Sök i Ratio Lex

om vissa pensionfrågor

18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1975/76:172, om vissa pensionfrågor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:172 Regermgens proposition

1975/76:172

om
vissa pensionsfrågor

beslutad
den 18 mars 1976.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som bar upptagits i bifogade utdrag
ur regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar: OLOF PALME

KJELL-OLOF
FELDT

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att riksdagen godkänner riktlinjer för överföring av
viss personal med personlig statlig pensionsrätt till pensionering som
administreras av kommimerna och landstingen.

Vidare
läggs fram förslag om ändrade pensionsbestämmelser dels för vissa tjänstemän,
tillsatta med förordnande för bestämd tid, dels för teaterchefer.

Förslag
läggs också fram om ordnande av pensionering för personal vid musikteatern i
Umeå och om upphävande av vissa inskränkningar i rätten att uppbära livränta
enligt äldre pensionsbestämmelser.

1
Riksdagen 1975176.1 saml. Nr 172

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:172

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1976-03-18

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Feldt, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson

Föredragande:
statsrådet Feldt Proposition om vissa pensionsfrågor

I
Överföring av viss personal med personlig statlig pensionsrätt till
pensionering administrerad av kommuner och landsting

Staten
har sedan gammalt medverkat till pensioneringen av arbetstagare inom vissa
kommunala verksamhetsområden främst delar av undervisningsväsendet,
sjukvården och socialvården som är av väsentlig betydelse för det allmänna.
Pensioneringen sker med tillämpning av statliga tjänstepensionsbestämmelser och
administreras av statens personalpensionsverk.

Arbetstagare
inom dessa verksamhetsområden anslöts till den statliga tjänstepensioneringen
när det inte fanns någon enhetlig och fast organiserad tjänstepensionering för
de kommunalt anställda. Primärkom-mimerna och landstingskommunerna (kommunerna)
bidrog genom avgiftsbetalning till pensionskostnaderna för vissa grupper
arbetstagare.

Sedan
kommunal tjänstepensionering av i huvudsak samma innehåll som den statliga hade
genomförts mer allmänt, kom pensionsfrågan för de berörda arbetstagarna i ett
nytt läge. Härtill medverkade också att det efter den allmänna pensioneringens
utbyggnad blev allt svårare att fördela pensionskostnaderna planenligt mellan
stat och kommun för de arbetstagargrupper som kommunema betalade
pensionsavgifter för.

Ar
1959 tillsattes en kommitté SP A-utredningen med uppgift att utreda bl. a.
i vilken omfattning statlig tjänstepensionering borde förekomma för kommunala
arbetstagare och hur en sådan pensionering borde finansieras. Utredningen
lämnade i december 1962 ett betänkande med förslag till nya grunder för statlig
pensionering av vissa icke-statliga arbetstagare.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:172 3

Förslagen var i sak grundade på en överenskommelse mellan
företrädare för staten och för berörda kommunförbund. Överenskommelsen innebar
i korthet följande.

Sådana anställda hos primärkommuner och landsting, som vid
något tillfälle under tiden den 30 juni 1963den 30 juni 1964 var anslutna till
statens pensionering eller kunde anslutas dit, fördelades i två kategorier, en
med statliga avlöningsbestämmelser och en med kommunalt bestämda
avlöningsvillkor.

Den första kategorin (kategori I) skulle också i
fortsättningen tillhöra området för den statliga tjänstepensioneringen.
Kommunerna skulle här inle behöva bidra till pensionskostnaderna.

Den andra
kategorin (kategori II) skulle
däremot i fortsättningen tillhöra oiTirådet för den kommunala
tjänstepensioneringen. Statsbidrag till pensionskostnaderna skulle inte utgå.
Emellertid skulle de arbetstagare som redan var SPR-anslutna tillförsäkras
"personlig" statlig pensionsrätt. Övergången till den kommunala
pensioneringen skulle ske successivt, antingen i mån av nyrekrytering av
tjänster som hörde till denna kategori eller i mån av den enskilde
arbetstagarens övergång till anställning som den statliga pensionsmyndigheten
fann vara av sådant slag att den inte hade kunnat medföra statlig
tjänstepensionsrätt enligt de beslämmelser som gällde den 30 juni 1963.
Samtidigt skulle kommunerna befrias från att i fortsättningen betala avgifter
för de arbetstagare som omfattades av personlig pensionsrätt.

Överenskommelsen har godkänts av berörda statliga och
kommunala organ (jfr prop. 1963: 92, SU 82, rskr 197).

Om kommunala arbetstagare med personlig pensionsrätt
skall, höra till det statliga eller det kommunala pensionsområdet är en fråga
som har övervägts på nytt i en arbetsgrupp med företrädare för staten och för
kommunförbunden.

Arbetsgruppen har enats om att i huvudsak följande
riktlinjer bör gälla när frågan om de kommunalanställda arbetstagarna med
personlig statlig tjänstepensionsrätt skall behandlas.

1.
Arbetstagare
med personlig statlig pensionsrätt förs den 1 juli 1976 över till pensionering
som administreras av kommunerna. I samband härmed upphör den personliga
statliga tjänstepensionsrätten.

2.
Staten svarar
för kostnaderna för vad kommunerna betalar ut i pension eller livränta till de
berörda arbetstagarna och deras efterlevande. Detta gäller också arbetstagare
som vid avgång har kommunal anställning utanför den personliga statliga
tjänstepensionsrättens område.

3.
Kommunerna
bekostar förmån på grund av avtalsgruppsjukför-säkring (AGS-KL) som kan komma
att utgå i stället för stadig sjukpension fram till pensionsåldern.

