Sök i Ratio Lex

om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

28 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 18 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1975/76:165, om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:165 Regeringens proposition

1975/76:165

om
ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt;

beslutad
den 4 mars 1976.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

OLOF
PALME

LENNART
GEIJER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås inskränkningar i möjligheterna'.enligt lagen (1974: 203)
om kriminalvård i anstalt att hålla en intagen avskild från andra intagna. Bl.
a. upphävs den bestämmelse som anger att intagen får hållas i avskildhet i
samband med utredning för planläggning av hans vård i anstalt. Det s.k.
isoleringsstraffet, dvs. sådan inneslutning i,enrum som kan åläggas som en
disciplinär bestraffning, föreslås avskaffat. Dessutom begränsas möjligheterna
att hålla en intagen i enrum under utredning av disciplinärende. Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1976.

1
Riksdagen 1975176. 1 saml. Nr 165

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:165

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i
anstalt

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1974: 203) om
kriminalvård i anstalt

dels att 19 och 46 §§ skall upphöra att gälla,

dels att i 3, 31, 44, 55, 59 och 60 §§ ordet "Kungl. Maj:t"
skall bytas ut mot "regeringen",

dels attt 21, 23, 4751 och 61 §§ skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Intagen som hålles avskild från Intagen som
hålles avskild från

andra intagna enUgt 19 eller 20 § andra intagna enligt
20 § skall er-skall erhålla sådan lättnad i av- hålla sådan lättnad i
avskildheten skildheten som kan ske utan olä- som kan ske utan olägenhet,
genhet.

23 §

Intagen får hållas avskild från Intagen som uppträder våldsamt

andra intagna, om det är nödvän- eller som är så påverkad
av alko-

digt för att betvinga våldsamt upp- holhaltiga drycker eller annat be

trädande av honom. Åtgärden får rusningsmedd att han kan befaras

ej bestå under längre tid än sä- störa ordningen på anstalten får

kerheten kräver. tillfälligt hållas avskild från
andra

intagna så länge det är nödvändigt för att betvinga det
våldsamma uppträdandet eller tills påverkan har upphört.

Visar sig andra medel otillräckliga för att betvinga
våldsamt uppträdande av intagen, får denne beläggas med fängsel, om säkerheten
oundgängligen kräver det.

Läkare skall så snart det kan Läkare skall så snart det
kan

ske yttra sig över åtgärd enligt ske yttra sig över åtgärd enligt

första eller andra stycket. Över första eller andra stycket. Sådant

vad som förekommit skall proto- yttrande behövs dock ej i fråga

kollföras. om den som hålles avskild därför

att han är påverkad av berusningsmedel, om ej särskilda
skäl föreligger. Över vad som förekommit skall protokoll föras.

47 §

Som disciplinär bestraffning Bryter intagen mot anbefalld

kan ordning eller meddelade anvis-

1. den
intagne tilldelas varning, ningar när han befinner sig inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

2.
den
intagne åläggas att vara innesluten i enrum under högst sju dagar eller,

3.
om det
av särskilda skäl är erforderligt med hänsyn till förseelsens beskaffenhet
eller på grund av upprepad missskötsam-het, förordnande meddelas att viss
bestämd tid, högst tio dagar, icke skall inräknas i verkställighetstiden för
den påföljd som den intagne undergår.

Åtgärd
enligt första stycket 2 och 3 får vidtagas i förening.

Vid
tillämpning av första stycket 2 skall från tid, varunder den intagne ålägges
att vara innesluten i enrum, avräknas tid under vilken han enligt 50 § hållits
innesluten i enrum i samband med den utredning som föregått beslutet.

Föreslagen
lyddse

anstalten eller utanför anstalten under tillsyn av
anstaltspersonal, får disciplinär bestraffning åläggas honom enligt andra
stycket, om det ej föreligger anledning att han skall låta sig rätta av anvisning
eller tillsägelse eller om gärningen är av sådan beskaffenhet att bestraffning
är påkallad av hänsyn till ordningen eller säkerheten inom anstalten.

Som
disciplinär bestraffning kan

1.
den
intagne tilldelas varning eller

2.
förordnande
meddelas att viss bestämd tid, högst tio dagar, icke skall inräknas i
verkställighetstiden för den påföljd som den intagne undergår.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Vid
prövning av fråga om disciplinär bestraffning bör beaktas om förseelsen får
eller kan bedömas få andra föQder för den intagne, särskilt i sådana hänseenden
som avses i 11, 32 eller 33 § denna lag.

Vid
prövning av fråga om disciplinär bestraffning enligt 47 § andra stycket 2
skall beaktas om förseelsen får eller kan bedömas få andra föQder för den
intagne, särskilt i sådana hänseenden som avses i 11, 32 eller 33 § denna lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Föreligger flera förseelser skall gemensamt för samtliga
förseelser.

Den som varit innesluten i enrum oavbrutet under sju
dagar får på grund av beslut i annat disciplinärende ef på nytt inneslutas i
enrum förrän efter ett uppehåll av minst sju dagar.

Genom upprepade förordnanden enligt 47 § första stycket 3
får den tid som icke skall inräknas i verkställighetstiden ej överstiga sammanlagt
fyrtiofem dagar eller, beträffande den som undergår fängelse i högst fyra
månader eller behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, sammanlagt femton
dagar.

disciplinär
bestraffning bestämmas

Genom upprepade förordnanden enligt 47 § andra stycket 2
får den tid som icke skall inräknas i verkställighetstiden ej överstiga
sammanlagt fyrtiofem dagar eller, beträffande den som undergår fängelse i
högst fyra månader eller behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, sammanlagt
femton dagar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

50

För utredning av disciplinärende och i avbidan på beslut
i frågan får intagen tillfälligt hållas innesluten i enrum. Sådant omhändertagande
får ej pågå under längre tid än som är oundgängligen nödvändigt och i intet
fall längre än sju dagar.

Föreslagen
lydelse

Under utredning av disciplinärende får intagen
tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den mån det är oundgängligen
nödvändigt för att syftet med utredningen ej skall äventyras. Åtgärden får i
intet fall bestå längre än fyra dagar. Den intagne skall erhålla sådan
lättnad i avskildheten som kan ske utan olägenhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Disciplinärende
skall avgöras skyndsamt. Innan beslut meddelas enligt 47 § skall förhör hållas
med den intagne. Läkare skall så snart det kan ske yttra sig rörande åtgärd
enligt 50 § samt före beslut om inneslutning i enrum enligt 47 §. Över vad som
förekommit vid förhör och annan undersökning skall protokoll föras.

Disciplinärende
skall avgöras skyndsamt. Innan beslut meddelas enligt 47 § skall förhör hållas
med den intagne. Läkare skall så snart det kan ske yttra sig rörande åtgärd
enligt 50 §. Över vad som förekommit vid förhör och annan undersökning skall
protokoll fö-

ras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Innebär
förordnande enhgt 60 § att styresman vid anstalt beslutar om disciplinär åtgärd
enligt 47 §, skall styresmannens beslut lända till efterrättelse omedelbart, om
denne ej annorlunda förordnar. Meddelar styresmannen förordnande enligt 47 §
första stycket 3, skall disciplinärendet / dess helhet omedelbart underställas
kriminalvårdsstyrelsens prövning.

