om ändring i brottsbalken m.m.
90 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 47 av 90 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975/76:176, om ändring i brottsbalken m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:176 Regeringens proposition
1975/76:176
om
ändring i brottsbalken m. m.;
beslutad
den 18 mars 1976.
Regeringen föreslår
riksdagen att antaga de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll denna dag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
På regeringens vägnar OLOF
PALME
LENNART
GEIJER
opaginerad Kontrollera mot PDF
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås att mut- och bestickningsansvaret för offentUga och
privata funktionärer skall samordnas och utformas i överensstämmelse med den brottskonstraktion
som brottsbalken innehåller. Samtidigt föreslås att de bestämmelser om bestickning
och tagande av muta som f.n. finns i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens skall upphävas. Förslaget innebär att i princip samma regler
om mutansvar och bestickningsskydd kommer att gälla för arbets- och
uppdragstagare i offentlig och privat verksamhet. Lagändringarna avses träda i
kraft den 1 januari 1977.
1
Riksdagen 1975/76.1 saml Nr 176
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:176
1 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken
dels att 17 kap. 7 och 8 §§ samt 20 kap. 2 och 5 §§ skall
ha nedan angivna lydelse,
dels att rabriken till 17 kap. skall lyda "Om brott
mot allmän verksamhet m. m.",
dels att i
17 kap. skall införas en ny paragraf, 17 §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
17 kap. 7§i
Den som
Ull arbetstagare hos staten eller hos kommun eller till annan som avses i 20
kap. 2 § lämnar, utlovar eUer erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning
för tjänsteutövningen, dömes för bestickning till böter eller fängelse i högst
två år.
Den som
till arbetstagare eller annan som avses i 20 kap. 2 § lämnar, utlovar eller
erbjuder muta eller annan otiUbörlig belöning för tjänsteutövningen, dömes för
bestickning till böter eUer fängelse i högst två år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 §2
Den som vid val till allmän befattning eller vid annan
utövning av rösttätt i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska
dess utgång eller eljest otillböriigen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt
verkande vid röstning tUl böter eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra
år. Vid bedömande huravida brottet är grovt skall särskUt beaktas, om det förövats
med våld eller hot om våld eUer innefattat missbruk av tjänsteställning.
Den som
mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att i
allmänt ärende rösta på visst sätt eller icke rösta, dömes, om det ej är mutbrott,
för tagande av otillbörlig förmån vid röstning till böter eller fängelse i
högst sex månader.
Den som
mottager, låter åt sig utlova eller begär otUlbörlig belöning för att i
allmänt ärende rösta på visst sätt eller icke rösta, dömes, om det ej är mutbrott,
för tagande av otillbörlig belöning vid röstning tUl böter eller fängelse i
högst sex månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1975:667. Senaste lydelse 1975: 667.
17 §
Har bestickning skett i förhållande till någon som ej är
arbetstagare hos staten eller hos kom-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:176
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
mun och som ej omfattas av 20 kap. 2 § andra stycket 14,
må åklagare väcka åtal endast om brottet angives till ålal av arbetsdier
uppdragsgivaren till den för bestickningen utsatte eller om åtal är påkallat
från allmän synpunkt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om arbetstagare hos staten eller hos kommun mottager,
låter åt sig uUova eller begär muta eller annan otUbörlig belöning för sin
tjänsteutövning, dömes för m u t-brott till böter eller fängelse i högst två
år. Detsamma skall gälla, om arbetstagaren begått gärningen iruian han erhöll
anställningen eller efter det han slutat densamma. Är brottet grovt, dömes
till fängelse i högst sex år.
Vad i första stycket sägs om arbetstagare äger
motsvarande till-lämpning på
1.
ledamot av
styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till
staten eller till kommun,
2.
den som utövar
uppdrag åt staten eller åt kommun, om han valts till uppdraget eller icke äger
undandraga sig detta ävensom eljest om uppdraget är reglerat i författning,
3. krigsman eller annan som
fullgör lagstadgad tjänsteplikt och
4. den som utan att inneha an
ställning eller uppdrag som nu har
sagts utövar myndighet.
Arbetstagare som mottager, låter åt sig utlova eller
begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes för mutbrott
till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skaU gälla, om
arbetstagaren begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter det
han slutat densamma. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst sex år.
Vad i första stycket sägs om arbetstagare äger motsvarande
till-lämpning på
1. ledamot av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller annan så
dan myndighet som hör till staten
eller till kommun,
2. den som utövar uppdrag som
är reglerat i författning.
3. krigsman eller annan som
fullgör lagstadgad tjänsteplikt,
4.
den som
utan att inneha anställning eller uppdrag som nu har sagts utövar myndighet
och
5.
den som
i annat fall än som avses i 14 på grund av förtroendeställning såsom
syssloman eller eljest fått att för annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet
eller öva tillsyn å skötseln av sådan angelägenhet.
Med kommun likställes annan allmän inrättning som avses i
1 kap. 1 | 2 eller 3 lagen (1976: 000) om offentiig anställning.
= Lydelse enligt prop. 1975/76:105 bil. 2.
Prop.1975/76:176 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Åklagare må, utan hinder av Åklagare må, utan hinder av
vad eljest må vara stadgat, åtala vad eljest må vara stadgat, åtala
brolt enligt 1 och 2 §§ ävensom brott varigenom arbetstagare hos
annat brott varigenom innehavare staten eller hos kommun eller an-
av anställning eller uppdrag som nan som avses i 2 § andra stycket
avses i 2 § har åsidosatt vad ho- 14 har åsidosatt vad honom
nom åligger i utövningen därav. åligger i utövningen av anställ
ningen eller uppdraget.
Utan hinder av vad i första stycket sägs skall dock gälla
1.
vad i denna
balk stadgas att åtal ej må ske utan förordnande av regeringen eller den
regeringen har bemyndigat och
2.
vad i annan lag
eller författning är föreskrivet om åtal för gärning, för vilken straff är
stadgat allenast om den förövas av innehavare av anställning eller uppdrag som
sägs i första stycket.
Har mutbrott begåtts av någon som ej omfattas av första
stycket, må åklagare väcka åtal endast otn brottet angives lill åtal av arbetsdier
uppdragsgivaren eller om åtal är påkalka från allmän synpunkt.
Är ej för visst fall annat stadgat, må åklagare åtala
brott mot sådan tystnadsplikt som gäller till förmån för enskUd målsägande
endast om denne anger brottet tiU åtal eller åtal är påkallat från allmän
synpunkt.
Om åtal för brott som i utövningen av tjänsten eller
uppdraget begåtts av riksdagsledamot, statsråd, justitieråd, regeringsråd
eller innehavare av tjänst eller uppdrag hos riksdagen eller dess organ gälla
särskilda bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning tUl
föreskrift, som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället
den nya bestämmelsen.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1931: 152) med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens
dds att 68 §§ och rubriken närmast före 6 § skall utgå,
dels att 11 § skall ha nedan angivna lydelse.
11 §2
Berättigad att anstäUa talan en- Berättigad att anställa talan en-
ligt denna lag är: ligt denna lag är i de uti 3 och
* Senaste lydelse 1975: 667.
1 Senaste lydelse av 6 § 1942: 246.
= Senaste lydelse 1974: 161.
Nuvarande
lydelse
1)
i de uti
3 och 5 §§ angivna faU den, vilkens yrkeshemlighet eller förebild obehörigen
använts eller röjts; samt
2)
i de uti
6 och 7 §§ omförmälda fall varje näringsidkare, som frambringar, tillverkar
eller håller till salu varor eller utför arbete av samma eller liknande art som
de varor eller det arbete, som skolat inköpas eller utföras, eller meddelar
försäkring av samma slag som den försäkring, vilken skolat tagas, ävensom den
anställdes arbetsgivare, där ej gärningen skett med dennes begivande, så ock,
utom vad angår skadestånd, varje sammanslutning för främjande av
yrkesintressen, såframt näringsidkare, varom nu nämnts, äro företrädda inom
sammanslutningen och denna äger alt kära inför domstol.
Allmän åklagare må ock väcka påstående om straff för
brott, varom i denna lag förmäles, i de uti 3 och 5 §§ nämnda fall dock endast
efter angivelse av den, som, enligt vad under 1) sägs, äger anställa talan i
anledning av sådant brott.
Föreslagen
lydelse
5 §§ angivna fall den, vilkens yrkeshemlighet eller
förebild obehörigen använts eller röjts.
Allmän åklagare må ock väcka påstående om straff för
brott, varom i denna lag förmäles, i de uti 3 och 5 §§ nämnda fall dock endast
efler angivelse av den, som enligt försia stycket äger anställa talan i
anledning av sådant brott.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.
Prop.
1975/76:176
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1976-02-26
Närvarande: statsråden Sträng, ordförande, och Andersson,
Johansson, Holmqvist, Aspling, Geijer, Bengtsson, Norling, Carlsson, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Peterson
Föredragande: statsrådet Geijer
Lagrådsremiss med förslag till lag om ändring i
brottsbalken, m. m.
1 Inledning
Den år 1966 tiUkaUade ämbetsansvarskommittén fick den 4
juni 1971 genom tilläggsdirektiv i uppdrag att utreda frågan om införande av
allmänna regler om bestickning och tagande av muta, avsedda att täcka både den
offentliga och den privata sektorn. Detta utredningsarbete påbörjades sedan
kommittén i febraari 1972 avgivit sitt slutbetänkande (SOU 1972: 1) Ämbetsansvaret
II. Betänkandet behandlade ämbetsansvar
och disciplinärt ansvar i offentlig tjänst. Kommittén ändrade därvid sitt namn
till mutansvarskommittén.i I maj 1974 avlämnade kommittén sitt betänkande
(1974: 37) Mut- och bestickningsansvaret. Kommitténs lagförslag bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Efter remiss har yttrande över mutansvarskommitténs
betänkande avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RA), Göta hovrätt,
rikspolisstyrelsen, styrelsen för internationell utveckling (SIDA),
överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen,
försvarets materielverk, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, postverket,
televerket, statens järnvägar, statens vägverk, generaltullstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, statens avtalsverk (SAV), kommerskollegium,
marknadsdomstolen, näringsfribetsombudsmannen (NO), konsumentombudsmannen
(KO), arbetsmarknadsstyrelsen, statens vattenfaUsverk, domänverket,
länsstyrelserna i Stockholms, Hallands och Norrbottens län, riksdagens ombudsmannaexpedition
(JO), Sveriges domareförbund,
' Hovrättspresidenten Sten Rudholm, ordförande,
avdelningsdirektören Daniel Wiklund, riksdagsledamoten Tage Larfors,
förbundsjuristen Gösta Eklund, juris kandidaten Bo Ericson, direktören
Styrbjörn von Feilitzen, direktören Erik For-stadius, numera hovrättslagmannen
Jan Ljungar, civilingenjören Petter Narfström, ombudsmannen Jan Neumiiller och
direktören Lennart Körner.
Prop.
1975/76:176 7
Svenska
handelskammarförbundet. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
industriförbund, Institutet mot mutor (IMM), Sveriges hantverks- och
industriorganisation, Förenmgen auktoriserade revisorer, Sveriges
riksidrottsförbund, Sveriges Radio aktiebolag. Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), Landsorganisation i Sverige (LO),
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening. Kooperativa förbundet
(KF), Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Svenska Bankföreningen.
RA
har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
länsåklagarna i Malmöhus län och Västerbottens län samt länsåklagaren för
speciella mål Thorsten Rosenberg. Till kommerskollegiums yttrande har fogats
yttranden från Skånes handelskammare, Stockholms handelskammare och Gotlands
handelskammare. Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttranden från Stockholms
handelskammare, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt samt Stockhohns
kommun. LO har bifogat yttranden från Statsanställdas förbund och Svenska
kommunalarbetareförbundet.
2
Gällande rätt
I
brottsbalken (BrB) finns ansvarsregler för både den passiva korruptionen mutbrott
och den aktiva bestickning. Gärningsbeskrivningarna för de bägge sidorna
av den straffbara korruptionen är likartat utformade. Tagande av muta eller av
annan otillbörlig belöning behandlas i 20 kap. om myndighetsmissbruk m. m.
medan bestickning av systematiska skäl är upptagen i 17 kap. om brott mot aUmän
verksamhet. Bestämmelserna har nyligen ändrats i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av ämbetsansvarskommittén i dess slutbetänkande framlagt provisoriskt
förslag (se prop. 1975: 78 s. 111 och 147). Lagändringen har trätt i kraft den
1 januari 1976 (se SFS 1975: 667).
EnUgt
20 kap. 2 § BrB skall arbetstagare hos staten eller hos kommun, som mottager,
låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otill-börUg belöning för sin
tjänsteutövning, dömas för mutbrott. Detsamma gäller, om arbetstagaren har
begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter det han slutat
densamma. Straffet är böter eller fängelse i högst två år och i grova fall
fängelse i högst sex år.
Vad
som sålunda gäUer beträffande arbetstagare skall enligt andra stycket i samma
paragraf äga motsvarande tiUämpning på ledamot av styrelse, verk, nämnd,
kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eUer till kommun samt
den som utövar uppdrag åt staten eller åt kommun, om han har valts tiU
uppdraget eller inte äger undandra sig detta ävensom eljest om uppdraget är
reglerat i författning. Under-
Prop. 1975/76:176 8
kastade
mutansvar är vidare krigsman eller annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt
liksom den som utan att inneha anställning eller uppdrag som förat nämnts
utövar myndighet.
Enligt
paragrafens tredje stycke skall med kommun likställas allmän inrättning som
avses i 1 § andra stycket kommunaltjänstemannalagen (1965: 275), aUtså
landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighet,
skogsvårdsstyrelse, allmän försäkringskassa samt, enligt regeringens
bestämmande, annan allmän inrättning.
I 17
kap. 7 § BrB föreskrivs att den som till arbetstagare hos staten eller hos
kommun eller till annan som avses i 20 kap. 2 § BrB lämnar, utlovar eller
erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för tjänsteutövningen skall
dömas för bestickning till böter eUer fängelse i högst två år.
För
vissa offentliga tjänstemannagrupper föreligger förbud mot att i och för
tjänsten motta eller begära gåvor eller andra förmåner. I allmänhet har
bestämmelserna i ämnet karaktären av anvisningar och rekommendationer. Detta
är särskilt fallet i fråga om tjänstemän, som sysslar med StaUig eUer kommunal
upphandling. Som exempel kan nämnas att arbetsordningen (1968: 387) för
försvarets materielverk föreskriver att tjänsteman skall uppträda så att
anledning inte kan finnas till misstanke om att han i sin tjänsteutövning låter
sig påverkas av sitt förhållande till leverantörer, anbudsgivare, entreprenörer
och andra med vUka verket har affärsförbindelser.
Exempel
på uttryckliga förbud att motta gåva eller annan förmån ger 14 §
polisinstruktionen (1972: 511), som föreskriver att polisman inte genom
skuldsättning eller på annat sätt får göra sig beroende av den, vars verksamhet
han har att övervaka. Inte heller får han motta lån eller annan förmån,
varigenom han kan bli beroende av underlydande.
I
BrB finns särskilda ansvarsbetsämmelser för två speciella korrup-tionssiluationer.
Enligt 17 kap. 8 § skall den som mottar, låter åt sig utlova eller begär
otillbörlig förmån för att i allmänt ärende rösta på visst sätt eller inte
rösta dömas, om det inte är mutbrott, för tagande av otillbörlig förmån vid
röstning. Vidare skaU enUgt 19 kap. 13 § den, som av främmande makt eller någon
som handlar i dess intresse mottar penningar eller annan egendom för att genom
utgivande eller spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna
meningen om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse,
dömas för tagande av utländskt understöd.
Ett
särskilt fall av korruption behandlas i 213 § konkurslagen (1921: 225), som
föreskriver ansvar för borgenär, som för sin röst vid borgenärssammanträde
betingat sig särskild förmån av gäldenären. En motsvarande ansvarsregel finns i
46 § ackordslagen (1970: 847).
Lagen
(1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens (IKL) upptar
ansvarsbestämmelser om tagande och lämnande av muta inom näringsverksamhet.
Bestämmelserna gäller i näringsverksamhet el-
Prop. 1975/76:176 9
ler
eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk, inrättning eller stiftelse
anställd person. Med näringsverksamhet förstås enligt 10 § varje huvudsakligen
på ekonomisk vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet. Enligt
förarbetena till lagen (patentlagstiftningskommitténs betänkande år 1915 med
förslag tiU lag om Ulojal konkurrens s. 522) åsyftas med anställd vid företag
av ekonomisk art bl. a. fall, där någon som inte driver byggnadsverksamhet som
näring, låter för egen räkning uppföra en byggnad eller där en ägare av
hyresfastighet har anställda för fastighetens skötsel, t. ex. en vice värd
eller maskinist. Som exempel på anställda vid verk, inrättningar och stiftelser
nämns montörer, maskinister eller andra anställda vid offentliga byggnader,
vid akademier, skolor, sjuk- och fattigvårdsinrättningar eller fromma
stiftelser.
Anställd
som nu sagts straffas enligt 7 § IKL med dagsböter eller med fängelse i högst
ett år, om han låter muta sig genom att motta, låta åt sig utlova eller begära
gåva eller annan förmån. Huvudmannens vetskap eller samtycke till att den
anställde tar mutor befriar inte denne eller bestickaren från ansvar. Mutansvaret
gäller emellertid endast vid avtal om inköp av varor eller utförande av arbete
eller tagande av försäkring för dens räkning, hos vilken den mutade är
anställd. Personkretsen för ansvarsreglerna är därför i praktiken begränsad
till anställda som sysslar med inköpsverksamhet. För straffbarhet förutsätts
vidare att den anställde låtit muta sig i syfte att skaffa någon företräde
framför annan eller underlåta att framställa anmärkning i fråga om fullgörande
av avtal av nämnt slag. Är syftet med mutan att den bestuckne skall låta sig påverkas
på annat sätt kan han inte dömas till straff. Det är också att märka att mutansvaret
inte omfattar förmån som utgör erkänsla för en redan vidtagen åtgärd
(efterföljande belöning) och detta oavsett om den anställde handlat pliktstridigt
eller ej. I 6 § finns motsvarande ansvarsregler för bestickning. Den som dömts
enligt någotdera av dessa lagrum skall också ersätta uppkommen skada.