Arbetsgruppen har förutsatt att riktlinjerna skall
godkännas av regeringen, riksdagen och kommunförbunden.

fl Riksdagen 1975176. 1 saml. Nr 172

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop.1975/76:172 4

Föredraganden

Pensioneringen
för kommunala arbetstagare med statlig pensionsrätt lades om i början av
1960-talet. Bidragande orsaker till denna reform var att kommunala
pensioneringsalternativ hade ttllkommit och att det hade blivit allt svårare
att fördela kostnaderna för pensioneringen mellan staten och kommunerna.

Omläggningen
genomfördes på så sätt att arbetstagama delades upp mellan det statliga och de
kommunala pensionsområdena. Härvid var grundtanken att personal med kommunalt
reglerade löner skulle hänföras till kommunal pensionering, medan övrig berörd
personal skulle vara kvar inom det statliga pensionsområdet utan att kommunerna
behövde bidra till pensionskostnaderna.

Den
eftersträvade kostnadsfördelningen mellan stat och kommuner uppnåddes alltså
genom en uppdelning av personalgrupper i stället för, som tidigare, av
pensionskostnader för vissa grupper.

Omläggningen
förenades med långtgående övergångsanordningar som gav statlig pensionering åt
de personer med kommunalt reglerade löner som var anställda när pensioneringen
lades om. Också denna pensionering grundad på personlig pensionsrätt blev
avgiftsfri. De berörda arbetstagama skulle under sin återstående aktiva tid
höra till det statliga pensionsområdet om de innehade tjänster som denna
pensionering omfattade vid 1960-talets början.

Minimiåldern
för de kommunalanställda som tillerkändes personlig statlig pensionsrätt var
vid omläggningen omkring 20 år och är nu alltså omkring 35. Antalet kvarvarande
personer med sådan pensionsrätt utgör f. n. ungefär 15 000 men minskar genom
årlig pensionering med ungefär 600. Ändrar man inte övcrgångsanordningarna,
måste de tillämpas ända tills de förlorar sin aktualitet någon gång i början av
2000-talet.

Som
kunde förutses redan vid omläggningen ökar svårigheterna att administrera
övergångsanordningarna. Detta hänger samman främst med att de berörda
verksamhetsområdena undan för undan organiseras om och med att
anställningsförhållandena efter hand ändras. Det blir därför allt vanskligare
att avgöra om en arbetstagare är hänförlig till övergångskategorierna eller
inte, eftersom dessa kategorier är definierade med hänsyn till förhållandena i
början av 1960-talet. Ju längre tid som förflyter, desto svårare blir det att
bestämma motsvarigheterna till dessa förhållanden. Tillämpningssvårigheterna
gör sig gällande både bos den statliga pensionsmyndigheten och inom
administrationen hos kommunala huvudmän och pensionsmyndigheter.

Gränsdragningsproblemen
medför alltså åtskilligt arbete. Detta syftar dessutom bara till att
upprätthålla en viss fördelning av de ganska speciella och successivt
minskande kostnaderna mellan skilda offentliga verksamhetsområden. Att olika
pensionsvillkor statliga resp. kommunala gäller för arbetstagare som
tillhör samma personalkategori

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:172 5

har
vidare kommit att betraktas som allt mindre rationellt både av personalen och
av arbetsgivaren.

Under
intryck av dessa förhållanden har företrädare för staten och kommunförbunden nu
haft överläggningar som syftat till att förenkla övergångsanordningarna. De har
härvid enats om att de personer som bar personlig statlig pensionsrätt på grund
av kommunal anställning bör föras över till de kommunala pensionsområdena.

Det
är förutsatt att de ekonomiska förhållandena för staten och kommunerna i
princip inte skall ändras genom överföringen. I enlighet härmed har man utgått
från att staten alltjämt skall svara för pensionskostnaderna i samma utsträckning
som hittills. Den administrativa förenkling som eftersträvas förutsätter dock
vissa schablonlösningar. Man måste därför också godta att kostnadsfördelningen
i någon mån kan komma att förskjutas under de mycket långa tidsperioder som det
blir fråga om.

Schablonlösningarna
och deras betydelse beror i huvudsak på följande.

A
ena sidan skulle ett litet antal personer komma att lämna det område för
vilket staten har pensionskostnadsansvar enligt reglema för den personliga
pensionsrätten, om det nuvarande systemet bibehålls. Detta kan bero på t. ex.
omorganisationer eller individuella överflyttningar oberoende av
organisatoriska ändringar. Om en arbetstagare lämnar det berörda området,
medför det vid nuvarande system att statens kostnader minskar. Efter
omläggningen kan dessa arbetstagare inte skiljas från de andra utan att
administrationen betungas på ett orimligt sätt. Staten bör alltså efter
omläggningen bekosta pensioneringen också för dem som inte är kvar inom området
för den dittillsvarande personliga pensionsrätten.

A
andra sidan faller statens sjukpensionskostnader för tiden fram till pensionsåldern
bort efter omläggningen. Det hänger samman med att motsvarande förmåner enligt
det kommunala systemet baseras på av-talsgruppsjukförsäkring (AGS-KL) som de
kommunala huvudmännen måste finansiera genom särskilda avgifter vilka inte
lämpligen kan påföras staten.