Innebär
förordnande enligt 60 § att styresman vid anstalt beslutar om disciplinär
åtgärd enligt 47 §, skall styresmannens beslut lända till efterrättelse
omedelbart, om denne ej annorlunda förordnar. Meddelar styresmannen förordnande
enligt 47 § andra stycket 2 skall disciplinärendet omedelbart underställas
kriminalvårdsstyrelsens prövning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:165

Utdrag
PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1976-03-04

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Lundkvist, Geijer, Norling, Lidbom, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson

Föredragande;
statsrådet Geijer

Proposition
om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt

1
Inledning

Frågan
om möjligheterna att begränsa användningen av eller att helt avskaffa sådana
åtgärder som innebär att en intagen i kriminalvårdsanstalt hålls avskild från
andra intagna har länge varit ett uppmärksammat inslag i den kriminalpolitiska
debatten. Tillkomsten av lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (KvaL)
innebar betydande ändringar i förhållande till vad som förut gällt på detta
område. Den nya regleringen innebar bl. a. att man i betydande grad inskränkte möjUgheterna
till isolering både i dess användning som säkerhetsåtgärd och som en form av
disciplinär bestraffning. I propositionen (prop. 1974: 20) om KvaL underströks
det angelägna i att så långt möjligt undvika att en intagen hålls i avskildhet
från andra intagna.

I
sitt betänkande (JuU 1974: 2) med anledning av propositionen om KvaL och
motionsyrkanden om att isolering borde avskaffas eller begränsas i ännu större
omfattnmg uttalade justitieutskottet bl. a. att utskottet med tanke på att
isolering kan innebära betydande risker för allvarliga skadeverkningar för den
som drabbas därav var i princip starkt negativt inställt till
isoleringsåtgärder. Innan de tillgreps borde man enligt utskottets mening i
största möjliga utsträckning på andra vägar söka komma till rätta med de
missförhållanden som kunde aktualisera isolering. Förhållandena inom
anstalterna ansågs emellertid av utskottet på närmare anförda skäl vara sådana
att man i praktiken inte kunde avstå från isolering som ett yttersta medel. Utskottet
avstyrkte därför bifall till motionsyrkandena. Samtidigt uttalade sig utskottet
för en utredning av verkningarna av isolering inom krimi-

11
Riksdagen 1975176.1 saml. Nr .165

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:165 6

nalvården
och av möjligheterna att ersätta isolering med andra åtgärder. Det borde
överlåtas åt Kungl. Maj:t att meddela närmare anvisningar för
utredningsarbetets bedrivande. Vad utskottet sålunda anfört godkändes av
riksdagen och gavs Kungl. Maj:t till känna (rskr 1974: 99).

Sedan den 1 juli 1974, då KvaL
trädde i kraft, har kriminalvårdsstyrelsen kontinuerligt följt tillämpningen
av de bestämmelser i KvaL som reglerar möjligheterna att hålla en intagen i
avskildhet från andra intagna. Inom justitiedepartementet har överläggningar i
hithörande frägor hållits med representanter för styrelsen. KvaL har visserligen
varit i kraft endast en kort tid men jag anser ändå tiden nu vara inne att ta
upp frågan om en reformering av KvaL:s bestämmelser i ämnet. Så lunda avser
jag att i detta ärende föreslå sådana omedelbara ändringar i KvaL att
användningen av avskildhetsåtgärder inskränks, bl. a. genom att vissa former av
sådana åtgärder helt avskaffas. Därutöver avser jag att inom kort föreslå
regeringen att sakkunniga tillkallas med uppgift att undersöka
förutsättningarna att helt undvara eller i varje fall i ännu högre grad
begränsa möjligheterna att avskilja en intagen från andra intagna.

2
Gällande bestämmelser

Enligt
17 § KvaL skall intagen vistas i gemenskap med andra intagna såväl under
arbetstid som fritid, om inte annat följer av vad som särskilt föreskrivits i
lagen. I 1823 §§ har tagits upp bestämmelser om vissa fall då intagen får
hållas avskild från andra intagna. Enligt 18 § får intagen på egen begäran
arbeta i enrum, om beaktansvärda skäl talar för det. Av 19 § framgår att
intagen får hållas avskild från andra intagna i samband med utredning för
planläggning av hans vård i anstalt, men det får ske endast i den mån det
oundgängligen krävs för att syftet med utredningen inte skall äventyras. I 20 §
första stycket är föreskrivet att intagen får hållas avskild från andra
intagna, om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, föreliggande
fara för hans egen eller andras säkerhet till liv eller hälsa eller för
allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom eller för att hindra att han
utövar menligt inflytande på andra intagna. Vidare gäller enligt samma paragraf
andra stycket i fråga om vissa särskilt beskrivna kategorier rymningsbenägna intagna
som ådömts frihetsberövande påföljd i lägst två år för brottsUghet av särskilt
allvarlig karaktär att sådan intagen får hållas avskild från andra intagna, om
det kan befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger
fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan
sätts i verket. Enligt 23 § kan intagen vidare avskiljas från andra intagna,
om det är nödvändigt för att betvinga

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:165 7

våldsamt
uppträdande av honom. TiU skydd för den intagne har i 22 och 23 §§ meddelats
vissa bestämmelser rörande läkares medverkan och protokollföring vid
handläggning av frågor om avskildhet enligt 20 och 23 §§. Vidare skall enligt
20 § beslut om avskildhet i de i paragrafen avsedda fallen omprövas så ofta
anledning föreligger därtill, dock minst en gång i månaden. Rörande verkstäUigheten
av avskildhet enligt 19 och 20 § § är föreskrivet att den intagna skall erhålla
sådan lättnad i avskildheten som kan ske utan olägenhet.

Bryter
intagen mot anbefalld ordning eUer meddelade anvisningar, får disciplinär
bestraffning åläggas honom enligt 47 §, om det inte föreligger anledning att
han skall låta sig rätta av anvisningar eller tillsägelse eller om gärningen
är av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen
och säkerheten inom anstalten. En form av disciplinär bestraffning är enligt 47
§ första stycket 2 att den intagne åläggs att vara innesluten i enrum under
högst sju dagar. Den som sålunda varit isolerad oavbmtet under sju dagar får på
grund av beslut i annat disciplinärende inte på nytt inneslutas i enrum förrän
efter ett uppehåll av minst sju dagar. Andra former av disciplinär bestraffning
är dels varning (47 § första stycket 1), dels förordnande att viss bestämd
tid, högst tio dagar, inte skaU räknas in i verkstälUghetstiden för den påföljd
som den intagne undergår (47 § första stycket 3). Sådant förordnande får
meddelas endast om det av särskilda skäl är erforderUgt med hänsyn till
förseelsens beskaffenhet eller på grund av upprepad misskötsamhet. Genom
upprepade sådana förordnanden får den tid som inte skall räknas in i
verkställighetstiden inte överstiga visst antal dagar. Förordnande som nu har
sagts och isoleringsstraff får vidtas i förening.

Enligt
48 § bör vid prövning av fråga om disciplinär bestraffning beaktas om förseelsen
får eller kan bedömas få andra följder för den intagne. Särskilt avses detta
gälla sådana åtgärder som frigång, korttidspermission och frigivningspermission.

Enligt
50 § får intagen tillfälUgt hållas innesluten i enrum för utredning av discipUnärende
och i avbidan på beslut i frågan. Sådant omhändertagande får inte pågå under
längre tid än som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall längre än
sju dagar. Den tid som den intagne sålunda har varit isolerad för utredning
skall alltid avräknas från tid under vUken den intagne eventuellt åläggs att
vara innesluten i enmm som disciplinär bestraffning. Bestämmelser om
handläggningen av disciplinärende finns intagna i 51 §. Bl. a. ges föreskrifter
om förhör, läkares yttrande och protokoll.