Enligt
8 § IKL skall ansvarsreglerna inte äga tillämpning, om gärningen är straffbar
enligt 25 kap. strafflagen. Denna bestämmelse, som fått stå kvar alltsedan 1948
års strafflagsrevision, måste numer anses ge uttryck för att ansvarsreglerna i IKL
är subsidiära i förhållande till BrB:s motsvarande ansvarsregler.
Bestickning
och tagande av muta hör enligt 11 § sista stycket IKL under allmänt åtal. För
åtal förutsätts inte angivelse av målsäganden. Vissa bestämmelser om ratt för
arbetsgivaren, konkurrerande näringsidkare och branschorganisation att anställa
talan enligt IKL finns i 11 § första stycket 2. Enskild får emellertid enUgt 20
kap. 8 § rättegångsbalken inte väcka åtal för brott, om han inte angivit
brottet och åklagaren beslutat att åtal inte skall äga rum.
Även
annan lagstiftning inom den privata sektorn kan ha betydelse för bedömning av bestickning
och bestickningsUknande förfaranden inom näringslivet. Den i 2 §
marknadsföringslagen (1975: 1418) upptag-
Prop.
1975/76:176 10
na
generalklausulen ger marknadsdomstolen möjlighet att med vissa sanktionsmedel
ingripa mot näringsidkare som vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan
nyttighet företar reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot
god affärssed eller på annat sätt är otUlbörlig mot konsumenter eller
näringsidkare. Det är sannolikt att också bestickningsUknande förfaranden vid
marknadsföring faller inom ramen för denna generalklausul.
3
Förslag till reformering av mut- och bestickningsansvaret 3.1 Kommittéförslaget
Utredningen
om illojal konkurrens lade i sitt år 1966 avlämnade betänkande (SOU 1966: 71)
Otillbörlig konkurrens fram ett förslag tUl lag om OtUlbörlig konkurrens som
skulle ersätta IKL och bl. a. upptog nya ansvarsbestämmelser för bestickning i
näringsverksamhet. De föreslagna reglerna innebar en betydande utvidgning av IKL:s
mutansvar i fråga om såväl personkrets som innehåll. Mutansvaret skulle sålunda
enligt förslaget omfatta varje anställd hos och uppdragstagare åt näringsidkare.
Det gällande kravet på att muttransaktion för att vara straffbar skall ha
samband med vissa avtalstyper föreslogs skola avskaffas och därmed den faktiska
begränsningen av personkretsen. Förslaget upptog inte heller det krav på pliktstridigt
gärningsändamål som IKL nu omfattar. Slutligen förordades kriminalisering av
otillbörlig belöning för att mottagaren i tjänsten eller vid uppdragets
fullgörande gynnat bestickaren eller annan. Förslaget innebar också att ett
motsvarande straffrättsUgt skydd mot bestickning skulle införas. Det för
näringslivets del förordade mut- och bestickningsansvaret skulle därmed få ett
innehåll, som i stort sett överensstämmer med vad enUgt BrB föreskrivs för den
offentliga sektorns tjänstemän.
Det
stora flertalet av de remissinstanser som vid remissbehandlingen av
utredningens betänkande yttrade sig i frågan hade i stort sett ingen erinran
mot den av utredningen föreslagna utvidgningen av straffansvaret inom den
privata sektorn. Från vissa arbetstagarorganisationer framfördes dock kritik.
Utredningens förslag i förevarande del togs inte upp till behandling i samband
med lagstiftningen angående otUlbörlig marknadsföring (prop. 1970: 5). Som skäl
härför åberopades i propositionen bl. a. den tanke på införande av ett mera
allmänt mut- och be-stickningsansvar som ämbetsansvarskommittén framfört under
sitt arbete med översyn av ämbetsansvaret.
Enligt
direktiven för mutansvarskommittén skuUe kommittén utreda frågan om införande
av allmänna regler om bestickning och tagande av muta avsedda att täcka både
den offentliga och den enskilda sektorn. Kommittén påpekar i sitt betänkande Mut-
och bestickningsansvaret att den offentliga förvaltningen tidigare var av
främst judiciell karaktär och
Prop. 1975/76:176 H
utgjorde
mutansvarets väsentligaste skyddsområde. Det allmänna har emellertid,
framhåller kommittén, i allt högre grad kommit att inrikta sin verksamhet på
andra uppgifter och funktioner än myndighetsutövande. I mångt och mycket rör
det sig härvidlag om uppgifter och funktioner som också fullgörs inom den
enskilda sekiorn. Särskilt gäller detta i fråga om den näringsdrivande
verksamhet som utövas av helt eller delvis samhällsägda företag. Kommittén
medger att en fortsatt särställning för den offentliga verksamheten främst i
vad den rör myndighetsutövning kan vara motiverad av att den måste kunna
omfattas av medborgarnas absoluta förtroende och kanske också av att den
finansieras av allmänna medel. Enligt kommitténs mening föreligger emellertid
inte mellan offentlig och enskUd verksamhet sådan principiell skiUnad att en samordnad
reglering av mutansvaret och bestickningsskyddet skulle te sig onaturlig.
Mot ett för offentliga och
enskilda arbetstagare samordnat mutansvar synes enligt kommittén inte heller
med fog kunna åberopas skillnader mellan dessa båda kategoriers anstäUningsförhåUanden.
Genom 1965 års förhandlingsrättsreform (prop. 1965: 60) infördes på det statiiga
och kommunala tjänstemannaområdet i huvudsak samma ordning som på den privata
arbetsmarknaden, nämligen principen om avtalsfrihet mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Vidare hänvisar kommittén bl. a. tUl att lagen (1974: 12) om
anställningsskydd innehåller regler som är avsedda att trygga anställningen
för arbetstagare i såväl allmän som enskild tjänst.
Den omständigheten att
sålunda i stor utsträckning likartade arbetsuppgifter och
anställningsförhållanden numera föreligger inom samhällets båda sektorer talar
enligt kommittén för att alla anställda bör utföra sina arbetsuppgifter under
samma principiella ansvar. Ett för offentliga funktionärer exklusivt mutansvar
kan vara naturligt, om det begränsas till ett fåtal befattningshavare i ledande
ställning och med särskilt viktiga uppgifter. Annorlunda blir saken om mutansvaret
skaU omfatta aUa offentligt anstäUda. Den offentliga sektorn sysselsätter
numera betydligt mer än 1 milj. anställda och kan antas komma att öka
ytterligare. Kommittén anser att det knappast kan åberopas några bärande skäl
varför den etiska standarden på just detta stora område skall upprätthållas med
straffrättsliga sanktioner medan motsvarande inte skall gälla för privat
anställda med likartade funktioner.
En
samordnad reglering av mutansvaret på den offentliga och den privata sektorn
synes enligt kommittén inte heller stöta på lagtekniska hinder. I gäUande rält
är visserligen BrB:s regler betydUgt mer omfattande tiU sitt innehåU än IKL:s.
Skillnaderna hänför sig emellertid tUl mer eUer mindre kvalificerade former av
samma grundläggande gärningstyp. En i princip gemensam gärningsbeskrivning
anses därför vara möjlig.
Prop. 1975/76:176 12
Kommittén
framhåller att bestickningens karaktär av illojalt konkurrensmedel får
särskilda verkningar inom näringslivet. Det främsta syftet med de nuvarande
ansvarsreglerna i IKL angående givande och tagande av mutor är att skydda det
intresse av sund och öppen konkurrens som organisationer och konkurrenter inom
den ifrågavarande branschen kan ha. Mycket talar emellertid enligt kommittén
för att andra och mera allmänna intressen bör träda i förgrunden som
skyddsobjekt. I den mån bestickning i näringsverksamhet medför att varor eller
tjänster fördyras eller försämras eUer marknadsförs utan korrekt information är
det nämligen ytterst tredje man som drabbas av dessa konsekvenser. Den kommersiella
korruptionen kan därför sägas angripa ett allmänt konsumentintresse.
Lagstiftaren har under senare tid vidtagit särskilda åtgärder till skydd för
konsumenterna. TiU denna lagstiftning hör lagen (1970: 412) om otillbörlig
marknadsföring, vilken torde oaktat motiven inte mnehåller något därom ge
visst utrymme för att beivra även marknadsföringsmetoder av bestickningsUknande
natur. Det kan därför enligt kommittén hävdas att ett straffrättsUgt skydd mot
korruption inom näringsverksamhet ligger i linje med de allmänna värderingar
på vilka den konsumentskyddande lagstiftningen vilar.
Den
remisskritik som från vissa arbetstagarorganisationer riktats mot tidigare
förslag till utvidgning av mutansvarets personkrets synes enligt kommittén i
huvudsak vara grundad på förhållandet att korruption inte påvisats förekomma
inom de nya ansvarsområdena. I kritikens förlängning ligger att en
kriminalisering därmed skulle bli svårförståelig och kunna uppfattas som ett
omotiverat och irriterande misstroendevotum mot berörda arbetstagare. Kommittén
har emellertid inte funnit det vare sig möjUgt eller ändamålsenligt att söka
kartlägga förekomsten av inte redan kriminaliserade korruptionshandlingar.
Spörsmålet i vUken utsträckning korruption bör kriminaliseras måste därför i
allt väsentiigt bedömas på grund av bärkraften i de principiella skäl som
härvidlag kan åberopas.
Kommittén
påpekar vidare att själva korruplionshandlingen inte sällan bara är en del av
ett gärningskomplex vars övriga delar redan är straffbelagda exempelvis som
trolöshet mot huvudman (10 kap. 5 § BrB) eller bedrägeri (9 kap. 1 § BrB) Detta
förhållande är emellertid enligt kommitténs mening knappast ett fullgott skäl
mot alt straffbelägga korruption, eftersom ett av syftena med
korruptionsansvaret kan sägas vara att förebygga annan brottslighet. Avgörande
för frågan om kriminaliseringens omfattning blir därför inom vilka områden det
är nödvändigt att sätta in detta förebyggande straffskydd.
I
betänkandet behandlas också en annan invändning mot en långtgående
kriminalisering av korruption, nämligen att nödvändigt skydd för berörda
intressen kan uppnås med utomstraffrättsliga sanktionsmedel. Det är sålunda i
och för sig möjligt att säga upp eller avskeda en
Prop.
1975/76:176 13
anställd
som tar mutor för sin tjänsteutövning. Dessa medel har emellertid enligt
kommitténs mening nackdelen att vara alltför onyanserade för att kunna
tillgripas annat än i tämligen graverande fall. Däremot kan arbetsgivaren,
påpekar kommittén, i viss usträckning med stöd av lag eller avtal ingripa mot
korruption med olika disciplinära påföljder. Han 'kan också göra anspråk på
skadestånd, om gärningen åstadkommit skada för honom. Generellt sett är dock
skadestånd enligt kommitténs mening ett föga ändamålsenligt sanktionsmedel mot
korruption, eftersom det ofta är svårt att styrka att skada uppkommit på grund
av mut-tagandet. En ännu mera väsentlig invändning mot skadestånd som sanktionsmedel
anser kommittén vara att skadeståndet endast avser att tiUgodose huvudmannens
intresse och inte de mera allmänna intressen som enligt vad i det föregående
utvecklats är angelägnare att skydda.
Inom
den privata sektorn pekar kommittén på de sanktionsmöjligheter som på vissa
områden kan finnas knutna till de normsystem, vUka organisationer och
sammanslutningar uppstäUt i självsanerande syfte. Mot personer som yrkesmässigt
utför uppdrag åt allmänheten och för sin yrkesutövning åtnjuter auktorisation
eller liknande godkännande kan vidare som sanktionsmedel mot tagande av muta
användas återkallelse av meddelad auktorisation eller godkännandet.
Kommittén
konstaterar att de utomstraffrättsliga sanktionsmedlen inte sällan ger
möjlighet att verksamt ingripa mot muttagande. En så gott som genomgående
svaghet med dessa sanktionsmedel är emellertid enligt kommittén att de
inte kan användas mot den till synes större faran den aktiva bestickningen.
De täcker inte heller alla skyddsvärda områden och deras tillämpning står ofta
utanför det allmännas kontroll. Kommittén har därför funnit sig böra föreslå
att ett vidgat och för den offentliga och den privata sektorn gemensamt mutansvar
införs. En tanke som härvid ligger nära till hands är enligt kommittén att
generellt föreskriva mutansvar för var och en som är anställd hos eller fullgör
uppdrag för annan. Ansvar skulle sålunda föreligga oberoende av om huvudmannen
är det allmänna eller enskild juridisk eUer fysisk person och oberoende av den
anförtrodda arbetsuppgiftens art eller vikt. Kommittén framhåller att det tUltalande
med en sådan lösning skulle vara att ansvarsreglerna blev enkla att utforma.
Kommittén har emeUertid inte funnit att det föreligger behov av en så
långtgående kriminalisering. Särskilda åtgärder skuUe också bli nödvändiga för
att inte den straffrättsliga sanktionsapparaten skulle komma att tas i anspråk
för att beivra förfaranden rörande föga skyddsvärda intressen. En härav
föranledd differentiering av mutansvaret för olika delar av personkretsen
skulle emeUertid enligt kommitténs mening göra reglerna aUtför komplicerade. Kommittén
avvisar också lösningen att komplettera ett generellt mutansvar med regler om
särskild åtalsprövning, som möjliggör åtal av åklagare i huvudsak endast om
detta är påkallat från allmän synpunkt.
Prop. 1975/76:176 14
Gränsdragningen
mellan skyddsvärda och inte skyddsvärda intressen bör i princip göras i
lagstiftningen och inte i rättstillämpningen.
Kommittén
har därför funnit det nödvändigt att med beaktande av de skäl som talar för och
emot kriminalisering område för område av samhällslivet söka klarlägga vilka
arbets- och uppdragstagare som bör hänföras till personkretsen för mutansvaret.
Det främsta kriteriet härvidlag bör enligt kommittén vara att mutansvar och bestickningsskydd
införs för arbets- och uppdragstagare med sådana funktioner som av ett eller
annat skäl kan anses samhäUsviktiga eller eljest måste kunna omfattas av medborgarnas
tUlit.
Bestämmelserna
i BrB om bestickning och mutbrott har som tidigare nämnts nyligen ändrats i
huvudsaklig överensstämmelse med ett av ämbetsansvarskommittén i dess
slutbetänkande framlagt provisoriskt förslag. Detta förslag, som endast avsåg
offentliga funktionärer, återkommer i mutansvarskommitténs betänkande men har
här byggts ut till att omfatta även den privata sektorn. Eftersom anledning
saknas att nu behandla de delar av förslaget som redan genomförts, kommer den
följande framstäUningen i huvudsak endast att omfatta mut- och bestickningsansvaret
inom den privata sektorn.
Vid
bestämmandet av personkretsen för det nya gemensamma mutansvaret anser
kommittén att man bör utgå från arbets- och uppdragstagare hos sådana huvudmän,
som måste anses utöva en i princip skyddsvärd verksamhet. Hit räknar kommittén
utöver de personer inom den offentUga sektorn som omfattas av de nya
bestämmelserna arbetstagare hos näringsidkare i dennes näringsverksamhet, s.
k. halvoffentliga uppdragstagare samt dem som på grund av förtroendeställning
såsom syssloman eller eljest fått att för annan sköta rättslig eller ekonomisk
angelägenhet eller öva tillsyn över skötseln av ekonomisk angelägenhet.
Arbetstagare
hos näringsidkare skall enligt kommitténs förslag för att omfattas av mutansvaret
vara anställd i näringsidkarens näringsverksamhet och inte endast i hans
privata hushåll. Begreppet näringsidkare skall enligt kommittén förstås i
vidsträckt mening och i likhet med vad som gäller enligt senare tids
lagstiftning, t. ex. 16 kap. 9 § BrB om olaga diskriminering, lagen (1966: 454)
om företagsinteckning, lagen. (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring och
lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor omfatta varje fysisk
eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art.
Kommittén framhåUer att arbetstagare hos så gott som alla bolag vare sig
fråga är om aktiebolag, handelsbolag eller kommanditbolag därigenom kommer
att ha mutansvar. Detsamma gäller dem som är anställda hos ekonomiska
föreningar, vilka ju har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen genom affärsmässig verksamhet av ett eUer annat slag. Däremot är
stiftelser inte generellt att hänföra till
Prop. 1975/76:176 15
näringsidkare.
Med hänsyn till det slag verksamhet som stiftelserna normalt bedriver och tUl
den omständigheten att flertalet stiftelser torde ha få eller inga anställda
anser kommittén att frågan om mutansvar för denna kategori i det stora hela
också saknar praktisk betydelse. Kommittén har därför inte funnit anledning
att föreslå någon för stiftelser särskilt avsedd bestämmelse. Inte heller för
anställda hos ideeUa föreningar har kommittén ansett skäl finnas att föreslå mutansvar,
eftersom sådana föreningars verksamhet i allt väsentligt endast berör medlemmarnas
interna intressen. Kommittén påpekar emellertid att för-eningsskatteutredningen
(Fi 1971: 6), som har till uppgift att se över reglerna för beskattning av
ideella föreningar, också skall undersöka möjUgheterna att registrera främst
sådana ideella föreningar som innehar mera betydande förmögenhetstillgångar
eller driver bokföringspUk-tig verksamhet. Skulle ett sådant registreringssystem
komma till stånd, kan det enligt kommitténs mening finnas skäl att ompröva
frågan om mutansvar för anställda hos registrerad förening.
Med
halvoffentliga uppdragstagare avser kommittén personer som på grund av
myndighets förordnande eller eljest har att åt annan än staten eller kommun
utöva uppdrag som är reglerat i författning. Hit hör sådana personer som är
att anse som uppdragstagare hos privata rättssubjekt eller som visserligen är
innehavare av offentliga uppdrag men får anses företräda främst enskilda
intressen. Som exempel härpå anför kommittén bl. a. av konkursdomaren enligt 44
§ konkurslagen förordnad interimsförvaltare och av borgenärerna enligt 45 §
samma lag vald konkursförvaltare samt av rätten särskilt förordnad förmyndare
eller god man enligt 11 kap. 3 § resp. 18 kap. föräldrabalken liksom av barnavårdsnämnd
enligt 8 kap. 4 § samma balk förordnad vigselförrättare.
