller bl. a. för författare och för den som lämnar meddelande för
offentliggörande i tryckt skrift och innebär alt boktryckare, förläggare eller
annan, som har alt la befallning med skrifts tryckning eller med tryckt skrifts
utgivning, inte utan samtycke från den, till vars förmån anonymitetsrätten
gäller, får röja vem denne är med mindre sådan skyldighet är föreskriven i lag.
Den som bryter mot lystnadsplikten kan straffas.
Det
är uppenbart att det i fråga om handlingar av nu avsett slag föreligger en viss
konfiikt mellan reglerna om handlingsoffentlighet och bestämmelserna om
anonymitelsrätt. I den mån en handling som har inkommil lill eller upprättats
hos myndighei för publicering i periodisk skrift innehåller uppgift om
författares eller annan medverkandes identitet kan ett utlämnande av
handlingen innebära att den i 3 kap. TF föreskrivna anonymitetsrätten kränks.
Å andra sidan medför ell respekterande av anonymitetsrätten att
handlingsoffentligheten i viss mån begränsas.
Det
är f n. oklart vilket av de två motstridiga regelkomplexen som skall ges
företräde i lägen av här avsett slag. Å ena sidan kan hävdas att reglerna om
handlingsoffentlighet just innebär en sådan lagstadgad skyldighel att röja
författares eller uppgiftslämnares identitet som avses i 3 kap. TF. Å andra
sidan kan sägas au anonymiielsräiten i enlighet med principen om en
specialreglerings företräde framför allmänna regler skall ta över beslämmelserna
om handlingsoffentlighet.
Den
nu angivna frågeställningen om förhållandet mellan offentlighets-
Prop. 1975/76:160 174
och
anonymiieisreglerna har uppmärksammats i två av de remissyttranden som har
avgetls över massmedieutredningens belänkande.
Den
av massmedieuiredningen föreslagna lagstiftningen ger enligl postverket inle
besked huruvida meddelarskydd och räll lill anonymitet gäller även för den som
lämnar uppgift för publicering i sådan periodisk skrift som utges av myndighei.
Postverket förklarar alt det ger ut flera egna tidningar. Del framgår inte om
en insändare i en sådan tidning omfattas av nämnda regler eller skall behandlas
enligt de regler som gäller för allmän handling. Enligl verkets mening bör
meddelarskydd och räu lill anonymilet gälla även när tidning ges ut av
myndighei, och delta förhållande bör komma lill uttryck i lagen eller
förarbetena.
Konsumeniverkel
nämner au verket utger tidningen Råd och Rön som är ett av verkets främsta
språkrör. Den uikommer med 10 nummer årligen och upplagesiorleken utgör för
närvarande ca 120 000 ex. Tidningens redaktion utgör en enhet inom verkets
informationsavdelning. Verket påpekar härefter att den av en enskild myndighei
bedrivna publicisiverksamheten ibland utgör en organisatorisk avdelning - en redaktion
- inom myndighelen. Artiklar och annal malerial som inkommer lill redaktionen
är, liksom övrigt material som inkommer till myndigheten, underkastade
offentlighetsprincipen med de undantag som kan förekomma.
Offentlighetsprincipen kan i nu förevarande fall på detta sätt komma au
"urholka" reglerna om meddelarskydd och anonymitet, Särskill
betydelsefull framstår denna konflikt i de fall framställningen
innefattartryckfrihetsbrott. En möjlighet att komma lill rätta med denna
konfliktsituation vore enligt konsumentverket att i grundlagen från
offentlighet undanta handling för vilken upphovsmannen skall åtnjuta
meddelarskydd och anonymitet enligt beslämmelserna i grundlagen. En annan
möjlighet vore att i författning av lägre dignitet undanta sådana handlingar
från offeniligheisreglerna.
Del
är enligt min mening lämpligt att nu la slällning till hur man skall se på
handlingar som kommer in till eller upprättas hos myndighei för att
offentliggöras i tryckt periodisk skrift och all därmed också lösa den konflikt
mellan offentlighets- och anonymitetsreglerna som föreligger på delta område.
Som jag nämnt i det föregående har myndigheiernas tid-ningsuigivningsverksamhet
redan nu en inte obetydlig omfattning och den kan väntas öka i framtiden.
Frågan har därför ganska stor praktisk betydelse.
Enligt
min mening talar de intressen som ligger bakom offentlighelsprincipen inte med
någon styrka för all handlingar av nu avsett slag skall vara allmänna. Det rör
sig här om en aktivitet från myndigheternas sida som i hög grad skiljer sig
från myndighetsverksamhet i gängse bemärkelse. Det ter sig därför redan av
denna anledning naturligt att i princip jämställa handlingar som är avsedda för
offentliggörande i myndighetsutgivna tidningar med motsvarande handlingar hos
privatägda publikationer. Om således intresset av all handlingar av nu avsett
slag görs allmänt tillgängliga är mycket obetydligt, gör sig å andra sidan
författares och meddelares intresse
Prop. 1975/76:160 175
av
alt kunna vara anonyma gällande med samma siyrka i fråga om myndigheters
tidningar som när det gäller periodiska skrifter i allmänhel.
Mot
bakgrund av det anförda förordar jag all del som en andra punki i förevarande
paragraf anges ati som allmän handling inie skall anses meddelande eller annan
handling som har lämnats in lill eller upprättats hos myndighet endast för
offentliggörande i periodisk skrift som utges av myndigheten, I
överensstämmelse med vad som anses gälla i fråga om 1 kap. 1 tj iredje stycket
TF omfallar bestämmelsen också sådana meddelanden som lämnas endast för all
utgöra bakgrundsmaterial fön, ex, en tidningsartikel. Självfallet omfattas
också t. ex. ett helt osjälvständigt följebrev till ett insänt manuskript.
Jag
vill understryka all den föreslagna bestämmelsen inte tillåter myndighelerna
all efler fritt skön avgöra om en handling skall anses vara avsedd för
offentliggörande eller ej, Endasl om del står hell klart all sådan avsikt
föreligger är handlingen undantagen från offentlighelsprincipen.
Punkterna
3 och 4
Gällande
rält och ofléntligheiskominiiién
Enligt
2 kap, 7 § TF i nuvarande lydelse undantas från de allmänna handlingarna dels
det s, k. granskningsexemplaret av tryckt skrift, dels enskilda brev, skrifter
eller upplagningar som har överlämnats till allmänt arkiv eller bibliotek eller
eljest lill myndighet uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och
studieändamål. Tryckta skrifter, ljudupptagningar och andra handlingar som
ingår i statliga och kommunala bibliotek är inle uttryckligen undantagna i grundlagstexten
men torde inte heller de vara allmänna handlingar.
OK
föreslog inte någon ändring i den dågällande bestämmelsen om enskilda
handlingar, vilken i sak, så när som på ordet "upplagningar", överensstämde
med den nuvarande. Som skäl för sitt ställningstagande i detta hänseende
anförde OK bl. a. an del på grund av de enskilda intressen som kunde vara
förbundna med privalarkiven inte var möjligt alt bereda allmänheten tillgång
till dessa arkiv enligt samma regler som gäller för allmänna handlingar. Enligt
OK skulle föruisäitningarna att få privata arkiv över i allmän besittning med
säkerhet minska om de enskilda rättsinnehavarna genom ett överlämnande skulle
avhända sig möjlighelen au ställa upp villkor all få behålla rätten att förfoga
över handlingarna.
OK
föreslog däremoi den ändringen i 2 kap 7 § TF att det uttryckligen skulle anges
att tryckt skrift som hade anskaffats till allmänt bibliotek inte skulle vara
allmän handling.
Prop. 1975/76:160 176
Daiaarkivcriiigskominiiién
Den
1967 tillsatta dataarkiveringskommitién (DAK) (U 1968:48) har i uppdrag att
utreda arkivfrågorna för den moderna informationsbehandlingens databärare. 1
sitt delbetänkande (SOU 1974:94) Bevara ljud och bild behandlar DAK
arkiveringsfrågor som berör ljud- och bildupptagningar hos Sveriges Radio samt
ljud- och bildupptagningar som görs tillgängliga för allmänheten på annat sätl
än genom ljudradio och TV, såsom grammofonskivor och andra fonogram,
spelfilmer, videogram etc. DAK föreslår en mera allmän arkivering av material som
förekommer i ljudradio- och TV-sändningar för forsknings- och andra
studieändamål. Vidare föreslås en ny lag som innebär skyldighet att i betydande
omfattning utan ersättning till en offentlig arkivinstitution avlämna
arkivexemplar av ljud- och bildupptagningar som görs tillgängliga för
allmänheten i form av fonogram. spelfilm och videogram. Enligt DAK talar
övervägande skäl för att arkiveringen av de nu nämnda upptagningarna förläggs
lill en gemensam central institution med karaktär av statlig myndighei. Hos
denna börenligt förslaget också förvaras de s. k, referensupptagningar av
radioprogram som avses i 10 § andra stycket radioansvarighetslagen (1966:756)
och i 6 ij tillämpningskungörelsen (1967:226) till lagen och som har lill
funktion att säkerställa framtida bevisning om innehållet i radioprogram,
DAK
anser att de upplagningar av ljudradio-och TV-sändningar som avses i
betänkandet och de arkivexemplar av ljud- och bildupptagningar som skall
avlämnas enligt den föreslagna lagen om leveransskyldighet samt de andra
upplagningar som arkivinstitutionen kan förvärva bör vara undantagna från
begreppel allmän handling. En förutsättning härför skall dock vara att materialet
har kommit in till institutionen uteslutande för förvaring och värd eller
forsknings- och studieändamål eller, i fräga om ljudradio- och TV-sändningar,
som referensupptagningar. Inte heller de kopior av arkiverade upptagningar av
nu nämnt slag som görs inom arkivet bör bli allmänna handlingar. Som skäl för
sin ståndpunkt i nu nämnt hänseende anför DAK i huvudsak upphovsrättsliga skäl.
Enligt
DAK torde redan gällande rätt innebära att de upptagningar som skall levereras
enligt den särskilda lagen inte blir att anse som allmänna handlingar. Ett
förtydligande i detta hänseende förordas dock. Upptagningar av ljudradio- och
tv-sändningar som görs för forskningsändamål torde enligt DAK däremot inte
kunna betraktas som enskilda handlingar enligt 2 kap. 7 § TF, Inte heller
referensupptagningarna torde, när de förvaras i det föreslagna arkivet,
omfattas av de nuvarande bestämmelserna i nämnda lagrum.
Mot
bakgrund av dessa överväganden föreslår DAK först och främst ett lillägg till
första meningen i 2 kap. 7 § TF av innebörd att bestämmelserna om allmänna
handlingar inte skall äga tillämpning på upptagning av rundradiosändning som
har verkställts för all säkerställa framtida bevisning.
Prop. 1975/76:160 177
Vidare
föreslås att regeln om enskilda brev etc. skall få en sädan lydelse att den
omfattar också handlingar som har anskaffats av myndighet. I en ny andra mening
bör slutligen föreskrivas att inte heller upptagning av rundradiosändning som
förvaras i allmäni arkiv uteslutande för forsknings-och studieändamål skall
vara allmän handling.
Remissyiirandena
över dalaarkiveringskommitténs .förslag
Förslaget
till ändring i 2 kap. 7 § TF har tillstyrkts av Konstnärliga och litterära
yrkesutövares samarbeisnämnd. Massmedieutredningen, som förklarar att den har
granskal förslaget med utgångspunkt i hur detta kan påverka utredningens
uppdrag, uttalar att det i detta hänseende inte torde föreligga något hinder
för ett genomförande av DAK:s förslag.
OSK
har inte något att erinra i sak mot förslaget men påpekar att uttrycket
"anskaffats till" knappast kan användas i fräga om överförandet till
arkivinstitutionen av upptagningar som den leveransskyldige enligt förslaget
till lag om arkivexemplar av vissa ljud- och bildupptagningar är skyldig att
avlämna utan kostnad. Vad som åsyftas sägs täckas av den lydelse motsvarande
lagmm har enligt OSK:s förslag.
Radionämnden erinrar om
att nämnden enligt förslag i betänkandet (Ds U 1974:7) Radionämnden. Breddad
granskning och ny organisation bör få tillgäng lill kopior av
referensupptagningarna pä sitt kansli och där ocksä göra utskrifter av program.
Om förslaget genomförs, medför den av DAK förordade ändringen av TF att de
kopior av referensupptagningar som förvaras på nämndens kansli undantas från
reglerna om allmänna handlingars offentlighet. Detta innebär bl, a, att nämnden
befrias från obligatorisk skyldighet att pä begäran av enskild spela upp
bandkopian eller tiHhandahålla upptagningen genom utskrift eller kopia av
upptagningen. Sammanfattningsvis förklarar nämnden att den inte har någon
erinran mot DAK:s förslag i de avsnitt av betänkandet som avses med yttrandet.
Hovrätten över Skåne och
Blekinge ifrågasätter i första hand om icke inrättandet av ett särskilt arkiv
för ljud- och bildupplagningar med ställningen av statlig myndighet bör leda
till att det dit levererade och där förvarade materialet i princip skall vara
offentliga handlingar. Försl därigenom synes institutionen få den kulturella
betydelse som är åsyftad. I varie fall saknas enligt hovrätten rimliga skäl att
icke säsom ett offentligt material betrakta de upptagningar av radio- och
TV-sändningar som skulle komma att bevaras i arkivet. Detta material har redan
genom utsändningen fått en betydande spridning. Riskerna ur författarrättslig
synpunkt av att envar kan fä tillgäng till materialet i arkivet lorde vara
obetydliga. Den rätt som redan finns att göra enskilda upptagningar synes inte
ha medfört nägra ekonomiska skador. Hovrätten förklarar att det måhända när det
gäller annat material, t. ex. filmer, kan uppkomma författarrättsliga problem
som den inte kan överblicka. Hovrätten håller dock för osannolikt att dessa har
någon större
12 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160
Prop. 1975/76:160 178
ekonomisk
belydelse för den som innehar upphovsrätten. Hovrätten framhåller vidare att,
även om man i sak följer DAK:s förslag, del inle är behövligt eller lämpligt
att göra så omfallande ändringar i 2 kap. 7 § TF som DAK föreslår. Särskilt bör
beaktas att förslagel - såsom det tagit sig uttryck i lagtexten - i fråga om
skrifter och upptagningar som anskaffats av allmänt arkiv, bibliotek eller
myndighet är betydligt mera långtgående än gällande lydelse av bestämmelsen och
mera vittsyftande än vad som torde vara nödvändigt för att säkerställa att de
lill arkivinstitutionen levererade ljud- och bildupplagningarna ej blir all
betrakta som allmänna handlingar. Starka betänkligheter måste enligt hovrätten
hysas mot au göra sä omfattande ingrepp i de eljest gällande reglerna om
allmänna handlingar. Hovrätten erinrar om att OK endast behandlade tryckta
skrifter som anskaffats till allmänt bibliotek men inte alls berörde skrifter
som anskaffats lill allmänt arkiv eller till annan myndighet. Enligt hovrätten
bör ytteriigare bemärkas att det av kommittén använda uttrycket
"upptagning av rundradiosändning som verkställts för all säkerställa
framlida bevisning" synes ha en vidare syftning än vad som är meningen.
Även en sädan inspelning som göres av t, ex, en olaglig radioutsändning för att
användas som bevismaterial vid domstol förefaller att gå in under den
föreslagna lydelsen och blir därigenom således oavsiktligt undantagen från den
principiella handlingsoffentligheten. Enligt hovrättens mening är det fullt
tillräckligt att genom en mindre jämkning klargöra att upptagningarav radio-och
TV-sändningar som göres för arkivets verksamhet och för att fungera som s. k.
referensuppiagningar skall undantagas frän reglerna om allmänna handlingars
offentlighet. Eftersom dessa upptagningar sälunda i princip skall ha den dubbla
funktionen an vara såväl referens- som arkivinspelningar, synes ej nödvändigt
att i lagiexlen göra någon åtskillnad mellan dessa båda funktioner hos
upptagningarna. Däremot kunde - då skyldighet att avlämna exemplar av ljud- och
bildupptagningar enligt den föreslagna lagen därom kan ses som en parallell
till motsvarande skyldighet i fräga om tryckta skrifter - vara lämpligt all
uttryckligen ange att sådana upplagningar ej är att anse som allmänna
handlingar. Ifrågavarande paragraf skulle då, förklarar hovrätten, kunna
ulformas på t, ex.
följande
sätt: "Vad i detta kapitel tryckt skrift, som avses i 1 kap.
7
§, eller å ljud- eller bildupptagning som överiämnals för allmän arkivering
av sådant material, ej heller å enskilda brev ".
Ollenilighels-ochsekretesslagstiftningskominilién
Enligt
OSK:s förslag (4 § punkt 5 i grundlagskapitlet) skall handling som har
tillförts bibliotek eller som annars har överiämnals lill myndighet uteslutande
för förvaring, vård eller forsknings- och studieändamål inte anses som allmän
handling. Enligt OSK svarar denna bestämmelse - i något förenklat skick - i
sak mot nuvarande 2 kap. 7 § TF och täcker även den arkivmyndighet som DAK har
föreslagit.
Prop. 1975/76:160 179
OSK
föreslår vidare en särskild regel om referensuppiagningarna av radioprogram,
som innebär att dessa inte skall vara allmänna handlingar när de förvaras hos
radionämnden (4 § punkt 6 i grundlagsförslaget). OSK motiverar förslaget i
denna del med all del skulle föra alldeles för långt alt tvinga radionämnden
att ställa lokal och apparatur till förfogande för den som vill la del av ell
ljudradioprogram eller en TV-upplagning.
Remissyiirandena
över offentlighets- och sekreiesslagstiftningskommilténs förslag
Den
föreslagna bestämmelsen i 4 ij p u n k t 5 har kommenterats endasl av ett fåtal
remissinstanser.
Enligt
JO är formuleringen av bestämmelsen missvisande. Den kan lätt läsas som om alla
handlingar som överiämnals till myndighet uteslutande för förvaring, vård eller
forsknings- och studieändamål ej skall anses som allmänna handlingar. Meningen
kan enligt JO uppenbariigen inte vara alt myndigheternas till riks- och landsarkiven
överiämnade allmänna handlingar skall förlora sin karaklär av allmänna
handlingar där. JO erinrar om att i 2 kap, 7 § tryckfrihetsförordningen nu
talas endast om "enskilda brev eller skrifter", Samma påpekande görs
av riksarkivel och huvuddelen av de övriga arkivmyndigheter som har yttrat sig
över OSK:s förslag liksom av socialstyrelsen. Också ÖB förklarar alt nuvarande
bestämmelse i 2 kap. 7 § TF är alt föredra framför den föreslagna regeln.
Dataarkiveringskommitién
påpekar att OSK i anslutning till den föreslagna bestämmelsen yttrar att den
läcker den arkivmyndighet som kommittén har föreslagit i SOU 1974:94, Kommittén
framhåller att punkten bör avfattas så att den täcker även det fallet alt
upptagningen verkställs hos arkivmyndigheten,
Sveriges
Radio förklarar att bestämmelsen i 4 tj p u n k t 6 bör omfatta också
avskrifter av radioprogram, eftersom radionämnden i dag i stor utsträckning
använder sig även av avskrifter som underiag för sin granskningsverksamhet.
Föredraganden
Som
jag har nämnt i del föregående torde gällande rätt innebära att tryckta
skrifter, ljudupptagningar - t, ex, grammofonskivor - och andra handlingar som
ingår i statliga eller kommunala bibliotek inte är allmänna handlingar. Jag
delar emellertid OK:s och OSK;s uppfattning att detta uttryckligen bör framgå
av grundlagen och föreslår att p u n k t 3 inleds med en bestämmelse i ämnet.
Denna lar sikle både på sådana myndigheter som har biblioteksverksamhet till
huvuduppgift och på samlingar av typ hand- eller referensbibliotek som finns
hos myndigheter med andra arbetsuppgifter, t. ex. domstolar. För all en
handling skall omfattas av bestämmelsen krävs alt den
Prop. 1975/76:160 180
ingår
som beståndsdel i en samling av handlingar organiserad på sådani sätt att den
enligt vanligt språkbruk är att betrakta som bibliotek. I fråga om
handlingarsom upprättas vid eller kommer in lill en biblioteksmyndighet t. ex,
som led i dennas administration gäller däremot självfallet de vanliga reglerna
om allmänna handlingar.
Enligt
min uppfaUning bör med handlingar som ingår i bibliotek jämställas t. ex.
tryckta skrifter, fonogram och bildupptagningar som allmänt arkiv förvärvar
från utgivare eller återförsäljare eller som ett sådant arkiv på annat sätt
erhåller frän enskild och som tillförs arkivet uteslutande för förvaring och
vård eller forsknings- och studieändamål. Däremot skall naturiigtvis allmänna
handlingar som en myndighei överiämnat till en arkivinstitution inte därigenom
förändra karaktär. Också en regel av nu angiven innebörd bör tas in i punkt 2.
Jag anser det emellertid mindre lämpligt att som DAK betrakta handlingar av här
avsett slag som sådana "enskilda brev" etc. som f n. nämns i 2 kap. 7
§ TF. Med hänsyn till den nuvarande regelns speciella syftning - den tar
närmast sikte på privatarkiv och andra privata samlingar av handlingar - anser
jag att man i detta sammanhang hellre bör tala om handlingar som "från
enskild har tillförts" allmänt arkiv.
Punkt
3 innehåller slutligen också en regel som i sak helt motsvarar den nuvarande
bestämmelsen om enskilda brev elc. i 2 kap. 7 § TF, Som jag nyss har nämnt
syftar denna närmast på privata arkiv och liknande samlingar av handlingar, 1
motsats till övriga regler i förevarande punkt är regeln tillämplig i fråga om
alla slag av myndigheter, också t. ex. ett universitet eller en institution för
medicinsk eller historisk forskning.
Någon
motsvarighet till nuvarande undantag i 2 kap. 7 i; TF beträffande s.k.
granskningsexemplar har inle upplagils i departementsförslaget, Enligl förslag
till ändringar i den tryckfrihelsrällsliga lagstiftningen som jag inom kort kommer
all anmäla bör systemet med särskilda granskningsexemplar upphöra,
DAK:s
i SOU 1974:94 framlagda förslag övervägs f n, inom utbildningsdepartementet.
Övervägandena har ännu inte lett lill något ställningstagande såvitt avser
behovet av undantag från TF:s allmänna reglerom handlingsoffentlighet. Denna
fråga dr därför behandlas i ett senare sammanhang. Det kan emellertid påpekas
att de föreslagna bestämmelserna i punkt 3 är tillämpliga också på sådana
arkivexemplaravljud-ochbildupptagningarsom enligt den av DAK föreslagna lagen i
ämnet skall överiämnas till särskild arkivinstitution.
Det
är självklart att upptagningar av innehållet i icke allmänt material som görs
hos en arkivinstitution som led i dennas arkivvårdande verksamhel, t. ex.
överföring av film på videoband eller avkopiering av magnetband för att bevara
den ursprungliga upptagningens tekniska kvalitet, inte heller skall vara
allmänna handlingar. Detta följer av bestämmelsen i punkt 4,
Prop. 1975/76:160 181
12
och 13 §§
Gällande
räll
2
kap. 8 ij TF upptar i fyra stycken ganska utförliga regler dels om tillhandahållande
på stället av allmän handling och teknisk upptagning, dels om rätt för den som
sä önskar att mol fastställd avgift få avskrift, utskrift eller kopia av allmän
handling, resp. teknisk upptagning.
Allmän
handling som inte skall hållas hemlig skall, enligl försia stycket, på begäran
genast eller så snart det kan ske utan avgift tillhandahållas den som för
läsning eller avskrivning pä stället önskar ta del av den. Teknisk upptagning
skall tillhandahållas i läsbar eller avlyssningsbar form.
Andra
stycket innehåller särskilda regler för handling som delvis är hemlig. Sådan
handling skall tillhandahållas på stället om det kan ske utan att vad som skall
hållas hemligt uppenbaras. I annat fall har den som vill ta del av handlingen
rätt att utan avgift erhålla avskrift av handlingens offentliga delar. På
motsvarande sätt skall en delvis hemlig teknisk upptagning tillhandahållas
kostnadsfritt på stället genom en utskrift av icke hemliga delar.
Om
betydande hinder möler, heter det vidare i tredje stycket, skall skyldighet
att tillhandahålla handling på stället inte föreligga, Sådani betydande hinder
kan vara att handlingen just då den begärs utlämnad används i myndighetens
arbete eller att den är utlånad till annan myndighet. I fråga om teknisk
upptagning föreligger inte heller skyldighet alt tillhandahålla denna på
stället, om upptagningens innehåll finns i läsbar form hos annan myndighei och
tillhandahållandet där kan ske utan beaktansvärd olägenhet för den som vill ta
del av upptagningen.
Myndighets
åligganden såvitt gäller en allmän handling stannar inte vid skyldigheten att
tillhandahålla den på stället. Den som önskar ta del av allmän handling har
nämligen ocksä räu att mot fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen, i
förekommande fall med uteslutande av sådan del som skall hållas hemlig.
Reglerna härom finns i 8 § fjärde stycket. När det gäller upptagning för
automatisk databehandling är myndighei dock inte skyldig att utlämna sädan på
annat sätt än genom att tillhandahålla utskrift av upptagningen. Skälet till
denna begränsning är att utlämnande av ADB-upptagningar i annan form, t. ex.
kopia av ett magnetband, kan leda till allvariiga integritetsintrång. Om ä
andra sidan i ett enskilt fall sådana negativa konsekvenser av ett utlämnande
kan uteslutas, hindrar inte grundlagsregeln att en magnetbandskopia - som en
serviceåtgärd av myndighelen - utlämnas. Avslutningsvis sägs i paragrafen att
myndighet inte heller är skyldig att för utlämnande framställa kopia av karta,
ritning eller bild, om svårighet möter därför och handlingen kan
tillhandahållas på stället.
Prop.
1975/76:160 182
Öflénlligheis-
och sekrciesslagstlfiningskommittén
I
OSK:s förslag har reglerna i 2 kap, 8 S TF delats upp på två nya paragrafer, I
samband härmed har stoffet i viss ulslräckning disponerats om och reglerna
setts över språkligt. Några slörre nyhelersakligi sell lorde OSK:s förslag knappast
innebära,
1
den försia av de två paragraferna (7 §) har inledningsvis upptagits huvudregeln
alt offentlig handling utan avgift skall tillhandahållas den som önskar ta del
av denna för läsning eller avskrivning på slällel, Tillhan-dahållandei skall
ske "genast, eller så snart del är möjligt". OSK påpekar all i rätten
att ta del av en handling redan nu otvivelaktigt ingår också en rätt au
avlyssna och avbilda denna. På grund härav har i lagtexten uttryckligen
angivits att rätten att ta del av en handling också omfallar avlyssning och
avbildning. Till 7 § första stycket har vidare överförts regeln att
ADB-upptagning skall tillhandahällas i läsbar eller avlyssningsbar form,
I 7
tj andra slyckel har lagils in regeln all myndighei ime är skyldig att
tillhandahålla handling på stället om betydande hinder möter. Den särskilda
bestämmelsen om lekniska upptagningar har av OSK ulan motivering inskränkts
till att avse endast ADB-upplagningar, Vidare har bestämmelsen formulerats om.
I förslaget föreskrivs att skyldighet att tillhandahålla ADB-upptagning på
slällel inte heller föreligger, om upptagningens innehåll finns i läsbar form
"hos närbelägen myndighet, som ulan olägenhet för sökanden kan
anlitas". 1 TF motsvaras de citerade orden av uttrycket "hos annan
myndighet och tillhandahållandet där kan ske utan beaktansvärd olägenhet för
den som vill taga del av upptagningen".
Om
tillhandahållande av handling som endast delvis är offentlig handlar 8 § första
stycket. Eftersom enligt OSK:s förslag även teknisk upptagning anses som en
allmän handling, menar OSK att uttrycket "avskrift av handlingen"
kan täcka även fall då tillhandahållande av t, ex. en teknisk upptagning sker
genom överlämnande av en utskrift av upptagningen. Lagtexten blir härigenom
mindre tung. - Ordet "utskrift" används av OSK bara när en särregel
blir nödvändig för tekniska upptagningar.
Reglerna
om rätt all mot fastställd avgift få avskrift av handling (varmed alltså
förslås även utskrift) återfinns i 8 § andra stycket. Reglerna innefattar, med
nedan nämnt undantag, inga sakliga nyheter. OSK påpekar att nuvarande regel
innebär att myndighet inte kan undandra sig att utlämna ljudband och mikrofilm
i form av kopior om så påfordras. Eftersom sådana kan vara kostsammare att
framställa än avskrifter eller fotokopior av traditionella handlingar, bör
expedilionslösenförordningen kompletteras på denna punkt. Om myndighei saknar
kopieringsmöjligheter eller eljest svårigheter möler bör - liksom redan nu i
fråga om karta, ritning och bild - undantag kunna göras. Som konsekvens av det
sist sagda föreslår OSK att också "upptagning" nämns i andra stycket
tredje meningen, vilket alltså är en saklig nyhet i förhållande till TF,
Prop.
1975/76:160 183
OSK
diskuterar vidare de s. k. kommersiella massuliagen av offentligt malerial.
Uppgifterna används för selekliv reklam, vilkel i vida krelsar ej belrakias med
särdeles blida ögon. Vad del enskilda förelaget gör, säger OSK, är egenlligen
all "åka snålskjuls" på offentligheten. Visseriigen lämnas adressuppgifter
och liknande i allmänhet inte ut i form av kopia av magnetband (vissa starkt
kritiserade, regelrätta försäljningar har dock ägt rum från länsstyrelser), men
utskrifterna är inte dyrare än att del är en god affär för de enskilda
förelagen, - Enligt OSK går det inte att lösa detta problem inom ramen för
denna grundlag. Ett i denna meddelat förbud mot utlämnande för sådana ändamål
föruisätler all en myckel viktig princip åsidosätts, nämligen att myndighet är
skyldig au tillhandahålla offentliga uppgifter utan all efterforska sökandens
syften. Ej heller kan en sekretessregel uppställas, eftersom det ju är fråga
om material som bör vara offentligt. En utväg vore att göra sådana uttag
dyrare, men detta är ogörligt av två skäl. Det ena har redan nämnts: syftet med
framställningen om utbekommande får ej efterforskas. Det andra är att det
föreligger uppenbara svårigheter all avgränsa uttag av denna typ frän andra.
En kvalitativ avgränsning är som redan framhållits omöjlig, och en kvantitativ
bestämning ter sig lika omöjlig. - Svårigheterna, fortsätter OSK, lorde minska
avsevärt om det av datainspektionen föreslagna centrala uppdateringsregisiret
(CUR) kommer lill stånd. Andra register av liknande slag - t. ex. Datemas
register - skulle härvid komma alt utplånas, och CUR kan kringgärdas av
erforderliga föreskrifter, vilka enligt regeln i 3 § andra stycket detta
grundlagskapitel får effekt även på uppgifternas egenskap av allmänna.
Remissyttrandena
OSK:s förslag till 7 §
Regeringsrätten
framhåller alt vid utlämnandet framför allt snabba avgöranden är av vikt.
Principiellt skall utlämnande av handling ske omgående direkt till den som
inställt sig hos myndighelen för all fä laga del av den. Regeringsrätten
erinrar om att det i nuvarande 2 kap. 8 § TF heter alt utlämnandet skall ske
"genast eller så snart ske kan". 1 förslaget brukas i stället orden
"genast eller så snart del är möjligt". Denna moderniserande
omformulering bör enligt regeringsrätten icke tolkas så, alt myndighet får la
sig längre lid att ordna med utlämnandet än som tidigare ansetts tillåtligt.
Svea
hovrätt ifrågasätter om inte vissa kompletterande anvisningar till huvudregeln,
all utlämnande skall ske genast eller så snart det är möjligt, kan vara till
fördel. Det är enligt hovrätten närmast två fall som förtjänar beaktas. Det ena
är att det gäller en handling som visserligen förvaras hos myndighelen i fråga
men som upprättats hos eller eljest närmast berör annan myndighet (jfr 9 § 2
st,). Kontakt mellan myndighelerna är då ofla naturlig innan utlämnande sker,
men det är givetvis angeläget att inte onödig fördröjning uppstår till följd
av okunnighet eller osäkerhet om reglernas in-
Prop. 1975/76:160 184
nehåll.
Del andra fallet är det som aktualiseras till följd av förslagel om dubbla
sekretesstider på vissa områden. Givetvis ger, säger hovrätten, uttrycket
"så snart det är möjligt" utrymme för del rådrum som erfordras, men
närmare anvisningar kan likväl fylla en viss funktion.
Dataarkiveringskommitién
tar upp den av OSK föreslagna regeln i f ö r s 1 a stycket om tillhandahållande
av upptagning för automatisk databehandling eller annan upptagning. Enligt
kommittén synes OSK ha förbisett att även en skriftlig handling enligt allmänt
språkbruk kan vara en upplagning; man talar exempelvis om stenografisk eller
protokollarisk upptagning. Den enklaste avfattningen av stycket synes enligt
dalaarkiveringskommiitén vara att handling som ej skall hållas hemlig på
begäran genast, eller så snart del är möjligt, utan avgift skall
tillhandahällas den som önskar taga del därav sä att den kan läsas, avskrivas,
avlyssnas eller avbildas på stället. Ordet "avlyssningsbar" är, säger
kommittén, ett mindre värdefullt tillskott till språket.
Jö
påpekar att om den av honom föreslagna definitionen av handling (se under 3 §)
godtas, en föreskrift erfordras om skyldighet att tillhandahålla också en sädan
handling som ett hålkort i läsbar form.
Den
föreslagna bestämmelsen i andra styckei om tillhandahållande av upptagning för
automatisk databehandling föranleder dataarkiveringskommitién att föreslå att
andra former av automatiska upptagningar jämställs med ADB-upptagningar. Detta
kan enligt kommittén ha praktisk betydelse redan i fråga om vissa nu
praktiserade upptagningsmetoder. I varje fall är del en fördel, om grundlagens
text inte fixeras vid dagens teknik. Relativsatsen i slutet av stycket blir
tydligare med aktiv konstruktion: "som sökanden utan olägenhet kan
anlita".
Med
anledning av den nyssnämnda bestämmelsen i andra stycket påpekar länsstyrelsen
I Stockholms län att länsstyrelserna ulgör exempel på myndigheter, som i
betydande omfattning kan fullgöra sin utlämningsskyldighei med tillämpning av
denna. Flertalet av länsstyrelsernas ADB-register finns redovisade i utskrift -
taxeringslängder, mantalslängder, röstlängder, kort/avi/register - som förvaras
hos lokala skattemyndigheter, kronofogdemyndigheter, pastorsämbeten, kommuner
m, fi.
OSK:s
förslag till 8 §
Jö
påpekar här, liksom under 7 §, att om den av honom föreslagna definitionen av
handling godtas, en föreskrift erfordras om skyldighel all tillhandahälla
också en sådan handling som ett hålkort i läsbar form.
ÖB
vill ha en klarare markering av innebörden av begreppet "utiämna".
Enligt ÖB ligger i detta betydelsen av överlämning för ändamål där publicering
kan komma i fråga. Det synes viktigt att innebörden av ett och samma begrepp
genom hela lagkomplexet är densamma. Skäl att ändra lydelsen i grundlagstexten
torde emellertid inte föreligga.
Prop. 1975/76:160 185
Bestämmelsen
att sökande i vissa fall kan utan avgift få avskrift av de offentliga delarna
av en handling som delvis skall hållas hemlig har kommenterats av ett par
remissinstanser. Det kan enligt socialstyrelsen uppstå tveksamhet om stadgandet
skall tolkas så all sökanden äger räll all la med sig avskriften hem och frilt
förfoga över densamma eller om avsikten i stället är alt han utan kostnad skall
få tillgång lill handlingen i form av en avskrift på stället. För att undvika
en feltolkning bör enligl styrelsen ett förtydligande i lagtexten ske på denna
punkt. Enligt landsarkivet i Härnösand kan den föreslagna bestämmelsen få den
konsekvensen all en sökande kan begära att gratis få avskrift av t. ex. en
brotlsmålsakt om flera hundra sidor med uteslutande av hemliga partier.
1
två yttranden behandlas den i andra styckei intagna särbestämmelsen om
utlämnande av upplagning för automatisk databehandling.
Datainspektionen
återger OSK:s konstaterande alt, i de fall hålkort och hålremsor används för
inmatning i datamaskin, de är att anse som datamedia; eftersom de då tydligen
faller under begreppet upptagning för ADB, blir myndigheten inte skyldig att
lämna ut kopia av dem. Detta är enligl datainspektionen följdriktigt. Däremot
konstaterar OSK, fortsätter inspektionen, att regeln innebär alt myndighei
inle kan undandra sig att utlämna ljudband och mikrofilm i form av kopior om sä
påfordras. Emellertid kan åtminstone mikrofilm på samma sätt som hålkort
användas för inmatning i och utmatning ur datamaskin; mikrofilmen bör då också
anses som datamedium och hänföras till upptagning för ADB, varvid myndigheten
endast skulle vara skyldig all utlämna utskrift, ej kopia. Det är, säger
inspektionen vidare, svårt att se skälet till att de nämnda typerna av
databärare skall behandlas olika beroende på om de är knutna till ADB eller ej.
På samma säu som i fråga om magnetband kan integritetsskäl åberopas mot utlämnande
av kopior av ljudband eller mikrofilm. Offentlighetsintresset kräver enligt
inspektionen inte heller i dessa fall annal än att utskrift lämnas. Datainspektionen
förordar att uttrycket "eller annan upptagning" tilläggs i andra
styckei andra punkten närmast efter orden "automatisk
dalabehandling". Inspektionen påpekar i sammanhanget att vad som sägs i 8
ij andra slycket
tredje
punkten om "kopia av upptagning" inte innebär någon ändring
av
vad som anges i andra punkten; dvs. all med upplagning i tredje punkten kan
avses endasl sädan upptagning som myndighet är skyldig att utlämna i form av
avskrift (kopia).
Enligt
dataarkiveringskommitién kan den särskilda regeln om utlämnande av upptagningar
för automatisk dalabehandling hell utgå om andra styckels första mening
utformas på följande sätt: "Den som vill taga del av handling som hell
eller delvis är offentlig har även rätt au mot fastställd avgift få avskrift eller
utskrift av handlingen; därvid skall sådan del som är hemlig uteslutas."
Det kan enligt kommittén inte vara nödvändigt alt grundlagen uttryckligen anger
sädant som myndighet inte är skyldig att göra.
Prop. 1975/76:160 186
Stadskansliet
i Göteborgs kommun ifrågasätter om del i andra slycket använda kriteriet
"närbelägen myndighei - - - ulan olägenhet'' motsvarar
"beaktansvärd olägenhet".
Frågan
om de k o m m e rs i el 1 a massuliagen av offentligt malerial för selekliv
reklam berörs i eu par yitranden,
Daiainspekiionen
nämner att frågan vid några tillfallen har behandlals av riksdagen och all
riksdagen har fallal ett beslut i denna (KU 1975:11 )som innebär au frågan
hänvisats till den paralamentariska utredning för allmän översyn av dalalagen som
riksdagen begärt, Enligl datainspektionens uppfaltning är frågan inle i
praktiken lösl genom all ullämnandea v dalamedium kan förhindras eller
begränsas, Regeringsrällens praxis ger vid handen att myndighelerna enligl
offentlighetsprincipen i inle ringa grad är skyldiga att tillhandahålla namn
och adresser på utvalda grupper i form av utskrifter; dessa kan användas förde
häraktuella kommersiella ändamålen. Frågans lösning kräverdärfören-ligl
inspektionen eu ställningstagande till den tillämpliga grundlagsbestämmelsens
lydelse. Ställningstagande lorde böra ske nu, i samband med förslagel till
yllrandefrihelsgrundlag; om den tillämnade datalagsöversynens resultat skall
avvaktas och i samband därmed grundlagsändring vidtas, synes ställningstagandet
bli avsevärt fördröjt. Datainspektionen diskuterar i sammanhanget OSK:s
ställningstagande alt det inle skulle vara möjligt all lösa del ifrågavarande
problemet inom ramen för den föreslagna yltrandefrihetslagen och
OSK:spåsiåendeallenlösningskulleslridamotdenna grundlag. Enligt dalainspektionen
kan massuliagen för kommersiell reklam knappast sägas ha lill syfte alt främja
någol av de intressen som nämns i grundlagens programförklaring, nämligen ett
frili meningsutbyte och en allsidig upplysning. Snarare kan påstås
aligrundlagsbudel i och för sig inte skulle behöva utgöra formellt hinder mol
särskild lagstift ning i ämnet. Datainspektionen tar vidare upp OSK:s uttalande
an en lagreglering, i form a v förbud mol utlämna nde för reklamändamål,
förut-sätleråsidosättande av den vikt iga principen att myndighelär skyldigalt
lämna ul offentlig uppgift ulan all efterforska sökandens syften. Denna princip
-vilken f ö. uppluckrats genom de många skaderekvisilen, såviii gäller hemliga
handlingar-synes emellertid enligt inspektionen i och för sig inte behöva
utgöra något hinder om lagregleringen av nyss anförda skäl kan ske vid sidan av
grundlagen. Det är visserligen riktigt,som OSK säger, all en beslämmelse i ämnet
inle kan bli en sekretessregel, eftersom ju fråga arom uppgiftersom bör vara
offentliga. Oavsett hur en lagreglering närmare skulle utformas, anser datainspektionen
i motsats till OSK att del i de allra fiesta hithörande fall inle skulle möta
svårigheieratt avgränsa uttag av denna typ från andra. De begärda uppgifternas
mängd,art och urval, den a v sökanden bedrivna verksamheien samt
be-fogenheienalt utreda sökandens syfteskullegöradennaavgränsningenkel och
knappast inrymma sådana svårigheler som i många sekrelessärenden blir förknippade
med uiredningen av skaderekvisilen. Inspektionen undersirykeratl del
häråiergivna resonemanget inle innebär uttryck för uppfattningen au kommersiella
massutiag ur myndigheternas offentliga register bör omöjliggöras;
Prop.
1975/76:160 187
diskussionen
avser endasl möjlighelen alt skapa siöd i grundlag för de in-skrankningarsom
kan behövasav hänsyn lill privailiveis helgd, Enligl inspektionen lorde inle
del föreslagna centrala uppdateringsregisiret. C UR, som OSK antar, innebära en
lösning.Meni ngen ärali C UR skall innehålla grundläggande person- och
adressuppgifter, som blir offentliga, och au just dessa uppgifter skall
användas som söknycklar. Dessa kan då i me inskränkas ulan au C UR blir
meningslöst ;offeniligheisprincipen medför dåail även reklamföreiagen måste få
utskrifter från CUR, - Avslulningsvis anför inspektionen all en beslämmelse i
ämnet,om frågan om grundlagsenligheten löses,ehuru den inle aren sekretessbestämmelse
kan las in i den föreslagna lagen om allmänna handlingar,exempelvis under
rubriken service och informaiion,
Länsslyrelsen i Stockholms
län delar inle OSK:s uppfallning all den akluella frågan inte går alt lösa inom
ramen för den föreslagna grundlagen. Enligl länsslyrelsen har man all väga moi
varandra å ena sidan allmänhetens räu till full insyn i förvaltningen och å
andra sidan en skyldighel för myndighelerna gentemot allmänheten all handskas
med de alltmer om fattande personuppgif-ler,som insamlas och lagras för
myndigheiernas egen verksamhet, på ell sådant satt att den enskildes privatliv
och iniegrilel skyddas mol obehörigi och skadligt användande. Del kan enligl
länsstyrelsens mening inte vara omöjligt att förena dessa krav utan all del
grundläggande syftet med offentlighelsprincipen åsidosätts. Det kan knappast
vara förenligt med den enskildes intresse och berättigade krav på en ansvarig
och riktig användning av den alltmer ökande mängd personuppgifter m. m., som
myndigheterna samlar och lagrar för samhällets legitima behov, att uppgifterna
kan spridas och utnyttjas obegränsat för vilka som helst för samhället eller
den enskilde främmande intressen. Sådana intressen behöver inle bara vara
kommersiella. Länsstyrelsen förklararati den kan redovisa ett fiertal fall,där
massultagavadressuppgifter förbestämda personkategorier begärts för exempelvis
otillbörliga politiska aktioner, för tvivelaktiga forskningsprojekt etc. Den
tekniska utvecklingen inom ADB-området innebär,fortsätter länsstyrelsen,att
risken för missbruk av offentlighetsprincipen ökar. En offentlighet som inle
har möjlighet att tillvarata och skydda den enskilde samhällsmedborgaren
motorikl igt och skadligt uinyujande måste ifrågasättas. Allmänhetens tilltro
lill och förtroende för ADB-utnyiijande i samhällets tjänst är, säger länssty
relsen vidare,en viktig förulsällning föratt ADB-teknikens möjligheler skall
kunna tillvaratas på bästa salt för samhällsnyltiga ändamål. Della främjas
förvisso inle av alt de regisierförande/ansvariga myndigheterna fråntas
möjlighelen och skyldigheten att begränsa och kontrollera spridning och användning
av intsamlade uppgifter. Länsstyrelsen framhåller all datalagen inte är någon
fullständig garanti mot olämplig användning av personuppgifter i andra fall än
då annan än myndighei jör personregister med hjälp av ADB. Med den föreslagna
utformningen av grundlagsförslaget begränsas datainspektionens möjligheler i
fråga om ADB-regisierförande myndigheter till föreskrifter om myndighelens egen
användning av personuppgifterna. Länsstyrelsen uttalar sammanfattningsvis all
kravet på klarhet och tillgänglig-
helavgrundlagochallmän
lag inie drleda till all kravet påskydd förden enskildes personliga säkerhet
och privailiveis helgd eftersattes, Enligl länsstyrelsens mening bör man i det
fortsatta arbelel med lagstiftningskomplexet - trots vad OSK ansett -söka
åsladkomma regler som ger della myckel vitala problem en tillfredsställande
lösning.
Föredraganden
Reglerna
i TF dels om tillhandahållande på slällel av allmän handling och leknisk
upplagning, dels om överiämnande mol avgift av avskrift, utskrift eller kopia
av handling eller leknisk upptagning har av OSK föreslagits bli väsentligen
oförändrade i sakligl hänseende, 1 ston sett har remissinstanserna lämnat
OSK:s förslag utan erinran,
OSK
har i motiviexien tagit upp frågan om de kommersiella massuliagen från främst
personregister. Kommittén avvisar tanken på särskilda beslämmelser som lägger
hinder i vägen för sådana ullag, utöver den nuvarande som befriar myndighei
från all lämna ul personuppgifter genom kopia av datamedium. Under remissbehandlingen
har två inslanser tagit upp frågan om massuliagen och förordat
grundlagsföreskrifter som möjliggör ytterligare spärrar mol sådana ullag. För
egen del finner jag inte all tillräckligt underiag föreligger att nu föreslå
särskilda bestämmelser i grundlag om massuttagen. Den av mig lidigare nämnda
utredningen om vissa dalafrågor bör, i enlighel med vad riksdagen har förutsatt
(KU 1975:11), få i uppdrag all överväga behovet av särskilda bestämmelser om
försäljningen av datorlagrade personuppgifter för kommersiellt bruk. Frågan om
en eventuell ändring i grundlagsreglerna om allmänna handlingars offentlighet
dr las upp med anledning av de förslag i ämnet som utredningen kommer att lägga
fram.
Inte
heller i övrigi anserjag att någon mer ingripande ändring i reglerna om
tillhandahållande av allmän handling är påkallad. All jag anser alt vissa
justeringar bör göras framgår av del följande,
1
likhet med OSK anser jag att nuvarande 2 kap. 8 ij TF är en alltför omdngsrik
paragraf, vars innehåll lämpligen bör delas upp på två paragrafer. Den bäsla
överblicken över stoffet dr man enligl min mening, om en paragraf ägnas ål
tillhandahållande på slällel av allmän handling och en följande paragraf upplär
beslämmelserna om tillhandahållande mol avgift av avskrift m, m. Denna
disposition ansluter fö, nära till den nuvarande. Förslaget har utformats i
enlighel härmed, Beslämmelserna har lagiis in i 12 och
13
sS.
I
12 tj första stycket första meningen föreskrivs all allmän handling, som får
lämnas ul, på begäran genast eller så snart det är möjligt på slällel utan
avgift skall tillhandahållas den, som önskar la del därav. Handlingen skall
tillhandahållas i sådan form all den kan läsas, avlyssnas eller uppfällas på
annal säu. Av del valda utlryckssäliel framgår att sökanden har räu all få del
av ADB-upplagning och annan leknisk upplagning i läsbar eller av-
Prop. 1975/76:160 '89
lyssningsbar
form eller, beiräffande en bild, så att den kan iaklias i,ex, på en bildskärm.
Vidare föreskrivs i andra meningen all sökanden också har räll att skriva av
och alt avbilda handling och även alt ta den i anspråk lör Ijudöverföring.
Enligt första styckei sista meningen gäller vidare all handling, som inie kan
tillhandahållas utan att sådan del därav som inte lår lämnas ut röjes, i övriga
delar skall göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia. Självklart
skall tillhandahållande av avskrift eller kopia i della fall ske kosinadsfrill.
Med "avskrift" förstås här även utskrift av leknisk upptagning. Jag
delar nämligen OSK:s uppfaltning alt "avskrift" bör kunna begagnas då
i lagtexten avses alla slag av allmänna handlingar, inklusive tekniska
upplagningar, Ordel "utskrift" bör däremoi användas endast när
teknisk
upptagning, överförd till skrift, avses. Ordet kopia har nämnts särskilt i
första slyckel sista meningen med tanke på alt det kan vara mest praktiskt att
t, ex, föra över de offentliga delarna av ett ljudband lill en bandkopia. Att
denna i sin tur skall spelas upp för sökanden följer av första meningen och av
uttrycket "göras tillgänglig",
1 12
ij andra slyckel anges de fall i vilka myndighei kan vägra att tillhandahålla
en handling, trots att den är offentlig, dvs, de regler som nu återfinns i 2
kap, 8 ij tredje slycket TF. Någon saklig ändring i förhållande till gällande
rält är inte avsedd, I lagtexten har skrivits in ett krav alt den myndighet,
till vilken sökanden hänvisas, skall vara "närbelägen",
Enligl
12 § försia stycket har sökanden rätt alt gratis la del av myndighets
originalhandling eller, i fall som avses i tredje meningen, avskrift eller
kopia av denna. Däremot har sökanden enligt 12 § inte befogenhet att ta med sig
handlingen,
I 13
§ slås inledningsvis fast all den som önskar la del av allmän handling -
förutom rätten alt ta del av den på stället - även har rätt alt mot fastställd
avgift få avskrift eller kopia av handlingen till den del den får lämnas ul.
Från denna huvudregel föreskrivs två undantag. Del första innebär att myndighet
inte är skyldig att överiämna upptagning för automatisk databehandling i annan
form än utskrift.
Denna
regel, som överensstämmer med vad som nu gäller, leder till au vissa typer av
handlingar, t. ex. mikrofilm, ibland i egenskap av ADB-upptagning får utlämnas
endast i utskrift och ibland såsom annan teknisk upptagning kan lämnas ul även
i form av kopia. Dalainspektionen har förordat att myndighets skyldighet att
överiämna tekniska upptagningar över huvud begränsas på samma sätt som vad
gäller ADB-upptagningar, dvs. överiämnande behöver bara ske i utskrift. För
min del ärjag dock f n. inle beredd alt inskränka den rätt för allmänheten att
mot avgift d lillgång till kopior av lekniska upptagningar, som nu finns.
Det
andra undantaget från huvudregeln, som också övertagits från gällande ordning,
innebär att skyldighet all framställa kopia av karta, ritning eller bild inte
föreligger om svårighet möter och handlingen kan tillhandahållas på stället.
Av skäl som har angivits av OSK har regeln kompletterats
Prop. 1975/76:160 190
så
att den också gäller andra tekniska upplagningar än ADB-upplagningar,
14§
Gällande räu
Beslämmelser
om vem som skall pröva en begäran alt få ta del av handling hos myndighet finns
i 2 kap, 9§ och 14 § andra stycket TF. Enligt 9§ första stycket skall
framställning om allmän handlings utbekommande göras hos den myndighet där
handlingen finns. När del gäller leknisk upptagning skall framställningen göras
hos den myndighet som förfogar över upptagningen. Frågan om utlämnande prövas
av den myndighei där framställningen har gjorts.
1 9
tj andra slycket finns ytterligare bestämmelser om handläggningen av
utlämnandefrågor. Är vården om handlingen enligt arbetsordning eller givet
uppdrag anförtrodd viss befattningshavare, har han att själv beslula i fråga om
handlingens utlämnande. Del åligger honom därvid au räila sig efter
föreskrifter som myndigheten har meddelat och all, då det kan ske utan omgång,
i tveksamma fall hänskjuta frågan lill myndighetens avgörande. Om
befattningshavaren vägrar att lämna ut handlingen skall frågan, om sökanden
begär del, hänskjutas till myndigheten.
I 14
§ andra stycket, vartill hänvisas i 9 § iredje styckei, finns regler om
utlämnande av handlingar vilkas hemlighällande är av synneriig betydelse för
rikets säkerhet. Beträffande sådana handlingar kan regeringen förordna alt viss
myndighet skall pröva fräga om utlämnande. Om förordnande skall anteckning
göras på handling som avses i förordnandet. Reglerna har genom särskilda
förordnanden gjorts tillämpliga pä vissa handlingar rörande försvaret,
utrikespolitiken och polisens verksamhel. Prövningen görs i dessa fall av
departementschef - När någon gör en framslällning att få ta del av handling,
där prövningen av frågan om utlämnande enligt anteckning på handlingen skall
tillkomma annan myndighet än den där handlingen förvaras, skall framställningen
ofördröjligen på sökandens begäran hänskjutas till den behöriga myndigheten.
Offentlighets-
och sekretesslagsilftningskommitlén
OSK
har samlat reglerna om utlämnande i en paragraf (9 ij i grundlags-kapitlet).
Härvid har bestämmelserna i 2 kap, 9 i; andra stycket TF med närmare regler om
handläggningen av utlämnandefrågor inom myndighelen fåll ulgå och en ny
grundlagsregel om tillstånd av viss myndighet införts, I övrigi motsvarar OSK:s
förslag nuvarande regler. Anledningen lill all bestämmelserna i 2 kap. 9 tj
andra styckei TF har dtl ulgå är att det här enligt OSK:s uppfaUning rör sig om
en detaljreglering, som med fördel kan överflyttas från grundlag lill
förfaUning av lägre valör.
OSK
formulerar i 9 § första stycket huvudregeln så, alt begäran au få
Prop. 1975/76:160 191
ta
del av handling görs hos myndighet, där handlingen finns, och skall prövas av
den myndighelen. En särregel för ADB-upplagningar blir obehövlig, eftersom
ADB-upptagning enligt 3 § andra slycket i OSK:s förslag anses förvarad hos
myndighet, om myndigheten förfogar över den,
I
9§ andra styckei har OSK föreslagit en ny regel. Där sägs all såsom villkor för
utlämnande av hemlig handling får i den i 1 § omnämnda särskilda lagen
uppställas tillstånd från viss myndighet. I motiveringen anförs att den
reglering, som i dag finns i 35 § SekrL och som har tagits upp i 12 § LAH,
egenlligen är grundlagsstridig och att den nya regeln avhjälper denna brist.
Reglerna
om utlämnande av s. k, kvalificerat hemliga handlingar har efter redaktionell
omarbetning tagits in i 9 § tredje slyckel,
Remissyiirandena
OSK:s
förslag all de nuvarande bestämmelserna i 2 kap, 9 § andra stycket TF om
handläggningen av utlämnandefrågor inie skall få någon motsvarighet i den nya
grundlagen kommenteras av nägra remissinstanser.
Att
Pressens samarbeisnämnd motsätter sig all beslämmelserna las bort ur grundlag
framgår av remissammanställningen under 5,4,
Regeringsrätten
förklarar att den delar uppfattningen att bestämmelserna om hur beslut fattas i
utlämnandeärende inom myndigheten kan fiyttas ut ur grundlagen. Frågan är dock
av den vikt av hänsyn till behovet av snabba beslul att den ej bör lämnas hell
oreglerad. Regler bör därför enligt regeringsrätten i stället tas in i LAH, För
de kommunala myndigheternas del är regler i lag nödvändiga. Det bör icke
överlåtas till varie kommun alt fritt beslula om ordningen för utlämnande av
kommunens handlingar. Samma uppfattning kommer lill uttryck i de yttranden som
har avgivits av JO och av Juridiska fakulteten vid Lunds universitet.
Näringsfrihetsombudsmannen understryker att del i den praktiska tillämpningen
av offentlighetsprincipen finns behov av enhetliga regler för beslutsfattandet
i ullämnan-defrågor och förutsätter att frågan beaktas vid
lagstiftningsärendets fortsatta behandling.
Riksåklagaren
förklarar att frågan om vem inom en myndighet som har alt fatta beslut med
anledning av en begäran att få ta del av handling torde vara ett ämne som får
avgöras administrativt, genom arbetsordningar e.d, Länsslyrelsen i
Västerbottens län ger uttryck för samma uppfattning.
Tidningarnas
telegrambyrå framför önskemålet att fä fastslaget att beslul om utlämnande av
allmän handling i princip skall kunna ges omedelbart. När det kan råda
tveksamhet om utlämnandet måste beslut kunna fattas helst samma dag. Det finns
enligt byrån exempel från senare tid på att myndighet har vägrat att lämna ut
handling med den motiveringen att ingen tjänsteman hos myndigheten vid
tilirället ansetts kompetent att bedöma om handlingen
Prop. 1975/76:160 '92
skulle
vara offentlig utan hävdat au detta måsle avgöras av juridisk sakkunskap. 1
några fall har det dröjt flera veckor innan handlingen ställts till förfogande.
Från
flera håll påpekas att ordet "finns" i första styckets försia mening
bör bytas ut mot "försvaras" för att bättre överensstämmelse skall
uppnås mellan 3 och 9 §§. Uttalanden av denna innebörd har gjorts av JO. ÖB.
daiasamordningskomniiiién, landsarkivet i Uppsala, juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet och stadskansliet I Göteborgs kommun.
Den
föreslagna regeln iandra stycket diskuteras i några yttranden.
Regeringsrätten
förklarar att denna regel innebär att OSK vill grundlagsfästa en nu tillämpad
lagsliftningspraxis, som OSK anser strida mot TF: utlämnande skall få göras
beroende av all viss utomstående myndighet givit sitt tillstånd därtill.
Stadgandet torde enligl regeringsrätten innebära all den särskilda
tillståndsgivande myndigheten kan göra en skönsmässig prövning, begränsad
allenast av sekreiessgrunderna i grundlagen. Beslul att vägra tillsländ kan
icke överklagas i den för avslagsbeslut i utlämnandeärenden särskilt stadgade
ordningen, som garanterar en rättslig bedömning, ulan följer den ordning som
gäller för myndighetens beslul av denna art. Man får sålunda, förklarar
regeringsrätten, i realiteten en dubbel prövning av samma fråga hos två
sidoordnade myndigheter, vanligen med olika instansordningar. Ett positivt
beslul om utlämnande av handling kan komma till slånd blott om två likställda
myndigheter i det givna fallet beslutar på samma sätt. Ett sådani system ter
sig enligl regeringsrätten främmande för svensk förvaltning och bör undvikas.
En av huvudtankarna bakom reglerna om offentlighet är att beslul i princip
skall kunna erhållas prompt. En ordning som förutsätter bedömning hos tvä,
kanske geografiskt långt åtskilda myndigheter leder ofrånkomligen lill
betydande förseningar i avgörandet, även i självklara fall. Regeringsrätten
avstyrker därför i första hand en regel om dubbel prövning av utlämnandefrågan.
Om del bedömes nödvändigt att i undantagsfall ullämnandefrågan avgöres av en
annan myndighet än den som förvarar handlingen är enligt regeringsrätten att
föredra att avgörandet helt överiämnas till denna särskilda myndighet, som då
blir bunden av lagen om allmänna handlingar på samma sätt som
förvarings-myndigheten skulle ha varit. En sådan särordning bör dock tillåtas
blott i undanlagsfall. Under åberopande av behovet av snabba utlämnandebeslut
motsätter sig också Pressens samarbeisnämnd och Tidningarnas telegrambyrå den
föreslagna bestämmelsen,
Tystnadspliktskommiltén
gör ett redaktionellt påpekande rörande utformningen av andra slycket. Enligt
kommittén torde vad OSK har avsett att uttrycka komma fram tydligare genom
följande formulering: "I den i 1 § omnämnda lagen får bestämmas att
handling som enligt lagen skall hällas hemlig likväl får ullämnas, om viss
myndighei medgiver det". Televerket diskuterar reglerna i tredje slycket
om den s. k.
Prop. 1975/76:160 '3
kvalificerade
hemligstämplingen. Verket förklarar därvid att det för sin del hyser viss
ivekan angående behovet av dessa särskilda regler. Den renl rättsliga
innebörden av dessa regler är alt viss bestämd myndighei
-
departementschef - skall pröva
fråga om utlämnande av handling som försetts med denna särskilda
hemligbeieckning, 1 praktiken synes dock den kvalificerade hemligbeteckningen
hittills ha lillgripits främst för au framtvinga ett visst handhavande av en
handling. Det är därför i och för sig tillfredställande all det i belänkandet
understryks att detta ej är huvudsyftet med beteckningen. Det är också
värdefullt att få klariagt all myndighet som anbringat kvalificerad
hemligbeteckning också har rätt att avlägsna den vid ändrade förhållanden, Å
andra sidan synes det enligt verket finnas fog för frågan varför en särskild
prövningsinstans - departementschef -är nödvändig, 1 betänkandet anges inte vad
som i delta fall gör att kammarrätt och regeringsrätt inte kan utgöra
besvärsinstanser på samma sätt som i fråga om handlingar som, ulan att vara av
"synnerlig" vikl, dock är av betydelse för rikets säkerhet. Att
befara att sekretessen menligt skulle uttunnas genom domstolsbehandlingen av
besvärsmål vore nog all underskatta domstolarnas förmåga att upprätthålla
sekretesskyddet. Man bör i sammanhanget vidare lägga märke till att den äldsta
av de nu gällande sekretesskungörelserna som reglerar användningen av
kvalificerad hemligbeteckning
-
utrikesförvaltningens
sekretesskungörelse - har en annan innebörd än moisvarande senare föreskrifter.
Enligt den kungörelsen är det endast utrikesdepartementet som har rätt att
anbringa hemligbeteckningen i fråga, och det är därför i sin ordning att
prövningsrätten vid fråga om utlämnande är förbehållen detta departement.
Televerket anser det däremot inte lika naturligt att departementschef skall
utgöra den enda prövningsinstansen i fråga om handling som försetts med
kvalificerad hemligbeieckning av en annan myndighet. Om den föreslagna
föreskriften skall bibehållas vill televerket föreslå att man återgår till den
formulering som finns i 2 kap,
14
S andra styckei TF och därmed anger all det är hemlighållandet som är av
synnerlig vikl. Verket understryker att detta förslag inte innebär någon
invändning mol det som sägs i tredje styckei på s, 152 i betänkandet, men aU
det har viss praktisk belydelse då man ställer saken i relation lill andra
handlingar. Verket menar nämligen alt det kan finnas även offentliga handlingar
som kan vara "av vikt" för rikets säkerhet. Därför bör ordet
hemlighållande bilda utgångspunkt för sekretessbedömning och sekretess-skydd.
ÖB
förordar all ordel vikt i Iredje styckei byts ut mol "betydelse" som
är det ord som nu återfinns i gällande tryckfrihetsförordning och i försvarets
sekrelesskungörelser.
Föredraganden
1 14
§ försia Slycket departementsförslaget regleras var begäran au få ta del av en
handling skall göras. I enlighet med vad fiera remissinstanser
13 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160
Prop. 1975/76:160 194
har
förordai föreskrivs an begäran skall göras hos den myndighei som förvarar
handlingen.
När
dei gäller vilken myndighei som skall pröva frågan om utlämnande bör prövningen
naiurligtvis i regel som nu göras av den myndighei som sökanden skall vända sig
lill, dvs. den myndighei som förvarar handlingen. En bestämmelse hiirom har inlöris
i andra siyekei.
Som
jag har niimni lidigare har OSK föreslagit en regel med innehåll all tillstånd
från viss myndighei far uppställas som villkor för uilämnande av handling. Viss
moisvarighei lill denna besiiimmelse har lagils upp i 2 ij iredje slyckel i
deparlemenisförslagel. Föreskriften dar är emellertid betydligt mera begränsad
till sin räckvidd. Skälen härtill har jag redovisat i avsnitl 7.2. 1
sammanhanget harjag också framhållit au principiella hinder inle föreligger mot
all prövningen enligl en viss sekreiessbesiämmelse förbehålls en bestämd
myndighei med särskilda föruisäuningar alt bedöma frågan om utlämnande. Denna
ordning kan i vissa fall vara myckel ändamålsenlig. Kravei på all
utlämnandeprövningen skall ske snabbi leder dock lill all resirikliviiel är
påkallad närdet galler au lillåia annan myndighei an den som förvarar
handlingen au avgöra om denna skall lämnas ul. Jag föreslår därför alt det i
beslämmelse som avses i 2 kap, 2 ij andra slyckel TF, om särskilda skäl
föranleder det, får föreskrivas all annan myndighei än den som förvarar
handlingen skall göra sekreiessprövningen. Också denna regel har lagils in i 14
tj andra styckei.
Ell
exempel på när särskilda skal kan anses föreligga är del fall som nu regleras i
35 ij SekrL, Enligt denna paragraf ankommer det på statens avtalsverk alt
bedöma om handling som har lillkommil i anledning av
kol-leklivavtalsförhandlingar skall lämnas ut även om handlingen förvaras hos
annan myndighet an avtalsverkel. Alt den blivande motsvarigheien till 35 tj
SekrL lill skillnad från denna regel, bör innehålla uttryckliga rekvisit för
prövningen, framgårav vad jag har anfört i avsniii 7 2.
1 14
ij andra slyckel föreskrivs vidare i överensstämmelse med vad som nu gäller all
i fråga om handling .som är av synnerlig betydelse för rikels säkerhel kan
också genom förordning föreskrivas att endast viss myndighei får pröva frågan
om utlämnande. .-Xndra slyckel avslulas med en föreskrift för del fall all en
begäran all få ta del av en handling riktas till myndighei som enligl någon av
de två nu nämnda undantagsreglerna inte är behörig all pröva frågan om
utlämnande. Föreskriften, som f n. haren motsvarighet i 2 kap. 14 andra slyckel
TF, innebar au myndighelen genasi skall hänskjuta begäran lill den behöriga
myndighelen.
1
likhei med OSK anser jag alt de nuvarande beslämmelserna i TF om hur inom en
viss myndighei beslul skall fattas i utlämnandeärenden lämpligen kan föras
över lill författning på lägre nivå än grundlag. Enligl min mening bör frågan
regleras i den särskilda lag som avses i 2 kap. 2 tj andra styckei TF.
1
sammanhanget vill jag beröra frågan om hur beslul skall fallas angående
Prop. 1975/76:160 195
utlämnande
av handling som förvaras inom regeringskansliet och som hör till ett
regeringsärende. Fråga härom prövas f n. inom varie departement av tjänsteman
eller, i sista hand, av del statsråd till vars ansvarsområde ärendel hör. Något
hinder mot alt frågan hänskjuts till regeringens avgörande föreligger
emellertid inte. Stöd för den nu angivna ordningen kan hämtas från
bestämmelserna i 2 kap. 3 § första styckei och 9 § andra slyckel TF. Dessa
beslämmelser kommer emellertid till stor del all sakna motsvarighet i det nya
grundlagskapitlet. Med hänsyn härtill och då som jag har nämnt under 8 §,
regeringen och inle ett enskilt departement framstår som den myndighei lill
vilken ell regeringsärende är knutet, skulle möjligen kunna göras gällande att
fråga om utlämnande av handling i regeringsärende enligt 7 kap, 3 § RF måste
avgöras vid regeringssammanträde. En sådan ordning vore emellertid orimlig.
Enligt min mening följer inle heller av en riklig tolkning av nämnda lagrum i
RF all ell regeringsavgörande är nödvändigl. Jag anser alltså att man utan all
komma i konflikt med RF genom lag eller annan författning kan överlåta åt
departementschef eller departements-tjänsteman alt besluta i fråga om
utlämnande av handling som hör lill regeringsärende,
15
§ Gällande rätt
Om
en myndighei avslår en begäran att få la del av en handling som myndigheten
förvarar, har sökanden rält all överklaga avslagsbeslutel. Om däremot
handlingen genast lämnas ut, finns ingen klagorätt. Detta innebär bl, a. att
den i vars intresse sekretessregeln har uppställts saknar möjlighet att
överklaga ett beslul alt utlämna en handling. Alt talan bara får föras mot
avslagsbeslut, framgår av 2 kap, 10 § TF, På motsvarande sätl föreskrivs i 2
kap, 12 § att talan inte heller får föras mot bifallande beslut av högre
instans.
1 2 kap. II §
TF finns utförliga regler om vilken myndighet som i olika fall är behörig att
överpröva en vägran att utlämna en handling. Som huvudregel gäller enligt
första stycket att ändring skall sökas hos den myndighet som har att ta upp
klagan över beslut eller åtgärd i det mål eller ärende till vilket handlingen
hör. Om denna regel inle är tillämplig men det går aU utpeka en myndighei, som
i allmänhet har att ta upp klagan över den vägrande myndighetens beslut eller
åtgärder, är del den myndighelen som är behörig. Finns enligl dessa regler
ingen behörig myndighei skall, enligl andra stycket, ändring sökas i fråga om
beslul av kommunalmyndighet hos länsstyrelse, beträffande beslut av myndighet,
som lyder under länsstyrelse, domkapitel, styrelse, ämbetsverk eller annan
regeringen underställd myndighet, hos den överordnade myndigheten samt i andra
fall hos regeringsrätten. Angående beslut av myndighei, som tillhör eller lyder
Prop. 1975/76:160 196
under
riksdagen, gäller dock vad riksdagen bestämmer,
Enligl
2 kap, 12 tj TF skall de nu nämnda reglerna ha moisvarande lill-lämpning, då
lalan fullföljs mol ävslagsbeslut av högre instans, -Sista instans för
prövningen av både statliga och kommunala beslut är enligt del sagda i regel
regeringsrätten, som enligl uttrycklig beslämmelse träder i stället för
regeringen som besvärsinstans. I fråga om de allmänna domstolarnas handlingar
är dock högsta domstolen sista instans.
Prövningen
av besvär är begränsad till alt vara rent rättslig. Detta framgår av 2 kap. 10
§ TF där del sägs alt sökanden har besvärsräll endasl om han anser au
"beslulel icke är lagligen grundat". 1 de fall då sekretesslagens
regler inte anger de närmare förutsättningarna för sekretess ulan bara föreskriver
alt handlingen inte får lämnas ut utan viss myndighets tillstånd kan därför en
vägran all ge sådani lillslånd inie angripas genom besvär enligl 2 kap. 10 ;j
TF, Däremoi kan besvär anföras enligl den ordning som i allmänhet gäller för
myndighetens beslul av denna art,
I
princip kan alla ävslagsbeslut av myndighet överklagas. Undanlag har dock
gjorts för beslut som har meddelats av departementschef Vidare anses det ligga
i sakens natur att beslut av riksdagen, regeringen, högsta domstolen och
regeringsrätten inte kan överklagas.
Utöver
de regler som här har redogjorts för finns i 2 kap, 13 § TF ytterligare några
mera speciella bestämmelser om handläggningen av besvär. Där föreskrivs
sålunda alt den som vill klaga över myndighets beslut har räu alt få
besvärshänvisning. Mål eller ärende angående utlämnande av allmän handling
skall alllid behandlas skyndsamt. Expedition skall tillhandahällas klaganden
ulan avgift. Slutligen gäller ett förbud mol att uppställa särskilda villkor,
såsom erläggande av fullföljdsavgift eller myndighets lillslånd, för räu all
fullfölja talan eller för all få denna prövad.
öjfeniligheis-
och sekretesslagstiftningskommUtén
OSK
erinrar om OK:s diskussion angående den nuvarande begränsningen alt endasl
avslagsbeslut kan överklagas. OSK påpekar därvid att OK i en
diskussionspromemoria år 1964 föreslog besvärsräti även för den som ansåg sig
lida skada genom bifall till en framslällning om utlämnande. Detta förslag
vidhölls emellertid inte i OK:s slutbetänkande. Motiveringen var främst att en
sådan besvärsräll, kompletterad med möjlighet för myndighet att förordna om
interimistiskt kvarhållande av handling, kunde utnyttjas i förhalande syfte
och att sådan besvärsräll ulan nämnda möjlighet tedde sig ganska meningslös.
Ett andra ändringsförslag av OK i den nämnda diskussionspromemorian gick ul på
alt JK och JO skulle tilläggas besvärsrätt, Efiersom båda dessa myndigheter
enligt sina instruktioner har att särskill vaka över tryckfrihelsrällsliga
frågor, kunde enligl diskussionspromemorian en besvärsräll för dem oberoende av
enskilds aktivitet vara av värde. Men
Prop.
1975/76:160 197
även
detta förslag frånfölls sedermera av OK. Motiveringen var här bl. a. all
förslaget kunde leda till att ämbetenas innehavare - oaktat uttalanden från
statsmakternas sida - kunde känna sig föranlåtna att ingripa även dä del inte
kunde anses motiverat av hänsyn till rättsbildningen, dvs. komma att i
praktiken uppträda som partsombud. - De skäl OK framförde för att inle föreslå
införande av de nämnda besvärsmöjligheterna finner OSK välgrundade. Principen
bör därför enligt OSK även framdeles vara alt endast avslagsbeslut skall kunna
överklagas.
Däremot
bör enligt OSK ett försök nu göras att införa en enhetlig besvärsgång. Mål och
ärenden om utbekommande av allmän handling skall enligl gällande rätt alltid
behandlas skyndsamt. Denna regel finns det inte anledning att ändra på. En snabbare
handläggning ernås lättast genom att så gott som samtliga mål och ärenden av
detta slag fär gå till en och samma andra instans, oavsett var beslutet i
första instans fattas. Härigenom skulle också en önskvärd likformighet i
rättstillämpningen kunna åstadkommas. En naturiig sådan enhetlig besvärsinstans
inom förvaltningen utgör kammarrätterna, såväl inom det slalliga som det
kommunala området. Normalt torde detta innebära, åtminstone på den kommunala
sidan, att en instans - länsrätten - överhoppas, men när det gäller sä
speciella ärenden bör detta i och för sig inte vålla principiella
betänkligheter I och med att kammarrätt görs till besvärsinstans följer
automatiskt dels att förvaltningsprocesslagen blir tillämplig, dels att
regeringsrätten blir slutinstans. Förvaltningslagens tillkomst har gjort det
naturiigt att föreslå denna lösning. Beslut av allmän domstol i
offentlighetsfräga bör emellertid alltjämt följa den vanliga besvärsordningen,
dvs, besvär via hovrätt till högsta domstolen.
OSK:s
förslag innebär vidare att detaljregleringen av besvärsgången överförs från
grundlag till allmän lag. 1 den förra räcker det enligt OSK med en generell
regel som anger, att den som har fått avslag på en framställning om
utbekommande av allmän handling äger rätt att begära överprövning.
OSK
noterar att besvärsräiien inskränks avsevärt genom att klaganden endast skall
kunna få rättelse i ett påstått olagligt beslut. Bl. a. framhålls au besvär
inte kan anföras på den grunden all vägran att utlämna handlingen skulle vara
olaglig i fall där utlämnande har gjorts beroende av viss myndighels
tillstånd. Enligl OSK:s mening finns det emellertid ingen anledning varför en
vägran att utlämna handling i dessa fall inle skulle d överklagas. Uttrycket
"att beslutet icke är lagligen grundat" fyller ingen egentlig funktion
i det av OSK förordade systemet, utan huvudregeln bör i stället vara att varie
vägran att lämna ut allmän handling skall kunna överklagas och
utlämningsärendet prövas i hela sin vidd av överprövande instans.
Som
nyss har nämnts föreslår OSK en regel som anger att den som har fått avslag på
en framslällning om utbekommande av allmän handling har rätt alt begära
överprövning. Regeln kan enligt OSK dock inte göras undanlagslös. Del ligger i
sakens natur all beslut i högsta instans måste undantas. Härmed åsyftas de
instanser som räknas upp i första styckei i OSK:s grund-
Prop. 1975/76:160 198
lagsparagraf
om besvär (10§), nämligen regeringen, statsråd, högsta domstolen och
regeringsrätten. Vissa andra domstolar - t, ex, arbetsdomstolen och
försäkringsdomstolen - är visserligen slutinstanser inom sina respektive
områden. De är dock inrättade för att pröva starkt specialiserade frågor och
beslut i offentlighelsfrågor av dessa instanser bör därför enligt OSK vara
underkastade den föreslagna, generella besvärsgången,
OSK
diskuterar i detta sammanhang utförligt nu gällande fuUföljdsförbud beträffande
avslagsbeslut som har meddelats av departementschef En följd av nuvarande
reglering är att beslut fattade av slatsminislern eller konsultativt statsråd
kan överklagas. Denna skillnad är otillfredsställande och kan inte sakligt
motiveras. Nuvarande undantag i 2 kap, 10 ij TF bör därför i denna del
omformuleras så att del kommer alt avse även statsråd som inte är departementschef
Statsråd kan alltid hänskjuta dessa frågor till regeringens avgörande, och dä
är talerätt utesluten. Det är för övrigt inte särskilt ofla statsråd faktiskt
fattar beslul av detta slag. I slor ulsträckning beror detta på att statsråd
delegerar beslutanderätten till lägre tjänsteman inom departement, vars beslul
i vanlig ordning kan överklagas. Skulle till äventyrs statsråd medvetet fatta
beslut enligt OSK att inte lämna ut handling, som otvivelaktigt är offentlig,
blir detta en politisk fråga, som får prövas av konstitutionsutskottet eller i
annan ordning.
Av
handläggningsreglerna i 2 kap. 13 tj TF saknar bestämmelsen om besvärshänvisning
i första styckei motsvarighet i OSK:s förslag. Reglerna i 2 kap. 13?! andra
slycket TF att mål eller ärende angående utlämnande av allmän handling alllid
skall behandlas skyndsamt och att expedition skall tillhandahållas klaganden
gratis har tagils upp i OSK:s förslag utan ändring i sak. Däremoi har den
nuvarande bestämmelsen om förbud att uppställa särskilda villkor för fullföljd
av talan eller dess prövning inle föreslagits bli överfört till den nya
grundlagen. Av de två exempel på sådana villkor som nämns i den nuvarande
bestämmelsen har förbudet mot fullföljdsavgift kommit all sakna aktualitet,
sedan denna avgift numera har slopats. Vad gäller förbudet mot
prövningstillstånd - del andra exemplet - finner OSK att ett sådani förbud inle
fyller något behov. Som skäl anförs att med det system som OSK föreslår
kvalificerad domstolsprövning alltid kommer till stånd och att ärendena i och
för sig inte är av sådan vikt att de framför alla andra fordrar sådan
särbehandling att de högsta instanserna ovillkoriigen bör vara skyldiga att ta
upp dem till prövning,
I 10
§ andra styckei i OSK:s förslag finns en hänvisning till LAH vad gäller den
närmare utformningen av reglerna om hur talan skall föras.
Remissyttrandena
Att
några remissinstanser har förordat att reglerna om instansordningen i
utlämnandefrågor skall bibehållas i grundlag framgår av remissammanställningen
under 5,4.
Prop. 1975/76:160 199
Datainspektionen biträder OSK:s förslag att huvudregeln
skall vara att varie vägran all lämna ul allmän handling skall kunna överklagas
och utlämningsärendet prövas i hela sin vidd av överprövande instans. Ett
ultalande av samma innebörd görs av länsstyrelsen i Västerbottens län, som
dessutom förklarar att en regel om fri fullföljd till regeringsrätten liksom
hittills bör vara inskriven i grundlag.
Frågan om fuliföljdsrällen skall vara begränsad till alt
avse endasl ävslagsbeslut behandlas av några instanser.
Regeringsrätten utlalar att den omständigheten all endasl
avslagsbeslul får överklagas medför all lägre inslanser kan befaras "för
säkerhels skull" vägra uilämnande av handling i alla tveksamma fall.
Vidare uteslängs enskild, vars intresse skyddas av sekretess, från att
tillvarata sin rätt besvärsvägen. Av praktiska hänsyn torde dock enligt
regeringsrätten få godtagas all även framgent endast avslagsbeslut är
överklagbara. Måhända bör dock ell nyll läge anses föreligga om, som föresläs,
kammarrätt blir försia domsiolsinstans i sekreiessmål. Man kunde då länka sig
möjlighelen av all låta företrädare för allmänna och enskilda skyddsintressen
få överklaga kammarrätts beslut, enligt vilket handling skall ullämnas. På så
vis erhålles en mera allsidig judikalur i slutinstansen.
Enligt Svenska sparbanksföreningen ät del utan tvekan
offentlighetshäm-mande att endast avslagsbeslut i mål om utbekommande av allmän
handling kan överklagas. Den omständigheten gör att lägre instanser tenderat
att vägra utlämnande utan stöd för åtgärden i någon materiell sekretessregel.
Från praktiska synpunkter torde det dock få anses riktigt att endast avslagsbeslul
skall kunna överklagas.
Svea hovrätt förordar all frågan om besvärsrätt även i fråga
om positiva beslut i vissa fall blir föremål för ytteriigare prövning,
Sveriges domareförbund anser all ur allmän
rällvisesynpunkt skäl talar för att besvärsräti bör tillkomma ej blott den som
begär utlämnande av en handling utan även den som lider skada genom utlämnandet
och att sädan prövningsbefogenhet är angelägen jämväl med hänsyn till
prejudikalbild-ningen. Frågan om besvärsräti för den som lider skada genom att
en handling utlämnas bör därför enligt förbundets mening ytterligare övervägas.
Flera remissinstanser anser att besi ul av statsråd att
vägra lämna ut handling skall kunna bli föremål för rättslig prövning. Av denna
mening är regeringsrälien, Svea hovrätt, socialstyrelsen, samtliga Juridiska
fakidteter. JO, Svenska sparbanksföreningen, Tidningarnas telegrambyrå och
Pressens samarbeisnämnd.
Som redan har nämnts under 5,4 anser regeringsrätten alt
grundlagen bör innehålla regler som säkerställer att frågor om myndighets
vägran all lämna ut handling i sista hand prövas av domstol. Det torde enligl
regeringsrätten i och för sig vara tillräckligt att i grundlag intaga en regel
av innehåll all beslut om vägrat utlämnande av handling skall kunna överklagas,
om beslutet fattas av allmän domstol, hos högsta domstolen och eljest hos re-
Prop. 1975/76:160 200
geringsrälten,
allt enligl närmare regler i lag. Från en sådan huvudregel bör enligl
regeringsrättens mening icke göras andra undantag än för beslut fattade av de i
RF angivna tre högsta statsorganen, riksdagen, statschefen och regeringen.
Principiella skäl kan
anföras för att deras avgöranden icke skall kunna underkastas en ordinär
domstolsprövning besvärsvägen. Regeringsrätten förordar en sådan
undanlagsregel. Au därvid nämna även högsta domstolen och regeringsrätten som
skett i förslaget, erfordras ej. Av regeln i 11 kap. 1 § regeringsformen alt de
är de högsta domstolsorganen följer att deras domslut ej kan överklagas. Vad
angår beslut av statsråd i utlämnandefrägor synes bärande skäl för att undanta
dessa från domstolsprövningen enligt regeringsrätten icke ha anförts. Sedan
gammall har departemenlschefsbeslut kunnat överklagas till regeringsrätten i
fräga som tillhört regeringsrättens kompetens med undanlag för beslut alt inte
lämna ut allmän handling. Talan mot beslut rörande sekretess i fräga om
regeringskansliets ur informationssynpunkt viktiga allmänna handlingar bör,
även när beslutet fattats av statsråd, följa samma instansordning som gäller
för moisvarande beslut av verkschef Dock torde talan böra föras direkl hos
regeringsrätten. Skulle utlämnandefråga undantagsvis befinnas vara för riket
särskilt känslig, kan vederbörande statsråd genom att hänskjuta spörsmålet till
regeringen undandra avgörandet en ev. domstolsprövning efter besvär,
JO
anser all statsråds beslul att vägra lämna ut allmän handling principiellt sett
bör kunna överklagas. Det är ur offentlighetsprincipens synvinkel inte
tillfredsställande att som f n. är fallet ett statsråd som till
expeditionschefen delegerat att besluta i fråga om allmän handlings utlämnande
kan,om delade meningar uppkommer mellan dem i fråga om viss handling eller
vissa slag av handlingar är offentliga eller ej, överta beslutanderätten i
ärendet och avslå framställningen om handlingens utlämnande utan möjlighet till
rättslig överprövning för sökanden. Det utrymme för politiska bedömningar som
denna ordning ger synes enligt JO inte förenligt med den grundlagsreglerade
offentlighetsprincipen. Visserligen kommer som OSK påpekat alltid ändå den
möjligheten att finnas för ell statsråd att hänskjuta frågan till regeringens
avgörande och därigenom undandra beslutet från överklagande, om han får
regeringens övriga ledamöter med sig, men det kan förutsättas att frågan vid
prövningen i regeringen i så fall blir allsidigt och från rättslig synpunkt
grundligt bedömd.
Socialstyrelsen
föreslår att statsråds vägran att lämna ut handling görs beroende av att
regeringsrätten dessförinnan har yttrat sig i ärendet.
Av
de nyss nämnda instanserna förordar Svenska sparbanksföreningen. Tidningarnas
telegrambyrå och Pressens samarbeisnämnd alt också beslut som fattas av
regeringen skall kunna överklagas.
Tidningarnas
telegrambyrå förklarar att ett avslagsbeslut fattat av enskild
departementstjänsteman ofta beskrivs eller uppfattas som ett uttryck för det
ansvariga statsrådets vilja. Det ter sig följaktligen inle meningsfullt att
Prop.
1975/76:160 201
anföra
besvär eller ens begära en motivering för avslaget eftersom en rättslig
prövning inte är möjlig. Dessa muntliga underhandsbesked har därtill kommit
att konkret påverka rättstillämpningen utanför kanslihuset. Det sker dä ärenden
remitteras frän ett departement lill ett ämbetsverk och verket underrättas om
att vissa handlingar i ärendet inte har lämnats ut lill pressen. Byråns
erfarenheter tyder på att de enskilda verken i sädana fall tar mycket stor
hänsyn lill den uppfattning departementet låtit ge tillkänna.
Pressens
samarbeisnämnd framhåller att handlingarna inom departement ofta är av vital
belydelse för samhällsdebatten och allmän information. Det är därför av största
vikt med hänsyn till rättssäkerheten och allmänhetens krav på tillgång till
denna information att en utanför stående opartisk instans ges möjlighet att
företa en överprövning av departementens beslut om sekretessbeläggning.
Nämnden avstyrker därför att avslagsbeslut fattade av regeringen eller dennas
medlemmar undantas från den allmänna principen om att tvister i
offentlighelsfrågor i sista hand skall prövas av antingen högsta domstolen
eller regeringsrätten.
Riksdagens
ställning i sekretessfrågor behandlas i ett par yttranden.
Regeringsrätten uttalar
som redan nämnts att riksdagens egna beslut i utlämnandefrägor icke bör kunna
överprövas efter besvär. Skäl kan enligt regeringsrätten anföras för att med
riksdagsbeslut jämställa beslut av talmannen och beslut av riksdagsutskott.
Däremot bör beslut av övriga riksdagens organ inom den inre och yttre
riksdagsförvaliningen vara överklagbara i vanlig ordning, måhända med den
modifikationen att talan mot JO:s avslagsbeslut bör föras direkt hos
regeringsrätten. Regeringsrätten erinrar om att härom f. n. allenast är stadgat
i 2 kap. 11 § TF att angående beslut av riksdagsmyndighet i utlämnandefrågor
gäller vad riksdagen bestämmer. Enligt dylika föreskrifter kan nu talan föras
mot avslagsbeslut av riksdagens förvallningsslyrelse eller förvaltningskontor,
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskoniorel, styrelsen för
riksdagsbiblioteket, riksdagens revisorer samt Nordiska rådets svenska
delegation. Vad angår själva riksdagen och dess utskott är frägan f n. oreglerad,
vilket enligt regeringsrätten brukar tolkas sä att dessa organs avslagsbeslut i
utlämnadefrågor ej kan överklagas. Regeringsrätten påpekar all OSK i sitt
förslag förbigått riksdagen och icke upptagit några regler för den. Riksdagen
nämns icke i 10 ij bland de föreslagna slutinstanser, vilkas beslul enligt
utredningen ej skall d överklagas. Denna tystnad kan, säger regeringsrätten,
uppfattas sä att utredningen menat, att det skall ankomma på riksdagen att
själv ange vilken besvärsinstansen skall vara för dess beslut, regeringen,
statsråd, högsta domstolen eller regeringsrätten. En sådan ordning är dock
knappast rimlig. Regeln i 9 kap, 5 § riksdagsordningen utpekar som
besvärsinstans i flertalet fall regeringsrätten eller riksdagens särskilda
besvärsnämnd. Enligt regeringsrättens mening bör det vara möjligt att finna en
lagteknisk lösning för den ordning för överklagande av beslut i
utlämnandefrägor som regeringsrätten ovan antytt vidkommande riksdagen och dess
verk.