Bestämmelser
om vem som har att meddela beslut i fråga om avskildhet i skilda former och om
överprövning av sådana beslut finns intagna dels i 5861 §§ KvaL, dels i 2832 §§
och 39-2 §§ kungörelsen (1974: 248) med vissa föreskrifter rörande
tillämpningen av KvaL.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:165 8

De
i KvaL reglerade formerna av avskildhet har varken terminologiskt eller verkstälUghetsmässigt
någon enhetlig karaktär. Här bör särskilt framhåUas skillnaden mellan å ena
sidan sådan avskildhet frän andra intagna som regleras i 19 och 20 §§ med möjUgheter
till lättnader enligt 21 § och å andra sidan sådan inneslutning i enrum som
regleras i 47 § första stycket 2 och 50 §. Den som är föremål för åtgärden kan
beroende på olika faktorer såsom anledningen till åtgärden, de rent
personliga omständigheterna samt förhållandena inom anstalten vara placerad
ensam antingen i sitt vanliga bostadsrum eller i ett särskilt för ändamålet
avsett rum, t. ex. en s.k. isoleringscell. Inte så sällan förekommer
samsittning med annan intagen. Generellt gäller att deh som är underkastad
avskildhet har en ovillkorlig rätt till samtal med anstaltspersonalen.

3
Hittillsvarande tillämpning

Som
jag nämnde inledningsvis har kriminalvårdsstyrelsen fortlöpande följt
tillämpningen av KvaL:s bestämmelser om avskildhet i olika former. I tabell 1
redovisas antalet fall av avskildhet på anstalterna under första och andra
halvåren 1975. Av tabeUen framgår bl. a. att inneslutning i enmm för utredning
av disciplinärende (50 §) var den antalsmäs sigt sett helt dominerande
isoleringsåtgärden. I endast ett relativt fåtal fall följdes sådan inneslutning
av isoleringsstraff enligt 47 § första stycket 2. Vidare framgår att
avskildhet för behandlingsutredning (19 §) var en relativt sett ovanlig åtgärd.

En
närmare analys av materialet visar att avskildhet i samband med
behandlingsutredning (19 §) förekom vid endast fyra av landets 22 riksanstalter
och vid två av 47 lokalanstalter. Sådan avskildhet som används som säkerhets-
eller skyddsåtgärd (20 §) tillämpades vid nio riksanstalter och fem
lokalanstalter. Vad härefter angår inneslutning i enrum som disciplinstraff
(47 § första stycket 2) förekom sådan åtgärd vid sex riksanstalter och 13
lokalanstalter. Inneslutning i enmm för utredning av disciplinärende (50 §),
användes vid 14 riks- och 12 lokalanstalter.

Enmmsplaceringar
under andra halvåret 1975 enligt 50 § KvaL för utredning av disciplinärende har
i tabellerna 2 och 3 redovisats efter disciplinförseelsens beskaffenhet och
antal dagar som åtgärden har pågått. Därav framgår att av dessa enmmsplaceringar
pågick vid riksanstalterna 70 % under högst en dag, 14 % mer än en och högst
två dagar samt 3 % mer än fyra dagar. Vid lokalanstalterna var motsvarande siffror
59 %, 33 % och O %. Disciplinärendena avsåg i huvudsak permissionsmissbruk,
rymning, arbetsvägran och innehav eller brak av narkotika.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:165 9

Slutiigen har i tabellerna 4 och 5 redovisats hur ålagda
isoleringsstraff enligt 47 § första stycket 2 KvaL fördelar sig på
disciplinförseelsens beskaffenhet och antalet dagar som ålagts.

Tabell 1. Antal fall av avskildhet vid riks- och lokalanstalter
efter anledning och tidsperiod

Tillämpad bestämmelse 1975

s. 9 Kontrollera mot PDF

l:a
halvåret

2:a halvåret

riks

lokal

riks

lokal

301

46

287

36

17

32

90

4

50

3

67

15

16

0

0

3

28

9

51

13

64

60

68

125

1004

275

16391

139

1480

425

2 202

335

18
§ (egen
begäran)

19
§
(behandlingsutredning)

20
§ 1 st
(säkerhets- eller skyddsåtgärd)

20 § 2 st (vissa långtidsdömda) 23 § (våldsamt
uppträdande) 47 § 1 st 2 (disciplinstraff) 50 § (utredningavdisciplinärendedär
beslut enl. 47 § 1 st 2 ej följt)

Summa

Antalet 1 639 avser i 506 fall arbetsvägran vid Mariefredsanstalten,
se tabell 4 not 2.

TabeU 2. Antal fall av enrumsplacering vid riksanstalter
under 2:a halvåret 1975 enligt 50 § KvaL, där beslut om disciplinär bestraffning
jämlikt 47 § 1 st 2 inte har följt, efter anledning och antal dagar.

Anledning

antal
dagar

totalt

1'

2

3

4

5

6

7

antal

procent

Permissions-

missbruk

204

83

69

29

14

4

1

404

24,6

Rymning

99

35

22

16

3

3

3

181

11,0

Arbetsvägran

612

43

20

4

3

4

3

689»

42,0

Narkotikabruk

eller
innehav

31

16

8

15

3

2

1

76

4,6

Annan
missköts-

samhet

195

55

22

9

3

3

2

289

17,6

Totalt
antal

1 141

232

141

73

26

16

10

1639

procent

69,6

14,2

8,6

4,5

1,6

1,0

0,6

-

100

' I många fall har åtgärden varat endast några timmar.

" Mariefredsanstalten svarar för omkring 3/4 (506 st)
av antalet redovisade faU av arbetsvägran. Härav har ingen placering överstigit
en dag. Som skäl till det höga antalet har angetts lokal- och personalmässiga
förhållanden. Då en av paviljongerna är obemannad under dagtid har inlåsning
skett i avvaktan på förhör. Inlåsningen har som regel inte överstigit 56
timmar.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:165 10

TabeU 3. Antal fall av enramsplacering vid lokalanstalter
under 2:a halvåret 1975 enligt 50 § KvaL, där beslut om disciplinär
bestraffning jämlikt 47 § 1 st 2 inte har följt, efter anledning och antal
dagar.

Anledning

antal
dagar

totalt

1

2

3

4.

5

6

7

antal

procent

Permissions-

missbruk

29

23

8

1

__ .

__

61

40,9

Rymning

8

17

1

__

__

_________

26

18,7

Arbetsvägran

15

__

__

,

__

__

15

10,8

Narkotikabruk

eller
innehav

10

4

__

1

__

__

15

10,8

Annan missköt-

samhet

20

2

22

15,8

Totalt
antal

82

46

9

2

139

procent

59,0

33,1

6,5

1,4

100

Tabell 4. Antalet isoleringsstraff enligt 47 § 1 st 2 KvaL
vid riksanstalter under 2:a halvåret 1975 efter anledning och antal dagar.

Anledning

antal
dagar

totalt

1

2

3

4

5

6

7

antal

procent

Permissions-

missbruk

__

1

6

2

3

__

4

16

23,5

Rymning

1

2

2

3

2

10

14,7

Arbetsvägran

1

1

10

2

2

1

17

25,0

Narkotikabruk

eller
innehav

__

3

3

1

7

__

__

14

20,6

Annan missköt-

samhet

1

3

2

2

1

1

11

16,2

Totalt
antal

2

9

23

9

13

3

9

68

procent

2,9

13,2

33,8

13,2

19,1

4,4

13,2

100

Tabell 5. Antal isoleringsstraff enligt 47 § 1 st 2 KvaL
vid lokalanstalter under 2:a halvåret 1975 efter anledning och antal dagar.