Kommittén
avvisar tanken på att införa mutansvar för uppdragstagare i aUmänhet, eftersom
ett sådant ansvar skulle komma att gälla en mycket bred och i vissa hänseenden
oklar personkrets. En lämplig begränsning av personkretsen har kommittén
funnit genom att anknyta till den i 10 kap. 5 § BrB intagna bestämmelsen om
ansvar för trolöshet mot huvudman. Sålunda föreslår komittén att mutansvar
skall åläggas den som utan att inneha tjänst eller uppdrag som tidigare berörts
på grund av förtroendeställning såsom syssloman eUer eljest fått att för annan
sköta rättsUg eller ekonomisk angelägenhet eller över tillsyn över skötseln av
ekonomisk angelägenhet. Som exempel på personer som skulle komma att omfattas
av en sådan bestämmelse anför kommittén advokater, mäklare, handelsagenter och
revisorer samt företrädare för förvaltande eller kontrollerande organ inom
bolag, föreningar, stiftelser och andra enskilda juridiska subjekt.
Förslaget
om en utvidgning av den ansvariga personkretsen för mut-och bestickningsbrott
bör enligt kommittén inte föranleda någon ändring av de i 20 kap. 2 § resp. 17
kap. 7 § BrB stadgade broltsrekvisilen
Prop.
1975/76:176 16
och
påföljderna. Detta innebär för den privata sektorns del en skärpning av det mutansvar
som IKL föreskriver. För ansvar enligt IKL krävs sålunda i motsats till vad
som gäller enligt BrB att mutan skall ha varit avsedd att förmå den bestuckne
att på visst sätt åsidosätta vad som åligger honom i tjänsten. Andra skUlnader
mellan BrB och IKL är att BrB kriminaliserar också efterföljande belöning under
förutsättning att den kan anses otillbörlig liksom att maximistraffet enligt BrB
utgör fängelse i högst två år eller i grova fall fängelse i högst sex år medan
svårare straff än fängelse i högst ett år inte kan ådömas enligt IKL.
Med en enhetlig
gärningsbeskrivning kommer, påpekar kommittén, att till samma gämingstyp
hänföras alltifrån de grövsta fall av egennyt-tig korruption till tämligen
obetydliga och kanske huvudsakligen av oförstånd föranledda fall av tagande av
otillbörlig belöning. Detta aktualiserar frågan om mutansvaret bör delas upp
på två olika gärningstyper beroende på om ändamålet med den ifrågavarande
transaktionen varit att åstadkomma pliktstridig tjänsteutövning eller ej. En
sådan lösning avvisas emellertid av kommittén med hänsyn främst till dess
konsekvenser för strafflagstiftningens ändamålsenlighet. Sålunda skulle en ansvarsregel,
som för sin tillämplighet kräver att den bestuckne bevisligen har haft uppsåt
att åsidosätta sina tjänsteåligganden, kunna befaras ge OtUlräckliga
möjligheter att beivra korruption. Nödvändigheten att skilja mellan pliktstridig
och pliktenlig tjänsteutövning kunde också förorsaka problem i de fall
tjänsteutövningen har skönsmässig karaktär.
För
att åstadkomma en önskvärd differentiering av mutansvaret förordar kommittén
två åtgärder. Sålunda föreslås en återgång från beteckningen mutbrott till det
tidigare begagnade uttrycket tagande av muta eller av otillbörlig belöning med
dess möjligheter tiU nyanserad brottsrubricering. Vidare föreslår kommittén en
regel om straffrihet för ringa fall som inte rör myndighetsutövning.
Ställningstagandet till frågan om ett fall är ringa måste enligt kommittén
grundas på en helhetsbedömning av gärningen. Bland omständigheter som därvid
kan vara av betydelse nämner kommittén att gärningen begåtts med huvudmannens
vetskap eller samtycke. En uttrycklig straffrihetsregel på grund av sådant samtycke
avvisas däremot av kommittén, som framhåller att det nu aktuella mutansvaret är
avsett att tillgodose även andra intressen än huvudmannens intresse av lojal
pliktutövning. På näringslivets område har sålunda det väsentligaste intresset
angivits vara skyddet av tredje man mot korruptionens skadeverkningar. Ett
införande av ansvarsfrihet på grund av huvudmannens vetskap eller samtycke
skulle innebära att huvudmannen i praktiken skulle få dispositionsrätt över
straffrättsliga sanktionsmedel som främst skall tjäna andra intressen än hans
egna. Enligt kommitténs mening är därför en formell straffrihetsgrund inte väl
förenlig med den tilltänkta lagstiftningens syften. Inte heller anser kommittén
det finnas anledning att i förevarande fall som ersättning för en formell straffri-
Prop.
1975/76:176 17
hetsgrund tiUåta jämkningar av otillbörlighetsgransen,
eftersom otill-börlighetsbegreppet endast är ett samlande uttryck för
korruptionsansvarets skyddsobjekt.
De av kommittén föreslagna ansvarsreglerna avser som
tidigare nämnts att skydda både offentlig och privat verksamhet. De kan därför
inte utan vidare passas in i BrB:s systematik. Som en provisorisk lösning i avbidan
på att denna systematik omprövas i ett vidare sammanhang föreslår kommittén att
bestickningsbrottet flyttas från 17 kap. och tas upp som en särskild paragraf i
20 kap. Vidare föreslår kommittén att bestämmelsen i 19 kap. 13 § om tagande av
utländskt understöd, på samma sätt som redan är faUet med stadgandet i 17 kap.
8 § om tagande av otillbörlig förmån vid röstning, skall kompletteras med en föreskrift
om att bestämmelsen är tiUämplig endast om gärningen inte är straffbar såsom mutbrott.
Kommittén anser främst av praktiska skäl att det inte är
lämpligt att införa någon lagfäst beskedsrätt eller anmälningsplikt för
arbetstagare i fråga om i och för tjänsten erbjudna förmåner. Däremot finner
kommittén det önskvärt att för verksamhetsområden med likartade förhållanden tUl
skydd för särskilt korruptionskänsliga funktioner uppställs lämpliga
rekommendationer. Sådana rekommendationer bör dock enligt kommitténs mening
knappast utfärdas av regeringen. Ett naturligt tillvägagångssätt är i stället
att arbetsgivarna utarbetar dessa rekommendationer i samråd med arbetslagarna
och deras fackUga organisationer. En sådan instruktionsverksamhet skulle enUgt
kommittén kunna understödjas genom att möjUghet öppnas att få förslag till
dylika rekommendationer granskade av en särskild nämnd sammansatt av
företrädare för exempelvis riksrevisionsverket, IMM och
arbetstagarorganisationer. YtterUgare en uppgift för en sådan rådgivande nämnd
skulle kunna vara att ge fortlöpande information om den praxis som efter hand
utbildas.
Med den grundsyn kommittén har på korruptionens allmänt samhällsskadliga
verkningar har kommittén betonat angelägenheten av att svenska medborgare i sin
verksamhet utomlands ställer sig solidariska med där förekommande strävanden
att höja den etiska standarden i förevarande hänseende. Kommittén har
emellertid inte ansett sig böra föreslå att svensk straffrättslig kompetens
generellt skall omfatta alla utomlands begångna korruptionsbrott. Dessa brott
bör vara underkastade samma kompetensregler som gäller för brott i allmänhet.
Utomlands begångna korruptionsbrott blir därmed i princip straffbara här i
landet i den mån de är straffbara också enligt gärningsortens lag. Enligt kommitténs
mening ter det sig emellertid naturligt att Sverige i oUka internationella
sammanhang verkar för att frågan om bekämpande av bestickning som
konkurrensmedel i utomlands bedriven näringsverksamhet tas upp till behandling
på bredast möjUga internationella bas.
Kommittén påpekar också att frågan om det externa ansvaret
inte en-
2 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 176
Prop. 1975/76:176 18
dast
rör de svenska kompetensreglernas utformning. Gällande ansvarsregler i BrB
erbjuder skydd endast för svenska ämbetsmän. Bestickning av utländsk ämbetsman
är alltså inte en enligt svensk lag straffbar gärning. För att så skall bli
fallet fordras i princip att utländsk ämbetsman genom uttryckligt tUlägg till bestickningsparagrafen
hänförs till dess skyddskrets. Med hänsyn till det lagstiftningsarbete som f. n.
pågår i syfte att ansluta Sverige till 1972 års europeiska konvention om överföring
av lagföring i brottmål (lagföringskonventionen) har kommittén emellertid inte
ansett sig böra lägga fram förslag till ändring av bestickningsparagrafen i
förevarande hänseende. Om Sverige tillträder konventionen, förpliktar sig
nämligen Sverige i princip att efter framställning från annan konventionsstat
här i landet och efter svensk strafflag döma bl. a. för brott som begåtts mot
person i offentlig ställning i den ansökande staten.
3.2
Remissyttrandena
Kommitténs
förslag tUl en vidgad och samordnad reglering av mut- och bestickningsansvaret
inom den offentliga och den privata sektorn har tUlstyrkts av flertalet
remissinstanser.
IMM,
till vars yttrande anslutit sig Svenska handelskammarförbundet, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation. Svenska arbetsgivareföreningen och
Svenska bankföreningen, framhåller att den skillnad som f. n. föreligger
mellan reglerna om ansvar för bestickning och tagande av muta inom den offentUga
sektorn och motsvarande bestämmelser inom den privata sektorn numera framstår
som otidsenlig och konstlad. IMM anser dock att kommittén något övervärderat
betydelsen från konsumentskyddssynpunkt av en effektiviserad
korruptionslagstiftning. Marknadsdomstolen betonar att nuvarande regler i IKL
främst tar sikte på bestickningens karaktär av illojalt konkurrensmedel och i
jämförelse med BrB:s regler ger ett begränsat skydd mot korruption. Marknadsdomstolen
delar kommitténs uppfattning att mera allmänna intressen bör träda i
förgrunden som skyddsobjekt. Med hänsyn till att den kommersiella korruptionen
kan leda til! att varor och tjänster fördyras kan ett motverkande av sådan
korruption sägas vara ett allmänt konsumentintresse. Det är därför
tillfredsställande att mut- och bestickningsansvaret samordnas på det sätt
kommittén föreslår och att ansvarets innehåll därvid knyts till reglerna i BrB.
NO anför liknande synpunkter och tillägger att samhället har aUt att vinna på
att beslut inom såväl stat och kommuner som det enskUda näringslivet fattas
utan otUlbörligt hänsynstagande till någon part. KO uttalar att regler som
motverkar
Prop.
1975/76:176 19
korraption
på det kommersiella området måste bedömas som klart posiUva sett från de
intressen KO bevakar med stöd av lagen om otillbörlig marknadsföring. De
nuvarande reglema i IKL kan inte sägas på ett effektivt sätt ha motverkat de
risker för korraption som kan föreligga i näringsverksamhet.
Marknadsföringslagen ger vissa möjligheter att beivra metoder av bestickningsUknande
natur. Dessa möjligheter måste dock anses som otUlräckliga.
Kommerskollegium
och Skånes handelskammare framhåller att kravet på absolut integritet är av en
helt annan styrka i fråga om offentlig myndighetsutövning än inom enskild
verksamhet och att det även fortsättningsvis är nödvändigt att göra en klar
distinktion i ansvarsfrågan mellan befattningshavare i offentlig och enskild
verksamhet. Det finns ingen anledning att straffbelägga företeelser som
betraktas som naturliga i affärssammanhang. Rimliga hänsyn bör sålunda enligt
kollegiets mening tas till vedertagna umgängesformer inom näringslivet och då särskUt
i samband med affärsförbindelser med uUandet där synen på dessa frågor växlar
från land tUl land. Även länsstyrelsen i Stockholms län betonar att mutor och
otillbörliga belöningar är än mer förkastliga när dessa förekommer i samband
med offentlig verksamhet.
Några
remissinstanser tar avstånd från eller uttrycker tveksamhet inför den
vidsträckta kriminalisering kommitténs förslag innebär för den enskilda
sektorn.
Enligt
JK:s mening är vad kommittén anfört till stöd för sitt förslag att
kriminalisera korruption inom den enskilda sektorn inte tillräckligt för att
motivera den fullständiga samordning av mutansvaret för offentUga och enskUda
arbetstagare som kommittén föreslår. SkiUnaden mellan offentlig och enskild
verksamhet är trots alla tendenser till utjämning fortfarande betydande. Den tar
sig främst uttryck i att det allmänna i stor utsträckning utövar
myndighetsfunktioner som saknar motsvarighet inom enskild verksamhet och som
sedan gammalt varit korruptionsansvarets främsta skyddsobjekt. Med hänsyn till
den kända obenägenheten inom näringslivet att ge offentlighet åt korruptionsfaU
och UU att korruption typiskt är svår att utreda befarar JK att ett straffbud
inom detta område endast skuUe få deklarativ verkan. Arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller att de ansvarsregler angående givande och tagande av mutor som f. n.
finns i IKL skyddar intresset av en sund och öppen konkurrens inom
näringslivet. Väl finns det andra och mera allmänna intressen som är värda att
skydda, exempelvis konsumentens intresse av att varor och tjänster
marknadsförs utan att en fördyring eller försämring sker på grund av
ovidkommande hänsyn. Detta intresse liksom andra aUmänna intressen torde
emellertid kunna tillgodoses genom annan lagstiftning, t. ex. lagen om
otillbörlig marknadsföring, och genom de utomstraffrättsliga sanktionsmedel
som finns, exempelvis upp-
Prop.
1975/76:176 20
sägning. Vidare finns normsystem och hedersregler inom
olika branscher och yrkesgrupper. En allt för långt gående kriminalisering på
området kan enligt styrelsens mening få till följd att mutbrottet ej längre
kommer att ses så allvarligt och moraliskt förkastligt som tidigare. De
allvarligare övertrampen där skada för huvudman arbetsgivare kommer till
stånd kan beivras med lagreglerna om trolöshet mot huvudman. Länsåklagaren i
Västerbottens län anser att strafflagstiftningen skall tas fram bara vid ett
definitivt behov och att behovet här inte är känt. Överåklagaren i Göteborg
ifrågasätter det välbetänkta i att på en gång genomföra hela utvidgningen av mut-
och bestickningsansvaret inom den privata sektorn och anser att en successiv
reform skulle ge utrymme för erfarenheter och utveckling av arbetstagarnas
rättsmedvetande i fråga om belöningens tillbörlighet eller otUlbörlighet.
Skånes handelskammare, till vars yttrande Stockholms
handelskammare och Gotlands handelskammare anslutit sig, anför att man i och
för sig tillstyrker förslaget om en principieU samordning av det straffrättsliga
ansvaret för offentiiga och enskUda arbetstagare men ifrågasätter om inte
genomförandet av kommitténs förslag borde uppskjutas i avvaktan på att frågan
om vilka förutsättningar som i dag föreligger för en gemensam nordisk
lagstiftning på förevarande område och då främst inom den privata sektorn
blivit närmare belyst.
Beträffande personkretsen för det samordnade mutansvaret
har kommitténs förslag föranlett en del erinringar.
TCO finner det anmärkningsvärt att kommittén begränsat
straffansvaret inom den privata sektorn till arbetstagare. I den mån
otillbörliga förmåner av större ekonomiskt värde skulle förekomma anser TCO troligt
att förmånerna normalt lämnas till personer med större inflytande över
företagets verksamhet såsom styrelseledamöter och ägare av en-mans- eller fåmansbolag
än till anställda med som regel högst begränsade beslutsfunktioner. Enligt TCO:s
mening är det angeläget att samhällets avståndstagande från sådana
transaktioner även i detta fall tar sig uttryck i konkreta straffbestämmelser.
Länsåklagaren i Malmöhus län finner att ifrågavarande
bestämmelse genom den omfattande uppräkningen av ansvariga befattningshavare
blir svåröverskådUg och att det ingalunda är säkert att inte någon kategori
arbetstagare som bör omfattas av mutansvaret kan ha förbisetts. Länsåklagaren
förordar att ansvarskretsen i författningstexten bestäms mera generellt och att
i stäUet en utförlig exemplifiering av vilka kategorier som avses ges i
motiven till lagstiftningen. För att lagrummet inte skall komma att omfatta en
omotiverat vidsträckt personkrets kan i anslutning lUl straffrihetsregeln för
ringa fall vidare anges vilka person-kretsmåssiga hänsyn som bör tas vid
bedömningen om ringa fall skall anses föreligga.
Prop. 1975/76:176 21
Statsanställdas
förbund finner det ologiskt att endast de som är anställda inom ekonomisk
verksamhet skall omfattas av ansvaret. Enligt förbundets mening saknas
anledning att göra skiUnad mellan offentligt anstäUda och privat anställda.
Förbundet förordar därför ett generellt ansvar för arbetstagare även inom den
privata sektorn. Svenska kommunalarbetareförbundet anför liknande synpunkter.
Länsåklagaren
för speciella mål Thorsten Rosenberg förordar att den allmänna verksamhet som
stat eller kommun bedriver i bolags- eller stiftelseform tas upp redan i
straffbestämmelsens första stycke genom att där anges arbetstagare hos bolag,
förening, stiftelse eller företag som utövar allmän verksamhet likställd med
den som stat eller kommun bedriver. Länsåklagaren anser det inte heller finnas
anledning att från mutansvaret undanta styrelseledamöter i kommunala bolag och
stiftelser.
Sveriges advokatsamfund
ifrågasätter om inte till den ansvariga personkretsen bör hänföras anställda
vid alla bolag, ekonomiska och ideella föreningar samt stiftelser, även om inte
organisationerna är näringsidkare. Sådana organisationer kan enligt samfundet
ha en i hög grad skyddsvärd verksamhet. Den av samfundet föreslagna
utvidgningen skulle också medföra att man på ett väsentligt område skulle få en
klar gränsdragning för den ansvariga personkretsen. Genomförandet av kommitténs
förslag innebär däremot att gränsdragningen i viss omfattning måste göras i rättstUlämpningen
och inte i lagstiftningen. Vidare får kommitténs förslag till följd att det
nuvarande straffansvaret enligt 7 § IKL i viss mån upphör, t. ex. för anställd
hos stiftelse som inte är näringsidkare. Nackdelarna med ett generellt mutansvar
för anställda anser samfundet vara obetydliga.