14 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160
Prop.
1975/76:160 202
Som
redan nämnts anser Svenska sparbanksföreningen att av regeringen fattade beslut
att vägra lämna ut allmän handling skall kunna överklagas. Del är enligt
föreningen orimligt au här göra skillnad mellan regering och riksdag. Föreningen
anser därför att bestämmelsen i paragrafen bör utformas sä att endasl
regeringsrättens och högsta domstolens beslul blir slutgiltiga,
FuUmäktige i riksbanken
lar upp frägan om besvär över beslut av fullmäktige i ri ksban ken , F, n,
gäller här enligt besvärsstadgan (RFS 1975:12) för riksdagen och dess verk au
besvär över beslut som innefattar vägran att lämna ut allmän handling skall
prövas av regeringsrätten, vars prövning dock är begränsad till att avse om det
fattade beslutet är lagligt. En diskretionär överprövningsrätt tillkommer
samtidigt riksdagens finansutskott enligl 35 § sista stycket riksbankslagen, -
Fullmäktige erinrar om att någon motsvarighet lill 35 § sista stycket
riksbankslagen inte har upptagits i LAH, Emellertid ligger enligt fullmäktige
en diskretionär bedömning i själva den legala prövningen i det att handling
rörande den centrala räntepolitiken ("penningpolitiken" enligt
fullmäktiges förslag)blir hemlig om röjande av innehållet kan "vara till
men för det allmänna". Det kan enligl fullmäktiges mening inte accepteras
att denna prövning överförs till domstol. Ty även om på grund av historiska
förhållanden ansvaret för penningpolitiken i Sverige förts till ett
riksdagsorgan, utgör denna vid sidan av finanspolitiken rikets centrala ekonomiska
politik. Att en kammarrättsavdelning skulle pröva när det blir till men för
det allmänna au offentliggöra bedömningar och ställningstaganden inom
penningpolitiken blir därför lika orimligt som om åt den skulle anförtros
motsvarande prövning beträffande handlingar rörande regeringens ekonomiska
beslut. Om utlämnande av handling vägras med åberopande av 6 § LAH bör därför
besvärsprövningen inte ske vid domstol utan vid den överordnade instansen, dvs,
riksdagens finansutskott.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge tar upp en formuleringsfråga. Enligl hovrätten synes
förslagets innebörd vara att även vägran att lämna sådant tillstånd som avses i
9 § andra slycket skall kunna överklagas. Detta framgår dock icke fullt tydligt
av lagtexten. Första meningen i 10 § bör därför lyda: Om annan myndighet än
regeringen, statsråd, högsta domstolen eller regeringsrätten avslår
framställning om utbekommande av handling eller vägrar tillstånd därtill, får
sökanden föra talan mot beslutet. Motsvarande tillägg bör göras i 57 § lagen
om allmänna handlingar.
Föredraganden
I
denna paragraf finns bestämmelser om fullföljd mot myndighets beslut i ärenden
angående utbekommande av allmän handling. Genom bestämmelserna regleras en rad
delfrågor. Jag avser att först behandla frågan vilka beslut som får överklagas
och därefter spörsmålet vilken instans som skall göra överprövningen. Vidare
kommer jag att beröra frågorna om överpröv-
Prop.
1975/76:160 203
ningen
skall ha karaktär av enbart en laglighetsprövning eller vara mer allsidig och
om undantag från rätten till fullföljd, såvitt gäller beslul av vissa särskilda
myndigheter. Slutligen kommer jag att gå in på några frågor om speciella
handläggningsregler. En genomgående fräga är vilka regler som bör tas upp i
grundlagskapitlet och vilka som lämpligen kan föras in i författning av lägre
valör.
Enligl
gällande rätt har i regel den som har fått avslag på en begäran att fä se en
handling hos en myndighet rält alt föra talan mot beslutet. Denna ordning bör
givetvis behållas.
Ett
fall där talerätt f n. saknas är när en sökande väl har fält myndighetens
tillstånd att la del av en handling men delta tillstånd har förbundits med
villkor, som inskränker sökandens rätt att röra den information handlingen
innehåller vidare. Sädana villkor eller förbehåll kan för närvarande uppställas
enligt ett flertal olika regler i SekrL och enligt OSK:s förslag skall en
generell regel av denna innebörd finnas i den särskilda lag som skall ersätta
SekrL. Förslaget innebär att endast beslut att vägra lämna ut handling får
överklagas.
Givetvis
bör myndighet även i fortsättningen ha möjlighet alt i vissa situationer lämna
ut en handling med förbehåll av nyss angivet slag. Möjligheten är värdefull i
fall där en vägran au lämna ut handlingen annars skulle vara det enda
alternativet. Ett sådant utlämnande med förbehåll bör enligt min mening
betraktas som om en begäran om fri lillgång till den aktuella handlingen delvis
hade avslagits. Jag anser därför att beslut alt lämna ut en handling med
förbehåll som inskränker sökandens rätt att yppa handlingens innehåll eller att
annars förfoga över den bör kunna överklagas. Fullföljd bör tillåtas för att
sökanden skall kunna fä förbehållet undanröjt eller ändrat i mildrande
riktning.
En
annan fråga är om den som anser sig bli lidande på att en handling lämnas ut
skall ha rätt att överklaga beslutet om utlämnande. Enligt gällande rätt är det
som har nämnts bara sökanden som har klagorätt i utlämnandefrägor. I och för
sig talar t. ex. intresset att motverka otillbörligt intrång i personlig
integritet för att den som kan lida skada av att en handling lämnas ut
tillerkänns klagorätt. I så fall skulle, som bl. a. regeringsrätten påpekar,
inte som för närvarande behöva befaras att lägre instanser "för säkerhets
skull" vägrar utlämnande i tveksamma fall. En andra fördel skulle, som
ocksä framhålls av nägra remissinstanser, vara att prejudikatbildningen skulle
kunna bli mer allsidig.
Som
jag har nämnt i det föregående föreslog OK i sin diskussionspromemoria år 1964
besvärsrätt även för den som ansåg sig lida skada genom bifall till en
framställning om utlämnande. OK frånföll dock förslagel i sitt slutbetänkande
år 1966. Motiveringen dä var främsl att en sädan besvärsrätt, för att inte vara
meningslös, förutsatte att myndighei skulle kunna förordna interimistiskt att
handlingen inte fick utlämnas. Denna möjlighet skulle å andra sidan kunna
utnyttjas i förhalningssyfte.
OSK
har anslutit sigtill OK:s slutliga ståndpunkt. Flertalet remissinstanser
Prop. 1975/76:160 204
har
godtagit OK:s och OSK:s ställningstagande. Även enligl min mening talar starka
skäl mot en utvidgning av klagorätten till att gälla andra personer än
sökanden. De i och för sig beaktansvärda fördelar som skulle tänkas följa med
en sådan utvidgning kan inte uppväga de nackdelar som skulle bli oundvikliga.
Det är enligt min mening uppenbart att utvidgningen skulle kunna äventyra vad
som ofta har avgörande betydelse, när offentlighetsprincipen skall tillämpas,
nämligen att prövningen sker snabbi. Jag är därför inle beredd att föreslå att
annan än den som har begärt att få ut handlingen får rätt att klaga.
Beträffande
frägan vilken instans som i olika fall skall överpröva myndighets beslut över
framslällning att fä ut allmän handling är nuvarande reglering tämligen invecklad.
Den går i huvudsak ut pä att den myndighet som i allmänhet har att ta upp
klagan över en annan myndighets beslut eller åtgärder också skall pröva den
andra myndighetens beslut att inte lämna ut en handling. OSK har föreslagit att
en enhetlig besvärsgång införs pä så sätt att kammarrätterna genomgående blir
andra instans. Undantag görs bara för prövning av beslut i offentlighetsfråga
av allmän domstol. I sådani fall bör enligt OSK vanlig fullföljdsordning
följas, dvs. hovrätt och högsta domstolen bör bli överinstanser.
OSK:s förslag har i denna
del i regel godtagits av remissorganen. Även jag finner OSK:s förslag
välgrundat. Regeln är enkel att tillämpa och den är ägnad att bidra till ett
enhetligt synsätt i praxis. I de flesta fall torde också en snabbare
handläggning kunna åstadkommas genom att besvären samlas hos några få
myndigheter. OSK föreslår att de närmare föreskrifterna om instansordningen
överförs från grundlag till vanlig lag. Mot detta förslag har kritik riktats
under remissbehandlingen, bl. a. av regerinsrätten och JO. Jag har i den
allmänna motiveringen (avsnitt 7.2) framhållit att jag har viss förståelse för
denna kritik och att jag anser att den viktiga principen om rätt för
medborgarna att fä ett avslagsbeslut prövat av domstol bör tas upp i
grundlagen. I övrigt anser jag i likhet med OSK att de närmare reglerna om
instansordningen lämpligen bör tas upp i vanlig lag. Mot bakgrund av det
anförda avser jag att vid prövningen av OSK:s förslag till lag om allmänna
handlingar förorda en instansordning i enlighet med vad OSK har föreslagit. Jag
kommer då att också ta upp frågan huruvida talan för vissa fall bör föras
direkt hos regeringsrätten.
Vad
beträffar överprövningens närmare karaktär är att märka att en sökande enligt
nu gällande regler har rätt att överklaga ett beslut att inte lämna ut en
begärd handling bara om han anser att beslutet "icke är lagligen
grundat". Om endasl en viss myndighets "tillstånd" erfordras i
ell särskilt fall och detta vägras med följd att handlingen inte lämnas ul, kan
sålunda beslutet att inle lämna ut handlingen ej angripas på den grunden att
tillstånd hade bort meddelas. OSK har funnit det angivna förhållandet
otillfredsställande och har föreslagit att varje vägran att lämna ut allmän
handling skall kunna överklagas och utlämningsärendet prövas i hela sin vidd av
överprövande instans.
Prop. 1975/76:160 205
För
egen del harjag, som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt
7.2), i motsats lill OSK funnit all bestämmelser som uppställer tillstånd från
viss myndighet som enda villkor för utlämnande av en annars hemlig handling i
princip inte bör tillåtas. Med denna utgångspunkt är det uppenbart att del inte
blir nägot utrymme för en överprövning som är begränsad på del sätt som nu kan
förekomma.
Som
tidigare har nämnls är rätlen att föra talan mot ett beslut av en myndighet att
vägra utlämna en handling inle helt undanlagslös. I 2 kap. 10 § TF i gällande
lydelse föreskrivs alt beslut som har meddelats av departementschef inte får
överklagas. Utan uttryckligt stadgande torde vidare detsamma anses gälla i
fräga om beslut av riksdagen, regeringen, högsta domstolen och regeringsrätten.
OSK har i sitt förslag (10 §) uttryckligen undantagit beslut av regeringen,
statsråd, högsta domstolen och regeringsrätten.
Frägan
om beslut av riksdagen och myndigheter som lyder under den skall kunna
överklagas, har inte kommenterats i utredningsförslaget. Enligt min mening bör
fullföljdsrätt vad avser beslut att inte lämna ut en begärd handling inte
föreligga i fråga om beslut av riksdagen. Som regeringsrätten anför kan
principiella skäl anföras för att dessa avgöranden inte skall kunna underkastas
en ordinär domstolsprövning besvärsvägen. Denna ordning bör framgå av
beslämmelse i grundlag. Vad däremot gäller beslut av myndigheter som lyder
under riksdagen bör rätt att besvära sig till domstol i allmänhet föreligga.
Att ställa upp ett krav i grundlag på domstolsprövning anserjag emellertid inte
påkallat. Det bör liksom hittills ankomma på riksdagen att genom särskilda
föreskrifter ange när fullföljdsrätt föreligger. Av 9 kap. 5 S
riksdagsordningen framgår att, när fullföljd till domstol fär äga rum, talan
skall föras direkl i regeringsrätten.
Enligt
min mening måste även beslut av regeringen av principiella skäl undantas från
fuliföljdsrällen, F, n. gäller att inte heller beslut av departementschefalt
vägra lämna ut handling dr överklagas. Liksom OSK anser jag att detta undanlag
- utvidgat till att gälla varje enskilt statsråd - alltjämt skall behållas. Alt
göra skillnad mellan beslul av enskilt statsråd och statsrådskollektivet vore
uttryck för ett formellt betraktelsesätt utan motsvarighet i de verkliga
förhållandena. Beslut av regeringens ledamöter angående utlämnande av allmänna
handlingar granskas av konstitutionsutskottet och kan föranleda ansvar.
I 11
kap. 1 § regeringsformen föreskrivs att högsta domstolen är högsta allmänna
domstol och regeringsrätten högsta förvaltningsdomstol. Som regeringsrätten
har anfört följer av den återgivna regeln att dessa domstolars avgöranden inte
kan överklagas. Regeringsrätten menar att det därför inte är nödvändigt att
uttryckligen nämna avgöranden av högsta domstolen och regeringsrätten i
lagtexten såsom undantagna från annars gällande fullföljdsrätt. Jag delar
denna uppfattning.
I
enlighet med det anförda föreskrivs i 15 § första stycket departements-
Prop.
1975/76:160 206
förslaget
att sökanden skall ha rätt att få saken prövad av domstol om myndighet avslår
begäran att få la del av handling eller utlämnar handling med förbehåll som
inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller eljest förfoga över den.
Det sagda skall dock ej gälla beslul av riksdagen, regeringen eller statsråd.
Med beslut av riksdagen avses beslut av kammaren, utskott, m. fi. (jfr prop-
1973:90 s. 266, 491 och 585 samt under 5 § i det föregående).
I
15 tj andra stycket föreskrivs i enlighet med vad OSK har föreslagit att i den
i 2 § omnämnda lagen skall närmare anges hur talan mot beslut som avses i
första stycket skall göras och att sådan talan alltid skall prövas skyndsamt. 1
tredje stycket anges att angående rätten att föra talan mot beslut av myndighet
som lyder under riksdagen är särskilt föreskrivet. Bestämmelsen medger
undantag frän både första och andra styckena i paragrafen.
Någon
motsvarighet till de nuvarande reglerna i 2 kap. 13 § TF om rätt till
besvärshänvisning och rätt alt få expedition utan avgift har inte tagits upp i
departementsförslaget. Dessa frågor har ansetts alllför detaljbetonade för att
tas upp i grundlag. Inte heller föreskriften i 2 kap. 13 § TF om förbud mot
särskilda villkor för fullföljd, säsom fullföljdsavgift eller myndighets
tillstånd, har någon motsvarighet i departementsförslaget. Av de skäl som OSK
har anfört anser jag att sådana föreskrifter inte behövs.
16§
Gällande
rätt
I
2 kap. 14 § TF finns bestämmelser om hemligstämpling. Om det hos en myndighet
finns allmän handling som skall hällas hemlig och myndighelen anser att
särskild åtgärd bör vidtas för att hindra obehörigt utlämnande, dr myndighelen
enligt första stycket anteckna pä handlingen att den är hemlig. Sädan
anteckning skall ske på visst sätt. Anteckningen skall innehålla uppgift om det
lagrum som åberopas för hemlighållandet, dagen för anteckningen och namnet på
den myndighet som låtit verkställa anteckningen.
I
paragrafens andra stycke finns regler om s. k. kvalificerad hemligstämpling.
Om regeringen beträffande särskilda slag av handlingar, vilkas hemlighållande
är av synneriig belydelse för rikets säkerhet har förordnat att viss myndighet
skall pröva fråga om utlämnande, skall på sädana handlingar förutom de
uppgifter som anges i första stycket antecknas den myndighet som sålunda är
behörig att pröva fråga om utlämnande. Den kvalificerade hemligstämpeln medför
att andra myndigheter är den särskilt förordnade saknar behörighet att pröva en
begäran om utlämnande.
Enligt
14 § tredje stycket får ej i annan ordning än i detta lagrum sägs handling
förses med anteckning därom att den är hemlig.
Prop. 1975/76:160 207
Olfenilighets-
och sekretesslagstlfinlngskommillén
OSK
har föreslagit att de gällande grundlagsreglerna om hemligstämpling i huvudsak
behålls oförändrade (11 tj i grundlagskapitlet). Kommittén påpekar all det är
ett vanligl missförstånd att hemligstämplad handling är detsamma som hemlig handling.
Så är inte fallel. Den vanliga hemligstämplingen - i motsats till den
kvalificerade - är inte obligatorisk och har ingen konstitutiv betydelse.
Hemligstämplade handlingar kan i själva verket vara offentliga. Omvänt kan
hemliga handlingar sakna stämpel. Stämpeln säger inle mer än all den
tjänsteman, som en gång anbringade den, ansåg att handlingen då var hemlig.
Begärs handlingen därefter utlämnad, mäste dess status ånyo prövas. Stämpeln är
alltså bara en varningssignal.
R
emissyilrandena
Allmänna
synpunkter av regeringsrälien på begreppet hemlig handling har återgivits under
rubriken till grundlagskapitlet. I anslulning till förevarande bestämmelse tar
regeringsrätten upp frågan om den rättsliga innebörden av hemligstämpling.
Regeringsrätten påpekar därvid att bestämmelsen är utformad sä att man,
särskilt vid jämförelse med andra stadganden i kapitlet, kan få intrycket alt
hemligstämplingen utgör ett förhandsbeslut rörande handlingens framtida
utlämnande. Hemligstämplingen är emellertid att uppfatta som ett memento för
handläggaren om all utlämnande av handlingen kan böra vägras. Det bör därför i
förevarande paragraf utsägas att anieckning får göras på handling om att
"hinder för utlämnande av handlingen kan föreligga". Lagtexten bör
omredigeras i denna riktning.
Enligt
Svea hovrätt hör förfarandet vid hemligstämpling och den rättsliga innebörden
av en hemligstämpel till de ämnen, om vilka del råder åtskillig okunnighet inom
förvaltningen. Mera klargörande beslämmelser skulle därför vara av särskild
betydelse på delta område. Hovrätten föreslär med hänsyn härtill tre ändringar
i den föreslagna lagtexten. Den första meningen bör utformas som en anvisning
om att hemligstämpling bör ske, inte som ett medgivande att hemligstämpling fär
ske. Det är angeläget alt garantera inte bara offentligheten ulan också den
sekretess som måste upprätlhållas. Vidare bör det föreskrivas att det i de
fall, då en handling bedöms vara endast delvis hemlig, bör uttryckligen anges
vilka delar som ansetts vara av hemlig beskaffenhet. Slutligen bör det utsägas,
au även en hemligstämplad handlings eventuella offentlighet skall prövas i
föreskriven ordning, dä utlämnande begärs.
Jö
förklarar sig inte ha annat att erinra mol 11 § än mot alt anteckningen skall
gå ut på att handlingen "är hemlig". Därom vel man intet förrän
frågan prövats i den ordning som föreskrivs i 9 och 10 §§. Vad som skall
antecknas är därför snarare att handlingen hos myndigheten skall behandlas som
hemlig.
Prop. 1975/76:160 208
Pressens
samarbeisnämnd förklarar alt reglerna om hemligstämpling har utformats som om
varie handling är antingen hemlig eller offentlig. Så är enligt nämnden sällan
fallet. Läget är vanligen det att en handling under viss tid - och/eller till
viss del - av hänsyn till sitt innehåll ej kan utan vidare utlämnas till envar,
däremot väl till vissa personer, om säkerhet kan skapas för att utlämnandet i
det särskilda fallel ej leder till skada för det intresse sekretessregeln skall
skydda. Hemligstämplingen kan därför inte ha annan innebörd än att vara en
signal till den som har att besluta om en begäran om utlämnande av handlingen
att noga pröva om en sådan framslällning kan bifallas eller inte. Enligt
nämnden bör därför paragrafen omarbetas och avfattas med beaktande av
nyssnämnda synpunkter. I detta uttalande instämmer Tidningarnas telegrambyrå.
Att hemligstämpling inte konstituerar sekretesskydd utan är en varningssignal
understryks också av länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Också
tullverket tar fasta pä OSK:s uttalande alt den vanliga hemligstämplingen inte
har någon konstitutiv belydelse och att hemligstämplade handlingar i själva
verket kan vara offentliga. Vid sådant förhållande synes enligt verket den i
författningsförslaget använda formuleringen "anteckning att den är hemlig"
mindre lämplig. Enligt styrelsens mening lorde en bättre formulering i 11 §
första stycket vara att handlingen befunnits vara hemlig. - I sista stycket
kan, säger verket vidare, den använda formuleringen inte anses vara något klart
förbud mot att en allmän handling betecknas som "konfidentiell",
"endast för tjänstebruk" etc. Avser man ett sädant förbud bör
bestämmelsen omformuleras, förslagsvis sälunda: "Allmän handling får icke
i annan ordning än nyss sagts förses med anteckning som anger eller antyder
inskränkning i rätten till fri tillgång till handlingen."
Televerket
föreslår att man i paragrafen anger enhetliga benämningar för de två olika
slagen av hemligbeteckning. Detta synes lämpligen kunna ske genom att man
utökar första styckets andra mening med en parentes, "(vanlig
hemligbeteckning)", och andra stycket på motsvarande sätt med
"(kvalificerad hemligbeteckning)". Verket hänvisar härvid till
uttrycket "Den vanliga hemligstämplingen" överst på sidan 154 i
betänkandet samt till uttrycket "kvalificerad hemligstämpel" i
förslaget till förordning rörande prövning av utlämnande av handlingar som är
av synneriig vikt för rikets säkerhet. Verket anser emellertid att termen
hemligbeteckning bör väljas i stället för hemligstämpel. Ordet hemligstämpel
ger intryck av att ett visst verktyg måste användas för att anbringa
anteckningen i fråga, och att maskinskrift eller pennskrift därmed inte skulle
vara tillåten. - I fråga om paragrafens andra stycke föreslår televerket att
det föreskrivs, alt anteckningen i fräga även skall innehålla en direkt
anvisning om att handlingens hemlighällande är av synneriig vikt och att därvid
används följande formulering. "På handling som avses i 9 § tredje stycket
skall dessutom antecknas att handlingens hemlighållande är av synneriig vikt
för rikets säkerhet samt vilken myndighet som förordnats att
Prop. 1975/76:160 209
pröva
fräga om dess utlämnande (kvalificerad hemligbeteckning)". I paragrafens
sista stycke bör, säger verket vidare, ordet allmän skjutas in före ordel handling.
Därmed framstår del klarare att anteckningar m. m. enligt 4 § kan märkas pä
annat sätt, om de innehåller uppgifter som skall sek-retesskyddas.
Frågan
om var en anteckning att en viss handling är hemlig skall göras berörs i ett
par yttranden. Enligt ÖB bör tredje stycket lyda: "Anteckning på handling
att den är hemlig får ej....". Även om tolkningen av nuvarande lydelse
till att omfatta även register eller diarium är långsökt, synes den enligt ÖB
vara möjlig. DAFA erinrar om att myndigheten i sitt remissvar över betänkandet
"Data och integritet" framförde farhågor beiräffande
"hemligsiämpelns" anbringande genom att etikett fästes på hölje vari
upptagning för ADB förvaras. Dels föreligger risken att höljena förväxlas vid
demontering av databäraren från datorn, dels torde dylik
"hemligstämpel" vålla onödig uppmärksamhet hos personer som har att
hantera databärarna. DAFA framför nu ånyo dessa betänkligheter och föreslär
att den föreslagna paragrafen kompletteras med en regel som innebär att
anteckning om att viss upptagning för ADB ar hemlig skall göras pä den handling
där bl. a. tekniska data om upptagningen är antecknade.
Föredraganden
Reglerna
i 2 kap. 14 § första stycket TF om vanlig hemligstämpling innebär att myndighet
under vissa betingelser./ij/- anteckna pä en handling, att den är hemlig. En
sådan anteckning medför inte att handlingen inte under några förhållanden fär
lämnas ut. Den tjänar endast som en påminnelse om behovet av en noggrann
sekreiessprövning för det fall att handlingen begärs utlämnad.
En
kvalificerad hemligstämpel skaU, efter förordnande av regeringen om att viss
myndighet skall pröva frägan om utlämnande, åsättas vissa handlingar som har
synneriig betydelse för rikets säkerhet. En sädan anteckning medför att annan
myndighet än den som anges saknar behörighet att pröva en begäran om
utlämnande.
Reglerna
om hemligstämpling har delvis karaktär av praktiska anvisningar till
myndigheterna om handhavandet av allmänna handlingar, som är hemliga. Men
reglerna, främst kravet att det lagrum som åberopas för hemlighållandet av en
viss allmän handling alltid skall anges, syftar också till att motverka att
hemligstämpling sker i andra fall än när lagliga förutsättningar för åtgärden
föreligger.
Jag
delar i princip OSK;s uppfattning all de nuvarande reglerna i TF om
hemligstämpling är lämpliga i sak. Enligt min mening saknas emellertid
anledning att ta upp regleringen i dess helhet i grundlag. Endast till den del
regleringen innebär ett korrektiv mot felaktig hemligstämpling bör den
Prop. 1975/76:160 210
grundlagsfästas.
De mer detaljbetonade inslagen bör föras över från TF till den särskilda lag
som avses i 2 § andra stycket departementsförslaget.
Som
jag har framhållit under rubriken lill detta kapitel bör lermen "hemlig"
undvikas i lagtext. Mot bakgrund av det anförda förordar jag att i 16 §
föreskrivs att anieckning om hinder all lämna ul allmän handling får göras
endasl på handUng som omfattas av bestämmelse som avses i 2 § andra slycket och
att tillämplig bestämmelse härvid skall angivas.
1
den särskilda lagen bör närmare föreskrifter ges om i vilka fall anieckning om
hinder skall göras och om vad sådan anteckning skall innehålla.
Det
bör anmärkas all den föreslagna 16 § endast avser anteckning på allmän
handling. Någon anledning att här ge regler om sådana handlingar hos
myndigheler som enligt föreskrifterna i detta kapitel inte är allmänna lorde
inte föreligga.
Ikraftträdande
Tidpunkterna
för ikraftträdande av de nya grundlagsbestämmelserna om allmänna handlingar och
av de därmed sammanhängande föreskrifterna i vanlig lag bör givetvis
sammanfalla. Jag har tidigare nämnt att jag räknar med att proposition angående
handlingssekretess skall läggas fram för riksdagen vid 1976/77 års riksmöte.
Med anledning härav och då myndigheterna bör ha rimlig tid att sätta sig in i
de nya reglerna bör reformen i fråga om sekretessregleringen i dess helhet
träda i kraft den I januari 1978.
OSK
har inte lagt fram någol förslag till övergångsbestämmelse till sitt
grundlagsförslag. Ett sådant förslag borde enligt kommittén ankomma pä
massmedieutredningen (MMU). OSK ullalar emellertid i anslulning lill sitt
förslag till LAH att den nya lagstiftningen bör tillämpas fullt ut efter
ikraftträdandet. Endasl ell undantag föreslås, nämligen au ett ärende om utbekommande
av allmän handling som anhängiggjorts hos myndighet före LAH:s ikraftträdande
skall avgöras av den myndigheten enligt SekrL:s bestämmelser, om ej den nya
lagen leder till offentlighet, OSK förordarati en motsvarighet till detta
undantag las in i övergångsbestämmelserna till grundlagen,
MMU
har i sill för.slag till massmediegrundlag såvitt gäller regleringen av
allmänna handlingar tagit upp en övergångsbestämmelse av innebörd att äldre
bestämmelser undantagslöst skall gälla i fråga om mäl eller ärende, som avser
utbekommande av allmän handling och som är anhängigt då den nya lagen träder i
kraft.
För
egen del anser jag att huvudregeln bör vara att den nya grundlagsregleringen
bör tillämpas i dess helhet efter ikraftträdandet. Något praktiskt behov av
undantagsregler i materiellt hänseende för ärenden som anhängiggjorts före
ikraftträdandet synes inte föreligga. Däremot bör det finnas en särskild
övergångsbestämmelse angående vilken myndighet som skall vara behörig alt
handlägga sådani ärende. Ett ärende som ännu inte avgjorts bör sålunda avgöras
av den myndighet som var behörig vid anhängiggörandet. Detta bör gälla oavsett
om myndigheten utgör första instans eller
Prop. 1975/76:160 211
om
ärendet har fullföljts dit. En föreskrift av denna innebörd återfinns i andra
stycket övergångsbestämmelserna,
10 Hemställan
Jag
hemställerati regeringen föreslår riksdagen
att
i den ordning som anges i 8 kap, 15 tj regeringsformen antaga förslaget till
lag om ändring i tryckfrihetsförordningen.
11 Beslut
Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar alt genom
proposition föreslå riksdagen alt antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Prop.
1975/76:160 212
Bilaga 1
OSK:s förslag till grundlagskapiiel
Försl.ig till 5 kap yttrandefrihetsgrundlagen Allmänna
handlingars offe;itllghet
1 § 1 rätten till fri lillgång till allmänna handlingar
enligt 1 kap 2 §
treilje stycket får inskränkningar göras endast av hänsyn till
1.
rikets säkerhet
och fiirhålhinde till annan stat eller mellanfolklig organisation;
2.
rikets centrala
finans- och räntepolitik eller myndighets verksamhet för inspektion, kontroll
och annan tillsyn;
3.
intresset all
förebygga och beivra brott;
4.
det allmännas
ekonomiska intresse; samt
5.
enskilds
ekonomiska intresse, privatlivets helgd och enskilds personliga säkerhet.
I särskild lag skall noga angivas de fall då allmänna
handlingar får hållas hemliga. Regeringen får därvid bemyndigas att för viss
regel i lagen inskriinka lilläniplighetcn till viss eller vissa statliga
myndigheter eller till handlingar i vissa ärenden.
2 § Med myndighet förstås i detta kapitel riksdagen och
komniunala
beslutande församlingar samt varje annat statligt och kommunalt organ,
som har att fatta beslut självständigt.
3 S Med allmän handling förstås hos myndighet förvarad
framställning i
skrift eller bild samt upptagning, som kan läsas eller avlyssnas endast ined
tekniskt hjälpmedel, sedan handlingen har inkommit till eller upprättats
hos myndigheten.
Upptagning för automatisk databehandling anses förvarad
hos myndighet, om myndigheten förfogar över den. Sådant förfogande anses
föreligga när myndighelen enligl lag eller förordning eller särskilda lör
myndigheten meddelade föreskrifter har befogenhet att överföra upptagningen
till läsbar form,
4 § Som allmän handling anses ej
1, minnesanteckning eller annan uppleckning. såsom
upplagning lör auiomaiisk databelianilling, vilken tillkommit endast för
föredragning eller förberedande lill avgörande av mäl eller ärende,
såvida icke
Prop.
1975/76:160 213
uppteckningen eller upptagningen omhändertages för
förvaring, sedan målet eller ärendet har slutbehandlats;
2.
upptagning lor
automatisk databehandling som endast utgör ell led i bearbetning med sådan
behandling, såvida icke upptagningen omhändertages för förvaring, sedan
bearbetningen har avslutats;
3.
försändelse
eller meddelande som inlämnas endast för vidarebefordran;
4.
brev eller
annat personligt meddelande till befattningshavare vid myndighet, om det
uppenbarligen icke avser mål eller ärende som myndigheten har att befatta sig
med;
5.
handling som
har tillförts bibliotek eller som annars har överlämnats till myndighet
uteslutande för förvaring, vård eller forsknings- och studieändamål; samt
6.
upptagning som
innefattar radioprogram, när den förvaras hos granskningsorgan enligt 3 kap 11
§.
5 § Handling anses inkommen till myndighet när handlingen
har anlänt
till myndigheten eller kommit behörig tiänsteman tillhanda.
Tävlingsskrifl, anbud eller annan sådan handling, som
enligl tillkännagivande skall avlämnas i förseglat omslag, anses dock icke
inkommen före den tidpunkt som har bestämts för öppnandet.
6 § Handling anses upprättad hos myndighet
1.
diarier,
journaler, register eller andra sådana förteckningar när de har färdigställts
för anteckning eller införing;
2.
domar och
beslut med därtill hörande protokoll och andra handlingar när avkunnande eller
expedition har skett;
3.
protokoll hos
riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, riksdagens eller kommuns revisorer
eller statliga kommittéer eller hos kommunal myndighet i ärende, som
myndigheten endast bereder till avgörande, när ärendel har slutbehandlats hos
myndigheten eller, såvitt avser riksdagens eller kommuns revisorer, när
berättelse över ärendet har offentliggjorts;
4.
övriga
protokoll och andra sådana anteckningar när de har justerats av myndigheten
eller på annat sätt färdigställts;
5.
andra
handlingar som hänför sig till visst mål eller ärende hos myndighet när de har
expedierats, dock senast när målet eller ärendet har slutbehandlats hos
myndigheten; samt
6.
andra handlingar
när de har expedierats eller genom justering eller annat myndighetens beslut
fått slutgiltig form.
7 § Handling som ej skall hållas hemlig skall på begäran
genast, eller så
snart del är möjligt, utan avgift tillhandahållas den som önskar laga del av
den för läsning, avskrivning, avlyssning eller avbildning på stället. Upplag
ning lör automatisk databehandling eller annan upplagning skall tillhan
dahållas i läsbar eller avlyssningsbar form.
Myndighet är icke skyldig att tillhandahålla handling pä stället
om betydande hinder möter. I fråga om upptagning lör automatisk databehandling
föreligger ej heller sådan skyldighet, om upptagningens innehåll
Prop.
1975/76:160 214
finns i läsbar form hos närbelägen myndighei, som utan
olägenhet för sökanden kan anlitas,
8 § Om handling delvis skall hållas hemlig, skall den
tillhandahållas på
sådani sätl alt del som är hemligt icke röjes. Kan så icke ske, äger
sökanden utan avgift få avskrift av handlingen till den del den är
offentlig.
Den som vill taga del av handling som helt eller delvis är
offentlig har även räll all mot fastställd avgift få avskrift av handlingen,
med uteslutande av sådan del som är hemlig. Myndighet är icke skyldig att
utlämna upptagning för automatisk databehandling i annan form än utskrift. Om
svårighet möter att framställa kopia av karta, ritning, bild eller upptagning
och handlingen kan tillhandahållas på stället, är myndighet ej skyldig att
utlämna handlingen på annat sätt.
9 § Begäran att få taga del av handling göres hos
myndighet, där
handlingen finns, och skall prövas av den myndigheten.
Såsom villkor för utlämnande av hemlig handling får i den
i 1 § omnämnda särskilda lagen uppställas tillstånd från viss myndighet.
Regeringen tår förordna att endast viss myndighet får
pröva fråga om utlämnande av handling, som är av synneriig vikt för rikets
säkerhet. Begäres utlämnande av sådan handling hos annan myndighet skall frågan
på begäran genast hänskjutas till den behöriga myndigheten.
10 § Om annan myndighei än regeringen, statsråd, högsta
domstolen
eller regeringsrätten avslår framställning om utbekommande av handling,
får sökanden föra talan mot beslutet. Mäl eller ärende av nämnt slag skall
alllid behandlas skyndsamt. Expedition skall tillhandahållas sökanden
utan avgift,
I den i 1 § omnämnda särskilda lagen skall närmare angivas
hur talan mot beslut, som sägs i första stycket, skall föras.
11 § Myndighet får på handling göra anteckning att
den är hemlig.
Härvid skall angivas det lagrum som åberopas för åtgärden, dagen för
anteckningen och myndighetens namn.
Pä handling som avses i 9 § tredje stycket skall antecknas
att sådant förordnande som där sägs gäller i fräga om handlingen samt vilken
myndighet som är behörig att pröva fråga om dess utlämnande.
Anteckning att handling är hemlig får ej göras på annat
sätt än nyss sagts.
Prop. 1975/76:160 215
Innehållsförteckning
Propositionen...................................................
Propositionens
huvudsakliga innehåll..................... 1
Förfaiiningsförslag.............................................
Utdrag
av statsrådsprotokollet den 26 februari 1976 14
1
Inledning...................................................... .... '"*
2
Närmare om reformarbetet............................... ..... 15
3
Huvuddragen i gällande räll, m,
m...................... ...... '8
4
Offentlighetsprincipen..................................... ..... 23
4.1
Gällande rält............................................ ..... 23
4.2
Offenllighelskommitlén och
offentlighets- och sekretesslag-stiftningskommitlén 25
4.3
Remissyttrandena..................................... 26
4.4
Utredningen om den kommunala
demokratin ... 28
5 Den
författningstekniska regleringen.................. 28
5.1
Gällande rätt............................................ 28
5.2
Offentlighetskommittén
.......................... 30
5.3
Offentlighets- och
sekreiesslagstiftningskommittén 31
5.4
Remissyttrandena..................................... .... 33
5.5
Fri- och
rätiighetsuiredningen ................... .... 38
5.6
Tystnadspliktskommiltén............................. .... 38
5.7
Remissyttrandena över
tystnadsplikiskommitléns förslag . 38
6 Upptagningar
för automatisk databehandling....... .... 39
6.1
Inledning................................................. 39
6.2
Offentlighets- och
sekretesslagstiftningskommitténs förslag
å r
1972................................................................ 39
6.3
Gällande räll............................................. 40
6.4
Offentlighets- och
sekreiesslagsiiftningskommitléns nu framlagda förslag 42
6.5
Remissyttrandena..................................... .... 44
7 Föredraganden
........................................... .... 69
7.1
Offentlighetsprincipen................................ .... 69
7.2
Den författningstekniska
regleringen............. 74
7.3
Upplagningarf ö rauiomaliskdatabehandling ...... 82
8
Upprättat lagförslag....................................... 94
9
Specialmotivering........................................... 94
Förslaget
till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen 94
1 och 2 tjij........................................................................ 97
3
ij.................................................................................. 114
4
tj.................................................................................. 123
5
ij.................................................................................. 128
6
ij ............................................................................... 135
Prop. 1975/76:160 216
7
ij.............................................................................. ...... 138
8
ij.............................................................................. ...... 145
9-11 iJS....................................................................... ...... 154
9 §.............................................................................. 157
10
S............................................................................. ..... 170
11
ij .......................................................................... ..... 171
12
och 13 ijij................................................................ ..... 181
14
ij............................................................................. 190
15
S............................................................................. ..... 195
16
S ............................................................................ 206
Ikraftträdande............................................................ 210
10
Hemställan .............................................................. ..... 211
11
Beslut......................................................................... 211
Bilaga I Offentlighets- och
sekretesslagsiiftningskommitténsförslag till
grundlagskapiiel.............................................................
212
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 2 till regeringens proposition 1975/76:160 *P- 1975/76:160
Bilaga 2
Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs
förslag till lag om allmänna handlingar m. fl. författningar
Förslag tiU lag om allmänna handlingar
Härigenom föreskrives som följer.
Inledande bestämmelser
1
§ Uttrycken
allmän handling och myndighet har i denna lag samma betydelse som i 5 kap
yttrandefrihetsgrundlagen.
2
§ Allmänna
handlingar skall hos myndighet hållas registrerade eller så ordnade, att det
utan omgång kan fastställas om handling inkommit eller upprättats. Detta gäller
dock ej för handlingar, som det är uppenbart obehövligt att bevara.
Regeringen får medge viss myndighet undantag från
skyldigheten enligt första stycket, i den mån denna i förhållande till
handlingens betydelse för främjande av ett fritt meningsutbyte och allsidig
upplysning medför särskilt betungande arbete eller stora kostnader.
Är handling som skall registreras av sådan natur att
närmare uppgifter om handlingen i ett diarium skulle leda till att det
förhållande, som föranlett handlingens hemlighållande, röjes till skada för
rikets intressen, får registrering inskränkas till att avse enbart datum, då
handlingen inkomrtiit eller upprättats, samt avsändare eller mottagare.
3 § Inskränkning i den 1 kap 2 § tredje stycket
yttrandefrihetsgrund
lagen föreskrivna rätten till fri tillgång till allmänna handlingar gäller i
följande fall.
Hemlighållande av hänsyn till rikets säkerhet och
förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation
4 § Handling, som angår rikets förhållande till annan stat
eller svensk
myndighets eller medborgares förhållande till annan stats myndighet eller
medborgare eller som eljest rör annan stat eller dess medborgare, skall
hållas hemUg, om det kan antagas att utlämnande skadar riket eller stör
dess mellanfolkliga förbindelser.
Har handling inkommit till eller upprättats inom
regeringskansliet eller utrikesrepresentationen, skall handhngen hållas hemlig,
om det icke är uppenbart att utlämnande kan ske utan risk för sådan följd som
sägs i första stycket.
Vad i försia och andra styckena sägs om annan stat skall
gälla även mellanfolklig organisation.
Handling får enligt denna paragraf hållas hemlig högst
trettio år från det den inkom eller upprättades. Begäres handling under eller
efter denna
1 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160
Prop.
1975/76:160. Bilaga 2 2
tid utlämnad, får dock regeringen förordna om fortsatt
hemlighållande, högsl till dess fyrtio år förflutit från det handlingen inkom
eller upprättades.
5 § Handling, som angår rikets totalförsvar, skall hållas
hemlig, om det
kan antagas att utlämnande vållar fara för rikets säkerhet eller eljest
skadar försvaret av riket.
Handling får enligt denna paragraf hållas hemlig högst
trettio år från det den inkom eller upprättades. Regeringen får dock, om
särskilda skäl föreligger, före eller efter denna tids utgång förordna om
hemlighållande under längre tid.
HemUghållande av hänsyn till rikets centrala finans- oeh
räntepolitik eller till myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och
annan tillsyn
6 § Handling hos regeringskansliet, riksdagens
finansutskott, riksbanken
eller riksgäldskontoret, som angår den centrala finans- och räntepolitiken,
skall hållas hemlig, om det kan antagas att röjande av handlingens
innehåll är ägnat att motverka syftet med vidtagna eller planerade
åtgärder eller eljest vara till men för det allmänna.
Handling får enligt denna paragraf hållas hemlig under
högst tjugo år från det den inkom eller upprättades.
7 § Handling som avser
1.
planering eller
annan förberedelse för inspektion, revision eller annan kontrollåtgärd som det
åligger myndighet att företaga;
2.
anordnande av
kunskapsprov eller psykologiskt prov;
3.
utredning om
skatt eller annan allmän avgift eller om bidrag, lån, kreditgaranti eller
annan förmån;
skall hållas hemlig så länge handlingen begagnas för
sådant ändamål, om det kan antagas att utlämnande hindrar eller avsevärt
försvårar verksamheten.
Vad i första stycket sägs gäller även film som inges till
statens biografbyrå för granskning.
HemUghåUande till skydd för intresset att förebygga och
beivra brott
8 § Handling rörande polismyndighets, tullmyndighets eller
åklagares
verksamhet för att förebygga eller beivra brott samt handling rörande
användning av tvångsmedel i brottmål eller i ärende enligt I 1 § lagen
(1973:162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med
internationell bakgrund skall hållas hemlig, om det kan antagas att
utlämnande motverkar åtgärderna, skadar den framtida verksamheten
eller är menligt för rikets säkerhet. Vad nu sagts gäller även av regeringen
tillsatt undersökningskommission, om regeringen så förordnar.
Vad i första stycket sägs avser ej enskilds anmälan till
riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern samt sluthgt beslut i anledning av
sådan
anmälan.
Handling får enligt denna paragraf hållas hemlig högst
trettio år från det den inkom eller upprättades. Begäres handling under eller
efter denna tid utlämnad, får dock regeringen förordna om fortsatt
hemlighållande
Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 3
högst till dess fyrtio år förflutit från det handlingen
inkom eller upprättades.
9 § Handling rörande säkerhets- och bevakningsåtgärder med
avseende på byggnader och lokaler, som användes i verksamhet för vilken myndighet
svarar, handling innefattande utredning eller instruktion eller teknisk
beskrivning avseende säkerhetsåtgärd, som syftar till att förhindra eller
försvåra åtkomst av hemliga handlingar, samt handling innefattande program, som
avser hemlig upptagning för automatisk databehandling, skall hållas hemlig, om
det kan antagas att utlämnande möjliggör eller underlättar brottsligt
förfarande eller eljest motverkar vidtagna åtgärder. Vad i första stycket sägs
skall även gälla handling om tillverkning eller kontroll av sedlar eller mynt
eller om förvaring eller transport av pengar eller värdeföremål.
10 § Handling rörande verkställighet av påföljd för brott
får ej utlämnas,
om det kan antagas att utlämnande medför risk för att ordning och
säkerhet inom kriminalvården stores.
Hemlighållande till skydd för det allmännas ekonomiska
intresse
11
§ Handling, som
upprättats eller anskaffats för myndighets räkning till utredning i rättstvist
vari myndighet eller statligt eller kommunalt företag är part, får ej utan
myndighetens tillstånd utlämnas förrän saken blivit slutligt avgjord eller
tjugo år förflutit från handlingens tillkomst.
12
§ Handling, som
innefattar utredning eller förslag och som tillkommit för att begagnas vid
sådan förhandling för slutande av kollektivavtal eller för annan reglering av
anställningsvillkor, vari staten eller kommun, statligt eller kommunalt företag
eller myndighet har att deltaga, eller handling som eljest inkommit till
myndighet i samband med sådan förhandling eller reglering, skall hållas hemlig
intill dess avtal slutits eller förhållandet eljest reglerats. Vad nu sagts
gäller även handling rörande planerad facklig stridsåtgärd om röjande av
handlingens innehåll skulle leda till allvarligt men för det allmänna.
Om det kan antagas att utlämnande försämrar det allmännas
ställning som part, får handling hållas hemlig även efter den i första stycket
angivna tidpunkten till dess fem år förflutit från samma tidpunkt. Detta gäller
dock ej om handlingen inkommit till eller upprättats hos riksdagens
lönedelegation.
Handling hos myndighet, som enligt första stycket skall
hållas hemlig, får dock utlämnas om statens avtalsverk eller annan myndighet,
som självständigt handlägger förhandlingsärende, medger det. Prövning enligt andra
stycket ankommer på avtalsverket eller annan myndighet, som nyss sagts.
13 § Dagbok förd på fartyg, som äges eller nyttjas av
staten eller av
kommun, får, såvitt angår sammanstötning med annal fartyg, till vars
Prop.
1975/76:160. BUaga 2 4
dagbok motsvarande tillgång icke finnes, ej utan tillstånd
av myndighet under vars förvaltning fartyget hör utlämnas förrän sjöförklaring
eller undersökning enligt 314 § sjölagen (1891:35 s 1) hålles offentligt eller
talan väckts på grund av sammanstötningen, eller fem år förflutit från
sammanstötningen. Detsamma gäller pä fartyget upprättad handling, som enligt
sjölagen jämställes med dagbok i fråga om rätten att taga del därav.
Handling i ärende angående sjöförklaring med anledning av
fartygs sammanstötning med annat fartyg får. om sjöförklaringen icke hålles
offentligt, ej utan redarens samtycke utlämnas förrän motsvarande utredning
beträffande det andra fartyget blivit tillgänglig för den som vill taga del
därav, eller fem år förflutit från sammanstötningen. Detsamma gäller i fråga om
handling, som med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg inkommit
lill eller uppräitats hos sjöfartsverket.
Andra stycket äger motsvarande tillämpning när utredning
verkställes av särskild undersökningskommission enligt 314 § sjölagen eller,
beträffande fartyg som äges eller nyttjas av staten, av myndighet under vars
förvaltning fartyget hör.
14
§ Myndighet som
har att ombesöria upptagande av lån får besluta, att handling som hänför sig
till upplåningsverksamheten ej får utlämnas utan myndighetens tillstånd förrän
viss tid, högst tjugo år, förflutit från handlingens tillkomst.
15
§ Driver
myndighet affärsverksamhet eller äger staten eller kommun del i bolag, förening
eller annan sådan samfällighet som driver affärsverksamhet, skall handling som
angår myndighetens eller samfälUghetens affärs- eller driftförhållanden hållas
hemlig, om det kan antagas att utläntinande på det allmännas bekostnad gynnar
någon, som driver likartad rörelse, eller eljest skadar verksamheten.
Hos andra myndigheter än i första stycket sägs får
handling, som angår upphandling, köp, överlåtelse, upplåtelse eller användning
av egendom, arbetsbeting eller annat uppdrag, hållas hemlig, om utlämnande
måste antagas leda till allvariigt men för det allmänna.
Vad i andra stycket sägs skall även gälla handling
innefattande redogörelse för utredning, experiment eller prov av
naturvetenskaplig eller teknisk art, som myndighet låtit verkställa för det
allmännas räkning.
Handling får enligt denna paragraf hållas hemlig högst
tjugo år från det den inkom eller upprättades. För beslut, avtal eller annan
handling som anger utgången av ärende är dock den längsta tiden, för
myndigheter och samfälligheter, som i första styckei sägs, fem år och för
övriga myndigheter två år.
Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 5
Hemlighållande till skydd för enskilds ekonomiska
intresse, privatlivets helgd och enskilds personliga säkerhet
Bestämmelser till skydd för ekonomiska intressen
16
§ Handling
angående skeppsbyggnadsavtal, vilken inkommit till den registreringsmyndighet
som avses i 2 § sjölagen (1891:35 s. 1) i ärende om registrering eller
inskrivning, får såvitt den avser pris och betalningsvillkor, ej utan samtycke
av parterna i avtalet utlämnas förrän tio år förflutit från den dag handlingen
inkom.
17
§ Handling i
ärende, som avses i lagen (1920:245) om medling i arbetstvister, får, i den mån
myndighet som handlägger ärendet så beslutar eller förbehåll enligt 7 § nämnda
lag gjorts med avseende på handlingen, icke utlämnas tidigare än tiugo år från
dess tillkomst.
18
§ Handling i
ärende angående ansökan om patent skall hållas hemlig till dess patent
beviljats eller tio år förflutit från handlingens tillkomst om ej utlämnande
skall ske enligt gällande lagstiftning om patent.
1 ärende om mönsterskydd skall motsvarande gälla handling
som visar mönster för vilket registrering begärts.
19 § Handling i ärende rörande arbetsförmedling, andra
arbetsmarknads
förhållanden, försäkring för yrkesskada, arbetarskydd eller reglering av
arbetstid skall hållas hemlig i vad den innehåller upplysning om arbets
givares eller annan berörd näringsidkares affärs- eller driftförhållanden,
vars röjande kan medföra skada för honom, om utlämnande ej föreskri
vits i lag eller förordning.
Hemlighållande enligt denna paragraf får ske högst till
dess tiugo år förflutit frän handlingens tillkomst.
20 § Handling, som inkommil till eller upprättats hos
pris- och kartell
nämnden eller marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen eller
konsumentombudsmannen, skall hållas hemlig i vad den innehåller
upplysning om företagares affärs- eller driftförhållanden, vars röjande kan
medföra skada för honom.
Bestämmelserna i första stycket gäller ej kartellregister.
Om särskilda skäl föreligger, får regeringen på ansökan av vederbörande företagare
eller myndighet förordna om hemlighållande av viss uppgift i kartellregister.
Har ansökan gjorts får uppgiften icke utlämnas, innan regeringen avgjort
ärendet.
Hemlighållande enligt denna paragraf får ske högst till
dess tjugo år förflutit från handlingens tillkomst.
21 § Handling, som rör statlig utredning, kontroll eller
stödverksamhet
med avseende på näringslivet och som inkommit till eller upprättats hos
myndighet som regeringen bestämmer, skall hållas hemlig, om den
innefattar upplysning om enskilds affärs- eller driftförhållanden, upptin-
Prop.
1975/76:160. Bilaga 2 6
ningar eller forskningsresultat, vars röjande kan medföra
skada för den berörde. I de fall som regeringen bestämmer får myndighet utlämna
handling som är hemlig enligt detta stycke.
Handling, som rör kommunal utredning eller kontroll med
avseende på näringslivet, skall hållas hemlig, om den innefattar sådana
upplysningar som i första stycket sägs. Om kommun finner särskilda skäl
föreligga för utlämnande av handling som är hemlig enligt detta stycke, får med
regeringens medgivande utlämnande ske.
Hemlighållande enligt denna paragraf får avse en tid av
högst tjugo år från handlingens tillkomst eller den kortare tid regeringen för
viss statlig myndighei bestämmer.
22
§ Handling, som
innefattar uppgifter vilka infordrats från näringsidkare enligt lagen
(1972:826) om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor, får, i vad
handlingen innehåller upplysning om näringsidkarens affärs- eller
driftförhållanden, vars röjande kan medföra skada för honom, icke utlämnas
förrän tjugo år förflutit från handlingens tillkomst.
23
§ Handling hos
tullverket rörande varor som där behandlas skall hållas hemlig, om röjande av
dess innehåll kan medföra skada för varornas avsändare eller mottagare.
Hemlighållande enligt denna paragraf får ske högst till dess tjugo år förflutit
från handlingens tillkomst.
24
§ Handling, som
angår postverkets girorörelse, skall hållas hemlig, om utlämnande kan medföra
att kunds förhållande till verket röjes.
25
§ Handling, som
angår uppdrag som myndighet utför för enskilds räkning eller utrustning eller
metoder för utförande av sådana uppdrag, skall hållas hemlig högst tiugo år
från handlingens tillkomst, om uppdragsgivaren begär eller med säkerhet måste
antagas ha avsett hemlighållande. Om myndigheten finner det allmännas intresse
kräva det, får handling likväl utlämnas, dock ej handling rörande uppdrag hos
mynt-och justeringsverket, statens provningsanstalt, statens nämnd för arbetstagares
uppfinningar, statistiska centralbyrån, datamaskincentralen för administrativ
databehandling, försvarets datacentral, konsumentverket, industriverket,
universitets datamaskincentral, patent- och registreringsverket eller nägot av
statens affärsdrivande verk.
26
§ Handling, som
inkommit till eller upprättats hos giftinformationscentralen vid Karolinska
sjukhuset och innehåller upplysning om viss varas tillverkning eller innehåll,
skall hållas hemlig, om dess röjande kan medföra skada för enskild
näringsidkare.
Om regeringen så förordnar skall även i andra fall än som
avses i första stycket uppgift om varas ursprung, tillverkning och innehåll
hållas hemlig om den inhämtats såsom ett led i myndighets verksamhet för
insamling och förmedling av information och röjande kan medföra skada som sägs
i första stycket.
Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 1
Hemlighållande enligt denna paragraf får ske högst till
dess tjugo år förtlutil frän handlingens tillkomst.
Bestämmelser till skydd för såväl ekonomiska som
personliga intressen
27 § Handling i ärende, som handläggs av utrikesdepartementet
eller
utrikesrepresentationen eller nämnden för internationella adoptionsfrå
gor och angår införskaffande eller meddelande av upplysningar till
enskilds tjänst eller utredning eller undersökning för enskilds räkning, får
ej utlämnas, om röjande av handlingens innehåll är oförenligt med
hänsynen till privatlivets helgd eller enskilds ekonomiska intresse.
Handling får enligl denna paragraf hållas hemlig, såvitt
rör ekonomiska förhållanden, högst tjugo år från handlingens tillkomst. 1 övrigt
gäller om tid för hemlighållande vad i 51 § sägs.
28
§ Handling hos
postverket eller televerket, som lämnar upplysning om särskilda
postförsändelser, telegram, telexmeddelanden eller telefonsamtal, får utlämnas
endast till avsändare, mottagare eller innehavare av apparat som använts vid
kommunikationen.
29
§ Handling, som
inkommit till myndighet eller där upprättats i ärende om beskattning, får ej
utlämnas. Bouppteckning enligt ärvdabalken får dock ej hållas hemlig.
Vad i första stycket sägs gäller även ärende enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring rörande beräkning av pensionsgrundande inkomst
eller arbetsgivaravgift.
Myndighets beslut och annan handling, som anger utgången i
mål eller ärende som avses i första eller andra stycket, får hemlighållas endast
om avgörandet gäller förhandsbesked i beskattningsärende.
Handling i ärende angående befrielse från tillämpning av
bestämmelserna om beräkning av skattepliktig realisationsvinst vid avyttring
av aktier eller liknande egendom i samband med strukturrationalisering får ej
utlämnas. Detsamma gäller handling som angår rätt att erhålla avdrag vid
taxeringen för avsättning till särskild nyanskaffningsfond.
Hemlighållande enligt denna paragraf får ske högst till
dess tjugo år förflutit från handlingens tillkomst.
30 § Handling hos riksbanken, bankinspektionen eller
försäkringsinspek
tionen skall hållas hemlig i vad den lämnar upplysning om enskilds
förhållande till inrättning, som står under riksbankens eller inspektioner
nas tillsyn.
Handling som i första stycket sägs skall jämväl hållas
hemlig, om den lämnar sådan upplysning om affärs- eller driftförhållanden hos
inrättning som står under tillsyn, att utlämnande kan medföra avsevärd skada
för inrättningen. Beträffande hos inspektionerna förda kartellregister gäller
vad i 20 § andra stycket sägs.
Handling hos riksbanken i ärende enligt lagen (1974:922)
om kredit-
prop.
1975/76:160. Bilaga 2 8
politiska medel skall hållas hemlig, om den lämnar sådan
upplysning om kreditinstituts eller annan uppgiftsskyldigs affärs- eller
driftförhållanden, att utlämnande kan medföra skada för den uppgiftsskyldige.
I denna paragraf omnämnda handlingar, bortsett från
kartellregister, får dock utlämnas, om tillsynsmyndigheten finner det
erforderligt för fullgörande av sin uppgift. Hemlighållande får avse en tid av
högst tjugo år från handlingens tillkomst.
31 § Handling hos överförmyndare skall hållas hemlig i vad
den lämnar
upplysning om enskilds förhållanden och utlämnande ej föreskrivits i lag
eller förordning, dock ej längre än tiugo år från handlingens tillkomst.
32 § Handling, som inkommit till eller upprättats hos
rättshjälpsnämnd
eller allmän advokatbyrå, skall hållas hemlig i vad den lämnar upplysning
om enskilds förhållanden, vars röjande är oförenligt med god advokatsed.
Rättshjälpsnämnds beslut får dock ej hållas hemligt enligt denna paragraf.
Handling i sådant ärende angående rättshjälp åt enskild,
som handläggs inom utrikesdepartementet eller utrikesrepresentationen eller av
nämnden för internationella adoptionsärenden, skall hållas hemlig om handlingens
ändamål ej kräver utlämnande.
Handling hos notarius publicus skall hållas hemlig om det
fordras för Utförande av anförtrott uppdrag.
33 § Handling, som angår någons ansökan om inträde i
advokatsamfun
det eller hans rätt att vara advokat eller disciplinärt förfarande mot
advokat, skall hållas hemlig, om innehållet angår hans ekonomiska
Ställning eller utlämnande kan leda till men för annan.
Vad i första stycket sägs gäller även handling som angår
någons antagande som auktoriserad eller godkänd revisor eller hans rätt att
vara sådan revisor eller disciplinärt förfarande mot auktoriserad eller godkänd
revisor.
Myndighets dom eller beslut får ej hemlighällas enligt
denna paragraf. Hemlighållande får avse högst tjugo år från handlingens
tillkomst. 1 fråga om uppgifter, som berör uppdragsgivares förhållande till
advokat, revisor eller yrkesutövare som anges i första eller andra stycket
gäller ingen tidsbegränsning.
34 § Handling rörande myndighets utlåning av medel eller
ställande av
kreditgaranti skall hållas hemlig om den angår sökandes, låntagares eller
borgensmans förhållanden. Myndighets beslut om beviljande av lån får ej
hemlighållas enligt denna paragraf.
Handling får enligt denna paragraf hållas hemlig, såvitt
rör ekonomiska förhållanden, högst tjugo år från handlingens tillkomst. 1
övrigt gäller om tid för hemlighållande vad i 5 I § sägs.
35 § Handling innefattande uppgift, som för statistiska
ändamål inhäm
tats av statistiska centralbyrån eller annan myndighet, eller myndighets
bearbetningar av sådan uppgift skall hållas hemliga om uppgiften kan
Prop.
1975/76:160. Bilaga 2 9
hänföras till viss enskild person, viss organisation eller
visst företag.
Vad i första stycket sägs utgör ej hinder mot utlämnande
av handling i
enlighet med vad som föreskrivits i lag eller förordning
eller meddelats
uppgiftslämnarna eller andra berörda i samband
med insamling av
uppgifterna.
Handling får enligt denna paragraf hållas hemlig, såvitt
rör ekonomiska
förhållanden, högst tjugo år från handlingens tillkomst. 1
övrigt gäller om
tid för hemlighållande vad i 5 1 § sägs.
Bestämmelser till skydd för personliga intressen
36
§ Uppgifter och
anteckningar som författningsenligt tillförts register eller annan förteckning
över misstankar om brott, domstols eller annan myndighets bedömning av sådan
misstanke, påföljden för brott eller disciplinär åtgärd får ej utlämnas i annat
fall eller annan ordning än som föreskrivits i lag eller förordning.
37
§ Handling, som
angår utländsk medborgare eller statslös eller svensk myndighets förhållande
till sådan person, skall hållas hemlig, om röjande av innehållet kan befaras
föranleda att någon utsattes för övergrepp eller lider annat allvarligt men.
38
§ Handling
rörande efterspaning på grund av brott eller rörande förundersökning eller
användning av tvångsmedel i brottmål eller i sådant ärende, som omnämnes i 8 §
första stycket, skall hållas hemlig, om utlänmande kan befaras medföra
otillbörligt men för enskild. Sedan åtal väckts får handlingarna i målet dock
ej hållas hemliga enligt denna paragraf. Beträffande särskild
undersökningskommission gäller vad nu sagts endast om regeringen så förordnar.
Vad i första stycket sägs gäller ej sädant slutligt beslut
av riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern, som innebär annat än
avskrivning av ärende.
39 § Handling, som inom kriminalvården upprättats rörande
i anstalt
intagen person, skall hållas hemlig i vad den avser behandlingen av den
intagne eller eljest hans personliga förhållanden, om utlämnande kan
befaras föranleda att ändamålet med vården motverkas eller någons
personliga säkerhet sättes i fara.
Vad i första stycket sägs skall även avse handling rörande
den som är underkastad kriminalvård i frihet, dock ej beslut av
kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden eller
övervakningsnämnd.
40 § Inom sjukvården eller eljest av läkare upprättad
handling skall
hållas hemUg, om dess utlämnande röjer förhållande som avses med
tystnadsplikt enligt lag eller förordning för den som upprättat sådan
handling.
Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 10
Handling i ärende rörande sjukvård och hälsovård samt
barnavård, nykterlietsvård eller annan socialvård skall även eljest hållas
hemlig, om den innehåller uppgifter om någons personliga förhållanden, vilkas
röjande kan vara menligt för honom eller någon honom närstående.
Vad i andra stycket sägs gäller även handling i ärende som
angår fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering,
åtgärder mot smittsamma sjukdomar eller omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.
Myndighets beslut får dock hemlighållas enligt andra
styckei, endast om det meddelats i ärende om hjälpåtgärder, övervakning eller
andra förebyggande åtgärder inom barnavården eller nykterhetsvården. Beslut i
ärende som angår omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda får ej
hemlighållas, om beslutet innebär att frihetsberövande åtgärd vidtages.
41
§ Handling
angående ingripande mot någon på grund av sjukdom eller psykisk abnormitet
eller ingripande inom barnavården eller nykterhetsvården skall hållas hemlig,
om den lämnar upplysningar om någon som avgivit anmälan eller annan utsaga och
utlämnande av handlingen kan befaras föranleda att han eller någon honom
närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men.
42
§ Handling rörande
läkarvård eller vård i anstalt oberoende av eget samtycke skall hållas hemlig,
om det finns grundad anledning antaga att utlämnande skulle motverka ändamålet
med vården eller sätta någons personliga säkerhet i fara.
43
§ Handling hos
riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa eller annan myndighet, som med
stöd av 3 kap 16 § lagen (1962:381) om allmän försäkring handlägger ärenden,
vilka eljest ankommer på allmän försäkringskassa, skall hällas hemlig i vad den
lämnar upplysning om enskilds sjukdom eller eljest om ömtåliga personliga
förhållanden.
Vad i första stycket sägs gäller även handling hos
centrala studiestödsnämnden, studiemedelsnämnd, universitet eller högskola.
Andra stycket gäller ej myndighetens beslut,
44
§ Handling i
ärende rörande psykologisk undersökning eller i ärende inom
undervisningsväsendet under skolöverstyrelsens överinseende eller inom
arbetsmarknadsutbildning rörande disciplinärt förfarande mot elev, uttagning av
elev till specialundervisning, skiljande från undervisning av elev, placering
av elev eller eljest skolans elevvård skall hållas hemlig i vad den angår
enskilds personliga förhållanden, om utlämnande otillbörligt blottställer den
berörde eller någon honom närstående eller eljest är menligt för honom,
45
§ Handling i
ärende rörande arbetsförmedling, arbetsvärd, yrkesvägledning,
arbetsmarknadsutbildning, hjälpverksamhet vid arbetslöshet och andra åtgärder
för att främja sysselsättningen skall hållas hemlig i vad den angår enskilds
personliga förhållanden, om utlämnande kan antagas leda
Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 "
till skada eller förklenande för den berörde eller någon
honom närstående.
46 § Handling i ärende rörande statlig eller kommunal
personalpensione
ring eller rörande statlig eller kommunal omplacering på grund av
omorganisation eller omlokalisering av verksamheten skall hållas hemlig i
vad den angår enskilds personliga förhållanden, om utlämnande kan
antagas leda till skada eller förklenande för den berörde eller någon
honom närstående.
Första stycket gäller ej myndighetens beslut.
47
§ Handling, som
tillhör folkbokföringen, skall hållas hemlig i vad den angår enskilds
personliga förhållanden om utlämnande otillbörligt blottställer den berörde
eller någon honom närstående.
48
§ Handling, som
inkommit till eller upprättats hos myndighet i samband med ärende om
familjerådgivning eller om medling enligt lagen (1973:650) om medling mellan
samlevande, får ej utlämnas.
49
§ Handling av
dialektologiskt eller etnologiskt innehåll, som av myndighet upprättats eller
anskaffats för vetenskapligt ändamål, skall hållas hemlig, om utlämnande kan
antagas leda till skada eller förklenande för den som handlingen rör.
50
§
Personuppgift, som ingår i sådant personregister som avses i datalagen
(1973:289), får ej utlämnas, om det kan antagas att uppgiften skall användas
för automatisk databehandling i strid med datalagen. Kan det antagas att sådan
personuppgift skall användas för automatisk databehandling i utlandet, får
uppgiften utlämnas endast om datainspektionen medger det. Sådant medgivande får
lämnas endast om det kan antagas att utlämnandet av uppgiften icke kommer att
medföra otillbörligt intrång i personlig integritet.
Handling, som inkommit till eUer upprättats hos
datainspektionen, skall hållas hemlig i vad den innehåller upplysning om
enskilds personliga förhållanden, om utlämnande kan befaras medföra
otillbörligt men för den enskilde eller någon honom närstående.
Handling i ärende om tillstånd eller tillsyn enUgt
datalagen får ej utlämnas, om den lämnar upplysning om förhållanden som skall
hållas hemliga hos myndighet som är part i ärendet.
51 § Hemlighållande enligt 37-50 §§ lår avse en tid av
högst trettio
eller, om särskilda skäl talar därför, högst sjuttio år från handlingens
tillkomst.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 2 12
Verkan av samtycke
52 § Om den till vars förmån hemlighållande gäller
samtycker därtill,
skall handling utlämnas utan hinder av bestämmelserna i 18-35, 38,40,
41, 43-49 §§ samt 50 § andra stycket.
Handlingar hos domstol
53
§ Domstol får
förordna om hemlighållande av dom, beslut eller annan sådan handling i mål
eller ärende, om handlingen icke företetts, föredragits eller upprättats vid
offentlig förhandUng samt handlingen redan är hemlig enligt denna lag eller
sådant förordnande finnes nödvändigt av hänsyn till något i 5 kap 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen angivet ändamål. Domslut får hemlighållas endast om
rikets säkerhet oundgängligen påkallar det. Hemlighållande får avse en tid av
högst sjuttio år från handlingens tillkomst.
54
§ Handling, som
uppräitats eller företetts vid offentlig förhandling inför domstol, skall utan
hinder av bestämmelserna i denna lag lämnas ut. Detsamma gäller handling, som
upprättats eller företetts vid förhandling inom stängda dörrar, om ej domstolen
meddelar förordnande enligt 53 §.
Tystnadsplikt m. m.
55 § Den som tager del av hemlig handling fär ej
obehörigen offentlig
göra eller eljest yppa dess innehåll för annan.
Bryter någon mot vad i första stycket sägs, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen ej är belagd med
straff i annan lag.
Bryter den som i tjänsten eller pä grund av offentligt
uppdrag tager del av hemlig handling av oaktsamhet mot vad i första stycket
sägs, dömes till dagsböter.
Utlämnar någon handling i strid med föreskrifterna i denna
lag, gäller vad i andra stycket, eller om gärningen sker av oaktsamhet, vad i
tredje styckei sägs.
56 § Finner myndighet att hinder mot utlämnande av hemlig
handling
till enskild kan undanröjas genom förbehåll som inskränker den enskildes
rätt att lämna handlingen vidare, yppa dess innehåll eller eljest förfoga
över den, får handlingen utlämnas med sådant förbehåll. Bryter någon
mot gjort förbehåll dömes till dagsböter eller fängelse, i högst sex
månader.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 2 13
Besvär
57 § Om annan myndighet än allmän domstol lämnar
framställning om
utlämnande av allmän handling ulan bilall, fär sökanden föra talan mot
beslutet genom besvär hos den kammarrätt, inom vars domkrets myndig
heten finns.
Om förfarandet i kammarrätt och besvär över dess beslut
gäller i övrigt förvaltningsprocesslagen (197 1:29 I),
Beslut av allmän domstol, varigenom framställning som
avses i försia stycket lämnas utan bifall, överklagas enligt rättegångsbalkens
regler om besvär över slutligt beslut. Vad nu sagts gäller dock ej beslut i ärende
som avser domstolens förvaltande verksamhet.
Om tvist mellan myndigheter i fråga om utlämnande av
allmän handling finns särskilda bestämmelser i 60 §.
Service och information
58 § Myndighet skall på begäran lämna allmänheten all
upplysning och
vägledning som är möjlig utan att lystnadsplikt åsidosattes eller myndig
hetens övriga uppgifter motverkas eller otillbörligt eftersattes.
Utlämnande av handlingar myndigheter emellan
59 § Det åligger alla statliga och kommunala myndigheter
att inbördes
bistå varandra med de upplysningar verksamheten kräver. Uppgifter ur
allmän handling, som ej får utlämnas till envar, skall dock lämnas till
annan myndighet endast om denna har behov av uppgifterna för ett
angivet ändamål och detta behov är förenligt med eller måste anses väga
tyngre än de intressen, som föranlett beslut om hemlighällande.
Om domstols tillgång till allmän handling stadgas i
rättegångsbalken. Om utlämnande av hemlig handling till annan myndighet
reglerats i lag eller förordning, gäller detta.
60 § Om kommunal myndighet jämlikt 59 § vägrar att utlämna
handling
eller statlig myndighet vägrar att utlämna handling till kommunal
myndighet, får besvär häröver anföras i samma ordning som gäller för
frågor om utlämnande till enskild. Vid tvist mellan statliga myndigheter
skall frågan hänskjutas till regeringens prövning.
Gemensamma bestämmelser
61 § Vad i denna lag sägs inverkar ej på parts rätt att i
mål och ärenden
hos domstol eller annan myndighet utfå dom, beslut och andra hand
lingar.
Utlämnande till part av annan handling än dom och beslut
får dock med stöd av bestämmelse i denna lag vägras, om synnerliga skäl talar
därför.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 2 14
62 § Regeringen får förordna om utlämnande av hemlig
handling, om sådant förordnande finnes erforderligt för att tillvarataga det
allmännas eller enskilds rätt eller utlämnande avser angeläget
forskningsändamål eller eljest synnerliga skäl föreligger. 1 fråga om handling
hos riksdagen eller dess myndigheter gäller dock vad riksdagen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1977, då lagen (1937:249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
skall upphöra att gälla.
Är ärende om utlämnande av allmän handling anhängigt hos
myndighet då lagen om allmänna handlingar träder i kraft, skall ärendet
avgöras hos myndigheten enligt äldre lag. Om tillämpning av den nya lagen
skulle leda till att en enligt äldre lag hemlig handling skall utlämnas, skall
dock den nya lagen tillämpas.
Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrives att 5 och 38 kap i rättegångsbalken
skall i nedan angivna delar erhålla följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap, 1 §
Förhandling vid domstol skall vara offentlig.
Kan det antagas, att--------- skulle röjas.
Företes vid förhandling allmän handling, som enligt vad
därom är stadgat ej må utlämnas till envar, och är det av synnerlig vikt att ej
genom handlingens offentlighet något uppenbaras, som av hänsyn till allmänt
eller enskilt intresse bör hållas hemligt, äge rätten förordna, att förhandlingen
i vad den angår denna handling skall hållas inom stängda dörrar.
I mål om ansvar för utpressning inom stängda dörrar.
Förhör med den som------------- inom stängda dörrar.
Är eljest för särskilt fall vare det gällande.
38 kap.
8§ 8§
Om tillhandahållande av allmän AUmän handling, beträffande
handling, som förvaras hos stats- vilken med stöd
av 5 kap 9 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga 2
Nuvarande lydelse
eller kommunalmyndighet, gälle vad därom är stadgat. Hava
eljest avvikande bestämmelser meddelats om skyldighet att förete skriftlig
handling, vare de gällande.
15
Föreslagen lydelse
tredje styckei yttrandefrihets-grundlagen förordnats, att
viss myndighet skall pröva frågan om dess utlämnande, må icke företes som bevis
utan tUlstånd av den myndigheten.
Om allmän handling eljest kan antagas äga betydelse som
bevis i rättegång eller för förundersökning i brottmål, äge rätten förordna
att handlingen skall tillhandahållas rätten eller förundersökningsledaren.
Beträffande hemlig handling skall sådant förordnande givas endast om handlingen
kan anses vara av väsentlig betydelse samt, såvitt avser förundersökning i
brottmål, undersökningen avser brott för vilket icke är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år. Förordnande förutsätter därjämte att trygghet kan
anses vara för handen att de intressen, som föranlett hemlighållandet, därigenom
ej skadas eller ock synnerliga skäl föreligga. Innan förordnande gives bör
yttrande inhämtas från den myndighet, som förvarar handlingen, om det ej är
uppenbart obehövligt.
Om allmän handlings innehåll är sådant, att den som
utfärdat handlingen ej enligt 36 kap 5 § andra, tredje eller fjärde stycket må
höras som vittne därom, må handlingen ej företes som bevis. Ej heller må
handling företes i rättegång eller vid förundersökning, om därigenom
yrkeshemlighet skulle uppenbaras och synnerliga skäl till annan bedömning ej
föreligga.
Då rätten återställer handling, som avses i denna
paragraf, skall rätten, om anledning därtiU föreligger, göra anteckning på
hand-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:160. BUaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ungen om vad som är av betydelse vid prövning av begäran
att utbekomma handlingen.
9 §
Hava avvikande bestämmelser
meddelats om skyldighet att före
te skriftlig handling, vare de gäl
lande.
Denna lag träder i kraft den , då
lagen (1947:630) om inskränk-
ning av offentligheten vid domstol beiräffande allmänna
handlingar skall upphöra alt gälla.
Förslag tiU
Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
Härigenom
föreskrives att 20 och 35 §§ förvaltningsprocesslagen (197 1:291)
skall i nedan angivna delar erhålla följande lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Skriftlig
handling, som åberopas till bevis, skall tillställas rätten utan dröjsmål. I
fråga om sådant bevis gäller i övrigt 38 kap 1 -5, 7 och 8 §§ rättegångsbalken
i tilllämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av
föremål utgår dock alltid av allmänna medel.
Skriftlig
handling, som åberopas till bevis, skall tillställas rätten utan dröjsmål. I
fråga om sådant bevis gäller i övrigt 38 kap 1-5, 79 §§ rättegångsbalken i
tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av föremål
utgår dock alltid av allmänna medel.
opaginerad Kontrollera mot PDF
35 §
Besvär över kammarrätts--- meddelat prövningstillstånd.
Meddelas ej--------------------- regeringsrättens beslut.
(Tredje stycket utgår)
Att prövningstUlstånd ej behövs i mål om utlämnande av
allmän handling framgår av 2 kap 13 § tryckfrihetsförordningen.
Denna lag träder i kraft den
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 17
Förslag tiU
Förordning
med tillämpningsförteckning tiU 21 § lagen (1976:000) om
aUmänna handUngar
Med stöd av 5 kap I § andra stycket
yttrandefrihetsgrundlagen och 21 § första stycket lagen (1976:000) om allmänna
handlingar föreskrives härmed följande.
1 §
21 § första stycket lagen (1976:000) om allmänna
handlingar skall tillämpas på nedannämnda handlingar eller på handlingar i
ärenden rörande de ämnesområden som nedan sägs.
1.
Subvention av
statsmedel till främjande av enskild företagsamhet eller rörande sådan statlig
garanti som bestäms enligt någon av följande kungörelser: 1960:372 om statligt
kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri, 1954:311 om statlig garanti
för lån för uppförande av lagerhus m m för jordbruksändamål, 1970:180 om
statligt regionalpolitiskt stöd, 1966:560 om stöd åt hästaveln m m, 1967:422 om
särskilt övergångsbidrag och avgångsvederlag åt jordbrukare, 1967:443 om
statlig garanti för lån till maskinhållning inom jordbruket m m, 1967:453 om
statligt stöd till jordbrukets rationalisering m m, 1968:377 om statligt stöd
till trädgårdsnäringens rationaUsering, 1969:705 om statligt stöd vid skada på
skog eller 1970:331 om statligt stöd till fisket; denna punkt gäller ej ansökningar
och beslut;
2.
socialstyrelsens
kontroll av och tillsyn över läkemedel;
3.
statsbidrag
enligt kungörelsen (1972:302) om statsbidrag till nedlägg-ningshotade företag;
4.
utredning eller
kontroll med avseende på dels samköming mellan kraftverk dels kraftbehovet,
-tillgången eller -distributionen inom riket;
5.
verksamhet hos
branschråd som inrättats enligt regeringens bemyndigande;
6.
kontroll av
ädelmetallarbeten;
7.
kontroll över
tobaksodlingen, såvitt avser uppgifter om odlares areal eller skörderesultat;
8.
utskänkning av
rusdrycker, försäljning av öl eller alkoholfria drycker eller förtäring eller
förvaring av rusdrycker, öl eller ersättningsmedel för rusdrycker samt tillsyn
över sådan verksamhet;
9.
teknisk sprit
eller alkoholhaltiga preparat eller tillsyn enligt gällande bestämmelser om
försäljning av sådana varor;
10. riksskatteverkets
räkenskapshandlingar, såvitt angår skatter och avgifter, vilka påförts eller
erlagts av annan än detaljhandelsbolag och partihandelsbolag som avses i
rusdrycksförsäljningsförordningen (1954:521);
11. riksskatteverkets tillsyn över tillverkning
eller försäljning av varor, såvitt avser annan än detaljhandelsbolag eller
partihandelsbolag som
2 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga 2
18
opaginerad Kontrollera mot PDF
nämnts i punkt 10;
12. statens livsmedelsverks verksamhet;
13. upplagsbevis och upplagspantbevis
angående spannmål, upplagd å statens spannmålslagerhus, ävensom hos statens
lagerhus- och fryshusstyrelse förda lagringsjournaler och andra böcker;
14. deklaration, kontrollrapport och
annan handling som avser statens jordbruksnämnds verksamhet i prisreglerande
och avsättningsfrämjande syfte på jordbrukets eller fiskets område eller
nämndens verksamhet i fråga om kvalitetskontroll eller skördeskadebidrag;
15. riksbankens valutastyrelses
verksamhet;
16. tillstånd enligt lagen (1967:185)
om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll;
17. verksamhet enligt miljöskyddslagen
(1969:387) och tillsynsverksamhet enligt motsvarande äldre bestämmelser;
18. styrelsens för internationell
utveckling (SIDA) verksamhet;
19. redogörelse och annan handling som
avser skogsvårdsstyrelses uppsiktsverksamhet enligt gällande skogsvårds- och
andra lagar;
20. statens naturvårdsverks verksamhet
i den mån den ei beröres i punkt 17;
21. hos kommerskollegium bedriven
utredning eller kontroll med avseende på näringslivet;
22. exportkreditnämndens verksamhet;
23. kontroll över tillverkning av eller
handel med krigsmateriel eller gassky ddsmateriel;
24. utredning hos statens tobaksnämnd
rörande detaljhandeln med tobaksvaror;
25. flyktkapitalbyråns,
restitutionsnämndens eller likvidationsnämndens verksamhet;
26. tillåtelse för aktiebolag enligt
101 § 2 mom lagen (1944:705) om aktiebolag att i balansräkning redovisa aktier
i gemensamma poster;
27. spärrkontonämndens verksamhet;
28. tillstånd till lokalisering enligt
136 a § byggnadslagen (1947:385);
29. kontroll över tillverkning eller
import av explosiva varor;
30. verksamhet enligt lagen (1973:329)
om hälso- och miljöfarliga varor;
31. styrelsens för teknisk utveckling
och delegationens för rymdverksamhet samt statligt forskningsråds verksamhet;
32. av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
infordrade uppgifter om näringslivets transporter;
33. tillstånd eller tillsyn enligt
atomenergilagen (1956:306) eller strålskyddslagen (1958:110);
34. konsumentverkets verksamhet;
35. tUlstånd eller tUlsyn enligt lagen
(1971:1204) om byggnadstillstånd
m m;
36. hos departement bedriven utredning
eller kontroll med avseende på verksamhet hos bolag, vari staten äger aktie;
37. befordringstaxor i
luftfartsverksamhet och tillstånd till sådan verksamhet;
38. tillstånd eller tUlsyn enligt gruvlagen (1974:342)
eller lagen (1974:
Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 19
890) om vissa mineralfyndigheter;
39. tillstånd eller tillsyn enligt
lagen (1966:314) om kontinentalsockeln;
40. kommerskollegii verksamhet i fråga
om dels exportfrämjande åtgärder för textil- och konfektionsindustrier samt
manuellt arbetande glasindustri enligt Kungl Maj:ts skrivelse den 29 juni 1970
dels omställningsfrämjande åtgärder för textil- och konfektionsindustrier
enligt Kungl Maj:ts skrivelse den 27 maj 1971;
41. fraktbidrag enligt kungörelsen
(1970:592) om statligt regionalpolitiskt transportstöd;
42. lokaliseringssamråd enligt lagen
(1970:725) därom;
43. produktionsbidrag för
dagstidningar;
44. tidskriftsstöd enligt kungörelsen
(1971 :681) därom;
45. statsbidrag enligt kungörelsen (197
1:1249) om statsbidrag i vissa fall till lagerökning eller kungörelsen
(1971:1250) om statsbidrag i vissa fall till personalutbildning;
46. säkerheten på fartyg;
47. vattenförorening från fartyg;
48. prövning enligt kungörelsen
(1972:444) om sådan lämplighetsprövning som avses i förordningen (1940:910)
angående yrkesmässig automobiltrafik m m;
49. hos statens industriverk bedriven
utredning eller kontroll med avseende på näringslivet;
50. avdrag enligt lagen (1973:423) om
avdrag vid inkomsttaxeringen avseende kostnad för exportkredit;
51. kreditstöd som avses i Kungl. Maj
:ts skrivelse den 15 december 1972 till överstyrelsen för ekonomiskt försvar om
statligt kreditstöd m m för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet;
52. statsbidrag enligt kungörelsen
(1973:639) om statligt stöd till lokal landsbygdstratik;
53. avdrag enligt förordningen
(1973:421) om särskilt forskningsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt;
54. medgivande till ändring av
bolagsordning enligt 2 § tredje stycket eller godkännande av förvärv enligt 5 a
§ lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m
m;
55. tillstånd eller tillsyn enligt
datalagen (1973:289), kreditupplysningslagen (1973:1 173) och inkassolagen
(1974:182);
56. undantag från tillämpningen av 35 §
3 mom nionde stycket kommunalskattelagen (1928:370);
57. verksamhet enligt kungörelsen (1973:1217)
om clearing för oljeprodukter;
58. kontroll av preventivmedel;
59. investeringsstöd enligt kungörelsen
(1973:608) om statligt stöd tiU kommersiell service i glesbygd;
60. garanti eller borgen som staten
ikläder sig för varvsföretag;
61. tillstånd enligt kungörelsen
(1950:84) med vissa bestämmelser angående införsel av fruktträd och bärbuskar,
kungörelsen (1956:333) med vissa bestämmelser angående utförseln av
vallväxtfröer m m eller kungörelsen (1959:211) angående införsel till riket av
vissa slag
Prop. 1975/76:160.
Bilaga 2 20
av frön;
62. statligt stöd till
utredningsverksamhet rörande verkstadsindustrin som enskild
intresseorganisation bedriver;
63. officiell provning och kontroll
samt allmän och legal metrologisk verksamhet hos statens provningsanstalt;
64. importkontorets för
u-landsprodukter verksamhet;
65. verksamhet enligt kungörelsen
(1974:804) om viss uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja.
2 §
Om vederbörande myndighet finner att utlämnande bör ske
med hänsyn till det allmännas intresse, får utan samtycke av den enskilde som
berörs av handlingen utlämnande ske av handlingar som avses i 1 § under
punkterna 2, 8, 9, 12, 14, 19-21, 24, 25, 30, 34, 49, 55 och 58.
3 §
Handling, som rör statlig utredning om behovet av insatser
från staten i samarbete med enskilda för att främja utvecklingen inom en
näringsgren, en bransch eller ett företag, får hållas hemlig, om den innefattar
upplysning om enskilt företags eller sammanslutnings affärs- eller driftförhållanden,
vars röjande kan medföra skada för företaget eller sammanslutningen.
Hemlighållande enligt denna paragraf får avse en tid av
högst tio år frän handlingens tillkomst.
4 §
Under förutsättningar som anges i 21 § första stycket
lagen (1976:000) om allmänna handlingar får uppgift, som insamlats av särskilt
tillkallad statlig utredning, hemlighållas, dock längst tio år från uppgiftens
tillkomst. Hemlighållandet är beroende av regeringens förordnande för varie
enskilt fall.
5§
I den mån planer, avtal och andra handlingar, vilka rör
folkhushållningen vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden, icke skaU hållas hemliga enligt 5 § lagen (1976:000)
om allmänna handlingar, får de hemlighållas under samma förutsättningar som
anges i 3 § första styckei denna förordning. Vederbörande myndighet får utlämna
handling i fall som i 2 § sägs.
Denna förordning träder i kraft den
Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 21
Föislag tiU
Förordning
angående utlämnande i vissa fall av statistiska uppgifter
Härmed föreskrives följande.
1 §
Bestämmelserna i 19 och 35 §§ lagen (1976:000) om allmänna
handlingar utgör icke hinder mot utlämnande av uppgifter ur centrala
företagsregistret om företags eller verksamhetsställes namn, adress eller annan
identitetsbeteckning eller om företagsform eller verksamhetsart.
Uppgifter ur centrala företagsregistret, vilka avser
antalet anställda eller arbetstimmar hos ett företag visst år, får utlämnas med
tillämpning av 56 § lagen (1976:000) om allmänna handUngar. Denna förordning
träder i kraft den
Förslag till
Förordning
rörande prövning av utlämnande av handlingar som är av
synnerlig
vikt för rikets säkerhet
Härmed föreskrives följande.
Är handling som avses i 4, 5 eller 8 § lagen (1976:000) om
allmänna handlingar av sådan beskaffenhet att myndighet bedömer den vara av sådan"synnerUg
vikt för rikets säkerhet som sägs i 5 kap 9 § tredje stycket
yttrandefrihetsgrundlagen, skall myndigheten enligt 11 § andra stycket samma
grundlag åsatta handlingen kvalificerad hemUgstämpel. Behörig att pröva fråga
om utlämnande är beträffande handling som avses i 4 § chefen för
utrikesdepartementet, beträffande handling som avses i 5 § chefen för
försvarsdepartementet och beträffande handling som avses i 8 § chefen för
justitiedepartementet.