Att närmare uppskatta de
två nämnda kostnadspostema är omöjligt, eftersom utfallet påverkas av en rad
ovissa faktorer under kommande årtionden. En bedömning måste därför till stor
del grundas på den utveckling som har ägt rum sedan början av 1960-talet, i
den mån det kan ske med hjälp av material som är tillgängligt utan mera
tidsödande och kostnadskrävande undersökningar. Vid de överslagsberäkningar och
överväganden som gjorts med hjälp härav har man i den tjänste-marmagrupp med
företrädare för staten och kommunema som har arbetat med problemet funnit den
bedömningen rimlig att de två kostnadspostema i stora drag balanserar varandra.
Den avsedda omläggningen

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:172 6

kan
alltså ske på ett administrativt fördelaktigt sätt utan att kostnadema i princip
fördelas annorlunda mellan staten och kommunema.

För
min del ser jag omläggningen soin ett inslag i fullföljandet av den
principiella uppdelning mellan stat och kommun av pensionskostnadsansvaret för
kommunalanställda som beslutades i början av 1960-talet. Det är enligt min
mening naturligt och önskvärt att man genomför administrativa förenklingar på
detta område, särskilt som dessa kan påräknas komma för pensionsverkets del att
medföra minskat arbete och därmed också minskat personalbehov. Jag finner också
att resultatet av de utförda undersökningarna gör det sannolikt att kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun inte påverkas i nämnvärd mån genom de avsedda
schablonlösningarna. Av dessa skäl förordar jag en omläggning av pensioneringen
för den berörda personalen i huvudsak enligt de riktlinjer som jag har dragit
upp i det föregående.

Enligt
vad jag erfarit kan kommunförbunden påräknas rekommendera landstingen ocb
kommunerna att medverka till den omläggning av pensioneringen som jag nu har
förordat.

Det
kan befinnas vara fördelaktigt att göra motsvarande omläggning på närliggande
områden. Jag syftar härvid främst på de områden där kommun bar ett avgörande
inflytande på verksamheten eller där verksamheten är av sådant slag att den
annars skulle ankomma på kommunen. Regeringen bör besluta härom efter samråd
med berörd huvudman.

Den
omläggning av pensioneringen för kommunalanställda som avses här torde böra
genomföras den 1 juli 1976.

Regeringen
bör utverka riksdagens bemyndigande att utfärda de föreskrifter som behövs för
att genomföra vad jag nu har förordat.

n
Ändrade bestämmelser om pension åt förordnandetjänstemän

Den
som innehar tjänst med förordnande för bestämd tid (förordnandetjänsteman) har
enligt 11 § 1 mom. fjärde stycket statens allmänna tjänstepensionsreglemente
(1959: 287 SFR) rätt till förtidspension, om hans förordnande utlöper och av
annan anledning än hans egen önskan inte förnyas. Entledigas sådan tjänsteman
på egen begäran före förordnandetidens utgång, kan han av regeringen förklaras
berättigad till förtidspension om hans avgång anses önskvärd från allmän synpunkt.
I dessa fall utgår förtidspension från pensioneringsperiodens nedre gräns/pensionsålderii
eller, om regeringen medger det, från tidigare tidpunkt.

Några
särbestämmelser utöver dem som nämns i föregående stycke

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:172 7

gäller inte för militär förordnandetjänst eller
förordnandetjänst som avses i tjänsteförteckningsavtal för
undervisningsområdet. För annan förordnandetjänst däremot tillämpas de tillägg
till eller undantag från SFR som föreskrivs i förordnandepensionskungörelsen
(1959: 288).

Den mest betydelsefulla skillnaden är att rätt till genast
börjande egenpension förordnandepension inträder inte bara när förordnandetjänstemannen
uppfyller förulsättningama för ålders-, sjuk- eller förtidspension enligt SFR
utan också på vissa villkor när förordnandet utlöper efter minst 12 års
förordnande i följd ocb på tjänstemannens egen begäran inte följs av nytt
förordnande.

En annan väsentlig skillnad är att det som framgår av
andra punkten första stycket förordnandepensionskungörelsens föreskrifter till
12 § SFR för hel förordnandepension i princip krävs endast 12 års anställning.
Vid bestämmande av pensionens belopp beaktas emellertid bara tid varunder
tjänstemannen fortlöpande innehaft förordnande-tjänst.

Förordnandepensions belopp minskar med högst 15 % om
förordnandetiden understiger 12 år. Enligt fjärde punkten förordnandepen-sionskungörelsens
föreskrifter till 12 § SFR gäller dessutom en garantiregel som tillämpas
främst när tjänsteman har avkortad pension och vid tillträdet av
förordnandetjänsten innehade atman pensionsberättigande statlig tjänst.
Förordnandepensionens belopp får då inte understiga ett belopp som är på visst
sätt beroende av vad som skulle ha utgått i pension om tjänstemannen behållit
den tidigare tjänsten.

En särskild minskningsregel gäller enligt andra punkten
första stycket b förordnandepensionskungörelsens föreskrifter till 12 § SFR för
förordnandetjänsteman vars anställning upphör på hans egen önskan, om han har
minst 12 men inte 18 förordnandeår och inte har uppnått 55 års ålder. Enligt
den regeln minskas pensionens belopp med en sjättedel dock sammanlagt högst
tre sjättedelar för varje påbörjad femårsperiod varmed tjänstemannens
levnadsålder understiger 55 år.

Föredraganden

De pensionsbestämmelser som gäller för
förordnandetjänsteman har visat sig inte alltid vara helt ändamålsenliga i
praktiken. Det finns därför skäl att överväga vissa jämkningar.

Bestämmelsen i 11 § 1 mom. fjärde stycket SFR hör till dem
som bör jämkas. Enligt den bestämmelsen har regeringen möjlighet att under viss
förutsättning besluta om förtidspension åt förordnandetjänsteman som entledigas
på egen begäran före förordnandetidens utgång. Det synes mig naturligt att
motsvarande får gälla förordnandetjänsteman, vars förordnande utlöper och på
hans egen begäran inte följs av ett nytt. Regeringen bör därför medges att
besluta om förtidspension i dessa fall.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:172 8

Ett
sådant medgivande medför att detsamma kommer att gälla då förordnandepensionskungörelsen
är tillämplig.

