om ändring i brottsbalken
113 sidor, varav 77 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 77 av 113 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975/76:174, om ändring i brottsbalken
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:174 Regeringens proposition
1975/76:174
om
ändring i brottsbalken;
beslutad
den 18 mars 1976.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.
Få
regeringens vägnar
OLOF
PALME
LENNART
GEIJER
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I proposiUonen
föreslås ändringar i brottsbalkens bestämmelser om spioneri, vissa andra brott
mot rikets säkerhet samt samhällsfarlig ryktesspridning och beljugande av
myndighet.
Beträffande
spioneri innebär förslaget att straffansvaret begränsas Ull fall där
gärningsmannen haft syfte, dvs. direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda.
Som en följd härav ändras gämingsbeskrivningen för brottet obehörig befattning
med hemlig uppgift alt omfatta gärningar som f. n. är att bedöma som spioneri
och som avsett hemlig uppgift men som förövats med indirekt eller eventuellt
uppsåt. Förgrova fall av brottet införs en särskild straffskala.
Brottet
olovlig underrättelseverksamhet föreslås uppdelat på två paragrafer.
Straffansvaret för den del av brottet som avser anskaffande av uppgifter
rörande annan främmande makts militära eller andra förhåUanden begränsas på
samma sätt som beträffande spioneri, nämligen Ull fall där gärningsmannen
handlat i direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Gärningsbeskrivningen
för den del av brottet som avser anskaffande av uppgifter om annans personliga förhåUanden
behålls oförändrad men ges en ny brottsbeteckning, olovligt anskaffande av
personuppgifter.
För
att vidga föratsättningarna för en fri samhällsdebatt föreslås att bestämmelsen
om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet upphävs i fredstid men
bibehålls för tid då landet är i krig eller då beredskapstillstånd råder.
Vidare föreslås att bestämmelsema om samhällsfariig ryktesspridning,
beljugande av myndighet och tagande av uUändskt understöd mönstras ut ur lagsUftningen.
-Riksdagen I97.S/76, 1 saml, nr 174
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:174
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken'
dels att 16 kap. 6 §, 17 kap. 6 § samt 19 kap. 8 och 13 §§
skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 19 kap. 11 och 12 §§ skall betecknas 19
kap. 12 re-spekUve 13 §,
dels att 19 kap. 5, 7, 9 och 14-16 §§ skall ha nedan
angivna lydelse,
dets att i
balken skall införas fyra nya paragrafer, 19 kap. 8, 10 och 11 §§ samt 22 kap.
2 a §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen
lydelse 19 kap.
5§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som,
med uppsåt att gå främmande makt Ullhanda, obehörigen anskaffar, befordrar,
lämnar eller eljest röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import,
export eller förhåUande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt kan
medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av
krig föranledda utomordentliga förhåUanden eller eljest för rikets säkerhet, dömes,
vare sig uppgiften är rikUg eller ej, för spioneri till fängelse i högst sex
år. Detsamma skaU gälla, om någon med uppsåt som nu sagts obehörigen
framställer eller tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som
innefattar sådan uppgift.
Den som,
för att gå främmande makt tUlhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar
eller eljest röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export
eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra
men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig
föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, dömes,
vare sig uppgiften är riktig eller ej, för spioneri till fängelse i högst sex
år. Detsamma skaU gälla, om någon i syfte som nu sagts obehörigen framstäUer
eller tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar
sådan uppgift.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förövas,
beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig natur, gärning som i 5 §
sägs utan uppsåt att gå främmande makt Ullhanda, dömes för obehörig befattning
med hemlig uppgift
' Senaste lydelse av 19 kap. 11 §1970:225 19 kap. 12 §
1974:565.
Förövas,
beträffande uppgift som rör förhåUande av hemlig natur, gärning som i 5 § sägs
utan syfte att gå främmande makt tUlhanda, dömes för obehörig befattning med hemlig
uppgift till böter eller fängelse i högst två år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse till böter eller fängelse i högst två år
eUer, om riket var i krig, till böter eder fängelse i högst fyra år.
Den som av grov oaktsamhet befordrar, lämnar eller eljest
röjer uppgift som avses i 5 § och som rör förhållande av hemlig natur, dömes
för vårdslöshet med hemlig uppgift tiU böter eller fängelse i högst sex månader
eller, om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst två år.
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
8§
Är brott som i 7 § sägs att anse som grovt, skall för grov
obehörig befattning med hemlig uppgift dömas till fängelse högst
fyra år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var
av synnerligen farUg beskaffenhet med hänsyn tiU pågående krig eller rörde
förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av
allmän eller enskild tjänst betrotts honom.
9
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den
som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra
förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan medföra men för
annanfrämmande makts säkerhet, eller här i riket tiU dylik verksamhet lämnar
medverkan som ej är allenast tillfällig, dömes för olovlig underrättelseverksamhet
//// böter eller fängelse i högst två år.
För olovUg underrättelseverksamhet skall ock dömas, om någon,
med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket hemligen
Den som
av grov oaktsamhet befordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift som avses i 5
§ och som rör förhållande av hemlig natur, dömes för vårdslöshet med hemlig uppgift
//// böter eller fängelse i högst sex månader eller, om riket var i krig, till
böter eller fängelse i högst två år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet
för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik
verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig.
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Den som, för att gå främmande makt tillhanda, här i riket
bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra
förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan medföra men för
annan främmande makts säkerhet, eller här i riket till dylik verksamhet lämnar
medverkan som ej är allenast tillfälUg, dömes för olovlig under rättelseverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.
II §
Den som, med uppsåt att gå främmande makt tUlhanda, här i
riket hemligen eller med användande av svikUga medel antingen bedriver
verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande eller
till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig dömes
för olovligt anskaffande av personuppgifter //// böter eller fängelse i högst
två år.
14
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
För
försök, förberedelse eller stämpling till högförräderi, trolöshet vid förhandlng
med främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller olovlig
underrättelseverksamhet, så ock för försök eller förberedelse till obehörig
befattning med hemlig uppgift dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
Såsom stämpling till högförräderi skall även anses att
För
försök, förberedelse eller stämpling Ull högförräderi, trolöshet vid förhandUng
med främmande makt, spioneri, grovt spioneri, wv obehörig befattning med hemUg
uppgift, olovlig underrättelseverksamhet eller olovUgt anskaffande av
personuppgifter, så ock för försök eller förberedelse Ull obehörig befattning
med hemlig uppgift dö-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förutvarande 19 kap. 10 § upphävd genom 1970:225.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
träda i förbindelse med främmande
makt för att förbereda, möjliggöra
eller underlätta att sådant brott må
förövas.
Den som underlåter att avslöja högförräderi, trolöshet vid
förhandling med främmande makt, spioneri eller grovt spioneri, dömes ock tUl
ansvar enligt vad i 23 kap. sägs; och skall till sådant ansvar dömas jämväl om
han icke insett men bort inse att brottet var å färde.
Föreslagen
lydelse mes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Såsom stämpling Ull
hög-förräderi skall även anses att träda i förbindelse med främmande makt för
att förbereda, möjliggöra eller underlätta att sådant brott må förövas.
Den som
underlåter att avslöja högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande
makt, spioneri, grovt spioneri eller grov obehörig befattning med hemlig
uppgift, dömes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs; och skall till sådant
ansvar dömas jämväl om han icke insett men bort inse att brottet var å färde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om någon,
som med hänsyn till vad honom är veterligt, på grand av meddelad vaming eller
eljest bort inse att högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande
makt, spioneri eller grovt spioneri är å färde, medverkar till gämingen, dömes
till ansvar såsom för medhjälp därtill; dock må ej dömas till svårare straff
än fängelse i två år.
Om någon,
som med hänsyn till vad honom är veterligt, på grand av meddelad vaming eller
eljest bort inse att högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande
makt, spioneri, grovt spioneri eller grov obehörig befattning med hemlig uppgift
är å färde. medverkar till gämingen, dömes till ansvar såsom för medhjälp
därtill; dock må ej dömas Ull svårare straff än fängelse i två år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
16 §
Olovlig
underrättelseverksamhet eller olovlig värvning eller försök, förberedelse
eller stämpling till olovlig underrättelseverksamhet må ej utan regeringens
förordnande åtalas av åklagare.
Gäming
som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan kränkning av främmande makt som
i 12 § sägs, så ock försök, förberedelse eller stämpling Ull gärning som nu
sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan gäming må ej heller åtalas av
åklagare utan förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat dänill.
Gärning som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan
kränkning av främmande makt som i 11 § sägs, så ock försök, förberedelse eller stämpling
till gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan gäming må ej
heller åtalas av åklagare utan förordnande av regeringen eller den regeringen
bemyndigat därtill.
Senaste lydelse 1974:565.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:174
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse 22 kap. 2a§
Om någon under beredskapstillstånd eller då riket är i
krig bland allmänheten sprider eller till främmande makt framför eller låter
framkomma falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla
fara för rikets säkerhet, dömes för ryktesspridning till fara för rikets säkerhet
till böter eller fängelse i högst två år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den I januari 1978.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:174
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1976-03-18
Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson. Johansson,
Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Noriing, Feldt. Zachrisson, Leijon.
Hjelm-Wallén, Peterson
Föredragande:
statsrådet Geijer
Proposition
om ändring i brottsbalken
1
Inledning
Gällande
bestämmelser om brott mot rikets säkerhet finns i 19 kap. brottsbalken (BrB).
De fick i aUt väsentligt sin nuvarande utformning vid den revision av
strafflagens regler om brott mot staten och allmänheten som genomfördes år 1948
(prop. 1948:80 och 144, ILU 1948:39 och rskr 1948:379).
Revisionen innebar i fråga
om brottet spioneri bl. a. att kravet på uppsåt med avseende på rekvisitet
"att gå främmande makt tillhanda" fick en vidare innebörd än det hade
haft tidigare. Enligt de bestämmelser som gällde före år 1948 krävdes nämligen
för straffbarhet syfte - dvs. direkt uppsåt från gämingsmannens sida - att gå
främmande makt Ullhanda. Genom reformen likställdes indirekt och eventuellt
uppsåt med syfte. Bestämmelsen överfördes utan ändring i detta avseende lill BrB.
Enligt gällande rätt kan alltså ansvar för spioneri komma i fråga bl. a. i fall
då en gämingsman inte har haft för avsikt att gå främmande makt tillhanda men
likväl har insett alt hans handling får denna effekt.
Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 Ullkallades en sakkunnig'
för att se över BrB:s bestämmelser om brott mot rikets säkerhet.
Huvuduppgiften var därvid att undanröja de mindre tillfredsställande konsekvenser
som 1948 års utvidgning av uppsåtsrekvisitel vid spioneri hade medfört. Den
sakkunnige fick vidare i uppdrag att överväga i vad mån en ändring av bestämmelsema
om spioneribrotten borde föran-
'
Regeringsrådet Magnus Sjöberg.
Prop.
1975/76:174 8
leda
följdändringar i fråga om det i samma kapitel upptagna brottet obehörig
befattning med hemlig uppgift. Med utgångspunkt i det vitala intresset av en
fri samhällsdebatt borde särskUd uppmärksamhet också ägnas frågan om brotten
ryktesspridning till fara för rikets säkerhet och tagande av utländskt
understöd var ändamålsenligt utformade. När det gällde straffskalorna i
kapitlet borde frågan om en gemensam slraffskärpningsregel för det fall att
riket är i krig övervägas. 1 uppdraget ingick slutligen en allmän kartläggning
och bedömning av behovet av ändringar i gällande lagstiftning i syfte att skapa
bättre föratsättningar för bl. a. en fri samhällsdebatt utan att därmed
väsentliga skyddsintressen med hänsyn Ull rikets säkerhet åsidosattes.
Den
sakkunnige avlämnade i maj 1975 sitt betänkande (Ds Ju 1975: 16) Spioneribrottel
m. m. Betänkandet innehåller förslag till ändringar i 16, 17, 19 och 22 kap. BrB.
Betänkandet bör fogas Ull protokoUet i detta ärende som bilaga.
Betänkandet
har remissbehandlats. Yttranden har därvid inkommit från justiliekanslem (JK),
riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren,
länsstyrelsen i Stockholms län, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar,
överstyrelsen för ekonomiskt försvar, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare. Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) och Pressens samarbeisnämnd.
Vissa
remissinsianser härtill sina yttranden fogat särskilt inhämtade yttranden, nämligen
RÅ från överåklagama i Stockholm, Göteborg och Malmö och från länsåklagama i
Norrbottens och Älvsborgs län samt länsstyrelsen i Stockholms län från
polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt.
Yttrande
har vidare inkommit från Sveriges författarförbund.
2
Betänkandet
1
betänkandet föreslås att följande lagändringar genomförs i 19 kap. BrB. Spioneristadgandet
i 5 § begränsas att omfatta endast fall där gärningsmannen haft direkt uppsåt
att gå främmande makt tillhanda. Som en följd härav ändras
gärningsbeskrivningen beträffande obehörig befattning med hemlig uppgift (7 §
första stycket) att omfatta gärningar som f. n. är att bedöma som spioneri och
som avsett hemlig uppgift men som förövats med indirekt eller eventuellt
uppsåt.
För
att möta bl. a. den situaUonen att brottet obehörig befattning med hemlig
uppgift innefattar tillhandagående av främmande makt införs en särskild
straffskala for grova fall av brottet (8 §). Bestämmelsen om vårdslöshet med
hemlig uppgift i 7 § andra stycket bryts ut till en särskild paragraf (9 §).
Nuvarande 9 §, som upptar brottet olovlig underrättelseverksamhet, delas upp
på två paragrafer, 10 och 11 §§. Till 10 § hänförs 9 §
Prop. 1975/76:174 9
första slycket med den ändringen alt endast fall av direkt
uppsåt att gå främmande makt tillhanda kommer att omfattas av bestämmelsen.
Till 11 § flyttas 9 § andra stycket, som därvid erhåUer en ny brotlsbeteckning,
olovlig personspaning. Vidare föreslås vissa följdändringar i 14-16 §§.
För att skapa bättre förutsättningar för en fri
samhällsdebatt utan att för den skull väsenUiga skyddsintressen med hänsyn till
rikets säkerhet åsidosätts föreslås att bestämmelsen i nuvarande 19 kap. 8 §
om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet utmönstras vad avser mera
normala förhållanden men bibehålls vad avser tid då landet är i krig eller då
av krig föranledda utomordenUiga förhåUanden råder. Den föreslagna
begränsningen leder lill att lagrummet flyttas från 19 kap. till 22 kap., som
behandlar krigsartiklar. Vidare föreslås att bestämmelserna om samhällsfarlig
ryktesspridning (16 kap. 6 §), beljugande av myndighet (17 kap. 6 §) samt
tagande av utländskt understöd (19 kap. 13 § BrB) upphävs.
1 fråga om det närmare innehållet i betänkandet hänvisas
till bUagan.
3 Remissyttrandena 3.1 Spioneribrottet
Utredningens ståndpunkt att det såsom spioneri
kriminaliserade området enligt gällande rätt är avsevärt vidare än vad som
efter vanligt språkbrak och i det allmänna rättsmedvetandet innefattas i rabriceringen
spioneri godtas i allmänhet av remissinstansema. Till förslaget att ansvar för
spioneri skall inträda endast i fall dä direkt uppsåt att gå främmande makt
tillhanda föreligger ansluter sig sålunda flertalet remissinstanser såsom JK,
RÅ, länsåklagaren i Älvsborgs län, Svea hovrätt, länsstyrelsen i Stockholms
län, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Sveriges advokatsamfund, TCO,
Pressens samarbeisnämnd och Sveriges författarförbund.
Överbefälhavaren och rikspolisstyrelsen tillstyrker omkonstruktionen
av spioneribrottet under föratsättning att den av utredningsmannen föreslagna
paragrafen grov obehörig befattning med hemlig uppgift infors. Föreningen
Sveriges åklagare uttalar sig i samma riktning. Överåklagaren i Stockholm
godtar förslaget om än med viss tvekan.
Större tveksamhet inför förslaget uttrycker länsåklagaren
i Norrbottens län och Sveriges domareförbund. Länsåklagaren anser att direkt
uppsåt att gå främmande makt tillhanda torde kunna styrkas utan större
svårighet i de fall där initiativet tiU handlingen tagits av främmande makt.
Däremot kan - i de fall där initiativet utgår från "spionen" själv -
motiven till handlandet vara andra och avsikten att gå främmande makt tUlhanda
därför inte lika självklar men gärningen ändå vara lika allvarlig för rikets
säkerhet och framstå som lika förkastlig.
Domareförbundet anför att gärningsmannen i de klassiska
fallen av spioneri ofta handlar endast av ekonomiska motiv eller för att klara
sig undan i
Prop.
1975/76:174 10
en
utpressningssitualion. Han har inget politiskt intresse i saken. 1 dessa fall
föreligger som regel direkl uppsåt i förhållande till gynnandet av främmande
makt. Spionerihandlingen är nämligen ett nödvändigt genomgångsled Ull den
effekt gärningsmannen vUl uppnå. Dessa fall kommer alltså att också enligt förslagel
bli straffbara som spioneri. Situationen behöver dock inte vara denna. Som
exempel anförs att den som representerar den främmande makten, beställaren, för
att göra handlingen mindre motbjudande för gärningsmannen inte uppger för
honom i vems intresse han handlar. Detta kan också vara gärningsmannen
likgiltigt. Beställaren påstår kanske att det är någon inhemsk politisk organisation
som vill ha fram uppgifter. Man kan tänka sig många fall där uppgiftslämnaren
skulle gå fri därför att man inte kan bevisa att han insåg att uppgiften var
avsedd för främmande makt, med andra ord man kan inte bevisa direkt uppsåt,
men omständigheterna är ändå sådana att man anser sig kunna utgå ifrån att gärningsmannen
haft åtminstone eventuellt uppsåt i förhållande till gynnandet av främmande
makt. Ett sådant handlingssätt kan enligt domareförbundet ha ett drag av svek
och trolöshet. Förbundet anser det tveksamt om det är tillräckligt att föra
sådana handlingar under en mildare straffskala och under en mindre allvarlig
brottsbenämning.
Mot
förslaget att begränsa spioneribrottet till fall där gämingsmannen handlat med
direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda uttalar sig överåklagarna i
Göteborg och Malmö.
Överåklagaren i Göteborg
anser inte att tillräckliga skäl föreligger att just beträffande spioneri
frångå det uppsåtsbegrepp som i övrigt gäller för brottsbalksbrolten. Han pekar
också på att förslaget inte är konsekvent ens beträffande brotten mot rikets
säkerhet enär utredningen i fråga om brottet "olovlig personspaning"
godtar gängse typerav uppsåt. Att utredningen således arbetar med olika
uppsåtsbegrepp inom i stort samma ämnesområde måste vara klart
otillfredsställande och skapa förvirring och osäkerhet i arbetet med dessa
frågor.
Även
överåklagaren i Malmö anser det vara principiellt betänkligt att beträffande
ett brott av så allvariig natur som spioneribrottet införa en inskränkning av
uppsåtsbegreppet som i övrigt i allmänhet inte gäller för brott enligt BrB. Den
kriUk som föranletts av utgången i IB-målet och som kommit fram genom den
allmänna debatten i massmedia torde förmodligen inte heller tUl så stor del ha sin
egentliga grand i det gällande uppsåtsrekvi-sitets konstraktion som i
spioneriparagrafens alltför heterogena uppbyggnad såvitt avser de objektiva rekvisiten.
Överåklagaren ifrågasätter därför om inte de problem som består i bl.a. att få
spioneriparagrafens innehåll och tiUämpningsområde i överensstämmelse med den aUmänna
rättskänslan i stället för en ändring av uppsåtsrekvisitel bör angripas genom
en omarbetning av paragrafens innehåll med avseende på dess objektiva rekvisit.
Som
en särskild fråga tar rikspolisstyrelsen upp avsaknaden av bestäm-
Prop.
1975/76:174 11
melser
om spioneri mot poliUska och ekonomiska förhållanden av betydelse för rikets
säkerhet. Rikspolisstyrelsen finner det synnerligen angeläget att
spioneribrotten blir föremål för en djupgående översyn och modernisering med
hänsyn till den ändring av målinriktningen mot sådana intressen som kan skönjas
i nuvarande underrättelseverksamhet.
3.2
Obehörig befattning med hemlig uppgift
Ulredningens
förslag att lill brottet obehörig befattning med hemlig uppgift hänföra
spioneriförfaranden som avser uppgifter av hemlig natur men som begås utan
direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda godtas i allmänhet av remissinstansema.
Den begränsning av det straffbara området som förslaget samtidigt innebär med
avseende på uppgifter av icke hemlig natur har dock föranletl en del yttranden.
Avkriminaliseringseffekten
godtas uttryckligen av RÅ. överåklagaren i Stockholm, Svea hovrätt och
länsstyrelsen i Stockholms län. RÅ och överåklagaren i Stockholm anför som
motivering att de situationer som enligt förslaget kommer att falla utanför det
straffbara området torde sakna större praktisk betydelse.
Även
Sveriges domareförbund anser sig kunna godta den föreslagna lösningen med
hänsyn till att de fall som genom förslaget utesluts från det straffbara
området synes vara praktiskt osannolika. Förbundet vill dock peka på en
handlingstyp där konsekvensen av förslaget kan ifrågasättas, exempelvis då
någon ur tidningar eller officiella publikationer mot ersättning samlar in
uppgifter om hamn- och sjöfartsförhåUanden men utan syfte att gynna främmande
makt.
Också JK behandlar
problemet med i och för sig öppna uppgifter, vilka tagna var för sig ger en
begränsad informaUon om förhåUanden av intresse för främmande makt men som
tillsammantagna ger en för främmande makt värdefull helhetsbild. Åtskilliga
uppgifter som rör vårt försvar torde enligt JK vara av den karaktär att de var
för sig är av begränsat intresse och därför saknar sekretesskydd men
tillsammantagna ger en viss översikt av förhållanden som berör totalförsvaret.
Eftersom en mer ingående studie av tänkbara effekter av förslaget härvidlag
saknas i betänkandet bjuder för-sikUgheten att man vidgar ramen för
bestämmelsen så att nämnda fall ryms inom straffstadgandet. BrB 19 kap. 7 § bör
därför enligt JK:s mening inte begränsas tiU befattning med hemliga uppgifter
utan avse alla de uppgifter enUgt 19 kap. 5§ vilkas uppenbarande för främmande
makt kan medföra men för rikets säkerhet. Genom att ge upp rekvisitet
"hemlig uppgift" och i stället knyta an till rekvisiten för spioneri
torde bestämmelsen aUtjämt få anses strikt begränsad lill klart slraffvärda
förfaranden. Brottsbeteckningen för ett på så sätt avgränsat brott skulle
kunna vara "obehörig befattning med uppgUt av betydelse för rikets
säkerhet".
Förslaget
att införa en särskild straffbestämmelse för grova fall av
Prop. 1975/76:174 12
obehörig befattning med hemlig uppgift har inte mött någon
erinran under remissbehandlingen.
1 fråga om kriterierna för grovt brott görs dock några
påpekanden. Enligt länsåklagaren i Älvsborgs län bör övervägas om inte
krigsfara och beredskapstillstånd börjämställas med krig vid bedömningen om
brottet bör anses som grovt. I sådana lägen aktualiseras och hanteras mängder
av hemliga uppgifter av många personer inom totalförsvaret. Ett röjande av försvarshemligheter
kort före ett krigsutbrott kan bli ödeläggande för rikets
försvarsansträngningar. Sveriges författarförbund understryker att vissa
kriterier för grovt brott måste användas med stor försiktighet, särskilt kriteriet
"vad som på grand av allmän eller enskild tjänst betrotts honom".
Enligt förbundet bör det i propositionen markeras att den trolöshet som därvid
åsyftas bör vara förenad med avsevärda skador eller emanera från tjänsteman som
intar nyckelposition eller eljest befinner sig högt upp på förtroendeskalan för
att konstituera grovt brott.
Rikspolisstyrelsen betonar att det nya brottet grov
obehörig befattning med hemlig uppgift bör bryta det s. k. meddelarskyddet i
tryckfrihetsförordningen. Eftersom en ny massmediegrundlag är aktuell bör
denna avvaktas innan ändringarna beträffande 19 kap. 5 och 8 §§ träder i
kraft. Resultatet blir annars att det under en övergångstid uppstår en inte
godtagbar lucka i lagen.
Straff latituderna för normalformen och den grova formen av
brottet obehörig befattning med hemlig uppgift diskuteras i en del yttranden.
Behovet av en skärpning av straffsatserna påtalas i
yttranden från åklagarhåll. Som motiv anförs bl.a. att de gärningar, som
enligt utredningsförslaget överförs från spioneriparagrafen till 19 kap. 7 och
8 §§ kan vara lika allvarliga som spioneribrotten. Länsåklagaren i Norrbottens
län ifrågasätter därför om inte straffskalorna i dessa lagram bör bringas i
överensstämmelse med dem för spioneri resp. grovt spioneri. Förslag i samma
riktning framförs av överåklagarna i Göteborg och Malmö.
Enligt Föreningen Sveriges åklagare kommer brottstypen
obehörig befattning med hemlig uppgift att inrymma fall då direkt uppsåt att
gå främmande makt tillhanda inte kan styrkas men där exempelvis ekonomisk vinning
varit drivkraften på ett sätt som gör gärningen väl så straffvärd som det
typiska spioneriet. Av bl. a. detta skäl anser föreningen att straffmaximum
för den grova formen av brottet bör vara detsamma som för spioneri.
RÅ och överåklagaren i Stockholm anser däremot strafflaUtuden
för grov obehörig befattning med hemlig uppgift vara tillräcklig för att medge
en lämpUgt avpassad påföljd för de brott som del här är fråga om.
1 betänkandet föreslås att brottet vårdslöshet med hemlig
uppgift i nuvarande 7 § andra stycket skall brytas ut till en särskild
paragraf, 9 §. Förslaget har inte föranlett några erinringar från
remissinstansemas sida.
Prop. 1975/76:174 13
3.3 Olovlig underrättelseverksamhet
Förslaget
att begränsa det straffbara området för olovlig underrättelseverksamhet i 19
kap. 9 § första stycket Ull fall där gämingsmannen har direkt uppsåt att gå
främmande makt tillhanda och utan kompletterande straffbestämmelse för ej
avsiktliga gärningar har i allmänhet godtagits av remissinstansema.
TUI
utredningens förslag i denna del ansluter sig RÅ, länsåklagaren i Norrbottens
län, Svea hovräti, rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län,
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Sveriges advokatsamfund, TCO och
Pressens samarbeisnämnd. Med hänsyn till att det skulle te sig anmärkningsvärt
med ett vidare uppsåtsrekvisit vid olovlig underrättelseverksamhet än vid det
grövre brottet spioneri accepterar även Sveriges domareförbund den förordade
lösningen.
JK och Överbefälhavaren ställer sig däremot tveksamma till
förslaget. JK betonar att de olägenheter från utrikespolitisk synpunkt som kan
vara förbundna med olovlig underrättelseverksamhet kan inträda vare sig fråga
är om verksamhet med direkt syfte att tillhandagå främmande makt eller fråga
arom t. ex. en av svensk politisk organisation bedriven verksamhet, vilken
önskar bilda opinion mot viss främmande makt genom att införskaffa uppgifter
om mUitära och andra förhållanden. JK framhåller att uppgifts-insamlandet avser
förhållanden av särskilt känslig natur och inte politiska, ekonomiska, sociala
etc. samhällsförhållanden i allmänhel, som en fri offentlig debatt
odisputabelt måste kunna avhandla. Han anser därför att den avvägning
utredningsmannen har gjort av hänsyn till rätten tiU fri opinionsbildning inte
är odiskutabel.
Även om bestämmelsen om olovUg underrättelseverksamhet i
dess nuvarande lydelse veterligen inte tillämpats i annat fall än då direkt uppsåt
varit för handen, innebär detta ingen garanti för att dylika gärningar i framtiden
inte kan komma att begås med indirekt eller eventuellt uppsåt anför
överbefälhavaren. Utöver faran för förveckling med främmande makt kan
verksamhet av typ olovlig underrättelseverksamhet lätt läggas om till spioneri
mot Sverige. Överbefälhavaren anser därför att man bör överväga att behålla den
nuvarande uppsålsformen eller att införa ett kompletterande straffstadgande mot
den som utan syfte att gå främmande makt Ullhanda förfar på angivet sätt.
Mot förslaget att ändra uppsåtsrekvisitel för olovlig
underrättelseverksamhet uttalar sig överåklagaren i Siockholm och Föreningen
Sveriges åklagare.
Överåklagaren i Stockholm anser i motsats till
utredningsmannen att fall kan uppkomma som är både straffvärda och som i det
allmänna rättsmedvetandet framstår som typiska fall av olovlig
underrättelseverksamhet utan att direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda
kan styrkas. Som exempel anförs att den misstänkte erkänner alt de aktuella
uppgifterna lämnats tUl en utländsk ambassad men uppger att avsikten inte varit
att gå
Prop.
1975/76:174 14
främmande makt tillhanda utan att informationen lämnats i
samband med handläggningen av annat ärende, t.ex. något ansökningsärende. Om
den misstänktes invändning inte kan lämnas utan avseende, skulle förfarandet
inte kunna straffas. En verksamhet av angivet slag kan särskilt under mera
oroliga tider vara till men för Sverige. Det kan finnas risk att tilltron till
Sveriges neutrala hållning kan komma att onödigtvis rubbas. Enligt överåklagaren
finns det därför inte skäl att ändra på nuvarande uppsåtsrekvisit. 1 stället
bör onödiga eller annars olämpliga åtal liksom nu förebyggas genom regeln om
åtalsprövning i 19 kap. 16 §. Föreningen Sveriges åklagare uttalar sig i samma
riktning.
Förslaget att bryta ut 9 § andra stycket till en särskild
paragraf med ny brottsrubricering har i allmänhet godtagits av remissinstansema.
Valet av brottsrabricering - olovlig personspaning - har dock föranlett några
påpekanden.
Rubriceringen "olovlig personspaning" godtas
uttryckligen av länsåklagaren i Norrbottens län, rikspolisstyrelsen, TCO och
Pressens samarbeisnämnd.
Några instanser anser däremot inte att den föreslagna
brottsbenämningen är tillfredsställande. EnUgt 7Å leder rabriceringen framför
allt tankama till ett sökande som är inriktat på personen och inte uppgifter om
personen. JK förordar därför för sin del beteckningen "olovligt
anskaffande av personuppgifter". Svea hovrätt efteriyser en benämning som
antyder uppsåtet att gå främmande makt tillhanda medan Sveriges domareförbund ifrågasätterom
inte "flyktingspionage" aren lämpligare brottsbenämning.