Denna förordning träder i kraft den
Förslag till
Lag om upphävande av 35 § lagen (1934.437) för Sveriges
riksbank
Härmed föreskrives att 35 § lagen (1934:437) för Sveriges
riksbank skall upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den
Förslag tiU
Förordning om upphävande av vissa kungörelser om sekretess
Härigenom föreskrives att följande kungörelser med
bestämmelser om
sekretess skall upphöra att gälla den 1977.
Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 22
1.
kungörelsen
(1939:7) med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28
maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;
2.
kungörelsen
(1950:462) med förordnanden på försvarsväsendets område jämUkt lagen den 28
maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;
3.
kungörelsen
(1939:835) med förordnande om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna
handlingar rörande folkhushållningen vid krig, krigsfara eUer andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden;
4.
kungörelsen
(1940:204) med förordnande angående vissa tullverkets handUngar jämlikt 4 §
andra stycket lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handUngar;
5.
kungörelsen
(1949:616) med förordnande på civilförsvarets område jämUkt lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;
6.
kungörelsen
(1960:119) med förordnande på det psykologiska försvarets område jämlikt lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar;
7.
kungörelsen
(1962:200) med förordnande beträffande signalskydds-tjänsten inom
totalförsvaret jämUkt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar;
8.
kungörelsen
(1949:696) med förordnande på utrikesförvaltningens område om behörighet att
pröva fråga om utlämnande av allmän handUng; samt
9.
kungörelsen
(1967:575) med förordnande på polisväsendets område om behörighet att pröva
fråga om utlämnande av allmän handling.
Bilaga 3 till
regeringens proposition 1975/76:160 23
Bilaga
3
Sammanställning
av remissyttrandena över offentlighets- och sekretesslag-stiftningskommilténs
betänkande (SOU 1975:22) Lag om allmänna handlingar, såvitt angår förslaget
till lag om allmänna handUngar
1
Remissinstanser
Efter
remiss har yitranden över offentlighels- och sekretesslagstiftnings-kommitténs
(OSK:s) betänkande (SOU 1975:22) avgetts av regeringsrätten, riksåklagaren
(RÅ), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i
Göteborg, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden,
interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, datainspektionen,
massmedieuiredningen (Ju 1970:59), tystnadspliktskommiltén (Ju 1975:03),
styrelsen för internationell utveckling (SIDA), överbefälhavaren (ÖB),
försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen, försvarets forskningsanstalt,
försvarets radioanstalt, värnpliktsverket, krigsarkivet,
civilför-svarsslyrelsen, beredskapsnämnden för ekonomiskt försvar,
totalförsvarets upplysningsnämnd, vapenfrinämnden, socialstyrelsen,
psykiatriska nämnden, riksförsäkringsverkel, socialutredningen (S 1969:29),
postverket, televerket, Slatens järnvägar, statens trafiksäkerhetsverk,
sjöfartsverkei, luftfartsverket, statens geotekniska institut,
kammarkollegiet, statskontoret, tullverket, byggnadsstyrelsen, statistiska
centralbyrån, datamaskincentralen för administrativ databehandling (DAFA),
bankinspektionen, försäkrings-inspektionen, riksrevisionsverkel,
riksskatteverket, slatens avtalsverk, statens personalnämnd,
dalasamordningskommitlén (Fi 1971:03), riksarkivel, skolöverstyrelsen,
universitetskanslersämbetet, centrala studiesiödsnämnden,
dataarkiveringskommitién (U 1968:48), lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
statens naturvårdsverk, miljödatanämnden, kommerskollegium, patent- och
registreringsverket, näringsfrihetsombudsmannen, konsumentombudsmannen,
statens pris- och kartellnämnd, konsumentverket, överstyrelsen för ekonomiskt
försvar, granskningsnämnden för försvarsuppfinningar, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, statens invandrarverk,
bostadsstyrelsen, statens planverk, statens lantmäteriverk, statens
industriverk, Sveriges geologiska undersökning, nämnden för statens
gruvegendom, statens vattenfallsverk, statens skeppsprovningsanstalt,
domänverket, förenade fabriksverken, länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Västerbottens
län.
Vidare
har yitranden avgetts av riksdagens ombudsmän (JO), fullmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgäldskontoret. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 24
statsåklagare.
Föreningen Sveriges polismästare, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
läkarförbund, Sveriges psykologförbund. Svenska byggnadsentreprenörsföreningen,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund.
Svenska handelskammarförbundet (de fem sistnämnda har tillsammans med SAF
avgetl ett gemensamt yttrande som i det fortsatta redovisas som ytirande av
Sveriges industriförbund m. fi.). Kooperativa förbundet (KF), Svenska
bankföreningen. Post- och Kreditbanken (PKbanken), Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Folksam, Sveriges Radio AB, Tidningarnas telegrambyrå AB (TT), Pressens
samarbeisnämnd som företrädare för Publicistklubben, Svenska
journalistförbundet och Svenska lidningsutgivareföreningen och Sveriges
förenade studentkårer.
Yitranden
har därjämte kommit in från värnpliktiga arbetsgruppen, Jacob Palme, Svenska
naturskyddsföreningen, Svenska läkaresällskapet. Föreningen
FiB-jurislerna-Lund (OSK-gruppen), Svenska kommunalstatisliska föreningen.
Svenska handelskammarförbundet, naturhistoriska riksmuseet, svenska
patentombudsföreningen, Sveriges direktreklamförening och Sveriges allmänna
patientförening.
Följande
remissinstanser har till sina remissyttranden fogat yttranden,
rikspolisstyrelsen
av polisstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt,
ÖB
av försvarets materielverk, försvarets sjukvårdsstyrelse och fiygtek-niska
försöksanstalten,
riksarkivet
av landsarkiven i Uppsala, Vadstena, Visby, Göteborg och Härnösand samt
stadsarkivet i Siockholm,
universitetskanslersämbetet
av juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Stockholm, av
medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund och av
rektorsämbetet och medicinska fakulteten vid karolinska institutet,
centrala
studiesiödsnämnden av studiemedelsnämnderna i Göteborg, Linköping, Lund,
Stockholm, Umeå och Uppsala.
lantbrukssiyrelsen
av lantbruksnämnderna i Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Malmöhus, Skaraborgs,
Värmlands, Gävleborgs, Västernorriands och Jämtlands län,
kommerskollegium
av handelskamrarna i Göteborg och Karistad, Stockholm och Visby, av vilka de
två senare ansluter sig till yttrandet av Sveriges industriförbund m. fi. och
statens
lantmäteriverk av överlanimätarmyndigheten i Södermanlands län.
Vidare
har länsstyrelserna bifogat yttranden av bl.a. kommuner, kommunala nämnder och
organ enligt följande.
Länsstyrelsen
i Stockholms län har bifogat yttranden av kommunfullmäktige i Danderyds,
Nynäshamns och Stockholms kommuner, kommunstyrelsen i Södertälje kommun samt
polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt. Kommunfullmäktige i Siockholm har
som sitt ytirande åberopat utlåtande
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 25
av
kommunstyrelsen med däri intagna yttranden av vice stadsjuristen, drätselnämnden,
fastighetsnämnden, gatunämnden, industriverksslyrelsen, sociala
centralnämnden, skoldirektionen, arkivnämnden, park- och idrottsnämnden och
byggnadsnämnden i kommunen.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län har bifogat yttranden av sociala centralnämnden i Motala
kommun.
Länsstyrelsen i Jönköpings
län har bifogat yurande av kommunfullmäktige i Jönköpings kommun med därtill
fogade yttranden av socialchefen, parknämnden och inköpsnämnden i kommunen samt
av Jönköpings kommunkrets av centerpartiet samt yttrande av kommunfullmäktige
i Vetlanda kommun.
Länsslyrelsen i Malmöhus
län har bifogat yttranden av kommunstyrelserna i Lunds och Malmö kommuner.
Kommunstyrelsen i Lund har som sitt yttrande åberopat yttranden av sociala
centralnämnden och stadskansliet i kommunen. Kommunstyrelsen i Malmö har i sitt
remissyttrande åberopat yttranden av byggnadsnämnden, fasiigheisnämnden,
industriverksstyrelsen, sjukvårdsstyrelsen och sociala centralnämnden i
kommunen.
Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har bifogat yttranden av kommunstyrelsens i Kungälvs kommun
arbetsutskott, kommunstyrelserna i Stenungsunds och Tanums kommuner samt
Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott. Länsstyrelsen har
vidare för yttrande remitterat OSK:s belänkande till kommunfullmäktige i
Göteborgs kommun, som efter yttranden av hälsovårdsförvaltningen, sociala
centralnämnden, sjukvårdsförvaltningen och kommunstyrelsen såsom eget yttrande
har åberopat ett av stadskansliet avgivet utlåtande.
Länsstyrelsen i
Västerbottens län har bifogat yttranden av kommunstyrelserna i Skellefteå och
Umeå kommuner. Kommunstyrelsen i Umeå har i sitt yttrande åberopat yttranden av
kommunkansliel och sociala centralnämnden i kommunen.
2
Remissyttrandena
Remissyttrandena
redovisas i tvä avsnitt, varav det första avser yitranden som berör OSK:s
förslag till lag om allmänna handlingar (LAH) och de särskilda paragraferna
däri medan det andra avser övriga yttranden rörande sekretessfrågor som inte
kan hänföras till viss paragraf i lagförslaget. 1 det följande begagnas bl. a,
följande förkortningar
SekrL
lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
CSK kungörelsen
(1939:7) med förordnanden på civilförvaltningens
områdejämlikt
lagen den 28 maj 1937 (nr 249)om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar
MMG
massmedieutredningens förslag till massmediegrundlag (se SOU 1975:49)
OK offenllighelskommitlén
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 26
2.1
Remissyttrandena över LAH
Lagens
rubrik m. m.
Under denna rubrik redovisas de remissyttranden som berör
lagens disposition och rubrik samt vissa för fiera sekretessbestämmelser
gemensamma frågor om bl. a. sekretessens avgränsning genom skaderekvisit och
lidsgränser och dess räckvidd i övrigi.
Flertalet av de remissinstanser som har underkastat LAH en
allmän granskning anser att förslagels uppbyggnad och disposition har stora
förtjänster då det gäller överskådlighet och systematik. Bland dem som
tillstyrkt förslaget från denna ulgångspunkl kan nämnas regeringsrälien, JO,
Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, socialutredningen, statskontoret, DAFA.
riksarkivet, skolöverstyrelsen, juridiska fakulteten vid Uppsala universitet,
lantbrukssiyrelsen, patent- och registreringsverket, länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. vice stadsjuristen I
Stockholms kommun. Industriverket i Malmö kommun, kommunstyrelserna I Umeå och
Skellefteå, TCÖ, Sveriges domareförbund. Svenska sparbanksföreningen. Svenska
försäkringsbolags riksförbund och Pressens samarbeisnämnd. Från fiera håll
hävdas att de fördelar som ligger i lagförslagets överskådliga systematik och
lättillgänglighet överväger den nackdel som består däri alt en myndighet kan få
fiera paragrafer att beakta vid prövningen av en utlämningsfråga.
Del förhållandet all sekretessbestämmelserna utformats och
disponerats med utgångspunkt i se k re t e ss g r u n-derna kommenteras av
fiera av de nyss nämnda remissinstanserna. JO konstaterade sålunda att t. ex.
polis- och åklagarsekretessen regleras i både 8 och 38 §§, taxeringssekretessen
i både 7 och 29 §§ och arbetsförmedlingssekretessen i både 19 och 45 §§, allt
dock givetvis ur olika synvinklar. Enligt JO kan det eventuellt i vissa fall
bli fråga om att pröva sekretess för en handling enligt mer än två paragrafer.
JO föreställer sig dock att detta kommer att bereda svårigheter endast i
inledningsskedet och att de tillämpande myndighelerna snabbt kommer att finna
sig till rätta bland paragraferna. Regeringsrätten anser att det merarbete som
följer av att fiera olika sekretessregler kan bli tillämpliga pä en och samma
handling i regel blir marginellt.
Riksarkivet uttalar att det med den nya lagstiftningen
synes bl. a. bli vanligare än tidigare att fiera paragrafer i lagen blir tillämpliga
på ett och samma slag av handlingar. Med hänsyn till de starka skäl som talar
för den valda konstruktionen - främst den alll vanligare överfiyiiningen av
dalorbaserad information från myndighei lill myndighei - finner riksarkivet del
emellertid uppenbart att den föreslagna uppbyggnaden av lagen bättre svarar mot
informationslägets krav, än de nu gällande reglerna kan anses göra.
Vice stadsjurisien I Stockholms kommun påpekar att även
gällande lag kan ge anledning att beakta fiera regler samtidigt. De problem som
har upp-
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 27
kommit
har inle berott härpå, utan på att vissa regler befunnits svårtolkade. Han vill
därför inle resa någon invändning mot den föreslagna dispositionen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att principuppläggningen av OSK:s
lagförslag synes ägnad att undanröja de påtagligaste nackdelarna hos nuvarande
lagstiftning på området. Dispositionen är systematisk och överskådligheien har
ökat. Genom att innehållet i långa och olympliga paragrafer som 14 i;
sekretesslagen har delals upp alllefter handlingarnas olika innehåll blir
lagiexlen avsevärt mera lättillgänglig,
Svea
hovrätt tar upp frågan om sekretessreglernas s t y re f fe k 1, Eftersom mer
än en sekrelessgrund kan bli att beakta i fråga om en och samma handling, kan
betonandet av systematikens styreffekt föranleda viss tvekan. Förhållandet att
det i fiera fall kan bli aktuellt all beakta även annan sekrelessgrund än den
som har angetts i tillämplig rubrik bör inte undanskymmas genom ett alltför
starkt betonande av styreffekten. En möjlighet är enligt hovrätten att skjuta
in ordet "främst" efler "hemlighållande" resp.
"bestämmelser" i rubrikerna.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge menar att införandet av mellanrubriker har bl. a. den
fördelen att de försvårar tillkomsten av nya sekretessregler som inte låter sig
infogas under någon av rubrikerna.
Socialutredningen
har inga större invändningar att rikta mol den gjorda indelningen i olika
avsnitt. Utredningen vill emellertid påpeka att det inom socialvården
förekommer ärenden, där den ekonomiska sidan har en icke oväsentlig betydelse.
De ekonomiska förhållanden som redovisas i dessa ärenden har i regel ett intimt
samband med vederbörandes hela personliga situation. Den enskilde har därför i
sädana fall ett berättigat intresse av att dessa uppgifter om hans ekonomiska
förhållanden hemlighålles. Om detta klart utsäges lorde det dock spela mindre
roll, till vilket avsnitt socialvården hänförs, Socialulredningen förutsätter
alltså, att uppgifter om klienternas ekonomiska förhållanden i fortsättningen
liksom vad nu är fallet skall kunna hemlighållas och alt detta kommer till
klart uttryck i LAH eller i motiven till lagen.
Om
således fiertalet remissinstanser funnit den av OSK föreslagna dispositionen
av sekretessbestämmelserna i LAH godtagbar är länsslyrelsen i Västerbottens län
mera kritisk. Det verkar enligt länsstyrelsen opraktiskt och vanskligt för både
myndigheler och allmänhetens representanter alt regler om sekretess i fråga om
en viss handling skall kunna finnas på mer än ett ställe i
sekretessförfatlningen. Dispositionen av sekretessreglerna bör enligt
länsstyrelsens mening ulgå från tanken att handling av visst slag eller i visst
ämne skall behandlas uttömmande inom ramen för ett enda lagrum. Länsslyrelsen
tillägger att vare sig sekretesslagens eller LAH:s disposition väljs, behövs
det för en rättssaker handläggning lillgång till systematiska, klara och
detaljerade anvisningar som är tillrättalagda för varje myndighets behov, 1
vart fall länsstyrelserna saknar sådana anvisningar. Från några håll framförs
förslag som syftar till att förbättra reg-
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 28
1 e
r n a s tillgänglighet. Enligt kammarrättens i Göteborg mening
skulle lagen vinna ytteriigare i överskådlighet om den indelades i kapitel,
varvid indelningen lämpligen skulle kunna följa de underrubriker som an
vänts i förslaget till LAH.
Kammarrätten
anser vidare au den svaghet i nuvarande lagstiftning -som består däri att
sambandet mellan bestämmelserna i 2 kap. TF och sekretesslagen inte framgår med
önskvärd tydlighet - i viss mån har eliminerats genom den uttryckliga
kopplingen i 3 tj LAH till den planerade yltrandefriheisgrundlagen.
Kammarrätten vill emellertid ifrågasätta om det inle från pedagogisk synpunkt
skulle vara en fördel att gå ett steg längre och i de inledande beslämmelserna
i LAH la in även offentlighetsreglerna i 5 kap. yltrandefriheisgrundlagen.
Flertalet
remissinstanser har godtagit eller lämnat ulan erinran att i LAH tas in också
annat än egentliga sekretessbestämmelser. Några är emellertid kritiska.
Regeringsrätten anser sålunda att bestämmelserna i 68 § om service och
information inte har sin plats i LAH utan bör utgä. Enligt länsstyrelsen i
Västerbottens län har LAH tre paragrafer som reglerar annal än
handlingssekretess, nämligen 2, 58 och 59 §§. Av dessa gär 58 och 59 §§ utöver
begreppet allmän handling. Alla tre utom
2 §
tredje styckei bör utan olägenhet kunna tas in i andra författningar,
t. ex. allmänna verkssladgan och kommunal- resp. landstingslagen.
Regeringsrätten
nämner att den nuvarande motsvarigheten till LAH benämns sekretesslagen och
också innehåller blott regler om när allmän handling ej får ullämnas. 1 LAH
har intagits ytterligare regler om regisler och diarieföring, tystnadsplikt,
service m. m. Mol bakgrund härav kan, även om de grundläggande reglerna om
allmänna handlingar står i massmediegrundlagen, lagens lilel anses
godtagbar, om än ej fullt adekvat.
Länsstyrelsen
i Väsierboliens län anser däremot all den mest upplysande benämningen är den
omständliga men praktiskt oanvändbara frän 1937 och att ordel
"sekretesslag" betydligt bättre än "lag om allmänna
handlingar" definierar den föreslagna lagens innehåll.
Allmänt
delar remissinstanserna OSK:s uppfattning all o f f e n 11 i g h e t som
huvudregel bör komma till uttryck i den särskilda lagen med
sekretessbestämmelser. Bland de remissinstanser som mera oreserverat ansluter
sig till den av OSK valda lösningen att i fiertalet paragrafer uppställa
skaderekvisit kan nämnas miljödalanämnden. arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadssiyrelsen, kommunfuUmäktige i Jönköping och kommunstyrelsen i
Skellefteå.
Bland
remissinstanserna finns också de som i och för sig godtar den av OSK valda
lösningen men som har invändningar alt göra i skilda hänseenden. Några
ifrågasätter sålunda om skaderekvisiten inle skulle kunna göras mera enhetliga
och minskas till antalet. Regeringsrätten anser sålunda att de principer som
tillämpas i de föreslagna sekretessreglerna i 4-51 ijtj LAH är godtagbara. De
skaderekvisit som uppställs som hinder för ul-
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 29
lämnande
är emellertid formulerade pä varierande sätt. För den kommande
rättstillämpningens skull börenligt regeringsrätten viss uniformering av dessa
regler komma tillstånd. Polisstyrelsen I Stockholms polisdistrikt konstaterar
att LAH när det gäller skydd för enskild persons ekonomiska och personliga
intressen utnyttjas en mängd olika skaderekvisit och ifrågasätter om inte den
rika floran skulle kunna väsentligen inskränkas och uttrycksmässigt samordnas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i 37-42, 447 samt 49 och 50 ijij
LAH funnit inalles eu tiotal sinsemellan olika utformade skaderekvisit, I
några men inle samtliga fall framgår enligt länsstyrelsen graderingen dem
emellan och den absoluta valören av lagtexten eller av kommitténs
specialmotivering. Länsstyrelsen anser att antalet varianter bör nedbringas.
Liknande synpunkter framförs av bl. a. kommunfullmäktige i Göteborgs kommun
och Föreningen Sveriges polismästare. Också tystnadspliktskommittén berör i
sitt ytirande frågan om skaderekvisit. Enligt kommittén varierar de uppställda
skaderekvisiten i många fall till sin utformning, även i fall dä de intressen
som skall skyddas synes pä det hela tagel sammanfalla. LAH har därigenom, trots
den förbättrade systematiken, blivit tämligen svåröverskådlig. Kommittén frågar
sig om det inte skulle vara möjligt att minska antalet typer av skaderekvisit.
I fråga om kommitténs uppfallning i övrigt hänvisas till redogörelsen för
kommitténs yttrande i propositionen (5,4).
Datainspektionen
tar upp den principiella frågan hur myndigheterna skall fä underlag för sina
bedömningar om utlämnande i visst fall medför skada. De mänga skaderekvisiten i
LAH får enligt inspektionen till följd att sökandens person och syfte måste
utredas i de fiesta fall, vilket innebär minskad anonymitet för dem som begär
alt få ut handlingar och merarbete för myndigheterna. Inspektionen framhåller
vidare att den individuella prövningen blir ogörlig i de med den nya tekniken
allt vanligare fallen av massuttag. Della problem förstoras ytteriigare av att
enligl förslaget LAH blir direkt tillämplig på uppgiftslämnande mellan
myndigheterna och all alltså även i dessa situationer skaderekvisiten skall
prövas.
De
praktiska svårigheterna vid tillämpningen och tolkningen uppmärksammas också av
andra remissinstanser. Enligt länsslyrelsen i Siock-holms län torde del vara
ofrånkomligt att sekretessprövningen inrymmer skadebedömningar som i det
konkreia fallet kan vara svåra att göra. Det fär emellertid förutsättas att vid
prövning av frägor om ansvar för oriklig tillämpning av sekretessbestämmelser
av delta slag skälig hänsyn tas till bedömningssvårigheterna vid
beslutstillfället. Ett uttalande härom i propositionen anser länsstyrelsen
motiverat. Länsstyrelsen anser det vidare angeläget att vid
lagstiftningsärendets vidare behandling vägledande uttalanden görs, exempelvis
i specialmoliveringen till lagtext. Också länsslyrelsen i Östergötlands län
efterlyser klarläggande uttalanden till undvikande av tolkningssvårigheter.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 30
Vice
stadsjuristen I Stockholms kommun framhåller alt, eftersom ny prövning enligt
kommittén bör ske i varie utlämningsärende, denna kan komma att utfalla olika
vid skilda tidpunkter och för olika personer. Även om systemet med
skaderekvisit synes vila på goda grunder lorde del följaktligen ge upphov till
vissa betänkligheter.
Lantmäteriverket
anser att del finns ett behov av generella anvisningar till fiera paragrafer,
t. ex, 5 och 43 tjtJ, för alt de skall kunna tillämpas enhetligt vid olika
myndigheler. Det bör enligt verket allvariigt övervägas om inte allmänna
anvisningar regelmässigt borde las in i SFS, De blir därigenom
lättillgängligare inte minst för allmänheten.
Sveriges
Industriförbund m. jl. är av den uppfattningen all Ijänstemän inom den
offentiiga förvaltningen ofta saknar möjlighet all ta slällning lill om ett
enskilt intresse kan trädas för när av ett utlämnande av en handling. Som en
möjlig lösning ser organisationerna att myndigheterna inför av-görandel av ell
utlämningsärende skall samråda med uppgiftslämnaren när denne särskill har
påpekat att han anser att vissa handlingar faller under sekretessbestämmelser.
Tolkningssvårigheter
förutsätts vidare av bl. a, länsstyrelsen I Jönköpings län. skoldirektionen i
Stockholms kommun och fastighetsnämnden i Malmö kommun.
Några
remissinstanser är kritiska till huvuddragen i OSK;s konstruktion och
ifrågasätter om inte denna åtminstone på vissa områden leder till oacceptabla
konsekvenser eller i vart fall förfelar syftet au gagna offentligheten.
Riksförsäkringsverket uttalar i anslutning till sin granskning av 43 ij LAH (se
vidare under denna paragraO att i ett system som överensstämmer med kommitténs
förslag myndigheten hänvisas till rent abstrakta värderingar, vilka kan
besvaras olika av olika individer. Verket framhåller alt det finns en
betydande risk för att myndigheterna på sina håll mest för egen säkerhets skull
och till förfång för den offentlighetsprincip som ju dock är övergripande
väljer att in dubio avslå framställningar om utlämnande av allmän handling
eller uppgifter ur sådana.
Socialutredningen
anför liknande synpunkter och ifrågasätter om inte sekretesskyddet om
socialvärdens område försvinner om förslaget genomförs. Om avsikten från OSK:s
sida har varit att i stort sett bibehålla det sekretesskydd som i dag finns på
socialvårdsområdet, förefaller det utredningen vilseledande alt ange
offentlighelsprincipen som huvudregel, I själva verket är ju, framhäller
utredningen, i dag del stora fiertalet handlingar på detta område inte
offentliga. Enligt socialutredningens mening bör vid utformningen av reglerna
på socialvårdsområdel två principer vara vägledande. För det första skall
enskilda personers intresse av att ej få uppgifter om sina personliga
förhållanden utlämnade lill obehöriga tillgodoses. För det andra bör reglerna
härom vara lätta att lillämpa. Dessa principer har inte i erforderlig grad
tillgodosetls av OSK. Utredningen föreslår för sin del att som huvudregel
alltjämt skall gälla att handlingar pä socialvårdsområdet skall
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 '
vara
sekretesskyddade i vad de avser personliga förhållanden samt all de undanlag
härifrån som krävs anges på ell så enkelt och klart sätt som möjligt. Denna
synpunkt behöver enligt uiredningen inle komma i kollision med huvudprincipen
att allmänna handlingarsom regel bör vara offentliga. Denna regel hör hemma i
TF eller den grundlag som kommer alt ersätta denna förordning,
Invandraiverkei
berör i sill yttrande handlingar som har lillkommil i ul-länningskontrollsyfte
(37 ij LAH, se vidare under denna paragraO och ger i det sammanhanget utiryck
för uppfattningen att sådana handlingar i princip bör vara hemliga. Stadgandet
beiräffande nämnda handlingar bör därför ulformas så all sekretesskyddet blir
det primära och offeniligheisinlresset det sekundära.
Kommunfullmäktige
I Nynäshamn ser i OSK:s förslag en risk för att den som har att fatta beslut i
fråga om utlämnande i stället för alt riskera ett oriktigt utlämnande, vilket
innebär att felaktigheten i beslulel inte kan korrigeras, tar det säkra före
det osäkra och vid minsta tvekan föredrar alt vägra utlämnande, varigenom
ansvaret för utlämnandet föres över på besvärsinstanser. Detta kan i sin tur
medföra en sädan belastning på besvärsinstanserna att dessa inte hinner avgöra
besvärsärendena med den skynd-samhei som förutsätts i mäl som rör vägran att
lämna ut allmän handling. Fullmäktige menar därför att en annan lösning bör
sökas än den av kommittén föreslagna av frägan huruvida handlingar, som i
princip kan hemlighällas, i det enskilda fallet skall fä ullämnas eller inle.
Kommunförbundet
förklarar att förbundet i och för sig delar OSK:s uppfattning att presumtionen
skall vara för offentlighet. Förbundet framhåller emellertid samtidigt alt OSK
i nägra för kommunerna väsentliga avseenden har drivit tillämpningen av
skaderekvisitet alllför långt. En vidsträckt till-lämpning av skaderekvisitet
kan komma alt ställa slora krav på dem som handhar sekretessbedömningen och
medföra olägenheter inte bara för myndigheterna utan också för allmänheten och
inte minst de av ärendet berörda enskilda personerna. I sitt yttrande berör
förbundet bl. a. 40 tj (se vidare under denna paragraO. Jämfört med gällande
rätt synes ett genomförande av förslaget kunna komma att medföra en försvagning
av sekretesskyddet för den enskilde. Enligt förbundets mening bör
skaderekvisitet i stället utformas så att det nära ansluter lill moisvarande
regler i sekretesslagen.
Några
av remissinstanserna har allmänt uttalat sig om s e k r e t e s s t i -dernas
längd. Enligt regeringsrättens mening är sekretesstiderna i OSK:s förslag i
stort sett väl avvägda. Allmänt kan sägas all risken för skada avtar med tiden,
I många fall torde del därför bli ovanligt all vägra utlämnande under den
senare delen av den lagfästa sekretessperioden. Någon större olägenhet uppstår
därför inte enligt regeringsrätten av att sekretesstiden i vissa fall synes
vara i längsta laget. Inte heller Svea hovrätt och Sveiiges domareförbund har
någon erinran mot OSK:s resonemang om tidsgränsernas längd. Kommunstyrelsen i
Umeå finner förslaget om i allmänhet
Prop.
1975/76:160. BUaga 3 32
förkortade
sekretesstider väl avvägt. Landsarkivet i Vadstena anser det från landsarkivens
synpunkt vara en fördel att sekreiessliden för handlingar, som kan skada den
enskilde personligen, sänks från 70 är till maximalt 30 år.
Datainspektionen
anser däremoi inte OSK:s förslag vara lämpligt då det gäller massutiag av
personuppgifter, I fall av massuttag är det inte möjligt att göra någon
ingående prövning av om skaderekvisiten hindrar utlämnande. Sekrelesstidernas
längd måste därför anpassas lill del faktum att en viss schablonmässighet i
dessa fall är nödvändig. Det av OSK nämnda psykologiskt betingade önskemålet
att slå vakt om den berörda enskildes trygghetskänsla talar därför enligt
inspektionens mening i vart fall mol en förkortning av sekretesstiden inom det
personliga området.
OSK:s
förslag au i vissa bestämmelser föreskriva en normaltid med möjlighet till
förlängning har tillstyrkts av bl, a, Sveo /lovrä// och Sveriges domareförbund.
Ocksä SCB accepterar förslaget. 1 sitt yttrande tar SCB upp bl, a. frägan om
när beslut om föriängning av sekretesstid tidigast kan fattas. SCB instämmer i
OSK:s uttalande att så bör kunna ske redan när handling kommer in till
myndigheten i fräga. Emellertid har SCB ett intresse av att i vissa fall redan
pä ett tidigt stadium kunna lämna besked om vilken sekretesstid som kommer att
tillämpas. SCB förutsätter att fastställelse av tidsgränsen för hemlighållande
med bindande verkan kan ske då intervjuformulär o. d. har fått sin slutliga
utformning inom verket (se vidare under 35 tj).
Förslaget
rörande dubbla sekretesstider har emellertid också mött kritik från fiera håll.
Interneringsnämnden anser i likhet med OSK att sedan en viss inle alltför lång
tid har förfiutit offentligheten av en handling har mycket ringa intresse från
kontrollsynpunkt. Det förefaller med detta synsält knappast finnas skäl att,
när längre sekretesstid än 10 år anses böra föreskrivas med hänsyn till
särskilda intressen, uppställa dubbla sekretesstider, I varie fall när
sekretess föreskrivs med hänsyn till enskilds personliga intressen synes
anledning saknas alt för tillgodoseende av motstående intressen laborera med
en 30-årsgräns och en 70-årsgräns. Dessa intressen torde kunna i tillräcklig
grad beaktas vid prövning med hänsyn till uppställda skaderekvisit inom ramen
för en enhetlig sekretesstid.
Socialutrednignen
anser OSK:s förslag vara onödigt invecklat. Om utredningens förslag om
principiellt sekretesskydd inom socialvården för uppgifter om personliga
förhållanden vinner gehör, blir prövningen av sekretessfrågorna enklare.
Socialutredningen kan inte tillstyrka att två olika tidsperioder för
sekretesskyddet införs. Enligl utredningens mening kan däremot den nuvarande
tidsgränsen lämpligen sänkas till 50 är.
Riksarkivet
befarar att prövningen av sek re tessl idens föriängning kommer att bli en
mycket krävande uppgift för arkivmyndigheterna. Risk finns att olika landsarkiv
stannar i olika beslut rörande ett och samma slag av handlingar. Om
lagtillämpningen skall bli tillräckligt konsekvent, krävs därjämte
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 33
alt
arkivmyndigheten håller sig noga underrättad om de beslut som i detta avseende
har faltais, innan arkiv har avlämnats till riksarkiv eller landsarkiv.
Liknande synpunkter anför landsarkivet I Vadstena.
Också
länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar att chanserra till enhetlig
behandling av identiska handlingar hos skilda myndigheter minskar med den
föreslagna ordningen. Enligl länsslyrelsen I Västerbottens län medför
konstruktionen med dubbla sekretesstider bl. a. alt sekretesskyddets omfattning
blir oklar. Uppläggningen i sekretesslagen med fasta sekretesstider och
dispensmöjligheier bör bibehållas. Endast inom försvarssektorn bör liksom nu
finnas möjlighet alt föriänga den fasta sekretesstiden (jfr 4 ij sekretesslagen).
Vad
angår omfattningen av den prövning som skall föregå beslut i utlämningsfråga
tar länsstyrelsen I Göteborgs och Bohus län upp OSK:s uttalande att
normaltiderna inte skall uppfattas som slandardtider men att inom ramen för
normaltiden ingen ingående prövning av skaderisken förutsätts. Länsslyrelsen
anser att vad kommittén har uttalat angående prövningen såväl före som efter
normaltidens utgång klarare borde framgå av lagtexten. Länsstyrelsen
ifrågasätter om inte kommitténs uttalanden angående prövningens omfattning
inom och efter normaltiden har neutraliserat skaderekvisitens effekter i sädan
utsträckning att den i direktiven för kommittén förutsatta restriktiviteten
avseende undantagen frän offentligheten inte har uppnätts. Länsstyrelsen
tillstyrker dock förslaget i princip med hänsyn till de besvärande praktiska
konsekvenser som den totala frånvaron av viss schablonmässighet skulle
innebära.
Sociala
centralnämnden I Stockholms kommun framhäller att det frän den enskildes
synpunkt är angeläget alt handlingar inom socialvärdens område kan hällas
hemliga längre tid än 30 år. Därav följer att ett mer eller mindre
schablonmässigt utlämnande av handlingar som är äldre än 30 år inte kan
accepteras. En noggrann prövning av skälen för och emot en fortsatt sekretess
förutsätts därför alllid ske. innan handlingarna betraktas som offentliga och
ullämnas.
Enligt
TCO:s mening stämmer den dubbla konstruktionen med skaderekvisit och
maximitider för hemlighållande av allmän handling väl överens med principen om
att undantag från offentlighetsprincipen skall ske endasl om det är nödvändigt
med hänsyn till viktiga allmänna eller enskilda inlressen. TCO anser dock det
som ytterst väsentligt att en prövning av skaderekvisitet verkligen görs i
varie konkret fall, så att inte maximitiderna också blir standardlider. En
eventuell föriängning av sekretessen utöver de angivna maximitiderna bör kunna
ske endast i absoluta undantagsfall och bör fordra en mycket ingående prövning.
Flera
remissinstanser har kommenterat de uttryckssätt som OSK har använt sig av för
att beskriva de handlingar som bör vara sekretesskyddade och de konsekvenser
som valet av uttryckssätt har för frågan om sekretessen följer viss
handling resp. uppgift. Regeringsrätten
3 Riksdagen 19 76. 1 saml. Nr 160
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 34
nämner
följande olika uttryckssätt, nämligen handling angående visst ämne (8 tj),
handling som upprättats eller anskaffats för myndighets räkning (11 ij),
handling som innefattar uppgift av visst slag (22 ij), handling som inkommit
lill viss myndighet (26 ij) och handling i ärende rörande viss sak (40 ij andra
slycket). Ifrågavarande skiljaktigheier i formuleringarna kan leda till att samma
handling skall lämnas ut då den finns hos en myndighei men dess utlämnande
vägras, när den finns hos en annan myndighei (se t.ex, RÅ 1972 ref 70).
Regeringsrätten säger sig inte kunna överblicka i vad mån det är befogat att i
samma lag bruka så många olika grunder för bestämning av de allmänna handlingar
som bör vara sekreta. Önskvärt vore all de olika stadgandena kunde ses över i
syfte att finna ett mera enhetligt mönster för beskrivning av de olika
grupperna av allmänna handlingar. Enligt regeringsrätten mäste särskild
uppmärksamhet ägnas lokutionen "handling i ärende angående..,", Denna
angivelse kan leda både till en alltför vittgående sekretess och en alltför
snäv sädan. 1 anslutning till 40 tj andra och tredje styckena LAH påpekar
regeringsrätten vidare att ordet ärende i delta sammanhang torde böra uppfattas
i samma belydelse som denna term har fått i 3 tj förvaltningslagen. Den sekretess
som anges i andra och tredje styckena kan sålunda tillämpas endast på
handlingar som ingår i ett förvaltningsrättsligt ärende (se vidare under 40 ij
andra stycket).
Ocksä
70 anför liknande synpunkter. JO framhåller att sekretessreglernas uppgift är att
ange "de fall dä allmänna handlingar får hällas hemliga". Fallen kan
beskrivas med utgångspunkt i kriterier som hänför sig till handlingens
innehåll, till det ärende i vilket handlingen ingår eller till den myndighet
hos vilken handlingen hör hemma eller i en kombination av dessa kriterier.
Vilken teknik som används övar avgörande infiytande pä sekretessens räckvidd
och blir av särskild betydelse med tanke pä den hand-lingskommunikation som
äger rum myndigheler emellan. Skrivs sekretessregeln som i 5 tj lagförslaget
("handling, som angår rikels totalförsvar") måsle meningen antas vara
att varie handling som faller in under denna beskrivning, under i övrigt
angivna förutsättningar, är hemlig hos vilken myndighet den än figurerar.
Detsamma gäller dä sekretessregeln avfattats som i 40 ij första stycket
("inom sjukvården eller eljest av läkare upprättad handling") eller
som i 47 ij ("handling som tillhör folkbokföringen"). Skrivs
sekretessregeln återigen som i 45 § ("handling i ärende rörande
arbetsförmedling, arbetsvärd etc") blir sekretessen snävare än om den
angetts avse handling rörande arbetsförmedling, arbetsvärd etc. Den kommer då
bara alt täcka handlingarna i ett arbetsförmedlings- eller arbetsvårdsärende
men inle andra handlingar som innehåller uppgifter om arbetsförmedlingen eller
arbetsvärden för en person. En länsarbetsnämnds yttrande från
arbetsförmedlings-eller arbetsvårdssynpunkt till en
tjänstetillsättningsmyndighet torde t. ex. inte hos den senare myndigheten
kunna sekretessbeläggas med stöd av bestämmelsen om arbetsförmedlings- och
arbetsvårdssekretess. Det blir ju där handling i ett
ijänstetillsättningsärende. Däremoi kan det möjligen hos
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3
länsarbetsnämnden
sekretessbeläggas enligl denna beslämmelse. Sekretessregler byggande på
myndigheiskriteriei är avfattade som i 31 tj ("handling hos
överförmyndare") eller som i 32 tj ("handling som inkommil lill eller
upprättats hos ratishjälpsnämnd eller allmän advokatbyrå"). Den sistnämnda
avfattningen lämnar inte rum för någon tvekan om sekretessens räckvidd. Den
förstnämnda avfattningen kan däremot vålla lolkningssvårigheier och man kan
fråga sig om del bara är hos den angivna myndigheten som handlingen skall
åtnjuta sekretesskydd. Den gjorda genomgången ger JO anledning understryka
vikten av att avfatlningarna av de olika sekretessreglerna ses över så att de
så långt möjligt är blir enhetliga och sekretessens räckvidd ändamålsenligt
avvägd.
Datainspektionen
anser del mycket angeläget att klarhet skapas i frågan om sekretessen
"fortplanias" när en handling överiämnas från en myndighei till en
annan. Datainspektionen anser inte att det tillräckligt klart framgår hur OSK
tänkt sig frågans lösning. Inspektionen anser sig ha visst stöd i belänkandet
(s, 239) för tolkningen all uttrycket "i ärende" har den innebörden
all sekretessen inle fortplantar sig när handling "i ärende" eller
uppgift därut överiämnas till annan myndighet. Om tolkningen är riktig avser
exempelvis 40 tj första stycket LAH ett fall då sekretessen fortplantar sig
medan andra och tredje styckena i samma paragraf avser det motsatta fallel.
Eftersom båda styckena innehåller skaderekvisit är det enligl inspektionen
svårt all inse olägenheten av att där slopa uttrycket "i ärende" och
därigenom fä en fortplantningssekretess. Inspektionens uppfattning är den att
det är nödvändigt au för så gott som varie beslämmelse i LAH pröva
fortplantningsfrågan. Del är vidare nödvändigl all lagtexten utformas så att
den ger klart besked i denna fråga, antingen i varje berörd paragraf eller i en
samlingsparagraf
Också
slatens lantmäteriverk uppehåller sig vid uttrycket "handling i ärende",
Enligl verket skall uttrycket som inleder fiera paragrafer synbariigen tolkas
så au handling kan hållas hemlig endast i samband med viss typ av ärende. Detta
skulle kunna tolkas så att handling upprättad vid psykologisk undersökning ej
längre (som nu enligt 14 tj sekretesslagen) skulle kunna hemlighållas i
tiänstelillsältningsärende. Detta verkar emellertid ej vara avsikten. 1 andra
paragrafer åter, t. ex, 40-42, 47 och 48 ijtj saknas "i ärende"
vilkel synes innebära att handling av angivet slag skall hållas hemlig i alla
typer av ärenden.
Länsslyrelsen
i Göteborgs och Bohus län saknar en översiktlig redogörelse beträffande
sekretesskyddet för handling som överiämnas lill annan myndighet.
Länsslyrelsen refererar i sitt ytirande bl. a. till ett par uttalanden av JO.
Innebörden av dessa är att handling i princip bevarar sitt sekretesskydd om den
utlånas till annan myndighet (JO 1968 s. 147), Om handling hos en myndighet -
upprättad i ärende där handlingen skall hållas hemlig -däremot överlämnas lill
annan myndighet för prövning i ärende där handlingar i princip är offentliga
och läggs till grund för den myndighetens beslul lorde den betraktas som
framställning hos den senare myndighelen och sekretessen brytas hos denna (JO
1971 s, 361), Enligt länsslyrelsen spelar
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3
det
i sammanhanget stor roll att fiertalet myndigheter nu för tiden förfogar över
snabba kopieringsmaskiner. I stället för lån av hemliga handlingar myndigheter
emellan kommer det då au röra sig om överiämnande av kopior som stannar hos den
andra myndigheten och kanske inte lika självklart följer originalets
sekretesslatus. Vid omvända förhållandet kan originalet vara offentligt hos en
myndighei, medan kopian inle utan vidare är del hos annan myndighet.
Vice
stadsjurisien i Stockholms kommun berör fortplantningsfrågan i anslutning till
59 och 60 ijtj LAH om utlämnande av handlingar myndigheler emellan. Enligl
stadsjuristen bör som förutsättning för dessa regler gälla att handling eller
del därav när den överiämnas lill annan myndighei behäller sin hemliga
karaktär. Detta framgår inte otvetydigt av författningstexten och kommentarerna
till denna. Ett särskilt stadgande härom framstår som angeläget med hänsyn till
att i åtskilliga paragrafer stadgas sekretess för viss handling "hos viss
myndighei" eller handling "som inkommit till eller upprättats hos
viss myndighet" i ärende av särskild beskaffenhet.
F-öreningen
Sveriges polismästare uttalar beträffande 36-50 §§ LAH att sekretessen endast
torde avses gälla i det ärende för vilket handlingen har upprättats. Generellt
sett kan beträffande nämnda paragrafer konstateras att ifrågavarande handlingar
merendels innehåller mycket ömtåliga uppgifter om den enskilde. Frågan om
bibehållande av sekretessen bedömer föreningen vara av vikl och finner att det
hade varil värdefullt om utredningen ägnat mera uppmärksamhet åt denna fräga.
1 §
Enligt
regeringsrätten torde paragrafen böra utformas som en ren hänvisning till den
definition som kommer att finnas i massmediegrundlagen.
2
§ Diarieföring och registrering
Att
en uttrycklig regel införs som ålägger myndigheterna att hålla allmänna
handlingar registrerade eller så ordnade att det utan omgång kan fastställas om
handling inkommit eller upprättats tillstyrks allmänt av remissinstanserna.
Uttalanden av denna innebörd har gjorts bl. a. av regeringsrälien, Svea
hovrätt, kammarrätten i Göteborg, postverket, statskontoret, riksrevisionsverkel.
riksarkivet, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i
Stockholms, Östergötlands, Göteboigs och Bohus och Västerbottens län, JO,
Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges polismästare. Svenska sparbanksföreningen,
TT och Pressens samarbeisnämnd.
Omfattningen
av huvudregeln i första stycket kritiseras av rikspolisstyrelsen, föisvarets
materielverk, tullverket, riksrevisionsverkel, skolöverstyrelsen, slatens
lantmäteriverk, vice stadsjuristen och skoldirektionen i Stockholms kommun,
byggnadsnämnden i Malmö kommun, sociala centralnämnden I Göteborgs kommun och
Svenska kommunförbiindet. Framför
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 37
allt
vänder sig remissinstanserna emot att förslaget synes innebära ett krav att
fakturor och liknande handlingar mäste registreras. Enligtförsvareis materielverk
måste, om förslaget genomförs, semesteransökningar, reseräkningar och underiag
för vissa lönetillägg (såsom övertids- och förbandsövnings-tillägg) som
inlämnas av tjänsteman till myndighelen bli föremål för någon form av
registrering omedelbart efter det att de lämnats in. Andra grupper av
handlingar som kräver särskilda registreringsätgärder för att man - innan
formellt beslut fattals - skall kunna klariägga om de kommit in, är fakturor
och andra krav på utbetalning från myndigheten samt läkarintyg, tjänstemans
försäkran i samband med sjukdomsfall m. fi. liknande handlingar. Enbart till
materielverket inkommer åriigen ca 85 000 fakturor, 40 000 reseräkningar, 20
000 semesteransökningar och 20000 försäkran i samband med sjukdom, läkarintyg
m. m. Som jämförelse kan nämnas att antalet vid materielverkets
registratorsexpeditioner registrerade ärenden uppgår till drygt 100000 per är.
Befogenheten enligt andra stycket för regeringen att medge viss myndighet
undantag från skyldigheten enligl första stycket bör enligt materielverket, med
hänvisning till de ovan exemplifierade fallen, gälla generellt för visst slag
av handlingar och inte enbart för viss myndighet.
Liknande
synpunkter framförs av andra myndigheter. Tullverket erinrar sålunda om att
inom verket förekommer en mängd anmälnings- och kla-reringshandlingar, vilka
inte nu registreras eller ordnas pä sätt som beskrivs i OSK;s förslag. Verket
förutsätter att dessa handlingar (t. ex. 1,4 miljoner hemtagningsanmälningar,
275 000 transiteringsanmälningar och 2 miljoner exportanmälningar årligen) av
regeringen undantas från registreringsskyldigheten. Enligt byggnadsnämnden i
Malmö kommun bör undantag från skyldighet att diarieföra inkomna statistikuppgifter
göras generellt, och ej gälla enbart hos statistiska centralbyrån. Det är
orimligt att kommunala myndigheter skulle behöva regeringstillständ inför
varie statistisk undersökning man ämnar genomföra.
Stadskansliet
i Lunds kommun påpekar att med det innehåll OSK vill skänka myndighetsbegreppet
följden blir att alla kommunala organ - även rent tillfälliga kommittéer och
beredningar, som tillsatts för beredning eller utredning av särskilda frågor
och rentav enskilda tjänstemän - måsle föra diarium eller i vart fall nägon
form av anteckningar, som visar vilka handlingar som förvaras hos vederbörande
organ och huruvida handlingarna inkommit till eller upprättats hos organet. Det
kan ifrågasäuas huruvida det verkligen finns något praktiskt behov av sådan
registrering hos t. ex. en tillfällig kommunal utredningskommitté sådan som
tomträttskommittén eller hos en tjänsteman, som avgör vissa ärenden på
delegation. Undantag från registreringsskyldigheten borde enligt stadskansliet
kunna göras i sädant fall, där den uppenbariigen är obehövlig.
Att
registrering i vissa fall kan undvikas, om handlingarna hålls så ordnade, ati
deras existens utan omgång kan fastställas noteras av riksarkivel. I själva
verket, fortsätter riksarkivet, kan detta ske i ett stort
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 38
antal
fall, och det får rörutsättas att möjligheterna härtill även i fortsättningen
tas till vara. Datainspektionen erinrar om att vad som registreras i myndigheternas
diarier i regel är mål eller ärenden. Varje handling registreras systematiskt i
huvudsak bara i sådana mål och ärenden där enligt gällande regler dagboksblad
skall föras, dvs. främst hos domstolarna. Hos förvaltningsmyndigheterna sker
registreringen i regel genom att dagen för handlingens inkommande eller
upprättande och ärendets diarienummer antecknas på handlingen, innan den läggs
in i akten, 1 diariel antecknas endasl undantagsvis att handling sålunda har
inkommit - med undantag givetvis för den handling som ger upphov till ärendet
hos myndigheten. Av diariel kan alltså sällan utläsas om, efler den första
handlingen, ytteriigare handlingar i ärendet har inkommil. Man mäste i stället
gä till akten för att kunna fastställa om en handling har inkommit, och det
förutsätter att man känner till ärendet. 1 regel kan väl detta ske "utan
omgång". Även om del inle klart framgår, förutsätter datainspektionen att
OSK:s förslag innebär att den sålunda rådande ordningen är förenlig med
lydelsen av 2 § försia slycket LAH, Om så inte är fallet, kan förslaget inte genomföras
utan sä omfattande ändringar av diarieföringen som knappast kan godtas av
ar-betstekniska skäl. Oavsett hur härmed förhåller sig synes, enligl datainspektionen,
kunna övervägas en särskild föreskrift om att handling skall förses med uppgift
om dag då den inkom eller upprättades och om lill vilkel ärende den hör. Den
förstnämnda uppgiften har ofta belydelse för fatalie- och besvärslider; den
andra bidrar väsentligt till uppfyllande av OSK:s krav på att det "utan
omgång" skall kunna fastställas om en handling inkommit, eftersom detta i
regel är omöjligt om handlingen inte finns i akten i det ärende vartill den
hör.
Enligt
riksskatteverket kan regeln att handlingar skall vara så registrerade eller
ordnade att det utan omgång kan fastställas om handling inkommil eller
upprättats i vissa sammanhang bli svår att tillämpa. Verket nämner som exempel
deklarationer, som inges till lokal skattemyndighet eller till
taxeringsnämndsordförande. Eftersom det inte görs någol undantag för sekretesskyddade
handlingar, måste också dessa - i egenskap av allmänna handlingar - diarieföras
eller hållas sä ordnade, att det utan omgång kan fastställas, om en deklaration
inkommit eller ej. Detta krav kan i praktiken bli svårt att upprätthålla, i
synnerhet om RS-utredningens förslag genomförs (prop. 1975:87). För närvarande
har man en viss kontroll genom insortering av taxeringsavier i inkomna
självdeklarationer. I de fall, där taxeringsavien blir över, kan man alltså
presumera att deklaration inte inkommit. Om RS-utredningens förslag godtas i
nuvarande skick innebär detta att ADB-registrering av alla deklarationer skall
ske. Detta arbete kan inte påräknas vara klart före juni månad varie är. Det
kommer således att dröja några månader innan eventuella "luckor" kan upptäckas.
Detta medför att man måste veta vilkel "lidskrav" som åsyftas i 2 §
LAH, dvs. vid vilken tidpunkt man utan omgång skall kunna fastställa om en
deklaration inkommit eller ej.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 39
Från
fiera håll, t.ex, av riksarkivel. arbetsmarknadsstyrelsen och statens
lanimäieriverk, uttrycks tillfredsställelse med att sättet för registrering och
ordnande av handlingar får anpassas till de olika myndigheternas verksamheter.
Undantaget
i första stycket andra meningen röner kritik från nägra remissinstanser,
Landsarkivet I Göteborg finner undantaget helt obefogat, då behandlingen av
utgallringsbara handlingar är reglerad i arkivsiadgan med'fiera kungörelser.
Uttrycket "uppenbart obehövligt att bevara" är dessulom helt
främmande för svensk arkivterminologi. Enligt landsarkivet i Härnösand bör i
lagtexten framhållas att undantaget endast avser handlingar som icke är eller
kan beräknas bli arkivhandlingar. Detta kan eventuellt ske, enligt
landsarkivet, genom en hänvisning till riksarkivets cirkulär om tillämpningen
av allmänna arkivstadgan, 3 §, C. Svenska komnniiiförbundet anser alt ordet
"uppenbart" bör utgä ur lagtexten. Dä reglerna för bevarandet ofta
torde vara svåra att överblicka för regisiralor, och då föreskriften möjligen
skulle komma att tillämpas även på handlingar, som fär förstöras först efter
nägra års föriopp - medan deras intresse i aktualitetsskedet kan vara stort -
föreslår riksarkivel i stället formuleringen "handlingar som är av
uppenbart ringa betydelse".
Mot
utformningen av dispens regel n i andra st yc kelställer sig Svea hovrätt,
datainspektionen, försvarets materielverk, vice stadsjuristen i Stockholms
kommun och stadskansliet i Göteboigs kommun kritiska. Registreringsskyldigheten
enligt första stycket blir alltför l)etungande för vissa myndigheter eller,
egentligen, i fräga om vissa typer av handlingar, framhäller datainspektionen.
Den av OSK föreslagna lösningen är dispenser av regeringen för varie berörd
myndighei, t. ex. genom bestämmelser i myndighetens instruktion, Datainspektionen
anser det troligt att mänga myndigheter har handlingar av den nämnda
undantagskaraklären. Sannolikt är också att nya typer av sädana handlingar
tillkommer.
Den
föreslagna lösningen förutsätter att varie myndighet dels bedömer vilka nu förekommande
handlingar som hör till denna grupp, dels försöker förutse vilka nya sädana
handlingstyper som kan tillkomma. Därefter görs framslällning till regeringen
om dispensbeslut. Utvecklingen kommer, trots förutseende, att kräva fortlöpande
kompletteringar av dessa beslut. Såväl omfattningen hos myndigheterna och
regeringen av denna arbetsuppgift som de allmänna, pågående strävandena att
befria regeringen från mindre viktiga ärenden synes datainspektionen tala emot
den föreslagna lösningen. Inspektionen föreslår i stället att nu förevarande
undantagsfall anges i lagtexten med en allmänt hällen beskrivning och att
myndigheterna betros med lillämpningen av undanlaget. Den likformighet som mä
erfordras torde kunna vid behov åvägabringas genom föreskrifter och
anvisningar i administrativ ordning. Eventuellt erforderiig kontroll kan utövas
av JO och, i fråga om statliga myndigheler, JK,
Datainspektionens
ytirande är i detta hänseende representativt. Svea hov-
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 40
rätt,
vice stadsjuristen i Stockholms kommun och stadskansliet i Göteborgs kommun
ifrågasätter vidare det lämpliga i att regeringen avgör dessa dispensfrägor
såvitt gäller kommunala myndigheter.
Regeln
i andra stycket godtas av statistiska centralbyrån och riksarkivet. Riksarkivet
utgår frän att dispenser av detta slag utformas pä sädant sätl, att de ej kan
uppfattas som en befrielse från den skyldighet att ordna arkiv, varom
bestämmelser finns i arkivförfattningarna och i olika, pä det kommunala
området gällande lagar. Behovet att hålla arkiv ordnade motiveras även av andra
skäl än av hänsynen till ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning
(exempelvis behovet av kontroll, revision, arbetsekonomi, gallring). Undantag
från allmänna arkivstadgan meddelas enligt 3 !j stadgan av riksarkivet, i
förekommande fall efter samråd med central myndighet.
I
huvudsak positiva till förslaget ilredje stycket är regeringsrätten, försvarets
radloanstaU, riksarkivel, kommunkansliet och sociala centralnämnden i Umeå
kommun, JO, Svenska sparbanksföreningen och Pressens samarbeisnämnd. Enligt
regeringsrätten bör emellertid av regeln framgå, att hemliga diarier får
förekomma endast då det erfordras till skydd för vissa angivna allmänna och
enskilda intressen. Alla handlingar bör i princip registreras i diariets öppna
del. Ett minimikrav är att i sädan öppen del antecknas handlingens nummer och
inkomstdag, helst ocksä ärendemening. Genom numret kan sedan handlingen spåras
i diariets hemliga del. Till denna del bör endast hänföras sådana uppgifter som
måste hemlighållas för att det avsedda skyddel skall kunna beredas de
privilegierade intressena. - Regeringen bör enligt regeringsrätten få fullmakt
att utfärda regler om dylika diarier av delvis öppen, delvis hemlig natur.
JO
instämmer i vad OSK uttalat om hemligt diarium och om all, även om sädant förs,
de handlingar som där registreras tillika bör registreras i myndighetens öppna
diarium. Är fräga om sädan handling som avses i 5 kap. 9 § tredje stycket
förslaget till yttrandefrihetsgrundlag, mäste dock i sä fall kunna krävas att
del som antecknas vid registreringen i del öppna diariel inte har sädant
innehåll att det kan äventyra sekretessen. OSK:s förslag att motsvarande bör
iakttas även när fråga inle är om kvalificerat hemliga handlingar utan om
handlingar i allmänhet som åtnjuter sekretess enligt paragrafer som bygger på
de sekretessgrunder i 5 kap. 1 ij förslaget till yttrandefrihetsgrundlag, som
nämns i punkt I (rikets säkerhet och förhållande till annan stat eller
mellanfolklig organisation) och punkt 2 första ledet (rikets centrala finans-
och räntepolitik) bör kunna godtas. Med anledning av ett uttalande i
betänkandet att en handling som endast är angiven med datum för dess inkomst
eller upprättande samt avsändare och mottagare, knappast kan ge den som tar
del av diariel någon tillräcklig grund för slutsatser ställer JO frågan vad OSK
åsyftar med att anteckning skall ske om mottagare. Har man tänkt sig att i
diariel skall antecknas vilken befattningshavare eller vilken enhet inom myndigheten
som mottagit handlingen? I så fall kan anteckningen, om ock endast i
undantagsfall, ge en
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 41
upplysning
som skadar sekretessen. Motsvarande kan påstås beträffande en anteckning om
avsändaren. Enligt JO:s mening torde därför som minimum inte böra krävas att i
diariel slär mer än t.ex. "1976-06-01 Inkommen handling resp. Upprättad
handling".
Svenska
sparbanksföreningen och Pressens samarbeisnämnd anser att regeln i tredje
slycket bör ges en restriktivare utformning. Sparbanksföreningen menar att
regeln inte bör omfatta handlingar rörande den centrala finans-och
räntepolitiken och alltså utformas sä, att undantag fär göras endast inom
utrikes- och totalförsvarssekretessens områden. Om däremot besvärsreglerna
ändras så att talan får föras över regeringens och statsrådens beslut, kan
föreningen som en kompromiss acceptera OSK:s förslag i denna del. Enligt
Pressens samarbeisnämnd bör möjligheten att upprätta hemliga diarier göras så
begränsad som möjligt. Sädana bör fä förekomma bara dä rikets säkerhet kan
hotas.
Försvarets
forskningsanstalt, riksskalteverket och länsstyrelsen i Västerbottens län
ifrågasätter i motsats till de nyss nämnda remissinstanserna om inle regeln i
tredje stycket blivit alltför restriktiv. Försvarets forskningsanstalt ifrågasätter
om inte även skada för enskild persons intressen åtminstone i viss utsträckning
borde kunna beaktas, vilket skulle få betydelse exempelvis i personalärenden,
som rör läkarundersökning eller arbetsvärd eller eljest är av särskilt känslig
natur, där sekretess föreligger. Riksskatteverket pekar pä att problem kan
uppstå vad gäller diarieföring av ärenden angående könsändring och sätter
därför i fråga om inte 2 tj tredje stycket LAH bör ges ändrad lydelse så att
inskränkning i registreringens omfattning får ske även i andra fall än då
"rikets intressen" kräver det och att i stället för avsändare/mottagare
får antecknas handlingens allmänna innehåll (s. k. ärendemening).
Länsstyrelsen i Västerbottens län vill i sammanhanget påminna om de hos
länsläkaren anhängiggjorda ärendena enligt smittskyddslagen som av hänsyn till
personlig integritet mäste registreras pä ett insynsskyddat sätt. Ocksä
"privatlivets helgd" bör vara grund för insynsskyddad registrering,
enligt länsstyrelsen.
En
kritisk inställning lill möjligheterna att praktiskt genomföra OSK:s förslag
att alla handlingar skall redovisas i öppet diarium redovisar kammarrätten i
Göteborg, rikspolisstyrelsen, polisstyrelserna I Stockholms och Göteborgs
polisdistrikt, ÖB, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms och Jönköpings
län, sociala centralnämnden I Stockholms kommun och Föreningen Sveriges
polismästare.
Kammarrätten
i Göteborg tror inte att man helt kan undvara hemliga diarier. Kammarrätten
föreställer sig alt inom bl. a. utrikes- och försvarsdepartementen kan finnas
handlingar vars blotta existens mäsle hemlighällas och där redan uppgift om
avsändare och datum kan avslöja skyddsvärda förhållanden. Vidare kan de av
kommittén angivna identifieringsdata -1, ex. avsändare - i ett diarium rörande
fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering
elleråtgärder mol smittsamma sjukdomar röja sådana
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 42
personliga
förhållanden som bör ges så slor sekretess som möjligt. Ett ofullständigt
sekretesskydd för den enskilde kan, förutom att skada för den åtgärden rör,
även motverka all l, ex, person med smittosam, allmänfarlig sjukdom söker vård.
Kammarrätten anser därför att man mäste godta hemliga diarier på sådana
områden, där eljest ytterst sekrelessvärda förhållanden skulle prisges ät
offentligheten. Stor restriktivitet mäste emellertid iakttas i fråga om
inrättandet av sådant diarium. Samtidigt måste det etableras anordningar som
garanterar att myndighelerna inle missbrukar möjlighelen alt för vissa ärenden
använda hemligt diarium. För detta ändamål bör föreskrivas att hemligt diarium
varie år skall i original eller kopia sändas över till JO och eller JK för
granskning. Eftersom hemliga diarier skall tillåtas endast i undanlagsfall
kommer JO eller JK att belastas med detta arbete i myckel begränsad
utsträckning. Dessulom bör föreskrivas att myndighet skall offentligt redovisa
att den för hemligt diarium för vissl slag av ärenden samt antalet ärenden som
upptagits i sädant diarium, -1 samma riktning, såvitt gäller bl.a, ärenden
angående fastställande av könstillhörighet, uttalar sig socialstyrelsen.
Enligt
rikspolisstyrelsen mäste förfarandet med hemligt diarium, utan skyldighel att
ange däri intagna handlingar jämväl i öppet diarium, bibehållas. Del torde
förefalla väl formalistiskt alt kräva att hemlig handling anges i öppna diariel
dä samtidigt uttalas att handlingens innehåll skall kunna döljas. Allmänhetens
möjlighet till insyn är ju i detta fall mycket liten,
ÖB
erinrar om att inom försvarsmakten vissa handlingar - främst underrättelsehandlingar
- förs i särskilda hemliga register. OSK synes inle ha beaktat denna typ av
handlingar. Även om som här föresläs registreringen inskränks till avsändare,
mottagare och datum, kan sädan öppet redovisad registrering innebära skada för
rikets säkerhet. Med en ofullständig registrering i ett öppet diarium kan
dessutom en utpekande effekt erhållas. Kravet på insyn i förhållanden och
därmed handlingar inom denna speciella typ av verksamhet torde bli betryggande
tillgodosett dä pågående utredningar inom området har redovisats och riksdagen
fattat beslul, säger överbefälhavaren. - I samma riktning uttalar sig
länsstyrelsen I Stockholms län.
Vad
gäller diarieföringens praktiska utformning hävdar sociala centralnämnden I
Stockholms kommun, med instämmande av kommunfullmäktige i samma kommun, att
utredningen inte tycks tillräckligt ha beaktat de speciella problem som kan
uppstå inom socialvärden. Nu gällande regler om handlingssekretess och
tystnadsplikt torde innebära att ett diarium innehållande uppgifter i
barnavårds- och nykterhelsvårdsärenden i princip är hemligt. Med den av
utredningen föreslagna ordningen torde sekretessen i barnavårds-och
nykterhelsvårdsärenden bli illusorisk genom att slutsatser indirekt kan dras om
personliga förhållanden av anteckningarna i diariel. - Kommitténs synpunkter
och förslag är oklara i fiera avseenden. En lämplig distinktion kan vara att
reservera termen diarier för erforderliga noteringar i s. k. allmänna ärenden.
Register kommer då för socialvärdens del endast
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 43
att
omfatta enskilda ärenden enligl någon av de tre värdlagarna. Med en sädan
definition slär det utom allt tvivel att diarier skall vara helt öppna för insyn.
Beträffande regisler förhåller det sig dock annoriunda. Varken handlingar eller
beslul i enskilda socialvärdsärenden bör omfattas av offentlighet. I
konsekvens härmed bör även register, som rör enskilds personliga förhållanden,
undantas frän offentlighet.
Polisstyrelsen
i Göteborgs polisdistrikt och Föreningen Sveriges polismästare pekar på
möjligheten att, för de undantagsfall dä handligens förekomst över huvud bör
hållas hemlig, ge regeringen befogenhet att lämna dispens från huvudregeln om
öppen diarieföring.
Enligt Föreningen Sveriges
statsåklagare kan paragrafens tredje siycke ge upphov till
tolkningssvårigheter. Ingenting sägs i paragrafen om vad ett diarium flr
innehålla. Regeln i 2 § tredje stycket LAH är, fortsätter föreningen, inte
tvingande och innefattar således inte nägot förbud för myndighet alt i diarium
införa sekretesskyddad uppgift. Ifrågavarande paragraf reglerar över huvud
taget inte frågan om ett diarium är hemligt eller ej (se s. 175 n.). Föreningen
tolkar förslaget så alt hos viss myndighet kan, i likhet med vad som nu gäller,
hinder möta mol utlämnande av diarier pä grund av att dess innehåll är
sekretesskyddal. Så torde bortsett från rena bagatellmäl vara förhällandet med
åklagarmyndigheternas diarier i vart fall innan åtal väckts i målet. -
Föreningen finner att 2 ij tredje stycket LAH inle möjliggör den
informationsrätt för enskild som kommittén har eftersträvat. Televerket skulle
t. ex. -även om regeln vore tvingande - i diarium kunna införa sä detaljerade
uppgifter avseende tillstånd till telefonavlyssning i narkotikamål att diariel
i den delen vore hemligt. Den enskilde skulle sålunda inte kunna erhålla
kännedom om sädant tillständs existens. 11, ex. spionerimål skulle däremot 2 §
tredje stycket LAH tillämpas vid diarieföringen och diariel sålunda vara
offentligt i den delen. För att undvika inkonsekvenser bör därför enligt
föreningens mening huvudprinciperna för diarieföring inom offentlig verksamhet
utformas först efter en särskild ulredning.
I
redaktionellt hänseende anför ÖB att ordet "diarium" är ett främmande
ord och därför bör utgå och ersättas med "register".
I
anslutning till förevarande paragraf vill Svea hovrätt påpeka, att en både
systematisk och praktiskt betydelsefull brist kommer att föreligga i lagstiftningen
även med OSK;s förslag, nämligen att regler saknas om skyldighet att bevara
allmänna handlingar. Det föreligger ett behov av klara och lättillgängliga
bestämmelser i detta avseende. Hovrätten föreslär, att lagförslaget
kompletteras med vissa grundläggande regler i detta ämne, efter mönster av dem
som OSK upptagit om diarieföring och registrering. Givetvis får därvid
hänvisning ske till närmare föreskrifter för särskilda förvaltningsområden. Det
är emellertid ett väsentligt intresse att en ny lagstiftning om allmänna
handlingar täcker in alla praktiskt viktiga frågor, som rör myndigheiernas
befattning med sådana handlingar, och till
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 44
dessa
frågor hör enligl hovrätten otvivelaktigt de om arkivering. - Bland de
inledande bestämmelserna skulle, föreslår Svea hovrätt vidare, även kunna
intas en regel om myndigheiernas dokumentationsskyldighet.
Enligt
hovrätten över Skåne och Blekinge är den mest framträdande bristen i den
nuvarande sekretesslagen att denna - bortsett möjligen frän rubriken - icke ger
den aningslöse läsaren någon anvisning om att han här icke har att göra med ett
självständigt lagverk utan endast med undantagsregler till
tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet.
Hovrätten vill ifrågasätta om icke stadgandet, i undervisande syfte, kunde
byggas ul till en redogörelse som i stort sett upprepar innehållet i 1 tj i
grundlagskapitlet. Kammarrätten i Göteborg anför liknande synpunkter.
Rubriken
till 4 och 5 §
ÖB
och försvarets materielverk föreslår med hänvisning till förslaget till 5 kap.
1 ij första stycket I MMG och rubriken till 4 och 5 tjij LAH att sistnämnda tvä
paragrafer byter plats. Försvarets materielverk anser därutöver att i rubriken
ordet "och" bör bytas mot "eller".
4
tj Utrikessekretessen
Förslagel
tillstyrks av beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och statens
invandrarverk. Enligt Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet kan den
åtskillnad som görs mellan å ena sidan handlingar hos regeringskansli och utrikesrepresentation
och ä andra sidan andra handlingar med utrikes anknytning medföra vissa
komplikationer men övervägande skäl talar ändock för den av kommittén
föreslagna utformningen.
Nägra
remissinstanser anser att utrikessekretessen enligt förslaget är alltför
långtgående. Regeringsrätten uttalar att det i Sverige finns över 400 000 utländska
medborgare och att del finns en mångfald handlingar rörande dessa hos olika
slag av myndigheter, inte minsl kommunala. Beträffande varje sädan handling om
en invandrare skall sålunda, när fråga om utlämnande kommer upp, undersökas om
landet kan skadas av ett utlämnande. Det är orimligt att pålägga t. ex.
allehanda kommunala nämnder en sädan plikt. Bestämmelsen bör enligt
regeringsrätten omarbetas med utgångspunkt i att det är behovet av skydd för
Sveriges utrikespolitiska intressen som skall tillgodoses. Liknande synpunkter
anför Svea hovrätt och Pressens samarbeisnämnd.
Mera
speciella frägor rörande utrikessekretessens omfattning berörs i två
remissyttranden. Tullverket anmärker att Kungl. Maj:t i beslut den 5 juni
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 45
1969
har bemyndigat styrelsen alt vidtaga sädana åtgärder som från svensk sida
påkallas för tillämpning av en av lullsamarbeisrådet i Bryssel den 8 juni 1967
antagen rekommendation om central registrering av upplysningar om
tullbedrägerier. Enligt rekommendationen mottar tullverket frän
tull-samarbetsrädel regelbundet sammanställningar över bl. a. i medlemsstaterna
dömda personer. Dessa sammanställningar bildar ett register hos styrelsen. OSK
uttalar alt registret med nu gällande sekretessbestämmelser är att anse som
offentligt och att LAH ej innebär något försök att ändra pä detta. Upplysningar
till registret skall emellertid enligt den av medlemsländerna antagna rekommendationen
behandlas konfidentiellt. Enligt tullverket är 3 ij andra stycket i nuvarande
sekretesslag samt 4 S första stycket i LAH tillämpliga beträffande upplysningar
som lämnas till verket i enlighet med rekommendationen.
Försäkringsinspektionen
tar upp en annan fråga om det inlernationella samarbetets förhällande till
utrikessekretessen. Inom ramen för det internationella samarbetet pä
försäkringsområdet kan enligl inspektionen komma alt aktualiseras ett
uppgiflsutbyte rörande försäkringsbolag mellan medlemsländernas
tillsynsmyndigheter, inriktat primärt pä bedömningar av soliditeten hos
försäkringsbolag, som är verksamma i fiera medlemsländer. Åtskillig
korrespondens kan härvid komma att ulväxlas mellan tillsynsmyndigheterna i
medlemsländerna rörande dels försäkringsbolag i det egna landet, dels
försäkringsbolag i de andra medlemsländerna. Internationellt sett mäste denna
ömsesidiga uppgiftslämning vara sekretesskyddad, dä detta är en förutsättning
för att samarbetet över huvud skall komma till stånd. Sen frän svensk synpunkt
rör det sig här om att till utländsk tillsynsmyndighet lämna uppgifter om
svenskt försäkringsbolag och här verksam utländsk försäkringsanstall och att
motta motsvarande uppgifter från utländsk tillsynsmyndighet. Försäkringsinspektionen
utgår från att det föreslagna regelsystemet ger fulla möjligheter att hålla
ifrågavarande uppgiftsutbyte sekretesskyddal eller att eljest lagstiftningen
kompletteras pä lämpligt sätt t. ex. i nägot av lagrummen 4,21
(tillämpningsförteckningen) eller 30 S LAH.
Skaderekvisitet i första
slycket kommenteras av vissa remissinstanser. SIDA uttalar att
biståndsverksamheten är av sädan karaktär att allmänheten bör ha rätt att kräva
insyn och att styrelsen också bör kunna ha fria händer att lämna underlag för
offentlig diskussion om olika biståndsinsatser. Enligt SIDA:s mening krävs
stor öppenhet i biståndsfrågor. SIDA delar alltså inte kommitténs mening all
"även ett tämligen svagt grundat antagande om irritation inom en annan
stats ledning måste föranleda hemlighållande" och att orden "kan
antas" innebär alt risken inte behöver vara betydande. Skall allmänheten
ha rätt att ta del av de handlingar, som ligger lill grund för SIDA:s beslut,
och skall dessa handlingar utgöra ett fullgott beslutsunderiag, är det
ofrånkomligt att de i en del fall kan väcka irritation inom annan stats
ledning. Ulan aU söka definiera begreppel irritation eller begreppet annan
stats ledning uttalar SIDA att irritation i nägon mening
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 46
i
fiera fall kan tänkas ha uppstått inom ledningen för länder, med vilka Sverige
har biståndsförbindelser, på grund av omständigheter som hängt samman med
utvecklingssamarbetet. Hemlighållandet i och för sig i Sverige kan föranleda
uttalanden 1. ex. i svenska massmedia, som kan tänkas skapa irritation hos
annan stats ledning. I sådana fall är det alltså inle fakta i saken som ger
upphov till irritation utan sekretessbeläggningen av (i och för sig
oförargliga) fakta. Å andra sidan bör Sverige visa respekt och förståelse
föratt ett annat land i vissa fall icke önskar offentliggöra överenskommelser,
som från svenska utgångspunkter inle borde hållas hemliga. Alla parter torde
vinna pä största möjliga tillämpning av en offentlighetsprincip enligt vilken
handlingar som berör Sverige och ett annat land är i stor utsträckning
offentliga i vad avser utvecklingssamarbetet. Motsvarande resonemang gäller
även dokument rörande de mellanfolkliga organisationerna. Möjligheten att hälla
sädana handlingar hemliga bör finnas, dä handlingarna innehäller uppgifter om
andra länder än Sverige, som av hänsyn till dessa länder inte bör
offentliggöras. Om inte diskretion i sädana fall kunde garanteras kan del
befaras att SIDA inte skulle få del av handlingar som verket har stort behov
av. Sekretesskravet grundas alltså inte främst på hänsyn till de mellanfolkliga
organisationerna och deras ledning. Endast få handlingar inom
biståndsverksamheten torde vara av sådan karaktär att ett utlämnande kan antas
skada riket eller störa dess mellanfolkliga förbindelser.
Pressens
samarbeisnämnd har beträffande kommitténs tolkning av skaderekvisitet i första
stycket samma synsätt som SIDA. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet
föreslär att skaderekvisitet modifieras till: "om det kan antagas att
utlämnande skadar riket eller dess mellanfolkliga förbindelser".
Beträffande
presu m tionen i andra stycket för hemlighällande anser SIDA att det är
rimligt när det gäller delar av Sveriges ut-rikesförbindelser. Eftersom
biständskontoren numera är en del av ambassaderna och således tillhör
utrikesförvaltningen, innebär den föreslagna regeln emellertid att information
frän biständskontoren till SIDA generellt kommer att underkastas sekretess,
vilket SIDA anser vara en nackdel. En presumtion för sekretess kan alltför lätt
leda till att handlingar, vars sakinnehåll inte är av sädan natur att de
behöver hemlighällas, sekretessbeläggs. Handlingar som angår
biståndsverksamheten bör därför enligt SIDA undantas från regeln i andra
stycket.
Pressens
samarbeisnämnd menar att det andra stycket helst bör utgå. Utrikespolitiken
utgör en viktig del av den allmänna åsiktsbildningen. Det är inte försvariigt
att ha en regel som förutsätter att alla handlingar som berör nägot utländskt
skall i princip hemlighållas. Mot sekretessbehovet måste ställas behovet av att
tillgodose den allmänna opinionsbildningen med stoff rörande utrikespolitiska
förhållanden.
Försvarets
materielverk och Sveriges advokatsamfund anmärker all i andra stycket bör
markeras att vad som där föreskrivs gäller endast sådana hand-
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 47
lingar
som anges i första styckei,
I
fråga om sekretess av hänsyn till Sveriges förhållande till mellanfolklig
organisation enligt iredje stycket finner Juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet det angeläget att framhålla att stadgandet inte lår utnyttjas till
hemlighållande av enskild medborgares tvist med svenska staten inför
internationellt forum, t. ex. Europarådets kommission.
Bestämmelserna i fjärde
stycket om sekreiessliden berörs av nägra remissinstanser.
Tysinadsplikiskommlitén anser alt dessa bör avfattas sä att det klart framgår
att vad regeringen kan göra än att eliminera det hinder för hemlighållande som
eljest ligger i all maximitiden har löpt ut. Som bestämmelserna är formulerade
i förslaget kan enligt kommittén det missförståndet uppkomma att besvärsräll
enligt 5 kap. 10 § i förslaget till MMG inte skulle föreligga efter beslut om
förlängning. Försvarets radioansiaU förklararati det är olyckligt att OSK har
angett skilda lider för utrikessekretessen och försvarssekreiessen. De
underrättelsehandlingar som radioanstalten har att ta befattning med kan inte
så sällan efter viss tid anses sakna betydelse för rikets försvar, medan ett
offentliggörande kan skada rikets förhållande till främmande stat. I dessa fall
kan den föreslagna övre gränsen pä 40 år för utrikessekretessen ligga för lågt.
I vissa sådana fall kan dock bestämmelserna i 37 ij med dess övre gräns pä 70
är äga tillämpning. Enligt radioanstaltens uppfaltning bör därför tidsgränserna
för utrikessekretessen utformas pä samma sätt som skett i 5 tj- Pressens
samarbeisnämnd välkomnar att sekretesstiden förkortas men vill starkt
ifrågasätta om sä lång tid som 30 år är rimligt som generell regel, särskill
mot bakgrund av att regeringen ges möjlighet att förlänga sekreiessliden i de
fall detta är nödvändigl.
5
§ Försvarssekretessen
Ingen
av de remissinstanser som uttalar sig i denna del har gjort någon erinran mot
förslaget om en kort och generell lydelse av bestämmelsen om försvarssekreiess.
Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar tillstyrker uttryckligen paragrafen,
och förenade fabriksverken anser att klara förbättringar uppnås genom att de
nuvarande sex sekretesskungörelserna avskaffas och innefattas i en allmän,
direkl i LAH given regel om rikets totalförsvar.
Överstyrelsen
för ekonomiskt försvar har den uppfattningen att det inte är möjligt att i
författning räkna upp alla de slag av handlingar som kan komma i fräga för
sekretessbeläggning med hänsyn lill rikels säkerhel och försvar. Till belysning
av denna uppfattning anför överstyrelsen att olika sekretess-intressen ryms
inom dess verksamhetsområde och olika materiella sekretessbestämmelser kan
komma i fråga för tillämpning. I övervägande antalet fall stöder sig överstyrelsen
på 4 ij SekrL när en handling bedöms böra sekretessbeläggas, men handlingar
sekretessbeläggs ocksä med stöd av förordnanden jämlikt 21 ij SekrL. Mot
bakgrund av att statsmakterna kan komma all besluta om beredskap mot
fredskriser av olika slag kommer säkeriigen
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 48
behov
av att kunna åberopa även andra lagrum än de nämnda eller de lagrum som
motsvarar dessa i kommitténs förslag att uppstå. Det kan röra handlingar om
lagringsplanering, avtalsförhandlingar, upphandling, köp och försäljning av
råvaror etc, där hiltillsvarande rekvisit för sekretessbeläggning inle kan
anses vara uppfyllt. Ett exempel härpå är oljekrisen 1973/74. Det ligger i
sakens natur au exempelvis åtgärder med stöd av ransoneringslagen kan vidtagas
och hilhörande handlingar sekretessbeläggas utan att de likväl kan sägas direkt
angå rikets säkerhet.
Civilförsvarssiyrelsen
anför att under senare tid har sekretessen kring totalförsvaret avsevärt
uppmjukats. Denna tendens underiättar en realistisk debatt om totalförsvaret
och kan enligt styrelsens mening ytteriigare utvecklas utan att väsentliga
sekretessbehov äventyras. Den teknik som OSK har använt vid formuleringen av
totalförsvarets sekretessbehov ger utrymme för en sådan fortsatt utveckling,
Sälunda krävs för att en handling skall fä hemlighållas att utlämnandet kan
antas välla fara för rikets säkerhet eller eljest skadar försvaret av riket.
Innan beslut meddelas om hemlighällande av handling skall alltså en noggrann
prövning ske huruvida ett sådant hemlighällande är nödvändigt från
säkerhetssynpunkt. Den slentrianmässighet som alltjämt i viss utsträckning
förekommer bör härigenom kunna undanröjas. Kommunala organ har fått och torde
i framtiden få ökade uppgifter på försvarsområdet. Det är därför värdefullt att
den osäkerhet som rått i fräga om kommunala organs skyldighet att iaktta
gällande offentlighets-och sekretessbestämmelser undanröjts genom att OSK i
sitt förslag helt jämställt dessa organ med statliga. Samma ståndpunkt intar
totalförsvarets upplysningstjänst.
Flera
remissinstanser, exempelvis,/o>5varew civilförvaltning, överlanimätarmyndigheten
i Södermanlands län samt länsstyrelserna I Östeigötlands och Jönköpings län.
uttalar att anvisningar för tillämpningen av paragrafen behövs, ÖB pekar pä
att han inom försvarsmakten kan utfärda erforderiiga sädana anvisningar, men
att ingen föreskrift dock anger att han skall ge anvisningar i fräga om
tillämpning av sekretessbestämmelser utöver den rekommendation som finns i 6 ij
säkerhetskungörelsen, där det sägs att om statlig myndighet är tveksam i en
publiceringsfråga, myndigheten skall inhämta yttrande frän ÖB. Av
samordningsskäl är det enligt ÖB vä-sentligt att 5 ij får ett lillägg
som innebär bemyndigande för regeringen att förordna viss myndighet all ulfärda
erforderiiga föreskrifier för lagens till-lämpning. Liknande synpunkter anförs
av krigsarkivet. Länsstyrelsen i Stockholms län har den uppfattningen alt det
kan behövas anvisningar, förutom av ÖB, också från civilförsvarsstyrelsen och
överstyrelsen för ekonomiskt försvar samt eventuellt andra myndigheter.
Värnpliktsverket anmärker att anvisningar för tillämpningen av paragrafen kan
få en lägre dignitet i rättshänseende än om de återfinns i lag eller
förordning. Härigenom ges olika tyngd ät ä ena sidan sekretessen i
totalförsvarsärenden och å andra sidan det lagreglerade sekretesskyddet för
övriga områden av samhällslivet och enskilda.
Prop. 1975/76:160.
Bilaga 3 49
Speciella
frågor tas upp av några remissinsianser. ÖB uttalar sig angående
sekretesskyddet för kartor och nämner att kartsekretessbrevet nyligen har
omarbetats och utkommit som regeringsförordning (1975:372). Förordningen
redovisar den officiella uppfattningen om sekretess för kartor och flygbilder.
Intressenter i denna fråga är främst lantmäteriverket, sjöfartsverket och
överbefälhavaren. De skiljaktigheter i bedömningar som dessa myndigheter kan
ha, är samordnade i förordningen. Skulle den övergripande funktion som
regeringen i detta speciella fall utövar försvinna, måste detta bedömas som
mindre lämpligt emedan kartor och främst flygbilder, som är ett väsentligt
underiag i kartframställning, som handlingsbegrepp mäste inta en särställning.
Flygbilden i lantmäteriverkets produktion, dvs. sädan som är användbar för
stereobearbetning, framstår i förordningen som allmän handling vilken
omgärdats med särskilda föreskrifter i fråga om spridning. Oavsett vilka
författningar, bestämmelser eller motsvarande som skall gälla för hantering av
dessa bilder, mäste den praktiska tillämpningen under överskådlig tid bli den
som nu gäller. ÖB vill betona att flygbilder är mycket värdefulla som
informationskällor och motsätter sig en ändring som kan bidra lill att
respekten för bildens roll i angivet hänseende kommer all minska.
Kartsekreiessförordningen bör enligt ÖB:s uppfattning fortsätta att gälla.
Detsamma anser också statens lantmäteriverk.
1 detta
sammanhang berör verket tolkningen av lagen (1975:370) om förbud
mot spridning och utförsel av vissa kartor m. m. Verket har inte funnit
något uttalande i lagens förarbeten om att granskning för spridningsgod
kännande liksom tidigare (prop. 1949:182 s. 13) inte skall avse legala för
rättningskartor. Enligt verkets uppfattning bör den hittills tillämpade av
gränsningen av vilka kanor som skall granskas gälla oförändrad.
Försvarets
civilförvaltning behandlar försvarsuppfinningar. Enligt
2 ij
lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar skall frägaom hemlighållande
av försvarsuppfinning prövas av granskningsnämnden för försvarsuppfin
ningar. Jämlikt 6 och 16 ij§ nämnda lag äger granskningsnämnden pröva
huruvida uppfinning skall hällas hemlig. 1 dessa bestämmelser angivna för
utsättningar för hemlighällande överensstämmer inte hell med motsvarande
förutsättningar enligt 5 ij LAH. Granskningsnämndens beslut om hemlig
hällande, som enligt 22 § lagen om försvarsuppfinningar kan överklagas
genom besvär till regeringen, mäste emellertid anses ha generell giltighet
och inte lämna utrymme för en självständig prövning av andra myndigheler
enligt 5 tj LAH. Pä grund härav och med hänsyn ocksä till det föreslagna
stadgandet i 5 kap. 1 § andra styckei yttrandefrihetsgmndlagen ifrågasätter
förvaltningen om inte 5 § LAH bör kompletteras med ett tillägg av innehåll
att om försvarsuppfinningar gäller särskilda beslämmelser (jfr 76 tj patent
lagen).
Angående
paragrafens bestämmelser om sekretesstid säger sig ÖB biträda OSK:s förslag och
nämner att de handlingstyper som främst kan komma i fråga för längre
sekrelesstid än 30 år rör i första hand under-
4 Riksdagen ]976. I saml. Nr 160
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 50
rättelse/säkerhetstjänst
och fasta anläggningar. Däremot anser polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt
att den föreslagna tiden är för kort. Polismyndigheten ansvarar för
totalförsvarshandlingar, som rör fasta anläggningar av stor varaktighet. Redan
nu är ålskilliga av dessa anläggningar mer än 30 år gamla, men det oaktat
kvarstår intresset att få hålla skisser och andra handlingar beträffande
anläggningarna hemliga under ytteriigare en mängd år. Polisstyrelsen
ifrågasätter därför om inte den normala tiden för hemlighållande av handlingar
rörande totalförsvarsanläggningar bör höjas lill 50 är. Vad som anföres i
specialmotiveringen till 5 § LAH om ledningscentraler utgör enligt
polisstyrelsen ett ytteriigare stöd för denna synpunkt.
Enligt
tystnadsplikiskommlttén kan samma anmärkning riktas mot omfattningen av
paragrafens andra stycke som den utredningen framfört beträffande motsvarande
bestämmelse i 4 ij.
6
§ Rikets centrala finans- och räntepolitik
Kritik
mot den föreslagna utformningen av sekretessen rörande rikets centrala finans-
och räntepolitik riktas från olika utgångspunkter av en del remissinstanser.
Till
de remissinstanser som anser att sekretessen har fåu en alltför slor omfattning
hör regeringsrätten, som finner att 6 § fått en så vidsträckt avfattning aU
regeln inger betänkligheter. Den omfattar i princip alla handlingar inom
central finans- och räntepolitik. Stadgandets tillämpningsområde kan - oavsett
OSK:s uttalande i specialmotiveringen - i praktiken komma att utsträckas så att
regeln inkräktar på den fria åsiktsbildningen. Till handling angående den
centrala finans- och räntepolitiken kan komma att hänföras även handling, som
från yttrandefrihets- och opinionsbildningssynpunkt bör vara tillgänglig för
den ofientliga debatten. Liknande synpunkter framförs av Svenska
sparbanksföreningen.
Regeringsrätten
finner ä andra sidan också anledning att ifrågasätta regelns snäva begränsning.