Anledning

antal
dagar

totalt

1

2

3

4

5

6

7

antal

procent

Permissions-

missbmk

14

21

9

6

1

51

40,8

Rymning

2

12

8

11

1

34

27,2

Arbetsvägran

2

1

9

1

13

10,4

Narkotikabmk

eller
innehav

__

11

4

3

18

14,4

Annan missköt-

samhet

2

1

3

2

1

9

7.2

Totalt
antal

20

46

33

22

4

125

procent

16,0

36,8

26,4

17,6

3,2

100

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:165 11

4
Föredraganden 4.1 Inledning

UtveckUngen inom
kriminalvårdens anstalts väsende i modern tid har bl. a. kännetecknats av en
strävan att öka möjligheterna för de intagna att vistas tillsammans med
varandra under arbetstid och fritid. Ännu lagen (1964: 541) om behandling i
fångvårdsanstalt innebar dock att intagna i förhållandevis vid utsträckning
kunde hållas avskilda från varandra. Bortsett från sådan mer generell
inskränkning i gemenskapen vid de slutna anstalterna som innebär att de intagna
är inlåsta i sina bostadsrum nattetid, kunde en intagen hållas i avskildhet av
en rad olika anledningar. Sålunda kunde intagen placeras i enrum på egen
begäran eller under planeringsutredning eller om det befanns erforderligt med
hänsyn till ordning och säkerhet inom anstalten eller för undvikande av menlig
inverkan de intagna emellan eller "av annan särskild anledning."
Härtill kom möjligheten att ålägga inneslutning i enrum som en form av
disciplinär bestraffning, det s. k. isoleringsstraffet.

Genom lagen (1974: 203) om
kriminalvård i anstalt (KvaL) har denna ordning ändrats i betydande
utsträckning. Bortser man från inlåsningen nattetid vid de slutna anstaltema
gäller allmänt att intagen skall vistas i gemenskap med andra intagna, om inte
i lagen särskilt angivna skäl föranleder annat. När det gäller arbete i enrum
på egen begäran skall sådant få tillåtas endast om beaktansvärda skäl talar för
det. Möjlighetema att tvångsvis hålla en intagen i avskildhet har inskränkts
påtagligt. Samtidigt har bestämmelserna fått en mer preciserad avfattning. I
samband med utredning för planläggning av den intagnes vård i anstalt får denne
hållas avskild från andra intagna endast i den mån det oundgängligen krävs för
att syftet med utredningen inte skall äventyras (19 §). Även när det gäller
sådan avskildhet som är avsedd som en säkerhets- eller skyddsåtgärd har
bestämmelserna stramats upp. Sådan avskildhet får äga rum, om det är
nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, föreliggande fara för intagens
egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig
skadegörelse på anstaltens egndom eller för att hindra att intagen utövar
menligt inflytande på andra intagna (20 § första stycket). Beträffande vissa
särskilt beskrivna kategorier rymningsbenägna intagna som har dömts tiU frihetsberövande
påföljd i lägst två år för brottslighet av särskilt aUvarlig karaktär gäller
vidare att sådan intagen får hållas avskild från andra intagna, om det kan
befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagningsförsök
och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sätts i verket (20
§ andra stycket). Föreskrift har meddelats att vid nu nämnda former av
avskildhet den intagna skall erhålla sådan lättnad som kan ske utan olägenhet
(21 §). Intagen får Uksom tidigare också hållas avskild från andra intagna,
om det är nödvändigt för att betvinga våld-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:165 12

samt
uppträdande av honom, och om andra medel visar sig otillräckliga, får den
intagne beläggas med fängsel, om säkerheten oundgängligen kräver det (23 §).

Användningen
av enrumsplacering som en form av disciplinär bestraffning (47 § andra stycket
2) har inskränkts på olika sätt. Bl. a. har maximitiden för sådan isolering
minskats från 30 till sju dagar. Som ett alternativ till isoleringsstraff har
varning införts. Under vissa förutsättningar kan i disciplinärende förordnas
att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall räknas in i tiden för
verkställighet av den påföljd som den intagne undergår. Som en konsekvens härav
skall misskötsamhet under anstaltstiden normalt inte som tidigare skedde
föranleda att man vid prövning av frågan om villkorlig frigivning senarelägger
tidpunkten för frigivningen.

För
utredning av discipUnärende och i avbidan på beslut i frågan får intagen tiUfälUgt
hållas innesluten i enrum under högst sju dagar (50 §). Tid för sådan enrumsplacering
skall avräknas från den tid under vilken den intagne åläggs att vara innesluten
i enrum som en discipUnär bestraffning.

Slutligen
är att märka att bestämmelserna om avskildhet i olika former har kompletterats
med vissa av rättssäkerhetshänsyn betingade regler, bl. a. om medverkan av
läkare och förande av protokoll.

Under
hänvisning till de skadeverkningar som en avskildhet kan medföra för den
intagne underströks vid tillkomsten av KvaL att varje beslut om sädan åtgärd
måste föregås av noggranna överväganden om inte mindre ingripande åtgärder kan
vara tillräckliga (bl. a. JuU 1974: 2 s. 54). Samtidigt konstaterades att man i
vissa situationer tyvärr inte kan avstå från att som ett yttersta medel
avskilja en intagen från andra intagna.

Jag
vill framhålla att de i KvaL förekommande formerna av avskildhet inte har
någon enhetUg karaktär, varken terminologiskt eller när det gäller
verkställigheten. Sådan avskildhet från andra intagna som företas under
planeringsutredning (19 §) eUer som en skyddsåtgärd (20 §) eller vid våldsamt
uppträdande (23 §) kan verkställas i andra och lindrigare former än sådan inneslutning
i enrum som företas som disciplinär bestraffning (47 § första stycket 2) eller
för utredning av disciplinärende (50 §).

I
själva verket spänner de olika formerna av avskildhet över en mycket vid skala.
I extrema fall kan intagen avskiljas från andra intagna och beläggas med fängsel,
om andra medel visar sig otillräckUga för att betvinga våldsamt uppträdande av
honom och säkerheten oundgängligen kräver det. En mera normal avskildhet
innebär att den intagne på vanUgt sätt har tillgång till böcker, tidningar och
annat som kan bereda honom sysselsättning under fritid. Han får ta emot besök
utifrån enligt vanliga regler och anstaltspersonalen har skyldighet att i

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:165 13

ökad
utsträckning håUa kontakt med honom för att kompensera det bortfall av umgänge
med andra intagna som avskildheten innebär. Av särskild betydelse är de
lättnader, som om möjligt skall äga rum i fall då någon hålls i avskildhet
under planeringsåtgärd eUer som skyddsåtgärd (19 eller 20 §). Sådana lättnader
innebär ofta att den avskilde får arbeta och tillbringa fritiden tillsammans
med annan intagen. Samsittning förekommer också under utredning i
disciplinärenden, i den mån det kan ske utan att utredningen försvåras. Slutiigen
kan nämnas att man ibland begränsar rätten för de intagna på viss avdelning att
umgås med intagna på andra avdelningar. Sådana begränsningar motiveras av att
de intagna på avdelningen t. ex. är särskilt flyktbenägna eller har visat sig
dominera andra intagna på ett otillbörligt sätt. Sistnämnda begränsningar
omfattas emellertid inte av KvaL:s bestämmelser om avskildhet.