Den
garantiregel som finns intagen i fjärde punkten förordnandepen-sionskungörelsens
föreskrifter till 12 § SFR gäller bara när den tidigare tjänsten var förenad
med statlig pensionsrätt. I vissa fall har det framstått som önskvärt att även
kommunal tjänst som tjänstemannen innehade när han tillträdde
förordnandetjänsten skall kunna beaktas för en höjning av förordnandepensions
belopp. Med nuvarande bestämmelser är en sådan höjning inte möjlig. Jag
förordar att garantiregeln får tillämpas också med en kommunal eller liknande
anställning utan statlig pensionsrätt som bas. Regeringen bör få besluta härom
med beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall. Jag finner inte anledning
att hemställa om motsvarande bemyndigande för icke-statliga anställningar av
annat slag.

Med hänsyn till erfarenhetema
vid den hittillsvarande tillämpningen finner jag också anledning att föreslå
ändring av bestämmelserna i andra punkten b förordnandepensionskungörelsens
föreskrifter till 12 § SFR. Enligt dessa bestämmelser skall förordnandepension
under vissa förutsättningar beräknas till lägre belopp än eljest när
anställningen upphör på tjänstemannens egen begäran. För att denna bestämmelse
skall få tillämpas krävs att tjänstemannen har minst 12 förordnandeår. I undantagsfall
kan regeringen emellertid numera besluta om förordnande-pension åt tjänsteman
som slutar sin anställning på egen begäran och då har innehaft
förordnandetjänsten under kortare tid än 12 år. Jag förordar därför att den
ifrågavarande bestämmelsen om beräkning av förordnandepensionens storlek skall
gälla även om förordnandetiden understiger 12 år.

För
att regeringen skall kunna genomföra vad jag nu har förordat förutsätts vissa
ändringar i SFR och förordnandepensionskungörelsen. Regeringen bör utverka
riksdagens bemyndigande att göra dessa ändringar.

ni
Ändrade pensionsbestämmelser för vissa teaterchefer m. fl.

Inledning

Kungl.
Maj:t har genom beslut den 5 februari 1971 uppdragit åt f. d. generaldirektören
Allan Broomé att utreda pensionsförhållandena m. m. för vissa teaterchefer.
Uppdraget har avsett chefema för Operan, Dramatiska teatern samt stadsteatrama
och därmed likställda teatrar (nu regionala och lokala teaterinstitutioner)
ävensom direktören för Institutet för rikskonserter. Broomé har i en
promemoria den 20 mars 1972 redovisat resultatet av sin utredning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:172 9

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgivits av dåvarande teater- och
musikrådet efter hörande av huvudmännen för stadsteatrarna och därmed
likställda teatrar samt av Operan, Dramatiska teatern. Teatrarnas
riksförbund. Institutet för rikskonserter, Svenska kommunförbundet och statens
personalpensionsverk.

Nuvarande
förhållanden

Cheferna
för Operan och Dramatiska teatern liksom direktören för Institutet för
rikskonserter utses av regeringen, de två förstnämnda för en tid av tre år och
den sistnämnde för en tid av fem år. Cheferna för de regionala och lokala
teatrarna anställs av teaterstyrelserna genom kontrakt som i allmänhet löper
på tre år.

Statens
allmänna tjänstepensionsreglemente (1959: 287 SFR) är tillämpligt på
anställning som chef för regional eller lokal teater och direktör för
Institutet för rikskonserter. Sådan anställning är alltså förenad med rätt
till ålderspension, sjukpension och förtidspension enligt grunder som gäller
för statsanställda i allmänhet.

För
chefema för Operan och Dramatiska teatern gäller SFR med de tillägg och
undantag som föreskrivs i förordnandepensionskungörelsen (1959: 288). Sådan
teaterchef har alltså rätt inte bara till förordnandepension som motsvarar
ålders-, sjuk- eller förtidspension utan normalt också till förordnandepension
vid frivillig avgång efter minst 12 års oavbrutet innehav av en eller flera
förordnandetjänster.

Utredningsmannens
förs la g

Utredningsmannen
framhåller att teaterchefer i mycket stor utsträckning rekryteras bland
personal inom teaterområdet. Det är särskilt vanligt att regissör eller
skådespelare/sångare utses till teaterchef.

Utredningsmannen
framhåller vidare att tjänsten som chef för en teater är mycket särpräglad med
hänsyn till kravet på konstnärlig förnyelse. Ur teaterledningens synvinkel kan
det vara av intresse att en och samma person inte är konstnärlig ledare under
alltför lång tid. Teaterchefen kan också själv känna ett behov av att få nya
impulser genom återgång till sitt tidigare yrke eller genom övergång till en
annan teater. Också i övrigt innebär tjänsten ett påfrestande, ansvarsfullt och
ömtåligt arbete.

Utredningsmannen
förordar vissa avsteg från gällande pensionsbestämmelser för teaterchefer. Mot
bakgrund av de ganska goda möjligheterna att bereda andra inkomstbringande
arbeten åt den som avgår från teaterchefstjänst anser han det dock inte befogat
att föreslå en för den enskilde så förmånlig anordning som förordnandepension.