Inom riksdagen gäller t. ex. denna sekretess endast så länge handlingen finns
hos finansutskottet men upphör om den skulle komma över till ett annat
riksdagsutskott. Också Svea hovrätt noterar, att det syns förutsatt att
ifrågavarande handlingar alltid förvaras "hos" de angivna
myndigheterna och sålunda inte lånas ut till annan myndighet.
Formuleringen
vad som "är ägnat att motverka syftel med vidtagna eller planerade
åtgärder eller eljest vara till men för det allmänna" finner 7"C0
vara en alltför tänjbar formulering, vars innehåll borde klarare ha begränsats
i motivuttalandena. Uppfattningen delas av Pressens samarbeisnämnd. En mycket
stor del av den inrikespolitiska ekonomiska debatten gäller finanspolitiken. Paragrafens
föreslagna avfattning möjliggör för regeringen att sek-retessbelägga i stort
sett alla dokument pä detta område. Enligl samarbetsnämndens uppfaltning kan
det finnas skäl att hemlighålla handlingar som gäller valuta- och
diskontofrågor för att förhindra enskild spekulation.
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 51
Hemlighållande
av uppgifter rörande finanspolitiken bör emellertid medges endast i myckel
begränsad omfattning så att inte myndigheterna genom sekretessbeläggning
undanhåller sådan information som erfordras för den allmänna debatten om
statens finanser.
Riksbanksfullmäktige
föreslår att uttrycket "den centrala finans- och räntepolitiken"
ändras till "den centrala finans-, penning- och valutapolitiken".
Motsvarande ändring bör dä göras i rubriken över 6 §. Förslaget innebär att man
har beaktat vad fullmäktige har framhållit i sitt tidigare remissyttrande om
att offentliggörande kan tänkas vara till men utan att för den skull motverka
syftet med t. ex. en ränteändring. Riksbanksfullmäktige tillstyrker att
sekretesskyddet för riksbankens centrala politik utformas pä angivet sätt.
I
uppfattningen att sekretess angående den centrala finans- och räntepolitiken
skall gälla även för riksgäldskontoret instämmer riksgäldsfuUmäk-tlge. Ofta
torde åtgärder från riksgäldskontorets sida få ses som led i den centrala
finans- och räntepolitiken, och riksgäldsfullmäktige finner det därför
naturiigt att även riksgäldskontoret omfattas av ifrågavarande sekrelesstadgande.
Sekretesstiden anser de
remissinstanser som uttalar sig härom vara för lång. Med hänsyn till intresset
att främja den allmänna debatten om finans- och penningspolitiska frågor vill
riksbanksfullmäktige föreslå alt sekreiessliden sänks ytteriigare. Det bör
vara möjligt att begränsa sekretessen för centrala finans-, penning- och
valutapolitiska frågor till 10 är om man, säsom i fräga om utrikes- och
försvarssekretess, tillägger att regeringen eller, i fråga om
riksbankshandlingar, fullmäktige i riksbanken befogenhet att om särskilda skäl
föreligger, förordna om sekretess under längre tid. Längre sekretesstid än 20
är bör dock ej kunna förekomma enligt riksbanksfullmäktige.
Inte
heller TCO finner nägon rimlig anledning att i detta avsnitt sätta
sekretesstiden till 20 är. Den offentliga granskningen av myndigheternas
agerande inom detta område torde utan större men i allmänhet kunna ske redan
nägra år efter det att åtgärden vidtagits. Samma åsikt uttalas av Pressens
samarbeisnämnd.
1
§ Inspektion, kontroll och annan tillsyn
Ingen
av de remissinstanser som yttrar sig över denna paragraf anser att sekretessen
går för långt. Flertalet finner förslaget lämpligt pä sitt område.
Skolöverstyrelsen
noterar att 7 § tillsammans med 44 § LAH synes täcka det behov av sekretess som
föreligger inom skolområdet, varvid förutsätts att reglerna i 7 ij avses
omfatta också prov av typen centrala prov, standardprov, studielämplighetsprov
och liknande. Pedagogiskt utvecklingsarbete förekommer, anför
universitetskanslersämbetet, i växande utsträckning inom den eftergymnasiala
utbildningen. Detta arbete är både tids- och kost-
Prop. 1975/76:160. BUaga 3 52
nadskrävande,
och bl. a. sätts stora resurser i vissa fall in för att utarbeta prov och
undersökningar. Som ett exempel kan nämnas det utvecklingsarbete som pägär inom
flera institutioner för att uppnå systematiskt uppbyggda frågebanker. Det
finns sålunda ett stort behov av en skyddslagstiftning för handlingar
upprättade för anordnande av kunskapsprov och ämbetet tillstyrker därför det i
7 § 2. föreslagna sekretesskyddet.
Arbetsmarknadsstyrelsen,
inom vars område anlags- och urvalsprov förekommer, har ingen erinran mot
förslaget. Arbetarskyddsstyrelsen anmärker att motsvarande stadgande i gällande
lagstiftning (7 § SekrL och 1 § I. CSK) inte gäller beträffande handlingar hos
styrelsen eller yrkesinspektionen. Även för dessa myndigheters del kan
emellertid i vissa fall föreligga ett intresse av att t. ex. företag och andra
arbetsgivare inte har möjlighet att få del av handlingar som rör sådant som
planering av inspektionsresor eller igångsättandet av särskilda
inspektionsprojekt. Arbetarskyddsstyrelsen tillstyrker därför förslaget. Även
bostadsstyrelsen och skoldirektionen i Stockholms kommun tillstyrker detta.
Sveriges psykologförbund anser att formuleringen i paragrafen ger ett fullt
tillräckligt skydd.
Riksrevisionsverket
konstaterar till en börian att bestämmelsen om sekretess vid inspektion m. m.
i första stycket 1 har getts en snävare formulering i förhållande till 7 §
SekrL och I § CSK sä till vida som punkten endast talar om planering och annan
förberedelse för revision. Enligt verkets mening ligger det vidare alllför nära
till hands att tolka skaderekvisitet "hindrar eller försvårar
verksamheten" såsom närmast avseende själva genomförandet av ifrågavarande
åtgärd. En granskningsätgärd hindras eller försvåras inte därför alt
granskningsplanen i förväg lämnats ut. Däremot kan resultatet bli missvisande
och den av revisionen företagna helhetsbedömningen felaktig därför att t. ex.
brister i granskade rutiner i förväg har kamouflerats. Den av OSK uttalade
farhågan att sekretessen vid en fortsatt användning av nuvarande formulering i
1 § CSK, "såvitt syftet med granskningen ... skulle motverkas", i
praktiken skulle bli absolut, framstår mot bakgrund av verkets erfarenheter på
revisionsområdet som överdriven. Verket anser att nuvarande formulering bör
bibehållas. Samma uppfattning företräder länsstyrelsen i Malmöhus län, som
förordar att en förutsättning för hemlighållande bör vara alt utlämnande
avsevärt motverkar syftet med verksamheten. - På revisionsområdet är det inte
ovanligt att handlingar, såsom t. ex. checklistor, upprepade gånger används för
samma ändamål. Det framstår därför som positivt all i lagtexten klart anges
att sekretessen kan upprätthållas så länge handlingen begagnas för sitt
ändamål. Riksrevisionsverket förordar vidare att antingen 5 kap. 5 och 6 §§ MMG
ändras eller ett tillägg görs till 7 ij LAH sä att verket får möjlighet att
kommunicera med andra myndigheter i slutskedet av projekt ulan att utkast och
liknande arbetshandlingar blir att betrakta som allmänna och offentliga
handlingar. Som framgått av det sagda tillgodoses enligl riksrevisionsverkets
uppfattning varken i gällande eller i den föreslagna bestämmelsen i 7 § 1 LAH
det odis-
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 53
kutabla
behovet av sekretess under revisionsarbetet. Som jämförelse kan nämnas att
revisorer i privat verksamhet enligt aktiebolagslagen (1944:705) och
revisorskungörelsen (1973:221) är ålagda tystnadsplikt. Riksrevisionsverket
förutsätter att en omprövning av förslaget i hithörande delar äger rum under
det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Länsstyrelsen
i Stockholms län jämför sista meningen i 17 § SekrL första
stycket med 7 § LAH där
det bl. a. heter aU handling " skall hällas
hemlig
så länge handlingen begagnas för sädant ändamål om del kan antagas att
utlämnande hindrar eller avsevärt försvårar verksamheten". Länsstyrelsen
tolkar den nya lagtexten som en utvidgning av möjligheterna att vägra utiämning
av material eller uppgifter till part i skatteärende. Denna tolkning kan t. ex.
antagas möjliggöra vägran att utlämna material till part i följande fall som
enligt vad som erfarits inträffat vid länsstyrelsens taxeringsavdelning.
Skattskyldig hade efter skönstaxering inlämnat besvär och begärde i samband
därmed att få ta del av kontrolluppgifterna i skönstaxeringsfor-muläret vilken
begäran ansågs böra beviljas med hänsyn till att utredning ej ansågs vara
pågående (se 17 § SekrL). Möjlighet att vägra utlämnande av material i sådana
fall skulle t. ex. omöjliggöra att skattskyldig, som underlåter att deklarera,
först avvaktar taxeringsnämndens skönstaxering och sedan får ta del av
kontrollmaterialet föratt först därefter upprätta deklaration i samband med
eller efter inlämnade besvär. Detta förhällande synes helt orimligt. Under
förutsättning att 7 § LAH inrymmer fall sådana som del relaterade, dvs. innebär
viss utvidgning av skattemyndighets befogenhet att vägra utlämnande av material
eller uppgifter till part, är länsstyrelsen positiv till lagtextens utformning.
Kan den föreslagna nya lagtexten inte anses innefatta nämnda tolkning föreslås
en omformulering.
Enligt
den föreslagna lagtexten skall handling som har upprättats för kontroll av bl.
a, taxering vara sekretessbelagd så länge ett offentliggörande skulle äventyra
syftel med kontrollen. En fräga som länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län tar
upp i delta sammanhang är om beslut om taxeringsrevision, beslut om
handräckning eller åtalsanmälan under pågående revision skall anses vara sådan
handling som omnämnes i 7 ij LAH eller om det faktum att handlingen utformats
som beslul omöjliggör ett hemlighållande tills dess syftet med beslutad aktion
är uppnått. Länsstyrelsen vill, ur effektivitetssynpunkt, förorda en vid
tolkning av denna paragraf så att dylikt beslut kan offentliggöras först sedan
beslutad aktion igångsatts,
Beiräffande
första stycket 2, som rör sekretess för kunskapsprov och psykologiska prov
uttalar datainspektionen följande. De psykologiska prov, för vilka här föreslås
s. k. instrumenten sekretess, är ofta avsedda alt bli föremål för automatisk
dalabehandling av innebörd att provresultaten förs in som personuppgifter i ett
ADB-register. 1 ärende om tillstånd för sådani regisler skall dalainspektionen
enligt 3 § datalagen särskilt beakta inställningen till registret hos dem som
avses bli registrerade. Denna bestämmelse tillämpas ofta så att de tilltänkta
regist-
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 54
rerade
tillfrågas genom remiss till en organisation som de tillhör. För att
integritetskänsligheien skall kunna bedömas erfordras därvid kännedom om i. ex.
de frågor som skall besvaras vid ett psykologiskt prov. 1 dessa fall nödgas man
avstå antingen från att inhämta de berördas mening eller från den
instrumentella sekretessen. När provet är frivilligt i den meningen att de
deltagande känner till att provet är förutsätining för en viss förmån, kan
frägan sannolikt ofta lösas av datainspektionen utan sädana åtgärder som kan
äventyra den instrumentella sekretessen. Det förekommer enligt datainspektionen
vidare fall där kännedom om de frågor som skall besvaras inte i och för sig
"hindrar eller avsevärt försvårar verksamheten" i den mening som OSK
torde avse. Ett exempel, som förekommit i datainspektionens verksamhet, är att
en forskningsinstitution till yngre skolelevers lärare har önskat ställa frågor
om elevernas beteende i olika hänseenden, med syfte att utföra en vetenskaplig,
psykologisk undersökning som underiag för reformer inom skolans arbete;
resultatet skulle bearbetas med ADB. Om elevernas föräldrar tillfrågas om de
medger att deras barn blir föremål för en sådan dataregistrering och därvid
delges frågebatteriet, kan naturiigtvis mänga negativa svar äventyra hela
projektet. Men beträffande dem som deltar kan inte påstås att undersökningen
hindras eller försväras. Om denna inte kommer till slånd, beror delta på en
kombination av frivillighet, information om frågorna och därpå grundad negativ
inställning, inte på att den instrumentella sekretessen ej upprätthållits. Det
synes bli lättare enligt OSK:s förslag än enligt sekretesslagen alt skilja de
olika fallen, eftersom OSK i 7 § första stycket 2. LAH använder ordet
"prov" medan sekretesslagen har ordet "undersökning". I
ordet prov synes böra inläggas att verksamheten har någon belydelse, i form av
förmän eller skyldighet, för den enskilde. Och huvudändamålet med den
instrumentella sekretessen i detta sammanhang torde vara all hindra mannamän.
Förutsatt att ordel "prov" har den angivna begränsande innebörden kan
datainspektionen tillstyrka den föreslagna bestämmelsen i 7 § första stycket.
Ocksä
statistiska centralbyrån (SCB) behandlar begreppet "prov". Inom SCB:s
statistikproduktion förekommer i vissa fall, i första hand inom
ut-bildningsstalistiken, att traditionella skolutbildningsmått kompletteras med
olika kunskapsmåtl. I projektet "Undersökningar rörande levnadsförhållandena
i samhället" (ULF) planeras att i framtiden mäta olika aspekter pä i
vardagslivet nödvändiga kunskaper och färdigheter. För närvarande ingår ett antal
ordkunskapsfrågor i ULF-formuläret. Såsom OSK framhåller beträffande
psykologiska prov talar även vid dessa mätningar likformighetshänsyn och
ekonomiska synpunkter för att dessa test skall kunna användas vid fler
tillfällen än ett. OSK framhåller vidare när det gäller kunskapsprov och
psykologiska prov att de s. k. standardiserade proven, inte minst ur
vetenskaplig synvinkel, är av största intresse. SCB vitsordar detta samt vill
också påpeka att den typ av standardiserade frågor som ingår och planeras ingå
i SCB:s undersökningar ger ett värdefullt vetenskapligt material. En
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 55
förutsättning
härför är, såsom OSK allmäni konstaterar, alt formulär innehållande dylika
frågor får hemlighållas så länge de används. Med den utformning av det
sekretesskyddade området som OSK föreslår torde man inle utan en tämligen
extensiv tolkning, vilkel ej torde höra hemma vid tillämpningen av lagen i
fråga, låta de mätningar SCB f n. utför och framgent kommer att utföra omfattas
av det sekretesskyddade intresset, SCB föreslär därför att det antingen i
lagtexten eller i förarbetena härtill explicit kommer till uttryck att SCB:s
formulär med motsvarande innehåll omfattas av det ifrågavarande skyddet.
Den
enda remissinstans som yttrar sig över sekretessen vid utredning om skatt m.m.
enligt första stycket 3 är tystnadspliktskommiltén som anmärker att det, med
tanke på terminologin i RF, i bestämmelsen bör talas om "utredning om
skatt eller avgift till staten eller kommun" e. d.
Rubriken
till 8-10 §§
Försvarets
materielverk anmärker att det i stället för "och" bör slå
"eller", eftersom det framgår tydligt av 8 ij att detta är
innebörden.
8
ij Polismyndigheters m. fl. myndigheters verksamhet
En
övervägande del av de remissinstanser som kommenterar paragrafen godtar denna,
medan en mindre grupp för fram kritik eller gör påpekanden i något hänseende.
RÅ
antecknar att de paragrafer som åklagare närmast har att tillämpa är 8 och 38
§§ LAH, vilkas innehåll överensstämmer väsentligen med vad som nu gäller. De
ändringar som föreslås föranleder ingen erinran från RÅ;s sida. Värdefullt
anser RÅ vara alt visst sekretesskydd föreslås även för handlingar hos JO. RA
noterar också med tillfredsställelse att OK:s förslag om ökad offentlighet för
förundersökningshandlingar inte återfinns i OSK:s förslag.
Svea
hovrätt har ingen annan erinran mot stadgandet än att det genom sin avfattning
ger exempel på att annan sekrelessgrund kan bli aktuell än den som har angetts
i rubriken till 8-10 !;§, eftersom i första stycket av 8 § särskilt nämns att
utlämnande är "menligt för rikets säkerhet". Också hovrätten över
Skåne och Blekinge påpekar all paragrafens sekretessgrunder inte stämmer med
rubriken.
Det
konstaleras av rikspolisstyrelsen att i gällande rätt sekretessen beträffande
polisregister regleras i 11 tj första slyckel SekrL samt i den
polis-registeriagstiftning vartill SekrL hänvisar. Till följd av den
disposition som valts för förslaget till lag om allmänna handlingar blir
polisregistersekreiessen grundad på två skilda bestämmelser i förslaget, dels 8
§ som gäller sekretesskydd av hänsyn till polisens verksamhet, dels 36 tj som
gäller till skydd för enskilds personliga inlressen. Enligt sistnämnda paragraf
får uppgifter
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 56
ur
författningsreglerade brottsregister inte utlämnas i annat fall eller annan
ordning än som föreskrivits i lag eller förordning. Den följdlagstiftning som
sålunda förutsätts i 36 S har inte sanktionerats i 8 §, vilken torde få
tillämpas genom en bedömning av skaderekvisitet i varje enskilt fall utan stöd
av följdlagstiftning. Det förefaller vara ett något haltande tillstånd att en
speciallagstiftning med detaljerade bestämmelser om utlämnande av uppgifter ur
polisregister är baserad pä endast en av de båda sekretessgrunderna. Rikspolisstyrelsen
föreslär därför att det även i 8 tj - såvitt den gäller polisregister - ges en
hänvisning till vad som föreskrivits i lag eller förordning.
Enligt
polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt är 8 tj klart och tydligt utformad och väl
avvägd. Ocksä statens invandrarverk och Sveriges domareförbund tillstyrker
förslaget.
Socialstyrelsen
tar upp skyldigheten för rättsläkarstation att jämlikt Kungl. Maj:ts
instruktion den 14 juni 1974 bl.a, utföra rättsmedicinska obduktioner, biträda
vid brottsplats- eller liknande undersökningar, tillhan-dagä domstol,
länsstyrelse, allmän åklagare eller polisstyrelse med rättsmedicinska
utlåtanden samt med råd och upplysningar i rättsmedicinska frägor ävensom annan
myndighet eller enskild med intyg eller utlåtande i rättsmedicinska frågor.
Socialstyrelsen har inte kunnat finna att OSK har behandlat frågan om sekretess
förhandlingar i ifrågavarande slag av ärenden. Såvitt gäller rättsläkares
obduktionsprolokoll och obduktionsutlätande hävdar socialstyrelsen att de
åtnjuter sekretesskydd enligt 10 § SekrL i den mån de kan hänföras till
verksamhet som avses med denna paragraf. 8 § LAH avser bl. a. handlingar
rörande polismyndighets verksamhet för att beivra brott. Sekretesskyddet i
denna paragraf torde därför enligt styrelsens uppfaUning bl. a. omfatta
rättsläkares obduktionsprotokoll och obduktions-utlåtanden i samma utsträckning
som hittills.
Bland
de i något hänseende kritiska remissinstanserna återfinns JO, som kräver en
särskild regel om JO-ärendena vid sidan av 8 och 38 §§ LAH. JO konstaterar till
en börian att JO:s tillsyn enligt gällande ordning till sin karaktär är en
äklagartillsyn med utgångspunkt i ämbetsansvaret. Delta kommer emellertid att
upphöra den 1 januari 1976 och JO:s funktion och tillsyn ändrar därmed
karaktär. JO kommer typiskt sett inte att vara en åklagare utan en myndighet
med annan typ av tillsyn än en åklagares. Mot denna bakgrund anser JO att del
inle längre är på sin plats att som OSK gjort i 8 och 38 §§ LAH inta de
bestämmelser som bedöms erforderliga i fråga om sekretess för allmänna
handlingar hos JO. De handlingar som förvaras kan delas upp i till JO inkomna
anmälningar, hos JO upprättade handlingar (inspektionsprotokoll,
förhörsprotokoll, remisspromemorier m. m.), till JO inkomna remissyttranden och
andra skrivelser under ett ärendes gång, av JO inlånade handlingar
(domsiolsakter, taxeringshandlingar, kronofogdehandlingar, socialakter m. m.)
samt JO:s beslul. Enligt JO:s mening bör liksom hittills JO arbeta under stor
öppenhet, vilkel dock inte hindrar att det stundom kan föreligga ett behov av
sekretess som väger över intresset
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 57
av
insyn. JO pekar pä att sekretess kan motiveras av alla de olika hänsyn som
anges i sekretessgrunderna. JO fortsätter:
Ser
man på de fem ovan angivna grupper av handlingar som förekommer hos JO kan till
en börian konstateras att det är ovanligt att behov gör sig gällande av att
sekretessbelägga en JO-anmälan, den mä nu hänöra från myndighet (nägot som
sällan förekommer) eller frän enskild person. Det kan naturiigtvis förekomma
att en värnpliktig som klagar på sitt befäl därvid råkar av oförstånd blotta
nägon militär hemlighet eller att någon som klagar mer eller mindre för annans
räkning i ett värdärende därvid lämnar uppgifter som är ytterst nedsättande och
menliga för den därav berörde. I sådana fall kan det vara motiverat att
sekretessbelägga anmälningen i berörd del.
När
det gäller hos JO upprättade protokoll och promemorior gör sig behov av
sekretess sällan gällande men fall kan dock förekomma där sekretess är
påkallad, t. o. m. starkt påkallad.
Inkomna
remissyttranden kan naturiigtvis mången gång beröra känsliga frågor, i
synnerhet då detaljerad redogörelse lämnas för innehållet i sekretesskyddade
handlingar, t. ex. socialutredningar eller sjukjournaler. Egentligt behov av
sekretess är dock mindre vanligt.
Andra
myndigheters handlingar som inlånas lill JO bör naluriigen inte ändra status i
offentlighets- eller sekretesshänseende hos JO.
Vad
slutligen angår JO:s beslut har det JO veteriigen inle förekommit att eti
sådant hållits hemligt och något behov av sekretess kan rimligen inte sägas
föreligga. Det lår förutsättas att JO utformar sina beslul sä att inte otillböriigen
blottläggs vad som bör hållas dolt.
Slutsatsen
av det förda resonemanget blir sålunda, att sekretess inte behöver stadgas i
fråga om JO:s beslut, att inlånade handlingar bör behålla sin status i
sekretesshänseende saml att i fräga om övriga JO-handlingar en möjlighet kan
behövas att sekretessbelägga dem när så nägon gäng är påkallat av hänsyn till nägot
av de i 5 kap. 1 § MMG angivna intressena,
JO
ställer därefter frågan, vilket utslag det föreslagna sekretessyslemel ger för
handlingar i JO-ärenden och pekar på alt olika formuleringar har använts i
sekretessparagraferna. Detta säges medföra au en del handlingar blir hemliga
hos JO, medan andra inle blir del. Ibland är del tveksamt hur en sekretessregel
slår. Enligt JO torde detta med tillräcklig tydlighet visa alt så som sekretessyslemel
utformats i LAH det inte för JO-ärenden tillgodoser vare sig intresset av
offentlighet eller det intresse av sekretess som kan göra sig gällande. Utan en
särskild regel om JO-ärendena synes nägon i alla avseenden tillfredsställande
ordning inte kunna vinnas. När det gäller innehållet i en sädan regel menar JO
att det torde ställa sig ogöriigt att med hjälp av definitioner eller
uppräkningar ringa in i vilka särskilda fall handlingar i JO-ärenden skall få
hällas hemliga. JO ser därför inte någon annan lösning möjlig än att det efter
förebild av regeln i 53 ij om sekretess hos domstol föreskrivs att handling i
ärende hos riksdagens ombudsmän får hållas hemlig när ombudsman så förordnar
och all sådant förordnande får meddelas endast om det finnes nödvändigl av
hänsyn till nägot i 5 kap, 1 ij MMG angivei ändamål. En sådan regel som den
föreslagna blir enligt JO givelvis tillämplig också i JO:s äklagarärenden och
tillgodoser
Prop. 1975/76:160. BUaga 3 58
de
behov av sekretess som undantagsvis kan göra sig gällande där. JO anser därför
att nägra särskilda föreskrifter om sekretess i JO:s äklagarärenden inle
erfordras i 8 och 38 §§ och vad OSK föreslagit härom bör i sä fall utgå
Riksbanksfidlmäkiige
anmäler i anslutning till 8 § en sekretessfråga som föranlett tveksamhet inom
riksbanken. Inom riksbankens valutaavdelning arbetar en särskild arbetsenhet,
kontrollgruppen, med att kontrollera valu-laregleringens efterföljande. I
misstänkta fall av överträdelse utarbetas promemorior som ligger lill grund
för ställningstagande huruvida skäl finnes att med överiämnande av
promemoriorna begära polisutredning och åtal. Det material som sålunda sammanställes
mäste enligt sakens natur vara sekretesskyddal. Efter en riksbanksulredning kan
t. ex. polisutredningen behöva inledas med husrannsakan för beslagtagande av
handlingar som bevismaterial. Efiersom syftet med denna utredningsverksamhet
inom riksbanken är att lägga grunden för polismyndighets och åklagares
åtgärder, har man inom riksbanken velat grunda sekretess för sina
brottsutredningar och åtalsskrivelser pä nuvarande 10 § sekretesslagen.
Tolkningen får dock anses tveksam. Vid tillkomsten av ny lagstiftning vore det enligl
riksbanksfullmäktige därför värdefullt att få uttryckligt fastslaget att även
dä annan myndighet än polis, tull och åklagare upprättar handlingar i syfte att
dessa skall ligga till grund för "polismyndighets eller åklagares
verksamhet för att förebygga eller beivra brott", sådana handlingar omfattas
av lagrummet i fräga. Om detta anses kräva en omformulering av det nuvarande
förslaget till lagtext menar riksbanksfullmäktige alt en sädan bör komma till
stånd.
Endast
en remissinstans. Pressens samarbeisnämnd, anser att hänsynen till
offentlighetsintresset bör tillgodoses bättre än enligt förslaget. Nämnden
konstaterar alt polis- och brottssekreiessen i förslagel är utformad på samma sätl
som hittills. Nämnden anser att man mot bestämmelsen kan rikta samma kritik
som mot nuvarande regler, nämligen att polis- och åklagarmyndighets beslut att
avskriva en brottsutredning vanligen blir hemliga. Därigenom kan den
offentliga kontrollen över att allt går rätt till inom denna sektor inte
upprätthällas enligt nämndens uppfattning.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge gör det redaktionella påpekandet att ordet "saml"
i andra slycket synes vara språkligt oriktigt och att det bör bytas ut mot
"och ej heller".
Tystnadspliktskommiltén
gör samma anmärkning i fråga om avfattningen av tredje stycket som vid 4 §.
9
ij Säkerhets- och bevakningsåtgärder m. m.
Svea
hovrätt anmärker att det skulle vara till fördel om 9 § kunde systematiseras i
punkter efter mönster av 7 tj. Hovrätten finner att samma synpunkt äger
giltighet även beträffande andra stadganden men begränsar sig till att göra ett
mera allmänt påpekande i anslutning till förevarande
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 59
paragraf.
Statistiska centralbyrån (SCB) anser alt det skydd som OSK föreslär för
säkerhets- och bevakningsåtgärder är frän centralbyråns utgångspunkter
tillfredsställande.
Två
remissinsianser berör närmare sekretessen för handlingar rörande säkerhets-
och bevakningsälgärder med avseende pä byggnader och lokaler. Byggnadsstyrelsen
sätter i fräga om inte lagtexten bör förtydligas att ocksä gälla byggnadsobjekt
som mera fackmässigl hänförs lill kategorin anläggning. Byggnader och lokaler
torde nämligen enligt styrelsen ofta snävt tydas såsom husbyggnader och däri
ingående lokaler och sålunda utesluta vissa i del akluella sammanhanget angelägna
anordningar (anläggningar). Detta kan bl. a. gälla komplexa och
försörjningsviktiga statliga kommunala kulvertsystem som i och för sig kan
behöva särskilt skydd. Till denna kategori får ocksä räknas vissa upplag och
uppställningsplatser. Som jämförelse nämner styrelsen bestämmelserna i 2 §
andrastycket säkerhetsskyddskungörelsen angående skydd mot obehörigs tillträde
till anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område, där hemlig
handling eller annat av betydelse för landets säkerhet förvaras eller
verksamhet av sädan betydelse drives. Liknande synpunkter för televerket fram.
Frågan
om sekretess för handling avseende säkerhetsåtgärd som syftar till att
förhindra eller försvära åtkomst av hemliga handlingar samt handling
innefattande program som avser hemlig upptagning för au tomat isk. da tabehand
1 i ng las upp av datainspektionen. Inspektionen konstaterar att OSK:s förslag
innebär en begränsning till hemliga handlingar. Klart är att behörig åtkomst
av offentliga handlingar inte skall försväras av nägra säkerhetsåtgärder av nu
förevarande slag. I regel finns väl nägon hemlig handling hos den ifrågavarande
myndigheten och handlingarna angående säkerhetsåtgärderna skulle då i regel
kunna hällas i sin helhet hemliga. Emellertid kan väl länkas en myndighet, som
har ett register med enbart offentliga uppgifter, t. ex. för
utbetalningsändamål, där del är synneriigen betydelsefullt att organisatoriska
och maskinella säkerhetsåtgärder finns lill skydd mol obehöriga åtgärder,
exempelvis framställning av falska utbetalningskort, obehörig kopiering av
magnetband eller andra dataintrång. Datainspektionen anser det uppenbart att
handlingar rörande säkerhetsåtgärderna även i ett sådant fall måste kunna
hemlighällas, Datainspektionen säger sig dela en bland experter pä datasäkerhet
ofta framförd åsikt att hemlighållande av program och av dokumentation av
sekretessanordningar bör begränsas till att avse enbart behörighetskoder och
-nycklar samt arrangemang och fördelning av dessa. Hemlighållande av övrig
dokumentation liksom av program m. m, skulle enligt detta synsätt snarast
motverka sitt syfte dä den krets av behöriga personer som för sin tjänst måste
äga kännedom om de dokumenterade förhållandena ofta är alltför stor och
vakthållningen kring de nycklar eller koder med vars hjälp man kan bereda sig
tillgång lill informationen kan försvagas om överdriven tilltro sätts till en
mer omfattande sekretess. Da-
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 60
lainspektionen
anser - åtminstone i vad avser sädana handlingar eller uppgifter som ej är
hemliga - att möjlighet måste finnas att hemlighålla behörighetskoder och
-nycklar liksom arrangemang och fördelning av dessa. Datainspektionens
uppfattning innebär således inte att sekretess i dessa fall behövs beträffande
alla övriga handlingar avseende säkerhetsåtgärder, system och program,
dokumentation etc. Datainspektionen förordar på grund av del anförda att orden
"åtkomst av hemliga handlingar" i 9 § LAH utbyts mot "obehörig
åtkomst av handlingar". Däriämte synes det ligga i sakens natur att skaderekvisitet
alltid är för handen; del bör därför utgå.
Också
statskontoret och datasamordningskommUién behandlar den föreslagna
begränsningen till hemliga registreringar. Statskontoret anför att intrång i
syfte att förändra, förstöra eller avslöja registerinnehåll kan företas med
olika avsikter i vilket ADB-system som helst. En anledning kan vara
manipulation av ADB-system i syfte att skaffa sig ekonomisk vinning. En typ av
säkerhetsspärrar i ADB-system är behörighetskoder som ger innehavaren
begränsad tillgänglighet till registrerad information. Behörighetskoder kan
liknas vid nycklar till ett dörriås. I orätta händer kan alltså tillgången
till behörighetskoder medföra allvariiga skadeverkningar oavsett om
informationen i ett ADB-syslem är hemlig eller ej. Statskontoret har därför den
uppfattningen att alla säkerhetsspärrar i ADB-system för det allmännas räkning
skall kunna hållas hemliga. Samma åsikl hyser datasamordningskommittén.
SCB
noterar att OSK:s förslag om sekretess för handling innefattande program,
krypteringsnycklar m. m. som avser hemlig upptagning för automatisk
databehandling tillgodoser ett från SCB aktualiserat önskemål och tillstyrker
förslaget. SCB ifrågasätter dock, om den föreslagna lagtextens lydelse, " ,
.. innefattande utredning eller instruktion eller teknisk beskrivning ..."
rent verbalt täcker krypteringsnycklarna. De sistnämnda täcks förslagsvis
bättre av uttrycket "hjälpmedel".
Endast
postverket yttrar sig i fråga om bestämmelserna i andra styckei angående
sekretess för handling om tillverkning eller kontroll av sedlar eller mynt m. m.
Verket understryker angelägenheten av att det föreslagna sekretesskyddet för
handlingar om förvaring eller transport av pengar eller värdeföremål kommer
till stånd. Postverket har på senare är, i brist på sekretesskydd, tvingats att
lämna ul bl. a. handlingar med uppgift om tider, bemanning och transportvägar
vid transport av värdepost. Postverket förutsätter att stadgandena i andra
stycket även innefattar sekretesskydd för handlingar som rör
säkerhetsåtgärderna vid utlämnande av pengar eller värdeförsändelser, t. ex.
spärrlistor, uppgifter om konlrollmärkning av betalningshandlingar och andra
koder saml anvisningar för när kontrollringning skall ske. Om sekretesskydd för
dessa handlingar inte anses innefattat i andra stycket måsle ett sådant
sekretesskydd enligt postverkets mening tillskapas.
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 61
10
§ Verkställighet av påföljd
De
tre remissinstanser som uttalar sig om lOij är mer eller mindre kritiska.
Kriminalvårdsstyrelsen
anser att det utöver vad som föreskrives i 8 och 9 §§ LAH inte föreligger behov
av något ytteriigare stadgande om hemlighällande till skydd för intresset att
förebygga och beivra brott. 1 övrigt torde sekretessintresset pä
kriminalvärdens område tillgodoses genom 39 § LAH.
Av
lagtexten och motiveringen till 10 § LAH börenligt TCO klart framgå att endast
behandlingsjournaler och liknande handlingar rörande enskild intagen faller
under paragrafen.
Den
nya regeln i 10 tj synes Pressens samarbeisnämnd diskutabel. Nämnden
ifrågasätter om den föreslagna möjligheten att sekretessbelägga handling som
kan medföra risk för att "ordning eller säkerhet inom kriminalvården
stores" är i samklang med den öppenhet och insyn i offentliga myndigheters
arbete som förutsattes inom andra områden av förvaltningen. Myndighelerna kan
alltid åberopa att "ordningen" inom en anstalt skulle kunna störas om
med störd ordning avses sittstrejker, demonstrationer eller liknande som kan ha
sin grund i faktiska missförhållanden som bör komma till allmän kännedom.
Intresset av insyn bör enligt nämnden här ta över det intresse som
kriminalvärden kan ha av att undvika det obehag som en offentlig insyn i vissa
fall mäste innebära för berörda tjänstemän.
Fasiigheisnämnden
I Malmö kommun antecknar att 11 § i stort sett stämmer överens med nu gällande
lag, som enligt nämndens erfarenhet erbjuder ett tillfredsställande
sekretesskydd. Styrelsen för Malmö industriverk finner paragrafen
tillfredsställande i materiellt hänseende.
Flera
remissinstanser uppehåller sig vid uttrycket r ä 11 s t v i s t. Naturvårdsverket
påtalar att förslaget inle ger tillräcklig sekretess när det gäller handlingar
rörande ersättning för inträng enligt naturvärdslagen. Enligt verket är det
tveksamt om det finns nägot stöd för sekretess för uppgifter i inträngsersättningsfall
där länsstyrelserna anger beräknade inlrångsersätt-ningskostnader för objekt
där förhandlingar ännu inte inletts. Ett offentliggörande av uppgifter av
detta slag kan i vissa fall inverka menligt på kommande kontakter och
förhandlingar med berörda sakägare. Det är därför, enligt naturvärdsverkets
mening, angeläget att sekretesskydd kan beredas uppgifter av ifrågavarande
slag. På samma sätl bör möjlighet till sekretess finnas för andra hos myndighet
(främsl naturvårdsverket och länsstyrelserna) eller för myndighets räkning
företagna utredningar, uppskattningar och värderingar av ekonomisk karaktär
avseende framtida säkerställandeåtgärder av naturvårdsobjekt.
Ocksä
enligt statens lantmäteriverk kan tveksamhet uppkomma beträffande
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 62
innebörden
av ordet "rättstvist". Av motiven framgår att innebörden av uttrycket
är "att parter hävdar olika mening i en sak, som kan bli föremål för
prövning av domstol eller annan behörig myndighei t. ex. skiljenämnd" (OSK
s. 182), Lantmäteriet medverkar ibland med t.ex. värderingsutredningar vid
länsstyrelses förhandlingar med markägare enligt 22 § naturvärdskungörelsen
(1974:1028) om ersättning i naturvårdsärende. I de fall överenskommelse om
ersättning ej kan träffas kan berörd markägare få frågan prövad vid
fastighetsdomstol. Verket anser alltså alt villkoren för hemlighällande i detta
fall är uppfyllda.
Enligt
vice stadsjuristen i Stockholms kommun bör del för tydlighetens skull komma
till uttryck i lagtexten dels att regeln skall gälla även fall där saken inte
är anhängig, dels att regeln ej avser tvister om t, ex. tjänstefel. Sistnämnda
tolkning har stöd i rättspraxis men synes samma remissinstans vara dubiös.
JO
anser att del med den formulering paragrafen getts kan ifrågasättas, om den inle
blir tillämplig också hos myndighet som för talan som företrädare för ett
allmänt intresse i ett förvaltningsmål, t. ex, ett allmänt ombud eller en taxeringsintendenl.
Denna fräga bör enligl JO närmare övervägas.
Sveriges
advokatsamfund uttalar alt det i 11 S LAH t. ex. genom lokutionen
"pågående" rättstvist bör förebyggas att hänvisning till rättstvist
ger alltför vidsträckta möjligheter att sekretessbelägga handlingar eller
uppgifter.
Statens
lantmäteriverk tar upp frågan om vilken myndighet som skall ge tillstånd till
utlämnande. Verket föreslår en ändrad skrivning av paragrafen med innebörd all
handlingen skall hållas hemlig om myndighet begär det. En sådan skrivning, som
motsvarar den som föreslagits i 25 § LAH skulle avsevärt förenkla rutinerna vid
utlämnande av kopia av handlingar. Tidsödande kontakter i efterhand med
beställande myndighet och osäkerhet i frägan "hemlig eller offentlig"
undvikes därmed enligt verket. Styrelsen för Malmö industriverk och
kommunstyrelsen I Kungälv efterlyser en samordning mellan 11 och 12 ijtj så
att det ocksä i 11 ij anges att del är den myndighet som har att föra talan i rättstvist
som skall ge tillstånd till utlämnande.
12
tj Kollektivavtal m. m.
De
remissinstanser som behandlar förslaget att vissa handlingar rörande
kollektivavtal m.m. skall hållas hemliga endast intill dess avtal slutits eller
förhållande eljest reglerats är till största delen kritiska och förordarati
nuvarande femårsregel bibehålls. Statens avialsverk tillstyrker dock förslaget
i denna del.
Med
tanke pä främst de handlingar av detta slag som rör ändrade anställningsvillkor
för enstaka tjänsler - det sannolikt övervägande antalet handlingar inom
området torde avse just dylika frägor - synes förslagel enligt televerket kunna
skapa svårigheter vid tillämpningen. Även om hand-
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 63
lingen
inte innehåller uttrycklig uppgift av betydelse för framtida avtal så innebär
ju redan den omständigheten att vissa tjänster "figurerar" i en handling
eu försvagande av det allmännas ställning som part genom att man därur kan
utläsa vissa ställningstaganden - av betydelse även för framtida avtal - frän myndighelens
sida. Om enskild tjänsteman begär att få uppgift om "hans tjänst"
förekommit i handling av här avseu slag synes del tveksamt om myndigheten med
stöd av andra styckei - i det enskilda fallet - skall kunna vägra utlämnande av
en dylik uppgift. Det är däremot uppenbart så att, om ett större antal
tjänstemän begär att få samma uppgift, ett dylikt utlämnande skulle försämra
det allmännas ställning som part. Man skulle alltså kunna ställa frågan sä:
Till hur många kan uppgiften utlämnas utan aU den sistnämnda effekten
uppkommer? Enligt televerkets mening borde den nuvarande konstruktionen (5-årsregeln)
av angivna skäl behällas, Nägon egentlig nackdel med denna regel har enligt
televerkets vetskap inte påvisats under de omkring tio år den varit gällande.
Också
Svenska kommunförbundet och Landsiingsförbundei förordar att nuvarande
bestämmelse i 35 § SekrL i allt väsentligt behälls. Kommunförbundet citerar
inledningsvis OSK:s principdeklaration att "det allmännas representanter i
kollektivavtalsförhandlingar även i fräga om insyn bör vara likställda med sina
motparter och med andra förhandlande parter på arbetsmarknaden. För att uppnå
detta är sekretess för att skydda förberedelser, utredningar och interna överiäggningar
pä arbetsgivarsidan erforderiig". Detta synes förbundet stå helt i
samklang med den numera rådande synen på förhandlandet även inom den offentliga
sekiorn. I och för sig innebär visseriigen den redan nu gällande femårsregeln
för handlingar inom området ett avsteg från dessa principer, men den har av
praktiska skäl - väsentligen avtalsperiodernas längd pä senare tid - kunnat
anses godtagbar. Mot bakgrund av dessa principer finner förbundet dock inle
alt kommittén har anfört bärande skäl eller att det eljest är motiverat att pä
sätt kommittén har föreslagit nu införa ett skaderekvisit av viss utformning
som krav på sekretessbeläggning för tid efter det att avtal har slutits eller
förhällandet eljest reglerats. Att, som kommittén har berört, budgivningen
under avtalsrörelserna på senare tid i allt slörre ulsträckning har
offentliggjorts har enligt kommunförbundet hell eller delvis berott, i vart
fall frän arbetsgivarpartens sida, på andra överväganden än
författningsbestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och SekrL. Nämnda
omständighet kan därför, anser kommunförbundet, inte motivera att offentlig
arbetsgivares handlingar av ifrågavarande slag får ett sämre skydd än
motpartens. Kommunförbundet erinrar om sitt yttrande över OK:s betänkande och
ansluter sig i allt väsentligt till de synpunkter som dä i denna del
redovisades. Enligt kommunförbundets mening kan det inte anses lämpligt att ha
sädana bestämmelser som i princip häver sekretessen för handlingar rörande
kollektivavtal m. m. när avtal slutits eller förhällandet eljest reglerats.
Innehållet i sädana handlingar kan, om det offentliggöres, bli till stort men
för den offentliga arbetsgivarparten
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 64
och
medföra motsvarande obehöriga förmåner för motparten.
Kommunförbundet
anför vidare att den möjlighet som enligt förslaget föreligger att hålla
handling hemlig till dess fem år förflutit från tidpunkten för avtalets
slutande m. m. enligt förbundets uppfattning icke innebär tillräckligt skydd
för arbetsgivarintressena. Genom det uppställda skaderekvisitet måste tydligen
vid sekretessbeläggning på något sätt hävdas att ett utlämnande försämrar del
allmännas ställning som part. Detta kan enligt förbundet i vart fall ge en
motpart värdefull indirekt upplysning om handlingens innehåll eller tendens.
Del förefaller heller inle förbundet klart hur hithörande intressen skall kunna
skyddas i en besvärsprocess. Förbundet hänvisar här till att besvärsprövningen
kommer att avse ett uppställt skaderekvisit såsom skäl för vägrat utlämnande
av viss handling och att det torde vara svårt att undvika att dessa skäl utföriigt
redovisas i domen eller beslutet. Förbundet hävdar därför att de principer som
ligger till grund för de nuvarande bestämmelserna i 35 tj SekrL bör bibehållas.
Man bör därför även i fortsättningen ha en generellt angiven tidsperiod under
vilken handlingar rörande kollektivavtal m. m. inte behöver utlämnas. Någon
anledning att ändra nuvarande tidsperiod fem är synes enligt förbundet knappast
föreligga. För att undvika att tidsperioden sätts i relation till varje
särskild handlings lillkomstdatum föreslår dock förbundet att det övervägs en
anknytning till den tidpunkt då avtal slutits eller förhållandet eljest
reglerats. För de fall dä nägot avtalsslut eller annan slutlig reglering inte
kommer till stånd kan sättas en yttersta tidsgräns pä förslagsvis tio är räknat
frän den tidpunkt dä handlingen tillkom.
Också
mot den föreslagna regeln om skydd för vissa handlingar som avser slridsälgärder
reses invändningar. Statens avtalsverk finner denna regel nödvändig för alt den
offentliga arbetsgivaren inte skall stå i sämre läge än motparten påarbetstagarsidan
vid förberedelser infören konflikt. Regeln bördock enligt avtalsverkets mening
gälla utan tidsbegränsning eftersom här avsedda handlingar ofta har aktualitet
under längre tid än fem år.
Den
föreslagna utvidgningen av sekretesskydd till nu ifrågavarande handlingar
tillstyrks av Svenska kommunförbundet. Däremot släller sig kommunförbundet
kritiskt mot det föreslagna skaderekvisitet. De synpunkter som förbundet för
fram stämmer överens med vad Landstingsförbundet uttalar härom.
Landstingsförbundet anger att vad kommittén anför om sekretessskydd för
handling rörande planerad facklig slridsåtgärd och förslagel till
lagbestämmelse härom avser i och för sig att fylla en hittills rådande brist.
Emellertid synes det olämpligt att hemlighållande skall få äga rum endast om
röjande av handlingens innehåll skulle leda till allvariigt men för det
allmänna. En stridsåtgärd kan naturiigtvis inte hållas hemlig sedan varsel har
utfärdats men därav skall självfallet inte behöva följa att också interna
diskussioner som har föregått åtgärden samtidigt skall bli offentligt material.
Skyddet för handlingar av detta slag bör enligt Landstingsförbundets mening
inte bli sämre än det som skall gälla för andra handlingar med anknytning till
löneförhandlingar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3
Flera
remissinstanser, bl. a. statens avtalsverk, LO och 7"C0, pekar pä att
lagstiftning pä grundval av arbetsrättskommilténs belänkande (SOU 1975:1)
Demokrati pä arbetsplatsen påverkar utformning av 12 tj LAH.
Styrelsen för Malmö
Industriverk föreslår att i stället för "staten eller kommun, statligt
eller kommunalt företag eller myndighet" i första stycket användes
uttrycket "det allmänna" i likhet med vad som görs i andra slycket, vilkel
uttryck industriverket förmodar vara synonymt med det förstnämnda. KommunfuUmäktige
i Göteborg anser att uttrycket "statliga eller kommunala myndigheter"
är lämpligare än den åtskillnad som OSK gör mellan stat och kommun å ena sidan
och myndigheter ä andra sidan. Kommunen finner vidare de föreslagna reglerna i
12 § om utlämnande komplicerade och svår-förstädda, i varje fall sä som de
beskrivs i specialmotiveringen, och efteriyser klargörande uttalanden om de
myndighetsbegrepp som används i paragrafens olika stycken.
Tystnadspllkiskommitién
anser inte att bestämmelsen i paragrafens sista stycke om prövning enligt andra
stycket är förenlig med den föreslagna grundlagstexten.
13 §
Vissa av sjölagen reglerade förhållanden
Ingen
remissinstans kommenterar denna paragraf särskilt.
14 §
Upplåning
Enligt
drätselnämnden i Stockholms kommun kan den föreslagna bestämmelsen väntas
medverka till att underiätta den kreditgivning som sker i det allmännas
intresse.
Riksgäldsfullmäktige anser
att förslaget är ur fullmäktiges synvinkel tillfredsställande såvitt gäller
riksgäldskontorets upplåningsverksamhet. Däremot delar fullmäktige inte
kommitténs uppfattning i fråga om behov av sekretess beträffande den verksamhet
i riksgäldskontoret som avser inskrivning i statsskuldboken av
statsobligationer, (räntebärande obligationer, premie- och sparobligationer).
Kommittén framhåller, säger fullmäktige, att det för den ter sig principiellt
tveksamt om verkligen enskilds inskrivna innehav av statsobligationer bör
skyddas genom sekretess. 1 konsekvens med kommitténs förslag i 29 ij LAH att
nuvarande skydd för förmögenhetslängds innehåll av vissa angivna skäl skall
upphävas synes det kommittén ej heller böra upprätthållas nägot skydd för
obligationsinnehav. Fullmäktige anger att den dominerande obligationstyp som
inskrivs är ränteobligationer. Ägarna av dessa inskrivna obligationer utgörs
till alldeles övervägande del av juridiska personer säsom företag i olika
former, föreningar, stiftelser, kassor och AP-fonden m. fl. Inskrivningarna av
premie-och sparobligationer, som är av betydligt mindre omfattning, avser praktiskl
5 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 66
taget
enbart fysiska personers obligationsinnehav. Den jämförelse som kommittén gör
mellan förmögenhelslängdens innehåll och obligationsinnehav, inskrivna i slatsskuldboken,är
enligt fullmäktiges mening helt missvisande av följande skäl. Uppgifterna i
förmögenhetslängden kan säsom kommittén framhäller i praktiken inte
hemlighällas. Uppgifterna om obligationsinnehav i statsskuldboken kan däremot
inte tas fram ur något material utanför riksgäldskontoret och förblir därför
även i praktiken hemliga. Jämförelsen mellan förmögenhetslängd och
obligationsinnehav hallar betänkligt även pä sä sätt att längden inte
innehåller uppgifter om företags m. fl. förmögenhet. Beträffande fysiska
personer innehåller vidare förmögenhetslängden uppgifter endast om den totala
samlade förmögenheten, medan i statsskuldboken finns uppgift om del av enskilds
förmögenhet. Ett röjande av ifrågavarande obligationsägares innehav i
statsskuldboken kan såvitt fullmäktige förstår inte vara motiverat av något
offentlighetsintresse. Sekretesskyddet är enligt fullmäktige av särskilt stor
betydelse i fråga om inskrivna ränteobligationer. Problemet är här inte sä myckel
insynen i själva förmögenhelsslrukturen utan den insyn i dagliga
affärstransaktioner i dessa värdepapper som skulle uppkomma om sekretesskyddet
upphävdes. Ett röjande av dessa affärstransaktioner pä ett så tidigt stadium
skulle uppfattas som mycket besvärande av affärskontrahenterna, vilka har krav
pä att transaktionerna skall hemlighällas såsom hittills skett. De här anförda
principiella synpunkterna motiverar enligl fullmäktiges mening ett
sekretesskydd för riksgäldskontorets ifrågavarande verksamhet. Frågan om
sekretess för inskrivningar i statsskuldboken reser även viktiga praktiska
spörsmål, främst i fråga om de räntebärande obligationerna. Inskrivningen av
dessa obligationer medför den ovärderiiga praktiska fördelen för
riksgäldskontoret att numera endast någon procent av obligationsupplagorna
behöver tryckas. För närvarande är av den utelöpande obligationsstocken
avseende ränteobligationer ca 99 % inskrivet i statsskuldboken. Om uppgifterna
i statsskuldboken skulle undantas frän sekretesskyddet, skulle delta enligt
fullmäktige kunna leda till ett minskat intresse för köp av statsobligationer
och/eller medföra en kraftig minskning av inskrivningarna, vilket i sin tur
skulle leda till stora praktiska olägenheter för riksgäldskontoret och för
övriga agerande pä obligationsmarknaden. En sådan utveckling skulle stå i
direkt strid med strävandena till en förenklad obligationshantering, som bl. a.
föranlett ett omfattande utredningsarbete under den senaste 1 O-årsperioden.
Vid detta arbete har framkommit att parterna på obligationsmarknaden ställer
bestämda krav på affärssekretess för sina transaktioner i obligationer.
Riksgäldskontoret har alltid upprätthållit sekretess beträffande inskrivningar
i statsskuldboken främst med stöd i en extensiv tolkning av 33 ij SekrL. Om OK:s
förslag till 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen och därtill anslutande
tillämpnings-förteckning hade antagits skulle, framgår det av fullmäktiges
yttrande, en klar grund för förevarande sekretess ha funnits. OSK har i sina
lagförslag inte upptagit någon motsvarighet till OK:s förslag. En sådan extensiv
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3
tolkning
som hittills gjorts av 33 ij SekrL torde vara utesluten beträffande 14 tj LAH
med hänsyn till att sistnämnda stadgande i lagen placerats i avdelningen
"Hemlighållande till skydd för det allmännas ekonomiska intresse".
Sekretess avseende inskrivningar i statsskuldboken torde nämligen böra ses som
ett skydd för enskilds ekonomiska intresse. Förslaget till LAH bör därför
enligt fullmäktiges mening kompletteras med ell stadgande om alt handling, som
angår inskrivning i statsskuldboken, skall hållas hemlig om utlämnande kan
medföra att enskilds förhållande till riksgäldskontoret röjes. Stadgandet lorde
böra ha sin plats i avdelningen "Hemlighållande lill skydd för enskilds
ekonomiska intresse, privatlivets helgd och enskilds personliga säkerhet".
En likartad inställning i fräga om sekretess vid inskrivning i statsskuldboken
redovisar Svenska bankföreningen.
15
§ Det allmännas affärsverksamhet
Förslaget
i denna del tilldrar sig ett betydande intresse frän remissinstansernas sida.
De remissinstanser som har erinringar mot förslaget anser till övervägande del
att detta inte är tillräckligt långtgående när det gäller att möta behov av
sekretess av hänsyn till det allmännas affärsverksamhet.
Regeringsrätten
anser att paragrafens utformning innebär förbättringar i jämförelse med avfattningen
av motsvarande beslämmelser i 34 § SekrL, bl. a. genom att reglerna om annan
myndighets tillståndsprövning har utmönstrats och att lokutionen
"handlingar i ärende angående.,." inte används. Skolöverstyrelsen
anger att bl. a. 15 tj LAH synes täcka skolväsendets behov av sekretess.
Sveriges geologiska undersökning konstaterar att den föreslagna formuleringen
i 15 tj LAH ger verket erforderlig möjlighet att hälla hemliga sådana resultat
av utredning e. d. för det allmännas räkning, vilkas utlämnande kan leda till
allvarligt men för del allmänna. Statens vattenfallsverk anser att den
föreslagna förenklingen och utvidgningen av bestämmelserna om sekretess av
hänsyn till det allmännas affärsverksamhet fyller ett sedan länge känt behov
för verket. Till dem som utlalar sig positivt om förslaget hör också nämnden
för statens gruvegendom, förenade fabriksverken och kommunfuUmäktige I
Jönköping.
Vissa
remissinstanser, såsom regeringsrätten och näringsfrihelsombudsmannen, ställer
frågan om förslaget ger tillräcklig insyn i det allmännas affärsverksamhet.
Pressens samarbeisnämnd anser att, då det gäller affärsrelationer av stort
allmänt intresse, det ur offentlighetssynpunkt kan vara nödvändigt att vissa
upplysningar framkommer för att tillgodose allmänhetens behov av insyn i
myndigheternas affärsverksamhet. Behov föreligger enligt nämnden därför av nägon
form av säkerhetsventil, sä att i me detta intresse av insy n i varie läge mäste
stå tillbaka för myndighets affärsintressen.
Svea
hovrätt tar upp frägan om offentlighetsprincipens räckvidd såvitt gäller
statlig och kommunal verksamhet i privalrättsliga former. Hovrätten ställer sig
tveksam till förslaget att utvidga sekretessen på det kommunala
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3
68
opaginerad Kontrollera mot PDF
området
utan en särskild ulredning om offentlighetsprincipens tillämplighet på detta
område, något som hovrätten förordar, men finner de av OSK anförda skälen så
vägande att förslaget godtas.
Den
i första styckei föreslagna utvidgningen av sekretesskyddet för det allmännas
organ med huvuduppgift att driva affärsverksamhet är väl motiverad anser statskonlorei
och riksrevisionsverkel. Riksrevisionsverket anmärker dock att svårigheter kan
uppstå vid bedömningen av vilka myndigheter som skall anses driva affärsverksamhet,
varför denna fräga bör belysas ytterligare under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Vice siadsjuristen I Stockholms kommun pekar på att utvidgningen skapar
förutsättningar för kommunala bolag att för kommunal myndighet öppet redovisa
sin verksamhet utan att det för verksamheten nödiga sekretesskyddet går förlorat.
Arbetsmarknadsstyrelsen utgär frän att styrelsens industrienhet som bedriver
tillverkningsindustri - efter finansieringsformen benämnd industriella
beredskapsarbeten - är ett exempel på sådan myndighet som avses i forsla
stycket. Möjligen skulle enligl styrelsen en dylik tolkning strida mot vad OSK
på s. 200 uttalat, nämligen att förutsättning för tillämpning av första stycket
är att det är myndighetens huvuduppgift att driva affärer. Med den tolkning
begreppet myndighet fått i OSK:s förslag därvid även del av länsarbetsnämnd är
att beteckna som myndighet torde industrienheten analogivis i förevarande
sammanhang vara att beteckna som myndighet. Om ej denna tolkning kan accepteras
hemställer styrelsen om sådant tillägg till första slycket att jämväl
industrienhetens affärshandlingar därmed avses. Kommunstyrelsen i Skellefteå
tillstyrker i princip förslaget vad gäller de affärsdrivande myndigheter som
verkar i branscher där konkurrens råder. För affärsdrivande verk med direkt ser-vicebetonad
verksamhet och/eller en monopolställning bör samma regler gälla som för övriga
myndigheter, anser kommunstyrelsen.
Mot
utformningen av första stycket har Svea hovrätt riktat den anmärkningen att
det av motiven framgår att detta gäller även företag som helt ägs av staten
eller kommun, ehuru lydelsen antyder att det endast är fråga om företag, i
vilka staten eller kommun ingår som meddelägare. Sveriges advokatsamfund pekar
pä att paragrafen har fått en olycklig utformning. Den kan nämligen ge intryck
av både alt handlingar hos ett offentligt ägt bolag som sådant ges skydd av
annat slag än handlingar hos andra bolag och, möjligen, att bolagets handlingar
hos myndigheter åtnjuter ett vidare skydd än som motsvarar syftet med
bestämmelsen, nämligen att det skall vara samma skydd som för handlingar i ett
privatägt bolag. Sveriges industriförbund m.fl. anser att det bör komma till
uttryck i lagtexten att det skall vara myndighetens etc. huvuduppgift att driva
affärer.
Skaderekvisitet
i första stycket diskuteras av fiera remissinstanser. Postverket och statensjärnvägar
finner det angeläget och ofrånkomligt att rekvisitet omfattar det som kan
"skada verksamheten". Enligt vice stadsjuristen i Stockholms kommun.
Industriverksstyrelsen i Stockholms
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 69
kommun
och kommunfullmäktige I Göteborg innebär förslaget ett minskat sekretesskydd i
förhållande till 34 § SekrL som tillåter hemlighållande när "anledning
därtill föreligger". Dessa remissinstanser anser alt denna reducering av
skyddet väcker betänkligheter.
Statens
järnvägar förordar att nuvarande ordning att handling inte får utlämnas
"ulan myndighetens tillstånd" behälls. Utan en sädan regel skulle
betydande svårigheter uppstå för statens järnvägar alt lämna annan myndighet
tillgäng till handling av den art som här avses. Med den av OSK föreslagna
utformningen skulle statens järnvägar vid utlämning till annan myndighet
automatiskt till denna överföra befogenhet att i statens järnvägars ställe
företa en värdering av de för statens järnvägar specifika kommersiella
förhållanden som inverkar på sekretessfrågan och avgöra denna.
Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet anser att skaderekvisitet i första stycket
har fått en alltför obestämd formulering, som medger omfattande sekretess till
skada för allmän debatt och demokratisk kontroll. Sveriges industriförbundm.f.
uttalaratt sekretessgrunden,att ett utlämnande skulle "eljest skada
verksamheten", lämnar utrymme för godtyckliga sekretessbeslut i en
omfattning som ej kan överblickas. Enligt motiven har denna sekrelessgrund
tillagts för att möjliggöra sekretess hos affärsdrivande myndighet e. d. som
har en monopolsituation och som därför ej kan åberopa konkurrensskäl. Man
tänker då pä sekretess i upphandlingsärenden. Av skäl som utvecklas närmare vid
behandling av paragrafens andra stycke finner organisationerna emellertid just
beträffande sådana ärenden att ingendera av de i första stycket upptagna
förutsättningarna för sekretess kan godtas. Andra exempel där affärsdrivande
myndigheter i monopolsituation behöver särskild sekretess kan svåriigen
uppställas. Med beaktande härav och då de nu aktuella myndighelerna generellt
föreslås få självständig beslutanderätt i sekrelessärenden anser
organisationerna att uttrycket "eller eljest skadar verksamheten" bör
borttas. Ytteriigare grund för hemlighällande än rena konkurrensskäl bör enligl
organisationerna ej uppställas, och ett undantag bör i första stycket göras för
upphandlings- och entreprenadärenden. Handelskamrarna i Göteborg och Karlstad
finner de anmärkningar som den på denna punkt skiljaktige ledamoten Eriksson
har anfört i sin reservation värda att beaktas och hemställer att reglerna
ändras i enlighet med reservationen.
Bestämmelserna
i andra stycket om sekretess hos myndigheter, för vilka drivande av
affärsverksamhet inle är det primära syftet, kritiseras av de remissinstanser
som i likhet med kriml-nalvårdssiyrelsen anser att sådana myndigheter, som har
en betydande affärsverksamhet utanatt ha denna till huvuduppgift,börjämställas
med myndigheter som avses i första stycket. Till de på denna punkt kritiska
remissinstanserna hör foriifikationsförvaliningen, statistiska centralbyrån,
statens lantmäteriverk och kommunstyrelsen i Malmö, vilka också påtalar att
gränsdragningen mellan myndigheter enligt första och andra stycket är oklar.
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 70
Inle
heller Svenska kommunförbundet finner förslagel lämpligt på denna punkt, i vart
fall inte för kommunernas del. Föreskriften i första stycket bör avse all
affärsverksamhet oavsett om denna är en primär eller en sekundär uppgifl för myndighelen.
Eljesi skulle bestämmelsens giltighet pådet kommunala området bli beroende på
om man för affärsverksrörelsen inrättat särskild styrelse eller ej. I mänga
fall kan exempelvis för ett kommunalt elverk finnas en särskild
elverksstyrelse, 1 andra fall sorterar elverket under kommunstyrelsen. Det kan
enligt förbundet inte finnas någon rimlig anledning att dä låta olika
sekretessregler gälla beroende på vilken myndighei som har ansvaret för affärsverksrörelsen
i fråga. Det avgörande anser förbundet vara aflarsverksrörelsens karaktär och
inte den organisationsform för rörelsen som vederbörande kommun funnit lämpligt
att använda.
Lantbrukssiyrelsen
påpekar att andra stycket är inte tillämpligt pä värderingshandlingar, som
lantbruksnämnd har införskaffat för handläggning av ärende om förvärvstillstånd
enligt jordförvärvslagen, exempelvis skogsvär-deringshandling. Enligl styrelsen
kan lantbruksnämndens möjligheter till ekonomiskt lämpliga faslighetsuppgörelser
äventyras härigenom till förfång för rationaliseringsintressena, varför det är
önskvärt att en särskild regel utformas som möjliggör hemlighållande av sådan
värderingshandling. Även lantbruksnämnderna i Gotlands, Västernorrlands och
Jämtlands län föreslår att förslaget kompletteras i delta hänseende.
Riksrevisionsverkel
anmärker att enligl upphandlingskungörelsen (1973:600) upphandling är ett
vidare begrepp som innefattar såväl köp som arbetsbeting, varför i lagtexten
"köp" och "arbetsbeting eller annat uppdrag" kan utgä.
Statens lantmäteriverk understryker vikten av all "myndighets
affärsverksamhet" ges samma definition som i upphovsrättslagen. Verket
behandlar också den situationen att myndighei är anbudsgivare, vilken inte har
berörts av OSK, och föreslår att sekretesskyddet i andra slyckel vidgas sä att
det avser ocksä handling som angår av myndighet avgivet anbud rörande
försäljning av varor eller tjänster. Fastighetsnämnden i Malmö kommun förordar
att ordet "köp" bytes mot "förvärv" som inrymmer även andra
fång än köp.
Skaderekvisitet
i andra stycket bör enligl A/vVn/na/wVs-styrelsen och foriifikationsförvaUnlngen
inte utformas så alt det mer> som krävs skall vara "allvarligt".
Vice stadsjuristen I Stockholms kommun anser att rekvisitet för sekretesskydd
enligt andra stycket är alltför skärpt i förhällande till gällande rätt. En
förutsättning för en sädan skärpning borde vara att allvariiga betänkligheter
kan anföras mot tillämpningen av gällande lag. Att myndigheter f n. skulle
alltför extensivt sekretessbelägga handlingar i förevarande ärenden har dock
inte visats av OSK.
Länsstyrelsen
I Västerbottens län anser att skaderekvisitet är befogat i fråga om upphandling
men kan befaras uppmuntra till mörkläggning i sådana ekonomiska förehavanden av
annat slag som är opinionsmässigt känsliga, något som strider mot grundlagens
anda. Om bestämmelsen i andra stycket
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 ''
anses
ha någon väsentlig funktion bör det enligt länsstyrelsen få en sådan lydelse
att sekretessgrunden klart framgår.
Sveriges
industriförbund m. fl. har den meningen att handlingar i upphandlings- och
entreprenadärenden intar en särställning bland de handlingar som avses i andra styckei.
I dessa ärenden är enligt organisationerna skälen för insyn och kontroll
särskilt starka. Sådana ärenden innebär nämligen ett ianspråktagande av
allmänna medel i betydande omfattning och misstanke får ej uppkomma om alt missbruk
skulle förekomma vid offentliga upphandlingar. OSK har själv redovisat starka
skäl mol hemlighållande sedan en myndighei tagit slällning i
upphandlingsärenden. De skäl OSK redovisar för ett hemlighållande efter
avtalsskedet har - med undantag av ett vissl hemlighällande för bevarande av
yrkes- och affärshemligheter -enligt organisationernas mening ej sädan bärkraft
att allmänhetens insynsintresse bör vika härför. Av motiven mäste klart framgå
att del föreslagna rekvisitet "allvariigt men för det allmänna" avser
att garantera offentlighet vid upphandlingsärenden. Vad beträffar de
affärsdrivande myndigheter m. m. som avses i första stycket finns enligt
organisationernas mening ej anledning ställa lägre krav på offentlighet i
upphandlingsärenden hos dessa än hos andra myndigheter. Affärsdrivande
myndigheter bör sålunda även de omfattas av det i andra stycket uppställda skaderekvisitet
i upphandlings-och entreprenadärenden. Detta kan enkelt åstadkommas genom att i
första stycket intas en hänvisning till andra stycket i ärenden av detta slag.
Ett
flertal remissinsianser tar upp frågan om sekretesskydd vid anbudsgivning. De
uttalar sig därvid för ett bibehållande av nuvarande regel att utlämnande inte
fär ske innan avtal har slutits. Enligt riksrevisionsverket kan det tänkas fall
dä det av en handläggande tjänsteman t. o. m. skulle kunna bedömas vara till
nytta för det allmänna om handlingar som här avses utlämnas. Tidigare ingivna
anbud skulle således om de blir kända kunna ha en prissänkande effekt pä nya
anbud. Upplysningar om vem som avgivit anbud skulle kunna leda till samma
resultat. I flertalet fall torde emellertid ett utlämnande fä till följd att
respekten för den statliga upphandlingen undergrävs och i sä måtto leda till allvariigt
men för det allmänna. Som det föreslagna lagrummet är utformat överlämnas denna
bedömning till det stora anlal myndigheter som handlägger upphandlingsärenden.
Mot bakgrund av det anförda ifrågasätter verket om inte nuvarande ordning med
ett entydigt förbud mot utlämnande av anbud är att föredra. Detta ger enligt
verket stadga ät upphandlingen i anbudsskedel och bidrar till att skapa respekt
för den offentliga upphandlingen. Såväl anbudsgivare som anbudstagare vet klart
vad som gäller och inte ens misstankar behöver uppstå om att i della skede
handlingar som angår upphandling kan komma att bli kända av andra
anbudsgivare, slutar verket. I samma riktning uttalar sig
kriminalvårdsstyrelsen, försvarets materielverk, postverket, DAFA och fasiigheisnämnden
i Malmö kommun.
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 72
Ocksä
enligt Svenska kommunförbundets mening är de nuvarande sekretessbestämmelserna
rörande anbudshandlingar enkla och klariäggande. Förbundet kan inte finna att nägra
starkare skäl anförts för alt i dessa hänseenden göra nägra ändringar, i all
synnerhet som man tydligtvis avsett all i stort setl bibehålla nuvarande
sakläge. Del måste anses vara av stort värde för myndigheten att själv få
bestämma om sekretessen i tiden mellan anbudsöppnandet och
upphandlingsärendets slutförande. Under denna tid är del av vikt för
myndigheten att kunna handlägga upphandlingsärendet utan att riskera obehörig
insyn. Några berättigade intressen av att få offentlighet ät
upphandlingsärenden före den tidpunkt dä upphandlingen har avslutats kan heller
inte anses föreligga enligt förbundet. Härtill kommer att man med de nuvarande
reglernas konstruktion i normalfallet har en för allmänheten klart skönjbar
tidpunkt då sekretessen i upphandlingsärenden i princip upphör, nämligen
avtalsslutet eller därmed jämförbar händelse. De tidpunkter då inkomna anbud
öppnas eller framför allt då de prövas av myndigheten är inte pä samma sätt
dokumenterade, Nägot offentliggörande i förväg av den tidpunkt då öppnandet av
anbud skall ske torde som regel inte förekomma inom del kommunala området.
Förbundet förordar därför att bestämmelserna om upphandlingssekretessen fåren uiformning
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller.
Åtskilliga
remissinstanser efteriyser möjlighet till sekretess i det allmännas
affärsverksamhet med hänsyn till enskilds intresse. Televerket befarar att
anbudsgivare i vissa fall, särskilt då fräga är om nyutvecklad teknik, avstår
frän att lämna anbud lill staten. 1 sådant fall skulle 15 § LAH kunna innebära
en ur upphandlingssynpunkt allsidig begränsning av möjligheten att tillgodose
statsnyttan på bästa sätt.
Riksrevisionsverkel
ifrågasätter för sin del om i fall varom nu är fråga det allmännas och den
enskildes intressen sammanfaller i sä hög grad att man i tillräcklig omfattning
kan tillgodose den enskildes intressen genom den föreslagna lagregeln. Sedan
beslut fattats i ett upphandlingsärende torde oftast handlingar kunna utlämnas
utan att detta skadar det allmänna. Vid statliga myndigheter hemligstämplas med
stöd av 34 § andra stycket SekrL högst 400 upphandlingsärenden per är. Med
hänsyn till den relativt mycket låga andelen hemligstämplade ärenden torde OSK:s
uttryckta farhågor om att nu gällande regler är ägnade all medföra misstro
sakna fog för sig enligl verkets uppfattning. Liknande uppfattning har
regeringsrätten, byggnadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Enligt
Sveriges industriförbund m.fl. är det långt ifrån säkert att det alltid kan
anses lända det allmänna till förfång att uppgifter av företagshemlig natur
från anbudsgivarna släpps sedan ett avtal väl slutits. Enligt organisationernas
mening bör här en lösning sökas som även tillvaratar den enskildes berättigade
intresse av sekretess för nu nämnda typer av uppgifter.
KF
hänvisar till OSK:s uttalande alt det allmännas och enskilds intressen av
hemlighållande i ärenden av detta slag ofta lorde sammanfalla. Om så-
Prop. 1975/76:160.
Bilaga 3 ''
lunda
enskild begär sekretessbeläggning av anbudshandlingar säsom villkor för att
avge anbud kan det allmänna för sin del ha ett intresse av att sådani anbud ges
in och handlingarna bör av detta skäl kunna hemlighållas. Enligt förbundets
mening stämmer denna uppfattning inte bra överens med kommitténs redovisade
allmänna princip att grunderna för hemlighållande skall vara uttalade i lagen.
Härtill kommer att hemligheter av teknisk eller ekonomisk karaktär i
anbudshandlingar får ett otillräckligt sekretesskydd. Förbundet förordar
därför för sin del en komplettering av grunderna för hemlighållande av
handlingar i upphandlingsärenden. Möjlighet bör sålunda öppnas att sekretessbelägga
handlingar på begäran av anbudsgivare om ett offentliggörande av handlingarna
kan medföra ett otillböriigt röjande av fö-retagshemligheler av teknisk eller
ekonomisk natur.
Bestämmelserna
i tredje stycket om handling med redogörelse för utredning m. m. som myndighet
har låtit verkställa för det allmännas räkning har kommenterats av enbart
Sveriges geologiska undersökning, som förutsätter att formuleringen ger myndighelen
befogenhet att vid behov själv "hemligstämpla" en handling innan den överiämnas
till en uppdragsgivare.
Fjärde
styckets regler om sekretesstid berörs av tre remissinstanser. Statensjärnvägar
framhåller att flera för statensjärnvägar väsentliga avtal, direkt eller genom föriängningsklausuler,
har längre löptid än fem år från det de upprättades. Uppenbarande av innehållet
i sådana handlingar, medan det ännu äger aktualitet och kan förmedla insyn i
statens järnvägars löpande affärsförhållanden, är som regel ägnat att försätta
järnvägen i en ogynnsam situation på marknaden. Det framstår därför enligt
statens järnvägar som angeläget att stadgandet ulformas så alt det inte medför
någon inskränkning av sekretesstiden i förhållande till vad som f. n. följer av
SekrL.
Yran
fastighetsnämnden i Malmö kommun föresläs att nuvarande möjlighet i 34 § andra
stycket SekrL till föriängning av sekreiessliden fär slå kvar. Kommunstyrelsen
i Umeå förordar att sekreiessliden skall räknas frän det att ett avtal upphör,
eftersom kommunstyrelsen anser det rimligt att sekretessen gäller under hela
avtalstiden,
16
§ Skeppsbyggnadsavtal
Den
enda remissinstans som uppmärksammar denna paragraf särskilt är sjöfartsverket,
som förklarar att dess befattning med ärenden som anges i paragrafen avses
skola upphöra inom en mycket nära framtid och verksamheten överföras till de
sjörättsliga registren vid Stockholms tingsrätt. Sjöfartsverket anser sig
därför inte ha anledning att närmare granska bestämmelsen.
Prop. 1975/76:160.
Bilaga 3 ''
17 §
Medling i arbetstvister
Denna
paragraf behandlas inte särskilt av remissinstanserna,
18 §
Patent och mönsterskydd
De
remissinstanser som uttalar sig om den föreslagna yttersta lidsgränsen pä 10 år
för handlingar i ärende angående ansökan om patent är genomgående kritiska och
hävdar i första hand att den obegränsade sekretesstiden i 23 § SekrL behålls. I
andra hand förordar remissinstanserna en längre tid än den OSK föreslär. Ocksä
i vissa andra avseenden gör remissinstanserna invändningar.
Patent-
och registreringsverket (patentverket) säger sig i och för sig ha en positiv
inställning lill offentlighet i patentärenden. Verket framhåller vidare att
frågorna beträffande sekretesskydd inom patentadministrationen är ytterst
ömtåliga och att nya lösningar mäste grundas pä omsorgsfulla överväganden för
att inte prisge uppfinnare och innovatörer. Offentlighetsfrågorna måste
sålunda enligt verket alltid bedömas med tillböriig hänsyn till de intressen
som part kan ha av att skydda en uppfinning mot obehörig åtgärd frän tredje
mans sida. Reformer som ökar risken i detta hänseende för en patentsökande, bör
inte genomdrivas utan att övertygande samhälls-skäl kan åberopas. Offentligheten
i patentsystemet är noga reglerad i patentlagen och SekrL och representerar en
avvägning mellan skilda intressen som i stort setl kan sägas nu vara allmänt
accepterad. Regleringen överensstämmer ganska nära med vad som gäller i sädana
industriländer, där särskild vikt fästes vid offentlighetselementet i patentsystemel.
En förskjutning av gränsen för vad som för närvarande är sekretesskyddal sä
att uppfinnare eller deras rättsinnehavare genom en patenlansökan riskerar att
förlora besittningen av en uppfinning eller eljesi kan vållas betydande skada
skulle allvariigt försämra det rättsskydd som samhället genom patentvä-sendel
vill ge uppfinnaren. Enligt patentverkets mening finns stor risk för sädana
skadeverkningar om sekretesskyddet bestämmes sä snävt som utredningen
föreslär. För närvarande kan en patentsökande genom att återta en utsiktslös
ansökan eller låta den bli avskriven före adertonmånaders-frislens utgång
hindra offentliggörande för obegränsad tid. Sekretessbegränsningen kan enligt
patentverkets uppfattning medföra att uppfinnare tvingas vänta med att inge patenlansökan
tills han är säker på framgång. En sådan försening kan medföra rättsföriust för
honom. Del är vidare uppenbart, anför patentverket, att Sverige inle kan genomföra
reformer i detta hänseende som står i bjärt strid mot den ordning varom ett
stort antal länder enats i samband med upprättande av konventioner inom det
internationella patentsamarbetet. Här åsyftar patentverket i första hand Patent
Coopération Treaty och European Patent Convention. Patenlverket yrkar därför i
första hand på ell bibehållande av gällande patentsekretessbestämmelser. Om man
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 75
ändock
av principiella skäl vill införa en begränsning av sekretessen, får gränsen
under inga förhållanden dras så snävt att värdefullt konstruktionsarbete
prisges till skada för sökande eller part. Enligt pateniverkets mening kan en
kortare sekretesstid än 50 år icke komma i fräga. Patenlverket tillägger att
dess ståndpunkt rimmar väl med de synpunkter som företrädare för industrin och uppfinnarväsendet
har meddelat verket och med påpekanden som under hand har framförts av uppfinnarföreningen.
Patentverkets synpunkter på sekretesstidens längd är representativa ocksä för Sveiiges
advokatsamfund och Svenska patentombudsföreningen.
Patentverket tar upp ocksä
den särskilda frågan om sekretess för förelagshemlighet som inte har samband
med patentsökt uppfinning. Verket finner alt det inte klart framgår om
sekretesstiden gäller hemlighållen företagshemlighet i samtliga
patentansökningar, sålunda företagshemlighet inte bara i icke offentliga,
avskrivna och avslagna ansökningar utan även i sådana ansökningar vara patent
beviljats och i ansökningar som avskrivits eller avslagits sedan de blivit
allmänt tillgängliga. Förslaget synes patenlverket kunna tolkas såattsekretessbelagd
handling med företagshemlighet såsom utgörande "handling i ärende angående
ansökan om patent" bliroITenllig vid patents beviljande i ärendet.
Beträffande motsvarande handlingar i ansökningar som avskrivits eller avslagits
efter det de blivit offentliga, uppfattar verket det så att sekretessen upphör
10 år efter handlingens tillkomst. Patentverket motsätter sig bestämt denna
ordning. En företagshemlig handling kan enligl förslaget snabbt bli ofTentlig,
nämligen i de fall en ansökan leder till patent kort tid efter ansökningens
ingivande. En sådan konsekvens är ej förenlig med lagens intentioner om
ekonomisk sekretess. Även en sekretesstid om 10 år finner dock patentverket
alltför kort. Det finns enligt verket ingen anledning att i detta sammanhang
frångå den sekretesstid om 20 år som har föreslagits skola gälla för andra
handlingar med uppgifter om affärs-eller driftförhällande, vilkas röjande kan
medföra skada.
Även
frågan om utgångspunkt försekretesstidsberäkning berörs av patentverket, som
helst serait utgångspunkten härför blir dagen för ansökan om patent. Härigenom
blir det samma sekretesstid för alla handlingar i ett ärende. I andra hand
föreslär patent verket att sekretesstiden räknas frän det handlingen inkom till
verket resp. upprättades där. Att frägan harstor praktisk betydelse framgår av
att verkets arkiv rymmer hundratusentals ansökningar, var och en ofta innehållande
en ansenlig mängd handlingar. Av samma skäl förordar Svenska patentombudsföreningen
att tiden räknas exempelvis frän dagen fördel beslut varigenom patentverket
skiljer sig från ärendel.
Granskningsnämnden
för försvarsuppfinnlngar tar upp frågan om sekretess såvitt rör patent på
försvarsuppfinningar. Nämnden har ingen erinran mot förslaget om sekretess
enligt 5 § LAH för dylika uppfinningar. Uttrycket "om ej utlämnande skall
ske enligt gällande lagstiftning om patent" i 18 § LAH syftar enligt nämnden
inte bara pä bestämmelser om offentliggörande av handling innan den nämnda
tioårsperioden förfiutit -
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 76
t.
ex, patentlagens bestämmelse om offentliggörande efter en artonmånaders-frist -
utan även pä föreskrifter om offentliggörande först efter tioårsperiodens utgång,t.
ex. enligt lagen om försvarsuppfinnlngar. Granskningsnämnden anser att
innebörden av nämnda stadgande tydligare skulle framgå om slutorden i berörda
mening vore förslagsvis "om ej annat följer av gällande lagstiftning om
patent".
När
det gäller bestämmelsen i 18 § andra styckei LAH om sekretess beträffande
handling som visar mönster yttrar patenlverket att denna bestämmelse torde
tillgodose ett rimligt och legitimt sekretessbehov. Patenlverket föreslär dock
att tiden räknas på motsvarande sätt som föresläs beträffande patent.
19
§ Arbetsförmedling m.m.
Remisskritiken
beträffande denna paragraf är delad sä att vissa remissinstanser föreslår
kompletteringar av sekretesskyddet medan andra förespråkar en mindre
långtgående sekretess än enligt förslaget.
Daiainspekiionen
påpekar all i denna paragraf avsedda handlingar kan tänkas bli utlämnade till
annan myndighet och att sekretessen bör fortplanta sig i sådant fall.
Försvarets
clviljöivaltning anser skäl föreligga att utvidga 19 § LAH till att omfatta
även handling i ärende rörande näringsbidrag till värnpliktig enligt 14och 15 §§
familjebidragslagen(1946:99).
Arbetsmarknadsstyrelsen
gör till en början den refiektionen att arbetsmarknadsområdet definieras olika
i 19 och 45 §§. I motiven till 19 § sägs att i "andra arbetsmarknadsförhållanden"
innefattas också arbetsvärd och -träning samt yrkesvägledning. Vidare sägs alt
däri kan i förekommande fall även ingå ärenden om arbeisiillständ för
utlänning. I 45 § har emellertid av dessa aktiviteter arbetsvärden och
yrkesvägledningen särskilt uppräknats jämte vissa andra. OSK uttalar (s. 274)
att förslaget till 45 § avses, såvitt gällerenskilds personliga
förhållanden,"täcka de delarav 14 tj sekretesslagen, som avhandlar
hjälpverksamheten vid arbetslöshet, häri inbegripet vad däri sägs om arbetsvärd
och -träning". I 14 S SekrL är emellertid ar-betsvården nämnd endasl i
samband med psykologiska undersökningar. Om i begreppet "hjälpverksamhet
vid arbetslöshet" skall innefattas även arbetsvärden, synes denna enligl
arbetsmarknadsstyrelsens mening ej särskilt behöva anges i lagtexten.
Styrelsen nämner att enligt 71 § i arbetsmarknadskungörelsen (1966:368), de
olika formerna av arbetslöshetshjälp är beredskapsarbete, arkivarbete och musikerhjälp.
Begreppen arbetsträning och arbetsprövning förekommer däremot ej i den
föreslagna lagtexten. I 14 § SekrL finns dock bestämmelser om skydd för
handlingar som rör ärenden hos statens arbetsklinik eller kommunalt
arbetsvärdsinstitut angående prövning av handikappade eller från arbetssynpunkt
svårbedömda personers förutsättningar för arbete eller rörande arbetsträning av
sädana personer.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 '
Enligt
arbetsmarknadsstyrelsen framgår del ej heller av motiven om nu nämnda
handlingar innefattas i begreppet "hjälpverksamhet vid arbetslöshet"
eller annat i lagtexten nämnt begrepp. Handlingar i ärenden rörande kontant
stöd vid arbetslöshet, dvs. ersättning frän arbetslöshetsförsäkringen (erkänd
arbetslöshetskassa), kontant arbetsmarknadsstöd och statligt omställningsbidrag
synes arbetsmarknadsstyrelsen ej kunna innefattas i "hjälpverksamhet vid
arbetslöshet" eller "andra åtgärder för att främja sysselsättningen".
I dessa ärenden förekommer enligt styrelsen emellertid ej sällan handlingar
innehållande uppgifter om enskilds personliga förhållanden av den art att de
bör kunna hemlighållas. Som exempel nämner arbetsmarknadsstyrelsen utredningar
angående rält till arbetslöshetsersättning i de fall sökandens arbetsförmåga
eller villighet att arbeta har ifrågasatts eller dä dennetiar avvisat erbjudet
arbete. Styrelsen föreslär att såvitt möjligt enhetliga och entydiga begrepp
som täcker jämväl arbetsträning och arbetsprövning resp, kontant stöd vid
arbetslöshet används i ifrågavarande paragrafer,
Arbetarskyddsstyrdsen
finner del vara en väsentlig förbättring att förslaget ger skydd också för
näringsidkare som inte är arbetsgivare. Styrelsen anmäler dock tvivel på att 19
§ LAH inom styrelsens verksamhetsområde täcker 21 § SekrL och 2 § 66 CSK såvitt
gäller uppfinningar och forskningsresultat. Dessa begrepp förekommer i 21 ij LAH.
Varken i motiveringen till 19eller21 ij LAH finns någon närmare bestämningav
begreppen "näringsidkare", "affärs-eller driftförhållanden"
samt "uppfinningar eller forskningsresultat". Nägon skillnad i
innebörd kan dock enligt arbetarskyddsstyrelsen knappast råda mellan uttrycken
"näringsidkaresaffärs-ellerdriftförhällanden" och "enskilda företags
affärs- eller driftförhållanden". Skillnaden mellan 19 § LAH och 21 § SekrL
skulle då bestå i att uppfinningar och forskningsresultat av enskilda personer
och sammanslutningar, som inte är näringsidkare, täcks av 21 tj SekrL meninteav
19 § LAH. Den minskning av sekretesskyddet som det föreliggande förslaget på
grund härav innebär inom styrelsens verksamhetsområde kom-penseras inte av nägot
annat stadgande i LAH. Enligt styrelsens uppfattningar det olämpligt att göra
en sädan inskränkning av sekretesskyddet. Styrelsen erinrar om att det länge
varit en strävan hos den att på ett sä tidigt stadium som möjligt medverka i
utvecklandet av såväl olika slags tekniska anordningar som kemiska processero. d.
Samarbete kan därvid tänkas förekomma med bädeen-skilda uppfinnare och med
olika slag av ideella institutioner, som sysslar med t. ex. tekniskt
utvecklingsarbete. Med hänsyn till det nu anförda börenligt styrelsens mening
orden "näringsidkares affärs-ellerdriftförhällanden" i analogi med
formuleringen i 21 ij LAH utbytas mol "enskilds affärs- eller driftförhållanden,
uppfinningar eller forskningsresultat".
Till de remissinstanser
som förordar en mindre långtgående sekretess än enligt OSK:s förslag hör
karolinska Institutet. Institutet framhåller att kartläggning av arbetsmiljön
pä senare är har blivit en alltmer angelägen och aktuell arbetsuppgift. I 19 tj
föresläs emellertid att handlingar som rör ar-
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 78
betsförmedling,
andra arbetsmarknadsförhällanden, "försäkring för yrkesskada,
arbetarskydd eller reglering av arbetstid", skall hällas hemliga när de innehäller
uppgifter om arbetsgivaren eller annan berörd näringsidkares affärs- eller
driftförhållanden. Man utgår här sannolikt frän att den reviderade
arbetarskyddslagen innebär tillräcklig insyn i arbetsmedicinska förhållanden.
Arbetarskyddslagen och lagen om allmänna handlingar kan här komma att få mot
varandra verkande syften. Institutet finner alt arbetsmedicinska frågeställningar
är betjänta av en större öppenhet än som kommer till uttryck i denna del av
lagförslaget.
I
samma riktning uttalar sig miljödatanämnden, som anmärker att det för fiera av
de inskränkningar av offentlighetsprincipen som görs i förslaget stadgas i
likhet med nu gällande regler att om vederbörande myndighet finner att
utlämnande bör ske med hänsyn till det allmännas intresse, får utlämnande ske
utan samtycke av den enskilde som berörs av handlingen. Sådant stadgande gäller
inte för sådana handlingar i ärenden rörande arbetarskydd som enligt 19 § LAH
lår hemlighällas. Enligt miljödatanämndens mening är handlingar inom denna
verksamhet av sådan karaktär att vederbörande myndighet bör ges möjlighet att
utlämna handlingar med hänsyn lill det allmännas intresse trots att ett röjande
kan medföra skada för den berörde.