Enligt Föreningen Sveriges åklagare förefaller
urskiljandet av den aktuella formen av underrättelseverksamhet till en
särskild brottstyp med egen beteckning varken innehållsmässigt eller språkligt
ge några fördelar.
3.4 Ryktesspridning
Utredningens förslag att mönstra ut brotten
ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, såvitt avser annan tid än då
riket är i krig eller beredskapstillstånd råder, samhällsfarlig
ryktesspridning och beljugande av myndighet tillstyrks eller lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser. Som motiv anförs främst att samhället
tveklöst är bättre rastat att möta falsk ryktesspridning nu än förr genom att
massmedias information fått effektivare genomslagskraft. Vidare anges sådana
faktorer som en högre genomsnittlig utbildningsnivå och ett bredare politiskt
engagemang bland allmänheten nu mer än lidigare vara ägnade all förta effekten
av falsk ryktesspridning.
Annan uppfattning har Svea hovrätt, Sveriges domareförbund
och Föreningen Sveriges åklagare.
Att helt lita till den fria debatten och massmedias
förmåga och vilja att medverka till erforderliga tillrättalägganden förefaller
Svea hovrätt vanskligt. Rättelser och dementier bedöms ofta sakna nyhetsvärde
och ges då Ii-
Prop.
1975/76:174 15
ten
publicitet, inte sällan på undanskymd plats. Vidare kommer de ofta så sent, att
obotlig skada av ett falskt rykte eller annat oriktigt påstående redan
inträtt. Hovrätten erinrar om att också utredningen beträffande brottet ryktesspridning
till fara för rikets säkerhet framhåller, att möjligheterna att med saklig
upplysning och information möta de skadeverkningar förfarandet kan ha är
mycket små. Vad angår brottet beljugande av myndighet har hovrätten svårt att
inse hur kriminaliseringen av uppsåtligt spridande av medvetet sanningslösa
påståenden rörande faktiska förhållanden skulle kunna inkräkta på den fria
kritikrätten. Erfarenheterna av lagstiftningen tyder inte heller på att så
skulle vara fallet. Däremot kan möjligheten att i straffrätlslig ordning
ingripa mot sådana gärningar som här avses - och därmed möjligheten att i offenUig
rättegång visa att framförda påståenden är osanna - vara värdefull.
Sammanfattningsvis anser hovrätten tillräckliga skäl inte föreligga för att
mönstra ut hithörande slraffstadganden.
Även Sveriges
domareförbund hyser på likartade grander betänkligheter mot att lämna den straffri,
som uppsåtligen sprider falskt rykte eller andra osanna påståenden ägnade att
medföra de i lagrammen angivna samhällsskadliga verkningama. Beträffande sådan
samhällsfarlig ryktesspridning som kan medföra fara för allmän ordning och
säkerhet anser man det inte heller verklighetsfrämmande att anta att den
inflammerade och alltmer hårdnande samhällsdebatt som nu råder kan ge upphov
till sådana situationer som avses i lagrummet. 1 fråga om beljugande av myndighei
anför förbundet att det i regel varken torde vara meningsfullt med ett straffrättsUgt
ingripande eller anses önskvärt från de angripna myndighetemas sida. Men
situationer kan enligt förbundet tänkas där den falska ryktesspridningen är så
hänsynslös och så samhällsskadlig att möjlighetema till ett ingripande bör
finnas. Att som utredningen hänvisa till att brottet ibland också innefattar
förtal av enskild och att personen i fråga kan kräva ut an-_ svar för sådant
brott är verklighetsfrämmande. Få människor och allra minst ämbetsmän önskar
figurera i förtalsprocesser. Förbundet känner sig därför inte övertygat om att lillräckliga
skäl föreligger för att upphäva kriminaliseringen av falsk ryktesspridning.
Föreningen
Sveriges åklagare ifrågasätter om det av utredningen före-bragta materialet är Ullräckligt
för att ligga till grand för en ändrad lagstiftning. Föreningen anser sig f. n.
inte vilja la ställning Ull betänkandets förslag i dessa delar. Som ett altemativ
till den föreslagna ändringen av bestämmelsen om ryktesspridning till fara för
rikets säkerhet anser man kunna övervägas att låta bestämmelsen omfattas av
den särskilda åtalsprövningen enligt 19 kap. 16 § BrB.
Länsåklagama
i Älvsborgs och Norrbottens län diskuterar den föreslagna ändringen
beträffande ryktesspridning till fara för rikets säkerhet. Enligt
länsåklagaren i Älvsborgs län bör det avgörande för straffansvaret vara om
ryktesspridningen är ägnad att framkalla fara för rikets säkerhet. Konstateras
sådan fara föreligga är det ointressant om riket
Prop.
1975/76:174 16
är i krig eller om krigsfara råder. Lagrammet bör därför
behållas i sin nuvarande utformning. Länsåklagaren i Norrbottens län
ifrågasätter om inte en samskrivning av den föreslagna nya 2 a § i 22 kap. med
den för krigsmän gällande speciella bestämmelsen i 22 kap. 6 § BrB bör
övervägas.
Polisstyrelsen
i Stockholms polisdistrikt tar upp brottet be ljugande av myndighet till
särskild belysning och anför att det inte allUd är möjligt för myndigheten att
meddela de sakupplysningar som kan krävas för att vederlägga osanningar. Inom
polisens verksamhetsområde kan exempelvis sekretesskäl, hänsyn till
gärningsman eller annan berörd person eller spaningstekniska skäl inte sällan
omöjliggöra bemötanden, som grandas på en fullständig redovisning av sakförhåUandena.
Situationer där en serie medvetet orikliga påståenden, som av anförda skäl inte
är möjliga att bemöta, avsevärt kan försvåra en myndighets verksamhet torde
knappast kunna uteslutas. I dylika fall bör enligt polisstyrelsen straffansvar
kunna utkrävas, i vart fall i krislägen. Vissa skäl talar således för att
straffbudet bibehålls utan ändring av gämingsbeskrivningen. Däremot anser man
det lämpUgt att brottet läggs under speciell åtalsprövning på sätt som skett
med vissa andra brott enligt 19 kap. 16 § BrB.
Frågan om myndighetemas informationsmöjligheter behandlas
i några yttranden.
JK erinrar
om att utredningsmannens förslag bygger på bl. a. de informationsresurser varöver
vissa myndigheter numera förfogar. Emellenid kan långt ifrån alla myndigheler
länkas få resurser för egen informationsverksamhet. För vissa myndigheter,
exempelvis inom rättsväsendet, är läget vidare mycket speciellt. Rättsväsendets
avgöranden lämpar sig generellt föga för presspolemik. Överstyrelsen för
ekonomiskt försvar betonar behovet av resurser för snabb och saklig
information för att bemöia falskt rykte eller osant påstående som är ägnat att
framkalla fara för rikets säkerhet. Enligt länsåklagaren i Älvsborgs län kan
del vara angeläget att nu på nytt aktualisera vad informationsutredningen
framfört i sitt huvudbetänkande (SOU 1969:48) om vidgad samhällsinformation.
3.5 Tagande av utländskt understöd
Utredningens förslag all upphäva bestämmelsen om tagande
av utländskt understöd tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser.
Tveksamt
till förslaget om en avkriminalisering ställer sig dock Sveriges domareförbund.
Förbundet uppger sig dela utredningens mening att det är otillfredsställande
alt paragrafen har fått en så generell utformning alt fall, där i Sverige
propageras mot svensk utrikespolitik gentemot viss motståndsrörelse och
kritiken ekonomiskt underslöds av en svensk person som sympatiserar med
motståndsrörelsen, denne kan bli straffbar enligt lagrummet, dvs. anses handla
i främmande makts intresse. Man bör därför
Prop. 1975/76:174 17
söka finna en mer rationell avgränsning av straffbudets
räckvidd. Skäl talar dock emot att bestämmelsen avskaffas hell, exempelvis att
den förtäckta utländska propagandan inte lika lätt låter sig bekämpas genom
upplysning och offentlig diskussion som den propaganda som är öppet understödd
från utlandet. Förbundet erinrar om all det under de sista åren har bragtsi
dagen hur hänsynslöst utländsk propaganda, t.ex. CIA, arbetar för att påverka
förhållanden i främmande stater. Mol bakgmnd härav och med beaktande av den
hårdnande ideologiska kampen ter det sig olyckligt att för framtiden avstå från
straffbudei som ett medel mol propaganda som bedöms som samhällsskadlig. En
möjlighet att förhindra lagföring av icke slraffvärda fall av tagande av
utländskt understöd vore enligl förbundet att utsträcka den i 19 kap. 16 § BrB
föreskrivna särskilda ålalsprövningen till all omfalta också detta brott.
Förslaget till avkriminaUsering avstyrks av Svea hovrätt,
överbefälhavaren och rikspolisstyrelsen. Hovrätten anser att möjligheter bör
finnas att genom ingripande i straffrättslig ordning bekämpa en samhäUsskadlig
propaganda och att brottet tagande av utländskt understöd i sak bör bibehållas.
Överbefälhavaren anför att det faktum att stadgandet veteriigen ännu inte tiUämpats
inte utgör ett motiv att utmönstra det. Den preventiva effekten får inte
underskattas. Eftersom en gäming enligt nuvarande 19 kap. 13 § även efter en avkriminalisering
torde komma att ske fördolt är det osannolikt att allmänheten blir i stånd att
uttala sin förkastelsedom så som utredningsmannen föratsatt. Den som utpekar
någon för tagande av utländskt understöd kan riskera att bli stämd för förtal.
Stadgandet bör därför bibehållas. Enligt rikspolisstyrelsen bör frågan ytteriigare
utredas, lämpligen i samband med en genomgripande översyn av spionerilagstiftningen
i sin helhet.
4 Föredraganden
4.1 Inledning
Den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda obehörigen
röjer uppgift rörande förhållande vars uppenbarande för främmande makt kan
medföra men för rikets säkerhet ådrar sig enligt 19 kap. 5 § brottsbalken (BrB)
ansvar för spioneri.
1 uttrycket "uppsåt att gå främmande makt
tillhanda" ligger inte endast att gärningsmannen direkt har åsyftat att
främja främmande makt. Med ett sådant direkt uppsåt jämställs vad som betecknas
som indirekt och eventuellt uppsåt. Som spion kan alltså även den dömas som
visserligen inte åsyftar att gå främmande makt tillhanda men inser att hans gäming
nödvändigtvis måsle få detta till följd (indirekt uppsåt). Han kan också dömas
om han inser att gärningen medför risk för en sådan effekt och det måste antas
att han inte skulle ha avstått från gärningen även om han hade varit säker på att
den skulle medföra effekten (eventuellt uppsåt).
:-Riksdagen I97.V76, I saml. Nr 174
Prop. 1975/76:174 18
Innebörden av det nu angivna rekvisitet klargjordes för en
större allmänhet genom den s. k. IB-affären, som ledde till bl. a. att en
journalist ålades spioneriansvar för att han i Udning hade publicerat insamlade
uppgifter rörande hemlig del av försvarets underrättelsetjänst (SvJT 1974 rf s.
84). Den debatt som åtalet och domen väckte gav vid handen att beteckningen
spioneri är mycket värdeladdad och att den allmänna uppfattningen syntes vara
att spioneribegreppet borde förbehållas gärningar som direkt syftade Ull att gå
främmande makt tillhanda.
Med anledning härav tillkallade jag bl.a. en utredningsman
med uppgifl all se över spioneribestämmelsema och även i övrigt utreda frågan
om ändringar i bestämmelserna i 19 kap. BrB om brott mot rikets säkerhet.
Utredningsmannen har år 1975 lagt fram ett betänkande (Ds
Ju 1975: 16) Spioneribrottet m.m. Belänkandet kan sägas behandla två
huvudfrågor. Den första berör i främsta rummet beslämmelserna om spioneri och
avser huvudsakligen en teknisk översyn av spioneribestämmelsema och - som en
konsekvens härav - en översyn av vissa andra straftbestämmelser i kapitlet som
nära ansluter till bestämmelsema om spioneri. Den andra huvudfrågan gäller om
ändringar i 19 kap. BrB bör göras - utan att väsentliga skyddsintressen
åsidosätts - i syfte att skapa bättre föratsättningar för en fri samhäUsdebatt
och ett obundet meningsutbyte. Härvidlag tilldrar sig bestämmelserna om
ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (19 kap. 8 §) och tagande av
utländskt understöd (19 kap. 13 §) det främsta intresset. Med hänsyn
emellertid till att bestämmelserna om ryktesspridning lill fara för rikets
säkerhet har mycket nära samband med bestämmelserna i 16 kap. BrB om samhällsfarlig
ryktesspridning (6 §) och i 17 kap. om beljugande av myndighet (6 §) såväl
innehållsmässigt som systematiskt och lagtekniskt har även sistnämnda beslämmelser
tagits upp till behandling. Slutligen behandlas i betänkandet frågan om
införande av gemensamma straffbestämmelser i 19 kap. BrB för det fall att
riket är i krig.
Utredningsförslaget
innehåller således förslag till en huvudsakligen teknisk översyn av spioneribestämmelsema.
Under remissbehandlingen har rikspolisstyrelsen med anledning därav pekat på
att det inte finns några bestämmelser om spioneri mot poliUska och ekonomiska
förhållanden av betydelse för rikets säkerhet och därvid hänvisat bl.a. Ull
fallet Guillaume i Västtyskland. Styrelsen finner det synnerligen angeläget att
spioneribrotten blir föremål för en djupgående översyn och modemisering med
hänsyn till den ändring av målinriktningen mot sådana intressen som kan skönjas
i nuvarande underrättelseverksamhet.
För egen
del menar jag att gällande spioneribestämmelser ger skydd för sådana ekonomiska
och politiska förhållanden vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra
men för rikets säkerhet. Utredningsförslaget innebär inte någon ändring
härvidlag. Vid sädant förhållande och då utredningsförslaget under
remissbehandlingen fått ett i allt väsentligt välvilligt mottagande förordar
jag att förslaget nu läggs till grand för lagstiftning.
Prop.
1975/76:174 19
4.2
Spioneribrottet
GäUande
bestämmelser i 19 kap. 5 och 6§§om spioneri resp. grovt spioneri fick i allt väsentligt
sin nuvarande utformning vid den reform av dåvarande strafflagens regler om
brott mot staten och allmänheten som genomfördes år 1948 (prop. 1948:80 och
144, ILU 1948:39 och rskr 1948: 379). Vid BrB:s tillkomst överfördes
bestämmelserna från strafflagen Ull BrB i stort sett utan annan ändring än att straffskaloma
justerades.
De
olika slag av handlingar som omfattas av straffbestämmelsen om spioneri är
anskaffande, befordrande, lämnande och annat röjande. Föremålet för någon av
dessa handlingar är uppgift, som rör försvarsverk, vapen, förråd, import,
export eller annal förhållande och vars uppenbarande för främmande makt kan
medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av
krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet.
Handlingen skall ha skett obehörigen, dvs. den skall inte på grand av särskilda
förhållanden vara tillålen. 1 subjektivt hänseende gäller, i överensstämmelse
med vad i allmänhet gäller brott enligt BrB, att brottets objektiva
bestämningar skall täckas av uppsåt från gärningsmannens sida och att detta
uppsåt i och för sig inte behöver vara direkt utan att straffbarhet föreligger
även i fall då endast s. k. indirekt eller eventuellt uppsåt föreligger. Däratöver
gäller emellertid i subjektivt hänseende att handlingen skall ske i uppsåt att
gå främmande makt tillhanda. Här är som inledningsvis framhållits alt märka att
även i delta senare hänseende straffbarhet föreligger redan vid indirekt eller
eventuellt uppsåt.
En
genomgång av praxis rörande spioneri som utredningsmannen har företagit har
gett vid handen att uppsåtsfrågan i rättstillämpningen i regel varit juridiskt-tekniskt
okomplicerad. 1 de flesta fall torde förekomsten av direkt uppsåt ha varit
obestridd eller frågan om uppsåt ha behandlats som en ren bevisfråga. 1 det s.
k. IB-målet har emellertid domstolen använt sig av konstmktionen eventuellt
uppsåt. När uppsåtsfrågan i detta mål kommit i centram och del uttryckligen
slagits fast att även annan form av uppsåt än direkt uppsåt räcker för
straffbarhet, har en sådan bedömning - av den allmänna debatten i massmedia all
döma - lett sig främmande och nära nog oförenlig med spioneribegreppet.
Utredningsmannen
ansluter sig Ull kritikerna och menar att brottsbenämningen spioneri omfattar
mera än vad som för det allmänna rättsmedvetandet och enligt vanligt språkbrak
framstår som naturiigt. I valet mellan att jäinka gämingsbeskrivningen därhän
att ansvar för spioneri inträder endast i fall då direkt uppsåt föreligger
eller att ersätta den nuvarande brotts-benämningen med en ny sådan som kan
väntas bättre svara mot de olika faU som omfattas av de nuvarande spioneribestämmelsema
förordar utredningsmannen den förstnämnda lösningen.
Under
remissbehandlingen har remissinstansema i stor utsträckning givit uttryck åt
uppfattningen att det såsom spioneri kriminaliserade området kan antas vara
avsevärt vidare än vad som i det allmänna rättsmedvetan-
Prop.
1975/76:174 20
det
innefattas i rabriceringen spioneri och godtagit förslaget att begränsa brottsbenämningen
spioneri till förfaranden där gämingsmannen handlar / syfte att gå främmande
makt tillhanda. I några yttranden framhålls dock det principiellt olämpliga i
att just beträffande spioneri införa en inskränkning av det uppsåtsbegrepp som
i allmänhet gäller för brott enligt BrB. Även inom kapiUet som rör brott mot
rikets säkerhet kommer man därigenom att arbeta med olika uppsåtsbegrepp, en
inkonsekvens som måste anses vara klart otillfredsställande.
Två
instanser har vidare ställt sig tveksamma till den föreslagna om-straklureringen
av spioneribrottel från andra utgångspunkter. De anför att gärningar, även om
de begås utan direkt uppsåt, kan vara lika förkastliga och lika allvarliga för
rikets säkerhel. Bevissvårigheter beträffande gärningsmannens direkla uppsåt
kan uppstå i fall där uppdragsgivaren inte ger till känna att uppgifterna
primärt är avsedda för främmande makt utan anger exempelvis en inhemsk
politisk organisaUon som mottagare. Även om endast eventuellt uppsåt i
förhållande till gynnandet av främmande makt kan styrkas, kan gämingsmannens
handlingssätt i dessa fall ha samma drag av svek och trolöshet.
För
egen del finner jag det vara självklart alt en brottsbenämning inte bör omfatta
mera än vad som för det allmänna rättsmedvetandet framstår som naturligt. Samma
ståndpunkt harf. ö. intagits av brottsförebyggande rådet (BRÅ) i dess rapport
(1974:3) Kriminalpolitiskt utvecklingsarbete. För en bred allmänhel ter det sig
oförklariigt att redan indirekl uppsåt att gå främmande makt tillhanda är
tillfyllest för att någon skall kunna fällas till ansvar för spioneri. Från
denna utgångspunkt och mot bakgrund av det förhållandet att beteckningen
spioneri för allmänheten kommit att framstå som särskilt värdeladdad ter det
sig naturligt att som utredningsmannen föreslår begränsa broltsbenämningen
spioneri till förfaranden där gärningsmannen handlar i syfte att gå främmande
makt tillhanda.
När
del gäUer farhågoma beträffande de olägenheter som kan tänkas
uppstå om olika uppsåtsbegrepp används inom 19 kap. BrB vill jag erinra
om att redan nu förekommer skilda sådana begrepp i kapitlet. Utöver det
vanliga uppsåtsbegreppei förekommer sålunda krav på direkt uppsåt i vissl
hänseende i tre paragrafer. Straffbestämmelsen för olovlig underrättelse
verksamhet i 9 § riktas emot den som här i riket bedriver verksamhet "för
anskaffande av uppgifter" av viss art. För brottet tagande av utländskt un
derstöd i 13 § krävs att understödet mottas "för att påverka den
all
männa meningen om statsskicket eller åigärder i rikets inre eller yttre sty
relse". 1 14 § stadgas bl.a. att "såsom stämpling till högförräderi
skall
även anses alt träda i förbindelse med främmande makt för att förbereda,
möjliggöra eller underlätta att sådant brott må förövas". Jag kan därför
in
te dela uppfattningen att den föreslagna lösningen beträffande spioneri bör
undvikas enbart med hänsyn till de svårigheter som skilda uppsåtsbegrepp
kan tänkas medföra.
Prop.
1975/76:174 21
Inte
heller bevissvårighetema bör överdrivas. Spioneriparagrafen avser att täcka bl.
a. fall där gärningsmannen handlar av ekonomiska motiv eller i en utpressningssituaUon
utan eget politiskt intresse i saken. I dessa fall föreligger i regel direkt
uppsåt att tillhandagå främmande makt eftersom spionerihandlingen utgör ett
nödvändigt genomgångsled till den effekt gärningsmannen vill uppnå. Ett lillhandagående
av främmande makt kan anses föreligga även om gärningen närmast sker för en
organisation som handlar i främmande makts intresse Ofr NJA II 1942
s. 672f och 676). Dessa fall kommer också enligt förslaget att bli straffbara
som spioneri. Visserligen kan svårigheter ibland tänkas uppstå att styrka annat
än eventuellt uppsåt i förhållande till gynnandet av främmande makt. Vissa gärningar
av denna typ kan otvivelaktigt vara allvarliga. Den omständigheten att de med
den föreslagna regleringen kommer att falla utanför spioneriparagrafens
tillämpningsområde medför dock inte att de lämnas straffria, jfr avsnitt 4.3.
Mina
överväganden har således lett mig tUl uppfattningen att sådana förfaranden som
för ett naturligt betraktelsesätt inte ter sig som spioneri måste tas undan
från paragrafens tillämpningsområde. 1 det allmänna rättsmedvetandet uppfattas
spioneri som ett handlande i förrädisk avsikt eller i syfte att gå främmande
makt Ullhanda. Beteckningen spioneri bör i enlighet härmed förbehåUas fall där
gynnandet av främmande makt ingår som ett avsikUigt led i gämingsmannens
handlande. Jag förordar därför att 19 kap. 5 § ändras i överensstämmelse med
utredningsmannens förslag.
4.3
Obehörig befattning med hemlig uppgift
Den
som utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda men i övrigt uppsåtUgen begår gäming
som till sina objekUva bestämningar överensstämmer med gämingsbeskrivningen
för spioneri, med del tillägget att gärningen skall avse uppgift som rör
förhållande av hemlig natur, straffas enligl gällande rätt för obehörig befattning
med hemlig uppgift (19 kap. 7 § första stycket). Straffskalan omfattar böter
eller fängelse i högsl två eller, om riket var i kiig, böter eller fängelse i
högst fyra är.
Under
"förhållande av hemlig natur" inbegrips endasl sådant som verkligen
är avsett att hemlighållas och inte heller redan blivit allmänt känt. För att
ett visst förhållande skall kunna anses vara avsetl att hemlighållas bör denna
avsikt i regel ha kommit till uttryck på något sätt. Förutom genom anbringande
av hemligstämpel kan delta ha skett genom order till underlydande eller anslag
om förbud för obehöriga att vinna tillträde o. d. 1 undantagsfall kan ett
visst förhållande - t. ex. militära positioner under krig -vara sådant att det
i och för sig framgår att förhållandet är av hemlig natur.
Enligt
utredningsmannens förslag bör omkonstruktionen av spioneribrottet få Ull följd
att de gärningar, som f n. bedöms som spioneri men som förövas utan direkt
uppsåt att gå främmande makt tillhanda, i stället träffas
Prop. 1975/76:174 22
av
straffbestämmelsen i 19 kap. 7 §, föratsatt att gärningen avser uppgift av
hemlig natur. Enligl förslaget åstadkoms ändringen genom att orden "utan
uppsåt" i 19 kap. 7§ första stycket ersätts med "ulan syfte" att
gå främmande makt tillhanda.
Förslaget
innebär också en begränsning av det straffbara området i förhållande till
gällande rätt. Gärningar, som avser förhåUanden av icke hemlig natur och som
begås utan direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda, kommer enligt
förslaget att falla utanför såväl 5 § som 7 §. Som motiv anförs att sådana
gärningar praktiskt sett synes vara så osannoUka att man kan bortse från dem
när det gäller kriminalisering.
Den
sålunda föreslagna lagändringen har vid remissbehandlingen tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Vad gäller avkriminaliseringseffekten
har dock den invändningen framförts att problem kan uppstå med i och för sig
öppna uppgifter vilka tagna var för sig ger en begränsad information men som
tillsammantagna kan ge en för främmande makt värdefull helhetsbild.
Straffansvaret borde därför inte begränsas till befattning med hemlig uppgift
ulan avse alla de uppgifter enligt 19 kap. 5 §. vilkas uppenbarande för
främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet.
Till
skillnad från spioneribrottet uppställs beträffande brottet obehörig befattning
med hemlig uppgift inget krav på att gärningsmannen med sin handling skall ha
uppsåt att gå främmande makt tillhanda. 1 förarbetena till 1948 års
lagstiftning uttalades att paragrafen, för att kriminaliseringen inte skulle
sträcka sig för långt, måste begränsas till uppgifter av sådan beskaffenhet
att deras anskaffande eller röjande innefattade en typisk fara så att det
framstod som otillbörligt att anskaffa eller röja dem. Därför upptogs krav på
att uppgiften skulle vara av hemlig natur och att gärningen skulle ske obehörigen
(SOU 1944:69 s. 135).
De
av utredningsmannen föreslagna ändringarna i 5 och 7 §§ innebär emellertid att
7 § inte bara kommer att omfalta handlingar där gärningsmannen saknat uppsåt
att gå främmande makt tillhanda, och där den nyss anförda begränsningen till
uppgifter av hemlig natur därför framstår som erforderlig, utan även handlingar
som förövats med indirekt eller eventuellt uppsåt att gå främmande makt
tillhanda. För att fånga upp dessa handlingar, som f n. bedöms som spioneri kan
det i och för sig övervägas att låta dessa omfattas av straffansvar utan
begränsningen till uppgifter av hemlig natur. En sådan lösning skulle dock
kräva en differentiering mellan de fall då uppsåt att gå främmande makt
tillhanda saknas och de fall då sådant uppsåt i indirekt eller eventuell form
är för handen. Sistnämnda brott skulle i så fall tas upp i en paragraf för sig
medan 7 § första stycket skulle bibehålla sin nuvarande lydelse.
Som
utredningsmannen har funnit torde den nuvarande begränsningen till uppgifter av
hemlig natur emellertid täcka alla väsentliga fall då en straffsanktion kan ha
en funktion att fylla. De fall som mönstras ut från 5 §
Prop. 1975/76:174 23
och som inte fångas upp av 7 § första stycket synes i
praktiken vara så osannolika att man kan bortse från dem. Förslaget i denna del
har också mottagits positivt av remissinstansema. Jag förordar därför att den
av utredningsmannen föreslagna ändringen i fråga om brottet obehörig befattning
med hemlig uppgift genomförs.
Straffskalan
för obehörig befattning med hemlig uppgift omfattar böter eller fängelse i
högst två år eller, om riket var i krig, böter eller fängelse i högst fyra år.
Lämnas straffskalan orubbad kan, som utredningsmannen anfört, brott som
innefattar tillhandagående av främmande makt komma att bedömas efter en
förhållandevis lindrig straffskala även om brottet i och för sig är av allvariig
art. För att möta bl. a. den situationen föreslås att en särskild straffskala
införs för grova fall av obehörig befattning med hemlig uppgift. Bestämmelsen
har utformats efter direkt mönster från stadgandet angående grovt spioneri.
Som kvalifikaUonsgrander anges sålunda att gärningen varit av synneligen fariig
beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rört förhållande av stor
betydelse eller att den brottslige röjt vad som på grund av allmän eller
enskild tjänst betrotts honom. Strafflatituden omfattar enligt förslaget
fängelse i högst fyra år.
Förslaget har inte mött någon egentlig erinran under
remissbehandlingen. Ävenjag delar uppfattningen att en komplettering i detta
hänseende är välgrandad. Bland de omständigheter som enligt förslaget skall
beaktas särskilt vid bedömningen om brottet skall anses som grovt, upptas emellertid
inte det fall som just motiverat införandet av en strängare straffskala. Även
om de angivna momenten endast utgör exempel på försvårande omständigheter anserjag
det lämpligt att komplettera uppräkningen med ett kriterium varav framgår, att
en gärning som innefattat tillhandagående av främmande makt bör anses som grov.
Att som en remissinstans föreslår uttryckligen jämställa krigsfara och
beredskapstillstånd med krig anser jag däremot inte nödvändigt. Bland exemplen
på kvalifikationsgrunder anges redan gärning som rört "förhållande av stor
betydelse". Exemplifieringen är inte heller uttömmande eller i och för sig
avgörande för vad som skall anses som grovt brott. Rubriceringen skall alltid
ske med hänsyn tagen till samUiga vid brottet föreliggande omständigheter.
Mot bakgrund av det anförda ansluterjag mig sålunda till
förslaget att i 19 kap. BrB införa en ny paragraf med beteckningen grov
obehörig befattning med hemlig uppgift (8 §). Vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall i enlighet med nyss anförda synpunkter särskilt beaktas om
gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synneriigen
farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av
stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller
enskild tjänst betrotts honom. 1 likhet med flertalet remissinstanser finner
jag den föreslagna straffskalan, fängelse högst fyra år, vara tillräcklig för
att medge en lämpligt avpassad påföljd för de brott som det här är fråga om.
Prop. 1975/76:174 24
Jag ansluter mig vidare till förslaget att bryta ut
brottet vårdslöshet med hemlig uppgift i nuvarande 7 § andra stycket till en
särskild paragraf (9 §).
4.4 Olovlig underrättelseverksamhet
Nuvarande 19 kap. 9 § upptar ansvarsbestämmelser för olovlig
underrättelseverksamhet. 1 första slycket kriminaliseras verksamhet som går ut
på anskaffande av uppgifter rörande militära och andra förhållanden.
Uppenbarandel av uppgiftema för främmande makt skall kunna medföra men för
annan främmande makts säkerhet. I andra stycket kriminaliseras bl. a.
verksamhet som innebär att någon hemligen eller med användande av svikliga
medel anskaffar uppgifter om annans personliga förhållanden. Här krävs däremot
inte att uppenbarandet av uppgiftema kan medföra särskilda men. 1 subjektivt
hänseende krävs i fråga om båda brottstyperna - liksom f. n. i fråga om
spioneri - att gärningsmannen haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda.