Det anförda visar att man
måste ta hänsyn till de skiftande förhållandena under vilka avskildhet äger
rum för att man skall kunna rätt bedöma eventuella skadeverkningar av sådana
åtgärder. Att, som ofta förekommer i den allmänna debatten, generellt använda
ordet isolering som en samlingsbeteckning för de skilda åtgärder som det här är
fråga om och som innefattar även avskildhet på egen begäran (18 §) kan inte
anses rättvisande.

Också på
häkteslagstiftningens område har behovet av åtgärder för att minska de intagnas
isolering från varandra uppmärksammats. Sedan arbetet med KvaL avslutats
påbörjades inom justitiedepartementet arbetet med att lagstiftningsvägen
åstadkomma lättnader i de häktades förhållanden. En proposition (1975/76: 90)
med förslag tUl ny lag om behandlingen av häktade och anhållna har nyligen
lagts fram för riksdagen. I lagförslaget har bl. a. tagits in bestämmelser som
ökar möjUgheterna för häktad, som så vill, att vistas tiUsammans med andra
häktade.

Det är uppenbart att
tillkomsten av KvaL inte får uppfattas som någon för anstaltsvården slutgiltig
lösning av frågorna om de intagnas avskildhet och gemenskap. Vi måste inte
minst i dessa frågor räkna med ett fortsatt utvecklings- och reformarbete i
våra strävanden att förbättra kriminalvården. Efter tillkomsten av KvaL har
kriminalvårdsstyrelsen kontinuerligt följt tillämpningen av bestämmelserna om
avskildhet. Som jag anförde inledningsvis är tiden nu inne att bedöma erfarenhetema
av lagstiftningen på området och att överväga vilka möjligheter som finns att
ytterligare minska användningen av åtgärder som innebär att en intagen hålls
avskild från andra intagna.

Strävandena
att låta intagna i kriminalvårdsanstalt vistas tiUsammans i så stor
utsträckning som möjligt bärs upp av starka skäl. Frihetsberövandet i sig
innebär att den intagne i betydande mån isoleras från en naturlig gemenskap med
andra människor. De ogynnsamma effekter av anstaltsvistelsen som härigenom kan
uppstå förstärks i den mån intagna

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:165 14

även
hålls avskilda från varandra. Man kan anta att en åtgärd av detta slag, i varje
fall om den pågår under någon längre tid, kan vara ägnad att direkt försvåra
den intagnes anpassning i samhället. Därtill kommer att det är helt omöjligt
att bedriva arbetsträning, om inte den intagne vistas i gemenskap. Detsamma
gäller ofta också utbildning och fritidsverksamhet. Det är emellertid inte
bara behandlingsskäl som talar mot att en intagen hålls avskild från andra
intagna. Det framstår även från humanitär synpunkt som stötande att under
längre tid avskilja de intagna från gemenskap med andra.

Under
senare år har man diskuterat om isolering kan medföra medicinska risker. Med
hänsyn härtill har bl. a. en del läkare i den allmänna debatten hävdat att
isolering inte längre bör få förekomma. Vissa läkare har också uttalat att det
strider mot deras etiska regler att medverka i fall då isoleringsåtgärder
beslutas. Till stöd för denna uppfattning har bl. a. hänvisats till uttalanden
som har gjorts av World Medical Associations generalförsamling i Tokyo år
1975.

Det
är tydligt att risken för att intagna skall få fysiska eller psykiska men av
att håUas i avskildhet från andra intagna är en omständighet som väger tungt
vid överväganden om sådana åtgärders berättigande i olika situationer.
Samtidigt bör framhållas att omfattningen av dessa risker och deras karaktär
inte är helt kända. Det måste antas att risk för negativa verkningar uppträder
främst i fall då avskildheten innebär en sträng isolering och att risken
således är mindre när avskildheten äger rum i lättare former.

I
sammanhanget bör också uppmärksammas att gemenskapen med andra intagna inte
under alla förhållanden upplevs som något positivt av den intagne. I motsats
till vad som gäller utanför anstalten kan den intagne ju inte fritt välja sitt
sällskap. I själva verket kan en påtvingad gemenskap för en intagen innebära
att han riskerar att utsättas för påtryckningar av skilda slag eller t. o. m.
allvarliga övergrepp från andra intagna. Det har exempelvis förekommit att
intagna under hot om misshandel tvingats delta i smuggling av narkotika till
anstalten. Det är mot denna bakgrund man skall se det förhåUandet att inte så
få intagna utnyttjar möjUgheten till s. k. självvald isolering enligt 18 § KvaL.
Bakom en intagens begäran om enrumsarbete enligt denna paragraf Ugger ofta rent
personUga problem eller konflikter med medintagna som gör att den intagne inte
ser någon annan utväg ur svårigheterna än att söka avskildhet. Med tanke på de
risker för skadliga effekter som också en självvald enrumsplacering innebär har
emellertid föreskrivits att beaktansvärda skäl skall tala för en sådan
placering, innan begäi-an härom bifalls.

Det
är självklart att åtgärder som förbättrar miljön i vid bemärkelse i
kriminalvårdens anstalter generellt sett är ägnade att minska behovet av
isoleringsåtgärder. Det kommer här bl. a. an på vilka resurser som

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:165 15

anstalterna
har att bedriva psykolog- och kuratorsverksamhet. I den mån terapeutiska eller
andra åtgärder kan vidtas för att lösa den intagnes rent personliga problem är
detta ofta det mest adekvata sättet att komma tillrätta med hans svårigheter
och uppkommande konfliktsituationer. VäsentUgt är också att de intagna har möjUgheter
att ägna sig åt intresseväckande arbete och fritidssysselsättningar så att den
enskildes tankeliv inte koncentreras på anstaltens förhåUanden och mer eller
mindre inbillade oförrätter. Att låta sådana intagna som tenderar att dominera
sina medintagna på ett otillbörligt sätt arbeta och tillbringa fritiden
tillsammans i små särskilt sammansatta grupper kan ibland vara ägnat att
förebygga utbrott av konflikter som annars skulle inträffa i en mer aUmän
gemenskap mellan intagna.

Även
om isoleringsåtgärder kan ha negativa effekter kan det inte undvikas att det
av oUka skäl ibland ändå är nödvändigt att tvångsvis hålla en intagen i avskUdhet
från andra intagna. De undantag från principen om gemenskap mellan de intagna
som måste finnas bör dock under alla förhållanden vara så snäva som möjUgt och
utformas på ett sätt som tar tillbörlig hänsyn till aUa de skäl som talar emot
en sådan åtgärd. I de fall då en enrumsplacering inte kan undvikas, bör all
möjlig lättnad i avskildheten eftersträvas. Från dessa utgångspunkter bör vissa
ändringar göras i KvaL.

4.2
Flaneringsutredning

Som
jag fömt har nämnt får enUgt 19 § KvaL intagen i samband med utredning för
planläggning av hans vård i anstalt hållas avskild från andra intagna endast i
den mån det oundgängligen krävs för att syftet med utredningen inte skall
äventyras. Avfattningen av bestämmelsen ger uttryck för det angelägna i att
sådan avskildhet som här avses skall tillämpas i begränsad utsträckning.
Utgångspunkten bör vara att personundersökningen skall tjäna som underlag för
behandlingsplaneringen. Något behov av en mera omfattande
behandlingsundersökning under anstaltsvistelsen föreligger normalt inte. I de
undantagsfall där personundersökningen behöver kompletteras finns möjligheten
att låta den intagne under behandUngsplaneringen få vara tillsammas med ett mindre
antal intagna på en särskild avdelning i stället för att låta honom vistas i
avskildhet.