LO
tar upp frågan om skyddsombuds rätt att ta del av handlingar som är av
betydelse för fullgörandet av skyddsombudsuppdraget. Ändringarna i
arbetarskyddslagen 1973 innebar att skyddsombud enligt 40 a § denna lag skulle
få tillgång till de handlingar och dokument denne behöver för utövandet av sitt
uppdrag. 1 special mot iveringen till 19 § LAH (s. 210) anges all uttrycket
"om utlämnande ej föreskrivits i lag eller förordning" åsyftar bl. a.
67 S i arbelarskyddskungörelsen, som ger skyddsombud rätt att taga del av
skriftligt meddelande från arbetarskyddsverkel till det egna arbetsstället. LO
anser att sädana hinder i sekretesshänseende som föreslagits inte fär
uppställas i fräga om arbetarskyddet. Utgångspunkten bör i stället vara att
skyddsombudet skall ha en oinskränkt rätt att ta del av alla de handlingar och
dokument som är av betydelse för fullgörandet av skyddsombudsuppdraget även om
dessa endast skulle vara att tillgå hos statlig myndighet. Vidare anser LO att
skyddsombudet skall ha möjlighet att till övriga anställda rapportera om
missförhållanden hos arbetsgivaren ulan hinder av de föreslagna
sekretessbestämmelserna. De begränsningar som kan behövas finns redan uppställda
i den tystnadspliktsregel som föreskrivs i 51 § arbetarskyddslagen.
Av
lagtext och motivering bör enligt TCO klarare framgå att "skyddet för
arbetsgivares eller annan berörd näringsidkares affärs- eller driftförhållanden"
i 19 ij LAH endast avser skydd för rena yrkeshemligheter. Paragrafen kan inte
under några förhållanden fä användas för att gentemot berörda anställda och
allmänheten hemlighälla t. ex. missförhållanden i arbetsmiljöhänseende.
Skyddsintresset för de anställda mäste gä före hänsynen till
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 79
arbetsgivarinlresset.
Möjligheten till insyn frän allmänheten är ofta den starkaste påtryckningen
mot en arbetsgivare som vill eftersätta arbetsskyddet. Pressens samarbeisnämnd
anser att sekrelessbeläggning av näringsidkares affärs- eller driftförhållanden
endast i undantagsfall nödvändiggör hemlighällande av åtgärder rörande
arbetarskydd. Nämnden fäster vidare uppmärksamheten på att kommunala
förvaltningar vid många tillfällen har kunnat undandra sig offentlig insyn
genom att viss verksamhet har bedrivits som kommunall bolag eller stiftelse.
Nämnden framhåller slutligen som sin uppfattning alt vad gäller insyn i
ekonomisk förvaltning bör utvecklingen styras mot en större öppenhet i fråga om
både offentliga och privata organ.
20
tj Pris- och konkurrensfrågor
Näringsfrihetsombudsmannen
(NO) antecknar att förslaget inte åsyftar vare sig ändrade grunder för
sekretessbedömningen eller ändrad praxis i NO:s tillämpning härav. Dock har den
enligt 20 tj SekrL gällande möjligheten att låta regeringen avgöra om och i vad
män utlämnande skall ske av handlingar, vilkas offentliggörande kan skada
företagare, inte upptagits i förslaget till 20 ij LAH. NOerinraromattdeni62 S LAH
anvisade dispensmöjligheten även är avsedd att tillämpas i sädana fall som 20 §
SekrL syftar på, nämligen om ett offentliggörande bedöms böra utgöra ett led i
samhällets åtgärder för att främja konkurrenslagstiftningens allmänna syftemål.
Under denna förutsätining har NO inga invändningar mot den föreslagna
utformningen av ifrågavarande beslämmelse. Bland uppgifter som hos NO kan
aktualisera fräga om hemlighållande kan nämnas enskilda företags omsättning,
beräknade marknadsandelar, kostnadsfördelning och -ulveckling, inköps- och försäljningsvillkor
samt planerade konkurrensbegränsande avtal, vilka om de kommit lill stånd,
sannolikt skulle vara offentliga i kartellregister. Även om NO i enstaka fall
kan möta vissa bedömningssvärigheter dä fråga om hemlighällande av uppgifter
uppkommer torde det vara svårt att närmare precisera när skaderekvisitet skall
anses uppfyllt. Denna fräga mäste enligt NO liksom hittills avgöras med
utgångspunkt i förhållanden i del enskilda fallel.
De
angivna grunderna för att icke utlämna handlingar anser konsumentombudsmannen
(KO) rimligt avgränsade. Nägot missnöje frän allmänheten eller näringslivet
såvitt gäller lagens utformning på denna punkt har inle heller kommit till KO:s
kännedom. Enligt KO:s mening bör emellertid formuleringen 'Töretagares affärs-
eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända honom till
men" bytas ut mot "företagshemlighet, vars röjande kan medföra skada
för företagaren". Sistnämnda formulering ger enligl KO:s uppfattning
bättre uttryck för de skyddsvärda intressena. Termen företagshemlighet
förekommer redan på annat håll i nyare lagstiftning (se 22 ij femte stycket
patentlagen). Hithörande lerminologifrägor har behandlats tämligen utföriigt i
betänkandet Olillböriig konkurrens (SOU 1966:71 s. 118
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 80
ff
och s. 138 fO- KO tar i sammanhanget vidare upp att det inte sällan förekommer
att företagare begär att yttranden till KO eller andra handlingar inle skall
lämnas ut. De omständigheter som åberopas till stöd för en sådan begäran är av
varierande slag. 1 en del fall råder ingen tvekan om att handlingen innehåller
företagshemligheter som förtjänar sekretesskydd. Det kan då ofta röra sig om
uppgivna beståndsdelar i en produkt inom hälsovårds-området. 1 andra fall kan
bedömningen vara svårare. Del är enligt KO:s mening en brist att förarbetena
vid nuvarande lagstiftning inte ger nägon vägledning till denna bedömning. Inte
heller OSK har genom exemplifiering eller på annat sätt sökt utveckla vilka
fall lagstiftaren avsett med sekretessregeln. Det är emellertid önskvärt med
klargörande motivuttalanden i anslutning till lagen om allmänna handlingar.
Därvid torde den behandling av termen "företagshemlighet" som
förekommer i betänkandet Otillbörlig konkurrens med fördel kunna utnyttjas.
Sådana motivuttalanden skulle ocksä ligga i linje med det av OSK poängterade
intresset av att göra lagstiftningen lätt att lillämpa. Slutligen avvisar KO
kritik frän näringslivshäll som gäller att handlingar i KO;s ärenden i princip genasi
blir offentliga. KO anser att risken för att företag skadas genom illa bedriven
publicitet inte kan väga så tungt att inskränkningar i offentlighetsprincipen
bör ifrågakomma. Eftersom statens pris- och kartellnämnd anser att den hittills
gällande 20 § SekrL såväl till innehåll som utformning har varit
tillfredsställande har nämnden inte något att erinra mot dess överförande till
en ny lag i praktiskt taget oförändrat skick. Det kan enligt nämnden inte
förnekas att gällande regler erbjuder betydande svårigheter vid tillämpningen
men dessa svårigheter torde vara oundvikliga på grund av
sekretessproblematikens egen natur. Givetvis skulle det vara önskvärt om
skadebegreppet kunde närmare preciseras om ej i själva lagtexten sä i motiven
till den kommande lagstiftningen. Emellertid, fortsätter nämnden, kan det naturiigtvis
invändas att den verklighet som detta begrepp skall omfatta är sä mångskiftande
och svärdefinierad att preciseringar av detta slag kan visa sig omöjliga att
åstadkomma. Viss risk torde enligt nämnden även föreligga för att en precisering
i stället för alt underiätta myndigheternas bedömning av olika gränsfall kan
leda till särskilda tolkningsproblem, som undgås om den generella regeln bibehälles
utan att lagstiftaren i motiven söker ingå på närmare analys.
21
§ Myndighets utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende på
näringslivet
Ett
flertal remissinstanser, däribland televerket och kommunfullmäktige i
Jönköping, utlalar sig positivt om förslaget. De positiva remissinstanserna
uppehåller sig främst vid tvä frågor. Lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnden i
Gotlands län och arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker förslaget att 21 ij utformas
som en ramparagraf med bemyndigande för regeringen att förordna om dess
tillämpning. Sekretesskyddets utvidgning till det kommunala om-
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3
81
opaginerad Kontrollera mot PDF
rådet
välkomnas av miljödatanämnden, kommunfullmäktige i Göteborg, kommunstyrelsen i
Umeå och Svenska kommunförbundet.
Några
remissinstanser behandlar frågan om utlämnande av handling som avses i 21 Ij LAH
med hänsyn till det allmännas intresse. Statens naturvårdsverk nämner att i
samband med ansökningar till koncessionsnämnden för miljöskydd,
naturvärdsverket och länsstyrelserna om prövning av miljöfarlig verksamhet
sökanden i vissa fall begär sekretessbeläggning av uppgifter om emissioner med
motiveringen att en upplysning om de ämnen som släpps ut från verksamheten är
tillräcklig för att avslöja hans tillverkningsmetoder för konkurrenter. Det kan
vara svårt för myndigheten alt bestrida ett sådant påstående, i synnerhet när
det är fräga om utsläpp av mera ovanliga ämnen. När det gäller emissionerna
från en miljöfariig verksamhet, däri även inräknat uppkomst, sammansättning
och hantering av avfall, är ä andra sidan det allmänna intresset av öppen
redovisning mycket starkt såväl vid prövning av de enskilda ärendena som vid
tillsyn av prövade eller oprövade verksamheter. Här föreligger enligt
naturvårdsverket därför en konflikt mellan den enskildes ekonomiska intresse
och det allmännas intresse av öppen redovisning. Nuvarande utformning av
sekretessbestämmelserna, som alltså i sak överensstämmer med den föreslagna,
innebär att den enskildes ekonomiska intressen härvid går före det allmänna
intresset. Enligt naturvårdsverkets mening är detta inte tillfredsställande.
Lagtexten bör därför utformas på sådant sätt att den möjliggör ett
offentliggörande av uppgifter om utsläpp och andra störningar frän en
verksamhet även om offentliggörandet kan ge upplysning om vederbörandes
driftförhållanden och i och för sig skulle kunna medföra viss ekonomisk skada.
En sådan utformning av lagtexten kan uppnås antingen genom att den i 2 ij
förordningen med tillämpningsförteckning till 21 § LAH intagna generella
befogenheten att utlämna handlingar med hänsyn till det allmännas intresse
utsträcks till all gälla även handlingar som avses under I § 17 eller genom att
uppgifter om utsläpp oeh andra störningar frän miljöfariig verksamhet
uttryckligen undantas från bestämmelsen i 1 § 17. Också miljödatanämnden
förordar att handlingar i miljöskyddsverksamheten skall kunna utlämnas med
hänsyn till det allmännas intresse trots att ett röjande kan medföra skada för
den berörde.
I
motsatt riktning uttalar sig Sveriges industriförbund m.fl. Organisationerna
ifrågasätter starkt en sådan opreciserad befogenhet, som är ägnad att urholka
lagens bestämmelser. För att uppnå ett skydd mot godtyckliga tolkningar av
begreppet "det allmännas intresse", måsle detta relateras till nägot.
Enligl organisationernas mening kan rimliga lösningar endast uppnäs genom att
man i det enskilda fallet noggrant avväger det allmännas intresse mot uppgiftslämnarens
berättigade intresse av sekretess. Endast om det allmännas intresse vid en
sådan prövning befinnes vara sä stark, att det mäste anses väsentligt överväga uppgiftslämnarens
intresse bör ett utläm-
6 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 82
nande
kunna få ske. Denna grundsyn bör komma till uttryck i såväl lagtext som motiv.
Sveriges
advokatsamfund hävdar att den enskilde har ett befogat anspråk på alt uppgifter
av i paragrafen aktuellt slag skall kunna lämnas till myndighet ulan risk för
att de blir utlämnade och använda i helt andra syften. Till följd härav bör
enligt samfundet skaderekvisitet utgå.
Skaderekvisitet
i första stycket berörs ocksä av statens naturvårdsverk och konsumentverket.
Naturvårdsverket anmärker att så gott som alla handlingar som inges i
industriella ärenden för prövning enligl miljöskyddslagen innehåller
upplysningar om enskilds affärs- eller driftförhållanden vars röjande kan
tänkas medföra skada för den berörde. Naturvärdsverket förutsätter att
bestämmelsen inte - i strid mot nuvarande praxis - skall tolkas så att sådana
handlingar automatiskt skall hållas hemliga. För att röjandet skall kunna antas
medföra skada bör det således i vart fall finnas ett påstående härom frän den
berörde, ingående i en preciserad och motiverad begäran om sekretess.
Konsumentverket efteriyser uttalanden till ledning för till-lämpningen av skaderekvisitet.
Enligt konsumentverket finns det annars risk för att endast ett påstående från
en näringsidkares sida kan komma att godtas som skäl för beslut alt handling inle
skall utlämnas utan att nägon egentlig prövning äger rum.
Medan
Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen med gillande noterar
att sekretesskydd för också enskilda fysiska personer införs i valutaregleringsärenden,
anser riksbanksfullmäktige att förslaget inte löser sekretessproblemen inom
valutaregleringen. Fullmäktige pekar på behovet av sekretess beträffande
enskildas förmögenhetsdispositioner utan samband med näringsverksamhet,!, ex.
vid emigration, upptagande av och lämnande av kredit till utlandet samt
förvärv av fritidsfastigheter i utlandet. Fullmäktige åberopar att det i
valutaärenden ofta måsle redovisas mer personligt material då valutatillständ begäres
för en förmö-genhetstransaklion än dä samma transaktion därefter återspeglas i
självdeklarationen och, för en omyndig, därutöver i överförmyndarredovisning-en.
Mot bakgrund av vad sålunda redovisats måste det enligt riksbanksfullmäktige
anses principiellt fel att sekretesskyddet för handlingar i valutaregleringsärenden
skall, såsom är förhållandet såväl enligt SekrL som enligl förslaget, baseras
på en regel som blott avser att ge skydd för näringslivet och dess
"affärs- och driftförhållanden". Denna systematik går fel också på så
sätt att skaderekvisit uppställes som förutsättning för sekretesskydd. En
redovisning av de personliga skälen varför man vill lämna ett lån till en i
utlandet bosatt närstående eller ett läkarintyg på vilket man grundar anspråk
på att fä högre valutatilldelning för förvärv av fritidsfastighet i utlandet
eller en infordrad förmögenhetsdeklaration över utländska tillgångar bör
åtnjuta sekretess icke därför att offentliggörande kan medföra skada utan - för
att använda den föreslagna grundlagstextens formulering - "av hänsyn till
privatlivets helgd". Med åberopande av vad sålunda fram-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3
83
opaginerad Kontrollera mot PDF
hållils
föreslår fullmäktige att en allmän regel om sekretess för handlingar i valutaregleringsärenden
införs bland de beslämmelser som i förslaget upptagits till skydd för såväl
ekonomiska som personliga intressen.
Bankinspektionen
tar upp en sekretessfråga som har avseende på allmänna handlingar och berör
kreditinstituten ehuru Inte företrädesvis bankinspektionen. Inspektionen
syftar på banksekreta handlingar vilka från instituten överlämnas till skilda allmänna
organ, vilka prövar frågor om statligt kreditstöd. Det synes inte klart i
vilken utsträckning sekretessbehovei därvid kan tillgodoses genom 21 resp. 34 tj
LAH. Myndighets beslut angående kreditstöd kan avse såväl lån som bidrag,
varvid handlingar som utgör beslutsunderlag kan vara gemensamma.
Sekretessreglernas olika innehåll -21 tj innehåller bestämmelserom skaderekvisit
och möjlighet för regeringen att medge undantag - skulle därför kunna förorsaka
problem vid tillämpningen. Bortsett härifrån är emellertid av allt att döma
ett spörsmål i sammanhanget olöst. Den kreditstödssökande kan i egenskap av
part i ärende hos myndighet utfå handlingar i ärendet, inklusive utlåtanden
angående hans kreditvärdighet m. m. frän bankförbindelsen. Detta har lett till
en naturiig försiktighet frän institutens sida i fråga om lämnande av
väsentlig information som är mer omfattande än kreditupplysningar i allmänhet. Kre-ditstödsfrägor
behandlas vanligtvis i nära samarbete mellan vederbörande bankförbindelse och
det statliga organet, varvid ett fritt informationsutbyte är värdefullt. Det dä
uppkommande sekretessproblemet har berörts bl. a. i betänkandet Specialdestinerat
kreditstöd (Ds I 1972:4), vari har föreslagits all OSK skulle pröva frägan.
Enligt tidigare rättstillämpning skulle i här avsedda fall vägran att utlämna
handling till part inte kunna stödjas pä rekvisitet "synneriiga skäl"
(jfr 61 tj LAH). Den ifrågavarande problematiken är komplicerad med hänsyn till
de konkurrerande intressena. Enligt inspektionens uppfattning är det
emellertid angeläget att besluten om samhällets ofta mycket långtgående
åtaganden vad gäller kreditstöd i form av län, bidrag och garantier kan fattas
pä basis av så långt möjligt uttömmande beslutsunderlag. Den föreslagna 7 § LAH
synes inte hindra att handlingar utlämnas till part sedan utredning slutförts
och ärendet avgjorts. Inspektionen har med det anförda velat fästa
uppmärksamheten pä de särskilda sekretessproblem som nämnda verksamhet ger
upphov till.
Slatens
lantmäteriverk föreslår att 21 ij görs tillämplig i ytteriigare tvä fall som
rör kartor. Verket erhåller åriigen ett stort antal kartor för spridningsgranskning
från sekretessynpunkt. Vissa av dessa är av sådan art att kart-framslällaren
önskar att de icke offentliggörs utan dennes personliga medgivande. Som
exempel nämner verket orienteringskartor med inlagda kontroller. Även kartor
med klart ekonomiskt intresse (konkurrenshänsyn, markförvärv m. m.) begärs
stundom skyddade. Verket anser att lydelsen i förslaget till LAH får anses
läcka de berörda kartorna.
Frågan
om sekretess förhandlingar angående frivillig samverkan mellan myndigheter och
enskilda tas upp
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 84
i
nägra remissyttranden. Socialstyrelsen finner det tveksamt om den principiellt
frivilliga samverkan, som styrelsen har etablerat med företag och
organisationer inom näringslivet och som gäller den kost- och motionsaktivitet
styrelsen bedriver, kan hänföras vare sig lill utredning, kontroll eller
stödverksamhet. Socialstyrelsen, som inte har kunnat finna att OSK behandlat
spörsmålet i belänkandet, anser att ett effektivt samarbete med företag och
enskilda näringsidkare kan ske endast under förutsättning, att styrelsen får
tillgäng till även sädant malerial som dessa endast anser sig kunna utlämna, om
det kan hemlighällas. Härmed avses planeringshandlingar, vilka företagen av
konkurrensskäl inte vill att andra företag skall få tillgäng till.
Socialstyrelsens kampanjer vad gäller kost och motion tenderar att bli alltmer
omfattande och långvariga. Styrelsen bedömer det för sin ifrågavarande
verksamhet som nödvändigt att fä tillgång till ifrågavarande handlingar.
Behovet av sekretesskydd för dessa handlingar är därför angeläget. Styrelsen
hemställer följaktligen att den föreslagna bestämmelsen ändras så att
handlingar av angivet slag kan hållas hemliga.
Konsumentverket
konstaterar att sekretesskydd för handlingar i samband med konsumentverkets överiäggningar
med producenter och andra näringsidkare saknas i förslaget. Sådana
överläggningar förekommer dock i inte ringa omfattning. Näringsidkarna är
härvid medvetna om att offentlighetsprincipen gäller i full utsträckning
beträffande handlingar som av dem ges in till verket eller under överiäggningarna
upprättas av konsumentverket. På grund härav ålägger de sig en ganska stor
försiktighet för att inte röja affärs- och driftförhållanden, som de menar
skulle skada företaget om de offentligen yppades. Konsumentverket anseratt de handlingarsom
inkommit till eller upprättats av konsumentverket bör kunna hållas hemliga, om
de rör företagares affärs- och driftförhållanden, vars röjande kan medföra
skada för honom. Det bör av samma skäl ocksä gälla uppgifter om en varas
ursprung, tillverkning eller innehåll. Om det är påkallat med hänsyn till
enskilda konsumenters liv, hälsa och säkerhet bör dock konsumentverket kunna
utlämna handlingarna.
Samma
principspörsmål tar länsstyrelsen i Östergötlands län upp. Länsstyrelsen
framhåller att den roll länsstyrelsen på senare tid kommit att spela, framför
allt i den regionalpolitiska planeringen, har medfört att företag i allt större
utsträckning tar kontakt med länsstyrelsen i olika situationer. Härvid kan
handlingar, som rör företagens verksamhet och kan skada denna om handlingarna
blir offentliga, komma att överiämnas till länsstyrelsen utan att de till en
början direkt kan hänföras till handläggningen av ett konkret ärende, vilket sekretesskyddats
i bestämmelserna. Det kan därför ifrågasättas om inte behov föreligger av en
mer allmän sekretessbestämmelse som ger skydd i dessa situationer. 1 annat fall
kan befaras att företagen på grund av offentlighetskravet avhålls från
kontakter vilkel kan medföra planeringsmässiga och regionalpolitiska
olägenheter, anser länsstyrelsen.
Bestämmelsen
i andra stycket omau regeringens tillstånd
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3
fordras
för utlämnande av handling från kommuns sida kritiseras av flera
remissinstanser. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet menar att bestämmelsen
kan uppfattas som stridande mot den kommunala självbestämmanderätten.
Regeringen bör därför inte ha möjlighet att ingripa på föreslaget sätt. Enligt
fakulteten kan det emellertid inte förnekas att väsentliga
rättssäkerhetsaspekter aktualiseras i detta sammanhang. Det är därför enligt
fakultetens uppfattning motiverat att kommun skall vara förpliktad inhämta
tillstånd av rättsligt organ, lämpligen regeringsrätten, innan sekretessen
hävs.
Stockholms
stadsarkiv, kommunfullmäktige I Göteborg och kommunstyrelsens i Kungälv
arbetsutskott anför att betydligt mera grannlaga och juridiskt svårbedömbara
uppgifter åvilar kommunerna och alt dessutom experter finns inom
kommunförbundet. Landstingsförbundet vill för sin del inte motsätta sig att en
regel som den föreslagna införs men finner att OSK:s förslag åtminstone såvitt
gäller landstingskommunerna inte synes vara särskilt väl underbyggt.
KommunfuUmäktige
I Göteborg anmärker vidare på att reglerna synes leda till att besvär kan föras
över regeringens beslut enligt 21 § LAH att ej lämna medgivande till
utlämnande. Samma remissinstans fäster i sammanhanget också uppmärksamheten på
att andra stycket bör ändras så att det framgår vilken kommunal myndighet som
skall göra prövningen.
Daiainspekiionen
gör vissa anmärkningar rörande överensstämmelsen mellan 5 kap. 1 § andra
stycket andra punkten MMG, 21 § LAH och tillämp-ningsförordningen till
sistnämnda paragraf Inspektionen anser vidare att sekretessen för handling som
avses i tillämpningsförordningen bör fortplanta sig. Huruvida sekretessen
följer handlingen ter sig oklart enligt OSK;s förslag.
22
§ Uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor
Förslaget
tillstyrks uttryckligen av arbetsmarknadsstyrelsen. Sveriges industriförbund m.fl.
anser å sin sida att en annan lagteknisk lösning bör sökas, eftersom lagen
(1972:826) om uppgiftsskyldighel i vissa planeringsfrågor är temporär.
Datainspektionen
anmärker att enligt 59 § sista stycket LAH i lag eller förordning förekommande
särskild reglering av utlämnande till annan myndighet gäller framför vad som
sägs i bestämmelse i LAH. Eftersom 22 § LAH endast gäller handlingar enligt
1972 års lag, blir den använda lagtekniken vilseledande anför inspektionen. I
22 § bör därför efter ordet "icke" insättas "i andra fall än som
sägs i den lagen". För övrigt kan enligt inspektionen övervägas om inte
villkoren i 1972 års lag för utlämnande till annan myndighet än statistiska
centralbyrån och berörd kommunstyrelse borde vara desamma som anges i 59 §
första stycket andra punkten LAH.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 86
23
§ Tullsekretessen
Dalainspektionen
anför all det bör klariäggas huruvida sekretessen fortplantar sig när handling
av tullverket utlämnas till annan myndighet. Inspektionen anser vidare det
otillfredsställande att tullverket för ett straffregister som inte är författningsreglerat
och som är offentligt.
Tullverket
påpekar att det hos tullverket förvaras många handlingar som lämnar upplysning
om avsändares och mottagares ekonomiska förhållanden. Det finns emellertid även
andra parter än avsändare och mottagare som har intresse av sekretesskydd för
uppgifter som lämnats till tullverket. Som exempel nämner verket tillverkaren,
som - utan att vara avsändare -vill hemlighälla såväl varans pris som dess
sammansättning, agenten som lämnar uppgifter om varans nettopris dä varan inte
förtullas av mottagaren, speditören, som vill hemlighälla sina
affärsförbindelser m. m., saml den presumtive avsändaren eller mottagaren som
begär upplysningar om införsel-eller ulförselbeslämmelserna beträffande viss
vara. Det sistnämnda fallet kan röra antingen sådant förhandsbesked som avses i
29-34 §§ tullagen eller det än vanligare fallet att importören eller exportören
mer formlöst begär - icke bindande - upplysningar om vilka avgifter och
regleringar, som en viss import- eller exportvara är underkastad. Uppgifter
lämnas därvid ofta om leverantör, varans pris och sammansättning m. m. För all
nuvarande sekretesskydd inte skall försämras föreslår verket alt första
meningen i 23 § LAH får följande lydelse: "Handling hos tullverket rörande
varor som där behandlas skall hållas hemlig om röjande av dessa innehåll kan
medföra skada för avsändare, mottagare eller annan som handlingen angår."
24
§ Postgirot
Bankinspektionen
erinrar om att i tidigare och gällande lagstiftning har använts lermen
"enskilds förhållande till postgirorörelsen". Enligt den föreslagna
bestämmelsen skall handling, som angår postverkets girogörelse, hållas hemlig,
om utlämnande kan medföra att kunds förhållande till verket röjes. Utan
kännedom om orsaken till just denna formulering förefaller det inspektionen
konsekvent och naturiigt att här tala om enskilds förhållande till
postgirorörelsen. Eljest skulle exempelvis det missförståndet kunna uppkomma
att mottagaren av ett utbetalningskort - som i denna egenskap knappast kan
betraktas som kund hos postgirot - inte skulle vara sekretesskyddad i fråga om
det belopp utbetalningen avser.
PKbanken
påpekar att postverkets girorörelse och banken erbjuder sina kunder vissa
mellan de båda institutionerna integrerade produkter. Bland dessa integrerade
produkter kan nämnas postgirokredit, girokapitalkonlo, personkonto, autogiro
och löngivarkonto i postgirosystemet. Enligt paragrafen skall handling, som
angår postverkets girorörelse, hållas hemlig, om utlämnande kan medföra all
kunds förhållande till verket röjes. Beträffande
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 87
de
integrerade produkterna föreligger ett kundförhållande dels till banken, dels
till postverket. Dessa två kundförhållanden bör enligl bankens uppfattning i
själva verket vara att betrakta säsom ett. Banken förutsätter därför, all
paragrafens sekretessbestämmelse inte skall gälla gentemot banken beträffande sädan
handling, som erfordras för att tillhandahållandet av integrerade produkter
skall kunna ske med iakttagande av de bestämmelser och normer, som gäller för
drivande av bankrörelse. Det är av stor vikl för såväl banken som postverket
och allmänheten, alt den av banken förutsatta tolkningen härutinnan är riktig.
Ett klariäggande motivuttalande i saken bör därför göras. PKbanken uttalar
vidare att den obegränsade sekretesstiden enligt paragrafen enbart torde vara
historiskt betingad. Enligt bankens uppfattning bör därför ytteriigare
övervägas att begränsa sekretesstiden till all förslagsvis överensstämma med
vad som gäller enligt 25 § LAH. 1 specialmoliveringen till paragrafen bör för
ordningens skull, enligt PKbanken, rätteligen anges att endast viss del av
bankens bokföring omhänderhas av postverket och att detta sker Ulls vidare.
25
tj Myndighets uppdrag för enskilds räkning
Beträffande
omfattningen av paragrafen påpekar regeringsrätten att möjlighet lill sekretess
för uppgift om enskilds telefonnummer eller enskilds innehav av licens för
televisionsmottagare (se RRK R74 2:38) kommer att försvinna. I specialmoliveringen
(s. 217) anges nämligen att skyddet gäller beträffande uppdrag som är
frivilliga och som ej behöver utföras genom myndighets försorg. Dä innehavare
av telefon eller televisionsmotlagare är skyldig att eriägga avgifter till
televerket, är det ej fräga om ett sådant frivilligt uppdrag, som leder till
sekretesskydd. Skäl talar, enligt regeringsrätten, för att hittillsvarande
sekretess skall kunna bestå.
Enligt
försvarets forskningsanslali synes lagtexten böra kompletteras med
"myndighets verksamhet för införskaffande eller meddelande av upplysningar
till enskildas tiänst" för att tydligt markera att den avser alt läcka
samma verksamhetstyper som nuvarande 27 § sekretesslagen. För bl. a.
forskningsanstaltens del har detta betydelse vid exempelvis uppbyggande av
tekniska "informationsbanker", där viss information inte skulle kunna
erhållas om inte villkor frän informationsgivaren om t. ex. geografisk
begränsning av spridningen kan uppfyllas. I samband med ett sädant tillägg
synes texten i förslagets 27 § böra justeras för undvikande av dubbelreglering.
Universiieiskanslersämbelei
(UKÄ) erinrar om att UKÄ inom ramen för en rapport 1975-04-21 till
utbildningsdepartementet rörande universitetens och högskolornas
uppdragsverksamhet aktualiserade frågorna om sekretessskydd för handlingar
rörande sädan verksamhet, UKÄ framhöll därvid att kravet på öppenhet och insyn
är särskill framträdande för läroanstalternas del, eftersom det grundläggande
för all vetenskaplig verksamhet är offentlighet och öppet idéutbyte forskarna
emellan. UKÄ fortsätter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 "'
Det
är också önskvärt att forskningens resultat sä snart som möjligt kommer
samhället till godo. Offentligheten innebär här som eljest möjlighet till en
kontroll från allmänheiens sida. En möjlighet lill sekretess vid läroanstalterna
skulle kunna skapa misstro mot uppdragsverksamheten i olika avseenden och
således framstå som eu hinder mol att engagera läroanstalterna i
uppdragsverksamhet.
Å
andra sidan framhöll UKÄ att det finns situationer dä den enskilde
uppdragsgivaren har ett legitimi behov av sekretess, vilket för övrigt kan
utgöra en förutsättning för hela uppdraget. Detta gäller framför allt den
industrielie uppdragsgivaren, vars uppgift är att marknadsföra konkurrensmässiga
produkter eller metoder som kan användas i denna verksamhet. I skilda
sammanhang har framhållits vikten av alt de högre läroanstalternas resurser
utnyttjas för näringslivets och det allmännas behov. En opinion inom
näringslivet och de tekniska högskolorna har alltsedan tillkomsten av reglerna
om uppdragsverksamhet hävdat att avsaknaden av ett sekretesskydd utgör ett av
de främsta hindren för ett ökat forskningssamarbete och att läroanstalterna har
tvingats avstå från intressanta och givande uppdrag med hänsyn lill
uppdragsgivarens behov av sekretess.
För
att även den industriella uppdragsforskningen sälunda skulle främjas och underiättas
föreslog UKÄ att en möjlighet till sekretess skulle införas för
uppdragshandlingar. Ett sådani skydd borde dock enligt UKÄ:s mening gälla
endast i de fall då uppdragsgivaren och läroanstalten särskilt enades därom i
avtalet rörande uppdraget. Om vidare läroanstalten senare skulle finna att det
allmännas intresse kräver, att tidigare beslutad sekretess upphävs, borde
läroanstaltens styrelse kunna förordna därom.
Den
av OSK föreslagna generella lagtekniken är i princip oförenlig med specialstadgande
för olika myndigheters sekretesskydd. Härigenom föreligger nu i viss mån en
annan situation än dä UKÄ föreslog utformningen av ifrågavarande sekretesskydd.
Trots detta förhållande finner UKÄ pä ovan angivna skäl inte skäl att i sak
frångå sitt tidigare avgivna förslag till utformning av sekretessregler för
läroanstalternas uppdragshandlingar,
Lantbrukssiyrelsen
nämner att 4 § 36 CSK inte synes ha inarbetats i paragrafen och finner det
önskvärt att sä sker. Slatens nämnd jör arbetstagares uppfinningar påpekar att
nämnden i viss utsträckning avger utlåtande på begäran av statlig myndighet i
dennas egenskap av arbetsgivare, varvid denna myndighet är part i ärendet.
Dessa fall torde inte täckas av 25 §, eftersom nämnden dä inte kan anses utföra
uppdrag för enskilds räkning. Enligt nämndens mening är det emellertid
uppenbart att samma sekretessbestämmelser bör gälla om arbetsgivaren är
myndighet och om arbetsgivaren är privat företag. Enligt 10 § lagen (1949:345)
om rätlen till arbetstagares uppfinningar skall nämnden vidare avge utlåtande
i fräga som rör tillämpningen av denna lag inte bara på begäran av arbetsgivare
eller arbetstagare. Även domstol kan inhämta nämndens utlåtande i sådan fräga.
Detta fall omfattas enligt nämndens mening inte heller av den föreslagna
lagtexten, eftersom nämnden i detta fall inte kan anses ulföra uppdrag för
enskilds räkning. Enligt nämndens mening bör frågan om handling som förvaras
hos nämnden skall kunna hållas hemlig regleras på samma sätl oberoende av om
begäran om utlåtande görs av domstol eller av part. Sekretessbestämmelserna i gäUande
räti torde vara tillämpliga på dessa två
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160, Bilaga
3 89
fall.
I 4 § CSK talas nämligen om beskrivningar, ritningar och andra handlingar,
vilka har inkommit till eller upprättats hos nämnden.
Enligt
statens lanlinäieriverk synes 25 § lämpligen kunna utformas sä att det framgår
all uppdrag för enskild kan utnyttjas för senare arbeten för andra beställare
under förutsättning att detta överenskommits eller varil klart för parterna vid
upprättande av avtal om beställning.
Svenska
sparbanksföreningen anser att den föreslagna formuleringen av paragrafen mäste
ges en ganska extensiv lolkning om den skall ge enskilda bankkunder avsett
sekretesskydd i de fall då bank tecknat avtal med postverket om bistånd med
bokföring e. d. Uppdragsgivaren och den enskilde är i sådana situationer inte
samma person. Det kan här nämnas alt bestämmelserna om undantag från
offentlighetsprincipen skall tolkas restriktivt. PKbanken förutsätter alt
paragrafförslaget omfattar den bokföring som postverket tills vidare ombesörjer
för bankens räkning och att enskilds förhållande till banken därigenom
skyddas.
Förslaget
att uttryckligt samtycke av uppdragsgivaren, vilket nu i princip krävs för att
sekretesskyddet skall genombrytas under den tid skyddet gäller, inte längre
skall uppställas som ett formellt krav har några remissinsianser invänt emot. Lantbrukssiyrelsen
menar att om uppdragsgivaren inte begär hemlighållande av handling kan
myndighet och sist den tjänsteman som har att ta ställning till frågan om
utlämnande få svårigheter att avgöra om uppdragsgivaren "med säkerhet måsle
ha avsett hemlighållande". Förslaget att det är uppdragsgivaren som skall
begära alt uppgifter skall hemlighållas eller att myndigheten skall avgöra
huruvida han med säkerhet måste ha avsett hemlighållande är ej
tillfredsställande. Det är först när ett utlämnande blir aktuellt som
uppdragsgivaren kan avgöra om det är till skada för honom om uppgifterna
utlämnas. Detta är ju beroende av för vilket ändamål uppgifterna skall
användas. Länsslyrelsen kan t. ex, begära uppgifter för att använda dessa i sin
kontrollerande verksamhet. För undvikande av tillämpningssvårigheter anser
styrelsen att den nu gällande formuleringen som innebär att uppgifterna inte
får utlämnas utan uppdragsgivarens samtycke är att föredra.
Slatens
nämnd för arbetstagares uppfinningar anser all handlingar som ges in till
nämnden i regel är av sädant slag att de bör hemlighällas av hänsyn till
enskilds ekonomiska intresse. Enligt nämnden skulle dess verksamhel hämmas i
avsevärd omfattning, om parterna måsle räkna med alt handlingar som ges in till
nämnden och nämndens utlåtanden kan bli offentliga utan deras samtycke. I så
fall är det risk för att parternas villighet att lämna upplysningar inför
nämnden minskar. Därigenom motverkas det syfte som läg till grund för nämndens
inrättande, nämligen att tvister om räu till uppfinningar och ersättning härför
i största möjliga utsträckning skulle kunna biläggas utan att behöva dras
inför domstol. - Nämnden erinrar vidare om att enligt gällande rätt handling får
lämnas ut tidigare än 20 är efter handlingens datum endast om arbetstagaren och
arbetsgivaren samtycker
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3
90
opaginerad Kontrollera mot PDF
därtill,
Enligl 25 tj lagförslaget synes endast inställningen hos den som har begärd
nämndens utlåtande tillmätas betydelse. En dylik reglering skulle leda till att
den part som har begärt nämndens utlåtande ensidigt kunde avgöra huruvida de
handlingar som motparten har ingivit till nämnden skall bli offentliga, Della
kan enligl nämndens uppfattning inte vara rimligt. Under hänvisning lill det
anförda vill nämnden förorda alt handling i ärende hos nämnden skall få
utlämnas före tjugoårsfristens utgång endasl om båda parterna samtycker
därtill. Vad nu anförts bör, enligt nämnden, föranleda en omarbetning av 25 ij
lagförslaget. Med hänsyn till den särskilda karaktär som nämndens verksamhel
har torde del vara lämpligt all sekretessfrågorna för nämndens del regleras i
ett särskill siycke.
Svenska
baiiklörenlngen erinrar om uttalandet av OSK (s, 217), att uppdragsgivaren in dubio
presumeras önska sekretess, om eu uppdrag inte innehåller någon uttrycklig
sekretessbestämmelse. En sådan presumtion skulle, enligl bankföreningen, komma
till bättre utiryck om i första meningen orden "med säkerhel måsle"
byttes ut mot ordet "kan". Skogsstyrelsen nämner att den föreslagna
regeln ställer ökade krav på uppdragsgivaren från myndigheternas sida för att
handling skall hemlighållas, vilket måhända kan medföra en del svåriösbara
avvägningsproblem i den praktiska tillämpningen. Vissa anvisningar från den
centrala myndigheten till de regionala organen torde krävas för att en någoi så
när likartad tillämpning skall uppnås.
Förslagel
till en enhetiig lidsgräns har i det stora hela mottagils positivt. Två
remissinstanser är kritiska. Statens skeppsprovningsansiali anser att den
föreslagna sekretesstiden, 20 år, är klart otillräcklig och nämner som exempel
härpå att vissa undersökningar utförda under 1940-talel ännu är av
internationellt intresse, Skeppsprovningsanstalten gör gällande att sekretesstiden
för handlingar angående provningar och undersökningar vid myndighelen även
fortsättningsvis bör vara 50 år. Som skäl anges att uppdragsverksamheten,
vilken bedrivs så att full kostnadstäckning erhålls, sker i stark konkunens med
utländska skeppsprovningsanstalter. Det är därför angelägel att skeppsprovningsanstalten
ges förutsättningar att verka på samma villkor som övriga skeppsprovningsanstalter
på den internationella marknaden. Bestämmelser angående begränsade
sekretesstider för provningsresultat saknas utomlands. Myndighetens kunder
förväntar sig au provningsresultaten inle skall vara tillgängliga för annan än
uppdragsgivaren. En sänkning av sekreiessliden i enlighet med OSK:s förslag är
därför ägnat att skapa misstroende bland kunderna och försämra skeppsprovningsan-staliens
renommé. - Ytterligare skäl för oförändrad sekretesslid anges vara att fiera skeppsprovningsanslaltens
experimentella utrustningar har dimensioner och egenskaper som är utan
motsvarighet vid andra skeppsprovningsanstalter. Av konkurrenshänsyn är det
angeläget, ati skeppsprovningsanstalten har möjlighet att i erforderiig
omfattning skydda dessa unika förhållanden från konkurrenternas insyn.
Enligt
Svenska patentombudsföreningen gäller de starka invändningar som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 '
föreningen
anfört mot ett offentliggörande av återtagna och avslagna patentansökningar
(se under 18 ij) i ännu högre grad de olika undersökningar som patentverket
utför som ett led i sin uppdragsverksamhet. Uppdragsgivarna har utgått från
att pateniverkets behandling skulle vara lika strikt konfidentiell som om
uppdraget lämnats till ett privat företag. Skulle handlingarna tillålas bli
offentliga torde man få räkna med att näringslivet i fortsättningen förlägger
sina nyhetsundersökningar till andra länder. Mot bakgrund av det sagda
hemställer föreningen att handlingar rörande patentverkets uppdragsverksamhet,
i vart fall sådana som rör patent- och möns-terskyddsärenden, inte skall
tillåtas bli offentliga efler viss tid. Skulle lagstiftningen ändå komma alt
genomföras, anser föreningen att tidsgränsen för offentliggörande av
handlingarna i dessa ärenden inte bör understiga 30 år.
Vad gäller utformningen av
andra punkten understryker patent-och registreringsverket och statens nämnd Jör
arbetstagares uppfinningar vikten av del föreslagna undantaget från
huvudregeln alt handling får utlämnas om det allmännas intresse kräver det,
Svea hovrätt ställer sig tveksam inför förslaget i andra punkten. Med hänsyn
till de uppräknade undantagen har hovrätten emellertid svårt att överblicka den
praktiska innebörden. Sveriges industriförbund mjl. vill starkt ifrågasätta den
opreciserade befogenhet att utlämna eljest hemlig handling, som andra punkten
ger myndighei, när denna finner alt "del allmännas intresse" kräver
detta. 1 denna del kan hänvisas till organisationernas uttalanden rörande 21 ij
LAH och den särskilda förordningen med tillämpningsförteckning.
Svenska bankföreningen
anför att det uppenbariigen är för myndighelens motpart i uppdragsförhållandet allvariigt
att myndigheten kan ensidigt frånträda en överenskommelse med honom om
sekretess. Enligt vad som stadgas i paragrafen skall dock ett sådant ensidigt
upphävande av sekretessen inte fä ske i fråga om uppdrag hos vissa uppräknade
myndigheter t. ex. statistiska centralbyrån och statens affärsdrivande verk.
Det framgår ej av motiven vilka närmare överväganden som ligger bakom
förteckningen över myndigheter, som skall vara slutligt bundna av
uppdragsavtalens sekretessbestämmelser. Förmodligen har man ansett att uppdrag
hos de särskilt uppräknade myndigheterna typiskt sell är sådana där
sekretessintresset har särskild styrka. Man måste räkna med att skäl av samma
styrka framdeles kan visa sig föreligga beiräffande ytteriigare myndigheler.
Stadgandet borde utformas så att förteckningen över myndigheter kan
kompletteras.
Statistiska centralbyrån
påpekar att centralbyrån med gällande lagstiftning i vissa fall funnit del nödvändigl
all - såsom förutsättning för mottagande av ett uppdrag - avtalsvägen inhämta samtycke
till publicering av resultaten eller annat utnyttjande av dessa och
regelmässigt förbehåller sig rätten alt utnyttja de i samband med uppdraget
framkomna hjälpmedlen och metoderna. Verket förutsätter att OSK:s förslag inte
lägger hinder i vägen för ett dylikt förfarande även i fortsätlningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 2
26 ij
Giftinformationscentralen m, m.
Regeringsrätten
anför att den lagstiftningsteknik, som används i denna paragraf, är
otillfredsställande. 1 första stycket anges handlingar hos eti mycket
speciellt organ -giftinformaiionscentralen vid karolinska sjukhuset -och i
andra stycket lämnas en fullmakt till regeringen att utsträcka denna sekretess
på ett obestämt sätl. Den ifrågavarande sekretessen bör ges en mera generell
utformning samtidigt som den preciseras.
Medicinska
fakulteten vid karolinska institutet anser all man bör klart skilja pä
upplysning om "tillverkning" och "innehåll". Innehållet i
en vara om vilken upplysningar finns hos giftinformaiionscentralen bör ej vara
hemligt medan det däremot är rimligt att tillverkningsproceduren skyddas. Avvägningen
mellan informaiion och sekretess har här enligt fakultetens åsikt missgynnat
informationssidan.
Arbeiarskyddssiyrelsen
uppmärksammar alt paragrafen är begränsad till att gälla till förmån för
näringsidkare. I överensstämmelse med vad som anförts beträffande 19 § LAH
anser styrelsen att ordet "näringsidkare" i 26 § LAH bör utgå.
27 §
Vissa uppdrag hos utrikesdepartementet m. m.
Paragrafen
har inte föranlett något yttrande frän remissinstanserna.
28 ij
Postverket och televerket
Televerket
föreslår att paragrafen ändras sä att orden "telegram, telexmeddelande
eller telefonsamtal" byts ul mot "telefonsamtal, telegram eller andra
telemeddelanden". Med denna utformning läcks även sädana teletjänster som
data- och bildöverföring in.
JO
påpekar alt den föreslagna sekretessregeln inte säsom den nu gällande ger rum
för hemlighållande av handling som lämnar uppgifl om abonnents telefonnummer.
Systemet med s. k. hemliga telefonnummer skulle med den föreslagna lydelsen
alltså inte kunna behällas. Det bör tas upp till särskilt övervägande om denna
konsekvens bör godtas.
29 §
Taxering m. m.
Regeringsrätten,
Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, kammarkollegiet, riksskatteverket och
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län påpekar att
första stycket innebär en i vissa fall väsentlig Ulsträckning av
sekretesskyddet i skaUeärenden. Enligt regeringsrättens mening bör
skattesekretessen inte utvidgas pä detta sätt. Anledning saknas att undandra
hela taxerings- och beskattningsväsendet eljest gällande offentlighet.
Skatteprocessen bör förbli i princip offentlig. Regeln bör om-
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 93
arbetas
i enlighet härmed. Regeringsrättens ytirande är i detta hänseende
representativt för fiertalet av de angivna remissinstanserna. Riksskatteverket
anser dock att utvidgningen är lämplig. Detta gäller enligt verket främst
beträffande hos skattemyndigheter upprättade handlingar. Enligt kammar-rätlen I
Göteborg och länsslyrelsen i Siockholins län bör inlagor i pågående
skatteprocess som huvudregel vara offentliga men kunna sekretessbeläggas i
vissa fall.
Datainspektionen
diskuterar tanken att låta taxeringsarbetet bli en ensak mellan den enskilde
och taxeringsmyndigheterna. Inspektionen anser med hänsyn till de enskilda
medborgarnas intresse av att ömtåliga ekonomiska uppgifter om dem inte är
allmänt tillgängliga att den nuvarande offentligheten inte är självklar.
Handelskamrarna i Göteborg och Karlstad instämmer i de anmärkningar som
anförts i en reservation till OSK:s betänkande av ledamoten Eriksson.
Förslaget
att upphäva sekretessen rörande förmögenhetslängd mottas genomgående positivt.
I
anslutning till tredje stycket erinrar länsstyrelserna i Stockholms och
Göteborgs och Bohuslän vidare om att skilda uppfattningar har redovisats
huruvida underrättelse om avvikelse från allmän självdeklaration omfattas av
sekretesskydd. Länsstyrelserna efteriyser ett klargörande ställningstagande
och rekommenderar sekretess. Tullverket påpekar att tulllaxeringsbeslut tecknas
på den s. k. tullsedeln som finns på samma handling som tulldeklarationen,
vilken ofta innehåller uppgiftersom skall hällas hemliga enligt 23 S LAH.
Verket utgär frän att regeln i iredje stycket inte skall leda till att
nyssnämnda uppgifter röjs och föreslär ett förtydligande tillägg till 29 tj
tredje stycket.
Med
hänsyn till det stora prejudikatvärde som regeringsrättens avgörande i mål om
förhandsbesked har bör, enligt regeringsrälien, övervägas i vad män sekretessen
kring dessa beslut kan lättas utan att enskilds ekonomiska intressen otillböriigen
eftersatts.
Till
utformningen av bestämmelsen ifjärde stycket ställer sig riksskatteverket
kritisk. Enligt verkets bedömning är det nödvändigt att även beslut som innebär
bifall görs sekretesskyddade i denna typ av ärenden med hänsyn till parterna i
affärsuppgörelsen. Kammarrätten i Göteborg kan inte ur lagtexten utläsa att
avslagsbeslut täcks av sekretessen, medan däremot bifallande beslut blir
offentliga när åtgärderna har genomförts. Lagtexten bör därför ändras.
Regeringsrätten anser att förevarande bestämmelse bör samordnas med I § 56 i OSK;s
förslag till förordning med tillämpningsföreskrifter till 21 § LAH, vari
likartade ärenden behandlas.
30
ij Bankinspektionen och försäkringsinspektionen
I
anslutning till första stycket anför bankinspektionen och försäkringsinspektionen
att begreppel "enskild" inte bara syftar på fysisk person
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 94
utan
i lika hög grad mäsle anses avse juridisk person.
Bestämmelsen
iandra styckei alt handling som avses i första stycket också skall kunna hällas
hemlig, om den lämnar upplysning om affärs-eller driftförhållanden hos
inrättning som slår under sädan tillsyn som nämns i paragrafen, hälsas
genomgående med tillfredsställelse. Bankinspektionen och försäkiingsinspektlonen
godtar bestämmelsens utformning i dess helhet, även skaderekvisitet.
Bankinspektionen påpekar dock att för riksbankens del handlingar enligt andra styckei
väsentligen torde ha med kreditpolitiken all skaffa, varför det utvidgade
sekretesskyddet enligt tredje stycket borde gälla. Från saklig och praktisk
synpunkt kan därför,enligt bankinspektionen, distinktionen i fräga om skaderekvisit
i de båda styckena ifrågasättas. Inspektionen tillägger att det inte heller är
uteslutet att handling som avses i tredje styckei eller i varie fall handling
som innehäller samma upplysningar kan förekomma även hos inspektionen, varvid
det i andra stycket angivna skaderekvisitet gäller.
Svenska
bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges förenings-bankers förbund
och Svenska försäkringsbolags riksförbund är kritiska mot att skaderekvisitet i
andra stycket inte fått samma uiformning som det i Iredje stycket beträffande
handling hos riksbanken i ärende enligt lagen (1974:922) om kreditpoliliska
medel. Bankföreningen anför bl.a.
Såsom
motivering för det starkare sekretesskyddet för handlingar i ärenden enligt
lagen om kreditpolitiska medel har i motiven åberopats (sid. 227) att lagen om kreditpoliliska
medel är "en speciell reglering med ingående uppgiftsskyldighet".
Denna motivering är ohållbar. Bankinspektionen har en obegränsad ratt att få
insyn i bankernas förhållanden och således ocksä att få uppgifter från dem. En synneriigen
omfattande rapportering sker också fortlöpande frän bankerna till
bankinspektionen. Bankinspektionen företar vidare från tid till annan särskilda
bankundersökningar, därvid tjänstemän frän bankinspektionen i bankernas lokaler
ibland under fiera månader reviderar bankernas material. Uppenbariigen kan
därför bankinspektionens handlingar innehålla lika mycket uppgifter om
bankernas affärs- och driftförhållanden som riksbankens ärenden enligt lagen
om kreditpolitiska medel. Härtill kommer aU innehållet i en handling i ärende
enligt lagen om kreditpolitiska medel mycket väl kan avse samma förhållanden
som en handling hos bankinspektionen. Vidare måste det beträffande handling hos
riksbanken ibland bli svårt att avgöra om handlingen ar en handling enligt
lagen om kreditpolitiska medel eller en handling i allmänhet.
Det
finns ett särskilt skäl att ej utforma sekretesskyddet i riksbanken olika för
handlingar i ärende enligl lagen om kreditpolitiska medel och handlingar i
allmänhet. I betydande utsträckning arbetar riksbanken utan att påkalla en
direkt tillämpning av nyssnämnda lag. Riksbanken kan därvid ha behov av att
frän bankerna infordra samma uppgifter som om lagen hade tillämpats och detta
sker också. Uppenbariigen är det oriktigt att ge sådana uppgifter ett lägre
sekretesskydd än om uppgifterna hade infordrats med åberopande av lagen.
Att
riksdagen så sent som 1974 vid ändring av 35 tj riksbankslagen ansäg det
starkare sekretesskyddet bör gälla i ärenden enligt lagen om kreditpolitiska
medel talar vid nu angivna förhållanden med styrka föratt samma sekretesskydd
skall etableras för alla här avsedda handlingar i riksbanken och
bankinspektionen.
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 95
Folksam
har inte någon erinran mot att hemlighällande endasl blir akiuellt om uilämnande
av handling kan medföra avsevärd skada för bolagel,
Riksbanksfidlmäkiige
nämner alt riksbanken i sin penningpolitiska verksamhet inhämtar uppgifter
frän kreditinstilul utan att direkt grunda sig på lagen om kreditpoliliska
medel, både kontinuerligt och i speciella ärenden. Sekretessen enligt 30 ij
tredje stycket i lagförslaget bör därför utvidgas till all omfatta inte bara
handling hos riksbanken som inkommit i ärende enligt lagen om kreditpolitiska
medel utan även handling "som eljesi infordrats i bankens penningpolitiska
verksamhet". Fullmäktige i riksbanken ifrågasätter också lämpligheten av
att lagtekniskt sammanföra bank- och försäkringsinspektionernas verksamhet med
riksbankens kreditpolitik och föreslår i stället att riksbanken ägnas en egen
paragraf i lagen.
Paragrafen
gäller inte kartellregister som enligl 20 tj andra slyckel LAH i princip är
offentligt. Det i 30 tj fjärde stycket angivna undantaget för kartellregister
synes bankinspektionen mindre lämpligt formulerat, 1 slällel föreslår
inspektionen att regeln i detta stycke utformas så att den avser "handling
som skall hållas hemlig enligt denna paragraf.
31 ij
Överförmyndare
Kommunstyrelsens
i Kungälv arbetsutskott noterar med tillfredsställelse alt sekretessen föresläs
vidgad till att omfatta inte bara inkomna handlingar utan också hos
överförmyndare upprättade handlingar. Enligt arbetsutskottet, som här får stöd
av kommunfullmäktige i Göteborg, synes bestämmelsen uttryckligen böra gälla
inte bara handling hos överförmyndare utan även handling hos överförmyndarnämnd.
32 ij
Rätthjälpsnämnd och allmän advokatbyrå m. m.
Sveriges
advokatsamfund anför att det ur advokatkårens, allmänhetens och samhällets
synvinkel är önskvärt att de allmänna advokatbyråerna i förhållande till
klienten skall ha samma ställning som en enskild advokatbyrå. Det förhållandet
att den allmänna advokatbyrån är en offentlig institution bör inte i nägot
avseende föranleda att klienters handlingar eller handlingar angående klienter fär
lämnas ut i vidare utsträckning än motsvarande handlingar får ullämnas frän
enskilda advokatbyråer. Handlingarna angående enskilda klienter pä en allmän
advokatbyrå bör således vara hemliga utan tidsbegränsning och utan att kunna
bli föremål för förordnande jämlikt 62 tj LAH. Däremot skall de självfallet
kunna ullämnas exempelvis i samband med utredning om brott under samma
förutsättningar som gäller för motsvarande handlingar pä enskild advokatbyrå.
Också Svea hovrätt framhåller att det synes angeläget att eftersträva såvitt
möjligt lika sekretess vid de allmänna advokatbyråerna som vid de enskilda.
Stadgandet bör därför, enligt hovrätten, skärpas.
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 96
Svea
hovrätt antecknar vidare att 32 t; förutsätter kännedom om god advokatsed
liksom 40 ij förutsätter kännedom om läkares tystnadsplikt. Till-lämpningen kan
möjligen välla problem dä en handling begärs utlämnad av annan förvaringsmyndighet
än sådan som stadgandena främst tar sikte på. Man skulle kunna överväga en
ordning med tillslåndskrav efter mönster av i, ex, 14 tj.
Beträffande
handlingar hos rätthjälpsnämnd godtar Sveriges advokatsamfund efter viss ivekan
den föreslagna konstruktionen med hänvisning till god advokatsed. Lämpligen kan
samma lösning väljas beträffande handlingar hos notarius publicus, tillfogar
samfundet.
33 tj
Advokatsamfundet; revisorer
Sveriges
advokatsamfund noterar att del enligl 33 tj första styckei är en förutsätining
för sekretess att innehållet i handlingen angår advokatens ekonomiska
ställning eller att dess utlämnande kan leda till men för annan. Enligl
samfundets mening är denna reglering otillfredsställande, även om den inte
avviker från vad som nu gäller. Dä handlingar om enskild advokat frän samfundet
överiämnas lill högsta domstolen eller justitiekanslern, sker detta
regelmässigt i samband med kritik mot vederbörande advokat eller inträdessökande.
Denna kritik kan minst lika ofta avse vederbörandes personliga förhållanden
som hans ekonomiska ställning. Inte sällan kan personliga förhållanden dras
fram som det skulle vara till stort men för vederbörande att få allmänt kända.
Enligt samfundets mening talar inga skäl för att samfundets handlingar i
disciplinärenden, vilka handlingar inte är offentliga, skall bli tillgängliga
för allmänheten endasl därför att justitiekanslern utövar tillsyn över
samfundets disciplinära verksamhet. Under alla förhållanden bör sådan handling
hos justitiekanslern vara hemlig, inte bara då det kan vara till men för annan
att handlingen blir offentlig utan också dä det kan vara till men för advokaten
själv. - Vad avser tiden för hemlighållandet har föreslagits att denna skall
vara högst 20 år. En så snäv tidsbegränsning är enligt samfundet inte
acceptabel. Känsliga personliga förhållanden har ofta långt ifrån upphört att
vara känsliga när 20 år gått, och sakliga skäl att begränsa sekretesstiden så
starkt saknas.
Statskonioret
erinrar om att bland yrkesutövarna i paragrafen även kan behöva upptagas tolkar
och översättare.
34 tj
Myndighets utlåning av medel m. m.
Några
remissinstanser diskuterar paragrafens tillämpningsområde i förhällande till
andra paragrafer. Centrala studiesiödsnämnden tolkar förslaget så att 34 §
inte skall vara tillämplig på handlingar i ärenden rörande återbeialningspliktiga
studiemedel och önskar att detta skall uttryckas direkt i paragrafen.
Studiemedelsnämnden i Uppsala anser att det inte framgår av förslaget om 34 S
skall tillämpas ocksä i studie-
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 97
stödsärenden.
Enligt nämndens uppfattning bordet starkt övervägas om inte 34 § bör tillämpas
i dessa ärenden med hänsyn lill att i ärendena lämnas förhållandevis
detaljerade redogörelser för de sökandes inkomst-och förmögenhetsförhållanden,
varvid som ett naturiigt led ofta ingår uppgifter av mera strikt personlig
karaktär. Lantbruksstyrdsen ställer frågan om 34 § eller 21 § med
tillämpningsförteckning skall vara tillämplig vad avser kreditgarantier som
ställs av lantbruksnämnderna. Styrelsen föredrar 34 §, eftersom då ansökningar
kan hemlighållas. Konsumentverket önskar ett motivuttalande i frågan om 21 §
eller 34 § skall tillämpas beträffande det statliga stödet till kommersiell
service i glesbygd.
Behov
av sekretesskydd även för ansökningar om bidrag har ansetts föreligga i några
fall. Lantbruksstyrelsen påpekar att det ofta förekommer att såväl
kreditgaranti som statligt bidrag söks på samma blankett. Det synes styrelsen
mindre tillfredsställande all 34 tj inte omfattar bidrag, efiersom både den
enskildes personliga och hans ekonomiska intressen berörs. Studiemedelsnämnden
I Uppsala vill betona att ansökningar om studiemedel som enbart rör
studiebidraget givetvis bör behandlas på samma sätt som ansökningar om låne-
och bidragsdel.
Bostadssiyrelsen
hemställer att ett skaderekvisit anges i 34 tj. Bostadsstyrelsen nämner att
man vid lillämpningen av den nu gällande regeln för att ge denna en rimlig
innebörd har inlagt ett underförstått skaderekvisit. Detta rekvisit bör nu,dä
flertalet övriga paragrafer förses med sädana rekvisit, uttryckligen inskrivas
i paragrafen.
Statens
Induslriverk uppmärksammar alt beslut att ställa kreditgaranti kan
hemlighällas i motsats till beslut att bevilja län. Verket noterar att OSK inte
har anfört något skäl för denna skillnad och anför att del enligt verkets
mening saknas sädant skäl. Det börenligt verket erinras om att beslut om
beviljande av statlig lånegaranti enligt 1 ij I i förslaget till förordning med
till-lämpningsförteckning till 21 § LAH inte fär hemlighällas. Enligt verkets
åsikt börsamma bestämmelsergällaförstatlig kreditgaranti och statlig
lånegaranti.
Svenska
bankföreningen diskuterar partsoffentligheten rörande bankers utlåtanden om en
länesökandes kreditvärdighet och uttalar därvid.
Bankföreningen
anser i princip fullt riktigt att parten i ärendel kan få del av alla
handlingar, som lagts till grund för beslutet. Emellertid kan ibland starka
skäl föreligga mot en full öppenhet. Skulle ell utlåtande om sökandens
kreditvärdighet stå till hans förfogande, kan delta i praktiken starkt begränsa
en banks möjlighet att ge sitt utlåtande önskvärd fullstän-dighel. Särskilt
tänker bankföreningen här på att kreditvärdigheten kan vara avhängig av
sökandens ställning i branschen och förhållande till konkurrenterna. Beroende
på branschens sammansättning och de lokala förhållandena kan ett yttrande i
denna del därför komma att avse även andra företags affärsförhållanden och
uppgifterna kan vara av sådant slag att sökanden ej bör få dem.
7 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160
Prop. 1975/76:160. BUaga 3 98
Bankföreningen
ifrågasätter mol den angivna bakgrunden om banks eller annans utlåtande om en
sökandes kreditvärdighet bör utlämnas lill honom. Sveriges industriförbund m.f.
instämmer i vad bankföreningen sälunda anfört. 1 motiven till 61 tj andra
stycket bör därför sägas att sädana uppgifter skall anses utgöra
"synnerliga skäl" för en vägran att utlämna handlingen. I motsats
till de nu nämnda remissinstanserna hävdar Svenska sparbanksföreningen att de
önskemål som ibland framförts om inskränkning av partsoffentligheten pä
förevarande område inte synes sakligt befogade.
Riksbanksfullmäktige
tillstyrker de föreslagna bestämmelserna såvitt avser förfaltningsreglerad
utlåning men menar att r i k s b a n k e n när det gäller dess egen utlåning
alltjämt måste särbehandlas. Fullmäktige erinrar om att riksbanken samtidigt
som den är en myndighet också är en bank. Dess kunder har därmed anspråk pä
samma sekretess som tillkommer bankkunder enligl den allmänna
banklagstiftningen. Del sagda gäller även om riksbankens utlåning av olika
skäl är mycket begränsad. Fullmäktige påpekar att behovet av sekretess för
riksbankens kunder inte bara gäller i utlånings-ärenden utan över lag för
riksbankens bankverksamhet. Fullmäktige nämner en rad exempel pä situationer
där riksbanken i förhållande till allmänheten uppträder med samma uppgifter och
samma ansvar som banker i övrigt. Som sammanfattning hävdar fullmäktige att det
vid sidan av sekretess pä grund av hänsyn till den centrala ekonomiska
politiken finns behov av en allmän sekretessregel för riksbanken, ungefäriigen
motsvarande allmän banksekretess och grundad på hänsyn till enskilds ekonomiska
intresse och privatlivets helgd.
35
tj Statistik
Förslaget
till vidgad statistiksekretess har i huvudsak bemötts positivt. Enligt
statistiska centralbyrån (SCB) uppvisar förslaget betydelsefulla fördelar
jämfört med den nu gällande lagregleringen. Flera andra remissinstanser, l. ex.
lantbruksstyrelsen, säger sig dela OSK:s mening att utlämnande av uppgifter
inhämtade för staiistiska ändamål bör ske med stor restriktivitet för att inte
försvåra möjligheterna alt erhålla kvalitativt godtagbar statistik. Kritiska
röster saknas dock inte och förslaget har i sina detaljer givit anledning till
en rad kommentarer.
Datainspektionen
påpekar alt den vidgade sekretessen leder till minskad allmän insyn i det
statistiska primärmaterialet.
Det
kan visseriigen hävdas att, som OSK framhåller, det inte skadar en uppgiftslämnare
att uppgifter han lämnat om sig för administrativa ändamål också används för
statistik. Men OSK säger vidare att, eftersom de statistikproducerande
myndigheterna inte med ledning av insamlat material vidtar några åtgärder mot
enskild person, det egentligen inte finns något behov av offentlighet kring
primärmaterialet från kontrollsynpunkt. Man synes emellertid då förbise det
kontrollbehov som motiveras av att statistiken används för vad OSK (s. 237)
betecknar som allmännyttigt syfte; della kon-
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3
99
opaginerad Kontrollera mot PDF
irollbehov
går långt utöver den enskilde registrerades intresse att kontrollera
uppgifterna om just honom själv. För denna kontroll har uppenbariigen det statistiska
primärmaierialel betydande intresse. Sekretess kan i detta sammanhang leda till
diskussion om rätlen till allmän insyn i planerings-underiaget för älgärder av
vilka alla medborgare berörs. Det föreligger således här en intressekonfiikt
mellan denna för demokratin betydelsefulla insyn och den enskilda människans
intresse av alt inte otillböriigt avslöjas vid en sädan insyn.
Datainspektionen
diskuterar vidare andra risker med en långtgående statistiksekretess,
SCB
är i färd med att bygga upp en arkivstatistisk databank. F. n. för SCB ca 120
aktiva personregister av varierande omfång. Några av dessa register omfattar
totalbefolkningen. Dessa har vanligtvis, som t. ex. RTB, ett förhållandevis
begränsat innehåll. Andra register, omfattande varierande po-pulationer, innehäller
myckel integriteiskänslig information,exempelvis hälso- och sjukvärdsdata,
kriminalvårdsdata osv. Dessutom har SCB ca 9(X) längtidsarkiverade
personregister Även innan man böriade använda maskinell informationsbehandling
förvarades stora mängder personanknuten information men det hade krävts mycket
stora resurser för att denna annat än rent slumpmässigt skulle kunna användas
pä annat sätl än för statistikframställning. Den stora anhopningen av personinformation
finns nu lagrad pä lättbearbeiade datamedia. Risken för missbruk mäste därför
bedömas ha ökat i exempelvis ett krisläge eller vid ett eventuellt
maktövertagande. Sådana situationer kan självfallet ej helt avfärdas. Om de
inträffar saknar sekretesskydd värde som skydd för medborgarnas personliga
integritet. En så total sekretess som den föreslagna kan också medföra att ytteriigare
stora mängder personinformation insamlas under den skenbara trygghet bestämmelsen
således kan synas ge.
Dalainspektionen
tillstyrker visseriigen OSK:s förslag men föredrar den lösningen pä intressekonfiikten
att man sä långt det är möjligt undviker att göra det statistiska
primärmaterialet individanknutet och att detta sker i sädan ulsträckning att
materialet utan risk för den enskilde kan göras allmänt tillgängligt i den
offentliga kontrollens intresse. I den män detta är omöjligt - och
datainspektionen är väl medveten om alt visst planeringsunderiag måste knytas
till individer - flr lösningar sökas utanför den lagstiftning som nu är under
bedömande.
Länsstyrelsen
i Jönköpings län noterar att de sekretessgrunder som statistiksekretessen
främst skall bygga på är hänsynen till enskilds ekonomiska intresse och
hänsynen till privatlivets helgd. Detta framgår dock inte av paragrafen,
vilket stadgande tvärtom uppenbarligen förutsätter att även uppgifter som är
helt oskyldiga frän den enskildes synpunkt skall kunna hemlighållas. Enligt
länsstyrelsen kan statistiksekretessen i själva verket endast med tvekan anses
ha täckning bland sekretessgmnderna i grundlagsförslaget.
Kravet
att uppgift för att skola hemlighällas skall ha inhämtats för statistiska
ändamål diskuteras i nägra yttranden. Riksförsäkringsverkel menar att regeln
slår slumpmässigt. Verket bygger f. n. upp ett personregister omfattande
samtliga landets tandläkare. Eftersom detta register skall användas såväl för tillsynsändamäl
som för framtagande av statistik, blir det insamlade
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 100
materialet
alltså inte hemligt med stöd av 35 §. Material som verket infordrar från
försäkringskassorna kan pä motsvarande sätt bli än offentligt, än hemligl
beroende på vilken enhet inom verket som begärt detta.
Riksförsäkringsverket
anser vidare att vad som menas med "statistiska ändamål" inte heller
synes alldeles klart. I del ständigt pågående utrednings- och
utvecklingsarbetet och det allmänna tillsynsarbetet över de lokala organen
förekommer det givetvis ofta att verket behandlar för detta arbete införskaffat
material i sådana former som kan betecknas som statistiskt arbete i den av OSK
angivna riktningen. Vad del i stort gäller kan dock snarare betecknas som ett
allmänt utredningsarbete som efter omständigheterna i större eller mindre
omfattning leder till produkter i form av "aggregerade" data. Verket
har med det sagda velat ifrågasätta om "statistik" egentligen är ett
sä entydigt och för tillämpningen av detta lagrum tillräckligt klart begrepp.
Riksrevisionsverket, som är positivt till uttrycket "för statistiska
ändamål", uttalar att i den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet
bör, helst genom närmare exempel, klargöras vad som ryms i uttrycket.
Beiräffande
möjligheterna att med hjälp av statistiskt material identifiera enskilda uppgiftslämnare
noterar flera remissinstanser med tillfredsställelse att utlämnande enligt förslagel
kan vägras enligl ett mer vidsträckt rekvisit än f n. Till dessa instanser hör SCB,
som emellertid understryker att möjligheterna att i framtiden leva upp till en
sä kategoriskt utformad regel som den föreslagna inte föreligger om en
statistisk information av nägoriunda omfattning skall kunna framställas.
Beträffande tabellröjanden, fortsätter SCB, kan redan pä rent teoretiska
grunder visas att ett statistiskt tal kan, beroende på arten och mängden av den
information som dess mottagare själv besitter, med viss sannolikhet eller i
gränsfall med visshet härledas till enskilda enheter. Bakvägsidentifiering kan
på motsvarande sätt lätt åstadkommas i avidentifierade primärmaterial. Problematiken
kan inte lösas så förenklat som det görs i OSK:s förslag med motiveringen att
om identifiering kan "över huvud taget ske med ledning av viss uppgift,
skall den alltså hållas hemlig". Detta är och kommer att förbli SCB:s
strävan, men nägon absolut garanti kan inte lämnas för all röjanden ellar
bakvägsidentifiering inte kanske i publicerat eller eljest utlämnat material. SCB
är sålunda i och för sig positiv till grundtanken i den bestämmelse som
diskuterats ovan, men finner det samtidigt nödvändigt att den lagtekniska
utformningen modifieras pä det sättet att hemlighällande av material som
innebär risk för bakvägsidentifiering eller tabellröjanden kan ske efter
prövning.
Datainspektionen
påpekar att det är praktiskt ogöriigt för en myndighet att undersöka om i ett
register förekommer möjlighet att identifiera vissa personer, om nägon begär
att få tillgång till ett stort statistiskt material, t. ex. ett visst ADB-fört
personregister, s. k. massuttag. Hur OSK tänkt sig tolkningen och tillämpningen
av 35 tj i denna del är inte alldeles klart.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3
101
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
motiven (s. 237) sägs att uppgiften, eller bearbetning därav, skall hällas
hemlig om uppgiften kan hänföras till viss enskild person. Detta för tanken till
ell sädant förfarande som JO i ett ärende (1972 s. 306) funnit leda till
absurda konsekvenser. Inspektionen fortsätter.
Den
föreslagna lagtexten är emellertid utformad sä att handling skall hällas hemlig
om den innefattar uppgifl, som inhämtats för statistiska ändamål, om uppgiften
kan hänföras till viss enskild person. Detta kan möjligen tolkas sä att, om
enligt vad myndigheten, exempelvis på grund av registrets konstruktion, vet i
registret finns enstaka uppgifter som kan hänföras till viss person - utan att
på förhand kan sägas vilka personer - sä får registret i sin helhet
hemlighällas. En lösning i enlighet med denna tolkning synes vara den enda
praktiskt möjliga beträffande massuttag. Men den förutsätter att före beslut om
hemlighållande eller utlämnande inte varie i registret förekommande persons
eventuella identifiering behöver prövas utan att i stället hemlighållande får
ske, om registret är sädant att det är ägnat att i enstaka fall möjliggöra
identifiering. Vid ovisshet om i registret finns uppgifter som kan hänföras
till viss enskild person, mäste utlämnande ske.
Det
synes datainspektionen nödvändigl att här finna en lösning som inte ålägger
myndigheterna att vid massuttag kontrollera varie enskild person, eftersom det
är praktiskt ogörligt, men som inte heller i alltför hög grad utvidgar
sekretessen. Det kan dä övervägas att tillämpa samma gränsdragning som i 1 fj
datalagen och dess förarbeten. Det innebär att register får hållas hemligt om
alla, eller i vart fall de allra flesta, registrerade personerna kan häriedas,
förutom genom namn eller personnummer, genom sädant som anställningsnummer,
medlemsnummer, bilnummer, telefonnummer, fastighetsbeteckning eller liknande häriedning,
men inte får hällas hemligt om en uppgift över huvud taget och tillfälligtvis
kan hänföras till viss person. Även om användningen av ADB-teknik självfallet
ökar möjligheterna att bakvägen identifiera en person i ett avidentifierat regisler,
anser datainspektionen nämligen att, vid massuttag, risken för sådan
tillfällig identifiering saknar praktisk betydelse: förutsättningarna föratt i
ett register, från vilket namn, personnummer och övriga nyssnämnda, i datalagen
avsedda häriedningar avlägsnats, la reda på personliga förhållanden beträffande
viss på förhand bestämd person torde vara kännedom om att han ingår i registret
och om vissa andra registeruppgifter samt en genomgång av registret i dess
helhet.
1
studiet av glesbygdsfrågor och i varie jämförelse mellan stor och liten grupp
representeras den lilla gruppen av tal som ofta är sä små att de i gruppen
ingående personerna, organisationerna eller företagen lätt kan identifieras
genom den statistiska sammanställningen, påpekar länsslyrelsen i Västerbottens
län. Den föreslagna grunden för hemlighållande skulle - eftersom
säkerhetsventilen i 56 tj LAH och servicestadgandet i 58 tj inte tycks erbjuda erforderiigt
manöverutrymme - kunna hindra t. ex. en norrlandslänsstyrelse frän att för
allmänheten lägga fram en del av det siffermaterial som behövs för en saklig
offentlig debatt.
Den
laglekniska beskrivningen av vilka som skall skyddas enligl paragrafen
("viss enskild person, viss organisation eller visst företag") har
ifrågasatts av SCB. Det använda uttryckssättet lämnar utrymme för
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 102
tvekan
om huruvida uppräkningen täcker samtliga de enheter av enskild karaktär som kan
vara uppgiftslämnare. Möjligen kan uttrycket "enskilda fysiska eller
juridiska personer" vara att föredra. Alternativt kan uppräkningen ersättas
med ultrycket "viss enskild". 1 detta sammanhang vill SCB framhålla
att med "enskild fysisk person" eller "enskild" bör, i vart
fall dä det gäller 35 tj LAH, avses även avlidna personer. En annan tolkning
vore enligt verkets uppfattning sakligt orimlig, eftersom den skulle leda till
att exempelvis myckel intima och detaljerade uppgifter som en person frivilligt
lämnat till statistikproducenten efter hans död omedelbart skulle bli offentiiga.
Om detta vore förhällandel skulle det med stor sannolikhet orsaka att
vederbörande vägrar att lämna uppgifterna.
Skolöverstyrelsen
förutsätter att beslämmelserna även avser skolenhet och anser att till ordet'Töretag"
därför bör fogas förslagsvis "eller annan liknande enhet".
I
anslutning till andra stycket påpekar flera remissinstanser, kommunstyrelsen I
Malmö, Svenska kommunförbundet och Svenska kommunalstatisliska föreningen, att
förslaget kan försvåra för kommunerna att få tillgång till sädant statistiskt primärmalerial
som aren förutsättning föratt erforderiig fullgod planering skall kunna
genomföras. Kommunförbundet anför.
Kännetecknande
för den kommunala planeringens behov av statistiskt underiag är de ökande
kraven pä detaljrikedom och möjligheter till geografisk presentation.
Lägesanknutna data med stor detaljeringsgrad avseende befolkning, bostäder,
inkomster etc. är av utomordentligt stor betydelse i planeringen för skola,
social service, trafik och i den fysiska planeringen.
Kunskaper
om det egna näringslivets nuläge och utvecklingstendenser är nödvändig bl. a.
för en räll dimensionering av bostäder och service. Härför krävs detaljerade
uppgifter inte endast i aggregerad form utan ofta också för de enskilda
företagen vad avser främst sysselsättningen.
Som
en följd av dessa behov har olika former av aggregerade data successivt fått
en mer ändamålsenlig utformning och teknik har utvecklats för presentation av
dala pä valfritt geografiskt avgränsade områden. Samtidigt har emellertid
kommunernas efterfrågan i ökad utsträckning kommit att gälla primäruppgifter i
olika administrativa och statistiska register. Den nyssnämnda ökade detaljeringsgraden
i planeringen får ses som den främsta orsaken härtill.
Den
nu gällande sekretesslagstiftningen och av SCB tillämpad policy har i vissa sammanhang
negativt påverkat möjligheterna för kommunerna alt erhålla data pä ett sätt som
tillfredsställer önskemålen. Tendensen är att detta förhällande upplevs som ett
tilltagande problem. Som exempel härpå kan nämnas uppgifter ur folk- och
bostadsräkningarna där uppgifter i enskilda tabellceller undertrycks i syfte
att eliminera risker för s. k. röjanden liksom att uppgifter om enskilda
bostäder ej kunnat erhållas trots att dylika skulle vara av stort intresse i
samband med t. ex.kommunernas bosladssa-neringsverksamhet. Vidare saknas i dag
möjligheter att ur det centrala företagsregistret erhålla uppgifter avseende
enskilda företag om antalet sysselsatta, arbetsställens branschtillhörighet
och arbetstimmar - uppgifter av stort intresse för analys av näringslivets
utveckling i kommunen. Som ytterligare exempel kan nämnas att kommunerna med
hänvisning till sekretesskäl
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 103
inte
kan fö del av de primäruppgifter avseende företag som insamlas inom ramen för
Informationssystemet företag och samhälle, vilket med hänsyn lill kommunernas
ansvar i samhällsplaneringen ter sig högst otillfredsställande. Dessa
restriktioner leder till att kommunerna nödgas att söka lösa problemen själva
bl. a, genom alt göra egna enkäter.
Kommunförbundet
pekar på olägenheterna med att behöva tillskapa särskilda förordningar för att
möjliggöra åtkomst av vissa närmare angivna uppgifter och med att pä förhand i
samband med insamling av primäruppgifter behöva ta ställning till ett framtida
utnyttjande av andra myndigheter. Förbundet hemställer att de av OSK
föreslagna reglerna om statistiksekretessen blir föremål för ytterligare
överväganden utifrån de synpunkter som här redovisats. En minoritet inom
kommunförbundet anser att den nu gällande lagstiftningen i detta avseende inte
visat sig innebära några negativa konsekvenser.
Miljödatanämnden
tar upp frägan om utnyttjande för miljövärdsändamål av den information som SCB
insamlar. Vissa av de av SCB regelbundet insamlade uppgifter som rör produktionsförhållanden,
arbetsställen m. m. är av sådan art att de - om inle den strikta tillämpningen
av sekretessbestämmelserna lade hinder i vägen - skulle kunna utnyttjas för
planering av miljöskydd såväl vad gäller arbetsmiljö som yttre miljö. Uppgiftsinsamlingen
som sådan innebär stora kostnader för uppgiftslämnarna vilket ofta påpekas. Med
nuvarande rigorösa sekretesskydd framtvingas viss dubbel uppgiftsinsamling för
att myndigheterna för sin operativa verksamhet skall få tillgäng till erforderlig
informaiion. De regler som nu föresläs medger alt uppgifter som av statistiska
centralbyrån inhämtats för statistiska ändamål kan utlämnas till vissa
myndigheter för vissa ändamål om uppgiftslämnarna upplysts härom då uppgifterna
insamlades. Miljödatanämnden avser alt undersöka närmare i vilken utsträckning
denna möjlighet kan utnyUjas vad gäller miljöinformation.
Kommerskollegium
menar alt man av vissa formuleringar i motiven till ifrågavarande paragraf
möjligen kan dra den slutsatsen att statistikinsam-lande myndighet skulle vara
förhindrad att till annan myndighet utlämna sekretessbelagt material såvida ej nägot
av i paragrafens andra stycke angivna villkor är uppfyllt eller samtycke till
utlämnande givits av den till vars förmån hemlighållandet gäller. Kollegiet utgär
frän att detta ej är OSK;s avsikt och att sälunda, även när det gäller
statistiska uppgifter, utlämnande till annan myndighet skall kunna ske med stöd
av lagförslagets 59 ij, dvs. liksom hiuills efter prövning i det enskilda
fallet.
Enligl
LO finns det i allmänhel myckel starka skäl för att driva hänsynen till den
personliga integriteten sä långt som stadgandet i förslagets 35 S ger uttryck
för. I speciella undantagsfall finns dock skäl att närmare väga hänsynen till
den personliga integriteten mot den nyttoeffekt, som ett genombrytande av
handlingssekretessen skulle innebära. Ett bättre utnyttjande av de register
som exempelvis socialstyrelsen förfogar över skulle
Prop. 1975/76:160.
Bilaga 3 104
kunna
medverka till att samband mellan sjukdomar och arbetsmiljöer uppdagades. Ell
exempel pä vad som kan åstadkommas utgör de undersökningar som gjorts av ett cancerregisler.
En förutsättning för att på ett framgångsrikt sätt bedriva sådan forskning är
att handlingssekreiessen i sådana undanlagsfall tillåts genombrytas. Det rör
sig härom tillgång för forskare av register, där en personidentifiering i ett
senare stadium är helt nödvändig för att sambandet mellan sjukdomen och
arbetsmiljön skall kunna påvisas. Ett genombrytande av handlingssekretessen
skall vägas mot de uppenbara nyttoeffekter som dylik forskning får för slora
grupper enskilda och framtida generationer, när det gäller att undanröja
orsakerna till yrkessjukdomarnas uppkomst.
Lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna I Gotlands, Malmöhus och Västernorrlands län diskuterar
sekretessen för lantbrukets företagsregister. Alla de nämnda instanserna är
nöjda med den föreslagna regleringen utom lantbruksnämnden i Västernorriands
län, som ifrågasätter om inte registret i större omfattning än nu skulle kunna
användas för den fortsatta översiktliga kommunala planeringen.
Att
sekretesskyddet bryts genom bestämmelse i lag har inte mötts av
någon erinran. Däremot motsätter sig SCB att sådan bestämmelse meddelas i
förordning. Enligt SCB kan en sädan möjlighet att bryta sekretessen inge oro
hos uppgiftslämnarna om tillföriitligheten av sekretesskyddet.
Bestämmelsen
att utlämnande fär ske i enlighet med vad som meddelats uppgiftslämnarna eller
andra berörda i samband med insamling av uppgifterna har kommenterats av nägra
remissinstanser. SCB anser att verkan av sädana meddelanden till uppgiftslämnarna
skall begränsas till uppgiftsinsamling som bygger på frivillighet. SCB finner
rimligare att om insamlade uppgifter krävs för skilda ändamål resp.
myndigheter, detta kommer till uttryck i den författning som stadgar om den
ifrågavarande uppgiftsplikten. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför att med
orden "eller meddelats uppgiftslämnarna eller andra berörda i samband med
insamling av uppgifterna" lagstiftaren ger fullmakt åt en statistikinsamlande
myndighet alt själv bestämma över utlämnande av uppgifterna. OSK:s avsikt med
den citerade frasen torde vara att öka sekretesskyddet. Den avsikten bör framgå
också av lagtexten, förslagsvis genom lydelsen "eller, om sådan föreskrift
ej givits, skriftligen meddelats" etc.
Industriförbundet
m. fl. erinrar om att bestämmelsen enligt motiven avser både frivilliga
uppgifter och sådana som den enskilde är skyldig att lämna. Lagtextens
utformning kan därvid ge vid handen att det räcker med att den enskilde
underrättats om att en uppgift som han är tvungen att avge kommer att lämnas
vidare för alt stalistiksekretessen skall brytas. Detta kan, enligt remissyttrandet,
inle vara OSK:s avsikt.
Svenska
bankföreningen anmärker all utan stöd av lag eller förordning
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 '05
ett
utlämnande av hemlig handling torde komma i fråga endast till annan myndighet.
Bankföreningen anser att denna begränsning bör komma till uttryck i lagtexten.
Industriförbundet m. fl. anför att andra stycket över huvud torde syfta endast
på utlämnande av handlingar mellan myndigheler. Detta bör, enligl
remissyttrandet, klart anges.
Bestämmelserna i tredje
stycket om tidsgränser diskuteras utförligt av SCB. SCB konstaterar att enligt
OSK:s intentioner hemlighållande av handlingar, innehållande uppgifter som
inhämtats för statistiska ändamål, skall ske under hela de angivna sekretessiiderna.
Det är därför, enligt SCB, något svårt att inse anledningen till att
tidsgränserna inte gjorts absoluta. Även om de angivna "högsttiderna"
i praktiken också blir "minimitider" kan den konstruktion som OSK
föreslär inge oro från uppgiftslämnarnas sida och en känsla av att vara
utlämnade ät myndighetens godtycke. Med hänsyn till all inga nackdelar kan vara
förbundna med att de angivna "högsttiderna" omvandlas till absoluta
tidsgränser, något som för övrigi förekommer i exempelvis 16 och 17 tjij i
förslaget, anser SCB att de påtagliga positiva effekter som skulle uppslå
härigenom föranleder att de nämnda förändringarna genomförs.
SCB noterar vidare att
olika tidsgränser föreslagits beroende på om handlingen rör ekonomiska eller
andra personliga förhållanden, SCB är kritisk mot den föreslagna
gränsdragningen. För det försia har gränsdragningen i sig inte den pregnans som
krävs för alt undvika framtida tillämpningsproblem. Vad som är en ekonomisk
och vad som är en personlig uppgift blir, särskill när det gäller uppgifter
inhämtade från enskilda personer, en ofta svårbedömd gränsdragningsfräga. För
del andra - och vad viktigare är - innehåller merparten av de
individstatistiska undersökningar som SCB och andra statistikproducenler utför
frågeställningar som berör enskildas både ekonomiska och andra intressen. Med
andra ord innehäller handligar som inhämtats för sådana undersökningar
uppgifter på vilka såväl tiugo-ärsgränsen som trettioärsgränsen enligt OSK:s
förslag skulle bli tillämpliga. I den av OSK åberopade levnadsniväundersökningen
som SCB utför och för vilken, alltjämt enligt OSK, den nuvarande
sekretesstiden, 20 år, är alltför kort skulle vissa uppgifter bli offentliga
efter en sädan tidsrymd. Frånsett att del renl praktiskt skulle skapa avsevärda
problem all på begäran ta fram det material i den exemplifierade undersökningen
som efter 20 år är offentligt och därvid hemlighälla det malerial, som har den
längre tidsgränsen för hemlighållande, ter det sig ur uppgiftslämnarnas
synvinkel som stötande och inkonsekvent att vissa uppgifter som de lämnar vid
ett och samma tillfälle har kortare skyddstid än andra. Påpekas bör att
företagna känslighetsundersökningar klart visar alt enskilda individer
uppfattar ekonomiska uppgifter om dem själva som mycket känsliga. Svårigheten
för SCB att i samband med uppgiftsinsamlingen ge nöjaktiga upplysningar i del
behandlade avseendet och därmed få till slånd en förtroendefull samverkan
synes uppenbar, SCB vill sammanfattningsvis som sin bestämda
opaginerad Kontrollera mot PDF
>rop. 1975/76:160.