Såväl direkt som indirekt och eventuellt uppsåt kan alltså komma i fråga. För
att förebygga onödiga eller annars olämpliga åtal har i 19 kap. 16 § tagits in
bestämmelser om särskild åtalsprövning beträffande olovlig
underrättelseverksamhet. För åtal krävs sålunda regeringens förordnande.
Åtalsfrågan kan av regeringen prövas från utrikespoliUska och andra synpunkter.
Huvudsyftet med kriminaliseringen 19 § f ö r s t a s t y c
k e t är att förhindra utländska organisaUoner att i Sverige bedriva spioneriverksamhet
som riktar sig mot annan främmande makt. Gärningsbeskrivningen täcker
emellertid också fall där syftet med verksamheten varit något helt annat än att
gå främmande makt tillhanda men där verksamheten ändå får denna effekt. Enligt
utredningsmannens mening torde endast gärningar begångna med direkt uppsåt i
det allmänna rättsmedvetandet framstå som olovlig underrättelseverksamhet. 1
tillgängliga domar (bil. under 1.3) har enligt utredningsmannen inle heller i
något fall indirekt eller eventuellt uppsåt aktualiserats i domsmotiveringen.
Även språkligt anser han brottsbenämningen svara bäst mot fall då direkt
uppsåt föreligger. I betänkandet föreslås därför att första stycket ändras på
motsvarande sätt som i fråga om spioneri så att endast fall av direkt uppsåt
att gå främmande makt tillhanda kommer att omfattas av straffbestämmelsen.
Förslaget leder till straffrihet i fall då endast indirekt
eller eventuellt uppsåt att gå främmande makt tillhanda föreligger. Enligt
utredningsmannens mening synes något egentligt praktiskt behov av en
kompletteringsbestämmelse för dessa fall inte föreligga. Han anser det inte
heller uteslutet att ett StraffrättsUgt ingripande i sådana fall skulle kunna
uppfattas som en omotiverad inskränkning av rätten till fri opinionsbildning.
Remissutfallet i denna del har varit övervägande posiUvt.
Fyra instanser ställer sig emellenid tveksamma eller avvisande till förslaget. Överbefälha-
Prop.
1975/76:174 25
våren
anför att den hittillsvarande erfarenheten av ifrågavarande brott inte utgör
någon garanti för att dylika gärningar i framtiden inte kan komma att förövas
med indirekt eller eventuellt uppsåt. Utöver den fara för förveck-Ung med
främmande makt som sådan verksamhet kan medföra kan den också lätt läggas om
till spioneri mot Sverige. Överåklagaren i Stockholm pekar på fall då
bevissvårigheter torde kunna uppstå i fråga om syftet att gå främmande makt
tillhanda och anför som exempel att en misstänkt erkänner att han i samband
med handläggningen av visst legitimt ärende till en Utländsk ambassad lämnat
uppgifter som kan medföra men för annan främmande makt men uppger att avsikten
inte varit att gå främmande makt tillhanda. En sådan handling torde i det
allmänna rättsmevetandet framstå som ett typiskt fall av olovlig
underrättelseverksamhet men skulle, om den misstänktes invändning inte kan
lämnas utan avseende, enligt förslaget lämnas straffri. JK framhåller att de
uppgifter som olovlig underrättelseverksamhet avser är förhållanden av
särskilt känslig natur och inte politiska, ekonomiska, sociala eller härmed
likställda samhällsförhållanden som bör kunna debatteras fritt.
Som
jag redan tidigare anfört beträffande spioneri bör en brottsbenämning ge en
rättvisande bild av lagstadgandets innehåll. Rubriceringen olovlig
underrättelseverksamhet för otvivelaktigt tanken till en verksamhet som bedrivs
i syfte att gå främmande makt tillhanda. Någon annan form av uppsåt har inte
heller varit aktuell i de domar som meddelats och som ingått i
utredningsmannens material. Även om denna omständighet knappast kan tas till
intäkt för att en straffvärd underrättelseverksamhet inle skulle kunna bedrivas
utan direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda, förefaller en sådan
utveckling föga trolig. Behovet av en bestämmelse för dessa fall framstår
därför som ringa. Vad gäller den typ av handling som överåklagaren i Stockholm
har andragit som exempel harjag svårt att förstå på vad sätt den skulle kunna
anses utgöra en verksamhel, vilket är en föratsättning för straffansvar enligt
bestämmelsen i såväl dess nuvarande som dess föreslagna lydelse. Om det däremot
förhåller sig så att uppgiftema lämnats i syfte att få en gynnsam behandling i
det aktuella ärendet föreligger direkt uppsåt att gå den främmande makten
tillhanda.
Mot
angiven bakgrund och med hänsyn till att det skulle te sig anmärkningsvärt med
ett vidare uppsåtsrekvisit vid olovlig underrättelseverksamhet än vid det
grövre brottet spioneri - som ju också avser förhåUanden av särskilt känslig
natur och där dessutom skyddsinlressel har större styrka -finner jag
övervägande skäl tala för den inskränkning av slrafihestämmel-sens
tillämpningsområde som utredningsmannen föreslagit. Jag förordar därför att
straffansvaret för olovlig underrättelseverksamhet begränsas till verksamhet
som bedrivs i syfte att gå främmande makt tillhanda.
I9§
andra stycket behandlas s.k. flyktingspionage m. m. Bestämmelsens syfte är att
bereda enskilda personer skydd mot fara för framlida förföljelse eller annat
lidande. Genom bestämmelsen erhåller bl.a. flyk-
Prop. 1975/76:174 26
tingar skydd mot registrering och annat
"spionage" med hänsyn tUl politisk åskådning, ras m. m. från
främmande makts sida. Bestämmelsen är alltså inte påkallad främst av hänsyn
till den svenska statens säkerhet. Dess placering i kapiUet om brott mol rikets
säkerhet har motiverats med att en verksamhet av detta slag kan läggas om till
att avse spioneri i egentlig mening.
Utredningsmannen har föreslagit att bestämmelsen bibehålls
intakt. Som motiv anförs att en genomgång av tillgängliga domar rörande brott
mot 19 kap. 9 § andra stycket givit vid handen att omkring hälften avsett s. k.
flyktingspionage. I flera av dessa mål har den tilltalade invänt att han saknat
uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Om krav på direkt uppsåt skulle ställas
upp, skulle följaktligen det skydd för enskilda människors integritet som
stadgandet primärt är avsett att ge kunna komma att minska betydligt. Däremot
bör brottet enligt utredningsmannens mening tas upp i en paragraf för sig och
ges en särskild brottsbenämning. Utredningsmannen föreslår brottsrabriceringen
"olovlig personspaning".
Förslaget i sak har inte föranlett några erinringar vid
remissbehandlingen. Jag ansluter mig till den allmänna uppfattningen att skäl
till ändring av den gällande gärningsbeskrivningen inte föreligger. Vad gäller
valet av brottsrubricering har några remissinstanser dock förordat andra benämningar.
Man har bl.a. ifrågasatt om inle den ofta använda benämningen
"flyktingspionage" är lämpligare än "olovlig
personspaning".
Jag delar uppfattningen att en brottsrubricering så långt
möjligt bör knyta an Ull allmänt språkbruk. Den under remissbehandligen
föreslagna benämningen flyktingspionage bör emellertid inte komma i fråga
redan av det skälet att den ger en klart ofullständig uppfattning om den
personkrets som bestämmelsen skyddar. Med hänsyn till att benämningen spioneri
i enlighet med den av mig tidigare förordade lösningen kommer att begränsas
till handlingar där gärningsmannen haft direkt uppsåt att gå främmande makt
tillhanda bör inte heller detta ord eller någon synonym därtill användas i
förevarande paragraf. 1 valet mellan länkbara brottsbenämningar finner jag den
av JK föreslagna beteckningen "olovligt anskaffande av personuppgifter"
vara alt föredra framför den av utredningsmannen använda benämningen olovlig
personspaning. Jag förordar därför att 9 § andra stycket i enlighet med
förslaget flyttas till en särskild paragraf och ges brottsbeteckningen
"olovligt anskaffande av personuppgifter".
4.5 Ryktesspridning
Under rubriken ryktesspridning har utredningsmannen
behandlat tre likartade brott, nämligen ryktesspridning till fara för rikets
säkerhet (19 kap. 8 §), samhällsfarlig ryktesspridning (16 kap. 6 §) och
beljugande av myndighet (17 kap. 6 §).
För ryktesspridning till fara för rikets säkerhet straffas
den som bland
Prop. 1975/76:174 27
allmänheten
sprider eller till främmande makt framför eller låter framkomma falskt rykte
eller annal osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets
säkerhet. För samhällsfarlig ryktesspridning straffas den som bland allmänheten
sprider falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla
fara för folkförsörjningen eller för allmän ordning och säkerhet. För
beljugande av myndighet slutligen straffas den som bland allmänheten sprider
falskt rykte eller annat osant påstående ägnat att undergräva aktningen för
myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenbeter.
Strafflatituden är i samtliga fall böter eller fängelse i högst två år.
Gemensamt
för nu nämnda bestämmelser är alt de avser att skydda samhäUeliga
institutioner och funktioner mot den menliga verkan som spridande av osanna
påståenden kan föra med sig. Bestämmelsema innebär en inskränkning av den
allmänna yttrandefriheten.
De
aktuella bestämmelsema kom i allt väsenUigt till vid mitten av 30-talet.
Anledningen till att spridande av falskt rykte blev föremål för lagstiftarens
intresse vid den här tiden kan sökas i vissa extremistiska partiers verksamhet.
Vissa yttringar av deras propaganda ansågs betänkliga. Vad man främst vände sig
mot var propaganda som eggade till våld och användningen av lögnaktiga och
vilseledande uppgifter i syfte att förbereda en våldsam omstörtning. Man ville
lagstiftningsvägen möta vad som kunde anses som klara missbruk av
yttrandefriheten.
Uppfattningama
om vad som kan sägas vara missbruk av yttrandefriheten växlar med olika
samhällssystem och från en tid till en annan. Utredningsmannen har funnit att
vårt samhälle i dag med dess öppenhet och mångfald vad gäller debatt och
information är väsentligt bättre rustat än 30-talets samhälle för att möta och
bemöta falska rykten och andra osanna påståenden. Mot denna bakgrund har
utredningsmannen föreslagit att ifrågavarande straffbestämmelser mönstras ut
ur lagstiftningen utom såvitt avser ryktesspridning till fara för rikels
säkerhet under tid då riket är i krig eller då av krig föranledda
utomordentliga förhållanden råder.
De
sålunda föreslagna lagändringama har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
flertalet remissinstanser. Några instanser anser dock att utredningsmannen
satt alltför stor Ut till den fria debatten och massmedias vilja och förmåga
att medverka till erforderliga tillrättalägganden samt till myndigheternas
möjligheter att med saklig upplysning och information möta skadeverkningar av
falsk ryktesspridning.
Otvivelaktigt kan
spridande av lögnaktiga påståenden bland allmänheten-eller Ull främmande makt
under vissa omständigheter, särskilt i orostider, utgöra en samhällsfara. I
likhet med utredningsmannen anserjag emellertid inte enbart detta förhållande
kunna motivera att man från samhällets sida ingriper med straffsanktioner mot
sådana företeelser och därmed inskränker yttrandefriheten. Straffrättsliga
åtgärder bör tillgripas först när andra medel saknas eller måste antas vara
verkningslösa. Vidare måsle en
Prop.
1975/76:174 28
inskränkning av yttrandefriheten vara så klart avgränsad i
brottsbeskrivningen att kravet på rättssäkerhet är tillgodosett.
Jag delar
utredningsmannens uppfattning att information och upplysning är de adekvata
åtgärderna när det gäller att motverka eller undanröja de skadeverkningar eller
risker för sådana verkningar som kan bli följden av att osanna uttalanden
sprids bland allmänheten eller förs fram till främmande makt. Det råder ingen
tvekan om att möjligheterna härvidlag väsentligt utökats och förbättrats under
senare år. Massmedierna har i dag en långt större och bredare genomslagskraft
än tidigare. Även de myndigheter och andra organ som straffbestämmelsema avser
att skydda har numera i stor utsträckning resurser för informaUon till sitt
förfogande. Statistiken över meddelade domar visar att ifrågavarande
straffbestämmelser tillämpats i mycket begränsad omfattning. Efter BrB:s
tillkomst har bestämmelsen i 19 kap. 8 § aldrig tillämpats. Under samma tid
har bestämmelsen i 16 kap. 6§ tillämpats i fem faU och 17 kap. 6§ i ett faU.
Behovet av straffbestämmelser mot falsk ryktesspridning framstår mot denna
bakgrand som föga framträdande, i allt fall under tid då någon särskild
omständighet inte föreligger som gör att ryktesspridningen framstår som
särskilt fariig eller straffvärd med hänsyn Ull rikets säkerhet. I Unje härmed ansluterjag
mig tUl utredningsmannens förslag att upphäva straffbestämmelsema om samhällsfarlig
ryktesspridning och om beljugande av myndighet samt, såvitt gäller fredstid, om
ryktesspridning Ull fara för rikets säkerhel.
All falsk
ryktesspridning kan få allvarliga konsekvenser för rikets säkerhet under tid
då landet är i krig eller då av krig utomordentliga förhållanden råder är
uppenbart. De normala informationsvägarna kan endast utnyttjas i begränsad
omfattning och möjlighetema att med saklig upplysning möta de skadeverkningar
förfarandet kan ha måste anses vara mycket små. Ryktesspridningen framstår i
dessa lägen som särskilt farlig samtidigt som annars till buds stående
remedier saknas eller kan förmodas vara mer eller mindre verkningslösa. I
likhet med utredningsmannen finner jag därför behov föreligga att i tider då
sådana extraordinära förhåUanden råder som ett komplement till bestämmelsema om
spioneri och obehörig befattning med hemlig uppgift bibehålla ett straffrättsUgt
skydd mot ryktesspridning till fara för rikets säkerhet. En sådan
straffbestämmelse bör i enlighet med förslaget tas in i 22 kap. som behandlar
krigsartiklar.
4.6 Tagande av utländskt understöd
För tagande av utländskt understöd straffas enligt 19 kap.
13 § BrB den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse tar
emot pengar eller annan egendom för att genom utgivande eller spridande av
skrifter eller på annat sätt påverka den allmänna meningen om statsskicket
eller om åtgärder i rikels inre eller yttre styrelse. Straffet är fängelse i
högst två år.
Prop.
1975/76:174 29
Gärningen
anses fullbordad i och med mottagandet. Den som lämnar bidraget behöver inte
stå i något uppdragsförhållande Ull den främmande makten. Straff kan således
drabba en person som mottar bidrag av en svensk, som av sympati för den
främmande makten ger bidrag för att gagna vad han anser vara den främmande
maktens intresse. Föratom uppsåt som skall avse samUiga objektiva bestämningar,
kräver bestämmelsen också att direkt uppsåt att driva viss propaganda skall
föreligga hos mottagaren. Propagandan skall som nyss nämnts avse den allmänna
meningen om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse.
Den propaganda som
bestämmelsen syftar på är en för rikets säkerhet farlig agitation. Enligt
utredningsmannen har bestämmelsen i 19 kap. 13 § emellertid getts en så allmän avfattning
att den skulle kunna få en mycket vidsträckt tillämpning. Tillämpningsområdet
inskränks i praktiken genom det ovannämnda kravet på direkt uppsåt hos
mottagaren. Vidare föreligger stora svårigheter att styrka mottagande av
bidrag. Enligt tillgänglig statistik över meddelade domar (bil. under 1.3)
synes bestämmelsen inte heller ha Ullämpats efter BrB:s ikraftträdande. Nu
anförda skäl har utredningsmannen funnit tala för att bestämmelsen bör
upphävas samt tillagt att en utifrån understödd och för landet fariig agitation
bäst stävjas genom upplysning och offentlig diskussion. Enligt
utredningsmannen utgör inte straffhotet den avhållande faktorn för en
presumtiv gärningsman utan risken för att det skall komma till allmänhetens
kännedom att uUändskt understöd förekommer. Den som mottagit utländskt
understöd är enligt utredningsmannen utsatt för allmänhetens förkastelsedom
långt innan han dömts av domstol. Utredningsmannen har därför föreslagit att
bestämmelsen om tagande av utländskt understöd upphävs.
Förslaget Ull avkriminalisering
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.
Förslaget avstyrks dock av överbefälhavaren, Svea hovrätt och
rikspolisstyrelsen medan Sveriges domareförbund uttrycker viss tveksamhet.
Enligt överbefälhavaren utgör det faktum att stadgandet veterligen inte
tillämpats inte motiv för att utmönstra det. Den prevenUva effekten får inte
underskattas. Eftersom en gärning enligt nuvarande 19 kap. 13 § även efter en avkriminalisering
torde komma att ske fördolt är det vidare osannolikt att allmänheten blir i
stånd att uttala sin förkastelsedom så som utredningsmannen föratsatt. Den som
utpekar någon för tagande av uUändskt understöd kan riskera att bli stämd för
förtal. Rikspolisstyrelsen anser att det måste vara ett starkt svenskt intresse
att försöka förhindra förtäckt uUändsk propaganda mot vårt samhällssystem. Sveriges
domareförbund anser att paragrafen f. n. har en alltför generell utformning
och att man därför bör söka finna en mer rationell avgränsning av straffbudets
räckvidd. Att helt avstå från straffbudei som ett medel mot propaganda som
bedöms som samhällsskadlig framstår enligt förbundet som olyckUgt särskilt med
kännedom om hur hänsynslöst uUändsk propagandaverksamhet på senare tid har
bedrivits för att påverka förhåUanden i främmande stater.
Prop. 1975/76:174 30
För egen del menar jag att det är uppenbart att
bestämmelsen i 9 kap. 13 § BrB inte kan stå kvar i sin nuvarande utformning.
Som utredningsmannen påpekar har paragrafen en så vidsträckt avfattning att om
exempelvis någon här i Sverige propagerar för att den svenska utrikespoUtiken
skall ändras Ull förmån för en viss motståndsrörelse och propagandan ekonomiskt
understöds av svensk person som sympatiserar med motståndsrörelsen, så kan den
som driver propagandan straffas för lagande av uUändskt understöd. Frågan är
emellertid om man bör nöja sig med jämkningar i den nuvarande lydelsen eller om
man som utredningsmannen föreslår skall ta steget fullt ut och avskaffa
bestämmelsen helt.
Till förmån för sistnämnda lösning talar det förhåUandet
att bestämmelsen såvitt känt aldrig har lett till fällande dom. Del kan visseriigen
invändas all bestämmelsen ändå kan ha en preventiv funktion. Som utredningsmannen
framhåller ulgör emellertid risken för alt det utländska understödet kommer lill
allmän kännedom otvivelaktigt del kraftigast avhållande momentet. Blir del
bekant alt en politisk rörelse här i landet från utlandet mottar ekonomiskt
stöd för sin verksamhel diskrediteras med all sannolikhet rörelsen i
allmänhetens ögon. Del står samtidigt klart att en fortsatt kriminalisering i
varje fall inte underiättar möjlighetema alt klarlägga sådana transaktioner som
det här är fråga om ulan snarast leder till än större försiktighet och alt ytteriigare
sofistikerade metoder för understöd kommer till användning.
Om bestämmelsen avskaffas innebär det inte alt alla bidrag
från utlandet till propaganda här i landet blir tillåtna. Ett sådant bidrag kan
ulgöra ett led i en straffbar förberedelse eller stämpling till högförräderi
eller annat brott mot rikets säkerhet som anges i 19 kap. 14 § BrB. Vidare kan
exempelvis en journalist, som tar ersättning från främmande makt för att i sina
artiklar smyga in statsfientlig propaganda, ådra sig ansvar för mutbrott enligt
det förslag till ändring i 20 kap. 2 § BrB som upptagits i prop. 1975/76: 176.
Det viktigaste remediei mol propagandaverksamhet oavsett om den finansieras
från utlandet eller ej är emellertid upplysning och offentlig diskussion. De
skäl som sålunda talar för alt de tidigare behandlade ryktesspridningsbrotten
kan upphävas i fredslid gäller också tagande av utländskt understöd. Jag
biträder därför utredningsmannens förslag att upphäva 19 kap. 13 § BrB.
4.7 Gemensam straffskärpningsregel
Utredningsmannen har också övervägt frågan om det i
samband med vissa brott i 19 kap. BrB särskilt omnämnda fallet att riket är i
krig bör behandlas i en gemensam straffskärpningsregel.
Straffskärpningsgrunden "om riket är i krig"
förekommer f. n. i fem fall i kapitlet, nämligen i 19 kap. 4 § första och andra
stycket (egenmäktighet vid förhandling med främmande makt), i 7 § första och
andra stycken (obe-
Prop.
1975/76:174 31
hörig
befattning med hemlig uppgift resp. vårdslöshet med hemlig uppgift) samt i 12 §
(olovlig värvning). Tre olika latitud varianter förekommer. Utanför 19 kap.
återfinns samma grand i 18 kap. 6 § om svikande av försvarsplikt, som
innehåller en fjärde slrafflalitud, samt på flera ställen i 21 kap. om brott av
krigsmän.
Enligt
utredningsmannen skulle en gemensam straffskärpningsregel endast kunna
motiveras som en förenkling av ett annars mindre överskådligt angivande av
påföljderna. Med hänsyn Ull att flera laUtudvarianter förekommer i de få
bestämmelser där straffskärpning kommer i fråga om riket är i krig har
utredningsmannen funnit att en särskild gemensam straffskärpningsregel i 19
kap., utan att medföra påtagliga fördelar, sannolikt skulle medverka Ull att
kapitlet lagtekniskt i stället blev mera svåröverskådligt. Han har därför
avstått från att föreslå en sådan straffskärpningsregel.
Utredningsmannens
ståndpunkt har inte mött några erinringar under remissbehandligen. Jag
ansluter mig till den allmänna meningen.
4.8
Övriga frågor
Utredningsförslaget
föranleder vissa följdändringar. I 19 kap. 14 och 15 §§ upptas bestämmelser om
försök, förberedelse och stämpling samt viss form av medverkan.
Utredningsmannen har funnit att den föreslagna ändringen i fråga om
spioneribrottet bör föranleda att bestämmelsema i 14 och 15 §§ skall gälla
även för grov obehörig befattning med hemlig uppgift i samma mån som de f. n.
är tillämpliga på spioneri. Med anledning av uppdelningen av den nuvarande
bestämmelsen om olovlig underrättelseverksamhet på två särskilda brott har
utredningsmannen vidare föreslagit att 14 § jämte olovlig
underrättelseverksamhet skall avse även olovlig personspaning.
EnUgt 19 kap. 16 § får
åklagare inte åtala för bl. a. olovlig underrättelseverksamhet utan
regeringens medgivande. Denna regel har sin grand i önskemålet att frågan om
åtal bör prövas även från utrikespolitiska och andra liknande synpunkter.
Behovet av en sådan prövning knyter enligt utredningsmannen främst an till den
form av olovlig underrättelseverksamhet som avses i nuvarande 19 kap. 9§ första
stycket. Vad gäUer brott enligt andra stycket föreligger främst ett till sin
typ annorlunda skyddsintresse, nämUgen enskilda människors integritet.
Utredningsmannen har inte ansett skäl föreligga att beträffande det senare
brottet, olovlig personspaning, bibehålla den nuvarande åtalsbegränsningen.
Jag
ansluter mig till förslaget vad avser 19 kap. 14-16 §§.
Vissa gärningar som
beskrivs i 16, 17 och 19 kap. BrB kan enligt 7 kap. 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen
(TF) utgöra tryckfrihetsbrott. Vidare gäller enligt 7 kap. 3 § andra stycket TF
att vissa brott i 19 kap. BrB, däri-
Prop. 1975/76:174 32
bland spioneri och grovt spioneri, bryter igenom det s. k.
meddelarskyddet. Eftersom ändringar föreslås i nämnda kapitel i BrB måste
sambandet mellan ändringama och TF beaktas. Utredningsmannen har i dessa frågor
hållit kontakt med massmedieutredningen (MMU). Något förslag Ull ändringar i TF
med anledning av det nu framlagda betänkandet har utredningsmannen inte funnit
påkallat med hänsyn till MMU:s då pågående arbete med en översyn av TF.
MMU har numera överiämnat sitt betänkande (SOU 1975:49) Massme-diegrandlag.
Enligt förslaget skall en enhetlig reglering av yttrandefriheten i massmedier m.m.
ske i en massmediegrandlag, som skall ersätta bl.a. TF. Vid utformningen av
förslaget till massmediegrandlag har MMU beaktat föreliggande förslag till
ändringar i BrB.
Under remissbehandlingen av förslaget har MMU:s arbete
berörts i några yttranden. Bl.a. har påpekats all ikraftträdandet av en ny
massmediegrundlag bör avvaktas innan ändringama beträffande 19 kap. 5och8§§ BrB
genomförs eftersom annars en inte godtagbar lucka i lagen skulle uppslå under
en övergångsUd.
Som anmärkts i annat sammanhang har regeringen beslutat
att inle f. n. lägga fram något förslag lill en helt ny massmediegrandlag.
Däremot skall en partiell reform av tryckfrihetslagstiftningen göras. De av mig
nu förordade ändringarna i BrB kommer därvid att beaktas.
Med hänsyn till det samband som föreligger mellan
tryckfrihetslagstiftningen och brotten mot rikets säkerhet bör de aktuella lagstiftningsåtgär-dema
samordnas. För ändring av grandlag fordras två riksdagsbeslut med nyval till
riksdagen däremellan. Den nu aktuella grandlagsändringen beräknas kunna träda
i kraft den I januari 1978. Jag förordar därför att de föreslagna ändringama i
fråga om brotten mot rikets säkerhet träder i kraft samtidigt eller den I
januari 1978.
Utredningsmannen har sluUigen föreslagit vissa
följdändringar i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål. Denna lag är tidsbegränsad att gälla till utgången av juni
1976. Regeringen har denna dag beslutat proposition med förslag till nya regler
om telefonavlyssning vid förundersökning m. m. I det sammanhanget har
sambandet med den lagsliftning jag nu föreslär beaktats.
5 Upprättat lagförslag
1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättals förslag till lag om ändring i brottsbalken.
Prop. 1975/76:174 33
6 Specialmotivering till lagförslaget
19 kap. 5§
Kravet på direkt uppsåt anges i paragrafen med uttrycket
"för att" vUket uttryck i motsvarande situation används på andra
ställen i brottsbalken.
Uttrycket "obehörigen
anskaffar, befordrar, lämnar eller eljest röjer" skall, som
utredningsmannen påpekar, förstås så att var och en av dessa handlingar är tiUräcklig
för att ett fullbordat brott skall föreligga. Lämnar således någon obehörigen
uppgift vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets
säkerhet, inträder straffansvar trots att uppgiften kanske redan är känd för
den främmande makten och gärningen därför inte kan sägas innebära att uppgiften
röjs. Att paragrafen har denna innebörd framgår enligt min mening tillräckligt
tydUgt av lagtexten. Utredningsmannens förslag till redakUonell jämkning av
lagtexten har därför inte upptagits i departementsförslaget.
7§
Paragrafen motsvarar nuvarande 7 § första stycket. Som en
följdändring Ull det ändrade uppsåtsrekvisitel i 5 § har uttrycket "utan
uppsåt" ersatts med "utan syfte". Med hänsyn tUl att grova fall
av brottet föreslås kriminaliserade i en särskild paragraf (8 §) har straffskärpningsgranden
för det fall riket var i krig utmönstrats ur 7 §.
8§
TiU lagrammet hänförs grova fall av obehörig befattning
med hemlig uppgift. Som exempel på kvalificerande moment anges bl. a. att gämingen
innefattade tillhandagående av främmande makt, varigenom de fall som f. n.
bedöms som spioneri men som förövas med indirekl eller eventuellt uppsåt att gå
främmande makt tillhanda kan bestraffas med fängelse i upp till fyra år. Kvalifikationsgranderna
i övrigt är utformade efter direkt mönster från bestämmelsen om grovt spioneri.
9§
Paragrafen motsvarar oaktsamhetsbestämmelsen i nuvarande 7§
andra stycket.
10 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 9 § första stycket med den
skillnaden att, i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande 5 §,
krav på direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda skrivits in i
gärningsbeskrivningen.
3--Riksdagen 1975/76, I saml. Nr 174
Prop.
1975/76:174 34
11 §
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 9 § andra stycket men
har erhåUit en ny brottsbenämning, olovligt anskaffande av personuppgifter.
12 och 13 §§
Till dessa lagram har nuvarande 11 och 12 §§ förts över
oförändrade.
14 och 15 §§
Med hänsyn till att vissa brott förs över från
spioneribestämmelsens till-lämpningsområde till bestämmelsen om grov obehörig
befattning med hemlig uppgift har 14 och 15 §§ ändrats för att i motsvarande
mån gälla grov obehörig befattning med hemlig uppgift.
Som en följd av att den nuvarande bestämmelsen om olovlig
underrättelseverksamhet delas upp på två brott, olovlig
underrättelseverksamhet och olovligt anskaffande av personuppgifter, har 14 §
justerats i enlighet härmed.
16 §
Anledning att bibehålla den nuvarande åtalsbegränsningen
för olovlig underrättelseverksamhet tUl den del som enligt förslaget motsvaras
av brottet olovligt anskaffande av personuppgifter har inle ansetts föreligga.
Första stycket har därför lämnats oförändrat.
Ändringen i andra stycket är enbart av redaktionell art.
22 kap. 2a§
Paragrafen motsvarar nuvarande 19 kap. 8 § för det fall
gärningen begåtts under beredskapstillstånd eller då riket är i krig. Av 22
kap. 16 § följer att bestämmelsen under vissa förutsättningar kan vidgas att
avse även annan tid.
7 Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att
antaga förslaget till lag om ändring i brottsbalken.
8 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposiUon föreslå riksdagen att antaga det förslag som
föredraganden har lagt fram.
Prop. 1975/76:174 35
Bilaga
JUSTITIEDEPARTEMENTET
SPIONERIBROTTET M. M.
Betänkande avgivet av utredningen
för
översyn av brottsbalkens bestämmelser
om brott
mot rikets säkerhet
Maj 1975
Ds Ju 1975:16
Prop.