Den
statistik som har redovisats i avsnitt 3 visar att avskildhet enligt 19 § på
senare tid har tUlämpats endast vid några få anstalter och då i begränsad
omfattning. Detta i förening med nyss anförda omständigheter talar starkt för
att bestämmelsen inte längre fyller något egentiigt behov. I sammanhanget bör framhåUas
att den som finns intagen i häkte när domen mot honom är verkställbar, enligt
förslag i prop. 1975/ 76: 90, tillfälligt får hållas kvar i häktet före förpassnuig
till kriminal-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:165 16

vårdsanstalt
inte bara som f. n. när det behövs med hänsyn till transportförhållandena utan
också i avvaktan på att beslut hinner meddelas om i vilken anstalt han skall
placeras. Även om den dömde kan hällas kvar i häktet endast någon eller några
dagar, bör den behandUngsunder-sökning och planering som han under denna tid
blir föremål för vara tillräckligt för att man vid intagningen i anstalt inte
skall behöva av utredningsskäl hålla honom avskild från andra intagna. Jag
förordar därför att 19 § Kval upphävs. Upphävandet föranleder en konsekvensändring
i 21 §.

4.3
Disciplinär bestraffning

4.3.1
Allmänt

Varje
kriminalvårdsanstalt utgör ett kollektiv i vilket ingår både människor som har
tvångsvis berövats friheten för att undergå viss påföljd och sådana som bl. a.
har till uppgift att se till att denna påföljd bUr verkställd. Ett utmärkande
drag hos dem som har tagits in i anstalt är ofta att de inte har kunnat anpassa
sig i annan kollektiv verksamhet. I den tvångssituation som de befinner sig i
under anstaltsvistelsen har de också ofta särskilt svårt att känna någon
solidaritet med omgivningen. Alla dessa förhållanden gÖr att det i
anstaltslivet relativt lätt kan uppstå ordnings- och disciplinproblem av delvis
annat slag än som förekommer i andra kollektiv.

För
att anstaltstillvaron skall kunna fungera på ett för alla berörda
tillfredsställande sätt är det nödvändigt att viss kontroll utövas över de
intagna. Utan sådan kontroll skulle sannolikt outhärdUga förhåUanden uppstå för
såväl intagna som personal. För att kontrollen skall bli verksam behövs i
vissa fall tillgång till disciplinmedel som kan tillgripas emot dem som bryter
mot de regler av olika slag som gäller för dem som är intagna i anstalt.

Under
den dagliga tillvaron och verksamheten i anstaltema uppstår många situationer i
vilka de intagnas beteende och uppförande kan påkalla anvisningar eller tUlsägelser
från anstaltspersonalens sida. Det mesta av vad som därvid förekommer faller
utanför ramen för vad man i egentiig mening kan beteckna som indisciplinärt
beteende och föranleder inte heller några ytterligare åtgärder. Har å andra
sidan den intagne betett sig på sådant sätt att han kan sägas ha direkt brutit
mot anstaltsordningen eller mot särskilda regler som gäUer för honom, föreligger
visserligen i formell mening en klar disciplinär förseelse. Även i sådana fall
kan emellertid förhållandena inte sällan vara sådana att det kan finnas
anledning att låta det inträffade bero vid en tillsägelse under hand. Ett
sådant förfarandesätt är ofta tillräckligt och inte sällan det smidigaste
sättet att lösa uppkommande konflikter av mindre allvarlig natur. Denna ordning
är också bäst förenlig med den allmänna mål-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:165 17

sättningen
for anstaltsvården. I sammanhanget måste också beaktas att en förseelse ofta
har sin bakgrund i den intagnes rent personliga problem. I den mån åtgärder
kan vidtas för att lösa dessa problem är detta ofta det mest adekvata sättet
att komma till rätta med den intagnes svårigheter i disciplinärt hänseende.

Det
förekommer emellertid fall när en intagen bryter mot anbefalld ordning och det
av hänsyn till ordningen och säkerheten inom anstalten är nödvändigt att
inskrida med särskilda disciplinmedel mot den felande. Så kan vara fallet när
han inte rättar sig efter anvisningar eller tillsägelser eller när gämingen är
av sådan beskaffenhet att den inte rimligen kan lämnas obeivrad. Härvid måste
emellertid beaktas att indisciplinärt beteende ofta kan föranleda sådana behandlingsmässiga
åtgärder som indragning eller senardäggning av frigång eller permission eller
förflyttning till annan mera sluten anstalt. Sådana från behandlingssynpunkt
motiverade åtgärder, som av den intagne ofta uppfattas som repressivt betingade
följdverkningar av det indisciplinära beteendet, skall beaktas i
disciplinärendet. Detta gäller till en början redan i samband med bedömningen
huruvida det över huvud taget finns behov av att utmäta någon särskild
disciplinär påföljd. Inte sällan utgör en sådan åtgärd i sig själv en så pass
kännbar reaktion för den intagne att en disciplinär bestraffning därutöver är
onödig. I sådana fall där en disciplinär bestraffning emellertid framstår som
ofrånkomlig bör de behandlingsmässiga åtgärderna likväl påverka bestämningen
av både påföljdens art och svårighetsgrad (48 §). De former av disciplinär
bestraffning som då kan ifrågakomma är varning, enrumsplacering i högst sju dagar
eller förordnande att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall inräknas i
verkställighetstiden för den påföljd som den intagne undergår (47 §).

4.3.2
Permissionsmissbruk m. m.

Disciplinär
bestraffning får enligt 46 § åläggas den som bryter mot anbefalld ordning eller
meddelade anvisningar. En disciplinär förseelse kan begås inte bara inom utan
också utanför anstalten. Det kan t. ex. gälla permissionsmissbruk som består i
att den intagna avviker under permission eller återkommer till anstalten först
efter permissionstidens utgång och då kanske i ett berusat tillstånd. När det
gäller korttidspermission och frigivningspermission så beviljas sådan som ett
led i ansträngningarna att underlätta den intagnes anpassning i samhäUet. Det ligger
i sakens natur att man därvid ibland tar en kalkylerad risk för permissionsmissbruk.
Det är således inte ägnat att förvåna att intagna med alkoholproblem ibland bemsar
sig under permissionen och till följd härav försummar att instäUa sig på
anstalten inom föreskriven tid. Ett sådant misslyckande bör emellertid enUgt
min mening inte föranleda disciplinära åtgärder vid sidan av den påföljd som
kan sägas ligga i att

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:165 18

straffet
inte anses vara verkställt under den tid som den misskötta permissionen
omfattar (35 §). En annan omständighet som verkar avhållande på den som
överväger permissionsmissbmk är naturligtvis att missbruket kan medföra hinder
för eller senardäggning av ny permission därför att avsevärd fara för förnyat
missbruk anses föreligga (32 §).