Bilaga 3 106
uppfaltning
hävda att den sekretesstid om högst 20 år som OSK föreslår för handling rörande
ekonomiska förhållanden enbart skall avse uppgifter från förelag eller andra
enheter som driver rörelse eller därmed jämförlig yrkesmässigt bedriven
förvärvsverksamhet. SCB delar den uppfattningen att uppgifter om ekonomiska
rörelser och därmed likställda enheter inte kräver längre sekretesskydd än 20
år. I åtskilliga fall kan det rent av utifrån allmänna överväganden
ifrågasättas om inte en slörre öppenhet kring förelagsuppgifter än den som för
närvarande råder vore önskvärd. Från SCB:s utgångspunkter är det sälunda
snarare vem uppgiften avser - individ eller annan - som bestämmer skyddstiden
än vad uppgiften består av.
SCB
tar med utgångspunkt från att tjugo- och trettioårsgränserna blir absoluta
tidsgränser upp frägan när ett avgörande frän myndighelens sida kan fattas om
förlängning av hemlighållande enligt 51 § LAH till maximalt 70 år. OSK anger i
betänkandet att sä kan ske redan när uppgifterna inkommer, vilket måste vara hell
följdriktigt. Emellertid har SCB ett intresse alt i vissa fall redan på ett
tidigare stadium kunna lämna besked om vilken sekretesstid som kommer att
tillämpas. I första hand är det en upplysning som uppgiftslämnare har intresse
av redan vid dessas ställningstagande till huruvida de skall medverka i en
aktuell undersökning. Del är också en informaiion som kan ha en påtaglig
betydelse i samband med den provning enligt datalagen som datainspektionen
skall göra av del personregister som en undersökning kommer att ge upphov lill.
Bl. a. kan delta inverka på de föreskrifter som meddelas enligt datalagen innan
uppgiftsinsamlingen påbörjas, SCB är medveten om all formella hinder föreligger
mol att besluta om en viss sekretesstid för handlingar som ännu inte inkommit lill
myndigheten, men ser ä andra sidan inget hinder däri alt myndigheten med
bindande verkan kan bestämma om sekretesstiden på basis av de frågor m. m. som
en undersökning avser att fä svar pä. Känsligheten hos ett vissl material är
något som redan i förväg kan bedömas, vilkel de faclo är den situation som
datainspektionen regelmässigt befinner sig i. SCB förutsätter sålunda att fastställelse
av tidsgränsen för hemlighållande med bindande verkan kan ske då inlervjuformulär
o. d. fått sin slutliga uiformning.
SCB
konstaterar med tillfredsställelse att SCB enligt den möjlighet till föriängning
av sekretesstiden till 70 är som föreslagits kan anpassa sekretesstiden för
material som erhållits frän andra myndigheter till den sekretesstid som gäller
för materialet hos den överiämnande myndigheten. Emellertid finns, enligt SCB,
viss lucka i här ifrågavarande regelsystem som i del fortsatta
lagstiftningsarbetet bör täppas till. Till statistikproduktionen lämnas
författningsenligt uppgifter i form av utdrag ur bl. a. allmänna
kriminalregistret, polisregistren och socialregistren. Någon tidsbegränsning av
sekretessen förekommer inte enligt nu gällande författningar för uppgifter i
dessa register, och någon ändring därvidlag föreslås ej heller av OSK. Följden
skulle då bli att här ifrågavarande uppgifter efler 70 år blir offentliga
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 lO'
hos
SCB men ej i registren. Ett sådant förhällande kan inle gärna accepteras, SCB
vill framhålla att även i vissa andra paragrafer i LAH sekreiessliden inte
begränsats och detta kan leda lill moisvarande komplikationer i de fall då
handlingarna lämnas till annan myndighet för statistisk bearbeining. Över huvud
laget bör stalistiksekretessen utformas så att hemligt material som överiämnas
för statistikproduktion aldrig får ett sekretesskydd av lägre valör hos
statistikproducenten än det hade hos ursprungsmyndigheten,
36
§ Kriminalregister m. m.
Datainspektionen
är kritisk mot den lagtekniska utformningen av paragrafen och anför.
OSK
anger (sid. 243) vilka regisler som avses med 36 § LAH samt tillägger att de
alla finns inom Rl-systemel. En särskild förutsättning för tillämpligheten av
36 § är vidare att, som det sägs i motiven (sid. 245), registret som sädant
måste vara författningsreglerat. Emellertid synes, enligt lagtextens lydelse,
därunder kunna hänföras t, ex. lokala polisregister, som inte ingår i Rl-systemel
men som får anses vara reglerade genom polisregis-teriagen och
polisregisterkungörelsen. 1 den män uppgifter om brott och brottspåföljder
införs i sådant socialregister som avses i socialregisterlagen synes 36 § efter
ordalydelsen bli tillämplig. Dessa båda exempel visar att lagtexten är oklar
såtillvida som den inle anger huruvida både registrets förekomst och
tillförandet av registeruppgifter måste vara författningsreglerade, och än
mindre huruvida utlämnandet mäste vara författningsreglerat. Författningarna
inom detia ämnesområde har mer eller mindre långtgående föreskrifter om vilka
uppgifter som skall tillföras; ibland är del delegerat till
förvaltningsmyndigheterna att själva bestämma härom.
Rikspolisstyrelsen
anför att uppenbart behov föreligger av sekretesskydd förutom för centralt
förda brottsregister även för de lokala polisregister som förs hos varie
polismyndighet. Formuleringen i 36 § täcker inte helt dessa regisler eftersom
de med stöd av I och 2 §§ lagen (1965:94) om polisregister m. m. innehåller
uppgifter inte bara om brolt ulan även "om någons vandel i övrigt". -
Rikspolisstyrelsen erinrar vidare om OSK:s angivna skäl för att uttrycket
"som tillförts" har bibehållits i lagtexten. Styrelsen släller sig
bakom dessa överväganden men konstaterar samtidigt att den i 11 § andra stycket
sekretesslagen använda formuleringen "lämnats till" måsle anges
alternativt i den nya lagtexten. När det gäller dokument som lämnas till
rikspolisstyrelsen för databehandling förflyter nämligen i normalfallet 3-5
dagar från det uppgiften inkom till dess den tillförts respektive register.
Behovet av sekretess föreligger uppenbariigen redan då handlingen inkommer
till den registerförande myndigheten.
Riksskatteverket påpekar
all dess straffregister inte helt finns inom RI-systemet. De i registret
ingående nykterheisvårdsuppgifterna ingår nämligen inte i Rl-sysiemet. De
nämnda uppgifterna bör, enligt riksskatteverket, alll fortfarande, i likhet med
brottmälsuppgifterna, omfaltas av sekretesskyddet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3
108
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
36 ij LAH torde därför få göras ett tiUägg av förslagsvis följande innebörd:
"eller eljest uppgifter och anteckningar i riksskatteverkets straffregister
rörande fylleri och vissa andra brott". - Enligl kriminalvårdsstyrelsen
täcks innehållet i dess centrala kriminalvårdsregister inte av den föreslagna
formuleringen.
Med
anledning av vad OSK (s. 245) anför om registerbegreppet hänvisar
datainspektionen till prop. 1965:18 s. 49 och JO 1974 s. 283. Där framgår att
även en i bokstavsordning efter namn förvarad aktsamling blir ett regisler.
De
inte författningsreglerade register som finns hos domstolar och hos andra myndigheler
med uppgifter om t. ex. disciplinära åtgärder diskuteras av några
remissinstanser. Datainspektionen sätter i fräga om inte rätten att över huvud
tagel föra denna typ av belasiningsregister borde författningsregleras.
Den
författningsreglering som sålunda enligl datainspektionens uppfattning behövs
på detta område bör i möjligaste mån minska utrymmet för sådana paragrafer som t.ex.
133 § i körkortskungörelsen som lyder: "Närmare föreskrifter för lillämpningen
av beslämmelserna om körkortsregislret meddelas av bilregisternämnden efler
samråd med slatens trafiksäkerhetsverk." Det kan numera med fog övervägas
om det från integritetssynpunkt är lämpligt ati i alltför stor utsträckning överiåta
till enskilda myndigheter all besiämma om innehållet samt inhämtande och
utlämnande av uppgifter i "kriminalregisler". I vart fall borde inte
detta frän integritetssynpunkt vara försvariigt vad angår de stora centrala
register som innehåller belastningsdala av det slag som anges i 36 § LAH.
Postverket
upplyser att inom verkets centralförvaltning och vid postdirektionerna förs
register över posttjänstemän som i disciplinär väg meddelats bestraffning.
Sekretesskydd för dessa register, vilket nu finns, är alltjämt motiverat.
Kriminalvårdsstyrelsen
finner det betänkligt att på sätt som föresläs ge offentlighet åt innehållet i
det stora fiertalet register som förs över myndigheternas disciplinära
åtgärder gentemot sina befattningshavare.
Innehållet
i kriminalvårdsstyrelsens centrala knmi-nalvårdsregisler bör, enligt
kriminalvårdsstyrelsen, regleras i lag säsom fallel är beträffande övriga Rl-register,
Samma siåndpunki intar datainspektionen.
Rörande
körkortsregislret erinrar flera remissinstanser om den ändring (SFS 1975:201)
som nyligen vidtagits i sekretesslagen av innebörd alt inle endast uppgifter om
brou är hemliga ulan även de belastningsuppgifter som utgörs av underrättelser
och anmälningar från nykterhels-nämnd, polismyndighet, länsläkare eller annan
beträffande bl.a. alkoholmissbruk och sjukdomstillstånd, Alla remissinstanser
som uttalat sig i denna fråga, datainspektionen, trafiksäkerheisverket och
länsstyrelserna I Östergötlands och Göteborgs och Bohus län, anser att den
sekretess som statsmakterna sålunda nyligen beslutat om även bör gälla
framgent.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3
109
opaginerad Kontrollera mot PDF
1
anslutning till den här behandlade frägan kan redovisas följande kritiska
yttrande av länsstyrelsen i Västerbottens län.
I
akten i ett länsrättsmäl om körkortsomprövning förekommer om vartannat dels
belastningsuppgifter ur körkortsregislret (från och med början av juni 1975 sekretesskyddade
i egenskap av registeruppgifter), dels offentliga domar och förelägganden med
samma uppgiftersom i körkortsregislret men i utföriigare form, dels
föredragandens sammanställning av belastningsuppgifter ur register, domar,
förelägganden och äldre (offentliga) akter ur länsstyrelsens/länsrättens arkiv
och dels länsrättens offentliga beslut som återger åtminstone en del av
belastningsuppgifterna. - Rättsläget i fråga om belastningsuppgifter på
körkortsområdet är milt sagt oklart. Den föreslagna texten i 36 § är inte
ägnad att minska oklarheten.
Länsslyrelsen
I Stockholms län diskuterar frägan om utdrag ur centrala körkortsregistret och riksskatteverkets
straffregister, vilka har expedierats till länsrätt, hos denna förbli hemliga
eller ej. Av nuvarande lagstiftning framgår ej, enligt länsstyrelsen, hur del
förhåller sig härmed. Frågan bör nu lösas, yttrar länsstyrelsen, som inte
finner behov av sekretess föreligga, när utdrag i behörig ordning har
tillställts länsrätt i där anhängigt körkortsmål tillsammans med
förundersökningsprotokoll och andra offentliga handlingar i vilka vederbörandes
trafikförseelse ocksä behandlas.
OSK:s
positiva inställning till att införa möjlighet förden registrerade att ta del
av uppgifter om sig själv delas av kriminalvårdsstyrelsen, datainspektionen och
Juridiska fakulteten vid Lunds universitet. De två förstnämnda instanserna
anser det riktigt att LAH ej upptar regler härom. Juridiska fakulteten vid
Lunds universitet vill emellertid ifrågasätta, om inte en annan lösning vore
att föredra. Bestämmelserna om partsoffentlighet i 61 § LAH skulle kunna
kompletteras med på samma sätt utformade föreskrifter om rätt för den, om vars
personliga förhållanden uppgifter finns i allmän handling, att ta del av dessa
uppgifter. Missbruk skulle kunna förhindras genom förbehåll enligt 61 § LAH,
varigenom den enskilde förbjuds alt lämna handlingen vidare eller yppa dess
innehåll. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det otillfredsställande
att frägan om den registrerades rätt till insyn i hans egenskap av part inte
reglerats i samband med förvallningsreformen och all inte heller nu konkreta
lagförslag läggs fram.
37
§ Handlingar som rör utlänningar
Centrala
studiesiödsnämnden och arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker förslaget.
Länsstyrelsen I Göteborgs och Bohus län erinrar om alt skadekravet - trots den
utvidgning som det innebär att skadan kan avse även annan person än utlänning
själv - har skärpts. Della rekvisils omfallning och utformning tillstyrker
länsstyrelsen, dels därför att det är välmotiverat i sig att antalet fall där
handling skall hållas hemlig begränsas, dels därför att lokutionen är klarare
och följaktligen lättare att tillämpa än den nu i 14 § sekretesslagen angivna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 HO
Enligt
komimmfullinäktige i Göteborg synes sekretesskyddet gä väl långt.
Kommunfullmäktige säger sig ha förståelse för behovet av en särregel för
utlänningar, eftersom många av dem är all anse som politiska fiyktingar. Med
den uiformning som paragrafen fått är det emellertid ett mycket vidsträckt
sekretesskydd som givits. Skyddet synes sträcka sig mycket längre än vad som
erfordras av hänsyn till de olägenheter ett offentliggörande kan medföra för en
politisk flykting. Ifrågavarande utländska medborgare får ett skydd för sina
personliga förhållanden som inle ges ät svenska medborgare. Det kan därför
ifrågasättas om paragrafen inle bör omformuleras.
Starkt
kritiskt mot förslaget till sekretesskydd, vilkel bedöms som otillräckligt,
ställer sig invandrarverket. Verket erinrar inledningsvis om de ärenden
rörande visering, uppehålls- och arbetstillstånd, avvisning, förpassning m, m.
som ankommer på verket och fortsätter.
Vid
avgörandet av sådana ärenden måste den beslutande myndigheten ofla ha ett beslutsunderlag
som, med hänsyn till den vitala betydelse beslutet många gånger har för den del
berör eller hans anhöriga, är helt klarläggande beträffande sökandens och
ibland även hans anhörigas personliga förhållanden. Materialet beslår till
största delen av uppgifter lämnade av den sökande i ansökningshandling eller
vid polisförhör. Del kan kompletteras med uppgifter av andra som känner
sökanden eller av polismyndighets ulredning angående visst förhållande som
berör sökanden.
Denna
kartläggning av en utlännings personliga förhållanden som görs föratt han skall
kunna beviljas tillstånd att vistas i landet saknar av naturiiga skäl moisvarighei
beträffande svenska medborgare. Med utgångspunkt från den av statsmakterna
fastslagna jämlikhetsprincipen beträffande invandrare och infödda bör detta i
och för sig vara skäl tillräckligt för att handlingarna som regel skall vara
hemliga för andra än dom som ärendet angår.
Det
är viktigt att utlänning som kommer till Sverige och som på grund av sina
erfarenheter i det land varifrån han kommit kanske känner misstro lill
myndigheter överhuvudtaget, kan upplysas om att hans utsagor om sina personliga
förhållanden är skyddade frän allmänhetens insyn enligt sekretesslagen.
Utlänningen mäste kunna räkna med att uppgifterna inte missbrukas. Annars
riskeras lätt att han lämnar ofullständiga eller rent av felaktiga uppgifter
med oriktiga beslut som följd.
Att
myndighet i Sverige vid hörandet av utlänning kan hänvisa till det skydd
sekretesslagen ger har säkeriigen slor betydelse i förevarande sammanhang.
Redan
offentlighetskommittén intog i sitt förslag samma principiella ståndpunkt som OSK
och föreslog att offentlighetsintresset skulle vara det primära och skyddel för
utlänningarna det sekundära. Dåvarande statens utlänningskommission ansäg att
en sådan konstruktion skulle försvaga skyddet och avstyrkte förslaget härutinnan.
Invandrarverket har inte anledning inta någon annan ståndpunkt.
Allmänna
handlingar skall enligt tryckfrihetsförordningen vara offentliga. Undantag har
bl. a. gjorts i 14 § sekretesslagen till skydd för den enskilde, som själv kan
sätta paragrafen ur spel genom att ge sitt samtycke till att handling angående
honom lämnas ut. 1 enlighet härmed lämnar verket ut handlingar som är hemliga
enligt 14 § sekretesslagen till utlänning eller hans befullmäktigade ombud
eller till annan person om utlänningen ger
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 Hl
sitt
samtycke därtill. Enligt samma bestämmelser kan sädan handling lämnas ul även
utan utlänningens samtycke om med hänsyn till ändamålet och omständigheterna i
övrigt, Uygghei kan anses vara förhanden, alt det ej kommer ati missbrukas till
skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen
avses eller hans nära anhöriga.
Vid
prövningen skall sålunda tas hänsyn till för vilket ändamål handlingen begärs
och till omständigheterna i övrigt och mot bakgrund härav skall bedömas om
trygghet föreligger för att uppgifterna inte missbrukas. Med missbruk avses här
alt utlänningen eller hans nära anhöriga skadas eller förklenas. Med hänsyn lill
den restriktiva uiformning bestämmelsen har utlämnas handlingarna utan vederbörandes
samtycke endast i undantagsfall. Mestadels sker det till seriösa forskare som
kan förete rekommendation av studieledare vid universitet eller annan
läroanstalt. Utlämnandet sker därvid som regel med förbehåll att handlingarna
inte får redovisas på sådant sätl att utlänningen kan identifieras. Ofta är det
fråga om slora serier utlänningsdossierer som redovisas statistiskt. På så
sätt låter sig dessa handlingar hanleras utan all det ger berättigad anledning
till misstanke att någon kommer till skada.
Om
utredningens förslag godtas blir situationen en annan. Förutom all
offentlighetsprincipen sätts i förgrunden har den inskränkande bestämmelsen
gjorts sä begränsad att en tillämpning i praktiken synes helt omöjlig. Visseriigen
föresläs att skaderekvisitet skall vara uppfyllt om det kan "befaras"
föreligga. Detta synes innebära all beslutsfattaren lämnas tämligen stor handlingsfrihet.
Kravet
pä skada har emellertid skärpts väsentligt mot vad som nu gäller. Antingen
skall det vara frågan om "övergrepp" varmed enligt uiredningen skall
förslås gärning som kan beivras på straffrättslig väg eller "annat allvarligt
men" t, ex, att någon skiljs frän sin anställning eller inte får en sädan.
Erfarenheterna visar att det inte går att rätt bedöma verkningarna ens i
Sverige av att exempelvis en flyktings personliga förhållanden blir kända och
än mindre är det möjligt att med nägon grad av säkerhet bedöma eventuella
skadeverkningar i vederbörandes hemland. När del gäller skaderekvisitet
"övergrepp" ställer det sig mycket svårt att få klariagt vilka
gärningar som är så allvariiga att de kan föranleda åtal i utlänningens hemland.
Med hänsyn till det stora antalet nationaliteter som finns i Sverige kan
hemland vara snart sagt vilket land i världen som helst. När det gäller rekvisitet
"annat allvariigt men" ger sig skadeverkningarna kanske till känna
först om utlänningen efter kortare eller längre tid återvänder till hemlandet.
Prövningen kompliceras av att det kanske inte alltid klart framgår vilkens
intresse den företräder som begär handlingens utlämnande.
Att
beslutsfattaren skall kunna skaffa sig någon säker uppgift om vilka
verkningarna kan bli i utlänningens hemland är enligt verkets mening uteslutet.
Om
huvudregeln beträffande här ifrågavarande handlingar fortfarande fär vara att
de skall hällas hemliga om inte trygghet är för handen, att ett utlämnande inte
skadar den handlingarna rör eller hans nära anhöriga måste det innebära ett
bättre skydd för utlänningen än om huvudregeln i stället är att handlingarna
skall vara offentliga men kunna hällas hemliga om ell utlämnande kan befaras
leda till övergrepp eller annat allvariigt men. Verket anser därför alt sädana
handlingar i princip bör vara hemliga och avstyrker utredningens förslag till
lydelse av 37 § LAH i den män paragrafen avser handlingar som tillkommit i
utlänningskontrollsyfte. Stadgandet bör be-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. BQaga 3 112
träffande
nämnda handlingar utformas så att sekretesskyddet blir det primära och
offentlighetsintresset det sekundära.
Dä
den utlänning som handlingarna angår själv torde ha de bästa förutsättningarna
för att bedöma eventuella skadeverkningar av ett utlämnande bör handling som
här avses kunna lämnas ut till annan om utlänningen samtycker härtill. Utan sådani
samtycke bör handling kunna lämnas ut under de förutsättningar som anges i 14 §
sekretesslagen. Det är naturiigtvis tänkbart att nägon utlänning kan komma i en
sådan situation att han kan tvingas ge siti samtycke lill att handlingar lämnas
ut till någon som kan skada honom. Detta torde emellertid höra till de absoluta
undantagen och kan inle motivera att myndigheterna ges en sädan förmyndarställning
gentemot utlänningar som utredningens förslag innebär.
Invandrarverket
diskuterar vidare det register över utlänningar i landet som del åligger verket
att föra och anför härom.
I
registret antecknas namn, födelsedatum, personnummer, kön, nuvarande och
eventuellt också tidigare medborgarskap, adresser, inkommande ansökningar och
beslut i ansökningsärenden, ärenden angående främlingspass och resedokument
samt beslut i avlägsnandeärenden. Av registret framgår inte om utlänningen är
politisk flykting. Enbart den omständigheten att en utlänning under åberopande
av politiska skäl ingivit ansökan om uppehållstillstånd i Sverige kan
emellertid medföra stora svårigheter för honom eller hans familj om detta blir
känt för myndigheterna i utlänningens hemland. Ett utlämnande av adressuppgift
beträffande en utlänning som tillåtils kvarstanna i Sverige av politiska skäl
kan också medföra att han åsamkas skada.
Offentlighetskommittén
ansåg all register över utlänningar som vistades i Sverige skulle vara hemliga.
OSK har emellertid inte tagit med detta i sitt förslag. Invandrarverket anser
mot bakgrund av vad ovan anförts alt verkets register i princip bör vara
hemligt. Uppgifter ur registret bör emellertid kunna lämnas ut under samma förutsättningar
som verket ovan förordat beiräffande handlingar som tillkommit i utlänningskontrollsyfle
och angår utlännings personliga förhållanden. Ett stadgande härom bör föras in
under lämpligt lagrum.
Invandraiverkei
erinrar ocksä om att förteckningar över utlänningar i Sverige naturiigtvis ocksä
kan göras med hjälp av folkbokföringens register.
Bland
utlänningar som är kyrkobokförda här finns en hel del politiska fiyktingar. Som
verket ovan anfört kan de lida skada om deras vistelse och eventuellt också
deras adress blir känd för obehöriga.
Det
kan finnas legitima intressen av alt erhålla förteckningar över exempelvis
alla kyrkobokförda utlänningar med visst medborgarskap och deras adresser.
Sådana förteckningar kan vara nödvändiga för att kunna nå ut med informaiion i
vikliga samhällsfrågor. Ett sådant intresse har exempelvis stiftelsen
Invandrartidningen som lämnar information till alla invandrare i Sverige, En förteckning
upptagande exempelvis alla i Sverige kyrkobokförda medborgare i visst land kan
emellertid komma alt innehålla namnen på en mångfald politiska fiyktingar.
Kommer en sådan förteckning i händerna på vederbörande lands myndigheter kan
det innebära risk för att de namngivna eller deras anhöriga kommer till skada.
Verket anser alt förteckningar av här nämnt slag endast bör lämnas ut då
trygghet kan anses vara förhanden att de
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 "
förtecknade
inte kommer lill skada, således huvudsakligen till statliga och kommunala
myndigheter och stiftelser, 47 S LAH bör därför kompletteras med en bestämmelse
härom; alternativt bör ell uttalande göras i förarbetena till den nya lagen.
Slutligen
anför invandraiverkei att den förteckning över utlänningar som enligl beslut av
myndighet i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge har utvisats,
förvisats eller förpassats med förbud att utan särskilt tillstånd återvända
till resp. land även i fortsäitningen bör hållas hemlig.
38
§ Förundersökning m.m.
Enligt
RA, länsstyrelsen i Stockholms
län och Sveiiges doniareförbund innebär förslaget en rimlig avvägning mellan
intresset frän rättssäkerhetssynpunkt av insyn i det slora anlalel mål som
avgörs ulan rättegång, å ena sidan, och den enskildes intresse att inte behöva
bli utlämnad till offentligheten på grund av en anmälan, som inte leder lill
påföljd, å den andra. Pressens samarbeisnämnd anser däremot att man mot
bestämmelsen kan rikta samma kritik som mot nuvarande regler, nämligen att
polis- och åklagarmyndighets beslut att avskriva en brottsutredning vanligen
blir hemliga. Därigenom kan den offentliga kontrollen över alt allt gär rätt
till inom denna sektor inte upprätthällas. Hänsynen till delta
offentlighetsintresse borde enligt nämndens mening tillgodoses bättre.
Polisstyrelsen
i Stockholms polisdistrikt fäster uppmärksamhet vid de speciella ärenden där
polisens medverkan ej påkallats i direkt brottsbekämpande syfte Ulan mer under
åberopande av polisens hjälpande funktion, t. ex. vid lägenhetsbråk, befarade
olyckshändelser eller dödsfall i lägenheter o, d. Varken 8 eller 38 ij LAH
täcker innehållet i de handlingar som upprättats vid dylika ingripanden. För
närvarande torde ofta nog endast efter en verklig härddragning av begreppet
"verksamhet till förekommande eller beivrande av brott" handlingar
upprättade vid dylika hjälpaktioner kunna hänföras under 10 § sekretesslagen.
Normalt kan måhända intresset all skydda anmälare och andra i dylika
situationer ej vara sä uttalat, men en prövning med tillämpning av skaderekvisitet
i 38 § LAH bör bli möjlig. Ett tillägg till detta lagrum synes därför böra
övervägas.
Länsstyrelsen
i Stockholms län anser att 38 § bör avse skydd för den enskilde även i de faU
han omhändertagils enligl lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO).
LTO-fallen behöver inte ha sin upprinnelse i brott och således därför vara
hänförbara under 38 ij i dess föreslagna lydelse. Handlingar rörande
omhändertagande enligt LTO kan enligt länsstyrelsen förvisso innehålla
uppgifter som kan medföra otillböriigt men för den enskilde.
Beträffande
det i bestämmelsen upptagna skaderekvisitet vill Sveriges domareförbund
ifrågasätta, huruvida det ej bör vara tillräckligt för hemlighållande att
utlämnande kan befaras medföra men för enskild. Ordsam-
S Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 "
manställningen
"otillböriigt men" ger nämligen uppfattningen om en gradering av det
menliga på ett sätl som OSK inle torde ha avsett. OSK vill med kvalificeringen "otillböriigt"
markera vissa undantagssitualioner -kommunikation under förundersökningen och bagatellförseelser.
Förbundet anser markeringen i fråga mindre tjänlig för sådant syfte och befarar
att kvalificeringen i stället kan leda till offentlighet även i fall när så ej
varit avsett.
Förundersökningshandlingar
hos länsstyrelse diskuterar länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens län
i anslutning till försia stycket andra meningen. Länsstyrelsen i Stockholms
län konstaterar alt sådana handlingar hos länsrätt i anhängigt mål om
interimistisk återkallelse av körkort både enligt gällande rätt och enligt förslagel
synes vara hemliga, när åtal ännu inte väckts. Enligl länsstyrelsen i
Västerbottens län innebär första stycket andra meningen inte en klargörande kodifiering
av praxis utan en pä vaga grunder gjord inskränkning av det nuvarande skyddet
för enskild integritet. För att fä klarhet i om och när de hos bl. a.
länsstyrelsen förvarade exemplaren av förundersökningsprolokoll blir offentliga
handlingar behöver länsstyrelsen en lagreglering av exemplarfrägan. Det
förhällandet att ett mindre antal av alla upprättade polisrapporter, förhörs-PM
och förundersökningsprotokoll ges in till allmän domstol kan inte gärna få
betydelse vid bedömningen av om handlingar av detta slag är offentliga eller
inte.
Genom
begränsningen i första stycket andra meningen av möjligheten till sekretesskydd
synes, enligl Föreningen Sveiiges statsåklagare, en lucka ha uppkommit, om man
jämför innehållet i paragrafen med innehållet i 53 §. Föreningen anför vidare.
Förslaget
torde nämligen innebära att åklagaren för att kunna tillvaralaga den enskildes
intressen måsle utverka domstolens beslul om sekretess i omedelbart samband med
åtals väckande. Föreningen finner en sådan lösning opraktisk och olämplig. I
vissa fall måste nämligen handlingssekreiess bibehållas jämväl sedan åtal
väckts. Enligt såväl förslaget som gällande rätt mä domstolen i avbidan pä
förhandling inom stängda dörrar besluta att handlingar som inkommit i målet
inte utan dess tillstånd mä ullämnas. Det sekretesskydd som här avses innebär
skydd inte blott för den misstänkte utan även för annan person som berörs t.
ex. målsäganden i mål om utpressning. Det hinder mol utlämnande som kan
föreligga av nu anförda skäl måste givetvis beaklas av polis- och
åklagarmyndigheterna. Då av naturiiga skäl viss tid regelmässigt förfiyter
mellan tidpunkten för åtals väckande och lidpunkten för förhandling eller
domstols beslut om sekretess är det i här avsedda fall nödvändigt aU polis- och
åklagarmyndigheterna gör en förhandsbedömning om hemlighållande på här avsedd
grund erfordras sedan åtal väckts. Så sker också enligt nu gällande rätt.
Finnes vid en sådan bedömning anledning antaga att förhandling kommer att ske
inom stängda dörrar har polis- och åklagarmyndigheterna enligt gällande rätt
möjlighet och skyldighet att vägra lämna ut handling i avbidan på rättens
beslut om sekretess. Som framgår av vad ovan anförts bör denna möjlighet
bibehållas. Detta sker lämpligast på så sätt alt den av kommittén föreslagna
begränsningen av paragrafens tillämplighet utgår.
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 ' '
Rörande
handlingar hos JO kan hänvisas till JO:s under 8 § redovisade uttalanden.
39
§ Verkställighet av påföljd
Skaderekvisitet
"att ändamålet med vården motverkas" föranleder kommentarer från två
remissintanser. Svea hovräti har ingen invändning i sak men erinrar om att
motsvarande stadgande i 14 5 sekretesslagen har ansetts vara i princip grundlagstridigl,
eftersom lillämplig sekrelessgrund saknas. Samma resonemang synes kunna föras
med OSK:s förslag lill sekreiessgrunder. Interneringsnämnden erinrar om att det
uttalas i motiven, att i uttrycket ligger generellt att utlämnande kan vara
menligt för den berörde. Enligt interneringsnämndens mening ger emellertid
lagtextens avfattning ej klart uttryck ät tanken, att utlämnande kan vara
menligt för enskild. Ett förtydligande bör därför ske.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge tar upp skillnaden mellan första och andra stycket i fräga
om de centrala nämndernas och övervakningsnämndernas beslul. Någon sädan
skillnad finns inte nu och kan enligt hovrätten inte anses vara motiverad. Den undvikes
om första och andra styckena sammanslås, t.ex. pä följande sätt: "Handling
som inom kriminalvärden uppräitats rörande den som är intagen i anstalt eller
underkastad kriminalvård i frihet skall hällas hemlig i vad den avser hans
behandling eller
eljest-- sättes i fara.
Vad nu sägs gäller ej beslut av kriminalvärdsnämn-
den,
ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden eller övervakningsnämnd."
Kriminalvårdsstyrelsen
konstaterar att genom formuleringen av första stycket i denna paragraf
styrelsens beslut har sekretessbelagts. Enligt styrelsens hiedömning kan
endast undantagsvis utlämnande av andra handlingar än beslut ifrågakomma.
Kriminalvårdsstyrelsen behandlar vidare behovet av sekretesskydd för några kalegorier
av personer som ej omfattas av 39 S och anför,
OSK
har begränsat paragrafens tillämpningsområde till att avse personer som är
intagna i anstalt eller är underkastade kriminalvård i frihet. Härigenom
utesluts häktade och de som undergår kriminalvård genom att t. ex. verkställa
påföljd i häkte. För de handlingar som på häkte upprättas beträffande
behandlingen av häktad och hans personliga förhållanden saknas sekretesskydd i
den män uppgifterna inte kan hemlighållas enligt 38 § LAH. Detta framstår som
betänkligt, då dessa personer inte av domstol befunnits skyldiga till brott.
Ett
särskill problem utgör de till frihetsberövande påföljd dömda som inte intagits
i anstalt p. g. a. att de ännu inte förelagts inställa sig, eller därför all de
erhållit uppskov med verkställigheten, antingen av kriminalvårdsstyrelsen
eller genom nåd. Av den som dömts till fängelse söker ungefär var tredje
uppskov, I uppskovsärendena förekommer mycket ofta upplysningar av sådan art
att myckel starka skäl talar för sekretess. Det kan exempelvis vara fräga om
läkarintyg eller social ulredning beiräffande den dömde eller nägon honom närstående.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 ' '6
Interneringsnämnden
tillstyrker förslaget såvitt gäller hos nämnden upprättade handlingar-utom beiräffande
beslul. Beslul av interneringsnämnden rörande den som vårdas i eller utom
anstalt är, säger nämnden, enligl gällande lag alltid offentiiga. 1 OSK;s
förslag har bestämmelse om nämndens beslut upptagits endast i förevarande
paragrafs andra stycke som avser handlingar rörande den som är underkastad
vård i frihet. 1 denna del torde den nya lagstiftningen böra ges samma innehåll
som nuvarande lag, dvs, alt nämndens beslut även i frågor som avses i
paragrafens första stycke är offentliga.
40
§ Sjukvård och socialvård m. m. Första stycket
Förslaget
att sammankoppla sekretessen inom sjukvården med där rådande tystnadsplikter
mottas positivt av regeringsrätten, arbetarskyddsstyrdsen, länsslyrelsen I
Göteborgs och Bohus län, JO, Landsiingsförbundet och Sveriges läkarförbund.
Regeringsrätten uttalar sin tillfredsställelse över att läkarintyg pä detta
sätt kan sekretessbeläggas oavsett hos vilken myndighet de befinner sig.
Kommunfullmäktige i Göteborg anser kopplingen mellan sekretess och
tystnadsplikt mindre lyckad. Konstruktionen torde få till följd, anförs del,
att sekretessen blir i det närmaste absolut, något som skulle komma att lägga allvariiga
hinder i vägen för det samarbete mellan exempelvis sjukvård och socialvård,
som frän andra synpunkter framstår som eftersträvansvärt. Riksförsäkringsverkel
säger sig sakna möjlighet att bedöma hur de föreslagna reglerna kommer alt
tillämpas gentemot försäkringens organ men understryker det enligt verkels
mening oavvisliga kravei att dessa organ får full tillgäng till för dem erforderiiga
handlingar som avses i 40 §,
Tystnadspliktskommiltén
tar upp frågan om bestämmelsens grundlagsenlighet och erinrar om att fallen av
hemlighällande skall vara noga angivna i särskild lag. En vidare hänvisning,
som i den föreslagna paragrafen, till "lag eller förordning" är
mindre väl förenlig med den nyss åsyftade grundlagsregeln. Den hävdvunna
uppdelningen av sjukvärdssek-relessen mellan förtroendefallen och övriga bör i
stället komma till uttryck direkt i LAH. 1 samma riktning uttalar sig Juridiska
fakulteten vid Lunds universitet.
Socialstyrelsen,
som anser den föreslagna ordningen i och för sig tilltalande, finner anledning
att nägot uppehålla sig vid frågan om räckvidden helt allmänt av den föreslagna
sekretessen. Vissa uttalanden i special moll veri ngen, där bl. a. talas om
läkarintyg som tillkommit i en "förlroendesituation" (s. 259 sista
stycket) skulle kunna tolkas så, att OSK ansett att denna sekretess inte
omfattar annat än vad som motsvaras av den i princip absoluta tystnadsplikt som
hänför sig till vad en patient
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 "7
meddelat
t. ex. en läkare i förtroende och de iakttagelser som läkaren gör med ledning
av dessa uppgifter samt den diagnos han ställer. Emellertid förefaller del av
andra uttalanden att döma som om OSK med uttrycket förtroendesituation velat innefatta
ett vidare begrepp och tydligen tänkt sig en sädan situation föreligga sä snart
en person uppsöker en läkare för behandling eller rådfrågning. Lagtextens
innehåll motiverar ocksä en sådan tolkning. Detta innebäratt
handlingssekretessen enligt första stycket sträcker sig lika långt som
tystnadsplikten i dess helhet och således omfattar inte blott vad som kan
hänföras till nyssnämnda långtgående tyslnadspliktsdel utan även den mindre
stränga tystnadsplikt som kan sägas begränsas till sädana iakttagelser som
gjorts oberoende av nägot patientens förtroende. Styrelsen utgår frän att
styrelsens nu framförda tolkning av bestämmelsen är den rikliga.
Socialstyrelsen konstaterar att en handlingssekretess som den senast beskrivna
torde medföra bl. a. att sä gott som samtliga läkarintyg omfattas av en absolut
sekretess, både intyg vars innehåll grundar sig pä förtroendeuppgifier och
intyg som baserar sig pä läkarens egna iakttagelser Socialstyrelsen fortsätter.
Socialstyrelsen
släller sig tveksam till om samtliga läkarintyg skall tillerkännas en sä
sträng sekretess som föreslås i vilka sammanhang de än åberopas. Det verkar
rimligt att så blir fallet beträffande läkarintyg i t. ex. körkortsärende,
tjänstetillsättningsärende eller sjukskrivningsärende. Det förefaller däremot
mera tveksamt om stycket också bör utsträckas till läkarintyg som åberopas i
ett bostadsförmedlingsärende för att försöka styrka rätt till förtur i
bostadskön eller i en brottmålsprocess för att söka påverka bedömningen vid
straffmätningen. Samma tveksamhet kan överhuvudtaget göra sig gällande vid alla
de läkarintyg av olika slag som sökande, klagande eller annan part införskaffar
från läkare och sedan äberopar hos myndigheter för att där komma i en bättre
ställning i visst avseende eller för att bereda sig en förmån eller fördel som
eljest inte skulle tillkomma dem. 1 dessa fall är situationen som regel en
annan än i förstnämnda slag av ärenden, där det vanligtvis föreskrivs att
sökande har alt förete läkarintyg av visst slag. Styrelsen är medveten om att
det är svårt att göra en bestämd gränsdragning mellan ärenden där läkarintyg
bör omfattas av sträng sekretess och andra ärenden där sädan sekretess kan
ifrågasättas för där företedda läkarintyg. Beträffande sistnämnda grupp av
ärenden kan det med fog hävdas att det föreligger ett samhällsintresse att
förhindra maktmissbruk av sädan grad att offentlighelsregeln bör gälla.
Även
JO diskuterar frågan i vad mån läkarintyg omfattas av första styckets regel.
Alla
läkarintyg och läkarutlåtanden blir emellertid att bedöma enligt första
styckets regel. Sådana förekommer i en mängd olika lyper av ärenden och hos myndigheler
av de mest skilda slag. Det blir ingalunda nägon lätt uppgift för dessa
myndigheter att avgöra om ett läkarintyg eller ett läkarutlåtande omfattas av
sekretess enligt första styckei. Vilka läkarintyg och läkarutlåtanden skall
anses tillkomma i en förtroendesituation? Hör t. ex. läkarintyg i
körkortsärenden och tjänsteansökningsärenden hit? Och vilken betydelse lår den för
sjukvården stadgade allmänna tystnadsplikten som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 118
endasl
förbjuder obehörigi yppande av patients personliga förhållanden? För egen del
tolkar jag sekretessregeln i försia styckei så att den ger sekretess ät alla läkarintyg
och läkarutlåtanden utom sädana som utfärdas pä en myndighets egen begäran som
led i myndighetens utredning av ett ärende. 1 vad mån sådana intyg och
utlåtanden skall åtnjuta sekretess får då bedömas enligt de eventuella
sekretessregler som gäller för ärendelypen i fråga. Ett klarläggande uttalande
i denna viktiga fråga behövs emellertid.
JO
påpekar också all av läkarsekreterare upprällade handlingar -trots vad OSK
anfört därom - lorde omfattas av första slycket, Frägan är ju om inom sjukvärden
upprättade handlingar och även läkarsekreterare är underkastade den i lagen
(1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fi.
föreskrivna tystnadsplikten. JO anser vidare att det inle kan godtas att vad en
patient brevledes meddelar en läkare i förtroende får ett svagare
sekretesskydd än motsvarande muntliga uppgifl, som av läkaren antecknas t. ex,
i läkariournal. Sekretessregeln i försia slyckel bör därför omarbetas så alt
den kommer att omfatta också från patient inkommen handling.
Juridiska
och medicinska fakulteterna vid Uppsala universitet, karolinska institutet,
Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet anser att s j u k
-journalerna inte skall anses som allmänna handlingar. Läkarförbundet
understryker att en sjukvärdsjournal inte är en handling som kan jämföras med
inom myndigheters verksamheter förekommande dokumentation. Förbundet utvecklar
sin ståndpunkt pä följande sätt.
Journalen
är i första hand att betrakta som arbetsanteckningar till hjälp för
undersökning och behandling av patient. Dess syfte är att ge underiag för god
och adekvat vård och att möjliggöra kontinuitet i vården i all synnerhet när
denna anförtros fiera läkare. Journalen innehåller mycket ofta uppgifter om
ömtåliga och känsliga personliga förhållanden vilka patienten eller dennes
anhöriga, ibland andra personer, lämnat i förtroende till läkaren. Dessa är
nödvändiga för att läkaren skall kunna göra riktiga medicinska bedömningar och
komma fram till rätta diagnoser.
Läkares
sjukvärdande verksamhet kan rimligen inte karakteriseras såsom en
myndighetsutövning och det ter sig främmande alt jämställa förvaltningsärenden
och läkarvård. Patienten upplever inte heller situationen så att han, när han
söker läkaren, vänder sig till en myndighet. En myndighetsfunktion kan över
huvud inte anses förenlig med förtroendeförhäl-landet mellan läkare och
patient, vilket är en förutsättning för god sjukvård och att patienten skall
kunna återföras till hälsa.
Läkarverksamhet
och sjukvård i allmänhet är med andra ord artskild från annan myndighets
verksamhet och har med vissa väl avgränsade undantag enbart karaktären av
tillhandahållande av tjänster. Mycket starka skäl talar därför för att
handlingar rörande sjukvård inte skall betraktas som allmänna handlingar.
Svenska
läkaresällskapet föreslår att frågan om sjukjournalen görs till föremål för
särskild prövning och anför därvid.
Härvid
bör fastställas vilken del av del nuvarande journalmaterialet, som rimligen bör
betraktas som handling utformad av myndighet. Sällskapet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 "9
föreslår
alt uppgifter tillhörande denna del framgent förs separat och på sä sätt att
offentlighetsprincipen blir tillgodosedd. Det lorde här framförallt gälla
information som belyser klientelets sammansättning med hänsyn t. ex. till äldersgruppering
och sjukdomspanorama, värdtider, antal undersökningar och operationer av olika
slag osv.
Alla
personliga anteckningar angående de enskilda patienterna bör däremot samlas i
särskilda journaler, som icke bör ha karaktär av allmän handling. Regler för
hur dessa i princip skall föras och handhas bör utarbetas. Härvid bör man i försia
hand ta sikte pä att stimulera ur sjukvårdssynpunkt ändamålsenlig journalföring,
alltså skapa förutsättningar för en dokumentation, som tillgodoser värdens
behov under hänsynstagande till den enskildes integritet, som ständigt kan
hällas aktuell och som pä ett överskådligt sätt återger lidigare
ställningstaganden och den akluella situationen. Vidare bör i princip anges hur
läkaren lämpligen bör lämna information till patienten, anhöriga, myndigheter
och andra och under vilka omständigheter dessa bör äga rätt ta del av
tillgängliga anteckningar. Regleringen bör garantera kontrollerande
myndigheter tillböriig insyn i verksamheten.
Socialstyrelsen
ställer frägan i vilken ulsträckning utlämnande av handlingar kan ske, där
inte samtycke föreligger från den till vars förmän sekretessen gäller.
För
närvarande tilläts, med stöd av 14 ij första stycket näst sista punkten SekrL,
t. ex. nära anhörig att få ta del av patients sjukjournal utan att samtycke
föreligger frän patienten. Samtycke kan ibland vara omöjligt eller bedömas som
olämpligt att införskaffa, men utlämnande av journalen kan ändå ske i de fall
del kan lagas för visst att patientens inlressen inte kommer till skada. Sädant
utlämnande sker givetvis under angivna förutsättningar ocksä till andra än
anförvanter. Vad nu sagts gälleräven handlingar i ärenden rörande t.ex.
hälsovård, socialhjälp, barnavård och nykterhetsvård.
1
angivna och liknande fall finns det ej sällan ett berättigat intresse för
tredje man att fl del av en handling i hithörande slag av ärenden. Detta
intresse bör i vissa fall kunna göra sig gällande även i förhällande till den
mycket långtgående sekretess som föreslås i 40 § försia stycket. Viss sådan
möjlighet synes föreligga med stöd av den föreslagna 56 § men det förefaller
oklart hur OSK tänkt sig att denna bestämmelse skall tillämpas i praktiken.
Enligt socialstyrelsens mening bör till ledning för de myndigheter som skall
tillämpa hilhörande lagregler 40 § första styckei kompletteras med en föreskrift
motsvarande den som nu återfinns i 14 § första stycket näst sista punkten SekrL.
Självfallet bör som hittills vid utlämnande erforderliga förbehåll göras.
Nyssnämnda
bestämmelse i 14 § SekrL utnyttjas f n. ocksä när handlingar åslundas för
forsknings- eller annat angeläget ändamål. Enligt socialstyrelsens uppfattning
saknas anledning alt vidtaga någon ändring härvidlag. Det nuvarande systemet
har veteriigen ej medfört olägenheter.
Som
inledningsvis under denna paragraf antytts anser riksförsäkringsverkel att det
för arbetet inom verkets ämbetsområde är oundgängligen nödvändigl att de
myndigheter som arbetar inom detta inte avskärmas frän möjligheten att få alll
det material rörande den enskildes hälsotillstånd som behövs för att rätt kunna
handlägga hans försäkringsärende - även sädant material som till äventyrs kan
vara negativt för honom vid handläggningen av hans
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 120
ärende
inom nämnda område.
Folksam
erinrar om att det i försäkringsrörelse, t. ex. inom personförsäkring, i inle
obetydlig omfattning krävs att försäkringsgivaren får tillgång till handlingar
som i och för sig skall hållas hemliga, exempelvis sjukhusjournaler.
Såvitt
vi förstår innebär de föreslagna lagreglerna i dessa avseenden inte några
ändrade förutsäUningar för försäkringsverksamhelen. Visseriigen uttalar
kommittén i specialmotiveringen till 40 § att förslaget innebär en betydligt
mer skärpt sekretess än som för närvarande gäller för just sjukhusjournaler.
Vi betvivlar inte att kommittén allmänt sett har rätt när man gör detta
gällande men i förhällandet läkarna-försäkringsbolagen tillämpas redan nu
enligt vår erfarenhet denna höga sekretessgrad, något som vi funnit goda skäl
för och även anpassat oss till.
Sjukvårdsstyrelsen
I Malmö kommun diskuterar det förhållandet att föreslagen sekretess i förening
med den tystnadsplikt rörande enskilds personliga förhållanden som
sjukvårdshuvudmännen är skyldiga att iakttaga, säsom sägs i utredningen, ibland
kan leda till att en sjukvårdshuvudman får utstå en mycket kraftig kritik i
massmedia just därför att man till följd av sin tystnadsplikt är förhindrad att
klariägga alla detaljer i ett ärende. Enligt styrelsens uppfattning kan man
inte bortse från det faktum att myndigheternas begränsade möjligheter att
kunna förklara och lägga till rätta pä läng sikt kan rubba tilltron till olika
offentliga organ, särskilt i beaktande av massmedias av olika anledningar ökade
intresse att vilja skydda enskilda personer mot som man i vissa fall uttrycker
det "mygel" och "maktövergrepp".
TysiadspllktskommUtén
diskuterar OSK;s uttalande i frägan om förhål-landet mellan läkarens
lystnadsplikt och hans skyldighet att göra anmälan enligt lag eller annan f ö r
f a 11 n i n g , t. ex. 93 § barnavårdslagen eller körkortsbestämmelserna.
Kommittén anför i denna del.
Kommittén
(dvs. OSK) hävdar ati tystnadsplikten även i förtroendefallen genombryts av
anmälningsskyldighet. Ett liknande uttalande finns i prop. 1975:8 (s. 71). JO
har gjort ett uttalande i samma riktning (1963 s, 428). JO motiverade
emellertid sin ståndpunkt främst med all anmälningsplikten (enligt
barnavårdslagen) var stadgad i lag och tystnadsplikten endast i instruktion,
och han redovisade inte några överväganden om konsekvenserna av ati
anmälningsplikten finge företräde. - Tystnadspliktskommittén vill erinra om att
denna tolkning av 93 § barnavårdslagen inte har stöd i förarbetena.
Föredragande statsrådet avstod uttryckligen från att la ställning till frågan (prop.
1960:10 s. 385), och denna kan inte heller anses ha fått någon slutgiltig
lösning i den nya bestämmelsen i 3 § lagen (1975:100) med vissa bestämmelser
för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. Tystnadspliktskommiltén vill för
sin del framhålla att del är svårt &U finna någon enkel och klar lösning av
konflikten mellan anmälningsplikt och tystnadsplikt i förtroendefallen inom
sjukvärden. Frågan, hur en läkare skall handla i fall då patienten (eller vårdnadshavaren)
inte samtycker till att anmälan
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 '2'
göres
till myndighet med maktbefogenheter, måste ofta bli beroende av en mångfald
svåra överväganden; del är fåfängt att tro alt den har fått en praktiskt
fungerande lösning genom den nyss nämnda regeln i 3 tj SFS 1975:100.
Datainspektionen,
landsarkivet I Vadstena, länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län och JO pekar
på de svårigheter vid tillämpningen som uppkommer hos myndigheter som saknar
tillgång till medicinsk sakkunskap. Datainspektionen erinrar om att
omständigheterna vid handlingens tillkomst blir avgörande för om den lar
hemlighållas. För att underiätta utredandet av dessa omständigheter senare, när
handlingen begärs utlämnad, är det önskvärt att de framgårav själva
handlingen. Landsarkivet i Vadstena anser att man i förslaget har underskattat
möjligheten av förekomst hos offentliga arkivinstitutioner av handlingar
rörande sjuk- och socialvård. Redan i dagens läge finns avsevärda bestånd
sädana handlingar i offentliga arkiv. I de fiesta fall sker utlåning till
sjuk- och vårdinrättningar men fall, dä berörd part har begärt att lå ta del av
sin egen sjukjournal, har förekommit. Det vore i sädana fall önskvärt, om en
generell regel fanns, enligt vilken man i dylika fall hänvisade vederbörande
till nägon vårdinstitution som inlånar handlingen och sedan tar ställning till utlämningsfrägan
eller, vid behov, ger vederbörande önskade upplysningar ur journalen. Det torde
vara ofrånkomligt alt denna procedur lar någon tid. Enligt landsarkivets åsikt
bör det vidare inte vara nödvändigt att just den "utfärdande" läkaren
far ta ställning till ärendet. Är så möjligt, är det givetvis utmärkt, men
även en annan läkare bör kunna fylla samma funktion. - JO:s uttalande i denna
fråga har återgivits tidigare under denna paragraf
Sveriges
läkarförbund är kriliskt mot den föreslagna tidsbegränsningen av
sekretesskyddet. En redovisning av förbundets synpunkter lämnas underSl ij.
Här
kan redovisas ocksä vad TCO anfört med anledning av den ordning med läkarintyg
till försäkringskassa som till-lämpas inom stat, landsting och kommuner i samband
med anställds sjukdom.
Den
sjuke är i dag skyldig att efter karenslidens slut lämna läkarintyg till
försäkringskassan enligt ett fastställt formulär. I intyget anger läkaren inte
bara den lid under vilken patienten bör avhälla sig frän arbete utan ocksä
sjukdomsdiagnos. Pä senare tid har de offentliga arbetsgivarna mer och mer
börjat begära att intyget skall uppvisas också pä arbetsplatsen. Härigenom
röjs sjukdomsorsaken för helt ovidkommande personer inom kassa-och
personalavdelningar.
Enligt
TCOs uppfattning är det icke nödvändigt att annan än försäkringskassan flr
reda pä sjukdomsdiagnosen. Vilken sjukdom patienten lider av aren förtrolig sak
mellan läkaren, patienten och försäkringskassan. Därför bör snarast en
förändring ske av gällande bestämmelser sä att arbetsgivaren icke har rätt att
avkräva arbetslagaren läkarintyg om sjukdomens art eller att utfråga
vederbörande härom. 1 de fall arbetsgivaren önskar intyg om
sjukskrivningsperiodens längd bör sådani intyg kunna utfärdas av försäkringskassan.
Så länge det nuvarande systemet med läkarintyg, som även upptar
sjukdomsdiagnos, tillämpas bör dock intyg, som lämnats till arbetsgivaren/myndigheten
falla under sekretessbestämmelserna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 '
Andra
stycket
Mot
utformningen av socialvärdssekretessen ställer sig fiera remissinstanser
kritiska. Socialstyrelsen, länsstyrelsen I Jönköpings län, kommunfuUmäktige i
Göteborg, sociala centralnämnden i Umeå kommun, socialutredningen, Svenska
kommunförbundet, Landsiingsförbundet och Centralorganisationen SACOISR anser
att frågan om socialvärdssekretessen bör övervägas pä nytt mot bakgrund av den
pågående utvecklingen inom socialvården i riktning mot allt mindre inslag av
myndighetsutövning. Socialstyrelsen anför.
OSK
har utgått från att den förtroendesekretess som föreslås inom sjukvården inte
kan uppställas för socialvårdens del. Ur saklig synpunkt finns det enligt
socialstyrelsens mening ej anledning att här göra nägon skillnad mellan dessa
vårdområden. Förtroendesiluationer av det slag som inträffar i sjukvården
förekommer i betydande utsträckning också inom socialvården. De uppgifter och
upplysningar som därvid framkommer eller lämnas torde vara av ungefärligen
samma slag i båda vårdområdena. I själva verket lorde den förlroendesituation
som föreligger vid besök av en hjälpsökande hos en socialassistent i ett
nykterhetsvårds- eller barnavårdsärende inte skilja sig myckel från vad som i
detta hänseende gäller i samband med en patients undersökning eller behandling
av en psykiater.
OSK
har ansett att den myndighetsutövning som sker inom socialvärden ulgör hinder
för en förtroendesekretess av del slag som föreslås för sjuk-värden. Gentemot
detta vill socialstyrelsen framhålla att långt ifrån allt av den mängd olika
ärenden som handläggs inom socialvårdsområdel i vid bemärkelse innefattar
myndighetsutövning. Pä senare tid har det dessutom inom socialvärden i ökande
omfattning skett en övergäng till en verksamhet som innefattar åtgärder
baserade på frivillig medverkan från den persons sida som är föremål för
åtgärden och inslaget av tvångsåtgärder har blivit allt mindre markerat.
Styrelsen vill för övrigt erinra om att det också förekommer
myndighetsutövning inom sjukvården, såsom då värd meddelas med stöd av LSPV
(lagen om sluten psykiatrisk värd).
Härtill
kommer att enligl gällande synsätt behandling inom hälso- och sjukvärden sker mol
bakgrunden av en social helhetssyn. 1 behandlingsarbetet bör de rent
medicinska åtgärderna inte isoleras frän sådana sociala faktorer som är av
betydelse för den sjukes vård och tillfrisknande. Det sagda är uttryck för
pågående och av statsmakterna understödd integrering mellan hälso-, sjuk- och
socialvård. Meningen är att arbetet inom hälso-och sjukvärden skall ske i
behandlingslag, i vilka företrädare för såväl medicinalpersonal .som social
personal ingår. I båda fallen är det fråga om vård av människor, där det kan
vara svårt alt dra en bestämd gräns mellan handlingar som tillhör
sjukvårdsärende och handlingar som ingår i socialvårdsärende. Konkret exempel härpåärDalby-ochTierpsprojekten.
Självfallet kan det uppstå svårigheter i behandlingsarbetet om sekretessregler
av olika slag skall gälla försjukvärdspersonal åden ena sidan och
socialpersonal åden andra.
Under
åberopande av det anförda lår socialstyrelsen föreslå att sekretessens
omfattning i socialärenden bringas i så nära överensstämmelse som möjligt med
vad som gäller på sjukvårdens område i detta hänseende. 1 den mån en
förtroendesituation föreligger inom socialvården bör således bestämmelserna i
40 tj första stycket bli tillämpliga. Det saknas anledning ati inte låta samma
regel gälla i motsvarande situation i ett hälsovårdsärende. Detta innebär att
enhetliga sekretessregler bör införas för sjukvården, hälsovården och socialvården,
inklusive barnavården och nykterhetsvården.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 '23
Socialulredningen
ger uttryck för samma grundsyn i sitt yttrande och uttalar.
Socialutredningen
vill i detta sammanhang framhålla att en strävan inom socialvärden i dag är att
sä långt sig göra låter undvika åtgärder, som står i strid med den enskildes
vilja. Ett av huvudmålen för socialutredningens arbete är alt skapa ett
förtroendefullt förhällande mellan socialvårdens organ och dess klienter, så
att besluten kan fattas i samförstånd. Huvudvikten kommer att läggas vid att
lämna råd och stöd i olika former. Det ter sig därför också naturiigt att
koppla familjerådgivningen till socialvården. Samråd mellan socialvårdens och
medicinalvårdens företrädare kan förutsättas bli alll vanligare. Behovet av att
skapa en förtroendesekretess även pä socialvårdens område kommer därför att
bli mer markant än tidigare. I den begränsade utsträckning vidtagande av
åtgärder mol den enskildes vilja alltjämt anses nödvändiga kommer
bestämmelserna härom med största sannolikhet att intagas i en särskild lag och
sannolikt kommer beslutanderätten i sådana ärenden att i försia instans läggas
pä länsrätterna. Härigenom skapas även bättre fömtsättningar för att införa en
särskild förtroendesekretess på socialvårdsområdel.
Socialutredningen
är emellertid ej beredd att nu ta slutlig ställning till om de skäl, som talar
mot en förtroendesekretess pä hela socialvårdsområdel, väger så tungt att
önskemålet om att införa en sådan sekretess får vika. Till denna fråga avser
socialutredningen att återkomma i sitt lagbetänkande i samband med behandlingen
av tystnadsplikten på socialvårdsområdel. Skälen mol en förtroendesekretess
anges pä följande sätt av socialutredningen.
Emellertid
bör i sammanhanget också framhållas, att vissa skäl alltjämt kan andragas mot
införandet av förtroendesekretess pä socialvårdsområdet. Prövningen av ärenden
rörande socialhjälp och andra bidrag är sålunda f n. att hänföra till
myndighetsutövning enligt 3 § Fvl (förvaltningslagen). Vidare kvarstår det
förhållandet att de sociala organens medverkan för att göra utredningar och
avge ytirande i brottmål, vårdnadsmäl, adoptions- och namnärenden m.m. även
fortsättningsvis kommer att erfordras. Del torde ej heller vara möjligt att -
då det gäller åtgärder mot den enskildes vilja - helt bortse från det material,
som finns samlat hos det kommunala socialorganel. Följaktligen är det ej
möjligt att på socialvårdens område i alla situationer tillgodose önskemålet
om fullständig sekretess för lämnade uppgifter. Svårigheter kommer alltså även
framdeles att föreligga, då det gäller att bedöma, å ena sidan, vilka uppgifter
som fär anses ha lämnats i förtroende och därför skall åtnjuta särskild
sekretess, och, å andra sidan, vilka uppgifter som inhämtats i ärende, där det
finns ett inslag av myndighetsutövning, och därför skall bedömas på annat sätt
ur sekretessynpunkt.
Socialutredningen
anför också andra kritiska synpunkter.
Enligt
socialutredningens mening bör vid utformningen av reglerna om sekretesskydd pä socialvårdsområdel
två principer vara vägledande. För det första skall enskilda personers intresse
av att ej fl uppgifter om sina personliga förhållanden utlämnade till obehöriga
tillgodoses. Fördel andra bör reglerna härom vara lätta att tillämpa. Dessa
principer har ej i erforderiig grad tillgodosetts av OSK.
Om
OSK:s förslag genomförs flr man, såsom tidigare nämnts, räkna med
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 '24
större
offentlighet än vad som nu är fallet. Mången gång kan det ej förutses, att en
handlings utlämnande kommer att medföra skada, ehuru sä senare visar sig bli
fallet. Vid prövningen av om handlingen bör utlämnas kan vidare missbedömningar
ske, som länder den enskilde till skada. Med stor sannolikhet kommer en
huvudregel om offentlighet att inge en sådan osäkerhetskänsla hos allmänheten,
att risk föreligger för att man ej vågar anförtro socialtjänstemannen
uppgifter om sina personliga förhållanden. Frågan är om icke ett genomförande
av OSK:s förslag kommer att leda lill att sekretesskyddet pä det sociala
området försvinner eller i allt fall helt föriorar sin betydelse.
Vidare
måste beaktas att tillämpningen av de regler OSK föreslär ställer sociala
tjänstemän och myndigheter inför betydligt svårare avgöranden än vad som för
närvarande är fallet. Utgångspunkten är i dag att handlingarna är sekretesskyddade.
En prövning fär därefter ske om något undantag frän denna regel gäller. Denna
prövning är begränsad till ett fåtal särskilt angivna situationer och torde ej
medföra några större komplikationer. Om OSK:s förslag godtages, skall
socialvårdens företrädare utgå frän att handlingarna är offentliga. Därefter
skall en prövning ske, om utlämnande likväl bör nekas med tanke pä att
utlämnande skulle kunna leda till skada för den vars förhållanden berörs i
handlingen eller någon honom närstående. Alt vid denna prövning i de olika
typer av ärenden som förekommer inom socialvården kunna förutse alla
situationer som kan uppkomma torde vara hart när omöjligt. Därjämte kommer den
föreslagna ordningen att medföra besväriigheter, då det gäller att i ett beslut
motivera varför handlingen ej utlämnas. Risk föreligger att man i
beslutsmotiveringen nödgas antyda just det som bör hemlighållas. Det bör i
detta sammanhang ocksä observeras, att en sä utformad sekretess som OSK
föreslagit kommer att göra det än besväriigare än i dag för
socialvårdstjänstemannen att dra gränsen för del område, beträffande vilket
tystnadsplikt råder. Socialutredningen föreslår därför att som huvudregel
alltjämt skall gälla att handlingar på socialvårdsområdel skall vara sekretesskyddade
i vad de avser enskilds personliga förhållanden samt att de undantag härifrån
som krävs anges pä ett så enkelt och klart sätt som möjligt. Denna synpunkt
behöver enligl socialutredningens mening ej komma i kollision med
huvudprincipen att allmänna handlingar som regel bör vara offentliga. Denna
regel hör hemma i TF eller den grundlag som kommer att ersätta denna
förordning. Undantag från denna regel måste dock finnas. Att man, dä man anger
undantagen, däri inbegriper en viss grupp av handlingar, nämligen sådana
handlingar på socialvårdsområdet som angår enskilds personliga förhållanden
kan knappast vara ägnat att rubba huvudprincipen om handlingars offentlighet.
Avslutningsvis
anför socialutredningen, att det, om förtroendesekretess ej införs, är av än
större vikt att offentlighetsprincipen ej får gälla som huvudregel på
socialvårdsområdet utan att utgångspunkten - liksom fallet är i dag - får vara
att handlingarna är sekretesskyddade.
Kommunstyrelserna
I Lund och Umeå förklarar alt de godtar OSK:s förslag till socialvårdssekretess
för närvarande. Kommunstyrelsen i Lund pekar dock på att betydande avsnitt av
socialvården snart kommer att kunna uppvisa principiellt samma förutsättningar
för en förtroendesekretess som sjukvården gör i dag. Kommunstyrelsen i Umeå
anser i motsats till kommunens sociala centralnämnd att det inte är motiverat
att sociala behandlingsjournaler om-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 '
fattas
av utökat sekretesskydd, eftersom det i sociala sammanhang även rör sig om
myndighetsutövning, som bör vara föremål för ofTentlig insyn. Nägra
remissinstanser diskuterar kravet all del är handling i ärende rörande
socialvård som kan hemlighällas enligt delta och de tvä följande styckena i
paragrafen. Enligt regeringsrätten torde ordet ärende i detta sammanhang böra
uppfattas i samma betydelse som denna term fått i 3 § förvaltningslagen.
Regeringsrätten vill här hänvisa till sitt avgörande in pleno RRK R 75 2:21. Av
detta rättsfall framgår att värd vid en inrättning, i vart fall om den är
avslutad, inte är att betrakta som ett ärende. Den sekretess, som anges i andra
och tredje styckena, kan sälunda tillämpas endast pä handlingar som ingår i ett
förvaltningsrättsligt ärende. Huvuddelen av de handlingar som är aktuella torde
tillhöra ett sädant ärende om t. ex. barnavård, nykterhetsvård, socialhjälp
eller annan socialvård, abort, kastrering, omsorg etc. Klart är dock alt det
finns stora grupper av allmänna handlingar inom denna sektor som inte tillhör
ett ärende. Inom socialvärden kan förekomma handlingar i uppsökande värd utan
att nägot ärende uppstått. Fortlöpande värd utgör inte något ärende, och
handlingar som tillhör sådan vård omfattas inte av den föreslagna skeretessen.
En komplettering är här erforderiig, enligt regeringsrätten.
Enligt
OSK:s mening, sid 261 mitten, är uppsökande verksamhet inom socialvården - och
förmodligen då också inom sjukvården och hälsovården - ett ärende som omfattar
en stor mängd personer. Innebörden synes vara att den samlade mängden ifyllda
intervjuformulär eller blodprovsresultat utgör ett ärende men också att
särskilda ärenden därefter kan uppstå beträffande varje person för vilken den
uppsökande verksamheten leder till nägra värd- eller hjälpåtgärder. Vidare har
i förvaltningslagen begreppet ärende en speciell innebörd, I förarbetena (prop.
1971:30 sid 315) lill förvaltningslagen diskuteras gränsdragningen mellan
myndigheternas handläggning av ärenden och s. k. faktiska handlingar. Där
anförs som exempel att utförandet av en operation på ett sjukhus enligl normalt
språkbruk inte kan betecknas som handläggning av ett ärende.
Datainspektionen
finner del svårt att förstå varför begränsningen till ärende erfordras i andra-fjärde
styckena, särskilt som dessa innehäller skaderekvisit. KommunfuUmäktige I
Göteborg påpekar att med en dylik utformning av bestämmelsen en annars hemlig
handling synes bli offentlig om den finns i ärende som rör nägot annat än vad i
andra stycket omnämns.
Skaderekvisitet
har, som framgått av det tidigare, rönt kritik från socialulredningen. Inte
heller Svenska kommunförbundet finner skäl att den nuvarande presumtionen för
sekretess beträffande denna typ av handlingar skall frångås. Kommunförbundet
utvecklar sin syn på följande sätl.
Ati
vidga allmänhetens insyn i sjukvårdens och socialvärdens handlingar som omfatiar
enskilda människors personliga förhållanden, synes styrelsen mindre väl överensstämma
med tidsenliga krav på skydd för enskilds personliga integritet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 '26
I
praktiken skulle en bedömning av huruvida ett utlämnande är menligt för den
vars personliga förhållanden handlingen behandlar eller för någon av hans
närstående vara förenat med betydande svårigheter, då konsekvenserna av ett
utlämnande ofta är svåröverskådliga.
Enligt
OSK:s förslag skall den befattningshavare (eller nämnd) inom socialvärden som
har att pröva frågan om utlämnande utgä från att handlingen är offentlig.
Därefter skall han pröva om utlämnandet skulle kunna leda lill skada för den
vars förhållanden berörs i handlingen eller någon honom närstående. En sådan
bedömning torde inför de skiftande situationer som möter inom den sociala verksamheien
ofta vara praktiskl taget omöjlig att göra. OSK:s förslag på denna punkt synes
enligt styrelsens mening sakna tillräcklig praktisk förankring för alt kunna
godtagas.
Socialstyrelsen
delar inte socialutredningens och kommunförbundets farhågor att förslaget
leder till minskad sekretess. Styrelsen uttalar i stället följande uppfattning.
Av
specialmotiveringen framgår ej att någon ändring i denna del av bestämmelsen
därmed avses i förhållande till vad nu gäller enligt 14 § första stycket SekrL.
Språkligt sett finner socialstyrelsen ordet "menligt" dock innebära
ett svagare skaderekvisit än del nuvarande begreppet "missbrukas till
skada eller förklenande" och att därför handlingar med stöd av den
föreslagna bestämmelsen kan och förmodligen kommer att hemlighållas i stöne
omfattning än vad som nu är fallet.
Enligt
länsstyrelsen i Stockholms län är det en brist i bestämmelsen som lagstiftaren
bör undanröja att det ej anges vad som skall rymmas i begreppet
"menligt". Inte minst för de kommunala nämnderna, där viss risk
föreligger all regeln kan leda till överdriven sekretess, är ett klariäggande
av detta begrepp väsentligt.
En
rad remissinstanser diskuterar vad som innefattas i resp. bör innefattas i
begreppet "socialvård". Socialstyrelsen nämner att bestämmelsen
huvudsakligen avser handlingar som upprättas inom socialvården i vid
bemärkelse, dvs. med OSK:s terminologi allt det som en social centralnämnd får
göra. Det är emellertid enligt socialstyrelsen osäkert om OSK menar allt som
nämnden kan göra inom ramen för den socialvärdande verksamheten och som direkt
eller indirekt framgår av de sociala vårdlagarna eller om därmed avses ocksä
åtgärder som nämnden har att handlägga enligt andra lagar än de sociala.
Framför allt är det tveksamt om sekretessen avses omfatta även handlingar i
ärende som nämnden handlägger enligt föräldrabalken. Socialstyrelsen anser att
så bör vara fallet men ett förtydligande i saken synes önskvärt.
Försvarets
civilförvaltning anför att av specialmotiveringen får anses framgå ati
uttrycket "annan socialvård" inte omfattar familjebidrag till
värnpliktig enligt familjebidragslagen. Med hänsyn till de ömtåliga
personliga uppgifter som kan förekomma i ärende om familjebidrag bör förfaUningsrummet
äga tillämpning jämväl på handling i dylikt ärende.
Värnpliktsverket
hemställer att utformningen av andra stycket ändras så
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 '
all
handlingar rörande medicinsk undersökning vid inskrivningsförrättning skall
kunna sekrelesskyddas. Verket återger en diskussion mellan JO, datainspektionen
och verket i fråga om dessa handlingars status i sekretesshänseende enligt nu
gällande räu och motiverar därefter sin hemställan pä följande vis.
Eftersom
de inskrivningsskyldiga med stöd av lag kallas till inskrivnings-prövningar för
att där genomgå undersökningar som syftar till beslut om tjänslbarhet och
utbildning som värnpliktiga eller frikallelse från värnpliktens fullgörande
(på medicinska grunder) syns det rimligt och skäligt att på nämnda grunder
inhämtade medicinska uppgifter beläggs med den grad av sekretess som 40 § andra
stycket innebär. Även om uppgifterna i en del fall lämnas i en
förtroendesituation och även om den enskilde i och för sig kan underiäta att
lämna vissa uppgifter måste hävdas alt den allmänna situationen vid
prövningarna mera domineras av det författningsenliga tvånget än den i OSK
berörda förtroendesituationen.
Riksskatteverket
påpekar att handlingar i ärenden rörande rätt för enskilda alt inköpa alkoholhaltiga
drycker f n. är sekretessbelagda enligt 14 § SekrL. Härmed avses inte bara
ärenden rörande åtgärder enligt 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen (1954:579)
resp. 18 § tredje stycket 1) rusdrycksförsälj-ningsförordningen (1954:521) utan
också spärrningsbeslut riktade mot langare och äterfallsfyllerister enligt 18
§ tredje slycket 2) och 3) sistnämnda förordning. Besluten rörande langare och
äterfallsfyllerister avser emellertid från nykterhetsvärden fristående
åtgärder, se prop. 1963:82 s. 84-86.1 40 § andra stycket LAH bör därför, enligt
verket, göras ett tillägg av förslagsvis följande lydelse: "eller om
upptagande på spärrlista enligt 18 § rusdrycks försäljnings fö rörd ni ngen".
Stadsarkivet
i Siockholm uppmärksammar förskolans sekretess.
Förskolans
sekretessproblem skjuls in under barnavården med motiveringen att denna
växande kommunala verksamhet lär komma att mer eller mindre undantagslöst
sortera under de barnavårdande myndigheterna (sociala centralnämnderna). Detta
torde fl anses mindre lyckligt. Redan ligger ute i kommunerna stora bestånd av
ytterst skyddsvärda observalionsjour-naler frän förskola, kanske på sin tid,
kanske ännu, driven under separat styrelse eller med anknytning till skolan. OSK
varnar för obestämt formulerade sekretessregler (s. 87). När det gäller
förskolans sekretess finns det skäl erinra härom. Hellre ett ord för mycket än
ett ord för litet.
Centralorganisationen
SACOISR tar upp ett område där sekretesskydd nu saknas, nämligen handlingar
rörande psykiskt utvecklingsstörda som enligt lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykisk utvecklingsstörda erhåller särskilda omsorger från
samhällets sida. I omsorgslagen finns inga beslämmelser beträffande
sekretesskydd för de många mycket personliga och känsliga uppgiftersom finns i diarier
och journaler hos samtliga landsting. Samma sak gäller ocksä tystnadsplikten
för de befattningshavare som handlägger dessa frägor. I praktiken tillämpas de
bestämmelser som gäller inom socialvården. Denna ordning är emellertid inte
till
Prop.
175/76:160. Bilaga 3 128
fyllest,
SACO/SR anser att sekretessregler snarast måste utarbetas inom della område.
Socialstyrelsen
tar upp till behandling frågan om behovet av sekretess för handlingar
beträffande hälsokontroller.
I
sitt remissyttrande över betänkandet "Hälsokontroll i statlig tjänst"
anförde justitieombudsmannen (JO) bl. a. att "man står här inför mycket
svårbedömbara frägor som aktualiserar bl. a, gränsdragningen och växelspelet
mellan förtroendesituationer och myndighetsutövning". Skall t. ex.,
frågade sig JO, en läkare som förordnas att verkställa läkarundersökning enligt
27 § statstjänstemannalagen därvid vara förhindrad att utnyttja den kännedom om
den anställde som han har frän tidigare hälsokontroll? OK uppehöll sig något
vid sådana frågeställningar (SOU 1966:60 sid. 146) men lyckades knappast finna
de rätta svaren på frågorna. I brist på närmare underiag för bedömning ansäg
sig JO inte kunna uttala sig om hur sekretessfrågorna vid hälsokontroll borde
lösas. JO inskränkte sig därför till att fästa uppmärksamheten på dem och pä
vikten av att en allmän hälsokontroll inte infördes utan att sekretessfrågorna
utretts. Även om OSK delvis berört dessa problem i betänkandet finner icke
socialstyrelsen att de blivit tillfredsställande lösta och önskar ett klariäggande
härvidlag.
Socialstyrelsen
diskuterar vidare sekretessfrågan för handlingar hos medicinalväsendets
ansvarsnämnd. Ansvarsnämnden, vars kansli är anknutet lill socialstyrelsen,
handlägger bl. a. ärenden i fråga om disciplinär bestraffning och åtalsanmälan m.
m. beträffande medicinalpersonalen. Enligt bestämmelserna i sekretesslagen är
vid en restriktiv tolkning handlingarna i dessa ärenden att betrakta som offentliga
handlingar. Styrelsen har emellertid tillämpat bestämmelserna på så sätt att
sådana yttranden av läkare och annan medicinalpersonal samt av vetenskapliga
råd som innehållit uppgifter angående patients hälso- och sjukdomstillstånd ansetts
som handlingar i ärenden rörande sjukvård och därmed hemliga. Däremot har
anmälan och anmälarens yttranden i ärendet saml självklart ansvarsnämndens
beslut betraktats som offentliga handlingar. Mot denna praxis vid tillämpning
av sekretesslagen har erinringar inte framställts. Tvärtom vinner den stöd av
uttalande av JO i dennes ämbeisberäitelse 1970 s. 136-138. Styrelsen
förutsätter att det framlagda förslaget inte medför ändring i praxis inom detta
verksamhetsområde.
Socialstyrelsen
erinrar om att inom styrelsen förs ett flertal olika register för skilda
ändamål. Sålunda finns ett register över zigenare vilket innehåller uppgifter
av social natur. Dess karaktär har varil uppe till prövning, varvid
regeringsrätten i likhet med styrelsen funnit att registret flranses såsom en
handling i ärende rörande socialhjälp och omgärdat av sekretesskydd enligt 14 §SekrL(RÅ
1973:10). Ytteriigare ett register av liknande slag förs inom socialstyrelsen
nämligen det s. k. flyktingregistret. Även detta register får anses såsom en
handling i ärende rörande socialhjälp. Socialstyrelsen fortsätter.
Vidare
förs inom socialstyrelsen bl. a. ett antal personregister, som innehåller individbaserad
patientinformation. Aktuella register är cancerre-
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 129
gistret,
missbildningsregistret, den individbaserade patientstatistiken från den sluina
somatiska och psykiatriska sjukvärden, registreringen av resultat från allmänna
gynekologiska hälsoundersökningar, abort- och steriliserings-statistiken,
registreringen av medicinska födelsemeddelanden och registrerade resultat från
hälsoundersökningar i Värmlands och Gävleborgs län samt Stockholms kommun.
Dessa register är upplagda på data. För närvarande är datalagens
övergångsbestämmelser - förutom tryckfrihetsförordningens bestämmelser -
tillämpliga på dessa. Underiagel för dessa register, vilket ej enbart inhämtats
för statistiska ändamål, utgörs av information som insamlats för ändamål inom
sjukvården. Informationskällorna är i första hand patientjournaler. Uppgifterna
i registren samt övriga till registren hörande handlingar åtnjuter enligt
socialstyrelsens uppfattning i enlighet härmed sekretesskydd enligt 14 § SekrL.
Det är av största vikt för att kunna anordna och bibehålla samtiiga register
att de är sekretesskyddade i samma utsträckning som gäller övriga handlingar
inom hälso- och sjukvården eller eljest socialvården. Uppgifterna i registren
åtnjuter enligt socialstyrelsens uppfattning f n. sekretesskydd enligt 14 § SekrL.
I konsekvens härmed bör de vara underkastade sekretess enligt 40 § andra
stycket LAH.
Detta
spörsmål har inte behandlats av OSK. För att undanröja all tveksamhet om hur
det förhåller sig med sekretesskyddet för dessa register med tillhörande
handlingar bör en särskild bestämmelse härom införas i lagtexten.
Några
remissinstanser tar upp frågan om de sociala myndigheternas skyldighet att
lämna uppgift till körkortsregistret resp. länsrätt. Centralorganisationen SACOISR
anser att skyldigheten att lämna uppgifter till körkortsregistret måste försvinna.
Länsstyrelsen i Stockholms län menar tvärtom att ett svepande uttalande av OSK (s.
261) bör kompletteras med ett klariäggande av nykterhetsnämndernas skyldighet
att anmäla körkortshavare som för ett onyktert liv och dessa nämnders
skyldighet att vid remiss från länsrätt i körkortsmål utföriigt redogöra för vederbörandes
nykterhetsförhållanden.
Tredje
styckei
Socialstyrelsen
ställer sig kritisk till att handlingar i ärenden som avses i tredje slycket tillerkänns
ett svagare skydd än enligt första stycket.
Att
ärenden som gäller fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering,
åtgärder mot smittsamma sjukdomar eller omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda skall särbehandlas i sekretesshänseende beror enligt OSK på att
ärenden i dessa ämnen knappast kan inrymmas under uttrycket hälso- och
sjukvård. Handlingar i dessa ärenden föreslås skola hållas hemliga endast i den
mån handlingarna innehåller uppgifterom någons personliga förhållanden, vilkas
röjande kan vara menligt för honom eller honom närstående. Formellt sett kan
möjligen med visst fog drivas den meningen att ärenden, som tillhör
ifrågavarande ämnesområden inte kan inrangeras under begreppet hälso- eller
sjukvård som detta begrepp vanligen uppfattas, men denna synpunkt utgör inte
hållbart motiv för den föreslagna begränsningen i sekretesskyddet. Inslaget av
sjuk- och hälsovård är ofta betydande i dessa ärenden och mycket av det som
meddelas läkare och
9 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 130
kuratorer
är av ytterst förtrolig natur utan att för den skull uppgifterna behöver vara
menliga för vederbörande eller denna närstående, Enligl socialstyrelsens
uppfattning bör därför handlingar i ärenden som angår fastställande av
könstillhörighet, abort, sterilisering och kastrering tillföras samma grad av
sekretess som föreslås tillkomma handlingar enligl försia stycket. Delsamma bör
galla handlingar angående tillstånd enligt 4 ij transplanta-tionslagen (SFS
1975:190), som träder i kraft den 1 januari 1976.
Fjärde
styckei
Positiva
till förslaget att beslut om frihetsberövande i princip inte skall kunna
hemlighällas ställer sig länsstyrelsen i Östergötlands län, sociala centralnämnden
i Malmö kommun, kommunstyrelsen i Umeå, Svenska kommunförbundet och Sveriges
läkarförbund. Vad OSK anfört härom anses riktigt av dessa remissinsianser. KommunfuUmäktige
I Siockholm, länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län och socialutredningen är
däremot kritiska och anser att från den enskildes utgånspunkt kan minst lika
starka skäl åberopas för hemlighällande av ett beslut om frihetsberövande som
för hemlighällande av beslut om hjälpåtgärder eller övervakning.
Kommunfullmäktige i Stockholm anför.
Om
man har ett långt gående sekretesskydd i hjälpåtgärdsärenden, flr det anses inkonsekvent
och stötande att ge offentlighet ät betydligt mer ingripande beslut. 1
exempelvis barnavårdsärenden ingår det i arbetsmetodiken att så långt möjligt
motivera den enskilde för den åtgärd som vidtas, till exempel ett
omhändertagande. I många fall är det därför snarare en' grad- än en artskillnad
mellan ett administrativt frihetsberövande och exempelvis en övervakning. Även
en institutionsplacering kan genomföras som en hjälpätgärd. Det finns således
ej nägon skarp gräns mellan sädana åtgärder och administrativa frihetsberövanden.
Risk kan också finnas att en person söker och accepterar nägon form av
frivillig åtgärd inom socialvärdens område i stället föratt fl behovet av
åtgärd prövat i formell ordning endast av det skälet, att en sådan prövning
leder till att beslutet blir offentligt.
Syftet
med alt sekretessbelägga beslut om administrativa frihetsberövanden är att
skydda den enskilde för insyn i hans personliga förhållanden. Motiven från den
enskildes synpunkt att beslul om administrativa frihetsberövanden skall vara sekretessbelagda
är således minst lika starka som vid exempelvis beslut om hjälpåtgärder inom
socialvårdens område. Inte heller argumentet att dessa beslut skall vara
offentliga för att åstadkomma insyn i myndighets handläggning av dessa ärenden
och därigenom en ökad rättssäkerhet är relevant. Den enskilde har naturiigtvis
alltid möjlighet att själv ge offentlighet åt sådana beslut och att lämna
uppgifter i dessa ärenden till tredje man.
Socialutredningen
finner förslaget i denna del någol oklart med tanke på den prövning av frågor
om administrativa frihetsberövanden som numera förekommer i länsrätt och de
regler som gäller för förvaltningsdomstolarna. Det sagda flr, enligt
socialutredningen, i framtiden desto större betydelse som socialutredningen
avser att föriägga beslutanderätten i första instans
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 ''
i
dessa frågor till länsrätt. Socialulredningen utvecklar sin mening närmare på
följande sätt.
Enligt
16 tj FPL (förvaltningsprocesslagen) har LR (länsrätO möjlighet att förordna om
handläggning inom stängda dörrar, om det behövs med hänsyn lill privatlivets helgd,
Ati detta bör tillämpas i sociala mäl framgår av alt departementschefen i
propositionen till FPL (1971:30 s. 557) uttalade en förmodan, att rätten i så
gott som varje socialt mål skulle förordna om stängda dörrar, där parten
begärde det. Vidare föreligger f n., om förhandling ägt rum inom stängda
dörrar, enligt 36 ij SekrL möjlighet för LR aU förklara handlingarna i målet
hemliga. Har dom eller beslul avkunnats inom stängda dörrar, kan även domen
eller beslutet hemligförklaras.
Beträffande
de bestämmelser, som sålunda gäller för LR, har OSK - även om vad som anförts i
motiven till 40 tj LAH (s. 262) lyder på alt OSK haft för avsikt att gå längre
- endast föreslagit den ändringen att domslutet ej flr hemlighällas (se 53 ij LAH).
Socialutredningen
är medveten om vikten av att sä ingripande åtgärder, varom här är fråga, ej genereUl
iåi äga rum ulan insyn från allmänhetens sida. Emellenid kan - framför allt då
fråga är om barn eller dä den av domen eller beslutet berörde personen ej
önskar offentlighet - finnas skäl att hemlighålla domen eller beslutet i sin
helhet. Socialutredningen vill därför föreslå att de sekretessregler som nu
gäller för LR pä detta område flr bestå. Vad socialulredningen har sig bekant
har dessa regler hittills ej tillämpats på sådant sätt, att offentligheten otillböriigt
åsidosatts. Som OSK själv anfört (s. 283) torde med den fast rotade
offentlighetstraditionen hos domstolarna någon risk för onödigt
hemlighetsmakeri ej heller föreligga.
Av
de instanser som principiellt godtar OSK:s förslag i denna del ifrågasätter
regeringsrätten och Sveriges läkarförbund om inte beslut om intagning utan eget
samtycke för psykiatrisk värd bör kunna sekretessbeläggas.
Kommunfullmäktige
I Stockholm, socialutredningen och Svenska kommunförbundet anser att också
beslut om socialhjälp bör sekretessbeläggas. Socialutredningen yttrar härom.
Dessa
beslul rör i så hög grad enskilds personliga förhållanden att den enskilde
barett berättigat krav päatl de ej utlämnas till allmänheten. Vid prövningen om
bidrag skall utgå måste sålunda beaktas anhörigas förmåga att fullgöra sin försöriningsskyldighet,
olika socialpolitiska bidrag, arbetsförmåga, hälsa och andra personliga
förhållanden. Om den hjälpsökande ej kan känna sig säker på att dessa
förhållanden kan hemlighällas, torde han ocksä bli mindre benägen att vändasig
till socialvärden lenbesväriigsituation.Isammanhangetmåsteockså beaktas, att
socialvården enligt socialutredningens förslag ej kommer att vara uppdelad på
tre nämnder utan handhas av en nämnd samt all arbetet där kommer att präglas a
v en helhetssyn. Det kommer under sådana förhållanden exempelvis att bli svårt
föratt ej säga i det närmaste omöjligt att i olika beslul dela upp vad som idag
är hänföriigt till hjälpätgärd enligt barnavårdslagen respektive vad som är hänföriigt
till socialhjälp. Helhetssynen innebär i själva verket ett avståndstagande från
en sädan uppdelning i sekretessfrågan, att vissa delar av ärendet särskiljes
frän övriga. Detta leder till ati beslutet i dess helhet bör sekrelesskyddas.
Att kommunen handhar dessa ärenden pä rätt sätt torde kunna i den utsträckning
det krävs följas upp - utan allmänhetens insyn -av gransknings-, tillsyns- och
besvärsmyndigheter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 '2
Enligt
kommunfuUmäktige i Stockholm bör alla handlingar och beslut i enskilda
socialvårdsärenden vara sekretesskyddade, således även alla beslut i
socialhjälpsärenden. Socialstyrelsen vill påpeka att fjärde stycket i re d a k
-tionellt hänseende är oklart enligt styrelsen. Enligt tredje stycket är
"handlingar" i ärenden som angår faslställandeav könstillhörighet och
övriga i stycket angivna ärenden sekretessbelagda. Emellertid framgår inte
direkt att beslut i sådana ärenden äv hemliga. Av fjärde styckei framgår
däremot indirekt au besI ut i ärenden som avses i tredje stycket, utom vissa
beslut enligt omsorgslagen skall vara sekretessbelagda. Tekniken att i ordet
"handling" även inkludera beslul och att utsäga närbeslut äroffentligaär
diskutabel och kan sannolikt leda till missuppfattningar. Vid genomläsning av
bestämmelserna bibringas man enligt styrelsen lätt den uppfattningen att
ifrågavarande beslut inte är hemliga. Oklarheten kan tas bort genom att sista
meningen omformuleras och blir ett eget stycke för sig av förslagsvis följande
lydelse; "Myndighets beslul enligt tredje stycket flr hemlighållas utom
vad det angår frihetsberövande åtgärd enligt lagen angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda".