1975/76:174 36
Innehåll
Skrivelse till Statsrådet och chefen för
justitiedepartementet Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Förslag Ull lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelserom tvångsmedel i vissa brottmål
1 Utredningsuppdraget m. m.
1.1 Direktiven
1.2 Kort allmän historisk översikt över
spioneribrottet och vissa andra stadganden om brott mot rikets säkerhet
1.3 Vissa statistiska uppgifter
2 Spioneribrottet
2.1 Gällande bestämmelser och närmare
om vissa förarbeten till dessa
2.2 Särskilt om de subjektiva rekvisiten
2.3 Överväganden och förslag
3 Obehörig befattning med hemlig uppgift
3.1 Gällande bestämmelser och närmare
om vissa förarbeten till dessa
3.2 Överväganden och förslag
4 Olovlig undeiTätlelseverksamhet
4.1 Översikt över bestämmelsens
tillkomst och utformning i senare lagsliftning
4.2 Överväganden och förslag
5 Ryktesspridning
5.1 Översikt över framväxten och ulvecklingen
av stadganden om brott angående ryktesspridning
5.2 Vissa förarbeten till nuvarande
bestämmelser
5.3 Överväganden och förslag
5.3.1 Allmänna övei-väganden
5.3.2 Ryktesspridning till fara för
rikets säkerhet
5.3.3 Samhällsfariig ryktesspridning
5.3.4 Beljugande av myndighet
6 Tagande av utländskt understöd
6.1 Översikt över stadgandets framväxt
och redogörelse för förarbetena till nu gällande bestämmelse
6.2 Överväganden och förslag
Prop.
1975/76:174 37
7
Gemensam straffskärpningsregel
8
Specialmotivering 8. i
Brottsbalken
8.2
Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
Prop. 1975/76:174 38
Till
Statsrådet
och
chefen för justitiedepartementet
Enligt
Kungl. Maj:is bemyndigande den 4 januari 1974 tillkallade chefen för
justitiedepartementet samma dag regeringsrådet Magnus Sjöberg att som sakkunnig
företa en översyn av brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikels säkerhel
(Ju 1974:02).
Till
sekreterare åt den sakkunnige förordnades den 14 januari 1974 revisionssekreteraren
Gillis Erenius.
Samråd
har ägl rum med massmedieuiredningen och företrädare för 1973 års fri- och räitighetsutredning.
Vidare har företrädare för Svenska journalistförbundet vid sammanträffande med
utredningsmannen överlämnat skrivelse med synpunkter att tas under beaktande
vid utredningsuppdragets fullgörande.
Utredningen
får härmed avlämna betänkande med förslag till ändringar i brottsbalken och
vissa följdändringar i annan lagstiftning.
Utredningsuppdraget
är härmed slutfört.
Stockholm
i maj 1975.
MAGNUS
SJÖBERG
GlLLlS
ERENIUS
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag
till
Lag om ändring i
brottsbalken
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom förordnas beträffande brottsbalken
dels att 16 kap. 6 §, 17 kap. 6 § samt 19 kap. 8 och 13 §§
skall upphöra att gälla.
dels att nuvarande 19 kap. 11 och 12 §§ skall betecknas 19
kap. 12 respektive 13 §,
dels att
19 kap. 5, 7, 9 och 14-16 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels
att i balken skall införas fem nya paragrafer, 19 kap. 8, 10, II och 13 §§ samt 22 kap. 2 a § av
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som.
med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar,
lämnar eller eljesi röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import,
export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt kan
medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av
krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, dömes,
vare sig uppgiften är riktig eller ej. för spioneri till fängelse i högst sex
är. Detsamma skall gälla, om någon med uppsåt som nu sagls obehörigen
framställer eller lager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som
innefattar sådan uppgift.
Den som,
för att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar eller befordrar
eller obehörigen lämnar eller eljesi röjer uppgift rörande försvarsverk,
vapen, förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för
främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen
vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest
för rikels säkerhet, dömes, vare sig uppgiften är riktig eller ej. för spioneri
till fängelse i högst sex år. Detsamma skall gälla, om någon / syfte som nu
sagts obehörigen framställer eller tager befattning med skrUt. teckning eller
annat fömål som innefattar sådan uppgift.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förövas,
beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig natur, gärning som i 5 §
sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömes för obehörig befattning
med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst två år eUer, om riket var
i
Förövas,
beträffande uppgift
som rör förhållande av hemlig na
tur, gärning som i 5 § sägs utan ,?\/-
le att gå främmande makt tillhanda,
dömes för obehörig
befattning
med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst två år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
krig, IiU böter eller fängelse i högsl fyra år.
Den som av grov oaktsamhet befordrar, lämnar eller eljest
röjer uppgift som avses i 5 § och som rör förhållande av hemlig natur, dömes
för vårdslöshet med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst sex
månader eller, om riket var i krig, tUl böter eller fängelse i högst två år.
8 §
År bron som i 7 § sägs att anse som grovt. skall för grov obehörig
befattning med hemlig uppgift dömas tUl fängelse i högst fyra år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaklas,
om gärningen var av synnerUgen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående
krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde
vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.
9 S
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den
som. med uppsåt att gå främmande makt tiUhanda, här i riket bedriver verksamhet
för anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden,
vilkas uppenbarande för den främmande makten kan medföra men för annan
främmande makts säkerhel, eller här i riket till dylik verksamhet lämnar
medverkan som ej är allenast tillfälUg. dömes för olovlig underätlelseverksamhet
till böter eller fängelse i högst två år.
För olovUg underrättelseverksamhet skaU ock dömas, om
någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket hemligen eller
med användande av svikliga medel antingen bedriver verksam-
Den som
av grov oaktsamhet befordrar eller lämnar eller eljest röjer uppgijt som
avses i 5 § och som rör förhållande av hemlig natur, dömes för vårdslöshet med hemlig
uppgift till böter eller fängelse i högsl sex månader eller, om riket var i
krig, till böter eller fängelse i högst två år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
het för anskaffande av uppgifter om annans personliga
förhållande eller till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tUlfällig.
10
Den som, för att gå främmande makt tillhanda, här i riket
bedriver verksainhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra
förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan medföra men
för annan främmande makts säkerhel. eller här i riket till dylik verksamhet lämnar
medverkan som ej är allenast tillfäUig. dömes för olovlig underrättelseverksamhet
tiU böter eller fängelse i högst två
II §
Den som, med uppsåt all gå främmande makt tillhanda, här i
riket hemligen eller med användande av svikliga medel antingen bedriver
verksamhet för anskaffande uv uppgifter om annans persoiUiga förhållande eUer
till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfälUg dömes för
olovlig personspaning till böter eller fängelse i högst två år.
14
opaginerad Kontrollera mot PDF
För
försök, förberedelse eller stämpling Ull högförräderi, trolöshet vid
förhandling med främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller olovlig
underrättelseverksamhet, så ock för försök eller förberedelse Ull obehörig
befattning med hemlig uppgift dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
Såsom stämpling Ull högförräderi skall även anses att träda i förbindelse med
främmande
För
försök, förberedelse eller stämpling till högförräderi, trolöshet vid
förhandling med främmande makt, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig
befallning med hemlig uppgift, olovlig underrättelseverksamhet eWer olovlig
personspaning, så ock för försök eller förberedelse Ull obehörig befattning med
hemlig uppgift dömes Ull ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Såsom stämpling
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:174
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
42
opaginerad Kontrollera mot PDF
makt för
att förbereda, möjliggöra eller underlätta att sådant brott må förövas.
Den som underiåter
alt avslöja högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande makt.
spioneri eller grovt spioneri, dömes ock lill ansvar enligl vad i 23 kap. sägs:
och skall till sådant ansvar dömas jämväl om han icke insett men bort inse
all brottet var å färde.
till högförräderi skall även anses att träda i förbindelse
med främmande makt för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att sådant
brott må förövas.
Den som
underlåter att avslöja högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande
makt, spioneri, grovt spioneri eller grov obehörig befattning med hemlig
uppgift, dömes ock till ansvar enligl vad i 23 kap. sägs; ock skall till sådant
ansvar dömas jämväl om han icke insett men bort inse att brottet var å färde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om någon,
som med hänsyn till vad honom är veterligt. på gmnd av meddelad varning eller eljesi
bort inse att högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande makt.
spioneri eller grovt spioneri är å färde. medverkar till gärningen, dömes till
ansvar såsom för medhjälp därtill; dock må ej dömas till svårare siraff än
fängelse i två år.
Om någon,
som med hänsyn till vad honom är veterligt, på grand av meddelad varning eller
eljest bort inse att högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande
makt, spioneri, grovt spioneri eller grov obehörig befattning med hemlig
uppgift år å färde, medverkar till gärningen, dömes till ansvar såsom för
medhjälp därtill: dock må ej dömas till svårare straffan fängelse i två är.
opaginerad Kontrollera mot PDF
16 S
Olovlig underrättelseverksamhet eller olovlig värvning eller försök, förberedelse
eller stämpling till olovlig underrättelseverksamhet må ej utan regeringens
förordnande åtalas av åklagare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Gärning
som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan kränkning av främmande makt som i II § sägs. så ock försök, förberedelse
eller stämpling till gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan
gärning må ej heller åtalas av åklagare utan förordnande av regeringen eller
den regeringen bemyndigat därtill.
Gärning
som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan kränkning av främmande makt som i
12 § sägs. så ock försök, förberedelse eller stämpling till gärning som nu
sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning må ej heller åtalas av
åklagare utan förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat
därtill.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:174
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
43
opaginerad Kontrollera mot PDF
22 kap.
2a §
Om någon under beredskapstillstånd eller då riket är i
krig bland aUmänheten sprider eller till främmande makt framför eller låter
framkomma falskt rykte eller annat osant påslående som är ägnat att framkalla
fara för rikels säkerhet, dömes för ryktesspridning lill fara för rikels säkerhet
till böter eller fängelse i högst Ivå år.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål
Härigenom förordnas, att I S lagen (1952:98) med särskilda
beslämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha nedan angivna lydelse.
I §
Vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning vid
förundersökning angående
brott som avses i 13 kap. I. 2. 3 eller 5 a § brottsbalken, om brottet innefattar
gärning varom i 4 § nämnda kap, sägs.
brott som avses i 13 kap. 4 eller brott som avses i 13 kap. 4 eller
5 §. 18
kap. I, 3 eller 4 S eller 19 5 §. 18
kap. I, 3 eller 4 § eller 19
kap. 1.2. 5 eller 6 .7 § Jörsta styc- kap. I. 2. 5. 6. 7. 8. 10 eller II §
ket. 9 §
eller 13 § brottsbalken. brottsbalken.
brott som avses 13 kap. 1. 2. 5 eller 6 § eller 4 kap. I. 2. 3 eller 4 § brottsbalken, om
gärningen innebär förgripelse mot Konungen eller annan som är nämnd i 18 kap. 2
S samma balk. eller
försök, förberedelse eller stämpling till brott som ovan
nämnts, om sådan gärning är belagd med straff
Prop. 1975/76:174 44
1
Utredningsuppdraget m. m.
1.1
Direktiven
Utredningsuppdraget anges i yttrande till
statsrådsprotokollet den 4 januari 1974 av chefen för justitiedepartementet. Efler
en översikt över brotten mot rikets säkerhel. varvid bl.a. 1948 års revision
av broll mot staten och allmänheten berörs, anför departementschefen bl. a.
följande.
Bland de ändringar i materiellt hänseende som företogs i bestämmelsema
om spioneribrotten vid 1948 års reform märks bl.a. att kravet pä uppsåt med
avseende på rekvisitet "att gå främmande makt till hända" fick en
vidare innebörd än det tidigare haft.
1 rättspraxis och doktrin skiljer man sedan länge mellan
tre former av uppsåt, nämligen direkl. indirekl och eventuellt uppsåt. Direkt
uppsåt till viss effekt föreligger, om effekten är just del som gärningsmannen
vill uppnå genom sin handling. Indirekt uppsåt till viss effekt föreligger, om
gärningsmannen inser att effekten är nödvändigt förbunden med hans handling
utan all den därför är vad han vill uppnå genom denna eller ett genomgångsled
därtill. Eventuellt uppsåt slutligen föreligger om gärningsmannen inser att
effekten är en möjlig - om än inte nödvändig - följd av handlingen och del
dessutom kan hållas för visst att han skulle ha handlat som han gjort även om
han insett att effekten skulle inträda.
Enligt de bestämmelser angående spioneri som gällde före
1948 års reform krävdes för slraffbarhel syfte (dvs. direkt uppsåt frän
gärningsmanens sida) att gå främmande makt lill hända. Straffrältskommittén.
vars förslag låg till grand för reformen, uttalade i denna del att den här
liksom i andra sammanhang funnit, att indirekt eller eventuellt uppsåt bör
likställas med syfte. Denna uppfattning godtogs utan närmare kommentarer av
föredragande departementschefen och föranledde inte några vidare uttalanden
vare sig från lagrådets sida eller under riksdagsbehandlingen. Hilhörande fråga
togs inle heller upp till behandling i samband med att förevarande bestämmelser
med endasl smärre jämkningar fördes över till BrB.
Av vad sålunda anförts framgår alt ansvar för spioneri enligl
gällande rätt kan ifrågakomma bl. a. i fall då en gärningsman i försia hand
ingalunda haft för avsikt att gå en främmande makt till banda men där han
likväl insett att hans handling får denna effekt. Vissa gärningar av denna typ
kan otvivelaktigt vara av så allvarlig beskaffenhet all del ler sig rimligt att
bestraffa dem enligt de stränga regler som gäller för spioneri. Däremot torde
det enligt allmän uppfattning te sig främmande alt en sådan handling skall ges
samma rabricering som en mot rikets säkerhet direkt riktad spioneriverksamhet.
Denna inställning bör bl.a. ses mot bakgrand av det förhållandel att
beteckningen spioneri för allmänheten kommit att framstå som särskilt
värdeladdad. Sett från denna utgångspunkt torde det le sig mera naturligt att
handlingar som objektivt setl utgör spioneri men där ett direkl uppsåt att gå
främmande makt till hända saknas merajämställs med det i 19 kap. 7 § första
stycket upptagna brottet, obehörig befattning med hemlig uppgift, än med de
typiska spioneribrollen i 5 och 6 S§ i samma kapitel. Obehörig befattning med
hemlig uppgift skiljer sig från spioneri främst genom frånvaron av kravet på
uppsåt alt gå främmande makt till hända.
Prop. 1975/76:174 45
Dessutom gäller den begränsningen i förhållande till spioneribrollen
att 19 kap. 7 § avser endast uppgifter av hemlig natur.
Enligt min mening finns det mot bakgrund av vad jag nu
anfört anledning att göra en översyn av BrB:s bestämmelser om spioneri i avsikt
att undanröja de mindre tillfredsställande konsekvenserna av den pä detta
område år 1948 genomförda reformen. Därvid bör också övervägas i vad mån en
ändring med avseende på bestämmelserna om spioneribrotten bör föranleda
ändringar i fråga om del i 7 8 första stycket upptagna brottet, obehörig
befattning med hemlig uppgift. Det kan därvid bl. a. te sig naturiigt alt för
allvarligare fall införa en särskild straffskala för grovt brott. Med utgångspunkt
från nuvarande förhållanden och det vitala intresset av en fri samhällsdebatt
kan det vidare vara motiverat att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan
huruvida de i 8 och 13 S§ angivna brotten, ryktesspridning till fara för
rikets säkerhel och tagande av utländskt understöd, är ändamålsenligt
utformade. När det gäller straffskalorna i kapitlet kan det förtjäna övervägas
om inte det i samband med vissa brott särskill omnämnda fallet att riket är i
krig bör behandlas i en för dessa brott gemensam straffskärpningsregel och de
nu gällande straffskalorna för samma brott justeras med hänsyn därtill. Jag
förordar därför att en särskild sakkunnig tillkallas för att närmare utreda
frågan om ändringar i BrB:s besiämmelserom brolt mot rikels säkerhet.
De här angivna synpunkterna pä frågor som den sakkunnige
bör ägna uppmärksamhet åt får inte betraktas som en uttömmande redovisning av
uppdragets omfång. Den sakkunniges arbete bör sålunda enligl min mening inte
bindas av några detaljerade direktiv. Del bör i stället föratsättas att han med
ledning av bl. a. rättspraxis på detta område samt en noggrann avvägning mellan
hänsynen lill rikets säkerhet å ena sidan och andra beaktansvärda intressen å
andra sidan, särskilt värdet av en fri samhällsdebatt, gör en egen kartläggning
och bedömning av behovet av ändringar i gällande lagstiftning. Vid sin ulredning
bör den sakkunnige också beakta vilken inverkan ändringar i BrB:s regler bör fä
på tryckfrihetsförordningens bestämmelserom otillätet yttrande och otillåtet offentliggörande.
Härvid bör den sakkunnige samråda med massmedieuiredningen. som genom tilläggsdirektiv
denna dag fått i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om
gränsdragningen mellan tryckfrihetsprocess och vanlig brottsmåls-process.
Med utgångspunkt i direktiven kan utredningsuppdraget
delas upp på två huvuduppgifter. Den första berör i främsta rammet bestämmelsema
om spioneri (19:5) och avser huvudsakligen en teknisk översyn av spioneristadgandet
och - som en konsekvens härav en översyn av vissa andra slraffstadganden i
kapitlet som nära ansluter lill bestämmelsema om spioneri. Den andra
huvuduppgiften avser frågan om ändringar i 19 kapitlet bör göras - utan att
väsentliga skyddsintressen åsidosätts - i syfte att skapa bättre föratsättningar
för en fri samhällsdebatt och ett obundet meningsutbyte. Härvidlag tilldrar
sig bestämmelsema om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (19:8) och
tagande av utländskt understöd (19: 13) del främsta intresset. Som framgår av
vad som redovisas i det följande (s. 50 ff) har emellertid stadgandet om samhällsfarlig
ryktesspridning till fara för rikets säkerhet mycket nära samband med
bestämmelserna i 16 kap.
Prop. 1975/76:174 46
om samhällsfarlig ryktesspridning (16:6) och i 17 kap. om
beljugande av myndighet (17:6) såväl innehållsmässigt som systematiskt och lagtekniskt
(prop. 1948: 80 s. 193). Dessa senare stadganden kan därför knappast förbigås,
om parallellstadgandet i 19:8 görs till föremål för en översyn. På grund härav harjag
ansett mig böra i förevarande sammanhang ta upp till övervägande även de två
nämnda straffstadgandena om samhäUsfarlig ryktesspridning och beljugande av
myndighet.
Vad angår dispositionen av utredningen har det synts
lämpligt att först behandla spioneribrotlets utformning och därtill direkt
anknytande, likartade spörsmål och därefter den andra huvudfrågan, ehura denna
fråga får anses vara av mera övergripande och principiell natur än den förra.
Sist övervägs i enlighet med direktiven frågan om införande av gemensamma
straffbestämmelser i 19 kap. för det fall att riket är i krig.
Vissa gärningar som beskrivs i BrB 16. 17 och 19 kap. kan
enligt 7 kap. 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen utgöra tryckfrihetsbrott.
Vidare gäller enligt 7 kap. 3 § andra stycket nämnda förordning alt vissa brott
i 19 kap. BrB, däribland spioneri och grovt spioneri, bryter igenom det s. k. meddelarskyddet.
Om ändringar sker i nyssnämnda kapitel i BrB, måste således sambandet mellan
dessa kapitel och tryckfrihetsförordningen beaktas. Massmedieutredningen har hållits
underrättad om de förslag som läggs fram i detta betänkande och kommer att beakla
dem vid fullgörande av sitt utredningsuppdrag. Särskilt förslag till ändringar
i tryckfrihetsförordningen läggs därför inte fram i detta sammanhang.
1.2 Kort allmän historisk översikt över spioneribrottet
och vissa andra stadganden om brott mot rikets säkerhet
1864 års strafflag (SL), i dess ursprungliga lydelse,
saknade beslämmelser om spioneri i modern mening. SL (8 kap. 9- 12 §§) upptog
nämligen i huvudsak endast stadganden om s. k. krigsspioneri. 1
huvudbestämmelsen härvidlag. 9 §. kriminaliserades bl. a. att svensk eller
norsk man i krig för fienden uppenbarade vissa hemligheter som kunde vara av
betydelse för fiendens krigföring oavsett om uppenbarandel skedde i förrädiskt
syfte eller ej. Beiräffande motsvarande verksamhet under fredstid saknades dock
inte helt bestämmelser i SL. Sålunda upptog 8 kap. 18 och 19 §§ stadganden av
ålderdomlig karaktär, vari kriminaliserades uppenbarandet av statshemligheter
antingen frän sädan persons sida. som fått sig dem anförtrodda, eller av annan,
som ägt vetskap därom att de borde hållas hemliga.
Först genom lagstiftning av är 1913 blev spioneri i modem
mening kriminaliserat. Nämnda år företogs dels vissa ändringar i 8 kap. SL.
dels stiftades en särskild lag (1913:48) innefattande vissa bestämmelser till
skydd för hemligheter av betydelse för rikets försvar. Förutom för
krigsspioneri stadgades nu i 8 kap. (20 §) straff för uppenbarande och
utforskande av "sådana handUngar, avbildningar eller andra föremål eller
sådana sakför-
Prop. 1975/76:174 47
hållanden, vilkas uppenbarande för främmande makt kan
skada rikets försvar och som han vet böra hemliga hällas". Uppenbarandet
skulle vara obehörigt. Subjektivt fordrades vetskap hos gärningsmannen om att
det han uppenbarade eller utforskade borde hällas hemligt. Begicks brott enligt
8 kap. 20 S med direkt uppsåt alt uppenbara hemligheter för främmande makt
tillämpades en strängare straffskala. Genom lagstiftning 1936 och 1939
kompletterades beslämmelserna i 8 kap. med stadganden varigenom bl.a. ytteriigare
förfarandetyper straffbelades. Sålunda infördes 1936 ett stadgande. 21 a S,
vari. efter ändring 1939, föreskrevs straff för den som i syfte att gå
främmande makt tillhanda anskaffar eller låter anskaffa uppgifter angående
förhållanden rörande riket eller annan makt. vilkas meddelande till främmande
makt kan skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga
förbindelser med främmande makt. eller i detta syfte tar befattning med sådana
uppgifter. År 1939 tillkom även en beslämmelse. 8 kap. 21 b §, i vilken
föreskrevs siraff för den som åtar sig att gå främmande makt tillhanda på någol
av de sätt som angavs i 18. 20 och 21 a §§ av samma kapitel.
I
förarbetena till senare lagstiftning har 1913 års lagsliftning betecknats som
ett provisorium i avbidan på en fullständig omarbetning av SL 8 kap. 1936 och
1939 års lagstiftningsåtgärder utgjorde, som framgår av det föregående, endasl
påbyggnader på lidigare lagstiftning. 1940 genomfördes vissa ändinngar pä
förevarande lagsliftningsområde. Den lidigare uppdelningen pä krigsspioneri
och på brott mot rikels säkerhel under fredstid liksom den tidigare
uppsplittringen på en mängd olika stadganden bibehölls dock. 1 fråga om vissa
förfaranden under fredstid kriminaliserades dels obehörigt besittningstagande
eller anskaffande av upplysningar om sakförhållanden som borde hållas hemliga
med hänsyn till bl. a. rikets försvar, dels obehörigt lämnande av sådana
upplysningar (8 kap. 9 och 10 §§). Förövades gärning enligt 9 eller 10 § för
att gå främmande makt tillhanda - alltså med direkt uppsåt - dömdes enUgt 11 §
efter en väsentligt strängare straffskala. Endast brott enligt 11 § hade
beteckningen spioneri. 1 14 § stadgades straff för den som i syfte att - alltså
även här med direkt uppsåt - gä främmande makt tillhanda anskaffade uppgifter
angående förhållanden, berörande riket eller annan makt. vilkas meddelande lill
främmande makt kunde skada rikels vänskapliga förbindelser med sådan makt. etc.
1 lagrammet stadgades även straff för den som inom riket eljest för främmande
makts räkning bedrev hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt
syfte.
1 den Ulredning
som föregick 1940 års lagsliftning togs frågan om brottsbenämningen spioneri
upp till särskill övervägande. Sålunda uttalades, att benämningen spioneri
eller krigsspioneri borde införas för förfarande som sker för främmande makts
räkning. Brott som består endast i obehörigt utforskande ulan syfte att bistå
främmande makt borde däremot ej benämnas spioneri, eftersom sådant broll kunde
vara av tämligen lindrig art (SOU 1940:8, s. 49).
Prop. 1975/76:174 48
1 sitt förslag till lagstiftning om brott mot staten och
allmänheten (SOU 1944:69) lade straffrättskommittén fram förslag som syftade
till en total omredigering av de ifrågavarande straffbestämmelsema. I sakligt
hänseende utmönstrades de särskilda bestämmelsema om krigsspioneri och förenklades
de övriga spioneribestämmelserna. Dessa senare sammanfördes i fyra paragrafer,
utformade i enlighet med den systemalik som föreslagits beträffande andra av
kommittén omarbetade kapitel i SL. 1948 års lagstiftning om brott mot staten
och allmänheten anslöt sig nära till straffrätts-kommitténs förslag.
Nu gällande lagstiftning om spioneri skiljer sig i endast
ringa mån från den år 1948 antagna. Huvudbestämmelsema. spioneri och grovt
spioneri, SL 8 kap. 4 resp. 5 § överfördes till brottsbalken (BrB) 19 kap. 5
resp. 6 § i stort sett utan annan ändring än att straffskalorna justerades.
Likaledes överfördes "reservstadgandel" om obehörig befattning med
hemlig uppgift i SL 8 kap. 6 §till BrB 19 kap. 7 § med endast redaktionella
jämkningar.
Även de övriga bestämmelsema i BrB 19 kap. som har
intresse i förevarande sammanhang har i huvudsak oförändrade övertagits från
motsvarande stadganden i SL. De i SL II kap. 6 § upptagna bestämmelserna om samhällsfarlig ryktesspridning
överfördes sålunda i den del bestämmelserna angår att någon bland allmänheten
sprider falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla
fara för rikets säkerhet till 19 kap. 8 § och sammanfördes där med ett
stadgande, vari kriminaliseras att någon till främmande makt framför eller
låter framkomma sädant falskt rykte eller osant påstående. Vad i övrigt
stadgades i SL 11 kap. 6 § uppdelades pä två andra, särskilda brott i BrB,
nämligen samhällsfariig ryktesspridning. 16 kap. 6 §, och beljugande av
myndighet. 17 kap. 6 §. Beslämmelserna i SL om olovlig underrättelseverksamhet
(8 kap. 7 §) och om tagande av utländskt understöd (8 kap. 10 S) överfördes
oförändrade eller med endast redaktionella jämkningar till BrB 19 kap. 9 resp.
13 §.
Bestämmelserna i BrB 19 kap. angående spioneri och därtill
hörande brottstyper ansluter sig i systematiskt hänseende till den i BrB i
övrigt till-lämpade inre systemaUken. 1 ett huvudstadgande, 19 kap. 5 §, har rekvisiten
för brottet angetts. En indelning efter svårhetsgrad har genomförts i 19 kap. 5
och 6 §§. Till det primära brottet ansluter ett reservstadgande, 19 kap. 7 §.
1.3 Vissa statistiska uppgifter
Nedanstående uppgifter är hämtade ur Sveriges officiella
statistik. Kriminalstatistik Del 2. Domstols- och åklagarstatistik. (T. o. m.
1966 benämndes publikationen "Brottsligheten".)
Statistiken hänför sig till antalet dömda personer. Den
fördelar sig inte på de särskilda brotten inom 8 kap. utan anger endast hur
många personer som dömts enligt kapitlet som helhet. De återgivna siffrorna kan
därför
Prop. 1975/76:174 49
även omfatta personer som dömts för andra broll enligl 8
kap. än spioneri och därtill anknytande brott. Detta torde dock med hänsyn lill
arten av övriga brott som behandlades i SL 8 kap. sakna praktisk betydelse i
förevarande sammanhang.
Samtliga siffror avser i första instans dömda personer.
Siffrorna inom parentes anger antalet bötesdomar som ingår i totalsiffran.
1940 40
1941 116
1942
77
1943 83
1944 116
1945 53
1946 21
1947
2
1948 4
1949
2
1950 3
1951
1
1952 10
1953 3(1)
1954 3(2)
1955 8(1)
1956
I
1957 11(2)
19.58
->
1959
1
1960
2
1961 3
1962
1
1963
3
1964
1
SL:s stadgande i 11 kap. 6 § om samhällsfarlig
ryktesspridning - motsvarande stadgandena i BrB 16 kap. 6 S. 17 kap. 6 § och
19 kap. 8 § - vilkel i staUsUken redovisas särskilt, har enligt samma staUsUska
käUa (från 1948 och UU tiden för BrB) tillämpats endast en gång (bölesdom
1949).
Statistiken avseende BrB utvisar att nedan angivet anlal
personer dömts till påföljd enligl BrB 19 kap. 5-13 §§ resp. 16 kap. 6 § och 17
kap. 6 S.
1965 1966 1967 1968
1969 1970 1971 1972
19:5 I - - - - - 2
19:6 --------
19:7 2 1 1 - - - - 1
19:8 --------
19:9 - - - - - - 1 1
19:12 -
19: 13 -
16:6 3 1-1
17:6 - - 1 -
För liden efter årsskiftet 194849. dä den senaste
materiellt betydelsefulla revisionen om spioneri och därtill anslutande brott
trädde ikraft. har. bortsett frän SvJT 1974 if s. 84. något fall av här
aktuella brottstyper ej refererats. Av de icke-refererade fallen avseende den
aktuella perioden har uiredningen haft tillgång till cirka 609f av domarna. Av
dessa rör 20 spioneri och grovt spioneri. 2 obehörig befallning med hemlig uppgifl
och 17 olovlig undenällelseverksamhel.
2 Spioneri brottet
2.1 Gällande bestämmelser och närmare om vissa
förarbeten till dessa
Gällande beslämmelser i 19 kap. 5 och 6 S§ om spioneri
resp. grovt spioneri har överförts nästan oförändrade från 1948 års
lagstiftning i ämnet.
4-l«iksdagen l97.'i/76. I saml. Nr 174
Prop.
1975/76:174 50
Denna byggde, som inledningsvis nämnts, på slraffrättskommitléns
är 1944 avgivna belänkande med förslag till ny lagstiftning rörande brolt mot
staten och allmänheten.
De olika slag av handlingar som omfaltas av
straffbestämmelsen är anskaffande, befordrande, lämnande och annat röjande.