Enligt
min mening bör tillämpningsområdet för disciplinär bestraffning därför
begränsas till situationer där det med hänsyn till ordningen och säkerheten på
anstalten är nödvändigt att inskrida med särskilda discipUnmedel mot den
felande. Det är fallet när den intagne befinner sig inom anstalten. Häriried
förstås inte endast det inhägnade anstaltsområdet utan även t. ex. sådana
fritidsområden i anslutning tUl det egentiiga anstaltsområdet som regelmässigt
utnyttjas av de intagna. Disciplinära åtgärder påkallas också när den intagne
visserligen är utanför anstalten men står under tUlsyn av anstaltspersonal t.
ex. i samband med beledsagad eller bevakad permission. I enlighet härmed förordar
jag att de i KvaL angivna fömtsättningarna för discipUnär bestraffning ändras
i överenskommelse med vad jag sålunda har anfört. I lagtekniskt hänseende bör i
samband därmed den ändringen vidtas att bestämmelserna om förutsättningarna för
disciplmär bestraffning, f. n. i 46 §, förs över till den paragraf, 47 §, som
reglerar reaktionsformerna.

4.3.3
Isoleringsstraffet

Som
nämnts kan som discipUnär bestraffning den intagne åläggas att vara innesluten
i enrum under högst sju dagar (47 § första stycket 2). Det är alltså här fråga
om en enrumsplacering med anledning av indisciplinärt beteende, t. ex.
rymning, arbetsvägran eller narkotikabmk.

Jag har i det föregående
betonat att det bör vara en strävan att söka lösa disciplinära svårigheter i
första hand genom att satsa på allmänt förebyggande åtgärder utan tvångsinslag.
Och i de fall en disciplmär förseelse har begåtts kan förhållandena inte sällan
vara sådana att det kan finnas anledning att låta det inträffade bero vid en
anvisning eller tillsägelse under hand. Om emellertid den felande inte kan
antas låta sig rätta av en sådan åtgärd eller förseelsen är av sådan
beskaffenhet att bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen eller
säkerheten inom anstalten, bör det vara tillräckligt att som disciplinmedel ha tiUgång
till de båda övriga nu förekommande sanktionerna, nämligen dels varning (47 §
första stycket 1), dels förordnande att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte
skall räknas in i tiden för verkställighet av den påföljd som den intagne
undergår (47 § första stycket 3).

Att de nu angivna
påföljderna i disciplinärenden är tillräckliga vinner stöd av de statistiska
uppgifter som har redovisats i avsnittet 3. Uppgifterna visar att
isoleringsstraffet på senare tid har tillämpats endast vid ett fåtal riksanstälter
och' ett litet antal lokalanstalter. Antalet

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:165 19

ålagda
isoleringsstraff har totalt sett varit relativt litet. Även om den ringa
tillämpningen delvis hänger samman med en vidsträckt användning av sådan inneslutning
i enrum som enligt 50 § kan företas för utredning av disciplinärende, kan det
knappast hävdas att isoleringsstraffet längre är nödvändigt som ett medel att
komma tUl rätta med förekommande discipUnproblem i anstaltema. I enlighet
härmed förordar jag en sådan ändring i Kval att inneslutning i enrum som en
form av disciplinär bestraffning avskaffas. Samtidigt bör de särskilda
kvalifikationer som f. n. gäller för tillämpningen av förordnande enligt 47 §
första stycket 3 upphävas.

Tillgänglig statistik
visar att sådan disciplinär bestraffning som sker i form av förordnande att
viss tid inte skall räknas in i verkställighetstiden tillämpas i
förhållandevis måttlig utsträckning. Det är möjligt att avskaffandet av
isoleringsstraffet kan komma att föra med sig en viss ökning av antalet sådana
förordnanden. Även orn en sådan utveckling självfallet inte är önskvärd, synes
den få accepteras med hänsyn till det angelägna i att isoleringsstraffet
avskaffas. Genom att förordnanden av detta slag skall i varje enskilt fall understäUas
kriminalvårdstyrelsens prövning (61 §) fiims goda möjligheter att följa den
fortsatta tillämpningen.

Däremot
bör borttagandet av isoleringsstraffet inte få medföra en återgång till en
ordning som gällde före tillkomsten av Kval. Det var då vanligt att
vederbörande nämnd vid prövning av fråga om villkorlig frigivning beslöt senardägga
denna viss tid i fall då den intagne hade misskött sig mera allvarUgt under
anstaltstiden, t. ex. genom rymning. Att nu tillämpa en sådan från olika
synpunkter olämplig ordning är inte förenligt med den ändrade lydelse av 26
kap. 7 § brottsbalken som infördes samtidigt med KvaL.

Som nämnts kan det ibland
inte undvikas att en disciplinär förseelse kan vara av sådan beskaffenhet att
den ger anledning att företa sådana åtgärder som indragning eller senardäggning
av frigång eller permission eller förflyttning till annan mer sluten anstalt.
Det är angeläget att åtgärder av dessa slag inte tUlgrips i ökad utsträcknmg
som en konsekvens av isoleringsstraffets borttagande. Jag vill särskilt peka
på de problem som uppstår om intagna ofta flyttas mellan olika anstalter med
åtföljande avbrott i den planerade behandlingen och med ökade svårigheter för
den intagne att upprätthålla önskvärda sociala kontakter. Liknande effekter
kan också följa om permissioner, frigång o. d. dras in.

Enligt
nuvarande lydelse av 48 § KvaL bör vid prövning av fråga om disciplinär
bestraffning beaktas om förseelsen får eller kan bedömas få andra följder för
den intagne, särskilt när det gäller frigång, korttidspermission eller frigivningspermission.
Som en konsekvens av isoleringsstraffets borttagande bör bestämmelsen ändras
sålunda att den hänför sig endast till den form äv disciplinär bestraffning som
sker genom för-

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:165 20

ordnande
att viss tid inte skall räknas in i verkställighetstiden. Samtidigt bör
bestämmelsen få en mer förpUktande avfattning genom att ordet "bör"
byts ut mot "skall".

4.3.4
Utredning i disciplinärenden

Sådan
tillfälUg inneslutning i enrum som enligt 50 § KvaL får ske för utredning av
disciplinärende och i avbidan på beslut i frågan är enligt de statistiska
uppgifterna den helt dominerande isoleringsåtgärden, om man ser till antalet
fall då åtgärden har tillämpats. Siffrorna tyder på att detta slag av enrumsplacering
har tillgripits mer eller mindre schablonmässigt vid olika typer av
disciplinförseelser. En sådan tillämpning har inte varit avsedd. Samtidigt bör
dock framhållas att det i det stora flertalet fall har varit fråga orn helt
kortvariga isoleringar, högst en eller två dagar. I många fall har åtgärden
pågått endast någon eller några timmar.

Enligt
min mening bör avfattningen av 50 § ändras så att det framgår att paragrafen
inte skall tillämpas i andra fall än där utredningstefc niska skäl verkligen
gör det nödvändigt att hålla den intagne i avskildhet. Sålunda bör anges att
intagen under utredning av disciplinärende tillfälligt får hållas avskild från
andra intagna i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med
utredningen inte skaU äventyras. Så kan t. ex. vara fallet om sprängmedel
eller narkotika har påträffats inom anstalten och det för utredningens skull
är nödvändigt att hindra de intagna som kan misstänkas vara inblandade att
kommunicera med varandra. Vidare bör föreskrivas att åtgärden inte i något fall
får bestå längre än fyra dagar, mot f. n. sju dagar. Genom det valda uttryckssättet
avskildhet från andra intagna i stäUet för inneslutning i enrum vill jag ge
uttryck för att åtgärden inte skall innebära strängare isolering än som
påkallas av omständigheterna. För att ytterUgare markera detta bör efter
förebild av 21 § föreskrivas att den intagne skall erhålla sådan lättnad i avskUdheten
som kan ske utan olägenhet.