Några remissinstanser
framhåller att stiftelser ofta utgör komplement till offentligt reglerade
samhällsfunktioner utan att kunna betecknas som allmänna inrättningar. Likaså
förekommer stiftelser vUkas verksamhet berör stora ekonomiska intressen utan
att de kan anses bedriva näringsverksamhet. Skäl talar därför enligt
länsstyrelsen i Stockholms län och polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt
för att även anställda hos stiftelser bör tillhöra den personkrets för vilken mutansvar
skall gälla. JO anser att det finns anledning att föreskriva mutansvar för
arbetstagare m. fl. hos stiftelser som handhar betydande penningtiUgångar och utdelar
anslag för oUka ändamål eller belöningar. Enligt SAV bör av principiella skäl
även anställda hos stiftelser och ideella föreningar med allmännyttiga ändamål tUlhöra
den personkrets för vilken mutansvar skall gäUa.
För en utvidgning av mutansvaret
tiU anställda i ideella föreningar uttalar sig också överåklagaren i
Stockholm, kommerskoUegium, Skånes handelskammare, länsstyrelsen i Stockholms
län, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt och Sveriges domareförbund.
Överåklagaren pekar på att till ideella föreningar hör flera organisationer som
förvaltar stora
Prop. 1975/76:176 22
ekonomiska
värden, bl. a. idrottsorganisationer och fackliga organisationer, utan att det
torde kunna sägas att de driver ekonomisk verksamhet. Om ett
registreringssystem skulle införas för vissa ideella föreningar, anser Sveriges
riksidrottsförbund att det finns skäl att ompröva frågan om mutansvar för
anställda i sådan förening.
Ett
särskUt behov av att låta mutansvaret omfatta anställda i arbetsmarknadens
organisationer föreligger enligt försvarets materielverk, riksrevisionsverket, SAV,
länsstyrelsen i Stockholms län, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt,
Sveriges domareförbund, IMM och KF. Man framhåller att det tid efter annan
visat sig vilka möjligheter organisationer på arbetsmarknaden har att på ett
ingripande sätt påverka situationen inte bara för sin motpart och sina
medlemmar utan i hög grad även för tredje man och därmed samhället i dess
helhet. Att de som företräder arbetsmarknadens parter agerar helt opåverkade
av ovidkommande intressen anges vara av största vikt. IMM, KF och
polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt anser att korruptionsskyddet också
bör utsträckas att gälla anställda i näringslivets branschorganisationer.
Vad
gäller uppdragstagare har kommitténs förslag i allmänhet godtagits av
remissinstanserna. Göta hovrätt, länsstyrelsen i Stockholms län, Skånes
handelskammare och IMM anser dock att uppdragstagare i större omfattning än
kommittén föreslagit bör åläggas mutansvar. Länsstyrelsen förordar att
samtliga uppdragstagare hos staten och kommun omfattas av mutansvaret.
Handelskammaren anser att en uppdragstagare inom den av kommUtén undantagna
kretsen ofta har att bevaka för huvudmannen så betydande ekonomiska intressen
att ett mutansvar knappast kan undvaras, inte minst när det är fråga om
materiella uppdrag. Hovrätten anför entreprenadförhållanden som exempel på när
ett vidgat mutansvar för uppdragstagare är motiverat. Man framhåller att det
inte torde vara ovanligt att en entreprenör vid fullgörandet av sitt uppdrag
anlitar underentreprenörer. Huvudentreprenören sluter i sådana fall avtal som
kan få stor ekonomisk betydelse för uppdragsgivaren. IMM förordar att
lagtexten formuleras om på sådant sätt att konsulter underkastas mutansvar.
JO
finner att förslaget i fråga om uppdragstagare innebär en så långtgående
utvidgning av den ansvariga personkretsen att det väcker betänkligheter. JO
ifrågasätter om den samordning med personkretsen för brottet trolöshet mot
huvudman som härigenom åsyftas är helt nödvändig.
Bland
ytterligare kategorier som bör omfattas av mutansvaret nämner försvarets
materielverk förlikningsmän och ledamöter i förlikningskom-inissioner.
Sveriges
Radio anmärker att bolaget av kommittén hänförts tUl näringsidkare och att
bolagets personal därigenom kommer att omfattas av mutansvaret. Bolaget finner
det önskvärt att dess roll och placering i
Prop. 1975/76:176 23
det
föreslagna systemet utreds mera ingående. Vidare finns det enUgt bolagets
mening anledning att överväga om inte den programproduce-rande verksamheten
inom Sveriges Radio kan undantas från det straffbara området. Det befintliga utomstraffrättsliga
tillsyns- och granskningssystem som radionämnden tillämpar finner bolaget
utgöra en tillräcklig garanti för att försök till otillbörlig påverkan blir
verkningslösa och därför meningslösa.
Förslaget att behålla gäUande
gärningsbeskrivning i BrB:s mutbrottsparagraf har föranlett vissa erinringar
från remissinstansernas sida.
JO och Sveriges
domareförbund anmärker att straffbudet i 20 kap. 2 § BrB enUgt förslaget får en
mycket stor spännvidd. JO anför att lagrammet täcker såväl mycket allvarliga
fall när någon tagit muta för att i ämbetet orätt främja som fall där
gärningen mera bottnar i oförstånd eller bristande omdöme, t. ex. när någon
mottar en efterföljande belöning för en fullt korrekt ämbetsåtgärd.
Svårigheterna att dra en klar och användbar gräns mellan olika typer och grader
av mutbrott är enligt JO uppenbara. Rent principiellt är dock den nuvarande
ordningen som föreslås bibehållen inte lyckad. Det framstår som olämpligt att i
ett och samma lagrum sammanföra å ena sidan jämförelsevis obetydliga förseelser
och å andra sidan allvarliga brott av starkt diffamerande natur. Metoden är
stötande för rättskänslan och kan medföra resultat som inte är avsedda. I valet
mellan att hänföra ett obetänksamt mottagande av en belöning under
straffbestämmelsen i 20 kap. 2 § BrB eller att frikänna torde en domstol
mången gång föredra att frikänna och det även när gärningen är av den karaktär
att den inte bort passera utan varje påföljd anför JO. I nuvarande läge finns
för den offentliga sektorns del en viss möjlighet att i stället döma för
tjänstefel men denna förutsätts bortfalla. En omarbetning av förslaget i nu
angivna hänseende är önskvärd enligt JO. De negativa följderna för
korruptionsbekämpningen av att straffansvaret för tjänstefel bortfaller berörs
även av länsåklagaren för speciella mål Thorsten Rosenberg.
JO framhåller vidare att otillbörlighetsrekvisitet
är ytterst svårtolkat och anser det inte vara tillfredsställande att behålla
ett straffbud med så obestämt innehåll. Den anställde, som ställs inför valet
att mottaga eller avvisa en erbjuden förmån, har ett rimligt anspråk på att få
veta hur han skaU handla. Detsamma gäller i kanske ännu högre grad den utomstående
som skulle vilja ge den anställde något som uttryck för sin erkänsla.
Betänkligheterna mot att behålla den gällande lagtexten ökar enligt JO:s mening
om den ansvariga personkretsen vidgas så starkt som kommittén föreslagit. JO
erinrar vidare om att regeln enUgt förslaget skall vinna tillämpning också inom
det enskilda näringslivet, där förhållandena och sedvänjorna inte är i allo
desamma som inom den offentliga sektom och där följaktligen problemet om vad
som skall anses otill-
Prop. 1975/76:176 24
börligt
får andra aspekter. JO förordar därför en omarbetning av förslaget för
vinnande, om möjligt, av en bättre precisering av vad som skall anses
straffbart.
JK
uttalar sig i samma riktning. Även länsstyrelsen i Stockholms län finner otillbörlighetskriteriet
mindre tUlfredsställande från legaUtetssyn-punkt och pekar på att kravet på
förutsebarhet endast kan anses uppfyllt, om den enskilde i stora drag kan
avgöra vilka handUngar som omfattas av kriminaUseringen. Att rekvisitet
hitintills inte vållat större tolkningssvårigheter vid rättstillämpningen
torde ha sin förklaring i att en någorlunda entydig uppfattning aUmänt råder om
godtagbara belöningar inom den offentliga sektorn. Beträffande privata
tjänstemän erhålls f. n. en avgränsning genom att det för ansvar enligt IKL
krävs att gärningen skett i pliktstridigt syfte. Länsstyrelsen finner att rekvisitet
otillbörligt kräver ytterligare penetrering och klarläggande under lagstiftningsarbetet.
Vidare bör lagmotiveringen på denna punkt få en fyllig utformning till stöd för
rättstillämpningen, varvid bör framgå att otillbörliga förmåner måste vara ett
strängare begrepp när det gäller offentlig myndighetsutövning än enskild
verksamhet. Även TCO understryker vikten av ytterligare klargörande
motivskrivningar i syfte att underlätta för den enskilde arbetstagaren att
avgöra vilka handlingar som är straffbara.
Enligt
IMM och LRF bör gärningsbeskrivningen ges åtminstone någon konkretion till
ledning främst för de anställda. Man finner den gärningsbeskrivning som
utredningen om illojal konkurrens föreslog vara mera åskådlig, nämligen
"muta eller annan otillbörlig förmån ägnad att förmå mottagaren att i
tjänsten eller vid uppdragets fullgörande gynna bestickaren eller annan".
Även
Göta hovrätt och Skånes handelskammare framhåUer att otillbörlighetsrekvisitet
kommer att medföra stora svårigheter såväl i enskilda avvägningsfrågor som vid
rättstillämpningen. Handelskammaren betonar att många olika förhållanden måste
beaktas i sammanhanget. Av betydelse måste vara under vilka former kontakter
med affärsförbindelser äger rum. Ur de kontinuerliga, personliga kontakter som
många gånger äger rum mellan företrädare för företag som står i affärsförbindelse
med varandra växer ofta ett personUgt vänskapsförhållande fram. Enligt
handelskammarens mening saknas skäl att straffbelägga företeelser som måste
betraktas som ett naturligt led i och en konsekvens av dessa vad man kan kalia
vedertagna umgängesformer inom näringslivet. Hänsyn bör också tas till vad som
får anses vedertaget i vederbörande bransch. Vidare kan vad som ytligt sett
framstår som en otillbörlig förmån ibland utgöra ett naturligt led i ett
företags marknadsföring, exempelvis utomlands förlagda informations- eller utbUd-ningskurser
avseende fabrikantens produkter för anställda hos presumtiva kundföretag.
Vad gäller svenska företags affärsförbindelser
Prop.
1975/76:176 25
med
utlandet måste också beaktas att synen på det tUlbörliga i att lämna gåvor i
samband med affärer växlar starkt från land till land. Hänsyn måste tas till
den praxis som utvecklats i det främmande landet. Svenska företag skulle annars
komma att allvarligt hämmas i sina strävanden att utveckla sin export på vissa
länder med de negativa verkningar som härigenom kan åstadkommas för företagens
utveckling och därmed för sysselsättningen. Straffansvar bör i de angivna
situationerna inte komma i fråga redan på den grund att förmånen ej kan anses otUlbörlig.
Sveriges advokatsamfund
framhåller att det finns en uppenbar skUlnad i allmänhetens syn på vad som kan
anses otillbörligt inom den offentliga sektorn resp. den privata sektorn.
Samfundet anser att denna skillnad bör komma till uttryck genom att i
ansvarsbestämmelserna införs en allmän regel om vad som är av särskild
betydelse vid bedömning av otillbörligheten, såsom tjänstens eller uppdragets
beskaffenhet, vedertagen sedvänja på visst samhällsområde, huvudmannens
vetskap och samtycke e. d. KommerskoUegium anser att det av lagtexten klart bör
framgå att hänsyn skall tas till vedertagna affärsseder och kutymer inom näringslivet.
IMM och LRF Ifrågasätter
om differentieringen mellan muta å ena sidan och otillbörlig belöning å andra
sidan fyller någon praktisk funktion. Båda remissinstanserna förordar att alla
otillbörliga belöningar benämns muta.
Kommitténs förslag om
en straffrihetsregel för ringa fall, som inte rör utövning av offentlig
myndighet, tillstyrks av RA och Sveriges domareförbund.
Överåklagarna i Stockholm
och Malmö, poststyrelsen, Sveriges advokatsamfund och Svenska kommunalarbetareförbundet
anser att även ringa fall som rör myndighetsutövning bör omfattas av straffrihetsregeln.
Överåklagaren i Stockholm anser det mest lämpligt med utomstraffrättsliga
sanktioner när det gäUer mera bagateUartade lagöverträdelser. En sådan ordning
kan inte antas rubba tilliten tUl de offentliga organens verksamhet.
Överåklagaren i Malmö förordar att straffrihetsregeln ersätts av en särskUd
åtalsregel med lydelse att ringa fall ej må åtalas av åklagare med mindre åtal
av särskilda skäl finns påkallat från allmän synpunkt. Med en sådan
konstruktion torde ett beslut att ej väcka åtal inte ens från principiella
synpunkter behöva tala mot efterföljande korrektiva åtgärder från
arbetsgivarens sida anför överåklagaren. Polisstyrelsen i Stockholms
polisdistrikt anför liknande synpunkter.
Mot den föreslagna straffrihetsregeln
för ringa fall uttalar sig länsåklagaren för speciella mål Thorsten Rosenberg
och televerket. Länsåklagaren pekar på att den nuvarande och föreslagna
lagstiftningen innehåller s. k. normativa bestämningar otUlbörlighet och
belöning vars innehåU måste bestämmas i det enskUda fallet med hänsyn tagen
till alla föreliggande omständigheter. Han anser att de av kommittén an-
Prop. 1975/76:176 26
givna
förhållandena som skulle indicera straffrihet bör beaktas, redan vid otillbörlighetsbedömningen
och att straffrihetsregeln därför bör utgå. Televerket menar att regeln om
undantag för ringa fall de facto tillskapar en värdegräns som kan komma att
bilda utgångspunkt för vad som är tUlåtet och otillåtet. Undantaget bör därför
inte slås fast i lagtext.
Skånes
handelskammare anser att huvudmannens samtycke bör kunna legalisera mottagandet
av en förmån inom den privata sektorn och betonar att en sådan instäUning från
lagstiftarens sida skuUe komma att stärka den anställdes rättssäkerhet i
betydande utsträckiung. IMM och länsstyrelsen i Stockholms län anser att
huvudmannens samtycke till en förmån inom den privata sektorn bör vara av
större betydelse för dess tillåtlighet än vad kommittén ansett. Utan att gå så
långt som att föreslå samtycke som formeU straffrihetsgrund menar institutet
att åtminstone uttryckligt samtycke från huvudman i regel bör medföra straffrihet,
särskilt om förmånen ges öppet i förhållande till tredje man. EnUgt Sveriges
advokatsamfund bör åklagaren resp. domstol redan vid prövningen av
otillbörligheten i en transaktion ta hänsyn till huvudmannens samtycke, i vart
fall när det är fråga om föregående samtycke som lämnats frivUligt. Samfundet
hänvisar tUl de vägledande regler om god advokatsed som antagits av samfundets
styrelse. Enligt 20 § första stycket i reglerna får advokat inte utan
klientens samtycke av annan än klienten betinga sig, låta åt sig utlova eller
motta gottgörelse utöver det arvode som klienten eller annan på dennes vägnar
har att erlägga. Om emellertid sådan gottgörelse mottagits med klientens
samtycke, bör det inte komma i fråga att förfarandet betraktas som
otillbörligt. Samfundet vill emellertid inte påkaUa en formeU straffrihetsgrund
i händelse av huvudmannens vetskap eller samtycke enär det utan tvivel finns
fall, särskilt vid efterföljande samtycke, där straffrihet inte bör följa. Det
väsentliga är enligt samfundets mening att helhetsbedömningen görs inom ramen
för otUlbörlighetsbegreppet.
1
fråga om ansvarsreglernas placering har flertalet remissinstanser inte haft
något att erinra mot kommittéförslaget.
JK
ifrågasätter dock om inte ett reviderat mutbrott avseende den enskilda sektorn
bör ba sin plats inom närings- eller marknadslagstiftningen. Systematiskt bör
det inte hamna i ett kapitel i BrB med rubriken "Om missbruk av myndighet m.
m." och de ändringar som i förtydligande syfte torde böra göras
beträffande broltsrekvisilen kommer enligt JK att ytterligare understryka
brottets specialstraffrättsliga karaktär. Om det likväl anses påkallat att
genom slraffstadganden i BrB utsträcka korruptionsansvaret inom den enskilda
sektorn, bör detta ske genom införande av ett särskilt korruptionsbrott för
denna sektor.
Även
JO och KO finner lösningen att sammanföra reglerna om korraption i 20 kap. BrB
under rabrUcen "Om missbrak av myndighet m. m." mindre lämplig med
hänsyn till att personkretsen utsträckts att
Prop.
1975/76:176 27
omfatta
bl. a. samtliga arbetstagare hos landets näringsidkare. JO ifrågasätter om det
inte är bättre att föra in reglerna i 17 kap. BrB, vars rabrik i så fall måste
jämkas något.
RÄ och länsåklagaren för
speciella mål Thorsten Rosenberg understryker behovet av utvidgad skyldighet
för myndighet att polisanmäla misstänkt korruptionsbrott, överåklagaren i
Stockholm betonar vikten av att det klargörs vilken inverkan ett disciplinärt
förfarande skall ha på frågan om inledande av förundersökning och på beslut i
åtalsfrågan.
Flertalet remissinstanser
framhåller vikten av att rekommendationer utarbetas och information lämnas
till vägledning för den ansvariga personkretsens handlande.
Till kommitténs förslag
att rekommendationer bör utarbetas av arbetsgivarna i samråd med arbetstagarna
och deras fackliga organisationer ansluter sig uttryckligen fortifikationsförvaltningen,
televerket, statens vägverk, riksrevisionsverket, LO och Statsanställdas
förbund.
En mera generellt gällande
"mutkatekes" förordas av försvarets materielverk, som anser att man
bör undvika att rekommendationer ges av en mångfald subjekt. Centralt utgivna
allmängiltiga rekommendationer bör dock kunna kompletteras lokalt i den mån
särskilda förhållanden inom resp. område så kräver. IMM anför liknande
synpunkter.
SAV och
arbetsmarknadsstyrelsen avstyrker förslaget att arbetsgi-varna i samråd
med arbetstagarna och deras organisationer själva skall utarbeta
rekommendationer. SAV framhåller att mutansvaret ytterst är en fråga om ett straffsanktionerat
skydd för vissa samhällsintressen. Det är därför enligt avtalsverkets mening
tveksamt om de föreslagna parterna ens rekommendationsvis bör ge vägledning om
mutansvarets innehåll. Verket ifrågasätter om inte erforderlig vägledning bör
lämnas av den särskilda nämnd som kommittén föreslagit. Arbetsmarknadsstyrelsen
delar däremot kommitténs uppfattning att lagfäst beskedsrätt och
anmälningsskyldighet för arbetstagare inte bör införas.