Föremålet för någon av dessa handlingar är uppgift, som rör försvarsverk,
vapen, förråd, import, export eller annal förhållande och vars uppenbarande
för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen
vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för
rikets säkerhel. Handlingen skall ske obehörigen. dvs. den skall icke på grand
av särskilda förhållanden vara tillälen. I subjektivt hänseende gäller, i överensstämmelse
med vad i allmänhet gäller för brott enligl BrB, att brottels objektiva
bestämningar skall täckas av uppsåt frän gärningsmannens sida och att detta
uppsåt i och för sig ej behöver vara direkt utan att straffbarhet föreligger
även i fall dä endasl s, k. indirekt eller eventuellt uppsåt föreligger.
Därutöver gäller emellertid i subjektivt hänseende beträffande spioneribrottet
att handlingen skall ske i uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Här är att
märka alt även i delta senare hänseende gäller att slraffbarhel föreligger
redan vid indirekl eller eventuellt uppsåt. I della sammanhang är av intresse
alt la del av vad under förarbelena till 1948 ärs siraffstadgande uttalades i
fråga om innebörden av uttrycket "uppsåt att gå främmande makt
tillhanda". Straffrältskommittén yttrade sålunda (SOU 1944:69 s. 132-133).
Något syfte att uppnå denna effekt (att gå främmande makt
tillhanda) fordras icke i motsats lill vad fallel är enligt gällande lag.
Liksom i andra sammanhang har sålunda indirekt och eventuellt uppsåt funnits
böra likställas med syfte. Som spion bör alltså enligt kommitténs åsikt även
den kunna dömas, som väl ej åsyftar att gå främmande makt tillhanda men inser
att hans gärning nödvändigtvis mäste få detta lill följd eller ock inser att
den medför risk för en sådan effekt, i sistnämnda fall dock endast om del måsle
antagas att han icke skulle avstått frän gärningen även om han varit säker på
alt den skulle medföra effekten. Exempel härpå erbjuda fall. där
gärningsmannens syfte är att främja viss organisations verksamhet eller att
hjälpa en anhörig eller annan gärningsmannen närstående person. Även sådana
gärningar kunna enligt kommitténs mening vara av sådan farlighetsgrad, att
spioneristraff är motiverat. Uppsåtet behöver icke vara förenat med önskan att
gynna främmande makt. Den som anskaffar eller lämnar uppgift utan annan önskan
än att fä betalt kan vara att döma för spioneri, om han har åtminstone
eventuellt uppsåt att därmed gå främmande makt tillhanda. Med lillhandagående
avses icke blott hjälp i någon verksamhet, som främmande makt redan igångsatt eller
planerat. Det är tillräckligt, att gärningen länder främmande makt lill fördel.
Sedan gammalt har uttrycket tillhandagå i SL 3: 9, i detta lagrums lydelse före
lagändringen den 12 juni 1942, ansetts äga denna vidsträckta innebörd, och även
i nuvarande 8 kap. torde uttrycket böra tolkas pä detta sätt. Ett lillhandagående
av främmande makt kan anses föreligga även om gärningen närmasl sker för en
organisation som handlar i främmande makts intresse (jfr NJA II 1942 s. 672 f.
Prop.
1975/76:174 51
och 676). Gärningsmannen behöver icke ens ha uppsåt all
föra en uppgifl vidare. Även om han anskaffar denna med uppsåt att behälla den
för sig själv men utnyttja den lill främmande makts fördel, kan han vara att
döma för spioneri. Såsom exempel härpå må anföras, alt nägon. i tanke att göra
främmande makt en tjänst, skaffar sig kännedom om ett ammunilionsför-råd med
uppsåt all. utan alt inviga nägon i sina förehavanden, själv bringa
ammunitionen att explodera. Å andra sidan fordras det för att tillhandagående
av främmande makt skall föreligga icke att uppgiften länder främmande makt
till verklig fördel, utan del är tillräckligt, att den är främmande makt till
hjälp i nägot avseende vari denna önskar bistånd. Den som lämnar upplysning om
en konslruktionsdetalj i ett vapen, vars tillverkningssätt främmande makt
önskar lära känna, får anses ha lillhandagålt den främmande makten, även om
denna på grund av bristande kännedom om konstmktionen i övrigt ändock icke kan
tillverka vapnet. Uppsåt att tillhandagå främmande makt föreligger emellertid
icke. där oriktig uppgift lämnas för att vilseleda den främmande makten. Även i
andra fall kan lämnande av medvetet sanningslösa uppgifter gå straffritt.
emedan det saknas uppsåt all gå främmande makt tillhanda. Det kan nämnas, att i
hittillsvarande praxis i några fall ådömts ansvar för bedrägeri eller
bedrägeriförsök, där någon erbjudit sig att gå främmande makt tillhanda med
upplysningar men icke haft för avsikt att fullgöra sitt åtagande ulan endast
velat tillskansa sig penningar.
Vid remissbehandlingen anförde endast Sveriges
advokatsamfund synpunkter i nu berörd del. Samfundet, som uppmärksammade alt enligl
kommitténs förslag, i motsats lill vad då gällde, för slraffbarhel inte
fordrades någol syfte (direkt uppsåt) att gä främmande makt tillhanda ulan
endast "vanligt" uppsåt, påpekade all nägot behov av skärpning i
denna del inte syntes ha yppats. Samfundet hemställde därför, att för
straffbarhet alltjämt mätte krävas syfte alt gä främmande makt tillhanda (prop,
1948: 80 s. 122), Departementschefen anförde i anslutning härtill endast, att i
subjektivt hänseende syntes, som kommittén föreslagit, böra gälla all straff
skulle kunna inträda inte endasl då del förelegat syfte all gä främmande makt
tillhanda utan så snart vanligt uppsåt - även eventuellt uppsåt - alt göra delta
funnits (prop. 1948: 80 s. 124). 1 denna del föranledde förslaget ingen erinran
från lagrådet. Ej heller vid riksdagsbehandlingen berördes lagförslaget
härvidlag. Nägon ändring i subjektivt hänseende gjordes ej vid övertagandet av
spioneribestämmelsen i BrB.
2.2 Särskilt om de subjektiva rekvisiten
Utöver vad sålunda förekommit under förarbetena till 1948
års lagstiftning om spioneri mä här - från en mera allmän ulgångspunkl och för
alt ge en viss bakgrand till den debatt som förts om det subjektiva elementet i
spioneribrottet under senare tid - någol ytterligare sägas om subjektiva rekvisit
av typen "uppsåt att gä främmande makt tillhanda". Beträffande just
detta rekvisit har under förarbetena använts ultrycket "kvalificerat"
uppsåt (SOU 1944: 69 s. 134). Ullrycket synes syfta på det förhållandel alt
Prop. 1975/76:174 52
del regelmässigt som subjektivt betecknade rekvisitet är
"fristående", dvs. ett moment som saknar sin motsvarighet i
gärningsbeskrivningens objektiva sida. Ordet "kvalificerat" synes
emellertid mindre väl lämpat i här avsett hänseende, efiersom det skulle kunna
syfta på ett subjektivt moment som har till funktion att kvalificera en även i
sin grundform kriminaliserad brottstyp.' Del fristående subjektiva momentet
"uppsåt att gå främmande makt tillhanda" framstår emellertid i
själva verket som konstitutivt för spioneri som brottstyp i samma mån som
exempelvis rekvisitet lilläg-nelseuppsål för stöldbrotlet.
1 nordisk doktrin används ej sällan beteckningen
"subjektiva överskott" för subjektiva rekvisit som inte är knutna
till nägot objektivt moment. Man kan i svensk rätt skilja mellan tvä olika lyper
av "subjektiva överskott". I de fall där direkt uppsåt krävs
avsiktsöverskott - kan man tala om fristående avsiktrekvisit, medan i de fall,
där varje form av uppsåt räcker uppsåtsöverskott - termen fristående uppsåtsrekvisit
är adekvat.-
BrB gerflera exempel pä fristående avsiktsrekvisit.
Begränsar man sigtill 19 kap. finner man tre fall. Straffbestämmelsen i 9 §,
olovlig underrättelseverksamhet, riktar sig mot den som "här i riket
bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter" av viss art. 1 13 §.
tagande av utländskt understöd, talas om den som av främmande makt mottager
penningar "för att
----- påverka den allmänna meningen". Slutligen
stadgas i 14 S bl. a. att
"såsom stämpling till högförräderi skall även anses
att träda i förbindelse med främmande makt för all förbereda, möjliggöra eller
underlätta att sådant brott må förövas".
1 flera fall ger BrB även exempel på fristående uppsåtsrekvisit.
I 19 kap. ges flera exempel: 19:1 första styckei (högförräderi), "med
uppsåt att riket
----- skaU------- läggas under främmande makt"; 19:1
andra stycket,
"med uppsåt att åtgärd eller beslut av statschefen skall
framtvingas
eller hindras" saml 19:5 (spioneri) och 19:9 första
och andra styckena (olovlig underrättelseverksamhet) "med uppsåt att gå
främmande makt tillhanda".
Utöver uppsåt, direkl. indirekt eller eventuellt, som skall
täcka brottets objektiva bestämningar, krävs således enligl 19: 5 all
gärningsmannen haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Även detta senare
uppsåt kan vara såväl direkt, indirekt som eventuellt men del saknar
motsvarighet pä brottets objektiva sida. Denna inkongmens mellan den subjektiva
och den objektiva sidan är emellertid endast skenbar, såtillvida som det subjekUva
momentet regelmässigt äger sin motsvarighet i gärningsmannens yttre
handlingssätt. Anledningen till att rekvisitet konstruerats som ett friståen-
Se Agge, Straffrättens allmänna del II, Stockholm 1961, s. 261. ' Se
Jareborg, Handling och uppsåt. Stockholm 1969, s. 273. ' Se Agge. a. a., s.
259.
Prop. 1975/76:174 53
de uppsåtsrekvisit synes vara att finna i att det är lagtekniskt
svårt att i bestämmelsen närmare beskriva de yttre momeni i vilka uppsåtet
manifesterar sig.
2.3 Överväganden och förslag
1 svensk straffrätt saknades länge bestämmelser rörande
spioneri i nutida bemärkelse. Sådana infördes försl genom lagstiftning år
1913. Först år 1940 infördes benämningen spioneri på det förfarande som
motsvarar det moderna spioneribrottet och som kan äga rum även under fredstid.
Det utmärkande för spioneribrottel som det beskrivs i BrB, dit beslämmelserna
överförts i princip oförändrade från 1948 års lagstiftning om brott mot staten
och allmänheten, är att någon uppsåUigen går främmande makt tilUian-da och att
själva agerandet - anskaffandet eller befordrandet, lämnandet eller annat
röjande - avser uppgifl angående förhällande - militärt eller annat - vars
uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet.
1 den mån äldre svensk rält innehöll straffbestämmelser
beträffande förfaranden som var riktade mot rikets säkerhet var dessa
bestämmelser kopplade tUl regler som rörde landsförräderi och därmed
sammanhängande brott. Sålunda finner man i 1734 års lag, missgärningsbalken
fjärde kapitlet, en bestämmelse (5 §) om uppenbarande "af Konungens och
rikets hemliga rådslag och slut, i de ärenden, som å rikets vård och säkerhet
ligger". 1 överensstämmelse med romersk-rättslig åskådning torde
spioneriet ha betraktats som ett meddelande lill fienden i krig från en staisborgares
sida av sädana hemligheter som var av betydelse för fiendens krigföring.
Brottet betraktades som en kränkning av en bestående trohetsplikl mot staten
och utgjorde således en form av landsförräderi.' Om spioneri frän utlännings
sida kunde följakUigen inte heller bli fråga; någon trohetsplikl av nyss nämnt
slag förelåg ju inte. Även om numera brotten högförräderi, lands förräderi och
landssvek är klart skilda frän spioneribrottel, lorde i det allmänna
medvetandet en viss koppling ske av spioneribrottel med de nyssnämnda brotten såtillvida
alt spioneri torde uppfattas som ett handlande i förrädisk avsikt eller syfte
att gä främmande makt tillhanda. Som redovisats i det föregående (s. 14) hade
också vid 1940 års lagstiftning brotlsbe-nämningen spioneri på särskill anförda
grander förbehållits det direkt uppsåtliga brottet. En sådan avgränsning av spioneribrollet
gäller emellertid
' Uttrycken spion och spioneri är särskilt värdeladdade. SAsom
synonymer till ordet spion kan nämnas "hemlig agent", "hemlig kunskapare
eller iakttagare" eller "förklädd iakttagare". Synonymer med
spionera är bl. a, "hemligen ge akt på för att förråda", "i
hemlighet eller i smyg iakttaga" eller "söka uppspåra eller utlista eller
lura av någon hemligheter". (Se Östergren. Nusvensk ordbok VI, Stockholm 1945. spalterna 1208 och
1209.) Av dessa olika betydelser av uttrycken spion och spionera framgår, att
kopplingen med förräderi alltjämt har språklig relevans. Spioneri får ej sällan
i allmänt språkbruk en konnotation av svek och trolöshet. Spionerihandlingen uppfattas
sålunda enligt vanligt språk som en handling med viss avsikt eller syfte.
Prop. 1975/76:174 54
inte juridiskt-tekniskt såsom gärningsbeskrivningen
utformats i 1948 års lagstiftning och enligl nu gällande bestämmelser i BrB i
övrigt, att i den mån annat inte föreskrivs slraffbarhel inträder även i fall
då endast indirekt eller eventuellt uppsåt föreligger.
En genomgäng av praxis rörande spioneri, vilken genomgäng
ulförts som ett led i denna utredning, har gett vid handen att uppsåtsfrågan i
rättstillämpningen i regel varil juridiskt-tekniskt okomplicerad. 1 de flesta
fall torde förekomsten av direkt uppsåt ha varit obestridd eller frägan om
uppsåt ha behandlats som en ren bevisfråga. 1 ett fall har framkommit att
domstolen använt sig av konstruktionen eventuellt uppsåt och i det s.k. IB-målet
(SvJT 1974 rf. s. 84) har indirekl uppsåt ansetts tillfyllest. När så
uppsåtsfrågan i del sistnämnda fallet kommit i centrum och det uttryckligen
slagits fast att även annan form än direkt uppsåt räcker för straffbar-het. har
en sädan bedömning - av den allmänna debatten i massmedia att döma tett sig
främmande och nära nog oförenlig med spioneribegreppet.
Genom BrB
kom envar av lagens gärningsbeskrivningar att konsekvent motsvaras av en
brottsbenämning. 1 och med BrB fullbordades därigenom ett arbete som pågått
under de senaste reformerna av strafflagen. Systemet med brottsbenämning är ingen
nödvändig konsekvens av BrB:s klassifika-tionsprincip. Det är emellertid
förenat med flera fördelar att ha dylika benämningar. Föredragande
departementschefen anförde särskilt en. nämligen all benämningarna bidrar till
alt hälla allmänheten underkunnig om vilka förfaranden som är kriminaliserade (prop.
1962: 10 s. B 44). Det är väl just i delta hänseende som en etikettering av gärningsbeskrivningama,
som i sig har uppenbara praktiska fördelar, kan medföra ölägenheter. På grand
av BrB:s utformning i systematiskt hänseende med dess relativt vida och
abstrakt utformade gärningsbeskrivningar kan det vara en vansklig uppgifl alt
med en broltsbenämning på ett adekvat sätt täcka in de åsyftade gärningarna.
Vissa av de valda brotlsbenämningarna hör uppenbarligen hemma bland de mer
belastande benämningar som med utgångspunkt i gärningsbeskrivningen kan länkas
stå till buds. Så t.ex. innefattas i begreppel mordbrand (13: I) att någon anlägger brand som
innebär fara för annans liv eller hälsa eller annans egendom. En handling
kallas misshandel (3:5) även om den förorsakar endast smärta. Beträffande
spioneri täcker gärningsbeskrivningen enligt gällande rält inte bara fall dä
gärningsmannen handlar i avsikt - direkt uppsåt - att gå främmande makt tillhanda
utan också fall då denne insett att hans handlande med nödvändighet måste få
denna effekt eller insett att risk förelegat för effektens inträde, dvs. att
han skulle komma alt gå främmande makt tillhanda. 1 det senare fallet föratsätts
dock föratt uppsåt skall föreligga jämväl all domslolen finneratt det kan
antagas alt gärningsmannen skulle ha handlat som han gjort även om han insett
att effekten skulle inträda.
Av vad nu sagts torde framgå att det kan antagas att kriminaliseringssek-lorn
enligt gällande rätt är avsevärt vidare än vad som efter vanligt språk-
Prop. 1975/76:174 55
bruk innefattas under uttrycket spioneri. Detta
förhållande är i sig otillfredsställande eftersom det motverkar det ovan
angivna syftet med särskilda brollsbenämningar. Det bör vara en tumregel för
lagstiftaren att brotts-benämningarna fär en sädan utformning att de inte
uppfattas som något mer omfattande eller mer ofördelaktigt än domstolarna
konstaterat. Benämningen har ju rent faktiskt en icke ringa betydelse för hur
gärningsmannen betraktar sig själv och hur han betraktas av andra.
Konstraktionen
med indirekt och eventuellt uppsåt, som har hävd i svensk straffrätt måste -
generellt selt - ses som ett behövligt komplement till det direkla uppsåtet.
Den lorde också som sådan vara godtagen i det allmänna rättsmedvetandet, i allt
fall i fråga om brott där brottseffekten framstår såsom någol konkret och
påtagligt. Beträffande spioneribrottel kompliceras emellertid bilden genom att
ett för brottet konstitutivt element utgörs av ett s. k. fristående uppsåtsrekvisit.
När de allmänna reglerna om uppsåt tillämpas på det nämnda rekvisitet. synes
sålunda det brottsliga i förfarandet te sig tämligen abstrakt som spioneri
betraktat och det torde i det allmänna rättsmedvetandet vara än mer fjärmat
från vad som vanligen förknippas med "spioneri". Föreligger sälunda
risk föratt den straffrättsliga benämningen hos allmänheten inte har full
täckning för de fall dä ansvar enligt stadgandet kan komma ifråga, bör en
jämkning av bestämmelsema ske. Därvid kan man välja antingen att
gärningsbeskrivningen jämkas därhän att ansvar för spioneri inträder endast
vid fall dä direkl uppsåt föreligger eller att den nuvarande broltsbenämningen
ersätts av en ny sådan som kan väntas bättre svara mot de olika fall som omfaltas
av det nuvarande stadgandet. Med hänsyn Ull att broltsbenämningen spioneri har
stark hävd i svensk straffrätt och uppenbarligen är en adekvat brottsbenämning
för det fall gärningen begås med direkt uppsåt och dä en annan och allmännare
och samtidigt träffande benämning inte torde stå att finna, synes den sist
angivna utvägen, byte av broltsbenämning. inte böra väljas. I stället bör den
lösningen väljas, att stadgandet ändras så. att det kommer att omfatta endast
fall dä direkt uppsåt föreligger. Jag vill därför föreslå en ändring av denna
innebörd av bestämmelsen i 19: 5 om spioneri.
En omkonslruktion av spioneribrottet i enlighet med vad nu
sagts medför att vissa förfaranden som sker utan direkt uppsåt antingen kommer
att träffas av straffbestämmelsen i 19 kap. 7 S om obehörig befattning med
hemlig uppgift eller kommer att falla utanför det straffbara området. Detta
spörsmål las upp i nästföljande avsnill.
3 Obehörig befattning med hemlig uppgift
3.1 Gällande bestämmelser och närmare om vissa förarbeten
till dessa
Den som utan uppsåt alt gå främmande makt Ullhanda men i
övrigt uppsåtligen begår gärning, som till sina objektiva bestämningar
överensstäm-
Prop.
1975/76:174 56
mer med gärningsbeskrivningen för spioneri med det
undantaget att gärningen skall avse uppgift av hemlig natur, straffas enligl
19: 7 försia stycket för obehörig befattning med hemlig uppgifl.
Stadgandet skiljer sig således från spioneriparagrafen vad
gäller gärningsbeskrivningen endast däri att det fristående uppsåtsrekvisitel
uteslutits samt alt den uppgift gämingen avser skall vara hemlig. I viss mån
kan bestämmelsen sägas vara en "uppsamlingsparagraf" såtillvida som i
den kriminaliseras vissa förfaranden av spionerikaraktär som faller utanför
spioneribrottet. Den har dock ett i jämförelse med sådana bestämmelser i BrB
som egenmäkUgt förfarande och motsvarande brott i 9 och 10 kap. en mer
inskränkt betydelse i detta hänseende. Medan de sist berörda bestämmelsema är
av typisk "uppsamlingskaraktär" och får anses omfatta ett stort antal
disparata gämingstyper, är bestämmelsen i 19: 7 mera preciserat avgränsad - objekUvt
genom hänvisningen till 19: 5 och kravet på "förhållande av hemlig
natur" samt subjekUvt genom uteslutande av det fristående uppsåtsrekvisitel.
Bestämmelsen torde snarast kunna betecknas som ett "reservstadgande".
Som nämnts i det föregående bibehölls i 1940 års
lagstiftning angående spioneri den tidigare uppdelningen i krigs- och
fredsspioneri. Gärningsbeskrivningarna återfanns i SL 8 kap. 8- 10 §§. varav 8
§ avsåg krigsspioneri. I 11 S stadgades dessulom alt. om nägon förövade
gärning som angavs i 9 eller 10 §. för att gå främmande makt tillhanda, skulle
dömas för spioneri och enligt en högre straffskala. I och med 1948 års lagsliftning
infördes en s. a. s. omvänd metod all presentera beslämmelserna. Först beskrevs
vad som menades med spioneri (4 §) och grovt spioneri (5 S). Därefter gavs bestämmelser
avseende brott där fristående uppsåtsrekvisit ej ingick i gärningsbeskrivningen
men där gärningsmannen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet förövat gärning som
beskrevs i spioneribestämmelsen.
Bestämmelserna i BrB om obehörig befattning med hemlig
uppgift har i princip överförts oförändrade frän SL och härrör från 1948 ärs
lagstiftning om brolt mot staten och allmänheten. BeträtTande stadgandets avgränsning
i förhällande till spioneribrottel anförde straffrätlskommittén bl.a, följande
(SOU 1944: 69 s. 135).
Det torde sälunda icke böra stadgas straff för var och en
som. låt vara uppsåtligen. under krig omtalar t.ex. huru stämningen är inom
krigsmakten eller befolkningen. För att kriminaliseringen icke skall sträcka
sig för vitt, mäste förevarande paragraf i vilken det ej uppställts krav på
kvalificerat uppsåt, begränsas till uppgifter av sådan beskaffenhet, att deras
anskaffande eller röjande innefattar en typisk fara sä att det framstår säsom otillböriigt
all anskaffa eller röja dem. 1 paragrafen har därför upplagils krav på att
uppgiften skall vara av hemlig natur och att gärningen skall ske obehörigen.
Beträffande innebörden av uttrycket "förhållande av
hemlig natur", summerade kommittén vissa synpunkter i det den anförde, att
huruvida en
Prop. 1975/76:174 57
uppgift var av hemlig natur fick bedömas med ledning av
sakliga överväganden (SOU 1944:69 s. 136). Departementschefen utvecklade
närmare vad som borde förstås med uttrycket (prop. 1948:80 s. 126).
Anmärkas må all - pä sätt kommittén även framhållil del
avgörande för frågan, huruvida en uppgift är av hemlig natur eller ej. icke är.
om den åsatts s. k. hemligstämpel. Denna åtgärd kan ifrågakomma allenast beträffande
vissa allmänna handlingar, medan de uppgifter om vilka här är fräga kunna avse
även andra sakförhållanden än sädana som finnas återgivna i allmänna
handlingar. Såsom kommittén framhållit bör alltså det avgörande vara, huruvida
uppgiften sakligl sell är hemlig. Vad kommittén till ulveckling härav anfört i
motiven synes dock kunna leda lill en alllför vidsträckt lolkning av uttrycket
"uppgift av hemlig natur". Härander torde icke få ingripas annat än
sådant som verkligen är avsett alt hemlighållas och icke heller redan blivit
allmänt känt. För att ett visst förhällande skall kunna anses vara avsetl att
hemlighållas bör denna avsikt i regel ha kommit till uttryck på något sätt. säsom
- frånsett hemligstämpel - genom order till underlydande eller anslag om
förbud för obehöriga alt vinna tillträde o. d. I undanlagsfall kan ett visst
förhällande - t.ex. militära positioner under krig - vara sådant att det i och
för sig framgår all förhållandet är av hemlig natur.
3.2 Överväganden och förslag
Obehörig befattning med hemlig uppgift, varom stadgas i BrB
19: 7 första styckei, innebär att någon, utan uppsåt all gä främmande makt
tillhanda, begår gärning som anges i 19:5 beträffande hemlig uppgift. 1 det
föregående har föreslagits alt för spioneri skall dömas endast i det fall då gämingsmannen
haft syfte - direkt uppsåt - att gå främmande makt tillhanda. En omedelbar
konsekvens härav blir att gärningsbeskrivningen beträffande obehörig befallning
med hemlig uppgift bör ändras sä. att gärningen skall ha begåtts "utan
syfte att gå främmande makt tillhanda". Därmed kommer bl. a. gärningar som
f. n. är att bedöma som spioneri och som avsett hemlig uppgift men som begåtts
med indirekt eller eventuellt uppsåt alt hänföras till obehörig befattning med
hemlig uppgifl. Sädana gärningar kan uppenbarligen medföra belydande men för
rikets säkerhel och därför vara i hög grad straffvärda. Den nuvarande
straffskalan i 19: 7 försia slycket är dock inte bestämd med tanke pä sädana broll;
straffskalan omfatiar böler eller fängelse i högst tvä år eller, om riket var i
krig. böter eller fängelse i högst fyra år. medan straffet för spioneri är
fängelse i högst sex år. Lämnas straffskalan för obehörig befattning med hemlig
uppgift orubbad, kan sålunda brott som innefattar tillhandagående av främmande
makt komma att bedömas efter en förhållandevis lindrig slraffskala även om
brottet i och för sig är av allvarlig natur. För att möta bl. a. denna
situation bör som en ytterligare konsekvens av den föreslagna ändringen av
spioneristadgandet införas en särskild straffskala för grova fall av obehörig
befattning med hemlig uppgift. En sädan straffskala bör lämpligen kunna ansluta
till vad
Prop.
1975/76:174 58
som f. n. gäller för det faU brottet begåtts när riket var
i krig, eller till böter eller fängelse i högst fyra år.
I jämförelse med gällande rätt innebär vidare vad som
föreslagils i fräga om spioneristadgandet en begränsning av det straffbara
området. Enligt förslaget kommer nämligen gärningar som avser förhållanden av
icke hemlig natur att. där direkt uppsåt att gä främmande makt tillhanda ej
föreligger, falla utanför det straffbara området såväl enligt 19: 5 som 19: 7.
Som framgär av redogörelsen ovan för förarbetena lill 19:
7 första stycket framhöll departementschefen, att uttrycket "förhållande
av hemlig natur" icke borde ges en för vidsträckt tolkning. Under
uttrycket skulle således ej avses annal än sådant som verkligen är avsett att
hemlighållas och inte blivit allmänt känt. Avsikten skulle explicit ha kommit
till uttryck. Endast i undanlagsfall skulle en "implicit" avsikt härvidlag
vara tillfyllest.
Syftet med att införa det begränsande rekvisitet
"förhållande av hemlig natur", var uppenbarligen att i frånvaron av
det fristående uppsåtsrekvisitel så begränsa stadgandet, alt det skulle komma
att avse endast uppgifter av sådan beskaffenhet, all deras anskaffande eller
röjande innefattade en typisk fara. Mol bakgrund av vad som förekommit under
förarbetena till stadgandet synes utrymme inle finnas att genom praxis vidga
innebörden av det nämnda rekvisitet och därmed i motsvarande mån krympa det straffria
området, vilket blir en följd av att krav pä direkt uppsåt skrivs in i 19: 5.
För all nå ett sådant resultat synes en ändring i lagtexten erforderlig.
Emellertid torde redan den nu gällande bestämningen av det ifrågavarande rekvisitet
täcka alla väsentliga fall då stadgandet kan ha en funktion att fylla. Rekvisitet
bör därför enligt min mening kunna behällas oförändrat trots den föreslagna
ändringen i 19: 5. De fall som på grand av denna ändring utmönstras från 19:5
och som ej fångas upp av 19:7 försia slycket synes praktiskl sett vara sä
osannolika all de bör anses som försumbara vad avser kriminalisering i nu
avsett hänseende.
4 Olovlig underrättelseverksamhet
4.1 Översikt över bestämmelsens tillkomst och utformning
i senare lagstiftning
Genom lagändring år 1939 föreskrevs i SL 8: 21 a straff
för den som med direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda bl.a. anskaffade
uppgifter angående annan makts förhållanden, vilkas meddelande till främmande
makt kunde skada Sveriges vänskapliga förbindelse med främmande makt. 1 motiven
(prop. 1939: 3 s. 9) framhölls bl. a. all erfarenheten visat, att ett land
kunde vara operationsområde för utländska spioneri- eller underrättelseorganisationer,
vilkas verksamhel icke avsåg det land där organisationen arbetade ulan ett
annat land. all svensk lag inte innehöll något mot sådan verksamhet riklat
straffbud. all ur allmän ordningssynpunkt ävensom
Prop. 1975/76:174 59
med hänsyn till förhållandet till främmande makter, med
vilka Sverige upprätthöll vänskapliga förbindelser, en sådan verksamhet inom
svenskt område torde anses vara icke önskvärd samt all del på grund härav
syntes vara förtjänt att överväga att straffbelägga sådan verksamhet.
Under del
fortsatta lagstiftningsarbetet på området jämkades och kompletterades
bestämmelsen genom lagstiftning 1940 samtidigt som den flyttades över till SL
8: 14. Till paragrafen fogades ett andra siycke i vilkel föreskrevs straff för
den som inom riket annars för främmande makts räkning bedrev hemlig
underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte.
Genom lagsliftning
år 1942 ändrades de ifrågavarande bestämmelsema (prop. 1942:27). Med hänsyn
till arten av de brott som enligt 8: 14 första stycket var att hänföra till
spioneri skärptes straffet. Beträffande äter det i lagrummets andra stycke
angivna brottet ansågs däremot en ändring i motsatt riktning motiverad,
nämligen såtillvida som möjlighet gavs att. dä synnerligen mildrande
omständigheter förelåg, döma till böter. Under motivering att spioneri
knappast våren träffande benämning på de brott som i allmänhet föll in under
14 § andra styckei. flyttades bestämmelsen lill en ny §, 14 a. i vilken
brottsbeskrivningen gjordes nägot mera utförlig. Brottet benämndes olovlig
underrättelseverksamhet och stadgandet erhöll följande lydelse.