Utredningsmannen
erinrar om de särskilda anställnings- och pensionsvillkor som gäller för bl.
a. professorer vid konsthögskolan och musikhögskolan. Innehavare av sådan
tjänst förordnas för begränsad tid.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:172 10

Dylikt
förordnande får alltså inte fömyas. Han har rätt till ett särskilt slags
förtidspension, om förordnandet har varat i minst tio år. Enligt utredningsmannen
är det kravet på konstnärlig fömyelse som motiverar dessa särskilda villkor.
Under hänvisning härtill föreslår utredningsmannen att också teaterchef bör få
rätt till särskild förtidspension. Härför bör dock förutsättas minst 12 års
tjänst som teaterchef. Förtidspensionen bör alllid utgå först från
pensioneringsperiodens nedre gräns. Tjänst-åldem för hel sådan pension bör
fastställas till 12 år.

Utredningsmannen
föreslår vidare en viss inkomstgaranti för teaterchef som avses att gälla
under tiden från avgången tills förtidspension börjar utgå. Få det kulturella
området har för vissa fall skapats en särskild ekonomisk trygghet genom de
konstnärsbelöningar (SFS 1964: 526) som utgår i den mån årsinkomsten
understiger en viss nivå. Utredningsmannen anser att teaterchef som har rätt
till uppskjuten förtidspension bör tillförsäkras en motsvarande garanti. Denna
bör beräknas med utgångspunkt i förtidspensionens belopp.

Enligt
utredningsmannen finns det ingen principiell skillnad mellan Operans och
Dramatiska teaterns chefer och de övriga teatercheferna. Han anser därför att
alla teaterchefer bör omfattas av de åtgärder som han föreslagit. Det nuvarande
systemet med rätt till förordnandepension för chef för Operan eller Dramatiska
teatern bör alltså hävas. Rätten till sådan pension bör dock fortfarande gälla
för den som vid förslagens genomförande innehar sådan tjänst.

Direktören
för Institutet för rikskonserter är enligt utredningsmannen närmast att
likställa med en statlig verkschef. Samma pensionsbestämmelser som gäller för
en sådan chef bör därför tillämpas på direktörstjänsten.

Remissyttrandena

Enligt
teater- och musikrådet (TMR) finns det en rad kulturpolitiska skäl till att ge
någon form av trygghet åt en person som lämnar sin konstnärliga tjänst för att
under några år leda en teater. Utredningsmannens förslag innebär enligt TMR en
god inkomsttrygghet. Däremot finner TMR det tveksamt om den kulturpolitiska
effekten vid ett genomförande av förslagen blir den som avsetts och om det
föreslagna systemet med förtidspension är det lämpligaste eftersom det tenderar
att binda en person vid hans uppgift under ganska lång tid. Vad beträffar den
konstnärliga fömyelsen betecknas det som lika viktigt att regissörer, scenografer,
koreografer och musikchefer inte stannar alltför länge i sina anställningar. Pensionsfrågan
bör därför lösas så, att klyftan mellan ledare och annan personal inte ökas.

Flertalet
av huvudmännen för de regionala och lokala teatrarna anser att förordnandepensionskungörelsen
bör tillämpas också på' tjänst som

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:172 11

chef för sådan teater. Samtidigt erinrar de om vikten av
att bestämmelsema om samordning av lön och pension skärps.

Styrelserna för Operan och Dramatiska teatern påtalar att
utredningsmannens förslag skulle försämra pensionsvillkoren väsentligt för dem
som är chefer för dessa teatrar. De anser att nuvarande pensionsvillkor för de
båda teatrarnas chefer bör behållas.

Styrelsen för Dramatiska teatern framhåller att minst 12
års förordnande i allmänhet förutsätts för rätt till förordnandepension vid
frivillig avgång. Önskar en teaterchef av subjektiva skäl lämna sin tjänst tidigare,
har han alltså normalt inte rätt till förordnandepension. En sådan begränsning
framstår som stötande när det gäller en chef av det slag som här avses.
Styrelsen förordar därför en sådan ändring av pensions-bestämmelserna att den
som avgår frivilligt skall få rätt till förordnandepension oavsett hur länge
han varit förordnad. Vidare föreslås att det skall räcka med sex års
anställning för hel pension.

Enligt Teatrarnas riksförbund har det nu gällande
pensionssystemet för teaterchefer inneburit att hänsynen till teaterchefernas
ekonomiska villkor i vissa fall kan ha hindrat en nödvändig konstnärlig
förnyelse. Det ligger i teatrarnas intresse som arbetsgivare att kunna byta
chef enbart med beaktande av kraven på en förnyelse av detta slag. Man skall
därför inte behöva förhandla om pension åt en avgående teaterchef. Mot denna
bakgrund är det synnerligen tveksamt om utredningsmannens förslag är bättre än
nuvarande system när det gäller att ge teatercheferna en så tryggad ställning
som det är rimligt. Enligt riksförbundet täcker inte förslaget det allmännas
berättigade intresse av ökad nyrekrytering till de aktuella tjänsterna.

I övrigt kritiserar riksförbundet utredningsmannens
förslag om intjä-nandetid. Förbundet anser att 12 år är en orimligt lång tid
som villkor för förtidspension. Förbundet uttalar vidare att de s. k. konstnärsbelöningarna
till sin karaktär är en kombination av utmärkelser och nåde-vedermälen. De
anses därför knappast höra hemina i ett modernt, trygg-hetsskapande och
oantastligt pensionssystem.

Ett system som innebär rätt till förordnandepension för
teaterchef efter sex års tjänst och till hel sådan pension efter 12 år finner
riksförbundet realistiskt med hänsyn till yrkets krav. Ett sådant system synes
inte komma att öka det allmännas kostnader i egentlig mening. Man bör överväga
en samordning mellan löner och pensioner för att teatercheferna skall kunna
behålla extra inkomster som tillägg till pensionerna. Härigenom skulle de
kunna nå exempelvis den tidigare lönenivån.