Rikspolisstyrelsen,
försvarets civilförvaltning, IMM och LRF instämmer uttryckligen i förslaget om
inrättandet av en rådgivande nämnd för gransknings- och informationsverksamhet.
Försvarets civilförvaltning framhåller att en sådan nämnd torde vara av
särskild betydelse för den offentliga sektorn, där en ordning med av
arbetsgivare i samråd med arbetstagare och fackliga organisationer utfärdade
rekommendationer kan möta vissa svårigheter. Därutöver bör fortlöpande
information anordnas i samband med anställning av personal genom t. ex.
informationsbroschyr anser civilförvaltningen. Inom den statliga sektorn bör
erinran om mutansvaret meddelas i arbetsordning eller annan tjänsteföreskrift
på samma sätt som skett i fråga om reglerna angående tjänstemans innehav av
bisyssla. JO uttalar sig i samma riktning och anser vidare att man inte bör ta
avstånd från tanken att införa eller bevara någon form av be-
Prop. 1975/76:176 28
skedsrätt
inom verk där problemet ofta gör sig gällande. JO hänvisar i sammanhanget till
14 § polisinstruktionen, vari stadgas att polisstyrelsen kan medge polisman att
motta gåva m. m. IMM anser att det finns anledning att ytterligare överväga
alternativet med anmälningsplikt i fråga om förmåner över visst ekonomiskt
värde. Som skäl anförs att ett anmälningssystem kan tänkas ha en viss dämpande
inverkan på den poten-tielle bestickarens vUUghet och intresse av att inlåta
sig på transaktioner som ligger inom farozonen värdemässigt sett.
Riksrevisionsverket
ifrågasätter om en central granskning av en särskild nämnd är erforderlig med
hänsyn till att företrädare för riksrevisionsverket och IMM kan ingå bland
arbetsgivarrepresentanterna vid utfärdandet av rekommendationer.
Kommitténs
förslag beträffande korruptionsansvar för gärningar begångna utomlands har i
allmänhet inte föranlett några invändningar från remissinstanserna. RÄ menar dock
att frågan inte fått sin slutliga lösning genom förslaget. RA erinrar om att
kommittén avvisat tanken på att genom lagstiftning utvidga tillämpningsområdet
för ansvarsreglerna under hänvisning till bl. a. den europeiska lagföringskonventionen.
RA anser detta vara en mindre lämplig lösning och anför att lagföringskonventionen
i och för sig kommer att få en begränsad omfattning eftersom den kan
tillträdas endast av ett mindre antal stater, huvudsakligen västeuropeiska. Det
är enligt RÄ dock inte otänkbart att det arbete som etableras genom denna
konvention i en framtid kan komma att utsträckas också till andra nationer. RA
avstår därför från förslag till ändring i bestickningsparagrafen i förevarande
hänseende.
IMM
betonar att korruption förekommer i stor omfattning även i vissa länder där man
har lagstiftning häremot. IMM anser det rimligt att enligt svensk lag straffa
svenska medborgare för bestickningshand-ling i utlandet, om handlingen är
kriminaliserad i den främmande staten under förutsättning att kriminaliseringen
dessutom är en realitet där. Enbart det förhållandet att en lag finns på
papperet motiverar dock enligt IMM:s mening knappast att lagföring sker i
Sverige. TCO understryker att den centrala diskretionära åtalsprövningen
endast bör komma till användning i ytterst graverande fall av tagande av muta
eller bestickning. Bestickning utomlands torde i aUmänhet komma att utföras av
arbetstagare på order av arbetsgivaren. Det får därför regelmässigt antas att
arbetstagarna befinner sig i en sådan tvångs- och beroendeställning att bestickningen
bör betraktas som ringa och att arbetstagaren således ej skall dömas till
ansvar menar TCO.
SIDA
framhåller att en styrelsens tjänsteman, som utomlands gör sig skyldig tiU
handling som enligt svensk lag är att betrakta som korruptionsbrott, måste
anses begå ett brott riktat mot svenskt offentligt intresse, nämligen det
allmänna intresset av att Sveriges internationeUa bi-
Prop.
1975/76:176 29
ståndsarbete
bedrivs effektivt, utan ovidkommande hänsyn och efter de riktlinjer som
angivits av riksdag och regering. Tjänstemannen bör således kunna åtalas med
stöd av tmdantagsbestämmelsema i 2 kap. 3 § BrB. Detta bör gälla även om tjänstemannen
ställts till förfogande för mottagarlandets förvaltning, undervisningsväsende,
företag etc. och därvid är underkastad mottagarlandets lagar och bestämmelser
inom ifrågavarande område.
4
Föredraganden
Regler
om mutansvar och bestickningsskydd finns för arbets- och uppdragstagare i offentiig
verksamhet i brottsbalken (BrB) och för anställda i näringsverksamhet eller i
övrigt vid företag av ekonomisk art eUer vid verk, inrättning eller stiftelse i
lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens (IKL). Mutansvaret
enligt BrB omfattar enligt en på grundval av ämbetsansvarskommitténs förslag
beslutad lagändring som trätt i kraft den 1 januari 1976 i princip aUa
arbetstagare hos stat och kommun samt härutöver åtskUliga andra offentliga funktionärer.
Personkretsen för mutansvaret enligt IKL är formellt vidsträckt men inskränks
genom att korruption kan bestraffas endast om den förekommit i samband med
vissa avtalstyper. IKL föreskriver nämligen ansvar endast för muttransaktioner
vid avtal om inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av
försäkring för arbetsgivarens räkning. Personkretsen inom den privata sektorn
kan alltså i praktiken sägas vara begränsad till dem som sysslar med sådan
verksamhet. De personer som sålunda har mutansvar åtnjuter ett straffrättsUgt
sanktionerat skydd mot bestickning.
Mut- och bestickningsansvaret
har i vissa hänseenden olika innehåll i BrB och IKL. Enligt båda lagarna består
själva muttransaktionen i att någon lämnar, utlovar eller erbjuder resp.
mottar, låter åt sig utlova eller begär muta. För straffbarhet kräver IKL
härutöver att mutan skall ha varit avsedd att förmå den bestuckne att på visst
sätt åsidosätta vad som åligger honom i tjänsten. Mutans syfte skall sålunda ha
varit att någon skall skaffas företräde framför annan eller att den anställde
skall underlåta att framställa anmärkning beträffande fullgörandet av det avtal
varom det är fråga. För att ansvar skall kunna ådömas måste det alltså
föreligga ett samband mellan mutan och en på angivet sätt pUkt-stridig handling
eller underlåtenhet från den anställdes sida. Enligt BrB däremot inträder
ansvar så snart mutan avser den bestucknes tjänsteutövning över huvud taget.
Något
samband mellan muta och tjänsteåtgärd behöver inte visas och för själva
skuldfrågan saknar det betydelse om med mutan åsyftas ett pliktstridigt
förfarande eller ej. BrB bestraffar sålunda förutom den
Prop. 1975/76:176 30
kränkning
av den berörda tjänstens integritet som muttransaktionen kan innebära redan
faran för att den mutade skall åsidosätta sina tjänsteåligganden. En annan skUlnad
mellan BrB och IKL är att BrB också kriminaliserar efterföljande belöning under
förutsättning att den kan anses otillbörlig. Med efterföljande belöning avses
gåva eller annan förmån som är avsedd som erkänsla för en redan vidtagen,
riktig eller oriktig tjänsteåtgärd.
Mutansvarskommittén
har föreslagit att mut- och bestickningsansvaret för offentliga och enskilda
funktionärer skall samordnas och utformas i överensstämmelse med den brottskonstraktion
som BrB innehåller. Förslaget, som för den privata sektorns del innebär en
skärpning av det i IKL föreskrivna ansvaret, har tUlstyrkts av flertalet
remissinstanser. Även jag ställer mig positiv till förslaget i denna del. Det
allmänna har i allt högre grad kommit att inrikta sin verksamhet även på andra
uppgifter och funktioner än myndighetsutövande. I mångt och mycket rör det sig
härvidlag om uppgifter och funktioner som också fuUgörs inom den enskilda
sektorn, särskilt gäller detta i fråga om den näringsdrivande verksamheten som
utövas av helt eller delvis samhällsägda företag (jfr SOU 1969: 20 s. 54). En
fortsatt särställning för den offentliga verksamheten, främst i vad den rör
myndighetsutövande, kan naturligtvis vara motiverad av att den måste kunna
omfattas av medborgarnas absoluta förtroende och kanske också av att den
finansieras av aUmänna medel. Mellan offentiig och enskUd verksamhet föreligger
emellertid inte sådan principiell skillnad att en samordnad reglering av mutansvaret
och bestickningsskyddet ter sig onaturlig.
Mot ett för offentiiga och
enskUda arbetstagare samordnat mutansvar kan inte heller med fog åberopas skUlnader
mellan dessa båda kategoriers anställningsförhållanden. Genom 1965 års
förhandlingsrättsreform infördes på det statliga och kommunala
tjänstemannaområdet en ordning som i huvudsak innebär avtalsfrihet mellan
arbetsgivare och arbetstagare. De undantag som gjordes från denna princip har
senare begränsats (prop. 1973: 177) och ytterligare begränsningar kan följa av
det förslag till lag om offenUig anställning som f. n. utarbetas inom finansdepartementet
på grundval av arbetsrättskommitténs betänkande (SOU 1975: 1) Demokrati på
arbetsplatsen. Genom lagen (1974: 12) om anställningsskydd har vidare
tillskapats regler avsedda att trygga anställningen för arbetstagare i såväl
allmän som enskUd tjänst. Den offentliga tjänstemannalagstiftningen har
därefter ytterligare anpassats till de principer som lagts fast för
arbetsmarknaden i övrigt (prop. 1974: 174). Senast har den offentiiga och den
privata arbetsmarknadens sanktionssystem närmats UU varandra (prop. 1975: 78).
Den omständigheten att
sålunda i stor utsträckning likartade arbetsuppgifter och
anställningsförhållanden numera föreUgger inom samhällets båda sektorer talar
för att alla anställda bör utföra sina arbets-
Prop. 1975/76:176 31
uppgifter
under samma principiella ansvar. Vidare bör det, som kommittén framhållit,
inte bara vara huvudmannen utan även tredje man dvs. allmänheten som skyddas
mot korruptionens skadeverkningar. Även om korrekt myndighetsutövning är ett
primärt skyddsobjekt för mut-och bestickningsansvaret så bör således
myndighetsutövningens särstäU-ning inte överdrivas. Uppenbarligen finns i annan
offentlig verksamhet och inom den privata sektorn ekonomisk eller annan makt
koncentrerad tUl beslutsfunktioner vilkas utövande rör intressen av stor
samhälls-vikt. Jag vill dock i likhet med kommittén framhålla att den
utvidgning av straffansvaret som förslaget innebär inte motiveras av några
hittills konstaterade missförhållanden på det berörda området.
Efter
de på grundval av ämbetsansvarskommitténs förslag beslutade provisoriska
ändringarna i 17 kap. 7 § och 20 kap. 2 § BrB omfattar personkretsen för bestickningsskydd
och mutansvar (1) alla arbetstagare hos stat och kommun. Med kommun likstäUs
landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighet,
skogsvårdsstyrelse, allmän försäkringskassa och, enligt regeringens
bestämmande, annan allmän inrättning. Personkretsen omfattar vidare (2)
ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör
till stat eller kommun, (3) den som utövar uppdrag åt stat eller kommun om han
valts till uppdraget eller inte äger undandra sig detta eller uppdraget el-jets
är reglerat i författning, (4) krigsman eller annan som fullgör lagstadgad
tjänsteplikt och (5) den som utövar myndighet utan att inneha anställning eller
uppdrag av nu angivet slag.
Den
sålunda angivna personkretsen föreslås av mutansvarskommittén utvidgad till att
omfatta var och en som har att utöva uppdrag som är reglerat i författning, s.
k. halvoffentUg uppdragstagare, arbetstagare hos näringsidkare i dennes
näringsverksamhet samt den som på grund av förtroendeställning såsom syssloman
eller eljest fått att för annan sköta rättslig eUer ekonomisk angelägenhet
eller öva tillsyn över skötseln av ekonomisk angelägenhet. Samtidigt föreslår
kommittén att ansvarsreglerna i IKL om tagande och lämnande av muta skall
utgå. Kommitténs förslag innebär vidare att full kongruens liksom hittills
skall råda mellan mut- och bestickningsansvaret, dvs. att mutansvaret
genomgående skall motsvaras av ett lika omfattande bestickningsansvar.
Endast
en remissinstans bar ansett komitténs förslag vara alltför långtgående. I
övrigt har de remissinstanser som yttrat sig i frågan förordat att den
ansvariga personkretsen utvidgas ytterligare. Även jag anser att den av
kommittén föreslagna personkretsen under alla omständigheter bör underkastas
ett samordnat mut- och bestickningsansvar.
I
fråga om de s. k. halvoffentliga uppdragstagarna innebär förslaget att den
tidigare begränsningen att uppdraget skall utövas åt stat eller kommun
bortfaller. Även personer som är uppdragstagare hos privata rättssubjekt eller
som visserligen förordnats av offentlig myndighet men
Prop.
1975/76:176 32
får
anses företräda främst enskilda intressen underkastas härigenom mutansvar. Som
exempel på sådana uppdragstagare kan nämnas av rätten förordnad
boutredningsman.
Arbetstagare hos näringsidkare
i dennes näringsverksamhet kommer också att ingå i den mutansvariga
personkretsen. Med näringsidkare förstås varje fysisk eller juridisk person
som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Kravet på
yrkesmässighet innebär att verksamheten skall ha ett visst mått av varaktighet
men inte att den skall vara stadigvarande. Verksamheten behöver inte drivas i
vinstsyfte.
Med detta vidsträckta näringsidkarbegrepp
kommer arbetstagare hos så gott som alla bolag aktiebolag, handelsbolag,
kommanditbolag etc. att ha mutansvar. I den mån ett bolag inte driver
näringsverksamhet mer än hälften av alla registrerade aktiebolag driver
överhuvud taget ingen verksamhet så har de som regel inte heller några
anställda och saknar då intresse i detta sammanhang. Anställda i ekonomiska föreningar
ingår också i kretsen av mutansvariga med hänsyn till att sådana föreningar definitionsmässigt
har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom
affärsmässig verksamhet av ett eller annat slag.
Fall kan emellertid tänkas
när ett registrerat aktiebolag med anställda driver en verksamhet som inte kan
rubriceras som näringsverksamhet. Aktieägarna har exempelvis bildat bolaget för
att bedriva forskning och bidrar till verksamheten genom årliga tillskott. De
anställda i ett sådant bolag omfattas inte av den av kommittén föreslagna
personkretsen. Vanligare är kanske att man för sådana eller andra
allmännyttiga ändamål driver verksamheten i form av en stiftelse.
Under
remissbehandlingen har från flera håll anförts att anställda hos stiftelser
generellt bör vara underkastade mutansvar. Kommittén har som skäl för att inte
låta mutansvaret omfatta anställda hos stiftelser anfört bl. a. att frågan om mutansvar
för denna kategori i det stora hela saknar praktisk betydelse.
Emellertid har vissa
stiftelser uppenbarligen stor betydelse. Jag vill erinra om att staten genom
lagen (1972: 827) om offentiiga styrelseledamöter i vissa aktiebolag och
stiftelser fått rätt att utse offentliga styrelseledamöter bl. a. i sådana
allmännyttiga stiftelser som har tillgångar överstigande 5 milj. kr.
Lagstiftningen skall ses mot bakgrund av att sådana stiftelser bl. a. genom
stora aktieinnehav spelar en betydelsefull roll i det svenska näringslivet. I
den mån stiftelse fortlöpande och i stor omfattning köper och säljer aktier,
fastigheter e. d. i syfte att säkra stiftelsens ekonomiska möjligheter att
verka för sitt t. ex. allmännyttiga syfte, är stiftelsen visserligen troligen
att betrakta som näringsidkare och de anställda omfattas på den grunden av mutansvaret.
Men om förmögenhetstillgångarna är bundna enligt föreskrift i
stiftelseförordnandet eller av andra skäl faktiskt inte omsätts i större
omfattning, föreligger inte
Prop.
1975/76:176 33
någon näringsverksamhet. Och detta gäller även om
stiftelsen genom sitt aktieinnehav har ett bestämmande inflytande över ett
eller flera bolag som driver rörelse. Stiftelsens styrelse och annan, som
utövar den makt stiftelsens aktieinnehav etc. kan ge, kan visserligen, om
förutsättningar härför i övrigt föreligger, ådömas ansvar för trolöshet mot
huvudman och således även för mutbrott enligt kommitténs förslag. Men anställda
i stiftelsen, t. ex. en tjänsteman med uppgift att föredra frågor om hur
styrelsen skall utöva stiftelsens ägarinflytande i ett "dotterbolag"
eller hur skilda bidrag skall fördelas omfattas inte av detta mutansvar. Jag
förordar därför att anställda i stiftelser generellt underkastas sådant ansvar.
I
kommittéförslaget lämnas också anställda hos ideella föreningar utanför den mutansvariga
kretsen. Som skäl härför anförs dels att flertalet sådana föreningar i
allmänhet saknar anställda, dels att deras verksamhet i allt väsentligt berör
endast medlemmarnas interna intressen. Även på denna punkt har
kommittéförslaget kritiserats och förslag har väckts att anställda hos
föreningar generellt bör vara underkastade mutansvar. För min del vUl jag
påpeka att det otvivelaktigt finns ideeUa föreningar som förvaltar stora
ekonomiska värden eller i avsevärd utsträckning träder i rättsliga
förbindelser med tredje man eller centralt styr verksamheten på ett visst
område av samhällslivet. Exempel härpå utgör arbetsmarknadens olika
organisationer. Visserligen inryms förtroendevald ombudsman som deltar i
verksamheten i den personkrets som kan ådömas ansvar för trolöshet mot huvudman
och är därmed underkastad mutansvar. Men de många tjänstemän på bl. a.
arbetsmarknadsorganisationernas utredningsavdelningar som fullgör ofta maktpåliggande
uppgifter skulle med kommitténs förslag falla utanför mutansvarskretsen.