Den som. i annat fall än förut är sagt, inom riket för
främmande makts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt
eller politiskt syfte, dömes för olovlig underrättelseverksamhet till fängelse
eller straffarbete i högst två år. Äro omständighetema synnerligen mildrande,
må till böter dömas.
Med anledning av en vid 1944 ärs riksdag väckt motion
(1944:1: 138) genomfördes, för att förebygga onödiga eller annars olämpliga
åtal enligt 8: 14 a, den ändringen, att allmän åklagare inte ulan Konungens
medgivande skulle få väcka åtal för ifrågavarande brott. Åtalsfrågan skulle
därvid prövas från politiska och andra förekommande synpunkter (I LU 1944: 23. rskr
1944:231). Åtalsbegränsningen infördes genom lagar 1944.
Huvudsyftet med kriminaliseringen enligl 18: 14 a var att
förhindra utländska spioneriorganisalioner alt förlägga sin verksamhet till
Sverige. Sädan verksamhet ansågs kunna, om den fick fortsätta ostörd, medföra
icke önskvärda förvecklingar för det land där den bedrevs. Redan den omständigheten
att spioneriorganisationer för främmande makt är verksamma i Sverige ansågs
innebära en fara för värt land med hänsyn lill alt deras arbete när som helst
kunde övergå i spioneri mot Sverige.
Kriminalisering
av undenättelseverksamhet av berört slag föreskrevs efter 1948 års
genomgripande ändringar i SL 8 kap. i 8:7. Den då av riksdagen antagna
lydelsen hade utformats i enlighet med ett av första lagutskottet framlagt
förslag som i sina grunddrag överensstämmer med motsvarande bestämmelse i nu
gällande lagstiftning. Riksdagen fann emellertid, all
Prop.
1975/76:174 60
frågan i vilken omfattning politisk och militär
underrättelseverksamhet, som utan att rikta sig mot Sverige bedrives här i
riket, borde bestraffas, inte fått en slutlig lösning genom den dä antagna
lydelsen av förevarande beslämmelse. Riksdagen anhöll därför om skyndsam
förnyad ulredning i detta ämne (ILU 1948:39. rskr 1948:379). Sedan straffrätlskommittén
verkställt denna ulredning erhöll bestämmelsen sin slutliga utformning år 1949
(prop. 1949: 198).
Den som. med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i
riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller
andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan medföra
men för annan främmande makts säkerhet, eller här i riket till dylik verksamhel
lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig, dömes för olovlig
underrättelseverksamhet högst lill straffarbete i tvä är.
Vad i försia slycket stadgas skall ock gälla, om nägon.
med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket hemligen eller med
användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av
uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar
medverkan som ej är allenast tillfällig.
De är 1949 verkställda ändringarna i stadgandet innebar inskränkningar
i det straffbara området i två hänseenden. Särskilda regler om siraff vid
medverkan infördes i bestämmelsen. Härigenom inskränktes del straffbara området
i förhållande till vad annars skulle ha gällt enligt de allmänna medverkansreglerna.
Vidare preciserades bestämmelsen angående "flykting-spioneri" därhän,
all den endasl avsåg underrättelseverksamhet genom utforskande av enskilds
personliga förhållanden.
Stadgandet har i sak oförändrat överförts till BrB 19: 9.
4.2 Överväganden och förslag
Det föifarande som enligt BrB 19: 9 första stycket
kriminaliseras utgör en verksamhel. En enstaka åtgärd är inle tillfyllest.
Verksamheten skall avse anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra
förhållanden. Liksom i 19: 5 krävs dessutom alt ett men-rekvisil skall vara
uppfyllt. Uppenbarandel av uppgifterna för främmande makt skall sälunda kunna
medföra men för annan främmande makts säkerhel. En ytterligare inskränkning av
del straffbara området ligger däri att tillämpningen av medverkansbestämmelsen
i 23:4 har begränsats genom en särskild medverkansregel i själva straffsladgandel.
Vid den slutliga utformningen år 1949 av vad som nu ulgör
19: 9 tillades ett andra stycke, varigenom kriminaliserades ett på visst sätt
ulfört anskaffande av uppgifterom annans personliga förhållanden. Även här
erfordras att del rör sig om en verksamhet. Däremot krävs inte all
uppenbarandet av uppgifterna kan medföra särskilt men. Stadgandets syfte är att
bereda en-
Prop. 1975/76:174 61
skilda personer skydd mot fara för framtida förföljelse
eller annat lidande. Genom stadgandet erhåller således bl. a. flyktingar skydd
mot registrering och annal "spionage" med hänsyn till politisk
åskådning, ras, m.m. frän främmande makts sida. Stadgandet är således inte
påkallat främsl av hänsyn till den svenska statens säkerhel. Av förarbetena
framgår emellertid, alt stadgandets placering i kapitlet om brott mot rikets
säkerhet motiverats med att en verksamhel av detta slag även kan inrymma fara
för den svenska staten, därigenom att verksamheten lätt kan läggas om lill att
avse spioneri mol denna.
1
subjektivt hänseende krävs, förutom uppsåt, läckande samtliga objektiva rekvisit,
alt ett frislående uppsåtsrekvisit är för handen. Gärningsmannen skall ha haft
uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Som närmare utvecklats i anslutning lill
spioneribrottel är härvidlag alla tre uppsåtsformerna direkt, indirekt och
eventuellt uppsåt - tillfyllest. 1 detta hänseende utgjorde ej heller
bestämmelsen om olovlig underrättelseverksamhet sådan den var utformad före
1948 och 1949 års lagändringar något avsleg. Uttrycket "hemlig
underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte" i 8: 14 a
innebar sälunda inte alt gärningen var straffbar endast om den förövades med direkl
uppsåt.
Som
gärningsbeskrivningen i BrB 19: 9 första stycket utformats omfattar den i
första hand i Sverige bedriven och för främmande makt avsedd agent-verksamhet
som är riktad mot annan främmande makt. Del ligger i sakens natur att en
verksamhet av sådan beskaffenhet i allmänhet sker med direkt uppsåt och att sådani
uppsåt i allmänhet kan styrkas ulan större svårighet. Det lorde ocksä förhålla
sig sä, alt endast gärningar begångna med direkl uppsåt i det allmänna
rättsmedvetandet framstår som olovlig underrättelseverksamhet. Även språkligt lorde
den använda brottsbenämningen svara bäst mol fall dä direkl uppsåt föreligger.
Emellertid sträcker sig lagram-mets tillämpningsområde längre i del att det
läcker även situationer där endast indirekt eller eventuellt uppsåt att gå
främmande makt tillhanda föreligger. Fall kan alltså tänkas, där syftet med
verksamheten är något helt annal än att gå främmande makt tillhanda men där
verksamheten i alla fall får denna effekt. Som exempel kan nämnas att syftel
med viss verksamhel är att samla material som underlag för skapande av opinion
inom landet mot en främmande makts agerande i visst sammanhang eller mot dess
politiska handlande i allmänhel. En verksamhet av delta slag har givetvis mycket
litet gemensamt med sädana föifaranden som sker med direkt uppsåt och som slraffstadgandet
primärt vill träffa.
Av
tillgängliga domar rörande bestämmelsens försia stycke har i intet fall i
domsmotiveringen indirekl eller eventuellt uppsåt aktualiserats. Det förefaller
också föga troligt att det ifrågavarande stadgandet kommer lill tillämpning i
andra fall än där direkt uppsåt är för handen.
Vad nu
upptagils och vad i motsvarande hänseende i del föregående anförts beiräffande
spioneribrollet leder enligl min mening lill att stadgandet
Prop.
1975/76:174 62
i 19:9 första stycket i överensslämmelse med vad som
föreslagits beträffande spioneribrottel bör ändras så. all endasl fall av direkl
uppsåt kommer att omfattas av stadgandet.
En ändring av 19:9 första stycket i enlighet med det sagda
kommer emellertid - i motsats till vad som i moisvarande situation gäller
beträffande spioneribrottet - att genomgående leda till straffrihet i de fall
då endast indirekt eller eventuellt uppsåt föreligger. Till 19: 9 försia styckei
ansluter nämligen inte nägon bestämmelse motsvarande den som är upptagen i 19:
7. Fråga uppkommer då om en kompletterande bestämmelse för de senast berörda
fallen bör tillskapas. Som redan nämnts finns skäl antaga att antalet fall där
en sådan beslämmelse skulle kunna bli tillämplig är ytterst begränsat. Något
egentligt praktiskt behov av en kompletteringsbestämmelse synes således inle
föreligga. Inte heller kan det intresse som det nuvarande slraffstadgandet
avser all skydda anses ha sädan styrka att en kompletterande bestämmelse kan
anses motiverad oavsett att den praktiska nytian av en sådan bestämmelse kan
bedömas som myckel liten. Slutligen bör i sammanhanget beaktas att ingrepp med
straffrättsliga åtgärder mot den som utan syfte all gå främmande makt tillhanda
förfar på sätt som i övrigt beskrivs i 19: 9 försia styckei för mången skulle
le sig främmande och obefogat. Uteslutet är ej heller att det skulle kunna
uppfattas som en omotiverad inskränkning av rätlen till fri opinionsbildning.
Vad nu anförts innefattar enligl min mening bärande skäl alt ej införa en
kompletterande straffbestämmelse av det slag som här berörts.
Vidkommande straffstadgandet i 19: 9 andra styckei skulle
i princip samma synpunkter kunna anläggas pä utformningen av rekvisitet
"uppsåt att gå främmande makt tillhanda". Vid genomgång av
tillgängliga domar rörande brott mot 19: 9 har emellertid framkommit alt
omkring hälften avsett s. k. flyktingspionage och alt i flera av de mål där
dessa senare domar meddelats den tilltalade invänt alt uppsåt saknats att gå
främmande makt tillhanda. Om direkt uppsåt stipulerades även i fråga om brott
enligt 19: 9 andra slycket, skulle följaktligen det skydd för enskilda
människors integritet, som stadgandet primärt är avsett att ge. kunna komma all
betydligt minska i styrka. Vid sådant förhållande synes nägon ändring av
gärningsbeskrivningen ej böra komma i fråga. Däremoi kan det förtjäna
övervägas att ge brott enligt 19:9 andra stycket en särskild benämning. Redan
som gärningsbeskrivningarna i försia och andra styckena nu är utformade kan
detta synas motiverat. Efler en ändring av gärningsbeskrivningen i första styckei
i enlighet med vad som föreslagils i det föregående synes skälen för skilda
brottsbenämningar än starkare. Benämningar som synes kunna lagas till
övervägande är "olovligt utforskande", "olovligt anskaffande av personuppgifter"
och "olovlig personspaning". Den förslnämnda benämningen anger
visserligen att fräga arom något slag av verksamhet men den synes alllför
allmän och saknar dessulom anknytning till det intresse som främst skyddas
genom bestämmelsen, nämligen enskildas integritet. Den
Prop. 1975/76:174 63
andra benämningen, som ocksä anger all fräga är om
verksamhet, har visserligen viss anknytning lill bestämmelsens skyddsobjekl
men synes samtidigt kunna ge intryck av att vad som är avsett alt skyddas har
samband med offentligrättslig personregistrering. Den tredje benämningen,
slutligen, är visserligen tämligen allmän men synes adekvat såtillvida att den
ger antydan om såväl skyddsobjektet som all fråga är om en verksamhet. På
grandval av nu redovisade överväganden och efter samråd med nämnden för svensk
språkvård föreslås att brott som avses i BrB 19:9 andra stycket ges benämningen
"olovlig personspaning". Samtidigt bör stadgandet överföras lill en
särskild paragraf.
5 Ryktesspridning
5.1 Översikt över framväxten och utvecklingen av stadganden
om brott angående ryktesspridning
Missgärningsbalken 6:5 i 1734 års lag stadgade stränga
straff för den. som i ont uppsåt diktade eller kring landet utspridde
"lögner och falska rychten, the ther röra Rikets säkerhet" eller som
därmed kom "almänt buller och oväsende" åstad.' Ett i sak likalydande
stadgande blev av Lag-commileen genom dess är 1833 avgivna utlåtande upptaget i
dess förslag UU Straff-Balk (9:9) Commiteens förslag blev med oförändrad
brottsbeskrivning upptaget i 1864 strafflag (8:14), där det i oförändrat skick
bestod tUI 1936.
Med förebild i utländsk strafflagstiftning föreslog Thyrén''.
att utspridande av lögner och falska rykten skulle vara straffbart inte blott
när rikets säkerhet sattes i fara utan även när fara för allmän ordning och
frid framkallades.
Frågan togs upp till övervägande av den år 1933
tillkallade kommittén för utredning om åtgärder mol statsfientlig verksamhet (SOU
1935:8. s. I I9f.). Kommitténs uppdrag var att verkställa en förutsättningslös ulredning
angående mot sädan av sammanslutningar eller enskilda bedriven verksamhet, som
syftar till att med våld eller annars på olaglig väg omstörta eller förändra
Sveriges stats- och rättsordning. Uppdraget synes böra ses mot bakgranden av
vissa företeelser i samband med de diktatursträvanden som med förebilder frän
andra håll i Europa under 1930-talet framträdde i vårt politiska liv.
' Ang. framväxten av brottet "ryktesspridning till
fara för rikets säkerhet" i svensk rätt må hänvisas till framställningen
hos Nelson, Rätt och ära Uppsala 1950 s. 315ff.
Se Utlåtande, i anledning af anmärkningar wid förslaget till
allmän Crlminallag. af Lagcommileen (1833) 2. uppl. 1840 s. 109 och Förslag till
Crlminallag 2. uppl. 1839 s, 17,
' Se Thyrén, Förberedande utkast till strafflag. Speciella
delen XI (Lund 1933). s. 10(§ 15), s. 214.
Prop.
1975/76:174 64
Vid sin behandling av älgärder för alt stävja missbruk av
yttrandefriheten uppehåller sig kommittén först vid problem rörande
yttrandefrihetens gränser. Samtidigt som yttrandefriheten framhålles som en av
grandpelarna för den demokratiska samhällsordningen anförs (SOU 1935:8 s. 99).
Den frihet den demokratiska samhällsordningen inrymmer för
individen kan emellertid lika litet i delta hänseende som i någol annat vara
obegränsad. Den har sina gränser i hänsynen lill andras frihet och samhällets
bästa. En frihet, som tjänar till förevändning att använda moraliskt
förkastliga medel och bryta samhällets lagar, kan icke åberopa sig på de
demokratiska principerna. Friheten förutsattes utövad under ansvar och självdisciplin.
Där dessa saknas och friheten urartar till självsvåld, kan den demokratiska
ordningen och därmed allas frihet råka i fara. Faran hotar såväl från det häll.
där självsvåldet uppträder, som frän den reaktion, vilken självsväldet kan
framkalla. En sädan reaktion kan i sin iver att ställa till rätta lätt frestas
att gä för långt. 1 den män självsväldet icke på annat sätt kan stävjas, måste
fråga uppstå om samhällets ingripande.
Under rubriken fönjtsättningarna för propagandans
straffbarhet uppehåller sig kommittén särskilt vid behandlingen av lögnaktiga
uppgifter. Den ovan berörda bestämmelsen i SL 8: 14 är här av särskilt
intresse. Bestämmelsen hade emellertid en ålderdomlig karaklär och blev på
grund av dess vaga uttryckssätt knappast tillämpad. Enligt kommittén fanns det
dock ett starkt behov av ett skydd mot samhällsfariig ryktesspridning. Härom
anförde kommittén (SOU 1935: 8 s. 126-127).
Någon meningsskiljaktighet kan ej råda därom att
användande av ett sädant medel (lögnaktig propaganda) i den politiska striden
måste fördömas. Användningen därav kan ocksä. såsom erfarenheten visar,
innebära särskilda faror för lugnet och ordningen,.Osanna uppgifter och falska
rykten ha visat sig särskilt ägnade att verka upphetsande och åstadkomma oro.
En särskild form av medlets användning i de diktatursirävande kraftemas tjänst
är provokaloriska dåd. vilka tillskrivas motståndarna. Det bör icke råda nägon
tvekan om att med de skadliga verkningar sädana propaganda-metoder kunna ha.
staten bör reagera mol dem genom siraffstadgande. Svårigheterna för lillämpningen
ur de angående hetspropaganda anförda synpunkterna föreligga här i avsevärt
mindre omfattning, då del använda medlet ger en viss fasthet åt broilsbeskrivningen.
Den av kommittén föreslagna besiämmelsen avsåg, i
anslutning till Thyréns förslag, utspridande av falska rykten och lögnaktiga
uppgifter. Angående avgränsningen av det straffbara området anförde kommittén (SOU
1935: 8 s. 127).
Det ligger i sakens natur all del ej går att i den
politiska debatten helt undvika oriktiga uppgifter, som lämnas i god tro. och
även om del skulle förekomma att oriktiga uppgifter medvetet lämnas, torde det.
huru motbjudande ett sådant tillvägagångssätt än är, vara praktiskt omöjligt
att i varje fall ingripa. Verkan av en dyUk uppgift är också helt visst i vanUga
fall ej
Prop. 1975/76:174 65
farligare än all del kan vara nog med den allmänna
opinionens dom och all i den fortsatta diskussionen uppgifien från annat håll
rättas. Vad som bör drabbas äro de allvarliga fall, dä del falska ryktet eller
den lögnaktiga uppgiften är ägnad alt väcka förakt för allmänt organ eller att
framkalla fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid och då däråt gives
allmän spridning i sådani syfte.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen (8: 14) löd (SOU
1935:8 s. 13).
Den. som uppsåtligen ger allmän spridning äl falska rykten
eller lögnaktiga uppgifter, ägnade att väcka förakt för allmänt organ eller
att framkalla fara för rikels säkerhet eller allmän ordning och frid, straffes,
där ej handlingen särskilt är belagd med högre straff, med fängelse eller
böter.
1 det pä grandval av kommitténs förslag och
remissyttrandena däröver utarbetade departementsförslaget (prop. 1936: 234. s. 44f.)
återfanns kommitténs förslag väsentligen bibehållet (8: 29 a). Med anledning
av anmärkningar frän lagrådet, vilka dock icke i sak biträddes av
departementschefen, företogs en uppdelning av det föreslagna stadgandet på 8
och 10 kap. SL. Därvid blev i den antagna lydelsen SL 8: 14 kvar men avsåg
blott den. som ger allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga
uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikels säkerhet. Enligl 10: 14 a SL
bestraffades sädan ryktesspridning, ägnad all framkalla fara för den allmänna
ordningen eller väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ, som
äger besluta i offentliga angelägenheter. Stadgandena avsåg uppenbarligen både
utspridande och fortspridande.
Departementschefen anförde bl.a. all uttrycken "väcka
förakt för allmänt organ" och "framkalla fara för rikets säkerhet
eller allmän ordning och frid" var tämligen obestämda och svävande. Genom
en närmare specificering skulle enligt departementschefens mening stadgandet
dock kunna bli alltför begränsat. Vad gäller den allmänna ordningen påpekades,
all det endast var fara för ordningsstörande av mera omfattande art som avsågs.
Som nyss nämnts framfördes i lagrådet erinringar mot
förslaget i sak. Lagrådet (prop. 1936: 234 s. 62) anförde sålunda bl. a. att
det då gäUande stadgandet i SL 8: 14 knappast Ullämpats och att det endast i
ett eller annat enstaka fall hade tagils upp till övervägande av ålalsmyndighel.
Lagrådet var också av den meningen att det föreslagna stadgandet skulle få
ringa verkan. Lagrådet avstyrkte stadgandet i vad det avsåg straff för förfarande
som var ägnat all "väcka förakt för offentlig myndighei eller annal organ,
som äger besluta i offenliga angelägenheter". Härom anfördes bl. a. (prop.
1936: 234 s. 63-64).
Paragrafen innefattar jämväl stadgande om straff för där
beskrivet förfarande, som är ägnat alt "väcka förakt för offentlig
myndighet eller annat organ som äger beslula i offentliga angelägenheler".
Vad härmed åsyftas kan ej anses fullt tydligt och än mindre kan med ledning av
lagtexten närs-Riksdagen 1975/76, i sami. Nr 174
Prop.
1975/76:174 66
mare bedömas i vad mån ett sådant stadgande kan träffa nägra
fall. vilka utan att vara annorstädes i strafflagen behandlade äro av
obestridligt straffvärd beskaffenhet. En på osanna rykten och uttalanden stödd
agitation, som har till mål att emot "offentlig myndighet" framkalla
en stämning svarande emot det starka ordet "förakt", torde i sin framfärd
endasl sällan kunna undgå att genom fakUska angrepp ä en eller flera för viss Ijänsteåtgärd
eller tjänsteverksamhet ansvariga personer hemfalla under redan nu gällande slraffbud.
Nära ligger ock antagandet, att en sådan förkunnelse under vissa omsländigheler
och i allt fall där den framträder i mer hotande form skall finnas innebära den
fara för den allmänna ordningen, vilken redan förat i förevarande § angivits säsom
grund för ingripande med straff. Att ett särskill straffskydd skulle vara av
nöden förde representativa församlingar och andra, vilka kunna vara hänförliga
under den ganska mångtydiga och även eljest mindre Ullfredsställande
beteckningen "organ som äger besluta i offentliga angelägenheter",
kan icke anses vara på övertygande sätt påvisat. Även om utöver vad nu sagts nägra
fall skulle förekomma, i vilka befogad näpst icke kan ske på annan väg än den
i förslaget anvisade, lärer dock det praktiska tillämpningsområdet bliva
synnerligen begränsat, och stadgandet måste antagas komma att mindre väl ägna
sig för att ulöva en i huvudsak allenast återhållande eller dämpande verkan. Ej
heller bör förbises, att ett sådant stadgande genom sin i vissa hänseenden
obestämda innebörd kan - synneriigast i upprörda lägen - inbjuda till försök
alt åt ett parti, som sitter vid makten, bereda en icke i allo berättigad
företrädesställning i den politiska striden, en möjlighet som tydligen är helt
främmande för nu föreliggande förslags syfte och grander. Att olägenhe-tema
härav måste bara betydande ligger i öppen dag.
Genom den år 1940 vidtagna revisionen av SL 8 kap. skedde
vissa förändringar avseende stadgandet om samhällsfarlig ryktesspridning.
Detta stadgande (nu SL 8: 21) erhöll dels strängare straffsatser, dels
föreskrevs särskilt siraff för oaktsamhet vid krig eller krigsfara. Vid den år
1942 vidtagna förnyade revisionen av samma kapitel skedde ej annan ändring än
den som betingades av regeln i SL 8: 29 a om straffskärpning beträffande brott,
som förövas, dä riket är i krig eller krigsfara. Dessa båda revisioner lämnade
stadgandet i SL 10: 14 a ulan ändring.
5.2 Vissa förarbeten till nuvarande bestämmelser
Straffrättskommittén tog upp de ifrågavarande stadgandena
i SL 8:21 och 10: 14 a till behandling. Kommittén fann det vara ändamålsenligt
att föra samman de båda stadgandena till ett stadgande (11:6), vilket bereddes
plats bland brotten mot allmän ordning. Vid denna sammanslagning företogs ocksä
smärre justeringar i gärningsbeskrivningen. Sålunda skärptes kravei på osant
innehåll. Däremot utvidgades stadgandet att gälla påstående ägnat att
framkalla fara för medborgerlig trygghet. Vidare behövde uttalandet icke
längre vara ägnat all väcka förakt för myndighei utan blott undergräva
aktningen för myndigheten. Eftersom kommittén fann det "vara
Prop. 1975/76:174 67
ett rimligt krav. att innan någon tager på sitt ansvar att
bland allmänheten sprida ett meddelande av här ifrågavarande slag. han i någon
mån söker kontrollera meddelandets riktighet", föreslogs kriminalisering
av de fall av oaktsamhet. då meddelaren "underiåtit skäliga mätt och steg
för att förvissa sig om dess osanning". Spridningsrekvisitet förändrades
genom alt uttrycket "bland allmänheten" infördes.
Vid remissbehandlingen mötte det föreslagna stadgandet kritik
i de mest skilda riktningar (prop. 1948: 80 s, 191 - 192). Man syntes allmänt
vara av den åsikten, att brottsbeskrivningen var alltför vag. Från systematisk
synpunkt ifrågasatte justitiekanslersämbetet riktigheten av hela brottets hänförande
till brotten mot allmän ordning. Sveriges advokatsamfund fann uttalanden
ägnade att framkalla fara för medborgeriig trygghet vara att hänföra lill
brotten mot person. Föreningen Sveriges häradshövdingar liksom länsslyrelsen i
Gävleborgs län gjorde den principiella erinran alt ultrycket "påstående
ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning eller
medborgerlig trygghet" var ett exempel på en svävande brottsbeskrivning. Oaktsamhetsstadgandet
vann föga genklang, och Advokatsamfundet ifrågasatte och en ledamot av
Göteborgs rådhusrätt bestred hela stadgandets lämplighet och nödvändighet.
Nämnde ledamot anförde, att den föreslagna utsträckningen av kriminalisationen
var ägnad att beskära den offentliga kritiken i allmänna angelägenheler och
därför inte borde upptas i lagen. Samfundet anförde bl. a. (prop. 1948: 80 s.
192).
Även om det icke kunde bestridas att ryktesspridning stundom
kunde innebära en viss samhällsfara. vore samfundet likväl av den
uppfattningen att bästa medlet all förhindra sädan ryktesspridning eller
förebygga de skadliga konsekvenserna därav icke vore straff utan vederhäftig
upplysning. På grund härav ville samfundet förorda, att paragrafen upptoges
till förnyat övervägande och alt man därvid, i stället för att föreslå en
utvidgning av det straffbara området, undersökte möjligheterna att avskaffa
hela straffbestämmelsen eller väsentligt inskränka dess tillämplighetsområde.
Skulle del emellertid befinnas erforderiigt all bibehålla en straffbestämmelse
i ämnet, syntes det under alla förhållanden oundgängligen erforderligt all
giva broltsrekvisilen en mera distinkt och entydig utformning än som skett i förslaget.
En så tänjbar paragraf som den föreslagna överensstämde icke med kravet på
rättssäkerhet. Del straffbara området borde avsevärt inskränkas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge fann däremot
brottsbeskrivningen vara alltför snäv och föreslog skydd även för
folkhushållningen.
Departementschefen (prop. 1948: 80 s. 192- 193)
tillbakavisade anmärkningen om brottets klassifikation men jämkade stadgandets
lydelse till förhindrande av all det skulle kunna komma att tillämpas vid fara
för enskild person. Stadgandet utsträcktes att gälla även folkförsörjningen. 1
likhet med Advokatsamfundet fann departementschefen det vara betänkligt att
straffa i fall av oaktsamhet.
Prop. 1975/76:174 68
Departementschefen anförde bl. a.
Med hänsyn till de allvarliga skadeverkningar som,
särskilt i orostider,
kunna inträda till följd av osann ryktesspridning finner jag, att ett stadgan
de häremot allljämt bör upptagas i strafflagen. Jag bilräder likaledes kom
mitténs förslag att utvidga skyddet för myndighet och annat organ med be
slutanderätt i allmänna angelägenheler från att avse endasl ryktesspridning
ägnad att väcka förakt lill att gälla all ryktesspridning som är ägnad alt un
dergräva aktningen för myndigheten eller organei. Utöver vad kom
mittén föreslagit finner jag vidare, att skydd mot osann ryktesspridning bör
stadgas även för folkförsöijningen. På sätt hovrätten över Skåne och Ble
kinge framhållit bör nämligen beaklas, all exempelvis rykten om knapphet
på viss vara lätt framkalla hamstringspanik och därigenom kunna allvarligt
inverka på det allmänna försörjningsläget.
De nu behandlade straffbestämmelserna aktualiserades även
i annal sammanhang, nämligen i samband med att 1944 års tryckfrihetssakunniga
lade fram förslag till tryckfrihetsförordning (SOU 1947: 60). I belänkandet
framhölls att beslämmelserna om iryckfrihetsbrott borde hänvisa till motsvarande
stadganden i allmän lag. En väsenilig del av dessa stadganden berördes av det
då pågående arbetet med lagsliftning om brott mol staten och allmänheten. 1 de
delar som berörde denna lagstiftning utgick de Iryckfrihetssakkunniga i sitt
förslag från det då föreliggande av justitiedepartementet upprättade förslaget
lill ändring i SL. De sakkunniga log emellertid inte ståndpunkt till frågan om
departementsförslaget uppfyllde de fordringar som ur tryckfrihetsrättslig
synpunkt borde upprätthällas i fråga om yttrandefrihetens närmare reglering!
den allmänna lagstiftningen. 1 betänkandet anmärktes dock. att bland de
sakkunniga erinringar framställts beträffande vissa av de i detta sammanhang
relevanta gärningsbeskrivningarna i departementsförslaget. Del gjordes gällande
att slraffbuden fått en så obe-tämd avfattning att de därigenom kom alt verka
hämmande på tryckfrihetens utövning. Erinringarna avsäg främsl brotten
angående skymfande av myndighet och kränkande av främmande makt. Stark ivekan
hade yppats om dessa straffbud över huvud tagel borde upptas i SL (se SOU 1947:
60 s. 243).
Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framkom
stöd från flera håll för den uppfattning som vissa av de sakkunniga gett
uttryck åt (prop. 1948: 80 s. 439-440). Sveriges advokatsamfund uttalade
sålunda alt bl.a. brottet samhällsfarlig ryktesspridning över huvud tagel inte
borde upplagas i SL. Landsorganisalionen anmärkte att gärningstyper som samhällsfarlig
ryktesspridning givits i påfallande grad en allmän och oklar beskrivning.
Publicistklubben uttalade, att de brotlsdefinitioner som upptagits från
strafflagsförslaget kunde vålla ungefär hur många olyckor för tryckfriheten som
helst. Beträffande vissa definitioner, bl. a. samhäUsfarlig ryktesspridning,
kunde dessa utan vidare användas till att undertrycka "fair comments on
mallers of public interest". Svenska journalistför-
Prop. 1975/76:174 69
eningen hyste farhågor beträffande vissa av de särskilda
brotten i departementsförslaget. Föreningen framhöll att brottet samhällsfariig
ryktesspridning förutsatte alt i rättstillämpningen strängt upprätthölls ett
krav på att det ålåg åklagaren alt styrka att ett utspritt rykte verkligen var
falskt eller ett påstående osant.
Kritiken medförde vissa ändringar i den slrafflagstext som
antogs år 1948. Beträffande emellertid brottet samhällsfariig ryktesspridning
(11:6) framhöll departementschefen (prop. 1948: 80 s. 442).