Enligt Svenska kommunförbundet måste det ses som ett
allmänt intresse att teaterchefernas anställningsvillkor utformas med sikte på
att både kunna underlätta rekryteringen och förnya verksamheten konstnärligt.
Av väsenUig betydelse är att anställningstiden kan begränsas och att den
begränsning av anställningstryggheten som detta innebär

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.1975/76:172 12

kompenseras genom ökade möjligbeter till pension.
Förbundet anser att en sådan ordning bäst förverkligas genom att förordnandepensionskungörelsen
tillämpas på tjänsterna som teaterchef.

Enligt styrelsen för Institutet för rikskonserier kräver
tjänsten som direktör för institutet inte bara administrativt ansvar utan
också känsla för ständig konstnärlig förnyelse. Styrelsen ansluter sig till
utredningsmannens förslag att förordnandepensionskungörelsens bestämmelser
tillämpas på direktörstjänsten. Med hänsyn till förordnandetidens indelning i
femårsperioder bör det emellertid inte krävas mer än tio års tjänstgöring för
rätt till förordnandepension.

Statens personalpensionsverk förklarar sig inte ha någon principiell
erinran mot utredningsmannens förslag och biträder alltså förslaget att
teaterchef skall ha rätt till förtidspension om han innehaft förordnande som
teaterchef under minst 12 år. Detta krav förutsattes gälla sammanhängande tid.

Enligt vad
pensionsverket vidare anför har en teaterchef som regel hittills kunnat tjäna
in ett betydligt större antal tjänstår än 12 emedan ban som regel räknar tjänstår
också för tid innan han tillträder tjänsten. Under sådana förhållanden anser
pensionsverket det motiverat med en högre tjänstålder för hel pension än 12 år.
Det synes verket naturligt och lämpligt att kräva samma antal tjänstår för hel
pension 25 år för teatercheferna som för konst- och
musikhögskoleprofessorerna.

Föredraganden

En särskilt reglerad pensionsrätt i fråga om tjänster som
chef för regional eller lokal teater kan ses som ett led i de pågående
kulturpolitiska åtgärdema att främja en önskvärd konstnärlig och kulturell
förnyelse inom denna teaterverksamhet.

En sådan
förnyelse synes i flertalet fall förutsätta att en och samma person inte
tjänstgör som teaterchef under alltför lång tid.

En
särskilt tillkallad utredningsman har föreslagit vissa avsteg från gällande
pensionsbestämmelser för vissa teaterchefer. En sådan ordning skulle främja den
fömyelse som eftersträvas.

Jag delar utredningsmannens och remissinstansernas
uppfattning att pensionsbestämmelserna för tjänster som teaterchef bör vara
utformade så att de underlättar personbyten. Detta bör gälla inte bara när ett
personbyte är i teaterledningens intresse utan i vissa fall också när avgången
föranleds av att teaterchefen själv önskar en förändrad arbetssituation.
Pensionsbestämmelserna bör följaktligen, oberoende av avgångsanledningen, ge
möjlighet till ekonomisk trygghet för en teaterchef som avgår ur tjänst före
den tidpunkt då han har rätt till ålderspension.

Främst mot bakgrund av det berörda önskemålet om bättre
möjligheter till fömyelse på teaterchefsposterna anser jag att de pensionsbestämmelser
som nu tillämpas för tjänsterna som chef för regional eller

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:172 13

lokal
teater inte är ändamålsenliga. Detta gäller särskilt bestämmelserna om
ålderspension. Att ställa principiellt krav på tjänstgöring till 65 års ålder
för rätt till pension synes mindre lämpligt.

De nuvarande
pensionsbestämmelserna bör därför ändras. Jag finner inte skäl föreslå förordnandepensionsrätt
för tjänst som chef för teater som avses här. I stället förordar jag, i
principiell anslutning till utredningsmannens förslag, att innehavare av sådan
tjänst skall ha rätt till förtidspension om han avgår före 60 års ålder efter
att ha tjänstgjort som teaterchef minst tre år. Förtidspensionen bör utgå från
60 års ålder och även under tid dessförinnan, om han då har rätt till
förtidspension eller sjukbidrag enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.
Pensionen bör grundas enbart på tiden för innehav av tjänst som teaterchef.
För hel pension bör förutsättas att sådan tjänst har innehafts under minst 12
år.

Man måste räkna med att
anställningen som teaterchef kan upphöra redan långt före normal ålder för
avgång med pension. Den nya pensioneringen bör därför kunna ge trygghet också
under tiden mellan avgången och den tidpunkt då förtidspensionen börjar utgå.
Behovet av sådan trygghet är särskilt framträdande när utsikterna till en ny
tjänst ter sig osäkra eller när en påräknad arbetsinkomst efter avgången väntas
bli betydligt lägre än lönen i teaterchefstjänsten. Mot bakgmnd härav förordar
utredningsmannen en inkomstgaranti som väsentligen är baserad på
hittillsvarande regler för konstnärsbelöningar. Detta förslag anser jag mig
dock inte kunna biträda. Jag förordar i stället att rätten till förtidspension
skall kunna inträda redan vid tidpunkten för teaterchefens avgång eller vid
arman tidpunkt före 60 års ålder, allt efter vad som är motiverat med hänsyn
till omständighetema. Regeringen bör besluta härom.