Enrumsplacering
enligt 50 § i nuvarande lydelse lär tillämpas bl. a. i fall då en intagen
uppträder påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel, t. ex. vid
återkomst efter permission. Han placeras då vanligen i enrum i avvaktan på tillnyktring.
Den av mig förordade nya lydelsen av 50 § kan i regel inte åberopas för att
hålla den intagne i avskildhet i sådant fall. Inte heller kan påverkanstillståndet
i sig självt motivera tillämpning av de bestämmelser om avskildhet som är
upptagna i 20 och 23 §§. Lämplighetsskäl talar emellertid för att intagen som
är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat bemsningsmedel att han kan
befaras störa ordningen på anstalten skall kunna håUas avskild från andra
intagna tills påverkan har upphört. Jag förordar därför att en bestämmelse i
ämnet tas in i KvaL. Bestämmelsen bör lämpligen

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:165 21

placeras
i 23 § och där arbetas ihop med de bestämmelser i paragrafens första stycke som
gäller avskildhet som ett medel att betvinga våldsamt uppträdande. Därvid
förtjänar frågan om läkares medverkan att övervägas. I den mån enmmsplacering
enligt 50 § i dag tUlämpas beträffande berusade intagna, gäller att läkare så
snart det kan ske skaU yttra sig över åtgärden (51 §). Motsvarande gäller
enligt 23 § tredje stycket i fråga om åtgärd som vidtas enligt den paragrafen.
Emellertid föreligger knappast behov av läkarmedverkan så snart en intagen
uppträder berusad inom anstalten och tUl följd härav måste avskiljas från de övriga
intagna. Jag förordnar därför att i sistnämnda paragraf föreskrivs att läkares
yttrande inte erfordras i fråga om den som hålls avskUd därför att han är
påverkad av berusningsmedel, om inte särskUda skäl föreUgger.

En annan situation som bör
uppmärksammas i anledning av den förordade ändringen av 50 § KvaL är s. k.
kollektiv arbetsvägran. Sålunda förekommer att flera intagna gemensamt, med
anledning av t. ex. en plötsligt uppkommen konflikt med anstaltspersonalén,
vägrar arbeta. I en sådan situation bmkar den första åtgärden vara att arbetsvägrarna
låses in i sina resp. bostadsrum med stöd av 50 §. Enmmsplaceringen i dessa
fall är ofta förestavad mindre av utredningstekniska skäl än av intresset att
förhindra ait konflikten sprider sig till andra intagna dier trappas upp och
går över i våldsamheter frän de arbetsvägråndes sida. Efter den nu förordade
ändringen av 50 § kan de arbetsvägrande inte längre placeras i enmm med stöd av
denna paragraf. Jag är medveten om att detta kan få till'följd att anstaltspersonalén
i vissa fall kan ställas inför situationer som är svåra att bemästra. I första
hand är det naturligtvis angeläget att anstaltsledningen gör sig underrättad om
den bakomliggande konflikten, söker undanröja eventuella missförstånd som har
gett upphov till denna och även i övrigt söker på lämpligt sätt och i
avspända former verka för en återgång till arbetet. Skulle emellertid
situationen utveckla sig därhän att det föreligger en konkret risk för att de arbetsvägrande
begår våldshandlingar eller söker påverka andra intagna att delta i
arbetsvägran, bör som ett yttersta medel beslut om avskildhet kunna fattas med
stöd av 20 § första stycket, nämligen om det är nödvändigt med hänsyn till
föreliggande fara för någons säkerhet till liv eller hälsa eUer för allvarlig
skadegörelse på anstaltens egendom eller för att hindra att de arbetsvägrande
utövar menligt inflytande på andra intagna.

4.4
Övriga frågor

De
nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1976. Efter denna tidpunkt bör
isoleringsstraff inte förekomma. Det innebär att ålagt sådant straff som inte
har till fullo verkställts vid ikraftträdandet bortfaller. Några särskilda
övergångsbestämmelser behövs således inte.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:165 22

Borttagandet
av isoleringsstraffet (47 § första stycket 2), begränsningen av möjligheterna
att hålla intagen i avskildhet under utredning av disciplinärende (50 §) samt
upphävandet av bestämmelsen om avskildhet i samband med behandlingsplanering
(19 §) utgör åtgärder som bör kunna bidra verksamt tUl att begränsa
användningen av isoleringsåtgärder vid kriminalvårdens anstalter. Samtidigt är
det tydUgt att dessa ändringar inte kan helt tillgodose alla de behov som Ugger
bakom önskemålen om en översyn av reglerna om intagnas gemenskap och avskildhet.
Som jag nämnde inledningsvis avser jag att inom kort föreslå regeringen att
sakkunniga tillkallas med uppgift att undersöka i vad mån man kan i ännu högre
grad begränsa användningen av avskildhetsåtgärder eller helt undvara sådana.
Som en utgångspunkt för sina överväganden bör de sakkunniga undersöka i vilken
utsträckning olika grader och former av avskildhetsåtgärder är att betrakta
som isolering i den meningen att den som drabbas av åtgärden kan riskera att få
fysiska eller psykiska men. Vidare bör de sakkunniga utreda vUka nackdelar
som avskildhetsåtgärder kan medföra för de intagnas rehabilitering, varvid en
jämförelse bör ske med de svårigheter för rehabiliteringsarbetet som uppstår,
om de intagna i stället flyttas till andra anstalter eller får permissioner
eller frigång indragna. I de fall där de sakkunniga anser att möjlighet till
avskildhetsåtgärd fortfarande skall finnas kvar, bör övervägas om
rättssäkerheten för den intagne kan stärkas ytterligare. I det sammanhanget
bör man också utreda frågan om läkares medverkan vid beslut om avskildhet.
Dessutom bör mot bakgrund av ett riksdagens uttalande (JuU 1974: 2) övervägas
om lekmän bör medverka vid prövning av frågor om avskildhet. En väsentiig fråga
är därvid vilka möjligheter som finns för dessa att få en ökad insyn i anstaltsarbetet.

5 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att
antaga inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen
(1974: 203) om kriminalvård i anstalt.

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt
fram.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 760187

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

21 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (14)

14 kopplingar i 12 dokument.

  1. SOU 2005:54 Framtidens kriminalvård s. 477 om s. 20 · s. 594 om s. 16 i texten
  2. Bet. 1980/81:JuU4 om vissa kriminalpolitiska frågor s. 14 i texten
  3. Bet. 1979/80:JuU34 med anledning av propositionen 1979/80:100 såvitt gäller anslag till kriminalvården jämte motioner s. 7 i texten
  4. Bet. 1978/79:JuU32 med anledning av propositionen 1978/79:100 såvitt gäller anslag till kriminalvården jämte motioner s. 17 i texten
  5. Bet. 1977/78:JuU31 med anledning av propositionen 1977/78:100 såvitt gäller anslag till kriminalvården jämte motioner s. 6 i texten

Visa alla 12

Myndighetsavgöranden (7)

7 kopplingar.

  1. JO 2026-09-17 dnr 86-2026 i texten
  2. JO 2010-04-09 dnr 488-2009 i texten
  3. JK 2008-12-15 dnr 1155-07-40 i texten
  4. JO 2008-10-24 dnr 173-2007 i texten
  5. JO 2008-10-08 dnr 4994-2007 i texten

Visa alla 7