1 motsats till vad gäller de nu behandlade stadgandena, harjag
icke i anledning av förslaget Ull tryckfrihetsförordning och de däröver
avgivna yttrandena funnit tillräckliga skäl att vidtaga ändring i 11:6 eller 7
i strafflags-förslaget. 1 del förra lagrummet är föratsättning för straffbarhet
att någon uppsåtligen sprider falskt rykte eller osant påstående av nännare angiven
samhällsfarlig beskaffenhet. Det måste alltså bevisas, att den utspridda
uppgiften var lögnaktig och alt detta förhållande enligt vanliga regler täcktes
av gämingsmannens uppsåt.
Stadgandet i SL 11:6 fick följande lydelse.
Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat
osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet,
folkförsörjningen eller allmän ordning och säkerhel eller att undergräva
aktningen för myndighet eller annat organ vilkel äger besluta i allmänna
angelägenheter, straffes för samhällsfarlig ryktesspridning högst med
straffarbete i två år.
1 BrB har återigen en uppdelning av bestämmelsen i SL 11:6
pä skilda kapitel ägt ram. I BrB 16:6 och 17:6 har upptagits motsvarigheter
till SL 11:6 såvitt avser annal än fara för rikets säkerhet. Vad beträffar den
samhälls-farliga ryktesspridningen för övrigt framhöll straffrällskommittén att
den osanna propagandan enligl de erfarenheter som de senaste årtiondena givit
visat sig spela en betydande roll vid förberedelse till och genomförande av
handlingar av upprors- och högförräderikaraktär. Kommittén anförde vidare (SOU
1953: 14 s. 293).
Särskilt med hänsyn härtill synes skyddet mot den osanna
propagandan icke vara helt tillfredsställande tillgodosett genom de till 17
kap. överförda bestämmelser som beröra sådan verksamhet, nämligen 5 och 6 §§
(SL 8:4 och 5) om spioneri och grovt spioneri, 7 § första stycket (SL 8: 6
första stycket) om obehörig befattning med hemlig uppgift och 7 § andra stycket
(SL 8:6 andra stycket) om vårdslöshet med hemlig uppgift samt genom de
nuvarande bestämmelserna om samhällsfarlig ryktesspridning (SL 11:6).
Spioneristraff drabbar enligl 17 kap. 5 § i förslaget den som med uppsåt att gå
främmande makt tillhanda obehörigen anskaffar, befordrar eller lämnar sanna
eller osanna uppgifter om vissa för riket betydelsefulla förhållanden. Genom 17
kap. 7 § första stycket (SL 8:6 första stycket) utvidgas det enligt
spioneribestämmelserna straffbara området till lämnande av uppgifter av hemlig
natur utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Om någon av grov oaktsamhet
befordrar eller lämnar uppgift som avses i 17 kap. 5 §
Prop. 1975/76:174 70
(SL 8:4) och som rör förhållande av hemlig natur, följer
straff enligt 17 kap. 7 § andra styckei (SL 8:6 andra slycket). Enligt nu
berörda bestämmelser kan man alltså ej straffa den som. utan uppsåt att gå
främmande makt tillhanda, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bringar lill den
främmande maktens kännedom falskt rykte eller annat osant påstående som är
ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet men ej är av hemlig natur. 1 SL
11:6 avses endast utspridande av sådant rykte eller påstående bland allmänheten.
Kommittén framhöU att norsk och dansk strafflag innehöll
bestämmelser som bättre tillgodosåg skyddet mot den osanna propagandan och
ryktesspridningen. Kommittén anförde som exempel (SOU 1953: 14 s. 293-294).
öm någon exempelvis lämnar främmande makt oriktiga
upplysningar som äro ägnade att framkalla fara för rikets säkerhel, t. ex.
genom att påslå att regeringen slutit militäravtal med annan makt eller åt
sådan makt upplåtit baser på svenskt område, kan en sådan gärning straffas
endast om de föratsättningar föreligga, om vilka stadgas i SL 8:4 eller 6.
Samma är förhåUandet om någon till främmande makt lämnar falska upplysningar
om infiltration från annan makts sida eller om krav som sådan makt skulle ha
ställt mot landets regering.
Kommittén föreslog kriminalisering av fall dä någon till
främmande makt framför eller låter framföra osant påstående som är ägnat att
framkalla fara för rikels säkerhet. Sådan gäming skulle vara straffbar även i
fall då grov oaktsamhet förelåg.
Vid remissbehandlingen (prop. 1962: 10 del B s. 278-279)
underströk kommittén för utredning om det psykologiska försvaret starkt behovet
av att man effektivt ingriper mot den samhällsfarliga propagandan, bl.a. i form
av straffbud. Kommittén anförde sålunda bl. a. följande.
Det skulle kunna vara moUverat att giva straffbudet en
vidare formulering, så att det avser ej endast osanna påståenden. En sådan
utvidgning kan vara påkallad med hänsyn till att en skicklig förledande
propaganda mera sällan använder direkta lögner. Genom ensidiga, ofta starkt affektbetonade
framställningar kan det eftersträvade syftet nås lika väl, kanske rent av
bättre än om direkta osanningar användes. Emellertid kan den invändningen
göras, att en dylik utvidgning ej skulle stå i god överensstämmelse med
yttrandefriheten och rätlen Ull fri åsiktsbildning. Vilseledande propaganda får
i StäUet mötas genom saklig upplysning. Kommittén vill därför ej föreslå någon
ändring i förslaget i denna del.
Överbefälhavaren betonade, att stadgandet måste bedömas
vara synnerligen betydelsefullt med hänsyn till rikets säkerhet.
Flera remissinstanser biträdde den föreslagna
kriminaliseringen av oakt-samhetshandlingar, medan advokatsamfundet såsom
tidigare avstyrkte i denna del. Departementschefen (prop. 1962: 10 del B s.
280) anslöt sig till samfundets avvisande ståndpunkt och framhöll.
Prop.
1975/76:174 71
Det
bör alltså krävas uppsåt såväl i fråga om att påståendet är osant som att det
är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. Det må framhållas att kravet
på uppsåt enligt allmänna grander icke innebär fordran att gärningsmannen skaU
ha handlat med avsikt. Det är tillfyllest att han insett att påståendet är
osant och att det är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, varjämte
ansvar inträder jämväl om s. k. eventuellt uppsåt föreligger.
På
hemställan av lagrådet (prop. 1962: 10 del B s. 465) innefattades även "falskt
rykte" i brottsbeskrivningen.
5.3
överväganden och förslag
5.3.1
Allmänna överväganden
Gemensamt
för stadgandena om ryktesspridning till fara för rikels säkerhet (19:8), samhällsfarlig
ryktesspridning (16:6) och beljugande av myndighet (17:6) är att med dem avses
att skydda samhälleliga institutioner och funktioner mot den menliga verkan som
kan följa av spridande av osanna påståenden. Det ligger i sakens natur att
sådana bestämmelser lätt kan verka ingripande i eljest vedertagna principer om
rätt för envar att fritt driva meningsutbyte och på annat sätt bilda opinion i
samhälleliga frågor. Vad gäller stadgandenas lämplighet från principiell
synpunkt har också meningama bratit sig vid skilda tillfällen då de behandlats
i lagstiftningssammanhang. Härtill kommeratt dera praktiska nytta, i allt fall
i vissa hänseenden, satts i fråga.
1
direktiven har uppmärksamheten riktats på hithörande problem vad gäller
stadgandet i 19: 8. Som inledningsvis nämnts och som klart framgår av
förarbetena till stadgandet om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet
synes emellertid detta inte böra behandlas isolerat från parallellslad-gandena
i 16:6 och 17:6. 1 det följande tas därför till en början samtliga nu nämnda stadganden
upp till övervägande vad gäller vissa övergripande synpunkter.
Som nämnts i det
föregående kan det historiska urspranget till nuvarande bestämmelser i BrB
19:8, 16:6 och 17:6 återfinnas i en bestämmelse i 1734 års missgämingsbalk i
vilken föreskrevs straff för den som utspred lögn och falska rykten som rörde
rikets säkerhet. En motsvarighet Ull denna bestämmelse upptogs i SL och besiod
där ända fram lill år 1936. Denna senare bestämmelse torde emellertid ej ha Ullämpats.
Det finns anledning förmoda att motsvarande stadganden som gällde fram till år
1949 kom tiU användning endast i mycket begränsad utsträckning. Enligt vad som
redovisats ovan tUlämpades det därefter gällande stadgandet, SL 11:6, endast vid
ett tiUfälle. Vilken del av stadgandet som därvid var aktuell har inte kunnat
utrönas. Av de i BrB på skilda lagram upptagna bestämmelserna har 19: 8 ej någonsin
kommit tiU tiUämpning, medan 16: 6 Ullämpats i fem och 17:6 i ett fall. Att lagrammen
tUlämpats i så begränsad omfattning torde i
Prop.
1975/76:174 72
viss
mån finna sin förklaring i det förhållandel att uppsåtet skulle täcka, utom
annat, att ifrågakommet påstående är osant.'
Av den tidigare lämnade
redogörelsen framgår att nu gäUande bestämmelser på förevarande område i allt
väsentligt tillkom vid mitten av 1930-talet. Anledningen till att spridande av
falskt rykte blev föremål för lagstiftarens intresse vid denna tid torde vara
att söka i vissa extremistiska partiers verksamhet. Vissa yttringar av dessa
partiers propaganda ansågs betänkliga. Vad man främst vände sig emot var
propaganda som eggade till våld och användande av lögnaktiga och vilseledande
uppgifter i syfte att förbereda en våldsam omstörtning. Enligt den år 1933 tiUkallade
kommittén för utredning om åtgärder mot statsfientlig verksamhet var det inte tillrådligt
att låta förhållandena helt fritt utveckla sig. Visserligen framhölls att
samhället i stor utsträckning måste lita till upplysning som ett medel att
bekämpa vilseledande propaganda. Men då det gällde den offentliga propagandan
fanns anledning att tillgripa lagstiftning. Vad man lagstiftningsvägen ville
möta var vad som kunde anses som klara missbrak av yttrandefriheten. Endast
falska rykten och lögnaktiga uppgifter som var ägnade att framkalla fara i
vissa hänseenden skulle sålunda kunna föranleda ingripande från det allmänna.
Det torde svårligen kunna
bestridas att spridande av lögnaktiga påståenden bland allmänheten under vissa
omständigheter, särskilt under orostider, kan utgöra en samhällsfara.
Emellertid kan inte enbart detta förhållande motivera att man från samhällets
sida ingriper med straffsanktioner mot sädana företeelser och därmed inskränker
eljest rådande yttrandefrihet.
Generellt låter det sig
väl sägas att missbruk av yttrandefriheten bör stävjas. Men frågan vad som
skall anses som missbrak och som därför bör beivras låter sig sällan entydigt
besvaras. Uppfattningama härom växlar med olika samhällssystem och från en tid till
en annan. 1 vårt samhälle med allt större öppenhet och mångfald vad gäller
debatt och information har man aU anledning räkna med att
"toleransnivån" i nyssnämnda hänseenden är hög. Därtill kommer att,
även om man i sak är beredd att med hänsyn tiU motstående inlressen godtaga en
viss inskränkning i yttrandefriheten, gränsdragningen ofta är ytterst svår att
klart ange i författningstext. Risk föreligger att brottsbeskrivningen blir
allt för allmän, tänjbar och därigenom oklar och således kommer att, samtidigt
som den illa uttrycker lagstiftarens intentioner, dåligt överensstämma med det
övergripande kravet på rättssäkerhet. Förarbetena till de här behandlade stadgandena
bär vittnesbörd om detta.
Av det sagda synes följa
att stor försiktighet bör iakttas när det gäller att genom straffrättsliga
åtgärder söka möta spridande av osanna påståenden.
'
Se i detta sammanhang det enda refererade rättsfall som i viss mån berör nu aktuellt
stadgande. NJA 1942 s. 691. Fråga uppkom i målet humvida den tilltalade insett
att ryktena var falska.
Prop. 1975/76:174 73
Uppenbarligen bör sådana åtgärder tillgripas endast när
andra remedier inte står tiU buds. 1 jämförelse med de förhållanden som
härvidlag rådde på 1930-talet är samhället i dag väsentligt bättre rustat att
möta - och bemöta - falska rykten och andra osanna påståenden. Sålunda har
massmedierna i dag säkerUgen en långt större och bredare genomslagskraft än
tidigare. Möjlighetema att genom massmedia nå fram med beriktiganden och annan
information är därför allmänt sett goda. Även de myndigheter och andra organ
som har att svara för de samhällsfunktioner, vilka de ifrågavarande straffbestämmelsema
ytterst är avsedda att skydda, har i dag ofta betydande resurser för
information och upplysning till sitt förfogande.
Mot bakgrand av vad nu andragits kan, allmänt sett.
ifrågasättas om det finns något behov av de här omhandlade straffstadgandena. 1
allt fall är ett sådant behov numera föga framträdande. Vid detta förhållande
bör en avvägning mellan å ena sidan den praktiska nytian av stadgandena och å
andra sidan de olägenheter som de onekligen inrymmer främst vad gäller yttrandefriheten
ge till resultat att stadgandena i princip bör kunna utmönstras. EmeUertid
måste innan frågan definitivt besvaras för ett vart av de särskilda straffstadgandena
närmare övervägas om specifika intressen, knutna till de särskilda stadgandena.
talar emot den nyss angivna slutsatsen.
5.3.2 Ryktesspridning till fara för rikets säkerhet
Gämingsbeskrivningen i BrB 19:8 omfattar dels att någon bland
allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående dels att någon
till främmande makt framför eller låter framkomma falskt rykte eller annat
osant påstående. 1 båda fallen fordras att gämingama skall vara ägnade att
framkalla fara för rikets säkerhet.
Bestämmelsens andra led - framförande lill främmande makt
av falskt rykte tillfogades i samband med BrB:s tillkomst och har direkt
förebild i den norska strafflagen.
Den norska bestämmelsen, som återfinns i § 97 b i
Straffeloven och som Ullkom år 1950, lyder.
Med fengsel inntil 2 år staffes den som mot bedre vitende
eller grovt uaktsomt utbrer offentlig eller meddeler til fremmed makt falske rykter
eller uriktige opplysninger som om de vinner tiltro, er egnet til å sette rikets
indre eller ytre sikkerhet eller forholdet til fremmede makter i fare, eller
som medvirker hertil.
Det intresse som är avsetl att skyddas genom
straffstadgandet är rikets säkerhet. Att fara för denna kan uppkomma om osanna
påståenden opåtalat får spridas bland allmänheten eller föras fram till
främmande makt kan inte bestridas. Detta får anses gälla särskilt det
förfarande som beskrivs i det senare ledet av stadgandet, nämligen alt någon
till främmande makt framför eller låter framkomma osant påstående. Här är också
möjligheterna mycket små att med saklig upplysning och information möta de skade-
6-Riksdagen 1975/76, I saml. Nr 174
Prop.
1975/76:174 74
verkningar förfarandet kan ha. Emellertid torde dessa
möjligheter vara begränsade även när det gäller de faror som är förenade med
ryktesspridning bland allmänheten. Mot bakgrand av det nu sagda torde det
därför i allt fall under orostider föreligga ett behov av det nu ifrågavarande
straffstadgandet som ett komplement till bestämmelsema om spioneri och
obehörig befattning med hemlig uppgift. Däremot kan det ifrågasättas om detta
behov i vad avser annat än orostider har sådan styrka att det tar över de
olägenheter, som enligt vad ovan anförts, allmänt sett är förknippade med ett
stadgande av nu ifrågavarande slag. En avvägning härvidlag ger enligt min uppfattning
till resultat att stadgandet bör kunna utmönstras vad avser mera normala
förhållanden men bibehållas i vad avser tid då landet är i krig eller då av
krig föranledda utomordentliga förhållanden råder. Detta bör i sin tur
föranleda att stadgandet utmönstras ur 19 kap. och i stället införes i BrB 22
kap.
5.3.3 SanUiäUsfarUg ryktesspridning
Straffstadgandet i BrB 16: 6 om samhällsfarlig
ryktesspridning upptar tre moment. Till en början skall gärningen avse ett
spridande bland allmänheten. Detta rekvisit skall enligt förarbetena ej tolkas
restriktivt. Något krav på alt ett uttalande skall rikta sig omedelbart till en
större krets har sålunda inle avselts: en kampanj som bedrivs medelst
antydningar vid samtal med enskilda kan vara minst lika farlig som en öppet
bedriven propaganda, vilken lättare kan gendrivas. Gärningsmannens uppsåt skall
omfalta att spridningen sker bland en obestämd krets. Vidare krävs att det som
sprids skall vara ett falskt rykte eller annat osant påstående. Till skillnad
från förtals-brotten krävs sälunda alt ryktet skall vara falskt eller
påståendet osant. Sanningslösheten har gjorts till ett brottsrekvisit.
Slutligen fordras, att spridandet varit ägnat alt framkalla fara för
folkförsörjningen eller allmän ordning och säkerhel. Av motiven framgår, att
del väsentligaste skälet för införandet av skyddet för folkförsörjningen var
att t. ex. rykten om knapphet på viss vara i orostider lätt framkallar hamstringspanik
och därigenom kan allvarligt inverka på det allmänna försörjningsläget. Vad
gäller allmän ordning och säkerhet avser delta sådant som ordningsmakten i det
allmännas intresse har att upprätthälla. 1 överensslämmelse med vad som gäller
beiräffande den subjektiva värderingen av fare rekvisitet i BrB krävs inte att
gärningsmannen insett alt fara förelåg utan endast att han ägl kännedom om de
omständigheter vilka vid en objektiv bedömning grundlägger fara.
Vad här anförts om bestämmelsens objektiva och subjektiva
sidor synes ge vid handen att stadgandet har ett användningsområde som i
praktiken måste vara mycket begränsat. 1 tider då samhället präglas av lugn och
stabilitet torde stadgandet knappast vara tillämpligt, eftersom sådan fara som
bestämmelsen förutsätter då måste vara i allt fall myckel svär all styrka. Över
huvud taget synes något behov av kriminalisering i det förevarande hänseendet
inte föreligga under normala förhållanden. Snarare kan det an-
Prop. 1975/76:174 75
tagas att en tillämpning av bestämmelsen under sådana
förhållanden skulle kunna motverka sitt syfte. I enlighet med det anförda synes
stadgandet om samhällsfarlig ryktesspridning böra upphävas i allt fall vad
avser annat än tid då landet är i krig eller då av krig föranledda
utomordentliga förhållanden råder.
Vad
därefter gäller lider av sådana extraordinära förhållanden som nyss sagts torde
inte kunna bortses frän att det kan föreligga ett vissl behov av StraffrättsUgt
skydd för de intressen som stadgandet är avsett att värna. Men även här gäller
säkerligen all upplysning och information är det medel som i första hand bör
komma i fråga: sådana åigärder lorde vara långt effektivare än straffrättsliga
ingripanden. Vad som främst kan påkalla straffsanktion synes vara intresset
att skydda folkförsörjningen. 1 det föregående har föreslagits att stadgandet
i 19: 8 om ryktesspridning Ull fara för rikets säkerhet skall upphävas men en
motsvarande bestämmelse införas under 22 kap. att tillämpas i första hand under
beredskapstillstånd eller då landet är i krig. Denna senare bestämmelse synes i
och för sig tillämplig på ryktesspridning, som är ägnad framkalla fara för
folkförsörjningen, i den män ryktesspridningen också är ägnad att framkalla
fara för rikets säkerhet. Det är antagligt att dessa farerekvisit ej sällan
kan komma att sammanfalla, i allt fall när extraordinära förhållanden råder.
Att men för folkförsörjningen kan. mera allmänt, innefatta men för rikels
säkerhet förutsätts f ö. i stadgandet i 19: 5 om spioneri. Till det sagda
kommer alt skydd för folkförsörjningen under krig eller krigsfara i vissa
hänseenden även ges genom beslämmelserna i BrB 22: 1 om landsförräderi och
landssvek.
Vad nu anförts ger enligt min mening vid handen att
stadgandet i 16:6 om samhällsfarlig ryktesspridning bör kunna utmönstras i sin
helhet. I allt fall synes det praktiska behovet av ett särskilt stadgande av
förevarande slag så ringa, att delta uppenbarligen bör få vika för de
invändningar av mera principiell och övergripande natur som, enligt vad
redovisats i det föregående, kan anföras mol ett stadgande av nu ifrågavarande
art.
5.3.4 Beljugande av myndighet
I överensstämmelse med vad som gäller beträffande de två
tidigare behandlade brotten fordras även enligt stadgandet i BrB 17: 6 om
beljugande av myndighet att det rör sig om falskt rykte eller annal osant
påstående som sprids bland allmänheten. Gärningsbeskrivningen i övrigt är här
utformad så, att ryktesspridningen skall vara ägnad att undergräva aktningen
för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter.
Givetvis krävs för fällande dom att dessa gärningsmoment är täckta av uppsåt.
Att exempelvis sanningslöshetskravet skall vara täckt av gärningsmannens
uppsåt medför naturligtvis att bestämmelsens användning i praktiken inskränks
avsevärt.
Enligt motiven till stadgandet i dess urspmngliga lydelse
förväntades
7-Riksdagen 1975/76, 1 saml. Nr 174
Prop.
1975/76:174 76
detta få praktisk betydelse för beivrandet inte blott av
vissa yttringar av disciplinupplösande agitation inom försvarsväsendet ulan
även av sådan propaganda med vilken avsägs att undergräva förtroendet och väcka
förakt för civila myndigheter m.fl. Genom lagändring 1948 utvidgades det
straffbara området till att avse inte endast osanna uttalanden, ägnade att
väcka förakt för myndighet eller organ, utan även sådana uttalanden som var
ägnade att undergräva aktningen för myndighelen eller organet.
Det torde vara obestridligt all sanningslösa rykten och
påståenden kan medföra all tilltron till eller förtroendet för en myndighet
försvagas i sådan grad att dess verksamhet försväras. Som inledningsvis nämnts
(5.3) är också grunden för stadgandet all söka i della förhällande. Enligt lagrammets
lydelse fordras emellertid inte att en sådan effekt inträtt eller all fara för
sådan effekt kunnat uppkomma. Enligl ordalydelsen kan straff inträda redan när
del osanna uttalandet kan undergräva aktningen för myndigheten eller organet.
Därmed har slraffstadgandet fått en utformning som närmast ger det karaktären
av ett förtalsbrott, dock inte riktal mot enskild person utan mot en myndighet
eller ett allmänt organ som sädant. Så synes också brottet av den under senare
lid i massmedia förda debatten att döma ha uppfattals bland allmänheten. Att
straffa någon enbart för det han förfar så. att aktningen för viss myndighei
sätts i fara synes inte stå i överensslämmelse med nu rådande betraktelsesätt.
I sammanhanget kan erinras om att i rättegångsbalken 9 kap. 5 § lidigare
föreskrevs straff för den som i samband med rättegång kränkte "domstolens
värdighet". Detta led i lagrummet utmönstrades emellertid genom
lagstiftning är 1973 under hänvisning till all en beslämmelse som enligl sin
ordalydelse syftade till att skydda domstolens värdighet knappast var i linje
med modernt säll att se på domstolars eller andra myndigheters funktion i
samhället (prop, 1973: 30 s. 32).
Bibehälles ett straffstadgande om beljugande av myndighet,
synes i enlighet med vad här anförts delta i alll fall böra ändras därhän att
för straffansvar skall krävas, alt del osanna uttalandet är ägnat alt försvåra
myndighetens eller organets verksamhet. Som nyss uttalats är det självfallet
angeläget, att del allmännas organ åtnjuter sådant förtroende bland allmänheten
att deras verksamhel inte äventyras. Den här relevanta frågan är emellertid
huruvida straffsanktionering av spridande av osanna påståenden om myndigheter
och andra organ behövs eller har någon meningsfull funktion när det gäller att
upprätthålla detta förtroende.
Som jag inledningsvis anfört beträffande brotten om ryktesspridning
finns del risk. att man med ett stadgande av nu ifrågavarande slag inkräktar
på den räll till fri kritik av bl. a. myndigheler som så slarkt hävdas och
utövas - i den allmänna debatten i dag. Att dra en gräns härvidlag är också
förenat med stora svårigheter. Därtill kommer att ett ingripande med slraffrältsliga
åtgärder mången gång kan tänkas snarare försvaga än stärka förtroendet för den
myndighet som varit utsatt för ryktesspridningen. Här torde, om någonsin, gälla
all information eller upplysning är den adekvata
Prop. 1975/76:174 77
åtgärden när det gäller att motverka eller undanröja de
skadeverkningar eller risker för sådana verkningar som kan bli följden av alt
osanna uttalanden sprids bland allmänheten. 1 grava fall. där påtagliga
olägenheter för myndighetens verksamhet kan befaras, torde det f. ö. kunna
hävdas att del är en plikt för den berörda myndigheten att - i enlighel med
dess allmänna skyldighet att tillse att anförtrodda verksamhetsuppgifter
effektivt fullgörs - på lämpligt sätt bemöta osanna rykten och påståenden. Alt lagföring
i sådant sammanhang skulle ha nägon nämnvärd effekt eller ens vara lämplig kan
pä goda grunder starkt ifrågasättas.
Under hänvisning till vad jag nu och tidigare under det
allmänna avsnittet anfört vill jag förorda, att slraffstadgandet om beljugande
av myndighet utmönstras. 1 anslutning härtill bördock erinras om all i den mån
beljugande av myndighet även innefattar förtal av enskild, vilket ej sällan
torde vara fallet, personen i fräga givetvis kan utkräva ansvar för sädant
brott. Erinras bör också att åtgärder i sådant fall kan vidtagas från det
allmännas sida såtillvida att åtal kan utföras av åklagare, om brottet anges av
målsäganden och åtal av särskilda skäl befmnes påkallat ur allmän synpunkt.'
6 Tagande av utländskt understöd
6.1 Översikt över stadgandets framväxt och redogörelse för
förarbetena till nu gällande bestämmelser
Brottet tagande av utländskt understöd infördes först i
svensk rätt genom 1940 ärs lagstiftning beträffande SL 8 kap. 1 del betänkande
som låg till grand för lagstiftningen (SOU 1940: 8 s. 65) framhöll de
sakkunniga inledningsvis, att den för ett fritt statsskick erforderiiga rätten
till ett offentligt meningsutbyte inte kan vara obegränsad. Eftersom ett
hänsynslöst utnyttjande av denna frihel från vissa riktningars och individers
sida kan leda till inskränkning i andras frihel. är en viss kontroll från
samhällets sida nödvändig. Särskilt anförde de sakkunniga, att del mäsle
förebyggas, att den offentliga diskussionen urartar lill all förbereda eller
understödja brottslig verksamhet, vare sig denna omedelbart riktas mol
samhället eller mol enskilda.
De sakkunniga uppmärksammade i särskild grad problem som
rörde propaganda. Enligt dem mötte betänkligheter att lämna fritt spelram åt
propaganda som organiserades och finansierades av jämförelsevis begränsade men
ekonomiskt starka företag och organisationer, i sista hand arbetande i privat
vinstsyfte. 1 synnerhet var det farligt alt det hemlighölls, varifrån de medel
härrörde som möjliggjorde en propagandaverksamhet. Inom ramen för detta stora
problemkomplex tog de sakkunniga upp till behandling politisk propaganda som
finansieras från utlandet. De sakkunniga
' Jfr prop. 1975: 78 om lagstiftning angående ansvar för
funktionärer i offentlig verksamhet, m, m, s. 152- 154,
Prop.
1975/76:174 78
fann det framgå tydligt all denna kunde erbjuda betydande
faror för den fria meningsbildningen i landet, faror som kunde utveckla sig
därhän att de hotade rikets självbestämmanderätt och kanske dess säkerhet. De
anförde härom vidare (SOU 1940:8 s. 65-66).
I synnerhet äro sådana konsekvenser att frukta, om en
propaganda finansieras av en främmande makt. Det lorde däremoi sällan kunna
antagas, att denna inlåter sig härpå av osjälviska ideella motiv; fastmera mäsle
man räkna med alt den främmande makten med sitt understödjande av en propaganda
åsyftar att direkl eller indirekt befordra egna politiska intressen vilka alllför
lätt kunna komma i strid med rikets sannskyldiga bästa och verkliga oberoende.
Det är häiför icke nödigt att den främmande maklen använder 'köpta redskap' e. dyl.
Det är mycket möjligt att den kan finna medhjälpare hos inländska medborgare,
som mer eller mindre osjälviskt sympatisera med den främmande maktens
strävanden och i viss mån oegennyttigt ställa sig lill förfogande för alt genom
propagandaverksamhet här i landet befordra dem. 1 synnerhet i en tid dä skilda
staters maktpolitiska strävanden sammanvävas med försök alt vinna anhängare ål
bestämda ideologiska riktningar och ofla söka betäckning under sådana försök,
är det ytterst angelägel all icke genom att lämna frilt spelmm ål en utifrån betald
agitation av till synes endast ideologisk innebörd eller eljest av blott inrikespolitisk
räckvidd i själva verket bereda väg för underminering inifrån av vårt lands
utrikespolitiska självständighet.
Att effektivt stävja ell sådani agitatoriskt
undermineringsarbete från främmande makts sida erbjöd uppenbarligen för
strafflagstiftningen synnerliga svårigheter. De sakkunniga anmärkte först, alt
åtgärder av en främmande makts egna organ i stort sett är oåtkomliga för
bestraffning. Ytterligare anfördes, att de hjälpmedel för agitation som i
detta sammanhang var aktuella i regel lämnades på hemliga vägar, som endast på
enstaka punkter kunde blottläggas så att ett ingripande blev möjligt. Med
hänsyn härtill och lill alt det generellt selt ofta var nödvändigl all. om en
straffbestämmelse inte skulle bli betydelselös, straffbelägga vissa opäkallade
förfaranden i något slörre omfång än som motsvarar just vad man i det
väsentliga vill förebygga, ansåg de sakkunniga att en kriminalisering i detta
fall måsle anknytas lill själva mottagandel av ekonomiska hjälpmedel for
politisk agitation och all den inle kunde begränsas lill sådana fall. i vilka
det kunde bevisas all hjälpmedlen härrörde från främmande makt.