Motsvarande gäller inom de religiösa, politiska, kulturella, vetenskapliga,
välgörande, idrottsliga etc. föreningar som finns i stort antal i vårt land.
Övervägande skäl talar enligt min mening för att även anställda hos ideella
föreningar generellt underkastas mutansvar.
Med de
utvidgningar av personkretsen som jag således förordar kommer praktiskt taget
alla som är anställda hos juridisk person här i landet att omfattas av mutansvar.
För enkelhetens skull bör lagstiftningen utgå från att anställd hos juridisk
person har mutansvar.
Fråga är
då om det är någon mening att hålla fast vid kommitténs tanke att den som är anställd
hos fysisk person som inte är näringsidkare inte skall kunna dömas till ansvar
för mutbrott. De personer som därigenom undantas anställda i privata hushåll
etc. utgör en försvinnande liten andel i förhållande tiU den del av
arbetsmarknaden som enligt vad jag nyss sagt bör omfattas av mutansvar. Även om
behovet av lagstiftning på detta område kanske inte är särskilt framträdande
kan dock hävdas att även enskilda arbetsgivare varom nu är fråga självfallet
har ett beaktansvärt intresse av en lojal tjänsteutövning från sina anställdas
sida.
3 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 176
Prop. 1975/76:176 34
Mina
överväganden har således lett mig till uppfattningen att samtUga anstäUda i
offentlig såväl som enskild tjänst bör omfattas av mutansvar. Härigenom
uppnås också full rättslikhet meUan den offentUga och den privata sektorn.
Jag
vill tUlägga att med arbetstagare bör i förevarande sammanhang avses den som är
arbetstagare i civilrättslig mening (jfr bl. a. SOU 1975: 1 s. 691). Skulle
bestämningen av det civilrättsliga arbetslagar-begreppet ändras, får detta
givetvis betydelse även för den nu ifrågavarande lagstiftningen.
Som jag tidigare nämnt
ansluter jag mig till kommitténs förslag att den som på grund av förtroendeställning
såsom syssloman eller eljest fått att för annan sköta rättslig eller ekonomisk
angelägenhet eller ha tUlsyn över skötseln av ekonomisk angelägenhet bör vara
underkastad mutansvar. Denna personkrets för trolöshetsbrottet omfattar som tidigare
antytts styrelseledamöter i bolag, föreningar, stiftelser och andra juridiska
personer. Även likvidatorer, revisorer och andra personer med förvaltande eller
kontrollerande uppgifter inom sådana juridiska personer hör tUl denna
personkrets. De remissinstanser som efterlyst mutansvar för styrelseledamöter
är således tillgodosedda genom kommittéförslaget. Till personkretsen hör
vidare mäklare, handelsagenter, handelsresande, kommissionärer, revisorer, auktionstörrättare,
fastighetsförvaltare m. fl. som utför sysslomannauppdrag dvs. uppdrag att för
huvudmannens räkning företa rättshandling eller åtgärd av förmögenhetsför-valtande
karaktär. Även ställföreträdare som representerar annan med stöd av lag eller
myndighets förordnande hör till angivna personkrets. Slutligen bör nämnas att
advokat eller annan som fått i uppdrag att sköta rättslig angelägenhet för
någon klient också hör hit.
Vissa remissinstanser har
emellertid uttalat sig för en utsträckning av mutansvaret till samtliga
uppdragstagare hos stat och kommun, till entreprenörer och konsulter även inom
privata sektorn, etc. För egen del delar jag kommitténs uppfattning att ett mutansvar
för uppdragstagare i allmänhet inte bör införas rned hänsyn tUl att ett sådant
ansvar skulle komma att omfatta en alltför bred och varierande personkrets.
Materiella uppdrag, till
vilka hänförs entreprenadavtal och andra arbetsbeting, saknar således
utpräglad förtroendekaraktär och uppdragstagaren är närmast att se som en
självständig motpart till uppdragsgivaren. Detta gäller även om en entreprenör
vid fuUgörandet av sitt uppdrag anlitar underentreprenör och oavsett att
sådana entrepreiiader ofta avser betydande belopp för huvudmannen. Jag anser
därför att ett mutansvar inte bör ifrågakomma när det gäller materiella
uppdrag.
I
fråga om immateriella uppdrag kan större tvekan råda. Till sådana
uppdragstagare kan enligt kommittén hänföras bl. a. den soni sysslar med
rådgivning eller annan konsultation i juridiska, tekniska och ekono-
Prop.1975/76:176 35
miska frägor, den som åtar sig att utföra en värdering av
något slag, den som åtar sig granskning eller kontroll, den som åtar sig att
göra en fak-tasamlande utredning av något slag t. ex. opinionsundersökning
eller den som åtar sig att bearbeta eller förbereda ett visst ärende. Kommittéförslaget
innebär, som jag nyss nämnt, att man ur denna rika flora av immateriella
uppdrag väljer att lägga under mutansvar sådana uppdragstagare som står i
påtaglig förtroendeställning i förhållande tiU huvudmannen. De remissinstanser
som enligt vad jag nyss har nämnt vill utsträcka mutansvaret ytterligare har
enligt min mening delvis missuppfattat omfattningen av den personkrets som
enligt kommittéförslaget faller in under mutansvaret. Jag är därför inte beredd
att nu förorda en utvidgning av mutansvaret att omfatta även andra
uppdragstagare än dem som kan underkastas ansvar för trolöshet mot huvudman.
Jag vill tillägga med anledning av att vissa remissinstanser särskUt efterlyst mutansvar
för konsulter att dessa med mitt förslag oftast får ett mutansvar. Om
exempelvis en kommun anlitar en ingenjörsfirma för att utvärdera inkomna anbud
på en utlyst entreprenad och råda kommunen vid valet av entreprenör, så
omfattas den på ingenjörsfirman som är ansvarig för fullgörandet av detta
uppdrag av mutansvar enligt mitt förslag. Detsamma gäUer om kommunen sedan
anlitar firman för att kontrollera entreprenadarbetenas utförande.
Den brottsliga gärningen beskrivs i 17 kap. 7 § och 20
kap. 2 § BrB så att någon lämnar, uUovar eUer erbjuder resp. mottar, låter åt
sig utlova eller begär muta eller annan otUlbörlig belöning för
tjänsteutövning. Enligt 6 och 7 §§ IKL består det brottsliga förfarandet i att
någon i visst närmare angivet syfte lämnar, utlovar eller erbjuder resp. tar,
låter åt sig utlova eller begär gåva eller annan förmån. Som tidigare nämnts
godtar jag kommitténs förslag att det nya samordnade mut- och bestickningsansvaret
skall grundas på den brottskonslruktion som BrB nu omfattar. Detta innebär
alltså att brottsmedlet kommer att betecknas som "muta eller annan
otillbörlig belöning" ocb att det för straffbarhet inte skall krävas mer
än att den otillbörliga belöningen avser den bestucknes tjänsteutövning. Vidare
kommer efterföljande belöning alltid att vara straffbar under förutsättning att
den kan anses otillbörlig.
Innebörden av begreppet otillbörlighet får därmed central
betydelse för avgränsningen av den nya straffbestämmelsens tillämpningsområde.
Kommittén framhåller att den närmare bestämningen av otillbörlighets-begreppet
är beroende av sed och allmän uppfattning och inte låter sig preciseras i
lagtext. Införandet av en viss värdegräns för vad som är att anse som otillbörUg
belöning avvisas av kommittén bl. a. därför att en sådan gräns skulle kunna
uppfattas som ett officiellt sanktionerat drickspenningssystem och göra det
omöjligt att ta hänsyn till att behovet av integritetsskydd kan variera mellan
olika tjänster. Kommittén har inte heller funnit det lämpligt att i lagtexten
föra in andra bestämmelser med
Prop. 1975/76:176 36
sådant
konkretiserande syfte utan i stället valt att i motiveringen närmare utveckla
innebörden av otUlbörlighetsbegreppet.
Kommitténs
stäUningstagande i sistnämnda hänseende har kritiserats av vissa
remissinstanser som efterlyst en uttrycklig legaldefinition av oUllbörlighetsbegreppet.
Man har pekat på att svårigheterna för den enskilde att bedöma om hans
handlande är lagenligt ökar när den ansvariga personkretsen avsevärt vidgas
och BrB:s straffbestämmelser blir tillämpliga också inom det privata
näringslivet där förhållandena och sedvänjorna inte är desamma som inom den
offentliga sektorn. EnUgt min mening måste emellertid tanken på en
legaldefinition av otUlbörlighetsbegreppet avvisas just med hänsyn till att de
mutansvariga arbetar under så skiftande förhållanden. Jag ansluter mig därför tUl
kommitténs förslag att behålla de nuvarande brottsbeskrivningarna i 17 kap. 7
§ och 20 kap. 2 § BrB. En fördel med denna lösning är också att den tämligen
omfattande rättspraxis som finns rörande tillämpningen av nämnda bestämmelser
behåller sin vägledande betydelse.
Vad
som är otillbörligt får aUtså bestämmas på grundval av en samlad bedömning av
alla för det enskUda fallet betydelsefulla omständigheter. Jag delar i aUt
väsentligt de synpunkter på denna bedömning som anförts av kommittén.
Otillbörlig är alltså varje transaktion som objektivt sett är ägnad att
påverka funktionärens tjänsteutövning. Har mottagaren av förmånen handlat pliktstridigt
eller har han haft sådant syfte, är gärningens otUlbörlighet uppenbar.
Otillbörlig är transaktionen också om det ligger i sakens natur att förmånens
syfte inte gärna kan vara annat än att mottagaren skall vidta en viss pliktstridig
åtgärd. Bedömningen blir svårare, när transaktionen inte har en tydlig och
konkret inriktning på pliktstridighet. I regel blir då avgörande om
transaktionen allmänt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning.
Denna bedömning är i sin tur starkt beroende av den ifrågavarande förmånens ekonomiska
värde. Förmåner av obetydligt värde innebär föga risk för påverkan och kan
därför inte anses otillbörliga. Så snart det inte rör sig om bagateller synes
man emellertid vid bedömningen av transaktionens otillbörlighet böra ta hänsyn
även till andra faktorer. Bland dessa bör särskUt beskaffenheten av den tjänst
eller det uppdrag som förmånstagaren innehar beaktas. En särstäUning i detta
hänseende intas helt naturligt av personer som utövar myndighet eller annan
väsentlig offentlig verksamhet.
Att
förmånen har ett omedelbart samband med och ingår som ett naturligt och
nyttigt led i funktionärens tjänsteutövning är en omständighet som normalt gör
förmånen tillbörlig. Som exempel kan nämnas ar-betsluncher och studieresor. I
fråga om arten och värdet av tillåtliga förmåner av representationskaraktär kan
viss vägledning hämtas från vad som enligt riksskatteverkets anvisningar gäller
om avdragsgilla representationskostnader. En allmän förutsättning för att en
förmån av
Prop.
1975/76:176 37
detta slag skall anses tillbörlig är att dess syfte är
helt legitimt. I detta hänseende får man ställa strängare krav när det gäller
offentlig verksamhet. Ätt en funktionär inom den offentliga sektorn bjuds på
en studieresa omfattande mer än någon dag torde sålunda mera sällan kunna anses
tillbörUgt.
Förmåner
som faller inom ramen för vanlig artighet och uppmärksamhet i umgänget
människor emellan exempelvis blomsteruppvaktning i samband med högtidsdagar,
sjukdom, och representation är givetvis i allmänhet att anse som
tillbörliga. Om förmånerna utgörs av kapitalvaror eller annan dyrbarare
egendom bör det för att kravet på tillbörlighet skall anses uppfyllt föreligga
ett djupare vänskapsförhållande mellan givare och mottagare som inte enbart
grundas på förbindelser i tjänsten. Att en förmån av mera betydande värde
omfattas av s. k. allmän sedvänja eller en på visst samhällsområde accepterad
kutym torde däremot inte utan vidare göra förmånen tillbörlig.
Enbart den
omständigheten'att funktionären mottar förmånen med iin huvudmans vetskap eller
samtycke kan inte göra handlingen rättsen-lig såvitt gäller den offentliga
sektorn. Fråga uppstår då om förhållandet bör vara detsamma inom den privata
sektorn. För en sådan ordning skulle bl. a. kunna åberopas de svårigheter som
kan tänkas uppkomma exempelvis i ett större företag när det gäUer att avgöra på
vUken beslutsnivå vetskap eller samtycke skall föreligga. Väsentligare är
emellertid att de aktuella bestämmelserna, som jag tidigare berört, inte endast
avser att tillgodose huvudmannens intresse av lojal pliktutövning utan i än
högre grad att skydda allmänheten mot korruptionens skadeverkningar. I likhet
med kommittén anser jag därför inte att en regel som innebär att huvudmannens
samtycke alltid skall leda till frihet från ansvar är väl förenlig med den nya
lagstiftningens syften. Det är emellertid samtidigt klart att det förhållandet
att förmånen erbjuds eller mottas med huvudmannens vetskap eller samtycke i
många fall bör få den konsekvensen att handlingen rimligen inte skall kunna
leda tUl lagföring och straff. Därtill kommer som tidigare nämnts att sed och
uppfattning liksom andra förhållanden av betydelse för bedömningen av rekvisitet
otillbörlig torde vara betydligt mera skiftande inom den privata sektorn av
samhället. Principiella skäl har också motiverat att den personkrets som här
formellt skall omfattas av straffbestämmelsen har gjorts vidare än utredningen
föreslagit. Mot bakgrund härav förordar jag att det för den privata sektorns
del införs en särskild åtalsregel som innebär att åklagaren får väcka åtal mot arbets-
eller uppdragstagare endast i fall då arbets-eller uppdragsgivaren anger
brottet till åtal eller när åtal finnes påkallat från allmän synpunkt.
Kommittén har föreslagit en särskUd regd om straffrihet
för ringa fall. Bland situationer där en sådan bestämmelse skulle kunna bli tiU-lämplig
anförs just det fallet att gärningen begåtts med huvudmannens
Prop. 1975/76:176 38
vetskap
eUer samtycke. Syftet med den föreslagna regeln torde sålunda för den privata
sektorns del i huvudsak vara tillgodosett förutom genom otillbörlighetsrekvisitet
genom den av mig nyss förordade åtalsregeln. För den offentiiga sektorns
del, där det redan finns en tämligen väl utbildad praxis, anser jag i likhet
med några av remissinstanserna att förhållanden som talar för straffrihet bör beaklas
vid bedömningen av frågan om gärningens otUlbörlighet. Jag är därför inte
beredd att föreslå någon straffrihetsregel för ringa fall.
Med
en enhetUg gärningsbeskrivning kommer, som kommittén påpekat, att till samma
gärningstyp hänföras både mycket grova fall av egen-nytUg korruption och
tämligen obetydliga, kanske huvudsakUgen av oförstånd föranledda fall. KommUtén
avvisar tanken på att dela upp mutansvaret i två skUda gärningstyper och
förordar i stäUet att en önskvärd nyansering av mutansvaret åstadkommes genom
att olika brottsbe-leckningar används. Den lösning som kommittén stannat inför
är att frångå den av kommittén tidigare förordade ocb sedermera beslutade beteckningen
mutbrott och i stället bevara det hittillsvarande uttrycket tagande av muta
eller av otillbörlig belöning med dess möjligheter till nyanserad
brottsrubricering. Beteckningen tagande av otillbörlig belöning skulle sålunda
användas när förmånen inte kan anses ha haft någon inverkan på
tjänsteutövningen. Enligt min mening är emeUertid de av kommittén anförda
skälen inte tillräckliga för att motivera en återgång tUl den gamla och
språkligt tunga brottsbeteckningen. Äv den i betänkandet redovisade översikten
över rättspraxis framgår sålunda att föreliggande möjligheter till nyanserad
brottsrubricering har använts i mycket ringa omfattning. Vidare saknas en
motsvarande dubbel terminologi på den aktiva sidan, där endast brottsbeteckningen
bestickning förekommer. En viss nyansering sker för övrigt ändå därigenom att
de verkligt grova mutbrotten vanUgen förövas i förbindelse med andra brott, t.
ex. myndighetsmissbruk, och sålunda beivras enligt reglerna om
brottskonkurrens. Jag kan därför inte ansluta mig till kommitténs förslag att
återinföra brottsbeteckningen tagande av muta eller av otillbörlig belöning.
Straffet
för bestickning utgör enligt 17 kap. 7 § BrB böter eller fängelse i högst två
år och enligt 6 § IKL böter eller fängelse i högst ett år. För mutbrott stadgas
i 20 kap. 2 § BrB böter eller fängelse i högst två år eller i grova fall
fängelse i högst sex år medan svårare straff än fängelse i högst ett år inte
kan ådömas för motsvarande brott enligt 7 § IKL. Kommitténs förslag att i de
nya bestämmelserna behålla de straffskalor som i dag gäller enligt BrB innebär
således en skärpning av straffmaximum för den privata sektorns del. Jag vill
dock framhålla att någon allmän skärpning av de straff som utmäts för mut- och
bestickningsbrott inom den privata sektorn inte är avsedd. Den särskilda
straffskalan för grova fall torde över huvud taget knappast bli tillämplig på
sådana brott.
Prop. 1975/76:176 39
De nya ansvarsreglerna avser att skydda såväl offentlig
som privat verksamhet och kan därför inte utan vidare passas in i BrB:s
systematik. Som en provisorisk lösning i avbidan på att denna systematik
omprövas i ett vidare sammanhang föreslår kommittén att bestickningsbrottet
flyttas frän 17 kap. och tas upp som en särskild paragraf i 20 kap. I likhet
med ett par av remissinstanserna anser jag denna lösning mindre lämplig och
förordar därför att bestämmelsernas nuvarande placering behålls t. v. En smärre
jämkning av rubriken tiU 17 kap. BrB påkaUas dock. Med hänsyn till att frågan
om upphävande av stadgandet i 19 kap. 13 § om tagande av utländskt understöd nyUgen
aktualiserats (se Ds Ju 1975: 16 s. 66 ff) och därför kan väntas bli behandlad
i annat sammanhang finner jag inte heller anledning alt nu föreslå ändring i
detta lagrum.