Övergår teaterchef efter
förordnandetidens utgång till tjänst som operasångare, skådespelare eller
regissör och blir han kvar där under sin återstående yrkesverksamma tid, torde
det normalt inte behövas särskilda pensionsregler för honom. Enligt gällande
regler för medeltalsberäkning vid bestämning av pensionsunderlag torde i
sådant fall lönen som teaterchef i allmänhet komma att leda Ull högre
underlag. Jag förordar emellertid en ordning som medför att lönen som
teaterchef blir av större betydelse vid pensionsbestämningen. Fensionslön för
tjänst som teaterchef bör i enlighet härmed beaktas med det belopp som gäller
för lönegraden vid hans avgång från den tjänsten oavsett vilken tjänst han
tillträder senare.

Vid bifall tUl de förslag
jag nu har lagt fram kommer förtidsavgången teaterchef som innehar atman tjänst
med pensionsrätt enligt SFR vid pensioneringsperiodens nedre gräns att bli
berättigad till pension både för den nya tjänsten och för tjänsten som
teaterchef, av vilka endast den större av pensionema kommer att utgå.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:172 14

Annan
pensionsförmån på grund av innehav av teaterchefstjänst än förtidspension bör
som hitUlls bestämmas med direkt tillämpning av reglerna i SFR. I analogi med
vad som gäller för bl. a. regissör bör pensioneringsperiod I tillämpas på
teaterchef i stället för nuvarande period III.

I
likhet med utredningsmannen finner jag inte skäl för en särskild reglering av
pensionsvillkoren för cheferna för Operan och Dramatiska teatern, vilkas rätt
till pension nu regleras i förordnandepensionskungörelsen. Jag förordar alltså
att mina förslag får gälla också dessa teaterchefer. Denna ändring bör dock
inte gälla den som vid förslagens genomförande redan förordnats att inneha
tjänst som chef för någon av dessa teatrar.

Utredningsmannen
har inte haft i uppdrag att utreda pensionsförhållandena för tjänsten som chef
för riksteatern. Det synes emellertid lämpligt att aktualisera den
pensionsfrågan i detta sammanhang. Enligt min mening bör samma
pensionsbestämmelser gälla för den tjänsten som för övriga tjänster som
teaterchef. Den förordade pensionsregleringen bör alltså gälla också tjänsten
som chef för riksteatern.

Utredningsmannen
har föreslagit att förordnandepensionskungörelsen skall tiUämpas på tjänsten
som chef för Institutet för rikskonserter. Detta förslag anser jag mig inte
kunna biträda. Den pensionsreglering som jag i det föregående har förordat för
teatercheferna bör gälla även denna tjänst.

Vissa
ändringar i bilagan till SFR och i förordnandepensionskungörelsen behövs för
att genomföra vad jag nu har förordat. Regeringen bör inhämta riksdagens
bemyndigande att göra dessa ändringar.

IV Ordnande
av pensionering för personal vid masikteatern i Umeå

Stiftelsen
Västerbottensteatem bildades år 1974 enligt ett avtal mellan Västerbottens läns
landsting samt Umeå och Skellefteå kommuner. Stiftelsen är huvudman för
musikteatern i Umeå. Den räknar med att ta över huvudmannaskapet även för
Svenska riksteaterns regionensemble i Skellefteå .

Till
musikteatern i Umeå utgår statsbidrag från åttonde huvudtitelns anslag till
bidrag Ull regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner.
Bidragets belopp är 826 040 kr. för budgetåret 1975/76.

Vid
musikteatern i Umeå finns det f. n. elva fast anställda arbetstagare, av vilka
flertalet arbetar på heltid. Dessutom finns ett antal kort-tidsanställda.
Regionensemblen i Skellefteå har tretton arbetstagare med fast anställning.

Löneförmånerna
för personalen vid musikteatern i Umeå regleras enligt de avtal mellan Teatramas
riksförbund och Svenska teaterförbundet som också gäller for andra teatrar av
samma slag. Teaterchefens

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:172 15

anställningsvillkor regleras genom ett särskilt avtal.
Teatern har inte iklätt sig några pensionsförpliktelser mot personalen. Statens
allmänna tjänstepensionsreglemente (1959: 287 SFR) gäller för personalen vid
regionensemblen i Skellefteå.

Styrelsen för stiftelsen Västerbottensteatem har i skrivelse
den 16 oktober 1974 anhållit att personalen vid musikteatern i Umeå ansluts
till den statliga tjänstepensioneringen.

Statens personalpensionsverk framhåller i yttrande den 28
november 1974 att det med hänsyn till storleken och utformningen av det statsbidrag
som teatern uppbär finns förutsättningar för att staten skall medverka vid
pensioneringen av de anställda. Pensionsverket tillstyrker att de inordnas i SFR-pensioneringen
enligt samma grunder som gäller för övriga teatrar av detta slag.

Föredraganden

Verksamheten vid musikteatern i Umeå finansieras på samma
sätt som verksamheten vid andra liknande teatrar. Med hänsyn härtill finner
jag det naturligt att teatems personal får sin pensionsfråga löst på samma sätt
som personalen vid dessa teatrar. Härigenom Ullgodoses också önskemålet om ett
för alla sådana teatrar enheUigt pensionssystem. En sådan lösning skulle också
förbättra Umeåteaterns möjligheter att vid anställande av personal hävda sig i
konkurrens med andra teatrar.

Jag förordar att personalen vid musikteatem i Umeå ansluts
till den i SFR innefattade avgiftspensioneringen på samma villkor som gäller
för personalen vid andra teatrar av samma slag.

Anslutningen bör gälla för tid fr. o. m. den 1 juli 1976.
Reglementets tillämpning på korttidsanställd personal bör tills vidare vara
beroende av regeringens prövning.