De sakkunniga föreslog en beslämmelse vars försia siycke
stadgade siraff för den som av främmande makt mottager penningar eller annat
för att här i riket bedriva viss politisk agitation. Vad man härigenom framför alll
önskade förebygga var att främmande makt använde personer här i riket som
redskap för en för rikets självständighet fariig agitation. Eftersom gränsen
mellan vad som mottages under bestämda instmktioner och som understöd lill en
mer eller mindre självständig verksamhet i verkligheten kan vara flytande,
ansåg de sakkunniga det inte möjligt att begränsa del straffbara förfarandet
till ett mottagande av hjälpmedel som omedelbart
Prop. 1975/76:174 79
skulle användas i den främmande maklens tjänst. Därför
syntes del oundgängligt att straffbelägga varje mottagande av ekonomiskt stöd
för politisk agitation. Av slor betydelse var del naturligtvis att bestämma
vilken propagandaverksamhet som skulle avses med understödet. Härom anförde de
sakkunniga (SOU 1940: 8 s. 67-68).
Det kunde ifrågasättas att upptaga all propaganda i den
främmande maktens intresse. Detta vore emellertid mindre lämpligt, ty å ena
sidan finnes knappast anledning att medtaga agitation som helt öppet angiver
sig företräda den främmande maktens synpunkter på dess egna angelägenheter, t.ex.
i ett krig eller eljest ett molsättningsförhållande lill en annan främmande
makt. Dylik "upplysningsverksamhet" är visserligen ofta högst ensidig
eller på annat sätt snedvriden, men den är bl. a. på grund av sin öppna metod
icke sä farlig för den svenska slalen. Ett inskridande däremot torde
följaktligen böra kräva, att en sådan propagandaverksamhet tagit former som i
och för sig innebära överträdande av särskilda straffbestämmelser i detta
kapitel eller i tryckfrihetsförordningen. Å andra sidan skulle med den ovan
antydda bestämningen av propagandans syfte riskeras alt icke träffa
organiserandet av den mest subtila och fördolda och därigenom kanske farligaste
agitationen i utländskt intresse, nämligen den som föregiver sig angå endast
allmänna ideologiska ståndpunkter eller rent inhemska angelägenheter. Till
förebyggande härav föreslås att straffbelägga mottagande av understöd för propaganda
som avser rikets styrelseskick eller älgärder i dess inre eller yttre styrelse.
Härunder inbegripes ideologisk agitation rörande politiska ämnen i den män den
tillägger sina satser allmängiltighet och följaktligen åtminstone bl. a.
tillämplighet på svenska förhållanden; så är vanligen fallel. Naturligtvis omfatiar
formuleringen jämväl uttalanden, som mera speciellt äro inriktade pä särskilda
svenska angelägenheter. Meningsyttringar om aktuella ellereljest mera
begränsade frägor i svensk politik, såsom förestående beslut eller val.
inbegripas jämväl. Härvid har ansetts böra särskilt framhållas att ej blott
utrikes- utan även inrikespolitiska ämnen avses; de senare erbjuda ofta
möjlighet att på ett indirekl och mera försåtligt sätl främja utländska inlressen.
Kriminaliseringen åsyftade endasl sådan propaganda som
avsäg att påverka den allmänna opinionen.
De
sakkunniga ansåg nödvändigt att till bestämmelsen i första stycket foga ell
andra stycke genorh vilkel även den skulle straffas som av främmande makts
undersåte mottager penningar eller annat för det ändamål som anges i försia
stycket och ej ulan dröjsmål anmäler del för Konungen eller den myndighet
Konungen därtill förordnat. Detta krav på offentliggörande av utländska
understöd till politisk agitation hade sin grund i svårigheten att erhålla
tillfredsställande effekt ål bestämmelsen i försia slycket så länge en
förutsättning för straff var att del mottagna skulle bevisligen härrörafrån
främmande makt. Straffbudei kunde ju lätt kringgås genom att den främmande
makten lämnade understöd utan att dess roll i sammanhanget framträdde. De
sakkunniga ansåg det vara att gå för långt att med anledning härav utvidga ansvarel
att gälla varje understöd från utländsk
Prop. 1975/76:174 80
källa. Som en lämplig medelväg föreslogs i stället
möjligheten att införa krav pä viss anmälningsskyldighet.
Departementschefen biträdde de sakkunnigas förslag i alll
väsentligt. Beträffande emellertid det föreslagna andra stycket ansåg
departementschefen vissa betänkligheter möta mot all i SL införa
bestämmelserom anmälningsskyldighet av den art som föreslagits. Det med
stadgandet åsyftade önskemålet skulle enligt departementschefen kunna
tillgodoses genom att bestämmelsen i första stycket utvidgades till att avse
även den som mottager penningar eller annat av någon som handlar i främmande
makts intresse (prop. 1940:217 s. 16-17).
SL 8: 22 erhöll följande lydelse.
Mottager någon av främmande makt penningar eller annat för
att här i riket genom utgivande eller spridning av skrifter eller annorledes
söka påverka den allmänna meningen om rikets styrelseskick eller om åtgärder i
dess inre eller yttre styrelse, straffes med fängelse.
Enligt SL 8: 29 skulle vad sålunda föreskrivits om
främmande makt gälla även den som handlar i främmande makts intresse.
Straffrätlskommittén framhöll beträffande nu aktuellt
brott, att erfarenheten då visade, alt mera omfattande lagstiftningsåtgärder
angående stödjande av förtäckt utländsk propaganda skulle fylla ett kännbart
behov. Kommittén ansåg sig inte böra föreslå någon större saklig utvidgning av
bestämmelsen i fråga. Dock föreslog kommittén, som ansäg ämnet för propagandan
vara för snävt angivet, all understödets ändamål skulle anges som åtgärd avsedd
att påverka den allmänna meningen om rikets politiska angelägenheter (SOU 1944:
69 s. 150-151). Förslaget vann emellertid inte gehör i denna del.
Departementschefen fann det inte vara tillrådligt all utsträcka tillämpligheten
lill att avse andra slag av agitation än sådan som hänför sig till själva
statsskicket eller åtgärder i rikets inre eller yttre slyrelse (prop. 1948: SOs.
138).
Vid remissbehandlingen ifrågasattes inte själva
bestämmelsen utom såtillvida alt länsstyrelsen i Gävleborgs län ansåg att
stadgandet borde tagas under förnyat övervägande. Vissa jämkningar företogs och
straffbudei erhöll den utformning det har för närvarande.
6.2 Överväganden och förslag
De överväganden som ligger bakom kriminaliseringen av
tagande av utländskt understöd kan sammanfattas enligt följande.
Det ligger i sakens natur att brottslighet enligt 19 kap.
mycket ofta äger ram för någon främmande stats räkning. Verksamhet, inriktad på
sådan brottslighet, är inte sällan understödd från uUandet. Ett mottagande av
ekonomiskt understöd i detta fall kan naturiigtvis vara kriminaliserat som
förberedelse (23:2 jämfört med 19: 14). En verksamhet från utländsk sida
Prop. 1975/76:174 81
syftande lill att underminera den svenska statens frihet
och självbestämmanderätt behöver emellertid inte nödvändigtvis ta sig formen
av understöd lill förövande av särskUda brott. Undermineringsarbetet kan vara
att hänföra till ett tidigare stadium än förberedelsestadiet. Här kommer en mer
allmänt håUer propaganda in i bilden. Framträder denna öppet som härrörande
från utlandet, kan den visserligen vara fariig för landets säkerhet, men
möjligheter finns att bekämpa den genom upplysning och offentlig diskussion.
Betänkligare är propagandaverksamhet, som lill skenet och kanske även i
verkligheten har svenskt ursprang, men som helt eller delvis finansieras av en uUändsk
stat eller eljest från uUandet. För att förebygga sådan propagandaverksamhet, i
den mån det är möjUgt och icke skulle leda till alltför starkt intrång på
meningsbildningens frihet, har förevarande stadgande om straff för tagande av
utländskt understöd ansetts erforderligt.'
Den brottsliga gärningen beskrivs i stadgandet som att i
visst syfte mottaga penningar eller annan egendom av främmande makt eller
någon som handlar i dess intresse. Vad gäller innebörden av uttrycket
"mottaga penningar eller annan egendom" anges i förarbetena, att straffskyddet
avser endast sådana fall där någon med bidrag från utlandet som verkligen kan
betecknas som understöd bedriver i stadgandet avsedd propaganda. Den som
exempelvis bara tar emot nyhetsmaterial borde inte drabbas av straff. Att ett
visst poliUskt tankeinnehåll häiTörfrån utländska källor kan ju inte i ocb för
sig få föranleda att dess utbredning förbjuds. Således kan inte generellt ett
mottagande av tryckta skrifter eller annat för spridning avsett propagandamaterial
i färdigt skick anses falla under stadgandet. Detta blir fallet endast om
exempelvis en upplaga av en propagandaskrift kan sägas vara av någon ekonomisk
betydelse.
Gärningen anses fullbordad i och med mottagandet.
Uttrycket
"främmande makt eller någon som handlar i dess intresse" har ansetts
böra ges en extensiv tolkning. Här avses sålunda inte bara självständiga
stater, erkända eller icke erkända av Sverige, ulan även exilregeringar och
motstånds- eller upprorsrörelser i den män dylika statliga bildningar och
organisationer har en sådan faktisk maktställning och en sådan politisk
betydelse, att diplomatiska angelägenheter är möjliga i förhållandel mellan en
dylik organisation och Sverige. Dessutom gäller att den som handlar i statens
eller organisationens intresse inte behöver stå i något uppdragsförhållande
till den främmande makten. Det är således möjligt all bidrag som nämns i
stadgandet kan ges av en svensk, som av sympati för den främmande makten, såsom
detta uttryck är att tolka enligt vad nyss sagts, ger bidrag för att gagna vad
han anser vara dennas intresse.
' Se Beckman m.fl., Kommentar till Brottsbalken II, 3 uppl..
Stockholm 1973, s. 343-344.
'Beckman m.fl., a. a. s. 319 och 344.
Prop. 1975/76:174 82
Förutom uppsåt, som skall avse samtliga objektiva
bestämningar, kräver stadgandet att ell på visst sätl beskrivet direkt uppsåt
skall föreligga hos mottagaren. Denne skall ha ett syfte som går ut på alt
driva viss i bestämmelsen angiven propaganda. 1 paragrafen anges denna avse
"den allmänna meningen om statsskicket eller åtgärder i rikets inre eller
yttre styrelse". Mottagaren skall ha för avsikt alt på visst sätt påverka
den allmänna meningen härom. Lagtexten nämner särskill alt propagandan avses
ske "genom ulgivande eller spridande av skrifter". Även andra medel
för propagandan antyds genom lagens ordalydelse. Enligt förarbetena behöver
det inte endasl röra sig om propaganda enbart här i riket. Även propagandaverksamhet
i ullandel kan påverka den svenska opinionen. Självfallel rör dock stadgandet
endast opinionen här i riket.
Ämnet för propagandan angavs redan i bestämmelsens urspmngliga
lydelse vara rikets författning eller dess slyrelse. Härigenom uteslöts vissa
mera allmänna politiska ställningstaganden, som inte hänförde sig lill särskilda
styrelseåtgärder, såsom avgöranden genom val och dylikt. Inte heller
domstolsavgöranden kunde föras in under lagens ord. Som ovan antytts, avses
med statsskicket rikels författning. Propagandan kan gå ut på all öppet påyrka
ändring i författningen. Den kan också inskränka sig till kritik av
statsskickets säll att fungera.' Med åtgärder i rikels styrelse försläs beslul
av riksdagen eller regeringen, vilka beslut kan avse såväl inrikes- som
utrikespolitiska ställningstaganden.
Den propaganda, avseende opinionen här i landet, som
bestämmelsen åsyftar är en för rikets säkerhel farlig agitation, I och för sig
kan sådan propaganda som är öppet understödd från utlandet vara farlig i
angivet hänseende. En propagandaverksamhet, emellertid, som både lill skenet
och i verkligheten har svenskt ursprung, men som finansieras av främmande makt
eller i dess intresse lorde framstå som väsentligt mer betänklig. Lagstiftarens
avsikt synes också vara att söka komma tillrätta med denna förtäckta utländska
propaganda, som inle lika lätt som den av del förra slaget av agitation låter
sig bekämpa genom upplysning och offentlig diskussion. En bestämmelse av detta
slag måste med nödvändighet få en generell utformning. Stadgandet i 19: 13 har
också getts en så allmän avfattning att det skulle kunna få en mycket
vidsträckt tillämpning. Om exempelvis här i Sverige propageras mot svensk
utrikespolitik gentemot viss motståndsrörelse och kritiken ekonomiskt underslöds
av en svensk person som sympatiserar med vederbörande motståndsrörelse, kan
mycket väl föratsättningar föreligga för stadgandets tillämpning. Brottet
skulle bestå i mottagande av understödet med avsikt att med kritiken
"påverka den allmänna meningen" om det aktuella svenska
utrikespolitiska ställningstagandet. Det behöver inte ens vara en aktuell
åtgärd i "rikets inre eller yttre styrelse" utan det kan röra sig om
ett ställningstagande som kan ifrågakomma.
' Beckman m. fl., a. a. s. 345. ' Beckman m.fl.. a.a. s.
345.
Prop. 1975/76:174 83
Utformningen av det subjektiva rekvisitet i 19: 13 gör
emellertid alt bestämmelsens Ullämpningsområde i praktiken inskränks. I den
mån över huvud taget mottagande av bidrag kan styrkas, åligger det dessutom
åklagaren att styrka direkt uppsåt hos mottagaren. Som ovan redovisats synes
ej heUer enligt tillgänglig staUstik stadgandet ha tillämpats efter BrB:s
ikraftträdande. Av statistiken för tidigare år kan däremot inte utläsas om
motsvarande bestämmelse i SL (8: 10) har tillämpats. Av de domar avseende SL 8
kap., som varit tillgängliga, har emellertid ingen avsett nu aktuellt
stadgande.
Vad som anförts inrymmer i sig starka skäl för det
ifrågavarande stadgandets upphävande. Därtill kommer att det finns anledning
förmoda, att i en demokratisk statsbildning, där ju demokratins bestånd är avhängig
av ett fritt meningsutbyte, en utifrån understödd och för landet farlig
agitation bäst stävjas genom upplysning och offentlig diskussion. Anledning
finns också att förmoda att propaganda av här aktuellt slag i sådan grad
strider mot härskande uppfattning i landet om vilka medel som är tillåtna i sani-hällsdebatten,
att just det förhållandet att viss propaganda underslöds av främmande makt
eller någon som handlar i dess intresse är ägnat att, om det kommer Ull
allmänhetens kännedom, diskreditera propagandan. Allmänhetens fördömande av
dylikt tagande av understöd synes här vara det väsentligaste. Det torde m. a. o.
inte vara straffhotet enligt bestämmelsen i BrB 19: 13 utan risken för att del
skall komma till allmänhetens kännedom att utländskt understöd förekommer som
är den avhållande faktom härvidlag. Den som mottagit sådant understöd är
sålunda "dömd" genom allmänhetens förkastelsedom långt innan han
dömts av domstol.
Mot bakgrand av vad som anförts föreslår jag att
stadgandet i BrB 19: 13 om tagande av utländskt understöd upphävs.
1 detta sammanhang bör slutligen erinras, att mutansvarighetskom-mitténs
förslag till ändring av BrB:s regler angående mutansvar som konsekvens har bl.a.
att gärning som går in under beskrivningen i 19: 13 kan bU att betrakta som
"tagande av mula eller av otillbörlig belöning" enligt lagförslaget.'
7 Gemensam straffskärpningsregel
1 direkUven framhålls bl. a. att vad gäller straffskaloma
i kapitlet det kan förtjäna övervägas om inte det i samband med vissa brott i BrB
19 kap. särskilt omnämnda fallet att riket är i krig bör behandlas i en för
dessa brott gemensam straffskärpningsregel. 1 anslutning härUll skulle de nu
gällande straffskaloma för samma brott justeras med hänsyn därtill.
Se SOU 1974: 37 s. Soch 113.
Prop. 1975/76:174 84
Straffskärpning "om riket är i krig" stadgas i
19 kap. i följande fall:
19:4 första st. (straffskärpning från max. 2 till max. 4
år)
19:4 andra st. (straffskärpning från latituden 1-6 år tUl
4-10 år eller liys-
Ud) 19:7 första st. (straffskärpning från max. 2 till max.
4 år) 19:7 andra st. (straffskärpning från max. 6 mån. till max. 2 år) 19: 12
(straffskärpning från max. 6 mån. till max. 2 år)
Straffskärpningsgranden "om riket är i krig"
förekommer således i fem fall i kapitlet. Dessa innefattar tre olika latitud
varianter. Utanför 19 kap. återfinns samma grand i 18:6. som upptar
straffstadgande om svikande av försvarsplikt. 1 detta senare stadgande
återfinns en fjärde strafflatitud.
Beträffande BrB i övrigt finns ett stort antal straffskärpningsregler
av olika utformning. Härma nämnas, att i 21 kap., vari behandlas brott av
krigsmän, har straffskärpningsregler för det fall riket var i krig på flera
ställen upptagils i ett särskilt stycke av respektive bestämmelse. Detta gäller
2, 3, 7, 11, 12 och 13 §§.
Straffskärpningsregler av generell art, motsvarande vad
direktiven synes åsyfta, förekommer i BrB, men i mycket begränsad omfattning.
Här kan nämnas 18:2, innefattande straffskärpningsregel om gäming enligt BrB
3-5 kap. innebär förgripelse mot Konungen och 19:11 innefattande straffskärpningsregel
avseende 3 och 4 kap. Av större intresse i detta sammanhang synes dock vara
den konstrakUon som använts i BrB 20:5, som reglerar de s. k. osjälvständiga
ämbetsbrotten. Stadgandet lyder:
Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är belagd med
straff annorstädes än i 1-4 §§, åsidosatt sin tjänsteplikt, må fängelse i
högst två år ådömas, ändå att så svårt straff eljest ej kunnat följa.
Bestämmelsen upptar således en generell höjning i
straffsatserna för allmänna brott. 1 det fall straffskalan är högre än som i
paragrafen omnämns har det ansetts att det förhållande att gämingen innefattar
brott mot tjänsteplikt kan beaktas inom ramen för straffskalan. Beträffande
lägre straffskalor skulle det verka förryckande på dem, om dessa allmänt
höjdes för att tillgodose en mer avlägsen möjlighet att brottet förövades i
samband med offentlig tjänst. Det är mot denna bakgrand man får se stadgandet i
20:5.
Den generella straffskärpningsregeln i 20: 5 fyller
således lagtekniskt en väsentlig funkUon. En motsvarande regel för här aktuella
stadganden i 19 kap. synes emellertid inte kunna motiveras annat än såsom
innebärande en förenkling av ett eljest mindre överskådligt angivande av påföljdema.
Med hänsyn till att flera latitudvarianter förekommer i de få stadganden där
straffskärpning ifrågakommer, förefaUer det i hög grad tveksamt om en ge-
Prop.
1975/76:174 85
mensam
straffskärpningsregel skulle medföra fördelar. Det i det föregående framlagda
förslaget beträffande 19:7 första stycket innebär att den där upptagna straffskärpningsregeln
utgår. De fyra övriga aktuella stadgandena i 19 kap. representerar då tre
latitudvarianter. Det synes därför tvärtom sannolikt att ett sammanförande av samUiga
straffskärpningsregler för det faU "riket är i krig" i en särskild
paragraf skulle utan att medföra påtagliga fördelar medverka Ull att kapiUet lagtekniskt
blev mer oöverskådligt. Jag finner mig därför ej böra föreslå en straffskärpningsregel
av i direkUven angiven art.
Det
kan i sammanhanget nämnas, att genom lagstiftning år 1942 (se prop. 1942:27 s.
5 och I6ff.) infördes i SL 8 kap. ett gemensamt straff-skärpningsstadgande, 8:
29 a. Utformningen av detta synes inle mana Ull efterföljd.
8
Specialmotivering
1
den allmänna delen har grandema för de framlagda förslagen angetts särskilt för
varje berört lagram i den mån det ej är fråga om detaljändringar eller
ändringar av utpräglat lagteknisk art.
8.1
Brottsbalken
19:5
Kravet
på direkt uppsåt anges med uttrycket "för att", vilket uttryck i motsvarande
situation används på andra stäUen i BrB.
Enligt
1913 års lagstiftning rörande spioneribrotten skildes mellan att obehörigt
uppenbara samt obehörigt sätta sig i besittning av hemliga handlingar. 1 SL 8:
18 kriminaliserades det obehöriga uppenbarandet, medan obehörigt
besittningstagande av hemlighet som nännare beskrevs i 8; 18 straffljclades i
8:20. 1940 års lagsUftning på ifrågavarande område bibehöll i princip denna
systematik. Sålunda kriminaliserades anskaffande av hemlig upplysning i SL
8:9, medan röjande bedömdes efter SL 8:10.
Genom
den lagtekniska förenkling som ägde ram i och med 1948 års lagstiftning
hänfördes båda dessa gämingsbeskrivningar till en och samma bestämmelse, SL
8:4. Där beskrevs gämingen som så, att någon "anskaffar, befordrar eller
lämnar uppgift". Det torde stå klart, att var och en av dessa handlingar
var Ullfyllest för att ett fullbordat brott skulle föreligga. 1 straffrättskommitténs
förslag tiU BrB återfinnes denna handlingsbeskrivning ordagrant. Först efter
remissbehandlingen tiUkom uttrycket "eller eljest röjer". Ändringen
föranleddes av ett påpekande vad gällde utformningen av oaktsamhetsdeliktet i BrB
19:7 andra stycket, vars handlingsbeskrivning föreslagits utformad såsom i
19:5 utom såtiUvida att "anskaffar" ej medtagits. Vid
remissbehandlingen påpekade överbefälhavaren att det
Prop. 1975/76:174 86
faUet att någon förvarar hemlig handling oaktsamt
språkligt sett inte gick in under denna beskrivning. Han ifrågasatte om inte en
ändring borde företas, så att ordalagen gav vid handen all del icke enbart var
fråga om ett aktivt handlande utan även en underlåtenhet att taga något i
förvar. Även lagrådet ansåg på berörda skäl önskvärt att
handlingsbeskrivningen förtydligades. 1 konsekvens härmed ändrades motsvarande
beskrivning i 19: 5 och erhöll nu gällande avfattning (se härom prop. 1962: 10 s.
B 277-278 och 465 samt C 204).
Av förarbetena framgår såldes klart att del endast rörde
sig om ett "redaktioneUt" förtydligande och inte om en förändring i
sak. Emellertid har under senare tid viss osäkerhet framkommit angående den
rätta tolkningen av här ifrågavarande uttryck. Föratt gämingsbeskrivningen
skall språkligt sett bättre överensstämma med lagstUtarens intentioner har
uttrycket "obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller eljest
röjer" ersatts med "obehörigen anskaffar eller befordrar eller obehörigen
lämnar eller eljest röjer".
19:7
Med hänsyn till att gäming som är att hänföra till
obehörig befattning med hemUg uppgift stundom kan vara endast i ringa mån
straffvärd, har nuvarande straffskalan för brottet ansetts böra behållas. Med
hänsyn till att grova fall av brottet föreslås särskilt kriminaliserade har straffskärpningsregeln
för det fall riket var i krig utmönstrats. Den berörda situationen
uppmärksammas i stället i nästföljande paragraf.
19:8
På skäl som ovan anförts i den allmänna delen har straffet
för de grova fallen av obehörig befattning med hemlig uppgift bestämts efter en
vidare straffskala än den som f. n. gäller för brottet i allmänhet. Endast
fängelse har ansetts böra ingå. Som brottsbenämning användes "grov
obehörig befattning med hemlig uppgifl". Stadgandet har införts i det
efter upphävande av bestämmelsen om ryktesspridning till fara för rikets
säkerhet ledigblivna lagrammet. 19:8. Paragrafen har utformats efterdirekt
mönster från stadgandet angående grovt spioneri.
19:9
Oaktsamhetsbestämmelsen i nuvarande 19:7 andra stycket har
förts över till en särskild paragraf, 19:9. Ändringen som gjorts är av
redaktionell art. I denna del hänvisas f ö. till vad i motsvarande hänseende
anförts under 19:5.
19:10
1 denna paragraf upptogs ursprangUgen en bestämmelse om
straff för skymfande av utländsk rikssymbol. Detta stadgande upphävdes år 1970
Prop. 1975/76:174 87
(1970:225). Den föreslagna nya paragrafen motsvarar
nuvarande 19:9 första stycket, dock med den skillnaden att, i enlighet med vad
som föreslagits beträffande 19:5, krav pä direkt uppsåt skrivits in i gämingsbeskrivningen.
19:11
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 19:9 andra stycket.
Av skäl som redovisats i den allmänna delen har stadgandet braUts ut till en
särskild paragraf och getts en egen brottsbenämning.
19: 12 och 13
Dessa paragrafer motsvarar nuvarande 19:11 respekUve 12
och har oförändrade förts över till de nya lagrammen.
19: 14 och 15
1 19:14 och 15 upptas bestämmelser om försök, förberedelse
och stämpling respekUve viss form av medverkan i vad avser vissa brott enligt
19 kap. Med utgångspunkt i det som i den allmänna delen anförts om
spioneri-brottets förhållande till brottet obehörig befattning med hemlig
uppgift och om behovet av särskill stadgande för grova fall av sistnämnda brott
har det ansetts befogat att låta bestämmelsema i 19: 14 och 15 gälla grov
obehörig befattning med hemlig uppgift i samma mån som de är Ullämpliga på spioneri.
19: 14 och 15 har ändrats i enlighet med det sagda.
1 anledning av uppdelningen av det nuvarande stadgandet om
olovlig underrättelseverksamhet på två särskilda brott har i 14 § jämte
olovlig underrättelseverksamhet upptagils olovlig personspaning.
19: 16
Enligl 19: 16 får åklagare inte åtala för - utom annat -
olovlig underrättelseverksamhet utan regeringens medgivande. Denna regel är
förestavad av önskemålet att frågan om åtal bör prövas även frän politiska och
andra liknande synpunkter. Behovet av en sådan prövning synes främst knyta an
Ull den form av olovlig underrättelseverksamhet som avses i nuvarande 19:9
första stycket. Vad gäller brott enligl andra stycket föreligger, som framhåUits
i den allmänna delen, främst ett till sin typ annat skyddsintresse, nämligen
enskilda människors integritet. Vid sådant förhållande och då detta senare
brott f. ö. bratits ut Ull en särskild paragraf och getts en egen benämning,
har det inte ansetts föreligga anledning att bibehålla nuvarande
åtalsbegränsning beträffande det nu ifrågavarande brottet. 19: 16 första
stycket har därför lämnats oförändrad. Den ändring som gjorts i andra stycket
är av enbart teknisk art.
22:2 a
Paragrafen motsvarar nuvarande BrB 19: 8. 1 sak har det
tillägget gjorts att, i överensstämmelse med vad i övrigt genomgående eller för
visst brott
Prop. 1975/76:174 88
tillämpas i 22 kap., i gämingsbeskrivningen angetts att
straffansvar inträder endast när gämingen begåtts under beredskapstillstånd
eller då riket är i krig. Av 22: 16 följer att stadgandets tillämpningsområde
under vissa förutsättningar kan vidgas till att avse även annan tid. 1 övrigt
hänvisas till vad som i den allmänna delen anförts beträffande nuvarande 16:6
och 19:8.
8.2 Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål
De föreslagna ändringama i BrB 19 kap. innebär bl. a. att
till bestämmelsen i nuvarande 19:7 första slyckel anknyts ett nytt stadgande
om grov obehörig befattning med hemlig uppgift, att stadgandet i nuvarande 19:9
delas upp på två bestämmelser samt att nuvarande 19: 13 upphör att gälla. 1
konsekvens härmed föreslås ändring i I § tredje stycket tvångsmedelslagen.
Prop. 1975/76:174 89
Innehåll
ProposiUonen.................................................................... I
ProposiUonens huvudsakliga innehåll............................... ..... I
Förslag till lag om ändring i brottsbalken........................... .... 2
Utdrag av regeringsprotokoUet......................................... .... 7
1
Inledning......................................................................... .... 7
2
Betänkandet................................................................... .... 8
3
Remissyttrandena........................................................... .... 9
3.1 Spioneribrottet.......................................................... .... 9
3.2 Obehörig befattning med hemlig
uppgift ................... 11
3.3 Olovlig underrättelseverksamhet .............................. .. 13
3.4 Ryktesspridning......................................................... .. 14
3.5 Tagande av utländskt understöd............................... .. 16
4 Föredraganden............................................................... 17
4.1 Inledning................................................................... .. 17
4.2 Spioneribrottet........................................................... 19
4.3 Obehörig befattning med hemlig
uppgift .................. .. 21
4.4 Olovlig underrättelseverksamhet .............................. .. 24
4.5 Ryktesspridning......................................................... .. 26
4.6 Tagande av utländskt understöd............................... .. 28
4.7 Gemensam straffskärpningsregel ............................ .. 30
4.8 Övriga frågor............................................................. .. 31
5
Upprättat
lagförslag ....................................................... .. 32
6
Specialmotivering
till lagförslaget .................................. .. 33
7
Hemställan...................................................................... .. 34
8
Beslut ............................................................................ .. 34
Bilaga Ds Ju 1975: 16 Spioneribrottet m.m........................ 35
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1976
Doktrin (1)
- Bertil Häggman, Straffrihet för desinformatören och inflytandeagenten?, JT 1990/91 nr 3 s. 551, på s. 555
Hänvisas hit från
44 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (30)
30 kopplingar i 17 dokument.
- SOU 2025:66 En straffreform s. 1236 · s. 1237 i texten
- SOU 2024:52 Allmänna sammankomster och Sveriges säkerhet s. 180 om s. 27 i texten
- SOU 2012:95 Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet, Ett förstärkt skydd för Sveriges säkerhet om s. 18 · om s. 21 · om s. 22 · om s. 25 · och 2 till i texten
- SOU 2002:93 "Övervakningen av ""SKP-komplexet"" " - del 1 s. 201 om s. 77 i texten
- Bet. 1984/85:KU35 med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning s. 1985 i texten
Rättsfall (4)
4 kopplingar i 2 dokument.
- RH 2024:45 om s. 11 · om s. 22 · om s. 33 ur registret · i texten
- NJA 1991 s. 103 om s. 85 i texten
Doktrin (10)
10 kopplingar i 4 dokument.
- Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984 s. 183 om s. 30 · s. 194 · s. 260 om s. 33 · s. 263 om s. 21 · och 3 till i texten
- Borgström, Politisk yttrandefrihet, 1997 s. 83 om s. 26 i texten
- JT 1990/91 s. 551 Bertil Häggman, Straffrihet för desinformatören och inflytandeagenten? s. 555 i texten
- Jareborg, Brotten, 1986 s. 264 i texten