Enligt 25 § statstjänstemannalagen (1965: 274) skall
statstjänsteman som är skäligen misstänkt för bl. a. brott mot 20 kap. 2 § BrB
anmälas till ålal. Ett par remissinstanser har förordat att denna bestämmelse ut-vidgas
så att anmälningsskyldighet inträder så snart anledning föreligger lill
antagande att korruptionsbrott har begåtts. För egen del anser jag inte att
någon lagändring är påkallad. Jag vill emellertid understryka viklen av att
polisanmälan görs i de fall som är föreskrivna. Med hänsyn lill att domstol
enligt 33 kap. 9 § BrB vid bestämmande av straff för brott av arbetstagare kan
ta hänsyn till avskedande eller annan följd av brottet som är medgiven enligt
avtal eller författning bör åklagare i regel inte avstå från att åtala mutbrott
av den anledningen att brottet redan har beivrats i disciplinär ordning. Kan
det antagas att domslolen kommer att helt efterge påföljd med hänsyn till
tidigare ålagd discipUn-påföljd, bör dock åtal inte väckas.
Kommittén anser det inte vara lämpligt att införa någon
lagfäst beskedsrätt eller anmälningsplikt för arbetstagare ifråga om i och för
tjänsten erbjudna förmåner. Mot denna ståndpunkt har flertalet remissinstanser
inte haft något att erinra. Även jag delar kommUténs åsikt och lägger därför
inte fram något förslag i detta hänseende. Likaså delar jag kommitténs och
remissinstansernas uppfattning om vikten av att rekommendationer utarbetas och
information lämnas till vägledning för den enskilda arbets- och
uppdragstagaren. Sådana rekommendationer kan emellertid beslutas i
administrativ ordning. Jag finner därför inte skäl att nu gä närmare in på
frågan om hur och av vem rekommendationerna bör utarbetas.
Beträffande utomlands begångna korruptionsbrott har
kommittén stannat för att inte föreslå några ändringar i gäUande rätt. Detta
innebär till en början att sådana brott med vissa i 2 kap. 3 § BrB nämnda undantag
kan beivras här i landet endast i den mån de är straffbara också enligt
gärningsortens lag. Mot en sådan ordning har jag ingen erinran. Det torde inte
finnas skäl för svenska myndigheter att ingripa
Prop. 1975/76:176 40
mot
en utom riket begången gärning som inte riktar sig mot svenskt intresse och
som inte anses brottslig i det land där den begåtts. En annan sak är att
Sverige självfaUet bör stödja internationella strävanden som syftar till att
motverka korruption i alla former. Inom OECDs kommitté för internationella
investeringar och multinationella företag har Sverige sålunda energiskt biträtt
tanken att i den uppförandekod för internationella företag som utarbetas inom
kommittén bör intas bestämmelser som begränsar användningen av mutor. Även FN
har påbörjat arbete med en sådan uppförandekod och Sverige kommer även i det
sammanhanget att verka för att korruptionsfrågorna belyses.
Möjligheterna
att här i landet beivra utomlands begångna korruptionshandlingar, beror, såsom
kommittén påpekat, inte endast på de svenska kompetensreglema utan också på de
svenska materieUa straffbestämmelsernas utformning. Sålunda är det f. n.
uteslutet alt med stöd av BrB bestraffa den som besticker utländsk offentlig
funktionär eller sådan funktionär som tar muta. En konsekvens av den föreslagna
utvidgningen av den mutansvariga personkretsen tUl arbetstagare över huvud
taget är emeUertid att också utiändsk offenUig tjänsteman blir att hänföra
under de nya bestämmelserna liksom den som besticker en sådan tjänsteman.
Däremot omfattar de nya bestämmelserna inte utländska offentliga eller
halvoffentliga uppdragstagare, krigsmän eller personer som utövar myndighet
utan att inneha anställning eller uppdrag (20 kap. 2 § andra stycket 14).
Riksdagen har nyligen beslutat förorda att Sverige skall tiUträda 1972 års
europeiska konvention om överförande av lagföring i brottmål (prop. 1975/76: 3,
JuU 1975/76: 14, rskr 1975/76: 22). I samband därmed har riksdagen också
antagit en lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Om
någon i annan stat är misstänkt för brott enligt dess lag, kan lagföringen
enligt 6 § nyssnämnda lag på framstäUning av ifrågavarande stat under vissa närmare
angivna förutsättningar överföras till Sverige. Därvid gäller att brottet, om
det begåtts av person i offentlig ställning i den andra staten eller mot sådan
person eller offentlig institution eUer egendom med offentlig karaktär i denna
stat, skall anses begånget av person i offentlig StäUning här i landet eller
mot person, institution eller egendom som i Sverige motsvarar den mot vUken det
begåtts. StraffrättsUgt bestickningsskydd här i landet kommer sålunda att
uppnås för alla utländska offentliga funktionärer. Detta skydd kommer
visserligen inte att omfatta funktionärer i stater som inte kan eller vUl
ansluta sig till den europeiska lagföringskonventionen. Det är dock sannolikt
att liknande lagfö-ringskonventioner småningom kommer att tillskapas på bredare
internationell bas. Jag är därför inte beredd att f. n. lägga fram förslag om
att utländsk offentlig funktionär generellt skall hänföras till den av bestickningsparagrafen
skyddade personkretsen.
I
fråga om utländska icke-offentliga funktionärer är de föreslagna an-
Prop. 1975/76:176 41
svarsbeslämmelserna inom ramen för den straffrättsliga
kompetensen tillämpliga i full utsträckning. En förutsättning för att mut-
eller bestickningsbrottet skall kunna beivras i Sverige är alltså, som jag tidigare
anfört, att brottet är straffbart även enligt lagen på gärningsorten. Samma
förutsättning gäUer givetvis för de fall då ansvar enligt vad förut berörts kan
komma i fråga vid bestickning av utländsk offentlig funktionär. Såsom påpekats
av några remissinstanser kan man vid lagföring av utomlands begångna bestickningsbrott
inte heller bortse från den praxis som utvecklats i det främmande landet.
Hänsyn därtill får tas vid bedömningen av om handlingen i fråga är
otillbörlig.
5 Upprättade lagförslag
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet uppräitats
förslag till
1.
lag om ändring
i brottsbalken,
2.
lag om ändring
i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot ill-lojal konkurrens.
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 2.
6 Specialmotivering
6.1 Fiirslaget till lag om ändring i brottsbalken
17 kap.
7 §
Med hänsyn till att personkretsen i 20 kap. 2 § omfattar
samtliga anställda i offentlig och privat tjänst utgår den särskilda
hänvisningen till arbetstagare hos staten eller hos kommun.
8 §
Som beskrivning av brottsmedlet används i 20 kap. 2 §
uttrycket "muta eller annan otUlbörlig belöning". För undvikande av
det missförståndet alt brottsmedlet skulle vara av annan karaklär i
förevarande paragraf än i 20 kap. 2 § har det i gärningsbeskrivningen och
brottsbeteckningen använda ordet förmån bytts ut mot belöning. Ändringen är
inte avsedd att ge lagrummet någon annan saklig innebörd.
20 kap.
2 §
Under denna paragraf har liksom i gällande rätt upptagits
regler om mutansvar. Ansvarskretsen, som omfattar personer inom såväl offentlig
som privat verksamhet, har uttömmande beskrivits i paragrafen. Para-
4 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 176
Prop.
1975/76:176 42
grafens första stycke innehåller den grundläggande
bestämmelsen om att samtiiga arbetstagare såväl inom den offentliga som den
privata sektorn omfattas av mutansvar. Som jag har nämnt bygger den föreslagna
lagstiftningen härvid på det s. k. civilrättsliga arbetstagarbegreppet.
Arbetstagare skall enligt paragrafens första stycke dömas
för mutbrott, om han mottar, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan
otillbörlig belöning för utövning av sin tjänst eller anställning. Straffet är
böter eller fängelse i högst två år, i grova fall dock fängelse i högst sex
år. Såvitt gäller brottsrekvisit och påföljder har alltså inte gjorts någon ändring
i sak.
Vad i första stycket sägs om arbetstagare äger enligt andra
stycket 1 motsvarande tillämpning på ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté
eller annan sådan myndighet som hör tUl staten eller tUl kommun. I detta
hänseende innebär förslaget ingen ändring.
Enligt andra stycket 2 omfattar mutansvaret den som utövar
uppdrag som är reglerat i författning. Därmed avses dels liksom f. n. innehavare
av författningsreglerade statliga eller kommunala uppdrag och dels s. k.
halvoffentliga uppdragstagare. Till den senare kategorien hör sådana personer
som är att anse som uppdragstagare hos privata rättssubjekt eller som
visserligen förordnats av offentlig myndighet men får anses företräda främst
enskilda intressen. Som exempel härpå kan nämnas av konkursdomare enligt 43 §
konkurslagen förordnad interimsförvaltare liksom den enligt 45 § samma lag
slutligt utsedde konkursförvaltaren samt av rätten enligt 19 kap. 1 § ärvdabalken
förordnad boutredningsman. För ytterligare exempel på halvoffentliga uppdragstagare
hänvisas till mutansvarskommUténs betänkande (s. 138).
I andra stycket 3 och 4, som kvarstår oförändrade, hänförs
till ansvarskretsen krigsmän och andra som fullgör lagstadgad tjänsteplikt
resp. utövare av myndighet oavsett om myndighetsutövningen har samband med
innehav av allmän tjänst eller offentligt uppdrag.
Enligt andra stycket 5 hänförs till ansvarskretsen den som
i annat fall än som berörts förut i paragrafen på grund av förtroendeställning
fått att för annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn
å skötseln av sådan angelägenhet. Någon begränsning på uppdrags-givarsidan
förutsätts inte. Huvudmannen kan alltså vara det allmänna eller enskild fysisk
eller juridisk person. Ifrågavarande uppdragstagare tillhör i stort sett
personkretsen för ansvarsbestämmelserna i 10 kap. 5 § BrB om trolöshet mot
huvudman. Vilka som omfattas av denna personkrets har jag redovisat i den
allmänna motiveringen.
Någon ändring görs inte i tredje slycket som föreskriver
att med kommun skall likställas allmän inrättning som avses i 1 § andra stycket
kommunaltjänstemannalagen (1965:275), alltså landstingskommun, kommunalförbund,
församling, kyrklig samfäUighet, skogsvårdsstyrelse, allmän försäkringskassa
samt, enUgt regeringens bestämmande, annan allmän inrättning.
Prop. 1975/76:176 43
5§
Paragrafens
första stycke innehåller f. n. en bestämmelse om att åklagare utan hinder av
vad som i övrigt kan vara föreskrivet får åtala brott enligt 1 och 2 §§
(oriktig myndighetsutövning och mutbrott) samt annat brott varigenom innehavare
av anställning eller uppdrag som avses i 2 § har åsidosatt vad som åUgger honom
i utövningen därav. Om tillämpningsområdet för mutbrottsbestämmelsen utsträcks
även till den privata sektorn, bör av skäl som tidigare har redovisats i den
allmänna motiveringen åklagares åtalsrätt i motsvarande mån underkastas viss
begränsning. Vidare bör första styckets andra led jämkas, eftersom det saknas
skäl att göra undantag från andra begränsningar av åklagares åtalsrätt i fråga
om brott varigenom arbets- eller uppdragstagare inom den privata sektorn har
åsidosatt vad som åligger honom i utövningen av anställningen eller uppdraget.
Enligt den
nya bestämmelsen får åklagare utan hinder av vad som i övrigt kan vara stadgat
åtala brott varigenom arbetstagare hos staten eller hos kommun eller annan som
avses i 2 § andra slycket 14 har åsidosatt vad som åligger honom i utövningen
av anställningen eller uppdraget. Vidare föreskrivs att åtal för mutbrott som
begåtts av annan än som nu har sagts alltså av arbetstagare inom den privata
sektorn eller av uppdragstagare som avses i 2 § andra stycket 5 får väckas av
åklagare endast om brottet av arbets- eller uppdragsgivaren anges till åtal eller
om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. En omständighet som kan göra åtal
påkallat ur allmän synpunkt är t. ex. att anmälan görs av konkurrent till
arbets- eller uppdragsgivaren eller av sammanslutning av näringsidkare eller
konsumenter (jfr 11 § första stycket 2 lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens i dess nuvarande lydelse).
Någon
särskild föreskrift om rätt för åklagare att utan hinder av vad som i ö-mgt kan
vara föreskrivet åtala oriktig myndighetsutövning eUer mutbrott begånget av
arbetstagare hos staten eller hos kommun eller av annan som avses i 2 § andra
stycket 14 har inte ansetts vara nödvändig. Någon saklig ändring i
förhållande till vad som nu gäller i detta hänseende är alltså inte avsedd.
I 5 § andra, tredje och fjärde styckena föreslås ingen
ändring.
Övergångsbestämmelser
De nya bestämmelsema föreslås träda i kraft den 1 januari
1977.
De
allmänna principerna i 5 och 12 §§ lagen (1964: 163) om införande av
brottsbalken (BrP) beträffande strafflags tillämplighet i tiden och om
åtalspreskription gäller om annat inte föreskrivs. Med hänsyn härtUl upptar
departementsförslaget inte någon motsvarighet till utredningens förslag till
övergångsreglering i detta hänseende. Är det således fråga om en gärning, som
bar begåtts före ikraftträdandet och som
Prop. 1975/76:176 44
är straffbar enligt såväl 17 kap. 7 § eller 20 kap. 2 § BrB
eller 6 eller 7 § IKL i dess äldre lydelse som de nya bestämmelserna i BrB,
skall 5 § första och andra styckena BrP äga motsvarande tiUämpning. Sistnämnda
bestämmelser ger uttryck för principen att ny lag inte skall ha till-bakaverkande
kraft, om inte den nya lagen är lindrigare än den äldre.
Vidare äger också 12 § BrP motsvarande tillämpning.
Bestämmelsen innebär att den för den misstänkte gynnsammaste preskriptionsberäkningen
skall tillämpas. Denna grundsats får betydelse för brott mot 6 eller 7 § IKL. F.
n. är högsta straff för dessa brott ett års fängelse och brottens
preskriptionstid enligt 35 kap. 1 § BrB därför endast två år. Tillämpades nya
17 kap. 7 § eller 20 kap. 2 § på brotten, skulle preskriptionstiden emellertid
uppgå till fem år enligt 35 kap. 1 §, eftersom straffmaximum i de nya
ansvarsreglerna satts till två års fängelse. I enlighet med det anförda skall
i detta fall den kortare preskriptionstiden gälla.
Slutligen har bland övergångsbestämmelserna också intagits
föreskrift att, om i lag eller annan författning förekommer hänvisning tUl
föreskrift som ersatts genom de nya bestämmelserna, hänvisningen i stället
skall avse den nya bestämmelsen.
6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1931:152) med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens
Ansvarsbestämmelserna i 6 och 7 §§ samt de härtill
anslutande reglerna om subsidiaritet i 8 § och rätt till talan i 11 § upphävs
som en följd av att ansvarsbestämmelserna i BrB avses skola gälla samtliga
anställda. Några särskilda övergångsbestämmelser är inte erforderliga utöver
den allmänna hänvisningen till 5 och 12 §§ BrP som tagits upp bland de till
förslaget om ändring i BrB knutna övergångsbestämmelserna.
7 Hemställan
Jag hemstäUer att lagrådets yttrande inhämtas över
förslagen tUl
1.
lag om ändring
i brottsbalken,
2.
lag om ändring
i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.
8 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 1 (Mutansvarskommitténs förslag)
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom
förordnas i fråga om brottsbalken dels att 17 kap. 7 § skall upphöra att gälla,
dels att 17 kap. 8 §, 19 kap. 13 § och 20 kap. 2 § skall ha nedan angivna
lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 20 kap. 6 §, av nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
17 kap.
Om brott mot allmän verksamhet
7
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som
lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otiUbörlig belöning för
utövning av befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, dömes för bestickning tiU
böter eller fängelse i högst två år.
(Denna
paragraf utgår.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som Är brottet
8 §
sex månader.
av tjänsteställning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som
mottager, låter åt sig utiova eller begär otillbörlig förmån för att i allmänt
ärende rösta på visst sätt eller icke rösta, dömes, om det ej är ämbetsbrott,
för tagande av otillbörlig förmån vid röstning till böter eller fängelse i
högst sex månader.
Den som
mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig belöning för att i
allmänt ärende rösta på visst sätt eller icke rösta, dömes, om det ej är
tagande av muta eller av otillbörlig belöning, för tagande av otillbörlig
belöning vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som av
främmande makt eller någon som handlar i dess intresse mottager penningar eller
annan egendom för att genom utgivande eller spridande av skrifter
Den som av
främmande makt eller någon som handlar i dess intresse mottager penningar
eller annan egendom för att genom utgivande eller spridande av skrifter
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
eller annorledes påverka den allmänna meningen om
statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes för
tagande av utländskt understöd till fängelse i högst två år.
Föreslagen
lydelse
eller annorledes påverka den allmänna meningen om
statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes, om
det ej är tagande av muta eller av otillbörlig belöning, för tagande av
utländskt understöd till fängelse i högst två år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
20 kap.
Om missbruk av myndighet m. m.
2
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ämbetsman,
som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig
belöning för sin tjänsteutövning, dömes, om ej gärningen eljest är särskilt
belagd med straff, för tagande av muta eller av otillbörlig belöning såsom .stadgas
i 1 §. Detsamma skall gälla, om han begått sådan gärning innan han erhöll
befattningen.
Begår
den som varit ämbetsman gärning, som i första stycket sägs, dömes till böter
eller fängelse enligt vad i 1 § stadgas.
Om arbetstagare hos staten eller hos kommun mottager,
låter åt sig utlova eller begär muta eller annan OtUlbörlig belöning för sin
tjänsteutövning, dömes för tagande av muta eller av otillbörUg belöning till
böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om arbetstagaren
begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter det han slutat
densamma. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst sex år. I ringa fall,
som icke rör utövning av offentlig myndighet, dömes ej till ansvar.