Viss ändring i bilagan till SFR behövs för att genomföra
förslaget. Regeringen bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra denna ändring.

V Upphävande av vissa inskränkningar i rätten att
uppbära livränta enligt äldre pensionsbestämmelser

Med tillkomsten av 1934 års allmänna
tjänstepensionsreglemente (1934: 442 civila tjänstepensionsreglementet)
infördes rätt till uppskjuten livränta (ålderslivränta) för tjänsteman som
avgick i förtid utan rätt till pension. Enligt detta reglemente skulle
tjänsteman i nära anslutning till sin avgång få ett skriftligt bevis
(livräntebevis) om livränterätten och livräntans belopp. Livräntan utbetalas
efter anmälan från den förmånsberättigade.

Enligt 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente (1941:
1108) gäller andra regler för ålderslivräntans fastställande och utbetalning.
I regel

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:172 16

fastställs livräntan först när det är aktuellt att betala
ut den och först då får den förmånsberättigade sitt livräntebevis. Utbetalning
sker först efter ansökan. Om ansökningen kommer in till pensionsmyndigheten
efter den tidpunkt, från vilken livräntan kan börja utgå, betalas den inte ut
för längre tid tillbaka än sex månader före den månad, under vilken ansökningen
har gjorts. Samma regler gäller enligt de andra pensionsreglementen som kom
till under 1940-talet eller i början på 1950-talet. I det nu gällande allmänna
statliga pensionsavtalet, vilket grundas på statens allmänna
tjänstepensionsreglemente (1959:287 SPR), begränsas inte rätten till
retroaktiv utbetalning av ålderslivränta på motsvarande sätt. Det är särskilt
föreskrivet att tjänsteman som är underkastad sådant avtal skall få
livräntebevis i nära anslutning till avgången.

Föredraganden

Avgångna arbetstagare med rätt till uppskjuten
ålderslivränta enligt pensionsreglementen, som har trätt i kraft under
1940-talet eller i början på 1950-talet, har som regel inte fått någon handling
som dokumenterar denna rätt eller meddelande var och när de skall ansöka om
sådan förmån. En ansökan som har kommit in för sent medför förlust av rätten tUl
livränta för den tid som sträcker sig längre tillbaka än sex månader före
ansökningsmånaden.

Ett antal
personer går alltså miste om livränta för viss tid på grund av dessa
bestämmelser. Detta är inte tillfredsställande mot bakgrand av att det allmänna
pensionsavtal som nu gäller för statens tjänstemän inte begränsar rätten till
förfallna livräntebelopp annorlunda än enligt de allmänna reglerna om tioårig
preskription. De berörda begränsningarna i rätten till ålderslivränta i de
pensionsreglementen som avses här bör därför inte tillämpas längre.

Enligt
samma reglementen gäller en begränsande regel i fråga om rätten att få ut
förfallna belopp av den förmån förlidslivränta som träder i stället för
ålderslivränta när den livränteberättigade före 65 års ålder blir varaktigt
oförmögen till arbete och därför får rätt till folkpension. Förtidslivränta
betalas sålunda inte ut för längre tid tillbaka än fr. o. m. den månad, under
vilken den förmånsberättigade ansöker om livränta.

Enligt
berörda reglementen beräknas emellertid förtidslivräntans belopp enligt försäkringstekniska
grunder. Dess kapitalvärde blir därför inte lägre om livräntan betalas ut från
senare tidpunkt än den då livräntan Udigast kunnat börja utgå. Ändå finner jag
det lämpligt från olika synpunkter att också förtidslivräntan retroaktivt får
betalas ut utan den begränsning beträffande förfluten tid som följer av de
berörda regle-mentsbestämmelserna. Dessa bör alltså inte längre tillämpas.

De förslag som jag nu har lagt fram bör genomföras den 1
juli 1976.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:172 17

Regeringen
bör utverka riksdagens bemyndigande att utfärda de föreskrifter som förutsätts
för att genomföra förslagen.

VI Ikraftträdande
m. m.

Vad
jag har förordat i det föregående bör träda i kraft den 1 juli 1976. Regeringen
bör få utfärda de övergångsbestämmelser som kan behövas.

VII
Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att bemyndiga regeringen att

1. utfärda de föreskrifter som behövs för att genomföra vad jag har
förordat under I,

2. vidtaga ändringar i statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959:
287) och i förordnandepensionskungörelsen (1959: 288) enligt vad jag har
förordat under II IV,

3. upphäva vissa föreskrifter om inskränkningar i rätten att uppbära
livränta enligt äldre pensionsbestämmelser enligt vad jag har förordat under V.

VIII
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:172 18

Innehåll

I.
överföring av viss personal med
personlig statlig pensionsrätt till pensionering som administreras av kommuner
och lands-Ung.............................. . 2

II.
Ändrade bestämmelser om pension
åt förordnandetjänstemän 6

III.
Ändrade pensionsbestämmelser för vissa
teaterchefer m. fl. 8

IV.
Ordnande av pettsionering för
personal vid musikteatern i Umeå 14

V.
Upphävande av vissa inskränkningar i
rätten att uppbära livränta enligt äldre pensionsbestämmelser ................................................................. 15

VI.
Ikraftträdande m. m.......................................
17

VII.
Hemställan .............................................. 17

VIII. Beslut.........................................................
17

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 760211

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar i 2 dokument.

  1. Bet. 1975/76:InU40 Med anledning av propositionen 1975/76:172 om vissa pensionsfrågor jämte motion s. 1 · s. 3 i texten
  2. Prop. 1977/78:102 med redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen s. 28 i texten