41
§ När flr en anmälare vara anonym?
OSK:s
avvägning mellan offentlighets-och sekretessintressena godtas av socialstyrelsen,
karolinska institutet, länsstyrelsen i Östergötlands län, kommunfuUmäktige i
Stockholm, kommunstyrelserna i Lund och Malmö, kommunfullmäktige i Göteborg,
kommunstyrelsen i Umeå och socialutredningen. Socialstyrelsen säger sig efter
ingående övervägande ha stannat för att acceptera bestämmelsen utan att påyrka
ett längre gående sekretesskydd vad gäller barnavården. Styrelsen kommerdockframdelesatt-i
likhet med vad som redansker-noga följa
förhållandet
inom dettaomräde.
Att
det föreslagna, något utvidgade sekretesskyddet är otillräckligt och att fullt
anonymitetsskydd bör tillförsäkras anmälare i fall av befarad barnmisshandel
anser polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län och kommunstyrelsens i Kungälv arbetsutskott. Enligt polisstyrelsen i
Malmö polisdistrikt är det synneriigen viktigt aU initiera en barnmisshandelsutredning
snarast möjligt om man skall ha rimliga utsikter att nå ett gott slutresultat
och fl fram alla fakta. Omsorgen om de mindre barnen, som väl knappast någonsin
själva förmår tillvarata sina intressen, borde kunna motivera accepterandet av
att föräldrarna eller annan vårdnadshavare i nägot fall I trakasseringssyfte
blev anmälda för misshandel. Frekvensen av sådana falska tillvitelser skulle
sannolikt ej bli särskilt hög. Mot denna bakgrund och utifrån egen erfarenhet
ifrågasätter polisstyrelsen trots vad som förevarit i sekretessfrågan om inte
anonymitetsskyddet i dessa helt speciella ärenden borde göras starkare än vad OSK
föreslagit. - Rättssäkerheten för den som avses med anmälan kan, enligt
kommunstyrelsens i Kungälv arbetsutskott, tillgodoses på annat sätt. Denne kan
tillerkännas
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 133
offentligt
biträde, som under vissa förbehåll flr del av samtliga uppgifter i ärendet.
Vidare kan den som avses med anmälan ta del av de sakuppgifter som anmälaren
lämnat,dock utan att 11 reda på vem som lämnat uppgifterna.
1
motsats till andra remissinstanser som uttalat sig om förevarande paragraf
ifrågasätter Föreningen Sveriges statsåklagare om inte sekretesskyddet gär för
långt. Föreningen noterar att anonymitetsskyddet i vissa fall med stöd av 59 S LAH
synes kunna göras gällande mot polis- och åklagarmyndigheterna, vilket strider
mot rättegångsbalkens krav pä objektiv och snabb förundersökning. Vidare
anmärks att förevarande anonymitetsskydd blir illusoriskt i fall där åklagare
och polis under förundersökning i t. ex. mäl om barnmisshandel flr kännedom om uppgiftslämnare
pä annan väg än genom sådan myndighet som avses i 41 § LAH. Om ifrågavarande
anonymitetsskydd avses kunna göras gällande mot polis- och åklagarmyndigheterna
kan sälunda möjligheterna att driva effektiv och objektiv förundersökning bli
beroende av om uppgiftslämnarens identitet uppdagas på annat sätt. Detta
strider mot kravet på likhet inför lagen. Det kan med ledning av det nu sagda
ifrågasättas om här aktuellt anonymitetsskydd kan upprätthällas vid
förundersökning i brottmål. Frägan börenligt föreningens uppfattning bli
föremål för ytteriigare överväganden.
Nägra
remissinstanser diskuterar skaderekvisitet. Datainspektionen noterar att det
inte framgår av motiven om "våld eller annat allvariigt men"
innefattar strängare förutsättningar för sekretess än sekretesslagens
"skada". Datainspektionenanserdeterforderiigtatt terminologin såvitt
möjligt görs enhetlig i LAH och att innebörden i använda uttryck klariäggs.
Därvid är det nödvändigt att undersöka om använda uttryck redan har en given
innebörd i annan lagtext, t. ex. brottsbalken. Länsslyrelsen I Göteborgs och
Bohus län frågar om inte skadegraden blir högre när rekvisitet ändrats från
"skada för annan person" till det enligt länsstyrelsens uppfattning
mer restriktiva "utsatts för våld eller allvariigt men". Om men är
svagare än skada, hur förhåller sig dä allvariigt men till skada? Vad som menas
med "allvariigt men" flr enligt socialutredningen uppenbariigen lösas
genom praxis. Det hade emellertid varit önskvärt med någon exemplifiering. Kan
exempelvis telefonterror anses falla in under detta begrepp, frågar
utredningen.
Socialutredningen
ifrågasätter vidare om inte OSK:s förslag innefattar en begränsning av
anonymitetsskyddet i förhällande till gällande rätt i eu hänseende. F. n.
torde anonymitetsskyddet omfatta alla barna- och nykterhelsvårdsärenden,
oavsett om ärendet avser ett tvångsingripande eller ej. Enligt
socialutredningens mening bör anonymitetsskyddet även fortsättningsvis gälla
oavsett om ärendet leder till ingripande mot vederbörandes vilja eller allenast
till rådgivande samtal eller annan stöd- och hjälpätgärd. Uttrycket
"ingripande" bör därför om möjligt undvikas. 1 samma riktning går ett
påpekande frän länsstyrelsen i Östergötlands län. Om exempelvis föräldrar
begär, att ett omhändertagande av deras barn för samhällsvård enligt 29 §
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 '34
bamavårdslagen
skall upphöra, torde förhållandena stundom vara sädana, all uppgifl som
framkommer vid i ärendet verkställd utredning bör kunna hemlighållas med
tillämpning av denna paragraf Ett sådant ärende handlar alltså strängt taget
inte om "ingripande enligt barnavårdslagen", eftersom sådani lidigare
skett Gfr rubrikerna till 4 och 5 kap. barnavårdslagen).
Enligt
socialchefen I Jönköpings kommun synes bestämmelsen i 41 § angående skydd mot
anmälare och uppgiftslämnare lämpligen böra överföras till 61 § sista stycket
eftersom den endast torde innebära en inskränkning i parts räti ati utfl
handlingar. Även innehållet i en anmälan eller en upplysning torde vara en
uppgift om någons personliga förhållanden och därför sekretessbelagd enligt
huvudregeln. Endasl gentemot part behöver därför meddelarskydd finnas.
TCÖ föreslår att den som i
sin tjänst har att vidarebefordra uppkomna misstankar om barnmisshandel bereds
ett starkare skydd än enligt förslaget. TCO delar i princip utredningens
uppfattning om att anonyma anmälningar i ärenden rörande samhällets barnavård
eller ungdomsskydd eller rörande behandling av alkoholister inte är önskvärda.
Enligt TCO:s mening kan man dock inte bortse från att det ingalunda är ovanligt
att den som i sin tjänst har att anmäla misstänkta fall av barnmisshandel, t.ex.
sjukvårdspersonal, senare trakasseras av den som varit föremål föranmälan. Visseriigen
ger 41 ij LAH möjlighet att sekretessbelägga anmälan, dä anmälaren eller honom
närstående kan befaras bli utsatt för våld eller annat allvariigt men, men för
den som i sin tjänst har att göra anmälningar, så fort misstanke om
barnmisshandel föreligger, kan redan lindriga former av trakasseri bli ytterst
besvärande genom den ständiga upprepningen.
42
§ När flr sjukvårdsjournal undanhållas patienten?
OSK;s
förslag tillstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen, kommunstyrelsen I Umeå och TCO. Enligl
TCO är det dock angeläget att i motiven starkare klargöra alt sekretess även
gentemot den direkt berörde endast flr förekomma i absoluta undantagsfall. Med
nuvarande bestämmelser finns exempel på hur den som i sjukjournaler fört in
uppgifter haft ett intresse av att dessa uppgifter inte kommit till patientens,
och därmed allmänhetens, kännedom.
För
full partsoffentlighet i nu berört hänseende pläderar kommunkansliet i Umeå
kommun.
Den
allmänna tendensen inom all värd gär mot större öppenhet, vilket bland annat
visas av att det numera är mycket sällan som nägon förvägras att läsa sin
journal. Fördelen med att alltid låta den som journalen rör ta del av den är
att onödig misstänksamhet om vad journalen innehåller därigenom undanröjs
samtidigt som den personal som gör journalanteck-
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 '
ningar
tvingas tänka lite mer noga pä vad som förs in. Visseriigen kan situationer
länkas, dä det är negativt för en patient eller intagen eller annan person att
journalen alltid görs tillgänglig för den journalen rör, men kommunkansliel
anser att fördelarna med att låta patienten eller den intagne fl en obetingad
rätt att läsa sin journal väger tyngre, varför erforderiiga ändringar bör göras
i förslagel på den punkten.
Socialstyrelsen
förklarar sig inte kunna tillstyrka förslaget lill 42 § utan förordar ati den
nuvarande bestämmelsen i 14 tj andra stycket SekrL i tilllämpliga delar
bibehålls. Inledningsvis påpekar socialstyrelsen att tendensen i vår dataålder
alltmer blir alt sjukjournalen består av endast registreringar av olika
objektiva fynd med mänga lekniska termer. Socialstyrelsen fortsätter.
Även
journaler av denna typ kan i ett visst fall innebära att ändamålet med vården
skulle motverkas om journalen utlämnades till patienten. Möjlighet bör liksom f
n. finnas att under angivna omständigheter vägra patienten att ta del av sin
egen sjukjournal. Ett undanhållande av journalen för patienten bör dock
förekomma endast undantagsvis och - förutom i de fall då annans personliga
säkerhet kan sättas i fara - endast då det finns grundad anledning antaga att,
om inte sä skedde skulle patientens hälsa försämras eller hans tillfrisknande
förhindras eller fördröjas eller skulle han - efter att ha blivit botad eller
förbättrad - insjukna på nytt. Principen bör alltså vara att patienten skall fl
journalen utlämnad till sig om han önskar detta.
Enligt
socialutredningens mening finns inom socialvärden ett behov av en regel som ger
möjlighet att hemlighälla handling då dess utlämnande uppenbart skulle motverka
värden eller behandlingen eller någons personliga säkerhet sällas i fara. Med
den utveckling som pä senare tider skett mot öppnare former av värd och med de
nya behandlingsmetoder som tillkommit och i vilka ej endast läkare utan även
psykologer m. fl. medverkar kan emellertid ifrågasättas, om det är lämpligt att
knyta denna sekretessregel till läkarvård och anstaltsvård. Socialutredningen
är dock inte nu beredd att närmare ange vilken omfattning sekretessregelns
tillämpningsområde bör ha. Utredningen önskar endast fästa uppmärkamheten pä
att situationen pä värdområdet i dag är en annan än då denna sekretessregel
tillkom och att det därför kan vara skäl att beakta detta vid regelns
utformning.
Socialstyrelsen anser att
utlämnande av en handling under vissa förutsättningar skall kunna förvägras
patienten vare sig han är tvångsintagen eller frivilligt inlagen. Enligt förslagel
har OSK gjort en bestämd skillnad mellan personer, som frivilligt intagits i
anstalt, och dem som intagits där oberoende av eget samtycke. Denna
kategoriuppdelning förefaller socialstyrelsen verklighetsfrämmande. Även
beträffande frivilligt intagna kan hänsyn behöva tagas till en eventuell ökning
av en potentiell farlighet, om de fär fri tillgäng till sin behandlingsjournal.
I dessa fall skulle även ett utlämnande kunna motverka ändamålet med värden.
Dessutom anser styrelsen och då framför allt med hänsyn till värdpersonalens
personliga
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 '36
säkerhet
att tredje man mäste skyddas även i de fall det rör sig om frivilligt intagna.
Jö
anför att enligl 42 § skall sjukvårdshandling, t. ex. en patientjournal, kunna
hemlighållas för patienten själv endast då fråga är om vård oberoende av eget
samtycke. Del skulle innebära alt t. ex. en patient som är föremål för
psykiatrisk värd enligt sjukvårdslagen flr en ovillkoriig rätt att ta del av
sin journal, JO betvivlar att del frän medicinsk synpunkt är välbetänkt att
införa en sädan ordning. Från denna synpunkt torde det vid de bedömningar som
bör göras dä en patient begär att 11 ta del av sin journal vara irrelevant om
patienten är föremål för tvångsvård eller frivillig värd. JO anser därför att nägon
ändring inte bör göras i den nu gällande regeln som är gemensam för tvångsvärd
och frivillig värd.
1
fråga om den krets handlingar som bestämmelsen bör omfatta avser
socialstyrelsen att skyddet inte bör vara inskränkt till att omfatta bara
handling rörande vård i anstalt utan även handling rörande någons intagning i
anstalt. Därutöver gäller skyddet enligt förslaget enbart handlingar rörande
läkarvård. I likhet med vad som nu är fallet anser socialstyrelsen att
sekretesskyddet skall omfatta samtliga anstaltshandlingar, dvs. inte bara
handling som upprättats av läkare utan även kurator, psykolog m.fl.
Med
anledning av OSK:s uttalande att vissa utlämningsfrågor måste prövas av
myndigheter utan tillgång till medicinsk sakkunskap påpekar riksarkivet att
företeelsen ingalunda är så sällsynt som OSK förmodar; tvärtom skulle flera
exempel kunna anföras på att statliga eller kommunala arkivinstitutioner
förvarar arkivmaterial av den art det här gäller. Det hade därför, enligt
riksarkivet, varit önskvärt att OSK något närmare hade belyst de problem som
här kan uppstå.
Socialstyrelsen
kan inte underlåta att understryka de svårigheter en myndighet utan
tillräcklig sakkunskap kan räka in i, när t. ex. en fariighets-situation kan
uppstå för den händelse vederbörande flr ta del av vårdhandlingen. Fariighetsbedömning
är alltid en svår uppgift och det torde i de fall som här kan bli aktuella ofta
röra sig om ett kvalificerat psykiatriskt ställningstagande. Även om avgörandet
- särskilt i positiv riktning - många gånger kan vara lätt, blir det betydligt besväriigare
om "den utfärdande läkaren" mer eller mindre kan betrakias som
"part i målet" och ett förslag om vägran från hans sida leder till
ett förvärrande av en inflammerad situation. Tillkallande av utomstående
expert torde ibland vara att anbefalla, även om ärendets avgörande därigenom
något fördröjs.
Datainspektionen
anser att partens - patientens - intresse av tillgäng till handlingen kräver
att en restriktiv prövning görs och att denna sker individuellt, från fall
till fall. Olägenheter i form av merarbete för myndigheterna flr då
accepteras. Datainspektionen känner till ett fall (se regeringsrättens dom den
17 juni 1975, Dnr 3484-1974) där myndigheten nödgats besluta att utlämnande av
vissa typer av sjukdomsuppgifter till patienten
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 '
generellt
anses innebära risk för att ändamålet med vården motverkas eller för att någons
personliga säkerhet äventyras samt att myndigheten härpå grundat en likaledes
generell vägran att lämna ut uppgifterna. Ett sädant generellt beslut är enligt
datainspektionens mening inte förenligt med sekretesslagen.
Regeringsrälien,
arbetsmarknadsstyrelsen och socialulredningen påpekar att OSK vad gäller verkan
i förvaltningsrättsligt hänseende av att part undanhålls material synes ha
förbisett 43 § första stycket förvaltningsprocesslagen och 14 § första stycket
förvaltningslagen. Båda lagrummen bygger klart på att material varav parten ej
fått del kan utgöra grund för avgörandet i ärendet. Regeringsrätten vill också
påpeka att hänvisningarna till sekretesslagen i dessa båda lagrum mäste ändras
om den nuvarande sekretesslagen ersätts av LAH.
Regeringsrätten
anför att den som är föremål för vård, undervisning, undersökning eller annan
art av sådan offentUg verksamhet, som inte kan rubriceras som ett ärende, inte
kan betraktas som part (jfr RRK R75 2:21). Denna kategori personer kan dock
inte likställas med envar utomstående. Regeringsrätten erfteriyser regler om
vilken rättsställning de nämnda personerna intar, när det gäller rätten att utfl
egna handlingar. Bestämmelserna i 42 och 52 §§ kan bli svåra att tillämpa utan
ett klariäggande i själva lagen i angivet hänseende.
I
redaktionellt avseende gör interneringsnämnden och kommunfullmäktige i
Göteborg gällande att den föreslagna lagtexten omfattar även handlingar som rör
dem som är intagna i kriminalvårdens anstalter. Enligt motiveringen är detta ej
avsett. Lagtexten bör jämkas sä att stadgandets avsedda innebörd tydligt
framgår.
Datainspektionen
framhåller att av motiven framgår (s. 267) alt paragrafen alltid kan bli
tillämplig på handling rörande läkarvård men i fråga om handling rörande vård i
anstalt endast om vården meddelas oberoende av eget samtycke. Denna skillnad
framgår ej klart av lagtexten; därför bör före ordet "vård" insättas
ordet "rörande".
Socialstyrelsen
ifrågasätter om inte 41 och 42 §§ borde byta plats. Sakin-nehället i sistnämnda
bestämmelse hör närmare ihop med 40 § än vad 41 § gör. Om sä blir fallet mäste
52 § justeras i enlighet därmed.
43
§ Allmän försäkring; studiestöd
Förslaget
att handlingar i vad de lämnar upplysning om enskilds sjukdom eller eljest om
ömtåliga personliga förhållanden skall kunna hållas hemliga inte bara hos
riksförsäkringsverket och försäkringskassorna utan ocksä hos andra myndigheter
som till följd av reglerna oms. k. arbetsgivarinträde disponerar motsvarande
handlingar tillstyrks av riksförsäkringsverket, statens personalnämnd,
skolöverstyrelsen, länsstyrelsen I Västerbottens län
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 '38
och
kommunfullmäktige i Stockholm. Riksförsäkringsverket menar dock att den
lagtekniska utformningen OSK givit regeln av flera skäl är felaktig och häller
före att en särskild paragraf bör ägnas åt sekretessregler för myndigheternas
interna personaladministration. Verket vill härjämte notera att den tänkta
sekretessen för anställningsmyndigheten enligt förslaget gäller endast
personalärenden som på försäkringssidan kopplas med sjukpenningsförsäkring och
föräldraförsäkring genom arbelsgivarinträdet. Motsvarande skydd hos
anställningsmyndigheten skulle inte komma att gälla yrkesskadeärenden i den
män de enligt gällande lagstiftning skulle föranleda beslut av
försäkringsorganen utanför sjukförsäkringens ram, exempelvis i form av livränta
till den skadade eller hans efterievande (i den män sekretess inle kan härledas
frän de föreslagna bestämmelserna i 40 §, något som dock inte är heltäckande).
Några
remissinstanser diskuterar det förhållandet all den föreslagna regeln om
sekretess hos myndigheter med arbetsgivarinträde lika litet som andra
sekretessregler gäller förhällandet inom myndigheten. När del gäller handlingar
avseende befattningshavares sjukdom torde del, enligt riksförsäkringsverkel,
föreligga ett särskilt starkt intresse för den enskilde att tillgången till
handlingarna begränsas till den personal som inom myndigheten har all
handlägga frågor som sammanhänger med hans sjukdom eller som eljest har behov
av uppgifter om denna, exempelvis för arbetsledningsfunktionerna,
personalplanering o. d. Verket konstaterar att tystnadsplikten i detta
sammanhang synes vara av större intresse än offentlighets- och
sekretessbestämmelserna.
Datainspektionen
anför att det av OSK i 43 § LAH använda uttrycket ''handling hos" synes
innebära att sekretessen inte fortplantar sig till andra än de i paragrafen
särskilt uppräknade myndigheterna och de myndigheler på vilka 3 kap, 16 § lagen
om allmän försäkring är tillämplig. Om andra myndigheter, enligt 59 § första
stycket LAH, får tillgång till handlingarna, följer således sekretessen inte
med. OSK anför att flödet av dessa handlingar dock inte torde beröra andra än
de uppräknade myndigheterna. Detia synes datainspektionen inte invändningsfritt.
Både staiistiska centralbyrån och taxeringsmyndigheterna lorde efterfråga
uppgifterna; de fär emellertid då ny sekretess enligt 35 resp. 29 § LAH. Det
kan vidare tänkas att landstingskommuner och socialstyrelsen behöver
uppgifterna för planeringsändamål; med den innebörd som OSK lägger i
"uttrycket statistiska ändamål" i 35 § LAH kan möjligen sekretess
hävdas även i dessa fall.
Riksförsäkringsverket
ifrågasätter om inte det föreslagna lagrummet bör kompletteras med
sekretessregler för motsvarande handlingar när de befinner sig hos försäkringsrädet
och försäkringsdomslolen. Universitetskanslersämbetet menar att eftersom
handlingar i vissa ärenden är hemliga hos universiteten (se nedan), de bör
kunna sekrelesskyddas pä motsvarande sätt hos besvärsinstanserna,
universitetskanslersämbetet och utbildningsdepartementet. Enligt arbeiarskyddssiyrelsen
bör arbetarskyddsstyrelsen och
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 '39
yrkesinspektionen
tas med i den uppräkning som förekommer i paragrafen. Enligt 1 och 2 §§
kungörelsen (1968:595) angående anmälan om yrkesskada, skall, då någon drabbas
av yrkesskada, arbetsgivaren göra anmälan härom hos allmän försäkringskassa i
två exemplar. Enligt 8 § samma kungörelse skall försäkringskassan sända det ena
exemplaret till yrkesinspektionen. Ett mycket stort antal sådana anmälningar kommer
in till yrkesinspektionen, I samband med bearbetningen översänds i åtskilliga
fall kopior till arbeiarskyddssiyrelsen. Dessa anmälningar kan för närvarande
vid behov hem-Iighållasenligtl4 § SekrL. Såärintefallelenligt den föreslagna 43
ij LAH, Detta innebärenligl styrelsen en olycklig inskränkning i f n, gällande
sekretesskydd. Även i de yrkesskaderapporter och andra handlingar rörande
inträffade yrkesskador som upprättats inom yrkesinspektionen kan uppgifter
rörande ömtåliga personliga förhållanden förekomma. Datainspektionen och
riksförsäkringsverket är kritiska mot uttrycket
"ömtåliga
personliga förhållanden", vilket - som datainspektionen påpekar - inte
återfinns i någon annan beslämmelse i lagförslaget. Dalainspektionen anser att
uttrycket synes erbjuda samma lolkningssvårigheier som det i datalagen
förekommande uttrycket "otillböriigt intrång i personlig integritet".
Det lämnas öppet om ömtåligheten skall bedömas av myndigheten med eller utan
beaktande av vad den berörda personen själv anser vara ömtåligt. Myndighelens
egen bedömning kan avvika avsevärt från den enskildes, som ifall handlingen ullämnas
inte känner sig ha fält åtnjuta den avsedda sekretessen. Å andra sidan är det
ofta ogöriigt att inhämta hans mening, och för övrigt kommer man i del
sammanhanget in pä frägan om besvärsrätt för den person som avses i handlingen.
Något mindre besväriigt synes det för myndighelerna vara att pröva ett skaderekvisit
än ett ömtålighetsrekvisit. - De ömtåliga förhållanden som avses i 43 § LAH
torde ofta vara precis desamma som finns i ärenden enligt 40 § andra stycket.
Del är då svårförståeligt varför skaderekvisit finns där men inle i 43 §. Riksförsäkringsverkel
jämför förslaget med de nu gällande reglerna. Enligt verket skulle man pä sätt
och vis kunna säga att det nuvarande rekvisitet för utlämnande har vissa
fördelar i tillämpningsavseende. Utlämnande skall ske om utlämnandet inte kan
missbrukas till skada. Tydligen finns det utrymme för en skyldighet för
myndigheten att trots vissa nackdelar för den försäkrade ("skada")
lämna ut en handling därför att man inte kan göra gällande att utlämnande kan
medföra ell "missbruk". Med alla de svårigheter som ligger inbyggda
i denna konstruktion kan den i vart fall inte sägas vara mera svånillämpad än
det ytteriigt diffusa sekretesskriteriel "'ömtåliga personliga
förhållanden". - Det nuvarande systemet synes skilja sig från det
föreslagna på så sätt att myndigheten nu har att bedöma utlämningsfrägan
utifrån de avsikter och de omständigheter som föreligger pä sökandesidan medan
det föreslagna systemet koncentrerar bedömningen till frågan om handlingens
innehåll och dä närmast sett från den persons sida, vars förhållanden bör
skyddas. Inom ramen för nuvarande ordning
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 140
förefaller
myndigheterna trots allt ha större möjligheter att göra en realistisk bedömning
i det enskilda fallet. I ett system som överensstämmer med OSK;s förslag
hänvisas myndigheten till rent abstrakta värderingar, vilka kan besvaras olika
av olika individer. - Riksförsäkringsverket pekar fortsättningsvis på att
tillämpningen av rekvisitet "ömtåliga personliga förhållanden"
skulle bli mycket olika på skilda håll och på all möjligheterna att fl
klargörande besked av besvärsinstanserna är små. Enligl verkets mening bör
statsmakterna hellre "urholka" en av de motstridiga offentlighets-
och sekrelessprinciperna för att åstadkomma klara och lättillgängliga sekretessregler,
än att försätta de rättstillämpande tjänstemännen i omöjliga situationer.
Beträffande
studiestödsärenden påpekar centrala studiestöds-nämnden (CSN) att OSK:s förslag
innebär att flertalet studiehjälpsärenden - nämligen de som handläggs av
kommunala myndigheter- inte till någon del skulle kunna sekretessbeläggas,
trots att dessa ärenden i mänga fall innehåller uppgifter som är av exakt samma
karaktär som handlingar i de ärenden som omfattas av 43 § LAH. Nämnden föreslår
därför att sekretessbestämmelser intages i LAH av innehåll att uppgifter om
sjukdom eller eljest ömtåliga personliga förhållanden i alla
studiestödshandlingar i ärenden enligt studiestödslagen sekrelesskyddas. I
samma riktning uttalar sig kommunfullmäktige i Stockholm.
I
fråga om begreppet "ömtåliga personliga förhållanden" i handlingar rörande
studiestöd anför CSN.
Studiestödsansökningar
innehåller en ingående redogörelse för sökandens (även makes/jämställds samt i
studiehjälpsärenden föräldrars) ekonomiska förhållanden. Många studerande har
så låga inkomster att de ej är skyldiga avge allmän självdeklaration. Detta
medför att inkomst- och förmögenhetsuppgifter avseende viss tid i vissa fall
inte finns i andra allmänna handlingar än i studiestödshandlingarna. Denna
omständighet bör - mot bakgrund av presumtionen för offentlighet - inte i och
för sig leda till att dylika uppgifter generellt sekretessbeläggs. Det bör dock
finnas möjlighet för myndighet att i vissa fall inte utlämna ekonomiska
uppgifter i t. ex. ansökningshandlingar, nämligen då de ekonomiska uppgifterna
framstår som en del av övriga personliga uppgifter och utlämnandet av de
ekonomiska uppgifterna kan komma att innebära att för sökanden ömtåliga
personliga förhållanden blottläggs.
Uiredningen
har i specialmotiveringen till 43 § LAH som exempel på art av uppgift som i
studiestödshandlingar bör vara sekretesskyddad särskilt nämnt uppgift om
studieavbrott och orsak härtUl av annan art än sjukdom. CSN vill i anslutning
härtill framhålla att det ej generellt kan antagas att utlämnande av dylika
uppgifter om studieavbrott alltid röjer ömtåliga personliga förhållanden. Då
den studerande varvar studier med förvärvsarbete kan inte med fog hävdas att
uppgifter om studieavbrott i studiestödshandlingar behöver sekretessbeläggas.
Utlämnande av uppgifter om anledning till att den studerande under föregående
termin uppnått otillfredsställande studieresultat kan däremot ofta röja t. ex.
ömtåliga personliga förhållanden. Det torde inte vara möjligt att pä förhand
söka ange kriterier för humvida
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 '41
viss
art av uppgift i en ansökan är att hänföra till ömtåliga personliga förhållanden,
utan det måste ankomma pä myndigheten att vid en begäran om utlämnande av vissa
uppgifter i det enskilda fallet bedöma huruvida handlingar i ansökan lämnar
uppgift i angivna hänseenden. Uppgifter i siu-diestödshandlingar om sjukdom
skall dock alltid vara sekretesskyddade. Delta torde bl. a. innebära att
läkarintyg så gott som undantagslöst fär sädant skydd.
Studiemedelsnämnderna
i Linköping, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala anser i motsats till centrala
studiestödsnämnden att alla handlingar i studiestödsärenden, således även
uppgifter om sökandenas ekonomiska förhållanden, generellt bör kunna
hemlighällas. Samtliga nämnder utom nämnden i Uppsala anser dock liksom C5Aatt
beslut i studiestödsärenden bör vara offentliga. CSN framhålleratl problem kan
uppstå vid avslagsbeslul efiersom beslutsmotiveringen kan tänkas innehålla
uppgift som i ansökningshandlingen skulle kunna sekrelesskyddas. I
förvaltningslagen ges dock viss möjlighet alt under sådant förhällande utelämna
beslutsmotivering eller del därav, påpekar nämnden.
Handling som avses i
paragrafen kan enligl andra slyckel också hemlighållas hos universitet och
högskola. Universitetskanslersämbetet noterar att OSK även hos dessa
myndigheter huvudsakligen synes ha tänkt på handlingar i ärenden rörande
studiestöd. Med anledning härav vill ämbetet framhålla att bestämmelsen vid
läroanstalterna även kan till-lämpas på en mängd andra ärenden som kräver en
god inblick i de studerandes personliga förhållanden och ofta inrymmer
uppgifter om ömtåliga personliga frågor. Som exempel kan nämnas ärenden om
avstängning frän undervisning enligt 31 § kungörelsen (1969:50) om utbildning
vid de filosofiska fakulteterna eller ärenden om avstängning från ytterligare
prov som avses i kungörelser om utbildning vid övriga fakulteter med undantag
för teologisk. I dessa fall händer det ofta att de studerande anför skäl som
sjukdom och familjebekymmer för att inle bli avstängda från vidare utbildning
eller ytteriigare prov. Även i ärenden om byte av utbildning eller av studieort
framläggs ofta skäl som är att hänföra till "ömtåliga personliga
förhållanden". En tillfredsställande handläggning av de nu angivna ärendegrupperna
måste bygga pä ett förtroendefullt samarbete mellan myndigheten och eleven,
vilket förutsätter en möjlighet till sekretesskydd. Ämbetet finner sälunda skäl
tala för den av OSK föreslagna sekretessbestämmelsen och tillstyrker denna.
7"C0
uttalar i anslutning till förevarande paragraf att skyddskommittéerna via
förelagshälsovården bör ges möjlighet att utnyttja försäkringskassornas
sjukdomsstatistik för att kartlägga arbetsbetingad ohälsa. Eftersom den
anställde alltid fritt kan välja läkare och givetvis ocksä skall ha kvar denna
möjlighet, kan företagshälsovården i dag inte fånga upp alla de fall av ohälsa,
vilka kan vara betingade av brister i arbetsmiljön.
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 142
44
§ Psykologiska undersökningar; skolväsendel
Förslaget
att införa sekretess inom skolväsendet mottas gynnsamt av remissinstanserna.
Bland de remissinsianser som uttalat sin tillfredsställelse över förslaget kan
nämnas ÖB, riksarkivet, landsarkivet i Härnösand, arbetsmarknadsstyrelsen, kommunfuUmäktige
i Nynäshamn, sociala centralnämnden i Motala kommun, kommunfullmäktige i
Vetlanda samt kommunstyrelserna i Lund och Umeå.
Förutom
handlingar i ärende rörande psykologiska undersökningar bör enligt
Centralorganisationen SACOISR och Sveriges psykologförbund handlingar i ärende
rörande psykologisk behandling åtnjuta sekretess. De båda remissinstanserna
ifrågasätter också om inte paragrafen bör delas upp på två, av vilka den ena
skulle behandla sekretess beträffande psykologisk verksamhel i allmänhet och
den andra sekretess för disciplinära och andra känsliga elevärenden inom
undervisningsväsendet och arbetsmarknadsutbildningen.
Omfattningen
av sekretessen inom skolväsendet är oklar, menar skoldirektionen i Stockholms
kommun och TCO. Skoldirektionen pekar pä att begreppet elevvård inte är
definierat i skolförfattningarna. Som oklara fall nämner skoldirektionen
skolans SYO-verksamhet, den systematiska uppföljningen av elever som lämnat
grundskolan med slutbetyg och inte fortsatt sin utbildning eller saknar
anställning samt försöksverksamheten med sexualrådgivningåt elever. TCOanserdet
önskvärt att del klart uttalas att skolans hälsokort ärsekretessbelagda enligt
44 ij,dock med rätt för vederbörande elevs rektor och lärare att få del av
sådana upplysningar angående elevers hälsotillstånd som är av betydelse för
utbildningssituationen.
Karolinska
institutet finner det otillfredsställande om elevvårdande och psykologiska
undersökningar inom universitetsväsendet inle är sekretess-skyddade.
Arbetsmarknadsstyrelsen
efterlyser ett klariäggande huruvida 44 eller 45 § LAH skall tillämpas på
handlingar som upprättas vid psykologiska undersökningar som utförs i samband
med yrkesvägledning, arbetsvärd eller omskolning och som nu faller under 14 § SekrL.
Enligt
den uppfattning som förs fram av socialulredningen, kommunfuUmäktige i
Göteborg och kommunstyrelsens I Kungälv arbetsutskott bör skaderekvisiten enligl
sekretessbestämmelserna inom barnavård och elevvård ha samma omfattning. Dessa
remissinstanser anser att samarbetet mellan barnavård och skola försvåras om
olika skaderekvisit ställs upp. Även datainspektionen berör skaderekvisiten i
40 och 44 ijij och anför att användningen av olika uttryckssätt i olika
paragrafer ger sken av en nyansering som varken lagstiftaren eller de
tillämpande myndigheterna kan leva upp till. Inspektionen sätter vidare i fråga
behovet av orden "i ärende" med hänsyn till dessas betydelse för
sekretessens fortplanting.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 143
45
§ Arbetsförmedling m. m.
Statens
personalnämnd behandlar de tre huvudkategorier av ärenden hos nämnden som
berörs i betänkandet, nämligen sådana som angår partiellt arbetsföra, sådana
som gäller anställning av straffade och sådana som avser psykologbehandling
enligt 46 § allmänt avlöningsavtal för statliga tjänstemän, Enligl nämndens
mening framgår inte klart vare sig av den föreslagna lagtexten eller av
motiveringen till denna om andra sådana ärenden omfattas av 45 § än de som rör
partiellt arbetsföra och som handläggs enligt den s. k. främjandelagen
(1974:13). Nämnden påpekar vikten av att del inte råder något tvivel om
huruvida handlingar i alla dessa ärenden är sekretesskyddade.
Statens
lanimäieriverk utgår från att bl. a. denna paragraf blir tillämplig också i vad
avser ärenden hos myndighets personalkonsulent i den mån denne handlägger sädant
ärende eller medverkar i handläggning av sådant ärende hos annan myndighet.
Tvä
anmärkningar görs av datainspektionen. För det första förordar inspektionen
att skaderekvisitet ses över sä att en enhetlig terminologi pä detta område
uppnäs. För det andra sätter inspektionen i fråga orden "i ärende",
om skaderekvisit i någon,form behålls.
Arbetsmarknadsstyrelsen
berör vissa skiljaktigheter mellan 19 och 45 §ij vad angår sättet att ange
kretsen handlingar. I denna del hänvisas till redovisningen under 19 §.
46
§ Personalpensionering och omplacering
Statens
personalnämnd konstaterar att begreppel omplacering nu föresläs fl ett vidare
innehåll än tidigare och har inget att invända mot den föreslagna lagtexten.
De
remissinstanser på del kommunala området som i likhet med gatunämnden i
Stockholms kommun behandlar paragrafen finner det angeläget att sekretess
införs på detta område. Vice stadsjuristen i Stockholms kommun,
kommunfullmäktige I Göteborg och kommunstyrelsens i Kungälv arbetsutskott anser
emellertid att sekretess bör finnas inte endast i ärenden rörande omplacering
pä grund av omorganisation eller omlokalisering ulan också i ärenden rörande
omplacering på grund av personliga förhållanden. De tre remissinstanserna framhäller
att samma sekretessbehov föreligger i sädana fall.
Statens
lantmäteriverk och datainspektionen gör i fråga om 46 tj samma uttalanden som
när det gäller 45 §.
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 '44
47 ij
Folkbokföringen
Förslaget
att sekretessen enligt 47 S LAH inte skall omfatta uppgifter om namn, adress,
personnummer, civilstånd och nationalitet kritiseras av remissinstanserna.
Regeringsrätten anmärker att uttalandet i belänkandet, att det i praxis har
slagits fast att sekretessen ej omfattar sädana uppgifter, inte är korrekt.
Uttalandet torde enligt regeringsrätten gå tillbaka på en tolkning av utgången
i rättsfallet RÅ 1970 U 18. Emellertid har regeringsrätten i senare mäl ulvecklal
praxis och funnit hinder föreligga för utlämnande av såväl adressuppgifter som
uppgifter om nationalitet under vissa förhållanden. Någon ändring härvidlag är
inte påkallad,anser regeringsrätten. Liknande uppfattning redovisar
datainspektionen, riksskatteverket, statens invandrarverk samt länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands och Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen i
Östergötlands län pekar ocksä pä sekretessbestämmelsernas inverkan på
möjligheten att enligt LAH göra förbehåll vid utlämnande och anför att
förslaget synes innebära att förbehåll vid utlämnande av en i princip offentiig
handling inte skall kunna ske.
Sveriges
direkireklamförening utgår däremot frän att uppgifter som personnummer samt namn-,
ålders-, samhörighets-, civilstånds- och adressuppgifter inte skall anses
omfattade av sekretessen.
Skaderekvisitet
"otillböriigt blottställer" flr kritik av Svea hovrätt och daiainspekiionen.
Patent-
och registreringsverket tar upp frågan om sekretess i namnärenden, som
handläggs av verket i egenskap av namnmyndighet. 1 vissa typer av namnärenden
kan enligl patentverket förekomma handlingar som inte bör vara allmänt
tillgängliga. Det gäller särskilt ärenden i vilka som skäl för namnbyte åberopas
ändrad könstillhörighet eller medicinska eller sociala förhållanden eller andra
omständigheter som blottställer enskild person i ett eller annat avseende. Här
åsyftar patenlverket exempelvis fall dä namnändring motiveras av någons
psykiska hälsoiillsländ, av återanpassning efter utständet straff, av
konfliktsituation mellan individer eller mellan gruppbildningar osv. LAH ger
inte sekretesskydd i- alla dessa fall och ej heller möjlighet att hemlighälla
handlingar i ärende rörande namnbyte som föranleds av ändrad könstillhörighet.
I motiven till 47 ij uttalas att dylik handling som tillhör folkbokföringen kan
hemlighällas. Motsvarande bör gälla handling hos namnmyndigheten, om inte
skyddet enligt 47 § skall bli illusoriskt. Patenlverket anser det vara
angeläget att förslaget ses över i syfte att tillgodose önskemålet att kunna
hemlighålla handlingar i namnärenden. Delta synes verket lämpligen kunna ske
genom att handlingar i ärenden hos namnmyndigheten omnämns i 47 ij.
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 145
48
§ Familjerådgivning och medling
Endast
fl remissinstanser har behandlat denna paragraf särskilt. Socialutredningen
förklarar att den med största sannolikhet kommer att föreslå att den kommunala
familjerådgivningen skall ingå som ett led i den socialvårdande verksamheten.
Om detta förslag genomförs, bör enligt utredningen sekretessen beträffande
familjerådgivningen, utan att densamma försvagas, behandlas samtidigt med
övriga sekretessregler på socialvårdsområdel.
Sociala
centralnämnden i Stockholms kommun noterar med tillfredsställelse att det
sekretesskydd, som redan finns i SekrL, i förslaget har förstärkts och tagits
upp i en särskild paragraf Nämnden anser det naturiigt att sekretessen kan
brytas vid samtycke men anmärker att praxis inom familjerådgivningen har varit
att i sädana fall kräva skriftligt medgivande av samtliga vuxna parter i ett
aktuellt ärende.
Statens
lantmäteriverk gör i fräga om 48 S samma uttalande som när det gäller 45 §.
49
§ Vissa handlingar av dialektologiskt eller etnologiskt innehåll
Den
enda remissinstans som uppmärksammar denna paragraf är riks
arkivet. Enligt riksarkivet synes den gjorda förkortningen av nuvarande
13 a § SekrL kunna tolkas som medförande en ändring i sak. I nuvarande
författning skyddas även "nära anhörig" till uppgiftslämnaren och
till person
som avses i handlingen. Med den nu föreslagna skrivningen skall en handling
utlämnas även om utlämnandet leder till skada eller förklenande för den
i handlingen utpekades hustru och barn. De i handlingen berörda (även
uppgiftslämnaren) kan vara döda vid tiden för utlämnande. Endast den
närmast anhörige lider då skada. Riksarkivet föreslår följande skrivning:
"--- förklenande för den som handlingen rör eller nägon honom när
stående".
50
§ Datalagen och datainspektionen
Paragrafen
kommenteras av endast ett fltal remissinstanser. Datainspektionen anmärker att
handlingar hos inspektionen, som rör enskildas affärs-eller driftförhållanden,
omfattar enligt 21 ij LAH och 1 ij 55 i den föreslagna förordningen med
tillämpningsförteckning handlingar om tillstånd och tillsyn enligt inte bara
datalagen (1973:289) utan även kreditupplysningslagen (1973:1173) och inkassolagen
(1974:182). Av 50 § andra stycket LAH framgår att handlingar av alla tre slagen
kan hemlighällas till skydd för enskilds personliga förhållanden. 50 § tredje
stycket avser däremot endast handlingar
10Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 '"6
i
ärenden enligt datalagen. Myndighet lär enligt datainspektionen knappast kunna
vara part i ärende om tillstånd eller tillsyn enligt kreditupplysnings-lagen.
Däremot kan myndighet vara part i sädant ärende enligt inkassolagen; därpå
finns redan exempel i fråga om kommunala myndigheter. Datainspektionen anför
att det inte kan uteslutas att i ett sådant fall kan finnas handling som ger
upplysning om förhållanden som skall hållas hemliga hos myndigheten.
Inspektionen föreslär därför att orden "enligt datalagen" i 50 §
tredje stycket LAH byts ut mot "som enligt lag ankommer pä datainspektionen".
JO
ifrågasätter om "personuppgift" utgör en handling enligt de
definitioner som föreslagits i 5 kap. 3 ij MMG och om del inle borde stä"upplagning
av personuppgift".
Sveriges
direktreklamförening noterar att OSK;s förslag i första och andra styckena inte
syftar till nägon ändring i sak i vad som nu gäller.
51
§ Tidsgränser
Förslaget
godtas av sociala centralnämnden i Motala kommun och kommunstyrelsen I Umeå.
Ett
flertal remissinstanser uttalar sig däremot för nuvarande sekretesslid på 70
år. Hit hör kriminalvårdsstyrelsen, interneringsnämnden, medicinska fakulteten
vid Uppsala universitet och karolinska Inslilutet. Sveriges läkarförbund anser
att skäl saknas att reducera den nu gällande sekretesstiden om 70 år. Det ter
sig för förbundet fastmera naturiigt all samma beslämmelser skall gälla sjukvärdshandlingar
i den mån de kan vara allmänna handlingar, som handlingar inom
familjerådgivning och advokatverksamhet, dvs. obegränsad sekretesstid. Det kan
i detta sammanhang vara på sin plats att påpeka, att inom andra sekretesskyddade
områden med ibland kort sekretesstid detta uppvägs av möjligheten att gallra
handlingar dessförinnan, en möjlighet som ej förekommer inom sjukvärden, inte
heller om nu föreslagna gallringsbestämmelser kommer att antas. Ett minimikrav
är enligt förbundets uppfattning, att sekreiessliden omfattar individens
livstid även om denna överstiger 70 år. En 75-åring t. ex. önskar ej fl
offentliggjort att han vid födelsen företedde tecken på allvarlig medfödd
sjukdom och inle heller önskar han fl sina och familjens intimare sociala
förhållanden vid liden för hans födelse offentliggjorda. Dessutom bör enligt
läkarförbundet i lagtexten uttryckligen fastställas att sekretessen varar även
om den till vars förmån sekretessen gäller avlider.
Socialutredningen
anser förslaget onödigt invecklat. Utredningen kan inte tillstyrka att två
olika tidsperioder för sekretesskyddet införs. Enligt utredningens mening kan
däremot den nuvarande tidsgränsen lämpligen sänkas till 50 år. Mot vad OSK
anfört i fråga om tidpunkten för en handlings tillkomst har socialutredningen
intet att erinra.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 '47
Vikten
av en noggrann prövning av skäl för och emot sekretess efter utgången av 30-årstiden
understryks av värnpliktsverket och sociala centralnämnden i Stockholms
kommun. Skall den föreslagna förkortningen av sekreiessliden lill 30 år
genomföras, bör den enligt Sveriges advokatsamfund i vart fall kompletteras med
föreskrift om att i tveksamma fall berörd myndighet skall bereda den vars
enskilda intresse är berört tillfälle att yttra sig innan beslut om utlämnande
fattas efter 30-årsfristens utlöpande. Vidare bör beslut om utlämnande, som
fattas efter dylik delgivning, kunna 11 överklagas och inte fl verkställas
förrän överklagandet avgjorts. Samfundet vidhåller ocksä generellt den i 1967 ärs
yttrande över OK:s betänkande uttalade uppfattningen att starka skäl talar för
en besvärsrätt för den enskilde, när fräga är om utlämnande till annan av
handling som han anser är hemlig till skydd för hans intresse.
Landsarkivet
i Vadstena ifrågasätter, om ett avgörande av frägor om förlängning av den i
första hand givna maximitiden för landsarkivens del inte bör hänskjutas till riksarkivets
avgörande. Sä som tillämpningen av "förlängningsmöjligheten" är
tänkt, är det vidare uppenbart, att en föriängning är avsedd att vara ett
undantag. Man synes sålunda i praktiken vilja sänka sekretesstiden för
handlingar, som kan skada den enskilde personligen, från 70 lill maximalt 30
är. Ur landsarkivens synpunkt är en sådan sänkning av sekretesstiden givetvis
fördelaktig dä, med hänsyn till den normala tidpunkten för leveranser,
maximitiderna för ett ev. hemlighållande i slor utsträckning har utgått.
Undantag utgör enligt landsarkivet givetvis förtidsleveranser eller leveranser
verkställda till följd av en myndighets upphörande.
52
§ Verkan av samtycke
Förslaget
tillstyrks av sociala centralnämnden i Stockholms kommun, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län samt Sveriges domareförbund. TCÖ uttalar att ofTentlighelen kring
handläggningen av mål och ärenden i mänga fall utgör medborgarens främsta eller
enda skydd. Det är således väsentligt att myndigheters agerande, i synnerhet närdet
gäller tvångsåtgärder, riktade mot enskilda, kan diskuteras offentligt med ett
fullständigt material som grundval. Eljest sekretessbelagda handlingar bör
därför, utom i absoluta undantagsfall alltid kunna lämnas ut, dä part påfordrar
eller samtycker till det. 1 fråga om vissa handlingar, där part skulle kunna
tänkas bli lidande av publicitet, bör handlingen kunna utlämnas med förbehåll,
som eliminerar eventuell skaderisk.
Arbetsmarknadsstyrdsen
ifrågasätter om det ej bör framgå av lagtexten att förbehåll av den, till vars
förmån sekretessen gäller, skall iakttas.
Svea
hovrätt tar upp en näraliggande fräga rörande de enskildas rättsställning,
nämligen den om verkan av enskilds vägran att samtycka till att en allmän
handling som rör honom lämnas ut till annan. OSK:s förslag
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 148
till
sekretessregler bygger pä skaderekvisit, och den enskildes vilja tillerkänns
betydelse endast genom bestämmelsen att samtycke alltid bryter sekretess. Den
nuvarande sekretesslagen skjuter däremot den enskilde i förgrunden i vissa stadganden,
t. ex. 13,14,19 och 28 §§. OSK:s förslag avses visseriigen inte innebära nägon
större ändring i sak, och en riktig tillämpning av de nya reglerna bör ocksä
leda till ett för de enskilda tillfredsställande resultat. Likafullt hyser
hovrätten viss tvekan pä denna punkt. Uppenbariigen måste i åtskilliga fall,
bl. a. på det sociala området, stor vikt läggas vid hur den enskilde, som
berörs av en handling, ställer sig till dess utlämnande. 1 vissa fall, t. ex.
då det gäller uppgifter som lämnats till allmän advokatbyrå eller i förtroende
inom den frivilliga socialvården, kan det ifrågasättas, om inte den enskildes
vägran att samtycka till utlämnande bör generellt respekteras. Med hänsyn
härtill föreligger enligt hovrättens mening skäl till ytteriigare överväganden
och en viss komplettering av OSK;s förslag. Till utgångspunkt bör härvid tas
kommunikationsprincipen, vars betydelse inom förvaltningsförfarandet har
betonats bl.a. genom dess lagfästande i 15 § förvaltningslagen. Den nya lagen
om allmänna handlingar bör innehålla en anvisning om att kommunikation som
regel bör ske med en enskild, som berörs av en handling, innan denna lämnas ut.
Undantag flr givetvis göras, liksom i förvaltningslagen, för vissa fall, t.ex.
att saken är uppenbar eller att det medför alltför stor omgång att nä kontakt
med den enskilde. Till kommunikationsregeln kan man överväga att knyta
föreskrifter om hänsynstagande till den enskildes vilja i vissa fall.
Hovrätten anmärker att man vid prövningen av dessa frägor inte minst bör beakta
intresset av att de enskilda verkligen förtroendefullt lämnar uppgifter, som är
erforderiiga för myndighetemas verksamhet. Enligt hovrätten kan en allmän
bestämmelse härom införas omedelbart efter 52 ij och innefatta
paragrafhänvisningar enligt samma mönster.
Ett
annat tillägg till den föreslagna paragrafen föresläs av JO. Enligt denne är
sekretessreglerna utformade på ett generellt sätt och nägon undantagsställning
har inte getts den till vars förmån sekretessen skall gälla. I vissa fall, t.ex.
39 och 42§§, är det uppenbart att sekretessen riktar sig såväl mot vederbörande
själv som mot tredje man. Som part i ett ärende flr vederbörande själv ändå på
grund av regeln i 61 ij rätt i princip att ta del av sådan också för honom
annars hemlig handling. I flertalet fall ligger det emellertid i sakens natur
att sekretessen inte är avsedd att tillämpas också mot sekretessintressenten
själv. När det förhäller sig sä bör han ocksä kunna disponera över sekretessen
och genom samtycke möjliggöra utlämnande till tredje man, anför JO. 152 § har
emellertid endast samtyckesfrägan reglerats. I avsaknad av en grundläggande
regel om rätt för sekretessintressenten själv att utan hinder av bestämmelserna
i de uppräknade sekretessparagraferna ta del av där omnämnda handlingar hänger
regeln emellertid i luften. Enligt JO:s mening bör föreskrivas att den till
vars förmån sekretess gäller skall utan hinder av bestämmelserna i 18-35, 38,
40, 41,
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 '"
43-49
§§ samt 50 § andra stycket äga utfå handling och genom samtycke ge annan rätt
härtill.
Samma
spörsmål berörs av regeringsrätten, som anmärker att reglema i 52 i) får anses
bygga på den tysta förutsättningen att den enskilde till vars förmån
sekretessen gäller har tillgång till sina egna handlingar. Räckvidden av denna
princip är dock inte klariagd, anser regeringsrätten. Samma remissinstans
ifrågasätter vidare om icke ocksä intem inom kriminalvården skall kunna genom
samtycke inverka på att allmän handling utlämnas enligt
39
§ LAH enligt samma grunder som
gäller för handlingar vilka avses i
40
§.
Riksskatteverket
anmärker att ombuds eller annan ställföreträdares ställning i sekrelesshänseende
inte berörs i belänkandet. Det är enligt verkets mening lämpligt att i
lagtexten ta in en bestämmelse om ombuds eller ställföreträdares rält att utan
samtycke frän den till vars förmän hemlighållandet gäller ta del av sekretesskyddade
handlingar i ärende som omfattas av uppdraget. Liknande synpunkter anlägger
juridiska fakulteten vid Uppsala universitet.
Ett
par remissinstanser sätter i fräga om inle sekretess motsvarande den, som
enligt förslaget gäller för exempelvis kriminalregistret, bör gälla också i
andra fall. Värnpliktsverket tar upp det fallet att den enskilde kan känna sig
tvingad att ge sitt samtycke till utlämnande, t. ex. när han söker anställning,
eller lämnar detta utan alt lill fullo inse vad detta innebär, t. ex. i samband
med körkortsansökan. Värnpliktsverket säger sig inte eftersträva alt en
"mörkläggning" motsvarande kriminalregistrets skall gälla över hela
fältet, där sekretesskydd förestavas av hänsyn till enskilds personliga intressen,
men anser att denna fråga bör uppmärksammas särskilt. Staiistiska centralbyrån
påpekar att när uppgifter ur t. ex. kriminalregistret i form av utdrag kommer
till centralbyrån för statistikbearbetning, de enligt förslaget flr
sekretesskydd enligt 35 §. Som 52 § har utformats skulle samtycke till
utlämnande då bryta sekretessen, och vad den registrerade inte kan få ut från
själva registren skulle han kunna inhämta från centralbyråns utdrag.
Statistiska centralbyrån hemställer att 52 § utformas sä att kongruens uppnäs i
nu ifrågavarande hänseende.
Riktlinjer för tillämpningen
av bestämmelserna om utlämning av sjukjournal till patienten själv behövs
enligt medicinska fakulteten vid Uppsala universitet och karolinska institutet.
Institutet föreslär ati sådana riktlinjer utarbetas i samråd mellan
socialdepartementet, socialstyrelsen och läkarförbundet.
Sveriges
direktreklamförening föreslär att hänvisningen till 50 ij ocksä skall avse
paragrafens första stycke så att samtycke "tar över"
dalainspektionens föreskrifter etc, i vad gäller personregister innehållande
personuppgifter som i sig är offentliga.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 150
53
och 54 §ij Handlingar hos domstol
Förslagel
flr ett övervägande kritiskt mottagande av de remissinstanser som behandlar de
båda paragraferna. Medan Svea hovrätt tillstyrker förslaget och länsstyrelsen i
Västerbottens län finner lagtexten kortfattad och begriplig, hävdas en motsatt
uppfattning av bl. a. regeringsrätten, hovrätten över Skåne och Blekinge,
kammarrätten i Göteborg och länsslyrelsen I Östergötlands län.
Enligt
regeringsrätten bör reglerna om domstols handlingssekretess ges följande
materiella innehåll:
Handlingar
vid domstol som icke företes vid förhandling skall behandlas på samma sätt som
handling hos varie annan myndighet. Detta synsätt ligger till grund redan för
nuvarande regler (se NJA II
1947 s. 317), Nägra särregler härom
erfordras i princip ej. Handling, som inkommer till domstol från annan myndighei,
skall icke hos domstolen tå annan ställning i sekretesshänseende än den hade
hos den myndighelen varifrån den kommer. Inkommer handling från enskild, finns
icke anledning att behandla handlingen hos domstolen annoriunda, därför att
den ingivits till domstol än om den ingivits till exempelvis länsstyrelse.
Upprättas handling hos domstol, skall den vara underkastad sekretess i samma
utsträckning som om den upprättats hos vilken annan myndighet som helst.
Huvuddelen av reglerna i 53 § är sålunda obehövliga. Särregler synes endast
vara behövliga beträffande domar och beslut. Dessa bör i princip vara offentiiga,
även om hinder för utlämnande eljest möter enligt någon sekretessbestämmelse.
Undantag från denna allmänna offentlighetsprincip kan dock erfordras i viss
omfattning.
Vad
härefter angår handling, som företetts eller upprättats vid förhandling, har
hittills gällt grundsatsen att sådan handling förutsatts bli för all framlid offentiig,
om förhandlingen varit offentlig. Någon större realitet torde i mänga fall
denna doktrin icke motsvara. Tanken alt t. ex. en sekretessbelagd sjukjournal,
som legat pä rättens bord vid en offentlig förhandling och kanske blott
omnämnts i nägot anförande, därmed blivit för all framtid känd för envar, torde
icke ha någon slörre förankring i verkligheten. Regeringsrätten vill emellertid
ej föreslå att man överger ifrågavarande fiktion pä detta område.
Möjlighet
till sekretess föreligger för närvarande blott om förhandlingen hållits inom lyckta
dörrar och domstolen förordnar om framtida sekretess beträffande handlingen.
Någon ändring i detta system vill regeringsrätten ej förorda. Handling som företetts
vid förhandling bör sålunda kunna sekretessbeläggas endast under den dubbla
förutsättningen, att förhandlingen hållits inom lyckta dörrar och att domstolen
meddelat förordnande om hemlighållandet. Vid meddelande av sädant förordnande
är domstolen endast bunden av de allmänna sekretessgrunderna i MMG, däremot ej
av någon bestämmelse i LAH.
Nuvarande
36 § SekrL innehåller regler som möjliggör sekretessbeläggning av handling i avbidan
pä en förhandling och efter en förhandling inom lyckta dörrar. Lämpligheten av
att slopa dessa regler bör närmare övervägas.
Regeringsrätten
tillstyrker att överrätternas nuvarande plikt att ompröva lägre rätts
sekretessförordnande avskaffas.
Regeringsrätten
förordar att paragraferna omarbetas i överensstämmelse med vad nu anförts.
Större delen av 53 § torde kunna utgå.
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 151
Hovrätten
över Skåne och Blekinge instämmer i OSK:s ultalande all bestämmelserna i 36 Ij
SekrL är svåriästa. Enligt hovrätten beror svärtillgäng-ligheten på att
huvudstadgandet, som man för att förstå paragrafen mäste läsa först, innan man
tar del av innehållet i övrigt, står i paragrafens femte stycke. En omskrivning
bör alltså gå ut på att flytta fram detta stycke och göra del lill utgångspunkt
för den särreglering som i övrigt är betingad av domstolsprocessen. Hovrätten
hänvisar till OK:s förslag. - Behovet av att kunna hemlighälla
domstolshandlingar hänför sig till två lyper av sådana. Det kan vara fräga om
handlingar som är hemliga enligt någon särskild sekretessbestämmelse i lagen
och måhända inlånats från annan myndighet. 1 dessa fall gäller frägan i vilken
omfattning och pä vad sätt sekretessen kan bevaras trots den
förhandlingsoffentlighet som råder vid domstol. Svaret är att handlingen är
lika hemlig hos domstolen som hos varie annan myndighet, sä länge den icke har
företetts vid förhandling. Men om sä har skett mäste det i princip förutsättas
att förhandlingen icke har varit offentlig för att sekretessen skall kunna
bevaras. Härför måste dock även krävas att domstolen meddelar ett beslut när
den skiljer målet frän sig. Detta krav kan enligt hovrätten icke, såsom OSK
tänker sig, uppgivas. Däremot är del tänkbart att, såsom angavs i OK:s förslag,
man skulle kunna bygga ett sådant förordnande pä det förhållandet att
förhandlingen utan särskilt beslut om förhandling inom stängda dörrar faktiskt
icke har medfört att handlingens innehåll har blivit spridd till andra än
parterna. Det var alltså i OK:s förslag fräga om en mindre jämkning föranledd
av att domstolförhandlingar numera icke är sä populära och välbesökta som de
varit förr. - Den andra typen av handlingar är sådana för vilka del icke finns nägon
annan särskild sekretessbestämmelse men som hänför sig till mäl som kan
handläggas inom stängda dörrar, t. ex. stämningsansökan i ett
äktenskapsskillnadsmål. Nuvarande regler innebär all domstolen kan förordna om
sekretess både provisoriskt under rättegången och slutligt, då domstolen
skiljer målet från sig. I OK:s förslag tillgodosågs detta behov av sekretess
genom att en sekretessregel jämte tillämpningsföreskrift gjordes tillämpliga
pä sådana handlingar (10 § första slycket och tillämpningsförteckning till
denna). OSK:s förslag innebär att domstolen fär förordna om sekretess dä det
finnes nödvändigt av hänsyn till något i 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen
angivet ändamål. Hovrätten vill framhålla att man måste ställa sig frågande
till denna ytterst besynnerliga bestämmelse. När man först ser den flr man den
ingivelsen att det är en felskrivning och att kommittén har menat 5 kap. I §
rättegångsbalken. Detta strider dock mot motiven. Vad saken gäller är
handlingar i mål eller ärende som kan handläggas inom stängda dörrar enligl
reglerna därom, handlingar för vilka det inte finns någon annan särskild
sekretessbestämmelse men som kan behöva hemlighällas i avbidan pä förhandlingen
och eventuellt även därefter. Enligt hovrätten är det uppenbart att OSK:s
förslag i fräga om domstolshandlingar behöver skrivas om, antingen pä det
sättet att nuvarande bestämmelser i stort sett bibehälles
Prop.
1975/76:160. BUaga 3 152
eller
enligt OK;s förslag, vilket dock förutsätter en särskild sekretessbestämmelse
för handlingar i mäl och ärende som kan handläggas inom stängda dörrar.
Kammarrätten
i Göteborg kritiserar i sitt yttrande först nuvarande ordning att domstol skall
lämna ut handling som företetts vid förhandling, om denna inte har hållits inom
stängda dörrar och domstolen i samband med att den skiljer sig frän målet
förordnar att sekretessen skall bestå. Enligt kammarrättens uppfattning tycks
tanken vara att domstolarna har bättre förståelse för när sekretess verkligen
behövs än vad som har kommii till uttryck i den av statsmakterna beslutade
sekretesslagstiftningen och all därigenom en del i realiteten opäkallad
sekretess kan undvikas. Kammarrätten sätter i fräga det principiellt riktiga i
ett sådant resonemang och anser det vara en fiktion att domstolarna i allmänhet
gör en särskild, kvalificerad sekretessprövning. Enligt kammarrättens mening
är det en från alla synpunkter riktigare ordning att handling som enligt
gällande sekretessbestämmelser skall hällas hemlig hos annan myndighet ocksä
skall vara hemlig när den finns hos domstol; och detta i princip utan att något
särskilt beslut av domstolen i det mål eller ärende där handlingen förekommer.
Om handlingen skall förekomma vid förhandling, är det naturiigtvis en anledning
att hälla denna inom stängda dörrar. Underiåter emellertid domstolen av någon
anledning att förordna om stängda dörrar, bör det inte leda till att handlingen
blir offentlig, allra minst i de fall dä ingen utomstående har varit närvarande
vid förhandlingen. Tanken bakom nu gällande regler, att en i och för sig sekretesskyddad
handling undergår att "offentlighetsdop" när den företes vid en
offentlig förhandling, är verklighetsfrämmande och leder dessutom till
egenartade konsekvenser. Kammarrätten finner inte heller nägra betänkligheter
mot att en handling, som företetts vid en domstolsförhandling vid vilken
utomstående varit närvarande, sedermera inte lämnas ut under åberopande av
sekretessbestämmelser. Företeelsen är inte mera anmärkningsvärd än att en sekretesskyddad
handling, varav det finns olika exemplar hos olika myndigheter, inte lämnas ut,
trots att innehållet av misstag frän nägon myndighets sida eller av annan orsak
blivit känt för vissa utomstående personer. Pä grund av det anförda föreslär
kammarrätten att de i LAH givna materiella sekretessreglerna skall gälla hos
domstol likaväl som hos annan myndighet och del oavsett om handlingen har företetts
vid förhandling inför öppna dörrar eller ej. I enlighet härmed bör det inte
föreskrivas att domstolen i målet eller ärendet skall fatta beslul om hemlighållande;
det behövs inte någon lagbestämmelse om hur sekretesskyddad handling skall
behandlas när den företes vid domstol utöver beslämmelserna om att förhandling
kan hällas inom stängda dörrar av den anledningen. Vad härefter angår frågan om
domstol skall tillerkännas befogenhet att besluta om en längre gående sekretess
än som följer av de i LAH givna materiella sekretessbestämmelserna anser
kammarrätten att nuvarande ordning i stort selt bör behållas. Eljest skulle de
möjligheter
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 153
som
ges i lagstiftningen att hålla förhandling inom stängda dörrar bli ett slag i
luften och människor skulle dra sig för att utnyttja domstolarnas tjänster bl.
a. av rädsla föratt fl ömtåliga personliga förhållanden utlämnade till allmänheten.
Även här synes det kammarrätten opäkallat att tillämpa filosofin om
"offentlighetsdopet". Den omständigheten att en lägre instans
underlåtit att förordna om sekretess bör sälunda inte utgöra ett hinder för
högre instans att meddela ett sådant förordnande. Sekretessmöjligheten bör
gälla inte bara handling som upprättats vid förhandling inom stängda dörrar
ulan även sådan annan allmän handling hos domstol (där upprättad eller dit
inkommen) att om dess innehåll föredragits vid förhandling denna skulle ha
hållits inom stängda dörrar. Domstolen bör inte på eget initiativ förordna om
sekretess i här avsedda fall, utan sådant förordnande bör komma i fräga bara
när part har begärt det. I grova drag skulle en beslämmelse i ämnet kunna ges
ungefär följande materiella innehåll: Domstol flr pä begäran av part förordna
att handling hos domstolen skall hållas hemlig, om sådant förordnande finnes
nödvändigt av hänsyn till nägot i 5 kap. I § yttrandefrihetsgrundlagen angivet
ändamål.
Länsstyrelsen I Göteborgs
och Bohus län tillstyrker den nyhet som föresläs i fräga om högre rätts
möjlighet att efter besvär rätta till ett förbiseende i första instans
beträffande sekretessförordnande. Samma länsstyrelse liksom hovrätten över
Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Östergötlands län och JÖ anmärker pä att
den föreslagna lagtexten i motsats till gällande ordning innebär att domstol
skall förordna om sekretess för en handling som redan är hemlig enligt nägon av
de föregående sekretessbestämmelserna. Hovrätten påpekar att det i bestämmelsen
inte ens står att målet eller ärendet skall handläggas vid domstolen eller att
handlingen skall förvaras där för att domstolen skall fl meddela ett sädant
förordnande. Inte ens om man utgår från att OSK med denna punkt har åsyftat
endast handlingar som har upprättats eller företetts vid förhandling inom
stängda dörrar hänger bestämmelserna ihop. I det fallet leder förslaget
nämligen, uttalar hovrätten, till att ett förordnande enligt 53 ij är en
förutsättning för au handlingen skall vara hemlig enligt LAH, vilket i sin tur
är förutsätining för förordnandet, som är förutsättning för sekretessen osv.
Kammarrätten I Göteborg
anger att OSK:s förslag innebär att domstol skall 11 förordna om sekretess även
beträffande handlingar i mål och ärenden som avgörs ulan förhandling. Denna
nyhet innebär en utvidgning av sekretessen i förhällande till gällande rätt
som kammarrätten i och för sig tillstyrker. Kammarrätten påtalar alt den
emellertid inte nämns i den egentliga motiveringen utan - förutom att den
framgår av lagtexten - endast i sammanfattningen (s. 21).
I
fråga om hemlighällande av dom eller beslut pekar kammarrätten i Göteborg på
att 4Q och 53 tjij LAH stämmer dåligt överens. Samma anmärkning gör
länsstyrelsen I Östergötlands län. Sveriges advokatsamfund uttalar som sin
åsikt ati förhållanden som eljest bör hållas hemliga inte skall bli offentliga
Prop. 1975/76:160.
Bilaga 3
genom
att domskäl eller grunder för beslut blir offentliga utan att endast domslut och
"beslutskläm" skall bli det. Tystnadspliktskommitién förklarar all
ett hemlighållande av domslut, när rikets säkerhet oundgängligen påkallar det, inle
är förenligt med art. 6:1 i Europarådets konvention angående de mänskliga
rättigheterna.
Länsslyrelsen
i Göteborgs och Bohus län noterar att domstol enligt förslaget har bara den
möjlighet som motsvarar 36 § andra styckei första meningen SekrL att bestämma
tid för hemlighållande av handling. Detta innebär att den tidigare möjligheten
att H enhetlig sekretesstid oberoende av om handling förekommit vid domstol
bortfaller. Länsstyrelsen är ocksä tveksam om hur man något konkretare tänkt
sig sekretessförordnandets tidsangivelse. Lika litet som fasta tidsgränser
tolereras i LAH, där normaltiden såväl som absoluta maximaltiden är en
"högsttid", lika litet torde väl avsikten vara all domstolen skall
meddela annat än högstlider. Skall dessa preciseras till normaltid och
maximaltid, frågar sig länsstyrelsen.
Ett
tillägg till 53 tj föreslär kammarkollegiet. Kollegiet anser att de föreslagna
reglerna i 53 § för mäl och ärenden om arvsskatt och gåvoskatt knappast har
någon självständig betydelse vid sidan av reglerna i 48 ij andra och tredje
styckena arvsskattelagen. Dessa sistnämnda regler är enligt kollegiet lämpliga
samt förhållandevis klara och lättbegripliga. Kollegiet föreslär att i 53 §
sätts in ett särskill siycke av innebörd att i mål och ärenden om arvsskatt och
gåvoskatt gäller vad därom är särskilt stadgat.
Vissa
formuleringsfrågor tilldrar sig remissinstansernas uppmärksamhet.
Kammarrätten
I Göteborg, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån, JO och Sveriges
advokatsamfund förklarar att ordet "sådan" i paragrafens första mening
skall ulgä. Samma uppfattning har hovrätten över Skåne och Blekinge.
Jö
förordar att ordet "företetts" ersätts med 'Törebragts". I
förtydligande syfte föreslär JO följande lydelse av första stycket första
meningen: under förutsättning dels att handlingen inte förebragts, dels att
sådant förordnande finnes nödvändigt av hänsyn till något i 5 kap. 1 § (MMG)
angivet ändamål.
Enligt
Sveriges domareförbunds mening ger lagtexten pä grund av sin disposition inte
tillräckligt klart uttryck för att den täcker även sädana situationer som
avses i 36 ij första stycket andra meningen SekrL. Förbundet pekar vidare pä
att ordet "föredragits" förekommer i 53 § men inte i 54 tj. Såväl
förbundet som kammarrätten I Göteborg och tystnadspliktskommittén anmärker att
ordet "domstolen" i 54 § syftar på den domstol där förhandlingen har
hållits.
Länsstyrelsen
I Stockholms län anser förslaget lill 54 ij närmast lyda på att vid offentlig
förhandling företedda hemliga handlingar i sin helhet blir offentliga, vilket i
vart fall inom skatteprocessen inger betänkligheter.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 '
55 §
Tystnadsplikt
Med
hänsyn till tystnadsplikiskommitléns arbeie saknas här anledning alt annat än
helt översiktligt redovisa remissutfallet såvitt gäller förslaget till
reglering av tystnadsplikt i LAH.
Förslagel
tillstyrks eller lämnas uttryckligen utan erinran av RÅ, rikspolisstyrelsen,
polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt, civilförsvarsstyrelsen, totalförsvarets
upplysningsnämnd, slallstiska centralbyrån, skolöverstyrelsen, statens pris-
och kartellnämnd, överstyrelsen för ekonomiskt .försvar, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens lantmäteriverk, statens industriverk, sociala centralnämnden I Motala
kommun, kommunstyrelsen I Malmö, fastlgheisnämnden i Malmö kommun, styrelsen
för Malmö industriverk, länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
kommunstyrelsens I Kungälv arbetsutskott samt Sveriges domareförbund.
Vissa
remissinstanser tillstyrker förslaget under förutsättning av eller hänvisning
till att detta inte skall innebära något minskat meddelarskydd. Till denna
grupp hör länsstyrelsen i Stockholms län. Industriverksslyrelsen i Stockholms
kommun, byggnadsnämnden i Malmö kommun, kommunfullmäktige i Göteborg,
kommunstyrelserna i Skellefteå och Umeå saml Svenska kommunförbundet.
En
annan grupp remissinstanser förklarar att nägon ställning till förslaget inte
kan las innan tystnadspliktskommiltén har lagt fram sitt förslag. Denna
uppfattning hyser regeringsrätten, Svea hovrätt, massmedieutredningen, ÖB, värnpliktsverket,
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, socialulredningen. Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet, näringsfrihetsombudsmannen, en ledamot av
länsstyrelsen i Stockholms län, vice siadsjuristen och skoldirektionen i
Stockholms kommun, sjukvårdsstyrelsen i Malmö kommun, JO, Föreningen Sveriges
statsåklagare samt Sveriges Radio AB.
Tvä
remissinstanser. 7Toch Pressens samarbeisnämnd, avstyrker förslaget i avvaktan
pä att tystnadspliktskommittén lägger fram sitt betänkande.
Nägra
remissinstanser slutligen avstyrker förslagel utan att göra något sådant
förbehåll, nämligen statens personalnämnd och länsstyrelsen i Västerbottens
län.
I
en del remissyttranden, såsom de från försvarets fabriksverk och Svenska
bankföreningen, framhålls att behovet av sekretess på vederbörande remissinstans'
område bör beaktas vid utformningen av reglerna om tystnadsplikt och meddelarskydd.
56
5 Utlämnande med förbehåll
Statistiska
centralbyrån, riksarkivet, arbetsmarknadsstyrelsen, sociala centralnämnden i
Stockholms kommun, kommunfullmäktige i Göteborg och Sveriges domareförbund har
ingen erinran mol förslaget. Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker att frågan
om förbehåll har ett mycket stort intresse i samband med ADB-uttag.
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 156
Regeringsrätten
efteriyser klargöranden på flera punkler. Sä som den föreslagna bestämmelsen
är utformad ger den möjlighet att utlämna samtliga tidigare i LAH angivna
handlingar som är underkastade sekretess. Det är således enligt regeringsrätten
fråga om en ingripande ändring i hela regelsystemet, men OSK har icke närmare
berört detta i sin kommentar till paragrafen (s. 106 och 286-288). Det har icke
heller angivits, anför regeringsrätten, hur bestämmelsen skall tillämpas i
förhållande till exempelvis 16-18,28 samt 34-36 ijij. Den föreslagna
bestämmelsen synes regeringsrätten också stå i ett visst motsatsförhållande
till vad kommittén i övrigt hävdat om betydelsen av att allmänheten bibringas
förtroende för att uppgifter om personliga förhållanden icke kommer att kunna
utlämnas annat än under vissa i lagen angivna förutsättningar. Särskild
betydelse lorde detta enligt regeringsrätten komma alt fl på det statistiska
området. Regeringsrätten pekar i sammanhanget pä att OSK - som understryker att
kritiken mot OK:s tidigare förslag av motsvarande innebörd särskilt inriktat
sig på att ändamålsbestämmelserna varit för vagt angivna - helt avstått frän
att ange några ändamålsbestämmelser och fastmer i kommentaren (s. 288)
förklarat att myndigheterna skall ha en alltigenom diskretionär prövningsrätt i
varje särskilt fall. Regeringsrätten finner det slutligen kunna bli föremål för
tvekan vad kommittén avsett med att den föreslagna bestämmelsen i 56 § skulle
innebära en modifiering av tystnadsplikten (s. 287).
Enligt
kammarrätten i Göteborg är 56 ij mer vittgående än 62 ij LAH, som ger
regeringen dispensmakt endast när det gäller att tillvarata det allmännas eller
enskildas rätt eller utlämnandet avser angeläget forskningsändamål eller eljest
synneriiga skäl föreligger. Kammarrätten ifrågasätter om inte 56 S bör
omarbetas och alt därvid klara ändamålsbestämmelser anges.
I
fråga om den diskretionära prövningsrätt som 56 § LAH enligt OSK ger
myndigheterna pekar datainspektionen på att diskretionär prövningsrätt för
statistiska centralbyrån är oförenlig med dess behov av att utåt kunna hävda
absolut sekretess. Inspektionen uttalar ytteriigare:
Enligt
lydelsen av 56 i; LAH är förutsättningen för utlämnande av den hemliga
handlingen att ett förbehåll undanröjer "hinder mot utlämnande". Av
motiveringen, sid. 287, framgår all förbehållet skall undanröja "skaderiskerna".
Det synes alltså klart att 56 ij blir tillämplig på alla de paragrafer, där ett
skaderekvisit finns. Tillvägagångssättet för myndigheten i dessa fall blir att
först pröva om risk föreligger för den skada som avses med tillämpligt skaderekvisit;
som förut påvisats mäste och fär därvid sökandens syfte och person undersökas.
Om denna prövning utfaller så att handlingen är hemlig, flr vidare bedömas om
förbehåll kan undanröja skaderisken; därvid är det självfallet oundgängligt att
pä nytt bedöma sökandens person och syftet med utlämnandet. Även om dessa
tankeoperationer låter sig göras i den beskrivna logiska ordningen, uppstår
ändå frågan om i praktiken förbehållsprövningen kan ges självständigt innehåll
och självständig belydelse i förhållande till prövningen av skaderekvisitet.
I
de fall skaderekvisit saknas, t. ex. 29, 35 och 43 ijtj LAH, och där hemlighållandet
alltså såtillvida är absolut, uppslår frågan vilkel hinder mot
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 157
utlämnande
som enligt 56 ij kan tänkas bli undanröjt genom förbehåll -för såvitt inte OSK;s
mening är att 56 S ej skall bli tillämplig i dessa fall. Motiven tyder närmast
på att sådan tillämplighet ej skulle vara avsedd. Skulle emellertid 56 S vara
tillämplig innebär den egentligen ett ej uttryckligen uppställt skaderekvisit
för de paragrafer som själva saknar ett sådant, dvs. samma konstruktion som,
enligt vad OSK sid. 286 påvisar, förekommer i flera av sekretesslagens
paragrafer.
Enligt
den uppfattning statistiska centralbyrån redovisar bör det vara möjligt att i
vissa avseenden - närmast åsyftas användning och säkerhetsanordningar - lämna
bindande föreskrifter även gentemot en myndighet.
Sveriges industriförbund m.
fl. konstaterar att 56 § avser att ersätta bl. a. 16 § SekrL. I den senare
bestämmelsens andra stycke ges uttryckligen möjligheter för förening av
arbetsgivare eller arbetstagare att fl tillgång till lönestatistiska uppgifter
i samband med förhandlingar om löneuppgörelser i de fall och i den ordning
regeringen bestämmer. Vidare sägs i tredje stycket att "erforderiiga förbehåU"
bör göras vid sådant utlämnande. Enligt 56 § LAH skall det dock generellt
ankomma på myndighet att avgöra när utlämnande med förbehåll av eljest hemlig
handling skall kunna göras. I vilka fall detta skall ske anges ej. Enligt
organisationernas mening är det emellertid mycket värdefullt aU rätten att fl
tillgäng till de nu akluella uppgifterna särskilt regleras. Visseriigen torde
besvärsvägen stå öppen om myndigheten skulle vägra att lämna ut uppgifterna,
men den fördröjning som kunde bli följden därav är ej acceptabel i ett
förhandlingsskede. Av lagtext eller motiv bör därför klart framgå, yttrar
organisationerna, att någon ändring av gällande lag på denna punkt ej åsyftas.
57
§ Besvär
Förslaget
om en i princip enhetlig instansordning med kammarrätt som första
besvärsinstans och regeringsrätten som slutinstans godtas av bl. a.
regeringsrätten, RÅ, kammarrätten i Göteborg, kriminalvårdsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, statens industriverk, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands
och Göteborgs och Bohus län, JO, vice stadsjuristen I Stockholms kommun,
sociala centralnämnden i Stockholms kommun, kommunstyrelsen i Lund, kommunfuUmäktige
i Göteborg, kommunstyrelserna i Skellefteå och Umeå, TCO samt Pressens samarbeisnämnd.
Däremot avstyrker Svea
hovrätt förslaget. Som skäl anför hovrätten att både kammarrätterna och
regeringsrätten nyligen har varit föremål för genomgripande reformer, varvid
kammarrätterna har tillförts ett stort antal nya målgrupper, att
regeringsrätten härigenom har lått en lättad arbetsbörda, att nuvarande
besvärsordning garanterar ett särskilt mätt av sakkunskap samt att sekretessmål
bör handläggas i en speciell ordning pä grund av sin särskilda karaktär. Några
remissinstanser, varibland kan nämnas socialstyrelsen, JO och Pres-
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 158
sens
samarbeisnämnd. utlalar sig mot kravet på prövningstillstånd i
regeringsrätten. Denna uppfattning delar regeringsråden Åbjörnsson, Ringdén, Hjern,
Petrén och Sjöberg. Enligt de fem regeringsrådens mening är det inte
godtagbart att allmän handling, som regeringsrätten finner egentligen skola
utlämnas, hålles kvar hos myndigheten, därför att lagligt skäl att meddela
prövningstillstånd ej föreligger. Offentiighelsprin-cipen bör ges företräde
framför angelägenheten av att regeringsrättens ställning som prejudikatinstans
ej inskränkes. De fem regeringsråden anför att det finns i huvudsak två
lösningar pä detta problem. Antingen kan fullföljden liksom hittills förbli fri
lill regeringsrätten eller ocksä får man genom lagändring införa en ny
möjlighet till ändringsdispens för sekretessmälens del. De fem regeringsråden
förordar att fullföljden förblir fri. Vid detta ställningstagande har också
beaktats olägenheterna med en särskild fullföljds-tillslåndsprövning i dessa
mål där kravet på snabbhet är stort. En stor del av målen kommer nämligen alt
behöva föredras två gånger, dels en gång pä prövningstillsiåndsavdelning, dels
därefter än en gäng i sak pä fullsulten avdelning. Härigenom uppehälles målen
och den i grundlagen föreskrivna skyndsamheten försväras, anser de fem
regeringsråden.
En i
förhällande till förslagel delvis modifierad instansordning i sekreiessmål
förordas av vissa remissinstanser.
Frågan
om besvär över riksdagens eller dess myndigheters beslut i sekretessfrågor tas
upp av bl. a. regeringsrätten. Enligt regeringsrätten bör riksdagens egna
beslut i utlämnandefrägor inte kunna överprövas efter besvär, och skäl kan
anföras för att med riksdagsbeslut jämställa beslut av talmannen och beslut av
riksdagsutskott. Däremot bör, förklarar regeringsrätten, beslut av övriga
riksdagens organ inom den inre och yttre riksdagsförvaltningen vara överklagbara
i vanlig ordning, måhända med den modifikationen att talan mot JO:s
avslagsbeslut bör föras direkt hos regeringsrätten. Som lämplig besvärsinstans
i övrigt antyder regeringsrätten riksdagens särskilda besvärsnämnd. Även JO
och riksbanksfuUmäktige fäster uppmärksamheten på samma fråga.
Några
remissinstanser sätter i fråga om besvär över beslut av de särskilda
domstolarna, i. ex. arbetsdomstolen och försäkringsdomstolen, inte bör föras
direkt till högsta domstolen resp. regeringsrätten. Regeringsrätten samt
länsstyrelserna i Stockholms och Östergötlands län uttalar sig i denna
riktning. Att som OSK föreslår hoppa över länsrätt i besvärsordningen anser polisstyrelsen
I Malmö polisdistrikt och länsstyrelsen i Malmöhus län mindre lämpligt.
Länsstyrelsen förordar vidare alt besvär över samtliga beslut av allmän domstol
skall föras hos sådan domstol.
Landsarkivet
i Vadstena föreslår att beslut av landsarkiv skall överklagas först till riksarkivel
och därefter till kammarräu.
Några
remissinstanser, däribland TCO och Pressens samarbeisnämnd, understryker
vikten av snabbhet i besvärsförfarandet och förordar att särskilda bestämmelser
meddelas för att garantera en sådan snabbhet.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 159
Frågan
ombesvärsrälten las upp av bl. a. Svea hovrätt. Hovrätten tillstyrker förslagel
att besvärsprövningen inte skall vara begränsad till det fall "att
beslutet icke är lagligen grundat". Resonemangen i denna fråga synes hovrätten
välgrundade. Det bör emellertid enligt hovrätten uppmärksammas att
besvärsmyndigheterna härigenom får ett större mått av diskretionär
prövningsrätt. Mot detta har hovrätten ingen erinran, men förhållandet bör
beaktas vid ställningstagandet i fräga om besvärsgången. 1 detta sammanhang
berör hovrätten tanken på en särskild besvärsrätt för JK och JO. Hovrätten
ansluter sig här till OSK:s ståndpunkt. Hovrätten behandlar vidare frågan om besvärsräll
för enskild som anser sig lida skada genom beslut att utlämna en handling. Del
ligger i linje med hovrättens förut anförda synpunkter om verkan av enskilds
vägran att samtycka till utlämnande av handling att inta en mera positiv
hållning till detta förslag än OSK. Det är svårt för hovrätten all se all en sädan
besvärsräll, som offentlighetskommittén diskuterade, skulle vara till nämnvärd
nackdel för nägra beaktansvärda inlressen. Däremot skulle den kunna pä ett
värdefullt sätt stärka den enskildes ställning och därmed öka myndigheternas
möjligheter att få de uppgifter de behöver i sin verksamhet. Utan att la
definitiv ställning vill hovrätten därför förorda att frägan blir föremål för ytteriigare
överväganden.
Införande
av en besvärsrätt vid beslut om utlämnande diskuteras också av länsslyrelsen I
Göteborgs och Bohus län, styrelsen för Malmö Industriverk, Sveriges
domareförbund, Sveriges advokatsamfund samt Svenska försäkringsbolags
riksförbund. Dessa remissinstanser utlalar sig för en sådan ordning.
Vissa
mera speciella frågor rörande utformningen av 57 ij berörs av en del
remissinstanser.
Regeringsrätten
och kammarrätten I Göteborg anmärker alt första stycket avser också fråga om
handling är allmän, varför i lagtexten sistnämnda ord bör utgä. Kammarrätten
anför vidare att besvärsbestämmelsen i första stycket bör uttryckas pä
sedvanligt sätt, alltså att "lalan mot beslutet föres hos kammarrätten
genom besvär", Nägon föreskrift om vilken kammarrätt som skall ta upp
besvären behövs inte, eftersom detta följer av kungörelsen (1971:1200)om kammarrätternas
domkretsar m.m. Andra stycket anser kammarrätten böra utgä med hänsyn till att
det utgör en onödig upprepning av vad som är föreskrivet i förvaltningsprocesslagen.
Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet noterar att förslagel inte inrymmer
möjligheter all anföra besvär över förbehåll som meddelas enligl 56 ij.
Fakulteten finner del inle moliveral att besvär ej skall kunna anföras även
över beslut om utlämnande med förbehåll.
Enligt
den erfarenhet medicinska fakulteten vid Uppsala universitet har kommer besvär
ofla att gälla klagomål över att patient vägras att ta del av sin journal.
Fakulteten förutsätter att medicinsk sakkunskap regelmässigt konsulteras i
dessa frågor.
Jö
anmärker att texten i 57 ij första stycket, läst för sig och utan att
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 160
innehållet
i 5 kap. 10 ij MMG hålls i minnet, förmedlar intryck att också beslut av
regeringsrätten aU avslå en till regeringsrätten riktad framställning om
utbekommande av allmän handling kan överklagas genom besvär hos kammarrätt.
Detta framstår för JO som dålig lagstiftningsteknik. ÖverflyUas pä sätt JO
föreslår det som står i 57 § till grundlagen vinns ocksä att en samordning av överklagbarhetsregeln
och besvärs- och instansordningsreglerna lättare kan åstadkommas.
Beträffande
besvärsreglerna vill Sveriges advokatsamfund påpeka att en handling i de fall
som omnämns i 3 ij andra stycket MMG kan de facto finnas hos en myndighet men
"anses förvarad" hos annan myndighet och att prövning av begäran om
utlämning av handlingen dä synes kunna ske hos båda myndigheterna (betänkandet s.
151). Rimligen bör detta regleras så, anför samfundet, att endast en myndighet
har att pröva frågan om utlämnande och att myndigheten bör vara den hos vilken
handlingen skall anses förvarad, oavsett att handlingen fysiskt finns hos annan
myndighet.
58
§ Service och information
Bland
de remissinstanser som tillstyrker förslaget kan nämnas Svea hovrätt,
riksarkivet, skoldirektionen i Stockholms kommun, kommunfullmäktige i Nynäshamn
och Göteborg, kommunstyrelsen i Umeå samt TCÖ. Försvarets radloanstaU
antecknar att enligt instruktionen för radioanstalten äger inte föreskrifterna
i 4 ij allmänna verksstadgan om service gentemot myndigheter och enskilda
tillämpning på radioanstalten. De i förslaget upptagna motsvarande
bestämmelserna med de där intagna begränsningarna synes radioanstalten dock
utan stöne olägenhet kunna gälla även för radioanstalten.