Vad i första stycket sägs om arbetstagare i allmän tjänst
äger motsvarande tillämpning på
1.
ledamot aV
styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till
staten eller till kommun;
2.
den som
utövar uppdrag åt staten eller åt kommun om han valts till uppdraget eller icke
äger undandraga sig detta;
3.
den som
på grund av myndighets förordnande eller eljest har att åt annan utöva uppdrag
som är reglerat i författning;
4.
krigsman
eller annan som fuUgör lagstadgad tjänsteplikt;
5.
den som
utan att inneha tjänst eller uppdrag som nu sagts utövar offentlig myndighet;
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:176
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
47
opaginerad Kontrollera mot PDF
6.
arbetstagare
bos näringsidkare i dennes näringsverksamhet; samt
7.
den som
utan att inneha tjänst eller uppdrag som nu sagts på grund av
förtroendeställning såsom syssloman eller eljest fått att för annan sköta
rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln av ekonomisk
angelägenhet.
Enligt regeringens bestämmande skall vad i första stycket
sågs äga tillämpning även på arbetstagare hos eller ledamot av styrelse för
allmän inrättning.
Med kommun likställes landstingskommun, kommunalförbund,
församling, kyrklig samfällighet, skogsvårdsstyrelse och allmän försäkringskassa.
6
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Jämför 17
kap. 7 §.)
Den som
lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för
utövning av tjänst eller uppdrag sotn avses i 2 § eller eljest för utövning av
offentlig myndighet, dömes för bestickning till böter eller fängelse i högst
två år. / ringa fall, som icke rör utövning av offentlig myndighet, dömes ej
till ansvar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 .
TUl suspension eller avsättning må ej vidare dömas. Är
fråga om gärning som är straffbelagd enligt såväl de upphävda bestämmelserna i
17 kap. 7 § eller 20 kap. 2 § denna balk eUer 6 eller 7 §§ lagen (1931: 152)
med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens som de nya bestämmelserna i
brottsbalken, skall 5 § första och andra styckena samt 12 § lagen (1964: 163)
om införande av brottsbalken äga motsvarande tillämpning.
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till
eller avses eljest däri lagram, som ersatts genom de nya bestämmelsema, skall
dessa i stället tillämpas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens dels att 68 §§ med rabriken Bestickning skall upphöra att gälla, dds
att 11 § skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse Bestickning
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den,
som lämnar, utlovar eller erbjuder gåva eller annan förmån till någon i
näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk,
inrättning eller stiftelse anställd person för ati därigenom muta denne att vid
avtal om inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av försäkring
för dens räkning, hos vilken han är anstäUd, åt någon skaffa företräde framför
annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga om fullgörande av
sådant avtal, straffes med dagsböter eller med fängelse i högst ett år;
ersatte ock uppkommen skada.
(Denna
paragraf utgår.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
1
näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk,
inrättning eller stiftelse anstäUd person, som tager, låier åt sig utlova eller
begär gåva eller annan förmån för att därigenom låta muta sig att vid avtal om
inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av försäkring för dens
räkning, hos vilken han är anställd, åt någon skaffa företräde framför annan
eller att underlåta framställa anmärkning i fråga om fuUgörande av sådant
avtal, varde straffad på sätt i 6 § sägs ävensom förpliktad att ersätta
uppkommen skada.
Emottagen muta eller dess värde tillfaller kronan.
(Denna
paragraf utgår.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Förslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad i 6
och 7 §§ stadgats skall icke äga tillämpning, om gärningen är straffbar enligt
25 kap. strafflagen.
(Denna
paragraf utgår.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Berättigad------------- lag är:
1)
i de uti 3 och
5 §§ angivna fall, den vilkens yrkeshemlighet eller förebild obehörigen använts
eller röjts;
2)
i de uti
6 och 7 §§ omförmälda fall varje näringsidkare, som frambringar, tillverkar
eller håller IiU salu varor eller utför arbete av samma eller liknande art som
de varor eller det arbete, som skolat inköpas eller utföras, eller meddelar
försäkring av samina slag som den försäkring, vilken skolat tagas, ävensom den
anställdes arbetsgivare, där ej gärningen skett med dennes begivande, så ock,
utom vad angår skadestånd, varje sammanslutning för främjande av yrkesintressen,
såframt näringsidkare, varom nu nämnts, äro företrädda inom sammanslutningen
och denna äger att kära inför domstol; samt
3)
i de uti 9 §
avsedda fall den, vilkens inarbetade kännetecken kan bliva föremål för
förväxling.
Allmän åklagare må ock väcka påstående om straff för
brott, varom i denna lag förmäles, i de uti 3, 5 och 9 §§ nämnda fall dock
endast efter angivelse av den, som, enligt vad under 1) eller 3) sägs, äger
anställa talan i anledning av sådant brott.
1) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall, den vilkens
yrkeshemlighet eller förebild obehörigen använts eller röjts; samt
2) i de uti 9 § avsedda fall den, vilkens inarbetade
kännetecken kan bliva föremål för förväxling.
Allmän åklagare må ock väcka påstående om straff för
brott, varom i denna lag förmäles, i de uti 3, 5 och 9 §§ nämnda fall dock
endast efter angivelse av den, som, enligt vad under 1) eller 2) sägs, äger
anställa talan i anledning av sådant brott.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 197
opaginerad Kontrollera mot PDF
BUaga 2 (De remitterade förslagen)
1 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken
dels att 17 kap. 7 och 8 §§ samt 20 kap. 2 och 5 §§ skall
ha nedan angivna lydelse,
dds
att rabriken tiU 17 kap. skaU lyda "Om brott mot allmän verksamhet m. m."
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
17 7 Den som tUl arbetstagare hos staten eller hos kornmun
eller till annan som avses i 20 kap. 2 § lämnar, utlovar eller erbjuder muta
eller annan otUlbörlig belöning för tjänsteutövningen, dömes för bestickning
till böter eller fängelse i högst två år.
Föreslagen lydelse kap.
Den som tUl arbetstagare eller annan som avses i 20 kap. 2
§ lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för
tjänsteutövningen, dömes för bestickning till böter eller fängelse i högst två
år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 §2
Den som vid val till allmän befattning eller vid annan
utövning av rösträtt i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska
dess utgång eller eljest otillböriigen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt
verkande vid röstning tUl böter eller fängelse i högst sex månader.
Är
brottet grovt, skaU dömas tUl fängelse i högst fyra år. Vid bedömande huruvida
brottet är grovt skall särskUt beaktas, om det förövats med våld eller hot om
våld eller innefattat missbruk av tjänsteställning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som
mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att i allmänt
ärende rösta på visst sätt eller icke rösta, dömes, om det ej är mutbrott, för
tagande av otillbörlig förmån vid röstning till böter eller fängelse i högst
sex månader.
Den som
mottager, låter åt sig utlova eller begär otUlbörlig belöning för att i aUmänt
ärende rösta på visst sätt eller icke rösta, dömes, om det ej är mutbrott, för
tagande av otillbörlig belöning vid röstning till böter eller fängelse i högst
sex månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
> Senaste lydelse 1975: 667. = Senaste lydelse 1975:
667.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:176
Nuvarande lydelse
Föreslagen lyddse
51
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om arbetstagare hos staten eller Iios kommun mottager,
låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin
tjänsteutövning, dömes för mutbrott till böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma skall gälla, om arbetstagaren begått gärningen innan han erhöll
anställningen eller efter det han slutat densamma. Är brottet grovt, dömes
till fängelse i högst sex år.
Vad i första stycket sägs om arbetstagare äger
motsvarande till-lämpning på
1. ledamot av styrelse, verk, nämnd,
kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun,
2. den som utövar uppdrag åt staten
eller åt kommun, om han valts till uppdraget eller icke äger undandraga sig
detta ävensom eljest om uppdraget är reglerat i författning,
3.
krigsman
eller annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt och
4. den som utan att inneha anställning
eller uppdrag som nu har sagts utövar myndighet.
Arbetstagare som mottager, låter åt sig utlova eller begär
muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes för mutbrott
till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om
arbetstagaren begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter det
han slutat densamma. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst sex år.
Vad i första stycket sägs om arbetstagare äger
motsvarande tUl-lämpning på
1.
ledamot av
styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till
staten eller till kommun,
2.
den som utövar
uppdrag tornar reglerat i författning.
3.
krigsman eller
annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt,
4.
den som
utan att inneha anställning eller uppdrag som nu har sagts utövar myndighet
och
5.
den som
i annat fall än som avses i 14 på grund av förtroendeställning såsom
syssloman eller eljest fått att för annan sliöta rättslig eller ekonomisk
angelägenhet eller öva tUlsyn å skötseln av sådan angelägenhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Med kommun likställes aUmän inrättning som avses i 1 §
andra stycket kommunaltjänstemannalagen (1965: 275).
5 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Åklagare må, utan hinder av vad eljest må vara stadgat,
åtala brott enligt 1 och 2 §§ ävensom annat brott varigenom innehavare
= Senaste lydelse 1975: 667. Senaste lydelse
1975: 667.
Åklagare
må, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, åtala brott varigenom
arbetstagare hos staten eller hos kommun eller an-
Prop. 1975/76:176 52
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
av anställning eller uppdrag som nan som avses i 2 § andra
stycket
avses i 2 § har åsidosatt vad ho- 14 har åsidosatt vad honom
nom åligger i utövningen därav. åligger i utövningen av anställ-
ningen eller uppdraget. Åtal för brott enligt 2 § som har
begåtts av annan än som nu har sagts må väckas av åklagare endast om brottet angives
till åtal av arbets- eller uppdragsgivaren eller åtal är påkallat från allmän
synpunkt.
Utan hinder av vad i första stycket sägs skall dock gälla
1. vad i denna balk stadgas att åtal
ej må ske utan förordnande av regeringen eller den regeringen har bemyndigat
och
2. vad i annan lag eller författning
är föreskrivet om åtal för gärning, för vilken straff är stadgat allenast om
den förövas av innehavare av anställning eller uppdrag som sägs i första
stycket.
Är ej för visst fall annat stadgat, må åklagare åtala
brott mot sådan tystnadsplikt som gäller till förmån för enskild målsägande
endast om denne anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän
synpunkt.
Om åtal
för brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget begåtts av
riksdagsledamot, statsråd, justitieråd, regeringsråd eller innehavare av
tjänst eller uppdrag hos riksdagen eller dess organ gälla särskilda
bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till
föreskrift, som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället
den nya bestämmelsen.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1931: 152) med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens
dels att 68 §§ och rubriken närmast före 6 § skall utgå, dds
att 11 § skall ha nedan angivna lydelse.
11 P
Berättigad att anställa talan en- Berättigad att anstäUa talan en
ligt denna lag är: ligt denna lag är i de uti 3 och
1) i de uti 3 och 5 §§ angivna 5 §§ angivna fall den, vilkens yr-
fall den, vilkens yrkeshemlighet el- keshemlighet eller förebild obehö-
ler förebild obehörigen använts el- rigen använts eller röjts,
ler röjts; samt
' Senaste lydelse av § 6 1942: 246. Senaste lydelse
1974: 161.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lyddse
2) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda fall varje
näringsidkare, sont frambringar, tillverkar eller håller till salu varor eller
utför arbete av samma eller liknande art som de varor dier det arbete, som
skolat inköpas eller ulföras, eller meddelar försäkring av samma slag som den
försäkring, vilken skolat tagas, ävensom den anställdes arbetsgivare, där ej
gärningen skett med dennes begivande, så ock, utom vad angår skadestånd, varje
sammanslutning för främjande av yrkesintressen, såframt näringsidkare, varom
nu nämnts, äro företrädda inom sammanslutningen och denna äger att kära inför
domstol.
Allmän åklagare må ock väcka påstående om straff för
brott, varom i denna lag förmäles, i de uti 3 och 5 §§ nämnda fall dock endast
efter angivelse av den, som, enligt vad under 1) sägs, äger anställa talan i
anledning av sådant brott.
Nuvarande
lydelse
Allmän åklagare må ock väcka påstående om straff för
brott, varom i denna lag förmäles, i de uti 3 och 5 §§ nämnda fall dock endast
efter angivelse av den, som enligt första stycket äger anställa talan i
anledning av sådant brott.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.
Prop. 1975/76:176 54
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde 1976-03-16
Närvarande: justitierådet Hult, regeringsrådet Simonsson, justitierådet
Mannerfelt, justitierådet Welamson.
Enligt lagrådet den 5 mars 1976 tillhandakommet utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1976 har regeringen på hemställan
av statsrådet Geijer beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1.
lag om ändring
i brottsbalken,
2.
lag om ändring
i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har inför
lagrådet föredragits av byråchefen Thorsten Cars.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
I det
remitterade förslaget har i 20 kap. 5 § första stycket andra meningen
upptagits en särskUd åtalsregel som frånsett vissa utomlands begångna
gärningar gäller den privata sekiorn och innebär, att åklagaren får väcka
åtal mot arbets- eller uppdragstagare endast i fall då arbets- eller
uppdragsgivaren anger brottet till åtal eller när åtal finnes påkallat från
allmän synpunkt. Bakgrunden till denna regel är bl. a., att man har att räkna
med särskilt skiftande förhållanden inom den privata sektorn. Uppenbarligen
syftar regeln Ull att smärre och med hänsyn till rådande sed eller uppfattning
någorlunda ursäktliga fall av överträdelser skall kunna lämnas utan beivran,
när det är arbets- och uppdragstagare inom den privata sektorn som i egenskap
av mottagare vid mutbrottslighet har överskridit gränsen för det tillbörliga.
Emellertid torde liknande ursäktlighetssynpunkter kunna göra sig gällande i
avseende på den som har lämnat, utlovat eller erbjudit förmån till någon inom
den privata sektorn. Konsekvensen synes därför kräva att en åtalsregel,
motsvarande den nyss berörda, införs när det gäller överträdelse av 17 kap. 7 §.
En sådan regel synes lämpligen kunna upptagas i en ny 17 § i brottsbalkens 17
kap. och ges följande lydelse: "Har bestickning skett i förhållande till
någon som ej är arbetstagare hos staten eller hos kommun och som ej omfattas av
20 kap. 2 § andra slycket
Prop.
1975/76:176 55
14,
må åklagare väcka åtal endast om brottet angives till åtal av arbets- eller
uppdragsgivaren till den för bestickningen utsatte eller om åtal är påkallat
från allmän synpunkt."
Den nyss berörda
åtalsregeln beträffande mutbrott har som nämnts upptagits som en andra mening i
20 kap. 5 § första stycket. Ätt märka är emellertid att denna paragraf redan
innehåller en i stort likartad regel, gällande vissa tystnadspliktsbrott och
placerad i det nuvarande tredje stycket. Det naturliga och systematiskt mest tUltalande
är att de båda berörda åtalsreglerna placeras intUl varandra. Härigenom undvikes
också att man stör det tankemässiga sambandet mellan förslagets första stycke
första meningen och andra stycket, vilka båda gäller åtalsförutsättningar inom
den offentliga sektorn. Det föreslås därför, att den nya regeln inskjuts som
ett särskilt stycke närmast efter nuvarande andra stycket och ges följande
lydelse: "Har mutbrott begåtts av någon som ej omfattas av första stycket,
må åklagare väcka åtal endast om brottet angives till åtal av arbets- eller
uppdragsgivaren eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt."
Förslaget
till lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens
Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.
Prop.
1975/76:176 56
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1976-03-18
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,
Bengtsson, Norling, Feldt, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson
Föredragande: statsrådet Geijer
Proposition om ändring i brottsbalken
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande över förslag till
1.
lag om ändring
i brottsbalken,
2.
lag om ändring
i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådet har förordat dels att den föreslagna, främst för
den privata sektorn avsedda särskilda åtalsregeln beträffande mutbrott skall
flyttas från, första stycket tUl ett nytt tredje stycke i 5 § av 20 kap.
brottsbalken, dels att en motsvarande åtalsregel skall införas i 17 kap. samma
balk när det gäller överträdelse av bestämmelsen i 7 § om bestickning. Jag
biträder lagrådets förslag.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemstäUer jag
att regeringen föreslår riksdagen
att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med
vidtagna ändringar.
Regeringen ansluter sig tUl föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som
föredraganden har lagt fram.
' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 26 februari 1976.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 760100
Doktrin (3)
- Tom Madell, Offentlig rätt i Högsta domstolens praxis 1987-1991, FT 2003 nr 4 s. 523, på s. 539 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Lars Pehrson, Inköpspremier kan utgöra bestickning, JT 1993/94 nr 3 s. 536, på s. 537, 538, 539
- Thorsten Cars, Korruptionsbrott i rättspraxis 19831—1986, SvJT 1987 s. 102, på s. 117 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
82 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (33)
33 kopplingar i 15 dokument.
- SOU 2025:87 Straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel s. 131 · s. 136 om s. 35 · s. 138 om s. 36 · s. 139 om s. 41 · och 2 till i texten
- SOU 2013:38 Vad bör straffas? s. 131 i texten
- Prop. 2011/12:79 En reformerad mutbrottslagstiftning s. 15 om s. 34 · s. 27 om s. 34 · s. 42 · s. 43 om s. 29 · och 2 till i texten
- SOU 2010:38 Mutbrott s. 247 om s. 30 i texten
- Dir. 2009:15 En modernare mutbrottslagstiftning och en kod för beslutspåverkan inom näringslivet om s. 30 i texten
Rättsfall (25)
25 kopplingar i 15 dokument.
- RH 2010:5 om s. 34 · om s. 35 · om s. 36 ur registret · i texten
- RH 2009:16 om s. 36 · om s. 37 ur registret · i texten
- RH 1997:33 om s. 29 · om s. 34 ur registret · i texten
- RH 1995:99 om s. 29 · om s. 36 ur registret · i texten
- NJA 2020 s. 241 »Musikmiddagarna« om s. 36 i texten
Myndighetsavgöranden (2)
2 kopplingar.
- JK 2010-10-22 dnr 4504-10-80 i texten
- JK 2005-06-14 dnr 810-03-40 i texten
Doktrin (22)
22 kopplingar i 14 dokument.
- Lundin, Kommunal revision, 1999 s. 364 om s. 35 · s. 365 om s. 36 · s. 365 om s. 37 · s. 367 om s. 36 · och 1 till i texten
- JT 1993/94 s. 536 Lars Pehrson, Inköpspremier kan utgöra bestickning s. 537 om s. 35 · s. 538 om s. 36 · s. 539 om s. 37 i texten
- Asp, EU & straffrätten, 2002 s. 248 om s. 37 · s. 321 i texten
- Bernitz, Svensk marknadsrätt, 1991 s. 158 om s. 10 · s. 159 i texten
- JT 2013/14 s. 478 s. 480 om s. 37 i texten