Regeringsrätten
är däremot kritisk och anser att bestämmelsen inte har sin plats i LAH och bör
utgå. Frägan om servicecirkulärets inpassning i rättssystemet börenligt
regeringsrätten lösas pä annat sätt. Byggnadsnämnden i Malmö kommun anmärker
att den enda motiveringen till införandet är att jämställdhet mellan kommunala
och statliga myndigheter nu formaliseras, vilkel synes obehövligt.
I
likhet med riksskatteverket, vice stadsjuristen i Stockholms kommun,
länsstyrelsen i Malmöhus län och byggnadsnämnden i Malmö anför Jö att det
såvitt kan utläsas av motiven åsyftas en informationsskyldighet såvitt avser
innehållet i allmänna handlingar, i den män de ej skall hällas hemliga. Att sä
skall vara fallet framgår dock ej av den föreslagna lagtexten. Där talas endast
hell allmänt om lämnande av all upplysning och vägledning som är möjlig.
Enskild som tar kontakt med en myndighet för att fl del av en allmän handling
är, fortsätter JO, onekligen ofta i behov av information och vägledning för att
komma rätt och nå sitt mål. Det är enligt JO:s mening inte sä mycket innehållet
i allmänna offentliga handlingar som han behöver fl upplysning om som hur han
rent praktiskt skall gå till väga för att fl den handling han efterfrågar i
sina händer, vilken tjänsteman han skall
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 161
vända
sig till, vilka diarier eller andra register han skall söka i och vad han i
övrigt bör iaktta för att på enklaste sätt finna fram lill handlingen. JO
föreslår därför all del föreskrivs att myndighet på begäran skall lämna
allmänheten all upplysning och vägledning som behövs föratt allmänheten skall
få tillgäng till allmän handling, i den män den ej skall hällas hemlig, och som
är möjlig utan att elc.
Enligt
Svea hovräti bör övervägas att utesluta orden "motverkas eller" eller
i vart fall att använda ett mindre allmänt och tänjbart uttryckssätt.
59
och 60 tjij Förhållandet mellan myndigheter
Förslaget
all i LAH reglera förhållandel myndigheter emellan tillstyrks helt eller i
princip av regeringsrätten, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
rikspolisstyrelsen, datainspektionen, värnpliktsverket, riksskatteverket,
riksarkivet, skolöverstyrelsen, de juridiska fakulteterna vid universiteten i
Lund och Siockholm, lantbruksnämnden i Malmöhus län, miljödalanämnden,
näringsfrihetsombudsmannen, arbetsmarknadsstyrelsen, riksbanksfuUmäktige,
styrelsen för Malmö induslriverk, länsstyrelserna I Göteborgs och Bohus och
Västerbottens län, kommunfuUmäktige i Göteborg, kommunstyrelserna I Skellefteå
och Umeå samt Sveriges domareförbund.
En ytteriigare
översyn av förhållandet mellan myndigheter förordas dock av kommunstyrelsen I
Lund. Framväxandet av nya och integrerade, eller i vart fall addilivt
samordnade, samarbetsformer mellan t. ex. socialvården och en rad andra
samhällsorgan, som sjukvården, kommeratt nödvändiggöra en närmare rättslig
reglering av sekretessfrågorna. En mera omfattande principanalys av dessa frägor
hade i och för sig varit önskvärd i OSK:s betänkande enligt kommunstyrelsens
uppfattning.
Bland
de remissinstanser som godtar förslagel i princip men gör vissa erinringar
finns Svea hovrätt, som anser att preciseringar bör göras. Enligt hovrätten bör
del exempelvis komma till uttryck i lagtexten att en myndighet, som har till
uppgift att ge värd eller råd utan inslag av tvång, inte skall lämna ut en
handling, om nägon uppgift som har lämnats i förtroende skulle röjas därigenom.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge uttalar att en strängare regel än den föreslagna bör
gälla för uppgifter som enskild har lämnat i förtroendesituationer, t. ex. handlingar
som avses i 32, 40 eller 48 §. Hovrätten föreslår som en möjlighet att, med anknyining
till begränsningarna i vittnesplikten, till första stycket fogas en mening av
ungefär följande innehåll; "Är advokat, läkare, familjerådgivare eller
annan enligt lag förbjuden all vittna om vad som har förtrolls honom eller som
han i samband därmed erfarit, flr uppgift därom ej lämnas lill annan
myndighet." Det bör enligt hovrätten observeras att denna inskränkning i
vittnesplikten kan upphävas genom samtycke, något som då också skulle komma att
gälla överiämnande av handling lill annan myndighet.
11 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 162
Länsstyrelsen
i Västerbottens län förordar att regeln i 59 tj försia stycket första meningen
ges plats i någon författning som inte enbart sysslar med handlingar.
Föreningen
Sveriges statsåklagare konstaterar att nu gällande regler i 38 § SekrL om
domstols tillgång till allmän handling i förslagel har överförts till
rättegångsbalken dock med väsentligt ändrat innehåll. Åklagarmyndigheterna
synes enligt förslaget kunna utbekomma allmän handling såväl på administrativ
väg som genom domstolsförfarande. Delta är enligt föreningens mening olämpligt
såvitt avser åklagarverksamheten. Åklagaren har att tillvarataga jämväl den
enskildes intresse under förundersökningen och skall verka för en objektiv och
snabb förundersökning. Även den misstänkte och hans försvarare skall ha
möjlighet att begära fullödig utredning. För åklagarverksamheten bör därför
enligt föreningens uppfattning gälla att föreläggande om utbekommande av
allmän handling skall begäras hos domstolen. Nu gällande regler i 38 ij SekrL fär
därvid anses tillfredsställande och bör i oförändrad form överföras till
rättegångsbalken. Med föreslagna ändringar i gällande bestämmelserom domstols
tillgång till allmän handling skulle möjligheterna att vinna objektiv utredning
väsentligen minskas. Föreningen finner inte några vägande skäl föreligga för
en skärpning av villkoren för att under förundersökning utfå sekretessbelagd
allmän handling.
Datainspektionen
är ense med OSK om att särskild författningsreglering i en del fall behövs men
anser att skälet härför inte i första hand är att informationsutbytet är
livligt ulan i stället att utbytet avser personuppgifter som är särskilt
känsliga från integritetssynpunkt.
Behovet
av en särskild författningsreglering angående vissa fall av informationsutbyte
mellan myndigheter understryks ocksä av kriminalvårdsstyrelsen, värnpliktsverket,
riksskatteverket, lantbruksstyrdsen, slatens pris- och kartellnämnd,
överstyrelsen för ekonomiskt försvar, skoldirektionen i Stockholms kommun,
kommunfullmäktige I Jönköping, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
riksbanksfullmäktige, TCÖ samt Svenska bankföreningen. Enligt 5/o/s/con-torets
mening behöver tillämpningsföreskrifter utarbetas.
Att
59 § kan välla tillämpningssvårigheter påtalar bl. a. riksskatteverket och
lantbruksstyrelsen. Tullverket menar att den föreslagna bestämmelsen gör det
inte mycket enklare än i dag att bedöma om en handling flr lämnas ut till en
annan myndighet. Svårigheterna med att göra intresseavvägningen kvarstår i
avsaknad av en distinkt vägledning i de ständigt återkommande principiella
frågeställningarna. Tullverket anmärker vidare att den omständigheten att
skattesystemet konstitueras av ett fiertal olika skatter som av organisatoriska
skäl hanteras av skilda myndigheter, något som inte bör fl till följd att
skatteproceduren härigenom kommer att fungera sämre än om hela beskattningen
låg i en myndighets hand. Utlämnande av handlingar och andra uppgifter mellan
beskattningsmyndigheterna bör därför enligt verkets mening fl ske utan hinder
av eljest gällande sekretessbestämmelser.
Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 163
Utlämnande
bör även få ske på den utlämnande myndighetens eget initiativ ulan au begäran
härom har gjorts, Beslämmelser härom bör las in antingen i LAH eller i annan
lag och gälla utan hinder av bestämmelserna i 54 tullagen.
Slatens
pris- och kartellnämnd föreslår beträffande 59 ij att orden "eller måste
anses väga tyngre än" i första stycket, andra meningen, utgår. Att göra en
sådan intresseavvägning som här åsyftas torde vara mycket svårt och bör
knappast åläggas den enskilda myndigheten. Vidare synes den föreslagna
formuleringen kunna ge anledning till den misstolkningen att den utlämnande myndighelen
i vissa fall skulle kunna ge efter på sekretess-skyddet, dvs. då den begärande
myndighetens intresse anses väga tyngre än de inlressen som föranlett beslul om
hemlighållande. Nägon frihet att luckra upp sekretesskyddet till förmän för
verksamheten inom en annan myndighet har den enskilda myndighelen givelvis icke
ulan nämnden menar att detta måste bli en fråga som skall avgöras av regeringen.
Även
riksskatteverket berör frågan huruvida en myndighei, 1. ex, en taxeringsmyndighet,
har rätt eller skyldighet att på eget initiativ upplysa andra myndigheter om
förhållanden, som kan vara av intresse för den andra myndighelen. Denna fräga
anser verket fortfarande vara olöst. Den bör lämpligen tas upp till behandling
i detta sammanhang.
Riksförsäkringsverket
tar upp frägan om sekretess mellan olika avdelningar inom en myndighet. Verket
anser att det med hänsyn lill den vikt som i kommiiiéförslagei har fästs vid sekretessförhällandet
myndigheter emellan bör klargöras hur bestämmelserna avses skola tillämpas inom
en myndighei.
Enligt
karolinska institutets mening är det tillfredsställande att läkare noga skall
pröva ett utlämnande av en sjukjournal. Emellertid finns i samband med
samarbete mellan olika inslanser journalhandlingar hos andra myndigheler än
läkare. Det kan gälla fotokopior a v journaler eller dubbelexemplar av
datautskrifter. För att skydda patienten i denna situation föreslär institutet
att man infören skyldighet för utlämnande myndighet att vid fråga om eventuellt
utlämnande samräda med den myndighet som ursprungligen upprättat handlingen.
Även om formerna för utlämnande är restriktiva, överlämnas enligl institutets
åsikter alllför mycket till en bedömning hos myndigheterna själva i dessa svåra
frägor.
Frågan
om utlämnande av hemlig handling till utländsk myndighet behandlas av
tullverket. Verket hänvisar till departementschefens uttalande i prop.
1973:117 (s. 16 och 17), vilkel innebär att hemlig handling f n. kan utlämnas
till utländsk myndighet i samma utsträckning som lill svensk myndighet och med
motsvarande avvägningsproblem. Det är oklart, yttrade tullverket, om uttalandet
äger giltighet även vid ett genomförande av LAH. Med hänsyn till tullverkets
behov av informationsutbyte med utländsk tullmyndighet är det enligt styrelsen
nödvändigt att därmed sammanhängande sekretessfrågor beaktas vid det fortsatta
arbetet med LAH.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 164
Ocksä
riksbanksfullmäktige diskuterar detta spörsmål och ifrågasätter om inle 59 ij
bör tillföras ett ytteriigare stycke, vari lämpligen kan uttalas att vad som
sägs om utlämnande av uppgifter till andra myndigheter skall ha motsvarande
tillämpning i fråga om internationell organisation där Sverige är medlem.
Nägra
remissinstanser behandlar frågan om fortplantning av sekretess när hemlig
handling utlämnas myndigheter emellan.
Kriminalvårdsstyrelsen
erinrar om att lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt ålägger kriminalvärdsmyndigheterna
ett samarbete med andra samhälleliga organ. Nar en sådan kontakt sker, äger
också ett utbyte av handlingar vanligen rum. Detta utbyte skulle enligt
styrelsen främjas o_m den myndighei som lämnar ut en handling i klientens
intresse kunde begränsa den mottagande myndighelens förfogande över handlingen
på sätt som görs möjligt genom 5 kap. 9 tj andra stycket MMG.
Dalainspektionen
påminner i detta sammanhang ånyo om vikten av klara regler rörande sekretessens
fortplantning. Enligt bankinspektionens mening bör det klart uttalas att den
sekretess som utlämnande myndighet har att iaktta skall följa handlingen till
mottagande myndighet. Detta kan synes ligga i sakens natur, men eftersom
nuvarande bestämmelser - i den mån de tar sikte pä viss myndighet - har
föranlett Ivekan eller motsatt uppfaltning i förevarande avseende bör ett klariäggande
ske. Handling varom här är fråga flr naturiigtvis anses omfattad även av
bestämmelsen i 55 ij om tystnadsplikt. Sekretessen för handling eller
handlings innehåll flr sålunda anses nöjaktigt bevarad om handlingen i fråga
utlämnas till annan myndighet, anför bankinspektionen.
Liknande
synpunkter anlägger vice stadsjuristen I Stockholms kommun, länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, kommunfuUmäktige i Göteborg, Sveriges industriförbund
m. jl. saml Svenska bankföreningen. Nämnda länsstyrelse anser att del i och för
sig inte borde möta nägot hinder att göra förbehåll beträffande sekretessbelagt
materials användning hos mottagande myndighet så länge det inte gäller denna
myndighets relation till allmänheten, efiersom allmänhetens tillgång till
handlingen måste prövas förutsättningslöst av den förvarande myndigheten.
Denna förutsättningslösa prövning torde dock enligl länsstyrelsen - lika lite
som när t. ex. fråga om förtroendesituation förelegat enligt 40 tj LAH -
hindra kontakt med ursprungsmyndigheten för att bättre fl grepp om t. ex. skaderekvisiten
i den aktuella typen av ärenden, vilka oftast den överiämnande myndigheten är
mer förtrogen med.
Särskilda
regler beträffande sekretess som gäller till förmån för enskilds
intresse önskar vissa remissinsianser.
De
Juridiska fakulteterna vid universiteten i Lund och Stockholm anser förslaget
klart otillräckligt. Del behövs enligt fakulteterna mera preciserade regler, om
den enskilde inte skall anse sig utlämnad ät myndigheternas godtycke. Reglerna
skulle kunna utformas enligt följande riktlinjer, förklarar
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 165
fakulteterna.
Myndigheter som har nära samband inom samma förvaltningsgren bör i princip ha
insyn i varandras hemliga handlingar i mån av behov, även om sekretessen är
stadgad i enskilt intresse. För att en myndighet inom en viss förvaltningsgren
skall fl insyn i hemliga handlingar inom en helt annan förvaltningsgren, bör
däremot krävas uttryckligt lagstöd, om sekretessen är stadgad i enskilt
intresse.
Enligl
Sveriges advokatsamfund bör föreskrivas att, när sekretess gäller till förmån
för enskilds intresse, handling eller uppgift därur endasl flr utlämnas från
en myndighet till annan myndighet när den mottagande myndighelen har rätt all
infordra motsvarande uppgift frän den enskilde själv,
Sveriges
industriförbund m. fl. knyter an till frågan om kontakten mellan uppgiftslämnare
och myndighet. För att den enskilde skall kunna bevaka alt känsliga uppgifter
exempelvis om affärshemligheter ej utlämnas av oinitierade tjänstemän måste han
veta var hans uppgifter finns förvarade. Detta kan endast uppnås genom att uppgiftslämnaren
undenättas om att annan myndighet begärt att få (a del av hans handlingar eller
att ett utlämnande av nu avsetl slag skett. Organisationerna fäster här
särskilt uppmärksamheten på ett fall där det allvariigt måste övervägas om ett
utlämnande över huvud taget bör kunna få ske. Det gäller produklkontrollnämndens
omfattande register med uppgifter frän den kemiska industrin. Mot bakgrund
härav anser organisationerna att förevarande paragraf bör kompletteras med en
föreskrift att i ärende om utlämnande till annan myndighet skall enskild, vars
sekretessintresse kan trädas förnär, ges tillfälle att yttra sig före utlämnandet,
om det kan ske utan olägenhet. Om det i det praktiska utfallet befinnes
lämpligt bör ett enskilt företag kunna företrädas av branschorganisation e. d.
I bestämmelsen bör därefter anges, att oavsett om den enskilde beretts
tillfälle yttra sig eller ej, skall han samtidigt med utlämnandet underrättas
om att utlämnande har skett. Här bortser organisationerna från de fall av
rutinmässig informationsöverföring som framgår av lag eller förordning. Samma
åsikt hyser Svenska bankföreningen.
Utlämnande
myndigheter emellan av statistiska uppgifter tilldrar sig uppmärksamhet från
en del remissinstanser.
Statistiska
centralbyrån anser sammanfattningsvis att den föreslagna 59 tj LAH bör ändras
sä att den ger centralbyrån fullt stöd för verkets restriktiva policy även
gentemot andra myndigheter. Det är väsentligt att möjligheterna till utlämnande
av material som skyddas av stalistiksekretessen begränsas till aU avse enbart
sådana fall där ändamålen är av statistisk karaktär och att den utlämnande
statistikproducenten därvid flr rätt att uppställa nödiga förbehåll. Kan inte
dessa villkor godtas, skall handlingar som skyddas av stalistiksekretessen inte
kunna lämnas ut enligt 59 tj LAH annat än i de sällsynta fall då inget
statistikintresse längre behöver skyddas, förklarar statistiska centralbyrån.
Även
lantbruksnämnden i Malmöhus län diskuterar utformningen av 59 § och noterar att
OSK inte har behandlat den viktiga frägan om utlämnande
12 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 166
av
t, ex. statistiska uppgifter till annan myndighei för att användas i kontrollerande
verksamhet. Lantbruksnämnden konstaterar att hänsynen till slatistikkvaliteten inle
ensamt är sekreiessgrundande enligt OSK.
Kommerskollegium
utgär från att, när det gäller statistiska uppgifter, utlämnande till annan
myndighet skall kunna ske med stöd av lagförslagets 59 5, dvs, liksom hittills
efter prövning i det enskilda fallet. Eftersom kollegiet för att kunna
fullgöra vissa handelspolitiska utredningsuppdrag, särskilt sådana som avser
enskilda varuslag, delar av industrisektorer eller enskilda företag, frän tid lill
annan ser sig nödsakat au hos staiistiska centralbyrån begära utlämnande av
där förvarat sekretessbelagt material framstår det likväl som önskvärt alt
denna frågeställning klarläggs i en kommande proposition.
Miljödalanämnden
tar upp frågan om utnyttjande för miljövärdsändamål av den informaiion som
statistiska centralbyrån insamlar. Uppgiftsinsamlingen som sådan innebär stora
kostnader för uppgiftslämnarna vilket ofta påpekas. Med nuvarande rigorösa
sekretesskydd framtvingas viss dubbel uppgiftsinsamling för att myndighelerna
för sin operativa verksamhet skall fä tillgäng till erforderiig information. De
regler som nu föreslås (35 S LAH) medger alt uppgifter som av statistiska
centralbyrån inhämtats för statistiska ändamål kan utlämnas till vissa
myndigheter för vissa ändamål om uppgiftslämnarna upplysts härom dä
uppgifterna insamlades. Miljödatanämnden avser att undersöka närmare i vilken
utsträckning denna möjlighet kan utnyttjas vad gäller miljöinformation.
Liknande tankegångar redovisar statens pris- och karteUnämnd.
Beslämmelserna
om prövning av utlämnande av hemlig handling myndigheter emellan är frän olika
synpunkter föremål för remissinstansernas yttranden.
Polisstyrelsen
i Göteborgs polisdistrikt och Föreningen Sveriges polismästare ifrågasätter om
det är den myndighet som lämnar ut en handling som skall pröva om en annan
myndighet har behov av den rekvirerade handlingen. Snarare bör det enligt dessa
remissinstanser åligga den myndighet som rekvirerar handlingen att på eget ansvar
avgöra om behov finns av de uppgifter handlingen innehäller samt ansvara för
den fortsatta användningen av dessa uppgifter.
Enligt
vice stadsjuristen I Stockholms kommun bör det övervägas om inte prövningen av
framställning om utbekommande av aktuell handling som överiämnals till annan
myndighet bör förbehållas den myndighei som ursprungligen disponerat över
handlingen. En sådan ordning motiveras bl. a. av alt sistnämnda myndighet måste
regelmässigt antagas ha bättre förutsättningar att göra denna prövning.
Frägan
om prövning av tvist emellan myndigheter enligt 60 S diskuteras av bl. a.
regeringsrätten. Regeringsrätten finner att tveksamhet uppstår beträffande de
av OSK föreslagna skilda instansordningarna. För vissa tvister i
utlämnandefrågor föreslås regeringsrätten som slutinstans, för tvister mel-
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 167
lan
statliga myndigheter regeringen. Önskvärt är all den rättsliga bedömningen i
hithörande frågor blir enhetlig, 1 sammanhanget anmärker regeringsrätten,att
det, när en tjänsteman hos myndighet eflerfrågarallmän handling, ibland kan
vara ovisst om han gör det säsom företrädare för sin myndighet eller i egenskap
av privatperson. Ärendets behandling blir i de båda fallen enligt förslaget
olikartad. Övervägande skäl talar enligt regeringsrätten för att tvister mellan
statliga myndigheter slits i samma ordning som eljesi gäller för utlämnande av
allmän handling, dvs. av högsta domstolen resp. regeringsrätten. Icke minsl
spelar därvid hänsynen lill de enskilda intressen som sekretessen vill skydda
en roll. Dessa bör i princip vara tillförsäkrade en rättslig bedömning genom
domstol. Regeringen får likväl i praktiken sista ordet, om utlämnande skulle
vägras. Bestämmelserna i 62 tj LAH ger nämligen regeringen en allmän rätt att
utlämna allmän handling. Sista punkten i 60 ij LaH synes därför kunna utgå. Om några särskilda allmänna
intressen skulle föreligga i ett speciellt fall kan de tillgodoses denna väg.
Även
Svea hovrätt, juridiska fakuUeien vid Uppsala universitet och Svenska
sparbanksföreningen intar samma ståndpunkt.
Skillnaden
i behandlingen av statliga och kommunala myndigheter i 60 tj nödvändiggör
enligt riksförsäkringsverket att slällning tas till frägan om försäkringskassorna
skall anses hänförliga till den ena eller andra kategorin.
RÅ
anser det lämpligt att beslut som har meddelats av en myndighet först omprövas
av överordnad myndighet, innan beslutet underställs regeringens prövning.
Enligt RÅ är det sannolikt en sädan ordning som åsyftas i OSK:s betänkande, när
det där (s. 291) sägs att frågor om utlämnande av allmänna handlingar
statsmyndigheter emellan "i sista hand" prövas av regeringen. RÅ
föreslär därför att 60 § andra punkten omformuleras.
Det
sätts i fräga av kommunfuUmäktige i Göteborg om det vid tvist mellan tvä
kommunala myndigheter inom en och samma kommun bör ankomma pä en utomstående
myndighet att slita tvisten. Mera naturiigt synes del kommunfullmäktige i ett
sådant fall vara all kommunstyrelsen avgör frägan, i vart fall om den
ifrågasatta sekretessen gäller lill förmån för allmänna intressen.
Vissa
speciella frågor och vissa spörsmål angående den närmare utformningen av 59 och
60 tjtj behandlas av remissinstanserna.
Riksarkivel
ulgär frän att 59 och 60 ijij endast avser själva utlämnandet av handlingar och
inle skall tolkas som en reglering av frägan om län av handlingar frän
myndighet till myndighet, en fråga som f n. regleras av allmänna arkivstadgan.
Däremot tolkar landsarkivet i Vadstena bestämmelserna så att de gäller också
utlåning myndigheter emellan och anser en ändring av arkivstadgan vara
nödvändig på grund härav.
Inom
riksbanken sekretesskyddade handlingarbörenligt riksbanksfuUmäktige ges en
särskild reglering vid den omarbetning av 46 ij taxeringslagen angående
utlämnande av taxeringshandlingar som förslaget till LAH nöd-
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 168
vändiggör.
En lämplig distinktion synes fullmäktige därvid vara att sädana handlingar som hemlighålles
med stöd av 6 S LAH ej skall kunna utlämnas utan tillstånd från regeringen
resp., såvitt avser riksdagsorgan, finansutskottet, medan däremot sädana
handlingar som mä vara hemliga enligt den av fullmäktige föreslagna regeln om
kunders förhållanden till riksbanken bör kunna utlämnas i vanlig ordning pä
framställning av skattechef eller motsvarande.
Förhållandet
mellan OSK;s förslag och regler i andra författningar om utlämnande av
handlingar lar också riksförsäkringsverkel upp. Verket förklarar all del
undandrar sig verkets bedömning om 20 kap. 9 § lagen om allmän försäkring kan
anses utgöra en sådan bestämmelse som avses i 59 tj tredje slyckel LAH,
Sistnämnda
bestämmelse berör även datainspektionen, som anser att det inte är klart om
denna avser den situationen att utlämnande av hemlig handling till annan
myndighet har reglerats genom föreskrift med stöd av datalagen. Inspektionen efteriyser
ett klargörande av bestämmelsen i ytterligare ett hänseende. Uttryckssättet i
59 § tredje stycket tyder enligt inspektionen närmast på att bestämmelser i
annan lag eller förordning än LAH skall anses säsom uttömmande. Detta innebär
all, om i en särskild lag anges all vissa myndigheter kan fl uppgifter, andra,
där ej nämnda myndigheter inte kan fä uppgifter ens med stöd av 59 § första
stycket. Detta synes följdriktigt i sådana fall dä den särskilda författningens
villkor för utlämnande av handlingar till vissa uppräknade myndigheter är
strängare än villkoren i 59 § försia stycket. Som nämnts i andra sammanhang
finns emellertid sådana villkor som nu är mindre stränga än enligt 59 § första
stycket; i dessa fall torde specialförfattningarna böra överses i detta hänseende,
yttrar inspektionen.
Uttrycket
"beslut om hemlighållande" kritiseras av datainspektionen, tysinadspliktskommittén
och JO. eftersom normalt inga särskilda sekretessbeslut fattas utan sekretessen
följer direkt av lagen.
Krigsarkivet
föreslår all första meningen i 60 § kompletteras med: Om kommunal myndighet
jämlikt 59 § vägrar ati utlämna handling till statlig myndighet ...
61
§ Partsoffentligheten
OSK:s
uttalanden om hur långt partsbegreppet sträcker sig får åtskillig kritik av
remissinstanserna. Dessa godtar i och för sig den sakliga innebörden av
förslaget men anser att den föreslagna utvidgningen bör komma till uttryck i
lagtexten. Bland dem som redovisar en sådan uppfattning återfinns Svea hovrätt,
kriminalvårdsstyrelsen, ungdomsfängelsenämnden, de Juridiska fakulteterna vid universUeten
i Lund och Stockholm, arbetsmarknadsstyrelsen, länsslyrelsen I Östergötlands
län samt JO.
Regeringsrätten
konstaterar att parts tillgång till handlingar i eget mål
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 169
inte
är ett utfiöde av den allmänna offentlighetsgrundsatsen. Regler härom har i och
för sig sin naluriiga plats i det grundläggande processuella regelsyslemel. Partsoffeniligheten
har också reglerats i förvaltnings- och för-vallningsprocesslagarna på de
områden dessa lagar berör. Beslämmelserna i 61 § har en vidare syftning och
erinrar om en allmän, delvis ej lagreglerad partsoffentlighetsregel. Enligt
regeringsrättens mening bör begreppen part och ärende ha samma innebörd i LAH
som dessa begrepp har i förvaltningslagen.
Också
länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser en samordning mellan bl. a.
förvaltningslagens regler om partsinsyn och 61 § LAH befogad.
I
likhet med regeringsrätten tar dalainspektionen upp ärendebegreppet.
Inspektionen uttalar att för tillämpningen av 61 § LAH förutsätts, liksom
beträffande 39 § SekrL, dels att mäl eller ärende föreligger, dels att den som
begär att fä ut handling är part i sådant mäl eller ärende. Vad som i detta
sammanhang avses med ärende synes inte helt klart. OSK tolkar (s. 181 och 293) ivå
av regeringsrätten år 1973 och 1974 meddelade domar sä att regeringsrätten
funnit en i fängvärdsanstall inlagen person inle vara part och därför enligt 39
§ sekretesslagen inte beräuigad att utfå sin behandlingsjournal. Emellertid
synes inspektionen dessa domar i första hand behandla inle partsbegreppet utan
ärendebegreppet; delta antagande vinner enligt inspektionen stöd av att i
referatet av 1973 års dom (R 73:2:43) hänvisas till bl. a, nyssnämnda ställe i
förvaltningslagens förarbeten. Liksom enligl 40 § andra slycket LAH uppsökande
verksamhet inom socialvården enligt OSK bör betraktas som ett ärende bör
behandling av en person på en anstalt kunna, som OSK synes avse, anses som ett
ärende. Datainspektionen biträder OSK:s inställning både i dessa hänseenden
och beträffande tolkningen (s. 293) av partsbegreppel men understryker att
ärende- och partsbegreppens innebörd i LAH måste fastslås genom klariäggande
uttalanden och med beaktande av dessa begrepps innebörd i andra författningar.
Datainspektionen går i
sill yttrande därefter in på en annan fräga, nämligen undanlaget frän partsoffeniligheten.
61 § andra stycket LAH kan, anför inspektionen, bli tillämplig i förhållande
till 8, 10, 36, 37, 38, 39, 41 och 42 §§. I alla dessa paragrafer utom 36 §
förekommer skaderekvisit, vilka visseriigen gör handlingen hemlig men -enligl
huvudregeln i 61 § första stycket LAH - inte gentemot part. För hemlighällande
gentemot part fordras något utöver skaderekvisitet, nämligen sy nneriiga skäl. Vil
ka dessa skäl skulle vara anser datainspektionen svårt att överblicka; när det
t. ex, gäller 41 och 42 §§ synes där angivna skaderekvisit enligt sakens natur
tillräckliga för hemlighällande även gentemot part och nägot utrymme för synneriiga
skäl därutöver är svårt att finna. Det synes inspektionen erforderiigt att
frän denna synpunkt gä igenom alla de nämnda paragraferna och därefter bedöma
om den föreslagna lydelsen av 61 § andra stycket är lämplig; möjligen behöver
förutsättningen synneriiga skäl hänvisa endast till de fall då skaderekvisit
saknas.
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 170
62
§ Dispensbefogenheler
Mot
förslaget gör Svea hovrätt ingen erinran. Inte heller JO har någon anmärkning
utan framhäller att den föreslagna särregeln för riksdagen och dess
myndigheter synes välmotiverad. Fråga är emellertid enligl JO om inte regeln
borde få en mera generell räckvidd (inte bara hänföra sig till 62 §) och om en
motsvarande särregel inle borde ges även i vissa andra sammanhang. Enligt 2 §
andra styckei kan regeringen medge myndighei undantag från skyldigheten att
föra diarium e. d. När det gäller riksdagen och dess verk är det föga naturiigt
all bestämmanderätten skall tillkomma regeringen. Enligl 21 § skall handling,
som rör statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende pä näringslivet
och som inkommit till eller upprättats hos myndighet som regeringen bestämmer,
hällas hemlig under angiven förutsättning. Godtas regeln skulle det kunna
tänkas bli aktuellt att tillämpa den på något riksdagens utskott eller verk.
Det kan knappast vara riktigt all regeringen skall ha bestämmanderätten i så
fall. Slutligen sägs i 60 § att fråga om utlämnande av handling statliga
myndigheter emellan skall i händelse av tvist hänskjutas till regeringens
prövning. Tvist mellan myndigheter som båda lyder under riksdagen bör inte
prövas av regeringen. Däremot kan det vara rimligt anser JO att regeringen får
slita tvist mellan myndigheter, varav den ena lyder under regeringen och den
andra under riksdagen.
I
den ändamålsbestämning, som ges i paragrafen, namnes bl. a. angelägna
forskningsändamål, vilket riksarkivel finner starkt motiverat av vunna
erfarenheter. Del bör påpekas, anför riksarkivet, att det i sådana fall i regel
rör sig om uppenbart hemliga handlingar, varför riksarkivet släller sig frågande
till kommitténs ultalande (s. 295), att dispens normalt bör ha föregåtts av
besvär över myndighets vägran att utlämna handlingar.
Länsstyrelsen
I Göteborgs och Bohus län ifrågasätter beträffande tolkningen av 62 § LAH, om
de enskilda myndigheterna avses skola betagas sin - som det har uppfattats -
nuvarande möjlighet att efter prövning enligt tillämplig sekretessparagraf
medge utlämnande för forskningsändamål. Ett klariäggande uttalande är
angeläget, anser länsstyrelsen. Samma fräga tar länsstyrelsen I Västerbottens
län upp. Det är enligt denna länsstyrelse av vikt att ny lagstiftning på
sekretessområdet inte kringskär förutsättningarna till forskning på exempelvis
arbetsmedicinens och trafiksäkerhetens område.
Juridiska
fakulteten vid Stockholms universitet tar upp en annan tolkningsfråga.
Uttalandet i betänkandet (s. 294 O, att regeringen på dispensbemyn-digandet i
62 § kan gmnda rätt att meddela "en mera generell dispens eller delegera
viss beslutanderätt till en eller flera myndigheter" synes fakulteten
knappast ha full täckning i stadgandet. Anses regeringen böra ges en dylik normgivningsmakt,
bör detta klarare framgå av lagtexten enligt fakultetens mening.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 1"'
För
en mindre långigående dispensbefogenhet för regeringen uttalar sig
datainspektionen. Av OSK:s motivering (s, 288 och 294-295) framgår att 62 § är
avsedd all användas för ivå olika ändamål, framhåller inspektionen. Det ena
avser del fallet alt en myndighet eller, efter besvär, i sista hand regeringsrälien
inte ens med förbehåll enligt 56 tj LAH ansett sig böra lämna ul en handling.
En dispens enligt 62 tj synes inspektionen då enligt sakens natur innebära att någol
allmänt eller enskilt intresse, som alltså inte kunnat skyddas genom förbehåll,
får åsidosättas till förmän för ett ännu starkare sådant intresse. De av OSK
redovisade betänkligheter, som framkom vid remissbehandlingen av OK:s förslag,
anser inspektionen i viss mån kvarstå. OSK uttalar visseriigen att
dispensbefogenheten är avsedd all tillämpas restriktivt. Hur avvägningen skall
ske, om enskilds rält behöver uppoffras för tillgodoseende av ett allmänt
intresse, bör enligl dalainspektionen komma till uttryck i lagtexten eller i
vart fall i motiven. Som ett exempel anför inspektionen att avvägningen inte
bör vara densamma om det allmänna intresset är att i visst fall komma till
rätta med myckel allvariig brottslighet eller att värna om rikets säkerhet som
om det allmänna intresset är ett "angeläget forskningsändamål".
Sistnämnda uttryck synes datainspektionen för övrigt vara alltför svårtolkat.
Om forskningsintresset inte kan tillgodoses ens genom utlämnande med förbehåll
enligt 56 §, är det enligl inspektionen svårt att inse all enskild rätt bör
kunna åsidosättas dispensvägen annat än i synnerligen speciella undanlagsfall.
Till stöd för åsikten att ett forskningsändamål är angeläget kan tänkas bli
åberopade olika slags skäl. Redan forskningens frihet kan vänlas bli använd som
argument. En viss forskningsuppgift kan vidare vara ytterst angelägen för den
enskilde forskaren eller den institution han tillhör. Datainspektionen antar
emellertid att OSK har avsett endasl sädan forskning som - om den ger det
avsedda resultatet - har väsenilig belydelse för särskilt viktiga
samhällsintressen säsom förhindrande och botande av sjukdomar, förbättring av
fostran och utbildning, tillgodoseende av kravet pä social trygghet och full
sysselsättning, förhindrande av allvariig brottslighet. Dalainspektionen
övergår därefter till det andra ändamål, för vilkel 62 § LAH är avsedd,
nämligen att utgöra bemyndigande för regeringen att genom förordning meddela
generella dispenser och att i samband därmed delegera beslutanderätten. Med
hänsyn till vad datainspektionen nyss anfört om innebörden av 62 § måste slor vikl
fästas vid OSK:s uttalande att en sådan förordning inte får gä utöver ramen för
vad som är medgivet enligt 62 §. Den av OSK i detta sammanhang nämnda
kungörelsen (1971:316) om utlämnande för forskningsändamål av uppgifter om
brott m, m. är, såvitt avser förutsättningarna för utlämnande, alltför vagt
formulerad för att i oförändrat skick kunna grundas på bemyndigandet i 62 § LAH.
Datainspektionen anser således att dispensförutsält-ningarna i 62 § LAH inte är
tillfredsställande utformade - vare sig som underiag för dispenser i enskilda
fall eller som ram för en förordning -utan bör omarbetas för att till förmån
för enskild rätt bättre ge uttryck
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 172
ät
den restriktivitet som är nödvändig.
Även
Sveriges advokatsamfund gör liknande uttalanden. Det ter sig för samfundet helt
otillfredsställande att regeringen i det allmännas intresse skall kunna upphäva
en sekretess till förmän för enskild som gäller enligt lag. Skulle del allmännas
intresse av sådant hävande av sekretessen vara tillräckligt starkt, kan
riksdagen alltid genom lagstiftning tillvarata det allmännas intresse.
2.2
Remissyttranden angående övriga frågor
Socialregister
OSK:s
förslag att den särskilda socialregistersekrelessen skall avskaffas godtas av regeringsrälien.
sociala centralnämnden I Motala, länsslyrelsen i Jönköpings län, kommunfuUmäktige
i Vetlanda och kommunstyrelsen i Lund. Svea hovrätt, kriminalvårdsstyrelsen,
datainspektionen och kommunstyrelsen i Umeå medger att den rådande ordningen är
otillfredsställande men anser att ett enhetligt socialregisterbegrepp bör
tillskapas; möjligen kan detta register sedan behöva skyddas genom en särskild
sekretess. Datainspektionen menar alt en moderniserad socialregisteriag behövs
samt att i avbidan på en sådan OSK:s förslag är att föredra framför rådande
ordning. Socialutredningen säger sig ännu inle ha tagit ställning till behovet
av socialregister i framtiden. I den mån register kommer att finnas synes emellertid
det sekretesskydd som socialutredningen föreslagit i fråga om socialvården i
allmänhet vara lill fyllest.
Tjänstetillsättningsärenden
OSK:s
uppfattning alt övervägande skäl talar för ett betydande mått av offentlighet i
tjänstetillsättningsärenden delas av samtliga remissinstanser som uttalat sig i
denna fräga, t. ex. regeringsrätten, datainspektionen, arbetsmarknadsstyrelsen,
Slatens lantmäteriverk, kommunstyrelsen i Umeå och Sveriges domareförbund. Enligl
dalainspektionen är den nuvarande ordningen ändock inte helt
tillfredsställande. Underiag för all föreslå nya regler finns emellertid inte,
enligt datainspektionen, innan man närmare har undersökt hur myndigheterna nu
tillämpar förvaltningslagens föreskrifter att muntlig information skall dokumenteras
och, om informationen har betydelse för ärendets avgörande, delges den berörde
innan beslul fattas. Det är alltså, säger datainspektionen, angeläget att genom
en brett upplagd undersökning hos flera myndigheter klariägga hur del faktiskt
går till - i vad män muntliga uppgifter inhämtas och dokumenteras, om part
delges sådana uppgifter osv. Vidare bör uppmärksammas de skilda situationer som
föreligger - en eller flera sökande, handläggning i första instans och hos
besvärsinstans, tjänster som tillsätts med och utan ansökningsförfarande,
tjänster som tillsätts
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 '73
genom
beslut som ej kan överklagas (t. ex. av regeringen), skillnaden mellan
uppgifter som för den enskilde är positiva eller negativa. Som ett led i en sädan
undersökning är det självfallet nödvändigt att inhämta den berörda personalens
- dvs, organisationernas - uppfattning i de avvägningsfrågor som det här
gäller.
Enligt
statens lantmäteriverk bör s. k, personbedömning enligt personalkontrollkungörelsen
hemlighållas i det fall vederbörande tjänsteman tillhör eller avses tillhöra
skyddsklass, I vae fall bör detta gälla skyddsklass 1. De personhandlingar som
i samband med personalkontroll insänds till rikspolisstyrelsen bör sålunda
vara sekretessbelagda liksom av regeringen eller myndigheten (enligt
bemyndigande) uppgjorda förteckningar över vilka tjänsler som hänförs till
skyddsklass.
Vapenfriärenden
OSK:s
förslag alt någon särskild sekrelessgrund för vapenfriärenden inte bör införas
kritiseras av de inslanser som uttalat sig i denna fråga.
Svea
hovrätt säger sig, i den svåra avvägningsfråga det här gäller, närmast vara
benägen att låta hänsynen till de berörda enskilda väga tyngst.
Vapenfrinämnden menar att
hur avvägningen mellan ett starkt intresse av allmän insyn och den enskildes
berättigade intresse av sekretess bör göras i sista hand torde vara en politisk
bedömningsfräga, till vilken nämnden inte lämpligen bör ta ställning. Nämnden
menar dock att starka skäl talar för att sekretessbelägga de utredningar som
görs i ärenden om vapenfri tjänst. Pä flera punkter är nämnden oense med OSK. Visseriigen,
säger nämnden, har nämnden inte det intrycket, att avsaknaden av sekretesskydd
hittills i någon stöne utsträckning försämrat utredningarna genom att sökandena
häller inne med personliga upplysningar, som de inte vill skall komma till
allmän kännedom. Här är dock att märka att det hell övervägande antalet sökande
inte känner till att sekretesskydd saknas. Om däremot frånvaron av
sekretesskydd blir mera allmänt känd, t. ex. i samband med detta
lagstiftningsärende, kan sökandena bli mer obenägna att lämna personliga
uppgifter. Därav uppkommande försämring av utredningsresultaten skulle, enligt
vapenfrinämnden, förvisso utgöra en allvariig olägenhet av att sekretesskydd
saknas. - Vapenfrinämnden anför vidare att OSK:s uttalande att det endast är en
mindre del av de sökande som har något intresse av sekretess synes illa
underbyggt. Med hänsyn till att samtliga sökandens personliga förhållanden utreds
pä ett synnerligen ingående sätt är det, enligt nämnden, uppenbart att
intresset av sekretess gäller alla utan åtskillnad. - Vapenfrinämnden påpekar
avslutningsvis alt när det vid en utredning kommer fram ati en sökande är
psykiskt insufficient eller har psykologiska problem, detta mera sällan framgår
av psykologiska undersökningar eller läkarintyg (vilka kan hållas hemliga) utan
i allmänhet framkommer enbart till följd av utredarens samtal med sökanden.
Prop. 1975/76:160. BUaga 3 174
Arbetsmarknadsstyrelsen
anser att handling i ärende rörande vapenfri tjänst skall hållas hemlig i vad
den angår enskilds personliga förhållanden om utlämnande kan antagas leda till
skada eller förklenande för den berörde eller nägon honom närstående.
Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar cm att inte bara vapenfrinämnden utan även
arbetsmarknadsstyrelsen har alt i stor utsträckning ta befattning med
vapenfriärenden. I avvägningsfrågan mellan offentlighet och sekretess anser
styrelsen för sin del behovet av skydd för individen väga särskilt tungt. 1
dessa heterogena grupper av sökande finns del kanske de som finner
sekretessfrågan för sin del likgiltig. Men lika säkert finns de som befinner
sig i samvetsnöd och som skulle uppfatta det som ett svårt intrång i
integriteten om bl. a. deras uttalanden inte sek-retessbelades. - Styrelsen
påpekar vidare att den verksamhet som styrelsen bedriver vid registrering av
och bestämmande av tjänstgöring för vapenfri tjänstepliktig påminner i mångt
och myckel om den som bedrivs vid arbetsförmedling. I ärenden rörande
arbetsförmedling föresläs i 45 § en omfattande sekretess lill förmän för den
enskilde. Likheten i verksamhets-bedrivandet synes enbart den kunna motivera en
likartad behandling av sekretessfrågan, anför arbetsmarknadsstyrelsen.
Ärenden
hos kronofogdemyndighet
Frågan
om sekretess i ärenden hos kronofogdemyndighet diskuteras av Svea hovrätt,
datainspektionen och riksskatteverket. Svea hovräti godtar OSK:s slutsatser men
förutsätter all de påtalade problemen med indrivningskorien blir föremål för
åtgärder av annat slag än införande av sekretessregler.
Datainspektionen
erinrar om att inspektionen på hösten 1974 givit tillstånd till
försöksverksamhet med REX-systemet. 1 beslutet påpekade inspektionen att
sekretesskydd borde införas för uppgifterna i saköreslängderna även när dessa
förs över till exekutionsväsendets ADB-syslem. Alla sådana uppgifter behöver
dock inte sekrelesskyddas. Men uppgifter av den art som anges i 4 § datalagen,
med några fä undantag, och värdeomdömen som inte direkt tar sikte på
betalningsförmåga, bör enligt datainspektionen inte tillåtas i
kronofogdemyndigheternas register. Kronofogden torde däremot vara betjänt av
att fl vetskap om häktning och t. ex. anstaltsvisielse eftersom dessa uppgifter
har direkt betydelse för besluten om vilka indrivningsätgärder som kan eller
bör förelagas. För dessa uppgifter bör i så fall ett sekretesskydd ordnas. -
Det är emellertid tveksamt om sekretesskyddet bäst ordnas på det sätt OSK
föreslagit, nämligen genom ett tillägg till Rl-kungörelsen. Med hänsyn till alt
inte bara frägan om sekretess för vissa uppgifter bör lösas utan också frågorna
om vilka uppgifter som skall få registreras, sättet för uppgifternas inhämtande
(t. ex. samkörningar med andra myndigheter), i vilka fall utlämnande till
intressenter kan tillålas m. m., lorde den bästa lösningen vara att alla dessa
frågor regleras i en särskild författning på sätt som skell för fiera andra
register och nu senast för folk- och bostadsräkningen
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 175
1975.
Datainspektionen torde inte kunna lösa alla hithörande integritetsfrågor genom
föreskrifter. - Det är vidare mindre tilltalande att i Rl-kungörelsen reglera
utlämnandet frän mottagande myndighet. Rikspolisstyrelsen lämnar dessutom
uppgifter om t. ex. strafföreläggande och ordningsbot till sexton andra myndigheler.
- Det är emellertid viktigt all frågan om sekretess för brottsrubricering,
annan påföljd än böter m, m. löses. Del kan också nämnas att inom kriminalvårdsverket
pågår ett intensivt samarbete mellan kronofogdar och intagna för sanering av de
intagnas ekonomi i samband med införande av marknadsmässig lön. Detta
förutsätter att de intagna och anslaltsledningen med förtroende kan samtala om
budgetplaner med kronofogdarna utan att lämnade uppgifter blir tillgängliga
utan begränsning, avslutar datainspektionen.
Riksskatteverket
åberopar sin skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 2 juli 1974,
vilken sedermera överiämnades till OSK för beaktande under dess fortsatta
arbete, Riksskatteverket vidhåller de uppfattningar och yrkanden som redovisas
i skrivelsen och i en bilaga till denna. Det tyngst vägande skälet för
sekretessbeläggning, enligl verket, är alt kronofogdemyndighets
arbetshandlingar kan innehålla uppgifter som hos andra myndigheter är hemliga
handlingar. - Enligt verket mäste i avvägningen mellan offeniligheisinlresset
och behovet av sekretess hänsyn tas till dels den känsliga art av information
som finns angiven (intagning på alkoholisthem, fängvärdsanstall o. d,), dels
den stora frekvensen av sådana anteckningar, dels ock längden av den tidsperiod
under vilken med anieckning försedd arbetshandling hanteras vid myndigheten. -
Beträffande de "värdeomdömen", vars lämplighet ifrågasätts av OSK framhäller
verket följande. 1 den nuvarande indrivningsorganisalionen med stora distrikt,
i vilka central utsättning av mäl och arbeie i arbetsgrupper förekommer,
saknas i stor omfattning den goda personkännedom, som var karaktäristisk tidigare
på framför allt landsbygden. Inom en nära framtid förväntas en reducering av
antalet distrikt, vilket i än högre grad aktualiserar frågan om möjligheten av
alt kunna göra vissa minnesanteckningar av typen "arg hund", "gäldenären
narkoman, kan bli våldsam". Sådana anteckningar är motiverade av det
förhållandet alt olika tjänstemän vid skilda tillfällen kan komma att handlägga
mål rörande samma gäldenär. Detta i förening med förhållandet att
verkställigheten kan avse ärenden av så kontroversiell natur att
förrättnings-man i författning har räll alt påkalla biträde av polis (9 ij
kronofogdeinstruktionen, 1965:687) nödvändiggör all sådana anteckningar förs.
Verket vidhåller därför uppfattningen om behovet av dessa anteckningar.
Planärenden
Att
någon motsvarighet till 8 § SekrL (sekretess i ärenden angående stadsplan m. m.)
inte upptagits i LAH lämnas av remissinstanserna över lag utan erinran. Tvärtom
framhäller flera instanser, t, ex. statens planverk och
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 176
länsstyrelserna
I Stockholms och Östergötlands län, vikten av att planeringen sker med öppenhet
i arbetet och genom aktiv informationsverksamhet samt genom att allmänheten ges
tillfälle lill insyn och medverkan i planeringsarbetet.
I
det av kommuiifuUmäkiige i Siockholm åberopade ijänsleutlåtandel från
Stadsbyggnadskontoret diskuteras plansekretessen i förhållande till begreppen
"myndighet" och "inkommen handling" i OSK:s förslag.
Ansökan
om typbesikining m. m.
Trafiksäkerhetsverket
uttalar sig i sitt remissyttrande för en sekretessregel till skydd för
ansökningar om typbesiktning, protokoll vid typbesiktning, ansökningar om
typgodkännande m. m. Verket anför härom.
1
trafiksäkerhetsverkets arbetsuppgifter ingår bl. a. att utföra typbesiktning av
fordon och att i anslutning härtill ulfärda typbesiktningsinstrument. Generalagenter
och svenska tillverkare kan få tillstånd till typbesiktning. Den som fåll
sådant tillstånd flr, sedan vederböriigt typbesiktningsinstrument erhållits, ulfärda
typintyg för de fordon han säljer. I ansökan om typbesiktning skall sökanden
lämna ulföriiga uppgifterom fordonets konstruktion och beskaffenhet. Vid
typbesiktningen upprättas ett mycket omfattande och detaljrikt protokoll.
Ansökningshandlingarna och typbesiktningsprotokollet lämnar lillsammans
ingående uppgifter om del besiktigade fordonet. Är det fräga om en ny bilmodell
kan sådana uppgifter uppenbariigen vara av stort intresse för konkurrerande
företag. Många gånger genomföres typbesiktningen långt innan den nya modellen
börjar säljas. Under tiden fram till dess den nya modellen introduceras på
marknaden brukar tillverkning och försäljning av den gamla modellen fortgå.
Blir det känt i förtid att den nya modellen kommer att uppvisa väsentliga
förbättringar kan detta påverka försäljningen av den utgående modellen och
medföra produktions-och sysselsättningsslörningar.
Del
ankommer vidare pä trafiksäkerheisverket att meddela typgodkännande av vissa
system och komponenter. Ansökningshandlingarna i ärenden av detta slag innehäller
mänga gånger en kvalificerad teknisk information. Verkets bedömning föregås av
prov för att konstatera att system och komponenter uppfyller nationella och inlernationella
beslämmelser och reglementen. Innehållet i ansökningshandlingarna och
provningsresultatet kan vara av stort intresse för konkurrerande företag.
Trafiksäkerhetsverket
fär ibland konstruktionsförslag som av ingivaren bedöms vara av intresse från irafiksäkerhelssynpunkt.
Ofta befinner sig konstruktionen på ett tidigt utvecklingsstadium. I sådana
fall önskar ingivaren i allmänhet att trafiksäkerhetsverket efter teknisk
granskning ger honom besked huruvida förslaget är förenligt med gällande
lagstiftning eller ej innan han lägger ner mer pengar och arbete på konstruktionen.
En del av de ingivna förslagen kan ha ett ekonomiskt värde.
Ansökningshandlingar,
provningsresultat och förrättningsprotokoll i ärenden av nu berört slag som
innefattar upplysning om konstruktioner eller andra tekniska förhållanden vars
röjande kan medföra skada för den berörde, bör enligt trafiksäkerhelsverkeis
mening kunna sekretessbeläggas. I fråga om tiden för hemlighållande borde nu
aktuella handlingar vara att jämställa med handlingar i ärende angående patent.
Prop. 1975/76:160.
Bilaga 3 1''
Hyrda
ADB-program m. m.
Två
remissinstanser, statskontoret och DAFA, påpekar alt offentlighetsprincipen
leder till problem dä myndighet hyr ADB-program eller -system av privat företag
("leasing"). Del blir alll vanligare, säger siatskontoret, all den
som köper eller hyr en dator även hyr styrsystem och generella an-vändarprogram
från maskinleverantören eller någon software-tillverkare. Dessa system och
program marknadsförs av tillverkaren som tillbehör till en dator. Om dessa produkter
skulle göras offentliga försväras eller t. o. m. omöjliggörs ägarens
näringsutövning. Enligt statskontorets mening bör ovan beskrivna förhällande
regleras i samband med LAH:s införande.
I
samma riktning uttalar sig DAFA, som vidare anför alt ungefär motsvarande
situation råder när datorieverantören eller ett serviceföretag för att snabbare
kunna åtgärda eventuella fel utlämnar dokumentation rörande maskin- och
programvara till myndighelen. Om myndigheten i dylika fall ej kan
"erbjuda" garantier för att dokumentationen ej kan ullämnas kan
befaras alt dokumentationen behöver förvaras pä annat ställe med bl. a. föriängda
reparationstider som följd.
DAFA
anser ocksä att en sekretesskydd behövs för dess egna ADB-program m. m. Enligt
4 ij förordningen (1975:570) med instmktion för datamaskincentralen för
administrativ databehandling (DAFA) skall DAFA:s uppdragsverksamhet vara
ekonomiskt självbärande. I 3 ij 4 samma förordning anges vidare alt det
åligger DAFA särskilt att "tillhandahälla generella ADB-program för
sädana ADB-tillämpningar, som ofta förekommer hos myndigheterna". Dessa
två stadganden sammantagna torde, enligt DAFA:s mening, väl motivera en
modifiering av eller ett tillägg lill 25 § LAH som gör det möjligt för DAFA,
enligt samma principer som i OSK:s förslag, att vägra utlämnande av program och
dokumentation utan att dessa direkt angår uppdrag som utförs för enskilds
räkning. Eller omvänt: ett dylikt tillägg till OSK:s förslag torde vara en
förutsättning för att DAFA skall kunna uppfylla vad som, i myndighetens
instruktion, ålagts DAFA.
Nalurvård
Behovet
av sekretessregler till skydd för växt- och djuriivel berörs i yttranden från regeringsrälien,
naturvårdsverket, Svenska naturskyddsföreningen och naturhistoriska riksmuseet.
Natuivårdsverkel finner det motiverat att frägan om en ny sekrelessgrund -
intresset alt skydda växt- och djuriivel - blir föremål för närmare utredning.
Hushållningen
med och bevarandet av naturresurserna, vari faunan utgör en viktig del, är en
huvuduppgift för de naturvårdande myndigheterna. Av flera skäl har åtskilliga
djurarter reducerats till sin numerär till den grad att deras existens i landet
står pä spel. Det är frän bl. a. ekologisk synpunkt eftersträvansvärt att största
möjliga variation i artbeständen bibehålls. Den stegrande insikten om delta har
medfört att ökade samhälleliga resurser
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 178
under
senare år ställts lill förfogande för eu bevarande av sådana arter för vilka
utsikterna till fortsatt existens ler sig osäkra.
För
myndigheter som dagligen har att ta slällning lill frågor som berör olika typer
av markutnyttjande är uppgifter om förekomsten av särskilt skyddsvärda objekt
en förutsättning för ett meningsfullt arbete. Sådana uppgifter inkommer ofta
på direkl begäran av myndighelen, t.ex, då en organisation eller enskild
person erhållit uppdrag all utföra en naturinventering, 1 andra fall mottager
myndigheten motsvarande uppgifter utan au uppgiftslämnaren ombetts lämna desamma.
Många av dessa uppgifter är av sådan art att de inte bör komma till obehörigas
kännedom. Bakgrunden lill della är i korthet följande.
Under
senare år har förekommit åtskilliga fall av äggplundring, tagande av
rovfågelungar och illegal jakt vid vissa rovdjurs lyor. Vid den senast
genomförda aktionen mot äggplockare (1971) avslöjades t. ex, en omfattande
ägginsamlings- och äggbytesverksamhet. Ägg av sällsynta fågelarter är speciellt
värdefulla för samlare både inom och utom landet. Ungar av vissa rovllgelarter
är särskill begärliga för utövare av den i flera länder bedrivna falkenerarsporten.
Såväl ägg som ungar kan i vissa fall betinga lusentals kronor per styck.
Upplysningar
om ovanliga djurs yngel- och häckningsplatser torde hittills ha skaffats frän
annat häll än naiurvårdsmyndigheierna. Avslöjandet av berörda förhållanden har
emellertid aktualiserat risken för missbruk av de hos dessa myndigheter samlade
uppgifterna på förevarande område.
Naturvårdsmyndigheterna
är beroende av den information som ideella
organisationer, enskilda personer m. fl. lämnar. En förutsättning för att upp
gifter av här ifrågavarande slag skall kunna förväntas inkomma spontant
till myndigheterna har dock visat sig vara att uppgiftslämnaren kan påyrka
att de lämnade uppgifterna blir sekretessbelagda.
Av
det sagda framgår att avsaknaden av sekretessbestämmelser kan medverka till
att det allmännas verksamhet till skydd för djuriivel brister i effektivitet.
Även om behovet av hemlighållande av växtplatser för sällsynta växtarter inte
har aktualiserats i samma grad som varit fallet med faunistiska uppgifter,
gäller vad ovan anförts också intresset av att skydda växtlivet.
Svenska
nalurskyddslöreningen konstaterar att OSK:s förslag inte innehäller några
överväganden i detta viktiga ämne som hänskjutits till dess behandling, sedan
regeringen den 7 februari 1974 till OSK överiämnade en skrivelse från
föreningen lill regeringen med begäran om lagstiftning. Föreningen anser
oundgängligt att naturvården som ett synneriigen viktigt allmänt intresse - och
dessulom mer långsiktigt än de flesta - Hr sin tillböriiga plats bland
sekretessbestämmelserna. Föreningen hemställer enträget att effektiva lagregler
tillskapas så att naturvården och del allmänna intresse som den representerar
verkligen får del skydd som behövs. Föreningen anför i sin motivering liknande
synpunkter som framförts i naturvårdsverkets yttrande och uppehåller sig
därjämte vid den verkan som ett beslut om fridlysning kan fä. Fridlysning av en
djurart eller växtplats är, säger föreningen, i mänga fall utan nytta och
snarare till skada, om den inle kompletteras med regler om att upplysningar om
de platser där djurarten håller till eller växtlokalen är belägen inte lämnas
ut. Detta är
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 179
en
allmän oemotsäglig erfarenhet som ofta avhållit från fridlysningsåtgärder vilka
eljest varil synnerligen behövliga.
Enligl
iiatuihlsioiiska riksmuseet behövs för skydd av känsliga arter eller
naturmiljöer en sådan skrivning av lagen, att myndighet kan garantera uppgiftslämnare
att uppgifter om sådana arter eller miljöer inte okritiskt utlämnas till var
och en som begär dem. Detta skydd får ej vara tidsbegränsat med utgångspunkt
från uppgiftsdalum, ulan skall gälla till dess skydd ej längre är påkallat av
biologiska skäl.
Disciplinärenden
Polisstyrelsen
i Göteborgs polisdistrikt erinrar om att OK föreslog att handlingarna i
disciplinärenden skulle följa samma regler som handlingar hörande till
förundersökning, Såviii polisstyrelsen kunnat finna har frågan ej berörts i det
nu föreliggande betänkandet. Frågan börenligt polisstyrelsens mening
uppmärksammas vid departementsgranskningen.
Rättsmedicinska
utlåtanden
Som
redovisats under 8 § i föregående avsnitt (2.1) diskuterar socialstyrelsen
frågan om rättsläkares utlåtanden är offentliga eller hemliga enligt OSK:s
förslag. Socialstyrelsen menar att 8 ij omfattar bl, a, rättsläkares obduktionsprolokoll
och obduktionsutlåtanden i samma utsträckning som hittills.
Socialstyrelsen
finner del emellertid angeläget att även intyg och utlåtanden till andra myndigheler
än dem som omfattas av 8 § och till enskilda kan tillerkännas sekretesskydd.
Vid rättsmedicinska undersökningar av enskilda lämnas ofta förtroliga
meddelanden av samma slag som vid sjukvård. Intyg eller utlåtande till enskild
eller lill hithörande myndigheter rörande enskild, vilka innehäller sädana
meddelanden synes böra åtnjuta sekretess i samma omfattning som tillkommer
handlingar enligt 40 § försia stycket i förslaget. Andra sädana intyg och
utlåtanden med uppgifter om någons personliga förhållanden, vilkas röjande kan
vara menligt för honom eller någon honom närstående torde böra sekrelesskyddas
enligt bestämmelser motsvarande dem i 40 § andra styckei. Särskild föreskrift
härom bör införas i LAH.
Bostadsförmedling
Fasiigheisnämnden
i Malmö kommun erinrar om att OK:s förslag innebar au ell visst skydd kunde
tillförsäkras sökande hos den kommunala bostadsförmedlingen. Fastighetsnämnden
förordade under remissbehandlingen av det förslaget fullt sekretesskydd i likhei
med vad som gällde vid arbetsförmedling. Fastighetsnämnden vill allljämt
understryka behovet av sekretessmöjlighet i fråga om bostadssökandenas
enskilda förhållanden även
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 180
utöver
sådant som framgår av läkarintyg. Många förtursfall avgörs på grundval av
läkarintyg. Åtskilliga sådana fall grundas emellertid på annal malerial, där
offentlighet kan vara lika skadlig för den sökande. Dä hemlighållandet av
läkarintyg innebär ett avsteg från kravei på full insyn i förmedlingarnas
verksamhet, kan fastighetsnämnden inte inse att andra handlingar av lika
ömtåligt slag måste vara offentliga.
Försvarets
personalvård
ÖB,
värnpliktsverket, Centraloiganisailönen SACOISR och Värnpliktiga arbetsgruppen
anser att nuvarande regler om försvarets personalvård bör kompletteras med
sekretessbestämmelser. Allmänt konstateras att varken nu gällande regler eller OSK:s
förslag synes ge annat än marginellt skydd för handlingar inom försvarets
personalvård,
ÖB
finner del synnerligen angeläget all handlingar, upprättade inom försvarels
personalvård och gällande kuraiiva ärenden blir sekretessbelagda i en
utsträckning som motsvarar vad som gäller i civil social verksamhet av
motsvarande natur. ÖB noterar att det gamla önskemålet om sekretess inom
skolans elevvård uppfyllts i lagförslaget (44 §)och föreslär en liknande
skrivning för försvarets personalvård. ÖB hänvisar beträffande den närmare
motiveringen till en promemoria upprättad vid ÖB:s personalvärdsbyrå. Av
promemorian framgår bl. a. följande.
Försvarets
personalvård har kommit att handlägga alltmer kvalificerade sociala problem.
Efter alt från börian ha haft en inriktning på värnpliktigas problem har
anställdas (befäl och civilanställdas problem) kommit att beaktas i högre grad.
Ofta är dessa problem (arbetsvårdsfrågor, nykterhetsvårdsfrågor) av långvarig
och besväriig art och fordrar samarbete med arbetsledare, läkare, företrädare
för personalorganisationer och civila myndigheter.
Rehabiliterings-
och tjänslbarhetsulredningar utgör underiag för de beslut om åtgärder
(omskolning, arbetsprövning, omplacering etc.) som fattas av vederbörande chef
Upprättandet av nämnda utredningar (expertuppgifien) åligger myndighetens
konsulent (TKG 923:730272 p. 1.3.5.).
Ett
ökat behov av socialmedicinska åtgärder har under senare år framkommit för
såväl anställda som värnpliktiga. Detta har medfört att konsulenterna ålagts
kvalificerade utredningsuppgifter som kräver omfattande samverkan med andra
experter (läkare, psykologer, yrkesvägledare elc.) arbetsledare, fackliga
förtroendemän saml ett fiertal myndigheter (SPN, LAN, kommunala nämnder etc).
En
särskild gren av socialtjänsten är Försvarets bostadsförmedling. I ett
förmedlingsärende uppkommer ofta "förtursfrågor" där känsliga sociala
och medicinska bedömningar skall göras. Ibland blir verksamheten av rent ku-rativ
natur, såsom när ett önskat bostadsbyte beror av skilsmässa, alkoholmissbruk e.
d.
Angående
behovet av sekretess anförs vidare i promemorian.
Helt
uppenbart är att för den enskilde rådsökandes skydd till sin personliga
integritet personalvårdens handlingar i kuraiiva ärenden bör vara
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 ''
hemliga.
Något offentlighetsintresse all la hänsyn till i sädana frågor kan knappast
föreligga.
Indirekt
har emellertid ett sekretesskydd även betydelse för den personalvårdande
verksamheten vilket ytterst blir av belydelse för den enskilde.
Det
förekommer idag alt konsulenter nekas uppgifter ur handlingar från civila
myndigheter (t. ex. nykterhetsnämnd, försäkringskassa) med motivering att
konsulenter saknar tystnadsplikt och att hans handlingar är offentliga. Även
inom förbandet förekommersamma svårigheter i samarbetet med förbandsläkaren.
Genom att konsulenten pä detta sätl undanhålls information kan han ibland ej
fullt ut hjälpa den rådsökande. Särskilt olyckligt är del hinder i samarbetet
som uppkommer med förbandsläkaren mol den bakgrunden alt allt fier ärenden ärav
"socialmedicinsk natur".
Vid
handläggning av socialmedicinska ärenden krävs en nära samverkan mellan bl. a. läkareoch
konsulent. En förutsättning föratt den rådsökande skall känna förtroende för
konsulenten är att denne vid fullgörandet av sina åliggan-den(upprättande av rehabiliterings-ochtjänstbarhetsutredningarsamt
socialmedicinska utredningar i övrigt) finner stöd i de bestämmelser som
gäller för sekretesskydd och tystnadsplikt.
Den
enskilde rädsökanden, som oftast ej skiljer mellan handlingssekretess och
tystnadsplikt, är ibland ovillig att lämna de upplysningar och handlingar som
konsulenten behöver för att kunna vidta adekvata åtgärder.
Värnplikiiga
arbeisgruppen yrkar att handlingar inom försvarets personalvård
sekretessbeläggs i samma omfattning som föreslagits av OSK för sociala ärenden
och för skolans elevvård. Försvarets olika personalvärdande instanser har en
viktig funktion att fylla genom att hjälpa och stödja inkallade värnpliktiga, enligl
arbetsgruppen. För att få till slånd ett förtroendefullt samarbete mellan den
värnpliktige och personalvärdskonsulenten är det nödvändigt dels att de
handlingar som upprättas eller inhämtas i ärendet är hemliga, dels att
konsulenten har lystnadsplikt.
Värnpliktsverket
anför alt personalvärdshandlingar inom verket finns bl. a. för att utgöra utredningsunderiag
i ärenden angående anstånd med tiänst-göring och ändrad uitagning/iillhörighet.
Beslul i dessa ärenden har ofta en väsentlig betydelse för den värnpliktige.
Besluten bör alltså vara så väl underbyggda som möjligt, vilkel i sin lur
fordrar ati utredningsmaterialet är uttömmande. Del är också fråga om ett
rättvisekrav där värnpliktig inte skall behöva avhålla sig från att lämna erforderiiga
upplysningar om sin personliga situation av oro för att dessa blir tillgängliga
för envar, hävdar värnpliktsverket.
Ärende
hos personalkonsulent
Enligt
statens lanimäieriverk bör handling som berör enskilds personliga förhållanden
i ärende hos personalkonsulent hemlighällas om t. ex. "ett utlämnande kan
antagas leda lill skada eller förklenande för den berörde eller honom
närstående person". Definitionen "ärende hos personalkonsulent"
blir, säger verket, klargörande för vilken typ av ärenden som kan ifrågakomma.
Skaderekvisitet tillkommer som skydd mot missbruk av sekretess-
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 182
reglerna.
Visserligen kommer en dubbeltäckning att uppstå genom alt fiera andra
paragrafer- kan bli tillämpliga. Verket förutsätter därvid all begrepp som
"arbetsvärd", "yrkesvägledning" i 45 ij eller "statlig
. , , , omplacering på grund av omorganisation eller omlokalisering av
verksamheten. , , ." i 46 i; eller "familjerådgivning" i 48 tj i
fortsätlningen också avses täcka ärenden som handläggs av personalkonsulent
vid egen myndighei. Men sådan dubbeltäckning finns redan nu med i lagförslaget,
Sakligl torde del väl förhålla sig så au många personalkonsulenlärenden som
inte kan intolkas i någon av de nu föreslagna paragraferna rör förhållanden som
är minsl lika ömtåliga som de i 43 ij avsedda uppgifterna om sjukperiods längd.
Del är enligl lanlmäleriverkeis uppfallning mycket angeläget såväl förden
anställde personligen som för myndighelens verksamhet att personalkonsulent ges
bästa möjliga förulsättningar till ett förtroendefullt samarbete med personalen.
Härför fordras sekretesskydd och lystnadsplikt. Verket vill i sammanhanget
peka på den utvidgning av sekretesskyddet som föreslås i 44 tj beiräffande
undervisningsväsendet.
Personundersökning
i brottmål
Kriminalvårdssiyrelsen
och JO diskuterar sekretesskyddet för personundersökningen i brottmål, vilken
numera upprättas inom skyddskonsuleni-organisationen och expedieras från
skyddskonsulenten till vederbörande domstol. Såvitt JO kunnat finna faller
sådan handling inte under någon av de föreslagna sekretessreglerna. Enligt JO:s
mening bör personundersökningen dock naluriigen åtnjuta sekretess och detta
tillgodoses genom lagstiftningen.
Kriminalvårdssiyrelsen
erinrar om att de exemplar av personundersökningen som finns kvar hos
skyddskonsulenten där blir allmän handling när domstolens exemplar expedierats.
Domstolen kan sekretessbelägga handlingar i avvaktan på huvudförhandling inom
slängda dörrar enligl 36 § SekrL och 53 § LAH, men del ges ej någon sådan
möjlighet för skyddskonsulenten. Avsevärd lid kan komma att förflyta innan
huvudförhandling hålls. Det är styrelsens uppfattning, att personundersökningen
i LAH borde jämställas med annal socialt utredningsmaterial, vilket ju hos den
myndighet som upprättat handlingen behåller sin i LAH givna karaktär av hemlig
handling till dess domstolen tar slällning i frågan. Del kan i detta sammanhang
nämnas att styrelsen planerar ett centralt personundersökningsregisier.
Mäl
och ärenden enligt 21 kap, föräldrabalken
Socialulredningen
påpekar att handlingar i mäl och ärenden enligl 21 kap, föräldrabalken ej
omfattas av sekretesskyddet i 14 ij SekrL, Detta medför att länsrätt, om målet
eller ärendel avgörs eller avslulas utan förhandling, ej har möjlighet att
vägra att lämna ul handlingar till den som begär att fl se dem. Hålls däremot
förhandling har länsrätten enligt 16 § förvaltnings-
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 183
processlagen
möjlighet att förordna om handläggning inom slängda dörrar och därefter sekretessbelägga
handlingarna med stöd av 36 ij andra styckei SekrL, Denna skillnad i fråga om
möjlighet till sekretesskydd beroende på om förhandling hålls eller ej kan inle
anses lillfredsslällande, finner socialutredningen. Med hänsyn härtill och med
tanke på alt handlingarna i de mål och ärenden, varom här är fråga,
regelmässigt innehåller uppgifter, som hör lill privatlivels helgd, föreslår
socialutredningen alt en beslämmelse om sekretesskydd för dem intages i LAH,
Vissa
utredningar hos arkivmyndighet
Landsarkivet
I Härnösand erinrar om att handlingar rörande utredningar eller undersökningar
som riksarkiv eller landsarkiv utför för enskild uppdragsgivares räkning enligl
4 tj 5 CSK må "icke utan dennes samtycke lill annan utlämnas förriin tio
är förflutit från handlingens datum med mindre trygghet kan anses vara för
handen, att utlämnandet ej kommer all lända uppdragsgivaren lill skada".
Dylika utredningar synes ej kunna sekretessbeläggas enligt OSK:s förslag lill LAH,
Då utredningar av sädan art kan innehålla uppgifter ur sekretesskyddal material
bör de emellertid kunna undandragas offentligheten till skydd för personliga inlressen.
En särskild föreskrift härom bör, enligt landsarkivet, intagas i LAH,
Privatbrev
m, m,
1
ärenden om avstående av arvsfondens rätt till arv enligt 5 § arvsfondslagen
åberopas, påpekar kammarkollegiet, ofta brev, dagböcker och liknande handlingar
för att styrka att sökanden stått arvlåtaren nära eller att denne uttalat sig
till förmån för sökanden. Del förekommer även alt dylika handlingar åberopas
för alt styrka börd och därmed arvsberättigal släktskap. Dessa handlingar kan
innehålla uppgifter av strängt personligt slag, Enligl Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(artikel 8) har envar rätt till skydd för sitt pri vat-och familjeliv, sitt hem
och sin korrespondens, Della skydd påkallar en föreskrift i LAH och kollegiet
föreslår därför att det efter 50 ij LAH införs en paragraf av följande
innehåll: "1 ärende åberopade brev, dagböcker, manuskript och
minnesanteckningar skall hållas hemliga i vad de angår enskilds personliga
förhållanden, om utlämnande otillböriigt blottställer enskild person eller
eljest är menligt för honom," Enligl en reseivation till kammarkollegiets
yttrande bör frågan om sekretesskydd för privatbrev m, m. inle lösas enbart med
syftning på sådana handlingar som innehafts av person som inte efterlämnar
annan arvinge än allmänna arvsfonden.
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 184
Handling
hos präst
Polisstyrelsen
i Malmö polisdistrikt tar upp frägan om tystnadsplikt för präst resp.
sekretesskydd för vissa handlingar hos präst. Polisstyrelsen noterar att OSK
förbigår frågan. Det kan, fortsätter polisstyrelsen, måhända förefalla
otidsenligt att i LAH uppta sekretessbestämmelser rörande
"själavärden" lill ersättning för nuvarande bestämmelser i 13 § SekrL,
Ett vissl aktuellt fall har dock visat att ett klariäggande i ämnet vore
befogat åtminstone när det gäller den s. k. bikthemligheten. I 36 kap. 5 tj
femte stycket rättegångsbalken synes man åsyfta enbart 7 kap. 2 tj kyrkolagen,
men från prästeriigt häll synes ha hävdats att även 7 kap. 3 ij skulle kunna
grunda tystnadsplikt för präst, vilken sälunda i strid med 23 kap. 6 ij
brottsbalken skulle kunna vägra avslöja t. ex. innehållet i brev från
brottsling eller brottslingens namn.
Prop.
1975/76:160. Bilaga 3 185
InnehåUsförteckning
Bilaga
2 UU prop. 1975176:160
Offentlighets-
och sekretesslagstiftningskommitténs förslag till lag om
allmänna
handlingar m. fl. förfauningar ................ ...... 1
Förslag
lill lag om allmänna handlingar m. fl. författningar... 1
Förslag
till lag om allmänna handlingar................ I
Förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken....... 14
Förslag
till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291) 16 Förslag till
förordning med tillämpningsförteckning till 21 § lagen
om
allmänna handlingar................................... 17
Förslag
till förordning angående utlämnande i vissa fall av sta
tistiska uppgifter............................................ 21
Förslag
till förordning rörande prövning av utlämnande av hand
lingar som är av synneriig vikt för rikets säkerhet. 21
Förslag
till lag om upphävande av 35 § lagen (1934:437) för Sveriges
riksbank
...................................................... 21
Förslag
till förordning om upphävande av vissa kungörelser om
sekretess..................................................... 21
Bilaga
3 UU prop. 1975176:160
Remissammanställning,
avseende offentlighets- och sekretesslag
stiftningskommitténs förslag till lag om allmänna handlingar (LAH) 23
1
Remissinstanser............................................. ..... 23
2
Remissyttrandena.......................................... ..... 25
2.1
Remissyttrandena över LAH...................... ..... 26
Lagens
rubrik m.m..................................... ..... 26
1
§ ......................................................... ..... 36
2
§ Diarieföring och registrering.................... ..... 36
3
§.......................................................... ..... 44
Rubriken
till 4 och 5 §§............................... 44
4
§ Utrikessekretessen................................ 44
5
§ Försvarssekretessen.............................. 47
6
§ Rikets centrala finans- och
räntepolitik...... 50
7
§ Inspektion, kontroll och
annan tillsyn ... 51
Rubriken
till 8-10 §§................................... 55
8
§ Polismyndigheters m. fl.
myndigheters verksamhet... 55
9
§ Säkerhets- och bevakningsälgärder
m. m... 58
10.......................................................... §
Verkställighet av påföljd 61
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 186
11
§ Rätlstvister........................................ 61
12
§ Kollektivavtal m, m............................... ... 62
13
§ Vissa av sjölagen reglerade
förhållanden.. ... 65
14
§ Upplåning........................................... ... 65
15
§ Det allmännas
affärsverksamhet............. 67
16
§ Skeppsbyggnadsavtal........................... 73
17
§ Medling i arbetstvister.......................... 74
18
§ Patent och mönslerskydd...................... 74
19
§ Arbetsförmedling m. m.......................... 76
20
§ Pris- och konkurrensfrågor..................... 79
21
§ Myndighels utredning,
kontroll eller stödverksamhet med avseende på näringslivet 80
22
§ Uppgiftsskyldighet i vissa
planeringsfrågor 85
23
§ Tullsekretessen................................... 86
24
§ Postgirot............................................ 86
25
§ Myndighets uppdrag för
enskilds räkning... 87
26
§ Giftinformationscentralen m. m............... 92
27
§ Vissa uppdrag hos
utrikesdepartementet m.m 92
28
§ Postverket och televerket..................... 92
29
§ Taxering m.m...................................... 92
30
§ Bankinspektionen och
försäkringsinspektionen 93
31
§ Överförmyndare................................... ... 95
32
§ Rättshjälpsnämnd och allmän
advokatbyrå m.m.... 95
33
§ Advokatsamfundet; revisorer................. ... 96
34
§ Myndighets utlåning av medel m,
m......... ... 96
35
§ Statistik............................................. ... 98
36
§ Kriminalregister m, m............................. 107
37
§ Handlingar som rör
utlänningar................ 109
38
§ Förundersökning m. m........................... 113
39
§ Verkställighet av påföljd........................ 115
40§
Sjukvård och socialvård m.m.................. 116
41
§ När får en anmälare vara
anonym?.......... 132
42
§ När fär en sjukvärdsjournal
undanhållas patienten? . 134
43
§ Allmän försäkring; studiestöd................. 137
44
§ Psykologiska undersökningar;
skolväsendet 142
45
§ Arbetsförmedling m. m.......................... 143
46
§ Personalpensionering och
omplacering...... . 143
47
§ Folkbokföringen................................... . 144
48
§ Familjerådgivning och medling................. . 145
49
§ Vissa handlingar av dialektologiskt
eller etnologiskt innehåU 145
50
§ Dalalagen och
datainspektionen.............. 145
51
§ Tidsgränser......................................... 146
52
§ Verkan av samtycke............................. 147
Prop. 1975/76:160. Bilaga
3 187
53
och 54 §§ Handlingar hos domstol............ 150
55
S Tystnadsplikt.....................................
155
56
§ Utlämnande med förbehåll..................... 155
57
§ Besvär..............................................
157
58
§ Service och information........................ 160
59
och 60 §§ Förhällandet mellan myndigheler.. 161
61
§ Partsoffeniligheten............................... 168
62
§ Dispensbefogenheter............................
170
2,2
Remissyttranden angående övriga frågor..... 172
Socialregister........................................... 172
Tjänstetillsättningsärenden......................... 172
Vapenfriärenden....................................... 173
Ärenden
hos kronofogdemyndighet............... 174
Planärenden............................................ 175
Ansökan
om typbesiktning m.m.................... ]76
Hyrda
ADB-program m.m............................ 177
Naturvård............................................... 177
Disciplinärenden....................................... 179
Rättsmedicinska
utlåtanden........................ 179
Bostadsförmedling..................................... 179
Försvarets
personalvård........................... . 180
Ärende
hos personalkonsulent.................... . 181
Personundersökning
i brottmål.................... . 182
Mål
och ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken 182
Vissa
utredningar hos arkivmyndighet.......... . 183
Privatbrev
m, m....................................... . 183
Handling
hos präst................................... 184
opaginerad Kontrollera mot PDF
Gotab,
Stockholm 1976 50,097
Doktrin (31)
- Jaan Paju, Allt är inte vad det synes vara – något om rättsliga strukturer, forskarens blick och den svenska rättsstatens sköra väv, FT 2026 nr 1 s. 123, på s. 126 · Fritt tillgänglig
- Cecilia Ekman, Offentlighetsprincipen och den nya sekretesspraxisen, SvJT 2024 s. 195, på s. 204, 205, 207, 208, 209, 212, 222 · Fritt tillgänglig
- Jaan Paju, Digitala personlighetstjänster – något om skyddet för personuppgifter utifrån ett konstitutionellt perspektiv, FT 2023 nr 4 s. 437, på s. 441, 443, 466 · Fritt tillgänglig
- Rikard Karlsson Alverhill, HFD 2020 ref. 38. Frågan om handlingar som förvaras hos ett regionägt bolag med uppdrag att sköta regionens förvaltning av donationsstiftelser utgör allmänna handlingar, FT 2021 nr 1 s. 177 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Anneli Svensson, Från JO. Juli–september 2019, FT 2020 nr 1 s. 15, på s. 17 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Rikard Karlsson Alverhill, Sekretess för personuppgiftsincidenter – Behövs ett starkare sekretesskydd?, FT 2019 nr 2 s. 177, på s. 197 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Eskil Nord, Från Högsta förvaltningsdomstolen. Juni–augusti 2018, FT 2018 nr 5 s. 855, på s. 856 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Benjamin O J Boman, När betydande hinder möter – en studie av 2 kap. 12 § 2 st. 1 men. tryckfrihetsförordningen, FT 2017 nr 2 s. 237, på s. 239, 240, 241, 242, 247, 248, 249, 252, 253, 254 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Rikard Karlsson Alverhill, Sekretess inom en myndighet – en analys av självständighetsrekvisitet i 8 kap. 2 § OSL, FT 2016 nr 4 s. 531, på s. 534 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Anneli Svensson, Från JO. Juli–september 2014, FT 2015 nr 1 s. 17, på s. 21 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Mattias Carlquist, Användning av upphovsrättsligt skyddat material från myndigheter, SvJT 2014 s. 848, på s. 849 · Fritt tillgänglig
- Ann-Charlotte Landelius, När är en handling färdigställd på annat sätt?, FT 2014 nr 2 s. 255, på s. 256, 257, 259 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Cecilia Magnuson Sjöberg, Sammanställningars rättsliga status, FT 2011 nr 2 s. 261, på s. 262, 270 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ulrik von Essen, Allmänna handlingar och sekretess i myndigheternas kvalitetsgranskning, FT 2010 nr 1 s. 53, på s. 55, 58, 59, 60, 61, 62, 71 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Carina Stävberg, Nytt från Regeringsrätten - Mars 2008 - Maj 2008, FT 2008 nr 3 s. 241, på s. 255 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Trygve Hellners, Några ord om ordet "skriftligt" i förvaltningslagen, FT 2007 nr 1 s. 63, på s. 66, 71 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Elisabeth Rynning, Integritetsskyddet i forskningen - en känslig historia, FT 2005 nr 4 s. 459, på s. 480 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Jesper Ekroth, Några reflektioner angående förslaget till ny sekretesslag, FT 2005 nr 4 s. 401, på s. 413 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Carina Stävberg, Nytt från Regeringsrätten - Juni - Augusti 2004, FT 2004 nr 4 s. 361, på s. 368 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Nicklas Vabi, Statschefens offentligrättsliga status, FT 2003 nr 1 s. 127, på s. 149 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Alf Bohlin, Offentlighet och sekretess i myndighets forskningsverksamhet, FT 1996 nr 5–6 s. 183, på s. 195 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Håkan Strömberg, Några lagtekniska synpunkter på yttrandefrihetsgrundlagen och dess följdförfattningar, FT 1992 nr 4 s. 367, på s. 369 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Lars T Lindgren, Offentlighetsprincipen i ADB-miljöPotentiella allmänna handlingar, finns dom?, JT 1990/91 nr 4 s. 729, på s. 732
- Curt Riberdahl, Bidrag till tolkningen av 2 kap. 5 och 8 §§ TF i kommunalförvaltningen, FT 1987 nr 4 s. 182, på s. 186, 197 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Alf Bohlin, "Betydande hinder" mot utlämnande av allmän handling, FT 1987 nr 2 s. 77, på s. 78, 80 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
och 6 till
- Alf Bohlin, Besluts överklagbarhet enligt TF 2: 15, FT 1985 nr 6 s. 258, på s. 259, 260, 262, 271 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Hans Ragnemalm, Löntagarfondernas talerätt, FT 1985 nr 3 s. 116, på s. 117, 118 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Håkan Strömberg, "Allmänt och "enskilt" i den offentliga rätten, FT 1985 nr 2 s. 49, på s. 56, 59, 60 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Hans Ragnemalm, Några frågor rörande allmänna handlingar, FT 1981 nr 1 s. 31, på s. 36, 37, 41, 42, 43, 45 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Göran Regner, Sekretesslagen antagen av riksdagen, FT 1980 nr 2 s. 83, på s. 84 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Göran Regner, Ny sekretesslag föreslås av regeringen, FT 1979 nr 5 s. 237, på s. 239 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
586 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (437)
437 kopplingar i 209 dokument.
- SOU 2026:52 En reform av den statliga barn- och ungdomsvården s. 969 · s. 1058 i texten
- SOU 2026:44 En stärkt förmåga till modern datadelning - integritetsfrämjande teknik i offentlig förvaltning s. 163 i texten
- Bet. 2025/26:KU20 Granskningsbetänkande i texten · dokumentnivå
- Ds 2026:8 En extern tjänsteleverantör för biometriupptagning i migrationsverksamheten s. 103 om s. 134 i texten
- Prop. 2025/26:242 Ett tydligt regelverk för aktivt skogsbruk s. 38 om s. 109 i texten
Rättsfall (35)
35 kopplingar.
- HFD 2013 ref. 86 ur registret · dokumentnivå
- HFD 2013 ref. 40 ur registret · dokumentnivå
- HFD 2013 ref. 33 ur registret · dokumentnivå
- RÅ 2008 ref. 6 om s. 133 ur registret
- RÅ 2007 ref. 68 om s. 188 ur registret
- RÅ 2006 ref. 61 om s. 203 ur registret
- RÅ 2005 ref. 88 om s. 202 ur registret
- RÅ 2005 ref. 12 om s. 203 ur registret
- RÅ 2004 ref. 49 ur registret · dokumentnivå
- RÅ 2003 ref. 18 om s. 203 ur registret
- RÅ 2002 ref. 103 ur registret
- RÅ 1999 ref. 36 ur registret
- RÅ 1998 ref. 52 ur registret · dokumentnivå
- RÅ 1998 ref. 30 ur registret · dokumentnivå
- RÅ 1994 ref. 97 ur registret
- RÅ 1994 ref. 64 ur registret
- RÅ 1993 ref. 20 ur registret
Myndighetsavgöranden (20)
20 kopplingar.
- JO 2026-03-18 dnr 6124-2025 i texten
- JO 2025-12-23 dnr 3792-2025 i texten
- JO 2025-10-30 dnr 1524-2025 i texten
- JO 2022-05-04 dnr 1787-2020 i texten
- JO 2022-02-11 dnr 1965-2021 i texten
Doktrin (94)
94 kopplingar i 39 dokument.
- FT 2017 s. 237 Benjamin O J Boman, När betydande hinder möter – en studie av 2 kap. 12 § 2 st. 1 men. tryckfrihetsförordningen s. 239 · s. 240 · s. 241 · s. 242 · och 6 till i texten
- Ragnemalm, Den enskilde och det allmänna, 1987 s. 178 om s. 141 · s. 179 · s. 183 · s. 184 · och 5 till i texten · dokumentnivå
- SvJT 2024 s. 195 Cecilia Ekman, Offentlighetsprincipen och den nya sekretesspraxisen s. 195 · s. 204 · s. 205 · s. 207 · och 4 till i texten
- FT 2010 s. 53 Ulrik von Essen, Allmänna handlingar och sekretess i myndigheternas kvalitetsgranskning s. 55 · s. 58 · s. 59 · s. 60 · och 3 till i texten
- FT 1981 s. 31 Hans Ragnemalm, Några frågor rörande allmänna handlingar s. 36 · s. 37 · s. 41 · s. 42 · och 2 till i texten